Protokoll
1990/91:122
Justerades protokollet för den 24 maj.
Föredrogs men bordlädes åter
Socialförsäkringsutskottets betänkanden 1990/91 :SfU13 och SfU14
Socialutskottets betänkande 1990/91 :SoU19
Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
Företogs till avgörande skatteutskottets betänkande 1990/91 :SkU33, justi-
tieutskottets betänkanden 1990/91 :JuU31, JuU32 och JuU36 samt trafikut-
skottets betänkanden 1990/91 :TU25 och TU26 (beträffande debatten i dessa
ärenden, se prot. 121).
Skatteutskottets betänkande SkU33
Mom. 1 (införande av en särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister
m.fl.)
Först biträddes reservation 1 av Kjell Johansson m.fl. i motsvarande del-
som ställdes mot reservation 2 av Bo Lundgren m.fl. - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 181 röster mot 79 för reserva-
tion 1 av Kjell Johansson m.fl. i motsvarande del. 56 ledamöter avstod från
att rösta.
Mom. 5 (personalvårdsförmåner i övrigt)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Lars Bäck-
ström - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls. 1
1 Riksdagens protokoll 1990191:122
Prot. 1990/91:122 Justitieutskottets betänkande JuU31
30 maj 1991 Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU32
Mom. 15 (fängelse för eget bruk vid ringa narkotikabrott)
Utskottets hemställan bifölls med 183 röster mot 135 för reservation 2 av
Britta Bjelle m.fl.
Mom. 16 (gränsen för ringa narkotikabrott)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 132 för reservation 3 av
Britta Bjelle m.fl.
Mom. 18 (straffmaximum för grovt narkotikabrott m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 251 röster mot 59 för reservation 4 av
Jerry Martinger m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande Ju(J36
Mom. 1 (medtagande till förhör)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 40 för reservation 1 av
Britta Bjelle och Lars Sundin.
Mom. 2 (husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott)
Utskottets hemställan bifölls med 259 röster mot 59 för reservation 2 av
Jerry Martinger m.fl.
Mom. 3
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 4 (polisingripanden vid upplopp)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 238 röster mot 76 för utskottets hemställan med godkännande av den i
reservation 4 av Britta Bjelle m.fl. anförda motiveringen. 1 ledamot avstod
från att rösta.
Trafikutskottets betänkande TU25
Mom. 1 och 2 (anslag till drift och vidmakthållande av statliga järnvägar,
m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 18 för reservation 1 av
Viola Claesson. 20 ledamöter avstod från att rösta.
Marianne Samuelsson (mp) anmälde att hon avsett att avstå från att rösta
men markerats ha röstat ja.
Mom. 5 (anslag till nyinvesteringar i stomjärnvägar)
Först biträddes reservation 4 av Elving Andersson och Rune Thorén med
2 45 röster mot 37 för reservation 5 av Viola Claesson och Roy Ottosson. 235
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 4 av Elving Andersson och Rune Thorén
med 67 röster mot 59 för reservation 3 av Rolf Clarkson m.fl. 190 ledamöter
avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 183 röster mot 65 för reserva-
tion 4 av Elving Andersson och Rune Thorén. 68 ledmöter avstod från att
rösta.
Mom. 18 (statens ansvar för bannätet)
Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 40 för reservation 11 av
Viola Claesson och Roy Ottosson.
Mom. 22 (övergripande riktlinjer för bannätets utveckling)
Först biträddes reservation 14 av Elving Andersson och Rune Thorén med
37 röster mot 21 för reservation 16 av Roy Ottosson. 259 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 150 röster mot 57 för reserva-
tion 14 av Elving Andersson och Rune Thorén. 109 ledamöter avstod från
att rösta.
Mom. 23 (upprustning och utbyggnad av enskilda banor)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion T517 av Evert Svensson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 25 (SJs koncernstrategi)
Utskottets hemställan bifölls med 197 röster mot 118 för reservation 19 av
Rolf Clarkson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Prof. 1990/91:122
30 maj 1991
Mom. 26 (SJs ekonomiska mål)
Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot 38 för reservation 20 av
Viola Claesson och Roy Ottosson.
Mom. 32 (långväga busstrafik)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 38 för reservation 27 av
Viola Claesson och Roy Ottosson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU26
Mom. 1 (en förändrad vägplaneringsprocess)
Först biträdes reservation 1 av Elving Andersson och Rune Thorén med
42 röster mot 38 för reservation 2 av Viola Claesson och Roy Ottosson. 238
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 243 röster mot 75 för reserva-
tion 1 av Elving Andersson och Rune Thorén.
Prot. 1990/91:122 Mom. 3 (nyttoavkastning av vägobjekt)
30 maj 1991 Utskottets hemställan bifölls med 258 röster mot 59 för reservation 4 av
Rolf Clarkson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 13 och 14 (avgiftsuttag på befintliga vägar, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot 19 för reservation 9 av
Viola Claesson. 54 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 16 (vissa förslag om vägväsendets finansiering från den allmänna mo-
tionstiden)
Utskottets hemställan bifölls med 213 röster mot 41 för reservation 11 av
Kenth Skårvik och Hugo Bergdahl. 64 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 20 (medelsanvisning för drift och underhåll av statliga vägar)
Först biträddes reservation 14 av Elving Andersson och Rune Thorén med
39 röster mot 20 för reservation 15 av Roy Ottosson. 257 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 204 röster mot 57 för reserva-
tion 14 av Elving Andersson och Rune Thorén. 57 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 21 (tioårsprogram för upprustning och beläggning av grusvägar)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 16 av Elving Anders-
son och Rune Thorén - bifölls med acklamation.
Mom. 22 (engångsanslag för nedslitna och trafikfarliga vägar i glesbygdsom-
råden)
Utskottets hemställan bifölls med 299 röster mot 18 för reservation 17 av
Viola Claesson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 29 (medelsanvisning för byggande av riksvägar)
Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 36 för reservation 19 av
Viola Claesson och Roy Ottosson.
Mom. 37 (medelsanvisning för byggande av länstrafikanläggningar m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 23 av Elving An-
dersson och Rune Thorén, dels reservation 25 av Roy Ottosson - bifölls med
acklamation.
Mom. 46 (medelsanvisning för bidrag till drift och byggande av enskilda vä-
gar)
Utskottets hemställan bifölls med 220 röster mot 38 för reservation 32 av
Elving Andersson och Rune Thorén. 58 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 48 (medelsanvisning för särskilda bärighetshöjande åtgärder m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 33 av Viola Claesson
och Roy Ottosson - bifölls med acklamation.
Mom. 58 (kringfartsleder)
Utskottets hemställan bifölls med 218 röster mot 99 för reservation 39 av
Rolf Clarkson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU39 Överenskommelse med Polen i tullfrågor (prop.
1990/91:182).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
Utskottets hemställan bifölls.
Förste vice talmannen meddelade att socialutskottets betänkanden SoU16
och SoU13 samt justitieutskottets betänkande JuU34 skulle avgöras i ett
sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1990/91 :SoU16 Rättsmedicinsk verksamhet m.m. (prop. 1990/91:93 och
prop. 1990/91:100 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 7 §.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1990/91:SoU13 Psykiatrisk tvångsvård m.m. (prop. 1990/91:58, 1990/91:100
delvis och 1990/91:120).
Anf. 1 PER STENMARCK (m):
Fru talman! Socialutskottet har under vintern och våren lagt ner ett omfat-
tande arbete på den proposition i vilken en ny lagstiftning om den psykia-
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
triska tvångsvården föreslås, avsedd att ersätta 1966 års lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).
Propositionen är omfattande till både omfång och innehåll, med ett flertal
principiellt betydelsefulla förändringar i lagstiftningen.
Propositionen innehåller både en lag om psykiatrisk tvångsvård - med en
reglering av vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att tvång skall
få tillämpas - och en lag om rättspsykiatrisk vård.
Lagen om psykiatrisk tvångsvård innebär en delvis ny syn på vad som är
att betrakta som psykisk sjukdom. Begreppet sinnessjukdom försvinner och
ersätts med begreppet allvarlig psykisk störning. Ett antal tillkännagivanden
till regeringen förstärker bilden av det beslut som riksdagen i dag kommer
att fatta.
Syftet är att anpassa lagstifningen efter den utveckling som varit under de
senaste decennierna och som inneburit en minskad användning av tvång
inom den psykiatriska vården.
Förenklat uttryckt kan man säga att patientens vårdbehov, så långt detta
är möjligt, skall styra även inom den psykiatriska vården. Detta är positivt.
Tvångsvård skall genomföras endast i undantagsfall och där flera - i lagen
klart definierade - kriterier är uppfyllda. Den skall inledas inom ett dygn
efter beslut, och den skall ha en tidsbegränsad omfattning, med möjlighet
till förlängning endast efter beslut i länsrätt.
Den nuvarande ordningen, som innebär utskrivningsnämnder och psykia-
triska nämnder, avskaffas till förmån för en opartisk domstolsbehandling.
Detta sker i enlighet med vad internationella konventioner kräver. Det ger
bl.a. möjlighet för en patient att överklaga ett beslut om tvångsvård. Allt
detta är bra, anser vi moderater, men vi anser också att rättssäkerheten
borde ha stärkts ytterligare, på sätt som jag skall återkomma till.
Den moderata utgångspunkten bygger på vård på frivillig grund. Allt an-
nat måste vara undantag. Detta är också en av hörnpelarna i en demokratisk
stats syn på enskilda fri- och rättigheter.
Vi moderater anser att propositionen till stora delar uppfyller kraven på
balans mellan å ena sidan det som är individens rätt och å andra sidan den
undantagsvis använda tvångsvården.
I den tredje paragrafen i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård defi-
nieras förutsättningarna för sådan vård. I lagrådets yttrande över remissen
kritiseras det faktum att fara för annans säkerhet fått en alltför blygsam pla-
cering. Regeringen har delvis tagit hänsyn till detta - dock, som vi ser det,
inte i tillräcklig utsträckning.
I en motion har därför vi moderater följt upp lagrådets yttrande. Vår upp-
fattning är att behovet av skydd för patientens närstående och omgivning
bör ges en mer självständig betydelse vid prövningen av huruvida tvångsvård
skall komma till stånd eller inte. Detta har vi följt upp i reservation 6 tillsam-
mans med folkpartiet och centern.
Fru talman! Konvertering är ett begrepp som länge debatterats inom psy-
kiatrin. Det innebär möjlighet till övergång från frivillig vård till tvångsvård
där detta har bedömts vara nödvändigt. Denna möjlighet kommer att finnas
kvar, men bara i situationer då en patient kan befaras allvarligt skada sig
själv eller någon annan. Ett sådant beslut skall dessutom följas av en rättslig
prövning.
Detta är, som vi ser det, steg i rätt riktning. Konvertering skall endast få
användas i enstaka undantagsfall, men möjligheten måste ändå finnas i så-
dana situationer där alla andra utvägar är prövade.
Socialberedningen föreslog att lagstiftningen inte skulle uppta någon regel
om konvertering. Anledningen var att denna möjlighet utnyttjats i alltför
stor utsträckning. Från moderat håll har vi också varit synnerligen tvek-
samma. Frivilligt ingångna patienter skall inte behöva uppleva risken för
konvertering som ett påtryckningsmedel för att acceptera åtgärder som de
egentligen motsätter sig.
Men med den lagstiftning som nu föreslås kommer förhoppningsvis anta-
let konverteringar att minska kraftigt. Och vi är från moderat sida beredda
att acceptera möjligheten till konvertering under de starkt begränsade för-
hållanden som nu föreslås, och med den efterföljande rättsliga prövningen.
Vi har emellertid framfört en förutsättning för att kunna acceptera propo-
sitionens förslag, och det är att utvecklingen vad gäller användningen av
konvertering noga skall följas och därefter redovisas för riksdagen senast två
år efter lagens ikraftträdande. Detta har socialutskottet ställt sig bakom, och
jag vill understryka behovet av att beslutet verkligen följs upp.
Det är viktigt att rättssäkerheten alltid har allra högsta prioritet. Av det
skälet har vi moderater ställt oss bakom ett förslag från centern, som går ut
på att länsrätterna bör förstärkas med en erfaren psykiater som ledamot i
just den här typen av ärenden. Detta är förmodligen nödvändigt om inte pa-
tientens ställning i processen skall bli svagare än i den ordning som gäller i
dag.
Detta är en inriktning som också lagrådet har pekat på. Möjligheten för
länsrätten att anlita en psykiater som sakkunnig, vilket föreslås i propositio-
nen, är enligt vår mening inte ett fullgott alternativ ur rättssäkerhetssyn-
punkt.
Vi har också ställt oss bakom ett förslag från folkpartiet med krav på en
lagstiftning om skydd för dementa. Ett grundläggande mål måste vara att
dessa människor ges värdiga livsvillkor. Detta var ett av skälen till att social-
beredningen föreslog en särskild skyddslagstiftning.
I en särskild proposition behandlas den rättspsykiatriska undersöknings-
verksamheten. I denna proposition skapas bl.a. möjlighet till en samordning
mellan de rättspsykiatriska undersökningarna och den allmänna psykiatriska
vården. Detta bedömer vi, ur rättssäkerhetssynpunkt, vara olyckligt.
Staten bör även fortsättningsvis ha huvudmannaskapet för den rättspsy-
kiatriska undersökningsverksamheten, och själva genomförandet av under-
sökningarna bör ske i en statlig organisation, eftersom detta är en del av
rättssamhället. Därav följer också att vi motsätter oss de förslag till avtal
mellan staten och sjukvårdshuvudmännen som framförs i propositionen.
Fru talman! Jag ber med detta att få yrka bifall till reservationerna 3 och
17 som är fogade till betänkandet.
Anf.2 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Det är en viktig lag som vi behandlar här i dag, för den anger
ju hur vi skall bete oss när vi måste beröva någon friheten - vilka bestämmel-
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
ser som ligger bakom, hur det hela genomförs och med vilken rättssäkerhet,
och vad som görs med den som blir berövad friheten. För oss i folkpartiet
liberalerna är detta, med den inställning vi har - att man skall undvika tvång
så långt som möjligt - en oerhört viktig fråga.
Det betänkande vi har framför oss innehåller en del problematiska fråge-
ställningar, som man kan ha delade meningar om. Föregående talare tog
t.ex. upp frågan om konvertering. Vi tror på den form som nu redovisas i
detta betänkande - och att den kan leda till en bra behandling av dem som
är intagna, varvid konvertering dock måste tillgripas som en skyddsåtgärd.
Vi har också diskuterat begreppet psykisk störning. Det har funnits delade
meningar här också. Det har sagts att det har varit ett för luddigt begrepp och
att man framför allt från medicinskt håll borde använda uttrycket psykisk
sjukdom i stället. Vi har ändå ställt upp på begreppet psykisk störning, där-
för att man sedan har uppdragit åt socialstyrelsen att närmare precisera vilka
tillstånd som kan dölja sig bakom det begreppet.
Vi har också diskuterat om man skall ha specialdomstol eller expertmed-
verkan eller bara höra experter inför ställningstagande om tvång eller inte.
Här tycker vi att det är viktigt att utskottet har skrivit in i betänkandet att
man skall följa hur den föreslagna ordningen kommer att fungera. Vi kan sia
om och tro och tycka och tänka om vad som kommer att hända, men det är
viktigt att veta, tidigt, hur lagen slår, så att man kan vidta eventuella föränd-
ringar, om det skulle visa sig att det blir problem med den nya handläggnings-
ordningen.
Jag vill så kommentera en del av de reservationer som vi har fogat till be-
tänkandet och sedan komma in på allmänna synpunkter om handläggningen,
processen, hur man har fått fram lagförslaget.
Man har haft väldigt mycket tid till förfogande, och diskussionerna har
gått av och an, men man har ändå inte lyckats få fram en lag om skydd för
dementa, trots att socialberedningen, när den lade fram sitt förslag 1984, tog
upp detta som en viktig fråga. Vi anser att ett grundläggande mål är att de-
menta ges värdiga livsvillkor. Vi anser också att vården av dementa kan er-
fordra särskilda säkerhetsåtgärder för att den demente inte skall skada sig
själv. I klartext handlar det om inlåsning, så att den demente inte kan för-
svinna ut från den bostad han eller hon bor i och komma på villovägar. Fri-
hetsbegränsande åtgärder kan alltså bli aktuella, och sådana åtgärder kräver,
menar vi, uttryckligt lagstöd. Annars begås faktiskt brott mot grundlagen.
Den skyddslagstiftningen tycker vi i folkpartiet liberalerna att regeringen
borde ha tagit fram. Man har dock haft sju år på sig. Men man tyckte, och
det skriver man också i propositionen, att det här var för svårt. Därför avstod
man från att komma med ett förslag, och därmed för man över ansvaret på
personalen. Jag tycker att det visar en bristande förståelse för personalens
situation. Den får alltså ta beslut som vi politiker tycker är för svåra att ta.
Jag har förståelse för att människor ute i samhället får ett bristande förtro-
ende för sina politiker när sådant händer.
Jag yrkar därmed bifall till reservation 1, avseende mom. 4.
Sedan tycker vi i folkpartiet liberalerna att det viktiga är kompetensen hos
de läkare som skall bedöma fallen, inte anställningsformen. Vi tycker att
man också borde kunna använda sig av privatläkare, om de har en kompe-
tens inom det här området. Läkare med specialistkompetens och erfarenhet
och som betros den här uppgiften av landstinget skall kunna besluta om om-
händertagande av en person för läkarundersökning och begära polishand-
räckning i samband med det. Det är kunskapen och inte anställningsformen
som vi tycker skall vara avgörande. Därför borde regeringen komma tillbaka
med ett förslag med det här syftet, att vidga möjligheterna.
Det har hänt mycket på rättspsykiatrins område. Det är ju en verksamhet
som har diskuterats och ifrågasatts. Man har ifrågasatt resurstilldelning, man
har ifrågasatt huvudmannaskap, man har ifrågasatt kompetens och allt möj-
ligt. Rättspsykiatrin har levt oroligt. Det har inte varit någon bra arbetsmiljö
för dem som har arbetat inom rättspsykiatrin, framför allt under 80-talet.
På sistone har det kommit upp att kliniker skall läggas ned, men konse-
kvenserna är otillräckligt belysta. Vi tycker att man borde ha gjort en förut-
sättningslös utredning när det gäller rättspsykiatrin.
Vi har också kommit fram till att tycka att huvudmannaskapet skall ligga
kvar hos staten, liksom genomförandet av undersökningarna. Från början
såg vi väl positivt på tanken på en överföring till landstingen. Men när vi
sedan under 80-talets senare hälft bevittnade de problem man mötte i för-
handlingarna mellan landsting och stat och de nackdelar i rättssäkerhetsav-
seende som vi har funnit med en sådan överföring har vi kommit fram till att
huvudmannaskapet bör förbli statligt.
Enligt den i propositionen föreslagna ordningen kan en läkare som företar
den rättspsykiatriska undersökningen också komma att bli ansvarig för vår-
den. Vidare kan landstingen ekonomiskt komma att påverkas av utredning-
ens resultat och kvalitet. Det tycker vi känns oroande. Därför reserverar vi
oss på den punkten.
Forskningen på området skulle också kunna äventyras. Det är viktigt med
forskning om hur olika insatser fungerar, vad man lyckas med och vad man
misslyckas med, men också för att lära sig mer om varför människor råkar i
den situationen att de behöver psykiatrisk vård.
Av det här följer att vi också motsätter oss den planerade avvecklingen
av rättspsykiatriska kliniker och stationer. Vi anser också att utskottet i sitt
betänkande tydligare borde ha markerat behovet av kraftfulla åtgärder för
personalutveckling.
Liksom när vi antog betänkandet om genteknik på människa tänker jag ta
upp några reflexioner kring processen fram till dess att vi har fått det betän-
kande som debatteras i dag. Det har verkligen varit en lång vägs färd mot
beslut.
Redan på 70-talet stod det klart att LSPV borde uppdateras, modernise-
ras, förändras. För elva år sedan tillsatte dåvarande socialministern en parla-
mentarisk kommitté som skulle göra en översyn av reglerna om vård obe-
roende av samtycke inom socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen.
Det var alltså socialberedningen, som kom med ett delbetänkande 1981,
vilket ledde till vissa förändringar i LSPV. Men det var uppenbart att det
behövdes en kraftfullare renovering av lagen, och då fick beredningen nya
direktiv om en fullständig revision av tvångsvårdslagstiftningen. Betänkan-
det kom 1984. Sedan tog det sju år innan propositionen kom fram. Det
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
10
tycker jag är en uppseendeväckande lång tid. Man borde snabbt ha tagit till
vara utredningens resultat.
Under den här tiden har alltså rättspsykiatrins organisation, arbetssätt och
dimensionering varit föremål för utredning, omprövning och ifrågasättande.
Jag tycker att man borde lära av det här. När man tillsätter en utredning skall
man också ha en plan för vad man gör med utredningsresultaten, att man ser
till att man har resurser för att ta hand om utredningens resultat. Remissbe-
handling är naturlig, men sedan måste man också använda sig av remisserna
och komma fram med en proposition inom rimlig tid.
För sådant beredningsarbete behövs det kompetens i regeringskansliet,
men det behövs också ett politiskt mod, ett ledarskap, att ta ställning när det
finns motsättningar. Vi har här haft motsättningar mellan den medicinska
professionen och socialtjänsten. De motsättningarna finns också i dag, men
jag tycker att om man utövar ett gott ledarskap skall man också kunna be-
stämma sig för vilket alternativ man skall gå på, om kompromisser inte
lyckas, och inte långhala.
Som jag sade tidigare, tror jag att det är det här som bidrar till att allmän-
hetens förtroende för oss politiker sviktar.
Civildepartementet ägnar mycken tid åt att försöka effektivisera myndig-
heterna. Jag tycker att en sådan effektiviseringsprocess borde initieras och
genomföras även i regeringskansliet.
Jag har, fru talman, yrkat bifall till en av våra reservationer, nr 1, som kan
hänföras till mom. 4. Vi står naturligtvis bakom övriga reservationer där
folkpartiet liberalerna finns med, men jag tänker för tids vinnande inte be-
gära votering i de fallen.
Anf.3 ROSAÖSTH(c):
Fru talman! Under de senaste årtiondena har det skett en mycket stor för-
ändring av den psykiatriska vården i Sverige. Det gäller alldeles särskilt un-
der 80-talet, då utvecklingen har gått mycket snabbt i fråga om avvecklingen
av institutionsplatser och en övergång till öppna vårdformer. Förändringen
har inte minst gällt tvångsvården, som vi nu behandlar, där antalet inne-
liggande patienter under en viss dag kraftigt har minskat. För att ta ett exem-
pel kan jag nämna att detta antal 1967 var 21 000 och 1988 2 800. Av dessa
2 800 patienter var 600 överlämnade till vård av domstol.
Också organisationen har förändrats, liksom innehållet i vården. Det har
blivit allt vanligare att de psykiatriska vårdenheterna är integrerade i den
övriga sjukvården. En sektorisering pågår, som syftar till att ge en klinik an-
svar för såväl den slutna som den öppna vården inom ett geografiskt område.
Det synsätt som numera tillämpas grundar sig på vetskapen att det vanligt-
vis behövs såväl medicinsk som psykologisk och social kunskap för att på
bästa sätt kunna hjälpa en patient. Det har alltså skett en hel del som gör det
nödvändigt med en korrigering av lagstiftningen på området. Detta har vi
vetat länge, och det är bl.a. detta som har gett anledning till flera utred-
ningar.
När propositionen sent omsider kom var det ändå med blandade känslor
vi i centern tog emot den. När man gör en så omfattande förändring av lag-
stiftningen som detta ändå är fråga om, är det verkligen viktigt att man utgår
från ett underlag som är väl underbyggt, som är aktuellt och som utveck-
lingen inte allaredan har sprungit ifrån. Här finns det, menar vi, anledning
att komma med invändningar.
Förslaget bygger till stor del på socialberedningens betänkande Psykia-
trin, tvånget och rättssäkerheten, som lämnades 1984. Beredningens arbete
byggde i sin tur i viktiga delar på utredningen Psykiskt störda lagöverträdare
från 1977 och socialstyrelsens LPV-förslag från samma år. En svaghet hos
socialberedningen var att man inte hade möjlighet att samtidigt väga in ef-
fekterna av den nya hälso- och sjukvårdslagen, som trädde i kraft 1983, och
förändringarna som infördes i LSPV, dvs. lagen om sluten psykiatrisk vård.
Remissinstanserna var inte särskilt nådiga mot betänkandet i fråga när det
kom, vilket efter vad jag förstår har föranlett en hel del bekymmer och tids-
spillan på departementen. I stället för att företa en ny utredning, som inte
skulle behöva vara särskilt omfattande i tid men som skulle kunna ge en upp-
datering av fakta på området - vilket vi från centern tidigare har föreslagit -
har man försökt krångla sig fram genom ett par utfrågningar och ett antal
sammankomster. Utan att vara särskilt pessimistisk befarar jag att det kom-
mer att uppstå behov av en hel del förändringar på flera punkter. Detta
måste man i och för sig acceptera men givetvis bara under förutsättning att
det inte går ut över patienterna, över deras möjligheter till vård och över
deras rättssäkerhet. Det är självfallet dessa aspekter som skall dominera vårt
ställningstagande.
I förslaget vill man ta bort sjukdomsbegreppet och jämställdhetsbegrep-
pet och ersätta detta med ”allvarlig psykisk störning”. Det här är en svår
fråga, det vill jag gärna erkänna. Det kan å ena sidan finnas ett intresse av
att få ett samlingsbegrepp som inrymmer också de tillstånd som i dag faller
under jämställdhetsbegreppet, men å andra sidan ser jag en risk i att i sam-
manhanget slopa ordet ”sjukdom”.
Vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att finna ett närmast
omänskligt sätt att se på psykiskt sjuka personer. Tillståndet betraktades då
som något skamligt och avskyvärt och som något man egentligen inte ville
erkänna och i varje fall inte kalla sjukdom. Sjukdomsbegreppet som senare
kom var mot den bakgrunden ett viktigt steg framåt i attitydutvecklingen. Vi
får naturligtvis inte fatta ett beslut som innebär att vi tar ett steg bakåt. Jag
menar att vi måste vara mycket uppmärksamma på detta.
Både i propositionen och i utskottets betänkande framhålls att det nya be-
greppet är avsett att vara snävare än ”psykisk sjukdom”. Olika bedömare,
såväl medicinska som juridiska, gör emellertid var för sig helt motsatta tolk-
ningar. Många räds för att effekten kan bli att fler kommer att omfattas. Det
här är ju en rättssäkerhetsfråga, där gränserna inte får vara så flytande, så
mångtydbara. Även lagrådet har haft synpunkter på detta, och man har pe-
kat på det paradoxala i att de specialindikationer som tidigare införts just för
att begränsa personkretsen nu helt slopas.
Vi har från centern föreslagit att det nya begreppet bör förenas med indi-
kationer som närmare anger vilka förutsättningar som skall gälla för att la-
gen skall vara tillämplig. Detta berörs i reservation nr 2.
Jag tänker nu, fru talman, ta upp frågan om domstolsorganisationen. Det
föreslås alltså att nuvarande organisation med utskrivningsnämnd och psy-
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
11
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
12
kiatrisk nämnd skall upphöra och ersättas med allmän förvaltningsdomstol.
Jag menar att detta är den mest ingripande förändringen i hela propositio-
nen, och det är i samband med denna förändring som man tar de största ris-
kerna om man hamnar fel. Det som är tänkt att öka den enskildes rättssäker-
het kan nämligen eventuellt få motsatt effekt.
Man kan inte säga att det finns några särskilt kraftfulla motiv för föränd-
ringen, utan jag skulle i stället vilja kalla dem utomordentligt svaga. Det är
snarast fråga om en vilja att inordna denna verksamhet i det allmänna dom-
stolsväsendet samt en viss farhåga för att nuvarande organisation vid en in-
ternationell prövning kanske inte anses hålla måttet.
Jag vill hävda att den uppfattning som kommer fram i justitieutskottets
yttrande - nämligen den rent juridiska - i alltför hög grad har kommit att
prägla hela synsättet i propositionen och senare också i utskottet. Man har
med andra ord gjort själva frihetsberövandet till det primära och till det allt
övergripande, och man har alltför mycket bortsett från att det ju faktiskt
handlar om sjuka människor, ofta svårt sjuka, som behöver vård men som
själva vid tillfället saknar den insikten. I många fall handlar det om att rädda
liv.
För att kunna avgöra om en människa är sjuk eller hur sjuk hon är behövs
det medicinsk expertis, och det finns inte i domstolarna. Sådan finns emeller-
tid i utskrivningsnämnderna och i psykiatriska nämnden. Med den samman-
sättning som nämnderna har och där ordföranden skall ha omfattande do-
marerfarenhet tillgodoses också de juridiska aspekterna. Det har också lag-
rådet påpekat samtidigt som man har framhållit fördelarna med att särskilda
organ handlägger dessa frågor, organ där ledamöterna får särskilt stor erfa-
renhet av frågorna och stor insikt om de förhållanden som bör inverka på
bedömningen.
Jag tänker inte gå in på alla de argument för bibehållande av nuvarande
instansordning som framhållits på olika sätt och - det vill jag betona - av
nästan hälften av alla remissinstanser. Det skulle ta alltför lång tid. Men en
sak är säker: Om man vill byråkratisera och dramatisera handläggningen av
frågorna, då skall man överföra den till domstol. Jag har emellertid svårt att
inse att det ligger i patienternas intresse.
Hos utskrivningsnämnderna har exempelvis en nära anhörig till patienten
rätt att föra patientens talan om inte patienten själv kan göra det. Detta
kommer inte att gälla för länsrätterna. En utskrivningsnämnd får, om det
anses ligga i patientens intresse, exempelvis ta upp en fråga om utskrivning
utan att patienten krävt detta eller besluta om utskrivning trots att patienten
bara begärt permission. Någon sådan möjlighet kommer naturligtvis inte att
finnas hos länsrätten.
Om man ser till de rent praktiska möjligheterna för länsrätterna att hinna
handlägga dessa ärenden inom acceptabel tid måste man inse svårigheterna.
Man har nämligen inte på långa vägar räknat med den ärendemängd som all
sannolikhet talar för och inte heller tillnärmelsevis de kostnader som kom-
mer att bli aktuella.
Bland de remissinstanser som motsätter sig förslaget om ny instansordning
finns förutom utskrivningsnämnderna flera allmänna domstolar, socialsty-
relsen, läkarorganisationerna, JO och hälso- och sjukvårdens ansvars-
nämnd. Så gott som alla som har insikt i de medicinska aspekterna, vilket
alltså är det primära för patienterna, har gått emot förslaget.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 11. Om det yrkandet skulle
falla i omröstningen har centern ett andrahandsyrkande, som tas upp i reser-
vation nr 12 och som gäller psykiatrisk kompetens i länsrätten.
Om det i fortsättningen blir länsrätterna som skall handlägga frågorna om
psykiatrisk tvångsvård är det enligt vår mening ett absolut villkor att en psy-
kiatrisk expert ingår i rätten. Här går propositionen åter emot lagrådets
mycket bestämt uttalade mening i frågan. Inom parentes sagt finner jag det
mycket märkligt att man i ett sådant här ärende på punkt efter punkt går
emot lagrådets bestämda uppfattning. Jag måste säga att det är något våghal-
sigt.
Lagrådet skriver i sitt yttrande följande: ”Om inte patientens ställning i
processen skall bli svagare än enligt nuvarande ordning, är det ofrånkomligt
att länsrätten förstärks med en erfaren psykiater som ledamot av rätten.”
Men vad säger statsrådet? Jo, statsrådet säger att frihetsberövande till följd
av allvarlig psykisk störning inte på ett så grundläggande sätt skiljer sig från
andra administrativa frihetsberövanden att man bör ha en särskild samman-
sättning i domstolen. Jag hade svårt att inte bli upprörd när jag läste detta.
Återigen negligerar man förekomsten av sjukdom i sammanhanget, vilket
gör att de här fallen högst väsentligt skiljer sig från andra s.k. administrativa
frihetsberövanden.
Jag yrkar bifall också till reservation nr 12.
När det sedan gäller innehållet i vården, eftervård, stödjande social verk-
samhet, osv. vill jag mildra tonen. Jag är glad över att vi i utskottet har kun-
nat föra en konstruktiv diskussion omkring de här frågorna, så att vi har kun-
nat enas omkring det allra mesta och att det också görs ett antal tillkännagi-
vanden till regeringen.
Vi har i stort sett varit överens om att det inte är så enkelt att bara avveckla
psykiatriska slutenvårdsplatser och utgå från att patienterna mår mycket
bättre bara de får vistas ute i samhället. En förutsättning är nämligen att det
finns sociala kringresurser, att det finns en bra öppenvårdsverksamhet och
goda eftervårdshem, bra samverkan mellan kommuner och landsting, osv.
Allt det här är ju också en förutsättning för att propositionens intentioner,
dvs. att färre skall vårdas i sluten vård, skall kunna förverkligas.
Vi har tagit upp de här frågorna i flera centermotioner, och vi har också
tagit upp behoven av differentierad vård inom psykiatrin. Det finns annars
en risk för att denna möjlighet delvis går förlorad i samband med sektorise-
ringen. Vi har dessutom tagit upp behoven av personalutvecklande insatser.
Vi har som sagt ägnat mycket tid åt de här frågorna i utskottet. Jag tror att
de diskussioner och utfrågningar som vi har haft borgar för att vi inte kom-
mer att släppa intresset utan vi kommer att följa utvecklingen noggrant.
Jag tycker också att det är bra att möjligheten att utfärda vårdintyg utvid-
gas i förhållande till vad som sägs i propositionen och att det nu föreslås inne-
fatta inte bara särskilt utsedd överordnad landstingskommunal läkare utan
också andra läkare i allmän tjänst. Jag tror att det är nödvändigt för att detta
skall kunna fungera smidigt och för att patienternas rättssäkerhet skall bibe-
hållas.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
14
Jag vill också något beröra frågan om försöksutskrivning där vi från cen-
tern har en motivreservation med anledning av en motion av Hans Göran
Franck. Vi har varit mycket tveksamma till att avveckla försöksutskrivnings-
instrumentet. Den argumentering som utskottet anför i det här samman-
hanget har vi inte kunnat ställa oss bakom.
Det råder inget tvivel om att för ett begränsat antal patienter är försöksut-
skrivning, med villkor att uppehålla viss kontakt med sjukhuset, en förut-
sättning för att de skall kunna vistas ute i samhället och föra ett tämligen
normalt liv. Eftersom de om kontakten bryts med sjukhuset ofta direkt upp-
hör med medicinering eller förfaller till alkoholbruk, vilket för deras del kan
vara den utlösande faktorn till skov, är alternativet längre vårdtider inom
slutenvården. För dessa patienter är alltså försöksutskrivningsinstrumentet
inte ett ytterligare tvångsmoment utan en möjlighet till ökad frihet. I vår re-
servation säger vi att det finns anledning att med största uppmärksamhet
följa den här frågan.
Jag är givetvis också glad för det tillkännagivande som föreslås beträf-
fande läkares underrättelseskyldighet till närstående när en patient som upp-
fattas som farlig för vederbörande lämnar sjukhuset. Jag har klart för mig att
det i läkarinstruktionen ingår en viss underrättelseplikt. Genom riksdagens
uttalande i denna fråga bör det framgå att plikten bör framstå tydligare så
att den kan fungera bättre än den gör i dag.
Fru talman! När det gäller den rättspsykiatriska undersökningsverksam-
heten kan jag instämma i vad de båda föregående talarna har sagt.
Jag nöjer mig nu med att yrka bifall till reservationerna nr 11 och 12.
Anf. 4 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag kommer delvis också att instämma med föregående ta-
lare. Jag skall dock börja med en fråga där jag inte instämmer. Det finns inte
så många föregående talare, men en talare i början tog upp det här. Det gäl-
ler frågan om konvertering. Jag är ensam om en reservation i denna fråga.
Anledningen är naturligtvis att det här är en kvarleva inom den psykiatriska
vården som hämmar den positiva utveckling som vi alla säger oss vilja ha,
nämligen att vi skall sträva efter en förebyggande och öppen verksamhet och
att människor så tidigt som möjligt söker den vård som de är i behov av.
Möjligheten till konvertering - även om den är begränsad genom de skriv-
ningar som har gjorts - står fortfarande inte i överensstämmelse med grund-
läggande krav på demokrati och rättssäkerhet, som bör vara rättesnöret för
oss. Det undergräver förtroendet för den psykiatriska vården och kan leda
till att människor som är i behov av vård inte söker sig till vård, av den enkla
anledningen att de inte är säkra på att komma ifrån den av egen vilja.
Jag är övertygad om att utvecklingen kommer att visa att denna paragraf
och dessa möjligheter bör tas bort. Vad ni som nu säger att det är oundgäng-
ligen nödvändigt att ha den kvar skall säga då vet jag inte, men det blir intres-
sant att höra.
Jag yrkar bifall till reservation nr 6. Jag är inte ensam om detta. Nästa ta-
lare, Anita Stenberg, kommer att instämma i detta.
Hanteringen av frågan om rättspsykiatrin är uppseendeväckande på
många sätt. Det har flera talare varit inne på. Det har tagit lång tid, det har
förhalats, utretts och stötts och blötts. Såvitt jag förstår har det bl.a. varit
diskussion om huvudmannaskapet och om det skall överföras till landstingen
eller inte sedan år 1971 då Bexeliuskommittén tillsattes. Olika arbetsgrupper
har funnits och utredningar har gjorts. Socialstyrelsens översynsutredning
lade fram sitt förslag 1977. En annan arbetsgrupp inom socialstyrelsen pre-
senterade sitt arbete 1981. Socialberedningen tog upp frågan 1984. 1985 gav
regeringen statens förhandlingsnämnd i uppdrag att förhandla med lands-
tingen. Efter att det hade misslyckats fick socialdepartementet 1989 uppdrag
att inleda nya förhandlingar. Allt detta tycker jag tyder på att man har hållit
på och förhandlat med en part som över huvud taget inte har varit intresse-
rad av att åta sig det här.
Det är därför litet märkligt att man kommer fram till ett förslag om att
verksamheten skall överföras till landstingen. Även om man gör det succes-
sivt och även om man inte säger det rakt ut nu utan säger att det skall kunna
ske genom att man träffar avtal osv., är det här olika steg på vägen för att
verksamheten så småningom skall självdö och övergå till landstingens övriga
verksamhet.
Det här har medfört stor oro och många protester. Vi har fått brev till so-
cialutskottet ifrån läkare som arbetar inom rättspsykiatrin. Det har också
varit många protester, mycket oro och svåra arbetsförhållanden för all perso-
nal inom den här verksamheten. Fackföreningarna som arbetar med att ta
till vara den här personalens intressen har naturligtvis också studerat den här
frågan. Jag tycker att de har sammanfattat sin kritik på ett mycket bra sätt.
De är kritiska på sex punkter.
För det första är undersökningskapaciteten på de kvarvarande klinikerna
inte tillräcklig. Eftersom man har lagt ned stora delar av mentalsjukhusen
återfinns människor med psykiska problem i ökad utsträckning ute i samhäl-
let. Undersökningsbehovet kommer således att öka.
För det andra anser man att undersökningar som företas av landstingen
och av läkare med privatpraktik - vilket man tänker föreslå genom avtalen -
inte blir billigare. I de första anbuden ligger kostnaden på jämförbar nivå
med nuvarande kostnader. När den statliga rättspsykiatrin skärs ned ökar
behovet av de andra undersökarna som då fritt kan höja priserna.
För det tredje säger man att landstingen inte prioriterar rättspsykiatrin
särskilt högt. Det har också allt detta tragglande med att försöka få fram en
lösning visat. Man säger att det forsknings- och utvecklingsarbete som i dag
pågår på klinikerna kanske kan komma att försvinna.
För det fjärde betraktas annan rättsvårdande verksamhet som en statlig
angelägenhet, t.ex. kriminalvård, rättsmedicin och rättskemi. Därför bör
även denna verksamhet räknas dit.
För det femte anser man att det är resursslöseri att göra sig av med de
två nuvarande klinikerna, som det finns förslag om att lägga ner. Det finns
kunskap och kompetens som har byggts upp under lång tid. Även om antalet
rättspsykiatriska undersökningar skulle minska kan verksamheten fyllas
med andra uppgifter.
Man säger för det sjätte att rättssäkerheten försämras. De fyra statliga kli-
nikerna har efter många års ständiga diskussioner utvecklat gemensamma
värderingar rörande psykiska sjukdomar. När nu också andra undersökare
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
15
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
gör utredningar ökar risken för subjektiva bedömningar, och resultatet av
undersökningen kan bli beroende av vem som utför den. Jag är medveten
om att talare före mig har pekat på olika delar av dessa argument. Jag tycker
att det här var en bra samlad bedömning av den mycket berättigade kritiken.
Vi har tagit upp denna kritik i reservationerna nr 17 och 19, där vi motsät-
ter oss en nedläggning av de kliniker som finns. Dessa båda reservationer
vill jag yrka bifall till.
Jag stödjer naturligtvis samtliga reservationer som vänsterpartiet står
bakom, men jag yrkar bifall endast till reservationerna nr 6, 17 och 19.
Barbro Westerholm sade att detta har varit en ”lång vägs färd mot”, men
jag tror inte att hon avslutade meningen. Man skulle kunna travestera lång
dags färd mot natt, och det är möjligt att det här har varit en lång vägs färd
mot ett beslut som nog är ganska dåligt. Jag vet dock inte om man skall säga
att det är rena natten. Det här ger dock inget förtroende för politiker, och
det är en fråga som vi diskuterar mycket i dag. Ett 20-årigt harvande med en
fråga som man sedan lägger fram med ett så bristfälligt underlag, vilket flera
har varit inne på, där man stöder sig på uppgifter som är tio år gamla och
man inte har genomfört ett riktigt remissförfarande osv., skapar inte särskilt
mycket förtroende. När detta 20-åriga harvande dessutom leder fram till ett
beslut som inte stämmer överens med de intressen man säger sig vilja tala
för, tycker jag att kapitalet för förtroende är ganska väl uttömt. Det är trå-
kigt för de politiska partier som står kvar vid det här beslutet.
Anf. 5 PER STENMARCK (m) replik:
Fru talman! Gudrun Schyman inledde med att tala om möjligheter till
konvertering, som hon i utskottet har velat avstyrka. Jag nämnde detta re-
dan i mitt inledningsanförande och talade om vilka förutsättningar vi anser
vara nödvändiga för att konvertering skall få förekomma även i framtiden.
Jag är medveten om att det finns negativa konsekvenser med detta. Vi skulle
nog alla vilja plocka bort det. Jag tror dock inte att det är möjligt att göra
det.
En av de förutsättningar vi nämnde är att konvertering skall tillämpas
mycket restriktivt, möjligen mycket restriktivare än vad som hittills har
skett. Den skall tillämpas i enlighet med gällande lag. Om man studerar lag-
texten finner man att 3 § i lagen klart relaterar vad som gäller och vilka krite-
rier som skall vara uppfyllda för att man över huvud taget skall få använda
sig av tvångsvård. I 11 § regleras möjligheten till konvertering, som är en
direkt hänvisning till 3 §. Om man motsätter sig konvertering undantar man
denna enda grupp från möjligheten till tvångsvård. Det tror jag trots allt inte
skulle vara särskilt lyckat. Ytterligare ett krav som vi har nämnt och som vi
också har fått igenom är att denna möjlighet skall utvärderas senast två år
efter det att lagen har trätt i kraft. Då får vi väl se om det finns anledning att
göra nödvändiga ändringar i den.
Anf. 6 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Till Per Stenmarck skulle jag bara mycket kortfattat vilja säga
att om man vill ha en restriktiv tillämpning tror jag inte att man kan komma
16
närmare detta än om man helt utesluter möjligheten att tillämpa detta ge-
nom att ta bort det.
Anf. 7 ANITA STENBERG (mp):
Fru talman! Miljöpartiet anser att propositionens förslag till lag om psy-
kiatrisk tvångsvård till stora delar är godtagbart. Vi menar dock att det finns
anledning att ta ytterligare några steg för att stärka patienternas ställning.
Målet måste vara att tvång inte skall behövas inom den psykiatriska vården.
Miljöpartiet vill ta bort möjligheten för chefsöverläkaren att besluta om
tvångsvård av en patient som har tagits in för frivillig vård, dvs. konverte-
ring. Vi vill också minska tiden inom vilken domstolsprövning måste ske till
två veckor. Vi vill förbjuda vissa vårdformer inom tvångsvården.
Vi finner det riktigt att rättspsykiatriska undersökningar skall kunna bli
utförda dels inom hälso- och sjukvården, dels vid särskilda statliga undersök-
ningsenheter. Det åvilar sjukvårdshuvudmännen att ge hälso- och sjukvård
även till dem som vårdas enligt lagen om rättspsykiatrisk vård. Det är fak-
tiskt en skyldighet.
Enligt förslaget skall staten även i fortsättningen ha huvudmannaansvaret
för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Sjukvårdshuvud-
männen har dock möjlighet att efter avtal med staten driva undersöknings-
verksamheten på entreprenad. Det är viktigt att undersökningarna utförs
med tanke på de rättssäkerhetskrav som måste ställas, dvs. undersökning-
arna skall fylla det syfte som anges i lagstiftningen, de skall utföras av perso-
nal som har tillräcklig kompetens och de skall utföras inom lagstadgad tids-
ram. Tidigare har de långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersök-
ningar utgjort ett problem. Det kan vi inte längre acceptera. Jag vet dock
inte längre hur stort problemet är. När man talar med rättspsykiatriker säger
de att problemet är löst. Tidigare har det dock varit fråga om anhopningar
av undersökningsfall och brist på läkare. Därför har det varit så svårt att lösa
dessa problem.
Det har vidare varit svårt att bereda färdigundersökta vårdplats på lands-
tingens psykiatriska kliniker. Vi har därför fått ett köproblem när det gäller
undersökningsenheterna från två håll. Dessa problem har varit akuta sedan
mitten av 1970-talet, och dessa gamla problem måste helt enkelt komma till
en lösning, utan försening av ytterligare utredningar.
Nu öppnar sig en möjlighet att få en samordning av både rättspsykiatrisk
undersökning och rättspsykiatrisk vård. En sådan ordning kan faktiskt med-
föra fördelar om man är villig att samarbeta. Sjukvårdshuvudmännen får an-
ledning att organisera verksamheten på ett effektivt sätt, och dessutom till-
godoses behovet av psykiatrisk vård hos lagöverträdare i större utsträckning
än vad som är fallet nu. Det statliga huvudmannaskapet behålls, och risken
för att den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten skall prioriteras
lågt inom hälso- och sjukvården kan motverkas.
Rättspsykiatriska undersökningar utgör en medicinsk verksamhet som -
liksom t.ex. barnpsykologiska undersökningar i vårdnadstvister - har som
mål att ge domstolen ett bedömningsunderlag. Därför saknar det egentligen
betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt om undersökningsläkaren är anställd av
staten eller av sjukvårdshuvudmannen.
Prof. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
2 Riksdagens protokoll 1990/91:122
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
18
Vår syn på decentralisering av vården medför att vi stöder propositionen
i den här delen. Jag medger att detta är ett svårt val, men vi anser att vi har
gjort rätt val. Tiden får väl utvisa vad som är riktigt.
Jag avser nu att tala litet om kvotering. Miljöpartiet har tidigare hävdat att
konverteringsmöjligheten inte står i överensstämmelse med grundläggande
krav på demokrati och rättssäkerhet i samhället. En frivilligt sökt vård skall
inte kunna övergå i tvångsomhändertagande. Det kan inte vara förenligt
med de riktlinjer som bör gälla för den psykiatriska vården.
Socialberedningen var inne på samma tankegångar och föreslog att den
som har tagits in på sjukhus för psykiatrisk vård i frivilliga former inte skall
kunna hållas kvar mot sin vilja, även om han kan anses vara i behov av fort-
satt vård på sjukhus.
Det är enligt vår mening avgörande för förtroendet för den psykiatriska
verksamheten att den som har sökt vård på eget initiativ inte sedan skall
kunna hållas kvar mot sin vilja. Det underströk också patientorganisatio-
nerna i sina remissvar.
Konverteringsmöjligheten infördes genom lagändring så sent som år 1983.
25 % av de 10000 fall av tvångsvård som förekommer varje år är konverte-
ringsfall. Men användningen av denna lag skiljer sig mycket åt mellan olika
sjukvårdsregioner. Man gör helt enkelt olika bedömningar av fallen i olika
delar av landet.
Det bör påpekas att enligt den s.k. Hawaii-deklaration som antogs 1977 av
World Psychiatric Association bör varje patient ha rätt att avbryta en frivillig
behandling som han eller hon deltar i.
Syftet med tvångsvården enligt förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård
är att den som vårdas skall bli i stånd att frivilligt medverka till erforderlig
vård och ta emot det stöd som han behöver. Det står i 2 §.
Tvångsvården vill uppnå ett stadium där patienten av fri vilja deltar i vår-
den. Därmed skall det tvångsmässiga i vården upphöra. I detta ligger den
yttersta gränsen för tvångsvårdens tillämpning. Om någon frivilligt söker
vård föreligger redan därigenom en tydlig indikation på patientens viljein-
riktning. Patienten vill frivilligt medverka till erforderlig vård och ta emot
det stöd han behöver. Han befinner sig alltså redan vid den punkt där tvångs-
vården skall upphöra. Konsekvensen av detta resonemang blir att enligt för-
slaget skall den som frivilligt sökt vård tvångsvårdas för att frivilligt kunna
medverka till erforderlig vård och ta emot det stöd som han behöver. Kon-
verteringsmöjligheten motverkar sålunda egentligen syftet med lagen.
I propositionen medges att de principiella invändningarna mot konverte-
ring måste tillerkännas ökad betydelse. Regeringen är emellertid inte beredd
att gå så långt som att föreslå ett avskaffande av konverteringsmöjligheten.
Miljöpartiet de grönas uppfattning står fast, konverteringsmöjligheten bör
avskaffas. Bestämmelserna om övergång från frivillig vård till tvångsvård i
regeringens förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård bör därför inte antas. I
lagen bör i stället föras in ett förbud mot konvertering av det slag som social-
beredningen föreslagit.
Jag vill tala litet om ansökningstiden.
1 propositionen föreslås att patienten kan tvångsinskrivas för en tid av
högst fyra veckor. För tvångsvård utöver den tiden krävs beslut av domstol.
Socialberedningen föreslog en inledande vårdperiod om högst åtta dagar.
Några patientorganisationer ansåg att domstolsprövning av rättssäkerhets-
skäl bör ske inom en vecka efter intagningsbeslutet. Bland läkare och vård-
personal varierade uppfattningarna om när prövningen bör äga rum, från ”i
anslutning till intagningen” till ”tre veckor” efter intagningen.
I propositionen har man stannat för fyra veckor, mest av hänsyn till läns-
rätternas arbetsbelastning och måltillströmning. Det är ett argument som
inte hör hit.
Av rättssäkerhetsskäl bör tiden för vårdperioden sättas kortare än vad
som föreslagits i propositionen. En vårdperiod om två veckor förefaller rim-
lig. Detta innebär att förslaget i 7 § bör ändras till två veckor.
Slutligen vill jag tala om tvångsmedicinering och annan behandling mot
patientens vilja.
Socialberedningen föreslog att tvångsmedicinering och annan behandling
mot patientens vilja inte får tillgripas om det inte föreligger en allvarlig fara
för patientens liv och hälsa. Regeringen har haft vissa invändningar mot för-
slaget av principiell natur.
Socialberedningen föreslog att sådana behandlingar som kan ge bestående
biverkningar skall förbjudas eller begränsas. Likaså skall behandlingar som
av patienten kan upplevas som särskilt påfrestande eller integritetskrän-
kande inte få ges mot patientens vilja. Det kan vara behandling med t.ex.
elchock och neuroleptika vid tvångsvård.
Därför tycker vi att detta inte skall få förekomma. Beredningen menade
att etiska och moraliska värderingar oftast är oförenliga med behandling som
kan ge obotliga skador hos patienten, speciellt om patienten tvångsvårdas.
Biverkningarna med neuroleptikabehandlingen är väl kända. Miljöpartiet
har i många motioner sagt att vi tycker att patienten skall ha rätt till en drog-
fri vård. Patienter som önskar det skall också kunna få den. Vi önskar att
man i mycket högre grad använder sig av psykiatri och psykoterapi, och vi
har framlagt förslag att regeringen utreder frågan om när rätt till drogfri vård
skulle kunna införas.
Neuroleptikaanvändningen i sig är tveksam och målet måste få vara en
drogfri vård. De skäl som anförts för depåneuroleptika under tvångsvård
håller inte, och därför bör metoden inte komma till användning i fortsätt-
ningen.
Vi föreslår att lagen förses med ett förbud mot psykokirurgi och annan
behandling av irreversibel natur vid tvångsvård, och vi vill ha förbud mot
användning av neuroleptika i depåform i alla fall.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 5, 6 och 7.
Anf. 8 ROSA ÖSTH (c) replik:
Fru talman! Jag kan inte underlåta att något kommentera konverterings-
frågan.
Jag kan instämma med det som sagts om att det är stötande när man ser
ytligt på denna fråga. Söker man sig frivilligt till sjukvård bör man givetvis
kunna lita på att det som man utsätts för också är frivilligt. Men det är nöd-
vändigt att något se till orsakssammanhangen i detta fall.
Man pekar på att antalet konverteringar under senare tid har ökat kraftigt.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
19
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
Detta hänger till stor del samman med att man i dag är mindre benägen att
vårda psykiskt sjuka människor inom slutenvården. Man vill i stället ge dem
chansen att vårdas i öppen verksamhet. Följden blir att när patienterna
skrivs in är de betydligt sjukare än vad motsvarande patienter var för ett an-
tal år sedan. Det är många gånger fråga om att de snabbt försämras, att pa-
tienten tappar sjukdomsinsikten, kontrollen över sina handlingar, och kon-
verteringsinstrumentet blir då ett skydd mot patienten själv.
Det som ses som negativt när det gäller utvecklingen av konverteringen är
till en del en följd av den allmänna utveckling inom psykiatrin som vi alla
framhåller som positiv.
Anf. 9 PER STENMARCK (m) replik:
Fru talman! Bara ytterligare några ord om konverteringen. Även för dessa
människor finns inskrivet i lagen en rättssäkerhet. Det framgår av 12 § i
denna lag att senast inom fyra dagar från dagen för beslutet skall chefsöverlä-
karen ansöka hos länsrätten om medgivande till att tvångsvården fortsätter.
Detta är inskrivet just för att skydda denna kategori hårt ansatta människor.
Sedan några ord, fru talman, angående huvudmannaskapet för den rätts-
psykiatriska undersökningen. Jag tycker det är synnerligen anmärkningsvärt
att miljöpartiet är berett att acceptera en samordning mellan den psykia-
triska vården och den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.
Utskottets majoritet, som ju Anita Stenberg i detta fall tillhör, anser att
det finns ”verksamhetsmässiga och resursmässiga fördelar med en sådan
samordning”. I själva verket har väl också Anita Stenberg blivit uppmärk-
sammad på konsekvensen av att stödja detta beslut. Det finns nämligen ett
antal risker med en sådan samordning. Det är risker för minskade satsningar
på rättspsykiatrin, som i sin tur innebär risker för att forskningen kommer
att eftersättas, att rättssäkerheten kommer att eftersättas, därför att bedöm-
ningarna runt om i landet inte blir enhetliga. Risken är därmed uppenbar att
kvaliteten också försämras.
Ingen kan i dag med säkerhet säga att det verkligen kommer att bli så,
men risken är utomordentligt stor när man blandar samman olika typer av
discipliner som de facto inte hör samman.
Låt mig få fråga: Är det detta Anita Stenberg tänker medverka till?
Anf. 10 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Fru talman! Vi är väl alla överens om att konvertering skall tillgripas en-
dast i undantagsfall. Men i undantagsfallen är det faktiskt nödvändigt av om-
sorg om patienten och dess anhöriga. Jag tycker att vi här i tillkännagivandet
har gjort mycket klart hur detta skall följas upp. Det blir också en offentlig
insyn i hur detta instrument används, för att garantera att inte konverte-
ringen tillgrips i onödan.
Sedan till läkemedelsbehandlingen. I frivillig vård har patienten alltid
möjlighet att neka. Man måste ge sitt medgivande eller själv ta ställning till
behandlingen.
När det gäller tvångsvård är det väldigt viktigt att man får adekvat vård,
så att tvånget kan hävas. Då kan medicinering vara en sådan insats, eller
20
elchock, för att patienten skall komma ur sitt psykiska tillstånd, så att man
kan fortsätta med frivilligvården.
Socialstyrelsen skall följa detta noga och gör det också. Man ger ut all-
männa råd bl.a. om användningen av neuroleptika. Jag vet få områden som
man följer så noga som just användningen av psykofarmaka och sådana be-
handlingsmetoder.
Jag tycker Anita Stenberg borde kunna lugnas med detta. Men hon har
kanske en negativ inställning över huvud taget till att hjälpa patienterna
medikamentellt här.
Anf. 11 ANITA STENBERG (mp) replik:
Fru talman! Nu blir jag nog tvungen att replikera.
Till Rosa Östh: Om den psykiatriska vården blivit så dålig att patienterna
är mycket sämre än tidigare vid det tillfälle de nu kan tas om hand, då tycker
jag att man skall ändra på vårdens innehåll i stället för att ägna sig åt konver-
tering. Det är väl ändå inte meningen att patienterna skall komma under
behandling först när de är mycket dåliga. Det kan aldrig vara rätt. Då har vi
släppt ut för många patienter alltför tidigt.
När det gäller upplysning om rättspsykiatrin har jag under den senaste
veckan, sedan vi fattade beslutet i socialutskottet, verkligen fått information
från rättspsykiaterna. De har inte legat på latsidan! Därför har jag nog fått
väl så mycket information som jag kan önska om vad de tycker.
Men kan Per Stenmarck tala om för mig varför en person om vilken man
skall ta reda på om han är psykiskt sjuk eller inte, och som har begått ett
brott, inte kan få sin diagnos ställd av en allmänpsykiater?
Varför kan man inte bedöma om en patient är psykiskt sjuk eller inte utan
att vara rättspsykiater? Det finns massor med patienter om vilka man be-
stämmer om de är psykiskt sjuka eller inte oberoende av om de har begått
ett brott. Varför är det inte möjligt att utföra sådana undersökningar i lands-
tingsregi?
Till Barbro Westerholm: Jag missunnar verkligen inte patienterna att få
vård. Men jag tycker inte att användningen av neuroleptika, som det har
utvecklat sig, är bra.
Jag inser att det finns fall där man har blivit beroende av neuroleptika och
där det kanske från början inte ens var nödvändigt att använda dem, men
där man i dag måste ha dem.
Jag skulle önska att neuroleptikabehandlingen minimeras, och att patien-
ter som absolut vägrar neuroleptika inte skall vara tvungna att få dem. Finns
det ingenting annat än neuroleptika? Vad gjorde vi före neuroleptikans tid?
Anf. 12 ROSA ÖSTH (c) replik:
Fru talman! Jag blir en smula häpen när Anita Stenberg tydligen menar
att den psykiatriska vården är dålig därför att den nu i större utsträckning än
tidigare sker i öppen verksamhet. Jag trodde vi var överens om att detta var
ett steg i rätt riktning.
När patienten i fråga söker vård avgör hon själv. Psykiskt sjuka människor
kanske inte inser förrän det är litet för sent att man bör söka sig till vård.
Vi har i utskottet varit överens om att det finns begränsade möjligheter
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
21
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
för öppenvårdsverksamheten. Det är bl.a. detta som gett anledning till ett
antal tillkännagivanden från utskottets sida. Vi understryker hur viktigt det
är med alla de resurser som behövs för att man skall kunna göra den nödvän-
diga verksamheten bra för patienterna.
Anf. 13 PER STENMARCK (m) replik:
Fru talman! Om man lägger ned rättspsykiatriska kliniker är risken allde-
les uppenbar att man raserar mycket av det kunnande som finns. Man blan-
dar ihop olika discipliner på ett utomordenligt olyckligt sätt och man efter-
sätter forskningen.
Anledningen till att jag påpekar detta just nu är att ett ändrat ställningsta-
gande för miljöpartiet skulle kunna ändra majoritetsförhållandena.
Anita Stenberg säger att tiden får utvisa vilket som är riktigt. Ja, det är
sant, men möjligheten blir faktiskt bättre om miljöpartiet och Anita Sten-
berg väljer att följa reservation 17. Det skulle ge oss några års rådrum för att
nå en långsiktig lösning på detta problem.
Anf. 14 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Fru talman! Neuroleptika tillhör inte gruppen beroendeframkallande me-
del.
Naturligtvis skall man så långt möjligt minimera läkemedelsbehandling.
Men man får i det enskilda fallet hela tiden göra en nytta-risk-bedömning.
Vad gjorde vi tiden före neuroleptika? Jo, många av dessa patienter blev
kroniker och blev kvar på mentalsjukhusen. Det är fantastiskt vad som
hände när vi fick neuroleptika i mitten av 1950-talet. De gjorde det möjligt
att i öppen vård behandla människor med framför allt schizofreni. Det är
en helt fantastisk förändring som skett inom psykiatrin just därför att vi fått
effektivare läkemedel som gör det möjligt för människor att leva ett normalt
liv. Den möjligheten får vi inte förmena människor, men vi måste använda
medlen på ett adekvat sätt.
Det försöker vi föra ut till läkarkåren så bra som möjligt. Sedan kan det
komma enskilda fall där resultatet inte blivit lyckat eller där det hänt fel. Det
beklagar säkert alla i läkarkåren som har drabbats av detta.
Anf. 15 ANITA STENBERG (mp) replik:
Fru talman! Missuppfattade jag Rosa Öst när hon sade att patienterna ofta
är sjukare när de kommer in i dag än de var tidigare? Det var en av anled-
ningarna till att det finns fler konverteringar i dag - det var ju motiveringen.
Jag tycker inte det är en bra vård när det utvecklar sig åt det hållet.
Till Barbro Westerholm: Vad vi i miljöpartiet vill är att man försöker att
undvika att patienterna blir beroende av en vård med neuroleptika. Det kan
inte vara okänt för Barbro Westerholm att många patienter inte mår bra av
neuroleptika, och att det tydligen är mycket lätt att överdosera. Det finns
många patienter inom patientorganisationerna som klagar mycket över neu-
roleptikabehandlingen. Det finns också de som tycker de har fastnat i neuro-
leptikafällan och inte kommer ur den.
22
Förste vice talmannen anmälde att Barbro Westerholm och Rosa Östh an-
hållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repli-
ker.
Anf. 16 JAN ANDERSSON (s):
Fru talman! Sedan 1960-talet, då den nuvarande särskilda lagstiftningen
om psykiatrisk vård utan samtycke kom till och huvudmannaskapet för den
psykiatriska vården fördes över från staten till landstingen har stora föränd-
ringar skett.
Kunskaperna om möjligheterna att förebygga, bota och lindra psykiska
sjukdomar har förbättrats.
Resurserna inom den psykiatriska vården har byggts ut och kompetensen
har höjts.
En integration med övrig hälso- och sjukvård har skett och samarbetet
med kommunernas socialtjänst har förstärkts.
En förskjutning mot insatser i öppnare former har skett.
Inslaget av tvångsåtgärder har väsentligt reducerats och patientens ställ-
ning och medinflytande har stärkts i en fortgående demokratiseringsprocess
där inte minst klientorganisationerna spelat en viktig roll.
Dessa genomgripande förändringar ligger till grund för den förändring av
den psykiatriska tvångsvården som nu föreslås. En viktig utgångspunkt för
en ny lagstiftning är att den skall utgöra ett komplement till den grundläg-
gande regleringen i hälso- och sjukvårdslagen, som är tillämplig på all psy-
kiatrisk vård. Enligt denna lag skall hälso- och sjukvården vara ett fritt, öp-
pet och demokratiskt system med trygghet och rättssäkerhet. Huvudprinci-
pen är att den enskilde själv avgör om han vill anlita hälso- och sjukvården
eller inte. Alla skall ges vård på lika villkor. Insatserna skall bestämmas ut-
ifrån behoven och inte med hänsyn till var man bor eller vilka ekonomiska
förutsättningar man har. För att undvika mer genomgripande åtgärder är
förebyggande och tidigt insatta vårdåtgärder av största betydelse.
Den psykiatriska tvångsvården har minskat kraftigt i omfattning under
1980-talet. I slutet av 1970-talet omfattades mer än var tredje inneliggande
patient inom psykiatrin av tvångsvårdslagstiftningen. 1983 hade andelen
tvångsintagna sjunkit till var femte patient. Vid den senaste patientinvente-
ringen hösten 1988 hade en ytterligare minskning skett så att var sjätte pa-
tient var tvångsintagen.
Denna utveckling är positiv. Den psykiatriska vården skall i första hand
inriktas på att motivera patienterna att frivilligt medverka till stöd och be-
handling. Dock kan vi inte slopa varje möjlighet till psykiatrisk tvångsvård.
Det skulle innebära att vi avsade oss möjligheten att hjälpa människor i svårt
utsatta situationer. Det skulle strida mot grundläggande humanitet och med-
mänsklighet. Samtidigt måste en sådan vård utformas så att riskerna för den
personliga integriteten minimeras. Tvångsvårdstiderna skall vara så korta
som möjligt och aktivt användas för att ge den behandling och det stöd som
behövs för att vården skall kunna övergå i frivilliga former.
LSPV har varit i kraft i drygt två decennier. Ett flertal utredningar har
föreslagit förändringar av lagen. Bexeliuskommittén lade fram ett reform-
förslag för psykiskt störda lagöverträdare 1977. Samma år slutförde en ar-
betsgrupp inom socialstyrelsen en översyn av LSPV, varvid ett förslag till ny
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
23
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
24
lagstiftning presenterades. I sitt betänkande ”Psykiatrin, tvånget och rättssä-
kerheten” 1984 gjorde socialberedningen en omfattande genomgång av den
psykiatriska tvångsvården med utgångspunkten att lagstiftningen måste
bygga på de principer och idéer som präglar den psykiatriska vården i dag.
Beredningen föreslog att nuvarande lag skulle ersättas av tre nya lagar: en
lag som tar sikte på behovet av akut, kortvarig vård vid allvarliga psykiska
störningar, en lag som gäller behovet av adekvata vårdformer för psykiskt
störda lagöverträdare samt en tredje lag som gäller skyddsregler för vissa
patienter med nedsatt mental förmåga.
Det föreliggande lagförslaget bygger i allt väsentligt på de principer som
kom till uttryck i socialberedningens förslag. En del förändringar finns dock.
Regeringen har t.ex. valt att inte lägga fram någon skyddslag för senilde-
menta, och regeringen har inte följt beredningens förslag om att tvång ute-
slutande skall få användas vid akut behov av vård.
Fru talman! Så till själva lagförslaget, socialutskottets betänkande och de
reservationer som finns med anledning av detta betänkande.
Ett stort antal motioner från allmänna motionstiden och med anledning
av propositionen rör psykiatrins utveckling i stort. De handlar om adekvata
boendeformer för människor med psykiska problem, om behovet av öppna
och halvöppna vårdformer, om behovet av en bättre samverkan mellan olika
myndigheter, inte minst mellan psykiatrin och socialtjänsten, om behovet av
differentiering och specialisering inom den sektoriserade psykiatrin, om be-
hovet av psykoterapeutiska resurser samt om behovet av fortbildning.
Utskottet konstaterar att utvecklingen inom den psykiatriska vården har
gett betydande välfärdsvinster i form av en bättre vård och en högre livskva-
litet för människor med psykiska problem. Samtidigt finns fortfarande bety-
dande brister kvar. Den öppna vården måste byggas ut för att behovet av
tvångsvård ytterligare skall kunna minska. Innehållet i den slutna vården be-
höver utvecklas, och samarbetet mellan myndigheterna förbättras. Många
av de här problemen behandlas för närvarande av den av regeringen tillsatta
psykiatriutredningen, men flera av frågeställningarna är sådana att de redan
nu bör kunna beaktas av regeringen. Detta vill utskottet ge regeringen till
känna.
En reservation handlar om en lag om skydd för dementa. Reservanterna
menar att regeringen bör intensifiera ansträngningarna att utarbeta en sådan
lag. Regeringen anser för sin del att det förslag som socialberedningen lagt
fram inte kan ligga till grund för en ny lagstiftning. Det har visat sig att det
är ett problemområde som är rättsligt svårbemästrat. Inte minst är det pro-
blem att avgränsa den personkrets som skulle omfattas av en sådan lag.
Utskottet delar regeringens bedömning men vill samtidigt peka på den
omfattande förändring som för närvarande sker inom demensvården. Nya
anläggningar för gruppboende för senildementa startas, dagvården byggs ut,
arbetet på ålderdomshemmen och inom den öppna hemtjänsten förändras.
Dessa förändringar och tekniska förändringar, t.ex. när det gäller trygghets-
larm, minskar behovet av skyddsåtgärder av den natur som reservanterna
eftersträvar.
Vi ser med andra ord positivt på det utvecklingsabete som pågår, och vi
tror att skyddet för de dementa kan lösas inom ramen för detta arbete. Om
det skulle visa sig att så inte är fallet, får behovet av lagreglering på nytt över-
vägas.
Begreppet psykisk sjukdom och därmed jämställd psykisk abnormitet er-
sätts av samlingsbegreppet allvarlig psykisk störning - detta för att anpassa
begreppsbildningen till ett modernt synsätt, som är grundat på ökade kun-
skaper om orsakerna till uppkomsten av psykisk ohälsa. Det nya begreppet
framhäver inte bara den rent medicinska sidan av den psykiatriska vården,
som det gamla begreppet gjorde, utan framhäver även psykologiska och so-
ciala faktorer, vilka ofta samspelar och förstärker varandra.
Begreppet allvarlig psykisk störning är avsett att vara ett snävare begrepp
än det nuvarande begreppet psykisk sjukdom i LSPV. Vilka psykiska till-
stånd som skall kunna föranleda tvångsvård kan inte på ett uttömmande sätt
anges i lagtexten. Enligt propositionen bör socialberedningens redovisning
av sådana pyskiska tillstånd som kan föranleda tvångsvård tjäna som vägled-
ning. Dessutom är det viktigt att socialstyrelsen noga följer tillämpningen av
den nya lagstiftningen i sin tillsynsverksamhet, och att socialstyrelsen kom-
mer med ytterligare vägledning om behov uppstår.
I en reservation förordas att begreppet allvarlig psykisk störning skall för-
enas med specialindikationer, som skall ange förutsättningarna för lagens
tillämplighet. Det anser inte utskottet. De villkor som skall gälla för tvångs-
vård, dvs. förutom att patienten lider av en allvarlig psykisk störning, att pa-
tienten har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodo-
ses på annat sätt än att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning och att
patienten motsätter sig denna vård, är fullt tillräckliga.
Omgivningsskyddet tas upp i en annan reservation. Reservanterna vill att
behovet av skydd skall få en mer självständig ställning och hänvisar bl.a. till
lagrådets yttrande.
I propositionen har regeringen tagit hänsyn till lagrådets yttrande genom
att det vid bedömningen av om patienten har ett oundgängligt behov av psy-
kiatrisk vård skall beaktas om patienten på grund av psykiska tillstånd är
farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. Denna
farlighetsbedömning har sin utgångspunkt i den enskildes vårdbehov, vilket
utskottet finner naturligt. Detta innebär inte att omgivningsskyddet tillmäts
ringa eller väsentlig indirekt betydelse. Det går att förena grundsynen att
tvångsingripande görs utifrån patientens behov med vederbörlig hänsyn till
patientens närstående och omgivning i övrigt.
Regeringen föreslår i propositionen en begränsning av vilka läkare som
skall få fatta beslut om att en patient skall tas om hand för undersökning.
Sådana beslut skall enligt förslaget endast få fattas av läkare som enligt be-
slut av landstingskommun har befogenhet därtill. Anledningen är att ett be-
slut om undersökning av en person mot dennes vilja är ett allvarligt intrång
i den enskildes integritet.
Utskottet delar denna principiella inställning och avvisar därför kraven på
att privatpraktiserande läkare skall kunna fatta dylika beslut. Däremot anser
utskottet att det skall vara möjligt för t.ex. en läkare på en kommunal alko-
holmottagning att fatta sådana beslut liksom för läkare i primärvård under
kommunalt huvudmannaskap. Därför föreslår utskottet en förändrad ly-
delse av 4 §.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
25
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
26
Frågan om möjlighet till konvertering från frivillig vård till tvångsvård
skall finnas kvar eller inte har under många år varit omtvistad. Socialbered-
ningen föreslog att möjligheten skulle tas bort, men en majoritet av remissin-
stanserna är negativa till socialberedningens förslag. Mot möjligheten till
konvertering kan anföras att den kan användas som påtryckningsmedel och
att gränsen mellan frivilligvård och tvångsvård blir oklar. Huvudargumentet
för en konverteringsmöjlighet är att man undviker en osmidig hantering i de
fall där patienten vill lämna sjukhuset men det står klart att fortsatt sjukhus-
vård är oundgängligen nödvändig.
I regeringens förslag begränsas möjligheten till konvertering till att gälla
bara i de fall då patienten till följd av sin psykiska störning kan befaras att
allvarligt skada sig själv eller någon annan. Till detta kommer att en rättslig
prövning bör ske i nära anslutning till konverteringsbeslutet. Utskottet stäl-
ler sig bakom detta förslag men vill samtidigt ge regeringen till känna att en
utvärdering av hur de nya bestämmelserna tillämpas görs och redovisas för
riksdagen inom två år efter det att den nya lagstiftningen trätt i kraft.
När det gäller vilken behandling som skall ges i skilda sammanhang, anser
utskottet att detta inte närmare kan regleras i lag. Utgångspunkten skall vara
att behandlingsåtgärderna står i överensstämmelse med vetenskap och be-
prövade erfarenhet, att samråd skall ske med patienten om hans tillstånd
inte gör det omöjligt och att behandlingsåtgärderna anpassas till vad som
krävs för att uppnå det angivna syftet med tvångsvården, nämligen att se till
att den som är i oundgängligt behov av psykiatrisk vård och motsätter sig den
blir i stånd att frivilligt medverka till fortsatt stöd och fortsatta behandlings-
åtgärder.
I lagförslaget sägs att frågorna om psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen
skall prövas av domstol och att denna prövning bör ske i allmän förvaltnings-
domstol. Hittills har prövningen gjorts i utskrivningsnämnderna. Föredra-
gande framhåller dock att utskrivningsnämnderna fullgjort sina grannlaga
uppgifter på ett sätt som förtjänar all respekt.
Frågan om nämndernas verksamhet kommer emellertid i ett nytt läge när
man nu bygger ut den rättsliga prövningen i mål om psykiatrisk tvångsvård.
Föredraganden, liksom justitieutskottet i sitt yttrande, framhåller risken
för att prövningen i visst fall inte skulle uppfylla kraven i 1950 års Europa-
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg-
gande friheterna. Socialutskottet delar denna uppfattning. Det saknas an-
ledning att i onödan ha ett regelsystem som i något hänseende ens kan tan-
gera de yttre gränserna för det tillåtna enligt konventionen. Detta problem
skulle i och för sig kunna lösas genom att den nuvarande nämndorganisatio-
nen byggdes ut och förfarandereglerna ändrades. Men en sådan lösning
skulle stå i konflikt med önskemålet att i så stor utsträckning som möjligt
undvika specialdomstolar. Länsrätterna, som i dag handlägger ärenden en-
ligt LVU och LVM, bör vara väl skickade att också pröva ärenden rörande
psykiatrisk tvångsvård.
Det råder enighet om att länsrätterna i sin bedömning skall ha tillgång till
psykiatrisk kompetens om sådan behövs. Frågan är emellertid om personer
med denna kompetens skall ingå i rätten eller om till rätten fast knutna sak-
kunniga skall kunna bistå rätten vid yttrande och även kunna höras vid munt-
lig förhandling. Föredragande har fastnat för den senare lösningen och får
medhåll av justitieutskottet. Socialutskottet gör samma bedömning. Den
psykiatriska kompetens som rätten behöver ha tillgång till bör tillföras rätten
genom förordnande av sådana sakkunniga. Väl att nämna är att rätten
många gånger kan behöva tillgång även till annan kompetens, t.ex. social
kompetens. Det är rimligt att rätten vid dessa tillfällen vid förhandlingar in-
hämtar uppgifter från personer med denna kompetens.
Herr talman! Jag vill göra några kommentarer till lagförslaget om psykia-
trisk tvångsvård för lagöverträdare. Socialutskottet finner det tillfredsstäl-
lande att den bristande överensstämmelse som nu finns mellan den straff-
rättsliga regleringen och den administrativa vårdlagstiftningen enligt lagför-
slaget nu undanröjs. Begreppet allvarlig psykisk störning föreslås bli det be-
grepp som ligger till grund för såväl den allmänna regleringen som psykia-
trisk tvångsvård för lagöverträdare.
I lagförslaget tas möjligheten till försöksutskrivning bort. Den nuvarande
modellen är knappast förenlig med det stränga rekvisitet för tvångsvård som
gäller i den nu föreslagna lagen. I stället bör en smidig övergång från tvångs-
vård till frivillig vård kunna tillgodoses genom att permissionsregleringen
byggs ut, så att patienter i vissa fall kan få tillstånd att tillbringa resterande
tid av tvångsvårdsperioden utanför vårdinrättningen.
Utskottet gör ett tillkännagivande till regeringen. Det gäller möjligheten
att snabbt underrätta målsägande om patient som genomgår rättspsykiatrisk
vård med särskild utskrivningsprövning och som har avvikit från sjukvårds-
inrättningen. I dag sker sådan underrättelse genom polismyndigheten. I lik-
het med vad justitieutskottet sagt anser socialutskottet att det finns anled-
ning att överväga en skyldighet för chefsöverläkaren att i vissa fall underrätta
målsäganden i samband med rymning. Sådana överväganden bör lämpligen
ske i samband med en översyn av sekretesslagen.
Utskottet gör också ett tillkännagivande och en ändring i lagen om psykia-
trisk tvångsvård i frågor som är gemensamma för lagen om psykiatrisk
tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård.
Utskottet anser att ett litet antal platser av den typ som finns vid den fasta
paviljongen i Västervik kan komma att behövas också i framtiden. Det kan
finnas skäl att begränsa vården med särskilda krav på slutenhet till en enda
enhet, en riksenhet. Detta ger utskottet regeringen till känna.
Utskottet föreslår att 15 § lagen om psykiatrisk tvångsvård kompletteras
med ett andra stycke enligt vilket regeringen kan bestämma att vård får ges
även på andra institutioner än sådana som har landstinget som huvudman.
Dispens bör dock få ges bara då synnerliga skäl föreligger. Möjligheten bör
dock inte få föreligga i fråga om patienter som genomgår rättspsykiatrisk
vård.
Herr talman! Vi har också att behandla ytterligare ett förslag som har be-
röring med den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården,
nämligen förslaget om rättspsykiatriska undersökningar.
Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet har under lång tid känne-
tecknats av problem. Framför allt har problemen gällt långa väntetider för
genomförande av undersökningarna. Patienter som har varit färdigutredda
har i vissa fall varit kvar länge på klinikerna på grund av att mottagande all-
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
27
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
28
mänpsykiatriska kliniker inte har kunnat bereda plats. Kvaliteten på under-
sökningarna har varit ojämn och inte alltid lika på olika kliniker. I jämförelse
med vad som gäller för personalen inom den allmänpsykiatriska verksamhe-
ten har personalen inom den rättspsykiatriska verksamheten fått bara litet
fortbildning. Det har varit svårt att rekrytera specialkompetenta läkare till
verksamheten. Konstitutionsutskottet, justitieutskottet och socialutskottet
har liksom JO gång efter annan funnit anledning att påtala de rådande miss-
förhållandena inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.
Verksamheten har varit föremål för ett antal utredningar. Dessa har gällt
såväl huvudmannaskapet som verksamhetens innehåll. Därför är det till-
fredsställande att regeringen nu har lagt fram ett sedan länge efterlyst för-
slag, som syftar till att komma till rätta med de hittillsvarande problemen.
Följaktligen är det ologiskt att nu avstå från att fatta beslut för att i stället
ytterligare utreda frågan, vilket föreslås i en reservation från folkpartiet.
Huvudmannaansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamhe-
ten har utretts vid flera tillfällen. Det har funnits förslag om att landstingen
skall överta verksamheten, men också förslag om att denna skall kvarstå un-
der statligt huvudmannaskap. Gemensamt för så gott som alla som har be-
handlat frågan är emellertid att man förordar ett närmande till den rättspsy-
kiatriska vården. Denna inställning har också präglat socialutskottets tidi-
gare yttranden. Därför är det förvånande att en stor grupp reservanter inte
bara vill ha ett fortsatt statligt huvudmannaansvar, den uppfattningen delas
av alla i socialutskottet, utan dessutom att undersökningarna bara skall få
utföras av staten. Således avvisar reservanterna både de befintliga och de
i propositionen föreslagna avtalen med sjukvårdshuvudmännen. Man vill i
stället, efter all kritik som man har framfört, behålla exakt samma organisa-
tion som i dag. Skälet sägs vara att en samordning med den allmänpsykiat-
riska vården innebär flera nackdelar i rättssäkerhetsavseende, eftersom den
läkare som gör undersökningen också kan komma att bli ansvarig för vården
av patienten och eftersom landstingen kan komma att påverkas av utred-
ningarnas resultat.
De som har att göra den rättspsykiatriska undersökningen har att göra en
rent medicinsk bedömning. Rättssäkerhetsaspekterna är inte alls nya. De
har prövats vid flera undersökningar. Frågan kom också upp vid justitieut-
skottets utfrågning i april 1990.1 dessa sammanhang har det framkommit att
någon fara för rättssäkerheten inte föreligger, och detsamma hävdar rege-
ringen. Utskottet delar denna uppfattning. Däremot kan man med fog hävda
att de problem som nuvarande organisation har varit och är behäftad med i
vissa fall är en fara för rättssäkerheten.
Utskottet vill dock kraftigt understryka att någon avveckling av statliga
resurser inte får ske utan att det finns fullt tillfredsställande garantier för att
rättspsykiatriska undersökningar kan ske inom de tidsfrister som lagen an-
ger. Vidare förutsätter utskottet att regeringen i sitt ställningstagande till frå-
gan om nedläggning av psykiatrisk klinik eller station väger in de följder en
nedläggning får för personalen vid den berörda kliniken eller stationen.
Detta ger utskottet regeringen till känna.
Slutligen: I en reservation avvisar vänsterpartiet möjligheten att med ett
s.k. §7-intyg döma någon till rättspsykiatrisk vård utan utskrivningspröv-
ning. Den s.k. § 7-undersökningen som skall bedöma en persons behov av
rättspsykiatrisk vård skall enligt förslaget vara mer utförlig än tidigare un-
dersökningar. Endast läkare som är behöriga att avge utlåtande över rätts-
psykiatrisk undersökning skall vara behörig att företa en § 7-undersökning.
Den föreslagna ordningen för att utröna behovet av rättspsykiatrisk vård
motsvarar väl den ordning som gäller enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till hemställan i socialut-
skottets betänkande om psykiatrisk tvångsvård, m.m., och avslag på samt-
liga reservationer.
Anf. 17 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Problemet med rättspsykiatrin är ju inte att det har varit ett
statligt huvudmannaskap utan regeringens styvmoderliga behandling av
rättspsykiatrin. Man har lekt katt och råtta med den. Det har dragits in resur-
ser och det har skapats en osäkerhet i arbetssituationen. Detta har också va-
rit en av orsakerna till köerna när det gäller rättspsykiatrin.
Som jag sade i mitt inledande anförande har vi kommit fram till att det
rättssäkraste systemet, naturligtvis med en kvalitetsmässigt bra rättspsy-
kiatri, är det som vi föreslår i reservationen, dvs. statligt huvudmannaskap.
Sedan till frågan om dementa och lagstiftningen. Socialberedningens för-
slag var kanske inte bra. Men sedan har ju regeringen haft sju år på sig och
borde därför rimligen ha kunnat arbeta fram ett bättre alternativ. Jag tycker
att man kryper undan sitt ansvar när man säger att det byggs upp på ett annat
sätt och att det hela nog kan organiseras annorlunda. Det kvarstår ett behov.
Det rör sig kanske inte om så många. Precis som inom rättspsykiatrin gäller
tvånget få, men det är mycket viktigt att det regleras i lag hur frihetsberövan-
det skall ske. Jag tycker att man försätter personalen i en mycket svår situa-
tion, då personalen saknar lagstöd för hur frihetsberövandet skall genomfö-
ras.
Anf. 18 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att det var positivt att Jan Andersson påpekade
de förändringar som har gjorts under utskottsarbetet. En hel del har tillförts.
Det finns också några områden där vi borde ha kunnat gå längre och där
socialdemokraterna skulle ha kunnat medverka i en positiv process. Det gäl-
ler bl.a. det första initiativet för att så småningom få en lag till skydd för
dementa. Vidare gäller det en mera rättssäker behandling beträffande dom-
stolshanteringen. Framför allt borde vi ha kunnat komma längre när det gäl-
ler det s.k. omgivningsskyddet. Vid en sådan här lagstiftning måste man
också tänka på ett skydd för de närstående, ett s.k. omgivningsskydd. Det
finns många exempel på fall där personer med allvarliga psykiska störningar
har utgjort en omedelbar fara för familjemedlemmar och andra närstående.
Det är just detta som kräver en klarare lagstiftning än den som regeringen
har föreslagit och som utskottets majoritet har ställt sig bakom. Enligt lagrå-
det bör utgångspunkten vara att skyddet för närstående och omgivning skall
ges en mera självständig betydelse vid prövning av tvångsvård, men en sådan
förändring motsätter sig socialdemokraterna. Låt mig fråga Jan Andersson:
På vilket sätt anser ni att man skall skydda de i detta fall svårt utsatta männi-
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
29
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
30
skorna? Lagrådet har ju tidigare gjort bedömningen att den lagstiftning som
regeringen har föreslagit inte räcker till, och regeringen har inte fullt ut till-
godosett lagrådets krav.
Anf. 19 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag upplever att det finns en övertro på att brister i verksam-
heten, det må vara nästan vad som helst, skall lösas med omorganisation och
med förändring av huvudmannaskap. Detta gör man liksom rakt över hela
linjen, utan att se till verksamhetens innehåll och vilka konsekvenser det får.
Jag tycker att vi i socialutskottet kan dra en nyttig lärdom av vad det innebar
för vården av de svårt störda ungdomarna när man gick ifrån ett statligt hu-
vudmannaskap till att låta landstinget och i sista hand kommunerna ta ansva-
ret för denna. Det är också en sådan här liten, exklusiv verksamhet. Vi har
i socialutskottet kunnat konstatera att det inte gick bra. Verksamheten läm-
par sig inte för denna organisation. Innehållet i denna verksamhet måste
byggas upp på annat sätt.
Det är precis samma sak med rättspsykiatrin. Det är en liten, exklusiv
verksamhet, men oerhört viktig. Då kanske det inte lämpar sig att lägga ut
den på primärvården eller något annat. Kunskapen, kompetensen, forsk-
ningen och just exklusiviteten, som behövs för att man skall kunna möta
dessa problem på ett särskilt sätt, går förlorade. I stället bör man se efter hur
man skall kunna utveckla den verksamhet som finns och hur man skall kunna
organisera den på ett bra sätt. Vi säger inte nej till den här omorganisationen
på grund av någon ryggmärgsreaktion, att vi alltid måste göra det. Det finns
faktiskt ett innehåll i verksamheten. Det är innehållet som är det viktiga,
inte de organisatoriska kringåtgärderna.
Jan Andersson säger att det finns fördelar och nackdelar med konverte-
ring. Nackdelarna är naturligtvis att det blir en oklar gräns mellan frivillighet
och tvång. Det var just det jag sade, att man sätter människors integritet ur
spel. Det finns ett väl känt register av nackdelar med detta. Fördelen skulle
enligt Jan Andersson vara att man kommer ifrån ett osmidigt förfarande. Då
får jag i tankarna att de som tycker att detta är ett osmidigt förfarande fram-
för allt är de olika grupper som har att arbeta med detta, det är inte att sätta
klienten i centrum. Det är inte att sätta den människa i centrum som har sökt
sig till den psykiatriska vården för att hon eller han anser sig behöva den,
utan det är de andra intressena, myndighetsintressena och tjänsteutövnings-
intressena, som får komma i förgrunden. Jag förmodar att det också var de
remissinstanserna som var negativa när socialberedningen föreslog att kon-
verteringen skulle tas bort. Man har tagit bort den utomlands. Det finns flera
länder där denna möjlighet inte existerar. Man har faktiskt inte några kata-
strofala resultat alls att meddela.
Anf. 20 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Jan Andersson försvarar överförandet av dessa beslut till
länsrätterna med hänvisning till Europakonventionen. Jag vill påstå att det
inte är något särskilt väl underbyggt argument. Jag vill belysa detta genom
att hänvisa till det som står i nuvarande lagstiftning, LSPV 30 §. Där stadgas
att patienten skall vara närvarande vid sammanträde med utskrivnings-
nämnd, om inte särskilda skäl föranleder annat. Ärende som handläggs i pa-
tientens frånvaro får inte avgöras utan att nämndens ledamöter före avgö-
randet skaffat sig personlig kännedom om patienten.
I det lagförslag som vi behandlar nu står det i 36 § att länsrätten skall hålla
muntlig förhandling, om det inte är uppenbart obehövligt. Enligt 37 § står
ytterligare att: Patienten skall vara närvarande vid förhandlingen, om det är
möjligt med hänsyn till hans psykiska tillstånd. Det är alltså en smula förmä-
tet att påstå att det nu föreliggande lagförslaget står bättre i överensstäm-
melse med konventionen än det nu tillämpliga gör.
Lagrådet har mycket bestämt sagt att psykiatrisk expertis måste finnas i
länsrätterna. Bakgrunden till det är att det hittills har ansetts vara av rent
fundamental betydelse att det i överprövningen av en läkares beslut om
tvångsvård måste göras en sammanvägning av juridiska, medicinska och so-
ciala bedömningar. Har man inte en läkarledamot är risken stor för att pröv-
ningen kommer att domineras av en formalistisk juridisk bedömning. Nu sä-
ger utskottet, och även propositionen tidigare, att om det behövs skall man
kunna inkalla expertis. Men vem skall veta när behovet föreligger, när man
inte har någon medicinsk expert i länsrätten som kan göra den bedöm-
ningen?
Anf. 21 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Gudrun Schyman tar upp rättspsykiatrin och säger att så fort
man ser ett problem vill man göra en organisationsförändring. Jag skulle
vilja säga att så fort vänsterpartiet ser ett problem vill man tillskjuta mer re-
surser och lösa problemet på det sättet.
Det intressanta är att se efter vilka problem den nuvarande organisationen
har varit behäftad med och på vilket sätt det har gynnat den enskildes rättssä-
kerhet. Man har haft svårt att rekrytera specialkompetenta läkare. I vilken
mån har det gynnat den enskildes rättssäkerhet? I vilken mån har det gynnat
den enskildes rättssäkerhet att de personer som jobbar inom den rättspsykia-
triska verksamheten har fått mindre fortbildning än de som jobbar inom den
psykiatriska vården? Det har faktiskt uppstått proppar. Personer vars fall har
varit färdigutredda har inte beretts vård därför att en annan huvudman har
haft hand om vården. De här problemen skulle kunna lösas genom ett när-
mande mellan den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten och den
allmänpsykiatriska vården. De rent juridiska aspekterna och rättssäkerhets-
aspekterna kommer att behandlas i vanlig ordning. Där är huvudmannaska-
pet fortfarande statligt.
Vi har en lagreglering som gäller dementa, Barbro Westerholm. Jag förut-
sätter att den följs. Jag skulle i stället vilja säga detsamma som socialstyrel-
sen och boverket har gjort i sin rapport, för detta är ett problem i verksamhe-
ten, det erkännes. Man förordar att socialstyrelsen skall tillsätta en utred-
ning för att se hur man skall kunna förena behovet av skydd med etiska
aspekter inom ramen för gällande lagar. Det tycker jag är en mycket mer
framkomlig väg som vi bör pröva i första hand, innan vi ger oss på en lag av
den typ som socialberedningen föreslår.
Vad gäller omgivningsskyddet, Per Stenmarck, tog faktiskt regeringen
hänsyn till lagrådets uppfattning. Men man behåller lagens principer intakta,
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
31
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
32
nämligen att det är den enskildes vårdbehov som är grundläggande. Man
menar, och det menar jag också, att man inom ramen för detta kan tillgodose
omgivningsskyddet.
Konverteringen är en fråga om avvägning, Gudrun Schyman. I många po-
litiska sammanhang måste man göra avvägningar mellan rent principiella
synpunkter och praktiska arrangemang. Här minskar vi konverteringsmöj-
ligheterna. 80 % av de möjligheter som har funnits tas bort. 20 % bibehålls.
Dessutom skall en rättslig prövning göras i nära anslutning - jag tror det är
fyra dagar - vilket gör att den enskildes rättssäkerhet inte ställs åt sidan.
Det allvarliga i domstolsprövningens nuvarande organisation menar jag
är... Jag får återkomma till detta i nästa replik.
Anf. 22 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det är riktigt, Jan Andersson, att konverteringen är en fråga
om avvägningar. Vi är överens om det. Jag menar att den avvägning som
man gör i dag inte är i människans intresse. Den är inte i patientens eller
klientens intresse. Det är fråga om vems intresse som är starkast när man gör
den här avvägningen. Jag tycker att den här avvägningen är fel, för den sätter
fel intressen i centrum. Detta är vi inte överens om, det är bara att konsta-
tera.
Det är inte så, att så fort vi ser problem rusar vi från vänsterpartiet fram
och säger: Mer pengar. Jag kan räkna upp en rad områden där vi tycker att
man skall göra precis tvärtom inom den offentliga eller statsfinansierade sek-
torn. Jag tänker på JAS-planet som innebär väldigt många problem. Vi sä-
ger: Avveckla! Jag tänker på militären som har en alldeles för stor struktur.
Vi säger: Minska, avveckla och genomför strukturomvandlingar! Jag tänker
på kärnkraften, som har olösliga problem. Vi säger: Avveckla, detta går inte
att hålla på med! Så det påståendet var inte sant.
Men inom det socialpolitiska området i stort möter vi ett ökat antal pro-
blem som inte kan lösas med mindre resurser. Vi har sjukvården, hela social-
tjänstområdet, hela det ökande behovet av förebyggande insatser osv. Där
kan man inte bara säga att vi inte kan möta problemen med mer pengar, utan
att det helst skall vara mindre pengar, i alla fall får det inte förekomma någon
tillväxt över huvud taget. Detta är andra typer av problem som kräver en
annan hantering och andra insikter, för det handlar om människor och inte
om maskiner. Det handlar om människor och inte om organisationer. Det
handlar om livet och inte om någonting annat. Det vi nu talar om är också
ett sådant område. Om problemet är att specialkompetensen har varit för
liten och att personalen har fått mindre fortbildning, då är vi överens. Det
har varit en mycket dålig arbetsgivare, som inte har sett till detta.
Man löser dock inte de problem som finns genom att sprida ut dem och
byta huvudmannaskap. Det finns ju inte ens ett intresse från det hållet för
att se till att den här exklusiva gruppen får den fortbildning som behövs och
för att man inom den här gruppen får den specialistkompetens som krävs för
att problemen skall kunna lösas. Precis samma diskussion hade vi ju när det
gällde ungdomsvården. Det blev varken specialistkompetens eller vidareut-
bildning. Inte heller fick vi den höga kvalitet på den exklusiva vård som be-
hövs för just den här intressegruppen, dvs. den rättsmedicinska undersök-
ningsverksamheten. Denna utgör en liten exklusiv, men oerhört viktig, del
av rättssamhället. Problemen löses alltså inte genom enbart ett byte av hu-
vudman. I stället behövs det kanske större resurser för att vi skall kunna
komma bort från problemen. Det handlar alltså om att åstadkomma specia-
listkompetens, fortbildning, forskning osv.
Jag menar att man så fort ett problem uppstår bara reflexmässigt svarar:
Ja, då byter vi huvudman. Så är det exempelvis när det gäller äldreomsor-
gen. Det finns otaliga exempel på att det inte finns någon som helst grund
för att man med ett sådant agerande löser uppkomna problem.
Anf. 23 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Nu, sju år efter det att socialberedningen arbetade med
dessa frågor, tillsätts en socialstyrelseutredning för att undersöka skyddet för
de senildementa. Mot den bakgrunden menar jag att man har dragit det hela
i långbänk. Tid har alltså gått förlorad. Det här hade man kunnat göra tidi-
gare. Då hade det i dag funnits ett underlag för det lagförslag som vi efterly-
ser.
Så något om rättspsykiatrin. Jag tror inte ett dugg på att svårigheterna med
att rekrytera specialistkompetenta läkare skulle bero på det statliga huvud-
mannaskapet. I stället beror svårigheterna på att staten som arbetsgivare har
misskött sitt ansvar och därmed skapat en så osäker situation att läkare har
föredragit att söka sig till andra arbetsplatser.
Anf. 24 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Jan Andersson nämnde i sitt anförande reservation 4. Han
sade att detta för de människor som det här gäller innebär ett allvarligt in-
trång i fråga om den personliga integriteten. Vi är säkerligen helt överens på
den punkten. Enligt Jan Andersson skall den läkare som har att fatta sådana
här beslut vara landstingsanställd. Men det är väl ändå klåfingrigt i överkant.
Skulle inte - och detta har vi gett uttryck för i en reservation som vi har
gemensamt med folkpartiet liberalerna - ”vissa privatpraktiserande läkare
med psykiatrisk specialistkompetens” kunna klara detta precis lika bra som
den som råkar vara landstingsanställd?
När det gäller det s.k. omgivningsskyddet säger lagrådet: Skyddsbehovet
för närstående och omgivning har skjutits alltför mycket i bakgrunden. Strä-
van att åstadkomma en mera patientcentrerad lagstiftning har i detta av-
seende gett ett alltför kraftigt utslag.
Vidare säger man: Det framstår inte som godtagbart att nedvärdera
skyddsbehovet så starkt som skett.
Ja, det är riktigt, Jan Andersson, att regeringen i ett avseende har lyssnat
på lagrådet. Det är bra att man har gjort det. Men genom att inte göra det,
och det gäller då den andra punkten som lagrådet har pekat på, medverkar
man till att en lagstiftning försämras som i övrigt faktiskt har många förtjäns-
ter. Därför kvarstår den fråga som jag ställde i min förra replik till Jan An-
dersson: Vad gör socialdemokraterna för att skydda dessa människor?
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
3 Riksdagens protokoll 1990/91:122
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
34
Anf. 25 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Jag hörde inte vad det var Jan Andersson ansåg vara så all-
varligt när det gäller utskrivningsnämnderna. Jag hörde bara att han tyckte
att något var allvarligt.
Eftersom det här är min sista replik vill jag ta tillfället i akt och säga att
det inte finns någonting som är allvarligt i det här sammanhanget. Inte någon
enda har lyckats påvisa att så skulle vara fallet. Tvärtom har lagrådet mycket
bestämt förordat utskrivningsnämnderna som en instans som från patient-
synpunkt är säkrare. Detta borde vara avgörande.
Vad som skulle behövs för att få inskrivningsnämnderna att fungera i en-
lighet med en mera modern lagstiftning - alla är vi ju överens om att en sådan
är nödvändig - är en anpassning till deras verksamhet. När det gäller denna
anpassning skulle en sådan omskrivning av lagen mera vara av kosmetisk ka-
raktär jämfört med den omfattning som det talas om i propositionen.
Nej, Jan Andersson, ta en rejäl titt på hur de här verksamheterna funge-
rar! Sedan kommer Jan Andersson att konstatera att det inte finns någonting
som är allvarligt i fråga om nu rådande beslutsordning.
Anf. 26 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Gudrun Schyman har inte en riktig utgångspunkt. Det är väl
ingen som föreslår ett ändrat huvudmannaskap. Men det är vad Gudrun
Schyman hela tiden talar om. Det statliga huvudmannaskapet behålls ju.
Däremot vill vi ha ett närmande till den allmänpsykiatriska verksamheten.
Det är vad vårt förslag handlar om. Men vi kanske kan enas på den punkten.
Vi är ju faktiskt överens om detta med ett statligt huvudmannaskap.
Sedan vill jag framhålla att man inte kan göra det hur lätt som helst för sig
och bara säga att det, så fort det är fråga om en social verksamhet, inte är
nödvändigt med en översyn av organisationen och att det i stället är nya re-
surser som behövs. Däremot kan jag hålla med om att det på ett stort antal
områden inom den sociala verksamheten behövs mer av resurser.
Men när det gäller den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten är i
alla fall vi i mitt parti, efter det att en djupare analys gjorts, medvetna om,
eftersom detta har framgått tydligt och klart, att det inte är resurserna som
är problemet. I stället är det faktiskt organisationen och de proppar som nu-
varande organisation ger upphov till som är problemet.
Sedan några ord till Barbro Westerholm. Också jag tycker att det är ut-
märkt att socialstyrelsen gör en undersökning. Valet står dock mellan två
olika handlingslinjer. Vi menar att nuvarande lagreglering räcker till. Vi
tycker att man inom ramen för nuvarande lagreglering skall försöka anpassa
verksamheten. Ni däremot vill ha en ny lag. Vi tror alltså inte att en sådan
behövs.
Per Stenmarck frågade på vilket sätt jag vill skydda omgivningen. Jag me-
nar att den ändring som återfinns i propositionen väl överensstämmer med
vad lagrådet vill. Lagrådet har ju meddelat regeringen att skyddsaspekterna
och omgivningsskyddet har poängterats alltför litet.
Till slut en kommentar om domstolsväsendet, som jag inte riktigt hann
beröra tidigare. Ja, nuvarande organisation har på många sätt fungerat bra.
Det sade jag också i mitt inledningsanförande. Men det är inte tillfredsstäl-
lande att ledamöterna har arvoderats eller att lokal- och kanslikostnaderna
har fått bestridas av sjukvårdshuvudmännen. Det skulle mycket väl gå att
åstadkomma en ändring här när det gäller förfarandereglerna. Men det
skulle kosta en del. Då skulle vi bygga upp en specialdomstol för administra-
tiva frihetsberövanden, något som saknas på andra områden. Vad vi gör är
att vi anpassar det här området till andra områden. Det handlar alltså om
de allmänna förvaltningsdomstolarnas ansvar, som i dag handlägger ärenden
som gäller LVU och LVM. Jag vill betona att det finns en betydande anknyt-
ning mellan den psykiatriska tvångsvården och just LVM. Väldigt många av
dem som blir föremål för psykiatrisk tvångsvård har ju just alkoholproblem.
Talmannen anmälde att Gudrun Schyman, Barbro Westerholm, Per Sten-
marck och Rosa Östh anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde
rätt till ytterligare repliker.
Anf. 27 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Det skall bli ett kort inlägg. Jag vill bara göra några kom-
mentarer med anledning av en motion som jag och fyra andra socialdemo-
krater har väckt.
Huvudsyftet med vår motion är att få klargjort att det för ett demokratiskt
och humant samhälle är mycket viktigt att psykiskt sjuka människor som har
begått brott kan lämnas över till mentalsjukvården i stället för att bli satta i
fängelse. Det här skall behandlas senare i dag i den debatt som är föranledd
av ett betänkande från justitieutskottet. Men de här frågorna hänger ihop.
Vad jag nu skall beröra är bara några yrkanden som har behandlats av
socialutskottet. Jag utgår från att man nu inser - jag tillhör inte dem som
väjer och inte vågar göra uttalanden - att det behövs mycket bättre kvalita-
tiva och kvantitativa resurser till den psykiatriska vården. Det är någonting
som vi måste eftersträva. Även om frågan inte kan lösas med detsamma,
måste inriktningen vara den. Det finns faktiskt så mycket eftersatt inom
denna vård, att jag inte är ett dugg rädd för att säga det här, även om någon
här har uttalat att lösningen på hela problemet är ökade resurser. Så är det
inte alls.
Jag utgör också ifrån att man verkligen kommer att arbeta i denna rikt-
ning, eftersom behovet är så stort. För att det inte skall bli så som i vissa
länder, att de psykiskt sjuka hamnar ute på gator och i en omild tillvaro,
måste en uppstramning ske.
Jag har noga lyssnat på diskussionen om huvudmannaskapet. I vår motion
är yrkandet väldigt tydligt och klart. Vi säger att staten enligt vår mening bör
ta hela ansvaret för denna verksamhet och organisera den i egen regi. Jag
har förstått att det är några som vill snubbla på dessa frågor och säga att det
egentligen är samma sak båda riktningarna företräder. Men så är det inte. I
det här fallet håller jag fast vid vad vi har skrivit i vår motion. Det är viktigt
ur rättvisesynpunkt, det är viktigt för att man skall kunna göra en enhetlig
bedömning av frågorna. Och det är viktigt för att vi skall kunna få ett ordent-
ligt intresse och gensvar hos dem som är verksamma inom denna vård. Lä-
karna och personalen inom denna vård har i huvudsak den inställning som vi
har redogjort för i vår motion. Det är viktigt i dagens samhälle att organisera
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.
35
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykaitrisk tvångs-
vård m.m.y
36
verksamheten på ett sådant sätt att man får de inom vården verksamma med
sig. Men om man inte följer den av oss föreslagna modellen blir det en upp-
splittring av ansvaret och verksamheten, som är olycklig. Därför är det vik-
tigt att strama åt. Men det hindrar inte att exempelvis rättpsykiatrisk under-
sökning i dag kan göras enligt avtal med en privatpraktiserande läkare. Men
det är inte detta frågan handlar om, utan det rör sig om att inte splittra upp
verksamheten.
Jag delar den uppfattning som har kommit till uttryck här, nämligen att vi
här kan göra en jämförelse med § 12-hemmen. Där har vi exempel på hur
det har gått när man har splittrat upp verksamheten. Men där återgår man nu
till ett system som innebär en mera enhetlig och icke-splittrad organisation.
Anf. 28 JAN ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag skall inte polemisera med Hans Göran Franck, bara på-
peka tre felaktigheter i hans anförande.
Den första kan knappast sägas vara en felaktighet utan kanske en miss-
uppfattning. Jag har aldrig sagt att den psykiatriska vården i sig behöver
mindre resurser. I det avseendet gör vi ett tillkännagivande angående den
psykiatriska vården i allmänhet, öppenvården, slutenvården och liknande.
Var vi menar att vi inte behöver mera resurser är inom den psykiatriska un-
dersökningsverksamheten. Den bedömningen kom vi fram till när vi tittade
på frågan.
Den andra handlar om organisationen. Att det skulle finnas en enhetlig
bedömning från läkarhåll att man skall ha kvar nuvarande organisation är
fel. Möjligtvis är det så i fråga om den rättspsykiatriska undersökningsverk-
samheten. Men vid justitieutskottets hearing i frågan framgick klart att lä-
karrepresentanten där förordade den lösning som vi nu föreslår. Landstings-
förbundet och socialstyrelsen gjorde detsamma.
Den tredje gäller den haltande jämförelsen med § 12-hemmen. Vad är det
vi föreslår? Jo, vi föreslår ett statligt huvudmannaskap, liksom vi gjorde i
fråga om § 12-hemmen, och en möjlighet att lämna ut detta på entreprenad
till landstingen och allmänpsykiatrin, vilket vi faktiskt också föreslagit när
det gäller § 12-hemmen. Där är vårt förslag det som innebär enhetlighet, me-
dan reservanternas förslag inte gör det. Så där har både Hans Göran Franck
och Gudrun Schyman i grunden fel.
Anf. 29 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag är glad över att det nu bl.a. med anledning av ett yrkande
i vår motion görs ett tillkännagivande om behovet av förbättrade resurser.
Jag vill ytterligare markera detta.
Vad jag tog upp i mitt inlägg är ett vårdslöst yttrande här om resurser i
allmänhet som jag ogillade, varför jag ville säga ifrån. Det kan träffa den
som gjorde yttrandet.
Det är klart att § 12-hemmen inte är detsamma som psykiatrisk vård, men
det intressanta är att det rör sig om samma tendens. Jag har den uppfatt-
ningen att om man nu inte tar ställning på det sätt som vi önskar i vår motion,
nämligen att staten skall ha det fulla och hela ansvaret, så kommer behand-
lingen av frågan ändå att leda till den lösningen. Det är jag ganska övertygad
om. Då är det bättre att man redan nu får klart för sig att det är den ordning
som man bör ha. Det har varit alldeles för många turer i denna fråga, som
har varit till stor nackdel. Det jag nu framför allt talar om är de rättspsykiat-
riska undersökningarna. Det är viktigt att man nu verkligen fattar ett be-
stämt beslut så att vi inte fortsätter på den inslagna vägen och inte har en
klar organisation.
Anf. 30 JAN ANDERSSON (s):
Herr talman! Det jag sade om resurserna står jag fullkomligt för, nämligen
att så fort man ser ett problem på det sociala området skall man inte skrika
efter resurser. Man måste analysera var problemen ligger.
När det gäller den psykiatriska verksamheten i allmänhet har vi sannolikt
för litet resurser, och det säger vi också från utskottets sida. Däremot är inte
detta något problem när det gäller undersökningsverksamheten. Så klar och
tydlig tycker jag att man skall vara när man analyserar olika problem.
Man måste, Hans Göran Franck, veta vad man föreslår, inte utgå från nå-
gonting man anar kan komma att hända i framtiden. Och vi kommer nu till
skott i denna fråga och föreslår ett statligt huvudmannaansvar. Vi föreslår
precis samma modell som gäller för § 12-hemmen. Hans Göran Franck för-
söker använda det som argument för sitt ställningstagande. Jag använder det
som argument för mitt ställningstagande. Vi föreslår precis samma saker,
och jag har faktiskt rätt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 7 §.)
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91 :JuU34 Psykiskt störda lagöverträdare (prop. 1990/91:58 delvis).
Anf. 31 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! Frågan om hur den psykiatriska tvångsvården skall lösas har
varit föremål för två stora utredningar. Den första, Bexeliuskommittén, läm-
nade sitt förslag i slutet av 70-talet. Bexeliuskommittén föreslog att det s.k.
jämställdhetsbegreppet från brottsbalkens undantagsregler om psykiskt
störda lagöverträdare skulle tas bort.
Den andra stora utredningen, den s.k. socialberedningen, kom med sitt
förslag 1984. Förslaget gick ut på att en helt ny påföljdsform skulle införas.
Den nya påföljden innebar att lagöverträdaren formellt dömdes till fängelse,
men att han under verkställighetstiden bereddes psykiatrisk vård så länge
han var i behov av sådan vård. Inte heller detta förslag ledde till någon ny
lagstiftning.
I stället lät regeringen utarbeta en internpromemoria, som inte ens ingick
i departementsserien. Promemorian remissbehandlades aldrig, utan det ar-
rangerades i stället en utfrågning. I regeringens proposition psykiatrisk
37
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
38
tvångsvård, som vi nu behandlar, redovisas ett lagförslag som bygger på pro-
memorian - men inte själva promemorian - och de spridda synpunkter från
den utfrågning som hölls.
Vi i folkpartiet liberalerna anser att ett så känsligt och svårt område som
behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare borde ha hanterats på ett an-
nat sätt. Promemorian borde ha varit av officiell karaktär och remissbehand-
lats. En utfrågning som vi andra i efterhand inte har rimlig möjlighet att ta
del av är inte tillräcklig när det gäller en så här stor och svår fråga.
Jag kommer nu in på förslagen.
Enligt nuvarande regler kan rätten förordna att den som har begått brott
skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård om medicinsk utredning visar att
han behöver sådan vård. Rätten får besluta om överlämnande enbart om
gärningen har begåtts under inflytande av sinnessjukdom, av sinnesslöhet
eller av annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses
som jämställd med sinnessjukdom.
Det s.k. jämställdhetsbegreppet tillkom genom en lagändring 1946. Då re-
dovisades fyra grupper av fall där jämställdhetsregeln skulle kunna använ-
das. I verkligheten kom praxis att innefatta en betydande utvidgning. Bexe-
liuskommittén studerade ett hundratal fall av lagöverträdare som bedömdes
som jämställda och därför överlämnades till sluten psykiatrisk vård.
Studierna resulterade i att Bexeliuskommittén kunde konstatera att i
många av fallen innehöll undersökningshandlingarna inte ens tillräckliga
skäl för att ta in den undersökte för sluten psykiatrisk vård med stöd av
LSPV.
Undersökningen visade också att bedömningarna av vem som skulle falla
in under jämställdhetsbegreppet varierade avsevärt. Läkare och domare
hade inte en enhetlig uppfattning om när abnormiteten hos en lagöverträ-
dare var så djupgående att den skulle anses jämställd med sinnessjukdom.
Vidare konstaterade man att lagöverträdare som underkastats flera rätts-
psykiatriska undersökningar med korta mellanrum bedömdes på olika sätt,
utan att någon egentlig förändring inträtt i det psykiska störningstillståndet.
Det hade många gånger inträffat att undersökande läkare hade en åsikt
om en psykiskt störd lagöverträdare, medan läkaren på sjukhuset, där perso-
nen skulle vårdas, hade en annan åsikt. Detta ledde till att lagöverträdaren
släpptes ut. Även läkare vid sjukhus har ofta olika meningar om vårdbeho-
vet. Detta har i sin tur bidragit till att vårdtiderna vid likartade fall har varie-
rat.
Bexeliuskommittén redovisade ytterligare resultat. Man ansåg att det var
uppenbart att jämställdhetsregeln hade fått en användning som inte var av-
sedd. Kommittén föreslog därför att jämställdhetsbegreppet skulle tas bort.
Som jag tidigare nämnde ledde inte Bexeliuskommitténs förslag till någon
lagstiftning. När socialberedningen startade sitt utredningsarbete studerade
man ett antal praktiska fall för att se hur utvecklingen hade varit. Flera av
dessa fall är intressanta och i många av dem får man nästan en desperat
känsla när man ser de otroliga svängningarna i bedömningarna av sjukdoms-
tillstånd.
Ett fall handlade om två män, 23 och 24 år gamla, som i början av 80-talet
mördade en person. Båda genomgick rättspsykiatrisk undersökning. 24-
åringen hade två gånger tidigare genomgått rättspsykiatriska undersök-
ningar och två gånger dömts till sluten psykiatrisk vård. Han ansågs alltså
sjuk. Vid det senare tillfället bedömdes han emellertid inte så sjuk att han
borde överlämnas till sluten psykiatrisk vård.
23-åringen däremot, som tidigare vid flera tillfällen dömts till fängelse, an-
sågs nu så sjuk att hans tillstånd jämställdes med sinnessjukdom och därför
kunde han inte dömas till fängelse.
Tingsrätten inhämtade yttrande från socialstyrelsen angående 24-åringen.
Socialstyrelsen ansåg att 24-åringen inte skulle dömas till sluten vård. Lika-
fullt dömde tingsrätten båda männen till sluten psykiatrisk vård, men hovrät-
ten ändrade domen för 24-åringen till fängelse i tio år.
23-åringen begick nya brott under en permission från sjukhuset - han var
ju dömd till sluten vård. Han utskrevs något senare och dömdes efter en tid
för brotten som han hade begått under permissionen till fängelse - detta
inom loppet av några få år.
Jag vill redovisa ytterligare två fall som belyser problemet med jämställd-
hetsbegreppet.
Det ena fallet rör sig om en 40-årig kvinna som efter mångåriga trakasse-
rier slog en yxa i huvudet på sin före detta man. Den undersökande läkaren
ansåg att brottet var begånget i ett vredesutbrott, men att kvinnan var frisk.
Tingsrätten inhämtade yttrande från socialstyrelsen. Det vetenskapliga rå-
det ansåg att hon var sjuk, men att hon inte behövde sluten vård. Den leda-
mot i socialstyrelsens vetenskapliga råd som undersökt fallet ansåg att kvin-
nan var så sjuk att hon kunde betraktas som sinnessjuk och därför behövde
sluten vård. Domstolen dömde till skyddstillsyn.
Det sista fallet som jag vill ta upp handlar om en 35-årig man som dödade
sin svärmor efter ett häftigt gräl. Undersökande läkare ansåg att brottet var
begånget under vredesutbrott, men att han inte var sjuk. Yttrande inhämta-
des från socialstyrelsen, där man ansåg att mannen var sjuk. Den läkare hos
socialstyrelsen som gjorde undersökningen ansåg att gärningsmannen inte
var sjuk. Mannen dömdes till tre års fängelse.
Det finns en mängd av exempel som gör att man kan kritisera nuvarande
ordning. Regelsystemet öppnar bl.a. för godtyckliga bedömningar på grund
av att det saknas avgränsning av den grupp som kan bli föremål för särbe-
handling.
Regeringens förslag till lösning på dessa frågor bygger på en delvis ändrad
syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet. För
att markera detta avskaffas det s.k. jämställdhetsbegreppet och en ny term
lanseras: ”allvarlig psykisk störning”. Syftet med förslaget är enligt rege-
ringen att åstadkomma en begränsad användning av tvångsvård inom psykia-
trin.
Vidare föreslås en organisatorisk nyordning som bl.a. innebär, att när en
domstol överlämnar en lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård, skall den i
vissa fall få förordna att frågan om vårdens upphörande skall avgöras av för-
valtningsdomstol, s.k. särskild skrivningsprövning.
Vidare framgår av propositionen att syftet är att begränsa behovet av
rättspsykiatriska undersökningar. Enligt förslaget skall undersökningar
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
39
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
40
kunna utföras antingen vid statliga undersökningsenheter eller inom hälso-
och sjukvården efter avtal med landstingen.
Vi menar att regeringens förslag till lösning av dessa frågor har blivit
olycklig på flera punkter. Jag tänkte jag skulle peka på några sådana punk-
ter. I propositionen föreslås att det s.k. jämställdhetsbegreppet skall slopas,
och meningen är att den nya termen allvarlig psykisk störning skall ersätta
begreppen sinnessjukdom, sinnesslöhet och s.k. jämställdhetsfall.
Vi i folkpartiet liberalerna tror inte att ett byte av en definition mot en
annan definition automatiskt medför den minskning av antalet domar till slu-
ten psykiatrisk vård som regeringen förväntar sig. Ingen vet riktigt var grän-
sen går för allvarlig psykisk störning. Då finns det en uppenbar risk för att de
som i dag räknas som jämställda också kommer att hamna inom begreppet
allvarlig psykisk störning. Samma bedömning som jag tidigare har redovisat
kommer i fortsättningen att göras.
Definitionen allvarlig psykisk störning blev också mycket kritiserad i sam-
band med remissbehandlingen av socialberedningens förslag. Bland kriti-
kerna kan jag särskilt framhålla läkarorganisationer, allmänna domstolar,
socialstyrelsen, psykiatriska nämnden och FUB. Kritiken gick ut på att defi-
nitionen allvarlig psykisk störning var ett för luddigt begrepp.
Socialutskottet har uppenbarligen också samma inställning och har skrivit
ett yttrande till justitieutskottet. För övrigt har vi nyligen i kammaren hört
företrädare från utskottet uttala sig i denna fråga. Utskottet menar att det är
viktigt att socialstyrelsen följer tillämpningen av den nya lagstiftningen, och
att det för den medicinska bedömningen kan finnas behov av ytterligare väg-
ledning från socialstyrelsen.
Den särskilda utskrivningsprövningen bygger på en önskan om tydligare
rågång mellan psykiatriska bedömningar med utgångspunkt i den sjukes si-
tuation och samhällets skyddsaspekter. För att kunna beakta skyddsaspek-
terna har en domstol som dömer en person till rättspsykiatrisk vård fått möj-
lighet att samtidigt förordna om särskild utskrivningsprövning. Det innebär
att frågan om utskrivning, när utskrivningen är medicinskt motiverad, skall
prövas av domstol. Det som kan hända är att personer utan vårdbehov kan
förordnas att stanna kvar inom den psykiatriska vården.
Vid den särskilda hearing som regeringen arrangerade i anledning av den
interna promemorian uttalade såväl socialstyrelsen som Svenska läkarsäll-
skapet att den särskilda utskrivningsprövningen kan leda till internering på
vårdinrättningar. Själva uppläggningen strider mot den s.k. Hawaii-deklara-
tionen inom läkaretiken, som innebär att inte någon får låsas in på en vårdin-
rättning med mindre än att personen i fråga behöver adekvat och nödvändig
behandling. Förslaget innebär att om en läkare vill släppa ut en patient, men
domstolen kommer fram till att samhällets skyddsintresse är så stort att per-
sonen i fråga skall fortsätta att vårdas, blir patienten kvar på vårdinrätt-
ningen.
Regeringens förslag innehåller inte heller en acceptabel lösning på resurs-
frågorna inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. De långa vänte-
tiderna på rättspsykiatriska undersökningar kritiseras mycket hårt, och kri-
tik har framförts inte minst från justitieutskottet men också av JO, riksrevi-
sionsverket m.fl. De sex veckor som undersökningen skall ta överskrids re-
gelmässigt. De lösningar som nu föreslås för att komma till rätta med proble-
men är att det skall bli färre och mer effektiva rättspsykiatriska undersök-
ningar. Man skall ha färre undersökningar, s.k. § 7-undersökningar, och möj-
lighet för staten att sluta avtal med sjukvårdshuvudmän för att de på entre-
prenad skall kunna bedriva sådan undersökningsverksamhet.
Vi menar att det är ett rättssäkerhetsintresse att kvalificerad personal gör
de aktuella bedömningarna och att resurserna är tillräckliga för att under-
sökningarna skall kunna utföras inom lagstadgad tid. Vår uppfattning är att
regeringens förslag inte tillgodoser kraven.
Vår slutsats med utgångspunkt i dessa synpunkter är att propositionen har
så stora brister att den inte kan antas. Enligt vår mening borde en lösning
bygga mer på socialberedningens förslag till påföljdskombination. Bakgrun-
den är att vi menar att också psykiskt störda personer kan ta ansvar för sina
handlingar.
När tillräknelighetsläran introducerades i Sverige i mitten av 1800-talet
var psykiatrin outvecklad. Synen på psykiskt störda lagöverträdare ledde till
att de blev förklarade straffria. De psykiskt störda tilltroddes inte någon för-
måga att ta ansvar för vare sig sina handlingar eller sitt tillfrisknande. När
sedan brottsbalken infördes frångicks principiellt den synen. Den psykiskt
störde blir i dag enligt domstolens dom formellt ansvarig, men genom en un-
dantagsregel kan påföljden fängelse inte utdömas.
Socialberedningen har i sitt betänkande gått vidare i denna utveckling och
menar att psykiskt störda kan ta ansvar för sina handlingar och att brottsbal-
kens inskränkning i påfölj dsvalet för en viss krets psykiskt störda blivit för
stor. Socialberedningen har därför föreslagit att psykiskt störda som begått
allvarliga brott skall dömas till fängelse, men att domstolen samtidigt kan
förorda att den dömde tills vidare skall genomgå rättspsykiatrisk vård. När
den vården inte längre behövs skall den dömde kunna föras över till fängelse.
Vi menar emellertid att det alltid finns personer som inte kan anses ansvariga
för sina handlingar och därmed naturligtvis inte heller skall dömas till fäng-
else. Vi tänker på personer som varit helt ur stånd att uppfatta det felaktiga
i sitt handlande. När det gäller avgränsningen av denna grupp anser vi att
socialberedningens uttalande inte är tillräckligt preciserat. Därför behöver
frågan ytterligare belysas.
Mot denna bakgrund vill jag yrka bifall till reservation 2.
Anf. 32 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Frågan om hur psykiskt störda lagöverträdare skall behand-
las är ett klassiskt straffrättsligt problem. Vi moderater anser att det är hög
tid att problemet blir löst. Tyvärr lyckas inte regeringen lösa problemet med
sin proposition. Det är alltså den andra delen av propositionen vi behandlar.
Herr talman! Vi moderater har fogat en reservation till detta betänkande,
nr 1. Vi yrkar där avslag på propositionen. Jag yrkar bifall till reservation 1.
Vi säger bl.a. i den utförliga reservationen att regeringsförslaget inte tillgo-
doser de krav som bör ställas.
Jag skulle vilja beskriva ett ganska typiskt fall inom den s.k. slutna psykia-
triska vården. Det är den vård som sker i hägnet av rättspsykiatriska princi-
per. En man begår ett mord. Han grips och häktas. Försvarsadvokaten begär
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
41
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
att den gripne skall komma under en rättspsykiatrisk undersökning, och
domstolen förordnar om en sådan. Läkarna som gör undersökningen anser
att mannen vid det tillfälle då han begick den brottsliga handlingen befann
sig i ett själsligt abnormt tillstånd. Under alla omständigheter hävdar man
att han inte visste vad han gjorde. Det finns också andra varianter på utsla-
get. Den gripne ställs inför rätta, och med utlåtandet och bedömningen från
den rättspsykiatriska undersökningen i botten finner domstolen att han skall
överlämnas till i detta fall - eftersom det är en grov brottslig gärning, mord -
sluten psykiatrisk vård. Efter några veckor får den här mannen veta att han
har möjlighet att få permissioner om han sköter sig. Detta prövas, och han
kan efter ett par månader bli frigångare inom området. Man bör notera att
detta inte är något fängelse, utan i stort sett ett vanligt sjukhus försett med
kliniker för psykiatrisk vård. Dessa anläggningar har inte den bevakning som
man har på ett fängelse. Mannen som har begått mordet kan alltså röra sig
tämligen fritt.
Efter sex månader har han alla möjligheter att bli fri. Det är den genom-
snittliga vårdtiden, även för dem som har gjort sig skyldiga till mycket grova
våldsdåd. Det kan hända att han får något längre tid. Det beror på den be-
dömning som görs av utskrivningsnämnden och av läkarna.
Om han inte hade haft tur att bli bedömd som i ett tillstånd av själslig eller
annan abnormitet hade han fått fängelse. Han hade visserligen inte fått så
många år. Det är på det sättet i Sverige. Här släpps man efter halva straffti-
den. Det hade i alla fall blivit ett antal år som han hade fått avtjäna ett straff-
en straffrättslig påföljd.
Den man som vi tar som ett exempel får praktiskt taget inget straff såvida
han inte räknar den tid då han måste hålla sig inom låsta dörrar som en direkt
straffpåföljd. Det finns rätt många sådana exempel. Det anses att 300 fall av
psykiatrisk vård är en följd av brottslig handling.
Detta är svårt att se som en likhet inför lagen. Det finns naturligtvis en
liten grupp - det är bevisat i undersökningar - som inte vet vad de gör för
handlingar då de exempelvis dräper någon. De skall givetvis undantas från
de regler som vi moderater har yrkat på i våra motioner.
Vi kan ta flera exempel. Vid denna tid i fjol hade ungefär hälften av de
intagna i den slutna vården på ett antal sjukhus varit ute på fri fot utan att
ha fått permission, och utan att vara frigångare. Man fick en uppfattning om
att det fanns svängdörrar på några av dessa sjukhus.
Jag har i frågor till justitieminister Laila Freivalds - senast i fjol - påpekat
hur en lustmördare rymde från sluten psykiatrisk vård vid Sidsjöns sjukhus
i Sundsvall. Han betecknades omedelbart som farlig och jagades av polisen.
Det är inte bra att en mängd polismän skall behöva riskera livet för att ta fast
dem som uppenbarligen är farliga, men samhället inte har sett till hålla in-
låsta. Denna lustmördare hade bl.a. sövt och våldtagit pojkar. Mindre än två
år tidigare - alltså från nu räknat för tre år sedan - dömdes han för ett bestia-
liskt styckmord, men överlämnades alltså till sluten psykiatrisk vård.
En annan rymmare som vi har uppmärksammat är den s.k. HIV-mannen.
Det har varit många märkliga turer kring detta fall. Samhällets sätt att hålla
vederbörande inlåst har givit anledning till mycket stark kritik.
42
Vi moderater anser att allmänheten har rätt till ett skydd mot de individer
som är farliga.
I en av våra motioner med anledning av propositionen, en kommittémo-
tion med Rolf Dahlberg som första namn, föreslår vi en kombination av psy-
kiatrisk vård och fängelsestraff i de fall där det behövs.
Vi konstaterar att det i decennier har riktats mycket stark kritik mot be-
handlingen när det gäller psykiskt störda lagöverträdare. Påföljderna står
ofta i mycket dålig proportion till det begångna brottet. Det är detta som jag
har försökt att åskådliggöra med ett par exempel.
De psykiskt störda lagöverträdarna behandlas i princip på samma sätt som
övriga personer som intagits på anstalterna på grund av psykisk störning. De
har inte gjort sig skyldiga till något brottsligt, åtminstone inte vad man vet.
Dessa olika grupper av intagna blandas bokstavligen på samma sjukhus.
Jag skall sammanfatta vad vi moderater säger i våra förslag.
Vi vill att det dras en klar gräns mellan psykiskt störda lagöverträdare och
andra psykiskt störda personer.
Vi menar att allmänhetens rätt till skydd mot nya brott måste tillmätas
mycket stor betydelse då ett nytt system för behandling av psykiskt störda
lagöverträdare skall beslutas.
Vi föreslår konkret att när en psykiskt störd lagöverträdare döms för brott
skall domstolen kunna döma till ett fängelsestraff. Domstolen skall samtidigt
kunna förordna om att den dömde tills vidare skall genomgå rättspsykiatrisk
vård. När den vården inte längre behövs - tiden kan variera, men i genom-
snitt sex månader - skall den dömde föras över till fängelse.
Endast undantagsvis skall man inte utdöma något straff, och det gäller för
den begränsade grupp som jag nämnde och som utskottets ordförande talade
om i sitt anförande.
Vi anser att staten och inte landstingen skall ha ansvar för psykiskt störda
lagöverträdare som döms till en straffrättslig påföljd. Vården som vi talar om
skall ges inom kriminalvårdens ram. Det betyder betydligt minskade möjlig-
heter för patienten att vistas utanför anstalten.
Vi poängterar att allmänhetens rätt till skydd mot nya brott skall sättas i
första hand.
Herr talman! Vi anser att våra förslag innehåller många fördelar. Låt mig
till sist punktvis anföra följande :
samhällets skydd bör förbättras påtagligt,
vårdresurserna förstärks genom bättre samordning och specialisering,
kriminalvårdens psykiatriska resurser kan samordnas med den rättspsy-
kiatriska undersökningsverksamheten,
psykiskt störda lagöverträdare kommer inte längre att vårdas tillsammans
med övriga psykiskt störda,
psykiskt störda lagöverträdare kan få en tidsbestämd påföljd,
även sådana som är intagna i kriminalvårdsanstalter, men som inte anses
vara psykiskt störda kommer att kunna erbjudas bättre vård och stöd.
Herr talman! Med detta ber jag att än en gång få yrka bifall till
reservation 1. Jag vill dessutom säga att vi har ett starkt stöd för vårt ställ-
ningstagande dels hos Bexeliuskommittén, som tidigare har nämnts, dels i
socialberedningen, som utskottets ordförande nämnde i sitt anförande.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
43
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
44
Anf. 33 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! I en tidigare debatt i dag angående regeringens proposition
om psykiatrisk tvångsvård m.m., och som gällt de ärenden som behandlats i
socialutskottet, framfördes stark kritik på flera områden, bl.a. när det gäller
handläggningen och förseningen av propositionen. Jag skall inte upprepa
vad som framfördes, men instämmer i de synpunkter som kom fram om att
propositionen borde ha föregåtts av en ny parlamentarisk utredning.
I socialutskottets betänkande har centern reserverat sig på en mängd
punkter. Det gäller frågor om omgivningsskyddet och domstolsorganisa-
tionen. Vi befarar bl.a. att det kommer att bli en alltför stor belastning på
länsrätterna när man frångår organisationen med utskrivningsnämnder. Vi
är oroade över att man därvid går miste om den viktiga psykiatriska kompe-
tens som hittills funnits i utskrivningsnämnderna. Vi i centern menar även
att rättssäkerheten för patienterna kommer i kläm. Eftersom dessa frågor
tangerar justitieutskottets område har jag velat säga något om dem.
Vad gäller socialutskottets betänkande har jag också med glädje noterat
att ett enigt socialutskott har följt de synpunkter som vi i centern ensamma
framförde i ett särskilt yttrande i justitieutskottet angående underrättelse till
målsägande vid avvikelse från vårdinrättning. Där har man alltså svängt. Det
glädjer oss naturligtvis, framför allt därför att brottsoffrens situation härmed
kommer att stärkas.
Även i justitieutskottets betänkande angående den här propositionen har
vi fått ett tillkännagivande med anledning av bl.a. en centermotion. Det gäl-
ler psykiatrisk vård inom kriminalvårdsanstalterna. Regeringen bör nu ägna
särskild uppmärksamhet åt kriminalvårdens resurser för de psykiskt störda
lagöverträdarna, uttalar utskottet. Extra resurser kommer att behövas för
att möjliggöra ett mänskligt och värdigt omhändertagande av de nya klient-
grupperna, uttalar utskottet vidare.
I reservationerna 3 och 4 har vi pekat på två problemområden där vi me-
nar att utskottsmajoriteten inte har uppmärksammat kommande problem
tillräckligt. Vi pekar på att det inte bara är inom kriminalvårdsanstalterna
som det kommer att uppstå ett ökat behov av resurser för att kunna ta hand
om och stödja de psykiskt störda lagöverträdarna. Även inom frivården
kommer man att få en allt besvärligare arbetssituation jämfört med i dag.
Då vet vi att arbetssituationen redan i dag är mycket besvärlig för de an-
ställda. Därför kommer situationen inom frivården nu att förvärras med fler
klienter med psykiska problem. Därför behövs ytterligare resurser. Vi me-
nar att regeringen måste beakta det i budgetarbetet.
I reservation 3 tar vi upp problemet med de psykiskt utvecklingsstörda. Vi
säger att psykiskt utvecklingsstörda som begår brott inte får placeras i fäng-
else. Det är vi alltså ensamma om att tycka, vilket förvånar mig. Jag tycker
att det skulle vara en självklarhet att en psykiskt utvecklingsstörd inte skall
placeras i fängelse. De skall inte heller placeras inom den psykiatriska vår-
den om de inte lider av en psykisk störning. Det är lika självklart. Om de
inte lider av en psykisk störning som kräver vård, var skall de då placeras?
Den frågan försöker vi besvara i reservationen. Vi i centerpartiet är en-
samma om att anse att vi bör behålla möjligheterna att kunna döma till vård
på specialsjukhus så länge sådana specialsjukhus finns kvar. Vi säger samti-
digt att det är nödvändigt att det sätts i gång ett utredningsarbete för att se
över hur vi i framtiden skall kunna ta hand om utvecklingsstörda som har
begått brott. Vi befarar att den här gruppen, som är relativt liten i dag, kom-
mer att bli större. Det är en följd av att de psykiskt utvecklingsstörda i större
utsträckning lever ute i samhället, vilket är bra. Men det är inte alltid allmän-
heten har förståelse för deras agerande och uppträdande, och därför vet vi
också att brottsligheten kan öka. Mängden brott som de psykiskt utveck-
lingsstörda begår kan öka. Vi oroar oss för denna utveckling.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till reservation 3.
Anf. 34 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Som flera talare har sagt här, är det efter ett mycket långt
utredningsarbete som riksdagen nu har att ta ställning till ett nytt förslag om
psykiatrisk tvångslagstiftning, vilket har diskuterats före den här debatten,
och en ny lagstiftning avseende behandling av psykiskt störda lagöverträ-
dare.
Utredningsarbetet har bedrivits under en tjugoårsperiod. Det har bedri-
vits av två stora statliga utredningar. Jag konstaterar att företrädare för de
borgerliga partierna har krävt ytterligare en statlig utredning i dag. Vi skulle
få gå ytterligare tio år framåt i tiden innan vi fick tillfälle att modernisera
lagstiftningen om vi skulle följa det förslaget. Det är inte så märkligt att ut-
redningsarbetet har tagit lång tid. Frågan rymmer nämligen några av de ab-
solut svåraste frågorna och avvägningarna inom kriminalpolitiken. Det gäl-
ler att finna en ordning som tillgodoser många krav och intressen samtidigt.
Det är krav på rättvisa, likvärdig behandling, humanitet, samhällsskydd och
en rad andra hänsyn.
Den straffrättsliga regleringen av psykiskt störda lagöverträdare kan sägas
fylla två syften. Det gäller dels den grundläggande principen om fördelning
av straffrättsligt ansvar, dels frågan om val av lämplig reaktion på ett brott.
Vår nuvarande lagstiftning, och det görs ingen grundläggande förändring i
det framlagda förslaget, bygger på principen att även den som lider av svår
psykisk störning kan dömas till straffrättslig påföljd. Däremot gäller sär-
skilda regler för påföljdsvalet, bl.a. vilka möjligheter som finns att döma till
fängelse och överlämnande till särskild vård. Den nuvarande lagstiftningen
har, som flera talare varit inne på, kritiserats utifrån en rad utgångspunkter.
För det första har det ansetts att alltför många lagöverträdare överlämnas
till psykiatrisk vård i stället för att dömas till fängelse. För det andra har det
hävdats att den nuvarande ordningen ger utrymme för godtyckliga bedöm-
ningar, något som både socialberedningen och Bexeliuskommittén varit inne
på. För det tredje bör frågan om att förhindra återfall i brott uppmärksam-
mas när det gäller dem som överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Det s.k.
behovet av att stärka samhällsskyddet har varit föremål för en bred upp-
märksamhet.
Utskottet anser, i likhet med regeringen och föredraganden i regeringen,
att reformbehovet är påtagligt på detta område. Utskottsmajoriteten har an-
sett att det framlagda lagförslaget rättar till de brister som finns i den nuva-
rande lagstiftningen samtidigt som man bibehåller inställningen att ta hänsyn
till humanitära krav.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
45
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
46
Det framlagda lagförslaget har som utgångspunkt, när det gäller behand-
lingen av psykiskt störda lagöverträdare, att den straffrättsliga regleringen
även i fortsättningen skall ta hänsyn till den psykiska statusen hos en person
som begått en straffbelagd gärning.
Den straffrättsliga särregleringen för lagöverträdare föreslås bli anpassad
till nutida terminologi inom psykiatrin. Då försvinner begrepp som sinnes-
sjukdom, sinnesslöhet liksom det s.k. jämställdhetsbegreppet. Dessa be-
grepp ersätts med ett gemensamt begrepp för både lagstiftningen av psykia-
trisk tvångsvård och för den lagstiftning som vi nu diskuterar, nämligen be-
greppet allvarlig psykisk störning. Det medför en viss begränsning av den
grupp som omfattas av den straffrättsliga särregleringen. Man kan konsta-
tera att i framtiden kommer otvivelaktigt fler personer att dömas till fängelse
i stället för till psykiatrisk vård.
Även i fortsättningen skall en brottsmålsdomstol få överlämna en lagöver-
trädare till psykiatrisk tvångsvård som en brottspåföljd. En förutsättning är
att personen bl.a. lider av allvarlig psykisk störning. Har brottet begåtts un-
der påverkan av allvarlig psykisk störning och finns det till följd av stör-
ningen risk för att han skall begå nya brott av allvarligt slag, får domstolen
bestämma att vården skall förenas med särskild utskrivningsprövning. Även
i detta avseende, för det första när det gäller att snäva in sjukdomsbegrep-
pet, för det andra när det gäller den särskilda utskrivningsprövningen, kan
sägas att samhällsskyddsaspekten har stärkts.
Den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda lagöverträdare skall
enligt förslaget även i fortsättningen innehålla en möjlighet att sätta ned
straffet. Liksom enligt vad som nu gäller skall vidare den som begått ett brott
under inverkan av allvarligt psykisk störning inte få dömas till fängelse.
Herr talman! Utskottsmajoriteten anser att förslaget väl tillgodoser de
krav som kan ställas på en framtida lagstiftning i detta avseende.
I två reservationer har yrkats avslag på förslaget till ny lagstiftning. I reser-
vation nr 1 kräver moderaterna närmast att socialberedningens förslag skall
läggas till grund för en ny lagstiftning. I reservation nr 2 menar folkpartiet
att socialberedningens förslag om en kombination av vård och straff bör vara
en lämplig utgångspunkt för ett fortsatt utredningsarbete. Utskottet avvisar
bestämt denna inriktning när det gäller den framtida lagstiftningen.
Socialberedningens förslag innebär väsentliga avsteg från den nuvarande
ordningen. Utskottet menar att det är svårt att acceptera socialberedningens
förslag i ett system där vederbörlig hänsyn skall tas till humanitetens krav.
Förslaget innebär ett svåröverskådligt och komplicerat system, och det har
utsatts för en mycket häftig kritik av remissinstanserna, särskilt av de instan-
ser som skulle ha att tillämpa lagstiftningen. Utskottet anser att det är helt
uteslutet att lägga socialberedningens förslag till grund för en framtida lag-
stiftning.
I folkpartireservationen kritiseras också det nya begreppet allvarlig psy-
kisk störning. Utskottsmajoriteten har ansett att det är av stor betydelse att
grundkriteriet för psykiatrisk tvångsvård är detsamma oavsett om vården ges
som en påföljd av brott eller sker med stöd av vårdlagstiftningen. Med det
nya begreppet avskaffas jämställdhetsbegreppet. Det innebär att färre per-
soner än i dag kan bli föremål för den straffrättsliga särregleringen.
Det är intressant att notera att folkpartiets representanter i socialutskottet
tillstyrker detta förslag om sjukdomsbegreppet, medan folkpartisterna i ju-
stitieutskottet riktar stark kritik mot sjukdomsbegreppet. Britta Bjelle för-
klarade i sitt inlägg att hon hämtade stöd från socialutskottet när hon kritise-
rade begreppet allvarlig psykisk störning. Det stödet måste vara mycket
svagt, eftersom folkpartisterna i socialutskottet anslutit sig till den majoritet
som ställt sig bakom begreppet allvarlig psykisk sjukdom.
Herr talman! Det är inte enbart genom de föreslagna sjukdomsbegreppet
som samhällsskyddsaspekten stärks i förhållande till nuvarande lagstiftning.
Också förslaget om att i vissa fall kunna förordna om särskild utskrivnings-
prövning innebär en förstärkning av samhällsskyddsaspekten. Det förslaget
har också tillstyrkts av socialutskottet, och även av de folkpartistiska leda-
möterna i socialutskottet. Däremot är folkpartisterna i justitieutskottet kri-
tiska till förslaget om den särskilda utskrivningsprövningen och hänvisar till
att det skulle strida mot Hawaii-principen inom läkaretiken.
Jag menar att socialutskottet borde ha särskilda kunskaper på detta om-
råde. När socialutskottet, även inkl, folkpartisterna, har tillstyrkt den sär-
skilda utskrivningsprövningen, anser jag att man tryggt kan luta sig mot den
inställningen. Det finns därför ingen anledning att bifalla folkpartiets reser-
vation och skrivningar i detta avseende.
När Britta Bjelle i sitt anförande säger ”vi i folkpartiet” menar Britta
Bjelle på de punkter jag här åberopat ”vi folkpartister i justitieutskottet”.
Det skall bli synnerligen intressant att se hur voteringen angående dessa
punkter utfaller i kammaren. Det borde uppenbaras en stor spricka i folk-
partiet.
I reservation nr 3 från centern krävs att möjligheten att överlämna psy-
kiskt utvecklingsstörda till vård på specialsjukhus skall kvarstå. Omsorgs-
lagstiftningen bygger på att specialsjukhusen skall avvecklas efter en över-
gångstid. Det är då naturligt att vi i detta lagstiftningsärende tar bort möjlig-
heterna till överlämnande till sådan vård. Det föreslagna regelsystemet inne-
bär att psykiskt utveckingsstörda endast i undantagsfall, precis som enligt
nuvarande lagstiftning kommer att dömas till fängelse. Skyddstillsyn och bö-
ter är enligt utskottets uppfattning de påföljder som i första hand bör komma
i fråga.
Herr talman! Jag yrkar avslag på de fyra reservationer som är fogade till
utskottets betänkande. Jag vill tillägga att utskottet i bred enighet föreslår
ett tillkännagivande till regeringen om behovet av resurser till psykiatrisk
vård inom kriminalvården. Förslaget innebär utan tvivel att ett större antal
psykiskt störda lagöverträdare kommer att vistas på våra kriminalvårdsan-
stalter. Det är närmast självklart att behovet av psykiatriska vårdresurser
ökar. Det är viktigt att landstingen är villiga att ställa upp med psykiatrisk
hjälp när det behövs, men det är också viktigt att behovet av särskilda resur-
ser inom kriminalvårdsanstalterna beaktas.
Kriminalvårdsstyrelsen har uppskattat att ökningen av antalet psykiskt
störda lagöverträdare inom kriminalvårdsanstalterna kommer att bli ungefär
100 personer. Detta ställer framöver alldeles obestridligt oerhört stora krav
på kriminalvården. Detta måste uppmärksammas av regeringen i kom-
mande budgetarbete.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
47
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
48
Herr talman! Jag yrkar bifall till justitieutskottets hemställan i betänkande
34 och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 35 BRITTA BJELLE (fp) replik:
Herr talman! Lars-Erik Lövdén har rätt när han säger att vi folkpartistiska
ledamöter i justitieutskottet inte har gjort samma bedömning av begreppet
allvarlig psykisk störning som våra kolleger i socialutskottet. Men det intres-
santa är att man inte nödvändigtvis måste ha exakt samma kriterier för
tvångsvård som för psykiskt störda lagöverträdare som inte skall dömas till
fängelse.
Redan i dag är kriterierna inte likartade för dessa båda kategorier. Jag kan
inte se varför man inte också i framtiden kan ha olika kriterier för huruvida
någon skall dömas till sluten psykiatrisk vård eller beredas tvångsvård enligt
de regler som ersätter LSPV.
Det kan naturligtvis sägas att det är mycket enklare om man har en likar-
tad formulering. Men det är inte alltid säkert att detta är det viktiga. När det
gäller frågan om vilka som skall anses som allvarligt psykiskt störda enligt
det nya begreppet, menar vi att begreppet ”allvarlig psykisk störning” skall
ersätta begreppen sinnessjukdom, sinnesslöhet och jämställdhetsbegreppet.
Jag vill av Lars-Erik Lövdén veta på vilket sätt kriterierna är utformade
så att man faktiskt begränsar den krets som kommer att dömas till sluten
psykiatrisk vård. I propositionen står på många ställen att det skall bli en
mindre krets, men det står inte på vilket sätt som denna krets skall bli
mindre.
Om man ser till justitieutskottets område menar vi, att om ambitionen är
att färre skall dömas till sluten psykiatrisk vård, kommer detta enligt vår me-
ning inte att inträffa genom införandet av den nya termen, eftersom avgräns-
ningen inte är så klar. Socialutskottet har andra ambitioner. Där borde
egentligen inte färre bli föremål för tvångsvård. Såvitt jag förstår är det inte
riktigt samma personer vi talar om, och då förstår jag inte varför man inte
skulle kunna ha olika begrepp.
Lars-Erik Lövdén säger att det riktats häftig kritik mot socialberedningens
förslag. Den häftiga kritiken gällde minimitider. När det gäller de minimiti-
der som föreslås i socialberedningens förslag, är vår uppfattning att sådana
inte borde ingå i ett förslag som vi anser rimligt.
Anf. 36 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Herr talman! Även jag skulle vilja fråga socialdemokraternas företrädare,
utskottets vice ordförande Lars-Erik Lövdén, om han kan konkretisera be-
greppet ”en mera begränsad krets”. Han säger att det kommer att bli föränd-
ringar som skulle åstadkomma att det blir färre som döms till sluten psykia-
trisk vård. I propositionen finner man, som utskottets ordförande nyss sade,
inga konkretiseringar av detta.
Sedan handlar det om kritiken mot socialberedningen. Ja, den kritiken var
ju mycket begränsad. Det gällde vårdtiderna. Skall man döma ut ett mycket
grundligt arbete därför att ett antal remissinstanser på en punkt har riktat
kritik? Man skall naturligtvis i första hand försöka åstadkomma en ändring
på den punkten, men inte av hela förslaget.
I mån av tid, herr talman, skall jag be att få hänvisa till ett par tidningsar-
tiklar om hur dåligt läget är då det gäller den psykiatriska vården på sjukhu-
sen. Den 29 maj - förvisso helt nyligen - berättar man i Bergslagsbladet om
olidliga förhållanden på den avdelning som har hand om den akuta psykia-
triska vården. Där har senildementa plockats in, i brist på andra platser.
Detta åstadkommer förfärliga problem för personalen. De patienter som vis-
tas där efter att ha gjort sig skyldig till brottslig gärning befinner sig ofta i
ett tillstånd som vi kan kalla högexplosivt, och de kommer i kontakt med
senildementa, som ju faktiskt inte alltid vet vad de säger och gör.
I Svenska Dagbladet den 12 augusti 1989 berättade en byråchef på social-
styrelsen att medelvårdtiden var sex månader för dem som släpptes ut efter
att tidigare ha dömts till sluten psykiatrisk vård. Samme byråchef uppgav att
de psykiatriska klinikerna släpper ut patienter som dömts till sluten psykia-
trisk vård, trots att de inte är botade och därmed kan vara farliga för allmän-
heten.
Jag har flera citat som också utskottets värderade vice ordförande kanske
skulle ha tagit del av. Det finns en kartläggning från Karsuddens sjukhus,
som utskottets ordförande citerade och som är intressant.
Anf. 37 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Herr talman! På tal om olika synpunkter från ett partis sida i en fråga som
diskuteras i två olika utskott, kan jag inte låta bli att poängtera att det här
kan bli ett problem för Lars-Erik Lövdén i dag - hur han skall rösta när det
gäller hans ställningstagande i justitieutskottet tillsammans med övriga par-
tier mot centerpartiet. Det var inte viktigt, tyckte man då, att direkt meddela
målsägande om att någon gärningsman hade avvikit från en sjukvårdsinrätt-
ning - vilket däremot socialutskottets majoritet ansåg. Tänker Lars-Erik
Lövdén rösta mot socialutskottets ställningstagande?
Men min viktigaste fråga till Lars-Erik Lövdén gäller de utvecklings-
störda. Vi ser alltså mycket allvarligt på att utvecklingsstörda kan placeras i
fängelse. Att det bara gäller ett fåtal är ingen ursäkt. Utvecklingsstörda hör
inte hemma inom fängelser.
Vi är överens om att de specialsjukhus som vi har i dag skall avvecklas på
sikt. Vi vet inte hur vi skall lösa detta problem i framtiden, och det är därför
som vi vill ha en utredning. Men vilka skäl vill Lars-Erik Lövdén anföra som
förklaring - eller låt oss säga ursäkt för att över huvud taget kunna tänka sig
att placera psykiskt utvecklingsstörda i ett fängelse?
Anf. 38 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Herr talman! Britta Bjelle säger att det inte är nödvändigt att ha samma
sjukdomsbegrepp i de båda lagstiftningarna. Nej, men Britta Bjelle måste
väl medge att det obestridligen är en oerhörd fördel om man har samma
sjukdomsbegrepp i bägge lagstiftningarna. Socialutskottet har också i sitt
yttrande framhållit att det är en fördel med samma sjukdomsbegrepp. Det
är ju i bägge fallen en tvångsvård som skall tillämpas. I det ena fallet är det
ett administrativt omhändertagande och i det andra en påföljd för brott. Då
kan jag inte förstå annat än att det är en mycket stor fördel om man tillämpar
samma sjukdomsbegrepp.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
49
4 Riksdagens protokoll 1990191:122
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
Britta Bjelle och även Göthe Knutson ifrågasätter om det nya begreppet
allvarlig psykisk störning leder till att färre kommer att dömas till psykiatrisk
vård och att fler kommer att dömas till fängelse. Jag hänvisar till justitieut-
skottets hearing, kriminalvårdsstyrelsens beräkningar, riksåklagarens upp-
fattning och domstolsverkets uppfattning. Alla bedömare har ju uppfatt-
ningen att det här leder till att fler psykiskt störda lagöverträdare kommer
att dömas till fängelse framöver. Jag nämnde att kriminalvårdsstyrelsen kal-
kylerar med - och planerar för - att det kommer att bli en ökning med 100 i
förhållande till nuläget.
Det har visserligen, enligt kriminalvårdsstyrelsens uppfattning, redan
skett en åtstramning, sedan Bexeliuskommittén lade fram sitt förslag. Men
det sker en ytterligare åtstramning med det nya sjukdomsbegreppet.
Göthe Knutson talar i sin replik om de problem som finns inom psykiatrin.
Visst finns det problem inom psykiatrin. Men jag kan inte se att det är ett
skäl till att i än större utsträckning-ja, nästan helt och hållet-avvara möjlig-
heterna till påföljden psykiatrisk vård framöver och i stället döma till fäng-
else. Har jag uppfattat Göthe Knutsons och moderaternas reservation rik-
tigt, så är det vad man eftersträvar - att bara ett fåtal fall framöver skall dö-
mas till psykiatrisk vård, medan den absoluta merparten av dem som i dag
döms till psykiatrisk vård framgent skall dömas till fängelse.
Jag kan inte se att argumentet att det är så illa ställt inom psykiatrin, eller
inom delar av psykiatrin, håller som motiv för att ge efter på humanitetens
krav i den utsträckning som Göthe Knutson gör i sitt inlägg.
Anf. 39 BRITTA BJELLE (fp) replik:
Herr talman! Till Lars-Erik Lövdén vill jag säga att jag tycker att det är
bra, t.o.m. utmärkt, om utvecklingen visar att den här propositionen leder
till att färre döms till sluten psykiatrisk vård och fler anses vara kapabla att
ta ansvar för sina handlingar.
I fråga om begreppet allvarlig psykisk störning vill jag säga följande. När
man går tillbaka till Bexeliuskommittén och ser på vad som hände med jäm-
ställdhetsbegreppet, så visar det sig att praxis ganska snabbt blev sådan att
jämställdhetsbegreppet kom att användas i ett betydligt vidare sammanhang
än man hade tänkt från början, när jämställdhetsbegreppet kom till. Både
Bexeliuskommittén och socialberedningen påvisar ju att man har använt det
alldeles för vitt - vidlyftigt är kanske fel uttryck - i förhållande till vad bak-
grunden var.
När det gäller remissopinionen för socialberedningen har det ändå fram-
förts mycket stark kritik mot begreppet allvarlig psykisk störning. När man
läser propositionen finner man ju hur svårt det är att avgränsa ett sådant här
begrepp. Det finns inte några riktigt klara kriterier. Regeringen säger att be-
greppet är snävare, men det står nästan ingenstans hur man skall använda
begreppet på ett snävare sätt.
Vid hearingen har jag fått belägg för min teori. Jag frågade en läkare vad
allvarlig psykisk störning skulle innebära - om fler av dem som i dag är jäm-
ställda inte skulle anses vara allvarligt psykiskt störda. Den läkaren, vars
namn jag just nu har glömt bort, trodde inte att det skulle bli så stor skillnad.
50
Det är därför som jag menar att på vårt område vore det naturligt om vi inte
hade just det här begreppet.
Anf. 40 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Utskottets vice ordförande, socialdemokraten Lars-Erik
Lövdén, försvarar inte oväntat regeringens proposition och majoritetsskriv-
ningen i betänkandet. Men vad som står där blir ju inte mera sant för det.
Vi kan konstatera att det är icke tillfredsställande att man inom den psy-
kiatriska vården blandar sådana som har gjort sig skyldiga till grov brottslig-
het - mördare, våldsverkare över huvud taget - med vanliga psykiskt sjuka
patienter. Det måste vi försöka ändra på, för det är ju fel att fortsätta på det
sättet.
Då vill vi moderater att det skall finnas en kombination av psykvård och
straffrättslig påföljd i form av fängelse. Denna vård, för dem som behöver
den, skall kunna ges inom kriminalvården. Då avlastar man ju landstings-
sjukhusens psykvård.
Sedan skulle jag vilja säga att visst har det tagits steg i rätt riktning, dvs.
att färre av de uppmärksammade förövarna av mord och annan våldsverkan
har blivit överförda till sluten psykiatrisk vård. Jag skulle vilja nämna ett ex-
empel. ett fall som inträffade för ett par år sedan och som upprörde hela
svenska folket.
En utländsk medborgare sköt ihjäl ett par, kanske det var tre, personer i
samma familj. Denne förslagne brottsling gjorde sitt yttersta för att få sluten
psykiatrisk vård. Han spelade så mycket han kunde. Men vid det tillfället var
massmediatrycket, grundat på allmänhetens rättsuppfattning, så starkt - jag
påstår detta - att ingen läkarundersökning skulle kunna ha kommit fram till
annat än att denna person var frisk.
Följaktligen blev det en straffrättslig påföljd - dessutom, om jag minns
rätt, i hans eget hemland, vilket är litet mera än i Sverige. Vi slapp ifrån den
risk som det innebär när en mördare, en dråpare eller en våldsverkare efter
bara sex månader går ut som en fri man bland allmänheten och väldigt ofta-
jag tror att det är i ungefär hälften av fallen - gör sig skyldig till nya över-
grepp, kanske rent av mord.
Det finns ett starkt krav på att allmänheten skall ha ett skydd. Vi skall inte
släppa ut personer som är gravt kriminellt belastade och som dömts till sluten
psykiatrisk vård.
Anf. 41 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Lars-Erik Lövdén framhåller ofta att socialdemokraterna
står för och värnar en human kriminalvård. Och det är inte bara i debatter.
Jag måste säga att socialdemokraterna gör det i väldigt många förslag som
de lägger fram, och det vill jag ge dem en eloge för.
Jag har därför förståelse för att Lars-Erik Lövdén inte vill svara på vilka
skäl han anför som en förklaring till eller ursäkt för att psykiskt utvecklings-
störda i framtiden kan placeras i fängelse. Jag vill då ställa frågan på ett annat
sätt: Hur stämmer socialdemokraternas uttalanden om värnande av en hu-
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
51
Prot. 1990/91:122 man kriminalvård med att ni nu är beredda att sätta psykiskt utvecklings-
30 maj 1991 störda i fängelse?
Psykiskt störda
lagöverträdare
52
Anf. 42 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Jag hann inte med att besvara Ingbritt Irhammars fråga i den
förra repliken, och jag tänkte att jag skulle göra det nu.
Det föreslagna regelsystemet när det gäller psykiskt störda lagöverträdare
innebär att de framöver endast i undantagsfall skall dömas till fängelse, pre-
cis som det är för närvarande. Det händer också i dag att psykiskt utveck-
lingsstörda döms till fängelse. Utskottet understryker betydelsen av att det
sker bara i undantagsfall och att i första hand böter och skyddstillsyn skall
komma i fråga.
Utöver detta vill jag lägga till att när vi tar bort möjigheten att döma till
vård på specialsjukhus kvarstår även framöver en möjlighet att i administra-
tiv ordning omhänderta psykiskt utvecklingsstörda för tvångsvård. Det blir
inte någon dramatisk skillnad i förhållande till det nuvarande regelsystemet.
Än en gång till Göthe Knutson: Det förslag som moderaterna lägger i
kammaren i dag har jag uppfattat så, att framgent skall i stort sett alla psy-
kiskt störda lagöverträdare dömas till fängelse. Låt vara att vi skall se till
att det inom kriminalvården finns resurser för behandling av psykiskt störda
lagöverträdare.
Jag tycker att det förslaget är utomordentligt anmärkningsvärt. Det torde
inte finnas något demokratiskt land - jag skall göra vissa reservationer - som
har ett sådant system som det Göthe Knutson och moderaterna vill införa.
Alla demokratiska länder har en särreglering för psykiskt störda lagöverträ-
dare, och det skulle naturligtvis bli väldigt uppmärksammat om Göthe Knut-
sons idéer, som han förespråkar här från talarstolen, skulle föras ut i praktisk
verklighet.
Till Britta Bjelle vill jag säga att jag konstaterade i mitt huvudanförande
att det finns skillnader mellan folkpartisterna i justitieutskottet och folkpar-
tisterna i socialutskottet. Folkpartisterna i socialutskottet, som borde vara
experterna på det här området, har tillstyrkt begreppet allvarlig psykisk stör-
ning. De har menat att det är ett begrepp som låter sig väl definieras men
som naturligtvis framför allt socialstyrelsen måste följa utvecklingen av.
Folkpartisterna i socialutskottet har också tillstyrkt den särskilda utskriv-
ningsprövningen, medan folkpartisterna i justitieutskottet har gått emot det
förslaget.
Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att en majoritet i utskottet
tycker att propositionen innehåller förslag som vi har väntat på i många år
och som nu äntligen får möjlighet att genomföras i praktiken. Det är ett ef-
terlängtat förslag, som moderniserar och förbättrar lagstiftningen på områ-
det.
Jag yrkar än en gång bifall till utskottets hemställan.
Anf. 43 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Mycket kort. För oss i centern har begreppet human krimi-
nalvård inte att göra med mängden av psykiskt utvecklingsstörda som kan
komma att hamna i fängelse utan med principen att dessa människor inte
skall placeras i fängelse. Vi anser alltså, oberoende av om det har varit möj-
ligt fram tills i dag, att så inte skall ske i framtiden.
Anf. 44 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Det skall förvisso inte bli något långt anförande. Men efter
vice ordföranden Lövdéns anmärkningsvärda tackling gentemot den mode-
rata reservationen nr 1 ber jag än en gång att få upplysa om att vi reservanter
ville att utskottet skulle skriva följande: ”Enligt utskottets mening är social-
beredningens förslag en bättre utgångspunkt för en reform på området. Ett
nytt system bör alltså bygga på huvudregeln att straffrättslig påföljd och vård
kombineras.”
Sedan går jag till den moderata motionen, som naturligtvis även utskottets
vice ordförande har läst mycket grundligt. Den är omfattande, men den är
väldigt intressant. Den är uppenbarligen också själva kärnan i den här debat-
ten. Under rubriken Socialberedningen sägs följande: ”Beredningen före-
slog att det skall skapas en påföljdskombination av fängelse och rättspsykia-
trisk vård. Om den som är allvarligt psykiskt störd döms till fängelse skall
rätten kunna besluta att han under strafftiden skall genomgå psykiatrisk
tvångsvård. Beträffande en liten grupp som är mycket allvarligt psykiskt
störd skall det dock vara förbjudet att döma till fängelse.”
Med detta, herr talman, har vice ordförandens senaste inlägg å det grövsta
blivit vederlagt.
Anf. 45 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Jag har, Göthe Knutson, med mycket stort intresse tagit del
av motionen och reservationen. Det som gjorde att jag reagerade från talar-
stolen i dag var faktiskt inte innehållet i reservationen och motionen, utan
det var Göthe Knutsons anförande. Jag uppfattade Göthe Knutsons anför-
ande på det viset att Göthe Knutson förespråkar en lösning som innebär att
man i fortsättningen skall döma till fängelse i nästan alla de fall där man i
dag dömer till psykiatrisk vård och att man inom ramen för kriminalvårdsan-
stalterna skulle ha resurser för eventuell behandling av psykiskt störda lag-
överträdare. Det var det jag polemiserade mot.
Vi socialdemokrater kan naturligtvis inte tänka oss en sådan lösning, och
vi kan inte heller tänka oss den lösning som förespråkas i den moderata re-
servationen och motionen.
Anf. 46 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Det är mest praktiskt - om inte annat så tidsmässigt - att
man inte uttolkar mer än vad som har blivit sagt. Vice ordförande Lövdén
övertolkade sålunda mig. Det är den moderata politiken och dess förslag jag
här har företrätt och därmed också den aktade socialberedningens förslag.
Anf. 47 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Jag konstaterar nu att Göthe Knutson tar tillbaka vad han
sade i sitt anförande från talarstolen och att han numera står bakom innehål-
let i den moderata reservationen och den moderata motionen.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
53
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Psykiskt störda
lagöverträdare
Anf. 48 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Det är inte lätt att ta tillbaka något man inte har sagt. Herr
Lövdén är faktiskt ute på en ganska vansklig väg. Jag vill dock inte tro att
det finns något behov av speciell vård.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande socialutskottets betänkanden 1990/91 :SoU16 och
SoU13 samt justitieutskottets betänkande 1990/91 :JuU34.
Socialutskottets betänkande SoU16
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU13
Mom. 4 (lag om skydd för dementa)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 126 för reservation 1 av
Daniel Tarschys m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 6 (omgivningsskyddet)
Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot 131 för reservation 3 av
Daniel Tarschys m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 13 (begränsade vårdtider)
Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 20 för reservation 5 av
Anita Stenberg.
Mom. 14 (konvertering)
Utskottets hemställan bifölls med 274 röster mot 34 för reservation 6 av
Gudrun Schyman och Anita Stenberg.
Mom. 17 (behandlingen av patienten)
Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 20 för reservation 7 av
Anita Stenberg.
Mom. 27 (domstolsorganisationen)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 37 för reservation 11 av
Rosa Östh och Göran Engström. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 28 (psykiatrisk kompetens)
Utskottets hemställan bifölls med 217 röster mot 91 för reservation 12 av
Sten Svensson m.fl.
Mom. 47—49 (huvudmannaansvaret för rättspsykiatriska undersökningar
m.m.)
54 Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 148 för reservation 17 av
Daniel Tarschys m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 54 och 55 (avveckling av rättspsykiatriska kliniker och stationer)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 19 av Daniel
Tarschys m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU34
Mom. 1 (avslag på propositionen bilaga 2 m.m.)
Först biträddes reservation 1 av Jerry Martinger m.fl. med 60 röster mot
40 för reservation 2 av Britta Bjelle och Lars Sundin. 208 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 213 röster mot 58 för reserva-
tion 1 av Jerry Martinger m.fl. 38 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 4 (vård i specialsjukhus m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 263 röster mot 39 för reservation 3 av
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, lagut-
skottets betänkanden LU35, LU34 och LU36, beslöt kammaren på förslag
av talmannen att de fick företas till avgörande i ett sammanhang sedan de-
batten i dessa ärenden avslutats.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91:LU35 Sjöfylleri m.m. (prop. 1990/91:128).
Anf. 49 ROLF DAHLBERG (m):
Herr talman! Onykterhetsbrott till sjöss regleras i sjölagen. Regeringen
föreslår nu att brotten skall delas in i två grader, sjöfylleri och grovt sjöfyl-
leri. Ingen har haft invändningar mot den delen i regeringens förslag.
I ett stort antal motioner krävs däremot att promillegränser skall införas
även till sjöss i likhet med vad som gäller för trafiken på våra gator och vägar.
I propositionen läggs inte fram något förslag om införande av promille-
gränser för sjöfarten. Departementschefen gör bedömningen att det inte nu
finns ett tillräckligt beredningsunderlag för ett sådant förslag. Hon anser det
samtidigt angeläget att frågan snarast blir föremål för förnyade övervägan-
den och att en utredning därför bör få i uppdrag att behandla frågan. Utred-
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
55
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
ningens uppdrag bör omfatta även frågor om behovet av kompetenskrav el-
ler behörighetsvillkor för vissa typer av sjötrafik liksom vissa andra frågor
som kan ha samband med, eller vara av betydelse för, frågan om promille-
regler.
Detta är enligt oss moderater en riktig bedömning. Förhållandena till sjöss
är så annorlunda att stora svårigheter att överföra trafikbrottslagens bestäm-
melser om promilleregler föreligger. Jag skall peka på några sådana pro-
blem.
Sjölagens bestämmelser har betydligt mera vidsträckt tillämpningsområde
än trafikbrottslagen. Enligt sjölagen tillämpas denna på alla ombord som har
en väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Helt uppenbart råkar man
här ut för gränsdragningsproblem. Vem skall fällas och vem skall frias av
dem som är ombord på båten? En annan fråga av betydelse är: Skall alla
typer av båtar falla under promillereglerna - roddbåtar, ekor, kanoter, brä-
dor osv.? Var skall avgränsningen göras?
Hur skall övervakning och kontroll av efterlevnaden gå till? Sverige har
tiotusentals vattendrag, sjöar, älvar, åar och tjärnar där det förekommer om-
fattande båttrafik. Vem skall kontrollera att lagen efterlevs? Hur blir sam-
ordningen med andra länder som vi delar havsvattnen med - Norge, Dan-
mark, Finland osv.? Frågorna och problemen är många.
Regler vilkas efterlevnad man inte kan kontrollera innebär alltid risk för
att medborgarnas respekt i största allmänhet urholkas för de lagar som vi här
i riksdagen stiftar.
En starkt utökad kontroll av promilleregler till sjöss skulle förmodligen
medföra att de begränsade resurser som finns används på ett för sjösäkerhe-
ten ineffektivt sätt. Man skulle jaga bagatellartade förseelser samtidigt som
angelägna bevaktningsuppgifter eftersattes.
Vi moderater är därför tveksamma till om det går eller ens är lämpligt att
införa promilleregler till sjöss. Den utredning som nu skall studera frågan
närmare bör därför bedrivas förutsättningslöst och inte bindas av direktivet
att inriktningen på utredningsarbetet absolut skall vara promillereglering. I
reservation 2 framför vi dessa synpunkter, och jag yrkar bifall till denna re-
servation.
Herr talman! I ett särskilt yttrande pekar vi moderata ledamöter i lagut-
skottet på de oönskade effekter som ändringarna i trafikbrottslagen fått se-
dan den ändrades 1989. Domstolarna frångår i dag i stor utsträckning att
döma till fängelse för rattfylleri som normalstraff, detta till följd av uttalan-
den från justitieutskottet 1989 när frågan behandlades.
Vi moderater reserverade oss mot denna uppmjukning av straffpåföljden
när den infördes. Därefter har vi försökt återinföra tidigare ordning. Vi leda-
möter i lagutskottet har funnit anledning att peka på detta, eftersom här görs
en jämförelse mellan trafikförseelser till lands resp, till sjöss. Däremot kan
vi inte instämma i centerns och miljöpartiets krav på att införa strängare reg-
ler till sjöss än till lands. Enhetlighet och harmonisering i rättsordningen har
ett mycket stort värde. Dessutom anser vi att den bedömning som centern
och miljöpartiet har gjort i sak är fel. Det har vi framfört i ett särskilt ytt-
rande fogat vid utskottets betänkandet.
56
Anf. 50 ULLA ORR1NG (fp):
Herr talman! Äldre man dog när hans båt rammades. Det var vid 22-tiden
på lördagskvällen som olyckan inträffade. Ett vittne berättade för polisen att
mannen färdades i sin båt i mycket låg fart efter Umeälven. En större båt
kom körande efter i samma riktning. Det var fortfarande ljust ute men up-
penbarligen såg inte föraren eller hans passagerare den mindre båten fram-
för sig. Föraren misstänks att ha varit onykter. I en annan tidningsnotis refe-
reras en olycka vid sjön Uttran söder om Stockholm där en sjuttonårig pojke
drunknade i samband med en båtfärd.
I pressen i måndags fanns dessa notiser, och det är en tydlig illustration av
verkligheten bakom det betänkande som vi nu skall behandla - sjöfyllerila-
gen.
De refererade händelserna bekräftar vad folkpartiet liberalerna länge hårt
och medvetet arbetat för, nämligen att alkohol och trafik inte hör ihop vare
sig till sjöss eller till lands. På intet sätt kan vi tillåta att alkoholen får skörda
oskyldiga offer på grund av att bilförare eller båtförare är onyktra. Den
ökade trafiken med småbåtar med starka motorer är också ett tilltagande
problem. Enligt tillgänglig statistik synes antalet olyckor med dödlig utgång i
fritidsbåtar i och för sig inte ha ökat. Men vad som är allvarligt är att andelen
omkomna, som varit så alkoholpåverkade att de enligt vägtrafikens normer
skulle kunna dömas till minst rattonykterhet, har ökat. Det visar än en gång
att alkohol och båtar innebär en stor risk.
Förra året omkom 73 personer i samband med fritidsbåtolyckor. Av dessa
var 64 % berusade. Liksom tidigare år inträffade de flesta dödsfallen med en
öppen båt med motor och på mindre sjöar eller i s.k. skyddade vatten. I de
flesta fallen har de omkomna ramlat överbord. I fem sex fall var snabb-
gående båtar inblandade.
Här behövs både fasta regler och en intensiv upplysning och information
till framför allt ungdomar, men även män i 40-årsåldern är en riskgrupp. Jag
återkommer i mitt inlägg till den problematiken.
Hela samhället måste därför ställa upp för att inskärpa insikten om att al-
kohol och trafik inte kan tolereras. Det behövs en nationell samling för att
föra ut det budskapet, tycker jag.
Under de senaste åren har frågan om en skärpning av villkoren om onyk-
terhet till sjöss varit föremål för överväganden och förslag i lagutskottet.
Från folkpartiet liberalernas sida har vi medverkat till att flytta fram positio-
nerna för en strängare syn på problemet med alkohol och trafik. Vi har med
skärpa framhållit att nuvarande ordning inte kan tolereras. Åtskilliga motio-
ner från engagerade folkpartister har passerat lagutskottet. Bl.a. har Elver
Jonsson väckt flera motioner i frågan.
När lagutskottet våren 1988 behandlade en flerpartimotion med Elver
Jonsson som första namn enades utskottet om ett tillkännagivande till rege-
ringen vars innebörd var att regeringen skulle komma med förslag om änd-
ring av sjölagen.
Därefter har frågan varit aktuell i utskottet vid ett par tillfällen, där vi yt-
terligare markerat vårt ställningstagande. Våra reservationer har utmynnat
i krav, där vi begärt att riksdagen, i samband med den av regeringen påbör-
jade översynen av frågan om sjöonykterheten, krävt ändrade straffbestäm-
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
57
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
58
melser i sjölagen och dessutom att regeringen borde överväga spörsmålet om
promilleregler.
Folkpartiet liberalerna ansåg då liksom nu att sjölagens bestämmelser
borde anpassas till trafikbrottslagens regler, och att utgångspunkten för reg-
lerna bör vara en principiell nollgräns.
Jag vill även framhålla att självklart måste man vid en sådan anpassning
till trafikbrottslagens straffbestämmelser ta hänsyn till att sjölagens bestäm-
melser har ett betydligt mer vidsträckt tillämpningsområde än trafikbrottsla-
gens. Straffbestämmelsen i sjölagen gäller sålunda inte endast den som fram-
för fartyget, utan även andra personer som utför viktiga uppgifter ombord.
Här handlar det då såväl om stora fartyg, färjor med stor besättning, som
den lilla båtens ensamförare.
Herr talman! När nu regeringen långt om länge lägger fram en proposition
så är det ett förslag som vi från folkpartiet liberalernas sida länge efterlyst.
Några promilleregler för sjötrafiken föreslås dock inte i det nu framlagda
förslaget. Men straffansvar kommer dock att krävas av den onyktre föraren
om han eller hon varit så påverkad att det kan antas att han inte på ett betryg-
gande sätt kunnat utföra de uppgifter som ålegat honom.
Sjölagens onykterhetsbrott delas in i två grader, som Rolf Dahlberg varit
inne på här tidigare, sjöfylleri och grovt sjöfylleri. Om brottet skall betraktas
som grovt - och då utdöms fängelsestraff - beror på vilken uppgift gärnings-
mannen haft att fullgöra.
Folkpartiet liberalerna stöder detta förslag, som innebär en skärpning av
gällande ordning som vi länge efterfrågat. Samtidigt kan vi konstatera att det
också saknas beslutsunderlag för att i dag införa promilleregler. Vi avvaktar
därför den kompletterande utredning som skall arbeta med frågan.
Från vår sida har vi däremot kunnat påverka utskottets skrivning och fått
gehör för folkpartiet liberalernas krav om att det fortsatta utredningsarbe-
tets inriktning skall leda till införande av en promilleregel. Det är folkpartis-
ten Sören Norrby som i en enskild motion tagit upp frågan om inriktningen
av detta arbete. Jag kan citera utskottets skrivning ordagrant för kammarens
ledamöter: ”att utskottet utgår ifrån att direktiven för utredning på området
kommer att utformas så att arbetet inriktas på frågan om en promillegräns.”
Den reservation som centerpartiet undertecknat syns inte vara grundad på
realistiska ställningstaganden. Jag skulle vilja säga till vår gode vän Martin
Olsson, att reservationen tycks mera vara ett uttryck för populism. Centern
vet - och det framgår tydligt av remissvaren på departementspromemorian -
att det finns en rad gränsdragningsproblem, vad gäller olika typer av båtar
och även beträffande vilka personer på en båt som skall anses vara ansvariga
för båtens framförande. Det vore olyckligt och omotiverat att i dag införa
promilleregler utan att ha klargjort detta. Det är en sådan lagstiftning som
vi gemensamt från både centerns och folkpartiets sida i vanliga fall brukar
kritisera.
Regeringen har föreslagit en utredning - folkpartiet, liksom majoriteten i
utskottet, ställer upp på detta. Vi har för vår del mycket noga beaktat pro-
blemställningen och har därför påverkat, som jag sade tidigare, skrivningen
i utskottet - vilket resulterat i en klar skärpning i förhållande till propositio-
nen - som beställer en inriktning mot promilleregler, enligt gängse princip:
först utredning, sedan beslut. Det är en tingens ordning som vi i utskottet i
vanliga fall brukar förorda.
Men på en punkt har folkpartiet liberalerna reserverat sig och det gäller
informationen kring den nya lagstiftningen. Vi anser att utskottet inte sär-
skilt starkt framhållit behovet av särskilda informationsinsatser.
Den nya lagen om sjöfylleri skall träda i kraft den 1 juli 1991. Den inne-
bär - trots att promilleregler inte nu införs - en klar skärpning av gällande
regler. Skärpt straffansvar kommer att krävas av den onyktre föraren, och
den grundläggande synen för trafiknykterhetsbrott både till sjöss och till
lands blir enhetlig och ställer samma principiella krav på nykterhet. Vi anser
sålunda att målet bör vara att uppnå en harmoniserad trafiknykterhetsregle-
ring för väg- och sjötrafik.
Det finns all anledning att ta fasta på kraven om kraftiga informationsin-
satser nu snarast inför den innevarande vår- och sommarsäsongen samt se-
mestrarna.
En viktig målgrupp är som jag tidigare framhöll, män över 40 år som fri-
tidsfiskar från båt och som visat sig vara en riskgrupp. Man är onykter, står
i båten och drullar överbord.
Utskottet instämmer i och för sig i att det behövs en informationskampanj,
men utgår ifrån att regeringen kommer att föranstalta om detta. Från folk-
partiet liberalernas sida kräver vi ett tillkännagivande till regeringen. Vi litar
inte på regeringen att insatserna blir så omfattande som läget kräver.
De här förändringarna i sjölagen ställer stora krav på snabba informa-
tionsinsatser. Det gör i och för sig all ny lagstiftning, men här handlar det om
ny lagstiftning och skärpta alkoholpolitiska ställningstaganden för en ökad
nykterhet till sjöss. Budskapet skall vara klart och entydigt för en alkoholfri
båttrafik.
Det är lämpligt, som vi också skrivit i betänkandet, att sjösäkerhetsrådet
får ökade resurser för denna kampanj, en verksamhet som man också tidi-
gare under årens lopp varit engagerad i. Men även justitiedepartementet
måste ställa upp för en adekvat, intensifierad information. Det brådskar.
Det är egentligen mycket små summor som satsas från samhällets sida på
alkoholinformation. Från folkpartiet liberalernas sida anser vi att regeringen
varit alltför restriktiv med denna information. Visserligen har Systembolaget
ca 15 miljoner till s.k. riskinformation för kampanjer för exempelvis vådan
av att dricka sprit vid bilkörning, sambandet ungdomar-sprit osv. Men skall
genomslagskraften bli effektiv för kampanjen krävs också mer inträngande
och kontinuerlig information.
I och med att vi nu får en skärpt lagstiftning skulle mottagligheten hos all-
mänheten för ett engagerat budskap om att alkohol och trafik inte hör ihop
kunna exponeras mycket kraftigare. Många ungdomar engagerar sig i båtliv
och sjösport. Det är ju en fin avkoppling och fritidssysselsättning för många
människor. Där finns flera olika kanaler för att sprida informationen.
ATHENA-gruppen som representerar folkrörelser och myndigheter som
arbetar med drogfrågor får i år ett minskat anslag i jämförelse med tidigare
år exempelvis. Det borde i stället vara tvärtom. Det är också viktigt att sätta
in informationen om alkohol och andra droger i ett vidare folkhälsoperspek-
tiv. Syftet skall vara att ge människan ett bättre underlag för att göra med-
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
59
|
Prot. 1990/91:122 30 maj 1991 |
vetna val, när det gäller alkoholvanor och andra levnadsvanor som är av av- |
Inrättandet av ett folkhälsoinstitut har nämnts i utskottet. Det är ett för-
|
Sjöfylleri m.m. |
slag som ligger på riksdagens bord. Men det får inte tas till intäkt för att in- C AN, Centralförbundet för alkohol och narkotika, är också en viktig or- Som jag tidigare framhållit är förhållandet när ny lagstiftning tillkommer Folkpartiet liberalerna anser därför att det nu är all anledning att satsa Jag yrkar bifall till folkpartiets reservation och i övrigt till hemställan i ut- Anf. 51 MARTIN OLSSON (c): Herr talman! Alkohol och trafik får inte höra ihop, vare sig till lands eller Dessa grundprinciper har varit och är vägledande för centerpartiets ställ- Samhällets signaler när det gäller alkohol och trafik måste bli klara och Herr talman! Enligt det betänkande från lagutskottet som vi nu behandlar I reservation 1, av centern och miljöpartiet, föreslår vi ett tillkännagi- |
|
60 |
sjöss skall inriktas på införande av promilleregler. I reservation 3 begär vi att |
den normala påföljden för det som kommer att betecknas som grovt sjöfyl-
leri skall vara fängelse.
Jag lyssnade med stor förvåning till Ulla Orring, som betecknade vår re-
servation som populistisk och orealistisk - jag kan ta upp det redan nu.
Mycket skall man få höra av en utskottskamrat sista dagen som vi har debat-
ter i lagutskottsärenden. Jag utgår från att Ulla Orring inte har läst reserva-
tionen, eftersom reservationen inte innebär att vi begär att riksdagen i dag
skall besluta om att införa promillegränser. Vad vi begär är ett tillkännagi-
vande till regeringen att direktiven för den aviserade utredningen skall utfor-
mas på ett sådant sätt att utredningsarbetet inriktas på en promillereglering
till sjöss. Jag kanske kan återkomma till det senare.
Jag avser att något behandla de båda nämnda reservationerna. De två öv-
riga reservationer som centern står bakom skall jag däremot inte ta upp. Det
gäller reservation 6 om informationsinsatser, som Ulla Orring nyss redovi-
sat - dock utan att nämna att centern står bakom den - och reservation 5 om
störande trafik, som jag utgår från att Elisabet Franzén kommer att ta upp i
sitt anförande. Den är nämligen gemensam för centern och miljöpartiet.
Utvecklingen av sjötrafiken liksom den ökade olycksfrekvensen har enligt
centerpartiet på ett påtagligt sätt visat på nödvändigheten av att strängare
krav än de hittillsvarande på nykterhet till sjöss införs, vilket bl.a. kräver
införande av promilleregler.
Det förslag som regeringen framlagt och som behandlas i förevarande ut-
skottsbetänkande innebär vissa välkomna skärpningar av bestämmelserna
om onykterhet till sjöss. Men tyvärr föreslår regeringen inte införande av
promilleregler.
Frågan om promilleregler till sjöss har behandlats många gånger i riksda-
gen. Vi har anledning att vara tacksamma mot Elver Jonsson och Rune Tho-
rén som varit föregångsmän i denna fråga och tidigt och tålmodigt tagit upp
den. Efter hand har opinionen, såväl inom som utanför riksdagen, för inför-
ande av sådana regler ökat markant. Jag vill nämna några exempel på det.
Frågan om införande av promilleregler till sjöss har aktualiserats i Nor-
diska rådet genom ett medlemsförslag som en del av olika åtgärder för ett
nordiskt aktionsprogram för att uppfylla WHOs mål om en 25-procentig
minskning av alkoholkonsumtionen fram till sekelskiftet. Nordiska rådets
social- och miljöutskott framhöll i sitt betänkande att den starkt ökande tra-
fiken med fritidsbåtar och antalet alkoholrelaterade båtolyckor gjorde det
rimligt att frågan om samma promillegränser till sjöss som vid trafik till lands
skulle utredas i samband med aktionsprogrammet för att minska alkohol-
konsumtionen.
Socialstyrelsen, som i vårt land har det övergripande ansvaret på det alko-
holpolitiska området, har i sitt åtgärdsprogram för minskning av alkoholkon-
sumtionen med 25 % fram till sekelskiftet krävt att onykterhet till sjöss i lag-
stiftningen skall jämställas med onykterhet i trafiken till lands.
Även för den yrkesmässiga sjöfartens del bedöms en skärpning vara på-
kallad. I sitt i fjol avlämnade betänkande förordade sålunda katastrof-
kommissionen bl.a. att bestämmelser om alkoholkoncentrationen i blodet
motsvarande dem i trafikbrottslagen skulle införas i sjölagen.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
61
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
62
Under hösten 1990 krävde rikspolischefen vid en polischefskurs införande
av promillegränser till sjöss.
Jag vill erinra om att man i Norge nu utreder frågan om en fast promille-
gräns.
Mot bakgrund av såväl den ökade opinionen för promillegränser till sjöss
som vikten av att sådana införs ställde jag i höstas vid riksmötets inledning
en fråga till justitieministern, om regeringen avsåg att framlägga förslag om
promillegränser. Justitieministerns svar var att i den departementspromemo-
ria som utarbetats inom hennes departement hade sådana regler inte föresla-
gits, och slutsatsen var ”att skälen mot en promilleregel överväger de skäl
som talar för en sådan lagstiftning” - citatet är hämtat ur frågesvaret.
Regeringens moststånd mot att införa promillegränser fanns alltså kvar
när frågesvaret lämnades den 16 oktober i fjol.
Från centerpartiet fann vi därför anledning att under årets allmänna mo-
tionstid återkomma med en motion med krav på införande av promillegrän-
ser. Denna motion liksom övriga med motsvarande krav behandlas först nu.
Den proposition som vi nu behandlar bygger på den nämnda departe-
mentspromemorian. På grund av att regeringen i denna promemoria inte tog
upp förslag om promillegränser hade remissinstanserna inte heller möjlighet
att ta ställning till ett förslag härom. Klart är dock att många remissinstanser
förordade promilleregler, trots att något förslag härom inte fanns i departe-
mentspromemorian.
Hade regeringen i den nämnda promemorian tagit med ett förslag om pro-
millegränser hade vi nu haft underlag för beslut om införande av sådana.
Men på grund av regeringens ovilja att låta utreda frågan har en olycklig och
onödig försening av dessa möjligheter uppstått. Att regeringen dock kommit
på något bättre tankar än som framgick av frågesvaret den 16 oktober i fjol
framgår av propositionen, där det anges att det är angeläget att frågan om
promillegränser snarast blir föremål för förnyade överväganden.
Regeringens nämnda ovilja hittills att låta utreda frågan liksom riksdags-
majoritetens upprepade avslag på motioner med krav på införande av pro-
millegränser gör att det nu är nödvändigt att riksdagen gör ett klart uttalande
med tillkännagivande om att det klart och otvetydigt skall framgå av direkti-
ven till den aviserade utredningen att arbetet skall inriktas på införande av
promilleregler. Det är kravet i reservation 1. Det tog jag upp litet extra på
grund av Ulla Orrings besynnerliga kommentar. Sedan Ulla Orring nu har
haft tillfälle att läsa reservationen vill jag fråga: Är det en orealistisk reserva-
tion? Är den ett uttryck för populism?
Från alla partier med undantag av vänsterpartiet föreligger i år motioner
med krav på införande av promilleregler. Flera av de motionerna väcktes
med anledning av den proposition som behandlas i betänkandet. Åtskilliga
ledamöter från flera partier har alltså efter genomläsning av propositionen
funnit det erforderligt med ett riksdagsuttalande.
Eftersom endast centerpartiet och miljöpartiet i lagutskottet stött dessa
krav vill jag nämna två motioner från representanter för de partier som nu i
lagutskottet uttalar sin tillfredsställelse med propositionen och därför avstyr-
ker motionerna. Det gäller en motion från en folkpartist och en motion från
fyra socialdemokrater.
Sören Norrby, folkpartiet, begär som nämnts i tidigare inlägg i motion 19
att riksdagen skall göra ett tillkännagivande - alltså precis vad vi gör i vår
reservation - om att det fortsatta utredningsarbetet skall inriktas på förslag
om promillegränser. Fyra socialdemokrater med Hans Göran Franck i spet-
sen begär i motion 21 ett motsvarande tillkännagivande.
Vi har av utskottets högt värderade ordförande fått höra moderaternas
särskilda motivering till att motionerna skall avslås. Jag tycker att det är be-
klagligt att moderaterna passar på att uttala en sådan skepsis till införande
av promilleregler. De letar upp de problem som eventuellt kan uppstå och
de hinder som kan finnas när man utreder frågan eller försöker införa pro-
milleregler.
Jag har förståelse för dem som står bakom majoriteten, men jag har ingen
förståelse för dem som i likhet med moderaterna inte tar de här frågorna på
allvar och inser att vi måste införa promilleregler för att begränsa sjöfylle-
riet. Det är det viktiga - inte att leta upp argument för att vi inte skall skärpa
lagstiftningen. Jag är övertygad om att det när man i början av 1940-talet
införde promilleregler i landsvägstrafik fanns riksdagsmän och andra som
hittade liknande motiv till att man inte borde göra det.
Herr talman! I reservation 1 tillstyrker vi dessa båda motioner från en folk-
partist och fyra socialdemokrater och ytterligare sex motioner med motsva-
rande krav. Dessutom tillgodoser vi i viss utsträckning yrkandena i två mo-
tioner med krav på direkt riksdagsbeslut om införande av promilleregler.
Utöver vad jag hittills anfört om vikten av införande av promillegränser
vill jag påpeka ytterligare några förhållanden.
Tekniska kontrollmöjligheter har numera tillkommit som underlättar
övervakningen av reglerna. Promilleregler skulle underlätta bevakningen,
och beivranden kan ske utan att någon olycka inträffat. Vidare förenklas
rättstillämpningen när åklagaren inte behöver föra vittnesbevisning om gär-
ningsmannens påverkansgrad.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 1.
En annan viktig fråga är vilken påföljd som normalt skall utdömas för den
som gjort sig skyldig till grovt sjöfylleri. I propositionen föreslås att för grovt
sjöfylleri skall den dömas som bl.a. varit avsevärt påverkad av alkohol och
om bl.a. framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten
till sjöss.
Tillägget till sjölagen motsvarar de i fjol införda ändringarna i trafikbrotts-
lagen. När det gäller påföljder hänvisas i propositionen till denna lag.
Men ändringarna i trafikbrottslagen fick det för många överraskande re-
sultatet att många med alkoholhalt över 1,5 promille - gränsen för grovt
rattfylleri - inte döms till fängelse enligt den nya lagen, till skillnad från vad
som skulle ha gällt enligt tidigare lagregler. Den skärpning av trafikbrottslag-
stiftningen som åtminstone de flesta trodde skulle bli följden av den då ge-
nomförda lagstiftningen blev i stället en lindring av straffen för många av
dem som kör bil med hög alkoholhalt i blodet.
”Färre får fängelse för rattfylla” på grund av den nya lagen - det har varit
en typisk sammanfattning i pressen av situationen efter den 1 juli i fjol. Ex-
empel har getts på hur någon med 2,19 promille fått villkorlig dom och någon
med 1,85 promille sluppit undan med böter.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
63
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
64
I tidningsartiklar och uttalanden har bl.a. domare och åklagare kritiserat
motivskrivningarna gällande grovt rattfylleri i propositionen och i justitieut-
skottets betänkande 1989/90:JuU2. Det är nämligen dessa motivskrivningar
som lett till att så lindriga straff utdöms.
Det finns många tidningsartiklar om detta - jag skall nu inte citera fler. I
ett nötskal sägs det här i rubrikerna till en artikel i Svenska Dagbladet av
den 24 april i år. Första rubriken lyder: Allt färre rattfulla får fängelse, och
underrubriken lyder: Mildare domar konsekvens av lagändring.
Vid detta riksmötets inledning i höstas tog jag upp spörsmålet i en fråga
till justitieministern. Hon gav inte något som helst positivt svar på min fråga,
om regeringen avsåg att ta initiativ till skärpning av reglerna för påföljder
för rattfylleribrott mot bakgrund av tillämpningen av den nya lagen. Samma
negativa svar fick min partikamrat Ingbritt Irhammar av kommunikations-
ministern så sent som den 21 maj i år.
Påföljderna för den som körde onykter var tidigare tydliga och förutse-
bara. Den nya lagen - och kanske främst motivskrivningarna - fick dock en
olycklig utformning. Trots att det i lagen anges att grovt rattfylleri leder till
fängelse i högst ett år framgår det av motiven att detta brott inte alltid behö-
ver leda till fängelsestraff. Justitieministern framhöll exempelvis i proposi-
tionen: ”Straffvärdet hos grova rattfylleribrott är normalt inte så högt att
detta i sig motiverar fängelse i stället för en inte frihetsberövande påföljd.”
Den nya lagtexten i trafikbrottslagen innebär att om brottet är grovt - vil-
ket det bl.a. är om det gäller minst 1,5 promille - ”skall dömas för grovt sjö-
fylleri till fängelse i högst ett år”. Det leder alltså inte till att fängelsestraff
normalt utdöms.
I en kommittémotion från allmänna motionstiden i januari från centern
togs denna fråga upp. I denna motion begärde centern att normalföljden för
brottet grovt rattfylleri skall vara fängelse. Tyvärr har en majoritet i justitie-
utskottet motsatt sig centerns krav och beslutat att behandlingen av denna
viktiga motion skall uppskjutas till hösten.
Jag har tagit upp ändringarna i trafikbrottslagen och följderna härav, ef-
tersom det i den aktuella propositionen om sjöfylleri när det gäller de före-
slagna reglerna om grovt sjöfylleri hänvisas till motsvarande reglering av
grovt rattfylleri i trafikbrottslagen. Om förslagen i propositionen bifalls, vil-
ket majoriteten i lagutskottet föreslår, innebär det att reformen när det gäl-
ler sjöonykterhet får samma anmärkningsvärda konsekvenser som reformen
beträffande trafikbrottslagen.
Sjöfylleri är enligt centerns mening ett mycket allvarligt brott. Det som
enligt den föreslagna lagtexten betecknas som grovt sjöfylleri är ett synnerli-
gen allvarligt brott för vilket normalpåföljden enligt vår mening skall vara
fängelse.
I anledning av propositionen väckte jag en motion med krav på att den
normala påföljden för grovt sjöfylleri skall vara fängelse, såvida det inte fö-
religger särskilda skäl att bestämma annan påföljd, och här syftar jag på al-
koholproblematiker, som behöver insatser för att komma till rätta med sitt
missbruk.
I reservation 3 begär centerpartiet och miljöpartiet att motiveringen till
den i propositionen föreslagna lagtexten skall ändras i enlighet med mitt mo-
tionskrav. Moderaterna och folkpartiet har i skilda särskilda yttranden utta-
lat visst stöd för vår reservation men anser liksom majoriteten i utskottet att
reglerna om påföljder i sjölagen skall motsvara reglerna i trafikbrottslagen.
Enligt oss reservanter är det viktigt att det nu inte görs samma misstag i
fråga om påföljderna som vid beslutet om ändring av trafikbrottslagen. Ett
fel får inte leda till att fler fel begås. Vi skall i stället ta lärdom av misstagen
och nu genom att besluta enligt reservation 3 fastslå att den normala påfölj-
den för grovt sjöfylleri skall vara fängelse. Det betyder mycket ur allmänpre-
ventiv synpunkt. Ett sådant riksdagsbeslut enligt reservationen skulle öppna
vägen för att regeringen och justitieutskottet snarast möjligt verkar för en
skärpning av påföljden för grovt rattfylleri, så att påföljden blir ungefär vad
den var före den reform som rubricerades som en skärpning men som tyvärr
blev en avsevärd mildring av straffen för grovt rattfylleri. Herr talman! Med
det anförda yrkar jag bifall till reservation 3.
Jag ser att jag har överskridit min taletid, men jag lovar att jag i de två
kommande debatterna inte skall utnyttja den anmälda taletiden.
Till slut vill jag säga föjande. Låt oss i dag i denna kammare dels begära
ett förslag om promilleregler till sjöss, dels införa påföljder för grovt sjöfyl-
leri som motsvarar brottens svårighetsgrad. Våra båda krav innebär verk-
ningsfulla åtgärder för att klart fastslå att alkohol och båttrafik inte hör ihop.
Därigenom skulle många oskyldiga slippa drabbas av skador eller för tidig
död på grund av andras ansvarslösa alkoholvanor.
Anf. 52 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Vår gode vän i lagutskottet Martin Olsson gör nu sina sista
aktiva dagar i riksdagen. Vi har samarbetat i många frågor och har haft ett
mycket gott samarbete, och Martin Olsson är en mycket klok karl. Men jag
tycker att centern i denna fråga har hamnat snett. Vi är överens på en punkt,
nämligen att alkohol och båttrafik absolut inte hör ihop.
Jag uppehöll mig ganska ingående i mitt tidigare anförande vid att vi från
folkpartiet liberalernas sida medverkat till att få en skrivning i utskottets be-
tänkande när det gäller promillereglerna som innebär att vi klart och enty-
digt beställer den utredning som nu skall tillsättas och att den utredningen
skall ha en sådan inriktning att promilleregler införs.
I centerns reservation 1, där denna fråga tas upp, står följande:
”Enligt utskottets mening bör mot denna bakgrund direktiven för den i
propositionen aviserade utredningen utformas på ett sådant sätt att det klart
och otvetydigt framgår att utredningsarbetet skall inriktas på en promillereg-
lering till sjöss. Utredningsarbetet bör vidare bedrivas skyndsamt.”
Jag tycker att vi i ett majoritetsförslag i utskottet har kommit fram till
denna skrivning. Och vi i folkpartiet liberalerna är lika angelägna som cen-
tern om att denna fråga löses, men den måste lösas i samband med att man
får fram ett utredningsförslag.
Martin Olsson citerade en del myndigheter som hade yttrat sig om den
departementspromemoria som har varit ute på remiss. T.ex. överåklagaren
vid regionåklagarmyndigheten i Göteborg tar avstånd från bedömningen.
Överåklagaren säger bl.a.:
”Det viktigaste skälet emot en promillereglering är naturligtvis att sjöla-
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
65
5 Riksdagens protokoll 1990191:122
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
gens regler gäller alla fartyg, från minsta eka till supertankfartyg. Det torde
heller inte vara framkomligt att i lagstiftningen fastställa olika promillegrän-
ser med hänsyn till fartygets storlek.”
Vi i folkpartiet ser att detta är en framkomlig väg. Men vi vill inte vara
med om att stifta en lag om ett förhållande som inte är ordentligt utrett.
Jag skulle vilja säga mycket mer, men tiden räcker inte till.
Jag vill emellertid om reservation 6 säga följande. Jag gjorde en lapsus,
Martin Olsson. Det är folkpartiet och centern som står bakom denna reser-
vation. Den innebär ett stöd för en folkpartimotion och en motion från cen-
terpartisten Rune Thorén och folkpartisten Gudrun Norberg. I båda dessa
motioner framförs önskemål om ökade informationsinsatser.
Jag hänvisar även till folkpartiets särskilda yttrande 2 om promillereg-
lerna.
66
Anf. 53 ROLF DAHLBERG (m) replik:
Herr talman! Martin Olsson sade i sitt anförande att avsaknaden av pro-
milleregler kan tolkas som att det är tillåtet att dricka alkohol och köra båt.
Det är fel. Samhället har ju redan i dag en lagstiftning som innebär att detta
är förbjudet. Och man kan dömas till såväl böter som fängelse för detta
brott.
Martin Olsson pläderar alltså för att man skall använda de mätmetoder
som används till lands även till sjöss. När jag har varit skeptisk till om detta
är praktiskt möjligt att göra har jag pekat på en rad problem som uppstår
just därför att det är så vitt skilda förhållanden till sjöss och till lands. På
landbacken har man ju den begränsade vägen där man kan ställa ut kontrol-
ler utefter vägen, stoppa bilisterna och kontrollera om de har alkohol i blo-
det. Så är det inte på sjön. Sjön är ju vidsträckt, och det finns mängder av
vattendrag. Kontrollmöjligheten är alltså oerhört liten om vi så småningom
skulle fastna för att i lagstiftningen införa promilleregler. Alla de problem
som jag i mitt första anförande berörde måste man verkligen se på innan man
bestämmer sig. Att få en lagstiftning som så att säga är ett slag i luften är ju
inte någonting att eftersträva. Allra minst kan Martin Olsson önska detta,
eftersom han ju vill komma till rätta med problemet i stort. Jag tror att vi
gör detta med helt andra insatser, med upplysning och kontroll av farterna i
de mest trafikerade sjölederna. På det viset kan vi få båtförare att inse att
man inte skall dricka alkohol i samband med framförandet av båtar och på
så sätt utsätta andra människor för fara. Nu gäller det det rent tekniska sättet
att mäta om en person har alkohol eller ej i blodet. Härvidlag är jag alltså
skeptisk till metoden.
Anf. 54 MARTIN OLSSON (c) replik:
Herr talman! Först några ord till Ulla Orring med anledning av att hon
sade att centern hade kommit snett. Jag fick inte något svar på den fråga som
jag ställde. Därför upprepar jag frågan: Är centern och jag orealistiska, är
vi populistiska eftersom vi har skrivit den här reservationen? Jag vill ha svar
på den frågan innan vi åtskils.
Sedan talade Ulla Orring fortfarande som om centern i dag begärde att
det skulle införas promilleregler. I en motion begärs att riksdagen omedel-
bart skall införa promilleregler. Det gäller den moderate ledamoten Göran
Ericssons motion 1990/91 :L23. Göran Ericsson föreslår att vi direkt inför
promilleregler i lagen. Den motionen har vi inte tillstyrkt i vår reservation.
Däremot har vi tillstyrkt alla som går ut på att riksdagen skall göra ett kraft-
fullt tillkännagivande för regeringen om att det bör arbetas fram förslag om
promilleregler. Om Ulla Orring läser vår reservation noga, skall hon märka
att vi särskilt har tagit ställning till Göran Ericssons motion och detta just
därför att vi naturligtvis vill att frågan skall prövas ordentligt, så att det finns
ett bra underlag. Men vi önskar att riksdagen skall visa en viljeinriktning mot
bakgrund av de många avslagen tidigare i riksdagen, nämligen viljeinrikt-
ningen att promillegränser skall införas. Detta bör ske så snart man har ut-
rett och prövat frågan tillräckligt, så att de eventuella problem som Rolf
Dahlberg var inne på kan lösas, liksom också andra problem.
Jag har alltså inte tidigare, och inte heller nu, krävt att vi skall stifta lagar
utan tillräckligt underlag. För att få ett tillräckligt underlag, för att det skall
bli en klar viljeinriktning från riksdagens sida och för att det så snart som
möjligt arbetas fram förslag har vi reserverat oss.
Rolf Dahlberg talade om svårigheterna, och jag för min del har talat om
fördelarna med promillegränser. Man skulle kunna citera mycket i detta
sammanhang, men tiden tillåter inte detta. Det är ändå lättare att fastslå att
en person har en viss promillehalt i blodet än att med hjälp av bl.a. vittnen
fastslå att han kan dömas enligt den nuvarande lagen. Jag sade att avsakna-
den av promilleregler kan innebära tolkningen att det är acceptabelt att
dricka litet sprit i samband med framförandet av båtar. Det är egentligen
detta som står i 325 § i sjölagen. Där står det, att är den som framför fartyg
eller eljest på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till
sjöss så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att
det måste antas att han inte kan klara sina uppgifter, kan han dömas. En
person kan alltså ha druckit mycket.
Anf. 55 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Martin Olsson och jag är ju överens om att alkohol och trafik
inte hör ihop, men på en punkt har vi olika meningar. Vi har under det år
som jag har suttit i lagutskottet varit överens om - Martin Olsson har ju
mycket längre erfarenhet än jag - att vara pådrivande i arbetet på att man
skall slippa alkohol i samband med båttrafik.
I den motion beträffande sjöfylleriet som undertecknades av Sören
Norrby har vi klargjort det fortsatta utredningsarbetets inriktning. Det står
att direktiven för utredning på området kommer att utformas så, att arbetet
inriktas på frågan om en promillegräns. Jag tycker att denna skrivning bor-
gar för att en promillegräns kommer att införas. Detta är min och folkparti-
ets uppfattning i denna fråga. Jag lovar Martin Olsson att vi kommer att jaga
utredningen med blåslampa tills vi får ett resultat. Enligt min mening är det
bättre att fatta ett beslut efter att ha fått ett bra underlag från en utredning.
Martin Olsson berörde reglerna beträffande trafiknykterhetslagstift-
ningen. I ett särskilt yttrande i det betänkande som vi behandlar i dag skriver
vi att människor skall bedömas på samma sätt oavsett om det rör sig om sjö-
fylleri eller rattfylleri. Vi vet också, Martin Olsson, att justitieutskottet har
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
07
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
68
ett antal motioner i denna fråga och att det blir en behandling efter sommar-
uppehållet. Lagstiftningen kommer alltså att ses över. Vår uppfattning är att
rattfylleri efter ändringar i trafikbrottslagen skall bedömas minst lika strängt
som tidigare men att särskilda påföljder skall tillämpas om det rör sig om
alkoholproblematiker, dvs. vård. Vi menar alltså att det skall bedömas på
samma sätt oavsett om det gäller sjöonykterhet eller onykterhet till lands.
Anf. 56 ROLF DAHLBERG (m) replik:
Herr talman! I tidigare debatter har Martin Olsson och jag tagit upp exem-
pel som har blivit litet grand klassiska. Jag har nämnt exemplet med familjen
som bor i en segelbåt under hela semestern. Familjen ligger i en vik med
båten och dricker kanske litet vin på kvällen. Sedan måste familjen på grund
av vädret flytta båten. Skall man betraktas som brottsling om man i ett så-
dant fall har tvingats flytta båten. Vidare har vi pekat på det vanliga fallet
att många svenskar ror ut och fiskar i en liten insjö och kanske har smörgås
och ett par öl med sig. Skall man då bli kontrollerad vid stranden när man
kommer tillbaka, blåsa i ballong och eventuellt bli fälld? Det är denna typ
av små vardagsfrågor som måste vägas in, om man vill lagstifta på det här
området.
Nu skall jag inte föra debatten längre, men vill ändå, herr talman, fram-
hålla att jag i och för sig har stor respekt för Martin Olssons inställning att vi
skall bekämpa fylleriet såväl till lands som till sjöss. Men jag delar alltså inte
Martin Olssons stora tro på att det kan ske genom införande av promillereg-
ler.
Eftersom Martin Olsson kommer att lämna riksdagen vill jag rikta ett
varmt tack till honom för de år som vi har samarbetat här i riksdagen. Jag
har som sagt haft, och har, stor respekt för Martin Olssons intresse för alla
utskottets frågor. Ett hjärtligt tack Martin Olsson!
Anf. 57 MARTIN OLSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har den största respekt för de båda meddebattörerna i
just denna debatt, liksom för alla de övriga utskottsledamöterna. I motsats
till vår högt värderade ordförande har jag ytterligare två debatter i dag, var-
för jag kanske inte bör säga några avslutningsord förrän senare. Men redan
nu: Ett tack till herr ordföranden och övriga ledamöter. I vårt utskott är det
ju så fint - och jag hoppas att det är på samma sätt i övriga utskott - att man
kan vara synnerligen god vän, trots att man har delade meningar i sakfrågor.
Jag kan fortsätta att vända mig till vår högt värderade ordförande med
anledning av vad han sade om den där personen som måste flytta båten. Går
man tillbaka till hävderna och ser på vad som sades inför beslutet 1941 om
promillegränser till lands, är jag övertygad om att man finner att någon kan
ha sagt precis detsamma som nu: en person hade druckit litet, men han be-
hövde flytta bilen en bit - så därför skall vi inte ha promillegränser. Jag me-
nar att man inte får ta fram undantagen för att hindra en lagstiftning som är
viktig och som en gång för alla skall göra klart att alkohol och båttrafik inte
hör ihop. Som jag sade i min förra replik, då jag citerade lagstiftningen, är
det nu acceptabelt till en viss grad att dricka alkohol och ändå framföra båt.
Ulla Orring gläds så väldigt över utskottsskrivningen som slutar med att
man avstyrker den motion hon talar så varmt för, liksom alla de övriga mo-
tioner som förordar ett tillkännagivande till regeringen. Man kan vara glad
över olika saker, men jag tycker inte att det är tillfredsställande att motionen
avstyrks. Jag tycker i stället att det vore tillfredsställande om riksdagen utta-
lade en viljeyttring. Det är det jag har visat med reservationen.
Ulla Orrings övertramp i hennes i förväg skrivna anförande handlade om
synen på vår reservation. Jag tolkar det som ett övertramp som Ulla Orring
ångrar, eftersom hon inte har velat kommentera det i sina repliker. Det
gällde populism och bristen på realism.
Tredje vice talmannen anmälde att Ulla Orring anhållit att till protokollet
få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 58 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Låt mig i början, för säkerhets skull, säga att jag kommer att
yrka bifall till reservation nr 7 till detta betänkade.
På 30-talet hade vi inga promilleregler för bilförare. Och visst knorrades
det en hel del när sådana infördes för ungefär 50 år sedan. Men nu är det väl
knappast någon som anser att det skulle räcka med upplysning om att alko-
hol och fortkörning med bil minsann inte hör ihop eller allmänt luddiga lagar
som säger att om du inte på ett betryggande sätt kan köra din bil så är det inte
tillåtet. Vi inte bara accepterar promilleregler för biltrafik, utan vi tycker nu
att det är självklart att de finns. Sedan de infördes har också straffbestäm-
melserna successivt skärpts. Vi har egna lagbestämmelser här i landet och
kräver exempelvis av utländska bilförare att de skall rätta sig efter våra
svenska förhållanden när de kör här. Vi tycker inte detta är något som helst
märkligt.
Lika självklart som att biltrafik och alkohol inte går ihop borde det vara
att alkohol och båttrafik inte är förenligt. Lika självklart som det är med pro-
milleregler för bilförare, borde det vara det för båtförare. Att sedan förhål-
landena till sjöss, i en båt, inte i alla avseenden är precis desamma som för
en bilförare på en väg är faktiskt en annan sak. De olikheterna går att lösa
lagtekniskt.
Motståndarna till promilleregler till sjöss påstår ibland att det inte är nå-
gon idé att införa promillegränser, eftersom det inte finns tillräckliga över-
vakningsresurser. Det tycker jag är ett dåligt argument. För det första är la-
gar och förordningar ett uttryck för vad samhället, dvs. en majoritet av oss,
anser. Därför är de i sig själva vägledande för de allra flesta människor. En
utvidgad lag mot sjöfylleri, med promillegränser, skulle genom sin blotta exi-
stens göra att supandet på sjön skulle minska. För det andra kan en lag fun-
gera som ett gott stöd för föräldrar eller kompisar i deras försök att påverka
ungdomar till ett vettigare båtliv. Slutligen kan man med en lag om promille-
regler beivra sjöonykterhet, utan att behöva vänta tills en olycka har inträf-
fat. Sådana är faktiskt förhållandena i dag. Martin Olson har också tidigare
pekat på hur rättstillämpningen kan förenklas i och med att åklagaren inte
behöver kalla in vittnen som skall yttra sig om gärningsmannens påverkans-
grad. Så måste ske i dag.
I argumentationen mot promilleregler finns också antytt - det sägs mycket
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
70
sällan rent ut - att det i själva verket inte är så farligt. Det är inte så många
dödsolyckor till sjöss som orsakats av att berusade ungdomar kört med
snabba motorbåtar. Egentligen rör det sig om ett problem i Stockholms skär-
gård, det är ett Stockholmsproblem.
Det må vara att antalet omkomna i samband med fritidsbåtsolyckor är få
i förhållande till de offer som biltrafiken skördar. Tycker man att 63 männi-
skoliv, som det gällde 1989, och 73 stycken 1990 inte är så farligt och inte så
mycket att bry sig om, förstår jag också, herr talman, att man inte vill verka
för promilleregler till sjöss. Men vi i vänsterpartiet tycker att de här dödsta-
len är alltför stora. Dessutom tillkommer dessvärre en hel del fritidsbåtso-
lyckor med både materiella skador och personskador, olyckor som är nog så
allvarliga i sig, även om de inte har resluterat i dödsfall.
Supandet på sjön är - tyvärr, måste jag säga - inte enbart ett Stockholms-
problem. I såväl Östergötlands och Tjusts vackra skärgårdar som bland Bo-
husläns klippor dricks det mängder på många fritidsbåtar under sommar-
halvåret. Berusade förare till snabba motorbåtar sprider faktiskt skräck i
omgivningen, här likaväl som i Stockholms skärgård.
Herr talman! Som en parentes vill jag ändå säga att det vid det här laget
väl är bekant för de flesta att detta ärende, om sjöfylleri och promillegränser,
kommer att vara det genomgående temat i en informationsfilm om riksdags-
arbetet. Gymnasieelever skall med detta ärende som exempel lära sig mer
om hur riksdagen fungerar.
Men även för mig har det här ärendet varit lärorikt och det har varit intres-
sant att följa det under den här mandatperioden. Det är ett både typiskt och
unikt riksdagsärende. Till det typiska hör bl.a. de återkommande avslagsyr-
kandena på motioner i ämnet, med motiveringen att ärendet är föremål för
beredning och att departementet ämnar återkomma under senare delen av
året. Så står det i ett betänkande från november 1989. Då hade jag ännu inte
tillräcklig erfarenhet av vad det betydde, utan lät mig nöja med det. I mars
1990, alltså förra året, skulle den omtalade översynen av sjölagen redovisas
i en departementspromemoria under våren. Den gången visste jag mer, bl.a.
att det kan vara mycket långt mellan en lovad promemoria och en färdig lag
och jag gick inte på det argumentet, utan vänsterpartiet reserverade sig till
förmån för en skrivning för promilleregler. Under våren kom så propositio-
nen, men ändå inget förslag om promilleregler. Men, och det är viktigt, vi är
nu en stor majoritet i utskottet mot sjösupandet och för promilleregler.
Denna majoritet är enig om att den utredning som aviseras i propositionen
kommer att arbeta fram förslag på promilleregler för sjön. Centern och mil-
jöpartiet vill för säkerhets skull vara litet extra tydliga och gardera med en
reservation. Men, Martin Olsson, är det egentligen inte att slå in öppna dör-
rar? En stor majoritet i utskottet är faktiskt överens om vad den här utred-
ningen skall leda fram till.
Jag har nu nämnt det typiska med detta ärende, men i ett avseende är
ärendet unikt, nämligen såtillvida att dess status har vuxit mycket snabbt.
Förra gången ärendet debatterades i kammaren var den 14 mars förra året.
Då var det ingen av folkpartiets ordinarie utskottsledamöter som yttrade sig.
Det hela fick skötas av suppleanten. Socialdemokraterna yttrade sig över hu-
vud taget inte. Men nu, herr talman, är det minsann annorlunda. Naturligt-
vis kan detta vara bra för sakfrågan, även om jag ställer mig litet tvekande
till en del av inläggens längd.
Men vi skall inte bara ta ställning till sjöfylleriet, utan också till en ny
straffsanktionerad bestämmelse om störande sjötrafik.
Antalet fritidsbåtar har ökat kraftigt de senaste decennierna, till glädje för
många, men också tyvärr till skada för natur och djurliv. Slitaget på framför
allt skärgården är stort, men det förekommer också att fågel- och växtlivet i
många insjöar blivit stört. T.o.m. ganska stillsam kanottrafik kan vara föröd-
ande för exempelvis ett häckande fiskgjusepar. Jag känner därför stor sym-
pati för de bakomliggande tankegångar som finns i motion L22 från miljö-
partiet, men jag tror inte att det är tillrådligt att nu gå så långt i kriminalise-
ringen av störande sjötrafik som miljöpartiet vill. Vi i vänsterpartiet ansluter
oss alltså till det föreliggande förslaget, men vi tycker att det är tillfredsstäl-
lande att vi kommer att få en lag på detta område.
Sedan vill jag, herr talman, ta upp frågan om kompetenskraven beträf-
fande framförande av motorbåtar. Problemet med motorbåtarna, som blir
allt fler och allt snabbare, blir större för varje år som går.
I dag krävs det inte några som helst kompetensbevis för att man skall få
köra motorbåtar understigande 12 meter. En femtonåring får utan vidare
köra en 11 meter lång motorbåt med 400 hästkrafters motor - och gör det
också. Jag redovisade tidigare hur många dödsoffer sjön har skördat under
de senaste två åren. Statistik över allvarliga tillbud och olyckor utan direkt
dödlig utgång finns inte att tillgå. Men det är oomtvistat att höghastighetsbå-
tarna-ja, sådana här båtar kallas nu för tiden t.o.m. för värstingbåtar-som
blir allt fler till antalet, innebär en potentiell olycksrisk. Särskilt farliga blir
dessa båtar naturligtvis när de körs av personer som inte har någon som helst
utbildning eller något sjövett.
Vi i vänsterpartiet har uppfattningen att kraven på utbildning och kompe-
tens måste skärpas, så att också motorbåtar understigande 12 meter omfattas
av bestämmelserna. Det är beklämmande att riksdagen efter en hemställan
från trafikutskottet tidigare i år direkt har avslagit det motionsyrkande vari
krävs lämplig utbildning och behörighet även för sådana här båtar. Bestäm-
melserna för fritidsbåtar gäller sedan 1970. Men sedan dess har ju både anta-
let motorbåtar och antalet hästkrafter i motorerna ökat enormt mycket. Det
är anmärkningsvärt att det så kapitalt har undgått ledamöterna i trafikut-
skottet att det dräller av båtförare som inte har någon som helst båtutbild-
ning och som åker runt både i skärgården och på insjöar med 20, 30 eller 40
knops fart. Dessa båtförare är en olycksrisk både för sig själva och för andra.
Men nu skall, som väl är, den utredning som har att arbeta med frågan
om promillegränser för sjötrafik också ta upp frågor som gäller behovet av
kompetenskrav eller behörigshetsvillkor för denna typ av båtar. I sinom tid
tillgodoses således säkerligen de krav som vi i vänsterpartiet har ställt. Men
det är, tyvärr, ännu inte särskilt tydligt var de andra partierna - bortsett från
miljöpartiet, det måste jag tillägga - står i den här frågan. Därför yrkar jag
bifall till reservation 7. Det får inte råda något tvivel beträffande detta med
kompetenskrav och behörighetsvillkor.
Slutligen tycker jag, herr talman, att det skulle vara bra om centerns, folk-
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
71
Prot. 1990/91:122 partiets och socialdemokraternas ärade ledamöter i lagutskottet här och nu
30 maj 1991 ville uttala sig tydligt i den här frågan.
Sjöfylleri m.m.
72
Anf. 59 MARTIN OLSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har begärt ordet därför att Elisabeth Persson vände sig
till mig - ja, det var kanske närmast centern som hon riktade in sig på - och
sade att vi slår in öppna dörrar i den här frågan. Jag tror att hon då avsåg
reservation nr 1.
Men, Elisabeth Persson, jag beskrev litet grand i mitt huvudanförande hur
den här frågan har handlagts av regeringen och riksdagsmajoriteten. Det har
alltså funnits en majoritet i riksdagen för ett avslag på de framställningar som
år efter år har gjorts beträffande detta med promillegränser.
Vidare har jag refererat till det svar som jag fick den 16 oktober från justi-
tieministern på min raka fråga om huruvida regeringen hade för avsikt att
lägga fram förslag om promilleregler till sjöss. Det är alltså drygt sju måna-
der sedan det här svaret gavs. I svaret betonar justitieministern, självfallet,
att man i den promemoria som hennes departement stod bakom inte hade
med något förslag i det här avseendet. Detta hade alltså inte penetrerats.
Men justitieministern var klar över, det framgår av promemorian, att skälen
mot promilleregler är starkare än skälen för en lagstiftning på området.
Mot bakgrund av att regeringen för drygt sju månader sedan var mycket
avvisande i det här sammanhanget tycker jag alltså att det, för att vi skall
kunna vara säkra på att vi får den lösning som vi och, tror jag, även Elisabeth
Persson vill ha, behövs ett tillkännagivande från riksdagen. Det är ju en viss
skillnad mellan en skrivelse från riksdagen och ett avslag å ena sidan samt
ett tillkännagivande å andra sidan. Om det blir ett tillkännagivande kan ju
riksdagen årligen i regeringens redogörelse med anledning av riksdagens
skrivelser få en redovisning av vad man har gjort med anledning av riksda-
gens beställningar.
Det är en anledning till att vi drar slutsatsen att det inte räcker med avslag
på motioner eller en skrivning som kanske en del tycker är bra. Här behövs
det i stället ett tillkännagivande.
Anf. 60 ELISABET FRANZÉN (mp):
Herr talman! Tidigare talare i debatten har uppehållit sig vid det faktum
att alkohol och trafik inte hör ihop. Martin Olsson och Ulla Orring har båda
försäkrat mycket ordentligt att de delar den uppfattningen. Det gör vi också.
Vidare har problemen med dagens trafik med fritidsbåtar här beskrivits.
För alltför många människor har alkoholen kommit att utgöra en del av
charmen med sjölivet. Men ölet, vinet och supen i fiskeekan har satt sina
spår i statistiken.
1989 omkom 68 personer i samband med olyckor med fritidsbåtar. 55 %
av dessa personer, dvs. över hälften, var berusade. År 1988 var det så mycket
som 73 % av de omkomna som var berusade. Dessa siffror talar sitt tydliga
språk.
Jag kan berätta om en händelse som jag själv har varit med om och som
har färgat min bild av sjöfylleriet. Händelsen inträffade för drygt tio år se-
dan. Det var i augusti månad. Jag och ytterligare några hade varit på en
kräftskiva i Skärhamn på västkusten. På kvällen blev det bestämt att vi nästa
dag vid 11-tiden skulle åka med båt till Mollösund för att äta lunch. Jag och
min familj tältade i en bergskreva. Sena som vi ofta är kom vi nedrusande
till båten nästan på slaget 11. Den båt som vi skulle åka med låg kvar. Vi
hoppade i båten, och denna lade så ut. Då upptäckte vi att skepparen om-
bord var berusad. Han hade fortsatt festen in på denna dags förmiddag. Han
var ordentligt påverkad. Ja, han var rent av full. Skepparen satt på durken
och hade ett instrument och sjöng om sol, vind och hav. Han mådde allmänt
gott. Det fanns en till som var segelkunnig. Men han var också berusad. Han
lyckades i alla fall nödtorftigt lotsa fram segelbåten.
Inte någon i min familj var segelkunnig. Men vi försökte alla göra så gott
vi kunde. Jag var mycket rädd den gången. Men vi kom i alla fall fram till
Mollösund. Under lunchen undersökte jag om det fanns någon annan båt
som vi kunde åka tillbaka med och där den som hade att sköta båten var
nykter. Men det var alls inte någon lätt uppgift. Vi funderade över hur vi
skulle ta oss tillbaka till Skärhamn. Skulle vi ta taxi? Men då hittade jag fak-
tiskt en man som var nykter. Den här mannen hade motorbåt. Jag var
mycket tacksam och glad över att vi hade funnit den här personen. Tryggt
och säkert kunde vi ta oss tillbaka till Skärhamn.
Den här händelsen var faktiskt en skrämmande upplevelse. Men historien
har faktiskt också en poäng. Några år senare träffade jag nämligen föraren
av motorbåten. Det var i miljöpartisammanhang. Den här personen sitter
numera med i riksdagen, på Bohusbänken. Det gäller nämligen Kent Lund-
gren. Jag vet inte om man skall dra någon slutsats av detta. Jag tänker i alla
fall på den reservation som centern och miljöpartiet tillsammans har fram-
ställt. Några år innan Kent Lundgren blev miljöpartist var han faktiskt cen-
terpartist. Jag vill inte generalisera och bedöma alla i partierna på samma
sätt. Men den beskrivna händelsen är kanske litet symtomatisk.
Ulla Orring påstod här att Martin Olsson och centern skulle vara populis-
tiska. Eftersom vi i miljöpartiet, som sagt, har varit med om att underteckna
reservationen i fråga upplevde jag att Ulla Orrings påstående också i viss
mån gällde mig. Jag har läst utskottets skrivning. I betänkandet står det att
utskottet delar departementschefens uppfattning att det för närvarande sak-
nas tillräckligt beredningsunderlag för att man skall kunna införa promille-
regler i sjölagen. Denna uppfattning delar även vi reservanter i reservation
1.
Utskottet anför vidare att utskottet utgår från att ”direktiven för utred-
ningen på området kommer att utformas så att arbetet inriktas på frågan om
en promillereglering”. Det är klart att utredningen skall syssla med frågan
om en promillereglering. Men det säger ingenting om att utredningen verkli-
gen skall arbeta för att promilleregler skall införas. Utredningen har ju full
frihet att komma fram till att promilleregler inte skall införas. Centern och
miljöpartiet vill med reservation 1 uppnå sådana utredningsdirektiv att ut-
redningen skall sikta till en promillereglering.
Vi är medvetna om att det finns avgränsningsproblem. Det blir naturligt-
vis utredningens uppgift att arbeta fram förslag om hur de avgränsningarna
skall göras och hur regleringen skall utformas. Det står väldigt klart i vår
reservation. Regeringen har dröjt och därigenom förlorat tid i denna fråga.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
73
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
Därför finns i dag inte tillräckligt beredningsunderlag. Hade regeringen i de-
partementspromemorian lagt fram förslag om en promillereglering, hade vi,
som Martin Olsson sade tidigare, haft remissyttranden om saken. Det är väl-
digt angeläget - det är också en anledning till vår reservation - att påpeka
att det är bråttom. Regeringen har förlorat tid. Jag ville helst att siktet skulle
vara inställt på nästa sommar. En hel del arbete är faktiskt gjort. Kunde man
få denna lag att träda i kraft den 1 juli vore man ute i tid före semesterperio-
den. Jag vill för miljöpartiets räkning yrka bifall till reservation 1.
Sjöfylleri är ett grovt brott. Därför borde fängelse vara normalpåföljden.
Det faktum att de regler i trafikbrottslagen som nu tillämpas för rattfylleri
har inneburit lindrigare påföljder vid grovt rattfylleri än tidigare är inte ett
skäl för att hålla straffen nere för grovt sjöfylleri.
Det är inte så som Rolf Dahlberg sade i sitt anförande att miljöpartiet och
centern vill ha strängare straff till sjöss än till lands. I stället borde även straf-
fen för grovt rattfylleri skärpas. Vi utgår från att regeringen gör vad som be-
hövs för att få detta till stånd. På så sätt skulle reglerna ändå bli likartade för
sjö- och rattfylleri. Centern och miljöpartiet står gemensamt även för reser-
vation 3.
Miljöpartiet vill också ha regler om återkallelse av körkort vid onykterhet
till sjöss. De flesta bilförare är rädda om sina körkort. Risken för att förlora
körkortet har avhållit många från att dricka alkohol före bilfärden. Det finns
visserligen i dag möjligheter att återkalla körkortet vid bl.a. allmän brottslig-
het. Hit skulle man kunna räkna grovt sjöfylleri. Men det fordras mycket för
sådan återkallelse, och den sker väldigt sällan. Det exempel som betänkan-
det beskriver handlar om en berusad person, som med en alkoholhalt på
2,49%o i hög fart körde på en annan båt och därmed utsatte flera andra för
fara på ett mycket dramatiskt sätt.
Möjligheterna till körkortsindragning bör ökas. Bara vetskapen om att
körkortet för bil skulle kunna dras in vid alla typer av grovt sjöfylleri och
även annat sjöfylleri skulle troligen leda till att flera höll sig nyktra också till
sjöss. I reservation 4 begär miljöpartiet att denna fråga tas upp av den utred-
ning om promilleregler för sjötrafiken som aviseras i propositionen.
Utredningen bör även ta upp frågan om att införa kompetenskrav för fö-
rare av större fritidsbåtar, s.k. höghastighetsbåtar. Detta talade Elisabeth
Persson om, och jag behöver inte upprepa vad hon sade. Tillsammans med
vänsterpartiet står vi bakom reservation 7.
Nu införs även en regel som gör det möjligt att ingripa mot dem som färdas
med fartyg på ett sådant sätt att omgivningen störs i onödan även på andra
sätt än genom olyckor. Med omgivningen menar man i första hand medtrafi-
kanter, människor som idkar friluftsliv eller bor längs färdvägen, samt båtar,
bryggor och andra mänskliga installationer. Enligt utskottet kan regeln till-
lämpas även om någon genom t.ex. buller stör häckande fåglar i områden
som inte formellt har förklarats såsom fågelskyddsområden. Vi noterar med
glädje att detta innebär en skärpning i förhållande till propositionen, som
talar om ”starkt motorljud i närheten av fågelskyddsområden”.
Detta förslag är tyvärr inte tillräckligt långtgående. Vi skulle önska att
skrivningarna mera hade markerat en målsättning att skydda växter, djur
74
och natur överallt inom och utom formella skyddsområden. Därför har vi
reserverat oss i reservation 5.
Dessutom vill inte utskottet att den yrkesmässiga trafiken skall falla under
denna regel. Men varför skall den undantas? Jag kan ta Finlandsfärjorna
som ett exempel. De stora moderna jättefärjorna orsakar nivåskillnader och
svall, när de tränger sig genom Stockholms skärgård. Öborna ser med för-
tvivlan hur stränderna eroderas och hur flora och fauna föröds. Det behövs
mer omfattande regler mot störande sjötrafik, regler som gäller inte bara
fritidsbåtar utan även yrkesmässig trafik.
Anf. 61 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Frågan om promilleregler är ju en viktig fråga i denna lag-
stiftning. Men som jag tidigare har sagt saknar vi i dag underlag för ett för-
slag i detta avseende. Jag kan erinra Elisabet Franzén om att lagutskottet
1988 med anledning av en motion med Elver Jonsson såsom första namn be-
handlade frågan om onykterhet till sjöss. Då ville ett enigt lagutskott göra
ett tillkännagivande om att regeringen skulle utarbeta ett förslag om ändring
av sjölagen. Det förslaget har vi nu fått, men vi har inte fått något förslag
beträffande promillereglerna.
Jag vill även erinra Elisabet Franzén om diskussionen i lagutskottet. Vi
yrkade då från folkpartiet liberalernas sida på en ändring av den första skriv-
ningen så till vida att direktiven för utredningen på området "kommer att
utformas så att arbetet inriktas på frågan om en promillereglering”. Genom
denna gemensamma skrivning har vi kommit så långt som vi kan i denna
fråga. Allt förnuft säger att denna utredning, som regeringen kommer att
tillsätta, måste ta upp frågan om promilleregler.
Jag är inte beredd att på folkpartiet liberalernas vägnar säga att vi skall
fatta beslut utan en utredning. Väldigt många olika saker måste klaras ut när
det gäller båt- och sjötrafiken. Jag delar Elisabet Franzéns uppfattning, vil-
ket jag har givit uttryck för tidigare i dag, att alkohol och båttrafik inte hör
ihop. Men som framgår av remissvaren är det många personer som är inblan-
dade i en stor färja och som kommer att omfattas av denna lag. Men får vi
förslag i detta avseende, kan riksdagen sedan fatta beslut. Det är jag helt
övertygad om. Den skrivning som vi har åstadkommit i utskottet torde med-
föra att vi får promilleregler.
Anf. 62 ELISABET FRANZÉN (mp) replik:
Herr talman! Detta börjar bli litet pinsamt. Det har redan tidigare varit
en debattrunda om detta mellan Ulla Orring och Martin Olsson.
I reservation 1 kräver vi inte alls någon lagstiftning nu utan en utredning.
Vi beklagar att regeringen inte har tagit fram ett tillräckligt beredningsun-
derlag för att man skall kunna lagstifta nu. Jag vet också att folkpartiet tidi-
gare har arbetat för promilleregler. Det var med en viss förvåning som jag
noterade att de folkpartistiska ledamöterna i utskottet nöjde sig med den
skrivning som utskottet kom fram till, dvs. att utredningen bara skall ta upp
frågan om promillereglering. Det sägs inte klart ut att utredningen skall
komma fram till något förslag om promillereglering.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
75
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
76
Anf. 63 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Jag anser inte att det här är pinsamt, utan detta är en redovis-
ning av vad som står. Jag kan inte se den skillnad som Elisabet Franzén kan
se mellan förslaget att tillsätta en utredning och den inriktning som vi har
föreslagit. En inriktning för promillegränser är väl en klar vägledning, Elisa-
bet Franzén? Jag kan inte komma till någon annan slutsats.
Vi hade ganska ingående diskussioner i utskottet som resulterade i en
bättre skrivning än vad det första förslaget innehöll. Därför ställer vi oss
bakom utskottets förslag, som nu omfattas också av de stora partierna.
Anf. 64 ELISABET FRANZÉN (mp) replik:
Herr talman! Det handlar om att läsa innantill. Jag skall därför läsa ur vår
reservation: ”Enligt utskottets mening bör mot denna bakgrund direktiven
för den i propositionen aviserade utredningen utformas på ett sådant sätt att
det klart och otvetydigt framgår att utredningsarbetet skall inriktas på en
promillereglering till sjöss. Utredningsarbetet bör vidare bedrivas skynd-
samt.”
Det framgår alltså inte klart om utredningen enbart skall behandla frågan
om en promillereglering. Sedan kan det mycket väl vara så att denna formu-
lering som utskottet och folkpartiet står bakom inte är fullt så dålig som den
tidigare formuleringen. Men vi miljöpartister och centern anser att utskot-
tets skrivning inte är tillräcklig, och det är därför som vi har reserverat oss.
Anf. 65 ANITA JÖNSSON (s):
Herr talman! Arbetet med att skapa en säker och bra trafikmiljö har hög
prioritet i vårt land. När det gäller trafiken till lands har trafiknykterhetsfrå-
gan länge utgjort ett viktigt led i strävandena efter att förbättra säkerheten.
Man har här tidigare än i de flesta andra länder insett vikten av att genom
en strikt lagstiftning inskärpa kravet på nykterhet i trafiken.
Vi bor i ett land där vi har en unik tillgång till sjöar och vattendrag omkring
oss. Det finns dessutom skärgård och öppet hav runt Sveriges kuster, vilket
gör att många människor väljer att tillbringa sin fritid och rekreation till
sjöss.
Utvecklingen går mot att antalet fritidsbåtar ökar kraftigt och därmed blir
trafiken på vattnet allt tätare. Till bilden hör också att många fritidsbåtar
numera utrustas med starka motorer som medger att båtarna framförs i hög
hastighet. Speciellt under sommarmånaderna har trafikförhållandena på
sjön alltmer kommit att likna dem på våra vägar.
Båtlivet ställer därför högre krav än tidigare på reaktionssnabbhet, gott
omdöme, hänsyn, aktsamhet och andra egenskaper som är viktiga för trafik-
säkerheten.
Enligt utskottets mening har denna utveckling medfört att betydelsen av
att vara nykter till sjöss i väsentlig grad har ökat. Det är viktigt att markera
att principen om att alkohol och trafik inte hör ihop gäller vägtrafiken såväl
som sjötrafiken. Alkoholförtäring i samband med sjötrafik är inte förenligt
med de krav sjölivet ställer och det leder till ökade risker för allvarliga
olyckor.
Våren 1988 föranledde överväganden av denna art utskottet att uttala att
det borde ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang närmare över-
väga huruvida man inte borde ha en strängare syn på onykterhet till sjöss
genom en ändring av 325 § sjölagen så att bestämmandet av påföljd för brot-
tet närmare anpassas till det som gäller enligt trafikbrottslagen.
Vid en sådan anpassning måste emellertid, fortsatte utskottet, hänsyn tas
till att sjölagens bestämmelser har betydligt vidsträcktare tillämpningsom-
råde än trafikbrottslagens. Man skulle också lägga fram förslag till erforder-
liga ändringar i sjölagen. Det anförda gav riksdagen som sin mening rege-
ringen till känna.
Inom justitiedepartementet har därefter utarbetats en proposition, Sjöfyl-
leri m.m., som behandlas i lagutskottets betänkande nr 35, det betänkande
som vi i dag diskuterar.
I betänkandet föreslås att sjölagens onykterhetsbrott delas in i två grader,
vilka benämns sjöfylleri och grovt sjöfylleri. Straffskalan för sjöfylleri före-
slås att bli böter eller fängelse i högst sex månader. För grovt sjöfylleri före-
slås fängelse i högst ett år.
Dessutom föreslås en ny straffsanktionerad bestämmelse om störande sjö-
trafik, som innebär att man vid färder till sjöss är skyldig att anpassa färdväg,
hastighet och färdsätt i övrigt så att inte omgivningen störs i onödan. Straffet
för överträdelse av bestämmelsen föreslås vara böter.
I propositionen behandlas även promilleregler för sjötrafiken. Med tanke
på tidigare resonemang om att anpassa sjölagens bestämmelser om onykter-
het till de bestämmelser som finns för vägtrafiken är det en naturlig utgångs-
punkt att även överväga huruvida promillereglerna bör införas när det gäller
onykterhet till sjöss. Av rent pedagogiska skäl och för det allmänna rätts-
medvetandets skull kan det vara lämpligt att ha likartade regelverk för trafik
till lands och sjöss.
Samtidigt måste vi vara klara över att förhållandena till sjöss skiljer sig på
många punkter från de villkor som gäller för trafiken till lands -1.ex. funge-
rar båten ofta både som fortskaffningsmedel och som bostad. En annan vik-
tig skillnad är att det ofta är flera personer engagerade i framförandet av ett
fartyg, medan normalt endast en person kör en bil. Dessutom gäller sjölagen
alla farkoster. Det kan t.ex. vara segelbåtar, roddbåtar eller motordrivna far-
tyg-
Även andra skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till sjöss
måste beaktas liksom övervaknings- och kontrollaspekterna.
Slutsatsen blir därför att det naturligtvis talar för att promilleregler bör
införas även när det gäller onykterhet till sjöss, men att det är uppenbart att
promilleregler för sjötrafiken är förenade med olika typer av problem.
Utskottet delar därför propositionens och de flesta remissinstansernas be-
dömning, att det med nuvarande beredningsunderlag inte är möjligt att före-
slå promilleregler för sjötrafiken. Däremot bör en utredning få i uppdrag att
behandla frågan.
Med tanke på de övriga krav som ställs på en god förare bör utredningen
även omfatta frågan om behovet av kompetenskrav eller behörighetsvillkor
för vissa typer av sjötrafik liksom andra frågor som kan ha samband med
eller vara av betydelse för frågan om promilleregler.
Som tidigare berörts föreslås i propositionen att ett nytt straffstadgande
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
77
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
om störande sjötrafik införs i sjölagen. Det innebär att den som tar en sådan
färdväg, håller en sådan hastighet eller annars med ett fartyg färdas så att
han i onödan stör omgivningen skall dömas till böter.
Vi har sett och hört de senaste åren, framför allt under sommarhalvåret,
hur buslivet på sjön tar allt vildare former, vilket gör att det finns ett stort
behov av att komma till rätta med de båtmanövrar som är onödiga och stö-
rande för omgivningen, men som inte behöver vara ägnade att leda till en
sjöolycka. Störningen behöver inte nödvändigtvis avse människor, utan den
kan gälla t.ex. djurlivet inom ett fågelskyddsområde.
Till betänkandet har fogats 7 reservationer. Men som det har framgått av
den tidigare debatten finns det en stor samstämmighet mellan de olika parti-
erna i utskottet vad gäller synen på att alkohol och trafik inte hör ihop.
Det konstateras dock av utskottets majoritet att införande av promillereg-
ler inte kan göras utan ytterligare beredning. De problemställningar och
oklarheter som råder på grund av att förhållanden till sjöss i väsentlig mån
avviker från dem på land, måste beaktas och lösas innan sjölagen kan till-
föras bestämmelser om promilleregler.
I den utredning som föreslås i propositionen, och som utskottet utgår från,
ges sådana direktiv att arbetet inriktas på frågan om en promilleregel.
Med det anförda är i huvudsak motionärerna i denna fråga tillgodosedda,
och jag yrkar avslag på reservation nr 1.
I reservation nr 3 frångår reservanterna den huvudprincip som har varit
vägledande i propositionen, nämligen att lagstiftningen för sjötrafiken skall
vara så likformig som möjligt med lagstiftningen för den som framför ett for-
don på land.
Reservanterna vill att påföljden för grovt sjöfylleri skall vara strängare än
vad som gäller för vägtrafikens område enligt trafikbrottslagen. Som utskot-
tet tidigare framhållit bör en enhetlig grundsyn prägla utformningen av reg-
lerna i sjölagen. Detta bör naturligtvis även gälla påföljdsbestämningen.
Om det i framtiden skulle bli aktuellt med ändringar i trafikbrottslagen
som påverkar påföljdsvalet vid grovt rattfylleri, måste självfallet också på-
följdsfrågan vid grovt sjöfylleri bli föremål för överväganden.
Jag yrkar avslag på reservation 3. I en reservation från miljöpartiet fram-
förs önskemål om förändringar i körkortslagen för att kunna återkalla kör-
kortet vid sjöfylleri.
Utskottet konstaterar att det är möjligt enligt gällande lagstiftning att för-
orda återkallelse av körkort vid allvarligare fall av onykterhet till sjöss.
Alltså yrkar jag avslag på reservation 4.
Den nya bestämmelsen som införs, vilken innebär att det är möjligt att
ingripa mot dem som färdas på ett sätt med sin båt som stör omgivningen,
berörs i reservation 5. Reservanterna pekar på risken att bestämmelsen i
praktiken kommer att få en alltför begränsad tillämpning. I propositionen
visas det på exempel som kan bli föremål för ingripande med den nya straff-
bestämmelsen. Dessa exempel får dock inte tas som intäkt för att det inte
kan finnas andra tillfällen då ingripande kan ske. Bestämmelsen har kommit
till för att skydda inte bara människorna utan även naturen med dess viktiga
växt och djurliv längs våra stränder. Utskottet ser det därför inte som nöd-
78
vändigt att göra ytterligare uttalanden om tillämpningsområdet för straffbe-
stämmelsen.
Jag yrkar avslag på reservation 5.
Den nya lagstiftningen föreslås att träda i kraft den 1 juli 1991.
Svenskarna är ett båtintresserat folk, och mer än hälften av landets befolk-
ning åker med en fritidsbåt minst en gång per säsong. Det medför att de nya
bestämmelserna berör en stor del av befolkningen och kan om de efterlevs
ge en större trivsel och säkerhet på sjön.
Enligt utskottets mening är det mot denna bakgrund viktigt att man når ut
till befolkningen så snart som möjligt, eftersom den stora båtlivssäsongen nu
sätter i gång på riktigt.
Utskottet utgår sålunda från att regeringen snabbt kommer att föranstalta
om en brett upplagd informationskampanj där de nya reglerna och deras
konsekvenser presenteras på ett allsidigt och informativt sätt.
Jag yrkar därmed avslag på reservation 6.
Herr talman! Vi står nu åter inför en sommar med förhoppningsvis mycket
sol och bad. Många använder denna tid till att njuta av härliga båtfärder på
våra sjöar och vattendrag. Kanske man lägger till i en liten vik och dukar
fram sill och nypotatis, och då smakar det för många bra med en liten snaps
som tilltugg.
Promilleregler - lagstiftning. Det handlar också om det förhållningssätt
och de attityder vi har till alkoholen. Det handlar om den respekt och hänsyn
vi visar för varandra då vi kör omkring med våra båtar i skärgården eller på
våra insjöar. Vetskapen om vad som händer med vår körförmåga när vi
druckit sprit är en annan faktor som är av stor betydelse för hur vi beter oss
till sjöss och på land.
Regeringen har lagt en proposition som klart markerar samhällets inställ-
ning, dvs. att alkohol och båtkörning inte är förenligt med de trafiksäker-
hetskrav som ställs. Likaså måste det skapas möjligheter att ingripa mot dem
som far fram och missbrukar sjöreglerna. Båtförare som använder båten på
ett sådant sätt som är både onödigt och störande för omgivningen skall i fort-
sättningen kunna åtalas och bestraffas.
Jag vill, herr talman, med detta yrka bifall till lagutskottets hemställan i
betänkande LU35 och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 66 MARTIN OLSSON (c) replik:
Herr talman! Anita Jönsson har försvarat utskottsmajoriteten. De syn-
punkterna tillförde inte något nytt. Man kan väl instämma i flera av de saker
hon sade. Men slutsatserna har inte blivit riktigt desamma. Jag vill ta upp två
frågor. Den ena frågan gäller promilleregeln som berörs i reservation 1, och
den andra frågan gäller påföljderna.
När det gäller promillegränserna vill jag påminna Anita Jönsson som soci-
aldemokrat att fyra av hennes partivänner, nämligen Hans Göran Franck,
Christina Pettersson, Ines Uusmann och Oskar Lindkvist motionerade i an-
ledning av denna proposition som vi nu behandlar och som Anita Jönsson
uttrycker sin tillfredsställelse över. De framhöll att en stor brist i den före-
slagna lydelsen är avsaknaden av en fast promillegräns för fylleri och grovt
rattfylleri. De argumenterar vidare, och de drar sedan slutsatsen att riksda-
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
79
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
80
gen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
promilleregler för sjöfarande. Den motionen är en av de åtta motioner som
ligger till grund för den reservation vi har avgivit.
Man är ju litet grand fundersam över socialdemokraternas vilja i det här
fallet. Ser man på motionerna från den allmänna motionstiden i januari
väckte Gunnar Thollander, Göran Magnusson och Maj-Inger Klingvall en
motion, dvs. innan propositionen lades, där de drog ungefär samma slutsats,
nämligen att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio-
nen anförts om lagstiftning av promillegräns till sjöss. Det är alltså en promil-
legräns för sjöfylleri.
Det märkliga var att när detta ärende behandlades i utskottet fick den högt
uppskattade ledamoten av lagutskottet Gunnar Thollander, som var motio-
när, inte delta i behandlingen av ärendet. Det hade varit mer helhjärtat från
utskottets sida om man dels hade låtit dem som har motionerat och visat sär-
skilt intresse delta, dels följt upp den motion som Hans Göran Franck m.fl.
väckte efter det att de hade läst propositionen.
I mitt huvudanförande redovisade jag för hur det blir med påföljderna för
rattfylleribrotten, dvs. mildare än de flesta hade trott. Men man blir inte för-
vånad när man läser den dåvarande propositionen och utskottsbetänkandet.
Varför vi från centern vill att normalpåföljden för grovt sjöfylleri skall
vara fängelse och inte den tillämpning som gäller för grovt rattfylleri, beror
på att vi ser hänvisningar i den nuvarande propositionen och vi tycker att det
fel som gjordes för trafikbrotten inte skall upprepas när det gäller sjöfylleri.
Anf. 67 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag nödgas konstatera att inte heller Anita Jönsson i denna
noggranna och pedagogiska genomgång av betänkandet säger ett enda ord
om behörighetskrav eller kompetensbevis för högfartsbåtar. Utskottets
ärade ledamöter har sorgfälligt undvikit att ta upp det ämnet. Jag vet inte
vad det kan bero på. Kan det möjligen bero på att det är så många norrlän-
ningar i utskottet och att det är isfritt så kort tid under året vid Norrlandskus-
ten att man inte hinner komma upp i så höga hastigheter?
Jag vill ge utskottets ledamöter möjlighet att, innan vi avslutar denna de-
batt, åtminstone markera var de står i frågan om behörighetskrav och kom-
petensbevis för högfartsbåtar.
Anf. 68 ANITA JÖNSSON (s) replik:
Herr talman! Till Martin Olsson: När det gäller de socialdemokratiska
motionerna måste det kännas skönt att Martin Olsson engagerar sig så starkt
för dem.
Huruvida motionärerna är nöjda eller inte kan inte jag tala om här. Där-
emot anser utskottet att de har blivit tillgodosedda genom utskottets skriv-
ning, som innebär att arbetet inriktas på frågan om en promillereglering i
den utredning som skall tillsättas. Som ett svar på Elisabet Franzéns tidigare
anförande kan jag meddela att jag har fått besked från justitiedepartementet
att utredningen kommer att tillsättas snarast.
När det gäller de straffbestämmelser som finns för grovt rattfylleri har jag
väldigt stor respekt för Martin Olsson och hans noggrannhet. Jag antar att
Martin Olsson förbereder sig i god tid när han skall tala i kammaren. Anled-
ningen till min fundering om detta är att Martin Olsson talade om en artikel
som han hade läst i april.
Jag är litet senfärdig och ofta ute i sista minuten när jag skall skriva något.
Det är kanske därför som jag har en artikel som är från en senare tidpunkt,
nämligen från den 3 maj. Då kunde man läsa i Dagens Nyheter under rubri-
ken: ”Hårdare tag mot fulla förare” att nya domar i högsta domstolen pekar
mot fängelse för grovt rattfylleri. Det hette vidare: Grovt rattfylleri skall ge
fängelse. Det är innebörden av två prejudicerande domar i högsta domsto-
len, HD. Det betyder att trenden mot allt fler villkorliga domar i tingsrät-
terna bryts.”
Inom justitiedepartementet ligger man i startgroparna vad gäller en över-
syn av denna lagstiftning. Vi får dessutom inte glömma att denna lagstiftning
är ganska färsk. Det tar tid innan praxis sätter sig.
Slutligen Elisabeth Persson, har vi ingenting emot begränsningar när det
gäller högfartsbåtar. Vi såg under förra sommaren vilka problem de ställde
till. Samtidigt, Elisabeth Persson, är det så att det i den reservation som Eli-
sabeth Persson vänder sig mot föreslås att man skall ställa höga kompetens-
krav. Den tar faktiskt inte upp dessa saker, utan den gäller de båtar som är
tolv meter och längre.
Kompetenskrav kommer att diskuteras och ses över i samband med utred-
ningen, och därmed har utskottet uttalat att detta är en stor och viktig fråga.
Anf. 69 MARTIN OLSSON (c) replik:
Herr talman! Anita Jönsson sade att jag är intresserad av socialdemokra-
tiska motioner. Det finns i detta ärende motioner om promillegränser från
alla partier utom från vänsterpartiet.
Jag nämnde de båda socialdemokratiska motionerna eftersom Anita Jöns-
son är socialdemokrat. I replikskiftet med Ulla Orring tog jag upp den mo-
tion som var väckt av en folkpartist. Det finns logik i det, Anita Jönsson. Jag
tänkte inte räkna upp alla motioner som det här gäller. Det syns i reservatio-
nen, där det finns partibeteckningar.
Vad gäller påföljderna är det uppenbarligen så att när vi antog ändring-
arna i trafikbrottslagen fanns det en skrivelse i den då framlagda propositio-
nen som avsåg att många som dömdes trots att de hade höga promillehalter
i blodet inte skulle dömas till fängelsestraff. I den propositionen skrev justi-
tieministern: Straffvärdet hos grova rattfylleribrott är normalt inte så högt
att detta i sig motiverar fängelse i stället för icke frihetsberövande påföljd.
Justitieutskottets majoritet underströk detta och framhöll att straffvärdet för
grovt rattfylleri sålunda inte alltid kan anses vara så högt att det i sig motive-
rar ett fängelsestraff.
Högsta domstolen har, Anita Jönsson, prövat några fall. I vissa fall har de
skärpt straffen, och det har blivit fängelsestraff för dem som har haft över
1,5 promille. Det finns även exempel på fall med höga promillehalter som
inte lett till fängelsestraff. Tidigare har vi inte haft samstämmighet mellan
reglerna till sjöss och till lands. Det får vi inte heller nu, eftersom promille-
regleringen till sjöss medvetet har försenats av regeringen. När det gäller på-
följderna behöver det därför inte vara självklart med parallellitet.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
81
6 Riksdagens protokoll 1990191:122
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
82
Vi har krävt att normalpåföljden skall vara fängelse, och vi har krävt det-
samma när det gäller trafikbrottslagen. Det har tyvärr inte årets riksmöte
fått tillfälle att behandla, eftersom majoriteten i justitieutskottet skjutit upp
dessa frågor till hösten. Jag hoppas att det blir ett positivt beslut då.
Vi har lagt fram denna reservation eftersom vi anser att det ur allmänpre-
ventiv synpunkt är väldigt viktigt att normalpåföljden för grovt sjöfylleri är
fängelse.
Är vi ense om detta, Anita Jönsson?
Anf. 70 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Nu har vi snart i två timmar diskuterat inriktningen på en
kommande utredning.
Det står i utskottets betänkande att de förväntar sig att utredningen kom-
mer att ta upp frågan om promilleregler eller ej.
Martin Olsson har talat mycket vältaligt om nödvändigheten av att för sä-
kerhets skull komma med en extra reservation för att utredningens arbete
skall få den inriktning han vill ha.
Jag tycker inte att det är för mycket begärt att centerpartiet och folkpartiet
som nu så ivrigt. ..
Anf. 71 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag vill erinra Elisabeth Persson om att replikrätten gäller Anita Jönssons
anförande.
Anf. 72 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Ingen har uttalat sig till förmån för reservation 7, inte ens
Anita Jönsson eller någon av de andra talarna. Jag tycker att det vore angelä-
get. Anita Jönsson tycks t.o.m. tro att vi med vår markering är ute efter att
förbjuda båtarna, men så är det definitivt inte. Vi är ute efter att få ett slags
körkort för sjön. Vi kräver kompetenskrav eller behörighetsvillkor för att
framföra båtar som är kortare än elva meter, men som har en betydande mo-
torstyrka.
Herr talman! Jag har tidigare haft möjlighet att säga både till Martin Ols-
son och Ulla Orring att de skall uttala sig i denna riktning, men de har undvi-
kit att göra det. Jag beklagar detta. Jag kan inte tolka det på annat sätt än
att man struntar...
Anf. 73 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag erinrar igen om att replikrätten gäller Anita Jönssons anförande.
Anf. 74 ANITA JÖNSSON (s) replik:
Herr talman! Vi har ett påföljdsystem dels av allmänpreventiva skäl, dels
för att få människor som har gjort sig skyldiga till ett brott att inte göra ytter-
ligare brott, utan att bli nyktra och säkra förare både till sjöss och till lands.
Man kan fråga sig huruvida fängelse utan någon annan insats kan lyckas med
detta. Den debatten skall vi inte föra här.
Däremot kan jag inte låta bli att nämna att den 1 juni skärps kraven för
fällda rattfyllerister som vill ha tillbaka körkortet. Ett nyktert levnadssätt
måste i fortsättningen bevisas med ett särskilt läkarutlåtande. Detta visar att
det finns andra åtgärder än längre fängelsestraff som kan få förarna nyktra
både på vägarna och till sjöss.
Andre vice talmannen anmälde att Martin Olsson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Sjöfylleri m.m.
Anf. 75 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Detta är litet av lång dags färd mot natt. Det gäller debatten,
men det gäller över huvud taget hela den här frågan som har hängt med här
i riksdagen under nästan hela enkammarriksdagens historia.
Regeringen har nu äntligen lagt fram en proposition men det finns ju
många frågetecken. Framför allt har man inte någon bestämd åsikt om hur
man skall ha det framöver. Riksdagen tvingas fortfarande att driva på för att
det över huvud taget skall hända någonting. Anita Jönsson försökte säga här,
att nu sker det minsann skärpningar, det gäller körkortsåterkallelse m.m.
Men kom ihåg, Anita Jönsson, att den förändring som nu sker den 1 juni
icke kommer upp till vad trafiksäkerhetsverket hade önskat sig. Jag tror att
det är viktigt att se att detta egentligen inte är så märkvärdigt.
Promillelagstiftningen är ju inte någonting nytt. Man kan nästan tro det.
Det är i år, herr talman, precis 50 år sedan vi fick denna svenska lagstiftning,
då Sverige som andra land i världen införde detta. Ett omstritt system som
betraktats med misstro, men som nu kommit att omfatta många länder ute i
världen.
Sjölagen behöver förvisso reformeras. Den är precis 100 år. Det är inga
nya hastverk vi tar oss an här. Visserligen infördes straffbestämmelser 1966,
men i övrigt är det alltså en mycket gammal lag.
När det gäller sakläget har det ju sagts att alkohol och trafik inte hör ihop.
Alla verkar vara mycket överens om den verbala bekännelsen och den är
riktig. Men det är litet annorlunda när det gäller åtgärderna. För den som
varit med sedan tidigt 70-tal och motionerat - då motionerna och framstäl-
larna togs med en axelryckning, i något fall med förakt - är det intressant att
se att det skett en utveckling. Flera talare har ju talat om detta att det blivit
ett allt större intresse här i riksdagen för att komma till rätta med sjöfylleriet
i takt med en allt tätare trafik på sjön med allt snabbare båtare i en blandad
trafik med vana och ovana förare. Det kräver nya och andra insatser.
Nu finns det en näst intill förkrossande majoritet här i riksdagen för att vi
bör få ett system med promilleregler. Moderaterna har i betänkandet uttalat
att de har en annan mening, men i övrigt är det en stor uppställning bakom
förslagen. Det har äntligen blivit status att driva den här frågan, och jag hop-
pas att det beror på andra saker än att massmedia intresserat sig särskilt för
det ämnet detta år. Jag hoppas att det mer handlar om att åstadkomma en
starkare trafiksäkerhet också på sjön.
Det nya är egentligen att lagutskottets socialdemokrater, genom Anita
Jönsson, har talat i positiva ordalag om en promillelagstiftning. Det skall no-
teras som en framgång och som någonting nytt. Med detta har man kanske
ändå säkrat ett tillräckligt parlamentariskt underlag för att kunna komma
fram till ett beslut.
83
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
84
En liten synpunkt till utskottets ordförande Rolf Dahlberg som talade om
att detta med en promillelagstiftning på sjön inte skulle kunna gå för sig ef-
tersom sjöytorna är mycket vidsträckta. Då glömmer han förmodligen bort
att vägnätet inte heller är så litet. Vi har ju tusentals mil större och mindre
vägar där vi inte kan övervaka. Men ändå vill vi ha en promillelagstiftning
som gäller för all landtrafik. Man lagstiftar ju inte främst för att komma åt
och straffa alla människor, utan för att redovisa statsmaktens hållning till en
viss fråga eller till en viss förseelse. Det har både parlamentariska värden
och trafikmässigt goda inslag. Därför tror jag att det är viktigt att vi nu driver
på i den här frågan. Detta är ju närmast litet av en kamp mellan å ena sidan
parlamentet, riksdagen, och å andra sidan kanslihuset, regeringen. Rege-
ringen har inte haft särskilt bråttom. Riksdagen är otålig. Jag tycker det är
bra att det kan registreras från den här debatten.
Båtliv är ju egentligen något mycket positivt. Då är det också viktigt att
det kan ske i säkra former. Då krävs det faktiskt ett nyktert uppträdande
också på sjön.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91 :LU34 Följdlagstiftning med anledning av den nya summariska pro-
cessen (prop. 1990/91:126).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 10 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91:LU36 Prisinformation (prop. 1990/91:171).
Anf. 76 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Nu är det åter dags för de politiker som inte förstår sig på
marknadsekonomins funktion att utöva sin väldiga välvilja och genom lag-
reglering av prisinformationen åter höja prisnivån på matvarorna.
Detta enkla, till synes obetydliga, betänkande LU36 är ett litet, men ty-
värr. ganska typiskt exempel på åtgärder som sammantaget förstört incita-
ment, marknadsekonomi och konkurrens i vårt land. Alla dessa konkurrens-
hämmande åtgärder tillsammans, varav detta är en liten del, kommer att
drabba svensk levnadsstandard under många år framåt. Detta jämfört med
standardutvecklingen i länder som varit mer förskonade från vänsterpolitik.
Hela denna process där politiker blandar sig i detaljer i näringslivet utan att
kunna redogöra för konsekvenserna av sina åtgärder, kallades av tidningen
Opion för några år sedan för ”välviljans kletiga sås”. Även om uttrycket är
drastiskt är det betecknande för denna typ av debatter där välviljans företrä-
dare har en ganska lätt roll genom att peka på det som inte fungerar perfekt,
medan vi som representerar något som då snarare kan betecknas som efter-
tanken måste vänta tills de negativa effekterna av åtgärderna visar sig. I ana-
lysen bakom regeringsförslaget har man inte heller vinnlagt sig om att belysa
de resonemang som stärker dem som hyser betänkligheter.
Majoritetens representant kommer säkert att tala närmare om innebörden
av betänkandet. Jag vill här markera just var den politiska skillnaden går
mellan majoritet och opposition. En skillnad som även framgår av vår kom-
mittémotion L28 med anledning av propositionen. Enkelt uttryckt kommer
nu riksdagen att lagstifta om att det skall sitta prislappar på matvarorna. In-
formation på hylla eller skylt eller något annat nytt sätt accepteras generellt
inte för dagligvaror. Det är just detta vi motsätter oss i reservation 1. Det
gör vi i gott sällskap med cirka hälften av remissinstanserna. Då skall man
komma ihåg att en mycket stor del av remissinstanserna saknar förmåga att
bedöma det som är vår huvudinvändning mot förslaget, nämligen dess prisd-
rivande effekt. Alla remissinstanser med erfarenhet i frågan och som därmed
har möjlighet att göra någon verklig bedömning av dess effekter, anser lik-
som vi moderater att detta är ett oklokt beslut. Det gäller i all synnerhet om
man vill hålla nere prisutvecklingen. Men det har å andra sidan verkligen
inte varit socialdemokraternas mest framgångsrika politiska område. Det är
väl snarare så att just den bristande förmågan i detta avseende lett till ett
väldigt missnöje med partiet. Just dessa frågor - frågorna om prisnivåerna i
landet jämfört med i andra länder - har bidragit till att ge missnöjespartiet
Ny Demokrati skjuts. I dag tänker socialdemokraterna lägga litet mer fyr
under denna brasa, trots att det inte finns några vederhäftiga och tillförlitliga
belägg för att konsumenterna är beredda att stå för de nya högre kostna-
derna. Den allmänna politiska debatten vittnar snarare om motsatsen.
Eftersom remissinstanserna innehåller så många parter i målet, kan det
vara intressant att försöka finna någon utan partsintressen och se vad den
säger. Jag tog på måfå hovrätten i Övre Norrland. De finner underlaget
bräckligt och ifrågasätter om man kan dra de slutsatser som regeringen gjort
på ett underlag vars representativitet förefaller synnerligen svag. Man menar
att denna lag, som kommer att bli betungande för näringsidkare och konsu-
menter genom att den leder till prishöjningar, verkligen måste efterfrågas
och motsvara ett belagt behov. De synpunkter som den i sammanhanget fri-
stående hovrätten framförde har som framgått totalt nonchalerats. Icke
desto mindre är det just här kvalitetsbristen i denna lag ligger.
Enligt Volvos representant vid en hearing i lagutskottet, höjdes priset på
en Volvo med 2 000 kr. vid ett av denna periods konsumentpolitiska beslut.
Denna gång drabbas maten. Det är inte fråga om så mycket på varje vara,
men sammantaget under åren kommer denna åtgärd att ta konsumtionsut-
rymme från annat som människorna kunde ha använt sina pengar till. Över-
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
85
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
drivna konsumentpolitiska åtgärder tillhör de politiskt accepterade sätten att
sänka reallönerna i vårt land.
I betänkandet hävdar majoriteten själv att det blir kostnadsökningar.
Utan att ens översiktligt bedöma kostnaderna, vare sig på kort eller lång sikt,
är man beredd att vältra över dem på konsumenterna. Detta är i sanning
inget konsumentvänligt handlande. Särskilt dyrbart blir det naturligtvis i ett
land med hög inflation och många ommärkningar.
Prisinformationen är ett konkurrensmedel. Jag tror knappast att ens soci-
aldemokraterna vågar ifrågasätta detta. Genom att på detta sätt detaljre-
glera informationen hämmar man konkurrensen med de effekter detta alltid
har i form av högre priser. Det finns påtaglig risk för att leverantörerna bör-
jar prismärka varorna direkt. Vi får då effekter liknande dem man får med
riktpriser, och dessas prishöjande konsekvenser har SPK ingående redogjort
för.
Konkurrens- och konsumentpolitik har ett starkt samband. Men om staten
med ena handen lägger resurser på konkurrensvårdande myndigheter och
med andra handen motarbetar konkurrensen, är det inte undra på om med-
borgarna börjar få en känsla av att skattemedlen misshushållas bort.
Man skulle kunna tro att majoriteten inte förstod att det är ett grundläg-
gande intresse även för handeln att tala om priset på en vara. Om det är fallet
måste man kunna belägga att prisinformationen inte är ett konkurrensme-
del. Det råder ingen politisk oenighet om att priset skall anges korrekt och
tydligt samt vara lättillgängligt och att kunden utan onödig tidsspillan skall
kunna informera sig om priset. Detta har ingen motsatt sig. Det råder även
enighet om att det skall finnas jämförpriser. Det är bara lagregleringen av
den dyrbara artikelmärkningen som vi motsätter oss. Vår linje ligger därmed
närmare EG-direktiven än regeringens.
Marknadsdomstolen har klart redogjort för den standard som skall gälla
för hyllkantsmärkning. Man kan fråga sig vilken standard som skall gälla för
artikelmärkning. Hur långt ner i detalj man än går blir det ändå inte lika för
alla, eftersom människor inte är lika. Får man prismärka med röd skrift på
grön etikett? Vad händer om etiketten är suddig eller svårläst, så att en män-
niska kan läsa den men inte en annan? Var ligger gränserna?
De lagföringsärenden som detta kommer att leda till kommer att dra ytter-
ligare löje över rättsväsendet, och inte minst över de politiker som stiftat
lagen. Men Ny Demokrati får fler argument!
Denna detaljnivå bör politiker hålla sig borta från. Det räcker att via lag-
stiftning reglera att kunden utan onödig tidsåtgång skall kunna informera sig
om priset. Flera remissinstanser påpekar också, att om denna lag antas,
kommer den sannolikt att leda till ytterligare detaljreglering. Vi politiker
borde i stället eftersträva förenklad lagreglering, en sanning som uppenbarli-
gen inte nog kan upprepas i denna kammare.
Utskottsmajoriteten menar att denna prisinformationslag kan komma att
leda till en sådan kostnadsökning för företag som nu gått över till hyllkants-
märkning och tvingas tillbaka till varumärkning, att detta tillsammans med
den tidsåtgång det kommer att kräva, därutöver skulle leda till att extrapri-
serna försvinner. Det är tydligen någon sorts åderlåtning så att näringsidka-
rens ekonomi förblöder.
Förutom att resonemanget avslöjar socialdemokraternas syn på näringsid-
kare, leder det till sämre konkurrens och med största sannolikhet till sämre
ekonomi för både samhälle och individ. Vi moderater är måna om konkur-
rensen, som leder till lägre konsumentpriser, och vill därför behålla extrapri-
serna, vilket vi framför i reservation 2. Vi vill därför att konkurrenskommit-
tén skall ges tilläggsdirektiv.
Extrapriserna skall ställas mot vårt krav på tydliga jämförpriser, vilket ger
konsumenten full möjlighet att jämföra extrapriset med det ordinarie priset.
Även vänsterpartiet skriver i sin reservation att extrapriser är det övervä-
gande konkurrensmedlet. Den i konkurrensfrågor blinda hönan har i varje
fall hittat ett korn.
Eftersom ökad konkurrens leder till lägre priser, leder minskad konkur-
rens till högre priser. Vi vill inte höja prisnivån, utan slår vakt om konsumen-
ten genom att föreslå att konkurrensmedlet extrapriser bibehålls.
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till reservationerna 1 och 2.
Anf. 77 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 78 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! I ett samhälle som vårt där de flesta hushåll består av dubbel-
arbetande människor, är det svårt att få tiden att räcka till. Inköpen av dag-
ligvaror skall gå snabbt. Oftast blir planeringen dålig, vilket inverkar menligt
på hushållsekonomin.
Det finns de som har goda inkomster, men pengarna räcker inte i alla fall.
Å andra sidan finns det de som har små inkomster och ändå alltid klarar sina
utgifter. Vad beror detta på? Jo, några fakta känner vi till. Den som planerar
vet bättre vad han eller hon vill använda sina pengar till. Den som vet vad
han verkligen vill kan lättare stå emot impulsköp och därmed snabbare nå
sina uppsatta mål och får bättre ekonomi. Ett är säkert, den som planerar
vet bättre hur stora utgifterna är i verkligheten: vad saker och ting kostar.
Det senare, vad saker och ting kostar, är vad detta betänkande från lagut-
skottet handlar om.
Regeringen har lagt fram en proposition om en prisinformationslag som
ålägger näringsidkare i detaljistledet en skyldighet att prismärka varorna.
Om handlaren inte följer lagen fälls han eller hon enligt marknadsföringsla-
gen. Lagen skall träda i kraft den 1 januari 1992.
Av flera skäl yrkar vi från folkpartiet liberalerna avslag på lagförslaget. Vi
anser att lagen är ytterligare ett utslag av den socialdemokratiska politikens
syn på människan som individ. Man har inget förtroende för den enskildes
förmåga att ta ansvar. Folkpartiet liberalerna vill myndigförklara individen.
Vi utgår från en helt annan människosyn. Vi tror att människor är kapabla
att välja varor utan en prisinformationslag.
Låt mig först slå fast vår grundinställning till prismärkningen som sådan.
Det är självklart att konsumenterna skall ha rätt till en fullgod prisinforma-
tion, men vi anser att det kan ske utan onödig lagstiftning. En lag som denna
blir dessutom svår att tillämpa.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
87
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
88
Som jag inledningsvis framförde innebär en planering för det enskilda hus-
hållet att man bättre kan hushålla med sina tillgångar. I den planeringen in-
går även att konsumenten skall kunna kontrollera sina utgifter. Självfallet
skall konsumenten också i butiken ha tillgång till rediga uppgifter om varans
pris. Huvudansvaret för att konsumenterna skall få denna information vilar
på företagen, på handeln.
Vi har i vårt land ett system med överenskommelser mellan näringslivet,
handeln och konsumentverket, s.k. riktlinjer. Redan i dag, vilket även påpe-
kas i propositionen, gäller en överenskommelse från 1986 mellan handeln
och konsumentverket om att vissa varugrupper skall hållas utanför artikel-
prismärkning. Det gäller mejerivaror, läsk, öl, djupfrysta varor m.fl. samt
pallexponerade varor och varor som tillfälligt säljs i butiken. Jag tror att det
är fråga om cirka en tredjedel av butikens sortiment. Dessa undantag skall
gälla också under den nu föreslagna prislagen.
Detta är exempel på att man kan nå praktiska överenskommelser utan lag-
stiftning. Men här finns en sällsynt klåfingrighet från socialdemokratiskt
håll - att ständigt förhindra marknadskrafterna utan att beakta konsekven-
serna - som i detta fall kommer att leda till både ökade kostnader och ytterli-
gare krångel.
Herr talman! Från folkpartiet liberalernas sida anser vi att det fortfarande
finns starka skäl till att upprätthålla den här dialogen mellan handeln och
konsumentverket. På så sätt får man en kanal för påverkan om bättre pris-
märkning utan lagstiftning. Det har hitintills skett genom det riktlinjearbete
som jag tidigare nämnde.
Men det måste ändå vara dialogen mellan den enskilde konsumenten och
handeln som skall vara styrande. Vi vill hävda att kvalitet, prismärkning och
service är styrande för konsumentens val av butik och av vara.
Det finns flera skäl till att avslå denna proposition. Jag kan börja med att
citera några remissvar.
ICA-förbundet, som dominerar dagligvaruhandeln, är övertygat om att
det även i framtiden kommer att finnas butiker som, trots att de har datakas-
sor, väljer att ha prislappen kvar, medan andra kommer att slopa den. Kon-
sumenten är enligt ICA fullt kompetent att själv välja vilket alternativ som
passar bäst. Det behövs ingen detaljreglering som ålägger alla butiker dyr-
bara och prishöjande investeringar.
ICA-handeln är fullt medveten om prisinformationens betydelse i data-
kassebutiker. Man menar att det pågår ett intensivt utvecklingsarbete även
beträffande prisinformation. Också vi konsumenter har märkt denna ut-
veckling inom handeln, som varit positiv för oss.
Dagligvaruhandeln beräknar kostnaderna för prismärkningsarbetet till
900 milj.kr. per år. Man menar att besparingar kan göras med upp till 144 kr.
per konsument vid slopande av den individuella artikelprismärkningen.
Axel Johnson AB anser att nuvarande s.k. hyllkantsmärkning och data-
kassehantering räcker för att ge konsumenten tillräcklig prisinformation.
Också KF säger bestämt nej till lagstiftning och detaljreglering.
Näringsfrihetsombudsmannen, som ju är en fristående myndighet, satt att
granska konkurrenshämmande åtgärder, anser att man överbetonat konsu-
mentbehovet när det gäller krav på artikelprismärkning. Vidare säger NO
att konsumenten genom datakassakvitton kan få en god uppfattning om pri-
set på inköpta varor och kan reagera, om ett pris verkar onormalt högt.
Även NO anser att man underskattat betydelsen av lagförslagets ekono-
miska konsekvenser. Risken är stor att dagligvarubutikerna i större utsträck-
ning begär eller accepterar leverantörsprismärkning för att själva slippa det
tidskrävande extraarbetet med att prismärka varje enskild vara. Detta kan
enligt min åsikt knappast vara konkurrensfrämjande. Men den socialdemo-
kratiska utskottsmajoriteten har en annan åsikt, eller hur?
Dessutom vet jag genom uttalanden från enskilda handelsanställda att
man inte alls är glad över införandet av denna lag om artikelprismärkning.
Man vet att det är fråga om ett mycket tungt och ensidigt arbete.
Förutom de här redovisade skälen, som folkpartiet liberalerna ställer sig
helt bakom, vill jag även anföra följande.
Utöver kostnadsargumentet, vilket vi från vår sida på intet sätt neglige-
rar - det har sagts att det kommer att kosta butikerna uppemot 30 öre att
prismärka varje artikel - visar all erfarenhet från regleringar på näringslivets
område att ett system byggt på förhandlingar och frivilliga överenskommel-
ser i dessa fall är effektivare än tvingande regler och förbud.
Eftersom ingen hitintills påvisat att den nya lagen kan tänkas få någon
nämnvärd effekt, samtidigt som den innebär ett ingrepp i marknadssystemet
till priset av åtskilliga hundratals miljoner årligen, bör en detaljreglering på
prisinformationsområdet inte införas.
Om lagen tillkommer blir dessutom tolkningen av bestämmelserna svår-
hanterlig. Vad sägs om följande enligt förarbetena till 5 §, som handlar om
hur prisinformation skall lämnas? Jag citerar direkt ur propositionen:
”Den föreslagna regeln innebär i praktiken att skriftlig prisinformation
inte behöver lämnas i mindre butiker med manuell betjäning. I en manuell
disk i en snabbköpsbutik är emellertid situationen en annan. Här behövs
normalt" - min kursivering - ”skriftlig information.”
Var det glasklart, eller...? Jag vet inte om riksdagens ledamöter förstår
vad som här avses.
Vill vi att svenska folket skall hysa respekt för våra lagar och följa dem,
bör sådana här lagförslag kastas i papperskorgen.
Jag yrkar avslag på propositionen om prisinformation och bifall till reser-
vation nr 1. Jag yrkar bifall till reservation 2, som handlar om extrapriser.
Helt kort vill jag ånyo framhålla att nuvarande extraprissystem bör finnas
kvar. Vi anser på vårt håll att varans pris är ett viktigt konkurrensmedel inom
handeln. Tillfälliga prisnedsättningar skall därför kunna genomföras utan att
lagstiftning lägger hinder i vägen. Det handlar ju om marknadskrafter och
konkurrens. Vi anser att det är ett obevisat påstående att ett avskaffande av
extrapriser skulle ge konsumenterna fördelar som lägre priser. Vi är bestämt
motståndare till att sätta konkurrensen ur spel genom att förbjuda extrapri-
ser.
Det är också en smula förvånande att motståndarna mot extrapriser - som
i s-motionen med Ulla Pettersson som första namn använder sig av argumen-
tet att systemet med extrapriser, ommärkning och annonsering drar med sig
fördyringar på uppemot 9 miljarder. Däremot anser inte socialdemokraterna
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
89
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
90
att den föreslagna prislagen skulle medföra så betungande kostnader för
konsumenterna. Var finns konsekvensen?
Vi reservanter anser att konkurrenskommittén, som nu arbetar med kon-
sumentfrågor, bör få tilläggsdirektiv, såsom också Charlotte Cederschiöld
framhållit i sitt anförande.
Sammanfattningsvis, herr talman, yrkar jag alltså bifall till reservatio-
nerna 1 och 2 och i övrigt till utskottets hemställan.
Anf. 79 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Vänsterpartiet anser i motsats till moderata samlingspartiet
och folkpartiet liberalerna att det är utmärkt att vi nu har fått förslaget till
prisinformationslag. Vi är bara litet ledsna över att man inte har velat gå
ännu längre. Med hänvisning till pågående arbete väntar man ju med att
lägga fram förslag i frågan om extrapriser och en del annat otyg inom han-
deln.
Lagen om prisinformation är, som jag antytt, efterlängtad. Den svarar mot
ett starkt konsumentkrav. Jag vill bara litet grand kommentera vad framför
allt Charlotte Cederschiöld sade i det hyllningtal till marknadsekonomin som
hon höll för en liten stund sedan.
Hon lät bli att nämna en viktig poäng i detta sammanhang. Den fria mark-
naden, så omhuldad av moderaterna, förutsätter att avtal träffas mellan fria
och likvärdiga parter. Ingen skall genom att undanhålla viktig information
skaffa sig fördelar på någon annans bekostnad. Detta är inte någon nedteck-
nad beskrivning utan en populär återgivning av balansförhållandet i den fria
marknadsekonomin.
Jag vill påstå att priset på en vara faktiskt är avgörande information. Det
borde alltså vara en fulltständig självklarhet att en kund innan han eller hon
vill bestämma sig för att köpa en vara får riktig och ordentlig information om
den viktiga och avgörande faktor för valet som varans pris är.
Men så är det inte. Det är inte en självklarhet. Därför är lagen så välkom-
men för konsumenterna. Men tacka för att handeln inte är så intresserad av
den här informationen!
Ulla Orring sade att något stort grossistföretag tycker att det blir dyrt och
besvärligt med artikelprismärkning. Ja, det må väl vara. Men för konsumen-
tens del är det avgörande att veta vad varorna kommer att kosta, innan man
går till kassan.
Tänk, om det vore på det sättet att Volvo, när det företaget höjde priset
med 2 000 kr., vilket har refererats här, hade underlåtit att tala om det för
de potentiella bilköparna utan sagt: Det slutgiltiga priset får du se på kvittot,
när du har betalt! Vi inser naturligtvis att det är fullständigt absurt.
Då kan någon säga att det blir så mycket arbete och att det blir dyrt med
prismärkning. Men faktum är att sammantaget handlar en normalfamilj för
ganska stora summor under ett år, även om det är fördelat på små poster.
Det blir alltså rätt avgörande, om ärtburken kostar 6:50 eller 6:85. Många
vill göra valet mellan olika ärtburkar just utifrån priset.
Då säger man: Men hyllkantsmärkning är väl till fyllest? Det är inte det.
Man behöver inte vara särskilt gammal och se dåligt för att konstatera vid
ett besök i en stor livsmedelsaffär, där det uteslutande finns hyllkantsmärk-
ning, att det är oerhört svårt att på det sättet skaffa sig tillförlitlig informa-
tion.
Det förekommer inte så ofta, men jag har faktiskt ett uppdrag med mig
till kammaren i dag, när vi diskuterar detta, från grannar och bekanta i min
hemtrakt. De vill att jag framför att de kräver att varorna skall vara artikel-
prismärkta i livsmedelsaffärerna, för de tycker inte att de kan få den viktiga
informationen annars.
Herr talman! Vi hälsar alltså med tillfredsställelse förslaget till lag om pris-
information. Det enda vi är litet ledsna för i vänsterpartiet är, som jag sade,
att inte även frågan om extrapriser behandlas här. Det hänvisas till att kom-
mittén vars arbete ligger bakom lagen om prisinformation inte har kommit
så långt i sitt arbete än.
På den punkten har jag reserverat mig i utskottet, och jag vill passa på att
yrka bifall till reservation 3. I den reservationen klargörs tydligt var vi står i
frågan om extrapriser.
Extrapriser har debatterats livligt under våren, och det har framkommit
synpunkter och uppgifter om deras effekter på handeln som väl varit okända
för de flesta av oss. Naturligtvis har vi vetat att det inte är så mycket bevänt
med de här prissänkningarna, men att handelns totalkostnad för extrapriser
skulle vara så hög som den är har nog förvånat oss alla.
Systemet med extrapriser är nu ungefär 30 år gammalt, men med tiden har
det tappat allt förnuft, och de flesta konsumenter och också seriösa detaljis-
ter önskar få bort det. Det har förfelat sin verkan. Vi vet också att direkt
bedrägeri och skoj förekommer i sammanhanget.
Reglerna för vad som får kallas extrapris går i korthet ut på att en varas
pris får kallas extrapris, om det är minst 10 % under det ordinarie priset och
om varan säljs till det priset tillfälligtvis under en kortare tid.
Hur ser det ut i verkligheten? Jo, herr talman, 80% av allt kaffe och all
fryst kyckling här i landet säljs till extrapris. Av tvättmedel och falukorv är
det 75 % som alltid säljs med de röda lapparna som det står extrapris på. Det
här är siffror som talar sitt tydliga språk.
Det är inte fråga om några tillfälliga sänkningar. Vi konsumenter går alltså
på en jättemina, och det är precis vad man vill att vi skall göra, när vi köper
varor till extrapris och tror att vi har varit förnuftiga, sparsamma och ratio-
nella och handlat billigt. Tvärtom är det på det sättet att vi har gått på ett
reklamtrick. Om 80 % av en vara alltid säljs till extrapriset, finns det natur-
ligtvis inget ordinarie pris längre att tala om som priset relaterats till.
Kostnaderna för ommärkningen och de röda lapparna lär uppgå till åtskil-
liga miljarder varje år. Ett förbud mot eller en sanering av extrapriserna
skulle alltså innebära lägre kostnader för handeln, lägre kostnader som själv-
klart bör komma konsumenterna till godo.
Nu har jag inte fått någon majoritet i utskottet med mig på att markera
vikten av att få systemet med extrapriser sanerat - och för övrigt inte bara
extrapriserna utan också snurreriet med rabattkuponger och allting sådant.
Vänsterpartiet står ensamt bakom reservation 3, men jag hoppas att vi inom
en inte allt för avlägsen framtid får uppleva att det kommer ett förslag i ären-
det, på samma sätt som det nu äntligen har kommit om prisinformationen.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
91
Prot. 1990/91.122
30 maj 1991
Prisinformation
92
Anf. 80 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Herr talman! Jag talade förökad konkurrens och valfrihet för kunden. Då
vänder sig Elisabeth Persson mot oss moderater och insinuerar att vi inte
skulle vilja ha priset på varan tydligt. När har vi motsatt oss det? Vilket be-
lägg har Elisabeth Persson för det?
I mitt anförande sade jag att priset skall vara korrekt, tydligt och lättill-
gängligt och att kunden skall kunna informera sig om priset utan onödig tids-
spillan. De kraven finns i våra konsumentpolitiska motioner, både den med
anledning av propositionen och den stora som väcktes under allmänna mo-
tionstiden. Jag tror att Elisabeth Persson har läst på litet dåligt.
Volvo, som Elisabeth Persson tog upp, talar nog om vad bilen kostar. Men
kanske borde Volvo dela upp sitt pris i en ren.produktionskostnad och en
som uppstått på grund av olika politiska ingrepp. På många områden är det
omöjligt att göra detta, men just när det gäller de konsumentpolitiska in-
greppen kanske det finns en möjlighet att klara det. Jag tackar Elisabeth
Persson för tipset och skall föra det vidare till Volvo.
Anf. 81 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Elisabeth Persson använder uttrycket att vi har gått på en
jättemina i frågan om extrapriser. Jag anser att Elisabeth Persson och majo-
riteten, som vill införa en prislag, har gått på en jättemina.
Prismärkning är både dyr och besvärlig. Det är ingenting som är gratis,
Elisabeth Persson, utan lägger man på handeln för mycket regler och kostna-
der, måste det betalas av någon. Det är konsumenten som får betala.
Hela vintern har vi diskuterat matpriser. Elisabeth Persson är beredd att
med den här lagen höja matpriserna.
Elisabeth Persson säger också att hon har en hälsning från sina grannar.
Jag tror inte att de vet vad förslaget egentligen innebär. Det vet ju knappast
heller departementet som har lagt fram det. Vad menas med en mindre butik
med manuell betjäning? Där behöver det inte lämnas någon pris-
information. Men i en manuell disk i en snabbköpsbutik är situationen en
annan - här behövs normalt skriftlig information! Vem skall bestämma stor-
leken på butikerna? Vem skall avgöra när det behövs skriftlig prisinforma-
tion?
Nej, Elisabeth Persson, det här är en jättemina. Det är inte fråga om att
vi skulle vilja ta bort prismärkningen. Att det skulle vara det sättet är en
missuppfattning i den allmänna debatten. Det finns pristerminaler där Elisa-
beth Persson kan sätta ärtburken och få en uppgift om vad den kostar. Det
finns hyllkantsmärkning och i de flesta fall så kommer prismärkningen att
vara kvar. Nej, den här lagstiftningen vill vi inte ha, den skall gå till pappers-
korgen. Däremot skall extrapriser vara kvar som konkurrensmedel.
Anf. 82 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Det är intressant att delta i den här debatten. Charlotte Ce-
derschiöld säger att det är klart att det skall vara prismärkning, att konsu-
menterna skall få reda på vad saker och ting kostar. Hon säger att allt är väl
beställt nu. Ulla Orring fyller på och bedyrar att prismärkningen skall vara
kvar. Jag undrar hur det egentligen är. Kommer konsumenten att drabbas av
ytterligare kostnader bara därför att vi är överens om att det är viktigt med
prismärkning? Majoriteten vill gå så långt som att t.o.m. lagstifta om detta.
Lagen i sig kostar ju inga pengar, utan det måste vara andra saker som ni är
rädda för. Antingen är det bra och viktigt med prismärkning, eller också kan
man strunta i den och hitta på en mängd underliga ersättningar för den som
de flesta konsumenter inte är intresserade av. För de allra flesta är det inget
alternativ att leta efter priser i pristerminaler osv. Kostar inte dessa någon-
ting för handelsmannen, eller är de alldeles gratis?
Prismärkning, oavsett hur den går till, fördyrar självklart också varan.
Men vi kan för vår del inte se att den traditionella artikelprismärkningen är
så onödig och fördyrande att man inte bör värna om den.
Charlotte Cederschiöld förstår tydligen inte vad jag menade med mitt ex-
empel med Volvo, och det förstår jag. Ett argument som har använts mot
artikelprismärkning är att konsumenten kan läsa på kvittot vad varorna har
kostat. Det finns ju så tjusiga datakassor nu för tiden! Men det är en efter-
handsinformation som inte är till fyllest. Man har ingen nytta av den när man
försöker välja mellan olika varor.
Anf. 83 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Herr talman! Nu är väl ändå Elisabeth Persson ute och cyklar. Hon försö-
ker framställa det som om vi vill ta bort prismärkningen. Det är fullständigt
absurt. Snarare är det nog kommunister, som inte tror på konkurrens och
marknadsekonomi, som vill ta bort prismärkningen. Det är klart att det är
bra med information om priset.
Vad som däremot inte är bra är att varorna hela tiden måste märkas om.
Det handlar alltså om hur prismärkningen skall gå till. Jag skall referera ur
en artikel i Dagens Industri för att visa hur det system för prismärkning som
ni förordar fungerar. Man hävdar i artikeln att det systemet är tidskrävande,
kostsamt och innebär ett monotont butiksarbete. Det är ganska svårt att för-
svara själva jobbet med att märka om varor. Det är vad diskussionen nu
handlar om.
Anf. 84 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Att prismärka varor är ett konkurrensmedel, och det fram-
höll jag också i mitt anförande. Det är klart att kunderna och konsumenterna
går till välskötta butiker.
Skall vi stifta lagar som vi inte behöver, Elisabeth Persson? Skall vi tillföra
vår lagstiftning ytterligare en gummilag som ingen människa förstår? Ni sä-
ger så här: Skriftlig prisinformation behöver inte lämnas i mindre butiker
med manuell betjäning, men i en manuell disk i en snabbköpsbutik är situa-
tionen en annan. Här behövs normalt skriftlig information.
Låt i stället handeln och konsumenterna komma överens om det här! Om
jag uppsöker en butik som inte har prismärkt varorna, frågar jag varför man
inte har gjort det. Då får handlaren skärpa sig och märka dem. Men ett sy-
stem med storebror, lagstiftning och sanktioner på detta område är fullstän-
digt vansinnigt. Jag tror att Elisabeth Persson har trampat fel här.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
93
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
94
Anf. 85 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Låt handeln bestämma, säger Ulla Orring. Jag förstår att
Ulla Orring och folkpartiet menar det. Själv tycker jag att den åsikten står i
bjärt kontrast till det konsumentintresse som Ulla Orring är så angelägen att
markera i andra sammanhang.
Ordentlig och tydlig artikelprismärkning är faktiskt ett konsumentkrav.
Om allt är så gott och väl som ni säger, och om prismärkning förekommer
på de flesta håll, då är det väl inte så farligt med lagstiftning. Jag förstår inte
varför ni är motståndare till en sådan. Om konsumenterna verkligen är
nöjda, då är ju allt gott och väl. Men för den händelse att inte allt är gott
och väl, om prismärkningen inte fungerar tillfredsställande, om handlaren
underlåter att ge information om varornas pris osv., så är det väl bra att
kunna ta till lagen om prisinformation?
Andre vice talmannen anmälde att Ulla Orring anhållit att till protokollet
få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 86 INGER HESTVIK (s):
Herr talman! I lagutskottets betänkande 36 behandlas, som vi har hört,
regeringens förslag till en prisinformationslag. Lagen innebär att en närings-
idkare är skyldig att lämna uppgift om pris i samband med marknadsföringen
av sina varor och även sina tjänster. Lagförslaget innebär exempelvis att pris-
information skall finnas i annonser, i skyltfönster och inne i butiker. Priset
skall anges korrekt och tydligt. Jämförpriser skall också sättas ut. I en butik
skall prisinformationen anges på varan eller i dess omedelbara närhet.
För dagligvaror i självbetjäningsbutiker är märkning med prislappar di-
rekt på varan eller på förpackningen huvudregeln. Undantag får bara före-
komma om det finns praktiska hinder för denna märkning eller om prisinfor-
mationssystemet är så utformat att det finns möjligheter för konsumenten
att på ett enkelt sätt dels beräkna den sammanlagda kostnaden för varorna
innan man passerar kassan, dels kontrollera att det pris som tas ut stämmer
överens med prisangivelsen på varan.
Den nya prisinformationslagen omfattar också när en näringsidkare mark-
nadsför tjänster, t.ex. frisörer och kemtvättar. Prisinformationen skall läm-
nas lätt tillgänglig på eller i omedelbar anslutning till den plats där näringsid-
karen har sin rörelse.
Prisinformationslagen är enligt socialdemokraternas mening ett stort fall
framåt när det gäller att ge konsumenterna bättre möjligheter att välja varor
och tjänster genom att de kan ta ställning till både kvalitet och pris. Lagen
ger konsumenten möjlighet att kunna jämföra olika näringsidkares utbud på
ett bättre och mer överskådligt sätt. Den här lagen kommer att öka konsu-
menternas prismedvetande, men den kommer också att spara tid åt konsu-
menterna - det är inte minst viktigt - genom att det alltid skall finnas lättill-
gänglig prisinformation att få. Lagen kommer också att betyda att hushållen
på ett bättre sätt kan planera och utnyttja sina ekonomiska resurser.
Ulla Orring sade att hon tror på konsumenterna. Ja, det gör också vi soci-
aldemokrater. Vi tror precis som Ulla Orring på konsumentens och indivi-
dens förmåga och vilja att ta ansvar för hushållens ekonomi. Men vi är över-
tygade om att det behövs hjälp av en ordentlig prisinformation. Konsumen-
terna, konsumenternas organisationer, de fackliga organisationerna, exem-
pelvis Handelsanställdas förbund, och Konsumentforum i Hultsfred, som
Ulla Orring har talat väl om i andra sammanhang, tycker att en prisinforma-
tionslag är helt nödvändig. Elisabeth Persson har vältaligt redogjort för kon-
sumenternas krav, varför jag inte skall upprepa dem.
Huvudansvaret för en god prisinformation ligger hos företagen på mark-
naden. En bra prisinformation är i sig ett fint konkurrensmedel. Därför är
det förvånande att utskottets högerallians - folkpartiet och moderaterna -
enats i en reservation där de avstyrker regeringens förslag till pris-
informationslag.
Ulla Orring har både här och i en motion från den allmänna motionstiden
fört fram synpunkten att konsumentverket och branschen tillsammans borde
kunna dra upp riktlinjer för prismärkningen utan lagstiftning. Jag delar Ulla
Orrings synpunkt att det hade varit mycket bra. Tyvärr har det dock visat sig
inte fungera, och det är inte konsumentverkets fel. Som exempel kan näm-
nas att konsumentverket 1986 träffade en överenskommelse med dagligva-
ruhandeln om riktlinjer för prisinformationen. 1988 hoppade flera av han-
delns företrädare av överenskommelsen. De testbutiker som skulle prova al-
ternativa prissystem har inte stärkt konsumenternas tilltro till handelns möj-
ligheter eller kanske framför allt vilja att åstadkomma en bättre prisinforma-
tion.
Konsumentverket uppfattar att förhandlingarna med näringslivet går trögt
på många områden. Trots att marknadsföringslagen varit i kraft i flera år har
man inte kunnat komma fram till praxis för generella tolkningar av mark-
nadsdomstolens avgöranden. Nu får vi en komplettering till marknadsför-
ingslagen. Genom prisinformationslagen görs ett klarläggande om vilka krav
som skall ställas på prisinformationen till konsumenterna.
Det här kommer att bli dyrt för konsumenterna, säger reservanterna. Man
måste märka om, och det kostar. Kunderna får betala högre priser, heter
det. Ja, då är vi inne på nästa budskap i betänkandet - extrapriserna. Också
dem har vi talat om tidigare i dag. Utskottet har behandlat flera motioner. I
en del, de som kommer från borgerligt håll, vill man ha extrapriserna kvar.
I andra motioner vill man förbjuda dem.
Extrapris - en röd lapp på varan - skall ge kunden en signal om att här är
det en vara som just nu, under en kort period, är billigare än vanligt i just
denna butik.
I flera motioner har det framhållits att det har visat sig att detta inte alltid
stämmer. Oftast är extrapriset satt redan av tillverkaren, som rimligen inte
kan känna till varje butiks prisnivå. Priset kan därför i vissa fall visa sig vara
högre än normalpriset i en viss affär. Vissa varugrupper har, precis som Eli-
sabeth Persson nämnde, ständiga extrapriser. Dessa styr också hushållens in-
köp, och det är allvarligt. Det försvårar nämligen planeringen av hushålls-
budgeten och planeringen av matinköpen, också ur näringssynpunkt.
Utskottet har behandlat frågan om extrapriserna, och majoriteten har sagt
att det är en fråga om det åligger konkurrenskommittén att ta ställning till,
eftersom den är intimt förknippad med frågan om cirkaprisernas vara eller
inte vara. Kommittén är inne i slutfasen av sitt arbete, och vi kan förvänta
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
95
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
96
oss ett slutbetänkande under den kommande sommaren. Vi kan därför anta
att vi här i kammaren skall kunna behandla frågan om extrapriserna inom
en inte alltför avlägsen framtid. Därför avstyrks reservation 3 från vänster-
partiet.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservationerna.
Låt mig slutligen säga några ord till Charlotte Cederschiöld. Hon ängslas
över partiet Ny demokrati. Jag tror det är moderaternas oklara marknadsfö-
ring av partiets för vanligt folk så hårda budskap men för näringslivet, med-
borgarnas offentliga utredningar och den nya välfärden så mjuka budskap
som ger Ny demokrati sitt drag. Det är kanske på moderaternas och folkpar-
tiets bekostnad som det partiet går framåt. Vi kan se de dalande siffrorna för
högeralliansen. Den nya starten kom av sig.
Anf. 87 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Herr talman! Vad gäller socialdemokraternas framgång i den politiska opi-
nionen tror jag att Inger Hestvik nog sitter i glashus jämfört med vad mode-
raterna gör. Våra siffror ligger vida över vårt senaste valresultat. Det vore
synd att påstå att samma situation gäller för socialdemokraterna. Den som
gräver en grop - ja, det är lätt att falla i.
Inger Hestvik påstår att vi för fram ett hårt budskap. Men det är ju vi som
vill hålla nere priserna och ni socialdemokrater som vill höja dem. Inger
Hestvik gör en felaktig beskrivning av verkligheten.
Inger Hestvik frågar vidare varför moderaterna och folkpartiet har enats
i en reservation, något som hon tydligen inte kan förstå. Jag skall ge henne
ett alldeles rakt besked. Det är för att socialdemokraterna inte i onödan skall
kunna höja priserna på matvaror.
Innan jag gick till denna debatt talade jag med en ensamstående mamma
som arbetar här i huset i närheten av mitt rum. Hon handlar i en affär med
hyllkantsmärkning, och det är hon nöjd med. Jag vet från våra diskussioner
att hon måste vända på varje krona. Varför skall hon behöva betala Inger
Hestviks prismärkningsönskemål med dyrare mat? Varför kan inte ni handla
i olika affärer? Denna ensamstående mamma har betydligt sämre ekonomi
än Inger Hestvik. Jag kan inte förstå varför hennes prisnivå skall behöva hö-
jas till följd av denna politiska välvilja som slår så snett.
Nej, jag säger som Michael Adielson skriver i en artikel i Dagens Industri:
Om våra beslutsfattare praktiserade en dag på butiksgolvet i en av landets
många storbutiker, så blev det säkerligen slut på allt tal om prislappar.
Anf. 88 ANDRE VICE TALMANNEN:
Får jag erinra ledamöterna om att vi nu diskuterar lagutskottets betän-
kande om prisinformation.
Anf. 89 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Även jag anser att vi skall diskutera den sakfråga vi behand-
lar, nämligen frågan om prisinformationen och den föreslagna lagen.
Jag uppfattar det som att det är en säkerhetslag för de fall den kan behöva
användas. Det är något av en säkerhetsventil för att tillse att varornas priser
anges. Erkänn, Inger Hestvik, att det är en mycket svag lagstiftningstext som
är framlagd! Det finns så många om och men och så många undantag samt
en uppdelning av vad som skall gälla i olika butiker. Jag förstår att handels-
anställda och berörda konsumenter känner bävan inför tanken att behöva
leva under en sådan lagstiftning. Jag tycker faktiskt att vi i lagutskottet skall
säga nej till den. Den behövs inte. Prisinformation kommer ändå att ges.
Inger Hestvik säger att socialdemokraterna i och med denna lag tar hänsyn
till både kvalitet och pris. Det är priset som ni tar ställning till, och det vill
ni höja på matvaror. Varje vara blir 30 öre dyrare genom en artikelprismärk-
ning.
Såsom konsument har jag under den period som vi har arbetat med lagför-
slaget frågat vad de handelsanställda säger om det. De tycker inte alls att det
är ett bra förslag - tvärtom. Men förbundet, kollektivet, säger naturligtvis
att vi skall ha en prisinformationslag. Man anser att man därmed tillgodoser
de behov av ytterligare regleringar som man vill ha.
Nej, Inger Hestvik, det här förslaget - om det genomförs - kommer att
höja prisnivån. Det är fråga om ytterligare ett beslut i raden av politiskt fat-
tade beslut med avgifter och kostnadskrävande regleringar. Vi i folkpartiet
liberalerna hoppas att inga fler sådana regleringar skall införas i vårt land.
Vi anser att det här är en fråga mellan handeln och konsumenterna. Jag vill
framhålla att man här kan arbeta med riktlinjer mellan handeln och konsu-
mentverket. Det är en både bra och framkomlig väg.
Anf. 90 INGER HESTVIK (s) replik:
Herr talman! Ulla Orring och jag talar tydligen med olika sorters männi-
skor. De handelsanställda som jag har talat med efterlyser faktiskt en prisin-
formationslag. Däremot är de mycket negativt inställda till de ommärk-
ningar som de är tvingade att göra till följd av extrapriser. Jag tror inte att
varorna blir dyrare bara därför att de förses med prisuppgifter. Som konsu-
ment ges man ju möjlighet att välja mellan olika varor. Genom märkningen
får man reda på både innehåll och pris.
Jag konstaterar att folkpartiet och moderaterna är ensamma om att ställa
upp på handelns krav när det gäller prismärkningen. Här får konsumentkra-
ven faktiskt ge vika. I vanliga fall talar dessa två partiers företrädare varmt
för marknaden och för att efterfrågan skall styra utvecklingen. Men nu frå-
gar faktiskt konsumenterna efter en bättre prismärkning, men då gäller tyd-
ligen inte teorin längre. Den gäller bara när det kan ge litet extra klirr i kas-
san.
Charlotte Cederschiöld talade om kostnaden för prismärkningen. Vi
skulle få dyrare varor på grund av den. Jag skulle kunna förstå handelns,
moderaternas och folkpartiets syn på denna kostnad för prismärkningen om
man hade haft samma syn när det gäller extraprissystemet. Där har man råd
att både märka och märka om. Men sanningen om extrapriserna är väl att
det inte är fråga om extrapriser utan ett sätt att producera, leverera och sälja
en stor mängd varor av samma sort på en kort tidsrymd. Det är ett sätt för
industrin att fungera och inte ett sätt att ge konsumenterna billiga varor. Det
är också ett sätt att locka kunderna till just min butik, om jag nu är affärs-
man.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
7 Riksdagens protokoll 1990191:122
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
Sedan gäller nog tesen om gungorna och karusellen. Det jag förlorar på
de finska pinnarna den här veckan tar jag igen på konjakskransarna nästa
vecka eller tvärtom. Men detta, mina vänner, behöver vi inte ta ställning till
här i dag. Konkurrenskommittén skall komma med ett förslag, och då kan
vi ta upp debatten om extrapriser.
98
Anf. 91 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Herr talman! Inger Hestvik har inte förstått grundprincipen med extrapri-
ser. Kunden kan nämligen gå till en annan affär i de flesta fall och handla
varor på ett annat ställe. På det sättet får kunden en lägre prisnivå genom
denna möjlighet att handla på olika ställen. I moderata samlingspartiet bru-
kar vi kalla det för valfrihet.
Det förhåller sig inte så att vi slår vakt om handelns krav. Vi slår vakt om
konsumentens krav. Det är därför vi vill ha konkurrens, för det gynnar kon-
sumenterna.
Det är självklart att ert förslag leder till kostnadshöjningar. Det säger ni
själva tydligt och klart i betänkandet, och otvetydigt blir det kostnadshöj-
ningar med ert förslag i de affärer som uppenbarligen måste ha dubbel pris-
märkning. Det framgår klart att det kommer att bli onödigtvis dyrt och inef-
fektivt.
Om nu inte Inger Hestvik vill lyssna på mig undrar jag om hon kunde
lyssna på Turid Ström, som i alla fall är en socialdemokrat som kan någonting
om konsumentfrågor. Hon har skrivit under ett papper här där hon säger att
detta är ett lagförslag som, utan att ens översiktligt bedöma kostnaderna på
lång och kort sikt, leder till höjda kostnader. Hon säger att det inte finns
ordentlig analys presenterad vad gäller kostnaderna för artikelprismärk-
ningen, utan man bara drar på konsumenterna den här kostnaden. Hon tar
nogsamt upp att man inte har tagit hänsyn till kritiken. Och så avslutar hon
med att vinsterna för konsumenterna av de tänkbara fördelar som ett bibe-
hållande av artikelprismärkningen av ca 40 % av varorna skulle innebära
inte på långt när uppvägs av de nackdelar som detta skulle kunna innebära
för en majoritet av konsumenterna genom att det motverkar kostnadssänk-
ningar och effektivitetsförbättringar på både kort och lång sikt.
Detta är refererat direkt ur KFs remissvar - KF brukar Inger Hestvik an-
nars tycka står upp för konsumenterna. Kan man sopa ert förslag mer under
mattan?
Anf. 92 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! I samband med att vi behandlade denna fråga i lagutskottet
hamnade en motion på vårt bord som sedan kom att remitteras till näringsut-
skottet. Det var en av de socialdemokratiska ledamöterna här i kammaren
som hade tagit upp frågan om arbetsskador i samband med införandet av
denna lagstiftning om prisinformation. Han ömmade för de handelsan-
ställda.
Detta är fakta, Inger Hestvik. Det kollektiva förbundet vill ha en prisin-
formationslag, men de enskilda handelsanställda ställer sig frågande.
Jag slår fast än en gång att detta lagförslag har en prishöjande effekt. Det
är en ny reglering. Vi får en lagstiftning med gummiparagrafer, eftersom
man inte vet hur den skall tolkas. I vilka butiker skall denna prismärkning
ske? Det framgår inte av propositionen eller betänkandet. Jag tycker fortfa-
rande att detta är ett utslag av socialdemokraternas klåfingrighet. Vi behö-
ver inte denna lagstiftning.
Anf. 93 INGER HESTVIK (s) replik:
Herr talman! Charlotte Cederschiöld talar om konsumenternas valfrihet,
och vad hon säger är alldeles riktigt. Man har gått ut och frågat konsumen-
terna vad de vill ha, och de vill ha en ordentlig prisinformation, en prislapp
på varan, även om detta skulle kosta en krona mer på varje hundralapp.
Då tycker jag att vi får lyssna på vad människor vill ha och inte bara be-
stämma att de får lov att finna sig i hyllkantsmarkeringen eller att de får nöja
sig med kassakvittot och sedan gå hem och titta om det är rätt. När man
kommer hem kanske man inte vet vilken av ananasburkarna det gäller om
man har tagit två olika sorter som kostar olika.
Turid Ström talar om att det blir höjda priser. Ingen har stuckit under stol
med att detta kostar. Men jag tycker att vi måste vara mycket ärliga här, både
Ulla Orring och Charlotte Cederschiöld. Extraprissystemet kostar minst lika
mycket och ger de handelsanställda lika mycket skador på grund av ommärk-
ningen. Varför talar vi då inte om de sakerna också?
Jag tycker det är allvarligt om man får skador som handelsanställd. Jag
tycker att man måste klara av detta på något sätt. Det är väl inte för mycket
begärt att några tekniker skall ta tag i detta och förse de handelsanställda
med någon ny teknik så att de kan slippa dessa skador. Det borde inte vara
omöjligt. Men här diskuterar vi faktiskt prisinformationen.
Visst kan man tolka lagen olika. Eftersom Ulla Orring så gärna vill att
konsumentverket skall göra upp riktlinjer för hur hela prisinformationen
skall gå till, hand i hand med branschen, bör hon väl vara med på att vi ber
konsumentverket hjälpa oss med tolkningen av lagförslagen om vi tycker de
är otydliga, så att det blir till nytta för konsumenten.
Jag tycker ändå att man inte får bortse ifrån att extraprissortimentet är
väldigt stort. Charlotte Cederschiöld talade just om detta. Vi hade en hea-
ring här med näringen och fick uppgiften att 25-30 % av sortimentet brukar
extraprismärkas i en dagligvarubutik. Det är en förvånansvärt stor del.
Jag frågade särskilt om procentsatsen gällde hela sortimentet eller bara
den tredjedel man måste märka enligt de lagar vi har. Men den syftade på
hela sortimentet. Det betyder att volymen på de varor som extraprismärks
är nästan lika stor som volymen på de varor som enligt den nya lagen omfat-
tas av prismärkningsskyldighet.
Här har man alltså inga betänkligheter inför arbetet med extraprismärk-
ning på varan. Då talar man inte alls om arbetsmiljön för de anställda.
Andre vice talmannen anmälde att Charlotte Cederschiöld anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 94 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Enligt centerpartiet är det ett väsentligt konsumentintresse
att vi har en fullgod prisinformation. Uppgift om pris och jämförelsepris är
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
99
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
100
en nödvändighet för att en konsument skall kunna göra rationella val mellan
olika varor vid inköp. Under flera år har vi därför från centerpartiets sida i
motioner och reservationer fastslagit vikten av att priset skall vara lätt synligt
och därför bör anges på varan eller på hyllkanten. Vi har även betonat att
den ökade datoriseringen inom detaljhandeln inte får leda till att prismärk-
ningen och prisinformationen försämras.
Mot denna bakgrund är det naturligt att vi såg positivt på det förslag till
prisinformationslag som regeringen lade fram i april. Vi står därför bakom
utskottets hemställan innebärande tillstyrkan av förslaget om en prisinfor-
mationslag, som anger de grundläggande krav som skall ställas för att konsu-
menten skall garanteras en fullgod prisinformation. När det gäller dagligva-
ror i självbetjäningsbutiker-den butikstyp diskussionen mest brukar gälla —
anges t.ex. i lagförslaget tre viktiga krav som en prisinformation skall upp-
fylla. För det första bör den ge konsumenten en korrekt och lättillgänglig
information om hur mycket varan kostar och uppgift om jämförelsepris. För
det andra skall konsumenten genom informationen lätt kunna beräkna den
sammanlagda kostnaden för de varor han eller hon avser att köpa. För det
tredje skall det vara möjligt att kontrollera att rätt pris tas ut för varan i kas-
san.
Det finns anledning att mot bakgrund av de delade meningar som förelig-
ger om behovet av en lagstiftning och som klart framkommit här i kammaren
i dag erinra om att praktiskt taget samtliga remissinstanser, som kan anses
företräda konsumentintresset i vid bemärkelse, tillstyrkt förslaget om en lag-
stiftning. För tids vinnande skall jag inte räkna upp vilka som har tillstyrkt.
Jag nöjer mig med att säga att centerkvinnorna är en av de många grupper
som därvid uttalat sig positivt till en särskild prislag.
En annan ofta diskuterad fråga behandlas också i föreliggande utskottsbe-
tänkande, nämligen frågan om extrapriser. Det föreligger såväl motioner
med krav på förbud av extrapriser som motioner med krav på riksdagsutta-
lande om att extrapriser skall få tillämpas i framtiden. Frågan prövas av kon-
kurrenskommittén. Centern står bakom majoritetsskrivningen innebärande
att riksdagen inte genom ett uttalande skall föregripa resultatet av denna
kommittés arbete gällande extrapriser.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 95 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Jag vill bara avsluta denna debatt med att konstatera, vilket
faktiskt är viktigt, att det är 86 % av de tillfrågade som är nöjda med nuva-
rande prisinformationssystem. Det är bara 2% som är missnöjda. Hur
många branscher kan visa upp sådana siffror? Det är faktiskt bra siffror.
Men det viktiga är att ihåligheten i socialdemokraternas resonemang
framkommer. Det är nämligen så att vi moderater säger att det skall vara en
fri form av prismärkning, bara den är tydlig så att man kan tillgodogöra sig
priset lätt. Det betyder att vi är emot verksamhet där man får sådana arbets-
skador som man får vid ommärkning och vid tungt, monotont arbete. Det är
ni socialdemokrater som här försvarar den typen av arbete. Vi vill inte ha
den sortens märkning vare sig det gäller extrapriser eller vanliga priser.
Socialdemokraternas resonemang hänger inte ihop. Följer man modera-
ternas reservation i båda fallen slipper man denna typ av arbetsskador och
monotont arbete på grund av ommärkning. Vår modell för märkning av ex-
trapriser kommer inte att orsaka det arbete som Inger Hestviks modell gör.
Vi kämpar för den mest effektiva formen av valfri prismärkning, och det är
också den som blir billigast och gynnar konsumenterna mest.
Anf. 96 INGER HESTVIK (s):
Herr talman! Jag tycker Charlotte Cederschiöld också skulle ha tittat på
vad konsumenterna svarat på frågan de fick: Vill du ha prislapp på varan
eller inte? 82 % svarade att de vill ha prislapp, även om det kostar en krona
mer per hundralapp. Det tar man igen genom att kunna planera sina inköp
bättre.
Anf. 97 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Det finns inget tillförlitligt underlag bakom era siffror att det
kostar en krona mer. Allt underlag visar att det är felaktigt och alldeles för
lågt räknat. Man får faktiskt ut mer än fem varor på en hundralapp, och då
håller inte grunden för ert resonemang. Det framkommer av de allra flesta
remissvar, framför allt från dem som har sakkunskap på området.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande lagutskottets betänkanden 1990/91 :LU35, LU34
och LU36.
Lagutskottets betänkande LU35
Mom. 1 (promilleregler)
Hemställan
Utskottets hemställan bifölls med 225 röster mot 54 för hemställan i reser-
vation 1 av Martin Olsson m.fl. 11 ledamöter avstod från att rösta.
Motivering
Utskottets motivering godkändes med 199 röster mot 55 för den i reserva-
tion 2 av Rolf Dahlberg m.fl. anförda motiveringen. 44 ledamöter avstod
från att rösta.
Mom. 3 (påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri)
Utskottets hemställan bifölls med 203 röster mot 56 för reservation 3 av
Martin Olsson m.fl. 42 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 8 (informationsåtgärder)
Utskottets hemställan bifölls med 229 röster mot 73 för reservation 6 av
Ulla Orring m.fl.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Prisinformation
101
Prot. 1990/91:122 Mom. 9 (högfartsbåtar)
30 maj 1991 Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 266 röster mot 33 för utskottets hemställan med godkännande av den i
reservation 7 av Elisabeth Persson och Elisabet Franzén anförda motive-
ringen. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU34
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU36
Mom. 1 (prisinformation)
Utskottets hemställan bifölls med 209 röster mot 90 för reservation 1 av
Rolf Dahlberg m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 3 (extrapriser)
Först biträddes reservation 2 av Rolf Dahlberg m.fl. - som ställdes mot
reservation 3 av Elisabeth Persson - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 196 röster mot 89 för reserva-
tion 2 av Rolf Dahlberg m.fl. 16 ledamöter avstod från att rösta.
På förslag av andre vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande i ett sammanhang i början av morgondagens arbetsple-
num.
Kammaren beslöt kl. 17.50 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
102
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91 :LU37 Den lokala konsumentverksamheten (skr. 1990/91:143).
Anf. 98 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Kommunernas insatser för konsumentpolitiken är av avgö-
rande betydelse för att konsumenterna skall få det stöd, den hjälp och den
information som de är i behov av och har rätt till. Eftersom det är på den
lokala och kommunala nivån som konsumentproblem lättast kan fångas upp,
är det synnerligen allvarligt att kommunernas verksamhet inom detta om-
råde nu begränsas av kommunalekonomiska skäl.
Uppbyggnaden av den kommunala konsumentverksamheten ledde till att
de allra flesta kommuner byggde upp en sådan med en särskild konsument-
nämnd som ansvarig i flertalet kommuner. De nu pågående begränsningarna
kan medföra att de konsumenter som bäst behöver stöd och hjälp blir li-
dande, vilket särskilt i tider av ekonomisk åtstramning i övrigt kan leda till
kännbara ekonomiska problem för dessa familjer och därav uppkommande
ökat behov av socialtjänstens stöd.
En grupp som det är särskilt viktigt för konsumentvägledare att nå är ung-
domen, så att vikten av att kritiskt granska och noga överväga förutsättning-
arna innan man gör - åtminstone kostbarare - inköp grundläggs hos dem.
Mot bakgrund av de risker som begränsningarna av kommunernas verk-
samhet inom detta område innebar, tog vi från centerpartiets sida upp dessa
problem i vår konsumentpolitiska kommittémotion under årets allmänna
motionstid.
Utvecklingen jämte olika motioner som väcktes i januari ledde till att re-
geringen i april överlämnade en skrivelse till riksdagen om den lokala konsu-
mentverksamheten, vilken nu behandlas i föreliggande betänkande från lag-
utskottet.
Eftersom vi från centerpartiets sida i vårt budgetalternativ inte har anvisat
ökade medel för stöd till kommunernas konsumentpolitiska verksamhet, får
vi i det korta perspektivet nöja oss med de åtgärder som regeringen redovisar
eller aviserar i skrivelsen till riksdagen. Vår motion liksom övriga motioner
med krav på allmänna tillkännagivanden till regeringen om vikten av stöd
till den kommunala konsumentverksamheten anses av ett enigt lagutskott
tillgodosedda med vad som anförts i skrivelsen och vad utskottet har anfört.
I vissa andra frågor har vi dock stannat för olika lösningar.
För centerpartiets del gäller det ställningstagande som lett till reservatio-
ner med anledning av motioner väckta dels av Stina Gustavsson, dels av
Rosa Östh och Kersti Johansson.
I den förstnämnda motionen framhålls bl.a. att budgetrådgivning och
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
103
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
104
skuldsanering blivit allt viktigare i den lokala konsumentverksamheten och
att uppenbara risker föreligger för att denna del av verksamheten inte blir
tillräcklig. Vi har följt upp motionen i reservation 2. Vi räknar med att det
kommer att ställas alldeles speciellt stora krav på rådgivning på grund av ex-
empelvis skattereformen, den nya ordningen för bostadsfinansieringen och
de återhållna lönekraven. Vi betonar mot denna bakgrund vikten av att till-
räckligt mycket satsas på denna del av rådgivningen samt vikten av förbättrat
samarbete mellan den lokala konsumentverksamheten och socialtjänsten.
I samma motion tas även frågan om hushållningssällskapens konsument-
upplysningsarbete upp. Sällskapen skulle kunna arbeta i betydligt större ut-
sträckning med dessa frågor och vara ett värdefullt komplement till den
kommunala verksamheten.
Eftersom länsstyrelsernas hemkonsulenter mot centerpartiets vilja avskaf-
fades för några år sedan och med hänsyn till begränsningarna i kommuner-
nas verksamhet, är det speciellt viktigt att staten medverkar till att hushåll-
ningssällskapens förutsättningar utnyttjas bättre och att de därför får del av
det ekonomiska stöd som ställs till förfogande för konsumentorganisationer.
Detta är synpunkter och krav som vi tar upp i reservation 6.
Vår tredje reservation, nr 4, grundar sig på den andra centermotionen och
gäller kost och hälsa. Livsmedel är en stor utgiftspost för alla familjer, och
livsmedlen och val av nyttiga sådana är avgörande för hälsotillståndet. Trots
detta har den kommunala konsumentverksamheten inte till uppgift att ta sig
an detta ämnesområde. Mot bakgrund härav och av den proposition om
vissa hälsofrågor som lagts fram under våren framstår det för oss inom cen-
terpartiet som naturligt att frågor om hälsa och kost borde ingå som en del i
kommande folkhälsoarbete och kunskapsspridning, som bl.a. skall ske ge-
nom kommunerna. Det finns därför starka skäl att närmare utreda frågan
om en bättre konsumentrådgivning och utbildning i kost- och hälsofrågor. I
reservation 4 yrkar vi på ett tillkännagivande till regeringen. Herr talman!
Jag vill med det anförda yrka bifall till denna reservation.
Herr talman! Detta anförande är mitt sista - i varje fall gällande lag-
utskottsfrågor - efter 21 år i riksdagen. Jag har under huvuddelen av denna
tid varit ledamot av lagutskottet, varför en stor del av mina debattinlägg gällt
just lagutskottets ärenden, men jag har även debatterat många andra frågor.
Jag vill nu rikta ett tack till alla dem som jag har haft debatter med, och då
särskilt mina kolleger i lagutskottet, vilka jag alla uppskattar mycket och
känner stor tacksamhet mot och upplevt som fina kamrater. Vi har varit goda
vänner oberoende av om vi har haft samma eller skilda uppfattningar i frå-
gorna. Jag hoppas att detta skall prägla utskottet, kammardebatterna och
riksdagsarbetet även i framtiden. Jag vill även framföra en förhoppning, som
jag tror kan ha betydelse för att öka tilltron till partierna och deras företrä-
dare, nämligen att vi skall bedöma frågor och förslag utifrån sakliga syn-
punkter oberoende av vilken eller vilka som är förslagsställare.
Anf. 99 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! När vi under de senaste åren har diskuterat den lokala kon-
sumentverksamheten här i riksdagen har det alltid anförts att det finns kom-
munal konsumentverksamhet i de allra flesta av landets kommuner. Enligt
lagutskottets betänkande 1988/89:LU17 saknades kommunal konsument-
verksamhet i endast tolv av landets alla kommuner. Året därpå stod det i
ett motsvarande betänkande att det var bara fyra kommuner som var utan
kommunal konsumentverksamhet. Siffrorna för 1990 varierar litet, men det
rör sig om ungefär tolv kommuner som saknar sådan verksamhet. Och med
denna rapportering verkar det ju som om det egentligen inte är så illa be-
ställt.
Men eftersom jag ganska väl känner till hur det ser ut med den kommu-
nala konsumentverksamheten i mitt eget län Östergötland, har jag hela tiden
tvivlat på dessa uppgifter och på statistiken. Förra året gjorde jag därför en
egen liten undersökning. Utgångspunkten för den undersökningen var att
om konsumenterna i en kommun inte vet att det finns kommunal konsu-
mentverksamhet är den faktiskt inte värd namnet, även om den skulle råka
finnas med i någon statistik. Då är det något annat. Kommunal konsument-
verksamhet är ju i första hand till för konsumenterna i kommunen, och om
de inte ens vet om att den finns, vill jag inte kalla den kommunal konsument-
verksamhet.
Jag tog därför fram telefonkatalogerna för Östergötlands län och Jönkö-
pings län, det var tre olika delar, och såg efter om det någonstans gick att
hitta ett telefonnummer eller någon annan hänvisning för varje kommun till
kommunal konsumentverksamhet. Det bör ju vara så man gör om man som
konsument vill söka upp en kommunal verksamhet; man tittar i telefonkata-
logen efter ett telefonnummer eller en hänvisning, ringer dit och får i bästa
fall reda på var verksamheten finns. Det var så jag gjorde. Jag gick igenom
kommun efter kommun för att se efter var man kunde hitta hänvisningar till
konsumentrådgivning eller konsumentverksamhet. Jag tittade inte bara på
de kommunsidor som brukar finnas, utan jag tittade även inne i själva kata-
logen för att inte missa något.
Resultatet av detta, herr talman, blev värre än jag väntat. Av 25 kommu-
ner i Östergötlands län och Jönköpings län var det 11 som uppgivit ett tele-
fonnummer till kommunal konsumentverksamhet. 114 fall saknades uppgif-
ten helt och hållet. På ett ställe var det t.o.m. angivet att tjänsten skulle vara
vakant t.o.m. den 31 augusti. Jag räknade inte med att det fanns kommunal
konsumentverksamhet i Gislaved, som denna anteckning gällde.
Om den ”research” jag gjorde är riktig är det alltså något lurt med de siff-
ror som har uppgivits av konsumentverket, eller kanske av kommunerna
själva till konsumentverket, och den vägen nått riksdagens betänkande.
Inom parentes sagt var en majoritet av de kommuner som saknade kommu-
nal konsumentverksamhet borgerligt styrda. Jag vill inte övertolka det på
något sätt.
Hur sedan verksamheten fungerade och hur omfattande den var i de elva
kommuner som hade verksamhet kan jag naturligtvis inte säga i detalj. En
del vet jag har bra verksamhet. Norrköping och Motala är utmärkta exem-
pel. De är föregångare på det här området. I andra kommuner vet jag att
verksamheten är ganska haltande.
Eftersom förhållanden ändrar sig genom åren och vi kommer att diskutera
den senaste tidens nedläggningar av kommunal konsumentverksamhet,
borde jag kanske säga att jag gjorde den här undersökningen i höstas. Upp-
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
105
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
106
gifterna i telefonkatalogerna borde rimligen ha lämnats av kommunerna
långt tidigare, dvs. under den period då det enligt våra uppgifter bara var
fyra av landets kommuner som saknade konsumentverksamhet. Sedan dess
vet vi att neskärningarna av den kommunala konsumentverksamheten har
varit omfattande. Det troliga är alltså att om jag skulle göra om den här un-
dersökningen för Östergötlands och Jönköpings län skulle verksamheten
vara ännu glesare.
Jag är naturligtvis på det klara med att denna undersökning inte är uttöm-
mande och att den inte säger allt om den befintliga kommunala konsument-
verksamheten. Man kan naturligtvis inte bara prata om i hur många kommu-
ner det finns verksamhet. Man måste också på något sätt relatera kommu-
nernas insatser till antalet kommuninvånare och dessutom diskutera verk-
samhetens innehåll. Skulle det finnas en kommunal konsumentvägledare i
Stockholm vore det naturligtvis näst intill liktydigt med att det inte finns nå-
gon alls.
Olika kommuners insatser och verksamhetens innehåll är det dess värre
inte heller så väl ställt med överallt. Jag har på ett annat ställe, som jag skall
återkomma till, hittat uppgifter om att man i 70 av de kommuner som uppges
ha verksamhet bara hade verksamhet mellan en och nio timmar per vecka.
En stor del av de här 70 kommunerna, kanske hälften, kan ha verksamhet
på ett par timmar i veckan. Med detta vill jag alltså påstå att det är betydligt
sämre ställt med den kommunala konsumentverksamheten i verkligheten än
vi egentligen har en aning om. Det är viktigt att veta detta nu när vi skall
behandla regeringens skrivelse och motionerna om den lokala konsument-
verksamheten.
Först vill jag ta upp skrivelsen. Vi har alla läst den. Den är i all sin välme-
ning litet lömsk. Läser man den, och det hoppas jag att man kommer att göra
i landets kommuner, utan att veta det jag nu har relaterat och om man inte
tänker på hur den här verksamheten i själva verket finansieras samt inte vet
att det är en högst frivillig verksamhet för kommunerna, kan man tro att nu
kommer regeringen att se till att den kommunala konsumentverksamheten
kommer att blomstra. Skrivelsen är fylld av bra uppslag, kloka, genom-
tänkta formuleringar, en målmedveten och klok inställning till vad den lo-
kala konsumentverksamheten har för betydelse. Det är i och för sig inget fel
på det som skrivelsen ger uttryck för. Men, herr talman, tyvärr är det inget
annat än ett slag i luften.
Jag vill ge ett exempel. Regeringen gör bedömningen att det behövs ett
utökat stöd om den kommunala konsumentverksamheten skall utvecklas i
enlighet med riksdagens konsumentpolitiska beslut av år 1986. Om gängse
språkbruk gällde även här, borde det betyda att kommunerna nu kommer
att få hjälp att bygga upp verksamheten. Anledningen till att man inte har
någon verksamhet eller att man lägger ned verksamhet är till syvende och
sist kommunernas dåliga ekonomi. Verksamheten är som sagt frivillig. När
kommunerna måste skära i utgifterna drabbas naturligtvis den icke obligato-
riska eller icke lagstadgade verksamheten först. Det som kommunerna be-
höver för att vända utvecklingen i fråga om den kommunala konsumentverk-
samheten är alltså i första hand ett ekonomiskt stöd. När vi i andra samman-
hang talar om stöd och utökat stöd, är det faktiskt pengar det handlar om.
Men statsbidrag för den kommunala konsumentverksamheten avvisas så-
väl av regeringen som av utskottsmajoriteten. Det är bara vänsterpartiet
som vill ta konsekvenserna av den här vissheten och föreslå att det, åtmin-
stone i ett uppbyggnadsskede, skall utgå ekonomiskt stöd, alltså statsbidrag,
till kommunerna. Staten måste på något sätt ekonomiskt stödja den här
verksamheten. Jag menar att vare sig statsfinansiella skäl - man åberopar
det statsfinansiella läget många gånger i lagutskottets betänkande - eller
andra skäl ursäktar den hållning som andra politiska partier och regeringen
intar när de inte vill inse nödvändigheten av direkt ekonomisk hjälp till den
kommunala konsumentverksamheten.
Jag skall försöka förklara varför det är viktigt att gå på tvärs mot rådande
ekonomiskt tänkande just när det gäller denna verksamhet. Jag vet också att
trenderna är de motsatta. Statsbidragen till kommunerna minskar. Kommu-
nerna skall i allt högre grad själva bära kostnaderna för sina utgifter. Vi ord-
nar skatteväxlingspengar mellan landsting och kommuner osv. Men jag vill
trots detta hävda att det just i det här fallet är viktigt att gå andra vägen.
Att tala om konsumenter som grupp är faktiskt något relativt nytt. Vi är
vana att i politiska sammanhang utgå från annan grupptillhörighet. Vi pratar
om pensionärer, barnfamiljer, löntagare, arbetare, tjänstemän osv. Utifrån
en sådan här grupptillhörighet styrs politiken och man riktar in sig på olika
åtgärder. Men alltmer gör sig nu marknadens partsförhållande gällande. Vi
har i dag pratat om marknaden, marknadsekonomi och liknande. Det är ofta
vi gör det i lagutskottet. Det är någonting som är utmärkande för samhället
över huvud taget. Ett nytt motsatsförhållande håller på att bli tydligt, det
mellan producenter och konsumenter. I detta motsatsförhållande är det kon-
sumenterna som är den svagare parten.
Konsumentpolitik är också något förhållandevis nytt jämfört med andra
politiska verksamhetsområden. I stort sett har den bara 20 år på nacken.
Jämför vi det med exempelvis hälso- och sjukvården eller någonting annat
som är föremål för offentlig styrning - uppbyggnad, kontroll, stöd - är kon-
sumentpolitikens 20 år ganska litet. Skulle vi göra en jämförelse med exem-
pelvis den kommunala barnomsorgen inser man lätt att vi aldrig skulle haft
den barnomsorg vi har om inte verksamheten i starten haft ekonomiskt stöd
från staten. Om riksdag och regering hade nöjt sig med att sätta upp mål
för kommunernas åtaganden när det gäller barn och barnomsorg, men gjort
verksamheten fullt frivillig och nöjt sig med att låta ett centralt verk agera,
som i och för sig hade bra idéer om hur förskoleverksamhet skulle kunna
bedrivas, skulle det inte ha fungerat om man inte sett till att ha garantier för
att kommunerna skulle uppfylla de mål och riktlinjer som riksdagen har satt.
Om man inser detta och om man menar allvar när det gäller konsumentpo-
litiken och konsumentverksamheten, är det verkligen inte till fyllest att riks-
dagen, som nu är fallet, undandrar sig ansvaret och överlåter detta på kom-
munerna, som får stå för hela den här verksamheten.
Vidare är konsumentverkets och allmänna reklamationsnämndens arbete
i sin helhet beroende av en god verksamhet på lokal nivå just för att den egna
verksamheten skall fungera.
De av statsmakterna uppsatta konsumentpolitiska målen kan inte uppnås
utan medverkan från kommunal konsumentverksamhet. Det blir alltså ett
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
107
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
108
glapp här. Väldigt mycket kunskap och kunnande t.ex. försvinner ut i tomma
intet om det inte finns en lokal verksamhet på det här området där man kan
verkställa beslut, föra ut information och understödja arbetet när det gäller
konsumentverkets och allmänna reklamationsnämndens verksamhet.
Riksrevisionsverket har nyligen kommit med en granskningsrapport, Sta-
tens styrning och uppföljning av den kommunala konsumentverksamheten.
Det är i denna rapport som jag har läst att kommunernas konsumentverk-
samhet till stor del bara består i ett par timmars arbete i veckan.
Herr talman! Ett kapitel i den här rapporten handlar om riksrevisionsver-
kets förslag till åtgärder. Jag tycker att rapporten är mycket viktig. Vi skulle
i betydligt större utsträckning än vi nu gör använda oss både av riksdagens
revisorers rapporter och av riksrevisionsverkets rapporter. Om de beslut
som fattas i riksdagen inte följs upp och granskas, alltså om vi inte ser efter
hur det ser ut efter det att beslut har fattats, kommer besluten på något sätt
att vara ganska meningslösa. Vi har ju varit eniga om de konsumentpolitiska
målen. Genom den här rapporten får vi åtminstone en aning om vilken ge-
nomslagskraft allt detta har fått och hur det ser ut ute i kommunerna.
Jag skall citera vad som står på s. 41 i riksrevisionsverkets rapport. Men
först vill jag bara säga att man tidigare har redovisat ett ganska alarmerande
läge. Riksrevisionsverket kommer med ”förslag till åtgärder beroende på
den fortsatta utvecklingen när det gäller omfattningen av den kommunala
konsumentpolitiska verksamheten”.
Två alternativ skissas. Jag nöjer mig med att återge vad som sägs beträf-
fande det första alternativet:
”Om den påbörjade utvecklingen med nedskärningar av den kommunala
konsumentpolitiska verksamheten fortsätter, föreslår RRV att:
• Det konsumentpolitiska området ses över, i syfte att utreda alternativa
verksamhetsformer m m, samt vilka konsekvenser detta får för KOVs och
ARNs verksamhet.
Konsumentfrågorna har fått en allt större plats i samhällsdebatten, inte
minst genom Sveriges närmande till EG vilket medför ett omfattande arbete
med harmonisering av regler mm. Nordiska ämbetsmannakommittén för
konsumentfrågor (NAK) som lyder under Nordiska ministerrådet svarar för
det nordiska samarbetet i konsumentfrågor.
Inom landet omprövar emellertid nu många kommuner konsumentverk-
samheten. Ett tjugotal kommuner har aviserat nedläggning eller kraftig ned-
dragning av verksamheten under 1991. Detta förhållande kommer att för-
stärka de skillnader som redan idag finns mellan kommunerna avseende om-
fattning och inriktning av verksamheten.
Enligt RRVs bedömning kan inte en fortsatt nedåtgående trend av verk-
samhetens omfattning uteslutas mot bakgrund av det ekonomiska läget. Ef-
tersom verksamheten är frivillig för kommunerna är den också lätt att lägga
ned. RRVs studie visar att det redan med nuvarande omfattning är svårt för
en stor del av kommunerna att bedriva annat än efterfrågestyrd direktråd-
givning.
Vidare förutsätter KOVs nuvarande organisation” - och märk väl detta -
”en fungerande kommunal konsumentverksamhet. Även om näringslivets
egenåtgärder i form av t ex branschöverenskommelser ökar i omfattning
krävs en kontroll av att överenskommelserna efterlevs. Detta sköts smidi-
gast på lokal nivå. KOV har sedan flera år tillbaka ingen direktrådgivning till
allmänheten utan denna sköts av KKV.”
Med detta låter jag mig nöja. Det är nämligen ungefär samma resonemang
som kommer i fortsättningen.
Jag anbefaller alla dem som säger sig värna om den lokala konsumentverk-
samheten och om konsumentfrågor i allmänhet läsning av den här rapporten
i dess helhet. Det är tyvärr ganska nedslående att läsa detta. Men om särskilt
lagutskottets värderade ledamöter gör det och därefter också visar att de är
villiga att ta konsekvenserna utifrån vad de då vet och, framför allt, om de
är beredda att göra något för att de konsumentpolitiska mål skall kunna upp-
nås som vi har varit eniga om, kommer det att bli nödvändigt att följa väns-
terpartiets linje när det gäller de åtgärder som vi har föreslagit. Jag bara be-
klagar vad som kommer att hinna hända med den lokala konsumentverk-
samheten innan vi har kommit så långt.
Herr talman! Jag har uteslutande uppehållit mig vid själva kärnfrågan be-
träffande den lokala konsumentverksamheten, dvs. frågan om denna verk-
samhets vara eller icke vara. Så allvarligt är läget nu. Det handlar således
om huruvida vi skall ha den här verksamheten eller ej.
Jag hade inte tänkt säga så mycket om innehåll, inriktning och kvalitet. I
regeringens skrivelse redovisas, som jag sade tidigare, i huvudsak goda för-
slag. Vänsterpartiets linje beträffande innehållet i konsumentpolitiken har
jag redan haft tillfälle att redovisa, såväl i motioner som här i kammaren.
Med detta yrkar jag bifall till reservation 1 som vi i vänsterpartiet står
bakom och som handlar om just statligt stöd till den lokala konsumentverk-
samheten. I övrigt stöder jag skrivelsen i fråga.
Slutligen vänder jag mig till Martin Olsson. Det har varit mycket tillfreds-
ställande för mig att under de tre senaste åren ha fått arbeta tillsammans med
dig i lagutskottet. Du imponerar med din noggrannhet och kunnighet. Själv
är jag ju en inom området ganska oerfaren ledamot. Därför har ditt vänliga
sätt och ditt tålmodiga bemötande när det gällt att så att säga ta sig fram i
alla irrgångar i olika procedurer många gånger varit till stor glädje för mig.
Jag beklagar att du nu lämnar oss i utskottet. Men jag är övertygad om att
dina partikamrater kommer att fortsätta med det här arbetet. Jag tackar dig
alltså för de år som vi har fått arbeta tillsammans.
Anf. 100 ELISABET FRANZÉN (mp):
Herr talman! Detta ärende, som alltså gäller den lokala konsumentverk-
samheten , kan tj äna som exempel på hur ett minoritetsparti kan påverka po-
litiken utan att för den skull få ta äran åt sig för det och kunna visa upp resul-
tat för sina väljare. Ett minoritetsparti kommer alltså med ett förslag, som
avvisas av riksdagen men som senare ändå förverkligas genom att majori-
tetspartiet gör delar av förslaget till sitt. Sedan får vi kanske debattera här
med regeringspartiets representanter om huruvida vi verkligen har haft ett
inflytande eller inte. Efter avslutad replikomgång kan vi kanske diskutera
vad som kom först. Var det hönan eller ägget?
Under den allmänna motionstiden väckte vi i miljöpartiet en motion om
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
109
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
konsumentpolitiken. I denna motion har vi bl.a. gett uttryck för vår oro över
att flera kommuner har skurit ned sin konsumentverksamhet; detta som ett
led i den allmänna strävan att göra besparingar. Vi föreslog extra anslag till
konsumentverket - det var vad som var aktuellt vid det tillfället - som stöd
för extra insatser riktade till kommunerna för att de ansvariga där skulle få
klart för sig att det inte bara är den enskilde konsumenten som tjänar på en
bra konsumentvägledning. Också kommunen kan på det sättet göra bespa-
ringar.
Vi sade att konsumentkontorets budgetrådgivning måste förbättras. Där-
igenom skulle det snabbt kunna bli lägre socialhjälpskostnader för kommu-
nen. Vi föreslog också att information om miljöaspekter och förpackningar
skulle spridas - något som resulterar i en minskad sopmängd, och detta i sin
tur gör att det blir lägre kostnader för hanteringen av sopor och avfall. Det
är alltså inte bara fråga om kvantiteten, utan det är också fråga om kvalite-
ten. Det blir ju lättare att ta hand om avfallet om detta inte innehåller så
många gifter och skadliga ämnen.
Regeringens skrivelse, som vi behandlar i dag och som gäller den lokala
konsumentverksamheten, presenterades dagen innan vår motion avslogs av
riksdagen. Vi är alltså i huvudsak nöjda med den aktuella satsningen på att
hjälpa kommunerna när det gäller att utveckla formerna för den kommunala
konsumentverksamheten.
Förköpsrådgivning är bra, och det är bra att man satsar på att lösa konsu-
menttvister samt på marknadsbevakning. Det är bra med stöd till ungdoms-
projekt. Det är naturligtvis också bra att man vill få en satsning på budget-
och skuldrådgivning. Det är just detta vi föreslår i vår motion.
Regeringen vill alltså prioritera en rad verksamheter i det stöd som er-
bjuds kommunerna. Många av dessa verksamheter satsar kommuner och
konsumentverket på redan i dag. Vad jag är rädd för i detta sammanhang är
att man flyttar över ytterligare resurser till just dessa områden.
Jag saknar stödet till miljö- och energirådgivning. I dag arbetar bara en
tredjedel av landets kommuner med miljöaspekterna på konsumtionen ge-
nom sina konsumentvägledare. I kommuner där man ger sådan rådgivning
har det visat sig att det även på kort sikt minskar kostnaderna förutom vins-
terna för miljön. Jag är ganska förvånad och besviken över att alla de partier
som gärna kallar sig miljöpartier inte vill stödja vårt förslag att även miljö-
och energirådgivning skulle ingå bland de prioriterade områden som kom-
munerna skulle få hjälp med.
Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till reservation 3.
När det gäller insatserna för marknadsbevakning föreslås bl.a. att kommu-
nernas konsumentsekreterare också skall utbilda företagen för att öka deras
kunskap om de regler som gäller till skydd för konsumenten samt stimulera
företagen till egenåtgärder. Jag har hört kritik mot detta förslag från kom-
munalt konsumentvägledarhåll. Man anser att detta kan leda till oklarhet
om vilka intressen som konsumentsekreterarna egentligen företräder. Man
tycker att det är viktigt att hålla isär handelns och konsumenternas intressen.
Dessutom är det tveksamt om kommunala och statliga resurser skall använ-
das till utbildning av företagens personal. Den borde företagen själva kunna
110
stå för. Även detta bör ges regeringen till känna, vilket vi föreslår i reserva-
tion 5.
Sedan, herr talman, vill jag ta upp reservation 7, som grundar sig på en
enskild miljöpartimotion, K79, vari presenteras ett intressant förslag om att
man skall förbättra konsumentinformationen genom att utnyttja den utom-
ordentliga genomslagskraft som TV-mediet har. I motionen föreslås att myn-
digheterna skall utnyttja TV genom att köpa programtid, när vi nu får re-
klam-TV, och på så sätt dels stärka de nya mediernas resurser, dels få en bra
och saklig konsumentinformation som motvikt mot den reklam som dyker
upp både i TV-medierna och för övrigt ute i samhället.
Jag vill slutligen göra som Elisabeth Persson och tacka Martin Olsson för
dessa tre år. Det har varit mycket värdefullt att Martin Olsson har funnits
med i utskottet. Han har varit vänlig och hjälpsam. När jag kom till riksda-
gen och utskottet efter valet 1988, var det många gånger svårt att hitta rätt
bland turerna. Martin har alltid ställt upp och hjälpt till. Utskottsarbetet har
blivit mycket lättare tack vare Martin. Jag vill tacka honom för detta.
Anf. 101 BENGT KRONBLAD (s):
Herr talman! I detta betänkande behandlar utskottet en skrivelse från re-
geringen om den lokala konsumentverksamheten. I skrivelsen redovisas
bl.a. de åtgärder som regeringen har vidtagit och avser att vidta. Åtgärderna
syftar till att öka kunskaperna om den kommunala konsumentverksamheten
och dess effekter samt utveckla formerna för en effektivare kommunal kon-
sumentverksamhet. Åtgärderna har också till syfte att stärka frivilliga orga-
nisationers möjligheter att lokalt arbeta med konsumentfrågor samt att ef-
fektivisera det statliga stödet till den lokala konsumentverksamheten.
Vad som har anförts i skrivelsen föranleder inga erinringar från utskottets
sida. Samtliga motionsyrkanden avstyrks. Till betänkandet har fogats sju re-
servationer och ett särskilt yttrande.
Utskottet delar regeringens uppfattning att den lokala konsumentverk-
samheten måste få ett ökat stöd. En stark lokal förankring är nödvändig om
konsumentpolitiken skall bli framgångsrik. Mot bakgrund av att några kom-
muner har lagt ned eller beslutat att lägga ned sin konsumentverksamhet
framhålls i skrivelsen att det är dokumenterat att konsumentverksamhet kan
spara pengar genom bl.a. minskade socialbidragskostnader. Jag vill in-
stämma i vad Elisabeth Persson sade om vikten av denna verksamhet och av
att den redovisas på ett riktigt sätt.
Regeringen framhåller vidare att den lokala konsumentverksamheten
skulle kunna effektiviseras genom att i högre grad prioritera budgetrådgiv-
ning, varuförsörjning, tvistlösning, marknadsbevakning och utbildning men
också kontakter med skolan.
I skrivelsen påpekas också att det är mycket viktigt att ungdomarnas roll
uppmärksammas, bl.a. mot bakgrund av att skuldsättningen bland ungdo-
mar har ökat oroväckande under de senaste tio åren.
Regeringen och utskottet vill inte detaljstyra kommunernas verksamhet
och är därför övertygade om att konsumentverksamheten bör vara frivillig
för kommunerna även framöver. För att stödja och utveckla verksamheten
initierar regeringen ett antal konkreta åtgärer:
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
111
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
112
- Sammanlagt 6 milj.kr. avsätts under tre år för lokala projekt, som skall
stärka ungdomarna i rollen som konsumenter.
- Konsumentverket och socialstyrelsen skall med hjälp av pengar från spar-
delegationen stödja en utbyggnad av budget- och skuldrådgivningen i kom-
munerna.
- Konsumentvägledarnas möjligheter att få mer vidareutbildning skall un-
dersökas.
- Konsumentverket har fått i uppdrag att utreda möjligheterna för ett ökat
samarbete mellan kommun och stat, bl.a. vad gäller marknadsbevakning.
- En speciell samrådsgrupp knyts till konsumentminister Margot Wallström.
- Det statliga stödet till konsumentverksamheten skall effektiviseras.
- Information om konsumentverksamhetens betydelse för människor och
samhällsekonomin i dess helhet skall spridas.
Under senare tid har flera kommuner lagt ned eller aviserat begränsningar
av sin konsumentverksamhet. Det är oroande och strider mot såväl riksda-
gens som regeringens målsättning att alla kommuner skall ha konsument-
verksamhet.
Herr talman! Jag vill även kommentera de reservationer som har fogats
till betänkandet. Till Elisabet Franzén vill jag säga att vi visst även i kväll
kan diskutera vem som kom först med idéerna. Var det vissa partier? Var
det miljöpartiet eller var det någon annan? Elisabet Franzén frågade mig:
Vem påverkar vem? Vem kom först: hönan eller ägget? Jag skulle vilja fråga
Elisabet Franzén: Varför utesluta tuppen i detta sammanhang?
I reservation 1 föreslås att statsbidrag skall utgå till kommunerna för den
kommunala konsumentverksamheten. Som framgår av regeringens skrivelse
kommer nu olika former av stöd att ges till den kommunala konsumentverk-
samheten. Enligt utskottets mening bör resultaten av dessa åtgärder avvak-
tas innan man överväger huruvida ytterligare stöd bör utgå. Vi har tidigare
talat om det statsfinansiella läge som råder. Därmed avstyrker utskottet re-
servation 1.
I reservation 2 berörs budget- och skuldrådgivningsfrågan. Utskottet stäl-
ler sig positivt till att budget- och skuldrådgivning ges en mer framskjuten
position. De hushållsekonomiska frågorna har under de senaste åren kom-
mit att spela en allt större roll i konsumentpolitiken, och ute i kommunerna
har intresset och förståelsen för budget- och skuldrådgivning ökat väsentligt.
Enligt utskottets mening är det angeläget att verksamheten med budget- och
skuldrådgivning i kommunerna prioriteras ytterligare och ges ett speciellt
stöd och en speciell inriktning.
Beträffande reservation 3 om miljö- och energirådgivning har utskottet re-
dan tidigare vid flera tillfällen framhållit att det måste överlåtas åt kommu-
nerna att med utgångspunkt i de lokala betingelserna och konsumenternas
önskemål själva avgöra var tyngdpunkten i konsumentverksamheten skall
ligga.
Det är givetvis en fördel om konsumentrådgivningen kan omfatta miljö-
och energiaspekter, liksom andra områden som är av betydelse för konsu-
menterna. Några hinder för kommunerna att satsa på sådana projket finns
inte. Utskottet delar härvidlag regeringens uppfattning att det finns en risk
för att alltför många och stora uppgifter leder till att verksamhetens gränser
blir otydliga. Ett alltför brett arbetsfält ställer också stora krav på konsu-
mentvägledarna. Det är därför enligt utskottets mening nödvändigt med
vissa prioriteringar.
I reservation 4 tar centerpartiet upp frågor kring kost och hälsa. De frågor
som berörs i reservationen faller för närvarande utanför konsumentverkets
och den lokala konsumentverksamhetens arbetsområde. Information och
rådgivning i spörsmål av den här typen ankommer i stället på andra myndig-
heter, främst då livsmedelsverket och socialstyrelsen. Enligt utskottets me-
ning kan det inte gärna komma i fråga att konsumentrådgivningen nu skall
ges vidgade arbetsuppgifter. Behovet av konsumentupplysning rörande
kostfrågor får därför tillgodoses på annat sätt.
Jag vill i anslutning till detta informera kammaren om att regeringen nyli-
gen har avlämnat en proposition om vissa folkhälsofrågor till riksdagen. Där
föreslår man att ett statligt folkhälsoinstitut skall inrättas den 1 januari 1992.
Enligt utskottets mening får syftet med motionen och reservationen därmed
anses tillgodosett.
I reservation 5 från miljöpartiet anförs beträffande marknadsbevakning
att arbetet med stöd till både konsumenter och företagare kan leda till oklar-
het om vilka intressen som konsumentsekreterare egentligen företräder. Ut-
skottet ansluter sig till regeringens bedömning när det gäller behovet av en
ökad marknadsbevakning.
Mot bakgrund av vad som tidigare har redovisats rörande syftet med
marknadsbevakning kan utskottet inte finna annat än att motionen måste
bygga på ett missförstånd. Några tvivel om att kommunernas företrädare i
sådana här sammanhang har att ta till vara konsumenternas intressen anser
vi från utskottet icke föreligga.
I reservation 6 föreslås att hushållningssällskapen skall få möjlighet att ut-
nyttja stöd. Utskottet anser inte att riksdagen nu skall göra något uttalande
som innebär att en viss organisation skall prioriteras vid fördelning av det
stöd som kan utgå till konsumentorganisationer.
I reservation 7 anser miljöpartiet att reklamen i TV borde ersättas med
konsumentupplysning, som skulle bekostas via ökade anslag på konsument-
området. Riksdagen har nyligen tagit ställning till frågor om anslag på kon-
sumentområdet. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte nu göra några
uttalanden om ökade anslag för eller om inriktningen av det konsumentpoli-
tiska arbetet. Frågor av denna art bör i stället tas upp i samband med att
riksdagen - med tillämpning av det nya budgetsystemet - fastställer de ramar
som skall gälla också på konsumentområdet.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag avslag på samtliga reservationer
och bifall till utskottets hemställan i lagutskottets betänkande angående den
lokala konsumentverksamheten.
Herr talman! Jag vill också vända mig till Martin Olsson och tacka honom
för hans mycket engagerade och kunniga arbete i utskottet, som han utfört
med stor kunskap och på ett gemytligt sätt. Efter Martin Olssons 21 år i riks-
dagen önskar jag honom god hälsa, och att han som en glad konsument får
mer tid att kunna konsumera vad vi tillsammans skapar i det goda svenska
folkhemmet.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
113
8 Riksdagens protokoll 1990191:122
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
114
Anf. 102 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Bengt Kronblad vill inte medverka till att det skall utgå stats-
bidrag till den kommunala konsumentverksamheten. Han säger att verk-
samheten skall stödjas på annat sätt. Då vill jag fråga: Kan Bengt Kronblad
ge mig ett enda exempel på hur konsumenterna i Ödeshög blir hjälpta genom
regeringens skrivelse? Jag kan berätta att i Ödeshög finns inte och har aldrig
någonsin funnits lokal konsumentverksamhet. Norrut ligger Vadstena kom-
mun, där man bedriver konsumentverksamhet tre timmar varje helgfri ons-
dag. Österut ligger Boxholms kommun. Där finns inte någon lokal konsu-
mentverksamhet, så den kommunen går det inte heller att samarbeta med.
Det lönar sig inte att vidareutbilda några lokala konsumentvägledare, efter-
som det inte finns några sådana. Det finns ingen verksamhet att effektivi-
sera. Vidare finns det inte några budgetrådgivningsexperter att vidareut-
bilda eller någon sådan verksamhet att utveckla. Hjälp mig! Ge mig ett
exempel på att regeringens skrivelse kommer att betyda någonting för kon-
sumenterna i Ödeshög.
Anf. 103 ELISABET FRANZÉN (mp) replik:
Herr talman! Bengt Kronblad tog upp debatten om vilket som kom först,
hönan eller ägget. Han undrade varför jag uteslöt tuppen i sammanhanget.
Det behövs ingen tupp för att hönan skall kunna lägga ägg, bara om det skall
gå att driva fram kycklingar ur äggen. Jag avstår från att dra vidare parallel-
ler till det ärende som vi nu behandlar.
Med anledning av vår reservation 5 sade Bengt Kronblad att den bygger på
ett missförstånd. Det råder inga tvivel om att konsumentsekreterarna skall
företräda konsumenternas intressen. Vi är fullt medvetna om att det är det
som är avsikten. Samtidigt har vi från konsumentsekreterarhåll hört att det
kan uppstå lojalitetskonflikter i och med att man sprider sina insatser till att
omfatta även företagen. Resurser från kommuner och stat kommer att gå
till information på företagen, trots att företagen själva borde kunna stå för
kostnaderna.
Det handlar om innantill läsning. I vår reservation 7 om konsumentupp-
lysning i TV säger vi inte att reklamen skall ersättas med konsumentrådgiv-
ning, utan att den skall kunna utgöra en motvikt till den kommersiella rekla-
men. Vi avslutar reservationen med att det får ankomma på regeringen att i
samband med nästa års budgetproposition närmare ange förslag till medels-
anvisning för en utvidgad konsumentupplysning i enlighet med det som an-
förs i reservationen. Det är ungefär detsamma som Bengt Kronblad sade.
Jag skall fundera till nästa replikomgång om jag skall yrka bifall till reserva-
tionen. Jag kan kanske få Bengt Kronblads stöd för den efter det att han har
läst rätt innantill.
Anf. 104 BENGT KRONBLAD (s) replik:
Herr talman! Elisabeth Persson frågade vad man skall göra med Ödeshög.
Det är allvarligt när man i olika kommuner inte tar ansvar för kommunens
invånare.
När det gäller det beslut som riksdagen har fattat och som regeringen har
lagt fast som målsättning vill jag återigen upprepa att det är mycket
oroande - och det strider också emot målsättningen att alla kommuner skall
ha konsumentverksamhet - om man inte utvecklar sådan verksamhet i t.ex.
Ödeshög. Jag vet att det finns fler kommuner som inte har någon konsu-
mentvägledning. Därför är det viktigt att vi i det politiska arbetet driver
dessa frågor på den nivå som är fastställd. Det pågår ju en diskussion om den
politiska kompetensen och om var besluten skall fattas.
Vi har i riksdagen sagt att det är de kommunala politiska instanserna som
skall ansvara för den delen av besluten men att ramarna och riktlinjerna fast-
ställs i riksdagen. Därför är det viktigt att vi också i vårt politiska arbete på
kommunalt plan engagerar oss i det här arbetet. Skulle det bli så att de mål
som riksdagen har fastställt inte kan förverkligas borde vi, precis som Elisa-
beth Persson tidigare var inne på, via riksdagens revisorer se över var det
brister och på vilket sätt man skall kunna få en bättre uppföljning av de in-
tentioner som vi uttalat i det beslut som vi har fattat.
Till Elisabet Franzén: Det kan vara mycket intressant att använda sig av
medierna för konsumentinformation i konsumentfrågor. Sådan informa-
tionsverksamhet bedrivs en hel del via TV. Jag för min del har inte någonting
emot att man använder sig av medierna för konsumentinformation. Det är
viktigt att detta kan utvecklas men kanske inte riktigt med just sådan upp-
läggning som Elisabet Franzén tidigare redovisade.
Anf. 105 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Så länge denna verksamhet är frivillig hjälper ingen revision
eller utvärdering. Tyvärr är det så. Först när verksamheten blir obligatorisk
eller kopplas till något slags morot, nämligen ekonomiska incitament så att
man får statsbidrag, tror jag att vi kan nå målen. Men hur det går med frivil-
lig verksamhet att förverkliga de i och för sig utmärkta konsumentpolitiska
mål som vi har fastställt i riksdagen begriper jag inte. Det är ett växande
problem egentligen att riksdagen talar om för kommunerna hur de skall
göra, men vi sätter ingen kraft bakom det hela. Vi gör inte verksamheten
obligatorisk, och vi stöder den inte ekonomiskt utan bara talar om vad som
bör göras. Det blir då som det blir. Jag tycker att det är väldigt otillfredsstäl-
lande.
Jag tycker att det skulle vara bra att från Bengt Kronblad här få höra att
han tycker att den här verksamheten måste få ekonomiskt stöd, även om jag
naturligtvis förstår att Bengt Kronblad också måste säga att det just nu inte
finns pengar. Men något slags principdeklaration eller förklaring om att
verksamheten måste stödjas är viktig. Vi måste ta vårt ansvar och värna om
denna verksamhet.
Anf. 106 BENGT KRONBLAD (s) replik:
Herr talman! Jag sade tidigare att jag ansåg det viktigt att vi har konsu-
mentpolitisk verksamhet ute i kommunerna. Jag citerade ur det riksdagsbe-
slut som vi har fattat. Den samrådsgrupp som är knuten till ministern har
också till uppgift att arbeta med dessa frågor och se på vilket sätt utveck-
lingen sker. Jag kan personligen direkt säga att skulle inte konsumentverk-
samheten byggas ut i den utsträckning som vi i riksdagen har intentioner för,
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
115
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
116
måste vi givetvis ompröva dessa frågor. Självfallet är det här en kommunal-
politisk angelägenhet.
Elisabeth Persson och jag har många gånger varit överens om att man i
den politiska beslutsprocessen skall lägga beslut, som berör människorna så
nära som konsumentpolitiken gör, så nära de berörda som möjligt. Därför
är det viktigt att vi politiker också inom kommunalpolitiken driver dessa frå-
gor för att få det skyddsnät som vi tydligen alla är överens om under detta
riksdagens kvällsplenum, dvs. en aktiv konsumentpolitik också i Ödeshög.
Anf. 107 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Den kommunala konsumentverksamheten är ett frivilligt
åtagande för kommunerna enligt 1986 års beslut. Detta bör enligt vår upp-
fattning inte ändras. Kommunerna bör även fortsättningsvis själva kunna be-
sluta i dessa frågor. Vi avvisar statlig inblandning, såsom har föreslagits i
flera motioner som följer detta betänkande.
Varje enskild kommun avgör bäst om och i så fall hur och i vilken utsträck-
ning den kommunala konsumentverksamheten skall bedrivas. Om inte kom-
munen i fråga är övertygad om värdet av verksamheten, kan verksamheten
inte bli särskilt framgångsrik. Detta är vår utgångspunkt när olika krav på
den kommunala konsumentverksamheten framförs.
Eftersom området ligger under kommunernas beslutandeområde enligt
vårt synsätt, avser vi inte att närmare ta ställning i sak i detta betänkande.
Åtgärder som mer eller mindre påtvingar kommunerna att starta konsu-
mentverksamhet stöder vi naturligtvis inte heller. Eftersom betänkandet i
många avseenden är genomsyrat av ett tänkande som kontrasterar mot vårt
synsätt, på grund av alla de olika uttalanden som görs i betänkandet med
anledning av regeringens skrivelse och motionerna, har vi valt att i stället
för att mer eller mindre skriva om betänkandet lägga fram våra principiella
synpunkter i ett särskilt yttrande, där vi redogör för varför vi inte deltar i de
olika ställningstagandena i detta betänkande.
Liksom vad gäller vårt ställningstagande i ärendet om prisinformation vill
vi inte göra sådana ingrepp i marknadsekonomin som här föreslås av olika
partier i olika avseenden. Det kraftigaste detaljingreppet står att finna i en
miljöpartimotion, där man t.o.m. vill att konsumentvägledarna skall styra
konsumenternas val av produkter mer i detalj. Ett sådant synsätt ligger långt
ifrån vad vi moderater anser att vårt land behöver för att avveckla allt grus
som hällts i det marknadsekonomiska maskineriet.
Vi menar att varje liten marknadskraft, varje konsument själv utan in-
blandning från någon, skall fritt kunna träffa sitt konsumtionsval. Enligt vår
uppfattning blir det omöjligt att skapa den allvetande konsumentvägleda-
ren, den som alltid vet bäst, en person som tycks leva i en del motionärers
sinnevärld.
Vi tror på oberoende frivilligorganisationer på konsumentområdet. Men
i det avseendet är Sverige tyvärr ett relativt outvecklat land. De organisatio-
ner som socialdemokraterna hänvisar till i dessa sammanhang skulle knap-
past godkännas som medlemmar i ICA, EGs samarbetsorganisation och lob-
binggrupp på området. Men eftersom vi moderater anser att frågan om den
lokala konsumentverksamheten även fortsättningsvis skall avgöras helt på
det kommunala planet, tar vi inte ställning i frågor som gäller detaljutform-
ning och annat inom den kommunala konsumentverksamheten.
Man undrar onekligen vilka kommunala utgifter som kommunerna skall
dra in på för att få utrymme för utbyggd konsumentverksamhet. Det råder
som bekant kommunalskattestopp i landet. Är det äldrevården, läromedlen,
stödet till handikappade eller barnomsorgen som drabbas? Grundläggande
politisk hederlighet kräver att man får veta hur olika utgifter skall betalas.
Herr talman! Jag har inget yrkande, eftersom moderaterna avstår från
ställningstagande i de olika momenten i detta betänkande.
Däremot vill även jag vända mig till Martin Olsson och tacka honom för
de trevliga år som vi har haft i lagutskottet tillsammans. Martin Olsson är en
glad och vänlig person. Han har alltid tid att stanna upp för en liten mänsklig
stund, som det ibland kan vara litet ont om i den delvis isolerade värld som
det här huset märkligt nog ibland är.
Martin har en osannolik förmåga att veta vad som har beslutats i lagutskot-
tet åratal bakåt i tiden. Jag önskar att man kunde tillägna sig den. Särskilt
mycket betyder det nog när man är ny att möta en sådan som Martin i lagut-
skottet. Det har också omvittnats av fler än jag som var nya när den här man-
datperioden började. Då är det särskilt viktigt med mänsklig värme, tror jag.
Vart du än kommer, Martin, skapar du vänner omkring dig. Jag vill bara
gratulera de människor som i fortsättningen kommer att få ha dig omkring
sig i sina vardagsliv.
Anf. 108 ELISABET FRANZÉN (mp) replik:
Herr talman! Jag skulle gärna vilja göra ett genmäle, men jag uppfattade
inte riktigt vad Charlotte Cederschiöld sade. Jag tyckte att hon sade att det
finns en miljöpartimotion, där vi vill att konsumentsekreterarna skall styra
konsumenternas beteende mer i detalj. Jag var litet ouppmärksam, så jag
kanske missade vissa detaljer. Jag ber Charlotte Cederschiöld att upprepa
vad hon sade.
Anf. 109 BENGT KRONBLAD (s) replik:
Herr talman! Jag skall inte förlänga kvällens sammanträde, men jag måste
rätta till ett uttalande som jag gjorde tidigare under debatten. Jag sade till
Elisabeth Persson att jag ansåg att alla här i riksdagen tycker att det är viktigt
att konsumenternas situation och roll förstärks. Efter att ha lyssnat till Char-
lotte Cederschiöld konstaterar jag att det finns grupper i riksdagen som inte
har denna uppfattning.
Anf. 110 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Herr talman! Nej, Elisabet Franzén hörde nog inte riktigt vad jag sade.
Jag hänvisade till en motion som fanns bland denna mängd av motioner som
behandlas i detta betänkande. Det är en miljöpartimotion där miljöpartisten
talade om att konsumentvägledaren skulle tala om mera i detalj vilka pro-
dukter som konsumenten skulle nyttja och konsumera. Det tyckte vi var att
gå osedvanligt långt. Det var litet markant.
Vår grundläggande inställning, Bengt Kronblad, är att detta är en fråga
för kommunerna. Vi har inte tagit ställning, vilket klart och tydligt framgår.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
117
9 Riksdagens protokoll 1990191:122
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
118
Eftersom det nu är kommunalskattestopp och det ekonomiska läget är som
det är, vill vi påpeka att det är svårt att ålägga kommunerna något. Kommu-
nerna skall helt och hållet själva bestämma. Om de just nu skall utvidga
verksamheten, måste de naturligtvis dra in på barnomsorg, äldrevård, stöd
till handikappade, läromedel eller något annat motsvarande. Det är ett fak-
tum. Man kan inte bara ålägga nya uppgifter utan att veta var pengarna skall
tas ifrån. Det är politiskt hederligt att visa hur saker och ting skall finansie-
ras. Men vi har inte tagit ställning till om kommunerna skall bedriva kommu-
nal konsumentverksamhet eller ej.
Anf. 111 ELISABET FRANZÉN (mp) replik:
Herr talman! Det var bra att jag fick ett klarläggande från Charlotte Ce-
derschiöld att det gällde en motion. Jag känner inte igen den, och jag vet inte
vilken motion det gäller. Jag kan inte ge något genmäle. Partiets ställningsta-
gande framgår av reservationerna.
Anf. 112 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Den debatt som lagutskottet har haft i dag är snart till ända.
Jag skulle vilja säga några ord om den lokala konsumentverksamheten. Jag
tycker att vi har haft en aktiv session i år då det gäller konsumentpolitiken.
Det är bra. Vi behöver lära oss att hushålla med våra resurser, både på det
nationella planet och i våra enskilda hushåll. Där delar jag inte Charlotte
Cederschiölds åsikt. Jag tycker att det är bra att det finns lokal konsument-
verksamhet.
Målet för en aktiv konsumentpolitik är att lära ut bättre resurshushållning
för en bättre samhällsekonomisk utveckling och en ökad ekonomisk tillväxt.
Som ett led i denna verksamhet finns den lokala konsumentrådgivningen.
Konsumentverket finns på den nationella nivån. Men huvuddelen av den
konsumentpolitiska verksamheten förutsätts ske på det lokala planet nära
de enskilda konsumenterna. Det är det som är själva kärnan i vår konsu-
mentpolitik. Verkligheten är ju som det har sagts tidigare, nämligen att den
lokala verksamheten är frivillig och att några statsbidrag inte utgår.
Före jul kom alarmerande rapporter från olika kommuner om indrag-
ningar av den lokala konsumentverksamheten. Det är självklart att när plån-
boken är tom - och många kommuner brottas ju med allvarliga ekonomiska
problem - ifrågasätts all verksamhet. Den socialdemokratiskt förda politi-
ken har ju tyvärr orsakat finansiella problem både för kommuner och för den
enskilde individen. Konsumenternas köpkraft minskar på grund av landets
ekonomiska problem. Många hushåll klarar inte i dag av sin ekonomi utan
måste vända sig till det sociala för förstärkning. Flera hundra tusen hushåll
måste få socialhjälp. Arbetslösheten stiger, och det finns behov av att nå nya
grupper för rådgivande insatser. Vad händer då?
Jo, herr talman, 13 kommuner lägger nu ner konsumentverksamheten. 7
kommuner förebådar en inskränkning av pågående verksamhet. Det bety-
der att cirka en miljon invånare i landet kommer att finnas utanför den regul-
jära konsumentverksamheten. Här handlar det om så stora kommuner som
Örebro, en socialdemokratiskt styrd kommun, och Södertälje. Men det är
även många små kommuner som saknar denna verksamhet. I 9 kommuner
saknas helt konsumentvägledning. Totalt 30 kommuner har en begränsad el-
ler ingen rådgivning alls.
Folkpartiet liberalerna anser att det nu är särskilt viktigt att försöka upp-
rätthålla den kommunala rådgivningen i hushållens tjänst. Vi tror att de kon-
sumentpolitiska insatserna kommer att öka i betydelse. Den lokala konsu-
mentrådgivningen är en motor, ja, själva navet i verksamheten.
Det förslag som konsumentminister Margot Wallström lagt fram angående
den kommunala verksamheten anser vi vara ett steg i rätt riktning. Vi är
övertygade om att de 60 miljoner som kommunerna sammantaget lägger ned
på den lokala verksamheten - och som enbart är en liten del av kommuner-
nas budget - ges samhällsekonomiskt mångfaldigt tillbaka i form av bättre
planerade inköp från konsumenternas sida och över huvud taget bättre eko-
nomisk planering för den enskilda konsumenten. Med andra ord en ökad
resurshushållning!
Men det finns också anledning att vara självkritisk till den nuvarande råd-
givningens funktioner. Besluten om resurstilldelning och inriktning av kon-
sumentverksamheten ligger, som jag tidigare framhållit, hos de enskilda
kommunerna. Resultatet skall vara att få en anpassning av verksamheten till
de lokala förutsättningarna. Man kan dock inte komma ifrån att statsmak-
terna och regeringen har ett ansvar för att på olika sätt påverka den kommu-
nala verksamheten att arbeta i enlighet med konsumentpolitikens mål. Det
är fastslaget av riksdagen.
Elisabeth Persson har tidigare tagit upp rapporten från riksrevisionsver-
ket. Jag tycker också att det är en skrift som manar till studier och gransk-
ning. I den finns en rad viktiga synpunkter. Rapporten handlar om statens
styrning och uppföljning av den kommunala verksamheten. Där konstaterar
riksrevisionsverket detta förhållande. Där framhålls även konsumentverkets
och allmänna reklamationsnämndens ansvar för uppföljning och utvärde-
ring. Det är verkligen viktigt att vi får en uppföljning och en utvärdering av
verksamheten.
Det råder stor osäkerhet ute i kommunerna om hur arbetet skall bedrivas
och hur det skall anpassas till de lokala behoven. Effekten kan då bli att
kommunpolitikerna ifrågasätter - vilket man har gjort - verksamheten och
nyttan av densamma, med resultatet att verksamheten läggs ned. Det skulle
allvarligt skada konsumenterna om nedläggningstrenden fortsätter. När
konsumentfrågorna får en allt större plats i samhällsdebatten, inte minst ge-
nom Sveriges närmande till EG, vore det olyckligt om den lokala verksam-
heten blir lidande. Ett närmande till EG kommer att innebära ett omfat-
tande arbete med harmonisering av konsumentregler. Svensk aktiv konsu-
mentpolitik har en betydelse för detta harmoniseringsarbete, och det gäller
även för den lokala verksamheten.
I den fördjupade anslagsframställning som konsumentverket arbetar med
blir det därför av betydelse att arbetet för den lokala rådgivningen priorite-
ras och värderas som nödvändigt för att verket totalt skall kunna vara till
gagn för konsumenterna, dvs. till gagn för konsumenterna genom att föra ut
de kunskaper som finns hos verket. Många kommuner har behov av stöd
från konsumenverket för att kunna ta ställning i frågor vad gäller inriktning
av verksamheten i dag.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
119
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Den lokala
konsument-
verksamheten
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till lagutskottets hemställan.
Men jag är samtidigt övertygad om att flera av de här berörda frågeställning-
arna beträffande den kommunala konsumentverksamheten kommer att
uppmärksammas av kommande riksdagsförsamlingar.
Till sist innan jag slutar vill jag, liksom de övriga kamraterna i lagutskot-
tet, tacka Martin Olsson. Chosefritt och utan stora åthävor har du framfört
inte bara dina åsikter utan även fakta i arbetet i lagutskottet. Du är en god
kamrat i utskottet, vilket välvilligt och mycket uttryckfullt har vittnats om i
talarstolen i dag. Du är hjälpsam och generös att dela med dig av fakta och
kunskaper. Det är fantastiskt att du har funnits i lagutskottet i 21 år. Genom
din person, ditt kunnande och ditt lugna sätt har du varit en stark represen-
tant för ditt parti. Men du har också visat förståelse för andra åsikter än dem
du själv företrätt. För allt detta vill jag och mina folkpartikamrater i lagut-
skottet framföra ett varmt tack. Lycka till, Martin Olsson, och njut av livet!
Anf. 113 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Ulla Orring måtte inte ha uppfattat att jag sade att vårt ställ-
ningstagande var att kommunerna själva skall bestämma i dessa frågor. Jag
citerade vad Ulla Orring själv sade, nämligen: När plånboken är tom i kom-
munerna ifrågasätts all verksamhet. Jag har krävt att kommunerna måste få
en chans att klara sin service med eller utan lokal konsumentverksamhet.
Det måste ske utan att kommunernas kostnader höjs, eftersom det faktiskt
råder kommunalskattestopp. Vår uppfattning är snarare att kostnaderna
skall sänkas, och det blir inte särskilt lätt för kommunerna att göra det. Där-
för är vår uppgift i riksdagen att hjälpa och inte stjälpa kommunerna.
Jag tror inte att Ulla Orring har någon annan uppfattning än den jag har i
dessa grundläggande frågor. I varje fall har våra partier bundit sig för ett
gemensamt ekonomiskt samarbete där vi har stor förståelse för nödvändig-
heten av att hålla igen på kostnaderna. Det handlar dessutom om att dra ned
på de kommunala kostnaderna de närmaste åren. Jag antar att vi är ense på
den punkten. Det betyder naturligtvis inte att vi inte vill stödja konsument-
verksamhet i de sammanhang där det finns utrymme för det och där det är
berättigat.
Anf. 114 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Det var ett välkommet förtydligande av Charlotte Ceder-
schiöld. Självklart är vår uppgift att hjälpa kommunerna att hålla nere sina
utgifter. Men jag tror ändå att det är direkt felaktigt av kommunerna att dra
in konsumentrådgivningen. Den har samhällsekonomiskt mycket stor bety-
delse liksom betydelse för de enskilda konsumenterna. Det tjänar ganska
litet till att ha ett centralt konsumentverk, om det inte finns lokala konsu-
mentrådgivningsbyråer. Jag tycker att vi gemensamt skall se till att de funge-
rar på ett bra sätt och står till konsumenternas förfogande och hjälp. Då är
jag fullt övertygad om att konsumenterna kan klara sin ekonomi på ett bättre
sätt.
120
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 31 maj.)
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1990/91 :BoU15 Bostadsförmedling m.m. (prop. 1990/91:109).
Anf. 115 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Vi skall nu behandla bostadsutskottets betänkande 15. In-
ledningsvis konstaterar jag med viss tillfredsställelse att socialdemokraterna
har tagit steg i rätt riktning. Det händer numera inte så sällan att det sker,
och det är lika tillfredsställande varje gång. När jag talar om steg i rätt rikt-
ning, så menar jag förstås steg åt moderat håll. Vi tycker att det är trevligt
när så sker.
Men varför ta så små steg och göra så begränsade förändringar? Man tillå-
ter nu kommunerna att ta ut avgifter för bostadsförmedling i vissa fall och
för vissa tjänster. Det är visserligen bra, men ändå helt otillräckligt. Varför
inte ta steget fullt ut när man ändå vet att det inte dröjer särskilt länge förrän
vi är överens om de ståndpunkter som vi moderater sedan länge har intagit?
Det är känt att socialdemokraterna allteftersom traskar efter oss, men i detta
fall är de tydligen mycket tveksamma. Det tycker jag är beklagligt.
Riksdagen och kammaren måste besväras med att ta ställning till ytterli-
gare betänkanden innan vi når fram till målet. Men det är något som vi får
ta, och jag hoppas i detta fall på en god fortsättning. Det finns fortfarande
en hel del saker som vi inte är överens om. I fråga om dessa har ingen sinnes-
förändring iakttagits från socialdemokraterna. Därför har vi moderater varit
tvungna att anmäla några reservationer.
I reservation 2 säger vi att det är rimligt att kommunerna själva får avgöra
om bostadsförmedlingsverksamhet skall avgiftsbeläggas och på vilket sätt
det skall ske. Vi anser att en registreringsavgift skall kunna tas ut för att på
ett mer rättvisande sätt få en bild av de verkliga behoven av lägenheter. För
närvarande är det inte sällan fråga om luftköer. Många människor resonerar
så här: Vi anmäler oss väl till bostadsförmedlingen för säkerhets skull; det
kostar ju inget extra. På det sättet får man en ganska lång kö som inte har
något reellt innehåll. Det ställer till problem för såväl kommuner som bygg-
herrar. Det tycker jag är synd. Med ett enklare system inom vilket avgifter
tas ut skulle dessa olägenheter försvinna.
Vi tycker dessutom att även andra än kommunerna skall ges möjlighet att
förmedla lägenheter. En hel del statistik visar att de kommunala bostadsför-
medlingarna i många fall är ganska ineffektiva. Många lägenhetsbyten och
anskaffande av bostäder sker utanför förmedlingens ram. Varför inte låta
denna marknad bli litet mer öppen och på det sättet få ett bättre utnyttjande
av resurserna?
Det kan i sammanhanget konstateras att regleringsivrarna har låst sig fast
i de gamla positionerna. Därför avvisar tydligen den socialdemokratiska ma-
joriteten våra förslag om avreglering och därmed ökad frihet. Det avspeglar
sig inte minst i den kommunala anvisningsrätten. Lagen löser faktiskt inte
några problem. Däremot styr den människornas boende. Jag tycker det är
anmärkningsvärt att det finns lagar och regler i vårt land som bestämmer var
Bostadsförmedling
m.m.
121
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Bostadsförmedling
m.m.
122
människor skall bo resp, inte bo. Jag trodde att vi i vårt land hade nått en
grad av frihet som gjorde att människor själva fick avgöra detta. Den här
formen av överförmynderi och överhetsstyrande borde tas bort. Men så blir
tydligen inte fallet. Det är frihetsinskränkande att ha lagen kvar. Det leder
till att det blir en marknad vid sidan om - en grå eller t.o.m. svart marknad.
Det kan väl ändå inte vara meningen.
Ett annat exempel på att tilltron till planering och styrande är grundmurad
hos socialdemokraterna gäller bostadsförsörjningslagen. Jag tror inte att den
lagen såsom den är utformad fyller något reellt syfte. Låt kommunerna
själva få avgöra på vilket sätt de skall klara sin planering. Det är ofta fråga
om en planering för dess egen skull. Det tillkommer inte några nya eller ex-
tra lägenheter bara därför att man har storstilade planer framtvingade ge-
nom en lagstiftning. Jag är övertygad om att kommunerna själva är kapabla
att avgöra om och i så fall på vilket sätt den här typen av planering skall ske.
Frivillighet är på detta område liksom på andra områden det viktigaste för
att få en fungerande marknad. Denna tvingande lagstiftning måste alltså
upphävas.
Herr talman! Detta var en något rapsodisk genomgång av betänkandet
och en del av de reservationer som vi moderater har fogat till detsamma.
Åtskilliga av våra ståndpunkter är sedan gammalt kända, varför jag nöjer
mig med att på detta något summariska sätt gå igenom betänkandet.
Slutligen, herr talman, yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2.
Anf. 116 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! I detta betänkande tillstyrker utskottet att man får avgiftsbe-
lägga vissa tjänster.
Man får numera ta betalt för att förmedla lägenhet, byta eller hyra ut i
andra hand och för rumsuthyrning över huvud taget. Det tycker vi i folkpar-
tiet är bra, men det räcker inte. Dagens regler måste ändras så att de ger
kommunerna möjlighet att bedriva verksamhet på de villkor och under de
former de själva anser är bäst. Det är faktiskt ganska naturligt att det är den
enskilda kommunen som bäst vet hur den egna bostadsförmedlingen skall
ordnas.
Vi i folkpartiet liberalerna hävdar att det skall vara primärt en kommunal
fråga hur förmedlingen skall se ut och bedrivas. På så sätt får man bra förut-
sättningar för att låta bostadsförmedlingen spela en aktiv roll, och det be-
hövs för att öka rörligheten på bostadsmarknaden. Vi är övertygade om att
verksamheten blir då effektivare, och det behövs också.
För att detta skall gå bra menar vi att man bör få rätt att ta betalt för de
tjänster man tillhandahåller. Dels tillförs verksamheten resurser, dels får
man på detta sätt en mer realistisk bild av hur lång bostadskön egentligen är.
Vi menar att kommunerna själva bör få bestämma vilken avgift de skall ta
ut. Naturligtvis menar vi att avgiften skall vara avvägd på ett sådant sätt att
ingen behöver avstå av ekonomiska skäl.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 2.
När nu de kommunala bostadsförmedlingarna skall få rätt att ta betalt för
sin verksamhet är det naturligtvis viktigt att det får ske i konkurrens med
andra, fristående bostadsförmedlingar. Det får inte bli så att den kommunala
bostadsförmedlingen har monopol. Här, som i alla andra fall, är det mycket
bra att det blir ökad konkurrens, för det gynnar konsumenten och ger bättre
effektivitet i hela bostadsförmedlingsverksamheten. Det motverkar också
möjligheterna för den kommunala bostadsförmedlingen att ta ut för höga
avgifter.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 4.
När det gäller rörligheten på bostadsmarknaden talas det ofta om hur liten
rörligheten är. Den måste verkligen öka. för det gagnar konsumenten. Där-
för är den nu beslutade anvisningsrättslagen inte bra. Den har precis motsatt
verkan än den önskade, dvs. ökad rörlighet. På detta sätt försvårar man lä-
genhetsbyten och andrahandsuthyrningar. eftersom bostäderna fördelas ef-
ter kommunala beslut och inte efter vad den som söker lägenhet vill ha.
Oavsett dessa beslut kommer ändå den lägenhetssökande att försöka få
fatt på den lägenhet han eller hon vill ha. På så sätt får vi en grå eller svart
marknad. Därför menar vi att anvisningsrättslagen skall upphävas.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 5.
Anf. 117 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Det betänkande vi nu diskuterar rör de kommunala bostads-
förmedlingarna. Frågan gäller om vi här i riksdagen skall ge våra förtroende-
valda i kommunerna möjligheten att själva avgöra om kommunen skall få ta
ut avgifter i samband med kommunal bostadsförmedling. Enligt nuvarande
bestämmelser i 4 § bostadsförsörjningslagen gäller följande: ”Om det behövs
för bostadsförsörjningens främjande skall kommunen anordna avgiftsfri bo-
stadsförmedling." ---"Regeringen kan ålägga kommun att fullgöra skyldig-
het enligt första stycket.”
I jordabalkens 12 kap. 65a § står: ”Ingen får ta emot, träffa avtal om eller
begära ersättning av hyressökande för anvisning av bostadslägenhet för an-
nat ändamål än fritidsändamål.”---”Den som uppsåtligen bryter mot första
stycket döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt,
döms till fängelse i högst två år.”
Dessa bestämmelser har medfört att många kommuner har dragit sig för
att driva bostadsförmedlingar med god service. Boverket har undersökt hur
det ser ut i kommunerna. Av boverkets undersökning framgår att det är ca
110 av landets 284 kommuner som har kommunal bostadsförmedling. Utan
att dra några slutsatser konstaterar jag att nettobostadskön var fem gånger
längre i kommuner med kommunal bostadsförmedling än i kommuner utan
kommunal bostadsförmedling.
I fjol våras åkte bostadsministern runt i landet och talade om att rege-
ringen tänkte ålägga kommunerna att inrätta bostadsförmedlingar. I ett
pressmeddelande från den 17 mars 1990 uttalade sig bostadsministern på föl-
jande sätt: ”Vi behöver väl fungerande bostadsförmedlingar i våra kommu-
ner. Det är dags att inrätta förmedlingar i de kommuner som inte har några
i dag. ”Då hade tydligen bostadsministern tankar på att ålägga kommunerna
att inrätta bostadsförmedlingar.
Vi i centern har en helt annan uppfattning. Vi anser att kommunerna
själva skall få avgöra om man vill inrätta en kommunal bostadsförmedling.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Bostadsförmedling
m.m.
123
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Bostadsförmedling
m.m.
124
Det är ju politikerna i den egna kommunen som bäst känner till vilka behov
som finns.
Jag kan i detta sammanhang även framhålla att av den tidigare nämnda
undersökningen som boverket har gjort framgick att av de tio största kom-
munerna utan kommunal bostadsförmedling hade socialdemokraterna ett
stort inflytande i åtta.
I den proposition som ligger till grund för det här betänkandet har bostads-
ministern föreslagit att registrering av bostadssökande skall vara avgiftsfri.
Bland socialdemokraterna i bostadsutskottet och troligen även i riksdags-
gruppen har det förekommit intensiva diskussioner om man skulle gå med
på centerns förslag, dvs. att ge kommunerna ökad frihet att själva avgöra om
man vill ta ut en registreringsavgift. Men man hade tydligen svårigheter att
komma överens inom den socialdemokratiska gruppen.
Jag tror att jag kan generalisera och påstå att de socialdemokratiska riks-
dagsledamöter som har primärkommunal erfarenhet och/eller primärkom-
munala kontakter har önskat medverka till att ge kommunerna ökad frihet.
Jag kan i det här sammanhanget hänvisa till två socialdemokratiska motio-
ner. Den ena är väckt av några socialdemokrater från Stockholm, och den
andra är väckt av socialdemokratiska riksdagsledamöter med erfarenheter
från en medelstor kommun.
Hemställan i den socialdemokratiska ”Stockholmsmotionen” lyder: ”att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att kommunerna får rätt att själva bestämma om avgifter vid bostadsför-
medlingarna.”
I den andra socialdemokratiska motionen lyder hemställan: ”att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kom-
munerna själva får avgöra hur verksamheten med kommunal bostadsför-
medling skall finansieras".
Här har jag givit två exempel på att det finns socialdemokrater som har
samma uppfattning som vi i centern, nämligen att det är kommunerna själva
som skall bestämma om avgifter vid bostadsförmedlingarna. Det skall inte
klåfingriga socialdemokrater här i riksdagen avgöra. Därför vill jag ställa
frågan till socialdemokraternas företrädare här i debatten, Lennart Nilsson:
Varför litar inte socialdemokraterna i riksdagen på kommunalpolitikerna?
Varför är inte socialdemokraterna beredda att ge kommunalpolitikerna möj-
lighet att själva bestämma? Tror verkligen socialdemokraternas företrädare
här i debatten att han bättre kan avgöra frågan än kommunalpolitikerna i
den egna kommunen? Jag avvaktar med stort intresse Lennart Nilssons svar.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till reservation 2 till detta
betänkande. Jag står självfallet bakom samtliga reservationer som centern
fogat till betänkandet.
Anf. 118 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! I den här frågan - om avgifter för bostadsförmedlingsverk-
samhet - inträffade det något ovanliga att vårt stora regeringsparti höll på att
spricka. I utskottet visade det sig att det bara var vänsterpartiet som enhälligt
stödde regeringens förslag.
Vad hände då? Jo, man började fundera över om man inte kunde utreda
frågan ett varv till. Det finns då skäl att fråga sig: Är det meningsfullt att
utreda ytterligare ett varv om kommunerna skall få ta ut avgift för en del av
sina bostadsförmedlingstjänster eller alla bostadsförmedlingstjänster? Jag
kan hålla med Bertil Danielsson om - jag tror att det var det han menade -
att det inte verkar så meningsfullt att utreda enbart det ett varv till.
Eftersom en av vänsterpartiets bostadspolitiska hjärtefrågor är att lyfta
fram en bra, effektiv och allomfattande bostadsförmedlingsverksamhet, ser
vi det som ett stort framsteg att det genom den situation som uppstod nu har
blivit så att majoritetsförslaget innebär att hela den kommunala bostadsför-
medlingsverksamheten - dess möjligheter och effektivitet, behovet av lag-
och regeländringar och avgiftsmöjligheter - skall ses över. Vi ser det som ett
möjligt steg på vägen mot det som vi vill se som resultat, nämligen att alla
ledigblivna lägenheter, åtminstone i de kommuner som har ett väsentligt bo-
stadsbestånd i hyres- och bostadsrättshus, skall förmedlas av en effektiv, of-
fensiv och påhittig kommunal bostadsförmedling.
Som det nu är har bostadsförmedlingen - det håller vi med om - på många
håll brister och svårigheter. Men svårigheterna beror till mycket stor del på
de arbetsvillkor som gäller. Det hänger ihop med att det är bara på den all-
männyttiga sidan som man så att säga otvistigt får alla lediga lägenheter. På
den privata sidan finns det en uppsjö av olika överenskommelser, som gör
det omöjligt för någon att hålla reda på vilka lägenheter som skall förmedlas
av den kommunala förmedlingen och vilka som kan tas om hand på annat
sätt.
Dessutom finns det ett intresse som har förts fram från SABO-håll att SA-
BO-företagen skall få förmedla bostäder själva. Det tycker vi också är dumt.
Att SABO fick ta hand om ortens alla lägenheter och förmedla dem skulle
de privata fastighetsägarna naturligtvis aldrig gå med på. Och det är en stor
vinst för de bostadssökande, för bostadskonsumenterna, om detta kan ligga
på en hand. De behöver då bara gå till ett enda ställe för att söka en bostad.
Med denna korta deklaration nöjer jag mig med att yrka bifall till utskot-
tets hemställan i betänkandet, även om jag naturligtvis står fast även vid re-
servation 6, som vi har avgivit som en motivreservation när det gäller den
övergripande frågan.
Anf. 119 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! Miljöpartiet de gröna och jag vill yrka bifall till reservation
2- vi tror att det är mycket lämpligare att kommunerna själva får avgöra hur
de vill utforma sin bostadsförmedling. Vi är däremot inte beredda att ändra
på det faktum att bostadsförmedlingen skall ske i kommunal regi.
Möjligheterna för kommunerna att själva bestämma om de vill ta ut avgif-
ter kan innebära att vi ändå på sikt förändrar bostadsförmedlingens roll i
samhället. Jag hoppas att det kan innebära att man utan lagstiftning kan få
bostadsförmedling i många fler kommuner.
Jag hoppas också att vi kan få lokala bostadsförmedlingar, som alltså är
mer förankrade i kommundelar eller stadsdelar nästintill och att människor
på så sätt söker sig till den stadsdel där man arbetar snarare än till en stor
bostadsmarknad som omfattar hela storstadsområdet, som t.ex. Stock-
holmsområdet.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Bostadsförmedling
m.m.
125
10 Riksdagens protokoll 1990/91:122
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Bostadsförmedling
m.m.
126
Min goda vana trogen skulle jag också vilja framföra något nytt från talar-
stolen och inte bara upprepa vad vi säger i betänkandet. Jag kan tänka mig
att man i ett längre perspektiv kan ta in auktoriserade fastighetsmäklare i
något slags associativt förhållande till bostadsförmedlingar, för att på det sät-
tet kunna ge människorna som söker bostad en total bild av hur bostads-
marknaden ser ut. Det är inte säkert att människor alltid söker en hyresbo-
stad. Det kan ibland vara intressant att köpa en bostad. Det kanske inte all-
tid är så att man vet om att man har möjligheten att köpa en bostad som
alternativ till att hyra en. Därför skulle jag se det som intressant.
Om man går till en bilförsäljning för att köpa en bil brukar det finnas flera
bås där det sitter olika bilförsäljare. Man skulle kunna tänka sig att våra auk-
toriserade fastighetsmäklare fanns i något slags kombination med den pri-
mära bostadsförmedlingen. Om människor på så vis fick möjlighet att välja
sitt boende på hela bostadsmarknaden tror jag att vi skulle få en mycket mer
spännande marknad.
Jag yrkar alltså bifall till reservation 2.
Anf. 120 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! Först vill jag konstatera att det för oss socialdemokrater är
viktigt att vi har en bra bostadsförmedlingsverksamhet. Jag håller med Jan
Strömdahl om att hade det bara handlat om att man skulle ta ut avgifter
kunde man naturligtvis ha bestämt det på en gång. Men jag tror att det är
viktigt att man i en allsidig utredning får just de frågor som Jan Strömdahl
tog upp belysta - jag delar hans uppfattning att det är viktigt att vi får en bra
bostadsförmedling.
Det är också ett viktigt inslag i den sociala bostadspolitik som vi står för
att det finns en bra verksamhet på det här området. Ibland kan man få in-
trycket att bara man får till stånd något slags fri konkurrens så att man kan
ta ut pengar, så löser sig alla problem. Det tror inte vi socialdemokrater på.
Birger Andersson frågade mig om jag inte litade på kommunalpolitikerna.
Det gör jag förvisso. Jag tror att de klarar den här verksamheten mycket bra,
om de får möjligheter i form av den lagstiftning som vi här i riksdagen har
bestämt: att man har en bostadsförsörjningslag och att man genom anvis-
ningsrätten har möjligheter att anvisa bostäder.
Däremot litar jag inte på Birger Anderssons tilltänkta regeringsbröder
folkpartiet och moderaterna - i det här sammanhanget kanske främst mode-
raterna, som ju vill avskaffa i stort sett alla de instrument som kommunerna
har till sitt förfogande för att kunna bedriva en bra bostadspolitik. På tal om
vem som är klåfingrig vill jag säga att jag tycker att det är viktigt att kommu-
nerna har ett redskap till sitt förfogande, och det kan de då använda på ett
riktigt och bra sätt för de boende.
Ibland blir det litet löjligt när det talas om att man inte bestämmer utifrån
vad de boende vill. Om vi sysslar med kommunalpolitik eller politik här i
riksdagen, måste det vara vår uppgift att utifrån olika värderingar företräda
människornas vilja. Men det är som om varken moderaterna eller folkpartiet
litade på att deras egna kommunalpolitiker försöker uppfylla de önskemål
som finns ute bland människorna. Det hjälper inte om man får något slags
fri konkurrens med privata bostadsförmedlingar. Man uppfyller naturligtvis
inte människornas önskemål om man inte har en politik i kommunen där
man försöker tillfredsställa de önskemål som finns, en politik som väljarna
har rätt att ta ställning till i samband med valet.
Det är viktigt att vi får en allsidig belysning utifrån olika infallsvinklar för
att kunna se till att vi får en bra bostadsförmedling. Det är möjligt att man
efter en sådan utredning kommer fram till att det skall vara avgifter även för
nyregistrering av bostadssökande. Men om man skall kunna bedriva en so-
cial bostadspolitik får man passa sig så att det inte blir en fri konkurrens som
innebär att de som inte har råd kommer i kläm och får det ännu svårare än
de har i dag att få en bostad, inte minst i storstadsregionerna.
Jag yrkar bifall till bostadsutskottets hemställan och avslag på reservatio-
nerna.
Anf. 121 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Det är tydligt att jag tror mer på den kommunala självstyrel-
sen än vad Lennart Nilsson gör. Jag kan påminna Lennart Nilsson om att det
t.o.m. i regeringsformens inledande paragraf talas om kommunal självsty-
relse. Även i den nuvarande kommunallagen står att kommunen själv får
vårda sina angelägenheter.
Samtidigt kan jag hålla med Lennart Nilsson om att det finns verksamhe-
ter där den kommunala självstyrelsen inte helt kan få genomslag. Jag tänker
exempelvis på den tvingande lagstiftning som vi har på skolans och social-
tjänstens områden. Där är det många gånger nödvändigt med regler och la-
gar som vi har fattat beslut om här i riksdagen. Men det vi här diskuterar,
Lennart Nilsson, gäller ett område där riksdagen i mitt tycke har begränsat
kommunernas handlingsmöjligheter på ett obefogat sätt.
Jag för min del litar helt och fullt på kommunalpolitikerna. Jag fick det
intrycket att Lennart Nilsson inte trodde att kommunalpolitikerna skulle ta
ett socialt ansvar för bostadspolitiken. Det tror faktiskt jag. Kommunalpoli-
tikerna sitter mycket närmare dessa frågor än vad Lennart Nilsson och jag
gör. Jag anser därför att det skall avgöras på den primärkommunala nivån
om man vill ta ut avgift för registrering av bostadssökande. Har verkligen
Lennart Nilsson så dåliga erfarenheter av de socialdemokratiska kommunal-
politikerna? Jag tror inte det. Jag har träffat många kommunalpolitiker som
jag litar på helt och fullt.
Vi skall ju fatta beslut om en ny kommunallag den 10 juni. Beslutet kom-
mer att innebära att mer och mer förs över till kommunerna. Likaså får kom-
munernas fullmäktige möjlighet att delegera uppgifter till olika styrelser och
nämnder. Jag anser att det är naturligt att en sådan här sak ligger på primär-
kommunal nivå.
Jag trodde att även socialdemokraterna här i riksdagen hade börjat inse
det lämpliga i att gå från traditionell centralstyrning till decentraliserad styr-
ning, från detaljstyrning till styrning med hjälp av ramar. Jag har tydligen
misstagit mig, i alla fall när det gäller en del socialdemokrater.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Lennart Nilsson. Kan Lennart Nilsson
förklara varför kommunerna har rätt att ta ut en avgift när man ställer sig i
tomtkön, men inte när man ställer sig i bostadskön?
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Bostadsförmedling
m.m.
127
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Bostadsförmedling
m.m.
128
Anf. 122 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Lennart Nilssons anförande är ganska typiskt. Jag vill fästa
uppmärksamheten på ett förhållande som man stöter på ganska ofta när soci-
aldemokrater skall försvara den bestående politiken, dvs. den socialdemo-
kratiska politiken. Det finns en påtaglig dualism i argumentationen. Å ena
sidan säger socialdemokraterna att det är klart att vi måste ta till vara männi-
skornas behov och önskemål. Det vill vi alla. Men de stannar inte där, utan
de säger också: Men för att vara på den säkra sidan är det lika bra att vi
politiker skapar lagar och regler, tvingande bestämmelser, så att männi-
skorna inte hoppar över skaklarna. Det där går inte ihop.
Man kan inte å ena sidan säga att människornas önskemål skall tillgodoses
och att de skall ha ett eget fritt val och å andra sidan försvara den lagstiftning
som tvingar människorna att bete sig på ett visst sätt. Det går inte ihop. Det
är beklagligt att insikten om detta ännu inte har nått Lennart Nilsson. Jag
har trots allt gott hopp. Ett litet steg har redan tagits. Det har vi konstaterat
tidigare i dag.
Anf. 123 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Lennart Nilsson sade ungefär så här: Jag får känslan av att
ni borgerliga vill ha fri konkurrens bara för att kunna ta ut så mycket pengar
som möjligt. Men i den fria konkurrens som vi menar att olika bostadsför-
medlingar skall arbeta i skall de kunna ta ut en avgift först när tjänsten har
gett resultat. De kan inte ha rätt att ta ut avgift för en förmedling som inte
ger något resultat. Det står faktiskt i betänkandet också.
Lennart Nilsson säger att han tycker att det verkar litet löjligt, när det talas
om att man inte vill bestämma utifrån de boendes vilja. Det är klart att alla
vill bestämma utifrån de boendes vilja, utifrån de boendes behov, utan nå-
gon politisk överprövning. Han säger också att vi inte litar på våra kommun-
politiker. Men det är ju det vi gör! Vi säger i våra förslag att vi menar att
kommunerna själva skall bestämma, att man skall hålla fingrarna borta på
riksnivå, därför att det är kommunpolitikerna som vet bäst, utifrån de unika
förhållandena i den enskilda kommunen.
Utskottet tillstyrker nu att man skall få ta ut avgifter för viss form av för-
medling. Socialdemokraterna har sagt nej och åter nej. Sedan har de sagt ja
delvis, som i detta betänkande. Jag är ganska övertygad om att de framöver
kommer att säga ja helt och hållet, om de får fortsätta att sitta vid makten.
Anf. 124 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! Jag förstår inte vad det kan vara för vits med att sjunga avgif-
tens lov här i kammaren. För mig är det viktigt att undvika avgifter, om det
går. Motivet för att utreda detta är att servicen för invånarna i kommunerna
skall bli bättre. Jag tror inte att avgifter i sig är något medel för att klara av
problem som finns. Tvärtom skulle jag inte vilja ha några avgifter alls.
Jag tror att det finns en fara i det här avgiftsresonemanget. Jag menar att
bostaden skall vara en social rättighet och inte en handelsvara. Om man byg-
ger vidare på detta kan man fråga sig om man skall ta ut avgifter för att regi-
strera sökande till barnomsorg osv. Det finns vissa grundläggande saker som
kommunerna bör sköta, som en god service till sina invånare.
När vi har resonerat om avgiftsfrågan har vi sagt att det skall handla om en
självkostnadsprincip. Vi tycker att det är angeläget att detta är en kommunal
verksamhet. Vilka behov skulle tillgodoses om man fick privata bostadsför-
medlingar runt om i vårt land? Nu finns det regler och stadgar för den servi-
cefunktion som bostadsförmedlingen skall vara. Detta styrs av kommunin-
vånarna genom deras politiker. Det gäller att sätta upp regler för hur detta
skall gå till. Men om man inte skall ha någon prövning utifrån sociala skäl
eller andra skäl, då blir det helt klart plånboken och myglet som avgör huru-
vida man får en lägenhet och verksamheten med svarta affärer kommer att
breda ut sig ännu mer än i dag. Vi skall ha en bra kommunal bostadsförmed-
ling, med en servicenivå som tillfredsställer både kommuninvånarnas behov
och deras önskemål. Denna fråga är viktig att se över i samband med översy-
nen.
Anf. 125 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag vill börja med att säga att det inte var mycket till svar
som Lennart Nilsson lyckades åstadkomma.
Jag har inte stått här och sjungit avgiftens lov, utan vad jag har gjort är att
diskutera med Lennart Nilsson på vilken nivå dessa beslut skall fattas. Är
det verkligen så att vi här i riksdagen skall bestämma huruvida kommunerna
skall ta ut en hundralapp i registreringsavgift från de bostadssökande? Skall
sådana beslut ligga här på central nivå? Det är det frågan gäller, Lennart
Nilsson.
Jag har den bestämda uppfattningen att frågor av detta slag skall skötas av
våra kommunalpolitiker. Jag tror och jag vet att de är lika ansvarsfulla som
vi när det gäller att trygga de bostadssökandes möjligheter att få bostäder i
kommunerna.
Lennart Nilsson borde litet noggrannare läsa de två socialdemokratiska
motioner som jag hänvisade till i mitt inledningsanförande. Dessa motionä-
rer var helt överens med oss i centern. Det var här fråga om flera motionärer,
och en av dem har mycket nära anknytning till ett f.d. finansborgarråd i
Stockholm. Bakom den andra motionen stod bl.a. en socialdemokrat som
tidigare har varit kommunalråd och som nu har en nära anknytning till kom-
munalråd. Jag vågar alltså påstå, Lennart Nilsson, att de som har väckt dessa
motioner verkligen har goda kunskaper om hur det fungerar ute i kommu-
nerna. Det tråkiga är att behöva konstatera att Lennart Nilsson inte på något
sätt vill överlåta ansvaret till kommunerna.
Jag frågade också om Lennart Nilsson kunde förklara varför kommunerna
har rätt att ta ut en avgift när man ställer sig i tomtkön men ej har rätt att ta
ut någon registreringsavgift när man ställer sig i bostadskön. Jag fick inget
svar på den frågan.
Anf. 126 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Lennart Nilsson säger att socialdemokraterna hävdar att bo-
staden är en social rättighet, och det tycker vi säkert alla är riktigt. Men,
Lennart Nilsson, är det inte en social rättighet att kunna kräva effektiva bo-
stadsförmedlingar? Det är väl om något en social rättighet. Är det inte en
social rättighet att kunna kräva att en bostadskö inte innehåller en massa
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Bostadsförmedling
m.m.
129
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Bostadsförmedling
m.m.
130
luft utan att den består av reella bostadssökande? Sedan har Lennart Nilsson
mage att säga att konkurrens ger utrymme för mygel och att pengarna då får
styra. Det är ju bristen på konkurrens som ger utrymme för mygel och som
ger företräde för de människor som har pengar. Detta är vad som blir följden
av det system som socialdemokraterna ordnar.
Anf. 127 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Lennart Nilsson säger att han helst inte vill ha några avgifter
alls. Han menar att skattebetalarna, alltså de som inte har nytta av en nyttig-
het, skall betala hellre än att de som har nytta av verksamheten får betala.
Det är ju en upplysning som kan vara nog så god som någon annan.
Lennart Nilsson är tydligen inte riktigt påläst när det gäller avgift eller inte
avgift. Det finns nämligen två avgörande skäl till att man skall ta ut avgift för
verksamheten.
För det första skulle en registreringsavgift på ett rättvisande sätt tala om
hur lång kön i verkligheten är. Det är ju allmänt känt att man kan konstatera
att si och så många är anmälda men att det i verkligheten inte är så många
som står i kön. Hade vi avgifter, skulle vi få en mer rättvisande bild.
För det andra skall avgifter bestrida de kostnader man faktiskt har för en
verksamhet. Det är väl en ganska god princip att de som har nytta av en
verksamhet också skall bestrida i varje fall delar av kostnaden.
Jag konstaterar att Lennart Nilsson inte gav någon som helst antydan till
svar på varför han å ena sidan hävdar att människornas valfrihet och egna
önskemål skall vara vägledande när han å andra sidan försvarar tvingande
lagstiftning. Jag beklagar att jag inte fick något som helst svar på den frågan.
I och för sig kan jag förstå att Lennart Nilsson undviker att svara på frågan,
eftersom det han säger inte går ihop. Men gör ett försök att svara!
Anf. 128 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! Jag skall i mitt sista inlägg bara säga att jag tycker att Birger
Andersson är en dålig lyssnare. Vad jag sade i mitt anförande och vad som
står i utskottsbetänkandet är att man med anledning av motioner från bl.a.
partikamrater till mig skall se över hur den här verksamheten fungerar och
få den allsidigt belyst. Om Birger Andersson hade lyssnat på mitt anförande
från talarstolen hade han hört att jag sade att det är möjligt att det kommer
att införas avgifter. Det är naturligtvis inte så att vi här i riksdagen skall be-
stämma de avgifterna, utan det gör man ute i kommunerna utifrån självkost-
nadsprincipen.
Om inte jag är helt felunderrättad är det inte fråga om att man betalar
avgifter när man ställer sig i tomtkö, utan det rör sig om en deponeringsavgift
som man betalar.
Det är rätt betecknande att man i folkpartiet och moderata samlingspar-
tiet menar att om de bostadssökande får betala en avgift, får man på så sätt
fram något slags bild av den riktiga kön. Jag är övertygad om att det i data-
teknikens tidevarv inte är något problem att ta reda på exempelvis vilka ung-
domar som inte har någon bostad och vilka som har bostad och kanske bara
vill byta. Jag tycker inte att man med avgiftens hjälp skall se till att så att
människor inte kan önska sig en annan lägenhet genom byte. Det verkar pre-
cis som om det i detta sammanhang inte skall bli fråga om någon valfrihet
eller att människorna får bestämma. Tanken med avgiften är tydligen enligt
både folkpartiet och moderaterna att kön skall bli kortare och att folk inte
skall få lov att stå i kön bara av den anledningen att kön är för lång. Men i
datateknikens tidevarv kan man enkelt plocka fram uppgifter på vilka som
är utan bostad och vilka som bara vill byta.
Anf. 129 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! En poäng med att ge kommunerna rätten att bestämma om
de vill ha avgift eller inte är, Lennart Nilsson, att vi inte behöver diskutera
den saken här i riksdagen. Den frågan kan i stället lösas i enlighet med de
lokala förutsättningarna i olika kommuner. Jag tycker därför att det är klokt
att bifalla reservation 2, så kan vi så småningom avföra denna fråga från riks-
dagens dagordning.
Jag bad om ordet när jag hörde folkpartisten Siw Persson och moderaten
Bertil Danielsson sjunga konkurrensens stora lov. Jag tror att det finns na-
turliga monopol. Vi har tidigare i dag här i riksdagen talat om järnvägar. Jag
tror att även bostadsförmedlingen på sätt och vis är ett naturligt monopol,
dvs. det finns inte alltid förutsättningar för konkurrens i samband med att
man skall skaffa bostad, utan det är naturligt att gå till en bostadsförmedling
i den kommun eller den kommundel - som jag talade om i mitt anförande -
som kan vara lämplig. Därför tror jag inte alltid på konkurrensen i det här
sammanhanget.
Anf. 130 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! Jag hade först inte tänkt lägga mig i den här debatten, men
jag gör det ändå, eftersom det i diskussionen har återkommit så många på-
ståenden som enligt min uppfattning är felaktigheter och konstigheter.
Framför allt Bertil Danielsson snackar nu om kommunernas frihet att be-
stämma vilken avgift man skall ta ut och att vi från riksdagen därför inte skall
lägga oss i detta. Men det som nu gäller via lagstiftningen är ju en rättighet
för kommuninvånarna, en rättighet för de boende och för dem som söker
bostad att få hjälp att hitta en bostad utan att behöva betala avgift. Det är det
som nu gäller i lagstiftningen, och det är en viktig rättighet för den enskilde
individen. Det är den rättigheten man försvarar när man tvekar inför att ge
kommunerna, dvs. de kommunala förvaltningarna, möjlighet att ta ut avgift
för den här servicen, som hittills enligt lagen har varit gratis.
Dessutom vill jag peka på det som upprepas då och då, bl.a. från Siw Pers-
son, att köerna innehåller en massa luft. Fakta är att i de kommunala bo-
stadsförmedlingsköerna står 580 000 personer, och enligt boverket är 240 000
av dem att betrakta som bostadslösa. Resten har ett behov av en förändrad
bostadssituation, dvs. en större eller mindre bostad. Och detta är inte luft i
sammanhanget. Detta är också ett behov som behöver täckas via bostadsför-
medlingens service för att denna bostadssituation skall kunna förändras.
Anf. 131 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Jag vill kortfattat ta upp tre saker.
För det första: Lennart Nilsson underkänner behovet av att ha en rättvi-
sande längd på bostadskön. Det förvånar mig.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Bostadsförmedling
m.m.
131
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Bostadsförmedling
m.m.
132
För det andra: Det förvånar mig också att Lennart Nilsson över huvud
taget accepterar avgifter - han stöder ju majoritetsskrivningen härvidlag -
när han går till storms mot att ta ut avgifter. Det finns en dualism även i det
resonemanget.
För det tredje: Jag har inte fått svar på min fråga hur det går att förena
valfrihet med tvång. Man skulle kunna formulera en tes som Lennart Nilsson
uppenbarligen ställer upp på: Valfrihet uppnår man allra bäst i hägnet av en
tvingande lag.
Anf. 132 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Lennart Nilsson säger att vi i dag sjunger avgiftens lov och
att vi tror att det blir rätt kö i och med att man tar ut en avgift. Men kan
Lennart Nilsson bevisa att man utan pengar får rätt kö? Man kommer ju att
påbörja denna utredning bara därför att man från kommunalt håll redovisar
att man inte är nöjd med hur köerna ser ut och att man är medveten om att
det finns luft i köerna.
Lennart Nilsson sade att man skulle kunna klara av köerna utan att ta ut
någon avgift och i stället införa registrering. Då skulle jag vilja fråga: Blir
det någon ny form av samköming, typ FAS 90? Hur skall detta system skö-
tas, och hur ofta skall det förändras, eftersom folk trots allt är rörliga? Tala
om byråkrati, Lennart Nilsson!
Beträffande Kjell Dahlströms inlägg om naturliga monopol och att bo-
stadsförmedlingarna var ett naturligt monopol, kan jag bara konstatera att
miljöpartiet vid åtskilliga tillfällen har visat sig ha klart socialistiska drag i sin
politik. Och detta är ytterligare ett bevis på det.
Sedan vill jag vända mig till Jan Strömdahl, som ingrep i debatten därför
att det förekom så mycket felaktigheter och konstigheter, bl.a. i vårt påstå-
ende om att det är luft i bostadsköerna. Jan Strömdahl hävdar att boverket
har rätt och att vänsterpartiet har rätt. Och Jan Strömdahl hävdar att dessa
siffror är riktiga. Vi är verkligen vana vid att vänsterpartiet och Jan Ström-
dahl alltid har hela sanningen och ingenting annat än sanningen.
Anf. 133 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! Siw Persson menade att mitt tal om naturliga monopol skulle
ha en socialistisk grundton. Det får hon väl tycka. Jag tycker inte det. Jag
kan ta ett mycket tydligt exempel som gäller tåg. Ett tåg som går kl. 8 har en
bättre restaurangvagn än det som går kl. 7. Men eftersom jag måste åka kl.
7 kan jag inte välja det tåg som går kl. 8 och som har den fina restaurangvag-
nen. Det är alltså ett utslag av naturligt monopol att jag måste åka med ett
tåg som går kl. 7, eftersom det inte kan gå två tåg samtidigt ovanpå varandra.
Ungefär på samma sätt kan det vara i fråga om bostadsförmedling. Jag
tycker inte att det har mycket med socialism att göra.
Anf. 134 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag vill börja med att ta upp tomtköerna och avgiftsmöjlig-
heten. Jag har en sammanställning från Kommunalförbundet för Storstock-
holms bostadsförmedling. Där står det bl.a. att det kan tyckas märkligt att
avgiftsuttag för tomt- och småhusregister inte anses olagligt.
Däremot, Lennart Nilsson, är det enligt de regler som gäller i dag olagligt
att ta ut avgifter för registrering av bostadssökande. Så visst kan man ta ut
avgifter i dag när det gäller att ställa sig i tomtkön, Lennart Nilsson.
Jag tycker att Lennart Nilsson litet grand har börjat närma sig vår uppfatt-
ning i reservation 2, att det här skall bestämmas på primärkommunal nivå.
Jag skulle därför vara mycket tacksam om Lennart Nilsson gick upp i talar-
stolen och yrkade bifall till reservation 2. Då skulle vi slippa denna diskus-
sion under de följande åren. Då har vi löst denna fråga.
Sedan vill jag komplettera Jan Strömdahls uttalande. Han påstod att det
är de kommunala förvaltningarna som bestämmer avgifterna. Men jag på-
står med bestämdhet att det är fel. Det är de kommunala förtroendevalda
som har det slutgiltiga avgörandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 31 maj.)
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1990/91:194 Förverkande av rätt att ta arv, m.m.
Skrivelse
1990/91:165 Redogörelse för verksamheten inom Europarådets minister-
kommitté under år 1990
Skatteutskottets betänkanden
1990/91:SkU24 Miljöavgifter, m.m.
1990/91 :SkU25 Miljöklasser för nya fordon
Utrikesutskottets betänkande
1990/91 :UU19 Internationella miljöfrågor
Trafikutskottets betänkande
1990/91 :TU30 Trafik och miljö
Jordbruksutskottets betänkande
1990/91 :JoU30 Miljöpolitiken
Bostadsutskottets betänkande
1990/91:BoU18 Naturresurslagen - miljökonsekvensbeskrivningar m.m.
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
Bostadsförmedling
m.m.
133
|
Prot. 1990/91:122 30 maj 1991 |
14 § Kammaren åtskildes kl. 21.06. Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6§ anf. 16 (del- av talmannen därefter t.o.m. beslutet om samlad votering kl. 14.22 av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 65 (delvis), av andre vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.50 och av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut. Vid protokollet OLOF MARCUSSON |
/ Barbro Karlsson
134
Innehållsförteckning
Torsdagen den 30 maj
1 § Justering av protokoll................................. 1
2§ Förnyad bordläggning................................. 1
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 29
maj............................................. 1
Skatteutskottets betänkande SkU33
Justitieutskottets betänkande JuU31
Justitieutskottets betänkande JuU32
Justitieutskottets betänkadne JuU36
Trafikutskottets betänkande TU25
Trafikutskottets betänkande TU26
4 § Överenskommelse med Polen i tullfrågor.................. 5
Skatteutskottets betänkadne SkU39
Beslut................................................ 5
Meddelande om samlad votering........................... 5
5§ Rättsmedicinsk verksamhet m.m......................... 5
Socialutskottets betänkande SoU16
Beslut fattades efter 7 §
6§ Psykiatrisk tvångsvård m.m............................. 5
Socialutskottets betänkande SoU13
Debatt
Per Stenmarck (m)
Barbro Westerholm (fp)
Rosa Östh (c)
Gudrun Schyman (v)
Anita Stenberg (mp)
Jan Andersson (s)
Hans Göran Franck (s)
Beslut fattades efter 7 §
7 § Psykiskt störda lagöverträdare.......................... 37
Justitieutskottets betänkande JuU34
Debatt
Britta Bjelle (fp)
Göthe Knutson (m)
Ingbritt Irhammar (c)
Lars-Erik Lövdén (s)
Beslut................................................ 54
Socialutskottets betänkande SoU16
Socialutskottets betänkande SoU13
Justitieutskottets betänkande JuU34
Beslut om samlad votering................................ 55
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
135
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
8§ Sjöfylleri m.m................
Lagutskottets betänkande LU35
Debatt
Rolf Dahlberg (m)
Ulla Orring (fp)
Martin Olsson (c)
Elisabeth Persson (v)
Elisabet Franzén (mp)
Anita Jönsson (s)
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
Elver Jonsson (fp)
Beslut fattades efter 10 §
9 § Följdlagstiftning med anledning av den nya summariska proces-
sen .............................................
Lagutskottets betänkande LU34
Beslut fattades efter 10 §
10 § Prisinformation.....................................
Lagutskottets betänkande LU36
Debatt
Charlotte Cederschiöld (m)
Andre vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Ulla Orring (fp)
Elisabeth Persson (v)
Inger Hestvik (s)
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
Martin Olsson (c)
Beslut................................................
Lagutskottets betänkande LU35
Lagutskottets betänkande LU34
Lagutskottets betänkande LU36
Beslut om uppskjuten votering av kvällsärenden...............
Ajournering...........................................
Återupptagna förhandlingar...............................
11 § Den lokala konsumentverksamheten.....................
Lagutskottets betänkande LU37
Debatt
Martin Olsson (c)
Elisabeth Persson (v)
Elisabet Franzén (mp)
Bengt Kronblad (s)
Charlotte Cederschiöld (m)
Ulla Orring (fp)
Beslut skulle fattas den 31 maj
12 § Bostadsförmedling m.m...............................
Bostadsutskottets betänkande BoU15
Debatt
84
84
101
102
102
103
103
121
136
Bertil Danielsson (m)
Siw Persson (fp)
Birger Andersson (c)
Jan Strömdahl (v)
Kjell Dahlström (mp)
Lennart Nilsson (s)
Beslut skulle fattas den 31 maj
13 § Bordläggning......................................
133
Prot. 1990/91:122
30 maj 1991
137
gotab 98952, Stockholm 1991