Protokoll
1990/91:126
Ceremonin inleddes med att Mikaeli kammarkör under ledning av Anders
Eby sjöng ”1 Seraillets Have” (text av J P Jacobsen, musik av Wilhelm Sten-
hammar) och två vårsånger av Wilhelm Peterson-Berger.
(Applåder)
TALMANNEN:
Ärade kammarledamöter! Världsmiljödagen, den 5 juni, firas till minne
av öppnandet av FNs stora miljökonferens här i Stockholm 1972. Konferen-
sen, som kom till på svenskt initiativ, blev inledningen till ett ökat internatio-
nellt samarbete på miljöns område. Framför allt blev den en inledning till ett
nytt miljötänkande och djupgående attitydförändringar till miljön runt om i
världen.
20 år efter Stockholmskonferensen - år 1992 - samlar världen sig för ett
kliv framåt med en ny miljökonferens - om miljö och utveckling - denna
gång i Rio de Janeiro i Brasilien.
Bara en jord, löd uppmaningen till deltagarna i Stockholmskonferensen.
Det var en uppmaning till ökad insikt och till internationell solidaritet och
internationellt samarbete.
Mycket har hänt under de senaste 20 åren. I alla delar av världen är miljö-
frågorna på frammarsch. FNs miljöprogram, UNEP, har gjort betydande in-
satser. Internationella överenskommelser har träffats på en rad viktiga om-
råden. Lagstiftning och övervakande organ har införts i de flesta länder. Re-
surser har satsats. Forskningen har gjort framsteg. Miljöorganisationer och
massmedia har påverkat den allmänna opinionen. Allt fler företag antar mil-
jöprogram. Avspänningen mellan öst och väst har skapat nya förutsättningar
för ett framgångsrikt miljöarbete.
Men samtidigt fortsätter miljöförstöringen. Vi drabbas dagligen av rap-
porter om skövling av natur, svältkatastrofer, vattenbrist, klimatförändring
och luftföroreningar.
Men kanske kan vi ändå säga att folk och länder börjar vakna till insikt.
Kanske håller världen på att vakna till handling. Men hela ansvaret för mil-
jön kan inte överlåtas på parlament och regeringar eller organisationer. Vi
har alla ett ansvar. Det måste till en miljökämpe i varje människa. Det idoga
arbetet, de mångastegen, de många människorna-de många ungdomarna- 1
1 Riksdagens protokoll 1990191:126
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
är det viktigaste. Det gäller att vinna insikten att en god miljö är grunden för
ett värdigt liv för alla människor på jorden.
Miljön har inga nationella gränser. Det internationella samarbetet måste
stärkas. Mycket skulle vinnas om FN fick mer att säga till om på detta viktiga
område.
Sveriges riksdag knyter stora förhoppningar till miljökonferensen i Rio de
Janeiro nästa år och önskar att den blir framgångsrik.
Dr. Tolba! I extend a hearty welcome to you from the Swedish Parliament.
The floor is yours!
Dr. MOSTAFA K TOLBA, Executive Director, UNEP:
(anförandet hölls på engelska, se bilaga)
Herr talman! Ärade ledamöter av riksdagen! Jag kan inte finna något mer
lämpligt än att påbörja firandet av Världsmiljödagen i Sveriges riksdag. Det
var i den svenska riksdagen som världen beslöt att den 5 juni skall vara
Världsmiljödagen. UNEP föddes i Sveriges riksdag, dvs. FNs miljöorgan the
United Nations Environment Program. Det är därför mycket passande att
jag står här inför er med all min respekt och tacksamhet då ni i går antog två
viktiga internationella överenskommelser, nämligen Baselkonventionen om
kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av
farligt avfall och tilläggen till Montrealprotokollet. Detta utgör en milstolpe
i internationellt samarbete.
Dessa överenskommelser hade inte kommit till stånd utan hjälp av parla-
mentariker från hela världen. Det är när parlament ratificerar överenskom-
melser som det blir möjligt för dessa överenskommelser att träda i kraft. Ni
har alltid varit vägledande i detta parlament. Men det är inte förvånande.
Sverige har förpliktelser. Vi vet alla att den miljörörelse som föddes i Sverige
1972 har gjort att varje svensk man och kvinna har fått axla ansvaret att
fostra rörelsen, barnet, även om barnet i dag är nästan 20 år gammalt och
skall bli självständigt. Ja, barnet växer snabbt. Men det fritar er inte från
ansvaret att Sverige är det land som bokstavligen har agerat barnmorska vid
födelsen av miljörörelsen och den organisation den representerar.
Herr talman! Ni sade att temat för Stockholmskonferensen var Den enda
jord vi har. Samma dag vår kära vän den framlidna Barbara Ward lanserade
boken Den enda jord vi har blev titeln ett slagord. Det blev ett slagord i var
mans mun. Men troligen tog vi det inte på allvar. Det fastnade inte i minnet.
Sedan dess har astronauterna verkligen sett Den enda jord vi har. Det blå
stoftet hängande i kosmos blev till rymdskeppet Jorden. Vi förstod då att
detta är Den enda jord vi har. Vi har inte så många andra jordar att flytta till
om vi förgör det vi har här.
Vi har börjat se de globala problemen, miljöproblemen, ozonuttunning
och klimatförändringar. Det som sker i norr påverkar inte bara ett enda land
eller en grupp av länder. Det var helt riktigt, herr talman, när ni sade att
miljöproblemen känner inga gränser. Men det är inte bara det. Problemen
spänner över hela grupper av länder över hela jorden, nord-syd-öst-väst.
Vad vi nu kan ta del av är ozonuttunning framför allt i norr, dvs. en global
varning i huvudsak norrifrån som berör alla i söder. Men om mina vänner
och kollegor och familjer där jag kommer från i söder blint följer den väg ni
nu har upptäckt är ohållbar, kommer vi i söder att förgöra oss själva och
likaså er i norr. Jag tror att det står klart för alla att Den enda Jord vi har är
ett faktum. Miljöproblemen känner inga gränser, och det är ett faktum. Vi
måste agera därefter med detta i åtanke.
Herr talman! Ni har sagt att under de senaste 20 åren, speciellt de senaste
2-3 åren, har muren mellan öst och väst vittrat sönder. Järnridån har fallit,
och fred är i vardande mellan öst och väst. Vad vi nu behöver är fred med
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
oss själva och fred med naturen.
Tack!
Såväl talmannens som Dr. Tolbas anföranden följdes av applåder.
Ceremonin avslutades med att kören sjöng tre välkända svenska folkvisor
tonsatta av Hugo Alfvén.
(Applåder)
Anf. 1 TALMANNEN:
Kvittningsmännen har till mig framfört önskemål om att måndagen den 10
juni skall hållas fri från voteringar. Jag har, efter att ha tagit del av nu till-
gängligt underlag för beräkning av den återstående ärendebehandlingen
denna och nästa vecka, ansett mig kunna tillgodose kvittningsmännens öns-
kemål. Jag förutsätter då att debatterna i dagens ärenden kan avslutas i dag
och att vi följer planeringen så att kammaren på onsdag morgon kan påbörja
Öresundsdebatten som första ärende. Mitt meddelande är alltså att det inte
blir några voteringar under måndagen den 10 juni.
Justerades protokollet för den 30 maj.
2§ Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
Företogs till avgörande bostadsutskottets betänkande 1990/91:BoU18,
skatteutskottets betänkanden 1990/91 :SkU24 och SkU25, trafikutskottets
betänkande 1990/91 :TU30, jordbruksutskottets betänkande 1990/91 :JoU26,
försvarsutskottets betänkanden 1990/91:FöU9, FöUlO och FöU12 samt nä-
ringsutskottets betänkanden 1990/91 :NU37 och NU48 (beträffande debat-
ten i dessa ärenden, se prot. 125).
Bostadsutskottets betänkande BoU18
Mom. 1 (översyn av NRL)
Utskottets hemställan bifölls med 204 röster mot 107 för reservation 1 av 3
Agne Hansson m.fl.
Prot. 1990/91:126 Mom. 3 (den lagtekniska lösningen avseende miljökonsekvensbeskriv-
5 juni 1991 ningar)
Utskottets hemställan bifölls med 264 röster mot 41 för reservation 3 av
Erling Bager och Siw Persson.
Mom. 8 (nollalternativ i miljökonsekvensbeskrivningar)
Utskottets hemställan bifölls med 195 röster mot 118 för reservation 8 av
Knut Billing m.fl.
Mom. 13 (miljökonsekvensbeskrivningar enligt PBL)
Utskottets hemställan bifölls med 201 röster mot 108 för reservation 12 av
Agne Hansson m.fl.
Mom. 21 (uttalande om den fysiska planeringen)
Utskottets hemställan bifölls med 252 röster mot 60 för reservation 19 av
Knut Billing m.fl.
Mom. 31 (Voxnan uppströms Edsbyn och Hårkan)
Utskottets hemställan bifölls med 203 röster mot 108 för reservation 25 av
Agne Hansson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU24
Mom. 1 (bensinskatten)
Först biträddes reservation 1 av Bo Lundgren m.fl. i motsvarande del med
60 röster mot 53 för reservation 2 av Kjell Johansson och Leif Olsson i mot-
svarande del. 198 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 193 röster mot 71 för reserva-
tion 1 av Bo Lundgren m.fl. i motsvarande del. 43 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 15 (förpackningar)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 35 för reservation 20 av
Maggi Mikaelsson.
Mom. 19 (reklamskatten)
Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 19 för reservation 24 av
Maggi Mikaelsson. 14 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU25
Mom. 1 (avslag på propositionen)
Först biträddes reservation 1 av Bo Lundgren m.fl. med 61 röster mot 40
för reservation 2 av Kjell Johansson och Leif Olsson. 211 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 216 röster mot 57 för reserva-
tion 1 av Bo Lundgren m.fl. 40 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (certifieringssystemet)
Utskottets hemställan bifölls med 212 röster mot 98 för reservation 3 av
Bo Lundgren m.fl.
Mom. 6 (arbetsfordon)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 34 för reservation 9 av
Maggi Mikaelsson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 7 (särskilt miljövänliga fordon)
Först biträddes reservation 12 av Maggi Mikalesson med 28 röster mot 19
för reservation 13 av Gösta Lyngå. 266 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 11 av Görel Thurdin och Rolf Kenneryd
med 52 röster mot 17 för reservation 12 av Maggi Mikaelsson. 241 ledamöter
avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 203 röster mot 68 för reserva-
tion 11 av Görel Thurdin och Rolf Kenneryd. 40 ledamöter avstod från att
rösta.
Barbro Westerholm (fp) anmälde att hon i huvudvoteringen avsett att av-
stå från att rösta men markerats ha röstat ja.
Övriga moment.
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Trafikutskottets betänkande TU30
Mom. 1 (en strategi för en bättre miljö på trafikområdet)
Först biträddes reservation 3 av Viola Claesson med 23 röster mot 20 för
reservation 4 av Roy Ottosson. 267 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 2 av Elving Andersson och Karin Starrin
med 35 röster mot 18 för reservation 3 av Viola Claesson. 260 ledamöter av-
stod från att rösta.
Därpå biträddes reservation 1 av Rolf Clarkson m.fl. med 99 röster mot
48 för reservation 2 av Elving Andersson och Karin Starrin. 162 ledamöter
avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 145 röster mot 99 för reserva-
tion 1 av Rolf Clarkson m.fl. 68 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (begränsningar i inrikes flygtrafik)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Viola Claesson
och Roy Ottosson - bifölls med acklamation.
Mom. 9 (stöd till forskning och utveckling av miljöanpassad kollektivtrafik)
Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 36 för reservation 11 av
Viola Claesson och Roy Ottosson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Mom. 11 (överflyttning av trafikarbetet från bil till buss)
Utskottets hemställan bifölls med 247 röster mot 62 för reservation 13 av
Rolf Clarkson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 18 (felparkeringsavgiftens storlek)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 19 av Roy Ottosson -
bifölls med acklamation.
Mom. 35 (hänsyn till andra trafikslag vid prövning av flygplatsutbyggnader)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 29 av Roy Ottosson -
bifölls med acklamation.
Mom. 38 (internationellt arbete på sjöfartens område)
Först biträddes reservation 32 av Elving Andersson m.fl. med 74 röster
mot 39 för reservation 33 av Viola Claesson och Roy Ottosson. 199 ledamö-
ter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 202 röster mot 109 för reserva-
tion 32 av Elving Andersson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU26
Mom. 1 (avslag på propositionen)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 36 för reservation 1 av
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander.
Mom. 2 (inskränkning av lagens tillämpningsområde)
Först biträddes reservation 2 av Sven Eric Lorentzon m.fl. - som ställdes
mot reservation 3 av Bengt Rosén och Sören Norrby - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 199 röster mot 60 för reserva-
tion 2 av Sven Eric Lorentzon m.fl. 49 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 4 (glesbygdsbegreppet)
I kontrapropositionsvoteringen avgavs 35 röster för reservation 6 av Karl
Erik Olsson och Lennart Brunander och 35 röster för reservation 7 av
Annika Åhnberg och Marianne Samuelsson. 239 ledamöter avstod från att
rösta.
Sedan talmannen lagt ned en ja-sedel och en nej-sedel i rösturnan drog
Kent Lundgren (mp) ja-sedeln. Kammaren hade alltså i enlighet med ja-pro-
positionen till kontraproposition antagit reservation 6 av Karl Erik Olsson
och Lennart Brunander.
I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 241 röster mot 66 för
reservation 6 av Karl Erik Olsson och Lennart Brunander. 2 ledamöter av-
stod från att rösta.
Mom. 6 (bo- och brukarplikt)
Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 19 för reservation 9 av
Marianne Samuelsson. 14 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Försvarsutskottets betänkande FöU9
Utskottets hemställan bifölls.
Försvarsutskottets betänkande FöUlO
Mom. 2 (lag om ändring i räddningstjänstlagen, 1986:1102)
Utskottets hemställan bifölls med 159 röster mot 150 för reservation 2 av
Arne Andersson i Ljung m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Försvarsutskottets betänkande FÖU12
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU37
Mom. 5 (lag om värdepappersrörelse)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Lars Norberg -
bifölls med acklamation.
Mom. 7 (fondkommissionärers handel för egen räkning)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 34 för reservation 5 av
Rolf L Nilson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU48
Mom. 1 (omstrukturering av verksamheten vid Studsvikskoncernen, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 239 röster mot 68 för reservation 1 av
Per-Ola Eriksson m.fl.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
Prot. 1990/91:126 1990/91 :KU46 Uppskov till 1991/92 års riksmöte med behandlingen av vissa
5 juni 1991 ärenden.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU35 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91:SkU37 Ändringar av grundavdraget för pensionärer, m.m. (prop.
1990/91:185 och 1990/91:107 delvis).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU38 Ändring i lagen (1989:933) om dubbelbeskattningsavtal mel-
lan de nordiska länderna (prop. 1990/91:187).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Talmannen meddelade att bostadsutskottets betänkande BoU19 och ut-
bildningsutskottets betänkanden UbU12 och UbU5 skulle avgöras i ett sam-
manhang efter avslutad debatt samt att utbildningsutskottets betänkanden
UbU12 och UbU5 skulle debatteras gemensamt.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1990/91:BoU19 Byggnaders inomhusmiljö (prop. 1990/91:189).
Anf. 2 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Efter denna fina inledning på den här dagen, världsmiljöda-
gen, är det naturligt att börja debatten i kammaren med ett miljöärende. Det
berör inomhusmiljön i våra bostäder.
Det är lika viktigt med en god inomhusmiljö i bostäderna som den natur-
miljö som vi ofta diskuterar. Utvecklingen har gått mot att vi vistas mer och
mer av vår tid i våra bostäder. Inte minst därför är det naturligtvis viktigt att
vi skapar en miljö som vi kan trivas att vistas i.
Herr talman! Det är med tillfredsställelse vi från centern noterar att vi nu
kan fatta de första viktiga besluten som kan leda till en bättre inomhusmiljö
i våra bostäder. Det är min förhoppning att beslutet här i dag på världsmiljö-
dagen kan bli inledningen till ett nytt miljötänkande också på bomiljöområ-
det och en offensiv för bättre boendemiljöer. Det är enligt vår uppfattning
ett sedan länge eftersatt område.
Vägen fram till dagens förslag och beslut har varit kantad med många pro-
blem och varit lång. Redan hösten 1985 togs de första initiativen för en bättre
boendemiljö i en fempartimotion där jag stod som första namn. Den resulte-
rade i riksdagsbeslutet 1986 om inrättandet av småhusskadenämnden. Det
var en akut åtgärd, som hade som uteslutande syfte att hjälpa dem som di-
rekt var utsatta för fukt- och mögelskador i sina hus.
Det mera vidlyftiga och förebyggande arbetet för bättre inomhusklimat
startade med riksdagsbeslutet i anledning av BoUs eniga förslag om uppdrag
till regeringen. Uppdraget till regeringen innebar att en samlad översyn
skulle göras med syfte att komma till rätta med bristerna i den totala inom-
husmiljön och hela problemkomplexet med de s.k. sjuka husen.
Regeringen har tagit god tid på sig. Men nu föreligger resultatet av översy-
nen i två propositioner, nr 145 om byggnaders inomhusmiljö m.m. och nr 189
med förslag till lag om byggnadsgaranti, av vilka den senare är den tyngre
och viktigare av de två. Det såg länge ut som om inte den delen skulle
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
10
komma fram till riksdagen ens under detta riksmöte. Egentligen skulle för-
slagen ha varit här för över ett år sedan.
Jag förstår egentligen inte varför regeringen varit så senfärdig och handfal-
len när det gäller boendemiljöfrågorna. Det får till följd att många i onödan
får fara illa i sina bostäder.
Det är därför mycket olyckligt att boendemiljöfaktorerna så länge skjutits
i bakgrunden i samband med planeringen av bostadsområden och att kvanti-
tet satts före kvalitet vid byggandet, vilket t.ex. skedde under miljonpro-
gramprocessen. Den skarpa kritik vi från centern riktade mot utformningen
av dessa betongområden har nu - tyvärr, kan man säga - alltför tydligt visat
sig vara befogad.
Bristande kvalitetstänkande ledde senare fram till fukt- och mögelskador
i hus, med akuta boendemiljöproblem som följd. Först efter det att dessa
problem började bli mer påtagliga har det blivit möjligt att få regeringen att
inse nödvändigheten av att i ökad utsträckning beakta miljöaspekterna i
boendet, och arbetet med att förbättra boendemiljöförhållandena kunde
därmed starta.
Nu är de första förslagen här, och det är bra. Förslagen i betänkandet kan
sammanfattas i fyra punkter.
1. En tioårig byggaranti införs för flerbostadshus som nyuppförs eller byggs
om. I lagen understryks byggsektorns speciella ansvar.
2. Ventilationssystem i byggnader måste i framtiden undergå funktionskon-
troll.
3. Byggmaterial som innehåller farliga ämnen måste förses med produktin-
formation.
4. I plan- och bygglagen införs krav på samråd med ansvarig arbetsledare
och övriga i ett byggprojekt inblandade parter för att säkerställa att projek-
tet genomförs på sådant sätt att byggnaden blir hälsosäker.
Utskottet följer regeringens förslag med undantag för en justering i själva
samrådsförfarandet. Från centerns sida har vi inga invändningar i sak mot
dessa fyra punkter. Vi tycker i stället att förslagen inte gått tillräckligt långt.
Vi vill se fler åtgärder med syfte att främja en bättre boendemiljö.
Med anledning av motionsyrkande från centern och vänsterpartiet gör ut-
skottet dessutom ett tillkännagivande om att det bör övervägas att utsträcka
garantin till att bl.a. omfatta också daghem, skolor och kontorslokaler. Det
är mycket viktigt att så sker. I propositionen tar bostadsministern själv upp
frågan om småhusen. Även här bör en mer heltäckande garantilösning så
småningom tas fram.
Moderata samlingspartiet avvisar lagstiftningsvägen och förordar en frivil-
liglinje med en avtalslösning som grund. Deras motion är en direkt avskrift
av en skrivelse som utskottets ledamöter fått från Byggentreprenörerna.
Att nu avvisa en lag om byggnadsgaranti, som görs från moderat håll, fin-
ner vi från centern inte lämpligt. Det skulle innebära att miljöfrågorna skulle
försummas under ännu längre tid framöver. Det kan vi inte ställa upp på och
ta ansvar för.
Avvisandet motiveras med att en frivillig överenskommelse är ett bättre
sätt att lösa ansvarsfrågorna. Vi delar i grunden den uppfattningen. Frivillig-
linjen är alltid att föredra. Det innebär oftast större motivation och engage-
mang och därmed ökad känsla för ansvarstagande mellan de i överenskom-
melsen ingående parterna. Men någon frivillig överenskommelse föreligger
ännu inte. Inget färdigt avtalsförslag finns. Dessutom finns i de avtalsförslag
som nu diskuteras brister både vad gäller återförsäkringen och i heltäck-
ningen av skyddet. Till det kommer de förseningar som blir följden om ett
komplett avtal skall inväntas.
Vi menar därför att lagstiftningsvägen är den snabbaste och effektivaste
vägen i nuläget, men vi menar samtidigt att arbetet på en frivillig överens-
kommelse om ansvarsfrågorna inte får avstanna utan måste fortsätta. När ett
komplett och lika bra avtal som nu ryms i lagen föreligger, kan lagen avveck-
las. I reservation 2 fullföljer vi denna tankegång.
Det vore emellertid olyckligt om regeringen och alla andra nu slår sig till
ro och tror att allt är gjort som går att göra för att råda bot på de dåliga
boendemiljöerna. Så är det naturligtvis inte. Mycket återstår att göra för att
miljön skall bli bättre. Regeringen bör därför arbeta vidare med dessa frågor
och återkomma med förslag för att göra åtgärdsprogrammet heltäckande
och därmed i linje med vad utskottet avsåg i ursprungsuppdraget.
Det gäller t.ex. kravet på produktinformation vid byggnation. Det är en
fråga som inte till fullo är löst. Är det möjligen EG som oroar regeringen på
denna punkt, eller varför tvekar regeringen inför att här och nu lägga fram
förslag?
En annan viktig fråga som inte är löst är kraven på luftkvalitet, som bl.a.
allergiutredningen har tagit upp och lämnat förslag om. Några förslag i
denna fråga finns inte heller framme för riksdagens ställningstagande.
Från centerns sida vill vi se frågorna om en bättre boendemiljö samman-
förda i en särskild bomiljölag. De regler som i dag redan finns är spridda i
olika lagar. De bör sammanföras på ett ställe för att större slagkraft skall
uppnås. Bomiljölagstiftningen bör dessutom utvecklas vidare till ett verk-
samt instrument för de boende mot dåliga boendemiljöer, på samma sätt
som arbetsmiljölagstiftningen är konstruerad på arbetsmiljöområdet. I en
med vänsterpartiet gemensam reservation fullföljer vi våra motionskrav från
den allmänna motionstiden om en särskild bomiljölag med den inriktningen.
Herr talman! Oftast grundläggs de dåliga boendemiljöerna redan i plane-
ringsstadiet vid planeringen av bostadsområdena och bebyggelseutform-
ningen. Därför måste kraven på en förutseende och noggrann planering av
bostäderna öka. Tvång och detaljreglering är därvid ingen bra väg att gå
fram. Från centerns sida föredrar vi moroten framför piskan. Bra boende-
miljöer bör vara självgenererade. De bör skapas på frivillig väg genom att
man hos alla uppnår ett större engagemang och ansvar för miljön.
Detta är möjligt om boendemiljön görs till en konkurrensfaktor på bo-
stadsmarknaden. Om miljö och kvalitet i boendet är en konkurrensfaktor
blir det svårare att få avsättning för dåligt byggda hus och hus inom överex-
ploaterade områden med en dålig yttre och inre miljö. Ett effektivt medel
för att göra boendemiljön till en konkurrensfaktor vore att införa VDN-
märkning på bostäder. I en sådan varudeklaration framgår klart kvalitets-
aspekten i varje bostad. Vi förordar en sådan handlingslinje i reservation 20.
Herr talman! Så till bullerproblemen i våra bostäder. Problem med s.k.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
11
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
12
lågfrekvent buller i våra bostäder blir allt vanligare. Enligt PBL och nybygg-
nadsstadgan finns regler för hur starkt buller som får förekomma utan att
det skall anses som störande. Utskottet tar upp och behandlar dessa frågor i
samband med motionskrav om förändrade gränsvärden. Vi instämmer från
centern i den slutsats som utskottet drar om att det nu är viktigt att rege-
ringen ser över reglerna för bullergränser och tillåtna ljudnivåer i bostäderna
och återkommer med förslag till åtgärder.
Herr talman! Med det anförda vill jag meddela att centerns riksdagsgrupp
står bakom de fyra reservationer som centerns ledamöter har fogat till betän-
kandet. I övriga moment står vi bakom majoritetens förslag till hemställan.
För att spara kammarens tid begränsar jag mig till att yrka bifall till reserva-
tion nr 13.
Anf. 3 KNUT BILLING (m):
Herr talman! I detta betänkande behandlas regeringens proposition om
byggnadsgaranti för flerbostadshus. Utskottsmajoriteten godtar i huvudsak
förslaget. Det gör dock inte vi moderater.
Att vi säger nej beror dock inte alls på att vi skulle vara negativa till ett
fullgott byggande och att det finns garantier för detta. Tvärtom. Vi modera-
ter är varma anhängare av att kvaliteten inom byggandet är av hög klass.
Vi har i huvudsak fyra invändningar mot föreliggande lagförslag.
För det första anser vi att lagens syften kan tillgodoses genom frivilliga
överenskommelser mellan parterna. Vi har därvid samma uppfattning som
arbetsgruppen för s.k. sjuka hus. Ordningen med ett på frivilliga avtal grun-
dat ansvarssystem har gamla traditioner i vårt land och är därmed också
starkt förankrad hos berörda parter.
För det andra är nuvarande regler, dvs. Allmänna bestämmelser för bygg-
nads-, anläggnings- och installationsentreprenader, föremål för revidering.
Byggentreprenörerna har inför bostadsutskottet redovisat huvudinnehållet i
den överenskommelse som parterna är på gång att träffa. Av denna redovis-
ning, som även finns i skriftlig form, framgår att revideringen kommer att
leda till ett väsentligt utökat ansvarstagande från branschen. Entreprenören
kommer efter utgången av en tvåårig garantitid att ansvara för väsentliga fel
under ytterligare åtta år om han vållat felet genom vårdslöshet. I praktiken
kommer detta att innebära att entreprenörens ansvar utsträcks från nuva-
rande två till tio år. Dessutom avser ansvaret inte bara flerbostadshus utan
alla typer av entreprenader, dvs. skolor, daghem, kontor m.m.
När utskottsmajoriten påstår att det inte finns något förslag som möjliggör
en analys eller jämförelse med lagförslaget är detta således märkligt och fel.
Byggentreprenörenas förslag innebär dessutom bevisligen i viktiga hänseen-
den en förstärkning av ansvaret i byggandet jämfört med propositionen och
utskottsmajoritetens ställningstagande.
Agne Hansson sade nyss i debatten att miljöfrågorna skulle förhalas om
man gick på frivilliglinjen. Detta är naturligtvis helt fel. Det dokument som
finns och som är föremål för ett snabbt antagande kommer att vara mer
långtgående än lagförslaget. Det kommer att innebära förstärkning av miljö-
frågorna. Det kan man kanske litet grand läsa mellan raderna också när man
lyssnar till Agne Hansson. Han säger att när det blir antaget så kan vi av-
skaffa lagförslaget. Om Agne Hansson känner på sig att det skall bli på det
sättet, hade det varit på sin plats att han hade sagt att vi inte skall anta lagför-
slaget nu utan vänta ett tag och se eftersom överenskommelsen mellan bygg-
entreprenörerna och byggherrarna kommer att träffas inom den allra när-
maste tiden.
Den tredje invändningen är att systemet är både komplicerat och byråkra-
tiskt. En rad nya företag, s.k. garantiföretag, måste startas liksom en ny by-
råkratiorganisation kallad byggnadsgarantinämnden. Eftersom man skall
kunna besvära sig över byggnadsgarantinämndens beslut innebär utskotts-
majoritetens förslag risk för tidskrävande och dyra processer. Under de
gångna åren har en lång rad sådana processer ägt rum när det gäller garanti-
frågor. Det vore bra om vi kunde komma ifrån det systemet.
För det fjärde kommer garantisystemet med all sannolikhet att strida mot
kommande EG-direktiv på området. EG står nämligen i begrepp att redan
nästa år utfärda direktiv avseende ansvar, garantier och finansiell täckning
av garantierna i byggande. Att samtidigt som vi förbereder en ansökan om
medlemskap i EG antaga en lagstiftning som står i strid med de kommande
EG-direktiven framstår enligt vår uppfattning som direkt dumt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.
Vi moderater har några ytterligare reservationer fogade till detta betän-
kande, nämligen nr 5 angående krav på samråd och nr 12 angående åtgärder
för att motverka problemen med sjuka hus. Vi vidhåller självfallet vad vi där
anfört, även om jag nu avstår från att utveckla våra argument samt från att
yrka bifall till dessa reservationer.
Anf.4 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! I grunden är centern och moderaterna eniga om att frivillig-
linjen är att föredra. Vi skiljer oss dock åt så till vida att vi från centern vill
se en snabbare lösning på miljöfrågorna. Knut Billing påstår att det här finns
förslag om avtal. Det är riktigt, men det finns inga avtal slutna ännu. Eller
om det är fel, var finns då de dokument som skulle kunna användas? Jag och
utskottets majoritet har inte funnit att sådana finns. Därmed föreligger inte
den situationen att man nu direkt kan gå in i en mer offensiv behandling av
bomiljöfrågorna. Vi har därför valt denna linje. Moderatlinjen innebär där-
med naturligtvis en ytterligare förhalning.
Alla är i dag inte medlemmar och företräds av de parter som diskuterar
avtal. Hur vill moderaterna skapa ett heltäckande garantiförslag på den linje
de nu har valt?
Mot bakgrund av att intensiteten i förhandlingsarbetet har ökat under den
senaste tiden är det bra om man nu har ett lagförslag till grund, eftersom det
kan påskynda arbetet för frivilliglinjen ytterligare. Jag ser ingen nackdel
med det. Det är också ett av motiven till att vi i centern nu accepterar lagstift-
ningsvägen. Vi behöver ett ökat tryck för att få ökad aktivitet i miljöfrå-
gorna.
Slutligen, herr talman, vill jag också peka på att med den ändring av rege-
ringens förslag och den begäran om en utvidgning av garantin som utskottet
gör, kommer vi att parallellt kunna vidga garantin så småningom till att även
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
13
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
14
gälla för daghem, förskolor, kontorslokaler osv. Jag ser heller ingen nackdel
med det.
Anf. 5 KNUT BILLING (m) replik:
Herr talman! Agne Hansson försöker sitta på två stolar samtidigt. Han
önskar en frivillighet, men samtidigt säger han att vi måste ha lagstiftning.
Vi har fått en redovisning i utskottet - den kan inte ha gått Agne Hansson
förbi - om det arbete som pågår och om att man är beredd att träffa ett avtal
inom en mycket snar framtid. Agne Hansson frågar vad man gör med dem
som kanske inte täcks in av detta. Den frågan kan gå tillbaka till Agne Hans-
son, som vill ha frivillighet. Med frivilliglinjen blir detta naturligtvis ett kon-
kurrensmedel. Byggherrarna är mycket mer intresserade av att anlita entre-
prenörer som har en utbyggd försäkring, och därmed löser man den frågan.
I det förslag som nu är föremål för förhandlingar mellan entreprenörerna
och byggherrarna är sådant som skolor, daghem, kontor m.m. redan in-
byggt. Det går således mycket snabbt att få in detta. Nu vill Agne Hansson
gå omvägen genom att få in det i garantilagen. Det är faktiskt enklare att
vänta på överenskommelsen och därmed få detta löst på frivillighetens
linje - den väg som Agne Hansson säger sig innerst inne vilja ha.
Anf. 6 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Eftersom vi är anhängare av frivilliglinjen lyssnade vi
mycket intensivt och noga på byggentreprenörerna. Redovisningen visar att
det inte föreligger något förslag, vilket innebär att det kommer att bli en för-
dröjning.
Om man hänvisar till konkurrensfaktorn, Knut Billing, kommer det natur-
ligtvis att kosta de företag mindre som undviker att gå in i en garantisitua-
tion. Jag är inte övertygad om att man kan nå en heltäckande byggnadsga-
ranti så enkelt som Knut Billing i nuläget försöker framställa det.
Anf. 7 KNUT BILLING (m) replik:
Herr talman! Om Agne Hansson nu tror att den här konkurrensfaktorn
inte skulle spela den roll som jag antydde utan att det kommer att anlitas
företag som inte omfattas av garantisystemet, hur kan då Agne Hansson vilja
förespråka en frivillig linje, där det kommer att finnas företag som inte har
garanti? Nu förstår jag bättre varför Agne Hansson vill ha en lagstiftning.
Han vill egentligen inte ha någon frivillighet, men han törs inte säga detta
rent ut. Han vill i grund och botten ha en tvingande lagstiftning. Det är bra
att det blev klart utsagt.
Talmannen anmälde att Agne Hansson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 8 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Sjuka hus, fukt, mögel, dåligt fungerande ventilationssys-
tem, ventilationssystem som inte alls fungerar, klassrum där luften efter
mindre än en halvtimme är sämre än i skyddsrum, huvudvärk, trötthet, aller-
gier m.m. Barn, ungdomar och gamla - och över huvud taget alltför många
människor - far illa av att vistas inomhus, där vi tillbringar mellan 80 och
90 % av vår tid.
Varför har det då blivit så här illa? Jo, hela byggbranschen och även alla
olika samhällsorgan som styr byggandet har ett gemensamt ansvar för att det
har blivit just så här.
Ett grundfel är att man har satt kvantitet framför kvalitet. Det måste bli
så, att kommunerna inte skall få planera tomter, t.ex. bygga dagis på gamla
kärr, utan att det ställs krav på dem. Det måste bli så, att man inte skall få
använda sig av nya och oprövade material utan i stället av väl kända och be-
prövade material.
Vi kan faktiskt bygga hus som är friska, och vi skall göra det. Vi kan göra
det, om vi ställer krav och ser till att de här kraven efterlevs.
De attityder som vi har måste alltså ändras, och de problem som finns
måste vi ta på allvar. Det måste bli ett slut på allt experimenterande med
våra bostäder och lokaler. Experiment skall utföras i laboratorier. Även
inom byggandet skall vetenskap och beprövad erfarenhet gälla.
Dagens betänkande är ett steg på vägen mot en bättre inomhusmiljö, men
vi skall komma ihåg att det är väldigt mycket kvar att göra. Alla problem i
befintliga lokaler och bostäder är inte lösta. Här måste också krafttag till
från alla inblandade parter.
Lagen om byggnadsgaranti för flerbostadshus anser vi i folkpartiet libera-
lerna är ett steg i rätt riktning. Vi konstaterar emellertid med beklagande
att det är mycket som inte täcks in - t.ex. dagis, skolor, kontorslokaler och
annat.
Vi anser att det hade varit mycket bra om det hade kunnat bli en frivillig
överenskommelse mellan berörda parter. Tio sekunder i tolv fick vi reda på
att man hade kommit långt fram i förhandlingarna, men vi fick aldrig möjlig-
het att ställa propositionens förslag mot berörda parters förslag. Därför
gjorde vi i vårt parti bedömningen att vi borde acceptera propositionsförsla-
get men samtidigt öppet säga, att kan de berörda parterna träffa mer långt-
gående överenskommelser skall dessa självklart gälla. Vi skall komma ihåg
att detta förslag har svagheter. Många är rädda för att försäkringslösningen
kommer att innebära att försäkringsbolagen, som i dag många gånger har
alltför stor makt, blir en ny överprövningsmakt och att man skall kunna för-
säkra sig bort från problemen och att de oseriösa då inte kommer att ställas
till ansvar tillräckligt tufft.
Funktionskontrollen av ventilationssystem tycker vi också är bra, men om
dimensioneringen av ventilationssystemen från början är för liten, är en
funktionskontroll i sig inte tillräcklig. På den punkten är också mycket kvar
att göra.
När det gäller utredningsuppdraget att se över gränsvärdena för buller i
byggnader konstaterar vi i folkpartiet liberalerna med glädje att det är en
motion som härigenom har bifallits. Det är bra att man nu äntligen inser att
buller har blivit ett allt större problem för oss människor, och då ofta de s.k.
lågfrekventa bullren.
Vad beträffar frågan om produktinformation anser vi att det hade varit
mycket bra om man hade kunnat ställa krav att allt material skall VDN-
märkas i någon form. Tyvärr finns det inte tekniska möjligheter att prova ut
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
15
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
allt material - vi vet inte vad som är orsak och verkan. Men detta är ett bra
steg på vägen, och så fort det finns en teknisk möjlighet att analysera mate-
rialet, skall man också ställa krav på produktinformation.
Reservation 7 från folkpartiet liberalerna handlar om införande av ventila-
tionskontroll m.m. Vi har gjort den bedömningen att det när det gäller fler-
bostadshus skall bli en lagstiftning men att det i fråga om småhus och egna
hem finns en god möjlighet för ägaren själv att bedöma hur det skall vara.
Småhusägaren har bättre möjligheter att själv se över, kontrollera och åt-
gärda de brister som kan finnas. Därför anser vi att småhus inte skall omfat-
tas av denna lagstiftning.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 7.
I reservation 9 ställer vi krav på att sovrum endast skall få tillföras uteluft
och att s.k. överluft inte skall få föras in från kontorsrum till allmänna utrym-
men. Tyvärr tar man i propositionen inte ställning till dessa frågor. Det anser
vi inte vara acceptabelt, eftersom frågan om luftkvaliteten är oerhört viktig.
Därför, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 9.
I reservation 6 tar vi upp frågan om att den lagstiftning som finns skall
användas effektivt, men jag avstår från att yrka bifall till denna reservation.
Herr talman! Detta betänkande är ett steg i rätt riktning. Det gläder oss i
folkpartiet liberalerna extra mycket om berörda parter genom frivilliga över-
enskommelser kan få fram garantier som gör förslagen i detta betänkande
onödiga. Man har visat att man på frivillighetens väg når mycket längre. Det
är oerhört viktigt att vi inte far illa av att vistas inomhus. Vi skall alltså
komma ihåg att vi har hemskt mycket kvar att göra. Vi måste vara lyhörda
för enskilda människors behov och problem. Jag är också övertygad om,
herr talman, att om vi alla är litet mer ödmjuka och lyhörda kan vi rätta till
de fel och brister som vi har i dag, och vi kan också minimera de risker som
kan uppstå på grund av ett felaktigt byggande i framtiden.
Anf. 9 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! Det här ärendet handlar om någonting så viktigt som vår
närmiljö, den miljö vi lever i, bor i och arbetar i dagligdags. Det är inget litet
tekniskt problem vi sysslar med eller en fråga om en frivilliglinje eller inte
för byggarna eller byggentreprenörerna.
Bakgrunden till detta ärende är många händelser, av vilka en del har blivit
kända. Den mest kända var väl när några nybyggda daghem bl.a. på Söder-
malm i Stockholm fick lov att stängas, därför att personalen i stor utsträck-
ning fick missfall. Det är väldigt svårt att i sådana fall direkt bevisa att det
sjuka huset gav dessa våldsamma effekter på de människor som vistades i
huset, men det är ändå troligt. Framför allt var de människor som berördes
övertygade om att det var de sjuka husens fel.
Ett annat känt exempel är alla de familjer som under lång och besvärlig
tid bodde i ett mycket trevligt nybyggt bostadsområde i utkanten av Stock-
holm - Enskededalen. Familjemedlemmarna har i stor utsträckning mått då-
ligt av att bo i sina nya, fina lägenheter. De har alltså blivit bra när de sedan
har flyttat någon annanstans. Detta bostadsområde i Enskededalen har näs-
tan fullständigt fått byggas om. Man har fått rensa ut det översta i golvkonst-
16
ruktionen för att få ut det som orsakat dessa symptom hos dem som bebott
husen.
Detta med sjuka hus handlar alltså både om att husen i sig är sjuka och
om att husen ger upphov till sjukdomar hos dem som brukar husen. Det är
naturligtvis egentligen mycket märkligt - nästan skamligt - att vi på 1990-
talet skall behöva uppleva detta. Vi har i det här och andra länder i hundra-
tals och tusentals år byggt hus som fungerat väl för dem som använt husen.
Och sedan händer detta nu när tekniken är så högt utvecklad och våra kun-
skaper är så stora. Vi lyckas inte i alla fall bygga hus så att man mår väl av
att bo i dem. Det är elementära felaktigheter i det som byggs.
Den stora boven i detta sammanhang är fukten och att man inte lyckas
hantera denna. Man bygger in fukten eller släpper in den under husens
brukstid. Denna fukt hålls kvar och släpps inte ut eller ventileras bort. Fuk-
ten framkallar tillsammans med vissa material reaktioner som gör att man
får gasutsöndringar, mögel osv. Detta är egentligen mycket enkla problem,
men det är inte alltid så lätt att förutse de konsekvenser som uppstår av detta
problem, att man inte kan hantera fukten i husen.
Problemet med fukten förvärras naturligtvis av att husen som i dag byggs
är täta - på det sättet är de välbyggda. Men de äldre husen var egentligen
bättre och säkrare i och med att de andades. De kunde andas och hade dess-
utom en själ. Dagens hus andas inte, och ofta har de också mist sin själ.
Allt detta är bakgrunden till det ärende om byggnaders inomhusmiljö som
vi i dag behandlar. Regeringen har samlat sig till något som skulle bli en om-
fattande proposition. Det höll på att bli en riktig flopp. Mycket litet av det
som föreslagits i arbetsgrupper och utredningar blev kvar när det visade sig
att det tilltänkta förslaget till en ny lag om byggnadsgaranti stoppades i lagrå-
det. Det reparerades, och vi fick en kompletterande proposition där också
en lag om byggnadsgaranti fanns med. Det förbättrade situationen; det vi-
sade att man ändå fått fram ett hyggligt förslag.
Jag har några kommentarer till de olika delarna i dessa två propositioner.
Den första gäller förslaget om det samråd som byggnadsnämnden innan ett
bygge sätter i gång skall hålla med ansvariga arbetsledare och olika intres-
senter som är inblandade i byggprocessen. Syftet är att lägga upp arbetet och
ett kontrollprogram för byggandets genomförande. Ni menar att detta är en
bra lösning i stället för det som arbetsgruppen föreslog. Arbetsgruppen före-
slog att man skulle ha obligatoriskt sakkunnigt bevis. Lösningen har nu blivit
ett obligatoriskt samrådsförfarande. Vi föreslog att man inte skulle nöja sig
med att kräva ett samrådsmöte. I stället skall ett samråd hållas för att lösa
de problem som finns. Det har också blivit utskottsmajoritetens förslag.
Vi föreslog dessutom att - utöver de som enligt propositionen skall kallas
till samrådet - någon representant för byggnadens brukare skall kallas till
samrådet. Det står vi fast vid. Vi har inte fått med oss utskottsmajoriteten
på förslaget. Vi menar att det är viktigt att brukaren av byggnaden får vara
med, även om det ibland är svårt att veta vem det skall bli. Det finns ofta -
nästan alltid - en möjlighet att kalla en representant för en ”brukarorganisa-
tion” som får bevaka brukarintresset i byggprocessen.
Vi tillstyrker förslaget till lag om byggnadsgaranti. Vi noterar med till-
fredsställelse att utskottet delar vår uppfattning att lagen skall utvidgas till
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
2 Riksdagens protokoll 1990/91:126
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
18
att omfatta även skolor, daghem etc. Vi föreslår dock att garantitiden skall
vara 20 år och inte, som propositionen föreslår, 10 år. Skälet till detta är att
vi av erfarenheter från dessa problem - inte minst med flytspackel - vet att
man kan bygga in fel som visar sig efter ganska lång tid. Symptomen av dessa
flytspackelproblem har visat sig tydligt först efter ungefär 10 år. Det är allde-
les tydligt att 10-årsgränsen inte är tillräcklig. Det är rimligt att utvidga ga-
rantitiden till 20 år. Miljöpartiet har föreslagit 25 år; 20—25 år är lagom.
Detta är ändå bara hälften av den tid som man i byggsammanhang räknar
som amorteringstid för lån.
Vi har dessutom föreslagit att vi måste hjälpa till att lösa problemen med
även det som hittills har byggts - man kanske har byggt in fel - så att bru-
karna - de boende - inte drabbas av nya fall liknande det i Enskededalen
med kraftiga besvär och fördyringar för hushållen. Vi har därför föreslagit
att man skall ta ut en kollektiv straffavgift - en byggfuskavgift - av bygg-
branchen för att klara de kostnader som fram till dess att vi växt in i garanti-
systemet uppkommer på grund av byggfel och byggfusk. Det som byggs i år,
det som byggdes förra året och för fem år sedan omfattas inte av garantisys-
temet.
När det gäller kraven på ventilationssystemen menar vi att man i proposi-
tionen har gjort ett viktigt framsteg i och med att man ställer krav på kontroll
av ventilationssystemen både i samband med byggandet och sedan återkom-
mande under brukstiden. I vår motion föreslår vi att man också skall förse
ventilationssystemen med ordentliga bruksanvisningar. Utskottet har svarat
att man, enligt propositionen, skall förse alla ventilationsanläggningar med
ordentliga instruktioner och skötselanvisningar för dem som skall sköta an-
läggningen, och därför menar vi att vårt yrkande är tillgodosett. De som skall
sköta dessa anläggningar är ofta de boende själva eller de personer som arbe-
tar i lokalen, eventuellt tillsammans med en fastighetsskötare, och i och med
detta finns detta krav på bruksanvisningar.
Bland kraven som förts fram i de bakomliggande utredningarna finns det
ett som jag särskilt vill ta upp, nämligen kravet på förbud mot återluft i venti-
lationssystem. Man skall helt enkelt inte använda använd luft i ventilations-
system. Vi är påskyndare av återbruk i allmänhet men inte av återbruk av
luft. Man kan inte rensa bort skadliga eller illaluktande ämnen ur luft.
Allergiutredningen föreslog detta, men regeringen valde inte den linjen.
Vi har alla fått ett brev från Föreningen Sveriges stadsarkitekter, där man
särskilt tar upp detta problem utifrån sina erfarenheter. Samtliga Sveriges
stadsarkitekter kräver genom sin förening ett förbud mot återluft. Riksda-
gen borde gå på den linjen.
När det gäller produktinformation anser vi att arbetsgruppens förslag om
en särskild lag avseende varudeklaration för byggmaterial borde ha förts
fram. Det finns ingen anledning att godta regeringens mycket ordrika in-
vändningar, bl.a. med hänvisning till EG, mot att man skall redovisa och de-
klarera vad produkterna innehåller. Det är ett självklart krav, som vi skall
föra fram både här hemma och i internationella sammanhang.
Slutligen vill jag ta upp frågan om en bomiljölag, som Agne Flansson
nämnde. Det är ett gammalt krav bl.a. från hyresgäströrelsen att man skall
få en lagstiftning som skyddar boendekvaliteten, inte bara vid byggnadstill-
fället, som nuvarande bygglagstiftning gör, utan även under hela brukstiden.
Det är helt otillräckligt att man, för att få stöd av lagen, skall behöva ha en
så dålig kvalitet att det kan klassas som sanitär olägenhet, innan man kan
kräva förbättringar i den befintliga miljön. Därför behövs en bomiljölag
som, till skillnad från bygglagstiftningen, ger möjlighet till krav på förbätt-
ringar i miljön utan att det gäller stora ombyggnader eller hänger samman
med nyproduktion.
Slutligen vill jag säga att jag naturligtvis står bakom alla reservationer där
vänsterpartiet finns med, men att jag yrkar bifall endast till reservationerna
10, 11, 19 och 22.
Anf. 10 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Fru talman! Äntligen har vi fått ett betänkande efter en proposition om
vår inomhusmiljö och ”sjuka hus”, som det kallas i dagligt tal.
Efter lagrådets förnyade studium får vi nu ventilationskontroll och bygg-
nadsgaranti. Visserligen är det väldigt oklart hur ventilationskontrollen skall
utformas i praktiken.
Efter nästan tre år kom det här betänkandet. Det var bostadsutskottet
som hösten 1988 tog initiativet. Jag satt inte själv med i bostadsutskottet,
men följde utskottets arbete med stort intresse vid sidan om. Bostadsutskot-
tet har varit pådrivande i denna fråga, medan regeringen litet handfallet och
uppenbarligen väldigt sent har reagerat på signalerna och på riksdagens bord
lagt fram en proposition under de allra sista skälvande veckorna av detta
riksmöte. Jag måste säga att det hade varit direkt pinsamt för regeringen om
den inte hade lyckats lägga fram någonting under denna mandatperiod.
Under tiden sitter många människor fast i hälsofällor, radonfällor, därför
att byggherrar och fastighetsägare av olika slag, både privata och de i allmän-
nyttan, inte har något särskilt tvång över sig att förbättra inomhusmiljön och
sina hus.
Vi i miljöpartiet de gröna är ändå delvis nöjda, men självfallet menar vi
att det är viktigt att gå vidare och utforma mycket tydligare krav på bygg-
nadssektorn i vad gäller inomhusmiljön. I våra reservationer i betänkandet
anger vi hur man kan gå vidare, vilket jag tänker kommentera något. Jag
skall inte upprepa bakgrunden till sjuka-hus-debatten, den tycker jag många
talare före mig har beskrivit ganska bra. Bostadsutskottets majoritet har
dessutom en god uppfattning om problemområdet sjuka hus.
Regeringen föreslår i propositionen 1990/91:187 om införande av en lag
om byggnadsgarantin att garantitiden skall vara 10 år. Jan Strömdahl i väns-
terpartiet föreslår 15 år och vi föreslår i en enskild miljömotion 25 år. En
garantitid på 10 år tycker vi absolut är för kort och vi är beredda att diskutera
en längre garantitid.
När det gäller byggmaterial handlar det om väldigt långsiktiga föränd-
ringar, förändringar som ofta är dolda, dvs. inbyggda. Vanligtvis är det just
efter 10 år som den här typen av skador börjar krypa fram, och därför menar
vi att det vore rimligt att garantitidens längd utsträcks till 15—25 år.
Jag finner det intressant att folkpartiet och vänsterpartiet ställer krav på
ökade luftflöden, dvs. att man skall sluta använda återluft. Det är ett misstag
från vår sida att vi inte deltar dessa reservationer. Vi ställer givetvis upp på
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
19
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
20
dem till fullo. Luft skall inte återanvändas. Allt möjligt annat, precis som Jan
Strömdahl var inne på, kan återanvändas, men inte skämd luft. Den skämda
luften måste renas i luftlagren innan den åter inandas.
Vi vill stödja de reservationer som förhoppningsvis vinner kammarens
stöd, särskilt med tanke på att vi nu har fått en aktiv stadsarkitektkår som
också påpekar detta.
I reservation 11 tas produktinformation om byggvaror upp. Bostadsminis-
tern avvisar denna produktinformation i propositionen. Han gör det efter
en lång utläggning om EG- och EFTA-reglerna, som luktar väldigt illa EG-
harmoniserat. Vi menar att vi i detta land självfallet måste kunna bestämma
själva om vi vill ha produktinformation om byggvaror. Det tycker miljöpar-
tiet de gröna att vi skall ha. Vi skall inte hänvisa denna information till kemi-
kalielagstiftningen, vilken hotar att bli ganska kryptisk. Vilken självbyggare
som helst skall kunna läsa på en byggvara vad den innehåller, vad den emitte-
rar samt vad den har för kemiska och andra långsiktiga egenskaper. Kon-
struktionen kan eventuellt vara sådan att boverket via kemikalielagstift-
ningen skall ansvara för detta. Men vi är inte säkra på att så kommer att ske.
Vi tycker att det skall finnas en lagstiftning, som vi säger i reservation 11,
vilken jag aktivt vill yrka bifall till.
Härefter följer några reservationer om åtgärder för att motverka problem
med s.k. sjuka hus. Det finns tre reservationer om åtgärder för att motverka
dessa problem och vår reservation har nr 14. Jag skulle vilja hänvisa dessa
reservationer till vår reservation 15, i vilken vi ger uttryck för tanken att
bilda Svensk Husprovning AB. När vi har diskuterat den här idén, bl.a. un-
der en bostadsturné som vi har genomfört under våren, ser man ett förklarat
sken i ansiktet på byggare, boende och alla de människor som vi har talat
med. De förstår genast vad vi menar. Svensk Husprovning, att jämföra med
Svensk Bilprovning, innebär att vi skall pröva både våra lägenheter och loka-
ler vid återkommande besiktningar. Man kan givetvis inte lämna in huset till
någon fast besiktningsstation, utan det får bli en ”flygande besiktning”. Nå-
gon får åka runt och kontrollera husen vad gäller fukt, mögel och föränd-
ringar sedan senaste kontrolltillfället. Radonstrålning kan man kontrollera
liksom nya elallergiframkallande magnetiska fält. Saken är den att det finns
mycket enklare mätinstrument i dag, som på detta sätt skulle möjliggöra en
snabb och verkningsfull kontroll av husen.
Vi menar också att man skulle kunna utfärda någon form av körförbud för
husen gentemot fastighetsägaren. Man kan tänka sig att hyrorna i en privat-
ägd eller allmännyttig fastighet förs in till ett speciellt konto så länge fastig-
hetsägaren inte åtgärdar det som befinnes vara felaktigt i huset. Detta skulle
skapa stor trygghet, en sådan form av trygghet som vi kanske känner tack
vara vår svenska bilprovning när vi jämför med andra länder söderut i
Europa, där man har mycket bristfällig teknisk kontroll av bilar, och för den
delen även av hus.
Jag vill alltså yrka bifall till vår reservation 15. Vi tror att Svensk Husprov-
ning är en idé som är väl värd att utveckla vidare. Den har visserligen lagts
på riksdagens bord nu under våren, men skulle vi kunna få idén tillstyrkt här
i kammaren nu, vore ingen gladare än jag.
För övrigt uppmärksammar vi att man redan i dag skulle kunna stipulera
att radonmätningar skall ske vid samtliga försäljningar av fastigheter. Det
vore en enkel åtgärd för att skapa trygghet och en gemensam riktlinje vid
försäljning av hus, så att man inte upptäcker dold radonstrålning i ett hus,
som man i så fall har betalat flera hundra tusen kronor för mycket för. Vi
tycker också att vi måste gå vidare och sänka gränsvärdet för åtgärder mot
radonstrålning till 70 becquerel, en nivå som man faktiskt har i USA redan.
Strålskyddsinstitutet brukar i debatten - jag skall inte dra in kärnkraftsde-
batten här - uppmärksamma att radonstrålning är en aktiv och troligen
mycket farligare strålning än den som kärnkraften totalt sett innebär.
Beträffande byggfuskavgifter tycker vi att det är riktigt att man skall
kunna påverka även redan byggda hus. Byggnadsgarantin kommer att om-
fatta det kommande byggandet. Men vi vet att det finns för mycket byggfusk
i våra bostäder i dag för att det skall vara riktigt hälsosamt. En byggfuskav-
gift, som vänsterpartiet föreslår, vill vi stödja. Vi menar också, som framgår
av en miljöpartimotion, att gränsvärden för lösningsmedel i byggmaterial
verkligen måste sättas så lågt att vi inte upplever dem som irriterande och
allergi- och astmaframkallande, vilket t.ex. Siw Persson var inne på i sitt in-
ledningsanförande.
Efter alla utläggningar om teknik för att lösa byggfuskproblem och sjuka
hus vill vi uppmärksamma reservation 25 angående byggnaders placering i
terrängen. Vi är glada över att även folkpartiet ställer upp på den här reser-
vationen. Självfallet måste man ta till sig beprövade erfarenheter av hur man
placerar byggnader i terrängen. Jag kommer från Skåne och vet mycket väl
att skåningarna förr i världen visste hur man byggde för att skydda sig mot
klimatets härjningar. Det har man fullständigt glömt i dag. Man har skapat
vindpinade, höga, smala fasader, som ger enorma virvelvindar. Samtidigt
kan man placera stora nya bostadsområden i dalsänkor med ständiga fukt-
fickor, kallfickor och kallras. Det är ett sätt att bygga som vi i stort sett satt
i gång med efter andra världskriget. Det måste vi sluta med. Vi måste lära
oss att bygga på det sunda och naturliga sättet. Vi måste bygga i god terräng
och inte i sluttande terräng, som ger de svårigheter som, i kombination med
dåligt utprovade byggnadsmaterial, medför att husen helt enkelt blir sjuka
och vi med dem.
Fru talman! Jag yrkar aktivit bifall till våra reservationer 11, 15 och 25
samt stödjer den reservation som folkpartiet och vänsterpartiet kan votera
fram tillsammans med oss och som gäller luftflöden och stopp för använd-
ning av återluft. I övrigt står vi självfallet bakom de reservationer som vi har
undertecknat, men vi yrkar inte bifall till dem.
Anf. 11 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! I betänkande nr 19, om byggnaders inomhusmiljö, följer vi
upp och tillstyrker i deras huvuddrag två propositioner, 189, som handlar om
införandet av en lag om byggnadsgaranti, och 145, som handlar om byggna-
ders inomhusmiljö. Dessutom behandlar vi några fristående motioner. Jag
skall med en gång yrka avslag på samtliga till betänkandet fogade reservatio-
ner och bifall till utskottsmajoritetens förslag i hemställan, så är det gjort.
Det är ett viktigt beslut som vi kommer att fatta i dag. Dessutom är det
extra roligt att det sker på världsmiljödagen. Det är nog inte alla som reflek-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
21
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
22
terar över att detta är en stor miljöfråga. Vi behöver påminna varandra av
och till om att inomhusmiljön faktiskt är en stor och viktig miljöfråga. Vi
glömmer ofta bort det i allt vårt engagemang, som självfallet är viktigt, för
den yttre miljön och för arbetsmiljön.
Vi människor vistas faktiskt till största delen inomhus, och av den tid som
människor vistas inomhus vistas de flesta till övervägande delen i sin bostad.
Jag skulle vilja påstå att frågorna om inomhusmiljön är undervärderade så-
väl i den allmänna debatten som i allmänhetens medvetande. Så är det i alla
fall i Sverige.
Därför är det positivt att den aktuella frågan har fått ökad uppmärksam-
het. Så har det varit särskilt sedan mitten av 80-talet. Mest kända är kanske
problemen med flytspackel. Men det har också kommit många rapporter om
diffusa hälsosymtom - såsom allergier och andra former av överkänslighet,
irritationer när det gäller ögon, näsa och hals, huvudvärk, illamående osv.
Till en början godtogs de här symtomen varken av läkarexpertisen eller av
andra som sysslat med sådant som har betydelse för människors väl och ve.
Men experterna har sedermera fått revidera sin uppfattning. Det har även
verksamma inom byggsektorn fått göra. Man har nämligen i mycket stor ut-
sträckning kunnat härleda problemen till just byggnaderna. De problem som
vi ser har ofta med ventilation, byggnadsmaterial och fukt att göra. Ibland
hänger problemen också samman med samordningsbrister i byggprocessen.
Jan Strömdahl sade här att det var bättre förr. Jag menar att det ibland kan
vara farligt att sprida en sådan attityd. Det ligger knappast någon sanning i
detta med att det skulle vara bättre förr. Husen var ju ganska dragiga och
energislukande förr. Jag skulle nog vilja varna för den inställning som här
har kommit till uttryck. I stället hävdar jag att bomiljön är bättre nu än den
var tidigare. Men för den skull kan man ju tillåta sig att göra en jämförelse
av det slag som Jan Strömdahl här har gjort.
Regeringen har sedan mitten av 80-talet visat de här frågorna ett särskilt
engagemang. Om jag har blivit riktigt underrättad av planverket finns det en
rapport om hus och hälsa, vilken avlämnades till regeringen i mitten av 80-
talet. Uppmärksamheten kring de här sakerna ledde sedan till ett regerings-
beslut i juni 1988. Regeringen tillsatte då en arbetsgrupp för att handlägga
frågor om s.k. sjuka hus. Den arbetsgruppen skulle översiktligt redovisa till-
gänglig kunskap. Den skulle också föreslå dels förebyggande åtgärder, dels
åtgärder i syfte att undanröjda uppkomna problem. Vidare skulle arbets-
gruppen belysa ansvarssystemets ändamålsenlighet och framlägga even-
tuella förslag.
Samtidigt väcktes motioner i riksdagen. Det blev en omfattande diskus-
sion i bostadsutskottet, som ledde till att riksdagen gjorde ett tillkännagi-
vande. Man kan säga att riksdagen preciserade det arbete som regeringen
redan hade satt i gång. Vi pekade på önskemålen om begreppsdefinitioner,
en kartläggning av problemen, kunskapsinsamling, spridning av kunskaper,
forskning, åtgärder för att undvika problem, användningen av olika byggma-
terial, åtgärder för att åstadkomma bättre ventilation, en översyn av ansvars-
systemet samt ändamålsenligheten i stödsystemet.
Bostadsdepartementets arbetsgrupp lade fram sitt förslag 1990. Parallellt
med denna arbetsgrupp arbetade allergiutredningen, som var klar med sitt
arbete 1989. Folkhälsopropositionen är ju just nu föremål för behandling i
riksdagen.
De förslag som kom via allergiutredningen arbetades in i arbetsgruppens
förslag, som senare kom att resultera i propositionerna 189 och 185 som jag
tidigare har nämnt.
1 den aktuella propositionen följer man riksdagens beställning. Man tar
upp de frågor som berördes 1988. Det handlar dels om en kort genomgång
av vidtagna åtgärder som berör kartläggning, forskning, tillvaratagande av
kunskaper, samt, och det vill jag särskilt understryka, redovisningen av re-
sultatet av Hus och hälsa-kampanjen. 50000 personer har ju engagerats i ut-
bildning för att lära sig mera om de här problemen. Det är en synnerligen
viktig insats.
Vidare finns det i propositionen en fyllig redovisning av vissa förslag som
riksdagen har att ta ställning till. Det gäller då ansvarsfrågans lösning, funk-
tionskontroll och ventilationssystem samt produktinformation om byggva-
ror.
Behandlingen i dag utgör en mycket viktig etapp i arbetet på att åstad-
komma sundare hus. När det gäller problemens lösning har man genom det
arbete som har förekommit under 80-talet och i början av 90-talet kommit
en bra bit framåt. Det är mycket arbete som har lagts ned i det här samman-
hanget.
Jag vill också påstå att mycket arbete är på gång just nu, t.ex. inom bover-
ket och byggforskningsrådet. Men naturligtvis är det en hel del uppgifter
som återstår. Frågan är ju så pass omfattande. Jag hävdar alltså att både re-
geringen och riksdagen har tagit problemen på ytterst stort allvar.
Agne Hansson och några andra talare här har talat om regeringens senfär-
dighet. Men jag skulle då vilja dementera och säga att man faktiskt har följt
den ordning som gäller i samband med utredningar samt vid remissbehand-
lingen och beredningen av dessa. Det är alltså inte något märkligt med den
tid som har gått åt för att ta fram propositionen. Om man sedan betänker
hur komplicerad den här frågan är - i alla fall varenda ledamot i bostadsut-
skottet vet att detta är komplicerat - är det inte förvånande att det behövs
några års arbete för att kunna lyfta fram sådana här förslag.
Propositionen har tillstyrkts av utskottet, och jag hoppas att den i dag till
väsentliga delar också kommer att bifallas av riksdagen. Men det hindrar
inte, något som är väl bekant, att det engagerade bostadsutskottet även i
denna fråga har några punkter där man vill att riksdagen skall göra ett till-
kännagivande till regeringen. Exempelvis anser man att byggnadsgarantin
bör utsträckas till att omfatta fler byggnader. Det gäller ytterligare undantag
från driftkontrollen för vissa ventilationssystem i permanentbostäder. Det
gäller möjligheten att stänga av ventilationssystem vid gasolyckor. Vidare
gäller det en översyn av gällande gränsvärden för buller i byggnader. Dess-
utom föreslår utskottet på två punkter ändringar i förslaget om samråd.
I proposition 189 föreslås en lag om byggnadsgaranti, som skall gälla vid
nybyggnad och ombyggnad av flerbostadshus. Det härskall avse permanent-
bostäder, och till övervägande delen skall det handla om bostäder.
För småhusen finns det ju redan ett garantisystem som skiljer sig relativt
litet från det system som nu införs för flerbostadshus. En skillnad är att det
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
23
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
här handlar om ett annat felbegrepp. Detta är nämligen bundet till kontrak-
tet när det gäller småhusen, medan det avseende flerbostadshusen är bundet
till begreppet fackmässigt godtagbar standard. Staten har också ett visst en-
gagemang i AB Bostadsgaranti. Vidare är garantin något mera omfattande
i det förslag som gäller flerbostadshusen.
Ägaren skall vända sig till garantiföretaget, som i sin tur är återförsäkrat
i t.ex. försäkringsbolag. Det skall finnas en byggnadsgarantinämnd, och
byggnadsgarantin skall omfatta skälig kostnad för att avhjälpa uppkomna fel
och eventuella skador. Tiden är satt till tio år.
I reservation 1 avvisar moderaterna propositionen och utskottsmajorite-
tens förslag. Moderaterna vill ha ett frivilligt avtalssystem. De hänvisar till
standardavtalet AB 72, Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings-
och installationsentreprenader, som är under revidering. Byggnadsentrepre-
nörer har besökt utskottet och där redovisat sina idéer.
Men moderaterna hänvisar också till EG-frågan.
I och för sig skulle jag kunna nöja mig med att hänvisa till Agne Hanssons
anförande och repliker. Moderaterna står alltså ensamma i den här frågan.
Frivilliga lösningar är enligt vår mening i och för sig bra. Men det är också
att notera att byggbranschen har haft mycket god tid på sig. Man har dock
inte tagit till vara tiden. Först i slutskedet av utskottets behandling hör man
av sig. Vad man då gör är att man redovisar en skiss, av vilken framgår hur
man vill ha det. Vad gäller felbegreppet sträcker sig denna skiss inte längre
än till detta med vårdslöshet. Propositionen går längre i det fallet.
Det finns inga garantier för att byggentreprenörernas förslag skulle ge-
nomföras i rimlig tid. Men vi menar att det inte går att vänta längre. Vi vär-
nar konsumenternas intressen. Vilkas intressen moderaterna värnar vet jag
inte.
När det gäller EG-anpassningen hävdar man att vi skulle kunna vänta på
denna. Men sanningen är den att det går utomordentligt trögt i EG-länder-
nas arbete med att få igenom framlagda förslag. Man har arbetat sedan 1987.
Just nu är det faktiskt på det sättet att man har kört fast. EG-direktiven blir
sannolikt inte klara nästa år. Men det är ju vad Knut Billing sade att de skulle
vara.
I reservation 2 hävdar centerpartiet frivilliga lösningar. Jag har redan kom-
menterat den saken. Det finns egentligen inte någon skillnad mellan reserva-
tionen och majoritetens skrivning.
Beträffande lagens tillämpningsområde har regeringen valt en begräns-
ning till permanentbostäder i flerbostadshus, med hänvisning till att man vill
vinna erfarenheter innan man är beredd att utvidga lagen ytterligare. I och
för sig är det en respektabel åsikt, utifrån kunskapen om hur komplicerad
den materia är som vi rör oss med. Å andra sidan är vårt utskott mycket
otåligt i den här frågan. Vi vill skynda framåt så fort det över huvud taget är
möjligt. Vi tycker att trycket från opinionen på åtgärder beträffande sjuka
hus är tungt. Därför anser vi att man omedelbart bör gå vidare i arbetet med
att vidga den här garantin till att också omfatta bl.a. småhusen, som bostads-
ministern själv lyfter fram i propositionen, barn- och ungdomslokaler samt
kontorslokaler. Utskottsmajoriteten stödjer alltså regeringens förslag inled-
24
ningsvis men gör, men anledning av vad jag nyss sade, ett tillkännergivande
som grundar sig på en vänsterparti- och en centermotion.
Vänsterpartiet och miljöpartiet vill i reservationerna 3 och 4 ha en längre
garantitid. Jag bedömer att förslaget är ganska orealistisk, i alla fall i nuläget.
Det är rimligt att följa den allmänna preskriptionstiden och den tid som gäl-
ler för befintliga småhusgarantier. Undersökningar har visat att mycket få
skador upptäcks efter åtta år. Jag skulle vilja säga till herrar arkitekter Jan
Strömdahl och Kjell Dahlström: Skulle ni kunna stå ansvariga som projekto-
rer efter 20-25 år för någonting som har hänt? Är det rimligt? Skulle ni båda
klara det?
Bostadsutskottet reste 1988 krav på förbättrad samordning i byggproces-
sen. Regeringen föreslår att det nu skall ske genom ett särskilt samrådsmöte.
Utskottet tycker att förslaget är bra men vill på en punkt ändra det. Vi menar
från utskottsmajoriteten att samråd bör ske med flera möten och tillstyrker
där en vänsterpartimotion. Vi föreslår en ändring av lagen på den punkten.
Moderaterna avvisar i reservation 5 förslaget om samråd. De tycker att
det innebär en onödig reglering. Tvärtemot vad moderaterna tycker anser
jag att de befintliga instrumenten är otillräckliga och att vi behöver åtgärder
till skydd för konsumenterna. I detta fall gynnar avregleringen enligt min
mening inte ens producenterna. De regler som vi nu vill införa är till för att
höja kvaliteten i boendet. För övrigt behöver inte samråd bli så byråkratiskt
betungande utan kan till stor del ske inom ramen för de befintliga överlägg-
ningarna.
Vi föreslår också en annan ändring i lagen. Vi menar från utskottsmajori-
tetens sida - vi grundar oss på en s-motion - att representanter för yrkesin-
spektionen inte nödvändigtvis skall kallas till alla dessa samrådsmöten utan
bara när behov föreligger.
Vänsterpartiet tar i reservation 6 upp kravet på brukarmedverkan i sam-
råd. Det skiljer egentligen inte så mycket mot utskottsmajoritetens skriv-
ning. Det är också så att det inte alltid finns en brukare och att det kan bli
komplicerat att genomföra ett sådant förslag.
Ventilationssystemet är också en källa till problem, liksom föroreningar
och brister i luftomsättningen. Regeringen föreslår en obligatorisk funk-
tionskontroll för flertalet byggnader samt att undantag skall kunna göras
därvid av boverket. Man nämner i propositionen ett uppdrag till boverket
att utvärdera kraven vad gäller förändringar i utluftsflödet och vad gäller för-
bud i ökad utsträckning när det gäller återluften. Man pekar också på kraven
på rensningsmöjligheter.
Från utskottsmajoritetens sida anser vi det vara motiverat att göra ytterli-
gare något undantag när det gäller permanentbostäder och vill alltså att rege-
ringen uppdrar åt boverket att närmare studera möjligheterna att göra detta.
Det gäller befintliga permanentbostäder som har enkla och, om jag skall
våga uttrycka det så, ofarliga ventilationssystem. Vi gör ett tillkännagivande
med anledning av en socialdemokratisk motion i denna fråga.
Folkpartiet vill gå längre i sin reservation 7 och vill undanta alla småhus
när det gäller kontrollen vid nybyggnad. Vi anser att det är felaktigt. Vi me-
nar att erfarenheterna hittills pekar på att problemet är så allvarligt, att vi
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
25
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
26
rimligen inte bör undanta småhusen, utan de bör omfattas av kontrollen.
Där har vi alltså en annan åsikt än folkpartisterna.
Vänsterpartiet och miljöpartiet vill i reservation 8 ha specifika sanktions-
möjligheter. Det anser vi vara en överloppsgärning, eftersom PBL redan
medger möjligheter till sanktioner.
Folkpartiet och vänsterpartiet säger i reservationerna 9 resp. 10 att man
inte är tillfredsställd med behandlingen av frågan om utluftsflöden och åter-
luftsproblemen. Det är faktiskt så att arbetsgruppen själv har föreslagit att
man skall göra vidare studier inom ramen för boverkets arbete. Detta fullföl-
jer regeringen nu i propositionen. Det är egentligen ett ganska rimligt tillvä-
gagångssätt att vi först fattar beslut i riksdagen om att vi skall ha ett sådant
system och att man sedan gör de nödvändiga detaljstudier som behövs i de
här mycket komplicerade frågorna. Det är fråga om svåra avvägningar mel-
lan medicinska, energipolitiska och tekniska krav.
Med anledning av en motion från moderaterna och socialdemokraterna
om en översyn av lätt avstängningsbar ventilation med tanke på säkerheten
vid gasolyckor gör vi ytterligare tillkännagivande till regeringen, nämligen
att man bör se över denna fråga. Vår kontroll från utskottets sida har visat
att det föreligger ett sådant behov.
Regeringen föreslår produktinformation avseende byggvaror. Man före-
slår ingen särskild lagstiftning utan hänvisar till lagen om kemiska produkter.
Jag tycker att det är ett ganska rimligt konstaterande att säga att när vi har
en lag om kemiska produkter som kan uppfylla de krav som ställs på infor-
mation om produkter skall vi använda denna befintliga lagstiftning. Dess-
utom har detta den uppenbara fördelen att det gör det lättare att anpassa oss
till EG.
Slutligen: I det här betänkandet behandlas en mängd motioner som går
under titeln övriga. Jag vill bara påpeka att vi vid behandlingen av en folk-
partimotion som avser gränsvärden för lågfrekvent buller gör ett tillkännagi-
vande. Det finns ett uppenbart problem där. Vi har fått nya bullerproblem
på grund av den nya teknik som används i ventilationssystem och värme-
pumpssystem.
Anf. 12 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Först noterar jag att Berndt Ekholm sade att det egentligen
inte föreligger någon större skillnad mellan vår reservation 2 och majoritets-
skrivningen vad gäller den frivilliga linjen. Jag håller med om det och hälsar
det beskedet med tillfredsställelse, för jag tycker att det är ett besked klart
nog till parterna att fortsätta förhandla för att nå fram till en frivillig överens-
kommelse. Jag tror att den lösningen är alldeles utmärkt och innebär att par-
terna har en lag i ryggen som litet kan fungera som biåslampa för att skynda
på. Skulle vi ha vikit oss här och sagt att vi kan vänta ytterligare en tid, är
det inte säkert att intresset hade varit lika stort för att snabbt komma fram
till överenskommelse om en frivillig linje. Den vägen tycker jag är bra. Det
innebär i praktiken att vi på den punkten så småningom kan få rätt och att
även majoriteten är beredd att avveckla lagen den dag vi har ett avtal.
För övrigt är det mellan utskottet och regeringen som skillnaderna kanske
är störst. Det är inte så stora skillnader mellan majoritetens och oppositio-
nens uppfattning. Egentligen tycker jag att det var ett mycket bra anförande
som Berndt Ekholm höll. Jag håller naturligtvis med om att dessa frågor är
viktiga och att det beslut som vi nu skall fatta kanske är viktigare än många
tror med tanke på att ingenting har hänt tidigare.
Vi vill från centerns sida nu gå vidare. Det är viktigt att vi inte slår oss till
ro i och med att vi har fattat beslutet.
Mot bakgrund av vad Berndt Ekholm sade här om vikten av dessa frågor
i framtiden är jag litet förvånad över att inte majoriteten har gått med på att
inleda ett arbete för att ta fram en bomiljölag. På två punkter har vi väsent-
liga avvikande uppfattningar när det gäller att gå vidare. För det första gäller
det att gå vidare med lagstiftningen mot en bomiljölag. För det andra vill vi
gå vidare med det förebyggande arbetet och göra det effektivare genom att
man skapar ett konkurrensförhållande i fråga om kvaliteten i boendet. Detta
kan göras genom en VDN-märkning. Varför är man inte beredd från majori-
tetens sida att gå oss till mötes och påbörja ett arbete som mera är inriktat
på att förebygga än att reparera?
Anf. 13 JAN STRÖMDAHL (v):
Fru talman! Berndt Ekholm hade invändningar mot mitt anförande. Han
menade att jag hade sagt att man byggde bättre förr och att allt var bättre
då. Jag var ganska nogrann med att säga att det som man gjorde förr, gjorde
man bättre i vissa avseenden. De äldre huskonstruktionerna andas, vilket de
nya och delvis bättre husen inte gör på samma sätt.
Det som var bättre förr var att man använde kända och ganska enkla mate-
rial, och man var nogrann med uttorkningen av materialet innan det använ-
des. Det är en lärdom som man borde kunna ta till vara även i det nya och
mer tekniskt utvecklade byggandet.
Många gånga var de ventilationssystem som användes förr bättre just i sin
grovhet och enkelhet. Jag har själv aldrig bott i en lägenhet med bättre inom-
husklimat än vad den lägenhet som jag nu bor i har. Materialet och ventila-
tionssystemet i denna lägenhet är 200 år gamla.
Berndt Ekholm frågade om jag och Kjell Dahlström som arkitekter kan
ta ansvar för det som vi projekterar, att det verkligen håller, fungerar och är
felfritt i mer än tio år. Det är en självklarhet att vi måste kunna ta det ansva-
ret. Man lånar pengar till hus när de byggs med en återbetalningstid på i all-
mänhet 40 år. Det som man projekterar och bygger måste ha en sådan kvali-
tet att man kan borga för att detta skall fungera i åtminstone dessa 40 år. Om
vi då kräver en garantitid på 20 år utgör detta bara halva den tid som man
egentligen borde garantera.
Slutligen har jag en fråga till Berndt Ekholm: Varför är man så rädd att gå
på allergiutredningens förslag och Sveriges samlade stadsarkitekters förslag?
Med den kunskap som dessa och vi har borde man nu slå till och säga att det
får vara slut med användningen av återluft i ventilationssystemen.
Anf. 14 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Agne Hansson sade att det inte har hänt någonting tidigare.
Det beror på vilket tidsperspektiv man har. Om Agne Hansson avser ett tioå-
rigt perspektiv - och jag antar att han har ett sådant perspektiv - vill jag
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Byggnaders inom-
husmiljö
27
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
bara säga att kunskapen om dessa problem är ju nya. Det har egentligen inte
kommit fram någon kunskap baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet
förrän under senare delen av 80-talet. Alltsedan dess har regeringen handlat
och det försökte jag visa i mitt anförande.
När det gäller bomiljölagen och VDN-märkningen är det som vi nu ge-
nomför och som utskottet kräver ytterligare av mycket omfattande och kom-
plicerat. Att dessutom belasta detta genomförande med ytterligare idéer om
att samla lagstiftningen i en bomiljölag - vilket inte är gjort i en handvänd-
ning - är inte rimligt, anser utskottsmajoriteten. Men det är i och för sig ett
intressant förslag som jag tror kommer från hyresgäströrelsen.
Jan Strömdahl talade om att ta ansvar i mer än tio år. Helst skulle man ju
vilja ha ett så att säga evigt ansvar. I moralisk mening har såväl Jan Ström-
dahl som jag och andra som är engagerade på de här området ett sådant an-
svar. Här är det fråga om att ta ett juridiskt ansvar vid komplicerade projekt.
Man kan då hävda att de perspektiv som vänsterpartiet och miljöpartiet har,
20-25 år, är mycket långa. Man kan diskutera om dessa perspektiv är rim-
liga. Jag tycker inte det.
Bostadsministern har gjort ett mycket tydligt uttalande om återluften. Vi
har också respekt för att arbetsgruppen har pekat på att det finns problem.
Innan förslaget sjösätts, behöver det detaljstuderas något mera, och det
kommer boverket att få i uppdrag. Jag tror att Jan Strömdahl kan vara
ganska säker på att det inom en mycket snar framtid kommer att vidtas åt-
gärder.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.).
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkanden
1990/91:UbU12 Grundläggande högskoleutbildning (prop. 1990/91:100 del-
vis, 1990/91:87 delvis, 1990/91:90 delvis och 1990/91:150 delvis) samt
1990/91 :UbU5 Godkännande av avtal avseende ERASMUS-programmet
(prop. 1990/91:172).
Anf. 15 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Det har tidigare sagts - och det finns anledning att upprepa
det - att det uppenbarligen finns något av ett samband mellan välståndsut-
veckling och tillgång på högt utbildade kvalificerade människor i ett land. Vi
har sett exempel på hur Japan och Västtyskland gjorde stora satsningar på
högre utbildning under 60-talet och hur man senare har kunnat skörda fruk-
terna av detta.
För Sveriges vidkommande är det återigen bara att konstatera att vi också
på detta område har halkat efter. Under de senaste decennierna har det inte
skett någon egentlig ökning av antalet platser på högskolan och vid våra uni-
28
versitet - ja, praktiskt taget inte någon ökning alls sedan den s.k. högskolere-
formen genomfördes under mitten av 1970-talet.
Det har däremot förekommit en omfördelning av resurserna. Kapaciteten
när det gäller den tekniska utbildningen har ökat medan kapaciteten när det
gäller utbildningen för vård- och undervisningsyrken har minskat. I fråga om
AES-sektorn kan man konstatera att kapaciteten beträffande jurist-, psyko-
log- och socionomutbildningarna har minskat. Däremot har kapaciteten
ökat när det gäller den ekonomiska utbildningen och även beträffande den
systemvetenskapliga utbildningen.
Vad som har oroat är att vi med nuvarande antal studerande kan se fram
emot hur antalet yrkesverksamma med högskoleutbildning kommer att
minska i början av nästa århundrade. Det är en följd av att de stora kullarna
som kom ut på 1960-talet kommer att gå i pension. Detta har uppmärksam-
mats både av statistiska centralbyrån och av universitets- och högskoleämbe-
tet, som 1989 i en rapport försökte beräkna den utökning av antalet hög-
skoleplatser som var nödvändig. Man kom då fram till att det på de nuva-
rande linjerna skulle behövas ungefär 8000 nybörjarplatser och 10000 plat-
ser på de fristående kurserna.
Vi trodde naturligtvis att regeringen omedelbart skulle ta itu med detta
och komma med ett förslag om hur problemen skulle lösas. Men regeringen
gjorde ingenting förra året. I årets budgetproposition finns det inte heller i
realiteten något förslag.
Såvitt vi förstår kan man inte på något sätt inom utbildningsdepartementet
vara okunnig om de besvärligheter som närmar sig. Antagligen var utbild-
ningsdepartementet för svagt i förhållande till finansministern. Man kunde
inte få fram de nödvändiga resurserna. Nåväl, nu föreslås likväl en kraftig
utökning av antalet högskoleplatser. Regeringen föreslog i budgetproposi-
tionen en ökning av antalet platser med 700 som gällde grundskollärarutbild-
ningen. Vi kan utan att vara några större profeter förutspå att det kommer
att vara rätt svårt att fylla alla lärarvakanser som kommer att uppstå i den
närmaste framtiden.
Sedan lade regeringen fram flera andra propositioner. I den s.k. tillväxt-
propositionen föreslog regeringen ytterligare 700 nya platser. Det gäller
framför allt det tekniska området, men det gäller också fristående kurser.
Sedan lades miljöpropositionen fram där det föreslogs en utökning av an-
talet platser med 28 när det gäller miljö- och hälsoskyddslinjen i Umeå.
Allt som allt har regeringen föreslagit 1 428 nya platser i tre olika proposi-
tioner. Att detta splittrades upp på olika propositioner underlättade inte hel-
ler utskottets arbete.
Detta var inte till fyllest. Och sällan har vi fått så många uppvaktningar i
utbildningsutskottet som vi fick med anledning av den förväntade bristen på
högskoleutbildade i framtiden. Det var SACO, Universitetslärarförbundet,
Arbetsgivareföreningen, TCO och LO. Samtliga dessa och många andra un-
derströk att det nu måste göras något för att man skall kunna lösa problemet
med den framtida bristen på akademiker och högskoleutbildade.
Samtliga oppositionspartier hade också tagit upp frågan i sina motioner.
Längst gick kanske vi moderater som konkret föreslog en ökning på 390
milj.kr., vilket i och för sig skulle kunna räcka till uppemot 15 000 platser,
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
29
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
30
litet grand beroende på hur man räknar och var man lägger pengarna. Ut-
bildning kan ju kosta olika beroende på vad det är fråga om. Det var alldeles
uppenbart att det i riksdagen fanns en majoritet för en ökad dimensionering
av högskolan. I det läget tillsattes inom utbildningsutskottet en arbetsgrupp
som snart kom fram till att ett absolut minimum var en utökning av antalet
platser med ytterligare 5 000. När detta stod klart för regeringen föreslog
man hux flux i kompletteringspropositionen, kan någon gissa vad, jo, just
det, ca 5 000 nya platser. I efterhand konfirmerade regeringen vad som var
klart att en majoritet i utskottet skulle föreslå.
Detta är gott och väl, men utskottet har också strukit under att det här
inte får vara någon tillfällig ökning utan att detta måste vara ett led i den
uppbyggnad av den svenska högskolan och den svenska universitetsverk-
samheten som är ofrånkomlig under den närmaste tiden.
Vi har varit eniga om denna minimiökning på 5 000 platser. Och jag vill
säga att det i mångt och mycket är utskottets ordförande Lars Gustafsson
som bär förtjänsten av att vi har kunnat komma till rätta med en del av de
värsta bristerna på högskoleområdet. Vi har också varit överens i utskottet
om några nyheter. Jag skall emellertid understryka att detta är ett mellanår
och att vi ju arbetar i treårscykler när det gäller den högre utbildningen och
forskningen. Men vi har trots allt varit överens om några nyheter. Vi får en
fullständig juristutbildning i Umeå. Vi får en fullständig juristutbildning
också i Göteborg. Och de juridiska fakulteterna i Uppsala resp, i Lund kom-
mer att ha ansvar för den utbildning som finns i sådana ämnen som saknas
vid de båda universiteten.
Vi kommer från den 1 juli nästa år också att ha en tvåårig tandhygienist-
utbildning, och vi kommer även ätt få en treårig tandteknikerutbildning in-
förd. Dessutom har utskottet tillmötesgått ett moderat yrkande om att ge
regeringen till känna att vi behöver en reformering av vårdlärarutbildning.
Allt detta är positivt.
Men så har vi några områden där våra krav inte har tillgodosetts. Det gäl-
ler inte minst på lärarutbildningsområdet där det finns anledning, inte minst
mot bakgrund av de rapporter som har kommit om grundskollärarutbild-
ningen, att understryka att kvaliteten inte alltid är så helt tillgodosedd.
Vi har tillsammans med folkpartiet reserverat oss till förmån för en ny ut-
bildning vid sidan av den nu existerande när det gäller grundskollärarutbild-
ning för årskurserna 4-9. Vi vill betona att det är kvaliteten i ämnesstu-
dierna som är det absolut viktigaste i sammanhanget. Vi har föreslagit att
man skall inrätta en utbildning som omfattar 140 poäng ämnesstudier och
sedan 40 poäng pedagogik och praktik. Detta bör ske i slutet av utbild-
ningen.
Vi har också betonat, även där tillsammans med folkpartiet, det orimliga
i att man inte har ett vettigt betygssystem när det gäller lärarutbildningen.
Vi vill ha en flergradig skala och har reserverat oss till förmån för detta.
Beträffande tjänstebenämningarna vill vi moderater komma bort från det
som vi uppfattar som de litet tjafsiga beteckningarna senarelärare och tidiga-
relärare. Vi vill att man skall gå tillbaka ordentligt till de gamla hederliga
beteckningarna som också gav en status åt yrket - klasslärare, ämneslärare
och adjunkter. Om det är på det viset att man inte vill ta tag i detta från
statsmakternas sida, skulle jag vilja uppmana lärarorganisationerna själva
att se till att man inför dessa yrkestitlar.
I detta sammanhang finns det också anledning för mig att ta upp en annan
lärarfråga som jag hade möjlighet att diskutera med utbildningsministern för
någon vecka sedan när jag ställde en fråga till honom. Det gäller möjligheten
att rekrytera gymnasielektorer i framtiden. Jag uttryckte en viss oro för att
kommunerna kanske inte skulle vara så helt benägna att göra denna kvali-
tetssatsning. Utbildningsministern var väl mer optimistisk. I dag kan man i
Svenska Dagbladet läsa en insändare på ledarsidan från en lärare som berät-
tar om hur en kollega disputerade. Denna lärare kunde inte få någon lektors-
tjänst, eftersom det inte fanns någon sådan inrättad vid Åsö vuxengymna-
sium. Men läraren mister dessutom den automatiska löneökningen som
fanns som en morot tidigare för adjunkter som disputerade. Det är just så
det inte får gå till i våra kommuner. Frågan är då vilka medel vi skall kunna
ta till från riksdagens sida för att utöva den nödvändiga pressen på kommu-
nerna att satsa på kvalitet när det gäller lärarna.
Vi har, fru talman, också tagit upp några andra frågor. Det gäller utbild-
ningen av ekonomer. Den anses inte vara kvalitetsmässigt tillfredsställande.
Vi vill att man inom de existerande resurserna skall göra en omfördelning
och satsa på en större kvalitet och eventuellt också undersöka möjligheter
att införa något som jag vill kalla en mellanekonomutbildning, en kortare
ekonomutbildning ovanpå gymnasiet på kanske två år.
Vi har också pekat på nödvändigheten av att bygga ut specialpedagogiken,
i synnerhet när det gäller lärare, för elever med tal- och språksvårigheter.
Vi har också velat göra en beställning av ökade insatser för kulturvården,
speciellt vid Göteborgs universitet där man mest framgångsrikt i landet har
satsat på dessa frågor. Men utskottsmajoriteten vill inte tillstyrka en sådan
beställning. Jag hoppas ändå att det inte skall hindra att de nödvändiga åt-
gärderna kommer att ha vidtagits inför nästa forskningsproposition.
När det gäller det aktuella betänkandet om den grundläggande högskole-
utbildningen vill jag naturligtvis ställa mig bakom alla de reservationer som
vi har avgivit. Men jag nöjer mig med att yrka bifall till två av dem, nämligen
reservation 15, som gäller den nya utbildningen av lärare, och reservation
22, som gäller tjänstebenämningarna.
Sedan föreligger ytterligare ett litet betänkande, som jag bara vill säga
några ord om och som gäller ERASMUS-avtalet. Det är mycket tacknämligt
att vi har kunnat knyta dessa förbindelser med EG-länderna. För våra ung-
domar kommer det i framtiden att betyda oerhört mycket att på det här sät-
tet automatiskt kunna få en chans att studera vid andra europeiska universi-
tet. Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan i betänkandet, men jag vill
också erinra om det särskilda yttrande som vi moderater har avgivit. Där
pekar vi på de praktiska svårigheterna att ordna de här frågorna när det gäl-
ler att ta emot främmande studenter - vilket också Stockholms Universitets
studentkår har framhållit i en skrivelse till oss riksdagsledamöter. Vi har yr-
kat att man här skulle anslå mer pengar, 12 milj.kr., för att vi skall kunna
förbereda oss ordentligt inför dessa utländska studenters vistelse hos oss.
Men detta har vi behandlat i ett annat sammanhang, och det är det vi erinrar
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
31
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
32
om i det särskilda yttrandet, varför jag inte behöver ta upp den frågan mera
här och nu.
Anf. 16 MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Bengt Göransson! Det är alltid lika uppmuntrande att statsrå-
det är intresserad av debatterna.
Det finns många delar i detta betänkande som är viktiga och efterläng-
tade, alltifrån att det nu kommer att bli juristutbildning till jur. kand, i Umeå
och Göteborg till att utskottet är överens om att aktualisera ett gemensamt
huvudmannaskap för all högskoleutbildning. I 17 moment, av hemställans
100, gör utskottet egna bedömningar som helt eller delvis avviker från resp,
regeringsproposition.
Men det viktigaste i betänkandet är att vi nu inleder ökningen av antalet
platser i högskolans grundutbildningar. Det innebär ett första steg för att
uppnå det antal platser som UHÄ redan 1989 i en skrivelse till regeringen
ansåg behövdes inför 2000-talet. Utskottet har enats om ökningen steg för
steg, inte minst genom att samtliga oppositionspartier har ”jagat på med
biåslampa”.
Regeringen föreslog i januaris budget 55 milj.kr. för att förbättra till-
gången på grundskollärare, vilket skulle ge en ökning med 700 platser utöver
tidigare beslutade.
Bl.a. folkpartiet liberalerna ansåg redan då att ökningen borde vara
större, och i enlighet med vad UHÄ sagt 1989. Vi krävde i vår partimotion i
januari 6 000 platser 1991/92. Tillsammans med moderata samlingspartiet
har vi senare fört fram krav på ännu större ökning.
Ett skäl till en kraftigare ökning är sökandetrycket, ett annat den ökande
arbetslösheten. Med tanke på de massiva insatserna för arbetsmarknadsut-
bildning ansåg vi att man borde ta till vara alla de ungdomar som söker sig
till en högre utbildning av egen vilja och som nu avvisas på grund av att det
inte finns tillräckligt antal platser.
Till dessa skäl för en platsökning kommer att Sverige för sin internatio-
nella konkurrenskraft behöver en större andel högskoleutbildade personer
än vad vi har i dag, och att extra stora pensionsavgångar på 90-talet kommer
att urholka högskolans kompetens. Dimensioneringen har ju inte ökat under
en lång följd av år.
Jag sade att regeringens ökning har skett stegvis. Man har motvilligt suc-
cessivt insett att behoven av ytterligare platser är påträngande och steg för
steg, proposition för proposition, lagt till platser i en, dragit tillbaka resurser
i en annan, för att till slut ändå acceptera verkligheten.
Budet i januari var första steget. Det andra togs i mars med propositionen
om tillväxt. I den tillfördes högskolan ytterligare platser 1991/92, vilka skulle
finansieras genom minskningar i de anslag till vård- och undervisningsyrken
som föreslagits i budgeten i januari.
Det tredje steget tog regeringen i mars genom miljöpropositionen.
Kompletteringspropositionen i april var fjärde steget och det verkliga lyf-
tet. Medel tillfördes nu LIF-anslaget motsvarande 4 700 platser, och dess-
utom 300 platser i kommunal högskoleutbildning, inalles 5 000.
Regeringen hade alltså till slut insett att utbildningsutskottets socialdemo-
krater med eller mot sin vilja skulle komma att medverka i oppositionens
krav på ökningar.
Därefter har utskottet i enighet nyanserat dessa ökningar på linjer och fri-
stående kurser, och dessutom i enighet gjort en fördelning på högskolor på
olika orter i landet.
Varför är jag så övertydlig om proceduren, då produkten till slut blev täm-
ligen bra? Vi folkpartister har ju fått igenom våra krav på utökning, med
råge. Jo, jag anser att hattandet mellan propositioner och den utdragna pro-
cessen inte varit särskilt bra. Det har inte minst försvårat för högskolorna att
göra ett bra jobb. De har inte haft en rimlig framförhållning, eftersom de har
fått olika och delvis motstridiga signaler från regeringen.
Detta säger jag trots att ett enigt utskott gjorde allt för att underlätta för
högskolorna, inte minst på ordförandens initiativ. Utskottet gav så tidigt som
möjligt besked om ökningen till samtliga högskolor, dvs. så fort utskottet
kommit överens. Vi föregrep med andra ord dagens debatt, och det är i sig
inte bra för respekten för riksdagen.
Det är därför bra att utskottet i enighet nu tydligt gör en beställning till
regeringen på en ökning av minst samma storleksordning för nästa budgetår
och att utskottet också säger inom vilka områden nästa års ökning skall ske.
Det bör underlätta högskolornas framförhållning. Vi liberaler anser inte att
beställningen är tillräcklig för framtiden, men skälen till det ingår i nästa
veckas högskoledebatt.
Fru talman! Jag vill ta upp vissa vårdutbildningar, först inom tandvård.
Regeringen förde i januari fram en rad förändringar i dessa.
Bl.a. föreslogs på tämligen lösa grunder att tandsköterseutbildningen
skulle bli en högskoleutbildning. Folkpartiet liberalerna ansåg att det inte
fanns sakliga skäl till det, vilket också utskottet kommit fram till. I betänkan-
det om gymnasieutbildningarna, som skall behandlas senare i dag, föreslår
utskottet att det skapas en gren för tandsköterskors utbildning inom vårdlin-
jen. På det sättet betonas dels att tandsköterskor är en vårdutbildning med
egen profil, dels att det även i fortsättningen finns behov av väl utbildade och
väl utnyttjade tandsköterskor för såväl assisterande som mera självständiga
uppgifter.
Tandhygienistutbildningen blir tvåårig. Vi liberaler vill att det även i fort-
sättningen skall vara möjligt för den som i dag är tandsköterska att bli hygie-
nist med ett års vidareutbildning. Eftersom det enligt högskoleförordningen
ingår i resp, linjenämnds mandat att bedöma hur vidareutbildningarna skall
arrangeras, har vi avstått från att reservera oss på denna punkt. Men vi utgår
från att resp, linjenämnd kommer att bedöma detta på samma sätt som vi
gör.
Den nya utbildningen till tandtekniker omfattar 120 poäng och kommer
att bedrivas inom högskolans ram. Folkpartiet liberalerna anser dock att
den, liksom utbildningen till hygienist, skall samordnas med tandläkarut-
bildning inom den statliga delen av högskolan. Men vi accepterar att huvud-
mannaskapet för dessa båda högskoleutbildningar ingår i utredningen om
statligt huvudmannaskap för alla högskoleutbildningar, som utskottet i enig-
het begär i betänkandet.
Det är glädjande att en enskild motion med undertecknare från folkpar-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
3 Riksdagens protokoll 1990/91:126
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbddning,
m.m.
34
tiet, moderaterna och centerpartiet till utrikesutskottet om att tio baltiska
studerande skall få möjlighet att studera till tandläkare på Karolinska insti-
tutet, som ett konkret exempel på biståndsinsatser, tillstyrks av utskottet.
Fru talman! Utskottet begärde förra året en översyn bl.a. av de medel-
långa vårdutbildningarnas längd i ett internationellt perspektiv. Utskottet
påpekar i årets betänkande att det är en angelägen utredning, underförstått
att det hastar.
Vi har också enats om att begära en uppdatering av huvudmannaskaps-
kommitténs förslag från 1981. Där kom man ju fram till att all högskoleut-
bildning borde vara statlig. Enigheten om en uppdatering med fokus på eko-
nomiska konsekvenser är mycket glädjande, eftersom folkpartiet liberalerna
länge ansett att ett gemensamt statligt huvudmannaskap ger bättre samord-
ning och därmed ökad effektivitet i utnyttjandet av gemensamma resurser i
både grundutbildningarna och forskningen.
Frågan har bl.a. aktualiserats av Göteborgs kommun och Bohuslands-
tinget, som tillsammans skrev till regeringen i december 1990 och begärde
förhandlingar med syfte att staten skulle vara huvudman för vårdhögskolan
där.
Utskottet efterlyser också med eftertryck ett förslag från regeringen om
förändrad vårdlärarutbildning. Redan 1987 presenterade UHÄ ett underlag,
men sedan dess har inget hänt. En förändring är minst lika nödvändig i dag.
Fru talman! Jag vill säga några ord om folkpartiet liberalernas reservatio-
ner. Vi delar uppfattningen att miljöinslagen i t.ex. civilingenjörsutbildning-
arna är viktiga, men anser i reservation nr 2 att ord skall följas av handling.
För att miljöinslagen skall bli handling vill vi locka med fyra extra miljoner
till de tekniska högskolorna. Pengarna skall fördelas av UHÄ när de tek-
niska högskolorna i sina verksamhetsplaner visat fram nya miljöinslag som
speglar resp, skolas specialitet.
I reservation nr 8 begär vi en inventering och samordning av utbildningar
som leder till guider för t.ex. turister i Sverige. Det är ett typiskt kvinnoyrke,
som gärna ses litet över axeln, men bra guider ger ju en positiv bild av landet.
De är ambassadörer för landet och lockar flera turister hit.
I reservationerna 14 och 15 lyfter vi och moderata samlingspartiet tillsam-
mans fram ämnesstudiernas betydelse i grundskollärarutbildningarna. I re-
servation 21 anser vi att betyget väl godkänd bör finnas i lärarutbilningar på
samma sätt som det finns i andra ämnesutbildningar.
Reservation 23 innebär att folkpartiet liberalerna vill satsa 5 miljoner på
att de som studerar utländska språk i Sverige skall få möjlighet att vistas i
det land vars språk de studerar. Språkstudier är ju så mycker mera än att lära
sig tala, läsa och skriva. Det är att få insikt i landets kultur, atmosfär och
vanor, något som det är omöjligt att läsa sig till; man måste få vara i landet.
Till slut, fru talman: I ett särskilt yttrande har Carl-Johan Wilson utgått
ifrån att en investering i en konsthögskola i södra Sverige inte är långt borta.
Detta yttrande ligger mig varmt om hjärtat, och jag vill markera att han inte
är ensam om att anse det vara på tiden att även landets södra delar får en
konsthögskola.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 23 i betänkande UbU 12. När
det gäller betänkande UbU5 om godkännande av ERASMUS-programmet
är utskottet enigt, och jag delar den glädje som Birger Hagård uttryckte över
att frågan har avancerat. Jag yrkar bifall till den eniga hemställan i betänkan-
det.
Anf. 17 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Fru talman! Vi i centern har sedan mycket lång tid tillbaka starkt tryckt på
utbildningens betydelse för landets utveckling, för vår konkurrensförmåga i
förhållande till omvärlden, för möjligheterna att lösa miljöproblemen, för
individens möjligheter och för att bevara och utveckla vår kultur. Vi menar
att satsningar på utbildning skall ses som en investering för framtiden och
inte som en kostnad. Var och en vet att det företag som slutar investera inte
klarar sig särskilt länge. Samma sak gäller för ett land. Står vi stilla när det
gäller att investera i utbildning är vi illa ute. Vi har starkt kritiserat regering-
ens defensiva politik, särskilt när det gäller grundutbildningen inom högsko-
lan.
När vi nu snart skall besluta om en ökad dimensionering av den högre ut-
bildningen och en del andra frågor som har med grundutbildningen att göra,
finns det anledning att göra en tillbakablick. Den debatt om behovet av en
ökad dimensionering som kulminerade i höstas och vintras med Ulf af Trol-
les bok är ingalunda ny. Behoven har funnits länge, vilket också UHÄ har
visat, särskilt under de två senaste åren. UHÄ har föreslagit en utökning
med totalt 18 000 platser på linjer och fristående kurser under 1990-talet.
Grunden i centerns politik är alla människors lika värde och rättigheter.
Det gäller även rätten till utbildning var man än bor i landet. Vi anser att
högskoleutbildning skall vara tillgänglig för den som önskar och kan studera.
Då är närheten till en högskola av avgörande betydelse. Inte minst för
vuxenstuderande och för kvinnor ger högskoleutbildning inom pendlingsav-
stånd nya möjligheter. Rekryteringsmöjligheterna ökar alltså. Dessutom är
högre utbildning en av förutsättningarna för att näringslivet i en region skall
fungera. Vi har därför varit pådrivande när det gäller inrättandet av de små
högskolorna, ofta under hårt motstånd från andra. Det senaste exemplet är
högskolan i Trollhättan/Uddevalla. Vi föreslår nu också att ytterligare hög-
skoleenheter skall inrättas i Kiruna, Skellefteå och Södertörn samt att hög-
skolan i Eskilstuna/Västerås skall delas i två självständiga högskoleenheter.
I december 1989 lade centern fram en partimotion om betydelsen av högre
utbildning och forskning för den regionala utvecklingen. Vi konkretiserade
där hur man kan stärka de mindre högskolorna genom successivt uppbyg-
gande av forskningsresurser i samarbete med universiteten, hur lärarna skall
kunna få forskarkompetens, hur distansundervisningen skall stimuleras och
hur fyra av de medelstora högskolorna skall kunna byggas ut till universitet.
Det gäller högskolorna i Karlstad, Örebro, Växjö och Sundsvall/Härnösand.
En modell för detta är samverkan med andra närliggande mindre högskolor
till ett s.k. nätverksuniversitet, t.ex. i Växjö, där man redan nu har ett ut-
vecklat samarbete med högskolorna i Kalmar och Karlskrona/Ronneby.
Jag vill gärna säga detta efter Hans Gustafssons engagerade inlägg för ett
par veckor sedan i samband med forskningsdebatten med anledning av en
flerpartimotion om just detta. Vi i centern ställer upp på den modellen och
är redo att fatta beslut. Vi föreslog i motionen att en organisationskommitté
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
35
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
36
skulle tillsättas för att kunna lägga fram en utvecklingsplan för högre utbild-
ning och forskning inför nästa forskningsproposition. Det innefattade även
en uppluckring av linjesystemet, vilket regeringen äntligen insett är en riktig
väg att gå.
Förra årets budgetproposition innehöll inget av detta, varför vi upprepade
våra krav om en utbyggnad av de regionala högskolorna och om ökad dimen-
sionering av grundutbildningen och krävde att regeringen skulle ta fram un-
derlag för beslut om högskolans dimensionering för resten av 1990-talet.
I utskottet kunde vi dock förra året, när socialdemokraterna insåg risken
att bli överkörda av en samlad opposition, nå enighet om en viss utökning
till en beräknad kostnad av 18,8 miljoner. Dessa medel tillfördes dock inte i
år. Det blev en besparing. Det är nu glädjande att konstatera att utskottet
återigen i enighet återför dessa medel, sedan socialdemokraterna återigen
funnit att de annars var på väg att bli överkörda.
Samtidigt som vi går mot ett alltmer kunskapsintensivt samhälle är Sverige
på väg att halka efter omvärlden när det gäller tillgången på högskoleutbil-
dad arbetskraft. Redan nu är andelen högskoleutbildade lägre än i flera av
de länder som vi konkurrerar med. Vad värre är: Vi har haft ungefär oför-
ändrat antal högskoleplatser de senaste 20 åren, medan andra länder bygger
ut.
Trycket från fackliga organisationer, från studenterna och näringslivet
ökade starkt under hösten och vintern och inte minst inför utskottsarbetet
nu i vår. Vi vet att resultatet blev ganska klent, inte minst i budgetpropositio-
nen. Insikten om behoven fanns nog hos regeringen. Det visar bl.a. en inter-
vju med statssekreteraren Sverker Gustavsson från i höstas i universitetslä-
rarnas tidning, som jag fick ögonen på i går. Hindret är enligt honom finan-
sieringen.
Detta är bara ett exempel på det statistiska tänkande som präglat den so-
cialdemokratiska regeringen under 80-talet. Medan kostnaderna för t.ex.
transfereringar tillåtits rusa i höjden har man underlåtit att satsa på investe-
ringar i infrastruktur för framtiden - investeringar som vi vet betalar sig i det
långa loppet, investeringar som, om vi inte gör dem, riskerar att undergräva
vår förmåga att klara både social välfärd och miljö i framtiden. Det gäller
både högre utbildning och satsningar på vägar och järnvägar.
I inledningen till det betänkande vi behandlar i dag beskrivs hur rege-
ringen i fyra propositioner denna vår föreslagit förstärkningar inom grundut-
bildningen. Det är bra och välkommet. Fram t.o.m. miljöpropositionen var
utökningen däremot klart otillräcklig. Dessutom hade förslagen en del
fläckar. Regeringen glömde t.ex. i tillväxtpropositionen helt bort de små
högskolorna i Västsverige. De skulle däremot få vara med och betala utök-
ningen på andra ställen, eftersom finansieringen skulle ske genom omfördel-
ningar. Den utökning av antalet platser på miljö- och hälsoskyddslinjen som
föreslogs i Umeå skulle också finansierias genom besparingar.
Vi i centern motsatte oss dessa besparingar och föreslog också en utökning
med 6 000 platser inom grundutbildningen för nästa budgetår med en begä-
ran om ytterligare lika stor utökning nästkommande år. Vi föreslog också
en fördelning av platser inom sektorer där behoven är stora och där det var
praktiskt möjligt att göra dessa utökningar med så pass kort varsel. Det
gällde inom områdena undervisning, vård-omsorg och ekonomi-teknik. Be-
hoven är också stora inom språkutbildningen.
När det stod klart att alla oppositionspartier hade varierande förslag till
utökningar kunde utskottet till slut ena sig om en utökning med 5 000 platser
och även hur de skulle läggas ut på olika högskolor och fördelningen mellan
lokala linjer och fristående kurser. Dessutom finns en beställning på samma
antal platser till nästa år. Vi i centern är särskilt glada för att vi lyckades få
en ganska bra fördelning till de små och medelstora högskolorna. Vi nådde
inte ända fram till vårt förslag om 6 000 platser, men tycker ändå att det är
ett hyfsat förslag som nu finns. Vi har dock en reservation om att tillföra
ytterligare resurser inom anslaget Lokala linjer och fristående kurser. Dess-
utom lyckades vi i centern åstadkomma enighet om att lägga tillbaka bespa-
ringarna i budgetpropositionen och i tillväxtpropositionen, så att högsko-
lorna nu kan påbörja utökningen från ett ekonomiskt nolläge och inte med
underskott.
Jag tycker att regeringens agerande med anledning av detta var anmärk-
ningsvärt. Samma dag som överenskommelsen i utskottet var klar skickade
man ut ett pressmeddelande om att nu minsann tänkte man lägga ut 5 000
platser, men med en delvis annan fördelning än den utskottet kommit över-
ens om. Detta ledde till en hel del förvirring ute i högskolevärlden, där man
fick dubbla budskap. Förslaget bar tydliga tecken på en omvändelse under
galgen. Här gällde det att rädda anseendet när man var på väg att bli över-
körd. Samma förslag kom sedan i kompletteringspropositionen. Utskottet
föreslår nu - även detta efter ett centeryrkande - att man skall fördela plat-
serna i enlighet med överenskommelsen i utskottet.
Det är också mycket bra att vi har kommit överens i en hel del andra frågor
som både Birger Hagård och Margitta Edgren har räknat upp. Det gäller
utredningen av huvudmannaskapet för samtliga högskoleutbildningar, de
baltiska tandläkarstuderandena, juristutbildningarna i Umeå och Göteborg
och inte minst den tvååriga tandhygienistutbildningen. Vi är mycket glada
över att den kommer att införas nu.
Vi tycker också att det är bra att vi har lyckats få in tandsköterskeutbild-
ningen i gymnasieskolan och att den inte blir den högskoleutbildning, som
regeringen har föreslagit. Vi tycker att tandvårdsutbildningen ser bra ut nu
och att den har en bra profil inför framtiden.
Jag skulle i det här sammanhanget, när vi nu kommer att öka dimensione-
ring så kraftigt, vilja fråga Lars Gustafsson om han ser någon möjlighet att
låta någon eller några av de medelstora högskolorna bli universitet, som vi
har föreslagit. Kan dessa förslag förverkligas under 1990-talet?
Det är även värt att påpeka i det här sammanhanget att för att göra det
möjligt för alla som vill och har förmågan att studera måste de ekonomiska
förutsättningarna bli sådana att de inte leder till social snedrekrytering. Så
är tyvärr fallet i dag, då många studenter vet att de i framtiden kommer att
digna under en skuldbörda utan synligt slut. Det gäller särskilt dem med lång
utbildning som går ut till yrken med ganska låga löner. Det gäller väldigt ofta
kvinnor.
Det nya studiemedelssystemet har snabbt visat sig otillräckligt. Vi center-
partister har länge hävdat vår modell för studiefinansiering i form av studie-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
37
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
38
lön. Vi anser att det är nödvändigt att återigen snabbt utreda hur en bättre
studiefinansiering skall se ut i framtiden. Vi kan bara beklaga att socialde-
mokrater och folkpartister i socialförsäkringsutskottet motsätter sig detta.
Trots de framgångar jag beskrivit tidigare har vi ändå några reservationer
till det här betänkandet. Jag skall beröra dem helt kort. Det gäller för det
första miljö- och hälsoskyddslinjen. Kommunernas ansvar för miljötillsynen
och företagens miljöintresse har under flera år lett till ett starkt ökat behov
av kunnig personal. Bristen har varit mycket stor. Vi har under flera år krävt
en utökning av den här utbildningen. Jag minns att jag ställde en fråga till
förre utbildningsministern Lennart Bodström om just detta. Vi har sedan
dess varje år krävt en utökning. Det har tagit sin tid. Vi välkomnar naturligt-
vis den utökning som nu sker i Umeå, men vi anser att den inte är tillräcklig.
Vi föreslår en ytterligare utökning med 30 platser under år 1991/92 och ytter-
ligare 30 platser året därefter. Dessa utökningar vill vi förlägga till högskolan
i Karlskrona/Ronneby för att få en fördelning av dessa utbildningar i landet.
Vi har också en reservation där vi föreslår att regeringen bör pröva möjlig-
heterna att ordna utbildning i engelska inom lärarutbildningen med inrikt-
ning på årskurs 1-7, för att ge dessa lärare kompetens att undervisa i eng-
elska. Det är analogt med vårt krav på att engelskundervisning skall ske re-
dan i årskurs 1 i grundskolan.
I reservation 26 vill vi ha en ekonomisk förstärkning på drygt 3 miljoner
till den unika riksrekryterande bebyggelseantikvariska linjen i Göteborg.
Den har ett helt orimligt resursläge. Det är inte försvarbart med tanke på
den utbildningens betydelse. Det beror till stor del på att den är knuten till
en humanistisk bas, vilket i och för sig är riktigt, men den har också stora
inslag av teknik, naturvetenskap och samhällsvetenskap. Detta leder till
högre kostnader.
Som jag tidigare nämnt vidhåller vi vårt förslag om utökning av anslaget
till lokala linjer och fristående kurser, vilket finns i reservation 28. Beträf-
fande själva inrättandet av dessa platser har vi nöjt oss med ett särskilt ytt-
rande.
Det andra betänkandet i den här debatten är nog så viktigt, även om det
inte finns delade meningar här. Det gäller godkännandet av ett avtal av-
seende ERASMUS-programmet. Det är mycket bra att vi nu kommer med
i ERASMUS, men det ställer också krav på oss att uppfylla de förpliktelser
detta för med sig. I veckan fick vi en skrivelse från Stockholms studentkår,
som också Birger Hagård relaterade. Den skrivelsen visar på svårigheterna
att få studentbostäder och på de höga kostnaderna för dessa bostäder. Den
visade även på det förhållandet att gäststudenter ställs utanför studentrabat-
ten för resor. Detta är några av de frågor som vi måste se över för att utbytet
skall kunna fungera i framtiden.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga reservationer där centern
finns med, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 1 i
UbU12.
Sist vill jag rikta ett stort och varmt tack till utskottets ordförande Lars
Gustafsson. Jag förstår att detta är hans sista debatt i kammaren, i varje fall
den sista debatt där vi möts. Lars Gustafsson har imponerat stort på oss alla
i utskottet genom sina kunskaper, sitt engagemang till och ärliga vilja att ar-
beta för en bra utbildning. Jag erkänner att jag i början hajade till något
inför Lars Gustafssons något kärva sätt ibland. Men efter en tid förstod jag
verkligen att uppskatta både hans person, hans kunskaper och hans typ av
humor. Jag vill verkligen tacka Lars Gustafsson för samarbetet och önska
honom all lycka i den nya tillvaron utanför detta hus.
Anf. 18 BJÖRN SAMUELSON (v):
Fru talman! Föregående talare har gjort en detaljrik genomgång av inne-
hållet i det betänkande som vi snart skall fatta beslut om.
Jag är glad över denna produkt från utskottets sida. Det är ett exempel på
god utskottsberedning av ett förslag till riksdagens kammare. Jag tycker att
det är ett fint exempel, som skänker respekt åt det politiska arbetet. Det
visar att vi politiker också kan vara konstruktiva i vårt samarbete, dvs. ge
substans och konsistens åt olika politiska beslut.
Betänkandet är resultatet av ett seriöst och väl genomlyst beredningsar-
bete. Olika aspekter har verkligen beaktats. Jag tror att vi har fått ut det
mesta möjliga av de medel som vi har lyckats få fram till bl.a. den ökade
dimensioneringen av högskolan.
Jag tror att det är viktigt att säga detta från talarstolen. Det finns ofta atti-
tyder och förutfattade meningar om det politiska arbetet i riksdagen, av ty-
pen att vi mest ägnar oss åt att gnälla och slänga käft med varandra. Det har
varit roligt att arbeta med detta betänkande.
Jämför man detta seriösa politiska arbete, vars produkt vi snart skall fatta
beslut om, med det som kommer från dem som vill ha drag under
galoscherna framstår betänkandet och arbetet bakom det snarare som en
turbo i baken på missnöjespolitikerna. Det förpassar dem dit de hör hemma,
nämligen i den politiska öknen. Det räcker inte med att slänga ur sig en
mängd floskler när det gäller ett sådant viktigt område som högskolepoliti-
ken. Här krävs det att var och en drar sitt strå till stacken och bidrar med sin
erfarenhet och kompetens. Det har vi gjort här.
Det samhälle vi kommer att möta framöver blir alltmer komplicerat. Man
kan se oroande tendenser på att skillnader mellan olika befolkningsgrupper
har ökat. Jag tänker inte bara på ekonomiska skillnader, utan jag tänker
också på skillnader när det gäller tillgång till olika kvaliteter i livet.
Vi ser naturligtvis inte bara hinder utan också möjligheter. Ibland är de
svåra att förutse. Men låt oss ta det som en utmaning. Det är stora uppgifter.
Det värsta exemplet på skillnader i livsvillkor är naturligtvis bristen på ut-
veckling, eller snarare underutvecklingen, i många länder. Exempel som vi
ser i dag är flera länder i tredje världen. De går en kräftgång i stället för mot
en bättre utveckling.
Vi måste utveckla solidariteten. Den måste ligga till grund också för hög-
skolepolitiken från vår sida. Vi har stora uppgifter när det gäller att förfina
och fördela samhällets sociala omsorger. I varje fall har vi den ambitionen
från vänsterpartiets sida. Vi i vänsterpartiet vill vara med och medverka till
att nya samhällsvetenskapliga och tekniska lösningar tas fram både för att
komma till rätta med miljöproblemen och för att ge fler människor tillgång
till en god livsmiljö, så att de kan få del av det goda i livet. Detta gäller inte
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
39
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
40
bara den fysiska miljön, utan det handlar också naturligtvis om den miljö vi
har djupare inombords och sinsemellan.
Mitt parti och jag tror att den akademiska utbildningen kan spela en viktig
roll. Jag vill framhålla att den akademiska utbildningen, akademiska värl-
den, högskolevärlden och forskningsvärlden på ett mer omfattande sätt
måste delta i samhällsdebatten för att möta de stora problem och möjligheter
som kan finnas framöver. Vi vill ha hjälp av den akademiska världen att söka
vägar och kritiskt granska problem och möjligheter. Vi vill med hjälp av aka-
demiska studier bidra till att öppna dialoger mellan människor och länder.
I det här sammanhanget vill vi använda högskoleutbildningen mer aktivt i
samhällsbygget. Men ett problem i detta sammanhang är att stora grupper
av människor från framför allt lägre samhällsskikt i allt mindre grad rekryte-
ras till högre studier. Jag skall inte nu diskutera de olika förslag som vi har
lagt fram från vänsterpartiets sida. Vi ser ett allvarligt problem i detta, efter-
som vi anser att samhällsdebatten framöver måste ta hjälp av dem som har
högre utbildning och har studerat på universitet och högskolor. Vi måste i
högre grad lyfta fram dessa människor i den allmänna debatten än vad som
sker i dag.
Det är till förfång för kvaliteten när det gäller denna debatt om debattpart-
nern saknar de erfarenheter som t.ex. socialgrupp 3 har. Debattpartnern
skulle må bra av att själva ta del av dessa människors erfarenheter.
Fru talman! Betänkandet är ett tydligt exempel på att politiker har lagt sig
i. Resultatet visar också hur bra det är när politiker lägger sig i. Jag vill gärna
ha detta fört till protokollet för den händelse att någon framöver skulle gå
upp i debatten i kammaren och säga att politiker inte skall lägga sig i.
Vi i vänsterpartiet vill utveckla och expandera den högre utbildningen i
Sverige. Vi tror att det är väl använda pengar att satsa på högre utbildning.
Vi tror också att det kan utvecklas till ett bra verktyg för den infrastruktu-
rella utvecklingen, både den fysiska och den mera mentala. Därför vill vi
redan nu ge några exempel på åtgärder. Vi vill redan nu främja en samord-
ning när det gäller verksamheten inom kommunal och statlig högskola. Vis-
serligen begär vi en utredning. Men vi tror att utredningen kan göra viktiga
erfarenheter om en sådan ökad samordning möjliggörs.
Vi tror att det är viktigt att närma de pedagogiska utbildningarna till var-
andra, dvs. förskoleutbildningarna och lärarutbildningarna. Det är inte bara
för att vi vil ha en organisatorisk samordning av förskoleverksamhet och
skolverksamhet utan också för att vi tror att det är bra för barnen och deras
livsmiljö att genomföra denna förändrade utbildningsorganisation.
Vi vill naturligtvis också öka dimensioneringen, och jag kan ge en mängd
skäl för detta. Vi behöver fler med högre utbildning inför framtiden. Men vi
vill också, och det är inte minst viktigt, tillgodose människors önskan att få
tillgång till högre studier i högre grad än vad som sker i dag.
Jag kan ta ett exempel från mitt kära Värmland. Högskolan i Karlstad har
360 sökande till 120 platser på maskin-, elektro- och byggnadsingenjörsut-
bildningen, dvs. tre gånger så många sökande som det finns utbildningsplat-
ser. Man har 173 sökande till 60 platser på kemi- och maskiningenjörsutbild-
ningen. Detta är viktiga utbildningar för svenskt näringsliv, för svensk indu-
stri och för vår miljöpolitik framöver.
Vi i vänsterpartiet vill bygga ut forskningsvolymen totalt i Sverige. Vi har
liksom centern i första steget pekat ut fyra högskolor som skulle kunna få del
av fasta forskningsresurser, Karlstad—Växjö, Örebro, Sundsvall och Härnö-
sand. Vi vill få till stånd en mer grundlig genomlysning av behoven för fram-
tiden vad gäller akademiskt utbildade än den som görs i dag. Ett sexårigt
rambeslut för utvecklingen av den svenska högskolestrukturen omfattande
dimensionering och allt som rör högskolan, utrustning och annat, bör utar-
betas.
Vi vill att arbetet med att organisera en ny teknisk högskola i Sverige skall
påbörjas. Vi använder uttrycket organisera, eftersom vi inte anser det själv-
klart att en ny enhet skall behöva byggas, men det kan man gärna göra om
det finns möjligheter. Vänsterpartiet anser att man bör söka kontakt med ett
eller flera av de nordiska länderna och genomföra detta i samarbete med
dem.
Fru talman! Detta var några tankar om vad som har gjorts, vad vi står inför
i dag och litet grand om framtiden. Jag står naturligtvis bakom alla vänster-
partiets reservationer till betänkandet, men jag nöjer mig med att yrka bifall
till reservation 12 i betänkande UbU12.
Jag vill slutligen säga några korta ord om det betänkande som berör
ERASMUS-avtalet. Vi i vänsterpartiet välkomnar detta avtal. Vi anser att
det är positivt med en ökad internationalisering inom högre studier. Men
Europa och världen är större än EG. Därför är det mycket viktigt att vi från
svensk sida också ser till nord-syd-problematiken både inom EG och i värl-
den i övrigt. Detta ansluter till det jag tidigare sade om solidariteten med
människor i underutvecklade länder.
Vi anser att det är mycket positivt att detta avtal har kommit till stånd, och
vi kommer att gå vidare med konkreta förslag om en ökad internationalise-
ring inom olika utbildningar. I detta sammanhang tror jag att framför allt
internationaliseringen av just lärarutbildningen, utbildningen för dem som
skall möta våra barn i skolan, kommer att öka.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
Anf. 19 CLAES ROXBERGH (mp):
Fru talman! Jag stod i går här i talarstolen och skällde på ett betänkande,
nämligen jordbruksutskottets betänkande om miljöpolitiken. Nu skall man
ju inte bara skälla på saker och ting, utan man skall också berömma det som
är bra. Betänkande UbU12 från utbildningsutskottet är enligt min mening
ett exempel på hur ett utskott har kunnat hantera en fråga på ett bra sätt,
även om regeringen inte har presenterat den särskilt bra från början. Utskot-
tet har all heder av behandlingen, och utbildningsutskottet, liksom jord-
bruksutskottet, tillhör också de mest arbetsbelastade utskotten.
I detta betänkande föreslås en utökad dimensionering och en höjning av
ramarna, vilket jag välkomnar. Det finns också andra bra saker, och jag skall
nämna några av dem. Det föreslås en utökning av den juridiska grundutbild-
ningen i Göteborg från 80 poäng till 180 poäng.
Utskottet påpekar återigen att all högskoleutbildning bör vara statlig, vil-
ket jag egentligen tycker är en självklarhet. Den borde ha varit det för länge
sedan. Det föreslås också att en utredning skall tillsättas. Jag uppfattar detta
som en viljeyttring från utskottet att framför allt de medellånga landstings-
41
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
kommunala utbildningarna kommer att överföras till staten om ekonomin
går att lösa. Jag hoppas framför allt att ökningen av LIF-anslaget skapar
möjligheter på enskilda högskolor att tillgodose det behov av miljöutbild-
ning som finns.
Det finns några saker som jag anser att man bör peka på. En sådan sak är
förändring av civilingenjörsutbildningen. Civilingenjörsutbildningen är stra-
tegisk för det framtida samhället, eftersom ingenjörer, tekniker och forskare
som har denna utbildning som bakgrund utformar en stor del av vår omgiv-
ning runt omkring oss. Det är därför oerhört viktigt att dessa individer får
tillgång till ett humanekologiskt och humanistiskt perspektiv i sin utbildning.
Nu vet jag att detta är på gång inom flera av högskolorna. Men om utskottet
hade gjort ett uttalande kanske vi fått litet bättre fart på den verksamheten.
Jag vill också säga något om regeringens propositioner. Det har funnits
ett propositionselände när det gäller utbildningen, där frågor sönderhackats.
Frågorna om ekonomin lyckades vi reda ut först efter ett mycket omständigt
läsande, eftersom regeringen hade dragit ned anslag motsvarande dem som
utskottet hade ökat i förhållande till forskningspropositionens förslag.
I konstitionsutskottets granskning påpekar faktiskt konstitutionsutskottet
att det inte skall gå till så här, och det kan vi tacka för. Samtidigt anser jag
att vi skall begära av regeringen att få mer samlade propositioner, så att det
går att hantera dem. Regeringen har genom sina olika propositioner skapat
en splittrad bild av utbildningssektorn. Trots detta har utskottet kunna göra
en samlad bedömning. Det finns andra exempel där utskotten har hackat
sönder det hela, men det gör inte utskottets arbete i detta fall sämre.
Sedan till Ersamus-programmet. Vi i miljöpartiet välkomnar detta utby-
tesprogram, men det har många nackdelar. Vi i Sverige riskerar nu att i stäl-
let skärma av oss från våra kära EFTA-kollegor. Utskottet borde gjort ett
uttalande där regeringen uppmanats att sluta motsvarande avtal med EFTA-
länderna, där sådana avtal inte finns - jag är väl medveten om att det finns
sådana avtal i några fall - samt med östländerna, så att vi får till stånd ett
utbyte både med östländer och övriga EFTA-länder. Annars kan det häp-
nadsväckande inträffa att det blir mycket svårt att anordna ett studentutbyte
mellan två EFTA-länder, men mycket lätt mellan t.ex. ett EG-land och Sve-
rige.
Jag står bakom de reservationer som miljöpartiet avgett, men jag tänker
inte yrka bifall till dem.
Anf. 20 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Med anledning av vad Claes Roxbergh säger och vad Björn
Samuelson tidigare sagt om hur arbetet med betänkandet gått till, vill jag
gärna till protokollet få antecknat att även jag anser att arbetet under de för-
utsättningar som rått har varit politik när den är som bäst.
Arbetet har varit allvarligt syftande till att lösa problem, man har visat
respekt för varandras möjligheter och gränser i dialog med de människor
som har erfarenheter och kunskaper om högskolan. Lars Gustafsson har an-
gett tonen och lett arbetet som möjliggjorts praktiskt av kansliets gedigna
kompetens.
42
Anf. 21 LARS GUSTAFSSON (s):
Fru talman!
Varför skulle vi alltid driva saken till sin spets
eller i tid och otid försöka avgå med segern
Som om vi ens ett ögonblick hade stått
vid lödningsstället mellan sanningen och lögnen
Så skrev Karl Vennberg i diktsamlingen Halmfackla 1944, avdelningen
Idyll och irritantia.
För utskottets ledamöter och tjänstemän som lyssnar är det här inga nya
ord. Jag uttalade dem när utskottet hade avslutningsfest på Barkarby tings-
hus och gästgivaregård för någon vecka sedan. Jag tror ju inte ett ögonblick
att det var mitt uttalande av de orden då som har gjort att tonen här i dag är
hygglig. Det är den i regel när utbildningsutskottets ledamöter samtalar med
varandra. Jag tror snarast att det är en stor samstämmighet i bedömningarna
som gör att tonen är hygglig - den brukar ju bli det då - men jag kunde ändå
inte neka mig nöjet att föredra de här raderna av Karl Vennberg.
Blygsam som jag är, vill jag påpeka att socialdemokratin ändå har gjort
några insatser när det gäller högre utbildning. Inför den socialdemokratiska
partikongressen hösten 1990 formulerade partistyrelsen i anslutning till be-
handlingen av några motioner ett utlåtande där det står bl.a.: ”Enligt parti-
styrelsens mening behöver antalet platser vid högskolan öka under 90-talet.”
Det utlåtandet godkändes av partikongressen.
Sedan är det faktiskt också på det sättet att den socialdemokratiska parti-
styrelsen i januari 1991 i den s.k. politiska plattformen säger följande:
”Olika utbildningsformer skall stärkas och byggas ut för att öka kunskapen
hos medborgarna i alla åldrar.” Det är klart att detta uttalande gäller också
högskolan.
Vidare måste jag väl säga, trots att jag är blygsam till naturen, att vid be-
handlingen i den socialdemokratiska riksdagsgruppen av den s.k. tillväxt-
propositionen i februari i år markerade jag å utbildningsutskottets vägnar att
vi krävde en ökad dimensionering av den grundläggande högskoleutbild-
ningen utöver vad regeringen har föreslagit.
Så det finns belägg för att socialdemokratin inte är alldeles under isen när
det gäller att ha åsikter om ökad dimensionering av den grundläggande hög-
skoleutbildningen. Jag vill gärna säga att det är den socialdemokratiska riks-
dagsgruppens och utskottsgruppens ståndpunkt som blir partiets ståndpunkt
i normala riksdagsfrågor, som den här frågan är. Jag vill säga det med anled-
ning av de inlägg som har gjorts här tidigare.
Innan jag går in på själva sakfrågan vill jag också säga att några förtjänster
har väl ändå den förkättrade regeringen på det här området. Jag vill erinra
om beslutet om den tvååriga ingenjörsutbildningen våren 1989, som innebar
att 6 250 platser skulle inrättas successivt. Drygt 4 500 av dem har nu inrät-
tats, och för 1993/94 skall de resterande 2 000 komma till enligt planerna.
I budgetpropositionen för 1990/91 ökade man antalet platser med 270 för
förskollärare. Man anslog 35 milj.kr. till fortbildning att användas till lärar-
linjen. Jag kanske också skall erinra om att i budgetpropositionen för
1991/92 finns 55 milj.kr. till grundskollärarutbildning. Det svarar väl mot
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
43
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
44
1 500 platser eller någonting sådant. Men jag vill markera att de här satsning-
arna enligt utskottsgruppens mening har varit klart otillräckliga.
Sedan till det beramade påslaget med 5 000 platser, som kom nu på våren.
Det blir väl en knivig fråga för historiker och statsvetare att reda ut vem som
reellt resp, formellt kom först med olika mera betydande reella påslag. Jag
skall lämna det därhän just nu och inte fördjupa mig i det. Det är bra om
forskare av olika slag har några uppgifter att titta på framöver.
Det viktiga är egentligen nu att utskottet har fattat ett antal beslut för att
öka dimensioneringen. Vi har återfört besparingar i budgetpropositionen
och miljöpropositionen på ungefär 50 milj.kr. Jag blev en aning ledsen på
Marianne Andersson i Vårgårda, när hon sade att socialdemokraterna gick
med på det först när vi höll på att bli överkörda. På den punkten tror jag att
det är bra för historieskrivningen och protokollet att säga att vår utskotts-
grupp reagerade på samma sätt som jag tror att alla gjorde, när vi fick ta del
av budgetpropositionen i det här stycket.
Vi kan inte acceptera att man sätter sig över ett riksdagsbeslut som är fat-
tat. Därför var det självklart för oss, liksom för alla andra, att utan diskus-
sion lägga tillbaka de s.k. besparingar som hade gjorts. Jag är noga med att
markera att både de 18,8 och de 10 miljonerna som gäller forskning var vi
på en gång klara med att vi skulle lägga tillbaka.
Dessutom har vi ökat antalet platser för ungefär 145 milj.kr. och slagit till
också med en del andra ändamål för 6 milj .kr., varav 5 miljoner är ytterligare
pengar till det s.k. grundutbildningsrådet. Det innebär i platser att vi har
ökat med 1 351 på allmänna utbildningslinjer. På fristående kurser med fler-
årskonsekvenser, som vi säger, har antalet platser ökat med 860 och på fristå-
ende kurser i övrigt med 2 825, alltså 5 036 platser.
Det gör att ungefär 45 % har gått till platser med flerårskonsekvenser och
55 % till platser som inte har flerårskonsekvenser, dvs. fristående kurser i
övrigt, som vi kallar dem.
Vi har ökat platsantalet på 11 allmänna linjer: ingenjörslinjen, juristlin-
jen, psykologlinjen, social linje, apotekarlinjen, hälso- och sjukvårdslinjen,
läkarlinjen, receptarielinjen, rehabiliteringslinjen, fritidspedagoglinjen och
förskollärarlin j en.
Vi har slutligen - det har många påpekat här, och det skall verkligen inte
glömmas bort - gjort ett tillkännagivande med en beställning av minst lika
stor ökning för 1992/93, dvs. i storleksklassen 5 000 platser.
Det här har alla partier varit överens om. Det har betonats flera gånger,
och jag skall göra det också, att vi socialdemokrater självfallet har varit med
på detta. Jag ser det som en styrka, låt mig betona det, inte minst inför
1992/93. Vad som än kommer att hända med majoriteter och regeringar
kommer alla som har varit med om detta - och alla sex partierna kan väl inte
utplånas ur riksdagen, antar jag - att ta ett ansvar för att den här beställ-
ningen effektueras för 1992/93. Jag som skall sluta i riksdagen befrias ju från
det, men alla ni som är kvar hoppas jag verkar för det.
Vad är vi då oeniga om? Det har framkommit här, och jag skall inte gå i
genom det materiellt, för det har alla partier redan redovisat. Låt mig bara
konstatera att det finns 31 reservationer, vilket egentligen är ganska litet för
ett sådant här betänkande och speglar den stora grad av samsyn som finns.
Egentligen är det 25 reservationer, för 6 är konsekvensreservationer och
alltså mer en teknikalitet.
Av de 25 reservationerna är 4 tvåpartireservationer, och de övriga 21 är
enpartireservationer, relativt jämnt fördelade mellan partierna.
Vad beträffar pengar lägger miljöpartiet inte till något utöver utskottet.
Folkpartiet lägger till 9 miljoner, centern 31, vänstern 109 och moderaterna
278 milj.kr.
Ser man till antalet platser, finner man att folkpartiet och miljöpartiet inte
lägger till något utöver utskottet. Nu hörde jag Margitta Edgren säga att
folkpartiet numera är överens med moderaterna om ett mycket större antal
platser, och det låter sig ju höras, men i det sammanhang som vi hade att
hantera hade folkpartiet inga fler platser än de 4 000 som vi diskuterade från
början och som sedan blev 5 000, så att säga till följd av inhoppet från rege-
ringens sida.
Vi skall komma ihåg att det var nivån 4 000 som först diskuterades. Sedan
höjdes den till 5 000 när det fanns gehör för det. Folkpartiets nya ståndpunkt
när det gäller att öka antalet platser får väl ta sig uttryck vid senare tillfälle.
Nu var det faktiskt så att folkpartiet inte hade fler platser än utskottet i öv-
rigt.
Centern hade ökat med 1000 platser utöver utskottets förslag, vänstern
2340 och moderaterna - som låg högst - 9815.
Man skulle kunna karakterisera dessa påslag på följande sätt. Jag hoppas
att jag i och med detta inte förnärmar någon. Man måste vara noga med ny-
anserna, inte minst med hänsyn till Karl Vennberg. Folkpartiets och miljö-
partiets påslag kan väl i detta sammanhang anses vara någorlunda försum-
bara. Centerns har en viss substans, men det rubbar enligt min mening inte
huvuddragen i utskottets förslag. Moderaterna och vänsterpartiet kan där-
emot sägas ha påslag av avsevärd storlek. Man kan då fråga sig varifrån mo-
deraterna och vänsterpartiet får pengar till sina påslag. Vänsterpartiet säger,
såvitt jag kan förstå, inte särskilt mycket om finansieringen. Men modera-
terna tar 300 milj.kr. från anslaget B 18, dvs. stimulansbidrag till kommu-
nerna som skall gå till förbättringar av skollokalerna. Detta var vad socialde-
mokraterna och vänsterpartiet blev överens om hösten 1989 i samband med
den s.k. kommunaliseringen och som alla partier utom moderaterna ställde
sig bakom. Moderaterna tar också 90 milj.kr. från anslaget B 6, fortbildning.
En sak torde väl vara klar efter att man har tittat på dessa siffror, nämligen
att någon samsyn när det gäller finansieringen av påslagen knappast kan fin-
nas mellan moderaterna och vänsterpartiet. Moderaterna kan således inte
såvitt jag förstår påräkna stöd från vänsterpartiet för en enda krona utöver
vad utskottet gemensamt har föreslagit.
Man kan så jämföra moderaternas förslag med centerns, vilket innebär
det näst största påslaget. Centern motiverar sina ytterligare 970 platser på
fristående kurser med att det skall ge ”möjligheter till likvärdig regional ut-
veckling i hela landet”. Moderaterna motiverar sina ytterligare 9 815 platser
på fristående kurser med dels 40 milj.kr. till ny lärarutbildning för lärare i
årskurs 4—9, dels fortbildning för alla lärare, dels en kvalitativ förstärkning
av fristående kurser i största allmänhet.
Dessa motiveringar från moderaterna resp, centern verkar inte samman-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
45
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
falla särskilt exakt. Det tycks mig som om moderaterna inte heller från cen-
tern har något stöd att hämta. Under alla omständigheter kan moderaterna
inte ha något stöd för de i förhållande till centern ca 9 000 fler platser som de
föreslår.
Jag var noga med att göra dessa markeringar först, eftersom jag nu tänkte
gå över till att förhållandevis utförligt ta upp de sammanhang i vilka utskot-
tets satsning har kommit till eller snarare vuxit fram. Flera av talarna har
beskrivit detta, men jag har behov av att göra en samlad framställning av hur
den miljön såg ut.
Jag börjar då med UHÄs fördjupade anslagsframställning, som lämnades
i oktober 1989. Den innehöll, som har sagts tidigare, förslag om 8 000 nybör-
jarplatser på linjer och 10000 på fristående kurser för 90-talet, alltså för tio
år. Detta går utöver den redan beslutade ökningen på ingenjörsutbild-
ningen. Den räknade man inte in, så den skall alltså komma till. Jag kan
lämna den därhän, eftersom den redan hade beslutats. UHÄ hade alltså
ingen anledning att ta upp den.
Detta skulle innebära en ökning på linjer från ca 39000 platser till ca
47 000 och en ökning på fristående kurser från ca 40 000 platser till ca 50 000
platser.
I budgetpropositionen för 1990/91 hade regeringen ingen invändning gent-
emot beräkningarna och bedömningarna, men man ansåg sig inte kunna
rymma dessa ökningar inom budgetramen. Vi menar i vår utskottsgrupp att
detta var mycket olyckligt.
Utbildningsutskottet uttalade att det befintliga materialet om dimensione-
ringen fram till år 2000 skulle analyseras och beaktas ”så att nödvändiga för-
ändringar i grundutbildningens dimensionering kan göras i så god tid som
möjligt”. Detta var det uttalande utskottet gjorde den våren.
I sin förenklade anslagsframställning för 1991/92 tar UHÄ som alla vet
åter upp frågan om en utbyggnad av den grundläggande högskoleutbild-
ningen. UHÄ föreslår då att denna utbyggnad skall påbörjas ”så fort som
möjligt”. Jag är noga med att hålla mig till samma uttryckssätt som dessa
olika intressenter i fortsättningen använder själva.
När universitetskanslern besökte utskottet den 5 februari 1991 för den år-
liga kommentaren till budgetpropositionen framförde han att UHÄ då ansåg
att 2 000 platser på linjer och 2 000 platser på fristående kurser borde komma
till för 1991/92.
Den 13 februari fick vi till utskottet en skrivelse från UHÄs styrelse, un-
dertecknad av dess vice ordförande Sven Nilsson, som stödde kanslerns för-
slag. Sedan fick vi den 11 februari ytterligare en skrivelse från SFS, SAF,
SACO, SULF och TCO, som krävde att dimensioneringen skulle öka och att
regeringen omedelbart skulle lägga fram en plan. Den första ökningen borde
enligt skrivelsen ske redan hösten 1991.
Den 28 februari fick vi återigen en skrivelse i dimensioneringsfrågan, nu
från ett antal studerandeorganisationer: Centerns högskoleförbund, Hög-
skolevänstern, Liberala studentförbundet, Socialdemokratiska studentför-
bundet, SACOs studentråd, TCOs studentråd och SFS. Jag noterade att mo-
deraternas studentförbund - eller vad det nu kallas - saknas bland under-
46
skrifterna, av vilket skäl vet jag inte. Kravet i skrivelsen var att riksdagen
borde göra omedelbara insatser för att öka högskolans dimensionering.
Jag har också noterat att det socialdemokratiska studentförbundet, som
står mig nära, i en tidningsartikel krävde att riksdagen som ett minimum
skulle följa UHÄs förslag. Underligt nog fick förbundet inte in artikeln i
Svenska Dagbladet. Jag vet inte heller vilket skälet var till detta.
I en PM från SACO, daterad den 25 februari och bakom vilken också stod
SULF, Sveriges universitetslärarförbund, förordades att 3 000 å 4 000 plat-
ser skulle inrättas för 1991/92 till en uppskattad kostnad av ca 105 milj.kr.
Det förordades vidare att riksdagen under våren 1991 skulle besluta om en
ram för 1992/93 fram till 1994/95, alltså ramar för tre år på mellan 8 000 och
9 000 platser. Den samlade innebörden i SACOs förslag var att man föror-
dade 12 000 nya platser för fyraårsperioden 1991/92 fram till 1994/95. SACO
hade den uppfattningen att linjer skulle ha tre fjärdedelar och fristående kur-
ser en fjärdedel av platserna.
Av SACOs förslag om 12 000 platser under fyra år har nu genom utskot-
tets beslut 5 000 för 1991/92 platser redan realiserats. Genom utskottets be-
ställning för 1992/93 på ytterligare 5 000 platser är det egentligen av det som
SACO krävde 2 000 platser kvar att inrätta för åren 1993/94 och 1994/95. För
att uttrycka sig modest tycker jag att man kan säga att utskottet har lyckats
ganska hyggligt, sett ur SACOs och SULFs perspektiv.
När det gäller åren 1993/94 och fram till 1995/96 anser utskottet att nästa
forsknings- och högskoleproposition bör innehålla förslag om den grundläg-
gande högskoleutbildningens dimensionering. Detta ger utskottet till känna.
I fråga om fördelningen mellan linjer och fristående kurser avviker utskot-
tets förslag för 1991/92 kraftigt från SACOs förslag för hela perioden. Detta
är inte särskilt konstigt, eftersom våra perspektiv har varit litet olika.
Skälet till att vi nu satsar relativt mycket på fristående kurser - vår fördel-
ning innebär bara 45 % till linjer och ungefär 55 % till fristående kurser - är
den tidsnöd vi har jobbat under, dvs. att det med kort varsel är lättare att
planera för fristående kurser än för linjer. Ett annat skäl är att vi ville ge en
möjlighet till sammanhängande utbildning till examen via fristående kurser.
Det är alltså den summa jag talade om förut som skulle vara inom LIF-ansla-
get med flerårskonsekvenser. För kommande år är det fullt rimligt att göra
den här fördelningen litet annorlunda.
Jag har gjort en ganska utförlig redovisning av den miljö inom vilken ut-
skottet hade att agera när vi mötte dessa problem i våras. Det kan vara bra
att erinra om den samlade bilden. Sedan finns naturligtvis ytterligare bak-
grunder till detta förutom de aktuella propåerna från olika aktörer och in-
tressenter. Vi har naturligtvis, exempelvis inom läraryrkena och vårdyrkena,
akuta bristområden, vilket är ett skäl till att öka dimensioneringen. Vi har de
närmaste åren stora avgångar från gymnasieskolans tre- och fyraåriga linjer.
Arbetslösheten hotar att stiga de närmaste åren - den kanske inte bara hotar
att stiga, utan gör det. Efterfrågan på fort- och vidareutbildning väntas öka.
Vi har vidare runt sekelskiftet att vänta stora pensionsavgångar för personer
med universitets- och högskoleutbildning. Allt detta är självfallet tillkom-
mande och viktiga faktorer, som har gjort att det i sak finns goda motiv för
att öka dimensioneringen.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
47
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
Man kan säga att kontentan av den genomgång jag har gjort är den att
utbildningsutskottets dimensioneringsförslag ligger väl i linje med UHÄs
och de andra aktörernas önskemål, de ligger - som någon sade - t.o.m. en
bit över. Utskottets förslag kan således anses vara väl förankrat och avvägt.
Något gehör för de väldigt stora påslag som framför allt moderaterna har,
med 9 800 platser på fristående kurser för 1991/92, finns alltså inte bland
dem som är mest initierade och mest intresserade. Inte ens fristående kurser
kan anordnas i hur stor utsträckning som helst och hur fort som helst. Litet
långsiktighet fordras också när man skall inrätta sådana.
Jag har mot min vana inte gått igenom och kommenterat reservationerna
var för sig i detalj. De föregående talarna har mer eller mindre utförligt kom-
menterat sina reservationer. Den genomgång jag gjorde när jag kommente-
rade de olika frågorna i klump, volymerna, dvs. antalet platser och sum-
morna, får räcka som kommentarer till de reservationer som i de avseendena
är viktigast.
Efter att ha gjort denna genomgång tycker jag att det har framgått att ut-
skottets förslag väl är i linje med vad högskolevärldens företrädare önskar i
sina framställningar. Därmed finns det ingen resonans för de våldsamma på-
slag som framför allt moderaterna har yxat till i sin reservation.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets hemställan på
samtliga punkter i utbildningsutskottets betänkanden 12 och 5.
Allra sist vill jag framföra tack för de erkännande orden från Marianne
Andersson i Vårgårda som hon riktade personligen till mig. Jag tackar också
för Birger Hagårds och Margitta Edgrens ord till mig. Det är ovanligt att
man blir hyllad på detta sätt, men jag ber att få tacka och ta emot.
Anf. 22 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Eftersom jag missade utskottets uppenbarligen eminenta
fest och därmed inte fick tillfälle att avtacka ordföranden, så skall jag ta till-
fället i akt att nu tacka honom för skickligt arbete i utskottet. Han har på ett
konstruktivt sätt och med stor integritet samt skickligt och kunnigt lett arbe-
tet. Det uppskattar jag. Lycka till i framtiden!
Anf. 23 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Innan den här debatten startade förvissade jag mig genom
ett samtal med Lars Gustafsson om att detta icke var sista gången som vi två
skulle debattera. Det blir nämligen en debatt också om kompletteringspro-
positionen. Då kommer jag att ta tillfället i akt att harangera Lars Gustafs-
son för hans arbete. Vad jag uttryckte i mitt inledningsanförande var en upp-
skattning av det förtjänstfulla arbete som ordföranden har lagt ned på detta
betänkande och för att försöka ”sy ihop” den arbetsgrupp som har arbetat
med de olika frågorna.
Låt mig så framföra några konkreta anmärkningar. Det är riktigt, Lars
Gustafsson, att vi vill lägga på relativt sett ganska mycket pengar. Vi anser
nämligen att högskoleutbildningen är av avgörande betydelse. Nu är det
kanske inte fullt så mycket pengar som det kan synas vara. Det rör sig i sam-
manhanget om 390 milj.kr. Översatt till fristående kurser rakt över blir anta-
48
let platser det som har nämnts här, dvs. något mindre än 10 000 nya platser
utöver det antal man har kommit fram till.
Att vi lägger pengarna på fristående kurser är uppenbart. Skälet är likartat
det som har väglett utskottet, nämligen svårigheterna att utan kansliresurser
och annat portionera ut pengarna där de mest behövs. Det är uppenbart att
pengarna många gånger skulle behövas till en kvalitativ förstärkning av ut-
bildningen. Jag tänker exempelvis på ekonomiutbildningen som vi har tagit
fasta på.
Till detta kommer - och det ligger väl också bakom utskottets agerande -
att det aviseras att linjesystemet i dess nuvarande form skall upphöra. Om
man ser framåt kan det därför finnas anledning att inte binda upp pengar på
dessa linjer.
Det är alldeles riktigt, som ordföranden nämnde, att socialdemokraterna
reagerade mot departementets förslag att ta bort pengar från bl.a. forskning.
På ett mycket tidigt stadium riktade utskottets socialdemokrater stark kritik
mot detta. Jag vill gärna verifiera detta med anledning av vad Marianne An-
dersson i Vårgårda har uttalat i sammanhanget.
Jag konstaterar till sist att regeringen egentligen får utstå en förödande
kritik från Lars Gustafsson. Den är visserligen väl inlindad, men det kan
konstateras - han har helt korrekt redogjort för förloppet - att regeringen
sannerligen inte har levt upp till några högre ambitioner i sammanhanget.
Det är i stället utskottet som har fått arbeta ihop detta mycket svåra material
för att åstadkomma något konstruktivt. Jag vill gärna säga att resultatet är
ett bevis på ett gott politiskt handlag mellan de olika partierna.
Anf. 24 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Herr talman! Jag är naturligtvis i högsta grad medveten om, Lars Gustafs-
son, att den socialdemokratiska gruppen i utskottet ofta har en annan upp-
fattning än regeringen, särskilt vad gäller resursfrågor på utbildningsområ-
det. Tyvärr är det regeringen som lägger fram förslagen. Jag uttryckte mig
kanske litet klumpigt om de 18,8 miljonerna, men i många andra fall har vi
märkt att det har varit som jag sade. Det är förstås ett stöd för den socialde-
mokratiska gruppen när den samlade oppositionen har samma uppfattning
och det alltså går att komma överens.
Låt mig också påminna om den fråga som jag ställde i mitt anförande till
Lars Gustafsson. När vi nu inleder utökningen av dimensioneringen inom
grundutbildningen, tror då Lars Gustafsson och socialdemokraterna att det
skall kunna vara möjligt att under 90-talet utveckla några av de fyra högsko-
lor som vi föreslår skall bli universitet? Går det att inleda den utvecklingen
under 90-talet?
Anf. 25 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Även jag vill instämma i ordförandens beskrivning av hur
det gick till när besparingarna återfördes.
Låt mig också göra ett tillrättaläggande med anledning av vad Lars Gus-
tafsson har sagt om hur folkpartiet reagerade beträffande dimensioneringen.
I mitt anförande sade jag att vi med råge var tillgodosedda beträffande den
ökning av dimensioneringen som vi hade fört fram i våra motioner. Det utta-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
4 Riksdagens protokoll 1990/91:126
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Grundläggande
högskoleutbildning,
m.m.
landet står jag fast vid. Men jag sade också så här: När vi nu i enighet hade
gjort en beställning för nästa budgetår om en lika stor dimensioneringsök-
ning, ansåg jag inte att denna beställning var tillräckligt stor för framtiden.
Skälen för detta ställningstagande vill jag debattera med Lars Gustafsson i
nästa veckas högskoledebatt.
Anf. 26 LARS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Marianne Andersson, det var synd att jag glömde det här i
mitt anförande, och nu har jag så kort tid på mig. Jag får hänvisa till ett tal
som jag höll i Johan Gottlieb Gahn-akademien för några månader sedan och
till en artikel som kommer i SULF-tidningen, där jag tar upp frågan om
forskningen vid små och medelstora högskolor, som jag också utredde tidi-
gare. Som svar direkt på frågan ser jag inget omedelbart samband mellan
dimensioneringsökningarna och möjligheten eller önskvärdheten att få fasta
forskningsresurser på andra högskolor. Jag tror att dessa två saker kan han-
teras oberoende av varandra. Den ökade dimensioneringen av grundutbild-
ningen är bra ur många synpunkter, och den kan även vara bra ur den här
synpunkten. Det kan naturligtvis öka möjligheten, men det finns inget ome-
delbart samband såvitt jag förstår.
Det ligger litet utanför dagens debatt. Det har ofta sagts att man har pekat
ut vissa högskolor för att ”ligga i första varvet” för att få fasta forskningsre-
surser. Jag kan tänka mig många olika modeller den dagen det skulle finnas
resurser för att öka antalet högskolor med fasta forskningsresurser. En mo-
dell är att man kompletterar de högskolor som redan har fasta forskningsre-
surser, fast inte på hela fältet. Luleå är ett exempel, där man har en teknisk
fakultet. En annan modell är att ha en enstaka fakultet på ett helt nytt om-
råde. Man kan naturligtvis också sprida ut det på flera. Vilken modell man
väljer får man väl se när den dagen kommer.
Det blir naturligtvis ett svårt val att välja var man skall lägga dessa sats-
ningar. Det här är dock bara antydningar, som ni kan läsa om i den här arti-
keln senare.
Efter beställningen för 1992/93 som vi kommer att göra, Margitta Edgren,
följer normalt en treårsperiod i enlighet med forsknings- och högskolepropo-
sitionen. Då får man se hur mycket och vad man skall lägga ut. I motsats till
SACO ville vi i utskottet inte gå på året efter 1992/93. Vi tycker att man skall
hålla sig till dessa treåriga perioder så mycket som möjligt. Vi gav därför
bara till känna att vi tycker att dimensioneringen av den grundläggande hög-
skoleutbildningen skall vara med som ett element i den proposition som
kommer.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande bostadsutskottets betänkande 1990/91 :BoU19
samt utbildningsutskottets betänkanden 1990/91 :UbU12 och UbU5.
50
Bostadsutskottets betänkande BoU19
Mom. 1 (införandet av en byggnadsgaranti)
Utskottets hemställan bifölls med 243 röster mot 53 för reservation 1 av
Bertil Danielsson m.fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Mom. 10 (införande av ventilationskontroll m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 259 röster mot 39 för reservation 7 av
Erling Bager och Siw Persson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 11 (krav på luftflöden och användningen av återluft m.m.)
Först biträddes reservation 9 av Erling Bager och Siw Persson med 45 rös-
ter mot 32 för reservation 10 av Jan Strömdahl. 224 ledamöter avstod från
att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 245 röster mot 56 för reserva-
tion 9 av Erling Bager och Siw Persson.
Viola Claesson (v) anmälde att hon i huvudvoteringen avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.
Mom. 15 (produktinformation om byggvaror)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 32 för reservation 11 av
Jan Strömdahl och Kjell Dahlström.
Mom. 17 (åtgärder för att motverka problemen med s.k. sjuka hus)
Utskottets hemställan bifölls med 208 röster mot 49 för reservation 13 av
Agne Hansson och Birger Andersson. 45 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 18 (”Svensk Husprovning AB”)
Utskottets hemställan bifölls med 283 röster mot 17 för reservation 15 av
Kjell Dahlström.
Mom. 22 (en bomiljölag)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 19 av Agne Hansson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 26 (en byggfuskavgift)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 22 av Jan Strömdahl
och Kjell Dahlström - bifölls med acklamation.
Mom. 29 (byggnaders placering i terrängen)
Utskottets hemställan bifölls med 248 röster mot 54 för reservation 25 av
Erling Bager m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU12
Mom. 7 (planeringsram för miljö- och hälsoskyddslinjen)
Utskottets hemställan bifölls med 267 röster mot 35 för reservation 1 av 51
Larz Johansson och Marianne Andersson i Vårgårda.
|
Prot. 1990/91:126 5 juni 1991 |
Mom. 50 (medel för samarbetsprojekt mellan statlig och kommunal hög- |
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 15 för reservation 12 av
|
Gymnasieskolan |
Björn Samuelson. Mom. 54 (bemyndigande att inrätta en ny, på ämnesstudier grundad utbild- Utskottets hemställan bifölls med 211 röster mot 93 för reservation 15 av Mom. 74 (lärares tjänstebenämningar) Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot 55 för reservation 22 av Mom. 76 (anslagsbeloppet under Utbildning för undervisningsyrken) Utskottets hemställan bifölls med 262 röster mot 40 för reservation 23 av Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. Utbildningsutskottets betänkande UbUS Utskottets hemställan bifölls. Anf. 27 ANDRE VICE TALMANNEN: Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall 9 § Gymnasieskolan och vuxenutbildningen Föredrogs Anf. 28 ANN-CATHRINE HAGLUND (m): Herr talman! När vi i dag skall fatta beslut om skolministerns förslag till En knapp majoritet av de tillfrågade eleverna ser tämligen positivt på till- Vad gäller inställningen till allmänna ämnen är bilden starkt polariserad. |
|
52 |
ställda, att skolan varit slapp och att den mjukstart som man började med |
i årskurs 1 på grund av elevernas förväntade skoltrötthet aldrig kom förbi
mjukstartstadiet.
Några citat: ”Visserligen är det skönt att skolan är slapp, men ..”Man
slutar ju så djävla tidigt ibland ..Jag ber, herr talman, om ursäkt för kraft-
uttrycket, men det var ett direkt citat.
Ca 40 % av hela elevgruppen har sett de allmänna ämnena betydligt mer
negativt; de har varit en pina. En ”aldrig-mer-attityd” kommer mycket tyd-
ligt till uttryck inom denna elevgrupp.
Allmänlärarnas uppfattning är pessimistisk. Stora brister i fråga om ar-
be tsdisciplin, kunskapsstandard och allmänna färdigheter redovisas. Inte
heller anses den förlängda utbildningen ge tillräckliga grundkunskaper för
vidare studier på högskola.
Citat: ”Läxor är knappt att tänka på, att ta med böcker hem är uteslutet.”
Utvärderaren säger bl.a. att en övervägande del av eleverna enligt erfarna
lärare har en kunskapsbas som inte kan anses tillräcklig för högskolestudier.
Alltför många elever ser dessutom på postgymnasial utbildning över huvud
taget med djupaste olust.
Det här var ur en utvärderingsrapport från verkligheten. Jag kan citera ur
många fler rapporter med snarlikt resultat. Jag tycker att vi skall ha detta
som bakgrund i dag när vi diskuterar en kommande gynmnasiereform.
Särskilt viktigt är detta med tanke på att inga erfarenheter av årskurs 3 i
försöksverksamheten fanns när propositionen skrevs. Utvärderingen är na-
turligtvis ännu inte klar, men att döma av vad som hittills kommit fram finns
stora problem. Variationerna är stora. Rekryteringsproblemen, bl.a. vid IN-
linjen, är stora. Många elever är missnöjda med sin elevstatus, särskilt tredje
året. Betygsättningen är oklar. Kostnaderna är minst sagt osäkra.
Herr talman! När propositionen om ny gymnasieskola kom var det med
bestörtning som man kunde konstatera att den innebar en makalös nedrust-
ning av de teoretiska studieförberedande linjerna, eller programmen som de
kallas i förslaget. Det är ett dråpslag mot svensk utbildningskvalitet i en tid
när Sverige måste stärka sina möjligheter att konkurrera med kvalitet och
kompetens. Jag tror inte någon hade väntat sig ett sådant attentat mot gym-
nasieskolan som det i propositionen.
En förlängning av de yrkesinriktade studievägarna till tre år skulle betalas
med en nedskärning av de teoretiska. Vissa ämnens undervisningstid mins-
kade med så mycket som 60 till 70 %.
Skolministerns förslag byggde på antagandet att det i själva verket endast
är 30 veckor som verkligen går till undervisning, eftersom så mycket går
bort. Skolministern hade anpassat sig till den låga nivå det blir om man god-
tar allt bortfall.
På de flesta gymnasieskolor som jag har besökt det senaste året - det har
även de flesta företrädare från gymnasieskolorna också sagt - har man gjort
det enda rimliga, nämligen tvärtom. Man har försökt eliminera bortfallet.
De flesta har klarat det bra och räknar med 34 till 35 veckors effektiv under-
visningstid. Det är sannerligen tur för svensk ungdom att det svenska skolvä-
sendet har en högre ambitionsnivå än skolministern.
Vi behöver en ny start för Sverige. Vi måste höja ribban i utbildningssys-
temet - inte sänka den. Vi skall stärka undervisningen - inte minska den.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
53
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
54
Kritiken mot skolministerns förslag har varit, minst sagt, massiv. Jag tror
inte jag någon gång fått så många brev och samtal som jag har fått om dels
skolministerns förslag om nedläggning av statens skolor för vuxna, dels om
neddragningen av undervisningstiden på gymnasiets studieförberedande lin-
jer-
Är det då inte riktigt att förlänga de yrkesinriktade linjerna? Ja, yrkesut-
bildningar som behöver tre år skall naturligtivis ha det. Men vissa yrkesut-
bildningar kan kräva längre utbildningstid - andra kortare.
Ett exempel på att tre år generellt inte är ändamålsenligt är förslaget om
flygteknisk utbildning. Skolministerns förslag om tre år är inte tillräckligt för
att utbildningen skall följa de krav som Sverige ställt sig bakom enligt inter-
nationella överenskommelser. Tydligare kan det knappast påvisas att propo-
sitionen är dåligt genomtänkt.
Att förlänga gymnasieutbildningarna till tre år för alla, utan hänsyn till
kraven för kommande studier eller yrkesverksamhet, är varken rimligt eller
ändamålsenligt. Längd och innehåll skall anpassas efter de krav på förkun-
skaper som måste ställas på gymnasieskolan. Det skall självfallet finnas rik-
liga tillfällen att komplettera för att nå behörighet för högskolestudier.
Det största problemet med skolministerns proposition är att den saknar
analys av de krav som måste ställas på gymnasieskolan. Vad kan och skall
gymnasieskolan ge? Vilka krav på förkunskaper skall ställas för högskolestu-
dier och yrkesverksamhet inom olika områden?
Propositionen kallas ute i landet för ”skogsrået”; den har en mycket
vacker och förledande framsida. Innehållet där bakom saknas.
Återigen har skolministern i sitt reformarbete börjat i fel ände. Återigen
saknar vi det som borde varit förutsättning för reformen: Mål, innehåll och
läroplan. Först skall målen och kraven på innehållet läggas fast, därefter bör
organisation och timplaner formas.
När jag är ute på gymnasieskolorna får jag ständigt samma frågor från lä-
rarna: Vad skall ämnena innehålla? Vad skall mitt ämne innehålla? Skall det
vara som nu? Skall det vara mer eller mindre? Är det antalet timmar som
skall styra innehållet? Borde det inte vara innehållet som styr antalet tim-
mar?
Herr talman! Den moderata kritiken av propositionen kan sammanfattas
sålunda:
För det första saknar den analys av vilka kunskaper gymnasieskolan skall
ge. Mål, innehåll och läroplaner finns ej. Vilka förkunskaper skall finnas för
att få börja gymnasieskolans olika linjer?
För det andra innebär den en nedrustning av de studieförberedande lin-
jerna - programmen.
För det tredje innebär den en förlängd grundskola i och med att den är för
sammanhållen. Varje del av gymnasieskolan skall i stället ha en klar profil,
en tydlig inriktning mot kommande yrke eller studier.
Vidare är en treårig gymnasieutbildning för alla inte realistisk. Utbildning-
ens mål skall avgöra längd och innehåll. Varje linje skall till längd och inne-
håll anpassas efter kommande studier eller yrke. Alla ungdomar - även de
skoltrötta - skall kunna välja ett bra alternativ i gymnasieskolan.
Utvärderingen av det pågående försöket med treårig yrkesutbildning är ej
klar. Det står dock klart att resultatet av försöksverksamheten inte är odelat
positivt, vilket jag också inledningsvis anförde. Det enda rimliga är att utvär-
deringen görs innan beslut tas om en ny gymnasieskola.
Vidare kommer kvaliteten på såväl studieförberedande som yrkesinrik-
tade linjer att sänkas genom att reformen är underfinansierad. Vad de yrkes-
inriktade utbildningarna kommer att kosta i framtiden är mycket oklart. Inte
heller har kostnaderna för försöksverksamheten kunnat klart redovisas.
Reformen innebär dessutom en kostnadsövervältring på kommunerna.
Herr talman! Nu har skolministern fått bakläxa också av utbildningsut-
skottet. Ett enigt utskott har sagt att Statens skolor för vuxna i Norrköping
och Härnösand bör bibehållas. Det är mycket bra. De fyller en viktig funk-
tion för människor som har speciella svårigheter att följa vanlig vuxenutbild-
ning.
I övrigt är de förändringar av skolministerns förslag, som en majoritet be-
stående av socialdemokraterna, centern och vänsterpartiet gjort, inte till-
räckliga. Det är i och för sig bra att man ökat antalet timmar på de studieför-
beredande linjerna. Det är bra att geografi åter blir ett självständigt ämne
och att religionskunskapen får en stark ställning. Men det är fortfarande en
alldeles för låg ambitionsnivå för att forma Sveriges framtid. Man utgår från
drygt 32 veckors undervisningstid, och det är för litet. Fortfarande minskar
timmarna i centrala ämnen, särskilt språk.
Låt oss som exempel ta Samhällsvetenskapligt program - Samhällsveten-
skaplig gren: Språk minskar dramatiskt med nära 50 procent, förutsatt att
eleverna i dagsläget valt språk före socialkunskap.
Ett annat exempel, Naturvetenskapligt program - Teknisk gren: Matema-
tik minskar med 17 procent, tekniska ämnen minskar med 46 procent.
Framför allt uteblir den satsning på språken som i dag är så viktig för
svensk ungdom och för hela Sverige. De ungdomar som skall gå i den nya
gymnasieskolan är de människor som verkligen på allvar skall konkurrera
ute i Europa om studieplatser, arbeten och framtidsmöjligheter. För Sverige
i världen är språkutbildade människor ett absolut måste.
Även i övrigt kvarstår vår kritik av förslaget. Reformen är fortfarande un-
derfinansierad, vilket gör att risken för kvalitetsförsämringar vid genomför-
andet är påtaglig. Risken är stor att kommunerna t.ex. inte får anställa lekto-
rer i önskad omfattning. Lektorerna är mycket viktiga för kvaliteten i gym-
nasieskolan.
Valmöjligheterna för eleverna riskerar också att begränsas, eftersom de
snäva ekonomiska ramarna kan begränsa möjligheterna att bilda tillvals-
grupper.
Förslaget leder fortfarande till en ”förlängd grundskola” genom sin stora
gemensamma kärna.
Det som borde varit underlag för reformen saknas fortfarande, nämligen
målen för gymnasieskolan, innehållet i undervisningen och kraven på för-
kunskaper för högskolestudier eller yrkesverksamhet.
Det är naturligtvis inte heller möjligt att på några veckor göra om ett för-
slag som har så stora brister. Det blir ett hafsverk. Gymnasieskolan är för
viktig för detta. Det enda riktiga är att nu avslå propositionen och kräva ett
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
55
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
56
nytt förslag. Utvärderingen av försöksverksamheten måste då finnas med i
underlaget för ett nytt förslag.
Ett nytt förslag skall innehålla:
- Tydliga utbildningsvägar där målet avgör längd och innehåll.
- Den studieförberedande utbildningen skall ha innehåll, kvalitet och om-
fattning som ger de nödvändiga förkunskaperna för fortsatt högre utbild-
ning.
- Den yrkesinriktade utbildningen skall ha längd och innehåll som anpassas
till och anknyts till yrkeskrav och arbetsliv.
- Största möjliga valfrihet för eleverna att välja såväl ämnen som skola. Ele-
verna skall själva kunna välja kurser utöver en liten kärna av obligatoriska
ämnen. Vissa ämnen bör vara givna för en profilering av studierna.
- Språkens ställning skall stärkas.
- Specialgymnasier skall finnas såväl i teoretiska ämnen som i idrott.
- Den yrkesinriktade utbildningen skall ha en god anknytning till arbetslivet
och så nära som möjligt anknyta till resp, yrkesområdes speciella karaktär.
Ambitionen skall vara att så mycket som möjligt av den yrkesspecifika ut-
bildningen skall ske på arbetsplatser. En modern lärlingsutbildning skall
kunna inordnas i gymnasieskolan, men också den skolförlagda utbildningen
skall ha god anknytning till yrkets praktiska verksamhet.
En stor brist i det förslag som skolministern lade är att det första året är
ogrenat och med stor sannolikhet kommer att domineras av allmänna äm-
nen. Den arbetsplatsförlagda utbildningen har också minskats i jämförelse
med försöksverksamheten.
För en skoltrött elev i åk 9 kan det kännas mycket tungt att söka in på en
treårig utbildning. Om utbildningen är formad som en förlängd grundskola
kan det kännas ännu tyngre. Risken är mycket stor att eleven helt avstår från
att studera vidare. Eleverna både behöver och vill ha en yrkesspecifik inrikt-
ning redan från början.
Herr talman! Jag har i mitt anförande i stort sett talat endast om gymnasie-
skolan. Ulf Melin kommer senare att tala om vuxenutbildningen.
Jag vill till sist yrka bifall till reservation 1, som är gemensam för moderata
samlingspartiet och folkpartiet liberalerna, och avslag på regeringens förslag
om en förändrad gymnasieskola. I betänkande 16 finns ytterligare reserva-
tioner med moderata namn, reservationer som vi moderater självfallet står
bakom men som jag med hänsyn till kammarens arbetsbelastning inte yrkar
bifall till.
Anf. 29 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Den allmänna debatten om regeringens förslag om en
ny gymnasieskola har stundtals varit ganska hätsk. Somliga debattörer har
uttryckt sig som om de trodde att regeringen - personifierad i skolminister
Göran Persson - vill försämra gymnasieskolan.
Jag anser att den utgångspunkten är felaktig. Propositionen ”Växa med
kunskaper” har naturligtvis förelagts riksdagen därför att socialdemokra-
terna anser att Sverige skall ha en sådan gymnasieskola som propositionen
föreslår. Det skulle bli en gymnasieskola att vara stolt över för varje utbild-
ningsintresserad svensk socialdemokrat.
Mottagandet av propositionen torde ha varit en chock för skolministern -
åtminstone om han bryr sig om vad människor utanför hans rådgivarkrets
tycker. Dessa rådgivare hade säkert ingivit Göran Persson den förhopp-
ningen att han skulle få beröm för gymnasieförslaget - och så möts han av
en oförstående, ja, närmast hotfull attityd från nästan alla, som arbetar med
utbildning.
De som skall arbeta med reformeringen av gymnasieskolan är oerhört kri-
tiska. Ungdomar, som tagit del av förslaget, tycker inte att det innehåller
sådana förbättringar som de längtar efter. Jag har rådfrågat en mängd gym-
nasister, högskolestuderande och värnpliktiga inför folkpartiet liberalernas
agerande i ärendet, och jag har faktiskt inte mötts av nägon entusiasm inför
regeringens förslag.
Utbildningsutskottet har tagit emot brev, upprop och uppvaktningar i
mängd. Hela dagar har vi suttit och lyssnat till representanter för alla möjliga
grupper, som alla har tyckt att propositionen inte tar hänsyn till deras önske-
mål. Knappast något av gymnasieskolans ämnen har saknats i den långa rad
av uppvaktningar som t.ex. försvarat religionskunskapsämnets, språkens,
musikens, geografins, filosofins, idrottsämnets, historieämnets och en
mängd yrkesämnens plats på schemat.
Det är klart att man inte kan tillgodose alla gruppers önskemål, men när
kritiken är så oerhört kompakt, som den varit när det gäller regeringens för-
slag till ny gymansieskola, borde man dra den slutsatsen, att det krävs en mer
omfattande revidering av förslaget än man hinner på några veckor i utskot-
tet.
Skolministern säger att man började utreda gymnasieskolan 1975. Det är
förstås korrekt. 16 års arbete ligger bakom propositionen, säger han. Det
märkliga är, att de som trott att de följt utredningsarbetet om gymnasiesko-
lan inte känner igen sig. Utbildningsdepartementet har lyckats komma med
ett förslag, som knappast alls är förankrat - som man brukar säga - hos dem
som följt debatten och hos dem som skall genomföra reformen i verklighe-
tens gymnasieskola.
Faktum är att regeringens förslag har uppfattats som ett exempel på en
ganska hänsynslös nonchalans mot alla dem som i våra gymnasieskolor skall
se till att svensk utbildning har hög klass. Om skolan skall fungera måste den
skötas så, att alla som arbetar där - elever och all personal - kan känna trivsel
och arbetsro och möta respekt för sin insats. Tyvärr har skolministerns age-
rande i det här ärendet inte lyckats i det stycket.
Jag tycker att det naturliga hade varit att skolministern efter ett sådant
mottagande dragit tillbaka propositionen omedelbart. Det är en omöjlig
uppgift att under några veckor i utbildningsutskottet göra sådana föränd-
ringar av regeringens gymnasieproposition så att sakkunniga synpunkter
från olika håll hinner tillföras beslutsunderlaget. Folkpartiet liberalerna an-
ser därför att propositionen bör avslås och att regeringen får i uppdrag att
återkomma med ett förslag, som tar hänsyn till de sakkunniga reaktionerna
på proposition 1990/91:85.
Kritiken mot regeringens förslag gäller t.ex. nedskärningen av antalet lek-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
57
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
58
tioner för de studieförberedande programmen. Det är inte lätt att finna en
kvalitetsförbättring i förhållande till dagens gymnasieskola. Skolministern
anser sig ha bevis för att så mycket tid går bort till annat än undervisning att
det i realiteten inte blir mer än 30 effektiva veckor per läsår. Sedan låter han
det bli norm för den nya gymnasieskolans innehåll av lektioner. En sådan
iakttagelse borde i stället resultera i att man försöker förstärka kvaliteten.
Det är svårt att hitta den utlovade kvalitetsförbättringen i propositionens
studieförberedande program.
Värderande talman! En viktig del i gymnasiereformen är att de yrkesför-
beredande programmen blir 3-åriga. Egentligen är det en välkommen re-
form. Folkpartiet liberalerna liksom näringslivet har i många år efterlyst en
förbättrad gymnasial yrkesutbildning. Ändå är vi oerhört kritiska över den
här delen i propositionen.
Varför måste man göra alla utbildningar just treåriga? Det här är ett exem-
pel på en sorts tröghet, som jag vågar påstå är ganska typisk för socialdemo-
kratisk politik. Flexibilitet och valfrihet för individen har för lite utrymme i
ett samhälle som styrs av socialister. Regeringen hävdar att det är en viktig
likvärdighetsfråga att alla ungdomar erbjuds en treårig gymnasieutbildning,
oavsett vilken inriktning de väljer. Det är lika fel som att servera alla männi-
skor lika stora matportioner, oavsett hur stora deras kroppar är eller hur
mycket energi de behöver för att orka med sitt arbete.
Det är självklart för alla - säkert också för statsrådet Göran Persson - att
olika yrken kräver olika lång utbildning. Det borde också vara självklart att
en utbildning skall vara så lång som behövs - varken mer eller mindre. Ändå
genomdriver man en treårig studiegång helt utan flexibilitet.
Fixeringen vid att alla skall gå just tre år i gymnasieskolan får en direkt
komisk effekt t.ex. när det gäller utbildning till flygtekniker. För att bli inter-
nationellt accepterad flygtekniker måste man ha en yrkesutbildning som är
3,5 år lång. En sådan utbildning finns i Västerås. Nog borde den i sin helhet
kunna ingå i gymnasieskolan! Nej, säger socialdemokraterna. Behövs det
mer än tre år, får vi hänvisa flygteknikerna till komvux det sista halvåret.
Värderade talman! Man tror knappt det är sant.
Folkpartiet liberalerna vill ha en gymnasieskola, som är uppbyggd så att
man med hedern i behåll kan sluta efter kortare tid än sex terminer. Jag vet
att skolministern anser att just detta är möjligt med hans gymansieskola,
men såvitt jag har förstått skrivningarna i propositionen innebär varje av-
hopp före utgången av den treåriga studiegången att man bryter planen för
programmet. Kommer en sådan elev tillbaka till gymansieskolan, gör han/
hon det för att studierna inte kunde fullföljas förra gången. Folkpartiet libe-
ralerna anser att gymnasieskolan bör organiseras med en sorts modulsystem,
så att man kan studera den i etapper efter eget val. Den yrkesspecifika un-
dervisningen bör vara så organiserad, att mer teoretiska och studieförbere-
dande delar av undervisningen kan komplettera studierna - antingen i en
sammanhållen gymnasietid eller i senare fas av det livslånga lärandet. En ny
gymnasiereform borde innehålla en sådan flexibilitet.
Sverige blir mer och mer beroende av internationella kontakter. I en allt-
mer gränslös värld blir språkkunskaper oumbärliga. Vi saknar en internatio-
nell profil på regeringens gymnasieskola.
Värderade talman! Regeringens proposition ställer stora krav på kommu-
nernas möjlighet att tillskjuta egna medel till gymnasieskolan. Visserligen
säger skolministern att han ser tillräckliga resurser för alla följder av hans
förslag, men för kommunernas folk blir det säkert svårare att hitta tillräckligt
mycket pengar. Visst går det att rationalisera i skolans värld. Regeringens
krav på att kommunerna skall spara sammanlagt 600 milj.kr. är dock mycket
hårt. Det är nästan 10 % av statsbidragsdelen för gymnasieskolan. När man
vill genomföra en reform, som gör att antalet gymnasieelever kommer att
öka med ca 40 000 varje år, borde man tillföra pengar i stället för att kräva
att kommunerna skall rationalisera fram resurser för reformen. Folkpartiet
liberalerna anser att så stora besparingskrav ställs på kommunerna att det
torde vara närmast omöjligt att behålla en önskad kvalitet på gymnasiesko-
lan. Den valfrihet för eleverna, som propositionen vill nå kommer knappast
att bli möjlig. Kommunerna får inte råd att erbjuda den variation som är
önskvärd.
Värderade talman! Regeringen har fått kritik från personer utanför riks-
dagen för att motionstiden för propositionen var för kort. Då har skolminis-
tern svarat att den här propositionen naturligtvis skall behandlas som alla
andra propositioner. Jag delar den uppfattningen. Felet var att propositio-
nen inte fanns i tillräcklig upplaga under motionstiden. Jag var på flera gym-
nasieskolor, där man påstod att man beställt propositionen men fått besked
om att den var slut. De som fastställde upplagans storlek missbedömde in-
tresset för publikationen.
Jag anser fortfarande att regeringen borde ha dragit tillbaka propositio-
nen, när man fick klart för sig att motståndet mot den var så stort. Trots den
uppfattningen måste jag ge utbildningsutskottets socialdemokrater - och
främst vår ordförande Lars Gustafsson - litet uppmuntran för att de lade ner
stort arbete på att försöka rätta till det som deras kamrater i regeringen orsa-
kat med propositionen.
Utbildningsutskottets betänkande om gymnasieskolan är ett stort miss-
lyckande för den socialdemokratiska regeringen, men det är en stor fram-
gång för främst utbildningsutskottets ordförande, socialdemokraten Lars
Gustafsson. Hans uthålliga förhandlingsförmåga och hans civilkurage gent-
emot sin egen regering har gjort det möjligt att nå fram till ett beslut.
När jag nu har Lars Gustafssons namn aktuellt i mitt anförande, vill jag
också passa på att tacka honom med anledning av att han lämnar riksdagen
efter denna mandatperiod. Lars Gustafsson leder utbildningsutskottet med
en blandning av butterhet och humoristisk generositet. Han visar stor re-
spekt för varje ärende och han vågar säga sin mening, vem det än drabbar.
Jag önskar Lars Gustafsson goda dagar även i fortsättningen med mer tid för
alla kulturella, vetenskapliga och hembygdsvårdande intressen, som han nu
säkert kommer att ägna sig åt.
En oerhört viktig orsak till att det har varit möjigt att få det här ärendet
klart är förstås också att vi har ett utmärkt fungerande kansli, som inte har
sparat någon möda för att få alla skrivningar klara.
Värderade talman! Centern och vänsterpartiet har fått igenom en del för-
slag, som finns med även i folkpartiet liberalernas önskemål, inför en ny
gymnasieskola. För socialdemokraterna är alltså centern och vänsterpartiet
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
59
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
räddningen, även om prestigeförlusten för regeringen måste vara stor, när så
stora förändringar i förhållande till propositionens förslag har tvingats fram.
Uppgörelsen garanterar inte att den nuvarande kvaliteten i gymnasiskolan
bibehålls. När det t.ex. gäller ämnena engelska, matematik och samhälls-
kunskap på de studieförberedande linjerna, tycks gymnasiekoalitionen inne-
bära en neddragning jämfört med dagsläget.
Folkpartiet liberalerna anser att det var en omöjligt uppgift att, på den
korta tiden för riksdagsbehandlingen, väga alla argumenten för ändringar.
Visst har gymnasiekoalitionen med socialdemokrater, centerpartister och
vänsterpartister frått fram ett beslutsunderlag, men alltför mycket är oklart.
Har majoriteten valt ut rätt argument från alla dem som försökt påverka
behandlingen denna korta tid? Vilka effekter får ändringarna i förhållande
till propositionen? Har man verkligen hunnit kontrollera det? Hur blir det
med finansieringen? Är kommunerna beredda att ta det stora ansvar som
riksdagen nu lägger på dem? Räddar koalitionsförslaget gymnasieskolans
kvalitet, eller är det bara regeringen som räddas? Kvarstår universitetens
enorma kritik även med det nya förslaget? Är de som skall genomföra försla-
get i verkligheten med på noterna nu? Kommer Sveriges gymnasielärare nu
att få den arbetsglädje som regeringens attityd till skolans verklighet nästan
har spolierat helt? Just detta är en oerhört viktig del i skolans kvalitet. Rege-
ringen får inte behandla dem som skall utföra jobbet som om regeringen inte
alls bryr sig om vad de tycker.
Trots centerns och vänsterpartiets inhopp i gymnasiekoalitionen anser jag
att regeringen borde ha dragit tillbaka propositionen. Folkpartiet liberalerna
anser också fortfarande att riksdagen bör avslå propositionen och ge ut-
rymme för den mer noggranna översyn av förslaget som vi anser vara nöd-
vändig. Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation nr 1.
Huvudintrycket när det gäller utbildningsutskottets betänkande blir att
det är ett hastverk. Jag tänker inte gå in på någon sifferexercis när det gäller
antalet timmar för de olika programmen och de olika ämnena. Det är klart
att centerns och vänsterpartiets insatser gjort nytta. Kan man få fram 330
milj.kr. ytterligare, måste det naturligtvis få någon betydelse.
Det är bra att religionskunskapsämnet fått en starkare ställning än vad re-
geringen hade föreslagit. Med en sådan oerhörd uppslutning från många av
oss här i riksdagen, och efter den manifestation som alla brev och uppvakt-
ningar till utskottet utgör, är säkert beslutet om religionskunskapsämnet väl-
kommet av en majoritet av Sveriges folk.
Det är också bra att geografi har återinförts som självständigt ämne.
Trots centerns och vänsterpartiets förbättringar av propositionens förslag,
kvarstår intrycket av att beslutsunderlaget är ett hastverk. Hade vi väntat ett
år ytterligare, hade också en del arbete som nu bedrivs på annat håll blivit
färdigt. Då hade vi kunnat ta hänsyn till hur betygssystemet skall se ut. Vi
hade haft en fylligare utvärdering av försöket med treåriga yrkesutbildningar
och vi hade hunnit få in remissynpunkter på alla nya inslag i reformen. Nu
hör jag skolministern säga att man alltid kan få bättre underlag om man vän-
tar, att det alltid finns sådana som vill vänta. I det här ärendet tycker jag
faktiskt att det är lätt att motivera att man bör vänta på bättre underlag. Hela
mottagandet av propositionen talar också för det.
Den svenska gymnasieskolan är så viktig, den förtjänar en bättre behand-
ling. Riksdagsmajoriteten - socialdemokraterna, centern och vänsterpar-
tiet - tar på sig ett stort ansvar genom det här beslutet. Åtskilliga föränd-
rande insatser kommer att krävas för att gymnasieskolan skall få den kvalitet
som vi önskar.
Värderade talman! Statens skolor för vuxna i Härnösand och Norrköping
var allvarligt hotade av regeringens proposition. Nu har ett enigt utskott rät-
tat till det. En utredning skall belysa hur distansutbildning skall utvecklas i
det offentliga skolväsendet. Utskottet föreslår också att, om det behövs en
fristående organisation för distansundervisning skall den lokaliseras till Här-
nösand. Folkpartiet liberalerna har i reservation nr 16 i stället föreslagit att
riksdagen inte skall binda sig för någon viss ort innan utredningen är klar.
Det innebär inte att vi är emot Härnösand i detta sammanhang. Tvärtom
talar mycket för att just Härnösand är lämpligast. Vi tycker dock att det är
en felaktig princip att riksdagen binder sig för följder av en utredning som
ännu inte är klar.
Anf. 30 LARZ JOHANSSON (c):
Herr talman! Med posten i dag fick jag en liten reklambroschyr från en
organisation som jag tror heter Den Nya Välfärden eller något liknande.
Den ger ut ”Medborgarnas Offentliga Utredningar”. Man ville att jag skulle
köpa en bok om den nya grundlagen. Författare var bl.a. en moderat riks-
dagsman, Gunnar Hökmark, och en likaledes moderat chefredaktör, Mats
Svegfors.
I förordet till denna grundlagsbok säger man att ”1 mycket ter sig riksda-
gen degraderad till ett ämbetsverk för expediering av regeringens förslag och
propositioner enligt i förväg utarbetade tidsplaner”.
Jag förstår att det kan vara den moderata uppfattningen. Om man väljer
att ställa sig vid sidan om och inte försöka att konstruktivt påverka rege-
ringes propositioner, kanske den beskrivningen är riktig. Men för oss andra
ter sig det sättet att uttrycka sig, att betrakta riksdagen som något som expe-
dierar regeringens propositioner, litet främmande. Så är det förvisso inte.
Det tycker jag att redan den föregående debatten, om högskolan, gav ett
ganska bra bevis för.
Får jag inledningsvis också göra några små reflexioner kring Ann-Cath-
rine Haglunds inledningsanförande. Jag tycke mig höra ett eko från 40-talet,
när vi lade på ett år i folkskolan och gjorde den sjuårig i stället för sexårig.
Då sade man: Skall det vara nödvändigt att de skall gå så länge i skolan? De
är ju så skoltrötta. Det är väl bättre att de får komma ut och arbeta.
Så något om en annan reflexion som jag har gjort med anledning av Ann-
Cathrine Haglunds anförande. Det gäller hennes återgivande av de s.k. ut-
värderingarna. Jag tycker att det hela formades till ett fruktansvärt angrepp
mot gymnasieskolans lärare. Det talas om slapphet och brist på disciplin. Vi-
dare skulle man inte lära sig någonting. Inte menar väl Ann-Cathrine Hag-
lund att det är barnens fel att det är slappt och disciplinlöst i gymnasiesko-
lan?
Herr talman! Ytterligare några reflexioner beträffande gymnasierefor-
men. Att döma av den debatt som nu har pågått en tid skulle det här röra sig
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
61
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
62
om ett hastigt påfund, om någonting som vi helt plötsligt har kommit på.
Göran Persson skulle bara slänga fram en proposition, som sedan klubbas i
riksdagen. Så är det naturligtvis inte.
Under hela 80-talet har vi debatterat gymnasieskolan och dess behov av
förändringar. Jag skall nämna några av de huvudfrågor som har varit ak-
tuella. För det första har det ständigt talats om gymnasieskolans dimensione-
ring. Alla vet vad det handlar om efter alla debatter som har varit om årliga
påslag när det gäller dimensioneringen. Men vi i centerpartiet har år efter år
hävdat att vad som behövs är en totaldimensionerad gymnasieskola för alla
ungdomar under 20 år. Nu får vi en sådan.
För det andra har det handlat om behovet av förändringar i takt med ti-
den. Förändringarna i arbetslivet, arbetsorganisationen, den snabba tek-
niska utvecklingen, tillkomsten av nya yrken, nya tekniker och behovet av
längre utbildningar, ja, alla dessa saker har vi diskuterat. Ett uttryck för vår
vilja här är att gymnasieskolan har begåvats med allt fler s.k. påbyggnadsut-
bildningar - eller, som vi till en början kallade dem, högre specialkurser. Det
här är ett belägg för att de allra flesta tvååriga yrkesutbildningar har varit
alltför korta med tanke på ungdomarnas möjligheter till inträde på arbets-
marknaden. Det har krävts en påbyggnadsutbildning, och en sådan har man
på många håll skaffat sig.
Jag vill påminna om verksamheten med SS A-råd med SS A-sekreterare,
som också växte fram under den här tiden lokalt, regionalt och centralt. Det
handlar alltså om en samverkan mellan skolan och arbetslivet. Det här är
ytterligare ett uttryck för vår vilja att åstadkomma någonting. Det gäller då
teknikcentra, former för samverkan mellan gymnasieskolan och den lokala
ortens näringsliv.
Så till en annan sak som har diskuterats mycket och som aktualiserades i
samband med propositionen Gymnasieskola i utveckling. Då inleddes näm-
ligen ett femårigt försöks- och utvecklingsarbete. Utöver utvecklingen i ar-
betslivet, en fråga som jag tidigare har berört, gällde det också frågan om
gymnasieskolans inre organisation. Jag tänker då på detta med splittrad ar-
betsmiljö, bristande elevdemokrati, avsaknad av flexibilitet i systemet, be-
hov av samverkan med vuxenutbildning osv. Redan då yrkade moderaterna
avslag på propositionen, och det gjorde för övrigt också vänsterpartiet, även
om man gjorde det från andra utgångspunkter.
Därefter kom översynen av gymnasieskolans yrkesutbildningar, ÖGY,
som ledde till en treårig försöksperiod med treåriga yrkesutbildningar. Vå-
ren 1988 fattade riksdagen beslut i det sammanhanget
Jag skall gärna erkänna att jag var en av dem som var skeptisk till möjlig-
heterna att få i gång den verksamheten så snabbt att eleverna skulle hinna
göra sina omval och att vi skulle kunna få fram kursplaner och annat i tid.
Så här i efterhand kan jag erkänna att det gick betydligt bättre än vad många,
och jag var en av dessa, hade väntat sig. Och det var ju bra.
När vi fattade beslutet i frågan våren 1980 reserverade sig folkpartiet mot
förslaget. Man tyckte att det kom hastigt på och att det här inte skulle ge-
nomföras 1988.
Folkpartiet skriver följande i sin reservation:
”Utskottet konstaterar att den svenska yrkesutbildningen är kortare än i
andra jämförbara industriländer.---Enligt utskottets uppfattning är en
tvåårig yrkesutbildning otillräcklig med hänsyn till den snabba utveckling
som sker både inom näringslivets olika sektorer och inom den offentliga sek-
torn där speciellt vårdsektorn ställer allt högre kunskapskrav på personalen
i framtiden. Utskottet anser därför att en förändrad och förlängd yrkesut-
bildning med god kvalitet bör komma till stånd.”
Vidare skriver folkpartiet i samma reservation:
”Mot denna bakgrund anser utskottet att en ny yrkesutbildning av i hu-
vudsak ÖGY-utredningens modell skall inledas läsåret 1989/90 och då i full
skala---
Reservationen är undertecknad av Carl-Johan Wilson och Kerstin Keen.
Det är bara att konstatera att det som för Carl-Johan Wilson var sanning
för några år sedan uppenbarligen inte är det i dag. Då tyckte han att en tre-
årig yrkesutbildning av ÖGY-modell, i praktiken den modell som vi nu ge-
nomför, var den högsta lyckan på jorden. Den här modellen skulle genomfö-
ras i princip så snabbt som möjligt och i full skala. Nu säger Carl-Johan Wil-
son att talet om treåriga yrkesutbildningar är ett uttryck för en sorts tröghet.
Det saknas flexibilitet, sägs det. Men då skulle jag vilja säga att det sannerli-
gen inte råder någon brist på liberal flexibilitet när det gäller att byta stånd-
punkt från en tidpunkt till en annan.
Jämsides med de här faktorerna som påverkade gymnasieskolan fanns
detta med elevutvecklingen. Det måste vi hålla i minnet. I slutet av 70-talet
och under den första hälften av 80-talet var det ju ett ökande antal sökande
till gymnasieskolan på grund av bl.a. en vikande arbetsmarknad, insikten om
att det behövdes en bättre utbildning samt det faktum att det var stora ung-
domskullar just då - den s.k. 16-årspuckeln. Under den andra hälften av 80-
talet däremot var det högkonjunktur. Då blev det helt plötsligt brist på ung-
domar. Konkurrensen mellan vidareutbildning och arbete ökade. Även ar-
betsgivarnas förståelse för att de måste medverka till en bra yrkesutbildning
ökade.
Det bör noteras att det här inte bara gäller de traditionella yrkesutbild-
ningarna. Det är ganska många ungdomar som går direkt ut i arbetslivet
även från de s.k. studieförberedande linjerna i dagens gymnasieskola. Kon-
kurrensen om de ungdomarna har också ökat.
Nu går vi in i en period med färre ungdomar i gymnasieskolan. Detta gör
det möjligt att höja kvaliteten. Men snart har vi en ny ungdomspuckel. Un-
der de senaste åren har ju mycket höga födelsetal redovisats. Det innebär
att gymnasieskolan så småningom får ta emot dessa ungdomar. Då blir det
minst lika stora ungdomsgrupper som det var under 70-talet.
Mot den bakgrunden bedömer vi i centerpartiet att det är angeläget att
fullfölja arbetet på förändringarna i gymnasieskolan - förändringar som har
förberetts under många år. Vi behöver en ny modern yrkesutbildning av
högsta Europastandard inför det kommande Europasamarbetet. Denna yr-
kesutbildning måste till betydande del innehålla arbetsplatsförlagd utbild-
ning, där man har tillgång till modern utrustning, till teknik och till kompe-
tens. Men den här yrkesutbildningen måste också innehålla en god portion
allmänbildning i form av allmänna ämnen. Dessa behövs både för yrkesut-
bildningens skull och för yrkesutövandets skull. Det krävs ju ständigt nya
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
63
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
kunskaper ute i arbetslivet. Man får på det här sättet allmän behörighet till
högskolan och det är bra. Men det här skall naturligtvis inte övervärderas,
och det skall framför allt inte framställas på det sätt som har skett på sina
håll i vulgärdebatten. Man har ju talat om att detta skulle innebära ett slags
gratis entrébiljett till högskolan. Så har det aldrig varit, och så kommer det
heller inte att bli. Även de ungdomar som härmed blir behöriga kommer att
få söka i konkurrens på sina betyg eller via högskoleprovet.
Men ännu viktigare är kanske att de allmänna ämnena ger en fast grund
att stå på. De ger en beredskap inför förändringar i framtiden. Man får en
beredskap, så att man kan möta nya krav, omstruktureringar, krav på ny
kompetens, ja, kanske nya yrken. Vidare möjliggörs härmed, och det kan-
ske inte skall förglömmas, ett rikare liv med delaktighet i samhällsutveckling
och kulturupplevelser.
Ann-Cathrine Haglund sade att det finns väldigt många skoltrötta elever.
Jag vill då säga att skoltrötthet inte är något som är medfött. När barnen
kommer till lågstadiet spritter de av iver att få lära sig olika saker. Om barn
eller ungdomar är skoltrötta när de lämnar grundskolan, är det någonting
som skolan är orsak till. Det är där som vi skall angripa problemen. Vi får
inte resignera och bara konstatera att barnen är skoltrötta och att de inte
skall ha någon vidareutbildning. Skoltrötthet skall vi alltså försöka motverka
genom aktiva åtgärder i grundskolan. Sedan får vi se till att de här ungdo-
marna, när de kommer till gymnasieskolan, möts med flexibilitet både när
det gäller utbud och uppläggning av studierna. Det är definitivt inte så, som
Ann-Cathrine Haglund försökte göra gällande, nämligen att det är merpar-
ten av allmänna ämnen som möter eleverna redan under det första året.
Vi i centerpartiet är övertygade om att den här föreslagna vägen är den
rätta vägen att gå.
När det gäller yrkesutbildningarna stämmer vad som här framgår mycket
väl överens med de motionskrav som vi har redovisat under hela 80-talet.
Vår övertygelse blir inte mindre när vi märker att vår uppfattning delas av
arbetsmarknadens parter. SAF, LRF, småföretagarna, LO, TCO, SACO
och t.o.m. LR som har varit kritiska mot reformen i övrigt säger att den tre-
åriga yrkesutbildningen har man ingenting att invända emot. Låt mig här
göra en liten utvikning kring Carl-Johan Wilsons funderingar. Han sade att
han inte trodde sina öron när det gäller flygteknikerutbildningen. Då har
Carl-Johan Wilson inte hört talas om påbyggnadsutbildning tidigare. Det är
faktiskt så att principbeslutet innebär att vi har de treåriga yrkes-
utbildningarna i gymnasieskolan. De utbildningsbehov som ligger därutöver
tillgodoses i första hand i form av påbyggnadsutbildningar. Vi kommer
t.ex. - om nu Carl-Johan Wilson lyssnade - att få en ettårig teknikerutbild-
ning i den kommunala vuxenutbildningens regi som påbyggnadsutbildning.
Inte är det väl så att Carl-Johan Wilson tycker att vi skall återinföra det s.k.
T4-året? För det blir ju konsekvensen av hans resonemang. Jag kan försäkra
Carl-Johan Wilson att det förslag som vi nu redovisar mycket väl stämmer
överens med de uppfattningar som man har i Västerås. Skolchefen i Västerås
har också konfirmerat det i ett brev till utbildningsutskottet att det här är
ett bra sätt att lösa problemet. Det rör sig dessutom om 160 ungdomar, som
utbildas på ett enda ställe i landet. Däremot kommer vi säkert att möta på-
byggnadsutbildningsbehov på flera ställen i landet. Elbranschen är ett exem-
pel som vi nämner därvidlag. Det kommer säkert att dyka upp andra så små-
ningom, men de skall tillgodoses på samma sätt.
Timplanen i propositionen för de båda studieberedande programmen och
det estetiska programmet var inte bra. Det innehöll en stor besparing på 330
milj.kr. med åtföljande timtalsreduktioner. Men det har vi nu undanröjt.
Den garanterade undervisningstiden, som eleverna har rätt till och som sko-
lan har skyldighet att ge utbildning under, har utökats mycket kraftigt. Den
tid som enligt propositionens förslag kunde läggas ut av kommunerna som
frivillig tid, 5 å 10 %, har lagts in innanför ramen. Det ökar likvärdigheten i
gymnasieskolan över hela landet.
All tillgänglig tid, Ann-Cathrine Haglund och Carl-Johan Wilson, har ut-
nyttjats effektivt. Vi vet att det i det gamla systemet var ganska mycket tid
som redovisades som lektioner på schemat men som av olika anledningar
inte kom till stånd på grund av s.k. schemabrytande aktiviteter. Om man nu
fyller ut dessa positioner på schemat med verkliga lektioner och ser till att
ungdomarna får undervisning, tar man till vara den tid som står till buds.
Men det innebär inte någon merkostnad. Däremot innebär det en effektiv
användning av skattebetalarnas pengar. Det antar jag att varken folkpartiet
eller moderaterna har någonting att invända emot.
Karaktärerna på de olika programmens grenar har förstärkts. Trots dessa
åtgärder har vi lyckats behålla en stor del av flexibilitet. De individuella va-
len innehåller 190 timmar, som ger alla möjlighet att tillgodose sina special-
intressen. Man kan t.ex. läsa ett extra språk på dessa 190 timmar. Utrymme
för lokal profilering och/eller ämnesanknuten praktik finns det också. En
lång rad förändringar därutöver har vi också från centerns sida föreslagit och
fått gehör för. Ett antal nya grenar har tillkommit - plåtslageri, sjöfart, stor-
hushåll, gren för tandsköterskor. Parternas ställning på arbetsmarknaden
har stärkts. Skolans arbetslivskontakter skall redovisas i den kommunala
skolplanen. Parterna skall medverka i kursplanearbetet och yrkesrådens
ställning markeras.
Det finns dessutom en fråga av mycket stort allmänt intresse, som Carl-
Johan Wilson nämnde, nämligen undervisning i ämnet religionskunskap.
Där föreslår centerpartiet som enda parti i sin motion att ämnet skall ingå i
den gemensamma kärnan som skall läsas av alla elever. Om man menar all-
var med att det här ämnet är viktigt för förutsättningarna att möta invand-
rarna med deras olika religioner och olika kulturer, att försöka ge ungdo-
marna stöd när frågor om livets allvar börjar göra sig gällande, och om man
menar att det är viktigt att i skolan diskutera frågor om etik och moral, ar-
betsmoral och affärsetik etc., är det naturligtvis självklart att detta skall gälla
alla elever och hela gymnasieskolans program. Det har vi föreslagit i vår par-
timotion, och så kommer det att bli. Det är vi väldigt glada för.
Vi har faktiskt fått gehör för det mesta i vår partimotion. Men en fråga
återstår: tidpunkten för avvecklingen av den statliga regleringen av gymna-
sieorter. Enligt propositionen inträffar den ett år efter starttidpunkten för
den nya gymnasieskolan. Det är ett ologiskt sätt att hantera frågan. Vi har
förgäves i utskottsdiskussionerna ställt frågan varför det skall vara så. Egent-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
5 Riksdagens protokoll 1990/91:126
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
ligen är till sist det enda relevanta svar som vi har fått: Ni kan väl inte få
igenom allt.
Vi har en reservation på denna punkt, men jag tänker inte ta upp kamma-
rens tid med att begära votering i denna fråga. Vi återkommer till frågan
senare.
I propositionen ingår förslag om ett framtida rationaliseringskrav på 0,5 %
av sektorsanslaget under fyra år fr.o.m. 1992 och framåt. Det har beräknats
till ca 617 milj .kr. med dagens sektorsanslag som ingångsvärde. Det bör sam-
tidigt noteras att dessa resurser återförs till kommunerna som ett reformtill-
skott.
Centerns förslag i vår partimotion innebär att den parlamentariska kom-
mitté som vi har fattat beslut om i samband med ansvarspropositionen också
skall följa upp denna fråga. Om rationaliseringskravet inte går att uppfylla
skall det redovisas för regeringen, som då har att återkomma till riksdagen.
Därmed har vi i alla partier insyn i och ansvar för att skolans resurser inte
urholkas till förfång för kvaliteten. Vi har ett gemensamt ansvar för att sko-
lan både är så rationell som möjligt och har de resurser som behövs. Med det
intresse som nu har visats från alla partier att skjuta till pengar är jag inte ett
dugg orolig inför framtiden.
Jag vill avsluta, herr talman, med att ställa några frågor till moderaterna
och folkpartiet. Reformen skall ju rivas upp, säger de, om det skulle bli ett
majoritetsskifte. För att det skall bli bättre, antar jag? Då är min första
fråga: Med hur många dagar vill ni förlänga skolåret utöver de 178 som det
minst måste ha i dag? Hur många miljoner ytterligare är ni beredda att skjuta
till för att finansiera denna förlängning? Vilka ämnen är det enligt era förslag
som skall få fler timmar och vilka ämnen är det i konsekvensens namn som
skall få färre timmar? Jag försäkrar er att vi har fyllt ut den tillgängliga tiden.
Om ni har för avsikt att åstadkomma förändringar är det dags att redovisa
både var man skall plussa på och var man skall ta bort. Det går nämligen inte
att göra bådadera, för då får man förlänga skolåret. Det kunde vara intres-
sant att få svar på frågan. Om det skall tas bort något eller minskas, Carl-
Johan Wilson, är det religionsämnet som har fått för mycket plats, eller är
det för mycket samhällskunskap? Tycker Ann-Cathrine Haglund att det blir
för mycket språk? Eller är det för mycket att på den humanistiska grenen
kunna läsa fyra moderna språk, alternativt latin och grekiska? Är det latinet
då som skall bort? Det kunde vara intressant att få konkreta svar på dessa
frågor, inte bara allmänt svepande formuleringar om att det som föreslås i
betänkandet måste förstärkas och förbättras. Det kunde ändå vara välgö-
rande att ni åtminstone i denna lilla bit av debatten som vi skall ha gemen-
samt båda försökte koncentrera er på betänkandets förslag, för det är nämli-
gen det som vi skall fatta beslut om här i kammaren om en stund. Om ni vill
fortsätta att föra debatten med Göran Persson senare om de förslag som han
ursprungligen lade fram, må ni gärna göra det om ni tycker att det är spän-
nande. Det har ingenting med dagens beslut att göra, utan det är utskottets
förslag som vi nu skall behandla och fatta beslut om, och det är utskottsför-
slagets innehåll som vi nu skall debattera.
66
Anf. 31 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Med sedvanliga översittarfasoner recenserade Larz Johans-
son det som jag har sagt i denna debatt. Larz Johansson är ju skolministerns
starkaste stöd i den här frågan, liksom i andra frågor. Om Larz Johansson
hade agerat på ett annat sätt, skulle vi verkligen kunna få en bättre gymna-
sieskola.
Även om jag borde vara van blev jag ändå häpen över Larz Johanssons
debatteknik. ”Den s.k. utvärderingen”, sade han. Det är faktiskt av myndig-
heterna utsedda lärare som har svarat för dessa utvärderingar. Den utvärde-
ring som jag citerade ur - och jag citerade direkt vad eleverna hade sagt -
kommer från Wenntrömska skolan i Västerås. Jag har flera utvärderingsrap-
porter att citera ur, om Larz Johansson är intresserad. De lärare som står
bakom utvärderingen vet sannerligen vad de talar om.
Larz Johansson sade att jag angriper lärarna. Det gör jag inte alls. Lärarna
har arbetat under de förutsättningar som har givits dem i den försöksverk-
samhet som har försigått. Lärarna har haft felaktiga förutsättningar för att
kunna forma undervisningen.
Jag kan hålla med Larz Johansson om en sak. När eleverna börjar i första
årskursen kommer de ofta sprittande av nyfikenhet och glädje inför att börja
skolan. Så småningom kan skoltröttheten sätta in. Det är ju fråga om organi-
sationen av skolan - den som vi beslutar om. När vi då lägger på tre år för
alla förmår man inte inom organisationen att ta hänsyn till elevernas olika
förutsättningar och anlag. Vi vill ha olika yrkesutbildningar med olika ut-
bildningslängd och med olika innehåll. Det är när man tvingar på en organi-
sation där eleverna inte kan anpassa sig efter sina egna önskemål och förut-
sättningar som skoltröttheten kommer.
När Larz Johansson påstår att så många har stött förslaget om treårighe-
ten, citerade han SAF fel. Jag vet inte om Larz Johansson var med vid det
möte som utbildningsutskottet hade, då man bl.a. sade att utbildningstidens
längd skulle kunna varieras och styras av utbildningens mål och individens
behov. Det överensstämmer ganska väl med det som både jag och Carl-
Johan Wilson har sagt här i debatten.
Anf. 32 CARL-JOHAN WILSON (fp) replik:
Värderade talman! Larz Johansson får nöja sig med att avgöra vad han
själv skall säga. Han försökte tala om för oss vad vi skall säga i debatten.
Det trodde jag att vi själva kunde få avgöra. Jag tackar så mycket för Larz
Johanssons deklarationer om vad vi har rätt att ta upp i debatten.
Larz Johansson omnämnde ett tidigare förslag från Kerstin Keen och mig.
Vi ville införa en treårig utbildning enligt ÖGY-modell. Det är inte så svårt
att försvara, inte heller i den här debatten. I ÖGY-modellen ingick det mo-
dulsystem som vi nu talar om. En avgörande kritik från folkpartiet libera-
lerna mot det förslag som Larz Johansson nu försvarar är obligatoriet. Var-
för måste alla gå tre år? Detta var kanske svårt att förstå.
När det gäller Västerås flygteknikerutbildning frågade Larz Johansson:
Känner Carl-Johan Wilson inte till att det finns påbyggnadskurser? Men om
det är en utbildning som är 3,5 år lång kan man inte säga att det sista halvåret
är en påbyggnadsutbildning. Är sista halvåret på alla utbildningar en på-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
67
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
68
byggnadsutbildning? Poängen med vår kritik mot detta förslag är att man
skall kunna anpassa utbildningens längd till vad som behövs. Är utbild-
ningen ett halvår längre än vad den är för andra linjer, borde man väl tala
om att det skall ingå i den obligatoriska delen. Annars blir det litet märkligt.
Rektorn var nöjd, sade Larz Johansson, men vad skall han säga? Han får väl
lösa allting praktiskt, oavsett vad vi fattar för beslut.
Larz Johansson är inte orolig inför framtiden. Det är bra med en god tilltro
till framtiden, det skulle alla ha glädje av. Men jag är orolig för arbetsklima-
tet på gymnasieskolorna. Det gäller att skapa ett arbetsklimat som gör att
människor går till skolan med glädje varje dag för att sköta sitt jobb så att
det blir en god gymnasieskola. Jag är inte säker på att det går att genomföra
en bra gymnasieskola, om man tar så liten hänsyn till vad människorna i
skolan tycker.
Sedan ställde Larz Johansson ett antal frågor om vad vi ville förändra för
att göra gymnasieskolan ännu bättre än vad han vill göra. Om vi hade haft
svaren på dessa frågor, hade vi kunnat föra fram dem nu. Svaren på frågorna
är inte tillräckligt belysta. Vi har inte några svar, eftersom vi måste ta längre
tid på oss. Jag antar att inte heller Larz Johansson har svar på sina frågor,
men han chansar i alla fall med tillförsikt på framtiden. Vad som behövs för
en bättre gymnasieskola är tid att få fram svaren på de frågor som Larz Jo-
hansson och vi andra ställer. När vi har de svaren efter en remissomgång från
fler instanser än dem som Larz Johansson har hunnit tala med, kanske vi kan
komma fram till ett vettigt förslag till en ny gymnasiereform, som vi kan föra
fram med stolthet.
Anf. 33 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Så fort Ann-Cathrine Haglund får mothugg eller blir recen-
serad - som hon sade - är hon utsatt för översittarfasoner. Ann-Cathrine
Haglund som är så förtjust i betyg i alla sammahang borde väl uppskatta att
få en recension av sina åsikter, också här i kammaren.
Det skall bli bättre, men frågan om hur det skall gå till är Ann-Cathrine
Haglund inte beredd att svara på. Det var ju det som jag frågade om. Vilka
ämnen skall få mera tid? Vilka ämnen skall få mindre tid? Hur många dagar
skall ni förlänga skolåret med? Hur mycket pengar är ni beredda att skjuta
till för att betala denna förlängning? För att över huvud taget kunna föra den
här typen av debatt måste ni kunna ge konkreta svar på dessa frågor.
Ann-Cathrine Haglund sade att hon inte angrep lärarna. Lärarna hade
bara fått fel förutsättningar. Säg som det är och som ni moderater tänker,
Ann-Cathrine Haglund! Lärarna hade fått fel elever. Dessa elever skulle inte
ha några allmänna ämnen enligt moderat uppfattning. Detta är vad Ann-
Cathrine Haglund beskriver som ”brist i organisationen”. Det är rejälare om
man åtminstone kan stå för de uppfattningar som man har.
Ni hänvisade till SAF och de uppgifter som ni har fått därifrån. Vi satt en
hel måndag i utbildningsutskottets sammanträdessal tillsammans med SAF
och dess branschorganisationer. Alla partier var då närvarande, utom mode-
raterna och folkpartiet som bojkottade detta möte.
Vi har rätt att ta upp vilka frågor vi vill, sade Carl-Johan Wilson. Självfal-
let, och fortsätt gärna med det om ni vill stå utanför debatten. Men den här
debatten handlar om utbildningsutskottets betänkande. Ni får gärna disku-
tera andra frågor, men då bevisar ni än en gång att ni inte har något intresse
av att påverka det här beslutet.
Det här med ÖGY var inte så konstigt, sade Carl-Johan Wilson. Det var
ju frivilligt på ett helt annat sätt. Men snälla Carl-Johan Wilson. ÖGY-ut-
bildningen är treårig, precis som den utbildning som vi nu skall besluta om!
Jag frågade om teknikerutbildningen som blir en ettårig påbyggnadsut-
bildning, vilket motsvarar det gamla T4-året i gymnasieskolan. Vill Carl-
Johan Wilson återinföra det systemet?
Jag hänvisade inte till någon rektor i Västerås, Carl-Johan Wilson. Det
var skolchefen som på kommunens uppdrag redan den 5 april - långt innan
betänkandet justerades - uttalade att det var en bra lösning med ett fjärde
år som påbyggnadsutbildning efter fordonsprogrammet. Dessutom konsta-
terade skolchefen att ett treårigt flygtekniskt program enligt de i propositio-
nen föreslagna timplanerna skulle vara bra, eftersom de civila och militära
grundutbildningarna skulle kunna samordnas i en enda utbildning, vilket ger
samhällsekonomiska vinster. För att sedan därutöver uppfylla de internatio-
nella kraven kan man ha ett fjärde påbyggnadsår. Det här är inte alls särskilt
konstigt, Carl-Johan Wilson. Det är en bra lösning.
Anf. 34 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Nu för inte Larz Johansson en seriös debatt längre. Jag tror
att alla ledamöter i utskottet, utom Larz Johansson, är medvetna om att vi
moderater inför uppvaktningen den måndagen hade anmält att vi inte kunde
delta. Ändå beslutades det att man skulle ta emot uppvaktningar den dagen.
Det var icke fråga om någon bojkott, det tycker jag att Larz Johansson skall
ta tillbaka.
Vi har redovisat våra ställningstaganden i vår långa reservation. Där har
vi också angivit vilka förutsättningar vi anser skall föreligga för ett nytt för-
slag och vad ett nytt förslag skall innehålla. Att vi inte kan acceptera den
korta handläggningstiden i utskottet när det gäller utökningen av antalet
timmar är väl inte att undra på när man får förslaget till utskottet en torsdag
och skall justera betänkandet följande tisdag. Så behandlar man inte ett vik-
tigt förslag, en viktig reform om en ny gymnasieskola.
Anf. 35 CARL-JOHAN WILSON (fp) replik:
Värderade talman! Låt mig först kommentera den anmärkning som Larz
Johansson riktade mot oss för att vi inte hade varit närvarande vid träffen
med SAF m.fl. Han kallade det bojkott. Det är svårt att tolka vad man ser
om man inte vet vad som ligger bakom. Faktum var att vi sedan länge hade
planerat ett besök med hela vår utbildningsutskottsgrupp i en annan del av
landet den dagen och meddelade att vi inte kunde ändra på det. Jag ville
gärna säga detta så att det kommer in i protokollet och så att Larz Johanssons
bojkottsangrepp inte får stå obemött.
Larz Johansson nämnde ÖGY, och jag undrar om det inte är Larz Johans-
son som har missuppfattat detta. Det som vi argumenterade för när det
gällde ÖGY-system är inte alls likt det förslag som föreligger i dag. I vårt
förslag finns ett modulsystem som inte alls finns i detta förslag. I vårt förslag
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
69
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
finns en frivillighet som inte alls finns i dagens förslag. Anmärkningen mot
det förslag som Larz Johansson försvarar är ju trögheten i det, som jag sade
förut, att man inte kan ändra på något och att det inte finns någon frivillig
flexibilitetsmöjlighet i det. Är det svårt att förstå?
Anf. 36 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Carl-Johan Wilson, det är svårt att förstå att det inte finns
någon frivillig flexibilitetsmöjlighet i systemet. Jag förstår inte vad Carl-
Johan Wilson talar om. ÖGY-försöket innebär en treårig yrkesutbildning för
alla som går in i den yrkesutbildningen. Det som vi nu föreslår är en treårig
yrkesutbildning för dem som går in i den utbildningen. Det är självfallet fri-
villigt att söka till utbildningen. Men Carl-Johan Wilson får nog i ett senare
inlägg försöka förklara litet närmare med vad han menar med en frivillig
flexibilitet i systemet.
Jag tycker fortfarande, att om moderata samlingspartiet har tre ordinarie
ledamöter och tre suppleanter i utbildningsutskottet, kan det inte vara allde-
les orimligt att begära att man åtminstone avdelar någon att vara med och
lyssna på de synpunkter som kanske de viktigaste intressenterna när det gäl-
ler yrkesutbildning har att framföra till utbildningsutskottet. Jag tycker att
det är en ganska rimlig begäran. Och jag försäkrar Ann-Cathrine Haglund
att våra besökare också tyckte det.
Det var säkert spännande saker som folkpartiet reste runt och tittade på i
andra delar av landet.
Men om ni själva står och säger att det var en så förskräckligt kort tid för
handläggning av det här beslutet och att ni inte hann sätta er in i ärendena,
hade det kanske varit rimligt att avsätta en eller annan suppleant att lyssna
på denna diskussion.
Ni har bägge två naturligtvis avstått från att försöka svara på min konkreta
fråga, dvs. vad innebär er förbättring för timplanerna när det gäller de stu-
dieförberedande programmen? Vilka ämnen skall ha fler timmar? Vilka äm-
nen skall ha färre timmar? Med hur många dagar är ni beredda att förlänga
skolåret? Och hur mycket pengar är ni beredda att skjuta till för att betala
den förlängningen? Det är den springande punkten som är helt avgörande
för om era förslag och era invändningar skall betraktas som trovärdiga eller
inte i denna debatt, annars är det bara munväder som ni håller på med.
Sedan säger Carl-Johan Wilson att han tycker att det låter tryggt att jag
inte är orolig. Vad jag sade var att med det stora intresse som nu har redovi-
sats från alla partier i riksdagen, inkl. Carl-Johan Wilsons eget parti, är jag
inte orolig för att det vid den utvärdering som den här parlamentariska grup-
pen skall göra skall visa sig att det inte är möjligt och rimligt att ta ut denna
rationaliseringseffekt utan att försämra kvaliteten i gymnasieskolan. Om så
skulle bli fallet är jag övertygad om att vi tillsammans här i riksdagen kom-
mer att se till att beslut fattas som gör att dessa besparingar inte tas ut. Att
jag inte är orolig beror på de försäkringar som jag har fått av er tidigare i
debatten.
Andre vice talmannen meddelade att Ann-Cathrine Haglund och Carl-
70
Johan Wilson anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till
ytterligare repliker.
Anf. 37 YLVA JOHANSSON (v):
Herr talman! Sommaren 1976 var jag en tolvårig tös som full av tillförsikt
såg fram emot att få börja i högstadiet. Vid samma tidpunkt tillsattes gymna-
sieutredningen.
Det avgörande skälet för att tillkalla en utredning var det erkända behovet
av att reformera gymnasieskolan i takt med samhällsutvecklingen. Även en
inre samordning mellan de linjer som speglade de tidigare tre skolformerna -
gymnasierna, fackskolan och yrkesskolan - ansågs då nödvändig.
Men det har sannerligen tagit tid. Och gymnasiereformen har låtit vänta
på sig. Av förklarliga skäl kunde jag 1976 knappast föreställa mig att jag
själv, som avslutning på mitt treåriga gästspel i riksdagen, skulle få vara med
och besluta om den nya gymnasieskolan.
Under hela 80-talet har gymnasieskolan präglats av försöksverksamheter
och väntan på beslut. Det mycket stora intresset ute i kommunerna och på
skolorna för att delta i ÖGY-försöken kan fungera som en illustration till
den otålighet som många av dem som är verksamma ute i skolorna har känt
över att de politiska avgörandena har dröjt.
Sett med mina ögon har gymnasiereformen beretts under mer än halva
mitt liv, men också de som har ett annat tidsperspektiv instämmer nog i att
det nu är hög tid att fatta beslut om en ny gymnasieskola.
Det är därför lyckligt för gymnasieskolan att den politiskt ganska märkliga
attityd som moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet har visat - att sätta sig
ned på sin stjärt och tjura över propositionens otillräcklighet- inte har majo-
ritet i Sveriges riksdag. Tack vare andra partiers omfattande arbete i utskot-
tet kan vi i dag äntligen besluta om en gymnasiereform som på flera områden
väsentligt förbättrar ungdomars möjligheter till utbildning och ett aktivt yr-
kesliv.
Utbildning, eller bristen på utbildning, framstår alltmer som en av de av-
görande faktorerna bakom de orättvisor som finns i vårt samhälle. Samban-
det mellan föräldrarnas sociala och ekonomiska stiuation och ungdomarnas
utbildning är, tvärtemot vad många tror, fortfarande mycket starkt och har i
vissa avseenden förstärkts under 80-talet. Klyftorna har alltså vidgats samti-
digt som utbildningens betydelse för den enskilda individens möjligheter har
ökat. Allt tyder dessutom på att utbildning i framtiden kommer att få en allt
större betydelse.
Under de senaste två decennierna har i första hand den kunskapsintensiva
delen av det svenska näringslivet expanderat. Arbetslivet har genomgått och
genomgår dramatiska och snabba förändringar. Yrken förändras, och skill-
nader mellan olika yrkesgrupper suddas ut. Arbetsfördelningen inom såväl
företag som förvaltning ändras i riktning mot ökad integrering av arbetsupp-
gifterna och ökat ansvarstagande hos de enskilda individerna för hur arbetet
skall utföras. Denna utveckling medför ökad efterfrågan på ny kunskap, bre-
dare kompetens och förmåga till ökad flexibilitet när det gäller inlärning och
problemlösning. Inom flera yrkesområden minskar skillnaderna mellan ar-
betare och tjänstemän, och hierarkiska organisationer plattas till.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
71
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
72
Tyvärr omfattar denna utveckling ännu inte hela arbetsmarknaden. Fort-
farande är många människor hänvisade till monotona och nedslitande ar-
betsuppgifter utan inflytande över sin situation. Det är ur min synvinkel där-
för så viktigt att gymnasieskolan och vuxenutbildningen utformas så att den
är i takt med, och ytterligare skyndar på, en omorganisering av arbetet och
arbetslivet som leder till att människors hela kompetens på ett bättre sätt kan
tas till vara och de anställda ges ett större inflytande över sin arbetssituation.
Men det räcker inte med en gymnasieskola som är i takt med arbetslivets
utveckling. Gymnasieutbildningen, liksom naturligtvis även vuxenutbild-
ningen, skall ge människor möjlighet och hjälp att själva utvecklas - som
individer, som kritiskt reflekterande och som skapande människor, som ak-
tiva deltagare i demokratiska processer och i samhällslivet i stort.
Utbildningen måste också medverka till att ge ungdomar valmöjligheter i
livet efter gymnasieskolan. Det kräver att de återvändsgränder som finns i
dagens linje- och specialkurssystem byts mot bredare utbildningsvägar med
möjlighet till successiva val. Det är också viktigt att samtliga utbildningsvä-
gar ger allmän behörighet till högre studier och att alla elever får goda kun-
skaper i allmänna ämnen, liksom att alla ges möjligheter att pröva sina kun-
skaper i verkligheten och lära känna arbetslivets realiteter.
Kanske viktigast av allt är att ungdomar får en utbildning som ger valmöj-
ligheter på arbetsmarknaden. Det kräver kunskaper som är individens egen-
dom, som han eller hon kan ta med sig från skolan och från ett arbete till ett
annat. Det gäller en utbildning som inte är knuten till en viss arbetsplats utan
är knuten till eleven, en utbildning som gör det möjligt att välja på arbets-
marknaden, att ställa krav och att välja bort dåliga arbetsplatser.
Det är därför det är så viktigt att nu besluta om en förbättrad och förlängd
yrkesförberedande utbildning i gymnasieskolan. Och det är därför som det
kan få så oerhört allvarliga konsekvenser om man skulle ersätta gymnasieut-
bildningen med den lärlingsutbildning som moderaterna, folkpartiet och
miljöpartiet förespråkar.
De som i dag har de sämsta valmöjligheterna på arbetsmarknaden är vi
kvinnor. Sverige intar en föga smickrande tätposition när det gäller könsseg-
regering på arbetsmarknaden.
I gymnasieskolans nuvarande linjeorganisation överväger de linjer som in-
riktas mot traditionella mansyrken. I mindre kommuner begränsas ”flicklin-
jerna” ofta till en eller två. Det har dessutom visat sig lättare att rekrytera
pojkar till flickdominerade utbildningar än tvärtom.
Den könsuppdelade arbetsmarknaden motsvaras av att vi i den nuvarande
gymnasieskolan i praktiken nästan har ett flickgymnasium och ett pojkgym-
nasium. Endast 6 linjer av 28 har en något så när jämn könsfördelning. Hälf-
ten av gymnasieskolans nuvarande linjer är könsspecifika i den meningen att
över 90 % av eleverna är antingen flickor eller pojkar. Dagens gymnasie-
skola bidrar alltså inte till att öka flickornas valmöjligheter på arbetsmarkna-
den.
Jag anser att en gymnasiereform måste innebära en sådan förändring av
utbildningen att flickorna inte bara i teorin utan även i verkligheten ges en
starkare ställning och ökade valmöjligheter på arbetsmarknaden.
Ett mansdominerat samhälle kan naturligtvis inte enbart utbildas bort,
men vi har ändå en del kunskap om vilka förändringar som behövs för att
stödja flickorna i skolan. Vi vet att bredare studievägar som först efter något
år leder in på olika grenar gör flickor mer benägna att göra s.k. otraditionella
val. Det finns anledning att tro att det relativt stora utrymmet för individu-
ella val inom samtliga program kan ha samma effekt. Dessa förändringar ger
mig anledning att hoppas på att den nya gymnasieskolan skall vara något
mindre könssegregerad än dagens.
Men minst lika viktigt som studievägsstrukturen är innehållet i undervis-
ningen och de arbetssätt som används i skolan. Jag utgår ifrån att den nyligen
tillsatta läroplanskommittén kommer att utarbeta sina förslag till kursplaner
och läroplan med jämställdhet som ett av målen. Detta är dock inget som
betonas i kommitténs direktiv. Det skulle därför vara intressant att höra vad
skolminister Göran Persson har för planer för att ytterligare minska könsseg-
regeringen i gymnasieskolan.
När jag nu är inne på flickornas villkor och möjligheter i och efter gymna-
sieskolan, är det svårt att låta bli att kommentera miljöpartiets reservation
nr 2. Där föreslås ett nytt livsvetenskapligt program. Jag citerar: ”Fysik- och
kemikurserna inriktas mot dessa vetenskapers funktion i samhället på
samma sätt som biologin i dag kopplar samman ekologi - miljövård, fysio-
logi - medicinsk orientering, etc. Biologi tillsammans med samhällskunskap
och etik samt ett modernt geografiämne bör ingå och ges en samordnande
uppgift för internationalisering, resurshushållning och global miljövård. Ett
vidgat idrottsämne som inrymmer motions- och friluftsverksamhet och män-
niskans 24-timmars situation, dvs. människan i arbete, vila och rekreation,
skulle ingå i detta program.”
Enligt miljöpartiet skulle detta program ”framför allt ge flickorna en
chans”.
Detta är ren gallimatias, Eva Goés! Miljöpartiets reservation är en sörja
av ord, vars konsekvenser i bästa fall är obegripliga. Märkligt nog anses
denna sörja särskilt lämplig för flickor. Det sorgliga är att miljöpartiet, vars
politik jag på många områden respekterar och känner sympati för, i utbild-
ningspolitiken gång efter annan sitter och flamsar i knät på högern. De som
seriöst arbetar för en förstärkning och uveckling av utbildningen när det gäl-
ler naturvetenskap, miljökunskap, hälsokunskap och globala frågor har föga
stöd av Eva Goés.
Regeringen föreslog oacceptabla nedskärningar av den garanterade un-
dervisningstiden på de studieförberedande programmen, en besparing mot-
svarande 330 milj.kr. Det var omöjligt för mig att medverka till en sådan
nedrustning som förmodligen skulle ha medfört konsekvenser för hela det
utbildningssystem som följer efter gymnasieskolan, liksom det med största
sannolikhet hade lett till betydande kvalitetsskillnader mellan olika kommu-
ner och särskilt drabbat de elever som har störst behov av stöd i skolan.
Men det fanns ytterligare ett skäl för utskottsmajoriteten att återställa un-
dervisningsvolymen, nämligen den omfattande opinionen emot nedskär-
ningsförslaget.
En bra skola skapas av dem som är verksamma där, av elever och lärare.
Politiska beslut kan underlätta eller försvåra en positiv utveckling, men vi
får aldrig förledas att tro att verkliga förändringar kan kommenderas fram
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
73
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
74
genom riksdagsbeslut. Jag hoppas och tror på, liksom jag tidigare har berät-
tat hur jag väntat på, den gymnasiereform vi nu skall besluta om. Men om
en ny gymnasieskola skall kunna förverkligas, krävs att de som skall göra
jobbet, framför allt elever och lärare, är med på noterna. Om breda grupper
direkt motsätter sig reformen är den dömd att misslyckas.
När jag nu talar om opinioner som påverkat gymnaiseförslaget i positiv
riktning, så är det viktigt att göra en markering mot de överdrifter och svart-
målningar som förekommit och som försvårat en seriös debatt om den fram-
tida gymnasieutbildningen. Jag tänker då särskilt på de trupper som anförts
av moderaterna, men även folkpartiet har deltagit. Vi har här i debatten hört
hur Ann-Cathrine Haglund kallat gymnasiereformen för ett attentat mot
skolan.
Det är, lindrigt uttryckt, lite svårt för mig att förstå hur en nedskärning av
statsbidraget till skolsektorn med 355 miljoner, som riksdagen beslutade om
för en dryg månad sedan, av dessa partier - moderaterna och folkpartiet -
betraktades som nödvändiga av effektivitets- och statsfinansiella skäl, me-
dan en nedskärning med 330 miljoner av samma sektorsbidrag är ett attentat
mot skolan, en kunskapsnedrustning som i det närmaste hotar landets kom-
petensutveckling och i förlängningen hela välfärdssamhället.
Kanske Ann-Catherine Haglund kan förklara för mig vad det är för skill-
nad på pengar och pengar inom samma sektorsbidrag?
Vi i vänsterpartiet har motsatt oss nedskärningar inom skolans område ut-
ifrån vår principiella syn på skolans och utbildningens värde, för eleverna
lika väl som för samhällsutvecklingen. I stället har vi föreslagit förstärk-
ningar på en rad områden. Vi har i detta betänkande även motsatt oss det
rationaliseringskrav om 0,5 % per år som kommunerna nu åläggs. Om det
är möjligt med rationaliseringsvinster motsvarande 617 milj.kr. återstår att
se, något som också utskottet konstaterar. Min uppfattning är att eventuella
rationaliseringsvinster skall tillfalla kommunerna för att göra det möjligt
med ytterligare kvalitetshöjningar inom skolan. De pengar bör inte använ-
das för att finansiera av statsmakterna beslutade reformer.
I den nya gymnasieskolan utökas elevernas valmöjligheter väsentligt. Det
är verkligen på tiden att alla ungdomar nu ges rätt till gymnasieutbildning
och att det egna valet av utbildningsväg blir avgörande i stället för statsmat-
kernas planeringsramar. Det är också utmärkt att utrymmet för individuellt
val inom varje program blir närmare 10%. Detta innebär väsentligt ökade
möjligheter för eleverna att påverka sin egen utbildning.
Men det är viktigt, tror jag, att inte låta ökade valmöjligheter ersätta en
förbättring av elevinflytandet i klassrummet och över undervisningens ut-
formning. Det egna kan nämligen inte kvittas mot det andra. Det är nu nöd-
vändigt att elevernas inflytande stärks i gymnasieskolan, och jag sätter i det
avseende ett stort hopp till läroplanskommittén. I den nuvarande läroplanen
för gymnasieskolan finns en del övrigt att önska när det gäller elevinflytan-
det.
Herr talman! Dagens debatt och beslut gäller inte bara gymnasieskolan
utan även vuxenutbildningen. Tyvärr har vuxenutbildningen hamnat i skym-
undan, såväl i den offentliga debatten som här i kammaren i dag.
Jag inledde mitt anförande med att tala om utbildningens betydelse för
individen liksom för arbetslivet. Vi är i den situationen att i takt med att den
generella utbildningsnivån i samhället höjs så ökar utbildningskraven, inte
minst från näringslivet. Det leder till att vi trots en förbättrad utbildningsnivå
har ett fortsatt stort vuxenutbildningsbehov.
Den utbildning som ges i gymnasieskolan kan inte motsvara alla de krav
som kan komma att ställas lång tid efteråt. Om man enbart satsar på en sam-
manhängande ungdomsutbildning skapar man därför en ständig utbildnings-
klyfta.
Det är bra att nivån för grundläggande vuxenutbildning nu höjs till att om-
fatta en utbildning motsvarande hela grundskolan. Men utbildningsbehoven
har ökat än snabbare. Jag anser att även gymnasieskolans kärnämnen bör
ingå i grundvux så att alla medborgare som saknar kompetens motsvarande
grundskolan plus gymnasieskolans kärnämnen skall ha rätt till denna utbild-
ning; en rätt som givetvis måste motsvaras av en skyldighet för kommunerna
att erbjuda denna utbildning. Goda kunskaper i allmänna ämnen är nämli-
gen en nödvändig grund för fort- och vidareutbildning.
Utskottets behandling av regeringens proposition har medfört avsevärda
förbättringar i förhållande till förslaget. Framför allt har den garanterade un-
dervisningstiden kraftigt ökats på de s.k. studieförberedande programmen,
men också när det gäller de yrkesförberedande har förbättringar skett. Per-
sonligen är jag särskilt glad över att vi har skapat utrymme för ca 5 procents
ämnesanknuten praktik på de studieförberedande programmen.
Trots dessa förbättringar står Ann-Cathrine Haglund här i talarstolen och
säger att utskottsmajoritetens kraftiga ökning av den garanterade undervis-
ningstiden inte skulle vara tillräcklig. Utskottsmajoriteten har utgått från en
garanterad undervisningstid som inom ramen för 178 skoldagar ger ett
ganska knappt tidsutrymme som skall räcka till alla prov, studiebesök, syo-
informationer och andra viktiga s.k. schemabrytande aktiviteter. När Ann-
Cathrine Haglund menar att 33—35 veckor per år skall användas till garante-
rad undervisning, måste hon utgå ifrån antingen att prov, syo-information,
studiebesök m.m. inte skall förekomma i gymnasieskolan eller att elevernas
skoldag kraftigt måste förlängas. Det tredje alternativet, som Larz Johans-
son också tog upp, är att skolåret kraftigt förlängs. Vilket av dessa tre alter-
nativ är det som moderaterna har tänkt sig, Ann-Cathrine Haglund?
Det finns självklart önskemål som inte har kunnat tillgodoses av utskottet.
Det finns alltid önskemål om mer, och många av propåerna har sitt berätti-
gande. Men skolåret har åtminstone ännu så länge bara 178 dagar, och ung-
domars liv rymmer förvisso mer än skolarbete.
Jag tror att det är viktigt att ta fasta på den mer flexibla struktur som den
nya gymnasieskolan har. Jag tror att vi i framtiden kommer att få se nya s.k.
gymnasiereformer växa fram inom dessa ramar ute på skolorna som ett re-
sultat av elevers och lärares engagemang. Jag anser att utskottsmajoriteten
har lagt ett bra förslag till gymnasieskola och vuxenutbildning, och det är
min förhoppning att de som är verksamma i skolan utifrån detta skall kunna
skapa en bättre skola.
På några punkter har vi i vänsterpartiet inte fått gehör för våra krav och
där har vi reservationer. Men i alla övriga delar vill jag yrka bifall till utskot-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
75
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
tets hemställan. Vi står självfallet bakom de reservationer jag har underteck-
nat, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 8.
Anf. 38 EVA GOÉS (mp):
På denna vår stora skoldebattdag - världsmiljödagen - vill jag göra en in-
ternationell utblick i tid och rum. Om denna dag är en typisk dag på planeten
Jorden så kommer vi att förlora 116 kvadratmile, eller 4 000 m2, regnskog i
sekunden. Vi kommer att förlora 72 kvadratmile till växande öknar. Vi kom-
mer att förlora mellan 40 och 100 arter. Vi kommer att förlora ca 40 000 barn
som dör av svält och sjukdomar. Vi kommer att avge 2 700 ton klorerade
kolväten till atmosfären och 15 miljoner ton kol. I kväll kommer jorden att
vara något hetare, dess vatten ännu surare och livsväven ännu tunnare.
Vid årsskiftet 2000 kommer sannolikt 20 % av alla de livsformer som fanns
på planeten år 1900 att vara utdöda. Sanningen är den att många ting som er
hälsa och framtida välgång är beroende av är i utomordentlig fara: klimatför-
ändringar, motståndskraft och produktivitet inom naturliga system, naturens
skönhet och biologiska mångfald.
Det är av vikt att lägga märke till att detta inte beror på okunniga männi-
skor. Tvärtom. Vi i väst har aldrig varit så informerade och upplysta om den
globala krisen och haft så många kunskaper som i dag. Trots högre utbild-
ning och akademiker med fil. kand.-, jur. kand.-, fil. lic.- och fil. dr-grader
har detta blivit resultatet. Ränksmidarna och gärningsmännen i Den stora
förintelsen var Kants och Goethes arvtagare. Trots att folket i Tyskland var
bildat tjänade deras bildning inte som tillräcklig barriär mot barbari. Vad var
det för fel? Wiesel sade: ”Den utströk teorier i stället för värden, begrepp i
stället för medvetenhet, svar i stället för frågor, ideologi och effektivitet i
stället för samvete.”
Detsamma skulle kunna sägas om hur vår utbildning har format oss att
begrunda världen. Vi lever i en värld där ca 1 miljard människor - en femte-
del av jordens befolkning - lever i absolut fattigdom, där 40 % inte har till-
gång till rent vatten eller hälsovård, där vi i den rika världen roffar åt oss tre
fjärdedelar av alla naturresurser, där vi i i-världen kan åka till månen tur och
retur, men kvinnor i tredje världen får gå flera timmar varje dag för att få
tag på ved och vatten. Vi har byggt en värld av rikedom för få, men fattigdom
å la Calcutta för en växande underklass.
I denna kamp om herraväldet borde vi i stället enas globalt för att rädda
denna jord. Men de ekonomiska supermakterna slåss med sina dollar, yen
och ecun. Bortblåst är solidariteten med tredje världen, miljön, kommande
generationer och barnen; de värden som vi i miljöpartiet slår vakt om och
grundar vår ideologi på.
Vad har gått snett? Det är tendensen att vilja behärska naturen. Det är
övertron på att teknik och högre utbildning på lämpligt sätt kan återskapa
det som raserats.
Anders Wijkman säger så här i Svenska Dagbladet i dag: ”Industriländer-
nas miljöpolitik bygger i allt väsentligt på förhoppningen om att ny och
bättre teknik skall lösa problemen.---Men det finns gränser för hur effek-
tiv tekniken kan bli. Om utvecklingen fortsätter som hittills, dvs. fortsatt vo-
76
lymexpansion, dröjer det inte länge förrän vi är tillbaka vid startpunkten.
Filosofin om den ständiga volymexpansionen är sålunda ihålig.
Om vi skall kunna lämna över jorden i ett hyggligt skick till våra barn och
barnbarn krävs ett radikalt omtänkande. Utmaningarna är enorma.
Tag klimatfrågan som exempel.” Den nämndes här i morse, när vi hade
besök. ”Om målsättningen är att stabilisera klimatsystemet, krävs att utsläp-
pen av de s.k. växthusgaserna halveras. Det borde innebära att de rika län-
derna minskar sin fossilanvändning med 60—70 procent (mer än en halvering
för att ge u-länderna möjlighet att på kort sikt öka sin användning). Det som
diskuteras i Västeuropa i dag, är att stabilisera utsläppen till år 2000. USA
har inte ens accepterat denna föga ambitiösa målsättning. Där fortsätter ol-
jan att flöda!”
Jag frågar er: Vore det inte mycket förnuftigare att vi anpassar oss till en
ändlig planet än att vi försöker förändra planeten att passa våra oändliga be-
hov?
Med tanke på mänsklighetens överlevnad och att vi bara har en jord, hur
kan vi då förändra utbildningen?
Vi i miljöpartiet anser för det första att all utbildning skall vara relaterad
till miljön. Detta har vi lyckats med nu - åtminstone på papperet.
För det andra anser vi att utbildningens mål måste vara att utveckla ele-
vens självinsikt och personliga utvecklingen. Lära för livet. Inlärning är att
förstå, inte behärska, ämnet. En djupare kunskapssyn som är analyserande
och problemlösande är en förutsättning för detta och att man sätter in det
lilla i en helhet. Ämnet är redskapet. Lika väl som man använder hammare
och mejsel för att skulptera ett marmorblock används idéer och kunskap för
att forma ens egen personlighet. Det går inte att bara stoppa in alla slags
fakta, teknik, metoder och information i huvudet på eleven utan att ta hän-
syn till hur kunskapen senare kommer att användas. Grekerna visste bättre.
För det tredje anser vi att kunskap för med sig ansvar, ett ansvar för att
kunskapen används på ett fruktbart sätt. Vem bär ansvaret för olyckan i
Tjernobyl, uttunningen av ozonskiktet och händelserna i Bhopal? Var och
en av dessa katastrofer inträffade på grund av att ingen var ytterst ansvarig,
trots all denna kunskap.
För det fjärde anser vi att vi inte kan säga något, förrän vi förstår hur
denna kunskap påverkar individer och samhällen.
För det femte anser vi att handling är viktigare än ord - förebilden. Eleven
får höra om globalt ansvar samtidigt som man kanske investerar i de mest
ansvarslösa ting på skolan eller institutionen. Eller man kanske hindras från
att bedriva praktisk miljövård.
Slutligen anser vi att det sätt som undervisningen sker på är lika viktigt
som innehållet. Envägskommunikation och passivitet måste förhindras och
problem- och processinriktad undervisning stimuleras. Det är helt klart att
elever undervisas på många subtila sätt, inte bara enligt innehållet i läropla-
nen.
Vi i miljöpartiet hade stora förväntningar på Göran Perssons ”Växa med
kunskaper” och på att den skulle kunna förändra innehållet och formen i den
nya gymnasieskolan. Vi förväntade oss en pedagogisk revolution, en stimu-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
77
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
lerande framtidsinriktad utbildning. Det blev vackra ord, men sedan sattes
det stopp. Den flexibla och elevaktiva skolan ligger i skymningsmörker.
Miljöpartiet de gröna ställer varken upp på socialdemokraternas vackra
ord utan täckning eller på moderaternas bakåtsträvande katedralskola. Vi
har lagt ett radikalt nytt förslag där vi låter program 17 blomma ut och där
vi har tagit bort alla spärrar och återvändsgränder som finns i regeringens
förslag. Vi är starkt kritiska till den neddragning som skett på de teoretiska
linjerna och kräver att en analys görs av de konsekvenser som propositionen
får på timplanen, utrymme för nya ämnen som miljökunskap, hälsofostran
och internationalisering, icke-lärarledda lektioner och kostnadstäckningen
över huvud taget. Vad vi främst saknar är innehållet i gymnasieskolan, dvs.
läroplan, mål och riktlinjer. Hur skall utvärdering ske? Hur skall betygssys-
temet se ut? Detta är frågor som får konsekvenser för skolans arbetssätt och
form.
Det hade varit på sin plats med en konsekvensanalys innan århundradets
gymnasiereform sjösattes, men som vanligt kör Göran Persson över folket
på fältet med sin ångvält, utan hänsyn till konsekvenserna för elever och lä-
rare. Miljöpartiet yrkar med andra ord avslag på propositionen angående
den nya gymnasieskolan.
Gymnasieskolans gröna meny ser ut på följande sätt. I miljöpartiets fram-
tida gymnasieskola väljer eleven fritt i det individuella programmet de etap-
per i olika ämnen hon vill eller anser sig behöva ha. Skolan blir årskurslös.
Årsklassindelning ersätts av undervisningsgrupper för skilda ämnesetapper.
Eleven samlar alltså, i egen takt, ihop kurser/etapper. Det blir oerhört vik-
tigt med sakkunnig vägledning vid elevens uppläggning och planering av stu-
dievägen.
Miljöpartiets gymnasieskola betonar de existentiella frågorna, överlevna-
den , framtiden för barn och barnbarn - där skolan ingår som en viktig del i
helheten - och ser sambandet mellan skolarbete och kunskapens användning
i och utanför skolan. Demokrati i praktisk handling, aktning för varje män-
niskas egenvärde och respekten för miljön måste vara grundläggande värde-
ringar. Allmänbildning, utbildning och en mer tillfredsställande personlig-
hetsutveckling aktualiseras. Livet är inte konfliktfritt. Att lära sig att förstå
sig själv är en viktig lärdom för att kunna förstå och lösa konflikter.
Miljöpartiets nya gymnasieskola innebär inte en tolvårig skolplikt, ett ob-
ligatorium. Varje person får däremot rätt till tre års utbildning som kan tas
ut när man vill i livet. Åldersgränserna skall bort. Att studera två till fyra år
skall vara möjligt. Studieavbrott får ske när som helst, och utlandsstudier får
tillgodoräknas.
Vi utvecklar det individuella programmet inte bara i teori, utan också i
handling. Det blir det vanligaste sättet att studera. De nationella program-
men tillsammans med ett nytt livsvetenskapligt program, som skapar nya
möjligheter och öppnar portar till nya spännande högre utbildningar, blir
smakprov på möjliga studievägar och skollängd.
Den integration mellan de levande vetenskaperna, som ett livsvetenskap-
ligt program skulle innebära, stämmer helt överens med vår syn på livslångt
lärande och att lära för livet. Det anser vi borde bli varje elevs tillgång. Detta
program skulle bygga på biologi och bli en koordination mellan naturveten-
skap och humaniora under temat liv, hälsa och global överlevnad. Fysik- och
kemikurserna skulle inriktas mot dessa vetenskapers funktion i samhället på
samma sätt som biologin i dag kopplar ekologi med miljövård, fysiologi med
medicinsk orientering etc. Det finns många kopplingar mellan biologi, sam-
hällskunskap och etik. Ett modernt geografiämne skulle ingå och ges en sam-
ordnande uppgift för internationalisering, resurshushållning och global mil-
jövård. Ett vidgat idrottsämne i samarbete med biologi kan inrymma mo-
tions- och friluftsverksamhet. Detta program kan belysa människans 24-tim-
marssituation, dvs. människan i arbete, vila och rekreation. Ett sådant pro-
gram skulle svara mot ett stort antal ungdomars önskemål och passa väl in i
högskolans utbildningar, bl.a. i humanekologisk utbildning. Ylva Johans-
son, denna linje skulle framför allt ge flickorna en chans. Ett livsvetenskap-
ligt program i gymnasieskolan skulle möta dagens och framtidens behov.
Båten skall sättas i sjön, men vi kan redan nu konstatera att den är illa
rustad. Den har lappats och lagats. Något har blivit bättre, annat sämre. Jag
vill understryka här att Lars Gustafsson har gjort sitt yttersta för att ro båten
i land, och där har kanslipersonalen varit goda medhjälpare. Något positivt
är att geografin kommer tillbaka som eget ämne. Det är viktigt för miljökun-
skapen och dess ställning, men detta sker bara i två av programmen.
Det negativa överväger. Hela denna hantering har, som vanligt, forcerats
fram. Resultatet vet vi. Här behövs en gemensam kraftansamling för att få
båten att segla. Det räcker inte att 300 milj.kr. läggs tillbaka av vänstern och
socialdemokraterna. Det kommer antagligen att saknas närmare 1 miljard
kronor ändå för att man skall kunna garantera både utbyggnad till tre år för
alla program samt god kvalitet på samtliga program. Vilka skall stå för dessa
pengar? Är det kommunerna och arbetsgivarna? Hela tiden ställs större krav
på kommunerna men de ekonomiska resurserna stryps. Man skall genom
dessa rationaliseringar kunna spara 617 milj.kr.
Varför är treårigheten helig? Den senaste ÖGY-rapporten visar att ele-
verna är grundligt trötta på skolan och de allmänna ämnena, speciellt om de
inte förstår meningen med dem. Varför skall de tvingas in i en andra klassens
teoriskola där den arbetsplatsförlagda utbildningen minskar jämfört med
ÖGY? De praktiska inslagen borde i stället ha uppvärderats. Detta är en
felsyn, och det är cyniskt. Den verkliga innebörden blir ju att dessa elever
inte duger som de är. Det är inte fint nog att vara en skicklig yrkesarbetare
eller hantverkare. Det är bara teoretiska kunskaper som räknas. Är det rik-
tigt att påtvinga dem något som de inte vill ha? Nej, ge dem yrkesstoltheten
tillbaka!
Vi vet att den treåriga omsorgslinjen har utvecklats bra. Här finns bra ar-
betsplatsförlagda utbildningar. Men varför låta kvantitet gå före kvalitet och
bygga ut alla program till tre år?
Vad vi behöver är en gymnasieskola som både lär för livet och ständigt
manar till ett livslångt lärande, en kunskapsskola och en utveckla-dig-själv-
skola för att klara dagens och morgondagens enorma globala problem. Att
tänka globalt och handla lokalt innebär att en elev som lämnar gymnasiesko-
lan vet och förstår hur man analyserar resursflöden och kan ta del i och skapa
lösningar av de verkliga problemen. Det ingår i livets utmaningar, och alla
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
elever bör ha denna kunskap för att kunna vara med och påverka framtiden
på denna jord.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 4.
Slutligen vill jag också säga att kampen för SSVH och SSVN har gett posi-
tivt resultat. Vi i miljöpartiet kommer fortsättningsvis att stödja distansut-
bildningscentrum, och det är en framgång både för de vuxna som vill skräd-
darsy sina utbildningar och framför allt för de döva och hörselskadade. Vi
ser detta som ett komplement till komvux och inte som något som konkurre-
rar med komvux.
Anf. 39 YLVA JOHANSSON (v) replik:
Herr talman! Eva Goés talade om konsekvenserna av kunskap som ingen
ytterst är ansvarig för. Jag skulle kunna dra parallellen och fråga om konse-
kvensen av en skolpolitik som ingen ytterst tycks vara ansvarig för. Om man
i miljöpartiet tar sig ton och underkänner en gymnasiereform i sin helhet, en
reform som till stora delar är efterlängtad ute i skolorna, är det inte för
mycket begärt att miljöpartiet också på ett någorlunda begripligt sätt anger
vilket alternativ man i stället har tänkt sig.
Nu kallade Eva Goés detta alternativ för en pedagogisk revolution. Då vill
jag ha sagt, att om det är enligt detta mönster som revolutioner skall utkäm-
pas, är inte jag någon revolutionär.
Eva Goés säger att de levande vetenskaperna och belysning av människors
24-timmarssituation är en särskild lämplig utbildning för flickor. Vad är det
för kvinnosyn som gör att miljöpartiet anser att det mischmasch som kom-
mer ut när man stoppar en rad s.k. gröna ord i en mixer som kommer ut i en
sörja skall vara särskilt lämpligt för flickor? Vad är det för kvinnosyn som
ligger bakom en sådan slutsats?
Anf. 40 EVA GOÉS (mp) replik:
Herr talman! Anfall är bästa försvar, tycks Ylva Johansson ha som rätte-
snöre och mål. Jag vill egentligen inte gå in i genmäle, eftersom jag inte anser
att det är bra att använda sig av sådana uttryck som Ylva Johansson här
gjorde. Jag undrar vem som har dåligt samvete och sitter i knä på vem. Vi
har ju kommunaliseringsdebatten i gott minne.
När jag talar om en pedagogisk revolution, menar jag att även lärarna och
studievägledarna skall få en utbildning i hur man handleder eleverna så att
de kan välja bästa tänkbara skolutbildning och studieväg. Detta skall ske re-
dan på mellanstadiet och högstadiet, och det gör det inte i dag. Det behövs
därför en enorm fortbildning.
Ylva Johansson hårdrar mitt resonemang och menar att det som jag syftar
på när jag talar om ett livsvetenskapligt program är utbildning om männi-
skans 24-timmarssituation och det är därför som kvinnorna och flickorna
skulle tycka att det var bättre. Den slutsatsen får stå för henne.
Jag menar att basen utgörs av att humaniora och naturvetenskap kopplas
ihop. På detta sätt kan man möta de globala miljöproblemen, och det tilltalar
flickorna på ett annat sätt. Vi har så få linjer som tilltalar både flickor och
pojkar, och speciellt flickorna, i dessa program. Jag tycker inte att dessa na-
80
tionella program är tillräckligt bra. Jag anser därför att dessa ämnen borde
få blomma ut. Detta har biologilärarna själva föreslagit.
Jag ser detta som något oerhört viktigt för att möta de globala miljöpro-
blem som de ungdomar som går ut gymnasieskolan står inför.
Anf. 41 YLVA JOHANSSON (v) replik:
Herr talman! Nu säger Eva Goés att den pedagogiska revolutionen består
av fortbildning för lärare och syo-funktionärer. Det är något helt annat än
det som står i miljöpartiets reservation där man yrkar avslag på propositio-
nen.
När det gäller att sammankoppla humaniora med naturvetenskap och
satsa på globala frågor i skolan, kan vi vara överens om den målsättningen.
Men man kommer aldrig att uppnå sina mål, Eva Goés, om man inte lägger
ner ett seriöst arbete för att utarbeta ett sådant alternativ, och det menar jag
att miljöpartiet inte har gjort.
Eva Goés tog upp frågan om i vilket knä man sätter sig i. Till det vill jag
säga: Vi väljer båda i vilket knä vi vill sitta. Men frågan är om man har gjort
ett bra val eller inte.
Anf. 42 EVA GOÉS (mp) replik:
Herr talman! Om Ylva Johansson anser att vi i miljöpartiet inte har arbe-
tat seriöst med detta är det därför att Ylva Johansson inte har förstått vad
det handlar om. Vi har inte samma värderingar, det är bara så.
Detta förslag har utarbetats med hjälp av de miljöpartister ute i landet
som befinner sig på skolstyrelsenivå. Att ifrågasätta det arbetet tycker jag är
oförskämt. Vi har byggt upp ett nätverk med 125 miljöpartister ute i landet
som aktivt arbetar med dessa frågor på lokal nivå. Dessutom hade vi ynka
tre veckor på oss att ta ställning till gymnasiepropositionen, och vi har haft
en konferens om detta. Ni skall inte komma och anklaga oss för att inte ar-
beta seriöst bara för att vi inte anammar och kopierar vänsterns förslag.
Vad är det för fel att göra som man exempelvis gör på Island, där man har
modulsystem och bygger upp utbildningen på ett annat sätt? De har ett friare
system än det vi har i dag. Nu har vi återigen bundit upp oss - vi har bakbun-
dit händerna. Det vi vill ha är en friare, framtidsinriktad skola där t.ex. de
som går yrkesutbildning också skall kunna vara lärlingar och studera på
komvux på kvällar om de så vill. De skall kunna studera olika språk om de
vill komplettera med dessa ämnen. Vad är det för fel att få ett individuellt
val och att ta bort alla hinder som gör att detta eventuellt stoppas, dvs. att
åldersgränserna tas bort?
Det är lätt att säga att vi inte skulle arbeta seriöst. Det är en annan sak att
ni inte förstår vad som står i miljöpartiets förslag. Vänsterpartiet hade förut
svårt att ställa frågor, och det är kanske ännu svårare för vänsterpartiet att
svara. Men jag hoppas att vi framöver kanske uttrycker oss litet klarare när
vi ser hur bråttom det är om vi skall rädda denna planet.
Tredje vice talmannen anmälde att Ylva Johansson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
6 Riksdagens protokoll 1990191:126
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
Anf. 43 LARS SVENSSON (s):
Herr talman! Det har i och för sig varit mycket intressant att sitta och
lyssna på den debatt som hittills har förevarit. Jag skall försöka att senare i
mitt anförande besvara en del av de frågor och ta upp en del synpunkter som
framförts i diskussionen. Men jag vill först framföra några principiella syn-
punkter.
Den proposition som vi nu diskuterar och det betänkande som är en följd
av denna proposition har stor betydelse. Propositionen ”Växa med kunska-
per” gäller såväl gymnasieskolan som vuxenutbildningen och kommer att bli
en av våra viktigaste reformer.
Det finns många skäl till varför vi nu bör ta ställning till den framtida gym-
nasieskolan. Samhällets utveckling, näringslivets krav och den snabba för-
ändringen ställer ökade anspråk på en kvalificerad och bred utbildning. Den
ökande internationaliseringen kräver utökade baskunskaper inom alla yr-
kesområden. De kunskapsintensiva arbetsuppgifterna, som redan har kom-
mit i arbetslivet och ökar ytterligare, fordrar utbildning för att vi skall klara
oss i den hårdnande internationella konkurrensen, men också för att den en-
skilda människans ställning skall stärkas.
Framtiden kommer att ställa ännu större krav på ett livslångt lärande.
Gymnasieskolan måste ge goda kunskaper för dem som studerar vidare på
högskola, men även för dem som väljer de yrkesförberedande utbildning-
arna som syftar till arbete direkt efter gymnasieskolan.
Gymnasieskolan skall inte leda till några återvändsgränder utan ge möjlig-
heter för vidareutbildning när och om ungdomarna senare önskar detta. Den
skall också ge den enskilde möjlighet att själv utvecklas såväl i arbetet som
personligt.
Propositionen, som i sina huvuddrag tillstyrks, innebär att alla linjer eller
program - som de nu kallas - blir treåriga. Vi jämställer därmed de yrkesför-
beredande och de studieförberedande programmen vad gäller studietid. Det
är alltså både en kvantitativ och en kvalitativ höjning.
De yrkesförberedande programmen får en ökad andel allmänna ämnen,
dvs. svenska, matematik, samhällskunskap m.fl. Det gör att alla får en all-
män behörighet till högskolan. Vi upphäver alltså återvändsgränderna inom
gymnasieskolan. Det är i sig en kvalitativ förbättring, och det ökar också
jämställdheten. Däremot leder det inte till att alla automatiskt kan komma
in på vilken högskoleutbildning som helst. Det kan också krävas särskild be-
hörighet. Men det gäller också för andra studerande.
Liksom andra studerande som önskar komma in på högskolan får de ele-
ver som kommer från gymnasieskolans yrkesförberedande kurser söka in på
betyg och det prov som man skall genomgå.
Det kommer att bli 16 nationella program. 14 program blir yrkesförbere-
dande och 2 studieförberedande. I alla dessa program finns en kärna av ge-
mensamma, allmänna ämnen: svenska, engelska, samhällskunskap, mate-
matik, idrott och hälsa, estetisk verksamhet, religionskunskap, individuellt
val och specialarbete.
På vuxenutbildningens område föreslås att den nuvarande grundutbild-
ningen för vuxna, grundvux, och etapp 1 i den kommunala vuxenutbild-
ningen, ersätts av grundläggande vuxenutbildning från 1992/93. Den skall
svara mot grundskolans utbildning. Därefter följer gymnasial vuxenutbild-
ning. Till denna kan läggas påbyggnadsutbildning, som skall kunna ge vuxna
högre kompetens i ett yrke eller utbildning till ett annat yrke.
Den del av propositionen som gäller komvux har inte skapat någon större
oenighet i utskottet. Men på några punkter har propositionens förslag änd-
rats i utskottet.
En punkt gäller statens skolor för vuxna i Norrköping och Härnösand. Det
föreslogs i propositionen att dessa skulle avvecklas. Här förelåg motioner
från andra partier och även från partivänner inom mitt eget parti. Utskottet
avstyrker därför i total enighet propositionens förslag att dessa skolor skall
läggas ned.
Den fråga som väckt störst intresse är timplanerna för de studieförbere-
dande programmen. Här har utskottet gjort betydande förändringar genom
att en uppgörelse träffades i utskottet mellan centern, vänsterpartiet och so-
cialdemokraterna som innebar att de 330 milj.kr. i besparing som föreslogs
i propositionen återfördes. Denna uppgörelse ger möjlighet att utöka tim-
planerna för de studieförberedande programmen, dvs. för de naturveten-
skapliga och samhällsvetenskapliga programmen, till det tidsomfång som
dessa utbildningar i stort sett har för närvarande.
Innan jag fortsätter med att tala om timmar inom dessa program, vill jag
göra följande jämförelse med hur läget är i dag.
Vi räknar i s.k. klocktimmar, dvs. 60-minuterstimmar i stället för som nu
i s.k. veckotimmar, dvs. 40-minuterstimmar.
Vi talar om nettotid i stället för bruttotid, dvs. antalet timmar är verkligen
garanterade att användas just till undervisning i de ämnen som anges i tim-
planen, och det finns ingen risk för att någon tid försvinner till andra aktivite-
ter. Det betyder att ungdomarna är garanterade undervisningstid i enlighet
med den timplan som föreligger, och det får inte ske några förändringar i
förhållande till denna.
Vi talar om antalet timmar i ett ämne för alla tre åren tillsammans, och
inte som nu om antalet timmar per vecka och årskurs. Det är därför svårt att
1 detalj jämföra det nya systemet med det gamla. Det är viktigt att framhålla
att timtiden skall läggas ut under en treårsperiod, och den timplan som nu
föreligger skall fördelas under en treårsperiod. Det kommer att öka möjlig-
heterna för lärare men även för elever att medverka till att göra undervis-
ningen så bra som möjligt.
Den totala garanterade lärarledda undervisningstiden har vi nu höjt till
2 180 timmar från propositionens 1 650 resp. 1 750 timmar. På motsvarande
sätt har vi höjt de övriga programmen till 2 400 timmar från propositionens
2 250. Detta leder till att vi därigenom kan tillmötesgå en hel del av de öns-
kemål som funnits, som vi stött på vid uppvaktningar och som förelegat i
motioner.
Vi har ökat timtalet för svenska inom alla program till 200 timmar, dvs.
också i de yrkesförberedande programmen. I propositionen föreslogs 140
timmar.
Vi har 190 timmar i de både studieförberedande programmen för språk
två, dvs. oftast tyska eller franska.
Vi har också 190 timmar för språk tre på ekonomisk och humanistisk gren
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
83
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
inom det samhällsvetenskapliga programmet samt utrymme för ett fjärde
språk på den humanistiska grenen.
Inte minst viktigt har vi genom att höja timtalet för elevernas individuella
val till 190 timmar gjort det möjligt för eleverna att välja alternativt. De som
så önskar och har förutsättningar kan ytterligare öka på sina språkkunska-
per.
Vi har lagt in ämnet religionskunskap inom alla program, dvs. i den s.k.
kärnan, och även i de 14 yrkesinriktade program där det i dag ej finns.
Vi har återinfört ämnet geografi i det samhällsvetenskapliga programmet.
Vi har slutligen kunnat öka timtalet för de naturvetenskapliga ämnena fy-
sik, kemi och biologi, liksom för matematik, historia, psykologi och filosofi.
Alla de ökningar som jag nu talat om är i förhållande till propositionens
förslag.
Sammanfattningsvis kan man säga att timplaneförslaget garanterar en
större nationell likvärdighet. De svenska eleverna blir bättre rustade i språk,
vilket är viktigt inte minst med hänsyn till den ökande internationalise-
ringen.
Beträffande de yrkesförberedande programmen har vi i förhållande till
propositionens förslag lagt till några grenar inom följande program: Bygg-
nadsplåt i byggprogrammet, Fartygstekniker i energiprogrammet, Storhus-
håll i hotell- och restaurangprogrammet, Tandsköterska i omvårdnadsprog-
rammet. Dessa grenar har önskats av arbetsmarknadens parter och föresla-
gits i flera av de motioner som väcktes under allmänna motionstiden.
Vi behåller propositionens förslag om en ogrenad första årskurs, men
framhåller att skolan gör klassindelning för alla program på ett sådant sätt
att det speglar elevernas val av gren.
Vi föreslår också att yrkesnämnderna även i fortsättningen skall medverka
i kursplanearbetet för de yrkesförberedande nationella programmen.
Vi betonar också yrkesrådens betydelse på det lokala planet för att den
arbetsplatsförlagda utbildningen skall bli väl fungerande och bra.
Låt mig sedan göra några kommentarer till de reservationer till utskottets
förslag som avgivits.
Det är trist att moderater och folkpartister inte vill diskutera propositio-
nens förslag utan endast yrkar avslag. Det är fel när man säger att man inte
har tid att göra det. I samband med behandlingen i utskottet meddelade före-
trädare för såväl moderata samlingspartiet som folkpartiet liberalerna att de
bara hade ett yrkande, nämligen avslag. I det fall detta inte skulle bli utskot-
tets bedömning, ansåg man sig inte ha anledning att diskutera några detaljer.
I det läget fanns det självfallet inte underlag eller möjlighet från vår sida att
föra en diskussion med moderater och folkpartister innan utskottet förelädes
ett förslag. De var inte intresserade att diskutera den framtida gymnasieut-
bildningen. De hade bara ett önskemål, nämligen att avslå propositionens
förslag.
I propositionens förslag finns de principiella synpunkter som jag tidigare
redovisade och som vi socialdemokrater anser så angelägna att de bör utgöra
en grund för hur den framtida gymnasieskolan skall se ut.
Moderaterna har alltid haft en negativ syn på att lyfta den allmänna kun-
skapsnivån för alla. Ni har ännu inte förstått att alla behöver breda baskun-
skaper för att stärka sin ställning på arbetsmarknaden och kunna utveckla
sig själv. Ni accepterar inte och förstår inte att alla i produktionen, även ar-
betaren, medverkar till att utveckla vårt näringsliv.
Däremot har parterna på arbetsmarknaden, såväl SAF som LO och TCO,
själva varit med i ÖGY-utredningen och föreslog där såväl längre gymnasie-
utbildning, nämligen en treårig, för alla som utbildning i allmänna ämnen.
Dessa två förslag utgjorde grunden i ÖGY-utredningen, nämligen en för-
längd utbildning och att allmänna ämnen skulle tillföras.
Arbetsmarknadens parter applåderar nu det förslag som läggs fram, men
ni moderater ställer er utanför. Ni har inte kontakt med verkligheten utanför
detta hus. Det är extra tragiskt att kunna konstatera att folkpartiet nu också
har hoppat på denna vagn. Också ni har ställt er utanför diskussionen om en
bättre gymnasieskola för alla. Det beror kanske på att ni anser det så väsent-
ligt att till varje pris komma överens med moderaterna. Jag vill i detta sam-
manhang hänvisa till den reservation som Larz Johansson tidigare diskute-
rade här i kammaren.
När vi år 1988 diskuterade ÖGY-försöket, Carl-Johan Wilson, ville också
ni, vilket ni säger i reservationen, ställa er bakom en treårig utbildning. Men
ni ansåg att det gick alldeles för snabbt och ville därför att förslaget skulle
genomföras över hela fältet året efter.
Vad är det för skillnad mellan det som sker inom ÖGY-försöket och det
förslag som föreligger? I båda fallen är det en treårig verksamhet. Både inom
ÖGY-försöket och i det nu föreliggande förslaget finns det allmänna ämnen.
Det finns nu en större del allmänna ämnen än i ÖGY-försöket. Den arbets-
platsförlagda utbildningen utgör inte som i ÖGY-försöket 10 resp. 10 och
60 % under de tre åren, utan nu skall 15 % kunna läggas ut under samtliga
tre år.
Vad är det för skillnad, Carl-Johan Wilson? Är det inte så att ni har backat
och inte vill genomföra den gymnasieskola som är så viktig och som parterna
på arbetsmarknaden vill ha? Och varför vill de ha den skolan? Jo, därför
att de vet att vad de anställda i första hand behöver är bra grundutbildning.
Dessutom behöver de en yrkesspecifik utbildning, och i den kombineras nu
yrkesteori med arbetsplatsförlagd utbildning. Det är en utbildning som inte
hindrar den enskilde från att sedan gå vidare i utbildningens värld.
Moderaternas syn har ju varit att man skall ge så litet som möjligt. De
lever fortfarande i föreställningen att all yrkesutbildning så långt som möj-
ligt - det sade Ann-Cathrine Haglund själv - skall förläggas ute på resp, ar-
betsplatser.
Vad blir det av detta? Det blir en väldigt dålig grundutbildning, och det
styr individen till ett speciellt område. Det skapar inte den valfrihet som vi
förväntar att ungdomarna skall få. I den föränderliga värld som vi nu lever
i, med företag som förändras och där rationaliseringarna går fram, behöver
alla en bra grundutbildning, för att därigenom kunna skaffa sig den utbild-
ning de behöver framöver.
Jag tycker att det är viktigt att vi tar upp detta. Vi har använt för litet tid
i dag åt att diskutera den grundläggande yrkesutbildningen, den gymnasieut-
bildning som är så väsentlig. Det är inte enbart högskoleutbildningen som
driver det svenska samhället framåt. De svenska företagen utvecklas inte en-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
85
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
bart beroende på akademiker och liknande. De utvecklas beroende på de
yrkeskunskaper och de breda kunskaper som de stora arbetargrupperna har.
De breda grupperna skall också få möjligheter att delta aktivt i det utveck-
lingsarbete som sker. Då måste vi ge dem en ordentlig grundutbildning. Det
vill inte moderaterna vara med om. Så litet som möjligt till den breda mas-
san! är deras paroll. Den linjen har nu också folkpartiet slagit in på.
Det skall i och för sig bli intressant att se vad som kommer att ske. Proposi-
tionen skall ju rivas upp, säger ni, om ni kan få majoritet. Vem skall ni göra
det tillsammans med? Skall ni göra det tillsammans med Eva Goés i miljö-
partiet? Hon har ju sagt här att hon ställer inte en gång upp på det förslag ni
har lagt fram, trots att hon yrkar avslag på propositionen.
Centern kan ni inte gärna räkna med. Det har ju klart framgått av Larz
Johanssons inlägg här. Centern och vi har under en lång följd av år haft i
stort sett samma syn på utbildningspolitiken. Och det är naturligt, därför att
vi vet vad det betyder både för den enskilde, för alla människor, och för sam-
hället att ha en så bra grundutbildning som möjligt.
Lärlingsutbildningens tid är förbi. Vi kommer att behöva den i vissa spe-
ciella fall. Den finns och har möjligheter att finnas inom den nya gymnasie-
skolan. Men vad som är viktigt är att den i så fall måste kombineras med de
allmänna ämnen som man förutsätter att alla som väljer gymnasieskola skall
ha.
Gymnasieskolan är frivillig. Ingen tvingas att gå i gymnasieskola. Men jag
tycker att både Ann-Cathrine Haglund och Carl-Johan Wilson läser ur rap-
porten från OGY litet felaktigt. Vad är det som har skett? Vad har man utrett
för någonting? Vad är det rapporterna säger?
Man pekar på de problem som har funnits under de två första åren, och
man håller nu på att färdigställa den tredje rapporten. Man är medveten om
att det kan vara svårigheter att skaffa handledare. Däremot har det inte varit
några svårigheter att få sökande.
Det finns alltså ett intresse bland ungdomarna att välja en treårig yrkesin-
riktad utbildning. Det pekar mot att alla skall få chansen att skaffa sig en
sådan.
En fråga som jag gärna skulle vilja ta upp är: Hur skulle en gymnasieskola
se ut enligt moderaternas och folkpartiets förslag? De säger att de 32 veckor
som vi har som underlag i vårt förslag inte räcker, utan att det är nödvändigt
att gå längre. Är det, som Ylva Johansson sade, proven ni skall ta väck? Är
det syo-medverkan ni skall ta väck? Är det studiebesöken ni skall ta väck?
Eller är det fråga om att förlänga antalet dagar utöver 172 per år?
Skall ni få in mer timtid, måste det gå ut över något annat. Vill ni ta bort
det individuella valet? Litar ni inte på eleverna eller vill ni inte ge eleverna
möjlighet att vara med om att styra sin egen utbildning och välja den utbild-
ning som de kan vara intresserade av och möjlighet att öka på sina ämnen?
Är det detta ni vill?
Någonting måste ni göra för att öka den timplanelagda tiden, annars
räcker inte dagarna till. Ni måste skära någonstans. Det skulle vara intres-
sant att få reda på vad ni vill göra.
Jag tycker att det är bra att riksdagen i dag kan ta ställning till den nya
gymnasieskolan. Det ger en förutsättning både för den enskilda individen att
utvecklas och för det svenska näringslivet att utvecklas i framtiden. Det är
vi tre partier som nu står bakom det här förslaget som kommer att se till
att Sverige utvecklas i framtiden, medan ni andra sätter er vid sidan om och
motarbetar en utveckling som vi behöver både som människor och som land.
Jag ber att få yrka bifall, herr talman, till utskottets förslag.
Anf. 44 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Ja, Lars Svensson, nog skall vi göra allt vad vi kan för att
reparera och restaurera utbildningspolitiken, det kan jag försäkra. Framför
allt skall vi skapa en skola som ger alla elever kunskaper och färdigheter, inte
en skola som slår ut vissa elever.
Lars Svensson säger att utbildningsutskottet har lagt på timmar och för-
bättrat propositionen. Ja, ni har lagt på timmar, och det är i och för sig bra,
det sade jag tidigare. Men ni har alldeles för låg ambitionsnivå. Det är fortfa-
rande viktiga ämnen där timtalet minskar.
Det går inte att på så kort tid göra de förbättringar som är nödvändiga i
ett förslag som i sin grundkonstruktion är fel. Vi har begärt ett nytt förslag
som bl.a. skall ta hänsyn till den utvärdering som borde ha varit klar innan
propositionen skrevs och i alla fall innan beslut fattas, den utvärdering som
jag citerade ur i mitt inledningsanförande.
Lars Svensson säger att det finns inga problem med rekryteringen. Faktum
är att på IN-linjen finns det stora rekryteringsproblem. Det framgår när man
tittar på rapporterna från det tredje året. Dessutom är det väldigt många
som hoppar av, därför att de går ut i produktionen redan under utbildningen.
Det finns stora variationer, och det är problem med betygsättningen.
Framför allt är det problem med kostnaderna. Man har inte klarat ut vare
sig vad försöksverksamheten kommer att kosta eller vad det kommer att
kosta med ett genomförande av tre år för alla.
Det är inte tiden som är det viktiga, Lars Svensson, utan det är kompeten-
sen som är det viktiga, vad eleverna kan lära sig, målen för utbildningen.
Det är inte utbildningens längd, utan det är målet, kraven i kommande stu-
dier och kommande yrkesverksamhet som skall styra vad utbildningen skall
innehålla.
Det här har nämnts flera gånger i dag, och jag skall därför läsa direkt ur
ett dokument från SAF. I det står: ”Utbildningstidens längd skall kunna va-
riera och styras av utbildningens mål och individens behov.” Det överens-
tämmer exakt med vad jag tidigare har sagt i debatten.
Anf. 45 CARL-JOHAN WILSON (fp) replik:
Värderade talman! Min vän Lars Svensson trodde inte att folkpartiet libe-
ralerna ville medverka till en god gymnasieskola. Han tror tydligen att det
bara är han som vill det. Jag inledde mitt första inlägg med att uttrycka re-
spekt för ambitionerna i socialdemokraternas förslag. Det är självklart, sade
jag, att det av regeringen framlagda förslaget inte är avsett att vara dåligt,
utan att det är ett förslag till gymnasieskola som en socialdemokrat skall
kunna vara stolt över. Jag vill gärna att Lars Svensson och andra ger mig
samma respekt genom att säga att också jag vill medverka till en god gymna-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
87
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
sieskola och inte medverka till att hantera vissa elever på gymnasieskolan på
ett sämre sätt än andra.
Det som gör att vi är kritiska och inte kan ställa oss bakom resultatet av
det hastigt utförda arbetet är just att tiden inte har räckt till. Den ene efter
den andre av er säger ju att ni inte har hunnit med allt. Vi anser att tiden i
utbildningsutskottet var alldeles för kort för att ta reda på vad folk som arbe-
tar med dessa frågor ute i landet tycker. Det är en grundanmärkning.
Både Larz Johansson och Lars Svensson har angripit folkpartiet för att
jag i dag skulle ha sagt något som inte överensstämmer med innehållet i en
reservation som jag har skrivit under. Det är riktigt att Kerstin Keen och jag
i en tidigare reservation har sagt precis det som Larz Johansson här citerade
och som också Lars Svensson nämnde. Men om de hade besvärat sig med att
läsa vad vi sade i andra reservationer i samma betänkande, skulle de ha fun-
nit att det överensstämde exakt med vad vi tidigare har sagt. Vi har exempel-
vis sagt att utskottet anser att studierna på de yrkesinriktade linjerna i gym-
nasieskolan bör organiseras så att etappavgångar blir möjliga för elever som
behöver det. Vi har också sagt att även de allmänna ämnena skall kunna stu-
deras i modulform. Det är ju tacksamt att haspla ur sig kritik mot vad vi har
sagt när man bara plockar ut enskilda saker. Så var det med det.
Anf. 46 EVA GÖES (mp) replik:
Herr talman! Jag skall först instämma med vad Lars Svensson sade om att
alla måste ges rätt till en bra grundutbildning. Det tycker jag är oerhört vik-
tigt. Vi i miljöpartiet anser att det kan uppnås precis på det sätt som vi föror-
dar. Eleverna skall själva få lägga upp sitt studieprogram och välja arbets-
takt. Vad är det för fel på det? De skall ha möjlighet att praktisera innan de
inleder sina studier på gymnasiet. De skall också få studera som lärling och
studera andra saker på kvällstid. Varför skall inte det vara möjligt?
Jag vet att det står i propositionen någonting om att det här är en tanke
som inte skall överges. Själv tycker jag att det är något som bör utvecklas.
Människor bör få möjlighet att fördjupa sina yrkeskunskaper. Det är något
som skall uppmuntras och inte desavoeras. Tidigare hade eleverna i OGY-
projektet åtminstone 60 procents praktik det sista året. Nu får de 15 procents
praktik varje år. Det blir alltså mindre praktiska inslag i undervisningen. Jag
kommer själv från en arbetarfamilj och tycker att praktik är viktigt. Har jag
fel när jag påstår att det blir mindre praktik och mindre av fördjupning i de
yrkesspecifika linjerna?
Jag tycker det är bra att förslaget till ny gymnasieskola omfattar en linje
med utbildning i storhushåll. Men jag anser att det skall vara möjligt för lant-
hushållsskolorna att ta på sig ansvaret för den utbildningen. Det finns en li-
ten klausul i betänkandet om det.
Vad är det för fel på miljöpartiets förslag om att kräva en konsekvensana-
lys när propositionen förelåg? När satte vi oss på bakhasorna och sade att vi
absolut inte ville arbeta med de olika frågorna på ett seriöst sätt? Vad vi
gjorde var att säga att vi skulle vänta och se vad som hände. Men ingen tog
kontakt med oss. Vad är det för fel på att göra en konsekvensanalys när det
läggs fram en proposition som inte täcker kostnaderna för det man har tänkt
88
genomföra. Propositionen var inte av god kvalitet och definitivt inte fram-
tidsinriktad.
Jag tycker att vi i miljöpartiet pekar på möjligheterna att få en skola som
är anpassad både till dagens och framtidens krav. Jag sitter med i betygsbe-
redningen, och där har vi sagt att vi vill ha en fördjupad kunskapssyn och ett
problemlösande undervisningssätt. Det kräver enormt mycket av lärarna
och handledarna. Deras elevstödjande verksamhet får inte minska utan
tvärtom öka. Likaså krävs det fortbildning. Detta likvärdighetstänkande om
att alla skall få tillräckliga förkunskaper och direkt efter gymnasiet kunna
börja på högskolan är skenbart. Att påstå det är kanske t.o.m. att göra ele-
verna en björntjänst.
Anf. 47 LARS SVENSSON (s) replik:
Herr talman! På en direkt fråga i utskottet svarade Eva Goes att hennes
yrkande var ett avslag på propositionen. Då fanns det alltså inte underlag för
eller möjlighet att föra en diskussion med miljöpartiet. I stället fick de tre
övriga partierna diskutera hur problemen skulle lösas.
Det är inte fråga om att lägga in praktik ute i arbetslivet, utan det handlar
om arbetsplatsförlagd utbildning. Det tycker jag är mycket angeläget att
markera.
Om jag hade trott att Carl-Johan Wilson varit spelare, då hade jag kanske
kunnat använda mig av en replik och sagt att han säkert hade tippat och satt
1x2.1 betänkandet försöker han läsa ut olika reservationer som inte stämde
mot varandra. Det kan däremot inte jag göra. Ni säger att ni ställer er bakom
en treårig försöksperiod samtidigt som ni vill att den skall komma ett år se-
nare. Då är det inte tal om några etappavgångar.
Även i det nya förslaget vill man använda sig av kurser eller moduler. Där
finns alltså en liknande skillnad. Jag tror inte att det är meningsfullt för Carl-
Johan Wilson att försöka hitta på fler ursäkter till att ni bytte sida.
Låt mig också säga att jag inte har upplevt att ni var intresserade av att
föra en diskussion om att nu försöka göra något åt förslaget till ny gymnasie-
skola. Ni förde fram precis samma yrkanden som moderaterna, dvs. avslag
på propositionen och en begäran om en ny proposition. Ni var alltså inte
villiga att diskutera med oss i utskottet om det fanns möjlighet att göra för-
ändringar.
Kunskaper och färdigheter är två ord som jag har hört Ann-Cathrine Hag-
lund använda i varje skolpolitisk debatt. Vad leder det framlagda förslaget
till? Jo, det leder till ökade kunskaper och färdigheter hos alla. Det är inte
fråga om att enbart slå vakt om de studieförberedande utbildningarna, utan
det handlar också om att skapa möjligheter för dem som väljer de yrkesför-
beredande linjerna att öka sina kunskaper. Men det har Ann-Cathrine Hag-
lund inget intresse av. Hon har bara intresse av att en liten grupp ungdomar
får fördjupade kunskaper och färdigheter. Där går skiljelinjen mellan oss.
Vi vill se till att alla ungdomar får en bra grundutbildning som stärker deras
möjligheter på arbetsmarknaden. Använd inte argumentet att det är relativt
få sökande till den nya, treåriga IN-linjen. Det har varit mycket få sökande
till industriteknisk linje, och det är det också till den tvååriga linjen. Det här
är en fråga som vi gemensamt med parterna skall försöka klara ut.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
89
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
Anf. 48 EVA GOÉS (mp) replik:
Herr talman! Lars Svenssons historiebeskrivning verkar inte stämma över-
ens med min. Alla yrkade på avslag i första omgången i utskottet, eller hur?
Centerpartiet, vänsterpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet
kunde av olika skäl inte acceptera detta, och vi i miljöpartiet krävde en kon-
sekvensanalys. Jag vet inte om att vi har blivit tillfrågade flera gånger om hur
vi skall kunna förändra den här skolan i en annan riktning. Jag gråter inte
för det, men däremot skulle man kanske kunna hitta andra lösningar.
När det gäller frågan om praktik talade jag om praktiska inslag och prak-
tisk yrkesverksamhet på yrkesförberedande linjer. Okej, jag skall inte an-
vända ordet praktik. Det skall få heta arbetsförlagd utbildning. Det kräver
oerhört mycket av dem som tar emot eleverna att det verkligen skall vara
kvalitet. Vi har hela tiden understrukit att det skall vara kvalitet. När det
tredje året byggs ut krävs enorma insatser. Man räknar med att 40 000 elever
skall gynnas, och det läggs på detta. Jag har inte sagt att alla kommer att gå
just en sådan linje, men det är ungefär hälften, hälften i dag.
Vad är det för fel på den utbildningsform som vi föreslår och de möjlighe-
ter som vi pekar på? Varför kan man inte ta bort åldersgränsen? Är det inte
en felsyn att lägga in mer teori i kärnan på de yrkesinriktade linjernas pro-
gram? Borde de inte själva kunna få tänka och lägga ihop sitt eget program?
Anf. 49 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Om Lars Svensson tycker att jag använder uttrycken kun-
skap och färdigheter och förknippar dem med mig, tar jag det som ett be-
röm. Jag tycker nämligen att det är viktigt att den svenska skolan, både på
grundskole- och gymnasieskolestadierna, ger kunskaper och färdigheter till
alla. Motsatsen mellan teoretiska och yrkesinriktade utbildningar har inte vi
skapat. Den har propositionen skapat, eftersom man där ville förlänga de
yrkesinriktade linjerna på bekostnad av de teoretiska. Vi moderater hävdar
att alla skall få kunskaper och färdigheter. Propositionen liksom betänkan-
det talar inte om kunskaper och färdigheter, målen för utbildningen för gym-
nasieskolan och förkunskaper för högskolestudier och yrkesverksamhet.
Det är en av de stora bristerna med propositionen.
Det är inte det faktum att alla linjer blir treåriga som avgör vilka kunska-
per och färdigheter de studerande får - det är innehållet. De utvärderingar
som jag citerade förut visar att treåriga utbildningar för alla inte ger en bra
organisation. Eleverna är olika. De mål utbildningarna skall ha är också
olika. Därför måste både längden och innehållet anpassas till elevernas öns-
kemål och de mål som utbildningen skall nå. Däremot skall vi självfallet inte
skapa återvändsgränder. Det skall finnas rikliga möjligheter att kunna kom-
plettera för den som ändrar sig.
I det betänkande som nu ligger på våra bord och som vi skall besluta om,
finns inga bra möjligheter för ungdomar som i 15-16-årsåldern har svårt att
tänka sig en treårig gymnasieutbildning. Jag vet inte vilka erfarenheter Lars
Svensson har, men jag har undervisat elever i dessa åldersgrupper i många,
många år. Jag vet att när det gäller de elever som går ut årskurs 9 kan inte
alla tänka sig tre års studier till. De kan däremot tänka sig en tvåårig linje och
en specifik yrkesutbildning. Sedan kanske de ändrar sig och vill komplettera.
Sådana möjligheter skall vi skapa. Skall vi kunna skapa en utbildning där
alla elever får sina anlag och behov tillgodosedda måste utbildningarna
kunna variera både till längd och innehåll.
Anf. 50 CARL-JOHAN WILSON (fp) replik:
Värderade talman! Lars Svensson uppfattar det som om jag ville gardera
med kryss. Nej, vi har inte ändrat uppfattning. Det var det jag försökte be-
visa. I samma betänkande hade vi med exakt detsamma som vi har sagt i dag.
Läs, jag kan låna ut betänkandet.
Det var andra faktorer som gjorde att vi inte ville delta i arbetet med att
på denna korta tid försöka justera propositionen i den riktning som vi och
de som jobbar med frågorna vill. Vi tyckte inte att tiden räckte, och att man
hade för litet utvärderingsunderlag. Vi kan ta ÖGY-försöket som exempel.
Det är ännu inte färdigt. Just i dag slutar de sista som ingår i den första för-
söksperioden. Att bedöma det som har varit hittills och tro att man efter det
skall veta vad man vill med gymnasieskolan, är ungefär som att bedöma po-
tatisskörden efter blasten. Det är inte alls säkert att det ser ut så när det är
färdigutarbetat som man tycker att det verkar innan skörden är klar.
Anf. 51 LARS SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker nog att jag ändå bör läsa ytterligare något för
Carl-Johan Wilson. I reservationen från Kerstin Keen och Carl-Johan Wil-
son skriver ni att enligt utskottets uppfattning är en tvåårig yrkesutbildning
otillräcklig. När man vänder på bladet finner man att det sägs att mot denna
bakgrund anser utskottet att en ny yrkesutbildning av i huvudsak ÖGY-ut-
redningens modell skall inledas år 1989/90 i stället för år 1988. Jag kan inte
tolka det på annat sätt än att ni har ändrat uppfattning.
Eftersom vi gör alla utbildningar treåriga, Ann-Cathrine Haglund, ökar vi
möjligheterna för de elever som går på den treåriga utbildningen att få mera
kunskaper och färdigheter. Jag tror dock inte att man förmedlar ett enda
dugg av kunskaper och färdigheter genom att bara använda orden, som Ann-
Cathrine Haglund gör. Jag tror att man måste gå till handling.
De som väljer treårig yrkesförberedande utbildning kommer att få bättre
kunskaper än de som i dag går på en tvåårig. Vi förstärker de allmänna äm-
nena genom de ämnen som finns i kärnan. Ann-Cathrine Haglund har inte
sagt ett ord om detta och huruvida det är bra eller dåligt att man förmedlar
dessa kunskaper till eleverna. Det är således bara prat från Ann-Cathrine
Haglunds sida.
Ni vill sortera upp arbetsmarknaden. Vi vill däremot stärka den enskildes
ställning. Det gör man genom att ge honom bättre kunskaper och färdigheter
och genom att ge honom den utbildning som vi föreslår.
När man diskuterar kompetensen och säger att SAF har sagt att det kan
gälla två till fyra år, tycker jag att Ann-Cathrine Haglund skall försöka få
kontakt med de olika yrkesområdena och lyssna på vad som sägs inom Ar-
betsgivareföreningen. De sitter själva med i kursnämnderna som har utarbe-
tat de planer som man nu studerar efter enligt ÖGY-modellen. De arbetar
och är intresserade av att ingå i yrkesnämnderna för att kunna ge förslag till
timplaner och läroplaner för de nya treåriga linjerna. De ber att vi skall ge-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
91
|
Prot. 1990/91:126 5 juni 1991 |
nomföra en treårig gymnasieskola, så att bra människor söker anställning |
de krav som kommer att ställas i framtiden.
|
Gymnasieskolan |
Anf. 52 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s): Herr talman! Det har redan varit en lång debatt, och den har handlat om Till socialdemokratins grundläggande insikter hör att kunskap är makt. Det djupt demokratiska med kunskaper i det här perspektivet är att kun- Det är mot den här bakgrunden som socialdemokratin har genomfört sina Då hade vi också högern emot oss som sade: Det kan väl aldrig vara rimligt Ja, svarade vi, det är nödvändigt, eftersom vi tror att samhället utvecklas De som i andra sammanhang ofta talade om kunskaper, alltså de konser- |
|
92 |
Nu står vi inför ett annat stort steg i svensk skol- och utbildningspolitik, |
nämligen att åstadkomma en gymnasieskola för alla. I det arbetet handlar
det om att faktiskt se till att vi jämställer utbildningarna inom gymnasiesko-
lan med varandra och att vi tar bort de skillnader som vi har byggt in och
som är kvarlevor från gamla skolsystem. Om man går ut på en gymnasieskola
i dag ser man var yrkesskolan finns, man ser var det gamla läroverket lever
vidare, och man kan ibland också se rester av den gamla fackskolan. Dessa
skolformer finns där, och de lever. Vi har genom våra beslut faktiskt gjort
väldigt mycket för att befästa de skillnaderna genom att ge de olika skolfor-
merna olika förutsättningar för sitt arbete. Dagens proposition siktar till att
i den meningen jämställa utbildningarna, att de gamla skillnaderna faktiskt
undanröjs. Det är i det perspektivet förslaget skall ses.
Då möter vi naturligtvis återigen samma invändning som tidigare. Samma
grupper som förut opponerade sig mot grundskolans införande stiger nu upp
och säger: Inte kan det väl vara rimligt att de som är skoltrötta skall ha ytter-
ligare ett år av utbildning - låt dem slippa, vi begriper ändå bäst vad som
borde gälla för dem.
Det är samma argument, och det är samma grupper i samhället som fram-
för dem. Det är dock den skillnaden den här gången att det inte är högerpar-
tiet, som bekämpade grundskolan, som nu ensamt står för kampen mot gym-
nasieskolan. Det högerpartiet har nu fått sällskap med det svenska liberala
partiet, som har en annan tradition på skolpolitikens område än att motsätta
sig den breddning och den demokratisering som detta är ett uttryck för.
Herr talman! Om jag skall gå ifrån min disposition för ett ögonblick vill jag
säga att det egentligen är rätt avslöjande att höra Carl-Johan Wilson försöka
förklara vad han och Kerstin Keen menade för ett drygt år sedan när de re-
serverade sig till förmån för det förslag som nu ligger som proposition. Då
var det högsta folkpartistiska visdom, i dag är det någonting som man vänder
ryggen. Inte beror det på att Carl-Johan Wilson har kommit till en annan
insikt. Det beror på att Carl-Johan Wilson representerar ett parti som ingått
en ny politisk allians. Nu är folkpartiet moderata samlingspartiets stödparti
i skolfrågor, precis som i alla andra frågor här i kammaren. Då får man fak-
tiskt överge sin skolpolitik, och då hamnar man i den typen av besvärligheter
som Carl-Johan Wilson alldeles nyss gjorde. Vi känner för Carl-Johan Wil-
son, men vi känner inte särskilt starkt för folkpartiet i denna stund. Visst har
ert program rubriken ”Ny start för Sverige”, men det är också i skolpolitiken
en ny start för folkpartiet, en start som innebär en utveckling i rak motsatt
riktning mot det som ni tyckte var visdom och klokskap så sent som för ett
år sedan. Så går det, Carl-Johan Wilson, när man ger sig i lag med högern
på skolområdet.
Detta är den politiska bakgrunden och orsaken till att vi drivit reformver-
ket. Även om väldigt många har talat om propositionen, tycker jag nog att
jag skulle vilja ge min version av vad som står i denna proposition. Larz Jo-
hansson har utvecklat väldigt mycket av propositionens innehåll på ett som
vanligt mycket insiktsfullt sätt. Lars Svensson har fyllt på, och även Ylva Jo-
hansson har bidragit. Men jag ser i den här debatten för min del ett behov
av att klart markera vilka principer det är som har burit denna proposition
och som faktiskt i den allmänna debatten i så stor utsträckning har fått skym-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
93
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
94
mas av en diskussion om timplanerna för de två studieförberedande pro-
grammen.
Som jag ser gymnasiepropositionen finns där nio bärande grundprinciper.
Den första är att propositionen utgår från elevernas val. Det är elevernas
val som skall dimensionera den utbildning som ges i kommunen, och när ut-
bildningen väl är given den unge, skall eleven ha rätt att inom den utbild-
ningen lägga tyngdpunkten efter sitt intresse. Elevens ställning i skolans ar-
bete och elevens rätt till inflytande och insyn regleras också i fortsättningen
i skollagen och får en starkare rättslig ställning. Detta är viktigt, eftersom vi
har alldeles för många pojkar och flickor i dagens gymnasieskola som inte
har fått den utbildning de ville ha. Sedan förvånar vi oss över att de är skol-
trötta. Ann-Cathrine Haglund som har mött dem i katedern har inte förstått
att många av dem som är skoltrötta inte har fått den utbildning de faktiskt
ville ha. Vi säger till dessa 16-17-18-åringar: Håll till godo - det är det här
vi kan ge er.
Den attityden och den kvarlevan från det gamla sättet att planera och or-
ganisera gymnasieskolan kommer det icke att vara möjligt att hävda som
princip under 90-talet. Det är därför vi har slagit fast att det är elevvalet som
skall styra dimensionering och inriktning. Det var också därför som vi så sent
som för ett halvår sedan i den här kammaren faktiskt gav nya planeringsför-
utsättningar och införde nya statsbidragssystem, så att kommunerna skulle
klara av att svara upp mot den typen av elevönskemål. Så hänger reformar-
betet ihop.
Den första principen är alltså elevernas val. Den andra principen är att
gymnasieskolan i fortsättningen på ett helt annat sätt än i dag måste vara
lokalt förankrad. Det är naturligtvis så att under den uppbyggnadsfas vi haft
beträffande skolsystemet, så har det varit utomordentligt värdefullt att vi
haft en stark central reglering i systemet.
Men när väl kvantitetsbehovet är tillgodosett och skolsystemen är upp-
byggda, så handlar det om kvalitet, dvs. en ständigt pågående utveckling av
arbetssätt och arbetsinnehåll. Då måste vi faktiskt lita på att de som arbetar
inom verksamheten står för utvecklingsarbetet. Det finns inga statliga utred-
ningar i världen, brukar jag säga, som kommer att kunna hantera den saken,
det kan bara elever och lärare göra tillsammans.
Just för att möjliggöra en sådan ständigt pågående utveckling, jag tror det
var Ylva Johansson som var inne på ämnet, så har vi faktiskt, utöver steget
att medge kommunerna rätten att själva dimensionera sin gymnasieskola,
tagit greppet med konstruktion av timplanen så att en generös resurs av tim-
mar tilldelas kommunerna att disponera lokalt - detta för att få en profil på
gymnasieutbildningen med förankring i tradition, lärarkompetens och elev-
intresse.
Den andra stora möjligheten att lokalt påverka gymnasieskolan ligger i att
kommunerna får möjlighet att lokalt påverka läroplanen.
De här två principerna, elevval och ett starkt lokalt förankrat utvecklings-
arbete, ligger sedan till grund för det tredje bärande resonemanget, som in-
nebär att vi går mot den kursutformade gymnasieskolan.
Jag måste säga att jag blev förvånad när jag lyssnade på några av dem som
har invändningar att göra mot propositionen. Uppenbarligen har de inte
läst, och har de läst så har de inte förstått. Vilket som är värst, det vågar jag
inte ens gå in på, men tydligt är att några av debattörerna inte observerat att
vi i gymnasiepropositionen öppnar möjligheter just för den flexibilitet, vil-
ken utmärker den skola som faktiskt sätter ut ett kunskapsmål och samtidigt
medger att man plockar moduler eller kurser till en bas, för att på så sätt nå
kunskapsmålet. Jag påpekar att detta i normalfallet tar tre år i anspråk.
De här tre utgångspunkterna: elevval, lokalt förankrad utbildning samt
kursutformad gymnasieskola, är naturligtvis vad som så starkt har attraherat
arbetsmarknadens parter.
LO har som bekant varit en varm tillskyndare av reformen. TCO, som
alltid engagerat sig i skolfrågor, har ställt upp bakom förslaget och så även
Arbetsgivareföreningen. Normalt politiskt begåvade personer borde därför
förstå, att här är någonting som inte stämmer. När man hör Ann-Cathrine
Haglund dra i gång valårets våldsamma agitation och kalla det jag nu föreslår
för ett attentat, då skall hon veta att bakom mitt förslag står Arbetsgivareför-
eningen. Någonting stämmer inte, och vad är det som inte stämmer? Jo, det
är helt enkelt faktum att fru Haglunds kampanj inte ger en riktig beskrivning
av propositionens innehåll.
Arbetsgivareföreningen, LO, TCO och allt vad organisationerna heter tar
fasta på propositionens principer, vilka nu riksdagen snart kommer att ta
ställning till. Propositionens innehåll svarar för övrigt helt mot innehållet i
de riktlinjer som Sven-Åke Johansson och hans arbetsgrupp en gång i tiden
drog upp i den s.k. ÖGY-utredningen. Det är så det ser ut, och det är därför
nyssnämnda organisationer är med och stöder det här förslaget.
Jag har nu berört de tre första grundläggande principerna i propositionen:
elevvalet, den lokala utvecklingen samt kursutformningen.
Den fjärde grundläggande principen i propositionen ligger i den nya pro-
gramstruktur vi har lagt fram. Tidigare hade gymnasieskolan ett linjesystem,
innehållande påbyggnadskurser och en lång rad olika specialutbildningar -
närmare ca 550 olika utbildningsmöjligheter gavs eleverna i denna gymnasie-
skola.
Det förslag vi nu lagt kommer säkert att med nationella läroplaner som
grund resultera i ungefär ett femtiotal olika utbildningar med ingångar i 16
olika nationella utbildningsprogram.
Vi har använt mycket tid och lagt ned mycket arbete och haft många sam-
tal med en lång rad utbildningsintressenter för att hitta en lämplig avvägning
i programstrukturen. Uppenbarligen kommer riksdagen att godkänna denna
programstruktur med några smärre kompletteringar i de s.k. grenarna, vilka
ligger under resp, struktur.
Det är tre saker som vi har använt oss av som instrument när vi har gjort
strukturen. Vi har haft en utgångspunkt i en rimlig avvägning mellan vad
som skall vara privat och vad som skall vara offentlig produktion. Hur ser
de arbetsmarknaderna ut? Vi har gjort en avvägning mellan vad som skall
förbereda för varuproduktion och vad som skall förbereda för tjänstepro-
duktion, och vi har gjort en avvägning utifrån jämställdhetsmålet: pojkar
och flickor.
Ylva Johansson tog upp jämställdhetsfrågorna. Låt mig säga att program-
strukturen är ett uttryck för den vikt vi fäster vid att skolsystemet inte låser
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
95
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
pojkar och flickor i den här åldern i sådant som är traditionellt manligt eller
kvinnligt. I direktiven till läroplanskommittén har jag också tagit upp frå-
gorna omkring jämnställdhet och sagt att läroplanskommittén skall ta fram
de riktlinjer i dessa frågor som skall gälla för hela skolverksamhetens arbete,
från förskolan via grundskolan och gymnasieskolan upp till vuxenutbild-
ningen.
Den fjärde grundprincipen har varit programstrukturen.
Den femte har varit treårigheten. Jag skall inte gå in i den något märkliga
debatt som här har förts. Jag skall bara konstatera att treårigheten för min
del har baserats på två iakttagelser.
Den första gäller behovet av allmänbildning. Det är inget tvivel om att de
ungdomar som i dag går in i gymnasieskolan som vuxna kommer att leva i
ett samhälle som ställer krav på dem - som medborgare, som föräldrar, som
kulturellt aktiva - som är av sådant slag att deras bas i allmänbildning och
kunskaper ständigt kommer att kräva en tillväxt. Har man då i unga år inte
fått den allmänbildningen, står man sig slätt.
Eller rättare sagt: Vill man bygga in klyftor i ett samhälle, vill man bygga
in skillnader, skall man se till att man i dessa år skiljer dem som skall få kun-
skaperna - redskapen och instrumenten - från dem som skall förbli vid sin
läst och alltid vara det deras föräldrar eller de själva trodde att de skulle bli.
Friheten som individ kräver i detta kunskapssamhälle att man äger all-
mänbildningen. Det nya som jag har fört in i det sammanhanget är att vi i
vårt allmänbildningsideal saknar det naturvetenskapliga inslaget, och i alla
programmen i gymnasieskolan finns ett stort utrymme för naturvetenskap-
liga inslag, en koppling av det naturvetenskapliga till det samhällsvetenskap-
liga, för att man därigenom skall få en reell och rejäl möjlighet att ta upp de
stora överlevnadsfrågor som dessa ungdomar som vuxna kommer att vara
tvungna att handskas med. Det är så det är tänkt, och det är så det är presen-
terat.
Den andra iakttagelsen är att vi ser framför oss en utveckling i arbetslivet,
en utveckling som kräver alltmer av intellektuell kompetens kombinerad
med manuell. Vi ser framför oss också en utarmning av vissa arbeten. Det
är en hemsk syn att möta unga som har slitits ut i 30-årsåldern, därför att de
har försetts med arbetsuppgifter som varit så enahanda och så utslitande att
de inte fysiskt har räckt mer än ett tiotal år.
Vad utmärker de arbetena? De utmärks av ett oerhört ringa innehåll av
intellektuell stimulans eller utmaning. Skall man ställa krav på arbetets inne-
håll och arbetets utveckling är det nödvändigt att förse dem som skall ställa
de kraven med kunskaper som gör att de kan ta på sig svårare arbetsuppgif-
ter, mer kvalificerade, mer utvecklande. Annars riskerar vi en utveckling i
arbetslivet där en grupp människor får allt enklare, alltmer rutinartade, allt-
mer utslitande arbetsuppgifter och andra - de som har kunskaperna och som
har fått utbildningen - får alltmer utvecklande, allmer stimulerande, alltmer
fängslande arbetsuppgifter. Det är en annan klassklyfta, en annan dimen-
sion, som vi också måste ha klar för oss när vi pratar om utbildning och ut-
bildningslängd.
Dessa båda krav - kravet på allmänbildning och kravet på att utveckla ar-
betsplatser och arbeten som är värdiga för människor - leder båda i riktning
mot mer av allmänbildning och kunskap, och det förlänger utbildningarna.
Det är därför vi har hamnat där vi har hamnat.
Nästa princip som vi tagit fasta på i propositionen gäller resonemanget
omkring timplanen. Den debatten har reducerats till att handla om volymer,
nivåer. Men det kan vara angeläget att påpeka för kammarens ledamöter -
även för protokollets skull - att den timplan som vi alldeles strax kommer att
lägga fast icke är av samma slag som den som i dag gäller i gymnasieskolan.
Den timplan vi nu kommer att lägga fast är en timplan som garanterar ele-
verna en minsta mängd av lärarledd undervisning. Denna minsta mängd
skall de ha rätt att få, därutöver mer om man lokalt kan hitta lösningar för
detta. Det är timplanens konstruktion.
Den gamla timplanen var snarare ett uttryck för den lärarvolym som
gällde vid varje skola eller i varje kommun, och det hängde samman med
statsbidragssystemet, som vi nu har övergivit. Att byta perspektiv, att gå från
en timplan som garanterar ett tjänsteunderlag för den viktigaste personal-
gruppen till att i stället säga att det som är angeläget att reglera är den under-
visningsvolym som eleverna har rätt att få, är ett stort principiellt steg men
också ett riktigt steg om vi utgår från elevens intressen i sammanhanget. Det
är principen för timplanen, och den ligger fast.
Vi förde när det gällde timplanen också ett resonemang om att koppla loss
från 40-minutersperioderna och gå till klocktimmar. Det ligger fast.
Vi förde också ett resonemang om att inte fördela det här på årskurser
utan uttrycka det som en total volym över år, för att därigenom skapa en
maximal frihet att lokalt koncentrera eller tematisera, om man så vill. Det
ligger också fast.
Vi har skiljt oss från utskottet - det vill jag säga därför att det är viktigt
för mig - så till vida att jag lade fram ett förslag om en nivå på denna timplan
som var avsevärt lägre än den som utskottet nu har hamnat på, inte därför
att jag trodde att den skulle vara det normala ute i våra skolor, utan därför att
jag anser att man utifrån miniminivån rimligen bör kunna plocka sig uppåt,
beroende på den verklighet man möter. Den ser litet olika ut i Hjalmar
Lundbom-skolan i Kiruna och i exempelvis gymnasiet på Östermalm i
Stockholm - det är olika världar. Exakt hur man avväger undervisningen i
kontakten med den elevgruppen borde man ha ett lokalt professionellt ut-
rymme att bedöma. Det är, tror jag, icke en lösning som är 90-talsmässig att
en gång för alla låsa fast den fördelningen med ett och samma riksdagsbeslut,
lika för hela landet.
Men där har jag inte fått igenom min syn, utan där har utskottet hittat en
annan kompromiss. Det är en av politikens realiteter, och den får jag natur-
ligtvis acceptera. Men som replik till dem som pratar om den våldsamma
nedrustningen vill jag säga att i den gymnasieskola som jag presenterade låg
i statsbidraget en sådan resurs av pengar att det var möjligt att hantera ut-
bildningen på det här sättet. Jag är inte rädd för att gissa att vi säkert kommer
att hamna i en sådan lösning så småningom - också på skolans område kom-
mer alltmer av lokala krav att växa fram, också om att få ta ansvar för hur
undervisningstiden fördelas mellan ämnen, mellan årskurser och mellan
elevgrupper. Den utvecklingen tror jag kommer.
För timplanen gäller också att den naturligtvis skall avspegla en undervis-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
7 Riksdagens protokoll 1990191:126
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
ningsvolym som ger möjlighet för allmän behörighet. Det gäller också tan-
karna om flexibilitet och tankarna om att vi inte skall skapa återvändsgrän-
der i skolsystemet.
Med den här propositionen lägger vi också slutligen fast - det är den
sjunde principen - lagregleringen reellt av elevernas rätt att få sin gymnasie-
utbildning och kommunernas skyldighet att ge den. Det är i regleringspers-
pektivet naturligtvis av avgörande betydelse. Sett i ett perspektiv har det
flyttat fram positionerna högst väsentligt på det skolpolitiska området.
Vi utvecklar i propositionen också tankarna om kunskapscentra och säger
att det är rimligt att vi från samhällets sida organiserar vår utbildning på ett
sådant sätt att de människor som arbetar med skolan, arbetar med utbild-
ningen, samverkar lokalt, oavsett om det är vuxenutbildning eller gymnasie-
utbildning, kanske också högskoleutbildning och uppdragsutbildning. Sam-
verka, se till att ni utnyttjar resurserna på ett bättre sätt - det är, kanske
framför allt för de glesare befolkade delarna av landet, den möjlighet som
jag ser står till buds för att överallt i landet erbjuda en kvalitativt bra utbild-
ning som når också vuxna.
Kunskapscentra kommer vi från departementets sida att stimulera, och
det är en lång rad kommuner som redan ligger i startgroparna, som är på god
väg och som nu hör av sig för ett nationellt arbete omkring just den typen av
grepp. Det ligger också i propositionen, och det för den här utvecklingen
framåt.
Slutligen ligger i propositionen - vilket helt har förbigåtts i debatten - en
reglering också av vuxenutbildningen. Det slås klart och tydligt fast att vi här
nu har inriktningen, lagmässigt reglerad, att den som är kortutbildad skall
gå först, dvs. alltid har rätt att få en grundskoleutbildning eller motsvarande.
Därefter, när det behovet är tillgodosett, äger kommunen att fritt fördela
resurserna mellan andra grupper.
Vi överger etappresonemanget i vuxenutbildningens reglering och lägger
samman den grundläggande vuxenutbildningen - grundvux - med etapp 1
till en ny, grundläggande vuxenutbildning som motsvarar grundskolans kun-
skapsinnehåll.
Jag hoppas också att den utredning som Lennart Sandgren nu bedriver i
sommar skall resultera i lösningar som gör att de människor som nu saknar
grundskolekompetens och som så vill skall kunna skaffa sig den - få laglig
rätt till det kommunalt, men också få studiesocialt stöd till det, så att de inte
behöver sätta sig i skuld. Klarar vi den saken med den studiefinansiella ut-
redning som nu arbetar kommer vi också på det här området att väsentligt
ha flyttat fram positionerna. Också detta ligger i den proposition som vi nu
behandlar.
Sammanfattningsvis: Elevvalet, det lokala inflytandet, en ny program-
struktur, ett nytt sätt att se på timplaner, en ny vuxenutbildningsreglering
kopplad till starka mål för kunskapsutveckling, solidaritet och jämlikhet -
det är kunskapspropositionen i ett koncentrat.
Den kunskapspropositionen, ärade åhörare, vill folkpartiet riva upp. Wil-
son säger att socialdemokraterna, vänstern och centern tar risker med pro-
positionen. Vi har stöd av nästan alla sakkunniga ute i landet för dessa bä-
rande principer. I sak är jag inte på något sätt orolig. Riskerna, Wilson, tar
väl snarast det parti som traditionellt har varit anhängare av den här typen
av utbildningspolitisk utveckling och som nu i en ny allians har tvingats bort
från sin klassiska linje, ett parti som också varit känt för att vara radikalt i
utbildningsfrågor. Tala om risker! Tala om politiska risker! Där finns folk-
partiets dilemma i ett nötskal.
Vi har som sagt stöd från Arbetsgivareföreningen, LO och TCO. Det
största lärarförbundet har aktivt medverkat för att stötta propositionen.
Elevorganisationen har uttalat sig för de här greppen. Detsamma har Hem
och skola och Kommunförbundet gjort.
Låt mig sluta med att säga att all den oro som reses från fru Haglunds och
herr Wilsons sida att kommunernas ekonomi inte skulle tåla detta motsägs
av två saker.
Det första är att kommunerna är angelägna om att detta skall komma till
stånd. Nästa höst när vi får möjlighet att starta detta kommer, skulle jag tro,
många kommuner att vara mycket tidigt ute därför att de inser att det här är
en möjlighet för deras ungdomar och för den egna bygden. Det är mitt be-
stämda intryck också efter att ha träffat företrädare för landets kommuner
på Kommunförbundets olika konferenser landet över.
Det andra som motsäger att kommunerna inte skulle klara av detta är det
grepp som Wilsons och Haglunds moderpartier har tagit. De har gått ut och
sagt att de stora skattesänkningarnas tid nu skall komma. Det är naturligtvis
svårt att se sambandet med att de samtidigt i denna kammare oroar sig över
kommunal ekonomi. Antingen sysslar skolan med viktiga verksamheter - då
behöver vi en god kommunal ekonomi, och vi tvingas nog då att ta ut skatter
även i fortsättningen - eller så skall vi kraftigt sänka skatterna, som ni säger
i dokumentet Ny start för Sverige. Ni tävlar nu med Wachtmeister och Karls-
son om att ligga överst i den ligan. Det rör sig ibland om 40 miljarder. Vid
andra tillfällen rör det sig om 80 miljarder.
Men en sak vet vi: I de länder där man prövat den politiken - USA och
Storbritannien - har skolsystemen varit de stora förlorarna. Ett skolsystems
kvalitet handlar ytterst om lärartäthet, goda lokaler och bra böcker. Om man
sänker skatterna kommer man att bli tvungen att reducera antalet lärare,
försämra lokalunderhållet och ta bort böcker och hjälpmedel. Man kan
också låta dem som med sina sänkta skatter har råd att betala avgifter åt sina
barn få köpa sig en utbildning som är av högre klass och kvalitet.
Herr talman! Här finns de stora skiljelinjerna i svensk skol- och utbild-
ningspolitik. Det fälttåg mot denna proposition, som anförts av modera-
terna, saknar grund i verkligheten. Det understryks bäst - menar jag - av
att Arbetsgivareföreningen, arbetsmarknadens parter, Kommunförbundet,
elevorganisationer och Hem och Skola står bakom de bärande principer som
här har presenterats som propositionens.
Anf. 53 CARL-JOHAN WILSON (fp) replik:
Värderade talman! Det var, som alltid, intressant att lyssna på Göran Pers-
son. Jag skall kommentera några av de saker som han tog upp.
Göran Persson säger att folkpartiet nu finns med i kampen mot gymnasie-
skolan. Det tycker jag är en överdrift. Vi har inte uppfattat att vi befinner
oss i någon kamp mot gymnasieskolan. Man kan inte, tycker jag, göra den
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
99
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
100
tolkningen om man läser våra handlingar, något som jag inte tror att Göran
Persson har gjort så noga.
Hela hanteringen i riksdagen av detta ärende borde, Göran Persson, visa
att underlaget inte var tillräckligt bra. Vi känner också nu det ansvar för ut-
bildningens innehåll som folkpartiet liberalerna fick beröm av Göran Pers-
son för. Jag undrar om Göran Persson egentligen vänder sig emot någon av
de punkter som finns i den reservation till betänkandet som folkpartiet libe-
ralerna, och även moderata samlingspartiet, ligger bakom.
Vår bärande kritik är att man inte väntat in de kritiska synpunkter som nu
förts fram. Mycket av den kritik som t.ex. vi riktat mot förslaget hade man
kunnat klara av i ett resonemang under kanske ytterligare ett år. Jag ser
egentligen här inga problem.
Göran Persson nämnde någonting om mitt försvar för vår ståndpunkt när
det gäller treåriga yrkesutbildningar. Göran Persson nämnde detta om att
plocka bort moduler som i normalfallet skulle ta tre år. Jag frågar då: Varför
kan man då inte acceptera frivilligheten? Det var ju den kritiken som vi rik-
tade mot detta. I mitt inledningsanförande sade jag att Göran Persson säkert
kommer att säga att det kan bli precis så här. Men vår kritik gäller att de
elever som tröttnar innan de har gått tre år kommer att uppfatta det som ett
misslyckande. Det skulle man kunnat klara genom en ganska enkel föränd-
ring här i frivilligheten.
Göran Persson nämnde sedan någonting om varför man har treåriga ut-
bildningar för alla. Han talar om behovet av allmänbildning. Jag undrar då
om det bara gäller de utbildningar som i sin yrkesdel är tvååriga. Vi har häv-
dat att yrkesutbildningen skall vara så lång som det behövs. Det borde kunna
finnas yrkesutbildningar som tar tre år. Skall de som går dessa då inte få nå-
gon allmänbildning? Man kanske skall utöka någon yrkesutbildning till fyra
eller tre och ett halvt år - någon kan bli kortare. Skillnaden i vår principiella
inställning är inte heller här så stor. Det skulle man också kunna hantera.
Göran Persson säger att det i hans förslag fanns resurser för att kunna höja
nivån, vilket betänkandet från utbildningsutskottet ungefär nu visar. Om det
fanns med redan från början undrar jag varför vi då behövde 330 miljoner
för att nå dit.
Anf. 54 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Jag tyckte det var fantstiskt att höra statsrådet stå här och
berömma sig själv och påstå att han står för kunskap. Det gör ett statsråd
som har lagt fram en proposition som innebar en nedrustning av gymnasie-
skolan av aldrig skådat slag. Viktiga ämnen skärs ned med upp till 70%.
Statsrådet har också tvingats medge dessa nedskärningar. Det har också varit
en massiv opinion mot förslaget. Det gör ett statsråd som lägger fram en pro-
position om gymnasieskolan utan att diskutera förkunskaper för gymnasie-
skolan, högskolestudier eller yrkesverksamhet. I stället diskuterar han vilka
mål vi skall ha för gymnasieskolan, vad den skall vara till för och vad den
skall ge ungdomarna och Sverige. Det gör också ett statsråd som har fått en
proposition rejält slaktad.
Göran Persson säger att en av principerna är treårigheten på grund av be-
hovet av allmänbildning. Jag måste citera ur den rapport som jag inlednings-
vis citerade ur. I utvärderingen säger man: ”---eller är det faktiskt så att
utbildningen riktar sig till en annan elevkategori än den som traditionellt
sökt sig till tvååriga utbildningar tidigare?”
Genom treårigheten bygger statsrådet ju in den klyfta som han vill elimi-
nera. Det är klyftan mellan dem som vill och behöver ha en kortare utbild-
ning och dem som behöver ha en längre utbildning. De tvingas in i samma
ram eller samma mall. Det blir inte en bra utbildning eller en allmänbildning.
Statsrådet kallade det t.o.m. frihet och likformighet. Det går faktiskt inte
ihop. Det är kompetensen som skall vara avgörande. Det är målen för ut-
bildningen, det kommande yrket och de kommande studierna som skall vara
avgörande för innehållet i utbildningen och utbildningstidens längd.
Jag vill sedan beröra kostnaderna. Vad blir det för kostnader? Det är trots
allt inte klart. Utvärderingen av försöksverksamheten är inte klar. Den var
inte klar när propositionen skrevs, och den är inte klar nu. Vi kan inte säga
någonting om kostnaderna för försöksverksamheten. Det är omöjligt att
säga någonting om kostnaderna i framtiden. Men det är uppenbart att kost-
naderna blir långt större än vad som hittills officiellt angivits.
Anf. 55 EVA GOÉS (mp) replik:
Herr talman! Det finns faktiskt en del som jag skulle kunna instämma med
statsrådet i. Han hade - vad jag kan förstå - verkligen velat ha mer individu-
ella och lokala val. Där är vi överens. Men nu har ni låst er. Ni har bakbundit
händerna och stoppat detta. Ni har därmed också låst in den kreativitet som
man skulle ha kunnat släppa loss.
Vad är lika rätt och lika värde? Hur definierar men det? Och elevernas
val - är det inte de som har rätt att välja? Är det inte de som skall kunna
göra det bästa av sin situation tillsammans, naturligtvis, med handledare be-
stående av lärare och syo-konsulenter? Vi har krävt lagfäst rätt för varje elev
till individuellt program så att alla skall kunna få ett sådant. Vi vill öppna
möjligheterna: alla skall ha rätt till tre års utbildning och rätt till en viss
mängd utbildning under sin livstid. Vi kan inte förstå varför en åldersgräns
är uppställd. Jag läser innantill på s. 146 i propositionen:
”Mina förslag om kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter be-
träffande olika utbildningsformer förutsätter en entydig definition av vilken
innebörd begreppen ungdomar resp, vuxna har i detta sammanhang.
Den tidigare nämnda samverkansgruppen har behandlat frågan om gräns-
dragning mellan olika utbildningsformer och åldersgrupper. Samverkans-
gruppen förordar en 20-årsgräns mellan ungdomsutbildning och vuxenut-
bildning på gymnasial nivå. Jag ansluter mig till denna uppfattning. Ålders-
gränsen skall innebära att den som vill påbörja studier det andra kalender-
halvåret det år då han eller hon fyller 20 år eller senare skall göra det som
vuxenstuderande. ”
Om man nu vill öppna alla möjligheter, t.ex. möjligheten till samverkan
med olika skolor och möjligheten att kombinera olika kurser, varför sätter
man då upp en åldersgräns? Vad syftar den till? Kallas detta frihet?
Så till timplanerna. Ja, det är skillnad mellan Kiruna och Östermalm, vad
man gör och vad man plockar åt sig. Där är vi helt överens. Jag hade gärna
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
101
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
102
sett att man hade gått över till en mycket mer progressiv skola, som verkligen
hade öppnat dessa möjligheter.
Vi har sagt att vi vill att varje elev skall ha lagfäst rätt att välja ett indivi-
duellt program. Det står att eleverna skall få välja individuellt program.
Vi vill även ha ett modulsystem. Därför tror jag att man måste ha årskurs-
löshet. Vi vill att de nationella programmen successivt skall övergå till indivi-
duella program. Vi anser att internationaliseringen innebär att studier utom-
lands borde kunna tillgodoräknas. Obligatoriet kan avskaffas men treårig ut-
bildning skall vara en rättighet.
Vi har verkligen visat på många saker för att göra gymnasieskolan till en
framtidsinriktad och progressiv skolan, där kreativiteten släpps loss.
Anf. 56 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Eva Goés och jag talar tydligen förbi varandra. En ålders-
gräns när det gäller rätten till gymnasieutbildning är helt enkelt något som
man måste ha med i ett sådant här förslag, om man skall svara upp mot den
lagreglerade rätten. Det innebär en oerhört stor kostnad för samhället att
ikläda sig att lagreglera rätten till gymnasieutbildning för evigt också för
vuxna. Detta är bakgrunden. Det är en enkel och praktiskt synpunkt, som
kanske inte hör hemma i den värld som Eva Goés rör sig i.
Det är bra, Carl-Johan Wilson, om folkpartiet ställer upp på de bärande
principerna i detta förslag. Det är rimligen där som folkpartiet bör höra
hemma, om man ser på partiets historiska bakgrund. Ni har just nu hamnat
i dåligt sällskap. Det är ert bekymmer. När Carl-Johan Wilson säger att skill-
naden inte är så stor, tycker jag att han bör manifestera detta ytterligare i sin
nästa replik. Det är viktigt för det fortsatta arbetet att vi är tydliga när det
gäller vilken uppfattning vi har beträffande de principer som jag har redovi-
sat och som faktiskt bär upp propositionen. Om Carl-Johan Wilson och folk-
partiet står bakom det synsätt som jag har redovisat, så säg det! Om ni hukar
för angreppet, får ni nog finna er i att vi kommer att fortsätta att jaga er i
skolpolitiken så länge ni har bestämt er för att slå följe med era kamrater i
moderata samlingspartiet. Carl-Johan Wilson har rätt till en replik till. Ut-
nyttja den till att klara ut er position.
Ann-Cathrine Haglund är en upprörd person. Under de snart åtta år som
jag i olika sammanhang har fått vistas i denna kammare har jag hört fru Hag-
lund vid några tillfällen, alltid med samma mycket uppskruvade tonläge,
med samma aggressivitet och med samma totala utdömande av det svenska
skolsystemet. Det är märkligt att man från moderata samlingspartiets sida
har bestämt sig för att använda svartmålning såsom metod. Om vi jämför
den svenska skolan med vilket annat lands skola som helst, hävdar vi oss
utomordentligt väl. Det vore konstigt annars, eftersom vi jämte Danmark är
det land i världen som satsar mest resurser på vår ungdomsskola. Trots detta
kostar fru Haglund på sig ett tonläge, som antyder att vi snarast skulle be-
finna oss i en katastrofsituation. Det tillhör tyvärr högerns missgrepp och det
som i dag i svensk politik så ofta ses som er svartmålning av Sverige.
Skolpolitiskt begick fru Haglund en mycket viktig markering för debatten
i sitt förra inlägg. Hon sade att man skall ha den utbildning som ens yrke
kräver. Det var andra gången som hon sade detta i debatten. Vi hävdar att
utbildningen inte är till bara för yrket utan för hela vuxenlivet, för medbor-
garskapet, för familjelivet och för kulturella aktiviteter. Allt som kräver kun-
skap och insikter skall faktiskt gymnasieskolan förbereda för. Men för hö-
gern är gymnasieskolan någonting som förbreder för yrket. Bliv vid din läst,
är stridsropet från den kanten, samtidigt som man gärna understryker att
den andra halvan av gymnasieskolan skall ge möjligheter som öppnar värl-
den för ungdomarna. För dem skall det ges språkkunskaper. För dem skall
det ges allmänna kunskaper, som gör att Europa är någonting som tillhör
deras framtid och deras vardag. Men för dessa ungdomar fru Haglund är det
yrket och yrket enbart som skall avgöra vad kunskaperna skall handla om.
Se där den skiljande linjen i synen på gymnasieskolans uppgift att förmedla
kunskap till hela åldersgruppen.
Om man ser på ett sådant län som Stockholms län, finner man att de stu-
dieförberedande linjerna i stor utsträckning är representerade norr om sta-
den i de områden som har en hög nivå på inkomster och utbildningsbak-
grund. De yrkesförberedande linjerna är representerade söder om staden
i områden med låg nivå på inkomster och utbildningsbakgrund. Sådana är
fortfarande skillnaderna i vårt samhälle. Det är naturligtvis i mitt intresse att
medverka till en politik, som utjämnar dessa skillnader. Också de pojkar och
flickor som växer upp söder om denna vackra stad skall kunna ha en rimlig
chans att gå in i ett vuxenliv, där alla möjligheter står dem till buds. Det är
detta som det handlar och som vi faktiskt diskuterar. Tydligare än fru Hag-
lund nu uttryckte det tror jag inte att man kan uttrycka sin syn på den halva
av gymnasieskolan som vi faktiskt diskuterar som mest intensivt just nu,
nämligen yrkesorienterade utbildningar.
När det gäller treårigheten används de skoltrötta såsom argument. Man
säger att redan två år är en för lång tid. Larz Johansson sade att eleverna inte
är skoltrötta när de kommer till skolan. Det är ett ansvar som vi gemensamt
får ta. Det är en riktig iakttagelse och ett principiellt synsätt. Jag vill också
lägga till följande: De skoltrötta får aldrig vara de som anger ambitionsnivån
i ett skolsystem. Skulle de skoltrötta, fru Haglund, vara de som talar om hur
långa utbildningarna skulle vara, skulle också en tvåårig utbildning vara all-
deles för lång, enligt deras uppfattning. Av någon anledning antar fru Hag-
lund och hennes vapendragare att de skoltrötta uteslutande finns bland dem
som har valt en yrkesinriktad utbildning. Därför skulle de icke få en längre
utbildning. Debatten handlar likaså om detta, precis som den handlar om
hur synen på hela vuxenlivets krav avspeglar sig i en utbildning.
Herr talman! Jag tror att vi också skall erinra om att FN har gått igenom
och tittat på vilka länder som har den högsta graden av frihet och att vårt
land har en tätposition. En bidragande orsak till detta är att vi envetet och
framgångsrikt har hållit fast vid principen att alla har rätt att vara med i ut-
bildningsverksamheten. Alla har rätt att få del av kunskaperna. Då skapar
man också goda förutsättningar på arbetsmarknaden, man skapar ett brett
folkligt engagemang i de demokratiska organen. Därav följer att Sverige pla-
cerar sig i topp, tillsammans med några av våra nordiska grannländer. Det är
smickrande när FN gör den typen av bedömning av vår nation, och indirekt
faktiskt en bedömning av vårt skolsystem. Att detta dessutom låter sig väl
förenas och kombineras med att vi har en ekonomisk standard som ger ut-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
103
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
104
rymme även åt det som Lars Svensson strök under, dvs. om vi skall få till
stånd en god materiell utveckling, krävs perspektivet: Goda kunskaper, inte
åt några, utan åt alla. Den svenska välfärdspolitiken, den svenska skolpoliti-
ken är granskad internationellt. Den är vägd och befunnen hålla måttet så
till den grad att FN i en oberoende jämförelse sätter oss i en internationell
särställning. Det är ett gott betyg. Det är också det som den här diskussionen
handlar om.
Anf. 57 CARL-JOHAN WILSON (fp) replik:
Värderade talman! Göran Persson ondgör sig litet grand över det sällskap
som vi har. För det mesta har jag trott att det avgörande är vad sällskapet
innebär. Läser man resultaten av besluten i den här kammaren, finner man
att Göran Perssons parti haft sällskap med alla tänkbara, i olika konstellatio-
ner samt en och en. Det avgörande trodde jag då inte var vem sällskapet var,
utan vad innehållet var. Om man ser på de projekt som Göran Persson eller
hans företrädare har genomfört - lärarutbildningen, kommunaliseringen av
lärartjänster och den föreslagna gymnasieskolan - är sällskapet här vänster-
partiet och till viss del centerpartiet. Jag har inte tänkt kritisera vare sig dem
eller Göran Persson för sällskapet. Det är innehållet som jag tycker är intres-
sant.
Vilka principer ställer folkpartiet liberalerna upp på, frågas det. Vi har
fått mycket beröm för vår politik. Jag tror att Göran Persson kan känna sig
ganska hoppfull då det gäller vår förmåga att stå fast vid de principer som
har hävdats tidigare av folkpartiet liberalerna. I den reservation som vi nu i
sällskap har skrivit under talar vi om kvalitetssatsningar i undervisningen,
om större valfrihet för eleverna, om satsning på språk, om specialgymnasi-
ernas möjligheter och om förbättrad yrkesinriktad utbildning. Där har vi re-
dovisat vilka principer vi är beredda att arbeta för. I de fall där de stämmer
överens med Göran Perssons principer, kan han räkna med att det finns
mycket att hämta även i våra papper. Folkpartiet liberalerna har i många år
talat om en förbättrad yrkesutbildning. Vi har klart redovisat detta tidigare
i dag. Det finns ingen anledning att ägna mer tid åt det.
Välkommen, Göran Persson, att läsa det vi har skrivit i reservationen, in-
nan Göran Persson avgör om det är sällskapet eller innehållet som är avgö-
rande för kvaliteten.
Anf. 58 EVA GOÉS (mp) replik:
Herr talman! Säg nu rent ut, Göran Persson, vad det är för skillnad mellan
att lagreglera treårig utbildning på gymnasiet så att den blir obligatorisk och
att ge människor rätt till tre års gymnasieutbildning under deras liv. Handlar
det om studiemedel? Handlar det om att man får mindre när man är under
20 år och mer när man är över 20 år? Vad är det egentligen för skillnad?
Frågan är om man vill studera på gymnasiet som 19-åring eller som 39-åring.
Egentligen borde det inte vara någon skillnad, inte om Göran Persson vet
att vi i miljöpartiet tycker att komvux är en bra modell att utgå ifrån, vilket
vi hela tiden har hävdat.
Jag är ense med Göran Persson och Lars Svensson om att stärka den en-
skildes ställning. Det är det vi vill. Jag tror att ungdomar många gånger be-
höver mogna. De behöver få ta det litet lugnt och studera i sin egen takt. Det
är många i min närmiljö som har upplevt att de inte har klarat den tidigare
realskolan. De har väntat några år, kommit tillbaka och kunnat klara den
galant. Inlärning handlar inte bara om att läraren skall stå och lära ut någon-
ting, det handlar också om att man är mogen att ta emot. Det är därför vi
tycker att det är så oerhört viktigt med förkunskaperna. Efter det att man
har genomgått en kurs och fått godkänt på den - eller vad den betygsbered-
ning som pågår kommer fram till att det skall bli - fortsätter man på nästa
steg och bygger upp sin kunskap. Jag tycker faktiskt att det skulle gå att ge-
nomföra detta utan att ha åldersgränser. Olika typer av skolor skall kunna
samverka.
Anf. 59 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Det finns två personer i utbildningsdebatten som man på för-
hand vet vad de skall säga och en av dem är skolministern. Nu känner jag
igen skolministern på riktigt, för nu börjar skolministern tala om mig som
upprörd och aggressiv. Han varnar folkpartiet för högern och säger att folk-
partiet har kommit i dåligt sällskap. Det är rätt tröttsamt att höra på detta.
Jag tror att Göran Persson är glad bara han får sällskap, oavsett av vem han
får sällskap.
Skolministern talar om att vi satsar mycket på skolan. Det gör vi. Av jäm-
förbara länder satsar vi mest på skolan. Men prestationerna i den svenska
skolan motsvarar inte det som vi lägger ned på den. Vi har även i övrigt sär-
skilda förutsättningar i vårt land för att ha en skola som är på topp. Men
vi är inte där. Vi moderater syftar till att skolan i Sverige skall tillbaka till
världstoppen.
Sedan säger Göran Persson att jag sagt att utbildningen skall vara vad yr-
ket kräver. Utbildningen skall vara vad yrket och individen kräver. Det är
klart att yrket och individen kräver att det skall finnas allmänna ämnen. Men
de utbildningar som finns i dag i försöksverksamheter och som beskrivs i ut-
värderingar är utbildningar som går på tomgång. Innehållet är tunt och det,
skolministern, gagnar ingen.
Skoltrötthet har aldrig varit vår norm. Skoltrötthet blir resultatet om man
har en skola som går på tomgång, om man har en organisation som gör att
eleverna inte får vad de behöver ha. Om ungdomar skall få en utbildning
som är den bästa för var och en, en utbildning som utvecklar var och en på
allra bästa sätt, vare sig det är högskolestudier eller yrkesverksamhet, måste
utbildningen kunna anpassas efter var och en. Utbildningarna måste vara av
olika slag, de måste vara flexibla och ha ett innehåll och en längd som ger
varje individ det som varje individ behöver. Därför motsätter vi oss treårig-
heten för alla.
Anf. 60 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Därför motsätter vi oss treårigheten för alla. Så avslutade
fru Haglund sitt föregående inlägg. Hon kunde ha lagt till följande ord: för
alla som har valt en yrkesinriktad utbildning. För övriga elever har det ju
aldrig varit fråga om något i frågasättande. Det är däri som den skillnad av
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
105
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
106
social karaktär ligger som jag har pekat på och som debatten faktiskt har
handlat om.
Ann-Cathrine Haglund säger att hon känner igen mig. Det finns tydligen
ytterligare en person som hon känner igen i den svenska skoldebatten. Vi
kan gissa vem det är. Men det skall vi inte närmare gå in på.
Fru Haglund har en tendens att beskriva den svenska skolan som ett miss-
lyckande. Jag anser att det är ett angrepp på våra lärare. Men vi i Sverige
har en större lärartäthet i vår skola än som är fallet i något annat jämförbart
land. Jag tycker att lärarna gör ett bra jobb och att de uppnår goda resultat.
Detta bekräftas också av internationella jämförelser. Vi i Sverige skiljer inte
ut oss särskilt mycket vad gäller det toppresterande eleverna. Där är det
ungefär lika i land efter land. Men vad vi i Sverige, utöver att vi hävdar oss
i den här gruppen, lyckas bra med är att vi också får med de elever som lig-
ger, som det heter i den undre kvartilen. Också de pojkarna och flickorna
kommer med i vårt skolsystem och det är en oerhört stor vinst för dessa indi-
vider. Det är också en vinst för samhället, och det är säkert det som gör att
FN betraktar Sverige som världens friaste land. Vi i Sverige låter nämligen
alla vara med, inte bara några. Däri ligger ytterligare en av de stora ideolo-
giska skillnaderna mellan mig och Ann-Cathrine Haglund.
Sedan måste jag säga att jag nu noterar en liten glidning i debatten. Plöts-
ligt kan man tydligen mycket väl tänka sig en eller annan treårig utbildning.
Carl-Johan Wilson börjar också inta en motsvarande attityd. Däremot
tycker jag att Larz Johansson på ett utomordentligt bra sätt har beskrivit
bakgrunden. Jag behöver inte gå in ytterligare på den saken. Men den poli-
tiska kampanjen mot det här förslaget, vilken i vissa delar har gett proposi-
tionen groteska former, får Ann-Cathrine Haglund och hennes parti ta an-
svaret för.
När det är valår siktar man naturligtvis in sig på lärarna som en marginal-
väljargrupp, och det kan jag förstå. Men jag tror att lärarna gör mycket klokt
i att studera hur moderaterna agerar i den här frågan. Här har man ju trum-
petat ut att reformer skall rivas upp och att saker och ting skall återställas.
Vidare är det uppenbart att man för att åstadkomma detta skall ta hjälp
av folkpartiet, som - om vi skall ta tro Carl-Johan Wilson - inte riktigt har
den ambitionen. Så blir det, fru Haglund, när populismen vägleder politi-
ken. Det finns inget parti i den här kammaren som så kraftfullt satsar på att
fånga tillfälliga opinioner som just moderata samlingspartiet. Moderaterna
har ju en partiledare som under våren, med Arbetsgivareföreningens stöd,
har kallat det förslag som vi snart kommer att ställa oss bakom för ett hot
mot nationens framtid. Vidare har moderaterna en partisekreterare som har
satt av tid för att bedriva en kampanj mot detta förslag. Men i gårdagens
stora partiledarduell gick moderaternas partiordförande förbi detta i vad
som snarast kan betecknas som en bisats. De lärare som har sett uppladd-
ningen och som har iakttagit hur ni har agerat har nog anledning att ställa
frågan: Om hotet mot nationens framtid kan reduceras på ett sådant sätt i
debatten, vad var då ordkaskaderna värda?
Kanske erinrar de sig, fru Haglund, hur ni skötte kommunaliseringsdebat-
ten. Då mötte jag faktiskt också här i talarstolen företrädare för moderater-
nas partiledning som bestämt hävdade att det var ett övergrepp, ja, näst intill
ett våldsdåd, riktat mot skolan. Det var i december 1989. Men någon månad
senare, i januari 1990, gick man helt förbi hela frågan i sin partimotion. Då
var frågan inte längre aktuell.
Så driver man politiken om det är en tillfällig opinion, alltså om det är
populismen, som är utgångspunkten. Särskilt tydligt är detta när det gäller
moderata samlingspartiet, och särskilt tydligt blir det ett år som är valår.
Fingret finns där, fru Haglund! Det finns i luften och det är fruktansvärt
blött!
Sedan kan man nog fundera över vilket resultat det här får för fru Hag-
lunds insats som oppositionsledare i utbildningsutskottet. Nu har det ju räm-
nat på gymnasiefronten, delvis också gentemot folkpartiet - det är uppen-
bart. Alldeles strax skall vi diskutera förskolefrågor och andra skolfrågor.
Då går fru Haglunds trupper fram på minst tre olika fronter, och var och en
har sin linje.
Vidare skall vi diskutera folkbildningsfrågor. Också där råder djup splitt-
ring. Möjligen beror detta tillkortakommande från fru Haglunds sida på att
man så ohämmat har satsat på att odla detta med missnöje. Då får man en
reaktion från de partier som har en gedignare folklig förankring än vad mo-
derata samlingspartiet representerar. Det är facit beträffande de insatser
som fru Haglund har gjort under den här treårsperioden för att hävda de
borgerliga uppfattningarna i skolfrågor. Att sedan tro att det skulle duga som
ett slags regeringsunderlag eller regeringsalternativ är detsamma som att
bedra sig själv. Naturligtvis är det att lura in den svenska skolan i ett läge där
all styrning är fullständigt omöjlig.
Talmannen anmälde att Ann-Cathrine Haglund anhållit att till protokollet
få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 61 ULF MELIN (m):
Herr talman! Med anledning av den aktuella propositionen, som har titeln
Växa med kunskaper, har vi att behandla frågor som rör gymnasieskolan och
vuxenutbildningen. Jag tänker här ta upp en del av de frågor som rör vuxen-
utbildningen, som ju inte har debatterats särskilt mycket här. I och för sig
kan jag förstå det. Det är ju gymnasieskolan och det förslag som regeringen
har lagt fram som, med rätta, har vållat debatt. Jag kan därför inte låta bli
att inledningsvis göra några kommentarer om gymnasieskolan.
Vi har här hört statsrådet Göran Persson - han har nu lämnat kammaren,
precis som han brukar göra - mycket vältaligt beröra sin skolpolitik. Göran
Persson är verkligen mycket vältalig. Jag har också i många andra samman-
hang haft tillfälle att lyssna på honom, framför allt vid de träffar som har
varit med representanter för länsskolnämnder, fortbildningsnämnder och
skolöverstyrelsen. Vid ett antal tillfällen har han utvecklat sin syn på den
framtida gymnasieskolan. Jag tycker att det vid dessa tillfällen har varit
ganska intressant att ta del av hans synpunkter. Det har varit tilltalande att
göra det. Många av de saker som då har tagits upp är sådant som vi modera-
ter många gånger har framfört. Det handlar t.ex. om att vi måste ta till vara
elevernas möjligheter till valfrihet, tillval osv. på ett mycket bättre sätt än
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
107
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenut b ildningen
108
som hittills har skett. Framför allt gäller det gymnasieskolan. Det tycker vi
också är riktigt.
Ett av felen, framför allt när det gäller de teoretiska linjerna i dagens gym-
nasieskola, är enligt min mening helt enkelt att utsikterna att göra tillval, när
man har valt en linje, är nästan lika med noll. Gör man ett tillval, får man
inte ytterligare en chans. Jag tycker att det på de teoretiska linjerna i framti-
dens gymnasieskola, även efter dagens beslut, skall finnas ett antal basäm-
nen. Kalla dem gärna för kärnämnen. Men dessutom måste det finnas bättre
möjligheter till tillval.
Utifrån det resonemang som statsrådet vid ett antal tillfällen har fört och
som jag har kunnat lyssna till är det ganska förvånande att regeringen har
lagt fram ett förslag som faktiskt innebär en rejäl nedskärning.
Visserligen talar man om växande kunskaper i propositionen, om att man
skall öka tillvalsmöjligheterna rejält för eleverna. Men konstruktionen, herr
talman, är en stor bluff. Den bygger ju på att de elever som har gått på den
studieförberedande linjen skall få betala treårigheten för de yrkesinriktade
utbildningarna. Det är detta som är det stora felet, som innebär den stora
nedskärningen. Det var inte bara oppositionspartierna som reagerade kraft-
fullt mot detta. Också många elever, lärare, föräldrar och organisationer har
reagerat mycket kraftigt mot detta. Det är inte så konstigt och inte svårt att
förstå.
En sak som inte har framkommit under debatten, som i och för sig har
varit mycket intressant, det är den uppgörelse som har träffats mellan center-
partiet, vänsterpartiet och socialdemokraterna om att man skall tillföra tim-
mar på de teoretiska linjerna, innebärande en kostnad av 330 milj.kr. Jag
hörde vid någon intervju med statsrådet Göran Persson att han sade att den
här tillförseln av 330 miljoner kommer kommunerna att få betala. Jag skulle
vara mycket intresserad av att få veta vem som skall betala detta. Hur kom-
mer förslaget att finansieras? Det kan jag inte finna i utskottets betänkande.
Man talar om att dessa 330 miljoner skall återföras till skolan. Men vem får
betala det hela?
Förutom den här reformen kommer man också att ställa rationaliserings-
krav på kommunerna, en besparing på, om jag inte minns fel, 617 miljoner
per år under 4 år. Risken är uppenbar att det blir kommunerna som får be-
tala detta.
I debatten i eftermiddags har det talats väldigt mycket om de skoltrötta
eleverna. Man nästan förutsätter att de som är skoltrötta väljer de tvååriga
utbildningarna. Det kan delvis vara sant, men det finns också skoltrötta ele-
ver som går de treåriga utbildningslinjerna. Jag tycker att vi själva under de-
batten har sänkt statusen för de tvååriga utbildningarna när vi nästan förut-
satt att det bara är skoltrötta elever som går dessa utbildningar. Så är inga-
lunda fallet. Jag har själv varit ordförande i en intagningsnämnd i en kom-
mun. Det visade sig att det krävdes väldigt höga medeltal för att komma in
på en del av de yrkesinriktade linjerna. Det viktiga, tycker jag, är att se till
att yrkesutbildningen motsvarar de krav som yrket ställer. Det måste vara
den riktiga utgångspunkten. Om sedan utbildningen är två, tre eller fyra år
är egentligen inte det väsentliga. Jag tycker alltså att man går en felaktig väg
när man gör alla utbildningar treåriga. Det har inte alls att göra med statu-
sen. Om vi ser till att yrkesutbildningen har en bra struktur och ett bra inne-
håll höjer vi därmed också statusen.
När det då gäller vuxenutbildningen, som inte har debatterats särskilt
mycket här i dag, föreslår regeringen i propositionen att man skall lägga ner
statens skola för vuxna i Norrköping och Härnösand. Man har valt den om-
vända vägen att först lägga ner och sedan utreda. Det var massiva protester
från både oppositionen och framför allt de elever som har valt den här utbild-
ningsformen. I utbildningsutskottet har vi avstyrkt denna del av propositio-
nen, vilket jag tycker är bra. Många av de brev som jag har fått har på ett
bra sätt visat att den här utbildningen är väl fungerande för en del och i vissa
fall också det enda alternativet, exempelvis för sådana som har arbetstider
som gör att de inte kan delta i en utbildning på regelbundna tider.
Då det sedan gäller samverkan mellan olika utbildningsanordnare tycker
vi att utskottsmajoriteten varit litet väl passiv. Man har nöjt sig med att uttala
att ”samverkan bör eftersträvas mellan olika utbildningsanordnare, utbild-
ningsformer och mellan olika kommuner och landstingskommuner för att
förbättra tillgängligheten i utbildningen och öka kvaliteten i den. Det är en-
ligt föredragande statsrådet angeläget att en samordning av tillgängliga re-
surserna sker.”
Vi moderater anser att man i det här fallet skall gå ett steg längre, eftersom
det i många fall är vattentäta skott mellan de olika utbildningsanordnarna
på vuxenutbildningsområdet. Det borde finnas stora möjligheter att utnyttja
resurserna effektivare. Man kan samordna vissa utbildningar och därmed
skapa utrymme för ett ökat antal utbildningsplatser eller nya utbildningar.
För att kunna genomföra detta är det nödvändigt att vi ser över gränsdrag-
ningen, rollfördelningen och möjligheterna till samordning mellan de olika
anordnarna av vuxenutbildning. Detta är särskilt viktigt i dessa dagar när vi
ser att en allt större del av våra ungdomar blir arbetslösa. Många av de ung-
domar som är arbetslösa skulle med en bättre utbildning bli mera attraktiva
på arbetsmarknaden.
Herr talman! Jag vill avsluta med att något kommentera reservation 19
som handlar om rätt till ledighet för grundläggande svenskundervisning för
invandrare och semesterlön under en sådan ledighet.
Förra året fick vi en skrivelse från Svenska arbetsgivareföreningen. Då be-
handlade vi i utskottet proposition 27 om reformerad svenskundervisning för
vuxna invandrare. Där påpekade svenska arbetsgivareföreningen på det
orimliga att när man anställt invandrare som är berättigade till svenskunder-
visning fick man också betala semesterersättning för dessa. Det visade sig att
det var svårt att få ut invandrare i arbetslivet innan de fått svenskundervis-
ning. Vi från riksdagens sida har tyckt att det är mycket viktigt att man kan
kombinera utbildning och arbete.
Nåväl, man sade från utbildningsdepartementet att ärendet skulle skickas
vidare till den utredning om semesterlagen som skulle tillsättas. Detta
skedde alltså förra våren. Det är med viss förvåning man tar del av att denna
utredning tillsattes först i februari i år och skall komma med ett delbetän-
kande först i juli. Vad som kommer att hända med semesterersättningen för
dem som har rätt till SFI vet vi inte. Vi moderater har i alla fall reserverat
oss och tycker att vi bör kunna bryta upp den här delen och fatta ett beslut
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
109
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
110
nu om att man inte skall behöva betala semesterersättning i sådana fall. Där-
för, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 19.
Anf. 62 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Om Ulf Melin hade besvärat sig med att läsa utskottets be-
tänkande, skulle han inte behöva ställa onödiga frågor i kammaren. Det står
klart i hemställan under mom. 3: ”---vad utskottet anfört om ett tillskott
av 330 milj.kr. till anslaget Bidrag till driften av det kommunala offentliga
skolväsendet fr.o.m. budgetåret 1992/93”.
Det är det sektorsbidrag till skolan som staten betalar.
Anf. 63 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Larz Johansson har alldeles rätt i att dessa 330 milj, avser
sektorsbidrag. Men man talar inte om hur det skall finansieras. Det är därför
jag ställde frågan. Hade Larz Johansson lyssnat på vad jag sade, hade han
också hört hur jag ställde frågan. Jag har hört i en intervju med skolminister
Göran Persson att han har sagt att det är kommunerna som kommer att få
betala. Det är möjligt att Larz Johansson sitter inne med uppgifter som vi
inte känner till. Det är bra då om han talar om att det inte är kommunerna
som skall få betala. Det vore intressant att få upplysning om varifrån dessa
330 milj.kr. skall tas.
Anf. 64 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Sektorsbidraget till skolan finansieras via statsbudgeten.
Anf. 65 EVERT SVENSSON (s):
Herr talman! Som nästan alltid är det ont om tid här i kammaren, så jag
lägger mitt manuskript åt sidan.
Jag har begärt ordet för att uttrycka min glädje över att religionsämnet har
garanterats ett visst timantal på alla linjer. Jag gör mig till tolk för många här
i landet som känner glädje över detta.
Som Broderskapsrörelsens ordförande har jag tidigare arbetat för att reli-
gionsämnet skall finnas i skolan. Det är viktigt med den kunskapen. Vi anser
att det har gått bra med timantal och läroplan, men det har varit besvärligare
i framför allt grundskolan med lärarnas hantering av ämnet.
Vi anser att det är viktigt med kunskap i religion för att man skall kunna
förstå omvärlden, inte bara Sverige utan även världen i övrigt. Jag behöver
bara nämna Centralamerika, Polen och andra oroshärdar där religionen spe-
lar en roll.
Det är viktigt med kunskap, för annars kan man missförstå det som hän-
der. Det är också viktigt med kunskap för att motverka fördomar och för att
förstå vad som händer i världen.
Nu gäller det att fylla dessa timmar med ett bra innehåll. Det är vad som
återstår och vad som är viktigast.
Herr talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till hemställan i utbildningsut-
skottets betänkande nr 16.
Herr talman! Eftersom detta säkert är mitt sista anförande i denna riksdag
vill jag tacka för mig och för att jag, som alla andra här i riksdagen, ha fått
använda landets främsta talarstol, inte bara den främsta utan också den vikti-
gaste talarstolen. Tack, herr talman.
(Applåder)
Anf. 66 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Statsrådet Persson har behagat avvika från plenisalen. Jag
vill ändå säga några saker, som nu bara kan tas till protokollet.
Jag är tyvärr inte förvånad, men jag är ganska upprörd över statsrådet
Perssons sätt att uttrycka sig och hans argumentationskonst - om man nu
skall kalla det för konst - i denna kammare. Jag blir speciellt upprörd när
han i en slutreplik kommer med tillvitelser till motståndare som inte har nå-
gon chans att gå i svaromål. Det är sådant som alstrar förakt för politiken.
Herr Persson har inte haft någon stor dag i dag.
När det gäller själva sakfrågan har vi moderater och folkpartister hela ti-
den talat om den uniformitet som präglar det förslag som har lagts fram. Var-
för just en treårig utbildning? Det kanske behövs en två-, tre-, fyra- eller
femårig utbildning i de olika sammanhangen.
Jag hinner inte breda ut mig nu, men något skulle ha sagts om förkun-
skapskraven. Vilka förkunskapskrav har högskolan och universiteten rätt att
ställa framdeles? Vi vet inte i vilken utsträckning man kan leva upp till de
krav som är nödvändiga för att vi skall kunna hävda oss särskilt i den interna-
tionella konkurrensen.
Till sist: Ett rätt fantastiskt beslut skall nu fattas av riksdagen. Vi vet att
en utredning skall se efter i vilken utsträckning som distansundervisningen
kan behöva en särskild organisation. Vi vet inte om det behövs en särskild
organisation eller inte, men en sak vet vi och det är att denna utbildning skall
förläggas till Härnösand. Jag undrar vilket statsråd som har varit uppe i Här-
nösand och lovat guld och gröna skogar.
Anf. 67 LOLA BJÖRKQUIST (fp):
Herr talman! Jag tänker tala litet grand om etik.
Varje riksmöte under denna mandatperiod har Ingrid Ronne-Björkqvist
och jag avgett motioner om att det behövs enkla etiska levnadsregler och
undervisning värd namnet i etik- och värderingsfrågor.
Vi har i tidigare motioner och nu i vår motion till gymnasiepropositionen
påpekat att det är oacceptabelt att ämnet religionskunskap behandlas så då-
ligt som det har visat sig i undersökningar. Ämnet anses svårt och lärarna
säger sig ha för dålig utbildning och fortbildning. Folkpartiet liberalerna an-
ser att religionskunskapen skall finnas med i den obligatoriska kärnan och
att kvaliteten på undervisningen måste höjas.
Många har dock tolkat de förslag som vi har lagt fram genom åren som
om det gällde att öka timantalet för religionskunskap. I varje fall har våra
motioner bakats ihop med de motioner som har haft detta krav. Men våra
motioner har gällt något mer, och detta tycks en del vilja sopa under mattan.
Därför vill jag ytterligare förtydliga.
För mig som liberal är det viktigt att samhället styrs av etiska och mora-
liska levnadsregler som kan omfattas av alla oberoende av livsåskådning.
Det skall vara regler som bejakar livet, värnar om individens integritet och
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
111
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
som är tidlösa. Sådana regler kan bara utvecklas i en dialog på lika villkor,
där ingen går in med anspråk på att besitta kunskap eller etisk medvetenhet
som är förmer än den andres. Jag vill klart säga ifrån att det från min sida
absolut inte handlar om att införa någon hårdför moralisk upprustning enligt
moral majority-modellen.
Ända sedan 1830-talet har liberaler och frisinnade kämpat sida vid sida
mot politiskt och religiöst förtryck, för rätten att få utöva sin tro och för rät-
ten att slippa hyckla en tro. Men vi måste alla kunna leva tillsammans och
ha gemensamma grundläggande lagar och regler. Sedan måste var och en få
avgöra vilken religion eller livsåskådning man vill ha.
Det svenska samhället består numera av människor med skiftande kultu-
rell och religiös bakgrund. Det har kommit ca 1 miljon invandrare till Sve-
rige. En del svenska medborgare är ateister. Ett lands normsystem måste
bygga på alla dess invånare.
Tyvärr finns det de som anser att om man inte lever efter just kristen etik,
lever man i ett lufttomt rum, ett etiskt vakuum. Så är ju inte fallet, men vi
saknar enkla gemensamma etiska levnadsregler som kan följa barnen från
förskolan upp över alla skolstadier och som upprepas och fylls med innehåll
beroende på vilket stadium under mognadsprocessen som eleverna befinner
sig i. Det handlar t.ex. om sådana självklara regler som att man inte skall
mörda, stjäla och föra fram falskt vittnesbörd eller falska beskyllningar. Men
erfarenheter från valrörelsen och även från dagen skoldebatt pekar på att
det finns behov av etiska regler. Dessa regler kan tas ur de tio budorden och
FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Lärarna känner sig väldigt utlämnade. De saknar medel, tillräckliga kun-
skaper och fortbildningsmöjligheter för att kunna ta upp existentiella och
etiska frågor. Då utomstående intressenter bakvägen har infört långsiktiga
program på grundskolan har man tagit emot dem med öppna armar. Jag kri-
tiserar inte dem som har tagit dessa initiativ, tvärtom, men jag vill peka på
hur stort behovet är. Det är också viktigt att de läromedel som behandlar så
viktiga områden är ordentligt genomtänkta och inte införs bakvägen.
Man kan se positivt framåt, eftersom så många nu är engagerade i skolde-
batten. Allt fler vill ha bättre kvalitet på undervisningen när det gäller detta
område. Tidigare har det sagts att de etiska frågorna tillhör ett prioriterat
område inom skolan. I propositionen och i betänkandet sägs att man i de
nya läroplanerna skall se till att etik- och moralfrågorna inte faller mellan
stolarna. Det sägs också att läroplansarbetet skall samordnas utifrån en ge-
mensam syn på de övergripande målen.
I vår motion har vi också begärt en översyn av undervisningen i etik för
blivande gymnasielärare och av vilken kompetens de som skall undervisa
dessa lärarkandidater skall ha. Dessa och övriga frågor borde ha blivit mer
utredda innan gymnasiepropositionen lades fram. Nu måste vi begära ett
nytt förslag till gymnasieskola av regeringen, där man beaktar dessa frågor,
och se till att det blir ordentligt remissbehandlat.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag, liksom Carl-Johan Wilson, bifall
till reservation 1, vilket innebär avslag på regeringens förslag.
112
Anf. 68 NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Herr talman! Under dessa omständigheter skall jag frångå mitt välformu-
lerade manuskrift och uttrycka mig mycket kortfattat. Jag skall bara ta upp
två saker.
För det första är jag mycket glad över att min m.fl. motion Ubl56 har fått
ett så gott mottagande av utskottet. Den handlar om utbildning enligt en spe-
ciell modell som förekommer vid korrespondensgymnasiet i Torsås.
För det andra vill jag säga att utbildningen i Torsås bedrivs på ett sådant
sätt att den lärarledda undervisningen sker under ett reducerat antal timmar.
Där kan detta fungera, men då finns det också en genomtänkt metodik och
en klar tanke med utbildningen och tydliga mål. Om man däremot skär ned
undervisningstiden utan att genomföra allt det andra kan följden bara bli en
kvalitetsförsämring. Och det är just detta som sker i den vanliga gymnasie-
skolan om majoritetsförslaget i detta betänkande, som socialdemokraterna,
centern och vänsterpartiet står bakom, genomförs. Att det skulle ha blivit
betydligt större nedskärningar om Göran Perssons förslag hade gått igenom
ograverat är i sammanhanget en otillräcklig tröst.
Anf. 69 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! De riksdagsledamöter som inte gått sovande genom livet har
observerat att jag har engagerat mig i etikdebatten. Därför reagerade jag när
jag hörde Lola Björkquists inlägg som desavouerade Oxfordrörelsens olika
krav. Jag vill gärna erinra om dessa fyra absoluta krav - absolut sanning,
absolut osjälviskhet, absolut kärlek och absolut renhet. Dessa krav ställer
jag upp för. Däremot ställer jag inte upp för Absolut Vodka.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (avslag på regeringens förslag om en förändrad gymnasieskola)
Först biträddes reservation 1 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. med 94 rös-
ter mot 19 för reservation 2 av Eva Goés. 183 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 182 röster mot 95 för reserva-
tion 1 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. 18 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 15 (arbetsplatsförlagd utbildning)
Utskottets hemställan bifölls med 192 röster mot 19 för reservation 4 av
Eva Goés. 84 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 36 (grundläggande vuxenutbildning)
Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 14 för reservation 8 av
Ylva Johansson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 75 (rätten till ledighet för grundläggande svenskundervisning för in-
vandrare och semesterlön under sådan ledighet)
Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 136 för reservation 19 av
Ann-Cathrine Haglund m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
8 Riksdagens protokoll 1990/91:126
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Gymnasieskolan
och
vuxenutbildningen
113
|
Prot. 1990/91:126 5 juni 1991 |
Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. |
|
Vissa frågor |
Beslut om uppskjuten votering På förslag av talmannen medgav kammaren att de ärenden som hann de- Ajournering Kammaren beslöt kl. 18.05 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00. 10 § Vissa frågor avseende skolväsendet Föredrogs Anf. 70 BIRGITTA RYDLE (m): Herr talman! I dagens serie av utskottsbetänkanden har vi nu kommit Min första motion i riksdagen väckte jag i januari 1977. Den handlade om Nu - 15 år senare - beslutar riksdagen att så att säga bifalla mitt förslag. Vi moderater har som är väl känt länge krävt en tidigare skolstart. Moti- Självklart måste en rad förutsättningar vara uppfyllda för att en generell |
|
114 |
tidigareläggning av skolstarten skall kunna genomföras. De måste gälla låg- |
stadiets organisation, lärarutbildningen, fortbildning av nu verksamma för-
skollärare och lågstadielärare och uppläggningen av förskolans skolförbere-
dande verksamhet.
Vi moderater tycker att det är viktigt att begreppet förskola avser den
skolförberedande verksamhet som skall erbjudas alla barn året före skolstar-
ten. Genom att man har använt beteckningen förskola för såväl barnomsorg
som de skolförberedande deltidsgrupperna har det uppstått en oklarhet om
uppgifter och innehåll. Barnen behöver en pedagogisk, välstrukturerad och
systematisk träning som förberedelse för skolan. Denna förskola bör ha sko-
lan som huvudman. Skolan skall ange dess mål och innehåll.
Herr talman! Barns mognad är inget entydigt begrepp relaterat till en viss
ålder. Skolan bör ha en organisation som ger möjlighet till en individuellt
avpassad studietakt. Lågstadiet bör vara årskurslöst och flexibelt. Att barn
får utvecklas i egen takt och får tillräckligt med tid att öva och befästa färdig-
heter och kunskaper ger dem en större trygghet och självkänsla. Vi anser att
skollagens 4 kap. 2 § om grundskolans mål bör kompletteras med en formu-
lering om att varje elev skall ges möjlighet att utvecklas optimalt efter sina
förutsättningar. Jag yrkar därför bifall till reservation 7.
Riksdagen fattar nu beslut om en flexibel skolstart med sänkt skolstarts-
ålder. Vi moderater anser att riksdagen också nu bör fatta ett principbeslut
om att skolpliktsåldern skall sänkas och hos regeringen begära att en sänkt
skolpliktsålder införs vid den tidpunkt då de förutsättningar jag har talat om
föreligger.
Herr talman! Under många år har vi moderater kämpat hårt för att fristå-
ende skolor skall ges samma möjligheter att bedriva undervisning som de
kommunala. Vi ser det som en stor seger att ett enigt utskott nu har ställt sig
bakom en likabehandling av skolor med olika huvudmän. Vi är dock kritiska
till att denna likabehandling inte skall börja gälla förrän budgetåret 1992/93.
Vi anser i en reservation gemensam med centerpartiet och folkpartiet att för-
ändringen av bidragsordningen bör gälla redan för 1991/92.
Till detta måste kopplas en lagfäst rätt för elever och föräldrar att välja
skola. Denna rätt skall gälla både fristående skolor och skolor inom det of-
fentliga skolväsendet. När det gäller föräldrars och elevers val av skola är
närhetsprincipen självfallet viktig. Men att kunna välja skola skapar i sig ett
engagemang hos såväl elever och föräldrar som personal. Därigenom ut-
vecklas även skolverksamheten. Bra skolor blir efterfrågade. Vi anser att
regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag dels till lag om rätten
att välja skola, dels till lag som anger att kommunerna har skyldighet att in-
formera föräldrar och elever om den rätten.
Jag har inte berört alla våra reservationer till detta betänkande. Vi står
naturligtvis fast vid de reservationer med moderata företrädare som är fo-
gade till detta betänkande, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reserva-
tion nr 7.
Herr talman! Jag vill slutligen tacka för mig. Jag vill tacka talmännen,
kammarkansliet och kammarservice. Jag tackar också mina kamrater i ut-
skottet för många år att minnas från resor åt olika håll - men kanske framför
allt för harvandet i utskottet tillsammans med vårt fantastiska kansli.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
115
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
116
Anf. 71 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! I detta betänkande från utbildningsutskottet, nr 17, tas stora
steg mot förverkligandet av två skolpolitiska idéer som mitt parti har drivit i
många år. Det gäller dels en sänkning av skolstartsåldern, dels en rättvisare
behandling av friskolorna.
Detta med liberal utbildningshistoria berördes något i den föregående de-
batten. Jag tycker att det är ett intressant ämne. Liberal utbildningshistoria
är stolt, vilket det också påpekades. Om jag får tillfälle att tala i denna kam-
mare under nästkommande år, kommer ni att få höra det till leda. Jag kom-
mer då ständigt att åberopa 150-årsjubileet av folkskolans inrättande, som i
hög grad drevs fram av liberala krafter i ståndsriksdagen. Ett ställningsta-
gande från skolministern som jag odelat gillar är avsättandet av 2 milj.kr. för
celebrerandet av detta jubileum.
I den förra debatten sade Larz Johansson, i polemik mot moderata sam-
lingspartiet, som jag uppfattade det, att högern var emot det beslut som fat-
tades om en förlängning av folkskolan från 6 till 7 år. Jag deltog inte i den
debatten, så jag hade tid att gå och kontrollera ett och annat i handbibliote-
ket. Det var som jag trodde, att bondeförbundet motsatte sig detta beslut
när det fattades den 20 maj 1937. Herr Svensson i Grönvik höll ett anförande
i andra kammaren, där han avslutade med att yrka avslag på detta, huvud-
sakligen av ekonomiska skäl. En stor del av de bondeförbundare som var
närvarande i kammaren, herrar Westman, Olsson i Kullenbergstorp, Hans-
son i Rubbestad osv., instämde i detta avslagsyrkande.
Jag hade också tid att fördjupa mig i en fråga som var livligt diskuterad i
ett något kortare historiskt perspektiv, nämligen huruvida våra ställningsta-
ganden våren 1988 skilde sig från våra ställningstaganden våren 1991 när det
gällde en förbättrad yrkesutbildning. Efter att ha läst både partimotionen
från januari och kommittémotionen med anledning av den s.k. ÖGY-propo-
sitionen kan jag dock konstatera att våra ställningstaganden överensstämde
nästan ordagrant.
För att återgå till det nu aktuella betänkandet kan det naturligtvis sägas
att de båda skolpolitiska frågor som jag framför allt tänker uppehålla mig
vid kanske inte har riktigt samma dignitet som t.ex. införandet av folk-
skolan, men det handlar trots allt om två ganska viktiga saker. Det faktum
att jag nu talar för reservanterna och kommer att yrka bifall till ett par reser-
vationer bör inte undanskymma det förhållandet att folkpartiet liberalerna
tillhör den majoritet i utskottet som, med några betydelsefulla kommenta-
rer, säger ja till regeringens förslag om flexibel skolstart och det enhälliga
utskott som nu föreslår ett nytt och rättvist system för skattestödet till fristå-
ende skolor på grundskolenivå.
Man kan naturligtvis med de utgångspunkter som Birgitta Rydle nämnde
när det gäller skolstart för sexåringar ställa frågan hur viktig denna fråga
egentligen är. Vi vet nämligen att nästan alla sexåringar antingen har dag-
hemsplats eller går i deltidsförskola. Verksamheten för dessa barn har på
många håll en skolförberedande karaktär, och det förekommer även basfär-
dighetsträning.
Mot denna bakgrund hävdar några att förändringen egentligen inte är så
dramatisk. Många som har den grundsynen för resonemanget vidare och me-
nar att förläggningen till skolan av den här verksamheten egentligen bara är
ett sätt att spara pengar. Jag anser att förändringen att sänka den ålder då
barnen börjar skolan är ganska viktig. Jag tror trots allt att den mer organise-
rade pedagogiska verksamhet som bedrivs i skolan föredras av de flesta av
både sexåringarna och deras föräldrar. Min ganska entydiga erfarenhet är att
det finns en önskan hos väldigt många barn i den åldern och deras familjer
att de skall få börja i den så att säga riktiga skolan.
I ett avseende håller jag ändå med kritikerna: om man byter skylt på en
deltidsförskola med sexåringar och kallar den för skola i stället, och därmed
anser att barnen går i första klass, vilket betyder att de bara har åtta år kvar
i grundskolan, har man i praktiken tagit ifrån dem ett års grundläggande ut-
bildning. Resonemanget är något hårdraget, eftersom jag i och för sig anser
att det är en skillnad mellan verkamheten i deltidsförskola och i första klass
på lågstadiet, men skillnaden är inte så stor att det här resonemanget inte är
giltigt.
Vi anser att det naturliga är att förlänga grundskolan i samband med ett
beslut om sänkning av skolstartsåldern. Kunskapsstoffet är så stort att ett
tionde grundskoleår är starkt motiverat. Enligt vår mening är det också
bättre att 15-16-åringarna liksom nu är i grundskolan än att de är i gymna-
sieskolan.
Olägenheterna med en nioårig skolplikt när de flesta börjar skolan vid sex
års ålder blir särskilt tydliga för den grupp som väljer att inte omedelbart gå
vidare till gymnasiet. De ungdomarna skulle då lämna nian och börja söka
arbete när de är 14—15 år gamla, vilket naturligtvis i många fall skulle vara
förenat med stora problem.
Om jag ännu en gång får återknyta till den föregående diskussionen vill
jag säga att det är ett starkt argument för förlängningen av 40 000 ungdomars
gymnasiestudier att de behöver mer av allmänna kunskaper. Vi och många
andra, bl.a. skolöverstyrelsen när den lade fram sitt gymnasieförslag, har
framhållit att det är viktigt med en skillnad mellan grundskolan och gymna-
sieskolan. Vi tycker oss hålla fast vi den grundprincipen att grundskolans
uppgift är att ge alla en bred medborgerlig bildning, som de behöver senare
i livet. Eftersom vi tycker att grundskolan skall vara tioårig är det inte ett
särskilt poängfyllt argument mot oss att vi skulle känna mindre för att ungdo-
men behöver bättre kunskaper i s.k. allmänna ämnen.
Vi hade naturligtvis kunnat sätta förlängningen till tio år som ett villkor
för att stödja de tankar som skolminister Persson för fram i sin proposition.
Vi menar dock att man har ett antal år på sig för att fatta detta beslut, som
vi anser vara absolut nödvändigt. De sexåringar som nu börjar i skolan kom-
mer inte att befinna sig i nionde klassen förrän framåt sekelskiftet. Man har
alltså några år på sig för att rätta till det här.
Låt mig för att avsluta den här tankegången om sambandet mellan grund-
skolan och gymnasieskolan och gymnasiet framhålla att vi också har sagt att
när det så småningom blir en tioårig grundskola - vilket jag är ganska överty-
gad om - får vi naturligvis på nytt tänka över den exakta utformningen av
gymnasieskolan. Rimligen är behovet i en gymnasieskola av att förmedla all-
männa kunskaper mindre, om den har elever som har gått tio år i grundsko-
lan.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
117
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
118
Detta förslag har liksom en del andra från skolminister Göran Persson
väckt en hel del oro runt om i landet, inte minst bland föräldrar till barn i de
aktuella åldrarna. De har bl.a. av det skäl som Birgitta Rydle nämnde, att
förslaget först presenterades i ett ekonomiskt krispaket, fått en känsla av att
det framläggs främst av ekonomiska skäl, inte av omsorg om barnen och av
pedagogiska skäl. Mot den bakgrunden tycker jag att det är betydelsefullt
att utskottet gör ett tillkännagivande till regeringen med en del synpunkter
på vilka förutsättningar som bör föreligga innan en kommun i större ut-
sträckning börjar ta in sexåringar i skolan.
Utskottet understryker vikten av att övergången till en flexibel och ge-
nomsnittligt sänkt skolstartsålder ställer krav på förändringar i kommu-
nerna. De höga kvalitetskrav som vi vill ställa på all skolverksamhet måste
givetvis också gälla för den verksamhet som nu kommer att erbjudas sex-
åringar. Även om strävan skall vara att i största möjliga utsträckning tillgo-
dose föräldrarnas önskemål, bör sexåringar tas emot bara i den utsträckning
som skolorganisationen kunnat anpassas till denna elevgrupps behov.
En avgörande fråga är självfallet tillgången på lärare och annan personal
som fått möjlighet att genomgå fortbildning samt sammansättningen av per-
sonalgrupperna. En annan faktor är tillgången till ändamålsenliga lokaler.
En ytterligare faktor är förekomsten av sådana former för samarbete mellan
förskola och skola samt inom grundskolans lågstadium som möjliggör en in-
dividualiserad verksamhet. Detta är viktiga markeringar och jag förutsätter
att regeringen på lämpligt sätt för dessa synpunkter vidare till landets kom-
muner.
När det gäller frågan om skolpliktsåldern får själva begreppet skolplikt en
något reducerad betydelse i det mera flexibla system som både socialdemo-
krater och t.ex. folkpartister vill införa. Jag tycker dock att utskottsmajorite-
ten är ute litet väl mycket på det sluttande planet när man säger i utskottsbe-
tänkandet: ”Därmed reduceras begreppet skolplikt till att vara den juridiska
term som garanterar barn rättighet att gå i skolan.”
Det är väl trots allt att något försnäva begreppet skolplikt. Men det är
klart att skolpliktens inträdande blir ett något mer relativt begrepp i den mer
flexibla verklighet som vi ser framför oss. Jag tycker ändå, som Birgitta
Rydle också har utvecklat, att det är naturligt, när detta blir vanligt, att vi
talar om en flexibel och genomsnittligt sänkt skolstartålder. Propositionen
kan ju bara tolkas på det sättet och utskottsmajoriteten läser också in detta
i den. Motivet är att den genomsnittliga skolstartåldern skall sänkas till sex
år. Vi tycker då att det blir naturligt att vid någon tidpunkt också ändra lag-
stiftningen som reglerar skolpliktens inträdande och att det då blir vid sex
år.
Mognadsspridningen bland barn i de här åldrarna som vi nu talar om är
mycket stor. Det talar i sig för en nära samverkan mellan barnomsorg och
skola, en strävan mot arbetsformer i skolan där gränserna mellan årskur-
serna löses upp och just möjlighet till flexibel skolstartålder. Allt detta talar
för att vi eftersträvar ett årskurslöst lågstadium. Det skall inte vara något
absolut krav i alla kommuner, men jag tror att de flesta pedagoger numera
är överens om att ett sådant arbetssätt underlättar en individualisering av
undervisningen för barnen i de här åldrarna.
Det är svårt att säga när detta beslut om sänkt skolpliktsålder bör fattas.
Det beror litet grand på i vilken takt den här förändringen kommer att ge-
nomföras. Jag förmodar att det kan bli aktuellt någon gång i mitten av 90-
talet.
Den andra frågan som jag tänkte beröra gäller friskolor. Det är ju också
en gammal fråga. Det är mycket få svenska barn och ungdomar som går i
friskolor. Det är mindre än 1 % av det totala elevantalet. Jag menar ändå att
det är en principiellt mycket viktig fråga. Det är bra att det finns andningshål
i systemet för dem som känner att de inte passar in i det offentliga systemet.
Det är bra att vi gör allt möjligt, bl.a. att vi visar generositet mot friskolor
för att öka valfriheten i utbildningssystemet. Även om jag inte tycker att det
skall vara ett villkor för rimliga bidrag, tror jag att det i praktiken ofta är
så att friskolorna tillför det offentliga skolsystemet en hel del. Det kan vara
pedagogiska idéer, men faktiskt också organisatoriska verksamhetsmässiga
idéer.
Mot den här bakgrunden tycker jag att det är mycket tillfredsställande att
utbildningsutskottet har ändrat en del i skolministerns förslag när det gäller
statsbidrag till friskolor. Vi tycker att det är en rimlig princip att de elever
som går i friskolorna räknas in i det underlag man använder sig av när stats-
bidragets storlek räknas ut. Kommunerna skall alltså även få pengar för de
elever som går i friskolor. Detta har då lett till en diskussion, en offentlig
debatt, om vilka skyldigheter kommunen egentligen har att skicka dessa
pengar vidare till friskolorna. Det har observerats att det i något samman-
hang står ”bör”. I den skrivning som utskottet nu har enats om står det visser-
ligen ”bör” i en mening, men det står ”skall” i en annan. Man behöver inte
ägna sig åt sådan exegetik. Om man läser det i dess helhet är det alldeles
uppenbart att andemeningen är att kommunerna skall föra dessa pengar vi-
dare så att friskolorna får rimliga ekonomiska förutsättningar.
I det perspektivet skall man också se det utskottsinitiativ vi har tagit för
att rädda ett antal Waldorfskolor ur deras akut ekonomiska problem. Nu blir
detta bidrag den brygga till ett bra statsbidragssystem för fristående grund-
skolor som det var avsett att vara. Nu finns det väl gott hopp för Waldorfsko-
lorna att de skall kunna ha en betydligt stabilare ekonomi i framtiden.
Vi är dock inte fullt nöjda på denna punkt heller. Detta är inte det system
för skolpengar som vi har som långsiktigt mål. En uppenbar brist är också
att friskolor på gymnasienivå inte omfattas av det här systemet. Vi har accep-
terat det i år, eftersom det kan finnas svårigheter att kortsiktigt foga in dem
i systemet. Vi säger i ett särskilt yttrande att vi tycker att det på lång sikt är
naturligt att också föra in de fristående gymnasieskolorna i samma bidragssy-
stem.
Det är också viktigt att lagstiftningen görs något tydligare dels när det gäl-
ler rätten att välja skola, dels när det gäller kommunernas skyldigheter att
informera eleverna och föräldrarna i kommunen om de rättigheter som
finns.
En sista fråga som man naturligtvis kan ha funderingar på är vad som skall
gälla för det kommunala bidragen till fristående skolor. Man kan naturligtvis
se det som en kommunal fråga. Med vår grundsyn på de här frågorna, där vi
betraktar det som en slags medborgerlig rättighet att få gå i skolor utanför
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
119
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
120
det offentliga skolsystemet, blir det naturligt att också kommunerna skall
vara skyldiga att betala rimliga kommunala bidrag till godkända friskolor.
Får jag till sist säga några ord om detta med godkännande. Min erfarenhet
är att friskolorna i de allra flesta fall är ett utomordentligt positivt inslag i det
svenska skolsystemet, men man skall inte bortse ifrån att det kan komma att
uppstå skolor som inte bör accepteras, som inte bör godkännas. Om man
står inför en sådan skola som bryter mot lagen t.ex. genom att använda
kroppsbestraffning eller genom att inte i rimlig utsträckning följa läropla-
nens krav - och nu når vi just det som jag har talat för från denna talarstol
åtskilliga gånger - är det naturligt att inte bara hålla inne statliga och kom-
munala bidrag, utan också att konstatera att skolplikten inte får fullgöras vid
den skolan.
Jag är optimistisk och tror att den situationen inte skall behöva före-
komma särskilt ofta. Med den bakgrund jag nyss nämnde om hur vi ser på
rätten att gå i en fristående skola, tycker jag att det är rimligt att om myndig-
heterna bedömer att skolan inte är acceptabel skall den frågan kunna prövas
i förvaltningsdomstol.
Herr talman! Vi vidhåller alla de reservationer som folkpartiet har stött i
betänkandet, men för att spara tid nöjer jag mig med att yrka bifall till reser-
vationerna 5 och 15.
Anf. 72 LARZ JOHANSSON (c):
Herr talman! Låt mig inleda vid sidan av ämnet, eftersom Lars Leijonborg
inte drog sig för att fortsätta debatten från det föregående ärendet.
Om Lars Leijonborg hade lagt ner lika mycket möda på att lyssna på vad
jag sade, eller i morgon anstränger sig att läsa protokollet, kommer han att
upptäcka att jag sade att Ann-Cathrine Haglund lät som ett eko från 40-talet.
Det är exakt samma argument som då användes mot att utöka skoltiden.
Jag tillskrev inte det påståendet något eller några speciella partier. Jag är väl
medveten om att bondeförbundet i långa stycken, även i skolfrågor, kunde
betraktas som kulturkonservativt.
I den förra debatten tillskrevs jag rollen som Göran Perssons främsta va-
pendragare. Jag vet inte riktigt vad som avsågs, och jag är inte säker på att
Göran Persson riktigt delar den uppfattningen. Jag är alldeles övertygad om
att han inte kommer att göra det efter denna debattomgång. Jag kan in-
stämma i det epitetet om det med att vara hans vapendragare innebär att
efter bästa förmåga och med de motionsyrkanden som centerpartiet har lagt
försöka att få litet hyfs och ordning på hans propositioner. Men vi godtar inte
vad än regeringen föreslår. Vi har vår bestämda uppfattning, och vi driver
vår politiska linje kontinuerligt. Där linjerna sammanfaller ser vi till att det
blir resultat. Där linjerna inte sammanfaller försöker vi efter bästa förmåga
att åstadkomma en förändring. Alltemellanåt, ganska ofta, lyckas vi.
Vi har däremot inte lyckats när det gäller frågan om den flexibla skolstar-
ten. Vi kan där notera att högeralliansen helt plötsligt byter sammansätt-
ning. Ut tågar Eva Goés och in kliver Göran Persson. Vi kan då se Ann-
Cathrine Haglund, Göran Persson och Lars Leijonborg falla varandra i ar-
marna och tillsammans se till att hasta igenom ett förslag om den s.k. flexibla
skolstarten.
Om man i den förra debatten kunde hävda, vilket en del gjorde, att det
hela hade gått fort och att det var illa förberett, vad skall man då säga om
denna fråga? Alla de förutsättningar som har åberopats under resans gång
om ett gemensamt måldokument, tillgång till utbildade lärare och förskollä-
rare, gemensam fortbildning för personalkategorierna osv. saknas. De finns
inte. Ändå skall beslutet hastigt genomföras och den flexibla skolstarten
skall inledas redan nu till höstterminen.
Vi i centern har sagt att det viktigaste i bedömningen av denna fråga är att
göra bedömningen utifrån elevernas behov. Jag tycker sannerligen inte att
man har gjort det. Det finns en lång rad frågor som jag tycker är illa belysta
och som inte alls är besvarade.
Vi har hört först Birgitta Rydle och sedan Lars Leijonborg argumentera
utifrån sina resp, ståndpunkter och reservationer. Det må man väl göra.
Men faktum kvarstår att det är ni tre partier tillsammans som ser till att för-
slaget nu går igenom. Ni röstar inte emot det utan för det. Det innebär t.ex.,
Lars Leijonborg, att de sexåringar som nu börjar i grundskolan får en kor-
tare skolgång på bara nio år. De tappar alltså sitt förskoleår. Det är alldeles
uppenbart så.
Sedan kan man ha fromma förhoppningar om att det skall hända något
under resans gång, och det har tydligen Lars Leijonborg. Men han har inte
funderat över att det kanske vore bra att redan inledningsvis och under de
första åren ha klart för sig hur läroplanen ser ut för en tioårig grundskola,
och hur tim- och kursplaner skall sammansättas. Läroplansarbetet är i full
gång. Då skall man ha klart för sig om man gör en läroplan för nio år eller
tio år. Det går inte att vänta till slutet av 90-talet, Lars Leijonborg. Då är det
litet väl sent när det gäller de barn som nu börjar skolan.
Vi vet inte hur det blir för femåringarna. Skall de i stället få ett förskoleår?
Vi vet inte hur det blir för ungdomarna så småningom vid övergången till
gymnasieskolan. Vi vet däremot hur det är med kostnaderna. Det statsbi-
dragssystem som vi nu har för barnomsorgen beräknas med utgångspunkt i
det antal barn som är inskrivna i barnomsorgen vid det tillfälle som gäller.
För de sexåringar som nu lämnar barnomsorgen kommer det inte att utgå
något statsbidrag inom barnomsorgsbidraget till kommunerna.
När barnen sedan kommer till grundskolan, beräknas statsbidraget till
grundskolan på det antal barn som gick i skolan året innan. Alltså får kom-
munen inte statsbidrag för sexåringarna i skolan heller. Det är litet uppseen-
deväckande att de partier som alldeles nyss i den föregående debatten hyste
sådant bekymmer för kommunernas ekonomi och de kommunala kostna-
derna inte ett ögonblick har funderat på vad detta innebär för kommunerna.
Kommunförbundet har bl.a. hävdat att fullt genomfört innebär detta en
kostnadsökning på ungefär 2 miljarder kronor. Var skall de pengarna tas
från? Det är ingen som har något svar på den frågan.
Vi vet dessutom att det är många som inte är särskilt förtjusta i förslaget.
Merparten av föräldrarna är negativa. Lärarna och förskollärarna som skall
svara för uppgiften är också negativt inställda med de dåliga förutsättningar
som de har givits i sammanhanget. Därför är det alldeles självklart för vårt
parti att yrka avslag på förslaget. Jag yrkar bifall till reservation 4.
När debatten har förts i utskottet har vi märkt att de som så småningom
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
121
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
122
har bildat majoriteten efter hand har tagit ett och annat steg tillbaka. Skriv-
ningarna som Lars Leijonborg hänvisade till på slutet tillkom i det allra sista
momentet. Jag tror t.o.m. att vi fick lov att bordlägga justeringstillfället ett
par gånger för att alla skulle hinna bli överens om vad där skulle stå. Där
anges ett antal förutsättningar. Det gäller bl.a. att bara ta emot sexåringar i
den utsträckning som skolorganisationen kan anpassas till denna elevgrupps
behov. Jag frågar mig hur många kommuner som kommer att göra det till
hösten. Det talas om ett antal förutsättningar som skall vara vid handen. Jag
har berört några stycken av dem, t.ex. tillgång till lärare och annan personal
som fått möjlighet att genomgå fortbildning samt sammansättningen av per-
sonalgrupperna. Hur många kommuner kommer att ha löst den frågan till
höstterminens början? Innehåll och metodik måste anpassas efter barnens
behov, och det skall ges sådana samarbetsformer att det går att åstadkomma
en individualiserad verksamhet.
Dessutom framgår det i betänkandet att det skall finnas tillgång till lokaler
som är ändamålsenliga. Min fråga till er som utgör majoriteten, nämligen
folkpartiet, moderaterna och Helge Hagberg som så småningom kommer
upp i debatten: Vad innebär ändamålsenliga lokaler i det här samman-
hanget? Duger ett vanligt klassrum på 50—60 m2 som finns för våra sjuå-
ringar? Vad är ändamålsenliga lokaler för att också ta emot sexåringar? Skall
det finnas tillgång till utrymmen för vattenlek, att leka med färger och sovut-
rymmen med madrasser? Vad är ändamålsenliga lokaler? Det vore bra att få
svar på den frågan. Det finns säkert en och annan kommun som funderar
över vad utskottsmajoriteten menar när man föreskriver som en förutsätt-
ning att det skall finnas ändamålsenliga lokaler.
Herr talman! Jag skall gå över till en helt annan fråga. Det gäller frågan
om hemspråksundervisningen och förläggningen av densamma till lördagar.
Riksdagen fattade så sent som strax före jul beslut om ett nytt statsbidragssy-
tem och ansvaret för skolan. På förslag av Göran Persson slog riksdagen fast
att kommunerna skall få sina pengar, och sedan är det kommunerna som helt
och fullt bestämmer om sin organisation och hur de använder dessa pengar
på bästa och mest rationella sätt. Vi sade att kommunerna var bäst lämpade
att göra dessa bedömningar.
Vi hann inte mer än att fatta beslutet här i riksdagen förrän budgetproposi-
tionen kom i januari. Där sade helt plötsligt Göran Persson: På hemspråks-
undervisningen skall vi spara 300 milj.kr. För säkerhets skull pekar man
också ut grundvuxutbildningen, som skulle dras med en besparing på 55
milj. kr.
Efter att ha hört Göran Perssons tidigare utläggningar kan man fråga sig
vart den socialdemokratiska skolideologin tog vägen. Vart tog skolideologin
vägen den gången, Göran Persson? Är det inte invandrarbarnen och de
vuxna lågutbildade som kanske har bäst behov av samhällets stöd? De skulle
helt plötsligt vara ett besparingsobjekt, utpekade av regeringen.
Riksdagen upptäckte ganska snart, och riksdagsmajoriteten kunde överty-
gas, att detta inte var ett särskilt bra sätt att hantera statsbidragssystemet.
Om man har beslutat om ett generellt system kan man inte göra den här ty-
pen av selektiva besparingar. Riksdagen beslutade därför också att det skall
gå till på ett annat sätt.
Vi lyckades inte avvärja besparingen till sin totala volym, vilket bl.a. Ylva
Johansson har påpekat i den tidigare debatten. Men vi såg i varje fall till att
besparingen drabbade sektorsbidraget och inte specifikt hemspråksunder-
visningen och grundvuxutbildningen. Men tyvärr hade redan en stor del av
skadan skett. Många av landets kommuner hade tagit dessa signaler ad no-
tam och börjat skära ner sin hemspråksundervisning, eftersom man skulle
drabbas av en besparing som just riktades mot hemspråksundervisningen.
Här ställde Göran Persson till med mycken skada för hemspråksundervis-
ningen i detta land. Det är kommunerna som självständigt skall bestämma
var de skall ta ut denna besparing. Det skall varken regering eller riksdag
peka ut.
Dessutom skall jag kanske påminna om att riksdagen återupprepade sitt
tidigare ställningstagande att hemspråksundervisningen är viktig och skall ha
samma arbetsvillkor som andra ämnen i skolan. Jag har förgäves gång på
gång ställt frågan i utskottet när majoriteten nu bestämt sig för att tillåta att
hemspråksundervisning förläggs till lördagar: Är detta villkor som är likvär-
diga jämfört med dem för andra ämnen i skolan? Jag har inte fått något svar
på detta, och jag är heller inte så säker på att jag får något svar från Göran
Persson heller.
Herr talman! Jag drar nu över min anmälda taletid litet grand, men jag
skall tjäna in den i nästa debatt i stället.
Herr talman! Det finns enligt min mening anledning att påpeka att Göran
Persson i ett svar på en fråga om hemspråksundervisningen för en tid sedan
här i kammaren, närmare bestämt den 7 maj, dels konstaterade att hem-
språksundervisningen är ett viktigt inslag i skolan och skall planeras och or-
ganiseras på samma sätt som övriga ämnen, dels sade att kraven på kvalitet
är lika högt ställda för hemspråket som för andra ämnen. Sedan faller Göran
Persson in i den vulgärdebatt som pågick ett tag i media förra året när han
säger: ”Vad som hänt är att hemspråksundervisningen i en lång rad kommu-
ner har organiserats på ett sådant sätt att det nästan blivit fråga om enskild
undervisning - det har varit en lärare och en elev. ” Detta hör till undantagen,
Göran Persson. Landets kommuner har varit betydligt mer medvetna om att
hantera sina resurser än att göra på detta sätt.
Vidare säger Göran Persson, vilket är uppseendeväckande: ”När vi nu
ställer krav på att det skall vara minst fem elever i varje hemspråksgrupp,
kommer verksamheten att bli mer skolliknande---.” Göran Persson kan
inte ställa några sådana krav. Det är kommunerna som avgör hur de skall
sammansätta sina undervisningsgrupper. Nu har de fått sina resurser, och de
skall själva bestämma hur de vill hantera dem. Om de anser sig ha råd, och
även är beredda att skjuta till av kommunala medel, att undervisa en eller
två elever, har de sin fulla frihet att göra det. Jag anser att ett statsråd i ett
frågesvar skall vara noga med att inte ge den typen av information. Detta
används som argument när man säger att lördagsundervisning trots allt är
ganska bra och att det skulle vara till en fördel för hemspråksundervis-
ningen.
Jag vill alldeles bestämt hävda, att det är det sannerligen inte.
Både kraven på besparingar inom hemspråksundervisningen och kraven
att hemspråksundervisning skall förläggas till lördagar har sitt ursprung i mo-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
123
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
124
deratmotioner som allt emellanåt har dykt upp här i riksdagen. Så går det,
Göran Persson, om man ger sig i lag med högern. Då blir detta resultatet.
Jag kan försäkra Göran Persson att de som varit engagerade i hemspråks-
undervisningen och insett vad detta betyder för invandrarbarnen och vet att
hemspråkslärarna också har en social betydelse, är verkligen bekymrade
över den här typen av signaler från regeringskansliet. När dessutom denna
typ av uttalanden och förslag får stöd här i kammaren finns det enligt min
mening ytterligare anledning att vara bekymrad.
Jag kan förstå att moderaterna, som tidigare har drivit denna fråga är
nöjda. Men att ledamöter från folkpartiet liberalerna, som i andra samman-
hang brukar vara mycket engagerade och förstående i invandrarfrågor och
flyktingfrågor, ställer upp på den här typen av förslag är mycket anmärk-
ningsvärt.
Låt mig till sist helt kort säga något om statsbidraget till de fristående sko-
lorna. Vi är nästintill helt nöjda med förslaget, eftersom det innebär ett bifall
till centermotionen. Den enda invändning vi har är att detta inte gått att ge-
nomföra tillräckligt snabbt. Vi ville att statsbidrag skulle utgå redan från
detta läsår, men nu blir det först året därefter.
Låt mig lämna denna fråga och notera att det finns en passus i utskottets
betänkande där utskottet säger att det kan förekomma att en avgift tas ut i
en fristående skola men att den skall vara skälig och att kommunen bör ha
möjlighet att avväga verksamhetsbidraget till skolan med hänsyn till avgif-
tens storlek.
Jag vill för vår del markera att vi utgår ifrån att om kommunen ger ett
fullständigt verksamhetsbidrag till en fristående skola - och med fullständigt
menar jag att det utgår efter skolans behov precis på samma sätt som före-
skrivits i utskottets betänkande - att det inte skall förekomma avgifter vid
den skolan. Om skolan däremot tar ut avgifter bör bidraget reduceras.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation 16.
Anf. 73 BIRGITTA RYDLE (fp) replik:
Herr talman! Jag vill i all stillsamhet lämna några upplysningar till Larz
Johansson. När det gäller hemspråksundervisningens förläggning till lörda-
gar har det också väckts socialdemokratiska motioner om detta. Det har
kanske inte Larz Johansson uppmärksammat.
Jag vill också upplysa Larz Johansson om att många kommuner är väl för-
beredda för en tidigarelagd skolstart. Redan på den tiden när förskola-skola-
kommittén arbetade och vi åkte runt och besökte skolor över hela landet,
fanns det på många håll en utomordentlig samverkan mellan förskola och
skola som en förberedelse för en tidigare skolstart.
Det fanns skolor med en fin samordning av lokaler och en god samverkan
mellan förskollärare och lågstadielärare på så sätt att lågstadielärare kunde
gå till förskolan och förskolelärare gå till lågstadiet. Detta är inte något som
kommer som en blixt från en klar himmel för kommunerna.
Anf. 74 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag vill säga ett sista ord när det gäller bondeförbundets ställ-
ningstagande till obligatorisk sjuårig folkskola. När Larz Johansson tidigare
talade om detta i dag sade han: När vi förlängde folkskolan. Detta kan natur-
ligtvis tolkas som vi svenskar, men om någon skulle ha tolkat det som ”vi
bondeförbundare” eller ”vi centerpartister” är det angeläget att göra detta
historiska klarläggande.
Jag medger att från mina utgångspunkter tar man en viss risk, när man går
med på att säga ja till skolministerns förslag om flexibel skolstart, för vi har
naturligtvis inga garantier för att vi får den förlängning till tioårig grundskola
som vi tycker är oerhört viktig. Men jag anser ändå att Larz Johansson något
överdriver nödvändigheten av att nu fatta detta beslut.
Jag hade gärna sett ett principbeslut, och jag hoppas att Larz Johansson
och hans parti och Ylva Johansson gärna också, och hennes parti, om hon
har något, röstar på den reservation som handlar om skolpliktsåldern - om
jag har yrkat bifall till den kommer jag inte ihåg nu. Det skulle vara bra om
vi nu fick ett principuttalande om förlängning av grundskolan till tio år.
Det verkar som om Larz Johansson har några egna undersökningar om
hur hemspråksundervisningen har bedrivits här i landet. Jag har i och för sig
ingen anledning att försvara skolministerns frågesvar, men såvitt jag förstår
kan man bara tolka den statistik som föreligger i riksrevisionsverkets under-
sökning så att en hel del hemspråksundervisning som har bedrivits har skett
i form av enskild undervisning, för annars stämmer inte totalsiffrorna.
Vårt besked är enkelt. Om man lokalt anser det lämpligt att bedriva hem-
språksundervisning på lördagar, anser vi att det inte skall vara något förbud
mot detta. Att det på några håll kan komma att bli aktuellt beror förstås på
att så många invandrarelever själva känner att de går miste om för mycket
av den övriga undervisningen. De vill inte vara frånvarande från så många
timmar i andra ämnen.
Ett alternativ är att lägga hemspråksundervisningen senare på eftermidda-
garna, men där det av transportskäl och annat är omöjligt kan det vara lämp-
ligt att lägga undervisningen på lördagar. Jag förstår inte varför Larz Johans-
son, som är så mycket för decentralisering, tycker att den möjligheten skall
vara stängd för de kommuner och skolor som vill organisera verksamheten
på det sättet.
Anf. 75 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag är tacksam för att Birgitta Rydle påminde mig om för-
skola-skola-kommittén och dess arbete. Det var ju faktiskt på det sättet att
förskola-skola-kommittén kom fram till att det inte fanns anledning att tidi-
garelägga skolstarten, inte ens att göra den flexibel. Som bekant var Göran
Persson ordförande i förskola-skola-kommittén på den tiden.
Till Lars Leijonborg vill jag säga att ibland kanske jag uttrycker mig litet
slarvigt. Hans tolkning att jag menade ”vi svenskar” var alldeles rätt.
Lars Leijonborg säger att folkpartiet naturligtvis tar en viss risk när man
accepterar förslaget om flexibel skolstart. Det är ganska lindrigt uttryckt,
Lars Leijonborg. Läroplanskommittén har nu startat sitt jobb och kommer
i princip att vara färdig nästa höst. Då skall årets sexåringar starta i årskurs
2. Jag tror att det har en viss betydelse för deras fortsatta skolgång, om de
vet att de skall gå nio eller tio år i skolan.
Jag tror också att det har en viss betydelse för hur läroplanerna ser ut och
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
125
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
framför allt hur tim- och kursplaner konstrueras för deras fortsatta skolgång.
Det kan man inte vänta till slutet av 90-talet med att bestämma, för det kan
ju vara på det sättet att då har de läst det som tim- och kursplanen föreskriver
under de nio år som de har gått i skolan, och så har de plötsligt ett tionde år
som i princip är blankt i läroplanen. Det kan naturligtvis inte Lars Leijon-
borg mena.
Sedan sade Lars Leijonborg apropå hemspråksundervisningen att det
fanns ju statistik, och han hänvisade till riksrevisionsverkets rapport. Ja,
Lars Leijonborg, den bygger på några få intervjuer i åtta kommuner och två
länsskolnämnder i landet. Att av det dra de långtgående slutsatser som riks-
revisionsverket gjorde och sedermera också regeringen gjorde är verkligen
att hårddra resultatet.
Dessutom skall man konstatera att riksrevisionsverket gjorde bara en tids-
mässig och ekonomisk bedömning. Riksrevisionsverket har verkligen inte
kompetens att göra någon som. helst pedagogisk bedömning av de här frå-
gorna, och det är uppenbart att det har man inte gjort i regeringskansliet
heller.
Sedan tar man en viss risk också när man förlägger undervisning till lörda-
gar som Lars Leijonborg inte riktigt tänkte på. Eftersom hemspråksunder-
visningen är frivillig för eleverna, är det ganska lätt att föreställa sig hur en
8-, 9- eller 10-åring känner det om man måste gå i skolan också på lördagen,
när alla ens kompisar är lediga och håller på med roliga och trevliga saker.
Det är snubblande nära att man vädjar till sina föräldrar att slippa den här
frivilliga undervisningen. Då blir väl hemspråksundervisningen inte så dyr i
framtiden, och det var kanske det som var meningen.
Anf. 76 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Vi skall ju votera om det här ärendet på tisdag, såvitt jag
förstår, så det är gott om tid till dess. Skulle reservation 4 om flexibel skol-
start avslås i moment 5, hoppas jag att centerpartisterna röstar på reserva-
tion 5 i moment 6, som just handlar om tioårig skolplikt. Det blir i så fall en
viktig markering av att det finns ett brett stöd för den tanken.
Vi vet att det finns ett sådant stöd i skolvärlden, men det vore säkert bra
att få markerat också att det finns ett bredare parlamentariskt stöd för detta
än bara folkpartiet liberalerna.
När det gäller hemspråksundervisning på lördagar är det min förhoppning
att en sådan förläggning av undervisningen inte genomförs utan ordentliga
kontakter med de invandrargrupper som berörs. Jag vet att i hemspråksun-
dervisningens barndom, om jag får uttrycka mig så, var det här inte alls
ovanligt, och det fungerade då.
Jag har litet annan upplevelse av invandrarbarnens och invandrarföräld-
rarnas uppskattning av hemspråksundervisningen än vad Larz Johansson
tycks ha. Eleverna vill gärna gå där, men de är också medvetna om att när
undervisningen är schemalagd, som nu sker, innebär det i praktiken att de
går miste om många andra lektioner som de också skulle vilja följa. Då kan
ibland lördagsundervisning vara den enda möjliga lösningen på den annars
omöjliga ekvationen.
126
Anf. 77 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Mycket kort. Lars Leijonborg bygger uppenbarligen mycket
av sin politik på förhoppningar. Han har en förhoppning om att centern skall
rösta på folkpartiets reservation på tisdag. Han har en förhoppning om att
invandrarbarnen skall gå i skolan på lördagar. Han har en förhoppning om
att förändringarna skall ske efter överläggningar med invandrarnas organisa-
tioner.
Jag tror att det vore bättre om Lars Leijonborg byggde mer av sina ställ-
ningstaganden på fakta än på förhoppningar.
Anf. 78 YLVA JOHANSSON (v):
Herr talman! Jag är glad över att jag lever i ett mångkulturellt land. I det
framtida Sverige kommer det mångkulturella att vara än tydligare än i dag.
Våra invandrare och flyktingar och i än större utsträckning deras barn är i
det perspektivet en stor tillgång.
Tvåspråkighet och kulturell kompetens kommer att efterfrågas både i nä-
ringslivet och i samhället i övrigt. Inom många yrken är tvåspråkighet en vik-
tig merit, och än viktigare kommer den att bli. En bra hemspråksundervis-
ning är i det perspektivet en framtidsinvestering.
Som ni som är kvar här i kammaren nu naturligtvis vet, består hemspråks-
undervisningen av två delar: dels undervisning i hemspråket som ämne, dels
studiehandledning på hemspråket i andra ämnen. Drygt en tiondel av grund-
skoleeleverna har ett annat hemspråk än svenska. Av dessa deltar ungefär
65% i hemspråkundervisningen. I gymnasiet deltar 48% i undervisningen.
Tvåspråkighet har i Sverige tidigare ifrågasatts, men i dag ses det av de flesta
lingvister och psykologer som en viktig individuell kompetens och resurs.
Man har i noggranna undersökningar funnit att tvåspråkiga barn och ungdo-
mar generellt sett inte uppvisar sämre skolresultat än enspråkiga. Tvärtom
har man funnit att de har ett något bättre resultat.
För att hemspråksundervisning skall kunna ske på ett bra sätt krävs det att
elevens hemspråkslärare och ordinarie lärare samarbetar. Det är bara på så
vis eleverna kan få en relevant studiehandledning av sin hemspråkslärare.
Det är därför viktigt att samarbetet mellan lärarna underlättas. Om hem-
språksundervisningen i stället förläggs till lördagar kommer detta nödvän-
diga samarbete att försvåras.
Jag vill ta upp en annan aspekt till behandling. Hemspråkslärarna är vik-
tiga personer ute på skolorna. De har som alla lärare fler funktioner än att
bara undervisa. Hemspråkslärarna är viktiga i det sociala arbetet på en
skola. De är också viktiga som förebilder inte bara för elever med annat ur-
sprung än det svenska, utan i lika hög grad för de svenska eleverna. Det är
nämligen så att det i vårt samhälle inte finns så många invandrare i läraryrket
eller i andra högstatusyrken. Det är viktigt att också invandrare som inte
städar eller har andra lågstatusyrken också syns för de svenska eleverna. Det
kommer de inte att göra om de har undervisning på lördagar. Då deltar inte
nämligen de elever som har svenska som modersmål.
Undervisningen i hemspråk är inte obligatorisk. Men det får inte tas som
intäkt för att särbehandla hemspråksundervisningen och ge den sämre vill-
kor än annan undervisning i skolan. För ungefär en månad sedan sade, som
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
128
tidigare sagts, ett enhälligt utskott följande: ”Avslutningsvis vill utskottet
stryka under att hemspråksundervisningen självfallet bör ha samma ställning
som undervisningen i andra ämnen i skolan och därvid ges likvärdiga arbets-
möjligheter.” Tre av de partier som för en månad sedan stod bakom detta
ställningstagande är nu beredda att besluta om lördagsundervisning i hem-
språk.
Jag delar den uppfattning som utskottet tidigare uttryckte. Jag tycker där-
för att regeringens förslag skall avslås.
Jag tycker att det skall bli intressant att få höra Helge Hagbergs förklaring
till hur utskottet kan kombinera det tidigare ställningstagandet med det för-
slag om undervisning på lördagar som det nu lägger fram.
I årets budgetproposition föreslog regeringen en sänkt ambitionsnivå ge-
nom att ange en s.k. rimlig minsta gruppstorlek i hemspråk till fem elever.
Statsrådet Göran Persson har dragit paralleller till minsta gruppstorlek för
anordnande av tillval av tyska och franska i grundskolan. Det kan låta rimligt
om man inte tänker efter. Men jämförelsen haltar betänkligt. De språkliga
tillvalen i grundskolan är två till antalet, hemspråksundervisning sker i dag
på 82 språk. I praktiken kommer det att innebära att många elever inte har
någon rätt till hemspråksundervisning. Detta gäller särskilt de elever som
bor i glest bebyggda kommuner eller talar ett s.k. litet språk.
Någon ”minsta rimliga gruppstorlek” bör därför enligt vänsterpartiets
åsikt inte fastställas.
Samverkan mellan skola och förskola och mellan skola och skolbarnom-
sorg har successivt utvecklats. Barnens behov måste komma i första hand när
formerna för denna samverkan utvecklas utifrån en gemensam helhetssyn på
barnen. Så långt är de flesta överens. Vi är också överens om att det är ange-
läget att påskynda en fortsatt utveckling av samverkan mellan barnomsorg
och skola.
Men att påskynda utvecklingen får inte förväxlas med att ta förhastade
beslut. Ett flagrant exempel på ett sådant förhastat beslut är att regeringen
i höstas lät sexåringarna få en framträdande plats i ett krispaket för att hejda
valutautflödet ur landet. Skolan är, enligt vår mening, ännu inte mogen att
ta emot hela årskullar med sexåringar, även om utvecklingen går mot att
skillnaderna mellan skola och barnomsorg minskar. Larz Johansson har tidi-
gare ställt de flesta av de frågor som naturligt infinner sig inför den s.k. flexi-
bla skolstarten. Jag skall inte upprepa dem.
Enligt vår mening måste en rad förändringar till innan en sådan reform
kan diskuteras. Barnomsorg och skola måste omfattas av ett gemensamt
måldokument, och en gemensam lokal organisation för barnomsorg och
skola, som nu är möjlig, bör växa fram i kommunerna.
Men det krävs också en samordning på central nivå. Det är en fråga som
vi inte har att hantera i utbildningsutskottet, men jag vill ändå något beröra
den. Det är viktigt att ansvaret för barnomsorgen så snart som möjligt över-
förs till det nya skolverket för att kunna bli en naturlig del av den struktur
och kompetens som nu kommer att byggas upp i det nya verket. När vi har
ett gemensamt måldokument för barnomsorgen och skolan blir det naturligt
att skolverkets uppföljning, utvärdering och fältorganisation även omfattar
barnomsorgen. Men det finns betydande nackdelar med att vänta tills detta
dokument finns färdigt och antaget. För att undvika att barnomsorgen i
framtiden blir en bisyssla i det nya skolverket bör barnomsorgen redan från
början finnas med som en naturlig del av det nya verkets ansvarsområde.
Det är inte minst viktigt att den fältorganisation som skall byggas upp även
tar hänsyn till de behov av kvalitetskontroll och uppföljning av centralt fast-
ställda mål som finns inom barnomsorgen.
Enligt vår mening bör det vara möjligt att så småningom skapa en obliga-
torisk verksamhet för sexåringarna - eventuellt även för ytterligare ålders-
grupper - som tar till vara och för samman det bästa från förskolans praktik
och pedagogik med lågstadiets arbetssätt. I det sammanhanget bör även tio-
årig skolplikt bli aktuellt. Men det är en dålig lösning att pressa in sexåring-
arna i den befintliga första årskursen utan att först genomföra förändringar
av skolan. Jag vill till Lars Leijonborg säga att vänsterpartiet i en eventuell
omröstning om folkpartiets reservation 5 kommer att avstå.
En förändrad första årskurs i skolan bör i så fall utgöras av en integrering
av förskola och skola där förskollärare och lågstadie- eller grundskollärare
arbetar tillsammans. Viktiga erfarenheter från den verksamhet som redan i
dag finns för sexåringarna bör utgöra grund för en sådan första årskurs. För
att detta skall bli möjligt måste lågstadielärare, grundskollärare och förskol-
lärare erbjudas relevant fortbildning.
Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag att redan till hösten låta åtskil-
liga sexåringar börja skolan. Jag vill också säga att jag är skeptisk till resone-
manget om en flexibel skolstart, eftersom jag ser en risk att skolan kan av-
hända sig ansvaret och hänvisa barnen tillbaka till barnomsorgen när skolan
inte klarar av att tillgodose de ett år yngre barnens behov.
Jag vill till sist säga några ord också om elevinflytande. Det är naturligt att
en demokratisk skola måste ge eleverna betydligt större möjlighet att vara
med och bestämma över sin skola. Decentraliseringen av ansvar får inte leda
till att lärare och rektorer ges större makt på elevernas bekostnad. Eleverna
måste tvärtom ses som medarbetare på skolan och få ta sin del av det decent-
raliserade ansvaret.
Åtskilliga studier visar att eleverna önskar större inflytande över sin situa-
tion både när det gäller trivsel, ordning, undervisningens innehåll och ar-
betssätt. De sämsta möjligheterna till inflytande har eleverna i dag när det
gäller undervisningen. Men eleverna redovisar störst önskan om ett vidgat
inflytande över just undervisningen.
Vi i vänsterpartiet var i höstas, när vi behandlade ansvarspropositionen,
ensamma om att kräva en lagstiftning som garanterade elevernas inflytande.
Nu föreslås att en sådan portalparagraf som markerar elevernas rätt till infly-
tande över sin utbildning skall finnas med i skollagen. Jag vill säga att vi i
vänsterpartiet noterar detta med tillfredsställelse.
Vänsterpartiet står naturligtvis bakom de reservationer som jag har under-
tecknat. I detta sammanhang vill jag dock bara yrka bifall till reservation 4
och 16.
Anf. 79 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag vill göra ännu ett försök att värva röster till vår reserva-
tion 5. Det är ju åtskilliga dagar kvar innan vi skall rösta om den. Vänster-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
129
9 Riksdagens protokoll 1990/91:126
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
130
partiet kan väl t.ex. ta något extra gruppmöte om detta. Vi kommer då att
veta att riksdagen sannolikt har fattat ett beslut om godkännande av dessa
riktlinjer om flexibel skolstart som finns i propositionen. Syftet med det är
ju - även om det inte särskilt klart utsägs i propositionen - att de flesta barn
skall börja skolan vid sex års ålder. I det läget är det väldigt viktigt att vi så
småningom får en förlängning av grundskolan. Ett principuttalande om det
nu skulle vara mycket bra. Det är ju inte nödvändigt att fatta själva beslutet
nu. Vi vet ju inte exakt hur många sexåringar som kommer att börja skolan.
Om vi förutsätter att det om några år ändå är det övervägande antalet vore
det bra med en bred uppslutning kring ett sådant principbeslut. Vänsterpar-
tiet skulle därför kunna göra en progressiv insats i skolpolitiken genom att
stödja folkpartiets reservation 5.
Anf. 80 YLVA JOHANSSON (v) replik:
Herr talman! Det är klart att det är frestande för oss i vänsterpartiet att få
göra något som enligt Lars Leijonborg bidrar till en progressiv utveckling i
skolpolitiken. Jag måste trots den frestelsen göra honom besviken.
Vi är negativa till hela konstruktionen om en flexibel skolstart. På sikt kan
det bli aktuellt med en sänkt skolpliktsålder, och då är det aktuellt med en
tioårig skolplikt. Men det beror på hur samarbetet mellan skola och förskola
kommer att fortsätta att utvecklas och hur snabbt det kommer att gå. Jag
tror att jag här i debatten har gjort klart hur vi ser på denna utveckling. Jag
tror inte Lars Leijonborg behöver vara orolig för att någon skall sväva i tvi-
velsmål om hur vi på sikt ser på en förlängning av skolplikten. Men på tisdag
kommer vi att avstå i omröstning om reservation 5.
Anf. 81 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Ylva Johansson och Larz Johansson har talat så väl om precis
de saker som jag också tycker är väsentliga i det här betänkandet. Det har
hänt mycket de två senaste åren på skolans område. Miljöpartiets krav på
avveckling av SÖ, förändrat statsbidragssytem, mer inflytande i skolan för
elever, lärare och föräldrar m.m. har fått gehör - kanske inte fullt ut, men vi
är på god väg, och det gläder mig.
Jag vill här ta upp frågan om huruvida sexåringar skall börja skolan. Den
har tydligen upprört halva Sverige. Jag skulle av de papper jag har fått näs-
tan kunna ta fram en hög på tre decimeter. Det handlar om att man ganska
fräckt kastade in denna flexibla sexårsstart i krispaketet. Man tog det som en
intäkt för att man nu skulle klara den ekonomiska krisen. Jag vill definitivt
dementera att det skulle finnas ekonomiska skäl till detta. Ekvationen går
nämligen inte ihop om man gör rent samhällsekonomiska beräkningar. Man
hade räknat med 2 miljarders vinst. Man har då räknat med att personaltät-
heten är högre inom barnomsorgen. Det är riktigt att den är högre inom
barnomsorgen, men inte för sexåringar. Om man räknar på detta finner man
att sexåringen i barnomsorgen kostar ca 20 000 kr. Ett skolbarn kostar ca
40 000 kr. Dagisbarnet däremot, som är yngre, är dyrare och kostar ca
60 000 kr. Detta är om man ser det ur samhällsekonomisk synvinkel.
I krispaktetet kunde man läsa att om man börjar skolan som sexåring
”kommer arbetsmarknaden att tillföras ytterligare en åldersklass”. Men man
måste ha glömt att uppföljningsansvaret fortfarande skall gälla. Det står i
Växa med kunskaper. Detta innebär att de som inte väljer att fortsätta gym-
nasieskolan ändå kommer att kosta i takt med att arbetslösheten bland ung-
domar ökar, vilket vi naturligtvis tycker är hemskt.
Den svenska grundskolan omfattar i dag nio år, men så gott som varje sex-
åring går i förskola. Det innebär att barnet i praktiken har tio års skola. Det
blir ingen kvalitetsvinst för samhället att tidigarelägga skolstarten och där-
med låta ungdomar sluta skolan vid 15 års ålder för att bli en produktionsfak-
tor. Skollängden blir sammanlagt nio år, och barnet pressas in tidigare i den
nuvarande skolan, som inte är anpassad till ett barn i den åldern.
Om vi utgår från barnens bästa - vilket vi skall göra - måste själva skolfor-
men förändras. Förskollärare och lärare skall fort- och vidareutbildas, och
undervisningen skall anpassas till sexåringarna - inte tvärtom. Skolans nuva-
rande pedagogik och metodik är inte anpassad till sexåringarna. Man borde,
som väl Larz Johansson tidigare berörde, ha tagit fram detta gemensamma
måldokument, som man pratade så fint om, innan man planterar denna nya
flexibla skolstart. Direktiven innebär att grundskolan och motsvarande skol-
former och barnomsorgen får ett gemensamt måldokument. Det tycker vi är
bra. Vi anser att det är ett minimikrav innan man beslutar om skolstart vid
sex års ålder.
När det gäller kostnader och pengar kan det få den effekten på privateko-
nomin att man väljer att låta barnet börja skolan vid sex års ålder trots att
barnet inte är moget för det. Det är naturligtvis privatekonomiskt lönsamt
att låta barnet börja skolan. Man slipper betala ur den egna kassan.
Man kan bli bekymrad över lokaliteter, hur det skall fungera, hur barnen
skall få utlopp för sin kreativitet osv. Detta har berörts av tidigare talare. De
har sagt det så bra. Jag skall därför inte upprepa det.
Jag går i stället in på nästa tema. Det gäller naturligtvis hemspråken. Hem-
språk betyder oerhört mycket för identiteten. Hemspråkslärare är också fö-
rebilder. Det skulle kunna bli en bättre schemaläggning om också hem-
språkslärarna fick - som de själva föreslagit - fortbildning i ett annat ämne,
t.ex. musik, bild etc. Man skulle då kunna slå två flugor i en smäll. Förutom
de elever som har rätt till hemspråksundervisning skulle då även de andra
eleverna få tillgång till hemspråkslärare och kunna få träffa människor i ett
mångkulturellt samhälle och överbrygga motsättningar - som faktiskt växer
för var dag som går.
Jag frågar mig också varför just barn som vill läsa hemspråk skall hänvisas
till att ha undervisning på lördagar. Varför skall de isoleras från sina klass-
kamrater eller andra vänner? De behöver deras gemenskap i ett fotbollslag
eller liknande likaväl som alla andra barn behöver det - kanske mer.
Om kommunerna lägger hemspråksundervisningen på lördagar blir kon-
sekvensen - som jag ser det - att de flesta kommer att välja bort den under-
visningen.
De signaler som gått ut till kommunerna har redan resulterat i att brev har
skickats ut till föräldrarna om förfrågningar om de kan tänka sig att deras
barn för sin hemspråksundervisning kan gå i en annan skola och om de kan
tänka sig att läsa på lördagar. Detta är djupt beklagligt. Om man lägger un-
dervisningen utanför skoldagen omöjliggör man dessutom samplanering
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
131
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
mellan svenska, som andra språk, studiehandledning och hemspråksunder-
visning. Miljöpartiet motsätter sig bestämt att hemspråksundervisning läggs
in på en skolfri dag, som t.ex lördag, och att minsta gruppstorlek skall vara
fem elever.
Vi har också berört en annan fråga. Det gäller skolhälsovården, som vi
tycker skall fortsätta att vara obligatorisk. Man skall ha en hälsoundersök-
ning per stadium. Det skall vara ett obligatorium. Det är ett sätt att inte sär-
skilja någon. Enligt propositionens förslag kommer man att skilja ut dem
som skall undersökas. Vi vill inte att det skall vara någon särskiljning och
inte heller att någon skall kunna förbigås. Det är viktigt att man har denna
omedelbara hjälp och att skolsköterska och ibland även skolläkare finns i
barnens närmiljö. De skall vara en naturlig kontakt för barnen.
Jag vill säga några ord om fristående skolor. Vi anser också att man skall
kunna delegera rätt att starta fristående skolor i kooperativ och privat regi.
Vi anser att statsbidragen skall följa eleven och att man inte skall dra in på
dem. Larz Johansson var inne på detta att om man tar ut avgifter skall man
sänka statsbidraget. Vi har inte övervägt det. Vi har sagt att vi tycker att det
skall vara ett genomsnittligt statsbidrag till dem som går i fristående skolor.
Det skall vara lika för alla barn.
Jag yrkar - precis som Ylva Johansson - bifall till reservationerna 4 och
16.
132
Anf. 82 HELGE HAGBERG (s):
Herr talman! I boken ”Riksdagen genom tiderna” redogörs för den stora
skolreformen på 1840 års riksmöte. I den står bl.a.:
”Ett för framtiden ännu viktigare beslut gällde folkskolan. Här stod sche-
matiskt sett en konservativ opinion mot en liberal. De konservativa var
främst intresserade av traditionell humanistisk bildning, med latin och teo-
logi i centrum och med huvudvikten lagd vid gymnasium och universitet.
Folkundervisning utöver de kyrkliga minimikraven ansågs ofta leda till en
ytlig och samhällsvådlig halvbildning. En del konservativa menade dock, att
en utbyggd folkundervisning skulle kunna ta ansvaret för proletariatets barn
och underlätta den kommunala fattigvården. På liberalt håll förordades ett
mera yrkesinriktat, praktiskt och 'realt’ skolväsen, grundat på en obligato-
risk folkskola med fasta skolor och seminarieutbildade lärare, utan präster-
ligt förmyndarskap.”
Vidare redogörs för det ibland komplicerade arbetet, som ledde fram till
1840 års folkskolestadga. Det var 150 år sedan detta verk antogs, och förbe-
redelserna var säkerligen inte enkla. Man spårar också de ideologiska spän-
ningsfälten för och emot. Naturligtvis återfinner vi dragen i den tidens idé-
strömmar med dem som gäller i dag. Det gäller t.ex. detta med att undervis-
ningen skall omfatta alla och hur.
En bild från den tid då folkskolan skulle införas kunde vara den här: Bil-
den är hämtad från hembygdsboken ”Sunnemoboken” från år 1952. Där för
professor Nils Lagerlöf pennan: En Yngling född i Sunne år 1820 får som
tonåring höra talas om Owens verkstad i Stockholm som gör ångmaskiner.
Han lejer skjuts av bönder i Fryksdalen som skall till Närke för att plöja. På
så vis kommer han till ett vattendrag med förbindelse med Stockholm. På
Owens verkstad lär han sig tekniken. I Stockholm kommer han i kontakt
med såväl konstruktörer som musiker. Utbildning får han i båda dessa områ-
den.
Så kunde tillfälligheter ge en vaken och intresserad yngling chansen att
förverkliga sina färdigheter. Pojken spelade i olika musikorkestrar i Stock-
holm. Han blev en tekniker som ledde företag med mekanisk inriktning.
Men det är klart att inte bara tillfälligheter och fallenhet skall avgöra så
viktiga frågor som yrkesval och utkomstmöjligheter. Skolan skall omfatta
alla, förverkliga och väcka håg att ständigt nå nya uppgifter. Skolan är och
skall vara - vid sidan om hemmets upplevelser - den mest betydelsefulla fak-
torn för individens förverkligande av sina drömmar och målsättningar.
Innevarande riksmöte men för övrigt också hela mandatperioden har
präglats av reformer och förändringar på skol- och utbildningsområdet. En
verklighet som förändras, och som vi vill förändra, ställer stora krav på sko-
lan. Vi har klart för oss att utbildning är det verksammaste instrumentet för
att möta förändringar och göra individen skickad att möta och prägla sin si-
tuation och framtid. Därför måste skolan vara anpassad att möta utmaningar
och ge eleverna de bästa utgångspunkter att bli trygga i sin uppgift, veta var
man hämtar ny insikt och också skaffar sig denna.
På hela skolområdet anpassar vi med bättre metoder för att eleverna skall
få bästa möjlighet i sin utbildningssituation. Styrning av skolan började det
med. Vi fortsatte med kommunalisering och ansvaret för skolan. På gymna-
sienivån kom först de s.k. ÖGY-försöken i de yrkesinriktade programmen.
Nyss har vi behandlat en totalreform för hela gymnasiet med målen om det
livslånga lärandet och bättre utbildning i hela gymnasieskolan.
På vuxenutbildningen sluter komvux upp som ett förverkligande av det
livslånga lärandet. För folkbildningen har också en milstolpe nåtts i och med
förslaget om en folkbildning fri från pekpinne från staten och med en egen
profil. Det förslaget skall vi behandla senare.
Folkrörelserna, folkhögskolan och studieförbunden har en egen kraft som
talar för sig själv. Skall jag också nämna universitets- och högskolor, så tog
vi i fjol forskningspropositionen, som håller landet i tätpositionen i satsning
på framtiden. Nu i år ökar vi på dimensionen och lokaliserar högre utbild-
ning för att möta framtida utmaningar.
Ärendet om skollagsfrågor tar upp sådana viktiga frågor som den flexibla
skolstarten, hemspråksundervisningen och fristående skolor. Här återfinns
också överklagandenämnd, skolhälsovård, elevinflytande och val av skola
samt läromedelsgranskning. Men skolan finns också som särskola, sames-
kola och specialskola. Skolan skall anpassa sig till elevernas utgångspunkter,
och det gör vi så bra här i landet att ingen skolpliktig elev i vår tid står utanför
skolsystemet. För specialskolan skall alltjämt finnas en styrelse för varje en-
het, framgår det av propositionen.
Som framgått av tidigare inlägg förekommer andra åsikter i betänkandet.
Låt mig bemöta en del av dessa och därmed också vad som sagts här tidigare.
I skolväsendets överklagandenämnd finns åsikten att domstol skall be-
handla överklagningsärenden. Å andra sidan finns också åsikten att domsto-
larna inte skall befatta sig med överklagningsärenden. Det kan vara en bra
medelväg att då inrätta en överklagandenämnd för överprövningsfrågor.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frägor
avseende skol-
väsendet
133
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
134
Under beredningen av skollagspropositionen var det på tre områden som
reaktionen var stark. Det har gällt skolstarten, hemspråksundervisningen
och de fristående skolorna. Jag tror att vi - även om inte alla är nöjda - för
frågor framåt genom att anta skolministens förslag i propositionen. På några
punkter har vi skrivningar som ansluter till åsikter som förts fram i debatten
och i brev till oss i utskottet.
När det gäller skolstarten står i huvudsak s, m och fp bakom denna reform.
Det innebär att vi får en ökad samverkan och planering av såväl förskolan
som skolan. Här har pedagogiska erfarenheter vunnits på båda håll. Det är
viktigt att det bästa ur dessa erfarenheter förs fram i det nya samplanerande
som skall utvecklas. Det handlar om såväl idéer som personalsamverkan,
metodik osv.
Nu tar vi övergångsbeslut om flexibel skolstart i detta betänkande. Kom-
munena erbjuds att fram till år 1997 erbjuda föräldrarna starta elevens skol-
gång ett år före skolpliktsåldern.
Det är viktigt att huvudmännen nu tar diskussionen om de här frågorna.
På grundval av besluten är det betydelsefullt att organisationen anpassas till
att fånga in ytterligare en ambition som den flexibla skolstarten faktiskt är.
På den här punkten har c, v och mp sina betänkligheter. Det är inte ovä-
sentligt att lyssna till deras varningar. Vi tror dock att skolan kan bemästra
invändningarna och gå ur erfarenheten stärkta i åsikten att förslaget om flex-
ibel skolstart kommer att bli en bra reform.
Hemspråket - eller de icke obligatoriska inslagen - dess organisation och
villkor i skolan har kommit att bli en spänning i åsikter mellan skolaktörer.
I ett tidigare betänkande skrev utskottet som sin åsikt att hemspråket skulle
ha samma ställning som andra ämnen i skolan. Så skall det också vara, och
vi hävdar att hemspråket skall erbjudas elever som är berättigade till under-
visning, om möjligt på ordinarie skoltid. Kan det inte ske skall det vara möj-
ligt att lägga undervisning efter skoldagens slut och på lördagar.
Här finns det de som tycker - det har framgått av debatten - att vi inte
ger samma ställning för ämnet hemspråk som andra ämnen. Undervisning i
hemspråk handlar om studiehandledning i andra lärares ämnen jämte själva
hemspråket. Men det handlar också om att hemspråksläraren får tid till att
ingå i skolkonferenser och delta i planeringen av undervisningen i skolan.
Ämnet är frivilligt, men vi hoppas att det skall omfattas av invandrarele-
verna. Därför skall det också anordnas så att de flesta eleverna tar del av
undervisningen i ämnet. Detta görs klart i utskottets ställningstagande.
Det har i betänkandet uppnåtts betydande enighet om de fristående sko-
lornas ställning. På de allra flesta punkter bejakar vi skolministerns förslag
att skolverket skall stå för godkännande av nya fristående skolor. Här skall
också de nu verksamma skolorna få en förnyad granskning. Naturligtvis skall
skolverket följa upp och granska dessa skolor precis som all annan skolverk-
samhet i landet.
Utbetalningen skall i famtiden ske så, att kommunerna får statsbidrag ef-
ter det att skolverket godkänt vederbörande skola. Kommunerna har sedan
att göra sin granskning och bedömning och på grundval av behov av medel
fördela bidrag till såväl kommunala som fristående skolor inom grundsko-
lan.
Anslaget för nästa budgetår får betalas ut på sedvanligt sätt. Inte alla i
utskottet ställer sig bakom detta, men det är rimligt att departementet också
får tid för att arbeta fram smidiga beräkningsunderlag. Kommunerna kan
också dra nytta av den tiden med tanke på sin nya ansvarsuppgift i det här
avseendet.
Elevinflytandet skall formas lokalt, föreslår skolministern. Dock blir ele-
vernas och personalens skolkonferens i gymnasiet kvar. Det förstärkta för-
äldraansvaret i skolan skall slås fast. Vidare vill folkpartiet och miljöpartiet
ha delegationsrätt för en särskild styrelse vid skolenheterna. Flertalet är
ganska skeptiska mot den ordningen.
Skolhälsovården skall, som vilken företagshälsovård som helst, bli frivil-
lig. Det är viktigt att skolhälsovården uppfyller flera väsentliga mål, hävdar
folkpartiet, centern och miljöpartiet. Utskottsmajoriteten tror att detta sker
utan att det särskilt påtalas. Vem som skall vara högsta tillsynsmyndighet
finns det en reservation om. Skolverket blir enligt skolministerns förslag den
naturliga tillsynsmyndigheten, och utskottsmajoriteten följer detta.
Rätten att välja skola blir med nödvändighet en fråga som kommunen
måste få avgöra i mån av plats.
Den flexibla skolstarten föreslås gälla för sexåringarna, och det är som
sagt viktigt att skolstarten sker efter en väl planerad förberedelse.
Utskottsmajoriteten tror att det bästa sättet att tillgodose ambitionen att
ge de icke obligatoriska inslagen i skolan samma ställning som övriga ämnen
är att följa betänkandets förslag. De fristående skolorna har också att leva
upp till de krav vi kan ställa på dem att vara öppna och ta emot både gransk-
ning och utvärdering.
Det här betänkandet, som föranletts av skolministerns proposition, be-
kräftar de genomgripande reformer som skett på skolans område detta riks-
möte men också, som jag sade tidigare, hela mandatperioden. För egen del
är jag mycket glad och tacksam över att få avsluta riksdagsarbetet med att
också vara med om att fatta beslut på den här punkten.
Jag är naturligtvis som andra angelägen om att få framföra ett tack till
skolministern och hans medarbetare för det goda samarbete vi har haft och
som jag personligen har upplevt. Detta tack för ett gott samarbete riktar jag
också till utskottskolleger och till utskottets kanslipersonal. Även om vi mel-
lan partierna haft olika åsikter i olika frågor, har åsiktsskillnaderna inte stört
det goda kamratskap som har rått i både utskott och kammare.
Slutligen vill jag yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på de före-
kommande reservationerna.
Anf. 83 BIRGITTA RYDLE (m) replik:
Herr talman! Helge Hagberg berörde i sitt anförande en reservation från
vår sida som jag inte nämnde i mitt anförande. Jag får väl därför beröra den
nu i stället. Reservationen handlar om inrättandet av skolväsendets överkla-
gandenämnd, vilket vi för vår del anser vara en ganska överflödig inrättning.
Det antal ärenden som kan komma i fråga för överklagande beräknas nämli-
gen bli så litet - bara omkring 150 per år - att dessa utan svårighet kan hante-
ras genom prövning i kammarrätt. Det skulle också ge en större rättssäker-
het, eftersom det då skapas möjlighet till överprövning i regeringsrätten.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
135
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frägor
avseende skol-
väsendet
Helge Hagberg sade också att det skulle vara kommunernas sak att ge
kommuninvånarna rätten att välja skola. Vi anser för vår del att rätten att
välja skola skall lagfästas för att elever och föräldrar skall ges en verklig rätt
att välja. Kommunerna skall alltså åläggas att informera föräldrar och elever
om just den lagfästa rätten att välja skola.
Anf. 84 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Låt mig börja med att kvittera Helge Hagbergs tack och säga
att det alltid har varit sympatiskt att föra debatter med Helge Hagberg i ett
lugnt, sansat och lågmält tonläge. Jag tackar också för det goda kamratskap
vi har haft i utbildningsutskottet när Helge Hagberg nu lämnar riksdagen.
Helge Hagberg kan emellertid inte lämna riksdagen riktigt än, eftersom
det finns några frågor han måste svara på. Om riksdagen nu på tisdag fattar
beslut om den flexibla skolstarten, kommer naturligtvis landets kommunal-
politiker att läsa utskottetsbetänkandet, och de måste då veta vad allt det
som står där egentligen betyder.
Utskottsmajoriteten skriver i betänkandet att man bara skall ta emot sex-
åringar ”i den utsträckning som skolorganisationen kunnat anpassas till
denna elevgrupps behov”. Exakt vad betyder det, Helge Hagberg? Ett antal
förutsättningar skall vara uppfyllda, säger man, liksom att det självfallet är
av stor vikt med tillgång till lärare och annan personal, som fått möjlighet att
genomgå fortbildning. Då kan man fråga sig: Hur många har fått möjlighet
till detta? Och hur många kommer att få den möjligheten under sommaren,
Helge Hagberg?
Sedan står det i betänkandet något som jag inte förstår. Det står att också
”sammansättningen av personalgrupperna” är av stor vikt. Vad betyder det,
Helge Hagberg? Betyder det att det skall vara ett visst antal förskollärare
och ett visst antal lågstadielärare? Eller vad betyder ”sammansättningen av
personalgrupperna”? Detta är nämligen en av de förutsättningar som skall
var uppfyllda för att man skall ta emot sexåringar.
Sedan sägs återigen att det skall finnas tillgång till ändamålsenliga lokaler.
Vad är nu en ”ändamålsenlig lokal”? Duger ett vanligt klassrum? Det måste
Helge Hagberg ge besked om. Kommunalpolitikerna måste ju veta om det
duger att stoppa in sexåringarna i ett normalt klassrum eller vad en ända-
målsenlig lokal är för något.
I betänkandet står också: ”En ytterligare faktor är förekomsten av sådana
samarbetsformer mellan förskola och skola samt inom grundskolans lågsta-
dium att en individualiserad verksamhet kan åstadkommas. Innehåll och
metodik måste vidare anpassas efter barnens behov.” Vad betyder det mera
exakt, Helge Hagberg?
När utskottet gör så här tydliga markeringar och säger att det här är förut-
sättningen för att man skall ta emot sexåringar och eftersom vi inte har några
nya tim- och kursplaner måste Helge Hagberg, som företräder majoriteten,
naturligtvis också till kammarens protokoll tala om vad det här betyder, så
att landets kommunalpolitiker vet vad de har att rätta sig efter när de i au-
gusti skall ta emot sexåringar i sina skolor.
136
Anf. 85 YLVA JOHANSSON (v) replik:
Herr talman! Helge Hagberg upprepar vad utskottets majoritet säger när
det gäller hemspråksundervisningen. Man säger: Först om det inte är möjligt
att förlägga hemspråksundervisningen inom den ordinarie skoldagen skall
det bli aktuellt att förlägga hemspråksundervisningen till lördagar. Man
måste då fråga sig: Vad då ”möjligt”? I dag sker ju all hemspråksundervis-
ning inom ramen för den ordinarie skoldagen. Rimligen är det då mycket
svårt att någonsin hävda att det är omöjligt att förlägga hemspråksundervis-
ningen inom den ordinarie skoldagen!
Jag vill då fråga Helge Hagberg: Innebär utskottets tolkning av regering-
ens lagändring att det inte kommer att bli någon undervisning på lördagar,
eftersom man inte rimligen kan hävda att det är omöjligt att förlägga hem-
språksundervisningen inom den ordinarie skoldagen?
Anf. 86 EVA GOÉS (mp) replik:
Herr talman! Jag vill också tacka för den tid vi har haft tillsammans i ut-
skottet, Helge Hagberg. Det har varit trevligt och ett gott kamratskap.
Så till frågan: Hur skall Helge Hagberg nu få ut de nya direktiven om hem-
språksundervisningen till kommunerna? De har ju uppfattat det så att man
nu skall ha hemspråksundervisning på lördagar.
Här har nu Helge Hagberg sagt att det är bara i nödfall som hemspråksun-
dervisningen skall ligga på lördagar. Då undrar jag: Skall man då gå ut i en
kampanj och tala om att det är meningen att hemspråksundervisningen skall
arbeta på samma arbetsvillkor som de andra ämnena? Skall ni från socialde-
mokraterna gå ut och tala om det? Kommer ni - eller möjligen regeringen -
att vidta några särskilda åtgärder för det? För rätt skall väl vara rätt?
Vi vet ju att signalen har gått ut till kommunerna, och de är enligt vad jag
kan förstå inte alls beredda att satsa på hemspråksundervisningen, eftersom
det totala anslaget har minskats med 300 miljoner och någonstans skall peng-
arna tas.
Vidare kan jag inte förstå hur man skall kunna motivera sexårsstarten ef-
ter alla dessa om och men - män med ä kanske också. Det är bra att resa en
massa monument - det är kanske roligt att ha det också i skolvärlden, men
nog hade det varit bra att få veta hur allting skall genomföras innan man satte
spaden i jorden och drog i gång någonting som inte är anpassat till den lokala
nivån.
Jag tycker att det är bra att man har tilltro till den lokala nivån, men jag
ser det så att man vältrar över mer och mer på kommunerna och de får för-
söka klara det efter bästa förmåga.
Anf. 87 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Helge Hagberg och jag har fört en del debatter genom åren.
Men i det betänkande som vi nu diskuterar är vi ovanligt överens. Jag vill
därför inskränka den här repliken till att kvittera det tack som Helge förde
fram för samarbetet i utskottet. Vi har ju det gemensamt att vi tycker att
politiska debatter ofta mår väl av ett historiskt perspektiv. Jag har uppskattat
det mycket, senast i dag. Tack skall du ha!
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
137
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
138
Anf. 88 HELGE HAGBERG (s) replik:
Herr talman! Det har tagits upp en hel del frågor i de tidigare inläggen.
Jag skall beröra de viktigaste.
Det sades i flera inlägg tidigare att förslaget om flexibel skolstart lades
fram i en nära nog oförskämd ordning, nämligen i ett sparpaket eller krispa-
ket. Det är kanske litet förenklat och schematiskt att säga så. Många frågor
i det paket som kom i höstas var mycket framåtsyftande. Jag skall bara ge
ett exempel. Avsiktsförklaringen om anslutning av Sverige till EG var en
fråga som togs upp i det sammanhanget. Punkten om skolstarten var alltså i
gott sällskap med andra frågor som gällde att spara men också att satsa och
att satsa på framtiden.
Frågan om den flexibla skolstarten har senare varit föremål för en mycket
omfattande beredning, och det är ett mycket välgrundat förslag som förelig-
ger. Vi har ju här i landet en förskola som är mycket väl utbyggd. Många
förskolebarn har stor erfarenhet av att delta i grupparbete och uppläggning
av sin dag i grupp, och därför är det inget dramatiskt att börja i skolan. Jag
tror att vi kan säga att vi har förskolebarn som är väl skickade att börja sko-
lan utan att där vara i en egen, speciell organisation.
Men hur vi skall förbereda skolstarten för lägre åldrar får vi se i ett måldo-
kument. Det blir naturligtvis inte så många sexåringar som deltar i verksam-
heten denna höst, men vi har ju sex år på oss att genomföra detta, och vi får
se hur det blir upplagt.
Larz Johansson var mycket distinkt när han krävde att jag skulle lämna
redogörelser i detalj. Här har vi under flera år argumenterat för att det lo-
kala initiativet skall få verka, att man skall få bygga upp och planera på lokal
nivå. Tänk, det tycker jag är väldigt bra. Jag tror att det finns många kloka
skolpolitiker, pedagoger och personal i verksamheten som kan ordna det
här, att de t.o.m. kan lösa frågan, i vilka lokaler verksamheten skall bedri-
vas.
När det gäller hemspråket vill jag först säga att det där har förts en stor
diskussion, där Ewa Hedkvist Petersen från utskottsmajoriteten talat om hur
vi tänkt på den punkten. Också beslutet om anslaget var fattat vid den tid-
punkten. Men jag förutsätter att kommunerna också kommer att följa de
förslag som har ställts i betänkandet och i inlägg här i debatten och som riks-
dagen fattar beslut om.
Anf. 89 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag undrar om inte Helge Hagberg gjorde ett litet tankefel
när han sade att sexåringarna är så vana att delta i olika grupper i förskolan
att det inte är något problem för dem att börja skolan. De sexåringar som nu
skall börja skolan har ju inte gått i förskola! Eller hur, Helge Hagberg? Det
är visserligen ett fåtal femåringar som går i förskola, men generellt sett kan
man inte säga det. De här sexåringarna hoppar alltså över förskoleåret och
går direkt till skolan.
Sedan försökte Helge Hagberg svara på min fråga på ett som han antag-
ligen tyckte listigt sätt. Han sade: Det här klarar de lokalt. Det behöver inte
vi föreskriva i detalj. Men då är frågan, Helge Hagberg: Varför är man då i
utbildningsutskottet så förbaskat klåfingrig att man säger att förutsättningen
för att kommunerna skall ta emot sexåringarna är att det finns det och det,
bl.a. ändamålsenliga lokaler, fortbildning si och så, lärarutbildning, sam-
mansättning av grupper, osv.? Om man förlitar sig till det lokala initiativet
och hävdar principen om avreglering, skall man naturligtvis inte göra en
mängd detaljföreskrifter som man sedan inte ens vet vad de innbär. Den
enkla förklaringen, Helge Hagberg, är att den här ”högeralliansen” höll på
att spricka och att det såg ut som om det kanske inte skulle bli någon majori-
tet för den flexibla skolstarten om man inte lindade in beslutet i en massa
om och men, som någon använde som uttryckssätt här tidigare. Det blir litet
knepigt när man gör den här typen av beskrivningar av förutsättningar som
skall gälla för att kommunerna skall ta emot sexåringar och sedan inte har
klart för sig vad de egentligen betyder.
En fråga måste väl ändå Helge Hagberg kunna svara på, eftersom han har
erfarenhet som lokal skolpolitiker innan han kom till riksdagen: Vad är en
ändamålsenlig lokal? Duger ett vanligt 50-60 kvadratmeter stort klassrum i
normalskola till att ta emot sexåringar, eller duger det inte?
Anf. 90 EVA GOÉS (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker att starten vid sex års ålder var i dåligt sällskap
när man dessutom tog upp EG i krispaketet. Det är min personliga åsikt och
miljöpartiets.
Är det att satsa ekonomiskt - vilket Helge Hagberg sade - när eleverna
kommer ut ett år tidigare än förut och, som Larz Johansson mycket riktigt
påpekade, inte har grunderna? De som nu är fem år och skall börja skolan
vid sex års ålder har inte gått i förskola. Är det att satsa, och är det att satsa
rätt?
Anf. 91 YLVA JOHANSSON (v) replik:
Herr talman! Min fråga till Helge Hagberg kvarstår. Vad menas när ut-
skottet säger att hemspråksundervisningen skall förläggas till lördagar en-
dast om det är omöjligt att förlägga den inom den ordinarie skoltiden? Vem
skall avgöra om det är möjligt eller omöjligt att förlägga hemspråksundervis-
ningen till ordinarie skoltid? Det är uppenbarligen möjligt att göra det, efter-
som all hemspråksundervisning i dag sker inom den ordinarie skoltiden.
65 000 grundskoleelever deltar i dag i hemspråksundervisningen inom ordi-
narie skoltid.
Till sist vill också jag tacka för tre roliga år i riksdagen och för ett roligt
och arbetsamt arbete i utbildningsutskottet.
Anf. 92 HELGE HAGBERG (s) replik:
Herr talman! Jag skall börja med att svara Ylva Johansson om hemspråks-
undervisningen. Skolministern och utskottsmajoriteten har inte skjutsat
över hemspråket till lördagar. Med den hittillsvarande organisationen har vi
upplevt att det finns problem i sammanhanget. Om man kan planera verk-
samheten så att man eliminerar dessa problem -1.ex. att elever i hemspråks-
undervisning får gå ifrån annan viktig undervisning - är det bra. Då kan man
mycket väl förlägga hemspråksundervisningen inom ramen för skoltiden.
Men om detta omöjliggörs genom planering har man inget annat att göra än
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
139
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
140
att lägga hemspråksundervisningen efter skoldagens slut eller på lördagar.
Det är detta som vi är öppna för. Vi kommer inte att kräva att det skall ske
på lördagar, utan det kan man få avgöra lokalt.
Förskolans verksamhet omfattar, Larz Johansson, inte bara den sexår-
sverksamhet som förekommer i den s.k. lekskolan eller vad det nu kan vara.
Hela barnomsorgen är ju en förskola, och många barn får del av den verk-
samheten. Många av de barnen skulle vilja börja skolan när de är sex år och
är också skickade att göra det. Låt dem få det erbjudandet och låt föräld-
rarna få avgöra det. Naturligtvis skall även kommunerna själva få avgöra om
de kan ta emot dessa barn i skolan.
Utskottsmajoriteten skriver i sitt betänkande att det är bra att man har
dessa utgångspunkter när man gör den lokala planeringen och avgör vilka
kriterier som skall gälla för att det skall vara nöjaktigt och för att dessa elever
skall kunna börja. Lokalernas utseende t.ex. är inte någonting mer drama-
tiskt för sexåringar än för sjuåringar. Gör inte en så konstig tolkning av detta
uttalande, Larz Johansson! Jag tror att kommunalmännen och de som ansva-
rar för den här verksamheten är skickade att klara den.
Anf. 93 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Betänkandet innehåller, som det redan har sagts, flera stora
frågor. Jag tänker framför allt uppehålla mig vid frågan om flexibel skolstart.
Den frågan rymmer stora pedagogiska avvägningar.
Den föreslagna förändringen är kopplad till det läroplansarbete som nu
pågår. Vi strävar alltså efter att få ett gemensamt måldokument för förskola
och grundskola, dvs. en verksamhet som innehållsmässigt och metodiskt går
som hand i handske med varandra. Dessutom har vi genom de förändringar
som föreslagits i kommunallagen och genom de markeringar som regering
och riksdag har gjort medverkat till en organisatorisk utveckling i kommu-
nerna, vilken innebär att många kommuner är på väg mot gemensamma
kommunala organ för såväl skola som förskola.
Detta är två basala förutsättningar för denna verksamhet, och de är nu
snabbt på väg att tillgodoses.
Det är viktigt att, som utskottet understryker, de barn som kommer till
skolan tas emot på ett bra sätt och att det hela inte fuskas bort.
Det har ställts en lång rad frågor om hur det ena och det andra skall lösas.
Just därför att man måste ha tid på sig att lösa en del frågor, har vi en gene-
röst tilltagen övergångstid, då det är den lokala skolstyrelsen som ytterst har
att fatta det avgörande beslutet om barnet skall tas emot i skolan eller inte.
Efter övergångstiden skall vi ha kommit till den situationen att det är föräld-
rarnas exklusiva val som är det avgörande. Under den övergångstiden bör vi
kunna finna lösningar på frågor som rör lokaler, personalens fortbildning
och andra insatser som måste till för att det hela skall bli lyckat.
Jag är ganska säker på att just det förhållandet att vi startar och medger
en successiv utveckling är någonting som kommer att användas av de kloka
lokala huvudmännen för att vidta de åtgärder som behövs för att man skall
kunna ta emot barnen på ett bra pedagogiskt sätt.
Vad som helt gått förbi i debatten är att vi lägger avgörandet hos föräld-
rarna. Det är en viktig valfrihetsreform. Det talas väldigt mycket om valfri-
het i den gemensamma sektorn, och detta förslag är ett uttryck för denna
valfrihetstanke. Det är de flesta partier överens om när man talar om detta
programmatiskt.
Detta förslag innebär en mycket tydlig valfrihet för föräldrarna. Jag har
lagt fram förslaget därför att jag tror att det kommer att medverka till att
föräldraengagemanget i skolans och barnomsorgens verksamheter blir star-
kare.
Jag har också varit angelägen om att inte hamna i det läget att vi lägger
fram ett förslag där det sägs att man skall börja skolan vid sex års ålder och
att riksdag och regering sedan fastställer det beslutet. Det vore indirekt att
säga att den pedagogiskt strukturerade verksamheten enbart kan före-
komma i skolan. Det som förekommer i förskolan är därmed underförstått
någoting annat än pedagogiskt strukturerad verksamhet, i huvudsak social
omsorg. Om riksdagen fattade den typen av beslut och sade att skolstart vid
sex års ålder skall gälla - punkt och slut, skulle vi omöjliggöra ett samman-
växande av dessa två utomordentligt framgångsrika verksamheter, förskola
och grundskola. För mig är det viktigt att vi håller fast vid en flexibilitet, som
understryker båda verksamheternas pedagogiska karaktär och även föräld-
rarnas rätt att vara med och välja.
Vi har mött en hel del invändningar som har varit udda, måste jag säga. I
den allmänna opinionen har det ofta sagts att föräldrarna inte kan träffa
detta val, att de inte klarar av det. Visst gör de det. Föräldrarna har naturligt-
vis stöd av förskollärare och lågstadielärare. Men de är kapabla att fatta ett
sådant beslut, och de kommer också att göra det. Någon har sagt: Men tänk
om det då inte blir några barn som vill börja skolan vid sex års ålder! Då får
det väl bli så, eftersom föräldrarna har träffat det valet. Nu tror jag att en
hel del kommer att vilja börja i skolan, och de är välkomna. Samtidigt vet vi
om att det finns en hel del föräldrar som tycker att det är bra som det är. Låt
dem då få ha den verksamhet som de vill ha, och se sedan till att förskola och
skola möter barnet sådant det är!
Det är ett mycket viktigt pedagogiskt ställningstagande, att barnet skall
mötas sådant det är. Hittills har gällt att barnet skall vara skolmoget. I och
med detta förslag tas skolmognadsresonemanget bort, och det är ett viktigt
ställningstagande. I fortsättningen får vi ta emot det barn som kommer till
skolan och leda det genom dess fostran och utbildning, sådant det är. Det är
en fråga om att skolan skall vara barnmogen snarare än att barnet skall vara
skolmoget. Detta är oerhört viktiga principiella resonemang, som har legat
till grund för mitt ställningstagande i fråga om det förslag som jag nu har lagt
fram.
Jag har en bakgrund i förskola-skola-kommittén. Det är riktigt. Försko-
la-skola-kommittén tog upp dessa frågor, precis som Birgitta Rydle an-
tydde. Vi lade över huvud taget inte fram något förslag i den kommitténs
betänkande. I stället lade vi fram tre olika tänkbara handlingslinjer: skol-
start vid sex års ålder, skolstart vid sju års ålder och skolstart av flexibel ka-
raktär. Allt detta gick ut på remiss. Så såg det ut, om historiebeskrivningen
skall vara riktig.
Det har också i debatten sagts att förslaget om flexibel skolstart har kom-
mit upp i ett besparingssammanhang eller ett krispaket. Det är riktigt. För-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
141
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
142
slaget lades fram i ett sammanhang där regeringen presenterade en lång rad
strukturella förändringar i gemensam sektor. För Larz Johansson kan det
vara intressant att erinra sig att det i det paketet för första gången fanns med
en regeringsdeklaration om att vi skulle ha en treårig gymnasieskola för alla.
Det förslaget drog, enligt Larz Johanssons uppfattning, åt rätt håll. Det kan
man kanske stå ut med för den delen. Men rätt skall vara rätt, också i den
frågan.
Det är viktigt att vi nu ser över lärarutbildningarna och ser till att de knyts
närmare samman och att lärarna får större förutsättningar att arbeta ihop
mot denna bakgrund. Självfallet är det viktigt att det gemensamma måldo-
kumentet kommer fram, som jag sade förut. Det är viktigt att organisationen
ute i kommunerna utvecklas på det sätt som vi har talat om och att vi får en
fortbildning som successivt förbereder personalgrupperna för det stora som
nu kommer att ske.
Det är stort, det vi nu gör, mycket stort. Jag är glad över att ha fått lägga
fram denna proposition. Jag tror att den, som ett uttryck för ett annat synsätt
på gemensam sektor, så småningom kan komma att värderas inte bara ut-
ifrån sina pedagogiska förtjänster utan också utifrån detta att vi tilltror dem
som är skolans uppdragsgivare - föräldrarna - omdömet och förnuftet att
fatta detta beslut. Sedan är det upp till oss som möter dessa föräldrar att ge
det stöd som de har rätt att få.
Anf. 94 LARZ JOHANSSON (c):
Herr talman! Göran Persson sade inledningsvis att han i huvudsak skulle
uppehålla sig vid frågan om den flexibla skolstarten. Det gjorde han också -
helt och hållet. Jag kan förstå om han undviker ämnet hemspråksundervis-
ning.
Det är riktigt, som Göran Persson säger, att kommunalmännen säkert kla-
rar av frågorna om lokaler osv. Skrivningar härom förekommer heller inte i
propositionen. Det är utbildningsutskottet som har gjort de tilläggen. Då
måste det finnas något syfte med dem. Jag tycker att det är rimligt att begära
av i första hand utskottsmajoriteten en förklaring av vad som avses. I andra
hand lär det bli skolministerns uppgift, i varje fall under den närmaste tiden,
att svara på den typen av frågor. Därför är det nog bra att frågorna reses.
Göran Persson säger att det pedagogiska bakgrundsresonemanget är att
man skall möta barnet sådant det är. Det är så riktigt tänkt. Men det kräver
i sin tur också förutsättningar. Det kräver att man har resurser på lågstadiet
att möta barnen i olika åldrar sådana de är. Det kräver att man har god till-
gång till personal så att man kan ha små grupper. Det kräver en rejäl fortbild-
ning, vilket i sin tur kräver både tid och pengar. Det kräver att personalgrup-
perna har en sådan sammansättning som jag antar att utbildningsutskottets
majoritet egentligen menar, fast dess företrädare inte riktigt kan förklara vad
de har tänkt. Det kan alltså vara en mix av förskollärare och lågstadielärare
som arbetar tillsammans för att skapa förutsättningar att möta barnen så-
dana de är. Men det kräver i sin tur att man har resurser i form av pengar.
Såsom beslutet nu är utformat kommer kommunerna för att lösa dessa
uppgifter att ha mindre pengar än vad de hade tidigare. De får inte något
bidrag för sexåringarna i barnomsorgen. De får inte heller något bidrag för
sexåringarna när dessa nu kommer till förskolan. Resultatet för kommu-
nerna är att de får ett större åtagande. De skall uppfylla dessa tjusiga peda-
gogiska målsättningar, och de kommer att ha mycket bristfälliga resurser för
att göra det. Det är där som resonemanget inte bär, Göran Persson.
Anf. 95 YLVA JOHANSSON (v):
Herr talman! Göran Persson talade varmt om en gemensam lokal organi-
sation för skola och barnomsorg, och denna strävan delar vi. Men centralt
är det fortfarande två strukturer och två organisationer: å ena sidan skollag
och skolverk, å andra sidan socialtjänst och socialstyrelse. Göran Persson
tog själv upp risken för att den organiserade pedagogiska verksamheten i
folkskolan reduceras till social omsorg. Han vill i stället understryka att det
både inom skolan och inom barnomsorgen handlar om bra pedagogisk verk-
samhet. Men varför då inte erkänna det fullt ut och inordna även barnomsor-
gen inom skolverkets ansvarsområde?
Jag tror att det är särskilt viktigt att det nya skolverkets arbete med upp-
följning och utvärdering liksom dess fältorganisation redan i starten får om-
fatta också den pedagogiska verksamhet som i dag bedrivs inom ramen för
barnomsorgen.
Anf. 96 BIRGITTA RYDLE (m):
Herr talman! Jag håller helt med Göran Persson om att det är skolan som
skall vara barnmogen, inte barnen som skall vara skolmogna.
När det gäller flexibiliteten i skolstarten vill jag säga att den kan behållas
även när man efter en övergångstid fattar beslut om skolplikt från sex års
ålder. Det finns flexibilitet i dag när föräldrar kan skjuta upp barnens skol-
start till åtta års ålder. Då kan man ju flytta ned alltsammans ett år och låta
de föräldrar som så vill flytta upp barnens skolstart från sex till sju års ålder.
Anf. 97 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Jag vill upprepa min fråga till Göran Persson: Kommer rege-
ringen att vidta särskilda åtgärder för att belysa läget angående hemspråks-
undervisningen? Denna har onekligen förändrats - först tog man pengar från
hemspråksundervisningen, men nu gör man det inte längre. Går man ut med
en särskild drive i kommunerna?
Om det vidare blir en flexibel skolstart och man sänker åldern för skolstar-
ten ytterligare, kommer man då att betraktas som en underlig person, om
man börjar vid åtta års ålder? Det finns forskare som säger att vi egentligen
borde skjuta upp skolstarten till åtta års ålder för att inte beröva barnen möj-
ligheter till inlevelse, känslor osv. Även det är något att tänka på. Kommer
man att betraktas som en särling om man skjuter upp skolstarten till åtta års
ålder?
Anf. 98 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Först några ord till Larz Johansson. De resonemang som ut-
skottet har fört får naturligtvis utskottet svara för. Kan utskottets företrädare
inte precisera vad som står i betänkandet, menar Larz Johansson att det fal-
ler på min lott att göra det. Jag vill bara säga att jag inte kommer att återfalla
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
143
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
i beteendet att från statens sida gentemot kommunerna i detalj börja före-
skriva hur lokaler skall se ut, hur fortbildning skall bedrivas och hur andra
insatser skall göras för att underlätta denna förändring. De vore att återgå
till en gammal ordning, som jag ju vet att Larz Johansson på många sätt be-
härskade fullt ut. Även om det paradoxalt nog kontrasterade litet mot hans
decentralistiska läggning, stod det inte att finna någon mer förfinad centra-
list i denna kammare vad gäller regelverkets uttydning än herr Johansson i
Nyköping. Jag var naturligtvis när vi avskaffade regelverket orolig för herr
Johanssons fortsatta skolpolitiska insatser, men nu inser jag att det här öpp-
nar sig ett nytt fält, på förskole- och skolområdet, med en lång rad regler
som skulle kunna tas fram och utvecklas. Jag passar mig för detta, och jag
tycker inte heller att Larz Johansson skall driva debatten i den riktningen.
Det vore ett steg tillbaka.
Vad gäller statsbidragsfrågan har vi mycket riktigt två olika statsbidrags-
system, ett för förskolan och ett för grundskolan. Det pågår nu en kommu-
nalekonomisk utredning, och det är inte alls otroligt att den kommer att upp
den frågan. Skolan har ju ett statsbidragssystem som är uppbyggt så att stats-
bidraget faller ut ett år i efterskott. För förskolan utfaller det under verksam-
hetsåret. Det är en övergångssituation som snarare är av likviditetskaraktär
för kommunerna än en resultatfråga i deras budget. Så är fallet rent princi-
piellt, men detta är knappast av sådan vikt att det kommer att hindra kom-
munerna från att göra den förändring som den flexibla skolstarten innebär.
Jag kan inte ställa ut några löften kring Ylva Johanssons resonemang om
en gemensam central tillsynsmyndighet. Men det är klart att det ligger i sa-
kens förlängning att om vi får en utveckling ute i kommunerna där det här
växer samman och om vi får en gemensam läroplan, finns det naturligtvis
mycket som talar för att också tillsyn och statligt myndighetsansvar kan
komma att samordnas. Det vill jag ändå ha sagt, eftersom jag tycker att det
ligger i frågans riktning.
Också när det gäller hemspråksfrågorna gör vi en viktig förändring. Det
är lätt att uppträda som populist i det sammanhanget. Invandraropinionen i
hemspråksfrågan varierar, men jag vill påstå att den är övervägande negativ
till förslaget. Det finns också personer som tycker att det är bra. Det är alltid
frestande att utnyttja ett sådan läge.
Men det farliga, Larz Johansson och Ylva Johansson, hade varit att också
i fortsättningen låta den tingens ordning råda som hittills har rått. Vi har vad
gäller hemspråksundervisningen haft en utveckling inom svensk skola under
1980-talet där kostnaderna har rusat iväg och där grupperna successivt har
blivit allt mindre. RRV har gjort en undersökning, som man naturligtvis i
och för sig kan vifta bort, men som faktiskt beskriver tillståndet i några stora
kommuner, däribland Göteborg. Av den framgick att man i Göteborgs kom-
mun hade en genomsnittlig gruppstorlek om 1,4 elever per invandrarlärare.
Sådant leder förr eller senare till en reaktion där verksamheten ifrågasätts -
inte från pedagogiska utgångspunkter utan utifrån hur vi hanterar resurserna
för verksamheten.
Jag tycker att hemspråksundervisningen är viktig. Därför skall den bedri-
vas på så skolmässiga grunder som möjligt. Vi har därför också infört regeln
144
att om det är färre än fem elever i gruppen, är kommunen inte skyldig att
anordna hemspråksundervisning. Så skall regeln formuleras.
Man kan jämföra detta med övriga språkgrupper i skolan, men också med
förhållandena i vårt grannland Finland, som har exakt samma regel för sina
hemspråksgrupper. Detta har varit inte minst viktigt att understryka när vi
har talat med våra finska kamrater.
Man kan sedan komma i ett läge där vissa barn inte kan erbjudas en hem-
språksundervisning på sin skola. Då får man överväga att göra det efter skol-
dagens slut eller, om det går att lösa, på lördagar. Det är så vi som har lagt
förslaget har sett på detta, inte som ett sätt att ta bort verksamheten från
skoldagen och från skolan och att försämra för eleven, utan som ett sätt att
för det fall att man inte uppnår grupper om fem, faktiskt öppna en möjlighet
inom skolans ram att ändå lösa detta på ett rimligt sätt, utan att pojkarna
och flickorna förlorar undervisning i andra angelägna ämnen.
Det är också så resonemanget har uppfattats av invandrarorganisationer.
Jag har träffat företrädare för dem, och invandrarorganisationerna och de-
partementet har varit överens om att i en gemensam arbetsgrupp följa hem-
språksfrågans utveckling. Där skall vi bl.a. ta upp de frågor som Eva Goés
vidrör - hur informationen utformas inom kommunerna och hur det kom-
mer att se ut efter riksdagsbeslutet. Vi räknar med att Kommunförbundet
skall göra den huvudsakliga insatsen, men vi skall också tillsammans med
organisationerna studera hur det går till. Det är viktigt också för oss.
Larz Johansson tog upp en fråga som jag tycker att det är viktigt att också
för min del att kommentera, nämligen avgifter i fristående skolor. Han säger
att det i betänkandet förs ett resonemang innebärande att man kan ta ut
smärre, skäliga avgifter. Jag tror att det är bra om vi för ett samtal om avgif-
ter i fristående skolor. Skall vi ge ett statsbidrag till fristående skolor som
motsvarar det statsbidrag som behovet i en vanlig kommunal skolorganisa-
tion skulle ha resulterat i, är det rimligt att vi också principiellt diskuterar
behovet av avgifter i sådana verksamheter. Avgiften får väl i ett sådant sam-
manhang snarast funktionen av att rangera en eventuell kö. Det är princi-
piellt något som vi borde studera.
Vi har ett år på oss innan föreskrifterna på detta område träder i kraft, så
det finns tid för detta. Jag är glad för att Larz Johansson tog upp det. Jag
tror att det finns partipolitiska förutsättningar för att hantera också denna
frågeställning över blockgränserna, och det bidrar jag gärna till.
I övrigt innehåller diskussionen och betänkandet många andra viktiga frå-
gor. Jag beklagar att de faller bort i diskussionen. De är stora nog var för sig
att föra en debatt omkring. Precis som Helge Hagberg sade har vi genomfört
oerhört många och genomgripande förändringar av skolsystemen. Det är up-
penbart att det är svårt att föra många debatter samtidigt. Det är kanske en
baksida till att vi har haft ett högt tempo. Å andra sidan får vi faktiskt under
den här perioden, med den här riksdagsmajoriteten, mycket gjort på skol-
området.
En som har bidragit till detta är Helge Hagberg, som nu lämnar oss. Till
honom vill jag, som alla andra i debatten, framföra ett varmt tack för kon-
struktiva bidrag till gagn för den svenska skolans utveckling och ungdomar-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
145
10 Riksdagens protokoll 1990/91:126
Prot. 1990/91:126 nas fostran till fria, självständiga och stolta individer i ett demokratiskt sam-
5 juni 1991 hälle. Tack, Helge!
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
146
Anf. 99 LARZ JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag trodde att Göran Persson skulle reagera på en liten kom-
mentar som Birgitta Rydle fällde. Hon sade att detta egentligen bara var in-
ledningen och att detta kan leda fram till att vi sänker skolpliktsåldern till
sex år. Jag trodde att Göran Persson skulle reagera på det påståendet.
Sedan kommenterade Göran Persson detta med regelverket och hänvi-
sade till en herr Johansson i Nyköping. Han skulle ha kunnat en del om det
här. Så länge vi har eller har haft ett regelverk är det inte så dumt att känna
till hur det fungerar. Jag har t.o.m. hört talas om någon av våra grannkom-
muner där man utnyttjat kunskaperna så till den milda grad att man också
kunde kringgå regelverket en och annan gång.
Sedan sade Göran Persson att man skall akta sig för att återfalla i det här
beteendet att börja föreskriva saker och ting. Vid flera tillfällen har jag just
pekat på dels att utbildningsutskottet, när det gällde skolstarten, skulle passa
sig för att göra det, dels att jag tycker att Göran Persson sannerligen har åter-
fallit till det väl mycket under den här tidiga våren, eller vintern kanske man
skall säga. Som jag erinrade om tidigare, avreglerade vi och beslöt att vi
skulle ha ett generellt statsbidragssystem, ett finansiellt stöd, till kommuner-
nas skolväsende där de själva skulle bestämma hur de hanterade sina pengar.
Det dröjde inte länge förrän Göran Persson var där och skulle reglera och
sade att 300 miljoner skulle vi ta bort från en alldeles bestämd del av detta.
55 miljoner skulle vi ta bort från Grundvuxutbildningen. Ett sällsynt illa valt
besparingsförslag.
Detta använder Göran Persson nu som argument och säger att det hade
varit farligt att låta den tingens ordning råda som ledde till att vi fick en dy-
rare hemspråksundervisning och mindre grupper. Javisst, det hade varit far-
ligt, men vi lät ju inte den tingens ordning råda. Vi bröt den med det nya
statsbidragssystemet, där vi gav kommunerna ett ansvar för att se till att all
undervisning, vare sig det handlade om hemspråk, matematik eller svenska,
bedrevs på ett rationellt och kostnadseffektivt sätt. Det fanns ingen anled-
ning att peka ut hemspråket och invandrarbarnen på det sätt som gjordes
här. Det fanns heller ingen anledning att peka ut hemspråksundervisningen
och säga att den skall bedrivas på lördagar. Det har uppfattats så ute i landets
kommuner - det är inte särskilt populistiskt att hävda att det även har upp-
fattats så bland invandrarna och deras barn - att det kommer att leda till att
praktiskt taget all hemspråksundervisning kommer att ske på lördagar. Då
kommer omfattningen att begränsas högst avsevärt. Då kommer det att upp-
stå stora besparingar, och det inser naturligtvis kommunerna också.
Anf. 100 YLVA JOHANSSON (v):
Herr talman! När det gäller hur resurserna för hemspråksundervisning har
använts och kommer att användas, Göran Persson, tror jag egentligen att
skolministern håller med mig. Det beror i första hand på statsbidragssyste-
mets struktur och inte på frånvaron av möjligheter att förlägga undervisning
till lördagar. Ett av de viktigaste argumenten för det statsbidragssystem som
riksdagen beslutade om i höstas var förhoppningen, för att inte säga överty-
gelsen, om att detta skulle leda till effektivare resursanvändning ute i kom-
munerna. Jag tycker att man hoppar över ett väsentligt led i resonemanget
om man, som Göran Persson här, tar en ineffektiv resursanvändning i det
gamla bidragssystemet som intäkt för att nu, innan det nya bidragssystemet
ens har satts i sjön, vidta åtgärder när det gäller undervisningsgruppernas
storlek och undervisning på lördagar.
Anf. 101 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Sverige har varit ett föregångsland när det gäller hemspråks-
undervisning. Jag läste nyligen invandrarkvinnornas tidning. Den kvinna
som drog det tyngsta lasset när det gäller hemspråksundervisningen har nu
gått bort, och hela tidningen handlade om henne. Hon kämpade i många
herrans år och förde upp Sverige till att bli det bästa landet när det gäller
hemspråksundervisning. Jag tycker att det är hemskt att vi försöker dra ner
den bilden av Sverige på de här viset. Därför är jag åtminstone glad över
att Kommunförbundet skall få en liten uppgift att sprida information om att
hemspråksundervisning skall försöka behålla sin status - hur det nu skall gå
till efter alla dessa turer.
Det måste ju finnas andra vinster att göra inom hemspråksundervis-
ningen, t.ex. genom att hemspråkslärarna fortbildar sig. Har Göran Persson
funderat på det? Då skulle man kunna få en annan schemaläggning. Man
skulle kunna utnyttja hemspråkslärarna på ett bättre sätt. Man kanske skulle
kunna använda fortbildningsmedel och snabbutbilda, precis som man gör på
många andra områden.
Sedan vill jag än en gång ta upp detta: Kommer man att betraktas som
konstig om man börjar skolan när man är åtta år, om vi skall sänka till flexi-
bel skolstart vid sex år? Det blir ju då så småningom ett mer allmänt vederta-
get begrepp.
Anf. 102 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Jag vill säga några ord om detta med sexårsstarten. Det har
ju väckt en viss oro runt om i landet. Mot den bakgrunden tycker jag att det
är bra att utskottsmajoriteten har utvecklat resonemanget något kring dessa
frågor. Man har tidigare här i debatten flera gånger återkommit till hur saker
och ting uppfattas. Detta har på sina håll uppfattats så, att det enda kommu-
nerna behöver göra är att titta sig omkring och se om det finns några tomma
bänkar bland sjuåringarna och plocka in sexåringar där.
Då tycker jag inte att det på något sätt strider emot de principer vi numera
skall ha om arbetsfördelning på skolområdet att utskottet för ett resonemang
om vilka förutsättningar som utskottet anser bör föreligga. Orden är vägda
på guldvåg i så måtto att det här inte får någon rättsverkan i den meningen
att någon, med stöd av detta, kan hävda att det är juridiskt omöjligt att ta in
sexåringar. Det blir ändå en påminnelse om att vi som nu är med om att fatta
detta beslut är medvetna om att för att det skall genomföras på ett kvalitativt
bra sätt, är det en del förutsättningar som bör vara för handen. Jag tror att
det på åtskilliga håll i landet kommer att vara till glädje att utbildningsutskot-
tet har gjort de här kompletterande skrivningarna.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
147
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
148
Anf. 103 LARZ JOHANSSON (c):
Herr talman! Eftersom Lars Leijonborg använde orden ”vägda på guld-
våg” och eftersom Lars Leijonborg är en av vågmästarna kunde det kanske
vara bra om Lars Leijonborg förklarade t.ex. vad ”samt personalgruppernas
sammansättning” betyder.
Anf. 104 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Först har vi Birgitta Rydles inlägg om skolplikten och skol-
startsåldern sex år. Jag kommenterade faktiskt hennes inlägg, Larz Johans-
son. Jag sade att jag var starkt kritisk och negativ till en utveckling där vi
lägger fast skolplikt vid sex års ålder som en fix gräns, av det psykologiska
och pedagogiska skälet att gör vi detta har vi sagt att den strukturerade peda-
gogiska verksamheten försiggår i skolan. Förskoleåldern är oerhört viktig
för barnens utveckling. Därunder pågår en avancerad pedagogisk verksam-
het. Jag vill att dessa verksamheter skall kopplas samman, gå som hand i
handsken med varandra. Vid sex sju års ålder inträffar den period i barnens
liv då skolplikten genomförs. Det får deras föräldrar fatta beslut om. Det är
så resonemanget ser ut, så jag har faktiskt svarat på frågan.
Återigen befaras det att det skall bli dålig kvalitet och slarvigt. Under-
skatta inte föräldrarna! Vi som har barn i denna ålder är engagerade i våra
barns skolgång, och vi har varit oerhört engagerade i deras dagisverksamhet.
Ingen skall få mig att tro att vi kommer att få föräldrar som väljer en tidigare
skolstart om de ser att kommunerna inte kan erbjuda en fullgod verksamhet.
Då får ungarna vara kvar på dagis, därför att det är bäst för dem. Det är däri
som greppet ligger, dvs. att vi faktiskt säger att det här sker i den takt som
föräldrarnas önskemål ger uttryck för. Vi litar på att föräldrarna äger den
kompetensen och kraften. Skolstarten vid åtta års ålder, som fanns tidigare,
försvinner också ut ur regelverket i och med detta förslag. Det föreslås i pro-
positionen.
För sista gången vänder jag mig till Larz Johansson angående exercisen i
regelverket, vad utskottet har gjort och att allt vägs på guldvåg osv. Vi kan ha
olika uppfattningar om detta. Men det ankommer inte på mig att recensera
utskottet. Men när utskottet väl har gjort en skrivning och man har den kri-
tiska uppfattning som Larz Johansson har, avstå då i det goda namnet att
driva denna sak till sin spets så att vi här i kammaren börjar att exercera om
kvadratmetrarna! Det finns naturligtvis ingen av oss som önskar en sådan
utveckling. Då återstår utskottets politiska resonemang om kvalitetsfrågor i
sammanhanget. Sedan får kommunerna, och ytterst föräldrarna, avgöra vari
kvalitetsfrågan ligger.
Så har vi de 300 milj.kr. som togs bort. Utskottet gjorde motsvarande ned-
dragning i kronor på sektorsbidraget. Vi var överens om det statsfinansiellt
riktiga i att göra förändringar. Sedan återstod det om pengarna skulle tas
från en del av sektorsbidraget, som var knutet till den verksamhet som hade
expanderat snabbt och som vi visste att det fanns en del luft i hos många
kommuner. Mitt förslag var att pengarna skulle tas i den delen av sektorsbid-
raget. Nu gjorde inte utskottet så. Det resulterade i att en del kommuner nu
bär en neddragning av sektorsbidraget som de inte har möjlighet att kom-
pensera sig för. De har ingen hemspråksundervisning som kommer att för-
ändras eller att bedrivas effektivare och mer rationellt. Andra kommuner
däremot, som har en omfattande hemspråksundervisning som inte har bedri-
vits rationellt, får med den förändring som utskottet har genomfört en viss
överkompensation. Så ser det principiellt ut, och det skall vi inte blunda för.
Vi kan se på grannkommunerna till Johanssons och min hemkommun. Es-
kilstuna har gjort en intressant genomgång i dagarna av sin hemspråksunder-
visning. Det har visat sig att det finns väldiga vinster att göra pedagogiskt
men också ekonomiskt av en mer rationell hemspråksorganisation. Det blir,
kort uttryck, mer hemspråksundervisning, fast i större grupper som är mer
skolmässiga. Skoldirektören säger troligen att undervisningen är av högre
pedagogisk halt och att den dessutom utförs till en betydligt lägre kostnad.
Så ser det ut, och det är detta som jag har tagit fram i mitt förslag. Jag kunde
inte låta den situationen vara opåtalad. Det är bakgrunden.
Det går alltid att anse att man skulle ha väntat ett tag till och låtit det nya
statsbidraget verka fullt ut. Okej, den diskussionen kan vi föra. Men läget
var inte riktigt så. Det är vi tydligen överens om när det gäller att reduce-
ringen av motsvarande storlek av sektorsbidraget görs av statsfinansiella
skäl.
Larz Johansson formulerade sig som att nu skall undervisning bedrivas på
lördagar. Undervisning skall inte bedrivas på lördagar, men den får bedrivas
på lördagar. Om vi skall väga på guldvåg och recensera varandras inlägg, är
det viktigt att de som säger sig vara anhängare av verksamheten inte sprider
en bild av den som gör det svårare att hävda sådant vi tycker är ett vettigt
beteende.
Sverige är ett föregångsland på hemspråksundervisningsområdet. Hem-
språksklasser, hemspråksgrupper, blandade klasser - allt sådant kommer
självfallet att existera i fortsättningen. Det gäller även studievägledning på
hemspråk. I anslutning härtill är det också fråga om en fortsatt utveckling av
svenska som andra språk. Det är en lång rad av olika insatser, som vi alla
har anledning att skolpolitiskt markera vikten och värdet av. Men vi måste
faktiskt säga att skall detta hävdas i fortsättningen, måste det skötas på något
så när skolmässiga villkor när det gäller användningen av resurserna.
Vi undervisar i dag på 89 olika språk i grundskolan. Det kommer att bli
färre språk i fortsättningen med denna förändring. Det inser alla. Dock kom-
mer de barn som kommer i åtnjutande av hemspråksundervisning enligt min
uppfattning inte att behöva bli särskilt många färre än i dag. Man behöver
hjälpas åt med att ordna undervisningen. De får däremot sin undervisning i
grupper som är mer skolmässiga, dvs. minst fem elever i varje grupp. Däri
ligger förändringen.
Anf. 105 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Det här är en diskussion om vad riksdagen bör säga i olika
frågor i den rollfördelning som nu skall förekomma på skolområdet. Därför
tycker inte jag att utskottsmajoriteten ytterligare bör precisera hur punk-
terna vi har tagit upp bör tolkas. Där har jag fullt förtroende för att t.ex.
kommunalpolitikerna är fullt kapabla att avgöra vad som är ändamålsenliga
lokaler för verksamhet för sexåringar i skolan.
Jag har ett exempel. Det finns en socialdemokratisk motion som behand-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vissa frågor
avseende skol-
väsendet
149
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
150
las i betänkandet, Ubl78, som just handlar om sammansättningen av perso-
nalgrupperna. Såvitt jag kan finna är centerpartiet med på svaret på den mo-
tionen. Utskottet framhåller vad föredragande statsrådet har sagt. Det före-
dragande statsrådet framhåller att det redan förekommer att lärare tjänstgör
i förskolan, liksom att förskollärare tjänstgör på lågstadiet. Det anses själv-
klart att sådan tjänstgöring kommer att bli vanligare i framtiden. Att t.ex.
en förskollärare ingår i arbetsenheten på lågstadiet finner det föredragande
statsrådet naturligt.
Jag tycker att den typen av uttalande inte utgör något hinder för att stats-
makterna också vidtar liknande åtgärder i framtiden. Jag tycker att den ty-
pen av kommentarer som utskottsmajoriteten har gjort i sammanhanget
bara skall uppfattas som positiva.
Anf. 106 YLVA JOHANSSON (v):
Herr talman! När man lyssnade på Göran Persson kunde man få intrycket
att även jag och vänsterpartiet accepterat nedskärningen om 300 milj.kr. på
sektorsbidraget till skolan. Jag vill bara klargöra att så inte är fallet. Det
framgår av den reservation som vi lämnade i det sammanhanget när det gäl-
ler anslagsbeloppet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 juni.)
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1990/91:UbU18 Folkbildningen (prop. 1990/91:82 och 1990/91:178).
Anf. 107 ULF MELIN (m):
Herr talman! Den detalj- och regelstyrning vid statsbidragsgivningen som
styrt studieförbund och delvis också folkhögskolor har i många stycken varit
olycklig. Det är därför positivt att folkbildningsorganisationerna fortsätt-
ningsvis skall vara självstyrande. Däremot tycker vi moderater att man ska-
par en onödig byråkrati när folkbildningsorganisationerna åläggs att bilda
ett nytt folkbildningsråd.
Vi förordar i stället att de föreslagna uppgifterna skall läggas på det etable-
rade Folkbildningsförbundet. Majoritetens invändning mot förslaget, att det
skulle gynna studieförbunden genom att folkhögskolorna inte är med i det
nuvarande Folkbildningsförbundet, är enligt min mening en felaktig beskriv-
ning. Både Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, RIO, och läns-
bildningsförbunden är i dag medlemmar. Det som krävs är att också Lands-
tingsförbundet blir medlem; sedan är saken klar.
När det gäller den framtida utvecklingen för både folkhögskolor och stu-
dieförbund är det enligt vår uppfattning oerhört viktigt att man satsar på kva-
litet i stället för kvantitet. Vi moderater har i vår motion yrkat på att folkhög-
skolorna skall ha en allmän kurs om minst 30 veckor och 20 deltagare och att
detta skall vara uppfyllt senast läsåret 1992/93. Detta är ju kärnan i folkhög-
skolans verksamhet och det specifika för dess profil att förmedla bildning.
Jag är mycket förvånad över att vi behövt reservera oss när det gäller läng-
den och deltagarantalet på folkhögskolornas allmänna kurser. Folkhögskole-
kommittén föreslog i sitt betänkande att ”på varje statsbidragsberättigad
folkhögskola skall årligen ges minst en allmän kurs om minst 30 veckors
längd. Kursen skall ha minst 20 deltagare närvarande vid kursstarten.”
Även det snart begravda SÖ påpekar i sitt remissvar att detta statsbidrags-
villkor är ett grundläggande krav för stadga i verksamheten och för upprätt-
hållande av en bred kompetens hos lärarkåren. Det markerar betydelsen av
en gemensam bas av allmänorienterande kurser och motverkar tendensen
till dominans för korta och mer specialbetonade kurser. Vidare sade skol-
överstyrelsen: ”En lång allmänkurs är också en förutsättning för att de ut-
bildningspolitiska målen nås.” Denna uppfattning, som både folkhögskole-
kommittén och skolöverstyrelsen framförde, beaktades varken av rege-
ringen eller utskottets majoritet, vilket jag beklagar. Man bryr sig varken om
de allmänna kursernas längd eller deltagarantal.
Vi moderater delar alltså den uppfattning som framförts av folkhögskole-
kommittén och skolöverstyrelsen.
Utbildning vid folkhögskola kan vara en bra lösning för den som söker
alternativ utbildning eller den speciella arbetsform som folkhögskolan kan
erbjuda. Därför skall folkhögskolan ses som ett fullvärdigt alternativ, som
skall stå öppet för alla som har fyllt 16 år.
Jag konstaterade i min inledning att folkbildningens anordnare i fortsätt-
ningen själva lägger fast målen för verksamheten, medan regering och riks-
dag lägger fast målen för bidragsgivningen. Det är bra.
Ser man på det nuvarande statsbidragssystemet till studieförbundens verk-
samhet, kan man i stor utsträckning finna att det premierar kvantitet före
kvalitet. Ju fler studiecirklar som inrapporteras, desto högre statsbidrag.
Detta har som sagt varit olyckligt. Ett skäl till att vi fått denna utveckling är
att den kompetensgivande utbildningen, i formell mening, inte får bedrivas
av studieförbunden.
På s. 17 i betänkandet behandlas bl.a. yrkande 1 och 2 från vår kommitté-
motion. Det har där smugit sig in en liten felaktighet. Där står att vi föresla-
git att ”som villkor skall ställas att den utbildning som ges inom studieförbun-
den leder till formell kompetens”. Så är det inte. Vad vi däremot har sagt är
att de centralt fastlagda målen i realiteten också utgör motiv för den statliga
bidragsgivningen. Så länge huvudmännen för folkbildningen, i detta fall stu-
dieförbunden, inte tillåts bedriva formellt kompetensgivande utbildning är
det risk för att den nuvarande ordningen består. Därigenom begränsas också
motiven för statligt stöd till verksamheten.
Studieförbunden står inför ett vägval. Antingen väljer man att verka för
att bedriva kompetensgivande utbildning eller att sätta andra mål i centrum.
Motiven för offentligt stöd till verksamheten måste då analyseras och debat-
teras. Detsamma gäller den del av folkhögskolornas korta kurser som i
många fall är en form av uppdragsutbildning som inte bör finansieras från
folkbildningsanslaget.
Det går, enligt vår uppfattning, att bättre utnyttja och utveckla studieför-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
151
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
152
bundens potential för att dessa med sitt finmaskiga nät skall kunna bidra till
en kvalificerad utbildnings- och bildningsverksamhet.
Folkbildningsrådet skall enligt förslaget årligen utvärdera verksamheten.
Utöver detta skall regeringen vart tredje år svara för en fördjupad utvärde-
ring. Givetvis skall man utvärdera sin egen verksamhet, det ligger i ens eget
intresse, men det är ännu viktigare att man också låter en fristående enhet
utvärdera och granska verksamheten.
Elever som genomgår folkhögskola får i dag ett studieomdöme. Vid ansö-
kan till högre utbildning utgör elever från folkhögskola en egen kvotgrupp.
För att skapa möjligheter till jämförelser mellan eleverna finns det s.k. folk-
högskoleprovet.
Allt fler folkhögskolor avstår från att använda detta prov. Någon norme-
ring av provet har heller inte ägt rum under de senaste åren. Regeringen och
utskottsmajoriteten hävdar att proven kan utgå och att det räcker med stu-
dieomdömet samt att allt fler väljer att söka in på högskolan via högskole-
provet.
Det är vår uppfattning, att antingen bestämmer man sig för att folkhög-
skolan inte skall ha en egen kvotgrupp, och då blir nomineringsförfarandet
inaktuellt och eleverna får genomgå högskoleprovet, eller så behåller man
den särskilda kvotgruppen, och då är normeringen nödvändig. Om det inte
finns ett normeringsinstrument kommer förtroendet för studieomdömena
att urholkas. Detta gagnar varken elever eller skolor.
Jag tror att det är en uppenbar risk att man omedvetet sänker statusen på
folkhögskolan och dess utbildningar när man säger nej till folkhögskolepro-
vet.
När det till slut gäller statsbidraget till central kursverksamhet anser vi att
de organisationer som får bidrag själva bör svara för sina kostnader. Vi kan
inte finna några skäl till varför staten skall finansiera denna verksamhet.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till reservation 1.
Anf. 108 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Den här dagens olika utbildningsdebatter har behand-
lat utbildningsmöjligheter för olika åldrar. Nu gäller det vuxna som i den s.k.
folkbildningen skall få chansen att i en framgångsrik pedagogisk modell stu-
dera sådant som de själva uppfattar som värdefullt. Det kan gälla att ta igen
sådant som man missat i sin tidigare skolgång. Det kan också vara studier
som behövs för insatser i demokratiska sammanhang.
Studiecirkeln har haft en enorm betydelse för att utveckla Sveriges demo-
krati. Folkhögskolan har alltid haft stor betydelse som komplement till an-
nan ungdoms- och vuxenutbildning. För många av oss har just folkhögskolan
givit chanser till högre utbildning som vi annars inte kommit åt.
I utbildningsutskottets betänkande om folkbildningen föreslås att folk-
bildningens organisationer och skolor skall få ett förtroende, något som häl-
sas med glädje av alla som är engagerade i den verksamheten. De nu gäl-
lande ganska snåriga statsbidragsreglerna skall upphöra att gälla, och folk-
bildningen skall själv fördela tillgängliga statsbidrag och svara för huvudde-
len av kontrollen. Regeringen visar tilltro till folkbildningens möjlighet att
själv fastställa mål och inriktning för sin verksamhet.
Folkpartiet liberalerna anser att de målen räcker som bedömningsgrund
för huruvida statsbidrag är motiverade. Dessa mål bör vara tillräcklig grund
för offentliga bidrag utan att staten dessutom skall ange specificerade mål för
statsbidrag till folkbildningen. Den utvärdering som verksamheten givetvis
måste underkasta sig får visa om motiven för bidrag kvarstår.
Därför har Lars Leijonborg och jag reserverat oss mot utskottsmajorite-
tens uppfattning att staten som bidragsgivare måste ange mål för styrning av
folkbildningen. Utskottet skriver att det måste betraktas som både naturligt
och nödvändigt att staten anger vad man främst vill uppnå med de statliga
medel som anslås till folkbildningen.
Vi anser att det bör vara tvärtom. Folkbildningen talar om vilka mål den
har och vad den vill arbeta för. Bidragsgivarna kan då avgöra om de deklara-
tionerna motiverar bidrag. Om kontrollen efteråt visar att målen inte upp-
fyllts, bör naturligtvis bidragen upphöra.
Värderade talman! För Sveriges folkhögskolor är det här beslutet överras-
kande positivt. En folkhögskolekommitté - i vilken bl.a. jag ingick - har ar-
betat med folkhögskolans framtid. Kommittén skriver, att folkhögskolorna
alltjämt bör ha till huvuduppgift att ge allmän medborgerlig bildning. De bör
också ge fördjupade och specialinriktade kunskaper och färdigheter, t.ex.
inom den praktiskt-estetiska sektorn. Därutöver bör de få ge utbildning för
folkbildningsverksamhetens, folkrörelsernas och de ideella och fackliga or-
ganisationernas behov av ledare och funktionärer samt utbildning för ledar-
uppgifter främst inom kultur- och fritidssektorn.
Regeringens proposition och utbildningsutskottets betänkande ger folk-
högskolan goda möjligheter att spela den roll som folkhögskolekommittén
skisserade. En extra finess är att riksdagen nu ger folkhögskolan möjlighet
att - tillsammans med övriga delar av folkbildningen - själv styra sin verk-
samhet utan detaljerade anvisningar från staten.
Värderade talman! Jag står förstås bakom samtliga reservationer där folk-
partiet liberalerna finns med. För att vinna tid i den här debatten nöjer jag
mig med att yrka bifall till reservation nr 10 och i övrigt till utskottets hem-
ställan.
I detta anförande instämde Elver Jonsson (fp).
Anf. 109 LARZ JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag skall göra det här inlägget ganska kort, eftersom jag hade
ett överdrag i mitt förra inledningsanförande.
Jag konstaterar som Carl-Johan Wilson att det beslut riksdagen kommer
att fatta är en glädjande tilldragelse för folkbildningsorganisationerna, för
Folkbildningssverige. Men jag tycker att det finns anledning att påminna om
att när folkbildningen tog på sig ansvaret att vara mottagare av statsbidra-
gen, att själv sköta fördelningen och svara för både sin utvärdering och sina
målbeskrivningar, gjorde man det under den förutsättningen, som man i
varje fall då förespeglades, att man skulle få en treårig budgetperiod, där
man visste vilka resurser man skulle ha att röra sig med under de kommande
tre åren.
När propositionen väl kom, innehöll den bara en ettårig budgetperiod.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
153
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
154
Det var naturligtvis en stor besvikelse och det vållade mycket oro bland folk-
bildningsorganisationerna. De konstaterade ju att det var näst intill omöjligt
att planera för verksamheten, ta på sig det stora ansvaret med en sådan kort
tid att planera för, utan att därefter veta vilka resurser de skulle ha till sitt
förfogande.
Av den anledningen väckte centern en motion, där vi föreslog att budget-
perioden skulle utsträckas till tre år. Vi kan glädjas åt att ett enigt utskott
har tillstyrkt den motionen. Det kommer att bli en treårig budgetperiod, och
det är bra.
Men det som stör litet grand i bilden är att moderaterna och folkpartiet
samtidigt har lämnat ett särskilt yttrande, där man säger att man vill påpeka
att propositionen om folkbildningen inte innehöll det beslutsunderlag som
hade varit önskvärt som grund för en treårsplanering.
De som avgivit yttrandet förutsätter att regeringen återkommer med ett
bättre beslutsunderlag för de två senare åren i planeringsperioden. ”Därmed
får det av utskottet nu förordade beslutet om treårsramar i första hand en
principiell karaktär”, står det vidare.
Detta har naturligtvis vållat oro bland dem som läser utskottets betän-
kande och det här särskilda yttrandet. Jag vill därför ställa frågan konkret
till Ulf Melin och Carl-Johan Wilson: Innebär det särskilda yttrandet att ni
inte står fast vid att folkbildningen för de två därpå kommande åren skall ha
samma statsbidrag som första året, med den indexuppräkning som utskottet
förutsätter?
Vi vet att moderata samlingspartiet upprepade gånger under de senaste
åren lagt fram besparingsförslag som gällt folkbildningen. Menar Ulf Melin
att man med det särskilda yttrandet känner sig oförhindrad att till ett kom-
mande år lägga fram nya besparingsförslag? I så fall, Carl-Johan Wilson,
kommer folkpartiet då att ställa sig bakom den typen av besparingar?
Det är inte en ointressant fråga, i all synnerhet som det är ett valår. Alla
våra resp, partier gör ju anspråk på att komma i den positionen att de kan
vara med och bestämma hur det blir i fortsättningen.
Därför är det, tycker jag, ganska viktigt att ni båda nu ger ett rejält besked
till folkbildningen och dess organisationer, om ni står fast vid beslutet om
treårig budgetperiod med samma belopp fortsättningsvis och med den index-
beräkning som vi har varit överens om i utskottet.
Anf. 110 CARL-JOHAN WILSON (fp) replik:
Värderade talman! Som svar på Larz Johanssons fråga om folkpartiet libe-
ralernas inställning till ettårs- eller treårsbudget kan jag svara precis som det
står i det särskilda yttrandet, att det saknas tillräckligt underlag i propositio-
nen. Det kan man väl förstå, eftersom propositionen inte alls innehåller nå-
gon treårsbudget. Därför fanns det naturligtvis inget sådant underlag, men
det kanske vi kan få så småningom.
Att nu binda sig vid samma belopp tycker jag inte är nödvändigt. Det kan
bli både mer och mindre. Att säga att vi måste acceptera exakt det belopp
som Larz Johansson hänvisar till innebär ju att lägga locket på. Ingen rege-
ring kan ju ge några löften om vad som skall hända varje år framöver. Det
tror jag att folkbildningens organisationer väl inser.
Anf. 111 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Jag vill bara tillägga till det som Carl-Johan Wilson sade att
vi moderater har lagt fram ett budgetförslag. Det är alldeles riktigt, som Larz
Johansson säger, att vi ligger 240 milj.kr. under på det här anslaget, och det
står vi för.
Vi har anvisat hur man skall kunna göra besparingar motsvarande detta
belopp. Vi har också anvisat hur man kan ge större möjligheter för framför
allt studieförbunden att verka i framtiden.
Det går inte att komma ifrån det som jag påpekade i mitt huvudanförande,
att studieförbunden har kommit till att jaga cirklar för att få in pengar. Kan-
ske har de också låtit utgifterna springa i väg litet grand. Vi vågar påpeka
detta.
Principen om treårsbudget har vi naturligtvis ingenting emot. Men en ny
regering måste också få möjlighet att sätta sig in i det faktiska ekonomiska
läge som landet befinner sig i. Därför har vi avgivit det särskilda yttrandet.
Anf. 112 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Då var det alltså sagt i klartext att egentligen står inte folk-
partiet och moderata samlingspartiet bakom utskottsbetänkandet. Det som
vi har varit överens om och som i varje fall Carl-Johan Wilson är mycket
medveten om, det som vi har diskuterat med folkbildningsorganisationerna,
är just att garantera dem likvärdiga ekonomiska villkor för de kommande
tre åren.
Det var också en förutsättning för att de skulle våga ta steget att gå in i
arbetet, bilda Folkbildningsrådet och ta på sig det gemensamma ansvaret.
Nu har både folkpartiet och moderata samlingspartiet gett besked om att de
för sin del känner sig oförhindrade att lägga fram besparingsförslag vad gäl-
ler folkbildningen under de två kommande åren, trots utskottsbetänkandet.
Anf. 113 CARL-JOHAN WILSON (fp) replik:
Värderade talman! Larz Johansson gör naturligtvis vilka tolkningar han
vill av det här. Själv hänvisar jag till vårt särskilda yttrande. Självfallet stöder
vi innehållet i betänkandet. Annars hade vi ju avgivit en reservation. Ett sär-
skilt yttrande innebär att vi står bakom utskottets beslut men att vi har avgi-
vit en förklaring.
Jag förstår inte varför Larz Johansson tar upp en hätsk debatt om detta.
Låt oss i stället tillsammans arbeta för en stark ställning för folkbildningen i
framtiden. Det tycker jag är en mer stimulerande uppgift än att i detta läge
fundera över vad vi möjligen kan mena när vi yrkar bifall till hemställan i
betänkandet i samma delar som Larz Johansson gör.
Anf. 114 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Detta är ingen hätsk debatt, och jag har inte heller gjort nå-
got hätskt angrepp. Jag försökte bringa klarhet i vad som egentligen gäller.
Jag tycker inte att Carl-Johan Wilson skall spela upprörd. Han känner väl
till förutsättningarna under vilka studieförbunden och folkhögskolorna har
gått in i arbetet. Han känner också väl till att de förespeglades en treårig
budgetperiod. Nu har vi i utskottet sett till att de får det. Då tycker jag det
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
155
Prot. 1990/91:126 är högst anmärkningsvärt att man i ett särskilt yttrande säger att det bara
5 juni 1991 gäller i princip. Vad avser pengarna gäller det inte.
Folkbildningen
156
Anf. 115 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Den bredd och den förankring i samhället som folkbild-
ningen har i Sverige är något fullständigt unikt. Den allmänna medborger-
liga bildningen, förmedlad och utvecklad i studiecirklar och på folkhögsko-
lor, är och har varit en viktig grund för vår demokrati. Det är något som vi
skall vara stolta över och rädda om.
Ändå har vi alltjämt utbildningsklyftor i landet. Fortfarande finns över en
halv miljon människor mellan 35 och 50 år som endast har sjuårig folkskola
bakom sig. Det är viktigt att ha detta i åtanke när man diskuterar folkbild-
ning och vuxenutbildning och, som nu, förändringar av folkbildningens orga-
nisation.
Jag skall inte hålla något inledningsanförande om själva betänkandet, då
vi alla är bekanta med dess innehåll. I stället skall jag direkt kommentera
förslagen i betänkandet. Det handlar i mycket stor utsträckning om nyorga-
nisation och avreglering för hela folkbildningen. Ett skäl för denna avregle-
ring är att studieförbunden och folkhögskolan skall vara självförvaltande.
Staten, dvs. riksdag och regering, skall endast fastställa övergripande mål
och villkor som skall ligga till grund för bidragsgivning. Folkbildningens an-
ordnare skall lägga fast målen för verksamheten. Vi är, herr talman, positiva
till den här självförvaltningstanken.
Vi har ställt oss bakom förslaget om ett folkbildningsråd som ett nytt fri-
stående centralt organ för folkbildningsfrågor. Det har vi gjort, om än med
viss tvekan. Vi tycker att det är bra att studieförbunden och folkhögskolan
befrias från den detaljreglering som tidigare ordning innebar.
Vi ser emellertid också att det kan finnas vissa risker att på det sätt som nu
sker överlåta både resursfördelning, uppföljning och utvärdering på samma
organ. Folk- och vuxenutbildningen är ett rikt förgrenat träd, och alla dess
delar kan naturligtvis inte finnas representerade i folkbildningsrådet. De
stora studieförbunden och de största intressenterna inom folkhögskolan
kommer naturligtvis att dominera, med risk för att det tummas på pluralis-
men och mångfalden inom folkbildningen. Självstyrningen får inte stanna
vid att folkbildningsrådet förvaltar folkbildningen. Skulle så ske innebär det
försämrad självförvaltning i cirkelverksamhet och på skolor, ty åtminstone
SÖ har - bortsett från det komplicerade systemet med ansökan om statsbi-
drag - tillåtit ett stort mått av frihet för åtminstone folkhögskolan.
Alltsedan sin tillblivelse har folkhögskolan i såväl pedagogiskt som meto-
diskt avseende varit en föregångare. Den speciella folkhögskolepedagogiken
har också varit befruktande för andra delar av utbildningssektorn. Ett viktigt
fundament i denna pedagogik är välkomnandet av ett starkt elevinflytande
och elevstyrning. Friheten från fastlagda kurs- och läroplaner är ett annat
kännemärke. Folkhögskolelärarnas inflytande över kursernas innehåll och
uppläggning är däremot av största betydelse. Av erfarenhet vet man på folk-
högskolorna hur viktig all personals medverkan är i den gemensamma mål-
sättningen. Om ett mål med denna verksamhet är att stärka människors till-
tro till sin egen förmåga, ge dem insikt i hur viktigt det är att alla har möjlig-
het att delta i demokratiska beslutsprocesser och ge dem självförtroende nog
att kunna vara med och påverka samhällsutvecklingen mot demokrati och
jämlikhet, så är det viktigt att leva som man lär. Man kan inte lära ut vad
demokrati är i en odemokratisk skola där elev- och personalinflytande inte
är en självklarhet.
För att garantera såväl lärarnas som elevernas inflytande över verksamhe-
ten på den egna skolan - både av demokratiska skäl och för att undervis-
ningen skall ge ett gott resultat - bör rätten till inflytande regleras i förord-
ning. Enligt vänsterpartiets mening står detta inte i någon som helst motsätt-
ning till vare sig folkhögskolans traditionella frihet eller den föreslagna av-
regleringen. Tyvärr har vi inte fått majoritet för detta förslag.
Utskottets majoritet anser ”att det bör överlämnas till huvudmannen och
styrelsen för folkhögskolan att finna lämpliga former i fråga om medinfly-
tande för skolans personal och elever”. Tyvärr framkommer här samma
kompletta okunskap om vad det egentligen handlar om som hos den folkrö-
relsebyråkrat - det finns faktiskt också sådana - som motsatte sig ett reglerat
elev- och personalinflytande i folkhögskolekommittén, när han yttrade: Vi
har ju MBL! Det räcker väl med det!
Det gör det inte, herr talman. Det är folkhögskolelärarna, ofta i positiv
opposition mot styrelse och huvudmän, som har utformat den speciella folk-
högskolepedagogik som jag tidigare har talat om. Det är folkhögskoleelever-
nas aktiva medverkan och påverkan på undervisningen som gett folkhögsko-
lan dess alldeles speciella karaktär. Det är viktigt att deras inflytande över
den egna skolans verksamhet garanteras, att nuvarande elevråds och lärar-
råds inflytande och verksamhet regleras i förordningstext.
Jag yrkar bifall till reservation nr 8 och vill göra herr talmannen och kam-
marens ledamöter uppmärksamma på att det endast är i reservation nr 8 som
den här frågan tas upp till behandling. Reservation nr 7, som finns under
samma moment, behandlar endast frågan om skolornas styrelse och således
inte detta viktiga elev- och lärarinflytande.
I folkhögskolekommitténs betänkande finns en medvetenhet om betydel-
sen av att små skolor ges möjlighet att bli större, bl.a. för att internat- och
administrationskostnaderna per elev inte skall bli orimligt höga. Likaså finns
det en mycket klar uppfattning om riskerna för att mycket stora skolor ten-
derar att ägna sig åt för vuxenutbildningen och folkbildningen mindre ange-
lägen verksamhet. Även utbildningsministern har tidigare uttalat att folk-
bildningsanslaget inte skall få användas till att subventionera organisationers
konferenshotellverksamhet. Tyvärr har varken betänkandet eller propositio-
nen några skrivningar som gör dessa intentioner tydliga. Vi i vänsterpartiet
anser att dessa klart borde framgå, inte minst som en vägledning för det
framtida folkbildningsrådets verksamhet och för den kommande utvärde-
ringen.
Så ett par ord om treårsbudgeteringen. Folkhögskolekommittén utgick i
sitt betänkande från att treårsbudgetering skulle gälla även för folkbild-
ningen. Propositionen däremot innehöll inte några direkta förslag om en tre-
årig budgetram - tyvärr, måste jag säga, eftersom treårsperioder präglat
skrivningen i propositionen både vad gäller uppföljning och utvärdering. Jag
behöver dock inte nu argumentera för treårsramar, eftersom ett enigt utbild-
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
157
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
158
ningsutskott såvitt jag förstår har tillstyrkt vänsterpartiets motionskrav om
treårsbudget. Det tycker vi naturligtvis är utmärkt.
Herr talman! Jag blir dock betänksam när jag hör Carl-Johan Wilson och
Ulf Melin yttra sig i ärendet. Jag hajade också till inför det särskilda yttran-
det som jag inte kunde läsa på något annat sätt än att man, så snart tillfälle
ges, skall skära i folkbildningsbidraget. Den brasklapp som Carl-Johan Wil-
son lämnade här framme, när han sade att han säger vad han säger och att
det står vad det står i det särskilda yttrandet, har inte gjort mig lugn på den
punkten. Jag är rädd för att folkhögskolan och folkbildningen över huvud
taget har ganska obehagliga överraskningar att se fram emot vid ett even-
tuellt större inflytande för folkpartiet och moderaterna i riksdagen framöver.
Herr talman! Det är utbildningsutskottet som har handlagt frågor om folk-
högskolan. Av skäl som främst har med utskottets ärendebalans att göra men
till en del också beror på att man vill samla hela folkbildningen under ett
utskott kommer folkhögskolefrågorna hädanefter att ligga under kulturut-
skottet.
Jag tror inte att det automatiskt kommer att innebära någon förlust för
folkhögskolan, men jag är orolig för att det kan bidra till att folkhögskolans
koppling till vuxenutbildningen urholkas och att folkhögskolan görs till en-
bart en angelägenhet för folkrörelserna. Rörelsefolkhögskolorna har visser-
ligen åtagit sig att anordna vuxenutbildning och gör det bra. Folkhögskolan
får aldrig reduceras till att bli enbart en kultur- och folkbildningsangelägen-
het, avskuren från den övriga vuxenutbildningen. Folkhögskolan måste för-
bli både ett alternativ och ett komplement till den ”vanliga” skolan. Därför
är det så viktigt att de långa kurserna alltjämt utgör ryggraden i verksamhe-
ten. Vi menar att en allmän folkhögskolekurs på minst 30 veckor skall vara
ett minimikrav för att erhålla del av statsbidrag. Det är inte till fyllest att,
som propositionen föreslår, endast ställa kravet att minst 15 % av statsbidrag
skall användas till allmän kursverksamhet utan att ställa krav på att den all-
männa kursen skall ha 30 veckors längd.
Jag yrkar bifall till vänsterpartiets reservation nr 5.
Det som med en sammanfattande beteckning kallas folkbildning består av
flera olika delar. Jag tycker att det finns en risk att blanda ihop dessa delar
alltför mycket och inte värna om de skilda uppgifter som olika delar av folk-
bildningen har och kommer att ha även i framtiden. Vänsterpartiet anser
t.ex. att statsbidraget också i fortsättningen bör utgå under två anslag, ett för
studieförbunden och ett för folkhögskolorna. Med detta menar vi naturligt-
vis inte att samarbetet mellan studieförbund och folkhögskolor inte också i
fortsättningen bör utvecklas-tvärtom. En anslagsuppdelning mellan de två
verksamheterna torde ge bättre utgångspunkt för samordning och samar-
bete. Med ett samlat statsbidrag finns risk för revirtänkande och onödiga
motsättningar. Vi har reserverat oss för vårt förslag på denna punkt. Men
även om jag står bakom den reservationen, yrkar jag av omtanke om kam-
marens tid inte bifall till den.
Studieförbunden och folkhögskolorna är viktiga men olika delar av folk-
bildningen. Verksamhetsområden och målsättning är olika. Att ett nytt folk-
bildningsråd skall var ett övergripande organ för båda grenarna av folkbild-
ningen tycker däremot inte moderaterna är så viktigt. De anser - av vilken
orsak förstår jag inte - att fördelning av statsbidrag kan skötas av studieför-
bundens samarbetsorgan, dvs. Folkbildningsförbundet. Det krävs naturligt-
vis litet kunskap - ja, rent av folkbildning - för att hålla isär begreppen,
också när man pratar om folkbildning. Det är uppenbart att moderaterna
inte har det. På annat sätt går det inte att förklara det här moderata förslaget.
När moderaterna sedan vill gå in och skära ned i verksamheten blir det
ibland rent av pinsamt. Deras folkbildningsfientlighet framgår med all be-
drövlig tydlighet.
Moderaterna ser alls ingen samhällsnytta med studiecirklar som inte leder
till direkt kompetenshöjning i ett traditionellt skolämne, och folkhögskolans
korta kurser anser man är uppdragsutbildning som skall betalas av uppdrags-
givarna. Följaktligen vill man ta bort statsbidraget för de här verksamhe-
terna och införa betygstvång för studiecirklarna. En kvarts miljard vill man
minska den här delen av folkbildningen med.
Som väl är står moderaterna ensamma om de här folkbildningsfientliga
åsikterna, men, herr talman, det vore bra om folkpartiet helst litet tydligare
och litet mer rekorderligt än tidigare gjorde klart redan nu, att de inte i fram-
tiden kommer att bistå moderaterna i deras attacker mot folkbildningen.
Moderaterna har tyvärr inte heller den ringaste kunskap om de landstings-
driva folkhögskolornas betydelse. I vanlig ordning framförs åsikterna att
landstingen endast bör syssla med sjukvård. Kultur och utbildning i lands-
tingsregi är de motståndare till.
50 av våra 128 folkhögskolor har i dag landsting som huvudman. De ligger
ofta i glesbygden. För många människor är de den enda möjligheten till vux-
enutbildning. Flera av dem har mycket bra estetiska linjer och ger en under-
visning som om den inte bedrivits av dessa landstingsfolkhögskolor skulle ha
varit förbehållen en mycket liten del av befolkningen i våra storstäder.
Detta vill moderaterna ta bort, och i stället för att medverka till att fler
folkhögskolor tillkommer för att täcka det stora behov som finns, vill man
att landstingsfolkhögskolorna försvinner och överförs till annan huvudman.
Det man vill är att sälja ut landstingsskolorna, för jag har svårt att tänka
mig att moderaterna är beredda att gratis överföra landstingsegendom till
exempelvis arbetarrörelsen.
Skär ned folkbildningen, minska mångfalden - det är tyvärr moderaternas
fältrop.
Hur kommer folkpartiet och, vill jag faktiskt fråga, centern att ställa sig
om moderaterna återkommer med det förslaget efter nästa val?
Slutligen vill jag ta upp frågan om de minskade resurser som folkbild-
ningen kommer att få genom att inga särskilda medel beviljas folkbildnings-
rådet för den administration som man kommer att överta från SÖ. Men hän-
visning till det produktivitetskrav som åvilar samhället i övrigt föreslås i pro-
positionen att 100 miljoner skall tas bort från folkbildningsanslaget. Samti-
digt har inte kostnaderna för den administration som SÖ tidigare stått för
bakats in i folkbildningsanslaget. Däremot förutsätts det att framtida central
administration skall belasta det vanliga anslaget. Därmed utsätts folkbild-
ningsanslaget för dubbla besparingskrav. Vänsterpartiet anser att medel för
folkbildningsrådets verksamhet skall utgå som särskilt anslag. Jag yrkar bi-
fall till reservation nr 14, som också centerpartiet står bakom.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
159
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
Anf. 116 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Visserligen är klockan mycket, men jag känner ändå att jag
måste svara på en del av de påhopp som Elisabeth Persson har gjort.
Först till frågan om bildandet av ett folkbildningsråd. Alla har här talat
om vikten av frihet och av att man lägger ut ansvar. Trots detta säger ni att
man måste bilda ett folkbildningsråd. Vi anser att detta är onödigt. Både
RIO och länsbildningsförbunden är medlemmar i Folkbildningsförbundet.
Naturligtvis måste man företa en viss omorganisation av Folkbildningsför-
bundet - det begriper t.o.m. jag.
I det material som ligger till grund för propositionen beskrivs ganska tyd-
ligt att många folkhögskolor har väldigt många korta kurser, som kan karak-
teriseras som uppdragsutbildning. Då tycker vi i vårt parti att man bör se
över den typen av verksamhet och ta ställning till om denna utbildning bör
ha statsbidrag.
Detsamma gäller en del av studieförbundens verksamhet. Deras kurser
kan gälla allt från privatflygutbildning, textning, båtradio osv. Skall dessa
kurser finansieras med skattemedel eller inte? Vi vågar ifrågasätta att så bör
vara fallet, och vi tycker att det är litet trist att andra inte vågar göra det.
Man vill hela tiden bara plussa på resurser.
Sedan vill jag bara påpeka för Elisabeth Persson att vi inte har sagt att
studieförbunden skall ge betyg. Den saken har hon fullständigt missuppfat-
tat. Var någonstans står detta att läsa?
När det gäller landstingen får man dagligen läsa att dessa är i kris på än
det ena och än det andra området. Vår uppfattning är att landstingen inte
skall bedriva utbildning. Det finns andra som är mer professionella på att
göra det. Skall vi ha landsting, låt dem i så fall åtminstone få sköta sjukvår-
den i första hand och inte en massa allehanda andra uppgifter, som de inte
är bra på att sköta.
Anf. 117 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Vilka korta kurser på vilka folkhögskolor är onödig upp-
dragsutbildning, Ulf Melin? Det skulle jag väldigt gärna vilja veta. Jag är
inte så väl insatt i Medborgarskolans verksamhet, men jag känner till en hel
del om de andra studieförbunden. Jag vet att det inom dessa sker en konti-
nuerlig intern diskussion om kursutbudet och kursverksamheten. Jag tror att
man åtminstone på de allra flesta håll är fullt kompetent att själv avgöra vilka
kurser man skall hålla. När det gäller folkhögskolorna pågår det ständigt så-
dana diskussioner.
Det jag sagt om er uppfattning beträffande betyg i studiecirklar har jag
hämtat ur er reservation.
Slutligen vill jag säga att jag inte delar moderata samlingspartiets uppfatt-
ning att landstingen enbart skall ägna sig åt sjukvård. Jag tycker tvärtom att
både den kultur- och utbildningsverksamhet som landstingen står för är
omistlig och ovärderlig. Landstingen är inte alls dåliga på att sköta folkhög-
skoleverksamheten, utan de är tvärtom mycket bra på att vara huvudmän
för folkhögskolor. De lärare och elever som deltar i verksamheten på lands-
tingsfolkhögskolorna bidrar till att göra detta till en mycket bra verksamhet.
160
Om Ulf Melin framhärdar på den här punkten skulle jag vilja få veta vilka
landstingsfolkhögskolor det är som är dåliga.
Anf. 118 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Tåget går snart, och jag har tänkt att ta mig hem denna dag.
Bildning är större än utbildning, sägs det. Jag tycker att den här folkbild-
nings- och folkhögskolepropositionen är bra. Vi har emellertid yrkat att den
besparing på 100 milj.kr. som föreslagits inte skall göras. Det är inget annat
parti som har lagt fram ett sådant förslag.
Vi vill också bevara lärarråd och kursråd. Vi är också väldigt måna om att
bevara friheten, och vi vill att folkhögskolorna själva skall få formulera må-
len och att staten inte skall gå in och styra. På den punkten har vi en reserva-
tion, precis som folkpartiet.
Vi har naturligtvis också föreslagit att det skall vara budgetperioder på tre
år. Det förslaget kommer att gå igenom. Vi tycker också att det är viktigt att
nya studieförbund och nya folkhögskolor skall kunna starta. Vi är mycket
glada för att Färnebo folkhögskola nu kommer att kunna starta som Alterna-
tivrörelsens folkhögskola.
Jag står bakom samtliga reservationer där mitt namn finns med, och jag
yrkar bifall till reservation 17.
Anf. 119 INGVAR JOHNSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att säga att för folkbildningen är det ett
stort och ett historiskt beslut som riksdagen förhoppningsvis kommer att
fatta. Beslutet innebär att den statliga detaljregleringen upphör och att folk-
bildningen ges förtroendet att styra sig själv. Samtidigt betonas mycket tyd-
ligt den fria och frivilliga folkbildningens betydelse och särart. Det slås fast
att folkbildningen främjar demokrati, jämlikhet, jämställdhet samt interna-
tionell och kulturell förståelse och utveckling. Vidare fastslås att folkbild-
ningens form och arbetssätt tydligt skall skilja sig från den av samhället be-
drivna utbildningen.
Folkbildningens styrka är dess förmåga att skapa engagemang och motiva-
tion i studiearbetet. Den har en demokratisk arbetsform och bildningssyn
som kommer att vara en ovärderlig tillgång även i framtiden.
Det är därför ganska självklart att folkbildningspropositionen tagits emot
mycket positivt. Efter de justeringar som gjorts, främst vad gäller treårsbud-
geteringen, har det nästan inte hörts några invändningar, med undantag för
några kollegor i utskottet. Så när som på moderaternas stora ekonomiska
nedskärningar och folkpartiets invändningar mot att ange grunder för fördel-
ningen av statsbidragen, finns det inte heller i reservationerna några bety-
dande invändningar.
Det förhållandet att det finns hela 21 reservationer tyder mer på en del
partiers bristande sinne för proportioner och på en vilja att ta fram pekpin-
nen för att styra och ställa i detaljer här ifrån riksdagen.
Den här debatten skall naturligtvis främst handla om folkbildningen i
framtiden. Men en dag som denna tycker jag ändå att det finns anledning att
erinra om vad folkhögskolorna och studieförbunden har betytt både för den
enskilde och för samhället.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
161
11 Riksdagens protokoll 1990/91:126
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
162
Den svenska folkbildningen startade i ett fattigt och ofritt samhälle, och
den medverkade till att detta samhälle kunde utvecklas till vårt fria välfärds-
samhälle. Då behövdes kunskaper hos de många för att de skulle kunna be-
fria sig från armodet och för att demokratin skulle bli verklig. Kampen gällde
emellertid inte blott bröd och rösträtt för den fattige, utan som Rickard
Sandler skrev: ”Framför allt skall hela hans personlighet växa sig stark och
skön.”
Det finns i dag också anledning att erinra om många människors stora en-
gagemang och all idealitet som burit upp folkbildningen genom åren. Folk-
bildningen har betytt mycket för toleransen och öppenheten i vårt samhälle.
Folkbildning motverkar enfald och stimulerar mångfald.
De som inte tycker att folkbildning är något viktigt har nog inte upplevt
dess skaparkraft och gemenskap. De har nog aldrig upplevt kunskapstörsten
i en samhälls- eller språkcirkel eller spelglädjen i en musik- eller amatörtea-
tergrupp. De har nog aldrig upplevt vad en kurs vid folkhögskolan kan be-
tyda för dem som fick en mycket kort utbildning i sin ungdom.
Det är också viktigt att det slås fast att behovet av folkbildning inte mins-
kar när utbildningsnivån höjs i samhället. Behoven ökar snarare i en tid som
vår, då utvecklingen går så svindlande fort och då vi alltmer blir en del av en
internationell gemenskap. Det är därför bra att Göran Persson skriver att
behovet av vuxenutbildning ”aldrig kan helt elimineras genom förbättringar
av ungdomsutbildningen eller den av samhället drivna vuxenutbildningen”.
Insikten om detta fanns tidigt, bl.a. inom socialdemokratin. Oskar Ols-
son, som var folkbildare och riksdagsman i 35 år, skrev redan 1911: ”Hur
goda skolorna än blir, och hur långt skoltiden än utsträckes blir man dock
aldrig färdig med sin bildning i dem.”
Den reformering som nu genomförs av både komvux och folkbildningen
innebär att vi kan erbjuda de vuxna mycket goda möjligheter till kunskap
och bildning.
Av historien kan vi också lära att folkbildning alltid har betytt mest för
dem som har låga inkomster, som fått en kort utbildning och har liten tillgång
till andra stimulerande kulturupplevelser.
Av den anledningen har intresset för att satsa på folkbildning både i histo-
risk tid och nu kunnat utläsas på den politiska höger - vänsterskalan. Partier
med stark förankring bland välutbildade och välbeställda har visat och visar
minst intresse för folkbildningen. Partier med stark förankring bland arbe-
tare och småbönder har visat och visar störst intresse för folkbildningen.
Debatten om gymnasieskolan tidigare i dag var enligt min uppfattning
präglad av samma värderingar. Partier till höger ser inte behovet av allmän
bildning för dem som skall ha de klassiska arbetaryrkena som något viktigt.
För de välbeställda har folkbildningen genom åren också upplevts som ett
hot. Det har den gjort därför att folkbildningen alltid varit en så utomordent-
ligt stark drivkraft i arbetet för jämlikhet.
Fortfarande tycks det vara så att främst moderaterna ser folkbildningen
som ett hinder för sina strävanden. Fortfarande tycks det också vara så att
moderaterna ser tillgång till rika kulturupplevelser och bildning som ett pri-
vilegium som skall förbehållas de välbeställda.
Moderaterna vill nämligen anslå över ett par hundra miljoner mindre till
folkbildningen. Lägger vi till detta nedskärningarna för central kursverk-
samhet, komvux och vuxenstudiestöd blir nedskärningarna ungefär en halv
miljard.
Jag tycker ändå inte att detta är det värsta. Det värsta är att moderaterna
vill att de mindre resurser som ändå skall anslås också skall räcka till väldigt
mycket annat än kultur och folkbildning.
Dessutom finns många exempel på att högeralliansen riktar stora bespa-
ringar mot folkbildningen på det kommunala planet. I Stockholm föreslår
moderaterna och folkpartiet att anslagen skall minskas med över en tredje-
del. Vad säger Carl-Johan Wilson om en sådan nedrustning av folkbild-
ningen? Vad säger han om en sådan anpassning till moderaternas politik?
Folkpartiet och av någon obegriplig anledning även miljöpartiet vill att
riksdagen avslår regeringens förslag vad gäller prioritering, men med andra
motiv än moderaterna.
Regeringen föreslår: ”Personer som är utbildningsmässigt, socialt eller
kulturellt missgynnade skall särskilt prioriteras varvid invandrare särskilt
skall uppmärksammas. Handikappade utgör en annan viktig målgrupp.”
Mot detta ställer folkpartiet och miljöpartiet en reservation där man skri-
ver följande: ”Regeringens krav på prioritering av målgrupper och undervis-
ningsämnen står i strid med de principiella utgångspunkterna.”
Jag kan till nöds förstå att folkpartiets uppgående i högeralliansen innebär
att intresset för kortutbildade arbetare försvunnit. Men när man går emot
positiva skrivningar om att invandrare och handikappade skall prioriteras
undrar jag om hela folkpartiet har försvunnit.
I dag betyder folkbildningen väldigt mycket just för människor med funk-
tionshinder. Den betyder mycket för att de skall få del av ett rikt bildnings-
och kulturutbud men också för att riva ned mycket av de fördomar som lever
kvar.
Jag vill också peka på att utskottets skrivning på s. 24 i betänkandet angå-
ende de medel som beräknats för teckentolkutbildning avser hela beloppet
på den gamla anslagsposten Tolkutbildning, alltså utbildning av tolkar för
döva, dövblinda, synskadade och hörselskadade.
Vi vet också att folkbildningen betyder väldigt mycket i jämställdhetsarbe-
tet. Under lång tid har också fler kvinnor än män deltagit i folkbildning.
Jag vill också peka på att inte någon av de 21 reservationerna är gemensam
för de borgerliga partierna. Det är naturligtvis glädjande att centerpartiet
avvisat lockropen från högeralliansen. Jag skulle ändå vilja säga följande till
centern och vänsterpartiet. I detta ärende är vi ju överens i allt väsentligt.
Det hade enligt min mening varit bättre för folkbildningens bästa om ni av-
stått från de sju nästan betydelselösa reservationer ni fogat till betänkandet.
Då hade vi som ställer upp för folkbildningen kunnat stå eniga mot högeral-
liansen.
Göran Persson skriver i propositionen: ”Jag förutsätter således att kom-
muner och landsting även i fortsättningen skall ta ett ansvar för finansie-
ringen av folkbildningen.”
Här har också centern väckt en motion. Jag skulle därför vilja påminna
om att det inte bara är högeralliansen som är njugg mot folkbildningen. Larz
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
163
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
164
Johanssons eleganta formuleringar kan inte skyla över hur det ser ut ute i
centerledda kommuner.
I exempelvis Älvsborgs län anslår min socialdemokratiskt ledda hemkom-
mun 139 kr. per invånare till folkbildningen. I Marianne Anderssons i Vår-
gårda hemkommun anslås knappt en fjärdedel så mycket, eller 32 kr. per
invånare, vilket man inom parentes sagt planerar att sänka till 27 kr.
Jag skulle också vilja fråga Larz Johansson hur han tror att det går om det
blir en borgerlig majoritet efter valet. Jag lyssnade med mycket stort intresse
till den tidigare debatten mellan centern och folkpartiet kring vad man me-
nade med att ha ställt upp för treårsbudgetering. Min fråga till Larz Johans-
son är: Tror Larz Johansson ett enda ögonblick på att dagens satsningar på
folkbildningen kommer att bibehållas med en moderatledd regering?
Till sist skulle jag vilja säga, att i och med detta betänkande avslutar ut-
bildningsutskottet sitt arbete med folkbildningen. Det har varit trevligt, men
nu önskar vi kulturutskottet lycka till med detta arbete.
Herr talman! Med detta instämmer jag i propositionen i dess helhet och
yrkar avslag på samtliga reservationer.
Anf. 120 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Vi har fått höra ett traditionellt tal av Ingvar Johnsson. Som
vanligt tror han att han håller ett förstamajanförande i Trollhättan eller nå-
gon annanstans, och han eldar på å det vildaste.
Ingvar Johnsson säger att vi inte hade behövt foga några reservationer till
det här betänkandet och att det inte har varit fråga om några betydande in-
vändningar. Jag tycker nog faktiskt att Ingvar Johnsson talar emot sig själv
ganska mycket. Han talar om behovet av att nå de kortutbildade och av att
verkligen se till att de människor i samhället som har en kort utbildning får
en bättre utbildning. Jag tror att vi är ganska överens om det. Vad vi inte är
överens om är möjligtvis målen för det. Därför blev jag ytterligt förvånad
när jag lyssnade på detta anförande, där Ingvar Johnsson tog upp en mängd
småsaker utan att bry sig om innehållet i det som studieförbunden och folk-
högskolorna skall syssla med.
Vi har i vår motion yrkat på att man exempelvis på varje folkhögskola
skall ha en allmän kurs som har en längd om minst 30 veckor. Elisabeth Pers-
son var i sitt anförande också inne på vikten av det. Vad gör då socialdemo-
kraterna? Jo, man struntar i det! Om en allmän kurs varar två tre dagar -
vad gör egentligen det, tycker man. Men hur hjälper man de kortutbildade
med att man kör kurser på två, tre eller fyra dagar och kallar det för allmänna
kurser, Ingvar Johnsson? Samtidigt framhåller socialdemokraterna både i
folkhögskolekommittén och i propositionen vikten av att kunna nå dem som
inte har grundskole- eller gymnasiekompetens. Jag måste säga att jag är
mycket förvånad. Vad ni gör är att ni är på väg att släta ut just den betydelse
som folkhögskolor och studieförbund har.
Och inte ett ord om studieomdöme eller folkhögskoleprov. Det är ju också
någonting som man kan behålla för att höja statusen på de här utbildning-
arna och därmed kanske få kortutbildade människor att delta i den här typen
av verksamhet.
Sedan till studieförbunden och de besparingar som vi där har gjort. Vi har
vågat peka på - det har jag sagt tidigare - att man kan ifrågasätta om man
skall betala vissa studiecirklar hos studieförbunden med statsbidrag. Sedan
finns det naturligtvis väldigt många andra cirklar, t.ex. i språk och samhälls-
kunskap - jag skulle kunna räkna upp mängder av områden - som är oerhört
viktiga. Men se då i stället till att slå vakt om dem, så kan man också behålla
studieförbundens kvalitet och status!
Anf. 121 CARL-JOHAN WILSON (fp) replik:
Värderade talman! Till Ingvar Johnsson vill jag säga att han övertolkar
våra besked när det gäller vem som skall ange målen för folkbildningens
verksamhet och i vilken utsträckning det skall påverka statsbidragen. Vi har
inte sagt någonting om att handikappverksamhet inom studieförbunden inte
är viktig. Det vet också Ingvar Johnsson. Vi har angivit att folkbildningen
själv skall kunna ange målen för sin verksamhet. Om de bidragsgivande
myndigheterna då tycker att de är bra nog för att få bidrag ger man bidrag.
Om de inte tycker att målen är bra nog blir det inga bidrag. Så enkelt är det,
Ingvar Johnsson.
Sedan tycker jag inte att Ingvar Johnsson skall tala för mycket om prut-
ningar som har med handikappade att göra. Jag skulle kunna anföra flera
exempel, men jag skall inte ta upp tiden med det nu. Jag vill bara säga att vi
har sett prutningar från socialdemokraterna när det gäller stöd till handikap-
pade, när det gäller u-hjälp och när det gäller miljöfrågor, och då har social-
demokraterna haft andra samarbetspartners än folkpartiet. Man skulle
t.o.m. kunna kalla den konstellationen för högerallians, om Ingvar Johnsson
menar att det är ett uttryck som skall användas varje gång någon samarbetar
med moderata samlingspartiet.
Anf. 122 INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Herr talman! Först vill jag säga till Melin att när han säger att jag låter som
på ett förstamajmöte visar det bara att han aldrig har varit på ett förstamaj-
möte.
Sedan vill jag säga att jag faktiskt har svårt att ta Melin på allvar när han
låter engagerad för vuxenutbildningen och folkbildningen. Man tar bort en
halv miljard och så säger man: Vi tycker att det här är jättebra och jättevik-
tigt. Den som säger så är det svårt att ta på allvar.
När Ulf Melin gick in på en rad sakfrågor bekräftade han vad jag sade i
mitt inlägg. Det är förfärligt vad pekpinnar man vill ha och vad mycket detal-
jer man vill bestämma. När det gäller hur kurserna på folkhögskolorna skall
var organiserade är skillnaden att vi har det förtroendet för folkhögskolorna
att vi tror att de kommer att ha en verksamhet som är bra utan att ha precis
den här längden fastställd på de allmänna kurserna.
Sedan vill jag säga till Carl-Johan Wilson att om det finns en majoritetstext
i utskottet och någon finner anledning att skriva en reservation, går vederbö-
rande emot den text som finns i majoritetsskrivningen. Det innebär i det här
fallet att reservanterna går emot texten om prioritering av invandrare och
handikappade.
Jag har inte i och för sig ifrågasatt att Carl-Johan Wilson menar att den
verksamheten ändå kan klaras, men jag tror att det är viktigt att det kraftfullt
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
165
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
166
betonas att de resurser som folkbildningen har i första hand skall komma
just de svagaste i samhället till del. Därför är den skrivningen, som folkpar-
tiet tyvärr har reserverat sig emot, viktig.
Anf. 123 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! En mycket kort replik till Ingvar Johnsson.
Ingvar Johnsson för resonemanget att jag inte inser vikten av att ha en bra
folkbildning därför att vi har föreslagit att man skulle dra 240 milj.kr. från
folkbildningsanslaget, som ligger pål 2,1 miljarder kronor. Det är faktiskt
inte länge sedan socialdemokraterna föreslog att man skulle dra 300 miljoner
från anslaget för hemspråk, som i dag har debatterats ganska mycket. Min
slutsats är då att socialdemokraterna inte är ett skvatt intresserade av hem-
språk.
Vi har tidigare i dag diskuterat gymnasieskolan, där det i propositionen
egentligen föreslagits att man skulle dra en miljard av anslagen till gymnasie-
skolan. Min slutsats är då att socialdemokraterna inte är ett skvatt intresse-
rade av gymnasieskolan.
Anf. 124 INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Herr talman! Jag sade i mitt anförande att det inte rörde sig om ”bara” de
här 240 miljonerna utan att det fanns mycket pengar också på andra anslag.
Om man dessutom tittar på skrivningarna finner man att moderaterna talar
om att folkbildningsanslaget också skall få användas till kompetensgivande
utbildning. Det kanske låter bra, men sanningen är ju att man då till det tar
resurser som annars skulle användas till det som vi betraktar som klassisk
folkbildning och kurserverksamhet. Därför minskar resurserna på just de
områdena mycket mer än vad Ulf Melin vill erkänna.
Anf. 125 MARGARETA PERSSON (s):
Herr talman! Jag vet att det jag nu kommer att säga kanske kan skapa
en viss förvirring. Jag avser att yrka på återremiss av förslaget - som är ett
utskottsinitiativ - om att förlägga ansvaret för utbildning av tolkar för döva
m.fl. till universitetet i Stockholm.
Orsaken till att handikapporganisationerna inte har reagerat tidigare är
helt enkelt att de inte uppmärksammat detta utskottsinitiativ. De har inte
heller blivit tillfrågade.
I propositionen föreslogs att dessa frågor skulle föras över till nämnden
för vårdartjänst. Mot det invände då handikapporganisationerna - man me-
nade att det var en utbildningsfråga och bättre hörde hemma i det nya statens
institut för handikappfrågor.
Utskottet har också fått en framställan från teckenspråkstolkarnas för-
ening, som vill till universitetet. Det är alltså den enda part i det här samman-
hanget som utskottet så att säga har lyssnat på.
När handikapporganisationerna, särskilt Sveriges dövas riksförbund, nu
uppmärksammat att man vill lägga utbildningen till TÖI på universitetet blir
de oroliga.
TÖI har ingen som helst kunskap om handikapp. Tolkutbildningen har
vuxit fram i nära samarbete med berörda handikappförbund. Bl.a. har de
dövas egen folkhögskola, Västanvik, varit en mycket viktig bit i det här sam-
manhanget.
Det känns därför djupt olyckligt att ändra huvudmannaskapet på detta
sätt, när de mest berörda inte är informerade och delar uppfattningen. När
ett utskott tar ett initiativ är det bra om det är väl förankrat och motiverat.
Tolksätten för de olika målgrupperna är helt olika. En barndomsdöv ut-
vecklar teckenspråk som sitt första språk. Den vuxendöve är född hörande
och har då svenska som basspråk. Han kan oftast inte teckenspråk. Metoden
att tolka till honom blir då helt annorlunda. Dövblinda behöver andra tolk-
sätt, som är sinsemellan olika.
Jag vill med detta bara säga att tolkfrågan är mycket komplicerad och byg-
ger på en genuin kunskap om berörd grupps behov. Utskottet berör inte hel-
ler det förberedelsearbete som görs av UHÄ inför ett överförande av
teckenspråkslärarutbildningen till högskolan. Även handikapputredningen
behandlar tolkfrågan. Allt detta omfattande arbete sker i nära samarbete
mellan olika berörda utbildningsanordnare.
Att plötsligt förändra huvudmannaskapet utan djupare diskussion ter sig
märkligt. Förvisso är kanske inte heller nämnden för vårdartjänst, som före-
slås i propositionen, det bästa. Men där finns ändå den djupa kunskap om
handikappfrågor som är en första förutsättning för att frågorna skall kunna
handläggas rätt. Det är kanske därför bättre att frågorna förs över dit i av-
vaktan på andra förändringar. Det bästa vore ändock om de fördes över till
det nya SIH.
Eftersom inga motionsyrkanden föreligger på den här punkten ber jag att
få yrka på återremiss av punkten Bidrag till vissa handikappåtgärder inom
folkbildningen, punkterna 25 och 26 i betänkandet.
Anf. 126 INGVAR JOHNSSON (s):
Herr talman! Vi har i utskottet avvägt för- och nackdelar med de olika
alternativ som diskuterades. Jag vill med detta bara yrka avslag på återför-
visningsy rkandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 11 juni.)
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Folkbildningen
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1990/91 :UbU19 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 11 juni.)
167
Prot. 1990/91:126 13 § Tilläggsbudget II
5 juni 1991
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1990/91 :UbU20 Tilläggsbudget II (prop. 1990/91:125 delvis).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 11 juni.)
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas den 10 juni.
Anmäldes och bordlädes
Konstitutionsutskottets betänkanden
1990/91 :KU38 Ny kommunallag
1990/91:KU48 Arvoden till statsråden m.m.
Utrikesutskottets betänkande
1990/91 :UU23 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Socialutskottets betänkanden
1990/91:SoU18 Vissa tandvårdsfrågor
1990/91:SoU21 Primärkommunalt huvudmannaansvar för primärvård m.m.
Jordbruksutskottets betänkanden
1990/91 :JoU29 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
1990/91 :JoU31 Vissa livsmedelspolitiska frågor
Bostadsutskottets betänkanden
1990/91:BoU20 Vissa följdfrågor om ny bostadsfinansiering, m.m.
1990/91 :BoU21 Ändrade villkor för vissa bostadslån
1990/91:BoU22 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
16 § Kammaren åtskildes kl. 22.48.
168
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 § anf. 9 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 21 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 37 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 55 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 18.05,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 93 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
Vid protokollet
STAFFAN HANSSON
/Gunborg Apelgren
169
Prot. 1990/91:126 Bilaga till
5 juni 1991 Riksdagens protokoll
----------------- 1990/91:126
170
Dr. MOSTAFA K TOLBA, Executive Director, UNEP:
Mr. Speaker! Distinguished Members of Parliament! I do not believe that
anything is more fitting than starting the World Environment Day celebra-
tions in the Parliament of Sweden. It was in your House, the House of Parlia-
ment of Sweden, that the world decided that the 5th June will be the World
Environment Day. It was in the House of Parliament of Sweden that UNEP
was born, the United Nations Environment Program. It is therefore very fit-
ting that I come and stand before you, with all my respect and gratitude, as
you yesterday passed two important international treaties, The Basel Con-
vention Concerning the Control of Transboundary Movement of Hazardous
Wastes, and the Amendments to the Montreal Protocol. This is a landmark
in international co-operation.
These examples would not have happened without the help of parliamen-
tarians from everywhere. It is the ratification by parliaments that makes it
possible for these treaties to enter into force. You have in this Parliament
always taken the lead. There is nothing surprising in this. Sweden has an ob-
ligation. We all feel that the Environment Movement, that was born here in
Sweden 1972, has put on the shoulders of every Swedish man and woman a
responsibility to nurture and to nurse the Movement, the child, even if the
child today is almost 20 years old and about to become independent. Yes,
the child is growing fast. But that does not relieve you of the responsibility
of Sweden being the country which literally acted as the midwife at the birth
of the Movement and the organization it represents.
Mr. Speaker! You said the theme of the Stockholm Conference was Only
One Earth. The day our dear friend the late Barbara Ward launched the
book Only One Earth, the title became a slogan. It was a phrase that was on
everybody’s tongue. But probably we did not take it seriously. The phrase
did not stick. Since then the astronauts have most surely seen the Only One
Earth. So, the blue dust hanging in the cosmos with all of us living on it be-
came the spaceship Earth. We knew then that it is true that we have Only
One Earth. We do not have so many other earths to move to if we destroy
what we have here.
We have started seeing the global problems, environmental problems,
ozon depletion and change of climate. Anything that is happening in the
north is not influencing just a single country or a single group of countries.
You rightly said, Mr. Speaker, environmental problems do not have borders.
It is not only that. The problems span over whole groups of countries all over
the globe, north-south-east-west.
What we are seeing now is ozon depletion, coming essentially from the
north, i.e. a global warning coming essentially from the north affecting ev-
erybody in the south. But, if my friends and colleagues and families from
where I come in the south, continue blindly the path which you now have
discovered is unsustainable, then we in the south are going to destroy our-
selves and the north as well. I think is is abundantly clear to everybody that
Only One Earth is a fact. The environmental problems have no boundaries,
and that is a fact. We have to act with this very clearly in mind.
Mr. Speaker! You said that over the past 20 years, particularly during the
past two or three years, the barriers between east Europé and west Europé
have crumbled. The iron curtain has risen, and peace is in the making be-
tween the east and the west. What we need now is peace with ourselves and
peace with nature.
I thank you very much.
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
171
Prot. 1990/91:126
Onsdagen den 5 juni
Ceremoni med anledning av Världsmiljödagen................. 1
Talmannen
Dr. Mostafa K Tolba
Meddelande om sammanträdet måndagen den 10 juni m.m........ 3
Talmannen
1 § Justering av protokoll................................ 3
2 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 4
juni............................................ 3
Bostadsutskottets betänkande BoU18
Skatteutskottets betänkande SkU24
Skatteutskottets betänkande SkU25
Trafikutskottets betänkande TU30
Jordbruksutskottets betänkande JoU26
Försvarsutskottets betänkande FöU9
Försvarsutskottets betänkande FöUlO
Försvarsutskottets betänkande FöU12
Näringsutskottets betänkande NU37
Näringsutskottets betänkande NU48
3 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.............. 7
Konstitutionsutskottets betänkande KU46
Beslut................................................ 8
4 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.............. 8
Finansutskottets betänkande FiU35
Beslut................................................ 8
5 § Ändringar av grundavdraget för pensionärer, m.m........... 8
Skatteutskottets betänkande SkU37
Beslut................................................ 8
6 § Ändring i lagen om dubbelbeskattningsavtal mellan de nordiska
länderna......................................... 8
Skatteutskottets betänkande SkU38
Beslut................................................ 9
Meddelande om samlad votering m.m........................ 9
7 § Byggnaders inomhusmiljö............................. 9
Bostadsutskottets betänkande BoU19
Debatt
Agne Hansson (c)
Knut Billing (m)
Siw Persson (fp)
Jan Strömdahl (v)
Kjell Dahlström (mp)
Berndt Ekholm (s)
Beslut fattades efter 8 §
8§ Grundläggande högskoleutbildning, m.m.................. 28 Prot. 1990/91:126
Utbildningsutskottets betänkanden UbU12 och UbU5 5 juni 1991
Debatt
Birger Hagård (m)
Margitta Edgren (fp)
Marianne Andersson i Vårgårda (c)
Björn Samuelson (v)
Claes Roxbergh (mp)
Lars Gustafsson (s)
Beslut................................................ 50
Bostadsutskottets betänkande BoU19
Utbildningsutskottets betänkande UbU12
Utbildningsutskottets betänkande UbU5
Andre vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
9 § Gymnasieskolan och vuxenutbildningen.................. 52
Utbildningsutskottets betänkande UbU16
Debatt
Ann-Cathrine Haglund (m)
Carl-Johan Wilson (fp)
Larz Johansson (c)
Ylva Johansson (v)
Eva Goés (mp)
Lars Svensson (s)
Statsrådet Göran Persson (s)
Ulf Melin (m)
Evert Svensson (s)
Birger Hagård (m)
Lola Björkquist (fp)
Nils Fredrik Aurelius (m)
Hugo Hegeland (m)
Beslut................................................ 113
Beslut om uppskjuten votering............................. 114
Ajournering........................................... 114
Återupptagna förhandlingar............................... 114
10 § Vissa frågor avseende skolväsendet...................... 114
Utbildningsutskottets betänkande UbU17
Debatt
Birgitta Rydle (m)
Lars Leijonborg (fp)
Larz Johansson (c)
Ylva Johansson (v)
Eva Goés (mp)
Helge Hagberg (s)
Statsrådet Göran Persson (s)
Beslut skulle fattas den 11 juni
173
Prot. 1990/91:126
5 juni 1991
11 § Folkbildningen.....................................
Utbildningsutskottets betänkande UbU18
Debatt
Ulf Melin (m)
Carl-Johan Wilson (fp)
Larz Johansson (c)
Elisabeth Persson (v)
Eva Goés (mp)
Ingvar Johnsson (s)
Margareta Persson (s)
Beslut skulle fattas den 11 juni
12 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden..............
Utbildningsutskottets betänkande UbU19
Beslut skulle fattas den 11 juni
13 § Tilläggsbudget II....................................
Utbildningsutskottets betänkande UbU20
Beslut skulle fattas den 11 juni
14 § Beslut om fortsatt ärendebehandling den 10 juni............
15 § Bordläggning......................................
Bilaga................................................
150
167
168
168
168
170
174
gotab 98962, Stockholm 1991