35
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Ny kommunallag
Bengt K Å Johansson förde ett resonemang om varför vi stiftar en ny lag,
men jag saknar något mycket viktigt. Det är alldeles riktigt att 1953 års lag
och 1977 års lag hade i stort sett den bakgrund han skisserade, men den här
lagstiftningen har en bakgrund som även handlar om den offentliga sektorns
kris. Jag är litet förvånad över att civilministern inte med ett ord berörde
detta. Om vi är för ineffektiva, om vi inte är tillräckligt rationella, om männi-
skor inte har tillräcklig insyn och om vi inte får de effekter av samhällsarbetet
i kommuner och landsting som vi förväntat oss, skall vi se till att få en lagstift-
ning som ger de formella förutsättningarna för ett praktiskt arbete. Jag vill
med all respekt säga att det borde civilministern ha kommenterat. Gör det
gärna när civilministern återkommer.
Sedan vill jag ställa en rak frågan om detta med kommunindelningen. Det
var ju kommuner som tvångsvis sammanfördes och många som sammanför-
des om icke med tvång så ändå med mycket stor tveksamhet. Man har nu
drygt 20 års erfarenheter av stora kommuner och säger då: ”Nej, det var
bättre förr. Vi vill återgå till det.” Man frågar människor i kommuner om de
vill återgå eller inte. När det har funnits starka majoriteter för en återgång,
t.ex. som i fallet med Trosa-Nyköping eller Örebro-Lekeberg tycker man
att det vore rimligt att regeringen följde majoriteten. Tala gärna om för oss
här, när vi skall fatta beslut om den nya lagstiftningen, hur det kan komma
sig att regeringen inte godkände vad en oerhört bred majoritet i Lekeberg
sade.
Jag har diskuterat med Ulla Pettersson om det enda som jag tycker direkt
strider mot de principer som vi i övrigt är eniga om, nämligen principen om
vilka det är som skall fatta beslut. Besluten i en demokrati skall rimligen fat-
tas av dem som väljarna utsett, dvs. av fullmäktige. De kan i sin tur delegera
till nämnder. Hur går detta att förena med att ni, efter en försöksperiod som
trots allt gav mycket delade erfarenheter, fullföljer den här lagstiftningen om
fackliga förtroendemäns närvaro? Det är en främmande fågel i det demokra-
tiska arbetet. Jag skulle gärna vilja att civilministern, när han återkommer,
ger en kommentar till varför detta förslag finns med, trots att man kan rikta
så starka invändningar mot det.
Anf. 18 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! När det gäller miljötillsynen verkar det inte som civilminis-
tern kan skilja på miljötillsyn och miljöhänsyn. Byggnadsnämnden skall ta
miljöhänsyn vid t.ex. planering och exploatering. Vid energiförsörjning, av-
fallshantering och andra miljöfarliga verksamheter skall man ta miljöhän-
syn. Det skall man göra när man planerar och driver verksamheten. Sedan
skall det tillses att den här verksamheten verkligen bedrivs på ett vettigt sätt.
Då finns den nationella miljölagstiftningen - som vi i och för sig vill se för-
ändrad - och någon måste tillse att den följs. Det är intäkt till det här försla-
get. Byggnadsnämnden kan inte göra det själv, och det kan inte nämnden
som driver verksamheten heller. Kommunen kan ha egna kommunala be-
stämmelser eller riktlinjer i det här avseendet. Vem skall tillse att de följs?
Den andra frågan gäller om tillräcklig miljöhänsyn faktiskt har tagits när
man har drivit detta. Vi menar att detta måste ske självständigt, någon annan
än byggnadsnämnden måste avgöra om byggnadsnämnden har tagit vettiga
hänsyn ur miljösynpunkt. Det bör alltså inte byggnadsnämnden själv avgöra,
utan det bör göras av någon annan, inte nödvändigtvis miljö- och hälso-
skyddsnämnden, men det bör vara en nämnd som är fristående. Det kan vara
en miljö- och konsumentnämnd eller någon annan lämplig sammansättning.
Det är mycket viktigt att dessa intressen inte kolliderar.
Civilministern och någon annan sade att man litar på den kommunala de-
mokratin i det här fallet. Visst kan man göra det, men lagstiftningen skall på
något sätt vara en grundlag som garanterar ramarna. Vi har nu föreslagit att
detta skall regleras via en tilläggsparagraf, men jag är inte säker på att det är
tilläggsparagraf som är den rätta vägen. Det kanske kan göras på något annat
sätt. Huvudsaken är att den här miljötillsynen sker fritt och oberoende från
den som driver verksamhet och planerar markanvändning och exploatering.
Anf. 19 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Civilministern kommer med dubbla budskap när det gäller
miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Han säger att de flesta kommuner nog
kommer att behålla dessa nämnder - oron är obefogad med andra ord. Å
andra sidan säger han att det finns ett värde i ett nära samarbete mellan pla-
nerings- och kontrollfunktioner. Visst, det gör det säkert, men när det gäller
den här saken har vi sett nog av sådant.
Jag vill, utöver vad Claes Roxbergh sade nyss, betona att det handlar om
makt. Miljöområdet saknar ekonomisk makt och påtryckningsgrupper med
mäktiga intressen. Intressen och förhållanden som byggnadsnämnderna i
mycket hög grad handhar. Om vi inte har självständiga miljö- och hälso-
skyddsnämnder kommer miljöfrågorna i bakgrunden. Det tycker jag att hi-
storien visar. Jag kan inte förstå att det finns någon annan väg att gå än att
vi skyddar den här funktionen i kommunallagen.
Anf. 20 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Civilministern talar om den stora enighet som råder när det
gäller principerna för den kommunala självstyrelsen. Jag kan ansluta mig till
det med vissa undantag. Det gäller vår syn på bolagiseringen av kommuner-
nas verksamhet.
Vi tycker inte att det är ett bra sätt att effektivisera. Vi tycker att den of-
fentliga sektorn skall reformeras inifrån och att den skall bedrivas i nämnd-
form. Det ger den bästa garantin för medborgarnas insyn och kontroll. Det
ger den bästa garantin för medborgarnas möjlighet att se efter hur skatte-
medlen hanteras. Det ger också möjlighet att i allmänna val ta tillbaka det
förtroende som man har givit. Det ges möjlighet att överklaga beslut. Det är
grunden för vår inställning.
Civilministern var dessutom förvånad över min beskrivning av vad som
kommer att hända i de kommunala, både hel- och delägda, bolagen och me-
nade att t.ex. Sydkraft skulle ha varit så utomordentligt väl skött. Det kan
hända att det finns sådana exempel, men de kommunalpolitiker som sitter i
styrelserna har dubbla lojaliteter. De sitter på ett politiskt mandat och har
som första uppgift, anser vi, att motsvara sina väljares uppdrag. I delägda
bolag får man, med detta förslag, inte insyn i tillräcklig utsträckning för att
tillgodose medborgarnas intressen. Den stora skillnaden är att det är med-
borgarna som tar den ekonomiska risken. Det är skattebetalarnas pengar
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Ny kommunallag
37
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Ny kommunallag
som det handlar om. Man kan inte kontrollera detta, och det förs ingen öp-
pen debatt.
Ulla Pettersson säger att en borgerlig majoritet hade skött det hela illa på
Gotland. Det gör inte saken vare sig bättre eller sämre. Det finns både socia-
listiskt och borgerligt styrda kommuner där man inte alls har förstått skillna-
den mellan enskild näringsverksamhet och kommunal verksamhet och där
man tror att kommunala bolag löser alla problem. Så är icke fallet.
Jag är glad för att civilministern också delar farhågorna för att det kan bli
färre förtroendevalda och att han tar avstånd från de extrema modeller som
vissa konsultföretag åker land och rike runt och predikar om. Det är viktigt
att den kommunala demokratin och antalet förtroendevalda utvidgas i stället
för att minskas.
Anf. 21 BENGT KINDBOM (c) replik:
Herr talman! Bakom begreppet förnyelse av den offentliga sektorn kan
dölja sig mycket. När den statliga förvaltningen gjordes om innebar det att
man avskaffade ett antal länsnämnder och att de förtroendevaldas roll mins-
kade i sammanhanget. Jag hoppas att vi delar uppfattningen att det inte inne-
bär en förnyelse av den offentliga sektorn att nämndorganisationen får den
utveckling som nu framträder. Det är bra att civilministern visar oro på den
punkten.
En sak som inte utgör riksdagens beslutsområde men som ändå är värd
att peka på gäller förvaltningsorganisationen. Det är minst lika viktigt att
förändra förvaltningsorganisationen så att dessa murar som finns mellan
olika förvaltningar kan brytas ned och att det blir en effektiv behandling av
ärendena i kommunerna.
När det gäller arvodena beklagar jag denna inställning när nu också civil-
ministern bekräftar det Ulla Pettersson tog upp tidigare. Vi i centern anser
att ersättningen skall vara grundläggande, nämligen för det uppdrag som
man har i kommunen. Civilministern säger att han utgår från att ersättningen
anpassas neråt.
Jag anser det också vara viktigt att följa upp ekonomin. Frågan är på vilket
sätt civilministern kommer att följa upp de ekonomiska frågorna i rege-
ringen för att på det sättet också hävda den kommunala självstyrelseprinci-
pen. Det gäller att slippa kommunala skattestop eller stora ingrepp i den
kommunala ekonomin på annat sätt.
Det är viktigt att följa denna fråga. Den kommunala sektorn kan på några
år bygga upp en stor skuld. Tidigare har det bara varit staten som har haft
en stor skuldbelastning. Får kommunerna en lika stor skuldbelastning, kom-
mer det att utgöra en stor belastning för hela den offentliga sektorn.
Min fråga till civilministern gällde uppföljningen. Skall den ske på den
kommunala sektorn som helhet eller kommer den också att ske individuellt
för enskilda kommuner? Jag tror att det är viktigt för de kommunala företrä-
darna att veta detta.
Herr talman! Jag konstaterar att civilministern är mer vidsynt än utskotts-
majoriteten när det gäller frågan om behov av att följa upp reformen och att
det finns behov av ett parlamentariskt inslag i den uppföljningen.
38
Anf. 22 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag vill återkomma till det Göran Åstrand och jag diskute-
rade om vad som egentligen har hänt sedan 1950. Jag kan gott förstå Göran
Åstrands speciella vinkling av frågan. Jag vet att Göran Åstrand har varit en
av dem som i Stockholms kommun har företrätt att man verkligen skall föra
ned frågorna så långt det går i den kommunala verksamheten. Men han har
inte alltid fått stöd av sina partikamrater här i Stockholm. Det gäller t.ex.
skolnämnder som har avskaffats med hjälp av moderaternas försorg och an-
nat som har blockerat en vidgad kommunal självstyrelse. Det gäller här olika
inslag av nämnder på lokal nivå. Jag tror att dessa är en viktig förutsättning
för att kommunala verksamheter skall bli levande i en så stor kommun som
Stockholm. Jag tycker att Göteborg har visat på en annan väg och har kom-
mit längre.
Det väsentliga, Göran Åstrand, är att vi i Sverige har kunnat decentrali-
sera till kommunerna massor av frågor som berör den enskilde medborgaren
och därigenom har kunnat undvika en centraldirigering som har funnits i
andra länder. Det gäller i princip hela Västeuropa.
Då vi har kunnat få en lokal självstyrelse som har fungerat, genom att den
utvecklats under efterkrigstiden, har vi kunnat få den kommunala demokra-
tin mera levande. Det är klart att det finns större kommuner i dag. Men de
har också mycket större uppgifter och kan därigenom företräda medbor-
garna i frågor som i andra länder ligger under ett statligt ansvar.
Det är inte den offentliga sektorns kris, Göran Åstrand, som har orsakat
att regeringen lägger fram ett förslag nu, utan det beror på den mycket
snabba utvecklingen inom den offentliga sektorn - både i den statliga och i
den kommunala. Det är mycket som förändras och som behöver förändras,
och vi behöver anpassa den kommunala lagstiftningen till det som är temat
i den statliga verksamheten. Vi minskar omfattningen av de regelsystem som
finns, och vi försöker att minska byråkratin. Då behöver vi se till att det går
att leva upp till detta på den kommunala sidan.
Flera har tagit upp frågan om kommunindelningen. Regeringen har haft
få ärenden om en delning av kommuner som har berott på enskilda perso-
ners eller något mindre partis initiativ. De allra flesta har varit eniga om in-
delningsfrågorna i övrigt. När det gäller Nyköping har regeringen gått med
på en delning. Regeringen tyckte att argumenten var riktiga och att det hela
var grundlagt genom ett långt förberedelsearbete. När det gäller Örebro och
Lekeberg är det riktigt att man i kommunfullmäktige var ense i frågan. Men
det finns vissa grunder för när en kommun kan delas. Det skall krävas allde-
les synnerliga skäl för att göra en sådan delning efter årsskiftet det år som det
skall vara ett val till kommunen. De förutsättningarna ansåg jag inte fanns.
Regeringen har inte sagt nej till frågan om Lekeberg, men vi har inte heller
kunnat fatta ett positivt beslut. Regeringen menar att hanteringen av frågan
kom för sent för att ett beslut skulle kunna fattas i år.
Det går att urskilja att den indelningsreform som antogs på 70-talet i allt
väsentligt har visat sig utgöra en bra, väl förberedd och väl genomförd refor-
mering av vår kommunala indelning.
Jag vänder mig nu till Claes Roxbergh och Jan Jennehag. Det är klart att
dencentraliseringen till kommunerna av miljötillsynen skall ha sin gång. Det
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Ny kommunallag
39
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Ny kommunallag
40
finns ett mycket omfattande lagstiftningskomplex för att efterleva detta. Det
lät som om Claes Roxbergh, Jan Jennehag och jag var ense om att det natur-
ligtvis inte hindrar att man bör kunna påverka hur man i en kommun bygger
och att miljöfrågorna måste komma med. På något sätt måste de vägas in.
Frågan är om de skall vägas in i det slutliga beslutet i fullmäktige eller om de
skall vägas in i en nämnd.
Vi är nog ganska ense om att förvaltningarna i och för sig bör vara åtskilda
och att det går att företräda olika synsätt i frågorna. Men ytterst skall frå-
gorna vägas samman. Vi har en lagstiftning som skall se till att miljötillsynen
följs upp. Men det bör också kunna innebära att man med en sådan organisa-
tion har en bättre miljöhänsyn i de långsiktiga planeringsfrågorna.
Slutligen till Ylva Annerstedt. Jag förstår inte riktigt resonemanget om
dubbla lojaliteter, att kommunala företrädare som sitter i en bolagsstyrelse,
antingen ihop med företrädare för andra kommuner eller företrädare för pri-
vata intressen, skulle ha dubbla lojaliteter. De sitter i styrelsen eftersom
kommunen har funnit grund för att vara med i ett bolag. Bolagsformen kan
ibland vara en mycket bra form att driva en verksamhet i. Man skiljer av en
verksamhet för vilken man vill ha ett särskilt resultat, och det kan vara
mycket olämpligt att ha detta inom nämndverksamheten.
Jag tror att bakom Ylva Annerstedts inställning i dessa frågor döljer sig
andra intressen. Hon vill inte ha kommuner som är effektiva på detta om-
råde och som kanske i vissa fall kan vara ett nålstick mot en privat verksam-
het som annars skulle kunna ta ut monopolvinster eller på annat sätt mot-
verka kommuninvånarnas intressen. I den frågan har vi säkert olika syn.
Anf. 23 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:
Herr talman! Även om jag inte blev apostroferad när det gäller det sista
som civilministern sade, vill jag ändå säga att det resonemang som folkpar-
tiet och moderaterna för om företagsamheten handlar om att skapa villkor
för företagsamheten. Det handlar inte om att skapa monopolsituationer utan
möjligheter att arbeta.
En liten del i resonemanget om den offentliga sektorns kris är att många
bedömer att kommuner och landsting har gett sig in på verksamheter som
andra är mer lämpade att sköta och där andra blir mer effektiva och ratio-
nella, och därmed får samhällsmedborgarna ut mer. Jag tackar för att civil-
ministern ändå nalkades detta problem. Här har vi litet olika samhällssyn.
Det är bara att hoppas att väljarna är kloka och ger de partier förutsättningar
som vill få bort den alltför stora offentliga sektorn när det gäller sådant som
den offentliga sektorn inte skall arbeta med.
Sedan apostroferade civilministern mig när det gäller det jag hade gjort i
Stockholm, och det var nästan rätt. Men jag har aldrig föreslagit några lokala
skolnämnder. Däremot har jag varit mycket aktiv i den kommunaldemokra-
tiska debatten både på statsnivå och i Stockholms stad. Frågan är vad det är
för yttre skal, vilka formella förutsättningar, som kommuner och landsting
får. Det är detta lagstiftningen handlar om. Är man kommunaldemokrat vill
man att medborgarna och de förtroendevalda skall få rimliga arbetsförhål-
landen och rimlig insyn. På bägge dessa punkter vill jag säga som jag sagt
flera gånger tidigare, nämligen att den föreslagna lagstiftningen är bättre än
den gamla. Det går i rätt riktning, och det hänger samman med den breda
enighet vi talar om.
Men jag är fortfarande tveksam på några punkter. Det gäller först resone-
manget om nämnd och bolag. Självfallet ligger det oerhört mycket i det Ylva
Annerstedt har sagt. Vi skall vara mycket noga med att det inte blir fråga om
dubbla lojaliteter där vi söker lösningar som inte har så mycket med effekti-
vitet och rationalitet att göra utan som har en annan förankring.
Sedan gjorde civilministern inte någon kommentar till det som var huvud-
punkten i mina tre tidigare anföranden, nämligen att fackens medbestäm-
mande är en orimlig konstruktion i ett kommunaldemokratiskt system. Om
civilministern återkommer i ett inlägg skulle jag gärna vilja få en kommen-
tar.
På de få sekunder av min taletid som jag kan ha kvar vill jag slutligen säga
följande. Kommunindelningarna måste bygga på folkviljan. Det är skillna-
den mot 50-talets planhushållningsdebatt när det plötsligt var samhället som
bestämde: Så här skall det vara pojkar, antingen ni vill eller inte. Vi har i
reservation 1 skrivit att regeringen i sin hantering skall följa folkviljan. Skall
jag tolka civilministern så, att när de formaliteter som kan ha varit ett hinder
i Lekeberg är borta, följer man folkviljan? Det är i så fall ett mycket viktigt
besked i denna debatt.
Anf. 24 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Civilministern var förvånad över mina synpunkter på dubbla
lojaliteter. Men inte kan väl civilministern vara omedveten om att här före-
ligger en inbyggd konflikt? Som styrelseledamot på ett politiskt mandat har
jag att följa aktiebolagslagen, främja bolagets bästa och öka dess vinst, men
det är inte alls säkert att detta sammanfaller med det politiska förtroende jag
fått av mina väljare. Däri ligger den dubbla lojaliteten.
Civilministern säger att vi inte vill ha effektiva kommuner i bolagsverk-
samhet. Här skiljer sig vår syn på frågan. Vi vill ha effektiva kommuner som
arbetar i nämndform där medborgarna har insyn och kontroll. Om man fin-
ner att en verksamhet bäst bedrivs i privaträttsliga former, anser vi att den
skall bedrivas av det enskilda näringslivet.
Jag vill återkomma till frågan om skälig ersättning. Vår reservation bety-
der inte att vi inte anser att de förtroendevalda skall ha skälig ersättning för
sina insatser. Den är ett uttryck för de erfarenheter vi fått från de kommuner
som infört detta system. Det tillfredsställer inte det mål som uppsattes när
man införde systemet. Jag har alltid hävdat att kommunalpolitiker skall ha
bra betalt för det självuppoffrande och demokratiskt viktiga arbete de utför.
Men denna modell har lett till stora orättvisor. Den fungerar inte såsom det
var tänkt. På många håll har det blivit så komplicerade beräkningar att man
ändå i viss utsträckning har tvingats att schablonisera för att över huvud taget
få det att fungera, och det var ju inte meningen.
Det kan hända att denna modell fungerar bra i vissa kommuner för en viss
typ av ersättning, där man inte har så många deltidsarbetande eller studen-
ter, men i andra kommuner fungerar det inte. Civilministern skulle t.ex.
kunna tala med sina partikamrater i Malmö som har utomordentligt stora
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Ny kommunallag
41
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Ny kommunallag
42
svårigheter att klara av detta med ersättning för förlorad arbetsförtjänst på
ett rättvist sätt.
Anf. 25 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Förslaget till ny kommunallag innehåller omfattande delega-
tionsmöjligheter, och med all rätt, skulle jag vilja säga. Men det förutsätter
att kommunfullmäktige skall kunna fatta övergripande beslut om riktlinjer
och andra bestämmelser som nämnder, tjänstemän och andra inom kommu-
nen skall följa. Det betyder också att det kommer att bli en mängd ärenden
som inte når upp till fullmäktige, utan som avgörs på en lägre nivå. Vissa
ärenden avgörs kanske på tjänstemannanivå och andra på nämndnivå.
Jag menar att det då är viktigt att det finns en fristående miljötillsynsenhet
inom kommunen som kan följa upp besluten och kontrollera om besluten
inom den kommunala verksamheten har fattats på det sätt de skall. Sedan
kan jag mycket väl hålla med om att avvägningen mellan olika intressen i
en rad ärenden som kommer upp till fullmäktige görs där. Men ett helt nytt
problemkomplex skapas i och med den målstyrning och de nya delegations-
möjligheter som det nya lagförslaget innebär, vilket motiverar att vi får en
bestämmelse i lagtexten om en speciell miljötillsyn.
Anf. 26 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Det ligger naturligtvis en del i det som civilministern sade
om att det egentligen inte finns någon anledning för kommunerna att skrota
miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Vi kommer naturligtvis också att få se att
de i de allra flesta fall kommer att bli kvar. Men jag är helt övertygad om att
vi kommer att finna kommuner som gör precis det vi befarar. Om vi allihopa
är överens om att miljöfrågorna inför framtiden kommer att vara utomor-
dentligt viktiga, måste vi för varje steg vi tar och varje åtgärd vi gör fråga
oss: Gynnar eller missgynnar det som vi tänker göra miljöfrågornas rätta
hantering?
Vad skulle det finnas för farligt i, civilministern, att i lagen infoga det som
vi från vänsterpartiet och miljöpartiet gemensamt sagt i vår reservation:
”Den nämnd som har ansvaret för tillsynen enligt miljö- och hälsoskydds-
lagstiftningen i kommunen får ej vara samma nämnd som har ansvar för pla-
nering av markanvändningen och exploatering av mark, energiförsörjning,
avfallshantering eller annan miljöfarlig verksamhet.” Jag menar att varje
rimlig bedömning borde leda till slutsatsen att om vi vill mena allvar med
omsorg om miljön är det helt oförenligt att i debatten hävda att det inte
skulle vara bra att ta in en sådan bestämmelse. Vi har här en klassisk intres-
sekonflikt som vi inte kommer ifrån. Vi löser inte den genom att tro på den
goda viljan. Här krävs det klara riktlinjer.
Anf. 27 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag skall i all korthet ta upp några av de frågor som kvarstår.
När det gäller kommunindelningarna vill jag säga några ord till Göran
Åstrand. Det är nästan aldrig så enkelt att det i en kommun finns en total
enighet om att man skall lämna en kommun eller att man skall gå samman
med någon annan. Det finns skilda meningar om vilken kommun man skall
tillhöra. Det är oftast skillnader mellan partierna, även om man ibland talar
sig samman om det. Det måste därför ytterst finnas någon som löser dessa
konflikter. Jag är - som jag sade - glad över att det är så pass få konflikter i
dessa frågor.
Jag tycker att det finns mycket som är riktigt i den kommunala utveck-
lingen. Man har gått från en diskussion - litet sterilt, skulle jag vilja säga till
Bengt Kindbom - om att dela kommunerna till att diskutera hur man skall
kunna utveckla den kommunala demokratin så att vi kan fånga upp stäm-
ningar som kanske inte är helt lika i hela kommunen. Man inrättar t.ex.
kommundelsnämnder i stället för att dela kommunerna.
Jag tar sedan tillbaka berömmet till Göran Åstrand för att han hade verkat
för kommunala skolnämnder. Jag beklagar att de försvann i Stockholm. I
övrigt tycker jag att Göran Åstrand har verkat för att man skall bredda den
kommunala demokratin i Stockholm, medan hans parti ofta - som jag har
uppfattat det - har varit väldigt passivt i dessa frågor.
Jag vill sedan beröra frågan om fackliga representanters närvaro. Jag me-
nar att det är en form för att utveckla diskussionerna mellan de anställda
och kommunföreträdarna som inte har varit till hinder för den kommunala
demokratin. Det kan finnas andra former som är lämpliga. Vi har ju medbe-
stämmandelagstiftningen också på detta område. Detta - kan man säga - har
ofta visat sig vara den mest rationella formen för medbestämmande i den
kommunala verksamheten. Jag känner till en del av denna verksamhet
ganska väl, och jag kan inte säga att det finns exempel på att den i allmänhet
har förhindrat en väl fungerande kommunal verksamhet.
Göran Åstrand tog upp en fråga som också Ylva Annerstedt var inne på.
Det berör vad som uppkommer när kommuner ger sig in på andra områden.
Jag skall gärna säga att jag naturligtvis i kommuner ser exempel på sådant
som jag kanske i vart fall inte tycker ligger centralt i den kommunala verk-
samheten och som man ibland gott kan lämna åt andra. Jag har däremot en
helt annan mening än den som Ylva Annerstedt gör sig till tolk för. Ylva
Annerstedt menar att man skall säga nej till sådana bolag och att privaträtts-
lig verksamhet inte skall bedrivas av kommuner utan av någon annan. Jag
tror att det där finns en mycket stor skillnad mellan oss socialdemokrater och
särskilt - om jag förstår det rätt - folkpartister och moderater. Vi vill att den
kommunala verksamheten skall omfatta områden som kommunmedlem-
marna har stort intresse av. Men det är också viktigt att man då kan avskilja
en verksamhet och föra och bedriva den i bolagsform så att de reglerna blir
gällande. Sådan verksamhet bedrivs i stor omfattning. Jag skulle se det som
en mycket negativ utveckling för kommunmedlemmarna om det i princip
blev förbjudet att bedriva verksamhet som lämpligast sker i kommunal form.
Jag tror det skulle vara ett stort hinder för den kommunala självstyrelsen om
man hamnade där.
Jag förstår fortfarande inte i vad dessa dubbla lojaliteter består. Kommu-
nen bestämmer sig - enligt det förslag som vi har lagt - för att man skall
delta i ett kommunalt bolag, antingen man har det som helägt eller man är
delägare. Då bestämmer man också vad uppgiften är för de företrädare som
man sätter in i bolaget. De skall naturligtvis företräda kommunens intressen.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Ny kommunallag
43
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vy kommunallag
44
Det svär sällan emot att man skall se till att verksamheten bedrivs på ett bra
och ekonomiskt riktigt sätt.
Det verkar inte som Claes Roxbergh, Jan Jennehag och jag har så stora
åsiktsskillnader när det gäller miljöfrågorna. Det centrala är - tycker jag -
att vi nu får en lagstiftning som, när det gäller att tillämpa den direkt ut i
kommunerna, är mer långtgående. Lagstiftningen skall självfallet fullföljas.
Den skall fullföljas av de tjänstemän som arbetar på det området och av den
nämnd som har ansvaret.
Jag ser inte att det svär emot möjligheterna att ibland samarbeta, med
t.ex. konsumentnämnden, som Claes Roxbergh säger. Han vill däremot ha
ett förbud mot att det skall kunna ske inom ramen för en miljö- och bygg-
nadsnämnd. Jag har svårt att förstå den distinktionen, även om jag vet att
det bland dem som arbetar med miljöfrågor finns en oro över den tyngd som
byggnadsnämndens folk ofta har i dessa frågor. Jag tror att miljöfrågorna i
dag har en sådan ställning att man inte behöver oroa sig för att de kommer
på undantag. Även om de ekonomiska intressena kanske ligger mer åt ut-
vecklingshållet är miljöfrågorna politiskt i dag mycket starkt förankrade i
den kommunala vardagen.
Slutligen vill jag beröra de förtroendevaldas ersättning. Jag tycker att det
här finns en skillnad. Jag har mycket svårt att förstå att inte alla partier ser
det som en självklarhet att man skall få ersättning om man tar ledigt från sitt
jobb och går miste om arbetsförtjänst. Man skall dessutom kunna få ersätt-
ning i form av arvode för inläsningsarbete och annat arbete som man gör för
kommunen. Det är två skilda saker. Om man lägger arvodet som norm tap-
par man bort mycket av det som är viktigt, nämligen att vi skall ha en repre-
sentativ församling. Vi kan nog på många håll se att representationen inte
blivit den rätta bl.a. av dessa skäl, även om det finns andra faktorer som
också spelar in.
Herr talman! Jag vill slutligen säga att jag är glad över att det har varit ett
lugnt och sakligt meningsutbyte i dessa frågor. Det tyder jag som ett ytterli-
gare uttryck för dels att dessa frågor är starkt förankrade i riksdagen, dels
att vi får en komunallag kring vilken det finns en bred enighet om att grun-
derna skall vara utformade på det sätt som riksdagen i morgon kan fatta be-
slut om.
Andre vice talmannen anmälde att Göran Åstrand, Ylva Annerstedt, Jan
Jennehag, Claes Roxbergh och Bengt Kindbom anhållit att till protokollet
få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 28 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Jag får tacka allihopa. Det har varit en verkligt intressant
och trevlig debatt att lyssna på. Man kan fråga sig varför jag egentligen har
begärt ordet. Det beror på att jag faktiskt - i all denna enighet - vill uttala
några varningens ord. Jag vill möjligtvis också skaffa mig en egen, privat
brasklapp.
Det finns en fråga som i utskottsyttrandet bara berörs parentetiskt. Det är
den som handlar om redovisning, ekonomisk förvaltning, räkenskapsföring
m.m. Det har heller inte behandlats särskilt mycket här i kammaren, även
om det har varit ett meningsutbyte mellan civilministern och Bengt Kind-
bom. Jag tycker därför att det behövs litet ytterligare kommentarer.
I 1953 års kommunallag infördes regler om förmögenhetsskydd för kom-
munernas kapital. Skyddet avsåg det nominella kapitalet, och det fungerade
väl på den tiden då inflationen kanske var 2—3 %. Kommunerna hade alltså
en fast handlingsnorm, något som ekonomerna brukar säga är viktigt. När
under 1970-talet inflationstakten successivt ökade - den uppgick ibland till
tvåsiffriga tal - blev naturligtvis denna norm meningslös. Den kommunala
expansionen sedan 1960-talet med växande komunal beskattning och ett
växande motstånd mot skattehöjningar, gjorde kommunallagens förmögen-
hetsskyddsbestämmelser alltmer illusoriska, allra helst som populistisk kom-
munalpolitik av alla partier varit vanlig. Populära men dyra krav har upp-
fyllts oavsett hur kommunens och medborgarnas ekonomi påverkats.
Det behövs alltså nya regler och nya sätt att skydda medborgarna mot eko-
nomiskt lättsinne. Låt mig bara ge ett exempel för att visa vad det är fråga
om.
I Uppsala kommun har man under perioden 1981-1989 finansierat hela
sin investeringsbudget och lånat över 200 milj.kr. för att klara den löpande
verksamheten. Soliditeten har, om man räknar på rätt siffror, minskat från
50 till 27 %. Samma typ av siffror skulle kunna redovisas i många kommuner
och landsting, inte minst i min hemkommun Malmö. Civilministern sade sig
också vara oroad av den ekonomiska hantering ute i kommunerna som man
kan se här och var. Vad skall vi göra?
Frågan om kommunal ekonomi och förmögenhetsskydd var en av de kon-
troversiella frågorna i kommunallagutredningen. Ordföranden, som hade
konservativa uppfattningar, ville helst ha kvar det nominella förmögenhets-
skyddet. Min och ett antal av de sakkunnigas åsikt, att kraven på god ekono-
misk hushållnng måste lösas genom ett helt nytt synsätt på den kommunala
ekonomiska förvaltningen, på redovisningen och på redovisningsmeto-
derna, bröts mot varandra. Själv har jag hävdat detta under mycket lång tid.
Första gången jag skrev om det var för tio år sedan. Jag sade då att det var
en av de viktigaste förändringarna som krävdes.
Regeringen tog fasta på det förslag som jag lade fram i en reservation i
utredningen. Curt Riberdahl, som var sakkunnig, avgav ett särskilt yttrande.
Jag är helt övertygad om att det var hans åsikt som påverkade civilministern,
eftersom han ju företrädde Kommunförbundet. Litet av äran kan jag väl
själv ta åt mig. Vi hade ungefär samma text. Möjligen var min något utförli-
gare.
I den nya lagen, som riksdagen skall klubba igenom i morgon, har vi fått
ett ramlagskrav på god ekonomi. Vad innebär då detta? Redovisningsdoku-
ment måste vara fasta i sin värdering av tillgångar och skulder samt av för-
ändringar i tillgångarnas och skuldernas värden. Kommunerna måste visa
öppenhet och redovisa nyckeltal för likviditeter och solicljtet liksom änd-
ringar i dessa nyckeltal. Finansieringsanalyser måste finnas med i varje års-
redovisning. Vad som krävs är alltså att kommunalpolitikerna använder sig
av finansiell målstyrning. Den ekonomiska medvetenheten måste stå i fokus.
Planering och prioriteringar i den kommunala verksamheten måste ske öp-
pet.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Ny kommunallag
45
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Ny kommunallag
46
Kommunalpolitikerna lever tyvärr på den plutokratiska marknaden.
Detta innebär dess värre stora frestelser för kortsiktiga avgöranden. Det är
mycket svårt att stå på ett torgmöte och säga att man skall höja den kommu-
nala soliditeten från 27 till 30 %. Jag vill påstå att det är alldeles omöjligt att
göra det. Det är mycket lättare att säga att man självklart ställer upp på en
ny sporthall eller på något annat populärt objekt.
Komunalekonomen Hans Jensevik, som bl.a. satt med i storstadsutred-
ningen, konstaterar i en desillusionerad artikel i Ekonomisk debatt nr 3 år
1991, att vi har tre utfall att vänta för framtiden. Det första är att vi måste
kompensera den kommunalekonomiska nedgången med ökade statsbidrag.
Finansministern och nästan alla andra tycker att detta är uteslutet. Det andra
är helt enkelt att passivt åse en kommunal mognadsprocess. Den kommer
att bli smärtsam också för skattebetalarna. Det tredje är att lagstifta.
Finansministern tar där upp en sak som regeringen har tillgodosett i sitt
lagförslag, nämligen att det skall upprättas flerårsplaner. Man skall upprätta
en plan när man tillträder sitt fögderi, och den skall följas. Vad händer då
om man inte följer den? Hans Jensevik, framför, om jag har läst honom rätt,
mycket drastiska synpunkter. Han säger helt enkelt att dessa slarver till kom-
munalpolitiker inte skall få fortsätta de närmaste två mandatperioderna. De
har straffat ut sig och skall sitta i utvisningsbåset. Det tycker jag kanske är väl
drastiskt. Jag tror att man först måste pröva andra, mer marknadsanpassade
lösningar, lösningar som ligger utanför lagstiftningen men som är nödvän-
diga för att lagstiftningen skall ha en rimlig chans att fungera.
Här vill jag ge några tips till civilministern, av vilka det första gäller redo-
visningen. Den kommer nu i ny form. Regelverket är klart knutet till bokför-
ingslag, bokföringsnämnd, föreningsauktoriserade revisorers anvisningar,
kommunala rättssärregel etc. Här har först massmedia en uppgift. Man skall
bevaka kommunernas bokslut på samma professionella sätt som man beva-
kar börsbolagens. Bevakningen skall inte endast ske på de sidor där man
talar om politik. Här har alltså handels- och finanstidningarna en stor uppgift
att fylla. Men det räcker inte, utan här kommer också staten in i bilden. Den
måste vidta vissa åtgärder. Så till exempel bör man inrätta ett institut för
kommunal effektivisering och rationalisering. Institutet bör göra jämförelser
mellan de olika kommunernas ekonomiska fögderi. Jämförelser inriktade på
lägsta kostnad för olika tjänster i kommunerna bör också göras och analyse-
ras noggrant.
Kostnaderna för olika aktiviteter uttryckta per capita växlar mycket kraf-
tigt från kommun till kommun. Undervisningskostnaderna i grundskolan
räknat per elev kan i ytterlighetsfall i likartade kommuner skilja på upp till
3 000 kr. Samma skillnader finner man på i stort sett alla områden för kom-
munal service. Genom att analysera dessa skillnader skulle man kunna finna
effektiva metoder för att genomföra verksamheten. En god redovisning och
rättvisande värderingsmetoder är nödvändiga för den här typen av jämförel-
ser. Men det är också nödvändigt att staten är aktiv och verkligen startar
något nytt. Vi behöver således ett institut för kommunal rationalisering. Det
skulle stärka de politiker som inriktar kommunens styrning efter finansiella
mål och som inte faller till föga för kortsiktiga och populistiska krav på nya
utgifter, något som i förlängningen leder till en undergrävd ekonomi.
Den kommunala revisionen måste också få en betydligt mer framträdande
ställning i kommunerna. Jag har med tillfredsställelse noterat att utskottet
har avvikit från propositionen och krävt att revisionen skall ske enligt god
revisionssed. De nya reglerna om den kommunala ekonomin, som finns med
i förslaget till kommunallag, kan vara ytterligt farliga om inte kontrollfunk-
tionerna skärps. Det krävs vakenhet från massmedierna, som måste ha pro-
fessionella kunskaper om ekonomi och redovisning. Det måste till en betyd-
ligt starkare och mindre uddlös kommunal revision, och för det krävs en stat-
lig ekonomisk kontroll genom ett rationaliseringsinstitut. Här har vi en hel
del att lära från USA. Om inte dessa regler följs, då blir det en smärtsam
kommunal mognadsprocess. Jag önskar inte skattebetalarna samt gamla och
sjuka ute i kommunerna en sådan upplevelse. De skulle få en ännu sämre
service än de har i dag.
Vore det då inte bättre att ha kvar det gamla förmögenhetsskyddet? Nej,
svaret är enkelt: det har blivit verkningslöst. Alltför många kommunalpoliti-
ker har lärt sig hur bestämmelserna kan kringgås. Det är bara att acceptera
faktum och försöka finna nya och förhoppningsvis mer effektiva vägar. Jag
har anvisat några, och kommer inte dessa till stånd tvår jag mina händer.
Civilministern har insikt om problemen, men jag har i dag tyvärr saknat de
konkreta förslagen.
Anf. 29 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! Avsikten med den nya kommunallagen är bl.a. att den kom-
munala demokratin och den kommunala självstyrelsen skall stärkas samt att
kommunernas och landstingens arbete med att effektivisera och förbättra
kvaliteten i den kommunala verksamheten underlättas. Den fria nämndor-
ganisationen och nya former för ekonomistyrning avses också få stor bety-
delse för det kommunala förnyelsearbetet.
I min motion berör jag bl.a. de översyner och förändringar av det politiska
arbetet i kommuner och landsting som pågår i landet. Jag menar att förut-
sättningarna för och inriktningen av dessa översyner förtjänar en noggrann
granskning.
Jag konstaterar också att dagens diskussioner utgår ifrån ganska snäva
ekonomistyrningsmodeller och tar sig uttryck i förslag om att man t.ex. skall
reducera antalet politiker, slakta i nämndorganisationen och göra politikern
till en renodlad beställare.
Jag avslutar min motion med att varna för en alltför snabb omorganisering
i kommuner och landsting, vilket kan bli till men för den kommunala demo-
kratin i stället för en tillgång.
Utskottet behandlar min motion på s. 35 i betänkandet, och de förtydli-
ganden som utskottet gör i betänkandet finner jag värdefulla. Jag noterar
särskilt att utskottet utgår ifrån att regeringen följer den nya lagens tillämp-
ning och i det sammanhanget uppmärksammar de frågor som jag som motio-
när berört.
Jag vill dock tillföra ytterligare några synpunkter och farhågor.
Motionen skrevs den 15 april. Sedan dess har jag tagit del av en mängd
tidningsartiklar rörande pågående omorganisationer i kommuner och lands-
ting som är än mer långtgående än de jag hänvisade till i min motion. I helgen
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Ny kommunallag
47
|
Prot. 1990/91:128 10 juni 1991 |
kunde jag i en tidning läsa att man i en kommun föreslår att antalet nämnder |
ter skall minska från 400 till 153.
|
Ny kommunallag |
Det är inte så att jag vill påstå att förändringar inte skall ske, men jag Man frågar sig: Varför har alltför ofta debatten om 90-talets politik och Det kärva ekonomiska läget, tidsandan och det marknadstänkande som En förment effektivitet har under 80-talet trängt undan demokrati som Statsvetare Agne Gustafsson (s) framförde i en skrivelse till konstitutions- Det finns en oro, med hänvisning till kommunernas och landstingens pla- Herr talman! Frikommunutredningen uttalade i ett delbetänkande angå- Kommunallagens främsta syfte är att skapa den konstitutionella ramen för Herr talman! Med hänvisning till att utskottet utgår från att regeringen Anf. 30 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c): Herr talman! Jag vill först instämma i Bengt Kindboms anföranden och de En stor brist i det utredningsarbete som har föregått den nya kommunalla- |
|
48 |
gen - som alla nu i stort säger sig vara så ense om - är enligt min mening att |
man inte har tagit demokratin som en utgångspunkt för debatten som helhet
om hur den kommunala självstyrelsen på länsnivå och primärkommunal nivå
skall utformas.
Man kan konstatera att hela frågan om landstingens roll och om länsdemo-
kratin är lämnad åsido. Detta är en fråga som vi från centerpartiet länge har
ägnat en mycket stor uppmärksamhet. Det är intressant att konstatera att
vi nu börjar få verklig resonans runt om ute i landstingen. I mitt eget län,
Malmöhus län, förbereder alla de politiska partierna nu initiativ i denna
fråga. Man har väckt motioner, och man kommer i dagarna att ha en stor
debatt om vilken landstingets roll skall vara i det demokratiska spektrat.
Från samtliga partier har det kommit till uttryck uppfattningar som ligger
mycket nära vad vi i centerpartiet har drivit väldigt länge.
Men denna aspekt - dvs. gränsdragningen mellan kommunernas och
landstingens verksamhetsområden och frågan om landstingens övertagande
av ett rejält beslutsfattande över vidare fält i länen - har alltså lämnats åsido.
Från centerpartiet beklagar vi detta.
Även när det gäller kommunerna har demokratiaspekten kommit i bak-
grunden, vilket Bengt Kindbom nämnde flera gånger och vilket också Sonia
Karlsson tog upp. Man har utgått från att det gäller att göra någonting i kom-
munerna, och man har frågat sig vad man då skall göra. Svaret har blivit att
man helst skall göra kommunerna till bolag. Det är en trend som ligger i
tiden. Det skall vara effektivitet, och när kommunalpolitiker inte sköter sig
skall man se till att det blir litet mer affärsmässighet över det hela. Framför
allt har vi för många politiker. Det är också ett slags trend i tiden. Det sitter
för många politiker överallt och fattar beslut. Det gäller därför att rensa ut
så många som möjligt av dem. Jag vill varna för den utvecklingen. Här nag-
gar vi i själva grunden för ett demokratiskt beslutsfattande, som kan vara
förankrat i vidare kretsar och som kan engagera många människor.
Jag måste säga att jag är ängslig för vad som kan bli effekten av den fria
nämndorganisationen i kommunerna. Jag och vi i centern har gått med på
att kommunerna skall ha frihet att ordna sin nämndorganisation på det sätt
som de finner lämpligast. Men risken är naturligtvis att man gör sådana s.k.
rationaliseringar att man i ett slag slår ut kommunalt engagerade människor
i stor omfattning. Vad resultatet härav blir vet vi. Vilka är det som bär upp
den kommunala demokratin? Vilka är den kommunala demokratins resurs-
personer? Jo, det är alla de som är engagerade, alla de som sitter i nämnder
och styrelser. Alla som har politisk erfarenhet vet att det är här kunskapen
om samhället finns i mycket stor utsträckning. De som har kommunala upp-
drag och är kommunalt engagerade följer också med i samhällsutvecklingen
som helhet. De är en stabilisator i det demokratiska systemet och ett visst
skydd mot äventyrare och folkförförare av olika slag. Jag ser alltså mycket
allvarligt på att man reducerar den här skaran av engagerade och kunniga
personer.
Dessutom kommer, såvitt jag förstår, rekryteringsproblemen att bli stora.
Början på ett livslångt engagemang i samhällsarbetet är ofta en suppleant-
plats i en kommunal nämnd. Det är där vi en gång startade.
Det är ganska märkligt att höra att en del som talat så varmt för demokra-
tin samtidigt inte vill vara med och ändra på minimigränserna för antalet le-
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Ny kommunallag
4 Riksdagens protokoll 1990191:128
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
damöter i nämnder och styrelser. Såvitt jag förstår kan resultatet bli att vi får
tre nämnder i kommunerna - kommunstyrelsen och två andra nämnder med
fem ledamöter i varje. Då blir det sammanlagt femton ledamöter och fem-
ton suppleanter. Så illa blir det naturligtvis inte, men jag tycker att det är
oerhört viktigt att vi här beslutar att effekterna på demokratin av den här
reformen skall följas upp omedelbart genom granskningar och forsknings-
projekt av olika slag.
Anf. 31 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! Jag vill säga till Bertil Fiskesjö att jag har förtroende för att
regeringen följer den uppmaning som utskottet gör i sitt betänkande i anslut-
ning till min motion, dvs. att man skall följa tillämpningen av den nya lagen
och vara uppmärksam på om några ändringar måste göras. Jag förlitar mig
på detta, och Bertil Fiskesjös uppmaning att jag skall rösta på reservation 48
kommer därför att falla till marken. Men jag är tacksam för att centerpartiet
och många fler vill värna om den kommunala demokratin. Det är mycket
viktigt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 juni.)
4 § Arvoden till statsråden m.m.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU48 Arvoden till statsråden m.m.
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 11 juni.)
5 § Primärkommunalt huvudmannaansvar för primärvård, m.m.
Föredrogs
socialutskottets betänkanden
1990/91:SoU21 Primärkommunalt huvudmannaansvar för primärvård m.m.
(prop. 1990/91:121),
1990/91 :SoU22 Prioriteringar i hälso- och sjukvården samt
1990/91:SoU18 Vissa tandvårdsfrågor (prop. 1990/91:138).
Kammaren biföll andre vice talmannens förslag att socialutskottets betän-
kande SoU22 skulle avgöras efter endast en bordläggning.
Andre vice talmannen meddelade att SoU21, SoU22 och SoU18 skulle de-
batteras gemensamt.
50
Anf. 32 PER STENMARCK (m):
Herr talman! I allt större utsträckning debatteras frågan om etiken i sjuk-
vården och de prioriteringar som görs. Detta är en debatt som vi moderater
hälsar med tillfredsställelse, samtidigt som vi beklagar att den behöver föras.
Debatten visar nämligen att det finns problem. Det är samtidigt beklagligt
att denna viktiga debatt skall föras under den tidspress som riksdagen har
denna sista vecka. Det är min förhoppning att vi skall kunna återkomma vid
något senare tillfälle med en mer utförlig diskussion.
Det är bara att konstatera att oavsett var man bor i Sverige så är vårdköer
i dag en realitet. De kan variera från landsting till landsting, men överallt
finns de, och överallt skapar de en otrygghet och en oro som egentligen inte
skulle behöva finnas.
Självfallet kan det synas överdrivet att säga att vi egentligen inte skulle
behöva de här prioriteringsproblemen. Vi avsätter onekligen mycket stora
pengar i vårt land till sjukvård. Varje år satsar vi 9 % av allt som vi produce-
rar, och det kan därför knappast sägas att sjukvården får för litet pengar. Inte
heller är konsumtionen av sjukvård för hög i Sverige, framför allt inte inom
den öppna vården. Dessutom tyder alla jämförelser på att vi har en synnerli-
gen väl kvalificerad personal. Utan personalens i många fall självuppoff-
rande insatser hade situationen varit betydligt värre.
Om det då är så, att vi satsar mer än nästan alla andra länder på vården,
inte överkonsumerar och har den bästa personal vi kan tänka oss, vad är det
då som är fel? Varför har vi ändå dessa problem?
Det är ju alltid lätt att skylla på systemet och säga att det egentligen är oss
politiker det är fel på. Många andra gör det. Vi själva gör det kanske i alltför
liten utsträckning. Men det är faktiskt detta system som det i många avseen-
den är fel på. Alla erfarenheter visar att planhushållning inte fungerar. Det
är faktiskt planhushållning vi har inom den svenska sjukvården. Den funge-
rar inte i andra länder, och den fungerar inte i Sverige heller. Den fungerar
inte när det gäller andra områden, och den fungerar inte inom sjukvården
heller.
Ändå är det alltid den typen av åtgärder som diskuteras i Sverige. Ju större
problem och ju längre köer, desto mer planhushållning.
Överallt sitter det politiker som säger: Låt oss pytsa in ett antal miljoner
till - eller ett antal tiotal eller antal hundratal miljoner - så minskar säkert
köerna och därmed också sjukvårdens problem.
Och det gör de förmodligen också tillfälligt inom just det område som man
just då satt in åtgärderna mot. Men totalt sett har problemet bara blivit
större, därför att åtgärderna varit fel.
Därför är det i grunden inte mer pengar eller fler politikerbeslut som be-
hövs, utan det är ett systemskifte. Ingenstans behövs detta systemskifte
bättre än inom sjukvården och inom äldreomsorgen.
Det blir alltmer nödvändigt med den form av en allmän obligatorisk sjuk-
vårdsförsäkring som vi moderater länge har förordat. Redan nu tas första
steget genom att det finns enighet bakom den vårdgaranti som vi moderater
i många år varit ensamma om att kräva och som riksdagen skall ta ställning
till om några dagar. Men det är viktigt att understryka att detta bara får vara
ett första steg mot en konsekvent genomförd försäkringsmodell.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
51
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
52
Herr talman! Bara några ord om det betänkande som vi också behandlar
under denna punkt och som gäller tandvårdsfrågor. Det handlar bl.a. om
legitimering av tandhygienister. Det förslaget hälsar vi moderater med stor
tillfredsställelse.
Däremot delar vi inte regeringens uppfattning när det gäller specialistut-
bildningen. Avsaknaden av en examination, den oklara regleringen av spe-
cialistutbildningen och den korta utbildningstiden är inte förenliga med vår
uppfattning om vikten av hög kvalitet i tandvården.
Vår uppfattning är att specialistutbildningen alltid skall vara knuten till
någon av de fyra tandläkarhögskolorna eller till de speciella utbildningsen-
heterna i Jönköping, Örebro och Linköping.
Forskningsanknytning till en specialistutbildning är synnerligen angelägen
för att grundlägga möjligheterna för att utveckla de egna kunskaperna och
för att skapa ett intresse för att följa vetenskaplig utveckling. Som en följd
av detta menar vi också att ett oavvisligt kvalitetskrav är att utbildningen
avslutas med examination vid någon av högskolorna.
Herr talman! Jag ber med detta att få yrka bifall till reservation nr 3 i so-
cialutskottets betänkande 18 och till reservation 4 i socialutskottets betän-
kande 21.
Anf. 33 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Per Stenmarck och jag är överens i många frågor i vad gäller
hälso- och sjukvården. Men jag tycker nog att han är onödigt pessimistisk
eller kanske maximalistisk när han säger att enbart den totala reformen är
möjlig och att man inte kan göra något för att här och nu förbättra sjukvår-
den för de människor som nu lever och är sjuka och lider. Jag menar att så-
dana reformer är möjliga. Vi kommer om några dagar att diskutera ett antal
samlade reformer som avser att korta ned köerna i svensk sjukvård.
Tre olika saker ingår i det paketet. För det första finns ett betalningsansvar
för kommunerna, som gör att kommunerna kommer att ta hem patienterna
snabbare och därmed skapa fler platser i sjukvården. För det andra gäller
det ett tillfälligt påslag på 500 milj.kr. till landstingen för att korta ned köerna
kombinerat med det tredje inslaget. Det gäller för det tredje en 90-dagarsga-
ranti - en något förändrad variant av den 100-dagarsgaranti som folkpartiet
föreslog i våras och som också har släktskap med den vårdgaranti som mode-
raterna länge har talat för.
Jag tror att dessa tre reformer kommer att leda till att vi kan göra något åt
köerna. Det är oerhört viktigt att vi gör denna kraftansträngning nu, så att
vi på kort sikt snabbt kan komma till rätta med de olidliga problem som finns
för människor som väntar i månader och år på en behandling.
I ett av de betänkanden som vi diskuterar under denna punkt, nr 21, be-
handlas flera frågor som folkpartiet länge har drivit. Här behandlas det
gamla förslaget om en husläkare för varje svensk. Vi har sedan år 1974 före-
slagit att man skall genomdriva en husläkarreform i Sverige - en reform som
innebär att var och en har sin egen läkare. I dag har bara ungefär en tredjedel
av landets befolkning en egen läkare som de kontinuerligt vänder sig till.
Det här förslaget från vår sida har avvisats många gånger. Vi lade fram en
proposition om saken när vi var i regeringsställning år 1979. Den avvisades
av riksdagen. Sedan dess har riksdagen avslagit våra motioner i det här ären-
det under varje år av 1980-talet.
Nu förefaller det finnas en något växande opinion bakom kravet på huslä-
kare. Jag har noterat att det finns positiva signaler i Landstingsförbundet, i
läkarförbundet och på flera andra håll. Vår förhoppning är självfallet att vi
nu snart skall kunna komma till skott och kunna genomföra ett system där
husläkaren blir regel så att var och en har sin egen läkare. Detta är särskilt
viktigt för äldre människor. Äldre människor drabbas ofta av många olika
slags krämpor. Det blir lätt så att de slussas från avdelning till avdelning och
från läkare till läkare utan att någon har ansvar för helheten. Men det är inte
bara för äldre utan för oss alla i olika åldrar som husläkaren kan vara av stort
värde.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 5 i betänkande 21, som ut-
vecklar folkpartiets syn på husläkartanken.
Ett annat ämne som tas upp i samma betänkande är samordningen mellan
sjukförsäkring och sjukvård. Vi har under lång tid under 80-talet påtalat det
orimliga i att människor går sjukskrivna månader och år i väntan på en ope-
ration som landstinget av ekonomiska skäl inte kan erbjuda dem, samtidigt
som de drar mycket stora summor från sjukförsäkringen. Det kan i extrema
fall vara så att sjukförsäkringen betalar ut 800 000 kr. i väntan på en opera-
tion som kostar 20 000—30 000 kr. Vi har sagt att det mänskligt är orimligt
och nationalekonomiskt ett gigantiskt slöseri att acceptera den här typen av
vattentäta skott mellan olika system. Vi har krävt att man skall möjliggöra
ett överförande av resurser från sjukförsäkringen till sjukvården. Vi har
mött ett mycket starkt motstånd mot detta, framför allt i mitten av 80-talet.
Under de debatter jag fört med socialdemokraterna på den här punkten
har vi under mycket lång tid fått höra att det var otänkbart och omöjligt att
riva gränserna mellan dessa system och föra över resurser från det ena till
det andra. Fru Sigurdsen, som jag hade möjlighet att ha minst ett halvdussin
debatter med i den här frågan, försvarade med liv och blod det vattentäta
skottet. Det har tagit mycket lång tid att övertyga socialdemokraterna om
att denna ståndpunkt i grunden är felaktig. Dyrbar tid har gått förlorad.
Företagsamma landsting, t.ex. Bohus, har försökt få tillstånd att bedriva
verksamhet på den här basen. Man har fått nej från regeringen. Man har fått
nej trots att den lokala opinionen har varit enig och det har funnits regional
uppbackning. Trots att alla som har förstått någonting har varit eniga har
man bara mött en kall vägg i kanslihuset. Det är oerhört beklämmande att
det här motståndet har varat så länge. Det är desto mer glädjande att det nu
tycks vara uppgivet.
Vi ser med tillfredsställelse på att den hållning som socialdemokraterna
nu intar, långt om länge efter det att frågan blev aktuell, är förståndigare än
de var under hela 80-talet.
Ytterligare en fråga som tas upp i betänkandet gäller försöksverksamhet
med primärvård i primärkommunal regi. Detta är en del av ÄDEL-refor-
men. Det är en del som tillfördes genom riksdagens behandling av reform-
förslaget i vintras och som direkt emanerar från vår motion i ämnet. Vi före-
slog i vår motion att man överallt där man så önskade och kommuner och
landsting var överens skulle kunna genomföra en försöksverksamhet och
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
53
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
54
överföra hela primärvården i primärkommunal regi. Denna möjlighet är vik-
tig. På många håll reagerar man nämligen emot att ÄDEL-reformen medför
en splittring av primärvården. Man har byggt samman primärvården och äld-
reomsorgen så långt att det uppfattas som skadligt att nu lägga in en vägg
mellan dessa båda delar. Det var därför ett väsentligt tillägg till reformen att
vi öppnade möjligheten att överföra hela primärvården till primärkommu-
nerna. Detta föreslås nu i regeringens proposition och tillstyrks av utskottet.
Jag hälsar detta med stor tillfredsställelse.
Herr talman! Till sist vill jag ta upp betänkandet om prioriteringar i hälso-
och sjukvården. Vi har haft en värdefull hearing där många kloka experter
har bidragit. En viktig slutsats som man kan dra av den hearingen är att pro-
blemet med prioriteringar i sjukvården inte får förenklas till att gälla ett av-
görande mellan olika människor. Det handlar inte så mycket om att vi skall
säga att den ena personen prioriterar vi högre eller lägre än den andra. Det
handlar i allt väsentligt om att prioritera mellan olika metoder i sjukvården.
Vid hearingen lärde vi oss att det i stor utsträckning finns metoder, angrepps-
sätt, som kan rensas ut ur sjukvården därför att de inte är effektiva i förhål-
lande till de problem som man försöker lösa. Hälsoekonomen Egon Jonsson
förklarade att man kunde eliminera sjukvårdsinsatser för 15 miljarder kro-
nor om man ställde upp rimliga effektivitetskriterier. Det är ett enormt re-
sursutrymme som kan utnyttjas för mera motiverade insatser. Den stora
uppgiften framöver är att se till att sjukvården bedrivs så att vi effektivt kan
lösa de vårdproblem som människor har.
Vi möter ofta påståendet att vårdbehoven är oändliga och att människor i
och för sig skulle kunna begära hur mycket sjukvård som helst. Jag tror inte
på det. Jag tror att det finns mycket kraftiga begränsningar i efterfrågan på
sjukvård, helt enkelt därför att man normalt sett inte går till läkare och söker
sjukvård om man inte har hälsoproblem som man är orolig för. Jag tror att
svensk sjukvård har stora möjligheter att möta all den legitima efterfrågan
som finns, om vi bara ser till att de effektiva metoderna väljs, att man angri-
per problemen på ett riktigt sätt och att de gamla teknikerna och metoderna
som vetenskap och expertis långsamt utmönstrar som ineffektiva kan elimi-
neras ur systemet. Vi har stora möjligheter att tillgodose befolkningens vård-
behov med de gigantiska resurser som det svenska samhället använder till
sjukvård.
Anf. 34 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Daniel Tarschys talade mycket om många av sjukvårdens
problem. I bakgrundsbeskrivningen instämmer vi moderater till stor del,
men vi vill gå längre. Vi upplever helt enkelt att det är nödvändigt att göra
det. Det finns självfallet, som Daniel Tarschys sade, möjlighet till föränd-
ringar inom systemets ram; införande av vårdgaranti är en sådan förändring.
Det är en bra åtgärd, men om den skall få bestående effekt krävs det att vi
är beredda att gå längre. En förutsättning är att vi går över till någonting som
är nytt, någonting som är annorlunda och någonting som förhoppningsvis
kan fungera bättre än det vi har i dag gör.
Vi för i Sverige sedan många år en debatt om huruvida landstingen eller
kommunerna skall vara huvudmän för sjukvården och äldreomsorgen i vårt
land. Risken är att vi därmed för en debatt om att flytta över huvudmanna-
skapet från en som har monopol på denna verksamhet till en annan. Det är
förmodligen varken det bästa sättet att lösa ett etiskt problem eller att göra
bästa möjliga prioritering inom hälso- och sjukvården.
Om vi vill undvika att en monopolist ersätter en annan finns det bara en
tänkbar huvudman, och det är faktiskt patienten själv. En sådan ordning kan
uppnås på ett, och förmodligen bara på ett enda, sätt. Det är att införa den
försäkringsmodell som vi moderater har föreslagit. Då följer pengarna i stäl-
let patienten, som inte behöver föra något slags ständig MBL-förhandling
med landstinget.
Anf. 35 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Det är inte självklart att patient och läkare alltid tillsammans
kan bestämma vilket som är den bästa vården, om en tredje part betalar. En
försäkring av det slag som Per Stenmarck vill införa tror jag inte skulle låta
valet vara fullständigt fritt i patientens hand. Jag misstänker - där stöder jag
mig på synpunkter som framförs i de moderata motionerna - att försäkrings-
systemet skulle behöva innehålla ganska betydande inslag av ransonering.
Jag tror därför att Per Stenmarck här ger en något förenklad bild av den mo-
derata modellen.
Anf. 36 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Det är ju trots allt inte på det viset som det hela kommer
att fungera. I praktiken är det ju ändå patienten själv som har stått för hela
kostnaden, precis som det är i dag. I dag betalar man till landstingen, i mor-
gon skulle man kunna betala till en obligatorisk sjukvårdsförsäkring i stället.
Folkpartiet och Daniel Tarschys talar mycket om ett husläkarsystem. Där
är vi säkerligen i långa stycken helt överens. Detta system kan vi införa så
oerhört mycket lättare, om vi genomför den moderata modellen och ger den
enskilde, patienten, en möjlighet att själv vara med och påverka verksamhe-
ten. Det förutsätter att man får ett fritt läkarval, och detta i sin tur nödvän-
diggör att det vid sidan av den offentliga sjukvården finns privatpraktise-
rande läkare. Det är därför som vi har varit med och krävt att regeringen så
snart det över huvud taget är möjligt skall lägga fram förslag om en sådan
reform. Det stärker valfriheten hos enskilda människor - de kan göra sitt
eget personliga val av läkare som de har förtroende för - och det stärker
tryggheten att veta att man om man så vill kan ha sin egen personliga läkare.
Anf. 37 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag vill understryka att Per Stenmarck och jag i mångt och
mycket har gemensamma utgångspunkter i fråga om uppläggningen av sjuk-
vården och dess finansiering. Vi är också beredda att utreda det förslag som
moderaterna har lagt fram. Men vi menar att det än så länge har betydande
svagheter, som moderaterna själva inte har lyckats komma till rätta med.
Det förefaller som om patienten skall ha fri dragningsrätt i den här försäk-
ringen. Om så är fallet tror jag för min del att det blir mycket svårt att få den
moderata modellen att passa samman med moderat skattepolitik.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
55
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
Andre vice talmannen anmälde att Per Stenmarck anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 38 ROSAÖSTH(c):
Herr talman! Av de tre betänkanden som vi nu behandlar ligger nr 21 och
22 närmast varandra. De handlar båda om dagens och morgondagens sjuk-
vård, om utvecklingsmöjligheter och förnyelse, om vad som krävs för att alla
i vårt land skall kunna få god vård på likvärdiga villkor.
I betänkande 21 behandlas två förslag från regeringen. Det ena gäller för-
söksverksamhet med primärkommunalt huvudmannaskap för primärvår-
den. Något vanvördigt skulle man kunna säga att det blivit en fluga i den
offentliga världen att laborera med ändrade huvudmannaskap för att lösa
problem. Jag medger gärna att också vi i centern har varit med på det vid
något tillfälle, t.ex. när det gällde huvudmannaskapet för en del av LVU-
vården. Men i det fallet hade någon annan lösning inte kommit fram trots
fleråriga, allmänt erkända, stora problem. Men allmänt sett anser vi i cen-
tern att organisatoriska förändringar av det här slaget sällan löser de verkliga
problemen. De kan i stället om det vill sig illa förhindra eller fördröja mer
direkta lösningar.
Vår principiella inställning är - vilket också framgår av ett särskilt ytt-
rande - att landstingen är bäst skickade att handha sjukvården, både primär-
vården och den sjukhusanknutna. Anledningen till att vi inte gått emot för-
slaget, att vi inte har reserverat oss, är helt enkelt att vi inte vill motsätta oss
en försöksverksamhet av olika slag. Om en kommun och ett landsting kom-
mer överens om en sådan här verksamhet - vilket förslaget ju förutsätter -
bör man också kunna räkna med att det tas vederbörlig hänsyn till situatio-
nen i det område som det gäller, till invånarna och deras behov, till resur-
serna osv.
Vad vi också pekar på i det särskilda yttrandet är att det är angeläget att
den här föreslagna försöksverksamheten inte leder till att andra försök med
sjukvården kvar hos landstingen skjuts i bakgrunden. Det finns många idéer,
många planer, och det viktiga är, menar vi i centern, att de försök man gör
innebär ökad decentralisering, ökat patientinflytande och minskade admi-
nistrationskostnader. Vi har angivit tre nyckelord för utveckling, nämligen
tillgänglighet, kvalitet och samverkan.
I en reservation som är gemensam för oss och moderaterna har vi uttalat
oss för ett förslag om husläkar/familjeläkarsystem. Utskottsmajoriteten sä-
ger sig enligt vad jag kan förstå i princip inte ha någonting emot förslaget,
men ändå vill man inte ta steget att begära ett förslag från regeringen. Ändå
finns det nu tämligen konkreta, utarbetade modeller för husläkare, familje-
läkare, eller vad man nu vill kalla det, som man i det här fallet borde kunna
utgå från. Jag yrkar bifall till reservation nr 4 i betänkande nr 21.
Det andra förslag som behandlas i betänkandet gäller finansiell samverkan
mellan hälso- och sjukvården och socialförsäkringssystemet. Mot det har vi
inget att erinra, eftersom det motsvarar vad vi har fört fram i flera motioner.
Det vore närmast oförsvarligt att inte ta till vara de samordningsvinster som
man kan göra i det här sammanhanget och som det finns långt utarbetade
56
planer för. Inte minst viktigt är förstås det man kan vinna i vårdkvalitet,
snabbare rehabilitering, osv.
Socialutskottets betänkande nr 22 handlar om prioriteringar i hälso- och
sjukvården, något som verkligen är i brännpunkten just nu. Ingen lär för-
neka att det här rör sig om mycket svåra frågor som måste belysas från en
rad synvinklar: etiska, medicinska, sociala, ekonomiska, m.m. Ändå - eller
just därför - måste vi ta itu med dem också från politiska utgångspunkter.
Även om vi som politiker inte kan eller bör lägga oss i den rent medicinska
bedömningen måste vi vara beredda att ta vårt ansvar för den vårdideologi i
vid mening som tillämpas i vårt land. Därför är det nu i full enighet som ut-
skottet föreslår ett tillkännagivande till regeringen om att fördjupade över-
väganden omkring prioriteringsfrågorna måste ske.
Det är flera faktorer som leder till att de här frågorna blir alltmer ange-
lägna att få grepp om. Jag skall avstå från att försöka mig på en uppräkning
och nöja mig med att konstatera att klyftan mellan kraven på sjukvård å ena
sidan och resurserna å den andra tydligt ökar. Då gäller det, som vi fram-
förde i en partimotion från centern, att i varje enskilt fall söka finna rätta
avvägningar mellan de vårdsökandes behov och önskemål, den medicinska
kunskapen och de resurser som står till buds. Det kan te sig näst intill omöj-
ligt att väga den enes vårdbehov mot den andres, att göra ett urval. Ändå
måste vi som sagt på djupet och bredden diskutera dessa prioriteringsfrågor.
Om vi inte tar tag i de här frågorna och redovisar förhållandena, är risken
att misstanke uppstår om att det förekommer en dold prioritering. Det ska-
par inte det förtroende för vår hälso- och sjukvård som vi alla strävar efter.
Det tredje betänkandet handlar om vissa behörighets- och utbildningsfrå-
gor inom tandvårdsområdet. Vi har i centern inte ansett oss ha anledning att
gå emot huvuddragen i förslaget. På en punkt har vi, liksom moderaterna
och folkpartiet liberalerna, en avvikande mening, som vi har begränsat till
ett särskilt yttrande. Det gäller behovet av barntandläkare.
Även om det i princip kan vara riktigt att riksdagen inte bestämmer vilka
specialiteter som behövs, finns det ändå, menar vi, fall där det är viktigt att
riksdagens mening kommer till uttryck. Det gäller exempelvis krav på att
det skall finnas barntandläkare. Bevisligen betyder barns tidiga möten med
tandläkare mycket för deras framtida tandhälsa.
Fru talman! Jag ber härmed att få yrka bifall till reservation nr 4 till social-
utskottets betänkande nr 21 och i övrigt till utskottets hemställan.
Anf. 39 ANITA STENBERG (mp):
Fru talman! Först vill jag tala med anledning av betänkande SoU18, Vissa
tandvårdsfrågor, som tar upp ett förslag om att ge legitimation till tandhygie-
nisterna. Samtidigt har i utbildningsutskottet behandlats frågan om legitime-
rad tandsköterska, dvs. alla tandsköterskor och tandhygienister skulle i
framtiden utbildas till legitimerade tandsköterskor. Efter behandling av
gymnasiebetänkandet beslutades i förra veckan i riksdagen om en fortsatt
tandsköterskeutbildning inom gymnasieskolan. Det inrättades en treårig
tandsköterskeutbildning i gymnasiet inom vårdutbildningsprogrammet.
För närvarande anser jag inte att tandhygienisterna bör ges legitimation.
Anledningen är att det är svårt att ställa diagnosen karies. Det står så här
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
57
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
58
i betänkandet: ”Förslaget ger tandhygienisterna möjlighet att självständigt
ställa diagnos och bedöma sjukdomsutveckling, bl.a. med hjälp av röntgen,
och innebär samtidigt att tandläkare och tandhygienist i större utsträckning
än hittills samverkar vid diagnostik, terapiplanering och prognosbedömning
speciellt för patienter som kommer som s.k. saneringspatienter. Tandhygie-
nisternas kompetensområde föreslås inte omfatta konserverande behand-
ling, dvs. utförande av tandfyllningar.”
En tandhygienist behöver ändå kunna ställa diagnosen kariesfri. I dagens
Svenska Dagbladet finns en artikel betitlad Barntandvården skärs ner. Parol-
len i Stockholms län lyder nu: ”Friskare” - observera ordet friskare - ”och
nöjda patienter med mindre vård till lägre kostnad för patienter och sam-
hälle”. Från en gång om året till en gång vartannat år förändras tandläkarbe-
söket för barnen. Besöken hos tandläkaren tas alltså över av tandsköter-
skorna. Mellan tre och fem års ålder ser barnen över huvud taget inte till
någon tandläkare, om inte tandsköterskan eller tandhygienisten säger ifrån
att ett tandläkarbesök behövs, dvs. ställer diagnosen karies. I övrigt ställer
de diagnosen att det inte finns karies. ”Nu kan vi hämta hem den hälsovins-
ten i minskade vårdkostnader”, säger tandvårdsdirektören i Stockholms län.
”Den förbättrade tandhälsan är resultatet av år av omfattande åtgärder,
där barn efter barn kontrollerats noga. Nu mattas aliså den kontrollen”, kon-
staterar man. Men det tror inte tandvårdsdirektören gör så mycket. Effek-
terna blir inte dramatiska, säger han.
Tror tandvårdsledningen att barnen har fått för mycket vård förut? Har de
fått onödig vård? Meningen är att de skall bli friskare patienter med mindre
vård och lägre kostnader. Jag tycker att detta luktar tulipanaros. Man drar
in på barnens tandvård och det skall ändå inte märkas. Resurserna skall kon-
centreras till de barn som är sjuka, säger en utredare. Men hur får man reda
på vilka som är sjuka, när barnen inte får en diagnos, kariesfri eller inte
sjuka, hos en tandläkare? Då måste den som tittar på barnen ställa den diag-
nosen.
De överblivna pengarna skall satsas på uppsökande vård till vuxna patien-
ter; äldre, handikappade och invandrare. Skall barnen betala det med färre
tandläkarbesök? Behöver barnen inte den formen av tandvård? Tror politi-
kerna att barnatänder sköter sig själva? Nej, här slår man blå dunster i ögo-
nen på föräldrarna. Man verkar tycka att barns tänder är så bra i dag att
man inte behöver vara så noga med dem längre. Spara i stället på de vuxnas
tandvård. De vuxna kan säga ifrån om något går galet. Det kan inte barnen.
Detta kan miljöpartiet inte acceptera.
Anledningen till att det är så svårt att ställa diagnosen karies är att det är
särskilt svårt att bedöma hur ett kariesangrepp utvecklar sig i mjölktandsbet-
tet och i det unga permanenta bettet. Det kräver faktiskt att tandläkaren
har praktisk erfarenhet av att bedöma när ett kariesangrepp kan behandlas
enbart profylaktiskt och när det är dags att borra upp hålet. Dels är bedöm-
ningen beroende av patientens förmåga att sköta sin förebyggande vård, dels
på tandemaljens uppbyggnad och motståndskraft hos just den patienten.
Vissa patienter kan gå med början till hål i många år, utan att det händer
något speciellt med den kariesangripna tanden. Andra patienter kan ha ett
mycket litet kariesangrepp, men inom en kort period kan hålet ha vuxit sig
så stort att mjölktanden inte går att laga, utan den får dras ut. Man kan näm-
ligen aldrig rotfylla en mjölktand, så som man gör med en tand som skall
behållas livet ut.
Har det någon betydelse om man drar ut mjölktänderna för tidigt? Ja, det
har det. Många gånger drar luckan efter en för tidigt utdragen mjölktand
ihop sig, så att när den nya tanden, som skall ersätta mjölktanden, kommer
fram, finns det ingen eller för liten plats för den. Resultatet blir ofta att man
får tandreglera patienten för att få tillbaka utrymmet, något som blir både
dyrt och långvarigt. Därför är det så viktigt att ställa rätt diagnos vad gäller
barns kariesangrepp. Denna förmåga att ställa rätt diagnos är något som den
nyblivne tandläkaren bara kan lära sig genom erfarenheten av att borra upp
kariesangrepp, känna med sonden var dentinet, tandbenet, är hårt och se
hur det ser ut i botten av hålet. Den diagnosen kan inte någon som inte bor-
rat upp hål lära sig. Så här står det i betänkandet: ”Tandhygienisternas kom-
petensområde föreslås inte omfatta konserverande behandling, dvs. utför-
ande av tandfyllningar.” Borra kommer således inte tandhygienisterna att få
göra.
Man kan inte ställa diagnosen karies bara genom att titta på och bedöma
en röntgenbild. Det krävs också klinisk erfarenhet. Det vet varje tandläkare
som har varit med en tid.
Naturligtvis kan alla se ett hål när detta har blivit tillräckligt stort. Det kan
ju varenda förälder upptäcka som tittar i sitt barns mun. Men då är det kan-
ske inte längre möjligt att rädda tanden. Bara en tandläkare kan ställa diag-
nosen kariesfri. Många kan ställa diagnosen karies.
Likadant förhåller det sig när det gäller förebyggande vård för att undvika
tandställningsfel. Genom att en rutinerad tandläkare, som har ägnat sig åt
att diagnostisera felaktiga tandställningar i bettet, även i mjölktandsbettet,
slipar tandytorna kan man undvika att patienten får gå med tandställning
längre fram. Det är en förebyggande vård som spar både mycket pengar och
onödigt lidande. Men en förutsättning är då att tandläkaren får titta i patien-
tens mun. Att göra det vartannat år är för sällan när det gäller barn. Barn
mellan tre och fem år skall ju tandläkaren över huvud taget inte kontrollera.
Att följa en patient genom åren och därmed lära känna patientens karies-
bild, dvs. hur snabbt patientens hål utvecklar sig, är både intressant och
svårt. Det behövs faktiskt tandläkarexamen och praktisk erfarenhet för att
man skall kunna göra det. Många som inte har sysslat med tandvård rent
praktiskt tycker att det väl inte är någon större konst att göra det. Men det
är just vad det är. Det är en av anledningarna till att man hos olika tandläkare
kan få olika uppgifter om hur många hål man har. Det har hänt att tandlä-
kare, trots sin utbildning, har gjort olika bedömningar av en patients karies-
bild. När det gäller en vuxen människas tänder kan man göra olika bedöm-
ningar, och det händer inte särskilt mycket om man väntar med att åtgärda
ett hål. Men när det gäller mjölktandsbettet eller ett ungt permanent bett
kan förändringar ske mycket snabbare än vad man kan tro.
Skulle vi i framtiden få tandhygienister som på något för mig ännu okänt
sätt kan friskförklara patienter resp, säga till när tandläkare bör kallas in,
anser jag att en så skicklig person borde ha tandläkarlön. Det handlar om en
av de svåraste diagnoser som en tandläkare har att göra.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
59
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
60
Det här är en fråga om patientens säkerhet i vården. Det är absolut inte
en fråga om att behålla tandläkarprivilegier.
Tandläkaren, tandhygienisten och den assisterande tandsköterskan utgör
ett tandvårdsteam. Ingen av dessa kan undvaras. Ingen av de här personerna
kan alltså ersätta en annan, för då skulle vården inte fungera.
Framför allt: Spara inte in på den förebyggande vården och låt inte barnen
komma i kläm - för spariverns skull - för det kan bli dyrt i längden! Dess-
utom skulle det bli så, att barnen bara får träffa tandläkaren när det skall
borras eller när tänder skall dras ut. Hur skall man då kunna bygga upp ett
förtroende för tandläkaren och en vilja hos barnet att gå till tandläkaren utan
fruktan för en besvärlig behandling? Vi skall väl inte ha det som tidigare,
dvs. att man bara går till tandläkaren när det gör ont.
Sedan får vi inte glömma bort att det också kostar pengar att göra ”icke-
hål”. Om vi glömmer bort det, är vi snart tillbaka i kariesträsket.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i socialutskottets
betänkande 18.
Sedan vill jag säga några ord om specialisttandvård för barn. När det gäller
specialistvården vill vi i miljöpartiet inte att barntandläkarspecialiteten och
barntandläkartjänsterna försvinner. Barn är inte stora människor i litet for-
mat. Barn är barn, och med god vård blir barnen så småningom samarbets-
villiga vuxna patienter. Men det kräver att barnen blir väl omhändertagna
som just de barn som de är och som har behov av just tandvårdspersonal som
begriper sig på barn.
Det får inte bli så, att barnen blir ett slags patienter som man sätter in
mellan viktigare och mer fordrande vuxna patienter, vilka dessutom ger ett
större utbyte penningmässigt, såväl ur kommunens och landstingens synvin-
kel som ur tandläkarens synvinkel.
Spara alltså inte in på barnen! Och framför allt: Spara inte in på vården av
handikappade barn och ungdomar! Jag tycker att det vore otillständigt att
göra något sådant. Dessa grupper har nog av besvär i sina liv ändå. De skall
inte behöva utsättas för t.ex. tandbehandling under narkos om det kan und-
vikas genom specialistbehandling. De skall inte behöva göra långa resor - de
har ju redan besvär med att förflytta sig - bara för att vi skall spara in på
barntandläkarspecialisterna. Det är grymt att spara in på den bästa vården
just bland de mest utsatta grupperna.
Jag yrkar bifall till reservation 2 i socialutskottets betänkande 18.
Skall det sparas i tandvården, spara då in på de vuxna patienterna! De kan
i alla fall säga ifrån om vården blir av alltför låg kvalitet.
Vad gäller socialutskottets betänkanden 21 och 22 vill jag framhålla att
jag inte har något att invända mot utskottets bedömningar, utan jag stöder
framlagda förslag.
Anf. 40 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Jag skulle inte drömma om att ta upp en diskussion med Anita
Stenberg om diagnosfrågor eller praktiska frågor inom tandvården. Jag
måste ändå säga att jag är litet förbluffad över Anita Stenbergs indignation
över att man kan spara in på tandvården för barn. Internationellt sett är det
ju så, att barn börjar få en bättre tandhälsa. I Sverige har det skett en drama-
tisk förbättring av barnens tandhälsa. Om barn inte behöver så pass mycket
tandvård som de tidigare har behövt, skall man väl inte tvinga barn att gå till
tandläkaren för att få sina tänder uppborrade. Det kan väl ändå inte vara
meningen.
Om man iakttar en förbättrad tandhälsa hos barn, måste det väl vara ett
rimligt antagande att vi inte behöver använda lika stora resurser för barn-
tandvård som vi tidigare behövde. I stället kan vi nu använda resurserna för
andra mycket viktiga behov inom tandvården och inom andra delar av hälso-
och sjukvården.
Anf. 41 ANITA STENBERG (mp) replik:
Fru talman! Självfallet, Daniel Tarschys, önskar jag inte att barn skall gå
i onödan till tandläkaren, tandhygienisten eller tandsköterskan. På den
punkten är vi fullständigt eniga.
Men Daniel Tarschys tycker väl ändå inte att det är rätt att ta ifrån barn
möjligheten att bli bedömda som kariesfria.
Anf. 42 BO HOLMBERG (s):
Fru talman! Med utskottets förslag om att åstadkomma en plattform för
prioriteringar och etik i sjukvården vidtas åtgärder i en i sjukvårdsdebatten
viktig fråga, där det är nödvändigt att få en lösning.
I dag kommer riksdagen också att besluta om försök med kommunalt hu-
vudmannaansvar för primärvården. Det är en annan viktig fråga, som har
varit föremål för diskussion och intresse och där det nu är möjligt att få en
intressant försöksverksamhet som grund för framtida ställningstaganden.
Före sommaren behandlar riksdagen också frågan om den ekonomiska re-
gleringen i den s.k. äldrereformen. Här flyttas positionerna fram på minst
tre viktiga områden:
För det första gäller det visionen om självbestämmande och valfrihet i äld-
reomsorgen.
För det andra handlar det om det kommunala betalningsansvaret. Proble-
met med personer som i onödan ligger kvar på våra sjukhus skall undanrö-
jas.
För det tredje gäller det nya tidsbegränsade statsbidrag om 5,5 miljarder
för att möjliggöra en ombyggnad när det gäller särskilt boende för vård och
omsorg.
Riksdagen behandlar således tre frågekomplex, där brister kommer att
undanröjas. Härmed blir det en förbättring vad gäller människors rätt till en
god hälso- och sjukvård. Samtidigt kan det konstateras att det pågår mer av
förändringar i sjukvården än som återspeglas i debatt och media. En förkla-
ring är att kritikerintresset är större än sakintresset i diskussionen om hälso-
och sjukvården i Sverige. En annan förklaring är att media är mer inriktade
på slumpvis utvalda människor. Sedan upphöjs den här slumpmetoden och
mediernas rapporter till en sanning beträffande tillståndet i hela hälso- och
sjukvården.
Jag upprepar vad jag har sagt tidigare, eftersom jag blir alltmer övertygad
på den punkten. Det gäller medias olyckliga fixering vid 08-perspektivet.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
61
|
Prot. 1990/91:128 10 juni 1991 |
Stockholm är inte Sverige. Stockholm har sin verklighet. Mitt hemlän, Väs- |
Vi socialdemokrater i utskottet kommer att fortsätta att värna den svenska
|
Primärkommunalt |
sjukvårdsmodellen gentemot ropen på stora skattesänkningar och äventyr- Nu sprider sig frågetecken mellan människorna. Hur mycket kan kommu- Mot bakgrund av denna oro som finns hos både allmänhet och personal Jag tror inte att människorna i vårt land kommer att acceptera ransonering De långvarigt sjuka och de människor som har s.k. oglamorösa sjukdo- I bl.a. statens medicinsk-etiska råd finns olika kunskaper och intressen fö- |
|
62 |
pengar. Då förstår man att kds tillför politiken kristendom och inte etik. Då |
måste man besvara logiska frågor om stora skattesänkningar går ihop med
utbyggd vård till allt fler äldre.
Fru talman! Vi behandlar också förslag om kommunalt huvudmannaan-
svar för primärvården och betalningsansvaret för s.k. klinikfärdiga patienter.
Det ger nya möjligheter i den svenska sjukvården. Det kostar uppskattnings-
vis 3 miljarder kronor, om jag minns rätt, att ha våra gamla på medicin- och
kirurgkliniker i brist på utbyggd äldreomsorg. Det ger sämre livskvalitet till
de äldre. Samtidigt bildas onödiga och besvärande köer. Med betalningsan-
svaret och ÄDEL-reformen kan nu detta fel rättas till. Åter är detta en viktig
signal till personalen och allmänheten. Fel kan rättas till genom politiska be-
slut.
Fru talman! I de här viktiga sjukvårds- och äldreomsorgsfrågorna finns
ingen ordentlig samsyn mellan de tre borgerliga partierna. Jag har efter jul-
uppehållet intresserat mig för hur samsynen kommer att utvecklas inom den
s.k. högeralliansen. I sjukvårdens principfrågor om privat eller offentlig
vård, skattefinansiering eller försäkringssystem samt storleken på skatte-
sänkningarna/skattetrycket råder oenighet. Det har inte varit någon samsyn
på dessa frågor i socialutskottet under våren. Jag förstår att det är enkelt att
formulera en vag utvecklingsväg. Den enkelheten står de borgerliga för i dag
i fråga om sjukvården. Det är svårare att skriva sig samman och uppträda
gemensamt i vardagsfrågorna. Den svårigheten har de borgerliga inte ge-
mensamt klarat av. Verkligheten är nog den stora stötestenen för de borger-
liga.
Det är angeläget, som jag ser det, att de partier som står för solidaritet
och rättvisa i sjukvård och socialpolitik blir tillräckligt starka under 90-talet.
Solidaritet och rättvisa behöver de sjuka, äldre och handikappade.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandena SoU19, 20 och
21 och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 43 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Får jag för det första ställa en fråga till Bo Holmberg, som
allra sist i sitt inlägg talade om de partier som står för rättvisa och solidaritet:
Vilka partier avses? För det andra, fru talman, var Bo Holmberg bekymrad
över att de borgerliga partierna i socialutskottet inte kommit överens i sjuk-
vårdsfrågor. Det är riktigt att det finns hos partierna litet olika idéer om hur
sjukvården skall utvecklas. Det äger sin riktighet. Men den bästa testen på
hur dessa partier lyckas komma överens finner vi kanske inte i socialutskot-
tet utan på det praktiska arbetsfältet. Gå ut och se hur det ser ut i kommuner
och landsting. Jag tror att Bo Holmberg finner väldigt många landsting där
de borgerliga partierna samarbetar ganska bra och finner praktiska lösningar
på sjukvårdens problem. Om jag får föreslå 08-området så har där bedrivits
en aktiv sjukvårdspolitik av de tre borgerliga partierna både i regeringsställ-
ning och i opposition under senare år.
Jag blir litet bekymrad när jag hör talet om att det bara är i Stockholmsom-
rådet som problemen finns. Resten av landet är helt problemlöst. Där funge-
rar sjukvården till allmän belåtenhet. Det är inte den bild jag får när jag åker
runt i landet, talar med sjukvårdspolitiker från olika delar av landet och läser
tidningar från olika delar av vårt land. Tvärtom får jag en bild av att det över-
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
63
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
64
allt i vårt land, på väldigt många håll, finns köer i sjukvården, finns brister
och svårigheter att samordna mellan kommuner och landsting, finns friktio-
ner i samarbetet, som ytterst drabbar de gamla, sjuka och handikappade.
Jag tycker att tanken att man skall ha sämre vård om man har ett visst tele-
fonnummer borde Bo Holmberg överge.
Anf. 44 PER STENMARCK (m) replik:
Fru talman! Bo Holmberg började med att konstatera att Stockholm inte
är Sverige. Det är riktigt i många avseenden, och det skall vi vara tacksamma
för. Här är onekligen sjukvården i rejäl kris. Det är annorlunda hos Bo
Holmberg. Det är riktigt. Det är också annorlunda, kan jag säga, i Malmö-
hus län, som jag kommer ifrån. Köerna är i många avseenden avsevärt kor-
tare. Det skall vi vara väldigt tacksamma för. Till stor del styr där den höger-
allians som Bo Holmberg talar om i många olika sammanhang.
Jag tycker att Bo Holmberg och socialdemokraterna i denna fråga intar en
förstelnad attityd. Landstingen sköter detta bäst, inga privata lösningar på
egentligen något enda område. Det är väldigt litet av nytänkande. Jag tycker
att Bo Holmberg i väldigt stor utsträckning blundar för den verklighet som
faktiskt är en realitet för många människor i vårt land. Jag konstaterar att
det finns personer, socialdemokraterna och regeringen närstående, som trots
allt har en annan attityd.
I en bok med namnet ”Det nya samhället, om den offentliga sektorns möj-
ligheter” skriver Gunnar Wetterberg, departementsråd och chef för finans-
departementets strukturenhet, så här: ”Sjukvården skall finansieras på ett
sätt som gynnar konkurrens och kostnadseffektivitet inom vården. Detta
sker bäst genom att sjukförsäkringen tar över hela finansieringen av vården.
Då följer vårdersättningen patienterna, som själva kan välja vilken vård-
central de vill ha som vårdare och rådgivare.”
Förhoppningsvis förebådar Gunnar Wetterbergs bok ett nytänkande även
inom socialdemokratin.
Anf. 45 ANITA STENBERG (mp) replik:
Fru talman! Bo Holmberg är mycket välkommen ner till Malmö för att
höra vad de gamla säger om vården och omsorgen i sin stad. Trots den social-
demokratiska ledningen och talet om den goda staden är det inte så särskilt
bra nere hos oss. Välkommen dit! Jag tycker att Bo Holmberg kanske skulle
ha sagt ”storstadsområdena” i stället för ”08-området”.
Anf. 46 ROSA ÖSTH (c) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med Bo Holmberg om att fixeringen vid 08-om-
rådet är olycklig. Det har också vi i centerpartiet ofta hävdat. Vi var inte
heller beredda att köpa ÄDEL-reformen såsom den kom att se ut, eftersom
den i mycket stor utsträckning utgick från den problembild som finns just i
Stockholmsområdet.
Bo Holmberg attackerade de borgerliga partierna. Hans sätt att ställa of-
fentlig verksamhet och offentlig vård strikt emot den privata är något olyck-
ligt. Vi brukar alltid hävda att de offentliga och de privata verksamheterna
kompletterar varandra. Såvitt jag förstått har vi i socialutskottet under
ganska stor enighet närmat oss den uppfattningen. Jag undrar därför om inte
Bo Holmberg kan medge att socialdemokraterna i utskottet i fråga efter
fråga när det gäller vård och omsorg fallit till föga för krav som rests ifrån de
borgerliga partierna.
Anf. 47 BO HOLMBERG (s) replik:
Fru talman! Jag kan inte hålla med Rosa Östh om att socialdemokratin
ständigt springer och anpassar sig till de borgerliga förslagen. Däremot glä-
der det mig att flera av oss i utskottet är överens om att vi måste se mera
nyanserat på sjukvården beroende på var vi befinner oss. Jag kan också hålla
med Anita Stenberg om att storstäderna som sådana brottas med annor-
lunda problem än vad landet i övrigt gör.
Till Daniel Tarschys vill jag säga att vi från utskottet besökte ju Norrbot-
ten i förra veckan. Där fick både Daniel Tarschys och jag en bild av hur häl-
so- och sjukvården fungerar i glesbygd. Jag tror att Daniel Tarschys håller
med mig om att man där med begränsade resurser men med en kunnig perso-
nal hade löst hälso- och sjukvårdsproblemen på ett sätt som storstäderna
skulle kunna dra nytta av. Några från storstäderna borde kanske åka dit på
studiebesök och se efter vad de kunde ha att lära sig av hur man löst proble-
men där uppe. Jag är medveten om att avstånd och annat gör att man inte
kan kopiera olika modeller, men jag tror att det skulle vara till gagn om vi
kunde nyansera sjukvårdsdebatten i Sverige med utgångspunkt från vilken
ort diskussionen gäller.
Daniel Tarschys frågade vilka partier jag avsåg när det gällde rättvisa och
solidaritet. Jag har ju sett hur Daniel Tarschys partiledare för några dagar
sedan blev åthutad av fundamentalisterna på Svenska Dagbladet. Bengt
Westerberg hade försökt nyanserat bilden av Sverige och sagt att allt i Sve-
rige inte är dåligt. Då sade man från Svenska Dagbladets sida: Är det inte så
att vi inom högeralliansen har sagt att Sverige är en randstat på nedgång?
Hur kan då Bengt Westerberg vara så oförskämd att han går ut och nyanserar
detta påstående?
Jag kan se hur SAF och Industriförbundet har blivit mer politiska. Jag är
rädd för att de yttersta högerkrafterna vill använda moderaterna och folk-
partiet i riksdagen som någon sorts marionetter för dem som vill föra ut hö-
gerbudskapet. Därav kommer min oro för bristande rättvisa och solidaritet
inom socialpolitiken.
Jag delar Per Stenmarcks uppfattning att det har skett en klar polarisering
kring marknad och den offentliga vården. Per Stenmarck säger ungefär som
Zetterberg att först måste det bli ett himla kaos. Det finns ingenting i den
befintliga vården som kan rättas till. Jag håller med Daniel Tarschys om att
det visst kan finnas sådant som kan rättas till.
Genom ÄDEL-reformen, betalningsansvaret och genom prioriteringar
har vi rättat till en rad missförhållanden. Socialdemokratin står för föränd-
ringar, men vi vill inte ge oss på sådana äventyrligheter som marknadsstyr-
ning. Det är där, Per Stenmarck, som vi skiljer oss åt.
Anf. 48 ROSA ÖSTH (c) replik:
Fru talman! Jag förstår att vice ordföranden i utskottet inte är särskilt trak-
terad av att springa och anpassa sig efter de borgerliga partierna, som han
5 Riksdagens protokoll 1990191:128
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
66
själv uttryckte det. Nu uttryckte jag mig inte på det sättet, utan jag försökte
i stället se det positiva i att vi i utskottet under enighet har närmat oss en mer
öppen inställning till olika vårdalternativ. Skrivningarna i utskottets betän-
kanden talar ju sitt tydliga språk, bl.a. när det gäller antalet tillkännagivan-
den till regeringen som i de allra flesta fall givetvis har sitt utsprung från op-
positionspartierna.
Anf. 49 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Den hälso- och sjukvårdslag som vi har är signerad av ett libe-
ralt statsråd i samband med en borgerlig regering. Folkpartiet har decennier
av arbete bakom sig för en bättre sjukvård för alla människor i Sverige. Där-
för behöver vi inte ta emot den kritik som innebär att vi skulle vara ute efter
att försämra sjukvården, att göra den mindre tillgänglig, att minska valfrihe-
ten och att allmänt skapa olikhet i samhället. Tvärtom talar hela vår historia
för att vi har kämpat för motsatsen.
Vi har också kämpat för att förbättra sjukvården på en mängd konkreta
områden. Vi har arbetat för husläkare, för att bryta ner de vallar mellan
sjukförsäkring och sjukvård som socialdemokraterna mycket länge har för-
svarat och för att få bort köerna genom praktiska förslag, som nu till en del
håller på att gå igenom. Jag tror att om Bo Holmberg ser på folkpartiets
praktiska sjukvårdspolitik, hittar han ingenting där som inte syftar till att öka
solidariteten, rättvisan och valfriheten.
Anf. 50 PER STENMARCK (m) replik:
Fru talman! Till Bo Holmberg vill jag säga att det är alldeles fel att anklaga
oss för att inte vilja ha ett solidariskt system när det gäller sjukvården. Den
allmänna, obligatoriska sjukförsäkring som vi moderater i riksdagen och i
många andra sammanhang har arbetat för under flera års tid är i allra högsta
grad solidarisk. Var och en skall vara med och betala denna sjukförsäkring.
Om man är gammal och svag eller för ung för att själv kunna betala skall
man ändå kunna ta del av den. På det viset skulle den sjukförsäkring som vi
förordar fungera precis som dagens system, men med en helt annan smidig-
het inbyggd i systemet.
När Bo Holmberg yttrar sig i debatten blir det mycket tal om solidaritet,
etik och ständiga landstingslösningar. Verkligheten ger oss ändå många ex-
empel på att det faktiskt inte fungerar efter den bild som Bo Holmberg här
målar upp.
Ett Rapportinslag för någon vecka sedan handlade om en äldre dam som
efter en hjärnblödning och en hjärtinfarkt ansågs vara för frisk för att få sjuk-
husvård men för sjuk för att få plats på ett rehabiliteringshem. Den gamla
damen tvingades gå i ständig skräck för att bli hemskickad. Är detta rättvisa
och solidaritet, Bo Holmberg?
Det var inte första gången som den gamla damen sveks av systemet, fick
vi höra. När hon några år tidigare behövde en höftledsoperation, fick hon
beskedet att kön var två år lång. Då lånade den gamla damen pengar och
betalade operationen själv. Det var faktiskt andra gången som hon själv be-
talade. Under sitt yrkesverksamma liv hade hon betalat för att få den vård
som hon inte kunde få på annat sätt. Är detta rättvisa och solidaritet, Bo
Holmberg? Detta sker inom det system som Bo Holmberg och socialdemo-
kraterna ständigt försvarar.
Anf. 51 ANITA STENBERG (mp) replik:
Fru talman! Det förvånar mig när det här talas om solidaritet och rättvisa.
Moderaterna säger att de står för solidariteten och rättvisan precis som soci-
aldemokraterna säger att de gör. Jag tycker att man inte står för solidaritet
och rättvisa om vi som politiker låter de mest utsatta grupperna betala sin
sjukvård till viss del genom höjda avgifter och inte via skatterna. Då låter
man de sjuka betala för sig medan de friska går fria. Detta anser jag inte vara
solidaritet och rättvisa.
Anf. 52 BO HOLMBERG (s) replik:
Fru talman! Först vill jag till Rosa Östh säga att det har varit fint att arbeta
i socialutskottet under denna period av det skälet att vi i socialutskottet ett
antal gånger har tänkt själva. Och det har vi till största delen gjort utifrån
utfrågningar och de nedslag ute i den svenska verkligheten som vi har gjort.
Jag menar att vi har haft mer vägledning av det än av motioner eller partipro-
gram. Det har gällt gentekniken, rättspsykiatrin och prioriteringar i vården.
Jag hoppas att vi i socialutskottet även i fortsättningen med hjälp av sådana
perspektiv och litet husesyn i det svenska välfärdssamhället skall kunna fort-
sätta med den arbetsmetoden. Sedan får jag väl stå ut med att Rosa Östh
tycker att det är mest centerns förslag och vissa andra förslag som vi har ut-
gått ifrån. Den politiska knorren kan jag bära, även om jag inte instämmer
i den.
Till Daniel Tarschys vill jag säga att jag som socialdemokrat med den nu-
varande majoriteten och med folkpartiet i utskottet inte alls är rädd för var
folkpartiet skall hamna. Men vad Daniel Tarschys tillsammans med modera-
terna ensamma ute på landsbygden eller på någon öde ö skulle kunna hitta
på oroar mig mycket. Jag är rädd för att folkpartiet kan hamna i en diskus-
sion där socialliberalerna känner sig hemlösa. Den rättvisa som folkparti-
sterna står för vill jag inte alls underkänna. Men den skall tillämpas också i
praktiken.Och det är där oron kommer inte bara från mig som socialdemo-
krat utan även från folkpartister som har djup känsla för rättvisa och för soli-
daritet.
Till Per Stenmarck vill jag säga att vi beskriver sjukvårdens verklighet på
två olika sätt. Allmänheten och de som kan det här får väl avgöra om Per
Stenmarck eller jag har rätt. Vi kan inte fatta något demokratiskt beslut på
den punkten. Vi får leva med att våra verklighetsbeskrivningar inte stämmer
överens. Jag har en mer positiv bild. Jag kan åberopa Världshälsoorganisa-
tionens statistik och annat enligt vilka Sverige i förhållande till andra länder
har en mycket bra hälso- och sjukvård. Men Per Stenmarck ställer sig inte
bakom detta.
Ute blåser då högervind. Och Per Stenmarck vill att den högervinden skall
forma hälso- och sjukvården. Jag hoppas att den vind som blåser för rättvisa,
moral och solidaritet också skall vara så stark att den ger utslag och att det
är utifrån den som hälso- och sjukvårdspolitiken skall formas.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
67
Prot. 1990/91:128
lOjuni1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
68
Förste vice talmannen anmälde att Per Stenmarck anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 53 CHRISTINA PETTERSSON (s):
Fru talman! Jag har begärt ordet med anledning av socialförsäkringsut-
skottets yttrande till socialutskottets betänkande SoU21.
Kostnaderna inom socialförsäkringsområdet har ökat kraftigt under de se-
naste åren. Riksdagen har beslutat om vissa åtgärder för att dämpa kostnads-
utvecklingen.
Kompensationsnivåerna i sjukersättningen har sänkts. Riksdagen har
också beslutat om en aktiv rehabilitering och rehabiliteringsersättning och
om arbetslivsfondens verksamhet. Denna nya inriktning kommer att inne-
bära att utslagningen från arbetsmarknaden minskar. Det är arbetslinjen
som skall hävdas. Det är mycket positivt att människor kommer tillbaka till
ett arbete i stället för att vara långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade.
För att rehabiliteringen skall bli framgångsrik krävs en effektiv samverkan
mellan socialförsäkringen och andra sektorer i samhället, och främst är det
då sjukvården som har en central roll.
Jag vill här understryka att det är viktigt att försöksverksamheten utgår
från principen vård på lika villkor. Socialförsäkringsutskottet har i sitt ytt-
rande poängterat vikten av att olika försöksverksamheter med samordning
mellan sjukvården och socialförsäkringen ovillkorligen utformas så att de
inte ger utrymme för prioriteringar mellan olika grupper av vårdbehövade
utifrån vilka besparingar på försäkringen som kan göras beträffande de en-
skilda försäkrade. Det får med andra ord inte skapas ”gräddfiler” i sjukvår-
den.
I socialförsäkringsutskottets yttrande har moderaterna anmält en avvi-
kande mening. De vill, som vi har hört här i kammaren i dag, införa ett sy-
stem med en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Detta förslag har tidi-
gare avslagits av en majoritet i riksdagen. Men moderaterna fortsätter att
hävda sitt förslag. Jag vill påstå att det skulle innebära en stor systemföränd-
ring att införa en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring och ett stort avsteg
från den generella välfärdspolitik som vi socialdemokrater slår vakt om.
Fru talman! Jag har inte något särskilt yrkande, utan jag yrkar bifall till
hemställan i socialförsäkringsutskottets betänkanden 21, 22 och 18.
Anf. 54 PER STENMARCK (m):
Fru talman! Christina Pettersson säger att det skulle innebära en stor sy-
stemförändring om man införde en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring
i Sverige. Det kan ligga en del i det. Det kommer att innebära stora föränd-
ringar. Men när hon säger att det skulle innebära ett stort avsteg från den
tradition som vi har i Sverige, att sjukvården skall vara tillgänglig för alla,
stämmer det inte. Detta är en försäkring som skall vara tillgänglig för alla
och som alla skall ha möjlighet att ta del av. Oavsett om man arbetar och har
möjlighet att arbeta ihop till denna försäkring själv, om man är gammal och
inte klarar av det eller om man är för ung för att ha hunnit delta i detta är
den solidarisk och skall kunna användas av precis alla och i mycket stor ut-
sträckning, vill jag påstå, i motsats till det system som vi har i dag, som vi har
åtskilliga exempel på att det inte är solidariskt och inte täcker alla. Det är
för att komma till rätta med dessa problem som vi moderater har lagt ned
åtskilligt med tid, kraft och arbete, inte minst i denna kammare, på att för-
söka införa någonting som är nytt.
Vi är tacksamma för att det nu finns en politisk majoritet för ett beslut
som vi uppenbarligen skall fatta om några dagar här i kammaren och som
innebär att man inför den vårdgaranti som vi har arbetat mycket länge för.
Men vi ser det som ett första steg på vägen för att därefter gå över till något
som förhoppningsvis skall vara betydigt bättre än det som vi har i dag.
Anf. 55 CHRISTINA PETTERSSON (s):
Fru talman! Jag har lyssnat till debatten här i kammaren om obligatorisk
sjukförsäkring och tagit del av detta även tidigare. För min del väcker detta
en mängd frågor. Vad innebär egentligen en obligatorisk sjukförsäkring?
Kommer den att innebära att man skall försäkra sig i privata försäkringsbo-
lag senare? Hur skall en obligatorisk sjukförsäkring kunna omfattas av alla
om man inte innefattas i försäkringssystemet? Man kan göra en jämförelse
med den obligatoriska bilförsäkringen. Och vi vet ju att det är många som
åker omkring utan försäkring. Detta är några frågor som jag skulle vilja ha
svar på.
Anf. 56 PER STENMARCK (m):
Fru talman! Hur skall denna försäkring kunna omfattas av alla, frågade
Christina Pettersson. Låt mig då ställa följande fråga till Christina Petters-
son: Hur kan landstingsskatten egentligen omfattas av alla? I grunden är det
ju ett likartat system som man härmed inför. Den enda skillnaden är att man
ser till att det blir en försäkringsmodell i stället, dvs. att vi ser till att den
enskilda människan får en möjlighet att i större utsträckning vara med och
påverka när denna försäkring skall användas, vilket vi som enskilda männi-
skor faktiskt i mycket liten utsträckning har med den landstingsmodell som
i dag förekommer. Vi skulle alltså skapa ett betydligt rörligare system än det
som vi har i dag för väldigt många av de människor som i dag inom det nuva-
rande systemets ram faktiskt inte har tillgång till den vård som de i år efter
år och under decennium efter decennium under ett helt yrkesverksamt liv
har varit med och betalat för. Allt detta kan vi förhoppningsvis komma ifrån
om vi inför ett något annorlunda system, dvs. den allmänna obligatoriska
sjukvårdsförsäkring som vi talar om och som vi märker att alltfler människor
i dag ansluter sig till.
Jag citerade för en stund sedan en högt uppsatt tjänsteman inom finansde-
partementet som i en aktuell bok alldeles nyligen har talat för just denna
modell. Välkommen i kretsen, Christina Pettersson!
Anf. 57 CHRISTINA PETTERSSON (s):
Fru talman! Det kan hända att jag har en hel del frågor när det gäller den
obligatoriska sjukförsäkringen, eftersom jag inte förstår hur den skall kunna
omfatta alla och vara generell i likhet med den politik som vi framhärdar i
att föra. Ett skäl till att jag har så många frågor är att jag inte känner igen
den bild som moderaterna målar upp av svensk sjukvård, att så många står
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaansvar
för primärvård,
m.m.
69
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Primärkommunalt
huvudmannaans var
för primärvård,
m.m.
utanför. Jag har den uppfattningen att svensk sjukvård i dag omfattar alla
människor. Efter vad jag förstår är detta förslag ett sätt att i högre grad priva-
tisera sjukvården. Man vill också avgiftsfinansiera den i större utsträckning.
Anf. 58 PER STENMARCK (m):
Fru talman! Ett av de stora felen med det system som Christina Pettersson
försvarar i denna debatt är faktiskt att sjukvården inte är så generell som ni
talar om att den är. Alla människor får inte tillgång till den, trots att de fak-
tiskt har betalt för den och slitit för den i många år.
Någon allmän privatisering, dvs. att allt inom sjukvården skulle komma
att skötas av det privata, har vi inte föreslagit och kommer vi säkert inte att
föreslå i framtiden heller. Däremot är vi alldeles övertygade om att en
mycket stor del av sjukvården, framför allt kanske när det gäller primärvår-
den, i betydligt större utsträckning skulle kunna skötas av privatläkare i
framtiden. Så fungerar det i väldigt många andra länder, och så skulle det på
ett utomordentligt bra sätt kunna fungera också i Sverige.
Anf. 59 CHRISTINA PETTERSSON (s):
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag har litet svårt att förstå när
moderaterna hänvisar till att det skulle finnas mycket bättre system i andra
länder. Jag är av den uppfattningen att vi i Sverige har världens bästa sjuk-
vård.
Anf. 60 PER STENMARKCK (m):
Fru talman! Det är en uppfattning som i så fall för stå för Christina Petters-
son. Jag är ganska övertygad om att alla de människor som i dag drabbas av
att stå i dessa köer - i vissa fall och i vissa landsting 1,5-2 år för att få en
höftledsoperation, starroperation eller liknande operation utförd - har en
annan uppfattning om hur den svenska sjukvården av i dag fungerar. Därför
är det nödvändigt med förändringar och att se på en rad länder, där man i
dag inte har alla de problem som förekommer i Sverige.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 juni.)
Anf. 61 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
6 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU23 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 11 juni.)
7 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Prot. 1990/91:128
lOjuni1991
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91 :JoU29 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 11 juni.)
8 § Vissa livsmedelspolitiska frågor
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91:JoU31 Vissa livsmedelspolitiska frågor (prop. 1990/91:191).
Anf. 62 SVEN ERIC LORENTZON (m):
Fru talman! I den föregående debattens avslutning, som jag hade tillfälle
att lyssna på, talade man om att det blåser högervindar men att det var andra
som representerade rättvisa och solidaritet. När vi nu behandlar jordbruket,
blåser det ganska kyliga vänstervindar, för här är rättvisa och solidaritet
ganska långt borta.
I den lilla fickalmanacka som vi får varje år finns varje vecka små visdoms-
ord att tänka på. Nästa vecka står det: Uppriktighet är inte att säga allt man
tänker, utan att mena allt man säger. Man borde begrunda detta. Jag hoppas
att vi i den debatt som vi i dag kommer att föra om jordbruket kommer att
mena allt vi säger. Vi har nu under några års tid upplevt att man har sagt
mycket men inte allt man tänker.
Under de senaste månaderna har det förts en intensiv debatt här i landet
om de svenska livsmedelspriserna. De är utan tvivel mycket höga. En förkla-
ring till detta är det unikt hårda skattetrycket i Sverige. I många fall beror
mer än hälften av livsmedelspriset på olika skatter. Gjorda utredningar och
undersökningar visar att matpriset i dag i butik till ungefär 50 % består av
skatter och avgifter. När det gäller produktion och hantering av svenska livs-
medel inom landet är andelen 60 %. Det blir ganska stora belopp.
Inte bara matpriserna är unikt höga i detta land. De flesta varor och tjäns-
ter är betydligt dyrare här än i de flesta andra länder. Orsaken är att finna i
den förda högskattepolitiken. Världens högsta skatter ger världens högsta
priser. Sanningen är den att regeringen har pressat upp livsmedelspriserna
genom sina ständiga skattehöjningar. Höjda inkomstskatter, arbetsgivarav-
gifter och energiskatter, breddad och förhöjd moms samt andra skatteskärp-
ningar måste till slut betalas av någon. Det är de svenska konsumenterna
som drabbas av den förda skattehöjarpolitiken.
Jag hävdar att även de svenska priserna kommer att ligga på en orimligt
hög nivå så länge socialdemokraterna vägrar att sänka skattetrycket. Mode-
rata samlingspartiet anser att vi i Sverige skall närma oss Europa även när
det gäller jordbruks- och konsumentfrågorna så att svenska konsumenter
skall kunna köpa sina livsmedel på samma villkor och till samma priser som
Vissa livsmedels-
politiska frågor
71
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
72
konsumenterna inom EG. De svenska skatterna måste europeiseras. Skatte-
trycket måste sänkas. Först då kan de svenska livsmedelspriserna sänkas re-
jält.
Med detta påstående om skatterna vill jag hävda att regeringen nu försö-
ker vilseleda konsumenterna. I stället för att angripa den verkliga orsaken
till den höga kostnadsnivån gör regeringen en skenmanöver. Regeringens
förslag om sänkt gränsskydd kommer inte att leda till sänkta livsmedelspri-
ser. SPK, dvs. statens pris- och konkurrensverk, har studerat problemet och
ställt sig tveksamt till om förslaget kommer att medföra sänkta priser.
När det gäller prispolitiken hävdar vi från moderat håll att det enda effek-
tiva är att SPK spelar en mer betydande roll i detta sammanhang. Verkets
uppgift är bl.a. att aktivt följa prisutvecklingen. Regeringen föreslår nu in-
rättande av en konsumentdelegation. Den är i sig själv inte något fel, men vi
tror inte på den. Om en konsumentdelegation, en konsumentrörelse eller
konsumenterna över huvud taget skall kunna påverka priserna och konkur-
renskraften, måste man ha någonting som växer upp underifrån, ifrån kon-
sumenterna. Vi tror inte att man genom att välja personer uppifrån kan lösa
detta problem. Nu gäller det att skärpa konkurrensen. Etableringshinder
och liknande måste rivas.
Så till det som jag förmodar blir dagens huvudfråga, nämligen gränsskyd-
det. Hans Gustafsson, en inte helt okänd socialdemokrat, f.d. bostadsminis-
ter, f.d. vice ordförande i jordbruksutskottet, nu ordförande i finansutskot-
tet - han är alltså inte vem som helst - är en av de få rakryggade socialdemo-
krater som finns kvar. Han har väckt en enskild motion, 1990/91:Jol54, om
stärkelseproduktion och gränsskyddet för stärkelse.
”Våren 1990 beslutade riksdagen om en ny jordbruks- och livsmedelspoli-
tik. Beslutet innebar bl.a. en avreglering inom nuvarande gränsskydd samt
att gränsskyddet skulle vara oförändrat intill dess nya GATT-regler överens-
kommits med internationellt ömsesidiga neddragningar av gränsskydd och
exportbidrag. Även andra ömsesidiga internationella överenskommelser
kan utlösa gränsjusteringar.”
Det var innebörden av det beslut som riksdagen i enighet ställde sig bakom
för ett år sedan när det gällde gränsskyddet.
För säkerhets skull skulle jag vilja göra en liten historiebeskrivning i detta
sammanhang. Det var uppenbart för alla partier att en avreglering av jord-
brukspolitiken var nödvändig. Det gick inte längre att fortsätta med det sy-
stem som vi hade. Regeringen tillsatte en utredning, livsmedelspolitiska ar-
betsgruppen, LAG. Den lade fram ett förslag, och till detta fogades särskilda
yttranden - inte reservationer, eftersom det inte var en parlamentarisk ut-
redning. Dessa särskilda yttranden var mycket hårda. Utredningen gick till
departementet, som förberedde en proposition.
Under en tid stannade regeringsarbetet upp, och propositionen fördröj-
des. Till sist begrep man att det var mycket svårt att få fram en proposition
som skulle kunna gå igenom i riksdagen, och därför började man med parti-
överläggningar.
Efter hård mangling inom en grupp med representanter för alla riksdags-
partier lade man fram en proposition. Jag vill säga redan nu att den proposi-
tionen inte var riktigt genomarbetad, på grund av att man hade haft för kort
tid till förfogande. Manglingen fortsatte därför under utskottsbehandlingen.
Till sist framlades ett utskottsbetänkande, och ett beslut fattades i kamma-
ren.
Det intressanta är att näringen ställde upp bakom riksdagsbeslutet. Man
ville ha fasta regler, och det sade man också att man hade fått. Man skulle
också följa dessa regler.
Jag tror att man måste ha denna historiebeskrivning med i bilden när man
funderar över vad som sedan har hänt. Jag hade hela tiden en otäck känsla
av att regeringen och de myndigheter som hade att i praktisk verklighet om-
sätta det politiska beslutet försökte att närma sig ursprungsunderlaget, dvs.
LAG-utredningens resultat. Jag hävdar att departement och olika myndig-
heter hela tiden i olika sammanhang missade att ta vara på de möjligheter
som en kreativ lantbrukarkår öppnat. Man irriterade hela tiden lantbrukar-
kåren med motsägande besked osv. Jag vill poängtera att detta var ett pro-
blem.
Lantbrukarna fick fem år på sig för omställningen. Det var ett hårt besked.
Det enda skydd som de hade var gränsskyddet, som skulle ligga kvar. Gräns-
skyddet för lantbrukarna kunde sägas bygga på principen volym gånger pris.
Minskade man volymen, skulle man ha vissa möjligheter att höja priset. Det
var det resonemang som vi förde i förarbetena till utskottsbetänkandet och
riksdagsbeslutet.
Det förslag som majoriteten av utskottet i dag ställt sig bakom och som
troligen blir riksdagens beslut innebär ett klart avsteg från det beslut som
togs för ett år sedan. Min första fråga till socialdemokraterna, centern och
folkpartiet är: Stod ni bakom beslutet i fjol? Ställde ni helhjärtat upp bakom
det beslutet, eller var det bara fiffel och båg?
Fråga två: Är ni medvetna om att ni riskerar att lantbrukarna upplever det
här som ett oerhört stort svek?
Fråga tre: River ni nu upp överenskommelsen från i fjol? Är ni medvetna
om den uppenbara risken? Jag vill säga att jag uppfattar det som nu händer
som en politisk ohederlighet. Jag har fått för mig att socialdemokraterna har
lurat de båda andra partierna, som har gått i fällan. Vi har bara frågat: Vilka
kan i fortsättningen lita på dessa partier? Det kan varken bönder eller konsu-
menter göra. Bönderna kan aldrig mer lita på politikerna, eftersom dessa
har övergett sitt löfte om det enda skydd som bönderna har.
I gårdagens nummer av Svenska Dagbladet speglas detta i följande rubrik:
”Vi bönder blev grundlurade”. Detta uttalas av representanter för de större
jordägarna, som solidariskt har ställt sig bakom det omställningsprogram
som vi har beslutat om. Man avslutar sin artikel på följande sätt:
”Att vi bönder är besvikna på våra politiker torde läsaren av Brännpunkt
ha noterat. Vad vi kräver är en rättvis behandling och att vi får arbeta på
konkurrensneutrala villkor med EG och vår omvärld.”
Också konsumenterna har all anledning att känna sig lurade. Det hände
mycket i går. Även i Dagens Nyheter fanns en lång artikel om dessa frågor,
skriven av Marit Paulsen, Astrid Lindgren - som åtminstone vissa i rege-
ringskretsen har varit intimt förknippade med i samband med olika jord-
brukspolitiska beslut - och Stefan Edman. Deras artikel måste från konsu-
mentsynpunkt vara mycket intressant. Den slutar på följande sätt:
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
73
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
74
”Vi uppmanar därför alla kloka i Sveriges riksdag: Stå kvar vid jordbruks-
beslutet från juni 1990 - behåll gränsskyddet tills Gatt uppnått gemensamma
regler. Skydda jordbruket den korta tiden fram till dess att Sverige blir med-
lem i EG!”
Jag tror liksom dessa skribenter att konsumenterna har all orsak att fun-
dera. Problemet är att regeringen har valt att attackera Sveriges bönder i
stället för skattepolitiken.
Med dessa ord av Astrid Lindgren m.fl. får jag en naturlig övergång till
EG och GATT. De flesta reglerna i den uppgörelse som träffades här i riks-
dagen i fjol knöts till GATT-förhandlingarnas resultat. Vi trodde att vi skulle
få ett resultat av dem under hösten. De blev resultatlösa, och de blir kanske
inte klara i år heller. Därför, herr minister och herr talman, finns det orsak
att vänta med omläggningarna i vår politik.
EG-perspektivet rycker ju allt närmare, och i allra bästa fall kan en anslut-
ning ske ungefär samtidigt som vår omställning blir klar. Min maning blir:
Låt Sveriges bönder konkurrera på lika villkor med europeiska konkurren-
ter!
I dagens nummer av Dagens Nyheter finns ett jordbruksreportage, där
man redogör för en fransk veteodlares förhållanden. På en av de allra bästa
jordarna i Europa får han 500 kr. i bidrag per ton vete. Han skördar ungefär
10 ton per hektar och får alltså ca 5 000 kr. i bidrag per hektar. Jag tycker att
det kan vara en tankeställare för ganska många.
Allt fler lantbrukare uttalar önskemål om en EG-anslutning, och det gör
dem väl medvetna om problemen. Men man vill konkurrera på lika villkor.
I en reservation vid betänkandet framför vi från moderat håll vår syn på jord-
brukspolitiken och EG. Där uttalar vi: ”Det som blir avgörande för hur Sve-
riges jordbrukare klarar en integration är bl.a. hur förädlingsföretagen ut-
vecklas. Det är därvid viktigt att t.ex. konkurrenslagstiftningen står i sam-
klang med reglerna i andra europeiska länder. Det finns ett nära samband
mellan konkurrens- och jordbrukspolitik, t.ex. vad gäller regler för och fi-
nansiering av export.”
Vi framhåller vidare: ”När Sverige blir medlem i EG kommer också jord-
bruket att omfattas av gemensamma regler, dvs. CAP. Redan nu bör påbör-
jas en anpassning i rätt riktning för att inte onödigtvis komplicera en fram-
tida anslutning.”
Som vi gjort vid ett flertal tillfällen uttalar vi att Sverige bör etablera kon-
takt med EG i syfte att redan på detta stadium delta i utformningen av EGs
jordbrukspolitik. Vi framhåller dessutom: ”Redan nu kan förutses en del
konkreta åtgärder som skulle underlätta ett svenskt medlemskap, t.ex. an-
passning av gränsskyddet till EGs form och nivå, bibehållande av exportfi-
nansieringen i avvaktan på EGs beslut i frågan, ny inriktning av stödformer
som har formen av prispåslag och harmonisering av kostnadsnivån i produk-
tionen.”
Jag vill yrka bifall till reservation nr 4. Jag har redan berört vissa andra
frågor, och för tids vinnande yrkar jag också bifall till reservation 12 om ex-
portfinaniseringen och till reservation 14 om kostnadsneutraliteten vad gäl-
ler avgifter på handelsgödsel, bekämpningsmedel osv.
I ett särskilt yttrande, fru talman, har vi litet närmare angivit de riktlinjer
som vi från moderata samlingspartiet vill se i framtiden. Jag kan återge dem
mycket kort.
Vi måste ge lantbrukarna möjlighet att konkurrera på lika villkor med om-
världen. Vi säger att det vore olyckligt om Sveriges politik efter det beslut
som kan komma att fattas kommer att leda till att lantbruk som skulle vara
konkurrenskraftiga inom EG slås ut under de kommande åren. Marknads-
anpassningen måste bygga på det beslut som vi fattade i fjol.
Vi uttalar oss också mot höjda avgifter på bekämpningsmedel. Vi säger
vidare att reglerna för omställningen har varit oprecisa och turerna därom-
kring oklara. Vi fordrar en bättre ordning i det här avseendena.
Jag skulle sammanfattningsvis vilja säga följande om hur jag själv skulle
vilja se jordbrukets framtid.
Först och främst vill jag se en snabb anslutning till EG. Det betyder att
svensk jordbrukspolitik måste anpassas till EGs. Gränsskyddet bör läggas i
nivå med EGs. Möjligheterna till en gemensam exportfinansiering bör bibe-
hållas tills vidare.
Dessutom kräver vi att svenska jordbrukare skall få konkurrera på likar-
tade villkor med sina utländska yrkesbröder. Det betyder bl.a. att handels-
gödselskatten bör avskaffas och att omotiverade restriktioner slopas. Vi fö-
reslår sänkta skatter för främst småföretagare. Jordbruket kommer att bli en
bransch för småföretagare, och vi föreslår därför att skatterna på arbetande
kapital avskaffas liksom t.ex. skogsvårdsavgiften. Egenavgifterna, fastig-
hetsskatten och arvsskatten bör sänkas. Rätt till kvittning mellan tjänstein-
komster och underskottsavdrag skall införas. Äganderätten måste stärkas.
Miljön måste värnas, och det kan ske genom de avgiftsuttag som vi har
förordat i olika sammahang. En utsläppsrelaterad skatt skulle kraftigt gynna
biobränslena. Vi säger till sist att omställningsprogrammet måste fullföljas.
Anf. 63 BENGT ROSÉN (fp):
Fru talman! Det här blir den avslutade jordbruksdebatten under detta
riksmöte och under denna valperiod. Sven Eric Lorentzon har i sitt anför-
ande ställt vissa frågor, som jag hoppas att jag för folkpartiet liberalernas
räkning kan besvara med mitt anförande. Ett år har förflutit sedan riksdagen
beslutade att Sverige som första land i Europa under en femårsperiod skall
företa en inhemsk avreglering och marknadsanpassning av jordbruket.
Hur har då det första året mot målet att likställa lantbrukarna med andra
småföretagare gestaltat sig? Om vi först ser till den debatt vi haft i massme-
dia i samband med och efter riksdagsbeslutet så har den enligt min uppfatt-
ning varit ytlig och bidragit till en polarisering där konsumentintressen ställts
mot lantbrukarintressen.
En omläggning av jordbrukspolitiken är helt klart av väsentligt intresse
för konsumenterna. Alltför länge har jordbruksregleringen hindrat konsu-
menternas önskemål att nå lantbrukarna - för dem har det varit naturligt att
producera det som regleringen premierat. Och alltför länge har systemet
med kostnadskompensation varje halvår och bristande konkurrens i föräd-
lings- och handelsled fått leda till att konsumentpriserna på livsmedel ökat
mer än på andra varor trots att avräkningspriserna till bönderna minskat
realt.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
75
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
Men när nu riksdagen äntligen tog sig an detta problem så har konsument-
debattörerna, som fått dominera massmedia, framställt hård kritik därför att
riksdagen inte lät beslutet om avreglering omfatta gränsskyddet utan före-
skrev att vi i detta avseende skulle följa det förväntade internationella avta-
let om avveckling av stöd och handelshinder.
Vi skulle utan tvivel på kort sikt kunna sänka våra livsmedelspriser väsent-
ligt om vi ensidigt avvecklade vårt gränsskydd. På grund av stora överskott
i den industrialiserade världen är världsmarknadspriserna kraftigt dumpade;
ofta ligger prisnivån kring hälften av våra inhemska. Men vad vid då måste
vara på det klara med är att vi därmed slår ut huvuddelen av vårt svenska
jordbruk. Jag skall återkomma till den ekonomiska situationen för lantbru-
karna. Låt mig endast i detta sammanhang framhålla att den inte tål några
sänkningar av producentpriserna.
Att de svenska matpriserna vid en internationell jämförelse är höga är,
som Sven Eric Lorentzon redan framhållit, egentligen inte förvånande. Vi
har ett allmänt högt kostnadsläge i vårt land med skatter och avgifter på pro-
duktionen som ligger i världsstopp, och vi ställer längre gående miljö- och
djurskyddskrav på vårt jordbruk än andra länder. Av miljöskäl tar vi ut av-
gifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel som höjer priset med ca
50%, vi har förbjudit stråförkortningsmedel, begränsat djurfabrikernas
storlek, ställt långtgående, kostnadshöjande krav på hantering av stallgödsel
osv. Av djurskyddsskäl har vi förbjudit tillväxtstimulerande medel, förebyg-
gande medicinering, köttmjöl med kadaverinblandning osv. Sammantaget
höjer detta de svenska produktionskostnaderna väsentligt.
Att som konsumentföreträdare stillatigande ha godtagit de fördyringar
som en bred riksdagsmajoritet lagt på det svenska jordbruket och sedan plä-
dera för ensidigt avskaffande av det svenska gränsskyddet för att få billigare
livsmedel är inkonsekvent. Då kommer vi ju att konsumera livsmedel produ-
cerade på sätt som vi av miljö- och djurskyddsskäl tagit avstånd från. Jag
antar att de flesta liksom Sven Eric Lorentzon har läst Astrid Lindgrens, Ma-
rit Paulsens och Stefan Edmans artikel i gårdagens DN som till stor del hand-
lar om detta och som borde ha gett de ensidiga matprisdebattörerna något
att tänka på. Själv har jag aldrig trots upprepade försök fått möjlighet att
bemöta deras påhopp i Dagens Nyheter.
Det förhåller sig heller inte så att konsumenterna enbart efterfrågar livs-
medel av bra kvalitet till rimliga priser. Konsumenterna efterfrågar också le-
vande landsbygder och öppet landskap. För dessa nyttigheter och för jord-
brukets betydelse för vår beredskap och för vårt försvar betalar vi inte i sär-
skild ordning, utan denna ersättning är ”inbakad” i producentpriserna. Slås
huvuddelen av vårt svenska jordbruk ut, försvinner också huvuddelen av
dessa nyttigheter.
Det är förvånande att denna viktiga konsumentfråga inte hörs i debatten.
Vi har från folkpartiet liberalernas sida i riksdagsmotioner under fem års tid
föreslagit att vi skall bryta ut och betala för dessa nyttigheter genom en gene-
rell arealersättning. Tyvärr prissätter inte marknaden nyttigheterna, men vi
har framhållit att eftersom vi av skattemedel årligen betalar 2—3 miljarder
kronor för att hålla parker och grönytor i våra tätorter så är det rimligt att
76
betala bönderna 3 miljarder kronor/år för landskapsvården. Det innebär
1 000 kr./ha och år till landets åker-, ängs- och betesmark.
Lars Drake vid lantbruksuniversitet har i en enkätundersökning visat att
en majoritet av det svenska folket vill behålla vårt öppna landskap och anser
att en ersättning härför på 1 000 kr./ha och år är rimlig.
Det finns många fördelar med en generell arealersättning som betalas av
budgetmedel. Den leder till sänkta matpriser utan att de avgränsnings- och
kontrollproblem om är förenade med sänkt matmoms uppkommer. Ersätt-
ningen är lätt att administrera, uppgifter om enskilda gårdars arealer och
skiften finns lagrade i databas för skördeskadeskyddet. Ersättningen ger
jordbruket i skogs- och mellanbygd - där vi har minst av öppet landskap och
alternativ sysselsättning - en chans att överleva. Lars Jonasson - också han
agronom vid lantbruksuniversitetet - har i en uppsats visat att en arealersätt-
ning förhindrar att mjölkproduktionen i skogs- och mellanbygd på sikt
”vandrar ut” på slätterna och att den ger utrymme för att ta i anspråk ca
100 000 ha av överskottsmarken för att öka den betesbaserade köttdjurspro-
duktionen.
Bland omställningsåtgärderna för jordbruket finns ett stöd för landskaps-
vårdande åtgärder med 100 milj.kr. för innevarande budgetår och 200 resp.
250 milj.kr. för de nästföljande. Ett bidrag i denna storlek räcker inte för att
rädda jordbruk i mellanbygd och skogsbygd. Men det kan kombineras med
en generell arealersättning och via länsstyrelserna betalas ut som tillägg till
de mest värdefulla markerna ur naturvårds- och kulturmiljösynpunkt. Då
skulle vi även kunna rädda de ”änglamarker” som vi har kvar.
På grund av systemet med förenklad utskottsbehandling har vi inte, som
vi framhåller i ett särskilt yttrande, denna gång fått realbehandla förslaget
om generell arealersättning. Vi kommer dock tillbaka med förslaget och tror
att det snart är moget för att samla en majoritet i riksdagen.
I det betänkande som vi nu behandlar har den största uppmärksamheten
ägnats frågan om gränsskyddet. I folkpartiet liberalernas kommittémotion
beklagar vi att socialdemokraterna funnit det förenligt med sina valstrate-
giska intressen att göra ett utspel om gränsskyddet. Sedan det stod klart att
något internationellt GATT-avtal om neddragningen av gränsskyddet för
livsmedel inte skulle uppnås under 1990, har regeringsföreträdare i olika
sammanhang aviserat att i riksdagen, i ljuset av GATT-förhandlingarna,
lägga fram en proposition med förslag om svensk sänkning av gränsskyddet.
Av de signaler som socialdemokraterna sänt ut, har mottagarna bibringats
den uppfattningen att det handlade om en ensidig sänkning av gränsskyddet
i strid med förra årets riksdagsbeslut. Av den anledningen framhöll vi i folk-
partiet liberalerna i vår kommittémotion i januari att vi höll fast vid uppgö-
relsen om jordbrukspolitiken och att vi utgick från att socialdemokraterna
tänkte göra detsamma.
Regeringens proposition förelädes riksdagen den 26 april. Redan dagen
innan kallade LRF till presskonferens och manade till strid mot propositio-
nen. Man kan ställa sig frågan om LRF handlat på det sättet om man hade
fått tillfälle att läsa propositionen i förväg.
Regeringsförslaget innebär en anpassning av det överskydd som uppkom-
mit på vissa produkter genom att lantbrukare erhåller arealstöd för prisreg-
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
77
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
78
lerade grödor. Regeringen borde ha lämnat uppdraget att företa denna an-
passning till statens jordbruksnämnd utan att gå till riksdagen. Jordbruks-
nämnden har uppdraget att anpassa gränsskyddet efter svängningar i världs-
marknadspriserna. Jordbruksnämnden fick uppdraget att höja gränsskyddet
på mjölkprodukter när mjölksubventionerna avskaffades. Nu önskade soci-
aldemokraterna använda gränsskyddet för ett valpopulistiskt utspel. Efter-
som omställningen är mycket påfrestande för jordbruket - det handlar om
människor som känner en stor oro inför framtiden - borde regeringen ha
avhållit sig från utspel som ökar denna oro.
Det finns olika uppfattningar om behovet av att företa en justering av
överskyddet. Vi i folkpartiet liberalerna menar att det är viktigt att så sker,
och jag skall förklara varför.
Vi vet att leden från bonden till konsumenten ständigt försöker förbättra
sina marginaler. Som jag tidigare nämnde, steg priset på reglerade livsmedel
under 1980-talet mer än på andra varor, trots att lantbrukarna realt fick sänkt
pris. När slakteriförbundet i våras sänkte priset på vissa köttkvaliteter, resul-
terade det inte i sänkta konsumentpriser. Det var handelsleden som tog hand
om prissänkningen.
Om vi i Sverige skall komma ned till europeisk nivå när det gäller infla-
tion, måste vi ändra inställning till kostnadsökningar. Vi har uppenbarligen
levt så länge med olika former av kostnadspåslag och följsamhetsklausuler
att vi betraktar dem som naturnödvändiga. Vi måste börja hata och be-
kämpa alla former av kostnadsökningar. De leder till försämrad internatio-
nell konkurrenskraft genom inflation och därmed till höjda priser för konsu-
menterna. Under den senare delen av 1990-talet kommer även vår livsme-
delsproduktion att utsättas för internationell konkurrens. Det är angeläget
att vi ur detta perspektiv undanröjer den frestelse som nuvarande överskydd
på vissa produkter inbjuder till. Det är en frestelse för marknadsaktörer i
leden efter bonden att öka sina marginaler.
Även om vi således är mycket kritiska till att regeringen av valpopulistiska
skäl går till riksdagen med just denna fråga, ställer vi från folkpartiet libera-
lerna upp på principen om justering av överskyddet. Men vi godtar inte en
justering efter en generell procentsats eller i enlighet med det kritiserade ta-
bellförslag som finns i propositionen. Jordbruksnämnden bör få regeringens
uppdrag att minska överskyddet för varje enskild produkt efter samma me-
tod som används vid justering av gränsskyddet efter världsmarknadspriser-
nas svängningar. Då kommer anpassningen att ske med erforderlig säker-
hetsmarginal utifrån det nu aktuella överskyddet.
Det är viktigt att i detta sammanhang slå fast vad som framhålls i proposi-
tionen, nämligen att anpassningen inte får leda till sänkta producentpriser
eller ökad import. I betänkandet slås fast att anpassningen skall ske på ett
sätt som ger utrymme för förbättrad lönsamhet i jordbruket. Den allmänna
principen om en socialt acceptabel omställning för jordbruket skall gälla.
Regeringen pekar i propositionen på att gränsskyddet kommer att få justeras
uppåt av vissa yttre orsaker. Det gäller bl.a. när prisstödet på lamm- och får-
kött trappas av. Jag har i vårt särskilda yttrande framhållit att en svag skörd
i höst kommer att få samma effekt.
Låt mig i detta sammanhang få framhålla att en justering av överskyddet,
precis som Sven Eric Lorentzon framhöll, kan förhindra prisökningar, men
det sänker inte konsumentpriserna, som SPK slagit fast. Socialdemokra-
terna hade däremot kunna medverka till en sänkning av konsumentpriserna
om man biträtt folkpartiet liberalernas förslag till ändringar i bygglagstift-
ningen för att underlätta etablering av lågprisbutiker. Undersökningar har
bl.a. visat att livsmedelspriserna i Karlskrona och Trollhättan, där det finns
lågprisbutiker, är ca 7 % lägre.
Fru talman! Jag vill avsluta med att ta upp den oro jag känner för svenskt
jordbruk för de närmaste åren. Riksrevisionsverket gjorde 1989 en utvärde-
ring av lönsamheten inom jordbruket. Den visar att lönsamheten var ca 40 %
för låg och att ersättningen för eget arbete låg på ca 17 kr. per timme. Ge-
nom en mycket god skörd 1990 förbättrades den totala ersättningen för detta
år. Men de prognoser som jordbruksnämnden gjort för 1991 och 1992 är alar-
merande. Vi har riktat en stor del av omställningsresurserna för att snabbt
bli av med våra stora överskott på spannmål och mjölk. När detta sker är
det naturligt att ekonomin för kvarvarande producenter blir mycket pressad.
Detta får inte leda till en stor utslagning av lantbrukare. Då sker den orepa-
rabla skada som vi blev varnade för i gårdagens DN-artikel. Då är omställ-
ningen inte socialt acceptabel.
Det är nödvändigt att regeringen beaktar detta när den förbereder för den
kostnadskompensation som, efter GATT-avtalet i april 1989, betalas ut di-
rekt till bönderna. Enligt betänkandet skall en utbetalning ske i höst, oavsett
om ett nytt GATT-avtal föreligger då eller inte. Skulle ett GATT-avtal inte
uppnås i år, måste vi förändra systemet med kostnadskompensation. Det går
inte i längden att ha det koncentrerat till en utbetalning per år.
I vår motion pekar vi också på att vi måste lösa problemen kring behovet
av utbytesimport/export på grund av säsongs- och årsmånsvariationer. Som
det nu är finns temporära exportbidrag för viss produktion, men inte för all.
Äggproducenterna får exempelvis inget, medan alla införsavgifter på utby-
tesimporten går till statskassan.
Fru talman! Med detta önskar jag yrka bifall till våra reservationer 13 och
19.
Anf. 64 KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Detta är faktiskt den tråkigaste dagen under min tid i riksda-
gen. Jag tycker att det är det tråkigaste ärendet och den tråkigaste debatten.
Jag vill allra först ta upp frågan om att säga ett, och göra ett annat.
En gammal uppmaning som borde ingå i etiska regler för politiker, någon-
ting som jag för övrigt har motionerat om här i riksdagen, hämtad från Mat-
teusevangeliet, lyder: ”utan sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej
är nej. Vad därutöver är, det är av ondo.”
Gränsskydd kan av förklarliga skäl bara röra sig uppåt eller nedåt, dvs.
höjas eller sänkas. Vad därutöver är, är struntprat. I propositionen föreslår
jordbruksministern att gränsskyddet skall sänkas med genomsnittligt 10%,
att detta inte är någon sänkning, och att denna sänkning kommer att ge kon-
sumenterna billigare livsmedel med 3—5 %. Detta är kvalificerat struntprat.
Mot bakgrund av att såväl regeringen som riksdagen för ett år sedan enigt
och otvetydigt uttalade att någon ensidig svensk neddragning eller föränd-
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
ring av gränsskyddet inte skulle komma i fråga är det skamligt av Mats Hell-
ström och regeringen att nu föreslå detta.
Det är naturligtvis först och främst ett djupt svek mot den lilla grupp som
fortfarande är Sveriges bönder.
Det är också ett svek mot centern, moderaterna, folkpartiet och vänster-
partiet, som ingick i den jordbrukspolitiska överenskommelsen förra året.
Det är också ett svek mot alla de rättrådiga socialdemokrater med Hans
Gustafsson i spetsen - då vice ordförande i jordbruksutskottet - som ställde
upp för uppgörelsen.
Fru talman! Det är också ett svek mot alla oss som sysslar med politik. Att
ingen - i varje fall ingen bonde - vågar lita på Mats Hellström, det är dess
värre ingen nyhet. Men bönderna vågar inte heller lita på regeringen och inte
ens på oss i oppositionen. För - säger de - ni har ju gjort upp med rege-
ringen, nu ser ni hur det går!
Misstron mot regeringen löser vi väl vid valet. Men väljarnas misstro mot
politiker - det s.k. politikerföraktet - är ett stort problem i vår demokrati.
Vi måste alla känna ansvar för att inte bygga under det.
Hellström kanske säger att jag förstärker detta politikerförakt genom att
göra denna fråga större än den är. Nej, det gör jag inte. Sakfrågan är stor,
och jag återkommer till den. Principfrågan är jättestor, och ansvaret är jord-
bruksministerns och regeringens. Hur tror ni att folk skall kunna lita på er
eller på politiker när ni gör så här?
Med hänsyn till principen att stå fast vid sitt ord så vill jag redan nu yrka
bifall till vår reservation 8, som innebär avslag på regeringens förslag att
sänka gränsskyddet i strid mot riksdagens beslut för ett år sedan.
Det är fortfarande möjligt att rätta till vad vi inte förmådde i utskottet,
nämligen att få majoritet för avslag på denna ”kvalificerade galenskap” som
Astrid Lingren, Marit Paulsen och Stefan Edman uttrycker det i gårdagens
DN. Detta är möjligt genom att en majoritet av kammarens ledamöter röstar
för reservation nr 8, som tyvärr nu endast stöds av centerpartiet, modera-
terna och miljöpartiet.
Apropå Dagens Nyheter: Det är mycket som talar för att jordbruksminis-
tern gjort en felbedömning av opinionsläget. Han tycks ha trott att det enda
folk var intresserade av var billiga, helst utländska, livsmedel, och att de
struntade i öppet landskap, bevarad kulturmiljö, levande landsbygd och
rena, svenska livsmedel.
Men han bedrog sig. Under senare tid har tidningarna allt oftare refererat
de hot mot landsbygden och odlingslandskapet som kommer om den social-
demokratiska jordbrukspolitiken genomförs. Debatten om livsmedelskvali-
tet, djuromsorg och miljöhänsyn lever än.
Det är att missbedöma opinionen och konsumenterna om man tror att det
är deras vilja att stora delar av svenskt jordbruk och svensk landsbygd skall
slås ut för att priserna på livsmedel eventuellt skall sänkas några procent.
Även om folkpartiet och vänsterpartiet har ”gått på” Hellströms felbe-
dömning, så kan ju kammarens ledamöter från socialdemokraterna, folkpar-
tiet och vänsterpartiet i morgon vid voteringen korrigera denna felbedöm-
ning och avvisa den ”kvalificerade galenskapen” att sänka gränsskyddet och
jordbrukspriserna.
Jag vill instämma i vad Sven Eric Lorentzon har sagt beträffande historie-
beskrivningen och utskottsbehandlingen och i huvudsak även i synen på
gränsskyddet.
Omställningen av jordbrukspolitiken var nödvändig med hänsyn till såväl
konsumenter som jordbrukare. Den stora överskottsproduktionen hade bli-
vit dyrbar både för jordbrukarna själva, som stod för huvuddelen av export-
kostnaderna, och för staten som stod för en del.
Omställningen är svår och känns obegriplig för många i jordbrukarkåren.
Men den är nödvändig. Den gamla politiken har tjänat ut, och den interna-
tionella mljön har förändrats.
Man kan inte gå ifrån ett genomreglerat system till ett avreglerat system
med ett steg. Det krävs små steg som gör att omställningen kan ske lugnt
utan att för stora misstag begås och utan brutal utslagning.
De nya signaler som kommit från regeringen under perioden efter beslutet
i juni i fjol fram till juni i år, har gjort att jordbrukarna oroats ytterligare.
Sedan fjolårets beslut har regeringen på punkt efter punkt allvarligt misstol-
kat beslutet och lagt förslag som påverkat näringen negativt.
Några exempel är:
1. Debatten om och reglerna för när omställningsbidrag skall betalas till-
baka.
2. Jordförvärvslagen slopas för fysiska personer.
3. Konkurrenslagstiftningen skärps med förtur för jordbruket.
4. Norrlandsstödet räknas inte upp som utlovat.
5. Handelsgödselavgifter ökas i strid med överenskommelsen.
Oron i jordbrukarleden är förståelig. Den oron är ett allvarligt hot mot ett
gott resultat av omställningen.
I propositionen som behandlar den nya jordbrukspolitiken 1990 skriver
Mats Hellström själv: ”Jag vill här åter understryka att Sverige inte skall gå
före andra länder genom att ensidigt sänka sitt gränsskydd.”
Att nu sänka gränsskyddet innebär också ett brott mot tidigare beslut här
i denna kammare för ett år sedan. För ett år och en dag sedan debatterade
vi jordbrukspolitiken. Ett beslut fattades som i denna del var enigt. Enligt
beslutet skulle inga ensidiga sänkningar ske av gränsskyddet i Sverige. För-
ändringar av gränsskyddets nivå skulle ske i den takt man kom överens om i
G ATT-förhandlingarna.
Jordbruksutskottets majoritet har i år beslutat annorlunda, nämligen att
bifalla regeringens förslag om en sänkning av gränsskyddet med 10 %. Det
kan ge omedelbara prissänkningar för vissa varor som stärkelse, socker och
ost. På längre sikt ger det jordbruket en ytterligare försämrad lönsamhet ef-
tersom man inte får möjlighet att återgå till högre priser. Vi talade i fjol om
att avreglera ”inom ett bevarat gränsskydd”. Nu sänks gränsskyddet, men då
balans uppnåtts och man skulle ha chans att komma upp till den tidigare ni-
vån går det inte.
Det är angeläget att följa den internationella utvecklingen och göra juste-
ringar av gränsskyddet i samma takt som i övriga länder. Det finns däremot
ingen anledning för Sverige att gå före ett resultat i dessa internationella för-
handlingar. Svenska jordbrukare skall kunna konkurrera med andra länders
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
6 Riksdagens protokoll 1990/91:128
Prot. 1990/91:128
lOjuni1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
82
jordbrukare på lika villkor. Enligt utskottsmajoritetens beslut kommer
svenska jordbrukare att försättas i en sämre konkurrenssituation än jordbru-
kare i vår nära omvärld, t.ex. Danmark.
GATT-förhandlingarna har ännu inte gett något resultat. Regeringen
skrev i årets budgetproposition att gränsskyddet skulle ”justeras i ljuset av
GATT”. Nu sker en justering nedåt, om jordbruksministern får som han vill.
Det skulle vara intressant att höra Mats Hellströms förklaring till vilket ljus
han har sett komma från GATT-förhandlingarna nu.
(Jordbruksmininstern, inpass: Gärna.)
Det blir alltmer uppenbart att regeringen tidigt bestämt sig för att ensidigt
sänka det svenska gränsskyddet, oavsett vad som sker i GATT. Formulering-
arna i budgetpropositionen om ljuset från GATT var sannolikt bara kosme-
tika. I samband med att regeringen presenterade sin kovändning i matmoms-
frågan kom det fram att man planerar ytterligare sänkningar av gränsskyd-
det.
I internationella sammanhang uppfattas givetvis majoritetens förslag till
nedjustering av gränsskyddet som en ensidig svensk sänkning. Hellström
kommer säkert att få beröm i vissa kretsar, medan många säkert är glada att
han inte är jordbruksminister i deras eget land.
Det gör mig naturligtvis ledsen och besviken att folkpartiet och vänster-
partiet nu stöder regeringen. Jag hade hoppats att Bengt Rosén och Annika
Åhnberg skulle orka stå fast vid den ståndpunkt de hade förra året. I folkpar-
tiets motion från januari i år skrevs: ”En ensidig reducering av det svenska
gränsskyddet, vilket föreslagits av vissa debattörer, skulle med stor sannolik-
het innebära att huvuddelen av den svenska lantbrukarkåren slås ut.---
Det är mycket anmärkningsvärt om socialdemokraterna mindre än ett år ef-
ter uppgörelsen om den nya jordbrukspolitiken är beredd att göra avsteg
från en väsentlig del. Detta kan vi inte acceptera.”
När jag lyssnar till Bengt Rosén i dag får jag litet blandade känslor. Jag
uppfattar det som om Bengt Rosén fortfarande har samma uppfattning som
står i motionen. Ändå står han bakom den text som biträder regeringens pro-
position om att sänka gränsskyddet. Det är synd att folkpartiet vinglar i
denna fråga. Ett folkpartistiskt stöd skulle behövas för den nya icke-socialis-
tiska regeringen efter valet, även på jordbruksområdet. Folkpartiet och
vänsterpartiet får naturligtvis själva svara för sina gärningar, även om det är
Mats Hellström som lockat dem till dåligheter.
Vi har högre kvalitetskrav på våra livsmedel i Sverige än t.ex. i EG, och
det är bra. Det är däremot fullständigt obegripligt att vi inte ställer samma
höga krav på importerade livsmedel. Det verkar som om regeringen till varje
pris vill försätta det svenska jordbruket i en sämre konkurrenssituation gent-
emot omvärlden genom att på detta sätt lägga ned stora delar av jordbruket
i landet. Ändå är det vårt sätt att driva jordbruk som är bäst för naturen och
människan och som borde få överleva.
Efter förra årets jordbrukspolitiska beslut har den svenska attityden till
EG-medlemskap förändrats. Det innebär att en viktig uppgift i jordbrukspo-
litiken nu blir att fasa in omställningen så att vi harmoniseras med EG.
Men det är viktigt att vi inte sänker våra ambitioner. Vi har ett bättre djur-
skydd, förbud mot hormoner och mot antibiotika i foder, och vi har en re-
striktiv bekämpningsmedelsanvändning. Inom EG är debatten nu livlig för
att åstadkomma liknande förändringar. Marknaden för ren och naturlig mat
växer. Detta ger oss stora möjligheter i framtiden.
Dessa synpunkter framhålls på ett förtjänstfullt sätt i denna artikel av
Astrid Lindgren, Marit Paulsen och Stefan Edman, som redan apostroferats
här ett par gånger. Det vore naturligtvis ”kvalificerad galenskap”, som de
uttrycker det, att nu vidta sådana åtgärder som gör att svenskt jordbruk -
kanske det mest naturliga och bästa i ett framtida EG - slås ut strax innan vi
kommer med.
Vi behöver inte nu föröda vårt kulturlandskap och inte föröda bönders
erfarenhetsbank. Vi har tid att lugna oss och se vad en kommande Europa-
marknad vill ha från oss. Jag är övertygad om att det är mer än granskog.
Därutöver kan jordbruket och åkerjorden med en väl genomförd omställ-
ning bli en ännu större kraft i miljöarbetet. Men då skall det till en del försik-
tigt ställas om till att producera miljövänliga råvaror till energi och energi-
sektorn.
I betänkandet behandlas även en del andra frågor som jag nu inte hinner
att särskilt beröra. Jag vill endast hänvisa till våra reservationer och till cen-
terns särskilda yttrande där vi utvecklar vår principiella syn på jordbrukspo-
litiken. Jag yrkar bifall till reservationerna 8, och det är den viktigaste, 9,12
och 14.
Enligt centerns uppfattning är det effektivaste sättet att snabbt sänka mat-
priserna att sänka matmomsen. Det ger direkt positiva effekter för de många
människor som förlorar på den orättvisa skatteomläggningen.
För ett år sedan sade Mats Hellström i kammaren att det är en skenlösning
att attackera momsfrågan för att komma åt de höga matpriserna. Det är bra
att socialdemokraterna och kanske även jordbruksministern nu kommit till
en mer nyanserad syn på den frågan.
Momsen på mat behöver sänkas. Centern har drivit frågan länge, och vi
är glada för allt stöd vi kan få, även från socialdemokraterna, om de nu står
fast vid det. Alla här i kammaren har nu chansen att besluta om att sänka
momsen redan nu, genom att på fredag rösta på vårt förslag.
Till sist, fru talman och ärade kammarledamöter, vill jag än en gång vädja
till er att tänka på heder och trovärdighet innan ni vid morgondagens vote-
ring avslår reservation nr 8. Genom att bifalla den kan mycket av det elände
som Mats Hellström försökt ställa till med rättas till.
I detta anförande instämde Per-Ola Eriksson, Håkan Hansson, Sven-Olof
Petersson, Karin Starrin, Rune Thorén och Lennart Brunander (alla c).
Anf. 65 BENGT ROSÉN (fp) replik:
Fru talman! Jag noterade att Karl Erik Olsson i sin kraftiga kritik trots allt
var litet mer positiv till mig som folkpartist. Möjligtvis betraktar han mig
som den av jordbruksministern vilseförde i detta sammanhang.
Karl Erik Olsson säger att den anpassning av överskyddet som vi från folk-
partiet har tagit ställning för som princip aldrig kan återföras. Men på den
punkten måste Karl Erik Olsson ha fel.
Vi har under den tid som passerat sedan vi fattade det livsmedelspolitiska
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
83
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
84
beslutet för ett år sedan gång på gång företagit både höjningar och sänk-
ningar av gränsskyddet utifrån världsmarknadsprisets svängningar. Vi visste
här i riksdagen ingenting om den justering uppåt, som tydligen också var
möjlig, av mejeriprodukter som skedde när subventionerna avskaffades på
konsumtionsmjölken.
Enligt vår uppfattning är det nödvändigt att vi i Sverige förhåller oss på ett
helt annat sätt gentemot kostnadsökningar. Vi vet trots allt att de instrument
för objektiv mätning av jordbruksstöden i de olika länderna visar att vi har
högre PSE-tal i Sverige än vad man har inom EG. Vi i Sverige skall förhopp-
ningsvis inom kort kunna konkurrera med livsmedelsproduktionen inom
EG. Jag tror att vi då med en helt annan tyngd och ambition får försöka
förhindra kostnadsökningar överallt där de uppträder.
Vi i folkpartiet liberalerna har inte, Karl Erik Olsson, sagt ja till en tiopro-
centig reduktion av gränsskyddet och vi har inte ställt oss bakom den tabell
som visats. Vi ställer oss positiva till principen om en anpassning av gräns-
skyddet, och vi yrkar att statens jordbruksnämnd på sedvanligt sätt skall få
detta uppdrag. Vi vet då att det kommer att genomföras med en god säker-
het. Jordbruksnämnden kan detta, och vi vet att det blir tillräcklig marginal
kvar för att lantbruket skall kunna höja sina priser.
Anf. 66 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Fru talman! Jag förstår mycket väl att det är litet jobbigt för Bengt Rosén
att samtidigt sitta på två stolar. Jag vill peka på vad som sägs i utskottets
betänkande. Folkpartiet och vänsterpartiet står bakom majoritetsskriv-
ningen. Jag skall citera ett litet stycke för att illustrera vad det handlar om:
”Om tillträdet till den svenska marknaden skall upprätthållas på det sätt som
förutsattes i beslutet bör gränsskyddet anpassas i riktning mot de lägre mark-
nadspriser som blir en effekt av avregleringen. I likhet med jordbruksminis-
tern vill utskottet understryka att de föreslagna ändringarna inte i sig medför
någon ökad import. De skall heller inte innebära att priserna på jordbrukets
produkter påverkas i vidare mån än vad som blir följden av beslutet om en
intern avreglering.”
Utskottet talar dels om den prissänkning som har skett, dels om den som
förväntas komma vid halvårsskiftet när avregleringen träder i kraft. Utskot-
tet säger vidare: ”1 enlighet med det anförda tillstyrker utskottet regeringens
förslag om anpassning av gränsskyddet och justering av referenspriserna.”
Så långt är det helt och hållet bifall till propositionen. Det finns även ett till-
kännagivande, som jag utgår ifrån att Annika Åhnberg till viss del kommer
att förklara, vilket jag därför inte kommer att ta tid till nu, som i någon mån
är ägnat att hålla efter regeringen.
Jag har här en promemoria från statens jordbruksnämnd som visar att den
uppfattning regeringen haft om att sänka priserna har spritt sig åtminstone
dit. Jag kan läsa ett stycke som handlar om nötkött: ”Den utveckling som
kan förväntas internationellt på nötköttsområdet motiverar ingen ändring av
avgiftsnivån. (Enligt förslag i propositionen tillkommer sänkning av skyddet
beroende på sänkta referenspriser.---)”. Även om inte utskottet accepte-
rat listan på priser, har man accepterat principen. Det är där som skiljelinjen
går mellan våra ståndpunkter.
Anf. 67 BENGT ROSÉN (fp) replik:
Fru talman! Karl Erik Olsson lyssnade inte på vad jag försökte förklara
för honom. Vi har ställt oss bakom principen att anpassa överskyddet. I mitt
anförande redovisade jag att man för prisreglerade grödor betalar en ersätt-
ning genom ett arealbidrag. När det gäller de grödorna ställer vi oss bakom
en anpassning, och vi tar avstånd från en justering till en förväntad kom-
mande lägre prisnivå. När det gäller spannmålet vet Karl Erik Olsson lika
bra som jag att vi i förlängningen har en förädlingsindustri i form av kvarnrö-
relse som domineras av jordbrukskooperationen i Sverige. Denna dominans
har lett till att man inom den näringen har en mycket bra avkastning. Den är
så bra att det svenska kooperativa företaget numera, sedan ett år tillbaka,
också är huvudägare till den danska kvarnindustrin.
Jag tror, Karl Erik Olsson, att det är nödvändigt att man även i förädlings-
industrin i alla handelsled nu försöker pressa de marginaler som finns för att
vi skall få en kostnadsutveckling som gör att svenskt jordbruk klarar sig när
vi skall konkurrera på lika villkor med jordbruket i EG. Vi måste då jaga
kostnader i alla sammanhang där de uppträder. Vi måste få en annan inställ-
ning till inflationen. Det är bakgrunden till att vi - även om vi kritiserar soci-
aldemokraterna för att de av denna fråga gjort valpopulism - är beredda att
ställa upp för principen.
Anf. 68 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! Principen att anpassa gränsskyddet efter de marknadspriser
som finns inom landet och de internationella priserna har vi ganska öppet
diskuterat i jordbruksutskottet - det vet Bengt Rosén. Jag har deltagit i den
diskussionen. Men när Bengt Rosén säger att han tar avstånd från att nu in-
teckna en kommande lägre prisnivå, är jag orolig för att Bengt Rosén förväx-
lar funktionen av ett särskilt yttrande och av en reservation. Dessa synpunk-
ter förs nämligen fram i ett särskilt yttrande som är fogat till betänkandet.
Men Bengt Rosén och folkpartisterna står bakom majoritetens skrivning när
det gäller att bifalla regeringens förslag. Om det nu är som Bengt Rosén sä-
ger skulle ni faktiskt ha varit med på reservationen i stället för att stå bakom
majoritetstexten. Om det är så enkelt kan ni väl fortfarande ändra på det.
Tredje vice talmannen anmälde att Bengt Rosén anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 69 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! En utrotningshotad art med keps - är det bilden av den
svenske bonden år 1991? Det är märkligt nog böndernas egna intresseorga-
nisation som på detta sätt framställer sina egna medlemmar. Det är just ett
märkligt sätt att ingjuta framtidstro hos bönderna. De är tyvärr inte en-
samma om sitt sätt att beskriva jordbruket. Det finns i vårt land alldeles för
många som tycks vara beredda att älska jordbruket till döds. I sin iver att
beskriva hur oerhört hotat detta älskade jordbruk är, gör man i stället jord-
bruket en stor otjänst när man i alldeles för svarta nyanser målar upp hotbil-
der som inte stämmer med verkligheten. Det bidrar i hög grad till att hos
jordbrukarna skapa denna känsla av hopplöshet inför framtiden. Det leder
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
85
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
86
till en uppgivenhet som gör att många i dag tycker att det är svårt att fortsätta
att vara jordbrukare.
Jag har all respekt för jordbruket och dess utövare. Jag vet att de svenska
jordbrukarna är mycket skickliga hantverkare. Jag vet också att den omställ-
ningsprocess som det svenska jordbruket befinner sig i är mycket svår. Den
är mycket svår i sig, därför att den innebär en förändring av ett system som
vi har haft länge. Den är svår därför att den utspelar sig mot bakgrund av en
väldigt föränderlig internationell situation.
Det talas mycket om att vi behöver långsiktighet i livmedelspolitiken. Det
håller jag med om, men jag måste samtidigt säga att det är väldigt svårt att
skapa långsiktighet för en näring som just nu är så utsatt för förändringar i
det internationella perspektivet. Vi vet ännu så litet vilka förändrade spel-
regler som det svenska EG-medlemskapet - som vi i vänsterpartiet inte vill
ha - kommer att innebära. Vi vet också så litet vad den fortsatta GATT-pro-
cessen kommer att innebära för det svenska jordbruket. Det är mycket svårt
att då forma en långsiktig svensk jordbrukspolitik.
Jag förstår att allt detta är oerhört svårt för de svenska jordbrukarna. Men
jag tror inte att näringen eller producenterna gagnas av den oseriösa och yt-
liga debatt som pågår när det gäller jordbruket i allmänhet och gränsskyddet
i synnerhet. Om det är något som jag önskar mig är det en mer nyanserad
och seriös debatt på detta område.
Herr talman! Riksdagen beslutade förra året om en ny livsmedelspolitik.
Det fanns en mycket stor enighet om att den gamla livsmedelspolitiken hade
spelat ut sin roll. Det fanns också en mycket stor enighet om att nackdelarna
med den sedan länge hade övervägt över fördelarna. De mål som hade satts
upp för jordbrukspolitiken var:
att jordbrukarna skulle garanteras rimliga inkomster,
att beredskapen skulle vara god inför krig och krissituationer,
att konsumenterna skulle få livsmedel av hög kvalitet till rimliga kostnader,
att jordbruket skulle bidra till en bra regionalpolitik, dvs. att man skulle
kunna leva i hela vårt avlånga land,
att miljön skulle skonas från negativ miljöpåverkan av jordbruket.
Alla dessa vackra mål för jordbrukspolitiken var ju ouppfyllda. Det fanns
mycket kraftig kritik på alla dessa punkter. Det fanns därför i riksdagen en
stor enighet om att det behövdes en ny livsmedelspolitik. Det fanns en stor
enighet om att en avreglering av jordbruket var nödvändig. Men enigheten
var faktiskt inte alls särskilt stor om vad som skulle komma i stället för denna
gamla jordbrukspolitik och om hur den nya livsmedelspolitiken skulle se ut.
Det är av förra årets beslut lätt att se att det blev en kompromiss. Den inne-
höll litet från alla partiers förslag, men det är inte en helhet som vi står enade
och samlade bakom.
Om man kan tala om svek i förhållande till förra årets beslut är - tror jag -
det stora sveket att vi då tillät oss att sopa så många stora problem under
mattan. Vi gjorde det därför att vi var så ivriga att bli överens om den nöd-
vändiga avregleringen. Vi tillät oss att väldigt ytligt behandla mycket viktiga
aspekter av den nya livsmedelspolitiken. Dit hör - enligt min mening - frå-
gan om gränsskyddet.
För vänsterpartiets del innebar den nya inriktningen av jordbrukspoliti-
ken att vi ville ha stöd inte bara till de tidigare prisreglerade grödorna, utan
även till de delar av jordbruket som vi ville värna och utveckla. Det betyder
den alternativa odlingen och det ekologiska lantbruket. Vi ville ha ett mer
uttalat stöd till en fortsatt - och utvecklad - vallodling. Vi ville att den nya
långsiktiga landskapsvårdande ersättning som infördes skulle ges en mer ge-
nerell utformning och få större anslag.
Det är några av de aspekter om vilka vi hade meningar som vi inte i till-
räckligt hög grad fick med i den slutliga utformningen av den nya livsmedels-
politiken. Det har enligt vår mening lett till att den nya livsmedelspolitiken
har fått en felaktig balans och inte i tillräckligt hög grad förmår värna jord-
bruket i skogs- och mellanbygder, där samhället ju har ett extra stort ansvar.
Vi tycker att detta är oroande. Vi tycker att det är mycket viktigt att den
nya livsmedelspolitiken följs upp och förändras. Vi kunde då konstatera att
den stora bromsklossen när det gäller t.ex. vallodlingen - som är av så avgö-
rande betydelse - var moderata samlingspartiet. De tycks numera ha ändrat
sig på den punkten, och det välkomnar jag. Jag hoppas att det också skall få
praktiska konsekvenser på den fortsatta jordbrukspolitiken.
En sak var alla överens om. Det var att avregleringen i omställningsperio-
den skulle komma att innebära fallande priser för producenterna. Det beslöt
vi t.o.m. i vissa fall när vi lade fast förändringarna i spannmålspriset. De fal-
lande priserna till producenterna, som vi nu börjar se, är alltså en förutsedd
effekt av de beslut som riksdagen fattade förra året. Vad vi nu har att disku-
tera är hur effekterna av dessa fallande priser skall föras fram till konsumen-
terna. Det uttalades nämligen klart i förra årets beslut att de effekterna
skulle föras fram just till konsumenterna.
Här handlar det om en anpassning av gränsskyddet till de inhemska prisni-
våerna. Det handlar alltså inte om en ensidig sänkning av gränsskyddsnivån
under de svenska prisnivåerna. Det skulle vara ett avsteg från förra årets
beslut. Det gäller att upprätthålla principen att gränsskyddet skall förhålla
sig till och följa de inhemska prisnivåerna. Det är, såvitt vi har kunnat be-
döma, det enda sättet att garantera att effekterna förs fram till konsumen-
terna.
Vad som annars kommer att hända är att priserna till de svenska produ-
centerna faller medan gränsskyddsnivån ligger kvar på den tidigare nivån.
Importerade livsmedel, dvs. den import vi redan har, blir dyrare än motsva-
rande inhemsk produktion. Därigenom skapas ett utrymme för mellanleden
att utöka sina marginaler så länge de håller sig under denna gamla gränsskyd-
dade nivå. Det gör i sin tur att primärkonsumenterna får bära bördan av om-
ställningen. Det blir ingen positiv prispåverkan för konsumenterna. Det var
inte avsikten med förra årets beslut. Det är i all korthet skälen till att vi anser
att denna gränsskyddsanpassning är en nödvändig konsekvens av förra årets
beslut.
Naturligtvis är den inte det allena saliggörande. Vi kommer inte som kon-
sumenter att plötsligt få oerhört billigare mat tack vare detta. En lång rad
faktorer påverkar matpriserna. Bl.a. gör momsen och den bristande konkur-
rensen det. Självklart måste åtgärder vidtas på alla dessa områden. Vi måste
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
87
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
88
sätta till alla klutar för att hålla matpriserna nere, och vi kan inte underlåta
att vidta just den här åtgärden.
Det är nödvändigt att få mat för att över huvud taget kunna överleva, men
mat är också en oerhört betydelsefull del av vårt sociala liv. Vi vill umgås,
träffa människor och bjuda på god mat. Hyggliga matpriser är således inte
bara något viktigt för barnfamiljer, vilket det har påståtts i momsdebatten.
Även pensionärer behöver köpa mat till rimliga priser för att få pengarna att
räcka till.
Enligt min mening är därför svaret på frågan om vi sviker förra årets beslut
ett klart och entydigt nej. Det gör vi inte. Avsikten med gränsskyddet är just
att priserna skall följa den inhemska prisnivån. Det är en riktig princip som
bara kan upprätthållas om vi tillåter gränsskyddet att följa med nedåt.
Det är enligt min mening angeläget att påpeka det som också utskottet
med anledning av en vänsterpartimotion skriver, nämligen att detta natur-
ligtvis inte är den enda faktor som kommer att bestämma gränsskyddets
framtida nivå. Jag vill gärna citera vad som står i utskottets betänkande, ef-
tersom det förefaller mig som om de tidigare debattörerna har glömt att läsa
följande passus i betänkandet:
”Vid genomgången av gränsskyddet måste också hänsyn tas till det behov
av gränsskyddsjusteringar i motsatt riktning som redovisas i propositionen
när det gäller bl.a. lamm- och fårkött och det förenklade systemet för lön-
samhetsutjämning mellan mejeriprodukter. Om importen ökar eller minskar
kraftigt och om denna förändring kan relateras till nivån på gränsskyddet bör
regeringen återkomma till riksdagen med förslag om åtgärder.”
Utskottet säger här mycket tydligt, att det nu liksom tidigare finns flera
aspekter som bestämmer var gränsskyddet för olika enskilda produkter skall
hamna. Nu liksom tidigare skall beslut fattas efter mycket noggrann bered-
ning av de myndigheter som har denna uppgift i samhället. Det riksdagen
har att uttala sig om nu är en enda sak, nämligen att det prisfall som blir
konsekvensen av förra årets beslut också skall komma konsumenterna till
godo.
Jag måste, herr talman, säga att det är en gåta för mig hur något enda parti
egentligen kan ha något att invända mot detta. Är vi inte alla överens om att
effekterna av den nya livsmedelspolitiken också skall komma konsumen-
terna till del? I anförandet från den moderate ledamoten saknar jag t.ex.
varje antydan om att livsmedelspolitiken kan ha något som helst intresse ur
konsumentperspektiv.
Monopoliseringen inom den svenska livsmedelsindustrin är katastrofal.
Vänsterpartiet har åtskilliga gånger, även i detta sammanhang, fört fram
krav som går ut på att marknadsinträdet för svenska aktörer måste öka.
Lyckas inte det, då återstår som enda möjlighet att införa någon form av
spärr för monopolen. Då återstår bara att öka inflytandet via importen, och
det är enligt vår mening helt otillräckligt. Jag yrkar därför särskilt bifall till
reservationerna 20 och 21, som går ut på att samhället måste ta ett större
ansvar för att stimulera den småskaliga livsmedelsproduktionen och föräd-
lingen. Särskilt gäller det den del av jordbruket som kallas för alternativ od-
ling.
Kvalitetskontrollen vid import av livsmedel är enligt vår mening oerhört
viktig. På detta område måste ambitionerna ökas. I dag förekommer en
stickprovskontroll på företrädesvis frukt och grönsaker. Enligt vår mening
är den otillräcklig. En ännu sämre kontroll förekommer på andra produkter,
t.ex. kött. Vi tycker att Sverige gör för litet för att höja ambitionerna när det
gäller att stärka kvalitetskontrollen.
Det förvånar mig alltid att diskussionen om kvalitet på livsmedel lyfts fram
när vi diskuterar frågan om gränsskyddet. När samma aktörer talar om det
förväntade svenska EG-medlemskapet och de positiva möjligheter det skall
innebära för det svenska jordbruket att exportera våra produkter - vilket
naturligtvis måste motsvaras av en ökad svensk export - då är kvalitetsreso-
nemanget som bortblåst. Då är tydligen inte längre kvaliteten på de produk-
ter som vi importerar intressant. Jag tycker detta avslöjar ett ensidigt
producentintresse bakom det förmenta kvalitetsintresset.
För vänsterpartiet är det definitivt inte på det viset. Kvalitetsaspekterna
är oerhört viktiga och kommer att bli ännu viktigare när vi får en ökad inter-
nationell jordbrukshandel. Det är det perspektiv som vi har att räkna med.
Vi anser att ytterligare åtgärder måste vidtas. Jag beklagar djupt att vi inte
har fått utskottets majoritet med oss på denna punkt.
Jag beklagar också att Sverige inte med större kraft i de internationella
förhandlingarna, både i förhållande till EG och i GATT-processen, ställer
krav som har att göra med jordbrukets och livsmedelsproduktionens miljöef-
fekter.
Vi är alla överens om att dumpning är något negativt. Det handlar alltså
om att länder försöker sälja produkter genom att dumpa kostnaderna för
dem. Men vad är en livsmedelsproduktion med hög användning av handels-
gödsel och bekämpningsmedel annat än en form av grön dumpning! Produk-
terna blir kanske billigare, men det sker till priset av en förstörd miljö.
Det har i denna debatt förvånat mig att höra moderata samlingspartiets
representant så varmt tala för en fortsatt reglering och planhushållning på
detta område. Annars brukar ju alltid moderata samlingspartiet vända sig
mot regleringar och planhushållning. Då är det tydligen inte så viktigt med
den moderata ideologin. Måhända beror det på vem som gynnas av denna
reglering och planhushållning.
Vad gäller gränsskyddet vill moderata samlingspartiet införa en reglering
med hjälp av restitutionsförfarande, som brukar användas vid tillfälliga bris-
ter av råvaror på den svenska marknaden. Jag vill gärna citera vad jord-
bruksnämnden skriver i sin utredning om det framtida gränsskyddet och re-
stitution: ”Systemet är främst aktuellt när man önskar tillämpa en hög grad
av reglering och med hög detaljeringsgrad.” Det är intressant att konstatera
att detta är vad moderata samlingspartiet vill främja och öka inom den
svenska jordbrukspolitiken.
Jag konstaterar också att Sven Eric Lorentzon var upprörd över att en
fransk spannmålsodlare uppbär stöd på 5 000 kr. per hektar. Ja visst, det är
mycket pengar, men jämfört med den genomsnittliga svenska nivån på 8000
kr. per hektar är det ju ändå inte så hårresande mycket.
Sven Eric Lorentzon frågade vem som kunde lita på folkpartiet. Det för-
vånar mig att han ställde frågan till oss alla här i riksdagen. Jag för min del
har aldrig litat på folkpartiet. Det vore mer intressant om Sven Eric Lorent-
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
89
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
90
zon frågade sig själv och sitt eget parti om man kan lita på folkpartiet. Det
vore också väldigt intressant för alla oss andra att få veta hur den jordbruks-
politik ser ut som ni förmodligen tänker rivstarta med efter valet. Blir det
den moderata jordbrukspolitiken, eller blir det folkpartiets? Det är ljusår
emellan de två sätten att bedriva jordbrukspolitik. Jag tycker faktiskt att vi
har rätt att få ett svar på den frågan här i dag.
Jag vill gärna också ta tillfället i akt att säga att jag definitivt inte delar
folkpartiets mening om hur man skall justera gränsskydd, att man ständigt
skall anpassa gränsskyddet till de fallande svenska priserna och med kravet
på att omställningen skall ske på ett socialt acceptabelt sätt som enda spärr.
Vem skall avgöra vad som är socialt acceptabelt? Med den folkpartistiska
politiken riskerar vi verkligen att få en ständigt nedåtgående spiral, där det
inte finns någon spärr för när gränsskyddssänkningen skall stoppas.
Med det förslag vi nu diskuterar här i dag finns det en klart uttalad målsätt-
ning om att det inte skall handla om en sådan ständig nedpressning. Det
handlar om att i omställningsperioden följa efter de svenska priserna med
gränsskyddet, men det handlar också om att när överskotten är borta och
kurvan vänder kunna följa med upp och se till att det på nytt skapas ett ut-
rymme för förbättrad lönsamhet inom jordbruket. Det är därvidlag en avse-
värd skillnad på det folkpartiet föreslår och det som vänsterpartiet menar är
det riktiga i det här fallet.
Jag kan hålla med dem som här har sagt att det i den socialdemokratiska
livsmedelspolitiken finns en brist på helhet. Det finns framför allt en brist på
tro på jordbruket som en framtidsnäring. Om socialdemokraterna hade
denna tro skulle man avsätta mer av resurser till forskning och utveckling av
alternativa grödor och till alternativ användning av redan befintliga grödor.
Man skulle inse att jordbruket är en framtidsnäring av oerhört stor betydelse
i vårt samhälle. Detta är självfallet när det gäller livsmedelsproduktionen.
Men det är också nödvändigt att jordbruket ses som en framtidsnäring när
det gäller mycket mer av industriell produktion och när det gäller energipro-
duktion. Det enda sättet för oss att hantera vårt samhälles ekologiska kris är
att se till att mycket mer av de produkter vi använder ingår i ett naturligt
kretslopp, och detta är fallet i fråga om de produkter vi kan få från de areella
näringarna. Det är inget skämt, det är ingen lustig liten nisch att man kan
tillverka plaster av socker, potatis och ost, att man kan använda lin som er-
sättning för asbest, att man kan tillverka hårdplaster för båtskrov osv. med
produkter från jordbruket. Här finns framtiden för det moderna industri-
samhället. Jag saknar verkligen hos socialdemokraterna en positiv inställ-
ning till detta framtidsperspektiv.
På lång sikt handlar det svenska jordbrukets överlevnad och utveckling
om just detta. Vi har att välja väg i ett väldigt viktigt avseende. Skall vi ha
ett jordbruk som förser människorna i detta land med livsmedel och inget
mer? I så fall kommer vi att få ett jordbruk i stagnation. Enligt min mening
måste vi säga ja till ett jordbruk som lever i en värld med ökad handel också
med livsmedelsprodukter men där vi ställer större krav på garantier för kva-
liteten. Vi måste säga ja till ett jordbruk som också följer denna andra inrikt-
ning, som väljer att satsa på och utveckla de nya grödorna och de nya an-
vändningsområdena för de gamla grödorna.
Om vi kan föra den diskussionen och diskutera det långsiktiga perspekti-
vet kommer jordbruket att bli en blomstrande näring som ger sina utövare
en god lönsamhet. Det förutsätter också att vi för den här diskussionen till-
sammans, att vi kommer ur den mycket olyckliga motsättning som har låst
diskussionen mellan producenter och konsumenter. Vi har nämligen alla ett
gemensamt intresse av att i Sverige ha ett bevarat och utvecklat jordbruk.
Anf. 70 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill åtminstone till dels hålla med Annika Åhnberg när
hon säger att den överenskommelse som träffades förra året för att nå fram
till en ny jordbrukspolitik naturligtvis hade sina brister. En sådan brist var
att det inte fanns någon fullständig samstämmighet när det gällde ambitio-
nen att utnyttja jordbruket för att få fram nya miljövänliga råvaror. På den
punkten tror jag att Annika Åhnberg och jag är tämligen överens.
Jag tycker däremot inte att det finns fog för Annika Åhnbergs påstående
att frågan om gränsskyddets nivå skulle ha sopats under mattan. Det finns
nog ingen fråga som är berörd på så många platser, såväl i propositionen som
i betänkandet. På varje ställe slås det fast att vi i Sverige inte i förtid skall
röra detta.
Priserna skulle falla, det visste vi, och det var därför vi satte in särskilda
åtgärder för att klara det. Men vi har hela tiden talat om att vi skulle arbeta
med omställningen inom ramen för ett bevarat gränsskydd. Det skulle alltså
vara möjligt att komma tillbaka. Med hänvisning till tillkännagivandet säger
Annika Åhnberg att detta är nödvändigt. Jag tycker, Annika Åhnberg, att
tillkännagivandet är okej. Jag liksom alla andra i utskottet står bakom det,
alla var med på det. Men bekymret är att det finns två uppfattningar. Väns-
terpartiet och folkpartiet har först stött regeringen genom att tillstyrka pro-
positionen, och därefter kommer tillkännagivandet. Det kan då bli mycket
besvärligt. Jag vet hur det är med regeringen i sådana här frågor. Att få rege-
ringen att foga sig i riksdagens beslut är, som jag har sagt förr, som att dra
en katt baklänges. Den som någon gång har försökt att göra det vet att det
inte är särskilt lätt. Jag är därför väldigt orolig för att detta inte håller. Vi
hade först bort sätta stopp för utskottets godkännande av propositionen i
stället för att göra på det här sättet.
Det har talats om att vi skall se till att de sjunkande priserna kommer kon-
sumenten till del. Jag skulle då vilja att endera Annika Åhnberg eller jord-
bruksministern förklarade hur konsumentens pris kan bli lägre om en liten
importkvantitet plötsligt är något billigare, när det länge på marknaden har
funnits inhemska kvantiteter till lägre priser. Jordbruksministern säger att
importen inte skall öka. Hade det varit fallet hade jag förstått det hela. Men
eftersom man inte skall öka volymerna och det redan under lång tid har fun-
nits volymer till låga priser och detta inte har sänkt priset, varför i hela friden
skulle priserna då sjunka bara därför att det kommer in ytterligare litet billig
import?
Anf. 71 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik:
Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt gå in på någon större replik-
växling med Annika Åhnberg. Det sitter större syndare än Annika Åhnberg
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
här i lokalen, och jag kanske kan ta debatten med dem. Jag beklagar livligt
att Annika Åhnberg hamnat i detta dåliga sällskap och att hon nu med ord,
ord och ord försöker ta sig ur det. Jag ser det inte som något annat. Vi kom-
mer med stort intresse att läsa det här protokollet för att se vad Annika Åhn-
berg verkligen har sagt. Efter vad jag kunde förstå av Annika Åhnbergs an-
förande kan vi i alla fall inte räkna med att vänsterpartiet står kvar vid jord-
bruksuppgörelsen.
Någon ställde frågan: Vad är konsumentperspektivet? Hade fru Åhnberg
lyssnat på mitt inledningsanförande hade hon hört att jag talade om var kost-
naderna ligger. Om man som Annika Åhnberg företräder ett högskatte- och
regleringsparti attackerar man naturligtvis inte detta. Men på den borgerliga
sidan vill vi se över skattepolitiken och kostnadssidan.
Jag talade också om att det gärna borde ske förstärkningar i fråga om pris-
övervakningen. Men jag vänder mig emot att en yrkesgrupp, fru Åhnberg,
skall betala detta. Jag håller med om vad Karl Erik Olsson sade, nämligen
att ekvationen inte går ihop om livsmedelspriserna skall bli lägre och bonden
skall få mindre betalt. Redan de sänkningar av gränsskyddet som nu är före-
slagna kommer att sätta ganska hårda spår i vissa produktionsgrenar - det
vill jag bara tala om.
Annika Åhnberg frågar hur det skall bli med en framtida jordbrukspolitik.
Jag är personligen ganska övertygad om att ifall det blir en borgerlig rege-
ring, så kommer den politik som i dag företräds av mig och Karl Erik Olsson
att bli den tongivande. Jag har svårt att se någonting annat.
Frågan om gränsskyddet och restitutionsförfarandet är inte så märkvär-
digt. Jag tycker att man skall ta kontakter med de handläggare i jordbruks-
nämnden, det blivande jordbruksverket, som har jobbat med dessa frågor.
De har en betydligt mer nyanserad uppfattning än de företrädare för jord-
bruksnämnden som gästade oss i utskottet. Jag har ingen anledning att
forska i orsaken till den skillnaden, men för handläggarna i jordbruksnämn-
den verkar de problem som vi tagit upp i vår motion inte som särskilt stora,
utan vi kan behandla gränsskyddet precis som vi har gjort tidigare.
Anf. 72 BENGT ROSÉN (fp) replik:
Herr talman! Annika Åhnberg hävdar att vi i folkpartiet förordar en pris-
sänkningsspiral när det gäller producentpriserna. Det är precis tvärtom,
Annika Åhnberg. Det har framhållits både i vår motion, i vårt särskilda ytt-
rande och i mitt anförande att vi hyser en stor oro för att vi redan nu, trots
omställningsåtgärder och ersättningar som är speciella i det sammanhanget,
har hamnat på en för låg prisnivå. Tar vi del av jordbruksnämndens ekono-
miska meddelande med prognosen för 1991/92 kan vi konstatera att jordbru-
ket inte klarar detta. Vi kommer inte ifrån att vi under den här omställnings-
tiden måste ha ett visst inslag av administrativ prissättning. Vi i riksdagen
kan inte börja bestämma prisnivån för de svenska producenterna. Detta
måste regeringen ta ett ansvar för.
Vad är det då för kriterier som ytterst måste ligga till grund när regeringen
är med och fastställer de referenspriser vi skall ha i fortsättningen? Jo, det
är att omställningen skall vara socialt acceptabel. Den får inte leda till att det
92
uppstår kapitalförluster och att det blir masskonkurser i jordbruket. Där har
regeringen ett ansvar.
Riksdagen kan sedan ställa regeringen till svars för hur man har förvaltat
detta uppdrag, precis som vi gör på andra områden. Vi kan få anledning att
återkomma med erinringar och ta upp olika frågor i konstitutionsutskottet.
Men vi kan som riksdag inte gå in och fastställa priser på olika produkter
inom svensk livsmedelsproduktion.
Anf. 73 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Karl Erik Olsson säger att han inte förstår hur den här an-
passningen av gränsskyddet skall kunna påverka mellanleden. Jag tycker i
och för sig att det är begripligt, för centerpartiet har inte ägnat så mycken
uppmärksamhet åt konsumentperspektivet i dessa frågor. Men principen är
ju inte så alldeles svår att förstå, om man anstränger sig litet. Poängen är att
om man har ett gränsskydd som ligger över de inhemska prisnivåerna, ska-
par man därmed ett utrymme för mellanleden, eftersom det inte finns någon
inhemsk konkurrens, något som är en oerhörd brist. Vi har t.ex. bara ett
sockerbolag. Här skapas det ett utrymme för detta bolag att öka sina margi-
naler upp till denna gränsskyddade nivå utan att man därmed riskerar att
minska försäljningsvolymen. De ökade marginalerna skulle inte komma
mellanleden till del, utan de skulle komma konsumenterna till del. Det är
just därför som det är viktigt att gränsskyddsnivån följer efter. Jag hoppas
att Karl Erik Olsson nu förstår det litet bättre.
Sven Eric Lorentzon vill helst läsa protokollet innan han svarar på mina
frågor. Jag tycker annars att det skulle gå bra att lyssna på debatten här i
kammaren - det är ju så vi brukar göra. Jag kan bara konstatera att den fram-
tida jordbrukspolitiken efter ett eventuellt regeringsskifte - något som Gud
förbjude - kommer att utformas av ett annat kompanjonskap än det som vi
tidigare har sett exempel på. Det skulle vara intressant att höra om andra
delar i den här tilltänkta högeralliansen delar synpunkten att den jordbruks-
politik som skall dominera den nya regeringen är den som centerpartiet och
moderaterna gemensamt står för.
När det gäller EG-perspektivet sade Sven Eric Lorentzon i sitt inledande
anförande att det skulle vara så väldigt bra om vi kom med i EG, eftersom
vi då skulle få den gränsskyddsnivå som EG har. Han nämnde emellertid inte
att den gränsskyddsnivån skulle gälla bara i förhållande till länderna utanför
EG. I förhållande till EG-staterna däremot skulle gränsskyddet försvinna.
Han hade inga synpunkter på eller verkade inte ens tycka att det är viktigt
att fundera över vad de kvalitativa aspekterna av den importen innebär för
svenska konsumenter. Han tog inte heller tillfället i akt att i sin replik ha
några som helst synpunkter på det området, vilket jag på konsumenternas
vägnar beklagar.
Jag förstår att folkpartiet vill undvika att man för dessa frågor till riksda-
gen för politiska beslut. De politiska besluten är ju obehagliga med tanke på
hur upphaussad diskussionen har blivit. Men icke desto mindre är det ju vik-
tigt att man har en politisk princip innan man låter myndigheterna hantera
det löpande arbetet, som vi självfallet inte skall utföra här i riksdagen. Man
kan emellertid inte stadfästa en princip som går ut på att man med gräns-
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
93
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
skyddet skall följa efter de fallande inhemska nivåerna, bara det sker under
socialt acceptabla former. Vad är det för någonting? Hur skulle det ha sett
ut om det hade skett under icke socialt acceptabla former?
Anf. 74 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! Det är alltid svårt att bedöma hur mycket andra riksdagsle-
damöter anstränger sig. Visserligen tillhör jag den grupp som anstränger mig
med motvilja, men det finns när det gäller gränsskyddet i varje fall två olika
typer av produkter.
Till den ena gruppen hör produkter som kött och ost. I det fallet är det
partipriser det handlar om. Finns det billiga kvantiteter kan de i och för sig
konkurrera med varandra. Det finns ingenting som säger varför det inte
skulle komma konsumenten till godo, om handeln, förädlingen och distribu-
tionen är effektiv. Om det kommer in ytterligare billigare små volymer spe-
lar det ingen roll.
Den andra är typen av produkter som framställs av enstaka stora företag.
Det gäller socker och stärkelse. Men där vet vi att vi redan i dag har ett pris
till den svenske bonden som ligger lägre än priset inom exempelvis EG. Om
vi vidtar åtgärder på det området, kommer det omedelbart att slå igenom
och föras ned till bonden, inte därför att industrin är ineffektiv - möjligen
har vi en något sämre struktur i Sverige än i andra länder när det gäller sock-
erproduktionen - utan av andra skäl. Effekten blir alltså sänkta priser till
jordbrukaren, inte en sänkning av konsumentpriserna.
Anf. 75 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik:
Herr talman! Ett sätt att föra en debatt, Annika Åhnberg, är naturligtvis
att forcera och höja tonläget.
Annika Åhnberg säger att vi förordar någon form av fortsatt reglerad
planhushållning. Jag frågar: Hur påverkar en sänkning av gränsskyddet på
något sätt regleringen av planhushållningen? Därvidlag kan jag inte se någon
skillnad i det här avseendet, möjligen på nivån. Vad jag efterlyser är fasta
spelregler.
Annika Åhnberg uppmanar mig att lyssna på debatten. Jag har gjort det,
fru Åhnberg. Det var som jag sade en massa ord, ord, ord och önskningar
som vi alla kan skriva under på. Däremot kunde jag inte uppmärksamma ett
enda konkret förslag om hur det hela skulle lösas. Jag vet att man kan göra
plast av olika saker, men jag vet inte hur och inte heller hur ekonomiskt det
är. Det fanns i Annika Åhnbergs anförande ingenting annat än önskningar,
önskningar, önskningar och ord, ord, ord - inte ett enda reellt förslag. Det
var det jag reagerade emot. Men nu vet vi var vi har vänsterpartiet.
Anf. 76 BENGT ROSÉN (fp) replik:
Herr talman! Annika Åhnberg, det är inte anpassningen av gränsskyddet
som skall ske i en socialt acceptabel form. Det är omställningen av jordbru-
ket som skall ske i en socialt acceptabel form. Det var det vi fattade beslut
om förra året. Det innebär för mig att jordbruket så långt som möjligt skall
besparas kapitalförluster. Alla lantbrukare måste ha ett kapital för att driva
94
sin verksamhet. Det här kapitalet är ofta sammansträvat av flera generatio-
ner.
Staten har reglerat jordbruket i snart 100 år. Vi var förra året överens om
att när vi nu måste avreglera och marknadsanpassa jordbruket och ta bort
de spelregler som lantbrukarna har anpassat sig efter, så måste man få en
period på sig - vi fastnade slutligt för fem år - och omställningen måste ske
under acceptabla former, dvs. lantbrukarna måste ekonomiskt kunna över-
leva.
Jag skulle vilja vända på frågan och ställa den till Annika Åhnberg: Efter
vilka kriterier kommer Annika Åhnberg att föreslå att vi skall fastställa refe-
renspriserna? Menar Annika Åhnberg att vi här i riksdagen skall diskutera
och fastställa prisnivån för varje enskild produkt? Måste det inte vara rege-
ringen som skall sköta detta? Regeringen får då på vanligt sätt använda sig
av den kompetens som finns i jordbruksnämnden. Sedan är det riksdagen
som enligt min uppfattning får utkräva ansvar för hur regeringen har skött
detta uppdrag.
Det skall bii intressant att få höra hur Annika Åhnberg menar att priserna
under den återstående delen av omställningstiden skall läggas fast, innan vi
har kommit över i en internationell konkurrens eller kommit med i EG.
Anf. 77 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! När vi talar om gränsskyddet, talar vi inte om de tillfälliga,
billiga partier som naturligtvis kan komma in oavsett på vilken nivå vi lägger
gränsskyddet. Vi talar i stället om strukturella förändringar.
När det gäller den svenska ostmarknaden sägs det ofta att vi har en kraftigt
ökad import. Det hänger naturligtvis samman med att den svenska näringen
har utnyttjat det faktum att konsumtionen alltsedan 1970-talet har stigit och
efterfrågan ökat. Man har utnyttjat det till att lägga de inhemska prisni-
våerna relativt högt. Man har i slutändan fått börja äta upp det, eftersom
man fått en import på ost som hamnat under denna inhemska prisnivå. Det
är ett typexempel på hur man med hjälp av gränsskyddet strukturellt under
lång tid kan bete sig på ett sätt som är mindre önskvärt. Icke desto mindre
kan man nu komma att påstå att den ökade ostimporten är ett bevis för att
gränsskyddet på ost är för lågt, något som enligt min mening inte alls med
nödvändighet bevisas av den utveckling som har ägt rum.
Till Sven Eric Lorentzon vill jag säga att jag har konstaterat att modera-
terna inte alls säger nej till gränsskyddsjusteringar, men moderaterna säger
att dessa kan göras av jordbruksnämnden och att jordbruksnämnden kan an-
vända sig av redskapet restitution. Jag har konstaterat att jordbruksnämn-
den själv i sin utredning påstår att detta är det mest krångliga system man
kan använda och att det förutsätter att man har ett system med en hög regle-
ringsnivå och en stark detaljstyrning. Jag konstaterar att detta inte stämmer
med den uppfattning som moderaterna vanligtvis vill ge av sin egen politik.
Sedan säger Sven Eric Lorentzon att allting är bara ord, ord, ord. Ja visst,
men från moderaterna är det inte ens ord. Vad ser moderaterna för framtid
för det svenska jordbruket? Man vill ha en inhemsk marknad som bara är till
för den inhemska produktionen och som domineras av jordbruket i de södra
delarna av landet. Dessutom vill man att vi skall få möjlighet att exportera
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
95
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
96
till andra länders marknader. Det är inte heller någon särskilt realistisk fram-
tidsbild som moderaterna målar upp i sådana fall.
Jag vill slutligen konstatera att folkpartiet tyckte att det var onödigt att
riksdagen över huvud taget skulle besluta om referenspriser och att effek-
terna av förra årets reglering skulle föras fram till konsumenterna. Bengt
Rosén sade också i sitt anförande att man tycker att detta bara är valfläsk
och att det var populistiskt att regeringen kom med denna detaljfråga hit till
riksdagen; den hade kunna skötas på annat sätt. Det enda som folkpartiet
självt har hänvisat till är att gränsskyddet fortlöpande skall anpassas till de
svenska prisnivåerna och att omställningen skall ske under socialt acceptabla
former. Jag måste då fråga: Var slutar den nedåtgående spiralen för folkpar-
tiet?
Anf. 78 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Vi har hittills fått lyssna till en intressant debatt. Jag har gjort
det med något förvånade öron, framför allt inför det jag hört från folkpartiet
och vänsterpartiet. Jag tycker att ni går litet grand som katten kring het gröt
och inte törs tala om vad det är ni egentligen vill.
Vi har i utskottet debatterat framför allt frågan om sänkningen av gräns-
skyddet ganska ingående. Vi diskuterade om det var fråga om en teknisk
gränsskyddssänkning eller inte. Vi konstaterade efter den långa diskussio-
nen att det inte var fråga om en teknisk sänkning, eftersom i så fall jord-
bruksnämnden enligt det nu gällande systemet kunde ha gjort sänkningen.
Om jag förstått era debattinlägg rätt kommer ni, liksom vi andra i opposi-
tionen, att stödja reservation nr 8. Det kan vi i så fall bara glädja oss åt.
Jag förstår inte riktigt folkpartiets inlägg i debatten om miljöpropositio-
nen, där man talade mycket om naturvården som någonting som det var vik-
tigt för folkpartiet att driva. Folkpartiet hade också reservationer i betänkan-
det om miljöpropositionen just när det gäller naturvården. Jag förstår inte
hur det kan stämma överens med det här beslutet, som uppenbarligen kom-
mer att leda till att ytterligare en hel del av våra öppna landskap kommer att
planteras igen och försvinna.
Inte heller förstår jag Annika Åhnbergs resonemang kring ett ekologiskt
lantbruk. Jag förstår inte hur hon har tänkt sig att man skall hantera de pro-
blem som finns med ett ekologiskt lantbruk, nämligen att man måste ha när-
het mellan producenter och konsumenter. Vi har för vår del funnit att det
kräver ett relativt högt gränsskydd för att man skall klara det problemet. Här
har tydligen vänsterpartiet inte samma uppfattning som vi, eftersom man
tycks tro att ekologiskt odlade tomater går att transporteras och säljas på
samma villkor som kanske både besprutade och bestrålade tomater. Det
finns ändå en viss skillnad i fråga om hållbarhet.
Herr talman! Det skulle vara väldigt värdefullt om vi politiker tog oss tid
för en mer global debatt om världens framtida behov av mat. Vi debatterar
det kortsiktiga behovet av att minska det nuvarande överskottet och att öka
konkurrensen för att få lägre konsumentpriser. Att få låga konsumentpriser
är inte den enda eller ens den viktigaste målsättningen med jordbrukspoliti-
ken. Jag tror inte ens att utspelet att sänka gränsskyddet leder till ökad kon-
kurrens och därmed lägre priser. Däremot tror jag att det leder till fler ned-
läggningar med ytterligare igenplanteringar av det öppna landskapet och
ökad import av varor som är producerade på ett sätt som vi inte vill se här
hemma: stråförkortningsmedel, tillväxthormoner, fixerade suggor, antibio-
tika, osv.
När vi nu i dag för en jordbrukspolitisk debatt bör vi lyfta blicken från den
egna situationen och se efter hur det ser ut i omvärlden. Då är det viktigt att
inse att omvärlden inte består av bara EG-länderna utan att både Europa
och omvärlden är större än så.
Worldwatch Institutes årliga rapport - Tillståndet i världen - utgör i detta
sammanhang en nyttig läsning. Boken behandlar de stora, globala miljöfrå-
gorna. Ett av ämnena är den kommande globala försörjningskrisen. Om
världen fortsätter som hittills när det gäller jordbrukspolitik och befolk-
ningsökning kommer vi, enligt vad som sägs i rapporten, inte att kunna
undgå en matkris inom några år.
Denna kunskap ställer naturligtvis krav på oss politiker i vårt planerande
och beslutande på jordbruksområdet. Har vi över huvud taget rätt att be-
sluta plantera igen åkermark som från långsiktig miljösynpunkt är mycket
lämplig för just matproduktion, när vi vet att jorderosionen minskar den od-
lingsbara jorden med ca 12 miljoner ton per år? En ytstorlek som enligt upp-
gift motsvarar Australiens yta av odlingsbar mark försvinner årligen.
Herr talman! Det är viktigt att vi har klart för oss hur miljösituationen i
världen ser ut, med en ständigt ökande befolkning och en minskning av den
odlingsbara marken. Vi i miljöpartiet de gröna kunde inte ställa oss bakom
fjolårets livsmedelspolitiska beslut, därför att vi ansåg att miljöaspekten och
möjligheterna att gå över till miljövänligt jordbruk inte beaktades. Genom
att minska på gödsel- och kemikalieanvändningen kunde vi ha åstadkommit
en omläggning som varit globalt hållbar.
För att klara ett jordbruk som bygger på hårdare miljökrav än vad andra
länder tillämpar krävs att gränsskyddet inte är lägre än omvärldens. Det är
därför mycket förvånande när regeringen mindre än ett år efter uppgörelsen
om den nya livsmedelspolitiken river upp det som var en av grundbultarna i
uppgörelsen, nämligen att inte ensidigt sänka gränsskyddet.
Ännu mer förvånad blir man när folkpartiet och vänstern stöder regering-
ens förslag. Nu vet jag inte om det verkligen är det de gör. Av debatten att
döma torde det råda viss tveksamhet på området.
Att jordbruksministern vill ha en fjäder i hatten inför kommande GATT-
förhandlingar kan jag förstå. Men ni andra? Förhoppningsvis är riksdagens
ledamöter förståndigare än sina partikamrater i utskottet, står fast vid givna
löften och stöder därmed reservation 8, som jag yrkar bifall till.
Som vi tidigare har hört utvecklades tankarna om vikten av att behålla
gränsskyddet i en debattartikel i DN i går av bl.a. Astrid Lindgren. Man kan
ju hoppas att många av riksdagens ledamöter har läst den och funderat över
konsekvenserna vid beslutsfattandet.
Det naturanpassade jordbruket måste ges en bättre konkurrenssituation
än den som är för handen i dag. Det behövs ett åtgärdsprogram, vilket vi har
tagit upp i en reservation.
Vi har också tagit upp förmalningsavgiften. Det har ju länge förelegat
uppgifter om att den skall tas bort. Den senaste uppgift jag har fått i ämnet
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
7 Riksdagens protokoll 1990191:128
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frägor
98
är att det håller på att läggas upp nya datarutiner för just förmalningsavgif-
ten. Det vore intressant att av jordbruksministern få höra hur det i framtiden
blir med förmalningsavgiften - om man nu tänker permanenta den eller om
man skall ha nya datarutiner för att avveckla den.
Vi har också i en motion tagit upp frågan om biodlingen. Den kommer
Paul Ciszuk senare att utveckla. Jag tycker bara att det är sorgligt att konsta-
tera det ringa intresse som biodlingen rönte i miljöutskottet.
En annan fråga som vi också har behandlat i utskottet är äggkontrollen.
Här tycker jag att man blev något förvånad över resonemanget. Plötsligt
skulle alla ägg kontrolleras under ett och samma tak, när vi samtidigt pratar
om att öka konkurrensen. Jag tycker att det skall vara en självklarhet att
små producenter även i fortsättningen kan lämna in mindre kvantiteter till
handlaren och att konsumenterna där kan köpa äggen. Självfallet kan man
på ett eller annat vis tala om huruvida äggen är kontrollerade eller inte, och
sedan kan konsumenterna välja vilken typ av ägg de vill ha.
Något som vi också har tagit upp är våtmarkerna. Vi anser att anläggnings-
stödet till våtmarkerna måste prioriteras, så att de som har ansökt om att få
anlägga våtmarker ges möjlighet till det.
Självfallet står vi bakom de reservationer på olika områden som vi har
skrivit, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna nr 8,18 och
22.
Anf. 79 BENGT ROSÉN (fp) replik:
Herr talman! Jag skall inte förlänga den här debatten, men eftersom det
tydligen råder oklarhet om vilken ståndpunkt folkpartiet har intagit i den här
frågan måste jag klargöra detta för Marianne Samuelsson.
Vi fattade förra året beslut om att prisregleringslagen skall avskaffas den
1 juli i år. Självfallet måste riksdagen då fatta beslut om ett nytt prissystem
för jordbruket. Däremot kunde regeringen ha givit bemyndigande till jord-
bruksnämnden att företa anpassningen av överskyddet som vi har. Jord-
bruksnämnden har däremot inte möjlighet att utan detta bemyndigande
själv göra en sådan anpassning.
Anf. 80 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Marianne Samuelsson frågade om skälet till att vi från väns-
terpartiets sida accepterar neddragningen av gränsskyddet till de svenska
prisernas nivå. Skälet är enkelt: det beror på att vi tycker att vi måste ha
en livsmedelspolitik som gynnar både producenter och konsumenter. Under
omställningsperioden tar staten, via statsbudgeten, över en del kostnader för
livsmedelsproduktionen som tidigare betalades av konsumenterna via mat-
priserna, eftersom vi hade en kostsam överproduktion. När staten tar över
kostnaderna borde konsumenterna också på de priser de betalar märka av
att vi faktiskt åstadkommer en sänkning av produktionskostnaderna. Det är
det enkla skälet.
Vi i vänsterpartiet anser tydligen till skillnad från miljöpartiet att matkost-
naderna utgör en mycket viktig fråga. Det är en tung post i många familjers
hushållsbudget. Har man intresse av alternativ odling och ekologiskt lant-
bruk, som vi har, inser man att om man kan föra en sådan livsmedelspolitik
att kostnaderna hålls nere, ökar också utrymmet för människor att välja en
kvalitet på livsmedel som är högre och som kanske betingar ett något högre
pris. Oerhört många människor i vårt land vill gärna köpa alternativt odlade
produkter. Men eftersom de ännu så länge är dyrare, vilket de inte behöver
vara i framtiden, innebär de höga matpriserna att man inte har råd. Därför
är detta faktiskt viktigt också om man vill stödja ekologiskt lantbruk.
I övrigt följer närheten till konsumenterna inte med nödvändighet alltid
nationsgränserna, som miljöpartiet tycks tro. Jag delar uppfattningen att
man skall ha produktion och konsumtion så nära varandra som möjligt. Men
i ett avlångt land som vårt är det inte givet att de båda alltid hamnar på en
viss sida om nationsgränsen.
Det finns nästan ingenting som gör mig så upprörd som när man tar till
den globala livsmedelsbristen som argument för en fortsatt överkonsumtion
i Sverige. Det är inget annat än hyckleri. Sanningen är att i-ländernas sätt att
skydda och stödja sitt eget jordbruk har lett till att vår typ av produkter har
slagit ut inhemska grödor i t.ex. Afrika. Det har dragit in afrikanerna och
gjort dem beroende av en matkultur som inte alls är deras egen. Eftersom
de inte har råd att stödja och subventionera sitt jordbruk, blir de utlämnade
till att köpa varor som just då säljs till dumpade priser. Det får på sikt föröd-
ande konsekvenser för livsmedelsförsörjningen i världen att i-länderna fort-
sätter på detta sätt.
Anf. 81 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Till folkpartiet vill jag säga att det var bra att vi fick klart för
oss att det var regeringen ni stödde i det här fallet. Det var något oklart i
Bengt Roséns anförande, vill jag påstå.
Jag kan inte riktigt förstå det Annika Åhnberg säger. Om inte konsumen-
terna har råd att köpa alternativt odlade produkter i dag och vi ökar impor-
ten av icke alternativt odlade produkter, hur skall det ge konsumenterna
bättre råd att köpa alternativt odlade produkter? Det är ett problem att få
tag i alternativt odlade produkter därför att de icke alternativt odlade va-
rorna konkurrerar ut dem. Det som många gånger gör att konsumenterna
har svårt att köpa dessa varor är att det är svårt att få tag i dem i butiken.
Annika Åhnbergs resonemang kring den globala livsmedelsproduktionen
tycker jag inte heller stämmer riktigt. Det beror antagligen på att hon inte
alls lyssnade på det jag sade. Vi i miljöpartiet anser att man måste ta hänsyn
till det som händer i världen runt omkring när man fattar viktiga beslut. Det
anser jag att man måste göra genom att i möjligaste mån inte göra sig bero-
ende av import, utan genom att behålla öppna landskap och möjligheter att
öka den inhemska produktionen när det finns ett behov.
Annika Åhnberg vet precis som jag att vi ställde oss utanför livsmedels-
uppgörelsen förra gången en sådan var aktuell därför att vi ville ha en mins-
kad användning av tillsatsämnena här hemma i Sverige. Det anser vi vara
långsiktigt ekologiskt hållbart. Det är det som är det viktiga. Vi kan inte
överproducera i den utsträckning som vi gör i dag med alltför mycket tillsats-
ämnen. Det är inte ekologiskt hållbart ur ett långsiktigt perspektiv. Vi vet
redan i dag att man har problem i t.ex. Holland, därför att man använt för
mycket tillsatsämnen. Man får bl.a. ut dem i grundvattnet. Den typen av
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
99
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
produktion har vi på många håll i världen och den skapar framtida problem,
som vi naturligtvis genom att planera bättre kan undvika.
Anf. 82 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Jag tror inte att Marianne Samuelsson riktigt har förstått in-
nebörden av det beslut som gäller gränsskyddet. Avsikten är inte att med
gränsskyddsjusteringen förändra relationerna mellan priserna på de impor-
terade livsmedlen och de inhemska, utan att behålla den relation som vi har
i dag. De importerade livsmedlen kommer alltså inte att bli billigare i förhål-
lande till de svenska som en effekt av detta beslut. Jag tycker att det är rätt
viktigt att vi kan föra diskussionen något så när sakligt. Jag utgår från att
om vi ser till att hålla kostnaderna för den inhemska livsmedelsproduktionen
nere, vilket leder till lägre matpriser, måste det öka utrymmet för konsumen-
terna att välja en högre kvalitet på livsmedel. Det tror jag inte heller att det
kan råda något tvivel om.
I fråga om det globala perspektivet tycker jag att förvirringen blir om möj-
ligt ännu större efter Marianne Samuelssons senaste inlägg. Vad menar
egentligen miljöpartiet? Menar miljöpartiet att vi gagnar tredje världens län-
der bäst genom att sluta handla med dem, genom att inte köpa deras jord-
bruksprodukter, utan att själva försörja oss totalt med egna livsmedel och
stänga våra gränser för import av produkter från tredje världens länder? El-
ler menar Marianne Samuelsson att vi genom att avstå från att importera
franska brieostar skulle gynna tredje världens länder? Jag tror att vi måste
inse att en rättvis handel, som gynnar tredje världens länder, så att de får
likadana villkor för sin export som i-länderna sedan länge har tillskansat sig,
är en förutsättning för att de länderna skall ges möjlighet till en utveckling.
Därför vidhåller jag att det är hyckleri att som Marianne Samuelsson påstå
att ett fortsatt skydd av svenskt jordbruk i någon mån skulle förbättra den
globala livsmedelsförsörjningen.
Anf. 83 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker faktiskt inte att jag hycklar i den här frågan. Där-
emot vet jag inte riktigt var Annika Åhnberg står. Annika Åhnberg måste
ändå vara medveten om att vi har byggt upp en mycket hög levnadsstandard i
i-världen, på grund av att vi faktiskt har utnyttjat tredje världens låga priser.
Om det nu aktuella beslutet är till för konsumenten, kan jag inte se det på
något annat sätt än att det måste vara till för att pressa ned priset åt konsu-
menten. Det är detta vi har resonerat om. Det innebär naturligtvis att vi im-
porterar billiga livsmedel, alltså livsmedel som produceras till lägre kostna-
der än vi kan producera dem för här hemma. Annars är det ingen vits med
att pressa priser för konsumentens räkning.
Naturligtvis utnyttjar vi tredje världens situation genom att göra det. Män-
niskorna i tredje världens skall naturligtvis inte odla mat till oss. De skall
odla mat så att de för det första slipper svälta själva. För det andra skall de
utveckla sin industriproduktion. Det är enda chansen för dem att över huvud
taget konkurrera. De skall inte konkurrera med billig livsmedelstillverkning
åt oss, som själva har mark att odla på.
100
Anf. 84 ÅKE SELBERG (s):
Herr talman! När man lyssnar till debatten i dag märker man att den är
precis likadan som den har varit under långa tider. Man har alltid beskrivit
socialdemokratin som det största hotet mot jordbrukarna. Om det skulle ha
stämt under alla de år som vi har haft regeringsmakten, kan jag inte tänka
mig att vi skulle ha haft något jordbruk kvar. I stället har vi gått från klarhet
till klarhet. Vi har fått ett mycket modernt jordbruk, som vi också kan vara
stolta över. Jag tycker att man borde låta bli, eller åtminstone hålla nere,
själva svartmålningen. För, som Annika Åhnberg också sade i sitt inled-
ningsanförande, denna påverkar naturligtvis brukare och företagare på detta
område.
Det har förekommit flera citat ur en artikel som Astrid Lindgren tillsam-
mans med några andra fått införd i tidningen. Man kan faktiskt utifrån denna
artikel också göra några positiva analyser. Vad skriver de om? Jo, de skriver
om de problem som förekommer ute i vår värld, om olika behandlingar som
görs, vilka vi har satt stopp för och inte tillämpar i Sverige.
Därför kan det här, som jag ser saken, vara en stor fördel för oss vid fort-
satt export i och med att vi kommer att närma oss EG-marknaden.
För ganska exakt ett år sedan beslutade vi i riksdagen om en omfattande
omställning av jordbruket.
En utgångspunkt för reformen har varit att jordbruket skall verka på i
princip samma villkor som andra näringar i vårt land. Producenterna skall få
ersättning för de varor och tjänster som efterfrågas.
En annan utgångspunkt för reformen har varit att prisnivån beträffande
livsmedel skall sänkas. Det skulle vara en hjälp och ett stöd i arbetet med att
bekämpa inflationen.
För att omställningen skulle kunna genomföras på ett för lantbrukarna
och företagarna både socialt och ekonomiskt acceptabelt sätt anslog riksda-
gen 14,3 miljarder kronor till olika stödåtgärder. Därtill kommer en del sats-
ningar på energisidan, som man också kan dra nytta av.
En viktig del i jordbrukspolitiken är enligt socialdemokratisk uppfattning
att man bidrar till bevarandet av ett varierat kulturlandskap. Därför anser vi
socialdemokrater att stödet till landskapsvård är mycket viktigt. Detta stöd
kan användas av jordbrukarna för olika miljöinsatser för att därmed bevara
och vårda ett öppet odlingslandskap. Omställnings- och anläggningsstöden
kan användas för att öka variationen i landskapet. Exempelvis lövskogsplan-
tering, olika sorters nischgrödor samt anläggande av våtmarker kan också
bidra till ett rikt och omväxlande landskap. Erfarenheter och kunskaper
finns och kan således tas till vara. Med de nya stödformerna blir det bättre
förutsättningar.
Under det år som har gått har de olika stöden utformats, och vi kan till vår
glädje konstatera en stor uppslutning bakom reformen. Ansökningarna har
varit så många att regeringen nu föreslår att ramen för anläggningsstödet
höjs med 100 milj.kr. Detta förslag har vi i jordbruksutskottet ställt oss
bakom.
Under det år som har gått har också en hel del förändringar skett, och det
är mycket som sker väldigt snabbt just nu:
- När det livsmedelspolitiska beslutet fattades gjordes bedömningen att
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
101
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
102
en uppgörelse inom ramen för GATT-förhandlingarna skulle kunna träffas i
december 1990. Så blev inte fallet. Positionerna var låsta, och det blev en
fördröjning. Förhandlingarna fortsätter men är försenade i förhållande till
den tidsplan som man började arbeta efter. Men enligt de propåer som nu
har kommit verkar det finnas ganska stora möjligheter att under året ro hem
en GATT-överenskommelse.
-1 och med att avregleringen påbörjas den 1 juli finns det inte några givna
riktlinjer för prissättningen. Då är det marknaden som träder in och som i
stort sett till fullo är i funktion.
Den livsmedelspolitiska reformen genomförs i tre steg. Det första steget
togs i samband med riksdagsbeslutet förra året och består i en intern avregle-
ring. Med avregleringen följde en prissänkning beträffande vissa inhemska
livsmedel, något som var väntat.
I reformbeslutet förutsågs också att, på grund av prissänkningen, en bibe-
hållen nivå för gränsskyddet skulle kunna resultera i ett överskydd av
svenskproducerade livsmedel och att åtgärder kunde behövas för att bibe-
hålla en balans på marknaden. Vi menar därför att den justering av gräns-
skyddet som nu föreslås och som är reformens andra steg är i linje med det
beslut som riksdagen fattade i fjol våras.
Men i vissa kretsar vill man nu göra gällande att detta skulle vara en ensi-
dig sänkning av gränsskyddet. Så är inte fallet. En ensidig sänkning skulle
innebära att Sverige går före andra länder när det gäller att öppna för im-
port. Gränsskyddet skulle då sänkas till en nivå som innebär att importen
ökar. Dessutom skulle detta medverka till lägre priser inom landet. Men så
blir det alltså inte. Gränsskyddet ligger fortfarande högre än vårt interna
marknadspris. Det ger producenterna möjlighet att höja sina priser när
marknaden har kommit i balans. Därmed delas avregleringens vinster, som
vi ser saken, mellan konsumenterna och producenterna. Detta tas upp i re-
servation nr 8 av centern och moderaterna. Jag yrkar avslag på denna reser-
vation.
Det förtjänar också att nämnas att i samband med avskaffandet av livsme-
delssubventionerna den 1 januari detta år höjdes gränsskyddet beträffande
mejeriprodukter med 17-20%. Skälet var att de svenska mjölkproducen-
terna skulle skyddas. Det var en helt riktig åtgärd, som det är viktigt att
komma ihåg i detta sammanhang.
Livsmedelsreformens tredje steg består i en ökad konkurrens på livsme-
delsområdet. Regeringen har lagt fram förslag om en skärpt konkurrenslag-
stiftning, där bl.a. marknadsdelning och begränsning av produktion eller ut-
bud av varor för att hålla priserna uppe förbjuds. Till detta får vi anledning
att återkomma i denna kammare vid det tillfälle då den här frågan tas upp.
Vi menar att den tid är kommen då också konsumenterna måste få del
av livsmedelsreformen. Utskottets behandling av den aktuella propositionen
visar, liksom har varit fallet flera gånger tidigare, att skiljelinjen beträffande
tillvaratagandet av konsumenternas intressen i dag går någonstans mellan
socialdemokraterna, folkpartiet och vänstern å ena sidan samt moderaterna,
centern och miljöpartiet å andra sidan.
Moderaternas agerande är förvånande. De är i alla andra sammanhang
hängivna anhängare av en fri marknad. Men när förändringar i riktning mot
denna av moderaterna så högt eftertraktade fria marknad påbörjas sviker
man. Då drar man sig undan. Kanske är det så, att konkurrens endast skall
få råda inom den offentliga sektorn. När det gäller den privata sidan däremot
viker man sig så att säga.
Beslutet om livsmedelsreformen fattades i stor enighet, och det är bra. En-
dast miljöpartiet stod vid sidan av. Men består enigheten nu när reformen
skall genomföras?
Vi socialdemokrater tar för vår del det politiska ansvaret för att beslutet
fullföljs. Men hur är det med moderaterna? När det gäller villkorslånen vill
moderaterna helt plötsligt ändra förutsättningarna och avvika från beslutet
om återbetalning om gjorda åtaganden inte skulle fullföljas. Jag vill då fråga
Sven Eric Lorentzon om inte han också var med om att fatta beslutet i fjol
våras.
Vi socialdemokrater vill ha och strävar efter fasta spelregler när det gäller
jordbruksnäringen och utvecklingen av livsmedelspolitiken. Kommer en
borgerlig regering att vända dagens beslut och höja gränsskyddet? Det är
ganska angeläget att få ett svar på den frågan. Kommer centern och modera-
terna i en eventuell regering att riva upp beslut som vi nu kommer att fatta i
fråga om gränsskyddet? Hur ställer sig i så fall folkpartiet till det?
Kommer moderaterna och centern verkligen att vara intresserade av att
fullfölja det livsmedelspolitiska beslutet även när det gäller konsumentin-
tresset, som vi var överens om när vi fattade beslutet förra året? Från cen-
terns och moderaternas sida finns inga riktiga förslag när det gäller tillvarata-
gandet av konsumentintresset. Spannmålsöverskottet kostar i dag folkhus-
hållet runt 2 miljarder kronor. Hur skulle ni hantera det, eftersom ni i stora
delar vill gå emot finansieringen? Var i budgeten skulle ni hämta pengarna?
Centern och moderaterna vill sänka miljöavgifterna inom jordbruket.
Varifrån skall ni ta pengarna? Dessutom innebär det en försvagning av miljö-
hänsynen inom jordbruket. Hur kan centern som säger sig vara ett miljöparti
medverka till detta?
För ett år sedan var det en bred uppslutning i riksdagen kring beslutet att
ge bönderna, producenterna, ett generöst stöd för att klara omställningen
av jordbruket. Jag är den första att uttrycka glädje över det. Nu när det är
konsumenternas tur att få del av fördelarna med livsmedelsreformen hade vi
hoppats på samma breda uppslutning. Men så blev inte fallet.
Med det sagda yrkar jag bifall till jordbruksutskottets hemställan i betän-
kande 31, och eftersom vi har blivit uppmanade att vara kortfattade skall
jag inte gå in och kommentera alla reservationer utan bara yrka avslag på
samtliga.
Anf. 85 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik:
Herr talman! Mycket snabbt: Åke Selberg säger att det inte är en ensidig
sänkning. Var finns den ensidiga sänkning som vi skall jämföra med? Enligt
min uppfattning är det är en ensidig sänkning.
Man har frågat oss moderater om vi är för fria marknadskrafter. Det är vi.
Men det finns någonting som heter politisk hederlighet. Har man träffat ett
avtal med en hel yrkesgrupp som har lovat att på fem år ställa om hela den
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
103
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
104
stora produktionen, då är det politisk hederlighet, Åke Selberg, att hålla fast
vid sina löften.
Åke Selberg talar om fasta spelregler. Har Selberg funderat över vad han
säger? Är detta fasta spelregler, herr Selberg? Åke Selberg säger att han var
glad över att man i fjol fick en bred uppslutning för ett brett stöd. Han är
förvånad över att vi inte vill följa regeringen i år. Men det är ju socialdemo-
kraterna, regeringen, som med vänsterpartiets hjälp går ifrån den breda
uppgörelsen, det breda stödet. Vi vill ha fasta spelregler!
Anf. 86 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Om inte jag missminner mig var faktiskt gränsskyddet en av
de viktiga frågorna i den livsmedelspolitiska överenskommelsen. Då sades
det ingenting om att man så snabbt skulle ändra uppfattning i denna fråga.
Även om jag inte deltog i det livsmedelspolitiska beslutet, tycker jag att man
skall hålla sig till vad man har kommit överens om och hålla fast vid direkti-
ven.
Jag fick nu höra att det endast är socialdemokraterna, folkpartiet och
vänsterpartiet som har drivit frågan om konsumentintresset. Jag tycker fak-
tiskt att det är mycket förvånande, ren lögn, skulle jag vilja påstå. Man
måste först och främst fråga sig vad det är konsumenterna vill ha. De vill
naturligtvis ha billig mat. Där har t.ex. vi från miljöpartiet drivit momssänk-
ningen, som är betydligt bättre och effektivare än gränsskyddssänkningen.
Det andra som konsumenterna vill ha är naturligtvis frisk och hälsosam
mat. Jag har nära kontakt med matallergiker, och jag vet vilket bekymmer
det faktiskt är för dem att handla mat i dag Det finns inte ordentligt angivet
vilka kemikalier som har använts osv. Ena dagen kan man äta ett äpple.
Nästa dag kan man inte äta det, fastän det ser precis likadant ut.
Konsumenterna vill inte ha bestrålad mat, besprutad mat, antibiotika i
maten osv. Vilka är de som har drivit kravet på skärpta djurskyddsregler?
Är det inte om några konsumenterna? Det finns ju t.o.m. konsumenter som
har vägrat äta kött, därför att de inte tycker att djurskyddsreglerna är sådana
som de har krävt. Här tycker jag att det skall finnas ett klargörande: Var
finns det djurskyddsregler som är bättre än eller likvärdiga med dem vi har
här hemma?
Sedan anser jag också att man ganska ensidigt här försöker antyda att ma-
ten, i huvudsak den importerade, kommer att komma från EG. Det är med
EG vi skall handla i det här fallet. Så kommer det naturligtvis att bli så små-
ningom, om vi går med i EGs inre marknad. Men till dess är det väl fler län-
der Sverige har handelsutbyte med, och jag har en känsla av att i många av
dessa länder är miljökraven betydligt lägre än de som vi har här hemma. Det
är väl inte meningen att vi för att få billig mat skall exportera miljöproble-
men?
Anf. 87 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Att socialdemokraterna nu vill lyfta fram konsumentper-
spektivet i debatten är vi naturligtvis från vänsterpartiets sida mycket glada
över. Vi kände oss nämligen rätt så ensamma i förra årets livsmedelspolitiska
debatt om det perspektivet. Om man granskar förra årets beslut så kan vi
också lätt konstatera att just konsumentintresset var den fråga som domine-
rade debatten. Men konsumenterna har, som sagt, inte enbart intresse av
låga matpriser, även om matkostnaderna utgör en oerhört viktig del av hus-
hållskostnaderna. Vi har från vänsterpartiets sida i denna diskussion försökt
lyfta fram en del perspektiv, som vi tycker är mycket väsentliga. Dit hör t.ex.
kvalitetskontroll när det gäller importerade livsmedel, dit hör ambitionen att
skapa bättre förutsättningar för det ekologiska lantbruket och dit hör även
ett utökat ansvar från samhällets sida för småskalig livsmedelsproduktion
samt livsmedelsförädling.
Vi har inte i utskottet fått gehör för de här kraven. Jag tycker i alla fall att
Åke Selbergs anförande i stort sett saknade motiveringar.
Jag tycker också att det är märkligt att ni från socialdemokratisk sida inte
kunnat tillstyrka förslagen från vänsterpartiet på det här området.
Anf. 88 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! Åke Selberg hävdade i sitt anförande att det inte skulle vara
fråga om någon ensidig prissänkning. Jag förstår då inte riktigt om han me-
nar att den prissänkningen inte är ensidig eller att det inte är fråga om en
sänkning, eller om man menar bådadera. I propositionen, s. 15, står att ”re-
ferenspriserna - justeras därför ned med i genomsnitt 5 % i förhållande till
nuvarande nivå. Detta innebär att gränsskyddet justeras ned med i genom-
snitt ca 10 %.”
Om man kan justera priserna nedåt utan att sänka dem, så vill jag i så fall
ha något slags förslag till hur det går till. Å andra sidan ställer Selberg en
fråga till mig och moderaterna, hur en borgerlig regering skulle hantera det
här problemet. Ja, då har han alltså utgått ifrån att det var fråga om en pris-
sänkning. Om det inte är fråga om en prissänkning behövs givetvis inte heller
någon prishöjning. Men om vi låter bli att genomföra en prissänkning, behö-
ver vi inte heller höja några priser. Det skulle innebära en bättre lösning på
det här problemet, för då kan vi stå fast vid det som bestämdes förra året.
Sedan sade Åke Selberg något som jag inte begrep. Han sade att det blir
en sämre miljöprofil med centerns linje. Jag vet inte vad han syftade på. Där-
emot vet jag att om det svenska kulturlandskapet växer igen, är detta en mil-
jöförändring som det svenska folket inte har beslutat om.
Anf. 89 ÅKE SELBERG (s) replik:
Herr talman! Jag känner inte igen Annika Åhnbergs beskrivning över
konsumentverksamheten och vårt sätt att stödja konsumenterna. Vi har i
otaliga sammanhang ställt upp på konsumenternas sida och på en bra konsu-
mentpolitik. Det är även arbetarrörelsens uppgift att stå nära konsumentor-
ganisationerna, vilket den också har gjort.
Det gäller också att hitta ett samband mellan konsumenter och producen-
ter, och detta är oerhört viktigt. Om man ställer sig enbart på den ena sidan
blir det säkert problem. Den politik som vi skall föra bör också kunna tas
emot positivt och mötas med förtroende från såväl producenter som konsu-
menter.
Sven Eric Lorentzon framhåller ofta att man skall vara rakryggad och stå
för vad man säger och skriver. Det vill jag verkligen hålla med om. Men i
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
105
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
moderaternas motion skriver man: I ett litet land som Sverige är det särskilt
angeläget med varuflöden över gränserna. Import av olika produkter bred-
dar utbudet. Export ger de svenska företagen möjligheter att avsätta sina
produkter på andra marknader. Ökad frihandel stärker konkurrensen till
gagn för konsumenterna. Handeln med jordbruksprodukter är dess värre
kringskuren av en rad regleringar och handelssnedvridande stöd.
Det här är ord som egentligen inte är värda särskilt mycket. Apropå den
uppriktighet som Sven Eric Lorentzon visade i inledningen av debatten, vill
jag säga att handling är mera värt än ord.
Till Karl Erik Olsson vill jag säga att om det skulle vara fråga om en ensi-
dig sänkning, skulle vi sänka gränsskyddet så att vi medgav en betydligt ökad
import. Så blir nu inte fallet. Gränsskyddet anpassas i stället till en nivå som
svarar mot de inhemska priserna. Det är bakgrunden till att man gör denna
anpassning av gränsskyddet.
Anf. 90 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Jag fick tyvärr inte mycket till svar på mina frågor. Det be-
kräftar min oro för att det socialdemokratiska konsumentperspektivet är
tämligen inskränkt och begränsat. Jag hoppas verkligen att det här skall ske
en förändring.
När det gäller kvalitetskontrollen av såväl inhemska som importerade livs-
medel anser vi i vänsterpartiet att det är en av de allra viktigaste frågorna vi
har att ta ställning till inför den framtida livsmedelsproduktionen och livsme-
delsimporten. Om inte kvalitetskontrollen kan bli bättre, kommer det att bli
mycket svårt att hävda konsumentintresset.
I fråga om alternativ odling och ekologiskt lantbruk var det så lyckligt att
för tre år sedan - då det också råkade vara valår - kom socialdemokraterna
på i september att man skulle införa ett omställningsstöd till den alternativa
odlingen. Det var väldigt bra, men det var ett mycket kortsiktigt stöd som
riktades bara till dem som valde att omställa just under första perioden 1989.
Det ledde till en ryckighet som omöjliggjorde en långsiktig planering inom
denna del av lantbruket. Vi i vänsterpartiet anser att det behövs en bättre
stimulans direkt till den alternativa odlingen, men också att omställningsåt-
gärder och en ny långsiktig livsmedelspolitik borde utformas så att man i
högre grad gagnar den här mycket viktiga delen av jordbruket, som inom sig
bär framtiden för det svenska jordbruket. Den alternativa odlingen kommer
inte alls att utgöra bara den lilla nisch som den gör i dag.
Anf. 91 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Inte heller jag fick några svar på mina frågor om konsument-
intressena och matkvaliteten, men det hade jag kanske inte förväntat mig
heller.
Återigen upprepas detta med att det är fråga om en anpassning och inte
någon sänkning av gränsskyddet. Det stämmer ju inte med vad som fram-
kom vid utskottsbehandlingen av ärendet. Då diskuterade vi naturligtvis just
den här frågan och det sades klart och tydligt att syftet var att pressa ned
priserna. Konkurrensen skulle öka. Det rörde sig om en sänkning utöver det
106
som anpassningen och den tekniska biten medgav. Jag tycker att man skall
tala klarspråk i det fallet.
Anf. 92 ÅKE SELBERG (s) replik:
Herr talman! Till Annika Åhnberg vill jag säga att det under hela 80-talet
har skett en utveckling av alternativodlingen. Det må vara att denna utveck-
ling inte har gått i den takt som Annika Åhnberg hade velat se och att man
skulle ha haft större arealer. Helt klart är dock att utvecklingen, som har
skett med stöd från samhället, har varit positiv. Man måste finna sig i att man
även här får jobba på en marknad och om man har bättre produkter bör det
inte heller vara svårt att få avsättning för dem. I och för sig kunde utveck-
lingen ha gått snabbare, men den har dock varit positiv under hela 80-talet.
Småskalig produktion är också ett område som har utvecklats en hel del
under senare år. Lantbruksstyrelsen gjorde en utredning där man konstate-
rade att det gick bra att starta småskalig produktion och utveckla denna. Det
fanns inga större hinder med de spelregler som vi i dag har. Dessutom har
glesbygdsstödet ökats liksom olika kombinationsstöd som kan användas för
detta ändamål.
Anf. 93 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Genom den livsmedelspolitiska reformen har vi valt att bryta
med den gamla regleringspolitiken. Därmed kommer det att bli ett mer va-
rierat utbud av mat till lägre priser, vilket gynnar konsumenterna. Det kom-
mer att bli större frihet och möjlighet för producenten att utnyttja sitt kun-
nande och sin fantasi i det dagliga arbetet. Det skapar förutsättningar för ett
långsiktigt, lönsamt och livskraftigt jordbruk.
Att bryta den gamla politikens regleringstänkande och skapa utrymme för
mångfald och frihet har inte varit, och kommer inte att vara, någon lätt upp-
gift. Regeringens politik bygger på ett helhetstänkande, där vi i tur och ord-
ning reder ut de problem och hinder som vi kan se på den långa och ibland
krokiga väg som livsmedlen tar från bonden till konsumenten.
Herr talman! Av de uppenbara tidsskäl som föreligger skall jag inte be-
handla alla de olika steg som här har diskuterats när det gäller förra årets
beslut. Jag vill dock påminna om det som kallas för det tredje steget och som
kommer att diskuteras här i kammaren i samband med näringsutskottets be-
tänkande som har med konkurrenslagstiftningen att göra och som innebär
en skärpning av lagstiftningen när det gäller bl.a. industriledet. Konkurrens-
frågorna behandlas ju också i samband med EES-avtalet mellan EFTA och
EG.
Den anpassning av gränsskyddet till de förändringar av den inhemska pris-
nivån som nu inträffar till följd av livsmedelsreformen är bara en begränsad
del av det som man kallar det andra steget. Vi hoppas att GATT-avtal under
hösten skall kunna ge resultat i form av en ömsesidig sänkning av gränsskyd-
det. Det handlar om betydande sänkningar som alla länder har åtagit sig.
Och jag vill påminna om att samtliga GATT-medlemmar har åtagit sig att
göra betydande sänkningar gentemot varandra av de olika jordbruksstöden.
Den anpassning som riksdagen nu tar ställning till är egentligen odramatisk
och självklar mot bakgrund av tidigare fattade beslut. Det är inte så mycket
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
107
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
108
själva förslagen i propositionen som har väckt det stora engagemanget, utan
det är i hög grad de kampanjer som har föregått propositionen.
Jag vill börja med att till Bengt Rosén säga att när man talar om valpopu-
lism från regeringens sida vill jag i all vänlighet undvika att bli sammankopp-
lad med LRF-ledningens kampanjapparat. Det är faktiskt LRF som vid en
presskonferens, precis som har sagts här, innan propositionen ens var fram-
lagd, har mullrat och tämligen bombastiskt uttalat effekter av denna propo-
sition som inte har mycket med verkligheten att göra. Jag har inte på något
sätt velat dramatisera och påstå att den här gränsskyddsanpassningen är ett
stort inslag i vår livsmedelspolitik. Det stora inslaget i vår livsmedelspolitik
är de sänkningar av matpriserna som vår interna avreglering, som riksdagen
fattade beslut om förra året, åstadkommer och som är tänkt att säkerställa
att de till viss del skall kunna bli bestående genom att man anpassar gräns-
skyddet därefter. Och det är sannerligen något helt annat. Detta är ingen-
ting, Bengt Rosén, som det har varit möjligt för regeringen att göra på egen
hand med uppdrag till jordbruksnämnden. Det kräver ett bemyndigande
från riksdagen när de nya referenspriserna fastställs för att regeringen skall
kunna gå vidare till jordbruksverket, och för att jordbruksverket sedan skall
kunna komma tillbaka till regeringen så att regeringen då kan fatta de beslut
som den nu står i begrepp att fatta.
Till dem som talar om ensidighet och säger att det har sagts att det inte
skall bli någon ensidighet, vill jag säga att detta inte är fråga om någon ensi-
dighet. Det är rent ut sagt nonsens, Karl Erik Olsson och Sven Eric Lorent-
zon. Det här är en typ av gränsskyddsanpassningar som är tämligen vanliga.
Och EG, som i varje fall Sven Eric Lorentzon intresserar sig för, har enbart
under den senaste tiden, om vi håller oss till 1990,1991 och 1992, gjort gräns-
skyddsjusteringar nedåt på t.ex. vete, korn, majs, mjölk och fläsk. Att det
skulle vara ensidigt, och att detta skulle förekomma bara i Sverige är rent ut
sagt nonsens. Det förekommer som normala inslag i EG, och det förekom-
mer som normala inslag också i Sverige. Men vi i Sverige har hittills under
många decennier varit vana vid att de anpassningar som vi har gjort har
handlat om höjningar av gränsskyddet. Det har då sällan lett till samma täm-
ligen infekterade debatt som när gränsskyddet nu skall sänkas såsom en an-
passning till de interna svenska marknadspriserna.
Kring denna reformprocess har det stormat ganska mycket. LRF-led-
ningen har under den senaste tiden gått till mycket hårt angrepp mot rege-
ringens förslag och inte velat delta konstruktivt. Men det påminner om den
debatt som vi har haft i många år där man inför varje nytt steg har så att
säga satt fotterna i marken och sagt att falluckan nu öppnas för det svenska
jordbruket. Det har gällt lagförslagen, olika delar av omställningsdiskussio-
nen och mycket annat. Men i efterhand har man i regel förstått att de beslut
som fattades var kloka och riktiga. Och jag är tämligen övertygad om att när
vi träffas här om något år igen kan vi konstatera att den här anpassningen
var en riktig åtgärd, att den vidtogs vid rätt tidpunkt och att den får den upp-
slutning som goda förslag brukar få efter hand.
Och omställningen går ingalunda dåligt. Också i detta sammanhang är det
många olyckskorpar som har hävdat att det var fråga om skrivbordsproduk-
ter, att det inte skulle gå att tillämpa, att det var dåligt förberett, osv. I själva
verket har anslutningen när det gäller våra anläggningsstöd, slaktbidrag och
allmänna omställningsstöd varit över förväntan. Det är utmärkt. Och jag
hoppas att vi här i riksdagen inte skall bidra till att skapa en onödig pessi-
mism och en verklighetsbild som inte är korrekt.
Herr talman! Mot bakgrund av den utomordentligt häftiga kampanj som
har förts och mot bakgrund av att vi har ett valår med en intensiv valrörelse,
vill jag gärna säga att när partier som folkpartiet och vänsterpartiet ställer
sig bakom propositionen och de viktiga förslagen som finns i olika avseen-
den - och regeringen skall givetvis också ta hänsyn till utskottsskrivningar -
visar det att sakligheten i utskottet har vunnit. Det är viktigt att man kan stå
pall för kampanjer där förslag karakteriseras som något annat än vad de är
och att man vågar stå för det som är sakligt. Det är naturligtvis skälet till att
det nu finns en majoritet i riksdagens jordbruksutskott bakom regeringens
förslag. Den sakligheten, som omfattar folkpartiet och vänsterpartiet, gäller
tyvärr inte de andra partierna.
Karl Erik Olsson brukar ju vara en kunnig, resonabel och även skicklig
debattör. Men han har väl i dag fallit för den gamla idén att om argumenta-
tionen är svag höjer man rösten. Jag vill egentligen bara säga en sak till Karl
Erik Olsson när det gäller den personliga kritik som han gav uttryck för. Om
man diskuterar politikers hederlighet och om man talar om politikens trovär-
dighet och riktar kritik mot en enskild person, skall man inte, Karl Erik Ols-
son, i samma andetag felcitera den personen. Det är precis det som man inte
skall göra. Jag skulle föreslå att Karl Erik Olsson gör upp med sitt eget sam-
vete. Var och en kan läsa vad som står i propositionen och Karl Erik Olssons
för sina syften väl passande felcitat. Ta gärna en överläggning med den egna
trovärdigheten på den punkten, Karl Erik Olsson.
Det är många som har pekat på hur moderaterna har helt olika ansikten
beroende på vilken fråga som diskuteras. Under våren har de använt nästan
varje tillfälle att knyta samman socialdemokratin med kommunismen och
dess sammanbrott i Östeuropa. Vi socialdemokrater skulle stå för samma
regleringstänkande som har lamslagit ekonomin i länderna i Östeuropa. Vi
skulle t.ex. ha förlamat utvecklingen för den svenska ekonomin. Detta är ett
tema som Carl Bildt tog upp så sent som i förra veckan med Ingvar Carlsson.
Vi skulle stå för planekonomi och regleringar. Moderaterna själva står då för
frihet och mångfald.
När det gäller gränsskydd, konkurrenslagstiftning och liknande, då står
moderaterna på monopolens och regleringarnas sida mot konsumenterna.
Det gäller även moderaternas yttrande i utskottet, att de också går in för att
bevara regleringar även i andra avseenden, t.ex. när det gäller exportfinan-
siering. Vad moderaterna vill säga är med andra ord: Gärna marknader om
det gäller barnomsorg, och gärna marknader om det gäller sjukvård och ut-
bildning inom den offentliga sektorn, men inte marknader om det gäller
fläsk, falukorv, ost och mjölk.
Tidningen Arbetet skrev: Gärna solidaritet och kollektiv exportsamver-
kan mellan företag men inte solidaritet och kollektiv samverkan mellan män-
niskor.
Herr talman! Det har på många håll talats om att en svensk EG-anpass-
ning på detta område skulle innebära att de åtgärder som vi nu vidtar är onö-
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
109
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
110
diga. Inom EG pågår nu en mycket omfattande diskussion om att radikalt
förändra den gemensamma jordbrukspolitiken. Inriktningen när det gäller
de viktigaste frågorna har vi redovisat i propositionen. Jag vill ytterligare un-
derstryka att de kontakter som vi har haft med representanter för EGs med-
lemsländer ger mycket tydliga besked. Det pågår en diskussion om hur fram-
tida stöd skall fördelas mellan länder, om de skall gå till alla eller enbart till
de minsta företagen, osv. Men utgångspunkten för diskussionen inom EG är
att det är ofrånkomligt att minska gapet mellan EGs interna marknadspriser
och världsmarknadspriserna. Man diskuterar också möjligheterna att införa
nya stöd, direkta stöd, för att öka jordbrukets positiva påverkan på miljön.
Det råder ingen tvekan om att det finns viktiga gemensamma drag i den
reform som nu börjar tona fram inom Gemenskapen och i den reform som
vi har börjat genomföra i Sverige. Det gäller motiven, vilka - såsom kommis-
sionen har angivit dem - i vissa fall är närmast identiska. Det gäller över-
gången från prisstöd till olika typer av direkta stöd och åtgärder i syfte att
uppnå bl.a. miljömålen bättre. Miljön lyfts särskilt starkt fram i den på-
gående diskussionen inom EG.
Det är lika naturligt att EG med dess stora regionala skillnader inom tolv
medlemsländer inte har samma typ av generösa och generella omställnings-
program som vi har i Sverige. Man måste tillgripa andra medel och göra
andra avvägningar för att nå motsvarande mål. Det viktiga och centrala är
att vi faktiskt är på väg mot samma håll. Därför är det också talande att mo-
deraterna, som i andra sammanhang framställer sig som så intresserade av
EGs förhållanden och ett medlemskap i EG, har så liten kunskap om vad
som i realiteten pågår inom EG. Det kan man konstatera när man läser re-
servationerna i utskottet eller hör vad som sägs här i talarstolen.
Sverige har inom ramen för EES-förhandlingarna efter diskussioner med
kommissionen kommit fram till ett utkast till en överenskommelse med EG
på jordbruksområdet. Under de närmaste dagarna kommer dessa frågor att
diskuteras av Gemenskapens beslutande organ. Vi har naturligtvis informe-
rat riksdagens jordbruksutskott och andra organ om dessa överläggningar.
Om det blir ett resultat av dessa förhandlingar liksom av andra EES-för-
handlingar om jordbruket, tror jag att vi kan få ett nytt bidrag på ett område,
som är viktigt för att vi skall kunna förbereda oss bättre för den större euro-
peiska marknaden. Vi skulle få möjligheter som vi inte har i dag till export
till EG av framför allt förädlade livsmedel. Vi kommer stegvis att kunna
skaffa oss en bra position på den marknaden inför ett medlemskap. Det gäl-
ler många typer av förädlade livsmedel: köttprodukter, inte minst ost, frysta
ärtor, vodka och mycket annat.
Vi har fått röra oss inom kvoter. Det är EGs förhandlingsuppläggning i
detta sammanhang. Vi vill ha bort tullar, införselavgifter och exportsubven-
tioner och inom ramen för kvoter få en fri handel med EG. Vi tycker att vi
har kommmit ganska långt i detta avseende. Det gäller även trädgårdspro-
dukter, frysta och beredda grönsaker, margarin och mycket annat. Vår mål-
sättning, liksom andra deltagande länders målsättningar i dessa förhand-
lingar, är att få en balanserad överenskommelse med EG.
Denna typ av överenskommelse, om den antas, är naturligtvis inte något
stort steg utan ett begränsat steg, men den skulle ge svensk livsmedelsindu-
stri och svenskt jordbruk möjlighet att tidigare än ett medlemskap komma
in med bra villkor på EGs marknad.
Låt mig också säga att det i de EG/EFTA-förhandlingar som förs inga-
lunda är så som några talare här har givit sken av, att Sverige inte skulle vara
aktivt när det gäller att mycket hårt driva frågorna om hög kvalitet på de
produkter som vi handlar med. När det gäller bekämpningsmedelsrester, an-
tibiotika och hormoner och vad det nu må vara som diskuteras i internatio-
nella förhandlingar tillhör Sverige de länder som driver dessa frågor mest
intensivt.
Vår livsmedelspolitik syftar framåt. Den är offensiv till skillnad från de
olika pessimistiska framtidsscenarier som har utvecklats från denna talarstol
och på andra håll. Vi tror på det svenska jordbrukets förmåga att kunna ut-
nyttja de kunskaper och den kompetens som finns både för att lösa omställ-
ningens problem och för att på en större marknad se till att svenska förädlade
livsmedel blir en tillgång för konsumenterna långt utöver de gränser som i
dag omöjliggör försäljning till andra länder.
När jag säger att jag och regeringen tror på det svenska jordbruket, tycker
Annika Åhnberg att det särskilt visar sig genom vår mycket starka inriktning
på att främja forskningen inom livsmedelsområdet och jordbruksområdet.
Jag tycker att Annika Åhnbergs inlägg i många avseenden var intressanta.
Jag delar inte alla uppfattningar som hon framför men på denna punkt har
hon direkt fel. I de forskningspropositioner som jag har haft möjlighet att
delta i med ansvar för mitt område har lantbruksforskningen, miljöforsk-
ningen och livsmedelsforskningen starkt prioriterats. Inte minst när det gäl-
ler den alternativa odlingen har det arbete som jag har haft ansvar för och
före min tid det arbete som Svante Lundkvist har utfört inneburit att vi har
lyft fram forskningen kring alternativt jordbruk, alternativa produktionsfor-
mer och ekologiskt jordbruk. Det anser jag vara en mycket viktig förändring
i det arbete som nu pågår såväl inom lantbruksuniversitetet som inom vårt
forskningsråd. Ett av syftena med den utvärdering som görs av lantbruksuni-
versitetet är att se hur man skall kunna ytterligare lyfta fram den typ av ända-
mål som har med miljö och alternativa produktionsformer att göra. Detta är
mycket väsentligt och visar att vi förvisso tror på det svenska jordbrukets
framtid.
I EG kommer vi att få tampas med krafter som på många sätt har bättre
naturliga förutsättningar, t.ex. att producera spannmål. Det kommer att bli
en utmaning. Det kommer inte att bli lätt. Samtidigt har vi framför oss en
marknad på 340 miljoner konsumenter. Mat köper man som bekant så gott
som varje dag. Det är också en väldig utmaning för det svenska jordbruket
att få möjlighet att tillgodose konsumenternas krav på en så stor europeisk
marknad.
Jag tror på vår förmåga att utnyttja dessa möjligheter. Vi har startat om-
ställningen tidigare än andra länder i Europa, och vi kan nu se hur andra
länder kommer efter. Vi har redan i dag ett miljömedvetet jordbruk och stäl-
ler krav på t.ex. djurskyddet. Det ger oss ett försteg och är inte till nackdel
för våra producenter. På detta område liksom på många andra har vi i Sve-
rige haft förmånen att kunna gå före och vara väl rustade där andra följer
efter. Därför menar jag att det steg som vi i dag tar är ett nytt steg för att
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
111
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
112
fullfölja reformen. Det är en betydande men nödvändig omställning. Om
den genomförs med god vilja och en konstruktiv hållning, är jag övertygad
om att resultatet blir bra såväl för konsumenterna som för jordbruket,
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 17.56 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
8§ (forts.) Vissa livsmedelspolitiska frågor (forts. JoU31)
Anf. 94 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! Jordbruksministern påstår att jag har felciterat honom. Jag
använde tre citat i mitt anförande, ett från Bibeln och två av jordbruksminis-
tern. Det ena av jordbruksministern var hämtat från förra årets proposition
och det andra från kammardebatten. Jag vill ha en precisering av vad det var
för fel. Är det ett fel, skall jag be om ursäkt. Om det inte är fel, vill jag inte
bli beskylld för att ha fel.
Jordbruksministern sade vidare att sakligheten brast, och därför höjde jag
rösten. Jag skall tala om precis hur det är. Jag är upprörd och har låtit denna
upprördhet framgå i de ord jag har valt, i det tonläge jag har valt och i det
kroppsspråk jag har använt. Jag tycker att det är bättre att agera på det viset
och visa vad det är man känner i ett sådant här läge.
Sedan vill jag också säga att det är många saker vi är överens om. Det visar
ju förra årets beslut. Och det är många saker i det här sammanhanget som
jag tillhopa med jordbruksministern och andra politiker har fått ta debatt
om ute i landet. Jag har själv fått ta många debatter också med jordbrukare
som tyckt att vi har gått för snabbt fram och gått för långt. Men det vi har
ställt upp på, det står jag för.
När det gäller gränsskyddssänkningen uppfattar jag nu det så att jord-
bruksministern medger att det är en sänkning som man föreslår men att den
inte är ensidig utan att det görs sådana sänkningar också i andra länder. Det
här är någonting nytt, för detta har det aldrig talats om tidigare. Vi har hört
talas om att detta görs med hänsyn till GATT.
Om det skulle behövas fler citat, har jag ett antal utvalda, från jordbruks-
nämndens gränsskyddsutredning. Jag har numrerat dem från ett till sex, och
det var det sjätte jag använde tidigare, men jag kan t.ex. ta citatet nummer
tre.
Man borde i stället ha skrivit in att när priset faller, som planerat, då skall
gränsskyddet sänkas så att inte bönderna kan höja sina priser igen. Då hade
det varit rätt att komma med det här förslaget nu. Varför gjorde man inte
det? Varför skrev man inte så, om man hela tiden hade tänkt sig den utveck-
lingen?
Slutligen vill jag ställa en annan fråga till jordbruksministern: Varför står
vi egentligen här och diskuterar detta? Vi var ju fem partier som kom över-
ens i fjol. Om man skall förändra i ett sådant beslut, varför tar inte departe-
mentet eller jordbruksministern en kontakt med de här partierna eller med
mig, som ändå är ordförande i jordbruksutskottet, och talar om det i förväg?
Det skulle kanske ha kunnat reda ut en del. Om inte jordbruksministern
kommit på det, kunde det ju ha funnits någon annan i departementet eller i
riksdagsgruppen som hade påpekat en sådan sak.
Anf. 95 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik:
Herr talman! Jag kan till stora delar instämma i Mats Hellströms inled-
ning, där han talade om enigheten, målsättningar och sådant i det jordbruks-
politiska beslutet.
Sedan gick han över till gränsskyddet och sade att det görs endast smärre
justeringar och att vi gjort sådana tidigare. Varför då dra i gång det här?
Varför gör man inte som man gjorde tidigare? Varför gå ut och irritera lant-
brukare i det här läget? Det är för mig helt ofattbart, om det är så små detal-
jer som herr ministern nu vill göra gällande.
Jag måste bemöta en sak, när jordbruksministern talar om moderaterna
och EG. I ett replikskifte hinner man inte med så mycket, så jag vill bara
säga, herr Hellström, att om något parti är trovärdigt i EG-frågan så torde
det vara moderata samlingspartiet. Jag har svårt att tänka mig något parti
som har mer kunskap och mer kompetens i fråga om EG än just modera-
terna. Jag tror inte ens att herr Hellström har det, fastän han varit med i ett
otal olika förhandlingar.
Jordbruksministern talar om marknadsekonomi och konkurrens och att vi
så att säga borde vika för den. Nej, herr Hellström. Bara för ett tag sedan
fick jag från regeringssidan kritik för att vi ville ändra villkorslånen. Vi har
satt villkoren för en femårig avvecklingsperiod, och därefter kommer mark-
nadsekonomin.
Det var därför vi ville precisera vad vi avsåg med villkorslånen. Efter fem
år är det svenska jordbruket utlämnat på en fri marknad.
Omställningen är bra. Den har gått över förväntan bra. Men jag vill säga
herr ministern att fortfarande återstår det en hel del att göra. Ytterligare
arealer bör bort. Dem har vi chans att ta nästa år, förhoppningsvis. Vi har
inte klarat hela kosidan, om jag får kalla den så. Den delen är inte klar. Det
finns fortfarande rätt stora problem hela tiden.
Då tycker jag att vi skall låta omställningen fortgå under de regler som vi
har dragit upp. Jag skulle vilja fråga jordbruksministern: Varför går man in
och gör de här ändringarna, när jordbruksministern så klart försöker baga-
tellisera dem?
Det är inga stora ändringar. De kunde ha gjorts inom ramen för det gamla
systemet, även om man då hade fått ändra mittpriser och sådant. Justering-
arna är inte större än att de hade kunnat ske med den rent administrativa
verksamhet som vi redan tidigare haft.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:128
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
Anf. 96 BENGT ROSÉN (fp) replik:
Herr talman! När socialdemokraterna och jordbruksministern talar om
kommande GATT-avtal, framställer man det som om det avtalet var något
av ett Columbi ägg för att åstadkomma sänkta konsumentpriser. Men
GATT-avtalet i sig sänker väl inga konsumentpriser. Tvärtom är det ju me-
ningen att ta bort stöd och dumping, så att världsmarknadspriserna i stället
återspeglar faktiska produktionskostnader.
GATT-avtalet åtstadkommer däremot ökad konkurrens, som i förläng-
ningen kan ge större variation och en dämpad prisutveckling för konsumen-
terna. Jag tror att det är viktigt att vi är klara på den här punkten och inte
ställer ut löften till konsumenterna som vi inte kan infria.
Så påpekar jordbruksministern att det är riksdagen som skall fatta beslut
om ett nytt prissystem. Det är jag helt och fullt medveten om, och jag fram-
höll det i tidigare anförande. Men just uppdraget att justera överskyddet i
gränsskyddet hade regeringen kunnat lämna till jordbruksnämnden, precis
som man gjorde när jordbruksnämnden fick i uppdrag att höja gränsskyddet
på mejeriprodukter, därför att vi avskaffade mjölksubventionerna. Då hade
vi besparat en mängd lantbrukare ytterligare oro.
Annika Åhnberg och jag har tidigare diskuterat hur referenspriserna skall
fastställas och justeras. Det kommer ju i sin tur att påverka gränsskyddet i
framtiden. Jag vore tacksam om jordbruksministern kunde utveckla detta
något. Jag antar att regeringen har som ambition att leva upp till besluten
från förra året, bl.a. att importen inte skall öka.
Ostimporten ökade med 22% förra året. Det innebär väl att vi måste
sänka ostimporten i år. Vi lovade lantbrukarna att när överskotten är borta
kunde de påräkna lönsamhet för den aktuella produktionen.
Köttproduktionen ligger i dag på 97 %, enligt den uppgift jag har fått om
konsumtionen i landet, men lönsamheten har aldrig varit sämre. Den är helt
obefintlig. Det måste väl innebära att jordbruksministern ju planerar för
höjt gränsskydd för ost och kött. Om han inte gör det, hur kan vi då leva upp
till en socialt acceptabel omställning?
Anf. 97 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Det går bra med omställningen, sade jordbruksministern,
och därmed menade han att det är väldigt många som vill ställa om. Han
fick instämmande där från Sven Eric Lorentzon. Men det kan ju inte vara
ointressant var i landet man ställer om och vilka produktionsgrenar som i
första hand ställs om. Jag känner för min del en oro för att den här omställ-
ningen kommer i de delar av landet där vi ändå har uttalat att samhället har
ett speciellt stort ansvar för att se till att jordbruket bevaras som levande
näring.
Jag skulle gärna vilja höra litet mer från jordbruksministern vilka bedöm-
ningar man gör av omställningen ur de aspekterna och om han har några
funderingar på eventuella ytterligare åtgärder för att styra, om utvecklingen
går i en inte önskad riktning.
Sedan talade jordbruksministern om GATT-avtal, som enligt en i mitt
tycke rätt optimistisk bedömning kommer att komma till stånd under hösten
114
och som kommer att innebära betydande ömsesidiga gränsskyddssänk-
ningar.
Mot bakgrund av den oerhörda upprördhet som den här egentligen tämli-
gen okontoversiella justeringen har medfört funderar jag över om inte den
enighet kring synen på ett kommande GATT-avtal och ömsesidiga gräns-
skyddsänkningar som kom till uttryck i föregående års beslut inte i mycket
hög grad är skenbar och om det inte finns stor anledning att vara orolig och
att omedelbart föra fördjupade diskussioner mellan alla partier om vad man
egentligen lägger in i det simsalabim-hokuspokus-begrepp som vi hänvisade
till när det gällde alla de riktigt svåra problemen.
I det sammanhanget vill jag gärna hålla med Karl Erik Olsson om att det
är beklagligt att vi inte har fört några gemensamma diskussioner inför denna
proposition, på det sätt som vi gjorde förra året. Jordbruksministern talar
om näringens bristande vilja att ställa upp och om den högljudda och ose-
riösa debatten. Jag tror att en del av bakgrunden till den är att man inte ens
har försökt att få till stånd en dialog med berörda parter i detta sammanhang,
vilket hade varit önskvärt.
När det gäller EG-perspektivet säger jordbruksministern att vi visst har
höga krav på kvalitet frår. svensk sida. Men jag måste då fråga: När t.ex.
jordbruksutskottet får redogörelser om hur EG-processen fortskrider, var-
för får vi då aldrig några redogörelser för kvalitetskraven och för framgångar
som Sverige har rönt på det området? Sådana redogörelser lyser ständigt
med sin frånvaro.
Mot bakgrund av att 60 % av italienskt kött är producerat med förbjudna
preparat och att 80 % av de belgiska köttdjuren föds upp med otillåtna hor-
moner och när man betänker den s.k. giftoljekatastrofen i Spanien för ett
tiotal år sedan, inser man att kvalitetskraven är oerhört betydelsefulla. Jag
undrar om man inte från regeringens sida ser någon fara i den snabba EG-
anpassningen och för våra möjligheter att behålla och öka våra ambitioner
beträffande kvaliteten.
Anf. 98 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Ja, det verkar vara svårt att få ett rakt svar på vad som egent-
ligen gäller för gränsskyddet, och man skall kanske inte heller förvänta sig
att få något sådant. Jag tycker att det skulle vara intressant att få svar på
vilka länder utöver Sverige som nu sänker gränsskyddet. Tydligen har det
varit flera länder, och det är ganska intressant i sammanhanget, eftersom
GATT-förhandlingarna blev så låsta. Det kan plötsligt utanför GATT-för-
handlingarna hända en mängd saker på det här området. Jag tycker att det
är intressant att få en bild av detta.
Vidare hänvisade jordbruksministern gång på gång till att vi i den nya livs-
medelsuppgörelsen hade lyckats så bra med miljöanpassningen vad gällde
jordbruket. Jag skulle vilja ha litet mera konkret uppgift om vad jordbruks-
ministern menar i det avseendet. Såvitt jag har sett vad gäller omställningen
av jordbruket har vi framför allt utökat det storskaliga jordbruket, medan
det småskaliga miljöanpassade jordbruket får slå igen, övergå till att odla
granskog på ängarna osv.
Jag vill också peka på en annan del av avregleringen, som internt i vårt
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
115
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
116
land har stor betydelse för konsumenterna. Vi har tidigare här i kammaren
haft debatter bl.a. om Dörredsbonden och dennes mjölkförsäljning. Kom-
mer det att hända någonting på den fronten? Kommer det att bli lättare att
genomföra gårdsförsäljning eller för konsumenten att på annat vis komma
åt produkterna utan en mängd mellanled?
Man blir t.ex. förvånad över det som händer med äggförsäljningen. Jag
skall plötsligt inte få köpa närproducerade ägg i min butik. För att kunna
göra det måste jag ”gå till torget”, och vi har inget torg på landet. Detta för-
svårar naturligtvis för konsumenten i detta sammanhang.
Jag ställde tidigare frågan vad som kommer att hända med förmalningsav-
giften. Det är en fråga som har varit uppe i ganska många omgångar. Vi har
i dag inte någon större överproduktion av alternativodlat mjöl. Varför skall
vi i så fall ha förmalningsavgiften?
Anf. 99 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Först några ord till Karl Erik Olsson om kontakter. Nog har
det i och för sig förekommit kontakter med Karl Erik Olsson från min stats-
sekreterare innan vi lade fram en proposition. Men det har naturligtvis inte
förekommit överläggningar av det slag som vi skulle ha haft om regeringen
hade haft för avsikt att ändra principerna för det livsmedelspolitiska beslu-
tet. Det är ju bl.a. det som den här debatten gäller.
Det är inte fråga om någon förändring av det livsmedelspolitiska beslutet.
Vi beslöt förra året att göra en intern svensk avreglering, som leder till
sänkta svenska livsmedelspriser. Vad denna proposition handlar om är bi.a,
hur vi då skall justera det svenska gränsskyddet nedåt, så att också en del av
denna matprissänkning skall bli bestående. Det är ingen förändring av den
livsmedelspolitiska reform som vi beslöt om förra året.
Så hade varit fallet, om vi hade gjort det som Karl Erik Olsson hävdar,
och i det fallet talar han nog mot bättre vetande. Om vi hade beslutat att
sänka det svenska gränsskyddet för att därmed sänka de svenska matpri-
serna och öka importen, hade vi föregått GATT med en ensidig åtgärd. Jag
har just sagt, och det är förvisso inte första gången, att denna typ av gräns-
sky ddsjustering inte är någonting unikt för Sverige. EG har gjort ett antal
sådana nedåt under den senaste tiden på mjölk, fläsk, vete, korn, majs och
annat. Det är en typ av justeringar som är normal, men som i vårt fall måste
förankras i riksdagen.
Jag är därmed tillbaka till den fråga som Bengt Rosén ställde: Varför
kunde man inte ha låtit den här typen av justering - även om beslut i princip-
frågan skall fattas i riksdagen - bli en fråga mellan regering och nämnd, lik-
som i fallet med mjölken, där vi nyligen har höjt gränsskyddet? Riksdagen
ger regeringen bemyndiganden om att ändra mittpriser och annat utifrån en
av riksdagen beslutad princip eller ram. Regeringen har inte bemyndigande
att genomföra en sådan justering annat än om man får riksdagens godkän-
nande för det. Jag tror att vi är överens på den punkten.
Men mjölksubventionernas avskaffande innebar ju en annan finansiering
av en av riksdagen beslutad nivå, vilket betyder att det fanns ett bemyndi-
gande. Det är en enkel skillnad mellan hanteringen när det gällde att höja
gränsskyddet för mjölken och att som nu få riksdagens bemyndigande för de
referenspriser som i sin tur är ett uttryck för det nya system som vi fattar
beslut om, innebärande att avregleringen införs den 1 juli.
Beträffande GATT tror jag att det är viktigt att vi när förhandlingarna
kommer i gång fortsätter den dialog som har funnits tidigare mellan parti-
erna. Det gäller ju en mycket väsentlig fråga. Vi har lämnat fyllig informa-
tion under den period när förhandlingarna fördes senast, under förra hösten.
Vi fick då inte någon kritik för att vi skulle ha informerat dåligt. Jag har
tvärtom varit mycket angelägen om att säga att om något parti vill ha mera
information och diskussion, ställer vi mycket gärna upp, men i varje fall har
inte jag fått någon sådan signal. Jag tror att vi betedde oss så som man hade
önskat.
Den amerikanska regeringen har nyligen fått bemyndigande att förhandla
igen enligt den procedur som man har i den amerikanska kongressen. Det
betyder att förhandlingar kan komma i gång, i bästa fall redan före somma-
ren, för att sedan fortsätta under hösten. Självfallet kommer vi att ha nära
kontakt med partierna i riksdagen i den frågan.
En viktig faktor som kan komma att beröra riksdagen mycket snart i det
sammanhanget är den parlamentariska arbetsgrupp som vi hoppas också
skall få sammanträda redan före sommaren. Den parlamentariska arbets-
gruppen skall se över Norrlandsstödet, och det är en fråga som är mycket
viktig för oss både i GATT-sammanhang och senare i EG-perspektiv. Hur
skall vi kunna se till att också i framtiden få ett bra regionalpolitiskt stöd,
något som vi vill försvara? Härvid berörs den s.k. gröna boxen i GATT och
EGs regionalpolitiska stöd.
Jag tror att detta kräver en ordentlig diskussion mellan partierna redan
före sommaren. I vart fall hoppas vi kunna sammankalla den parlamenta-
riska gruppen före sommaren. Där kommer å ena sidan GATT-frågor av vä-
sentlig betydelse in, frågor som alla partier får möjlighet att bedöma, som
Annika Åhnberg säger, å andra sidan i ett senare perspektiv EG-frågor.
Till Lorentzon vill jag säga beträffande EG att jag läser rätt mycket av de
artiklar som moderata företrädare går ut med i dessa sammanhang. Jag
måste säga att det budskap som förmedlas av många moderata politiker i ett
EG-perspektiv till de läsare som ni skriver för inte är att EG har ett lägre
stöd till bönderna än vad vi har i Sverige. Man invaggar i många fall jordbru-
kare i den felaktiga föreställningen att om vi väl kommer in i EG, är vi inne
i något ganska varmt och gott, och omställningen blir inte så svår och besvär-
lig-
Vi vill vara ärliga och tala om att det är fråga om ett lägre stöd och att det
krävs en anpassning, så att vi blir duktiga och kan klara en konkurrens på ett
rimligt och bra sätt när Sverige, som vi hoppas, blir medlem i EG. Men man
skall inte för allmänheten ”mörka” att det faktiskt blir en sänkning av det
samlade stödet i förhållande till det som vi ger i Sverige.
Bengt Roséns resonemang i övrigt om världsmarknadspriser och GATT
har jag inte mycket att invända mot, tvärtom. Om GATT-rundan blir fram-
gångsrik, bör den rimligen leda till att världsmarknadspriserna på en rad va-
ror kommer att mera permanent höjas. Priserna kommer förhoppningsvis
också att bli mindre ryckiga. De länder som har en hög intern stödnivå, t.ex.
Sverige, kommer att få lägre konsumentpriser. Det ligger inte på något vis
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
117
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
en motsättning i detta. Jag tror inte heller att Bengt Rosén menade det, utan
han har väl ungefär samma syn på den frågan som jag.
Annika Åhnberg ställer också följande fråga, som jag tycker är viktig: Hur
går det med omställningen, och hur fungerar den i olika delar av landet? Jag
menar att det är mycket väsentligt att vi följer det beslut som riksdagen fat-
tade för ett år sedan om stöd till det öppna landskapet med 100 milj.kr. nu,
200 milj.kr. nästa budgetår och sedan 250 milj.kr. Vi skall även göra en ut-
värdering av detta. Riksdagen har ju klart uttalat att den utvärderingen inte
är till för att man skall dra ned, utan för att man skall se om pengarna räcker.
Nu visar det sig att länsstyrelserna tar tid på sig, och det är kanske bra.
Det är ju snart slut på det första budgetåret, och ännu är det en ganska liten
del av de 100 miljonerna som har tagits i anspråk, trots att budgetåret i och
för sig är slut om några veckor. Nu försvinner inte pengarna för det, men det
visar att man tar tid på sig. Man har också debatter i de olika länen om vilken
typ av miljö det är man vill stödja när man för första gången - ja inte första
gången, NOLA-stödet finns ju, men för första gången i större skala har möj-
lighet att främja ett kulturlandskaps utveckling och inte enbart slå vakt om
ett produktionstekniskt betingat landskap som utvecklats under ett antal år.
Jag föreställer mig att vi kommer att få olika debatter i olika län. Det kan
bli en ganska spännande och även besvärlig diskussion på olika håll om vilka
prioriteringar man kommer att göra mellan olika typer av stöd. Jag menar,
liksom Annika Åhnberg, att det är mycket viktigt för oss alla att följa. Jag
tror även att det kan bli en spännande diskussion mellan miljöengagerade
människor, lantbrukare - som också är miljöengagerade politiker och
andra om vilken typ av landskap vi vill stödja i framtiden för att utveckla en
rik biologisk mångfald.
Det landskap vi har i dag är ju i hög grad en följd av den produktionstek-
nik, byggd på för mycket kemikalier, som introducerades efter andra världs-
kriget. Sedan har vi även rester av det växelbruk med vall som kom fram på
1800-talet och bedrevs fram till ungefär andra världskriget, som vi också vill
bevara. Det ger ett rikare landskap. Vi har ännu mindre kvar av de slåtter-
ängar och det lövängsbruk, de djur på skogsbete, som fanns före den tiden.
Det vill vi också bevara. Allt detta, dvs. landskapet, vare sig det är lövängar,
slåtterängar, växeljordbruk med vall eller dagens kemikaliejordbruk, är en
effekt av den produktionsteknik som man hade i jordbruket vid en viss tid-
punkt.
Nu har vi möjligheter att på ett annat sätt också utveckla biotoper för flora
och fauna och genetisk variation. Det är säkert inte lätt i ett inledande skede,
där vi nu befinner oss, att veta i vilken riktning det skall gå. Men nog är det
en mycket spännande uppgift.
Slutligen när det gäller EES-avtalet har ju hela EFTA, och där är ju Sve-
rige i hög grad pådrivande, hävdat att vi inte skall ge avkall på våra höga
miljökrav i EG-förhandlingarna. Jag vill ta salmonellan som exempel på vad
jag uppfattar som framgångar för oss i den diskussionen med EG. EG rör sig
ju i vår riktning när det gäller de fytosanitära frågorna. Där är inte problemet
skillnaderna i system. EG går ju nu över till vårt system för exempelvis be-
kämpning av mul- och klövsjuka. Problemet blir i stället hur lång övergångs-
118
tid vi kommer att behöva med tanke på att det kommer att ta tid innan de
länder som i dag inte har våra höga nivåer i realiteten har uppnått dem.
Anf. 100 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis rätt som jordbruksministern säger att
statssekreteraren var hos mig innan propositionen avlämnades, dagen efter
att man hade läst om innehållet i tidningarna. Om det hade varit för att ändra
principer skulle vi ha talat om det tidigare. Inte fullt hälften av Sveriges riks-
dag anser att det var att ändra principer. Det borde i och för sig vara fog nog
för att ta ett sådant initiativ.
Jag skall läsa upp ett nytt citat från jordbruksministern från förra årets
proposition: ”Jag anser emellertid, som jag tidigare påpekat, att frågan om
förändringar av gränsskyddet, såväl tekniskt som nivåmässigt, bör göras i
den takt som en kommande överenskommelse i GATT anger.”
Nu säger väl jordbruksministern att detta inte var någon ändring, men se-
dan säger jordbruksministern att man inte kunde göra detta själv eftersom
regeringen inte har bemyndigande att ändra, det var aliså en ändring. Det
konstaterade jag också i mitt förra inlägg att jordbruksministern har sagt.
När det gäller frågan som Bengt Rosén tog upp om att inte sänka priserna
på köttet, tycker jag att köttet är ett bra exempel. Jordbruksnämnden säger
att importen för 1991 ligger i nivå med den för 1990 eller att den t.o.m. ökar.
Priserna på världsmarknaden har inte vänts nedåt. Vi vet att lönsamhet inte
existerar. Jordbruksnämnden skriver att den utveckling som kan förväntas
internationellt inte motiverar några ändringar av avgiftsnivån. Men enligt
förslag i propositionen tillkommer sänkning av skyddet bereoende på sänkta
referenspriser. Detta är ju en medveten sänkning av prisnivån. Det går inte
att bortförklara.
Sedan beklagar jag att jordbruksministern inte kunde verifiera mina felci-
tat. Jag tycker inte om att vi skall beskylla varandra för felaktigheter här i
kammaren. Men jordbruksministern har ju ett inlägg till och kan berätta vad
det är. Då skall jag gärna be om ursäkt efteråt, men om jag inte har sagt
något fel, vill jag inte bli beskylld för det heller.
Jag måste bara notera att jordbruksministern i den här debatten inte har
gjort mig mindre upprörd vare sig som bonde, centerpartist eller som politi-
ker i allmänhet.
Anf. 101 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik:
Herr talman! Jordbruksministern talade i sitt inledningsanförande om hel-
heten. Där var underförstått att moderaterna inte skulle se till helheten. Jag
hävdar bestämt att vi gör det.
Jag är något förvånad över att ministern inte har betonat konsumentsidan
hårdare i det här sammanhanget. I mitt inledningsanförande tog jag upp vad
det är som orsakar de högre livsmedelspriserna och konstaterar att det har
ministern gått helt förbi.
Även utskottet har diskuterat och skrivit om en moderatmotion när det
gäller skatternas och avgifternas påverkan på prisnivån. Man säger: ”Det rå-
der knappast delade meningar om att både direkta och indirekta skatter av-
speglas i livsmedelspriserna på det sätt som anges i motionerna Jol57 och
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
119
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
120
Jo254 och att jordbrukets kostnader och intäkter i många fall svarar för en
mindre andel av konsumentpriserna.” Det är ett direkt citat från behand-
lingen av moderatmotionerna, och hela utskottet står bakom. Ministern har
inte med ett ord berört den sidan av saken. Jag hävdar att vi ser till helheten.
Är det nu också så att bönderna skall bli företagare, någon form av små-
företagare, ber jag regeringen att studera skatteproblematiken på företagssi-
dan som vi har ägnat oss åt. Jag skulle vilja uppmana ministern att ägna alla
krafter, den tid som han förhoppningsvis har kvar som minister, åt att få i
gång och klara GATT-förhandlingarna. Då skulle han göra svenskt jordbruk
den allra bästa tjänst, och vi skulle vara mycket tacksamma för vår jord-
bruksminister.
Sedan förstår jag inte varför han inte vill erkänna att det hade varit en
fördel att kontakta oppositionspartierna. Känns det inte litet genant att par-
tiet, regeringen, nu får krypa till korset och acceptera och godkänna en väns-
termotion som i sig är bättre än regeringsförslaget? Det var därför vi kunde
tillstyrka den. Känns det inte litet genant att i utskottsbetänkandet få krypa
till korset när det gäller detta?
Avslutningsvis vill jag bara säga, och det sade jag i mitt inledningsanfö-
rande, att bönderna och jordbrukarna är mer än medvetna om problemen.
Det enda de fordrar är lika villkor. De vill konkurrera på lika villkor med
omvärlden. Det är det enda de kräver, och det tycker jag att vi skall se till
att de får.
Anf. 102 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Jordbruksministern sade det visserligen inte, men jag är
övertygad om att han tycker att det är mycket bra att utskottet har tillstyrkt
den motion av vänsterpartiet som i avsevärda delar har förbättrat det här
förslaget. Såvitt jag förstår måste det också vara en stor glädje för riksdagens
övriga partier att få ställa sig bakom det här vänsterpartiyrkandet.
Först vill jag till jordbruksministern säga någonting om lantbruksforsk-
ningen. Jag hann inte med det i min förra replik. Jag delar inte uppfattningen
att vi har en mycket framsynt och framtidsinriktad forskning på det här om-
rådet. Vi har en omfattande forskning, det är sant. Men enligt min mening
är den i mycket hög grad knuten till det konventionella jordbruket. Det är
bra att vi har inrättat en professur för ekologiskt lantbruk, men forsknings-
anslagen när det gäller alternativ odling dras ned nu, och många angelägna
projekt ges inte ekonomiskt utrymme för att genomföras.
Jag tycker även att det förekommer en sammanblandning av alternativa
produktionsformer, som jordbruksministern själv talade om, och alternativ
odling som är något helt annat.
Jag tycker inte heller att det görs tillräckligt mycket när det gäller ny an-
vändning av i och för sig traditionella grödor som kan peka i riktning mot
framtiden.
När det gäller landskapsvården är jag inte alls säker på att det är så bra att
det går så sakta för länsstyrelserna att fördela de här pengarna. Enligt min
mening kan det bero på att vi i riksdagen tyvärr beslutade om en mycket
krånglig och byråkratisk modell för den här landskapsvårdsersättningen. Vi
i vänsterpartiet ville ha den mer generell och att den även skulle ges utökade
ekonomiska resurser. Jag är inte alls övertygad om att de lantbrukare som
behöver den här landskapsvårdande ersättningen för att få verksamheten att
gå runt, tycker att det är speciellt spännande att ta del av de här många olika
erfarenheterna. De är dessutom olika i olika län. Jag hoppas mycket på det
jordbruksministern säger om att den här utvecklingen måste följas noga och
att den också eventuellt måste korrigeras.
När det gäller GATT-förhandlingarna tillsätts nu en parlamentarisk ar-
betsgrupp för att se över Norrlandsstödet, bl.a. med anledning av en motion
från oss i vänsterpartiet. Vi tycker naturligtvis att det är bra. Den generella
GATT-problematiken kan man säkert, och måste, behandla där. Jag tycker
ändock att den i sig går utöver den mer begränsade diskussionen kring Norr-
landsstödet.
Jag tror att vi begick ett misstag förra året när vi så lättvindigt sköt ifrån oss
kommande gränsskyddsjusteringar och hänvisade dem till GATT-avtalet. Vi
kommer såvitt jag förstår av denna diskussion att få precis samma problem
och vara precis lika oeniga inför varje steg även i den fortsatta processen.
Det kommer att bli oerhört svårt att bedöma och avgöra ömsesidigheten i
den här neddragningen. Om vi skall slippa få ett utmålande av falska hotbil-
der och i stället kunna föra en seriös debatt, vore det läge att ta till gemen-
samma överläggningar kring den fortsatta GATT-processen.
Anf. 103 BENGT ROSÉN (fp) replik:
Herr talman! Jag har förståelse för att jordbruksministern inte fick tillfälle
att kommentera min oro för jordbrukets inkomster under innevarande och
kommande år enligt de prognoser som statens jordbruksnämnd har lagt
fram. Jag hoppas dock att han kan återkomma litet till det i sitt nästa replik-
skifte.
Vi kunde glädja oss åt att inkomsterna för jordbruket för år 1990 ökade
med ungefär 25 % och totalt ligger en bit över 4 miljarder för 1990. Om vi
har hundratusen deltids- och heltidsjordbrukare, motsvarar det en årsin-
komst på drygt 40 000. Det är nödvändigt att vi ligger på den nivån för att
omställningen skall bli socialt acceptabel.
Prognosen för 1991 är 723 miljoner. Det är en omöjlig uppgift för jordbru-
ket att klara detta. Jag vill därför än en gång fråga jordbruksministern vad
han planerar att åstadkomma som leder till ökade intäkter för innevarande
år. Halva året har snart gått, och vi måste få till stånd en förändring om jord-
bruket skall klara det här.
Anf. 104 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Så här i slutet på debatten kanske vi kan enas om att sänka
gränsskyddet. Det skall inte vara fråga om en nivå som bara innebär en tek-
nisk justering, utan gränsskyddet skall sänkas för att öka importen och där-
med konkurrensen. Jordbruksministern har inte övertygat mig om något an-
nat under den tid vi har debatterat i dag. Så är också fallet med alla de som
är berörda utanför det här huset. Trots att det har funnits gott om tid har
jordbruksministern inte lyckats övertyga någon om att det inte är fråga om
en faktisk sänkning av gränsskyddet. Det skulle vara intressant och viktigt
att få veta hur jordbruksministern skall hantera t.ex. vårt djurskydd.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
121
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
122
I Djurens rätt kan man läsa en artikel där det sägs att djurskydd kräver
gränsskydd. Jag tror att svenska folket värnar väldigt mycket om djurskyd-
det och tycker att det är viktigt. Det får konsekvenser om man ökar importen
av t.ex. kött som inte är producerat under samma förhållanden som i Sve-
rige. Hur gör vi för att klara konkurrensen under de förhållanden som råder
på den svenska marknaden med ett hårdare djurskyddskrav? Det skulle vara
intressant och tryggt att få veta om vi kommer att lyckas, så att vi inte expor-
terar problemet med dålig djurskötsel till andra länder för att få billig mat.
Anf. 105 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Först till Karl Erik Olsson. Det som upprörde mig var ett
felcitat som Karl Erik Olsson kom med för att närmast förlöjliga den propo-
sition jag har undertecknat. Han sade att vi både har höjt och sänkt. I proto-
kollet kan man läsa vad Karl Erik sade i det avseendet. I en debatt kan man
visst ironisera och förlöjliga, men om man gör det i samma ögonblick som
man talar om politikers trovärdighet tycker jag att det är märkligt. Jag reage-
rade på den punkten, och jag vidhåller min reaktion.
När det gäller frågan om kött och över huvud taget besluten i riksdagen
gjorde Karl Erik Olsson en poäng av att det var en ny princip som man skulle
gå till riksdagen med. Det är inte konstigare än att vi går och skall gå till
riksdagen som vi har gjort tidigare efter varje förhandlingsuppgörelse. Om
gränsskyddet skall höjas och det blir nya ramar, skall det förankras i riksda-
gen. Det är inte konstigare än att man har gjort det utan att för den sakens
skull ändra på principerna under tidigare år. Det har då handlat om höj-
ningar. Man har fått gå till riksdagen ändå. Den här gången handlar det om
att man skall sänka gränsskyddet för att anpassa det till de sänkta svenska
matpriserna. Det är inte konstigare än att man går till riksdagen för att höja
det.
Den anpassning som sker när det gäller köttet har sitt ursprung i jord-
bruksnämndens beräkningar och tar hänsyn till sänkta foderkostnader och
slopade slaktdjursavgifter. Priserna på det området kan således sänkas utan
att lönsamheten försämras, eftersom kostnaderna också sänks. Detta är bak-
grunden, och den baseras på jordbruksnämndens bedömningar.
Karl Erik Olsson hävdar att han fortfarande är upprörd. Vad tänkte sig
egentligen centern förra året? Skulle vi ha ett överskydd? Skulle inte konsu-
menterna få del av livsmedelsreformen genom sänkta matpriser? Avsåg man
att behålla ett överskydd och därmed inte ge möjlighet till en kostnadssänk-
ning som skulle komma jordbruket till del, där jordbruket skulle kompense-
ras med 14 miljarder kronor av skattemedel? Jag tycker att den delen av de-
batten har allt skäl att lyftas fram. Jag tycker också att det är en fråga som
är viktig för riksdagen. Det är inte bara de frågor som Karl Erik Olsson stäl-
ler som är viktiga.
Jag kan i princip instämma i Annika Åhnbergs synpunkter på GATT-för-
handlingarna. Vi har som sagt tidigare från regeringens sida informerat par-
tierna och fört en diskussion. Vi har också ställt frågor, och man har önskat
en långtgående diskussion. När GATT-förhandlingarna förhoppningsvis
återigen får ökad kraft är jag i alla fall villig att föra en diskussion med riksda-
gens partier om hur partierna på bästa sätt skall få fullödig information och
om hur regeringen skall få partiernas synpunkter i frågan. Det skall vi gärna
ta fasta på, liksom vi kommer att ta fasta på det redan tidigare i ett avseende.
Herr talman! Jag vill åter betona att jag bedömer att en av de viktigaste
frågorna har fått alltför liten plats i den här diskussionen. Hur skall vi när vi
blir medlemmar i EG - vilket jag hoppas vi blir - åstadkomma att vi får ett
så starkt regionalpolitiskt stöd att vi klarar den nivå som vi nu har på Norr-
landsstödet och ändå få det accepterat i EG? Vi vet att den form av stöd som
vi i dag har inte är accepterad i EG. Den formen av stöd är mycket kritiserad
i GATT. Det är en mycket viktig fråga som har att göra med om vi även i
framtiden skall kunna åstadkomma ett öppet landskap, en levande lands-
bygd i norra Sverige. Jag bedömer att det krävs både kreativitet och engage-
mang för att klara en sådan förhandlingsfråga. Jag tror att vi kan göra det,
men kräver tidiga insatser. Vi hoppas kunna återkomma till partierna i den
frågan före semestrarna i den parlamentariska arbetsgruppen.
För övrigt har jag delvis besvarat Bengt Roséns fråga i samband med Karl
Erik Olssons fråga. När det gäller jordbruksnämndens bedömningar av lön-
samheten är man - om jag har förstått det rätt - försiktig med användningen
av de i och för sig säkert korrekt beräknade uppgifterna så till vida att det
rör sig om en statisk värdering som inte bygger in struktureffekter eller ratio-
naliseringseffekter. Men det är givetvis en mycket viktig fråga att följa. Man
bedömer det nog på många håll efter vad det är, dvs. en statisk uträkning
som inte tar med dynamiska rationaliserings- och struktureffekter som rimli-
gen bör finnas i verkligheten.
Marianne Samuelsson fick inte svar på sin fråga om förmalningsavgif-
terna. Det finns lagstöd för att man kan ta ut dem till 1995. Enligt fjolårets
riksdagsbeslut skall de behållas övergångsvis. Regeringen får således åter-
komma till riksdagen.
Frågan om djurskydd och hantering av djur är en viktig fråga som flera
talare var inne på, bl.a. Marianne Samuelsson. Först tror jag att det är viktigt
att konstatera att vi skärper den kontroll vi har av import. Vi fattade beslut
om det förra året. Vi skärper bl.a. kontrollen när det gäller kött. Vi försöker
fånga in flera ämnen än de som man tidigare har kunnat studera. Men det
räcker naturligtvis inte. Det går att komma förbi detta. Vi har därför avtal
med USA och Australien om att dessa länders myndigheter skall ge intyg på
att importen därifrån kommer från djurbesättningar där man inte använder
hormoner. Det är ett hjälpmedel. EG har samma restriktioner som vi, vilket
självfallet underlättar. Man har ett hormonförbud och förbud mot import. I
själva verket var EG på den punkten före Sverige. Det är inte alltid så att vi
i Sverige är först i allting.
I diskussionen om huruvida maten utomlands alltid är farlig och maten
hemma hos oss alltid är bra - jag menar nu inte att frågan har ställts i den
här debatten - är det viktigt att konstatera att vi måste vara vaksamma på
missbruk inom länderna. Den stora debatten inom EG - precis som har sagts
här - har egentligen inte gällt importen, utan att det har kunnat konstateras
att man kriminellt har använt hormoner i EG. Det har då sagts i debatten att
vi inte skall importera från EG, därför att vi inte har det så i Sverige. Så
lättvindigt får vi inte ta dessa frågor. Tyvärr, herr talman, tilldelades för
några år sedan veterinärer i Sverige en varning för att de hade förskrivit hor-
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
123
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
124
moner till djurbesättningar i Sverige på villkor som inte var acceptabla ur
den svenska lagstiftningens utgångspunkt. Vi får inte tro att vi på något sätt
själva är en frizon, utan vi måste också ha en kontroll i vårt eget land. Det
låg också i hög grad i riksdagens beslut förra året. Jag vill ändå göra den
kompletteringen att vi inte alltid enbart skall se till importen, utan vi måste
också ha en kontroll i vårt eget land, lika väl som EGs medlemsländer måste
ha det.
Jag vill understryka att det som är positivt är att man inom EG har en
konsumentrörelse för ett ökat djurskydd och för en bättre matkvalitet.
Även om det finns olika uppgifter om hur långt kedjan Marks & Spencer,
som omnämndes senast i Dagens Nyheter i går, i realiteten har gått i sina
åtaganden, går de i alla fall åt samma håll. Den handelskedjan, en av Eng-
lands största, vill pressa producenterna att gå ifrån uppfödningsformer som
innebär dåligt djurskydd, och man vill främja inköp av djur som kommer
från besättningar som sköts bra.
Andra exempel är att man i Holland, i Tyskland och i EG-kommissionen
rör sig i vår riktning när det gäller djurskydd, både i tänkandet och när det
gäller lagstiftningen. Jag ser det som någonting positivt och bra att man i
andra länder har en debatt som liknar vår och att man även i fråga om lag-
stiftningen börjar närma sig oss. Det ger naturligtvis också de svenska produ-
centerna bättre möjligheter än eljest, om vi blir medlemmar i EG eller om
EG före medlemskapet sänker sitt gränsskydd och tar bort andra hinder mot
oss, att till den europeiska marknaden exportera mat av hög kvalitet, som vi
i Sverige är bra på att producera.
Talmannen anmälde att Marianne Samuelsson och Karl Erik Olsson an-
hållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repli-
ker.
Anf. 106 PAUL CISZUK (mp):
Herr talman! Egentligen borde jag begära återremiss på ett motionsyr-
kande som gäller biodlingen. Det gäller förslaget om ett tillkännagivande
enligt motion Jo272 att lokaler med utrotningshotade växter bör besättas
med bin med hjälp av befintliga naturvårdsanslag. Utskottsmajoriteten av-
styrker motionen endast med motiveringen att en annan motion om biodling
är en upprepning av en motion som avslogs för ett år sedan. Om man tittar
i fjolårets betänkande blir man inte mycket klokare. Där avstyrks ett par
motioner i vilka man begär utredning i denna fråga.
Herr talman! Jag vet att jordbruksutskottet är överbelastat, men så här får
det inte gå till. Jag skall emellertid inte vara besvärlig utan nöjer mig med
att yrka bifall till reservation 7 och hoppas att det går med detta som det ser
ut att göra med t.ex. ett motionsförslag om flyktingförläggningar som nyli-
gen avstyrktes i försvarsbetänkandet. Häromdagen fick jag höra att statens
utredare är i full gång med planer på att göra 117 till flyktingförläggning.
Så vi skall inte ge upp i motionerandet, allra minst när det gäller väsentliga
naturvårdsfrågor.
Biodling är ett naturvårdsintresse och ett samhällsintresse. Det är inte
bara fråga om att producera honung. Det är först och främst en fråga om
pollineringsservice. Det gäller inte heller bara att öka skördarna av klöver-
frö, raps, rybs, äpplen, blåbär och hjortron. Det gäller också att av 120 av
de växtarter som är utrotningshotade är 106 beroende av insekter för sin pol-
lination. Bina är överlägsna som pollinatörer på grund av att de är arttrogna.
De blandar inte äpplen och päron.
I dag finns det ungefär 120 000 bisamhällen i Sverige. Enligt beräkningar
vid lantbruksuniversitetet skulle vi behöva ungefär 300 000, alltså mer än
dubbelt så många för en fullgod pollinering. De samhällena skall då inte bara
stå vid rapsfält och fruktodlingar, utan de skall vara utspridda över landet.
Det är den småskaliga biodlingen som är det intressanta ur naturvårdens och
samhällets synpunkt.
Genom skattereformen missgynnas just denna biodling. Många småodlare
slutar när de skall hålla på och trassla med bokföring för att deklarera en
inkomst på några tusenlappar. Det bästa hade naturligtvis varit om riksdagen
tagit miljöpartiförslaget om deklarations- och skattefri inkomst på maximum
10 000 kr. för icke yrkesmässig verksamhet. Då hade man inte behövt bli
skattefuskare för att man håller några bin, musicerar på några 50-årskalas
eller säljer någon tavla ibland.
Nu blev det inte så. Då måste man ju försöka på annat sätt - för naturen
skall vi vårda. Därför bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna
att naturskyddsområden skall besättas med bin med hjälp av naturvårdsan-
slag. Vidare måste vi be regeringen ta fram förslag om ekonomiskt stöd till
den småskaliga biodlingen. Ibland framställs det som att det skulle vara att
missgynna yrkesbiodlingen. Men det är inte sant. Svensk honung är en brist-
vara. Marknaden för yrkesbiodlingen förbättras inte av att hobbybiodlingen
försvinner, Däremot ökar importen.
Herr talman! Vi försämrar med det nu införda systemet pollineringen och
därmed naturvård och hemträdgårdsodling. Det är för galet om skattepoli-
tiska principer skall få oss att sila bin men svälja kameler.
Anf. 107 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Herr talman! Jag har tillsammans med Bo Lundgren och Knut Wachtmeis-
ter motionerat om att avslå propositionen om vissa livsmedelspolitiska frå-
gor till del denna omfattar en sänkning av gränsskyddet avseende fabrikspo-
tatisodling.
Syftet med gränsskydd av potatisstärkelse är att skydda den inhemska fa-
brikspotatisodlingen. Detta gränsskydd har legat fast sedan den 1 juli 1985
med undantag för en höjning med tio öre den 1 juli 1988. Den svenska odla-
ren har således haft oförändrat pris för såld fabrikspotatis under sex år, me-
dan produktionskostnaden under nämnda tid ökat med nästan 25 %. Vid till-
verkning av potatisstärkelse utgör råvarudelen, fabrikspotatis, 85%. Den
höga råvarudelen ger därför vid förändringar av gränsskyddet direkt genom-
slag på priset för levererad fabrikspotatis.
Regeringens förslag om en sänkning av gränsskyddet kommer redan i år
att få negativa effekter för odlarna, eftersom priset sjunker med sex öre per
kilo potatis, vilket motsvarar ungefär 2 500 kr. per hektar.
I detta sammanhang måste uppmärksammas att fabrikspotatisodlingen är
belastad med produktionsskatter på tillsammans ungefär 1 350 kr. per hek-
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
125
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
126
tar. Motsvarande produktion i EG drabbas inte av motsvarande skattekost-
nader. Konkurrenssnedvridningen är uppenbar.
Ett medlemskap i EG ställer stora krav på en ökad konkurrensförmåga.
Av det skälet måste kraftfulla investeringar göras inom forskning, utveckling
och processutveckling. För att kunna möta en tuff framtid är det helt felak-
tigt att ensidigt från svensk sida sänka gränsskyddet och på så sätt försämra
lönsamheten.
Fabrikspotatisodlingen i vårt land drivs med sikte på ett medlemskap i
EG. Regeringens förslag leder emellertid till negativa effekter avseende fa-
brikspotatisodlingen. Det kommer därmed att få stora negativa effekter i de
regioner som vi motionärer representerar.
Herr talman! Med hänsyn till att vi har ont om tid i kammaren avstår jag
från att yrka bifall till vår motion.
Anf. 108 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Det har varit en lång och intressant debatt. I ett långt inlägg
sade Annika Åhnberg att jordbruket var en framtidsnäring. Det kan jag
gärna hålla med om, om det vore så att den finge vara det. Det är faktiskt på
det sättet att man håller på att avveckla jordbruket i snabb takt. Det är där-
för mycket svårt att se jordbruket som en framtidsnäring.
De svenska bönderna har varit av ett segt virke, och det är de fortfarande.
De är utomordentligt lojala mot politiska beslut. De har genomfört rationa-
liseringar och effektiviseringar på de flesta verksamhetsområden på ett helt
fantastiskt sätt.
Att arbeta med det levande är ett fantastiskt fint men mycket slitsamt ar-
bete. Det vet jag själv, eftersom jag arbetat med detta. Att arbeta som bonde
är att arbeta med historien och samtidigt skapa förutsättningar för en fortsatt
historia. Bönderna arbetar med delar av vårt kulturarv, och de ser till att de
får mat på våra bord.
De enorma förändringar som genomförts i jordbruket har varit på gott och
ont. De har varit på gott därför att en massa gammalt slit har kunnat tas bort
med hjälp av bl.a. mekanisering. De har varit på ont därför att jordbrukarna
under långa tider av ekonomiska skäl har tvingats att kemikalisera jordbru-
ket på ett sätt som har lett till stora störningar i bl.a. våra vattendrag.
Tvånget till denna förändring har styrts via politiken, forskningen och råd-
givningen.
Vi är i dag varse dessa faror, och merparten av Sveriges bönder vill egentli-
gen inte hålla på med stora mängder handelsgödsel och kemiska bekämp-
ningsmedel.
Förra årets jordbruksuppgörelse blev faktiskt inledningen till en långsiktig
katastrof för svensk odling och för svenskt kulturlandskap. Vi kommer ty-
värr att få se en storskalig nedläggning av odlingsmark i våra äldsta kultur-
bygder. Vi har sett uppgifter från olika håll i landet på att mellan 30 och 50 %
av odlingsmarken kommer att försvinna och tas ur produktion. Vi kommer
att få en stark koncentration av odlingen till de stora slättområdena och en
mycket stor användning av kemiska bekämpningsmedel och annat som vi
faktiskt trodde att vi hade kommit bort ifrån. Vi får en utarmning av landska-
pet samt av floran och faunan dels på grund av igenskogning, dels genom
ökningen av det storskaliga jordbruket med alla dess gifter. Det är inget tvi-
vel om att floran och faunan och kulturlandskapet kommer att ta stryk.
Men det gjordes också utfästelser när riksdagen fattade det jordbrukspoli-
tiska beslutet. Det var att vi inte ensidigt skulle sänka gränsskyddet. Nu har
vi fått en proposition och ett betänkande, där just det föreslås som inte skulle
ske. Det som var sanning 1990 verkar vara ett dåligt skämt 1991.
I andra sammanhang säger man ofta att det är viktigt med långsiktiga be-
slut, så att man vet vad man har att rätta sig efter. Så är uppenbarligen inte
fallet när det gäller svenskt jordbruk. Undra på att man är besviken och kän-
ner sig lurad ute i bygderna och att man inte förstår vad som händer i Stock-
holms centrala delar. Vi måste ändå inse att det finns skillnader i odlingsbe-
tingelserna mellan Sverige och stora delar av EG och världen i övrigt. Vi
kan inte ta ut skördar i den omfattning som de kan göra, på grund av våra
vegetationsperioder och våra temperaturförhållanden. Det är bara att inse
det. Om vi vill ha ett fungerande jordbruk i Sverige, måste vi se till att det
kan klara sig.
Vi kommer att få se stora problem, bl.a. på Gotland, där jag bor. Mjölk-
kobesättningar säljs ut och de yngre finner det inte lönsamt att fortsätta med
sitt otacksamma slit. Då känns det litet märkligt att läsa reservation 1, i vil-
ken vänsterpartiet säger att det nu behövs en särskild utredning för att klar-
lägga vilka konsekvenser den nya livsmedelspolitiken får för det gotländska
lantbruket. Det är vackert så, att man i efterhand skall konstatera vad man
har ställt till med genom sina dumheter i politiken. Det hade varit mycket
klämmigare om man hade gjort den här utredningen innan man fattat dessa
beslut, så att inte dessa drastiska förändringar sker i lantbruket. Jag tycker
att det är en utomordentligt egendomlig reservation, där man på något sätt
vill ta tillbaka det man faktiskt har satt i gång.
Det är svårt att förstå de destruktiva krafter som vill förvandla Sverige till
ett ännu större skogsland, med ännu fattigare fauna och flora. Runt om i
världen svälter människor. Dagens påtvingade odlingssystem bidrar till att
förstöra våra livsbetingelser. Nu vill riksdagen göra det ännu värre genom
att driva processen ännu snabbare. Mat är faktiskt inte bara något som har
med pris att göra. Den har att göra med kvalitet, smak, doft, det sätt som
maten har odlats på och det sätt som djuren har fått leva på innan vi slaktar
dem. Jordbruksministern pratar om matkvalitet och berör bara sådana äm-
nen som hormoner. Han struntar uppenbarligen i de förhållanden som djur
lever i på kontinenten och som vi har tagit avstånd från i Sverige.
Det är klart att det blir fruktansvärt svårt för svenska bönder att konkur-
rera på lika villkor. Principen om konkurrens på lika villkor trodde jag fak-
tiskt var någonting som vi eftersträvade. Därför är det fruktansvärt svårt för
svenska bönder att klara sig i framtiden, om vi inte ser till att hjälpa dem
med någon form av skydd. Vi bör visa uppskattning genom att vidta åtgärder
för att få bättre odlingsförhållanden och bättre förhållanden för djuren.
Skall man sänka priset på maten tycker jag faktiskt att man skall börja
med momsen. Det är på gång. Sedan måste man ta sig an konkurrensförhål-
landena vad gäller matdistributionen och förädlingsindustrin, där konkur-
rensen är praktiskt taget obefintlig, vilket naturligtvis leder till höga och sti-
gande priser. Jag tycker inte att man skall slå ut hela den svenska odlingen,
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
127
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
128
när man har betydligt bättre metoder att komma till rätta med prisfrågorna
på.
Jag yrkar bifall till reservationerna 8, 18, 20 och 22.
Anf. 109 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Carl Frick gör sig litet lustig över att vänsterpartiet tycker
att det behövs en mer nogrann uppföljning av den nya livsmedelspolitiken.
Tror man att politik är så enkelt att man i förväg kan förutse exakt alla konse-
kvenser av det man beslutar i riksdagen, är det naturligtvis onödigt att följa
upp sina beslut. Men nu är det en gång för alla inte så enkelt med politik i
allmänhet. I synnerhet är det inte så enkelt när ett politiskt beslut, som förra
årets livsmedelspolitiska beslut, är resultatet av ganska mycket diskuterande
mellan en lång rad olika aktörer och slutsumman blir en kompromiss.
Jag har tidigare i debatten redogjort för att vi inte var helt nöjda med den
utformning som den nya livsmedelspolitiken fick. Vi befarade att den skulle
få en balans som i likhet med den gamla jordbrukspolitiken gynnade de mer
storskaliga jordbruken i den södra delen av landet och spannmålsproduktio-
nen i förhållande till mjölkproduktionen. Vi befarade att den nya livsme-
delspolitiken i sin slutgiltiga utformning skulle få sådana nackdelar också.
Eftersom vi tycker att det är allra viktigast för samhällets del att värna jord-
bruket i skogs- och mellanbyggd, där de har störst betydelse för infrastruk-
tur, för landskapsvård och för samhället i övrigt, vill vi att man mycket noga
följer det nya kompromissbeslutet och att man är beredd att vidta korrige-
rande åtgärder om utvecklingen går åt fel håll, Konstigare än så tycker jag
inte att det behöver vara att vi begär en uppföljande analys.
Anf. 110 CARL FRICK (mp) replik:
Herr talman! Det är klart att man skall följa upp beslut. Det lustiga är att
man väljer ut en specifik del av landet. Det var därför jag reagerade. Skall
man göra en uppföljning, borde man rimligtvis göra den över hela landet,
för att se hur den här politiken slår.
Jag tycker ändå att man, med tanke på de olika erfarenheter man har av
den gamla jordbrukspolitiken, i stort sett vet vad som kommer att hända när
man nu går in i den politik som rent extremt går åt samma håll. Vi vet i dag
att stora delar av odlingsbygden i Mellansverige kommer att läggas ned. Det
handlar om mellan 30 och 50 %. Det tycker jag är en fullständigt förödande
dom över den jordbrukspolitik som nu är på väg att fullföljas. Här gläds man
åt detta. Jag tycker att det är helt fasansfullt. Vill man åstadkomma föränd-
ringar av priset på svenska matprodukter, tycker jag att man skall göra det
på annat sätt än genom att lägga ned kulturmark och odlingsmark. Man skall
se till att hårt bevaka användningen av kemiska bekämpningsmedel och han-
delsgödsel och i stället bedriva ett mer extensivt jordbruk som är långsiktigt
hållbart.
Anf. 111 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Det är självklart att uppföljningen skall göras i hela landet.
Jag har ingen annan mening än Carl Frick i det avseendet.
Jordbruket i mellanbygden kommer inte heller att läggas ned i den omfatt-
ning som Carl Frick nu förutspår. Men att ständigt upprepa detta är faktiskt
något som utgör ett stort hot mot jordbruket i just dessa delar av landet. Med
den gamla jordbrukspolitiken hade vi, vilket Carl Frick säkert vet, precis den
här processen. Vi förmådde inte hävda jordbruket i de här delarna av landet.
Det är inte en effekt av den nya jordbrukspolitiken. Den nya jordbrukspoli-
tiken innehåller, enligt min mening, bättre redskap för att värna jordbruket
i skogs- och mellanbygd än vad den gamla gjorde. Trots det finns det risker
för att utvecklingen inte går i rätt riktning. Det är därför man behöver en
sådan här uppföljning.
Miljöpartiets jordbrukspolitik kunde man kanske kortfattat kalla att vilja
men inte kunna. Miljöpartiet tycks tro att det räcker med att säga att man
vill väldigt många saker som gäller jordbruket och då kommer det också att
bli så. Men tyvärr är politik inte bara att vilja. Det handlar också om att
kunna. Det handlar om att forma de redskap som leder dit man vill. Det är
inte säkert att miljöpartiets oerhört hårda detaljstyrning av vad varje enskild
bonde skall göra och hur han skall bruka sin lilla plätt i kombination med
kraftigt höjda avgifter på bekämpningsmedel och handelsgödsel är den jord-
brukspolitik som leder till ett bevarande, livskraftigt och alternativt odlat
jordbruk i vårt svenska land. Jag befarar att det, om miljöpartiets jordbruks-
politik finge vara den rådande, skulle vara mycket stor risk för att vi skulle
drabbas av ännu mer drastiska nedskärningar av den svenska livsmedelspro-
duktionen än de vi hittills har sett.
Anf. 112 CARL FRICK (mp) replik:
Herr talman! Miljöpartiet har inte föreskrivit i detalj hur man skall odla
varje liten markplätt i detta land. Det vore fullständigt förmätet att göra så.
Det finns experter på det, det är de svenska bönderna. Det man möjligen
kan göra, och som jag tycker är riktigt att göra, är att dra upp de allmänna
riktlinjerna och hjälpa fram en utveckling som innebär att man hushållar
med resurser, inte förgiftar mark och vatten, så att vi får giftrester i vår mat,
samt ser till att vi får ett långsiktigt fungerande jordbruk.
Jag förstår att Annika Åhnberg måste vara besviken på den politik som
hon har medverkat till. Det är därför hon ofta blir litet aggressiv i denna
debatt. Men det är hennes sak. Jag hade verkligen hoppats att vänsterpartiet
skulle ha haft en annan hållning i den här frågan.
Talmannen anmälde att Annika Åhnberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 113 KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Sven Erik Lorentzon har i och med den här debatten sanno-
likt deltagit i sin sista riksdagsdebatt. Som vanligt har han varit saklig, sam-
lad och kunnig. Vi som har debatterat jordbruks- och miljöfrågor i riksdagen
under senare år har inte alltid delat Sven Erik Lorentzons politiska uppfatt-
ning, men vi har alltid uppskattat honom för hans professionella men ändå
folkligt jordnära sätt att framföra sina synpunkter.
Vi önskar att Du efter välförrättat värv här i riksdagen får varva ner och
får tid att njuta av ditt vackra Halland, gärna den bit av Halland som Du
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Vissa livsmedels-
politiska frågor
129
9 Riksdagens protokoll 1990/91:128
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
130
själv har lagt ned odlarmöda på, såväl på åker som i skog. Tack Sven Erik
för trivsamma år.
I detta anförande instämde Jan Fransson (s), Åke Selberg (s), Bengt Ro-
sén (fp), Marianne Samuelsson (mp), Carl G Nilsson (m), Annika Åhnberg
(v), Karl-Gösta Svenson (m), Nic Grönvall (m), Ingvar Eriksson (m) och
Per-Ola Eriksson (c).
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 juni.)
9 § Konkurrenslagstiftning på livsmedelsområdet, m.m.
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91:NU33 Konkurrenslagstiftning på livsmedelsområdet, m.m. (prop.
1990/91:87 delvis och prop. 1990/91:147).
Kammaren biföll talmannens förslag att näringsutskottets betänkande
NU33 skulle avgöras efter endast en bordläggning.
Anf. 114 NIC GRÖNVALL (m):
Herr talman! Det rör sig här om en viktig fråga. Den inbjuder till en nästan
lika monomental debatt som den vi hade i samband med föregående ärende.
Jag skall emellertid försöka begränsa min egen uppskattning av min persons
betydelse. I stället skall jag hålla mig till viktiga frågor.
Först konstaterar jag att vi i denna debatt har att utgå från två propositio-
ner, nämligen regeringens näringspolitiska proposition och regeringens pro-
position som handlar om en begränsning av konkurrens inom livsmedelssek-
torn. Därtill kommer ett antal motioner.
Bägge propositionerna är värda uppmärksamhet. Den näringspolitiska
propositionen är värd uppmärksamhet av det skälet att däri läggs fast med
en överraskande tydlighet att regeringen står bakom en aktiv konkurrenspo-
litik. Man förutskickar en ny konkurrenslagstiftning och längre gående kon-
kurrensregleringar. Detta är mycket postivt.
Inga-Britt Johansson är en av mina favoriter vad gäller motdebattörer allt-
sedan den tid då vi båda sysslade med konsumentpolitik. Nu har hon fått en
god konkurrenspolitik. Konkurrens är till för konsumenterna, och det är nå-
got som Inga-Britt Johansson verkligen borde ta till sig och lära sig av sin
regering. Konkurrens är alltså till för konsumenterna.
Det tråkiga är att regeringen och Inga-Britt Johanssons parti avslöjar sig i
detta betänkande. Det enda man förmår påvisa är nämligen att ytterligare 5
miljoner anvisas till NO och SPK. I stället kunde man väl blicka ut över fältet
för att se var det går att avreglera och var det går att befria marknadskraf-
terna, så att dessa får gynna konsumenterna, Inga-Britt Johansson! Konsu-
menterna behöver marknadskrafterna, en fri konkurrens och en fri prisbild-
ning. Det är den bästa konsumentreglering som vi kan tänka oss.
Men det enda som socialdemokraterna orkar med är alltså att anvisa ytter-
ligare 5 miljoner till NO och SPK. I stället borde, som sagt, hela den den här
sektorn avregleras.
Herr talman! Jag vill peka på reservation 1, som är den enda reservation i
detta betänkande som jag yrkar bifall till. I all hast vill jag bara säga att vi i
de borgerliga partierna i reservation 1 påvisar en mängd sektorer inom det
ekonomiska området där konkurrensen inte är fri. Vi understryker hur
utomordentligt centralt det är för tillväxt, för inflationskontroll, för prisbild-
ningen med tanke på konsumenten och för konsumentens insyn i verksam-
heten att vi får en fri konkurrensetablering. Det handlar då om förvärvsreg-
ler, om vård och omsorg samt om en mängd områden där vi visar hur stor
betydelse den fria konkurrensen har för den enskilda människan.
Sedan vill jag med några ord beröra de livsmedelspolitiska frågorna. Jag
vill gärna tillbakavisa varje antydan från handelsministern, från Åke Selberg
och från andra debattörer om att vi moderater inte skulle stå bakom en äkta
fri konkurrens. Vi kan aldrig acceptera en subventionering av exportsamver-
kan via skattemedel, vilket ju är vad som den här lagstiftningen syftar till.
Vi politiker måste komma ihåg en sak: Politiken och resultatet av denna
måste vara förutsebara för den enskilde medborgaren och för företagarna i
vårt land.
1990 fattade riksdagen ett livsmedelspolitiskt beslut som fick långtgående
betydelse för många människor, ja, för en hel näring och för kulturmiljön.
Det var viktigt att ge den här aktuella sektorn av vårt samhällsliv ett plane-
ringsutrymme. Det måste vara möjligt att förutse konsekvenserna av vårt
beslut. Det går inte att efteråt manipulera med populistiska småregleringar.
Men det är precis vad socialdemokraterna gör - ett agerande som grundar
sig på deras ångest för att förlora ett val.
Jag kan peka på fem omständigheter som gör att vi går emot den här lag-
stiftningen, och då får man inte glömma vår grundläggande tro på den fria
konkurrensen.
Den här lagstiftningen brister nämligen i fråga om generalitet. Vidare är
det en sektorsbetonad lagstiftning. Den här lagstiftningen går emot 1990 års
livsmedelspolitiska beslut. Den går emot och tar inte till sig de internatio-
nella rörelser som pågår inom hela denna sektor. EGs jordbrukspolitik är ju
under förändring, likaså GATT-förhandlingarna och EES-avtalet. Men lika
fullt rusar den socialdemokratiska regeringen i väg och företar något som
skall verka kraftfullt och handlingskraftigt. Men i stället strider det hela mot
behovet av att avvakta. Det allra viktigaste för vår del har varit behovet av
att låta denna näring, som skall ställas om under fem år, få tillfälle att bygga
upp egna strukturer. För den exportsamverkan som denna näring behöver
är det nödvändigt att bygga upp starka exportföretag. Det har också sagts i
och med det livsmedelspolitiska beslutet, och det har vi moderater ställt oss
bakom. Även om det går på tvärs med vår näringspolitiska grundsyn måste
vi tillåta denna uppbyggnad av resurser, och denna lagstiftning går på tvärs
med behovet av resurser i fråga om exporten av livsmedel.
Dessutom innehåller lagstiftningen tekniska brister som är uppseende-
väckande och beklagliga. Det har därför varit nödvändigt för oss att, även
om vi har gjort det under plåga, gå mot den här lagstiftningen. Den strider
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
131
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
132
nämligen mot vår grundsyn beträffande en fri handel. Det var alltså nödvän-
digt att gå emot, eftersom det har varit viktigt att se till att förutsebarheten
beträffande 1990 års livsmedelspolitiska beslut kan bestå.
Anf. 115 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Den konkurrenslag som vi har i dag trädde i kraft 1983 och
innebar då, i förhållande till tidigare lagstiftning, skärpningar på flera punk-
ter. Lagen syftar till att främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens
inom näringslivet. Marknadsdomstolen skall kunna vidta åtgärder mot en
näringsidkare som genom konkurrensbegränsning föranleder s.k. skadlig
verkan. Lagen bygger på grundtanken att en fungerande konkurrens bidrar
till effektiviteten i näringslivet samtidigt som den verkar prispressande. Yt-
terst är det konsumenternas intresse som lagen skall skydda.
Sedan två år tillbaka arbetar en kommitté, konkurrenskommittén, med
att utreda hur konkurrenspolitiken ytterligare kan förstärkas. En slutrapport
kommer att lämnas av kommittén i sommar.
Ett viktigt inslag i en generell politik för förbättrade allmänna villkor för
näringslivet består i åtgärder för att åstadkomma en stärkt marknadseko-
nomi. Endast om marknadsekonomin fungerar väl - dvs. utan att företagen
skyddas genom t.ex. protektionism, regleringar och kartellsamarbete - kan
företagen bli verkligt stabila och starka och därmed konkurrenskraftiga på
den internationella marknaden. Folkpartiet liberalerna, moderata samlings-
partiet och centerpartiet anser det vara angeläget att denna principiella upp-
fattning läggs till grund för överväganden om de konkurrenspolitiska insat-
serna.
Friheten att etablera och driva företag är grundpelaren i ett marknadseko-
nomiskt system och har därmed en avgörande betydelse för den svenska eko-
nomin. Varje omständighet som hämmar eller hindrar företagandet måste
därför, anser vi i folkpartiet liberalerna, motverkas. En samlad översyn av
etableringsregler av olika slag bör därför göras. För konkurrensen skadliga
regler bör mönstras ut. Dessa utgör ett hot mot den fria marknaden.
En effektiv konkurrenslagstiftning är nödvändig för att marknadsekono-
min skall kunna ges goda förutsättningar. I jämförelse med motsvarande reg-
ler i vår omvärld, inte minst inom EG, framstår emellertid den svenska kon-
kurrenslagstiftningen som svag och därtill svår att tillämpa.
Det är nödvändigt att fri konkurrens inte stannar vid att enbart vara ett
honnörsord. Därför utgår vi ifrån att konkurrenskommittén kommer att
lägga fram ett samlat förslag till konkurrenslagstiftning som svarar mot de
ändrade förutsättningar som har vuxit fram, inte minst genom de senaste
årens ökade internationalisering. Detta gäller exempelvis olika slag av hori-
sontell samverkan mellan företag som borde vara konkurrenter, men också
vertikala konkurrensbegränsningar, såsom leveransvägran och andra åtgär-
der som en leverantör kan vidta gentemot efterföljande led i syfte bl.a. att
upprätthålla en viss prisnivå. Frågan om övervakning bör få en ändamålsen-
lig lösning; snabba och kraftfulla insatser från de konkurrensvårdande myn-
digheternas sida är nödvändiga för att lagstiftningens trovärdighet inte skall
kunna ifrågasättas. Lagstiftningen bör utformas utifrån de principer som styr
EGs regelverk.
Såsom folkpartiet liberalerna gjort många gånger tidigare vill vi starkt be-
tona angelägenheten av att den offentliga servicesektorn öppnas för konkur-
rens, bl.a. när det gäller vård och omsorg. Enskilda initiativ måste uppmunt-
ras. Vi vill framhålla vikten av att detta kommer att beaktas av konkurrens-
kommittén.
Vi menar alltså att konkurrens med skadlig utveckling av företagsstruktu-
ren i näringslivet är så viktig att förhindra, att man i mycket långtgående fall
kan vidta åtgärder i form av uppbrytning av existerande företag. Detta åter-
kommer jag till i nästa betänkande i frågan om branschglidning inom den
finansiella sektorn.
Beträffande myndighetsstrukturen på konkurrensområdet är det angelä-
get att göra den så effektiv som möjligt. En samordning mellan näringsfri-
hetsombudsmannen och statens pris- och konkurrensverk bör övervägas.
Båda organen bedriver konkurrenskontroll, och sannolikt sker en viss över-
lappning av verksamheterna. Det är resurser som borde användas effekti-
vare - inte minst till att korta handläggningstiderna, vilket är avgörande för
många småföretag om de skall kunna överleva en process om illojal konkur-
rens.
Herr talman! Vad gäller det jag här har sagt kan naturligtvis inte livsme-
delssektorn undantas.
Den senaste tidens matprisdebatt har varit välbehövlig. På ett tydligt sätt
har den visat effekterna av brist på konkurrens inom livsmedelssektorn. Na-
turligtvis har även Sveriges höga skattetryck en negativ inverkan på priserna.
Från folkpartiets sida vill vi dock framhålla att en sänkning av mervärdeskat-
ten på vissa livsmedel, på det sätt som nu föreslås av flera partier, utgör en
åtgärd av endast skatteteknisk natur. Först när en generell sänkning av mom-
sen kommer till stånd kan detta på ett varaktigt sätt få genomslag också i
form av sänkta livsmedelspriser. Det bör även framhållas att en sänkt mer-
värdeskatt på enbart livsmedel visserligen kan påverka den absoluta nivån
på dessa priser, men utvecklingen av livsmedelspriserna kommer man där-
emot inte åt med en sådan åtgärd.
Nej, det behövs en ökad konkurrens på livsmedelsområdet, och till detta
kan naturligtvis en ökad internationell handel av livsmedelsprodukter bidra.
Det är önskvärt att ett medlemskap i EG, samt en regelöverenskommelse i
GATT, meför en ökad konkurrens på lika villkor. De flesta lantbrukare lik-
som LRF ser med viss tillförsikt den utvecklingen närma sig. Det skall inte
ett ögonblick förnekas att det blir en tuff konkurrens för svenska bönder,
men den blir sannolikt inte omöjlig. Ett rationellt och modernt svenskt jord-
bruk blir nog samtidigt en svårslagen konkurrent för jordbrukarna i flera nu-
varande EG-länder.
På den inhemska handelssidan behövs också åtgärder för att genom kon-
kurrens pressa ned priserna. Vi liberaler har många gånger kritiserat rege-
ringen för att plan- och bygglagen ger kommunalpolitiker ett effektivt instru-
ment att förhindra etableringar, bl.a. av handelsföretag. Ofta drabbar det
s.k. lågprisbutiker och varuhus som genom en radikal lågprissättning skulle
bringa andra dagligvaruaffärer att sänka priserna. Den kritiken mot social-
demokratin består, och skulle Sverige begåvas med en välförtjänt borgerlig
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
133
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
134
regering i höst kan man nog utgå ifrån att de förändringar sker i PBL som
behövs för att bryta det etableringsstopp som nu råder på många håli.
Det är inte bara skatter, gränsskydd och skydd mot lågprisbutiker som är
orsak till de höga matpriserna här hemma. Till skillnad från andra företag är
lantbruket omslutet av ett omfattande regleringssystem - en regleringskedja
som i sin nuvarande utformning härrör från 1930-talet. De olika grossist- och
förädlingsleden innehar praktiskt taget monopolställning, eller näst intill
monopol, på den svenska marknaden eller en mycket kraftig marknadsdomi-
nans. Producenterna är de huvudsakliga ägarna till de dominerande företa-
gen i dessa led. Här gäller i hög grad beskrivningen jag tidigare gjorde på
marknadsdominerande företag som ur konkurrenssynpunkt har en skadlig
verkan.
För ett år sedan fattade riksdagen beslut om en ny livsmedelspolitik. En
utgångspunkt för denna är att jordbruksproduktion i princip skall vara un-
derkastad samma villkor som andra näringar. Hittillsvarande regleringssys-
tem har medfört att produktionen av jordbruksprodukter blivit nästan obe-
roende av konsumenternas efterfrågan på produkterna. Alltså: medan andra
företag tvingas dra ner på produktionen om efterfrågan minskar, har det va-
rit tvärtom för lantbruket. Där har ingen känslighet funnits för marknadens
storlek, utan böndernas situation har snarare stimulerat dem till kontinuer-
liga produktionsökningar.
Det är inte så svårt att förstå lantbrukarnas protester mot dels det jord-
brukspolitiska beslutet 1990, dels de konsekvensbeslut som nu kommer att
fattas. Lantbrukarnas yrkestrygghet blir långt osäkrare med en öppnare kon-
kurrens, och det kräver i sin tur förnyelse i produktionen, nya synsätt hos
den enskilda bonden, ett lönsamhets- och konkurrenstänkande ända fram
till konsumenten.
Jag kan inte undanhålla kammaren den kommentaren att intressepartier
här i riksdagen, som framför allt annat driver en politik som syftar till att
gynna i huvudsak en yrkeskår, inte bidrar till långsiktigt välbefinnande inom
den kåren. Centerpartiet kan inte undandra sig sitt ansvar för att under flera
decennier tillbaka i såväl koalitionsregering med socialdemokraterna som
vid senare tillfällen ha varit starkt inriktat på att öka statligt stöd till lantbru-
ket och därmed öka det statliga inflytandet där. Det omfattande reglerings-
systemet har inte kommit till av en slump, och det är naturligt att partiet varit
kraftigt påhejat av lantbrukarna.
Nu har emellertid regleringssystemet överlevt sig självt och blivit så kriti-
serat, när även andra intressen börjat göra sig hörda, att en förändring är
ofrånkomlig. Jag känner inte att folkpartiet liberalerna tyngs av samma an-
svar för en ensidig näringspolitik för jordbruk.
Samtidigt tänker jag inte ett ögonblick förneka att lantbrukaren genom
de olika besluten nu försätts i en svår och smärtsam situation. Att avveckla
inarbetade och invanda förmåner är inte enkelt. Att avskaffa regleringssys-
temet och öppna för fri konkurrens med avveckling av jordbrukskooperatio-
nens totala marknadsdominans innebär naturligtvis samtidigt en avveckling
av en skyddad avsättning för bondens produkter.
Men likafullt måste denna process nu ske, och det är bättre att den in-
hemska omstruktureringen får genomföras innan Sveriges lantbrukare ut-
sätts för EG-konkurrensen. Eftersom avregleringen tar sin början den 1 juli
i år, är det angeläget att även förbudet mot konkurrensbegränsningar inträ-
der så nära som möjligt i tiden.
Jag kan ha förståelse för synpunkterna att en särlagstiftning för enbart en
del av näringslivet, nämligen jordbruksområdet, inte är bra. Men rådande
omständigheter med avregleringen kräver detta temporärt, om en övergång
till en fungerande konkurrensutsatt marknad skall kunna åstadkommas. Det
är emellertid viktigt att betona att denna lag skall upphävas i anslutning till
att riksdagen beslutar om en ny generell konkurrenslag.
Herr talman! Jag yrkar bifall enbart till reservation 1 men stöder naturligt-
vis alla reservationer som folkpartiet står bakom.
Anf. 116 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Det här betänkandet handlar om konkurrensfrågor i allmän-
het och livsmedelsområdet i synnerhet. Jag skall kommentera båda delarna.
Betänkandet har inte kommit fram utan vånda. Det har tagit sin tid. Det
är en del som har behövt tänka och en del som det har behövts förhandla
om. Föredraganden i utskottet som har försökt hålla i pennan - inte bara
försökt, utan tvingats att hålla i pennan - och stå för nedskrivningen har fått
ägna detta stor möda och mycken tid. Hélene Tegnér har gjort ett gott arbete
med de förutsättningar hon har haft att arbeta under. Hon har ägnat både
natt och dag åt detta betänkande, och hon är värd en eloge för sitt mödo-
samma arbete.
För att man skall kunna skapa en fungerande marknadsekonomi är en
sund konkurrens nödvändig. Konkurrens behövs för att skapa effektivitet i
näringslivet och lägre priser för oss konsumenter. Om konkurrensen sätts ur
spel, riskerar vi att det inte blir en riktig prissättning på varor och tjänster.
Monopol - de må vara offentliga eller privata - måste alltid bekämpas. Nä-
ringsfriheten är nödvändig för en fungerande marknad. Det måste alltid fin-
nas lika spelregler för olika företagsformer, för statliga, privata eller koope-
rativa företag.
Herr talman! Kännetecknande för näringslivet under främst 1980-talet har
varit att stora företag blivit allt större. 1980-talet blev fusionernas årtionde.
Ett flertal redan stora företag köptes upp eller fusionerades med andra före-
tag. Inom skogsindustrin har ett flertal stora företagsfusioner ägt rum, den
senaste och mest omfattande är ju SCAs köp av MoDo.
Affären mellan Volvo och Procordia - då en koncern med inriktning på
läkemedel, bioteknik och livsmedel bildades - innebar också en omfattande
fusion, i det här fallet mellan statlig och privat verksamhet. Vi har också ex-
empel där privata företag, statliga företag och finansiella institutioner såsom
AP-fonderna, löntagarfonderna och försäkringsbolag medverkat till att
skapa nya stora koncerner och fusioner. Det finns en risk för att detta sätter
marknadsmekanismerna ur spel.
I Sverige, som är ett litet land, kan stora koncerner med en dominerande
ställning snabbt sätta marknadsmekanismerna ur spel. Därför är förekoms-
ten av en mångfald företag nödvändig. Många mindre och medelstora före-
tag, som därtill är fungerande och livskraftiga, är en grundläggande förut-
sättning för en positiv ekonomisk utveckling i hela landet. Det är viktigt att
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning pä livsmedels-
området, m.m.
135
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
koncentrationen i näringslivet bromsas och att de små och medelstora liksom
de kooperativa företagens villkor stärks.
Svenska företag och svenskt näringsliv blir alltmer integrerade med före-
tag inom EG. Även inom EG har det rests farhågor för konsekvenserna av
de stora fusioner som ägt rum mellan olika företag. Det finns en uttalad oro
för att fusioner mellan företag som behärskar viktiga produktionsgrenar och
utvecklingsresurser och som redan har stora marknadsandelar skall leda till
ökad dominans och kanske monopol på vissa marknader. EG har mot denna
bakgrund beslutat om en särskild prövning av fusioner mellan företag som
överstiger en viss omsättning.
EGs förordning om fusionskontroll, som trädde i kraft i fjol, omfattar alla
företag som uppfyller vissa kriterier, bl.a.:
1. när de deltagande företagens samlade omsättning på världsmarknaden
överstiger 5 miljarder ecu, vilket motsvarar ca 35 miljarder kr.,
2. när samtidigt minst två av de deltagande företagen var för sig har en
omsättning inom EG på 250 miljoner ecu.
Motsvarande lagstiftning behövs också i Sverige. Det är naturligt att vi
börjar anpassa oss till de regler som kommer att gälla för Sverige när vi om
något år är medlemmar i EG. Därför är det viktigt att konkurrenskommittén
i sitt slutbetänkande tar ett samlat grepp och föreslår en enhetlig och heltäck-
ande konkurrenslagstiftning.
Huvudärendet i detta betänkande handlar, som tidigare sagts, om konkur-
renslagstiftning på livsmedelsområdet. Det är ett förvånande och anmärk-
ningsvärt förslag. Bristen på konkurrens inom svenskt näringsliv löser man
inte med en särskild lag för företagen på livsmedelsområdet.
Konkurrenskommittén är inne i sitt slutskede. Inom några veckor lägger
den fram sitt slutbetänkande. Den bör då lägga fram ett samlat förslag till
konkurrenslagstiftning som svarar mot de ändrade förutsättningar som vuxit
fram genom de senaste årens internationalisering och mot de villkor som
kommer att ställas för svenskt näringsliv i framtiden.
Vanligtvis brukar det här i kammaren råda en bred uppfattning om att det
behövs en enhetlig och generell lagstiftning på olika områden. I det här fallet
som gäller livsmedelsområdet görs ett avsteg. Med stöd av folkpartiet och
socialdemokraterna föreslår regeringen en särlagstiftning på livsmedelsom-
rådet. Förslaget har flera uppenbara brister, och lagstiftningen är tekniskt
och till sin natur ologisk i flera avseenden. Det är en särlagstiftning som rik-
tar udden mot kooperationen, men inte mot hela kooperationen utan bara
mot producentkooperationen och primärledet.
Jag kan till fullo instämma i det som marknadsdomstolen sade i sitt ytt-
rande över konkurrenskommitténs delbetänkande. Man sade att det inte är
nödvändigt med en provisorisk lagstiftning för livsmedelsområdet. En sådan
lagstiftning behövs helt enkelt inte, i synnerhet som konkurrrenslagen kom-
mer att gälla även efter den 1 juli 1991 och omfatta de sektorer som nu omfat-
tas av prisregleringen.
Förslagen i propositionen och utskottsmajoritetens ställningstagande stri-
der också - som Nic Grönvall tidigare sade - mot 1990 års jordbrukspolitiska
136
beslut. Detta har även sagts av tidigare talare här i dag under den föregående
debatten.
Vi har ofta här i kammaren talat om behovet av långsiktiga och fasta spel-
regler - även den socialdemokratiske företrädaren talade i den föregående
debatten om långsiktiga spelregler - men nu ser vi något som är motsatsen.
Vi ser ryckigheten och osäkerheten som kommer att sprida oro i de företag
och bland de människor som är berörda.
Regeringen och socialdemokraterna med stöd av folkpartisterna i närings-
utskottet har inte beaktat riksdagens uttalande från i fjol angående möjlighe-
terna att exportera tillfälliga överskott. Nu vill man begränsa dessa möjlighe-
ter genom en särlagstiftning. Det finns kanske skäl att citera vad jordbruks-
utskottet för ett år sedan uttalade - det som socialdemokraterna och folkpar-
tiet nu vill förbjuda. Det finns tillfälliga överskott på jordbruksområdet be-
roende på säsongvariationer och på andra faktorer. Jordbruksutskottet utta-
lade i fjol: ”Det måste också, som utskottet tidigare understrukit, finnas
möjlighet att hantera försäljning av tillfälliga överskottskvantiteter. Det bör
vara möjligt att finna former för detta som förenar behovet av samordning
och utnyttjande av skalfördelar med de krav som samhället måste ställa på
väl fungerande marknader. Säljbolag, också branschvisa, kan utgöra en
lämplig form för att hantera säsongvariationer och tillfälliga mindre export-
kvantiteter. Utskottet förutsätter att behovet av en effektiv samverkan för
angivna ändamål beaktas i den fortsatta beredningen av konkurrenskommit-
téns förslag.” Detta yttrade ställde sig en riksdagsmajoritet bakom.
Människans minne brukar många gånger vara kort. Men det är förvå-
nande och anmärkningsvärt att varken regeringen, socialdemokraterna eller
folkpartiet minns detta ställningstagande, som inte är mer än ett år gammalt.
Nu vill ni hindra det som ni ansåg var nödvändigt i fjol. Jag ställer frågan
såväl till Inga-Britt Johansson som till Gudrun Norberg: Vad är det som har
inträffat och varför har ni ändrat uppfattning? Det som var tillåtet i fjol är i
år kriminellt och skall bestraffas.
Den lag som ni nu är beredda att driva igenom slår också orättvist. Den är
bara avsedd för de företag som köper sådana jordbruksprodukter som om-
fattas av gränsskyddet. Ni diskriminerar kooperationen som företagsform,
eftersom det i lagen görs undantag för koncerndriven verksamhet.
Kooperationen är ett viktigt komplement till statliga och privata företag.
Den bidrar till mångfald i ägandet, vilket i andra sammanhang anses vara
värdefullt.
Kooperationen tar också till vara de enskilda människornas intressen, vare
sig de är konsumenter eller producenter, så att de kan hävda sig på markna-
den.
I en diskussion om monopol eller inte monopol är det också viktigt att säga
att kooperativ verksamhet aldrig kan få monopol. Kooperativa företag be-
står av egenföretagare som i samverkan försöker uppnå vad man inom en
koncern vill uppnå för att få slagkraft. När små egenföretagare sluter sig
samman för att uppnå den stores styrka vill socialdemokraterna förbjuda
det.
I andra länder uppmanar man till samverkan mellan olika företag. I vårt
närmaste södra grannland Danmark har den danske jordbruksministern
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning pä livsmedels-
området, m.m.
137
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning pä livsmedels-
området, m.m.
138
t.o.m. riktat en uppmaning till den danska jordbrukskooperationen att för-
stärka samverkan. I Sverige gör regeringen tvärtom. Där vill socialdemokra-
terna bestraffa samverkan i kooperation men acceptera samverkan i koncer-
ner. Ologiskt är ordet.
Udden riktas nu mot primärledet i livsmedelskedjan. Jag måste fråga In-
ga-Britt Johansson: Varför görs ingenting mot koncentrationen inom livsme-
delshandelns olika kedjor? Är inte den lika farlig? Borde man inte ta itu
även med den? Varför tar man itu med bara en del?
Från rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att all lagstiftning är generell,
oavsett företagsform eller bransch. Därför borde konkurrensutredningens
slutbetänkande ha inväntats, så att vi hade fått en sammanhållen och gene-
rell lagstiftning och inte en speciallagstiftning som riktar udden mot en del
av näringslivet i Sverige.
Jag är medlem i Konsum Norrbotten. Det vet Inga-Britt Johansson. Mitt
medlemskort är ett bevis på detta medlemskap. Jag måste därför fråga: Vad
är det för skillnad att vara medlem i Konsum Norrbotten och att vara med-
lem i en producentkooperativ organisation? Borde man inte behandlas lika
oavsett var man är medlem? Varför skall de som är medlemmar i en produ-
centkooperativ organisation missgynnas, men inte jag som medlem i Kon-
sum Norrbotten?
Inga-Britt Johansson ägnar mycket tid åt kooperation. Och vi har vid olika
tillfällen hört henne vältaligt plädera för vikten av kooperation och koopera-
tiv samverkan. Hon har dessutom haft ett speciellt uppdrag som ensamutre-
dare om kooperativa lösningar inom olika sektorer. Hon presenterade för en
tid sedan ett betänkande med rubriken Visst går det an. Och jag ber, herr
talman, att få citera några rader i det betänkandet.
”Vi anser att den kooperativa företagsformen är värd all uppmuntran ef-
tersom den ger unika möjligheter till närdemokrati och direkt inflytande för
människorna i deras olika roller som producenter av varor och tjänster, kon-
sumenter, boende eller brukare av offentliga tjänster.”
Detta betänkande presenterade Inga-Britt Johansson den 13 mars 1991.
Nu några månader senare tycks hon ha bytt uppfattning. Det som i mars
skulle uppmuntras skall den 10 juni bestraffas. I samma betänkande skrev
Inga-Britt Johansson:
”Kunskaperna om kooperation är som vi visat mycket bristfälliga inte bara
bland allmänheten utan också bland beslutsfattare i offentlig förvaltning och
näringsliv.”
För att råda bot på denna kunskapsbrist föreslår Inga-Britt Johansson i sin
utredning att kooperativa rådet årligen ordnar en eller flera konferenser för
att lära ut vad kooperation är.
Herr talman! Jag föreslår att Inga-Britt Johansson så fort det över huvud
taget är möjligt anmäler sig till någon av dessa konferenser för att lära sig
vad hon själv har föreslagit.
Gudrun Norberg sade tidigare att hon inte tyngs av ansvar för de areella
näringarna. Det kanske hon inte gör, och jag tycker att det är allvarligt. Men
jag tycker att Gudrun Norberg och folkpartiet tyngs av ansvar för att ständigt
göra upp med socialdemokraterna. Jag förstår mig uppriktigt sagt, Gudrun
Norberg, inte på folkpartiet. Jag tycker att Gudrun Norberg är en alldeles
utomordentlig och förståndig politiker. Och vi har vid många tillfällen haft
ett fint samarbete i näringsutskottet. Men jag förstår inte när Gudrun Nor-
berg och folkpartiet agerar skyddsängel för socialdemokraterna. Hur många
uppgörelser med socialdemokraterna tål folkpartiet egentligen? För några
år sedan hade ni en uppgörelse om försvaret. Nu har ni haft en skatteuppgö-
relse. Gränsskyddet skall folkpartiet göra upp med socialdemokraterna om
och även om konkurrenslagstiftningen.
Det finns också anledning att ställa frågan: Hur många sådana soloåk-
ningar från folkpartiets sida tål den andra delen av den allians som har gått
fram med ett gemensamt program som kallas Ny start för Sverige? Hur länge
kommer den andra delen av detta äktenskap att stillatigande se att folkpar-
tiet i fråga efter fråga gör upp med socialdemokraterna?
Den lagstiftning som nu läggs på riksdagens bord och som socialdemokra-
terna och folkpartiet tydligen är beredda att rösta igenom, innebär att man
skall ha förbud och att man också skall straffsanktionera ett förbud. Jag vill
ställa några frågor såväl till Gudrun Norberg som till Inga-Britt Johansson.
Vem skall ni straffa? Vem skall få fängelse? Är det de enskilda medlem-
marna i de kooperativa föreningarna? Är det styrelseledamöter, verkstäl-
lande direktören eller någon annan som ni skall utdöma straff för?
Herr talman! Till sist vill jag säga att om man vill sänka priserna på livs-
medlen, vilket det finns anledning att göra, skall man göra det med andra
medel än med de medel som nu föreslås. Vi kan rekommendera en sänkning
av momsen på livsmedel, som vi från centerns sida under många år har före-
slagit och som vi nu till sist kanske kommer att få ett positivt beslut om, inte
i år verkar det som, men till sist tror jag att vi kommer att segra på den punk-
ten.
Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till reservationerna
1,4 och 18.
Anf. 117 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Per-Ola Eriksson säger att folkpartiet agerar skyddsängel åt
socialdemokraterna. Han syftade då på de uppgörelser som har skett om
skattereformen och en del annat. Ja, det kan förvisso vara påfrestande att
göra upp med socialdemokraterna, det förnekar jag inte. Men det gäller att
hålla sig till vad som är sakligt riktigt och inte till vad som är taktiskt riktigt.
Om vi skall tala om uppgörelser med socialdemokraterna tror jag inte att
Per-Ola Eriksson har så förfärligt mycket att yvas över. Dessa frågor som
gäller bl.a. PBL finns det, såvitt jag minns, en uppgörelse mellan socialde-
mokraterna och centerpartiet. Och nu står ni också inför möjligheten att på
nytt göra upp med socialdemokraterna i en annan fråga som rör detta betän-
kande, nämligen en sänkning av matmomsen.
Per-Ola Eriksson talar också om det tillfälliga överskottet, säsongsvaria-
tioner, och undrar om vi minns vad vi sade för ett år sedan. Jo, det minns vi
visst. Och i det ingår faktiskt att jordbrukspolitiken, livsmedelsproduktio-
nen, också nu skulle få leva under ungefär samma regler som annan företag-
samhet. När det gäller säsongsöverskotten skriver utskottet i betänkandet:
Enligt utskottets mening är det viktigt att utvecklingen och hanteringen av
de säsongsmässiga överskotten av kött följs noga under övergångsperioden.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning pä livsmedels-
området, m.m.
139
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
140
Det torde i första hand vara en uppgift för jordbruksverket att göra en sådan
utvärdering. Det finns också anledning att följa i vilken utsträckning avsatta
medel används för att jämna ut säsongsvariationer. Om det vid utvärde-
ringen skulle framkomma att förekomsten av tillfälliga överskott av kött på
den svenska marknaden innebär allvarliga problem för prisbildningen, bör
regeringen återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder.
Jag tror att den som är bäst skickad att bevaka dessa frågor borde vara
jordbruksverket.
Jag skulle också vilja ställa en fråga till Per-Ola Eriksson när det gäller
hans syn på konkurrens mellan företag i övrigt. Jag vill peka på hur illa den
faktiskt stämmer med den uppfattning som Per-Ola Eriksson har när det gäl-
ler konkurrensskyddet på livsmedelssidan.
I reservation 1, som jag yrkade bifall till och som moderata samlingspar-
tiet, folkpartiet liberalerna och centerpartiet står bakom, står det så här:
”Endast om marknadsekonomin fungerar väl, dvs. utan att företagen
skyddas genom t.ex. protektionism, regleringar och kartellsamarbete, kan
företagen bli verkligt stabila och starka och därmed konkurrenskraftiga på
den internationella marknaden.”
Detta står Per-Ola Eriksson bakom, såvitt jag förstår. Det borde väl gälla
livsmedelspolitiken också? Jag kan inte förstå hur man kan ha en sektor un-
dantagen och ha en särskild reglering och en särskild lag för den sektorn.
Den konkurrenslag som blir särskild nu är temporär och skall övergå i den
generella så snart som denna kommer till.
Jag vill även läsa vad som står på s. 46 i motionshäftet, där centerpartiet i
en motion av Agne Hansson talar om byggbranschen:
”Byggbranschen domineras i dag av några få stora koncerner som ofta
själva äger andra företag i produktionskedjan.” - Det måste vara stora likhe-
ter med jordbruks- och livsmedelsproduktionen - ”Det kan ge rationalise-
ringsvinster men hämmar också konkurrensen. Det är nödvändigt att aktivt
förhindra sammanslagningar och uppkomsten av produktionskedjor och
samarbete i konsortier mellan de stora svenska byggföretagen. Mångfald och
konkurrens skall stimuleras.”
Det är alltså en centerpartimotion som jag citerar ur. Jag håller helt med
om detta. Det är fakta. Men det måste gälla hela det näringspolitiska områ-
det. Man kan inte ha undantag för en viss yrkeskår.
I en partimotion från centerpartiet står det: ”För att bibehålla en sund
konkurrens inom näringslivet och hindra att olika företag som redan har en
avgörande dominans inom en bransch eller en region får en så stark ställning
att det innebär risk för monopol och stark ägarkoncentration bör en fusions-
kontroll införas i Sverige.” Varför gäller detta inte livsmedelspolitiken?
Anf. 118 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill tacka Gudrun Norberg för att hon så vackert har cite-
rat ur våra motioner. Tack Gudrun! Hon valde också de avsnitt som jag själv
kunde ha citerat, om jag inte redan hade förbrukat min i förväg anmälda
debattid. Vi står för detta.
Så säger Gudrun Norberg att hon vill ha samma regler för livsmedelsområ-
det som för annan verksamhet. Det tycker också jag. Men varför inför då
Gudrun Norberg och folkpartiet en särlagstiftning på livsmedelsområdet?
Det enda som Gudrun Norberg och folkpartiet har fått med i uppgörelsen
över en kaffekopp efter näringsutskottets sammanträde är att man skall följa
denna verksamhet noga. Det var en väldigt liten ersättning man fick för att
man hjälper socialdemokraterna att slussa detta förslag genom riksdagen.
Jag håller med Gudrun Norberg om att vi skall avskaffa regleringar. Men
om Gudrun Norberg skall vara logisk, borde hon inte införa en ny reglering.
Nu föreslår ju Gudrun Norberg och folkpartiet en särskild reglering, fastän
de i andra sammanhang talar om avreglering. Riksdagen beslöt i fjol att avre-
glera jordbruket och jordbrukspolitiken. Då skall man inte ett år senare in-
föra en ny lagstiftning på detta område.
Jag vet att Gudrun Norberg är kooperativt intresserad och engagerad. Jag
tror faktiskt att hon innerst inne tycker att folkpartiet har gjort fel, men hon
är tvungen att försvara en dålig sak, som en av hennes partikolleger har gjort
upp om med socialdemokraterna. Jag beklagar detta, men så kan det ibland
gå-
Anf. 119 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag måste nog göra Per-Ola Eriksson besviken på denna
punkt. Jag är inte i otakt med folkpartiets politik när det gäller livsmedels-
konkurrensen, som vi nu diskuterar. Inte alls. Jag tycker inte att Per-Ola
Eriksson skall håna oss för någon kaffekopp i samband med skrivningen om
jordbruket. Det var varken någon kaffekopp eller någon avgörande skriv-
ning i detta paket.
Det som har lett folkpartiet till det slutliga ställningstagandet är det sakligt
riktiga i det som jag har framhållit i mina citat tidigare. Det gäller att få en
enhetlig konkurrenspolitik för hela näringslivet. Eftersom jordbrukets regle-
ring nu försvinner från den 1 juli, är det viktigt att sätta in anpassningen till
det marknadsekonomiska samhället så snart som möjligt. Jag tror att ni gör
jordbrukarna en otjänst med att försöka förhala och bromsa utvecklingen.
Även om det är smärtsamt och jobbigt för lantbrukarna med avreglering
och att få konkurrenslagstiftning, är det bättre att de kan anpassa sig nu i
lugn och ro inom Sveriges gränser än när de har hamnat i den svåra konkur-
renssituationen inom EG. Det är bättre att vi har ett stabilt jordbruk den
dagen. Jag hoppas att det svenska jordbruket skall kunna stå starkt i den
konkurrensen.
Anf. 120 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag beklagar att folkpartiet var skyddsängel åt socialdemo-
kraterna i denna fråga. Det var möjligt att skjuta på ärendet till hösten. Det
fanns stöd från moderaterna, vänsterpartiet, miljöpartiet och centern för en
sådan linje. Då hade vi haft konkurrenskommitténs slutbetänkande, Då
kunde vi ha infört en samlad lagstiftning för hela detta område. Nu tvingas
jordbruket utsätta sig dels för beslutet i fjol, dels för ett nytt beslut. Såsom
en följd av EES-avtalet kan det bli fråga om ett beslut och genom svenskt
medlemskap i EG kanske ytterligare ett beslut. Detta, Gudrun Norberg,
skapar inte den stabilitet och den långsiktighet som vi i andra sammanhang
är överens om skall gälla för näringslivet.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
141
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
Talmannen anmälde att Gudrun Norberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
142
Anf. 121 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 3, 7,19
och 22, men jag står bakom alla de reservationer där mitt namn anges.
Jag vill inleda med att påpeka att detta betänkande, som framgår av rubri-
ken, handlar om livsmedelslagstiftningen. Men det handlar också om mono-
polverksamhet i allmänhet och även om s.k. naturliga - vanligen tekniska-
monopol. De ingår i rubrikens ”m.m.” och är minst lika viktiga som livsme-
delskonkurrensen.
Man vill gärna göra miljöpartiet till ett enfrågeparti. Vi borde väl då av-
hålla oss från att diskutera sådana här frågor som konkurrenslagstiftning och
monopol. Det är fel - dubbelt fel. Den gröna rörelsen står inte bara för att
bevara den natur som vi alla för vår överlevnad är helt beroende av. Den
gröna rörelsen står också för en långsiktig mänsklig solidaritet, som hela ti-
den vill ta med kommande generationers intressen och intressena hos de fat-
tiga 80 % av världens befolkning i de praktiska poli tiska avgörandena.
Slutligen har vi en stark känslaJföfsolidaritet och rättvisa även i vårt eget
land, där vi alla måste minska våra anspråk på jordens resurser. Det gäller
då i första hand dem som förbrukar mest: de någorlunda välsituerade.
Allt detta vill vi åstadkomma genom generellt verkande regler inom mark-
nadsekonomins ram och avvisar mycket av den detaljstyrning som socialde-
mokratin sedan gammalt tillämpar och som dess värre ofta har visat sig lön-
sam i fiskafänget efter röster.
Vår generella politik borde vid det här laget vara välkänd, men eftersom
den ännu inte är accepterad så upprepar jag den. Genom minskad skatt på
arbete - jag vill ånyo påminna om våra förslag om kraftigt minskade arbets-
givaravgifter - samt ökad skatt på energi, skadliga utsläpp och råvaror vill vi
förmå människorna att hushålla med det som mänskligheten har ont om men
sluta att spara på den tillgång som är underutnyttjad och ständigt förnyas,
nämligen mänsklig arbetskraft. Allt detta är väl förenligt med en marknads-
ekonomi där man erkänner att skatter och kollektiv solidaritet också är nöd-
vändiga i ett mänskligt samhälle.
Konkurrens är ett naturligt och viktigt inslag i varje samhälle som vill ut-
nyttja sina resurser. I konkurrensen får människan en vilja att prestera mera
både för egen del och för det kollektiv hon tillhör. Detta är legitima uttryck
för konkurrensen som ökar produktivitet och kreativitet.
Detta är numera allmänt erkänt och tycks nästan vara den enda och hela
sanningen om människans väsen. Det är ett framsteg att vänstern i stor ut-
sträckning accepterar detta. Samtidigt har det lett till att vi i miljöpartiet
tvingas efterlysa en mera balanserad syn på mänskligt samarbete, nämligen
att erkänna människans vilja att samverka i kollektiv, att uppoffra för det
gemensamma bästa och för de svagas bästa, kort sagt det kristna budskapet:
”Bären varandras bördor, så uppfyllen i Kristi lag”.
Konkurrensyran har gripit både regering och borgerlighet och har lett till
att man tycks vara totalt blind för de områden där konkurrensen inte kan
fungera. Man föreställer sig att den kan finnas överallt. Detta har lett till en
omfattande vanskötsel av de statliga och kommunala verksamheter som ut-
gör s.k. naturliga monopol. Man låter ledarna för dessa verksamheter om-
bilda dem till aktiebolag där de utan kontroll kan ta ut monopolvinster som
de sedan i samma företag kan använda för att starta konkurrensutsatta verk-
samheter.
Det gäller de rikstäckande naturliga monopolen: telefonnät, posttjänst,
järnvägsnät, vägnät, elnät. Lokalt gäller det VA-nät, eldistribution, fjärr-
värme, kabel-TV, gatunät, vägbelysning och en hel del annat tekniskt.
Det är uppenbart att de gamla partierna i den allmänna marknadsekono-
miska yran har tappat kontrollen. I dag är det uppenbart att televerket, Vat-
tenfall och Posten styr regeringen och inte tvärtom. Liknande förhållanden
råder ofta ute i kommunerna. Under intryck av den ekonomiska kris som
både stat och kommuner upplever har det blivit en universalmedicin att bola-
gisera verksamheten utan att man beaktar de långsiktiga monopolriskerna.
Det är därför som vi i enlighet med reservation 7 har föreslagit en grundlig
utredning om naturliga monopol, ett förslag som vi för övrigt ställt i ett antal
motioner som ständigt behandlas med samma nonchalans. Inga-Britt Jo-
hansson, jag skulle verkligen vilja höra vad socialdemokratin egentligen an-
ser om naturliga monopol. Jag har interpellerat industriministern och inte
fått något särskilt upplysande svar.
Den tilltagande internationaliseringen och storskaligheten av företagsam-
heten som i effektiviseringens namn pågår och uppmuntras av de gamla grå
partierna ser vi i miljöpartiet med stor oro. Det leder till sämre konkurrens,
det leder till ökad resursförbrukning, särskilt när det gäller transporter, vil-
ket är naturligt. Ju storskaligare, desto längre väg mellan producent och kon-
sument, desto mera transporterande fram och tillbaka mellan olika special-
tillverkningar.
Transportområdet är ett av industrivärldens största miljö- coh resurspro-
blem. Storskaligheten i multiföretagen leder till sämre beslutsfattande ge-
nom att de som fattar besluten finns allt längre bort från den fysiska och
mänskliga verklighet som berörs av besluten. Den leder naturligtvis för de
anställda till ökad alienation. Även för samhället i stort leder det till aliena-
tion. Människor vet inte varifrån de livsnödvändiga varorna egentligen kom-
mer. Det leder till minskad självtillit och trygghet.
Därför bör det internationella fusionerandet bromsas liksom det svenska.
Vi behöver en kraftfullare lagstiftning mot konkurrenshämmande fusioner
och vi behöver lagliga möjligheter att bryta upp existerande företag på områ-
den där monopol håller på att uppstå. Detta framgår av reservationerna 4
och 6.
Så till livsmedelsområdet. Vi delar i och för sig regeringens uppfattning
att jordbrukskooperationen på vissa områden blivit alltför dominerande och
grundlagt en monopolistisk prissättning, som staten genom jordbruksregle-
ringen välsignat. Vi har sedan längre krävt att enskilda producenter och små
kooperativ skulle skyddas av staten från ren diskriminering från den stora
kooperationens sida.
Vi kan dock inte acceptera regeringens tillvägagångssätt när den vill införa
en speciallagstiftning på livsmedelsområdet före den konkurrenslagstiftning
som förbereds på andra områden och som är minst lika önskvärd där. Det
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
143
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning pä livsmedels-
området, m.m.
gäller bi.a. livsmedelsgrossister och detaljförsäljare inom livsmedelsområdet
samt inom bygg- och entreprenadsektorn och byggvarubranchen. För att
inte tala om vitvaror när det gäller vissa produktgrupper.
Regeringens lagförslag framläggs utan några som helst konsekvensanaly-
ser. Vi får inte ens veta hur mycket billigare man föreställer sig att livsmedlen
skall kunna bli genom lagstiftningen. Det är en oförskämdhet inte bara mot
bönderna att lägga fram ett sådant här förslag utan konsekvensanalys, det är
en oförskämdhet mot hela, svenska folket som älskar sina ängar och hagar
och vill att kulturlandskapet skall få leva. Det är alldeles uppenbart att det
här lagförslaget får konsekvenser just när det gäller kulturlandskapet.
Genom 1990 års livsmedelspolitiska beslut grundläde de grå partierna i
riksdagen en stor nedläggning av svensk åkerjord, granplantering och för-
buskning, särskilt i glesbygd. Man missade chansen att vrida utvecklingen
åt rätt håll, i riktning mot ett mer biologiskt, sunt, extensivt och ekologiskt
jordbruk.
Föreställningen att man skulle få billigare livsmedel genom att hindra bon-
dekooperationen att finansiera gemensam export är dessutom med all san-
nolikhet fel. Livsmedelspriserna torde sättas av utlandskonkurrensen och
därmed av gränsskyddet. Om bönderna tvingas att exportera vissa kvantite-
ter med förlust, har de ingen möjlighet att finansiera den genom att höja det
inhemska priset.
Vill man ha ned det inhemska priset, kan man - som redan sagts flera
gånger här i dag och som miljöpartiet har föreslagit allt sedan 1982 - sänka
momsen på maten. Vi har föreslagit sänkt moms på basmat och motsvarande
höjning av andra varor. Att minska skatten på det mest oumbärliga, nämli-
gen mat, och höja den på sådant som är mera umbärligt är enligt vår mening
ett riktigt och sunt beslut. Dessutom vill en stor majoritet av svenska folket
ha det så. Varför kan då inte svenska folket få det så som man vill ha det?
Per-Ola Eriksson sade någonting som jag gärna vill kommentera. Han ta-
lade om EG och konkurrenslagstiftningen. I och för sig tycker vi miljöpartis-
ter att om EG har bra lagar skall vi naturligtvis så snart som möjligt ta efter
och lära av dem. Nu är det väl inte säkert att de beloppsgränser som gäller i
EG är lämpliga för Sverige. Det kan hända att vi behöver andra belopps-
gränser i ett litet land med mindre marknader, speciellt för det som inte så
lätt kan röra sig över gränserna.
Men Per-Ola Eriksson talar om när vi blir medlemmar av EG. Vi vet inte
om vi blir medlemmar. Jag skulle föreslå att Per-Ola Eriksson ändrar sitt
språkbruk och säger om vi blir medlemmar i EG.
Vi vet inte om vi blir insläppta i EG, även om det finns många som säger
att vi blir det. Vi vet inte om svenska folket i en folkomröstning kommer att
rösta för att vi skall gå in i EG. Vi vet alltså inte så mycket, och jag tycker
inte att vi skall med något slags ordmagi försöka övertyga folk att detta är
bara en tidsfråga, utan det är en öppen fråga.
Jag håller däremot med Per-Ola Eriksson när det gäller folkpartiets sam-
arbete med socialdemokratin. Det är klart att det är en intressant fråga hur
mycket samarbete man tål. Men i morgon skall vi ju tala om centerns samar-
bete med socialdemokratin på energiområdet. Då får vi anledning att tala
144
om hur mycket samarbete centerns trovärdighet tål på detta område. Cen-
tern har ju tidigare velat profilera sig som ett miljöparti på energiområdet.
Herr talman! Det behövs en konkurrenslagstiftning på miljöns och solida-
ritetens villkor. I det avseendet har utskottet enligt min uppfattning inte
lyckats åstadkomma några som helst framsteg genom det föreliggande be-
tänkandet.
Jag yrkar bifall till de reservationer jag redan nämnt. Bifalls de, skulle
ändå något ske som pekar mot en ökad omsorg om naturen och ett mera
solidariskt samhälle.
Anf. 122 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Först ett tack till Nic Grönvall för de vänliga orden. Det var
för väl att vi fortsatte vidare till samma utskott, så att vi kan fortsätta att ha
våra konsumentvänliga debatter i näringsutskottet nu.
Däremot vill jag inte hålla med om att en ren marknadsekonomi utan re-
gleringar är enbart till fördel för konsumenterna. Det är väl också skälet till
att man i de allra flesta länder, även i dem som är mer marknadsekonomiskt
inriktade än Sverige, har regler som rättar till de felaktigheter som mark-
nadsekonomin brukar ställa till med.
Jag vill börja med att yrka bifall till hemställan i näringsutskottets betän-
kande och avslag på samtliga reservationer. Första delen av betänkandet och
reservationerna 1-16 behandlar frågor om förstärkt konkurrenspolitik med
utgångspunkt bl.a. i propositionen Näringspolitik för tillväxt och ett antal
motioner i anslutning till den samt ett antal motioner från allmänna motions-
tiden.
Vi är ju tydligen inom alla partier helt överens om att vi behöver ha en
fungerande konkurrenssituation inom alla branscher. Vad vi däremot inte är
överens om är i vilken utsträckning vi kan avvakta konkurrenskommitténs
arbete. Större delen av dess arbete kommer att redovisas i sommar. Sedan
följer en remissomgång, och därefter skall den regering som tillträder efter
valet skriva en proposition. Det tar alltså en viss tid, men väldigt mycket är
på gång.
Jag kan för tids vinnande bara konstatera att i stort sett samtliga frågor
som tagits upp under det här avsnittet kommer att behandlas av konkurrens-
kommittén eller har behandlats i andra utredningar. Kommittén kommer
också att få ett förlängt förordnande för att utreda konkurrensfrågorna inom
den offentliga sektorn, främst inom kommunerna, vilket kanske kan vara
ett litet svar till Lars Norberg. Det är alltså ett arbete som sätts i gång med
omedelbar verkan när man har skrivit färdigt det nu pågående betänkandet,
vilket, om jag är riktigt underrättad, sker nästa vecka.
Vi kan alltså se fram emot ett förslag om en moderniserad konkurrenslag.
I arbetet härmed ingår också förslag om myndighetsstrukturen inom konkur-
rensområdet.
Den andra delen av betänkandet behandlar proposition nr 147 om en för-
stärkt konkurrens på livsmedelsområdet. Debatten i det avseendet är egent-
ligen en fortsättning på den debatt som har hållits här under flera timmar
om jordbruksfrågorna och i vilken man också berörde denna fråga vid flera
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
145
10 Riksdagens protokoll 1990/91:128
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
146
tillfällen. Huvudfrågan är hur förra årets beslut om förändring och avregle-
ring av jordbrukspolitiken skall kunna få genomslag i konsumentpriserna.
De frågor som berörs i denna proposition är förbud mot marknadsdelning
och exportsamverkan. Den kritik mot förslagen som framförs i reservatio-
nerna riktar sig dels mot tidpunkten för genomförandet, dels mot att endast
en del av livsmedelskedjan berörs. Men i båda de här frågorna är förslagen
avhängiga av genomförandet av avregleringen av jordbruket. Om det skall
bli någon egentlig effekt i konsumentledet måste dessa frågor få genomslag
samtidigt som avregleringen sker. Därför kan vi inte avvakta konkurrensut-
redningen. Det kommer att ta kanske ett år innan den är klar med den kom-
mande konkurrenslagstiftningen.
Jordbruksutskottet får väl betraktas som den verkligt sakkunniga instan-
sen på det här området. Egentligen tycker jag att det är märkligt att det inte
har fått behandla frågan fullt ut. Det har dock avgivit ett yttrande till närings-
utskottet, och näringsutskottets majoritet instämmer i stort sett i den be-
dömning som jordbruksutskottet har gjort. Jordbruksutskottets mening är
alltså att det är angeläget att införa ett förbud mot gemensam finansiering av
underskott vid export av jordbruksproduker. Varken det eller näringsutskot-
tets majoritet kan finna att förslaget skulle vara särskilt oklart formulerat.
Som Gudrun Norberg påpekade har vi också skrivit in nödvändigheten av
att lantbruksstyrelsen följer utvecklingen på köttsidan.
Nic Grönvall och flera andra talare har tagit upp frågan om sektorslagstift-
ning. En sådan berör bara en del i det hela, och det hade naturligtvis varit
önskvärt att få en lagstiftning som rör hela livsmedelskedjan från producent
till konsument vid ett och samma tillfälle. Det var nu tyvärr inte möjligt, av
det skäl som jag nämnde tidigare, dvs. nödvändigheten av att de beslut som
vi träffade förra året får direkt genomslag.
Per-Ola Eriksson kan knappast neka till att även om det nu råkar vara
så att en del av - inte allt - verksamheten i de branscher som berörs drivs i
kooperativ form, kan vi inte bortse från att det i vissa delar råder en mono-
polliknande situation. Konkurrenskravet måste gälla även om verksamheten
råkar vara kooperativ.
Som Per-Ola Eriksson mycket väl vet stöder jag den kooperativa verksam-
heten i alla lägen där det är försvarbart. I det här fallet tycker jag inte att
man kan göra undantag för kooperationen. På samma sätt kommer vi för-
modligen att få ta ställning till konsumentkooperationen när det gäller en
del av de frågor som kommer upp i samband med konkurrenskommitténs
förslag.
Kooperativ kan aldrig bilda monopol, sade Per-Ola Eriksson. Men vad
kallar han då den situation som råder exempelvis inom mjölkbranschen? I
vart fall är den monopolliknande, och det är små möjligheter för någon ny
intressent att ta sig in i den branschen.
Detsamma gäller på slakterisidan. För ett par månader sedan fick vi upp-
leva att de småslakterier som har byggts upp utsattes för att de stora slakte-
rierna gjorde illojala uppköp för att de förra inte skulle kunna få produktle-
veranser. Inte heller det är något som främjar konsumentpriserna. Det är
konsumenterna som får betala de överpriser som Scan i det fallet betalar till
djurprodukterna.
Jag tror att när den här lagstiftningen väl har satts i sjön och börjat fun-
gera, så att man verkligen får se hur den används, kommer mycket av oron
att lägga sig.
När det gäller exportsamverkan finns det riktlinjer som säger att ca 25 %
av marknaden kan samverka. Därutöver blir det för stora koncentrationer.
Vi har när det gäller marknadsdelning sagt att det i vissa fall kan vara angelä-
get att se litet mildare på regleringen.
Jordbrukets myndigheter kommer att följa utvecklingen av exportfinan-
sieringen, och jag är övertygad om att vi när vi diskuterar den här frågan
nästa gång kommer att se att den har haft en gynnsam effekt för konsumen-
terna. Det är faktiskt också det som är meningen. En avsikt med avregle-
ringen på jordbrukssidan är ju att den skall få genomslag även i konsument-
priserna.
Anf. 123 NIC GRÖNVALL (m) replik:
Herr talman! Det är tydligen så att den sena timmen kräver sin tribut även
av en stridbar kvinna som Inga-Britt Johansson. Det var ett matt försök att
försvara regeringens position som vi fick lyssna till.
Jag lade fram fem goda grunder för att moderata samlingspartiet tagit den
ställning som vi tagit när det gäller den livsmedelspolitiska lagstiftningen.
Inte någon av dessa punkter fann Inga-Britt Johansson skäl att beakta. Det
lagstiftningsförslag som regeringen framlagt har ett innehåll som jag såsom
politiker och yrkesman på det juridiska fältet med stor glädje ser fram emot
att få arbeta med i framtiden. Inga-Britt Johansson sade att när det väl har
satts i sjön och börjat fungera blir allting så bra. Jag ser i den lagstiftningens
brister enastående möjligheter för fingerfärdiga jurister att manipulera de
avsikter som möjligen kan ha funnits, och det är ett mycket starkt skäl för
att denna lagstiftning inte borde ha kommit nu.
Vi står inför internationella rörelser på det livsmedelspolitiska området
som vi mycket väl hade kunnat avvakta. Vi har sagt till livsmedelsindustrin
bl.a. att dess roll skall spelas i ett internationellt scenario där man erbjuds
en marknad på omkring 340 miljoner människor, men alldeles klart är att
den livsmedelspolitiska industrin måste få tillfälle att växa sig stark genom
att exempelvis samverka i export.
Herr talman! Inga-Britt Johanssons inlägg var inte mycket till stöd för den
majoritet som har formulerat näringsutskottets betänkande.
Anf. 124 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Inga-Britt Johansson försökte, om jag förstod henne rätt, att
lugna mig med att konkurrenskommittén kommer att ta upp frågan om de
tekniska monopolen. Jag vill gärna att hon bekräftar detta. Jag tycker att
det är viktigt, eftersom detta såvitt jag förstår är ett nästan totalt försummat
område. Man får icke blanda ihop monopolverksamhet och konkurrens-
verksamhet i samma företag, i varje fall inte om det är offentligägt. När det
gäller tekniska monopol finns det mycket starka skäl för att de skall stå på
ett eller annat sätt under demokratisk kontroll och skall verka med stor öp-
penhet.
Så sker inte i dag. Vattenfall köper upp detaljdistributioner i olika kom-
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
147
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
148
muner och behärskar därigenom totalt priset på elektricitet. Naturligtvis vet
de var vissa smärtgränser går så att det inte blir uppror i kommunen. Det är
ett osunt system att ett företag som nu håller på att bolagiseras och sitter i
Stockholm, skall äga detaljdistributionen i låt oss säga min gamla hemkom-
mun, Finspång, och sätta elpriser där enligt sina godtyckliga bedömningar. I
den allmänna kommunala ekonomiska krisen säljer kommun efter kommun
ut sina elverk till Vattenfall för att skaffa pengar till andra investeringar.
Detta är ett exempel på hur man totalt försummar problematiken kring na-
turliga monopol.
När det sedan gäller exportfinansieringen och livsmedelslagstiftningen ef-
terlyser jag fortfarande konsekvensanalyser. Det finns ingen konsekvens-
analys, och jag tror att föreställningen att det uppstår stora vinster om man
skulle hindra jordbrukskooperationen att gemensamt finansiera viss export
är felaktig. Ingen har sagt mig varför det skulle leda till höjda livsmedelspri-
ser. Jag tror att priserna sätts av utlandskonkurrensen och ingenting annat.
Vi tycker, liksom flera andra, att den här lagstiftningen inte skall sättas i sjön
nu, utan först när konkurrenskommittén har jobbat färdigt med de andra
områdena.
Anf. 125 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag skall fatta mig kort eftersom kvällen är sen. Jag har vid
ett antal tillfällen haft anledning att samarbeta med Inga-Britt Johansson om
kooperativa frågor. Av den anledningen känns det litet otillfredsställande i
kväll att Inga-Britt Johansson har svikit den linje som hon annars har arbetat
för. Jag tror att hon tycker det själv också. Hon gjorde ett närmast pliktskyl-
digt försök att yrka bifall till utskottets betänkande och därmed även till re-
geringens förslag.
Hon sade att man inte kan avvakta med konkurrensutredningen. Egentli-
gen kan man det. Det finns även skäl att göra det för att få en samlad lagstift-
ning på det här området. Men det är nog så, Inga-Britt Johansson, att 1990
års jordbrukspolitiska beslut inte riktigt blev som den socialdemokratiska re-
geringen ursprungligen hade tänkt sig.
Det blev en majoritet här i riksdagen som korrigerade i regeringens för-
slag. Nu försöker man, ett år senare, att korrigera det och att ta igen det man
inte hann göra i fjol. Det skapar ryckighet och leder till särbehandling.
Sedan säger Inga-Britt Johansson att man inte skall göra undantag för
kooperationen. Men det är ju just precis det ni gör. Ni gör undantag för koo-
perationen på ett speciellt område. Varför gör ni det? Vad finns det för an-
ledning att göra detta undantag när vi har en konkurrenslagstiftning som gäl-
ler för det här området från den 1 juli? Räcker det inte med den konkurrens-
lagstiftningen? Tror ni inte på den? Eller vad beror det på?
Jag började med att säga att vi har samarbetat i några frågor när det gäller
att stärka stödet till kooperativ utveckling och agerat för att få fram de peng-
arna. Jag vill ställa en fråga till Inga-Britt Johansson: Hur känns det nu att
bara några månader senare agera i en fråga som går stick i stäv med de inten-
tioner som vi haft i andra sammanhang? Hur känns det att göra ett avsteg
från de kooperativa principer som Inga-Britt Johansson i andra sammanhang
bekänner sig till? Jag tycker att det är allvarligt att socialdemokraterna, som
ibland talar om kooperation, på det här sättet försöker bidra till att riva
broar mellan de partier som arbetar för en kooperativ utveckling och för de
kooperativa företagen, som är en viktig del i svenskt näringsliv.
Anf. 126 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Som jag sade i mitt inledningsanförande har vi i folkpartiet
liberalerna många gånger ställt krav på att man skall avreglera i den offent-
liga sektorn, att man skall bryta monopolen, att man skall ha enskilda alter-
nativ och uppmuntra enskilda initiativ. Varför gäller inte de här orden om
konkurrens, som är så viktiga i näringslivet, även i den delen? Det är också
en form av näringsliv och företagande att driva daghem, ålderdomshem,
hemtjänst osv.
I dagens betänkande står det: ”En väl fungerande konkurrens i näringsli-
vet är, enligt utskottets mening, en förutsättning för att en dämpning av infla-
tionen och en ökad tillväxt i ekonomin skall kunna åstadkommas.---På
vissa marknader kan befaras att dominansen från ett eller ett fåtal företag
innebär att konkurrensen i inte oväsentlig utsträckning påverkas negativt.”
Detta gäller ju i allra högsta grad den offentliga sektorn. Jag undrar vilket
försvar Inga-Britt Johansson har för att man inte vill tillämpa en fungerande
konkurrens även på det området. Det gjorde mig mycket nyfiken när Inga-
Britt Johansson talade om konkurrenskommittén, som tydligen håller på att
få något tilläggsdirektiv, eller hur jag skall tolka det, som innebär att man
också skall se över den offentliga sektorn. Tolkar jag det här för positivt?
Kan det komma att beröra statsbidragen? Det gällde i första hand kommu-
nerna, sade Inga-Britt Johansson. Kan det beröra statsbidragsreglerna, kan
det beröra sådana frågor som gör att man nu verkligen också öppnar den
offentliga sektorn för privata alternativ? Är regeringen beredd att i det här
sammanhanget ändra på plan- och bygglagen i de avseenden som jag berörde
här tidigare? Jag förstår att det hela tiden har varit en besvärande debatt
för socialdemokraterna om den offentliga sektorns monopolställning. Det
skulle vara intressant att få höra Inga-Britt Johansson redogöra för de planer
som man har när det gäller konkurrenskommittén och om socialdemokra-
terna äntligen har ändrat uppfattning på den här punkten.
Anf. 127 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Nic Grönvall är väl förmodligen lika trött som jag, eftersom
Nic Grönvall inte hörde att jag kommenterade schablonlagstiftningen, att
jag kommenterade att det skulle vara emot 1990 års beslut, att jag kommen-
terade om näringen skulle få bygga sin egen struktur eller inte och att jag
också sade att enligt jordbruksutskottet är det inga svårigheter att genom-
föra det här. Däremot sade jag ingenting om att det inte tar hänsyn till EG.
Det kan jag kommentera nu. Mig veterligt är det inte så att man har likadana
regler inom alla EG-stater. De ser nog väldigt olika ut. Det görs försök att
få fram gemensamma regler, men ännu har man inte fått det. Eller har jag
fel?
När det gäller konkurrensutredningens tilläggsdirektiv är jag ledsen att jag
inte kan säga vad de slutgiltiga direktiven innehåller. Jag vet att man höll på
att arbeta med dem i slutet av förra veckan. Jag vet att de rör den offentliga
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
149
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
150
sektorn, främst kommunerna, och konkurrensneutraliteten, men än så länge
är det allt jag vet. Jag kan alltså inte upplysa Gudrun Norberg och inte heller
Lars Norberg mer om detta.
Jag skulle vilja ge Lars Norberg några kommentarer när det gäller vad han
kallar de naturliga monopolen och möjligheterna att köpa in andra saker.
Ett exempel är att statens järnvägar fick mycket bestämda riktlinjer ifrån
riksdagen om vad man fick lov att göra och inte göra. De har påpekat beho-
vet av att kunna få möjligheter att utveckla hela resetjänsten som sådan. Vi
har tittat på den här frågan i riksdagens revisorer. Vi kunde instämma i vad
man sade från SJs sida, att det var nödvändigt att kunna erbjuda hela rese-
projektet, om man skulle kunna konkurrera med exempelvis andra reseföre-
tag. Där finns inte någonting som är helt självklart. Jag tror inte att
konkurrensutredningen har fått något uppdrag att titta på de frågorna, utan
jag tror att det blir de frågor som ligger närmare kommuner och landsting,
t.ex. barnomsorg, sjukvård och liknande.
Jordbruksutskottet har, Per-Ola Eriksson, påpekat möjligheterna för koo-
perationen att även i framtiden utveckla samarbetsformer. Jag kan bara in-
stämma i deras påpekande. Jag kan inte försvara ett monopol, även om det
är i kooperativ form.
Anf. 128 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag välkomnar naturligtvis tillläggsdirektiven till konkur-
renskommittén ur den synpunkten att det är viktigt om socialdemokraterna
ändrar uppfattning i de här frågorna när det gäller brytande av den offentliga
sektorns monopol.
Samtidigt måste jag faktiskt le litet grand åt socialdemokraternas annars
så bestämda motstånd mot att man i slutskedet på en utredning kommer med
tilläggsdirektiv. Det har många gånger framförts sådana förslag från opposi-
tionens sida, men det har alltid hävdats att när en utredning befinner sig i
slutskedet kan man inte komma med några tilläggsdirektiv. Gäller det här
även förändringar i tidsplanen? Kommer ett konkurrenslagförslag som skall
bli resultatet att fördröjas i tiden med anledning av tilläggsdirektiven?
Anf. 129 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Statens järnvägar är icke ett typiskt naturligt monopol. Det
kan tillåtas - vilket förekommer i många andra länder - att flera olika företag
får använda samma räls. Banverket däremot är ett typiskt naturligt mono-
pol. Inget företag kommer att sätta upp konkurrerande järnvägsspår paral-
lellt med dem som nu existerar. Det tror jag att jag kan garantera. Statens
järnvägar är inget bra exempel på ett naturligt monopol. Det vore kanske
önskvärt att statens järnvägar fick konkurrens. Det går som sagt i andra län-
der, och det skulle kunna gå i Sverige också.
När det för övrigt gäller jordbrukslagstiftningen har jag mycket svårt att
tro att det skulle vara så förfärligt bråttom. Det har inte heller i debatten
framförts några teorier om hur mycket pengar konsumenterna tjänar på att
man inför denna - som Nic Grönvall mycket riktigt påpekade - mycket lud-
diga lagstiftning. Inga-Britt Johansson talade om diverse möjligheter till un-
dantag om de konkurrerande företagen inte är av en viss storlek osv. Det
verkar vara ett hastverk, som även av det skälet skulle tjäna på att ligga till
sig och överarbetas.
Anf. 130 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill bara till sist säga till Inga-Britt Johansson att när hon
nästa gång talar om kooperation och vikten av att främja kooperation kom-
mer jag inte att tro på hennes ord på samma sätt som jag har gjort tidigare.
Jag kommer att tro att det bara är en läpparnas bekännelse. Om Inga-Britt
Johansson menar allvar med att vilja främja kooperationen och vilja ha en
lagstiftning som är lika för alla företag i det här landet oavsett om de är stat-
liga eller kooperativa, skulle hon inte agera så som hon gör i denna kam-
mare. Men det kanske är så att hon är härtill nöd och tvungen. Herr talman!
Jag beklagar det.
Anf. 131 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag försäkrar Per-Ola Eriksson att oavsett om han tror på
mig eller inte kommer jag att fortsätta att jobba för kooperationen på det
sätt som jag har gjort hittills sedan jag kom in i riksdagen.
Såvitt jag vet, Gudrun Norberg, skall konkurrenskommittén jobba med
sitt slutbetänkande utifrån de tidigare direktiven under en tvådagarssittning
i nästa vecka, då den skall bli färdig härmed. Anledningen till att man har
fått tilläggsdirektiv torde vara att även om regeringen under ett antal år har
talat om behovet av att man inom kommuner och landsting använder sig av
beställarmöjligheten för att få in andra utförare i verksamheten, har den
kanske inte fått det genomslag som man hade hoppats på. Även Gudrun
Norberg måste ha konstaterat att det under ett flertal år har pågått en upp-
luckring av det offentliga monopolet på olika områden.
Vad som däremot inte är aktuellt och som jag hoppas att vi slipper se är
en direkt privatisering av olika offentliga verksamheter. Varken jag eller de
flesta andra socialdemokrater har något emot privata entreprenörer i den
offentliga sektorn.
Anf. 132 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Denna debatt rör till vissa delar konkurrensen på livsmedels-
området och kan och bör från dessa aspekter ses som en fortsättning på den
debatt som vi tidigare fört här i kammaren om gränsskyddet för livsmedel.
Det är också de aspekter som jag tänker beröra i mitt anförande.
Kapitalismens problem är inte att den bygger på konkurrens utan att kon-
kurrensen så snabbt upphävs eller snedvrids. Konkurrensen är till för konsu-
menterna, sade den förste debattören här. Det är naturligtvis så i teorin, men
i praktiken vet vi att det långt ifrån alltid är så. Jag tycker att just livsmedels-
sektorn är ett mycket talande exempel på hur konkurrensen förvrids och blir
en skenbar konkurrens. Inom livsmedelssektorn konkurrerar man i mycket
hög grad med redskap som i själva verket fördyrar livsmedelsprodukterna
för konsumenterna. Det gäller kostsamma reklamkampanjer som t.ex. ra-
battkuponger. Det gäller reklam som riktar sig till detaljisterna, livsmedels-
handlarna, som är mycket kostsam och medför att små aktörer och försäljare
har svårt att hävda sig. Det gäller även kostsam reklam som vänder sig direkt
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
151
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Konkurrenslagstift-
ning på livsmedels-
området, m.m.
152
till konsumenterna. Man konkurrerar med stora, vackra butiksytor, och man
konkurrerar genom att ta in andra produkter i sortimentet, vilka som inte
har någonting med livsmedel att göra. Man konkurrerar med öppethållande.
Det är en lång rad konkurrensredskap som i själva verket fördyrar produk-
terna.
Man konkurrerar i mycket liten utsträckning med kvaliteten på livsmedel
eller med priserna. Detta måste självfallet åtgärdas, och det måste åtgärdas
inom hela livsmedelssektorn. Man kommer inte åt detta med den mycket
begränsade lagstiftning som föreslås i den här propositionen och som nä-
ringsutskottet nu föreslår att riksdagen skall besluta om.
Ifrån vänsterpartiets sida har vi ingen onyanserad syn på konkurrensen.
Vi anser att den är nödvändig och att den skall hävdas med hjälp av en skärpt
konkurrenslagstiftning. Men vi inser givetvis också att denna konkurrens
inte är det allena saliggörande. Vi har långt ifrån ställt upp på tanken att
samhället skulle frånhända sig sitt fortsatta ansvar på livsmedelsområdet.
Jag vill särskilt yrka bifall till reservation nr 18.
Den senaste tidens debatt kring matpriserna och livsmedelsproduktionen
har haft det goda med sig att det nu faktiskt sker en bättre prisövervakning
från de prisövervakande myndigheternas sida. Det starkare trycket från kon-
sumenterna har också lett till - ännu så länge dock mest i ord - en ökad ly-
hördhet från livsmedelsgrossisternas och de stora kedjornas sida när det gäl-
ler prispressen. Men som jag sade har det hittills mest gällt i ord. Fallande
producentpriser på kött har t.ex. lett till stigande priser för konsumenterna.
Det tyder på att mellanledens stora lyhördhet när det gäller priserna på ma-
ten inte är heltäckande.
Vi har i vänsterpartiet ställt oss bakom en reservation som handlar om att
det är mycket viktigt att man i och med en ny skärpt konkurrenslagstiftning
kan bryta upp de förstenade monopolen och se till att man tvingar fram en
delning av företag som har vuxit sig alltför stora. Ett mycket stort problem
när det gäller livsmedelssektorn är att det är så svårt för nya aktörer att få
tillträde till och ta sig in på marknaden. Att hävda en skarp konkurrenslag-
stiftning är mycket svårt på alla sektorer. Men att försöka göra det i en
bransch som redan har blivit så monopoliserad eller oligopoliserad är ännu
svårare. Här krävs det utan tvivel mycket aktiva insatser från samhällets sida
för att man skall kunna se till att försöka hävda nya tillträdande aktörers
möjligheter. Vi vill särskilt peka på de tillträdande inhemska aktörer det kan
handla om. Man stimulerar en småskalig livsmedelsproduktion och livsme-
delsförädling, och man ser till att undanröja de mycket omfattande hinder
som finns för en sådan produktion. Jag tänker både på åtgärder som hämmar
konkurrensen och binder livsmedelskedjornas aktörer till varandra och inte
släpper in nya aktörer, och det omfattande regelverk som många av samhäl-
lets myndigheter har byggt upp, vars ursprungliga syfte är att garantera kon-
sumenterna kvalitet. I många fall, t.ex. när det gäller livsmedelsverkets re-
gelsystem, har det dock i stället kommit att leda till oerhörda svårigheter för
nytillträdande aktörer, utan att konsumenterna för den sakens skull garante-
ras en god kvalitet.
Det har sagts här att jordbruksnäringen skall ha samma villkor som andra
näringar. Frågan är bara vilka dessa villkor skall vara? Vad är det t.ex. för
mekanismer som träder i kraft när Japan frivilligt åtar sig att begränsa bilex-
porten till Sverige? Om man ser på andra näringar finner man att det finns
mycket som har drag av styrsystem som är mindre trevliga ur konkurrenssyn-
punkt. Jag tror att man skall tänka sig för innan man påstår att de här sned-
vridande effekterna enbart präglar primärproduktionen inom livsmedelssek-
torn. Det förekommer på många andra håll. Det är därför så oerhört viktigt
att vi har en konkurrenslagstiftning som ser till helheten, som är generell och
som inte bara drabbar en viss smal sektor och en viss typ av företag.
Det är för övrigt väldigt svårt att se vad denna konkurrenslagstiftning skall
betyda i praktiken, eftersom den är ett hafsverk och eftersom den är ologisk
och osammanhängande samt, utan att vara tydlig, gör undantag för karteller
och medger vissa dispenser.
Vi tycker i vänsterpartiet att det är olyckligt att näringsutskottet inte be-
stämde sig för att skjuta upp hanteringen av detta ärende till hösten. Vi tror
att det då hade blivit en mycket klarare och bättre hantering.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 juni.)
10 § Rörelseregler för bank m.m.
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91:NU41 Rörelseregler för bank m.m. (prop. 1990/91:154,1990/91:136
och 1990/91:142).
Kammaren biföll tredje vice talmannens förslag att näringsutskottets be-
tänkande NU41 skulle avgöras efter endast en bordläggning.
Anf. 133 PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Den lag om rörelseregler för bank m.m. som behandlas i
näringsutskottets betänkande nr 41 är mest känd som en ny lag för att möjlig-
göra branschglidning mellan försäkringsbolag och banker.
Det har i allt större utsträckning ute i Europa blivit möjligt för banker att
gå in i försäkringsbranscher och för försäkringsbolag att börja öppna olika
typer av bankverksamhet. Vi har på moderat håll under ett antal år ställt oss
mycket positiva till den typen av verksamhet. Vi ser det som positivt att man
kan skärpa konkurrensen på området genom att låta exempelvis försäkrings-
bolag börja öppna inlåningskonton resp, att banker kan konkurrera med för-
säkringsbolag om olika typer av livförsäkringstjänster.
Erfarenheter inte minst från våra närmaste grannländer har visat att pri-
serna för konsumenterna har kunnat sänkas. Inte minst i Norge har man fun-
nit att inlåningsräntorna har ökat sedan man tillåtit denna branschglidning.
Genom branschglidningen har man även kunnat öka effektiviteten på
marknaden. Banker och försäkringsbolag har i dag ett utomordentligt vitt
förgrenat kontorsnät, som fått en allt större överkapacitet beroende på den
datatekniska utvecklingen. Det innebär att det ger samordningsfördelar att
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Rörelseregler för
bank m.m.
153
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Rörelseregler för
bank m.m.
154
kunna utnyttja bankernas och försäkringsbolagens resp, kontorsnät för att
ge service och sälja produkter även i angränsande branscher.
Detta är skälen till att vi har varit positiva till en branschglidning mellan
bank och försäkring.
Men de stora affärer som kommit till stånd eller aviserats under det se-
naste året - inte minst affären mellan SE-banken och Skandia och mellan
Trygg-Hansa och SPP samt Gotabanken - har visat på riskerna med bransch-
glidningen. Risken är att man får alltför få aktörer på marknaden, som får
en alltför stor marknadsdominans.
Vi har därför velat ha en skärpning av den konkurrenslagstiftning som re-
glerar detta område. Vi vill att skärpningen inte bara skall gälla när man sö-
ker koncession för att få köpa ett försäkringsbolag eller en bank. Vi anser
även att det bör vara möjligt att bryta upp den nya kombinationen om företa-
get inte kan leva upp till en tillräckligt effektiv konkurrens, som gör att kon-
sumenterna får tillräckligt låga priser.
Vi har därför ställt två krav i denna fråga. Det ena kravet är att konkur-
renslagstiftningen skall skärpas så att det blir möjligt att bryta upp olika ty-
per av existerande företagskombinationer vid mycket långtgående former
av marknadsdominans, som är skadlig ur konsumentpolitisk synvinkel.
Vårt andra krav är att det skulle bli ökad jämförbarhet i bankers och för-
säkringsbolags olika avtalsvillkor, ränteberäkningsgrunder och olika typer
av räntesatser för att på det sättet möjliggöra en ökad priskonkurrens.
Vi är självfallet glada över att näringsutskottets majoritet tillgodoser dessa
våra två huvudkrav.
Skärpningen av konkurrensen bör dock inte stanna vid bank- och försäk-
ringsområdet, utan självfallet bör kravet på en skärpning av konkurrensen
tillgodoses även i samband med de förändringar i konkurrenslagstiftningen
som aviseras i konkurrenskommitténs nära förestående slutbetänkande. Vi
gör också den bedömningen att i och med att en dominerande del av Sveriges
riksdag nu ställer sig bakom skärpningen av konkurrenslagstiftningen, så
uppnår man ändå det resultat som annars skulle ha uppnåtts om man kunnat
presentera skärpningen samtidigt som man möjliggör denna branschglid-
ning.
Vi kan av dessa skäl godta den branschglidning som nu föreslås. Vi tror
och hoppas att den kommer att bli positiv ur såväl företagens som konsumen-
ternas synvinkel och även möjliggöra att svenska företagskombinationer blir
mycket konkurrenskraftiga på de europeiska marknaderna under kom-
mande år. Man uppnår därmed tillräckliga skalfördelar och tillräcklig kon-
kurrens för att kunna erbjuda attraktiva produkter.
Självfallet vore det bra om vi även kunde få en ökad utländsk konkurrens
i Sverige. Det är därför vi har haft dessa betänkligheter. Det hade varit
mycket lättare att acceptera de affärer som aviserats om de hade skett till-
sammans med utländska företag, så att man på det sättet hade kunnat öka
mångfalden på marknaden.
I betänkandet behandlas även ett antal detaljfrågor, som jag här inte har
berört. Det gäller bankers möjligheter att förvärva fast egendom. Vi tycker
att det är självklart att detta borde ha möjliggjorts redan genom denna lag-
stiftning. Jag kan bara beklaga att så inte är fallet och yrkar därför bifall till
reservation nr 4. Jag har även för avsikt att begära rösträkning beträffande
den reservationen.
Vi tycker också att det är riktigt, som vi nämner i reservation nr 7, att
prissättningen på banktjänster inte får ske på annat sätt än på marknadens
rena villkor. Den får inte regleras fram på det ena eller det andra sättet eller
genom anvisningar från den ena eller andra myndigheten.
Vi anser inte heller att det finns anledning att göra förändringar i det kapi-
taltäckningskrav för krediter mot säkerhet i jordbruksfastighet som redan
debatterats ett stort antal gånger i denna kammare. Jag vill göra kammaren
uppmärksam på att det i sammanfattningen av betänkandet sägs att mode-
rata samlingspartiet står bakom reservation nr 14. Så är inte fallet, vilket
framgår av texten i betänkandet. Vi har nämligen den uppfattningen när det
gäller kapitaltäckningskravet för krediter mot säkerhet i jordbruksfastighe-
ter att de skall tillgodoses inom de internationella regler som Sverige varit
med om att godkänna. Om man har en säkerhet i en jordbruksfastighets
mangårdsbyggnad räcker det inte med att man har ett särskilt taxerings-
värde. En risk i jordbruksfastigheten i sig ökar risken i säkerheten i själva
fastigheten. Därmed är det ett annat riskmoment som inträder, vilket själv-
fallet förutsätter andra kapitaltäckningskrav. Det främsta skälet till att vi går
med på de regler som i dag införs är dock att vi vill följa internationella över-
enskommelser i detta avseende som vi tidigare har biträtt.
I frågan om offentliga ledamöter i affärsbankers styrelser och val av styrel-
seordförande i affärsbank står vi klart fast vid tidigare utfästelser. Vi anser
att det inte finns några som helst behov av offentliga ledamöter i affärsbank-
ernas styrelser. Vi finner inte heller några som helst skäl till att statsmakten
skall lägga sig i vem som väljs till styrelseordförande i en affärsbank. Staten
i form av regering och riksdag har en kontrollmyndighet i form av bankin-
spektionen. Det finns ingen anledning att ha kontrollmyndigheter i olika led
genom någon form av insyn i eller kontroll av vem som väljs till styrelseord-
förande i en affärsbank eller i form av offentliga representanter. Har man en
tillsynsmyndighet skall den sköta tillsynen, inte resp, styrelseledamot eller
styrelseordförande som kan tänkas ha utsetts.
Herr talman! Som jag har sagt har vi för avsikt att begära votering och
rösträkning beträffande reservation nr 4.
Anf. 134 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Beträffande betänkandet om rörelseregler för bank finns
först några glädjeämnen att redovisa.
För det första har uppnåtts en enighet i utskottet om att göra ett uttalande
till regeringen med anledning av enskild motion av folkpartisterna Sigge Go-
din och Isa Halvarsson. Utskottet är enigt om att liksom motionärerna före-
slå regeringen att pröva vilken ändring i författningsregleringen på bankom-
rådet som behövs för att få tillhandahålla postservice på bankkontor i gles-
bygd och andra mindre orter. Önskemålet om att så många metoder som
möjligt skall kunna utnyttjas för att bibehålla och förbättra servicefunktio-
nerna i glesbygd väger enligt utskottets mening tungt.
För det andra har socialdemokraterna i utskottet anslutit sig till kraven i
kommittémotioner från moderata samlingspartiet och folkpartiet liberalerna
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Rörelseregler för
bank m.m.
155
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Rörelseregler för
bank m.m.
156
samt från en enskild socialdemokrat om frågor rörande branschglidning i
den finansiella sektorn. Den ökande sammansmältningen mellan banker och
försäkringsbolag innebär rent praktiskt för konsumenten att konkurrens-
företagen minskar i antal samt att villkoren för olika tjänster och åtaganden
från finansinstitutets sida blir svåra att överblicka och svåra att jämföra.
Detta är inte tillfredsställande för konsumenten. Nu kommer emellertid
riksdagen att i anslutning till yrkandena i de tre nämnda motionerna rikta ett
uttalande till regeringen med innebörden att konkurrenslagstiftningen också
på det här området skärps. Utskottet skriver:
”Konkurrenspolitiken bör omfatta inte bara kontrollåtgärder och reaktio-
ner mot missförhållanden, utan också positiva konkurrensstimulerande in-
satser. Om det skulle visa sig att tillsynsmyndighetens bevakning och företa-
gens egna på frivillighet grundade åtgärder inte räcker till för att konsumen-
terna skall få tillräcklig insyn i och överblick över villkoren för bankernas och
försäkringsbolagens tjänster, är det angeläget att regeringen vidtar lämpliga
åtgärder för att stärka konsumenternas ställning inom denna marknadssek-
tor.”
Längre fram i betänkandet skriver utskottet angående företagsförvärv och
marknadsdominans följande: “Ett beslut om bestämmelser som medger
branschglidning måste emellertid enligt utskottets mening sammankopplas
med ett ställningstagande till förmån för en mera effektiv kontroll av före-
tagsförvärv och fusioner än vad nuvarande lagstiftning tycks medge. För fall
av mycket utpräglad skadlig marknadsdominans kan även möjligheter till
uppbrytning av existerande företagskombinationer visa sig erforderliga.”
Även här riktar riksdagen en uppmaning till regeringen att omgående
vidta åtgärder för att en sådan skärpt konkurrenslagstiftning skall komma till
stånd.
Herr talman! Bankernas avgiftssystem har under senare tid tilldragit sig
åtskillig uppmärksamhet, bl.a. i massmedierna. Det har förekommit kritik
mot bankerna för att de i stor utsträckning avgiftsbelägger tjänster, t.ex.
kontoutdrag eller vissa uttag, som enligt mångas uppfattning borde vara gra-
tis.
Bankerna vet att avgiftsbeläggningen medverkar till att styra kundernas
beteende bort från ständigt återkommande kontoutdrag och från små uttag,
som medför förhållandevis stora kostnader. Även bankinspektionen har den
uppfattningen att det kan vara lämpligt med en avgiftsbeläggning av vissa
banktjänster, som traditionellt har tillhandahållits gratis. Kunderna får där-
igenom incitament att utnyttja bankernas service på ett mera rationellt och
kostnadseffekti vt sätt.
Vi i folkpartiet liberalerna har tagit upp frågan om bankernas avgifter i en
partimotion. Det sker i anslutning till konkurrensförhållandena inom denna
sektor. Vi anser att det är viktigt att bankerna tillåts konkurrera genom inlå-
ningskonton med olika kombinationer av räntor och avgifter. Ett förbud för
bankerna att avgiftsbelägga vissa tjänster skulle minska konkurrensen och
därmed försämra småspararnas villkor. Vi anser att riksdagen bör göra ett
uttalande till regeringen med denna innebörd.
En enskild motion från mig om ändrade kapitaltäckningskrav för krediter
till jordbruksbostad har föranlett en reservation till detta betänkande.
Bakom reservationen står folkpartiet liberalerna, centerpartiet och miljö-
partiet.
Riksdagen har nyligen fattat beslut om höjda kapitaltäckningskrav för
krediter till bl.a. villafastigheter och jordbruksfastigheter. Kapitaltäcknings-
kraven för villalån har höjts till 4 % och för jordbruksfastigheter till 8%. För
den sistnämnda gruppen har höjningen varit mycket kraftig och innebär en
betydande fördyring av lån till jordbrukare. Jordbruksfastigheter jämställs
med in-blanco-krediter. Detta är ett resultat av en internationell anpass-
ningsprocess, där Sverige enligt uppgift haft en pådrivande roll.
Vid den kommande svenska fastighetstaxeringen skall en ändring, som in-
fördes i och med skattereformen, tillämpas vad beträffar bostaden på jord-
bruksfastigheten. Den kommer att få eget taxeringsvärde och utskiljas från
rörelsen i övrigt. Därmed jämställs den i olika avseenden med andra villafas-
tigheter. Detta innebär på flera sätt ett rättvisare system, men här uppkom-
mer frågan om kapitaltäckningskravet på 8%. Då jordbruksbostaden i öv-
rigt är jämställd med villabostaden, bör den också vara det avseende nya
krediter och kapitaltäckningskrav.
Den förhandlingspolitik om kapitaltäckningskraven som regeringen för
internationellt kan inte automatiskt godkännas. Den måste grundas på en
saklig och rättvis kreditpolitik, som inte missgynnar en yrkesgrupp, vilket nu
sker. Att USA i den s.k. Baselkommittén har drivit ett högt kapitaltäck-
ningskrav för jordbruksfastigheter, beroende på USAs stora prisfluktuatio-
ner, är inget riktmärke för svenskt vidkommande. Här är prissituationen den
motsatta, nämligen synnerligen stabil för jordbruksfastigheter.
Det är orimligt att den ena villafastigheten skall föranleda dubbelt så högt
kapitaltäckningskrav som den andra gör. Därför måste regeringen verka för
att den överenskommelse som ligger till grund för de nuvarande svenska be-
stämmelserna om kapitaltäckning blir ändrade på ett sätt som skapar rättvisa
åt jordbruksbefolkningen.
Herr talman! De båda reservationerna om offentliga ledamöter i affärs-
bankernas styrelser och val av styrelseordförande i affärsbank är frågor som
har debatterats här tidigare. Därför tänker jag inte ta upp tiden med dem,
utan bara konstatera att här råder motsatta uppfattningar mellan folkpartiet
liberalerna och regeringspartiet.
Starka principiella skäl talar mot att denna form av statligt inflytande inom
banksektorn tillämpas. Vi framför än en gång att regeringen med det sna-
raste bör lägga fram förslag till sådana ändringar i bankaktiebolagslagen som
är påkallade för att få bort denna statliga inblandning.
Herr talman! Jag vill med detta understryka alla reservationer som folk-
partiet liberalerna står bakom, men nöjer mig med att yrka bifall endast till
reservationerna nr 7 och 15.
Anf. 135 HÅKAN HANSSON (c):
Herr talman! Näringsutskottets betänkande nr 41 har föregåtts av en rätt
lång diskussion i utskottet. Betänkandet har också rönt ett ganska stort
massmedialt intresse. Med hänsyn till det hade man naturligtvis förväntat sig
en fullsatt läktare när debatten förs, men den sena kvällstimmen gör kanske
att så inte är fallet.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Rörelseregler för
bank m.m.
157
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Rörelseregler för
bank m.m.
158
Jag vill till stor del instämma i det Per Westerberg och Gudrun Norberg
har sagt beträffande detta betänkande. De förslag som lagts fram i betänkan-
det är på många sätt följdriktiga med hänsyn till den liberalisering och inte-
gration som vi nu ser på det finansiella området, både nationellt och interna-
tionellt. Man kan alltså säga att många av dessa förslag är naturliga följdför-
slag till den liberalisering vi har sett.
Den tunga delen av detta utskottsbetänkande gäller frågan om bransch-
glidningen. Detta är en utvecklingstendens som vi ser på den finansiella
marknaden. I första hand sker branschglidningen mellan banker och försäk-
ringsbolag. Vi kommer förhoppningsvis att på den finansiella marknaden se
nya aktörer dyka upp just i branschglidningens spår. Vi kommer att se ban-
ker som erbjuder försäkringsliknande tjänster och försäkringsbolag som er-
bjuder bankliknande tjänster.
Vi i centern ser positivt på denna branschglidning. Vi tror, precis som
andra har sagt, att branschglidningen är till gagn för konsumenten och för en
fungerande marknad. Vi tror att branschglidningen leder till att nya tjänster
skapas och att en effektiv konkurrens uppstår på marknaden, vilket också
innebär att de finansiella tjänsterna erbjuds rationellt och effektivt. Vi hälsar
därför branschglidningen välkommen, men jag vill i likhet med de före-
gående talarna understryka farorna med att den här branschglidningen får
ske snabbt och utan begränsningar. Vi har tidigare i denna kammare fattat
beslut om möjligheterna för utländska etableringar i Sverige, t.ex. bankfilia-
ler. Vi har fattat beslut om uppmjukning av oktroj för bank. I ett läge där
branschglidningen går mycket snabbt, men de nya aktörerna, de må vara ut-
ländska eller svenska, inte hinner etablera sig tillräckligt snabbt, är risken
självfallet stor för att en koncentration och en monopolisering sker på bank-
marknaden och på den finansiella marknaden över huvud taget.
Det är därför glädjande att det har gått att få en majoritet i utskottet för
en skärpning när det gäller synen på konkurrensbegränsande effekter i sam-
band med den här branschglidningen. Vidare tycker vi att det är tillfredsstäl-
lande att det har varit möjligt att skärpa motivuttalandena från utskottet när
det gäller tillståndsgivningen för olika sammanslagningar, fusioner, i
branschglidningens spår.
Förvisso kommer det en skärpt konkurrenslagstiftning - en fråga som
andra har varit inne på. Men vi tror att det är mycket viktigt att den till-
ståndsgivande myndigheten redan nu - det tar ju litet tid innan lagstiftningen
i fråga träder i kraft - får möjlighet att ordentligt beakta frågorna kring kon-
kurrensbegränsningen. Det är således glädjande att utskottet har åstadkom-
mit en skärpning i förhållandet till propositionen på de här punkterna.
Dessutom är det tillfredsställande att vi i utskottet har lyckats få till stånd
en skrivning i betänkandet som gäller behovet av informationsplikt från ak-
törernas sida på den finansiella marknaden när det gäller avtalsvillkor och
prissättning beträffande finansiella tjänster.
Banksektorn, den finansiella sektorn, var fram till 80-talets mitt ganska
reglerad. I likhet med vad som gäller för andra sektorer, och det har vi talat
om tidigare i dag, tar det tid för aktörerna på den här marknaden att efter
en avreglering lära sig den nya situationen med en fri konkurrens.
När man studerar hur marknaden fungerar, t.ex. när marknadsräntorna
förändras, finner man, det är helt klart, att aktörerna på marknaden inte är
lika snabba med att ändra sina räntenivåer. Det gör att räntemarginaler och
liknande kan vara otillfredsställande stora i vissa fall.
Vi tycker alltså att det är mycket bra att det har varit möjligt att få till stånd
en skrivning i detta sammanhang.
I likhet med Per Westerberg tycker också jag att det är synd att vi inte har
kunnat få med bankernas möjligheter att förvärva fastigheter. Vi tror att det
är ett naturligt led i harmoniseringen och den internationella anpassningen.
Det är litet olyckligt att leasingutredningen, som man från majoritetens sida
tar som förevändning för att inte lägga fram förslag på området, skapar en
gråzon när det gäller fastighetsmarknaden kontra bankerna samt när det gäl-
ler fastighetsrenting. Därför yrkar vi bifall till reservation 4.
Vi tycker att det är glädjande att det finns en skrivning om att bankerna
kan göra s.k. förvärv av placeringsaktier. Vi i centern har tidigare i en motion
krävt detta. Det är alltså glädjande att vi nu får stöd i det sammanhanget. Vi
tror nämligen att det är viktigt att bankerna får denna möjlighet, inte minst
med tanke på småföretagens riskkapitalförsörjning.
Slutligen, herr talman, vill jag i likhet med Gudrun Norberg poängtera
yrkandet om kapitaltäckningsreglerna för mangårdsbyggnad i jordbruk. Vi
i centern tycker att det är mycket olyckligt att det inte är möjligt, med hänsyn
till förändringarna i skattereformen och förändringen av inkomstlagen, att
klassificera mangårdsbyggnad i jordbruk på samma sätt som en villa från ka-
pitaltäckningssynpunkt. Effekterna av att vi inte gör det blir naturligtvis att
vi får en lång rad konstiga nya fastighetsbildningar, där man försöker skilja
mangårdsbyggnader från rörelsebyggnader - något som kanske inte är önsk-
värt rent allmänt.
Med detta, herr talman, yrkar jag - jag bortser då från de reservationer
som Per Westerberg har yrkat bifall till - bifall till reservation 14.
Anf. 136 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! För nästan exakt ett år sedan fattade riksdagen på regering-
ens förslag ett beslut om att utländska banker skall kunna köpa in sig i
svenska banker. Samtidigt förklarade regeringen att det naturligtvis står ak-
tieägaren fritt att i bankens bolagsordning förbjuda sådana inköp. Tanken
går till patriarken Isaks välsignelse av Jakob: Rösten är Jakobs, men hän-
derna är Esaus.
Regeringen kommer med dubbla budskap. Regeringen anpassar Sverige
till EG men hoppas att det privata kapitalet skall försvara det nationella obe-
roendet.
I dag noteras ett nytt steg på vägen mot en EG-anpassning när det gäller
bankerna. Det är kanske inte helt nödvändigt men ändå förordat av finan-
sintressenas lobbyister. Banker och försäkringsbolag skall kunna bilda mäk-
tiga finansiella koncerner. Det handlar i första hand om ett tillmötesgående
beträffande SE-Banken inför dess planer på en fusion med Skandia men
kanske också när det gäller Trygg-Hansa och Gotabanken. Är det återigen
fråga om hoppet om att skapandet av starka svenska finanskoncerner skall
hålla utländska intressen - EG-intressen - stången i den liberalisering av
ägandet som regeringen själv har introducerat?
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Rörelseregler för
bank m.m.
159
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Rörelseregler för
bank m.m.
160
Frågorna hopar sig, för regeringen redogör inte för sina motiv, vare sig för
de verkliga motiven eller för de föregivna motiven. Det är helt enkelt en
ökad frihet som man säger sig eftersträva. Det låter bra men är inte särskilt
trovärdigt. Kanske svaret är: Härtill är vi nödda och tvungna. Storfinansens
lobbyister är oss övermäktiga. Vi har redan en oligopolsituation både på
bankmarknaden och på försäkringsmarknaden. Men inte lindras den av da-
gens lagstiftningsförslag, tvärtom.
Det paradoxala har inträffat att miljöpartiet och i stor utsträckning också
vänsterpartiet står som konservatismens och försiktighetens försvarare un-
der det att man inom socialdemokratin och borgerligheten tycker att det är
dags att ge finansintressena ett större svängrum och att ta bort gamla be-
gränsningsregler.
Vi miljöpartister tycker att tillfället är sällsynt illa valt att lägga fram dessa
förslag året efter det att våra finansinstitut - finansbolag, affärsbanker och
sparbanker i skön förening - har lyckats tillfoga landets medborgare kredit-
förluster om 15 miljarder, varav Nordbankens förluster om ca 5 miljarder
direkt drabbar staten. Vi tycker faktiskt att dagsläget snarare pekar på beho-
vet av svångrem, inte på behovet av svängrum, när det gäller finansmarkna-
den.
Vi är motståndare till maktkoncentration och storskalighet. Följaktligen
säger vi nej till uppbyggandet av finansiella koncerner som innehåller både
banker och försäkringsbolag. Vi menar att dessa verksamheter sköts bättre
om de är specialiserade var och en i sina bolag utan möjligheter till samman-
blandning. Redan dagens arbetsuppgifter har ju visat sig vara alltför omfat-
tande för åtskilliga bolagsstyrelser, som vi alla vet.
Likaledes anser vi att den gamla principen att banker inte skall äga indu-
striföretag har under årtionden visat sig sund. Det finns inte något särskilt
skäl att ge bankerna tillfälle att satsa sina insättares pengar på riskkapital-
marknaden. På kapitalmarknaden har hittills gällt en sund princip: Hög vinst
och hög risk - jag köper aktier. Låg risk, säker placering och låg ränta - jag
sätter in pengarna på banken. Nu naggas den principen i kanten.
Inte heller ser vi något skäl att i dagens turbulenta läge på penningmarkna-
den minska de formella kraven på kassareserverna eller att låta finansinstitu-
ten konkurrera med stat och industri på obligationsmarknaden.
Regeringen och utskottet anser också att factoring och leasing är lämpliga
verksamheter för bankerna. Även här anmäler vi avvikande åsikt. Det finns
gott om leasing- och factoringföretag i Sverige. De besitter en alldeles spe-
ciell kunskap. Att i ett bankföretag söka inkludera sakkunskaper av vitt
skilda slag och sammanföra verksamheter av skilda slag är enligt vår mening
oklokt. Det har från bankinspektionen omvittnats om man i samband med
kreditförluster funnit att 40 % av ärendena dessutom är felbehandlade med
tanke på de interna regler som skulle gälla. Erfarenheterna från introduktio-
nen av s.k. konglomerat på 60-talet är klart negativa. Nu skall bankerna tyd-
ligen bli ”Mädchen fur alles”,
”När var och en sin syssla sköter så går oss väl i allt oss möter”. Med den
gamla kloka ramsan i minnet säger vi nej till att banker skall äga aktier och
att de skall kunna ägna sig åt leasing och factoring. Vi är inte ensamma om
den uppfattningen. Både fondbörsens chef, Bengt Rydén, och S-E-Bankens
styrelseordförande, Curt Olsson, har uttalat sin skepsis inför förslaget att
bankerna skall kunna äga aktier på längre sikt.
Jag har tillsammans med centern och folkpartiet reserverat mig för att bo-
städer på jordbruksfastigheter - som ju numera särtaxeras - skall bedömas
lika med andra villafastigheter när det gäller finansinstitutens risk. Vi kan
inom miljöpartiet över huvud taget inte acceptera att lån till jordbruksfastig-
het skall betraktas som något som innebär en högre risk än lån till annan
fastighet. Att den s.k. Baselkommittén kommit fram till detta tyder på att
man inte inser att jordbruksmark innebär det mest bestående värde som
finns för mänskligheten, det enda hoppet för överlevnad. Att tro att stenhus
i staden skulle vara värdefullare än jordbruksmark visar på ett förvrängt per-
spektiv. Det avslöjar det ekonomiska etablissemangets grundläggande oför-
ståelse för människans villkor på jorden.
Herr talman! Det har funnits en tendens att göra dem som sysslar med
pengar till vår tids ledare och profeter. Den självtillräcklighet som exempel-
vis Riksradions ”Ekonomiska klubben” visar är ett förskräckligt vittnesbörd
om hur de ekonomiska förståsigpåarna tror att de bättre än några andra kan
avgöra hur staterna skall styras. I dag ropar de efter ökad frihet för kapitalet.
Tyvärr tyder allt på att de lever i en symbolvärld som hindrar dem att se livets
verkliga realiteter, jordens fysiska resurser som de rika folken förbrukar och
förstör i en förfärande hastighet, samtidigt som de åberopar kapitalets frihet
att söka sig dit där den kortsiktiga vinsten är högst. Det är dags att penning-
marknadens teoretiker och dess praktiker, dvs. klipparna och spekulan-
terna, får en inskolning i ekologi och global solidaritet. Till dess behöver de
inte mera svängrum, utan i stället de gamla svångremmarna tills de har visat
sig förstå hur verkligheten ser ut med ekologisk kris och global nöd.
Vad som krävs, herr talman, är en kombination av intellektuell kunskap,
en förståelse för livets verkliga villkor och en moralisk målsättning att styra
så att vi hindrar katastrofer och gynnar solidaritet mellan folk och generatio-
ner.
Herr talman! Jag står bakom alla de reservationer som jag ställt mig
bakom i utskottet men yrkar bifall endast till reservationerna 1, 3, 9 och 11.
Anf. 137 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Den proposition som vi nu diskuterar och det betänkande
som är en följd av denna proposition har stor betydelse för de svenska ban-
kernas utveckling. Om detta råder stor enighet i utskottet.
En förändring av rörelsereglerna för banker är nödvändig. Internationali-
sering och ny teknik präglar bankväsendet.
Stora strukturförändringar pågår, som bl.a. innebär att gränsen mellan
banker och andra finansinstitut blir allt svagare. Denna utveckling ställer
helt enkelt krav på nya spelregler.
Förändringen av regelsystemet skall också ses som en del i en harmonise-
ring mot de system som är antagna inom EG, men även i viss mån mot övrig
omvärld.
Det grundläggande för bankverksamheten är inlåning från allmänheten
samt utlåning i olika former. Det ansvar som bankerna har genom inlåning
är det främsta motivet till statlig kontroll över bankverksamheten. Oktroj
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Rörelseregler för
bank m.m.
161
11 Riksdagens protokoll 1990/91:128
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Rörelseregler för
bank m.m.
162
från staten erfordras för att få bedriva bankverksamhet. Denna tillst åndsgiv-
ning är omgärdad av omfattande lagstiftning. Här kommer bankrörelselagen
in, och den omfattar tre kategorier av banker - affärsbanker, sparbanker och
föreningsbanker.
Utskottsmajoriteten tillstyrker i det stora hela vad som föreslås i proposi-
tionen men vill av praktiska skäl förskjuta ikraftträdandet med en månad.
Utskottsbehandlingen har varit mycket ingående, där sakupplysningar in-
hämtats från både näringsfrihetsombudsmannen och bankinspektionen. Det
har rått en ganska stor enighet i slutänden av behandlingen. Det har föranlett
utskottet att kraftigt betona att vad gäller branschglidning inom den finan-
siella sektorn, vilket det krävs tillstånd för, skall konkurrensaspekterna till-
mätas vikt vid tillståndsgivningar.
Vidare understyrks betydelsen av att konsumenterna får tillräcklig insyn i
och överblick över villkoren för bank- och försäkringstjänster.
Utskottet föreslår också att regeringen skall komma med förslag till lag-
ändring som medger att bank i glesbygd kan åta sig postala göromål.
Herr talman! Trots att utskottet synes ganska enigt om att en ny bankrörel-
selag är nödvändig, har 17 reservationer fogats till betänkandet. Reservatio-
nerna berör ”utkanten” av bankrörelselagen. I fem egna reservationer och
sex tillsammans med vänsterpartiet avvisar miljöpartiet propositionen
strängt taget på alla punkter.
Vänsterpartisterna står som undertecknare av 7 reservationer, där man
helt avvisar bl.a. bankers möjlighet till förvärv av aktier. Utskottsmajorite-
ten anser att svensk finans- och försäkringsverksamhet bör ges samma möj-
lighet att hävda sina intressen under likartade former som gäller ute i
Europa. En skärpt konkurrens skapar ökad effektivitet, och detta är till gagn
för kunderna, konsumenterna.
Den nuvarande begränsningen av bankernas möjlighet att förvärva aktier
i placeringssyfte härrör sig från 1933.
Den nu föreslagna liberaliseringen av placeringsreglema är en anpassning
till EG. De nu föreslagna reglerna är begränsade på olika sätt. Utskottsma-
joriteten anser att de är väl avvägda och avstyrker därmed reservationerna
från miljöpartiet och vänsterpartiet.
De borgerliga vill, som framgår av tidigare inlägg, gå ännu längre än rege-
ringen och utskottsmajoriteten vad gäller bankernas möjlighet att förvärva
fast egendom i placeringssyfte. Här finner utskottsmajoriteten att den ut-
vidgning som föreslås i reservationen vore delvis att föregripa leasingutred-
ningen, som till viss del tar upp denna fråga.
Jag yrkar avslag på reservationen.
I reservationerna om styrelserepresentant och val av ordförande i affärs-
banker ställs inga nya krav, och de faller delvis utanför propositionens om-
råde. Jag har svårt att förstå varför inte en statlig medverkan genom styrelse-
representation och statens möjlighet att ha synpunkter på val av ordförande
i affärsbank kan accepteras av de borgerliga i riksdagen, då det anses allmänt
accepterat ute i bankerna. Det måtte väl, om något, vara ett samhälleligt
intresse att ha insyn i just denna typ av verksamhet, som berör allmänheten
i allra högsta grad.
Jag yrkar avslag på reservationerna.
I reservation 14 yrkar centern, folkpartiet och miljöpartiet på en lindring
i kapitaltäckningskravet för krediter på jordbruksfastigheter. De nuvarande
reglerna, som nyligen trätt i kraft, innebär en skärpning av kapitaltäcknings-
kravet. För placeringar som har samband med näringsverksamhet krävs 8 %
kapitaltäckning, och dit hänförs jordbruksfastighet, medan det för villafas-
tighet endast krävs 4 % kapitaltäckning.
Dessa regler är i stort sett vad Baselkommittén var överens om. Det skulle
ju se märkligt ut om Sverige nu skulle vara berett att frångå dessa regler.
Enligt utskottsmajoriteten skulle ett sådant förfarande allvarligt skada
både svenskt bankväsende och Sveriges trovärdighet internationellt.
Jag yrkar avslag på reservationen.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och avslag på samtliga reservationer som fogats till detta betänkande.
Anf. 138 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Leif Marklund berörde inte någon av de synpunkter som jag
framförde i mitt anförande och knappast heller de synpunkter som vi har
framfört i våra reservationer. Jag vidhåller att tiden inte är lämplig för att ge
de finansiella verksamheterna ökat svängrum. Den gamla svångremmen
från 1933 kunde duga än ett tag. Den utökade verksamhet och den samman-
blandning av verksamheter som föreslås i propositionen kommer förmodli-
gen att leda till att överblicken och möjligheten att kontrollera verksamhe-
ten blir sämre. Risken för manipulationer, förluster och spekulation blir där-
med större.
När det gäller Baselkommittén kvarstår den kritik som jag riktade mot
den i mitt förra anförande. Man har tydligen missförstått vad som är värde-
fullt här på jorden och vad som är mindre värdefullt. Man har vänt på be-
greppen. Man tror att stenhus i staden är viktigare än den jordbruksmark
som vi alla skall leva av.
Anf. 139 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag har själv försatt mig i den situationen att jag kommer
som jästen efter degen i det här ärendet. Jag tycker att detta är ett från
många synpunkter intressant ärende som behandlar koncentrationen inom
bank- och finanssektom. Förslagen som utskottet ställer sig bakom förstär-
ker på flera olika sätt de koncentrationstendenser som präglat svenskt och
internationellt finanskapital under lång tid. Man underlättar ytterligare ökad
monopolisering inom branscher med ett starkt behov av motsatt utveckling,
dvs. med ett starkt behov av ökad konkurrens.
Dessutom öppnar man för problematiska intressekonflikter genom att till-
låta att banker får bli aktieägare i betydande omfattning, samtidigt som de
som sin huvudsakliga verksamhet har att vara kreditgivare. Det är enligt vår
uppfattning onödigt att bygga in denna konflikt i systemet.
Redovisningen i de propositioner som ligger bakom utskottets betän-
kande gör det fullständigt klart att denna föreslagna förändring inte bygger
på någon tvingande, eller näst intill tvingande, reglering inom EG eller inom
något annat internationellt organ.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Rörelseregler för
bank m.m.
163
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Rörelseregler för
bank m.m.
164
Tvärtom är det så att bank- och finanssektorn framträder som mycket
mångfacetterad och förhållandevis litet styrd genom internationella regler.
Regeringen och utskottsmajoriteten förefaller helt frivilligt springa de
svenska bankmonopolisternas ärenden.
Jag vill understryka att vänsterpartiet inte slår vakt om gamla otidsenliga
regler i allmänhet. Det finns flera av de föreslagna förändringarna som vi
tycker är bra och som vi därför står bakom. Vi tillstyrker att bankerna på
vissa områden får vidga sin verksamhet. Det gäller sådant som finansiell lea-
sing och factoring, och som kan innebära en sanering av dessa branscher.
Vi tillstyrker också att utländska finansieringsföretag får möjlighet att eta-
blera sig i Sverige. Vi tror att detta kan leda till ökad konkurrens och därmed
också till bättre villkor för kunderna.
Innan jag går över till den fråga som har debatterats mest vill jag under-
stryka att utskottet gör en viktig markering när vi gemensamt kräver att rege-
ringen på ett konstruktivt sätt löser den bl.a. av regionalpolitiska skäl så vik-
tiga frågan om bankers möjlighet att bedriva postverksamhet.
Jag går nu över till frågan om branschglidning. Utskottet föreslår i huvud-
sak i enlighet med regeringens proposition att banker, andra finansiella före-
tag och försäkringsbolag skall få äga varandra och ingå i samma koncern.
Vänsterpartiet avvisar dessa förslag som gör det möjligt att skapa några få
finansiella jättar.
Man måste erkänna att såväl regeringen som de borgerliga partierna har
det svårt med argumentationen. Jag tycker för min del att det är en ”den
bakvända tingens ordning” att först föreslå en lagstiftning, vars uttalade syfte
är att skapa dessa finansiella jättar och sedan - eller rättare sagt samtidigt -
kräva åtgärder mot de effekter som man vill uppnå.
Vänsterpartiet går motsatt väg. Vi vill motverka lagstiftning som underlät-
tar koncentration, och vi kräver dessutom förstärkt lagstiftning på konkur-
rensområdet. Vi är emellertid tveksamma till särlagstiftning för finanssek-
torn precis som vi är tveksamma till speciell konkurrenslagstiftning på livs-
medelsområdet.
Jag tror att skillnaden i syn beror på att vi som länge har använt oss av en
marxistisk analys av kapitalismen inser att marknadsekonomi och fri kon-
kurrens egentligen är oförenliga storheter. Det ligger i marknadsekonomins
natur att koncentration uppstår och att konkurrens upphävs. Vår slutsats är
att man måste tänka efter före, dvs. att man måste besluta om ingrepp mot
koncentrationstendenser och inte tillåta sådana tendenser eller försöka kor-
rigera dem i efterhand
Ett otrevligt inslag när det gäller branschglidning är att utskottsarbetet och
givetvis också regeringens arbete har pågått under påtryckningar - ”hot” -
från banker och försäkringsbolag, som genom att skaffa sig optioner på var-
andra i princip agerat som om riksdagens beslut bara var en formsak. Man
kan se detta som en illustration till hur den parlamentariska politiska makten
beskärs på ett skadligt sätt när de finansiella jättarna blir för stora och får för
mycket makt.
Jag kan också tänka mig att det var många som satte kaffet i halsen när de
borgerliga partierna snubblade till och villkorade branschglidningen.
Jag kan inte låta bli att konstatera att alla inte är lika förtjusta i bransch-
glidningen. På Dagens Industris ledarsida har man i ett flertal inlägg ifråga-
satt syftet med reformen. Skandias vd Björn Wollrat är en högljudd kritiker
som inte drar sig för att ana ganska bisarra och långsökta konspirationer
bakom regeringens förslag. Genom att t.ex. medge sammanslagning mellan
Skandia och SE-Banken uppstår en finansjätte med bortåt 500 miljarder att
placera och då skulle AP-fonderna behövas som en motvikt till denna privata
jätte.
Herr talman! Med en klassisk anspelning: För övrigt anser vänsterpartiet
att samhällets kontroll över banksektorn bör stärkas.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservationerna 3 och 9.
Förresten vill jag nämna reservation 14, som Per Westerberg m.fl. också
nämnde, som ett intressant exempel på hur EG-vänliga partier får problem
när internationella överenskommelser skall implementeras i svensk lag.
Tack.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 juni.)
11 § Tilläggsbudget II
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU46 Tilläggsbudget II (industridepartementet) (prop. 1990/91:125
delvis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 11 juni.)
12 § Telepolitik i utveckling
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91:TU28 Telepolitik i utveckling (prop. 1990/91:87 delvis).
Anf. 140 TOM HEYMAN (m):
Herr talman! Med tanke på den sena timmen skall jag begränsa detta an-
förande och bara ta upp de punkter som vi har reserverat oss emot. Jag vill
samtidigt protestera litet grand mot det sätt på vilket detta ärende hanteras
här i kammaren. Det kan inte vara rimligt att ett utskott kommer i kläm för
andra kvällen i rad och inte får framfört de synpunkter som vi har berättigad
anledning att framföra.
När det gäller telepolitiken vill jag hänvisa till våra reservationer till betän-
kandet. Reservationerna handlar bl.a. om ägandet av nätet, televerkets mo-
nopolställning och den övergripande telepolitiken, där vi har reserverat oss
för en annan lösning. Jag vill då hänvisa till reservation 13 som rör en fram-
tida bolagskonstruktion av televerket.
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Telepolitik i utveck-
ling
165
12 Riksdagens protokoll 1990191:128
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Telepolitik i utveck-
ling
Herr talman! Jag nöjer mig med detta för att försöka få detta ärende han-
terat i rimlig ordning innan kvällen tar slut. Jag yrkar bifall till reservation
13.
Anf. 141 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):
Herr talman! Jag skulle egentligen ha framfört Anders Castbergers anför-
ande, men eftersom vi gärna vill hinna med detta ärende i kväll, skall jag inte
hålla hela hans anförande.
De reservationer som vi i folkpartiet liberalerna har fogat till betänkandet
är gemensamma med moderaterna. Tom Heyman har redan yrkat bifall till
dem, men jag vill även yrka bifall till reservation 1.
Framför allt vill jag betona att folkpartiet liberalerna anser att staten har
ett socialt ansvar för att telefontjänster skall kunna erbjudas konsumenterna
i hela landet. Det är en sak som vi kommer att arbeta för även i arbetet med
förändringen av televerket, vilket framgår av våra motioner och reservatio-
ner.
Anf. 142 ELVING ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag skall också dra mitt strå till stacken för att vi skall hinna
med detta ärende i kväll och därför fatta mig mycket kort.
Jag vill bara konstatera att just telekommunikationerna är en oerhört vik-
tig del av infrastrukturen i vårt land. Det är också den del av infrastrukturen
som står för de stora investeringarna, i storleksordningen 10 miljarder kro-
nor per år.
Bra telekommunikationer är också en förutsättning för ett decentraliserat
samhälle, att man överallt har tillgång till denna tjänst.
Vi i centern definierar i en våra reservationer den grundläggande tele-
tjänsten på ett sådant sätt att det inte skall vara fråga om bara telefoni utan
att det också skall finnas möjlighet till datakommunikation och telefaxtjäns-
ter och att detta skall vara ett grundläggande statligt ansvar.
I detta betänkande tas även televerkets framtida associationsformer upp,
och olika modeller lanseras. Oavsett vilken associationsform som väljs är det
för centerns del viktigast att de regionalpolitiska och sociala målen för tele-
politiken, som vi här i riksdagen har varit överens om, uppfylls. Vi i centern
menar att en bolagisering av televerket är den bästa associationsformen och
att en börsintroducering också kan ske. Men vi vill i detta läge bibehålla ett
statligt huvudägaransvar för att på det sättet garantera att de sociala och re-
gionalpolitiska målen kan upprätthållas. Det är också viktigt att vi kan skapa
konkurrensneutralitet mellan olika operatörer på telenätet.
Herr talman! Jag vill med det anförda yrka bifall till reservationerna 2, 4
och 14.
Anf. 143 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! Jag tycker också att det är orimligt att just trafikutskottets
debatter skall förläggas till en så sen timme. Men jag måste säga att jag
tycker att det är precis lika orimligt att aldrig få säga det som man skulle ha
sagt. Jag tänker därför hålla det anförande som jag har förberett, eftersom
166
jag tycker att detta är viktiga frågor. Jag kommer emellertid inte att tala i de
tio minuter som jag har anmält.
Herr talman! Tänk om parollen Hela Sverige skall leva togs på allvar. Jag
menar att vi måste kunna lita på att samhället tar ett ekologiskt inriktat samt
socialt och regionalpolitiskt ansvar. I dag saknas den tilliten. EG-anpass-
ningen håller på att stöpa om varje vrå av det svenska samhället.
För vänsterpartiet är det en självklarhet att samhället skall agera utifrån
en helhetssyn där service och en rad viktiga nyttigheter kan garanteras indi-
vider och företag. Regeringen har gått i motsatt riktning. Viktiga delar av
samhällets service börjar av regeringen att betraktas som en belastning.
Tidigast av alla har Sverige genomfört det som det nya EG kunde tänkas
kräva - av sina medlemmar. Det innebär att i princip ”alla speciella rättighe-
ter av begränsande karaktär” som gäller teletjänster skall ”undanröjas”, som
det står i tillväxtpropositionen. Det är de privata och transnationella bola-
gens uppfattning som bestämmer vad som behöver undanröjas.
Regeringen och utskottets majoritet anser att det är tillräckligt att det stat-
liga ansvaret enbart omfattar själva telefontjänsten. I övrigt är det fritt fram
för konkurrens. Det betyder att inte ens grundläggande datatjänster skall
ingå i det statliga ansvaret i framtiden. Vänsterpartiet menar att sådana data-
tjänster i likhet med telefonin måste räknas till de grundläggande telekom-
munikationerna. Dessutom vill vi att alla företag, var de än finns i landet,
skall ha rätt till datakommunikation på lika villkor.
Det är litet surrigt här i lokalen, men det tar inte kortare tid för mig att
hålla mitt anförande av det skälet.
För att det skall vara möjligt att genomföra våra krav måste också t.ex.
glesbygdsområden och Västerbottens inland ha den modernisering av tele-
nätet och teletekniken i de delar som har missgynnats hittills. Vänsterpartiet
föreslår att det utvecklas en nordisk samverkan kring tele- och datatrafik.
Vi kräver att de politiska målen för både tele- och postområdena skärps
och klarläggs av riksdagen. Vi säger så här:
I stället för att minska de sociala och regionala kraven på de affärsdrivande
verken vill vi införa helt nya sådana krav på deras konkurrenter. Det skulle
leda till mer jämlika konkurrensförhållanden, men framför allt skulle de pri-
vata företagen tvingas bekänna färg. Vill de, och klarar de av sådana sociala
och regionala servicekrav som människorna har rätt att ställa? Det här krä-
ver lagändring, vilket ett av vänsterpartiets motionsyrkanden handlar om.
Vårt förslag är en utveckling av en tankegång som faktiskt fått gehör i be-
tänkandet. Det handlar om att ett enhälligt utskott anser att fler operatörer
än televerket borde kunna omfattas av förpliktelser i fråga om handikappan-
passning. Utskottet säger också med utgångspunkt i den viktiga motionen
T57 att det är viktigt att telefontjänsten och terminaler utformas så att de så
långt som möjligt kan användas oberoende av handikapp. Därför skall det
bli intressant att höra motionären Lena Öhrsviks inlägg i debatten, om det
nu kommer att hållas, om hur hon ser på motionsbehandlingen i utskottet.
Vi kanske i stället får höra utskottets ordförande kommentera detta.
Vänsterpartiet anser inte att televerket skall ombildas till aktiebolag.
Statsanställdas förbunds medlemmar har på samma sätt avvisat förslaget på
kongress efter kongress. Regeringen har inte kunnat förklara på vilket sätt
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Telepolitik i utveck-
ling
167
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Telepolitik i utveck-
ling
168
det leder till fördelar eller vilka som skulle vinna på det. Att vissa inom SFs
förbundsledning nu svängt i frågan beror, enligt min uppfattning, på anpass-
ningen till regeringens högervridning och inte på lyhördhet för medlemmar-
nas krav.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3, 4 samt 15. Självfallet
stöder jag också alla de övriga reservationer där mitt parti finns med.
Anf. 144 BIRGER ROSQVIST (s):
Herr talman! Klockan är mycket, och jag har i viss mån stympat det anför-
ande som jag tänkte hålla. Men jag måste ändå ta upp några viktiga punkter
som jag vill slå fast.
Jag skall i detta inlägg ägna några minuter åt frågan om televerkets fram-
tida associationsform och spelregler. Det är viktiga frågor i detta samman-
hang.
För att jag inte skall glömma bort det yrkar jag redan nu bifall till hemstäl-
lan i utskottets betänkande 28.
Televerket måste numera i större utsträckning arbeta på en fri marknad
som alltmer internationaliseras. Konkurrensen gäller de stora och lönsamma
kunderna. Därför är det ytterst angeläget att associationsformen för telever-
ket blir sådan att den ger möjligheter att slå vakt om ett heltäckande nät med
god kvalitet för att sociala och regionala mål i televerksamheten skall gå att
uppfylla.
Televerket måste få en associationsform som är likvärdig de europeiska
konkurrenternas. Det finns starka skäl för att förorda aktiebolagsformen.
Med hänsyn till den omfattande sociala och regionala betydelsen bör dock
innan slutlig ställning tas till associationsformen analyseras om verksamhe-
ten kan bedrivas inom ramen för en utveckad affärsverksform. Frågan bör
prövas men med sikte på att ny associationsform skall vara en realitet den 1
juli 1992.
Vi socialdemokrater anser att det är angeläget att inte äventyra den posi-
tion som vi har vad gäller teletjänster och industri. Den teletekniska utveck-
lingen går entydigt i riktning mot ökad s.k. tjänsteintegration. Detta talar
för en oförändrad telepolitik, som möjliggör för televerkskoncernen att i
samverkan med svensk industri fullt ut ta vara på den moderna teleteknikens
möjligheter. Detta är till gagn såväl för de svenska konsumenterna som för
Sverige som industrination. Det är väsentligt att den svenska telepolitiken i
sina huvuddrag överensstämmer med telepolitiken inom EG.
Vi anser bestämt att televerkskoncernen bör ägas av staten och att även
det krav som finns på statligt inflytande över verksamheten motiverar ett
helstatligt ägande.
Här finns det reservationer från samtliga partier. Jag väljer att kommen-
tera den gemensamma reservationen från moderaterna och folkpartiet.
Vi socialdemokrater vill slå vakt om ett sammanhållet televerk. Telekom-
munikationer är ett av de få högteknologiska områden där Sverige intar en
ledande position internationellt både via televerkskoncernen och Ericsson-
koncernen. Våra teletaxor är bland de lägsta i världen, nätet är högmodernt
och driftsäkert, telefontätheten den högsta i världen. De flesta i rikdagen
torde vara nöjda med denna situation. Men det är inte folkpartiet och mode-
raterna. De föreslår att den effektiva och väl fungerande telverkskoncernen
först skall brytas sönder och att därefter flertalet beståndsdelar styckvis skall
säljas ut. Detta innebär ju en gigantisk kapitalförstöring. Hur stämmer detta
med folkpartiets och moderaternas ambitioner att tillföra statskassan
mycket pengar genom utförsäljning av statliga företag? Var finns logiken?
Enda motivet som anförs för denna styckning är att televerkskoncernen
har ett konkurrensförsteg jämfört med andra företag. Man säger inte ett
enda ord om vilka fördelar en sådan åtgärd skulle få för konsumenterna och
för svensk teleindustri. Det som inte finns är det svårt att tala om. Där finns
kanske logiken!
En huvudtanke hos reservanterna är att själva nätet hos televerket skall
isoleras från övrig verksamhet. Med andra ord: Integrerade tjänster skulle
inte kunna erbjudas kunderna. Sådana krav ställer ni inte beträffande de
konkurrenter som nu snabbt håller på att etablera sig i Sverige, senast Tele 2,
där det stora multinationella teleföretaget Cable & Wireless är en av de stora
delägarna. Var finns logiken? Ligger logiken möjligen däri att förslaget att
nu slå sönder televerket kommer just vid den tidpunkt när Tele 2 på allvar
försöker bryta sig in på den svenska marknaden?
Man kan inte som moderaterna och folkpartiet föreslår behandla banver-
ket, Vattenfall och televerket analogt och parallellt bara därför att de har
hand om var sitt nät. Det finns inga tåg, inga passagerare och inget gods i
televerkets nät. Det produceras inte heller ”teletjänster” i några få stora an-
läggningar som hos Vattenfall, för att sedan distribueras ut till förbrukande
abonnenter via ett enda stamnät. Att avskilja ett ”nätverk” som inte får till-
handahålla teletjänster skulle teoretiskt men inte praktiskt vara möjligt, om
”nätverket” gavs monopol på telenätsbyggande och tillhandahållande i Sve-
rige.
Utan monopol kommer ”nätverket” att anlitas av teletjänstföretagen bara
på de sträckor där det inte lönar sig för dessa att bygga eget nät. Hänvisade
till enbart ”magra” områden skulle ”nätverket” efter ett fåtal år ha drivits till
sådan olönsamhet att man behöver statligt stöd för att invånare i mindre or-
ter och på landsbygden över huvud taget skulle kunna få tillgång till några
teletjänster. Samtidigt säger ni att det bör skapas bättre förutsättningar för
företagande i glesbygd. Var finns logiken?
Ett sådant ”nätverk” skulle inte heller ha något större intresse av att ut-
vecka ny teknik och nya lösningar, eftersom kontakten med användarna
skulle bli indirekt och det mesta av de ekonomiska incitamenten skulle för-
svinna. ”Nätverket” blir ett teletekniskt Skansen.
Med er uppdelning, försäljning och privatisering skulle de svenska kun-
derna inte få samma tillgång som i andra länder till de nya teletjänster som
nu utvecklas av teleindustrin världen över. Den teletekniska utvecklingen
går entydigt i riktning mot alltmer sofistikerade nät, som erbjuder en mång-
fald av tjänster. Svensk teleindustri satsar många miljarder i forskning på
dessa nya nät. Med er politik försvinner den svenska teleindustrins avance-
rade hemmamarknad och samarbete med televerket, som har betytt så
mycket för teleindustrins internationella slagkraft. Finns det då några starka
skäl för den industrin att stanna kvar i Sverige? Ni talar ju i olika samman-
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Telepolitik i utveck-
ling
169
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Telepolitik i utveck-
ling
170
hang om behovet av att stärka den svenska industrins konkurrenskraft. Var
finns logiken?
Vi socialdemokrater bejakar helt den utveckling mot ökad och fri konkur-
rens som nu sker på teleområdet. Men även på en fri marknad krävs vettiga
spelregler. De svenska spelreglerna bör i sina huvuddrag överensstämma
med EGs. Inom EG betonas dels konkurrens på lika villkor via s.k. öppna
nätvillkor från de stora operatörernas sida, dels de stora operatörernas an-
svar för att alla hushåll och företag får tillgång till avancerade teletjänster.
Folkpartiet och moderaterna är i andra sammanhang snabba att påpeka
det angelägna i att Sverige undviker lösningar som i onödan avviker från
EGs. På teleområdet byter man plötsligt fot och driver en linje som helt avvi-
ker från övriga Europas. Var finns logiken?
Era tankegångar är internationellt sett inte särskilt originella. De har dis-
kuterats i flera länder, senast i Australien. I samtliga dessa länder har dylika
tankegångar förkastats som en orealistisk och olämplig politik.
Herr talman! Jag finner folkpartiets och moderaternas förslag vara olo-
giska och därmed obegripliga på en rad punkter. Det måste finnas motiv som
ni valt att inte redovisa. Är det alltför insinuant om jag frågar: Varför?
Anf. 145 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):
Herr talman! Jag sade att Anders Castberger egentligen skulle ha varit
här. Om han hade varit här och om tiden medgivit, hade han säkert tagit en
stark och häftig debatt med Birger Rosqvist. Av skilda skäl, bl.a. en svår
förkylning, avstår jag från debatt och hänvisar till att Anders Castberger sä-
kerligen återkommer till detta ärende i höst och då tar denna debatt med
Birger Rosqvist.
Anf. 146 TOM HEYMAN (m):
Herr talman! Birger Rosqvist frågade efter de skäl som gjorde att vi inte
redovisade grunderna för vår uppfattning. Jag nämnde dem i början av mitt
första anförande. Att jag inte nämner dem igen beror på tidsbrist.
När Birger Rosqvist tar upp frågan om ett statligt nät, vill jag göra jämfö-
relsen med elnätet i Sverige. Där har vi en kombination av statligt verk,
kommunala bolag, kommunala verk, ekonomiska föreningar och börsnote-
rade bolag. Det fungerar på ett alldeles förträffligt sätt. Även här har vi ett
tekniskt högtstående nät, som ger leveranssäkerhet med hög kvalitet över
hela landet. Statligt ägande är inte en garanti för att så sker.
Vi tycker också att konkurrensneutralitet är viktig. Därför vill vi bryta ned
bolaget genom särredovisning av de olika verksamheterna. Det gäller när-
mast Televerket Larm och Televerket Radio, som i dag har konkurrenter på
marknden.
Slutligen tycker vi att det är rätt onödigt att televerket har i Teleinvestkon-
cernen 16 olika bolag med mycket varierade och väldigt ofta mediokra resul-
tat. Det finns ingen anledning för televerket att via Teleinvest ägna sig åt
fastighetsspekulativ verksamhet. Det är anledningen till vi inte vill ha den
stora sammanhängande koncernen. Dessutom vill vi ha en börsintroduktion.
Den garanterar trots allt en viss insyn i verksamheten, vilken vi i dag inte
har.
Anf. 147 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! Jag vill börja med att i stort sett instämma i allt det Birger
Rosqvist har sagt i sin karakteristik av folkpartiets och moderaternas syn på
telepolitiken. Jag tycker att det var en mycket bra karakteristik, och det är
märkligt att Birger Rosqvist får så tunna svar från de båda partier som går
in för att stycka sönder den televerksamhet som de samtidigt tydligen inser
behövs för att garantera en viss minimiservice i landet. Det påstår de i varje
fall.
Till Birger Rosqvist och andra som eventuellt råkar lyssna i den här sena
timmen vill jag rekommendera läsning av ett dokument som heter
Vision 2000, ett framtidsscenario som är författat av några visionärer på te-
leverkets huvudkontor, koncernplaneringen, och som är daterat januari
1991.
Jag har förresten skrivit en artikel om det här dokumentet, därför att jag
tycker att det måste upp till debatt. Troligen kommer den att publiceras i
veckan. Jag skall bara ta några korta rader ur det här dokumentet för att visa
också socialdemokrater att det finns de inom televerket utöver Tony Hag-
ström, chefen för televerket, som har gett moderater och folkpartister råg i
ryggen i de krav de nu ställer.
I Vision 2000 talar man om det läge som kommer att vara för Svenska Te-
leaktiebolaget, STA, och dess omgivning år 2000. Sverige är en region i ett
integrerat Europa, och man säger: ”Den europeiska telelagstiftningen har
långsamt blivit mer liberal, men fortfarande år 2000 har den inte nått den
nivå som redan år 1990 gällde i Sverige. Lagstiftningen är dock så flexibel att
den tillåter länder som Sverige och Storbritannien att ha fri konkurrens på
den grundläggande teletjänsten telefoni, något som ännu inte förekommer i
alla de övriga EG-länderna.”
Birger Rosqvist och vi som finns här kan naturligtvis inte anklagas för
detta dokument. Men var uppmärksam på under åren som kommer att de
här planerna finns!
Det jag läste upp ur den här visionen har inte avvisats av televerkets sty-
relse, såvitt jag vet. Ni borde ha haft tillgång till det här materialet, eller hur?
Sverige skall alltså gå i spetsen och våga göra det Thatchers England
gjorde och kritiserades för tidigt.
Anf. 148 BIRGER ROSQVIST (s):
Herr talman! Först vill jag svara på en fråga som Viola Claesson ställde i
ett tidigare inlägg och som gällde behandlingen av de handikappade och de-
ras tillgång till grundläggande telekommunikationer. Det är utskottets upp-
fattning, och det framgår av betänkandet, att även handikappade skall ha
tillgång till grundläggande telekommunikationer.
Sedan till Tom Heyman, som talar om att särredovisning behövs. Ja, men
det finns ju. De verksamheter som Tom Heyman nämnde särredovisas re-
dan. Visste inte Tom Heyman det?
Tom Heyman säger att televerket mycket väl kan jämföras med det nät
som distribuerar el. Jag nämnde i mitt tidigare inlägg att det inte går att jäm-
föra teletjänster med den produktion som Vattenfall eller vem det nu är
framställer i ett kraftverk och sedan skickar ut över nätet. Telekommunika-
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Telepolitik i utveck-
ling
171
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Telepolitik i utveck-
ling
172
tioner är ju inte beskaffade på det sättet att det produceras mängder av tele-
fonsamtal och andra teletjänster på ett ställe för att sedan skickas ut.
Det är en orimlig liknelse när ni jämställer järnvägsnät och elnät med tele-
nätet.
Tom Heyman nämnde också någonting om finansverksamheten, att tele-
verket inte skall hålla på med den verksamhet som valsade omkring i tidning-
arna i början på året. Att så skedde berodde på en felaktig tolkning av ett
pressmeddelande från riksrevisionsverket, som totalt hade missförstått sin
uppgift.
Till en början anmälde revisorerna att de avsåg att inte meddela Teleinvest
ansvarsfrihet för verksamheten. Jag var med på ett sammanträde där riksre-
visorerna var närvarande, och efter det sammanträdet, när de hade lärt sig
vad det hela rörde sig om som de hade sysslat med i sitt revisionsarbete, stod
det klart att de totalt hade missförstått sin uppgift.
När revisionsrapporten sedan kom, stod det ingenting om detta utan Te-
leinvests styrelse beviljades full ansvarsfrihet för den tid som revisionen om-
fattade. Det var riksrevisionsverkets revisorer som fick gå med svansen mel-
lan benen.
Det här har jag nämnt för Tom Heyman. Jag kan nämna det ännu en gång,
för det är så som jag har sagt. Jag tycker att det är synd att den här frågan,
som jag trodde var utagerad med detta, skulle behöva komma upp till diskus-
sion ännu en gång. Den grundar sig på en totalt felaktig bedömning från
några alltför nitiska och kritiska revisorer i riksrevisionsverket som var allt-
för angelägna också att gå ut i massmedia med revisionsuppgifter som inte
var kollade.
Anf. 149 TOM HEYMAN (m):
Herr talman! Jämförelsen med Vattenfall är inte så galen som den låter. I
det ena fallet gäller det starkström, medan det när det gäller telefoner är
fråga om svagström. Men det är faktiskt även på starkströmssidan ett rätt
komplicerat nät.
När det sedan gäller frågan om Teleinvest vill jag gärna läsa upp den revi-
sionsberättelse som skrivits för Teleinvest. Jag tycker att det kan ligga en viss
poäng i att den förs in i riksdagens protokoll. Den är dagtecknad den 25 mars
1991, och där framhålls:
Teleinvest AB har under året bedrivit verksamhet med upplåning för pla-
cering, vilket enligt min mening inte är förenligt med dess bolagsordning.
Detta är faktiskt en mycket hård skrivning från en revisor, även om han i
det här fallet inte gick så långt att han avstyrkte ansvarsfrihet. Jag vill gärna
att detta förs till riksdagens protokoll.
Anf. 150 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! Jag skall nöja mig med två frågor till Birger Rosqvist, efter-
som denne inte kommenterade det som jag tog upp om Vision 2000. Det står
i förordet: Genom att scenariona målar upp en bild av en rimligt sannolik
och önskvärd framtid tjänar de som inspirationskälla för den kreativa dialog
som är nödvändig genom ett marknadsstyrt företag.
Har Birger Rosqvist tagit ställning till detta, och vad tycker han i så fall?
Anf. 151 BIRGER ROSQVIST (s):
Herr talman! Jag är ledamot av televerkets styrelse, men den skrift som
Viola Claesson refererar till har inte föredragits i televerkets styrelse och har
inte heller varit föremål för någon som helst behandling eller beslut. Jag har
alltså inte i någon form yttrat mig om den. Jag måste erkänna att jag har läst
den bara litet ytligt. Jag har inte haft anledning att ta ställning till den på det
sätt som Viola Claesson kanske tror.
Till Tom Heyman återigen om revisionen: Det hör egentligen inte hemma
i denna fråga om telepolitikens utveckling, men faktum kvarstår att Telein-
vests styrelse beviljades ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattade.
Några utlåningar hade skett, och det blev en förlust i Nyckeln-affären, men
den totala summan av vinster och förluster slutade på vinster på åtskilliga
miljoner kronor. Resultatet blev alltså positivt för Teleinvest. Man hade
dessutom hållit på med detta i fyra fem år utan att någon hade anmärkt på
det hela. Så länge som det bara visade vinst godkände revisorerna det hela,
men när det på ett ställe blev en förlust i penningplaceringen hov en revisor
upp sin röst. Men totalresultatet av denna finansiella affär blev ett plus för
dem som hade utfört kapitaltjänsterna.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 juni.)
13 § Beslut om fortsatt ärendebehandling den 11 juni
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas den 11 juni.
14 § Bordläggning
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1990/91:196 Ändring i lagen (1973:1199) om ersättning från den internatio-
nella oljeskadefonden
Finansutskottets betänkanden
1990/91:FiU34 Statliga betalningar och postgirot
1990/91 :FiU37 Omställning och minskning av den statliga administrationen
Socialutskottets betänkande
1990/91 :SoU25 Ekonomisk reglering av äldrereformen
Utbildningsutskottets betänkande
1990/91 :UbU21 Den statliga administrationen på utbildningsområdet, m.m.
Trafikutskottets betänkanden
1990/91 :TU31 Fast förbindelse över Öresund
1990/91 :TU35 Fast förbindelse över Östersjön
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
Telepolitik i utveck-
ling
173
Prot. 1990/91:128 Näringsutskottets betänkanden
10 juni 1991 1990/91:NU43 Allmänna pensionsfonden
1990/91 :NU44 Sammanslagning av bankinspektionen och försäkringsin-
spektionen, m.m.
15 § Meddelande om NU43 och NU44
Anf. 152 TREDJE VICE TALMANNEN:
Efter samråd med näringsutskottets presidium vill jag meddela att jag i
morgon kommer att föreslå att näringsutskottets betänkanden NU43 och
NU44 skall avgöras efter endast en bordläggning.
16 § Kammaren åtskildes kl. 23.10.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 6 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 38 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 67 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.56,
av talmannen därefter t.o.m. 9§ anf. 121 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
OLOF MARCUSSON
/Barbro Karlsson
174
Innehållsförteckning
Måndagen den 10 juni
1 § Justering av protokoll................................. 1
2 § Förnyad bordläggning................................. 1
Beslut om uppskjuten votering............................. 1
3 § Ny kommunallag.................................... 1
Konstitutionsutskottets betänkande KU38
Debatt
Göran Åstrand (m)
Ylva Annerstedt (fp)
Bengt Kindbom (c)
Jan Jennehag (v)
Claes Roxbergh (mp)
Ulla Pettersson (s)
Civilminister Bengt K Å Johansson (s)
Margit Gennser (m)
Sonia Karlsson (s)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Beslut skulle fattas den 11 juni
4§ Arvoden till statsråden m.m............................ 50
Konstitutionsutskottets betänkande KU48
Beslut skulle fattas den 11 juni
5 § Primärkommunalt huvudmannaansvar för primärvård, m.m. ... 50
Socialutskottets betänkande SoU21
Socialutskottets betänkande SoU22
Socialutskottets betänkande SoU18
Debatt
Per Stenmarck (m)
Daniel Tarschys (fp)
Rosa Östh (c)
Anita Stenberg (mp)
Bo Holmberg (s)
Christina Pettersson (s)
Beslut skulle fattas den 11 juni
Förste vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)....................................... 70
6 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden............... 70
Utrikesutskottets betänkande UU23
Beslut skulle fattas den 11 juni
7 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden............... 71
Jordbruksutskottets betänkande JoU29
Beslut skulle fattas den 11 juni
Prot. 1990/91:128
10 juni 1991
175
Prot. 1990/91:128 8§ Vissa livsmedelspolitiska frågor......................... 71
10 juni 1991 Jordbruksutskottets betänkande JoU31
Debatt
Sven Eric Lorentzon (m)
Bengt Rosén (fp)
Karl Erik Olsson (c)
Annika Åhnberg (v)
Marianne Samuelsson (mp)
Åke Selberg (s)
Jordbruksminister Mats Hellström (s)
(forts.)
Ajournering........................................... 112
Återupptagna förhandlingar............................... 112
8 § (forts.) Vissa livsmedelspolitiska frågor (forts. JoU31)........ 112
Paul Ciszuk (mp)
Karl-Gösta Svenson (m)
Carl Frick (mp)
Beslut skulle fattas den 11 juni
9§ Konkurrenslagstiftning på livsmedelsområdet, m.m........... 130
Näringsutskottets betänkande NU33
Debatt
Nic Grönvall (m)
Gudrun Norberg (fp)
Per-Ola Eriksson (c)
Lars Norberg (mp)
Inga-Britt Johansson (s)
Annika Åhnberg (v)
Beslut skulle fattas den 11 juni
10 § Rörelseregler för bank m.m............................ 153
Näringsutskottets betänkande NU41
Debatt
Per Westerberg (m)
Gudrun Norberg (fp)
Håkan Hansson (c)
Lars Norberg (mp)
Leif Marklund (s)
Rolf L Nilson (v)
Beslut skulle fattas den 11 juni
11 § Tilläggsbudget II.................................... 165
Näringsutskottets betänkande NU46
Beslut skulle fattas den 11 juni
12 § Telepolitik i utveckling............................... 165
Trafikutskottets betänkande TU28
Debatt
Tom Heyman (m)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
176
Elving Andersson (c) Prot. 1990/91:128
Viola Claesson (v) 10 juni 1991
Birger Rosqvist (s)
Beslut skulle fattas den 11 juni
13 § Beslut om fortsatt ärendebehandling den 11 juni............ 173
14 § Bordläggning...................................... 173
15 § Meddelande om NU43 och NU44....................... 174
Tredje vice talmannen
177
gotab 98964, Stockholm 1991