Fredagen den 31 maj
Kl. 9.00-19.47
Protokoll
1990/91:123
Tredje vice talmannen meddelade att Birgitta Johansson (s) denna dag
återtagit sin plats i riksdagen, varigenom Christina Rauds tjänstgöring som
ersättare upphört.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:194 till lagutskottet
Skrivelse
1990/91:165 till utrikesutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Skatteutskottets betänkanden 1990/91 :SkU24 och SkU25
Utrikesutskottets betänkande 1990/91 :UU19
Trafikutskottets betänkande 1990/91 :TU30
Jordbruksutskottets betänkande 1990/91 :JoU30
Bostadsutskottets betänkande 1990/91 :BoU18
Företogs till avgörande lagutskottets betänkande 1990/91 :LU37 och bo-
stadsutskottets betänkande 1990/91 :BoU15 (beträffande debatten i dessa
ärenden, se prot. 122).
1
1 Riksdagens protokoll 1990/91:123
Prot. 1990/91:123 Lagutskottets betänkande LU37
31 maj 1991 Mom. 2 (statsbidrag till kommunal konsumentverksamhet)
Utskottets hemställan bifölls med 243 röster mot 16 för reservation 1 av
Elisabeth Persson. 38 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5 (miljö- och energirådgivning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Elisabet Fran-
zén - bifölls genom uppresning.
Mom. 6 (kost och hälsa)
Utskottets hemställan bifölls med 214 röster mot 35 för reservation 4 av
Martin Olsson och Stina Eliasson. 49 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Bostadsutskottets betänkande BoU15
Mom. 1 (upphävande av bostadsförsörjningslagen)
Utskottets hemställan bifölls med 243 röster mot 56 för reservation 1 av
Knut Billing m.fl.
Mom. 3 (bostadsförmedlingarnas verksamhet)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 146 för reservation 2 av
Agne Hansson m.fl.
Mom. 6 (från kommunerna fristående bostadsförmedlingar)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 127 för reservation 4 av
Agne Hansson m.fl.
Mom. 7 (upphävande av anvisningsrättslagen)
Utskottets hemställan bifölls med 208 röster mot 91 för reservation 5 av
Knut Billing m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1990/91 :SoU19 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden till riksmötet
1991/92.
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91 :SfU14 Flyktingpolitiken m.m. (skr. 1990/91:77).
Anf. 1 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Det utskottsbetänkande vi nu skall debattera behandlar re-
geringens skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken och en rad motioner
i flykting- och invandrarfrågor, inte minst med anknytning till den internatio-
nella flyktingsituationen, det internationella flyktingpolitiska arbetet och vår
egen utlänningslagstiftnings tillämpning. När denna debatt hålls har en prin-
cipproposition lagts om den framtida flykting- och invandrarpolitiken, hu-
vudsakligen baserad på den utredning som tillsattes i juni 1990 och som nyli-
gen har varit ute på remiss.
Dagens debatt känns redan på förhand något inaktuell, eftersom vi i ut-
skottet naturligt nog inte har diskuterat frågorna utifrån de nya premisserna
utan främst utifrån nu rådande förhållanden. Jag beklagar verkligen att vår-
riksdagen inte har beretts möjlighet att i tid ta ställning till de förslag som
i dagarna har förelagts oss, så att vi hade kunnat debattera med ett bättre
framtidsperspektiv. Nu blir det höstriksdagen som får besluta om detta.
Redan nu vill jag emellertid säga - utan att ha hunnit sätta mig in i alla
delar av det nyligen framlagda betänkandet och utan att föregripa den kom-
mande behandlingen av propositionen - att utredningens intentioner om en
sammanhållen flykting- och immigrationspolitik ganska väl stämmer överens
med de förslag som vi moderater tidigare lagt i flykting- och immigrationsfrå-
gorna. Det gäller bl.a. internationella åtgärder för att diskutera grundorsa-
kerna till flyktingströmmarna mer öppet, ett aktivare arbete inom FNs ram
när det gäller säkerhets-, handels- och biståndspolitiken, åtgärder för att
motverka flykt och för att hjälpa flyktingarna i deras egna regioner, en fråga
som vi många gånger har haft uppe här. Det gäller ett ökat internationellt
samarbete samt en ökad satsning på de frivilliga organisationernas insatser.
Här hemma gäller det bl.a. en ökad samordning mellan bistånds- och flyk-
tingpolitiken.
När denna debatt hålls, kan det med fog sägas att flyktingsituationen i
världen på intet sätt har ljusnat sedan vi senast diskuterade dessa frågor -
tvärtom. I skrivelsen erinras om att inte enbart krig och förföljelse utan även
fattigdom, arbetslöshet och miljöförstöring kan utgöra grogrunden för kom-
mande massiva immigrationsflöden.
Nära inpå oss har vi den labila situationen i öst, främst i Baltikum. Vi har
all anledning att oroa oss för utvecklingen i Central- och Östeuropa i övrigt,
inte minst i Rumänien. Gulfkrisen har lämnat fruktansvärda spår efter sig,
med nära nog ett utrotningskrig mot de sedan länge förföljda kurderna. I
Afrika har krig, svält, sjukdomar och naturkatastrofer ytterligare förvärrat
situtationen för plågade folk. Jag tänker naturligt nog särskilt på situationen
för människorna i Etiopien och Sudan. Och situationen efter översvämning-
arna i Bangladesh har skakat om oss alla. Detta bara för att ta några aktuella
exempel.
Flyktingpolitiken
m.m.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
Herr talman! Sverige är ett litet land med begränsade resurser. Ensamma
förmår vi inte mycket till hjälp för de ca 15 miljoner människor som är på
flykt från sina länder - men ofta blir kvar i flyktingläger i årtionden - och de
lika många som är så att säga på flykt i sina egna länder, s.k. displaced per-
sons. Vi måste arbeta tillsammans inom och med de internationella organen
för att ha en chans att hjälpa.
Främst bör vi eftersträva en ökad harmonisering inom Norden, och fort-
satta initiativ bör tas till detta inom Nordiska rådet. Men vi bör också efter-
sträva ett ökat västeuropeiskt samarbete och ett samarbete inom FNs ram.
Det är självklart att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser enligt överens-
komna konventioner, främst FNs flyktingkonvention. Asylsökande flyk-
tingar skall självklart kunna få en trygg fristad i Sverige. Vi moderater anser
emellertid att FNs flyktingkonvention är av gammalt datum och att den inte
speglar dagens situation. I regeringens nyligen avlämnade proposition talas
också om ett "starkt skyddsbehov" vid sidan av Genévekonventionen, alltså
en något generösare tolkning än beslutet från december 1989, om jag har
tolkat förslagen rätt. Vi anser i vår reservation att Sverige aktivt bör arbeta
för en ny flyktingkonvention, som baseras på förhållandena i världen i dag,
även om vi inser att detta är förenat med stora svårigheter. Vi anser också
att Sverige - utöver det internationella arbete som pågår och som är redo-
gjort för i regeringens skrivelse - bör ta initiativ till en alleuropeisk konferens
kring flyktingfrågorna.
Herr talman! Tills en överenskommelse har kunnat nås om en modernare
flyktingkonvention anser vi att nuvarande bedömning rörande flyktingstatus
till vidare i princip bör gälla, dvs. FN-konventionen tillämpad med en gene-
rös, individuell bedömning, där särskilt skyddsvärda fall skall få en fristad
här, även om det inte direkt är i överensstämmelse med konventionen. Jag
vill säga att jag har tolkat intentionerna i den nyligen framlagda propositio-
nen på det sättet. Vi kanske får reda på av invandrarministern om jag har
tolkat intentionerna rätt i det här hänseendet.
Vi anser att särskild hänsyn måste tas till de människor som flyr från de
baltiska republikerna. I dessa fall måste iakttas de krav som grannskapet
ställer. Dessa ärenden bör betraktas som särskilt skyddsvärda fall. Härtill
kommer att unga balter som flyr från sovjetisk värnplikt anser att värnplik-
ten innebär tjänstgöring i en ockupationsarmé, varför de bör ges generell
rätt att stanna i Sverige.
Jag yrkar bifall till reservation 5.
I reservation 24 anför vi moderater att ärendehandläggningen måste
kunna förenklas i ärenden där asylskäl uppenbart inte föreligger och att be-
slut bör kunna ges omgående från invandrarverket i dessa ärenden sedan det
har gjorts en grundutredning. Människors lidande i oviss väntan bör ned-
bringas genom detta, samtidigt som kostnaderna kan minskas.
I reservation 31 anser vi att en asylprövningsnämnd av det slag som asyl-
prövningskommittén föreslagit snarast bör införas och att regeringen bör
lägga fram förslag om detta. Jag finner att även i denna fråga finns ett förslag
i den nyss avlämnade propositionen om en s.k. utlänningsnämnd.
Det är givetvis viktigt att Sverige har en human flyktingpolitik. För att
upprätthålla respekten för denna och för att motverka flyktingfientliga ten-
denser i samhället är det viktigt, anser vi moderater och jag hoppas även
kammaren i övrigt, att vissa krav ställs på de asylsökande. I reservation 38
anser vi att åtgärder måste vidtas för att komma tillrätta med dokumentlös-
heten. Jag vet att åtgärder redan har vidtagits och att dokumentlöshet räknas
som en negativ faktor när det gäller att få asyl. Vi har föreslagit att man
borde kunna införa ett system liknande det amerikanska, där man leder flyg-
passagerarna till passkontrollen utan möjligheter för dem att kasta sina pass
och identitetshandlingar.
I reservation 39 hävdar vi att det måste sättas klara gränser för när asyl
kan beviljas och att asylsökande bör veta att de riskerar att avvisas om de
inte kan uppvisa någon form av handling som styrker deras identitet eller
bidrar med upplysningar som stärker deras identitet. Det bör räcka med
t.ex. en biljett eller något liknande. Någon liten handling har dock varje asyl-
sökande med sig när de kommer. Antalet dokumentlösa flyktingar bör ned-
bringas.
I reservation 41 framför vi vår uppfattning att den normala påföljden bör
vara frihetsstraff om någon ger uppenbart falska uppgifter för att få politisk
asyl. I reservation 45 anser vi slutligen att det inte kan godtas att personer
visar lagtrots genom att gömma privatpersoner som avvisats eller utvisats.
Vi menar att sådana ärenden bör verkställas, och om någon förhindrar detta
bör det beivras.
Herr talman! På de flesta punkter delar vi bedömningen i utskottets majo-
ritetsskrivningar. Vi anser att man där tagit vederbörlig hänsyn till humanite-
tens krav, t.ex. vad gäller respekten för individen och särskilt hänsynsta-
gande till barnen. Vi har i våra reservationer velat peka på några punkter
som vi anser skulle gagna de asylsökande flyktingarna och ge en ökad re-
spekt för den svenska utlänningslagstiftningen.
Jag yrkar således till sist bifall till hemställan i utskottets betänkande och
nöjer mig med att ha yrkat bifall till reservation 5, även om vi moderater
självfallet står för även de övriga av våra reservationer.
Anf.2 MARIA LEISSNER (fp):
Herr talman! Efter andra världskriget trodde man att flykt som företeelse
strax skulle upphöra. Men världen ser i dag inte ut på det sättet. Vi såg nyss
hur tre miljoner kurder tvingades fly. För några år sedan tvingades 5-6 mil-
joner afghaner på flykt. Vi vet att många kurder dog under umbärandena.
Krigen på Afrikas Horn tvingar också miljoner människor på flykt. Den
ständiga oron i länderna i Mellanöstern skyfflar ut medborgarna i en tyvärr
aldrig sinande takt.
Det är när krig och inbördeskrig bryter ut, när barn trampar på minor, när
föräldrar jagas ut ur sina hem med barnen i famnen utan ägodelar med sig,
när kaos uppstår och när sönderfallande stater inte längre förmår skydda
sina invånare, som flykt uppstår. Det är när mänskliga rättigheter kränks
som folk inte längre kan bo kvar i sina hem och i sina länder.
De som tvingas lämna sina hem och som bor relativt nära Europa, eller i
Europa, kommer också till Europa. I de fredliga demokratierna i Europa tar
vi emot de asylsökande med att diskutera hårklyverier huruvida de är riktiga
flyktingar eller inte, om de verkligen har gjort sig politiskt omöjliga i hem-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Fly k tingpolitiken
m.m.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
landet eller om de bara har flytt undan krig och förstörelse. Om de inte är
politiska flyktingar i Genévekonventionens mening händer det att man kal-
lar dem för missbrukare av asylrätten.
Nästan alla flyktingar som finns i världen och nästan alla flyktingar som
UNHCR tar hand om har flytt undan krig och inbördeskrig eller annat våld.
Afghaner och kurder har inte, var och en av de kanske 8—9 miljonerna, bli-
vit utsatta för personlig och individuell förföljelse. De är alltså inte konven-
tionsflyktingar, men de har ett alldeles oavvisligt skyddsbehov som också er-
känns i stora delar av övriga världen. Skulle de däremot komma en och en
till Sverige och söka asyl är det inte säkert att de skulle få stanna. De möter
nämligen inte Genévekonventionens krav.
Det är farligt att tala om att de facto-flyktingar skulle ha något slags lägre
skyddsbehov än konventionsflyktingar. Det ger alldeles fel signaler till om-
världen att Sverige avstår från att i lag reglera de facto-flyktingarnas behov
av skydd. När man talar om de facto-flyktingar försöker man ibland blanda
bort korten genom att tala om de mängder av tredje världens invånare som
hotar att översvämma Europa i sin jakt på bättre ekonomi. Men denna
ganska mytiska grupp återfinns faktiskt inte i den svenska flyktingstatistiken.
Det borde vara en självklar uppgift att ta hand om de människor som faktiskt
är flyktingar och som av olika skäl absolut inte kan återvända till hemlandet
eftersom de riskerar att utsättas för våld i någon form där. Men det är inte
en självklarhet i Sverige. Jag tvingas tyvärr konstatera att folkpartiet libera-
lernas förslag om att vi skall sträva efter en europeisk konvention för att ge
de facto-flyktingarna skydd har avslagits av utskottet även i år.
Jag ser en stor risk för en ny Berlinmur som växer fram i den gamlas ställe,
men kanske inte riktigt på samma plats. En Berlinmur som skiljer Europa
från Asien och Afrika, som skiljer de kristna från muslimerna och som skil-
jer nord från syd. Det finns en stor risk för att vi i Sverige på ett tydligare
sätt än tidigare tar nords parti i nord-syd-konflikten. Vi har tyvärr deltagit i
den europeiska s.k. kapprustningen mot flyktingar t.ex. när det gäller av-
skaffandet av de facto-flyktingskyddet, de ökade sanktionerna mot flygbola-
gen och skärpningen av viseringspolitiken som instrument för att hindra
människor från att komma till Sverige.
Att använda viseringspolitiken för att hindra asylsökande från att komma
till Sverige är djupt förkastligt. Det stämmer inte med de formuleringar som
återfinns bl.a. i FNs konvention om de mänskliga rättigheterna, om att envar
har rätt att söka asyl. För att kunna söka asyl måste man ha en möjlighet att
komma fram till ett lands gräns. Sedan är det fullständigt självklart att varje
land, naturligtvis även Sverige, har full rätt att avvisa dem som man inte
tycker möter den egna flyktinglagstiftningen. Att ge människor full rätt att
söka asyl utan att hindra dem när de är på väg till gränsen, är faktiskt inte
samma sak som att ge dem rätt att få asyl.
Ett exempel på hur man utnyttjar viseringspolitiken i syfte att hindra flyk-
tingar, är att viseringstvånget gentemot Polen nu upphävs, nu när människor
bara har ekonomiska och inte längre politiska skäl att komma hit.
Det finns en viktig uppgift för Sverige i ett framtida Europa. Vi i folkpar-
tiet liberalerna har en vision om ett mer solidariskt Europa, ett Europa som
återvänder till anständigheten och humaniteten. Jag tycker att det är mycket
beklagligt att vi har tvingats reservera oss just på de punkterna som handlar
om en vision om hur en sådan mer human flyktingpolitik skulle kunna te sig
i ett europeiskt sammanhang.
Det finns en sak som är positiv i betänkandet och som var positiv t.o.m.
innan betänkandet skrevs, nämligen att regeringen äntligen har tagit fasta på
folkpartiet liberalernas förslag om att Sverige skall bli medlem i IOM, en
organisation som hjäper återvändande flyktingar. Vi har föreslagit det under
flera år. Det avslogs så sent som förra året. Sedan, några månader efter att
riksdagen hade avslagit vårt yrkande, genomförde regeringen vårt förslag
trots att riksdagen inte hade velat göra det. Jag är mycket glad över det. Jag
tycker att det är roligt att arbete så småningom bär frukt.
När det gäller utvecklingen av den svenska flyktingpolitiken kan man ju
fundera på vad som skedde efter det s.k. decemberbeslutet 1989. Efter några
månader blev det en kraftig ökning av den flyktingfientliga propagandan ute
i skolor och hos allmänheten. Efter ytterligare några månader, framåt våren
och sommaren 1990, blev det plötsligt en våg av attentat mot flyktingförlägg-
ningar. Det kanske inte har något samband med varandra, men jag har
mycket svårt att komma ifrån tanken att dessa händelser hänger ihop.
Regeringen och vi politiker har en mycket stor roll när det gäller utveck-
lingen av attityder gentemot flyktingar. Jag har sagt det många gånger förut
under årens lopp från den här talarstolen. Jag tror att regeringen har en
mycket stor roll när det gäller de uttryck man använder, men också när det
gäller de lagar man stiftar och de beslut man fattar. Det är en roll som påver-
kar de attityder som finns ute i samhället. Den rollen har tyvärr inte alltid
utnyttjats konstruktivt. Det har lett till att en del flyktingfientliga människor
har känt sig sanktionerade när de har hört de argument och de förslag som
har framförts från flyktingfientligt håll återkomma i regeringens propositio-
ner.
Flyktingarna har inte ändrat karaktär under de senaste åren. De kommer
från ungefär samma länder som tidigare, men de får inte stanna i samma ut-
sträckning som tidigare. Världen och dess konflikter har inte ändrat karak-
tär. Det kommer fortfarande kurder från Turkiet och Irak, Kosovoalbaner
från Jugoslavien, rumäner som har blivit ovänner med Securitate och krigs-
flyktingar från Afrikas Horn. Men även om skälen för flykten inte har för-
ändrats de senaste åren och världen inte har ändrat karaktär, har Sverige
ändrat karaktär.
Flyktingarna kommer till oss för att de är rädda, men vi har blivit rädda
för flyktingarna. Vi håller dem borta genom viseringspolitikens moment 22,
genom flygbolagssanktioner, polisinsatser på flygplatser, jakt på flykting-
smugglarligor och annat. Vi hindrar dem från att ta sig fram till gränsen i
laglig ordning. Genom inskränkningar i lagen sätter vi vissa av paragraferna
ur spel. Genom en stegvis kriminalisering av den asylsökande, genom en allt
sämre respekt för flyktingarnas integritet och genom en urholkning av rätts-
säkerheten avskräcker vi dem också från att välja Sverige som tillflyktsort.
Det finns ett liberalt alternativ i stället för, vad jag skulle kalla för, den
sossemoderata flyktingpolitiken som vi har haft under ett antal år. I tider
som dessa måste det finnas åtminstone någon eller några grupper som står
upp även när det kostar på och försvarar internationell solidaritet och
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
mänskliga rättigheter. Det är klart att det kostar. Det kan kosta röster, och
det kan kosta pengar och energi. Det finns många som raljerar över folkpar-
tiets flyktingpolitik och säger att vi vill släppa in alla som kommer. Det är
inte sant. Vi anser att den reglerade invandringen skall vara huvudprincip.
Vi kanske t.o.m. håller mer än regeringen på principen om en individuell
bedömning av varje asylsökande. Men vi anser att flyktingpolitikens grund-
regler bör utgå från skyddsbehovet och inte från den administrativa förmå-
gan hos svenska verk.
Vi skulle vilja se en avpolitisering av tillämpningen och en mer rättssäker
tillämpning av flyktinglagstiftningen genom att man inför ett juridiskt bi-
träde, t.ex. genom att man börjar med en försöksverksamhet. Det har vi fö-
reslagit tillsammans med andra partier i vår gemensamma reservation om en
advokatjour. Rättssäkerheten kan öka genom att polisen avlastas utred-
ningar, och det kommer att bli fallet, vilket vi är mycket glada över.
Genom verkligt fristående asylnämnder och genom en så småningom ge-
mensam europeisk flyktingpraxis på rättssäkerhetens grunder kan också till-
lämpningen så småningom avpolitiseras. Genom att varje människa, som det
står i FN-konventionen, får rätt att söka asyl, får rätt att bli utredd och be-
dömd enligt lagen, får rätt att ta sig till ett demokratiskt lands yttre gräns för
att kunna ansöka om asyl, skapas rättssäkerhet och man undanröjer risken
för den dokumentlöshet som förekommer och för den handel med olagliga
dokument som i dag är en nödvändighet för många flyktingar som har ett
skyddsbehov. För ingen annan grupp i världen betyder rättssäkerheten liv
eller död så mycket som för de asylsökande.
När det gäller förordnandet av advokater - det är ju en del av rättssäker-
heten - förekommer helt klart en tillämpning av möjligheterna att förordna
advokater hos invandrarverket på ett sätt som inte kan vara avsett när riks-
dagen fattade beslut för några år sedan. Det är bara att konstatera att in-
vandrarverket har två oförenliga roller: å ena sidan att bestämma sig för om
man tror på flyktingen eller inte, och å andra sidan att utse en försvarsadvo-
kat för den asylsökande. Därför har vi nu en reservation där vi säger att ad-
vokater inte längre kan förordnas av invandrarverket. Jag tänker inte gå in
mer på den kritik som har förts fram. Det har ju varit en mycket livlig debatt
i massmedia om det här på senare tid.
När det gäller återtagandet av asyl är det också ett beslut som har fått
orimliga konsekvenser. Människor som i vanlig ordning, efter att ha fått tag
på sina riktiga dokument, promenerat in med dem till polisen, som de blivit
ombedda, har sedan trots att de fortfarande har haft samma behov av skydd
som tidigare blivit fråntagna sin asyl och sedan utvisats. Jag har själv kommit
i kontakt med fall av den här karaktären. Jag vet att det finns många fler.
Den paragrafen har fått alldeles orimliga konsekvenser och måste avskaffas.
Flyktingbarnen sitter fortfarande i förvar och kanske i ännu högre ut-
sträckning än tidigare. Invandrarministern sade nyss att hon hade hjälpt till
att minska möjligheterna att ta barn i förvar, men hon var förvånad över att
de satt mer inlåsta än tidigare. Det är ett uttalande vars konsekvens jag inte
riktigt förstår. Det är alldeles uppenbart att det inte längre är rimligt att ha
kvar ens den minsta möjlighet att låsa in barn. Den möjligheten kommer att
användas. Barn skall inte låsas in, inte ens om de har begått grova brott.
När det gäller homosexuella flyktingar beklagar jag att vi inte har fått ut-
skottet med oss den här gången. Den skyddsmöjlighet som finns i och med
paragrafen om humanitära skäl är inte tillräcklig för att garantera dem som
drabbas av förföljelse på grund av sin homosexualitet. Här har jag kommit i
kontakt med en lång rad enskilda fall som visar att det behövs ett starkare
skydd för människor som förföljs just på grund av sin sexualitet. De är ju
faktiskt också förföljda och i behov av skydd, även om de tillhör en något
annorlunda minoritet.
Rädslan har varit den röda tråden i den socialdemokratiska flyktingpoliti-
ken. Under de sex år som jag har sysslat med flyktingpolitiken har jag stän-
digt blivit besviken över beslut som har fattats. Det parti som jag gärna
skulle vilja samarbeta med när det gäller internationell solidaritet höll inte
måttet. Rädslan och misstron har fått styra mer än medkänslan och solidari-
teten.
Det har inte varit Röda korset och Rädda barnen som varit inspirations-
källa för regeringens flyktingpolitik. Det har tyvärr blivit så att regeringens
initiativ ibland mer har överensstämt med åsikterna hos människor som
Sven-Olle Olsson i Sjöbopartiet och andra. Det har säkert inte varit me-
ningen, men det har blivit så.
Man har struntat i rekommendationer från UNHCR utom när de har be-
tytt möjligheter att skapa restriktioner mot flyktingar. Man har varit beredd
att i vissa fall sätta FNs barnkonvention på undantag. Vi återkommer till
detta i nästa debatt. Man har lyssnat till krav från exempelvis polisstyrelsen
om tuffare tag mot flyktingar. Jag tror att fjällen har fallit från många invand-
rares ögon när de har sett hur regeringen handskas med flyktingpolitiken.
Invandrare påverkas mycket starkt av attityder som skapas gentemot flyk-
tingar.
Det är med bedrövelse som jag håller mitt sista anförande i en flyktingpoli-
tisk debatt i riksdagen och konstaterar att det inte hörs några signaler om
någon kursändring, om någon förändring av undantaget från december, om
någon förändring när det gäller skyddet av de facto-flyktingar eller någon av
de andra saker som vi har kämpat för, för att skapa en mer human flykting-
politik. Jag hade gärna sett att socialdemokraterna valt en annan väg och
andra samarbetspartners i flyktingpolitiken.
Med detta vill jag yrka bifall till reservationerna 6,16, 34 och 49.
Anf.3 RUNE BACKLUND (c):
Herr talman! Vi behandlar i dag två betänkanden som innehållsmässigt
går in i varandra - fast de är uppdelade i två debatter. Det blir då litet knepigt
att inte ta upp samma saker två gånger. I det första betänkandet behandlas
utlänningslagen och i det andra betänkandet anslagsfrågorna som rör flyk-
ting- och invandringspolitiken.
Herr talman! Det blir också konstigt att i dag ta en större debatt om flyk-
tingpolitiken samtidigt som det på riksdagens bord finns en proposition från
regeringen om den framtida flykting- och migrationspolitiken. Frågan be-
handlas nu i partierna, och motionstiden går ut före riksmötets slut. En hel
del av det som står i propositionen kan vi från centerpartiets sida ställa upp
på. De mer övergripande synpunkterna om att samordna bistånds- och flyk-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
10
tingpolitiken är inte så nya. Men det nya är att man mer markerat fastslår
ansvarsfrågan och redovisar den i sin helhet. Tidigare har frågorna drivits
inom de enskilda områdena bistånds- och flyktingpolitik.
Det är frestande att gå in mer på de andra förslag som finns i propositio-
nen. Men eftersom vi skall återkomma till dem vid ett senare tillfälle tänker
jag vänta. Jag tänker främst på diskussionerna om kösystem osv.
Detta betänkande som behandlar flyktingpolitiken innehåller många olika
delar som rör förändringar och förslag från reservanternas sida beträffande
utlänningslagen och tillämpningen av den. Vi har från centerpartiets sida
några reservationer som vi tillsammans med andra har fogat till betänkan-
det. Jag tänker ta upp några av de punkterna.
Den första punkten gäller utlänningslagens regler om uppskjuten invand-
ringsprövning, som återfinns i reservation 18. Regeln har tillkommit för att
förhindra s.k. skenäktenskap. Problemet med den regeln är att hur man än
gör blir det på något sätt fel. Avskaffas regeln skapar det problem, eftersom
man då kan misstänka att fler kommer att kringgå invandringslagstiftningen
med hjälp av s.k. skenäktenskap. Samtidigt utnyttjas denna regel i dag av
ett antal skrupelfria män som importerar kvinnor till Sverige. De skrämmer
dessa kvinnor till tystnad genom att hota med regeln om uppskjuten invand-
ringsprövning, och landets kvinnojourer kan berätta om det, fruktansvärda
lidanden som en del kvinnor från främmande länder funnit sig i för att inte
bli utvisade till hemlandet igen.
Några män har satt i system att utnyttja regeln så att de hämtar hem en
kvinna till Sverige, utnyttjar henne ett år och därefter kastar ut henne ur
landet. Därefter hämtar de omgående en ny kvinna från samma land, som
efter ett år kastas ut, osv. Det finns ett antal fall som har redovisats i media
och som får alla ansvarskännande människor att bli mycket upprörda.
Herr talman! När man väger den nuvarande regelns för- och nackdelar
mot varandra är det kanske lättare att acceptera att vi får fler s.k. skenäkten-
skap vid ett avskaffande av regeln än att det varje år skall komma ett antal
kvinnor från andra länder som cyniskt utnyttjas av svenska män med hjälp
av denna regel. Man kan ifrågasätta om regeln är speciellt effektiv när det
gäller att förhindra skenäktenskap. De kontakter jag har haft med polisen
har visat att polisen har svårt att bevisa skenäktenskap utan att göra mycket
integritetskränkande undersökningar. Vi har i reservation 18 förordat en
översyn i syfte att avskaffa regeln om uppskjuten invandringsprövning. Men
det är kanske ändå så att det måste finnas en annan form av regelsystem
inom ramen för utlänningslagstiftningen som kan förhindra en kraftig ökning
av antalet skenäktenskap. Men just den konstruktion som finns nu leder up-
penbarligen till att ett antal kvinnor kommer i kläm. Jag tycker inte att vi
kan acceptera det.
Herr talman! Ett annat område som bör ses över är reglerna för utvisning
av utlänningar som begår grova brott i Sverige. Den nuvarande huvudregeln
säger att den utlänning som begår brott i Sverige för vilket man kan dömas
till mer än ett års fängelse eller ägnar sig åt upprepad brottslighet kan av
domstol dömas också till utvisning efter avtjänat straff.
Det visar sig dock i praktiken att det är stor skillnad mellan det antal fall
där åklagarna yrkar på utvisning och det verkliga antal som utvisas. Domsto-
lama har i praxis kommit att ta hänsyn till en rad förmildrande omständighe-
ter, vilket gör att reglernas preventiva verkan urholkas och att ett visst god-
tycke kan sägas ha uppstått i tillämpningen.
Våldskommissionen har i sitt arbete uppmärksammat frågan och pekat på
behovet av en regelöversyn. I reservation 47 stöder vi behovet av en genom-
gång av reglerna.
När man träffar företrädare för invandrarorganisationer är det vanligt att
de tar upp dessa regler till diskussion, och de menar att vi i Sverige är alldeles
för milda när det gäller utvisning på grund av brottslighet. De har flera
gånger uttalat att det inte finns någon anledning för Sverige att hålla dem
som kommer hit och ägnar sig åt brottslig verksamhet bakom ryggen. De
känner att just det faktum att dessa brottslingar får stanna kvar i landet bi-
drar till att öka den invandrarfientlighet som de berörda invandrargrupperna
möter. Av den anledningen vill de ha en kraftigare markering från samhällets
sida att samhället inte accepterar utländska medborgare som bedriver regel-
bunden brottslig verksamhet. Det finns i det sammanhanget anledning att
påminna om att vi i Sverige allt oftare kommer i kontakt med den internatio-
nella brottsligheten, dvs. den som omspänner ett stort antal länder. Om vårt
regelverk gör det relativt ofarligt att bedriva sådan verksamhet från Sverige
och om man då inte riskerar att utvisas, är risken att Sverige blir bas för en
del av den internationella verksamheten. Det gäller bl.a. inom narkotikaom-
rådet.
Vi har tidigare från centerpartiets sida tagit upp frågan om möjligheten att
återkalla medborgarskap när man har erhållit svenskt medborgarskap med
hjälp av en falsk identitet. Vi har också fått riksdagens stöd för en översyn
av de nuvarande reglerna när det gäller möjlighet att återkalla ett medbor-
garskap. Vi väntar med spänning på när regeringen skall sätta i gång arbetet.
Det har gått ett halvt år sedan beslutet fattades.
Det tredje område jag vill ta upp rör barnens situation i flyktingmottagan-
det. Vi har i ett par reservationer berört just barnen. Det är utan tvivel så
att i alla situationer där vuxenvärlden kommer i otakt eller det blir oroligt på
något sätt, är det barnen som sitter hårdast i kläm. Ser man till de senaste
årens utveckling inom vårt flyktingmottagande får man väl anledning att
konstatera att i flera fall har barnens intresse inte kommit i första rummet.
Den rapport som socialstyrelsen har presenterat om flyktingbarnen är i långa
stycken en läsning som man kan bli nedstämd av. Där finns flera exempel på
situationer där det har brustit från det svenska samhällets sida att ta till vara
barnets intresse.
Vi tycker från centerpartiets sida att det är viktigt att se över regler och
rutiner för hur flyktingbarnen tas om hand från det att de passerar gränsen -
hur man gör utredningar, hur de hanteras i flyktingförläggningarna och hur
de hanteras i samband med avvisning- och utvisningsbeslut. Därför har vi i
reservation 28 påpekat behovet av att ta mer hänsyn till barnen i utrednings-
sammanhang. I reservation 34 har vi följt samma linje som folkpartiet libera-
lerna när det gäller att slopa förvarsreglerna. Vi tycker att det finns anled-
ning att faktiskt pröva om det inte går att klara sig utan förvarsreglerna för
barnen. Jag vet att det finns de inom invandrarverket och inom flyktingmot-
tagandet som säger att det inte går. Men vi tycker att det finns anledning att
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
11
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
pröva om det på något sätt skulle leda till något negativt ur samhällets syn-
vinkel att det inte finns förvarsregler för barnen. Det skulle utan tvivel vara
bra för barnen om reglerna kunde slopas.
Herr talman! Vi kommer litet senare i dag att ha ytterligare en debatt som
rör anslagen och invandrarverkets verksamhet. Jag avser att i mitt inlägg i
den debatten ytterligare kommentera hur flyktingmottagandet skall läggas
upp för att få det att fungera på ett bättre sätt än vad det har gjort under de
senaste åren. Det gäller framför allt riksdagens sätt att hantera anslag och
riktlinjer för invandrarverkets verksamhet. Jag ber att få hänvisa till det an-
förande jag kommer att hålla om någon timma.
Jag yrkar bifall till reservationerna 18, 34 och 47.
Anf. 4 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! I detta betänkande från socialförsäkringsutskottet angående
flyktingpolitiken finns en rad reservationer från vänsterpartiet där vi lägger
fast en generös och human flyktingpolitik, till skillnad från utskottsmajorite-
ten, bestående av socialdemokraterna, moderaterna och centerpartiet, som
enligt mitt sätt att se för en snål flyktingpolitik.
I samband med förverkligandet av en generös och human flyktingpolitik
prövas en rad grundläggande värderingar som utgör grundstenar i ett solida-
riskt samhälle. Det gäller värderingar som humanism, medmänsklighet och
alla människors lika värde. Vi har inte råd att kompromissa bort de värde-
ringar som en human och generös flyktingpolitik innebär och hänvisa till ad-
ministrativa kostnader i ett initialskede.
Flyktingpolitiken i de flesta västeuropeiska länder präglas för närvarande
av allt större restriktivi tet. Solidaritet och humanitet får allt mindre ut-
rymme. Inom EG planeras åtgärder som riskerar att stänga ute skyddsbehö-
vande människor, t.ex. gemensam viseringspolitik och åtgärder mot trans-
portföretag som transporterar asylsökande utan erforderliga resehandlingar
och viseringar. I detta läge bör den svenska regeringen på statsministernivå
ta kontakt med regeringarna i de övriga nordiska länderna för ett gemensamt
nordiskt initiativ till en konferens i Europa med uppgift att åstadkomma ett
konventionsskydd för de facto-flyktingar och krigsvägrare.
Herr talman! Hösten 1989 fattade den svenska regeringen två avgörande
beslut om asylrätten. I november 1989 förklarades att s.k. dokumentlöshet
kommer att minska möjligheterna till asyl. Den 13 december 1989 påstod
regeringen att ”vårt mottagnings- och utredningssystem nu nått gränsen för
sin förmåga” och därför skulle i fortsättningen endast flyktingar och sådana
asylsökande som har ett ”särskilt starkt skyddsbehov” ges en fristad i Sve-
rige. Möjligheten att inskränka rätten till asyl för personer som inte erkänns
som konventionsflyktingar regleras i utlänningslagen. Av lagens förarbeten
framgår att våra möjligheter att ta emot asylsökande som inte är konven-
tionsflyktingar skall bedömas med utgångspunkt från landets samlade resur-
ser. Det skall alltså vara en situation där det bedöms som ofrånkomligt med
en begränsning. Det skall vara nödvändigt - i en extraordinär situation.
Det kan starkt ifrågasättas om det förelåg lagliga förutsättningar för rege-
ringsbeslutet den 13 december 1989. Det var inte på något sätt fråga om att
12
samhällets, Sveriges samlade resurser inte räckte till. Däremot fanns det
olika administrativa problem i flyktingmottagningens organisation.
Vänsterpartiet har hela tiden varit starkt kritiskt mot regeringens beslut
den 13 december 1989 om inskränkningar i asylrätten. Genom att på detta
sätt lägre prioritet ges åt skyddsbehövande asylsökande människor försvagas
de mänskliga rättigheterna. Med den markanta nedgången av antalet asylsö-
kande som har ägt rum under 1991, då det kom ungefär 1 000 asylsökande
per månad, finns det inte någon grund för fortsatta inskränkningar i asylrät-
ten.
Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd (FARR) har nyligen
givit offentlighet åt ett stort antal fall där människor som har sökt skydd i
Sverige mötts av okänslighet, oförståelse och orimligt hårda bedömningar.
Jag har som riksdagsledamot och ansvarig för flykting- och invandrarfrågor
i vänsterpartiet fått en mängd brev och telefonsamtal från människor runt
om i landet som arbetar med flyktingfrågor, där de tar upp frågor om asyl
och asylsökande. Breven och telefonsamtalen genomsyras av en hopplöshet,
och man beskriver den nonchalans och det föraktfulla sätt med vilka man
bemöts av människor som arbetar på statens invandrarverk. Det är hårda
ord, men jag tycker att det har blivit en mycket stramare flykting- och asyl-
politik bara de senaste månaderna.
Som jag sade tidigare har FARR gjort en kritisk praxissamling som tar
upp 94 asylfall. Jag rekommenderar ledamöterna från socialdemokraterna,
moderaterna och centerpartiet att ta del av denna skrift.
Att hänvisa till fortsatt obalans i systemet och pågående lagstiftningsarbe-
ten är enligt min uppfattning ett oansvarigt sätt att hantera frågan om asyl
och asylrätt. Vid sidan av de flyktingar som drabbas, drabbas även vår egen
trovärdighet och moral. Det saknas dessutom stöd i lagstiftningen.
Den faktiska situationen är följande: Ca 27 000 asylsökande är inskrivna
i förläggningssystemet. Invandrarverket har planerat för ca 30 000 asylsö-
kande 1991. Hittills har endast 50 % av det beräknade genomsnittet per må-
nad kommit. Invandrarverkets generaldirektör, Christina Rogestam, skrev
den 11 april i år till arbetsmarknadsdepartementet att verket bedömer att
det kommer att finnas överskott på kommunplatser, även om det skulle bli
fler asylsökande framöver. Under 1990 fick landets kommuner ta emot 9 000
färre flyktingar från landets flyktingförläggningar än vad som var avtalat
med invandrarverket. Kommunförbundet rapporterar om de svårigheter,
både av ekonomisk och annan karaktär, som kommunerna har drabbats av
då det kommer färre flyktingar än vad de iordningställt resurser för. Bl.a.
står hundratals lägenheter tomma ute i kommunerna.
Man måste då ställa sig frågan om det är rimligt att de hundratals männi-
skor som befinner sig i vårt land - därför att de faktiskt behöver skydd - skall
behöva leva sina liv i fruktan och ångest efter ett avvisningsbeslut, som fattas
med hänvisning till brister i de svenska resurserna och/eller på grund av att
orimlig vikt har lagts vid att de har saknat passhandlingar.
Herr talman! Sverige bör utnyttja sitt internationella anseende för att söka
förbättra skyddet och stödet för asylsökande och flyktingar. Det är, som jag
sade tidigare i mitt anförande, särskilt angeläget att de nordiska ländernas
flyktingpolitik samordnas enligt de regler som ger det bästa skyddet för de
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
13
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
asylsökande. En restriktiv asylpolitik motverkar Sveriges trovärdighet när
det gäller att internationellt verka för de mänskliga rättigheterna.
Regeringen har hittills förhållit sig kallsinnig till den kritik som framförts
av bl.a. vänsterpartiet om att svensk asylpolitik på avgörande punkter inte
präglas av respekt för mänskliga rättigheter och humanitet. Invandrarminis-
ter Maj-Lis Lööw har här i kammaren upprepade gånger förklarat att in-
skränkningarna i asylrätten skall vara tillfälliga. Jag förväntar mig att rege-
ringen nu lyssnar på den kritiska opinionen. Jag hoppas att jag i denna debatt
får ett svar på när inskränkningarna i asylrätten kommer att upphävas.
Vänsterpartiet anser att följande konkreta åtgärder skall genomföras som
ett första steg:
För det första: Upphäv de restriktioner i rätten till asyl som infördes den
13 december 1989.
För det andra: Upphör med schablonbedömningarna av s.k. dokument-
lösa asylsökande.
För det tredje: Ge dem som drabbats av nämnda restriktioner i rätten till
asyl och som fortfarande finns kvar i landet en ny prövning och möjlighet att
få stanna.
Detta är grunden för en human och generös flyktingpolitik.
Herr talman! Vi i vänsterpartiet är också oerhört kritiska mot inskränk-
ningen av den s.k. särskilda barnpraxisen. Regeringens beslut att inskränka
den särskilda barnpraxisen får enligt vår mening en retroaktiv verkan som
är mycket olycklig ur rättssäkerhetssynpunkt, och beslutet innebär också ett
minskat mänskligt hänsynstagande till barnfamiljer, vilket inte kan godtas.
Vi har i vänsterpartiet också i vår flyktingpolitiska motion tagit upp frågan
om förtroendeläkarinstitutet. Det har framkommit mycket kritik mot in-
vandrarverkets förtroendeläkare. Förtroendeläkaren har till uppgift att ut-
tala sig om andra läkares bedömningar av asylsökande. I allmänhet görs det
utan att förtroendeläkaren haft någon kontakt med de sökande. Förtroende-
läkarens uttalande blir många gånger avgörande för invandrarverkets beslut.
Detta är inte tillfredsställande, och jag anser att en översyn måste göras av
förtroendeläkarinstitutet.
Slutligen, herr talman, vill jag ta upp frågan om förvar av barn, som även
berördes av Maria Leissner och Rune Backlund. Nya regler om förvar av
barn trädde i kraft den 1 juli 1990. Statistik från invandrarverket visar, att
under det sista kvartalet innan de nya reglerna trädde i kraft togs 78 barn i
förvar och under det första kvartalet med de nya reglerna 122 barn - en ök-
ning med över 50 %. Antalet fall av förvar av barn har därefter legat på en
fortsatt hög nivå, och det har också funnits en tendens till att det blir fråga
om långvariga förvar. Mot denna bakgrund och med hänsyn till Sveriges åta-
ganden enligt FNs barnkonvention anser jag att förbud bör införas mot att
ta asylsökande barn i förvar. Även konstitutionsutskottet, som har granskat
frågan, ser med stor oro på den dramatiska ökningen av antalet barn som tas
i förvar.
Herr talman! Jag ställer mig bakom samtliga vänsterpartiets reservationer,
men jag vill yrka bifall till reservationerna nr 7, 12, 25 och 34.
14
Anf. 5 RUNE BACKLUND (c) replik:
Herr talman! Jan-Olof Ragnarsson uppmanade socialdemokraternas och
moderaternas representanter i utskottet att läsa FARRs exempelsamling.
Jag har läst exempelsamlingen, Jan-Olof Ragnarsson, och jag har också i in-
vandrarverkets styrelse bett tjänstemännen att gå igenom exempelsamlingen
för att se om den är korrekt och om vad som redovisas har skett. Tjänste-
männen på verket har påpekat att det finns problem. Det är för det första
nödvändigt att få uppgifter av FARR om de enskilda individerna, dvs. för att
kunna hitta ärendena måste man veta vilka personer som döljer sig bakom
exemplen. För det andra måste man ha ett medgivande från de berörda per-
sonerna om att uppgifterna får lämnas ut. Detta är nödvändigt för att man
skall kunna svara på om det har begåtts fel i dessa ärenden eller om det som
presenteras i exempelsamlingen är oriktigt.
När sådana här exempelsamlingar finns i omlopp är det viktigt att de han-
teras på ett seriöst sätt och att vi får svar på frågan om det har begåtts fel
eller inte. Jag hoppas därför att det arbete som jag har förstått att man har
satt i gång på verket skall kunna leda fram till att vi åtminstone får klarhet i
några av de ärenden som har tagits upp i den allmänna debatten. Det är vik-
tigt för trovärdigheten i vår flyktingpolitik att sådana här saker gås igenom
ordentligt.
Anf. 6 JAN-OLOF RAGNARSSON (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är positivt att Rune Backlund har tagit del
av FARRs praxissamling. Det är också bra att Rune Backlund, som ledamot
i invandrarverkets styrelse, tar upp frågan. Jag tror nämligen att det är vik-
tigt att man på ett seriöst och allvarligt sätt tar sig an de här problemen. Som
jag sade i mitt anförande är det fråga om 94 fall, och jag ser mycket allvarligt
på det. Jag ser verkligen fram emot att invandrarverket kommer med en re-
dogörelse i fråga om den här praxissamlingen.
Anf. 7 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Så gott som alla de frågor som diskuteras här i kammaren i
dag har tidigare varit föremål för flera ingående analyser och ställningstagan-
den.
Befolkningsutvecklingen, oroshärdar i flera stora områden och miljöka-
tastrofer av olika slag och av olika dignitet kan ytterligare öka antalet flyk-
tingar i världen. Den roll Sverige kan spela för att minska behovet av flykt
måste för det första bygga på vår utrikes- och handelspolitik. För det andra
måste den bygga på hjälp till flyktingar i de stora lägren t.ex. i Sudan, på
Afrikas Horn, i Mellanöstern eller Pakistan. Att i så hög grad som möjligt
genom aktiv politik söka förebygga situationer som ger flyktbehov måste
vara en grundinställning för vårt land. Kampen för mänskliga rättigheter
måste föras oavsett om förbrytelser mot dessa rättigheter sker inuti ett land
och kallas för en intern angelägenhet eller om brotten sker mellan olika län-
der.
Steg nr 2 är alltså direkt stöd och hjälp på de platser där de stora flykting-
strömmarna finns. Det gäller då ofta rent materiella insatser - mat, medici-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
15
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
ner och sjukvård, utbildning, hjälp till bostäder och sanitära anläggningar,
m.m.
Steg nr 3 är att vi i vårt eget land tar emot människor som här söker skydd
mot förföljelse och fängslande och skydd för sina liv.
Miljöpartiet de gröna har i sin budget inte accepterat att 700 miljoner av
biståndspengarna skall gå till flyktingmottagandet i Sverige, utan vi har sat-
sat ytterligare 700 miljoner på biståndet. Inte heller har vi accepterat att våra
biståndspengar till jordens fattigaste länder eller vårt katastrofbistånd skall
gå till Östeuropa. Vi har därför satsat ytterligare pengar också på Östeuropa.
Den utomnordiska invandringen till Sverige har i ett decennium mest be-
stått av flyktingar och nära anhöriga till i Sverige redan bosatta flyktingar
eller invandrare, s.k. anknytningsinvandring.
Före den 13 december 1989 hade Sverige en generös flyktingpolitik, även
om det också före detta beslut förekom utvisningar som visat sig vara felak-
tiga och även inhumana och som stridit mot de konventioner som vi har åta-
git oss att följa. Men att sådana saker händer kan man kanske inte helt und-
vika.
Men praxis var generös, och det fanns en stab av erfarna och engagerade
flyktingadvokater, som då räddade kvar många skyddsbehövande flyktingar.
De advokaterna får i dag allt färre fall genom beslutet att invandrarverket i
stället för rättshjälpsnämnden skall utse juridisk expertis. Det visar sig också
att ett orimligt stort antal fall har avverkats på kort tid av advokater som inte
hunnit träffa de asylsökande mer än en timme eller något mer.
Umeå flyktinggrupper har gjort en redogörelse - det har kommit många
sådana nästan samtidigt - där man säger: Av 51 tillfrågade f.d. flyktingadvo-
kater med minst tio års erfarenhet hade endast 10 oförändrat antal ärenden,
medan 40 hade inget eller många färre förordnanden under senare delen av
1989.1 deras ställe har unga, oerfarna advokater och jur. kandidater satts in,
och de får så många ärenden att de inte hinner med vart och ett fall.
Det är självklart att de också så småningom får erfarenhet, men varför slå
sönder en fungerande organisation?
Handläggarna på invandrarverket har också sällan muntlig handläggning,
och tolkarna är ofta inte de rätta för just den asylsökande, dvs. de tolkar på
ett tredje språk, ett språk som inte är modersmål för vare sig tolken eller den
asylsökande. Då uppstår lätt missförstånd.
Jag vet att det råder stor svårighet att få fram alla tolkar som behövs, efter-
som det är så många språkgrupper som kommer hit, men problem som det
jag nyss skildrade borde inte behöva uppstå så ofta.
Den asylsökande kan ha en förklarlig motvilja mot eller rädsla för tolken.
Denne tillhör kanske en grupp i hemlandet som varit motståndare till den
asylsökande. Då har den asylsökande inte förtroende för tolken, och det ger
väldigt dåliga resultat. Miljöpartiet vill att den asylsökande skall ha rätt att
byta tolk, om den som utsetts visat sig olämplig.
Kvinnor är rädda att berätta saker inför poliser eller manliga handläggare.
Detta förlänger processen i onödan. Till detta kommer invandrarverkets och
regeringens bedömning, att flyktingen inte får tillägga asylskäl - då beskylls
han eller hon för att trappa upp, för att överdriva eller för att vara mindre
trovärdig.
Rättssäkerheten är en nödvändighet i ett rättssamhälle. Den är det funda-
ment på vilket rättsstaten vilar. Saknas den kommer tilltron till lagar och för-
ordningar att sakta men säkert urholkas till dess att endast skalet återstår,
dvs. tomma ord. Om rättssäkerheten nu är svag för flyktingarna kan det i
morgon vara vår tur! Vi får då liksom mindre känsla för detta.
Miljöpartiet anser att om trovärdigheten ifrågasätts skall en muntlig hand-
läggning omedelbart äga rum. Det innebär att man har den asylsökande med
och talar direkt med honom eller henne.
Dessutom skall asylsökande upplysas om sina rättigheter. Det har gjorts
en förfrågan till flyktingar på en förläggning om de känt till bl.a. rätten att
själv välja juridiskt ombud eller att byta ombud, vilket i dag är mycket svårt.
Ibland får den asylsökande svaret: Ja, du kan få byta ombud om du betalar
själv. Det är inte så - de har rätt att byta ombud, inte hur många gånger som
helst men någon gång.
Man har också frågat barnfamiljerna om de blivit informerade om FNs
barnkonvention. Man har vidare frågat asylsökande om de känner till rätten
att välja tolk och vilka krav som kan ställas på tolken, osv.
Dessa fakta kommer ur samma undersökning. Där har advokater och
människor som arbetat på invandrarförläggningar medverkat.
Jag skall nu återgå till några av reservationerna.
I reservation 3 talar vi om internationella överenskommelser i flyktingfrå-
gor. Där betonar reservanterna att man måste uppnå en generös hantering
av asyl- och flyktingpolitiken i Europa. Här kunde Sverige spela en viktig
roll och i samarbete med andra nordiska länder föra in frågan om att få till
stånd en ny konvention och träffa överenskommelser om en generös och
samordnad flyktingpolitik - en samordnad flyktingpolitik finns, men vi vill
att den skall vara generösare. Det tycker vi är mycket viktigt.
I reservation 8 behandlas Luciabeslutet 1989, vilket miljöpartiet har pro-
testerat mot så fort tillfälle har givits. Vi anser inte att sådana förhållanden
rådde i Sverige att en undantagsklausul behövde tas i bruk. Det behov som
från regeringens sida beskrevs föreligger i dag inte ens längre. Nu skulle
alltså även de skäl som man använde för detta kunna avfärdas.
En retroaktiv lagstiftning är juridiskt oacceptabel. Den har drabbat alla
de flyktingar som kom hit före den 13 december 1989 och inte fått sina asyl-
ansökningar färdigbehandlade. Speciellt hårt drabbades den stora grupp
bulgarienturkar som kom på hösten och sommaren 1989, men också kurder,
folk från Bangladesh m.fl. har drabbats.
Miljöpartiet anser att balter som flyr undan sovjetisk militärtjänst och ho-
mosexuella från länder där de hotas av fängelse eller t.o.m. dödsstraff skall
få en mycket generös behandling och ha rätt till asyl. Detta berörs i
reservation 11.
I reservation 10 betonar vi vikten av att ha en beredskap för flyktingar
från öst, men vi bör naturligtvis ha en beredskap över huvud taget. Förhål-
landen som orsakar flykt kommer med all säkerhet och i alla situationer
oväntat. Det bör då finnas en beredskap. Om den möjligen finns känner jag
inte till den, men det vore mycket bra att få veta om den finns och om det i
annat fall finns möjligheter att få till stånd den.
Sedan följer ett antal reservationer om barn. Miljöpartiet anser- det före-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
2 Riksdagens protokoll 1990191:123
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
18
slås i reservation 12- att den s.k. barnpraxisen skall återinföras. Den inne-
bar att familjer med barn som vistats i Sverige ett år skulle få uppehållstill-
stånd, då enbart väntetiden är en sådan påfrestning att humanitära skäl mot
en utvisning föreligger.
Barns egna asylskäl negligeras så gott som alltid, även om en viss förbätt-
ring nu har skett. Miljöpartiet menar i reservationerna 13 och 28 att så inte
får vara fallet. Barnen kan själva ha varit utsatta för tortyr. De kan ha sett
saker som gör att de har blivit skadade både fysiskt och psykiskt. De kan ha
varit utsatta för hot och utpressning att tala om var deras föräldrar är, och
det ger dem ett eget asylskäl.
Tvåårsregeln, eller s.k. uppskjuten invandrarprövning, har också varit
uppe till debatt varje år. Jag anser att man måste göra någonting åt situatio-
nen. Det var bl.a. i Aftonbladet för ett tag sedan en lång serie om hur kvin-
nor tas hit. De har ibland barn med sig. Kvinnan utnyttjas sexuellt av man-
nen, misshandlas och våldtas när hon inte längre vill vara med. Och dessa
män tar in flera kvinnor efter varandra! Det måste man kunna göra någon-
ting åt. Man måste få rätt att tala om för den kvinna som kommer hit vilken
man hon har kommit till. Dessa män tar hit fler än en kvinna genom uppre-
pade resor eller via postorderföretag. Detta måste undersökas, och något
måste göras. Denna fråga återkommer år efter år, och ingenting händer. Det
finns en bra skrivning i betänkandet varje år, men någon förbättring har inte
skett. Då skulle nämligen inte så många kvinnor som vi får uppgift om
hamna i denna situation.
Sedan har vi frågan om förvar av barn. Miljöpartiet vill inte ha någon möj-
lighet alls till detta. Barnen sätts ofta i förvar på grund av osäker identitet
eller på grund av att föräldrarna kan misstänkas avvika. Vad skulle vi säga
om man satte våra svenska barn i förvar på grund av att föräldrarna gjort
någonting eller kanske tänkte göra någonting? Det skulle vi aldrig acceptera,
men när det gäller flyktingbarn gör vi det. Man följer här inte konventionen
om barns rättigheter.
Dokumentlöshetens betydelse vid asylprövning är häpnadsväckande. Jag
vill här citera några meningar ur docent Göran Melanders undersökning:
"Ett speciellt problem består i att utröna hur verket har värderat sökandens
utsagor och anförda bevis ur trovärdighetssynpunkt, framför allt då det gäl-
ler gränsdragningen mellan konventions- och de facto-flyktingar.---Doku-
mentlösheten rör i första hand frågan om huruvida den sökandes utresa ur
hemlandet varit legal eller illegal. I korthet kan sägas att dokumentlöshet i
bevishänseende torde ha givits i det närmaste presumtionsverkan för att ut-
resan varit legal.” Jag har hört sägas att människor som har pass från dessa
länder med svåra förhållanden inte behöver asyl, eftersom de har kunnat
skaffa sig pass och då torde ha goda förhållanden i hemlandet. Men här gäl-
ler mutor och köp av pass. Om de å andra sidan inte har pass eller tillräckliga
handlingar skall de inte få stanna, eftersom vi inte vet vilka de är. T.o.m.
människor som har en identitet men saknar pass, blir avvisade. De får alltså
inte stanna oavsett vad de har för handlingar.
Jag fortsätter att citera ur Göran Melanders undersökning: "Detta förhål-
lande får konsekvenser för bedömningen av förföljelserekvisitet---.
Mycket talar dock för att dokumentlösheten inte enbart påverkar trovärdig-
heten av vad sökande anfört om hur utresan skett, utan även att dokument-
löshet i varierande grad, direkt eller indirekt, också påverkar verkets tilltro
till trovärdigheten av vad som i övrigt anförs av den sökande.” Man tror
alltså inte heller på andra uppgifter som den asylsökande anger. Det är upp-
rörande. Jag fortsätter citatet: ”Vilka effekter detta har på utgången av till-
ståndsärenden går inte att med bestämdhet uttala sig om i de fall då den sö-
kande fått stanna i Sverige.” De kan dock erhålla en ”lägre klassning” på
grund av dokumentlösheten. De får kanske inte status som konventionsflyk-
tingar, men det kanske har mindre betydelse om de får stanna.
Jag fortsätter citatet: ”1 de fall utgången av ett ärende medfört avslag på
ansökan om uppehållstillstånd har det i viss utsträckning varit möjligt att ur
verkets beslutsmotivering utläsa vilken inverkan dokumentlösheten har
haft.” Det har alltså mycket långtgående verkan.
Vi vill också - i reservation 46 - ha en uppföljning av utvisade flyktingar.
Utvisade flyktingar skall ställas under svenskt beskydd. Man bör så långt
som möjligt följa upp deras öden. Vi vet att många fängslas och att andra
försvinner. Om en uppföljning skedde från svensk sida skulle vi få en säkrare
bild. Vi skulle kanske t.o.m. kunna förhindra dessa fängslanden och över-
grepp.
Det finns mycket annat att tillägga, men jag avslutar mitt anförande efter
att ha yrkat bifall till reservationerna 8, 12, 13, 18, 28 och 46.
Jag slutar med att ställa två frågor. När kan vi få ett svar på om man ämnar
upphäva Luciabeslutet? När kan vi vänta oss en förändring av bestämmel-
serna om förvarstaganden av barn?
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
Anf. 8 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Jag delar Rune Backlunds uppfattning att det inte är bra med
denna uppdelning av debatten. Frågorna går ändå in i varandra. Detta visar
också tidigare anföranden. Det är inte mycket nytt som framkommit.
Jag vill börja med att göra litet reklam för flyktingskrivelsen. Jag tycker
att denna skrivelse om den svenska invandrar- och flyktingpolitiken, som re-
geringen lämnat till riksdagen, har utformats på ett sådant sätt att den kan
användas som en handbok över vår invandrar- och flyktingpolitik. Dessutom
finns den också i populärupplaga. Den visar också tydligt på de förändringar
och problem som finns i världen och som påverkar flyktingsituationen och
vår egen flyktingpolitik. I skrivelsen redogörs för Sveriges roll i det interna-
tionella flyktingpolitiska arbetet. Det redogörs också för vår invandrings-,
invandrar- och flyktingpolitik och för de förändringar som har skett.
Statens invandrarverk arbetar sedan 1989 i en decentraliserad organisa-
tion. Ersättningen till kommunerna har förändrats. Syftet är att stimulera
kommunerna till att satsa på aktiva åtgärder för att flyktingen skall komma
i arbete och kunna försörja sig.
Men den debatt som förs både här i riksdagen och i media handlar sällan
om ett helhetsperspektiv på invandrar- och flyktingpolitiken, utan det är de-
lar av den som fokuseras. Det har t.ex. rört sig om dokumentlösheten, för-
varstagande, enskildas uppehållstillstånd och flyktingförläggningarna. Möj-
ligen kommer den principproposition som regeringen nu i veckan har lagt
fram om en ny sammanhållen flykting- och immigrationspolitik att medverka
19
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Fly k tingpolitiken
m.m.
till en diskussion om helheten. I propositionen sägs att den nationella in-
vandrings- och invandrarpolitiken måste kombineras med utrikes- och bi-
ståndspolitiken i kampen för demokrati, mänskliga rättigheter och social och
ekonomisk utveckling. Det blir den nya riksdagen i höst som får diskutera
propositionen.
I ett försök till en framtidsprognos säger regeringen i flyktingskrivelsen
att man vill förbättra förmågan att analysera och bedöma vad som händer i
omvärlden. Storleken på asyltillströmningen till Sverige och övriga västvärl-
den är naturligtvis svår att förutse. Den beror också på hur man genom ett
internationellt samarbete kan undanröja de problem som är grunden för att
människor flyr. Men det är nog realistiskt att räkna med ett fortsatt tryck
på Sverige. Det finns visserligen en växande medvetenhet bland länder och
organisationer och en vilja att försöka hitta varaktiga lösningar. Man inser
också behovet av att angripa orsakerna till flykt.
Det finns 52 reservationer till betänkandet. Det kan inför framtiden vara
värt att notera att det av alla dessa reservationer inte finns någon gemensam
för moderaterna och folkpartiet liberalerna. Dessa planerar dock att bilda
regering vid en eventuell borgerlig valseger. Det finns inte en enda samskriv-
ning. Maria Leissner ondgjorde sig över den socialdemokrat-moderata flyk-
tingpolitiken Hur blir det vid en eventuell borgerlig valseger? Vem skall be-
stämma flyktingpolitiken, moderaterna eller folkpartiet liberalerna?
Moderaterna svarar ensamma för sina reservationer, medan folkpartiet li-
beralerna har många reservationer gemensamma med vänsterpartiet och
miljöpartiet. Slutsatsen blir att också flyktingpolitiken kan läggas till de öv-
riga stora frågor där moderaterna och folkpartiet inte har kommit överens.
Ett långt avsnitt i skrivelsen behandlar Sveriges roll i det internationella
migrations- och flyktingpolitiska arbetet. Man blir därför litet förvånad när
man läser de tre första reservationerna till betänkandet. Man vill nästan
fråga sig om reservanterna över huvud taget läst skrivelsen. I reservation 1
från vänsterpartiet räcker det tydligen inte med den redogörelse som ges
över Sveriges europeiska och internationella engagemang, utan man vill
dessutom ha en särskild redovisning inför riksdagen.
Sverige verkar sedan länge aktivt för att försöka nå fram till varaktiga lös-
ningar på de problem som orsakar folkomflyttningar och flyktingströmmar.
Det framgår klart av skrivelsen att regeringen lägger stor vikt vid det interna-
tionella arbetet och att Sverige spelar en aktiv roll.
Moderaterna vill i en reservation att Sverige tar initiativ till en alleuro-
peisk konferens.
Vi har ju tidigare i utskottet konstaterat att initiativ har tagits av rege-
ringen till ytterligare samarbete såväl mellan de europeiska länderna som de
nordiska. Det gäller den s.k. konsultationsgruppens arbete och den nordiska
samrådsgruppen för flyktingfrågor.
När det gäller en samordning inom EG av asyl- och flyktingpolitiken så
kommer det naturligtvis att påverka Sverige.
Sverige har dessutom uttryckt en önskan om att få deltaga. Utskottet
framhåller i betänkandet att en harmonisering måste innebära en så generös
flyktingpolitik som möjligt och utgår också ifrån att regeringen i EG-sam-
20
manhang strävar efter en generös, rättssäker och human hantering av flyk-
tingfrågorna.
Ser man på reservation nr 5 från moderaterna och reservation nr 6 från
folkpartiet som båda handlar om asyl i Sverige och som gäller 13 december-
beslutet så är det bara att konstatera att här är de blivande koalitionsbrö-
derna inte heller eniga. Moderaterna vill behålla beslutet och folkpartiet vill
upphäva det.
Reservation nr 9 från fp och 10 från miljöpartiet handlar om beredskap
för flyktingar från öst.
Jag skall inte säga vad jag egentligen tänker, men faktum är att vid den
information som utskottet fick av SIVs generaldirektör inför behandlingen
av invandrar- och flyktingpolitiken framkom det med all önskvärd tydlighet
att beredskap finns.
I reservation nr 16 från folkpartiet och miljöpartiet menar reservanterna
att visering hindrar människor att fly till Sverige. Det har vi vi också tidigare
hört av Maria Leissner ifrån talarstolen.
I sin motion som föregår reservationen skriver folkpartiet: ”Om en männi-
ska som vill fly från sitt hemland kontaktar Sveriges ambassad och ansöker
om visum i laga ordning är det ambassadens skyldighet enligt gällande lag
att avslå ansökan, om det kan misstänkas att vederbörande behöver fly.”
Jag har svårt att tänka mig att en människa som är förföljd och måste fly
från sitt land över huvud taget har en tanke på att uppsöka en ambassad.
Men viseringskravet är självfallet inte till för att utestänga människor som
flyr. Viseringskravet är enligt utlänningslagen nödvändigt för att kunna bibe-
hålla en reglerad invandring.
Folkpartiet står också bakom beslutet om en reglerad invandring, om man
nu inte ändrat sig förstås. Visering omfattar för närvarande medborgare från
ungefär hälften av världens stater.
Många av de asylsökande som kommer till Sverige, kommer från länder
där viseringskrav finns. Så krav på visering har hittills inte hindrat människor
från att fly till vårt land och söka asyl här.
Reservation nr 18 gäller uppskjuten invandringsprövning, den s.k. tvåårs-
regeln. Reservanterna vill att en översyn görs i syfte att avskaffa regeln.
Det är möjligt att i samband med ett eventuellt medlemskap i EG den här
regeln behöver ses över. Danmark har t.ex. olika regler för EG-medborgare
och andra. Jag tror att det är viktigt att man skiljer på tvåårsregeln och vad
den har för syfte och hot om misshandel mot kvinnor.
Det är viktigt att de här diskussionerna förs, men jag tror inte att man
kommer till rätta med våldet mot kvinnor genom att ta bort regeln.
Visserligen kan då dessa män inte hota kvinnorna med utvisning, men de
har säkert andra sätt att hota kvinnorna för att få dem att stanna kvar. Den
här typen av män kommer säkert att misshandla och hota sina kvinnor ändå.
Mishandel kan självklart aldrig accepteras, men vi måste hitta andra vägar
att hjälpa dessa kvinnor. Skulle ett slopande av regeln inte i stället kunna
medföra att det blev lättare för männen att ta hit utländska kvinnor?
Det är ju så att kvinnor som blivit misshandlade och som bryter upp och
lämnar männen sällan utvisas. Svårigheterna är ju att kunna informera kvin-
norna om vilka rättigheter de har i Sverige, eftersom männen isolerar dem.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
21
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
Ett slopande av regeln kan inte i och för sig hindra kontakter eller destruk-
tiva relationer.
En möjlighet kan kanske vara att utbilda de poliser som beviljar sexmåna-
derstillstånden på så sätt att de kan informera kvinnorna om deras rättighe-
ter och kanske också via samtal få reda på under vilka omständigheter de
lever.
Tvåårsregeln har olika sidor.
Dels finns kravet på att slopa tvåårsregeln för att komma till rätta med
våldet mot de utländska kvinnorna, dels finns ett krav från svenska kvinnor
som gift sig med utländska män och i äktenskapet upplevt hot och misshan-
del, och som brutit upp och nu ingenting hellre önskar eller kräver än att
männen skall utvisas, så att de kan känna sig trygga i sitt eget land.
Fru talman! Jag delar uppfattningen att vi måste ta särskild hänsyn till flyk-
tingbarn och vara uppmärksamma på deras situation. Det finns både i detta
betänkande och nästa som vi skall behandla, avsnitt som tar upp flyktingbar-
nens situation, både flyktingbarn i familj och ensamma flyktingbarn.
Flyktingbarnens situation är olik föräldrarnas. Föräldrarna har en orsak
till sin flykt och har tagit initiativet, medan barnen har tvingats med. Många
har upplevt separationer och uppbrott.
Barn till asylsökande hamnar i en svår situation. Många har skrämmande
upplevelser bakom sig. Föräldrarna befinner sig i en pressad situation och
orkar kanske inte vara det stöd för sina barn som de egentligen vill och borde
vara.
Barnen uppmärksammas därför i asylutredningarna, och beroende på vad
som där kommer fram så avgörs om barnen själva skall höras eller om det är
andra hjälpinsatser som flyktingbarnen och deras föräldrar behöver.
Alla barn reagerar på flyktingsituationen i sig och många har tidigare upp-
levelser som behöver ett speciellt omhändertagande och ibland behandling.
De psykiska symptomen kan vara mycket uttalade och det fordras natur-
ligtvis stor psykologisk kunskap, tillsammans med särskild kunskap kring in-
vandrarfrågor, för att kunna förebygga och rätt bedöma eventuellt behov av
insatser och behandling.
Många landsting och kommuner vet det här, och många har också startat
egna projekt för att kunna hjälpa både flyktingbarnen och föräldrarna.
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag undersökt hälsoläget hos flyk-
tingbarn och flyktingungdomar. Kartläggningen omfattar såväl asylsökande
som sådana som fått uppehållstillstånd.
I sin sammanfattande bedömning säger socialstyrelsen, att såväl invand-
rarverket som kommuner och landsting på kort tid ställts inför nya och kraf-
tigt ökade krav, där många av dem varit svåra att förutse.
Socialstyrelsen anser att med hänsyn till den extraordinära situationen så
har flyktingmottagandet fungerat förhållandevis väl, men att det finns bris-
ter. Man kommer även med förslag på hur bristerna skall avhjälpas.
Invandrarministern har sagt i en frågestund att man i regeringskansliet in-
gående skall studera och överväga socialstyrelsens förslag.
I reservation nr 29 vill folkpartiet att god man genast förordnas för en-
samma flyktingbarn och att ensamma flyktingbarns asylansökningar priori-
teras.
Antalet ensamma barn som kommit till Sverige har ökat de senaste åren.
Den utredning som socialstyrelsen har gjort visar att det under 1988 och 1989
fanns ca 1 300 flyktingbarn utan vårdnadshavare i vårt land.
Antalet barn från olika länder varierar beroende på det politiska läget.
Under 1990 ökade t.ex. antalet somaliska barn kraftigt. Omkring 80% av
dem var pojkar. De flesta barn utan vårdnadshavare kommer från i huvud-
sak Iran och Etiopien.
Det är dock sinsemellan helt olika grupper. De flesta iranska barn kom-
mer från storstäderna och har flytt från den regim där pojkarna riskerar att
skickas ut som soldater för att försvara landet. De eritreanska kommer i re-
gel från landsbygden och har ofta varit på flykt längre tid än de iranska bar-
nen, som för det mesta kommer direkt hit.
Socialstyrelsens kartläggning visar också att en majoritet av barnen har
kvar sina föräldrar i livet. För 72 % av de iranska barnen vet man var vård-
nadshavaren finns. Motsvarande andel för de eritreanska barnen är 35 %.
Utredning av asylsökande barn har hög prioritet, och målet är att beslut
skall vara fattat inom två månader. Invandrarverket förordnar juridiskt bi-
träde och Stockholms tingsrätt utser god man. Det stora problemet är att det
råder stor brist på gode män. Invandrarverket har därför skrivit till frivillig-
organisationerna och bett om hjälp med att få fram ett tillräckligt antal gode
män.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan i betän-
kande 14 och avslag på samtliga reservationer till vilka bifall har yrkats.
Anf. 9 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Man skall inte kasta sten när man sitter i glashus, lyder ett
gammalt ordspråk. Jag tycker att Maud Björnemalm skall ta till sig det ord-
språket. Det parti som socialdemokraterna bygger sin regering på enligt par-
lamentarismens grunder är bevisligen inte överens med regeringen i en enda
fråga som rör flyktingpolitiken. I stället är man beroende av hoppande majo-
riteter. Bekymra sig mer för den egna situationen och mindre för en even-
tuellt blivande annan regering, Maud Björnemalm! Det är mitt råd.
Maud Björnemalm frågar om jag har läst skrivelsen. Ja, sannerligen, var-
enda rad. Jag har t.o.m. läst innehållet i den innan den officiellt kom ut. Det
må vara ett oppositionsparti tillåtet att trycka litet extra på vissa frågor som
man tycker är viktiga, även om de har behandlats i utskottsmajoritetens
skrivning.
I reservation nr 2 har vi särskilt tryckt på att FNs flyktingkonvention är
av gammalt datum och därför inte riktigt speglar dagens förhållanden. Vi
efterlyser om möjligt en ny konvention som bättre överensstämmer med da-
gens förhållanden. När vi tidigare uttalade detta hade vi inte tillgång till rege-
ringens nu avlämnade proposition. Men, som jag sade förut, är dess innehåll
ett fall framåt för ett tänkande i de banor som vi moderater står för. Det är
dock inte den saken vi skall diskutera i dag.
Låt mig härefter återgå till ett par frågor som jag inte hann med i mitt
anförande. Det blev långt nog ändå. Jag skall något uppehålla mig vid re-
spekten för vår utlänningslagstiftning. Jag anser det mycket viktigt, inte
minst för flyktingarna själva, att respekten för denna lagstiftning upprätt-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
23
Prof. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
24
hålls. Det är också viktigt för tilltron till och respekten för det svenska med-
borgarskapet. För att svenska medborgare skall känna trygghet är det sär-
skilt viktigt att vi ställer vissa krav även på asylsökande och flyktingar. På
den punkten tror jag inte det råder några direkt delade meningar, men jag
vill ändå trycka på den saken.
Jag kan hänvisa till vår reservation med anledning av en HD-dom när jag
säger att det går att komma in i detta land på helt falska premisser. Det har
t.o.m. hänt att personer med uppehållstillstånd i ett annat land har gjort det.
Låt mig fråga utskottets företrädare om regeringen har gjort något i anled-
ning av vår utskottsbeställning efter denna HD-dom. Det handlar om att
verkligen se över ansvarsbestämmelserna vad gäller flyktingar och asylsö-
kande.
Anf. 10 MARIA LEISSNER (fp) replik:
Fru talman! Maud Björnemalm gör sig stora bekymmer för nästa regering.
Det är både vänligt och omtänksamt av henne. Jag noterar att socialdemo-
kraterna påfallande ofta talar om nästa regering som någon annan än en soci-
aldemokratisk regering.
En större huvudvärk för Maud Björnemalm är kanske ändå att man har
de samarbetspartner som man har. Det finns kanske anledning att fundera
över hur det kommer sig att det har utvecklats på det sättet. Socialdemokra-
tin är ju inte direkt någon mittenkraft i flyktingpolitiken och än mindre en
vänsterkraft, om nu det ordet fortfarande är ett honnörsord för socialdemo-
kraterna.
I frågan om visering citerade Maud Björnemalm ur folkpartiets motion
och undrade varför flyktingar skulle uppsöka ambassaden om de nu var i
starkt behov av skydd. Svaret är ganska enkelt. Det är därför att vi i vår
lagstiftning bl.a. kräver att människor skall ha det vi kallar dokumentation,
och i den ingår visum. Har de inte visum skall de inte kunna ta sig ombord
på ett flygplan för att komma till Sverige, utan de skall innan dess bli bortsor-
terade.
Det skulle naturligtvis inte vara något problem med viseringskrav även för
flyktingar, om det var så att de utan handlingar ändå kunde komma fram till
gränsen. Nu kan de inte göra det såvida de inte lurar och bedrar oss. Det
enda sättet för en asylsökande att utan problem komma ända fram till grän-
sen med dokument är att han eller hon har köpt dem av en flyktingsmugg-
lare. Då går det att komma till den svenska gränsen och ansöka om asyl. Om
inte restriktionerna fanns skulle naturligtvis viseringen och övriga bestäm-
melser inte fungera som ett skydd för Sverige mot flyktingar. Det är alltså på
beskrivet sätt som bestämmelserna har kommit att utformas.
Låt mig citera ur en promemoria från statens invandrarverk om verkets
praxis när det gäller inresevisering för de människor som kommer till Sverige
för att delta i internationella konferenser här. Så här säger man:
”Verkets praxis är sedan lång tid att s.k. bona fideperson (trovärdigt syfte
med besöket, ingen risk för avhopp) ska erhålla inresevisering för delta-
gande i internationella sammankomster i Sverige.
Beträffande vissa nationaliteter är viseringspraxis dock restriktiv. Erfaren-
heten visar att även konferensdeltagare av olika slag har använt sig av vise-
ring för att få möjlighet att resa in i Sverige och därefter ansöka om asyl. Det
är med andra ord inte självklart att en konferensdeltagare alltid kan betrak-
tas som bona fideperson.”
Detta är mycket talande. Man skall inte få använda viseringsinstrumentet
för att komma in till Sverige och därefter ansöka om asyl. Jag konstaterar att
socialdemokraterna mycket medvetet driver för den här viseringspolitiken.
Anf. 11 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:
Fru talman! Maud Björnemalm nämnde att vi inte har berört frågan om
invandrarpolitiken. Jag har flera gånger i denna kammare sagt att Sverige i
stort sett för en bra invandrarpolitik. Vi satsar oerhört stora resurser, både
personella och penningmässiga, för att det skall gå bra för de flyktingar som
får stanna här. Det behövs säkert förändringar också på det området, och
saker och ting kan göras bättre. Det har jag också sagt flera gånger, men det
tål att upprepas.
En sak som inte berör vårt utskott har hänt. 300 milj.kr. för hemspråksun-
dervisning har dragits in. Vi har yrkat att också det beloppet skall anvisas. I
övrigt satsas mycket stora resurser på de invandrare som har fått uppehålls-
tillstånd i landet.
Visst har vi läst igenom betänkandena och motionerna. Vi har haft god tid
på oss, eftersom denna fråga har behandlats under lång tid. När det gäller
den internationella politiken syftar vi på att Sverige håller på att anpassa sig
till en EG-flyktingpolitik, och den anser vi inte vara generös. Den är ganska
hård, och det byggs murar runt EG. Vi ställer upp på det och ser till att Sve-
rige håller sig innanför muren. Vi yrkar på att man skall tillämpa den gene-
rösa flyktingpolitiken internationellt.
I min reservation om flyktingar från öst har jag nämnt flyktingar från t.ex.
Baltikum. Jag menar att det skall finnas en beredskap som även kan gälla
andra folk, men jag tog Baltikum och öststatsflyktingar som exempel, efter-
som det ser så hotande ut i republikerna där.
Maria Leissner tog upp viseringar. Man kan visserligen inte gå till en am-
bassad och söka visum om man vill fly, men om man försöker komma hit så
går det inte utan visum. Det blir en mycket ond cirkel. Att viseringsplikten
inte har hindrat flyktingar från att komma hit kan vi aldrig bevisa. De som
är här har uppenbarligen inte hindrats att komma hit. Vi vet dock genom
kontakter med anhöriga och andra som känner förföljda att de har varit helt
låsta. De har inte kunnat komma hit och söka asyl.
När det gäller tvåårsregeln menar jag att en svensk kvinna som har blivit
misshandlad naturligtvis befinner sig i en mycket svår situation, men hon har
inte hotet från två håll. Hon hotas av mannen. Om hon kan komma från
honom, kan hon få det bättre. Men om en kvinna som inte har bott i Sverige
i två år har råkat in i ett sådant förhållande är situationen svårare. Stannar
hon hos mannen blir hon misshandlad och förtryckt, och om hon lämnar
mannen kommer hon ganska sannolikt att skickas tillbaka till det land hon
flytt ifrån och till allt som väntar henne där.
Anf. 12 JAN-OLOF RAGNARSSON (v) replik:
Fru talman! Maud Björnemalm undrade om vi hade läst betänkandet och
regeringens skrivelse om flyktingpolitiken. Visst har jag läst detta. Däremot
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
26
blir jag litet fundersam och undrar om Maud Björnemalm över huvud taget
har läst vänsterpartiets partimotion från den allmänna motionstiden i januari
1991. Maud Björnemalm säger att det inte finns något helhetsperspektiv på
flyktingpolitiken i debatten. Vi lade verkligen ned mycket arbete med vår
motion för att få ett helhetsperspektiv på flyktingpolitiken. Jag blir mycket
förvånad när Maud Björnemalm säger att ett sådant perspektiv inte före-
kommer i debatten. Jag rekommenderar ett ytterligare studium av vänster-
partiets partimotion från januari 1991.
Maud Björnemalm nämnde inte ett ord i sitt anförande om asylrätten. An-
ser socialdemokraterna och Maud Björnemalm att det föreligger sådana skäl
att man måste inskränka rätten för människor att söka asyl i Sverige? Finns
det inga samlade svenska resurser till en generös human flyktingpolitik? Det
vore intressant att få ett svar på denna fråga.
Jag tog också upp kommunplatserna. Det förekommer att människor som
har fått uppehållstillstånd ändå blir kvar på förläggningarna. Jag förstår inte
vad det beror på. Kommunerna avtalar med invandrarverket om kommun-
platser för flyktingar. Ändå fick man 9000 färre platser år 1990 än vad man
hade avtalat om. Kommunförbundet har många gånger påpekat detta. In-
vandrarverkets generaldirektör påpekar det också så sent som i april. Det
vore intressant att få veta vad det beror på att man inte får ut människor som
redan har fått uppehållstillstånd från förläggningarna till kommunerna så att
de kan börja ett liv här i Sverige.
Anf. 13 RUNE BACKLUND (c) replik:
Fru talman! Maud Björnemalm redovisade för- och nackdelar med avskaf-
fandet av tvåårsregeln. Jag tycker att Ragnhild Pohanka på ett mycket effek-
tivt sätt pekade på skillnader mellan den svenska kvinnans och den utländska
kvinnans situation i sitt exempel. I fallet med den utländska kvinnan är det
inte nog med att hon har blivit misshandlad, hon skall också utvisas.
Jag delar uppfattningen att man kan se denna fråga från två håll och att
det finns både för- och nackdelar med en sådan här regel. Jag undrar dock
hur många skenäktenskap tvåårsregeln i själva verket har förhindrat och hur
stora våra möjligheter egentligen är att påvisa skenäktenskap med hjälp av
tvåårsregeln. Efter kontakter jag har haft med polisen gör jag bedömningen
att möjligheterna inte är särskilt stora. Man kan då fråga sig om nyttan med
denna regel verkligen är så stor att den motiverar en egen existens med tanke
på att den används av män i hotsituationer för att skrämma kvinnor till tyst-
nad och få dem att acceptera en situation som de inte skulle ha gjort om de
inte hade utvisningshotet hängande över sig.
Maud Björnemalm säger att en väg vore att undervisa poliserna och ge
dem bättre kunskaper och tala om att man inte behöver acceptera det. Även
om man gör så är förmodligen rädslan större, vilket gör att man inte litar på
den information man får. Jag är inte övertygad om att det är en framkomlig
väg. Jag tror i stället att vi skulle behöva avskaffa tvåårsregeln. När det gäller
att förhindra skenäktenskap tror jag inte att den har så stor betydelse. Vi
behöver nog inte vara så rädda för att avskaffa regeln.
Maud Björnemalm kommenterade också situationen för flyktingbarnen
och barnen i vår mottagningsverksamhet. Jag tycker att det är positivt att
man nu tar sig an de rapporter som har presenterats om flyktingbarnens si-
tuation och på allvar försöker se vad man kan göra såväl i invandrarverkets
verksamhet som i kommun och landsting. Det har utan tvivel funnits brister.
Dessa brister kan naturligtvis skyllas på att man har varit dåligt förberedd
och inte har varit medveten om att vi skulle få ett så stort antal människor
att ta hand om på kort tid. Det är dock oerhört viktigt att man rättar till dessa
brister så att inte flera barn hamnar i samma situation.
Däremot berörde Maud Björnemalm inte slopandet av förvar av barn i
flyktingpolitiken. Det kunde nog vara bra att få en diskussion även om det
problemet, som man också kan se från två håll. Vi menar att det vore bättre
att pröva att slopa förvarsreglerna, och att det skulle vara till gagn för barnen
i flyktingmottagningen.
Anf. 14 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Fru talman! Det blev mycket på en gång. Jag får väl försöka ta kommenta-
rerna i tur och ordning, även om jag tänker börja bakifrån och kommentera
vad Rune Backlund sade om tvåårsregeln. Jag menade att ett avskaffande
av tvåårsregeln inte utgör något skydd för de misshandlade kvinnorna. För
att komma till rätta med misshandeln av de utländska kvinnorna måste man
försöka hitta andra metoder.
Jan-Olof Ragnarsson påstår att vi har gjort en inskränkning av asylrätten.
Vi har inte gjort någon sådan inskränkning. Alla som kommer hit till Sverige
och söker asyl har rätt att få sin sak prövad. Om de sedan får uppehållstill-
stånd eller inte är ju en annan sak.
Maria Leissner, jag är inte ett dugg bekymrad över den socialdemokra-
tiska politiken. Vad jag däremot är bekymrad över är hur den framtida flyk-
tingpolitiken kan komma att se ut. I och för sig kan man inte beskylla Maria
Leissner för att vara någon nyansernas mästare, men denna svartmålning
och resning av murar och hinder i flyktingpolitiken gör att man blir lite för-
skräckt.
Jag vet inte hur många gånger vi har diskuterat dokumentlösheten och hur
man skall få Maria Leissner att förstå vad det egentligen handlar om. Det är
nämligen ett hinder för tillståndsgivande, att folk kommer hit utan papper.
Man kan faktiskt inte flyga till Sverige, och man kan inte komma till Arlanda
utan att man vid något tillfälle har haft en biljett eller ett pass. Om man vid
ankomsten till Arlanda talar om för polisen att man har kastat sitt pass eller
sin biljett i Frankfurt eller på Kastrup beroende på var man kommer ifrån,
måste vi vidta åtgärder för att förhindra människor från att göra på det här
viset. Människor har flytt medelst falska papper i alla tider, och det kommer
de säkerligen också i fortsättningen att göra. Myndigheterna är medvetna
om detta, men om de flyende människorna har en trovärdig historia att be-
rätta tas det självfallet hänsyn till detta.
Anf. 15 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja säga litet mer om de här kvinnorna.
Misshandel kan man inte komma åt enbart genom att upphäva tvåårs-
regeln, men möjligheten för kvinnorna att komma ifrån misshandel ökar, om
de vet att de kan söka skydd någonstans i Sverige och att de med stor säker-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
27
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
28
het får stanna i Sverige. Dessa kvinnor sitter fullständigt inspärrade mellan
två omöjliga liv, utan kontakter i Sverige. Jag menar inte att svenska kvinnor
inte har det vedervärdigt - det har de. Och de har oerhört svårt att byta iden-
titet, vilket de borde ha rätt till. När t.ex. brottslingar kommer ut från fäng-
else går det ofta ganska lätt för dem att få sin identitet bytt.
Vart skall dessa kvinnor ta vägen? Om de söker hjälp hos någon, riskerar
de att bli anmälda hos polisen och utskickade. Värre situation har jag svårt
att föreställa mig. Vetskapen om att de får stanna här utgör ett skydd - abso-
lut!
Jag vill också tala litet om dokumentlösheten. Jag läste tidigare upp ur
docent Göran Melanders redovisning angående dokumentlösheten: man
förutsätter att de som saknar dokument har rest ut legalt. Man kan lika gärna
inta precis motsatt ståndpunkt, dvs. de som saknar dokument har åkt med
hjälp av falska papper och har inte vågat behålla dem, då skulle de inte få
stanna. Det kan förhålla sig på båda sätt, men om man inte har pass eller
visum kanske man ändå kan bli trodd om man har någon form av identitets-
handling.
Det finns människor som åker hemifrån som de går och står. De blir fak-
tiskt hjälpta hit av olika organisationer. Kalla dem för människosmugglare,
men i så fall var Raoul Wallenberg också en människosmugglare. Han är en
hjälte för oss i Sverige.
Det finns samvetslösa grupperingar som sysslar med sådant, det vet jag.
Men det är många gånger den sista utvägen för dessa människor att rädda
sina liv. Det måste vi ha respekt för.
Anf. 16 RUNE BACKLUND (c) replik:
Fru talman! Maud Björnemalm sade att ett avskaffande av tvåårsregeln
inte hindrar misshandel. För att inte vålla missförstånd när det gäller vår syn
på den regeln vill jag säga att det har vi inte heller påstått. Men ett avskaf-
fande innebär ju att man tar bort möjligheten att använda regeln som ett hot,
att kunna skrämma till tystnad. Det är ju på det sättet denna regel har an-
vänts av dessa män, dvs. att de har hotat kvinnan med att säga: Om du knys-
tar någonting om vad du har varit med om, skall jag se till att du blir utvisad.
Det är alltså möjligheten att använda denna regel för att skrämma kvinnorna
till tystnad som är problemet.
Vi tror därför att om man avskaffar denna regel finns denna möjlighet till
hot om utvisning från mannens sida inte längre kvar. Vi tycker att det är värt
att pröva att ta bort tvåårsregeln och därigenom ge dessa kvinnor en bättre
chans att på ett tidigt stadium gå ut och tala om vad de har varit utsatta för.
Då kanske vi kan undvika en del av de grova misshandelsfall som rapporte-
ras.
Anf. 17 JAN-OLOF RAGNARSSON (v) replik:
Fru talman! Maud Björnemalm säger att man inte har inskränkt rätten att
söka asyl i Sverige. Men den 13 december 1989 sade man från regeringen att
vårt mottagnings- och utredningssystem hade nått gränsen för vår förmåga.
Man har alltså infört restriktioner som gör det svårt, och nästan omöjligt,
för de facto-flyktingar och krigsvägrare att få uppehållstillstånd i Sverige.
Men Maud Björnemalm säger litet nonchalant att om de sedan får uppehålls-
tillstånd är en annan historia. Ja just det, det är verkligen en annan historia
om de får uppehållstillstånd. I praktiken har den svenska flyktingpolitiken
stramats åt efter den 13 december 1989. Jag tycker att Maud Björnemalm
kan erkänna att det är på det sättet.
I mitt inledningsanförande hade jag en lång redogörelse om varför jag an-
ser att detta är fel och att det strider mot utlänningslagen och förarbetena i
utlänningslagen. Sedan får jag nonchalanta besked från Maud Björnemalm
om att det är en annan historia om de får asyl eller inte. Jag tycker att man i
Sveriges riksdag på ett seriöst sätt skall diskutera inskränkningen, som jag
kallar den, i asylrätten som infördes för ett och ett halvt år sedan. Det har
sagts av invandrarministern och den övriga regeringen att denna åtgärd är
tillfällig. Men när skall den upphävas? Hur långt tid skall något tillfälligt
pågå enligt regeringen och socialdemokraterna? Ar det två år, tre år eller
fem år? Jag menar att det nu finns alla tänkbara möjligheter att upphäva
detta beslut och återgå till det som vi var överens om enligt den utlänningslag
som vi tidigare har antagit här i riksdagen. Det är inte fråga om något annat
från vänsterpartiets sida än att man skall följa den utlänningslag som Sveri-
ges riksdag har antagit i enighet.
Anf. 18 MARIA LEISSNER (fp) replik:
Fru talman! Maud Björnemalm säger att vi inte förstår varandra när det
gäller viseringspolitiken och diskussionen om dokumentlösheten. Det är
kanske sant att vi inte förstår varandra. Men jag tror ändå att Maud Björne-
malm mycket väl förstår vad det handlar om.
Viseringarna används som ett instrument för att stoppa asylsökande. Det
uttalas klart på olika ställen, bl.a. i den promemoria som jag citerade ur nyss.
Där sägs det klart ut att man ställer hårdare krav på konferensdeltagare från
vissa länder som kommer till Sverige, eftersom det har hänt att en del av dem
har passat på att söka asyl när de var i Sverige. Då kan man ju inte ge vise-
ringar i framtiden till människor från dessa länder. Det går ju inte, om de
missbrukar viseringen så pass att de utnyttjar den till att söka asyl när de väl
har kommit till Sverige.
Detta är mycket naket, mycket belysande och inte det enda exemplet. Vi-
seringstvånget släpps för människor från de östeuropeiska länderna, inte när
deras ekonomier blir bättre utan när de inte längre har några politiska skäl
att fly. Vi vet också att man i Sverige medvetet använder sig av viserings-
instrumentet när det gäller sanktioner mot flygbolagen för att se till att folk
inte kan komma fram till vår gräns om de inte har visum och andra dokument
i vederbörlig ordning. Som jag har sagt förut tror jag att det skulle bli mindre
problem med flyktingsmugglare och dokumentlöshet om man lät rätten att
söka asyl förverkligas på det sättet att folk fick lov att komma fram till grän-
sen.
Maud Björnemalm sade att jag ägnade mig åt svartmålning. Jag är kanske
negativ och kritisk, och det kan man om man vill kalla för svartmålning. Men
folkpartiet liberalerna är inte ensamma om att vara kritiska. Ser man på värl-
den utanför riksdagen, finner man att det märkliga har hänt att regeringen
utsätts för konstant kritik från i princip alla frivilligorganisationer och kyr-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
29
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
30
kor, eftersom man tycker att regeringen brister när det gäller humanitet i
flyktingpolitiken. Det borde egentligen vara ett större bekymmer för Maud
Björnemalm att regeringen konstant hamnar i motsattsställning till frivillig-
organisationerna.
Jag vill också gärna instämma i vad Rune Backlund sade om tvåårsregeln
och den stora risken för att män kan använda tvåårsregeln som ett instru-
ment för att i värsta fall misshandla sina fruar. Jag tycker att det är hög tid
att ompröva tvåårsregeln för att rädda dessa kvinnor som har en mycket be-
svärlig situation.
Till sist vill jag fråga Maud Björnemalm hur hon tänker visa den särskilda
hänsynen till flyktingbarnen, som hon talade om. Hur kommer det sig att
man kan låsa in ungefär 300 flyktingbarn i halvåret? Det är ingen särskild
hänsyn till flyktingbarnen.
Anf. 19 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Utskottets talesman är så bekymrad över en eventuell fram-
tida regerings och riksdags politik att hon inte hinner svara på de få frågor
som man ställer. Men jag är, fru talman, ganska säker på att det även i en
kommande riksdag kommer att finnas människor som har både ett varmt
hjärta och ett generöst sinnelag och som vill ge en fristad till dem som skall
vara i Sverige. Men de kommer säkert också att ha en klar hjärna och vara
beredda att ställa vissa krav på de människor som kommer hit. Jag tror att
många av oss som nu debatterar är överens om denna grundinställning.
Jag tycker också att vi inte skall göra oss skyldiga till överord som när vi
t.ex. jämför Raoul Wallenberg - som offrade personliga tillgångar, sin egen
bekvämlighet, ja som till och med var beredd att offra sitt eget liv och som
tiggde pengar för att rädda judar från förintelsen - med de samvetslösa män-
niskor som i dag gör sig stora pengar på att till Sverige mer eller mindre lura
människor som egentligen inte är flyktingar.
Jag frågade hur regeringens företrädare ställer sig till våra krav på en över-
syn av straffbestämmelserna när det gäller människor som kommer hit på
falska premisser. Högsta domstolen har ju faktiskt påpekat att lagrådet vid
tillkomsten av den gällande utlänningslagen föreslog att ansvarsbestämmel-
serna skulle ses över. Utskottet har också gjort en sådan beställning.
Jag vill också hänvisa till den reservation som vi har tillsammans med cen-
terpartiet. Där kräver vi att regeringen lägger fram ett förslag om utvisning
på grund av brott. Här delar vi våldskommissionens uppfattning ”att reg-
lerna för utvisning på grund av brott bör ses över med syfte att undersöka
hur reglerna tillämpats och i vilken mån de ger utrymme för godtycke”. Jag
vill fråga om regeringens företrädare, utskottsmajoriteten, har för avsikt att
arbeta för en sådan översyn. Det är som jag sade viktigt att vi är generösa
och vill ta hit människor som behöver skydd. Men vi skall inte heller blunda
för att väldigt många utlänningar begår svåra brott i Sverige. På tidigare
jungfrulig mark har man t.o.m. infört narkotika och annat. Detta måste be-
ivras.
Anf. 20 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Fru talman! Det är väl bäst att jag börjar med Gullan Lindblad, så att jag
hinner med och inte glömmer bort det.
När det gäller brotten har faktiskt våldskommissionen för en kort tid sidan
kommit med sitt betänkande. Jag utgår ifrån att det skall behandlas i vanlig
ordning, dvs. det skall ut på remiss. Därefter skall resultatet av remissom-
gången behandlas i regeringskansliet. Så småningom läggs det väl fram ett
förslag.
När det gäller tvåårsregeln menar jag att man måste skilja på vad tvåårsre-
geln är till för. Som jag sade i mitt anförande är det hot och våld som före-
kommer mot de utländska kvinnorna. Skall man helt komma till rätta med
de här problemen måste naturligtvis situationen bli bättre i de länder var-
ifrån kvinnorna kommer. Där måste kvinnorna få bättre möjligheter till ar-
bete och inkomst. De får inte bara vara beroende av drömmen om ett bättre
liv här i Sverige.
Den 13 december skärptes alltså kraven på vilka som skall få asyl och up-
pehållstillstånd i Sverige. Men det finns ju inget hinder för människor att
komma hit och få sin sak prövad. Det är naturligvis svårare efter den 13 de-
cember att få uppehållstillstånd. Jag är ledsen om Jan-Olof Ragnarsson upp-
fattade mitt svar som nonchalant. Det var absolut inte min mening att vara
nonchalant. De som får stanna är sådana som enligt FN-konventionen är
flyktingar och de som har ett starkt behov av skydd. Men det finns också
personer som får stanna av humanitära skäl. Jämfört med andra länder har
Sverige fortfarande en generös flyktingpolitik.
Beträffande förvar av barn vill jag framhålla att utskottet faktiskt skrev
i betänkandet att förvar av barn bör få ske bara om det är oundgängligen
nödvändigt. Man skall också pröva om det inte räcker med att barnen ställs
under uppsikt. När man ser på statistiken över antalet barn i förvar måste
man ändå säga att det är högst betydliga variationer. I mars togs 27 barn i
förvar, och det är klart att varje barn som tas i förvar är ett barn för mycket.
Men innan man dömer ut systemet måste man fråga sig varför barnen har
tagits i förvar. Regeringen har såvitt jag kan påminna mig också gett rikspo-
lisstyrelsen i uppdrag att analysera förvarstagandet av barn och återkomma
till regeringen med en förklaring.
Förste vice talmannen anmälde att Ragnhild Pohanka, Maria Leissner och
Jan-Olof Ragnarsson anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde
rätt till ytterligare repliker.
Anf. 21 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag är litet konfunderad över uppdelningen på två debatter.
För min del har jag litet svårt att skilja på vad jag bör säga nu och vad jag
bör återkomma till senare. Om jag blandar ihop det här ber jag om ursäkt.
När jag lyssnar på debatten och läser reservationerna - och det är en livlig
debatt och många reservationer - kan jag ändå konstatera att det är en de-
batt i så att säga marginalen. Trots att det här är ett ämne som väcker starka
känslor, som är föremål för ett ansenligt massmedialt intresse och som krävt
så många frågesvars- och interpellationssvarstimmar här i kammaren, är det
när det kommer till kritan ganska odramatiska betänkanden som socialför-
säkringsutskottet presenterar i dag. Jag kan inte heller undvika att skicka en
medlidandets tanke till den ledarskribent som i en folkpartitidning i veckan
Prof. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
31
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
32
kände sig förvissad om att endast en ny regering efter valet skulle kunna
ändra och nyskapa flyktingpolitiken. Han har inte mycket tröst att hämta i
reservationerna och debatten här i dag. Jag kan inte påstå att nytänkandet
precis firar några triumfer. Inte kan den som hoppas på något nytt, tydligt
och klart få mycket stöd för det i debatten i dag. Jag kan inte heller underlåta
att göra samma reflexion som Maud Björnemalm gjorde. Vad skall den här
ledarskribenten tro på, om han lyssnade på Maria Leissner när hon talade
om den ”sossemoderata” flyktingpolitiken. Med darr på rösten sade hon att
hon hade önskat att socialdemokraterna hade sökt en annan samarbetspart-
ner i de här frågorna.
Det har väl inte undgått någon att det är just dessa moderater, som vi soci-
aldemokrater misstänkliggörs för att ha samarbetat med i de här frågorna,
som folkpartiet hade tänkt sig som samarbetspartner i regeringsställning. Vi
diskuterar inte detta för att vi väntar oss en borgerlig regering, men jag
trodde att ni gjorde det och att ni funderade i de banorna. Men egentligen
fick jag svaret från Gullan Lindblad. I och med att hon gjorde jämförelsen
med att vpk bildade regeringsunderlag för oss, talade hon om att det är den
rollen som folkpartiet skall ha för en moderat regering. Men jag trodde att
ni skulle regera tillsammans, presentera en gemensam regeringspolitik på
den här punkten.
Jag skulle först vilja titta litet i backspegeln. De två senaste budgetåren
har varit år av större anspänning än någonsin i svenskt flyktingmottagande.
Vi har klarat att ge 60 000 nya asylsökande tak över huvudet. Det var tillfäl-
liga, provisoriska och inte alla gånger de bästa lösningarna som vi fick ta till.
Det gick och det blev ett acceptabelt mottagande. Vi har heller inte någon
gång under den här tiden givit upp arbetet på att korta väntetiderna, utan vi
har konsekvent förstärkt utredarresurserna. Nu börjar vi alldeles påtagligt
att se resultatet av detta.
För första gången sedan 1985, när systemet med kommunmottagande star-
tade, har vi tillräckligt många lediga kommunplatser att fördela på dem som
får uppehållstillstånd. Vi behöver inte ha tusentals människor sitta långliga
tider och vänta på förläggningar, medan vi tjatar och pressar oss till nya kom-
munplatser i kommunerna.
Jag har svårt att hänga med när Jan-Olof Ragnarsson diskuterar detta. Det
uppnådda läget beror glädjande nog på att kommunerna nu har ställt upp
med fler platser, inte på att det är färre som skall ut till kommunplatser. Vid
den senaste kvartalsrapporten från invandrarverket kan jag konstatera att
när det totala kommunala flyktingmottagandet för kalenderåret 1990 sum-
merats visar det sig att mottagandet på årsbasis fortsätter att öka. Totalt togs
22 200 flyktingar och jämställda emot, varav 13 900 från förläggningar.
Denna nivå ligger 5 % över 1989 års totala mottagande.
Snabbare beslut, snabbare ut i kommun, snabbare genomströmning i asyl-
systemet, kortare tid på förläggning, allt detta leder egentligen bara till en
sak, nämligen att vi kan se fram emot att behöva färre förläggningsplatser.
Invandrarverket kan nu åtminstone börja planera för en nedläggning av de
tillfälliga och provisoriska lösningarna. Redan har man kunnat se till att de
mest provisoriska, jag vill påstå de sämsta lösningarna, dvs. de olika båtarna,
har försvunnit.
Men det här betyder inte att vi nu kan ropa hej och tro att vi har kommit
över ån. Det finns fortfarande 26 000 människor på förläggningarna. Vänte-
tiden närmar sig visserligen ett snitt på ett år för dem som överklagar. För
dem som får bifall i första instans går det mycket fortare. Det kan gå på några
veckor. Men för dem som överklagar närmar vi oss nu ett snitt för väntetiden
på ett år. Det angavs en gång i tiden, då väntetiden var 2—3 år, som en accep-
tabel tid. Men vi är inte nöjda med det. Vi har föresatt oss att komma ned i
de sex månader vi har satt upp som mål. Det ligger också inom räckhåll un-
der 1991.
Vi kan konstatera att vi börjar få en stabilisering i en ansträngd situation,
som dessutom innebär att vi vågar oss på det smått historiska steget att för
första gången på närmare 15 år ganska rejält höja den kvot av inbjudna flyk-
tingar som vi ställer till FNs flyktingorgans förfogande. Det är någonting som
vi alla i den här kammaren, i alla partier, har önskat under många år. Detta
har vi, som jag sade, klarat genom att envist satsa på att få ned väntetiderna,
men också genom att fast och konsekvent slå vakt om asylrätten för dem som
har de starkaste skyddsbehoven.
Är det fortfarande en generös flyktingpolitik? Detta är uppenbarligen ett
av de bästa exemplen på det gamla goda talesättet att allting är relativt. När
jag i dag får upprop och krav på återgång till den generösa flyktingpolitik
som rådde före december 1989, kan jag inte undgå att erinra mig det tumult
som uppstod här i kammaren, inte minst uppe på läktaren, i maj 1989, när
vi skulle fatta beslutet om den flyktinglagstiftning som det i dag hänvisas till
skulle ha varit så bra och generös.
De stora enskilda organisationerna och humanitärorganisationerna har
aldrig varit nöjda med någon regerings flyktingpolitik. Det har alltid, Maria
Leissner, varit en sälta i debatten. Jag tycker att de skall ha den inställningen.
Det är inget nytt att de vill pressa oss alla här framför sig. Så kommer det
alltid att vara. Men jag skall gärna tillstå att den lagparagraf som vi bygger
praxis på är stramare. Det vet ni, för ni har själva varit med och beslutat om
den lag där paragrafen finns. Den lagen blev nödvändig just för att vi skulle
försvara asylrätten.
Låt mig än en gång påpeka - jag vet inte hur månger jag får säga detta,
för debatten drivs som om det bara handlade om konventionsflyktingar i
dag - att det inte bara är konventionsflyktingar som får uppehållstillstånd i
Sverige i dag. I själva verket är majoriteten av dem som får bifall sådana
som tidigare hade fallit under de två paragraferna om de facto-flyktingar och
krigsvägrare, men som har bedömts ha så starka skyddsbehov att de får up-
pehållstillstånd eller också handlar det om humanitära skäl. Detta gäller
alltså majoriteten av bifallen i dag. Konventionsflyktingarna är fortfarande
i minoritet.
Men det är klart att det med fler ärenden med nödvändighet också kom-
mer fler avslag. Det är avslagen som syns. Det är de som är svåra för alla
inblandade, som engagerar och mobiliserar opinioner, som det ställs frågor
om här i kammaren, som beskrivs i lokalpressen och som Jan-Olof Ragnars-
son och andra får brev om. Men det blir också ett och annat bifall, kära kam-
marledamöter. Som jag har haft anledning att påpeka i en debattartikel i dag
blir det i själva verket, utslaget på en arbetsvecka, ett bifall var sjunde minut,
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
3 Riksdagens protokoll 1990191:123
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
34
nästan 6 000 hittills under det här året. I april hade vi vad man skulle kunna
kalla all time high i fråga om bifall, då 1 723 människor fick uppehållstill-
stånd i Sverige. Men allting är relativt.
Man kan också försöka bedöma detta utifrån en annan utgångspunkt och
göra en internationell jämförelse. Bifallsprocent, väntetider, mottagande,
förläggningsverksamhet och invandringspolitik, dvs. stödet till start i det nya
landet, står sig utomordentligt gott i jämförelse med andra länder. Det gör
även vårt mottagande av flyktingbarn. Vide har redan nämnts i debatten.
Regeringen gav socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga och belysa flykting-
barnens situation ur olika aspekter. Vi har fått en utförlig rapport i tio delar
plus en sammanfattning. Den sammanfattande slutsatsen är att mottagandet
i stort sett är bra. Men det finns en hel som kan göras bättre. Det skall vi ta
fasta på. Självklart finns det fortfarande brister, Rune Backlund. Sådana
finns alltid. Det finns alltid saker som kan göras bättre. Om så inte vore för-
hållandet, skulle vi inte behöva jobba i detta hus.
Vi skall nu ta fasta på detta. Inte minst är det väldigt bra att få en samlad
bild. Jag tror att det har funnits mycken samlad kunskap om delvis nya och
svåra problem som har mött oss, inte minst det under 1980-talet för hela
Europa nya och svåra problemet med de ensamma flyktingbarnen. Det har
funnits mycken kunskap runt om i landet hos lärare och sjukvårdspersonal
och andra som har engagerat sig i detta. Det är bra om vi kan samla denna
kunskap.
När jag ändå nämner barnen, vill jag även ta upp frågan om förvar av
barn. Den stora kritiken tidigare har riktats mot att det inte har funnits nå-
gon statistik. Nu har vi emellertid fått en statistik, vilket är utmärkt. Den är
fortfarande litet bräcklig, och man man måste skrapa ganska mycket på den
för att vi skall kunna följa utvecklingen kontinuerligt och få jämförelsetal.
Detta jobbar vi med tillsammans med rikspolisstyrelsen.
Denna statistik för några jämförelsemånader tillbaka i tiden visade att an-
talet barn som hade tagits i förvar var stort. Det är självklart. Någon sade att
KU har uttryckt oro för detta. Men vem är inte orolig och fundersam inför
detta? Jag har förelagt riksdagen ett förslag till lag, och riksdagen har antagit
denna lag, där möjligheten att ta barn i förvar ytterligare begränsas. Vi tror
dock inte att den kan avskaffas helt. Men vi skall begränsa den så mycket
som möjligt.
Ändå ökar alltså antalet i förvar tagna barn enligt denna statistik. Då
måste jag naturligtvis fråga mig vad som händer. Vad sysslar polisen egentli-
gen med? Jag bad rikspolisstyrelsen om en förklaring. Dess förklaring var
att antalet utvisningar var högre och att det var ett osedvanligt stort inslag
av barnfamiljer i utvisningsärendena. Man pekade också på att mellan 80
och 90 % av utvisningarna hade verkställts utan förvar av barn.
Detta slår jag mig inte till ro med. Vi skall därför förfina statistiken. Vi
skall göra det möjligt att bättre följa upp detta. Om det visar sig att man
använder förvarsinstrumentet på ett sätt som vi inte hade avsett i lagstift-
ningen, måste vi se till att så inte sker.
Fru talman! Detta var backspegeln och den dagsaktuella situationen. Men
på sikt då? Hur skall det se ut i framtiden? Också det måste man ge sig tid
att fundera på. Vi som arbetar politiskt vet att det inte finns mycket som en
gång för alla är givet. För att klara det dagliga vattentrampandet måste man
ibland få näsan över vattenytan så pass mycket att man kan se bort mot hori-
sonten.
Denna diskussion har vi nu fått en bra underlag för. Riksdagen har fått en
proposition på sitt bord. Jag hoppas att den skall initiera debatten och att
alla partier tar tag i denna fråga i sitt motionsskrivande. Det kommer att bli
gott om tid till debatt, eftersom ärendet inte skall behandlas förrän i höst och
det dessutom är mycket principiellt. Vi får ytterligare tid till debatt, när vi så
småningom skall börja snickra på paragrafer och tillämpning.
En sak är jag i alla fall övertygad om kommer att bestå - och kanske bli
ännu nödvändigare i framtiden. För att göra flyktingpolitik och invandrar-
frågor begripliga både här i kammaren och ute bland folket måste man envist
hålla fast vid strävan att försöka definiera och rama in vilka av mänsklighe-
tens alla bekymmer som vi kan angripa och lösa genom flyktingmottagande
i Sverige. Vilka problem måste vi först och främst möta med en aktiv flyk-
tingpolitik på den internationella arenan?
Jag tillät mig i den första debatten notera att alla talare med flyktingpolitik
menade svenskt flyktingmottagande. Men vi måste komma ihåg att flykting-
politik är så mycket mer. Återigen: Vid sidan av flyktingpolitiken; hur för-
håller vi oss till den övriga migrationen? Hur skall vi inom ramen för den
reglerade invandringen även klara av att underlätta frivillig rörlighet över
gränserna, tillfällig eller permanent? Det är någonting som vi bejakar och
välkomnar och som vi kommer att få se framöver alltmer i internationalise-
ringens spår.
Även om vi bejakar ett generöst flyktingmottagande, och även om vi kan
vara överens om att invandringen har varit både positiv och nödvändig för
Sverige, kan ingen människa mena att förhållandena är bra så länge männi-
skor tvingas hit för att rädda liv och lem.
Det måste finnas en önskan hos oss alla att skapa en värld, där människor
som kommer hit och bosätter sig i Sverige kan göra detta av egen fri vilja.
Jag tycker att vi skall kunna diskutera inslag i vår invandringspolitik som
bygger på denna tanke. I den nya propositionen presenterar vi tänkbara
principer för en sådan aktiv och sammanhållen flykting- och immigrations-
politik. Propositionen utgår från att vi skall kunna föra en politik, som un-
derlättar det frivilliga flyttandet, ger skydd åt dem som tvingas till flykt men
även långsiktigt bidrar till att orsakerna bakom flyktingtragedierna undan-
röjs.
Många av de områden som vi tar upp har redan invandringspolitisk och
mer praktisk bakgrund, t.ex. frågan om utlänningsnämnden, frivilligorgani-
sationernas roll i flyktingmottagandet och medborgarskapsfrågorna, vilka
har berörts tidigare i dag. Det som har mest bärighet på vad vi diskuterar i
dag är ändå hur vi skall förhålla oss till flykting- och invandringspolitiken.
Vi menar att vi måste bli mycket tydligare i vår definition av vad som skall
kunna ge en absolut rätt att få bosätta sig här när man kommer och ”knackar
på vår dörr” som asylsökande.
Fru talman! Jag konstaterade inledningvis - jag kanske t.o.m. raljerade
litet grand omkring detta - att det är en stor enighet och att det inte finns så
väldigt mycket spännande nytänkande i reservationerna. Men jag vill ändå
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
35
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
36
allvarligt understryka att enigheten i stora drag i dessa frågor är en styrka.
Vi debatterar ofta högljutt enskildheterna. Vi kan också ha en diskussion
om vad som är en generös flyktingpolitik och vad som krävs av en sådan.
Men ingen i denna kammare ifrågasätter begreppet generös flyktingpolitik.
Vi kan diskutera vad som krävs för att vi skall kunna ha en bra invandrings-
politik. Men ingen i denna kammare ifrågasätter egentligen att den regle-
rade invandringen skall följas upp av åtgärder till stöd för att invandrarna
skall kunna integreras i det svenska samhället. Den grundläggande samman-
hållningen i parlamentet har varit viktig för att bekämpa de krafter ute i sam-
hället som bara vilar på okunnighet, intolerans och t.o.m. rasism. Vi borde
inte hålla oss för goda utan också inse faran i att här i kammaren hålla på
att anklaga varandra för att skapa främlingsfientlighet eller att sanktionera
främlingsfientlighet, såsom Maria Leissner uttryckte det senast. I värsta fall
skapar vi myten att främlingsfientlighet är sanktionerad. Eller också står vi
här och grälar med varandra om vems fel det är, så blir fältet fritt för dem
som vill agera vid sidan av. Vi vet att det finns många som tänker agera på
fältet vid sidan av, även om vi alla är övertygade om att de kommer att vara
ganska få även efter höstens val.
Jag vill avsluta mitt inlägg med att uttrycka en förhoppning om - vi må
debattera och diskutera hur frejdigt som helst och byta åsikter här i kamma-
ren - att vi när vi går ut i valrörelsen skall vara eniga och tillsammans bita
huvudet av skammen.
Anf. 22 MARIA LEISSNER (fp) replik:
Fru talman! Invandrarministern är bekymrad, liksom Maud Björnemalm,
över den framtida regeringen. Jag tycker att det är trevligt att höra att ni
förväntar er ett regeringsskifte - det gör jag också.
Vi är inte helt hundraprocentigt eniga i flyktingpolitiken med modera-
terna. Det vore underligt om vi hade varit eniga även där, men vi är eniga på
många andra punkter. Det handlar trots allt om två olika partier med två
olika ideologier. Om vi får väljarnas förtroende, vilket inte är avgjort än,
kommer vi att ha intressanta och förhoppningsvis fruktbärande diskussioner
om hur inte minst flyktingpolitiken kommer att se ut. En sak är säker: Vi är
synnerligen samstämmiga när det gäller hur mottagningen skall fungera, en
fråga som tas upp i nästa betänkande som vi behandlar i dag.
Det är bara att konstatera att den framtida regeringen, om den inte blir
socialdemokratisk, i varje fall inte lär föra en mer restriktiv flyktingpolitik
än nu. Det är ett hopp så gott som något.
Det är intressant att notera Maj-Lis Lööws uttalande att det gick bra att
ta emot 60 000 människor. De har blivit acceptabelt mottagna. Vi har fått en
stabilisering, därför höjer vi flyktingkvoten. I eftermiddag får jag ett inter-
pellationssvar från Maj-Lis Lööw om huruvida man avser att upphäva 13 de-
cember-beslutet, som det kallas för. Det är kanske andra argument som jag
kommer att få höra då. Men vi får väl se.
Maj-Lis Lööw talar om att flyktingpolitiken inte har förändrats särskilt
mycket. Hon säger att det finns en och annan ansökan som fått bifall och vill
tala om de många som får lov att stanna. Men förändringen sedan beslutet
den 13 december har blivit att det inte längre är 80-85 % som får stanna
utan bara ungefär 40%. Ändå är sammansättningen av de asylsökande på
ett ungefär likadan som den var för ett och ett halvt år sedan. Skälen för att
fly är inte annorlunda nu. Världen ser inte mycket annorlunda ut, men Sve-
rige har blivit annorlunda. Då kommer jag över till frågan om de facto-flyk-
tingarna, som Maj-Lis Lööw inte berör särskilt ingående i sitt anförande.
Det stora problemet med den proposition som nu föreligger är att man
inte vill ha kvar en lagreglering av de facto-flyktingarnas rätt till skydd. Am-
bitionen i övrigt må vara god när det gäller den internationella analysen, men
hur kan man hävda att vi kommer att ha en generös flyktingpolitik även i
framtiden, om vi vill rycka undan lagregleringen om skydd till de facto-flyk-
tingar? Jag får inte det resonemanget att gå ihop.
Anf. 23 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Talet om en eventuellt ny regering tror jag att vi skall lämna
därhän. Jag säger som gamle Gunnar Hedlund att vi nog inte skall sälja
några skinn förrän björnen är skjuten. I dag skall vi diskutera dagens flyk-
tingpolitik. Det är ämnet för debatten.
Jag tycker att det är bra att Maj-Lis Lööw säger att det i stora drag råder
stor samstämmighet här i riksdagen när det gäller de övergripande målen för
vår flyktingpolitik. Men att vi är överens i många frågor innebär ju inte att
vi inte kan vara kritiska på en del punkter. Det är inget tvivel om att vi är
mycket kritiska när det gäller väntetiderna. Där har Maj-Lis Lööw sagt att
vi nu snart är framme vid målet, det mål som vi fastställde när invandrarver-
ket fick sin nya organisation, dvs. 14 dagar—4 veckor för enkla ärenden och
högst 6 månader vid överklagningsärenden. Men det har ändå varit väldigt
långa tider. Jag vill erinra om att vi har gett många nya anslag till invandrar-
verket sedan dess. Jag tycker nog att vi har skäl att förvänta oss att här hän-
der mycket och att det händer snabbt.
Jag kan säga att jag i vissa stycken är fundersam och kritisk. Det gäller
bl.a. ettårsregeln. Jag vill ställa en fråga till Maj-Lis Lööw: Gäller ettårsre-
geln fortfarande? Jag vill ha ett ja som svar på den punkten.
På en punkt skiljer sig moderaterna, tillsammans med flera andra, i synen
på s.k. arbetskraftsinvandring. Det var inte mer än 187 personer, om jag inte
minns fel, som budgetåret 1989/90, under denna högkonjunktur, fick komma
till Sverige på rent arbetsmässiga grunder. Vi tycker inte - jag tror att många
håller med mig - att det enda sättet att få komma till Sverige och arbeta skall
vara att söka asyl. Undra på att det blir långa väntetider.
Moderaterna är alltså mycket mera öppna för ökad arbetskraftsinvand-
ring. Nu vet jag att detta berörs i det nya betänkandet som jag tyvärr endast
hunnit snabbläsa. Man talar där om större flexibilitet, men vad innebär det?
Jag tycker att regeringen är ganska rigid på den punkten.
Till sist: Jag ställde tidigare frågor om striktare regler för utlänningar som
begår brott och som kommer hit på falska premisser. Är regeringen beredd
att gå oss till mötes på den punkten, och när kan vi vänta några förslag?
Anf. 24 JAN-OLOF RAGNARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att säga till invandrarministern att det är
viktigt att vi slår vakt om solidariteten och människors lika värde. Jag lovar
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
37
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
38
att vi i den här valrörelsen med kraft kommer att bekämpa alla tendenser till
rasism och främlingsfientlighet. Jag kommer att ta upp detta i nästa debatt
då betänkandet om invandring skall behandlas.
När det gäller barn i förvar finns det nu nya siffror i invandrarverkets sta-
tistik. Det är positivt och bra att invandrarministern ser med oro på dessa
siffror. Den socialdemokratiske företrädaren som tidigare var uppe i debat-
ten sade att det bara fanns 27 barn i förvar under mars 1990. Men under
första kvartalet 1991 togs 169 barn i förvar. Det blir litet konstigt om man
bara tar en siffra lösryckt för en månad. Man måste se till helheten. 169 barn
tagna i förvar är rekord sedan den nya lagen trädde i kraft. Under tredje
kvartalet 1990 togs 132 barn i förvar och under fjärde kvartalet 162 barn.
Också jag ser verkligen med oro på att antalet barn i förvar ökar successivt.
Invandrarministern sade att den 13 december 1989 blev det nödvändigt
att fatta beslut om restriktioner i utlänningslagen. Regeringen ansåg då att
beslutet var nödvändigt, men vänsterpartiet delade inte denna uppfattning.
Jag vill fråga: Är det nödvändigt att i dagens läge fortfarande hålla fast vid
13 december-beslutet? Det vore inressant att få svar på den frågan.
Anf. 25 RUNE BACKLUND (c) replik:
Fru talman! Invandrarministern gjorde några kommentarer kring barnens
situation vid flyktingmottagandet med adress till mig. Vi i centerpartiet har
tagit upp just flyktingbarnens situation. Om man ser på utvecklingen har det
under de senaste två—tre åren varit en väldigt kraftig anspänning i mottag-
ningssystemet, och de vuxnas problem tenderar hela tiden att ta överhan-
den. Flera av oss som deltar i denna debatt har haft anledning att besöka
förläggningar och slussar. Vi kunde då konstatera att den tid och det engage-
mang som har funnits över till att ägna sig åt barnen kanske inte har varit
tillräckligt. Det är positivt att man nu har gjort en utvärdering. Skälet till att
det är angeläget att ta itu med bristerna är att nu när situationen blir något
lugnare, är det viktigt att man passar på att utbilda personalen - såväl in-
vandrarverkets personal som landstingens och kommunernas - så att den
kan ta sig an de brister som har upptäckts. Då är man bättre förberedd att
kunna åstadkomma ett bättre mottagande för barnen, om läget skulle för-
ändras. Det är beklagligt att en del av detta tappades bort i mottagarorgani-
sationen när läget var som värst. Det var visserligen förklarligt, men det var
inte försvarligt.
Det förvånar också mig att siffrorna är så höga när det gäller förvarsta-
gande av barn. Invandrarministern sade att hon har bett rikspolisstyrelsen
att undersöka varför det förhåller sig på det här sättet och om statistiken går
att förfina. Jag undrar: Hade detta inte kunnat lösas på ett annat sätt? Har
vi inte hamnat i en situation där polisen av slentrian fattar beslut om förvars-
tagande? Kan vi inte pröva att slopa förvarstagandereglerna när det gäller
barn och se vad det får för konsekvenser? Vi föreslår i vår reservation att
denna möjlighet skall tas bort. Jag är inte så övertygad om att förändringarna
skulle bli särskilt dramatiska. Det har gått slentrian i att ta till förvarstagan-
deregler, även när det kanske inte behövs.
Sedan gled invandrarministern över till att något kommentera sin egen
proposition. Vi har anledning att diskutera den vid ett antal tillfällen fram-
över. På vissa punkter har jag svårt att utläsa ur propositionen hur man tän-
ker sig att invandrar- och flyktingpolitiken skall fungera. Propositionen är
väldigt allmänt hållen, och ibland är det svårt att bedöma hur vissa nya regler
är tänkta att förhålla sig till de regler som nu gäller. Det är inte alldeles enkelt
att fullt ut kommentera regeringens förslag på dessa punkter, men vi får kan-
ske tillfälle att räta ut frågetecknen under senare debatter.
Anf. 26 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:
Fru talman! I mitt inledningsanförande talade jag om flyktingpolitiken i
stort i världen och hur den kan indelas.
13 december-beslutet hade verkligen en avgörande inverkan, fast det inte
märktes under första månaden efteråt. Nu är det under 40 % som får stanna
och innan var det över 80%. Det innebär en dryg halvering, så skillnaden
mot tidigare är stor. Vi anser att det är dags för en förändring. Vi kan natur-
ligtvis inte förutsäga hur många procent som skall få stanna, eftersom det
beror på skyddsbehovet och om det rör sig om konventionsflyktingar eller
de facto-flyktingar. Men man skulle mycket väl kunna vara nöjd med Gené-
vekonventionen om bara bedömningen vore generös. Det är oerhört svårt
att göra skillnad mellan de facto-flyktingar och konventionsflyktingar. Men
bedömningen är i dag inte generös.
Vi förutspådde under debatterna att antalet förvarstagande av barn skulle
öka när de nya lagparagraferna började tillämpas, så vi är inte förvånade.
Det är en sak som jag undrar över när det gäller svenskt medborgarskap.
Det talas om att det skall utredas om man skall kunna ta tillbaka ett svenskt
medborgarskap från människor som redan har fått ett sådant. Det är egentli-
gen väldigt allvarligt. Man kan vara restriktiv när man beviljar ett svenskt
medborgarskap, men människor får ju aldrig känna någon trygghet, om de
inte kan lita på att de har fått ett svenskt medborgarskap för alltid.
Man kan inte vara tillräckligt noga i valet av sina föräldrar, brukar det sä-
gas. Därför skall man inte välja sådana föräldrar som löper risk att bli flyk-
tingar. Inte ens i Sverige gäller barnkonventionen fullt ut för flyktingbarn.
Det är viktigt att vi betonar just barnkonventionen när det gäller flyktingbar-
nens situation i fråga om sjuk- och hälsovård, förvarstagande osv.
Vi i miljöpartiet ser inget skäl att öka arbetskraftsinvandringen när det
finns så många flyktingar här både med högre utbildning och med goda kun-
skaper. När de har fått lära sig det svenska språket kan de få arbete. Flyk-
tingar skall inte få stanna på grund av att vi behöver arbetskraft, men de som
får stanna måste ju beredas arbete.
Anf. 27 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag vill instämma i det som Gullan Lindblad sade. Det där
med ny regering kan vi lämna därhän.
Min fråga till Maria Leissner löd: Är det skumt eller inte att samarbeta
med centern och moderaterna i vissa frågor när det gäller flykting- och in-
vandrarpolitiken? Maria Leissner försöker att föresväva att det har varit
otillständigt av socialdemokraterna att samarbeta med dessa partier i stället
för med folkpartiet. I så fall kan man fråga sig hur ni skall kunna regera till-
sammans, för ni hävdar ju att ni skall kunna göra det.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
39
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
40
Maria Leissner lämnade ett besked till frivilligorganisationerna, ett be-
sked som är som en sälta i debatten. Hon sade att reglerna kan åtminstone
inte bli mindre generösa än vad de är i dag, och det var ju en tröst för tiger-
hjärtan.
Rune Backlund, Gullan Lindblad och Ragnhild Pohanka tog upp frågan
om förvarstagande av barn. Rune Backlund har rätt när han säger att man
borde ha frågat sig om det hade gått att lösa på annat sätt.
Rikspolisstyrelsen redovisar dessutom att man till 80-90 % har löst det på
annat sätt, dvs. genom att inte ta barnen i förvar. Vad som framhålls i den av
riksdagen antagna lagen var också att man skall försöka att lösa det i första
hand på annat sätt. Men om man nu har intrycket att så inte sker, utan att
dessa frågor handläggs mer slentrianmässigt, finns det all anledning att ta
reda på om det är detta som ligger bakom.
Inte heller jag vill dra för stora växlar på nedgången från februari till mars,
från 74 till 27 fall - det är ännu så länge ett tillfälligt och bräckligt underlag -
men det kan ändå vara så att en del av rikspolisstyrelsens förklaring håller,
att det just då var många utvisningar med barnfamiljer inblandade. Men jag
lovar: Vi skall fortsätta att följa utvecklingen på den punkten.
Gäller ettårsregeln? frågar Gullan Lindblad. Med det menar hon väl den
regel som säger att barnfamiljer skall ha besked av invandrarverket inom ett
år och att de annars i princip får stanna. I dag ligger invandrarverket långt
under ett år i genomsnittlig beslutstid. Detta har också varit ett sätt att priori-
tera barnfamiljerna.
Rune Backlund påpekar mycket riktigt att de vuxnas problem kan komma
att ta överhanden. Det förhållandet att barnfamiljerna skall prioriteras när
det gäller väntetider har medfört att jag när jag kommit ut på flyktingförlägg-
ningarna mött många som är bekymrade och förtvivlade, framför allt ensam-
stående män. De har förstått att de har fått längre väntetider därför att vi
har prioriterat barnfamiljerna, men det har de också uttryckt förståelse för.
Vad gäller decemberbeslutet skall jag mycket riktigt lämna ett interpella-
tionssvar i eftermiddag. Men jag har också i tisdags besvarat en fråga från
Hans Göran Franck om detta. Jag tyckte också att jag lämnade ett svar när
jag i mitt inledningsanförande beskrev hur det ligger till. Jag sade att vi fak-
tiskt ännu inte kan ropa hej, eftersom vi fortfarande har 26 000 människor i
förläggningarna och fortfarande ungefär ett års väntetid för dem som får
vänta längst. Vi vet mot bakgrund av erfarenheterna från 1989 inte om den
nedgång som vi har haft bara är säsongsmässig. Det kom 23 000 personer
under det sista halvåret 1989. Det är alltid en säsongsmässig uppgång under
hösten.
Det är många som har talat om hur vi i dag behandlar de facto-flyktingar
och om hur vi skall behandla dem i framtiden. Jag noterar med stort intresse
att inte minst Ragnhild Pohanka mycket noggrant har läst den del av Göran
Melanders rapport som handlar om dokumentlösheten. Han säger där fak-
tiskt att den praxis som regeringen införde hade viss effekt. Men den andra
delen av Göran Melanders undersökning förbigås här med stor tystnad. I
den framhålls att decemberbeslutet egentligen inte har haft någon större ef-
fekt, utan att det finns andra förklaringar till att antalet utvisningar har ökat.
Jag tycker själv att det är en litet konstig slutsats, och jag håller inte till alla
delar med honom, men jag kan ändå se att mycket av det skyddsbehov som
de gamla reglerna om de facto-flyktingar och krigsvägrare tillgodosåg nu har
täckts in i bedömningen av vad som är särskilt starka skyddsbehov.
Anf. 28 MARIA LEISSNER (fp) replik:
Fru talman! Maj-Lis Lööw frågar om det är skumt att samarbeta i flykting-
politiken. Det är det naturligtvis inte. Det kallas ju parlamentarism när man
samarbetar för att få politisk majoritet. Det enda som kan vara skumt - om
man nu vill använda det uttrycket - är i så fall den politik som man bestäm-
mer sig för att driva, och det är den debatten som jag tycker är väsentlig.
Maj-Lis Lööw är när det gäller barn konfunderad och upprörd. Hon säger:
Jag sade ju att lagen skulle minska möjligheterna att ta barn i förvar, och
sedan blir hon förtvivlad när så inte blir fallet. Det är bara att konstatera att
invandrarministern uppenbarligen hade fel när vi förde den ganska upprörda
debatten för några år sedan. Den nya lagparagrafen gav inte mindre utan
kanske större möjligheter att ta barn i förvar. Vi hade möjlighet att under
ett års tid gå igenom lagformuleringar och att lyssna på jurister, men rege-
ringen ville inte utnyttja vilandeförklaringen på det sätt som den var avsedd.
Då är det bara att konstatera att vi som var kritiker uppenbarligen har fått
rätt.
Jag är glad över att Maj-Lis Lööw har denna ganska ödmjuka attityd och
säger att hon är upprörd över siffrorna. Det är kanske ändå en början till en
väg ut ur denna situation. Det är inte acceptabelt att man regelmässigt låser
in ungefär 300 barn per halvår, vilket det blir även med de senaste siffrorna,
från första kvartalet 1991. De här barnen har faktiskt inte gjort något ont
utan har ganska ofta redan blivit utsatta för mera ont än ett barn skall bli
utsatt för. Vi skall inte öka på den bördan.
Jag ser fram emot att regeringen även i den här frågan så småningom kom-
mer tillbaka till riksdagen och plockar upp en eller annan detalj från opposi-
tionspartierna - det har ju hänt - och säger att vi i regeringen är beredda att
ändra oss.
Apropå det nytänkande som Maj-Lis Lööw efterfrågade händer det ju så-
dana saker ibland, bl.a. höjningen av flyktingkvoten, medlemskapet i ION
och införandet av möjligheter att få lån i stället för bidrag. Detsamma gäller
många andra krav som vi fört fram från folkpartiet liberalernas sida. Det
vore utomordentligt tillfredsställande om vi nu inom kort skulle kunna få
ytterligare ett förslag från regeringen som stämmer överens med våra syn-
punkter, nämligen om ett totalt förbud mot att ta barn i förvar. Jag tror att
Maj-Lis Lööw noterar att opinionen på den punkten växer.
Jag efterlyser fortfarande den socialdemokratiska visionen för en framtida
flyktingpolitik, inte minst i Europa. Den vision som vi hittills sett prov på är
inriktad på att snäva in och begränsa antalet människor som får lov att
komma hit och så småningom stanna. Men hela tiden är det fråga om hur vi
skall skydda de facto-flyktingarna. Jag vill därför gärna hör Maj-Lis Lööw
säga att hon kommer att verka för ett skydd även i Europa av de facto-flyk-
tingar. kanske också i Sverige.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
41
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
42
Anf. 29 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Nej, statsrådet Lööw, jag lovar att jag skall göra allt vad jag
kan i kommande valrörelse för att försöka lyfta bort taburetten. Men jag
är förvånad över att socialdemokraterna gör så stor affär av ett eventuellt
regeringsskifte och är så inställda på att de kommer att förlora att de låter
detta bli en stor del av en flyktingpolitisk debatt. Jag trodde att det var sak-
frågorna som var viktigast.
Jag måste också säga att jag skulle vara mycket förvånad om någon skulle
ha påstått - det har i så fall gått mina öron förbi - att det på något sätt skulle
vara skumt att samarbeta med moderaterna. Det skulle förvåna mig mycket,
eftersom vi ändå är riksdagens näst största parti. Det borde vara en heder
att få samarbeta med det partiet.
Vidare konstaterar jag att funderingar över många andra spörsmål har lett
till att jag fortfarande inte fått svar på mina frågor om en översyn av lagstift-
ningen mot att personer får uppehållstillstånd på falska premisser. Är rege-
ringen beredd att komma med något förslag eller i varje fall göra en översyn
i den frågan?
Jag vill också ha ett svar på frågan om utvisning på grund av brott, där vi
tillsammans med centerpartiet har en motion och en reservation.
Till sist vill jag också säga att jag inte heller har fått höra uttryck för någon
ny syn på arbetskraftsinvandring. Statsrådet efterlyste nytänkande, och vi
kan väl säga att det åtminstone på moderat håll är ett visst nytänkande. Vi
vill göra det möjligt för människor att komma in i vårt land på andra premis-
ser än som asylsökande. Men när vi kommer med nya tankar blir det njet.
Anf. 30 JAN-OLOF RAGNARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag delar Maria Leissners glädje över att invandrarministern
har en så ödmjuk inställning när det gäller barn i förvar. Jag tror att vi skall
kunna lösa det problemet på ett bra sätt. Det bästa vore ju att en majoritet
i riksdagen röstade för reservationen, så att vi förbjuder att barn tas i förvar.
Då kommer vi till rätta med det problemet.
Det har pratats ganska mycket om vad som händer efter valet, vad vi får
för regering och vad vi får för flyktingpolitik. Jag tror att jag skall blanda mig
i den diskussionen litet och säga att vad som krävs för en human och generös
flyktingpolitik är att vänstern förstärks i parlamentet. Att vänsterpartiet blir
större och får flera mandat i riksdagen är en garanti, fru talman, för en gene-
rös och human flyktingpolitik.
Jag nöjer mig inte med, som Maria Leissner säger, att det i alla fall inte
blir sämre. Jag vill ha en bättre flyktingpolitik. Jag är ganska optimistisk på
den punkten, för jag tror att det blir fler vänsterpartister i riksdagen efter
valet den 15 september.
Fru talman! Jag vill sluta med att säga att det krävs tre saker för en human
och generös flyktingpolitik. Det är att man upphäver restriktionerna som in-
fördes i och med beslutet den 13 december, att schablonbedömningen vid
s.k. dokumentlöshet upphävs och att de asylsökande som finns kvar här i
landet och som har fått ett awisningsbeslut får en ny prövning. Det tycker
jag att vi skall jobba för.
Jag hoppas också att moderata samlingspartiet och även invandrarminis-
tern läser FARRs kritiska praxissamling, de 94 fallen. Gör det, så får vi se-
dan komma tillbaka och skapa en human och generös flyktingpolitik!
Anf. 31 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:
Fru talman! Vi har inte en from önskan i frågan om förvaret av barn, utan
vi anser att det skall upphöra och att problemen skall lösas på annat sätt.
Även förvar av vuxna, som inte är misstänkta för allvarliga brott, ställer
vi i miljöpartiet oss mycket tveksamma till. Så behandlas ju inte andra män-
niskor i vårt land. Människor i Sverige - och det är man när man är på en
flyktingförläggning - har enligt grundlagen ett ganska bra skydd, och det
skall man inte åsidosätta.
Invandrarministern frågade om jag inte hade tagit del av Melanders övriga
lunta. Jo, det har jag gjort. Jag har fyra tjocka luntor: SIVs, FARRs, Umeås
flyktingsförläggnings och docent Melanders. Jag kan väl inte kommentera
alla sidorna där, men jag är också tveksam till den slutsats som Melander har
dragit, att beslutet den 14 december inte skulle ha påverkat att antalet till-
stånd har minskat.
Jag vill fortfarande komma med mina frågor. Eller skall jag vänta till efter-
middag i samband med interpellationsdebatten? När upphävs 14 december-
beslutet? Och när upphör Sverige att ta barn i förvar?
Anf. 32 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag ber om ursäkt, men jag har litet svårt att reda ut vad det
är som Gullan Lindblad vill ha omprövat, HD-domen och allt vad det är. Jag
vill säga att om rikdagen en gång har beställt en utredning om striktare regler
för utvisning på grund av brott, skall den beställningen naturligtvis effektue-
ras, men det ligger på justitieministern att göra det. Jag kan inte så här ge
något besked om dagsläget.
I den nya flyktinglagstiftningen från 1989 har vi gjort en skärpning när det
gäller uppehållstillstånd på falska premisser. Men jag lovar att titta vidare på
det här och även titta på vad utskottet har skrivit i sitt betänkande, kanske
också på vad Gullan Lindblad har skrivit i sin reservation.
Fru talman! I övrigt vill jag bara tacka för en bra debatt. Vi har här i kam-
maren återigen frejdigt brutit åsikterna mot varandra, men jag vill under-
stryka att grundprinciperna för hur vi skall förhålla oss till invandringen och
flyktingströmmarna är vi i stort sett överens om. Mycket kan göras bättre,
och det skall vi fortsätta att verka för. Något som vi aldrig kan acceptera är
inskränktheten, intoleransen och rasismen. Jag är glad för de försäkringar
som jag har fått här i kammaren om att sådana företeelser skall vi gemen-
samt gå ut och bekämpa i valrörelsen.
Anf. 33 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Fru talman! Jag har stått i den här talarstolen de senaste fem-sex åren och
varit kritisk mot den flyktingpolitik som riksdagens majoritet har beslutat
om. Nu kan man tycka att mina åsikter är extrema, att de är unika. Förvisso,
fru talman, är de unika i riksdagen. Men det räcker med att man lämnar
detta hus, att man tar ett steg ut på gatan, för att man skall finna att de upp-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
43
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
44
fattningar som jag har torgfört här faktiskt har sympati hos en majoritet av
befolkningen.
Vi säger i högtidliga middagstal och på möten att riksdagen representerar
folket. Ledamöterna är folkets valda ombud och skall i riksdagen föra fram
folkets åsikter. Undantaget bekräftar regeln, heter det. Detta är förvisso det
undantag som bekräftar regeln. Den uppfattning om asylpolitiken och flyk-
tingpolitiken som är den förhärskande i Sveriges riksdag stämmer definitivt
inte med den som förs fram av människor i bostadsområden, på gator och
torg och på arbetsplatser.
Fru talman! Jag skall inte trötta kammaren och förlänga debatten med att
referera till alltför många olika undersökningar, men jag skall nämna en som
publicerades i vintras. Då visade det sig att en majoritet av svenska folket
ansåg att den nuvarande flyktingpolitiken borde skärpas. Ungefär 30 % an-
såg att den politik vi hade var acceptabel. Bara 10 % ville liberalisera flyk-
tingpolitiken.
Hur förhöll det sig då bland de olika partiernas sympatisörer? Förvisso var
det flest moderater som var kritiska mot den nuvarande flyktingpolitiken,
men ungefär 50 % av samtliga sympatisörer till de andra partierna var också
mycket kritiska. Då skall vi ha klart för oss att denna undersökning gjordes
långt efter det att regeringen beslutade om en skärpning av flyktingpolitiken
i december 1989.
Även av de partiers väljare vilkas företrädare i riksdagen pratar för en
mera liberal asylpolitik ville bara en liten minoritet att man skulle mer eller
mindre öppna dörrarna.
Men det är egentligen inte så konstigt att vi har fått den debatt som vi i
dag har i Sverige. Jag har tidigare refererat till riksdagens uppfattning och
vad man kan läsa i tidningarna. Alla som det minsta ifrågasätter den svenska
flyktingpolitiken blir kallade för rasister och fascister.
Fru talman! Låt mig som vanlig enkel riksdagsledamot få ställa en fråga.
Vill man ha en flyktingpolitik som liknar den som finns i övriga Europa, i det
EG som Sverige i dag deltar i ett open race för att bli medlem i? Där bedriver
man en flyktingpolitik som är vida mer skärpt än den som bedrivs i Sverige.
Jag tror att det skulle vara ganska oförskämt, och uppfattas som oförskämt,
att påstå att EG-länderna bedriver en rasistisk politik. Vi skall nog inte påstå
det utanför denna kammare, och framför allt skall vi inte påstå det så att det
når utanför landets gränser.
Vi hör från denna talarstol ofta att Sveriges ekonomi är besvärlig. Vi
måste ibland motvilligt, eftersom våra ekonomiska resurser inte räcker till,
dra ned på saker och ting, t.ex. reformer, som vi egentligen inte hade velat
dra ned på. Vi har här hört hur pensionärerna klagar för att de inte kan klara
sig efter den senaste skatteomläggningen. Men när det gäller asylpolitiken
drar vi inte ned. Där är vi släkt med, om jag nu skall skämta i en allvarlig
fråga, pojken med guldbyxorna. Där är resurserna outtömliga.
Det har i debatten i dag tagits upp vissa företeelser i Sverige under de se-
naste åren, framför allt attentat mot flyktingmottagningar och liknande. Låt
mig, fru talman, helt klart och entydigt slå fast att man i en demokrati har
en rättighet, eller rättare sagt en skyldighet, att kritisera de politiska beslut
man anser är fel. Men man får bara göra detta i ord. Man får aldrig göra
detta i någon form av sådana handlingar som vi tyvärr alltför ofta har sett.
Om en medborgare, en väljare, i Sverige är kritisk mot de beslut som en
majoritet av politikerna fattat, får han eller hon precis som alla andra med
ord argumentera för att förändra en situation, icke i handling, vilket vi ty-
värr, som jag tidigare sade, har sett alltför många beklagliga exempel på.
Fru talman! Jag blir inte inbjuden till flyktingkonferenser och resor värl-
den runt där man talar om dessa problem. Men jag träffar människor utanför
detta hus. Jag förstår att de blir förvånade, och jag förstår också att vi genom
vårt eget agerande ger näring åt det s.k. politikerföraktet. Ingen kan gå upp
i denna talarstol och begära att bli trodd och påstå att hon eller han i denna
fråga representerar svenska folket. Ändå fortsätter vi med samma sak.
I debatten om detta betänkande har en del talare tidigare beklagat att man
inte slagit samman debatten om dessa två betänkanden, men det är faktiskt
litet svårt ibland att skilja på invandrings- och flyktingpolitik.
Jag välkomnar ett svenskt medlemskap i EG. Det innebär att invånare i
EG-länder kan söka jobb i Sverige på lika villkor som svenskarna, och
svenskar skall kunna söka jobb ute i Europa på lika villkor som dem som
bor i dessa länder. Däremot har vi ibland en invandringspolitik som är något
förvånansvärd. Precis som någon av de tidigare talarna tänker jag ta upp åt-
minstone ett fall som jag varit engagerad i.
Anf. 34 FÖRSTE VICE TALMANNEN :
Invandringspolitiken behandlas i det betänkande som skall debatteras
härnäst.
Anf. 33 (forts.) STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Fru talman! Jag ber om ursäkt.
Den svenska flyktingpolitiken, som den i dag är utformad, har enligt min
uppfattning fått sin utformning för att åstadkomma en bättre nattsömn hos
politikerna i Sverige. Att sömnen blir betydligt sämre, på grund av den in-
riktning politiken har, blir betydligt sämre hos de miljoner som sitter i värl-
dens tyvärr alltför många flyktingläger, verkar man inte bekymra sig om.
FNs förre flyktingkommissarie, Thorvald Stoltenberg, uttalade i fjol i
svensk press mycken kritik mot den svenska flyktingpolitiken. Han bekla-
gade att han för världens 15 miljoner flyktingar hade till sitt förfogande bara
en del av den summa som vi i Sverige använder till att bekosta mottagandet
av det trots allt ringa antal människor vi mottar här i Sverige. Detta måste
innebära, att om vi ändrade vår flyktingpolitik, skulle vi få en bättre möjlig-
het att hjälpa de många människor som i dag befinner sig i flyktingläger un-
der förhållanden som vi i det trots allt välordnade Sverige har svårt att före-
ställa oss.
Jag sade tidigare att ekonomin var ett problem. Vi har här i dag hört hur
man sagt att vi skulle öppna grindarna även för homosexuella och för reli-
giöst förföljda. Är det inte någon som har någon som helst hum om hur
mycket pengar vi egentligen disponerar i dag? Hur många reformer skall vi
i dag minska för att ni också skall få dessa krav uppfyllda?
Ett annat konstigt inslag i denna flyktingdebatt är att den fokuserats nega-
tivt mot Vellinge och Sjöbo nere i Skåne. Vi har sett kommunalråd - jag skall
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
45
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
46
inte säga i Grönköping, men nästintill - som har sagt: Vi tar vårt ansvar. Vi
tar emot 40— 60 flyktingar varje år, så vi tillhör inte dessa avfällingar i Sjöbo
och i Vellinge. Men om man ser hur det ser ut i verkligheten, visar det sig att
man i dessa kommuner, där kommunalråden stått och slagit sig för bröstet,
varit väl medvetna om att dessa 40-60 flyktingar som man beslutat sig att ta
emot försvunnit därifrån om ett halvår eller ett år. Var finns de? Jo, de finns
i storstäderna, Stockholm, Göteborg och Malmö. De får bära bördan, men
det är dessa kommunalråd som spelar frikostiga i media och tar berömmet.
Men de är icke förtjänta av någon form av beröm.
Fru talman! I en av de skrivelser som vi behandlar i dag motiverar man
extrakvoten på 1 250 personer med kurdernas situation i Irak. Det är klart
att om något är tryckt, kan där inte stå vad som hänt dagen efter. Men vi ser
i dag i tidningarna, och bl.a. i text-TV här i huset, att kurderna nu i hundratu-
sental lämnar Iran och Turkiet för att komma tillbaka till Irak. Vi kan också
se att Iraks regering är i färd med att besluta om reformer som innebär att
kurderna skall få ett självstyre i Irak.
Jag kan inte undgå att hålla med Danmarks utrikesminister Uffe Elleman-
Jensen när han för en tid sedan kritiserade den svenska inställningen. Han
sade att detta nya sätt att utöka kvoten med 1 250 personer är ett perfekt sätt
att hjälpa Iraks diktator Saddam Hussein.
Fru talman! Jag vill slutligen säga att jag hoppas att vi får en flyktingpolitik
som innebär att vi hjälper de många som bevisligen har stora behov och lider
och lever under ytterst besvärliga förhållanden i stället för det fåtal som vi i
dag hjälper i Sverige.
Anf. 35 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Jag hör inte till dem som underskattar de flyktingfientliga och
invandrarfientliga grupperingar som kan finnas i vårt land men kanske fram-
för allt ännu mer på andra håll. Jag vill heller inte underskatta dem som på
ett cyniskt sätt spekulerar i denna invandrar- och flyktingfientlighet. De
kommer säkerligen att få tänka om en dag, eller förhoppningsvis bli tagna i
örat av sina egna på annat sätt.
Detta är en spekulation som inte har någonting att göra med den solidari-
tet som de allra flesta människor i Sverige känner. Inte minst de händelser
som inträffat den senaste tiden runt om i världen, med stora flyktingström-
mar inte bara i Mellanöstern utan på många andra håll, har väckt många
människor till besinning. Vi vet att när TV och massmedia gör sin plikt, och
kommer med saklig och objektiv upplysning, påverkar det i högsta grad.
Men vi vet också en annan sak, nämligen att när skolan och skolväsendet i
vårt land fyller sin plikt, och kan ge en bra och saklig undervisning, är detta
också något som påverkar.
Det har gått upp och ned när det gäller flyktingfientliga stämningar i vårt
land. Det som skett under den senaste tiden har inte alls inträffat första
gången, utan det har också förekommit tidigare. Men när det gjorts verkligt
objektiva undersökningar om detta, har det visat sig att inställningen gradvis
förbättrats i vårt land.
En av de största undersökningarna gjordes av diskrimineringsutred-
ningen. Den undersökningen omfattade 2 500 personer. Undersökningen vi-
sade hur det skett en förändring efter andra världskriget och att inställningen
förbättrats gradvis under olika tioårsperioder. Det finns i grund och botten
inte något som tyder på annat än att den stora majoriteten av svenska folket
fortfarande har denna positiva inställning och att den även förbättrats. Men
det kan ske tillfälliga förändringar, och även bakslag, vilket en och annan
spekulerar i. Det är en skam för varje parti att ha ledamöter som spekulerar
i flykting- och invandrarfientlighet!
Fru talman! Jag hade från början begärt ordet för att säga något om en
motion om flyktingpolitiken där vi fem socialdemokratiska ledamöter bl.a.
har yrkat att det skall tillsättas en utredning och vidtas åtgärder för att öka
asylsökandes sysselsättningsmöjligheter. Jag är glad att nu kunna konstatera
att både regeringen och utskottet har ställt sig positiva till detta. Det är
mycket viktigt, både sakligt och psykologiskt, om en utredning av denna ka-
raktär snabbt kunde genomföras. Just detta med sysslolösheten under långa
tider är ett av de argument som de flyktingfientliga krafterna ständigt utnytt-
jar. Det är därför som vi måste lösa den frågan. Då kan vi också avväpna
dessa krafter på ett mycket bra sätt. Jag beklagar att detta inte har skett tidi-
gare. Men bättre sent än aldrig. Låt oss nu snabbt komma fram till ett ställ-
ningstagande i denna fråga.
Jag vet att det bedrivs en hel del undervisning och att andra initiativ tas i
denna riktning på olika håll. Men det är otillräckligt.
Fru talman! Jag vill till sist säga att jag anser att det skulle vara av mycket
stort värde om det beslut som fattades den 13 december 1989 upphävdes.
Även om det funnits sakliga skäl för det, har beslutet haft en negativ inver-
kan. Det uppfattades av många som en reträtt. Jag skall inte gå in på det
förgångna, utan det viktigaste är att regeringen under denna sommar kom-
mer fram till att beslutet bör upphävas. Alla fall bör i fortsättningen prövas
enligt de regler som gällde före den 13 december 1989. Jag anser att de
ganska chockerande siffror vi fått om att bifallsprocenten för ansökningar
endast är 40 %, ger oss anledning att ändra på detta beslut.
Det finns även andra skäl till denna låga bifallsprocent än denna restrikti-
vitet. Det är inte så svårt att analysera detta. Men det går inte att komma
ifrån att en stor del av dessa avslag beror just på detta beslut. Jag vill också
hänvisa till att Christina Rogestam sagt att det finns gott om lediga platser
för flyktingar ute i kommunerna på grund av den situation som inträtt under
senare tid. Detta har också talats om tidigare här i dag.
Invandrarministern vet att regeringen har sagt att detta beslut är av tillfäl-
lig karaktär. Nu har det gått ett och ett halvt år. Beslutet kan inte vara tillfäl-
ligt hur länge som helst! Ett och ett halvt år är tillfälligt med råge. Jag anser
därför att regeringen bör fatta ett beslut. Det är bra att detta i fortsättningen
blir en riksdagsfråga. Det är ett framsteg. Men nu ligger frågan i regeringens
hand.
Anf. 36 STEN ANDERSSON i Malmö (m) replik:
Fru talman! Jag förstod att det var undertecknad som Hans Göran Franck
avsåg med första delen av sitt inlägg. Han talade om skam för partier. Jag
skäms inte ett dugg för att i riksdagens talarstol torgföra en åsikt som en stor
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
48
del av svenska folket ställer sig bakom. Jag skulle ha skämts mycket mer om
jag inte vågade göra detsamma.
Det talades om flyktingfientlighet. Kan det vara fientlighet mot flyktingar
att man som jag och många andra vill lägga lika mycket pengar som vi i dag
totalt lägger på flyktinghjälpen i första hand på de människor som befinner
sig i de tyvärr alltför många flyktingläger som finns i världen? Jag har mycket
svårt, fru talman, att inse och förstå att det kan kallas för flyktingfientlighet
när man vill hjälpa så många som möjligt. Jag skäms inte ett ögonblick att
stå för och föra fram den åsikten.
Fru talman! Jag sade i mitt första anförande att den stora majoriteten av
de svenska politiska partierna i dag deltar i ett open race när det gäller att
vara mest positiv till EG och en anslutning av Sverige till EG. Det är just
samma EG där man bedriver en flyktingpolitik som inte på något vis liknar
den vi har i Sverige. Jag erkänner att flyktingpolitiken inom EG i vissa fall
är för hård. Men slutsumman av mitt resonemang är: Ge gärna lika mycket
pengar som vi i dag via skattebetalarna betalar ut, men ge dem till de männi-
skor som är i störst och bäst behov av dem.
Fru talman! Jag menar att detta är en rättvis, korrekt, human och kristen
flyktingpolitik.
Anf. 37 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Jag ställer mig helt bakom Hans Göran Francks inlägg. Det
var mycket bra att det inlägget kom i det här läget. Anledningen till att jag
och så många andra som engagerar sig i flyktingmottagningen blir så frustre-
rade är att det är ett glapp mellan vad som sägs och verkligheten, t.ex. vad
som har sagts i kammaren i dag och den verklighet man möter i flyktingären-
den.
Jag vill ta upp några saker som framkommer i reservationerna. Det gäller
t.ex. viseringskrav, dokumentlöshet och flyktingstatus. Jag vill exemplifiera
med ett aktuellt fall. Alla de undersökningar som har redovisats här har av-
sett olika individuella fall.
Hösten 1989 kom det 20 flyktingar till Trelleborg. De kom från flyktinglä-
gren i Turkiet, och de var irakiska kurder. De hade fått hjälp av sina släk-
tingar att ta sig ut ur landet och att ta sig till Sveriges gräns. Tyskland använ-
des som transitland. 18 av flyktingarna direktavvisades vid gränsen tillbaka
till Tyskland. Det äldsta paret i denna grupp var i så dålig kondition att det
fick stanna kvar i Sverige och få en prövning av sina asylskäl.
Mannen hade suttit i irakiskt fängelse, och han hade dokumenterade tor-
tyrskador. Han hade tillsammans med så många andra kurder i augusti 1988
måst fly undan Saddam Husseins gasbombningar. Den 27 februari 1991 kom
beslutet från invandrarverket, som bedömde att makarna inte var flyktingar
enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen eller enligt 1951 års Genévekonvention. In-
vandrarverkets bedömning gjordes mot bakgrund av att makarna vid ansök-
ningstillfället saknade passhandlingar.
Hur kan man förvänta sig att dessa människor, som i augusti 1988 flydde
undan gasbombningar och hade befunnit sig i flyktingläger i Turkiet, skulle
kunna ha passhandlingar? I beslutet framgick det vidare att verket dragit den
slutsatsen att makarna saknade passhandlingar för att de önskade undan-
hålla uppgifter av väsentlig betydelse för bedömningen av deras rätt att få
skydd i Sverige. De hade biljetter att visa upp som visade att de hade tagit
sig till Frankfurt i Tyskland med flyg, åkt tåg genom Tyskland och därefter
kommit till Trelleborg.
Vidare hävdar invandrarverket att det faktum att dessa människor sak-
nade passhandlingar minskade tilltron även till de uppgifter som de i övrigt
lämnat till stöd för sina ansökningar. Verket kunde dock inte utesluta att det
förelåg ett särskilt starkt skyddsbehov beträffande makarna, varför de fick
stanna i Sverige på annan grund.
Det här exemplet visar mycket av de problem som så många har tagit fram
i dag. Vi har t.ex. frågan om viseringskrav. Dessa människor hade ingen
möjlighet att lösa en flygbiljett direkt till Sverige. Flygbolagen i Turkiet hade
inte tagit dem ombord. Vidare har vi frågan om dokumentlöshet, som man
påstår inte skall spela någon roll för en verklig flykting. Dokumentlösheten
används sedan som motivering för att inte bedöma dem som flyktingar.
Det är lätt att säga att detta är ett enskilt ärende. Men om man läser de
rapporter som nu finns från FARR ser man att det inte är fråga om ett enskilt
ärende. Det är ett ärende bland flera. Det gör att det framkommer mycket
kritik, och det gör att man blir kontaktad av många som arbetar med flyk-
tingärenden.
Jag ställer mig bakom vänsterpartiets reservationer till det här betänkan-
det.
Anf. 38 SYLVIA PETTERSSON (s):
Fru talman! Jag tycker att det har varit en intressant och givande debatt
om flyktingpolitiken. Jag har denna gång inte väckt någon egen motion som
rör förvarstagande av barn, men jag kommer att rösta för reservation 34.
Bestämmelserna om förvar av barn har under årens lopp förändrats gång
på gång, men resultatet har aldrig blivit tillräckligt bra - utifrån socialdemo-
kratisk utgångspunkt. Resultaten har inte blivit tillräckligt bra denna gång
heller. De kommer inte att bli det så länge det finns bestämmelser som tillå-
ter förvarstagande av barn. Jag vill stödja förslaget om förbud mot förvarsta-
gande av barn, särskilt därför att invandrarministern i debatten uttryckte
stor oro över utvecklingen på den punkten. Sådan oro skall enligt min me-
ning ha vårt stöd.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 6 (asyl i Sverige)
I en förberedande votering för bestämmande av kontraproposition i hu-
vudvoteringen biträddes reservation 7 av Jan-Olof Ragnarsson med 23 röster
mot 18 för reservation 8 av Ragnhild Pohanka. 242 ledamöter avstod från att
rösta.
I voteringen om kontraproposition för bestämmande av kontraproposi-
tion i huvudvoteringen avgavs 34 röster för reservation 6 av Barbro Sandberg
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Flyktingpolitiken
m.m.
4 Riksdagens protokoll 1990191:123
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Fly k tingpolitiken
m.m.
och Maria Leissner och 34 röster för reservation 7 av Jan-Olof Ragnarsson.
217 ledamöter avstod från att rösta.
Sedan förste vice talmannen lagt ned en ja-sedel och en nej-sedel i röstur-
nan drog Ingbritt Irhammar (c) ja-sedeln. Kammaren hade alltså i enlighet
med ja-propositionen antagit reservation 6 av Barbro Sandberg och Maria
Leissner.
I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 6 av Barbro Sand-
berg och Maria Leissner med 68 röster mot 59 för reservation 5 av Gullan
Lindblad m.fl. 157 ledamöter avstod från att rösta.
I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 158 röster mot 68 för
reservation 6 av Barbro Sandberg och Maria Leissner. 59 ledamöter avstod
från att rösta.
Mom. 9 (särskild asylpraxis för barnfamiljer)
Utskottets hemställan bifölls med 223 röster mot 61 för reservation 12 av
Ragnhild Pohanka och Jan-Olof Ragnarsson.
Mom. 10 (barns särskilda behov av asyl)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 13 av Ragnhild
Pohanka - bifölls med acklamation.
Mom. 15 (viseringstvång som flykthinder)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 16 av Barbro Sand-
berg m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 17 (uppskjuten invandringsprövning)
Utskottets hemställan bifölls med 201 röster mot 83 för reservation 18 av
Karin Israelsson m.fl.
Mom. 25 (förtroendeläkarinstitutet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 25 av Jan-Olof
Ragnarsson - bifölls med acklamation.
Mom. 29 (barnutredningar)
Utskottets hemställan bifölls med 189 röster mot 94 för reservation 28 av
Karin Israelsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 35 (förvar av barn)
Utskottets hemställan bifölls med 184 röster mot 100 för reservation 34 av
Karin Israelsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 45 (uppföljning av flyktingärenden)
Utskottets hemställan bifölls med 264 röster mot 20 för reservation 46 av
Ragnhild Pohanka.
Mom. 46 (utvisning på grund av brott)
Utskottets hemställan bifölls med 189 röster mot 92 för reservation 47 av
Gullan Lindblad m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
|
Krister Skånberg (mp) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats |
Prot. 1990/91:123 31 maj 1991 |
|
Mom. 48 (advokatjour) Utskottets hemställan bifölls med 218 röster mot 67 för reservation 49 av |
Invandring m.m. |
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att det på föredrag-
ningslistan återstående ärendet, socialförsäkringsutskottets betänkande
SfU13, skulle företas till avgörande i början av kammarens arbetsplenum
tisdagen den 4 juni.
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91:SfU13 Invandring m.m. (prop. 1990/91:100 delvis och prop.
1990/91:192).
Anf. 39 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Vi har hela förmiddagen diskuterat flyktingpolitiken, och vi
övergår nu till det betänkande som heter Invandring m.m. Jag tillhör dem
som tycker att det ligger något positivt i att vi debatterar dessa två betänkan-
den var för sig.
Det har ofta sagts - och kanske med visst fog - att vi i riksdagen oftast
debatterar asyl- och flyktingfrågorna, dvs. tillämpningen av utlänningslag-
stiftningen fram till dess att de asylsökande kommer till gränsen, medan in-
vandrarfrågorna, hur vi behandlar människor sedan de väl har kommit in i
landet, ofta har glömts bort. Det är ju inte bara asylpolitiken som är viktig,
utan det är inte minst viktigt hur vi utformar tillvaron för dem som kommit
in i vårt land.
I det betänkande vi nu skall debattera behandlas invandringspolitiken se-
parat, dvs. de olika anslagsposterna som berör invandringspolitiken och mo-
tionerna i anledning av dessa. Dessutom behandlas i betänkandet proposi-
tionen om en ökad organiserad överföring av flyktingar till Sverige liksom
motioner i anledning av denna. I viss mån har dessa två betänkanden tange-
rat varandra, men det må väl då vara hänt.
Genom ihärdig strävan har oppositionen fått till stånd en majoritet i den
segslitna frågan om möjligheten för asylsökande att arbeta under väntetiden.
Det föreslås nu äntligen att temporära arbetstillstånd skall kunna beviljas
under vissa betingelser. Jag återkommer till detta.
51
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
52
Herr talman! Det har under det senaste året kunnat skönjas en klar ten-
dens, nämligen att antalet asylsökande har minskat jämfört med 1989. Anta-
let asylsökande kan emellertid fortfarande beräknas till ca 30 000 per år.
Dessa siffror talar för sig själva. Med det stora antal asylsökande som vi ändå
tar emot vid gränsen och verkligen låter få en bedömning, kan vi ju inte säga
att Sverige icke har en generös flyktingpolitik.
Akilleshälen i svenskt flyktingmottagande har varit - och är - de långa
väntetiderna. Numera är polisen i kapp när det gäller ärendehandlägg-
ningen, men antalet oavgjorda ärenden vid invandrarverket fördubblades
under budgetåret 1989/90, och antalet balanser förväntas öka.
Det är givet att invandrarverket har satts på hårda prov de senaste åren på
grund av den stora tillströmningen av asylsökande. Vi moderater har förstå-
else för att de målsättningar som sattes upp i samband med den nya organisa-
tionen av invandrarverket ännu inte har kunnat förverkligas. Vi har därför
tillstyrkt de extra anslag som begärts för att klara situationen, och så gör vi
även denna gång. Med hänsyn till det minskade antalet asylsökande och det
därmed minskade behovet av förläggningsplatser anser vi faktiskt att hand-
läggningstiderna måste kunna nedbringas i enlighet med den målsättning
som myndigheterna har lagt fast och att förläggningskostnaderna bör kunna
minskas väsentligt.
Några ytterligare anslagshöjningar bör enligt vår uppfattning inte begäras
om inga oförutsedda händelser inträffar. Jag yrkar, herr talman, bifall till
reservation 1.
1 reservation 5 anser vi att det s.k. asylbidraget bör ses över. Vid mina
besök på förläggningar har personalen påtalat att många asylsökande är för-
vånade över asylbidragets storlek. Detta är ju uppbyggt som socialbidraget
med en påplussning för varje barn, och för många familjer innebär detta
mycket höga bidragssummor tillsammans med den kostnadsfria vistelsen.
Jag har också träffat en hel del asylsökande som själva påtalat detta förhål-
lande. Vi tycker nog att det är skäl att se över bestämmelsen.
I reservation 9 anser vi att det bör tas särskild hänsyn till ensamma flyk-
tingbarn och att de snarast bör få komma till en familj. Vi vill också särskilt
uppmärksamma den verksamhet som bedrivs i landsting och kommuner för
flyktingbarn och deras familjer med särskilda behov. Sådan verksamhet bör
också mycket väl kunna bedrivas av organisationer och enskilda vårdgivare.
I reservation 12 påpekar vi och folkpartiet liberalerna att vård och habili-
tering av handikappade bör komma i gång så fort som möjligt efter flykting-
arnas ankomst till Sverige. Det är också viktigt att de handikappade får till-
gång till de hjälpmedel de behöver redan vid förläggningarna och att det inte
behöver vara några diskussioner om vem som har ansvaret, vilket ibland
förekommit.
Herr talman! Inget är mer förödande för en människa än att tvingas till
overksamhet och passiv väntan. Detta har vi diskuterat många gånger i
denna församling, och vi moderater har upprepade gånger föreslagit både
att de asylsökande skall beredas någon form av arbete vid förläggningarna
och att de skall kunna få temporära arbetstillstånd under väntetiden. Riks-
dagsmajoriteten har varje gång avslagit våra förslag om detta. Vi delar na-
turligtvis uppfattningen att det viktigaste är att korta ned väntetiderna. Ut-
skottet hyser nu förhoppningen att invandrarverket mot slutet av nästa bud-
getår skall kunna avgöra ärendena enligt den uppgjorda målsättningen. Vi
har också tidigare hört invandrarministern säga detta. Denna strävan står
dock inte i motsatsställning till den ”arbetslinje” vi moderater länge föror-
dat. I år har vi fått majoritet för vår uppfattning, och utskottet begär nu sna-
rast ett förslag från regeringen om temporära arbetstillstånd för asylsö-
kande, vars ärenden kan förväntas ta längre tid än sex månader att avgöra i
första instans. 1 motivreservationen 16 gör vi tillsammans med folkpartiet
liberalerna tillägget att ett temporärt arbetstillstånd skall beviljas senast sex
månader efter asylansökan. Jag yrkar bifall till reservation 16.
En fråga som vi också ofta diskuterat är hur vi egentligen tar till vara den
utbildning och yrkeserfarenhet som flyktingarna har. Det har gjorts en del
bra försök, inte minst när det gäller att ta till vara vårdpersonals kompetens,
men mycket mer bör göras på detta område. Jag vet att det gjorts försök och
att ambitionerna finns där, men det tål att tryckas på att det måste hända
mycket på detta område. Invandrarna har mycket av kunnande, god utbild-
ning och engagemang som bör kunna ges åt vårt land. Det är en miss att inte
ta till vara detta på ett bättre sätt än hittills.
I reservation 17 anser vi tillsammans med folkpartiet liberalerna att rege-
ringen snarast bör skapa en organisation för att ta till vara de asylsökandes
tidigare utbildning och erfarenheter.
Även om flyktingmottagandet är en statlig uppgift anser vi moderater, till-
sammans med folkpartiet liberalerna - vi är alltså ganska överens i dessa frå-
gor, detta sägs med hänsyn till den tidigare debatten - i reservation 23 att det
är alldeles nödvändigt och önskvärt att enskilda och organisationer engage-
rar sig i flykting- och invandrarfrågorna. Vi anser att det kommunala mottag-
ningsmonopolet bör luckras upp och att t.ex. frivilligorganisationer eller nå-
gon annan skulle kunna vara den mottagande parten och förbinda sig att
hjälpa till med integreringen i samhället. Här är kanske något av det nytän-
kande statsrådet tidigare efterlyste. Låt oss fortsätta diskussionen om hur vi
skulle kunna hitta andra möjligheter.
I reservation 25 slutligen anser vi moderater tillsammans med miljöpar-
tiets representant att de kommuner som tar emot handikappade flyktingar
bör få ett påslag till det allmänna schablonbidraget för att underlätta motta-
gandet av dessa människor, som naturligtvis har en väldigt svår situation.
Det råder sedan den 1 januari detta år som bekant en ny tingens ordning
när det gäller det kommunala flyktingmottagandet. Det från visst håll utan-
för denna kammare högljudda kravet på att flyktingarna skall få lån i stället
för bidrag är redan förverkligat. Jag hoppas detta skall komma till kännedom
även utanför detta hus. Intet är nytt under solen. Trots att det finns starka
uppfattningar från visst håll att detta skulle vara någonting nytt, så är det
redan klappat och klart tack vare att vi moderater haft denna uppfattning i
många år och nu fått förståelse från alla håll.
Den viktigaste nyordningen är emellertid att kommunerna numera erhål-
ler ett schablonbidrag per mottagen flykting. Detta bör stimulera kommu-
nerna till ökade ansträngningar att bereda flyktingarna utbildning och ar-
bete, i varje fall sysselsättning i någon form. Tyvärr är arbetsmarknadssitua-
tionen för närvarande mycket kärv, och det finns därför skäl att regeringen
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
53
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
54
uppmärksamt följer det nya ersättningssystemet så att det inte leder till färre
utplaceringar i kommunerna. Jag vet att regeringen har ett sådant uppdrag.
Det tidigare moderata förslaget om ökad flyktingkvot och s.k. överför-
ingsprogram kan sägas vara bifallet genom den proposition som också be-
handlats i detta betänkande. På den punkten är vi eniga.
Herr talman! Ytterligare en rad motionskrav framförda av oss moderater
har behandlats välvilligt och har således inte gett skäl till några reservationer.
Det gäller t.ex. åtgärder för att bekämpa främlingsfientlighet. Det gäller
också vårt krav om att samhällets skrivna och oskrivna lagar skall gälla för
invandrarna i samma omfattning som för den svenska befolkningen. Ett en-
hälligt utskott betonar detta.
Därmed, herr talman, nöjer jag mig alltså med att yrka bifall till
reservationerna 1 och 16 utöver bifall till hemställan i utskottsbetänkandet.
Anf. 40 MARIA LEISSNER (fp):
Herr talman! Jag vill börja med att förhoppningsvis glädja invandrarminis-
tern genom att instämma med Gullan Lindblad i mycket stora delar av hen-
nes anförande. Vi har många gemensamma reservationer til! detta betän-
kande och en likartad syn när det gäller mottagandet och dess organisation.
I betänkandet behandlas två saker, dels invandrarpolitiken, dels motta-
gandet av flyktingarna.
Invandrarpolitiken kommer i skuggan av flyktingpolitiken nästan jämt i
debatten, så även i dag. Men när man diskuterar flyktingpolitiken handlar
det också om invandrare, människor som så småningom kommer att bli in-
vandrare i Sverige. Attityden mot invandrare - alldeles oavsett varför de
kommit till Sverige - färgas av vår hållning till flyktingar. Därför hänger
dessa två debatter ihop till stora delar.
Det är dags att försöka skapa ett slags ny respekt för de invandrade
svenskarna, alldeles oavsett varför de kommit till Sverige. Det är nödvändigt
att vi respekterar dem för vad de är, betyder och har betytt för Sverige. Vi
måste respektera dem för att de faktiskt är svenskar, de allra flesta, och vi
måste respektera deras särart som invandrade svenskar.
Vi har inte särskilt många motioner eller yrkanden när det gäller invand-
ringspolitiken, men det betyder inte att vi tycker den är oväsentlig.
Jag vill nämna en reservation vi har väckt som gäller systemet för bidrag
till invandrarorganisationer. Vi tycker det vore bra om man på sikt kunde
få, åtminstone för de äldre invandrarorganisationerna, samma bidragsregler
som för svenska organisationer. Med tiden blir faktiskt invandrarna också
svenskar och skall verka på samma villkor som andra svenskar i samhället.
Men de har en särställning i början när de är nya och deras grupper är nya i
Sverige, och de behöver då extra stöd.
När det gäller flyktingmottagandet blev det hösten 1989 en kollaps, som
till stora delar var självförvållad. Vi har en mycket svensk kultur, en ambi-
tion att ta hand om alla grupper av flyktingar i en paketlösning, ett slags ”i
värsta fall socialfall”-attityd gentemot flyktingar. Det skulle behövas en ny
syn på flyktingar, vad de är och vilken förmåga de har att ta egna initiativ.
Det är nämligen ett visst urval av människor som tar sig till Sverige. Dessa
människor har ofta varit mer politiskt aktiva än andra. De har dessutom
lyckats ta sig över ett antal svårigheter för att kunna komma till Sverige, och
de har tagit initiativet för att kunna skapa trygghet för sig själva och sina
familjer. Det är människor som har en mycket stor kapacitet. Tyvärr har vår
mottagningspolitik lett till att många i onödan har fått bekymmer med lång-
varig brist på sysselsättning, med olika typer av anpassningsproblem, som i
värsta fall reducerat de asylsökande till socialfall - för att använda detta
hemska ord.
Detta kan man ändra på. En förändring är redan gjord, nämligen det nya
bidragssystem som börjat fungera vid årsskiftet. Men det behövs fler föränd-
ringar. Därför har vi i folkpartiet liberalerna föreslagit en annan attityd när
det gäller boendeformerna för dem som kommer hit som asylsökande. Vi
tycker att de asylsökande måste släppas ut ur de förläggningar som de i dag
i princip tvingas in i av ekonomiska skäl. Det skall inte bara tillåtas, rent
lagligt, att lämna förläggningen - de har naturligtvis den möjligheten redan
i dag - utan det skall också vara en praktisk möjlighet genom att de får rätt
till asylbidrag även när de bor utanför förläggningen. Hade vi haft den attity-
den hade vi också haft möjlighet att låta dem bo hos släktingar och vänner,
i andrahandsrum, att hitta lägenheter på annat sätt, bli hjälpta av olika frivil-
ligorganisationer, osv. Då hade vi kanske inte fått någon kollaps i flykting-
mottagandet för ett och ett halvt år sedan, eftersom boendet då inte hade
varit något större problem. De tiotusentals nordiska invandrare som kom-
mer till Sverige utan att göra väsen av sig hittar själva bostäder utan att man
behöver skapa särskilda köer eller särskilda förläggningar. Vi har inte hört
talas om någon förläggning för t.ex. norrmän som kommit till Sverige.
Det finns kapacitet hos människor att själva skapa sig en framtid, kanske
särskilt hos dem som varit så initiativrika att de sökt sig till Europa.
Det är ingen sjukdom att vara asylsökande. Det finns en rad skäl, integri-
tetsskäl, kostnadsskäl och personliga skäl för att avskaffa det nuvarande sy-
stemet, där människor inte får ekonomisk hjälp med mindre än de bor på en
förläggning. De som behöver hjälp skall få det. De som vill bo på förläggning
och behöver den assistens vi kan ge skall få det även i framtiden, om folkpar-
tiet liberalerna får genomföra sina förslag. Men vi måste i första hand utgå
ifrån att människor själva klarar många av sina problem.
Vi har också ett förslag gemensamt med moderaterna om att luckra upp
mottagningsmonopolet. Det är bra att det finns en strategi för hela Sverige
när det gäller flyktingmottagandet. Men man måste också kunna låta en-
skilda organisationer vara mottagande parter och låta den eventuella till-
gången på arbete mer styra var flyktingarna hamnar när de väl har fått uppe-
hållstillstånd.
Vad så gäller frågan om arbete för asylsökande är det enormt roligt att stå
här och tala för ett näst intill enigt utskott. Vi har äntligen segrat i frågan om
hur man skall kunna skapa ett system där asylsökande som väntat länge får
arbeta med hjälp av tillfälligt arbetstillstånd.
Vi i folkpartiet liberalerna har varit beredda att kompromissa för att få till
stånd en ändring av bestämmelserna. Vår kompromissvilja har lett till att
det i regeringens förslag, efter vår beställning därom, anges en respittid på
ungefär sex månader. Den som har väntat på besked från invandrarverket i
mer än sex månader skall alltså få arbetstillstånd. Jag vill gärna nämna att
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
55
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
56
det är en kompromiss från oss. Egentligen tycker vi att det är en något för
lång väntetid. Vi är rädda för att det kan leda till olägenheter, då regeringen
dessutom har sagt att tiden fram till behandling av ärenden i regeringen inte
skall tillgodoräknas. Vår rädsla gäller-att de asylsökande, även om de kanske
har väntat länge, kanske inte får utnyttja det tillfälliga arbetstillståndet. Jag
vill gärna få utfästelser från andra som har arbetat med denna fråga om att
avsikten är att så många asylsökande som möjligt skall få arbeta under den
tid då de väntar på uppehållstillstånd.
Det finns alltså många skäl för att tillämpa en viss respittid. Invandrarmi-
nisterns argument mot att asylsökande inte skall få tillfälligt arbetstillstånd
så fort de kommer till vår gräns är korrekta. Det skulle kunna innebära en
risk för att många söker asyl bara för att under kortare eller längre tid kunna
arbeta i Sverige. Den risken kan således undanröjas genom en respittid på
några månader, förhoppningsvis inte alltför många. Invandrarverket får där-
med en chans att sålla agnarna från vetet innan man fattar beslut. Därmed
har man kvar möjligheten att arbeta för dem som faktiskt är asylsökande och
har goda skäl för att vara det.
Den här reformen blir ännu viktigare i framtiden än den är i dag. Vi vet
redan nu att det kommer att bli svårare för flyktingar och invandrare att få
jobb. Samtidigt känner vi till att många flyktingar är högutbildade. Siffror
visar att ungefär en femtedel av alla asylsökande har akademisk utbildning.
Det finns alltså en risk för att många förmågor slösas bort och att vi ägnar
oss åt ett gigantiskt resursslöseri genom att inte kunna erbjuda invandrarna
något jobb. Det gäller inte bara under deras första tid i vårt land utan i värsta
fall under återstoden av deras liv. Den utvecklingen måste stoppas.
Jag vill uttrycka mycket stor tillfredsställelse med den höjda flyktingkvot
som äntligen har kommit till stånd. Det är roligt att vår motion därom har
tillstyrkts. Vi har yrkat på en höjning till 2000 flyktingar årligen. Jag är
mycket glad över den extrakvot som regeringen har föreslagit. Det är mycket
trevligt att för en gångs skull kunna komma överens i flyktingpolitiska frå-
gor.
Det finns emellertid också några saker som vi inte är överens om. Framför
allt vill jag lyfta fram frågan om barnhälsovården. I en färsk rapport säger
socialstyrelsen att FNs barnkonvention inte åtföljs. De flesta asylsökande
barn som bor på förläggningar har visserligen i någon form tillgång till hälso-
vård, men de har inte samma rätt till hälsovård och tandvård som svenska
barn. Det är en effekt av att vi i socialförsäkringsutskottet har satt social-
tjänstlagen ur spel för de asylsökande. Jag hoppas att invandrarministern
kan lova bot och bättring i den frågan, framför allt med anledning av social-
styrelsens rapport. Det här är ett mycket svårt problem så länge vi har barn
boende på förläggningar under i värsta fall flera år.
Vi har också avgivit reservationer som gäller ensamma flyktingbarn. Bl.a.
anser vi att deras fall måste prioriteras framför andras. De befinner sig näm-
ligen i en särskilt känslig situation. En av våra reservationer handlar om de
handikappade asylsökandes situation. Vi understryker vikten av att de så
fort som möjligt på förläggningen får handikapphjälpmedel och annat som
de kan behöva.
Låt mig till sist uttrycka tillfredsställelse över att den första delen av den
praxisdokumentation som vi har efterlyst så många gånger äntligen har kom-
mit. Låt oss hoppas att den så snart som möjligt åtföljs av de övriga delarna.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservationerna nr 6, 11, 16
och 23.
Anf. 41 RUNE BACKLUND (c):
Herr talman! I allt samhällsarbete är det viktigt att dra lärdom av det som
har hänt bakåt i tiden för att man inte skall göra om samma misstag en gång
till. De senaste årens flyktingpolitik ger oss en rad viktiga kunskaper som vi
kan ta till vara när vi nu organiserar 90-talets flyktingmottagande.
När man ser tillbaka på vad som har hänt de senaste åren kan man konsta-
tera att det inte har saknats dramatik. Antalet asylsökande har ökat mycket
kraftigt. Vi har fått känna av hur det blir när vi inte är förberedda på stora
förskjutningar i det antal flyktingar som skall tas emot, förläggas på lämpligt
ställe osv.
Vid två tillfällen under 1980-talet har vi organiserat om vår modell för att
ta emot asylsökande, utreda deras situation och slussa ut dem i samhället.
Under tiden mellan omorganisationerna har riksdagen, efter förslag från re-
geringen, fått sätta in det ena krispaketet efter det andra för att lösa akuta
problem i mottagningsorganisationen.
Vad vi har misslyckats med är att förutsäga hur många asylsökande som
kan tänkas komma till vårt land. Med facit i hand kan vi nu konstatera att vi
inför varje omorganisation har underskattat den verkliga utvecklingen. Det
ligger därför i sakens natur att man bara kan gissa hur många asylsökande
som kan tänkas komma hit under ett år. Just nu är vi inne i ett lugnare skede
där ett färre antal asylsökande än vid samma tidpunkt för ett och två år sedan
kommer till Sverige. Men alla vet att detta lugn när som helst kan brytas till
följd av händelser i vår omvärld. Ändå envisas vi med att planera flykting-
mottagandet som om det var en relativt statisk verksamhet.
Invandrarverkets basorganisation och förvaltningsanslag låses genom
riksdagsbeslut. Följden har blivit en krånglig och tidskrävande beslutspro-
cess varje gång som antalet asylsökande har överträffat prognoserna.
Jag har gjort en genomgång av tilläggsbudgetarna under 1980-talet, och
dessa talar sitt tydliga språk. Nästan varje gång har vi beviljat extraanslag till
invandrarverket för att det skall hinna behandla ett stort antal ärenden i vilka
beslut inte har fattats. Denna beslutsprocess har krävt resurser, och viktig
tid har gått förlorad. Händelseutvecklingen hösten 1989 kan utgöra ett bra
exempel därpå. Under sensommaren det året inregistrerades en ökning av
antalet asylsökande till Sverige. Denna ökning accelererade mycket snabbt
under hösten och kulminerade i samband med regeringens ”13-december-
beslut”. Det gick åtskilliga veckor innan klartecken gavs till polis och invand-
rarverk om att förstärka organisationen på utredningssidan. Följden blev att
stora balanser asylärenden på kort tid byggdes upp hos båda myndigheterna.
Personalen hade ingen möjlighet att klara situationen trots stora arbetsinsat-
ser och ett omfattande övertidsuttag. Polisen i sin tur har behövt drygt ett år
på sig för att bearbeta sina balanser. Invandrarverket kommer att behöva
större delen av detta år för att fatta beslut i alla ärenden som ligger i balan-
serna.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
57
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
58
Konsekvenserna blir förödande för flyktingpolitiken i sig. Dröjsmålet med
att sätta in nya resurser har skapat en stor förläggningsorganisation där asyl-
sökande under lång tid tvingas vänta på förhör och utredning samt beslut.
Statens kostnader för att ge asylsökande tak över huvudet samt uppehälle
har ökat med miljardbelopp under de gångna åren.
Detta har lett till att regeringen, för att det inte skall bli orimliga konse-
kvenser, vid flera tillfällen har fått ändra praxis. Vi har exempelvis fått en
barnpraxis, 13-december-beslutet osv. Allt detta innebär på något sätt att
tilltron till flyktingpolitiken urholkas. Det uppstår situationer som gör att
människor behandlas olika beroende på vid vilken tidpunkt deras ärende av-
görs. Det är inte bra för tilltron till en generös och humanitär flyktingpolitik.
Det är naturligtvis mycket svårt att förutse hur många som kommer att
söka asyl ett enskilt år. Det inser alla som har följt den här verksamheten
under en längre tid. Vi måste därför skapa en mottagningsorganisation som
är mycket flexibel. Jag tycker att statens invandrarverk trots allt har visat
prov på anpassningsförmåga till nya situaitoner. Jag tror dock att vi kan göra
ytterligare förbättringar och förändringar i den här organisationen så att vi
får ett ännu mer flexibelt invandrarverk. Vi skulle t.ex. kunna ge invandrar-
verket betydligt större frihet inom ramen för den generella lagstiftningen.
Invandrarverket skulle få planera sin egen verksamhet och ta emot, utreda
och förlägga asylsökande.
Det nuvarande budgetsystemet är när det gäller flyktingpolitiken uppdelat
på flera konton. En del av dessa är bundna, och andra utgörs av förslagsan-
slag. Man kan i stället välja en modell där man slår samman alla de pengar
som nu finns i olika påsar till ett anslag som innebär att man räknar ut en
schablonersättning per asylsökande och säga till invandrarverket att verket
skall göra en prognos över hur man bedömer antalet asylsökande nästa bud-
getår och ta upp den summa som förslagsanslag i budgeten. Om det skulle
visa sig att det sker en ökning, skulle man automatiskt få den schablonise-
rade summa som man behöver för att klara verksamheten. Man skulle då
komma ifrån problemet med olika budgetmanglingar när man skall förändra
i verksamheten. Det innebär också att man hos invandrarverket mera effek-
tivt kan flytta resurser mellan olika verksamheter än vad man kan i dag. Där-
igenom kan man kanske hålla ned handläggningstiderna i samband med top-
par av asylsökningar och skynda på en utflyttning i kommunkön när det blir
bekymmer i den delen av verksamheten. Ett förenklat budgetförfarande för
invandrarverket tror jag faktiskt skulle kunna leda till avsevärda bespa-
ringar, vilket inte är ointressant i sammanhanget.
I reservation nr 3 har vi närmare utvecklat vårt förslag om hur det här
skulle kunna se ut, och det finns mycket mer att säga om denna modell. Mot
bakgrund av de erfarenheter vi har från de senaste tio åren tror jag att det
är en riktig modell för 90-talet.
Jag vill också kortfattat kommentera ett par saker i betänkandet i övrigt.
Jag vill t.ex. ta upp arbetstillstånden. Jag är också glad över att vi har kunnat
enas om en kompromiss där vi säger att man skall ge arbetstillstånd till dem
som kan tänkas få vänta längre tid än sex månader. Det är ändå viktigt att
påpeka att det inte är tänkt att man skall behöva vänta i sex månader. Vi
måste fortfarande slå fast att huvudregeln är att man skall ha så korta hand-
läggningstider att det inte skall bli aktuellt med arbetstillstånd under asylti-
den. I de fall man inte klarar av att hålla handläggningstiderna skall arbets-
tillstånd kunna beviljas för att de asylsökande skall få en bättre tillvaro under
väntetiden. Jag tycker att det är på det här sättet man måste se detta för att
kunna uppfatta det på rätt sätt. Det är inte fråga om att man generellt fram-
över skall ha tillfälligt arbetstillstånd under väntetiden, utan det är ett skydd
för den asylsökande.
Jag är också glad över att vi är eniga om att öka flyktingkvoten. Det är ett
önskemål som har funnits i flera år från olika partier. Det är positivt att vi
nu kan ta steg i den riktningen. Flyktingkvoterna används för den grupp som
kanske inte har så lätt att ge sig ut på resande fot i världen. Det är en grupp
som utan tvivel är hårt klämd i det internationella samfundet. I det fallet
spelar flyktingkvoten en stor roll i det internationella sammanhanget.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation nr3.
Anf. 42 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! Jag vill börja med att ta upp en fråga som behandlas i betän-
kandet, nämligen invandrarorganisationerna och invandrarnas riksorganisa-
tioner. Vi behandlar även bilaga 12 till regeringens budgetproposition, där
regeringen säger att man skall komma med ett förslag under budgetåret om
att förstärka och räkna upp invandrarorganisationernas bidrag. I vår invand-
rarpolitiska motion har vi hänvisat till detta och sagt att vi avvaktar förslaget.
Hur ligger det till med det här förslaget? Kommer det ett förslag om att man
skall räkna upp bidraget till invandrarnas riksorganisationer, så att man
kommer upp till den nivå som man fastslog år 1986?
Det här betänkandet och det vi har behandlat tidigare under dagen går
litet i varandra. De handlar om asylsökande människor. Vi tog upp litet om
rasism och invandrar- och flyktingfientlighet i den tidigare debatten. Stora
ekonomiska och sociala skillnader mellan olika grupper i samhället utgör
grogrund för uppkomsten av missnöjesgrupper och invandrarfientliga par-
tier. Runt om i Europa kan man se exempel på hur sådana grupper utnyttjar
och underblåser främlingshat och rasism. Den franske rasisten Le Pen fick
t.ex. 4 miljoner röster i det senaste franska valet.
Även i Sverige blir klimatet för flyktingar och invandrare allt hårdare. Ex-
empel på det är de terrordåd som har förekommit och förekommer mot flyk-
tingförläggningar runt om i Sverige. Under perioden den 1 mars 1988 till den
1 mars 1991, dvs. under tre år, har 58 attentat utförts runt om i landet mot
flyktingar och förläggningar. För ett år sedan hade vi en intensiv debatt där
jag tycker att riksdagen och alla partier ställde upp få ett fint sätt mot rasism
och främlingsfientlighet. Rasismen finns även i dag, och man får verkligen
passa sig och ställa upp för människor som har det svårt.
Diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden är sedan länge ett kon-
staterat faktum. Vänsterpartiet har i riksdagen föreslagit en lag mot etnisk
diskriminering på arbetsmarknaden. Det är glädjande att konstatera att in-
vandrarministern - i ett inlägg på s. 3 i Aftonbladet i går som svar på Lars
Werners insändare angående främlingsfientlighet och rasism - delar uppfatt-
ningen att en lag mot etnisk diskriminering på arbetsmarknaden behövs.
I betänkandet angående invandring tas också många saker som berör asyl-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
59
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
60
sökande upp. Under den allmänna motionstiden har vänsterpartiet lagt fram
ett antal motioner om flykting- och invandrarpolitiken, t.ex. om tillfälligt ar-
betstillstånd för asylsökande, kollektiva hemförsäkringar för asylsökande,
vård för tortyrskadade asylsökande samt ökat anslag till förläggningarna.
När det gäller tillfälligt arbetstillstånd för asylsökande anser vänsterpartiet
att något måste göras för att förbättra villkoren för asylsökande under vänte-
tiden. Det är en del i ett nytänkande från vänsterpartiets sida i invandrar-
och flyktingpolitiken. Väntetiderna är fortfarande orimligt långa. Vi anser
därför att om en asylsökande har fått vänta mer än tre månader så skall till-
fälligt arbetstillstånd beviljas en asylsökande. Arbetet skall då kombineras
med svenskundervisning. I motionen sade vi också att ett konkret förslag till
hur detta skall organiseras har arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, redovisat för
regeringen hösten 1990. Jag anser nog att det förslag som vi kom överens om
i utskottet är ett steg i rätt riktning. Jag anser också att det blev en urvattnad
kompromiss om tillfälligt arbetstillstånd. Det skall beviljas när en asylutred-
ning tar längre tid än sex månader. Det är ett steg i rätt riktning, men vi har
ju möjlighet att återkomma till riksdagen med den här frågan när den nya
propositionen om flyktingpolitiken skall behandlas. Vänsterpartiet kommer
i voteringen att rösta för reservation nr 16, i vad gäller motiveringen om ar-
bete för asylsökande.
Vi har också tagit upp frågan om kollektiva hemförsäkringar för asylsö-
kande. Dessa människor saknar helt försäkringsskydd. Det finns en rad fall
med asylsökande som inte får någon som helst ersättning när deras egendom
har blivit skadad. Det sägs i utskottsbetänkandet att vem som helst kan
teckna hemförsäkring. Ja visst, men försäkringsbolaget anser att man måste
ha ett lösöre värt minst 50 000 kr. för att över huvud taget kunna få en försäk-
ring.
Vi anser vidare att det är mycket väsentligt att det byggs upp en snabb
diagnostik för de asylsökande som själva söker hjälp för tortyrskador. Att
de snabbt blir undersökta på ett adekvat sätt och blir tagna på allvar kan ha
en viss rehabiliterande verkan. Det är också väsentligt att landstingen erhål-
ler statlig ersättning för att genomföra olika projekt för behandling av tor-
tyrskador hos asylsökande. Vänsterpartiet har föreslagit att statliga medel
på 25 miljoner anslås för detta ändamål.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr 4, 7 och 13. I övrigt
ställer jag mig bakom vänsterpartiets samtliga reservationer.
Anf. 43 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Nu skall vi här i kammaren behandla betänkande SfU13.
Delvis tangerar SfU13 och SfU14 varandra, och delvis sammanfaller frå-
gorna.
Betänkande SfU13 behandlar anslagsgivningen till svenska invandrarver-
ket och flyktingmottagningen. Mot bakgrund av den restriktiva asylpolitiken
hade vi kunnat vänta oss en minskning av kostnaderna - vi har nu färre asyl-
sökande - och en snabbare utslussning. I dag har kommuner t.o.m. krävt att
få sin flyktingkvot, eftersom de har en mottagning anpassad efter ett visst
antal flyktingar.
Invandrarverket är dock en koloss på lerfötter, som inte har kunnat få ned
ärendebalanserna. Hösten 1990 beslutades att SIV skulle få ytterligare 62
miljoner för att arbeta av flera asylärenden, och vår förhoppning är att så
skall ske.
I propositionen framgår att man vid slutet av budgetåret beräknas ha en
balans på 6 000 ärenden, och det tackar vi för.
Beräkningen bygger på att en höjd flyktingkvot till 2 000 och en extrakvot
på 1 250 från Kurdistan inte skall resultera i ökade kostnader. Då kommer
de minskade utgifterna att ge en positiv effekt. Många partier har arbetat för
detta under flera år. En gång var det moderaterna som inte ställde upp, och
en annan gång var det centern, men nu har vi kunnat enas. Det har också
kommit en proposition från regeringen, så nu är det en total enighet om den
här höjningen. Det är mycket glädjande.
En annan följetong är tillfälligt arbetstillstånd för asylsökande som ej fått
uppehållstillstånd. Utskottet anser att det är djupt otillfredsställande att
asylsökande på grund av alltför långa handläggningstider påtvingas en passi-
vitet som i många fall är nedbrytande för personligheten.
Så långt stöder miljöpartiet helt betänkandet, men vi anser att argumente-
ringen sedan blir otydlig och svävande. Därför yrkar miljöpartiet de gröna
bifall till reservation nr 16 mom. 16, då skrivningen i betänkandet tyvärr i
praktiken endast ger en teoretisk möjlighet till arbete för asylsökande.
I reservationen ges mera direkt en indikation på att den asylsökande skall
kunna få ett temporärt arbetstillstånd, dock senast vid en väntetid på över
sex månader.
Miljöpartiet anser att den tid som förflutit efter den första ansökan om
asyl skall vara utslagsgivande. I betänkandet finns ytterligare en brasklapp
om att en ytterligare väntetid som följer av att ett avslagsbeslut hos SIV över-
klagats hos regeringen inte bör tillmätas någon självständig betydelse. Den
seger som riksdagens opposition synes ha fått är närmast en pyrrusseger, då
det just är vid olika överklaganden som de långa väntetiderna uppstår. Tre
månader hade varit en lämpligare tidpunkt, även om vi inte har någon tids-
gräns i vår motion. Vi var dock beredda att ha en tidsgräns, och vi kompro-
missade.
Självfallet skall alla politiska partier och frivilligorganisationer motverka
främlingsfientlighet. Arbetsmarknadsdepartementet och höga tjänstemän
har emellertid gått ut och talat om "falska flyktingar" och "missbruk av asyl-
rätten". Det må så vara att en del asylsökande inte har tillräckliga skäl för
att få uppehållstillstånd, men därifrån till att vara "falsk” är en lång väg.
Människor har blivit upprörda över detta. De vill inte satsa pengar och med-
mänsklighet på falska flyktingar. Vi menar inte heller att alla kan ha skäl att
stanna, men de behöver inte vara falska flyktingar. Om man är ekonomisk
flykting eller miljöflykting så får man kanske inte uppehållstillstånd i Sve-
rige - vi har inte sådana konventioner och beslut - men man är inte falsk.
Det är viktigt att skilja på detta.
13-december-beslutet har ytterligare byggt på invandrarfientligheten. Kan
man när det gäller flyktingar använda sig av retroaktiv lagstiftning måste det
vara något fel antingen på flyktingarna eller på den humanare lagstiftning
som Sverige använde sig av före luciabeslutet.
Retroaktiv lagstiftning är rättsvidrigt. Om man t.ex. byter bort "humani-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
61
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
62
tära skäl” mot ”särskilt starka skyddsbehov” har vi väl ingen human flykting-
politik längre. Om den inte är human är den inhuman, och det betyder
omänsklig. Det är inte så över lag, men det förekommer.
Vi sänder tillbaka torterade flyktingar, psykiskt sjuka och deprimerade
personer. Det har t.o.m. förekommit att man har hämtat patienter på psyk-
avdelningar, dragit ur droppet, skjutsat personer i rullstol och sänt tillbaka
personen till ursprungslandet. Det finns två dokumenterade fall. I det ena
fallet togs personen omedelbart om hand av polisen och har sedan dess varit
”försvunnen”. I det andra fallet sändes enbart fadern hem, och han är också
försvunnen. Jag skulle kunna stå här och prata länge bara om de fall jag per-
sonligen känner till.
Praxisdokumentationen behandlas i mom. 2, och där saknas reservatio-
ner. Den har ju kommit till stånd från invandrarverket, även om den för mig
inte ger någon bakgrund till hur besluten fattas. Det verkar helt godtyckligt
och ”överdrivet” och ”icke trovärdigt” samt en upptrappning förekommer
där precis som i de flyktinghandlingar jag har tagit del av. Priset för hand-
lingen är närmare 800 kr., vilket har diskuterats i en fråga tidigare. Det är
faktiskt mycket pengar.
Som har berörts tidigare har det kommit en dokumentation från FARR,
Flykting- och asylgruppernas riksråd. Dessutom har solidarietetskommittén
för flyktingar i Umeå kommit ut med en skrift om rättssäkerheten i asylären-
den. Den kommittén har ett 20-tal intressegrupper som stöder dokumenta-
tionen. Ungefär samtidigt kom docent Göran Melanders undersökning an-
gående svensk praxis i flyktingärenden. Sammanlagt ger dessa verkligen en
bild av Sveriges asylpolitik. Man uppfattar den bitvis som godtycklig. Den
slår hårt mot individer, män, kvinnor och barn. Men nu kommer jag tydligen
tillbaka till det som vi har behandlat tidigare i dag.
Jag skall kommentera några reservationer. Först yrkar jag bifall till reser-
vationerna nr 10, 11, 13 och 16.
Vi har tidigare tagit upp att behandlingen av asylsökande på förläggning-
arna ibland innebär förtryck av människor. Jag hoppas att detta skall bli be-
tydligt bättre när vi får nästan enbart fasta förläggningar, då de som arbetar
på förläggningarna också har en större trygghet i sitt arbete. Men det är helt
klart att detta förtryck förekommer på vissa flyktingförläggningar. Det har
jag fått dokumenterat från lärare, handläggningspersonal och flyktingar.
Men på vissa håll är förhållandet det motsatta, vilket jag vill betona. Där
finns stor medmänsklighet. Den reservation där detta tas upp har jag inte
yrkat bifall till.
Jag vill därefter ta upp frågan om de ensamma flyktingbarnen, vilket har
berörts av många här i dag. Vi från miljöpartiet delar uppfattningen att det
är mycket viktigt att man tar särskild hänsyn till de ensamma flyktingbarn
som kommer till Sverige och att de tas om hand snabbt och av rätt instanser.
Vi anser att flyktingbarn skall ha samma medicinska vård som svenska
barn. Som exempel kan jag nämna barnen från Kosovo, som tillhör den
grupp flyktingbarn som har den sämsta statusen. De har verkligen behov av
hälsoundersökningar och tandvård och inte enbart akut vård.
Vi kommer att stödja reservation nr 13 om tortyrskador, som är viktig. Vi
har fått uppgift om att ca 25 % av de flyktingar som beviljas uppehållstill-
stånd i Sverige har synliga tortyrskador. Det betyder att de asylsökande även
kan ha sådana tortyrskador som inte syns. Och detta behöver följas upp. När
dessa människor är på flykt kan de kanske hålla tillbaka sina känslor, men
när de har fått en lugnare period i Sverige kan dessa känslor lätt komma till-
baka.
Frågan om arbete för asylsökande har jag tagit upp tidigare, och vi i miljö-
partiet kommer att stödja reservation nr 16 vid voteringen.
Anf. 44 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Jag hade inte tänkt att lägga mig i den här debatten, men jag
ser mig nödsakad att ta kammarens tid i anspråk efter Ragnhild Pohankas
inlägg.
Här pågår återigen ett nytt försök att bilda en myt som så småningom blir
sanning om man inte säger emot. Sådan är debattekniken många gånger.
Man upprepar ständigt myten om att vi medvetet skickar folk tillbaka till
död och tortyr. Och man upprepar ständigt myten om att det finns en ambi-
tion att öka antalet barn i förvar, osv. Jag skulle kunna ge många exempel
på detta. Men det var inte därför som jag begärde ordet.
Jag begärde ordet på grund av att Ragnhild Pohanka sade att vi använder
begreppet falska flyktingar. Jag har aldrig använt begreppet falska flyk-
tingar, jag har aldrig hört någon av mina medarbetare på departementet an-
vända det begreppet, och jag har inte heller hört invandrarverkets personal
använda det begreppet. Vi talar om falska dokument, och vi kan tala om
olika saker. Men falska flyktingar är faktiskt inget begrepp som i dag är ve-
dertaget i debatten, och jag har aldrig hört någon seriös debattör använda
det i debatten.
På detta sätt bildas myter, och så småningom blir de sanning. Men, Ragn-
hild Pohanka, jag förstår att det är av något slags allmän välmening som ni
tar upp dessa frågor. Men tänk på att när man bildar sådana myter, spelar
man i stället de invandrarfientliga krafterna i händerna, eftersom de sedan
tar upp detta och använder sådana begrepp.
När jag ändå har ordet vill jag också passa på att kommentera det som
Maria Leissner sade om att hon hoppas att invandrarministern skall göra bot
och bättring när det gäller flyktingbarnen. Jag hoppas att Maria Leissner har
en så pass stor tilltro till min goda vilja att hon förstår att jag inte skulle ha
beställt denna översyn och genomgång och dessa förslag från socialstyrelsen
om jag inte också hade varit beredd att ta dem på allvar och så småningom
också vidta åtgärder.
Anf. 45 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:
Herr talman! Jag har ingen ambition att gå ut med några påståenden. Jag
kan överlämna den artikel från hösten 1989 där de här orden förekom, men
jag har den inte med mig i dag, och jag vill inte nämna några namn. Jag skall
skicka denna artikel till invandrarministern.
Dessutom har ett pressmeddelande gått ut från invandrarministern där ut-
trycket missbruk av asylrätten förekommer sex gånger. Missbruk av asylrät-
ten, vad är det? Det kan möjligen förekomma ibland, det kan jag gå med på.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
63
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
64
Men detta togs upp på ett sådant sätt att det var fråga om missbruk av asylrät-
ten så fort någon försökte få stanna i Sverige utan att ha giltiga skäl.
Jag står därför fast vid det som jag har sagt. Jag har ingen som helst ambi-
tion att ta upp några saker här som jag inte har belägg för, och det är inte
fråga om någon allmän välmening, utan jag vill ha bort sådana uttryck om
dem som söker skydd i Sverige. Jag vill också ha bort uttrycken icke trovär-
dig, överdrivet och upptrappning, som gör att man så att säga inte litar på
dessa människor. Jag anser att det skall vara en omvänd bevisföring i detta
sammanhang. Man skall överbevisa den asylsökande om att han eller hon
har fel i stället för att använda den nuvarande bevisföringen. Det ligger
mycket allvar bakom detta, och jag skall överlämna denna artikel till invand-
rarministern.
Anf. 46 MARIA LEISSNER (fp) replik:
Herr talman! När de gäller flyktingbarnens rätt till sjuk- och hälsovård vill
jag säga att det är mycket bra att Maj-Lis Lööw nu säger sig vara beredd
att ändra på saker och ting när det gäller de bristande rättigheter som de
asylsökande barnen har till sjuk- och hälsovård. Detta är inte något nytt pro-
blem, utan det har varit ett problem under en längre tid.
Vårt yrkande om att asylsökande barn skall ha samma rätt som andra barn
i Sverige till tandvård och till sjuk- och hälsovård har avstyrkts av utskotts-
majoriteten. Eftersom socialdemokraterna har avstyrkt vårt yrkande har vi
fått reservera oss. Det hade därför varit mycket skönt om vi vid diskussionen
i utskottet hade fått den socialdemokratiska gruppen med oss, eftersom Maj-
Lis Lööw nu säger att hon är beredd att ta konsekvenserna av den kritik som
förs fram i rapporten. Jag hoppas att detta innebär ett löfte från Maj-Lis
Lööw att se till att de asylsökande barnen får samma rättigheter som svenska
barn på detta område och att vi därmed kan undanröja dessa hälsoproblem
när det gäller de asylsökande barnen.
Beträffande diskussionen om riktiga eller falska flyktingar vill jag säga föl-
jande. Det uttryck som jag tror har förekommit mest i debatten från rege-
ringens sida är att man har talat om att en viss grupp, en mindre grupp, är
att betrakta som riktiga flyktingar. Då har man menat konventionsflyktingar.
Men med detta språkbruk har väldigt många människor bland allmänheten
dragit den automatiska slutsatsen att de andra flyktingarna inte är riktiga
flyktingar utan att de kanske har kommit hit mest på pin kiv eller av något
annat skäl. Detta har skapat förvirring och oklarhet i debatten. Jag tror inte
att regeringen kan undandra sig ansvar för den förvirringen.
Anf. 47 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Maria Leissner till det nymor-
nade intresset för invandrare. Tidigare har hennes intresse så att säga stannat
vid gränsen. Litet mindre tvärsäkerhet och litet mera kunskap om hur in-
vandrare har det i Sverige när det gäller arbetsmarknaden och bostäder
skulle kanske inte skada utan vara bara klädsamt.
I det här betänkandet behandlas budgetanslaget till statens invandrarverk
och förslaget om ökning av flyktingkvoten. Riksdagen har som bekant tidi-
gare fattat beslut om en decentraliserad organisation för statens invandrar-
verk, en organisation som var dimensionerad för ca 20000 asylsökande per
år, ca 150000tillståndsärenden och ungefär 22 000 medborgarskapsärenden.
Verkligheten blev som alla känner till en helt annan. Det har alltid blåst
kring invandrarverket, ibland storm, som hösten 1989. Ibland har vinden va-
rit lugnare, men alltid ihållande. Ibland undrar man faktiskt hur invandrar-
verkets personal kan orka med sitt arbete när den aldrig någonsin röner upp-
skattning utan bara möts av kritik. Naturligtvis skall man se på myndigheter
med kritiska ögon, men litet nyans skulle inte skada. Jag vet att invandrar-
verket har kämpat för att få organisationen att fungera, att komma ifatt och
hålla de handläggningstider som planerats i den nya organisationen.
De 62 milj.kr. som riksdagen i december beviljade invandrarverket för att
få ned handläggningstiderna ser nu ut att ge resultat. Om inte något drastiskt
händer när det gäller antalet asylsökande, räknar invandrarverket med att
få ned ärendebalanserna och väntetiderna till den planerade tiden i slutet av
året.
Det är naturligtvis oerhört svårt att kunna planera för vad som händer i vår
omvärld, men det är bra och nödvändigt att invandrarverket får möjlighet att
anpassa sig till de förändringar som snabbt kan ske utan att alltid behöva gå
vägen över regering och riksdag. Därför föreslås också i budgeten att invand-
rarverket får disponera 25 milj.kr. utöver det anvisade anslaget.
Man kan säga att det i utskottet har varit en samstämmighet om att flyk-
tingkvoten borde höjas. Det som vi inte har varit eniga om har gällt tidpunk-
ten. Men nu är antalet asylsökande mindre än beräknat, och man kan nog
säga, att om inget oförutsett inträffar, är vårt flyktingmottagande på väg att
stabiliseras. Därför är det nu möjligt att höja kvoten. Kriget i Persiska viken
och situationen i Irak har som bekant lett till en mycket besvärlig flykting-
situation. Totalt finns i området 1,3 miljoner flyktingar. Även om man inom
FN är överens om att problemen måste få sin lösning inom regionerna, kan
det i vissa fall vara nödvändigt att ta emot flyktingar i ett annat land.
I betänkandet föreslås nu en ökning av flyktingkvoten till 2000 personer
för budgetåret 1991/92 och som en särskild insats ytterligare 1250 flyktingar.
Herr talman! Utskottet har vid flera tillfällen diskuterat arbetstillstånd för
asylsökande. Visserligen anser utskottet att det fortfarande finns starka skäl
som talar mot att ge alla asylsökande ett temporärt arbetstillstånd. Det pri-
mära målet måste fortfarande vara att förkorta handläggningstiderna, att
flyktingen så snart uppehållstillstånd har getts får komma till en kommun,
får bostad och helst också arbete för att kunna försörja sig. Men vi är också
medvetna om att det inte är bra för den enskilde att under lång tid bara gå
och vänta på besked. Om det skulle inträffa något som gör att handlägg-
ningstiderna inte minskar utan ökar, vill utskottet att det skall finnas en be-
redskap. Om handläggningen tar alltför lång tid i invandrarverket, om man
inte kan fatta beslut i ett ärende i första instans inom sex månder, skall ett
temporärt arbetstillstånd övervägas. Ett eventuellt överklagande till rege-
ringen räknas inte. De berörda myndigheterna skall inte heller behöva
skaffa arbete. Utskottet vet att den här frågan inte är så enkel att lösa utan
gör bedömningen att frågan behöver utredas närmare och att regeringen
skall återkomma till riksdagen med förslag.
Till betänkandet har det fogats 27 reservationer. De flesta har vi diskuterat
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
5 Riksdagens protokoll 1990191:123
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
åtskilliga gånger tidigare, men jag vill ändå kommentera en reservation från
miljöpartiet. Ragnhild Pohanka har ju tidigare stått här i kammaren och på-
stått att det på våra förläggningar förekommer en inhuman behandling av
asylsökande. Den här reservationen har nämligen varit med tidigare och nu
tycker jag att det är dags för miljöpartiet att komma fram med bevis. Påstår
man att det förekommer förtryck och inhuman behandling på förläggning-
arna, måste man också kunna bevisa detta. Jag tog upp den här frågan förra
året när utskottet behandlade motionen. Då påstod Ragnhild Pohanka att
hon hade bevis, men något bevis såg utskottet aldrig till. Jag vet också att
invandrarverkets generaldirektör förra året efterlyste bevis och inte bara på-
ståenden. Det kom aldrig något bevis. Nu återkommer samma påstående.
Jag tycker att det är mycket allvarligt att anklaga personalen i förläggningar
för inhuman behandling och förtryck. Ligger det någon sanning i påståen-
dena, måste självfallet invandrarverket ta itu med saken. Vad menar egentli-
gen miljöpartiet?
Sedan vill jag också kommentera reservation 15 som gäller undervisning
och sysselsättning för asylsökande. Från början var avsikten att svensk-
undervisningen skulle ske enbart i kommunerna, men i och med att vänteti-
derna blev så långa infördes den s.k. förläggningssvenskan för att man skulle
kunna ta till vara tiden bättre på förläggningarna och förbereda för fortsatt
vistelse i landet och kommunerna.
En undersökning som gjordes våren 1990 visar emellertid att endast 40 %
av vuxna asylsökande och flyktingar deltar i svenskundervisningen på för-
läggningarna. Kostnaderna uppgick under 1989/90 till 134 milj.kr. Då upp-
stod diskussion om huruvida det var meningsfullt att med tanke på kostna-
derna och det låga deltagarantalet bedriva svenskundervisning. Invandrar-
verket arbetar för närvarande på att utforma riktlinjer för en meningsfull
verksamhet på förläggningarna, och då behandlas också frågan om svensk-
undervisning och samhällsundervisning liksom också utformningen av un-
dervisningen.
Fortfarande måste det viktigaste vara att handläggningstiderna blir så
korta som möjligt, så att flyktingarna får en chans att komma ut i en kom-
mun, få en bostad och ett arbete och bli delaktiga i det svenska samhället.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på samt-
liga reservationer där bifall har yrkats.
Anf. 48 MARIA LEISSNER (fp) replik:
Herr talman! Maud Björnemalm tycks ha gjort slut på sina intelligenta ar-
gument när det gäller min syn på invandrarpolitiken. Nu tar hon till rena
sluggerargument, för att inte säga lögner. Men låt oss höja oss och i stället
diskutera sakfrågor. Jag skulle vilja ta upp flyktingkvoten. Trots utskottets
gemensamma skrivning är det anmärkningsvärt att kunna konstatera att ef-
ter det att utskottet hade klubbat en höjning av flyktingkvoten till 2 000 flyk-
tingar årligen - och därigenom gått emot den socialdemokratiska gruppen -
vilar utskottet till dess att en proposition i samma ämne lagts fram. Det tog
åtskilliga veckor. När regeringen hade tagit initiativ och lagt fram ett förslag
om 2 000 personer kunde alltså utskottet fatta ett beslut. Jag vill visa det sym-
66
tomatiska att det som förefaller vara ett initiativ av regeringen faktiskt bara
innebär att oppositionen äntligen lyckats få igenom sitt krav.
Jag vill också fråga Maud Björnemalm vad hon tror kommer att bli resul-
tatet av vår skrivning om möjligheten till temporärt arbetstillstånd för asyl-
sökande. Hoppas hon att det kommer att kunna bli en möjlighet för en större
grupp asylsökande eller tror hon att det kommer att kunna användas enbart
i undantagsfall? Jag själv ser en risk med att vårt fina initiativ kan förvandlas
till en ganska marginell historia. Jag skulle gärna vilja att Maud Björnemalm
säger emot mig på den punkten.
Anf. 49 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Även vi moderater har riktat viss kritik mot invandrarver-
ket. Vi menar att man får se över sin verksamhet, rationalisera och organi-
sera som alla andra statliga verk. Nog tål invandrarverket litet kritik, det är
jag helt övertygad om. Det finns verk och myndigheter i detta land som inte
bara får tåla kritik, utan starka neddragningar, hårda bantningar och omor-
ganisationer. På ett verk fick man reda på i pressen att verket skulle läggas
ned från den ena dagen till den andra. Den lilla andeviskning som vi möjli-
gen kan ha gjort om att allt inte är bra på invandrarverket anser jag att man
får tåla. Invandrarverket har till skillnad från alla andra statliga verk fått alla
de pengar de har behövt under åren. De har behövt pengarna och vi har
släppt till dem för att det har rått en svår situation. Men när det t.o.m. för
en medlem av denna kammare ibland är svårt att få ett besked från invand-
rarverket, kan man nog ifrågasätta viss del av verksamheten. Det står jag
för.
Ragnhild Pohanka sade att beslutet om arbetstillstånden kan bli en pyr-
russeger. Jag hoppas verkligen att det inte blir det, utan att vi skall kunna
lita på den beställning vi har gjort. Vi moderater har motionerat om detta i
säkert tio års tid. Vi hade naturligtvis velat ha en mycket klarare skrivning
än den som har kunnat åstadkommas här. Det är, precis som Maria Leissner
sade tidigare, en kompromiss som vi har fått godta. Läser man på s. 21 i be-
tänkandet ser man tyvärr att texten haltar litet. Maud Björnemalm har kan-
ske inte läst ända till slutet. Jag skall läsa upp den mening som vi tycker är
viktig. Det står faktiskt att utskottet bedömer ”att frågan om temporära ar-
betstillstånd för asylsökande behöver utredas närmare, och regeringen bör
snarast möjligt återkomma till riksdagen med förslag i frågan”.
Det finns en klar begäran från utskottsmajoriteten att ett sådant förslag
skall komma. Det vill jag verkligen betona. Jag vill också ställa frågan huru-
vida utskottsmajoriteten är beredd att trycka på så att regeringen effektuerar
denna beställning.
Anf. 50 JAN-OLOF RAGNARSSON (v) replik:
Herr talman! Jag ställde en fråga i mitt inledningsanförande till Maud
Björnemalm angående anslag och bidrag till invandrarnas riksorganisatio-
ner. Det står i budgetpropositionen att regeringen skulle återkomma med
regler och en kraftig uppskrivning av bidragen till invandrarnas riksorganisa-
tioner. Jag undrar om Maud Björnemalm kan svara på den frågan.
Jag sade också i mitt inledningsanförande att de tillfälliga arbetstillstånden
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
67
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
var en kompromiss. Där delar jag Maria Leissners och Gullan Lindblads
uppfattning. Men vi har som sagt också möjlighet att återkomma i den frågan
när vi skriver motioner med anledning av regeringens proposition. Den mo-
tionstiden går ut den 12 juni.
Reservation nr 15 gäller undervisning och sysselsättning för asylsökande.
Har man aldrig funderat på att göra någon utvärdering av varför deltagandet
i svenska för invandrare är så lågt som 40 %? Det är bättre att man tittar på
vad det är för fel än att bara skära bort verksamhet.
Anf. 51 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:
Herr talman! Nog vet Maud Björnemalm att det förekommer förtryck på
många arbetsplatser, på många förläggningar och i många situationer i vårt
samhälle. Mobbning är inget nytt begrepp. Här har vi grupper som är mycket
mer utsatta, för de har inte den trygghet som vi svenskar har i en utsatt situa-
tion.
Förra gången tog jag upp speciella saker. Det hade gått ett brev till invand-
rarministern om detta förtryck. Jag besökte flyktingförläggningen tillsam-
mans med bl.a. ett kommunalråd, och vi konstaterade att det inte var bra.
Jag hade inte tänkt yrka bifall till reservationen den här gången. Men efter
det att jag besökt ytterligare ett par flyktingförläggningar där samma signa-
ler kom från lärare, personal och flyktingar, yrkar jag bifall till den en gång
till.
Jag tycker inte att det är så hårresande att tala om det. Människor är ut-
satta när de är flyktingar och asylsökande. Det är kanske en för liten perso-
nal som arbetar här, men den utövar förtryck. Vi kan ta rena fakta. Flykting-
arna får på sina håll inte lämna sin förläggning utan särskilt tillstånd. Man
påstår olika saker som skäl för detta. De får inte ta emot besök. De får t.ex.
inte reda på att de har rättighet att byta advokat. De får inte veta att de har
rättighet att få en annan tolk. Sådana saker är ett dolt förtryck. Men det före-
kommer också direkt öppet förtryck på flyktingförläggningarna.
Om man inte vill ta i detta, inte vill se det, kan man naturligtvis låta det
blåsa kring mig som det påstås att det blåser kring invandrarverket. Jag
tycker att det är bra att man ger luft åt detta, att man talar om att det förhål-
ler sig på det här viset. De bevis som jag lade fram förra gången, jag kan
plocka fram dem nu också, skickades i brev till invandrarministern.
Anf. 52 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Ragnhild Pohanka och jag har tydligen litet olika uppfatt-
ningar om vad som är upprörande. Jag tycker faktiskt att det är ganska upp-
rörande när en riksdagsledamot står här i kammaren och anklagar persona-
len på invandrarverkets förläggningar för förtryck och inhuman behandling
av de asylsökande. Självklart skall Ragnhild Pohanka ta kontakt med in-
vandrarverket, så att den här saken åtgärdas. Jag har nämligen frågat på in-
vandrarverket och det finns ingen som känner till att det förekommer något
förtryck. Förekommer sådant skall det naturligtvis beivras.
När det gäller flyktingkvoten, Maria Leissner, var en höjning aviserad i
budgetpropositionen. Men det spelar snart ingen roll vad man säger i den
68
här kammaren, för folkpartiet vet alltid bäst och är alltid bäst, enligt Maria
Leissner.
1 fråga om temporära arbetstillstånd har utskottet sagt i sin skrivning, att
eftersom frågan är komplex behöver den utredas ytterligare. Det är på intet
sätt för att förhala frågan, utan det är för att frågan är mer komplicerad än
man kan tro. Man måste också undersöka huruvida detta förslag kommer i
konflikt med andra lagar. Det är inte bara för utskottet att rätt upp och ned
bevilja arbetstillstånd för asylsökande.
Jan-Olof Ragnarsson frågade om invandrarorganisationerna. Om jag
minns rätt är det precis som Jan-Olof Ragnarsson sade, att man håller på att
utarbeta nya regler. Man kommer även att ge organisationerna ett förhöjt
stöd. Men hur långt detta arbete har kommit kan jag tyvärr inte säga så här
på rak arm. Men det är på gång i alla fall.
Beträffande det låga deltagandet i svenskundervisning har man gjort un-
dersökningar på en del förläggningar. Många asylsökande tycker inte att de
har någon anledning att lära sig svenska innan de har fått besked om att de
får stanna i landet.
Det temporära arbetstillståndet, för att återgå till det, är också en känslig
fråga. När jag sade att Maria Leissners intresse oftast stannade vid gränsen,
var det faktiskt inte sluggerfasoner. Jag menade det. Jag har aldrig hört
Maria Leissner bekymra sig om de över 16 000 utländska medborgare som
vi redan har i landet och som är arbetslösa. Det kanske vore befogat att vi
någon gång också diskuterade deras situation och inte bara talar om dem
som går och väntar på besked om huruvida de får stanna i Sverige eller inte.
Anf. 53 MARIA LEISSNER (fp) replik:
Herr talman! Jag tackar Maud Björnemalm för erkännandet att folkpar-
tiet alltid är bäst. Det är inte ofta vi får sådana komplimanger.
När det gäller flyktingkvoten undrar jag: Om socialdemokraterna i riksda-
gen visste att det skulle komma en proposition, som innehåller ett förslag om
en höjning av flyktingkvoten till 2 000, hur kom det sig då att socialdemokra-
terna i första vändan, när vi klubbade förslaget i utskottet, sade nej och där-
igenom blev överkörda av de andra partierna? Det var ett onödigt nederlag.
Det hade varit mycket roligare om vi hade kunnat komma överens med en
gång. Det allra roligaste hade förstås varit om det redan i budgetpropositio-
nen hade funnits ett förslag.
Frågan om temporära arbetstillstånd för asylsökande som har väntat en
tid sade Maud Björnemalm är en känslig fråga. Det gör mig litet orolig. Jag
trodde ändå att vi hade träffat en överenskommelse - och att vi alldeles strax
skulle fatta ett beslut - om att begära ett förslag från regeringen om rätt till
tillfälligt arbetstillstånd för sådana personer som inte beräknas få besked
från invandrarverket under de första sex månaderna. Jag hoppas att vi nu är
överens och att det kommer ett sådant förslag från regeringen. Jag hoppas
också att socialdemokraterna inte strävar emot, när det nu finns en överens-
kommelse. För säkerhets skull vill jag fråga Maud Björnemalm om hennes
avsikter när det gäller denna fråga.
Om Maud Björnemalm aldrig har hört mig eller folkpartiet liberalerna be-
kymra sig om de 16 000 arbetslösa och invandrarnas problem på arbetsmark-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
69
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
70
naden, kan Maud Björnemalm hos utredningstjänsten säkert begära utdrag
ur de anföranden som jag har hållit under ett antal år i riksdagen och de
motioner som vi har väckt med krav på åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet. Vi har nu under ett antal år framställt krav på möjligheter för
asylsökande att arbeta redan under väntetiden för att underlätta deras in-
träde på arbetsmarknaden. Vi har även ställt många andra krav, som har att
göra med hur man bäst skall kunna bygga broar för de asylsökande och öv-
riga invandrare in i det svenska arbetslivet och därmed den svenska gemen-
skapen. Vi har under en långtid haft rätt mycket att erbjuda på det området.
Maud Björnemalm är välkommen att sätta sig in i vad vi egentligen har sagt.
Anf. 54 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! När det gäller den fråga som vi nu diskuterar, alltså tempo-
rära arbetstillstånd för väntande asylsökande, är sanningen den att socialde-
mokraterna hela tiden styvnackat har sagt nej till sådana. Erkänn att det var
först när vänstern hade ändrat ståndpunkt och kommit med förslag om tem-
porära arbetstillstånd efter tre månader som vi fick en majoritet i utskottet.
Det är klart att det var en omvändelse under galgen. Men jag tar ändå svaret
till intäkt för att det nu snarast möjligt kommer ett förslag, eftersom det finns
en klar beställning från utskottet. Den som vill understryka det hela ännu
litet kraftigare kan naturligtvis rösta på reservation 16, där vi säger att tem-
porära arbetstillstånd skall beviljas senast sex månader efter asylansökan.
Det är ett ytterligare betonande av allvaret i denna vår begäran.
Anf. 55 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Ironi är svårt, Maria Leissner. Vi har inte sagt nej till höjd
flyktingkvot. Vi har hela tiden sagt att vi anser att flyktingkvoten skall höjas,
men vi ville avvakta tidpunkten. Vi sade inte nej i utskottet, utan vi ville
även där dröja litet därför att vi visste att en proposition skulle komma. Vi
ville avvakta princippropositionen om en ny flyktingpolitik.
När det gäller de temporära arbetstillstånden har utskottet skrivit till rege-
ringen och beställt en utredning. Vi har från socialdemokratiskt håll inte re-
serverat oss. Alltså accepterar vi utskottets beslut. Vi har även deltagit i dis-
kussionen om utformningen av skrivningen i utskottets betänkande.
Anf. 56 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag och många fler har fått anledning att stifta bekantskap
med problematiken runt flyktingar, även om man som jag inte är ledamot i
det utskott som handlägger dessa frågor. Många fler än jag har ställt sig und-
rande över hur flyktingmottagandet och invandrarpolitiken egentligen fun-
gerar. Jag har försökt skaffa mig information så gott jag har kunnat. När riks-
dagsåret slutade i fjol sommar, beslöt jag att mer ingående sätta mig in i hur
invandrarpolitiken fungerar. Jag besökte tolv olika slussar och förläggningar.
Under det gångna riksdagsåret har det blivit några återbesök och några ny-
besök.
Jag beslöt mig för att välja ut några asylsökande, som jag bedömde hade
politiska flyktingskäl. Eftersom jag på mitt ansvar i vår riksdagsgrupp har
Iran, Irak, Turkiet och Kurdistan, anser jag mig väl informerad om de poli-
tiska förhållandena i dessa länder, om de olika oppositionella politiska par-
tier och grupper som finns där och om den grad av förföljelse som dessa
grupper utsätts för. Därför blev mitt val en kurdisk ensamstående kvinna, en
iransk man med sin femåriga flicka - mamman och en pojke var kvar i Iran;
det blev ett återanknytningsärende - samt ett iranskt par utan barn. Alla till-
hörde olika organisationer.
Jag följde ärendena hela vägen. Det har varit många och ibland rent otro-
liga turer. Det sistnämnda fallet - det iranska paret, som också har fått barn
under året - blev klart för en vecka sedan i första instans. Ingen av dem fick
politisk flyktingstatus.
Jag vill också säga några ord om handläggningstiderna, som jag kom i kon-
takt med, och den rent otroliga byråkrati som behäftar invandrarverket.
Den ensamme pappan hade suttit i ett hotellrum med sin flicka i fem måna-
der. Flickan mådde dåligt. Det fanns ett 30-tal barn under skolåldern på ho-
tellet, men ingen organiserad barnverksamhet förekom. Det kunde vara ett
skäl till att flickan mådde sämre än hon hade behövt göra.
När jag ringde regionkontoret för att höra hur långt ärendet hade hunnit,
fick jag besked om att handläggaren var sjuk och att akterna var inlåsta hos
honom. Man kunde inte ge besked om hur länge han skulle vara borta.
Efter någon vecka ringde jag igen och fick då veta att ärendet var avgjort
för en månad sedan men att man inte hade haft tid att skriva ut beskedet.
Man skickade dock ett fax till förläggningen, och kommunplacering skedde
efter en vecka. Det dröjde ytterligare en och en halv månad innan det skrift-
liga beskedet kom, vilket orsakade mannen en del besvär.
Jag följde med vid kommunplaceringen för att se hur den gick till. Det var
i detta fall tur, eftersom den iranske mannen inte ens kunde få ut pengar på
den avi som han hade fått på flyktingkontoret. Posten godkände inte det
enda papper som han hade: det med tumavtrycket på som man får vid första
polisförhöret.
Det iranska parets ansökan blev inte klar förrän efter ett år och fem måna-
der i första instans, trots att paret sades ligga i en förturskö på grund av att
kvinnan befann sig i mycket dålig psykisk kondition.
Så något om hur jag upplevt situationen på slussar och förläggningar. Jag
skulle kunna berätta hårresande exempel på vad jag sett och upplevt, men
jag väljer att berätta om en förläggning som fungerar bra, nämligen Röda
kors-förläggningen i Söderfors. Där har man asylsökande från öststater, man
har araber och chilenare. Man visste att ca 80 % av de asylsökande kommer
att sändas tillbaka men att de skulle finnas på förläggningen ungefär ett år.
Man hade dragit konsekvenserna av de faktiska förhållandena, att man
inte kunde påverka möjligheterna för dessa att få stanna eller påverka läng-
den på deras vistelse i Sverige. Man ställde sig då på förläggningen frågan:
Hur kan vi använda tiden på ett för den asylsökande bästa sätt? Vad kan vi
ge de här människorna att ha med sig till sitt hemland? Hur kan vi undvika
att bryta ned dessa människor?
Man har nu en skola och ett daghem med samma standard som svenska
daghem och med utbildad personal. Förutom svenskundervisning kan man
välja att läsa engelska eller datakunskap. Man har upprättat arbetslag som
utför oavlönat arbete till idrottsföreningar och andra organisationer i kom-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Invandring m.m.
71
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
munen. Mer i förtroende fick jag också veta att man ibland var tvungen att
röra sig i gränslandet till det otillåtna för att kunna erbjuda de kunskaper
man vill erbjuda och en meningsfull sysselsättning. Varje anställd, vaktmäs-
tare, chaufför, ekonomibiträde och handläggare har en lärling med sig i sitt
arbete. Man ger ut ett veckoblad på de språk som finns representerade på
förläggningen och på svenska till folket i Söderfors. Det är en förläggning
där det sjuder av arbete och idéer. Där såg jag inga oroligt vankande, sysslo-
lösa och deprimerade människor, som är den vanligaste synen när man kom-
mer till en sluss eller förläggning. Söderfors förläggning läggs ned i decem-
ber, liksom de andra tre Röda kors-förläggningarna i landet.
Jag vill inte föregripa den interpellationsdebatt som kommer att hållas se-
nare i dag och som handlar bl.a. om folkrörelseengagemang i flyktingmotta-
gandet. Invandrarverket uppvisar en stor ovilja. Man sköter dåligt de kon-
takter som folkrörelseorganisationerna kan erbjuda. Det vore väldigt intres-
sant att få belyst varför.
Vilken verksamhet det än gäller beror det till stor del på personalen om
verksamheten blir bra eller dålig, men även på vilken utbildning personalen
har, på människosyn, regler, lagar och förordningar som omgärdar verksam-
heten.
Jag är inte rädd för att kritisera statens invandrarverk. Jag tycker att in-
vandrarverket är byråkratins högborg i Sverige. Det är mycket svårstyrt.
Sunt förnuft verkar vara bannlyst där, och verket har en verksamhetsutform-
ning som skapar miljöer och arbetsförutsättningar där humanism och med-
mänsklighet har mycket svårt att trivas och utvecklas.
Jag vill anknyta till den debatt som fördes här i kammaren mellan Pohanka
och Björnemalm om att det naturligtvis inte är den enskilda personalens fel
att det ibland blir fel, eftersom personalen är organisationens fångar. Jag
tycker att invandrarverket har varit en tummelplats för organiseringsmaro-
dörer. Jag tror inte att de fasta förläggningarna har en chans att exempelvis
bli så bra som en del av Röda kors-förläggningarna har varit, om vi inte ger
mer ansvar och pengar till de enskilda förläggningarna, om vi inte kan invol-
vera personalen på de enskilda förläggningarna så att den själv utformar
verksamheten. Detta är lika nödvändigt där som inom annan offentlig verk-
samhet. Jag tycker att vi är alldeles för rädda och flata när det gäller att kriti-
sera invandrarverket och den organisation som där har byggts upp.
Jag ställer mig bakom vänsterpartiets reservationer till detta betänkande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 4 juni.)
Anf. 57 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):
Herr talman! Carl Frick har frågat mig hur det förhåller sig med vad han
kallar den svenska polisintegrationen med EG.
Jag har i skilda sammanhang redovisat vad den ökade internationalise-
72
ringen kan innebära både när det gäller utvecklingen av den gränsöverskri-
dande kriminaliteten och i fråga om det internationella polissamarbetet.
Bl.a. har jag redovisat Sveriges kontakter med den s.k. TREVI-gruppen
och dess arbete. TREVI är ett samarbetsorgan inom EG-staterna för polis-
och säkerhetsfrågor. Några s.k. likasinnade länder, däribland Sverige, infor-
meras regelbundet av gruppen och följer nära deras arbete. Inom TREVI
diskuteras bl.a. frågor om europeiskt polissamarbete.
Därutöver har Sverige genom bilaterala samarbetsavtal inom polisområ-
det sökt utvidga samarbetet ytterligare med ett par länder som i dessa sam-
manhang har stor betydelse för Sverige.
Polisverksamhetens dagliga internationella kontakter sker främst genom
de kanaler som polisarbetet traditionellt har använt sig av, exempelvis via
Interpol och genom i andra länder utplacerade sambandsmän. Med de nor-
diska länderna har vi sedan länge haft ett utvecklat och ändamålsenligt sam-
arbete.
Jag har vidare i den proposition om förnyelse inom polisen (prop.
1989/90:155) som lades fram förra våren och som riksdagen godkänt lämnat
en samlad redovisning av aktuella frågor om det internationella polissamar-
betet. En av slutsatserna i propositionen var att det är särskilt angeläget att
finna vägar för ett utvidgat och mer reglerat samarbete på polisområdet med
länderna i EG.
Det polisiära internationella samarbetet bedrivs alltså i olika fora och for-
mer. Bakgrunden till att det polisiära samarbetet utökas är givetvis att
brottsligheten internationaliseras alltmer. Vill vi med kraft bekämpa terro-
rism, narkotikabrottslighet och annan grov internationell brottslighet måste
polisarbetet utvecklas inte bara nationellt utan även internationellt. En ut-
veckling mot ett mer långtgående polisiärt samarbete i synnerhet i Europa
behövs också för att vi skall kunna möta den kriminalitet av annat slag som
kan bli följden av att rörligheten över gränserna ökar. Det får inte bli på
det sättet att den internationellt orienterade brottsligheten skall kunna dra
fördelar av ett outvecklat polisiärt samarbete länderna emellan. Som jag ser
det befinner vi oss trots allt ännu i ett inledningsskede när det gäller det inter-
nationella samarbetet mot brott. Det finns åtskilliga frågor som måste disku-
teras och som vi måste finna bra lösningar på.
Några av de mer kontroversiella frågor som debatterats den senaste tiden
har varit frågan om en gemensam europeisk polis. Denna fråga rymmer åt-
skilliga komplikationer, och meningarna går starkt isär bland EG-länderna.
En annan fråga som diskuterats har varit om de nationella polisorganisa-
tionerna skall få gå in i grannlandet och där utföra visst operativt arbete. Den
senare frågan har reglerats för vissa av EG-länderna, nämligen Tyskland,
Frankrike och Beneluxländerna, i det s.k. Schengenavtalet som avses träda
i kraft 1992. Genom avtalet får Schengenländernas polisorganisation möjlig-
het att följa efter brottslingar in på ett annat lands territorium och där även
företa tillfälliga ingripanden. Efterföljandet är omgärdat av en mängd vill-
kor, bl.a. begränsning till tid och geografiskt område och för vilka brott ef-
terföljandet får ske.
För svenskt vidkommande är det angeläget att vi deltar i och påverkar ut-
vecklingsarbetet och att vi i ett tidigt skede får lämna de svenska synpunk-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tiorier
terna och söka påverka utvecklingen i en för oss önskvärd riktning. Det finns
inga färdiga strukturer eller samarbetsformer för det internationella polisar-
betet som är tvingande för Sverige och som inte stämmer överens med vår
syn på polisverksamheten.
Anf. 58 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret, som jag tycker delvis är litet
svävande. Utgångspunkten för min fråga var en artikel i Dagens Nyheter
från den 13 april, där det skildras hur man i EGs inre kärna - Tyskland,
Frankrike, Benelux - tillåter polisaktiviteter över nationsgränserna. Arti-
keln oroade mig. Jag är fullt på det klara med att man måste ha ett internatio-
nellt samarbete i fråga om brottslighet, särskilt i samband med en EG-intreg-
ration. När alla gränskontroller skall slopas är man naturligtvis tvungen att
hitta former för hur man skall bemöta den internationella brottsligheten,
som kan förväntas få ett stort uppsving nu när bromsarna släpps.
Jag hade ändå önskat att ministern skulle ta tag i den viktiga frågan om
aktiva polisinsatser av polis från andra länder på svensk mark. Såvitt jag för-
står är detta något som vi kan förvänta oss vid en EG-integration. De ut-
ländska förföljande poliserna går efter sina lagar och inte efter de svenska.
Dessa poliser kommer alltså att arbeta i Sverige efter de lagar som de är vana
vid och lärda att följa. Det innebär att vi kommer att få poliser i Sverige som
inte arbetar efter svenska lagar utan efter främmande länders lagar. Det är
då stor risk för att dessa poliser bryter mot svenska lagar, om nu inte de ut-
ländska lagarna helt plötsligt utan beslut i riksdagen skall gälla i Sverige. Det
kan då uppstå en ganska absurd situation, eftersom man kan få en ny sorts
internationell brottslighet, en polisiär brottslighet. Poliserna från utlandet
beter sig kanske på ett sätt som inte stämmer överens med svenska lagar.
Detta upplever jag som ganska absurt. Den här frågan tar ministern inte upp
i svaret, och det är jag litet ledsen över. Jag förväntade mig ett rakt svar att
svenska lagar verkligen skall gälla i Sverige och att brottslingar i Sverige skall
jagas och tas om hand av poliser som kan och följer svensk lag. Eftersom jag
inte får det svaret, lämnar ministern fältet öppet för tankar på att grunder
för vårt rättsväsende skall tas bort i och med att de utländska poliserna följer
de lagar som de är vana vid. Man kan lätt få den misstanken. Det är väldigt
viktigt att se till att denna misstanke undanröjs.
Slutmeningen i ministerns svar är ganska intressant. Han säger: ”Det finns
inga färdiga strukturer eller samarbetsformer för det internationella polisar-
betet som är tvingande för Sverige och som inte stämmer överens med vår
syn på polisverksamheten”. Jag anser att denna mening är mycket kryptisk.
Det hade varit bra om ministern hade varit tydligare och uttryckt sig mera
klart. Vem skall ändra på vår syn? Varför skall vår syn ändras? Vad kan vi
förvänta oss för krav på synförändring i framtiden? Ministern säger att man
kan tvingas till en ny syn på polisverksamheten vid en EG-integration. Det
vore väldigt spännande att höra vad ministern förutser för krav på synför-
ändring i det svenska rättssamhället.
Anf. 59 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag måste erkänna att jag har litet svårt att följa Carl Fricks
argumentation. Jag förstår själva utgångspunkten, en tidningsartikel om att
detta inte är utan problem. I mitt anförande antydde jag inte heller att det
skulle vara utan problem, om vi funderade på att göra något liknande. Jag
utgår självfallet ifrån att svensk polis i alla lägen kommer att följa svensk lag.
Det skall den göra och det gör den också.
Om man hamnar i en diskussion om huruvida något liknande bör gälla i
Sverige, är det självklart att det är en mycket problematisk fråga som skulle
underställas riksdagen. Jag har inte tagit upp denna fråga, eftersom den inte
är aktuell för Sverige. Jag har också nämnt att denna fråga är mycket omde-
batterad i EG. Det är inte alls så som Carl Frick påstår, att Sverige vid ett
eventuellt medlemskap i EG automatiskt tvingas till någon typ av polisar-
bete som är av den art som Schengenländerna har avtalat om.
Schengenavtalet omfattar inte hela EG, utan det är ett avtal som några
länder har träffat sannolikt för att de har mycket långa gränssträckor och
många gränspasseringar och därmed också en betydande gemensam brotts-
lighet.
Jag tycker själv att jag har varit ganska öppen i svaret. Vi i Sverige ser ju
hela tiden behovet av internationellt samarbete. Det finns former som vi i
dag anser ligga ganska långt ifrån vad vi är beredda att skriva på. Vi har skri-
vit på en del avtal, varav några är bilaterala, men det här är en fråga som
man gott kan diskutera med öppet visir. Men, Carl Frick, genom att vi disku-
terar EG eller rent av blir medlemmar i EG kommer vi inte på något sätt att
tvingas till att medge att utländska poliser skall få arbeta i Sverige eller att
svenska poliser skall arbeta utomlands. Detta sker helt enligt de internatio-
nella överenskommelser som vi har träffat om att t.ex. ha personal vid de
svenska ambassaderna som sysslar med polisfrågor.
Anf. 60 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Jag är fullt medveten om och klar över att det - som minis-
tern sade i slutet av sitt inlägg - finns ett stort behov av den här typen av
internationellt samarbete, t.ex. när den svenska polisen är med och spanar
på narkotikabrottslingar.
Jag funderade över den sista meningen i ministerns svar: ”Det finns inga
färdiga strukturer eller samarbetsformer för det internationella polisarbetet
som är tvingande för Sverige och som inte stämmer överens med vår syn på
polisverksamheten”. Det är detta som gör mig orolig. Jag är fullt på det klara
med att svensk polis skall följa svenska lagar. I anledning av det som minis-
tern sade i svaret och det som stod i tidningsartikeln, att utländsk polis kan
få arbeta i Sverige utan att följa svensk lag, känner jag mig orolig, en oro
som jag delar med många andra. Man undrar vad som kommer att hända.
Vad kommer vi eventuellt att tvingas till?
I dag är vi inte tvingade till någonting. Vi kan fritt träffa internationella
överenskommelser. Vid ett integrationsarbete som förebereder ett medlem-
skap i EG blir vi kanske tvingade till någonting som vi inte känner för. Ut-
trycket ”som inte stämmer överens med vår syn på polisverksamheten” visar
att det uppenbarligen finns saker och ting inom EG som inte stämmer över-
ens med vår syn på polisverksamhet, och det sade ju också ministern.
Vid ett integrationsarbete och inför ett medlemskap tvingas vi kanske till
sådant som inte stämmer överens med vår syn. Det vore intressant att få veta
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
75
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
76
inom vilka områden man kan förvänta sig att vi skall tvingas ändra vår syn.
Vi behöver inte göra det i dag, men vi är inne i en process som det vore in-
tressant att få upplysningar om. Vad kan vi förvänta oss för synförändringar?
Jag anser att problemet ligger i vad vi kan förvänta oss av framtiden med
hänsyn till detta. Dagens läge är ganska klart, så det oroar jag mig inte för,
utan jag är orolig för framtiden.
Anf. 61 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):
Herr talman! Orsaken till min formulering i svaret är att det naturligtvis
finns former för polissamarbete som i dag är främmande för oss. Dit hör
möjligheten för polisen att arbeta på ett annat lands territorium. Det är inte
möjligt enligt svensk lag. Vi har inte den samarbetsformen. Vi är mycket
restriktiva också med tanke på att komma i närheten av ett sådant samar-
bete. Detta gäller också inom Norden, där vi sedan länge har haft ett utveck-
lat polisiärt samarbete.
Det är klart att det finns ett internationellt samarbete. Jag avser då de in-
ternationella narkotikasambandsmän som finns posterade vid de svenska
ambassaderna. Detta samarbete sker på nordisk basis. Jag anser att det är
en mycket bra form för samarbete. Om man ser till hur vi såg på dessa frågor
för 10—15 år sedan var detta med internationellt samarbete en nyhet. Jag
kan tänka mig att det finns andra former för internationellt samarbete som
vi i dag inte riktigt känner till, men som utvecklingen banar en väg för just
på grund av att vi möter nya problem.
Jag kan nämna att vi under de senaste veckorna har haft en stor minister-
konferens i Oslo om samarbetet på narkotikaområdet, där möjligheterna till
internationellt samarbete diskuterades bl.a. för kontroll av den s.k. Balkan-
rutten. Längs denna finns länder som saknar möjligheter till teknisk kontroll
av fordon och som gärna skulle vilja ha hjälp med denna. I varje fall en del
länder är beredda att ge den hjälpen. Man kan också från svensk sida fun-
dera över hur långt man skall gå i den formen av assistens.
Jag tycker att man skall ha en öppen diskussion om var gränserna för det
internationella samarbetet går. Vi deltar ganska aktivt i en diskussion med
EG-länderna om hur arbetet med polisiära frågor skall utformas. Framför
allt får vi ta del av erfarenheter som de har, och det tycker vi är mycket vik-
tigt.
Om vi skulle bli medlemmar i EG får vi naturligtvis ta ställning till om vi
kan ansluta oss till vissa överenskommelser som har träffats, huvudsakligen
utanför det formella EG-maskineriet. Vi har varit observatörer och har inte
deltagit på något traktatmässigt sätt i detta arbete.
Jag vill säga till Carl Frick: Låt oss gärna ha en debatt, men övertolka inte
det förhållandet att vi faktiskt måste ha ett polisiärt samarbete! Vi har dock
även ett mycket starkt behov av internationellt samarbete.
Anf. 62 CARL FRICK (mp):
Fru talman! Det är självklart att vi måste ha ett bra internationellt samar-
bete i polisiära frågor. Det har vi i miljöpartiet aldrig tvekat inför. Speciellt
i ett allt öppnare världssamhälle är det mycket viktigt.
Det är också bra med en öppen diskussion, och det är därför som jag har
tagit upp dessa frågor, som bekymrade mig mot bakgrund av artikeln i Da-
gens Nyheter. Jag får vara glad över att statsrådet säger att man känner
mycket tveksamhet till olika former av utländsk polisverksamhet på svensk
mark.
Jag nöjer mig med det och tackar så mycket för svaret.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 63 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Herr talman! Krister Skånberg har ställt sju frågor om energipolitiken till
mig.
De första frågorna avser tidsplaner och handlingsplaner för kärnkraftsav-
vecklingen. Jag vill inledningsvis slå fast att de åtgärder som regeringen har
föreslagit i den energipolitiska propositionen (prop. 1990/91:88) syftar till att
skapa de praktiska förutsättningarna för att fullfölja åtagandet att ställa om
det svenska energisystemet och avveckla kärnkraften till år 2010.
Jag vill dessutom erinra om den trepartiöverenskommelse om energipoli-
tiken som utgör grund för den energipolitiska propositionen. De tre parti-
erna - socialdemokraterna, folkpartiet liberalerna och centerpartiet - är
ense om att resultaten av hushållningen med el, tillförseln av el från miljöac-
ceptabel kraftproduktion och möjligheterna att bibehålla internationellt
konkurrenskraftiga elpriser avgör när kärnkraftsavvecklingen kan inledas
och i vilken takt den kan ske. Regeringen föreslår i propositionen att denna
riktlinje skall ersätta riksdagens tidigare beslut om bestämda årtal för start
av avvecklingen.
Vad gäller handlingsplanen för kärnkraftsavvecklingen, innehåller propo-
sitionen förslag till kraftfulla åtgärder för ökad hushållning med energi och
en målmedveten satsning på utveckling av ny, miljövänlig kraftproduktion.
Regeringen kommer att årligen för riksdagen redovisa de resultat som har
uppnåtts genom de energipolitiska programmen. I samband med redovis-
ningen kommer regeringen att lägga fram förslag om de ytterligare åtgärder
som är motiverade.
Riksdagen och regeringen anger de förutsättningar som kraftföretagen
och industrin skall arbeta inom. Någon detaljstyrning av företagens verk-
samhet, som Krister Skånberg tycks förespråka, bör däremot inte ske från
statsmakternas sida. Det är kraftföretagens uppgift att med utgångspunkt i
den av statsmakterna fastlagda energipolitiken planera och utveckla kraft-
systemet så att landets behov av el blir tillgodosett.
Krister Skånberg ställer också två frågor om effektivisering av elmarkna-
den och förslaget om en elbörs. Förslaget om en elbörs innebär att kraftpro-
ducenter skall kunna lösa in åtgärder för effektivisering hos eldistributö-
rerna. Statens energiverk har föreslagit att en sådan modell prövas.
Förslaget är dock inte särskilt utförligt, utan kan snarare kallas en prin-
cipskiss. I den energipolitiska propositionen föreslår regeringen därför att
förutsättningarna för en försöksverksamhet med elbörs undersöks. Därige-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
77
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar pä interpella-
tioner
78
nom kommer idén att konkretiseras innan beslut fattas om eventuella åtgär-
der. När förutsättningarna är klarlagda kan man ta ställning till hur en even-
tuell försöksverksamhet kan genomföras.
Krister Skånberg tar också upp transiteringsrätten på det svenska stamnä-
tet. I propositionen (1990/91:87) om näringspolitik för tillväxt har regeringen
föreslagit vissa förändringar på den svenska elmarknaden. I samband med
att statens vattenfallsverk ombildas till aktiebolag föreslås att stamnätet skall
avskiljas och ges en mer fristående ställning. Syftet är bl.a. att främja en ef-
fektivare handel med el och en mer decentraliserad elproduktion. Rege-
ringen har nyligen uppdragit åt statens energiverk att närmare utreda stam-
nätets framtida organisation och att redovisa resultatet senast den 1 novem-
ber i år.
I en fråga tar Krister Skånberg upp den s.k. balansprincipen. 1 den energi-
politiska propositionen framhålls att elmarknadens aktörer har huvudansva-
ret för att ekonomiskt rimliga effektiviseringsåtgärder vidtas. Det innebär
för elmarknaden att den s.k. balansprincipen bör gälla, dvs. att investeringar
i eleffektivisering och hushållning bör genomföras så länge kostnaderna per
kilowattimme inte överstiger kostnaderna för ny elproduktion.
Samtidigt som regeringen beslutade om den energipolitiska propositionen
gav regeringen statens energiverk i uppdrag att utföra vissa samordnings-
och utvärderingsuppgifter på energihushållningsområdet. Däri ingår att när-
mare granska teoribildningen och att utreda dess värde i det praktiska arbe-
tet. Det gäller exempelvis teorier om integrerad resursanvändning och om
balansprincipen.
I sin sista fråga tar Krister Skånberg upp lönsamhetskraven inom energi-
försörjningen och möjligheterna att genomföra miljömässigt angelägna inve-
steringar. Särskilt pekas på att kraftbolagens kalkylränta vid investeringar
vanligen är lägre, och avkastningstiderna längre, än hos många andra före-
tag.
Som jag tidigare har understrukit, är det kraftföretagens uppgift att med
utgångspunkt i den av statsmakterna fastlagda energipolitiken planera och
utveckla kraftsystemet så att landets behov av el blir tillgodosett. Energiin-
vesteringar är till största delen långsiktiga investeringar, som dessutom är
mycket kapitalkrävande. Detta innebär att kraftbolagen, som Krister Skån-
berg påpekar, har ett långsiktigt perspektiv vid sina investeringsbedöm-
ningar. Återbetalningstiderna sätts till investeringens ekonomiska livslängd,
och kalkylräntan motsvarar bl.a. kapitalkostnader och förväntad risk.
Elanvändarna gör utifrån sina förutsättningar motsvarande bedömningar
av livslängd och risk i sina investeringsprojekt.
Det är således de enskilda företagen som har att fatta avgöranden om inve-
steringar och att därvid bedöma förväntad avkastningstid och risk hos inve-
steringsprojekten. Detta gäller såväl inom energisektorn som i andra indu-
strisektorer.
Anf. 64 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Jag ber att få tacka industriministern för denna första uppsätt-
ning av svar.
Den första fråga som jag ställde var: Bekräftar den socialdemokratiska
regeringen att en total avveckling av den svenska kärnkraften skall vara slut-
förd senast år 2010? Jag tycker inte, fru talman, att jag har fått svar på den
frågan. I stället säger industriministern att han slår fast att de åtgärder som
regeringen har föreslagit i den energipolitiska propositionen syftar till att
skapa de praktiska förutsättningarna för att fullfölja åtagandet att ställa om
det svenska energisystemet och avveckla kärnkraften till år 2010. Jag vill mot
denna bakgrund upprepa min fråga.
Som industriministern säger, innehåller propositionen en rad förslag till
åtgärder. Sedan kan man diskutera om det är vad som i dagligt tal kallas för
en handlingsplan eller inte. Jag menar att en handlingsplan är mer konkret,
att den knyter ett förslag till ett förväntat resultat. Skulle man se propositio-
nen på det sättet, kan man konstatera, när man summerar de åtgärder som
finns upptagna i planen, att vi inte når ett rimligt etappmål under den tid som
propositionen omfattar.
Det betyder att om inte farten i omställningen av energipolitiken ökar
kraftigt, finns det faktiskt ingen möjlighet att nå det mål som industriminis-
tern talar om. Då har man inte skapat ens de praktiska förutsättningarna för
att fullfölja åtagandet att ställa om energisystemet.
Då är frågan om regeringen eller de partier som har ingått trepartiöverens-
kommelsen är beredda att vid behov öka insatserna för att nå målet. Efter-
som resultatet under den första tiden är så magert - i alla fall det som man
kan läsa ut av propositionen - skulle det behövas utomordentligt kraftfulla
åtgärder för att sedan kunna nå målet.
Då kan det naturligtvis sägas: Jo, men det är inte bara regeringen som
skall jobba med det här. Det är absolut självklart att den stora insatsen skall
göras av de vanliga aktörerna på marknaden. De skall göras av kraftbolagen
och deras kunder av olika typer. Förutsättningen för att de skall agera på det
sätt som behövs om kärnkraften skall vara avvecklad till år 2010 är att de
uppfattar signalerna så att nu har Sverige ställt om sin energipolitik. I fort-
sättningen skall det inte göras nya anläggningar för fossila bränslen utan de
skall göras för kraftvärme och helst för användning av biobränslen. Det talas
också, om än inte så mycket, om att satsa på vindkraft, osv.
Samtidigt som det står så här i propositionen, är det alldeles klart för den
som över huvud taget känner till detta att det finns en s.k. stark energibalans
i Sverige. Det är ett mera diskret uttryck för att det finns ett överskott av el,
fru talman. Det innebär i praktiken att det är inte så lönsamt i dag att satsa
på t.ex. effektiviseringsåtgärder, som så att säga är det andra benet i omställ-
ningen.
Det ena benet är att när man är tvungen att bygga ut energitillförseln skall
man göra det på ett miljövänligt sätt och använda inhemska och förnybara
bränslen, precis som det står i propositionen. Det andra benet är alltså att
man måste se till att förbruka mindre energi än i dag för att få en viss mängd
nytta.
Det är vad man kallar för effektivisering, och då måste effektiviering löna
sig. Jag tvivlar tyvärr på att industrin, framför allt, och kraftbolagen själva
har uppfattat signalerna på rätt sätt. Det är möjligt att industriminstern och
jag har olika uppfattningar där.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
79
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
80
Men sedan kommer vi till hur man ändå skall hamna rätt, och då kommer
vi in på frågan om elbörs och frågan om balansprincipen.
Balansprincipen innebär, väldigt enkelt uttryckt, att om det är billigare att
få fram en viss energimängd genom att använda energi effektivare, med bi-
behållen nytta, gör man det i stället för att bygga ut produktionskapaciteten.
Ett sätt att göra det tydligare på marknaden vilka olika möjligheter som finns
är att starta en elbörs. Den innebörd som industriministern i sitt svar ger be-
greppet elbörs är väldigt begränsad, och jag skall återkomma till en vidare
tolkning, som chefen för statens energiverk och hans medarbetare gör.
Men allra först: Tänker man avveckla kärnkraften till år 2010?
Anf. 65 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! När man skall lösa ett problem, är det ju viktigt med en pro-
blemanalys. Enligt min och jag tror hela den gröna rörelsens uppfattning,
både i Sverige och utomlands, finns det på energisidan tre grundproblem.
Jag brukar säga att problemen heter uran, fossila bränslen och ineffektiv
energianvändning.
Jag har tidigare ställt frågan till industriministern här i kammaren, om han
är ense med den gröna rörelsen i fråga om grundproblemen. Det är nämligen
viktigt vad man utgår ifrån, när man skall gå vidare med någon form av prak-
tiskt handlingsprogram. Är industriministern ense med oss om att de stora
problemen när det gäller energi heter uran, fossila bränslen och ineffektiv
energianvändning?
Vi har från miljöpartiet försökt att klara ut målstyrningen. Vi vill avveckla
kärnkraften på kortare tid än till år 2010, men om vi nu utgår från 2010 kon-
staterar vi ganska säkert att det som står i energipropositionen inte räcker.
Med andra ord: Om man extrapolerar satsningen på vindenergi och sol-
värme, finner man att man den vägen får försumbara energitillskott fram till
år 2010. När det gäller biobränslen är resultatet detsamma.
Om man börjar räkna på det som regeringen föreslår, kommer man fram
till att det inte kommer att lyckas, som industriministern själv säger, att full-
följa åtagandet att avveckla kärnkraften till år 2010. Det är ett åtagande som
regering och riksdag har gjort gentemot svenska folket, och det gäller då att
ta detta åtagande på allvar.
Om de andra problemen, dvs. fossila bränslen och ineffektiv energian-
vändning, finns det väldigt litet i regeringens energiprogram och proposi-
tion, menar jag. Vi säger från miljöpartiet att koldioxidutsläppen skall
minska med 85 %, men regeringen har inget mål. Energianvändningen skall
effektiviseras med 2 % per år, säger vi från miljöpartiet, för att på 35 år nå
det mål som Brundtlandkommissionen har satt upp för samtliga industrilän-
der, nämligen en halvering av energianvändningen i industrivärlden.
Instämmer industriministern i min problemanalys? Instämmer industrimi-
nistern i min bedömning att vi behöver sätta upp konkreta mål?
Det behövs ingen detaljstyrning, men man behöver ändå vidta vissa åtgär-
der. Som gammal ingenjör vet jag att man modifierar åtgärderna alltefter-
som man ser resultaten. Det är ungefär som att vrida på en vattenkran. Visar
det sig att det rinner för långsamt, öppnar man kranen litet till.
Det behövs ingen detaljreglering, som industriministern möjligtvis miss-
tänker oss miljöpartister för att vilja ha, men det krävs åtgärder som styr i
rätt riktning och med ungefär rätt omfattning.
Anf. 66 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Krister Skånberg är inte nöjd med mitt besked när det gäller
avvecklingstidpunkten för kärnkraften. Det kan naturligtvis uttryckas på
många olika sätt. Jag kan bara säga att jag står för det beslut som riksdagen
har fattat i den här frågan. Det betyder att år 2010 skall kärnkraften vara
borta. Den politik som vi nu lägger upp i den energiproposition som för när-
varande behandlas i utskottet skall leda till det resultatet. Där har vi olika
strategier.
Efter vad jag förstår vill Krister Skånberg ha en mer detaljerad upplägg-
ning i en handlingsplan. Vi har ställt upp mål och angett vad vi skall uppnå.
Sedan säger vi att vi varje år skall pröva hur långt vi har kommit. Vi skall
redovisa det för riksdagen och få en debatt och en prövning här av om de
uppnådda resultaten är tillräckliga, om vi måste sätta in ytterligare styrmedel
eller något sådant. Jag tycker att det är en mycket bättre uppläggning att ha
denna kontinuerliga prövning av resultaten av den politik som man för, än
att lägga fast handlingsplaner långt i förväg utan att veta så mycket om deras
innehåll.
Krister Skånberg går sedan in på energipropositionen. Den skall ju be-
handlas här i riksdagen om någon vecka. Jag tycker att man kan avvakta ut-
skottets behandling av propositionen innan man tar den diskussionen.
När det sedan gäller signalerna, kan jag inte se annat än att de signaler
som vi har gett är mycket tydliga. Vi har sagt att det beslut som gäller kärn-
kraftsavvecklingen - som har fattats flera gånger av riksdagen och som har
upprepats i propositionen - är det som gäller. Vi har också anvisat en rad
olika medel för att nå fram till det målet. Det är naturligtvis utomordentligt
klara signaler till industrin. Den här prövningen varje år skall ju bl.a. gå ut
på att se om industrin har tagit det här på allvar. Om man struntar i vad riks-
dagen säger och den politik som vi här drar upp riktlinjer för, måste vi natur-
ligtvis fullfölja vår politik genom att ge de tydligare signaler som i så fall be-
hövs. Men vi behöver inte göra det förrän vi konstaterat att man inte bryr
sig om detta. Jag tycker att det är för tidigt att dra den slutsatsen i dag.
Vi har ju sagt i propositionen att energiverket eller det verk som kommer
efter energiverket bör titta närmare på frågan om elbörs. Det är en lös prin-
cipskiss som har redovisats för mig i ett brev från energiverket. Det behövs
mycket mer av konkretisering av hur det skall fungera för att man skall
kunna ta ställning till om det är en bra metod. Är det så, skall vi naturligtvis
använda oss av den. Det behöver vi inte diskutera mer.
Lars Norberg talade om problemanalysen och grundproblemen. För mig
är grundproblemen flera än de som Lars Norberg räknar upp. Det är natur-
ligtvis miljöproblemen. Där utgör ju uran, fossila bränslen och att man slösar
med energi - den sista punkten avser väl detta - ett viktigt problem. Men det
är många andra problem som jag tycker är viktiga i energipolitiken. Det gäl-
ler att få fram tillräcklig elenergi för att vi skall kunna klara alla de behov
som vi har för att förbättra miljön ute i industrin, för att förbättra miljön
över huvud taget och för att åstadkomma den välfärd som människor efter-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
6 Riksdagens protokoll 1990/91:123
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar pä interpella-
tioner
strävar och den sysselsättning som vi behöver i det här landet. Det är också
viktiga grundfrågor för energipolitiken. Därför är det litet mer komplicerat,
och problemen är litet fler än de som Lars Norberg räknar upp. Enfrågepar-
tiet har en benägenhet att förenkla verkligheten, och det gör Lars Norberg i
det här avseendet.
Har vi inget mål när det gäller koldioxidproblemet? Ja, vi har lagt fram en
koldioxidstrategi som innebär att år 2000 skall det inte vara mer utsläpp av
koldioxid än vad det är i dag. Det är ett ganska tufft program. Det är ett
program som vi är överens med de olika regeringarna inom EG om. Det
skall vi driva i samband med den konferens som skall ske på världsnivå.
Det behövs naturligtvis konkreta mål, som Lars Norberg säger. Vi har
ställt upp ett konkret mål. Det är ett ganska tufft mål att avveckla kärnkraf-
ten fram till år 2010. Det skall förverkligas med olika medel. Det är vi i färd
med genom den proposition som vi har lagt fram för riksdagen.
Anf. 67 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Jag tror att den första gången som jag träffade industriminis-
tern var på ett möte med Nordiska rådet. Då kom vi in på hur man antingen
kan spetsa till en debatt eller hur man kan samarbeta. Jag är känd för att
vara en samarbetsmänniska. Jag uppskattar det svar som industriministern
gav. med ett personligt ställningstagande till detta. Jag uppfattar det som att
industriministern kommer att göra allt som står i hans makt för att det här
målet skall uppnås, och det är inte litet det. Det finns stora möjligheter att
verka både i den nuvarande ställningen och om det skulle slumpa sig så illa
att det blir i opposition. I den frågan, industriministern, är vi bundsförvan-
ter. Kärnkraften skall vara avvecklad senaste år 2010.
Sedan har vi olika förväntningar på hur det på bästa sätt skall gå till. Jag
tror inte att myndigheterna bör. och egentligen inte heller kan, detaljstyra
företagens verksamhet. Historiskt finns det inte särskilt goda exempel på
det. Vad som behövs är en inriktning, generella styrmedel, en förväntan att
de ger önskad verkan och själva trovärdigheten.
Industriministern kom in på detta hur aktörerna - industriministern
nämnde kanske inte just det begreppet - uppfattar de här signalerna. Där
har vi, det vet vi, litet olika uppfattningar. Jag tycker att de olika pressutta-
landen som företagen gjorde tyvärr inte styrker att man har uppfattat signa-
lerna så, att nu är det allvar och nu har omställningsprocessen börjat. Men
det kan ju komma, och det kommer framför allt den dagen när man känner
att det lönar sig, eftersom företagen ju inte är på marknaden bara för att
göra nytta, utan de vill också förfärligt gärna tjäna pengar. En del sätter det
här målet att tjäna pengar långt före alla andra mål. Det är här elbörsen
kommer in.
Industriverket skriver att som det nu fungerar säljer kraftbolagen energi i
stället för den nytta som energin ger. Det gäller att bryta det, och där beskri-
ver man - man kan diskutera om det är utförligt eller inte - hur en elbörs
skulle kunna fungera. Jag vill gärna ha reda på hur man kommer att pröva
detta från statens sida.
82
Anf. 68 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! Också jag vill uttrycka min stora tillfredsställelse med den tyd-
liga deklaration som industriministern här personligen gjorde, att målsätt-
ningen är att kärnkraften skall avvecklas. Problemet är avvecklingsprogram-
mets trovärdighet och möjligheten att nå detta mål. Jag liksom Krister Skån-
berg misstänker att man inom industrin, där man är duktig på att räkna, när
man ser på de förslag som regeringen har presenterat, finner att det kommer
att bli ohyggligt svårt att klara kärnkraftsavvecklingen med dessa satsningar.
Jag och miljöpartiet menar att de måste finnas en kombinerad strategi.
Man måste angripa koldioxidutsläppen på ett kraftfullare sätt än det sätt som
industriministern angav. Detta kan man framför allt göra genom samtidigt
vidta två åtgärder. Man kan effektivisera 2 % per år och varje år pröva om
man uppnått den målsättningen när det gäller effektivisering eller inte. Lika-
dant kan man göra med koldioxidutsläppen. När man effektiviserar kan man
samtidigt byta ut de fossila bränslena mot inhemska bränslen.
Vi inser naturligtvis att det finns andra aspekter på energin än dem som
jag nämnde. Men jag anser att detta är huvudproblemet. Det finns många
som säger att det är vindkraft, solenergi och de förnybara energikällorna
som är problemen för svensk energiförsörjning. Det är de inte, de är tillgång-
arna. Problemen är naturligtvis de faktorer jag nämnde.
Det gäller också att rätta mun efter matsäcken, dvs. vi måste anpassa vår
konsumtion, produktion och livsstil efter de biologiska och resursmässiga
förutsättningarna. Jag betvivlar att regeringen har insett allvaret och beho-
vet av att förändra energipolitiken i en riktning som är förenlig med livskvali-
tet, miljökvalitet och mänsklig kvalitet på lång sikt.
Anf. 69 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Både Krister Skånberg och Lars Norberg säger att de inte tror
att det program som regeringen föreslår för riksdagen är tillräckligt för att
uppnå de målsättningar vi har. Låt oss diskutera vad det är som ni har att
komma med när vi så att säga får papperen på bordet och kan föra diskussio-
nen. Den debatten kan vi lämna dithän.
Regeringen anser att detta program för de första fem åren skall leda oss
till målet. Men vi är samtidigt beredda att ständigt pröva vilka ytterligare
insatser som behövs.
Sedan är det självfallet fråga om vilken tidsaspekt man har. Vill man
snabbavveckla kärnkraften på några få år, vilket Krister Skånberg och Lars
Norberg vill, har man helt andra ambitioner och förutsättningar. Då är man
beredd att riskera välfärd och sysselsättning osv. Är man detta kan man
självfallet genomföra en avveckling mycket snabbare. Men regeringen har
en mer komplicerad målsättning, där vi skall klara av att uppnå både miljö-
mål och ekonomiska mål.
Sedan menar Krister Skånberg att kraftföretagen inte lever upp till de krav
vi uppställt för omställningen och att verkligheten inte styrker att kraftföre-
tagen vill genomföra denna avveckling. Man skall vara litet försiktig med
sådana kategoriska påståenden.
Man har inom Vattenfall genomfört flera program för att medverka till
denna omställning. Det finns ett program som kallas Uppdrag 2 000 där man
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
83
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
84
sätter in väsentliga resurser för att medverka till elhushållning. Det finns
dessutom ett utvecklingsprogram där betydande resurser satsas på vindkraft,
biobränslen och solenergi. Jag anser inte att detta pekar på att man struntar
i avvecklingen, utan man är inställd på att genomföra den politik som riksda-
gen förespråkar.
Sydkraft, ett annat av våra stora kraftföretag, har tillsammans med ett
finskt företag startat ett projekt för att ta fram en prototypanläggning för
biogas i Värnamo. Inte heller det tyder på att kraftindustrin är likgiltig inför
denna politik.
Vi kan ställa upp olika mål - 2 % mindre förbrukning per år, eller vad Lars
Norberg nu var inne på - men det väsentliga är att vi kommer i gång med en
årlig prövning och ställer frågan: Har vi nått dit vi ville? Det kommer att
finnas olika mål. Det finns de som vill ha ett snabbt resultat och menar att
avvecklingen bör kunna komma i gång omedelbart, dvs. i mitten på 90-talet.
Det finns de som menar att detta inte är möjligt på grund av ekonomiska och
sociala skäl, och ser starten något senare, och det finns de som inte alls tror
på detta.
Låt oss kontinuerligt göra en prövning. Det sker också en prövning inom
kraftindustrin. Vi kan i dessa dagar läsa i tidningarna att den tyska kraftindu-
strin nu bestämt sig för en avveckling av kärnkraften. Också detta tyder på
att det pågår en förändring inom kraftindustrin runt om i världen.
Anf. 70 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Det är glädjande att två stora tyska kraftföretag och åtmin-
stone en delstat, Schleswig-Holstein, har sagt att man skall avveckla kärn-
kraften. Jag träffade representanter för delstaten Schleswig-Holstein så sent
som i går och väntar mer detaljerade besked därifrån och också om vad
kraftföretagen sagt. Men det är mycket glädjande, jag håller med om det.
När det gäller kraftbolagens agerande är det mycket bra att Vattenfall har
startat projektet Uppdrag 2000. Men det är inte lika roligt med den attityd
till effektivisering som Vattenfall intar när verket nu skall kommersialiseras.
Risken är att man ser till kortsiktiga kommersiella intressen så att man ned-
värderar möjligheterna. I stället för att uppmuntra människor att gå vidare
på den inslagna vägen, det är ju ändå många som har hört talas om detta och
varit inblandade, skickar man i praktiken ut signaler som säger: Det här skall
vi ta det litet lugnt med.
Jag har under den senaste veckan besökt några energiverk. Framför allt
från Lund men också från Helsingborg kommer rapporter om att man upp-
fattar signaler från Sydkraft som innebär: Det vi sade om att effektivisera är
nog intressant, men nu gäller det att sälja kraft i stället.
Det gäller att kraftbolagen själva lever upp till balansprincipen. Vem har
då glädje av den? Jo, det har egentligen alla parter, eftersom balansprincipen
innebär att man skall göra det som lönar sig bäst. Konsumenten, kraftbol-
gen, distributörerna, kunderna och även samhället kommer att ha glädje och
nytta av att tillämpa balansprincipen.
Frågan är då vad man från samhällets sida kommer att göra för att hävda
denna balansprincip. Ja, man kan koppla det till morötter eller till att för-
söka överbrygga det lönsamhetsgap som jag också talade om. De som vill
göra investeringar i effektiv energianvändning kan tillförsäkras åtminstone
samma villkor som vid kraftutbyggnad. Man kan också koppla det hela till
koncessionsvillkor, dvs. att man inte får bygga ut förrän man har visat att det
är billigast. Jag vill fråga industriministern hur han ser på detta.
Anf. 71 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Jag vill gärna avvakta de resultat och de bedömningar som vi
kommer att få från våra myndigheter i dessa frågor innan jag är beredd att
gå in i en teknisk debatt om hur detta skall utformas i framtiden. Men jag är,
liksom Krister Skånberg, övertygad om att balansprincipen innebär fördelar
för både konsumenter och producenter. Därför finns det ett incitament som
gör att man vill utveckla principen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 72 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Ulla Orring har ställt följande frågor till mig:
1. Är kommunikationsministern beredd att anslå särskilda medel för en upp-
rustning av tvärbanan Storuman — Hällnäs?
2. Är kommunikationsministern beredd att aktivt stödja projekt som syftar
till fortsatt persontrafik på inlandsbanan under sommaren?
3. Ämnar kommunikationsministern ta några initiativ för en projektering av
Botniabanan?
4. På vilket sätt avser kommunikationsminister ta ansvar för de ca 90 SJ-an-
ställda som drabbas av en nedläggning av inlandsbanan?
Vidare har Maggi Mikaelsson ställt följande frågor:
1. Vilka åtgärder tänker kommunikationsministern vidta för att kompensera
Västerbottens län för bortfallet av ca 100 statligt anställda inom SJ under de
senaste tre åren?
2. Är kommunikationsministern beredd att verka för en lokalisering av lok-
underhållet från Stockholm till Vännäs?
3. Är kommunikationsministern beredd att verka för att särskilda medel an-
slås för att tidigarelägga upprustningen av tvärbanan mellan Storuman och
Hällnäs?
Jag besvarar de båda interpellationerna i ett sammanhang.
Ulla Orring påstår i sin interpellation att regeringen inte gör tillräckliga
satsningar på infrastrukturen. Låt mig börja med att slå fast att de förslag
till infrastruktursatsningar som vi lagt i vår proposition om näringspolitik för
tillväxt innebär satsningar på infrastrukturen som är väsentligt större än de
som gjorts under de senaste decennierna.
Hur de medel som regeringen föreslagit utöver infrastrukturverkens ordi-
narie anslag skall fördelas är ännu inte beslutat. Jag vill dock påpeka att i
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar pä interpella-
tioner
85
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
den prioritering av strategiska projekt som regeringen gjort i propositionen
ingår både norra stambanan och stambanan genom övre Norrland.
Maggi Mikaelsson refererar i sin interpellation till det trafikpolitiska be-
slutet som riksdagen fattade under år 1988. I detta sägs att SJ genom bildan-
det av banverket skall ges möjligheter att agera på affärsmässiga villkor. SJ
gavs vidare stor frihet att organisera de olika delarna av verksamheten på ett
sätt som bäst främjar de totala mål som satts upp. Jag tycker att detta är en
riktig ordning. Jag utgår också ifrån att SJ vid planeringen av sin verksamhet
söker finna de mest rationella och kostnadseffektiva lösningarna. Detta gäl-
ler såväl bemannings- som underhållsfrågor. Ordningen är dock sådan att
det är SJ självt som har att besluta i dessa frågor.
Då det gäller inlandsbanan vill jag betona att regeringen har verkställt be-
slutet om banans framtid i enlighet med riksdagens ställningstagande tidi-
gare i vår. Detta innebär att ett avtal med länshuvudmännen i fråga om er-
sättning för trafikförsörjningen i det område som berörs av inlandsbanan har
godkänts. Detta har gjorts helt med utgångspunkt i det beslut som riksdagen
fattade den 21 mars i år. Som bekant har man nu inom arbetsmarknadsut-
skottet tagit ett initiativ för att med regionalpolitiska medel möjliggöra tu-
risttrafik på inlandsbanan under de kommande sommarmånaderna.
Ansvaret för de anställda som berörs av beslutet om inlandsbanan ligger i
första hand hos SJ. I viss utsträckning kan SJ erbjuda arbeten inom andra
delar av organisationen. Jag vill också i det här sammanhanget påpeka att
den ersättningstrafik som kommer att drivas av trafikhuvudmännen skapar
ny sysselsättning i det aktuella området. De problem som kan komma att
kvarstå får naturligtvis behandlas inom ramen för den allmänna sysselsätt-
ningspolitiken. Jag vill i denna del tillfoga att den av regeringen beslutade
uppgraderingen av inlandsvägen Göteborg—Karesuando bör medverka till
en positiv utveckling av turismen i området.
I årets budgetproposition föreslog regeringen att 80 milj.kr. skall avsättas
för investeringar på de delar av inlandsbanan som har stor betydelse för
godstrafiken. Enligt min mening ingår tvärbanan mellan Storuman och Häll-
näs som en viktig del i inlandets godstrafiksystem. Som Maggi Mikaelsson
väl känner till är banan mellan Storuman och Hällnäs en länsjärnväg, och
det är länsstyrelsen som beslutar om investeringsmedel till banan. Jag vill
dock påpeka att det är viktigt att järnvägssystemet i regionen ses som ett
sammanhängande nät och att de totala resurserna satsas på de banor där de
gör störst nytta. Mot denna bakgrund är jag beredd att verka för att en upp-
rustning av tvärbanan mellan Storuman och Hällnäs kommer till stånd.
Detta är också det besked som jag lämnat till företrädare för länet vid en
uppvaktning i förra veckan.
Banverket utreder för närvarande frågan om den samhällsekonomiska
lönsamheten för Botniabanan. Ett enkelspår längs med kusten söderut från
Umeå beräknas kosta mellan 4 och 5 miljarder kronor. En förlängning upp
till Luleå alternativt Haparanda skulle förmodligen innebära en fördubbling
av dessa kostnader. Innan vi vet mer om banans ekonomiska konsekvenser
saknas förutsättningar för att starta en projektering.
86
Anf. 73 MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern för svaret. Det
var länge sedan jag ställde interpellationen. Det var faktiskt i slutet av mars.
Jag kan konstatera att trots att svaret har dröjt har jag inte fått något värst
mycket till svar på frågorna. På de tre frågorna som jag tycker är viktiga för
Västerbotten, nämligen om statens ansvar vid nedläggningar av arbeten,
möjligheterna att lokalisera ut delar av SJs verksamhet och medel till upp-
rustning av tvärbanan, är det bara angående tvärbanan som jag har fått ett
halvt svar. Där måste jag ändå vad det lider be kommunikationsministern
precisera sig.
Jag vill börja med sysselsättningen. Sedan det trafikpolitiska beslutet fat-
tades i riksdagen av en majoritet, har över 100 anställda inom SJ fått sluta
sina anställningar. Till det kommer nu ett antal varsel. Senast har en tredje-
del av lokförarna i Vännäs varslats om uppsägning. Efter att det beslutet fat-
tades, så sent som för ett par dagar sedan, kom beskedet att fjärrblocke-
ringen inte längre skall vara kvar i Vännäs. Det kommer också på sikt att
leda till minskningar av personalstyrkan.
Jag får över huvud taget inget svar från kommunikationsministern, huru-
vida staten har ett ansvar för de stora neddragningarna. Därför vill jag upp-
repa frågan. Anser Georg Andersson att staten har ett ansvar för sysselsätt-
ningen i ett område av Sverige när ett stort antal statliga arbeten försvinner?
Det sker visserligen inte på en gång, i ett slag, utan det sker i form av att ett
par arbeten försvinner nu och då. Effekterna blir på det sättet snarare värre.
Det blir som att kupera grisrumpan genom att ta en bit i taget. Det gör lika
ont varje gång. Framför allt är det ett slöseri med mänskliga resurser. Det är
också dålig förvaltning av ekonomin. Man tappar kunskaper och förutsätt-
ningar att förändra situationen. Hur klarar man att lösa problemen om kon-
junkturerna vänder och godsmängderna ökar? Det går inte att komma un-
dan, Georg Andersson, med att förutsätta att SJ gör de rätta bedömning-
arna.
Georg Andersson säger i dag att SJ har fått stor frihet att själv organisera
de olika delarna av verksamheten. Han utgår också från att SJ försöker finna
de mest rationella och konstnadseffektiva lösningarna. Men om det inte fun-
gerar? Om det kommer signaler på att SJ faktiskt inte klarar av detta på ett
sätt som är bra, hur skall man göra då? Vi har fått rapporter från riksdagens
revisorer som menar att kontakterna mellan regeringen och SJ inte har fun-
gerat bra. Det har varit oklarheter om vilka beslut SJ får fatta osv.
Jag tänkte ge några exempel på de bedömningar som SJ har gjort och som
jag tycker att man kan ifrågasätta. Jag börjar med stora godsleveranser. I
och med att SJ har satsat på stora godsleveranser har SJ blivit beroende av
några få stora leverantörer. För Västerbottens och Vännäs del innebar det
att t.ex. 500 vagnar per år försvann när godstransporterna från Brattby- och
Tväråbäcksågarna togs bort. Divisionaliseringen gör att den ena handen inte
vet vad den andra gör.
Jag kan ta järnvägsstationen i Umeå som ett exempel. Järnvägsstationen
i Umeå är en av de stationer som har rustats upp och gjorts snygg. Stationen
är fin, och det är inget fel på det. Men samtidigt har järnvägstrafiken till sta-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
87
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
88
tionen lagts ned. Nu går bara två tåg i vardera riktningen varje dag. Det sista
tåget går den 10 juni.
Det tredje gäller interndebiteringen. Många som arbetar inom SJ upple-
ver det som ett problem att hålla på att skicka räkningar mellan varandra.
Jag tycker också att man kan kritisera de ekonomiska beräkningarna, att
SJ inte utnyttjar de egna tågen. Det finns ett exempel som visar det. Den
diesel som används till motorvagnarna i Storuman har man tidigare transpor-
terat på tåg som har kört med tomma vagnar tillbaka till Storuman från
Holmsund. Nu gör man inte det, för någon har räknat ut att det inte lönar
sig. Nu är det i stället en tankbil som kör den diesel som behövs upp till Sto-
ruman. Jag tycker att det är en konstig beräkning.
Trots allt finns det ett litet hopp, ett halvt löfte att det skall komma pengar
till upprustning av tvärbanan. Men jag måste ställa mig frågan varifrån
Georg Andersson tycker att dessa pengar skall tas. Han säger i sitt svar att
de skall tas från de pengar som är avsatta för en upprustning av inlandsba-
nan. Det var en nyhet för mig, att det går att se tvärbanan mellan Storuman
och Hällnäs som en del av inlandsbanan. Så har det inte varit tidigare. Jag
tycker att det är ett luddigt svar.
80 miljoner är avsatta för underhåll av de delar av inlandsbanan där det
körs godstrafik. Jag undrar om de pengarna skall räcka också till tvärbanan.
Hur stor del av dessa 80 miljoner menar Georg Andersson kan gå till upp-
rustningen av tvärbanan? När kommer dessa pengar?
Georg Andersson säger i sitt svar att han skall ”verka för” en upprustning
av tvärbanan. Det låter litet som när diplomater pratar. Jag skulle vilja veta
vad ”verka för” betyder konkret i detta sammanhang. Betyder det att det
kommer pengar så att tvärbanan kan rustas upp i så god tid att nuvarande
godstransporter kan räddas, säkerställas, och så att de godstransporter som
man kan få om banan rustas upp, inte försvinner?
Anf. 74 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret som innehöll både
positiva och negativa synpunkter. Jag säger som Maggi Mikaelsson, tyvärr
har svaret dröjt länge. Det är över en månad sedan interpellationen lämna-
des. Här i riksdagen har också hunnit avverkas beslut om järnvägstrafiken.
Riktlinjerna för kommande budgetår är därför fastställda. Från oppositio-
nens håll framhöll man vid det beslutet önskemål om ett förstärkt framtida
järnvägsbyggande och därmed en höjning av investeringsnivån utöver de tio
miljarder som förutsattes i 1988 års trafikpolitiska beslut. Detta vill jag starkt
understryka.
Inlandsbanan är räddad för sommaren. Det är också ett beslut som vi har
fattat i veckan.
Mina frågor till kommunikationsministern gällde vårt gemensamma hem-
län Västerbotten, där investeringarna när det gäller både stambanan, tvärba-
nan och den nu aktuella inlandsbanan har varit nära nog obefintliga. När
statsrådet nu säger att satsningarna är väsentligt större än de som har gjorts
under de senaste decennierna, tycker jag att det är ett klart understatement.
Det har nästan inte förekommit några investeringar tidigare.
Det är självklart att investeringskraven då växer och blir mycket höga, och
särskilt betungande när kraven kommer under en lågkonjunktur, då staten
har minskade resurser. Det mest förvånandsvärda är emellertid att under
den högkonjunktur som har rått under den socialdemokratiska regeringsti-
den, så litet av investeringar har satsats på att underhålla järnvägsnätet. I
stället synes som om intentionerna har pekat på nedläggning, inte enbart för
inlandsbanan utan även för övriga bandelar.
Fru talman! Folkpartiet liberalerna har i länsstyrelsen i Västerbotten, där
också jag själv sitter, aktivt tagit initiativ både för inlandsbanans bevarande
och tvärbanans upprustning. För inlandsbanans fortsatta drift i sommar be-
slutades så sent som i tisdags här i riksdagen. Det blev en framgång för vår
politik. Men problemen för kommande säsong kvarstår.
Då jag i måndags ställde en direkt fråga till arbetsmarknadsutskottets ord-
förande om det nu skulle bli en smidig hantering av inlandsbanbeslutet - jag
tänkte då särskilt på att pengarna skall vara på bordet den 9 juni för att drif-
ten skall kunna fortsätta - uppfattade jag att jag fick ett positivt svar. Men
enligt vad jag nu har inhämtat är läget oklart. Det är också oklart hur länssty-
relserna i Norrbottens och Jämtlands län skall fatta beslut om detta. Rege-
ringens bidragskonstruktion blev ju att länsstyrelserna får ta medel från sina
egna anslag. Jag tycker att det är både snålt och oengagerat av regeringen.
Fortfarande anser jag att det förslag som vi från oppositionens sida fram-
förde var det bästa. Där var vänsterpartiet, miljöpartiet, centern och folk-
partiet med.
Kommer regeringen och kommunikationsministern att söka praktiska lös-
ningar för nästa säsong för inlandsbanan? Även personalfrågan spelar in där.
Personalen har fortfarande ett ok hängande över sig.
Tvärbanan Storuman-Hällnäs är av stor strategisk och regionalpolitisk be-
tydelse. Länsstyrelsen i Västerbotten har nu uppvaktat statsrådet, efter det
att jag har framställt min interpellation. Jag vet att det finns beräkningar på
att upprustningen skulle kosta över 130 milj.kr. Det är viktigt att vi får ett
snabbt beslut så att en upprustning av tvärbanan kan börja snabbt, senast
92/93. Av svaret framgår att statsrådet stöder förslaget om en upprustning av
tvärbanan och ser den som en del av inlandets godstrafiksystem. Jag vill för
min del påpeka att även inlandsbanan hör dit.
Såvitt jag förstår kommer det att behövas ca 100 miljoner från statens sida
för att klara denna upprustning. Min andra fråga blir: När kommer dessa
medel att tillskjutas? När kommer besked om startskott för tvärbanans upp-
rustning?
Min tredje fråga gäller fortfarande Botniabanan. När man för tio år sedan
talade om en förlängd kustbana från Kramforsområdet till Umeå och vidare
norrut betraktades det som en utopi. Nu har kunskapen om banan vuxit,
och det finns enskilda projekt där man har undersökt förutsättningarna. Om
viljan och insikten finns, nog finns det förutsättningar. Inte minst starka mil-
jöskäl talar för att järnvägen här kan bli ett slagkraftigt alternativ till bilåkan-
det. Jag kan räkna upp en rad skäl som talar för Botniabanan.
Det gäller att tänka i nya banor även samhällsekonomiskt. AMS totalbud-
get ligger på 22 miljarder, varav 4—5 miljarder är avsedda för drifts- och ar-
betsskapande åtgärder. Dessutom finns möjligheter till finansiering av Bot-
niabanan genom utförsäljning av statliga tillgångar som företag, mark och
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
89
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
90
fastigheter. När blir banverkets utredning färdig, och vilka direktiv har läm-
nats? Tänker statsrådet påskynda beslutsfattandet? Vilken insyn får politi-
kerna i den utredning som banverket nu gör?
Anf. 75 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Det är en ganska trist debatteknik när man går upp och klagar
på att man inte har fått svar när man har ställt frågor. Interpellanterna har
fått svar, även Maggi Mikaelsson.
När det gäller statens ansvar för sysselsättning kan vi med stor frimodighet
redovisa en mycket aktiv sysselsättningspolitik från den socialdemokratiska
regeringens sida, en världsunik sådan. Vi har upprätthållit en mycket hög
sysselsättning under 1980-talet, enligt somliga en allt för hög sysselsättning.
Det är ett av våra allra främsta mål, att hävda sysselsättningen genom en god
ekonomisk politik, genom att sänka inflationen, öka konkurrenskraften och
dämpa räntan. I det avseendet är vi framgångsrika i de åtgärder vi har vidta-
git. En del sådana åtgärder har varit smärtsamma, med besparingar på drifts-
utgifter. Men de har lett till framgångar i den allmänna ekonomiska politiken
som stärker sysselsättningen, och det är det allra viktigaste.
Vi har också lagt fram ett omfattande program för att öka tillväxten, som
i hög grad handlar om infrastruktursatsningar på vägar och järnvägar. Vi är
nu inne i en utbyggnadsepok vad beträffar järnvägar här i landet. Jag kan
inte upphöra att förvånas över att just när detta inträffar, veklagan är som
allra störst över att det inte satsas tillräckligt på järnvägar. Ingen kommuni-
kationsminister under efterkrigstiden har lagt fram så omfattande förslag när
det gäller utvecklingen av järnvägstrafiken som jag. Jag säger detta med stor
glädje. Det är en framgång för den socialdemokratiska politiken.
Maggi Mikaelsson och andra debattörer vet ju att trafikpolitikens upp-
läggning innebär att regering och riksdag inte skall detaljstyra SJ som trafik-
företag. Sådan detaljstyrning har skett i öststaterna med ganska avskräck-
ande resultat. Vi vill inte ha det systemet. Det får Maggi Mikaelsson respek-
tera också här i kammaren och inte populistiskt framträda och ge föreställ-
ningen att det är regeringen som skall bestämma t.ex. var tågen skall stanna.
Jag har inte förordat att de 80 miljoner som nu har anvisats för inlandsba-
nan skall överföras till tvärbanan. Det är ett missförstånd eller något annat.
Jag har konstaterat att tvärbanan Hällnäs—Storuman måste ses i ett sam-
manhang med inlandsbanan. Det blir meningslöst att satsa på upprustning
av inlandsbanan för godstrafiken, vilket vi nu gör på vissa delar, om man inte
har en länk ned till stambanan. Framför allt detta är min bevekelsegrund för
att säga att jag är beredd att arbeta för en satsning för att upprätthålla också
godstrafiken på tvärbanan.
Även Ulla Orring försöker här uppträda som alla goda gåvors givare och
som en väldigt duktig järnvägsutbyggare. Det var ändå så, Ulla Orring, att
vi i fjol med folkpartiet gjorde upp om investeringsnivån beträffande järnvä-
gen. Uppgörelsen innefattade även årets beslut. Vi har alltså varit eniga om
1,2 miljarder i fjol och 1,5 miljarder i år i budgetpropositionerna. Vi får väl
i debatten också stå för de uppgörelser vi har gjort, Ulla Orring. Jag är be-
redd att göra det. Jag tycker att det var en framgång att vi kunde träffa en
uppgörelse som gav en stabilitet i investeringarna när det gäller utvecklingen
på järnvägssidan. Vi har nu dessutom lagt fram detta särskilda investerings-
program, som innebär ett rejält lyft under de närmaste åren.
Slutligen några ord om inlandsbanan. Regeringen har nu fullföljt riksda-
gens beställning att inom ramen för befintliga regionalpolitiska medel ge
länsstyrelserna möjlighet - de skall inte bli tvingade till det - att anvisa
pengar för driften av inlandsbanan under denna sommar. Det har riksdagen
beställt, och det har regeringen också effektuerat. Sedan måste det ändå
vara upp till länsstyrelserna att med ledning av dessa möjligheter snabbt ta
ställning till hur man vill ha det.
Jag ser att Bengt Westerberg utlovar en garanterad fortsatt persontrafik
på hela inlandsbanan vid sidan av den busstrafik som vi har träffat avtal om,
också det enligt riksdagens beställning. Min fråga till Ulla Orring är: Innebär
detta att folkpartiet liberalerna nu vill bryta det avtal som är upprättat med
länstrafikbolagen? Hur skall man hantera detta i fortsättningen?
Slutligen vill jag fråga Ulla Orring: Är det ett vallöfte att folkpartiet libera-
lerna skall satsa 10-12 miljarder på utbyggnad av Bothniabanan?
Anf. 76 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att vi får diskutera dessa frågor
som gäller infrastrukturen och satsningarna på järnvägarna. Jag tror inte att
kommunikationsministern riktigt har förstått hur läget i landet är beträf-
fande synen på järnvägstrafik. Detta har radikalt förändrats under de se-
naste tio åren, därför att man har sett att järnvägarna byggs ut i Europa. Där
vet man att järnvägen passar miljön bättre, och människorna anpassar sig till
detta. Det är det som gör att kraven på järnvägstrafik ökar, och det har kom-
mit även till vårt län. Jag ser allvarligt och seriöst på denna debatt.
Georg Andersson försöker nu provocera mig till några vallöften. Jag tän-
ker inte ge några vallöften här från talarstolen. Vallöftena kommer med vårt
program. Men jag kan säga att vår satsning på inlandsbanan kommer att vara
kvar även för kommande period.
Bothniabanan är ett långsiktigt projekt. Man måste nu börja planera för
detta. Vi i folkpartiet liberalerna vill i vårt infrastrukturprogram, med anled-
ning av den proposition som lades fram, satsa 140 miljarder under tio år på
infrastrukturen. Där finns också järnvägarna med.
Angående länstrafiken och satsningen på tvärbanan vill jag säga att vi lo-
kalt i Västerbotten har ställt upp för detta, eftersom det är en regional ange-
lägenhet. Men det fattas pengar för att kunna genomföra detta. Jag ställer
återigen frågan: Kommer regeringen att släppa till de pengar som behövs
för att man skall kunna sätta i gång denna investering i länstrafiken mellan
Storuman och Hällnäs 1992—1993? Jag fick inte något riktigt svar på det.
Jag tror att satsningar på kommunikationer är en av de viktigaste regional-
politiska åtgärderna. Det skall man göra nu när det är lågkonjunktur och
arbetskraft finns tillgänglig. Man satsar då för en utveckling och expansion.
Vi vill, som vi sagt många gånger, byta det socialistiska kapitalet - mark,
fastigheter och företag - mot infrastrukturelit realkapital, dvs. järnvägar, vä-
gar och broar. Från Västerbottens synpunkt vill vi se att det kommer vårt län
till del så att människor kan bo kvar och verka där.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
91
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
Anf. 77 RUNE THORÉN (c):
Fru talman! Jag kom egentligen till den här kammaren för att avlyssna de-
batten. Jag hade - denna vackra fredagseftermiddag - egentligen inte tänkt
lägga mig i debatten, utan bara lyssna. Men när jag hör Georg Andersson i
vanlig ordning säga att ”ingen har satsat så mycket som vi” kunde jag inte
hålla mig tyst. Då var jag tvungen att gå upp. Jag ber om ursäkt för att jag
på det sättet förlänger debatten.
Regeringen satsar, Georg Andersson, en och en halv miljarder kronor. Jag
beklagar egentligen denna överenskommelse som finns mellan folkpartiet
och socialdemokraterna. Det var just den överenskommelsen som gjorde att
vi inte kunde lyfta årets anslag åtminstone en halv miljard. Det var nämligen
moderaterna beredda att gå med på. Vi, vänsterpartiet och miljöpartiet var
dessutom beredda att gå längre.
Det viktiga är - vilket jag många gånger har påpekat för Georg Anders-
son - att vi kan vara överens om den långsiktiga delen. Vi har från centerpar-
tiets sida sagt 40 miljarder kronor. Georg Andersson har då hela tiden frågat
var dessa pengar finns. Vi har visat på olika sätt att finansiera det.
Jag skulle, fru talman, vilja tala om vad som avhandlades på en konferens.
Georg Andersson är med på många sådana. Kanske var han med på denna
konferens som banverket höll i onsdags i Borlänge. Lennart Hagelin, vice
VD i Stora, uttalade sig där - jag tror inte att han är centerpartist. Han pe-
kade på att transporterna måste bli mycket effektivare om svensk industri
skall kunna hävda sig. Han påpekade att en resa mellan Borlänge och Göte-
borg en fredagseftermiddag 1948 tog drygt fem timmar och att den nu tar
över åtta timmar.
Det behövs därför järnvägsinvesteringar för 4 miljarder kronor om året i
stället för nuvarande 1,5 miljarder, sade han. Utan en rejäl satsning finns det
inga förutsättningar för meningsfull konkurrens, menade han.
Varför tar jag kammarens tid med att upprepa detta? Det är precis vad vi
sagt så många gånger från centern. Det är vi politiker som skall skapa förut-
sättningarna.
Men Georg Andersson har sagt att näringslivet får utnyttja spåren. Jag har
sagt att det är inte underligt om inte näringslivet gör det. Det är inte under-
ligt om folk tar flyget i stället för tåget. Så länge förutsättningarna inte finns,
går det inte att göra det.
Vi är alltså beredda att ge dessa förutsättningar. Georg Andersson, ta den
utsträckta handen någon gång och låt oss vara överens om att det behövs
minst 40 miljarder. Då klarar vi Botniabanan och vi klarar av en mängd olika
problem som finns i dag i Norrland.
Anf. 78 MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Georg Andersson talar vackert om statens ansvar för syssel-
sättningen och att Sveriges politik är världsunik. Den har nog varit bra, men
vackra ord hjälper inte de människor som blir uppsagda.
Jag måste ställa frågan: Vad innebär dessa vackra ord konkret? Kommer
ersättningsjobb till Storuman, Vännäs och Bastuträsk, som faktiskt drabbas
av nedläggningar?
92
I Vännäs är en tredjedel av alla lokförare varslade om uppsägning, och det
är allvarligt. Vännäs är dock en liten ort.
Kommunikationsministern talade också om att vi befinner oss i en utbygg-
nadsepok. Rune Thorén har redovisat att vad det handlar om är sedan tidi-
gare eftersatt underhåll.
De investeringar som pågår är bra. Självfallet ställer vi upp på dem, men
det räcker ju inte på långa vägar om man jämför med satsningar som görs på
t.ex. stora vägprojekt, som Georg Andersson mycket väl vet vad vi tycker
om från vänsterpartiet.
Sedan säger han att regeringen och riksdagen inte skall detaljstyra. Själv-
klart inte. Men vem skall reagera om man tycker att någonting är fel? Jag
anser att det är mitt ansvar som folkvald att lyssna när folk kommer till mig
och säger att det är vansinnigt att rusta upp järnvägsstationen och sedan
lägga ned tågtrafiken. Det måste väl jag som folkvald reagera på.
Eller skall jag inte reagera när man säger att SJ är för dyrt för sig självt,
att man inte ens har råd att köra de vattenpaket tågen skall ha på tågen, utan
i stället kör dem med långtradare?
Någon sade till mig att det inte är så konstigt att SJ inte kan köra gods.
Man räknar nämligen med att det skall gå ett lok på varje vagn så att det blir
tio gånger så dyrt att köra tio vagnar som att köra en. Då måste ju jag som
folkvald reagera, och det kallar inte jag att detaljstyra, utan det är en signal
till oss politiker att vi måste reagera. Kanske inte SJ har fattat detta rätt.
Man kanske inte har lyssnat tillräckligt på de anställdas förslag.
Jag vet konkret ifrån Vännäs att man haft förslag på alternativa lösningar
som faktiskt i ett konkret fall skulle ha inneburit en större neddragning av
personal än den som SJ föreslagit. Men SJ ville inte lyssna. Jag tror därför
inte att man skall ta för givet att SJ, bara av den anledningen att man blivit
uppdelat på ett banverk och ett SJ, klarar av de ekonomiska bedömningarna
riktigt rätt.
Man kan ta samma resonemang när det gäller lokverkstaden, som jag
också har tagit upp i min interpellation. Det finns beräkningar som visar att
man gjort en missbedömning. Man har inte vägt in vad det kostar med vänte-
tiderna för loken om man skall köra dem från Stockholms central till Haga-
lund. i stället för att ta in dem någonstans ute i landet, t.ex. i Vännäs.
Jag tycker det är viktigt för oss som är folkvalda att lyssna på den kritik
som kommer.
Också när det gäller tvärbanan är det viktigt att få ett konkret besked. Det
är riktigt att det handlar om en länk mellan stambanan och inlandsbanan,
men det handlar väl också om att få tydliga besked om hur mycket pengar
det rör sig om och när de kommer.
Anf. 79 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Ulla Orring påstår att jag inte förstått den nya synen på järn-
vägen. Men jag är ganska väl underrättad. Jag har också, med anledning av
den betydelse som järnvägen bedöms kunna få i framtiden, medverkat till
omfattande satsningar på järnvägen.
Vi hävdar oss väldigt bra i förhållande till Europa i övrigt. Det är en myt
att de övriga europeiska länderna ligger före oss när det gäller satsningar på
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
93
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
94
järnväg. I förhållande till vår folkmängd ligger Sverige i täten. Vi finns på
prispallen i tävlan med de övriga europeiska länderna, och det finns ingen
anledning att skämmas.
Folkpartiet ger inga vallöften, sade Ulla Orring. Men persontrafiken på
inlandsbanan skall vara kvar. Det vallöftet är tydligen prioriterat.
Då frågar jag: Vad händer då med avtalet med länstrafikbolagen? Skall
folkpartiet riva upp detta avtal och återgå till permanent persontrafik på in-
landsbanan?
Ulla Orring säger att folkpartiet har satsat 140 miljarder. Ni har i er all-
männa överbudspolitik talat i allmänna termer om att det behövs 140 miljar-
der för vägar och järnvägar, men ni har inte anvisat pengarna. De skall tas
från det ”socialistiska kapitalet”. Det är tydligen televerket som är en del av
denna socialistiska kapitalmassa som vi skall sälja ut och förvandla till vägar
och järnvägar.
Det är, med förlov sagt, en ganska vårdslös politik.
Rune Thorén fann anledning att gå in i debatten för att tillrättavisa mig.
Det kan synas skrytsamt, men efter att ha lyssnat på all kritik tvingas jag
faktiskt konstatera att ingen kommunikationsminister under efterkrigstiden
har kunnat redovisa sådana omfattande satsningar på utbyggnad av järnvä-
gen som jag har gjort.
Jag är väl medveten om att Rune Thorén i oppositionsställning har utlovat
mycket mera. Men de borgerliga kommunikationsministrar, vars nunor jag
ser varje dag i korridoren på departementet - vilka omfattande satsningar
gjorde de under sin tid i regeringsställning?
Att ni i oppositionsställning är beredda att utlova väldigt mycket mer än
regeringen i alla lägen, det har vi ju lärt oss. Men vad som räknas är de fak-
tiska beslut man är beredd att ta ansvar för i regeringsställning.
Maggi Mikaelsson håller med om att vi inte skall detaljstyra utan inve-
stera. Visst skall vi det. Jag reagerar också, men vi måste respektera besluts-
ordningen.
För dialogen med SJ från de fackliga organisationernas sida och från kun-
dernas sida! Ställ krav på SJ, självklart! Förhandla med SJ! Det är så vi skall
agera. Vi får genom olika kontakter påpeka vad vi tycker skulle kunna göras
annorlunda. Men som ansvarig regering och riksdag får vi respektera den
ansvarsfördelning vi upprättat genom riksdagsbeslutet 1988.
Anf. 80 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Jag försöker föra en seriös debatt om järnvägspolitiken. Jag
tycker att statsrådet invecklar sig i konstig argumentering. Han frågar bl.a.
om folkpartiet är berett att riva upp det avtal med bussbolaget som rege-
ringen låtit träffa. Samtidigt säger Georg Andersson att riksdagen inte skall
lägga sig i detaljer. Någon konsekvens måste det också vara från statsrådets
sida.
Jag har ställt en rad frågor. Dem har inte statsrådet svarat på. Jag tycker
att detta hade varit en rejäl och seriös debatt om jag hade fått svar på frå-
gorna. Kommer dessa pengar till tvärbanan, och när? Detta väntar hela nä-
ringslivet i Västerbotten på.
Med en aktiv järn vägspolitik blir också sysselsättningen en viktig kompo-
nent för regionalpolitiken i norr, med den svåra arbetsmarknad vi nu står
inför i år.
Jag är besviken på statsrådet Andersson. Regeringen har i alla fall det to-
tala ansvaret. Var finns visionerna för en utveckling och initiativ för att ut-
veckla framför allt den norra landsändan, som blir väldigt utsatt inför denna
lågkonjunktur?
Vi försöker på alla plan ifrån folkpartiet liberalernas sida att se satsningen
på kommunikationerna som den viktiga del av näringspolitiken som den
verkligen utgör. Men statsrådet raljerar och menar att vi inte gör det. Det
tycker jag är synd.
Vi har sagt att vi för en tioårsperiod är beredda att satsa 140 miljarder på
infrastrukturen. Jag vet också att så sent som i fjol drog regeringen in 1 mil-
jard från utvecklingsfonderna till statskassan. Det motsatte vi oss. Vi ansåg
att detta skulle behövas för infrastrukturen.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
Anf. 81 MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Jag kan till viss del förstå Georg Anderssons irritation över
att Ulla Orring är så amper i debatten, eftersom ni är ganska överens om
investeringarna. Vi har alldeles nyss beslutat om ett betänkande om järnvä-
gen, och där var överensstämmelsen mycket stor.
Sedan skulle jag vilja kommentera vad Georg Andersson sade om att han
är den som satsat mest på järnvägen. Javisst, det kanske är så, men det har,
som sagt, inte satsats så mycket tidigare, och allting är relativt.
Detta med politik är inte bara matematik. Det är inte bara summor i sig.
Summorna är viktiga, men jag tycker att debatten som varit om inlandsba-
nan under de senaste månaderna i hög grad har visat att politik till stor del
handlar om så mycket mer. Det handlar om känsla och samvete också, om
rättvisa och solidaritet. Jag tycker att det är viktigt.
Georg Andersson säger att man skall respektera beslutsordningen och att
vi skall ställa krav på SJ. Vänsterpartiet var det enda parti som protesterade
när vi genom det trafikpolitiska beslutet sade ifrån oss rätten att vara med
och styra och ställa över SJ. Och kritiken har kommit från revisorerna. Rege-
ringen har inte haft någon systematisk ekonomisk uppföljning. Det tycker
jag är en ganska allvarlig kritik.
Det finns flera oklarheter som måste rättas till. Jag har försökt peka på
några. Det är min enda möjlighet i dagsläget att försöka påverka och ändra
på de dåliga förhållandena.
Jag vill säga som Ulla Orring, att inte heller jag har fått några konkreta
svar. Hur mycket pengar satsas på tvärbanan för att rädda den? När kommer
pengarna?
När det gäller sysselsättningen: Hur skall regeringen kompensera de små
orterna i Västerbottens inland för de arbetstillfällen som försvinner när man
minskar på järnvägen?
Det är märkligt om man satsar som aldrig förr på järnvägen och jobb ändå
försvinner i en takt som man inte heller har sett tidigare.
De rationaliseringskrav som man har satt på SJ innebär ju att man får en
känsla av att de ansvariga inom SJ frågar sig: Var är de stora kostnaderna?
Man tänker att det är personalkostnader och man säger upp personal.
95
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
96
Jag tror att det är en kortsiktig och dålig lösning. Det hjälper inte att vissa
delar av detta land har järnvägstrafik som fungerar bra. Det finns andra som
inte kommer att klara sig om man genomför förslaget på bolagisering och
fri konkurrens på bannätet, som man faktiskt också aviserat för framtiden.
Kommer vi att kunna ha någon trafik över huvud taget i Norrland om det
blir verklighet?
Anf. 82 RUNE THORÉN (c):
Fru talman! Georg Andersson säger att man gör det lätt för sig i opposi-
tionsställning och hela tiden bjuder över. Nej, Georg Andersson, sådan är
inte verkligheten. Vårt förslag på 2,5 miljarder kronor till visst ändamål är
totalfinansierat. Beträffande användningen av de 40 miljarderna har vi påvi-
sat olika lösningar. Vi har talat om att ge ut obligationer, inte sälja ut socialis-
tiskt kapital. Vi talar också om att sälja ut saker och ting, låna upp pengar
osv. Men vi har alltså inte exakt kunnat ange finansieringskällorna.
Jag har klandrat Georg Andersson för att han inte vill ta den utsträckta
handen och försöka diskutera fram 40-miljardersprojektet. Ingen vet ju
vilka partier som är i majoritet efter det kommande valet och inte heller efter
valet därpå. Det kan skifta. Vi i centern tycker det är viktigt att aktörerna,
dvs. banverket och SJ men också industrin, vet vad de långsiktigt har att
rätta sig efter. Inställningen måste vara att det är viktigt med bra banor.
Georg Andersson ser tillbaka och säger att det inte i modern tid har satsats
så mycket på järnvägar som nu. Om det är riktigt så var mitt exempel dåligt.
1948 tog det fem timmar att resa mellan Borlänge och Göteborg, dvs. för 43
år sedan, medan det i dag tar åtta timmar. Det har alltså gått åt fel håll. Nu
beskyller inte jag Georg Andersson för hela den tidsförlusten, utan vad jag
vill ha sagt är att det inte alltid är så bra att se bakåt.
Centern, folkpartiet, miljöpartiet och vänstern har redovisat sina ställ-
ningstaganden. Själv tror jag att även moderaterna, inte minst med tanke på
deras intresse för industrin, kommer att anse att det är rimligt att göra dessa
stora investeringar fram till år 2000. Det vore synd om socialdemokraterna
ställde sig vid sidan om.
Anf. 83 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Även jag är angelägen om att föra en seriös debatt, Ulla Or-
ring.
Det avtal som staten har ingått med länstrafikbolagen utefter inlandsba-
nan rör inte en detaljfråga. Frågan är naturligtvis om staten står fast vid det
avtalet. Är folkpartiet liberalerna, om de hamnar i regeringsställning, be-
redda att riva upp avtalet redan i höst?
Storumanbanan är en länsjärnväg. I första hand är det alltså länet som gör
prioriteringarna inom länstrafikanslaget. Det görs ett seriöst och ambitiöst
arbete för att få fram en samfinansiering mellan kommuner och näringsliv.
Det tycker jag är mycket hoppingivande.
Jag kan inte från denna talarstol klara ett budgetarbete. Däremot är jag
beredd att verka för att den här investeringen kommer till stånd; den är nöd-
vändig. Vi får återkomma till tåg- och turordning i kommande budgetarbete.
Att Ulla Orring är besviken på mig har jag förstått av den debatt som förts
i tidningar och annorstädes. Själv tycker jag att Ulla Orring och andra för en
mycket gnällig debatt. Det är mycket trist när vi ändå i stort sett är överens
om att satsa stort på järnvägstrafikens utveckling. Jag förstår inte varför man
är så gnällig.
I vårt hemlän, Ulla Orring, pågår ett järnvägsbygge över Skellefteåälven -
en ny sträckning - och det kostar en kvarts miljard kronor. Det är det mest
omfattande järnvägsbygge som genomförts i Västerbottens län under efter-
krigstiden. Är inte det ganska fascinerande? Det sker konkreta saker redan
nu tack vare våra satsningar.
Jag tror att Maggi Mikaelsson helt har missförstått revisorernas kritik. De
kritiserar att vi inte följde upp den koncernstrategi som riksdagen uttalade
sig för. Vänsterpartiet tyckte inte om den ändring som vi föreslog. Vi har
således tagit intryck av SJs och revisorernas synpunkter.
Maggi Mikaelsson talar hela tiden emot rationalisering och effektivisering
av järnvägssystemet, och det tycker jag är trist. Det viktiga är att vi nu får
ett slagkraftigt järnvägsföretag som kan locka till sig flera kunder både på
person- och transportsidan. Det arbetet liksom all annan industriell verk-
samhet skall naturligtvis utföras så effektivt som möjligt. Därmed skall också
de personella resurserna utnyttjas så bra som möjligt.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 84 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Stina Eliasson har frågat mig om vilka åtgärder regeringen
kommer att vidta för att motverka att de sociala konsekvenserna av en ned-
läggning av inlandsbanan blir alltför stora.
Jag vill börja med att säga att den socialdemokratiska politiken utgår från
en helhetssyn där sysselsättning, socialt och regionalt ansvar spelar en fram-
skjuten roll. Detta gäller inte minst när vi i regering och riksdag måste fatta
beslut som kräver omställningar för människor i olika delar av landet. Vissa
förändringar blir förr eller senare nödvändiga att göra bl.a. av tekniska eller
ekonomiska skäl. Även förändringar som i övergångsskedet upplevs som
svåra visar sig ofta efter hand leda till förbättringar.
Stina Eliasson målar i sin interpellation upp en mycket svart bild av framti-
den för människorna som lever och bor i inlandet. Hon anser att indrag-
ningen av persontrafiken på inlandsbanan kommer att medföra arbetslöshet,
som i sin tur kommer att leda till drogmissbruk, ensamhet och utslagning.
Jag konstaterar att Stina Eliassons tro på människorna i inlandet inte är sär-
skilt stor.
Att regeringen har en helt annan uppfattning än Stina Eliasson i denna
fråga är självklart. Annars skulle vi naturligtvis inte ha fattat beslutet om
inlandsbanan. Genom olika åtgärder, som regeringen kommer att vidta eller
som vi redan vidtagit, skapas möjligheter för en positiv utveckling i inlandet,
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
7 Riksdagens protokoll 1990/91:123
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar pä interpella-
tioner
98
tvärtemot vad Stina Eliasson anser. Jag vill nämna fyra konkreta exempel på
åtgärder.
För det första har regeringen föreslagit att banverket inledningsvis skall få
80 milj.kr. för upprustning av de delar av inlandsbanan där godstrafiken har
förutsättningar att utvecklas. Detta är inte, som Stina Eliasson skriver i sin
interpellation, en satsning på godstransporter på landsväg, tvärtom. Om
godstrafiken på inlandsbanan utvecklas kan detta skapa nya arbetstillfällen
i dessa områden.
För det andra har regeringen i den näringspolitiska propositionen för till-
växt föreslagit att 20 miljarder kronor utöver ordinarie anslag skall satsas
på investeringar i vägar och järnvägar under 1990-talet. För järnvägens del
innebär detta ökade satsningar där järnvägens konkurrenskraft är god. Jag
har redan nämnt satsningen på godstrafiken på inlandsbanan. Ytterligare ex-
empel på järnvägsinvesteringar som bedömts angelägna är upprustning av
norra stambanan och stambanan genom övre Norrland. Godstrafik på de
s.k. tvärbanorna utgör viktiga förbindelselänkar mellan inlandsbanan och
stambanan. På vägsidan vill jag nämna att regeringen i nämnda proposition
föreslagit att 500 milj.kr. satsas på att förbättra standarden på de mindre vä-
garna i landet. Denna satsning utgör ett viktgit tillskott utöver det s.k. bärig-
hetsprogrammet. Detta är exempel på investeringar som kommer hela Norr-
lands befolkning till godo.
För det tredje vill jag erinra om att länstrafikbolagen i de berörda länen
tillsammans kommer att få 36 milj .kr. per år i statsbidrag för övertagandet av
ansvaret för persontrafiken i det område som i dag betjänas av inlandsbanan.
Omläggningen av kollektivtrafiken till busstrafik kommer att innebära en
förbättrad och utökad kollektivtrafik i regionen. Detta kan, enligt min me-
ning. inte ses som en social nedrustning utan snarare som förbättrade lev-
nadsvillkor för människorna i området. Det ger ju också möjligheter till nya
arbetstillfällen inom busstrafikbolagen.
Det fjärde och sista exemplet jag vill nämna är beslutet om att göra in-
landsvägen mellan Göteborg och Karesuando till riksväg 45. Detta är en åt-
gärd som innebär att vägen kan lyftas fram som ett intressant turiststråk, vil-
ket gynnar befolkningen i orterna längs och omkring denna väg. Det är ju
trots allt så att merparten av inlandsturisterna färdas med bil eller buss.
Detta är några exempel som klargör att regeringen tar sitt ansvar för de
människor som berörs av beslutet om inlandsbanan.
Anf. 85 STINA ELIASSON (c):
Fru talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret på min inter-
pellation.
Det låter mycket klokt och bra när statsrådet talar om att "den socialde-
mokratiska politiken utgår från en helhetssyn där socialt och regionalt an-
svar spelar en framskjuten roll". Det märks tyvärr inte i den praktiska politi-
ken, och ärendet med inlandsbanan är ett tydligt bevis på detta.
Statsrådet talar vidare om att beslut som kräver omställningar för männi-
skor i olika delar av landet är exempel på regionalt ansvar. Det måste handla
om fel ordval. I stället för omställningar vore det mer korrekt att tala om
omflyttningar, i detta fall från inlandet till ibland kustlandet i norr men för
det mesta till södra Sverige och då främst de redan folkrika storstadsområ-
dena.
Statsrådet urskuldar sig på ytterligare punkter i svaret genom att säga att
vissa förändringar kan bli nödvändiga av bl.a. tekniska eller ekonomiska
skäl. Jag beklagar att regeringen inte försöker att bättre använda sin makt
och sina möjligheter att styra den ekonomiska utvecklingen och använda den
tekniska utvecklingen, utan väljer att stå brevid och iaktta vad som pågår.
Vi i Norrlands inland får också ett trösteord, då statsrådet i sitt svar säger:
”Även förändringar som i övergångsstadiet upplevs som svåra visar sig efter
hand leda till förbättringar”. Det påminner mig om talesättet om läkaren,
som säger: Operationen lyckades, men patienten dog!
Statsrådet anser att jag svartmålar framtiden för människorna i inlandet
när jag påstår att indragningen av persontrafiken på inlandsbanan kommer
att medföra arbetslöshet. Men den gör ju det; verkligheten visar det. Redan
har många lokförare, tågklarerare och andra sagts upp. Redan har småföre-
tagare utefter inlandsbanan berett sig på att en del av deras försörjning ge-
nom inlandsbaneturismen hotas. Det innebär kännbart minskade försörj-
ningsmöjligheter. En ångestfylld oro för framtiden finns där.
Det är ett känt faktum att det i bygder som utarmas ofta uppstår sociala
problem av den art som jag har nämnt i min interpellation. Den numera
bortgångne landshövdingen i Norrbotten, Ragnar Lassinantti, talade ofta
om den saken. Att vara medveten om dessa risker är inte att ha liten tilltro
till människorna i inlandet, som statsrådet påstår. Det är duktigt och före-
tagsamt folk i Norrlands inland, men även de starkaste och duktigaste sviktar
när den ena förutsättningen efter den andra rycks undan. Jag själv och övriga
i centern har stor tilltro till inlandets folk jämfört med socialdemokraterna,
som svarat för den största avfolkningen av inlandet.
Statsrådet ger i sitt svar exempel på satsningar som regeringen gjort för att
godstrafiken på inlandsbanan skall utvecklas. Jag undrar: Varför bara gods-
trafiken? Varför inte också för persontransporterna? Särskilt aktuell är ju
turisttrafiken. Och varför inte för en bättre miljö? Är det inte bra att an-
vända rälsen och järnvägen till så mycket som möjligt?
För övrigt är det faktiskt så att de investeringar som regeringen föreslagit
i den näringspolitiska propositionen mest går till storstäderna, och det blir
småsmulor till Norrland. Detta har flera av våra norrländska landshövdingar
påpekat liksom många ansvariga kommunalmän i regionen, däribland flera
socialdemokratiska kommunalråd.
Det tredje exemplet som statsrådet ger i sitt svar kan inte få mig att förstå
hur en omläggning till busstrafik skulle ge förbättrade levnadsvillkor för
människorna i området. Det är ju inlandsbanan som människorna slåss för.
Det är ju den som har gett lokförare, tågklarerare, lanthandlare, turistvär-
dar osv. förbättrade villkor, när nu banan har blivit den turistattraktion som
den är i dag.
Om sedan turtider och anslutningstider blir bättre, är jag säker på att inte
enbart turisttrafiken sommartid ökar utan också allt annat resande på in-
landsbanan. Om man genom olika åtgärder - med statsrådets eget uttryck -
”lyfter fram” inlandsbanan skulle banans trafikunderlag öka.
Vad sedan det fjärde exemplet i frågesvaret beträffar - detta om att göra
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på inlerpella-
tioner
99
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
100
inlandsvägen mellan Göteborg och Karesuando till riksväg 45 - så handlar
det mest om en ny vägnumrering och mindre om investeringar. Tror kommu-
nikationsministern själv på människorna i inlandet i Norrland när han tror
att frågan om inlandsbanans framtid kan dribblas bort mot att ett antal vägar
får ett gemensamt nummer och lanseras som turiststråk?
Inlandsbanan handlar om människors möjligheter att överleva i en le-
vande landsbygd och att kunna leva även av turism samt att själva kunna resa
också på andra tider av året än under turisttrafiktider. Så, kommunikations-
ministern, de exempel som ges i frågesvaret kan knappast motverka de so-
ciala konsekvenserna som en nedläggning av persontrafiken på inlandsba-
nan innebär.
Anf. 86 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Stina Eliasson använder i den här debatten samma debattek-
nik som jag har mött så många gånger under diskussionen om inlandsbanan.
Hon får det att framstå som om inga turister skulle komma till området om
man inte får åka på räls med rälsbuss. Det skulle i så fall inte komma några
turister med landsvägsbuss och bil. Jag har erfarenhet av att de flesta redan
i dag åker på det sättet. Vi slår inte ut turismen i området genom föränd-
ringar av persontrafiken på inlandsbanan.
Stina Eliasson framställer frågan som om busstrafiken är ointressant. Det
är således inte en bra kollektivtrafik som hon eftersträvar. Det gäller i stället
att det till varje pris skall rulla en motorvagn på räls. Jag trodde att det var
intressant och viktigt för människorna i inlandet att ha goda transportmöjlig-
heter och att de som inte kan åka med egen bil skall kunna åka kollektivt så
ofta och snabbt som möjligt. I och med det erbjudande som länstrafikbola-
gen har, skulle det på de olika avsnitten i inlandsbaneområdet bli fler och
snabbare turer med landsvägsbussar än med rälsbussar.
Vidare anför Stina Eliasson miljöskäl. Hur ofta har jag inte stångat min
panna blodig i denna debatt och konstaterat att rälsbussarna drivs med die-
sel. De förbrukar mera diesel än landsvägsbussarna. De har dessutom ingen
rening i sina motorer, vilket landsvägsbussarna i allt större utsträckning har.
Finns det något miljöskäl, Stina Eliasson, att förorda rälsbuss framför lands-
vägsbuss? Vore det inte hederligt av dem som kämpar för trafiken på räls att
i detta fall säga att miljöskälet inte gäller. Någon gång måste man väl ändå
kunna erkänna fakta, även om det inte passar det syfte man har med debat-
ten.
Stina Eliasson kanske tycker att vi skall elektrifiera inlandsbanan. Det
skymtar fram i interpellationen, där hon ställer i utsikt att man med de
pengar som SJ skall betala under uppsägningstiden skulle kunna upprusta
och elektrifiera banan. Jag försökte ta reda på vad en elektrifiering av in-
landsbanan skulle kosta. Man har sagt mig att det rör sig om över 1 000 mil-
joner, över 1 miljard, att elektrifiera inlandsbanan. Det är naturligtvis helt
orealistiskt att då tala om att använda några friställningsmedel för de räls-
bussförare som nu inte får fortsatt anställning för att klara dessa behov.
Det blir svårt för befolkningen att nå bussarna som går på landsvägen, på-
står Stina Eliasson. Nog känner väl både Stina Eliasson och jag till dessa byg-
der så väl att vi vet att vägarna går genom byarna. Det kommer att bli många
fler möjligheter för passagerarna att få tillgång till bussen och nära till bus-
sen. De går till vägen, stoppar bussen, stiger på och stiger av där man vill.
Inlandsbanan går i stället utanför byarna, och det är långt till den lilla anhal-
ten där man kan nå tåget.
Slutligen förekommer också i interpellationen den vanliga demagogin att
vi satsar på stora projekt typ Öresundsbron på bekostnad av inlandsbanan.
Det är fråga om helt olika finansieringsmodeller, och det vet Stina Eliasson.
Om vi avstår från att bygga Öresundsbron frigörs inte en enda krona som
skulle kunna satsas på inlandsbanan. Det skulle vara välgörande om Stina
Eliasson ville medverka till att rensa debatten från den typen av missförstånd
där man ställer i utsikt att om vi avstår från Öresundsbron skulle vi få mera
pengar för att bygga och utveckla inlandsbanan.
Anf. 87 STINA ELIASSON (c):
Fru talman! Jag tackar för det kompletterande svaret. Jag tycker att det
är tråkigt om jag betecknas som demagog och om det sägs att jag inte förstår
hur folk har det i våra trakter. Jag har aldrig sagt att det inte skulle komma
några turister om de inte får komma med järnväg, inlandsbanan. Frågan gäl-
ler nu inlandsbanan. Min fråga var särskilt fokuserad på vilka negativa so-
ciala konsekvenser som uppstår för dem som mister sitt arbete genom att
inlandsbanan läggs ned.
Det är väl ändock bättre att använda pengarna till elektrifiering än att göra
folk arbetslösa. Det skulle vara en början. Jag tycker faktiskt att det är värt
att satsa mycket pengar på att elektrifiera inlandsbanan så att man kombi-
nera godstrafik och persontrafik.
Georg Andersson säger att vägarna går genom byarna, och således går
bussarna genom byarna. Jag känner dock till så mycket att jag vet att bus-
sarna inte alltid går genom byarna, utan kanske genom de större samhällena.
Fru talman! Jag tänker inte använda någon ytterligare repliktid. Genom
Nicke Sjödin skulle jag emellertid vilja tala om hur det känns för folk. Jag
tror att kommunikationsministern kommer att känna igen detta. Jag har valt
en dikt som heter Tåg. Bildtexten lyder: ”Nu är det bestämt. SJ bär sig inte.
Då lägger man ner i Norrland.” Dikten lyder på följande sätt:
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar pä interpella-
tioner
Nu går sista tåget,
nu kan vi hälsa hem,
för rufflet och för båget
skulden tillhör dem
som en gång oss lurat
att staten är du och jag,
- nej samhället som vi murat
är en firma - en ganska svag.
När den sen ej bär sig,
när allting går överstyr,
var och en då lär sig,
att allt var ett börsäventyr.
För statsaffärer skrala
101
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
102
får vi som bor här i norr
som vanligt då betala
förutan gny och knorr.
Vårt land satsar på eliten,
Öresundsbro och liknande grej,
för staten behöver profiten
men alls inte dej och mej.
Järnvägsuppbyggnaden minns du
med norrländska krafter och knep,
men nu ger du ingen vinst du,
vik hädan - där har du ett rep.
Nu gick sista tåget
i norrlandshögsommarens natt,
på maskrosbanvallen låg ett
testamente som sade att:
Förlåt kära Sverige oss om
vårt bo är plundrat och kallt,
det finns inget mer att slåss om,
du har redan tagit allt.
Det sistnämnda tror jag dock inte att vi har gjort. Eftersom kommunika-
tionsministern själv bor i dessa trakter säger jag att jag hyser hopp och att
jag väntar på en positiv proposition beträffande inlandsbanan och persontra-
fiken under denna sommar.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 88 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Fru talman! Eva Goés har frågat socialministern bl.a. vilken uppföljning
som gjorts i Sverige beträffande effekterna av Tjernobylolyckan på barn och
vuxna som bott i de mest drabbade områdena.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
interpellationen.
Effekterna av Tjernobylolyckan har flera gånger behandlats här i kamma-
ren, och jag har vid dessa tillfällen och även i andra sammanhang understru-
kit det allvar som regeringen fäster vid hanteringen av olyckan och dess ef-
fekter. Detta har bl.a. kommit till uttryck i de omedelbara och kraftfulla åt-
gärder som vidtogs i Sverige efter olyckan och som tidigare har redovisats
för kammarens ledamöter.
De frågor Eva Goés nu tar upp rör huvudsakligen tänkbara medicinska
effekter i Sverige på lång sikt och hur dessa skall kunna upptäckas.
Jag vill inleda med att understryka att vi ännu inte sett de fulla effekterna
av Tjernobylolyckan. Detta gäller framför allt de drabbade områdena i
Sovjetunionen. Osäkerheten om vilka skador som olyckan orsakat hos män-
niskorna i dessa områden kommer att finnas kvar, kanske under flera gene-
rationer. Vi måste vara beredda att omvärdera vår kunskap när det gäller
strålningens effekter på människan på grundval av de erfarenheter som vi
kan dra av denna, förhoppningsvis enda, kärnkraftskatastrof.
I förra veckan hölls i Wien en konferens om de radiologiska konsekven-
serna i Sovjetunionen av olyckan i Tjernobyl. Vid detta möte redovisades
slutsatserna från en internationell expertkommissions undersökningar av
hälso- och miljöeffekter i de värst drabbade delrepublikerna Ryssland, Uk-
raina och Vitryssland. I kommissionen har ingått sammanlagt 200 experter
från 22 enskilda stater och sju internationella organisationer.
Kommissionen konstaterar i sin sammanfattning av olyckans påverkan på
människors hälsa att man funnit betydande, icke-strålningsrelaterade hälso-
störningar bland befolkningen såväl i utvalda, radioaktivt kontaminerade
områden som i de referensområden som undersökts. Inte några av dessa
störningar har emellertid enligt kommissionen direkt kunnat relateras till
strålningsexponering.
Man konstaterar vidare att olyckan har medfört påtagliga negativa psyko-
logiska konsekvenser i form av oro och ångest på grund av en fortsatt hög
grad av osäkerhet om bl.a. olyckans framtida effekter. Detta gäller både i de
kontaminerade områdena och i referensområdena.
De officiella data kommissionen studerat indikerar ingen märkbar ökning
av frekvensen för leukemi eller annan cancer. Man understryker dock att
dessa data inte var tillräckligt detaljerade för att helt utesluta en möjlig fram-
tida ökning av frekvensen för vissa tumörformer.
Vidare anser man att de rapporterade sköldkörteldoserna hos barn är så-
dana att det kan bli fråga om en statistiskt mätbar ökning av antalet sköld-
körteltumörer i framtiden.
Kommissionen anser att det på grundval av de dosuppskattningar man
gjort och på nuvarande accepterade riskuppskattningar av strålningseffekter
knappast kommer att bli möjligt att framdeles urskilja en ökning av cancer
eller ärftliga skador orsakad av Tjernobylolyckan från den normala variatio-
nen i frekvensen av sådana tillstånd orsakade av andra faktorer.
Jag vill understryka att kommissionens slutsatser bör tas för vad de är,
nämligen utvärderingsresultatet av de undersökningar som genomförts un-
der en niomånadersperiod drygt fyra år efter det att olyckan inträffat. Att
den totala hälso- och miljösituationen i de undersökta områdena ursprungli-
gen inte legat på samma nivå som i vårt land får inte nu användas för att
reducera betydelsen av olyckans faktiska effekter.
Jag vill också påtala att undersökningarna inte har omfattat de människor
som utrymts eller som av andra skäl tidigare lämnat drabbade områden eller
den saneringspersonal som i perioder arbetat inom dessa områden.
Inte heller har den räddningspersonal som efter olyckan utsattes för
mycket höga stråldoser - vi vet att dödsfall till följd av för höga direkta strål-
doser har inträffat - ingått bland dem som omfattats av kommissionens un-
dersökningar.
Kommissionens slutsatser har emellertid relevans när det gäller de frågor
Eva Goés ställt. De kontaminerade områden som undersöktes av den inter-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
103
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
nationella expertkommissionen utgjordes av sammanlagt 28 tätorter. Flerta-
let av dessa ligger i områden med en markbeläggning som motsvarar mer än
fem gånger den högsta som uppmätts i Sverige.
Uppföljningen i Sverige av effekterna från Tjernobylolyckan har koncen-
trerats till de områden som blev mest utsatta. Bl.a. har helkroppsmätningar
genomförts bland samer och bland lantbrukare. Resultaten av dessa mät-
ningar går att jämföra med uppgifter från insamlade mätdata sedan slutet
av 1950-talet, då helkroppsmätningar introducerades för att kunna följa de
atmosfäriska kärnvapenprovens effekter på människan.
De helkroppsmätningar som genomförts i Sverige efter Tjernobylolyckan
har påvisat ett ökat upptag av radioaktiva ämnen hos dem som undersökts.
De doser som dessa upptag ger upphov till är dock inte större än de som kan
fås till följd av variationer i den normala bakgrund som ständigt omger oss
och som bl.a. erhålls från marken och från byggnadsmaterial.
Självfallet finns sammanställningar av dessa uppgifter publicerade i en
mängd öppna vetenskapliga rapporter och artiklar. Det internationella sam-
arbetet vad gäller strålskydd och strålningsmedicinska frågor är mycket väl
etablerat och inkluderar naturligtvis också utbyte av mätdata och undersök-
ningsresultat.
Några särskilda blodanalyser som en direkt följd av Tjernobylolyckan har
inte gjorts i Sverige. Sådana analyser som innefattar undersökning av blod-
kroppsförändringar kan ge mätbara förändringar först vid strålnivåer som
uppgår till hundra gånger de som varit aktuella här.
När det gäller Eva Goés fråga beträffande uppgifter om ökning av diabe-
tes och Downs syndrom kan jag endast säga att det i dag inte finns några
vetenskapliga undersökningsresultat som påvisar ett samband mellan en
ökad frekvens av dessa sjukdomar i ett visst område och effekterna av Tjer-
nobylolyckan.
Beträffande de refererade cancerfallen på Värö har jag erfarit att kommu-
nen genom miljö- och hälsoskyddsnämnden har inbjudit befolkningen i om-
rådet till ett informationsmöte i frågan den 8 juni. Vid mötet kommer bl.a.
medicinsk expertis och strålningsexpertis att delta. Jag har förstått att detta
möte utgör ett första steg när det gäller att försöka skapa klarhet i de förhål-
landen som Eva Goés beskriver.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag understryka att regeringen även fort-
sättningsvis mycket noggrant kommer att följa utvecklingen av effekterna
från Tjernobyl, när det gäller både människor och miljö.
Anf. 89 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00. Sammanträdet fortsätter utan middagsuppehåll.
Anf. 90 EVA GOÉS (mp):
Fru talman! Jag tackar för svaret.
Socialministern har överlåtit svaret till miljöministern, vilket torde tyda
på att regeringen liksom miljöpartiet anser att miljö och hälsa hör ihop, spe-
ciellt kärnkraft och hälsa.
104
Birgitta Dahl har utgått från IAEA-rapporten och funnit att den inte är
fullständig. Det är bra. Det är precis vad jag också har funnit:
1. Där saknas sanerarna, 600000 personer!
2. Där saknas de som flyttat till andra delar av unionen.
3. Där saknas räddningspersonalen.
4. Där saknas mätningar av hotspots, heta partiklar, som kan orsaka lung-
cancer vid inandning.
Vad saknas mer? Det är svårt att uttala sig om, men så t.ex. stals ett hälso-
register på mer än 500 000 personer i Minsk. Här finns inte data från den
oberoende organisationen i Ukraina, bestående av bl.a. kärnfysikern och ve-
tenskapsmannen Tjernousenko, som i dag arbetar i Tjernobyl och som har
2—4 år kvar att leva, eftersom han dragit på sig cancer.
Jag hoppas att miljöministern har hunnit läsa igenom de uppgifter som jag
överräckte förra gången vi debatterade. Det gällde bl.a. sarkofagens läck-
age, att 7 000-10 000 människor hade dött efter Tjernobyl, m.m.
För fem år sedan drabbades världen av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, sju
år tidigare av den i Harrisburg. Vi känner i dag till ganska mycket om dessa
olyckor och effekterna av dem, men långt ifrån allt. Mycket har tystats ned
både i Harrisburgs och i Tjernobyls radioaktiva områden, i USA såväl som
i Sovjet! Det var inte länge sedan man i Rasmussenrapporten påstod att det
var mindre troligt att en härdsmälta skulle uppstå än att någon skulle få en
meteor i huvudet. Nu vet vi att kärnkraftsolyckorna kommer med sju års
mellanrum.
Vad svenska folket inte känner till är att det varje dag släpps ut radioakti-
vitet från våra egna kärnkraftverk, s.k. normalutsläpp. Vad man förmodli-
gen från TV-programmen har fått reda på är att sarkofagen i Tjernobyl i dag
hela tiden läcker.
Den ständiga anpassningen till ständigt högre doser, som gör att siffrorna
för gränsvärden justeras uppåt, t.ex. för bakgrundsstrålning, renkött,
svamp, vilt, osv., borde stämma svensken till eftertanke. Är det den ekono-
miska kartan som vi skall utgå ifrån? Skall vi följa kartan eller verkligheten?
Filmen Tjernobyls barn var en repris av och en skrämmande påminnelse
om mina egna erfarenheter från förra året, då jag gjorde en resa till Poless-
koe, Bober och Kiev som visades i filmen. Jag mötte föräldrar, ungdomar
och barn som hade evakuerats från Pripyat. Jag såg, hörde och mätte med
egna ögon, öron och geigermätare.
Jag frågar mig, med anledning av de skalliga barnen och ökningen av barn-
leukemi, precis som Eivor Hansson på läsarnas sida i Dagens Nyheter här-
omdagen: Kan det tänkas att reaktorerna har läckt radioaktivitet redan tidi-
gare och påskyndat sjukdomsutvecklingen? Eller/och är det såsom Läkare
mot kärnvapen påvisat, att strålningens risker är tre fyra gånger högre än
vad man tidigare trott, vilket också Internationella strålskyddskommissio-
nen, ICRP, instämmer i, beroende på att man utgått från felaktiga utsläpp
från Hiroshima?
Forskare och läkare anser att barnleukemi uppträder efter två år och har
sitt maximum efter fem—sex år. Detta stämmer mycket väl med de resultat
och den verklighet som man lever med i Vitryssland och i Ukraina i dag.
Jag skall också svara på frågan om det skedde utsläpp före Tjernobyl. Ja,
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
105
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
106
precis som i alla länder som har kärnkraft. Reaktorn i Tjernobyl var en expe-
rimentreaktor. En person som har mätt strålningen före och efter Tjernobyl,
Anatoli Volkov, har fört statistik över utsläppen före och efter Tjernobyl.
Han föreläste i Polen denna månad, men försvann plötsligt när han var på
väg för att kopiera dessa handlingar till deltagarna på konferensen. Men han
hann meddela att: ”Vi har skapat en stor kyrkogård i mitten av Europa och
vi vet inte vad vi skall göra med den.”
En professor i den sovjetiska vetenskapsakademin, som också är chef för
radiologiska institutionen i Minsk, har gjort en indelning i fyra zoner efter
radioaktivitet. Den ena kallar han för dödszonen, och han går ned ända till
en curie. Han säger att 18 miljoner människor bor i områden som har för
höga värden. Han berättar om barnleukemins ökning i Gomel. Före 1986
hade man tre-fyra fall per 100 000 barn. 1990 hade man nio fall per 100 000
barn, som var mycket svåra att behandla.
Han talar också om upptaget av strontium 90 i grödorna. 1987 var uppta-
get av strontium 90 ungefär 15 % av radionukleiderna. 1990 var det 77 %.
Vi vet att våra svenska kärnkraftverk läcker och att Ringhals är det som
läcker mest.
Jag har frågat om de oförklarligt många cancerfallen på Värö som har
skett under en kort tidsrymd. Vad är orsaken? Vilka bevis finns? Är epide-
miologiska undersökningar gjorda? Det allvarliga är nämligen den konti-
nuerliga strålningen. Det spelar ingen roll hur kortlivad den är. Ingen kan
säga vad som är allvarligast. Men allvarligt är att Ringhals har så stora ut-
släpp jämfört med de andra kärnkraftverken i Sverige. Ja, Ringhals har
större utsläpp än de andra kärnkraftverken tillsammans.
Då kan man undra om redovisningen från de andra kärnkraftverken är
dålig och om den inte är fullständig. T.ex. Barsebäck har mycket låga siffror
när det gäller utsläpp.
Invändningar kommer säkert att göras om att det bara gäller ädelgaser
som är lättflyktiga och kortlivade. Men även ädelgaser som xenon och kryp-
ton är tunga gaser, och de kan falla till marken om det är en viss typ av väder.
Anf. 91 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Får jag först säga att regeringen självfallet anser att hälsa och
miljö hör ihop. Det är i själva verket så att en av de bärande tankarna i den
miljöpolitiska proposition som vi överlämnade till riksdagen tidigare i våras
och som skall debatteras i kammaren på måndag är att de krav som vi nu
ställer skall utgå från vad hälsan och miljön tål och vad som krävs av omsorg
om hälsan och miljön. Det innebär mycket omfattande omställningar av livs-
föring och produktionssystem i vårt samhälle och andra om vi skall komma
fram till dessa nivåer.
Sverige står också som värd för en stor internationell konferens om hälsa
och miljö som öppnas i Eva Goés grannstad Sundsvall om drygt en vecka.
För att markera att denna koppling finns kommer både socialministern och
jag att aktivt delta i själva konferensen och vi har naturligtvis haft ansvaret
för förberedelserna tillsammans med de internationella organisationer,
framför allt WHO och FNs miljöstyrelse, som är ansvariga.
Jag vill också försäkra att vi ser med utomordentligt allvar på de frågor
som detta handlar om och att vi är ytterligt angelägna om att här mer än
någonsin iaktta försiktighetsprincipen, dvs. att hellre fälla än fria, att hellre
gripa in än att ta risker. Vi får vara beredda att också justera våra värderingar
snarast i skärpande riktning allteftersom vi kommer till bättre insikt. Jag vill
t.ex. berätta att Sverige som enda land i världen redan har anammat de nya
riktlinjer när det gäller riskerna som ICRP har lagt fast. Och vi kommer na-
turligtvis även fortsättningsvis att följa dessa frågor ytterligt noggrant, både
därför att vi har ett ansvar för vår egen befolkning och därför att vi måste
medverka i det internationella arbetet på detta område för att få en mer an-
svarsfull och strikt hantering av alla frågor av denna karaktär.
En ännu större tragedi än den som Eva Goés hittills har diskuterat är att
effekterna av Tjernobyl inte är den enda miljökatastrofen som drabbat män-
niskorna i Sovjetunionen eller i Östeuropa. Ett skäl till att det kan vara svårt
att identifiera strålningsrelaterade skador är ju att samma typ av skador och
sjukdomar också orsakas av den pågående allmänna miljökatastrofen - ut-
släppen av farliga ämnen från alla sorters verksamhet, energiproduktion och
industriproduktion. Detta är en utomordentligt allvarlig fråga. Ju mer som
vi nu ser av dessa samhällen, ju mer de öppnar sig för omvärlden, desto mer
avslöjas vidden av det elände som människorna lever i. Detta kommer fram
i det europeiska samarbetet, i Östersjösamarbetet.
Europas miljöministrar kommer i midsommar att träffas i Prag för diskus-
sioner om hur vi gemensamt kan hjälpas åt för att sanera Östeuropa, inte
minst av omsorg om de miljoner människor som lever i områden där hälso-
riskerna på grund av miljöskadorna är helt oacceptabla.
Sedan vill jag om situationen på Väröhalvön säga att det finns anledning
att vara oerhört försiktig med omdömen. Man har upptäckt ett antal tragiska
cancerfall som under kort tid har drabbat människor som bor i några hus som
ligger på samma gata mycket nära varandra. Det finns i dag ingen förklaring
som man utan vidare kan ge till varför det har hänt. Det kan finnas andra
källor än de som kärnkraftverket representerar. Jag tror att Eva Goés håller
med mig om att vi med stort allvar och stor ödmjukhet bör försöka identi-
fiera källorna och göra allt vi kan för att hjälpa de människor som berörs av
detta, eftersom detta självfallet skapar oro och ångest hos de berörda och
deras anhöriga. Det är detta arbete som vi ser exemplifierat i det möte som
skall hållas den 8 juni, där man kommer att kunna både informera, samtala
och ge stöd och förhoppningsvis få en grund för att gå vidare med att försöka
finna orsakerna till de mycket svåra sjukdomsfall som har inträffat.
Anf. 92 EVA GOÉS (mp):
Fru talman! Jag är väl medveten om att det är en konferens i Sundsvall om
hälsa och miljö. Än en gång vill jag understryka att jag tycker att kärnkraft,
miljö och hälsa hör ihop, liksom synergieffekterna. Detta har jag hela tiden
understrukit. Jag kommer från ett län som är mycket drabbat av försurning,
med mycket kvicksilver i sjöarna, och efter nedfallet från Tjernobyl är 80 %
av fisken drabbad av för höga värden av cesium, trots att man har höjt gräns-
värdet till 1 500 Bq. På andra livsmedel är värdet normalt 300 Bq.
Jag frågade om blodanalyser beträffande barn. Jag önskade att sådana
analyser hade gjorts omedelbart efter Tjernobylolyckan. Då hade man se-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
107
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
108
nare kunnat göra en uppföljning. Jag bad vårt landstingsråd om saken, men
det kom inte i gång. I våra län har man i alla fall börjat katalogisera männi-
skor och föra in dem i olika församlingar för att senare kunna göra en upp-
följning av hälsotillståndet. Närmast kommer man att se på cancer och leu-
kemi.
Det verkar kanske litet långsökt att fråga om diabetes, men orsaken är
den att man i närheten av upparbetningsanläggningar - t.ex. vid Dounreay
där man håller på med upparbetning av miljöfarligt avfall - har funnit att
diabetes har ökat i omfattning. Efter Tjernobylolyckan märkte man en mar-
kant uppgång av diabetes i Baltikum. I Baltikum är människorna inte kända
för att ha diabetes, i motsats till vad som är fallet med Finland. Diabetes kan
uppkomma genom stress, försvagning av immunförsvaret m.m. Nu skall det
startas ett nordiskt projekt och då är jag intresserad av att få veta om Sverige
kommer att delta. Jag tror inte att vi har anmält intresse, men jag tycker att
det här är en mycket viktig sak att följa upp.
Anledningen till att jag frågar om Downs syndrom är den att något år efter
Tjernobylolyckan kom det rapporter från Mellaneuropa om att Downs synd-
rom har ökat i omfattning. Själv har jag ett barn som föddes 1968, mitt första
barn, och det har Downs syndrom. På den tiden sade man att det rörde sig
om ungefär ett fall i Umeå per år. Därför är jag intresserad av att få veta om
siffran har höjts. Man har också funnit vissa kromosomförändringar i Tjer-
nobyl. Jag har haft kontakt med en läkare som är epidemiolog. Han heter
Shscherbak och har skrivit i boken ”Hälsan, ekonomin och miljön efter Tjer-
nobyl”. Det kallas för Tjernobyls stämpel. Man har hittat vissa kromosom-
förändringar. Vi har faktiskt också hittat kromosomförändringar i sorkar i
Gävletrakten. Vid forskningar har man också konstaterat att det funnits i
flugor. Ute i naturen har man alltså funnit kromosomförändringar i sorkar.
Anledningen till att jag ville ta upp frågan om blodanalys är samman-
hanget mellan de vita blodkropparna och dosmått. Man kan se på lymfocy-
ter. Vad som hela tiden återkom när jag var i Tjernobyl var detta att blodbil-
den hade förändrats.
Anf. 93 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Jag vill bara upplysa Eva Goés och kammaren om att vi i den
miljöpolitiska propositionen bl.a. har ökat bidragen till kalkning av sjöar
kraftigt. Syftet har bl.a. varit att man skall kunna kalka norrländska sjöar
som har drabbats av både kvicksilver- och cesiumnedfall. Med hjälp av detta
stöd kommer vi att kunna göra en insats för att minska riskerna i Sverige.
Anf. 94 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Efter att ha haft kontakt med naturvårdsenheten är jag väl
medveten om att kalkning har gett resultat. Man har också försökt med ka-
liumgödsling. Just kalkningen har emellertid gett den största effekten, vilket
betyder oerhört mycket för livskvaliteten. Vi har ju valt att bo i Norrland,
därför att vi älskar det. Det är naturen och människorna som är det positiva -
kanske också ibland detta att det är långt mellan människorna.
Jag vill fortsätta att tala om Värö. Både Birgitta Dahl och jag vet mycket
väl att man inte kan skylla på en faktor. Det går inte att säga att det är det
eller det som är orsaken till att människor dör. Det har sagts att en radaran-
läggning skulle kunna vara en orsak i sammanhanget. På sistone har man
talat mer och mer om mikrovågor och deras påverkan på hälsan. För mig är
det viktigt att man börjar med de epidemiologiska undersökningarna, att det
blir en registrering och att man i Sverige jämför med de studier som görs
i Tjernobyl, även om vi inte har drabbats så mycket av radioaktivitet som
människorna där. Då skall vi veta att det enligt de officiella siffrorna bara
har kommit ut någon procent av det som fanns i reaktorn i Tjernobyl. Veten-
skapsmannen Tjernousenko, en vetenskapsman som blivit knuten till Tjer-
nobyl och som är kärnfysiker och arbetar där för närvarande, säger att för-
modligen 60-80 % har kommit ut. Vem har rätt? Det kan inte jag svara på.
Det har också pekats på att det vid undersökningar har visat sig att det finns
lava inne i reaktorn. 35 ton av lavan har gått igenom det första golvet, och
1,5 ton har gått genom det sista golvet och därmed hotat grundvattnet. La-
van har alltså gått ned i jorden.
Shscherbak, som jag har nära kontakt med, påpekade att cancersjukdo-
marna har ökat i omfattning med 2—2,5% i den övriga delen av världen.
Men i det aktuella området har ökningen blivit drastisk. Det är felaktigt att
säga att vi inte kan göra några bedömningar så kort tid efter Tjernobyl-
olyckan. Akut barnleukemi kommer efter två år, och efter fem till sex år
uppnås maximum. I min egen bekantskapskrets är det alltför många som har
fått leukemi och även alltför många som har fått diabetes. Det gäller alltså
barn, och sjukdomen har inte funnits i släkten tidigare. Därför frågar jag mig
vad som kommer att hända i Sverige, även om man kan tycka att vi bor långt
ifrån Tjernobyl, omkring 200 mil. Det har emellertid påverkat oss, och det
kommer också att långsiktigt påverka oss som bor uppe i Västernorrland.
Det som kändes svårt efter olyckan var detta att man inte hann med oss. Man
var tvungen att tänka på korna som skulle ut på bete. All mätutrustning och
all kunskap inriktades därför på Skåne. Därför gick många människor ut i
det första regnet utan att skydda sig tillräckligt. Detta gjorde naturligtvis att
människor senare kände ångest, om de var gravida eller hade småbarn i
vagn.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 95 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Maria Leissner har frågat mig dels hur jag motiverar ”det
vänskapsförbud som råder för alla personalkategorier på flyktingförlägg-
ningarna", dels om regeringen har för avsikt att verka för att statens invand-
rarverk (SIV) omprövar sin inställning till vänskap mellan anställda och asyl-
sökande på förläggningarna.
Maria Leissner anför i sin interpellation att invandrarverket instruerat sina
anställda att inte "komma flyktingarna för nära” och att instruktionen även
gäller personal på förläggningarna som inte är anställda av verket utan har
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
109
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
annan huvudman. Detta har, enligt Maria Leissner, fått till följd att persona-
len på förläggningarna inte längre vågar låta sig bjudas på en kopp kaffe hos
en asylsökande familj och att svensklärare helt upphör med aktiviteter av
rädsla för repressalier från arbetsgivaren. Maria Leissner säger vidare i sin
interpellation att hon har svårt att begripa varför alla kategorier av personal
och även de som är anställda av annan huvudman än invandrarverket, om-
fattas av samma regler.
Som svar på Maria Leissners första fråga vill jag upplysa om att det är in-
vandrarverket som självständig myndighet som har att fastställa riktlinjer
om yrkesetik och förhållningssätt för verkets anställda. Jag vill inledningsvis
säga att den beskrivning som Maria Leissner ger av invandrarverkets riktlin-
jer, intentioner och verklighet är missvisande och felaktig.
Det är väl ganska självklart att invandrarverkets personal lika väl som
t.ex. sjukvårdspersonal, lärare, hotellpersonal och anställda inom social-
tjänsten måste hålla sig med en yrkesetik.
Inom alla yrken där man arbetar gentemot ”kund, klient, gäst” måste frå-
gor om yrkesetik och förhållningssätt diskuteras i någon form. Kraven på
yrkesetik och ett yrkesmässigt förhållningssätt måste ställas särskilt höga vid
arbete med människor som kan uppleva att de står i ett beroendeförhållande
till yrkesutövaren. Yrkesetiska riktlinjer behövs för att trygga de asylsökan-
des intressen och ge en garanti för att alla behandlas utifrån samma förutsätt-
ningar.
Utgångspunkten för ett professionellt arbetssätt inom invandrarverket in-
nebär bl.a. att personalen inte kan ha nära vänskaps- och kärleksrelationer
med asylsökande, eftersom de asylsökande står i ett beroendeförhållande till
personalen. Nära vänskaps- eller kärleksrelationer mellan personal och asyl-
sökande kan ge asylsökande förhoppningar om särskilda fördelar under vis-
telsen på förläggningen. Det kan gälla fördelar om påverkan till positivt till-
stånd likaväl som förmåner inom ramen för förläggningsverksamheten, t.ex.
bättre boende, färre rumskamrater, bättre och snabbare service, generösare
bidrag m.m.
Det är mot den bakgrunden som invandrarverket har valt att låta riktlin-
jerna omfatta samtliga personalkategorier. En ytterligare faktor, som verket
vägt in i sitt ställningstagande, är att det kan vara mycket svårt för en asylsö-
kande att bedöma vilka personer i personalgruppen som är beslutsfattare.
Upplysningsvis vill jag också nämna att personal som har annan huvud-
man än invandrarverket inte omfattas av riktlinjerna, såvida inte särskilt av-
tal finns. Invandrarverkets ambition är dock att skriva avtal med samtliga
huvudmän, så att riktlinjerna omfattar alla anställda inom förläggningsverk-
samheten.
Det är angeläget att all personal som asylsökande kommer i kontakt med
förmedlar samma budskap. En asylsökande kan knappast veta vilken perso-
nal som har invandrarverket som huvudman och vilka som inte har det. Må-
let måste naturligtvis vara att asylsökande och flyktingar skall känna trygg-
het i att veta att alla behandlas utifrån samma förutsättningar - en strävan
efter objektivitet är grundläggande i den professionella relationen.
Jag nämnde inledningsvis att jag anser att det är självklart att invandrar-
110
verkets personal, liksom många andra yrkesgrupper, har en yrkesetik. Den
är också ett stöd för personalen.
Det är lika självklart att en yrkesetik också innebär att personal skall vara
vänlig och engagera sig för sina patienter, klienter, elever, gäster eller asylsö-
kande.
Slutligen är det lika självklart att man aldrig kan styra känslor med lagar
och riktlinjer, men däremot handlingar inom vissa gränser. Gränserna för
handlingarna kan aldrig slås fast i strikta regler. Yrkesetik handlar just om att
vara medveten om sin yrkesroll, ta ansvar för sin yrkesutövning och i varje
situation använda sitt sunda förnuft för att avgöra vad som är riktigt och rim-
ligt. Jag är övertygad om att invandrarverkets personal har gott om sådant
sunt förnuft.
Eftersom jag menar att invandrarverket redan har en positiv inställning
till vänskap mellan anställda och asylsökande, blir således svaret på Maria
Leissners fråga att jag inte ämnar verka för en omprövning.
Anf. 96 MARIA LEISSNER (fp):
Herr talman! Jag vill tacka invandrarministern för svaret på min interpel-
lation.
I den handbok för yrkesetik och förhållningssätt som invandrarverket har
gett ut, och som har reviderats flera gånger, står det bl.a. när det gäller de
yrkesetiska problemen, att personalens yrkesmässiga övertag innebär att re-
lationer som uppstår med klienter aldrig kan bli jämlika och ömsesidiga.
Detta leder till att personalen måste avstå från att ta emot t.ex. gåvor och
måltider, även om man uppfattar att det inte finns några felaktiga intentioner
bakom givandet. Det står också att man skall akta sig för nära vänskapsrela-
tioner eller kärleksförhållanden mellan personal och klienter. Man talar om
risken för jävssituationer.
Följderna av dessa förhållningsregler har ute på förläggningarna, när man
har försökt föra ut dem och omsätta dem i praktiken, bl.a. blivit sådana som
man kunde läsa om i en intervju i Expressen i februari i år. Där säger en chef
för ett av invandrarverkets regionkontor så här: Att bara låta sig bjudas på
en kopp kaffe eller en bit mat i en flyktingbarack är ett brott. Hon säger
vidare: De här folkgrupperna har ett annat sätt att umgås och det passar inte
hos oss. Vår personal skall inte frestas att komma in på fel väg, så att säga.
Det är naturligtvis viktigt att också invandrarverkets personal diskuterar
yrkesetik, avvägningar och gränser som man inte bör kliva över när det gäller
relationer mellan dem som bor i förläggning och de som är anställda av in-
vandrarverket. Men i det här fallet gränsar det nästan till löje när invandrar-
verket ger ut förhållningsregler som syftar till att skapa ett tomrum på vän-
skaplighet mellan asylsökande och anställda på förläggningen. Det verkar
kanske inte heller vara så oerhört väl motiverat ens med de hänvisningar som
görs till en jävssituion. Det är inte särskilt många personalkategorier på en
flyktingförläggning som befinner sig i en jävssituation. De allra flesta flyk-
tingförläggningar har inte utredare eller andra beslutsfattare i flyktingarnas
omedelbara närhet. Det finns bara på ett fåtal av förläggningarna. Jag har
mycket svårt att se vad vaktmästare, dagisfröknar och svensklärare har för
jävsförhållanden till asylsökande och flyktingar.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
111
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
112
Det finns många exempel, som har kommit fram under den tid som har
gått sedan de här reglerna antogs av invandrarverket, på hur reglerna har
omsatts i praktiken. Det har hänt att människor har blivit avskedade - i nå-
got fall sedermera återanställd - för att de har haft en kärleksrelation. Det
var bl.a. en vaktmästare som blev avskedad.
Svensklärare med annan huvudman har blivit hotade med avsked för att
de var för vänskapliga mot sina elever. Jag har också hört förtvivlade flyk-
tingar berätta om hur det blev en plötslig förändring när reglerna slog ige-
nom på deras förläggning. Läraren slutade plötsligt att anordna utflykter och
upphörde att tala med eleverna utanför lektionerna. Det finns exempel på
att tolkar som råkat stanna i tio minuter efter tolkningen och tala med flyk-
tingen sedan inte har varit välkomna mer.
Det finns kanske ibland, framför allt när det gäller utredare, ett jävsför-
hållande som man skall vara försiktig med. Men för det stora antalet perso-
nalkategorier och det stora antalet flyktingförläggningar finns inte det pro-
blemet. Därför är det så onödigt att skapa misstämning, dåligt humör och
att ytterligare förgifta tillvaron för de asylsökande, som redan innan kanske
inte har det så förfärligt roligt. Det är därför att lägga sten på börda för de
asylsökande när man antar den här typen av regler för yrkesetik och omsät-
ter dem på det sätt som har skett.
Jag skulle litet mer specifikt vilja fråga invandrarministern: Vad är det
egentligen för beroendeförhållande eller jävssituation som föreligger mellan
en asylsökande å ena sidan och vaktmästare och svensklärare å andra sidan
som motiverar förbud mot att dricka kaffe tillsammans, vilket det tyvärr
handlar om i det här fallet?
Anf. 97 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Jag tycker att jag, i förhållande till det ämne som den här
interpellationen tar upp, gav ett långt och utförligt svar där jag försökte att
beskriva precis det som Maria Leissner nu återigen frågar om. Jag har inte
talat om jävssituationer över huvud taget, utan jag har talat om de missför-
stånd och de olika förväntningar som kan uppstå om man inte har klart för
sig vad som krävs när man arbetar med en grupp människor som självklart
inte kan ha en aning om vilken personalkategori det är som har möjlighet att
besluta över det ena eller det andra. På en flyktingförläggning där man lever
tätt inpå varandra kan det hela tiden uppstå missförstånd om att den ena
eller den andra favoriseras av vilken personalkategori det vara må. Upprik-
tigt sagt, Maria Leissner, tycker jag att det inte är så märkligt att invandrar-
verket försöker lägga fast ett antal yrkesetiska regler. Jag har dessutom bara
i ett fall hört talas om att det har uppstått en diskussion och konflikt mellan
personal på en flyktingförläggning i en region. På alla andra flyktingförlägg-
ningar som finns i landet är detta inget problem. Personalen kan resonera
ihop sig.
För övrigt tycker jag att det var synd att Maria Leissner inte utnyttjade
möjligheten att föra en diskussion på flyktingpolitiska rådet med invandrar-
verkets generaldirektör, när vi hade denna fråga uppe. Kanske Christina Ro-
gestam i första hand och verksledningen har möjlighet att veta om detta är
ett generellt problem eller bara rör vissa ställen. Jag har inte upplevt att detta
är någon stor fråga. Jag har läst Christina Rogestams svar på den insändarde-
batt som uppstod i Expressen efter den artikel som Maria Leissner hänvisade
till. Varken Christina Rogestam eller någon bland personalen tycks uppleva
detta såsom ett stort problem.
Anf. 98 MARIA LEISSNER (fp):
Herr talman! Det kan hända att invandrarverkets generaldirektör inte
upplever detta såsom något stort problem, men jag har blivit nedringd under
vintern av människor som arbetar på förläggningar eller är asylsökande och
som upplever detta såsom ett stort problem. Det rör deras dagliga liv och
totala situation. När man lever på en flyktingförläggning har man ju ingen
annanstans att gå, utan de regler och den atmosfär som finns där utformar i
stort sett hela ens liv.
Jag hade ändå hoppats att kunna upptäcka ett litet avståndstagande hos
invandrarministern, åtminstone gentemot de former och den uttolkning som
de yrkesetiska reglerna har fått på vissa ställen - inte på alla förläggningar
men på tillräckligt många för att det skall vara ett problem. Jag tycker nog
ändå att jag inte har fått svar på min fråga om vilken typ av beroendeförhål-
lande som kan råda mellan den asylsökande och en normal personalkategori
på förläggningar som inte är utredningsförläggningar. Jag förstår fortfarande
inte vilka beroendeförhållanden som kan påverka beslut om flyktingfrågor.
Jävssituationen kanske Maj-Lis Lööw inte nämnde i sitt svar, men det står
däremot i invandrarverkets broschyr att man skall försöka undvika jävssitua-
tioner och att dessa regler därför har kommit till.
Det är ledsamt att sådana här regler skall utformas i det dagliga livet på
det sätt som har skett. Det är himla onödigt. De asylsökande har redan en
bekymmersam situation och är ganska prisgivna åt atmosfären på förlägg-
ningen. De kunde väl åtminstone få möta någon vänskaplighet och kunna
dricka kaffe med sin svensklärare utan att denne skall behöva känna sig oro-
lig beträffande sin framtida anställning.
Anf. 99 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Jag har aldrig någon gång upplevt att Maria Leissner har va-
rit nöjd med ett svar i denna kammare hur mycket man än har ansträngt sig.
Jag har sett kanske flera flyktingförläggningar än de flesta i denna kammare
har gjort. Jag har mött personalen och sett hur den jobbar. Jag har noterat
det engagemang, den vänskap och den människokärlek som präglar perso-
nalens verksamhet på flyktingförläggningarna. Jag vill inte att någon skall gå
ut från denna kammare med bilden av att ett sådant förhållningssätt gent-
emot de asylsökande inte är tillåtet på förläggningarna eller att man inte kan
dricka kaffe med de asylsökande.
Som jag sade i mitt svar är det emellertid svårt att utforma regler för detta.
Det handlar mer om att personalen på varje förläggning försöker tillsam-
mans skapa någon form av yrkesetik, där var och en tar ansvar för sin roll
gentemot de asylsökande. Detta fungerar i 99,9 % av fallen.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
113
8 Riksdagens protokoll 1990191:123
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
114
Anf. 100 MARIA LEISSNER (fp):
Herr talman! Jag har visst varit nöjd med svar från invandrarministern på
interpellationer och frågor. Senast var det någon gång för en månad sedan.
Men det brukar sammanhänga med vilket svar jag får.
Det finns en risk för att den personal som är mest engagerad och som kän-
ner mest för sitt jobb tvingas sluta eller avgå på egen begäran. Det har skett
i ett antal fall - en del ganska uppmärksammade.
Jag tycker att detta är en väldigt stor förlust. Jag är övertygad om att de
allra flesta som arbetar med flyktingar i någon form, vare sig på invandrar-
verket i Norrköping eller på förläggningar, gör det till stor del därför att de
är engagerade i sitt arbete. Det är en bild som jag har, och jag delar invand-
rarministerns uppfattning i detta fall. Risken är emellertid att man gör tillva-
ron onödigt svår just för den som är mest angelägen om att göra ett bra jobb
för de asylsökande.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 101 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Maria Leissner har ställt sex frågor till mig som alla berör
regeringens beslut från den 13 december 1989 i två enskilda asylärenden.
Hon har frågat mig hur regeringens bedömning i dag är av de faktorer som
utgjorde grunden för "december-beslutet". Maria Leissner har också frågat
mig när regeringen har för avsikt att återgå till lagstiftningen i dess helhet
och upphäva "december-beslutet" samt i vilken utsträckning möjligheten att
låta asylsökande stanna under bestämmelsen om humanitära skäl har påver-
kats av detta beslut.
Ingrid Ronne-Björkqvist har också frågat mig om regeringens beslut från
den 13 december 1989 och vidare vilka åtgärder regeringen avser vidta för
att ta till vara den kunskap och det engagemang som ideella organisationer
kan bidra med för att skapa en generös flyktingpolitik.
Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.
Enligt 3 kap. 4§ utlänningslagen (1989:529) kan en utlänning med s.k.
flyktingliknande skäl eller en krigsvägrare nekas uppehållstillstånd, om det
föreligger särskilda skäl. Med särskilda skäl avses i första hand att den
svenska flyktingmottagningen utsätts för långvariga och svåra påfrestningar.
Till särskilda skäl kan emellertid också hänföras omständigheter direkt
knutna till utlänningens person, såsom t.ex. brottslighet av viss betydelse.
Bestämmelsen är tillämplig i varje enskilt asylärende och skall självfallet
beaktas vid varje prövning.
I de här aktuella regeringsbesluten från den 13 december 1989 anförde re-
geringen att särskilda skäl förelåg på grund av att det stora antalet asylsö-
kande under de senaste månaderna lett till att mottagnings- och utrednings-
systemet nått gränsen för sin förmåga och att våra möjligheter att ta emot
asylsökande under överskådlig tid skulle komma att vara ytterligt begrän-
sade. Mot den bakgrunden ansåg regeringen att den lagparagraf jag nyss re-
fererade till skulle tillämpas. Regeringens bedömning ligger fast och några
andra icke angivna skäl finns inte.
Linder år 1990 kom sammanlagt drygt 29 000 asylsökande till Sverige, dvs.
ungefär lika många som under år 1989. Under första kvartalet år 1991 har
4 000 asylsökande kommit till Sverige. Utvecklingen synes gå i en stabilise-
rande riktning. I invandrarverkets förläggningar finns dock alltjämt ca
27 000 personer. Detta gör att mottagningssystemet fortfarande är mycket
hårt belastat.
Regeringen följer utvecklingen mycket noggrant, och jag kan konstatera
att det i dag inte föreligger en sådan situation att ”december-beslutet” kan
hävas. Självfallet är ett ställningstagande i den frågan inte kopplat till fram-
tida lagförslag, eftersom regeringen har skyldighet att fortlöpande pröva om
beslutet skall bestå.
Enligt utlänningslagen får uppehållstillstånd ges till en utlänning som av
humanitära skäl bör tillåtas att bosätta sig här. Det är således inte fråga om
någon egentlig skyddsbestämmelse utan om en möjlighet att bevilja uppe-
hållstillstånd när det är påkallat av humanitära skäl. ”December-beslutet” i
sig påverkar inte ansökan grundad på renodlat humanitära skäl.
När det gäller Maria Leissners fråga om skyddsbehovet vill jag svara föl-
jande. Enligt utlänningslagen har en utlänning rätt till asyl i Sverige om ut-
länningen är krigsvägrare eller om utlänningen, utan att vara flykting, inte
vill återvända till sitt hemland på grund av de politiska förhållandena där och
kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd för detta. Den sist-
nämnda gruppen kallas i Sverige de facto-flyktingar. Det är alltså här fråga
om utlänningar som inte är flyktingar, och utlänningslagen ger dem också ett
i olika hänseenden mer begränsat skydd än vad som gäller för flyktingar i
övrigt. De båda grupperna står så till vida flyktingarna nära, att det endast
är styrkan av de åberopade skälen som inte räcker för att de skall betraktas
som flyktingar. I motsats till vad som gäller för en flykting får tillstånd t.ex.
vägras om det föreligger särskilda skäl att inte bevilja asyl. Det avgörande är
emellertid alltid skyddsbehovet i det enskilda fallet, oavsett vilken kategori
utlänningen tillhör. Generellt kan man därför inte säga att en de facto-flyk-
ting har ett mindre skyddsbehov än en flykting i Genévekonventionens me-
ning.
Jag anser mig därmed ha besvarat Maria Leissners och Ingrid Ronne-
Björkqvists frågor rörande 13-december-beslutet. Beträffande Ingrid Ron-
ne-Björkqvists återstående frågor vill jag lämna följande besked.
Jag anser naturligtvis att det är angeläget att söka skapa en bred folklig
förankring och en fördjupad frivilligmedverkan både i flyktingmottagandet
och i invandrarpolitiken i övrigt. Enskilda människors engagemang måste
tas bättre till vara. Den samverkan mellan myndigheter och organisationer
som redan i dag förekommer bör utvecklas. Det aktiva och samordnade flyk-
tingmottagande som riksdagen beslutade om våren 1990 erbjuder en bra ram
för en sådan systematiserad samverkan.
En särskild arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet, med före-
trädare för frivilliga organisationer och folkrörelser och för närmast berörda
departement och myndigheter, tillsattes våren 1990 på regeringens initiativ.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
115
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
116
Gruppen lämnade i januari i år en rapport till mig med överväganden och
förslag om just frivilliga organisationers roll i flyktingmottagandet.
Jag anser, med stöd av både rapporten och den remissbehandling den fått,
att det finns en betydande potentiell styrka i föreningslivet som skulle kunna
bidra till en större mångfald i flyktingmottagandet och därigenom underlätta
för flyktingar att bli etablerade och finna sig till rätta i Sverige. Föreningsli-
vet har stora möjligheter att skapa sociala nätverk och förutsättningar för
berikande möten mellan olika kulturer. Så sker redan i dag, men enligt min
bedömning bör detta kraftfält i flyktingmottagandet kunna ge ännu mer.
Regeringen har nyss lämnat en proposition till riksdagen om aktiv flyk-
ting- och immigrationspolitik m.m. Där ingår bl.a. förslag till riktlinjer för
en breddad och fördjupad samverkan i flyktingmottagandet mellan det of-
fentliga och frivilliga organisationer.
Jag har erfarit från invandrarverket att nykterhetsrörelsens kursgårdar va-
rit en värdefull resurs under den tid verket hade svårt att ordna tillräckligt
antal platser på förläggningar och i kommuner.
I takt med att situationen i mottagningssystemet för asylsökande och flyk-
tingar stabiliseras och vistelsetiden vid förläggningarna kan kortas, blir det
naturligt att långsiktiga integrationsinsatser görs först i kommunen inom ra-
men för det målinriktade, samordnade mottagande som riksdagen beslutat
om.
Jag vill här betona kommuneras möjlighet och frihet att själva vidta aktiva
åtgärder i detta syfte. Att stimulera till sådana åtgärder var ett av huvudsyf-
tena bakom det nya system för statlig ersättning till kommunerna som ingick
i reformeringen av flyktingmottagandet. Om man inom det kommunala flyk-
tingmottagandet finner att den enskilde flyktingens behov kan tillgodoses
genom att engagera en frivillig organisation i arbetet, har kommunen full
frihet att satsa på sådana initiativ.
Anf. 102 MARIA LEISSNER (fp):
Herr talman! Jag vill tacka invandrarministern för svaret på min interpel-
lation. För ungefär ett och ett halvt år sedan fattade regeringen sitt 13 de-
cember-beslut, som sedan dess har varit uppe till debatt ett antal gånger i
denna kammare. Låt mig köra ett sista varv för min del. Frågan kommer
säkert att tas upp från andra håll om ingenting händer.
Invandrarverket och regeringen ansåg att gränsen var nådd för hur många
asylsökande som Sverige kunde ta emot för ungefär ett och ett halvt år se-
dan. Man hade ett antal skäl för beslutet den 13 december 1989, som invand-
rarministern redovisade och som hade att göra med invandrarverkets admi-
nistrativa kapacitet, våra mottagningsresurser, förläggningplatser och fram-
för allt det stora inflöde som hade kulminerat under de sista månaderna av
1989, framför allt på grund av de s.k. bulgarienturkar som kom på hösten.
Det var ett tillfälligt beslut, sade invandrarministern för ett och ett halvt
år sedan. Jag tycker att det är värt att notera att den nya lagstiftningen då
hade varit i funktion endast ett halvår innan två av de tre paragraferna i flyk-
tinglagen tillfälligtvis opererades bort. Inget av de skäl som anfördes i de-
cember 1989 finns kvar i dag. När det gäller invandrarverkets administrativa
kapacitet att ta hand om de 30 000 som 1989 ansågs vara för många noterar
jag att Christina Rogestam i december 1990 i SIV-tidningen uttalar ett varmt
tack till sin personal för att den klarat att ta hand om samma mängd asylsö-
kande 1990 som under 1989 utan större problem, utan att det har varit tal
om kollaps i verksamheten eller några skriverier. Saker och ting har gått i
stort sett ganska bra. Det är värt att notera att det var samma mängd asylsö-
kande bägge åren.
När det gäller förläggningsplatserna finns det nu en pågående nedlägg-
ning. Den ena förläggningen efter den andra tas ur bruk. Kommunförbundet
och olika kommuner blir mer och mer irriterade på att de platser som de
ställt till förfogande och skrivit ett avtal om med invandrarverket inte utnytt-
jas till fullo. Det finns, som jag ser det, ingenting kvar av de skäl som redovi-
sades för inskränkningarna i lagstiftningen.
Apropå resonemanget om inflödet hade vi under hösten 1990 ett inflöde
på strax över 2000 asylsökande per månad. Antalet har under det första
kvartalet i år legat på strax under 2000 per månad, vilket är mindre än hälf-
ten av vad det var under de månader som föregick beslutet den 13 december.
Man har ibland en känsla av att regeringen hela tiden höjer ribban. Man sät-
ter upp allt högre mål. De förutsättningar som gällde i december 1989 gäller
inte nu.
Tidigare i dag noterade jag att invandrarministern talade om att det fortfa-
rande finns 27000 personer på förläggningarna, att det fortfarande tar väl-
digt lång tid med handläggningen. Många har väntat i mer än ett år. Den
nedgång som vi kan notera kan vara tillfällig, säger hon. Alla dessa skäl
beaktades inte när man fattade beslutet den 13 december 1989.
Om man ser till lagen, säger den att det är nödvändigt med en begränsning
av asylrätten med hänsyn till landets samlade resurser. Det handlar om en
bedömning av hela landets samlade resurser, inte om hur situationen ser ut
när det gäller förläggningar eller om hur situationen för tillfället ser ut på
invandrarverket. Gissningar om framtiden har ingenting med landets sam-
lade resurser att göra.
Det sägs ibland att Sverige tar emot flera flyktingar än övriga Europa, men
detta är inte heller något argument. Det har skett en ökning under de senaste
fem åren av antalet asylsökande till Europa med 2,5 gånger. Den procen-
tuella ökningen för Sverige är exakt densamma. Det finns ett flertal andra
länder som har haft en högre procentuell ökning än vad vi har haft.
När detta beslut fattades kritiserades det från många olika håll, inte bara
från folkpartiet liberalerna. Den statligt anställde diskrimineringsombuds-
mannens kritik var ganska bister. I sin anslagsframställning skrev han: ”Det
mest negativa som hänt under verksamhetsåret är regeringens beslut i flyk-
tingfrågan den 14 december 1989”. Vidare: ”Allmänhetens förmåga att tole-
rera flyktinginvandring och särskilt att förstå begreppet de-facto-flykting
har, som jag bedömer, lidit stor skada av detta regeringsbeslut, som på så
sätt gynnat främlingsfientliga och rasistiska stämningar.” Jag ber er notera
att det är Peter Nobel som talar och inte jag.
Jag undrar om inte de samlade argumenten - inte bara folkpartiet libera-
lernas utan också regeringens egna argument från december 1989 - skulle
kunna leda till slutsatsen att det är dags, ja, t.o.m. hög tid, att avskaffa 13-
december-beslutet så fort som möjligt.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
117
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
118
Anf. 103 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):
Herr talman! Också jag vill tacka för svaret och hänvisa till Peter Nobel.
Redan när flyktingpolitiken skärptes den 13 december 1989 varnade dis-
krimineringsombudsmannen för att regeringen hade sått ett frö till ökad ra-
sism. Om det ges signaler att vissa människor inte är önskvärda och om det
används metoder som upplevs som brutala för att bli av med dessa männi-
skor, kan detta leda till att den som inte anses önskvärd också kan anses ha
mindre värde. Detta kan också få en förödande effekt för vår generella syn
på människovärdet.
Peter Nobel påpekade också att det inte är någon tillfällighet att rasismen
har blossat upp i länder som har klippt till med den typ av åtgärder som rege-
ringen vidtog 1989.
Det som var skamlig Sjöboanda under förra valet upplevs i dag som rums-
rent i de mest oväntade kretsar. I Skåne finns det en rad lokala missnöjespar-
tier som förbereder en allians med främlingsfientlighet som enda gemen-
samma punkt. Ny demokrati vinner skrämmande gehör trots, eller kanske
tack vare, den främlingsfientliga undertonen. På en elitseriematch i Globen
nyligen stämde en stor del av publiken in i talkören "Domaren är jude, do-
maren är jude”, osv.
Många som orkar engagera sig och sätta sig in i enskilda flyktingärenden
känner sorg och bestörtning över utvecklingen. Det har gett till resultat att
tusentals utvisningshotade i dag får hjälp att gömma sig i vårt land. Men ty-
värr är det nog ännu fler svenskar som successivt blir avtrubbade och avskär-
mar sig från det lidande som det gör så ont att ta till sig och som hotar vår
egen bekvämlighet. Många människor har anammat den attitydförändring
till främlingar som regeringens flyktingpolitik enligt Peter Nobel uppmunt-
rar till.
I det läget är det livsviktigt att man mobiliserar alla positiva krafter som
kan motverka en spirande rasism. Men regeringen har i stället valt att på
punkt efter punkt gå emot humanitära organisationer, kyrkliga samfund och
t.o.m. FNs flyktingkommissariat. Ni har valt konfrontation med många av
dem som kunde vara regeringens bästa bundsförvanter i kampen mot en spi-
rande rasism.
Maj-Lis Lööw säger i svaret att nykterhetsrörelsens kursgårdar har ”varit
en värdefull resurs” när det var brist på platser. Men den här verksamheten
har ju nätt och jämt kommit i gång! Det fanns inte någon brist på platser när
kursverksamheten startade. Kontraktet skrevs under sensommaren under
1990 och första kursen kom i gång i höstas.
Jag vill fråga invandrarministern: Är nykterhetsrörelsens kursutbud i re-
geringens ögon en nödlösning, när det är brist på platser i förläggningar och
i kommuner, eller är det ett värdefullt alternativ som regeringen vill upp-
muntra? Är det en resurs som är värdefull också i dag och framgent?
Den projektidé som kontraktet omfattar går ut på att man skall hålla 22
veckors kurser på nykterhetsrörelsens tio kursgårdar under förhoppningsvis
tre år. Kurserna skall bidra till att flyktingarna får kontakter i kursgårdarnas
närområden. Flyktingarna skall få chans att bli placerade i närliggande kom-
muner för att de skall kunna behålla kontakten med kursgården och dess
nätverk - ungefär som ett ankare i ett främmande land.
För att insatser från frivilligorganisationer skall vara möjliga och bära
frukt, är det nödvändigt att verksamheten sanktioneras och får stöd från an-
svariga myndigheter på alla nivåer, men där har det funnits brister.
I Åre fungerande nykterhetsrörelsens idé alldeles utmärkt. Flyktingarna
ville stanna kvar i Jämland. Flyktingssamordnaren i Östersund och kommu-
nalråden sade att flyktingarna var välkomna. Likafullt skickades flykting-
arna av invandrarverket till Norrtälje.
Utvärderingen från kursen i Borås avslutas med att man inför kommande
kurser mest av allt önskar att invandrarverket skall börja fungera.
Man har uppenbarligen inte känt något stöd uppifrån för denna verksam-
het. Då finns det stor risk för att den inspiration och entusiasm som finns
inom nykterhetsrörelsen dödas. Jag vill upprepa min fråga: Är detta någon-
ting som är värdefullt bara när det är brist på platser, eller är det någonting
som regeringen vill uppmuntra även i framtiden?
Anf. 104 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Som Maria Leissner sade har vi debatterat frågan om decem-
ber-beslutet åtskilliga gånger, men vi kan ju ta en vända till.
Maria Leissner sade att beslutet fattades för att gränsen var nådd för hur
många asylsökande Sverige kunde ta emot. Så var dock inte fallet. Vi har
tagit emot över 30000 flyktingar sedan dess. Det var i stället fråga om att
just då gick kurvan rakt uppåt och antalet ansylsökande som kom per vecka
var lika stort som det annars brukar komma per månad. Det kom lika många
per månad som det kom till våra grannländer per år. Berörda myndigheter
och organisationer var utsatta för utomordentligt stora prövningar.
Det var inte så att 30 000 asylsökande ansågs vara för många 1989 men
inte 1990, utan vad som inträffade var att det år 1989 kom 7 000 första halv-
året och 23 000 andra halvåret. Också år 1990 åtgick stora resurser och kräv-
des stora ansträngningar, men flyktingströmmen var mera jämnt fördelad
över året. Det blev alltså inte så svårhanterligt, och dessutom hade vi då re-
dan fattat decemberbeslutet.
Detta betyder att vi faktiskt fortfarande håller på att hantera en inström-
ning av 60 000 asylsökande för de två senaste budgetåren, såsom jag påpe-
kade tidigare i dag.
Nu säger man att det kommer ”bara” 2 000 asylsökande per månad eller
4 000 under första kvartalet. Det är klart att det är ”bara” i förhållande till
hur det såg ut i slutet på 1989 och 1990, men omräknat på årsbasis blir det
inte några små siffror. Om vi kommer upp i 16 000 eller över 20 000 om året,
är det ingen lätt uppgift att hantera. Jag vill peka på att det är en nivå som
skulle betraktas som utomordentligt hög och praktiskt taget omöjlig att han-
tera bara i våra närmaste grannländer.
Dessutom har vi ju hela tiden i den här kammaren diskussionen om när
väntetiderna sjunker, om hur omänskligt det är för människor att sitta på
förläggningar och vänta på uppehållstillstånd. Vi har sagt att den viktigaste
frågan måste vara att få ned väntetiderna. Vi vet också att lösningarna inom
förläggningsverksamheten inte överallt är de bästa. Vi måste få ett rimligt
antal människor på förläggningarna, så att vi kan inrikta oss på de förlägg-
ningar som har goda förutsättningar för en bra verksamhet. Vi börjar nu bli
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
119
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
120
framgångsrika i det avseendet, och det är väl då bra att vi kan börja avveckla
förläggningar, vilket dock av Maria Leissners partisekreterare har betraktats
som en nedrustning av flyktingverksamheten. Vi börjar öka genomström-
ningen genom förläggningarna och har faktiskt möjligheter att få ordning på
verksamheten. Jag tycker att partisekreterarens slutsats är en intellektuell
katastrof.
Jag vill till Ingrid Ronne-Björkqvist säga att Peter Nobel inte sade att vi
inte var tvungna att göra någonting. Han menade sig ha en annan metod för
hur vi borde ha gjort, en metod som jag inte tror hade varit genomförbar.
Men han sade inte att det inte finns stora svårigheter i detta sammanhang.
I förhållande till FNs flyktingkommissariat har vi faktiskt aldrig haft några
motsatta uppfattningar i den här frågan. Det är en myt som odlas att vi stän-
digt skulle stå i konflikt med FNs flyktingkommissarie. Jag har det bästa
samarbete med flyktingkommissariatet, både när det gäller svenskt flykting-
mottagande och när det gäller vår flyktingpolitik ute i världen. Men så länge
vi skall ha den reglerade invandringen kommer vi alltid att avvisa en del
människor. Men det betyder inte att de människorna inte är önskvärda, så-
som Ingrid Ronne-Björkqvist formulerade det. Det är inte fråga om önsk-
värda eller inte önskvärda människor, utan det är fråga om att vi på ett eller
annat sätt reglerar invandringen till Sverige, vare sig det gäller arbetskrafts-
invandringen eller flyktinginvandringen.
Till sist några ord om nykterhetsrörelsen. Jag är själv medlem av nykter-
hetsrörelsen, och jag har uppmanat min folkrörelse att engagera sig i detta.
Jag tycker också att det är alldeles utmärkt att den har gjort det. Men för
den sakens skull är det inte säkert att tid efter annan just samma projekt och
samma typer av engagemang och aktiviteter är de riktiga.
Jag försökte nyss att peka på att nu, när genomströmningen i förläggning-
arna börjar komma i gång, är det framför allt i kommunmottagandet som
vi kommer att behöva frivilligorganisationernas engagemang. Jag tycker att
också nykterhetsrörelsen skall ta fasta på det och ta fram passande projekt.
Men det är möjligt att man också där kan ta till vara den resurs som kursgår-
darna utgör.
Anf. 105 MARIA LEISSNER (fp):
Herr talman! Vi får ständigt höra både gamla och nya argument för att vi
ännu inte kan avveckla 13-december-beslutet. Nu säger invandrarministern
något förvånansvärt: att man i december 1989 inte hävdade att gränsen var
nådd. Jag har ett mycket bestämt minne av att det var just det som man sade.
Man använde en rad uttryck, som att vi har nått gränsen för vår förmåga, vi
har nått bristningsgränsen osv.
Maj-Lis Lööw säger vidare att det inte kommer lika många asylsökande
per månad, utan ibland fler och ibland färre. Slutsatsen blir att man måste
vänta tills det kommer ungefär lika många per månad, eftersom vårt system
inte kan hantera en situation där flyktingar kommer ojämnt över året. Men,
Maj-Lis Lööw, vad är detta för resonemang? Hur skall vi kunna bygga en
flyktingpolitik på att styra flyktingarna till att anlända hit när det passar oss,
på att dressera olyckshändelserna och dirigera katastroferna ute i världen,
diktatorers tillträde och annat elände? Hur skall vi kunna säga åt människor
att inordna sig i våra administrativa rutiner? Straffet för att de kommer
ojämt fördelade över året skulle bli att vi då tillämpar en snävare lagstiftning
än om de hade varit mera disciplinerade.
Detta är den slutsats som jag tvingas dra av Maj-Lis Lööws resonemang.
Det är någonstans där som vi har den egentliga skärningspunkten mellan en
socialdemokratisk flyktingpolitik och en liberal flyktingpolitik. Som liberal
utgår jag alltid från det skyddsbehov som en asylsökande har vid ankomsten
till Sverige, inte primärt från hur lätt eller svårt vi för tillfället har att ta hand
om vederbörande. Det är rimligt att vi ser på de samlade resurserna i Sve-
rige, inte på det tillfälliga tillståndet i flyktingmottagningsapparaten, om vi
nu skall följa och även i fortsättningen acceptera den lagstiftning och de för-
arbeten som vi har och som regeringen utnyttjade den 13 december 1989.
Jag noterar att t.o.m. invandrarministern i den proposition som framlades
för riksdagen för några dagar sedan skrev att det inte är riktigt att ha en så-
dan undantagsmöjlighet som vi har nu, där regeringen har möjlighet att ta
flera paragrafer i bruk utan att höra riksdagen. Därför föreslog invandrarmi-
nistern i propositionen att man skulle formulera lagparagrafen på ett annat
sätt. Jag tycker att det var en mycket klok insikt, och jag stöder den slutsat-
sen. Men då borde nästa slutsats vara att det s.k. tillfälliga 13-december-be-
slutet måste lida mot sitt slut eller att det faktiskt redan har gjort det. Det är
inte längre ett tillfälligt beslut. Det börjar likna ett permanent beslut.
Anf. 106 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):
Herr talman! Jag sade inte, Maj-Lis Lööw, att Peter Nobel förnekade de
svårigheter som fanns - dem var vi alla medvetna om - men däremot kritise-
rade han mycket starkt regeringens väg för att komma till rätta med de svåri-
geheterna och pekade på risken för att den kan leda till ökad rasism. De
tendenserna ser vi också i dag, och därför är det angeläget att regeringen
genom att upphäva de åtstramningar som 1989 uppgavs vara tillfälliga ger en
signal om att flyktingar inte är ett hot.
Då sade invandrarministern att det var fråga om en tillfällig åtstramning
och framhöll att det var invandrarministerns personliga åsikt och även hela
regeringens åsikt att återställa läget till vad som gällde före december-beslu-
tet så snart det över huvud taget var möjligt. I dag finns inte längre de sär-
skilda skäl som regeringen hänvisade till.
Vi har tvingats att acceptera att det som regeringen har ägnat sig åt under
falsk täckmantel är en systematisk och medveten försämring av det svenska
flyktingmottagandet. Det är en nedskärning, en skärpning. Det framgår inte
minst av de trovärdiga fallbeskrivningar som vi får, den ena efter den andra,
från människor som är engagerade och kunniga och verkligen har väl på fot-
terna när de redogör för fallen. Det finns många upprörande fall av inhuman
behandling av flyktingfamiljer.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
121
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
122
Anf. 107 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Bo Lundgren frågar om regeringen har för avsikt att genom-
föra en successiv sänkning av skattetrycket. Svaret på den frågan är ja.
Regeringens mål är att successivt sänka skattetrycket genom en noggrann
utgiftsprövning och genom en politik för att öka tillväxten. När de samlade
resurserna växer snabbare kan välfärden upprätthållas samtidigt som utgif-
ternas andel av BNP reduceras, vilket möjliggör en sänkning av skattekvo-
ten.
Jag vill komplettera detta besked med några reflexioner om innebörden
av skattekvoten. Först vill jag säga att skattekvoten är egentligen ett otill-
räckligt mått på utvecklingen av de offentliga utgifterna.
En ansvarstagande regering måste utgå från de ambitioner som finns för
välfärden och se till att utgifterna kan finansieras.
Det avgörande för skattekvoten är därför ansvaret för helhetsresultatet
och noggrannheten i utgiftsprövningen.
Under perioden 1976-1982 växte de offentliga utgifternas andel av BNP
rekordartat, från 52 till 67 %. Denna starka utgiftsökning var ett tecken på
en bristfällig utgiftsprövning och en misslyckad ekonomisk politik. Utgif-
terna finansierades inte fullt ut. I stället skapades väldiga budgetunderskott.
Efter år 1982 har utgiftsprövningen varit hård samtidigt som tillväxten
ökat. Utgiftskvoten har kunnat minskas rejält, från 67 till 62 %, trots höjda
ambitioner för välfärden.
Fortfarande belastas dock statsfinanserna av räntorna från den stora un-
derskottsperioden. Räntorna på statsskulden uppgår nu till 60 miljarder kro-
nor, motsvarande 4 % av BNP. Utan den utgiften hade både utgiftskvoten
och skattekvoten varit 4 % lägre.
Skattekvoten i Sverige är nu 55,6 %. Nästa år sänks den till 53,4 %.
När Bo Lundgren i sin interpellation talar om en sänkning av skattetrycket
”ned till europeisk nivå” vill jag framhålla att skattekvoten varierar betydligt
mellan EGs medlemsländer.
Det genomsnittliga skatteuttaget i EG ligger på 41 % av BNP. Men denna
siffra döljer en brokig blandning av skattenivåer och uttagsformer. Det går
inte att reducera alla dessa skillnader till ett enda genomsnittstal och göra
relevanta jämförelser. Som exempel kan jag nämna att Sverige har en större
andel av pensionssystemet och sjukförsäkringarna finansierade via skattse-
deln jämfört med andra länder.
Ett annat skäl till att skattekvoten är ett otillräckligt instrument för jämfö-
relser är att många länder inom EG brottas med underskottsproblem. I 10
av 12 EG-länder går den offentliga sektorn med underskott.
Tyskland redovisar t.ex. ett underskott i statsbudgeten på 5 % av BNP.
Italien har ett underskott på 10 % av BNP. Det genomsnittliga underskottet
i statsfinanserna för EG ligger strax under 5 %.
Även om det finns all anledning att vaksamt följa utvecklingen av statens
budgetsaldo i Sverige kan jag konstatera att vi, lyckligtvis, positivt avviker
från den europeiska nivån.
Det påstås ibland att utvecklingen mot ökad europeisk integration skulle
tvinga Sverige att drastiskt sänka skatterna. Något sådant tvingande skäl exi-
sterar inte.
Inom EG finns tvärtom få tvingande formella krav när det gäller skat-
terna. Den utveckling vi kan se framför oss är en mer gradvis utveckling mot
ökad anpassning - såväl uppåt som nedåt - mellan skattesystemen i Europa.
En svensk anpassning kan också bli aktuell som följd av ökad gränshandel.
I takt med att diskussionen om den monetära integrationen tagit fart har
också debatten inom EG skiftat karaktär.
Krav förs fram på en strängare budgetpolitisk disciplin. Nödvändigheten
av att föra en ansvarsfull politik betonas. Budskapet är att de offentliga utgif-
terna skall vara finansierade.
Två stora länder i Europa, Tyskland och Storbritannien, har nyligen beslu-
tat om skattehöjningar för att förstärka finanspolitiken.
En jämförelse med andra länder i Europa kompliceras ytterligare av det
faktum att utgifterna redovisas olika i olika länder.
I Sverige använder vi oss av beskattade transfereringar när det gäller t.ex.
pensioner och sjukförsäkring. Det ger en överdriven bild av belastningen på
de offentliga utgifterna om man jämför med ett land som tillämpar obeskat-
tade bidrag.
Att Sverige gått före med utgifter för pensioner, vård och omsorg till en
ökande andel äldre är ytterligare en skillnad som inte syns i de vanligtvis an-
vända jämförelserna.
Korrigerat för sådana skillnader framstår inte längre utgifterna i Sverige
som avvikande. En kartläggning i senaste långtidsutredningen visar att fler
länder i EG har en utgiftskvot på motsvarande nivå som Sverige eller t.o.m.
högre än Sverige. Det gäller t.ex. Holland, Belgien, Irland och Danmark.
Om vi kvittade vissa betalningsflöden mellan stat och kommun, t.ex. ATP-
avgifter och sjukförsäkringsavgifter, och ersatte beskattade transfereringar
med motsvarande lägre och obeskattade bidrag eller skatteavdrag, som är
vanligt i flera EG-länder, skulle de bokförda offentliga utgifterna sjunka be-
tydligt.
Vi skulle få en sänkning av skattekvoten, på papperet. Men det skulle ju
bara vara en rent optisk effekt. Samhällsekonomiskt har inget förändrats.
Om den här sortens kosmetiska operationer tillgrips är risken uppenbar
att viljan att ta itu med verkliga utgiftsminskande åtgärder försvagas.
Bo Lundgren frågar vidare om regeringen avser att lägga förslag som inne-
bär att offentliga monopol bryts upp och att enskilda alternativ tillåts och
stimuleras.
Låt mig slå fast att det avgörande inte är om en verksamhet drivs i privat
eller offentlig regi - det väsentliga är hur väl den uppfyller sina mål.
Det finns därför ingen anledning att av dogmatiska skäl hålla fast vid den
ena eller andra produktionsformen. I varje skede måste man försöka finna
de bästa verksamhetsformerna.
Regeringens arbete med att förnya och utveckla den offentliga sektorn in-
nebär att konkurrens och effektivisering stimuleras i en rad olika former.
Anf. 108 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! När man lyssnar till den nuvarande finansministern liksom
till många tidigare socialdemokratiska finansministrar och aktiva politiker,
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
123
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
124
kommer man att tänka på en gammal schlager: Din mun säger ja ja, dina
ögon säger nej. Enligt finansministern vill socialdemokraterna sänka skat-
terna successivt, men ser man efter vad de egentligen gör, finner man åtgär-
der som går rakt emot en sådan strävan.
Det är i och för sig naturligt, eftersom en socialistisk ideologi bygger på
ett högt skatteuttag som finansierar kollektiva åtgärder, där människornas
inflytande minskar och politikernas makt ökar.
I sitt interpellationssvar argumenterar finansministern hela tiden för att vi
i Sverige inte är så exceptionellt långt gångna när det gäller skattetrycket.
Det är hela tiden ett uppehållande försvar, på samma sätt som socialdemo-
kraterna i riksdagens skatteutskott hela tiden argumenterar med utgångs-
punkten att det är så besvärligt att sänka skattetrycket och att det i vart fall
inte går att göra det just nu. Börjar man aldrig så blir det heller ingenting,
det är en självklarhet.
Finansministern hänvisar till att det krävs en konsekvent utgiftsprövning i
syfte att dra ned utgiftsnivån. Det är alldeles korrekt. Ser man även där på
den praktiska handlingen, finner man att socialdemokraterna tid efter annan
lägger fram tankar som tyder på en viss omprövning, en neddragning, men
när de ställs inför debatt och när de kan komma till handling, drar de tillbaka
förslagen. Nu senast verkar det som om tanken på en ökad egenavgift i ar-
betslöshetsförsäkringen dras tillbaka, vilket ytterligare minskar möjlighe-
terna att sänka skattetrycket.
Erfarenheterna är också väldigt dåliga. Under perioden 1970-1976 höj-
desskattetrycket från 40 till 50 % av BNP. Under perioden från 1982 fram till
nu höjdes det från ungefär 50 till ungefär 55 %. Visserligen får vi en formell
minskning av skattekvoten de närmaste åren, men det beror, som framgår
av kompletteringspropositionen, på tekniska omläggningar. Tidigare in-
förda tillfälliga höjningar av arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt upphör,
och man får en del andra automatiska effekter genom omläggning av sjuk-
försäkringen. Men aktiv skattesänkningspolitik förs ju inte. Vi kan också se
på den diskussion som pågår i momsfrågan vad socialdemokraterna egentli-
gen syftar till. Det är inte fråga om att sänka momsen. Det är fråga om att
höja momsen på flertalet varor och tjänster för att finansiera en, som man
hoppas valtaktiskt riktig, åtgärd att sänka momsen på livsmedel. Momsutta-
get blir oförändrat högt. Det är avsikten. Liksom alla andra skatteomlägg-
ningar syftar den här till att i varje fall inte sänka skattetrycket för indivi-
derna. Det är där problemet ligger.
När det gäller frågan om att bryta de offentliga monopolen kan man med
ett kortspelsuttryck säga att finansministern mörkar, han säger egentligen
ingenting mer än några klyschor om att man inte av dogmatiska skäl skall
hålla fast vid den ena eller andra produktionsformen. Det viktiga är ju att
konstatera att varje verksamhet som drivs i monopolform faktiskt leder till
ineffektivitet och sämre utfall än den som drivs i konkurrens. Det är därför
som man en gång i tiden byggde upp konsumtionsföreningar för att få kon-
kurrens, effektivitet och kostnadspress.
Hade Sverige haft samma skatteuttag som genomsnittet för EG-länderna,
hade det varit mer än 200 miljarder kronor lägre, ungefär 50 000 kr. i genom-
snitt räknat per hushåll. Detta extra höga skattetryck, som är onödigt högt,
har i kombination med de offentliga monopolen bromsat den ekonomiska
tillväxten, samtidigt som utgifterna är högre än vad de egentligen skulle vara
på grund av monopolen. Socialdemokratisk politik har lett till att våra sam-
lade resurser i dag utnyttjas sämre och växer långsammare än vad som egent-
ligen är möjligt. Det kostar medborgarna oerhört mycket pengar att socialis-
men som idé har misslyckats, inte bara i Östeuropa utan även i Sverige.
Trots att Sverige har ett mycket högre skatteuttag än vad som exempelvis
gäller för Tyskland, oavsett vilka korrigeringar som görs, är välfärden i Sve-
rige inte bättre än i det landet. Vi är inte unika i det avseendet. Vi är unika
när det gäller det höga skatteuttaget. Det är därför som 1990-talet måste bli
ett skattesänkningsdecennium, där man kan föra en politik som leder till
större valfrihet, samtidigt som tillväxten kan bli högre. En förutsättning för
detta är naturligtvis att skattetrycket förs ned till övriga Europas nivå och att
man samtidigt slopar monopolen i barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg.
Bland de skattesäkningar som behöver vidtas utan prioriteringsordning -
och det är ganska mycket som måste göras - finns en momssänkning på alla
varor och tjänster till ungefär 18 % och en sänkning av arbetsgivaravgif-
terna, främst så att man tar bort de delar av arbetsgivaravgifterna som är
ren skatt och sysslar med att förmånsanknyta avgifterna i övrigt. Skatten på
nyföretagande och sparande, särskilt riskvilligt sparande, måste lindras och
sänkas.
Med en sådan politik, som syftar till att sänka skatteuttaget, att effektivi-
sera och rationalisera den offentliga sektorn, för att på det viset bidra till att
skapa utrymme för de nödvändiga skattesänkningarna, kan man se till att
våra samlade resurser dels utnyttjas bättre - man får mer för varje satsad
krona -, dels växer snabbare.
Så några avslutande frågor till finansministern. Varför kan socialdemokra-
terna inte ange något mål för sin skattesäkningspolitik, om den nu existerar?
Kan finansministern tala om hur mycket momsen skall sänkas? Skall arbets-
givaravgifterna sänkas? Skall skatterna på företagande sänkas?
Anf. 109 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag lyssnade på finansministerns svar till Bo Lundgren med
stort intresse, och det började faktiskt bra. Ja, sade Allan Larsson, socialde-
mokraterna vill sänka skatterna. Detta är den rituella delen av ett interpella-
tionssvar eller frågesvar när det gäller den här frågan. Och som Bo Lundgren
sade finns det andra finansministrar och andra socialdemokrater som har
sagt samma sak. Särskilt under valår uttalas denna mening.
Men resten av svaret var ju en aning beklämmande, måste jag säga. Det
handlade egentligen om varför det inte behövs någon skattesänkning i Sve-
rige. Det var en ganska lång utläggning om skattekvoten och dess innebörd.
Det var, om jag får säga så, ett kort referat av en del av en av bilagorna till
långtidsutredningen. Av det referatet får man veta vad Allan Larsson, Bo
Lundgren och jag vet ändå, nämligen att om man mäter skattetrycket på
samma sätt i olika länder framstår inte Sverige som fullt så extremt. Men
Allan Larsson fortsatte inte resonemanget. Den slutsats man drar är ju att
Allan Larsson menar egentligen att det inte behövs någon sänkning i Sve-
rige. Skatterna är bra som de är. Detta är faktiskt fel. Det framgår också
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
125
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
126
av långtidsutredningen själv. Om man fortsätter att läsa efter det som Allan
Larsson beskrev finns det ett långt och ganska intressant avsnitt om de skad-
liga effekterna av dagens skattetryck och nödvändigheten av att sänka det.
Det finns ett kapitel som har rubriken Problemet med skatterna. Jag skall
bara läsa upp de underrubriker som detta kapitel innehåller:
Välfärdsförlusten, det viktiga problemet.
Möjligheten att driva in skatt försämras på sikt.
Skatterna hämmar produktionen.
En sämre fungerande arbetsmarknad.
Inlåsning av kapital.
Sparandet påverkas negativt.
Slutsatsen i långtidsutredningen är att alla dessa problem blir värre med
ett högt skattetryck. Själva det faktum att Sverige tar in mycket mer skatt,
oberoende av förklaringen, ger oss faktiskt snedvridningar i användningen
av resurserna, och därmed får vi sämre tillväxt. Det spelar faktiskt inte så
stor roll vad det höga skattetrycket beror på. Det räcker egentligen med att
konstatera att Sverige tar in ungefär 56 % av bruttonationalprodukten ge-
nom skatter och avgifter. Detta har faktiskt skadliga effekter. Det undergrä-
ver den fortsatta utvecklingen, och därmed försämrar vi långsamt med sä-
kert möjligheterna till ökat välstånd och sysselsättning.
Det är faktiskt precis samma resonemang som gäller för marginalskat-
terna. Det har Allan Larsson visat en viss förståelse för. Det är inte så att de
skadliga effekterna av höga marginalskatter uppkommer plötsligt över en
natt när man går från 99 % eller 100 %, utan de kommer successivt vid sti-
gande marginalskatt, och de ger successivt stigande negativa effekter. Därför
har vi också sänkt dem. Men det förhåller sig på samma sätt med stigande
skattetryck. Efter hand ökar de negativa effekterna mer och mer. De för-
sämrar för medborgarnas välfärd i Sverige. Det är nämligen så att oberoende
av vad skattetrycket beror på måste dagens hushåll och dagens företag i Sve-
rige bära denna skattebörda. Det innebär att t.ex. svenska företag konkurre-
rar med utländska företag på olika villkor.
Det är faktiskt ett viktigt skäl till att svenska företag föredrar att expan-
dera utomlands, till att inga utländska företag kommer hit och till att svenskt
näringsliv förlorar i konkurrenskraft och förlorar marknadsandelar. I slutän-
den är detta ett viktigt skäl till att arbeten försvinner från Sverige till ut-
landet.
Om jag får återgå till Allan Larssons första svar, som ändå var litet upp-
muntrande, och ta fasta på det som var positivt i svaret, vill jag komplettera
Bo Lundgrens fråga med att fråga hur Allan Larsson har tänkt sig att skatte-
trycket skall sänkas om han inte är beredd att sänka någon enda enskild
skatt. Men om så är fallet, vilka skatter har han tänkt sig skall sänkas? Det
är nämligen inte så att det sker någon sänkning av skattetrycket alldeles av
sig självt, utan det kräver att regeringen lägger fram konkreta förslag om att
sänka mervärdeskatten och arbetsgivaravgifter på arbetande kapital eller på
något annat.
Om man inte har någon strategi för detta, går det inte. Allan Larsson säger
i svaret bara att det skall ske genom återhållsamhet med utgifterna och ge-
nom tillväxt, och det räcker faktiskt inte. Jag är övertygad om att Allan Lars-
son vet det själv. Vi har en strategi i det program som vi har lagt fram tillsam-
mans med moderaterna, Ny start för Sverige.
Vi vill se över socialförsäkringssystem som inte fungerar bra som de är i
dag. Då säger Allan Larsson att det är social nedrustning. Vi föreslår att man
skulle ta bort ett bidrag till en ganska stor rik förening i landet, men se det
går inte, för den föreningen är Allan Larsson närstående. Vi vill slopa inef-
fektiva offentliga monopol, som Bo Lundgren beskrev, öppna för konkur-
rens i produktionen, men behålla den solidariska finansieringen och upp-
muntra privata alternativ. Vi vill få mer konkurrens. I Dagens Nyheter i dag
kunde man läsa att konkurrens är oerhört stimulerande för effektiviteten
och tillväxten. Då säger Allan Larsson: Detta är privatisering; usch, det vill
vi inte ha. Att bekämpa byråkrati i all ära, det är bra, men det räcker inte
för att sänka skatterna.
Genom att på detta sätt säga nej till alla förändringar av utgifterna visar
Allan Larsson att han inte har någon strategi för hur det skall gå till. Därmed
är hans ja-svar också fullständigt meningslöst. Det blir inte några skattesänk-
ningar med den socialdemokratiska politiken. Detta kommer tyvärr att för-
sämra välfärden för medborgarna i Sverige.
Anf. 110 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Det är värdefullt att vi får denna diskussion om skattekvo-
ten. Det handlar om ett viktigt vägval inom politiken. Det innebär, såsom
debatten nu förs från olika partiers sida, ett val mellan stora skattesänk-
ningar eller en välfärd som omfattar alla, men som ger mest till den som bäst
behöver det.
Ni i högeralliansen och galosch-högern har inlett en formlig tävlan om vem
som kan utlova de största och snabbaste skattesänkningarna. Ena veckan
lovar ni skattesänkningar på 30 miljarder kronor, nästa vecka kommer det
uppgifter om 80-90 miljarder kronor för att ni skall kunna mäta er med
galosch-högerns löften om skattesänkningar på ett par hundra miljarder kro-
nor. I den tävlan och med den formeln kommer vi socialdemokrater inte att
delta. Vi kommer på område efter område att stå upp för tryggheten, rättvi-
san och solidariteten.
Låt mig ge några exempel. I valet mellan stora skattesänkningar eller en
god omsorg, hemma eller på dagis, för alla småbarn, står vi på barnens sida.
Vi vill engagera alla goda krafter i barnomsorgen för att vidareutveckla den,
hushålla med resurserna och förbättra pedagogiken. Barnen skall ha det bra
på dagis, och föräldrarna skall känna trygghet för sina barn.
I valet mellan att utlova stora skattesänkningar eller att erbjuda ungdo-
marna Europas bästa utbildning står vi på ungdomarnas sida. Vi har en bra
skola, men vi kan göra den mycket bättre. Regeringen ger nu skolan tydliga
mål och en större handlingsfrihet, och vi räknar med att skolan därmed också
skall kunna åstadkomma ännu bättre resultat.
I valet mellan att utlova stora skattesänkningar eller att ta vara på de medi-
cinska framstegen och utveckla en vård som ger hälsa och ett längre liv, väl-
jer vi hälsan och livet. Vi har en medicinsk forskning och en sjukvård av god
kvalitet, men vi kan använda resurserna ännu bättre än i dag. Det pågår ett
intressant utvecklingsarbete inom sjukvården, och vi vill stödja alla goda
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
127
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
128
krafter som vidareutvecklar verksamheten, så att vi får mer och bättre vård
för varje skattekrona.
I valet mellan en stor allmän skattesänkning eller utbildning och rehabili-
tering som ger möjlighet att komma tillbaka till arbetet, väljer vi vägen till
arbetet. Vi vet att det krävs stora insatser för att förhindra utslagning. Det
behövs en rejäl förbättring av arbetsmiljön och en väl fungerande rehabilite-
ring för dem som trots allt råkar ut för skador och sjukdomar. Vi vill enga-
gera och stimulera alla som vill göra en insats för att förnya arbetslivet och
bygga en väg tillbaka till arbete och gemenskap.
I valet mellan att utlova en allmän skattesänkning eller att erbjuda de
gamla en trygg omsorg, står vi på det gamlas sida. Vi vet att det finns stora
brister i äldreomsorgen, och vi vet att det finns stora och växande behov
framöver. Vi satsar nu stort på en reform inom äldreomsorgen för att få kom-
muner och landsting att samverka på ett bättre sätt. De gamla har byggt upp
Sverige, och de måste få en god omsorg.
I valet mellan att utlova en allmän skattesänkning eller att vidmakthålla
ett rikt kulturliv, står vi på kulturens sida. Jag har blivit alltmer övertygad
om hur viktigt det är med kultur i vid bemärkelse. Vi står nu inför ett skede
av snabb internationalisering. Vi kommer att riva ned hinder för handel med
varor och tjänster och skapa ökad frihet för arbete och pengar att röra sig
över gränserna. När det ekonomiska livet blir alltmer internationaliserat,
måste vi på andra områden förstärka och utveckla vår nationella identitet -
språk, utbildning, forskning, kulturen, miljön och samhällsorganisationen.
I valet mellan att hävda ett starkt rättsväsende eller att utlova en allmän
skattesänkning står vi på rättssäkerhetens sida. Också här finns stora behov,
inte minst när det gäller att få större kraft i insatserna mot den ekonomiska
brottsligheten.
Så ser för mig valsituationen ut på område efter område. Välfärdssamhäl-
let har alltjämt många brister. I ett kärvt statsfinansiellt läge kan vi inte ut-
lova nya reformer som kräver ökade skatter. Vi skall ha en noggrann utgifts-
prövning och åstadkomma en snabbare tillväxt i vår ekonomi. Det är grun-
derna för att vi skall kunna åstadkomma en god ekonomisk utveckling.
Vi socialdemokrater vill värna den solidaritet som är grunden för välfärds-
samhället. Vi är samtidigt övertygade om att vi med de nuvarande resurserna
för välfärden kan göra stora framsteg. Vi vill därför på alla dessa områden
ta vara på de goda krafter som är beredda att utveckla verksamheten i nya
banor.
Vi vill skapa en ökad handlingsfrihet och en mångfald för att därmed ge
möjlighet att tillgodose växande behov. Ni inom högeralliansen har gjort ert
val. Ni har utlovat stora skattesänkningar. Vi har också gjort vårt val, och
här syns nu gränslinjerna tydligt. Vi kan redovisa alternativen i debatten,
och det är medborgarna i detta samhälle som till sist skall avgöra valet mellan
dessa två alternativ.
Anf. 111 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Mitt i all vulgärpropaganda lyser det ändå igenom att det
inte blir några skattesänkningar så länge socialdemokraterna har chans att
bestämma i Sverige. Det är ett klart besked, och det är inte oväntat. Men
det är enligt min mening ändå tragiskt att se hur finansministern, som jag
tror egentligen har insikt om problemställningarna och inser att man måste
effektivisera offentlig verksamhet och skapa utrymme för skattesänkningar,
genom valtaktikens krav, på grund av den socialistiska ideologins dogmer,
tvingas stå här och försvara en omöjlig sak.
Hur ser det egentligen ut i dagens Sverige, det solidariska samhälle som
socialdemokraterna säger sig vilja skapa? Vem i dagens socialistiska system -
Allan Larsson - har råd att gå till Sofiahemmet eller kanske skaffa sig vård
utomlands, om det blir kö till vårdinstanserna? Jo, det är den välbeställde.
På grund av högskattesamhället och de offentliga politikerstyrda monopolen
är det de vanliga människorna som blir utlämnade och står utan alternativ
medan de välbeställda har handlingsmöjligheter. Ändå har Allan Larsson
mage att kritisera de partier som vill bryta upp monopolen för att ge vanliga
människor samma chans som ni endast låter välbeställda få. Det är dagens
socialdemokratiska Sverige.
Det socialdemokratiska systemet kväver tillväxt och utnyttjar de resurser
vi har mycket sämre. I varje undersökning av svensk offentlig sektor visar
det sig att det utan tvivel finns mycket att göra i form av effektiviseringar och
rationaliseringar.
Det finns också en stor skillnad i att vi av flera skäl vill dra ned på offent-
liga utgifter på ett sätt som vi anser vettigt, exempelvis en reducering av er-
sättningsnivån vid korttidssjukfrånvaro. Vi vill para detta med skattesänk-
ningar, men ni drar bara ned och låter skatterna ligga kvar på en hög nivå.
Allan Larsson säger att de gamla måste få en god omsorg. Har Allan Lars-
son inte sett de inslag i Rapport i TV som visat hur många gamla har det i
dag?
Rättssäkerheten behöver mer resurser, men uppenbarligen inte genom so-
cialdemokratisk politik. Vi ser ju för närvarande effekten av den socialde-
mokratiska kriminalpolitiken, och den har inte lyckats särskilt väl.
Frågan kvarstår: Vill socialdemokraterna sänka skatten? Det formella
svaret på frågan var ja. Det faktiska svaret i finansministerns andra inlägg
var: Nej, det kommer vi aldrig att kunna göra. Vi skall fortsätta att kväva
tillväxten och utnyttja resurserna sämre. Om ni nu vill sänka skatterna, hur
skall ni då göra? Vilken strategi har ni? Vilka skatter skall sänkas?
Anf. 112 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Så här dags på dagen kan man möjligen ursäkta att Allan
Larsson tar till något slags anförande som måste ha varit skrivet för ett annat
ändamål. Det visar möjligen intresset för dagen hos en socialdemokratisk
finansminister. Det var ett tydligt valtal som Allan Larsson höll. Dess inne-
börd i klartext var precis det som Bo Lundgren sade, nämligen att socialde-
mokraterna inte vill sänka skatterna. Ni kommer aldrig att föreslå något så-
dant. Ni kommer alltid välja något annat.
Om jag skall vara alldeles uppriktig tror jag att precis den typen av resone-
mang kan man finna om man läser anföranden som Gunnar Sträng har hållit.
Gunnar Sträng var finansminister för ganska länge sedan. Han försvarade år
efter år och argumenterade aktivt för och genomförde höjda marginalskat-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
129
9 Riksdagens protokoll 1990/91:123
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar pä interpella-
tioner
130
ter. Argumenteringen var alltid av typen att man för in några kronor extra,
och då kan man tillgodose angelägna sociala ändamål.
Det tog ganska många år innan socialdemokraterna förstod att denna ar-
gumentation var falsk. Jag hoppas att det kan komma socialdemokratiska
politiker efter Allan Larsson som så småningom kommer att inse att även
det resonemang som finansministern nu gav uttryck för faktiskt är falskt.
Den typen av skattepolitik som Allan Larsson förespråkar leder till att vi
får mindre och mindre resurser i detta land och färre och sämre möjligheter
just att föra en socialt medveten och ansvarsfull politik som kan avhjälpa de
brister som finns i dagens Sverige. Detta är för oss i folkpartiet liberalerna
det absolut viktigaste skälet till att vi lägger så stor tonvikt vid en ändrad
ekonomisk politik med ett viktigt inslag av att vända den hittills förda skatte-
politiken, så att skatterna börjar sänkas i stället för att ständigt höjas. Jag
beklagar att finansministern inte tycks förstå detta. Jag beklagar honom
ännu mera om han förstår men ändå tvingas föra fram argument av den typ
som han nu gjorde.
Jag vill ta upp ett av de exempel finansministern nämnde. Det handlade
om att öka möjligheterna för människornas rehabilitering vid arbetsskador.
Regeringen aviserade i januari en förändring i arbetsskadeförsäkringen som
enligt en rad utredningar aktivt skulle medverka till att förbättra möjlighe-
terna till rehabilitering. Propositionen mötte motstånd från Landsorganisa-
tionen och, tror jag, även från TCO, och den har nu stoppats.
Jag undrar om inte Allan Larsson som en pendang till satsningen på reha-
biliteringen kunde säga att förslag till förändringar i arbetsskadeförsäk-
ringen skall komma om någon vecka eller så. Det skulle vara för att genom-
föra något som är bra även för de syften som Allan Larsson säger sig vilja
uppnå.
Anf. 113 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Jag var för en tid sedan i USA. Taxichauffören som körde
mig till hotellet berättade om sin arbetssituation och sina villkor. Han hade
inte råd med att vara försäkrad. Skulle han behöva sjukvård, hade han inget
att betala med.
Jag läste samtidigt en intervju med en amerikansk forskare som berättade
om sin mamma som hade brutit benet. Mamman var försäkrad, men försäk-
ringen täckte inte kostnaderna. Så man fick lägga ut 1 600 kr. per dag för att
klara sjukvårdskostnaderna. För två månader blev det 100 000 kr. Forskaren
sade att där gick hans barns universitetsutbildning åt skogen. Han hade inte
råd, för nu var sparpengarna slut.
Visst är skatterna lägre i USA. Men är det valfrihet som ligger i det? Jag
tycker att det finns anledning att jämföra och se vad systemen faktiskt bety-
der för den enskilde i form av risker och trygghet. Bo Lundgren och Anne
Wibble tillmäter skattekvoten den helt avgörande betydelsen för den ekono-
mins utveckling. Låt mig få peka på att Storbritannien är det land inom EG
som har den lägsta skattekvoten. Men det är också det land som just nu har
den sämsta ekonomiska utvecklingen. Jag skulle Vilja höra Bo Lundgren för-
klara sambandet mellan dessa saker.
Ni gör återigen precis samma misstag som ni alltid har gjort. Ni koncentre-
rar er på skattesidan. Men det är faktiskt på utgiftssidan som det avgörs om
skattekvoten kan gå ned. Vi socialdemokrater har faktiskt visat sedan 1982
att vi kan sänka utgiftskvoten. Den har sjunkit från 67 till 62 %. När ni hade
möjligheten höjde ni i stället utgiftskvoten från 52 till 67 %, utan att ha den
ordentligt finansierad.
Jag läste för en tid sedan ett refererat från moderaternas stämma. Där
finns ett uttalande som jag skulle vilja att Bo Lundgren kommenterar: ”Om
moderaterna föreslår skattesänkningar, stora skattesänkningar, utan att
samtidigt våga ifrågasätta den generella välfärdspolitiken, då finns det tre
sätt att fixa det här. Det ena är inflationen, det andra är budgetunderskottet
och det tredje är upplåning. Visst, så kan man göra, så gjorde man under de
borgerliga åren.” Det var ett av ombuden på partistämman, Arne Borg, som
sade detta. Bo Lundgren, tala om hur ni skall fixa det här!
Sedan vill jag ställa en fråga till Anne Wibble. Bengt Westerberg skrev
följande i Svenska Dagbladet förra sommaren: ”Det moderata budskapet
blir allt tydligare och alltmer oroande. De offentliga insatserna, dvs. väl-
färdsstaten skall minskas, skatterna sänkas kraftigt och människor i ökad ut-
sträckning själva betala för välfärden---Detta är för folkpartiet en oaccep-
tabel politik. Vi liberaler kommer aldrig att medverka till att den genom-
förs.” Kan Anne Wibble förklara vad det är som har hänt sedan förra som-
maren?
Anf. 114 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Som i stort sett alltid talar finansministern inte om vad social-
demokraterna eventuellt vill göra. Jag förstår. Spåren av den kollaps ni har
fört den svenska ekonomin till förskräcker väl.
Det finns ingen anledning att diskutera USA. Finansministerns erfarenhe-
ter och iakttagelser som sådana av det amerikanska systemet när det gäller
sjukvården är säkert korrekta. Men det finns ingen som föreslår ett sådant
system i Sverige. Nej, mig veterligt finns det inget parti som gör det. Vi mo-
derater föreslår att man skall ersätta de pengar som i dag går via skatten rakt
till politikernas händer med ett försäkringssystem som patienten kan styra.
Det gäller att öka patientens inflytande med samma gemensamma finansie-
ring i förhållande till inkomst men med samma skydd oavsett inkomst som
för närvarande. Den valfrihet som ni förnekar vanliga människor ger ni till
de välbeställda. Det finns ingen anledning att diskutera det systemet.
Finansministern talar om att det är ett misstag att börja med skattesänk-
ningar. Man skall börja på utgiftssidan. De sakerna hänger samman. En sak
är klar: Har man ingen ambition eller inga mål beträffande skattesänkningar,
blir det aldrig några sådana.
Den viktigaste uppgiften för en ny regering är att se till att målmedvetet
skapa utrymme för att successivt sänka skatteuttaget för en ökad valfrihet
och förbättrad ekonomi. Det går med hjälp av rationaliseringar i den offent-
liga sektorn, med hjälp av ökad risktagning - som socialdemokraterna nu
själva indirekt föreslår genom minskad ersättning i sjukförsäkringen - och
med hjälp av tillväxt - som finansministern själv har sagt i interpellationssva-
ret. Det gäller att kraftfullt skapa detta utrymme. Det har vi för avsikt att
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
131
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar pä interpella-
tioner
132
göra - för att kunna genomföra de skattesänkningar vi är beredda att genom-
föra och de målsättningar vi har för den kommande fem- och tioårsperioden.
Finansministern ställde en fråga till mig angående ett citat från vår parti-
stämma. Det är intressant att jag skall få kommentera det. Jag gjorde det på
partistämman. Om skattetrycket skall sänkas till 40— 45-procentsnivå över
en 10- till 15-årsperiod i Sverige, finns det inget som helst behov av att för-
ändra inriktningen av den solidariska finansieringen av de välfärdssystem vi
har, annat än att man då får en effektivisering med hjälp av konkurrens och
produktion och en hel del andra åtgärder i form av självrisker. Det generella
systemet kan mycket väl vara kvar. Skulle man gå längre och sänka skatte-
trycket till en nivå på 25-30% krävs större ingrepp. Men det finns inget
parti som har förordat det. Att tala om det är som att slåss mot väderkvarnar
likt Don Quijote. Det tycker jag är litet onödigt, men signifikativt för social-
demokraterna för närvarande.
Det är, som finansministern sade, möjligt för medborgarna att välja i höst
mellan finansministerns ambitioner att icke sänka skatten samt att bibehålla
de tröga system som urholkar välfärden på sikt och det dynamiska samhälle
som Anne Wibble och jag står för. Våra partiet vill i samverkan skapa ökad
tillväxt och bättre resursutnyttjande. Det valet är klart.
Anf. 115 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag skall gärna svara på Allan Larssons fråga i anslutning till
ett citat av Bengt Westerberg. Jag är glad över att Bengt Westerbergs artiklar
röner sådan bred uppskattning även hos andra än folkpartister. Svaret är
mycket enkelt. Det program som vi har beskrivit i Ny start för Sverige inne-
håller skattesänkningar som totalt ansluter till vad vi har sagt från folkpartiet
liberalernas sida under många år. Vår inriktning är att komma ned till ett
skattetryck på 50 %. Det har såvitt jag vet socialdemokratiska politiker inkl,
statsministern också sagt. Det är egentligen inte så märkvärdigt.
Den stora skillnaden mellan det program som vi och moderaterna har pre-
senterat, Ny start för Sverige, och det Allan Larsson försöker tala för, är att
vi har en strategi för hur vi skall nå detta mål och faktiskt börja röra oss nedåt
i fråga om skattetryck. Allan Larsson har ingen strategi alls. Det framgår
också av att han när han blir trängd börjar prata om någonting som är full-
ständigt irrelevant, nämligen amerikansk sjukvård eller någon annan före-
teelse i utlandet. Vi skall väl ändå inte apa efter allting i utlandet. Vi har
många bra inslag i svenskt samhällsliv och svensk politik, som vi inte alls har
anledning att ge upp. En av de komponenterna finns mycket starkt markerad
i vårt program Ny start för Sverige. Det är den solidariska finansieringen av
våra socialförsäkringssystem. Den gör att det system som vi har i Sverige i
allra högsta grad skiljer sig från dem som finns i andra länder. Det har i varje
fall inte vi tänkt att ändra på.
Jag vill ta upp en sak som Allan Larsson nämnde i sitt interpellationssvar,
som jag tror har en viss betydelse för verkligheten, nämligen detta med inter-
nationaliseringen och anpassningen till EG. Allan Larsson sade i svaret att
länderna i EG så att säga rör sig mot mitten i fråga om skattetryck, både
nedifrån och uppifrån. Det är förmodligen sant. Men om Allan Larsson där-
med tror att Sverige kan vänta ut en sådan utveckling utomlands, då tar han
tyvärr mycket grundligt miste. Långt innan dessa andra länder i den euro-
peiska gemenskapen ens har kommit i närheten av dagens skattetryck i Sve-
rige, har vårt välstånd krympt katastrofalt. Jag vill i detta sista inlägg varna
Allan Larsson för att tro att Sveriges problem på detta sätt skulle kunna lösas
genom att omvärlden anpassar sig till något slags svensk lagomnivå.
Jag tvingas konstatera det som många har gjort förut, nämligen att en soci-
aldemokratisk politik inte innebär någonting annat än fortsatt mycket högt
skattetryck, sannolikt stigande sådant. Jag hoppas sannerligen att ni inte
skall få möjlighet att förverkliga den.
Anf. 116 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Vi har visat i praktiken att vi har kunnat göra det som de
borgerliga inte kunde göra under sina år när de hade chansen, nämligen att
sänka utgiftstrycket. Vi har tagit ned det kraftfullt. Vi kommer att fortsätta
att se till att de offentliga utgifternas andel av produktionen kan fortsätta
minska. Men vi skall göra det i den takten att vi samtidigt kan klara våra
skyldigheter mot de människor som särskilt behöver samhällets insatser.
Därför är sådana fall som det som redovisades i TV häromkvällen en stän-
digt påminnelse om att man inte skall gå ut med den typen av skattesänk-
ningslöften som ni ger innan vi har resurser för att klara behoven för männi-
skor som verkligen behöver vår hjälp. Därför står jag upp för välfärden, för
att människor skall kunna ha en god vård och omsorg här i landet. Det inne-
bär att vi måste göra en noggrann avvägning. Jag ställer därför inte upp i er
tävlan om vem som kan sänka skatterna mest. Den tävlingen får ni ha med
lan Wachtmeister, som uppenbarligen är svansen som styr högeralliansen.
Varför är det så besvärande med en utländsk jämförelse? Jag försökte
bara visa på att det kanske ligger ett värde i det sätt på vilket vi har organise-
rat vår offentliga sektor, vårt försäkringssystem och vår sjukvård. På samma
sätt som ni gärna vill jämföra skattetryck kan det vara bra att se vad som
är skillnaderna i sätten att åstadkomma detta och hur det faktiskt påverkar
människor i deras vardag.
Jag tycker också att det kunde vara intressant om Anne Wibble och Bo
Lundgren svarade på den fråga jag ställde, om det land som har det lägsta
skattetrycket i EG och också den sämsta tillväxten. När ni tillmäter skatte-
kvot och skattetryck den avgörande betydelsen för ekonomiska framsteg kan
det vara intressant att få veta varför det inte fungerar i Storbritannien.
Talmannen anmälde att Bo Lundgren och Anne Wibble anhållit att till
protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Överläggningen var härmed avslutad.
Kammaren beslöt kl. 18.56 påförslag av talmannen att ajournera förhand-
lingarna under cirka tio minuter.
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
133
10 Riksdagens protokoll 1990/91:123
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.06.
Anf. 117 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Karin Israelsson har frågat mig om regeringen är beredd att
justera den nu föreslagna gränsen för fjällnära skog till den ursprungliga
skogsodlingsgränsen. Åsa Domeij har frågat mig om det är regeringens av-
sikt att utvidga området som klassas som fjällnära skog i förhållande till vad
som låg ovanför domänverkets tidigare skogsodlingsgräns. Jag besvarar in-
terpellationen och frågan i ett sammanhang.
Höstens beslut om de fjällnära skogarna är ett uttryck för den vikt vi fäster
vid de olika värden som dessa skogar rymmer. De kärva klimatiska förhål-
landena ställer särskilda krav på skogsbruket. Ett schablonmässigt skogs-
bruk kan hota den långsiktiga skogsproduktionen och därmed riskera värde-
fulla sysselsättningstillfällen. Men den fjällnära skogen rymmer också natur-
värden och väsentliga värden för rennäringen.
De nya bestämmelser som träder i kraft den 1 juli i år syftar till att skydda
alla dessa intressen. De ställer nya och väsentliga krav på markägarna. Där-
för är det viktigt att gränsen för den fjällnära skogen definieras tydligt inför
ikraftträdandet. I sitt yttrande över regeringens förslag fäste lagrådet stor
vikt vid detta.
Den hittillsvarande bestämningen av gränsen för det fjällnära skogsområ-
det grundas på den skogsodlingsgräns som användes vid riksskogstaxeringen
1969. På statens mark är denna identisk med domänverkets tidigare tilläm-
pade skogsodlingsgräns. Gränsdragningen på privat mark är schablonmäs-
sigt gjord och smärre justeringar behöver därför göras. Detta har betonats i
regeringens proposition och också uppmärksammats av riksdagen.
Trots den korta tid som har stått till förfogande har skogsstyrelsen och be-
rörda skogsvårdsstyrelser utfört ett omfattande kartläggningsarbete som un-
derlag för regeringens beslut om gränsen för den fjällnära skogen. Utgångs-
punkten för detta arbete har varit att eventuella justeringar skall vara så små
som möjligt. Företrädare för de olika intressena har haft möjlighet att fram-
föra sina synpunkter både skriftligt och muntligt. Denna möjlighet har man
också utnyttjat i stor utsträckning.
Det underlag som skogsstyrelsen överlämnade till regeringen innebar så-
dana justeringar att arealen fjällnära produktiv skogsmark skulle minska
med sammanlagt drygt 70 000 hektar. Skogsvårdsstyrelsen hade föreslagit en
minskning med närmare 90 000 hektar.
Med hänvisning till vad Karin Israelsson och Åsa Domeij har anfört i sina
frågor kan jag nämna att skogsvårdsstyrelsens förslag för Sorsele kommun
innebar en minskning av arealen med ca 1 000 hektar och förslaget i fråga
om Kopparbergs län en minskning med ca 5 000 hektar.
134
Regeringens beslut om den fjällnära gränsen fattades i förra veckan. Be-
slutet innebär totalt sett att arealen fjällnära produktiv skogsmark blir oför-
ändrad. Därtill kommer att vissa arealer kalfjäll och andra impediment som
tidigare låg nedanför gränsen har flyttats ovanför gränsen. Regeringens be-
slut är därmed helt i riksdagsbeslutets anda.
Jag är medveten om att den korta tid som har stått till förfogande för arbe-
tet kan innebära att vissa ändringar behöver göras framöver när förhållan-
dena kan studeras närmare. Men justeringarna får enligt min mening inte
leda till att riksdagsbeslutet om fjällnära skog förfelas.
Då Karin Israelsson, som framställt interpellation 186, anmält att hon var
förhindrad att närvara vid sammanträdet, medgav talmannen att Stina Elias-
son fick delta i överläggningen i stället för interpellanten.
Anf. 118 STINA ELIASSON (c):
Herr talman! Jag ber att i Karin Israelssons ställe få tacka för svaret på
interpellationen. Sedan den ställdes har en del viktiga saker inträffat, bl.a.
att regeringens beslut är fattat.
Det är helt klart att när det första förslaget till skogsvårdsgräns med skydd
för den fjällnära barrskogen presenterades uppstod oro. I mitt hemlän,
Jämtlands län, visades att stora ytor produktiv skogsmark skulle undantas
från avverkning, detta trots att riksdagens beslut, som vi uppfattade det,
skulle innebära endast små justeringar.
Följden av detta blev att många skogsägare ansåg att de borde i förtid av-
verka sin skog, eftersom denna möjlighet inte skulle gälla om den föreslagna
nya skogsvårdsgränsen skulle fastläggas. För Sorsele kommun innebar för-
slaget en ytterligare utarmning av en krympande näring i en kommun som
drabbas av regeringens dåliga regionalpolitik, där inlandsbanans indragning
är bara en del.
Vad som uppstod sedan beslutet fattats är en omfattande byråkrati för de
myndigheter som skall handha skogsnäringens intressen. Det är få verksam-
heter i dessa trakter som är så omgärdade av regler och förordningar som
denna näring. För närvarande avvecklar inte bara domänverket sin verksam-
het. Det gäller även många privata skogsföretag. Det finns en stor rädsla
för att Norrlands inland blir en koloni där skogsmaskiner tas från kusten för
avverkning. Vi är på återgång till kolonistadiet. Utsugningen fortsätter. Det
vore på sin plats att i stället uppmuntra skogsnäringen i dessa trakter. Varför
inte undanta den verksamheten från kravet på vinster, som medför en av-
veckling med svåra konsekvenser för hela näringen.
Det gäller sågverk, transporter och hela den yrkeskunniga skogsarbetar-
kåren. Läget är allvarligt.
Trots detta är jag väl medveten om att det förslag som nu lagts fram inte
kan upphävas. Det är dock löftesrikt att ministern lovar att vid behov rätta
till de fel som kanske blivit följden av en felaktigt dragen gräns.
Naturligtvis är även vi från centerpartiet rädda om de fjällnära skogarna,
men det finns redan enormt stora områden som är skyddade från avverkning
och nyttjande. Av den anledningen borde vårt samhälle ha råd att ge en er-
känsla tillbaka för detta. Låt det regionalpolitiska stödet gå tillbaka i form
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
135
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
136
av särskilt stöd till skogsverksamheten. Det är en basnäring, som måste få
finnas kvar. Jordbruket är ju snart helt utplånat från dessa trakter.
När nu regler och förordningar skall utformas vill jag bara påpeka behovet
av så enkla och tydliga regler som möjligt. För dem som bor i dessa områden
och är beroende av sin skog är det självklart att de sköter sin skog med om-
tanke. Därför borde regeringen kunna lita på den enskildes ansvar. Vi säger
nej till en utökad byråkrati runt skogsbruket.
Anf. 119 ÅSA DOMEIJ (mp):
Herr talman! Jag vill tacka jordbruksministern för svaret. Man skulle
kunna säga bättre sent än aldrig, det har ju dröjt litet att få svar på den här
frågan. Det kanske beror på att frågan är litet knepig. Stina Eliasson är t.ex.
litet orolig för att man inte kommer att kunna avverka tillräckligt mycket,
medan jag är orolig för att det kanske kommer att avverkas för mycket.
De fjällnära skogarna är en av de allra viktigaste naturvårdsfrågorna. Dels
handlar det om att vi i framtiden också vill ha skog i områden där klimatet
är ganska besvärligt, dels handlar det om ansvaret för hotade arter. Sverige
har ju skrivit på Bernkonventionen, som syftar till att skydda hotade arters
livsmiljö. Det gjorde Sverige redan 1983.
I dessa områden finns i många fall en hel del arter kvar som i andra delar
av landet har slagits ut på grund av ett alltför intensivt skogsbruk.
När regeringen lade fram sin proposition var vi från miljöpartiets sida
ganska kritiska. Vi menade att förslagen skulle leda till mer byråkrati utan
att skyddet egentligen skulle förstärkas så mycket.
Men jag tycker ändå att det är viktigt vad som kommer att klassas som
fjällnära skog i framtiden, t.ex. med tanke på de skärpningar som kanske
kan krävas längre fram.
Bakgrunden till min fråga var uppgifter om att det var oenighet mellan
skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län å den ena sidan och skogsstyrelsen
och domänverket å den andra om hur mycket mark som skulle klassas som
fjällnära skog. Skogsvårdsstyrelsen ville, enligt de uppgifter jag fick, skydda
mer skog som fjällnära skog i Kopparbergs län.
Sedan undrade jag i min fråga hur regeringen skulle hantera detta. Nu har
tydligen regeringen, enligt ministern, fattat beslut förra veckan. Jag har inte
sett regeringsbeslutet, det kan jag säga redan här, men vad jag förstår rör
det sig om en kompromiss, där regeringen har lagt sig någonstans mellan
skogsvårdsstyrelsen och skogsstyrelsen. Mats Hellström skakar på huvudet,
och han får snart chansen att komma fram och svara. I interpellationssvaret
kan man däremot inte utläsa vad som kommer att hända när det gäller Kop-
parbergs län. Därför skulle jag vilja ha litet tydligare besked om hur det
kommer att bli.
Kommer den mark som klassas som fjällnära skog i Kopparbergs län att
minska eller inte? Jag skulle vilja veta om regeringen följer skogsvårdsstyrel-
sens förslag.
Sedan skulle jag vilja säga en annan sak om detta som jag tror att man inte
tänker på så många gånger. Det är nämligen faktiskt regionalpolitiskt viktigt
att skydda den fjällnära skogen och att bli av med de storskaliga skogsbruks-
metoderna i det här området. Problemen blev egentligen inte aktuella förrän
domänverket började avverka i områden med svårare klimat med rätt så
storskaliga och intensiva metoder. Det finns faktiskt en risk för att det blir
ett köpmotstånd mot svenska skogsprodukter i utlandet. Det finns tendenser
till detta redan i dag, och det köpmotståndet kan riskera att även slå ut det
småskaliga och naturvårdsanpassade skogsbruket i dessa trakter. För visst
finns det möjligheter till skogsbruk, t.ex. av enskilda markägare som kan
försörja sågverken i inlandet. Nu inriktas skogsbruket i dessa trakter mycket
på att försörja massaindustrin vid kusten.
Vi har kunnat se hur det gått för eskimåerna. När andra gick in med stor-
skaliga metoder och jagade säl för fullt ledde det till en intensiv kampanj mot
säljakten, som till slut kom att drabba även eskimåerna, som bedrev en jakt
som inte alls var skadlig för sälbeståndet på sikt.
Anf. 120 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Både interpellant och frågeställare tackar statsrådet för sva-
ret, och det kan man ju göra. Men statsrådet balanserar mellan lokala mark-
ägarintressen och naturvårdsintressen. Alla intressen skall skyddas, säger
Mats Hellström i ett försök att smyga in i porslinsbutiken.
De fjällnära barrskogarna har fått ett visst skydd genom riksdagsbeslutet
i höstas, men skyddet är enligt vår uppfattning otillräckligt. Det verifierar
statsrådet genom att deklarera att utgångspunkten för arbetet varit att even-
tuella justeringar skall vara så små som möjligt.
Självklart måste en gränsdragning ske i nära samverkan mellan lokala in-
tressen och berörda skogsbrukare. Av interpellationen att döma tycks inte
arbetet ha skett på så sätt.
Mats Hellström säger att företrädare för de olika intressena har haft möj-
lighet att framföra sina synpunkter både skriftligt och muntligt. Möjlighe-
terna har utnyttjats i stor utsträckning, säger han. Det skulle möjligen kunna
tyda på att många känner sig överkörda. Statsrådet borde kunna uttala ambi-
tionen att enskilda skogsbrukare inte skall anslutas mot sin vilja.
Vid införande av skydd för den fjällnära skogen ligger det i sakens natur
att markanvändningen försvåras. Men det går att göra något åt den saken.
Domänverket kan t.ex. erbjuda ersättningsmark. Triangelbyten kan också
ske mellan domänverket, bolag och enskilda, om domänverksmark skulle
vara belägen långt bort från den ersättningsberättigade enskilde.
Vi har vidare för vår del föreslagit att särskild ersättning - en motsvarighet
till Nola-stöd i odlingslandskapet - borde kunna utgå för frivilliga natur-
vårdsinsatser i skogsbruket. Det skulle kunna bli aktuellt just i detta fall.
Socialdemokraterna har som bekant inte velat ta till vara denna möjlighet,
och därmed hamnar de lätt i en konfliktfylld situation.
Även staten måste såsom markägare ta ett vidgat ansvar för naturvården
och bevarandeintressena inom den fjällnära skogen. Det är angeläget att få
stora sammanhängande områden som skyddas mot avverkning. Därför kan
statlig mark som är av värde för naturvården inom fjällnära skog överföras
från domänverket till naturvårdsfonden. Därmed skulle skogsmark av stort
värde för naturvården få ett varaktigt skydd. Den mark som på detta sätt
överförs till naturvårdsfonden skall enligt vår mening ske utan ersättning
mellan statens olika konton. I samband med behandlingen av näringsutskot-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
137
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
138
tets förslag om bolagisering av statliga företag beslöt faktiskt riksdagen här-
omdagen att göra ett uttalande och anmodar regeringen - bl.a. efter förslag
från folkpartiet liberalerna - att pröva frågan. Min fråga till jordbruksminis-
tern blir självklar: När avser regeringen att återkomma med ett förslag i en-
lighet med detta?
Till sist, herr talman, vill jag säga att debatten hittills har förts utan att
hänsyn har tagits till en annan mycket viktig fråga som hör nära samman med
den vi har diskuterat. Jag tänker på rennäringen, en fråga som regeringen
under lång tid har vanskött. Hur har regeringen avvägt rennäringens intres-
sen i förra veckans beslut?
Anf. 121 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Låt mig framföra en liten fundering om formen för den här
debatten. Jag har besvarat en interpellation och en fråga som handlar om
den tekniska justering som lagrådet har ansett att vi bör göra av gränsen för
fjällnära skog, inför de nya regler som skall gälla från den 1 juli. Under arbe-
tet med detta har man varit orolig på olika håll. Det var ursprunget till såväl
Åsa Domeijs fråga som Karin Israelssons interpellation.
Regeringen har fattat sitt beslut, och det innebär att arealen fjällnära, pro-
duktiv skogsmark är oförändrad, ja den har t.o.m. ökat något. Det är således
inte fråga om någon minskning eller några kompromisser. I Kopparbergs län
sker det faktiskt en ökning med 14 000 ha. På andra håll är det vissa minsk-
ningar. Det är fråga om tekniska justeringar, och det är vad denna debatt
handlar om.
Jag är beredd att diskutera såväl eskimåernas förhållanden som inlandsba-
nan och bolagisering av statliga åtaganden i största allmänhet. Jag är också
beredd att vid lämpligt tillfälle på nytt diskutera innehållet i de regler för
fjällnära skogsskötsel som riksdagen har fattat beslut om. Den frågan har
Anders Castberger tagit upp till debatt här och nu. Men, herr talman, den
frågan hör inte hemma i den här debatten.
Anf. 122 STINA ELIASSON (c):
Herr talman! Det är alldeles riktigt som jordbruksministern säger, att det
handlar om tekniska justeringar vad gäller gränser och annat. När jag be-
gärde ordet för replik gjorde jag det närmast för att tala om för Åsa Domeij
att det inte stämmer att Karin Israelsson och jag, som har påtagit mig hennes
uppgift i dag, är mest oroliga för att man inte skall kunna avverka nog
mycket. Det tyckte jag att jag gav belägg för i mitt första anförande. De bio-
logiska förutsättningarna för skogsbruket är ju vad vi vill utgå från. Jag beto-
nar att just de privata skogsägarna, som bor, lever och verkar i dessa områ-
den, har goda kunskaper på detta område. De har i alla tider rättat sig efter
de biologiska förutsättningarna.
Det har förekommit stor oro beträffande gränsdragningarna. Skogsstyrel-
serna ute i länen har ansett att det fattade riksdagsbeslutet är för luddigt.
När man satte sig ned för att lokalt upprätta dessa gränser, så tyckte man att
dessa gränser inte hade någon verklighetsanknytning. I den landsända där
jag bor har man försökt göra det bästa möjliga av situationen och rättat sig
efter de biologiska förutsättningarna. Men riktigt nöjd är man inte.
Det är på sätt och vis fel att föra den här debatten i dag, eftersom man inte
vet hur regeringsbeslutet ser ut. I varje fall vet inte jag det. Det hela har
blivit litet snett av den anledningen.
Många har tyckt att den tid man hade på sig för att yttra sig kring dessa
frågor var väl kort. I en kommun i Jämtland sade någon att man bara hade
tre dagar på sig. Men man ansträngde sig och gjorde sitt bästa därför att frå-
gan hade så oerhört stor betydelse.
Anf. 123 ÅSA DOMEIJ (mp):
Herr talman! Jag uppfattade jordbruksministerns svar som att det i detta
fall inte hade skett någon kompromiss i Kopparbergs län och att den mark
som klassas som fjällnära skog inte har minskat utan snarare ökat något. Jag
får väl läsa regeringens förslag och se om det stämmer.
Jag vet inte riktigt vad Stina Eliasson och Karin Israelsson är mest oroliga
för. I Karin Israelssons interpellation är hela utgångspunkten en oro för att
alltför mycket mark skall komma att klassas som fjällnära skog. Det är själv-
klart. Lika självklart är det att centern tyvärr har medverkat till ett sämre
beslut ur naturvårdssynpunkt jämfört med de löften som samtliga partier gav
före valet.
Anf. 124 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Frågan om den tekniska ordningen har statsrådet själv givit
den inramning som självfallet är nödvändig. Jag kommenterade också jord-
bruksministerns svar och ställde korta och kompletterande frågor. Jag av-
stod mycket medvetet från långa pläderingar. Men vill man inte svara på frå-
gor som är viktiga i sammanhanget, kan man naturligtvis alltid skylla på att
det är fredagskväll och långt lidet på aftonen. Det skulle trots allt inte vara
helt omöjligt för statsrådet att komma närmare ett svar på de frågor som jag
ställde med anledning av den tekniska hanteringen och till följd av de svar
som gavs på interpellationen och frågan.
Låt mig begränsa mig till en enda fråga, som jag alltså upprepar. Jag skall
inte reta upp statsrådet med att trampa på ömma tår om hur saken tidigare
har skötts. Hur har regeringen avvägt rennäringens intressen i förra veckans
beslut? De grannlaga uppgifter som regeringen har när det gäller att fast-
ställa saker och ting på detta område innebär att man också tar ett vidgat
ansvar. Jag är väl medveten om att det inte är lätt. Men vad det handlar om
är att också beakta ett intresse som inte tidigare har beaktats i någon större
utsträckning. Därför är frågan väl motiverad.
Anf. 125 STINA ELIASSON (c):
Herr talman! Som Åsa Domeij helt riktigt påpekade är det inte jag som
har väckt interpellationen. Det är väl inte meningen att vi skall medverka till
att ta bort försörjningsmöjligheterna för människor som bor i dessa trakter.
Både Karin Israelsson och jag lever i den verklighet som avspeglar sig i inter-
pellationen. Även om det ligger helt utanför interpellationen vill jag tala om
för Åsa Domeij att jag är den som i åratal har kämpat för att också svenska
kyrkan skall sköta sitt skogsbruk på ett biologiskt och ekologiskt riktigt sätt.
Det fick jag utstå mycket kritik för i början, men nu är man på alla håll ense
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
139
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
140
om den saken. Det kan kanske vara till någon tröst för Åsa Domeij att få
veta det.
Anf. 126 ÅSA DOMEIJ (mp):
Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt föra någon debatt i dag med
centern om fjällnära skog, utan den här debatten började med att jag konsta-
terade att mitt frågesvar kanske hade dröjt därför att frågan är knepig. Man
kan både ha centerns utgångspunkt, där man framför allt vill skydda mark-
ägarna, och den miljöpartistiska utgångspunkten. Det är dock mycket posi-
tivt att Stina Eliasson har jobbat aktivt med att förbättra skogsskötseln i kyr-
kans regi. Det är mycket bra eftersom kyrkan verkligen inte har drivit ett
särskilt naturvårdsanpassat skogsbruk. Jag kan bara hoppas att Stina Elias-
son i fortsättningen inom centern jobbar för en bättre centerpartistisk natur-
vårdspolitik.
Talmannen anmälde att Stina Eliasson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 127 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Jens Eriksson har med anledning av det pågående arbetet
med ett EES-avtal frågat om besked kan ges att Sverige inte byter bort fiske-
rättigheter i svensk zon mot något annat än fiskerättigheter.
Jens Eriksson har även frågat om besked kan lämnas att Sverige avvisar
joint-stock-management-systemet intill dess förhandlingar om medlemskap
i EG inleds.
När EES-förhandlingarna inleddes begärde EFTA-länderna fri varucirku-
lation inom EES-området för fisk- och fiskeprodukter i enlighet med de reg-
ler som nyligen beslutats inom EFTA. Detta har avvisats av EG som anfört
att man i utbyte mot handelslättnader för fiskvaror kräver tillgång till EFTA-
ländernas fiskevatten. En sådan koppling mellan handelslättnader och till-
träde till fiskeresurser har EFTA-sidan i sin tur bestämt motsatt sig. Denna
ståndpunkt bekräftades av samtliga EFTA-länders regeringschefer när de
möttes i Wien så sent som för någon vecka sedan.
EES-förhandlingarna har nu kommit in i sitt slutskede. EG har trots detta
ännu inte lämnat något formellt förhandlingsbud på fiskeriområdet, vilket
kritiserats av EFTA-sidan. EFTA-ländernas krav på tillträde till EGs mark-
nad och EGs krav på att i gengäld få tillträde till EFTA-ländernas fiskevatten
kvarstår således, vilket innebär helt låsta positioner. I kommunikén från mi-
nistermötet den 13 maj 1991 slog EGs och EFTAs ministrar gemensamt fast
fiskerisektorns betydelse för balansen i EES-avtalet.
När det gäller interpellationens andra delfråga, dvs. den rörande systemet
med s.k. joint-stock-management eller ömsesidigt tillträde till varandras fis-
kezoner vid uppfiskandet av den egna zonens kvoter, så har detta system inte
varit föremål för någon diskussion mellan parterna i den pågående EES-för-
handlingen. För övrigt har EGs upprepade försök att införa systemet i Öster-
sjön avvisats såväl inom Fiskerikommissionen för Östersjön som i de bilate-
rala fiskekvotsförhandlingarna mellan Sverige och EG.
Anf. 128 JENS ERIKSSON (m):
Herr talman! Jag tackar jordbruksministern för svaret på min interpella-
tion. Jag gör det därför att det hör till god ton och är sed i Sveriges riksdag
att man gör så. Det skulle vara ohederligt att inte säga att jag är besviken
över det svar jag har fått. Jag är besviken i dubbel bemärkelse.
För det första hade jag faktiskt räknat med att få svar från den minister
som är ansvarig för förhandlingarna och till vilken jag hade ställt mina frå-
gor. Men jag vet att regeringen har full rättighet att göra så här. Jag betraktar
det dock som bristande respekt för en folkvald representant i Sveriges riks-
dag och även för fiskerinäringen. För det andra är jag besviken över att jord-
bruksministern helt har undvikit att svara på mina frågor.
I ministerns svar finns inget annat än det jag kunnat läsa i tidningarna eller
fått kännedom om på annat sätt genom de kontakter jag faktiskt har. Det är
en kortfattad sammanställning över vad som har varit. Jag har inte fått veta
regeringens inställning när det gäller att byta bort fiskerättigheter mot annat
än fiskerättigheter när det gäller att låta EGs fiskeflottor dra in på våra vat-
ten och fiska sina kvoter där.
Med mina frågor avsåg jag att få veta regeringens policy när det gäller att
slå vakt om de fisketillgångar vi har kvar. Jag har dystra erfarenheter av tidi-
gare avtal. Det gäller EG-avtalet från 1972, det s.k. anpassningsavtalet 1986
och statsministerns undertecknande av EFTA-överenskommelsen 1989 för
att nämna några exempel. De har sannerligen inte gagnat svenskt fiske.
Vi har inget mer att vare sig ge eller byta bort om vi inte får ett utbyte som
gagnar svenskt fiske, och det vet Mats Hellström.
Häromdagen läste jag i en tidning att en representant för svenska rege-
ringen har uttalat att det är orimligt att byta bort fiskerättigheter mot något
annat än fiskerättigheter. Man talade då om Island. Gäller det också Sve-
rige?
Utrikeshandelsministern svarade på min fråga här i kammaren den 16 maj
när hon redogjorde för EES-förhandlingarna. Hon sade då: ”När det gäller
fisket vill jag än en gång säga att vi har en gemensam EFTA-position. Vi har
sagt EG att vi inte anser att man kan byta tillträde mot resurser. Det är den
position som vi intar.”
Det var vad som gällde när EFTA-länderna var eniga och frågan avsåg
Norge och Island.
För ett par dagar sedan läste jag i ett TT-meddelande att Sverige hade retat
på sig norrmännen genom att föreslå att fiskefrågorna skulle lösas bilateralt.
Om så sker gör det mig inte mindre orolig med tanke på den undfallenhet
som regeringen har visat när det har gällt krav som har drabbat fisket.
Herr talman! Mina två frågor står obesvarade. De kan praktiskt taget be-
svaras med ja eller nej. Har jordbruksministern något svar att ge mig och
Sveriges fiskerinäring, eller tvingas jag meddela att jordbruksministern och
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
141
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar pä interpella-
tioner
därmed regeringen inte har en fast hållning och inte kan ge oss besked i
denna för oss viktiga fråga?
Anf. 129 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag får väl ändå säga att jag tycker att det är litet egendom-
ligt, Jens Eriksson, att i det här sammanhanget hävda att man inte får svar.
Det går att läsa innantill. Jens Eriksson säger att det inte finns något bestämt
besked om kopplingen mellan handelslättnader och tillträde till fiskeresur-
ser. Det är en viktig fråga för näringen. Ja, visst är det det. Det står i svaret.
Svaret har varit tillgängligt en lång tid. En sådan koppling mellan handels-
lättnader och tillträde till fiskeresurser har EFTA-sidan i sin tur bestämt mot-
satt sig. Denna ståndpunkt bekräftades av samtliga EFTA-länders regerings-
chefer när de möttes i Wien så sent som för någon vecka sedan. Jag vet inte
hur man skulle kunna ge ett mera kategoriskt svar.
I övrigt vill jag säga att det är givet att man skulle kunna gå längre i ett
svar, om EG hade lagt ett bud. På den punkten tror jag att Jens Eriksson och
jag är överens. Vi beklagar säkert båda att det inte ännu finns ett bud från
EG-sidan. Det står också i svaret. Vi har kritiserat detta från EFTA. Vi
tycker naturligtvis att det är besvärligt när vi befinner oss i slutskedet av en
förhandling att EG ännu inte formellt har givit ett bud. När EG har gjort det
kan man naturligtvis utveckla mera synpunkter på ett sådant bud. När det
gäller de avgörande frågorna om koppling mellan handelslättnader och re-
surser står vi fast och säger nej. Det står i svaret. Den uppgift som Jens Eriks-
son tog fram om att Sverige skulle ha föreslagit bilaterala överläggningar
känner jag inte alls till. Däremot vet jag att andra länder har gjort det, och
det är tänkbart att det kommer att bli bilaterala överläggningar.
Den svenska regeringens helt avgörande utgångspunkt är att vi önskar bli
medlemmar av EG. Den för oss i särklass viktigaste frågan är att se till att vi
i en EG-förhandling kan ge de svenska fiskarna så bra möjligheter som över
huvud taget är tänkbart, att som EG-medlemmar få en permanent god fiske-
resurs. Den avgörande frågan för oss är att se till att svenskt fiske på lång
sikt, inom ramen för ett medlemskap i EG, skall ha en bra fiskeresurs. Det
är den för oss och - det är jag övertygad om - också för SFR viktigaste frå-
gan. Jag är glad över att vår dialog och våra kontakter med SFR är betydligt
mera positiva än vad som kom till uttryck i Jens Erikssons i mitt tycke litet
väl sura kommentar.
Anf. 130 JENS ERIKSSON (m):
Herr talman! Det är inga sura kommentarer, Mats Hellström, utan det är
min oro inför svenskt fiskes framtid som sätter sina spår i den här debatten.
Det här är en oerhört viktig del för det svenska fisket, eftersom vi behöver
besked för vår planering för framtiden. Det ingav mig också oro att Mats
Hellström ville ta bort fiskerilånen. Planerar Mats Hellström något speciellt
i fråga om det svenska fisket? Många faktorer pekar åt det hållet, och det
inger mig osäkerhet.
Inom EFTA är man enig, men kan Sverige ställa sig bakom detta, även
om det gäller ett bilateralt avtal med EG?
142
Jag är glad för att Mats Hellström är beredd att göra vad som är möjligt
för att hjälpa det svenska fisket.
Vi har ju egentligen gått in i ett system som innebär att vi byter fiskerättig-
heter mot annat; det gjorde vi i anpassningsavtalet 1986.
Vad sedan gäller Norges anklagelser mot Sverige står detta i ett TT-med-
delande. Jag har det kvar, så Mats Hellström kan få det av mig om han så
skulle önska.
Anf. 131 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! I fråga om den sista punkten tror jag att Jens Eriksson refe-
rerar till synpunkter som lär ha framförts från Norges sida efter en kommen-
tar av utrikeshandelsministern om att Island hade en särposition inom
EFTA. Jag tror att det är vad diskussionen gick tillbaka på. Det är väl en
naturlig sak att uttrycka sig som utrikeshandelsministern gjorde i det sam-
manhanget.
Jag återkommer till det som är det för oss helt avgörande. Jag tror och är
t.o.m. övertygad om att Jens Eriksson och jag är helt överens på den punk-
ten. Vi avser att bli medlemmar i EG. De steg vi nu tar, vårt arbete inom
ramen för EES-förhandlingarna, har ju också som syfte att se till att vi på
fiskeområdet som EG-medlemmar skall kunna ge de svenska fiskarna en så
stark fiskeresurs som möjligt att permament fiska utifrån. Det är utgångs-
punkten för mig i den här förhandlingen, och det är utgångspunkten för hela
regeringen. Av de kontakter vi har haft med SFR har jag förstått att denna
synpunkt även delas av SFR. Det vore ju annars konstigt, eftersom det hand-
lar om det svenska fiskets långsiktiga framtid och överlevnad.
Anf. 132 JENS ERIKSSON (m):
Herr talman! Även jag tror att vi kan få ett bra resultat som medlemmar i
EG under förutsättning att förhandlingarna sköts på rätt sätt. Vi har fiske-
vatten, och vi har fisktillgångar som gör att vi egentligen skulle kunna för-
sörja den flotta vi har i dag och hålla den sysselsatt. Om vi får ut de rättighe-
terna och möjligheterna vid ett medlemskap i EG tvivlar jag inte på att vi
kommer att klara svenskt fiske.
Jag är däremot rädd för att vi säljer ut oss innan vi når fram till ett medlem-
skap i EG. Vi kommer ju att avreglera på väldigt många områden inom ra-
men för EFTA, och detta förtar en hel del av de förhandlingsmöjligheter vi
har när vi så småningom skall bli medlemmar i EG. Det skapar också oro på
grund av att vi har avreglerat när vi går in i EG, medan man i EG-länderna
har kvar en hel del av sitt stöd till fisket. Ett medlemskap i EG kommer dess-
utom enligt min mening att lyfta upp det svenska fisket och ge det större
möjligheter än dem Mats Hellström och hans regering har skapat för Sverige
genom att underteckna EFTA-avtalet i Oslo 1989.
Anf. 133 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag tycker nog att Jens Eriksson är perspektivlös i fråga om
den sista punkten. Sverige är nog ändå för närvarande ett av de få länder där
fisket inte befinner sig i kris. Det skall vi vara glada för. Man har i Norge haft
utomordentliga svårigheter genom de katastrofala följderna av försvinnan-
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
143
Prot. 1990/91:123
31 maj 1991
Svar på interpella-
tioner
det av torsken och loddan. Island har av och till mycket stora svårigheter.
Inom EG uppträder permanenta krisfenomen genom att man har ont om
vatten och ont om fisk. Det pågår ju som bekant också inom EG stora kam-
panjer för skrotning av fartyg.
Vi har en gynnsam situation, Jens Eriksson. Detta beror till en del på att
omständigheterna har varit positiva för oss. Jag vill också säga att regering-
ens eget förhandlingsarbete har spelat in. Tack vare detta har vi nu en i för-
hållande till andra länder god fiskeresurs. Det har vi fått bl.a. genom för-
handlingar med Sovjetunionen om den vita zonen. Detta har gjort det möj-
ligt för oss både att hushålla med den resurs som torsken och laxen där ut-
gör - detta är ett intresse som vi har gemensamt med Sovjet - och att på ett
bra sätt kunna förhandla med EG om att svenska fiskare skall ges möjlighet
att komma ut exempelvis i Nordsjön på kvoter som man inte alls hade tidi-
gare.
Detta betyder också att vi inför en EG-förhandling har en fiskeresurs som
för oss är viktig att värna om. Vi har heller ingen dålig utgångspunkt i en
sådan förhandling. På den punkten tror jag i så fall att Jens Eriksson och jag
har olika uppfattningar.
Talmannen anmälde att Jens Eriksson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anmäldes och bordlädes
Konstitutionsutskottets betänkanden
1990/91 :KU30 Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regerings-
ärendenas handläggning
1990/91 :KU43 Regeringens skrivelse med redogörelse för behandlingen av
riksdagens skrivelser till regeringen
Försvarsutskottets betänkanden
1990/91 :FöU9 Prövningsförfarandet vid ansökan om vapenfri tjänst
1990/91 :FöU10 Sotningsverksamheten
1990/91 :FöU12 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Jordbruksutskottets betänkande
1990/91:JoU26 Ändring i jordförvärvslagen m.m.
Näringsutskottets betänkanden
1990/91 :NU37 Handel och tjänster på värdepappersmarknaden
1990/91:NU48 Verksamheten i Studsvikskoncernen, m.m.
144
|
19 § Kammaren åtskildes kl. 19.47. |
Prot. 1990/91:123 31 maj 1991 |
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6§ anf. 8 (del-
vis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. beslutet om uppskjuten votering
kl. 13.10 (s. 51),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 9§ anf. 63 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 90 (delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
STAFFAN HANSSON
/Gunborg Apelgren
145
Prot. 1990/91:123
3i maj 1991 Innehållsförteckning
Fredagen den 31 maj
1 § Anmälan om återtagande av plats i riksdagen.............. 1
2 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 1
3§ Förnyad bordläggning................................. 1
4§ Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 30
maj............................................. 1
Lagutskottets betänkande LU37
Bostadsutskottets betänkande BoU15
5 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden............... 2
Socialutskottets betänkande SoU19
Beslut................................................ 2
6§ Flyktingpolitiken m.m................................. 3
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU14
Debatt
Gullan Lindblad (m)
Maria Leissner (fp)
Rune Backlund (c)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Ragnhild Pohanka (mp)
Maud Björnemalm (s)
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
Sten Andersson i Malmö (m)
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Hans Göran Franck (s)
Berith Eriksson (v)
Sylvia Pettersson (s)
Beslut................................................ 49
Beslut om uppskjuten votering............................. 51
7§ Invandring m.m...................................... 51
146
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU13
Debatt
Gullan Lindblad (m)
Maria Leissner (fp)
Rune Backlund (c)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Ragnhild Pohanka (mp)
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
Maud Björnemalm (s)
Berith Eriksson (v)
Beslut skulle fattas den 4 juni
8§ Svar på interpellation 1990/91:205 om polisväsendet i EG...... 72
Civilminister Bengt K Å Johansson (s)
Carl Frick (mp)
9§ Svar på interpellation 1990/91:204 om energipolitiken......... 77 Prot. 1990/91:123
Industriminister Rune Molin (s) 31 maj 1991
Krister Skånberg (mp)
Lars Norberg (mp)
10§ Svarpå interpellationerna 1990/91:176 och 190om järnvägskom-
munikationerna i övre Norrland m.m................... 85
Kommunikationsminister Georg Andersson (s)
Maggi Mikaelsson (v)
Ulla Orring (fp)
Rune Thorén (c)
11 § Svar på interpellation 1990/91:180 om de sociala konsekvenserna
av en nedläggning av inlandsbanan..................... 97
Kommunikationsminister Georg Andersson (s)
Stina Eliasson (c)
12 § Svar på interpellation 1990/91:202 om effekterna i Sverige av
Tjernobylkatastrofen............................... 102
Miljöminister Birgitta Dahl (s)
Förste vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Eva Goés (mp)
13 § Svar på interpellation 1990/91:191 om förhållandet mellan an-
ställda och asylsökande på flyktingförläggningar........... 109
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
Maria Leissner (fp)
14 § Svar på interpellationerna 1990/91:192 och 199 om flyktingpoliti-
ken............................................. 114
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
Maria Leissner (fp)
Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
15 § Svar på interpellation 1990/91:194 om sänkt skattetryck m.m.. . 122
Finansminister Allan Larsson (s)
Bo Lundgren (m)
Anne Wibble (fp)
Ajournering........................................... 133
Återupptagna förhandlingar............................... 134
16 § Svar på interpellation 1990/91:186 och fråga 1990/91:557 om den
fjällnära skogen................................... 134
Jordbruksminister Mats Hellström (s)
Stina Eliasson (c)
Åsa Domeij (mp)
Anders Castberger (fp)
17 § Svar på interpellation 1990/91:181 om fisket i ett EES-avtal . . . 140
Jordbruksminister Mats Hellström (s)
Jens Eriksson (m)
18 § Bordläggning...................................... 144
147
gotab 98933, Stockholm 1991