Tisdagen den 4 juni
Protokoll
1990/91:125
Justerades protokollet för den 29 maj.
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1990/91:KU46
Finansutskottets betänkande 1990/91 :FiU35
Skatteutskottets betänkanden 1990/91 :SkU37 och SkU38
Utbildningsutskottets betänkanden 1990/91:UbU5, UbU12 och UbU16-
UbU20
Trafikutskottets betänkanden 1990/91 :TU28 och TU29
Näringsutskottets betänkande 1990/91:NU46
Bostadsutskottets betänkande 1990/91 :BoU19
Företogs till avgörande socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91 :SfU 13, jordbruksutskottets betänkande 1990/91 :JoU30 och utrikes-
utskottets betänkande 1990/91 :UU19 (beträffande debatten i dessa ärenden,
se prot. 123 och 124).
Socialförsäkringsutskottets betänkande SRJ13
Mom. 1 (statens invandrarverks verksamhet med flyktingmottagning)
Först biträddes reservation 1 av Margit Gennser m.fl. med 65 röster mot
35 för reservation 3 av Karin Israelsson och Rune Backlund. 201 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 171 röster mot 60 för reserva-
tion 1 av Margit Gennser m.fl. 73 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 4 (medelsanvisning till förläggningskostnader)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 16 för reservation 4 av
Jan-Olof Ragnarsson. 1 ledamot avstod från att rösta.
1 Riksdagens protokoll 1990191:125
Prot. 1990/91:125 Mom. 8 (asylsökandes boende)
4 juni 1991 Utskottets hemställan bifölls med 265 röster mot 39 för reservation 6 av
Barbro Sandberg och Maria Leissner.
Mom. 9 (kollektiva hemförsäkringar för asylsökande)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Jan-Olof
Ragnarsson - bifölls med acklamation.
Mom. 11 (ensamma flyktingbarn)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Barbro Sand-
berg m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 12 (hälso- och sjukvård och tandvård för barn)
Utskottets hemställan bifölls med 229 röster mot 71 för reservation 11 av
Barbro Sandberg m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 14 (tortyrskador)
Utskottets hemställan bifölls med 273 röster mot 32 för reservation 13 av
Jan-Olof Ragnarsson.
Mom. 16 (arbete för asylsökande)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 174 röster mot 129 för utskottets hemställan med den ändring i motive-
ringen som föreslagits i reservation 16 av Margit Gennser m.fl. 1 ledamot
avstod från att rösta.
Mom. 30 (organisationers m.fl. roll i flyktingmottagningen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 23 av Margit Genn-
ser m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU30
Återförvisningsyrkandet
Kammaren avslog med 290 röster mot 16 det av Marianne Samuelsson un-
der överläggningen framställda yrkandet om återförvisning av ärendet till ut-
skottet för ytterligare beredning.
Mom. 1 (inriktningen av miljöpolitiken)
Först biträddes reservation 4 av Annika Åhnberg med 25 röster mot 17 för
reservation 5 av Marianne Samuelsson. 263 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 3 av Karl Erik Olsson och Lennart Brunan-
der med 34 röster mot 16 för reservation 4 av Annika Åhnberg. 256 ledamö-
ter avstod från att rösta.
Därpå biträddes reservation 2 av Sören Norrby och Lars Ernestam med
37 röster mot 34 för reservation 3 av Karl Erik Olsson och Lennart Brunan-
der. 233 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 1 av Sven Eric Lorentzon m.fl. med 61 rös-
ter mot 38 för reservation 2 av Sören Norrby och Lars Ernestam. 206 leda-
möter avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 142 röster mot 60 för reserva-
tion 1 av Sven Eric Lorentzon m.fl. 103 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (atmosfären och klimatet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av Marianne Sa-
muelsson - bifölls med acklamation.
Mom. 3 (gränsöverskridande luftföroreningar m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 10 av Sören
Norrby och Lars Ernestam, dels reservation 12 av Marianne Samuelsson -
bifölls med acklamation.
Mom. 6 (fortsatt användning av ekonomiska styrmedel m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 14 av Sören Norrby
och Lars Ernestam - bifölls med acklamation.
Mom. 8 (koldioxidskatten)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 21 av Marianne Sa-
muelsson - bifölls med acklamation.
Mom. 16 (trafikens miljöeffekter)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 98 för reservation 29 av
Sven Eric Lorentzon m.fl. 24 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 35 (föroreningar av gränsvattnen)
Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 146 för reservation 44 av
Karl Erik Olsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 37 (miljö och folkrätt)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 46 av Marianne Sa-
muelsson - bifölls med acklamation.
Mom. 38 (miljö och handel)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 30 för reservation 47 av
Annika Åhnberg. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 42 (sambandet mellan yttre och inre miljö)
Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 19 för reservation 50 av
Annika Åhnberg. 7 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 50 (miljökvalitetsnormer)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 57 av Marianne Sa-
muelsson - bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Mom. 51 (”ren produktion”)
Utskottets hemställan bifölls med 262 röster mot 38 för reservation 58 av
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander. 6 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 54 (utsläppstak inom geografiskt bestämda områden)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 60 av Sven Eric Lo-
rentzon m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 60 (miljöombudsman)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 69 av Karl Erik Ols-
son m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 66 (en särskild statsåklagare i miljömål)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 75 av Karl Erik Ols-
son och Lennart Brunander - bifölls med acklamation.
Mom. 98 (utvidgad tillståndsprövning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion Jo89 av Marianne Sa-
muelsson - bifölls med acklamation.
Mom. 100 (omhändertagande av industrins processvatten m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion Joll8 yrkande 14 av Claes
Roxbergh m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 102 (stabila organiska ämnen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 93 av Marianne Sa-
muelsson - bifölls med acklamation.
Mom. 109 (inriktningen av kemikaliehanteringen)
Först biträddes reservation 101 av Karl Erik Olsson och Lennart Brunan-
der med 51 röster mot 16 för reservation 102 av Annika Åhnberg. 239 leda-
möter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 235 röster mot 49 för reserva-
tion 101 av Karl Erik Olsson och Lennart Brunander. 14 ledamöter avstod
från att rösta.
Mom. 111 (substitutionsprincipen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion Jo710 yrkande 9 av Åsa
Domeij m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 112 (principen om den omvända bevisbördan)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 18 för reservation 104 av
Marianne Samuelsson.
Mom. 117 (sekretessen för produktregistret)
Utskottets hemställan - som ställdes mot motion Jo710 i motsvarande del
av Åsa Domeij m.fl. - bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Mom. 118 (utvidgat bemyndigande för kemikalieinspektionen och natur-
vårdsverket m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motionerna Joll9 yrkande 25 av
Inger Schörling m.fl. och Jo710 yrkande 11 av Åsa Domeij m.fl. - bifölls
med acklamation.
Mom. 119 (vissa lagändringar med anknytning till kemikaliekontrollen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot motion Jo710 i motsvarande del
av Åsa Domeij m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 127 (kadmium m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion Joll9 yrkandena 32—36 av
Inger Schörling m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 129 (klorerade organiska lösningsmedel)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion Sk625 yrkande 19 av Roy
Ottosson m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 137 (ozonnedbrytande lösningsmedel)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion Joll9 yrkandena 19 och 20
av Inger Schörling m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 138 (avfallsreducering m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 116 av Karl Erik
Olsson och Lennart Brunander, dels reservation 117 av Marianne Samuels-
son - bifölls med acklamation.
Mom. 139 (lag om avfall och återvinning m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 119 av Marianne Sa-
muelsson - bifölls med acklamation.
Mom. 142 (ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion Joll9 yrkande 8 av Inger
Schörling m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 145 (katalysatorer och smörjoljor)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 128 av Marianne Sa-
muelsson - bifölls med acklamation. 5
Prot. 1990/91:125 Mom. 151 (miljömärkning m.m.)
4 juni 1991 Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 134 av Marianne Sa-
muelsson - bifölls med acklamation.
Mom. 157 (flygtrafiken)
Utskottets hemställan - som ställdes mot motion Jol20 i motsvarande del
av Claes Roxbergh m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 172 (gränsvärde för benseninnehåll i motorbränsle)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 160 av Marianne Sa-
muelsson - bifölls med acklamation.
Mom. 176 (nationalparksplanen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion Jo751 yrkande 6 av Inger
Schörling m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 179 (principerna för naturvården, m.m.)
Först biträddes reservation 164 av Sven Eric Lorentzon m.fl. - som ställ-
des mot reservation 165 av Karl Erik Olsson och Lennart Brunander - med
acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 164
av Sven Eric Lorentzon m.fl. - genom uppresning.
Mom. 180 (holistiskt synsätt på naturvårdsarbetet, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot 18 för reservation 166 av
Annika Åhnberg. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 182 (hänsynsområden m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 251 röster mot 39 för reservation 168 av
Sören Norrby och Lars Ernestam. 16 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 184 (världsstrategi m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 170 av Marianne Sa-
muelsson - bifölls med acklamation.
Mom. 190 (långsiktigt arealmål)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion Jo751 yrkandena 1 och 2
av Inger Schörling m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 200 (ersättningsprinciperna)
Utskottets hemställan bifölls med 236 röster mot 71 för reservation 183 av
Sören Norrby m.fl.
Mom. 229 (jordbrukets betydelse för en god miljö)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 203 av Karl Erik Ols-
6 son och Lennart Brunander - bifölls med acklamation.
Mom. 240 (minskad användning av handelsgödselkväve)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 212 av Marianne Sa-
muelsson - bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Mom. 250 (disposition av miljöavgifter)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 225 av Marianne Sa-
muelsson - bifölls med acklamation.
Mom. 252 (miljöförbättrande åtgärder i jordbruket)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 35 för reservation 226 av
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander.
Mom. 256 (statens naturvårdsverk)
Först biträddes reservation 227 av Sören Norrby och Lars Ernestam - som
ställdes mot reservation 230 av Marianne Samuelsson - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 202 röster mot 55 för reserva-
tion 227 av Sören Norrby och Lars Ernestam. 50 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 261 (bidrag till miljöarbete)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 139 för reservation 234
av Jan Fransson m.fl.
Mom. 264 (investeringar inom miljöområdet)
Först biträddes reservation 235 av Sven Eric Lorentzon m.fl. - som ställ-
des mot utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bi-
fall till motion Jol04 yrkande 18 av Claes Roxbergh m.fl. - med acklama-
tion.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 232 röster mot 60 för reserva-
tion 235 av Sven Eric Lorentzon m.fl. 15 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 271 (visst internationellt miljösamarbete)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 138 för reservation 239
av Jan Fransson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU19
Mom. 15 (internationella miljöfonder)
Utskottets hemställan bifölls med 251 röster mot 48 för reservation 8 av
Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Elisaet Franzén (mp) anmälde att hon avsett att rösta nej men markerats
ha röstat ja.
|
Prot. 1990/91:125 4 juni 1991 |
Mom. 19 (förhållandet mellan internationella miljökonventioner och den |
Utskottets hemställan bifölls med 291 röster mot 16 för reservation 12 av
|
Granskning av |
Per Gahrton. Mom. 22 (internationell miljödomstol) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 13 av Per Gahrton - |
|
Regeringen och |
Mom. 25 (villkor för medlemsansökan till EG) Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 32 för reservation 15 av Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. 4 § Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärende- Föredrogs ärendenas handläggning. Anf. 1 ANDERS BJÖRCK (m): Fru talman! Som vanligt kan vi konstatera att vid en debatt då riksdagen Fru talman! Att försöka göra en slutsummering av den mandatperiod som Sett i den politiska backspegeln förefaller det märkligt att vi faktiskt bara Därmed inte sagt, fru talman, att utfrågningarna i alla avseenden varit per- |
|
8 |
Nu granskar konstitutionsutskottet inte bara s.k. affärer utan också admi- |
nistrativ praxis. Inledningsvis skall vi också behandla ett antal frågor med
anknytning till detta.
Under de borgerliga regeringsåren brukade den socialdemokratiske vice
ordföranden i konstitutionsutskottet, Hilding Johansson i Trollhättan, hålla
långa utläggningar om regeringsmaktens förfall. Det var ingen hejd på elän-
det, vilket enligt herr Johansson berodde på att det fanns så starka menings-
skiljaktigheter inom de borgerliga partierna och inom de aktuella ministä-
rerna, att regeringssamarbetet - ja, hela vårt demokratiska statsskick, hela
parlamentarismen - blev lidande.
Nu har vi fått ett vittnesbörd om hur arbetet och politiken har fungerat
inom de socialdemokratiska regeringar som suttit sedan 1982. Jag tänker
bl.a. på Kjell-Olof Feldts memoarer. Om man skall tro dessa - och sannings-
halten skall nog inte bestridas, även om hans partivänner är mindre förnöjda
med den feldtska frispråkigheten - var de borgerliga regeringsåren rena idyl-
len jämfört med de maktkamper och lappkast som vi har fått uppleva sedan
dess.
Jag tycker, fru talman, att de här interiörerna väldigt klart visar att den
kritik som man från socialdemokratiskt håll riktade under de borgerliga re-
geringsåren sannerligen inte var särskilt bärande, om man nu om några mi-
nuter kommer och påstår - vilket jag förmodar att Olle Svensson gör - att
allt har varit frid och fröjd och perfekt.
Vad jag tycker är alldeles klart när man tittar tillbaka är att det har varit
en bristande respekt för lag och ordning inom regeringskansliet. Det har va-
rit en bristande respekt för vår konstitution. Att de s.k. affärerna har kunnat
inträffa beror i ett flertal fall - inte bara när det gäller Ebbe Carlsson-affä-
ren - på att man tagit lätt på lagar och förordningar och ansett sig stå över
någonting så enkelt som regler för regeringsarbetet och för parlamentaris-
men. Det har under de här regeringsåren funnits en klar nonchalans, och
den nonchalansen har straffat sig.
Hela den s.k. Ebbe Carlsson-affären hade ju aldrig kunna inträffa, om
man hade följt de regler som finns för regeringsarbetet. Ebbe Carlsson-affä-
ren var inget olycksfall i arbetet. Den hade aldrig behövt inträffa, om man
hade hållit sig till gällande regler.
Det gäller också en rad andra affärer. Med större känsla för lag och rätt,
med större respekt för de regler som gäller och med bättre juridiskt kun-
nande hade sådant här inte kunnat inträffa.
Jag vill påstå att den regering, och de två regeringar, som vi har haft under
1980-talet inte har, fru talman, drabbats av otur-inte alls. De många affärer
som har ägt rum är i stor utsträckning självförvållade, och de kunde ha und-
vikits. Det finns därför ingen anledning att tycka synd om regeringarna
Palme och Carlsson, för att de har råkat särskilt illa ut. De har sig själva att
skylla.
Det är naturligtvis inget grundlagsbrott att man tycker olika i en regering,
som Feldts memoarer så vältaligt vittnar om, men det finns faktiskt anled-
ning att peka på hur besvärligt det kan vara för också en formellt homogen
enpartiregering att sköta sina åligganden.
Vi har haft enpartiregeringar under de här åren, men de har också varit
minoritetsregeringar, varför det har varit naturligt att söka stöd åt olika håll.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
10
Detta ingår i det parlamentariska spelet. Ett instrument i detta sammanhang
har varit s.k. partiledaröverläggningar.
Utskottet har behandlat dessa. Det finns all anledning att understryka att
information till oppositionspartierna självfallet är ett acceptabelt, för att inte
säga önskvärt, inslag i ett demokratiskt samhälle. Vad som är mera tveksamt
är om partiledaröverläggningar ersätter de beredningsorgan som finns, t.ex.
riksdagsutskott, utredningar, parlamentariska beredningar m.m. Om man
använder den senare typen av samråd med oppositionen sker en kontroll och
en dokumentation av arbetet. Det är viktigt från parlamentarisk synpunkt.
Inte minst tar sig denna kontroll uttryck i direktiv, som är offentliga - proto-
kollering etc.
Annorlunda är det faktiskt med partiledaröverläggningarna. Det är viktigt
att slå fast att regeringen har det fulla politiska och juridiska ansvaret för alla
regeringsbeslut, även om de har föregåtts av partiledaröverläggningar. Det
går inte att skylla ifrån sig på att partiledarna har nickat bifall.
Fru talman! Det är viktigt att också i fortsättningen hålla ögonen på parti-
ledaröverläggningar. De är förvisso i vissa situationer och vad gäller vissa
frågor berättigade, men de kan aldrig ersätta den normala berednings- och
ansvarsprocessen. Inte minst finns det från riksdagens synpunkt anledning
att hävda deras roll när det gäller att fatta politiska beslut.
Fru talman! Detta är Olle Svenssons sista granskningsdebatt, även om -
av skäl som jag skall återkomma till senare under dagen - jag hoppas att
hans KU-arbete inte skall upphöra under sommaren. Olle Svensson har varit
ordförande i KU under en dramatisk period av utskottets historia. En rad
s.k. affärer har väckt stort uppseende och intresse - också utanför politiker-
nas led. På så sätt har KU, under hans ordförande tid, kommit att spela en
viktig roll i det som kallas för riksdagens kontrollmakt.
Ibland har Olle Svensson fått kritik i dessa sammanhang. Nu är det fak-
tiskt inte Olle Svensson som har ställt till dessa affärer, utan kritiken bör rik-
tas mot regeringen och de mer eller mindre osannolika figurer, som gjort KU
den äran under Olle Svenssons ordförandetid. Olle Svensson har naturligtvis
haft en svår uppgift under dessa intensiva år. Det har emellertid, tycker jag,
i allmänhet gått mycket bra tack vare hans intresse för arbetsuppgifterna och
tack vare det förnämliga kansli, som konstitutionsutskottet förfogar över och
vars insatser inte skall underskattas.
Olle Svenssons engagemang för utskottets arbete har varit obestridligt.
Han har haft ett intresse för riksdagens arbetsformer och för ledamöternas
arbetssituation, som varit föredömligt. Om KU under hans ledning hade haft
litet mer att säga till om i dessa avseenden hade mycket sett annorlunda och
bättre ut.
Olle Svensson har därutöver haft en egenskap som är av stor betydelse,
inte minst för en utskottsordförande. Han har kunnat skilja på person och
sak. Det har alltid varit ett nöje att samarbeta med honom. Jag vill rikta ett
varmt tack till Olle Svensson, för det samarbete som vi har haft under åren.
Anf. 2 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Granskningsdebatten uppdelas liksom tidigare år i flera avsnitt. Varje av-
snitt behandlas som ett självständigt ärende och talarlistan för de olika av-
snitten kan därför utökas med ytterligare talare. Då alla under ett avsnitt
anmälda talare haft ordet övergår kammaren omedelbart till att debattera
nästa avsnitt. Voteringarna äger rum i ett sammanhang sedan samtliga av-
snitt slutdebatterats.
Först debatteras alltså avsnittet Regeringen och regeringsarbetet allmänt.
Anf. 3 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Någon kan kanske tycka att detta år, rent publikt sett, är nå-
got av ett mellanår vad avser konstitutionsutskottets granskning av rege-
ringen. Det har varit ganska litet skriverier, och det är endast några få av
våra öppna utskottsförfrågningar som har väckt intresse och därigenom sam-
lat en större skara åhörare.
Bakgrunden är delvis, tror jag, att många av de ärenden som vi har be-
handlat i år också har granskats tidigare under en följd av år. Det gäller ut-
länningsärenden, krigsmateriel och Ebbe Carlsson-affären, och därmed har
dessa frågor mist något av nyhetens behag och fräschör.
För oss, som skall sköta den konstitutionella granskningen, är det natur-
ligtvis viktigt att vi kan gå på djupet i alla ärenden och att vi också kan avsluta
dem. Arbetet är inte mindre viktigt, menar jag, även om det publika intres-
set inte är särskilt stort.
Några av dessa långärenden återstår fortfarande att avsluta. Det gäller,
numera omdöpt, olovlig avlyssning, som är en utlöpare av Ebbe Carlsson-
och Anna-Greta Lejon-affären. Det gäller också några få rester av krigsma-
terielexporten, exempelvis den export som har skett ifrån FFV.
Fru talman! Det finns ändå en del nya ärenden för året, vilka tidigare, när
det var mer aktuella än de är i dag, väckte stort intresse. Det gäller polisens
massarresteringar, statsministerns brev till Saddam Hussein och statens per-
sonalpolitik, som handlar om regeringens avskedande av alla anställda på
SÖ. Dessa frågor är stora och viktiga, och de har väckt ett stort och brett
intresse i många grupper. Jag tycker det är en brist att vi inte i riksdagens
kammare kan diskutera dessa frågor när de är som mest aktuella.
Detta förhållande aktualiserar frågan om huruvida utskottet löpande un-
der året borde avge delrapporter, i stället för att samla på sig alla ärenden
till en redovisning och slutdiskussion i maj eller juni månad.
Fru talman! Jag vet att man, i regeringskansliet, säger att konstitutionsut-
skottet ser oss. Under de senaste åren har kontrollmakten i Sverige fått en
ökad betydelse. Från min egen regeringsperiod minns jag inte alls att konsti-
tutionsutskottet spelade samma roll. Förvisso försökte vi att ålägga oss disci-
plinen att fatta lagliga beslut och att följa regler och förordningar. Men jag
minns inte att man någonsin hänvisade till att konstitutionsutskottet kunde
komma att ingripa i efterhand.
I dag förhåller det sig annorlunda, vilket jag välkomnar. I en demokrati är
kontrollmakten en viktig funktion. Nu återstår att få riksdagens revisorer att
fungera på ungefär samma sätt. Talmannens nytillsatta utredning när det gäl-
ler hur arbetet skall gå till i riksdagen är därför viktig. I det arbetet ingår till
en del att försöka stärka kontrollmakten i Sverige.
Nu är det naturligtvis så, att fokus har litet olika orsaker. En sak är att vi
har haft öppna utskottsförhör, vilket har ökat intresset för utskottets arbete.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
11
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
12
Men det är klart att även de stora affärerna har givit bränsle till den mer
publika delen av utskottets arbete. Under de senaste åren har det varit
smärtsamt, eftersom vi har kunnat uppdaga maktmissbruk ifrån regerings-
partiets sida, då vi har sett att regeringsmakten har hanterats som en privat-
sak, som privat egendom. Detta är naturligtvis utslag av den socialdemokra-
tiska hegemonin, som har vuxit sig stark under de senaste 60 åren. Jag skulle
vilja säga att det inte minst ur detta perspektiv är viktigt att vi efter valet i
höst får ett regeringsskifte.
Som sagt vet vi att utskottets granskning har betydelse för regeringens ar-
bete. Aldrig någonsin mer kommer krigsmaterielexporten att hanteras så
sangviniskt och oorganiserat som fallet har varit under en följd av år. Det är
också min förhoppning att den här sammanblandningen av makten mellan
olika myndigheter och regeringen skall upphöra. Här kan vi ännu inte se
några resultat. Det återstår bara att hoppas att det skall bli på det sättet.
Låt mig ta ett litet exempel som vi har fördjupat oss i vid årets granskning.
Vi har fått ett exempel på att regeringen har bättrat sig. Förra året granskade
vi ett byggnadsärende i bostadsdepartementet och kunde konstatera att det
hade tagit flera år för departementet att fatta ett beslut. Vi aviserade då en
förnyad granskning och en sådan har vi också gjort. Det visar sig då att ären-
debalanserna ökade dramatiskt under 1988 och 1989. Nästan hälften av de
ärenden som bostadsdepartementet hade att behandla när det gäller plan-
ärenden under de här åren var obearbetade och obehandlade vid årets slut.
Det skedde en dramatisk förändring jämfört med början av 80-talet. Detta
är naturligtvis ett resultat av den avisering som utskottet gjorde vid behand-
lingen av det förra granskningsbetänkandet och då vi sade att vi skulle åter-
komma till ärendebalanserna inom bostadsdepartementet. Vi gratulerar de-
partementet till att det efter krafttag har kunnat åstadkommas en bättring
för medborgarna. Dessa slipper nu att vänta lika länge på utslag från rege-
ringen som de tidigare tvingades till vid den försämring som inträdde då Ulf
Lönnqvist började som bostadsminister.
En viktig fråga för inte minst medborgarna men också för tillståndet i
landet över huvud taget är beslutsfattandet i denna kammare. Det finns öns-
kemål om att vi skall kunna fatta mer övergripande beslut, att kunna se litet
mer långsiktigt på politiken, att vi inte skall gräva ned oss i olika detaljer.
Tyvärr har vi inte kommit så långt med det arbetet, men det har ändå påbör-
jats. I detta avseende är det viktigt att man kan se konsekvenserna av de
stora och övergripande beslut som vi fattar i denna kammare.
Då kommer jag in på en annan del av den granskning som vi har ägnat oss
åt när det gäller bostadsdepartementet. Riksdagen fattade ju förra året ett
mycket viktigt beslut om en ny bostadsfinansiering. Lånen sträcker sig över
en 40-årsperiod. Det har stora ekonomiska konsekvenser både för medbor-
garna och för statsbudgeten, men departementet hade bara orkat att be-
skriva de ekonomiska effekterna för statsbudgeten under de närmaste fyra
åren och kunde då visa på en förbättring av statens budget med mellan åtta
och elva miljarder kronor, en ganska substantiell besparing. Men varför har
departementet inte försökt att göra en konsekvensbeskrivning på längre sikt
med tanke på att varje individuellt lån kommer att löpa under en 40-årspe-
riod? Svaret från departementets och ministerns sida har varit att de inte kan
beräkna konsekvenserna. Detta betyder i klartext att departementet säger
att det struntar i konsekvenserna - efter oss syndafloden. Vi har i denna
kammare under årens lopp fattat en mängd beslut om stora, tunga stödsys-
tem av olika slag på samma sangviniska sätt som nu socialdemokraterna och
kommunisterna har gjort när det gäller bostadsfinansieringen. Man vägrar
att försöka bedöma konsekvenserna. Nu har beräkningar gjorts på olika
oberoende håll, beräkningar som visar att bostadsfinansierieringssystemet
kanske efter bara 10-12 år återigen kommer att innebära en större belastning
på statens budget än det nuvarande bostadsfinansieringssystemet. Jag vill
påstå att denna kammare beträffande denna nya bostadsfinansiering inte har
vetat vilket beslut som har fattats.
När det gäller konsekvensanalyser av olika propositioner som har kommit
till riksdagen har vi tagit hjälp av andra utskott. De har bistått oss med ett
mycket värdefullt arbete. Det har tagits fram exempel på olika propositioner
där det har saknats konsekvensanalyser eller där analyserna har varit brist-
fälliga. Jag tycker att den typen av samarbete mellan utskotten har bidragit
till att höja kvaliteten på vårt granskningsbetänkande detta år.
I demokratins väsen ligger ju att partier och politiker samtalar med var-
andra, att man kan träffa överenskommelser. Det finns många som hävdar
att det faktum att demokratier inte kommer i krig med varandra beror på
just detta att man löser konflikter genom samtal och överenskommelser. Har
man en minoritetsregering är det naturligtvis nödvändigt att det förs samtal
mellan partierna, mellan opposition och regering. Det tillhör minoritetsre-
gerandets villkor och är därmed väsentligt och grundläggande. Under senare
år har vi sett att överläggningarna har blivit fler, både mellan partierna och
mellan partiledarna. Det finns litet olika slag av överläggningar mellan parti-
ledarna. Det gäller t.ex. att förbereda propositioner som skall läggas fram i
denna kammare. Det ger ett mer politiskt innehåll åt överläggningarna.
Egentligen ligger det utanför konstitutionsutskottets ansvarsområde att
granska den typen av överläggningar. På ett annat sätt förhåller det sig när
regeringen informerar oppositionen om viktiga regeringsbeslut eller ibland
också rent av samråder om regeringsbeslut i förvaltningsärenden. När det
gäller dessa frågor - och det konstaterar utskottet samfällt - har regeringen
helt ensam ansvar för de beslut som till sist fattas. Jag vet att förvaltningsla-
gen innehåller bestämmelser för myndigheter, innebärande att man beträf-
fande de ärenden som skall handläggas måste tillhandahålla de uppgifter
som har betydelse för handläggningen. Dessa regler gäller inte regerings-
kansliet, men regeringskansliet har sagt att man trots detta skall följa be-
stämmelserna i fråga. Utskottet gör då samfällt för regeringen ett påpekande
om att det naturligtvis finns tillfällen då partiöverläggningarna måste inne-
bära att väsentlig information för ärendets avgörande skall tillföras ärendet.
Men det är kanske inte det viktigaste.
Folkpartiet har en reservation när det gäller partiledaröverläggningarna.
Den har sitt ursprung i att regeringen har försökt att smita ifrån sitt ansvar
för beslut fattade i förvaltningsärenden vid några tillfällen. Man har försökt
att skjuta över ansvaret på oppositionen här i riksdagen.
Förra året prickade vi utrikeshandelsministern när det gällde översändan-
det av riksrevisionsverkets rapport till Indien. I samband med att utskottet
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
13
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
offentliggjorde detta skickade statsrådet Anita Gradin ut ett pressmedde-
lande där hon hävdade att överläggningar hade skett med de borgerliga par-
tiledarna före regeringens beslut och att de borgerliga partiledarna hade
godkänt detta beslut. För att ta loven av utskottets kritik skickade alltså
Anita Gradin ut detta pressmeddelande. Nu har det uppdagats att det inne-
höll en helt felaktig information. Regeringen hade fattat beslutet innan man
träffade partiledarna. Regeringen hade själv gjort bedömningen att en öp-
pen del av rapporten skulle gå till Indien och en hemlig del skulle stanna i
Sverige. Några överläggningar av detta slag hade alltså inte skett.
Jag tycker att det är viktigt att man kan föra samtal mellan partierna, men
dessa frågor måste skötas på ett riktigt sätt. När regeringen försöker ge in-
tryck av att oppositionen skulle vara delaktig i regeringens beslut, riskerar
man att undergräva möjligheterna för oppositionspartierna att motta förtro-
lig information från regeringen. Vi har från folkpartiets sida velat peka på
denna risk, för att möjliggöra förtroliga överläggningar mellan oppositions-
partierna och regeringen också i framtiden.
Fru talman! Detta är Olle Svenssons sista granskningsdebatt. Jag har
emellertid låtit mig informeras om att Olle Svensson kommer att delta i fler
debatter i denna kammare senare under riksmötet. Därför tänker jag inte
vända mig direkt till Olle Svensson i denna debatt, utan jag återkommer vid
ett senare tillfälle.
Till sist yrkar jag bifall till reservation 3, som handlar om utseende av
föreståndare vid byggforskningsrådet - vi återkommer till den senare i de-
batten - och till reservation 5, som handlar om statsministerns brev till Sad-
dam Hussein.
14
Anf. 4 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Det är alldeles uppenbart att KUs verksamhet under senare
år dels har blivit alltmer omfattande, dels har uppmärksammats på ett sätt
som inte var vanligt tidigare. Det är alltså ett aktivt konstitutionsutskott som
utövar sina grundlagsenliga skyldigheter. Denna aktivitet har också medver-
kat till att utskottets synpunkter har fått ett större genomslag.
Jag brukar i olika sammanhang betona att en viktig effekt av konstitu-
tionsutskottets verksamhet är den preventiva, den förebyggande. Det är
många som ansluter sig till den synpunkten. Även tidigare talare här i dag
har varit inne på att man i kanslihuset, inte minst handläggande tjänstemän,
vet om att det som göms i snö kommer upp i tö, när konstitutionsutskottet
fäster sina varma blickar på naturen i kanslihuset.
Det är naturligtvis glädjande att konstitutionsutskottet har kunnat upp-
rätta denna status, som ju höll på att förfalla fram till början av 1970-talet.
Jag tror för min del att konstitutionsutskottets intensiva verksamhet kommer
att fortsätta, oavsett vilka som sitter i utskottet i framtiden. Det har blivit en
etablerad ordning.
Utskottet har under de uppmärksammade affärer som har behandlats un-
der senare år fått en hel del kritik, inte minst från företrädare för rättsväsen-
det, fristående advokater m.fl. Utskottet har också fått en del beröm. Kriti-
ken har bl.a. gått ut på att utskottet lägger sig i sådant som utskottet egentli-
gen inte har med att göra, dvs. utskottet går för långt utanför regeringens
aktiviteter i strävan att få fram sanningen. Jag tycker att den kritiken missar
målet. Det är alldeles givet att utskottet ibland måste gräva djupare för att
få en korrekt belysning av hur regeringen har hanterat sina ärenden och hur
statsråden har levt upp till sitt ansvar.
Utvecklingen av det mest uppmärksammade ärendet, den s.k. Ebbe
Carlsson-affären, med smuggling, buggning och allt vad det nu är, illustrerar
att utskottet har klarat avgränsningen ganska bra. Utskottet koncentrerade
sig på regeringen och regeringskansliet och gjorde en mycket stor insats när
det gällde att ta fram sådant som verkligen borde belysas ur konstitutionell
synpunkt. Utskottets agerande fick också, som vi vet, politiska konsekven-
ser.
Vi har sedan fått en efterföljande rättsprocess, där det ordinarie rättsvä-
sendet har tagit hand om det som kan rubriceras som brottsligt beteende.
Det är den ordning som skall tillämpas. Konstitutionsutskottet sätter nålarna
i regeringen och regeringens handläggning av ärendet. Om det därvid upp-
dagas oegentligheter av olika slag som faller under strafflagstiftningen eller
annan lagstiftning, är det rättsväsendets uppgift att agera.
Om man gör en summering av dessa frågor finner man att utskottet har
fyllt sin funktion på ett bra sätt och att den uppdelning som måste före-
komma också har fungerat ganska bra.
Årets granskning har inte uppmärksammats på samma sätt som tidigare
års - jag tror att Birgit Friggebo var inne på det också. Det är naturligt att
det går litet upp och ned. Det får nu inte hindra utskottet från att träget ar-
beta vidare. I själva verket finns det också i det aktuella betänkandet en lång
rad viktiga frågor som har fått en mycket ingående belysning.
Det finns inte så många reservationer i utskottsbetänkandet i år. Det beror
i mycket stor utsträckning på att det har varit möjligt att i utskottet komma
fram till skrivningar som har kunnat tillgodose önskemål även från dem som
har varit kritiska mot regeringens handlande på en rad punkter. I de inle-
dande avsnitten i utskottets betänkande finner man att det nästan under
varje punkt förekommer kritiska anmärkningar från utskottet. Det är alltså
anmärkningar som vi har gjort i största enighet. Därmed blir de inte upp-
märksammade av massmedia på samma sätt som om det föreligger bittra re-
servationer. Det är en särskild styrka att konstitutionsutskottet på detta sätt
kan markera sin uppgift som ett fristående granskningsorgan. Det tycker jag
är bra.
Det finns en del frågor i årets betänkande som är av speciellt intresse för
riksdagen och från konstitutionell synpunkt. Jag har inte tänkt beröra alla
dessa frågor inledningsvis, utan jag nöjer mig med att ta upp ett par.
I samband med regeringskrisen under våren förra året bestämde sig rege-
ringen för att man skulle organisera sitt arbete på ett delvis annorlunda sätt.
Det var svårt att få grepp om vad omorganisationen gick ut på. Det har fått
till följd att vi i årets granskningsbetänkande har sett närmare på denna
omorganisation.
Tanken var att man inom regeringen skulle ha tre särskilda grupper, en för
utrikes- och säkerhetspolitik, en för näringspolitik och en för sociala väl-
färdsfrågor. Därutöver skulle det finnas en särskild ledningsgrupp med stats-
ministern som ordförande och där ordförandena för de olika arbetsgrup-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
15
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
16
perna skulle ingå. Man genomförde alltså ett slags nyordning av regeringsar-
betet, och det är naturligtvis av intresse för riksdagen att få veta hur denna
nyordning har fungerat.
Även om vi har haft en del utfrågningar på den här punkten, har det inte
blivit någon absolut klarhet i hur det hela har fungerat. Men det är ändå av
intresse att man har fått besked om att de olika arbetsgrupperna under deras
ordföranden inte har någon beslutanderätt. Ansvaret återfaller således på
de statsråd som är chefer för departementen eller som efter särskilda förord-
nanden handlägger olika ärenden.
Arbetsgrupperna skulle tydligen vara till för att göra regeringsarbetet ef-
fektivare. Det kan diskuteras om det har blivit så. Vi i riksdagen har ju inte
upplevt regeringen som någon särskilt effektiv initiativtagare eller planerare
för de förslag som man vill att riksdagen skall ta ställning till.
Jag tänker då säga några ord om propositionsavlämnandet, som ju har en
väldigt stor betydelse för möjligheten att över huvud taget organisera arbetet
i riksdagen på ett vettigt sätt. Senast under gårdagens debatt hördes ganska
upprörda tongångar när det gäller möjligheterna för riksdagen att på ett ade-
kvat sätt bereda de ärenden som regeringen vill att riksdagen skall ta ställ-
ning till.
Det är lätt att instämma mera generellt i den kritiken. Regeringen har ju
inte alls varit särskilt duktig på att planera sitt eget arbete. Man får en stark
känsla av att det ibland har varit stundens ingivelse som har varit avgörande
för vad regeringen har bestämt sig för.
Utskottet har sett på propositionsavlämnandet förra året. Detta redovisas
i betänkandet. Det framgår att inte mindre än 12 av de aviserade propositio-
nerna inte avlämnades, medan 30 av de avlämnande propositionerna över
huvud taget inte hade aviserats i propositionsförteckningen. Veckan före
den 31 mars avlämnades 16 propositioner och efter detta datum sammanlagt
28 propositioner. Det är givet att med en sådan ordning blir det väldigt svårt
att organisera kammarens arbete. Partigrupperna, partigruppernas sekreta-
riat, riksdagsledamöterna och utskottskanslierna blir överansträngda. Det
blir en allmän stress under vårmånaderna, och det är naturligtvis inte bra för
den sakliga behandlingen.
Utskottet har har under flera år i följd påtalat att det inte får gå till så här,
men det har dess värre inte hjälpt. Regeringen har inte rättat sig efter vad
utskottet har haft att anföra.
Om man ser till årets propositionsavlämnande, har detta vid flera tillfällen
varit uppe till behandling i talmanskonferensen, och det finns papper på hur
det har sett ut. Statistiken från tiden 9 januari-5 april visar att det ankom 87
propositioner eller skrivelser från regeringen. Om man ser till hur rege-
ringen har hållit sina löften, har åtta propositioner avlämnats cirka en vecka
efter den angivna dagen. 20 propositioner var mer än en vecka försenade. 16
propositioner var helt nya och fanns inte med i propositionsförteckningen
över huvud taget.
Under perioden 1 april-14 maj avlämnades 34 propositioner, varav 26 var
aviserade i den reviderade propositionsförteckningen. Av dessa 26 proposi-
tioner kom sex före eller på den angivna avlämningsdagen eller inom två da-
gar efter den angivna dagen. Nio var mer än två dagar försenade. En propo-
sition var försenad en hel månad och två propositioner var tre veckor förse-
nade. Av de avlämnade propositionerna var 13 inte upptagna i den revide-
rade propositionsförteckningen.
När regeringen organiserar sitt arbete på det här sättet är det alldeles givet
att det är oerhört svårt att över huvud taget få en god planering i riksdagen
och en gedigen behandling av stora och viktiga frågor. Jag har uppehållit mig
en hel del vid detta, eftersom jag anser att det är viktigt att riksdagen inte
sätts åsido och att riksdagens möjlighet till ordentlig granskning av regering-
ens förslag inte försummas.
Det är klart att en delförklaring till att det blir så här är att vi har en så
konstig ordning med indelningen av budgetåret. Som de ärade ledamötena i
utskottet vet har vi från centerns sida i årtionden krävt en omläggning av
budgetåret för att få till stånd en bättre ordning på riksdagens behandling av
budgeten och andra frågor. Men vi har stött huvudet i väggen. Det är ingen
som har velat lyssna på oss. Man har sagt några välvilliga ord, men man har
inte velat ta några initiativ till förändringar. Nu ser jag en ljusning i och med
den kommitté under talmannens ledning som Birgit Friggebo nämnde. Den
har nämligen redan visat ett mycket stort intresse för en omläggning av bud-
getåret. Jag tror att en sådan omläggning nu äntligen kan komma till stånd,
vilket skulle vara en stor fördel, både rent allmänt och inte minst för riksda-
gens arbete. Ett bidragande skäl till att man nu äntligen börjar se på den här
frågan med större allvar är att praktiskt taget alla länder inom EG har ett
annat budgetår, dvs. kalenderår.
Fru talman! I övrigt skall jag inte gå in på de olika ärendena. De kommer
att behandlas under den följande debatten. Jag vill än en gång understryka
att för den som är intresserad av konstitutionsutskottets granskning av rege-
ringens sätt att handlägga sina uppgifter finns det mycket att hämta även i
årets betänkande. Det finns dessutom många synpunkter från utskottet om
hur det borde ha gått till, även om dessa synpunkter av det skäl som jag tidi-
gare angav inte har gett upphov till så många reservationer.
Anf.5 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Jag kan närma mig den här debatten i viss mån som utomstå-
ende, eftersom jag som suppleant och ordinarie ledamot i ett annat utskott
inte har haft möjlighet att delta i granskningsarbetet. För vänsterpartiets del
har denna uppgift skötts av Bo Hammar, som tyvärr är förhindrad att när-
vara här i dag.
Jag kan bekräfta det intryck som de tidigare talarna har förmedlat. Sett
utifrån har granskningsdebatten och konstitutionsutskottets granskningsar-
bete förflutit lungt och stilla. Det är inte mycket som har märkts utåt, annat
än presskonferensen när granskningsbetänkandet offentliggjordes.
Av de tidigare talarna kan man märka ett stråk av sorg eller besvikelse
över att de glada dagarna för några år sedan, då man stod uppsminkad inför
de offentliga föreställningarna i stålkastarljuset uppe på barrikaderna, åt-
minstone tillfälligtvis är förbi. Allting har i stor utsträckning återgått till det
vanliga. Jag säger inte detta med någon skadeglädje, utan jag konstaterar att
det är på det sättet och att det faktiskt ligger en del positivt i att saker och
ting har återvänt till vardagen. Man kan se detta på två sätt.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
2 Riksdagens protokoll 1990191:125
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
18
Man kan se det som att konstitutionsutskottet under de tidigare åren har
gjort ett bra arbete och att regeringen är mer omsorgsfull i sitt eget arbete
och mer noga med att motivera sina beslut och följa de spelregler som gäller
för arbetet.
Man kan också se det som en naturlig tingens ordning att det sker sväng-
ningar fram och tillbaka i politiken, att vissa perioder är dramatiska på grund
av yttre omständigheter och yttre händelser som man inte råder över, men,
tack lov, att den politiska vardagen i Sverige är relativt civiliserad och att den
i allt väsentligt försiggår inom lagars och förordningars ramar.
Granskningen har alltså varit en ganska fridfull tillställning. Det framgår
också av att det finns endast 17 reservationer fogade till detta omsorgsfulla
betänkande. Jag tycker att det är värt att notera att det av dessa reservatio-
ner bara är tre som är gemensamma borgerliga reservationer. Folkpartiet har
faktiskt reserverat sig fler gånger tillsammans med vänsterpartiet än tillsam-
mans med de två andra borgerliga partierna. Fyra gånger har folkpartiet re-
serverat sig tillsammans med vänsterpartiet. Tre gånger har den samlade
borgligheten reserverat sig.
I olika frågor finns det olika konstellationer i utskottet. När det gäller ut-
lännings- och flyktingpolitiken är det ofta folkpartiet, vänsterpartiet och mil-
jöpartiet som förenas i sin gemensamma syn. Det är framför allt dessa tre
partier som har utmärkt sig för en mer progressiv och mer humanistisk flyk-
tingpolitik än de andra partierna. Detta avspeglas också i den konstitutio-
nella granskningen. Just dessa tre partier markerar ofta en hårdare kritik
mot brister i flyktingpolitiken än de andra partierna gör. Jag tror inte att det
så mycket beror på att vi politiserar granskningen, att vi låter politiska över-
väganden få företräde framför de konstitutionella, utan snarast på att vi
granskar noggrannare och att vi är mer omsorgsfulla och mer känsliga för
svagheterna än vad jag tror att övriga partier är.
Betänkandet är inte enbart eller främst intressant på grund av dess reser-
vationer. På en rad punkter är utskottet enigt och har riktat anmärkningar,
och i något fall ganska frän kritik, mot regeringen, eller också har man kom-
mit med förslag till förbättringar i regeringsarbetet.
Vapenexportfrågorna kommer upp till särskild debatt senare. Men jag vill
ändå nu notera att utskottet på vissa punkter är enigt om en mycket hård
kritik. Det gäller t.ex. den illegala exporten till Thailand i början av 1980-
talet under den dåvarande borgerliga regeringen. Utskottet kritiserar denna
regering för att ha visat en anmärkningsvärd brist på vaksamhet.
Av värde i detta sammanhang är också att utskottet på vänsterpartiets ini-
tiativ har gjort en ordentlig genomgång av Sveriges folkrättsliga ställning i
samband med Gulfkriget. Det gäller bl.a. förberedelserna för det svenska
fältsjukhuset. Vi för vår del anser att denna affär sköttes på ett otillfredsstäl-
lande sätt, och på denna punkt har vi tillsammans med miljöpartiet fogat en
reservation till betänkandet.
Däremot finner vi inte några skäl till att rikta kritik mot regeringen för
statsministerns brev till Saddam Hussein. I detta sammanhang anser vi att
man bör erinra sig den utomordentligt svåra situation som många i den
svenska gisslan i Irak då befann sig i. Det är klart att man i efterhand med
facit i hand kan vända och vrida på olika formuleringar i statsministerns brev.
Men vårt intryck är att det då blir mer fråga om utrikespolitiska bedöm-
ningar snarare än konstitutionella. Men detta är också en fråga som blir
föremål för särskild debatt om en liten stund.
Jag vill gärna göra en viktigt markering och understryka att det för väns-
terpartiets del är mycket noga att skilja mellan allmänpolitisk kritik mot re-
geringen och regeringens politik och konstitutionella aspekter på regerings-
arbetet. Jag tror att det är detta som har gett vår representant Bo Hammar
det goda anseende som han har fått för sitt arbete i konstitutionsutskottet.
Jag skall ta ett exempel från det här granskningsbetänkandet.
Vi motsätter oss t.ex. bestämt av politiska skäl byggandet av en Öresunds-
bro för biltrafik mellan Malmö och Köpenhamn. Vi gör det av trafikpolitiska
och miljöpolitiska skäl. Vi tycker att det av dessa anledningar är ett dåligt
beslut. Men vi har för vår del inte funnit någon grund att rikta kritik mot
beslutsordningen, beslutsprocessen, som har lett fram till att vi nu verkar stå
inför beslut som leder till ett brobyggande. Vi har inte funnit skäl till konsti-
tutionellt grundad kritik av denna beslutsprocess. Jag tycker att det är viktigt
att understrycka att man för att bibehålla konstitutionsutskottets höga an-
seende måste göra klara markeringar och klara skiljelinjer mellan den all-
mänpolitiska kritiken och den konstitutionella, så att konstitutionsutskottet
inte riskerar att bli en sorts minoritetspartiernas sista chans att ha en politisk
debatt om frågor där de av politiska skäl är missnöjda med innehållet i beslu-
tet.
När det gäller utnämningsärendena kan man konstatera att Anders Björck
bullrar på som vanligt. När betänkandet presenterades häromveckan på en
presskonferens frågade Bo Hammar Anders Björck om de listor som han
presenterar i sin reservation är signaler om politiska utrensningar i statsför-
valtningen efter ett eventuellt borgerligt maktövertagande.
Utnämningar av socialdemokrater till framstående befattningar anses tyd-
ligen a priori vara partipolitiskt grundade, medan utnämningar av borgerliga
politiker är helt i sin ordning, som om förtjänst och skicklighet vore borger-
liga dygder som inte kan förekomma någon annanstans. Det verkar som om
det är helt i sin ordning att förre utrikesministern Ola Ullsten hamnar på
ambassadörsstolen i Rom, men att det är en politisk skandal att förre utrikes-
ministern Lennart Bodström hamnar på en stol i Oslo.
Utnämningsärendena skall diskuteras senare. Men eftersom vi inte kom-
mer delta i den debatten vill jag markera att jag för min del ser Anders
Björcks agerande här som en partipolitisk markering och knappast någon-
ting som har en stark konstitutionell förankring.
Vi kan konstatera att utskottets majoritet, bestående av socialdemokrater
och de borgerliga, för andra året i rad vägrar att granska regeringens befatt-
ning med frågan om den s.k. diplomatbuggningen. Bo Hammar fick inte ens
ställa frågor i ärendet under en sluten utskottsutfrågning av justitieminister
Laila Freivalds. Vi tycker att det är skandalöst. Vår utgångspunkt är att rege-
ringen har handlagt ärendet korrekt men att det faktiskt är utskottets uppgift
att försäkra sig om detta genom att ta in de handlingar som behövs och före-
lägga dem för hela utskottet. Olle Svensson och Anders Björck utgör inte
något särskilt sekret utskott inom utskottet. Och jag tycker att det är märk-
ligt att Birgit Friggebo och Bertil Fiskesjö accepterar att ställa sig utanför
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
19
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
20
granskningen av regeringen i detta ärende. Det är för oss oacceptabelt. I be-
tänkandet finns också en del andra punkter, som kan vara värda att kom-
mentera. Jag kan nämna att vi delar folkpartiets och Birgit Friggebos kritik
av hanteringen av personalärendena i samband med rationaliseringen av de
statliga verken, i första hand nedläggningen av SÖ.
Fru talman! Jag vill avrunda mitt anförande med att yrka bifall till enbart
reservation 4 om fältsjukhuset. Det innebär dock inte att jag har en annan
uppfattning än Bo Hammar i övriga frågor. Tvärtom är vi fullständigt eniga.
Det innebär inte heller att någon av de kommande talarna från vänsterpar-
tiet är förhindrade att yrka bifall till andra reservationer, om de skulle finna
detta vara motiverat.
Anf. 6 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Rolf L Nilson berömde sig och vänsterpartiet av att inta en
något mer objektiv och konstitutionellt oantastlig hållning i granskningsfrå-
gor än andra ledamöter och partier i konstitutionsutskottet. Jag tycker att
han inte har någon särskilt bra grund för detta påstående. Vi eftersträvar
naturligtvis alla att hålla oss inom de räjonger som anges av de normer som
gäller för KUs arbete. En del av förtjänsterna med KUs granskning jämfört
med vad som skulle gälla för en författningsdomstol är just att vi kan röra oss
i gränsskiktet mellan juridik och politik. Det är ofta där som de intressanta
frågorna dyker upp. Vänsterpartiet har inte någon anledning att slå sig för
bröstet. Ni har minsann deltagit i granskningen på precis samma villkor som
andra ledamöter i KU.
Jag begärde ordet på grund av vad Rolf L Nilson sade om utlänningspoliti-
ken och utvisningsärendena, där folkpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet
har reservationer. Det skulle tyda på en speciell okänslighet för dessa ären-
den hos övriga partier. För min och centerpartiets del tillbakavisar jag abso-
lut den karaktäristiken. Vad vi som tillhör majoriteten har gjort är tvärtom
att se på dessa ärenden från strikt administrativ och konstitutionell syn-
punkt. Vissa delfrågor, t.ex. ensamma asylsökande barns situation och för-
var av barn, är frågor som behandlades av riksdagen i förra veckan mycket
ingående med anledning av betänkanden från de utskott som har sakansva-
ret i dessa frågor. Vid behandlingen av dessa sakärenden framgick mycket
tydligt vilka uppfattningar som mitt parti har i dessa frågor. Vi har inte funnit
anledning till andra skrivningar i dessa ärenden än dem som majoriteten står
för. Det innebär inte att vi skulle vara mera okänsliga än vänsterpartiet möj-
ligen kan vara när det gäller t.ex. barn som tagits i förvar och isolerats från
sina föräldrar.
Anf. 7 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Rolf L Nilson ville såsom utanförstående och därmed kanske
även såsom mera objektiv ge ett intryck av att de mera aktiva ledamöterna i
utskottet skulle vara sorgsna och besvikna över att arbetet nu har gått till-
baka i de gamla fållorna igen. Vad mig anbelangar finns ingen som helst sorg
eller besvikelse över att medierna inte längre bevakar oss lika mycket. Bak-
grunden till den redovisning som jag gjorde var att KU gör ett viktigt arbete,
oavsett om det blir publikt redovisat eller inte. Det ligger inget egenvärde i
att vi jämt syns i medierna. Möjligen kan man säga att det var positivt att det
fanns en period då arbetet var mycket publikt. Det gjorde också regeringen
mycket mer uppmärksam på vad vi kom fram till.
Rolf L Nilson återkom till någonting som Bo Hammar har hävdat tidigare,
nämligen att Bertil Fiskesjö och jag skulle ha avsvurit oss möjligheten att
granska den olovliga avlyssningen. Så är inte fallet. Det finns i utskottet sam-
fällt redovisat att utskottet i denna fråga återkommer när brottsutredningar
och domstolar har gjort sitt. Det finns ingen som helst grund för denna från
kommunisterna ofta återkommande anklagelse om att vi skulle ha avstått
från denna granskning.
Rolf L Nilson vill även göra det troligt att vänsterpartiet skulle sköta
granskningen mer konstitutionellt. Han hänvisar då till Saddambrevet. Ut-
gångspunkten för granskningen av Saddambrevet var hur beredningen har
gått till och om det har funnits brister i beredningen som har lett fram till ett
dåligt resultat. Det är i högsta grad en konstitutionell fråga.
Anf. 8 ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! När jag säger, Bertil Fiskesjö, att de tre partier som jag tycker
har visat störst engagemang för en humanitär, vidsynt och generös flykting-
politik också visar en större känslighet vid misstänkta brister i hanteringen
av de utsatta människor som flyktingar och flyktingbarn är, innebär det inte
såsom en följd att representanter för andra partier är okänsliga för dessa
människoöden. Men det ligger i sakens natur att politiska frågor som är cen-
trala för partierna ger en större känslighet, skärpa och fokusering på dessa
frågor än när det gäller politiska frågor, i detta fall flyktingpolitiken, som
man inte ger samma centrala ställning.
I övrigt, Bertil Fiskesjö, tog jag tillfället i akt att uttrycka min uppskatt-
ning av Bo Hammars förtjänstfulla arbete i KU. Jag tycker att det är motive-
rat, och jag tycker att jag har den rätten. Eftersom han inte själv är här, kan
jag framföra det på detta sätt.
När jag säger utanförstående, Birgit Friggebo, menar jag inte att jag for-
mellt sett har någon annan ställning än andra ledamöter och suppleanter i
utskottet. Jag konstaterar bara att jag inte har kunnat delta i utfrågningarna
och det konkreta granskningsarbetet under detta år. Mitt konstaterande av
sorg och viss besvikelse i anförandena är mitt subjektiva intryck. Det kan
vara felaktigt, men jag vidhåller det nog.
I övrigt delar jag Birgit Friggebos och andra talares uppfattning att det är
viktigt att vardagsarbetet sköts noggrant och sker kontinuerligt, även om det
inte får så stor uppmärksamhet i pressen. Jag kan hålla med om att den våld-
samma uppståndelsen för några år sedan har lyft KU och givit KU en vitami-
ninjektion. Det torde, som jag sade i mitt tidigare anförande, ha lett till att
regeringen har skärpt sig under denna period. Därför är det inte så mycken
dramatik i detta betänkande.
Anf. 9 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Det som jag sade tidigare skall naturligtvis inte tolkas så att
jag skulle ha någon anmärkning mot Bo Hammars insatser i KU. Han har väl
flutit in i ledamotsskaran och gjort bra insatser; det skall jag gärna erkänna.
Prof. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
21
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
22
Vad jag vände mig mot var att Rolf L Nilson försökte framställa vänster-
partiet såsom särskilt aktivt, engagerat och drivande i granskningsarbetet.
Flera ledamöter i utskottet har under året gjort stora insatser i detta arbete,
och jag tror inte att man i detta sammanhang skall lyfta fram någon särskild
ledamot.
Vad gäller själva frågan om huggningen, är det precis som Birgit Friggebo
sade. När den rättsliga processen är slut kan det bli aktuellt för utskottet att
behandla frågan igen om det visat sig att omständigheter framkommit som
ger vid handen att regeringsledamöter har varit inblandade på ett annat sätt
än som vi redan känner till och tidigare har haft tillfälle att behandla.
Jag vill anknyta till det jag sade i mitt inledningsanförande. Det är mycket
viktigt att vi skiljer mellan konstitutionsutskottets granskande uppgifter och
det normala rättsväsendets skyldighet att ta itu med oegentligheter inom
vilka områden de än vara må.
Anf. 10 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Mycket får man höra innan öronen trillar av. Rolf L Nilson
säger här att vänsterpartiet inte kan ställa sig bakom miljöpartiets reserva-
tion om Öresund. Man anser i och för sig att bron inte skall byggas, men man
tycker inte att regeringen har gjort något fel. Men poängen, Rolf L Nilson,
är att vi ville fortsätta granskningen i höst och se efter om det förekommit
några oegentligheter. Vi påstår inte i vår reservation att regeringen har gjort
något fel, utan vi vill fortsätta granskningen. Det finns vissa tecken som tyder
att på att otillbörlig påverkan har förekommit. Jag hoppas att vänsterpartiet
ställer sig bakom denna reservation.
Jag skall gå vidare till det jag hade tänkt säga. Vi verkar i en demokrati
där både regering och riksdag utgör de väsentligaste delarna. En mycket vik-
tig faktor för att demokratin skall fungera är informationen. Vilken informa-
tion får riksdagen, och vilken information sitter regeringen på? Jag är full-
komligt medveten om att informationsflödet inte kan vara fritt. Men ibland,
alltför ofta, förekommer väl mycket hysch hysch. Det är särskilt små partier
som specialbehandlas.
Det finns en grundlagsreglerad ordning för riksdagens insyn. Såvitt jag
förstår finns ett organ som har en sådan funktion, nämligen utrikesnämnden.
Den kallades lämpligt nog en gång i tiden för sekreta utskottet. Det är väl
på det sättet den fortfarande fungerar. Regeringen vill se till att hålla viss
information utanför, eller rättare sagt, lämna viss information till en så be-
gränsad krets som möjligt.
Jag kan hålla med om att det finns viss information som måste hållas inom
en mycket trång krets. Men det är frestande för en regering - och det måste
ni väl alla medge - att låta bli att informera om kontroversiella frågor. Det
är en mycket frestande väg att gå.
Detta system har senare vidareutvecklats med informationer till partile-
darna, något som utskottet har granskat. Vid dessa informationsstunder har
det ibland fattats beslut, en märklig sorts beslut, något som också har kritise-
rats av utskottet. Men informationen har delats upp. Partiledarna i de stora
partierna, de borgerliga partierna, har informerats separat, och ibland har
även vi i miljöpartiet och vänsterpartiet fått viss information.
Vi menar att detta är ett mycket snedvridet sätt att ge information. Ett
litet parti skall inte ha samma inflytande som ett stort parti, men till ytter-
mera visso behöver ett litet parti lika mycket information som ett stort parti.
Vidare beklagar vi från miljöpartiet KUs bristande vilja att fortsätta
granskningen av regeringens beslut och agerande i samband med Öresunds-
bron. Detta har ingenting med vårt politiska ställningstagande vad avser
Öresundsbron att göra. Det är fråga om en faktisk granskning av hur rege-
ringen har hanterat detta ärende likväl som alla andra ärenden. Jag förstår
över huvud taget inte varför vänsterpartiet inte kan ställa sig bakom denna
fortsatta granskning.
Sedan till de propositioner som flera talare här har berört. Vi har senast i
går fått ett utmärkt exempel på vad behandlingen av propositioner kan leda
till. Regeringen samlade sig till slut till en proposition om miljöpolitiken.
Den kom efter mycket tal. Den propositionen var sällsynt sönderhackad.
Det var uppenbarligen vad som blev kvar efter passagen genom departement
och andra ställen.
Propositionen behandlades i riksdagen på ett mycket summariskt sätt.
Miljöpartiet yrkade i går på återremiss av propositionen, eftersom vi inte
anser att ärendet har behandlats på ett lämpligt sätt. Vi menar inte att ären-
det skall styckas ner i ännu mindre delar och behandlas. Problemet var att
regeringen hade snuttifierat propositionen så till den milda grad att partierna
i riksdagen och även vi i miljöpartiet tvingades att väcka motioner på samma
snuttifierade sätt. Det var detta som ledde till att det blev över 900 yrkanden
med anledning av denna proposition. Det saknades alltså helhetsgrepp.
Detta har vi också sett när det gäller andra propositioner. De har varit
sönderryckta. Det gäller t.ex. tillväxtpropositionen. Regeringen borde ha
haft ett samlat grepp om dessa frågor. Då hade också behandlingen i riksda-
gen kunnat bli helt annorlunda.
Utskottet har på miljöpartiets initiativ gjort en berömdvärd genomgång
när det gäller konsekvensanalyser och konsekvenser av regeringens proposi-
tioner. Detta är en viktig fråga som riksdagen och även regeringen måste
ägna ökad uppmärksamhet.
Det finns ofta i propositionerna en kostnadsangivelse för hur mycket en
reform kommer att kosta staten. Men man har ofta struntat i att se efter vad
det kostar kommunerna, landstingen och vilka andra konsekvenser det blir
ute i samhället. Det måste från början ske en samlad bedömning av detta i
propositionerna.
Det finns en sak som är ett elände i detta sammanhang, och det är ramla-
garna. Ramlagar är nästan omöjliga att kostnadsberäkna. Men regeringen
lägger fram ett förslag till ramlag för riksdagen där man kanske inte ens kan
beräkna kostnaderna. Detta är ett problem för framtiden, och jag tror att
den enda vägen är att undvika ramlagarna.
När det gäller den forskningspolitiska propositionen avvek riksdagen i vå-
ras från regeringens förslag, och det är berömvärt för utskottet. Men rege-
ringen vidtog motåtgärder mot detta i den proposition som kom senare un-
der våren. Det berodde på att riksdagen, som utskottet så riktigt påpekar,
inte hade tagit ställning till de samlade riktlinjerna och det samlade beloppet
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
23
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
24
för de kommande tre åren. Det kan ju naturligtvis inte gå till så här i framti-
den.
Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservationerna 4, 6, 7 och 17.
Anf. 11 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag kan konstatera att Bo Hammar vid utskottsbehandlingen
gjort den bedömningen att det enligt hans uppfattning inte finns konstitutio-
nellt grundade skäl att ifrågasätta beslutsprocessen kring Öresundsbron. Jag
har ingen anledning att ha en annan uppfattning, och jag har därför heller
inte yrkat bifall till miljöpartiets reservation 17.
Vid en jämförelse mellan de två reservationer som avgivits med anledning
av Öresundsbroärendet kan konstateras att centerpartiet har en konkret in-
vändning. Man säger att det finns en brist i beredningen av ärendet i det av-
seendet att regeringen inte i tillräcklig utsträckning har beaktat de intressen
som andra länder har enligt den nordiska miljöskyddskonventionen. I miljö-
partiets reservation framförs insinuationer om vissa statsråds, eventuellt
hela regeringens, sätt att hantera frågan. Det är underförstått att de låtit sig
tubbats till detta beslut.
Jag ser denna reservation mer som ett olycksfall i arbetet från miljöpar-
tiets sida och som ett beklagligt uttryck för en i viss mån paranoid världsbild
där dåliga beslut betraktas som onda, tillkomna av elaka krafter som konspi-
rerar för att få sin vilja igenom. Jag tror inte att en sådan världsbild är håll-
bar, och jag tycker inte att den skall fungera som utgångspunkt för konstitu-
tionsutskottets granskningsarbete. Jag finner i detta fall inget annat än att
regeringar har under en lång följd av år förberett detta beklagliga beslut,
dvs. ända från seklets början. Jag har haft förmånen att följa den process
sedan jag var barn, och jag kan konstatera att när jag föddes var frågan gam-
mal.
Anf. 12 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Man begär inte en granskning av något, Rolf L Nilson, om
man inte misstänker att det har funnits en otillbörlig påverkan eller något
annat som inte borde ha skett. Vi säger inte att det har varit så. Vi säger
att det finns skäl för konstitutionsutskottet att fortsätta granskningen så att
utskottet antingen kan avfärda eller bestyrka ärendet. Jag begriper inte var-
för Rolf L Nilson och vänsterpartiet inte kan ställa upp på en fortsatt sådan
granskning. Detta gäller också alla andra ärenden som konstitutionsutskot-
tet granskar. Man kan säga det om buggning och precis vad som helst, dvs.
att det är fråga om insinuationer. Ja, då skall vi inte fortsätta granskningen.
Men då kan man lika gärna säga att misstankarna finns kvar, om vi inte fort-
sätter med granskningen och utreder ärendet.
Anf. 13 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! Det är riktigt som här har sagts att jag har gott och väl 20 års
erfarenhet av vad som tidigare kallades decharge- och numera gransknings-
debatter. Så här i finalen vill jag för min egen del gärna erkänna att jag ser
det som en förmån att sedan 1971 ha varit ledamot av konstitutionsutskottet
och att från 1982 ha tjänstgjort som dess ordförande.
Jag tackar utskottets vice ordförande Anders Björck för hans vänliga ord.
Det är riktigt att vi har kunnat skilja mellan person och sak. Den offentliga
debattens Jan Ersa och Per Persa har kunnat hålla fred i det praktiska arbe-
tet. Jag vill gärna säga att jag har uppskattat samarbetet inte bara inom presi-
diet utan också i utskottet i övrigt med ledamöter och personalstaben. Det
har varit mycket trevligt. Det är trevligt att gå till en arbetsplats där stäm-
ningen har varit så fin som den har varit i konstitutionsutskottet under vårt
arbete.
Intensiteten i granskningen har skiftat. Bertil Fiskesjö var inne på det. I
början av 70-talet var betänkandena tunna och kammardebatterna korta och
avslagna. Betydligt större uppmärksamhet väckte granskningen under de
borgerliga regeringsåren 1976 till 1982. Debatten stimulerades också av att
vi stenografiskt registrerade utskottets utfrågningar och offentliggjorde dem
i bilagorna till granskningsbetänkandena.
Statsrådens närvaro under debatterna har ibland diskuterats. Jag undrar
om det verkligen skall ses som en nonchalans om statsråden inte är närva-
rande. De borgerliga regeringarna menade i början av deras regeringstid att
de skulle vara närvarande. De satt här något år, men så småningom blev det
ganska tomt på regeringsbänkarna under granskningsdebatterna. Jag tror att
det här inte har etablerats någon riktigt säker praxis. Många anser att statsrå-
den inte skall närvara under själva granskningsdebatten i kammaren. Men
det har inte hindrat att man från regeringarnas sida har tagit intryck av vad
konstitutionsutskottet har sagt.
Sedan vi i februari 1988, efter de nya regler som vi kom överens om för
riksdagens samtliga utskott i folkstyrelsekommittén och som ledde till beslut
i riksdagen, inledde de offentliga utfrågningarna har också den delen av vår
verksamhet funnit former, som i allt väsentligt blivit en tillgång i vårt arbete.
Det bör betonas att utfrågningarna är ett sätt - bland flera andra för utskot-
tet - att samla in uppgifter. Så har också skett i stor omfattning för att, som
det föreskrivs i 12 kap. 1 § regeringsformen, granska statsrådens tjänsteutöv-
ning och regeringsärendenas handläggning.
I olika grad vid olika tidpunkter, men som ett stående inslag i gransk-
ningen, är granskningen inriktad på det som också uttryckligen nämns i
grundlagen, nämligen en granskning av protokoll och beslut i kanslihuset. Vi
kommer under dagens debatt att återkomma till skilda sakfrågor. Ett särskilt
avsnitt har ägnats åt olika spörsmål i anslutning till Gulfkriget. Bland de
ärenden som utskottet under senare tid tagit upp årligen, och nu återvänder
till, kan nämnas krigsmaterielexporten, utlänningsärenden och utnämnings-
ärenden. Dessa ärenden är också exempel på ett ämnesområde jag särskilt
vill uppehålla mig vid. Det gäller den viktiga kontrollen av bl.a. regeringens
administrativa praxis. Där väger, alla s.k. affärer till trots, de administrativa
ärendena tungt.
Trots ett antal reservationer och särskilda yttranden gäller i år liksom tidi-
gare att konstitutionsutskottet i flertalet frågor uppnått enighet. Jag vill vits-
orda vad Bertil Fiskesjö sade i det avseendet. Det gör inte vår kritik mindre
värd. Det framkommer framför allt i de inledande avsnitten som vi just nu
behandlar.
Dagens Nyheter skrev en gång att ledamöterna i konstitutionsutskottet
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
25
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
26
känner en stolthet över att på ett ansvarsfullt sätt fullgöra den i grundlagen
tilldelade granskningsuppgiften. Låt mig inför min avgång som ordförande
säga att det är mitt intryck att utskottets ledamöter, oavsett partifärg, är be-
redda att ta ett gemensamt ansvar för de undersökningar vi gör av regering-
ens fögderi och att det sker objektivt och med bevarad integritet.
Någon gång har jag fått fräsa tillbaka på utomstående, som inte insett att
utskottet har ett sådant ansvar. Jag vill inte gå så långt som Staffan Söder-
blom, som i sin utmärkta bok om de folkvalda tyckte sig kunna iaktta ”den
mörklagda maktens förakt för den goda viljan” då utskottet krävde att de
inkallade skulle visa anständighet och respekt. Men visst har också jag inom
maktens hierarkier upptäkt kritiker som sett utskottet som en obehaglig
uppstickare som man helst bör nonchalera. Hos den allmänna opinionen har
emellertid utskottet skaffat sig en sådan respekt att en sådan överlägsen atti-
tyd inte längre är möjlig. Jag vill uppmana dem som skall fullfölja arbetet att
stå fast vid den viktiga uppgiften att övervaka makten i alla dess former.
Vi kan av granskningsbetänkandet utläsa att regeringen avgjorde över
20000 ärenden under 1990. I en så omfattande verksamhet kan man natur-
ligtvis finna fel eller brister.
Min erfarenhet är att konstitutionsutskottets årliga granskning, som sker
under medverkan av vårt ambitiösa och skickliga kansli, mindre innebär att
man hyvlar av någon än att man slipar till de kanter som kan finnas. Jag tror
mig också med fog kunna påstå att man inom regeringskansliet tar till sig den
med ärligt uppsåt och öppen blick utförda granskningen. Den medverkar till
att förbättra rutiner och praxis, och den tjänar utan tvivel ett viktigt preven-
tivt syfte. KU finns där med sina vakande ögon, och utskottet är inte vare
sig blåögt eller enögt.
Utskottet har, som jag nyss berörde, enat sig om viss kritik och andra syn-
punkter. När det gäller partiledaröverläggningar erinrar utskottet såväl om
att utrikesnämndens uppgifter, såsom de definierats i regeringsformen,
måste upprätthållas som om vikten av dokumentation i förvaltningsärenden.
Utfrågningen med statsministern visar att han delar denna uppfattning. Prin-
cipiellt tycker jag inte att det finns någon större skillnad mellan majoriteten
i utskottet och de folkpartistiska reservanterna.
Det sägs i reservationen att vissa händelser som åberopas riskerar att un-
dergräva möjligheterna för oppositionspartierna att mottaga förtrolig infor-
mation från regeringen. Jag tycker att det är att gå litet långt. Om man ser
på vad statsministern själv har sagt, hävdar han att när man hänvisar till sam-
arbete och samtal med partiledarna är utgångspunkten självfallet att det inte
skall vara felaktiga hänvisningar utan korrekta sådana. Detta görs inte för
att regeringen skall skylla ifrån sig. Regeringen har fattat beslutet, är ansva-
rig för det och står bakom det, men det kan ändå vara en viktig och värdefull
information att beslutet har föregåtts av partiledaröverläggningar.
Så har statsministern upplevt det, och han har inte sett det som något sär-
skilt kontroversiellt. Jag tror därför att vi kan återgå till vad konstitutionsut-
skottet tidigare har sagt; att det är värdefullt att partiledaröverläggningar har
kommit i gång och att sådana har skett i ökad utsträckning. De är ett viktigt
inslag i vår demokrati, men man bör inte institutionalisera dem. De bör ha
den fria form som de hittills har haft.
Vidare diskuterar vi i den administrativa delen språkdräkten i två beslut
om utlämning på grund av brott. Jag tycker att det där finns mycket krång-
liga formuleringar både i lagtext och i beslutsmotivering. Det är viktigt att
utskottet har tagit itu med detta, och det har skett förbättringar redan under
behandlingsgången.
Vi har vidare granskat protokollen och funnit en del brister. Det handlar
bl.a. om onödiga remisser, om knapphändiga beslutsmotiveringar samt om
hur gränser inte alltid dragits på ett korrekt sätt mellan förvaltningsbeslut
och normgivning.
Andra punkter där konstitutionsutskottet återkommer med kritik gäller,
som tidigare åberopats här i debatten, sent utgivna författningar - där natur-
ligtvis också riksdagen har ett ansvar - samt förseningar i propositionsavläm-
nandet, vilka försvårar planeringen av riksdagsarbetet. I ett annat fall läm-
nas synpunkter på utformningen av anslagsförslag inom ramen för flerårs-
budgeteringen. Utskottet anser också att reglerna och riktlinjerna för rege-
ringens kontroll av den militära underrättelsetjänsten behöver ses över. Ut-
skottet är vidare enigt om det eftersträvansvärda i att delegera ärendegrup-
per som bereds i bostadsdepartementet, och det ser med oro på den omfatt-
ning i vilken barn tas i förvar i samband med avvisnings- och utvisningsbeslut
enligt utlänningslagen.
Herr talman! Konstitutionsutskottet har i många olika sammanhang fram-
hållit som en angelägen uppgift för riksdagen att utvärdera sina beslut. I an-
slutning till årets granskning har utskottet i ett särskilt betänkande berört
regeringens skrivelse om behandlingen av riksdagsskrivelserna och gör, med
stöd av synpunkter från andra utskott, ett tillkännagivande till regeringen.
Vi skall behandla ett särskilt betänkande om detta, och jag ber, för att det
inte skall bli bortglömt, att få yrka bifall till utskottets hemställan i betänkan-
det KU43.
Utskottet anser vidare i likhet med andra utskott att systemet med konse-
kvensanalyser i propositionerna kan förbättras. Jag vill därvidlag instämma
i Claes Roxberghs synpunkter.
Herr talman! Innan vi om en stund kommer att diskutera de ärenden där
meningarna går isär - alla gör inte som Svensson gör - finns det anledning att
ytterligare understryka att vi i flertalet ärenden uppnått enighet. Vid årets
granskning har de administrativa frågorna en central plats. Det handlar om
angelägenheter av stor vikt för den enskilde individen, vilken är beroende
av en väl fungerande demokratisk beslutsprocess. Jag skulle uppskatta om
denna del av vår verksamhet kunde mötas av större intresse från nyhetsme-
dierna.
Jag vill till Bertil Fiskesjö säga att jag gärna understryker det värdefulla i
att han tog upp ärendet om regeringens organisation, men jag tycker faktiskt
att statsministern gav en god motivering för den organisation av statsråds-
grupperna som han har infört. Jag kan nog säga att Ingvar Carlsson i sådana
frågor är mycket mer systematisk än många tidigare statsministrar som vi har
haft. Jag tror att det har varit ett värde med den organisation som här har
uppbyggts, när man under den gångna perioden har haft att fatta en lång rad
mycket svåra och viktiga beslut: om skattereformen, EG-frågan, Öresunds-
bron, radio- och TV, äldreomsorgen och decentralisering av skolan. Det har
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
27
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Regeringen och
regeringsarbetet
allmänt
28
då tydligen varit bra för regeringen att ha denna mera informella organisa-
tion, som inte på något sätt har påverkat de olika departementens bered-
ningsansvar.
Med denna motivering låter jag mig nöja och yrkar på godkännande av
utskottets anmälan i alla delar.
Anf. 14 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Herr talman! I mycket kan jag instämma i vad utskottets ärade ordförande
här har sagt. Han redovisade något utförligare än vad jag gjorde i mitt anför-
ande en del av de punkter där utskottet är enigt i sin kritik mot regeringen.
Det är naturligtvis, som ordföranden framhöll, en styrka att vi har kunnat
uppnå enighet härvidlag, och förtjänsten för detta faller naturligtvis i rätt
stor utsträckning på utskottets ordförande.
När det gäller administrativ praxis, regeringens sätt att hantera sina upp-
gifter, inte minst visavi riksdagen, hade jag en hel del kritik i mitt inlednings-
anförande, som Olle Svensson berörde bara i förbigående. Det har ju varit
så att regeringen när det har blivit kritiserad har sagt: Det må vara si och så
i den frågan, men när det gäller konsten att regera är socialdemokrater mäs-
tare i Svea rikes land. Det tycker inte jag.
Den omorganisation som Olle Svensson uppehöll sig vid har såvitt jag har
kunnat se - regeringen har ju full frihet att organisera sig som den vill - inte
lett till någon speciell effektivitet i regeringsarbetet. Det framgår t.ex. om
man granskar regeringens sätt att hantera propositionsavlämnandet i riksda-
gen. Snarare har det i år varit värre än någonsin. Det har varit svårare att
få fram propositioner i viktiga ärenden. De har kommit sent, senare än vid
angivna tider, och det har åstadkommit mycket bekymmer för riksdagen och
för de partier som verkar i riksdagen, som jag sade i mitt inledningsanfö-
rande.
På den här punkten är det alltså angeläget att med breda streck under-
stryka den kritik som utskottet riktar emot regeringen. Regeringen har inte
varit särskilt effektiv.
Olle Svensson har, enligt min mening med rätta, blivit hyllad av tidigare
talare. Jag försummade att göra det i mitt inledningsanförande - det är såvitt
jag kan förstå litet osäkert hur det blir framöver. Vi har ju flera större debat-
ter kvar inom KUs ämnesområden, och jag antar att Olle Svensson kommer
att delta också i någon av dem. Men detta är under alla omständigheter den
sista granskningsdebatt som Olle Svensson deltar i, och med anledning av
det vill också jag uttrycka min stora uppskattning av den energi och den
skicklighet som Olle Svensson har hanterat sitt svåra värv med. Jag har en
viss erfarenhet av en motsvarande position, så jag vet att det kan vara rätt
jobbigt att vara ordförande i konstitutionsutskottet.
Vad som har varit utmärkande för Olle Svensson är ju att han i alla lägen
har varit mycket förekommande och omsorgsfull och att han har haft lätt att
resonera med ledamöter inom utskottet. Han har spritt en trivsam stämning
omkring sig. Denna vänlighet som alltid har utstrålat från Olle Svensson har
jag särskilt uppskattat.
Olle Svensson har också varit mycket skicklig och mycket kunnig. Jag vill
gärna lyfta fram yttrandefrihetsområdena, tryckfrihetsområdena, frågor
som rör sekretess och liknande. Där tillhör Olle Svensson utan tvivel landets
allra främsta experter. Utöver den politiska bedömning som vi har haft att
göra har det naturligtvis varit av mycket stort värde att ha tillgång till denna
expertiskunskap som ordföranden själv besitter inom dessa för utskottet så
viktiga områden.
Jag har alltid tyckt om att samarbeta med Olle Svensson. Det har varit
givande och angenämnt. Även om vi i granskningsdebatterna ibland har
drabbat samman, har det inte efterlämnat några såriga spår. Det har varit
lätt att umgås även efter ordentliga kubbningar i denna talarstol, och så skall
det ju vara i riksdagen. Jag är övertygad om att Olle Svensson kommer att
följa utskottets verksamhet med stor uppmärksamhet även efter det att han
har lämnat denna kammare.
Kammaren övergick till att debattera Olovlig avlyssning m.m.
Anf. 15 ANDERS BJÖRCK (m):
Fru talman! Utskottet har under året bara i begränsad omfattning sysslat
med den s.k. Ebbe Carlsson-affären, eller om man så vill de händelser som
följde efter mordet på Olof Palme. Det har rått enighet om att ligga lågt,
inte därför att de frågetecken som finns ur utskottets synvinkel skulle vara
uträtade, utan därför att flera rättegångar har blivit avsevärt försenade.
Ebbe Carlsson-affären blev offentlig den 1 juni 1988. Dom i den s.k.
smugglingsaffären faller i första instans i övermorgon, den 6 juni, på Svenska
flaggans dag. Det innebär att det dröjt tre år innan vi får ett domstolsutslag
i detta sammanhang.
Det är självklart att detta innebär komplikationer för det riksdagsutskott -
KU - som enligt regeringsformen har till uppgift att granska regeringens in-
blandning i affärer av detta slag. En så lång tidsutdräkt har naturligtvis också
konsekvenser för det rättsliga maskineriet, men det skall jag inte gå in på
här - det förbjuder regeringsformen.
När Ebbe Carlsson m.fl. framträdde inför konstitutionsutskottet somma-
ren 1988 hänvisade de gång på gång till kommande rättegångar för att inte
behöva svara på vissa viktiga frågor. Gång på gång sade de och deras advoka-
ter: Det här kan vi inte svara på nu, därför att vi har rättegångar framför oss.
Några juridiska hinder fanns det emellertid inte för att tillmötesgå utskot-
tet och hjälpa till att bringa klarhet i de märkliga händelser som följde av
mordet på Olof Palme. Jag vill erinra om att några av de åtalade s.k.Bofors-
direktörerna kom till utskottet mellan det att åtal hade väckts mot dem och
den rättegång som sedan följde och svarade på utskottets frågor. Ebbe Carls-
son och hans kumpaner vägrade att svara på vissa frågor, till skillnad från
Bofors-direktörerna, genom att skylla på en kommande rättegång.
KU respekterade 1988 och 1989 Ebbe Carlssons m.fl. önskemål att slippa
svara på viktiga frågor. Men vi gjorde helt klart att vi avsåg att återkomma.
Och där är vi nu.
Huvudförhandlingarna i såväl huggnings- som smugglingsrättegångarna är
nu avslutade. Dom har fallit i första instans i buggningsrättegången. Där har
framkommit intressanta uppgifter som rör regeringens roll i den s.k. Ebbe
Carlsson-affären. Det framstår för mig som rimligt att utskottet nu tar initia-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Olovlig avlyssning
m.m.
29
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Olovlig avlyssning
m.m.
30
tiv till att slutföra de utfrågningar som har hållits för att bringa klarhet i
denna affär. Det bör ske innan det konstitutionsutskott som nu sitter skils åt
genom att ett val förändrar sammansättningen av utskottet.
Det finns nämligen en rad obesvarade frågor. Det gäller Anna-Greta Lei-
jons roll. Enligt vittnesmålen från dåvarande rikspolischefen Nils-Erik Åh-
mansson i smugglingsrättegången spelade hon en långt mera aktiv roll när
det gällde att styra mordutredningen än vad som framkom i KU-förhören.
Uppenbarligen gav hon direktiv att särskilt arbeta med det PKK-spår som
Ebbe Carlsson och hans omgivning så hårt drev. Om detta skulle vara kor-
rekt, är det ett solklart fall av ministerstyre, och detta i ett utomordentligt
känsligt ärende.
Det är fortfarande oklart varför man ringde statsminister Ingvar Carlsson
när Ebbe Carlssons livvakt fastnade i tullen i Helsingborg i juni 1988 med
avlyssningsutrustning i bagaget. Det torde inte tillhöra vanligheterna att man
ringer statsministern - som då befann sig i New York - när någon åker fast i
tullen i Helsingborg.
Vidare är det inte klarlagt vad avlyssningsutrustningen egentligen skulle
användas till. Handlade det bara om att avlyssna den s.k. källa A? Jag tror
inte det. Behövde man den mängd utrustning som togs in bara för detta? Jag
tror inte det. Vem eller vilka skulle sköta utrustningen? Var det bara perso-
nal ur säkerhetspolisen? Eller var andra, utomstående, redan vidtalade?
Fanns det andra inblandade? Och är det verkligen troligt att det ändamål
som uppgivits för att sätta i gång den här avlyssningen är korrekt? Var det
helt andra saker som det handlade om, och var det därför man vidtog de här
åtgärderna?
Men det finns fler obesvarade frågor. Varför valde man att föra in utrust-
ningen genom Helsingborg? Var det därför att man tvangs ändra planerna
på kurirpost? Vad spelade Carl Lidbom för roll i det här sammanhanget?
Att svensk kurirpost används för transport av elektronisk utrustning, vet
vi. Det har t.o.m. gått så till att skador har uppmärksammats. Den svenska
regeringen har fått betala skadestånd på grund av att elektronisk utrustning
har uppfört sig på visst sätt. Kan ytterligare utrustning ha förts in som vi inte
känner till?
Det har på sistone uppstått en diskussion om i vilken utsträckning Ebbe
Carlsson talat sanning i olika sammanhang, bl.a. inför KU och JK. Bl.a. har
nya element tillkommit i fråga om relationerna med den franska säkerhets-
polisen. Vi har via media fått ta del av en promemoria från svenskt håll, och
det fanns en fransk promemoria som KU inte har haft del av. Det finns säkert
betydligt mer material som berör märkliga händelser med Carl Lidbom,
Ebbe Carlsson m.fl. inblandade.
Fru talman! Om man läser igenom utfrågningarna i Ebbe Carlsson-affären
från 1988 och 1989 är det lätt att konstatera att många nya fakta har kommit
till. Påståenden och anklagelser har adderats. Samtidigt har mystiken tätnat
på vissa områden, frågetecknen har blivit flera, konstigheterna likaså.
Frågan är nu om KU skall låta sig nöja med det som varit, underlåta att
lägga de återstående pusselbitarna på rätt plats, låta dem som gång på gång
skyllt på kommande rättegångar få säga sanningen, hela sanningen och ing-
enting annat än sanningen, utan att kunna skylla på kommande rättegångar.
Detta är viktigt att ta ställning till. Skall vi låta saken bero? Är inte Ebbe
Carlsson-ligans härjningar uttjatade? Är vi inte alla trötta på den här histo-
rien? Men vore det inte bra att skapa den klarhet som ändå går att skapa
innan alltför lång tid har förflutit, innan den glömska som vi fått så många
exempel på i denna affär blir total?
Självklart tycker de som har något att dölja att det vore skönt att slippa
ytterligare KU-utfrågningar. Det förstår jag så väl. Och kanske några av ut-
skottets ledamöter tycker att det är skönare att samla krafter inför en före-
stående valrörelse, i stället för att ägna några förhoppningsvis vackra julida-
gar åt att genomföra de utfrågningar som vi kan hoppas blir de sista i denna
sorglustiga affär.
Fru talman! KU skall nu avvakta dom i smugglingsmålet som faller den 6
juni. Den rör emellertid bara en del av allt det som hänt sedan vi senast
granskade Ebbe Carlsson-affären. Den 10 juni, nästa måndag, skall utskot-
tet ha ett extra sammanträde för att ta ställning till om det blir några utfråg-
ningar i sommar.
Fru talman! Jag hoppas att utskottets majoritet gör ett försök att räta ut
de frågetecken som finns. Från moderata samlingspartiets sida är vi beredda
att medverka till att all upptänklig klarhet som kan uppnås kommer före va-
let. Vi har ju sagt gemensamt i utskottet att vi under innevarande mandatpe-
riod skall slutföra utfrågningarna i Ebbe Carlsson-affären. Låt oss leva upp
till detta löfte!
Anf. 16 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! Frågan om olovlig avlyssning och införsel av utrustning för
avlyssning har, precis som Anders Björck varit inne på, sysselsatt konstitu-
tionsutskottet och det svenska rättsväsendet under lång tid. I moderaternas
särskilda yttrande framhålles det att de här frågorna har en konstitutionell
räckvidd. Om detta är vi naturligtvis överens. Det är därför som KU i flera
betänkanden behandlat frågan om olovlig avlyssning och den numera
mycket omtalade införseln av avlyssningsutrustning som slutade så snöpligt
i Helsingborg.
Även i årets betänkande redovisas ärendet så långt som det nu är möjligt
med hänsyn tagen till den rättsliga prövning som pågår. Det kan kanske vara
på sin plats att erinra om att den skrivning som nu återfinns i granskningsbe-
tänkandet är enhällig. Alla partier står bakom utskottets skrivning.
Det särskilda yttrande som moderaterna har fogat till utskottets betän-
kande på denna punkt berör i huvudsak sådana frågor som kan komma att
få betydelse i ett framtida granskningsarbete och som egentligen, Anders
Björck, då i sak inte skall diskuteras i dag.
Domen i buggningsmålet mot Hans Holmér, P-G Näss och Christer Ek-
berg har överklagats, det vet vi. Ärendet beräknas komma upp först någon
gång i höst. Mot den bakgrunden är det naturligtvis förvånande att Anders
Björck genom ett särskilt yttrande försöker initiera en debatt i den frågan i
dag, som han egentligen själv anser inte vara färdiggranskad. Fortfarande är
det ju så, Anders Björck, att vi saknar på den här punkten ett faktaunderlag
och uppgifter om att något egentligt nytt har tillkommit som kan ha intresse
från granskningssynpunkt.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Olovlig avlyssning
m.m.
31
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsåren de nas
handläggning
Olovlig avlyssning
m.m.
Den för konstitutionsutskottet mest intressanta frågan är huruvida dåva-
rande justitieministern Sten Wickbom eller hans medarbetare känt till eller
medgivit elektronisk avlyssning. Utskottet konstaterar i dag att det inte
framkommit några uppgifter som föranleder utskottet att ändra sin bedöm-
ning från 1989. Då skall det kanske tilläggas att utskottet 1989 inte fann nå-
gon som helst anledning att rikta kritik mot Sten Wickbom. Att det förhåller
sig på det sättet har ju Anders Björck tvingats medge i utskottet. Likväl för-
söker han i dag att ta upp en debatt genom sitt särskilda yttrande och genom
att misstänkliggöra ett f.d. statsråd utan att egentligen ha någonting på fot-
terna.
Nu uppfattade jag det ändå som om Anders Björck skulle sitta inne med
vissa uppgifter som inte framkommit vid granskningen 1989. Då tycker jag
att det är litet märkligt att inte Anders Björck har framfört de uppgifterna
under årets granskning och utskottets behandling. Det hade varit rimligt att
göra det eller, om det fanns några nyheter, att redovisa detta i en reservation
eller i det särskilda yttrandet som moderaterna har.
I detta särskilda yttrande försöker Anders Björck också göra ett stort
nummer av att regeringen diskuterat frågan om abolition och begränsningar
i målsägares rätt att biträda åtal. Visserligen berörde inte Anders Björck
detta i sitt anförande här, men det står dock i det särskilda yttrandet, och där
tycker jag att man kan läsa fram att Anders Björck anar ugglor i mossen.
Anders Björck finner regeringens agerande på det här punkterna märkligt
som det står i det särskilda yttrandet. Detta trots att Anders Björck mycket
väl känner till att Hans Holmér ansökte om abolition den 30 juli 1990. Det
hade väl varit märkligt, Anders Björck, om inte regeringen i den situation
som var rådande hade penetrerat abolition som en möjlighet att skydda ri-
kets intressen? Att frågan om abolition blev ett formellt ärende hos rege-
ringen berodde ju på att det kom en skrivelse från Hans Holmér med en
sådan begäran. Hans Holmérs ansökan avslogs av regeringen 16 dagar efter
att den hade lämnats in. Märkligare än så var det faktiskt inte.
I det särskilda yttrandet finner moderaterna det också märkligt att rege-
ringen visat intresse för att begränsa målsägares rätt att delta i rättegång.
Denna fråga bereds fortfarande i regeringskansliet. Vad som har förevarit på
den punkten och var frågan befinner sig i dag redovisas utförligt i utskottets
betänkande. Man måste nog, vill jag tillägga, ha en utpräglad inbillningsför-
måga för att finna något märkligt i den beredning som har skett på denna
punkt i regeringskansliet.
Det är riktigt som Anders Björck säger att dom i den s.k. smugglingsrätte-
gången faller den 6 juni. KU kommer mycket noggrant att ta del av vad do-
men innehåller och vad som har förevarit under själva rättegången. Fram till
dess utesluter inte utskottet att en fortsatt granskning kan komma att ske.
KU sammanträder, precis som Anders Björck sade, den 10 juni för att ta
ställning i dessa frågor. Då får vi väl lämna den eventuella debatten som kan
följa på grundval av detta till en annan tidpunkt.
Med detta yrkar jag på godkännande av anmälan i utskottets betänkande.
Anf. 17 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Om vi går exakt tre år tillbaka i tiden sade Olle Svensson,
Kurt Ove Johansson och en rad andra socialdemokrater precis samma sak.
Detta var ingenting att bry sig om. Det här var väl inget konstigt. Detta var
konspiratoriska inlägg av Anders Björck och övriga som krävde att KU
skulle titta på detta. Halva sommaren 1988 fick vi som ville ha klarhet slåss
för att få fram öppenhet och öppna utskottsutfrågningar. Kurt Ove Johans-
son gjorde, fru talman, inte ett skvatt den gången för att driva fram någon
öppenhet i den här frågan. Det var inte socialdemokraterna, varken i eller
utanför konstitutionsutskottet, som drev fram att vi fick den öppenhet som
vi ändå fick.
Jag rekommenderar alla att läsa igenom vad som sades då. Tvärsäkerheten
om att där inte fanns någonting att bry sig om var ju formidabel. Kurt Ove
Johansson har inte lärt sig någonting under de här åren.
Jag vill ändå säga att det naturligtvis är viktigt att vi slutgranskar detta om
vi kan det. Det är inte konstitutionsutskottets fel att rättegångar har blivit så
försenade och att det har tre år innan vi får dom i en, juridiskt sett, mycket
okomplicerad smugglingsaffär. Den kan dock vara politiskt intressant. Det
är icke konstitutionsutskottets fel att det tar tre år. Hade vi haft en annan
tidsplan i det rättsliga maskineriet hade vi kunnat klara av detta, vilket vi
en gång hoppades, betydligt tidigare. Då hade vi sluppit dagens diskussion.
Problemet är ju att de inblandade konsekvent har sagt att de inte vill svara
på några frågor på de här känsliga områdena, som jag indikerade, förrän
dom har fallit i de mål som finns. Det har vi respekterat. De har inte någon
rätt att vägra svara på frågor, men vi har respekterat detta, eftersom vi har
tyckt att det varit rimligt.
Efter det inlägg som Kurt Ove Johansson har hållit är det väl stor risk att
han och hans partivänner kommer att blockera en fortsatt öppenhet i den
här frågan. Jag tror, fru talman, att man då kommer att göra samma misstag
som 1988.
Anf. 18 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Att Anders Björck är konspiratorisk har jag säkert sagt i åt-
skilliga debatter med Anders Björck. Jag tycker nog att hans framträdande
i den här repliken också ger bevis för att det förehåller sig på det sättet. Jag
försökte ändå i mitt inledningsanförande slå fast att det är ett enigt utskott
som står bakom de skrivningar som konstitutionsutskottet har gjort. Anders
Björck vill likväl föra en debatt kring områden som vi inte har prövat i ut-
skottet ännu.
Vi socialdemokrater utesluter ingalunda att det kan finnas anledning för
konstitutionsutskottet att fortsätta att granska den här frågan. Men som lä-
get är i dag, när dom faller om två dagar, är det ganska rimligt att avvakta
dessa två dagar innan vi sätter i gång en våldsam granskningsdebatt i ären-
det. Det är också rimligt att vi tar del av vad som har kommit fram i domen
och skaffar oss vetskap och kunskap om vad som har skett under det på-
gående målet. Sedan får den framtida diskussionen i konstitutionsutskottet
avgöra hur vi skall hantera frågan fortsättningsvis.
Jag vill gärna säga till Anders Björck, och jag tycker att det framgår av de
skrivningar som vi också har gjort i utskottsbetänkandet, att det finns en del
andra områden som också kan vara intressanta att granska för utskottet. De
har anknytning till det som vi talar om i dag, t.ex. det faktum att justitieom-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Olovlig avlyssning
m.m.
3 Riksdagens protokoll 1990191:125
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Olovlig avlyssning
m.m.
34
budsmannen utreder den rättsliga processen i avlyssningsmålet. Även JO av-
aktar dom den 6 juni. Det är alltså möjligt att vi här, precis som vi skriver i
utskottsbetänkandet, när JOs utredning blir klar, kanske kommer att få an-
ledning att granska regeringens befattning med frågor som har med sekretess
att göra i samband med rättegången i avlyssningsmålet vid Stockholms tings-
rätt. Nog finns det en öppenhet från socialdemokraternas sida att verkligen
pröva den här frågan. Man skall verkligen vara konspiratorisk, Anders
Björck, om man skall hitta anledning att angripa socialdemokraterna från de
utgångspunkter som Anders Björck gör.
Anf. 19 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att jag är särskild konspiratorisk. Jag vill bara
erinra om att jag fick den beskyllningen i början av juni för tre år sedan,
1988. Vad jag sade då och vad jag trodde då, och jag var ingaludna ensam,
visade sig väl vida överträffas av verkligheten. Nu i efterhand tycker jag att
problemet var att jag inte var tillräckligt konspiratorisk. Det är nog bra att
vara litet konspiratorisk i stället för att vara så godtrogen som en och annan
var när den här affären blev offentlig. Ju mer man har rört i den, desto mer
har det visat sig att de misstankar som har funnits faktiskt varit berättigade.
Jag tror självfallet inte att Kurt Ove Johansson är godtrogen i den här frå-
gan, absolut inte. Han är inte alls godtrogen. Han är en listig person som vet
att en fortsättning på den här affären kanske skulle kunna vara skadlig för
de parti han representerar i riksdagen. Jag har all förståelse för Kurt Ove
Johanssons utgångspunkter i den här diskussionen. Nu har dock konstitu-
tionsutskottet som sådant naturligtvis ansvar att få fram de fakta som vi på
grund av rättsmaskineriet inte har kunnat få fram tidigare. Vi bör få fram
det före valet, precis som vi resonerade 1988.
Vad jag tycker är särskilt allvarligt, fru talman, är att Ebbe Carlsson - för
att citera hans egna ord - har vidgått att han ljög inför justitiekanslern. Han
undanhöll uppgifter. När han blivit anklagad i dessa sammanhang har han
svarat: Ingen frågade mig.
Det är utan tvivel så, fru talman, att det finns en rad frågor som borde
ställas för att vi skall få fram hela sanningen i denna historia.
Jag hoppas att därvidlag är Kurt Ove Johansson överens med mig. Några
beslut fattar vi inte förrän dom fallit i buggningsrättegången. Vi bör gemen-
samt kunna hitta en vettig arbetsordning som tar hänsyn till utskottets ar-
betssituation och ger rättsliga aspekterna. Vi bör se till att vi skiljer oss från
vårt granskningsuppdrag med den heder som vi tycker att utskottet förtjänar
efter dess intensiva arbete de tre senaste åren.
Anf. 20 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill gärna säga att det definitivt inte är någon list som lig-
ger bakom mitt agerande i denna fråga. Det finns kanske anledning att än
en gång betona att de skrivningar konstitutionsutskottet gjort har stöd av alla
partier i utskottet. Där pekar konstitutionsutskottet på möjligheter som kan
finnas att fortsätta att granska denna sak.
Jag vill gärna säga till Anders Björck att jag inte är ett dugg orolig för mitt
parti när det gäller den här frågan. Jag tycker att jag utifrån den granskning
som har gjorts har skäl att fälla ett sådant påstående. Det enda jag eftersträ-
var, Anders Björck, är att vi skall ha ordentligt på fotterna innan vi gör en
massa uttalanden.
Jag vänder mig inte emot att Anders Björck vill fortsätta att granska detta
ärende, men jag vänder mig mot att man springer i väg och gör insinuationer
och påståenden när man inte har det sakmaterial som man behöver för att
kunna göra detta.
Det är därför jag tycker att det är fel att i ett särskilt yttrande, som mode-
raterna avgivit, tala om märkligt agerande osv., när man ändå 1989 skrev
under att man inte kunde beslå ett numera före detta statsråd med några
oegentligheter på detta område.
Innan någon springer i väg och fäller en massa omdömen tycker jag att
konstitutionsutskottet skall se till att man har ordentligt på fotterna. Däref-
ter skall vi göra granskningen och - i händelse man har kommit på några
oegentligheter - ge vederbörande vad de förtjänar.
Anf. 21 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Egentligen skulle det över huvud taget inte finnas något be-
hov av denna diskussion i denna kammare. Men eftersom frågan ändå kom-
mit upp tycker jag man behöver visa vilken attityd man har i frågan om fort-
satt granskning.
Det vore en fördel om det fanns möjligheter att avsluta denna fråga under
denna mandatperiod, så att det är samma personer som avslutar det hela och
som också ägnat så många timmar och så mycket möda åt denna förskräck-
liga historia.
Jag har den uppfattningen att om vi skall ta upp detta behöver vi ha som
underlag nya uppgifter utöver dem vi tidigare fått fram. Har Anders Björck
några ytterligare bevis som inte varit föremål för utskottets granskning bör
han naturligtvis ta fram dem.
Jag skulle som en allmän kommentar vilja säga att när man nu ser litet
mera översiktligt vad tidningar och andra media rapporterar från rättegång-
arna, verkar det som om vi fick fram förvånansvärt mycket uppgifter och
material under den granskning vi gjorde under de hektiska sommarmåna-
derna 1988 med den uppföljning som blev efter valet. Men jag vill med be-
stämdhet deklarera att det inte får vara så att vi i något slags trötthetens
tecken, eller med argumentet att detta är en så gammal och uttjatad fråga,
säger att utskottet inte skall ägna sig åt denna fråga i sommar. Det får inte
ske. Det är nödvändigt att komma till slutet i denna fråga.
Min uppfattning när det gäller surdegar är att det är bättre att få fram in-
formation och uppgifter - ju förr dess bättre. Jag har erfarenhet från andra
surdegar, t.ex. IB-affären, kopplingen till socialdemokratiska partiet, spio-
nen i Göteborg, som finns kvar. Jag tror det är på grund av att man inte tog
fram alla uppgifter i ljuset redan från början. Sådana här surdegar lever kvar
med alltför många frågetecken. Surdegarna försvinner inte.
Det finns vad jag skulle vilja kalla en symbolfråga som blivit allt viktigare
under rättegångarna här i vår. Det är frågan: Varför ringde man upp statsmi-
nistern i New York mitt i natten och informerade honom när en underordnad
tjänsteman fastnade i tullen? Svaret på den frågan har vi enligt min uppfatt-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Olovlig avlyssning
m.m.
35
|
Prot. 1990/91:125 4 juni 1991 |
ning inte fått ordentligt i den granskning vi har genomfört. Det är möjligt att |
framöver.
|
Granskning av |
Anf. 22 ANDERS BJÖRCK (m) replik: Fru talman! Jag vill börja med att instämma i vad Birgit Friggebo sagt om |
|
Krigsmateriel- |
ändå fått fram allt det material man rimligtvis kan få fram, har vi dragit slut- Jag tycker att det är utmärkt att vi denna gång har väldigt litet att diskutera Det tycker jag att vi skall göra i Ebbe Carlsson-affären också. Jag tycker Det har kommit fram en lång rad nya saker. När jag frågade Ebbe Carls- Vi granskar ju regeringen. En del har velat göra gällande att regeringens Kammaren övergick till att debattera Krigsmaterielexport samt Sverige Anf. 23 ANDERS BJÖRCK (m): Fru talman! Sveriges roll i den s.k. Gulfkrisen var inte särskilt heroisk, |
|
36 |
Vi har alltså ingen anledning att förhäva oss när det gällde att befria Ku- |
wait. Den kritik som riktats från reservanternas sida får väl ses som ett åter-
sken av den svenska efterkrigstradition som alltid inneburit att Sverige visat
förståelse för diktarurer på vänsterkanten och riktat kritik mot demokratiska
länder, särskilt USA. Jag tycker därför inte att det finns någon anledning att
rikta någon kritik mot de blygsamma svenska insatser som gjordes i Gulfkri-
get.
Det finns däremot grundad anledning att rikta kritik mot den svenska re-
geringens handlande vad gäller brevet till Saddam Hussein. Detta brev inne-
håller formuleringar som är olyckliga och komprometterande för Sverige.
Statsministern stryker Saddam Hussein medhårs genom att tona ned bety-
delsen av den irakiska ockupationen av Kuwait och utnämna Palestinafrågan
till den avgörande konflikten i regionen. Det skapade osäkerhet om Sveriges
stöd till FNs handlingslinje. Detta brev, fru talman, tillhör inte det inom utri-
kespolitiken som vi svenskar har anledning att känna särskilt stor stolthet
över.
Detta kunde ha undvikits om ett samråd hade skett med utrikesnämnden.
Med hänsyn till tidsaspekterna fanns det faktiskt alla möjligheter till detta,
att påstå något annat är undanflykter. Kontakt borde i varje fall ha kunnat
tas direkt med ledarna för de partier som är företrädda i utrikesnämnden.
Här föreligger ett nonchalerande av oppositionen. Man kan fråga sig om skä-
len därtill.
Oavsett om det fanns ett brev eller inte fick samtliga länders gisslan åka
hem. Detta gäller även de amerikanska medborgare som befann sig i Irak.
Man frågar sig då: Var brevet med dess komprometterande formuleringar
nödvändigt?
Det är faktiskt tveksamt. Regeringen skall självfallet inte ha någon kritik
för sitt arbete att försöka få ut den svenska gisslan - tvärtom. Men genom
privata svenska initiativ - bl.a. leveranser av medicin - var faktiskt en frigiv-
ning på gång. Detta kände regeringen till.
Samtidigt som detta ägde rum kunde vi i massmedia läsa att förre centerle-
daren Thorbjörn Fälldin övervägde att resa till Bagdad för att få hem gisslan.
Jag har en känsla av att här kan föreligga ett samband och en förklaring till
varför statsminister Ingvar Carlsson var så ivrig att snabbt få i väg sitt brev.
Herr talman! Om inte några prestigesynpunkter hade lagts på ärendet
hade gisslan blivit fri i vilket fall som helst. Sverige hade då sluppit att sända
ett brev som inte hedrar vårt land och självfallet inte dess undertecknare,
Ingvar Carlsson.
Anf. 24 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att säga att jag tycker att det finns
anledning att ge regeringen en eloge för det sätt man skötte Sveriges hållning
i Gulfkriget. Man höll nämligen god kontakt med alla partier i denna kam-
mare. Det blev alltså en gemensam nationell angelägenhet. Det ledde till ett
givande och tagande. Man var överens om angreppssättet, och regeringen
var mycket lyhörd för oppositionens olika uppfattningar.
Mot bl.a. denna bakgrund blir det desto mer uppseendeväckande hur re-
geringen skötte hanteringen av brevet till Saddam Hussein. Det är helt avvi-
kande från det sätt som man skötte de andra frågorna. Utskottsmajoriteten -
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Krigsmateriel-
export samt
Sverige och
Gulfkriget
37
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Krigsmateriel-
export samt
Sverige och
Gulfkriget
38
socialdemokraterna, kommunisterna och miljöpartiet - säger att det hade
varit en fördel om frågan om brevet hade anmälts till utrikesnämnden. Enligt
den tidtabell som vi har fått från regeringskansliet aktualiserades frågan om
brevet i början av november. Den 13 november svarade utrikesministern på
en fråga i riksdagen. Det frågesvaret skulle senare utgöra underlag för bre-
vet. Den 22 november överlämnades brevet.
Sten Andersson har under utfrågningen också sagt att det hade varit önsk-
värt om han hade hunnit överlägga i utrikesnämnden. Statsminister Ingvar
Carlsson påstår att frågan underställts riksdagen genom ett frågesvar. Det
frågesvaret handlade om en Mellanösternkonferens. Han har också sagt att
han inte ville fördröja avsändandet av brevet genom ett sammanträde i utri-
kesnämnden. Det framgår varken av de handlingar som vi har fått från rege-
ringskansliet eller ens av utskottsmajoritetens skrivning att utrikesnämnden
faktiskt sammanträdde den 15 november, två dagar efter det att utrikesmi-
nistern hade givit sitt frågesvar i riksdagen och sju dagar innan brevet över-
lämnades till Iraks chargé-d’affaires. Majoriteten har inte ens bemödat sig
om att ta reda på om utrikesnämnden hade ett sammanträde.
Man måste då ställa sig frågan: Varför ville regeringen dölja avsändandet
av brevet för oppositionen? Min hypotes är att den visste att brevet innehöll
kontroversiella formuleringar och att det kunde bli bråk om formulering-
arna. Brevet var väldigt devot formulerat och avsänt till en despot. Det ledde
också till jubel i Iraks parlament. Man visste att formuleringarna kunde ge
utrymme för missförstånd. Utrikesministern har också sedermera i utfråg-
ningen i konstitutionsutskottet erkänt detta. Han säger att vissa formule-
ringar i sitt sammanhang kunde missförstås. Han erkänner också att man i
brevet har använt ett felaktigt ordval.
Jag måste säga att jag tycker att det är märkligt att socialdemokrater, mil-
jöpartister och kommunister inte finner någon anledning att rikta kritik mot
regeringen. Här finns ju kritiken serverad på fat i statsministerns och utrikes-
ministerns egna formuleringar i samband med att de svarade på frågor i ut-
skottet.
Kommunisterna försöker springa undan genom att säga att detta är utri-
kespolitik och ingen konstitutionell fråga. Det är ju helt fel, eftersom gransk-
ningen har koncentrerat sig väldigt mycket på hur beredningen av detta
ärende har gått till. Konstitutionsutskottet har undersökt om ärendet har va-
rit föremål för överläggningar i utrikesnämnden och hur samarbetet mellan
utrikesdepartementet och statsrådsberedningen har skett. Det är ju just bris-
terna i beredningen av ärendet som har lett till detta katastrofala resultat.
Jag är alldeles övertygad om att brevet inte hade sett ut som det gjorde om
överläggningar i utrikesnämnden eller med samtliga partiledare hade kom-
mit till stånd. Om brevet då hade sänts i väg eller inte kan vi inte veta. Den
frågan kan vi inte ge något svar på.
Majoriteten motiverar det faktum att man inte vill kritisera regeringen
med att det rådde mycket speciella förhållanden i fråga om gisslans situation.
Det är helt riktigt att så var fallet, men det är ett mycket dåligt försvar, efter-
som just det faktum att situationen var speciell, att det rådde speciella förhål-
landen och att läget var väldigt upphetsat med kritik från de anhöriga borde
utgöra en grund för regeringen att vara speciellt noggrann och göra det önsk-
värt med överläggningar i denna fråga liksom i alla andra frågor i samband
med Sveriges uppträdande i Gulfkriget.
Jag skall inte göra någon genomgång av formuleringarna i brevet utan
hänvisar framför allt till den utfrågning jag hade med Sten Andersson, som
finns redovisad i bilagan med utfrågningar på s. 143—148. Jag skall nöja mig
med att dra några slutsatser utifrån hur själva granskningen har gått till.
Jag tycker att granskningen i det här ärendet ger en mycket dålig efter-
smak. Till att börja med har man försökt dölja att utrikesnämnden har sam-
manträtt under den period då diskussionen om brevet pågick i regerings-
kansliet. Man har försökt att säga att man inte kunde hinna med ett utrikes-
nämndssammanträde, trots att man faktiskt hade ett utrikesnämndssam-
manträde. Man har påstått att brevet och formuleringarna i det var förank-
rade i riksdagen. Statsministern sade vid utfrågningen att frågan hade under-
ställts hela riksdagen, och han syftade då på ett frågesvar som hade lämnats
till en enskild person i denna kammare. Man försökte också i ett visst skede
ge intryck av att det var en interpellationsdebatt som hade ägt rum och att
alla partier i och med detta hade kunnat delta i diskussionen. Det var emel-
lertid en helt felaktig uppgift. Statsministern sade också vid utfrågningen att
frågan i realiteten genom interpellationssvaret från Sten Andersson - som
lämnades en vecka före utfrågningen - hade underställts riksdagen och att
det därför inte fanns någon anledning att för detta brev inkalla utrikesnämn-
den. Statsministern vill alltså försöka säga att ett enkelt frågesvar i denna
kammare ersätter överläggningar i utrikesnämnden. Detta är väl - om nå-
got - en konstitutionell fråga. Man har vidare försökt göra troligt att formu-
leringarna i brevet överensstämde med frågesvaret och att det i brevet inte
fanns något nytt, som inte fanns med i frågesvaret. Ett enigt utskott konsta-
terar att det finns vissa skillnader i formuleringarna och att det i brevet finns
uppgifter som inte framgick av frågesvaret.
Herr talman! Jag är av den bestämda uppfattningen att detta behov av
bortförklaringar och de felaktiga uppgifter som både statsministern och utri-
kesministern har lämnat innebär ett erkännande i efterhand av att frågan
inte har skötts särskilt bra. Mot den bakgrunden är jag mycket förvånad över
att i varje fall kommunisterna och miljöpartiet inte har tagit dessa svar från
regeringskansliet som en utgångspunkt för kritik mot regeringen. Rege-
ringen har ju genom sina svar egentligen kritiserat sig själv.
Anf. 25 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Herr talman! Rubriken på detta avsnitt innefattar krigsmaterielexport i
allmänhet samt de svenska insatserna i Gulfkriget och brevet till Saddam
Hussein.
Vad gäller krigsmaterielexporten tycker jag att det är viktigt att slå fast att
konstitutionsutskottets ivriga grävande i dessa frågor sedan många år till-
baka har givit ett positivt resultat. Vi har fått en uppstramning av det regel-
verk som skall gälla för krigsmaterielexporten, vi har fått en förstärkning av
KMI, och vi har fått en allmän vakenhet vad gäller slutanvändarintyg och
risken för vidareexport.
Det fanns på detta område ett slags troskyldighet som var ganska häpnads-
väckande och som bl.a. visade sig i att man levererade så mycket vapen till
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Krigsmateriel-
export samt
Sverige och
Gulfkriget
39
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Krigsmateriel-
export samt
Sverige och
Gulfkriget
40
det lilla Singapore. Jag kommer ihåg att jag i samband med att vi första
gången tog upp dessa frågor just ifrågasatte om detta lilla land över huvud
taget hade utrymme nog för att placera alla de vapen som Sverige exporte-
rade dit. Det fanns alltså ett slags troskyldighet och en alltför stor tillit till
vapenindustrin.
På detta område har konstitutionsutskottet enligt min uppfattning gjort en
mycket fin insats, som har givit upphov till en annan attityd och en annan
lagstiftning än vi hade tidigare. Men det finns fortfarande en del frågor att
besvara, och vi säger också att vi skall komma tillbaka till en del av ärendena.
Det är generellt inte mycket att säga om de svenska insatserna i Gulfkri-
get. Såvitt vi har kunnat finna har regeringen handlat på ett riktigt sätt. Vi
är med i FN, och vi kan naturligtvis inte undandra oss de uppgifter som ålig-
ger FNs medlemmar om ett enhälligt säkerhetsråd fattar beslut. Den insats
vi gjorde på FN-sidan kan naturligtvis karaktäriseras som liten och obetyd-
lig, men själva den principiella markeringen är viktig. Lasarettsinsatserna
kunde också ha blivit mycket betydelsefulla, inte minst ur humanitär syn-
punkt.
Det är viktigt att vi har fått en ordentlig redovisning av de folkrättsliga
resonemang som man måste känna till när man tar ställning i ett ärende av
detta slag. Vi har kunnat konstatera att vi på den här punkten inte har något
särskilt att säga om regeringens sätt att handlägga ärendet. De konsultatio-
ner som bör förekomma i ett sådant här ärende har ägt rum.
Jag är litet förvånad över den kritik som vpk och miljöpartiet har riktat
mot Sveriges uppslutning på demokratiernas och FNs sida i kriget.
Jag är också förvånad över att vi inte kunde enas i en bred kritik mot rege-
ringens handläggning av det nu så omtalade och omskrivna brevet till Sad-
dam Hussein. Med hänsyn till situationen i Mellanöstern, det läge den
svenska gisslan befann sig i och den över huvud taget upphetsade stämningen
är det alldeles givet att detta brev inte var ett brev vilket som helst. Det var
ett mycket viktigt brev. Enligt min uppfattning borde det ha varit alldeles
givet att regeringen skulle ha föredragit ärendet i utrikesnämnden. Som Bir-
git Friggebo ingående har redovisat fanns det heller inte några tidsmässiga
eller formella hinder mot att ta upp ärendet i utrikesnämnden. Jag skulle
vilja säga att det är för bl.a. denna typ av ärenden som vi har utrikesnämn-
den. Jag förstår inte varför man undlät att redovisa ärendet i nämnden om
det inte var så som Birgitt Friggebo insinuerade, nämligen att regeringen var
ängslig för att man då inte skulle få med de formuleringar man tydligen
tyckte var bra, dvs. att man i brevet drog in andra konflikter i stället för att
koncentrera sig på den fråga det i själva verket gällde, nämligen diktatorns
och hans anhangs tagande av svensk gisslan i Irak.
Jag beklagar således att socialdemokraterna på den här punkten inte har
kunnat gå med på en kritik mot regeringens handläggning som jag tycker är
väl befogad. Jag instämmer i den utförliga argumentation som Birgit Frig-
gebo hade på den här punkten. Jag skall inte upprepa den, men jag skulle
vilja skärpa det hela i så måtto att jag yrkar bifall till reservation nr 5.
Anf. 26 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Det har fallit på min lott att fuska litet i konstitutionsutskot-
tets arbete. Jag måste säga att vi inte har riktat någon kritik på konstitutio-
nella grunder mot regeringens handläggning av brevet. Det konstateras dock
i utskottets yttrande som vi stod bakom att det hade varit en fördel om man
hade informerat om brevet till utrikesnämnden. I övrigt har vi således inte
haft någon anledning att gå in i någon skarpare kritik av det. Jag tror att det
var en komponent som sannolikt var nödvändig för att vi skall kunna vara
säkra på att de svenskar som satt fast nere i Irak skulle kunna komma loss.
Det är möjligt att så ändå hade skett med någon tidsfördröjning, men det
var en del i den strategi som jag tror var nödvändig för att vi skulle kunna
vara säkra på att få hem svenskarna.
Herr talman! Jag tror att man kan säga att vi i vårt land i en internationell
jämförelse i stort sett har varit ganska förskonade från laglöshet och korrup-
tion hos våra myndigheter och företag. Krigsmaterielexportfrågor står på
grund av den lagstiftning vi har regeringens handläggning mycket nära.
Handläggningen av många av krigsmaterielexportfrågorna har medfört att
Sveriges anseende på den internationella arenan har fått sig en ordentlig
törn. Skandalerna och rättegångarna har avlöst varandra i en lång pinsam
följetong under 80-talet. I Indien har Bofors blivit närmast ett skällsord, och
en regering har fallit på anklagelser om att den har tagit emot förmodade
mutor från svenska intressen.
I går diskuterade vi svårigheterna att förena en marknadsekonomi med en
konsekvent miljöpolitik. I dag påminns vi om att den internationella vapen-
handeln är en mycket olustig del av den berömda marknadsekonomin. Även
i denna fråga påminns vi om att en politisk kontroll av marknaden är nödvän-
dig.
Jag tror att jag kan hålla med Bertil Fiskesjö om att det omfattande arbete
som har lagts ned på den här kontrollen har lett till en uppstramning av hand-
läggningen.
I det avvecklade krutmålet med de inblandade från Nobel Krut, tvingades
man ogilla åtalet, eftersom det hade varit oklart för de inblandade parterna
om exportförbud förelegat eller inte. Man har sagt att export har medgetts
av regeringen i avsevärd omfattning. Ingen visste egentligen var gränsen gick
för vad som fick exporteras. Denna oreda som gällde i början av 80-talet är
givetvis oförsvarbar.
När det gäller exporten till Thailand år 1988 är det pinsamt att läsa i ut-
skottets betänkande hur den borgerliga regeringen fungerade. Regeringen,
främst handelsminister Burenstam Linder och utrikesminister Ullsten, be-
handlade Thailands önskan att få köpa kanoner. Det finns dock egentligen
inga dokument som visar vad de kom fram till. När Bofors begärde export-
tillstånd för samma kanoner till Singapore gav regeringen exporttillstånd ef-
ter föredragning av försvarsminister Krönmark, trots att Thailand var ett
stängt land för vapenexport. Jag tycker att det är bra att ett enigt utskott
konstaterar att bristen på vaksamhet var anmärkningsvärd i den borgerliga
regeringen.
Trots att krigsmaterialexport i princip har varit förbjuden har vi fått tre
sätt att exportera krigsmateriel. Det kan dels ske genom en olaglig smugg-
ling, dels genom en olaglig utförsel med regeringens tysta medgivande, dels
genom en utförsel med regeringens öppna medgivande. Jag tror att det är
tack vare fredsrörelsens forskningar som den ljusskygga delen av verksam-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Krigsmateriel-
export samt
Sverige och
Gulfkriget
41
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Krigsmateriel-
export samt
Sverige och
Gulfkriget
42
heten har kommit i dagern. Vi får hoppas att fredsrörelsen även i fortsätt-
ningen hjälper oss att bevaka framtida regeringar. Avvecklingen av vapenex-
porten kommer säkerligen också att diskuteras i fortsättningen i denna kam-
mare.
Frågan om vapenexporten till de krigförande i Gulfkriget och det svenska
deltagandet med fältsjukhuset hänger givetvis samman med den lojalitet
med Förenta nationerna som vi har bekännt oss till. Beslutet att sluta upp i
de allierades aktion föregicks inte enligt min mening av tillräckliga folkrätts-
liga analyser. Nu i efterhand kan det konstateras att det mycket väl kan ifrå-
gasättas hur FN-stadgan har tillämpats. Det har bl.a. gjorts i nedrustningsbe-
tänkandet UU18, som vi behandlade för någon vecka sedan. Där konstate-
ras bl.a. att det hade varit önskvärt att proceduren enligt stadgan hade kun-
nat iakttas. I den internationella debatten finns också en stark oro för att
stadgan i själva verket missbrukas och för att man skulle kunna säga att FN
utvecklas till ett instrument för främjande av vissa stormaktsintressen.
Man kan också fråga sig på vilken rättslig grund kärnkraftsreaktorer och
förmodade fabriker för stridsmedel bombades. På vilken grund bombades
vattenverk, reningsverk och skyddsrum? Dessa bombningar har i dag genom
bristen på rent vatten och smittspridningen åstadkommit avsevärda lidanden
för civilbefolkningen.
De farhågor vårt parti redovisade om hur kriget fördes från de allierades
sida anser jag i stor utsträckning har bekräftats. Civilbefolkningen har drab-
bats hårt, och Saddam Hussein sitter fortfarande kvar vid makten. De mot-
stridiga uppgifter som regeringen har lämnat som förklaringar till hur fält-
sjukhuset skall fungera visar också att de folkrättsliga förberedelserna inte
var särskilt grundliga. Såvitt vi kan finna finns det emellertid ingen anledning
för att rikta någon avgörande kritik på konstitutionella grunder mot rege-
ringens handläggning av åtgärderna i Gulfkriget. I en så betydelsefull fråga
kan man, såsom i reservation nr 4, resa frågan om inte riksdagen skulle ha
behövt medverka i samband med de överenskommelser som slöts med Stor-
britannien och Saudiarabien.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 4.
Anf. 27 PAUL CISZUK (mp):
Herr talman! Utskottet har behandlat vapenexport. Sveriges vapenexport
ökade från 1,6 till 6 miljarder i fasta priser åren 1975-1989. Under de senaste
åren har den minskat något på grund av att det inte blev något av med ytterli-
gare haubitsbeställningar till Indien. Det svenska försvaret fick i stället köpa
de överblivna kanonerna.
Det värsta är emellertid inte att vi nu får hålla en krisbransch under ar-
marna med skattemedel, utan att vi förlorar heder och internationellt an-
seende på grund av vapenexporten.
Vår s.k. neutralitetspolitik avslöjas som ett dubbelspel. Svenska vapen har
sålts olagligt i krigförande länder eller kommit till användning i krig genom
vidareförsäljning från länder som vi har sålt till enligt regler och tradition.
Det s.k. Gulfkriget har ytterligare illustrerat problemet och kommit som
lök på laxen till smuggelaffärerna. Bo Hammar och Per Gahrton påpekar
detta i ett särskilt yttrande.
I vad gäller svenska vapen i Gulfkriget har vi ingen särskild reservation för
att pricka regeringen. Man har skött detta dubbelspel mellan vapenexport,
fredsiver och neutralitet så gott det sig nu göra låter, men pinsamt är det.
Borde inte riksdagen göra någonting åt problemet? KU har, som Bertil Fis-
kesjö framhållit, gjort en del hedervärda insatser och medverkat till skärpta
regler. Men bl.a. Gulfkriget visar att dessa åtgärder tyvärr inte räcker. Vi
menar att all vapenexport måste avvecklas. Det är den enda lösningen. Vår
heder i internationella sammanhang är värd mer än fem miljarder i exportin-
komster. Vi kan för övrigt sälja andra saker.
Så sägs det alltid att vi måste ha en exporterande krigsmaterielindustri för
att kunna upprätthålla ett bra försvar. Ja, visst behöver vi det, om vi skall ha
ett försvar som ser ut som det vi har i dag. Vi behöver ett samarbete med
stormakten USA, om vi skall ha ett stormaktsförsvar i miniatyr. Inte klarar
vi JAS-projektet utan amerikansk eller fransk teknologi. Men man kan
bygga upp ett försvar enligt andra principer. Vi har motionerat om det. Nog
skulle det väl vara fördelaktigt med ett försvar som var oberoende av stor-
makterna och oberoende av en exporterande krigsmaterielindustri? Jag är
övertygad om att den försvarsmodellen finns, men den blir aldrig utredd och
projekterad så länge man låter försvarsindustrin och det militära etablisse-
manget i så stor utsträckning som nu styra utformningen av vårt försvar.
Herr talman! En omstrukturering av vårt försvar är den nödvändiga förut-
sättningen för att vi skall kunna ta oss ur den smutsiga vapenhandeln och
återupprätta vårt internationella anseende och få möjligheter att styra och
ställa i vårt eget bo.
I reservation 4 har vi tagit upp frågan om formerna för inrättandet av
krigssjukhuset i Saudiarabien. Jag yrkar bifall till den reservationen. Sverige
borde ha kunnat bistå med sjukvård genom Röda korset och inte genom
samverkan med två krigförande länder.
Anf. 28 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Konstitutionsutskottet har under senare år ägnat mycken tid
åt att granska handläggningen av exporten av svensk krigsmateriel. Utskot-
tet har genom åren gjort många kritiska uttalanden i dessa frågor. Det är
säkerligen heller inga överord att påstå, precis som Bertil Fiskesjö var inne
på, att KUs granskning också aktivt bidragit till att reglerna för export av
svensk krigsmateriel skärpts vid olika tillfällen.
Jag lade märke till att Paul Ciszuk ville avveckla all krigsmaterielexport.
Så kan man naturligtvis tycka, men jag vill gärna tillägga att detta egentligen
inte har särskilt mycket att göra med årets granskningsdebatt. Den debatten
skall ju föras på ett helt annat plan. Vår debatt beträffande granskningen
avser ju om regeringen verkligen har hållit sig till de regler som gäller på det
här området. Utskottsmajoriteten har då kunnat konstatera att så varit fal-
let. Vill man avveckla all krigsmaterielexport, får den frågan diskuteras av
riksdagen på sedvanligt sätt.
Att välrenommerade svenska företag medverkat i olaglig vapenexport var
från början ofattbart för de flesta av oss. Rykten och påståenden om att man
på regeringskansliet kände till dessa förhållanden var ju en tillräcklig grund
för en konstitutionell granskning. Trots många år av idogt granskningsarbete
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Krigsmateriel-
export samt
Sverige och
Gulfkriget
43
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Krigsmateriel-
export samt
Sverige och
Gulfkriget
har dessa rykten och påståenden dess bättre inte besannats. Det är intressant
att konstatera att medborgarkommissionen, som också har utrett frågan om
den svenska vapenexporten, i stort sett dragit samma slutsatser som konsti-
tutionsutskottet. Fortfarande pågår utredningar angående grov varusmugg-
ling av krigsmateriel. Det kan därför bli nödvändigt för utskottet att i vissa
avseenden fortsätta sin granskning av svensk krigsmaterielexport.
Innan jag går in på de reservationer till konstitutionsutskottets betän-
kande, som berör Gulfkriget, skall jag med några ord beröra en exportaffär,
via Singapore och Thailand, vilken varit föremål för årets granskning.
Den här affären handlades av regeringen i slutet av 1979 och under första
halvåret 1980. Vid denna tidpunkt var Staffan Burenstam Linder handelsmi-
nister och Ola Ullsten utrikesminister. När utförseltillstånden gavs, var Eric
Krönmark föredragande statsråd. Händelseförloppet i affären har, så långt
vi kunnat konstatera, utförligt beskrivits i utskottets betänkande. Som fram-
går därav har utskottet inte kunnat få svar på alla sina frågor. Vi har nämli-
gen tyvärr tvingats konstatera, att det inte är möjligt att komma längre i
ärendet.
Utskottet har övervägt att söka komplettera utredningen genom ytterli-
gare utfrågningar av berörda personer. Utskottet har då inte funnit det me-
ningsfullt att gå vidare i ärendet - detta mot bakgrund av den tid som gått
och resultatet av de utfrågningar i saken som gjorts genom medborgarkom-
missionen, polis och åklagarmyndigheter.
Utskottet delar medborgarkommissionens slutsats att ärendets handlägg-
ning tyder på en anmärkningsvärd brist på vaksamhet inom regeringskans-
liet. Det är precis som ett par talare tidigare har sagt att detta är en ganska
klart uttalat kritik och en stark skrivning.
Att genomföra en konstitutionell granskning långt efter en inträffad hän-
delse är, precis som Birgit Friggebo sade, något som har sina svårigheter.
Den erfarenheten har vi gjort i konstitutionsutskottet, att när en längre tid
förflutit, så har aktörerna svårt att komma ihåg detaljer, vilka kan vara nog
så viktiga.
KU har i årets betänkande mycket ingående granskat regeringens hand-
läggning av de problemställningar som för svenskt vidkommande uppstod
under Gulfkrisen. I tiden har granskningen kunnat genomföras mycket nära
tidpunkterna då händelserna ägde rum, och det är alldeles klart att detta för-
hållande har varit en stor fördel.
Rent allmänt måste regeringen få ett gott betyg för sitt sätt att hantera
situationer som uppstod i samband med Gulfkrisen. Det var svåra beslut som
skulle fattas och frågor som skulle handläggas under tidspress. Företrädare
för oppositionspartierna har också givit beröm för regeringens sätt att sköta
informationen till utrikesnämnden.
I reservation 4 riktar vänsterpartiet och miljöpartiet kritik mot regering-
ens beslut att upprätta ett fältsjukhus i Saudiarabien. Man anser att åtagan-
det inte föregicks av erforderliga folkrättsliga analyser.
Från utskottsmajoritetens sida har vi inte kunnat förstå hur man har kun-
nat komma fram till den slutsatsen. Enligt vår mening framstår det som helt
klart att regeringens beslut att tillmötesgå en begäran om att upprätta ett
44
fältsjukhus i Saudiarabien var korrekt. Någon konstitutionell kritik kan inte
riktas mot regeringen på denna punkt.
I reservation 5 hävdas att den svenska regeringens brev till Iraks president
skulle ha givit ett felaktigt intryck om Sveriges Mellanösternpolitik. Framför
allt Birgit Friggebo har utvecklat den kritiken ytterligare. Kritik har också
riktats mot skillnader i formuleringen i brevet och i frågesvaret.
Några klargöranden kan vara på sin plats. Det finns enligt vår mening ab-
solut ingen grund för att rikta kritik mot det sätt på vilket brevet beretts i
regeringskansliet. Jag vill minnas att Birgit Friggebo var inne på den saken.
Hur brevet bereddes i regeringskansliet framgår mycket klart av den redo-
visning som lämnas på s. 60 i granskningsbetänkandet.
Ett brev som detta från Sveriges statsminister till Iraks president är inte
att anse som ett regeringsärende i den meningen att beslut i frågan måste
fattas av regeringen samfällt. Som en följd av detta finns inte heller något
formellt krav på gemensam beredning mellan olika delar av regeringskans-
liet. Däremot är omfattningen och överlämnandet av brevet en fråga där,
enligt 10 kap. 8 § regeringsformen, utrikesministern skall hållas underrättad.
Så har också, vilket utskottet har kunnat konstatera, varit fallet.
Beträffande skillnader i formuleringar och att det i brevet lämnas uppgif-
ter utöver dem som finns med i svaret, måste man ta i beaktande att frågesva-
ret i första hand gäller frågan om en konferens i Mellanöstern. Brevets syfte
var att bidra till att få den svenska gisslan fri. KU har emellertid från sina
utgångspunkter inte anledning att utgå från annat än att brevet redovisar
Sveriges tidigare intagna utrikespolitiska linje.
Självfallet - det vill jag betona precis som miljöpartiet och vänsterpartiet
har gjort - hade det varit en fördel om frågan om brevet anmälts för utrikes-
nämnden. Men det står fullkomligt klart att utrikesminister Sten Andersson i
sitt svar till Hans Göran Franck här i riksdagen redovisade de grundläggande
principerna för svensk Mellanösternpolitik. Den fråga om ställdes gällde en
fredskonferens. Brevet till Saddam Hussein bygger också på dessa principer.
Lägger man därtill de speciella förhållanden som rådde beträffande gisslans
situation, så finns det enligt min mening inte anledning att kritisera rege-
ringen för brevet till Iraks president.
Nu arbetar Birgit Friggebo såvitt jag förstår med hypoteser, och det tycker
jag inte att hon skall ägna sig åt. Att göra det på det sätt som hon gjorde här
leder alltid fel. Det finns alltså inte enligt min mening anledning att arbeta
med hypoteser som hysch hasch och säga att regeringen hade för avsikt att
dölja någonting för oppositionen. Det hade den defintivt inte. Det sista rege-
ringen skulle önska i ett sådant läge var att i det egna landet föra en onödig
diskussion.
Jag har svårt att förstå att den som läser frågan och svaret på den över
huvud taget kan missförstå intentionerna i brevet. I detta brev redovisar re-
geringen att Sverige i princip är ett neutralt land som har levt i fred i 200 år.
Det kan ju ingen bestrida. Samtidigt understryker man i brevet till Saddam
Hussein att den svenska regeringen står bakom de resolutioner som FN har
antagit. Från dessa utgångspunkter kan det knappast råda något tvivel om
vilken hållning Sverige intar i Mellanösternfrågorna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottsmajoritetes skrivningar.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Krigsmateriel-
export samt
Sverige och
Gulfkriget
45
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Krigsmateriel-
export samt
Sverige och
Gulfkriget
46
Anf. 29 PAUL CISZUK (mp) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis riktigt, Kurt Ove Johansson, att en av-
veckling av vapenexporten inte har något att göra med den konstitutionella
frågan om hur regeringen har handlagt ärendet i fråga. Men Gulfkriget visar
vilket stort problem denna vapenexport är. Jag försöker bara vara litet hjälp-
sam och lägga fram konstruktiva förslag, så att regeringen slipper att år efter
år få dessa otrevliga debatter där dess handlande hela tiden ifrågasätts. Det
kan inte vara lätt att samtidigt vara vapenexportör och fredsvän samt obe-
roende av andra. Det uppstår svårigheter att få dessa saker att gå ihop. Jag
tror dock att det finns konstruktiva lösningar som vi har anledning att disku-
tera i ett sammanhang som detta.
Anf. 30 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Herr talman! Jag vet inte vad hysch hasch är för något, men det är kanske
ett skånskt uttryck. På mig låter det som om Kurt Ove Johansson deltar i en
knarkdebatt i stället för en granskningsdebatt.
Han talade om beredningen av detta ärende och menade att det inte fanns
någon anledning att rikta kritik mot regeringens handlande. Men utskotts-
majoriteten säger ju själv att det hade varit en fördel om ärendet redovisats
i utrikesnämnden. Det bör ju vara en del av beredningsarbetet. Det har Kurt
Ove Johansson själv skrivit under på. Ändå talar han om att det inte finns
några formella regler för hur ett sådant ärende skall handläggas.
Regeringen har gett sken av att det inte har funnits tid i utrikesnämnden
att föredra frågan om brevet till Saddam Hussein. Nu har det visat sig att
utrikesnämnden sammanträdde under den tid som regeringen diskuterade
brevet, men ändå tog man alltså inte upp saken i utrikesnämnden.
Utskottsmajoriteten har kanske inte heller ansett sig ha tid att ta fram upp-
giften om att utrikesnämnden faktiskt har sammanträtt. Det är möjligt att
utskottsmajoriteten hade kommit till en annan uppfattning om man hade
känt till att utrikesnämnden sammanträdde två dagar efter det att Sten An-
dersson gav sitt frågesvar här i kammaren. Vi får väl hoppas och utgå från
att frågesvaret har beretts i vanlig ordning, men det intressanta är att ut-
skottsmajoriteten själv säger att frågesvaret skiljer sig från brevet vad gäller
formuleringarna. Det skiljer sig faktiskt från brevet så när som på två formu-
leringar i detsamma.
Jag rekommenderar Kurt Ove Johansson att ta kontakt med erfarna diplo-
mater i utrikesförvaltningen och höra vad de tycker om detta brev. Jag behö-
ver kanske inte redovisa det här, men så mycket kan jag säga att de tycker
att brevet var utomordentligt olyckligt. Bakgrunden är naturligtvis att det
helt och hållet var en politisk beredning av ärendet. Utrikesministern hade
inte sett det slutliga formuleringarna. Pierre Schori agerade i stället för ho-
nom. Brevet formulerades av statsministern och några personer i hans när-
maste krets i statsrådsberedningen. Då går det som det går, om man dess-
utom inte föredrar brevet i utrikesnämnden på det formella sätt som man
brukar göra där.
Kurt Johansson säger till mig att jag inte skall ägna mig åt att arbeta med
hypoteser. Men det måste man göra i detta fall. Varför bereddes ärendet på
det sätt som skedde? Vi får inga svar på den frågan. Regeringen säger att
man inte hann föredra ärendet i utrikesnämnden, men den uppgiften är fel.
Det finns därför anledning att fråga sig varför handläggningen av detta
ärende så helt avviker från regeringens beteende under hela perioden i övrigt
för Gulfkriget.
Anf. 31 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Vapenexporten har under många år utgjort ett omfattande
inslag i KUs granskningsarbete - dock inte i år. Det finns några nya anmäl-
ningar, men många är gamla ärenden. Ett sådant gammalt ärende är vidare-
exporten till Thailand.
När jag våren 1987 besökte Algeriet fick jag tillfälle att tala med vår dåva-
rande ambassadör Jean-Christophe Öberg. Jag frågade honom hur han upp-
levde den då mycket intensiva debatten i Sverige om vapenexporten. Han
svarade att han inte kunde förstå att man plötsligt inte visste någonting i utri-
kesdepartementet om misstankar om illegal vapenexport. Han var mycket
förvånad, eftersom han själv hade rapporterat till det svenska utrikesdepar-
tementet, då han var ambassadör i Bangkok. Av rapporten framgår att en
representant för Thailands regering hade bett vår svenska ambassadör att
framföra önskemål om att få köpa svenska kanoner direkt från Bofors i stäl-
let för att gå omvägen via Singapore och vara tvungen att betala 25 % högre
pris.
Jag måste medge att jag blev mycket förvånad över denna beskrivning.
När jag kom tillbaka till Sverige bad jag att konstitutionsutskottet skulle få
ta del av denna rapport. Jag visste inte vilket årtal det gällde eller rubriken
på rapporten. Men mycket snart fick vi ta del av rapporten. Utrikesdeparte-
mentet kände helt klart till rapporten, men det var först när jag bad om den
som vi fick ta del av den. Detta har varit utmärkande för utskottets arbete.
Vi har varit tvungna att själva ange vilka rapporter som vi vill ha. Det är
sällsynt att vi har fått material utan speciell begäran, åtminstone när det gällt
mera känsligt material. Det är ju inte så lätt för en utomstående att veta vil-
ket material som finns i regeringskansliet eller i departementet. En månad
innan jag träffade Jean-Christophe Öberg hade vi en utfrågning i konstitu-
tionsutskottet. När vi diskuterade vidareexport från Singapore frågade jag
Carl Johan Åberg om det hade kommit rapporter eller väckts misstankar i
departementet. Carl Johan Åberg svarade då mycket undvikande: ”Det har
väckts misstankar successivt under 1984 under vår tid. Det väcktes misstan-
kar redan 1980 och 1981 under borgerliga regeringar.” Sedan forsatte han:
”Sedermera kom det fram ett mera handfast material när ingenjör Bratt
överlämnade en del papper---Vidare sade han: ”Vi hade tidigare inte
haft några handfasta tecken på oegentligheter.” Men Jean-Christophe Öberg
hade rapporterat i september 1985 att han hade skickat de ifrågavarande rap-
porterna redan fem år tidigare och att han ville bidra till lösningen av det
pussel som man nu höll på att lägga. En anledning var också Sverker
Åströms resa till Singapore. Därför var det märkligt att Carl Johan Åberg
svarade oss att det inte fanns några handfasta tecken på illegal vapenhandel.
När rapporterna blev kända och Jean-Christophe Öberg blev uppringd av
massmedia uppmanade Carl Johan Åberg dessutom Jean-Christophe Öberg
att denne inte offenligt skulle kommentera sina rapporter. Det är märkligt
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Krigsmateriel-
export samt
Sverige och
Gulfkriget
47
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Krigsmateriel-
export samt
Sverige och
Gulfkriget
att bete sig på detta sätt, dvs. litet grand försöka dölja vad som egentligen
hänt liksom också den information som man hade fått. Detta är märkligt
med tanke på Sten Anderssons uttalande att vapenexporten minsann skall
tvättas offenligt.
Det här sättet att kringgå riktlinjerna är en skam för Sverige. Svenska va-
pen dyker upp i alla möjliga och omöjliga länder och används i många av de
krig som pågår världen runt.
Jag läste i en internationell ekonomisk tidskrift att Burma har köpt
svenska vapen. Enligt vad utskottet har kunnat få fram härrör de från tidi-
gare legala leveranser. Här står uppgift mot uppgift. Besvärande är dock att
Sverige ständigt återkommer i sådana här sammanhang. Det skadar vårt för-
troende utomlands. Därför är det viktigt att den svenska regeringen verkli-
gen tar misstankar om illegal vapenexport på allvar. Man har tidigare varit
alldeles för flat. Det gäller både de socialdemokratiska och de borgerliga re-
geringarna. Vi har kunnat konstatera detta i konstitutionsutskottet. Vi är
överens i vår kritik, och det tycker jag är mycket bra.
Det är ju t.ex. helt otillfredsställande att riksdagen beslutar om att slutan-
vändarintyg skall krävas vid undertecknande av exportavtal och det sedan
dröjer flera år innan detta sker.
Den internationella vapenhandeln har blivit allt hårdare och allehanda
trick används för att kunna sälja vapnen. Problemet existerar inte bara i Sve-
rige, utan det är ett internationellt problem. Min förhoppning är dock att
den svenska regeringen är mera observant på detta och vid varje misstanke
om brott anstränger sig att ta reda på vad som faktiskt har hänt. Det är helt
uppenbart att så inte har skett tidigare.
Till sist skulle jag vilja kommentera regeringens uppgift att Sverige under
Gulfkriget bara har sålt vapen till ”traditionella länder”, däribland Pakistan.
Jag tycker inte att Pakistan uppfyller kraven när det gäller riktlinjerna för
krigsmaterielexport. Det har ju inte heller alltid ansetts lämpligt att vi skall
exportera dit. Men det är ju egentligen en annan historia.
Anf. 32 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Jag skulle vilja kommentera det diskuterade Saddambrevet
som har varit uppe till diskussion.
Miljöpartiet informerades om det här brevet, liksom övriga partier, och
för oss var detta bättre än att det behandlades i utrikesnämnden. Då skulle
vi över huvud taget inte ha fått någon information. Eftersom det ledde till
missförstånd och trassel tyckte vi att det var rimligt att det stod i utskottets
skrivning att denna typ av brev i framtiden bör anmälas i utrikesnämnden i
och för undvikande av problem. Vi har inte funnit någon anledning att rikta
konstitutionell kritik mot regeringen. Vi fick information innan. Det fick up-
penbarligen, såvitt jag har förstått, också de övriga partierna. Jag anser det
vara helt förmätet att vi i förväg skulle lägga oss i brevets innehåll. Vi var
nöjda med den information som vi fick och tyckte att den var konstitutionellt
riktig. Därför finner vi ingen anledning att rikta kritik mot regeringen i
denna fråga.
48
Anf. 33 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Om jag förstod Claes Roxbergh rätt antydde han att miljö-
partiet skulle ha fått information om brevet innan det sändes. Det är mycket
sensationellt om miljöpartiet var det enda parti som fick denna information.
Vårt parti och de övriga borgerliga partierna har i varje fall inte fått någon
information om detta brev innan det sändes. Brevets avsändande uppdaga-
des senare och så småningom har man också informerat om innehållet. Dess-
utom skriver utskottsmajoriteten, som miljöpartiet står bakom, att det hade
varit till fördel om utrikesnämnden hade fått ta del av det hela. Det står ing-
enting om att liknande brev skall tas upp i utrikesnämnden i framtiden. Så-
dana utskottsuttalanden vore enligt min mening olämpliga, eftersom man
inte kan veta hur breven kommer att se ut. Man vet inte vilka brev som kan
jämföras med det ifrågavarande brevet. Det här brevet är förmodligen allde-
les unikt, och sådana brev kommer aldrig mer att sändas från något rege-
ringskansli, vare sig det blir borgerliga regeringar eller socialistiska.
Anf. 34 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Jag vet inte den exakta tidsföljden. Förmodligen skickades
informationen ut till partierna i samband med att brevet sändes vidare. Vi
fick alltså en kopia av brevet i samband med att det sändes till Iraks chargé-
d’affaires.
Efteråt kan man naturligtvis inse att det hade varit bra om saken hade
kommit upp i utrikesnämnden. Därför kan ju förfluten tid vara tillämplig
även där. Men det väsentliga var ändå att regeringen informerade opposi-
tionspartierna om detta. På det viset var det till fyllest.
Anf. 35 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Det här blir alltmer förvirrat. Nu står Claes Roxbergh och
säger att man efteråt kan tycka si eller så. Konstitutionsutskottets uppgift är
alltid att granska saker och ting efteråt. Tycker man att det är litet genant att
säga hur man borde ha gjort eller inte ha gjort efteråt, får konstitutionsut-
skottet lägga ned sin verksamhet. Vi skall granska i efterhand och ge våra
synpunkter. Det har också utskottet och den majoritet som Claes Roxbergh
tillhör gjort i detta ärende. Men ni drar ju inte slutsatserna, nämligen att
kritisera regeringen för att den inte gjorde som utskottet tycker att rege-
ringen borde ha handlat.
Vi skall naturligtvis inte tvista om hur informationen till oppositionspar-
tierna har skett, men det är fullt klart att det inte fanns någon som helst infor-
mation i förväg eller ens samtidig information om att brevet överlämnades
och om dess innehåll. Vårt parti fick begära att få fram brevet när det bör-
jade ryktas om att det fanns, i syfte att få veta vad brevet innehöll. Möjligen
har miljöpartiet favoriserats av den socialdemokratiska regeringen.
Anf. 36 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Det är just detta som är konstitutionsutskottets uppgift, att
se på vad som har hänt. Finns det anledning att erinra om någonting kan
utskottet göra som i detta fall, nämligen uttala: Det hade varit bra om ett
sådant här brev hade anmälts till utrikesnämnden. Med detta påpekande är
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Krigsmateriel-
export samt
Sverige och
Gulfkriget
4 Riksdagens protokoll 1990/91:125
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
50
vi nöjda. Vi finner ingen anledning att rikta någon konstitutionell kritik mot
regeringen utöver den kritik som faktiskt finns i betänkandet. Det är ju fak-
tiskt kritik när utskottet skriver att saken borde ha anmälts i utrikesnämn-
den.
Anf. 37 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Majoriteten vill inte dra slutsatserna av sina egna påpekan-
den. Utskottets utlåtande är ganska kritiskt skrivet, men man vill inte knyta
till säcken. När det gäller socialdemokraterna kan jag förstå det, men inte
när det gäller kommunisterna och miljöpartiet.
Det står i betänkandet att det hade varit en fördel om regeringen hade
anmält brevet för utrikesnämnden. Sedan fortsätter utskottet: ”Mot bak-
grund av de utomordentligt speciella förhållanden som rådde---anser
emellertid utskottet att någon kritik mot regeringen inte är befogad.” Detta
är en mycket farlig väg som börjar bli alltmer vanlig i Sverige, nämligen att
man låter ändamålet helga medlen.
Det är ju under mycket speciella förhållanden som det är viktigt att man
följer reglerna och gör som det är förutsatt. Det är då man prövas. I den
vardagliga lunken fungerar allt säkert mycket bra. Då överlåter man också
mycket till underordnade tjänstemän, som läser i regelboken hur det skall
gå till. Här blev det en politisk hantering av brevet.
En del kan tycka att detta är en småsak som man inte skall hålla på och
bråka om så länge. Jag tycker att det är ett utslag av någonting som förekom-
mer på flera nivåer i Sverige, nämligen en inriktning mot att låta ändamålet
helga medlen. Vi har sett det i alla de stora affärerna - när man skall lösa ett
mord på statsministern kan man sopa vilka regler som helst under mattan.
Då får man göra precis hur som helst, man får ha privata spaningsorganisa-
tioner osv.
Anf. 38 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Jag anser fortfarande att en regering i motsvarande situation
nästa gång måste anmäla ett liknande brev för utrikesnämnden, efter det
som konstitutionsutskottet har skrivit. Det tycker jag är ett framsteg.
Kammaren övergick till att debattera Utlänningsärenden m.m.
Anf. 39 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Den svenska flyktingpolitiken har ändrats drastiskt under
senare år, allt i syfte att försvåra för människor att få asyl i Sverige. Vi har
ett par sådana exempel i årets granskning av utlänningsärenden. Det gäller
regeringens beslut den 13 december och dess fortsatta giltighet samt för-
handlingar med Polen.
Det beslut som regeringen fattade den 13 december 1989 innebar en för-
ändring av asylpolitiken så att enbart konventionsflyktingar skulle få asyl
och övriga asylsökande enbart om synnerliga skäl förelåg.
Folkpartiet liberalerna ansåg redan då beslutet fattades att regeringen ut-
nyttjade en undantagsregel på felaktig grund. Det var inte omständigheter
i flyktingströmmar som var grunden till den onekligen svåra situation som
flyktingmottagandet då befann sig i. Det var snarare regeringens oförmåga
att se till att vi hade en fungerande flyktingpolitik.
I utfrågningen av invandrarminister Maj-Lis Lööw i våras sade hon att bul-
garienturkarna, som var de som orsakade den stora anhopningen av asylsö-
kande i december 1989, inte ens med den gamla praxisen skulle ha fått
stanna i Sverige. Då förstår jag ännu mindre varför man använder beslutet
om avvisning av bulgarienturkar för att tillfälligt ändra på asylpolitiken.
Vi anser således inte att det fanns skäl 1989 för att utnyttja regeln om un-
dantag för flyktingpolitiken. I konsekvens med detta anser vi att det är dags
för regeringen att gå tillbaka till den ordning som rådde före december 1989.
Invandrarministern påstår att ribban för asylsökande inte har höjts och
stöder sig på en utredning som Göran Melander i Lund har gjort. Det är
riktigt att Melander anser att just decemberbeslutet inte har medfört någon
kraftig förändring av skälen för att få asyl. Men Melander anger något annat
som förklaring till att det har blivit så mycket svårare att få asyl. Han menar
att regeringens beslut den 2 november 1989 om s.k. dokumentlösa flyktingar
har haft stor genomslagskraft. Den förändring som har ägt rum under 1990
innebär att asylsökande som anländer till Sverige utan dokument i stigande
utsträckning kommit att avvisas från Sverige. Det innebär de facto att ribban
har höjts. Melander skriver i sin rapport följande: ”Skillnaden mellan kon-
ventionflyktingar och de facto-flyktingar synes inte främst ha att göra med
de skäl som sökanden anför. Troligare är att tilltron till sökandens uppgifter
blir avgörande, dvs. en sökande vars uppgifter anses tillförlitliga och i övrigt
uppfyller kraven för konventionsflyktingskap, beviljas sådan ställning, me-
dan en annan sökande, som åberopar identiska uppgifter, men vars tillförlit-
lighet ifrågasättes, erhåller ställning som de facto-flykting.” Detta leder i sin
tur till att personer som är dokumentlösa får en annan status och då inte hel-
ler får asyl, eftersom man efter den 13 december inte ger uppehållstillstånd
till de facto-flyktingar.
Maj-Lis Lööw kommenterade inte dessa slutsatser, och det är beteck-
nande i sig. Hon tog bara upp det som passade för regeringens motiv. I dag
är det färre än hälften av de asylsökande som får asyl, medan det tidigare var
80 %. Det förklarade Maj-Lis Lööw med att det är så många som kommer
från Östeuropa och med utvecklingen där det senaste året. Det är märkligt
att man på detta vis försöker förklara den förändring som har skett i asylpoli-
tiken. Det man inte vill se, det ser man inte.
Inställningen att flyktingar måste vara försedda med sanna dokument
kommer också i dagen vid granskningen av regeringens förhandlingar med
Polen förra året. Det ärendet påminner mycket om ett ärende som vi har
haft tidigare i konstitutionsutskottet, som gällde förhandlingar med DDR
för att hindra asylsökande från att komma den vägen till Sverige. I båda
dessa fall gäller det länder som inte har skrivit under Genévekonventionen
och förbundit sig att ge asyl till politiskt förföljda personer. I båda fallen vill
den svenska regeringen att länderna skall stoppa strömmen av asylsökande
till Sveriges gräns. Sverige förmådde dessa länder att kräva legala viseringar
till Sverige för att dessa personer skulle få transitvisum till DDR resp. Polen.
I båda fallen lyckades man nå det resultat som man hade eftersträvat, dvs.
man fick stopp på flyktingströmmarna.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
51
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
52
Men det fordras inte att man har alla resedokument om man är flykting.
Det kan ju ingå i den svårighet som en flykting har, att få dokument. Att
söka visum är ju inte precis lätt för den som vill fly från sitt land. Det vet
regeringen. Trots det kräver man att de asylsökande skall ha riktiga doku-
ment, som om det handlade om turister. Jag har redan nämnt att man anser
en person som inte har riktiga dokument för mindre trovärdig än en person
som har dokument.
I en PM från arbetsmarknadsdepartementet som finns med i konstitu-
tionsutskottets handlingar sägs följande: ”Representanter för de polska utri-
kes- och inrikesministerierna hävdade bestämt att en asylsökande inte riske-
rade att återsändas från Polen till hemlandet och förföljelse där.” Men man
nämner inte att representanterna från Polen framhöll att de inte har de eko-
nomiska möjligheterna att till punkt och pricka följa Genévekonventionen.
Annars hade väl Polen skrivit under den. Det är allmänt bekant vilka svårig-
heter som finns i Polen. Man kan ha förståelse för den situationen. Invand-
rarministern motiverar dock sitt beslut med att Sverige är förvissat om att
Polen skall ställa upp för dessa asylsökande.
Vi har med jämna mellanrum fått ta del av forskningsrapporter om flyk-
tingbarnens situation i Sverige. Det är mycket alarmerande rapporter. Sve-
rige har nyligen undertecknat barnkonventionen och förbundit sig att verka
för att barn växer upp under trygga förhållanden. Flyktingbarnen i Sverige är
inte trygga. Det visar socialstyrelsens rapport och andra forskningrapporter.
Barnen tvingas byta förläggningar, saknar god man, får vistas här lång tid
innan de får besked om ifall de får lov att stanna eller ej. Det är helt otill-
fredsställande. Men det är inte några nyheter. Sverige har dålig beredskap
för att ta emot framför allt ensamma flyktingbarn. Det har påpekats länge.
Jag har själv tagit upp frågan till granskning för flera år sedan, då jag upprör-
des över hur flyktingbarn i Göteborg levde. De fick gå i oviss väntan på be-
sked i flera år. Så småningom kom ett beslut att de flesta fick stanna. Några
utvisades. Varför just de skulle utvisas var det ingen som visste.
Asylrätten har blivit något av en tombolavinst här i Sverige. Den är
mycket svår att förutspå. Så får det inte vara. Det handlar ju om människor
som lever under mycket svåra förhållande. Speciellt upprörande är det när
barn far illa på detta sätt. Invandrarministern har också offentligt framfört
att barnkonventionen inte omfattar de asylsökande barnen, utan den skulle
bara gälla barn som bor här i Sverige. Det är också ett förskräckligt sätt att
se på barns rättigheter.
Folkpartiet liberalerna är emot att barn sätts i förvar. När den nya utlän-
ningslagen presenterades i riksdagen slogs nya regler fast för förvarstagande.
Vi varnade då för att allt fler barn skulle komma att sättas i förvar. Invand-
rarministern hävdade att det inte alls skulle bli på det sättet utan snarare
tvärtom. Nu har vi sett att det blev som vi varnade för, att allt fler barn sätts
i förvar. Här har vi gemensamt skrivit att vi i utskottet är oroade över utveck-
lingen och att regeringen bör vidta åtgärder. Det är bra att vi gemensamt kan
ställa oss bakom dessa formuleringar. Det är dags för invandrarministern att
göra någonting så att det inte sätts för många barn i förvar.
Slutligen vill jag ta upp ett ärende som jag också har anmält. Det gäller
släktingar till de två utländska medborgare som förra året dömdes för terro-
rism. I samband med detta utvisade man i princip två familjer. Många har
upprörts över utvisningen och menar att den förefaller som en kollektiv be-
straffning. Därför bör man göra en oberoende undersökning. Det har kom-
mit ett brev till invandrarministern, som jag själv har varit med om att under-
teckna, om att det skall göras en oberoende undersökning för att verkligen
klargöra att det inte är fråga om kollektiv bestraffning. Jag påstår inte att det
rör sig om kollektiv bestraffning, men det är en allvarlig anklagelse. Jag an-
ser att man borde ha gjort en ordentlig undersökning.
Det ena fallet handlade om en man som hade bott och hade haft uppehålls-
tillstånd i Sverige under flera år. Han höll på att utbilda sig och var gift med
en svensk kvinna. Denne man har utvisats till Syrien. Kvinnan, som är
mycket förtvivlad över situationen, har själv tvingats att resa till Syrien.
Enligt min mening borde ärendet inte ha hanterats på det sätt som har
skett. Det har varit väldigt svårt för utskottet att kunna gå in och granska
ärendet. I den här typen av ärenden är uppgifterna mycket känsliga. Det är
väldigt svårt att veta vilka källor som finns och att bedöma hur trovärdiga
påståendena är. Därför hade det varit angeläget med en mer oberoende un-
dersökning.
Anf. 40 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! Som Ingela Mårtensson sade tas det i detta granskningsbe-
tänkande upp en del frågor angående utlänningslagen. De frågor som tas
upp är bl.a. regeringens 13 december-beslut från 1989 vad gäller restriktio-
ner i utlänningslagen angående asylsökande, situationen för asylsökande en-
samma barn och direktavvisning av asylsökande till Polen.
Ett enigt konstitutionsutskott ser med oro på den omfattning i vilken barn
tas i förvar i samband med avvisnings- och utvisningsbeslut. När det gäller
barn i förvar har utvecklingen ytterligare försämrats. Antalet barn i förvar
var under tredje kvartalet 1990 132. Under fjärde kvartalet togs 162 barn i
förvar och färska siffror från invandrarverket för första kvartalet 1991 visar
att 169 barn togs i förvar, alltså en ytterligare upptrappning. Också jag ser
med stor oro på denna utveckling och jag delar utskottets uppfattning att det
finns anledning att i granskningsarbetet återkomma till denna fråga.
Fredagen den 31 maj debatterades här i kammaren flyktingpolitiken. Man
kan konstatera att det är samma partier som i dag har gemensamma reserva-
tioner angående tillämpningen av utlänningslagen som hade gemensamma
reservationer till betänkandet om flyktingspolitiken, dvs. vänsterpartiet,
folkpartiet liberalerna och miljöpartiet de gröna.
När det gäller decemberbeslutet angående restriktioner i asylrätten finns
det till detta betänkande en reservation som tar upp detta beslut. Om man
läser förarbetena till utlänningslagen om våra möjligheter att ta emot asylsö-
kande som inte är konventionsflyktingar, skall dessa asylsökande bedömas
med utgångspunkt från landets samlade resurser. Det skall alltså vara fråga
om en situation där det bedöms som ofrånkomligt med begränsningar. Be-
gränsningarna skall alltså vara nödvändiga i en extraordinär situation.
Det kan starkt ifrågasättas om det förelåg lagliga förutsättningar för rege-
ringsbeslutet den 13 december 1989. Det var inte på något sätt fråga om att
samhällets samlade resurser inte räckte till. Däremot fanns det olika admi-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
53
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
54
nistrativa problem i flyktingmottagningens organisation. Vänsterpartiet,
folkpartiet liberalerna och miljöpartiet de gröna har hela tiden varit starkt
kritiska mot regeringens 13 december-beslut. Man kan starkt ifrågasätta om
påfrestningarna på flyktingmottagandet var så allvarliga, som regeringen
ville framhålla, att man måste tillämpa bestämmelserna om särskilda skäl.
Under 1991 har det kommit betydligt färre asylsökande än vad invandrar-
verket hade räknat med, ändock håller regeringen fast vid att decemberbe-
slutet fortfarande skall gälla. Det är mycket allvarligt när invandrarministern
säger att decemberbeslutet är en tillfällig åtgärd, samtidigt som jag starkt
misstänker att regeringen håller på att permanenta inskränkningarna i asyl-
rätten. Man kan verkligen fråga sig hur lång tid regeringen menar att ett till-
fälligt beslut skall gälla. Jag misstänker att det kan dröja fem eller tio år in-
nan det händer någonting.
Vad det gäller de ensamma asylsökande barnens situation har Sverige ge-
nom anslutning till FN-konventionen om barns rättigheter åtagit sig att låta
barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Enligt
konventionen skall staten vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att ett
barn som söker flyktingstatus eller som anses som flykting, oberoende om
det kommer ensamt eller ej, erhåller lämpligt skydd och humanitärt bistånd.
Socialstyrelsen har tagit upp de ensamma flyktingbarnens situation i en
rapport, där det framkommer en mängd brister i mottagandet av ensamma
flyktingbarn. Bl.a. saknade mer än 40 % av de aktuella barnen en god man.
Det är vanligt att flyktingbarnen måste flytta flera gånger redan innan de får
besked om eventuellt uppehållstillstånd, vilket medför mycket svåra påfrest-
ningar för dessa utsatta barn. Det visar sig även att det råder stor osäkerhet
inom socialtjänsten om lämpliga placeringar av flyktingbarnen. Ansvars-
gränserna i förhållande till andra myndigheter, främst invandrarverket, är
mycket oklara.
Socialstyrelsen konstaterar i sin rapport ”Barn, flykting och utan föräldrar
i Sverige” att det finns brister både i mottagandet av de ensamma flykting-
barnen och i det fortsatta arbetet.
Herr talman! Det slutgiltiga ansvaret för att det svenska samhället lever
upp till sina åtaganden om barns bästa ligger hos regeringen. Därför anser
jag att de brister i mottagandet och i behandlingen av ensamma asylsökande
barn som har framkommit är så stora att riksdagen måste ge invandrarminis-
tern en anmärkning för hennes brist på agerande när det gäller att förbättra
de ensamma barnens situation.
Herr talman! I reservation nr 8 tas frågan om direktavvisning av asylsö-
kande till Polen upp. Jag håller med Ingela Mårtensson om att det är an-
märkningsvärt att Sverige direktavvisar människor till Polen mot bakgrund
av att Polen inte undertecknat Genévekonventionen. Jag anser att Sverige
måste betraktas som första asylland. Dessutom har det senare bekräftats att
en del av flyktingarna har haft sådan anknytning till Sverige att den berätti-
gat till asyl.
Genom Genévekonventionen har Sverige förbundit sig att ge asyl till män-
niskor som känner välgrundad fruktan för förföljelse. Denna rätt tillkommer
även den som saknar pass och visum. Resultatet av regeringens handlande
har blivit att asylsökande har hindrats från att få sin sak prövad. Jag anser
att detta strider mot de konventioner som Sverige har undertecknat, liksom
mot de riktlinjer för flyktingpolitiken som riksdagen har fattat beslut om.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservationerna nr 6, 7 och 8.
Anf. 41 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Jag vill först yrka bifall till reservationerna 6, 7 och 8. Reser-
vation 6 avser avsnitt 14b, och reservationerna 7 och 8 avser avsnitt 14 c.
Vid årets granskning har frågan om ensamma asylsökande barn tagits upp.
Man måste tänka efter varför dessa barn skickas hit. Föräldrarna är ofta ut-
satta för förföljelse därför att de har deltagit i en gerillarörelse eller för att
de har varit oppositionella. Och de kanske väljer att stanna kvar för att delta
i kampen men försöker rädda sina barn, eller också har de inte pengar eller
dokument så att de själva kan följa med. En del barn skickas med som famil-
jemedlemmar i en annan familj som har möjlighet att resa ut från landet.
Det har talats i Sverige om att det skulle vara bättre för dem att stanna i
sina hemländer. Men det får man verkligen ifrågasätta. Vi vet att även barn
i Somalia och Kurdistan torteras och fängslas. Så om man kan rädda sina
barn gör man självfallet det. Men vi har inte varit beredda på denna anstorm-
ning av ensamma barn och inte haft någon beredskap för detta. Det har tagit
alldeles för lång tid innan man har upprättat en sådan beredskap. Jag delar
därför kritiken i detta sammanhang.
Det är viktigt att vi nu verkligen följer upp detta så att det blir ett annat
förhållningssätt till de ensamma barn som kommer hit, att de snabbt tas om
hand och att de slipper att slitas upp gång på gång från olika förläggningar.
När jag läser invandrarmininsterns svar gläder jag mig åt att hon har tagit
detta på allvar och har förhoppningen att det skall bli en annan beredskap.
Jag vet att de tidigare har fått vänta i flera år, vilket är fruktansvärt. De har
inte haft någon vuxenkontakt som har kunnat bli bestående. Det har gällt
både små och större barn.
Sedan handlar det om förvarstagande av barn, vilket jag skall återkomma
till senare. Miljöpartiet har velat förbjuda det helt och hållet, även innan
Sverige ratificerade barnkonventionen.
Därefter tas beslutet från den 13 december och terroristutvisningarna upp.
När det gäller beslutet från den 13 december vill jag säga följande. Trots
att det nu kommer mycket färre asylsökande till Sverige har handläggningsti-
derna ökat med 37 dagar sedan mars förra året, dvs. upp till 121 dagar i ge-
nomsnitt. Detta är märkligt, eftersom pengar och nya tjänster har tillkommit
för att handläggningstiderna skall minska. Och i varje flyktingdebatt sägs det
att det nu är på väg att bli bättre, men samtidigt sker ingen förbättring. När
man börjar studera detta visar det sig att handläggningstiderna har blivit
längre. Och det är en av de största bristerna i flyktingmottagandet. Det låter
alltid som om väntetiderna är på väg att bli kortare, men det sker alltså inte,
trots ökade resurser och trots luciabeslutet. Nu har ytterligare 16 tjänster
tillsatts för 4,6 miljoner, och i höstas tillfördes 62 miljoner. Vilket verk för-
utom invandrarverket får hela tiden ökade resurser i denna omfattning? Ut-
gifterna ökar varje år, men trots det händer detta.
Konstitutionsutskottet har emellertid sagt att rättssäkerheten ändå måste
gå först. Om det alltså är osäkert om det går rätt till enligt lagar och förord-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
55
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsåren de nas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
ningar får väntetiden i detta fall hellre öka. Det tror jag att alla är överens
om.
Förra gången inskränkningar gjordes i asylrätten varade de i sex år. Det är
en mycket lång tid för ett tillfälligt beslut. Miljöpartiet och andra reservanter
anser att tillfälligheten har överskridits i och med de 18 månader som har
förflutit sedan detta beslut trädde i kraft. Det upplevs inte som ett tillfälligt
beslut. Man skulle möjligen ha kunnat tänka sig en ettårsgräns.
Dessutom finns det i dag brist på flyktingar i kommunerna. Det orsakar
också problem. I en del kommuner går allt på tomgång. Man har byggt upp
en organisation för att ta emot flyktingar, men sedan finns det inga flyktingar
att ta emot. Men de personer som har anställts kan inte bara sägas upp, och
detta orsakar alltså problem. Det finns t.o.m. bostäder.
I Melanders undersökning sägs det att luciabeslutet inte har betytt något
när det gäller det minskade antalet beslut om asyl. Men det är klart att det,
förutom dokumentlösheten, har betytt något. Tidigare lät man ungefär
80—85 % stanna i Sverige. I dag är man nere på under 40 %. Jag delar alltså
inte uppfattningen som framförts i denna undersökning. Men att dokument-
lösheten har varit en mycket viktig orsak till att man har skickat ut fler asyl-
sökande och att färre därmed har fått asyl är helt klart. Man ställer så höga
krav att dokumentlösheten minskar trovärdigheten. Den här debatten förde
vi i fredags, och jag tänker inte upprepa den.
När det gäller de ensamma barnen skall nya regler införas. Offentligt bi-
träde skall förordnas redan då ett barn registreras hos invandrarverket. Mil-
jöpartiet de gröna anser att det skall gälla även vuxna som söker asyl. Men
det sker inte alls alltid. I detta sammanhang har invandrarministern också
aviserat att stor vikt skall läggas vid detta.
Förvarstagande av barn har ökat i omfattning. Vi i miljöpartiet de gröna
har tillsammas med två andra partier sagt att vi inte vill att förvarstagande
av barn skall få förekomma. Vi menar att uppsikt skall vara det rekvisit som
skall kunna användas när det gäller barn.
När den nya utlänningslagen antogs trodde vi att antalet barn i förvar
skulle öka. Men vi fick höra att det var alldeles fel. Paragrafer infördes som
skulle innebära att antalet barn i förvar skulle minska. Men det har visat sig
att det har ökat. Detta förklaras delvis med att det är så många barn i de
familjer som nu har sökt asyl, dvs. kosovoalbaner och turkbulgarier. Men
det finns inte någon anledning att sätta barn i förvar bara på grund av att det
är många barn i vissa familjer. Det skulle i stället motverka detta beslut.
Beträffande avvisningarna till Polen vill jag säga följande. Vi anser att
man inte skall skicka någon tillbaka till ett första asylland som inte har skrivit
under Genévekonventionen. Detta skall vara en riktlinje. Polen är dessutom
ett fattigt land som har svårt att leva upp till konventionen även om man har
ratificerat den.
Enligt förarbetena till utlänningslagen är det utlänningen som skall göra
det troligt att han endast reste igenom första asylland. Vi anser att bevisfö-
ringen skall vara omvänd. Det finns faktiskt människor som har flytt till Sve-
rige och som har vistats några timmar i en transithall. De har sedan avvisats
till detta land med hänvisning till att det är första asylland. Det har bl.a. gällt
56
ett land som Syrien, och det har varit fråga om kurder som har kommit från
den fruktansvärda Mellanösterngrytan, där det är sådana stora problem.
Beträffande terroristlagstiftningen vill jag nämna de två familjer som har
avvisats. Jag har haft mycket god kontakt med frun till den mannen som det
står om i betänkandet. Jag fick ett brev från henne i Syrien där hon skrev att
hon inte ville lämna Syrien förrän hon fick med sig sin man hem. Detta var
för en månad sedan, och jag har inte hört något sedan dess. Detta är fruk-
tansvärt.
Vi vill ha en anknytningsinvandring, men inte en anknytningsutvisning.
Jag tror faktiskt att det är på det viset det har gått till i detta fall när man
utvisar gamla föräldrar som är 70 år för att man tror att de är presumtiva
terrorister. Och de har inte sitt hem eller något annat kvar i Syrien. Det är
alltså fråga om föräldrarna till den man som också blev utvisad. De har där-
emot anknytning till en terrorist som är dömd för terrorism. Han skall natur-
ligtvis avtjäna sitt straff. Men att man förutsätter att gamla föräldrar skulle
göra fritagningsförsök eller något annat är ganska horribelt. Denne man har
dessutom vistats i Sverige i nästan fem år och varit gift med en svensk kvinna
i flera år. Jag är rädd för att detta är ett justitiemord. Jag kan inte bevisa det,
men jag tror det. Detta borde därför tas upp till förnyad behandling för att
man möjligen skall kunna få honom tillbaka till Sverige igen.
Anf. 42 ULLA PETTERSSON (s):
Herr talman! De ärenden som vi i konstitutionsutskottet granskar varje år
är av mycket skiftande karaktär. Handläggningspraxis och löpande rutiner
behöver genomlysas ibland och enskilda ärenden betraktas i ljuset av senare
utveckling.
En särskild behandling får de ärenden som vi år efter år följer utveck-
lingen av. Man kan genom att läsa konstitutionsutskottets betänkanden inte
bara följa arbetet inom regeringen eller i anknytning till den, utan också få
en antydan om de yttre skeenden som ligger bakom beslut av olika slag.
För att få en fullständig bild av de omständigheter som riksdag och rege-
ring baserar sina ställningstaganden på måste man gå till det sakutskott som
har ärendet eller ärendegruppen som sin huvuduppgift.
Så sent som i fredags försiggick, som tidigare har nämnts, här i kammaren
en lång debatt om flykting- och invandrarfrågor. Det var en debatt där man
i mångt och mycket utförligt behandlade det som vi i vårt granskningsbetän-
kande tar upp under samlingsrubriken Utlänningsärenden. Jag kommer där-
för, herr talman, att försöka hålla mig ganska strikt till vårt betänkande och
det underlag som vi i utskottet har tagit fram och hänvisar beträffande social-
demokratisk uppfattning i dessa frågor till de inlägg som invandrarministern
och företrädaren för socialförsäkringsutskottets majoritet, Maud Björne-
malm, gjorde i fredags.
Handläggningstiderna är ett återkommande bekymmer för alla instanser
som är involverade i asylhanteringen. Polisen som är det första ledet klarar
i stort sin målsättning på två veckors utredningstid. Invandrarverket har fått
förstärkning, och även inom regeringskansliet utökar man resurserna för att
kunna arbeta av de ärenden som ligger.
Den genomsnittliga handläggningstiden för avlägsnandeärenden var som
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
57
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
58
det står i betänkandet i mars 121 dagar. Nu kan jag glädja Ragnhild Pohanka
som säger att det inte händer något på detta område med att invandrarminis-
terns förhoppning inför utskottet om en förkortning av handläggningsti-
derna redan under första halvåret i år visar sig bli infriad. Redan i april hade
genomsnittstiden sjunkit till 97 dagar.
Beträffande praxis vill jag nämna att utskottet förra året granskade det
s.k. decemberbeslutet från 1989 och då inte fann någon anledning till kritik.
Det behöver jag alltså inte gå in på. Sedan dess har genom ett enskilt ärende
beslutet prövats i regeringsrätten, som inte heller fann annat än att man hade
följt undantagsregeln i utlänningslagen på avsett sätt. Dessa ärenden har
också tagits upp i motioner, som har blivit avslagna i kammaren. I motio-
nerna krävde man att decemberbeslutet skulle rivas upp. Enligt KUs majori-
tet finns ingen grund för kritik. Jag utgår från att socialförsäkringsutskottet
kommer att fortsätta att följa denna fråga på samma sätt som hittills.
Eftersom Ingela Mårtensson är så kritisk mot just decemberbeslutet, vill
jag fråga henne om hon anser att det var lika felaktigt förra gången den här
möjligheten till undantag från utlänningslagen tillämpades, nämligen under
praktiskt taget hela den borgerliga regeringsperioden.
De ensamma asylsökande barnen utgör en alldeles särskilt allvarlig del av
vårt flyktingmottagande. Vi skall naturligtvis göra det bra för barnen, men
vi skall också verka för att familjer håller samman. De flesta barn som kom-
mer hit har numera föräldrar i livet någonstans. Det kan inte vara helt rik-
tigt, om vi får ett rykte som landet dit man i all välmening kan sända sina
små barn för att tas om hand men till priset av splittrade familjer. Jag kan
gott erkänna att jag personligen har grubblat väldigt mycket över denna
fråga utan att egentligen komma fram till någon enkel lösning, som jag själv
skulle vilja arbeta för. Hur som helst är vi i utskottet överens om att situatio-
nen för dessa barn har sina brister och att kunskap och förbättrad samord-
ning behövs. Även invandrarministern delar den uppfattningen och har
också, som man säger, tagit tag i frågan. Ändå har folkpartiet, vänsterpartiet
och miljöpartiet känt ett behov av att reservera sig just på det här området.
En annan fråga som har diskuterats mycket inte bara i socialförsäkringsut-
skottet utan också i fråge- och interpellationsdebatter här i riksdagen är för-
varstagande av barn. Antalet barn som tagits i förvar har ökat, tvärtemot
vad avsikten var med de nya regler som infördes 1990. Det finns förklaringar
till detta. Utskottet har på den punkten gjort en enig bedömning att det är
en oroande utveckling, som måste följas. Om det visar sig nödvändigt måste
den åtgärdas. Vi har noterat att invandrarministern har givit uttryck för
samma intention.
Utskottet har också granskat några direktavvisningar till Polen 1990. Det
finns en reservation, vilken framställer Polen som ett opålitligt land, som
man inte skall förhandla med, eftersom Polen inte har undertecknat FNs
flyktingkommission. Att Polen har givit utfästelser om att följa de bestäm-
melser som det handlar om, har för avsikt att biträda konventionen och har
tagit hjälp av FNs flyktingkommissarie för att göra bedömningen av de asyl-
sökande har enligt reservanternas syn tydligen ingen betydelse.
Vidare har utskottet granskat utvisning enligt terroristbestämmelserna,
användning av muntlig handläggning och offentligt biträde liksom befrielse
från utländskt medborgarskap. Vi har inte funnit några brister i regeringens
hantering av dessa frågor. Utskottet är enigt men har påpekat att muntlig
handläggning bör förekomma oftare hos invandrarverket och att rätten till
offentligt biträde på ett tidigt stadium av handläggningen inte får tappas
bort.
Som torde ha framgått av mitt anförande, herr talman, har jag ingen större
sympati för de tre reservationer som finns på det här området. Jag tycker att
utskottet har skött granskningen på ett bra sätt. Jag tycker avslutningsvis att
det är på sin plats att i en sådan här granskningsdebatt och i en tid när det
har blivit opportunt att tala illa om Sverige konstatera att vi har drivit en
invandrings- och flyktingspolitik, som i en internationell jämförelse har få
motstycken.
Anf. 43 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! Ulla Pettersson tog upp 13 december-beslutet och sade att
det inte finns anledning att komma med kritik mot regeringen. Hon hänvi-
sade till att regeringsrätten har prövat detta beslut. Om man studerar vad
regeringsrätten har sagt, måste man emellertid samtidigt se på den situation
som råder i dag beträffande inströmningen av asylsökande och kommuner-
nas möjligheter att ta emot flyktingar som har fått uppehållstillstånd. Man
kan konstatera att undantagsbestämmelserna är av långvarig karaktär. Man
har inte gjort en riktig analys innan man har kommit fram till att regeringen
inte har gjort något fel beträffande 13 december-beslutet.
Ensamma flyktingbarn är, som Ingela Mårtensson sade, ett gammalt pro-
blem. Det har blivit värre med åren. Studerar man socialstyrelsens rapport
om de ensamma asylsökande barnen, kan man notera brister från det de
kommer till Sverige. Det gäller mottagandet, vistelsen på olika ställen samt
flyttningarna från sluss till sluss. Allt detta blir mycket påfrestande för dessa
barn.
Som jag sade i mitt inledningsanförande finns det anledning för riksdagen
att rikta skarp kritik mot invandrarministern för att man inte har tagit tag i
dessa frågor. Det är inga problem som har kommit upp på någon månad,
utan de har uppstått under många år. Särskilt mycket har inte hänt.
När det gäller direktavvisning håller vi fast vid de konventioner som Sve-
rige har skrivit under, i detta fall Genévekonventionen. Det har sagts att Po-
len inte har haft resurser att ta emot asylsökande. Vi tycker att Sverige var
första asylland och att det var helt fel med direktavvisning till Polen.
Anf. 44 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Vi har sluppit ett gammalt ärende, nämligen kommunarres-
ten, som nu är borta från listan. Annars är det gamla ärenden som kommer
upp-
Det är märkligt att konstitutionsutskottet och regeringsrätten inte har nå-
got att anmärka på decemberbeslutet. Jag har belägg för att man har återsänt
torterade flyktingar, våldtagna kvinnor och barn som har rotat sig och har
egna, inte utredda flyktingskäl. De utvisas på felaktiga grunder. Man har
inte tagit de hänsyn som anges i Genévekonventionen. Man skulle kunna
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
59
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
60
klara sig med denna konvention, om man gjorde en generös bedömning av
den.
Man ömmar så väldigt för familjeanknytning, och det gör också jag. Men
jag vet att många av dessa barn har möjlighet att överleva om de kommer
hit. Det måste väl ändå ligga i alla människors intresse att rädda dem som
är hotade till livet och kanske inte hittar sina föräldrar utan riskerar att bli
föräldralösa. Vi måste nog vara väldigt försiktiga, innan vi säger att det är
bättre för dessa barn att bo hos sina föräldrar och känna sig hotade och för-
följda än att komma till Sverige. Det gäller att göra det så bra som möjligt
för dessa barn.
Att antalet barn som har tagits i förvar har ökat så drastiskt, fastän man
menade att det skulle minska, måste föranleda att man tar denna paragraf
under övervägande och söker formulera den på ett annat sätt. Qm miljöpar-
tiet de gröna fick bestämma, skulle förvar av barn inte förekomma.
Visst skall vi förhandla med Polen. Jag anser att Polen är ett land att för-
handla med. Rika storebror ber fattiga lillebror att ta över vårt medmänsk-
liga ansvar. Den stat som inte har skrivit under Genévekonventionen är inte
skyldig att ta det ansvar som vi har tagit på oss. I vissa fall gällde det flyk-
tingar som inte ens hade vistats i Polen. De hade bara transiterats genom
landet. Då borde deras asylskäl ha bedömts i vårt land.
Anf. 45 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Ulla Pettersson hänvisade till regeringsrätten men sade ing-
enting om professor Håkan Strömberg, som har riktat kritik mot detta sätt
att ändra praxis. Han anser att det inte är tillfredsställande från rättssäker-
hetssynpunkt att man använder sig av enskilda ärenden på detta sätt. Det
blir då svårt att förutse denna typ av förändringar. Man kan inte heller till-
kännage förändringar bara genom att tala om dem i riksdagen eller i press-
kommunikéer. Det är inte detsamma som en författningspublicering. Det
vore ett lämpligare sätt, och vi har tagit upp detta i vår reservation.
Ulla Pettersson frågade mig vad jag tycker om det beslut som fattades un-
der den borgerliga tiden. Nu har vi inte granskat det beslutet i konstitutions-
utskottet. Jag vet inte heller att det gjordes i konstitutionsutskottet på den
tiden. Jag vet inte om förhållandena är exakt likadana, men fattades beslutet
på samma sätt då, ställer jag mig inte bakom det beslutet heller. Att man gör
fel en gång, gör inte att det blir bättre nästa gång man begår samma misstag.
Men jag kan inte bedöma om det är fråga om likvärdiga förutsättningar.
När det gäller de ensamma barnen säger Ulla Pettersson att man skall
verka för att familjer hålls samman. Detta är något som de olika invandrar-
ministrarna har sagt när dessa frågor varit uppe till debatt, och det gäller
både Georg Andersson Maj-Lis Lööw. Det kan man i och för sig tycka, men
det problem som vi här har tagit upp är att de får vänta alldeles för lång tid.
Barn vistas här under flera år under stora påfrestningar och får inte veta om
de får stanna eller ej.
Jag har hävdat att speciellt de ensamma barnen bör prioriteras. Där har
jag inte fått något medhåll från invandrarministrarna. De har ansett att dessa
barn skall stå i kön precis som alla andra, medan jag anser att de ensamma
barnens situation är speciellt känslig.
Att man flyttar dessa barn från förläggning till förläggning är likaså en
brist och innebär en otrygghet för barnen, och dessutom förordnas inte god
man. Under den tid de vistas här i Sverige är många förhållanden otillfreds-
ställande. Detta måste man göra någonting åt. Denna kritik har riktats under
lång tid, och det hade varit på sin plats att ministern gjort någonting åt detta.
Jag har aldrig påstått att Polen är ett opålitligt land att förhandla med.
Däremot har man sagt att man inte kan ta emot dessa asylsökande. Om Ulla
Pettersson har läst det material som vi fått ta del av, framgår det av detta
att polackerna har ekonomiska svårigheter och svårigheter att fullt ut följa
Genévekonventionen, och de har heller inte skrivit under den. Detta är nå-
got som jag anser att man får ha förståelse för.
Anf. 46 ULLA PETTERSSON (s):
Herr talman! Beträffande de ensamma barnen är vi överens om att det är
ett problem och ett bekymmer som vi gemensamt måste lösa. Men det är
inte riktigt att ingenting har gjorts på området. Socialstyrelsen avser att utge
allmänna råd om rutinerna vid mottagandet av ensamma barn. Invandrar-
verket har gjort en totalöversyn av dessa ärenden, och riktlinjer är under
utarbetande. Rikspolisstyrelsen har skickat ut cirkulärmeddelande till samt-
liga polismyndigheter och handläggare av dessa ärenden. Kommunerna kan
genom sina socialförvaltningar redan i dag göra väldigt mycket.
Eftersom jag har egen erfarenhet på detta område är jag den första att
hålla med om att man i kommunerna har bristande kunskap. Men detta är en
fråga som man arbetar med. Det finns ingenting som hindrar att man redan i
dag arbetar med ledning av det material som på invandrarministerns initiativ
har tagits fram av socialstyrelsen.
Det är heller inte som Ingela Mårtensson säger, att invandrarministern har
sagt att de ensamma barnen bör ställa sig i kö som alla andra. Detta är
tvärtom en fråga som har engagerat och engagerar alla som arbetar med
detta.
När det gäller direktavvisningarna till Polen sägs att man inte haft de eko-
nomiska möjligheterna att genomföra dessa undersökningar. Sverige har
inte bara sagt att detta är något som Polen får ordna självt, utan ekonomiskt
bistånd har också ställts till förfogande bl.a. genom Röda korset. Det fram-
går också av det material vi har. Vi vet också att FNs flyktingkommissarie
varit inblandad i dessa ärenden. Eftersom man i andra reservationer hänvi-
sar till just FNs flyktingkommissarie, är det litet märkligt att man i detta sam-
manhang anser att det inte har någon betydelse att personal från FN har varit
med vid prövningen i Polen.
När det gäller förvarstagandet av barn vill jag påminna mina meddebattö-
rer om att vi i dag gör en granskning av regeringen och ingen recension av
riksdagen. Riksdagen fattade så sent som i fredags ett beslut som innebar
avslag på motioner där man föreslog förbud mot förvarstagande. Det kan
man tycka vad man vill om, men jag vet inte på vilket sätt man kan anklaga
regeringen för att riksdagen fattar ett sådant beslut.
Samma sak gäller det s.k. december-beslutet från 1989 som var föremål
för beslut i riksdagen i fredags. Också när det gäller det beslutet undrar jag
hur det kan vara regeringens fel att riksdagen fattar ett sådant beslut.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
61
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
62
Anf. 47 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Ulla Pettersson talar om att riktlinjer är under utarbetande,
undersökningar på gång osv. Ja, det kan i och för sig vara bra. Men det vik-
tiga är hur barnen faktiskt har det, och de har det inte bra i dag. Jag menar
att detta är något som regeringen borde ha sett till att ändra under de år som
kritik har framförts.
Jag förstår att man från början togs litet på sängen, men man måste ha en
beredskap för att ta emot dessa barn, eftersom deras situation enligt mitt
förmenande är speciellt känslig.
Ulla Pettersson påstår att invandrarministern inte har sagt att dessa barn
skall ställa sig i kön. Så uppfattade jag faktiskt Georg Andersson när frågan
förra gången var uppe till behandling i konstitutionsutskottet, dvs. att de en-
samma asylsökande barnen inte skulle prioriteras. Jag frågade om inte just
de barnen skulle prioriteras på så sätt att man skulle ta dessa fall först, efter-
som barnen har det så svårt. Det tyckte invandrarministern inte. Jag kan inte
uppfatta detta på annat sätt än att han tyckte att de skulle ställa sig i kön.
Det har också visat sig att barn har varit ensamma här i Sverige under flera
år innan man fattat beslut. Det tycker jag är helt otillfredsställande.
När det gäller Polen säger Ulla Pettersson att det givits ekonomiskt bi-
stånd osv. Ja, det är ju en sak. Men en annan sak är vad vi i Sverige förpliktat
oss till, nämligen att vi skall pröva vilka skäl för asyl de människor har som
kommer till vår gräns. Här försöker vi i stället att få ett annat land att se till
att dessa människor aldrig kommer till vår gräns. Det är precis vad som har
hänt i Polen, och det var vad som skedde i DDR för några år sedan. Det är
också helt klart att man i Polen inte har samma möjligheter att ställa upp och
skriva under Genévekonventionen.
FNs flyktingkommissarie har också kunnat konstatera att många av de
människor som kom till Polen faktiskt hade asylskäl. I det dokument vi fått
från arbetsmarknadsdepartementet om denna grupp är det beskrivet som att
det enbart är fråga om människor som försöker sig på illegal invandring till
Sverige. Faktum är att många av dessa personer hade asylskäl, och ganska
många hade också anknytningsskäl och fick senare komma tillbaka till Sve-
rige. Detta visar också på hur felaktigt det var att skicka tillbaka alla dessa
människor till Polen.
När det gäller förvarstagandet säger Ulla Pettersson att konstitutionsut-
skottet inte skall kritisera riksdagens beslut. Nej, det är inte konstitutionsut-
skottets uppgift. Men däremot har invandrarministern stått här i riksdagens
talarstol och sagt att den nya utlänningslagen inte skall leda till ett ökat för-
varstagande och att regeringen särskilt skall följa frågan. Vi kan nu konsta-
tera att förvarstagandet har ökat, och då måste vi ha rätt att kritisera invand-
rarministern för att regeringen inte har vidtagit åtgärder.
Anf. 48 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! Ulla Pettersson säger att regeringen inte kan rå för de beslut
som riksdagen fattar. Men när det gäller frågan om de ensamma barnen,
flyktingbarnen, är det faktiskt regeringen som jag riktar kritik mot.
Det har i en rad utredningar och rapporter konstaterats att t.ex. 40 % av
de ensamma barnen saknar god man. När de kommer till Sverige utsätts de
för stora påfrestningar vid mottagandet, och de flyttas runt på olika håll.
Detta är inte något som riksdagen har fattat beslut om. Det slutliga ansvaret
för samhällets skydd för barnens bästa ligger hos regeringen och ansvarig
minister, i det här fallet invandrarministern.
Jag anser att det är riksdagens skyldighet att rikta kritik när man ser de
brister som finns i mottagandet och behandlingen av ensamma barn. Det är
inte fråga om vilka beslut som riksdagen har fattat i fredags om flyktingpoliti-
ken. Detta är en granskningsfråga som lett till kritik mot invandrarminis-
tern.
När det gäller direktavvisningen är det precis som Ingela Mårtensson
sade, nämligen att Sverige ger bistånd till Polen för att de där skall klara de
problem som det är Sveriges skyldighet att lösa. Människor som söker asyl i
Sverige skall få sin sak prövad i Sverige, och de skall inte skickas till ett annat
land.
Sedan har jag en fråga till Ulla Pettersson om den tillfälliga åtgärd som
13 december-beslutet sägs utgöra. Hur många år eller månader anser Ulla
Pettersson att det skall gå innan regeringen upphäver 13 december-beslutet?
Hur många asylsökande kan t.ex. komma till Sverige för att regeringen skall
anse att vi kan återgå till den utlänningslag som gällde före den 13 december
1989?
Anf. 49 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Visst är det fråga om en granskning av regeringen. Men när
nu regeringen granskas finns inte en enda ledamot av regeringen här i kam-
maren, vilket förste talaren i detta ärende, Anders Björck, också upplyste
om. Detta är mycket märkligt. Här finns många riksdagsledamöter som är
beredda att diskutera med regeringen.
Självfallet är det här fråga om en granskning av regeringen. Jag tog i mitt
inledningsanförande upp miljöpartiets åsikter i denna fråga. Det var rege-
ringen som fattade beslutet på Luciadagen den 13 december 1989, och då är
det också regeringens sak att komma med ett förslag om ett upphävande.
Det står regeringen fritt att göra det, och då kan riksdagen ta upp frågan till
debatt igen. I så fall skulle det nog bli en majoritet för att ändra det beslutet.
Vi kräver att regeringen föreslår en ändring av beslutet. Den tillfällighet
som avsågs bör i dag vara tillgodosedd. Nu kan vi börja på ny kula och bli
mer generösa i vårt mottagande av flyktingar. Endera kan regeringen upp-
häva beslutet, eller tolka Genévekonventionen så generöst att det blir en
verklig asylrätt. I Canada har man inga andra regler än Genévekonventio-
nen. Där tar man emot en mycket större andel flyktingar utan att ha något
tilläggsprotokoll från 1967. Det finns möjligheter inom Genévekonventio-
nens ramar att göra en generös bedömning. Den bedömningen har vi inte i
dag.
Anf. 50 ULLA PETTERSSON (s):
Herr talman! Beträffande de ensamma barnen har här tidigare visats att
det finns en beredskap och att man har tagit åt sig av kritiken.
Jag kritiserar inte, Jan-Olof Ragnarsson, reservanternas och de övriga de-
battörernas inställning i just den frågan och att det skulle vara fråga om ett
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
63
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
64
riksdagsbeslut som skulle ha legat till grund. Det gällde andra frågor som jag
skall återkomma till.
För att det inte skall bli några oklarheter för dem som lyssnar skall jag
citera ur betänkandet, där det står följande: ”Från invandrarministerns sida
har också framhållits vikten att ett fortsatt arbete bedrivs för att undanröja
bristerna och för att åstadkomma en bättre samordning mellan olika myndig-
heter. Utskottet delar denna bedömning.” Detta är alltså vad vi i majoriteten
skriver.
Vidare har vi frågan om direktavvisningarna och att en del asylsökande
faktiskt har kommit till Sverige. Det är riktigt, och det är också så det skall
gå till när det har gjorts en prövning av första asylland. Det finns naturligtvis
människor som kan ha anknytning någon annanstans. Av dessa 760 personer
visade det sig att 32 hade anknytning till Sverige. Det var en anknytning som
ibland bestod i en asylsökande anhörig. I de fall detta bedömdes som tillräck-
ligt skäl fick den sökande komma till Sverige.
Vi är också överens om att förvarstagande av barn är olyckligt. Men det
finns faktiskt en del förklaringar i det material vi har fått till utskottet. Den
grupp bulgarienturkar och kosovoalbaner där man hade den största andelen
avvisade har bestått av många barnrika familjer. Det går inte att bara räkna
antalet barn rakt upp och ned. Detta är en fråga där riksdagen fattade beslut
så sent som i fredags. Motioner avslogs där det föreslogs ett totalförbud mot
förvarstagande av barn.
Vidare har vi frågan om asylpraxis. Ingela Mårtensson var tveksam till hur
man skulle se på beslutet som tillämpades 1976—1982, dvs. under den bor-
gerliga regeringstiden. Då kom ungefär 5 000 asylsökande per år till Sverige.
Det är helt andra siffror och betydligt lägre än de som finns i dag. När mot-
svarande regel tillämpades ansågs tillfälligheten kunna vara i närmast sex år.
Detta gäller en fråga där riksdagens faktiskt har fattat ett beslut.
Ragnhild Pohanka har gett uttryck för en något märklig uppfattning när
hon säger att det är regeringens sak att komma med förslag till riksdagen för
att där fatta beslut. Det står faktiskt varje riksdagsledamot fritt att motio-
nera om ärenden som man tycker är angelägna. Nog kan riksdagen lika väl
besluta på grundval av ett sådant initiativ som på grundval av ett regerings-
initiativ.
Anf. 51 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Ulla Pettersson säger att det finns beredskap för att ta emot
de ensamma barnen. Hon pekar återigen på uttalanden som har gjorts i olika
sammanhang. Men det viktiga är resultatet. Hur ser det ut för de ensamma
barnen? Vi kunde se en film på TV för inte alltför länge sedan som handlade
om en pojke från Somalia som flyttades mellan förläggningar och fick vänta
länge innan han över huvud taget fick något besked. Problemet kvarstår ju
ändå. Det är det som betyder något för barnen, inte vilka uttalanden som
görs om vad man skall titta på eller undersöka osv. Det måste göras något
också. Det är det som vi efterlyser.
Vidare har vi Polen. Ulla Pettersson tar upp frågan om första asylland. Ja,
frågan är om Polen kan betraktas som första asylland eller ej. Vi menar att
Polen inte har skrivit under konventionen, och då måste Sverige åta sig att
göra en prövning för de personer som har kommit hit för att se om de har
skäl för att få asyl och inte avvisa dem direkt tillbaka till Polen. Landet har
inte skrivit på konventionen och har inte fullt ut lovat att följa den strikt.
Man har pekat på de ekonomiska svårigheter som finns i landet.
När det gäller det ökade antalet förvarstagna barn säger Ulla Pettersson
att det finns förklaringar till detta. Hur förklarar Ulla Pettersson nu att för-
varstagandet fortsätter att öka i omfattning, precis som Jan-Olof Ragnarsson
visade på tidigare? Vad är förklaringen? Jag tycker i och för sig inte att det
är så intressant att tala om stora familjer eller ej. Det intressanta är att allt
fler barn faktiskt tas i förvar. Vi har här uttalat att det skall vara precis
tvärtom. Barn skall tas i förvar endast i undantagsfall och det skall finnas
absolut synnerliga skäl för det. Nu ökar antalet barn i förvar!
Slutligen har vi jämförelser med 1976 års beslut. Ulla Pettersson sade att
det var bara 5 000 personer per år som sökte asyl. Jag antar också att flyk-
tingmottagandet var dimensionerat på ett helt annat sätt på den tiden. Men
det är inte det som vi skall stå här och diskutera. Vi har inte granskat 1976
års beslut, och vi har inte det underlaget så att det går att göra någon bedöm-
ning. Men fattades det beslutet på samma grunder som beslutet den 13 de-
cember 1989, anser jag att även det beslutet var felaktigt.
Anf. 52 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! Jag blir litet förvånad när Ulla Pettersson säger när det gäller
förvar av barn att det handlar om mycket barnrika familjer. Det är väl lika
illa om det är fråga om ett barn, två barn, sex syskon eller sju syskon som
sätts i förvar. De låses in i alla fall! Det är inget argument för att behålla
förvarstagandet och att det skall få öka i omfattning. Jag tycker att det är
mycket anmärkningsvärt. Det står i lagen att man skall vara oerhört restrik-
tiv. Invandrarministern sade när lagen antogs att färre antal barn skulle tas i
förvar. Ökningstakten har blivit större och större. Det är inte något argu-
ment att säga att det beror på att bulgarienturkarna har så många barn i fa-
miljerna. Det är allvarligt nog även när sex eller sju syskon tas i förvar och
låses in.
Anf. 53 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Nu går man tillbaka till hur det var tidigare. Då räknades
barnen inte ens in i antalet asylsökande över huvud taget. Plötsligt skall det
ske en delning per antalet barn. Två syskon har ett större lidande per barn
än åtta syskon! Jag förstår inte det. Det är ingen förklaring till varför så
många barn har tagits i förvar.
Det är klart att vi har väckt motioner i det här ärendet. Vad oss ankommer
har vi uppfyllt det som förväntas av riksdagens ledamöter. Det förekommer
också propositioner och förslag från regeringen. Vi talar om regeringen i
dag. Det är därför vi i miljöpartiet menar att det skulle ha kommit ett för-
slag - naturligtvis före debatten i fredags. Men det gjorde det inte. Vår an-
märkning gäller att detta inte är något tillfälligt beslut, utan det är på väg att
permanentas. Det finns också förslag på det. Men jag har inte sett att det har
blivit tillstyrkt. Nu kommer den nya samlade flykting- och immigrationspoli-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utlännings-
ärenden m.m.
5 Riksdagens protokoll 1990/91:125
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utnämnings-
politik m.m.
66
tiken, och den skall vi väcka motioner om i nästa vecka inför sommaren. Den
kommer inte att behandlas förrän av höstriksdagen.
Den terroriststämplade palestiniern som är utvisad till Syrien är ett fall
som är upprörande. Det borde tas upp till förnyad behandling i Sverige. Om
det fallet togs upp till prövning ytterligare en gång, skulle det vara värdefullt
för Sveriges policy när det gäller flyktingpolitiken.
Kammaren övergick till att debattera Utnämningspolitik m.m.
Anf. 54 ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Vårt svenska samhälle har en betydande offentlig sektor.
Alla medborgare är direkt eller indirekt beroende av denna offentliga sfär.
Det gäller inte bara när vi direkt blir utsatta för myndighetsutövning eller
försöker utnyttja det allmännas service. En stor och illa ledd offentlig sektor
har självfallet en avgörande betydelse för skattetrycket i vårt land. När det
gäller vissa myndigheter, framför allt givetvis svenska beskickningar och de-
legationer utomlands, handlar det om vårt rykte inför omvärlden och med
vilket diplomatiskt handlag vi kan försvara svenska intressen.
Utnämningspolitiken är därför inte något som bara berör den regering
som utnämner och de som blir lyckliggjorda. Den har en helt annan dimen-
sion, långt viktigare än om en regering kan tillgodose ett antal partivänner
eller inte, hur otrevlig vänskapskorruption än må vara.
Nej, det handlar här dels om en regering följer grundlagens bestämmelser
om att endast förtjänst och skicklighet skall vara avgörande för utnämning
till statlig tjänst, dels om man, som det hette förr, iakttar rikets sannskyldiga
nytta, genom att ge den svenska statsförvaltningen chefer som är skickliga
och effektiva.
Jag har ofta med stigande häpnad tagit del av uttalanden och kommenta-
rer som gått ut på att det nu skall bli skönt att lämna det slitsamma politiska
arbetet i riksdag, regering eller kanslihus och få en lugnare sysselsättning
som ambassadör, generaldirektör eller landshövding. Rimligtvis borde ve-
derbörande få mer att göra, ett hårdare tempo och ett ökat ansvar. Inom
det privata näringslivet skulle säkerligen förvåningen bli mycket stor om en
utnämning till verkställande direktör i ett börsnoterat företag betraktades
som att vederbörande äntligen skulle få stressa av och ha det skönt.
Orsaken till att jag engagerat mig i frågor som gäller utnämningspolitik är
inte i första hand att här föreligger ett vitt fält med alla de slag av vänskaps-
korruption som kan tänkas, ofta med inslag av pikanterier. Det är illa nog
om partiboken jämställs med ett pass till statliga chefsbefattningar. Att man
tar grundlagens stadganden om förtjänst och skicklighet med en klackspark
är inte heller bra. Men det verkligt allvarliga är att dåliga chefer i statliga
verk eller andra myndigheter är något som alla invånare och skattebetalare
drabbas av.
Nu är det ingalunda så att statliga verk genomgående skulle ha odugliga
chefer. Men sådana finns naturligtvis. I ett privat företag upptäcks sådant
ganska snart. Företaget börjar gå dåligt. Det blöder. Hinner man gripa in i
tid avskedas chefen. Annars går företaget omkull. Sådan är den ekonomiska
verkligheten.
Så är det sällan inom den offentliga sektorn. Ytterst få verksamheter där
är - av naturliga skäl, det vill j ag gärna säga - konkurrensutsatta eller arbetar
på lika villkor med sina privata medtävlare. Det skall medges att det är svårt
att mäta effektivitet på en ambassad, en länsstyrelse eller ett icke affärsdri-
vande verk. Men just därför kan dåligt chefskap kamoufleras, och det är det
som sker i Sverige.
Vi hade en gång en opolitisk ämbetsmannakader i Sverige. Det var då,
det. I dag blir allt fler chefer politiskt tillsatta. Men mer än så: vi har sedan
1982 haft en massiv socialdemokratisk utnämningspolitik, där partiboken
har varit styrande i många fall. Jag brukar skämtsamt - jag vill understryka
ordet skämtsamt - säga att om man har partiboken under ena armen och
huvudet under den andra, kan man gå förbi kön av kompetenta chefskandi-
dater. Och är man t.ex. socialdemokratisk ambassadör kan man göra väldigt
mycket utan att bli hemkallad. Herr talman! Mitt välkända blyga och för-
synta sätt gör att jag inte går in på detaljer i vad som sker utan att någon
griper in - jag vill på intet sätt chikanera den församling som jag nu talar till.
Råkar man däremot vara rikspolischef och blir utsatt för Ebbe Carlsson-
ligans härjningar så ryker man. Vad är skillnaden? Naturligtvis i det ena fal-
let avsaknaden av partibok. Det är naturligtvis ett rättsövergrepp att Nils-
Erik Åhmansson fick gå och Carl Lidbom sitta kvar.
Det är möjligt att Nils-Erik Åhmansson skulle ha fått gå efter Ebbe Carls-
son-affären - att han inte klarade jobbet, att han trots pressen från Anna-
Greta Leijon och Ebbe Carlsson skulle ha bett dem fara och flyga. Nu gjorde
han inte det, och då får han stå sitt kast.
Men är det inte en skamfläck att Anna-Greta Leijon helt friförklarades av
landets statsminister? Hon skulle få vara kvar, hon hade inte gjort något som
motiverade att hon skulle avgå. Och när oppositionen - inte statsministern -
tvingade fram hennes avgång, så utlovades hon ”en tung regeringspost”.
Samme statsminister säger däremot i KU-förhöret om en av de huvudin-
blandade - som är en visa inte bara i Sverige - nämligen Carl Lidbom, att
han gör ett bra jobb och att det då sannerligen inte finns anledning att kriti-
sera honom eller låta honom få lämna sin post. Vad är detta om inte att mäta
med olika mått?
Det är naturligtvis sådana här saker som gör att förtroendet för politikerna
sviktar. Det är en så iögonfallande vänskapskorruption att man skäms. När
man dessutom vet med vilken kraft samma parti har kämpat mot att andra -
som inte har partibok - skall få några poster utomlands så mår man illa.
Vad vi här möter är den råa, nakna makten. Den är till för att utnyttjas,
för att belöna, för att stoppa obehagliga personer, inte för att tänka på lan-
dets bästa.
Herr talman! Jag har presenterat en lista på ca 50 namn på framstående
socialdemokrater som sedan socialdemokraterna återkom till regeringsmak-
ten 1982 fått statliga toppjobb. Listan är bara ett axplock. Jag skulle och jag
kan, om ni så vill, nämna flera. Det finns många fler socialdemokrater som
fått ett jobb på, inte bara men bl.a., partipolitiska meriter.
Listan omfattar inte statliga företag. För någon vecka sedan tvingade rege-
ringen ordföranden i Vin- & Spritcentralen Lars Lindmark att gå i förtid.
Orsak: Kjell-Olof Feldt ville ha ordförandeposten i detta trevliga företag.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utnämnings-
politik m.m.
67
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utnämnings-
politik m.m.
Och en sådan tjänst, i dubbel bemärkelse, kunde regeringen inte neka ho-
nom. Den föregående ordföranden hade tidigare varit verkställande direk-
tör i företaget och gjort stora insatser inom detta, och han var sålunda sak-
kunnig när det gällde produktion etc. inom verksamheten. Det hjälpte inte.
Vilka meriter som Kjell-Olof Feldt har på det aktuella området vill jag här
inte kommentera.
Till saken hör att också nuvarande verkställande direktören för Vin- &
Spritcentralen är f.d. socialdemokratisk riksdagsman. Han var tidigare ord-
förande i styrelsen för detta bolag och kunde då utnämna sig själv till VD,
medan den gamle ordföranden - som nu regeringen sparkar bort för att
lämna plats för Feldt - var VD.
Sådana här saker sker ständigt. I andra länder skulle de väcka stort upp-
seende. Så icke i Sverige, eftersom vi här är avtrubbade.
Talet om en opolitisk ämbetsmannakår är alltså inte längre en realitet. Jag
beklagar det djupt, men vi måste se verkligheten i ögonen.
Hur skall då en eventuellt ny regering handla i höst? Jag säger ”even-
tuellt”, eftersom ingen av oss vet hur valet kommer att utfalla. Skall det bli
utrensningar?
Nej, i varje fall har inte jag förordat det, även om bristen på nyanser i
svenska språket gör att mina ord har tolkats så. Men vad jag har sagt är att
en eventuellt ny regering måste ha frihet att vidta förändringar i det statliga
chefsgarnityret, om man finner att personer är uppenbarligen inkompetenta
eller illojala. Det är då inte den eventuellt nya regeringen som politiserar
eller missbrukar utnämningsmakten utan den gamla, för en ny regering har
ett ansvar.
Det var uppenbarligen olyckligt att man inte vidtog åtgärder förra gången
det var dags. Hade man då visat mindre godtrogenhet och större mod när
det gällt att snabbt lösa vissa chefsfrågor, kunde mycket ha sett annorlunda
ut. Det är ingen hemlighet att många borgerliga statsråd ofta klagade över
det motstånd de mötte från sin administration under de borgerliga regerings-
åren.
Därför får man, om det skulle bli dags igen, inte tveka att göra de utbyten
som är nödvändiga. Det finns heller ingen anledning att visa den generositet
som visades förra gången mot avgångna socialdemokratiska statsråd och
statssekreterare. Den nuvarande regeringens uppträdande motiverar inte
något sådant. Att man nu vakansställer ett stort antal topptjänster för att ha
lediga reträttjobb efter en eventuell valförlust skall inte påverka.
De utnämningar som görs efter valet skall självfallet ha ett enda syfte,
nämligen att ge statliga förvaltningar och därmed svenska folket bra chefer.
Det hindrar inte att personer med politisk bakgrund kan komma i fråga. Men
det kan rimligtvis inte innebära att nio års socialdemokratiskt utnyttjande av
utnämningsmakten skall följas av ytterligare en massiv våg av utnämningar
av socialdemokrater - nu verkställd av en eventuellt borgerlig regering.
Herr talman! Det finns och det kommer att finnas anledning för konstitu-
tionsutskottet att noga bevaka utvecklingen på utnämningsområdet - både
före och efter valet.
68
Anf. 55 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Utnämningspolitiken är mycket viktig, och utan jämförelser
i övrigt är det ju i näringslivet så att styrelsernas viktigaste uppgift är att utse
verkställande direktören i de olika företagen och bolagen. Under senare år
har också chefsförsörjningsfrågorna fått en ökad uppmärksamhet i den stat-
liga verksamheten. Den socialdemokratiska regeringen har själv utfärdat
olika riktlinjer för att få till stånd en långsiktig politik i detta avseende. Man
säger att man måste ha en framförhållning. Civildepartementet har tilldelats
en central roll som samordnare i denna förnyade uppmärksamhet på chefs-
försörjningsfrågorna.
Vi har fått ett antal listor presenterade i utskottet under granskningen, och
bakgrunden härtill har bl.a. varit att visa vilka partier de olika personerna
representerar. Jag måste säga att det i år har varit osedvanligt många social-
demokrater. Vi har i utskottet inte gjort någon grundlig genomgång vad be-
träffar dessa personers skicklighet, och vi har inte heller gjort det vad gäller
andra utnämningar. Men vi har ju själva ibland egen erfarenhet, och vi har
sett en del personer utöva sitt politiska värv, bl.a. i denna kammare, och jag
måste säga att det i några fall verkligen finns anledning att höja på ögonbry-
nen, i varje fall enligt min bedömning, vad avser deras skicklighet. Det är en
självklarhet att utnämningsmakten inte skall användas för att politisera eller
favorisera politiska meriter. Det gäller vare sig det är borgerliga regeringar
eller socialistiska.
Självfallet kommer det för en eventuellt borgerlig regering i höst att vara
viktigt att se till att man har skickliga verkschefer. Det skall genomföras ett
omfattande förnyelsearbete, och då måste det finnas duktiga verkschefer.
Ingen regering, oavsett färg, har råd att hålla sig med dåliga chefer, och det
kommer säkerligen att bli byten på olika chefsposter. Men kriteriet för så-
dana byten skall naturligtvis vara deras skicklighet, inte om de innehar parti-
bok i det ena eller det andra partiet. Det får naturligtvis inte heller vara på
det sättet att politiska uppdrag i sig skall utestänga människor från arbetet
inom offentlig sektor.
Jag har under årens lopp varit förhållandevis återhållsam när det gällt att
kritisera regeringen för eventuell politisering av utnämningsmakten, men
jag måste säga att jag börjar att vackla.
Jag har i år ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om utseende av före-
ståndare i byggforskningsrådet. Det är ett sällsynt misskött fall av chefsför-
sörjning. Vi och moderaterna har också lämnat en reservation i det ärendet.
Sättet att sköta föreståndarfrågan i byggforskningsrådet följer på intet sätt
ens regeringens egna riktlinjer vad avser en god chefsförsörjning.
Den avgångne föreståndaren aktualiserade vid årsskiftet 1989/90 att han
ville lämna sitt arbete den 1 juli 1990. Ingenting hände. Regeringen fick på-
stötningar flera gånger men tog inga initiativ. Det var uppvaktningar från
rådets styrelse, och det hände ingenting.
Den 25 oktober 1990 tillsattes en t.f. föreståndare från den 1 november
1990. Det förordnandet går ut den 1 juli i år.
Den 23 april i år var bostadsdepartementets chef Ulf Lönnqvist i utskottet
och sade då att förhoppningsvis skulle vi få en permanent lösning på före-
ståndarfrågan under den närmaste månaden.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utnämnings-
politik m.m.
69
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utnämnings-
politik m.m.
70
I dag är det den 4 juni, och fortfarande finns det inget beslut om en perma-
nent föreståndare för byggforskningsrådet. Det är knappt fyra veckor kvar
till den 1 juli. Detta skall ses mot bakgrund av regeringens egna riktlinjer,
där det sägs att chefer bör utses fyra ä fem månader innan byte skall ske, just
för att ha en god framförhållning.
Det är nu ett och ett halvt år sedan som frågan om ny föreståndare för
byggforskningsrådet aktualiserades i regeringskansliet. Ännu har vi inte sett
någon utnämning, och det kan då tyckas vara obegripligt.
Man har hänvisat till att rådets framtid har utretts i slutet av förra året och
under januari—februari i år och att det skulle vara skälet. Vi har kunnat på-
visa under granskningens gång att så inte kan vara fallet.
Byggforskningsrådet är naturligtvis inte något stort verk och det kan vara
en lämplighetsfråga om den nye chefen skall vara involverad i att lägga upp
den nya framtiden för rådet eller om man skall ha en tillfällig lösning. Men
varför skulle i detta lilla verk inte den nya chefen kunna vara med och lägga
upp verksamheten?
Under de senaste veckorna, efter det att vi avslutat granskningen, har
dock den här frågan börjat klarna litet grand. Det fanns misstankar redan
tidigare, men det var svårt att få dem bekräftade. För ett par veckor sedan
läckte det ut att regeringen ämnade utse en ny föreståndare. Såvitt jag är
informerad, fanns ärendet upptaget på regeringens beslutslista men drogs
tillbaka. Så sent som i går, vid kontakt med bostadsdepartementet, fick jag
veta att regeringen fortfarande inte har utsett någon ny chef.
Rådets nya inriktning skall vara att inspirera till ny forskning, att initiera
ny forskning och att samordna mellan de olika intressenterna inom byggom-
rådet.
Nu har vi fått svar på vem det är som regeringen vill utse. Det är en social-
demokratisk politruk i bostadsdepartementet, en person som jag har person-
lig erfarenhet av, eftersom jag har varit arbetskamrat med honom i min civila
karriär. Jag tycker att det är litet chikanerande att behöva stå i denna kam-
mare och säga att denna person är utomordentligt olämplig för uppdraget.
Men det är regeringen som tvingar fram att jag talar sanning genom att på
ett så utmanande sätt föreslå denna person.
Bakgrunden är uppenbarligen den att man har velat lösa ett långvarigt
problem i bostadsdepartementet. Den här personen har erbjudits personliga
professurer vid ett antal högskolor, och ingen har nappat, trots att rege-
ringen har varit villig att själv betala för dessa professurer. Jag utgår ifrån
att chefsfrågan i byggforskningsrådet har hållits öppen i avvaktan på att lösa
denna persons anställningsproblem, att försöka hitta andra placeringar. Nu
har vi, tycker jag, fått de misstankar bekräftade som funnits tidigare.
Det har varit ett sällsynt kraftigt motstånd mot denna eventuella utnäm-
ning. Jag tycker i och för sig att ministrar och regeringar skall kunna gå emot
personal, men det är inte bara personalen på rådet som protesterar utan
också kunderna - byggföretag, bostadsföretag, bostadsorganisationer, alla
över hela fältet är lika kritiska.
Vi har ännu inte sett slutet på den här frågan. Regeringen har dragit sig
tillbaka tillfälligt. Men om regeringen skulle fullfölja denna utnämning, är
det ett nytt och osedvanligt tydligt exempel på en politisering av utnämnings-
makten. Möjligen, eftersom ärendet drogs tillbaka från regeringslistan, är
den här utnämningen för grov även för den socialdemokratiska regeringen.
Anita Modin skall försvara socialdemokraterna i den här frågan. Anita
Modin kommer från den fackliga grenen inom socialdemokratin, och jag
skulle vilja ställa frågan till henne: Är det verkligen ett utslag av en bra per-
sonalpolitik hur den här chefsförsörjningsfrågan har skötts?
Jag kan inte underlåta, herr talman, att in extenso läsa in i protokollet vad
utskottets majoritet säger om denna fråga. Utskottet talar om att folk har
varit kallade till utfrågning och säger sedan: ”Utskottet noterar att betän-
kande om rådets framtid avgavs i februari 1991 samt att regeringen i kom-
pletteringspropositionen redovisar vissa överväganden vad gäller byggforsk-
ningsrådet. Vid utfrågningen med bostadsministern har framkommit att av-
sikten är att inom kort nå en permanent lösning av ledningsfrågan.” Punkt,
slut!
Man behandlar inte ens den chefsutnämningsfrågan och de långa tidsut-
dräkter som har skett när det gällt att få till stånd en permanent lösning på en
så enkel fråga som att utse en föreståndare för byggforskningsrådet i Sverige.
Anf. 56 ANITA MODIN (s):
Herr talman! Utskottet har i år liksom under flera år tidigare granskat re-
geringens utnämningspolitik. Årets granskning har gällt tre punkter: utnäm-
ningspolitiken i stort, domartjänster och chef för statens råd för byggforsk-
ning.
Enligt regeringsformen tillsätts tjänst vid förvaltningsmyndighet som lyder
under regeringen av regeringen eller av myndighet som regeringen bestäm-
mer. Beträffande verkschefer sker tillsättning, enligt de instruktioner som
gäller för verken, av regeringen.
Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga
grunder såsom förtjänst och skicklighet.
Vid utskottets tidigare behandling av den statliga personalpolitiken har
KU uttalat att det enligt KUs mening inte formellt föreligger hinder för att
man skall lägga större vikt än tidigare vid kriteriet skicklighet. Detta har
också grundat en ändring i LOA.
Frågor om tillsättning av verkschefer behandlades även i propositionen
om ledningen av den statliga förvaltningen, 1986/87:99, som grundade sig på
verksledningskommitténs betänkande.
Regeringens förslag innebar bl.a. att verkschefer borde sökas i en bredare
rekryteringsbas än tidigare. Regeringen borde utnyttja statsförvaltningens
hela chefspotential som underlag men även sträva efter att se verksamheter
utanför statsförvaltningen som möjliga rekryteringsområden. Verkschefer
föreslogs också kunna omflyttas under förordnandetiden. Propositionen
godtogs på denna punkt av riksdagen, i enlighet med konstitutionsutskottets
betänkande 1986/87:29.
Synpunkten att även sträva efter att se verksamheter utanför statsförvalt-
ningen som möjliga rekryteringsområden tycker jag att Anders Björck
borde notera, i stället för att tala om vänskapskorruption med inslag av pi-
kanterier.
Statsministern har vid utskottets utfrågning framhållit att man vid tillsätt-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utnämnings-
politik m.m.
71
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utnämnings-
politik m.m.
72
ningar av högre tjänster alltid gör en mycket omsorgsfull prövning av veder-
börandes lämplighet för tjänsten och naturligtvis iakttar de i regeringsfor-
men uppställda kraven på förtjänst och skicklighet. Statsministern betonade
särskilt att de högre chefsutnämningarna är mycket viktiga för att säkerställa
effektivitet i förvaltningen och därför bör ägnas mycket stor omsorg från re-
geringens sida.
År efter år har KU diskuterat och granskat de utnämningar som har skett.
Det är KUs uppgift, och det är bra att man alltid har sådana frågor direkt
under lupp.
Utskottet har efter sitt grundliga arbete liksom tidigare kommit fram till
att uttala och betona vikten av att de i regeringsformen uppställda kraven på
sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet iakttas vid tjänstetillsätt-
ningar. Enligt utskottet är det värdefullt att regeringen är beredd att med-
verka till att rekryteringsbasen vid tillsättning av högre statstjänster breddas.
Utskottet understryker betydelsen av de uttalanden som gjordes i samband
med verksledningsreformen, om att även verksamheter utanför statsförvalt-
ningen bör kunna vara lämpliga rekryteringsområden.
Utskottets granskning har inte gett anledning till någon kritik. När Anders
Björck tidigare höll ett anförande här tog han bl.a. upp diskussionen om bo-
lagsstämman i Vin & Sprit AB och sade att det var regeringen som utsåg
ordföranden. Så är det faktiskt inte. Det är bolagsstämman som utser ordfö-
rande i Vin & Sprit AB.
Så till frågan om ny chef vid statens råd för byggforskning. Bostadsutskot-
tet har tidigare pekat på att det behöver göras en översyn av byggforsknings-
rådet. Regeringen har också bedömt att det har funnits behov av en organi-
satorisk översyn av byggforskningen. En utredningsman tillsattes, och under
dennes arbete ansåg man att det inte var lämpligt att permanentbesätta före-
ståndartjänsten utan att avvakta utredningen.
Utredningsmannen har under sitt arbete haft fortlöpande kontakt med
personalen på den institution som han skulle föreslå organisatoriska föränd-
ringar för. Det är högst rimligt och önskvärt att en utredare har dessa kontak-
ter. Det är dessutom rimligt och vettigt att utredningsmannen får lägga fram
sitt förslag, att remissinstanserna får säga sin mening och att regeringen får
dra sina slutsatser innan man utser den person som skall leda arbetet. Det
fanns dessutom rutinerad personal inom myndighetens ram som gav möjlig-
het att tillfälligt lösa föreståndarfrågan.
Regeringens handläggning av frågan om chef för statens råd för byggforsk-
ning måste, med den bakgrund som KU har haft, bedömas som klanderfritt.
I sitt anförande tog Birgit Friggebo upp att det är en självklarhet att det är
skicklighet och inte partibok som fäller avgörandet vid utnämningar. Där är
vi helt överens. Det finns inga delade meningar där.
Sedan tog Birgit Friggebo också upp en diskussion i personfrågan. Det var
uppgifter som vi inte har haft tillgång till i utskottet och som jag inte kan
kommentera. Men man kan faktiskt ha olika synpunkter på människors
skicklighet och möjlighet att utföra ett arbete.
Anf. 57 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Herr talman! Anita Modin försöker blanda bort korten. När det gäller
Kjell-Olof Feldt säger hon att det faktiskt är bolagsstämman som utser sty-
relseordföranden. Anita Modin vet mycket väl att regeringen företräder
samtliga aktier inom Vin- & Spritcentralen. Aktier i det bolaget är inte nå-
gonting man kan gå ut och köpa på börsen. Vill Anita Modin förneka att det
är regeringen som har beslutat att Kjell-Olof Feldt skall bli ny styrelseordför-
ande i Vin- & Spritcentralen? Det är en fråga som jag tycker att vi skall få
ett svar på här i dag.
Om regeringen fortsätter att missbruka utnämningsmakten tvingas vi
vidta andra åtgärder. Vi har tyckt att det har varit självklart att regeringen
odelat har utnämningsmakten i Sverige. Jag är inte så säker på det längre.
I USA är det så att alla chefskandidater, t.ex. ambassadörer, först skall
utfrågas inom resp, utskott, för ambassadörer utrikesutskottet, och för do-
mare juridiska utskottet, och sedan röstar man. Senaten eller annat utskott
måste godkänna valet.
I Sovjetunionen är det numera så när det gäller viceministrar - det motsva-
rar svenska generaldirektörer - att de tvingas framträda inför parlamentet,
som har rätt att ställa frågor. Sedan är det parlamentet som bestämmer, och
det är ingen formsak. Jag har själv varit med och suttit på läktaren i Moskva
och sett hur utomordentligt hårt kandidaterna har blivit åtgångna, och hur
ett icke obetydligt antal har röstats ned innan tillsättningen. Detta är inga
förslag som vi har, men den socialdemokratiska regeringen tvingar oss att
överväga den typen av lösningar i framtiden om detta fortsätter.
Jag har en fråga till Anita Modin. Hon utgick uppenbarligen från att de
50-tal utnämningar som jag har talat om, har gått rätt till. Finns det, enligt
Anita Modin, några exempel på mindre lyckade utnämningar bland dessa 50
socialdemokrater?
Anf. 58 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Herr talman! Jag får tacka Anita Modin som läste högt ur verkslednings-
propositionen om det som skulle gälla i chefsförsörjningsfrågorna, att man
också skall kunna gå utanför statsförvaltningen och hitta kvalificerade perso-
ner. Då undrar jag om den här föreståndarfrågan för byggforskningsrådet är
ett bra exempel. Bostadsministern ämnade där utse närmaste politruk, den
första han kom att lägga ögonen på i sin närmsta medarbetarkrets var den
som skulle utses till ny verkschef.
Anita Modin hänvisar också till detta att man har utrett byggforskningsrå-
dets framtid. Den utredningen tillsattes i höstas, men föreståndarfrågan ak-
tualiserades redan vid årsskiftet 1989/90 och ingenting hände på hela våren.
Jag har den uppfattningen att detta tillhör avdelningen bortförklaringar.
Men låt oss bortse från det som har hänt tidigare.
Utskottet säger självt i sin majoritetsskrivning att man i kompletterings-
propositionen har redovisat vad som skall gälla för byggforskningsrådet.
Den huvudsakliga inriktningen är att rådet självt skall, efter vissa riktlinjer,
förnya och förbättra sin verksamhet och bli en spjutspets när det gäller forsk-
ningsfrågorna. Kompletteringspropositionen lades fram i denna kammare i
april månad. I dag har vi den 4 juni, och fortfarande finns det ingen chef
utsedd trots att bostadsministern lovade oss att det skulle ske under maj må-
nad någon gång. Ringer det inte några klockor hos Anita Modin när det fort-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utnämnings-
politik m.m.
73
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utnämnings-
politik m.m.
satta hanteringen är så strulig och när hela branschen går emot det som bo-
stadsministern håller på med?
Jag vill upprepa den fråga jag ställde till Anita Modin om huruvida hon
som facklig representant i den socialistiska rörelsen anser att detta är ett bra
exempel på en god chefsförsörjningspolitik. Skall det ta över ett och ett halvt
år att tillsätta en föreståndare i ett så relativt litet verk som byggforskningsrå-
det?
Anf. 59 ANITA MODIN (s) replik:
Herr talman! Anders Björck har ju inte bara här i dag, utan även i tid-
ningsartiklar, gått ut och påstått att regeringen inte har skött sitt arbete med
utnämningspolitiken. Han påstår, med hjälp av dessa 47 namn som finns i
reservationen, att det är socialdemokrater och att regeringen där skulle ha
missbrukat sitt ämbete. Hur kan man, Anders Björck, med hjälp av en lista
på 47 namn som plockats under nio år, och utan att ta med alla namn som
varit aktuella, komma med ett sådant påstående? Kan det möjligen vara för
att föra andra människor bakom ljuset? Om hela listan på alla utnämningar -
det borde vara ungefär 3 000 namn på nio år - skulle vara med, skulle man
se att en förkrossande majoritet av dessa namn inte var socialdemokrater. Är
det möjligen inte intressant för Anders Björck att ta fram sådana uppgifter?
Det amerikanska system som Anders Björck förespråkar har enligt min
mening inte någon plats i det svenska samhället. Vi har av tradition starka
och självständiga myndigheter och verk. Det skall vi fortsätta att ha. Att som
Anders Björck närmast rekommendera att man skall byta ut alla chefer vid
byte av regering är förkastligt. Eller menar Anders Björck på fullaste allvar
att våra chefer inte gör ett bra och förtjänstfullt arbete, trots det han säger
emellanåt? Tycker han inte att t.ex. Christina Rogestam på invandrarverket
fyller kraven för att vara en bra och duktig chef eller Ingemar Mundebo på
riksrevisionsverket, Lars Eggertz på trafiksäkerhetsverket, Björn Körlof på
fortifikationsförvaltningen eller Sivert Andersson på arbetarskyddsstyrel-
sen?
Sivert Andersson är socialdemokrat och har alltid varit det. Skulle han
inte ha kvalifikationer för sitt jobb? Han har arbetat hela sitt vuxna liv för
att människor skall få en bra arbetsmiljö. Det har han vunnit stor respekt
och aktning för. Menar Anders Björck att om ni, mot förmodan, vinner valet
i september skall ni avsätta de flesta av de här människorna? Är det verkli-
gen allvar?
Birgit Friggebo har frågat mig om det är bra personalpolitik att handskas
med byggforskningsrådet på det här sättet. Det kanske det är. När man för-
handlar som facklig företrädare får man ta med alla effekter och alla orsaker
i bedömningen. Då kan man göra bedömningen om det är bra eller inte. Det
har kanske varit bra att göra på det här sättet och vänta med tillsättningen
till dess alla detaljer har varit klara.
Anders Björck frågade mig om det är riktigt att Kjell-Olof Feldt skall bli
ordförande. Det kan jag inte svara på. Det vet jag inte.
Anf. 60 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Herr talman! Förlåt, men jag tror inte att Anita Modin över huvud taget
lyssnade på vad jag sade. Jag frågade inte om Kjell-Olof Feldt skulle bli ord-
förande, han är redan utnämnd. Jag frågade om hon inte kände till vem som
bestämmer på bolagsstämman.
Det är dessutom inte några 3 000 namn vi har diskuterat. Vi har fått in
listor på några hundra namn. Vi diskuterar bara verkschefsutnämningar och
chefer av det slaget, inte någonting annat. Då är dessa 50 stycken som ett
axplock en mycket betydande del. Övriga utnämningar har jag inte tagit upp
i de här sammanhangen.
Sedan har jag inte förespråkat det amerikanska systemet. Jag gav det som
ett exempel på, liksom det som faktiskt nu finns i Sovjetunionen, att det
finns länder där regeringen inte har utnämningsmakten ograverad, utan att
det finns en parlamentarisk kontroll innan utnämningen sker, herr talman,
till skillnad från i Sverige. Här upptäcker man först efteråt vad som kan ha
hänt. Det är en väsentlig skillnad, och sannerligen inte någonting vi har an-
ledning att vara särskilt stolta över.
Jag kan ju, om Anita Modin så vill, komplettera den här listan. Vår käre
riksdagskollega Arne Gadd har blivit f.d. överdirektör i RRV. Det är en ty-
piskt politisk utnämning. Ulf P Lundgren har blivit chef för den nya skol-
överstyrelsen. Han var tidigare aktiv socialdemokratisk kommunalpolitiker
osv. Jag skulle kunna räkna upp ett stort antal utnämningar, som rör statliga
bolag, såväl till styrelseordförandeposter som till verkställande direktörer.
Oavsett hur den regering ser ut som finns efter valet, är det den och ingen
annan, med den ordning som vi nu har, som bestämmer hur den vill ha det.
Vad vi här kan göra är faktiskt att komma med ett ord på vägen. Jag menar
att en regering har ett ansvar för att ha bra chefer.
Många av dem som nu har utnämnts på partipolitiska grunder skulle inte
ha en chans i privat konkurrens. Jag upprepar, inte en chans att leda ett pri-
vat företag. De skulle väga alldeles för lätt. Det är sannerligen inte så att
privata företag, med något mycket unikt undantag, går ut och raggar perso-
ner från den här sektorn och med den här bakgrunden.
Anita Modin har inte svarat på min fråga. Finns det till äventyrs några,
och i så fall vilka, av de här socialdemokratiska utnämningarna som har varit
mindre lyckade?
Anf. 61 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Herr talman! Anita Modin sade att det kanske var en bra personalpolitik
att vänta så länge. Men bör inte Anita Modin ändå fundera litet hur det hela
har gått till?
När bostadsministern äntligen bestämt sig, faller ögonen på hans närmaste
politruk. Det har tagit honom ett och ett halvt år att våga klämma fram detta.
Under tiden har bostadsministern försökt ”sälja” sin politruk - utan att
lyckas - till olika högskolor, och också försökt skicka med pengar för att de
skulle ta hand om honom; han skulle nämligen forska på dessa högskolor.
Dessa misstankar har jag hört ganska lång tid, men det är sådant man inte
kan få bekräftat under tiden sådana rykten pågår.
Men låt oss nu göra tankeexperimentet att bortse från det som har varit
och titta på hur det ser ut nu.
Den 23 april var bostadsministern hos oss och sade att han hade förhopp-
ningen att inom den närmaste månaden hitta en permanent lösning. I dag är
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utnämnings-
politik m.m.
75
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utnämnings-
politik m.m.
det den 4 juni. Regeringens egna riktlinjer säger att man skall ha en framför-
hållning på helst fyra eller fem månader för att kunna förbereda sig för chefs-
byten.
Är det verkligen bra att vi ännu i dag inte har fått reda på vem regeringen
tänker utse som föreståndare på byggforskningsrådet?
Anf. 62 ANITA MODIN (s) replik:
Herr talman! Som jag sade tidigare har Birgit Friggebo enligt egen uppgift
en mängd saker att komma med som vi inte haft tillgång till. Därför kan jag
inte svara på frågan.
Efter det som varit uppe i debatten skulle jag vilja ställa några frågor till
Anders Björck.
Är det verkligen så illa att Anders Björck anser att om man i sitt liv skall
kunna komma i fråga till ett arbete som utnämns av regeringen, får man inte
någon gång avslöja sin partitillhörighet? Det tycker jag nämligen är den yt-
tersta konsekvensen av hela detta resonemang.
Är det verkligen ett bra samhälle där man inte har friheten att arbeta för
ett politiskt parti, där man inte vågar säga vilken partipolitisk hemvist man
har, som Anders Björck vill ha?
Eller skall man i alla lägen vara tvungen att smyga med sina åsikter för att
inte stämplas som partisk och ohederlig och opålitlig och inte kunna komma
i fråga för kvalificerade arbeten?
Detta låter fruktansvärt skrämmande och fasansfullt. Jag undrar om An-
ders Björck ens har sitt eget parti bakom sig i sådana diskussioner.
Jag tycker Anders Björck fortsätter att intensifiera sin kampanj mot stats-
tjänstemän som är socialdemokrater. Hans kampanj har snart övergått till
rena häxjakten. I höst skall häxjakten skörda sina första offer. Socialdemo-
kratiska tjänstemän skall rensas bort om det blir en borgerlig regering.
Ligger denna kampanj i linje med Europarådets konventioner om mänsk-
liga rättigheter? Hur är det egentligen ställt med den politiska friheten i An-
ders Björcks åsiktsimperium?
Anf. 63 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Herr talman! Jag hade inte tänkt delta i denna debatt, men den har fått
vissa principiella inslag som gör det av intresse för mig att säga ett par ord.
Det är självfallet bara bra att utnämningspolitiken kommer upp till diskus-
sion, så det är ingen kritik på den punkten jag hade tänkt framföra. Det är
naturligtvis viktigt att riksdagen och dess konstitutionsutskott synar hur re-
geringen hanterar också den maktfaktor som utnämningsrätten innebär.
Men det finns naturligtvis risk för överslag i diskussionen, som gör att man
kan sprida osäkerhet inom statsförvaltningen om t.ex. en kommande rege-
rings intentioner. Det tycker jag inte är så bra.
När vi diskuterade verksledningsreformen fanns det en ganska utbredd
entusiasm för att den politiska ledningen skulle kunna ha ett direktinflytande
genom direktkontakter och genom uttalanden av olika slag. Man skulle
alltså strömlinjeforma förvaltningen efter den politiska ledningens önske-
mål. Det var inte enbart socialdemokraterna som drev igenom den refor-
76
men. Den blev visserligen nedtonad till viss del, bl.a. beroende på kritik som
vi från centerpartiet riktade mot förslaget.
Vi varnade för denna utveckling. Jag kommer ihåg att jag själv vid det
tillfället sade att det var viktigt att vi bevarade den gamla karaktären av själv-
ständiga ämbetsverk så långt det var möjligt. Dels har vi då chansen att re-
krytera bredare - folk visste att det inte var deras partipolitiska meriter en-
bart som var utslagsgivande, utan deras allmänna duglighet och kunnighet.
Vidare skulle de vara friare att kunna delta i den allmänna debatten, fram-
föra kritik och komma med förändringsförslag.
Jag tycker att mycket i den verksledningsreform som många har prisat var
olyckligt. Jag tror att där togs det första allvarliga steget mot en ökad politi-
sering av förvaltningen i vårt land. Om detta sedan följs upp genom utnäm-
ning av människor på övervägande politiska meriter blir det ännu värre.
För min del vill jag rekommendera en uppstramning och en tillbakagång
till gamla ideal som jag tyckte var bra. De som sitter på ansvarsfulla befatt-
ningar i förvaltningen och annorstädes i samhället skall veta att de har en
självständig ställning. De är utsedda på grund av sina egna meriter och behö-
ver inte åtfölja minsta blinkning från kanslihuset eller från andra politiker.
Det har numera blivit ganska vanligt att statsråd gör uttalanden i alle-
handa frågor, om hur man skall hantera frågor inom förvaltningen, här i
kammaren och på annat sätt. Det tycker jag också är en olycklig utveckling.
Förvaltningen skall vara styrd genom det regelverk som är bestämt, antingen
i form av de lagar vi stiftar här i riksdagen eller genom de förordningar som
regeringen utfärdar.
Jag är alltså emot en direktstyrning av förvaltningen, som jag menar bidrar
till att frestelsen att politisera utnämningarna blir för stor för regeringen. Jag
tycker det är en olycklig utveckling.
Anf. 64 ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Anita Modin ansåg att den inställning vi visade här var ”fruk-
tansvärd skrämmande” och frågade om inte människor med partipolitiskt
engagemang skall få jobba i statens tjänst.
Jo, alldeles självfallet. Parlamentarisk erfarenhet kan vara en utomor-
dentlig merit i en lång rad sammanhang.
Vad jag reagerar mot är att det går fyra socialdemokratiska utnämningar
på en borgerlig. Det, Anita Modin, utmanar alla matematiska sannolikhets-
kalkyler, att ett enda parti - som inte ens har en majoritet av väljarna bakom
sig, vare sig i val eller opinionsundersökningar - skulle stå för en så svind-
lande stor del av kompetensen i Sverige.
Jag riktade mig inte emot att människor med partipolitisk bakgrund får
jobb om de därutöver har kompetens. Jag riktar mig emot att man missbru-
kar utnämningsmakten på det sätt som sker.
Däremot är det fruktansvärt skrämmande för de människor som inte har
rätt partibok, men är mera kompetenta men som därefter blir missgynnade.
Anita Modin råkade nämna Europarådet. Jag vet inte om det var så klokt
av henne. Jag kan tala om för Anita Modin att jag har medverkat till att den
högsta chefstjänstemannen i Europarådet är kvinna och socialdemokrat, f.d.
socialdemokratisk minister. Jag har medverkat till att socialdemokrater har
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Utnämnings-
politik m.m.
77
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Statlig
personalpolitik
78
fått bra jobb i Europarådet, och jag har inte varit med om att peta i väg nå-
gon socialdemokrat i några tjänstemannasammanhang i Europarådet.
Däremot har jag fått uppleva hur svenska socialdemokrater uppträtt när
det gällt människor med annan politisk uppfattning som har sökt tjänster där
nere. Det har varit en tarvlighet och ingenting annat, som jag inte ämnar gå
vidare in på här. Det kan jag emellertid göra om Anita Modin vill ha knyt-
ningar inte bara till riksdagskollegor, utan även till tjänstemän i utrikesde-
partementet.
Anf. 65 ANITA MODIN (s):
Herr talman! Jag skall självklart inte medverka till att Anders Björck skall
behöva gå in på tarvligheter. Sådant skall vi inte hålla på med.
Anders Björcks matematiska kunskaper är tydligen inte helt korrekta när
han kommer fram till att var fjärde som utnämns är borgerlig. Det får vi väl
lämna därhän.
Jag måste däremot säga att det är trevligt att höra att Anders Björck har
bidragit till utnämningen av denna chefstjänsteman som är kvinna, duktig,
intelligent och kunnig. Det finns många socialdemokrater med dessa egen-
skaper, Anders Björck.
Anf. 66 ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Det tvivlar jag inte på. Vi skall säkerligen se till att de får
jobb, och jag hoppas att en ny regering också låter dem behålla jobben. Det
är inte dem vi diskuterar.
Om Anita Modin tycker att jag räknar fel får hon väl presentera sin lista
och visa att det är lika många borgerliga som socialdemokratiska utnäm-
ningar. Den listan har vi inte sett.
Kammaren övergick till att debattera Statlig personalpolitik.
Anf. 67 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Det är för de flesta människor en stor chock att förlora sitt
arbete. Det upplevs för många som att förlora fotfästet i tillvaron och dess-
utom som en personlig skam - en fingervisning om att man inte duger.
Med den modell som regeringen använde för uppsägningar vid omstruktu-
reringen av skoladministrationen, dvs. när alla anställda på SÖ avskedades,
utsattes personalen för onödig oro i och med att alla sades upp. Med tanke
på den diskussion som pågår om förändring av den statliga administrationen
drogs även annan statligt anställd personal med i denna oro. Även det ansva-
riga statsrådets sätt att informera på är oetiskt. Personalen i fråga fick vet-
skap om planerna genom ett tal vid den socialdemokratiska partikongressen
den 19 september. Generaldirektören och länsskolinspektörerna informera-
des inte förrän nästa dag. Först tre veckor senare informerades hela persona-
len. Ytterligare en månad senare avskedas samtliga. Ett sådant agerande
väcker självklart stor uppmärksamhet och bestörtning både inom och utom
skolöverstyrelsen.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att det fyra månader senare
från regeringen kommer riktlinjer om tillvägagångssättet vid strukturföränd-
ringar. Dessa är nämligen en välgörande uppstramning av hanteringen. Där
ges synpunkter på att regeringsbesluten skall vara så tydliga att personalkon-
sekvenserna skall kunna bedömas och på hur information skall ges. Det förs
också ett långt resonemang om hur uppgifter och personal vid en förändring
av myndighetsstrukturen kan föras över utan att alla behöver sägas upp. Ett
avsnitt behandlar också företrädesrätten vid nyrekrytering och återanställ-
ning.
Vid utskottets utfrågning ansåg visserligen civilministern att dessa riktlin-
jer nog borde ha kommit redan hösten 1989, när det s.k. skolprojektet pre-
senterades i SOs direktion. Han menade dock att det inte alls skulle ha på-
verkat behandlingen av personalen i den statliga skoladministrationen. Han
menade också att denna hantering kan komma att upprepas i framtiden.
Jag är dock övertygad om att vi med dessa riktlinjer som grund definitivt
inte hade fått uppleva att information om personalnedskärningar lämnats
från talarstolen vid en partikongress. Jag är också övertygad om att man nog-
grannare hade prövat möjligheterna att undvika de massuppsägningar som
nu ägde rum.
Denna övertygelse är bakgrunden till vår reservation nr 10. Vi hävdar där
att riktlinjerna borde ha förelegat redan i oktober 1990. En sådan åtgärd
hade besparat många människor flera månaders oro och upprördhet.
Herr talman! Utskottet kommer till precis samma slutsats, dvs. att riktlin-
jerna borde ha förelegat redan på hösten -89. Man avstår dock från att göra
något tillkännagivande eller rikta någon kritik. Vad ett sådant underlåtande
att agera kan leda till kan vi tydligt se i ärendet om kontroll och tillsyn över
dentala material.
Herr talman! Jag hänvisar till denna reservation, men av känt skäl avstår
jag från att yrka bifall.
Anf. 68 STURE THUN (s):
Herr talman! Utskottet har tagit upp den statliga personalpolitiken till
granskning. Regeringen har vid olika tillfällen aviserat förändringar i den
statliga administrationen, senast i årets kompletteringsproposition.
I oktober 1990 aviserade regeringen i en skrivelse till riksdagen att den
statliga administrationen genom produktivitetsförbättringar och strukturella
förändringar skulle reduceras med 10 % på tre år.
I utskottsbetänkandet tas upp de förslag till förändringar som föreslagits
och redovisas det som genomförts.
Utskottet konstaterar att de strukturförändringar som förestår inom den
statliga administrationen är mycket genomgripande. För de statligt anställda
innebär det att det kan bli friställning av en omfattning som inte varit vanlig
i statlig verksamhet.
Civildepartementet lade - som Ylva Annerstedt sade - i början av mars i
år fram riktlinjer för regeringskansliets arbete med strukturförändringar i
den statliga administrationen. Dessa riktlinjer har på sedvanligt sätt varit
föremål för MBL-förhandlingar.
Vidare konstaterar utskottet att regeringen i kompletteringspropositionen
uttalar avsikten att minimera risken för en konflikt mellan regeringsformens
och LAS regler i de enskilda fallen.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Statlig
personalpolitik
79
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Statlig
personalpolitik
80
I de fall arbetsuppgifter överförs från en nedlagd till en nybildad myndig-
het bör regeringen besluta om särskilda förordningar som medger att perso-
nal som i den nedlagda myndigheten innehade i stort likartade arbetsuppgif-
ter erbjuds anställning i den nya myndigheten. Personal som på så sätt får en
ny anställning behöver inte sägas upp.
Utskottet uttalar att det enligt utskottets mening hade varit att föredra om
civildepartementets riktlinjer förelegat redan då regeringen i oktober 1990
aviserade strukturförändringarna och då propositionen om ansvaret för sko-
lan presenterades. Enligt utskottets bedömning skulle det i viss mån ha kun-
nat motverka den oro som kan ha uppstått bland statligt anställda efter det
att skolöverstyrelsens hela personal blev uppsagd.
I övrigt föranleder inte granskningen någon erinran.
Det kan påpekas att kompletteringspropositionen i de här aktuella de-
larna behandlas i arbetsmarknads- och finansutskottet.
Herr talman! Till denna del av betänkandet är fogat en reservation av folk-
partiet och vänsterpartiet med litet mer kritisk skrivning i avsnittet om rikt-
linjer för regeringskansliets arbete med strukturförändringar i den statliga
administrationen. Jag bedömer det som nyanser och yrkar avslag på reserva-
tionen och bifall till utskottets anmälan.
Herr talman! Ylva Annerstedt sade att uppgiften om skolöverstyrelsens
förändring första gången presenterades på partikongressen den 19 septem-
ber 1990, men enligt de handlingar vi har fått och som finns fogade till ut-
skottsbetänkandet presenterades det s.k. skolprojektet redan den 13 sep-
tember av statssekreteraren m.fl. i SÖs direktion. Därefter förekom i SÖs
direktion information om skolprojektets arbete fortlöpande cirka en gång i
månaden. Därvid aviserades kommande omorganisation av den statliga
skoladministrationen. Den 28 maj 1990 skedde en information där statssek-
reteraren aviserade kraftiga nedskärningar av skoladministrationen.
Med det anförda, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets an-
mälan.
Anf. 69 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Sture Thun menar tydligen att detta var ett bra sätt att han-
tera den här frågan. Han menar att skillnaden i våra uppfattningar bara är
nyanser trots att utskottet faktiskt säger att det hade varit bättre om dessa
riktlinjer hade förelegat.
Civilministern hävdade emellertid i utfrågningen att dessa riktlinjer inte
skulle ha spelat någon som helst roll för hanteringen av ärendet rörande skol-
administrationen. Han menade också att det kan bli aktuellt med fler sådana
här beslut.
Jag skulle vilja fråga Sture Thun om Sture Thun verkligen tycker att det
är ett bra sätt att hantera frågan om den statliga personalpolitiken att dels
genomföra sådana här massuppsägningar utan att i förväg ha gjort de analy-
ser som riktlinjerna faktiskt tar upp, dels offentliggöra den här typen av kraf-
tiga nedskärningar från talarstolen på en partikongress. Detta var nämligen
vad som skedde. Dessförinnan hade inte några offentliga informationer gi-
vits om detta ärende. SÖs direktion hade inte på något sätt gått ut i massme-
dia med dessa uppgifter.
Anf. 70 STURE THUN (s):
Herr talman! Det viktigaste är enligt min uppfattning att berörd personal
blir informerad. Jag menar att det var SÖs lednings skyldighet att informera
personalen om vad som kunde förväntas i samband med att ledningen fick
denna information från departementet.
Det finns väl inget ärende som kanske inte skulle ha kunnat handläggas
bättre. Men om man läser utskottets skrivning och reservationen, märker
man ju att det ändå är nyanser som skiljer.
Anf. 71 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Om nu Sture Thun instämmer i att ärendet kunde ha hante-
rats betydligt bättre, varför har Sture Thun då inte instämt i våra propåer om
att riktlinjerna borde ha kommit tidigare?
Anf. 72 STURE THUN (s):
Herr talman! Jag har inte instämt i folkpartiets och vänsterpartiets reser-
vation. Om Ylva Annerstedt läser i utskottets betänkande, kan hon se att
utskottet skriver att det enligt utskottets mening självfallet hade varit att fö-
redra att riktlinjer förelegat i oktober 1990. I reservationen står, att enligt
utskottets mening borde riktlinjer för regeringskansliets arbete med struk-
turförändringar om den statliga administrationen självfallet ha förelegat re-
dan i oktober 1990. Det är alltså inte så stor skillnad.
Anf. 73 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Sture Thun sade tidigare att detta självfallet hade kunnat
hanteras betydligt bättre. Betyder det att Sture Thun tar avstånd från vad
civilministern sade i vår utfrågning, nämligen att den här sortens hantering
av nedskärningar i den statliga administrationen kan komma att upprepas?
Kammaren övergick till att debattera Vissa polisingripanden m.m..
Anf. 74 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Herr talman! På grund av kammarens hårda arbetsbelastning för närva-
rande kommer jag att vara mycket kort.
Reservation 11 till KUs granskningsbetänkande i år har rubriken Polisin-
gripanden i september 1989. Bakom reservationen står moderater, folkparti-
ster och centerpartister i utskottet.
Vid olika tillfällen har uttalats att det för rättstillämpningen är av stor vikt
att ändring av gällande rätt sker genom föreskrifter i lag eller genom motiv-
uttalanden med anledning av ny eller ändrad lagtext och inte genom allmänt
uttalande i lagstiftningsärenden som inte gäller det lagrum som uttalandet
avser.
I proposition 1990/91:129 ger föredragande statsrådet sin syn på frågor om
ingripanden vid allmänna ordningsstörningar. Även om det gäller en lagstift-
ningsfråga som ligger inom justitieutskottets beredningsområde anser vi att
det finns anledning att erinra om de principiella skäl som talar mot att frågan
om innebörden i ett lagrum avgörs genom uttalanden i ett ärende som inte
gäller det lagrum som uttalandena avser.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Vissa polis-
ingripanden
m.m.
6 Riksdagens protokoll 1990191:125
|
Prot. 1990/91:125 4 juni 1991 |
Vi har fogat den här reservationen till KUs betänkande, men jag yrkar |
och hållet ställer oss bakom den.
|
Granskning av |
Anf. 75 YLVA ANNERSTEDT (fp): Herr talman! Grunden för detta ärende är civilministerns brev till polisen |
|
Vissa polis- |
emellertid kommit att omfatta också justitieministerns agerande ett och ett JO granskar polisens agerande, och åtal väcks. Rikspolisstyrelsen skriver Därefter kommer en proposition som föreslår en ändring i rättegångsbal- I olika sammanhang har vi uttalat att det för rättstillämpningen är utomor- I en rättsstat är det ett oavvisligt krav att motivuttalanden görs vid anta- Vid utskottsutfrågningen medgav justitieministern också att hennes utta- Herr talman! I reservation nr 11 har vi tillsammans med moderater och Anf. 76 BENGT KINDBOM (c): Herr talman! Centerpartiet har avgett reservation i ärendet om polisingri- |
|
82 |
Herr talman! Det är viktigt att ordning kan upprätthållas vid sådana här |
tillfällen. För en fotbollsälskare måste det också vara angeläget att det blir
ordning och reda i reglerna så att EM i fotboll kan genomföras i Sverige på
ett betryggande sätt.
Ärendet gäller emellertid principerna för lagstiftningsarbetet. Med hän-
visning till vad de två föregående talarna har sagt, vill jag bara understryka
vad vi säger i reservationen mot bakgrund av att justitieministern inför ut-
skottsutfrågningen har hänvisat till att vad som sägs i proposition
1990/91:129 kan ha ett visst värde som rättskälla. Vi understryker det princi-
piellt viktiga i att innebörden av ett lagrum avgörs genom uttalanden i lag-
stiftningsärendet och inte som i det här fallet i ett lagstiftningsärende som
gäller ett helt annat lagrum än det uttalandet avser.
Herr talman! Jag vill understryka att vi står fast vid vad som har anförts i
reservationen, även om jag inte yrkar bifall till densamma.
Anf. 77 STURE THUN (s):
Herr talman! Den ursprungliga granskningsanmälan i detta avsnitt av ut-
skottets granskning av regeringen avsåg civilministerns agerande i samband
med polisens handlande med anledning av VM-kvalmatchen mot England
på fotbollsstadion i Solna den 6 september 1989.
Anmälaren ville ha klarlagt om civilministerns tackbrev till polismyndig-
heten i Solna för dess insatser i samband med matchen samt uttalanden han
gjorde i radio och TV på ett obehörigt sätt påverkat myndighetens hand-
lande.
Polisen omhändertog ett större antal personer, de flesta engelsmän som
kommit till Stockholm med anledning av fotbollsmatchen. Omhänderta-
gande gjordes för att förhindra ordningsstörande uppträdande i större om-
fattning än som redan inträffat den dagen.
Som framgår av betänkandet föranleder inte utskottets granskning någon
erinran med anledning av civilministerns brev och uttalande. Det bör fram-
hållas att civilministern är ansvarigt statsråd för polisväsendet.
Med anledning av de massarresteringar som skedde den 6 september - och
som skett några gånger tidigare - beslutade JO hösten 1989 att inleda en för-
undersökning om polisens handlande den 6 september. Brottsmisstankarna
gäller olaga frihetsberövande eller myndighetsmissbruk, alternativt vårdslös
myndighetsutövning. Förundersökningen i detta fall har inte avslutats.
Rikspolisstyrelsen begärde sommaren 1990 vissa lagändringar, bl.a. i po-
lislagen, för att på ett bättre sätt kunna bemästra de ordningsproblem som
kan uppstå vid större idrottsevenemang, t.ex. EM i fotboll som kommer att
spelas i vårt land 1992.
Lagstiftningsfrågorna handläggs i justitiedepartementet.
I proposition 1990/91:129 gör justitieministern den bedömningen att nå-
gon lagändring inte behövs för att polisen skall kunna göra erforderliga ingri-
panden för att upprätthålla ordningen.
Den här frågan har tagit över den ursprungliga granskningsanmälan. Pro-
positionen hänvisades av kammaren till justitieutskottet, och betänkandet
med anledning av propositionen behandlades i kammaren i förra veckan. Ju-
stitieutskottet delade justitieministerns bedömning. Kammaren följde justi-
tieutskottet.
Prot. 1990/9 T. 125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Vissa polis-
ingripanden
m.m.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Hälso- och
sjuk vårdsfrågor
Utskottet har vid granskningen diskuterat om den konstitutionella frågan
om propositionen innebär att gällande rätt på detta område avses få ändrat
innehåll. Enligt KU ankommer det på sakutskottet att göra den bedöm-
ningen, och så har skett som jag tidigare har framhållit.
Avslutningsvis, herr talman, gör KU uttalandet att regeringen är oförhind-
rad att - t.ex. i en proposition till riksdagen - lämna förklaring till att en
lagändring inte är påkallad.
Med hänvisning till vad jag anfört om justitieutskottets betänkande och
kammarens beslut i anledning av detta anser jag att några kommentarer till
reservation i detta avsnitt inte erfordras.
Kammaren övergick till att debattera Hälso- och sjukvårdsfrågor.
Anf. 78 HANS NYHAGE (m):
Herr talman! Frågan om kontroll och tillsyn över tandlagningsmaterial har
varit aktuell under många år. Ärendet har utretts av socialstyrelsen, vars rap-
port har remissbehandlats. Riksdagens socialutskott har vid upprepade till-
fällen uttalat att det är angeläget och viktigt att en kontroll av dentala mate-
rial kommer till stånd. Regeringen, slutligen, har såväl i ett par budgetpro-
positioner som i annat sammanhang aviserat att proposition i ärendet skall
föreläggas riksdagen.
Just dessa klara utfästelser från regeringens sida har föranlett socialutskot-
tet att avstå från att göra något tillkännagivande angående förslag från rege-
ringen - ett sådant skulle ju komma. Utskottet förlitade sig alltså på att rege-
ringen skulle stå för vad den utlovat.
Men ej heller i denna, som i så många andra frågor, har regeringen stått
vid sitt ord. Någon proposition har således inte framlagts inför riksdagen,
vilket är klart otillfredsställande. Att som försvar härför åberopa avsakna-
den av ett tillkännagivande från riksdagen håller av redan angivet skäl givet-
vis inte. Det finns således anledning att rikta kritik mot regeringen för under-
låtenhet i detta ärende.
Herr talman! När det gäller tandvårdstaxan vill jag till en början fastslå
följande.
Tandvårdsförsäkringen infördes 1974. Samtidigt inrättades en särskild
tandvårdsdelegation hos riksförsäkringsverket med uppgift att bereda frågor
som gäller försäkringen, bl.a. tandvårdstaxan, som skall fastställas av rege-
ringen. Riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, folktandvården samt tandlä-
karnas och tandteknikernas organisationer är företrädda i delegationen, där
överläggningar äger rum. Några förhandlingar i vanlig bemärkelse är det så-
ledes inte fråga om. Även om det ej föreligger något absolut tvång för tand-
läkarna att tillhöra tandvårdsförsäkringssystemet, så är det i praktiken när-
mast omöjligt för dem att stå utanför.
Det nu anförda utgör alltså bakgrunden till föreliggande ärende. Riksför-
säkringsverket påstår sig i sina bedömningar av tandvårdstaxan för perioden
den 1 juli 1990-30 juni 1991 ha utgått från de ändrade förutsättningar som
förelåg i förhållande till beslutet om taxan för den då gällande perioden.
Bl.a. skulle en avstämning av löne- och prisutvecklingen för 1989 och en be-
84
dömning för åren 1990 och 1991 ha gjorts. Mot bakgrund härav föreslogs en
höjning med 6,4 % av tandläkarnas arvoden för den angivna perioden.
Riksförsäkringsverkets styrelse var för första gången i hithörande sam-
manhang inte enhällig i sin bedömning - två ledamöter reserverade sig. För
första gången accepterades förslaget inte heller av vare sig Landstingsför-
bundet eller privattandläkarna. Konstateras kan därtill att konsumentprisin-
dex för perioden beräknas öka med minst 10 % - den beräknade prisutveck-
lingen skall ju ligga till grund för bedömningen av arvodet.
Konstateras kan också att tandteknikernas arvoden för samma period höj-
des med 7,4 %. Det fanns således uppenbarligen utrymme för en högre taxe-
justering. Denna högre procentuella höjning av arvodet skall också ses mot
bakgrund av yttrandet: ”Det kostar att inte vara överens.” Yttrandet har en-
ligt uppgift fällts av statssekreteraren i socialdepartementet och har inte de-
menterats, snarare ytterligare bekräftats. Tandteknikerna accepterade alltså
det för dem lagda förslaget.
Herr talman! Uppenbart är att frågan om tandläkarnas arvoden för den
innevarande perioden ej behandlades på ett tillfredsställande sätt. Hand-
läggningen har brustit i objektivitet. Förslaget från riksförsäkringsverket
hade så påtagliga brister att regeringen ej borde ha beslutat i enlighet där-
med. Regeringen bär det yttersta ansvaret för beslutet, och det finns därför
anledning att i detta sammanhang framföra kritik.
Herr talman! Av kända skäl ställer jag inget yrkande.
Anf. 79 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Jag tänkte ge några synpunkter på hanteringen av frågan om
dentala material. Det här ärendet har varit aktuellt i sju år. Det var 1984
som socialstyrelsen fick i uppdrag av regeringen att utreda vissa frågor om
tandersättningsmaterial, ett uppdrag som också redovisades 1986.
I klartext handlar det ju om hur farligt amalgam är att ha i munnen. 1988
hade socialutskottet fått besked om att en proposition skulle komma från
regeringen. I budgetpropositionen 1989 upprepades detta löfte, men ingen-
ting hände.
I det ena betänkandet efter det andra har socialutskottet uttalat hur ange-
läget det är att lösa frågan om hur tillsyn och kontroll av dentala material
skall gå till. 1988/89, 1989/90, två gånger och 1990/91 upprepar socialutskot-
tet sina synpunkter - dock utan att göra några tillkännagivanden, därför att
man av regeringen har duperats att tro att en proposition med förslag skulle
komma när som helst.
Det är naturligtvis naivt av socialutskottet att så låta sig luras av regering-
ens försäkringar att man avstår från tillkännagivande. Då kan ju regeringen
alltid hävda att den inte har fått någon skrivelse från riksdagen och därför
inte vet om att socialutskottet har ansett att detta är ett angeläget ärende att
lösa.
Nu är beskedet från regeringen att den inte tänker göra någonting, efter-
som frågan diskuteras i EG. Detta är förvisso ett ihåligt argument. Om vi
skulle avstå från att hantera eller fatta beslut i alla de frågor som diskuteras
i EG, skulle vi bli fullständigt lamslagna - så mycket som är på gång där.
Och när det gäller frågor om säkerhet och skydd för människors liv och hälsa
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Hälso- och
sjukvårdsfrågor
85
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Hälso- och
sjukvårdsfrågor
86
lägger EG sig inte alls i de nationella reglerna. Här kan vi mycket väl fatta
beslut med en enda gång och lägga fram egna förslag.
Regeringens sätt att skylla på EG saknar i det här ärendet all relevans och
speglar bara oviljan att lösa problemet med tandersättningsmaterial.
Återigen är det de borgerliga partierna som har reserverat sig. Den socia-
listiska majoriteten struntar i alla de människor som redan lider av amalgam-
förgiftning och bryr sig uppenbarligen inte heller om att försöka förhindra
ytterligare lidanden genom att åtminstone kontrollera ytterligare använd-
ning av material för tandlagning.
Nog är det väl märkligt att ni tycker att mediciner måste genomgå en
mycket rigorös kontroll innan man får godkänna och registrera dem men att
tandläkarna skall få stoppa vad som helst i munnen på folk.
Anf. 80 BENGT KINDBOM (c):
Herr talman! KUs granskning av regeringens beredning av frågan om äld-
reomsorgens organisation kan enligt centerns uppfattning inte undgå kritik.
Resultatet av omorganisationen kan vi ännu inte överblicka, men förmod-
ligen kommer det att visa sig - och har redan visat sig - att arbetet borde ha
varit grundligare.
När riksdagen under 1988/89 års riksmöte godkände vissa riktlinjer för
äldreomsorgen beslutades att ärendet skulle beredas i en särskild delegation.
Det är viktigt att understryka att några beslut i huvudmannaskapsfrågan inte
fattades vid det tillfället. I vissa uttalanden har det senare gjorts gällande att
beslut om att förändra huvudmannaskapet fattades redan 1988/89.
Det är efter det att äldredelegationen hade avlämnat sin rapport som de
märkliga turerna börjar. Direktiv har gått ut till Sveriges kommuner och
landsting om att starta ett förberedelsearbete, göra kartläggningar och
komma in med uppgifter m.m. Så mycket mer märkligt blir detta mot bak-
grund av att direktiven till kommunsektorn grundas på beslut i den socialde-
mokratiska partistyrelsen.
Promemorian som gick ut med riktlinjer från socialdepartementet och de
båda kommunförbunden har också brustit i demokratiskt hänseende. Frå-
gan blev inte föremål för beslut i resp, förbundsstyrelser. Nu granskar KU
inte ideella organisationer - det skall jag gärna medge - men KU har ett an-
svar för att hävda den kommunala självstyrelsen. Kommunerna satte ju i
gång ett arbete på grunder som inte var förankrade. Då regeringen vidtog
dessa åtgärder fanns det inget riksdagsbeslut. Om reformen skulle godtas
eller inte var högst osäkert. Först efter en lång tids överväganden i socialut-
skottet förelädes riksdagen ett förslag. Detta förslag avvek på många punk-
ter från propositionen, exempelvis i fråga om betalningsansvaret, friheten
för kommunerna att organisera detta mellan sig och landstingen, resurserna
för utbildning och information, m.m. Det arbete som kommunerna hade
gjort var i stora delar inte aktuellt när riksdagens beslut fattades.
Att skiljenämnden också har fått ca 500 ärenden visar att beredningen va-
rit dålig.
Regeringens handläggning av detta ärende kan inte undgå kritik, vilket
framgår av vår reservation nr 12, som jag ber att få yrka bifall till.
Låt mig också i detta anförande ta upp frågan om dentala material. Den
kritik som framförts i reservation nr 13 hade inte behövt framföras om cen-
tern hade vunnit framgång i sitt yrkande i socialutskottet om ett tillkännagi-
vande till regeringen. Det gjorde vi tillsammans med vänsterpartiet och mil-
jöpartiet. Moderater och folkpartister har anledning att begrunda den godt-
rogenhet som de vid detta tillfälle visade regeringen.
Under riksdagsbehandlingen och utskottsbehandlingen har det, som fram-
går av betänkandena från socialutskottet och även av utskottsmaterialet här,
gjorts tydliga utfästelser från regeringen om att man skulle vidta åtgärder
och att en propositionen skulle läggas fram avseende kontroll och tillsyn av
dentala material. Det hände emellertid ingenting. Jag utgår från att den eller
de som har stått för utskottsskrivandet har förlitat sig på ganska konkreta
ställningstaganden.
I och med att det inte har hänt något finns det anledning att framföra ny
kritik, och det gör vi i vår reservation. I den delen står vi naturligtvis fast vid
vad vi anför i reservationen, men vi kommer vid detta tillfälle inte att begära
votering.
Herr talman! Jag har redan tidigare yrkat bifall till reservation nr 12.
Anf. 81 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Den 13 december 1990 beslöt riksdagen att en omfattande
äldreomsorgsreform skulle genomföras. Reformen skulle träda i kraft i ja-
nuari 1992. Kommunerna skulle få ett samlat ansvar för långvarig service och
vård av äldre samt överta ansvar och drift från landstingen för sjukhem och
långtidssjukvård.
I en gemensam borgerlig reservation riktas kritik mot det förberedelsear-
bete som gjordes innan riksdagsbeslutet i saken var fattat. Det är naturligt
att ett långvarigt förberedelsearbete görs före en reform av så stor betydelse
både för den enskilde och för kommunerna.
Äldreberedningen, som tillsattes redan 1980, har arbetat fram till 1987. I
en proposition, ”Äldreomsorgen inför 90-talet”, redovisades riktlinjer inför
det fortsatta arbetet. Bl.a. borde huvudmannaskapsfrågan beredas i en sär-
skild delegation, hette det. I maj 1988 presenterade äldredelegationen för-
slag om vilka uppgifter som skulle överflyttas från landsting till kommuner,
och ett slutdatum för ikraftträdandet föreslogs till den 1 januari 1992.
Efter en omfattande remissomgång informerades landsting och kommu-
ner i en särskild skrivelse i februari 1990. Den hade utarbetats av socialde-
partementet, Landstingsförbundet och Kommunförbundet. Man påpekade
att ett visst förberedelsearbete redan nu borde påbörjas. Uppgifter borde
samlas in om bl.a. vårddagar, vårdplatser och antalet nödvändiga tjänster. I
juli 1990 kom ytterligare en promemoria till kommunerna utarbetad av soci-
aldepartementet och de bägge kommunförbunden. Den 11 oktober framla-
des en proposition om ansvar för service och vård till äldre och handikap-
pade.
Utskottsmajoriteten konstaterar att regeringen, innan den lägger fram en
så genomgripande reform, måste göra en korrekt avvägning mellan motstri-
diga intressen, möjligheter för kommunerna att hinna planera och riksdagen
att fatta ett självständigt beslut. Efter långvarigt utredande, som började
med äldreberedningen 1980 och mycket omfattande remissrundor, som jag
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Hälso- och
sjuk vårdsfrågor
87
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Hälso- och
sjukvårdsfrågor
tidigare påpekat, ansåg regeringen att vissa förberedelser borde vidtas i
kommunerna för att reformen skulle kunna genomföras så enkelt och smi-
digt som möjligt och utan onödig tidsfördröjning. Utskottet har funnit att
förberedelsearbetet var försvarligt med tanke på den tidpunkt då det utför-
des samt då det inte hade föregripit riksdagens ställningstagande och beslut.
Jag övergår så till att tala om kontroll och tillsyn av dentala material. Riks-
dagens beslut skall meddelas regeringen i en särskild skrivelse. Socialutskot-
tet har under lång tid framhållit att en offentlig kontroll av dentala material
varit angelägen, men man har inte formellt givit regeringen detta till känna.
En reservation med en sådan begäran har tvärtom avstyrkts av utskottet.
Regeringen har uppdragit åt socialstyrelsen och läkemedelsverket att be-
driva en försöksverksamhet med registrering av biverkningar från dentala
material. Man har således agerat i frågan. Regeringen har haft anledning att
avvakta med en proposition i ärendet med tanke på att den kontrollordning
som finns inom EG inte är tillräckligt preciserad. Om EGs kontrollordning
blir precisare läggs en proposition fram i år.
Regeringen fastställer tandvårdstaxa efter beslut av riksförsäkringsverket
för två år i taget. I juni 1990 fastställdes en höjning med 6,4 % för tandlä-
kare, tandhygienister och tandsköterskor. Tandteknikernas arvoden höjdes
med något mer, 7,4%, för att man skulle kunna göra nödvändiga investe-
ringar för tandtekniska arbeten.
Tandvårdsdelegationen hade gjort en förberedande bedömning och en av-
stämning av löne- och prisutvecklingen för 1989. Man hade också gjort en
bedömning för 1990/91. Sveriges tandläkarförbund var inte ense med delega-
tionen om denna bedömning. Två medlemmar i RFVs styrelse reserverade
sig mot höjningen med 6,4 %. Nödvändig hänsyn till den allmänna löneglid-
ningen på arbetsmarknaden hade inte tagits, ansåg man.
Regeringen har tagit ställning med underlag från RFVs majoritetsförslag.
Ingen konstitutionell kritik kan riktas mot detta ställningstagande.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 82 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 83 BENGT KINDBOM (c) replik:
Herr talman! Jag noterar att tiderna förändras. I granskningsbetänkadet
1976/77 ansåg socialdemokraterna att det var viktigt att reservera sig då mi-
nistrar hade gjort uttalanden i pressmeddelanden om vad regeringen avsåg
att besluta i en viss fråga. Nu kan den socialdemokratiska partistyrelsen ut-
tala sig om vad hela landets kommunala sektor skall göra. Det tycker man
är rätt och riktigt. Jag vill fråga Catarina Rönnung om hon inte anser det
viktigt att åtgärder som vidtas i en så övergripande fråga som det här gäller
grundas på riksdagsbeslut i stället för beslut i den socialdemokratiska parti-
styrelsen.
Anf. 84 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Catarina Rönnung gör en stor affär av att socialutskottets behandling av
frågan om dentala material inte i något fall har resulterat i ett tillkännagi-
vande till regeringen. Menar Catarina Rönnung att regeringen inte alls har
anledning att läsa vad riksdagen skriver såvida det inte följs upp med en re-
servation? Jag vill gärna få ett svar på den frågan.
Anser vidare Catarina Rönnung att det är en bra hantering att rege-
ringen - som den uppenbarligen har gjort ett flertal gånger - säger till social-
styrelsen: Lugna er, det kommer snart en proposition! Det är nämligen det
besked som socialstyrelsen har fått, och man har trott på regeringens försäk-
ringar. Jag frågar än en gång om Catarina Rönnung tycker att det är en bra
hantering av en så allvarlig fråga som frågan om dentala material? Det hand-
lar faktiskt om vad människor skall ha i munnen. Det gäller att förebygga
giftskador och andra obehag som människor kan utsättas för, därför att det
som tandläkarna stoppar i munnen inte har varit föremål för någon som helst
kontroll eller tillsyn.
Sedan en rättelse. Catarina Rönnung inledde med att beträffande äldre-
frågorna säga att det rörde sig om en gemensam borgerlig reservation. Det
var det inte. Det är moderater och centerpartister som har reserverat sig på
den punkten.
Anf. 85 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! Naturligtvis skall riksdagsbeslutet ligga till grund för en så
viktig och allvarlig fråga som en reform beträffande äldreomsorgen. Ut-
skottsbetänkandet slog ju också fast detta och ingenting annat. Vi anser i alla
fall att det var försvarligt att regeringen gav vissa instruktioner till kommu-
nerna att utföra ett visst förberedande arbete av mera statistisk karaktär. Det
skulle göras en analys av vilka tjänster man kunde ha i kommunen, hur stort
vårdbehovet var, osv. En sådan analys skulle kanske kommunerna ha haft
stor nytta av i sitt planeringsarbete, alldeles bortsett ifrån att regeringen
ålagt dem att göra en analys. Det var i alla fall inte en åtgärd som på något
sätt skadade kommunernas verksamhet.
Jag tycker att Ylva Annerstedt gick förbi en mycket viktig punkt i sitt an-
förande, nämligen att regeringen verkligen har sett till att socialstyrelsen
samlar in data om skador som dentala material kan ha orsakat människorna.
Det har alltså redan satts i gång ett arbete. Dessutom är det väl ganska bra
att avvakta och se vad EG-kontroll-konstruktionen innebär, eftersom Sve-
rige snart skall söka medlemskap. Det är viktigt att man då inte behöver
ändra besluten.
Anf. 86 BENGT KINDBOM (c) replik:
Herr talman! Om det som Catarina Rönnung sade bara gällde ett statis-
tiskt material fanns det förmodligen hos SCB eller någon annanstans. Då var
det ju inte nödvändigt med de här omgångarna för kommunerna. Men det
rörde sig ju om ett betydligt bredare remissarbete.
Catarina Rönnung sade i sitt anförande att det är viktigt att sådana här
saker grundas på riksdagsbeslut, men det står faktiskt någonting annat i be-
tänkandet. Här kunde man ta risken att föregripa riksdagens ställningsta-
gande, vilket ledde till ett arbete i kommunerna som inte till alla delar var
nödvändigt, när riksdagen så småningom fattade sitt beslut. På det sättet
blev vissa saker inaktuella. Jag vill i detta sammanhang hävda den kommu-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Hälso- och
sjukvårdsfrågor
89
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Volvo-Procordia-
affären
90
nala självstyrelsen. Det som kommunerna skall åläggas uppifrån skall också
grundas på konkreta beslut. Vi får väl anledning att återkomma till detta på
måndag i nästa vecka då vi skall diskutera den nya kommunallagen.
Anf. 87 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Catarina Rönnung svarade faktiskt inte på några av mina
frågor. Jag frågade om hon tycker att regeringen inte behöver bry sig om vad
riksdagen uttalar, om det inte blir tillkännagivanden. Det skulle vara bra att
få belagt hur regeringen ser på vad som står i de olika utskottsbetänkandena,
dvs. om man behöver bry sig om ett uttalande endast då det är fråga om ett
tillkännagivande.
När det sedan gäller EGs diskussioner på detta område vill jag framhålla
att EG faktiskt bara har börjat. Vi vet ingenting om huruvida det över huvud
taget blir något resultat. Skillnaden är faktiskt den att frågan har beretts se-
dan 1984, och regeringen har utlovat en proposition sedan 1988. Därför
borde det alltså finnas underlag för konkreta förslag för någonting annat än
försöksverksamhet.
Anf. 88 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Jag begriper inte det här, men det är kanske inte meningen.
I socialutskottet fanns det en reservation, som c, v och mp stod bakom.
Alltså röstade m och fp emot reservationen, liksom även s. Det var alltså så,
att s, m och fp hindrade förslaget att gå igenom. Vad hände sedan? Nu har
m, fp och c en reservation, därför att regeringen inte har gjort vad som står i
den reservation som de röstade bort i socialutskottet. Man kunde åtminstone
kräva av folkpartiet och moderaterna att de hade ställt upp på reservationen
i socialutskottet och sett till att den hade tillstyrkts. Detta kan inte repareras
genom att man i granskningsbetänkandet kritiserar regeringen för att den
gjorde vad riksdagen uttalade när det röstades på det viset.
Kammaren övergick till att debattera Volvo-Procordiaaffären.
Anf. 89 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! I slutet av 1989 kom styrelserna för Procordia och Volvo
överens om att bilda en ny, gemensam koncern med inriktning på läkemedel,
bioteknik och livsmedel. Den nya koncernen skulle bildas genom att läke-
medelsföretaget Pharmacia och livsmedelsföretaget Provendor AB skulle in-
tegreras med det statliga företaget Procordia. Affären innebar en nyemisson
i Procordia, varvid Volvo blev delägare. Det var en utomordentligt bra affär
för Volvo. Man kan säga bingo för Volvo.
Avtalet ledde till en proposition, som regeringen lade på riksdagens bord
under första hälften av mars 1990. Motionstiden utgick den 29 mars. Opposi-
tionspartierna hade olika invändningar mot propositionen och avtalet mel-
lan staten och Volvo. Men vad vi den 29 mars inte visste var att Volvo dagen
före till regeringen hade lämnat in en ansökan om befrielse från realisations-
vinstsskatt. När näringsutskottet behandlade propositionen och de olika mo-
tionerna i april hade vi också en utfrågning med departementsledningen.
Inte ens av departementsledningen blev vi informerade om att ansökan hade
kommit in. Inte heller fick vi veta hur regeringen tänkte agera. Med ledning
av propositionen fattade riksdagen sitt beslut den 9 maj. Åtta dagar senare
beviljade regeringen Volvo skattebefrielse. Och det rörde sig inte om något
litet belopp. Jag tycker att det var ett mycket allvarligt och anmärkningsvärt
förfaringssätt från regeringens sida. Eftersom näringsutskottet hade över-
läggningar med företrädare för regeringen, varvid vi diskuterade avtalet och
anlade olika synpunkter, hade det varit rimligt om också regeringen hade
sagt att Volvo hade kommit med en begäran om skattebefrielse när det
gällde realisationsvinsten. Men i näringsutskottet sades det inte ett knyst om
den ansökan som hade kommit in. Eftersom affären var så stor hade det varit
rimligt att informera. Det var bingo för Volvo. Regeringen borde ha talat
om att den fått en ansökan om skattebefrielse och att den skulle behandlas
på det eller det sättet. Det hade varit ett renhårigt agerande från regeringens
sida.
Jag vill fråga Catarina Rönnung varför hon, som nu skall försvara social-
demokraterna, inte kan inse att regeringen icke har spelat med helt öppna
kort i denna fråga. Här fick utskottet behandla frågan, och så snart riksdagen
hade fattat sitt beslut kom den extra godbiten till Volvo. Vi skall ha klart för
oss att affären innebar att regeringen favoriserade landets största industri-
företag bara med det avtal som medförde att Volvo blev delägare i Procor-
dia. Några dagar tidigare hade regeringen lagt fram en proposition på riksda-
gens bord som innebar att man tog pengar från utvecklingsfonderna och be-
gränsade satsningarna på de mindre och medelstora företagen. Ena dagen
favoriserar man ett stort företag som Volvo, en annan dag tar man pengar
från de små företagen. Det är en dålig närings- och industripolitik, och den
blir ännu sämre när regeringen sedan favoriserar Volvo genom att ge företa-
get skattebefrielse, och gör det på ett sätt som är ganska flagrant.
Anf. 90 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! I dag diskuterar vi inte huruvida regeringen för en dålig nä-
ringspolitik eller inte, utan vi diskuterar om regeringen har handlat konstitu-
tionellt korrekt i detta ärende.
Våren 1987 beslutade riksdagen att regeringen inte utan riksdagens god-
kännande fick medverka till att statens andel av röstetalet i Procordia sjönk
under två tredjedelar av röstvärdet. När så styrelserna i Procordia och Volvo
i december 1989 beslöt att gemensamt bilda en koncern med inriktning mot
läkemedel, bioteknik och livsmedel och att betalning skulle ske genom ny-
emission i Procordia, var det dags för regeringen att begära riksdagens god-
kännande. En viss omvandling skulle ske av A- och B-aktier, och statens an-
del av röstetalet skulle sjunka under två tredjedelar. Proposition i ärendet
beslutades den 8 mars. Den 9 maj godkände riksdagen affären.
Regeringen har befogenhet att utan riksdagens hörande enligt en bestäm-
melse i 35 § kommunalskattelagen medge befrielse från beskattning av reali-
sationsvinst, om en från allmän synpunkt önskvärd strukturrationalisering
annars skulle förhindras.
Den 28 mars, långt efter att propositionen hade avlämnats, ansökte Volvo
om befrielse från realisationsvinstskatt och värdepappersskatt i fråga om av-
yttringen av aktier i Provendor och Pharmacia. Den 17 maj biföll regeringen
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Volvo-Procordia-
affären
91
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Volvo-Procordia-
affären
92
ansökningen, men bara delvis. Skattebefrielse skulle utgå på vinsten vid av-
yttringen av aktierna i Provendor.
Centern i KU har ingen konstitutionell anmärkning att rikta emot förfa-
randet i sig, varken affären Volvo—Procordia eller skattebefrielsen. Där-
emot riktar man, som enda parti, kritik mot att inte riksdagen har informe-
rats om att en ansökan om befrielse från beskattning av realisationsvinst
förelåg från Volvo när riksdagen behandlade ärendet.
Majoriteten konstaterar att det faktum att en ansökan om skattebefrielse
förelåg hos regeringen inte har haft någon som helst betydelse för riksdags-
beslutet att statens ägarandel i Procordia skulle minska.
Riksdagen är till för att fatta beslut i saker som angår den, inte för att bli
allmänt informerad eller informerad om vilka ansökningar om skattebefri-
else regeringen möjligen kommer att fatta ett positivt beslut om i en framtid.
Informerat i denna sak blev så småningom hela svenska folket genom vår
fria press.
Anf. 91 PER-OLA ERIKSSON (c)
Herr talman! Catarina Rönnung sade att svenska folket blev informerat i
frågan tack vare att vi har en fri press. Det är för väl att vi har det! Menar
Catarina Rönnung att man inte skulle ha lämnat ut information om vi inte
hade haft en fri press, om vi hade haft en press som hade varit kontrollerad
av regeringen? Man kan nästan dra den slutsatsen av det hon sade i slutet av
sitt anförande.
Vi riktar ingen kritik mot det konstitutionella agerandet. Regeringen har
rätt att behandla dessa frågor. Det är regeringens uppgift att säga ja eller nej
till en ansökan om skattebefrielse vid realisationsvinst. Det vi har anledning
att rikta kritik emot är den bristande informationen från regeringen i denna
fråga. Det var inte så, som Catarina Rönnung sade, att ansökan från Volvo
kom in till regeringen långt efter det att propositionen hade lagts fram. Pro-
positionen lades fram i mitten av mars. Motionstiden gick ut den 29 mars.
Ansökan kom in dagen innan motionstiden gick ut. Om vi inte hade fått in-
formation då, hade regeringens företrädare kunnat informera näringsutskot-
tet om hur det förhöll sig med ärendet och hur man tänkte agera. Då hade
riksdagen kunnat bedöma affären i dess helhet.
Det var redan med det avtal som fanns mellan Volvo och Procordia en
mycket bra affär för Volvo. Den blev ännu bättre, med det beslut som rege-
ringen sedan fattade.
Anf. 92 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Jag tycker inte att man kan begära att regeringen skall infor-
mera riksdagen om beslut som den i framtiden skulle kunna komma att fatta.
Informationen om vad regeringen så småningom har kommit fram till är ing-
enting som undanhålls medborgarna i ett fritt land. Informationen kommer
ut till alla, till medborgare i allmänhet och även till riksdagsledamöter.
Regeringen har ingen konstitutionell skyldighet att springa till riksdagen
med småfrågor och tala om vad man eventuellt skall besluta om. Regeringen
hade ju inte ens en gång fattat ett formellt beslut. Det gjordes inte förrän
senare i maj.
Anf. 93 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Jag vet inte vad Catarina Rönnung lägger för betydelse i or-
det småfrågor. Det handlade här om en skattebefrielse på miljoner kronor.
När Sveriges största industriföretag, som har fått ett bra avtal med staten,
dessutom som en extra dusör får en ordentlig skattebefrielse, räknar Cata-
rina Rönnung det som en liten fråga, som regeringen enligt hennes sätt att
se inte har anledning att informera näringsutskottet om, eftersom näringsut-
skottet just arbetade med det avtalet. Det är ett ganska avslöjande synsätt,
som visar förakt för riksdagen och det utskott som skall arbeta med en stor
och viktig fråga.
Anf. 94 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Vad som har varit viktigt för konstitutionsutskottet att reda
ut är om beslutet om en kommande skattebefrielse på minsta sätt hade någon
relevans för det formella beslut som riksdagen fattade om att statens andel
av röstetalet i Procordia skulle minska till under två tredjedelar. Det är det
vi skall ta ställning till. Här har vi kommit fram till att det var två helt olika
saker och att regeringen enligt kommunalskattelagen har fria händer att
fatta beslut om att medge skattebefrielse.
Kammaren övergick till att debattera Fast förbindelse över Öresund.
Anf. 95 HUGO ANDERSSON (c):
Herr talman! Denna del av granskningsbetänkandet handlar om den fasta
förbindelsen över Öresund och den handläggning som har varit med anled-
ning av den frågan. I sak har detta ärende debatterats mycket intensivt under
många år. Så kommer förmodligen att ske även efter det beslut i sakfrågan
som riksdagen har att fatta under nästa vecka.
I dag gäller det granskning av regeringens handläggning av frågan. Vi har
i reservation nr 16 anmärkt på den ur miljöhänseende bristfälliga prövningen
från regeringen i denna fråga.
Frågan har utretts många gånger i sak. Man kan konstatera att utrednings-
uppdraget i den senaste vändan när det gäller en fast förbindelse över Öre-
sund gavs den 20 juni 1984 till dåvarande kommunikationsministern. Sedan
dess har arbetet pågått. Det har förhandlats och utretts under nära sju år.
Det resulterade i att regeringen i våras, den 23 mars, skrev ett avtal med
danska staten och där slog fast hur man skulle kunna hantera frågan om en
fast förbindelse. Det har i sin tur resulterat i att riksdagen har en proposition
på sitt bord och ett betänkande med anledning av den, som kommer att be-
handlas i nästa vecka.
Det är ganska egendomligt att man under en utredningstid på sju år kan
undgå att efterhöra de andra intressenternas synpunkter på denna fråga, vil-
ket man de facto har undgått att göra. Det verkar nästan som om man plöts-
ligt i en ambition att vara handlingskraftig avslutar utredandet, skriver ett
avtal och en proposition, för att så att säga få frågan ur världen.
Samtliga länder runt Östersjön har naturligtvis rätt att ha synpunkter på
hur man hanterar en av deras utfartsvägar från Östersjön, om man ser till
sjöfarten. Det är också oomtvistat att det blir en miljöpåverkan i Östersjön
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Fast förbindelse
över Öresund
93
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Fast förbindelse
över Öresund
av brobygget. Att man då inte ens försöker leva upp till de krav som ställs i
den nordiska miljöskyddskonventionen från år 1974 är märkligt, tycker vi.
Vi vet att Östersjön är ett hotat hav. Bottnarna är redan döda i stora områ-
den på grund av syrebrist. En minskning av salthalten, som kan bli följden
av ett brobygge, omöjliggör reproduktion för vissa fiskarter. Det går säkert
att räkna upp flera tänkbara miljökonsekvenser av brobygget. Vi tycker att
det är egendomligt att inte övriga länder som har intressen i Östersjön och
dess miljö och i Öresund som sjöfartsled får rätt att yttra sig i frågan. Man
gör i stället detta till en affär mellan Sverige och Danmark.
Herr talman! Från centerns sida anser vi att regeringen inte på ett fullödigt
sätt har berett frågan om en fast förbindelse över Öresund.
Anf. 96 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Öresundsbron, som vi skall fatta beslut om nästa vecka, är
det största byggnadsprojektet någonsin i Norden. Projektets miljöpåverkan
och andra resultat av detta bygge har varit - och kommer säkert att vara -
föremål för diskussion.
Av den anledningen är det av största vikt att KU granskar hur beslutspro-
cessen har gått till och vilket beslutsunderlag man har haft. Det var därför
som vi lämnade in en anmälan i den här frågan.
Vi menar att utskottets granskning har varit bristfällig. Granskningen
borde ha fått fortsätta i höst för att man skulle kunna reda ut om regeringen
har hanterat den här frågan som den borde ha gjort. Då kunde man ha rätat
ut de frågetecken som finns i kanten.
Jag ser med tillfredsställelse på att centern ändå har kunnat dra vissa slut-
satser utifrån den granskning som redan har skett, även om den är bristfällig.
Vi i miljöpartiet kan i och för sig dra samma slutsatser som centern, men vi
hade velat se att granskningen hade fortsatt till hösten, så att vi eventuellt
hade kunnat dra andra slutsatser.
Det är anmärkningsvärt att centern har reserverat sig mot att regeringen
inte har miljöskyddsprövat ärendet på det sätt som borde ha skett. Vi har
reserverat oss mot att granskningen inte får fortsätta till hösten. Alla övriga
partier anser att regeringens handläggning är helt korrekt.
För att anknyta till debatten som jag tidigare i dag hade med Rolf L Nil-
son, är det också anmärkningsvärt att vänsterpartiet anser att det inte behövs
en vidare granskning i denna fråga och att man anser att beslutet om förbere-
delsen för detta projekt är helt korrekt. Vi har inte kunnat dra dessa slutsat-
ser och beklagar därför utskottets skrivning. Tack.
Anf. 97 SÖREN LEKBERG (s):
Herr talman! Utskottet har gått igenom frågan om regeringens befattning
med projektet att bygga en bro över Öresund. Det var miljöpartiet som an-
mälde frågan.
I likhet med många andra talare kan jag konstatera att frågan om fasta
förbindelser över Öresund har diskuterats under mycket lång tid. I modern
tid har den diskuterats vid åtskilliga tillfällen här i riksdagen. I det här sam-
manhanget vill jag passa på att erinra om att riksdagen redan 1952 fattade
94
beslut om att undersökningar borde inledas om fasta förbindelser över Öre-
sund. Det fördes en mycket intensiv debatt i den här frågan under 60-talet,
en debatt som så småningom utmynnade i att riksdagen 1973 fattade beslut
om att godkänna en överenskommelse mellan den danska regeringen och
den svenska regeringen om att det skulle byggas en vägbro mellan Köpen-
hamn och Malmö samt en järnvägstunnel mellan Helsingör och Helsingborg.
Denna överenskommelse ratificerades visserligen inte, men den ledde fram
till att man på båda sidor av sundet fortsatte med utredningarna. Man pre-
senterade också ett betänkande 1978.
Som omnämns i utskottets betänkande bemyndigade regeringen chefen
för kommunikationsdepartementet 1984 att tillsätta en delegation som
skulle förhandla med en dansk delegation och på det sättet utarbeta ett för-
slag till en överenskommelse om fasta förbindelser över Öresund. Denna de-
legation har levererat betänkanden. Den har också fått tilläggsdirektiv att
pröva nya alternativ i form av borrade järnvägstunnlar, etappindelning etc.
Det hela slutade med att det i år har kommit till stånd en överenskom-
melse mellan de båda regeringarna, vilken har lett fram till att regeringen
har presenterat en proposition för riksdagen. Denna proposition har remit-
terats till trafikutskottet.
I trafikutskottet har man gjort en saklig bedömning av beslutsunderlaget.
Nästa vecka kommer kammaren att fatta beslut om trafikutskottets betän-
kande som behandlar propositionen om en kombinerad väg- och järnvägs-
bro över Öresund.
Herr talman! För att spara tid vill jag sammanfattningsvis säga att efter
den granskning som vi har genomfört kan vi konstatera att det inte har fram-
kommit någonting som ger anledning till ett uttalande från utskottets sida.
Slutligen vill jag instämma i det inlägg som inledde den här debatten i för-
middags, då Rolf L Nilson konstaterade att man i frågor av den här typen
måste skilja mellan sakpolitisk kritik och konstitutionell kritik. Konstitu-
tionsutskottets uppgift är att granska regeringens agerande utifrån konstitu-
tionella synpunkter. När det gäller de sakpolitiska frågorna kan vi ha olika
uppfattningar om brobyggande och fasta förbindelser över Öresund, men
det är en fråga som i första omgången skall diskuteras i trafikutskottet och
sedan här i kammaren. Det är ingenting som konstitutionsutskottet har an-
ledning att lägga sig i.
Med det anförda yrkar jag på godkännande av utskottets anmälan under
detta avsnitt.
Anf. 98 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Sören Lekberg berör över huvud taget inte den viktigaste
frågan, nämligen om regeringen har tagit otillbörlig hänsyn och låtit sig otill-
börligt påverkas av industriintressena så att miljöintressena har blivit satta
på undantag. Det är vad det handlar om. Sedan må vi ha olika åsikt när det
gäller om bron skall byggas eller inte. Frågan är: Har förberedelserna och
ställningstagandena från regeringens sida skett på ett korrekt sätt? Det var
för att få denna fråga utredd som vi ville ha en fortsatt granskning.
Behandlingen i riksdagen har ju fortsatt på samma sätt. Trafikutskottet
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Fast förbindelse
över Öresund
95
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Fast förbindelse
över Öresund
har handlagt propositionen och jordbruksutskottet har inte yttrat sig - åter-
igen samma märkliga hantering. Tack.
Anf. 99 HUGO ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Sören Lekberg sade att det har varit en mycket långvarig
debatt omkring detta med en förbindelse över Öresund, både här i riksdagen
och i andra offentliga sammanhang. Det är i och för sig riktigt, men det förtar
ju inte regeringens ansvar att se till att en framlagd proposition är under-
byggd på ett fullödigt sätt.
Efter Sören Lekbergs inlägg kvarstår vår kritik, eftersom han inte direkt
kommenterade det förhållandet att man inte har uppfyllt den nordiska miljö-
skyddskonventionen från 1974. Detta har inte beretts tillräckligt i proposi-
tionen och därför kvarstår vår kritik.
Anf. 100 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Herr talman! Miljöpartiets och Claes Roxberghs synpunkt att det vid be-
redningen av ärendet skulle kunna misstänkas att någonting otillbörligt kan
ha förekommit är ganska anmärkningsvärd. Denna fråga har diskuterats of-
fentligt i tjugotalet år. Det är remarkabelt att misstänka att det vid sidan av
denna öppna, breda och offentliga debatt skulle ha förekommit någonting
konspiratoriskt.
Regeringen har lagt fram en proposition. Under utskottets granskning har
vi kunnat följa hur ärendet har arbetats fram och hur det har avancerat från
bemyndigandet till en överenskommelse och fram till en proposition till riks-
dagen som har behandlats av trafikutskottet. Det är i trafikutskottet som
man har att bedöma om det finns ett tillräckligt underlag för att riksdagen
skall kunna fatta beslut.
Jag vet inte om trafikutskottets betänkande har bordlagts en gång här i
kammaren. Men enligt vad jag har erfarit har trafikutskottet behandlat just
de miljömässiga frågorna och varit till freds med det underlag som finns i
propositionen.
Underlagets omfattning är en fråga som skall diskuteras i kammaren nästa
onsdag. Det har inte med den konstitutionella debatten att göra.
Anf. 101 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Vi är medvetna om att det har bedrivits ett intensivt lobbyar-
bete när det gäller hela ScanLink-projektet och bron. Från denna utgångs-
punkt vore det inte alls orimligt att utskottet lade ned litet mer tid på att
granska denna fråga ordentligt.
Anf. 102 HUGO ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Sören Lekberg sade i ett tidigare inlägg att man måste skilja
mellan sakfrågan och den konstitutionella granskningen av handläggningen.
Det tycker jag är riktigt. Nu vill jag påstå att Sören Lekbergs senaste inlägg
talade mest i sakfrågan.
Jag vill ställa en fråga till Sören Lekberg: Är det ändå inte rimligt att man
frågar övriga intressenter runt Östersjön hur de ser på en fast förbindelse
96
mellan Sverige och Danmark via Öresund innan man startar detta bygge och
innan man skriver färdigt propositionen?
Anf. 103 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Herr talman! Först vill jag till Hugo Andersson säga att den reservation
som centerpartiet har fogat till betänkandet är litet märklig om man tittar
närmare på den. Men jag kan förstå att centern kanske har haft en del opi-
nionsmässiga problem av regional karaktär som har gjort att man har skrivit
denna reservation.
När det gäller de olika konventioner som Hugo Andersson pekar på be-
rörs de i trafikutskottets betänkande. Såvitt jag vet har även trafikutskottet
i detta sammanhang begärt in yttrande från utrikesutskottet. Dessa frågor är
alltså helt utklarade.
Claes Roxbergh talade om att utomstående intressenter på ett otillbörligt
sätt skulle ha påverkat regeringen. Jag tycker att det är en mycket underlig
debatt med tanke på den process som har förevarit denna fråga. Som jag
sade i mitt tidigare anförande har denna fråga diskuterats under många år.
Och den har också varit föremål för beslut i riksdagen. Riksdagen sade fak-
tiskt ifrån 1973 och godkände en överenskommelse om fasta förbindelser
över Öresund. Att Claes Roxbergh nu påstår att det under den senaste tiden
har förekommit något otillbörligt vid sidan av och i smyg är märkligt.
Rolf L Nilson, som representerar ett parti som i och för sig är kritiskt mot
bron, sade tidigare att det i viss mån var en paranoid världsbild som man
hade i den här frågan.
Talmannen anmälde att Hugo Andersson och Claes Roxbergh anhållit att
till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 104 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! Vpk var det första partiet i riksdagen som tog upp P G Gyl-
lenhammars och Round Table-gruppens förslag ScanLink. Sedan 1985, när
olika delar av det enorma projektet fått skarpare konturer, har vi konse-
kvent arbetat för att stoppa planerna. Vår motivering har varit entydig: Av
hänsyn till miljön och för att spara energi måste järnvägsbyggandet priorite-
ras på bilismens och motorvägsprojektens bekostnad. Därför kräver väns-
terpartiet att trafikens infrastruktur skall förändras i en ekologiskt genom-
tänkt riktning. Vi tror på ett alleuropeiskt järnvägsnät men avvisar ett EG-
styrt motorvägssystem.
I dag kan ingen i kammaren påstå att ScanLink inte har ett direkt samband
med alla de delprojekt som lanserats under annat namn av regeringen. Och
alla vet att Öresundsbron är nyckeln till ScanLink. Just nu handlar det om
handläggningen, och det är detta som är den konstitutionella frågan.
Herr talman! Jag är starkt kritisk till regeringens sätt att sköta denna fråga.
När jag först startade debatten här i kammaren hösten 1985 förnekade rege-
ringens representanter sitt intima samarbete med ScanLinks och Round Tab-
le-gruppens lobbyister.
I interpellationsdebatten sade den då nyvalde kommunikationsministern
Sven Hulterström att regeringen aldrig diskuterat ScanLink och att man inte
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Fast förbindelse
över Öresund
7 Riksdagens protokoll 1990191:125
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsåren de nas
handläggning
Fast förbindelse
över Öresund
ens haft anledning att göra det, detta trots att dåvarande finansministern,
Kjell-Olof Feldt, bevisligen hade rest till ett OECD-möte redan 1984 och
öppet pläderat för ScanLink-satsningar.
Jag hoppas att jag får en debatt med Sören Lekberg sedan. Det vore där-
för bra om han hörde på de konkreta exempel som jag nu tar upp.
En röd tråd i vår kritik har gällt exportindustrins maktfullkomlighet samt
regeringens undfallande och odemokratiska spel utanför de folkvalda för-
samlingarna. Viktigt utredningsmaterial, som den s.k. tunga gruppen ledd
av Erik Åsbrink på finansdepartementet hade ansvaret för, hemligstämpla-
des först efter det att jag hade efterlyst det som riksdagsledamot.
När tidningen Arbetet innan dess, den 14 januari 1984, spräckte den dit-
tills ”topphemliga, men detaljerade plan som utarbetats på Volvo”, som det
stod i artikeln, var det bara fyra dagar kvar till dess att regeringens egen ut-
redning om Öresundsbron skulle presenteras. Enmansutredaren Lennart Jo-
hansson hade redan räknat ut att en bro mellan Malmö och Köpenhamn inte
skulle bära sig ekonomiskt. Han nämndes också i denna artikel. Han hade
inte en aning om vare sig Volvos planer eller begreppet Scandinavian Link.
Och han visste inte att det på finansdepartementet fanns helt nya ambitioner
som gällde så mycket mer än en Oresundsbro.
Enligt dessa uppgifter var Volvos egen styrelse inte informerad. Det var
däremot dåvarande kommunikationsminister Curt Boström samt två av re-
geringens departementssekreterare som fått insyn i planerna under tysthets-
löfte. Den ene bör enligt min uppfattning har varit nuvarande biträdande
finansministern, Erik Åsbrink, dvs. den man som såg till att regeringen satte
hemligstämpel på det utredningsmaterial som jag senare krävde att få ta del
av. Vid min första kontakt med Erik Åsbrink sade han att han hade slängt
materialet i papperskorgen. Senare gav Erik Åsbrink ytterligare och varie-
rande besked innan hemligstämpeln användes på utredningsmaterialet.
Dåvarande industriministern Thage G Peterson kommenterade det topp-
hemliga projektet på följande sätt i en intervju 1984:1 Nordiska rådet disku-
teras just nu att tillsätta en framtidsgrupp för nordiskt samarbete. En av de
drivande krafterna bakom den idén har varit Volvochefen P G Gyllenham-
mar.
Detta tycker jag var öppet och rakt på sak.
Volvos makt över Sverige och regeringen är ju uppenbar. Jag tyckte därför
att det fanns en viss logik i att skriva en "interpellation” till dr Gyllenhammar
1985 samtidigt som jag riktade en formell interpellation till statsminister
Olof Palme. Jag ville veta hur de båda såg på ScanLink-projektet. Volvoche-
fen svarade först. Han berättade att han på de nordiska statsministrarnas be-
gäran skulle leda en grupp med uppdrag att utreda projektet. Sven Hulter-
ström, som svarade i statsministerns ställe på interpellationen, uppgav som
jag redan nämnt att regeringen inte ens haft anledning att diskutera projek-
tet. Och detta sagt nästan två år efter tidningen Arbetets avslöjande. Jag vill
även säga att tidningen Arbetets uppgifter inte på någon punkt dementera-
des.
Jag kan dra två slags slutsatser av detta. Antingen ljög kommunikations-
ministern i debatten, eller också var fortfarande bara ett fåtal ministrar i re-
98
geringen invigda och involverade i projektet hösten 1985. Båda alternativen
är enligt mitt sätt att se på demokratin förkastliga.
Men det finns ytterligare en dimension av projektet, inkl. Öresundsbron,
som regeringen försökt tiga ihjäl. Det gäller de elektroniskt avancerade Pro-
metheus- och DRIVE-projekten som numera betalas både ur EG-kommis-
sionens kassa och av svenska skattebetalare sedan senare hälften av 80-talet.
I dag koncentreras de svenska ekonomiska resurserna på ”försöksområde
Västsverige”.
Om bil- och elektronikindustrin, regeringen och riksdagsmajoriteten får
chans att fullfölja sina projekt betyder det att det de kallar för den intelli-
genta bilen på den intelligenta vägen först skall lanseras i Västsverige. De
hoppas enligt handlingarna på att en andra utvecklingsväg för bilismen i Sve-
rige skall stimulera den ekonomiska tillväxten. Men det sker i så fall till pri-
set av en påskyndad ekologisk kollaps.
Svenska folket har aldrig fått information och inte tillfrågats om de vill
ha automatiserade bilkonvojer, autopiloter i sina bilar och satellitövervakad
trafik. Jag ser detta som en fascistoid teknologi. Den kommer i allra högsta
grad att kränka individens integritet. I vissa militärstrategers händer skulle
centralsystemet som är kopplat till projekten bli ännu farligare för olika
grupper och individer. Men i aningslöshet, okunnighet eller i sin tillväxtfana-
tism låter beslutsfattare projekten och miljarderna rulla.
Jag tycker att det här är en skandal. Det har hittills varit omöjligt att få till
stånd en vettig debatt i kammaren om denna teknologi. Jag uppmanar de
som känner det minsta ansvar att sätta sig in i det material som numera fak-
tiskt finns tillgängligt.
En av de forskare som var involverad på ett mycket tidigt stadium i vägver-
kets m.fl. förstudier till Prometheus och DRIVE påpekade redan 1985 för
tidningen Ny Teknik att en av finesserna med Scan Link och Öresundsbron
var att de skulle byggas för att utnyttja avancerad elektronik. I vänsterpar-
tiets motion om Öresundsbron kräver vi papperen på bordet. Vårt yrkande
gäller därför att riksdagen måste få full insyn vad gäller sambanden mellan
Round Table-gruppens krav, ScanLink, Öresundsbron och statens engage-
mang i Prometheus- och DRIVE-projekten. Regeringen har aldrig presente-
rat sin helhetssyn, Sören Lekberg. Men bit för bit, för att använda Curt Nico-
lins ord, genomdrivs ändå ScanLink, Öresundsbron, Prometheus och
DRIVE. Beslutsprocessen i sin helhet måste synas i sömmarna.
Vår kritiska inställning till såväl projekten som regeringens handläggning
är väl känd för alla riksdagsledamöter. Därför blev jag bestört när jag fick se
hur frågan har behandlats i konstitutionsutskottets granskningsbetänkande.
Att vänsterpartiet inte finns med på reservation nr 17 är en grov miss. Min
uppfattning är att det är en milt formulerad reservation. Men den kräver en
grundlig utredning av regeringens och enskilda statsråds roll i beslutsproces-
sen. Det är minst sagt ett befogat krav.
Majoriteten anser i sin skrivning: ”Vad som hittills förekommit rörande
regeringens befattning med frågan om en fast förbindelse över Öresund ger
inte anledning till något uttalande från utskottets sida.” Det betyder att ma-
joriteten, inkl. Bo Hammar och Rolf L Nilson i föredragningen här, samti-
digt avvisar vänsterpartiets, miljöpartiets och centerns uppfattningar i de
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Fast förbindelse
över Öresund
99
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
Fast förbindelse
över Öresund
100
partimotioner om Öresundsbron som vi skall behandla nästa vecka här i
kammaren. En viktig del av vänsterpartiets kritik handlar om att regeringen
inte har beaktat konsekvenserna för övriga Östersjöländer. Den aspekten
finns med i båda reserverationerna till granskningsbetänkandets avsnitt om
Öresundsbron.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 17. I andra hand kommer
vänsterpartiet att rösta för reservation nr 16.
Till sist vill jag ställa frågan: Anser Sören Lekberg att det som jag har be-
skrivit på mitt sätt är en bra modell för hur stora projekt i detta land skall
handläggas?
Anf. 105 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Jag tackar Viola Claesson för hennes besked om att vänster-
partiet stöder vår reservation när det gäller den fortsatta granskningen.
Jag har inte påstått att regeringen har gjort något fel. Jag har endast sagt
att det finns skäl att misstänka. Därför vill vi ha en fortsatt granskning. Det
borde inte vara ointressant även för regeringspartiets företrädare att få
denna sak granskad, utredd och ur världen. Jag säger inte att det är något
fel, men det finns misstankar som behöver skingras. En fortsatt granskning
behöver inte vara till nackdel för regeringen, om det inte finns några pro-
blem.
Anf. 106 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Med anledning av vissa inslag i Viola Claessons anförande,
bl.a. passusen om att det är en stor miss att vänsterpartiet inte finns med
på miljöpartiets reservation, vill jag hänvisa till mitt inledande anförande i
förmiddags.
För att det inte skall bli något missförstånd vill jag framhålla att det inte
är fråga om någon miss i den betydelsen att det skulle vara ett förbiseende.
Ställningstagandet bygger på det granskningsarbetet som konstitutionsut-
skottet har gjort. Där har vår ledamot Bo Hammar deltagit och kommit fram
till att han såsom representant för vänsterpartiet är till freds med konstitu-
tionsutskottets behandling. Han har funnit, som jag sade i förmiddags, att
det som står i miljöpartiets reservation tyvärr saknar substans och mer har
karaktären av insinuationer.
Överläggningen var härmed avslutad.
Talmannen meddelade att propositioner först skulle ställas beträffande
envar av de frågor som berördes i de reservationer som fogats till betänkan-
det, och till vilka bifall under överläggningen yrkats, och därefter i ett sam-
manhang på övriga upptagna frågor.
Ny chef vid statens råd för byggnadsforskning
Beslöts med 206 röster att godkänna utskottets anmälan i förevarande del.
103 röster avgavs för godkännande av anmälan i reservation 3 av Anders
Björck m.fl.
Det svenska fältsjukhuset i Gulfkriget
Beslöts med 276 röster att godkänna utskottets anmälan i förevarande del.
34 röster avgavs för godkännande av anmälan i reservation 4 av Bo Hammar
och Per Gahrton.
Statsministerns brev till Iraks president
Beslöts med 177 röster att godkänna utskottets anmälan i förevarande del.
132 röster avgavs för godkännande av anmälan i reservation 5 av Anders
Björck m.fl.
Regeringens praxis i asylärenden
Beslöts med 236 röster att godkänna utskottets anmälan i förevarande del.
74 röster avgavs för godkännande av anmälan i reservation 6 av Birgit Frig-
gebo m.fl.
De ensamma asylsökande barnens situation
Beslöts med 231 röster att godkänna utskottets anmälan i förevarande del.
77 röster avgavs för godkännande av anmälan i reservation 7 av Birgit Frig-
gebo m.fl.
Direktavvisningar till Polen under 1990
Beslöts med 237 röster att godkänna utskottets anmälan i förevarande del.
73 röster avgavs för godkännande av anmälan i reservation 8 av Birgit Frig-
gebo m.fl.
Polisingripanden i september 1989
Beslöts med 179 röster att godkänna utskottets anmälan i förevarande del.
131 röster avgavs för godkännande av anmälan i reservation 11 av Anders
Björck m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Äldreomsorgens organisation
Beslöts med 210 röster att godkänna utskottets anmälan i förevarande del.
98 röster avgavs för godkännande av anmälan i reservation 12 av Anders
Björck m.fl.
En fast förbindelse över Öresund
Beslöts med 252 röster att godkänna utskottets anmälan i förevarande del.
25 röster avgavs för godkännande av anmälan i reservation 17 av Hans Leg-
hammar. 32 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga i betänkandet upptagna frågor
Utskottets anmälan godkändes.
Utskottets genom de nu fattade besluten godkända anmälan lades till
handlingarna.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Granskning av
statsrådens tjänste-
utövning och
regeringsärendenas
handläggning
101
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Naturresurslagen -
miljökonsekvens-
beskrivningar m.m.
102
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU43 Regeringens skrivelse med redogörelse för behandlingen av
riksdagens skrivelser till regeringen (skr. 1990/91:15).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av talmannen medgav kammaren att de ärenden som hann de-
batteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle företas till
avgörande i ett sammanhang i början av morgondagens arbetsplenum.
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1990/91:BoU18 Naturresurslagen - miljökonsekvensbeskrivningar m.m.
(prop. 1990/91:90 delvis).
Anf. 107 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! I bostadsutskottets betänkande nr 18 behandlas vissa frågor
med anknytning till naturresurslagen. Bl.a. föreslås införandet av miljökon-
sekvensbeskrivningar.
Vi från moderata samlingspartiets sida accepterar att naturresurslagen nu
finns som ett faktum och att den har en viss funktion att fylla. Men jag vill
dock slå fast att denna lag inte är någon förbudslag. Det finns en del som
har för sig det, men så är inte fallet. I NRL skall avvägningar göras mellan
motstående intressen, mellan det allmänna och enskilda, mellan att bygga
eller inte, osv. I det hänseendet är det bra att veta i förväg vilka konsekven-
serna blir av olika ingrepp och exploateringar. Vi hälsar med tillfredsställelse
att miljökonsekvensbeskrivningar nu skall införas.
Däremot är vi inte riktigt tillfredsställda med regeringens och majoritetens
beslut att inte följa upp motionsyrkandena från bl.a. vårt håll om att noll-
alternativ skall utredas och lagfästas. Vi har skilt oss i den frågan, och det
har föranlett en reservation från bl.a. vår sida. Vi tycker att frågan om noll-
alternativredovisning är så viktig att den bör regleras i lag.
Herr talman! En annan punkt som också tas upp i en reservation från vår
sida är frågan om fritidsbebyggelse. I det här fallet gäller det på skärgårds-
öarna. När NRL antogs gjorde riksdagen ett uttalande om att man skulle
vara beredd att göra förtätningar och kompletteringsbyggnader när det gäl-
ler fritidshus i bl.a. skärgården. Men så har det inte blivit i verkligheten. Det
tycker vi är felaktigt och beklagligt. Det är förvånande att socialdemokra-
terna inte tar hänsyn till ett riksdagens uttalande. Därför har vi funnit anled-
ning att reservera oss på den punkten.
Slutligen har vi en viktig fråga som har varit en följetong i riksdagen under
många år, nämligen Emån. Sista kapitlet skrivs nu i denna långa följetong.
Under många år har vi från moderaternas sida hävdat att det skall kunna gå
att pröva Emån enligt vattenlagen. Många skäl och argument har förts fram
att Emån inte skall byggas ut, att ingreppen blir för stora och naturmiljön
förstörs, den unika malen kan hotas osv. Nu har situationen dock blivit en
annan genom att vattenfallsägaren Sydkraft har tagit tillbaka sin ansökan om
utbyggnad. Då tycker vi i det här läget att Emån inte skall byggas ut. Från
moderat sida har vi inte samma krav som andra partier att skaffa nya elpro-
duktionsanläggningar, eftersom vi anser att kärnkraften skall finnas kvar så
länge den är säker och ekonomiskt försvarbar. Därför bör Emån kunna be-
varas. Utskottet är i detta fall glädjande enigt. Socialdemokraterna ansluter
sig till frågan, och jag utgår också från att riksdagen fattar det beslutet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr 8 och 19 och i övrigt
till utskottets hemställan.
Anf. 108 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Folkpartiet liberalerna vill hävda att naturresurslagen som
nu har varit i kraft i fyra år behöver ses över. På grund av tidsbristen skall
jag inte motivera med någon längre utläggning utan bara konstatera att vi
vill ha denna översyn som vi har pekat på i vår reservation. Jag yrkar bifall
till reservation 1.
När det gäller miljökonsekvensbeskrivningar anser vi att det är mycket
viktigt att miljökonsekvensbeskrivningar införs som en del av det bedöm-
ningsunderlag som behövs för en lokalisering av olika verksamheter. Vi
accepterar som en övergångslösning det som är föreslaget i propositionen.
Men vi anser att så snart som det lagtekniskt är möjligt skall ett krav på mil-
jökonsekvensbeskrivningar tas in i en särskild MKB-lag. Därför vill jag yrka
bifall till reservation 3.
I propositionen anges att det i en miljökonsekvensbeskrivning normalt
skall kunna redovisas ett nollalternativ. Vi håller med om att det är bra att
regeringen anser att det är nödvändigt att ett nollalternativ redovisas. Men
det hade varit bättre om det med hjälp av en lagfästning blir en skyldighet
att redovisa nollalternativ. Därför yrkar jag bifall till reservation 8.
Vi menar också att det skall vara ett krav att miljökonsekvensbeskriv-
ningar skall påfordras enligt PBL. I många kommuner görs redan så, men
inte i alla kommuner. Vi tycker att det är oerhört viktigt att detta lagfästs i
plan- och bygglagen, vilket vi har redovisat i vår reservation 12. Jag yrkar
bifall till reservation 12.
Folkpartiet liberalerna har i många år kämpat för att rädda de få rinnande
vatten och vattendrag som finns i vårt land. Vi har i olika reservationer moti-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Naturresurslagen -
miljökonsekvens-
beskrivningar m.m.
103
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Naturresurslagen -
miljökonsekvens-
beskrivningar m.m.
104
verat varför. Jag kommer inte att yrka bifall till dessa. Men, herr talman, vi
står naturligtvis bakom alla de reservationerna som har med olika vatten och
vattenområden att göra.
Herr talman! Jag vill slutligen omnämna att vi vid en eventuell votering
också står bakom reservation 22.
Anf. 109 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Eftersom kammarens tidsschema är pressat kommer jag att
korta ned mitt anförande. Men jag vill börja med att säga att vi i likhet med
folkpartiet vill ha en översyn av naturresurslagen. Vi ställer likaså upp på de
tankegångar på miljökonsekvensbeskrivningar som är framförda i proposi-
tionen och i betänkandet. Från centerns sida har vi i flera år vid upprepade
tillfällen framfört önskemål om miljökonsekvensbeskrivningar.
Jag vill ta upp ett avsnitt som är betydelsefullt, men som mina företrädare
i talarstolen inte har hunnit tala om, nämligen ett avsnitt i betänkandet som
behandlar det ekologiska byggandet. När jag talar om ekologiskt byggande
menar jag inte bara den ekoby-rörelse som håller på att växa fram. Jag ser
det som ett mycket vidare begrepp, helt enkelt allt samhällsbyggande för en
god miljö. Tyvärr har den propositionen med rubriken En god livsmiljö som
började diskuteras i går morse ingen helhetssyn på samhällsplanering och
bebyggelsestruktur. Propositionsskrivarna har i stället mera ägnat sig åt att
diskutera och lägga fram förslag på olika dellösningar. Helheten saknas.
Det räcker inte enbart med vackra ord i naturresurslagens första paragraf,
utan basen i en ekologisk grundsyn måste vara ett kretsloppstänkande. En
långsiktig god hushållning med naturresurserna innebär för det första att vi
så långt möjligt använder förnybara resurser. De förnybara resurserna är för-
nybara just därför att de ingår i ett kretslopp med solen som drivkraft. För
det andra måste vi mycket kraftigt minska användningen av ändliga resurser.
För att göra detta måste vi sluta kretsloppen och återföra ämnena till natu-
rens kretslopp eller till ny användning.
Vår nuvarande resurshantering innebär att vi hämtar resurser från en
plats, fördelar och använder. Till sist får vi en mängd restprodukter som
hamnar som sopor på soptippen eller som utsläpp i luft och vatten. För att
kunna genomföra slutna kretslopp måste vi alla hjälpas åt. Det är de enskilda
hushållens insatser som är avgörande. Som en första viktig åtgärd är det nöd-
vändigt att ändra på den nuvarande blandade sophanteringen. Vi måste käll-
sortera soporna. Alla som arbetar med samhällsplanering måste också ta ett
större ansvar att åstadkomma samhällsplanering och bebyggelsestruktur i en
god miljö och som samtidigt underlättar för de enskilda hushållen att aktivt
medverka i ett kretsloppstänkande.
Det finns mycket mer att säga om begreppet ekologisk grundsyn, men jag
vill till slut fastslå att det är viktigt med ett resursbevarande och miljöanpas-
sat boende. Vi i centern vill verka för en bra boendemiljö och arbeta för ett
boende och en bebyggelseplanering som hushållar väl med naturens resurser
och som mycket bättre än hittills anpassas till det ekologiska systemet.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till reservationerna 12
och 25. Jag står självfallet bakom samtliga reservationer som centerpartister
har fogat till betänkandet.
Anf. 110 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! I det här ärendet behandlas naturresurslagen i allmänhet och
miljökonsekvensbeskrivningar i synnerhet. Jag menar att frågan om ekolo-
giskt byggande faktiskt redan har behandlats, i bostadsutskottets betän-
kande nr 12. Den har slunkit med här därför att man inte kunnat göra en
riktig boskillnad i hanteringen. Jag skall här koncentrera mig på naturresurs-
lagen och miljökonsekvensbeskrivningarna.
Alla är överens om önskvärdheten och angelägenheten av att man genom-
för ordentliga miljökonsekvensbeskrivningar inför alla beslut som rör miljön
i vid bemärkelse. Men då skall man också vara medveten om att miljökon-
sekvensbeskrivningen i sig inte är någon ny planform eller något nytt institut
i lagstiftningen, utan ingår i beredningen av olika sådana här ärenden.
Vi tycker att den lagtekniska form som regeringen här har föreslagit är bra
och riktig, alltså att man tar in bestämmelserna om miljökonsekvensbeskriv-
ningar som ett nytt kapitel i naturresurslagen. Genom att naturresurslagen
har kopplingar till i princip all annan miljölagstiftning skall man också vid
beslut enligt denna övriga miljölagstiftning göra miljökonsekvensbeskriv-
ningar. Dessutom har det särskilt påpekats i en del av de här miljölagarna
att miljökonsekvensbeskrivningar skall göras.
Vi har några principiella invändningar. Dels tycker vi inte att alla miljöla-
gar är instoppade under naturresurslagens paraply - det gäller bl.a. beträf-
fande skötsellagarna dels tycker vi framför allt att beslut enligt plan- och
byggnadslagen obligatoriskt skall fattas på grundval även av miljökonse-
kvensbeskrivningar, och kravet på sådana bör skrivas in. Regeringen har
också funderat på detta, men har sedan stannat vid att man inte vill skriva in
detta krav, även om man håller med om att det vore riktigt - ungefär så står
det faktiskt i propositionen.
Vi menar att detta skall vara en regel och att undantag skall göras vid
smärre beslut, om detaljbygglov osv., där man uppenbarligen inte behöver
miljökonsekvensbeskrivningar.
När det gäller naturresurslagen i stort håller vi med om och ställer oss
bakom reservation nr 1, där det krävs en översyn av hela naturresurslagen.
Den översynen kommer också såvitt jag förstår att göras i den utredning som
nu ser över hela miljölagstiftningen. Den utredningen har ju i uppdrag att ta
in naturresurslagen i en miljöbalk. I samband därmed gör man också denna
översyn och funderar bl.a. över om lokaliseringskapitlet, kap. 4, även fort-
sättningsvis skall ingå i naturresurslagen eller om det skall läggas vid sidan
av denna.
Vi står fast vid vår uppfattning att naturresurslagen bör få en klarare beva-
randeprofil. Det är de ekonomiskt svagare bevarandeintressena som behö-
ver ett lagstöd. Exploateringsintressena är starka nog ändå. De behöver inte
samma starka lagstöd som intressena av att bevara och försvara naturresur-
serna.
Slutligen vill jag notera att vi är överens om att ytterligare en älv, Emån,
skall föras in i naturresurslagens älvskyddsavsnitt. Vi kan väl då se fram emot
att det nästa år blir dags för Voxnan och Hårkan.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Naturresurslagen -
miljökonsekvens-
beskrivningar m.m.
105
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Naturresurslagen -
miljökonsekvens-
beskrivningar m.m.
106
Anf. 111 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Vi har från miljöpartiet de grönas sida länge krävt att miljö-
konsekvensbeskrivningar skall genomföras före alla större exploateringar.
Syftet med dessa beskrivningar är flerfaldigt:
- dels gäller det att få fram ett beslutsunderlag som tydligt talar om vilka
konsekvenser den tänkta exploateringen får för miljö och natur, på såväl
kort som lång sikt,
- dels gäller det att ta fram alternativ till den tänkta exploateringen. Dessa
alternativ bör omfatta såväl nollalternativ som alternativa satsningar med
minsta möjliga miljöeffekt. Dessa kan då ställas mot den tänkta exploate-
ringen,
- dels gäller det att åstadkomma en offentlig diskussion om den tänkta ex-
ploateringen, dess effekter och vilka alternativ som finns till hands. En
viktig del i detta är offentliga utfrågningar,
- dels gäller det att ställa tillräckliga kvalitetskrav på miljökonsekvensbe-
skrivningen. Dessa krav bör ställas och kontrolleras av en oberoende mil-
jömyndighet.
Den typ av miljökonsekvensbeskrivningar som regeringen och nu ut-
skottsmajoriteten föreslår uppfyller emellertid inte dessa fyra grundläg-
gande krav. I stället föreslås nu en förvanskad och urvattnad variant av mil-
jökonsekvensbeskrivningar, vars funktion närmast verkar vara att legitimera
miljöförstörande exploateringar inför en kritisk miljöopinion.
Från miljöpartiets sida anser vi att dessa fyra krav måste uppfyllas. Vi an-
ser också att krav på sådana miljökonsekvensbeskrivningar skall införas i
plan- och bygglagen. Översiktsplaner bör, enligt vår mening, alltid innefatta
trovärdiga miljökonsekvensbeskrivningar av föreslagna exploateringar och
förändringar. Dessutom bör miljökonsekvensbeskrivningar kunna ingå i
propositioner, utredningar osv.
En annan huvudfråga i betänkandet gäller naturresurslagens fortsatta
ställning och utformning. Vi anser att naturresurslagen skall tas in i en miljö-
balk. Vi anser också att den skall kompletteras med stringenta kravregler
och tydlig vägledning för avvägningar mellan olika intressen. Även ersätt-
ningsbestämmelserna bör ses över, liksom inom PBL och viss annan miljöre-
laterad lagstiftning. Syftet med de här kraven är att få en mer miljömedveten
samhällsplanering, att ge naturvården en starkare ställning och att slå vakt
om naturresurserna på ett effektivare sätt.
Det kan inte vara rimligt att man gör som i exemplet ScanLink, där man
som ett alternativ till ett vägbygge ställde förstöring av en oersättlig dalgång.
Dessutom var det vägbygget som tilläts vinna.
Det finns många andra saker inom NRL som borde förbättras, men med
tanke på min korta taletid skall jag inte gå in på dem. Jag vill dock även
nämna något om älvarna. Vi i miljöpartiet anser att utbyggnaden av älvar
och vattendrag skall vara ett avslutat kapitel. Det lilla som finns kvar av
orörda strömmande vattendrag är så värdefullt ur naturvårdssynpunkt att
det skall få förbli outbyggt.
Vi står naturligtvis bakom alla de reservationer vid betänkandet som vi
har skrivit under, inte mindre än 26 av totalt 35, men vi lär knappast få majo-
ritet vid votering om dem. Vi har fått med oss andra partier på två reservatio-
ner, nr 1 och 12, och dem yrkar jag bifall till.
Anf. 112 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Först en betraktelse över de gångna årens NRL-debatter.
Det är i det närmaste 20 år sedan jag första gången satt i min riksdagsbänk
borta vid Sergels torg och med stort intresse lyssnade på debatten om den
fysiska riksplaneringen. Jag var då relativt nyvald ledamot av Sveriges riks-
dag. Jag var djupt imponerad av den debatt som fördes vid det tillfället. Det
var en lång och tidsödande debatt, kryddad med ingredienser av både fram-
tidstro och ödesmättade förutsägelser om en dyster och mörk framtid. Ideo-
logier och skilda synsätt bland riksdagspartiernas företrädare avspeglades i
den debatten - som omfattade inte mindre än 400 sidor i riksdagstrycket.
Samma dag offentliggjordes opinionsundersökningar som utsåg det bor-
gerliga blocket till regeringsbildare. Med inte mindre än 50 % av väljarkåren
bakom sig hade man rena julafton, för att inte säga hallelujastämning, i det
borgerliga lägret. Det fanns segervittring hos Bohman och kompani den da-
gen. Det skulle dröja ytterligare en valperiod innan en borgerlig regering
tillträdde.
Åren har gått, och efter två årtionden kan vi börja summera resultaten av
NRL.
Efter att ha sysslat med dessa frågor under en lång följd av år kan jag kon-
statera att det var bra - för att inte säga nödvändigt - att politikerna tog tag
i dessa frågor och att vi fick en lagstiftning som gjorde det möjligt att på ett
mycket tidigt stadium väga olika intressen inom den fysiska riksplaneringen
mot varandra. Föga anade jag vid det tillfället att jag långt senare skulle ges
förtroendet att bli en av de många som skulle vara med om att forma miljö-
frågorna och NRL på 90-talet.
Den debatt som fördes i början av 1970-talet präglades av koncentrations-
tänkande och stordriftens fördelar. Det fanns en och annan som tidigt insåg
vikten av att en diskussion kom till stånd om var våra framtida industriella
satsningar skulle ske. Olof Palme var en av dessa framtidspolitiker med stort
engagemang i miljö-, natur- och framtidsfrågor.
Under 1960-talet hade vi debatten om Vindelälven, där Nancy Erikssons
linje segrade till sist. Det var ett nej till en utbyggnad av Vindelälven. Under
1970-talet mötte vi debatten om utbyggnaden av Mellan-Ljusnan. Den ena
älvsträckan efter den andra följde i debattens spår med efterföljande demon-
strationer och krav på stopp för utbyggnad. Sölvbacka strömmar och den i
samband därmed uppslitande striden minns säkert många än i dag. Beslutet
innebar att statsmakterna fick punga ut med betydande ersättningar till ägar-
intressen och exploatörer för utebliven, förväntad utvinning av energi samt
för redan igångsatta förberedelsearbeten för att bevara Sölvbacka ström-
mars brus.
Namn som vi mött i debatten i samband med älvutbyggnader är Hårkan,
Långan, Sölvbacka, Strängsforsen, Ammerån, Västerdalälven, Emån, Lais-
vall, Råneälven m.fl. Många av dessa vattendrag, för att inte säga de allra
flesta, är för närvarande skyddade under NRL. Opinionen fanns och finns
starkt förankrad bland ortsbefolkningen för att skydda forsarna och fallen
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Naturresurslagen -
miljökonsekvens-
beskrivningar m.m.
107
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Naturresurslagen -
miljökonsekvens-
beskrivningar m.m.
108
mot utbyggnad. Miljövännerna vann de allra flesta striderna, och vi kan i
dag konstatera att vattenmassorna, fiskarna och fallen finns bevarade för
framtida generationers båtnad.
Visionärt och framsynt tog politikerna sig an frågan om framtidssatsningar
för att i möjligaste mån undvika konflikter. Det var en ständig kamp mellan
å ena sidan miljö- och naturintressena och å andra sidan nedsmutsande nä-
ringar och industrianläggningar, typ raffinaderiet i Brofjorden. Olof Palme
sade följande i debatten den 15 december 1972 - kammaren hade dessförin-
nan avslutat föregående dags arbete tidigt på morgonen, kl. 4.04. Det var
senare tidiga morgnar på den tiden, herr talman:
”Vårt ansvar gäller också miljön. En bättre miljö är en väsentlig del av
levnadsstandarden.---Vi skall hushålla med mark och vatten också därför
att vi skall ta hänsyn till kommande generationer. Vi skall inte skaffa oss för-
delar i nuet på efterkommande generationers bekostnad.---Därför skall
värdefull natur skyddas. Attraktiva rekreationsområden skall göras tillgäng-
liga för alla medborgare. Spekulation i mark- och naturtillgångar skall mot-
arbetas.”
Herr talman! Det är tänkvärda ord, som förgrundsgestalten bakom NRL,
Olof Palme, då myntade. Orden, kraven och förväntningarna möter vi allt-
jämt 20 år senare. Nya orosmoln tornar upp sig, och miljövännerna kräver
snara åtgärder.
I början av 1970-talet fanns det en kravlista på kontroversiella lokalise-
ringar. Riktlinjer saknades för hur samhället skulle hantera dessa frågor. Det
fanns åtskilligt med brännbart stoff i den debatten, och regionalpolitiskt
tunga skäl för och emot dessa avgränsningar var svåra att praktiskt hantera.
I pressen och i den dåvarande politiska debatten återkom ofta frågan om
var de framtida industrisatsningarna främst skulle äga rum. Debatten gällde
i lika hög grad var miljö- och naturarealer och deras bevarandevärden kunde
skyddas. Detta var en början till naturresurslagen. Det var grunden till förar-
betena för den lagstiftning som vi i dag kan skörda frukterna av. Svante
Lundkvists ord där han säger följande är tänkvärda: ”Hur vi hushållar med
mark och vatten blir av avgörande betydelse för i vilken miljö vi och våra
efterkommande skall leva.”
Jag tycker vi skall vara stolta över det som uträttats under årens lopp och
sända en tacksamhetens tanke till Olof Palme, Svante Lundkvist, Hans Gus-
tafsson m.fl. De var banérförare som väckte frågan och röjde väg för oss
andra. Nu går vi vidare med miljökonsekvensbeskrivningar, som ger oss ett
betydligt bättre beslutsunderlag.
Det finns invävda konflikter när det gäller industriell utveckling å ena si-
dan och miljö och kultur å andra sidan. De olika intressena måste ges klara
spelregler.
Kampen har gett resultat. Det är inget att sticka under stol med. Statsmak-
terna har tydligare än tidigare tagit sitt ansvar när det gäller beslut om an-
läggningar som påverkar miljö i särskilt hög grad. Riksdagens ansvar har
stärkts i dessa fall. Skyddet av kontroversiella älvsträckor har förstärkts.
Miljöintressena har, steg för steg, förstärkt sina positioner. Vi kan till kom-
mande generationer överlämna en bättre natur och miljö. Arvet förpliktar.
Nu går vi vidare.
Så ett par ord om bostadsutskottets betänkande. Utskottet tillstyrker re-
geringens förslag när det gäller frågan om miljökonsekvensbeskrivningar. Vi
säger också att vi undantar Emån från vattenkraftsutbyggnad.
Många av reservationerna är gamla bekanta, och argumenten känns igen
från tidigare debatter. Jag skall avstå från att mera utförligt redogöra för ma-
joritetsskrivningarna och bara göra några kommentarer.
Miljökonsekvensbeskrivningarna finns med som en röd tråd i alla inlägg
som har gjorts här. Det är egentligen inte stor skillnad mellan reservatio-
nerna och majoritetens skrivning, som nu både miljöpartister och andra an-
ser vara så urvattnad. För övrigt fortsätter vi ju jobbet i miljöskyddskommit-
tén, där jag själv deltar. Jag kan lova mina meddebattörer att det är en
ganska livlig debatt i den kommittén, där alla partier finns representerade.
Vi avvisar ett obligatorium vad beträffar beslutsunderlag i samtliga ären-
den, samtidigt som vi inte alls tror på nollalternativet. Det är att köpa sig fri,
en köpslagan som vi inte ställer upp på.
Den sista reservationen som jag skall kommentera är reservation 24. Den
gäller om huvudälvarna skall kallas huvudälvar eller nationalälvar.
Regeringens beslut om att säga nej till Laisvallsprojektet bekräftar att för-
arbetena till naturresurslagen alltjämt är intakta och ligger fast. Enligt min
personliga uppfattning är och förblir huvudälvarna för all framtid skyddade.
Frågan måste komma tillbaka till riksdagen oavsett vilken regering som sit-
ter, och jag har svårt att inse att en annan majoritet i kammaren skulle för-
ändra NRL. Man kräver dessutom inget förstärkt grundlagsskydd.
Reservationen är mest munväder, mina vänner på motsidan. Vi tycker att
huvudälvarna har tillräckligt skydd för att bevaras åt framtida generationer.
Många av de frågor som reservanterna har aktualiserat är redan uppmärk-
sammade eller på annat sätt i olika sammanhang berörda. Myndigheter, de-
partement och kommuner är involverade i miljöprocessen på ett helt annat
sätt än tidigare. Miljöskyddskommittén, med bred parlamentarisk förank-
ring, fortsätter sitt arbete med utökade direktiv, osv.
Det våras för miljön. Låt oss blicka framåt. Det finns engagemang. Det
finns vilja och tro på framtiden. Tillsammans skall vi klara det här för kom-
mande generationer.
Jag yrkar än en gång bifall till utskottets hemställan i dess helhet och av-
slag på samtliga reservationer.
Anf. 113 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Ett par korta synpunkter. Jag skall inte gå in på Magnus
Perssons historiska betraktelse utan hoppar fram direkt till ett aktuellt
ärende och vill säga att vi i centern gläder oss åt att socialdemokrater och
moderater har ändrat sig när det gäller Emån. Det tycker vi är bra.
Vi har från centerns sida också sagt att vi ser fram emot att miljöskydds-
kommittén blir färdig med sitt arbete. Jag vet att den är parlamentariskt sam-
mansatt och att Magnus Persson är en av ledamöterna där. Jag hoppas att ni
kommer fram till bra förslag.
Anf. 114 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Jag kan i och för sig instämma i Magnus Perssons påstående
att reservationen om nationalälvar är tandlös. Det intressanta är naturligtvis
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Naturresurslagen -
miljökonsekvens-
beskrivningar m.m.
109
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Miljöavgifter, m.m.
att grundlagsskydda älvarna, och det har vi krävt i andra sammanhang. Men
det kan ju vara ett visst symbolvärde ändå i ordet nationalälv.
Vad beträffar miljökonsekvensbeskrivningar tycker jag att det finns skäl
att ställa frågan: Är det en bra lösning att sjöfartsverket gör sina egna miljö-
konsekvensbeskrivningar och att verket självt bedömer kvaliteten hos dem?
Och slutligen: Varför detta motstånd mot att skydda Hårkan, Voxnan
uppströms Edsbyn, osv.? Vi behöver inte den kraft som vi kan få ut där i alla
fall.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 juni.)
110
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU24 Miljöavgifter, m.m. (prop. 1990/91:90 delvis).
Anf. 115 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Herr talman! För att vinna tid vill jag bara hänvisa till vad de moderata
företrädarna anförde om ekonomiska styrmedel i gårdagens debatt om mil-
jöpolitiken.
För att vinna ytterligare tid, inskränker jag mig också till att yrka bifall till
reservation 1 vid skatteutskottets betänkande 24.
Anf. 116 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Det här är en hjärtefråga för miljöpartiet. Vi vill ha ett grönt
skattesystem. Vi vill ha en grön BNP. Vi vill miljörelatera hela systemet.
Av totalt 26 reservationer till det här betänkandet har vi avgivit 13. Vi vill
införa fler miljöavgifter, i huvudsak föreslagna av miljöavgiftsutredningen.
Vi har inte fått stöd från något annat parti för någon enda reservation. Jag
avstår därför från att yrka bifall till dem, men självfallet står vi bakom alli-
hop.
Anf. 117 BO FORSLUND (s):
Herr talman! Med anledning av gårdagens långa och mycket ingående de-
batt om miljöpolitiken konstaterar jag att även miljöavgifter behandlades i
olika debattinlägg. För att inte upprepa dem och i onödan belasta kammaren
hänvisar jag till utskottets betänkande SkU24, som jag till alla delar yrkar
bifall till. Jag yrkar således avslag på reservationerna.
Anf. 118 GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Jag tycker att detta är ett viktigt betänkande, men jag vill
också hänvisa till den debatt som var i går. Vi i centern avstod från att motio-
nera i januari när det gällde miljöavgifter med tanke på miljöpropositionen.
Därför har alla våra yrkanden och krav behandlats i jordbruksutskottet och
behandlades i gårdagens debatt. Jag vill därför göra den här markeringen,
men tänker inte göra något ytterligare inlägg.
Anf. 119 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Gårdagens debatt gav svar på många frågor, dock inte på
alla. Vi har dock här att ta hänsyn till den tidsbrist som uppstod på grund av
att debatten ändå gav en allsidig belysning av de ideologiska skiljelinjerna.
Jag vill därför också ta de hänsyn som därmed erfordras och inskränka mig
till att yrka bifall till den reservation som folkpartiet står bakom under
mom. 1 och mom. 22, dvs. reservation nr 2. Jag står naturligtvis bakom öv-
riga reservationer som vi har skrivit på, men avstår här från att yrka bifall till
dem.
Anf. 120 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Ibland får man vänta länge på debatten, och ibland går det
mycket fort. Det är väl bra. Jag skall också försöka bidra till att inte förlänga
debatten i onödan, eftersom vi hade en lång debatt om miljöfrågorna i går.
Jag vill bara ta upp två reservationer som jag vill yrka bifall till. Det är reser-
vationerna 20 och 24. De handlar om skatt på reklam och förpackningar. Det
finns undersökningar som visar att upp till 45 % av det pris som vi betalar på
varorna ligger på reklam och förpackningar. Därför vill jag yrka bifall till
dessa två reservationer.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 juni.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91:SkU25 Miljöklasser för nya fordon (prop. 1990/91:156).
Anf. 121 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Herr talman! Jag hänvisar även i detta betänkande till gårdagens debatt
och till vad de moderata företrädarna anförde om ekonomiska styrmedel i
miljöpolitiken. När det gäller miljöklasser för nya fordon har vi moderater
avvisat propositionens förslag, eftersom det inte är EG-anpassat. Med det
vill jag yrka bifall till reservation 1 i detta betänkande.
Anf. 122 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Jag vill verkligen beklaga den tidspress som vi känner och
som gör att denna viktiga fråga för miljön, för industrin och för transpor-
terna kommer att behandlas på detta ganska summariska sätt i kammaren.
Vi har haft flera invändningar mot såväl förslagets innehåll som dess hante-
ring.
Vi menar att det har ägnats alldeles för litet uppmärksamhet åt behovet
av att EG-anpassa såväl själva miljöklassningen som provmetoderna, mät-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Miljöklasser för
nya fordon
111
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Miljöklasser för
nya fordon
112
metoderna och godkännandesystem. Vi har uttryckt detta i två motioner
som bär folkpartiets namn. De som händelsevis råkar vara intresserade av
våra invändningar och närmare belysning av frågeställningarna kan jag bara
rekommendera att ta del av motionerna. Jag vill därför här inskränka mig
till att yrka bifall dels till reservation nr 2 som innebär ett avslag på proposi-
tionen, dels till reservation nr 3 som belyser certifieringssystemet.
Anf. 123 GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Detta betänkande om miljöklasser för fordon följer i princip
samma linje som ett tidigare betänkande om bränslen, dvs. man indelar i
miljöklasser utifrån påverkan på miljön. Vi kan ju ha olika uppfattning om
nivåer, differenser mellan klasser osv., men det är viktigt att visa att detta
ändå är rätt väg att gå för att stimulera fram alternativ till en bättre miljö.
I vissa avseenden har vi emellertid en avvikande uppfattning. Vi anser
t.ex. att man även skall ha en s.k. elitklass, som ligger över klass 1, för fram-
tidens teknik och för att stimulera fram ny teknik som ännu inte är riktigt
prövad. Vi står naturligtvis bakom samtliga reservationer där vi finns med,
men jag yrkar endast bifall till reservation 11.
Anf. 124 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Jag skall bli mycket kort även när det gäller detta betän-
kande. Jag vill yrka bifall till två reservationer. Det är reservationerna 9 och
12. Jag kan hålla med Görel Thurdin om att det är bra att man inför dessa
miljöklasser och att vi är på rätt väg.
Vi tycker att det är fel att inte ta med arbetsfordonen. Den ena av våra
reservationer gäller detta. Arbetsfordonen svarar för en stor del av kväve-
oxidutsläppen, faktiskt för en nästan lika stor del som de tunga fordonen. Vi
tycker att regeringen skulle ha kommit med ett förslag där också.
Jag vill dessutom yrka bifall till reservation 12 som handlar om en särskild
nollklass eller elitklass, vad man nu vill kalla den, för särskilt miljövänliga
fordon. I övrigt står vänsterpartiet bakom de reservationer som vi har under-
tecknat i det här betänkandet.
Anf. 125 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Detta med miljöklasser är utmärkt, men givetvis bör man
även ha en klass för sådana fordon som inte har miljöfarliga utsläpp. Vi före-
slår att denna skatteklass noll inrättas, och att denna klass medger total befri-
else från fordonsskatt. Detta handlar reservation 13 om, till vilken jag yrkar
bifall. I övrigt står jag bakom de andra reservationer som jag har skrivit på.
Jag skulle kunna diskutera dem under senare delen av kvällen.
Anf. 126 BO FORSLUND (s):
Herr talman! Regeringens förslag bygger på ett förslag från miljöavgiftsut-
redningen som faktiskt samlade en bred majoritet i utredningen. Det fick
stöd av nästan samtliga remissinstanser.
Herr talman! Även här vill jag därför hänvisa till utskottets betänkande
SkU25, till vilket jag yrkar bifall. Jag yrkar således avslag på reservatio-
nerna.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 juni.)
Kammaren beslöt kl. 17.56 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91 :TU30 Trafik och miljö (prop. 1990/91:90 delvis).
Anf. 127 JAN SANDBERG (m):
Fru talman! Trafik och kommunikationer är någonting i samhället som
egentligen är positivt. Samtidigt är det viktigt att minska de negativa sidor
trafiken har, det gäller bl.a. miljöfrågorna.
Vi moderater anser att det är viktigt att hela transportsystemet förändras
i miljövänlig riktning. Det gäller flyget, sjöfarten och vägtrafiken. Men, och
det är ett viktigt men, miljö och transporter hänger intimt ihop med andra,
övergripande områden och nationella ekonomiska problem.
Ta Sverige som ett exempel. Alla kurvor pekar åt fel håll. Det är inte bra
för trafiken, det är inte bra för miljön. Problemet med varsel och arbetslös-
het är intressant inom trafikområdet, som i storleksordningen 380000 män-
niskor är beroende av för sin utkomst. Det handlar om det europeiska per-
spektivet, samarbetet med EG, och det handlar sist men inte minst om eko-
nomisk tillväxt.
Fru talman! Jag tog med mig en liten modellbil här i talarstolen. Den är
grön, men det skall inte symbolisera någonting med miljön i första hand. Det
är en bilmodell som inte längre tillverkas: en Trabant. Den fanns i det forna
DDR, Östtyskland. Den var, och är fortfarande, en miljökatastrof när den
rullar på vägarna. Den har gammal teknik. Man till och med blandar in olja
i bensinen, vilket gör att det blir en smärre Lutzendimma av avgaserna när
denna bil kör fram på vägarna. Den är ett resultat av ett samhälle som styrts
av planhushållning, brist på tillväxt och brist på teknisk utveckling. Det har
varit negativt för miljön.
Varför tar jag Trabanten som exempel? Jo, i det forna DDR fick man köa
i många år för att få en bil. Den kostade flera årslöner. När man väl fick den
här bilen skötte man den som ett spädbarn. Man såg till att om något gick
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Trafik och miljö
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:125
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Trafik och miljö
114
sönder reparerades det, man putsade och fejade och var så mån om den som
man någonsin kunde vara.
Vad har det med Sverige att göra? Faktum är att den svenska bilparkens
genomsnittsålder i dag är densamma som den var i DDR innan muren revs.
I Sverige är fyra av tio bilar äldre än 10 år, precis som det var i DDR.
I Västtyskland är bara två bilar av tio äldre än 10 år. Det visar att vi i Sve-
rige måste göra någonting för att få en föryngrad bilpark, fler bilar med kata-
lytisk avgasrening som tar bort 90 % av de skadliga avgaserna.
Fru talman! Jag har en son, Erik, som är två och ett halvt år. Han skulle
bli väldigt glad att se kurvor över den svenska nybilsförsäljningen och den
svenska tillväxtutvecklingen. Han älskar rutschkanor.
Men det finns få anledningar att vara glad över dessa kurvor. Båda dessa
kurvor, nybilsförsäljningen och tillväxtkurvan, dyker brant ned. Det innebär
att mycket viktiga miljöförbättringar försenas. Det vill vi moderater ändra
på.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 13.
Anf. 128 ANDERS CASTBERGER (fp):
Fru talman! Jag kommer kanske inte att i så stor utsträckning beröra
rutschkanor, men i övrigt instämmer jag gärna i de synpunkter Jan Sandberg
framförde på Trabant och det östtyska kollapsade systemet.
Att människor och gods kan färdas effektivt och snabbt mellan olika
landsdelar är närmast en självklarhet i en välfärdsstat och en förutsättning
för fortsatt utveckling. Men trafik förorsakar miljöförstöring. Listan kan gö-
ras lång: utsläpp av föroreningar från både bilar och fartyg och flygplan, bul-
ler och vägar och järnvägar som skär sönder värdefulla naturområden.
Grundläggande för synen på trafikens miljöpåverkan måste vara gränsen
för vad naturen tål. Eftersom vi sannolikt överskrider den gränsen nu är en
viktig trafikpolitisk uppgift att göra trafiken miljövänlig. Det är samtidigt en
svår uppgift. Vi måste lösa den utan att göra avkall på människors frihet.
Ansvaret åvilar alla i samhället. Ytterst är engagemanget och ansvarstagan-
det för miljön alltid personligt. Varje trafikant måste alltså tänka på att an-
vända transportmedlen på rätt sätt. För att ha chansen att göra det erfordras
också information. Det är bakgrunden till vår reservation 21.
Vi kan också med politiska beslut skapa bättre förutsättningar och ange
färdriktningar, dock inte lösa alla problem. Men det politiska ansvaret kan
också bäras på olika sätt. Det finns ett behov - upplevt och verkligt - som
tar sig uttryck i önskemål om individuella transporter. Då heter verktyget
bil. Bruket av bil för med sig problem. I fokus för denna debatt står miljöpro-
blemen, men även olyckor och andra samhällsekonomiska och företagseko-
nomiska problem finns.
Å ena sidan kan då den oansvarige utmåla det oöverstigliga hotet av en
miljökatastrof, och därpå servera lösningen att säga nej. Det är slagordsmäs-
sigt och ser ut att gå lätt att få gehör för. Det är samtidigt att låtsas som om
inga problem vore förbundna med det ställningstagandet.
Detta är opportunismens triumf.
Å andra sidan kan man - som jag som folkpartist gärna gör - hävda att vi
politiker måste ta på oss ansvaret att både öppna möjligheten för människor
att åka bil om de så vill och samtidigt lösa miljöproblemen. Det är svårare.
Det ger inga slagordsmässiga rubriker och snabba opinionsklipp. Men jag
hävdar att det faktiskt är den lösning de flesta människor vill ha.
Fru talman! Alla transportformer påverkar miljön. Ett av problemen är
de stora utsläppen av farliga ämnen i Sverige. Transportsektorn bidrar med
huvuddelen av dessa utsläpp. Det tillkommer också buller och andra pro-
blem. På initiativ av folkpartiet liberalerna har riksdagen som bekant beställt
en aktionsplan mot buller.
Mycket talar för att miljön skulle vinna på att fler person- och godstrans-
porter överfördes till järnväg, förutsatt att tågen drivs med el. Även sjöfar-
ten har sin plats i sammanhanget, då avgasutsläppen per tonkilometer blir
små.
Men när detta är sagt, måste också sägas att bilen är en av de uppfinningar
som betytt mest för enskilda människors frihet. Bilen ger flexibilitet. Med
dess hjälp löser man en mängd problem. Den sparar tid. Det är inte underligt
att personbilen står för den helt övervägande delen av persontransportarbe-
tet i Sverige. Personbilen kommer också i framtiden att utgöra ett väsentligt
inslag i trafikbilden.
Men utvecklingen står inte stilla. Den tekniska utvecklingen går framåt,
och då kan vi ställa skärpta avgasreningskrav. När alla bilar har katalysator
kommer bensindrivna fordon att stå för endast 10 % av alla utsläpp av can-
cerframkallande ämnen i tätorterna. Det är naturligtvis betydligt mindre än
i dag.
Vi kan steg för steg införa skärpta restriktioner, skärpta nivåer för vad som
skall vara tillåtna utsläpp. Jag tror faktiskt att vi också kommer att få uppleva
möjligheten att få alternativ utan utsläpp. Utvecklingsarbetet pågår som
sagt, och det går mycket snabbt för närvarande.
Jag vill dock också understryka hur viktigt det är att vi i Sverige i det arbe-
tet samordnar oss med EG, med USA och med Japan, för att få en bättre
miljö totalt globalt - EG, USA och Japan utgör naturligtvis väldigt stora om-
råden och har betydligt fler bilar än vi - men också för att vi skall kunna få
en billig produktion och en teknisk utveckling som alla får ta del av.
Jag vill, fru talman, också något beröra frågan om vilka miljövinster som
faktiskt kan göras genom en rationell vägstruktur. Bättre vägar har positiva
miljöeffekter. Transportavstånden förkortas, stadsmiljöer blir renare, trafi-
ken flyter jämnare och utsläppen minskar. När man diskuterar detta måste
man komma ihåg att det inte är 1980-talets bilar som skall trafikera 2000-
talets vägar. Det kommer andra bilar att göra. Folkpartiet liberalerna menar
därför - det har vi sagt flera gånger - att bra vägar är bra för miljön och
dåliga vägar är dåliga för miljön.
Jag vill avslutningsvis säga några ord om sjöfarten. Jag avser att yrka bifall
till vår reservation 32. Mot bakgrund av det vill jag framhålla att sjöfarten
faktiskt tillhör ett av de mer miljövänliga trafikslagen. Vi har i flera fall pekat
på detta. För en tid sedan var jag - tillsammans med företrädare för de båda
andra borgerliga partierna - i Trollhättan för att studera utvecklingsmöjlig-
heterna för kustnära sjöfart och dess del i ett integrerat transportarbete i ett
framtida EG-samarbete för Sveriges del. Det lovar gott, och det gör också
att sjöfarten kan räkna med att få gehör för sina ståndpunkter och synpunk-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Trafik och miljö
115
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Trafik och miljö
116
ter. Det ger en möjlighet att transportera stora mängder gods på ett förhål-
landevis miljövänligt sätt. Mot bakgrund av detta yrkar jag, fru talman, bifall
till reservation 32.
Anf. 129 ELVING ANDERSSON (c):
Fru talman! Det var ju en stor miljöpolitisk debatt här i går. Det var ju
meningen att det betänkande som vi nu behandlar skulle ha kommit in i det
sammanhanget. Att debattera detta nu, något dygn senare, känns därför
ungefär som att kasta in jästen efter degen.
Låt mig ändå konstatera att trafikpolitiken är ett strategiskt område för
att i stort klara miljöpolitiken. Trafiksektorn svarar för en mycket stor del av
de miljöskadliga utsläppen både i vårt land och internationellt. En miljövän-
lig trafik är därför en förutsättning för att samhällets miljömål i stort skall
kunna uppnås.
Vägtrafiken - lastbilar, bussar och bilar - står för en betydande del av da-
gens miljöförstöring. Ungefär 40 % av koldioxidutsläppen och 60 % av kvä-
veoxidutsläppen kommer från vägtrafiken. I storstädernas gatumiljöer sva-
rar trafiken för 90 % av luftföroreningarna.
Det är mot denna bakgrund som det är nödvändigt att ganska radikalt för-
ändra trafikpolitiken i Sverige. Genom krav på bättre teknik, ekonomiska
styrmedel, kraftig satsning på järnvägen och en effektivare kollektivtrafik
kan en sådan omläggning ske. Vid sidan av de krav som samhället ställer på
medborgarna måste också människorna själva bli medvetna och ta ansvar
för att förbättra miljön. Det handlar t.ex. om att medvetet försöka undvika
onödigt bilåkande. De miljöskadliga utsläppen från trafiksektorn är både ett
hälsoproblem och ett miljöproblem.
Det är framför allt i tätorterna som trafiken utgör en hälsorisk. På 125 mil
gator och vägar, i framför allt storstadsområdena, överskrids riktvärdena för
luftkvalitet. I en svensk gatumiljö står, som jag sade, bilarna för mer än 90 %
av luftföroreningarna. Eftersom utsläppen sker i andningshöjd är dessa för-
oreningar relativt sett mer skadliga än motsvarande utsläpp från fasta ut-
släppskällor.
När det gäller de mer direkta miljöskadorna handlar det om ökad försur-
ning genom kväveoxidutsläppen, som också leder till övergödning av sjöar
och hav. Koldioxidutsläppen är ju, som vi alla vet, en av de viktigaste käl-
lorna till den s.k. växthuseffekten, som ju är ett av de allra största globala
miljöhoten. Till detta kommer korrosionsskador och vittring av byggnader
och värdefulla kulturskatter osv.
Fru talman! Vi måste alltså radikalt lägga om trafikpolitiken för att klara
miljömålen. Principerna för en sådan ny miljöpolitik skall enligt centern
vara: Utbyggnad av kollektivtrafiken med kraftig satsning på järnvägen, ut-
veckling av kombitrafiken för godstransporter, utveckling av sjöfarten, ut-
veckling av miljövänliga motorer och biobaserade bränslen, krav på bättre
reningsteknik och bilfria stadskärnor. Sverige måste dessutom verka interna-
tionellt för att dessa principer också skall slå igenom globalt.
Från centerns sida har vi i både motioner och reservationer utvecklat vår
syn på hur vi skall göra trafiksektorn mer miljövänlig. Jag utvecklar därför
inte detta just nu.
Centern står naturligtvis bakom alla reservationer som vi undertecknat,
men jag nöjer mig med att i detta sammanhang yrka bifall till reservation 2.
Anf. 130 VIOLA CLAESSON (v):
Fru talman! ”Hur mår Sverige?” Så heter en bilaga till den miljöproposi-
tion som regeringen flera år innan den låg på riksdagens bord gjort förhands-
reklam för. Enligt bilagan mår Sverige miljömässigt inte bra.
Hur mådde Sverige när regeringen lagt fram sin miljöproposition? Av de
få tacksamma reaktioner som presenterats i massmedia framgår det att det
var industriledare och bilindustrin som var gladast för att Birgitta Dahl vill
vänta med krav på bilismen och utsläpp tills EG sagt sitt.
Jag skall ge regeringen ett erkännande. Den börjar att bli bättre på att
analysera och katalogisera de miljöproblem som finns. Men den har inte ta-
git några rejäla steg för att åtgärda problemen. Den saknar helt enkelt en
strategi. Regeringen är alltför rädd att gå emot starka exportintressen, t.ex.
bilindustrin. Ändå går det inte att på något annat område få så kraftfulla och
relativt snabba miljöförbättringar som det går att få på trafikområdet. Med
riktiga satsningar kan man också spara stora mängder energi och rädda män-
niskoliv genom att trafiksäkerheten ökar. För detta behövs en helt annan
transportstruktur än dagens. Detta har Birgitta Dahl talat om i flera år. Hon
har talat om det i debatter som jag själv har haft med henne, t.ex. interpella-
tionsdebatter. Men när det kommer till kritan ser vi varken någon strategi
eller några förslag till ny transportstruktur.
I stället för att begränsa trafikökningen och minska trafiken inom de mest
miljöförstörande områdena, bilismen och flyget, vill regeringen inrikta sin
politik enbart på att förbättra fordonstekniken. Regeringen föreslår där-
emot inga konkreta förbättringar på detta område. Detta trots att man i det
material som utkom i samband med propositionen konstaterar att ”det finns
väsentligt bättre fordonstekniska lösningar att tillgå än de som för närva-
rande används”.
Fru talman! Vissa saker har regeringen dock drivit igenom och andra har
de nästan hunnit driva igenom före valet. Regeringen har beslutat att lägga
ned persontrafiken på den 105 mil långa inlandsbanan. Jag får fortfarande
telefonsamtal från förtvivlade människor som trodde att något positivt ändå
skulle hända efter riksdagens senaste beslut. Men det har det inte gjort.
Om inte alla kvinnoförbundskvinnor, broderskapare och trafikutskottets
socialdemokrater - som jag vet egentligen är emot en Öresundsbro - visar
civilkurage i sista stund kommer moderater och folkpartister att göra gemen-
sam sak med regeringen för att fullborda ScanLink och Öresundsbroprojek-
tet. Detta är ett av de största beslut som riksdagen på mycket lång tid har att
ta ställning till. Jag tror att det framför allt är dessa två trafikpolitiska beslut
som många människor kommer att minnas av socialdemokratins senaste
mandatperiod. Jag beklagar att regeringen gjort flera reträtter från de löften
som Birgitta Dahl och andra har givit.
Vänsterpartiet anser att Sverige måste demonstrera en framsynt miljöin-
riktning på trafikområdet genom att, i stället för att avvakta EG, omgående
flytta fram sina positioner. Om vi visar att skärpta miljökrav är genomför-
bara visar vi naturligtvis bättre för andra länder att de också har den möjlig-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Trafik och miljö
11”
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Trafik och miljö
118
heten. Det gör vi om vi går i spetsen, och vi har råd att gå i spetsen, menar
jag.
Jag skall ta ett annat exempel som går åt alldeles galet håll. Regeringen
har - återigen med hänvisning till EG - när det gäller tunga landsvägstrans-
porter t.o.m. föreslagit åtgärder som innebär en ytterligare ökning av miljö-
problemen. Trots enorma kostnader i ökat vägslitage, förvärrade utsläpp
och olycksrisker samt en orimlig konkurrenssituation för SJs godstranspor-
ter anser regeringen att Sverige skall tillåta ytterligare höjda drivaxels- och
boggitryck för långtradare. Vänsterpartiet anser att Sverige skall ta steg i
motsatt riktning, dvs. sänka högsta tillåtna tryckgräns. Jag vet att miljöpar-
tiet har samma uppfattning. Vi har tillsammans med miljöpartiet argumente-
rat och arbetat för denna fråga.
Vi tror också att det äntligen skulle vara dags att begränsa långväga gods-
transporter genom att stoppa transporter över ett visst antal mil. Trots det
kommer det att finnas både personbilstrafik och tung trafik kvar. Sådan tra-
fik kommer alltid att finnas, men vi måste minska den. De fordon som är
kvar måste göras så miljövänliga och tekniskt fulländade som det någonsin
går. Företrädare för regeringen har själva sagt att vi med den i dag kända
tekniken skulle komma en bit. Men jag hoppas att alla de bilentusiaster och
andra som brukar komma till tals här i kammaren äntligen har fattat att vi
inte ens med den mest fulländade teknik som i dag går att använda klarar att
åtgärda de här problemen på ett riktigt sätt.
Jag misstänker att ledamöterna i trafikutskottet inte bara har fått trans-
portforskningsberedningens material, utan att de också har läst det. I mate-
rialet ingår en skrift som heter Ett miljöanpassat transportsystem, som jag
vet att i varje fall en representant från varje parti har fått en särskild före-
dragning om hos transportforskningsberedningen. Där finns det klartext,
och det är ett mycket omfattande utredningsarbete som ligger bakom. Man
säger i materialet följande: Den svenska vägtrafikens koldioxidutsläpp är för
närvarande drygt 17 miljoner ton per år - detta bygger tydligen på uppgifter
från 1989 och kanske också från 1990. Till skillnad från utvecklingen av-
seende kväveoxider, kolväten och kolmonoxid kommer inte koldioxidut-
släppen att påverkas av den beslutade skärpningen av emissionskraven för
vägfordon. Utsläppen stiger därmed i stort sett i takt med trafiktillväxten.
Samma sak kan sägas om kväveutsläppen, även om de kan åtgärdas med
katalysatorer. Men det finns ingen chans att komma i närheten av de mål på
detta område som har lagts fast av riksdagen om man inte minskar bilismen.
Just detta är också transportforskningsberedningens slutsats.
Jag blev då ganska häpen när jag lyssnade till kommunikationsministern i
debatten om infrastrukturpolitiken, en av de större trafikpolitiska debat-
terna under våren. Georg Andersson tror faktiskt att det med den teknik
som finns, t.ex. katalysatorer, skulle gå att komma till rätta med trafikens
miljöproblem. Georg Andersson sade i debatten följande: Om tio år har vi
nått ett stort steg på vägen mot en renare bil - detta är också det argument
som har använts för att bortförklara miljökonsekvenserna av byggandet av
Öresundsbron. Vi har hört det alldeles nyligen. Georg Andersson sade vi-
dare: De mål som inte kan uppnås med dagens teknik kommer att klaras
med morgondagens. Nya bränslen, förfinad förbränningsteknik och bättre
design kommer sammantaget att leda till att fordonens miljöpåverkan har
minskat radikalt.
Detta är ett felaktigt påstående, enligt den expertis och de forskare som
bl.a. har tagit fram materialet åt transportforskningsberedningen. Dessa ex-
perter ser inte en sådan ljusning som Georg Andersson ser och som många
kärnkraftsanhängare har sett och vilket gör att de hoppas på att allt skall lösa
sig på bästa sätt genom ny teknik. De förstår alltså inte vad transportforsk-
ningsberedningen har sagt, dvs. att det inte förrän en bra bit in på 2000-talet
kan finnas sådana tekniska lösningar som räcker till för att tillåta trafiken att
öka såsom den gör i dag.
Fru talman! Jag förstår att många här har bråttom, eftersom de skall i väg
på annat. Finns det inte tid och något större engagemang till debatt, känns
det inte heller särskilt meningsfullt att stå här och debattera.
Den viktigaste reservationen, som jag vill yrka bifall till, handlar om en
strategi för en bättre miljö på trafikområdet, och det rör mom. 1. Vi har
dessutom en rad andra reservationer, som jag faktiskt måste yrka bifall till.
Det är reservationerna 6 och 11. Vi stödjer också miljöpartiets reservationer
19 och 29 - det är en miss att vi inte i betänkandet står med på dessa. I övrigt
står jag naturligtvis, precis som mitt parti, bakom samtliga de reservationer
vi har fogat till betänkandet, ensamma eller tillsammans med andra partier.
Anf. 131 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Fru talman! Det vore mig fullständigt fjärran att undandra mig någon de-
batt med Viola Claesson med den debatteknik hon normalt och även i kväll
visar prov på. Hon nämnde bl.a. att folkpartiet m.fl. så småningom kommer
att fullborda ScanLink och Öresundsbron. Jag vill påpeka att det är först
nästa onsdag som frågan om Öresundsbron kommer upp till debatt. Vad som
i övrigt kommer att behandlas, vet väl egentligen bara Viola Claesson. Men
åtminstone jag kommer då i debatten att hålla mig till Öresundsbron.
Viola Claesson nämnde också i sitt anförande att den tekniska utveck-
lingen nu har nått dithän att den inte är tillfredsställande. Vi i folkpartiet
liberalerna tror faktiskt på en teknisk utveckling som kommer att fortsätta.
Som jag också nämnde i mitt inledningsanförande kommer vi att nå dithän
att det också kommer att vara möjligt att välja fordon som inte släpper ut
några emissioner. Den här utvecklingen skall vi bejaka och på sikt ställa upp
på.
Skillnaden är fantastisk mellan den regleringsideologi som Viola Claesson
och riksdagens kommunistiska parti står för å ena sidan och den som åtmin-
stone folkpartiet liberalerna står för å den andra. Detta visar sig inte minst i
den reservation som Viola Claesson ställer sig bakom och som handlar om
att tunga godstransporter över 20—30 mil skall stoppas genom tvingande lag-
stiftning. Där går en ideologisk obönhörlig skiljelinje mellan Viola Claes-
sons parti och andra partier, som inte är kommunistiska.
Anf. 132 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Fru talman! Anders Castberger får då till det som vanligt! Han sade en sak
som var riktigt uppfriskande. Han nästan lovar att han kommer att rösta
emot Öresundsbron och att kanske också andra gör det vid omröstningen
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Trafik och miljö
119
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Trafik och miljö
120
nästa vecka. Det är helt fantastiskt! Jag skulle vilja ha ett klarläggande från
Anders Castberger. Kan vi verkligen hoppas på detta? I så fall kanske vi
t.o.m. kan hoppas på kvinnoförbundarna, broderskaparna och trafikutskot-
tets socialdemokrater, som gång på gång på socialdemokratiska partikon-
gresser har deklarerat att de är emot bron, men som nu med partipiskan över
huvudet tydligen tvingas administrera igenom beslutet. Har Castberger
samma civilkurage som jag hoppas att många i den här kammaren skall ha
nästa vecka, är det bara att gratulera Anders Castberger. Då tror jag också
att det finns hopp om att kunna rädda miljön.
Anf. 133 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Fru talman! Viola Claesson påstår att jag får till det, men det är ju ingen-
ting emot hur Viola Claesson får till det. Hur vad jag sade kan missuppfattas
så till den milda grad, att Viola Claesson får det till att folkpartiet liberalerna
helt plötsligt skulle vara motståndare till Öresundsbron, det begriper jag
inte. Men på det här viset får ju Viola Claesson en extra Öresundsbro-de-
batt. Vad jag lovar på onsdag, är att efter en - hoppas jag - saklig debatt
komma till den slutsats jag hittills har varit fullständigt övertygad om, nämli-
gen ett ja till Öresundsbron. Jag har hittills inte svävat på målet i något av-
seende, och jag är ganska övertygad om att Viola Claesson och övriga som
eventuellt kommer att vara motståndare inte heller då kommer att kunna
presentera argument som får mig på andra tankar.
När dessutom Viola Claesson antyder att jag på något sätt egentligen
skulle tycka något annorlunda, att jag på grund av något slags partipiska
skulle vara för Öresundsbron, kan jag med gott samvete förklara för Viola
Claesson att jag är en av dem som under hela tiden ivrigast har pläderat för
Öresundsbron inom mitt parti. Det är alltså inte så att någon har piskat upp
mig för att jag skall tycka på det sätt jag tycker, tvärtom.
Anf. 134 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Fru talman! Det är då desto värre, Anders Castberger. Det var ett mycket
bra klarläggande, och det är bara att beklaga att Anders Castberger har inta-
git den här positionen. Frågan om de miljöproblem som uppstår när biltrafi-
ken ökar vill Anders Castberger lösa med hjälp av teknik som inte finns men
som kanske kommer. Det är så det brukar låta i den här typen av debatter
från folkpartiet.
Anf. 135 ROY OTTOSSON (mp):
Fru talman! Att miljöanpassa trafiken måste ändå anses vara en av de
stora utmaningarna i det moderna samhället. Det gäller att energieffektivi-
sera den och göra den säkrare. Det här var ett av de utlovade huvudsyftena
med årets miljöproposition.
Jag skall inte repetera den miljöstatistik som Elving Andersson drog upp
tidigare. Den återfinns i protokollet. Men jag vill i procenttal peka på vad
vi måste göra åt de olika luftföroreningar som han tog upp. Vi menar att
miljömålet för kväveoxidutsläppen, som till 60 % kommer från bilismen,
måste minskas med minst 50 % och helst mer till sekelskiftet. För att klara
vad naturen tål måste utsläppen ner till 70 %, så det här måste fortsätta. Kol-
väteutsläppen består till större delen av okända ämnen, varav många är
mycket hälsofarliga och förmodligen även ger helt oväntade effekter på mil-
jön. Vi vet dock redan att de bidrar till skogsdöd och andra skador. Kolvä-
teutsläppen måste minskas med åtminstone 75 %. Hälften av dessa utsläpp
kommer från biltrafiken. Man kan fortsätta räkna upp ett antal olika miljö-
problem som entydigt pekar på att man inte klarar miljöproblemen med be-
fintlig teknik.
Precis som Viola Claesson sade har transportforskningsberedningen gjort
en ganska grundlig utredning kring det miljöanpassade transportsystemet.
Det är faktiskt den första utredning beredningen har gjort själv. Den brukar
annars bara fördela pengar. Det är då stötande att höra olika debattörer låt-
sas som om dessa fakta i målet inte fanns. Det är naturligtvis en arrogant
attityd till miljöproblemen. Det betyder egentligen att man offrar en hel del
miljö. Man bryr sig inte så noga om att skogstillväxten i södra Sverige redan
har börjat avta och att man förmodligen förlorar miljarder skogskubikmeter
per år.
Koldioxidproblemen har framför allt moderaterna blåst upp mycket kraf-
tigt. Det är den enda miljöfråga de driver, fast de driver inte ens den. När
det gäller trafiken vägrar man helt att göra något. Katalysatorer hjälper inte
mot koldioxidutsläpp. Vi vet att dessa utsläpp måste minska med åtminstone
85 % till år 2015 om man skall kunna klara av att inte öka den växthuseffekt
vi redan kommer att få.
Fru talman! I det här betänkandet framförs en mängd olika krav. Vi har
inte mindre än 21 reservationer fogade till betänkandet av totalt 35. Jag skall
kommentera några av de problemområden som jag tycker är väsentliga.
Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken, som också var ett av de utlovade
huvudsyftena med miljöpropositionen som det inte blev så mycket av, är i
allra högsta grad intressanta när det gäller trafiken. Det är framför allt i det
s.k. kostnadsansvaret som vi återfinner dessa styrmedel på trafikens om-
råde. Bensinskatten och andra skatter på olika trafikslag skall nämligen sät-
tas på ett sådant sätt att varje trafikslag täcker sina samhällsekonomiska
kostnader. I kilometerskatten finns därför i dag en miljöavgift för kväveoxid-
utsläppen på 15 kr. per kg kväveoxidutsläpp inbakad. Motsvarande avgift för
energianläggningar är 40 kr. per kg. Detta är naturligtvis ologiskt. Det är
inte underligt att miljöavgiftsutredningen har föreslagit att denna avgift åt-
minstone bör höjas till 25 kr. för att på sikt höjas till 40 kr.
I det förra betänkandet som debatterades här i kammaren föreslog man i
stället i snitt en 10-procentig sänkning av kilometerskatten - precis tvärtom.
Detta görs trots att analys efter analys av de samhällsekonomiska kostna-
derna för trafiken visar att just den dieseldrivna tunga vägtrafiken inte beta-
lar sina samhällsekonomiska kostnader. Denna trafik betalar ca 70 % av sina
kostnader. Det betyder att man åtminstone skulle behöva höja kilometer-
skatten med 30 % för att komma i balans med järnvägen, som man har satt
till 100 % i dessa beräkningar.
Det här betyder också att man systematiskt gynnar och subventionerar
vägtrafik framför järnvägstrafik. Det är en av de främsta förklaringarna till
att järnvägstrafiken har haft det besvärligt under många år. En annan förkla-
ring är naturligtvis att man inte har investerat i järnvägen. Jag skall nu inte
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Trafik och miljö
121
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Trafik och miljö
122
gå in på investeringar eftersom vi har haft en lång debatt om dem tidigare.
Ensidiga investeringar på ett visst trafikslag innebär dock att man subventio-
nerar det ena trafikslaget gentemot det andra. Så är det. Vägtrafiken sub-
ventioneras, och järnvägstrafiken tvingas leva under mycket knappa ekono-
miska omständigheter.
Det finns även andra förslag, t.ex. miljörelaterade landningsavgifter för
flyget. Flyget är det trafikslag som jämte vägtrafiken släpper ut mest luftför-
oreningar och som dessutom är det i särklass mest energislösande transport-
medlet. Flyget betalar dock inte energiskatt, vilket görs på bensin, diesel och
andra bränslen. Det är litet märkligt. Vi har därför föreslagit att man åtmin-
stone skall justera landningsavgifterna så att man får ut medel den vägen.
Det är ett problem att vi har skrivit på en konvention, vilket vi inte lär kunna
göra så mycket åt, som innebär att vi inte kan lägga på direkt skatt på bräns-
let. Däremot kan vi lägga skatten på landningsavgifterna, och vi kan utforma
dem på annat sätt. Det bör man göra. Miljöavgiftsutredningen pekar på att
den möjligheten finns.
Vi menar också att de direkta miljökraven på trafiken måste ökas. Man
utnyttjar inte den potential som finns att hålla nere utsläppen. De flesta kata-
lysatorer klarar betydligt lägre gränser än dem som gäller och planeras gälla
till år 1995. Man kan komma ned i hälften av de planerade utsläppen genom
att använda befintliga katalysatorer på vissa bilmodeller, som vem som helst
kan köpa till normalt pris i dag. Att man inte tar vara på det här visar bara
att man inte är särskilt angelägen. Det borde vara självklart.
För att lösa problemen på längre sikt måste man dock byta bränsle. Man
kan få ned utsläppen på betydligt lägre nivåer genom användning av bio-
bränsle, möjligen vätgas och eldrift. När det gäller eldrift beror det naturligt-
vis på hur man producerar el. Det finns en rad miljövänliga möjligheter.
Vi menar också att dessa avgaskrav skall gälla alla trafikslag. I dag är ar-
betsfordon i princip undantagna, sjöfarten har inga direkta krav, osv. Här
måste man forcera arbetet.
Man måste också skärpa prövningen av trafikanläggningar. Trafikanlägg-
ningar såsom Öresundsbron, stora vägar och flygplatser utgör miljöfarlig
verksamhet och skall prövas som sådan. Om utsläppen är oacceptabla med
hänsyn till koldioxidproblematiken - som t.ex. vid Arlanda - finns det ingen
anledning att tillåta det. Det finns en paragraf om tillåtlighet i miljöskyddsla-
gen. Det är oacceptabelt att öka koloxidutsläppen. Det har riksdagen fattat
beslut om.
Kommunerna måste få mycket större möjligheter att påverka trafiken,
framför allt inne i stadskärnor. Av de luftföroreningar vi inandas i en stads-
kärna kommer ungefär 90 % från trafiken. En stor del av dessa är giftiga
ämnen som vi inte vet så mycket om. Men många ämnen känner vi till och
vet att de är giftiga och påverkar framför allt barnen, som dessutom har nä-
san närmare avgasrören. Det leder till hälsoskador: astma, allergier, kanske
cancer osv.
Vi anser därför att kommunerna måste ha rätt att förbjuda viss biltrafik,
t.ex. sådana bilar som inte klarar vissa avgaskrav eller bilar som inte drivs
med de för miljön bättre dieselkvaliteterna. Att tillåta enbart bilar som drivs
med biobränslen skulle rent av kunna vara ett alternativ.
Anledningen till att vi vill att kommunerna skall få denna utvidgade rätt
att påverka trafikens miljöeffekter i stadskärnorna är att det är svårt för riks-
dagen eller regeringen att detaljreglera sådant. Man vet bäst på lokal nivå
hur man bör göra. Därför bör vi ge kommunerna den möjligheten.
Jag vill också kommentera talet om att nya, bättre och stora vägar skulle
lösa miljöproblem. Det gör de inte. Det finns hur mycket empiriskt material
som helst som entydigt visar att om man bygger nya stora vägar så ökar man
miljöproblemen, kanske inte exakt just där man har byggt vägen men på
andra ställen och på litet längre sikt. Dessa vägar genererar nämligen ny tra-
fik och skapar nya problem. De sänker också trafiksäkerheten och skapar
även sociala problem, eftersom underlaget för kollektivtrafiken försämras
och de som inte har bil - en tredjedel av Sveriges befolkning - får svårare att
ta sig fram. Det får även regionalpolitiska effekter osv. Nya och stora vägar
är alltså ingen universalmedicin.
Fru talman! Jag har som sagt fogat ett antal reservationer till betänkandet.
Det är en som jag är särskilt mån om, reservation nr 4, som handlar om en
annan trafikpolitisk strategi. Till denna reservation yrkar jag bifall.
Anf. 136 JARL LANDER (s):
Fru talman! Jag skulle i likhet med Elving Andersson vilja börja mitt an-
förande med att erinra om den långa miljödebatt som vi hade i går. Det
känns litet urvattnat att nu återigen ta fram samma argument som i går, som
vissa debattörer gör.
Vi måste emellertid något behandla trafikutskottets betänkande nr 30, ef-
tersom trafik och miljö, såsom en del talare sagt och som även vi på vårt håll
anser, är en för framtiden mycket viktig fråga.
Detta betänkande om trafik och miljö innehåller många förslag om hur
vi skall kunna åstadkomma en miljöanpassad trafik, oavsett om det gäller
landsvägs- eller järnvägstrafik, luft- eller sjöfart - ja, kort sagt hur hela tra-
fikområdet skall kunna bli miljövänligare.
År 1988 fattade riksdagen beslut i stora övergripande trafikfrågor. Det
skedde när vi behandlade proposition 1987/88:50 med titeln Trafikpolitik in-
för 90-talet. I den nu föreliggande propositionen påminner regeringen oss
om vad som blev det övergripande målet för trafikpolitiken efter riksdagsbe-
handlingen 1988. Det målet är att medborgarna och näringslivet i landets
olika delar skall erbjudas en tillfredsställande, säker och miljövänlig trafik-
försörjning till lägsta möjliga kostnad. Var vi än bor i detta avlånga land skall
vi ha tillgång till trafiksäkra, resurssnåla och miljövänliga transportmedel för
våra grundläggande transportbehov. Trafikförsörjningen skall ske på ett så-
dant sätt att vi bibehåller och helst förbättrar den regionala balansen. Därför
måste vi ha tillgång till både personbilar, bussar och snabbtåg, till diesel-
drivna lastbilar och eldrivna godståg, till både flyg och sjöfart och kanske
mycket mer. Vi kan alltså inte generellt säga nej till vissa transportslag en-
bart på grund av att de kanske inte är så miljövänliga som andra eller så kost-
nadseffektiva som eventuella alternativ, när de ur samhällsekonomisk syn-
punkt uppfyller våra behov.
Mycket har gjorts på trafikens område sedan miljömedvetenheten blev så
pass stor att vi förstod att trafiken är en av de största miljöförstörarna. De
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Trafik och miljö
123
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Trafik och miljö
124
som i den här debatten säger och kanske också annars ofta hävdar att den
socialdemokratiska regeringen inte lägger fram några konkreta förslag till
förbättringar eller ställer några krav på ny teknik har nog inte tagit del av
vad som hänt ute i samhället under de senaste 20 åren vad det gäller trafik
och miljö. Jag erkänner att behovet av åtgärder är stort på trafikens område.
Många miljöstörande fordon skulle man vilja skrota bort från trafikarbetet.
Utskottsmajoriteten anser dock att de åtgärder som regeringen föreslår är
tillräckliga för att uppnå ett delmål när det gäller att klara det framtida tran-
sportbehovet utan att vi äventyrar framtiden för kommande generationer.
Men då är det viktigt att det konstruktiva arbete som pågår med att skapa
miljöanpassade transportsystem intensifieras i enlighet med regeringens pro-
position om en god livsmiljö. I det sammanhanget är trafikens kostnadsan-
svar en mycket viktig utgångspunkt.
Fru talman! Som vanligt när utskottsbetänkanden skrivs har det i detta fall
från olika håll förts fram helt olika synpunkter på hur problemen skall lösas,
bl.a. genom en detaljstyrning av samhällsutvecklingen. Utskottsmajoriteten
anser att riksdagen skall lägga fast riktlinjerna - ange hur högt vi skall lägga
upp ribban, inte hur vi skall ta ansatsen för att kunna ta oss över ribban.
Fru talman! För att spara ytterligare tid åt kammaren hänvisar jag till de
argument som utskottsmajoriteten anför på s. 12, 13 och 14 i betänkandet
och till den kammardebatt som vi hade under gårdagen. Eftersom ett flertal
av de förslag som läggs fram i reservationerna redan har behandlats i andra
betänkanden från utskottet eller i betänkanden från andra utskott under in-
nevarande riksmöte begränsar jag mig till det sagda och yrkar avslag på
samtliga reservationer och bifall till utskottets hemställan.
Anf. 137 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Fru talman! Jag vill ställa två frågor till Jarl Lander. Jag skall ställa dem så
tydligt som möjligt, så att han kan svara så enkelt och kortfattat som möjligt.
För det första: Vilka konkreta förslag finns i regeringens proposition och
utskottsmajoritetens betänkande för att minska bilismens koldioxidutsläpp?
För det andra: Tror Jarl Lander inte på transportforskningsberedningens
rapport, som både jag och Roy Ottosson har berättat om och hänvisat till i
våra inlägg från talarstolen?
Anf. 138 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Det var ett väldigt allmänt tal som Jarl Lander höll. Frågan är
vad han menar med sina litet svepande formuleringar. Det lät på honom som
om någon i riksdagen skulle ha sagt nej till något trafikslag. Jag måste fråga:
Vem har gjort det? Jag har under dessa tre år inte sett någon göra det.
Jarl Lander tyckte inte att vi skulle tala om hur vi skulle ta oss över ribban,
bildligt talat! I går blev jag kritiserad av andra företrädare för socialdemo-
kratin för att inte tillräckligt i detalj tala om hur vi skall ta oss över olika
ribbor.
Jarl Lander hade mest svepande formuleringar för att slippa diskutera en
svår fråga.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 juni.)
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91 :JoU26 Ändring i jordförvärvslagen m.m. (prop. 1990/91:155).
Anf. 139 STINA GUSTAVSSON (c):
Fru talman! Centern har yrkat avslag på den proposition som ligger till
grund för jordbruksutskottets betänkande 26. Det gör vi i likhet med flera
remissinstanser av vilka jag skall nämna några. Så har t.ex. lantbruksstyrel-
sen sagt att man anser att utredningen, som ligger till grund för detta förslag,
har sådana brister att dess förslag inte kan ligga till grund för ändringar i
jordförvärvslagen. Skogsstyrelsen anser att en eventuell översyn av jordför-
värvslagen bör anstå till dess konsekvenserna av de nära förestående livsme-
delspolitiska och regionalpolitiska besluten kan överblickas. Statens jord-
bruksnämnd anser att utredarens antaganden och slutsatser på flera punkter
är alltför dåligt underbyggda. Statens lantmäteriverk säger likaså att utred-
ningen drar många och alltför onyanserade slutsatser på områden där det
närmast föreligger ett behov av fortsatt forskning.
Denna kraftfulla kritik som förs fram mot utredningen är enligt centerns
mening välmotiverad. Efter en så kraftig kritik från remissinstanserna borde
inte förslaget läggas till grund för en proposition i ämnet.
Skulle inte det yrkande som vi har ställt i reservation 1 vinna riksdagens
bifall, yrkar vi i andra hand på förändringar i föreliggande förslag. Bl.a. gäl-
ler det i fråga om utländska medborgares förvärv. I propositionen framhålls
enbart att ett ökat utländskt ägande kan leda till problem för skogsindustrin.
Men enligt vår mening riskerar emellertid också ett ökat utländskt ägande
att föra med sig en minskad hänsyn till naturvården. Detta ägande är nämli-
gen ett fjärrägande där ägaren inte kan följa skogens utveckling på samma
sätt som en ägare boende i bygden kan göra. Dessutom kommer med stor
sannolikhet köptrycket att komma från utländska storföretag. Därmed ris-
keras också det enskilda ägandet, som i dag dominerar det svenska skogsbru-
ket. Detta vore enligt vår mening en olycklig utveckling för den samlade
skogsnäringen. Flera undersökningar visar att det enskilda skogsbruket i
flera avseenden sköts bättre än det bolagsägda och statliga.
Vid de pågående EES-förhandlingarna diskuteras också utländska förvärv
av fast egendom. Det gäller både fastigheter och mark. Vi anser det viktigt
att de nordiska länderna har en samordnad förhandlingsstrategi på detta om-
råde. Annars kan det bli så att det land som har den minst restriktiva lagstift-
ningen får det största efterfrågetrycket. Det kan bl.a. innebära en utarmning
av landsbygden genom ökat fritidsboende i stället för permanent boende,
som så många säger sig vilja eftersträva.
I propositionen föreslås också att bestämmelserna om boplikt bara skall
gälla de områden som i dag får glesbygdsstöd. Det innebär enligt vår uppfatt-
ning att den föreslagna boplikten bara får begränsad betydelse. Om lagen
skall förstärkas som regionalpolitiskt instrument så bör den, som vi har före-
slagit i vår motion, utformas så att boplikten gäller hela landet. För skogsfas-
tigheter anser vi att boende i bygden är ett tillräckligt krav.
Ändring i
jordförvärvslagen
m.m.
125
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Ändring i
jordförvärvslagen
m.m.
126
I propositionen behandlas naturligtvis också juridiska personers förvärv.
I samband med 1987 års förändringar i jordförvärvslagen gavs juridiska per-
soner på orten visst företräde till förvärv av fastighet. Enligt vår uppfattning
leder ett enskilt ägande till att fastigheten sköts på ett bättre sätt. För en
positiv utveckling på landsbygden är det enskilda ägandet väsentligt. Famil-
jejordbruk som bedrivs i bolagsform tycker vi skall behandlas som enskilt
ägande.
För att boplikten skall få någon direkt verkan måste den kunna villkoras
av myndighet. Myndigheten bör få befogenhet att vid vite kräva villkorsupp-
fyllelse. Detta vites storlek bör anknyta till fastighetens taxeringsvärde. Det
skall utgå årligen till dess villkoret är uppfyllt och vara så stort att det ger
kännbara ekonomiska effekter.
Fru talman! Jag står bakom samtliga reservationer som har undertecknats
av centerns företrädare i jordbruksutskottet, men jag nöjer mig med att yrka
bifall till reservationerna 1 och 6.
Anf. 140 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Det svenska jordbruket är statt i förändring, och självklart
måste samhällets lagstiftning och andra styrmedel anpassas till denna föränd-
ring. Därför tycker vi att det är rimligt att det framläggs ett förslag till föränd-
ringar i jordförvärvslagstiftningen. Till skillnad från föregående talare har vi
funnit att den utredning som ligger till grund för propositionen pekar på
många väsentliga brister och problem med den nuvarande jordförvärvslag-
stiftningen. Man säger t.ex. att lagstiftningen faktiskt har motverkat sina syf-
ten och inte bidragit till att underlätta för dem som bor i glesbygd att bli kvar
där. Däremot har den förhindrat dem som bor i staden från att flytta ut på
landsbygden. Anledningen är naturligtvis att det som framför allt lyftes fram
i den tidigare lagstiftningen var strukturrationalisering av jordbruket, att
göra jordbruksföretagen till effektiva och lönsamma företag. Det ledde till
att deltidsj ordbruk eller annat bruk av fastigheterna inte betraktades som
lika angeläget. Vi välkomnar alltså den förändring som innebär att man ser
positivt på deltids- och fritidsjordbruk.
Det som enligt vår mening kan ställa till med problem med denna förenk-
lade lagstiftning är de processer som gör att det är svårt att upprätthålla en
levande landsbygd. Det ligger en stor fara i att ett stort antal jordbruksfastig-
heter säljs till personer som främst har för avsikt att använda dem som fri-
tidsfastigheter eller under en mycket begränsad tid på året. Förslaget i pro-
positionen, som innebär att man i det som befinieras som glesbygd skulle ge
företräde för dem som vill bo och bruka en fastighet, har vi inte ansett vara
tillräckligt. Vi vill att den principen skall gälla i hela landet. Vårt förslag in-
nebär i själva verket en förenkling i förhållande till förslaget i propositionen.
Vårt förslag innebär att man tillämpar en enda princip i hela landet. Den som
vill bo och bruka ges företräde medan övriga förvärv skall prövas.
När man i dag talar om att bruka en fastighet måste man anpassa definitio-
nen av begreppet till den förändrade livsmedelspolitiken. Det bör betonas
att det finns många andra utvecklingsvägar för jordbruket än det traditio-
nella livsmedelsproducerande jordbruket. Detta måste naturligtvis också
återspeglas i tillämpningen av principen bo och bruka.
I propositionen lyfter man fram glesbygdsproblemet mycket, och det är
viktigt. Men det finns också en annan aspekt på detta, t.ex. den som rör det
tätortsnära jordbruket. Ett sådant exempel är jordbruket i Stockholms län
där jordbruksfastigheterna i mycket hög grad kan vara utsatta av mekanis-
men att bli uppköpta för andra ändamål. Det kan också medföra stora pris-
ökningar. Nu tar man bort prisprövningen och frånhänder sig därmed ett in-
strument för att hålla tillbaka prisutvecklingen. Vi delar i och för sig uppfatt-
ningen att prisprövningsinstrumentet har varit svårt att hantera. Men vi me-
nar att om man har en bo- och brukarprincip som gäller i hela landet, kom-
mer den också att få effekter för t.ex. jordbruket i Stockholms län eller i
andra delar av landet där det finns ett starkt tryck för ökad turism och ökad
användning av fritidsfastigheter. Det kommer nämligen att ge företräde för
dem som har för avsikt att bo kontinuerligt på fastigheterna.
Fru talman! Jag vill därför särskilt yrka bifall till reservation nr 7.1 övrigt
står vi från vänsterpartiets sida naturligtvis bakom de reservationer som vi
har undertecknat.
Anf. 141 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att citera skalden Erik Axel Karlfeldt. Han
skrev en dikt 1917, Till en jordfördärvare. Jag citerar de två sista stroferna.
”Men den som hejdar växtens fart
och lägger jord igen
begår en synd av grövre art
än den som dräper män.
Gå annorstädes hän och driv
ditt spel till slemt fördärv
men skona markens gröna liv
för dina lustmord, järv!”
Vilka är det då som begår lustmord på den svenska jordbruksmarken i
dag? Jag menar att det i första hand är socialdemokraterna och folkpartiet.
Men alla partier som deltog i 1990 års jordbruksuppgörelse är medansvariga.
De är också medansvariga till den betydande förtvivlan och bitterhet som
råder i mycket stora grupper av jordbrukare runt om i Sveriges land i dag.
Miljöpartiet har en annan jordbrukspolitik, en politik som vill samarbeta
med jorden långsiktigt, som vill utnyttja jorden. Vi vill ha ett ekologiskt sunt
jordbruk där på sikt konstgödning och kemiska bekämpningsmedel skall eli-
mineras. Det kräver i sin tur ett gränsskydd och en avgifts- och skattepolitik
som gör ett sådant bruk möjligt.
Odlingsmark och skog hör till mänsklighetens oskattbara tillgångar som
svarar för huvuddelen av mänsklighetens behov av föda. De är tillgångar
som ur moralisk synpunkt måste anses tillhöra hela mänskligheten och skall
utnyttjas med ansvar inför både nu levande och kommande generationer.
Det är därför aldrig likgiltigt för världssamfundet eller för det enskilda
landet hur dessa naturtillgångar förvaltas.
Trots uppodlingsförsök har tillgången på jordbruksmark per invånare i
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Ändring i
jordförvärvslagen
m.m.
127
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Ändring i
jordförvärvslagen
m.m.
128
världen minskat för varje år under det senast gångna decenniet. Sedan 1981
har den absoluta jordbruksarealen minskat. Dessutom minskar på grund av
försaltning och andra skador produktiviteten. IVL beräknar att svensk jord-
bruksmark har förlorat värden för 90 miljarder under efterkrigstiden.
De lagar som reglerar bruket av odlingsmark och skog måste ta hänsyn
både till brukarens och till samhällets intressen. Samhället måste då fattas i
vid mening och inkludera andra folk och kommande generationer.
Det finns i vår kultur en tendens att översätta våra erfarenheter från in-
dustriell produktion till alla livets områden. Eftersom det är rationellt att
tillverka motorer i stora fabriker, har många trott att det är rationellt att ut-
bilda barn i stora skolor. Man har trott att jordens bruk kan jämställas med
industriell produktion, trots att det rör sig om oerhört komplicerade biolo-
giska processer, där människan har medverkat och påverkat sedan årtusen-
den. Detta synsätt har legat bakom det sovjetiska kolchossystemet - jord-
bruk som industri.
Det finns också i vårt land liknande föreställningar om att jorden och sko-
gen kan brukas lika bra med anonymt, storskaligt ägande i aktiebolagsform.
Hela den statliga politiken på jordbruksområdet under efterkrigstiden har
varit starkt influerad av tanken att jordbruk kan likställas med industri. Så-
dant tänkande har präglat jordförvärvslagen, vars främsta syfte har varit att
skapat rationella brukningsenheter. Enligt miljöpartiets uppfattning är detta
ett materialistiskt, kortsiktigt och okunnigt betraktelsesätt. Erfarenhetsmäs-
sigt har, enligt miljöpartiets mening, storskaligt jordägande av stat, kommun
och stora bolag och andra storägare oftast visat sig vara mindre ansvarsfullt
och mindre effektivt än ägande i måttlig skala, där ägarna eller ägaren själv
deltar i jordens bruk.
Enligt miljöpartiets samhällssyn är det väsentligt att undvika att jorden
blir föremål för spekulativt ägande av människor som inte betraktar jorden
som något annat än en kapitalplacering. Likaledes är det inte acceptabelt att
ett jordbruk behandlas som en fritidsbostad för förmögna personer, som har
helt andra huvudsysselsättningar och intressen än jordbruk.
Med bo- och brukarplikt löser man många av de problem som jag har an-
tytt här. En del andra reservanter oroar sig för att det svenska jordbruket
skall köpas upp av utländska kapitalister som vill ha sina gårdar som fritids-
bostäder, kanske som jaktmarker. Miljöpartiet menar att utlänningar är väl-
komna, om de vill bo och bruka den mark som de förvärvar. Det skulle vara
intressant att veta vad centern och vänsterpartiet menar i sina reservationer
nr 4 och 5. Där pekar man på problemet med utländska förvärv, men anger
såvitt jag kan se inte någon som helst lösning. Man skall bara tala om för
regeringen att detta är ett problem. Det vet ju många att det är.
Jag skall inte i detalj gå in på hur miljöpartiet vill införa och tillämpa bo-
och brukarplikt. Det framgår tydligt och detaljerat av våra motioner.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 9.
Anf. 142 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Fru talman! Om Lars Norberg hade varit kapabel att läsa innantill hade
han i vår reservation nr 5 kunnat läsa att vi säger att det utan en stark bo-
och brukarplikt finns risk för att fastigheter köps upp som kapitalplacering.
Det framgår ävenledes av de andra reservationer som vi har avgett till detta
betänkande, att det är så vi ser på saken. Det tycker jag inte hade varit alltför
svårt att ta reda på för Lars Norberg, om viljan hade funnits.
Men den egentliga anledningen till att jag begärde replik var inledningen
till Lars Norbergs anförande, som faktiskt gjorde mig upprörd. Jag blir upp-
rörd över att anklagas för mord på landsbygden. Som Lars Norberg förmod-
ligen vet är processen med utslagning av små jordbruk inte någon ny före-
teelse som har inträtt efter det att riksdagen förra året beslutade om en ny
livsmedelspolitik. Den processen har i hög grad varit en effekt av den jord-
brukspolitik och det regleringssystem som vi hade tidigare.
Jag är fullt medveten om att den omställning som det svenska jordbruket
nu befinner sig i är mycket svår och leder till stor oro i jordbrukarleden. Jag
tror dock, efter att noggrant ha studerat miljöpartiets motioner på detta om-
råde, att bönderna skulle ha betydligt större anledning till oro och vånda om
det skulle ha blivit så illa att riksdagen beslutat om en jordbrukspolitik i en-
lighet med de motionerna. Jag tror definitivt inte att det skulle ha lett till
någon som helst måluppfyllelse av de mycket vackra ambitioner som Lars
Norberg i talarstolen gav uttryck för.
Anf. 143 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Jag har mycket väl läst igenom vänsterpartiets reservation be-
träffande utlänningars förvärv och vet att vi på den punkten har samma linje,
nämligen att bo- och brukarplikt över hela landet skulle lösa stora delar av
detta problem. Men vänsterpartiet säger i sin reservation att det uppstår
stora problem om bo- och brukarplikt inte införs. Jag frågar då hur vänster-
partiet tänker lösa problemen om bo- och brukarplikt inte införs. Det står
nämligen inte i reservationen.
Nedläggningen av stora delar av svensk jordbruksmark är allmänt erkänd
som en följd av det beslut som fattades 1990, nämligen att man kommer att
lägga ned ungefär en halv miljon hektar jordbruksmark. Den kommer att
planteras igen eller användas för andra ändamål. Miljöpartiets uppfattning
var att man i stället skulle ha ett mindre intensivt jordbruk och utnyttja
större delen av denna åkermark för odling av livsmedel. Det kommer sanno-
likt att kosta något mer med en extensiv odling. Därför måste gränsskyddet
anpassas till den situationen. Vi anser att det är det ekologiskt och biologiskt
sunda på sikt.
Anf. 144 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Fru talman! Av utskottets behandling av ärendet att döma blir det förmod-
ligen så att vårt förslag inte vinner kammarens gehör. Vi kommer alltså att
hamna i just den situationen att bo- och brukarplikt inte gäller i hela landet.
Lars Norberg frågade vad vi i vänsterpartiet skall göra åt den saken. Jag
returnerar frågan: Vad tänker miljöpartiet göra åt detta faktum? Man kan
naturligtvis i andra avseenden bedriva en politik som bidrar till att stimulera
en levande landsbygd och uppmuntrar människor till att bosätta sig på lands-
bygden. I övrigt får man försöka att motverka att jordbruksfastigheter bara
uppköps i spekulativt syfte.
Med vår reservation avser vi naturligtvis inte att det skulle vara speciellt
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Ändring i
jordförvärvslagen
m.m.
129
9 Riksdagens protokoll 1990191:125
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Ändring i
jordförvärvslagen
m.m.
sämre om det är utländska medborgare som spekulerar än om det är svenska
medborgare som gör det. Det har vi definitivt inte avsett.
När det gäller den övriga stora jordbrukspolitiska debatten är det inte pre-
cis läge att ta upp hela den diskussionen nu när vi egentligen diskuterar jord-
förvärvslagstiftningen. Vi får ju tillfälle att återkomma till diskussionen om
gränsskyddet och dess betydelse redan i nästa vecka, så jag skall nog inte ge
mig in på någon längre debatt just nu.
Jag vill bara upprepa det som jag tidigare sade. Om man försöker bedöma
de sammantagna konsekvenserna av de motioner som miljöpartiet har pre-
sterat på det jordbrukspolitiska området, kan jag bara konstatera att ett ge-
nomförande av den politiken skulle ge upphov till en mycket större oro och
vånda inom det svenska jordbruket, eftersom miljöpartiets jordbrukspolitik
skulle leda till mycket stora problem och svårigheter när det gäller att upp-
rätthålla ett fungerande, levande och effektivt jordbruk.
Anf. 145 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Det är ledsamt att höra att Annika Åhnberg anser att ett bio-
logiskt och i stort sett giftfritt jordbruk skulle kunna leda till så oerhörda
problem. Vår förhoppning i miljöpartiet är att ett sådant jordbruk skall
minska problemen på många områden i livsmedelsproduktionen. På sikt är
ett biologiskt och giftfritt jordbruk det enda försvarliga.
Anf. 146 HÅKAN STRÖMBERG (s):
Fru talman! Vi hade i går en intensiv debatt om jordbruksutskottets ären-
den, under vilken det framgick hur belastat utskottet hade varit. Det var li-
kadant förra våren, när vi diskuterade en avreglering av jordbruket. Vi sade
då att man måste gå in på andra lagstiftningsområden.
När vi nu behandlar proposition 155 om en ändring i jordförvärvslagen är
detta en följd av den avreglering som det beslutades om förra året. Jag vill
bara hänvisa till utskottets skrivning. Den är väl avvägd i förhållande till den
lagstiftning och de beslut som vi har antagit om en avreglering av jordbruket.
Jag yrkar avslag på reservationerna och bifall till utskottets hemställan.
Till Lars Norberg vill jag säga att det är intressant att - som jag har gjort
under de senaste tre åren och detta är kanske min sista debatt under denna
treårsperiod - lyssna till miljöpartiets företrädare. Var har ni varit under
dessa tre år? Ni har aldrig ställt några krav i vare sig utredningsarbetet eller
utskottet. Men här i kammaren kommer ni fram med hur ni vill att det skall
vara. Jag vill bara säga till Lars Norberg att genomsnittsarealen för de
svenska jordbruken är drygt 30 hektar. Det går inte att påstå att de svenska
jordbruken är några stora jordbruk.
Det skulle vara mycket intressant att föra en debatt med miljöpartisterna,
men ni finns aldrig med när diskussionerna förs. Ni vill föra den debatten här
i kammaren, men då känner vi andra oss pressade av tidsnöd. Men kom
gärna in i debatten i utskott och utredningar, så skall vi sakligt nagelfara era
alternativ.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
130
Anf. 147 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Jag har tyvärr inte haft nöjet att medverka i jordbruksutskot-
tet, men jag har förstått att det har varit väldigt ont om debattid även där.
Vi försöker att klargöra våra ståndpunkter i motioner när det gäller både
jordbruks- och miljöfrågorna. Jag hoppas att Håkan Strömberg inte anser
att det har varit någon brist på motioner och klarlägganden från vår sida i
fråga om jordbrukspolitiken.
Anf. 148 HÅKAN STRÖMBERG (s) replik:
Fru talman! Det är inte brist på motioner, utan det är brist på nya alterna-
tiv. Alla förslag som ni har fört fram har prövats, men Lars Norberg säger
att han inte har haft nöjet att delta. Men era stolar står ju ständigt tomma.
Det skulle vara intressant om ni ändå hade ambitionen att fylla platserna
med den kunskap som ni - när ni kom in i riksdagen - sade att ni hade. Ni
skulle visa att miljöpartiet var ett alternativ. Vi har inte sett detta alternativ.
Anf. 149 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Miljöpartiet har en plats i varje utskott. Det vore intressant
att höra av Håkan Strömberg hur många gånger som vår plats i jordbruksut-
skottet har stått tom. Jag undrar om jag kan få siffran, eller åtminstone en
ungefärlig siffra. I det utskott som jag är ledamot av vet jag inte att miljöpar-
tiets plats har stått tom någon gång.
Beträffande våra yrkanden och motioner innehåller dessa det alternativ
som vi nu talar om. Bo- och brukarplikt införde miljöpartiet i sitt partipro-
gram 1984, eller om det möjligtvis var 1983. Detta krav har funnits med se-
dan dess.
Så snart vi kom in i riksdagen började vi att motionera om att bo- och
brukarplikt skall gälla, och det är vad diskussionen här i kväll handlar om.
Anf. 150 HÅKAN STRÖMBERG (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt att er plats i jordbruksutskottet inte har stått
tom, men det gäller också att fylla den med innehåll. Jag var med i den jord-
brukspolitiska arbetsgruppen och där stod miljöpartiets plats tom vid de
allra flesta sammanträden.
Anf. 151 SVEN ERIC LORENTZON (m):
Fru talman! Under en ganska lång följd av år har moderata samlingspar-
tiet motionerat och fört fram förslag om en förenkling av jordförvärvslagen.
Sören Wiberg har som ensamutredare sett över detta lagkomplex. Han
har på ett förtjänstfullt sätt visat att lagen inte har uppfyllt de mål som den
var tänkt att uppfylla. Det är alltså en dålig lag som inte har fungerat.
Om man vill komma till rätta med jordförvärvslagen kan man gå två vägar.
Den ena vägen är att konstatera att lagen inte har fungerat, att den är ganska
tandlös och att man därför lika gärna kan ta bort den. Den andra vägen är
att konstatera att jordförvärvslagen har fungerat på ett tillräckligt bra sätt,
och att man därför bör gå in och reglera ytterligare.
Alltså: reglering föder regleringar.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Ändring i
jordförvärvslagen
m.m.
131
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Ändring i
jordförvärvslagen
m.m.
132
Det är de alternativ som man har haft. Som tur var lade Sören Wiberg
fram förslag om att man skulle avreglera mera.
Håkan Strömberg åberopade här tidigare propositionen. I den sägs att det
med en ändrad livsmedelspolitik ställs krav på lantbrukarna att de skall
agera som företagare. Om lantbrukarna går med på detta, skall de också få
möjligheter att inom vissa ramar agera som företagare. Det fordrar då, om
vi skall ut på en fri marknad, också ökad frihet att handla med mark, som
utgör en av produktionsresurserna.
Den lagstiftning som har gällt fram till nu har inte tagit hänsyn till att det
finns både ett köpar- och ett sälj arintresse. Jag skall inte utveckla detta när-
mare, för det tillåter inte min taletid. Men jag vill bara säga att nuvarande
lagstiftning inte har lämnat utrymme för marknadsinstrumenten, utan den
har i stället fört med sig en oacceptabel inblandning i affärerna av utomstå-
ende.
Bo- och brukarplikt hör till regionalpolitiken. Jag tror att man borde fun-
dera väldigt noga över vad en sådan plikt kan innebära. I de verkliga gles-
bygdsområdena, där man skulle ha bo- och brukarplikt, måste man i så fall
se till att de som bor där har försörjningsmöjligheter. Då skall vi driva lands-
bygdspolitik, och visserligen kan jordbrukspolitiken utgöra en del av denna,
men då måste man se till att de människor som bor i de verkliga glesbygds-
områdena har möjligheter att pendla osv. Jag tror att beskattningen har en
betydligt större inverkan på boendet i glesbygden än vad lagstiftningen har.
Därför avvisar vi det regionalpolitiska resonemang som förs i propositionen.
När det gäller de mest utsatta områdena i det här landet från arrenderings-
synpunkt, främst Kopparbergs län, har jag också svårt att begripa hur man
med jordförvärvslagstiftningen skall kunna lösa arrenderingsproblemen. Jag
har svårt att tro att det går. Vi ställer oss avvisande till detta, eftersom det är
onödigt.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 2, där vi drar gränsen för
förvärvsprövning mellan fysisk och juridisk person. En enskild persons köp
skall inte förvärvsprövas. Däremot vill vi hålla fast vid den gamla regeln att
det för juridiska personer skall gälla samma förvärvsprövning som i dag.
Jag yrkar bifall till reservation 2.
Anf. 152 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Fru talman! Mot bakgrund av det som Sven Eric Lorentzon sade om att
man vill inskränka lagens tillämpningsområde har jag litet svårt att förstå
varför man i så fall inte anser att vänsterpartiets förslag är ett steg i rätt rikt-
ning. Vårt förslag innebär en ytterligare inskränkning av de fall där det be-
hövs en förvärvsprövning. Om man i hela landet har principen att den som
har för avsikt att bo och bruka en fastighet ges företräde, dvs. får köpa fastig-
heten utan prövning, innebär det att man begränsar lagens tillämpningsom-
råde. Det borde väl vara tilltalande med tanke på de moderata ståndpunk-
terna. Jag har litet svårt att förstå logiken i resonemanget.
Anf. 153 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Vi från miljöpartiet har inte yrkat avslag på förslaget om la-
gen, men vi har yrkat på att en utredning skall tillsättas om bo- och brukar-
plikt som skall mynna ut i ett lagförslag om detta. Det är mycket möjligt
att det är som Annika Åhnberg säger, nämligen att man i det lagförslaget
förmodligen kan ta bort den prövningsplikt som föreligger om man i stället
får en bestämmelse som innebär att den som köper jorden skall bo på den
och bruka den.
När det gäller Sven Eric Lorentzons inställning till jorden såsom en kapi-
taltillgång som man kan få skaffa och sälja utan att ha något större ansvar
för den, kan jag bara konstatera att vi har en annan syn på ägandets ansvar
än Sven Eric Lorentzon.
Anf. 154 HÅKAN STRÖMBERG (s) replik:
Fru talman! Det som Sven Eric Lorentzon tog upp framför allt när det
gäller skattelagstiftningen i fråga om jordförvärv vet vi är eliminerat genom
den nya skattelagen.
När det sedan gäller strukturförändringarna är jordförvärvslagen ett in-
strument. Men jag säger inte att den i alla delar är ett avgörande instrument
för att underlätta strukturförändringar. Men den innebär en möjlighet att
lugna ner detta genom att man har undantag på dessa områden.
Detta är förmodligen sista gången som jag debatterar med Sven Eric Lo-
rentzon. Eftersom han har sagt att han nu skall lämna riksdagen - för oss
andra är det kanske mer osäkert - vill jag tacka honom för hans tid i utskottet
och hans intressanta debatter i kammaren. Jag vet att Sven Eric Lorentzon
ofta är mycket påläst och kunnig. Vi har inte alltid haft samma syn på saker,
men det har ändå funnits en kamratanda, och jag respekterar Sven Eric Lo-
rentzons kunskaper och åsikter. Jag vill tacka honom för det som han har
lärt mig och för hans vänskap. Och jag önskar honom lycka till med det som
han kommer att syssla med i fortsättningen.
Anf. 155 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik:
Fru talman! Jag hade inte tänkt, och har heller inte förberett mig för, att
gå in i en djupare ideologisk debatt om jordförvärvspolitiken.
Annika Åhnberg sade att man kan ha förvärvsprövning i hela landet. Men
min logik säger mig att på det sättet som jag har upplevt förvärvsprövning
hitintills är större delen av förvärven släktförvärv och går utanför förvärvs-
prövningen. Dessutom anser jag att detta ger för stort utrymme för god-
tycke .
Jag skall ge Lars Norberg ett exempel, som jag har berättat om många
gånger tidigare när jag har varit ute och talat, men även Lars Norberg kan
behöva höra detta.
I min hemby fanns ett äldre par. De hade fyra barn, två flickor och två
pojkar. De lade ned allt som de tjänade på ungarnas utbildning, och det
gjorde de jättebra. Barnen utbildade sig till ingenjör, lärare och sköterska.
Denna man och kvinna var helt utslitna och hade begärt undantag från ATP,
eftersom de inte hade haft råd att vara med - man kunde ju begära undantag.
De blev erbjudna ett mycket bra pris av grannens son för sin fastighet. Han
hade en villa nere i byn och ville flytta hem till granngården och hjälpa sin
far. Alla skulle tjäna på detta. Men dessa äldre människor blev nekade att
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Ändring i
jordförvärvslagen
m.m.
133
10 Riksdagens protokoll 1990/91:125
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Ändring i
jordförvärvslagen
m.m.
134
sälja fastigheten därför att priset var för högt. De fick sänka priset. Nu är
detta några år sedan, och jag tror inte att de skulle blivit nekade i dag.
Då säger jag så här: Denna familj som hade slitit och släpat hela sitt liv
hindrades av myndigheterna att ta ut sin välförtjänta pension. De såg ju sin
fastighet som en pension.
Herr Norberg, jag undrar vilket samhälle som ni i miljöpartiet vill ha om
allt detta skall prövas. Då kommer sådana som herr Norberg och andra mil-
jöpartister att sitta och reglera vem som bor var. Jag beklagar detta, och jag
önskar inte landsbygden att hamna i en sådan situation igen. Jag tror mycket
mer på frihet och marknadskrafter, vilket är ett ont ord för många, men jag
tror att marknadskrafterna i detta sammanhang sköter detta betydligt bättre
än andra.
Anf. 156 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Fru talman! Det är inte så att vi från vänsterpartiet älskar regleringar för
deras egen skull och för att vi så gärna vill att samhället skall lägga sig i precis
alla delar av människors liv. Men ibland kan alternativet, dvs. de fria mark-
nadskrafterna, vara ännu värre. Och det tycker vi i det här fallet.
Sven Eric Lorentzon har redogjort för ett enskilt fall. Och jag kan hålla
med honom om att konsekvenserna var mycket olyckliga. Men det finns oer-
hört många fall där avsaknaden av reglering och de fria marknadskrafternas
tillämpning också leder till mänskliga tragedier. Det svåra är just att göra
avvägningen, balansgången. Jag har från moderat håll inte hört något förslag
eller någon syn på hur man skall komma åt de problem som denna lagstift-
ning är avsedd att komma åt. Hur menar moderaterna att man från samhäl-
lets sida skall försöka vara med och i någon mån ge företräde för dem som
vill bo på landsbygden och bruka en jordbruksfastighet, eller är det fullkom-
ligt ointressant? Skall man från samhällets sida inte på något sätt försöka
bidra till att upprätthålla en levande landsbygd? Vad denna lagstiftning
handlar om är inte att förbjuda andra typer av förvärv utan att man undantar
de som vill bo och bruka från förvärvsprövningen, men man prövar de andra
förvärven. Jag undrar hur man från moderat sida i stället vill åtgärda dessa
problem.
Anf. 157 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! När man genomför bo- och brukarplikt upphör ju all prisre-
glering. Då tar marknaden över så att jorden kommer att värderas efter dess
produktionsförmåga av dem som är villiga att bo på och bruka fastigheten.
Den principen är förfärligt enkel, Sven Eric Lorentzon. Det är en marknads-
ekonomisk princip. Det enda som är viktigt är att jordens värde sätts efter
dess bruksvärde och inte efter rekreationsvärde eller spekulationsvärde.
Därigenom förpliktar sig den som förvärvar en fastighet också att bo på och
bruka den. Detta hade väl även gällt det gamla parets köpare om han som
bodde i villan i byn hade varit villig att som deltids- eller heltidsjordbrukare
ta över. Då hade det varit helt i i sin ordning.
Men vi har aldrig kommit med några förslag om prisreglering i detta sam-
manhang. Tvärtom kan detta innebära att all prisreglering avskaffas, efter-
som jorden blir värderad efter det som den verkligen skall användas för. Vi
har alltså en mycket stark känsla för jordens värde såsom det absolut mest
livsnödvändiga för alla människor som bor i detta land och alla människor
som bor på denna planet.
Anf. 158 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik:
Fru talman! Det finns ingen anledning att föra någon ytterligare debatt om
detta. Förvisso vill jag hemskt gärna att folk bor på landsbygden. Jag bor
själv på landsbygden, och har förmånen att besitta en släktgård. Få männi-
skor vet vad tradition, ägande och brukande innebär såsom en bonde som
har fått ta över släktgården.
Jag blir litet illa berörd av att bli missförstådd, men det är väl jag som ut-
trycker mig dåligt. Visst vill vi att folk skall få bo på landsbygden. Men jag
tror inte att man åstadkommer det med denna lagstiftning. Jag tror att man
åstadkommer det genom att stimulera folk. Och jag ber er att fundera på
detta. Det finns nämligen en uppenbar risk att man så att säga leder in folk
att bosätta sig på landsbygden där de inte kommer att ha möjlighet att för-
sörja sig och sin familj. Jag varnar för det.
Som Lars Norberg säger försvinner prisprövningen, vilket jag tycker är
riktigt. Det finns nämligen ingen byråkrat som kan sätta marknadsvärdet,
man kan knappt sätta bruksvärdet, eftersom det inte finns två bönder i det
här landet som är lika. Vi har olika metoder, vi ser olika på detta, och vi
värderar sakerna olika. Jag är hemskt glad över att prisprövningen i alla hän-
delser försvinner. Äntligen kan man få sin fastighet värderad, och det får
man främst genom en köpare som är intresserad.
Fru talman! Jag tänker inte inlåta mig på någon längre debatt, utan jag
slutar med detta.
Anf. 159 BENGT ROSÉN (fp):
Fru talman! Jag ber om överseende för att jag inte fanns i kammaren när
behandlingen av detta betänkande inleddes. Kl. 17.30 bedömde jag att jag
kunde bevista ett sammanträde fram till kl. 20.00. Men efter vad jag förstår
har det gått undan i talarlistan under denna tid.
Såsom andra talare har utvecklat tycker även vi från folkpartiet libera-
lerna att det nu är dags att avveckla byråkratin också kring förvärv av jord-
bruksfastigheter. Riksdagen fattade förra året ett beslut om en femårig om-
ställningstid, varunder jordbruket skall avregleras och marknadsanpassas.
När lantbrukarna därmed skall likställas med andra företagare, är det natur-
ligt att de även efter eget gottfinnande får förvärva och försälja de fastigheter
som företagen bedrivs på och inte behöver ta hänsyn till att statsmakten skall
avgöra vem som får köpa.
Precis som regeringen har föreslagit tycker vi att man skall behålla en
prövning för juridiska personer. Vi tycker även att man i särskilt ägosplitt-
rade områden, där länsstyrelsen har antagit en strukturplan, skall behålla
jordförvärvsprövningen. Jag tänker då i första hand på skogsområden med
väldigt smala skiften, som omöjliggör en rationell skogsskötsel. I övrigt vill
vi inte ha några inskränkningar för fysiska personer.
Jag vill med detta yrka bifall till vår reservation 3.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Ändring i
jordförvärvslagen
m.m.
135
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Ändring i
jordförvärvslagen
m.m.
Jag tar inte detta tillfälle i akt att tacka Sven Eric Lorentzon, eftersom jag
hoppas att få möta honom i debatt här i kammaren i nästa vecka.
Anf. 160 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag begärde ordet på nytt med anledning av det replikskifte
som jag tidigare hade med Lars Norberg. Replikmöjligheterna gav mig inte
tillfälle att bli klar med den diskussionen. Med anledning av Lars Norbergs
sista replik vill jag tillägga att jag och vänsterpartiet i väldigt hög grad delar
uppfattningen att ett ekologiskt anpassat jordbruk, det som kallas alternativ
odling, är oerhört viktigt. I dag kan man säga att det är en nisch, som det
brukar heta med ett modeord, inom jordbruket, eftersom det omfattar unge-
fär 40 000 hektar av de 2,9 miljoner hektar åker som finns.
Jag håller helt med om att detta i framtiden måste bli den bärande delen i
jordbruket av de skäl som vi har talat om. Jordbruket måste ha ett funge-
rande kretslopp. Man skall inte ständigt behöva tillföra energi utifrån och
göra jordbruket beroende av detta.
Frågan är hur man kommer dit. Det räcker inte med att säga att vi vill att
jordbruket skall finnas i hela landet, att det skall vara lönsamt i hela landet
och att det skall vara ekologiskt anpassat. Det handlar även om den ganska
mödosamma processen att hitta de metoder som möjliggör detta. Där tycker
jag att miljöpartiets politik brister: inte i ambitionen, som jag delar, men i
metoderna.
De motioner som jag har haft tillfälle att studera innebär sammanfatt-
ningsvis en oerhört hård detaljstyrning och reglering av det svenska jordbru-
ket och en tvångsanpassning till det ekologiska lantbruket. Det måste ändå
vara en process, som sträcker sig över tiden och som bygger på att de svenska
jordbrukarna ansluter sig till dessa tankar, därför att de vill bruka jorden
på detta sätt. Därvidlag har vi skilda meningar. Vi tror inte att det svenska
jordbruket skulle överleva den mycket hårdhänta omställnings- och detaljre-
gleringsprocess som miljöpartiet vill leda det in i. Därför tycker jag att det
är minst sagt övermaga av miljöpartiet att anklaga alla andra partier för att
bedriva mord på det svenska jordbruket och den svenska landsbygden, me-
dan miljöpartiet skulle vara den stora räddaren. Riktigt så enkelt är förhål-
landet faktiskt inte.
Anf. 161 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! Det är glädjande att vi är överens om de långsiktiga målen.
Det borde kunna leda till en fruktbar diskussion också om medlen. Sedan
1950-talet har svenskt jordbruk förlorat ungefär 700 000 hektar genom ned-
läggningar, igenplanteringar, förbuskning osv. Nu väntar man sig att ytterli-
gare 500 000 hektar skall tas bort ur livsmedelsproduktionen.
Vår uppfattning är att större delen av jordbruksmarken bör användas för
livsmedelsproduktion. De medel som vi har anvisat är kraftigt höjda avgifter
på konstgödning och bekämpningsmedel, som sedan skall återföras till jord-
bruket. Det är en viktig metod. Sedan konstaterar vi naturligtvis att vi har
ett klimat som gör att en fullständigt öppen världsmarknad för jordbruket är
en omöjlighet, om vi över huvud taget vill ha ett jordbruk i detta land. Vi får
136
se till att det finns ett sådant gränsskydd att vi kan upprätthålla jordbruket i
landet och utnyttja denna resurs.
Beklagligtvis är världsmarknaden sådan just nu att många fattiga männi-
skor inte har råd att köpa den mat som de behöver. Att i den situationen
säga, okej, de har inte råd att köpa vår mat och alltså skall vi lägga ned vår
jordbruksmark, tycker vi är ett grundläggande fel.
De förslag som vi har lagt fram tycker jag inte antyder någon hög grad av
detaljreglering. Avgiften på konstgödsel och bekämpningsmedel är en
ganska normal statlig styråtgärd av samma karaktär som dem som redan
finns. Jag förstår inte riktigt vad Annika Åhnberg menar med att vi vill de-
taljreglera. Det är intressant att höra från vänsterpartiet, som normalt anses
vara det parti som vill detaljreglera mest, denna anklagelse att vi i miljöpar-
tiet står för detaljreglering. Vi vill använda så generellt verkande medel som
möjligt i vår politik.
Anf. 162 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Lars Norberg tycks ha fördomar om vänsterpartiet, men jag
har inga förhoppningar om att i detta replikskifte kunna ändra på dem. Men
jag vill gärna uppmana honom att noggrant studera sitt eget partis jordbruks-
motioner.
Såvitt jag vet finns det inget parti i den svenska riksdagen som förordar att
vi skall ha en helt fri och öppen handel utan något gränsskydd när det gäller
livsmedel. Detta tror jag att Lars Norberg har missuppfattat. I det globala
perspektivet har man i stället i en lång rad undersökningar konstaterat - och
jag delar denna uppfattning - att det största hindret för tredje världens län-
der att utveckla sitt jordbruk och delta i en livsmedelshandel på rimliga vill-
kor är just den höga graden av subventioner och skydd som industriländerna
har för sitt eget jordbruk. Vill man göra tredje världens länder en tjänst, bör
man se till att de får möjlighet att handla med livsmedel på rimliga villkor.
Man har nyligen av andra skäl två gånger efter varandra ganska kraftigt
höjt miljöavgifterna på bekämpningsmedel och handelsgödsel. Jag delar
uppfattningen att man skall ha miljöavgifter. När man så småningom avskaf-
far prisregleringsavgifterna på dessa produkter, bör de överföras till en mil-
jöavgift. Om man i detta läge går in för ytterligare höjningar av miljöavgif-
terna, är det inte alls säkert att detta får en styrande effekt i den riktning som
miljöpartiet föreställer sig, nämligen att jordbrukarna hux flux slutar med
dessa produkter och i stället omedelbart ger sig in på alternativ odling. Det
kan få helt andra effekter. Det kan leda till att man i stället över huvud taget
ger upp jordbruket, men det var inte detta som vi ville uppnå.
Anf. 163 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! Rom byggdes inte på en dag. Omställning av svenskt jordbruk
kan inte heller ske på en dag. Men det gäller att börja och komma i gång
med omställningen till ett ekologiskt sunt jordbruk. Om jag är rätt underrät-
tad, har vänsterpartiet alldeles nyligen uttalat att det accepterar ett sänkt
gränsskydd i år trots den överenskommelse som träffades i jordbruksuppgö-
relsen förra året. Detta kommer nog att leda till ytterligare svårigheter och
ytterligare nedläggningar av jordbruksmark.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Ändring i
jordförvärvslagen
m.m.
137
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Prövningsförfarandet
vid ansökan om
vapenfri tjänst
138
Anf. 164 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Som jag förut sade kommer riksdagen redan i nästa vecka att
få tillfälle att diskutera gränsskyddet. Jag tror att det är bättre att vi återkom-
mer till denna debatt i det sammanhanget.
Vi från vänsterpartiet menar att en livsmedelspolitik måste vara till nytta
både för konsumenter och för producenter. Därför tycker vi att gränsskyddet
skall förhålla sig till de inhemska prisnivåer som man får efter den avregle-
ring som man fattade beslut om förra året i fullt medvetande om att den
skulle leda till ett prisfall. De effekterna skall föras fram och komma även
konsumenterna till godo.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 juni.)
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1990/91:FöU9 Prövningsförfarandet vid ansökan om vapenfri tjänst (prop.
1990/91:169).
Anf. 165 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Ett enigt försvarsutskott föreslår att riksdagen antar
ett av regeringen framlagt förslag om ändring i lagen om vapenfri tjänst.
Ett större ansvar kommer att läggas på den enskilde värnpliktige. Hittills
har en utredare försökt komma underfund med om den värnpliktiges mot-
vilja mot att lära sig använda vapen är så stark att han skall beviljas vapenfri
tjänst. Med det förslag, som vi nu skall göra till beslut, kommer en värnplik-
tigs ansökan om vapenfri tjänst att bifallas på den vapenfries egen försäkran
om han - som det står i lagtexten - kan antas ha en sådan allvarlig personlig
övertygelse rörande bruk av vapen mot annan som är oförenlig med värn-
pliktst j änstgöringen.
Värderade talman! Detta är en väldig framgång för de vapenfria tjänste-
pliktiga. De har ofta känt sig kränkta och missförstådda av nitiska utredare.
Nu sätts den värnpliktiges egen ärlighet i första rummet.
Även för folkpartiet liberalerna - och våra föregångare i Sveriges riksdag -
är det här ett historiskt ögonblick.
Tusentals svenska män har dömts till fängelse, därför att deras eget sam-
vete hindrat dem från att bära vapen. Denna konflikt mellan staten och den
enskilde har ofta diskuterats i riksdagen.
Den första motionen i ämnet väcktes redan 1898 av Jacob Byström - en av
det svenska frisinnets stora pionjärer i riksdagen. Sedan dess har frisinnade,
liberaler och folkpartister gång på gång föreslagit mer humana villkor för
dem som av samvetsskäl inte vill utbilda sig i vapens bruk. Via ett antal för-
bättringar under årens lopp har vi nu nått ända fram, som man brukar säga.
Jag ser att på läktaren sitter folkpartisten Sven Gavlevik. Han har utanför
riksdagen i en mängd tidningsartiklar pläderat för bättre behandling av de
vapenfria tjänstepliktiga. Även för honom måste försvarsutskottets betän-
kande vara ett synnerligen välkommet dokument.
Jag vill inte att mitt inlägg här skall uppfattas som att jag slår mig för mitt
bröst och endast berömmer folkpartiet liberalerna för ett enhälligt utskotts
betänkande om förfarandet vid ansökan om vapenfri tjänst. Ni har nog ändå
förståelse för att jag med stor glädje fullföljer en 93 år lång kamp för de va-
penfria med att yrka bifall till försvarsutskottets hemställan i betänkande
1990/91 :FöU9.
Värderade talman! Jag vill sluta med att citera ur två olika skrifter för att
beskriva dem som vägrar bära vapen. Så här står det bl.a. i Jacob Byströms
motion - nr 32 i Sveriges riksdag 1898: ”Vidare bör erinras derom, att dessa
personer icke i något som helst afseende äro farliga för samhället. De äro
fredliga medborgare, som icke gjort sig skyldiga till laster och brott. De lefva
ett fromt lif och vilja vara trogna undersåtar. De vörda Konungen och älska
fäderneslandet, men de hålla före, att de kunna visa Konungen sin vördnad
och fosterlandet sin kärlek utan att lära sig vapnens bruk.”
Det var alltså 1898.
En modernare version har Tage Danielsson skrivit. Först citerar han dåva-
rande justitieminister Lennart Geijer:
”Min bestämda uppfattning är att frihetsberövande i någon form bara kan
försvaras med rena skyddssynpunkter. En del människor måste på något sätt
tas om hand för att vi skall kunna skydda oss från dem. Det gäller yrkesmäs-
sigt bedriven brottslighet, narkotikalangare, grova våldsmän, osv.”
I ett upprop med anledning av att en hungerstrejkande vapenvägrare
släpptes ur fängelse skriver Tage Danielsson:
”Lås era dörrar! Friden är slut!
Vapenvägrarn har sluppit ut!
Upptrappa kampen mot ickevåldsverkare!
Skaffa poliserna muskelförstärkare!
Tänk om han kommer där, kristen och galen,
och vägrar anfalla folk på Centralen!
Tänk om han gör sig oskyldig till dråp,
orånar gummor och oblåser skåp!
Tänk om han ickevåldför sej på tjejer!
Sätt’en i buren igen, Lennart Geijer!
Mot en sån där kan man inte va snäll.
Somliga måste man sätta i cell.
Humanitet, i princip, är försvarlig,
men denne man är ju samhällsofarlig!
Stoppa den brottsliga galenskapen:
skyldig till oinnehav av vapen!
Sätt honom åter på slangmatsdieten!
Han är en fara för osäkerheten.”
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Prövningsförfarandet
vid ansökan om
vapenfri tjänst
139
Prot. 1990/91:125 Värderade talman! Kampen för en respektingivande behandling av vapen-
4 juni 1991 vägrare är förd till ett lyckligt slut.
Sotnings-
verksamheten
140
I detta anförda instämde Lars Norberg (mp).
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 juni.)
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1990/91 :FöU10 Sotningsverksamheten (prop. 1990/91:161).
Anf. 166 HANS LINDBLAD (fp):
Fru talman! Om det föregående ärendet innebär att ett av de principiellt
viktigaste besluten under det här riksmötet fattas efter nästan hundra års
kamp för respekt för individen som nu har förts till sitt slut, är det här ett
litet mera prosaiskt betänkande. Det handlar om sotning.
Även här kan man tänka litet bakåt i tiden. Jag hävdar att vårt sotningsvä-
sende egentligen är ett slags kvarleva av skråväsendet. Man kan säga - det
gäller den offentliga sektorn - att det som finns har ett oerhört övertag mot
någonting nytt. Att någonting finns är det starkaste argumentet för att det
skall finnas kvar.
Frågan ställdes inte minst här i riksdagen för ett antal år sedan: Behövs
sotning? Då sade man i riksdagen att man inte visste det, men att man skulle
kunna låta verken undersöka saken. Hade man velat införa någonting hade
det naturligtvis inte räckt som argument, men när man skall ta bort någon-
ting måste man först veta om det behövs.
Det har tagit nu ett halvt årtionde för att utreda detta, vilket skett med
hjälp av en myndighet och naturligtvis av representanter för sotarna. Man
har kommit fram till att det nog är bra med sotning. Det går inte att säga att
det skulle bli fler bränder om man inte hade sotning, men sotning är förmod-
ligen bra. Det är naturligtvis svårt över huvud taget i det politiska arbetet att
ompröva saker, eftersom det är ett så oerhört trögt system och det som finns
har ett så oerhört övertag.
Nu föreligger alltså en fyrpartireservation, som i ett avsnitt utgår från en
enskild motion av Barbro Sandberg och som gäller sotning. Man skriver i
reservationen ”att regeringen bör pröva möjligheten att låta det reglerade
kravet på sotning---utgå ur räddningstjänstlagen---.” Det innebär inte
att man vet om sotning är bra eller inte. Men det får man bedöma. Det finns
väldigt mycket som kan vara bra när det gäller att undvika bränder - hur folk
uppträder, olika material osv. Det finns mycket att göra där. Sotning är en
av många åtgärder, och den får vägas mot andra. Det naturliga är att försäk-
ringsbolagen betonar att det är viktigt med sotning och att det påverkar pre-
mierna. Det blir förmodligen så nu att vi sätter in väldigt mycket resurser på
sotningssidan. Hade pengarna satsats på annan brandförebyggande verk-
samhet, hade det förmodligen varit bättre. Detta innebär alltså inte att sot-
ning skall upphöra, utan det får ankomma på de människor som bor i och
äger hus att ordna saken tillsammans med försäkringsbolagen. Det behövs
inte någon speciell lagstiftning om detta.
Jag yrkar, fru talman, bifall till reservation 2.
Anf. 167 ARNE ANDERSSON i Ljung (m):
Fru talman! Jag är sannolikt inte den rätte att för det första replikera Hans
Lindblad och för det andra att yrka bifall till utskottets hemställan vad avser
momenten 1 och 3. Om jag likväl gör det, så gör jag det på den, som vi mode-
rater tycker, tämligen goda grunden att när det gäller folkpartiets reservation
1 tycker vi ungefär lika. Men vi har uppriktigt sagt i vår grupp inte diskuterat
de praktiska konsekvenserna av att helt privatisera räddningstjänsten i
denna del. Det för, fru talman, med sig att jag inte är beredd att stödja den,
även om jag för övrigt delar denna synpunkt.
Hur det nu blir, fru talman, med yrkandet angående moment 2 vet jag inte.
Rimligen kommer ingen att yrka bifall på den punkten, men vi får väl se hur
det blir när propositioner ställs på detta i morgon. Det vore intressant att
erfara en situation där ingen de facto har yrkat bifall på en punkt, men där
möjligen reservationen, med den enkla logik som skulle ha gällt i annat sam-
manhang, kan bli bifallen av kammaren utan att någon har yrkat bifall till
densamma.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 juni.)
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1990/91 :FöU12 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 5 juni.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU37 Handel och tjänster på värdepappersmarknaden (prop.
1990/91:142).
Anf. 168 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Det pågår en modernisering och en omstrukturering av lag-
stiftningen på värdepappersområdet. Man kan säga att det är ett resultat av
värdepapperskommitténs arbete, där den nya insiderlag som trädde i kraft i
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Handel och tjänster
på värdepappers-
marknaden
141
11 Riksdagens protokoll 1990/91:125
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Handel och tjänster
på värdepappers-
marknaden
142
februari i år är det första steget och det sorti föreslås i det här betänkandet
om handel och tjänster på värdepappersmarknaden det andra steget. Ett
tredje steg följer.
Det handlar alltså om en modernisering, en uppfräschning av verksamhe-
ten, en anpassning till internationella regler, anpassning till förändrad tek-
nik, dvs. i huvudsak en datorisering av verksamheten. Det har visat sig vid
behandlingen att det egentligen bara är representanter för vänsterpartiet och
miljöpartiet som delar de farhågor eller förbehåll som värdepapperskommit-
tén uttryckt i samband med att man lagt fram sitt förslag.
Jag skall nöja mig med att kortfattat referera några avvikande uppfatt-
ningar.
Vi, men inte utskottsmajoriteten, föreslår att det nu existerande förbudet
om blankning skall bibehållas. Oäkta blankning, en annan företeelse i den
här branschen, är inte lagreglerad - den är inte tillåten men inte heller för-
bjuden. Vi föreslår att det införs lagregler som förbjuder blankning.
Det är viktigt att det finns betryggande säkerhet i samband med handel av
värdepapper. Vi framför synpunkter i en reservation att det skall vara möj-
ligt för fondkommissionär och clearingorganisation att avsluta sådana kund-
konton där säkerhetskraven inte är uppfyllda.
Slutligen blir det med föreliggande förslag möjligt för fondkommissionär
att handla för egen räkning parallellt med att man handlar för kundernas
räkning. Det har påpekats att detta bäddar för intressekonflikter, som majo-
riteten i och för sig anser vara hanterbara och kunna motverkas med den typ
av redovisningssystem som finns. Vår uppfattning är att tilltron till handeln
och möjligheterna för kunderna att bli rättvisst behandlade samt undanrö-
jande av intressekonflikter bättre sker genom att det inte tillåts för fondkom-
missionärer att bedriva handel för egen räkning.
Med tanke på att jag är ensam på någon av reservationerna och har gläd-
jen att dela de flesta med Lars Norberg i miljöpartiet är sannolikheten för
att finna majoritet i kammaren relativt liten. Jag säger som man numera bru-
kar säga att jag står fast vid mina åsikter, men nöjer mig med att yrka bifall
till reservation 5 om fondkommissionärs rätt att bedriva handel för egen räk-
ning.
Anf. 169 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag skall villigt medge att miljöpartiet har begränsade kun-
skaper när det gäller handel med pengar.
Inom partiet har vi i allmänhet ganska god tillgång till expertis. I nya par-
tier finns ofta starkt inslag av folk från den akademiska världen som ser att
det behövs någonting nytt på den politiska fronten.
Vi har många lärare i miljöpartiet. Det är ganska naturligt. Lärarna ser på
lång sikt, och de ser barnen och undrar hur deras framtid skall te sig. De blir
oroliga. De stöder miljöpartiet. Vi har också många läkare. Det är också
naturligt. De ser de skador människor får av miljön, arbetsmiljön, droger
och annat. Vi har många ingenjörer. Det är också ganska naturligt, tror jag.
Ingenjörer ser teknikens möjligheter att förbättra samhället på ett miljövän-
ligt sätt. Jag undrar vilken annan riksdagsgrupp som kan skryta med att ha
20 % utbildade vid tekniska högskolor.
Men vi har ont om bankfolk. Man kan diskutera varför. Vi saknar därför
den omfattande detaljkunskap som vi gärna hade velat ha när vi behandlade
denna typ av fråga. Det är en kunskap som jag tror moderaterna väldigt lätt
kan skaffa sig. Men vi tror att vi förstår de övergripande principerna. Rege-
ringens förslag är en omfattande liberalisering av värdepappershandeln.
Från miljöpartiets sida anser vi att det är ett dåligt förslag, som dessutom
läggs fram vid en illa vald tidpunkt.
Sverige förlorade 15 miljarder kronor 1990 på kreditförluster på finans-
marknaden på grund av alltför spekulativa affärer i aktier och fastigheter. Då
skall det bli lättare för fondhandlare att utvidga sin verksamhet, ge krediter,
införa blankning, osv! 15 miljarder förlorade man förra året. Det är drygt en
procent av bruttonationalprodukten.
Det talas väldigt mycket om den ekonomiska tillväxten. Här har man spe-
kulerat bort en procent av bruttonationalprodukten, medan vi under de
gångna 20 åren, under 1970 och 1980-talen, har haft en tillväxt på i genom-
snitt 1,5 % om året.
Men reaktionerna har inte varit starka, i varje fall inte från riksdagens
sida. Kreditförlusterna fortsätter i år, som sviter efter de spekulationer som
ägde rum på 1980-talet. Statens bank hade det första tertialet i år förlorat
över en miljard, liksom man gjorde förra året under samma tertial. Nya för-
luster dyker upp i de stora sparbankerna.
Det är förvisso icke tid för liberalisering och ökande utrymme för spekula-
tion och försök att tjäna pengar på andras arbete, varken på finansmarkna-
den eller bland värdepappersföretag.
Rolf L Nilson har ju i detalj redogjort för innehållet i de flesta av reserva-
tionerna, och jag står faktiskt bakom samtliga reservationer i betänkandet.
Jag yrkar bifall till reservation 4 och 5. Den senare reservationen saknar ty-
värr mitt namn.
Anf. 170 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Detta betänkande från näringsutskottet behandlar förslag
till nya lagar om handel med finansiella instrument och om värdepappersrö-
relse.
Dessa två nya lagar innebär att tre lagar på området kan upphävas.
Till grund för förändringarna på värdepappersområdet ligger främst vär-
depappersmarknadskommitténs arbete, och det kom till under 1980-talet
före de stora finansiella krascherna, så det hade ingenting med dem att göra,
Lars Norberg.
Detta - som Rolf L Nilson var inne på - är ett andra steg i en planerad
förändring av hela regelsystemet på värdepappersområdet. Ett första steg
togs i februari med den nya insiderlagen, och ett tredje aviseras i höst för
börs- och clearingverksamheten.
Som framgått av tidigare inlägg finns fem reservationer fogade till betän-
kandet. Reservationerna har en delvis annan syn på blankning vid handel
med värdepapper. Man förespråkar ett förbud, samt menar att det i lagen
bör införas rätt för fondkommissionär att avsluta eller neutralisera ett konto
om inte säkerhetskraven är uppfyllda.
Utskottsmajoriteten anser i likhet med regeringen att tidigare betänklig-
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Handel och tjänster
på värdepappers-
marknaden
143
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Handel och tjänster
på värdepappers-
marknaden
heter mot blankning försvunnit i och med att fondbörsen blivit större och att
man skapar förutsättning för effektivare prissättning.
I den nya lagen införs bestämmelser för handeln med optioner och termi-
ner. Den väg som föreslås i propositionen - att det i avtalet skall preciseras
säkerhetskrav och de påföljder som kan komma i fråga vid avtalsbrott och
även när konto bör avslutas - anser utskottsmajoriteten tillräcklig och av-
styrker således reservationerna.
De farhågor som det ges uttryck för i reservation 4 anser utskottsmajorite-
ten överdrivna och avstyrker därmed reservationen.
Reservation 5 av vänsterpartiet - det var en av de reservationer som man
yrkade bifall till - berör den risk för intressekonflikt som kan uppstå om
fondkommissionärer ges möjlighet att handla för egen räkning. Även här
anser utskottsmajoriteten att det är tillräckligt att tillstånd lämnas först efter
prövning i det enskilda fallet. Reservationen avstyrks.
Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan och avslag på
samtliga reservationer som fogats till detta betänkande.
Anf. 171 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Leif Marklund säger att detta betänkande är grundat på en
proposition och att denna i sin tur är grundad på en utredning, som genom-
fördes före de finansiella kriser som jag hänvisade till i mitt anförande. Det
hade i så fall funnits möjlighet för regeringen och utskottet att tänka sig för
ytterligare en gång om detta var rätt tidpunkt att införa en sådan liberalise-
ring av fondkommissionärernas verksamhet. Propositionen lades, som sagt,
efter det att dessa klara problem på finansmarknaden hade uppstått. Vi har
i dag en ganska omfattande kunskap om de problem som har rått, det slarv
som har förekommit och de friheter som man ganska ofta har tagit sig på de
finansiella marknaderna.
Jag vidhåller alltså att detta var en mycket illa vald tidpunkt. Den gamla
lagstiftningen var bättre än den nya. Det fanns därför ingen anledning att
skynda fram med dessa förslag.
Anf. 172 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Lars Norberg har under sin tid i riksdagen upptagit denna
kammares tid med ganska många inlägg. Han har kämpat väl. Men jag måste
säga att jag blir mer och mer fundersam över miljöpartiets framtidsinriktade
modeller.
Lars Norbergs modell kan - vad jag förstår - i nästan alla frågor samman-
fattas med att det var bättre förr. Jag måste ställa en fråga till Lars Norberg:
Syftar miljöpartiet till att återgå till ett stamsamhälle? Är det en så lång till-
bakagång som miljöpartiet vill ha? Jag kan inte tolka Lars Norbergs inlägg i
de flesta sammanhang på något annat sätt.
Det handlar faktiskt om att anpassa även värdepappersmarknaden till
nuet och den verklighet som vi lever i. Det gäller att anpassa oss till länderna
runt omkring oss, eftersom de finansiella rörelserna kommer att bli mer och
mer internationella. Det gäller att ge systemet en spänstigare modell, men
även att sätta in regleringar där det behövs.
144
Anf. 173 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Det är möjligt att jag i någon mån är konservativ och att vi
vill gå försiktigt fram. Vi har oroats en hel del av den yra som även företrä-
dare på den socialdemokratiska kanten har talat om - finansvalpar, börsyra
osv. Detta inträffade i mitten på 1980-talet. Det var då yran var som värst
och priserna på konst, fastigheter m.m. var som högst. Detta uppmuntrade
den socialdemokratiska regeringen, samtidigt som den uttalade sin bekym-
ran över yran på börsen och finansvalparnas verksamhet. Vi har nu sett en
hel del av följderna. Detta borde mana till en viss konservatism och försiktig-
het i stället för att bara säga att vi måste hänga med. Man skall i stället be-
döma om det är just nu som vi måste hänga med. Måste man alltid anpassa
sig, eller kan man möjligtvis påverka och styra verkligheten efter de långsik-
tiga behoven?
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 juni.)
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Verksamheten i
Studsvikskoncernen,
m.m.
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91:NU48 Verksamheten i Studsvikskoncernen, m.m. (prop.
1990/91:184).
Anf. 174 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Miljöpartiet har alltsedan riksdagsinträdet 1988 regelbundet
motionerat om en nedtrappning av verksamheten och en begränsning av de
statliga anslagen till Studsvik. Våra huvudyrkanden har varit att den kärn-
tekniska forskningen och utvecklingen skulle begränsas till sådant som är re-
levant för kärnkraftsavveckling och slutförvaring. Utgångspunkten är att
kärnenergin är en miljömässigt och moraliskt förkastlig verksamhet som bör
avvecklas både i Sverige och internationellt. Utifrån detta bör statsmakterna
agera.
I vår motion 1988/89:N5 - i anslutning till regeringens förslag till den s.k.
Studsvikslagen - yrkade vi att avgifter från kärnkraftsproducenterna för att
ta hand om avfall, huvudsakligen från Ågesta och Studsvik, skulle fastställas
till 1 öre/kWh. Detta skulle ha möjliggjort att avfallsfrågorna kunnat lösas
relativt snabbt. Nu sparas och produceras avfall som man inte tycks ha en
aning om hur det skall tas om hand.
Det är i och för sig tillfredsställande att regeringen nu insett att någonting
bör göras åt Studsvik AB och att man inte bara kan fortsätta att täcka förlus-
terna genom årliga mångmiljonanslag. Forskningsanslag borde ju beviljas av
forskningsansvariga myndigheter och ej direkt av riksdag och regering. Det
framgår att regeringen och miljöpartiet de gröna inte har samma moraliska
och miljömässiga värderingar när det gäller kärnenergin. De praktiska slut-
satserna blir då vitt skilda.
Miljöpartiets syn på kärnenergin grundar sig på en samlad värdering av
145
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Verksamheten i
Studsvikskoncernen,
m.m.
146
hela den kärntekniska verksamheten, från uranbrytning till bomber, reakto-
rer och slutförvar av utbränt kärnkraftbränsle. Det är hela detta verksam-
hetsområde som den gröna rörelsen i alla länder vill avveckla.
Försöken att försvara den kärntekniska verksamheten med att den skulle
vara ett alternativ till fossilbränsleanvändningen och en räddning undan kol-
dioxidproblematiken avvisar vi som okunnigt önsketänkande eller medvetet
vilseledande. Det finns bara ett ansvarsfullt handlande i dessa energifrågor,
nämligen att drastiskt minska fossilbränsleanvändningen och att avskaffa
kärnkraften. Det går att göra utan att landet råkar ut för nöd och fattigdom -
om man bara vill. Miljöpartiet har sedan riksdagsinträdet 1988 regelbundet
framställt konkreta förslag på hur detta skall gå till.
Eftersom verksamheten i Studsvik är inriktad på vidareutveckling av kärn-
energin bör huvuddelen av verksamheten avvecklas. Den är i statens ägo,
och det står staten fritt att lägga ned den. Det är upprörande att staten år
efter år fortsätter att subventionera kärnkraftsindustrin. Den har faktiskt
ekonomiska resurser att stå på egna ben.
Vissa delar av Studsvik kan motiveras med hänsyn till den kunskap som
bör finnas för att ta hand om kärnenergins avfall när kärnenergin avvecklas
senast år 2010. Det finns dock enligt vår uppfattning ingen bra lösning på
avfallsproblemet, men det gäller att välja den minst dåliga lösningen. Dessa
delar bör vara tillgängliga och öppna för insyn och ägas av staten men finan-
sieras av de fonder för kärnkraftsavfallets hantering som finns.
De delar av verksamheten som inte sysslar med kärnenergi bör ombildas
till ett statligt utvecklingsbolag. Vi har inom miljöpartiet kunnat konstatera
att det finns ett stort behov av en halvindustriell verksamhet där man kan
utveckla miljövänlig teknik fram till användbara och utprovade prototyper.
Det gäller främst komponenter, maskiner och anläggningsdelar inom energi-
området, inriktade på energieffektivisering och tillförsel, omvandling och
användning av förnybar energi. Det kan gälla utveckling av bränsleceller,
batterier och mycket annat inom energiområdet. Det kan gälla projekt på
mer kort sikt, av typen hybridbilar, biogas, vindenergi, eller på längre sikt,
såsom bränsleceller och vätgasteknik.
Vi avvisar regeringens förslag att låta Studsvik AB ingå i Vattenfallskon-
cernen inkl, förvaltandet av fastigheterna. Vi har i flera tidigare motioner
krävt att Vattenfallskoncernen skall delas upp, slås sönder och till stor del
utförsäljas. Det är vår grunduppfattning. Med den omläggning av verksam-
heten i riktning mot teknikutveckling på ett tämligen brett fält - bl.a. inom
fordonstekniken - som vi föreslår, är det under alla omständigheter olämp-
ligt att låta Vattenfall bli huvudman.
Den kärntekniska verksamheten, inkl. R 2-reaktorn, som inte är nödvän-
dig med hänsyn till kärnkraftsawecklingen, skall läggas ned. Det framgår av
propositionen att för universitetsforskningen behövliga tjänster billigare kan
köpas i utlandet. Den resterande nödvändiga kärnenergiverksamheten skall
finansieras av fonden för omhändertagande av kärnavfall. Verksamheten
bör överföras till statens kärnkraftsinspektion och organiseras som dess
forskningsavdelning. Lokaler för verksamheten hyrs av Studsvik AB.
Studsvik AB skall vara ett av staten helägt bolag för forskning och utveck-
ling inom energirelaterad teknik i vid bemärkelse. Inriktningen skall vara
industriell utveckling och forskning inom energi- och transportområdena
med syfte att ta fram forskningsresultat och prototyper som utnyttjar eller
främjar energieffektivitet och ekologiskt sunda energialternativ.
Bolaget skall fortsättningsvis sortera under industridepartementet och
samarbeta med det nya näringspolitiska verket, med programrådet för ett
avfallssnålt samhälle - som vi vill utvidga och ombilda till Delegationen för
ekologisk teknik med transportforskningsberedningen, etc. Det särskilda
programråd för Studsvik som inrättades år 1990 bör omorganiseras med hän-
syn till de förändrade arbetsuppgifter som här föreslagits.
Man kan inte vänta sig att verksamheten vid bolaget skall vara självbä-
rande. På sikt kan man hoppas på att verksamheten delvis kan finansieras av
licenser och royalty på nyutvecklade produkter, men till en början måste
man utgå ifrån att den finansieras dels genom uppdragsforskning, dels ge-
nom forskningsanslag - huvudsakligen inom energiforskningsanslaget - samt
dels genom anslag för större konkreta utvecklingsprojekt.
Herr talman! Jag står givetvis bakom de reservationer där mitt namn före-
kommer men nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 1.
Anf. 175 BARBRO ANDERSSON (s):
Herr talman! I detta betänkande behandlas, som framgått av tidigare ta-
lare, en proposition om omstrukturering av verksamheten i Studsvikskon-
cernen samt tre motioner. Ett övergripande mål är att den nuvarande verk-
samheten skall delas upp på tre delar, som var och en skall ges de ägarförhål-
landen och andra förutsättningar som är mest lämpliga för resp. del.
Bakgrunden är bl.a. koncernens ekonomiska svårigheter, som främst är
kopplade till den överdimensionerade fastigheten. Samtidigt måste under
lång tid framöver reaktorn och övriga kärntekniska verksamheter skötas un-
der stort ansvar och med stor kompetens. En del skall avse kärntekniska an-
läggningar, som bl.a. innefattar R 2-reaktorn. En annan del skall gälla verk-
samhet som är kommersiellt utvecklingsbar, huvudverksamheten i den nuva-
rande koncernen. Den tredje delen omfattar fastigheterna, med bl.a. bygg-
nader för icke-kärnteknisk verksamhet.
Avsikten med uppdelningen är att man för varje del skall kunna uppnå en
lämplig framtida struktur och ägarbild.
Utskottsmajoriteten tillstyrker propositionen i dess helhet.
I motion N124 yrkar motionärerna dels avslag på propositionen, dels på
andra riktlinjer för omorganisationen. Även motionärerna som står bakom
motion N126 yrkar avslag på propositionen. Motionerna följs upp av reser-
vationer från centern, vänsterpartiet och miljöpartiet.
Utskottsmajoriteten delar regeringens uppfattning att den direkta statliga
ägarrollen bör minskas så långt som möjligt. Kraftproducenterna kan i det
här sammanhanget vara lämpliga ägare, eftersom det i allt väsentligt är fråga
om sådan verksamhet som man betalar för, dvs. dekontaminering, omhän-
dertagande av avfall, m.m. Vid de överläggningar som förts har det kommit
fram att det finns goda förutsättningar för ett övertagande.
Utskottsmajoriteten menar att det också är ägarens och tillsynsmyndighe-
ternas uppgift att avgöra hur länge verksamheten och driften av R 2-reak-
torn skall pågå.
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Verksamheten i
Studsvikskoncernen,
m.m.
147
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Verksamheten i
Studsvikskoncernen,
m.m.
148
Ur sysselsättningssynpunkt är verksamheten viktig för Nyköpings kom-
mun.
Utskottsmajoriteten delar också regeringens uppfattning att en ägarför-
ändring i fråga om R 2-reaktorn inte kommer att påverka kärnsäkerheten
eller strålskyddsnivåerna.
Det är också angeläget att den kommersiellt utvecklingsbara delen ges
möjlighet att utvecklas och att den kompetens som finns tas till vara.
Motionerna avslås därför förslagsvis.
I motion N125 yrkar motionären att de kommersiellt utvecklingsbara de-
larna säljs på ett sådant sätt att det kan finnas konkurrens mellan olika kö-
pare. Även denna motion följs upp av en reservation.
Regeringen har uppdragit åt Vattenfall att ansvara för omstruktureringen.
De fackliga företrädarna har förordat att den nya ägaren skall ha en sådan
ställning att kundernas förtroende för bolagets kompetens och opartiskhet
kan behållas. Utskottmajoriteten delar denna uppfattning.
Vi anser också att det i det uppdrag som Vattenfall har fått ingår att göra
en affärsmässig bedömning vid försäljningen och att då flera köpare kan
komma i fråga. Därför föreslås avslag även på denna motion.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter
och avslag på reservationerna.
Anf. 176 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Barbro Andersson talar om att reaktorn skall skötas. Vår
uppfattning är att den skall avvecklas. Man provar för närvarande höganri-
kat bränsle från militära förråd i USA, och det utbrända bränslet lagras, ef-
tersom det inte finns någonstans att sända det tillbaka. Detta är ett av många
skäl till att verksamheten borde avbrytas.
Vattenfall bör enligt vår uppfattning vara ett bolag som sysslar med elek-
tricitet och elektrisk kraft. Studsvik däremot borde kunna var en mycket
mera mångsidig forskningsanläggning inom den statliga företagsvärlden. Be-
kymret är ju att Barbro Andersson har en helt annan grundläggande syn på
kärnkraften än jag, något som egentligen är svårbegripligt, eftersom indu-
striminister Rune Molin så sent som i förra veckan här i kammaren sade att
kärnkraften skall vara avvecklad år 2010. Det gick han personligen i god
för - i varje fall var det hans personliga övertygelse. Det skulle vara roligt
om man i olika delar av den statliga verksamheten kunde se någonting av
denna målsättning. Varför skall vi driva en forskningsanläggning för en verk-
samhet som skall avvecklas inom 19 år? Denna verksamhet skall inte utveck-
las, utan den skall avvecklas. Att med statliga medel understödja den här
verksamheten är att kasta goda pengar efter dåliga. Verksamheten bör av-
vecklas så snart som möjligt med undantag för, som jag sade, det som har
med kärnkraftsavvecklingen att göra. Den verksamheten är jag helt överty-
gad om styrs bäst av en statlig myndighet såsom kärnkraftsinspektionen, som
har en god överblick över vad som krävs i det avseendet.
Anf. 177 BARBRO ANDERSSON (s):
Herr talman! Vattenfall är ett företag som borde syssla med elektricitet,
säger Lars Norberg. Jag anser att Vattenfall är ett företag som sysslar just
med elektricitet.
Det är riktigt att Rune Molin sade att kärnkraften skall avvecklas till år
2010. Det är ett riksdagsbeslut som står fast, och jag har ingen annan upp-
fattning i den frågan. I själva avvecklingen kan Studsvik spela en viktig roll. I
Studsvik bedrivs inte enbart kärnkraftsforskning utan även en del medicinsk
forskning. Därför bör verksamheten få fortsätta tills vidare.
Anf. 178 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Det är möjligt att det finns några små inslag av medicinsk
forskning, som man varken i propositionen eller vi i vår motion har tagit
ställning till. När det gäller Vattenfall var vi överens om att det är ett företag
som skall syssla med elektrisk kraft. Vi anser dessutom att Vattenfall skall
delas upp i flera olika företag. Studsvik är däremot en forskningsresurs som
redan i dag används för betydligt mer mångsidiga ändamål, såsom utveckling
av gasgeneratorer och förbränningsteknik. Det borde kunna ske i ännu
större utsträckning. Jag har en lång lista på goda forskningsområden som
Studsvik kunde ägna sig åt.
Jag värnar också om sysselsättningen i Studsvik, men jag värnar inte om
den så mycket att det motiverar att man fortsätter med en utveckling på
kärnenergiområdet, som eventuellt kan bli till stöd för ABB Atoms export-
planer. Den verksamheten anser jag också borde avvecklas.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 juni.)
16 § Kammaren åtskildes kl. 21.33.
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4§ anf. 9 (del-
vis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 14 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 23 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 39 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 41 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 67 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 97 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.56,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 14 § anf. 168 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Verksamheten i
Studsvikskoncernen,
m.m.
/Barbro Karlsson
149
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991 Innehållsförteckning
Tisdagen den 4 juni
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Förnyad bordläggning................................ 1
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 31
maj och den 3 juni................................. 1
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU13
Jordbruksutskottets betänkande JoU30
Utrikesutskottets betänkande UU19
4 § Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärende-
nas handläggning.................................. 8
Konstitutionsutskottets betänkande KU30
Debatt
Regeringen och regeringsarbetet allmänt.................. 8
Anders Björck (m)
150
Förste vice talmannen (om debattordningen)
Birgit Friggebo (fp)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Rolf L Nilson (v)
Claes Roxbergh (mp)
Olle Svensson (s)
Olovlig avlyssning m.m............................... 29
Anders Björck (m)
Kurt Ove Johansson (s)
Birgit Friggebo (fp)
Krigsmaterielexport samt Sverige och Gulfkriget............ 36
Anders Björck (m)
Birgit Friggebo (fp)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Bengt Hurtig (v)
Paul Ciszuk (mp)
Kurt Ove Johansson (s)
Ingela Mårtensson (fp)
Claes Roxbergh (mp)
Utlänningsärenden m.m............................... 50
Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Ragnhild Pohanka (mp)
Ulla Pettersson (s)
Utnämningspolitik m.m............................... 66
Anders Björck (m)
Birgit Friggebo (fp)
Anita Modin (s)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Statlig personalpolitik................................ 78
Ylva Annerstedt (fp)
Sture Thun (s)
Vissa polisingripanden m.m............................ 81
Elisabeth Fleetwood (m)
Ylva Annerstedt (fp)
Bengt Kindbom (c)
Sture Thun (s)
Hälso- och sjukvårdsfrågor............................ 84
Hans Nyhage (m)
Ylva Annerstedt (fp)
Bengt Kindbom (c)
Catarina Rönnung (s)
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Claes Roxbergh (mp)
Volvo-Procordiaaffären............................... 90
Per-Ola Eriksson (c)
Catarina Rönnung (s)
Fast förbindelse över Öresund.......................... 93
Hugo Andersson (c)
Claes Roxbergh (mp)
Sören Lekberg (s)
Viola Claesson (v)
Rolf L Nilson (v)
Beslut................................................ 100
5 § Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till rege-
ringen ........................................... 102
Konstitutionsutskottets betänkande KU43
Beslut................................................ 102
Beslut om uppskjuten votering.................. 102
6§ Naturresurslagen - miljökonsekvensbeskrivningar m.m....... 102
Bostadsutskottets betänkande BoU18
Debatt
Bertil Danielsson (m)
Siw Persson (fp)
Birger Andersson (c)
Jan Strömdahl (v)
Roy Ottosson (mp)
Magnus Persson (s)
Beslut skulle fattas den 5 juni
7§ Miljöavgifter, m.m................................... 110
Skatteutskottets betänkande SkU24
Debatt
Karl-Gösta Svenson (m)
Roy Ottosson (mp)
Bo Forslund (s)
Görel Thurdin (c)
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
151
Prot. 1990/91:125
4 juni 1991
Anders Castberger (fp)
Maggi Mikaelsson (v)
Beslut skulle fattas den 5 juni
8 § Miljöklasser för nya fordon............................
Skatteutskottets betänkande SkU25
Debatt
Karl-Gösta Svenson (m)
Anders Castberger (fp)
Görel Thurdin (c)
Maggi Mikaelsson (v)
Gösta Lyngå (mp)
Bo Forslund (s)
Beslut skulle fattas den 5 juni
Ajournering...........................................
Återupptagna förhandlingar...............................
9 § Trafik och miljö....................................
Trafiksutskottets betänkande TU30
Debatt
Jan Sandberg (m)
Anders Castberger (fp)
Elving Andersson (c)
Viola Claesson (v)
Roy Ottosson (mp)
Jarl Lander (s)
Beslut skulle fattas den 5 juni
10 § Ändring i jordförvärvslagen m.m........................
Jordbruksutskottets betänkande JoU26
Debatt
Stina Gustavsson (c)
Annika Åhnberg (v)
Lars Norberg (mp)
Håkan Strömberg (s)
Sven Eric Lorentzon (m)
Bengt Rosén (fp)
Beslut skulle fattas den 5 juni
11 § Prövningsförfarandet vid ansökan om vapenfri tjänst........
Försvarsutskottets betänkande FöU9
Debatt
Carl-Johan Wilson (fp)
Beslut skulle fattas den 5 juni
12 § Sotningsverksamheten...............................
Försvarsutskottets betänkande FöUlO
Debatt
Hans Lindblad (fp)
Arne Andersson i Ljung (m)
Beslut skulle fattas den 5 juni
111
113
113
113
125
138
140
152
13 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.............. 141 Prot. 1990/91:125
Försvarsutskottets betänkande FöU12 4 juni 1991
Beslut skulle fattas den 5 juni
14 § Handel och tjänster på värdepappersmarknaden............ 141
Näringsutskottets betänkande NU37
Debatt
Rolf L Nilson (v)
Lars Norberg (mp)
Leif Marklund (s)
Beslut skulle fattas den 5 juni
15 § Verksamheten i Studsvikskoncernen, m.m................. 145
Näringsutskottets betänkande NU48
Debatt
Lars Norberg (mp)
Barbro Andersson (s)
Beslut skulle fattas den 5 juni
153
gotab 98961, Stockholm 1991