Onsdagen den 29 maj
Protokoll
1990/91:121
Upplästes och lades till handlingarna följande från valprövningsnämnden
inkomna
Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamot och ersättare för riks-
dagsledamöter
Till valprövningsnämnden har från riksskatteverket inkommit bevis om
att Inger Lundberg (s), Örebro, utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m.
den 28 maj 1991 sedan Rosa-Lill Wåhlstedt (s) avlidit.
Till ersättare för riksdagsledamöter har utsetts Mårten Blomquist, Kumla,
Ulla-Britt Carlsson, Örebro, Göran Ståhlberg, Karlskoga, och Siv Palm-
gren, Hallsberg (alla s).
Valprövningsnämnden har denna dag granskat bevisen och därvid funnit
att de blivit utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.
Stockholm den 28 maj 1991
Olof Bergqvist
ISven-Georg Grahn
Anf. 1 TALMANNEN:
Jag hälsar Inger Lundberg välkommen till riksdagen.
Justerades protokollet för den 23 maj.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:195 till socialförsäkringsutskottet
1 Riksdagens protokoll 1990191:121
Prot. 1990/91:121 4§ Förnyad bordläggning
29 maj 1991
Föredrogs men bordlädes åter
Skatteutskottets betänkande 1990/91 :SkU39
Justitieutskottets betänkande 1990/91 :JuU34
Lagutskottets betänkanden 1990/91:LU34-LU37
Socialutskottets betänkanden 1990/91:SoU13 och SoUlö
Bostadsutskottets betänkande 1990/91:BoU15
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91:JuU35 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91 :SfU17 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden till riksmötet
1991/92.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91 :TU32 Tilläggsbudget II inom kommunikationsdepartementets om-
råde (prop. 1990/91:125 delvis).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91 :AU25 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Talmannen meddelade att näringsutskottets betänkanden NU35 och
NU38 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU35 Näringspolitik (prop. 1990/91:87 delvis och prop. 1990/91:100
delvis).
Anf.2 PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Läsning av ekonomisk statistik rörande företag i Sverige un-
der de gångna 20 åren utgör ingen munter läsning. Om man tittar på vilken
löneutveckling den svenska löntagaren har haft efter skatt kan man närmast
tala om 20 förlorade år. Löneutveckling har i och för sig funnits, men skatte-
tryckets ökning har inneburit att den reella tillväxten i köpkraft för svenska
löntagare kan räknas i bråkdelar av en procentenhet per år.
Denna dystra ekonomiska utveckling för svenska löntagare och svenska
skattebetalare beror på framför allt att skatterna har ätit upp den ekono-
miska tillväxten. Siffrorna för BNP-tillväxten och industriproduktionen är
också föga smickrande, men det är trots allt något. Men nästan hela BNP-
tillväxten har gått åt till höjda skatter. Om man dessutom jämför skattetryck-
ets utveckling med den ekonomiska tillväxtens utveckling under det senaste
20 åren, finner man ganska enkelt att ju högre skattetrycket har blivit, desto
lägre har den ekonomiska tillväxten blivit i förhållande till övriga industriali-
serade västländer.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
I dag befinner vi oss i en situation där vi har ett skattetryck som är 40 %
högre än i jämförbara konkurrentländer i den industrialiserade världen. Och
i många fall har vi inte ett särskilt mycket bättre utbyggd offentligt skyddsnät
jämfört med de bättre av övriga västliga industrialiserade länder.
Under den senaste veckan har det förts många diskussioner om huruvida
Sverige som industrination håller på att halka efter. Jag tror att de flesta eko-
nomiska bedömare i dag är ganska ense om att så är fallet. Det finns dock
de som säger emot. Vi kan dock notera att vi i Sverige under 1990 hade den
näst lägsta ekonomiska tillväxten av OECD-länderna. Och i racet, om jag
får kalla det så, 1991 ligger vi bland de främsta när det gäller att ha negativ
ekonomisk tillväxt.
Framtidsprognoserna för vår industriella kapacitet är därmed inte alltför
upplyftande. Snarast är prognoserna om ökad arbetslöshet och en djup låg-
konjunktur alarmerande. Och vi har fortfarande en hög ränta som slår oer-
hört mot svenska industriinvesteringar. När en industriinvestering kostar
närmare 1 milj.kr. per anställd i bundet kapital, betyder varje procentenhet
i högre ränta i Sverige 10 000 kr. i högre kapitalkostnad. Så mycket bättre
måste svensk industri vara för att kunna konkurrera med utländsk industri.
Vår inflation skall förhoppningsvis bli lägre, men fortfarande är inflatio-
nen i Sverige bland de högre i västvärlden, vilket gör att kostnadsutveck-
lingen i Sverige fortfarande tenderar att gå åt fel håll. Men denna måste steg-
vis bli lägre för att vi inte skall så att säga prisa ut oss från marknaderna, i
synnerhet när vi har bundit den svenska kronan till den europeiska ecun. Då
kan det inte bli fråga om några devalveringar som kan ta oss ur kostnadskri-
serna, utan då är det fråga om att vi måste hålla kostnadsutvecklingen nere
och få en ekonomisk utveckling som innebär att svenskt näringsliv blir kon-
kurrenskraftigt.
Det finns därmed egentligen bara en väg för Sverige att beträda, nämligen
den som innebär låg inflation och låg kostnadsutveckling, där räntorna
måste drivas ned, och där man får sopa ihop resterna av den tredje vägens
misslyckade socialdemokratiska ekonomiska politik, en politik vars arkitekt
själv medgett att den misslyckats.
Vi måste få ned inflationen i Sverige till en nivå som är jämförbar med
inflationen i övriga Västeuropa. Det rör sig om att den måste ned till 3, 4
eller 5 %. Vi måste ha en löneutveckling som är helt jämförbar med Väst-
europas i övrigt. Och till att börja med kanske lönerna i Sverige måste ligga
något lägre för att vi skall kunna återta förlorad terräng.
Vi måste åstadkomma stabilitet i ekonomin och stabilitet i de politiska
spelreglerna, som det svenska näringslivet skall agera under, för att på det
sättet skapa förtroende och få möjligheter till långsiktiga investeringar.
Det behöver vidtas särskilda åtgärder i Sverige under de kommande åren
för att stärka vår nationella konkurrenskraft.
När man går igenom regeringens s.k. tillväxtproposition, nr 87, om nä-
ringspolitik för tillväxt, blir man ganska ledsen och deprimerad över hand-
lingsförlamningen och bristen på initiativ från regeringen i en situation då
handling och initiativ skulle behövas.
Vi behöver få ett snart besked i EG-frågan. Det gäller inte bara att an-
söka, utan vi måste också göra klart för oss under vilka förhållanden vi skall
förhandla om medlemskap för att inte hamna i den österrikiska situationen
att vänta år ut och år in utan att någonting händer. Svenskt näringsliv behö-
ver ett besked om hur det blir med EG, och det är vår skyldighet i denna
kammare att ge det beskedet, hur vi ställer oss till eventuell gemensam utri-
kespolitik inom EG och till de förhandlingskrav som kan komma redan in-
nan vi skickar in ansökan. Vi måste se till att vi kommer i åtnjutande av den
gemensamma marknad som finns inom EG, de gemensamma kapitalrörel-
serna, den gemensamma kapitalmarknaden, den gemensamma forskningen
och utvecklingen och den gemensamma högre utbildningen, så att vårt nä-
ringsliv får möjlighet att njuta frukterna av de ansträngningar som sker nere
i Europa. Varje osäkerhet om hur det kommer att bli i framtiden kommer
att innebära att svenska företag flyttar utomlands eller väljer att lägga sina
investeringar utanför rikets gränser. Vi behöver stabilitet, fasta regler och
mycket entydiga besked från politiska instanser om mål och riktlinjer under
de kommande åren, detta för att vi skall kunna skapa ett bra näringslivskli-
mat.
Det räcker inte med detta. Vi måste se till att anpassa det svenska skatte-
systemet till vad som gäller ute i Europa. Det går inte att ha ett skattetryck
som är 40 % högre i Sverige och tro att svenskt företagande och svenskt nä-
ringsliv skall vara oanfrätt av denna höga skattenivå. Vi måste driva ned
skatterna till en centraleuropeisk nivå för att svenskt företagande, svensk
detaljhandel, skall kunna konkurrera på likvärdiga villkor. Det lär inte
kunna göras över en natt utan får ske systematiskt år för år. Vi måste börja
med att sänka de skatter som försvagar och försämrar den svenska ekonomin
mest. För att vi skall kunna stärka det svenska näringslivet kommer onekli-
gen förmögenhetsskatten på arbetande kapital i mindre och medelstora före-
tag att bli en av de högst prioriterade frågorna. Det gäller att försöka se till
att vi för de mindre företagen skapar arbetsvillkor som gör verksamheten
konkurrenskraftig. I nästan hela den övriga industrialiserade världen finns
det särskilda skatteregler för de mindre och medelstora företagen. Det ges
särskilda skatteförmåner till de mindre och medelstora företagens riskkapi-
talförsörjning och beträffande företagens övriga arbetsvillkor. Även i Sve-
rige har vi särskilda regler. Dessa regler innebär extra hög skatt på mindre
och medelstora företag, speciella fåmansbolagsregler som gör det svårare att
arbeta. De får betala mera i skatt än motsvarande stora företag. Man har
problem med begränsningar i underskottsavdrag och räntefördelning. Vi-
dare har man högre realisationsvinstsskatt, och i praktiken har man också
fått en högre bolagsskatt. När stora svenska företag behöver få ett problem
löst lagstiftningsvägen i Sverige har vi under de senaste åren sett att den so-
cialdemokratiska regeringen ofta har effektuerat ändringar i lagen. Att man
har gjort detta skall man i och för sig ha en eloge för. Det har i de flesta fall
varit en bra anpassning, men man har fullständigt glömt behovet för de
mindre och medelstora företagen som det inte görs några förbättringar för.
Inga hänsyn tas, utan de glöms bort fullständigt. De åtgärder som har vidta-
gits har snarast gällt användning av olika utväxter av löntagarfondssystemet,
att stärka riskkapitalförsörjningen genom nya statliga riskkapitalföretag,
småföretagsfonder och liknande. Avsikten har delvis varit att man skulle
köpa in sig i mindre och medelstora företag. Detta är ingen bra idé, och den
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
har knappast lyckats någon annanstans, och den kommer säkert inte att
lyckas i Sverige heller. Vad vi behöver när det gäller riskkapitalförsörjning i
små företag är att anamma det lyckade system som används utomlands. Se
på venture capital-företagen i de anglosaxiska staterna. Det finns mycket bra
regler som mycket liknar de regler som industrifonden har. Det gäller s.k.
villkorslån. Här har man lyckats få en betydande kapitalförsörjning till
mindre och medelstora företag. Riksdagens majoritet, dvs. socialdemokra-
terna, har här vägrat att göra det förtydligande som behövs för att öppna
denna kapitalförsörjningskälla för de mindre företagen. Det är beklagligt.
Det finns ett akut behov av att gifta samman små företag med kapital, tek-
niskt kunnande och management-kunnande för drift av företagen. Det finns
också anledning att se på de mycket lyckade västtyska s.k. EKH-lånen. Det
är en form av nyetableringslån, som har möjliggjort ett betydande nyföreta-
gande.
Jag tror att det här skulle vara åtgärder som i hög grad skulle stödja de
svenska mindre företagen och förbättra deras förmåga att utvecklas. Jag be-
klagar att socialdemokraterna inte är intresserade av små företag annat än
då det gäller att driva in mer skatter och starta nya statliga fonder eller risk-
kapitalföretag.
Det är inte bara EG och de små företagen som man måste göra någonting
åt för att få en ny start för Sverige. Vi behöver stärka den högre utbildningen
i Sverige. Sverige är ett av de länder som har minst antal akademiker i för-
värvslivet i dag. Det råder inget tvivel om, att skall vi kunna dra till oss kun-
skapsintensiva företag och få övrig industri att utvecklas, är den högre ut-
bildningen av central betydelse. Jag tror att det under 90-talet behöver göras
en betydande satsning på högre utbildning, i synnerhet under en besvärande
lågkonjunktur, där satsningarna bör ske för att förädla arbetskraft med hjälp
av högre utbildning. Det går inte att bara satsa på beredskapsarbeten och
olika typer av omskolning.
Vi måste också se till den fria marknaden och skapa en infrastruktur i Sve-
rige som gör att det inte är en nackdel för svenska företag att etablera sig här
i landet. Det gäller inte bara skatter och utbildning utan också kommunika-
tioner. Vi bedömer att det behövs en ganska ordentlig satsning på vägar,
järnvägar, telekommunikationer och flyg, men vi har inte råd att göra det
över skattsedeln, eftersom vi redan i dag har ett skattetryck som tvingar ut
företag ur landet, hämmar ekonomisk tillväxt och framåtskridande. Vi står
för den enda riktiga linjen. Man bör använda pengar som staten redan har
investerade i företag och affärsverk. Viss statlig egendom bör säljas, så att
pengarna kan investeras i sådant som är viktigare för kungariket, t.ex. ut-
byggnad av järnvägar, telekommunikationer, vägar och flygplatser. Detta är
centralt för landets utveckling. Det går inte att åstadkomma detta genom en
ökning av skatterna.
Vi måste också göra någonting åt det förhållandet att investeringsström-
marna i Sverige i dag tenderar att gå från landet. I dag är det bara Frankrike
som investerar mer i EG-området utanför sitt lands gränser än Sverige. Ser
man på återflödet till Frankrike och Sverige, finner man att Sverige är helt
överlägset när det gäller nettoinvestering. Sverige ligger här före alla andra
länder, om man tar hänsyn till landets storlek. Det är alltså närmast en kapi-
tal- och investeringsflykt från Sverige. Därmed visar man direkt att man icke
tror att Sverige har möjligheter att skapa det näringslivsklimat som behövs
för ett konkurrenskraftigt näringsliv.
Det råder inget tvivel om att i den utomordentligt besvärliga ekonomiska
situation som Sverige befinner sig i, med snabbt ökande arbetslöshet och
snabbt nedgående ekonomi, behöver Sverige och svenskt näringsliv en ny
start. Detta innebär inte några nya satsningar på nationellt kollektivt kapital
eller statliga riskkapitalföretag. Det gäller inte heller att gå in via löntagar-
fonder och AP-fonder för köp av svenska företag. Det är närmast patetiskt
när våra tidigare kommunister, numera vänsterpartister, i praktiken skriver
näringsutskottets majoritetsuttalanden om hur man i framtiden skall hantera
AP-fonderna och löntagarfonderna.
Vi måste sänka skatterna. Vi måste få klara besked om EG. Vi måste satsa
på småföretagen. Vi måste satsa på den högre utbildningen. Vi måste satsa
på en utbyggnad av infrastrukturen. Då går det inte att bara tiga eller lägga
fram mångordiga propositioner utan klara, entydiga besked. Vi har lagt fram
våra alternativ. Klart och entydigt har vi vissat hur en borgerlig-liberal, hö-
gerliberal eller liberalkonservativ politik skall se ut. Vi tror att en borgerlig
regeringen bäst kan genomföra den, inte en socialdemokratisk. Det går inte
att backa in i framtiden, som socialdemokraterna tenderar att göra i dag.
Herr talman! Vi står självfallet fast vid samtliga våra reservationer. I och
med att vi känner majoritetsförhållandena i kammaren mycket väl nöjer vi
oss med att yrka bifall till reservation nr 1.
Anf.3 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Svenskt näringsliv är starkt och det är segt. Näringslivet är
faktiskt något som vi alla har anledning att känna stolthet över och tacksam-
het för att vi har. Sverige är välbeställt när det gäller stora och internationellt
välkända företag, som tillverkar rader av olika produkter. Vi har internatio-
nellt ledande byggföretag. Vi har framgångsrika handelsföretag, rederier,
åkerier och flygbolag. Vi har också välskötta banker och försäkringsbolag
samt andra som också ger oss god service. Jag tror inget annat land, i förhål-
lande till sin befolkningsmängd, har så stort antal välfungerande och väl-
kända multinationella företag som Sverige.
Ändå skulle vi stå oss mycket slätt utan de många små och medelstora
företagen, som utgör basen för det svenska näringslivet. En del av dessa är
underleverantörer till storföretagen. De har svårigheter att brottas med när
dessa nu i ökad utsträckning lägger sina investeringar utomlands. Många är
uppstickare som går sina egna vägar. Kring universiteten växer det upp nya,
innovativa kunskapsföretag. Sverige har också viktiga naturresurser, skog
och jordbruk. Vi har kraft och malm. Men människan är ändå den viktigaste
resursen. Vi har seriösa, välutbildade och ansvarskännande företagsledare,
arbetare, handelsmän och ingenjörer.
Det behövs, på alla nivåer, stor kraft hos dem som verkar i det svenska
näringslivet. Företagen har många problem att brottas med. Jag erinrar t.ex.
om den utländska konkurrensen, som har blivit hårdare och hårdare, om den
i förhållande till de utländska marknaderna lilla svenska hemmamarknaden
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
och på vårt i förhållande till just de stora marknaderna ganska perifera läge,
en bit utanför det centrala Europa.
Men, herr talman, härtill kommer att svenska företag av olika storlekar
och med skilda inriktningar också har att brottas med problem som är resul-
tatet av en missriktad och olycklig socialdemokratisk politik.
Ett av de problemen är det höga kostnadsläget - resultatet av en hemma-
gjord inflation. Det har bl.a. resulterat i att svenska företag har förlorat
marknadsandelar. Medan andra länder, jämförbara med Sverige, har haft en
tillväxt på 1,5, 2, 2,5, 3 % har Sverige legat kring 0 %. Vi är alla här med-
vetna om att också produktivitetsutvecklingen i vårt land är otillräcklig.
En orsak till de här problemen är de höga skatterna. Det är nödvändigt
att vi sparar i statens utgifter. Vi har arbetsgivaravgifter som inte bara täcker
de sociala kostnader som är förenade med dem, utan som också är en över-
beskattning av näringslivet. Vi har en av de högre momssatserna i det euro-
peiska samhället. Vi har skatt på det arbetande kapitalet, vilket starkt för-
svårar de mindre företagens möjligheter att växa till och bli starkare. Vi har
skatt på köp och försäljning av värdepapper, vilket bl.a. resulterat i att en
stor del av den marknaden har flyttat från landet, till ingen annans glädje än
de börser i utlandet som tjänar pengar på att omsättningen har skett där i
stället för i vårt land. Vi har en förmögenhetsskatt som också är ovanligt hög
jämfört med omvärldens och som resulterar i att många med både stort kun-
nande och egna pengar, t.ex. när de har sålt sina företag, föredrar att bosätta
sig utomlands. Det tjänar inte heller det svenska samhället någonting på,
tvärtom.
Det finns också, herr talman, en oro för nya framstötar från en socialde-
mokratisk regeringen i riktning mot förstatliganden och ökad politisk styr-
ning. Löntagarfonderna är ett ökänt exempel på en sådan politik. Nu vill
man genom att ge AP-fonderna nya regler för sina placeringar öka den sek-
torn som skall kunna styras genom statliga medel. I det förslag som vi nu
behandlar finns det också propåer om riskkapitalbolag, vilka är riktade mot
småföretagen och är ett uttryck för samma fondsocialistiska tänkande.
Vi har de offentliga monopolen inom sektorer som vård, omsorg, hem-
tjänst, daghem och skolor. Det är monopol som förhindrar tillkomst av inno-
vativa enskilda tjänsteföretag inom denna breda sektor. Detta är en politik
som inte minst drabbar dem som är verksamma inom den här sektorn där
många är kvinnor. Den här politiken motverkar kvinnligt företagande i Sve-
rige. Den tar bort ett mycket viktigt område där just kvinnor verksamma
inom vården skulle ha stora möjligheter att komma i gång med och utveckla
något eget av egen kraft. Naturligtvis är det stora problemet med de offent-
liga monopolen att de förhindrar valfriheten. De hindrar vanliga människor
från att söka välfärden efter sina behov. Vi vill ha en valfrihetsrevolution i
välfärdspolitiken.
Andra problem gäller ovissheten om den socialdemokratiska regeringens
politiska färdriktning. Där har några frågor tidigare vållat mycken huvudbry
och medverkat till ökad utlandsetablering. Men den ovissheten är nu på väg
att skingras. Jag tänker naturligtvis på Europafrågan, där vi genom knyt-
ningen av den svenska kronan till ecun har fått en ökad stabilitet och där en
medlemsansökan till EG är utlovad att komma redan före utgången av juni
månad. Ett annat sådant här område är energins. Där verkar det som om vi
nu får stabilare regler för hur vi skall klara näringslivets och hela det svenska
samhällets energiförsörjning.
Men på andra områden fortsätter ovissheten, t.ex. på skatteområdet. Pro-
påen om att permanenta den tillfälliga höjningen av momsnivån på alla varor
utom livsmedel är sådant som föranleder uttryck för ovisshet.
Här fanns ju ett mycket klart löfte och en klar inriktning. Men nu, strax
före ett val, tror man sig från socialdemokraternas sida vinna på att springa
ifrån sin tidigare politik. Med tanke på Sveriges konkurrenssituation är det
särskilt viktigt att vi på de varor som för konsumenten är dyra i inköp har en
mervärdeskatt som inte avsevärt skiljer sig från vad som gäller i vår omvärld.
Jag tänker då särskilt på vitvaror - kylskåp, spisar osv. - som människor som
åker till utlandet, t.ex. till Tyskland, kan köpa där. Med en moms här om
25 % och en moms om 14 % i Tyskland blir det alltså 11 % billigare där. Det
är mot den bakgrunden som det finns särskild anledning att snabbt sänka
den totala mervärdeskatten.
Detsamma gäller, sakligt sett, naturligtvis också turistnäringen. Den
svenska turistnäringen konkurrerar ju med omvärlden när det gäller att dra
till sig kunder. Den socialdemokratiska ryckigheten, dvs. oförmågan att
hålla fast vid en linje, framstår som skrämmande både för det svenska nä-
ringslivet och för svenska medborgare.
Sammantaget understryker de problem med den socialdemokratiska poli-
tiken som jag här har påvisat att det behövs - ja, är nödvändigt med - en
ny näringspolitik. Det handlar då om en näringspolitik som siktar mot en
sänkning av det totala skattetrycket. Det gäller att få ned momsen, och då
menar jag momsen över huvud taget. Vidare gäller det att få bort skatten på
arbetande kapital och på omsättning av värdepapper. Vi måste också, i varje
fall i betydande utsträckning, reducera skatten på förmögenheter och den
del av löneskatten som inte svarar mot sociala kostnader.
Det handlar om en politik som leder till ett avskaffande av löntagarfon-
derna och som siktar till att åstadkomma fasta spelregler som en grundlags-
fäst näringsfrihet samt respekt för kontakt- och ägarrätten. Det handlar om
en politik som uppmuntrar till enskilt ägande. I stället för t.ex. löntagarfon-
der skall vinstdelning stimuleras. Under många år har en sådan politik fram-
gångsrikt hindrats av socialdemokratin på grund av den osolidariska lönepo-
litik som syftar till att ingen skall känna sig solidarisk med det företag där
vederbörande arbetar.
Vi behöver en politik som stimulerar sparandet, inte minst bosparandet,
som gör det naturligt för alla, särskilt för unga människor, att själva vilja
spara för att klara sitt boende. Vi behöver en politik som gör att den statliga
företagssektorn minskar. Detta kan ske genom att statliga företag säljs. De
intäkter som staten på det sättet får bidrar till att statsskulden och statsskuld-
räntorna reduceras. Därigenom minskar exempelvis inflationen. Vi behöver
en politik som stimulerar utvecklingen av ny teknik och som stärker konkur-
renskraften - en politik som inte innebär att t.ex. utländska investeringar i
Sverige diskrimineras.
Vi behöver, herr talman, en politik som genom investeringar i transport-
sektorn för oss närmare de stora marknaderna genom att vi får bra, snabba
Prof. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
10
och tillförlitliga kommunikationer. Vi behöver en politik som ger oss ett
bättre utbildningsväsende som är mer internationellt inriktat. Det behöver
vi som individer. Det är nödvändigt för våra unga för att de skall kunna
orientera sig i det nya Europa som växer fram. Men det behövs också för det
svenska arbetslivet.
Vi behöver en politik som stärker småföretagens konkurrenskraft på lång
sikt, som främjar tillväxten i företagen och som medger att även små företag
får växa upp och växa sig starka utan att sugas upp av de större företagen.
För att uppnå detta kan det krävas mer än en generation före tagsägare. Vi
behöver också en politik som främjar nyföretagandet.
Vidare behöver vi, herr talman, en politik som underlättar det ekono-
miska systemskiftet i Östeuropa och en politik som ger Sverige en pådri-
vande roll i det europeiska samarbetet - en pådrivande roll i arbetet på en
ekonomisk och monetär union.
Kort sagt: Vi behöver en politik som spränger den socialdemokratiska
tvångströja som alltför länge har omslutit det svenska näringslivet. Vi behö-
ver en ny näringspolitik, en politik med en klar och oreserverat positiv in-
ställning till enskilda människors initiativkraft och skapande.
Herr talman! Självfallet stödjer jag alla reservationer från folkpartiet.
Men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 1, den reservation som
handlar om näringspolitikens förutsättningar och inriktning i Sverige.
Anf. 4 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Det råder inget tvivel om att Sverige är en betydande indu-
strination. Även om Sverige är ett litet land låter svenska företag, svenska
företagsledare och svenska industriprodukter tala om sig över hela världen.
Alla bör vi vara stolta över vad svenskt näringsliv och svensk industri har
uträttat och uträttar.
Flera faktorer har bidragit till att det svenska näringslivet har varit fram-
gångsrikt internationellt sett. Ett förhållandevis stabilt politiskt system, duk-
tiga arbetare och tjänstemän i våra företag samt visionära företagsledare har
gjort att vårt land är en av världens rikaste industrinationer. Detta skall vi
värna och vidareutveckla.
Under de senaste åren har, dess värre, svensk industri halkat efter jämfört
med industrin i andra OECD-länder. Bl.a. detta är resultatet av en illa förd
ekonomisk politik i vårt land, en av den socialdemokratiska regeringen illa
förd politik.
Inför återstoden av 90-talet måste vi kavla upp ärmarna, ta nya tag och se
till att svenskt näringsliv åter får en tätposition i internationella samman-
hang. Men för att det skall gå att åstadkomma detta behövs det en bättre
näringspolitik, en ny ekonomisk politik och en politik som syftar till investe-
ringar i hela landet.
Svenska företags investeringar måste i större utsträckning ske i vårt land.
Under 80-talet har vi sett en flykt av investeringar från Sverige till framför
allt EG-området. Det är klart att det är en naturlig utveckling med hänsyn
till integrationsprocessen i Västeuropa. Men det måste bli en bättre balans
mellan investeringar i vårt eget land och investeringar utomlands. Den här
negativa trenden måste alltså brytas. Det måste helt enkelt bli ett bättre inve-
steringsklimat i Sverige. Vi måste också öppna gränserna för utländska inve-
sterare. Vi får inte stänga in Sverige. Det får alltså inte vara fråga om en
sluten krets. Sverige måste, med ett bättre näringsklimat, bli Europas Gno-
sjö under 90-talet.
Målet för näringspolitiken måste enligt centerns uppfattning vara att vi får
ett starkt näringsliv som ger hög sysselsättning och som ger människorna an-
ställningstrygghet i olika typer av företag. Vidare måste detta innebära att vi
får resurser för välfärdsutvecklingen i hela vårt land.
Näringspolitiken måste också inriktas på utvecklingen av ny teknik och
nya företag samt på ökad differentiering, mångfald och ett bättre decentrali-
serat inflytande och ägande. Vi måste stimulera nyföretagandet. Den snabba
internationaliseringen av näringslivet, med ökade investeringar utomlands
i svenskägda företag, måste balanseras genom ökade nyetableringar inom
landets gränser.
Vi måste få ett näringsliv som huvudsakligen är grundat på fri konkurrens,
fri företagsamhet samt enskilt och kooperativt ägande. Det är ett sådant nä-
ringsliv som ger de bästa förutsättningarna för fortsatta ekonomiska fram-
steg och ett decentraliserat näringsliv.
För att möta den internationella konkurrensen måste vi utveckla produk-
tion med högt kunskapsinnehåll. Där måste vi öka ansträngningarna inom
forskning, utbildning och produktutveckling. Vi måste också få ett system
där olika typer av företag arbetar på likvärdiga villkor - privata, kooperativa
och statliga företag. Även om vi från centerns sida vill sälja ut statliga före-
tag, måste vi inse att statliga företag kan behövas för att tillgodose särskilda
samhällsbehov genom specialinsatser för teknikutveckling och för att av och
till klara regionala och strukturella sysselsättningsproblem. Men ett starkt
näringsliv förutsätter stora och små företag. De mindre företagens betydelse
kan aldrig nog understrykas. Det är genom de små och medelstora företagen
som vi får tillväxtkraft och får förnyelse i näringslivet.
Utvecklingen under de senaste decennierna har inneburit en ökad privat
och offentlig finansiell maktkoncentration. Sparandet och förmögenhets-
uppbyggnaden har skett inom offentlig sektor genom försäkringssystem,
AP-fonder, löntagarfonderna, olika typer av privata institutioner, invest-
mentbolag och försäkringsbolag. Nu måste vi bryta detta.
Man kan säga att under 70-talet förstärktes den statliga företagssektorn.
80-talet var fondsocialismens, storföretagens och fusionernas årtionde. Nu
måste 90-talet göras till småföretagens årtionde.
Spåren efter socialdemokraternas näringspolitik under 80-talet för-
skräcker i ett antal avseenden. Under 70-talet exempelvis var socialdemo-
kraternas stora misslyckande Stålverk 80 i Luleå. Det var som ett monu-
ment, och över det finns nu en sandplan stor som hundratals fotbollsplaner.
Ett av 80-talets socialdemokratiska misslyckanden blev den under stor
pompa och ståt etablerade Saabfabriken i Malmö. Om socialdemokraterna
får fortsätta med sin näringspolitik, har vi bara att invänta 90-talets stora
misslyckanden. Det som utlovades av socialdemokraterna under 70- och 80-
talen har i stort sett blivit misslyckade satsningar.
Småföretagen är näringslivets ryggrad. De allra flesta företag i vårt land
är småföretag, som ofta fungerar som underleverantörer till storföretagen.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
11
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
12
Små- och nyföretagandet är 90-talets och näringslivets framtid. Det är dessa
företag som kommer att ha växtkraften och trygga sysselsättningen. Det är i
dessa företag som vi får se innovationer, produktutveckling och som den nya
tekniken utvecklas för att skapa ny sysselsättning. Men det behövs en rad
förändringar. Det behövs regelförändringar för att skapa ett bättre företags-
klimat för de mindre företagen. Det gäller riskkapitalförsöjning och föränd-
ringar i företagens beskattningssituation, som tidigare talare har varit inne
på. Det är särskilt viktigt att vi får näringspolitik som innebär gynnsamma
villkor för de mindre företagen och nyföretagandet, som gör att vi får expan-
sion i industrin och får nyetableringar inom sektorer som i dag domineras av
statliga monopol. Genom ett stort antal småföretag kan sårbarheten i nä-
ringslivet minskas. Men det förutsätter att småföretagens arbetsvillkor vä-
sentligt förbättras.
Det är flera faktorer som har medverkat till att de mindre företagen i dag
får arbeta i division 2 eller 3. Vi har en ogynnsam företagsbeskattning, med
svårigheter att skaffa externt riskkapital. Det handlar om olika skatter som
hämmar tillväxt och expansion. Egenföretagarnas situation är ju viktig att
beakta. Det är många egenföretagare i det svenska näringslivet.
I den skattereform som trädde i kraft vid årsskiftet har egenföretagarnas
skattesituation i stort sett lämnats utan lösning. Från centerns sida anser vi
det nu nödvändigt att skyndsamt inrikta arbetet på att skapa en rimlig skatte-
och avgiftsnivå för egenföretagarna. Exempelvis måste sociala avgiftsnivån
ändras, så att egenföretagarnas och småföretagens avgiftsnivå bättre anpas-
sas till kostnaderna i socialförsäkringssystemet. Det gäller i synnerhet sjuk-
försäkringssystemet .
Konkret vill vi från centerns sida - vi har väckt förslag i riksdagen i år och
tidigare om detta - att egenföretagarna skall befrias från arbetsgivaravgiften
upp till ett basbelopp. Vi måste återinföra kvittningsrätten för nystartade
företag, kanske inte för all evighet utan låt oss säga de fem första åren av
företagets verksamhet så att man då får möjlighet att kvitta mellan inkoms-
ter av tjänst och inkomster av näringsverksamhet. Det här är viktigt bl.a. för
att främja nyetableringar. Vi måste få bättre möjligheter att göra avsätt-
ningar till skatteutjämningsreserver. Vi måste förbättra avdragsmöjligheter
för egenföretagarna som måste använda sin egen bil. Avdrag för resor med
egen bil i tjänsten för egenföretagarna måste medges med den verkliga kost-
naden. Detta är några viktiga frågor som måste klaras så att vi kan få fart på
nyföretagande och egenföretagande.
Förutom gynnsammare beskattning av företagets kapitalbildning och av
egenföretag - det handlar om att slopa skatten på arbetande kapital - krävs
också att vi får bättre tillgång till riskkapital i de mindre och medelstora före-
tagen. Men den inriktning som socialdemokraterna har valt för att tillgodose
behovet av riskkapital i de mindre företagen är enligt centerns uppfattning
felaktig och ett tydligt bevis på det centraliserade ägande och den styrning
som socialdemokraterna alltför ofta eftersträvar. Det beslut som riksdagen
på socialdemokraternas initiativ fattade i fjol om att bilda stora regionala
riskkapitalbolag innebär att de små företagen kommer att bli beroende av
fonder som de tidigare har fått vara med och betala pengar till. De riskkapi-
talbolag som bildas finansieras genom löntagarfonderna och småföretags-
fonder, men man drar in pengar också från de regionala utvecklingsfon-
derna. Detta är otillfredsställande.
Det måste finnas andra vägar. Som tidigare talare - jag tror att det var Per
Westerberg - tog upp finns det andra system för att klara av detta. Dels
måste vi öka möjligheterna för sparande i aktier i mindre företag, dels kan
vi gå utanför landets gränser och hitta fina idéer om hur vi skall kunna klara
kapitalförsörjningen i de små företagen. Det tyska systemet med egenkapi-
talhjälp som har gällt sedan 1979 är ett sådant system som vi med fördel
kunde överföra till Sverige och hitta en svensk modell av. EKH-lånen i Tysk-
land har fallit mycket väl ut. Överlevnadsgraden under de fem första åren
ligger på drygt 90%. Detta är att jämföra med 55 % vid andra lånformer.
Det beror helt enkelt på de höga kompetenskrav som ställs, men också på
den långa amorteringsfria period som småföretag med EKH-lån får använda
sig av. En sådan modell skulle vi behöva i Sverige för att klara riskkapitalför-
sörjningen, för att stimulera nyetablering av företag.
För att få ett fungerande näringsliv måste vi ha en bra infrastruktur i hela
landet. Den proposition som regeringen har lagt och som vi nu delvis be-
handlar innehåller ett förslag om en satsning på infrastruktur, men merpar-
ten av pengarna skulle komma ett fåtal regioner till del. Det brukar ibland
från socialdemokratisk sida sägas att man har stängt akutmottagningen i in-
dustridepartementet. Frågan är om man inte med propositionen om infra-
struktur öppnar en ”cityakut” för ett antal större orter i vårt land. Skall vi få
ett fungerande näringsliv i hela landet behöver vi bättre vägar, bättre kom-
munikationer och bättre utbildningsmöjligheter.
När det gäller infrastruktur, t.ex. vägar, har vi från centerns sida sagt: Låt
oss omedelbart sätta ett 10-miljardersprogram i sjön och börja investera för
bättre vägar, bättre järnvägar och öka satsningarna på högskolan för att vi
skall stå rustade för framtiden. Ett bra vägnät är A och O för alla företag.
Eftersom jag kommer från norra Sverige, vet jag att skogsindustrin är i
mycket stort behov av ett upprustat vägnät - skogsindustrin utgör ju en stor
del av svensk exportindustri. Den passivitet som regeringen under 80-talet
har visat när det gäller väginvesteringarna i vårt land är beklämmande att se.
Det behövs nu förändringar, och det står vi för.
Det behövs även en politik som främjar investeringar i Sverige. Om vi
öppnar de svenska gränserna, öppnar vi också för utländska investerare i
Sverige. Genom ett EES-avtal som går ut på att Sverige blir medlem till 75 %
i EG, får vi tillgång till hela EGs marknad. Detta är ett första steg. Nästa
steg bör vara ett svenskt medlemskap i EG. På detta sätt kan Sverige tillsam-
mans med andra länder i Europa bidra till att bygga upp, inte bara EG och
Sveriges näringsliv, utan vi kan bli en hävstång för utvecklingen i Öst- och
Centraleuropa.
Småföretagen behöver också komma ut på EG-marknaden. Mot denna
bakgrund har vi från centern lagt fram förslag om att man skall ge ett spe-
ciellt anslag till utvecklingsfonderna, som t.ex. i samarbete med exportrådet
kan främja exporten från de mindre och medelstora företagen och främja
deras möjligheter att komma ut på den internationella marknaden.
Till nya och spännande framtidsbranscher hör biotekniken. Här behövs
ökad forskning och ökade satsningar. Ett forskningsprogram när det gäller
Prof. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
13
Prof. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
bioteknikområdet bör snarast utarbetas. Sverige är faktiskt ett av de få indu-
striländer som saknar ett sådant forskningsprogram. Detta är ett område där
möjligheterna att utveckla företagsamheten är goda. Här behövs ökade sats-
ningar från svensk sida.
Herr talman! Till sist några ord om myndighetsstrukturen vad gäller det
näringspolitiska området.
Regeringen föreslår att det skall inrättas en ny näringspolitisk myndighet.
Vi i centern anser att det är välmotiverat att förändra strukturen i myndighe-
terna på detta område, men vi föreslår en helt annan lösning som också för-
ordas av moderaterna och folkpartiet liberalerna.
I stället för att göra en mix av SIND, energiverket och STU - som socialde-
mokraterna vill - väljer vi en kombination av SIND och energiverket. Vi för
vår del anser att den nya myndigheten med fördel bör kunna lokaliseras till
Nyköping.
Det finns anledning att påpeka att den nya näringspolitiska myndigheten
inte får bli ett nytt SIND, utan besluten och ansvaret måste i större utsträck-
ning än hittills föras över från central till regional nivå. Den nya näringspoli-
tiska myndighetens uppgift bör vara teknisk forskning, utveckling med in-
riktning på näringslivs- och energifrågor samt tillförsel och användning av
energi.
Till länsstyrelserna och till de regionala utvecklingsfonderna bör ansvaret
för småföretagsfrågor, regional utveckling och näringspolitiska utredningar
och utvärderingar förläggas. Det finns mycket som kan göras på regional
nivå i detta avseende.
Herr talman! För svenskt näringsliv i allmänhet och de mindre och medel-
stora företagen i synnerhet behövs en ny politik och en ny regering. Centern
erbjuder en ny näringspolitik inför 90-talet. Vi är beredda att ta vårt ansvar
efter valet i en ny regering, om väljarna så önskar.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till reservationerna 1, 49
och 55. Vi vidhåller förstås våra ställningstaganden i övriga reservationer,
men jag yrkar i detta sammanhang inte bifall till dem.
Anf.5 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 2, 9, 21
och 71, så att jag inte glömmer det i hastigheten.
Vi är nu mitt inne i en debatt som kommer att hålla på några timmar. Den
handlar om några av de viktiga frågor som är förknippade med näringspoliti-
ken. Det är en debatt dels om riktlinjer och principer, dels om speciella pro-
blemområden, såsom de små och medelstora företagens situation, vilken be-
rördes av de föregående talarna. Vi kommer att behandla vissa, speciella
branscher och små och stora frågor.
Litet senare i dag kommer debatten att handla om de statliga företagen,
som också är ett viktigt näringspolitiskt område.
Miljöfrågor, kommunikationer, energipolitik och de viktiga utbildnings-
frågorna behandlas för sig, trots att de är intimt förknippade med näringspo-
litiken. Det är väl nödvändigt av praktiska skäl, men det innebär att helheten
riskerar att försvinna och att regeringens proposition om näringspolitik för
14
tillväxt styckas upp i smådelar. Det är inte utan att man ibland beklagar att
riksdagen inte har någon motsvarighet till regeringens ”superdepartement”.
Herr talman! Sverige behöver en näringspolitik. Jag tror att det är viktigt
att konstatera detta. Det behövs en genomtänkt strategi för att möta de ut-
maningar vi står inför.
Det som behövs är en ekologisk näringspolitik, en näringspolitik som ut-
går ifrån vad naturen tål, men också en näringspolitik som utgår ifrån vad
människan tål. Det är uppenbart att det svenska näringslivet behöver om-
struktureras och förändras radikalt för att vi skall komma dit. Den kunskap
vi har om olika produktionsmetoders och produkters miljöeffekter och på-
verkan på människan måste utnyttjas offensivt. Produktionen måste inriktas
på kretslopp och vara energi- och råvarusnål. Det innebär också att vi måste
avstå från viss produktion.
Ett sätt att offensivt möta utmaningarna är att satsa på miljöteknik. Väns-
terpartiet har lagt fram förslag om detta. Vi har också lagt fram förslag om
utveckling av järn- och stålindustri i mera energi- och resurssnål riktning. Vi
har krävt att det görs en grundlig utredning av bilindustrins framtid och att
regeringen tar ett samlat ansvar för industrigrenens framtida utveckling.
Som jag tidigare sade måste en offensiv näringspolitik också anpassas till
vad människan tål och till vad människan förmår. De så intensivt diskuterade
produktivitetsproblemen i svensk industri måste mötas med en utvecklad ar-
betsorganisation och med ett ökat arbetsinnehåll. Det är bara genom att de-
mokratisera arbetslivet, göra jobben intressantare samt genom att öka an-
svaret och självständigheten som man långsiktigt kan öka produktiviteten.
Detta kräver att man satsar på utbildning både från samhällets och från före-
tagens sida och att man visar djärvhet och experimentlusta. Man måste satsa
på kunskapsintensiv produktion.
I en ekologisk näringspolitik har tillväxten sin givna plats. Den är önsk-
värd, men den är inget överordnat mål. Tillväxten måste underordnas hänsy-
nen till naturen och till människan. Den måste underordnas den globala soli-
dariteten. Fördelningen av tillväxtens frukter måste vara solidarisk. Den
skall vara demokratiskt och rättvist fördelad mellan människor och mellan
regioner.
Det hävdas ganska ofta att stark ekonomisk tillväxt är en förutsättning för
ekologiskt hänsynstagande. Detta är en grov förenkling. Perioder av snabb
ekonomisk tillväxt har ofta varit perioder av rovdrift på människor och
miljö. Tillväxten ödelägger ofta, samtidigt som den skapar ekonomiskt ut-
rymme för reparation av de miljöskador som den själv har gett upphov till.
I en framtidsinriktad näringspolitik måste man noggrant väga kravet på till-
växt i ekonomin mot andra vitala samhällsintressen. Det är för oss i vänster-
partiet självklart att sådana avvägningar inte kan överlåtas till privata kapi-
talintressen. De kräver demokratiska beslut och kollektiva lösningar.
Herr talman! En framtidsinriktad näringspolitik måste bygga på olika
ägarformer. Det svenska näringslivet domineras i dag av ett starkt koncen-
trerat privatägande. Det är därför önskvärt med ett ökat inslag av samhälle-
ligt ägande. En satsning på kooperativa företagsformer behövs också.
Tillgången på kapital är avgörande för investeringar i framtidsinriktad
svensk produktion. Erfarenheter har med eftertryck visat att det privata ka-
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
15
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
16
pitalet inte förmår uppfylla behoven. Det är därför nödvändigt att det finns
tillgång på nationellt kapital för viktiga investeringar. Vänsterpartiet har
länge hävdat att det kollektiva kapitalet i AP-fonderna och löntagarfonderna
skall få en demokratisk styrning och att de skall användas för att bygga upp
näringslivet i Sverige enligt de principer som jag nämnt tidigare. Industrimi-
nistern har gett uttryck för liknande tankegångar och en proposition har ut-
lovats om ändrade placeringsbestämmelser och ändrad organisation för fon-
derna. Vi ser med spänning fram mot denna.
För en dynamisk utveckling av näringslivet är det också viktigt att steget
från forskning till produktion blir kort och löper smidigt. Små företag i an-
slutning till universitets- och högskoleforskning måste få tillgång till riskvil-
ligt och uthålligt kapital.
Det här är inte något självklart. Forskningsbyn Ideon i min hemstad Lund
beskrivs som en av de bästa, ja, kanske den bästa, forskningsbyn och utveck-
lingsmiljön i Sverige. Men man konstaterar också att insatserna på forsk-
ningsbyn Ideon har givit förvånansvärt litet utslag i det lokala och regionala
näringslivet. Även här brister alltså det lokala näringslivet, de lokala och re-
gionala kreditinstitutionerna, när det gäller risktagande och förmåga att föra
idéer om forskning och utveckling vidare från dessa miljöer till en fram-
gångsrik, uthållig produktion.
Det jag har sagt gäller givetvis inte bara de forskningsbaserade småföreta-
gen, utan de små och medelstora företagen i allmänhet. De har en oerhört
viktig näringspolitisk och regionalpolitisk roll. Även här visar erfarenheten
att kortsiktiga vinstintressen och strävan efter säkra placeringar gör att den
privata kapitalförsörjningen inte fungerar.
Genom tillkomsten av regionala riskkapitalbolag har samhället tagit sitt
ansvar för försörjningen med riskvilligt kapital och dessutom öppnat vägen
för privat deltagande i den här kapitalförsörjningen. Det är beklagligt att de
borgerliga partierna bara har ideologiskt motiverade klagovisor där social-
demokraterna och vänstern har konkreta lösningar på problemen.
Herr talman! Det är uppenbart att den s.k. tredje vägens politik åtmin-
stone ur viss näringspolitisk synvinkel har varit ett stort misslyckande. Under
1970-talet och början av 1980-talet växte de forsknings- och kunskapsinten-
siva företagen mycket snabbt. De arbetsintensiva och kapitalintensiva sekto-
rerna växte långsammare än genomsnittet. Under andra halvan av 1980-talet
har denna utveckling svängt. Orsaken är i hög grad devalveringarna 1981
och 1982. Den tredje vägens politik medförde ett alltför högt vinstläge inom
traditionella industrisektorer. De senaste årens omfattande investeringar har
i stor utsträckning skett i basindustrin och transportmedelsindustrin, sekto-
rer där den internationella efterfrågan varit svag. Felsatsningarna inom tran-
sportmedelsindustrin och satsningarna inom basindustrin är en viktig förkla-
ring till den sammantaget låga produktivitetstillväxten inom svensk industri
på senare år. Till detta kommer att sämre kvalitet och färre unika produkter
har gjort att priset har blivit alltmer viktigt som konkurrensmedel. Devalve-
ringspolitiken har också hämmat nytänkande och offensiva framtidsinveste-
ringar. Den har lett till sämre arbetsmiljö genom att expansionen har skett
inom branscher med masstillverkning vid löpande band, där jobben är lågt
kvalificerade och i allmänhet inte upplevs som särskilt meningsfulla. Dessa
verksamheter fick sedan rekryteringsproblem m.m. vilket bidrog till att
driva upp kostnaderna. Det är i dessa branscher vi nu ser de stora omställ-
ningsproblemen.
Det är därför en viss tröst att konstatera att industriministern har lovat
att problemen den här gången inte skall mötas med akutmottagning och att
konstgjord andning inte kommer att vara regeringens recept. I stället har
man lovat att näringspolitiken nu skall inriktas på att underlätta strukturför-
ändringarna. Vi välkomnar detta.
Det som behövs är satsningar på infrastruktur, framtidsbranscher, forsk-
ning och utveckling samt nyföretagande. Man måste också ta till vara de upp-
finningar och idéer som utvecklas i Sverige. Här har samhället ett visst an-
svar. Men de privata företagen är upprörande flata när det gäller att ta till
vara svenska idéer och svenska uppfinningar. Det som nu sker och som man
bör underlätta är omstrukturering, ett rustande av företagsamheten och nä-
ringslivet för framtiden. För att det skall kunna ske måste mänskliga och re-
gionalpolitiska hänsyn tas vid omställningarna. När det gäller satsningen på
omstrukturering finns det mycket i de två senaste näringspolitiska proposi-
tionerna som jag starkt gillar; jag har nämnt riskkapitalbolagen. Det statliga
förvaltniningsbolaget Fortia är ett annat sådant inslag.
Vänsterpartiet delar inte regeringens och de borgerliga partiernas positiva
värdering av ett svenskt EG-medlemskap. Vi menar att det är möjligt att
uppnå de flesta fördelarna med ökat internationellt samarbete utan att bli
medlem i EG. Internationellt forskningssamarbete är viktigt. Fri handel har
sitt stora värde. Men detta är möjligt att uppnå utan EG. Det kanske t.o.m.
är så att möjligheten till fri handel hotas av EGs protektionistiska tendenser
snarare än främjas.
Energipolitiken är en viktig förutsättning för näringspolitiken. Vi anser
inte att trepartiöverenskommelsen skapar den klarhet om den framtida ener-
gipolitiken som behövs och som det påstås i propositionen. Den uppgörelsen
hotas dessutom av högeralliansens kärnkraftsromantiker.
Det är viktigt med satsning på ökad konkurrens. Okad konkurrens på
hemmamarknaden är viktig för utvecklingen av en slagkraftig industri. Men
det som krävs är också ett samarbete mellan företag, främst mellan små och
medelstora företag.
Herr talman! När det gäller de borgerliga partierna kan man bara konsta-
tera att de inte har någon egentlig näringspolitik - kanske måste man göra
ett visst förbehåll för centern. För de borgerliga partierna är det skattepolitik
och privatisering av det gemensamt ägda och EG som gäller. Marknaden
skall sedan sköta det mesta. Parollen tycks vara att det ordnar sig alltid om
man tar det som det kommer.
Det vi har hört av samtliga tre företrädare för de borgerliga partierna är
inget annat än en hejdlös skattekverulans. Hadar Cars började visserligen
optimistiskt, men han visade sin sanna natur som liberal skattekverulant ju
längre han kom i sitt anförande. Han slutade närmast som en nydemokratisk
festtalare. Det är denna skattekverulans som de borgerliga partierna begär
väljarnas mandat för att göra till en konkret näringspolitik. Det är vänsterns
uppgift att göra allt för att förhindra detta.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
17
2 Riksdagens protokoll 1990/91:121
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
18
Herr talman! Jag skall övergå till att kommentera några områden som be-
handlas i betänkandet.
När det gäller utländska företagsförvärv anser vänsterpartiet att det är vik-
tigt att de största, strategiskt mest betydelsefulla svenska företagen kan be-
varas i svensk ägo. Detta kan givetvis ske genom att det kollektiva kapitalet
går in, men vi anser att det också är rimligt med lagstiftning på området.
Jag vill göra en kort kommentar till de svenska utlandsinvesteringarna. De
framställdes av de borgerliga talarna som om de vore en stor olycka. De har
inte förmågan att se en viktig sida av dessa utlandsinvesteringar. Dels sker en
stor del av investeringarna i fastigheter och de är egentligen inte produktiva
investeringar, dels är många av dem verkligt stora, i flera betydelser, affärer.
Att svenska företag förmår köpa upp utländska konkurrenter är snarast
ett tecken på styrkan i svenska företag. De skapar synergieffekter, en mark-
nadsledande position och en position på den stora europeiska marknaden.
Jag har svårt att se att man har saklig grund för bedömningen att detta skulle
vara en svaghet i den svenska näringspolitiken. Det är snarast en styrka att
sådana starka företag har kunnat utvecklas.
Jag har tidigare gett exempel på områden som vänsterpartiet anser värda
särskilda satsningar. Ett sådant område nämndes också av Per-Ola Eriksson,
nämligen bioteknik. Sverige är ett av de få industriländer som i dag saknar
ett forskningsprogram på området. Miljöteknik är ett annat område med
oerhörda utvecklingsmöjligheter, och ett område som också är av strategisk
betydelse.
Vi anser att det är fel att möta miljöproblemen defensivt och avvaktande,
vilket sker i alltför hög grad. Det finns en tillväxtpotential, en möjlighet för
teknikutveckling och en möjlighet till export av miljötekniskt kunnande som
måste utvecklas genom medvetna samhälleliga satsningar.
När det gäller industrifonden är det mot bakgrund av vad vi vet om möjlig-
heten att få tillgång till riskvilligt kapital svårt att riktigt begripa regeringens
förslag att minska fondens stiftelsekapital. Vi anser att det är bra att man
finner nya former för verksamheten och att man kompletterar dem. Men
med tanke på hur svårt det är att få riskvilligt kapital till små och medelstora
företag, är denna minskning av stiftelsekapitalet ologisk.
När det gäller utvecklingsfonderna upprepar vi våra synpunkter från 1990.
Vi anser inte att de beslutade inbetalningarna av kapital skall verkställas.
I reservation 57 markerar vi ett kraftfullt stöd till kvinnligt företagande. I
en annan reservation, nr 71, tar vi tillsammans med miljöpartiet upp den vik-
tiga frågan om bilindustrins framtid.
När det gäller inrättandet av den nya näringspolitiska myndighet som skall
ersätta SIND, STU och STEV, accepterar vi regeringens förslag. Vi anser
att vi under behandlingen av ärendet fått betryggande försäkringar om att
man skall ta vederbörlig hänsyn till de anställda. Man kan förstås undra nå-
got över regeringens timing av rationaliseringsinsatser när man lägger ned
statliga verk. Det hade enligt min mening varit lämpligare att genomföra
denna process under en högkonjunktur än att göra det nu under en lågkon-
junktur.
Herr talman! Det som behövs för ett näringsliv med inriktning mot framti-
den är en ekologisk näringspolitik som utgår från vad naturen tål, som byg-
ger på vad människan förmår och som anpassar sig efter vad människan kan
prestera.
Anf. 6 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! På en punkt kan jag instämma med Rolf L Nilson. Han ta-
lade om hur värdefullt det skulle vara om vi kunde få en debatt om hela det
område som omfattas av näringspolitiken, inkl. bl.a. energifrågan.
Men i övrigt, herr talman, är det inte så mycket av det Rolf L Nilson sade
som jag kan ställa mig bakom. Hans krav på kollektiva lösningar och ökat
samhälleligt ägande, hans försök att stoppa varje ansträngning till skatte-
sänkningar, allt detta kan framstå som naturligt för den som anser att socia-
lism, dvs. samhälleligt ägande, skall vara vägledande för samhällsbygget.
När jag hör detta noterar jag också att det finns påtagliga likheter mellan
Rolf L Nilson och de varelser som fanns i den film som gick på TV för ett
antal år sedan. Det var några konstiga varelser från en annan planet som när
man slet av dem det yttre skinnet visade sig ha ormskinnet kvar innanför. Jag
kommer ihåg att den filmen hette V. Det är ganska intressant att notera vil-
ket förutseende de som gjorde filmen hade. Bakom v-et, vänsterpartiet,
finns den gamla kommunismen kvar i grunden oförändrad, med allt vad den
har åstadkommit av förtryck av människor, skapande och initiativkraft. Det
framgick med stor tydlighet av det Rolf L Nilson sade.
Jag glädjer mig åt att industrinministern är närvarande här i kammaren.
Det finner jag naturligtvis självklart. Vad skulle kunna vara viktigare för en
minister med ansvar för industrifrågor än att närvara och delta i den debatt
som äger rum i riksdagen om näringspolitiken? Det finns naturligtvis ingen
annan möjlighet för den som respekterar riksdagen och demokratin i den
form den har i en parlamentarisk demokrati än att göra detta. Men det är
ändå roligt att han är här, och det vill jag gärna understryka.
Men det är ändå egendomligt, industriministern, att regeringen måste ha
stöd av Rolf L Nilson när det gäller krav på ett kollektivt kapital, nya place-
ringsregler för AP-fonderna, för riskbolagen och för förvaltningsbolaget
Fortia. Regeringen lägger fram de gamla socialistiska förslagen, och där kan
regeringen få stöd av kommunisterna. Är det den politiken, Rune Molin,
som svensk socialdemokrati skall stå för?
Anf. 7 TALMANNEN:
Jag vill erinra Hadar Cars om att han fick ordet för replik på Rolf L Nilsons
anförande.
Anf. 8 PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Det finns en hel del i Rolf L Nilsons och vänsterpartiets sätt
att driva näringspolitik som det finns anledning att kommentera. Det är inte
särskilt många överraskningar i sig, utan snarast den traditionella socialis-
tiska politiken av gammalt kommunistiskt snitt som framkom, om än klätt i
nya bokstäver och nya ord. Det är ett nationellt kollektivt kapital, de gamla
statliga företagen och den gamla statskapitalismen eller statsägandet som
skall fram igen, men knappast några nya lösningar. Jag har svårt att förstå
att detta är vad Sverige behöver.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
19
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
20
Det finns knappt något enda land i denna del av världen som går i den
riktningen. De gamla partibröderna på andra sidan Östersjön går i rakt mot-
satt riktning efter en närmast fiaskoartad historia med statligt företagande,
planhushållning och mycket annat.
Det är möjligt att vi borgerliga partier hålls samman av vad Rolf L Nilson
kallar skattekverulans. Men skattetrycket i Sverige avviker radikalt från
skattetrycket i övriga västvärlden. Med ett skattetryck som är nästan 40%
högre, med låg tillväxt och stora ekonomiska problem, där svenskt företa-
gande har svårt att konkurrera, är det inte särskilt konstigt att vi vill få ner
skattetrycket för att öka konkurrenskraften för svenska företag.
Jag är inte orolig för att svenska företag investerar utomlands, men jag är
orolig för att ingen verkar vilja investera i Sverige från utlandet; man väljer
andra ställen. Det är ett mycket dåligt betyg på den typ av investeringsklimat
vi har här i Sverige.
Det är därför som vi borgerliga partier har ett rekordstort antal gemen-
samma reservationer i det här betänkandet, där vi visar enad front i fråga
om våra möjligheter och vår vilja att ge Sverige en ny framtid. Men vad Rolf
Nilson visar tillsammans med socialdemokratin är inte någon enad front, an-
tar jag. Vi får väl svar om detta. Det måste väl vara någon koalition - miljö-
parti, vänsterparti, socialdemokrati och möjligen några med drag under ga-
loscherna - som skall kunna genomdriva er politik.
Anf. 9 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att jag fick en ganska bra illustration till vad jag
sade, och en bekräftelse på att jag har rätt. Ingen av talarna presenterade
någon tillstymmelse till borgerlig näringspolitik. Man upprepar sin skatte-
kverulans. Hadar Cars tog tillfället i akt att angripa industriministern - med
en replik till mig som förevändning. Sedan visade Hadar Cars att jag hade
fel när jag sade att han var en liberal kverulant; han är snarare en konservativ
kverulant. Han kan tydligen inte uppfatta att någonting förändras - att väns-
terpartiet kan förändras, att politiska motståndare kan förändras.
Per Westerberg uppfattade inte heller att jag inte någon gång talade om
planekonomi. Jag talade om ett blandat ägande, jag gjorde kammaren upp-
märksam på det faktum att det statliga inslaget i ägarbilden i Sverige är ovan-
ligt litet vid en internationell jämförelse. Min uppfattning är att det behöver
förstärkas, att det behövs som en motvikt till den privata kapitalkoncentra-
tionen.
Jag är också övertygad om att man kan bedriva ett modernt, slagkraftigt
statligt ägande som inte kommer att visa upp samma svagheter, samma stgl-
benthet, samma bristande hänsyn till natur och människor som vi har sett i
det östeuropeiska statliga ägandet och i Östeuropas planekonomier.
Hadar Cars har tydligen lagt märke till att TV 3 har valt att sända repris
på filmen V. Det är givetvis en valfilm, ett inlägg i valdebatten från vår sida.
Anf. 10 PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! De gamla argumenten om den splittrade borgerligheten bör-
jar verka ganska nattståndna. Om Rolf Nilson och vänsterpartiet bekvämar
sig med att titta på det betänkande som vi faktiskt debatterar nu, så finner
ni att det är gemensamma borgerliga reservationer om de centrala riktlin-
jerna när det gäller näringspolitiken, småföretagen, myndighetsstrukturen-
alla de centrala frågorna för näringspolitikens bildande. Där är vi eniga, me-
dan vi möter en handlingsförlamad och splittrad front från motparten, som
kan tänkas bestå av vänsterparti, miljöparti och socialdemokrati, om man
skall ha någon möjlighet att formera ett trovärdigt regeringsalternativ till
hösten. Det är vänstern som är splittrad, det är vänstern som inte förmår
presentera ett handlingsalternativ för att kunna klara företagandet här i Sve-
rige.
Ett handlingsalternativ är inte att stirra på gamla öststatsmodeller om ökat
nationellt kollektivt kapital, om än mer flexibelt än där. Att öka det statliga
ägandet, det statliga företagandet, är ingen lösning för framtiden. Det vore
intressant att längre fram i debatten få höra vänsterpartiets eventuella rege-
ringskolleger kommentera detta.
Anf. 11 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Jag har i mitt inledande anförande i en rad punkter redovisat
den förändring av näringspolitiken som folkpartiet liberalerna vill genom-
föra. Och jag tror inte att Rolf L Nilson sov så djupt att han inte är medveten
om omfattningen av det programmet.
Vad som naturligtvis oroar mig är den framgång som kommunistisk politik
alltjämt har i den svenska riksdagen, där förslag om inriktning av politiken
när det gäller kollektivt ägande och högskatter alltjämt kan påräkna ett så
starkt stöd från den svenska socialdemokratin. Jag är bekymrad över fram-
gångarna för kommunismen när det gäller att försöka förändra grundförut-
sättningarna för svenskt näringsliv genom ökat förstatligande, ökad kollek-
tiv styrning.
Jag tycker att det vore utmärkt värdefullt om splittringen inom det socia-
listiska blocket skulle bli något större, så att vi kunde påräkna att man inte
längre som utgångspunkt skulle ha den inriktning av politiken som nu alltför
länge styrts av kommunistiska värderingar.
Anf. 12 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Det som borde oroa Hadar Cars och Per Westerberg är väl
snarast att när deras resp, partiledare tillsammans presenterar ett borgerligt
alternativ, dvs. försöker göra regeringspolitik av sin skattekverulans, så
minskar populariteten hos väljarna - då går man tillbaka. Det är, tycker jag,
ett mycket tydligt tecken på att detta inte är vad svenska folket vill ha.
Det är alldeles självklart, tycker jag, att man som politiker har både rätt
och skyldighet att ta ett ansvar för näringslivets utveckling, för att näringsli-
vets utveckling anpassas till vad människan tål och vad miljön tål, för att pro-
duktionen får demokratiska inslag, för att demokratiska inslag tillkommer i
ägandet, för att det skapas och ges ökat utrymme för demokratisk styrning
av produktionen i form av statligt ägande och i form av ökat inslag av koope-
rativa verksamheter.
När det gäller utlandsinvesteringar och bristen på utländska investeringar
i Sverige, tycker jag att det hade varit bättre om vi hade kunnat föra en saklig
diskussion om detta. Samma dag som näringsutskottet hade sin utfrågning
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
21
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
22
om de utländska investeringarna presenterade en av TVs nyhetssändningar -
jag minns inte vilken kanal det var - en representant för svenska IBM, som
talade om Sverige som ett alldeles utmärkt land att investera i. Man byggde
ut, man fick tillgång till välutbildad, relativt datakunnig arbetskraft. För
detta företag var Sverige inte det krisland, det negativa investeringsland som
moderata samlingspartiet och folkpartiet vill göra det till.
Talmannen anmälde att Per Westerberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 13 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Per Westerberg försökte fösa in miljöpartiet i en fålla tillsam-
mans med vänsterpartiet och socialdemokraterna - och dessutom med de
där personerna med drag under galoscherna. Jag vill verkligen betacka mig
för det sistnämnda sällskapet - jag hoppas att vi slipper att se dem i denna
kammare, för de har icke visat sig ha förståelse för ett demokratiskt arbets-
sätt.
Miljöpartiet vägrar att bli inföst i någon fålla, Per Westerberg. Vi vill
själva välja vem vi skall samarbeta med. Vi samarbetar gärna med partier
både till höger och vänster, om de för en miljöpolitik som går i samma rikt-
ning som vi vill driva miljöpolitiken. Detta är i och för sig vårt stora bekym-
mer. Vi finner att socialdemokratin och borgerligheten för en politik som i
stort är samstämmig när det gäller miljö- och energifrågor.
Vi talar i dag om näringspolitik för tillväxt. Då finner i varje fall jag att det
tycks vara en stor enighet om att tillväxt i konventionell mening är önskvärd.
Detta är grundläggande. Där står alltså de borgerliga och socialdemokratin
på samma sida.
Vad menas då med tillväxt? I konventionell betydelse menas att summan
av varor och tjänster i landet skall öka. Helst vill man att det skall öka per
capita. Sverige ligger redan i dag i topp i Europa när det gäller BNP per ca-
pita, dvs. före alla EG-länder såvitt jag vet. Därför är det litet bekymmer-
samt att höra den ständiga klagan över det eländiga tillståndet i Sverige som
man hör borgerligheten, speciellt moderaterna, vältra sig i.
Vi i miljöpartiet är kritiska mot detta tillväxtbegrepp. Vi säger att det är
ett farligt begrepp. Vi lurar oss själva. Denna ökade konsumtion av varor
kan betyda vad som helst. Framför allt är vi oroliga för att denna ökade kon-
sumtion och produktion av varor utarmar våra naturtillgångar och leder till
att vi dessutom försmutsar vår miljö. Så har det varit. Är man inte villig att
diskutera tillväxtens innehåll är det troligt att det kommer att bli så. Det är
kolossalt viktigt att när man diskuterar tillväxt också talar om vad det är som
skall växa.
Det är mycket i vårt industrisamhälle som vi miljöpartister menar inte kan
och inte får växa. Vi vill ha moraliska utgångspunkter för vad som skall växa.
Vi har många gånger från denna talarstol sagt att det skall vara vissa kriterier
när vi talar om vad som skall växa. Vi skall ha kriterier som solidaritet med
naturen, solidaritet med kommande generationer, solidaritet med de fattiga
folken och solidaritet med dem som har det besvärligt i vårt eget land.
Med dessa utgångspunkter skall vi diskutera vad det är som får och kan
växa. Då finner vi att det är mycket som inte bör växa utan tvärtom bör
krympa. Då tar man till det besynnerliga ordet negativ tillväxt, vilket inte är
bra. Vi förstår i och för sig vad som menas. Krympning vore kanske ett bättre
ord.
Med dessa solidariteter som utgångspunkt kan man lägga upp ett program
för hur man menar att samhället bör utvecklas. Det väsentliga är att vi i vår
teknik och vår produktion och konsumtion överger de linjära förloppen,
dvs. från naturresurs till produkt och därefter till sophög, och i stället går in
för cirkulära förlopp där man återanvänder så mycket som möjligt. Redan
när processen startar skall man tänka igenom hela processen och fråga sig
om den är förenlig med solidariteterna och de ekologiska kraven.
Vi befinner oss i en ekonomisk kris. Den är huvudsakligen internationell,
även om vi har fördjupat krisen i Sverige genom egna åtgärder där vi har
”priced ourselves out of the market” på vissa områden. Vi har alltså haft en
för snabb kostnadsutveckling.
Men det är minst lika viktigt att inse att vi har en ekologisk kris. Den är
också global. Vi är delaktiga i den. Vår uppgift är inte bara att lösa den eko-
nomiska krisen, dvs. att framför allt skapa sysselsättning. Vår uppgift är
också att lösa den ekologiska krisen. Där behövs tillväxt på en rad områden
som har med miljövänlig teknik att göra, en bättre energiteknik som satsar
på förnybara resurser och hushållning, en bättre konsumtionsteknik som sat-
sar på energisnål trafik. Över huvud taget behövs en diskussion om hur sam-
hällsstrukturen skall utvecklas.
Vi har sedan länge sagt att skatteinstrumentet måste användas på ett annat
sätt än i dag. Vi måste beskatta det som mänskligheten har ont om, nämligen
energi- och naturresurser. Däremot går det att sänka skatten på sådant som
det är uppenbarligen gott om och som vi har bekymmer att utnyttja, nämli-
gen arbetskraft. Detta borde vara så självklart att jag kan inte begripa att
inte någon politiker inser att det är den riktning som vi bör gå om man tror
på marknadsekonomi över huvud taget. Om staten skall ingripa med skatter,
skall den göra det på ett sätt som gör att man hushållar med det som det är
ont om och inte hushållar så mycket med det som vi har gott om.
Med utgångspunkt i detta yrkar jag bifall till reservation 3, där vi från mil-
jöpartiet ger våra principiella synpunkter på tillväxten och vad som därtill
hör.
Vidare har vi frågan om internationaliseringen. Vi har noterat att rege-
ringen i sin beskrivning av t.ex. EG bara talar om de positiva effekterna. Det
är klart att det finns positiva effekter av internationellt samarbete. Men det
finns också en hel del bekymmersamma punkter som man helt förtiger. Det
gäller svårigheterna och riskerna med storskaligheten. Det leder till ökade
transporter och sannolikt till ökad energi- och resursanvändning. Dessutom
har vi den anonymitet som uppstår på grund av storskaligheten. Besluten
fattas långt bort från dem som är berörda. Den som fattar besluten ser sämre
konsekvenserna av sina egna åtgärder. Och de som utsätts för besluten för-
står inte några sammanhang eftersom de är insatta i ett storskaligt system,
där de inte själva kan genomskåda systemets verkningar. Det är bara ett ex-
empel på hur man bör vara någorlunda kritisk när det gäller internationalise-
ringen och inte bara köra på och säga att utvecklingen går åt rätt håll.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
23
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
24
Som politiker har vi anledning att värdera utvecklingen och se om den
verkligen går åt rätt håll eller om utvecklingen behöver styras åt något annat
håll. I det fallet kan det gälla att bromsa storskaligheten och satsa på sådant
som jag tror att människor i allmänhet gillar, nämligen mångfald, småskalig-
het och närdemokrati.
Jag går då över till småföretagspolitiken. Vi tror att en EG-anslutning ut-
gör en stor risk för småföretagsamheten i landet. Det är sannolikt att ungefär
30 % av våra svenska småföretag kommer att slås ut.
Ett skäl till varför vi är skeptiska till EG-anslutningen är att det är en skan-
dal att ta den för given utan att ha en bred demokratisk diskussion om vad
en anslutning betyder för Sverige. När det gäller småföretagspolitiken i öv-
rigt har vi en gemensam politik med åtskilliga av de borgerliga när det gäller
kapitalförsörjning och liknande. Vi har som bekant ett eget förslag, nämli-
gen närfondsförslaget. Vi säger att löntagarfonderna skall upplösas och de
medel som finns där skall användas för lokala närfonder som stödjer små-
företagen både när det gäller kunskapsutveckling och när det gäller lån. Jag
yrkar bifall till reservation 7.
Det uttalas stora bekymmer för att det görs så få utländska förvärv av före-
tag här i Sverige. Den statistik som jag har sett antyder att sedan början av
80-talet har utländska intressenters köp av svenska företag ungefär fördubb-
lats, vilket inte verkar så förskräckligt krisartat.
Det som möjligen kan anses vara krisartat är den våldsamma expansionen
av svenska företagsköp i andra länder, framför allt i EG, där Sverige har nå-
got slags rekord under 1989 och 1990. Det har bl.a. lett till att den svenska
utlandsskulden nu lär uppgå till 500 miljarder svenska kronor. Det antyder
kanske i någon mån att vår svenska företagsamhet har lidit av hybris, själv-
överskattning, i sin förtjusning att få leka på den europeiska marknaden. Vi
vet av alla förluster i bankväsendet och finansbolagen att försiktigheten i
många fall inte har varit en ledstjärna för svensk företagsamhet under de
gångna åren. Det betyder inte att man skall vara överdrivet försiktig, men
det har uppenbarligen gått för långt åt andra hållet.
När det gäller de utländska företagens förvärv i Sverige tycker jag att de
borgerliga och socialdemokraterna borde tro på marknadsekonomin och
säga att det här sköter sig självt. Låt utländska intressenter, om de finner det
lämpligt, köpa svenska företag. Varför staten eller politikerna skall försöka
att driva utvecklingen i den ena eller den andra riktningen är inte så lätt att
förstå.
Jag skall gå över till frågan om teknisk utveckling. Det påstås ibland att
miljöpartiet är teknikfientligt. Så är det inte, men vi vill välja teknik. Vi me-
nar att regeringens och de borgerligas satsning på teknik är rätt samstämmig.
Man satsar på allt som går bra och tycker att det skall gå ändå fortare. Nu
tycker ju vi från miljöpartiet att branscher som går väldigt bra - låt oss säga
elektronikindustrin, dataindustrin, osv. - faktiskt kan sköta sin utveckling
själva. Det finns inga starka skäl för att den skall ytterligare påskyndas.
Vad som borde göras från statens sida är att satsa på teknik som möjligtvis
inte har samma skjuts av marknadskrafterna, t.ex. sådan som har att göra
med att skydda miljön. Där finns inga naturliga ekonomiska korrektiv som
ser till att miljöförstöringen kommer in i kalkylen.
Felet med hela BNP-begreppet är att allt det negativa som sker i miljön
inte visar sig i BNP-kalkylerna. Hela den tillväxtstatistik som man sysslar
med i BNP-kalkylerna är enligt vår uppfattning falsk. Om vi värderade den
förstöring av luft, vatten och jord och den uttömning av naturresurser som
sker, har vi förmodligen i industrivärlden i realiteten kontinuerligt en negativ
tillväxt.
För att driva en teknisk utveckling i rätt riktning har vi föreslagit inrättan-
det av en delegation för ekologisk teknik. Jag yrkar bifall till reservation 22.
En mindre fråga som vi också tagit upp i en reservation är inrättandet av
ett Teknikens hus, där man skulle syssla med frågorna om tekniken och dess
sammanhang med den globala miljö- och resursutvecklingen och om tekni-
ken i det globala överlevnadssamammanhanget. Vi tycker att det vore väl-
digt värdefullt, om någonting sådant kunde komma till stånd, för det finns
inte i Sverige i dag.
Vår syn på småföretagsutveckling kommer Krister Skånberg att utveckla
vidare.
Vi har en motion om aktiebolagens ansvar. Vi anser att ägande och ansvar
skall höra ihop. Vi är kritiska mot aktiebolagslagen, därför att aktieägarna
är totalt avhända ansvar för det som de äger. Vi menar att aktiebolagslagen
behöver ses över, så att man får en bättre koppling mellan ägande och an-
svar.
Bilindustrin har vi motionerat om varje år, och det gör vi i år igen. Vi tror
inte att bilindustrin är någon tillväxtindustri och vi anser att den inte heller
bör vara det - jag talar i första hand om personbilsindustrin. Personbilstrans-
porter är energislösande och miljöskadliga och bör därför minskas på sikt.
Jag yrkar bifall till reservation 71 och också till reservation 74, som gäller
en mindre fråga, nämligen utveckling av Alvarmotorn, men som aktualiserar
en brist i vårt samhälle. Det finns ingen institution - för ett antal år sedan
hade vi Utvecklingsbolaget - som kan ta hand om produkter som gått från
experimentstadiet till nästa stadium, framtagande av prototyper.
Livscykelspecifikation är någonting som borde vara självklart för att vi
skall få ett bättre grepp om vad vi sysslar med i vår produktion och i vår
varuframställning.
Jag yrkar bifall till reservation 77. Den bygger på en motion som jag själv
skrev 1975, 13 år innan jag kom in i riksdagen, och som jag menar fortfa-
rande är i högsta grad aktuell. Jag gläder mig åt att det finns en viss förståelse
för att livscykelbegreppet behöver komma in i vår beslutsprocess. Det är an-
geläget att producenterna frågar sig, när de startar produktionen, hur livscy-
keln för produkten skall se ut och deklarerar sina avsikter ända fram till
skrotningen.
Som gammal konstruktör vet jag att ingen konstruktör hittills har planerat
för skrotning. Jag tycker att det vore en självklar plikt för varje producent
och varje konstruktör att tänka igenom hur råvarorna i produkten, när pro-
dukten en gång är uttjänt, skall kunna återvinnas. Det är ett rimligt krav.
Det finns också behov av en lag om produktkoncession, där man går ett
steg längre, för att se om vissa produkter över huvud taget är förenliga med
god resurs- och miljöhushållning. Vi vill också ha miljöredovisningar i bok-
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
25
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
26
slut och prognoser från bolagen. I första omgången kan de vara frivilliga,
men på sikt behöver de antagligen göras lagfästa.
Det är en skandal att elprodukter icke är försedda med energideklaration.
Det är en tiodubbel skandal, eftersom det har gått 10 år-11 år t.o.m.-sedan
vi hade en folkomröstning om kärnkraften. Då sades det att sparande av
energi och elektricitet bör sättas i första rummet. Sådana deklarationer finns
i andra länder, och det är en skandal att det inte finns i Sverige. Bifall till
reservation 20!
Slutligen sockerbruken. Det saknas uppenbarligen kreativitet, när man
skall lägga ner sockerbruken men ingen vet vad folk skall syssla med i stället.
Samtidigt som centerpartiet exempelvis föreslår att man skall lägga etanolfa-
briker i Köping, Linköping, Norrköping och Lidköping, i Västmanland och,
tror jag, i Värmland, har man inte kommit på den enkla och uppenbara tan-
ken att när sockerbruk läggs ner vore det mycket lämpligt att placera etanol-
fabriker på de ställena. Sockerbetor är också ett lämpligt utgångsmaterial
för etanol, och det är lätt att transportera säd till Roma eller Mörbylånga.
Miljöpartiet står givetvis bakom samtliga 41 reservationer som jag har un-
dertecknat, men jag har alltså endast yrkat bifall till 7 av dem.
Anf. 14 PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Först helt kort en rättelse till Lars Norberg. BNP-tillväxten
är negativ redan nu. Man behöver inte diskutera olika miljöbalanser i det
hela.
När det gäller levnadsstandarden och att vi har det bra i dag, tror jag att
det finns många som känner att de inte har det. Det är inte särskilt positivt
att normala svenska löntagare nästan inte har haft någon utveckling av sin
lön efter skatt under de senaste 20 åren. Vi tror att ekonomisk tillväxt behövs
även för att klara miljöproblemen. Det har vi ju debatterat många gånger i
den här kammaren. Jag tycker att jämförelsen mellan dålig ekonomisk till-
växt och usel miljö speglas utomordentligt väl i dag i Östeuropa. Där kan
man se vad det är fråga om.
Den fråga som jag egentligen begärde replik på var regeringsalternativen.
De tre borgerliga partierna är oeniga i vissa frågor. Vi moderater vill gå
längre med skattesänkningar i synnerhet för småföretagen. Men vi har i det
här betänkandet presenterat en ganska heltäckande borgerlig näringspolitik.
Vi har redan här klart stakat ut vad den bör innehålla. Mot den står en splitt-
rad vänster. Man kan alltid tvista om huruvida miljöpartiet vill räkna sig dit
eller ej. Man vill uppenbarligen redan här dra sig ur det eventuella samar-
bete som möjligen Rolf L Nilson antydde. Därmed står motståndet mot bor-
gerligheten än mer splittrat, än mer handlingsförlamat.
Anf. 15 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Jag noterar också att Lars Norberg tycker illa om att bli hop-
kopplad med socialdemokratin och vänsterpartiet, det gamla vänsterpartiet
kommunisterna.
Herr talman! Jag har roat mig med att göra litet statistik på de reservatio-
ner som finns till vårt betänkande om näringspolitiken. De är 82 till antalet.
Av dem är det 16 stycken som är gemensamma för de tre borgerliga partierna
moderaterna, folkpartiet och centerpartiet. Den konstellation där miljöpar-
tiet oftast förekommer tillsammans med andra partier är med vänstern. Där-
för är det inte konstigt att man kan få det intrycket av betänkandet att samar-
betet mellan miljöpartiet och de gamla kommunisterna är särskilt nära.
Nu skall man naturligtvis inte bara utgå från antalet reservationer, för det
säger naturligtvis ganska litet trots allt. Det beror ju på vad de handlar om.
Man kan konstatera att när det gäller viktiga frågor - för Sveriges framtid så
viktiga frågor som synen på vårt samarbete med Europa, hur vi skall klara
vår energiförsörjning och hur vi skall öka vår tillväxt eller vilken tillväxtpoli-
tik vi skall föra - är likheterna mellan miljöpartiet och kommunisterna påfal-
lande. Det gäller alla dessa frågor och många andra.
Jag noterar också att Lars Norberg vantrivs med kopplingen och värjer sig
mot dess konsekvenser. Jag vill gärna tolka det som ett lovande tecken, men
jag är inte så säker på att det är en riktig tolkning.
Anf. 16 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Per Westerberg, visst har vi nu negativ tillväxt i konventio-
nell bemärkelse när det gäller BNP. Det vet jag mycket väl. Det är väl i och
för sig ingenting att glädja sig över, om tillväxten beror på att människor går
arbetslösa. Det kan inte vara någon målsättning. Miljöpartiet älskar inte den
sortens negativ tillväxt. Vi vill gärna att människor skall ha ett arbete. Vi har
lagt fram förslag om hur man skall försöka minska arbetslösheten och få fler
människor i arbete. Jag återkommer till detta i nästa debatt.
Men det som inte finns med i vårt tillväxtbegrepp, Per Westerberg, är frå-
gan om de skador som vårt industrisamhälle förorsakar på miljön och den
uttömning av naturresurser som ständigt sker. Om de tas in i kalkylen hade
vi haft en negativ tillväxt, det är jag ganska övertygad om, långt innan den
visar sig som negativ tillväxt i BNP. Men det är klart att på sikt kommer mil-
jöförstöringen även att leda till att vår s.k. konventionella BNP-tillväxt blir
omöjlig. Produktionen kommer att minska och miljöskadorna kommer att
växa tills vi får en djupgående kris i samhället. Det är detta som vi är rädda
för.
När det gäller regeringsalternativet har vi alltsedan vi kom in i riksdagen
sagt att vi står självständiga i förhållande till de gamla partierna. Vi vill före-
träda en annan dimension i politiken. Tyvärr har vi blivit ganska ensamma
om den dimensionen, nämligen den ekologiska dimensionen. De gamla par-
tierna vägrar att diskutera den. Det är likadant när det gäller den långsiktiga
politiken.
Slutligen, Hadar Cars, vill vi gärna samarbeta med hela Europa, och det
har vi deklarerat gång efter annan. Vi vill gärna samarbeta med EG. Men vi
vill inte alltid kapitulera för EGs regler och bestämmelser. Vi vill att Sverige
skall föra en självständig politik, vilket inte bör hindra samarbete.
När det gäller energipolitiken och tillväxtpolitiken har vi en annan värde-
ring och jag har ganska klart talat om hur den ser ut i mitt anförande. Jag
kan repetera det en gång till.
Den konventionella tillväxten är ett dåligt mått. Den mäter sådant som
är negativt och lägger ihop med det som är positivt. Sådant som leder till
miljöförstöring adderas till det som eventuellt leder till att vi hushållar med
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
27
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
28
miljö och energi. Därför kan vi inte dela Hadar Cars uppfattning. Om sedan
vänsterpartiet samtycker till våra reservationer kan jag inte hindra det. Där-
emot har jag märkt att de borgerliga med viss ansträngning försöker att avstå
från att delta när det gäller sådana ståndpunkter som miljöpartiet framhåller
och som egentligen är deras egna.
Anf. 17 PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att det skall tas till protokollet att det är länder
med dålig ekonomisk tillväxt som har de stora miljökatastroferna. Samman-
brottet i Östeuropa visar entydigt att det är dålig ekonomi och dålig tillväxt
som ger dålig miljö. Det är länder som är ekonomiskt framgångsrika som
klarar miljöproblemen.
Anf. 18 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Lars Norberg säger att man vill samarbeta med hela Europa
och spelar upp det som något slags motsättning mot dem som tycker att vi
skall medverka i den Europeiska gemenskapen och ge Sverige en plats där.
Han har i grunden fel och det måste understrykas när de här propåerna kom-
mer fram i kammaren. Hela Europa vill nämligen samarbeta med EG.
De nya staterna i Östeuropa, de nya demokratierna, har som mål att bli
medlemmar i den Europeiska gemenskapen. Den Europeiska gemenskapen
omfattar i dag 340 miljoner människor. Snart är det kanske ännu flera, och
målet för de nya staterna är att också bli medlemmar. Det är den Europeiska
gemenskapen som är navet i den europeiska utvecklingen. Det är därför så
eländigt svagt att man försöker spela ut det och spela bort det. Man talar om
att det finns en annan dimension utanför. Miljöpartiet och kommunisterna
hänger sig också stundtals åt detta.
Herr talman! När det gäller de miljöfrågor som Lars Norberg talar om,
tror jag inte att miljöpartiet på någon punkt uppvisar en bättre sammanhål-
len miljöpolitik än vad folkpartiet liberalerna gör. Det är våra krav på bl.a.
miljöavgifter och styrning av verksamheter som leder bort från miljöskadliga
ämnen. Det är sådant som kan ge resultat. Det gäller även våra krav på
ökade avsättningar för naturvård. Jag noterar också att det finns en positiv
utveckling som man inte heller bör blunda för. Det gäller t.ex. tillväxten av
svensk skog.
Låt oss se vad vi kan göra gemensamt för att åstadkomma en bättre miljö.
Men låt oss inte glömma bort att det också för detta är nödvändigt med det
europeiska samarbetet. Vi kan inte komma till rätta med utsläppen till luft
och vatten och de stora miljöskadorna ensamma. Det kan bara ske inom ra-
men för ett överstatligt samarbete tillsammans med andra europeiska länder
inom den Europeiska gemenskapen.
Anf. 19 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Jag är helt överens med Hadar Cars om att det behövs ett
överstatligt samarbete för att lösa miljöproblemen. Det måste naturligtvis
ske både med EG och med det övriga Europa. Det finns nämligen ingen mil-
jögräns mellan EG och det övriga Europa.
Superstaten EG med sina 340 miljoner invånare skapar en del oro, i varje
fall hos mig. Är det över huvud taget möjligt för en sådan superstat att bli en
fungerande demokrati? Vi i miljöpartiet hyser vissa tvivel på den punkten.
Dessutom har vi funnit att den ideologi som tycks driva EG just nu är en
djupt materialistisk ideologi som vill satsa på snabb ekonomisk tillväxt av
den typ som vi tror är farlig för miljön med hänsyn till resurserna. Dessutom
bygger den upp en mur kring EG. Man har en ambition att vara det tredje
stora blocket i världen och konkurrera med USA och Japan. Denna Festung
i Europa skall alltså vara det tredje supermaktsalternativet. Vi i miljöpartiet
tycker inte om supermakter.
Per Westerberg talar om katastrofen i öst. Den har i varje fall miljöpartiet
i Sverige inget som helst ansvar för. Låt mig påpeka två saker i samman-
hanget. Den första är att man i öst hela tiden och i stor skala har försökt
kopiera den västerländska tekniken. Lenin sade att kommunism är socialism
plus elektricitet. Chrusjtjev drev ett intensivt arbete för att så snabbt som
möjligt närma Sovjetunionens teknik till den västerländska tekniken. Vad
som fattades i öst var den demokrati i väst som lyckades sätta viss hämsko
på den ohejdade tekniska utvecklingen. Det tror jag inte att vi skall tacka
företagen så mycket för, utan det skall vi tacka människorna och demokrati-
erna i väst för. De har haft möjlighet att säga ifrån när företagens och indu-
strins miljöförstöring har gått för långt.
Talmannen anmälde att Per Westerberg och Hadar Cars anhållit att till
protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 20 ÅKE WICTORSSON (s):
Herr talman! Det var en förskräcklig svartmålning som Per Westerberg
presterade beträffande det svenska samhället och dess näringsliv. Det är nå-
got förvånande mot bakgrund av att Per Westerberg ju är en framstående
representant för detta näringsliv. Såvitt jag vet har Per Westerberg haft fram-
gång i den verksamheten. Jag utgår ifrån att Per Westerberg, med tanke på
sitt inlägg här, efter denna debatt ger sig ut till Arlanda och letar efter andra
och bättre marker.
På sätt och vis kan jag förstå Per Westerberg. Denna svartmålning och
denna beskrivning av eländes elände skapar en grogrund i det svenska sam-
hället för strömningar av den typ som presterats av dem som säger att de
vill ha mer drag under galoscherna och som gör sig till talesmän för Svenska
arbetsgivareföreningens ideologiska program. Det är en soppa som kan bli
ganska het. Jag tror att ni skall vara lite försiktiga med vad ni säger. Annars
kan det hända att ni själva får äta upp soppan och då riskerar att bränna er
på den.
Låt oss från den beskrivning som har presenterats från denna talarstol ge
oss ut i den svenska verkligheten och se efter hur näringslivet ser ut.
Vi har i dag ca 530 000 företag i Sverige varav över hälften drivs av en-
skilda personer. Det innebär att vi har ett företag för var sextonde invånare
i landet. Av företagen är så många som 99,8 % små eller medelstora med
färre än 200 anställda.
Under 1980-talet har Sverige fått 135 000 nya företag. Det är ett mått på
att Sverige är ett bra land att driva företag i.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
29
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
30
Merparten av de nya jobben skapas i småföretagen. Totalt har dessa före-
tag ökat sin sysselsättning med 177 000 personer eller 18 %. De större företa-
gen har ökat sin sysselsättning betydligt långsammare, bara med 7 %. Även
om vi räknar bort de 370 000 egenföretagarna hade småföretagen år 1990
nästan 1,2 miljoner anställda, vilket är nästan hälften av antalet anställda i
näringslivet. Under det senaste decenniet har i genomsnitt ca 20 000 nya
företag startats i Sverige varje år. Sverige är ett bra land att driva företag i!
Industriföretagen har under 1980-talet ökat både sina investeringar i bygg-
nader och maskiner och sina insatser i forskning och utveckling. Småföreta-
gen har ökat sina investeringar sedan 1985 med 50 % i fast penningvärde.
Motsvarande ökning för de större företagen är 28 %. I Sverige tror företagen
på framtiden, även om inte alla deras representanter gör det.
Småföretagen har en avgörande betydelse för dynamiken och nyskapan-
det i näringslivet. Småföretagen är också viktiga som underleverantörer till
de större industriföretagen. De bidrar även till en bättre regional balans.
Det är skälen till att vi socialdemokrater vill ha fler effektiva småföretag,
som kan bidra till den ekonomiska tillväxten och välfärden. Det kan åstad-
kommas genom ett kvalificerat nyföretagande och genom att de befintliga
företagen utvecklas vidare. En framgångsrik internationalisering är en
nyckelfråga för många mindre företag.
Näringslivets utveckling främjas på flera sätt: genom den ekonomiska po-
litiken och den övergripande näringspolitiken men också genom vissa rik-
tade insatser till småföretagen eller till företag i vissa regioner.
Den ekonomiska politiken syftar till ökad tillväxt, stabila priser och balans
i affärerna med omvärlden. Att inflationen begränsas och att kostnadsut-
vecklingen hejdas är av största vikt för de svenska företagens konkurrensför-
måga och därmed för sysselsättningen och välfärden.
Den svenska kreditpolitiken har inneburit avreglering, vilket har medfört
att kreditmarknaden har blivit mer effektiv. Genom ändrade rörelseregler
har banker m.fl. institut fått större möjligheter att förse näringslivet med
krediter. Det finns exempel på att bankerna och övriga finansinstitut inte
insett sitt ansvar på detta område. Det har varit alltför mycket satsningar
på snabba klipp i stället för en långsiktig näringslivsutveckling. Den senaste
tidens så gott som idiotstopp i utlåningen är ett exempel på detta.
Det svenska skattesystemet har nyligen lagts om så att arbete, sparande
och investeringar stimuleras genom likformig och mer neutral beskattning.
Skatteomläggningen har också inneburit en förenkling, vilket är viktigt för
företagen. Den nya företagsbeskattningen ger mycket goda villkor för att
investera i Sverige. Aktiebolagsbeskattningen är starkt konkurrenskraftig i
ett internationellt perspektiv. Vi har en av Europas lägsta företagsskatter.
En ökad internationalisering är en ledstjärna i socialdemokratins närings-
politik. Vi strävar efter en ökad frihandel. Det kommer att öka effektiviteten
i näringslivet. Den ökade integreringen av Europa kommer att höja vår sam-
lade välfärd.
EGs planerade inre marknad medför visserligen en ökad konkurrens för
småföretagen på hemmamarknaden, men fördelarna av harmonisering av
olika regler och enklare gränshandel kommer samtidigt att innebära ökade
affärsmöjligheter.
Regeringen stöder på olika sätt småföretagens ansträngningar att utveck-
las på Europamarknaden. Sverige förhandlar om att få del av EGs småföre-
tagsprogram. Speciella insatser sker via utvecklingsfonderna till företag som
vill diskutera konsekvenserna av EGs integration för det egna företaget. Det
är i stort sett en myt att EGs näringspolitik skulle vara så överlägsen den
svenska. Det hindrar inte att vi i sann pragmatisk anda tar till vara det bästa
i EGs småföretagspolitik och undersöker på vilka sätt vi kan tillämpa den i
vårt land.
För småföretagen spelar regeringens och riksbankens beslut om att an-
knyta den svenska valutan till EGs ecu en stor roll. Beslutet innebär lägre
räntekostnader och trygghet i affärsrelationerna som inte behöver störas av
valutaförändringar.
För näringslivets utveckling spelar en långsiktig energipolitik en viktig
roll. Sveriges näringsliv har utvecklats på grundval av en billig energi. Det
är viktigt att vi så långt möjligt bevarar den grunden.
Sedan flera år tillbaka sker ett förenklingsarbete inom regeringskansliet
och myndigheterna som syftar till att motverka att nya regelsystem uppkom-
mer vilka kan upplevas som hinder för småföretags utveckling.
Till det arbete av generell natur som riktar sig både till små och stora före-
tag hör arbetet med att förbättra infrastrukturen när det gäller utbildning
och bättre kommunikationer. Men det behövs också särskilda åtgärder som
riktar sig direkt till småföretagen. Denna politik syftar till att stärka nyeta-
blerade och andra små företag, som kan bidra till tillväxt och effektivitet i
näringslivet. Det gäller att undanröja hinder för utvecklingen av informa-
tion, kompetens och riskkapital.
Så till framtiden. Det centrala ekonomisk-politiska problemet är inflatio-
nen. Stabiliseringspolitiken har därför inriktats på åtgärder för att bryta in-
flationen. Näringspolitikens uppgift blir mot denna bakgrund att genom
ökad ekonomisk tillväxt bidra till en välfärdsutveckling. Näringslivets ut-
veckling och strukturomvandling skall främjas. En alltmer långtgående in-
ternationalisering, en mer kunskapsintensiv produktion och ökade krav på
goda kommunikationer är några av de faktorer som i dag måste prägla nä-
ringspolitikens utformning.
Den avgörande faktorn för en stabil ekonomisk tillväxt är produktivitets-
utvecklingen. Förslag till förbättringar på det området skall redovisas i höst.
För en liten ekonomi som den svenska är frihet i handeln av stor betydelse.
Det är också viktigt med lagstiftning mot monopol och karteller för att skapa
väl fungerande marknader och en effektiv inhemsk konkurrens.
Förslagen i tillväxtpropositionen har tre huvudsyften, nämligen att för-
bättra förutsättningarna för tillväxt, att främja tillväxt genom förnyelse samt
att öka utbytet av insatta resurser.
Utformningen av en i vid bemärkelse bred näringspolitik har som regel
kunnat förankras i breda beslut i den svenska riksdagen. Skatteomlägg-
ningen har genomförts i ett samarbete mellan socialdemokraterna och folk-
partiet liberalerna. Energipolitiken har förankrats i en trepartiöverenskom-
melse mellan socialdemokraterna, folkpartiet liberalerna och centerpartiet.
Den ökande internationaliseringen och en utveckling av förbindelserna med
EG har hittills stötts av fyra partier, socialdemokraterna, moderaterna, folk-
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
31
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
partiet liberalerna och centerpartiet. De två vänsterpartierna står bakom
förslagen till riktade näringspolitiska insatser.
Till mina borgerliga meddebattörer, främst till Per Westerberg, ställer jag
frågan: Ger detta intryck av en handlingsförlamad regering och en socialde-
mokrati som inte kan ta sig an de för näringslivet stora och avgörande frå-
gorna i framtiden? Var finns, Hadar Cars, exemplet på det kommunistiska
beroendet i den här politiken? Är det kommunistiskt beroende att på tre
grundläggande politiska områden komma överens med folkpartiet libera-
lerna?
De tre borgerliga partierna försöker nu i argumenteringen göra troligt att
det föreligger våldsamma skillnader mellan deras och regeringens politik.
Mot den här skisserade bakgrunden är detta inte trovärdigt, utan det är mest
ett spel för gallerierna och företagarmötena.
På några områden söker de borgerliga partierna redovisa alternativ. Såle-
des kräver de en sänkning av skattetrycket. Redan tidigare har jag redovisat
att Sverige har en av Europas lägsta företagsskatter. Den förmögenhetsbe-
skattning som ofta beskrivs som ett dråpslag mot näringslivet och främst de
små företagen har dels justerats, dels kommer den att inom kort bli föremål
för ytterligare förändringar.
När det sedan gäller skattetrycket totalt måste detta vägas mot de åtagan-
den samhället har för människornas trygghet och välfärd. Det svenska väl-
färdssamhället har genom en hög och jämlik levnadsstandard skapat goda
förutsättningar för just näringslivet och framför allt småföretagens utveck-
ling. Utbildningssamhället är av utomordentlig betydelse för utveckling av
kompetens och kunnande både hos företagare och anställda i vårt näringsliv.
Den offentliga omsorgen skapar trygghet både för företagare och anställda
och avlastar företagen kostnader som i andra länder bärs av företagen direkt
i den mån de förekommer. En omfattande förändringsverksamhet bedrivs
inom de offentliga verksamheterna som kommer att göra dessa bättre läm-
pade att möta de krav framtidens människor kommer att ställa.
För socialdemokratin är det naturligt att värna om vårt välfärdssamhälle
och utveckla detta för att möta nya behov. Lika litet som vi kan acceptera att
vår anslutning till EG innebär en anslutning på kapitalets och kapitalägarnas
villkor kan vi acceptera att det svenska skatte- och välfärdssystemet utfor-
mas med utgångspunkt i företagarnas och kapitalägarnas behov. Välfärds-
samhället skall omfatta hela folket och bäras solidariskt av alla i förhållande
till förmåga och kraft. Välfärden, mina vänner, är också en del av en god
levnadsstandard och en bra livskvalitet.
Ett annat område där de tre borgerliga partierna hävdar en annan uppfatt-
ning är investeringarna för en bättre infrastruktur. De vill minsann satsa
mera och påstår att detta är möjligt genom utförsäljning av statliga företag.
Samhällsekonomiskt är detta rena nyset eftersom en utförsäljning av statliga
företag endast innebär en omfördelning av ägandet utan att ge något ökat
samhällsekonomiskt utrymme för investeringar. Enda möjligheten att skapa
samhällsekonomiskt utrymme för ökade investeringar i infrastruktur är ge-
nom ett ökat sparande. Däremot innebär en utförsäljning av statliga företag
naturligtvis en gigantisk maktomfördelning i det svenska samhället. Det
32
finns i dag inget som stöder de borgerliga partiernas argument att ett statligt
ägande skulle vara mer passivt än ett enskilt.
Ett annat område där de borgerliga partierna söker profilera sig är riskka-
pitalförsörjningen. På nytt återkommer de till att skattefavörer till förmån
för en snabb kapitaltillväxt skall lösa detta problem. På nytt kan jag konsta-
tera att de är fångna i sina egna myter. Riskkapitalförsörjningen är framför
allt en fråga om hur banksystemet fungerar inom ramen för en ansvarsfull
ekonomisk politik och en effektiv penningpolitik.
Till en del kan också riskkapitalförsörjningen förbättras genom insatser
från samhällets sida. Detta sker inom ramen för utvecklingsfonderna och de
nybildade riskkapitalbolagen som sannolikt kommer att vara i full verksam-
het till hösten. Märkligt nog så vill de borgerliga partierna slopa riskkapital-
bolagen och med undantag av centern också slå sönder utvecklingsfon-
derna - alltså två av de verktyg som i dag verkligen finns för att förse små-
företagen med riskkapital. Det är ett utomordentligt exempel på att den
enögda ideologin blir det godas fiende!
Vänsterpartiet har markerat att man i huvudsak stöder regeringens upp-
fattning om närings- och småföretagspolitiken. Därtill har partiet skjutit
fram miljöaspekter i sina reservationer. Jag tycker det är bra att vänsterpar-
tiet därigenom bidrar till att skapa en stabil grund för de statliga insatserna
på området.
Miljöpartiets linje i dessa frågor karakteriseras av att partiet - hur under-
ligt det än låter mot debatten vi har haft här förut - när det gäller de konkreta
frågorna om näringspolitiken närmar sig de borgerliga ståndpunkterna. Det
är i miljöpolitiken som miljöpartiet företräder en radikal linje. Det är något
av tragiken som jag upplever i den insats miljöpartiet gjort under dessa första
tre år i riksdagen. Man har inte lyckats förena sin miljöpolitik med en sam-
manhållen politik på andra områden och att därigenom bidra till att skapa
bättre förutsättningar för att genomföra miljöpolitiken i riksdagen.
Fru talman! Med tillgift för att jag mot vanan blivit något utförlig vill jag
ändå till sist konstatera att den här genomgången visat att det finns god livs-
kraft i det svenska näringslivet och att det mått bra under de socialdemokra-
tiska regeringsåren. De nu presenterade förslagen och riktlinjerna kommer
att trygga en sådan utveckling även i framtiden. De borgerliga svartmålning-
arna stämmer inte med den verklighet som företagare och anställda upplever
i svenskt näringsliv.
Med detta vill jag yrka bifall till näringsutskottets förslag i betänkande 35
och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 21 PER WESTERBERG (m) replik:
Fru talman! Det är möjligt att vi borgerliga politiker kan kallas för svart-
målare av vad som händer i Sverige i dag. Vi är dock inte ensamma. Det
ekonomiska sekretariatet för OECD, de västliga industrinationerna, tycks
ha exakt samma uppfattning, konjunkturinstitutet också liksom de ekono-
miska sekretariaten på nästan alla banker - jag har sett en hel uppställning.
Även finansplanens krisplaner verkar ha samma svartmålande uppfattning
om Sverige. Vi har en snabbt stigande arbetslöshet, snabbt ökande antal var-
sel på arbetsmarknaden, betydande företagsnedläggningar och en mycket
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
33
3 Riksdagens protokoll 1990191:121
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
34
nedåtgående konjunktur som gör att det ser väldigt besvärligt ut för Sverige
de kommande åren.
Sedan kan man alltid hitta gammal statistik under konjunkturuppgången
som visar att det i alla fall gick bättre då, under själva uppgången, men det
säger inte så värst mycket.
Man frågar sig om Åke Wictorsson över huvud taget har rest och träffat
småföretagare och andra företagare under det senaste året. Jag har själv rest
en del de senaste veckorna. Det är inte någon särskilt uppmuntrande bild
man får runt om i landet.
Vi har inte fått något riktigt klart besked om vad socialdemokraterna skall
ge Sverige och om deras eventuella regeringskonstellation när man nu lappar
och lagar på allianser med vänserpartiet och eventuellt miljöpartiet. Kom-
mer man att ge klara besked om EG-ansökan, inte bara att man skall söka
utan vad ansökan innehåller, så att inte förhandlingarna går i stå som för
Österrike? Företagarna måste få besked.
Kommer man att anpassa skattetrycket till vad som gäller inom EG-områ-
det?
Skall man sluta straffbeskatta svenska småföretagare jämfört med andra
företagare? Skall vi se till att de får likvärdiga villkor när det gäller riskkapi-
talförsörjningen jämfört med utlandet, i stället för att vara hårdare drabbade
än man är i övriga omvärlden?
Är man beredd att satsa på den högre utbildningen för att verkligen se till
att man får kvalificerad arbetskraft i svenskt näringsliv, i paritet med vad
som finns utomlands? Är man beredd att göra infrastrukturinvesteringama
utan skattehöjningar och i stället sänka skattetrycket och omsätta de till-
gångar staten har? Det går faktiskt, det visar utlandet, med höjt sparande
som ett mycket klart resultat av detta.
Det är en maktfördelning när man privatiserar - ja. Herrarna i riksdag och
regering får mindre att säga till om, och svenska folket - genom ägande-
spridning - mer.
Jag tycker att Åke Wictorssons inlägg klart visade bristen på handlings-
kraft från socialdemokraterna, behovet av en ny start för Sverige, som vi
kan anvisa, och bristen på regeringsaltemativ för den splittrade vänstern och
miljörörelsen som möjligen skulle kunna utgöra ett alternativ till borgerlig-
heten.
Anf. 22 HADAR CARS (fp) replik:
Fru talman! Som Åke Wictorsson säkert erinrar sig ägnade jag en stor del
av mitt första inlägg till att uttrycka min beundran för svenskt näringsliv och
min oreserverade respekt för dess förmåga att klara sig trots att Sverige är
en liten hemmamarknad och ligger litet perifert i förhållande till den stora
Europamarknaden och trots att det har att brottas med de ofullkomligheter
socialdemokratisk näringspolitik tvingat det att leva med. Någon svartmål-
ning av näringslivet har jag inte ägnat mig åt och kommer heller aldrig att
göra. Däremot sätter jag stora svarta bockar för den rödfärgning av närings-
politiken och de villkor som företagen därigenom tvingats leva med som föl-
jer med socialdemokratisk politik.
Åke Wictorsson talar om de små företagen, och talar varmt. Men då frågar
jag honom: Varför vill han förhindra och försvåra för de små företagen att
växa, t.ex. genom den skatt som man lägger på det arbetande kapitalet? Det
gör att den som har ett företag och börjat köpa på sig maskiner och byggt
lokaler m.m. tvingas göra orimliga uttag ur företaget för att kunna betala
dessa skatter för någonting som han behöver och som är nödvändigt för att
företaget skall kunna växa och leva vidare. Klart är att när han en gång säljer
företaget skall han beskattas. Men varför skall man ta dessa pengar månatli-
gen ur företagets verksamhet? Det förstår jag inte.
Varför vill man motverka att ett enskilt företag kan växa inom de områden
där det i dag finns offentliga monopol? Jag tänker på vårdsektorn inte minst,
men också på skolor och undervisning - hela den stora sektor där i dag en-
skilda initiativ praktiskt taget inte får förekomma. Vilket fantastiskt område
det skulle vara, inte minst för företagsamma kvinnor, om man släppte det
fritt. Och varför hotar man hela näringslivet med förstatligande och ökad
statlig styrning genom uppköp med hjälp av löntagarfonder och nu också
AP-fonder och riskkapitalfonder? Åke Wictorsson konstaterar ju själv att
de som ställer upp och stöder socialdemokraternas näringspolitik här i kam-
maren är kommunisterna. Man kan vända på det: De som stöder den kom-
munistiska politiken här i kammaren är socialdemokraterna. Det är det här
omvända som gäller, ni är ju överens. På detta område är ni beroende av
kommunisterna. Jag tycker att det är ett utomordentligt allvarligt förhål-
lande och ser fram emot att få en annan majoritet i denna kammare, med en
annan och bättre näringspolitik.
Anf. 23 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Jag skall börja med att återta mitt yrkande från talarstolen om
bifall till reservation 20. Det berodde på en felläsning, även om den reserva-
tionen nog innehåller en del kloka synpunkter som vi kommenterar i ett sär-
skilt yttrande. I stället vill jag yrka bifall till reservationerna 30, 48 och 80.
Åke Wictorsson sade här att tragiken med miljöpartiet var att miljöpartiet
för en borgerlig näringspolitik och en radikal miljöpolitik.
Jag vet inte om också den radikala miljöpolitiken ansågs tragisk, men den
går i varje fall betydligt längre än socialdemokratin vill gå och är betydligt
mera systematiskt genomtänkt. När det gäller näringspolitiken är det miljö-
partiets uppfattning att vi inte skall ha en statlig detaljstyrning. Vi skall inte
ha en statlig finansiering av näringslivet. Vi skall ha generella regler som i
första hand värnar om miljön, men också inspirerar till decentralisering och
småskalighet. Detta märks i våra motioner, där vi säger att vi vill sänka ar-
betsgivaravgifterna, dvs. skatten på arbete, med 4% över hela landet utom
i storstäderna. Det märks i att vi speciellt vill gynna glesbygden, där vi vill
sänka arbetsgivaravgifterna med ytterligare 10 stora procent, dvs. från 40 %
till 30%.
Vi är inte så radikala som de borgerliga när det gäller den offentliga sek-
torn, men vi vill å andra sidan inte heller konservera den nuvarande offent-
liga sektorn. Den är storskalig. Den behöver reformeras, och den behöver
bli mer flexibel. En del av den kanske med fördel kan privatiseras. Vi deltar
emellertid inte i det allmänna skallet som riktas mot den offentliga sektorn.
Vi vet nämligen att om vi raserar vår offentliga sjukvård, kommer vi
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
35
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
36
svenskar i stället att få betala för en privat sjukvård, och den sjukvården blir
möjligen mer effektiv men också mer ojämlik.
I stort sett verkar det som att borgerligheten och socialdemokratin i fråga
om tillväxten tävlar om vem som var först med den nu gemensamma åsikten.
Som det enda parti som så att säga kan stå vid sidan av de s.k. blocken och
värdera vad som sägs finner vi i miljöpartiet att skillnaderna mellan borger-
ligheten och socialdemokratin är små. Det beklagliga är att båda hänger sig
åt en ideologi som överskattar tillväxt, som är materialistiskt kortsynt och
överskattar lönsamhet på kort sikt.
Anf. 24 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Det märks att Åke Wictorsson har haft den 15 september i
tankarna när han i nattens sena timme eller möjligen i går skrev sitt anför-
ande till i dag. Han framställer Sverige som ett land som flyter av mjölk och
honung, och han håller en lovsång till småföretagen. Men jag tyckte, vännen
Wictorsson, att tonen i den där sången var litet falsk. Detta gäller kanske
inte Åke Wictorsson själv utan snarare det parti som han representerar. Jag
kan gärna kosta på mig det erkännandet att jag tror att Åke Wictorsson per-
sonligen känner mycket starkt för småföretagen, men han tvingas företräda
en politik som inte omhuldar småföretagen lika varmt som han själv.
Om nu Sverige skulle vara detta underbara land, som Åke Wictorsson gör
gällande flyter av mjölk och honung, skulle ju inte situationen vara den den
är. Konkurserna duggar tätt. Arbetslösheten stiger. Investeringarna sker
utomlands i stället för här hemma. Småföretagare tvingas i samband med
generationsskiften att överlåta företagen till investmentbolag eller andra på
grund av gällande regler för arvs- och förmögenhetsbeskattning. Det är, Åke
Wictorsson, dessa bitar som måste åtgärdas.
Om nu socialdemokraterna skulle vara intresserade av småföretagen, var-
för tar ni då inte bort förmögenhetsskatten på arbetande kapital? Ge ett be-
sked i den här debatten! Om ni eventuellt skulle vinna årets val - vilket inte
mycket talar för - när kommer ni i så fall att genomföra detta? Varför drar
socialdemokraterna in pengar från de regionala utvecklingsfonderna, pengar
som skulle behövas till utveckling av småföretag? Varför lägger regeringen
fram förslag om en försämring av transportstödet, vilket framför allt skulle
drabba företagen i norra Sverige? Dess bättre rättade riksdagsmajoriteten
till detta.
Det har under senare tid lagts fram en rad förslag på åtgärder som gått
stick i stäv mot Åke Wictorssons ambitioner. Turistnäringen är en viktig del
av svenskt näringsliv, men denna drabbas av de skatteregler som socialde-
mokraterna har infört. Kooperationen, som också är en viktig del av svenskt
näringsliv, drabbas genom lagförslag som riktar udden mot en del av koope-
rationen, som socialdemokraterna annars brukar tala så varmt om.
När det gäller riskkapitalförsörjningen bygger socialdemokraterna upp gi-
gantiska storregionala riskkapitalbolag, där pengar tas från länen, från ut-
vecklingsfonderna och från löntagarfondssystemet för att man sedan skall
kunna köpa in sig i småföretagen.
Denna politik lyfter inte Sverige in i en positivare framtid. Det är, fru tal-
man, inte mer socialdemokratisk politik vi behöver, utan mindre.
Anf. 25 ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! Det är bra att Åke Wictorsson ger en motbild till den borger-
liga klagosången. Det är bra att Åke Wictorsson försvarar det gemensamma
trygghetssystemet, det gemensamma ägandet och de insatser för att främja
utvecklingen av de små och medelstora företagen som faktiskt har gjorts här
i riksdagen.
Det är ganska naturligt att ett sådant försvar och en sådan stolthet för den
förda politiken leder till att även den bilden blir onyanserad, att man glöm-
mer bort de brister som finns i den egna politiken. Det innebär att Åke Wic-
torsson i sin framställning till en del glömmer huvudtemat i de två senaste
näringspolitiska propositionerna, nämligen behovet av en strukturomvand-
ling i fråga om den svenska industrin, behovet - som faktiskt markeras i pro-
positionerna - av att anpassa produktionen till vad människan och naturen
tål. Det är delvis en korrigerande politik, en korrigerande strategi, på så sätt
att regeringen föreslår åtgärder mot effekter av den egna tredje vägens poli-
tik.
Jag skulle vilja ta upp vad Åke Wictorsson sade om behovet av en produk-
tivitetsutveckling. Jag hoppas att Åke Wictorsson kan instämma i den be-
skrivning jag gjorde i mitt huvudanförande, dvs. att produktivitetsutveck-
lingen, om den skall vara långsiktig och om den skall bära, måste bygga på
en demokratisering av arbetslivet och måste bygga på ett ökat inflytande,
ett ökat självbestämmande för de anställda och ett ökat kunskapsinnehåll i
arbetet.
Jag tycker därför att det är beklagligt att det är just Saabs Malmöfabrik
som framstår som en av de stora felsatsningarna och som läggs ned. Det är
beklagligt att Volvos Uddevallafabrik är starkt ifrågasatt. Detta är just så-
dana framtidsprojekt som behövs, satsningar på nya organisationsformer
och nya arbetsformer. Det är detta och inte det löpande bandet, det är detta
och inte en ökad utsvettning med enkla arbetsmoment och enkla arbetsupp-
gifter, som skall leda till ökad hållbar produktivitet.
Det är också bra att Åke Wictorsson betonar att det verkliga alternativet
för den svenska politiska framtiden finns i den röda och gröna politiken -
med socialdemokratin, vänsterpartiet och ett något motvilligt miljöparti
men tyvärr än så länge utan centerpartiet, som borde ha varit en naturlig
bundsförvant.
Anf. 26 ÅKE WICTORSSON (s) replik:
Fru talman! Jag har varit med tillräckligt länge i politiken för att veta att
de som siar om framtiden ofta har en helt annan uppfattning än vad verklig-
heten så småningom kommer att registrera. Jag tror att detta också gäller
bedömningarna av det nuvarande konjunkturläget. Sätter man detta i rela-
tion till Sveriges allmänna ekonomiska läge - vår näringslivsnivå, vår syssel-
sättning och vår låga arbetslöshet - upplever jag inte att det på något sätt
motsvarar den totala svartmålning som Per Westerberg har ägnat sig åt.
Representanten för de frisinnade här i riksdagen, Hadar Cars, gjorde en
rad påståenden och slutade med att hänföra hela problematiken till beskatt-
ningen av det arbetande kapitalet i företagen. Den här förmögenhetsbe-
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
37
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
skattningen har funnits under hela 80-talet. Trots det har vi haft den utveck-
ling vi alla känner till.
Sedan, Hadar Cars, tycker jag att det vore fair play att acceptera Rolf L
Nilson och hans partitillhörighet och inte föra in taggtråd och stridsvagnar i
debatten. Det finns inget underlag för den kopplingen. Det finns ingen
grund för detta våldsamma försök att sparka mot en politisk meningsmot-
ståndare, framför allt inte av en representant för ett parti som för närvarande
till yttermera visso betungar oss med två partinamn.
Per-Ola Eriksson! Jag känner socialdemokratin. Jag känner de socialde-
mokratiska kommunalpolitikerna och de socialdemokratiska landstingspoli-
tikerna. Var i den faktiska verkligheten kan Per-Ola Eriksson påstå att den
företagarfientlighet som Per-Ola Eriksson talar om finns? Det är precis
tvärtom. På nivå efter nivå handlar socialdemokratisk politik om att skapa
näringslivsutveckling, att skapa ekonomisk tillväxt, för att säkra grunden för
det välfärdssamhälle som bär socialdemokratins signatur.
Jag blir mer och mer konfunderad när det gäller centerpartiet. Ni talar
ett språk här i kammaren, där ni framstår som goda medkombattanter till
moderaterna, och ni talar ett helt annat språk när det gäller att konkret
handlägga de här olika frågorna ute i landet.
Anf. 27 HADAR CARS (fp) replik:
Fru talman! Åke Wictorsson sade att den som ser in i framtiden ofta inte
blir sannspådd. Jag ber honom erinra Allan Larsson om det när han träffar
honom, om han någon gång får träffa de mäktiga herrarna i regeringen - de
är ju inte längre närvarande i de debatter som vi för i för regeringsledamöter
viktiga frågor. Men om Åke Wictorsson får träffa Allan Larsson, så påminn
honom om hans ljusblå bild av Sveriges framtid! Det är ju inte säkert att den
blir verklighet.
Sedan tyckte Åke Wictorsson att det var konstigt att jag tog upp frågan
om beskattningen av det arbetande kapitalet, och sade att den har vi ju alltid
haft. Ja. Men det har ju också fått konsekvenser. Det har varit mycket svårt
för svenska företag - svårare för dem än för företag i många andra länder -
att växa sig stora, att växa upp till stora företag. En viktig faktor har varit att
man haft en särskilt hård beskattning av det arbetande kapitalet i de små
företagen. Det försvarar Åke Wictorsson!
Fru talman! Jag har ingen invändning mot att bli kallad för frisinnad -
tvärtom tycker jag att det är en heder. Hör bara vilket fint ord det är: fri-
sinne. Men Åke Wictorsson blir upprörd över att jag påstår att vänsterpar-
tiet alltjämt i sin kappa gömmer många kommunister och vill på något sätt
frånta detta vänsterparti dess gamla relationer med förtryckarpartierna i öst.
Jag är förvånad över det - jag tycker att det är en viktig del av den renhåll-
ning som vi är skyldiga demokratin att peka ut sådana som i åratal har lierat
sig med, stött och funnit sin inspiration i partier i öst; vi har nu i mycket på-
taglig grad sett hur liten folklig förankring de haft.
Fru talman! Jag vill sluta med att än en gång notera att Rune Molin inte
är närvarande och att de vänliga ord jag yttrade om hans intresse för riksda-
gen och för den debatt som vi för här i kammaren alltså visat sig vara felak-
38
tiga. Åke Wictorsson fick snabbt rätt även på den punkten - den som spår
om socialdemokratiska ministrars uppträdande i framtiden får sällan rätt.
Anf. 28 PER WESTERBERG (m) replik:
Fru talman! Vi är tillbaka vid svartmålningen, Åke Wictorsson. Jag skall
inte vara elak och citera vad som sägs i finansplanen eller av konjunkturinsti-
tutet eller några av de ekonomiska sekretariaten i bankerna. Finanstid-
ningen hade häromdagen en mycket bra sammanställning av deras progno-
ser för framtiden. Det var en väckarklocka för många, som inte har sett vad
klockan är slagen, tror jag.
Men prognoserna slår sällan in, säger Åke Wictorsson. Det är riktigt att
siandet om framtiden inte alltid slår in. Men det beror i så fall på att de som
läser prognoserna och analyserar dem vidtar åtgärder. Åke Wictorsson
sticker i stället likt strutsen huvudet i busken och vägrar se verkligheten som
den är. Det viktiga är att man reagerar när stormmolnen hopar sig så att man
kan undvika en kraschlandning.
I den här debatten har vi inte fått några raka besked om vad man vill ha i
framtiden. Vi från borgerligheten har lämnat besked, inte minst i det betän-
kande som vi nu behandlar. Åke Wictorsson har inte lämnat något besked i
frågan om EG-ansökan verkligen kommer att klargöra var man står i sakfrå-
gan om EGs gemensamma utrikespolitik, så att vi inte hamnar i samma va-
kuum som Österrike.
Ingenting har av socialdemokraterna och deras alliansbröder sagts om hu-
ruvida vi skall försöka få till stånd en sänkning av skattetrycket till europeisk
nivå.
Ingenting har sagts om huruvida man skall ta bort straffbeskattningen på
västvärldens kanske hårdast beskattade småföretag, som vi har här i Sverige.
Ingenting har sagts om huruvida man skall göra något åt förmögenhets-
skatten på arbetande kapital i småföretagen, huruvida man skall göra någon
anpassning på arvs- och gåvosidan och när det gäller alla de andra speciallag-
stiftningar som plågar just småföretagen och gör att vi har en mycket liten
andel små och medelstora företag i Sverige jämfört med vad man har ute i
Europa.
Vi har inte heller fått några besked om huruvida vi kommer att få någon
satsning på högre utbildning för att förse svenskt näringsliv med kvalificerad
personal för att det skall kunna klara framtidens problem.
Vi har vidare inte fått några besked om hur man på ett seriöst sätt skall
finansiera infrastrukturinvesteringarna när skattemedel i praktiken inte står
till buds under 90-talet. Då är det privatiseringar som gäller.
Nej, det här visar mycket tydligt att socialdemokraterna inte har någon
framtidsstrategi, i synnerhet inte när det gäller de mindre företagen. Man
har lagt fram några få förslag som gäller näringspolitiken i dess helhet, men
de är väldigt storföretagsinriktade. Socialdemokraterna tacklar inte de
grundläggande ekonomiska problemen, i varje fall inte före valet. I så fall
vill man inte redovisa det. Vi har ingen antydan om hur man skall samla nå-
gon form av majoritet genom den oheliga eller heliga alliansen med vänster-
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
39
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
40
partiet, miljöpartiet och vad det nu kan vara, för att över huvud taget utgöra
ett alternativ till det klara borgerliga alternativet i den här frågan.
Anf. 29 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Åke Wictorsson sade att han kände sitt parti och hänvisade
till kommunalråd och landstingspolitiker. Det var avslöjande. Det är dem
han i så fall känner någon samhörighet med, inte med den politik som den
regering han egentligen skall slåss för företräder - han nämnde inte den som
något han brukar luta sig mot och känna igen sig i.
Låt mig gå tillbaka till riskkapitalförsörjningen, som Åke Wictorsson har
tagit upp några gånger, bl.a. i sitt inledningsanförande.
Den modell som ni har valt är fel väg. Man borde på olika sätt se till att
småföretagarna får behålla sina pengar i företagen, bl.a. genom att ta bort
skatten på arbetande kapital. Men ni motsätter er detta. Ni drar er sakta
förbi denna fråga. Varför? Skulle man ta bort förmögenhetsskatten beträf-
fande småföretagen, skulle småföretagarna få pengar kvar. Företagens soli-
ditet skulle förbättras. Ett av motiven till att ni inte vill ta bort denna skatt
torde vara att ni vill göra småföretagen beroende av de riskkapitalbolag som
ni i fjol drev igenom här i riksdagen. Denna beroendeställning tycker jag är
olycklig.
Nu handlar 90-talet om att vi måste förnya näringslivet. Vi måste göra
småföretagen samt de mindre och medelstora företagen till en turbomotor
i näringslivet. Vi kan göra det genom att sänka skattetrycket, införa lägre
arbetsgivaravgifter samt ge egenföretagama ett fribelopp, eftersom arbetsgi-
varavgiftsbördan är en tung börda för alla landets egenföretagare. För skogs-
brukarna som är en del av Företagssverige kan vi ta bort skogsvårdsavgiften.
Vi kan slopa förmögenhetsskatten på arbetande kapital, skapa ett offensivt
program för investeringar i vägar, järnvägar och bättre kommunikationer
samt satsa mera på forskning och högre utbildning. Vi måste stå bättre rus-
tade med ett program för att möta konkurrensen från företagen i EG, den
dag då vi ökar samarbetet med länder inom EG. Vi måste rusta svenskt nä-
ringsliv för ett svenskt medlemskap i EG. Med ett svenskt medlemskap föl-
jer av naturliga skäl en ökad konkurrens.
Det är i detta perspektiv som vi skall förnya och reformera Sverige. Vi
från centern tänker göra det i en ny regering men inte i den konstellation
som Rolf L Nilson såg framför sig. Han försökte fria. Ett frieri skall ha ett
svar. Jag avvisar hans frieri.
Anf. 30 ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! Jag uppskattar det erkännande som jag fick av Åke Wictors-
son. Jag kan konstatera att Hadar Cars har valt rollen såsom debattens
clown. Jag ser det mera som hans eget problem. Det som stör mig litet är att
han har valt att förolämpa mig personligen. Det hade inte varit nödvändigt.
Jag vill återkomma till småföretagen. Liksom Per-Ola Eriksson beklagar
jag att socialdemokraterna har valt att huvudsakligen arbeta med att omför-
dela resurser till de små och medelstora företagen. De hade behövt för-
stärkta resurser. Vi från vänstern har motsatt oss indragningen av likvida me-
del från utvecklingsfonderna och sedan överföringen av en del av dessa me-
del till riskkapitalbolagen. Det hade behövts friska pengar.
De tre borgerliga partierna ställde åter upp i skattekverulansen. Det är
bra att regeringen inte hemfaller till något liknande utan ser småföretagarnas
problem såsom komplexa problem. Det är verkligen inte bara en fråga om
skatter. Över huvud taget är det väldigt sällan i den moderna politiken som
det bara är att göra någonting, bara att sänka skatten, bara att avreglera eller
bara att privatisera. Den moderna politiken och det moderna samhället är
betydligt mer komplicerat än denna bara-politik. Från borgerligt håll sår
man vind och riskerar att skörda storm. Vi kan se det när Ny demokrati hål-
ler på att segla upp såsom företagarnas favorit i den politiska världen.
Det väsentliga för många småföretagare är just den typ av stöd som de
får av t.ex. utvecklingsfonderna, som går in med ekonomisk rådgivning och
hjälper till att på ett realistiskt sätt formulera och begränsa de uppgifter som
man står inför. De hjälper till att dimensionera ens egen arbetsinsats så att
den blir någorlunda rimlig och så att man orkar hålla ut och utveckla sitt
företag långsiktigt. Man får inte slita ut sig och ge upp efter en kort period.
Såväl i Sverige som internationellt kan man konstatera att den offentliga
sektorn, som har angripits - statliga insatser, statligt företagande och statliga
beställningar - är oerhört viktig såsom beställare och marknad för näringsli-
vet. Den statliga sektorn kan också vara idégivare när det gäller utvecklingen
av ny teknik inom vård och omsorg.
Anf. 31 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Åke Wictorsson nämnde i sitt huvudanförande att ett av må-
len med den nya näringspolitiken är att man skall få ökat utbyte av statens
kapital. Jag är rädd för att man överskattar möjligheterna. Det går faktiskt
inte för en regering att kommendera fram ökad lönsamhet i ett statligt före-
tag. Man kan för all del försöka att inspirera, men den typ av kommando
som förekommer i näringslivspropositionen tror jag inte är särskilt fram-
gångsrik på lång sikt.
Vi från miljöpartiet har gång efter annan i våra näringspolitiska motioner
tagit upp frågan om en samlad statlig policy för de statliga verken och företa-
gen samt för gränsdragningen mellan verk och företag. Den saknas fortfa-
rande från regeringens sida liksom ett ställningstagande till kravet på en de-
mokratisering av näringslivet. Vi anser ju att de anställda och de som är be-
roende av företaget på resp, ort skall ha ett större inflytande och kunna bli
delägare i företaget.
Åke Wictorsson använde metoden guilt by association och påstod att mil-
jöpartiet samarbetar med de borgerliga partierna. Hadar Cars och Per Wes-
terberg använde samma metod och påstod att miljöpartiet vill samarbeta
bara med partier till vänster. Vi står för en annan dimension i politiken. Vi
står för de fyra solidaritetskraven. Vi står för en miljöpolitik, som beskrivs
t.ex. i Woolworth Institutes skrift State of the World, där man beskriver ut-
vecklingen i världen just nu och vilka åtgärder som kan behöva vidtas. Så-
dana åtgärder har vi motionerat om här i kammaren.
Jag håller med Åke Wictorsson om att den nidbild som man ritar av väns-
terpartiet inte är rättvis. Vänsterpartiet har ändrat sig på väldigt många
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
41
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
42
punkter. Det leder naturligtvis till att vi ibland finner att vi hamnar på samma
ståndpunkt när det gäller miljöfrågor och internationella solidaritetsfrågor.
Jag vill avsluta med ett bibelord: Det blir mer glädje i himlen över en syn-
dare som omvänder sig än över hundra rättfärdiga som ingen bättring behö-
ver.
Anf. 32 ÅKE WICTORSSON (s) replik:
Fru talman! Jag sade inte, Lars Norberg, att miljöpartiet samarbetar med
de borgerliga. Jag sade att en konsekvens av er politik har blivit att ni när
det gäller den egentliga näringspolitiken närmar er borgerliga ståndpunkter.
Det påståendet står jag för.
Sedan går det kanske inte att kommendera fram lönsamhet i statliga före-
tag, men det går däremot att sätta in ordentliga kraftåtgärder och den vägen
förändra lönsamheten och avkastningen. Det har utvecklingen under senare
år mycket klart visat.
Rolf L Nilson sade att småföretagen behöver ytterligare resurser, att det
var fel att omfördela resurserna och att man borde ha givit mer. Det är klart
att detta hänger ihop med vilka resurser som finns och hur man skall föra en
ekonomisk politik så att man får balans mellan statens utgifter och inkoms-
ter. Och på det här området har det faktiskt inte skett någon förnyelse av
vänsterpartiets politik. Vänsterpartiet är fortfarande lika generöst, och för-
slaget har inte särskilt mycket förankring i ett realistiskt budgetalternativ.
Detta är naturligtvis förklaringen till att man kan satsa mer.
Till Hadar Cars vill jag säga följande beträffande diskussionen om kom-
munismen och vänsterpartiet. Jag har varit en mycket hård motståndare mot
kommunismen och dess diktaturprinciper. Men jag är beredd att ge ett er-
kännande åt utvecklingslinjer som pekar åt ett annat håll. Denna utveckling
finns klart dokumenterad var man än kommer i Östeuropa. Då tycker jag
att det känns nattståndet att använda de argument som Hadar Cars använde.
Per Westerberg, och för övrigt även Per-Ola Eriksson och Hadar Cars,
säger att det inte finns några samband i den socialdemokratiska politiken och
att man vacklar och famlar. Men om man ser tillbaka har den socialdemokra-
tiska regeringen kraftfullt tagit sig an den ekonomiska politiken. Jag behöver
bara peka på budgetpolitikens utveckling under de socialdemokratiska rege-
ringsåren jämfört med de borgerliga regeringsåren. Beträffande de åtgärder
som vidtogs förra året hade ni minsann inte något alternativ och var över
huvud taget inte beredda att diskutera ett ansvarstagande för en ekonomisk
politik som skulle rätta till de obalanser som hade uppkommit. Och ni går
nu in i en valrörelse där utgångspunkten är att två slår den tredje. Modera-
terna och folkpartiet säger att det nu skall bli en ny giv för Sverige. Center-
partiet försöker krypa in i nätverken för att få vara med och kommunicera.
Er politik vinner allt mindre tilltro bland väljarna, om man skall tro opi-
nionsundersökningarna. Var finns den fasta grunden för ett borgerligt rege-
ringsaltemativ när det gäller näringspolitiken?
Förste vice talmannen anmälde att Per Westerberg, Hadar Cars, Rolf L
Nilson och Per-Ola Eriksson anhållit att till protokollet få antecknat att de
inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 33 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Jag tänkte tala litet grand om näringspolitik och framför allt
om småföretagspolitik. Debatten har ju kommit att handla om väldigt
många andra saker, men det är väl inte riktigt meningen. Jag tänkte försöka
hålla mig till vad vi i miljöpartiet tycker och inte uttala mig så mycket om
vad andra partier tycker, det kan de göra själva.
Jag vill börja med några huvuddrag i miljöpartiets småföretagspolitik.
Bakom varje småföretag finns en eller flera människor med företagsamhet,
vilja, förmåga och uthållighet. Småföretag har ofta en stark lokal förankring,
och de står för en idérikedom och en livskraft som är nödvändig för förnyel-
sen och utvecklingen av vårt näringsliv. Ändå har de ofta sämre möjligheter
både att få personal och riskkapital än de stora företagen. Det är viktigt för
småföretagen att få bättre tillgång till riskvilligt kapital. Och det är viktigt
för människor, företag och organisationer att få goda möjligheter att satsa
riskvilligt kapital i företag vilkas verksamhet de kan och vill vara med och ta
ansvar för. Det är också viktigt att de människor som gör dessa satsningar
kan försörja sig på sin verksamhet i företaget och att de kan bygga upp före-
taget genom att en del av de överskott som de bygger upp får stanna i företa-
get och att de också kan ta ut ett rimligt överskott av sin verksamhet för egen
del.
Som vi sade i debatten här i riksdagen senast i går bör ingen skatt betalas
på arbetande kapital i små familjeföretag. Vi är alltså emot denna företags-
beskattning, förmögenhetsbeskattningen av arbetande kapital.
Små företag måste ha möjlighet att finansiera sin utveckling med egna
överskott. De bör t.ex. ha rätt att skattefritt bygga upp ackumulerade reser-
ver. Vi har föreslagit upp till 25 basbelopp. Detta är särskilt värdefullt under
de år som företagen byggs upp, innan lönesummor och eget kapital blivit
stora nog. Särskilt under utbyggnadsskedet måste ägare, anställda och andra
som tror på det nya företaget också kunna skjuta till s.k. ägarkapital, riskka-
pital, på gynnsamma villkor. Staten bör underlätta sådana satsningar med
riskvilligt kapital genom att delvis uppskjuta beskattningen av sådant kapi-
tal, förslagsvis upp till tio basbelopp. På det riskkapital som satsas skulle man
kunna ta ut bara en mindre del, t.ex. 20 %, av inkomstskatten från årets lö-
pande inkomst från dem som avsätter riskkapital på detta sätt. Resten av
riskkapitalet beskattas när det sedan tas ut ur företaget. Och det bör vara
möjligt att satsa riskkapital under flera år på detta sätt, sammanlagt upp till
ett visst antal basbelopp. Vi har föreslagit tio basbelopp. De kapitalvinster,
den avkastning, som vi hoppas uppkommer skall naturligtvis sedan beskattas
på vanligt sätt, men först då. Det här betyder att det blir lättare att få fram
naturligt riskkapital, lokalt och småskaligt riskkapital.
Men vi tycker också att det är riktigt med de nyetableringslån som man
har prövat i Tyskland, de s.k. EKH-lånen och att vi prövar något liknande i
Sverige.
De lokala närfonder som miljöpartiet har väckt förslag om under den tid
som partiet har funnits och sedan vi kom in i riksdagen skall byggas upp i
varje kommun, och de skall medverka i det lokala företagandet och ge och
förmedla råd och hjälpa till med finansiering av lokala projekt och företag.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
43
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
44
De skall också själva vid behov kunna satsa riskkapital. De utgör alltså en
viktig länk i denna kedja att förse små företag med riskkapital i olika skeden.
Däremot tror vi inte på de riskkapitalbolag som regeringen har föreslagit
och som riksdagen har fattat beslut om tidigare. De kommer med stor sanno-
likhet inte att bli till nytta för småföretagen. Vi tvivlar också på att de egentli-
gen kommer att bidra till en balanserad utveckling i sin region och inom na-
turens gränser, därför att de mycket snabbt till sin karaktär blir storskaliga.
Jag sitter, fru talman, i styrelsen för Stockholms läns utvecklingsfond och
har till min förtvivlan och förvåning fått vara med om beslut där man säger
att dessa riskkapitalbolag också skall få spela på börsen, att de så att säga
inte skall gå ur sitt åtagande ens när företaget har kommit så långt i sin finan-
siering att det finns med på fondhandlarlistan eller kommer in på börsen.
Man skall ju inte ha statliga riskkapitalbolag och ta pengar från utvecklings-
fonderna för att driva riskkapitalbolagen för att de sedan skall vara med när
det har gått så bra för företaget. Det blir då alldeles fel inriktning. Jag var
därför tvungen att reservera mig. Det var enda gången jag har behövt göra
det.
Det finns, fru talman, många exempel på att utvecklingsfonderna har
hjälpt nyföretagare och små och medelstora företag att få tillgång till riskvil-
ligt kapital på samma sätt som de har kunnat hjälpa dem att få tillgång till
utbildning och kompetens. Tills närfonderna kommer har utvecklingsfon-
derna en unik roll och en unik kompetens i detta sammanhanget. En del av
deras unika kompetens är att de gör samlade bedömningar både av ett före-
tags affärsidé och av företagarnas möjlighet att förverkliga denna affärsidé.
De gör både ekonomiska och personliga bedömningar. Jag tror att den typen
av överblickande bedömningar är väldigt viktiga. Som vi påpekar i reserva-
tion 39 är det farligt att som riksdagen gjorde säga ja till att dra in så mycket
pengar från utvecklingsfonderna. Det är de som för närvarande har möjlig-
het att ge det småskaliga stödet till de små företagen. Jag skall passa på att
yrka bifall till reservation 36, som handlar om riskkapitalbolagen. Det är vik-
tigt att företag kan drivas i olika former, och det är också viktigt att man
uppmuntrar företagsformer som på olika sätt ger människor möjlighet att
satsa arbete och pengar. Företagsformerna bör också uppmuntra till ansvar
och solidaritet med omvärlden - med avseende på människor, djur, natur
och framtid. För oss i miljöpartiet står det klart att det behövs bättre lagliga
möjligheter än i dag att kräva ansvar av dem som inte själva är beredda att
ta ett sådant. Jag ställer mig därför bakom reservation 48 och motion
1990/91:31, där Carl Frick och jag har begärt en utredning om en utvidgning
av ägaransvaret. Jag sade alltså inte, fru talman, att vi yrkar bifall utan att
jag ställer mig bakom.
I miljöpartiet tror vi mycket på att man skall kunna driva företag tillsam-
mans och dela på ansvar, risker och möjligheter. Därför tycker vi att koope-
rativa företagsformer bör uppmuntras och stödjas, bl.a. genom bättre möj-
ligheter att bygga upp ett eget kapital. Jag yrkar bifall till reservation 47, som
handlar om denna sak.
Sedan vill jag avslutningsvis säga att energipolitiken är mycket viktig. Den
är en mycket viktig del av närings- och företagspolitiken. I vår energipolitik
har vi tagit mycket stort intryck av USA. Vi tycker att Sverige har mycket
att lära av USA, liksom av våra grannländer Norge och Danmark. Det vore
värdefullt om vi också i Sverige i större utsträckning prövade olika metoder
för effektivare energianvändning och för användning av miljövänliga förny-
bara bränslen - så att man inte bara talar om det.
Anf. 34 LENA ÖHRSVIK (s):
Fru talman! Många olika områden diskuteras när det gäller ett så här stort
betänkande. För min del tänkte jag beröra främst tre saker: forskning och
utveckling av tekniska hjälpmedel för handikappade, framtida informations-
teknologi samt den kollektiva forskningens koncentration.
När det gäller tekniska hjälpmedel har jag i en motion påmint om den
stora betydelse styrelsen för teknisk utveckling (STU) har haft för att ny tek-
nik skall kunna utnyttjas på just handikappområdet. Jag har velat framhålla
att det är viktigt att den delen av verksamheten bevaras och förstärks i den
nya myndigheten.
Under mer än 20 år har STU anslagit medel för forskning och utveckling
inom detta område. Resultaten har varit av stor betydelse både för personer
med funktionshinder och för svensk industri. Det har nyligen gjorts en utvär-
dering som klart visar hur svenska industrier har kunnat hävda sig på detta
område, speciellt på exportsidan. Vi måste alltså ta vara på kompetensen på
området. Det är inte minst angeläget då hjälpmedelsmarknaden inte alltid är
stor och lukrativ, särskilt inte beträffande små och udda handikappgrupper.
Samhällets stöd till forskning och utveckling är väsentligt för att stimulera
företag att ge sig in på denna marknad och att stanna kvar där. För att fullt
ut kunna ta till vara den nya tekniken i nya hjälpmedel och system för handi-
kappade måste stödet öka.
Jag tolkar utskottet som att det anser att verksamheten är viktig och att
det därmed inte finns någon risk för minskat engagemang eller minskad stöd-
volym i den nya myndigheten. Skälet till att jag har tagit upp frågan är den
osäkerhet som ju alltid råder vid förändringar i olika verksamheter, om inte
kristallklara besked ges från början.
Den andra saken som jag vill kommentera är de statliga insatserna på in-
formationsteknologiområdet, också detta sett ur ett handikapperspektiv.
Mina motionsyrkanden i detta avseende hängde egentligen samman med av-
snittet telekommunikationer i samma proposition. En viss missuppfattning
tycks ha skett vid fördelningen av motionsyrkandena. Mitt yrkande om be-
hovet av forskning och utveckling syftade direkt på det s.k. telematik-pro-
jektet och borde rätteligen ha behandlats av trafikutskottet. Det gällde näm-
ligen ett uttalande om att en större andel av televerkets totala satsningar på
forskning och utveckling - i dag ca 1 miljard kronor - borde gå till just den
typen av projekt med tanke på de stora behoven, möjligheterna och handi-
kappgruppernas storlek. Detta får jag återkomma till i ett annat samman-
hang.
Vad som behandlas i detta betänkande är mitt yrkande om tillkännagi-
vande om behovet av ytterligare åtgärder på det informationsteknologiska
området. Stora omvälvningar av infrastrukturen i samhället pågår och detta
får konsekvenser för alla människor, men kanske främst för människor med
funktionshinder. Givetvis ger utvecklingen också möjligheter. Men enligt
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
45
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Näringspolitik
46
min mening kan man inte utan lagstiftning och föreskrifter garantera att
grundläggande sociala hänsyn tas i denna förändringsprocess. Marknaden
måste ges lika spelregler och kompletteras av ett solidariskt ansvarstagande.
Den omfattande antidiskrimineringslagstiftning som har antagits i USA på
bl.a. teleområdet är ett uttryck för att man inte tror att marknaden själv
kommer att kunna lösa dessa frågor.
Utskottet redovisar pågående utredningsarbete och anser att man med
hänvisning till detta inte nu behöver ta några särskilda initiativ. Kanske
kunde man ha uttryckt någon åsikt i frågan. Jag sätter mitt hopp till att det i
arbetsgruppen finns nödvändig kompetens för att bedöma behovet av spe-
cialreglering.
Till sist några ord om den kollektiva forskningen. Det är uppenbart att den
av stat och näringsliv samfinansierade FoU-verksamheten är mer geografiskt
koncentrerad än både högskolornas och företagens egen verksamhet. Det
handlar om en mycket omfattande forskningsvolym, som är starkt koncen-
trerad till Stockholm. Visst finns spridda verksamheter på annat håll, ofta i
form av filialer, men huvuddelen är mycket koncentrerad. Vi har i en motion
från Kalmar län särskilt pekat på våra stora möjligheter att ta emot t.ex. trä-
forskning. Jag måste säga att visst kan man även vid en 40-procentig andel
av insatsen ha synpunkter på lokaliseringen. Det handlar om vilja och insikt.
Också i detta fall får jag sätta mitt hopp till den pågående översynen.
Anf. 35 KARIN WEGESTÄL (s):
Fru talman! Jag har begärt ordet med anledning av min motion
1990/91:20, där jag tar upp frågan om forskningsbaserad företagsutveckling
i Skåne. I tillväxtpropositionen sägs att de företag som bygger sin verksam-
het på ny teknik har särskild betydelse för näringslivsstrukturen. Teknikin-
tensiva företag uppstår ofta som avknoppningar från universitet. De har ofta
en begränsad hemmamarknad varför internationalisering är ett utmärkande
drag. Därför behöver de tillgång till riskvilligt kapital och möjligheter att för-
värva de resurser som tillväxten i övrigt kräver.
I den regionalpolitiska propositionen 1989/90:76 aviserades att regeringen
från fall till fall är beredd att lämna stöd till företagsutveckling i regionalpoli-
tiskt angelägna högskole- och universitetsorter.
I Malmöhus län har under en följd av år traditionella industribranscher
gått i graven, men andelen mogna företag är ändå stor i förhållande till före-
tag som baseras på ny teknik. Deras andel är mindre än vad som kan anses
motiverat av att det finns universitet och teknisk högskola i regionen. Därför
är det angeläget att regeringen gör det möjligt att fördela utvecklingsresurser
även till denna region. Samverkan mellan länsstyrelsen, utvecklingsfonden,
Lunds universitet och Tekniska högskolan i Lund är mycket betydande.
Dessa aktörer har förverkligat forskningsbyarna IDEON i Lund och Malmö,
som har en mycket bra verksamhet, men vars spridningseffekt i Skåne har
varit ganska begränsad.
Utskottet påpekar att orsakerna till detta ligger i förutsättningarna för nä-
ringsverksamheten och inte hos IDEON. Detta stämmer väl överens med
länsstyrelsens erfarenheter.
Trots denna insikt har resurser för att skapa teknologibindningar och öka
dynamiken inom olika industribranscher i regionen tillförts i mycket liten
utsträckning. Fördelningen av STUs forskningsmedel till företag och
branschinstitut var i slutet av 80-talet 67 % till Stockholms län, 24 % till Gö-
teborgs och Bohus län och 9 % till Malmöhus län.
Trots att näringsutskottet hänvisar till att motioner som avser frågor av
utpräglad regional natur konsekvent avslås, är det min förhoppning att den
nya näringspolitiska myndighet som nu skall ersätta styrelsen för teknisk ut-
veckling, statens energiverk och statens industriverk kommer att kunna om-
fördela resurser till den svenska sidan av den alltmer intressanta Öresundsre-
gionen, förhoppningsvis med ett större mått av regionalt inflytande och på
ett sätt som skapar förutsättningar för att dra nytta av den förnyelse av nä-
ringsstrukturen som är både möjlig och nödvändig.
Vi socialdemokrater från Skåne kommer att fortsätta att arbeta för för-
nyelse av det skånska näringslivet, för ökad produktivitet, för ökad syssel-
sättning och för fler intressanta arbetsuppgifter. Det finns i Skåne goda för-
utsättningar för forskning och utveckling, god tillgång till välutbildad arbets-
kraft och naturlig närhet till den europeiska marknaden.
Jag har inget yrkande, men jag avvaktar med spänning vad som kommer
att hända i framtiden och kommer vid behov tillbaka med motioner.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10§.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU38 Statliga företag (prop. 1990/91:87 delvis).
Anf. 36 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Privatisering av statliga företag har diskuterats i den här kam-
maren under större delen av 1980-talet. Gemensamma förslag föreligger nu
från moderaterna, folkpartiet liberalerna och centern. Det är kanske ett av
de mest ambitiösa privatiseringsprogram för statliga företag och affärsverk
som i dag finns i den västliga världen. Det beror inte på att vi har sträckt oss
särskilt långt, utan på att verksamheten på detta område har varit stillastå-
ende i hela Sverige, jämfört med övriga Västeuropa, där betydande privati-
seringar har skett under 1980-talet, oavsett regim.
Vi har också haft en ganska betydande förmögenhetsuppbyggnad inom
den svenska statliga sektorn, inte minst inom affärsverkens ram. Vattenfalls-
verket, televerket m.fl. affärsverk är utomordentligt välinvesterade. Man
har haft tekniskt skicklig personal, samtidigt som man har haft tämligen låga
förräntningskrav. Därmed har man, via den statliga budgeten och skattebe-
talarnas medel, byggt upp betydande offentliga tillgångar och förmögenhe-
ter.
Vi har den bestämda uppfattningen, i likhet med en stor del av vår om-
värld, att de här företagen och verksamheterna kan finna bättre och mer
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
47
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
48
kompetenta ägare, ägare som är kompetenta på resp, område och kan till-
föra företagen ny expertis, nytt kunnande och utveckla dem bättre än vad
regering och riksdag, med ett ytterst allmänpolitiskt kunnande, kan göra.
Vi tycker också att det är värdefullt att staten, som ställer upp reglerna
och rollerna för aktörerna på näringsområdet, inte samtidigt skall vara en av
aktörerna. Staten skall vara domaren som sätter upp regelverket. Vi tycker
även att det är naturligt att staten, som kommer att ha ont om kapital under
lång tid framöver, skall kunna låta sina statliga företag och verksamheter ta
del av den traditionella riskkapitalmarknaden, för att på det sättet få kapital,
så att de kan utveckla och nyinvestera när så befinns vara lönsamt och vettigt
ur många synvinklar.
Privatiseringar runt om i världen har också kännetecknats av, precis som
vi från vår borgerliga horisont vill, en mycket omfattande ägandespridning.
Man skall se till att sprida ägandet vid privatiseringen av de statliga företagen
så mycket det går. Vi tycker att det har ett egenvärde att det svenska folket
mer direkt får äga en större del av den förmögenhetsmassa som i dag kon-
trolleras på politisk väg. Erfarenheterna från nästan alla västeuropeiska län-
der visar ånyo att företagen då har blivit mer effektivt skötta, att lönsamhe-
ten har stigit och att man har fått en helt annan kontroll på vad som sker
bakom de stängda direktionsdörrama.
Vi tycker också att det har betydelse att skattebetalarna kan återfå kapital
vid dessa privatiseringar. På det sättet kan man få resurser att genomföra en
lång rad näringspolitiskt mycket intressanta projekt, typ stärkning av infra-
strukturen när det gäller vägar, järnvägar, flygplatser, telekommunikation
och många andra angelägna saker, som är centrala för att svenskt näringsliv
skall kunna vara konkurrenskraftigt i framtiden. Genom att använda medel
från privatiseringarna av statliga företag behöver man inte belasta skattebe-
talarna, utan man byter ett slags statlig egendom mot ett annat slags.
Vi tycker också att det är något underligt och märkligt när man från rege-
ringshåll entydigt säger att de statliga företagen skall bedriva sin verksamhet
på samma villkor som motsvarande privata företag. Då ställer man sig onek-
ligen frågorna: Varför i hela friden skall de då vara statliga? Varför skall skat-
tebetalarna tvingas binda pengar i den typen av verksamheter?
Vi ser privatiseringsprogrammet som centralt. Vi tycker att den exempli-
fiering vi under denna vår har fått av turerna kring den nya stora statliga
företagskoncemen Fortia, där man har sammanfört ett mycket stort antal
rörelsedrivande statliga företag, visar behovet av privatisering. Man har lagt
in tillgångar på 25 000— 30 000 milj.kr. i denna gigantiska företagskoncem.
Man har även berett möjligheter att ge ut konvertibler och man har tillsatt
en styrelse med några från näringslivet, många från fackföreningsrörelsen
och en hel del från departement och politiska strukturer på den socialistiska
sidan. Vi tycker därför att det är anmärkningsvärt att denna företagskoncem
inte vill ge den insyn som riksdagens näringsutskott har begärt. Vi tycker
också att det är märkligt att denna företagsstruktur frångår riksdagens beslut
om att man skall vara ett förvaltningsbolag, vilket dessutom står i den egna
bolagsordningen, 3 §, och snarast bör agera som ett rörelsedrivande företag
med krav på att fatta beslut om alla investeringar ned till 10 miljoners nivå.
På det sättet omyndigförklarar man indirekt nästan alla dotterbolagsstyrel-
ser. Man anser sig vara kompetent att fatta beslut på snart sagt alla områden,
i och med att Fortia i praktiken innehåller nästan alla typer av näringsverk-
samheter.
Vi har uppfattningen att företagen i Fortiagruppen skall privatiseras. Vi
har uppfattningen att talet om nationellt kollektivt kapital är förfluget. Det
är något som tillhör en gången tid. En privatisering vore vitaliserande och
nyttig för anställda inom statliga företag och verksamheter. De skulle få
bättre framtidsutsikter och större förutsättning att kunna utvecklas, precis
som erfarenheterna har visat från snart sagt hela Västeuropa. Därför ser vi
privatiseringen som central, viktig och angelägen.
I detta betänkande har man, som vi kan tycka, gjort en förberedelse för
privatisering, även om socialdemokraterna tolkar det i motsatt riktning.
Man ombildar vattenfallsverket till aktiebolag. För oss innebär det en för-
kortning av vägen till privatisering av Vattenfall. Vi tror för vår del att Vat-
tenfalls bolagisering är korrekt, men att den skall följas av en privatisering
av de mycket stora tillgångarna inom Vattenfall. Vi tycker dock att det är
angeläget att man för över tillgångarna i Vattenfall till en prisnivå som mot-
svarar det bokförda värdet. I annat fall riskerar man, med de avkastnings-
krav som Vattenfall har, att driva upp elpriserna för svenska företag till en
nivå som kunde bli problematisk, för att inte säga mycket besvärande, i kon-
kurrenshänseende gentemot utlandet.
En privatisering av Vattenfall skall ske på ett sådant sätt att effektiviteten
i produktionen bibehålls och konkurrensen på kraftproduktionsmarknaden
i Sverige kan skärpas. Aven storkraftsnätet inkluderas här, dvs. kraftöverfö-
ringen inom landet.
Med andra ord måste vi få betydande anslutningar beträffande det
svenska storkraftsnätet till motsvarande utländska storkraftsnät för att möj-
liggöra konkurrens mellan i kanske västra Tyskland, Polen, Danmark eller
Norge producerad el och vår svenskproducerade el. På det sättet får vi en
fungerande marknadskonkurrens, som jag tror är till konsumenternas gagn.
I en del länder ute i Europa är man redan inne i det systemet. Vi hoppas
att Sverige skall kunna komma med inom kort för att vi på det sättet skall få
en ytterligare förbättrad effektivitet.
Fru talman! Vi känner väl till stämningarna här i kammaren och vet
mycket väl vad resultatet blir om vi begär votering beträffande alla våra re-
servationer. Självfallet står vi fast vid alla våra reservationer åsiktsmässigt.
Men vi nöjer oss med att yrka bifall till reservation 1, för vilken rösträkning
begärs.
Anf. 37 HADAR CARS (fp):
Fru talman! Vad gäller såväl motiven för försäljning av statliga företag
som metoderna för hur en sådan försäljning skall gå till har jag och folkpar-
tiet liberalerna samma uppfattning som Per Westerberg och moderata sam-
lingspartiet. På den punkten nöjer jag mig därför med att hänvisa till vad
som har sagts av både Bengt Westerberg och Per Westerberg.
Sedan vill jag säga att vi välkomnar en ombildning av Vattenfall till aktie-
bolag. Folkpartiet liberalerna och centerpartiet har en gemensam reserva-
tion i detta sammanhang.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
49
4 Riksdagens protokoll 1990191:121
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
50
Vi noterar att tillgångarna i Vattenfall bokföringsmässigt är lågt värde-
rade. En alltför låg värdering av de här tillgångarna skulle vid en försäljning
av det ombildade bolaget ge de nya ägarna en subvention och därigenom
också en oriktig konkurrensfördel gentemot andra kraftproducerande före-
tag. Det är vår uppfattning att staten skall ha en korrekt ersättning för den
verksamhet som staten frånhänder sig.
Fru talman! De fallrättigheter som Vattenfall i dag disponerar och som
inte är tänkta att utnyttjas för kraftproduktion bör enligt vår mening över-
föras till naturvårdsverket. Det handlar om naturområden som vi tillmäter
ett mycket stort värde och som vi avser att bevara för kommande generatio-
ner.
När det gäller storkraftsnätet delar jag den uppfattning som Per Wester-
berg har gett uttryck för. Det är alltså viktigt att det blir en koppling till elnä-
tet i andra länder. På det sättet får vi ju ett samarbete på en gemensam el-
marknad. Mot den bakgrunden tycker jag att det är synd att regeringen har
gett energiverket sådana direktiv att frågan om hur det skall bli med ägarför-
hållandena beträffande storkraftsnätet inte får en riktigt allsidig belysning. I
direktiven står det ju att energiverket skall studera alternativen statligt af-
färsverk resp, statligt aktiebolag. Först i andra hand skall andra alternativ
studeras. Jag tycker att utredningen därmed blir mindre värdefull. Man kas-
tar en skugga över resultatet redan från början genom att inte ge utredningen
förutsättningslösa direktiv. Jag är nämligen alls inte övertygad om att det,
innan man har sett utredningen, går att med stor säkerhet uttala sig om vil-
ken form som är den lämpliga. Den lämpliga formen kan mycket väl vara
ett aktiebolag med ett betydande statligt ägarinflytande. Men också andra
former bör undersökas opartiskt. Men man har alltså inte lagt den rätta grun-
den för ett sådant tillvägagångssätt, med tanke på de direktiv som energiver-
ket här har fått.
Fru talman! För att reducera antalet voteringar och för att det inte skall
bli onödigt mycket knapptryckande i kammaren nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservation nr 1. Det innebär självfallet inte att min uppfattning i
något avseende skulle avvika från den uppfattning som kommer till uttryck
i de reservationer som vi i folkpartiet har varit med om att underteckna.
Anf. 38 PER WESTERBERG (m) replik:
Fru talman! Jag tror att det är angeläget med ett klarläggande i det här
sammanhanget.
Vi vill till bokfört värde föra över Vattenfalls tillgångar till aktiebolaget
Vattenfall, och vi är helt på det klara med att fullvärdet skall tas ut när Vat-
tenfall en gång säljs. Det gäller då vid försäljningen av aktierna i aktiebola-
get Vattenfall. Men om man säljer ut till ett värde som ligger något över det
bokförda värdet, och på den punkten hyser vi oro, kan det bli så, att elpriset
därmed drivs upp. Detta skulle kunna skada svensk basindustri.
Anf. 39 HADAR CARS (fp) replik:
Fru talman! Jag tycker att Per Westerberg började bra. Jag känner alltså
sympati för vad som sades. Det är inte i samband med bolagsbildning som
det är viktigt att det blir en riktig värdering av Vattenfalls tillgångar, utan det
är just i samband med att Vattenfall privatiseras, alltså då Vattenfall får nya
ägare, som det behövs - och det har vi varit överens om - en riktig värdering
av Vattenfalls tillgångar. Denna skall ligga till grund för prissättningen be-
träffande aktierna. Om Per Westerberg håller med mig på den punkten är vi
överens hela vägen. Jag tyckte att Per Westerberg i slutet av sin replik till
mig sade att man inte heller då skulle se till vad som var det rätta priset med
hänsyn tagen till att det är önskvärt att ha låga elpriser.
Men i en marknadsekonomi måste varje företag eftersträva en långsiktig
vinstmaximering. Därför tycker jag att de tillgångar som staten avhänder sig
skall vara riktigt värderade. Jag hoppas på en replik från Per Westerberg, så
att jag får klart för mig att vi är överens på denna punkt.
Anf. 40 PER WESTERBERG (m) replik:
Fru talman! Vid en försäljning av aktiebolaget Vattenfalls aktier, eller om
det nu blir delning eller vad det kan vara fråga om, får man, eftersom det
råder fri konkurrens på marknaden i Sverige, en naturlig värdering av Vat-
tenfall, till marknadspris. Självfallet skall vi se till att det går att få ut vad
som är möjligt.
Men innan vi har kommit dithän är det snarast berättigat att hysa oro för
att elpriset blir högre.
Anf. 41 KJELL ERICSSON (c):
Fru talman! I den förra debatten här i kammaren i dag diskuterade vi nä-
ringspolitik. Även den här debatten handlar om näringspolitiken. Det har
gällt förutsättningarna för svenskt näringsliv. Det är alltså väsentligt att ett
positivt näringsklimat skapas i vårt land.
Då gäller det att skapa allmänt goda förutsättningar, så att vårt näringsliv
kan både utvecklas och vara konkurrenskraftigt. Sverige har varit en le-
dande industrination, och fortfarande finns det många bra företag i vårt
land. Men konkurrensen från omvärlden blir allt hårdare bl.a. på grund av
att förutsättningarna för svenskt näringsliv har blivit sämre. Det är någon-
ting som vi måste ändra på.
Ett led i arbetet med att vitalisera vårt näringsliv är försäljningen av stat-
liga företag.
Detta betänkande handlar alltså om statliga företag. Här finns det många
likheter med vad vi under de senaste åren har diskuterat här i kammaren.
Därför är det i viss utsträckning så att säga gamla skivbekanta som nu debat-
teras. Jag kan instämma i mycket av vad Per Westerberg och Hadar Cars
tidigare sagt.
Från de borgerliga partiernas sida har vi en gemensam syn på behovet av
att sälja ut och privatisera statliga företag. Vi anser från centerns sida att ett
spritt, enskilt och mindre koncentrerat ägande är ett viktigt incitament i en
vital ekonomisk politik och en bra näringspolitik. Genom en privatisering av
statlig verksamhet utsätts även den delen för marknadsmässig konkurrens.
Det kan också vara nyttigt när det gäller att få en bättre anpassning till kon-
sumenternas behov.
Staten har som sin främsta uppgift att så att säga dra upp ramarna för nä-
ringspolitiken. Staten kan också på olika sätt, t.ex. genom skattepolitiken,
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
51
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
52
skapa goda grundförutsättningar för en bra näringspolitik. Men staten bör
inte allmänt sett bedriva företagsamhet.
Om staten skall gå in och agera på den marknad som staten själv drar upp
spelreglerna för, är det stor risk att det uppstår en osund konkurrens. Vi an-
ser därför att det vore riktigt att som första steg sälja ut företag som arbetar
under rent kommersiella betingelser på marknaden i konkurrens med pri-
vata företag. På längre sikt anser vi det också vara riktigt att sälja ut delar av
affärsverken, som i dag bedrivs i mer eller mindre monopolliknande former
och som får stora subventioner. Vi anser självklart att myndighetsutöv-
ningen skall vara kvar hos staten.
Vi anser att vid en utförsäljning i första hand de anställda skall få möjlig-
het att bli delägare i det egna företaget. I andra hand skall allmänheten få
tillfälle att köpa aktier. Först i tredje hand skall kapitalmarknadens ordinarie
aktörer komma i fråga - detta för att få en spridning av ägandet.
Vi anser att det i inledningsskedet är det statliga förvaltningsbolaget For-
tias aktieinnehav i olika bolag som skall säljas ut. I dag förfogar Fortia över
aktier i Celsius Industri AB, FFV, LKAB, NCB, Procordia, ASSI och
SS AB. Vi anser också att statens aktier i Nordbanken och Aerotransport
skall säljas. Det kan i det här sammanhanget nämnas att vi var emot bildan-
det av Fortia.
Vi anser att det är fullt realistiskt att utgå från att de här försäljningarna
av statliga företag kan inbringa ungefär 10 miljarder per år. Det är medel
som mer än väl behövs för andra viktiga investeringar i vårt samhälle. Vi har
från centerns sida väckt ett förslag om att avsätta 10 miljarder för offensiva
investeringar i vägar, järnvägar, utbildning m.m. Vi måste ha goda kommu-
nikationer till Kristinehamn, Östersund, Luleå osv. Allt detta är nödvändigt
för oss för att vi skall kunna få en bra utveckling i näringslivet.
Att det görs mycket betydande investeringar i vår infrastruktur är av
mycket stor betydelse också för hela utvecklingen av vårt näringsliv. Indu-
strin måste få bättre kommunikationer och utbildning om den skall klara av
den allt hårdare internationella konkurrensen. Men för att man skall få ut
det bästa av en sådan försäljning, måste försäljningen ske i former som främ-
jar en ökad spridning av aktieägandet. Därför måste valet av försäljningsme-
tod anpassas till de olika objekt som man skall sälja. Man måste ta hänsyn
till det allmänna läge som råder vid tidpunkten för avyttrandet.
Det statliga ägandet uppvisar många olika sorters verksamhet och är ett
exempel på en koncentration. Det har ju förvisso tidigare gjorts en del för-
säljningar av statliga företag vid tidigare tillfällen, främst till institutioner
och storföretag.
Vi har t.ex. Procordias introduktion på fondbörsen i minnet. Det är ett
exempel på hur det inte skall gå till. Där fick i praktiken institutionerna en
förköpsrätt. Det blev sedan inte så mycket över till småsparare i aktier.
Det är enligt vår mening bättre att en betydande del av de statliga företa-
gen kan säljas direkt till allmänheten över börsen. Därmed kan man sprida
aktieägandet på ett stort antal småsparare i aktier. Regeringen bör därför
återkomma med ett förslag om en plan enligt de riktlinjer som redovisas i
reservation 1. Regeringen bör också begära riksdagens bemyndigande att
genomföra försäljningar av ett antal angivna företag.
När det gäller ombildningen av statens vattenfallsverk till aktiebolag anser
vi från centerns och folkpartiets sida att de tillgångar och skulder som förs
över till det nya bolaget inte enbart får föras över till det bokförda värdet.
För om man gör på det viset, kan det komma att innebära ett för lågt värde,
vilket skulle gynna det nya bolaget. Detta bolag skulle då få en konkurrens-
fördel jämfört med andra aktörer på marknaden. Regeringen bör därför vid
överföringen göra de justeringar av värdet som behövs, så att det inte upp-
står några konkurrensnedvridande effekter i samband med bolagiseringen
av Vattenfall.
När bolagiseringen av Vattenfall har genomförts vill vi från de borgerliga
partiernas sida att det sker en privatisering och en omstrukturering av företa-
get. Det finns inga skäl till att staten skall bedriva affärsverksamhet på ener-
giområdet. Genom en privatisering kommer konkurrenssituationen också
på hemmamarknaden att förbättras.
Vi anser det dock viktigt att se till att omstruktureringen inte leder till en
försämrad effektivitet och därmed höjda produktionskostnader.
I det här betänkandet finns även en reservation om det nya bolagets upplå-
ning. Från centern och de andra borgerliga partierna anser vi att Vattenfall
övergångsvis kan få statslån i riksgäldskontoret. Men det skall inte vara på
ett sätt som ger det nya bolaget konkurrensmässiga fördelar jämfört med
andra företag på marknaden. Vi anser också att målet bör vara att så snart
som möjligt överföra även statslånet till den öppna kreditmarknaden.
Jag vill i korthet beröra Trollhätte kanal, som också berörs i betänkandet.
Denna kanal är av mycket stor betydelse för Vänersjöfarten. Det är viktigt
att det finns en fullgod service och att kanalen kan hållas öppen. Det är i dag
relativt stora mängder gods som fraktas via Vänern och Trollhätte kanal. Om
det skulle bli försämringar vid Trollhätte kanal finns det risk för att gods-
transporter kommer att flyttas över till landsvägstrafik, något som ingen
skulle vara betjänt av.
Vi har inget emot att Trollhätte kanalverk ombildas till bolag. Men ambi-
tionen bör vara att flera intressenter skall ges möjligheter att köpa in sig i
bolaget.
En mycket viktig sak är att man ser till det mycket angelägna behovet av
effektiva kommunikationer. Trollhätte kanal bör även framdeles vara till-
gänglig i minst samma omfattning som i dag. En utredare har nu tillsatts i
ärendet. Det kommer väl därför ytterligare förslag från regeringen i denna
fråga. Men jag tycker att det redan nu är viktigt att påpeka behovet av bra
kommunikationer, där Trollhätte kanal utgör en viktig del.
Från de borgerligas sida har vi vid flera tillfällen tidigare föreslagit försälj-
ning av domänverkets marker. Regeringen har nu föreslagit en begränsad
utförsäljning av domänverkets mark inom en ram på 950 miljoner. Detta gäl-
ler endast för försäljningar under 1991/92. Vi anser att det är fel med denna
begränsning.
Vi menar att det är viktigt att tillföra det enskilda jord- och skogsbruket
mer mark. Vi behöver en positiv utveckling i våra olika glesbygder, inte
minst i de bygder där det finns domänmark. Genom att förstärka det en-
skilda jord- och skogsbruket med tillskottsmark kan vi hjälpa till att trygga
sysselsättningen för jord- och skogsbrukare.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
53
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
54
Vi tror på enskild företagsamhet och på de enskilda människornas kreati-
vitet när det gäller att klara av att driva olika företag. Därför är det riktigt,
som vi har föreslagit, att det sker en omfattande privatisering av statlig verk-
samhet.
Fru talman! Jag instämmer slutligen i alla de reservationer som centern
står bakom i detta betänkande, men med tanke på arbetssituationen nöjer
jag mig med att yrka bifall till reservation 1.
Anf. 42 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Vi hade alldeles nyss en debatt som berörde just det här områ-
det och där vi tog upp olika aspekter av statligt ägande. Jag kan efter att ha
lyssnat på de tre borgerliga företrädarna konstatera att de hyser mycket stark
motvilja mot ett gemensamt ägande. Det gäller även centerpartiet, som tyd-
ligen bara kan acceptera en form av gemensamt ägande, bondekooperativ.
Men när vi tillsammans genom statligt ägande äger företag sticker det i ögo-
nen på centerpartisterna. Jag kan konstatera att centern, som är ett parti
med regionalpolitisk profil, nu är beredd att i den privata koncentrerade ka-
pitalistiska sfären föra över de statliga företag som är av oerhört stor regio-
nalpolitisk betydelse i framför allt norra delen av Sverige. Där åker centerns
regionalpolitiska profil all världens väg.
Det som centern, folkpartiet och moderaterna förordar är ett överförande
från gemensamt ägande av produktionsmedel till privat koncentrerat
ägande. Ni skall inte inbilla mig att någon av er har så dålig kunskap om hur
mekanismerna fungerar i det kapitalistiska samhället på denna utvecklings-
nivå att ni tror att de aktier som sprids ut i en första omgång till en mängd
små aktieägare inte sugs upp ganska snart och efter några år hamnar i port-
följerna hos institutioner, hos de stora kapitalintressena och hos de familjer
som en gång var 15 till antalet men som nu är betydligt färre.
Jag har i mitt huvudanförande om näringspolitiken hävdat den roll vi i
vänsterpartiet anser att de statliga företagen skall spela. Jag vill här också
betona att vänsterpartiet genom att medverka till beslutet om det statliga
förvaltningsbolaget Fortia har visat att vi är öppna för utveckling och, om
man så vill, modernisering av det statliga ägandet. Vi följer med stort in-
tresse Fortias utveckling och dess relationer till de bolag som man förvaltar.
Vi anser att det är naturligt att det i en första fas uppkommer intressekonflik-
ter och att dessa intressekonflikter skall lösas i samförstånd mellan Fortias
ledning och de förvaltade bolagens styrelser.
Vi har vid upprepade tillfällen här i kammaren efterlyst en samlad ”policy-
deklaration” när det gäller de statliga företagen, och nu återkommer vi med
detta krav. En sådan policydeklaration bör slå fast att de anställda skall ha
ett stort inflytande över verksamheten, att denna bör baseras på resurssnål
teknik och att produktionen bör planeras så att god arbetsmiljö uppnås.
Betänkandet innehåller två förslag till bolagisering av affärsverk, nämli-
gen Vattenfall och domänverket. Jag vill understryka att det inte är av princi-
piella skäl som vi avvisar ombildningen till aktiebolag. Aktiebolagsformen
kan mycket väl visa sig vara den sammantaget bästa formen att driva en viss
verksamhet. Vi anser emellertid inte att detta visas på ett övertygande sätt i
de två nu aktuella fallen. Man bör enligt vår uppfattning pröva möjlighe-
terna att utveckla affärsverksformen ytterligare. I vår reservation till försla-
get om ombildning av Vattenfall säger vi att det är viktigt att man fullföljer
regionalpolitiska och konsumentpolitiska åtaganden. Vi betonar också vär-
det av det direkta inflytande som riksdagen har över verksamheten och vär-
det av att Vattenfall får en regionaliserad struktur.
Det förskräcker kanske Hadar Cars, men vi i vänsterpartiet anser att de
naturskyddade älvsträckorna där Vattenfall har fallrättigheter skall över-
föras till naturvårdsverket för att ge en ökad tyngd åt skyddsvärdet.
Vad gäller storkraftnätet är vi för tillfället nöjda med att frågan utreds av
statens energiverk för att sedan föras över till den nya näringspolitiska myn-
digheten för fortsatt utredning.
Vi avvisar bolagisering av domänverket av samma skäl som vi avvisar bo-
lagisering av Vattenfall.
I höstas var en klar majoritet i riksdagen överens om att någon större för-
säljning av domänverkets tillgångar inte skulle ske. Vänsterpartiet står fort-
farande fast vid den uppfattningen. Vi svänger inte lika fort som SAP.
Jag nöjer mig med detta. Bengt Hurtig kommer i sitt anförande att ta upp
vissa frågor som har anknytning till Norrbotten och som är av regionalpoli-
tisk betydelse.
Jag vill alltså yrka bifall till reservationerna 11, 26 och 29.
Anf. 43 KJELL ERICSSON (c) replik:
Fru talman! Rolf L Nilson förfasade sig över att vi vill privatisera näringsli-
vet och att vi tror på den formen. Det är helt självklart att vi tror på den
enskilde individen, på den enskildes möjligheter att driva företag och på den
kreativitet som finns hos våra företagare i Sverige.
Det är inte konstigt att vi tycker om kooperativa företag. Man kan ha olika
företagsformer: aktiebolag, kooperativa företag, enskilda firmor - eller
också kan man vara egenföretagare. Det spelar ingen roll vilken av dessa
typer man väljer. Det är bra att det finns olika former att tillgå. Vi tror på
det enskilda ägandet och på att man kan utnyttja den kreativitet som finns.
Man skall föra en regionalpolitik som skapar förutsättningar för arbete,
sysselsättning och företagande i hela vårt land. Det är den regionalpolitik
som vi bygger upp. Sedan skall det finnas enskilda företag, vare sig de är
belägna i Värmland, i Dalarna eller i Norrbotten. Det är fullt möjligt. Vi vill
ha spritt ägande och inte koncentration. Vi har från alla borgerliga partier
uttalat att ägandet skall vara spritt, att aktierna skall säljas ut till de an-
ställda, till allmänheten och först i sista hand till de stora aktörerna på mark-
naden. Detta är ingenting att förfasa sig över. Det är en riktig näringspolitik.
Anf. 44 ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! För min del går inte den decentralistiska profilen som Kjell
Ericsson och centerpartiet förordar ihop med utförsäljning av de statliga
företagen. Jag har svårt att se att man kan ha ett mer decentraliserat ägande
än att vi alla gemensamt äger och förvaltar företagen, ytterst genom våra
valda ombud i riksdagen.
Vad som sker - och det vet Kjell Ericsson, men jag skall upprepa det - vid
en utförsäljning är att det på något eller några års sikt blir en koncentration.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
55
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Stalliga företag
56
Aktiestocken inordnads i den existerande maktstrukturen. Det rör sig om
intressanta företag av strategisk betydelse för näringslivet och företag som i
många fall är utvecklingsbara och därför intressanta att satsa i. Det kommer
de stora kapitalintressena att göra, och det kommer obönhörligen att ske en
koncentration, dvs. den raka motsatsen till decentralisering.
Anf. 45 KJELL ERICSSON (c) replik:
Fru talman! Det låter som Rolf L Nilson tror mera på politikers förmåga
att besluta om man skall driva företag runt om i vårt land än vad han tror på
företagarna själva. Det är inte riktigt. Vi skall skapa de allmänna ramarna
och förutsättningarna för ett bra företagsklimat. Dessutom skall vi föra en
bra regionalpolitik som ger möjlighet till en företagsamhet i hela vårt land.
Det är vad man måste bygga på. De enskilda människorna klarar att driva
företag i olika former, vare sig det är aktiebolag, kooperativa företag eller
enskilda företag. Vi måste också skapa bättre förutsättningar för att äga och
spara i aktier, samtidigt som vi måste stimulera till aktiesparande. Det är en
bra sparform som också gynnar näringslivet. Om det ger bättre lönsamhet
att spara i aktier än att spara i banken, kommer folk att välja att spara i ak-
tier. Det vill vi stimulera.
Det är väl bättre att man säljer ut domänverkets mark till en privatföreta-
gare eller en privatlantbrukare som kan driva jordbruk och skogsbruk ute i
glesbygden. Det är en bra decentralistisk politik.
Anf. 46 ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! Det finns inte utrymme för så många stora skogsbolag på den
svenska och europeiska marknaden, Kjell Ericsson. Vi ser nu en koncentra-
tion till allt färre händer, och det är en utveckling som kommer att fortsätta.
Sett i ett historiskt perspektiv är det de statligt ägda företagen som kanske
till eget förfång har tagit ett stort regionalpolitiskt ansvar och som har visat
uthållighet. Jag är rädd för att detta kommer att gå förlorat vid en privatise-
ring.
En konsekvens av Kjell Ericssons uttalande om att han vill ha mångfald
och se många former av ägande och företagsamhet borde vara att han accep-
terar en ganska stor och t.o.m. en ökad statlig företagsamhetssektor, när det
nu är en så markerad dominans av privat, koncentrerat ägande.
Anf. 47 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Förutom de tunga sakfrågorna - bolagisering av Vattenfall
och domänverket - diskuteras i det här betänkandet även en hel del om stat-
lig företagspolicy och affärsverken i allmänhet. Tyvärr tycks det vara omöj-
ligt att få till stånd någon ordentlig principdiskussion om de statliga verken
och företagen. Varken regeringen eller oppositionen har förstått att det inte
finns någonting så praktiskt som en god teori. Vi saknar en bra teori för hur
statligt företagsägande skall gå till. Det är något som vi från miljöpartiets
sida har efterlyst i åtskilliga år. Vi har gång på gång vädjat till regeringen och
utskottsmajoriteten om klarlägganden. Regeringen har då sagt att de statliga
företagen skall vara en motvikt till de privata. I den mån de bedrivs som ak-
tiebolag är det en ganska egendomlig motvikt eftersom de samtidigt skall
arbeta efter exakt samma vinstmaximeringsprincip som de privata företa-
gen. Det är litet svårt att se vari motvikten ligger om man arbetar på exakt
samma sätt. Skillnaden blir att aktieutdelningen går till olika ägare: i ena
fallet till skattebetalarna, i andra fallet till de privata ägarna. Att detta skulle
vara ett tillräckligt kriterium på motvikt har jag svårt att hålla med om.
Vi har alltså försökt att få regeringen och utskottsmajoriteten att intres-
sera sig för monopolsituationer, och alldeles särskilt frågan om naturliga mo-
nopol. Man har en drastisk tilltro till aktiebolagsformen. Det är en företags-
form som har åtskilliga fördelar men också, som jag har sagt i ett tidigare
anförande, betydande nackdelar, bl.a. därför att den inte kopplar samman
ägande och ansvar, vilket vi tycker är en grundläggande moralisk princip att
man gör. Men naturliga monopol i aktiebolagsform utan demokratisk insyn
är något av det sämsta som medborgarna i en kommun eller stat kan råka ut
för. Det är däremot en drömsituation för affärsverksledarna eller direktö-
rerna i bolagen som kan styra och ställa bakom den hemlighetsridå som ak-
tiebolagslagen tillåter och skapar, utan konkurrens och utan insyn från all-
mänheten. Denna allmänhet tvingas då att betala det pris som bolagen beha-
gar sätta. Det är den fulländade lekstugan för fantasifulla direktörer.
Miljöpartiet de grönas grundinställning är att naturliga monopol skall be-
tjäna allmänheten och bör drivas i en öppen form - helst i affärsverksform.
I princip är det ganska ointressant om vinst uppstår i dessa monopol. Vinst
kan behövas för att bygga upp vissa reserver inom verksamheten, men vinst
som utdelas till ägarna i ett samhällsägt monopol blir ju bara en form av möj-
lighet till minskad beskattning. Det betyder att de som använder monopolets
tjänster får betala en extra skatt som kommer dem till godo som inte använ-
der monopolets tjänster.
Däremot menar vi att aktiebolagsformen skall förbehållas verksamheter
med god konkurrens. Sådana verksamheter som arbetar i aktiebolagsform
under god konkurrens enligt vinstmaximeringsprincipen finns det oftast små
skäl för staten att äga. De kan säljas ut, och intäkterna kan användas till
att bekosta nyinvesteringar som staten finner angelägna eller till att betala
statsskulden.
Som väl de flesta vet vill miljöpartiet dessutom att man när man över hu-
vud taget säljer ut företag skall ge en preferens för de anställda och lokalbe-
folkningen att bli delägare i företaget. Vi tror att detta är till nytta både för
företaget, för de anställda och för den ort där företaget drivs.
Jag kommer nu till de konkreta bolagiseringarna. Den första gäller Vat-
tenfall. Som framgår av reservation nr 12 är jag av en annan uppfattning än
regeringen när det gäller Vattenfall. Så långt är vi dock eniga att Vattenfalls
nuvarande struktur drastiskt måste ändras. Men vi yrkar ändå avslag på pro-
positionen när vi har sett på vilket sätt regeringen vill gå till väga.
Vi menar nämligen för det första att Vattenfalls makt måste brytas.
För det andra menar vi att Vattenfall i dag har och alltid har haft så stor
makt att ingen regering eller riksdag har lyckats styra Vattenfall.
För det tredje är det tvärtom så att Vattenfall tämligen enväldigt har styrt
energipolitiken här i landet.
För det fjärde anser vi att Vattenfall därvid systematiskt har saboterat po-
litiska beslut, såsom framför allt kärnkraftsawecklingen.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
57
|
Prot. 1990/91:121 29 maj 1991 |
För det femte har Vattenfall varit marknadsledande på elmarknaden vil- |
vinst utan för att maximera tillväxt och makt.
|
Statliga företag |
För det sjätte har Vattenfall byggt upp ett system på elmarknaden som För det sjunde har Vattenfall försökt att bli ett stort energiföretag och För det åttonde drömmer Vattenfall om att bli en stor energikoncern som Detta är bakgrunden till miljöpartiets förslag när det gäller omstrukture- Förslaget har dessutom två andra syften: För det första att se till att ägan- En kort sammanfattning av våra förslag lyder: 1. Högspänningsnätet skall förvaltas av ett nytt statligt verk. Det skall vara 2. Kärnkraftverken skall bilda ett separat affärsverk under regeringen. Dit 3. Vattenkraftverken och värmekraftverken säljs ut till de regioner - lands- 4. Detalj distribution och fjärrvärme säljs ut till de kommuner där de är be- 5. Trollhätte kanalverk är ett annat monopol som lämpligen ombildas till ett 6. Övriga verksamheter, t.ex. konsultverksamhet och entreprenadverksam- I det här sammanhanget vill vi påpeka att det är självklart att de natur- |
|
58 |
De minst 50 miljarder som dessa försäljningar inbringar skall enligt vår |
uppfattning sättas in i investeringar för att reparera den ekologiska krisen
och bygga upp ett energisnålt samhälle; en energisnål trafik och energisnåla
system för inhemsk förnybar energi. Det bör alltså dels kunna leda till stat-
liga beställningar, dels till statliga lån på fördelaktiga villkor. Det kommer
att skapa arbeten i ett antal industrier, sådana industrier som i dag har en
vikande sysselsättning och där man knappast ser någon möjlighet att und-
vika en snabbt ökande arbetslöshet. Den som lyssnade på nyheterna i dag vet
t.ex. att entreprenadbranschen kommer att få svårigheter på sikt. Genom att
bygga järnvägar och investera i anläggningar för förnybar energi, får vi en
decentraliserad sysselsättning över hela landet som kan komma just entre-
prenadbranschen till godo.
Bilindustrin och dess underleverantörer, liksom krigsmaterielindustrin,
bör rimligen kunna bli leverantörer av utrustningar för dels kollektivtrafik,
järnvägstrafik och liknande, dels anordningar för biobränslehantering och
vindkraftverk etc.
När det gäller domänverket, som i dag förvaltar stora delar av landets yta,
anser vi det oförsvarligt att staten överlåter hela denna tillgång till ett aktie-
bolag som drivs enligt vinstmaximeringsprincipen och som vilken dag som
helst kan säljas ut på börsen till svenska eller till kanske utländska aktie-
ägare.
Att alla de oskattbara naturvärden som ryms inom domänverket - inkl,
större delen av den svenska fjällvärlden - skall överföras till ett aktiebolag
enligt regeringens mycket opreciserade förslag, upprör oss i miljöpartiet. Jag
är övertygad om att det upprör många naturälskare, och givetvis måste det
skapa stor oro bland samerna, en etnisk minoritet som rikssvenskarna stän-
digt skuffat undan och behandlat illa.
Som vi från miljöpartiet sagt många gånger ser vi gärna att jordbruks- och
skogsfastigheter säljs ut från domänverket i måttlig omfattning och till perso-
ner som åtar sig att ta över dessa fastigheter med bo- och brukarplikt.
Det bästa som kunde ske i dag vore en återremiss av propositionen till
regeringen, dvs. avslag på propositionen i den del som avser domänverket,
så att både regering och borgerlighet får tillfälle att något överväga hur lan-
dets viktigaste naturtillgångar skall förvaltas.
Som slutord vill jag uttala min djupa oro över det kortsynta vinstmaxime-
ringstänkande som tycks ha drabbat både regering och borgerlighet och som
gör att andra värden försummas och demokratisk insyn nonchaleras. I detta
ligger också den kolossala förkärlek man tycks ha för aktiebolagsformen
även för verksamheter där denna form uppenbarligen är rätt så tveksam,
nämligen inom monopolverksamheter.
Herr talman! Miljöpartiet står bakom alla de 18 reservationer i detta be-
tänkande som bär Krister Skånbergs namn, men jag nöjer mig med att yrka
bifall till reservationerna 3, 12, 14, 27, 30 och 34.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
Anf. 48 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Allteftersom tiden gått har jag blivit alltmer förvånad och
förundrad över miljöpartiets planer för Vattenfall och den svenska elförsörj-
ningen. Jag slås av och förundras över den grad av detaljering och tvärsäker-
59
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
het som de kännetecknas av, något som jag anser har dålig förankring i verk-
ligheten.
Mitt sammanfattande omdöme blir att jag inte kan kalla detta för annat
än ett kommandoekonomiskt luftslott i miljöpartiets älskade marknadseko-
nomi. Det man tar sig före är att vilja sälja ut Vattenfall till kommunerna,
egentligen utan att fråga kommunerna om de vill köpa. Jag är inte så säker
på att dagens svenska kommuner är intresserade av att köpa energiverk.
Den utveckling vi ser, exemplifierad av Malmö i min valkrets, är snarast
att kommuner gör sig av med sina energiverk eller är i begrepp att sälja ut
sitt ägande. Det gäller t.ex. Sydkraft. Om kommunerna nu skulle köpa, eller
tvingas av miljöpartiet att köpa, delar av Vattenfall, vad förhindrar dem från
att i så fall i sin tur sälja ut dessa delar så att de hamnar i privata händer,
koncentrerat, enligt marknadsekonomins lagar?
Miljöpartiet gör ett stort nummer av att konkurrensen på den svenska
energimarknaden är dålig. Detta är uppgifter som inte står oemotsagda. I
upprepade artiklar i tidskriften Ekonomisk Debatt, och även i uppgifter från
annat håll, hävdas i stället att den svenska energimarknaden fungerar
mycket väl - ja, förvånansvärt väl. Det är mycket tveksamt om man med
de åtgärder som miljöpartiet föreslår uppnår några förbättringar som skulle
komma konsumenterna till godo.
Detta är enligt min mening ett exempel på en alltför hög detalj eringsgrad
och en alltför stor tvärsäkerhet. Det är ett miljöpartistiskt luftslott.
Anf. 49 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Jag har faktiskt inte kontrollerat med de berörda länen om
de är villiga att köpa. Det kan i någon mån bero på priset, och det i sin tur
är i så fall beroende av en förhandling. Det skulle förvåna mig om de regio-
ner där vattenkraftverken ligger inte skulle visa ett visst intresse för de stora
naturtillgångar som ligger inom deras eget område och om det inte skulle
tilltala dem att vattenkraftverken var lokalt ägda och att de framtida vins-
terna, som anses vara ganska säkra när det gäller vattenkraftverk, skulle till-
falla den region där de finns. Dessa regioner har också blivit lidande av
vattenkraftsutbyggnaderna genom att åkermark och skogar har lagts under
vatten, människor tvingats att flytta osv.
Jag vill påpeka att det är en gammal miljöpartistisk politik att dessa regio-
ner skall ha makt över de tillgångar som finns i området. Vi har sagt att det är
länen, eller regionerna och landstingen, som skall vara huvudmän och icke
kommunerna. Vi tror att kommunerna är för små, och det skulle vara orätt-
vist att dessa tillgångar förvaltas så lokalt som av kommunerna.
Det sades att det finns en risk för att dessa tillgångar sedan kommer att
säljas ut. Om invånarna genom ett demokratiskt beslut finner att de inte
längre vill ha dessa tillgångar har de självfallet möjlighet att sälja ut dem,
precis som Malmö kan sälja ut sitt energiverk, vilket jag anser är en utomor-
dentligt dum idé av Malmö stad. Kommunen har då sålt ut ett monopol till
ett företag som man inte kan styra och ligger när det gäller energifrågor i
händerna på detta företag. Jag anser inte att det är bra för malmöborna.
Det är över huvud taget felaktigt att kommunerna inte slår vakt om invå-
60
narnas intressen och försöker att behålla sådana verksamheter som är ty-
piska naturliga monopol i kommunens ägo och styrda av kommunen.
Anf. 50 RUNE JONSSON (s):
Herr talman! De borgerliga kraven i motioner om privatisering av de stat-
liga verken och bolagen är årligen återkommande. På samma envisa sätt av-
visar riksdagen förslagen. Skälet är att riksdagsmajoriteten anser att det bör
finnas en statlig företagssektor som motvikt till de privata maktgrupperna.
Vi vill i det sammanhanget betona betydelsen av en livaktig kooperation som
också kan utgöra en motvikt.
De industrianställda i statliga företag i Sverige utgör ingen stor andel av
det totala antalet industrisysselsatta, varken vid en inhemsk eller en interna-
tionell jämförelse. Men det förringar inte betydelsen av statlig industriverk-
samhet. De statliga företagen måste emellertid få möjlighet att följa med i
omstruktureringar, rationaliseringar m.m. som fordras i ett modernt indu-
strisamhälle. De måste kunna drivas på ett effektivt sätt, som övriga företag.
Företagens organisation måste vara sådan att den främjar den nya tidens
krav, bl.a. på internationalisering. Detta gäller bl.a. Vattenfall och domän-
verket, vilka behandlas i det betänkande från näringsutskottet som vi nu dis-
kuterar.
Utskottet avvisar alltså kravet på privatisering. Detsamma gäller också
vänsterpartiets och miljöpartiets krav på ytterligare redovisning av de stat-
liga företagens uppgifter och funktion. Jag tror att den farhåga som Rolf Nil-
son hyser, att de anställda inte skall få inflytande utan policybeskrivning, är
litet överdriven. Jag utgår från att det fungerar på ett bra sätt i de statliga
företagen.
Med detta som bakgrund och med hänvisning till tidigare års debatter yr-
kar jag avslag på reservationerna 1-8 och bifall till utskottets hemställan.
Eftersom privatiseringen diskuterats ingående i det förra ärendet, tror jag
att vi gör det lättare för oss om vi konstaterar att vi har olika uppfattningar
i de här frågorna.
Herr talman! Vi delar regeringens uppfattning att vi skall ombilda Vatten-
fall till aktiebolag fr.o.m. 1992. Undantaget blir det s.k. storkraftnätet och
samkörningsförbindelserna med utlandet, vilka delar tills vidare skall drivas
i verksform. Denna fråga utreds för närvarande av statens energiverk.
Skälet till att regeringen nu vill bolagisera är att man vill ge Vattenfall möj-
lighet att utvecklas inom de konkurrensutsatta områdena. Vattenfall skall på
samma sätt som andra kraftföretag kunna nedkorta beslutsvägar, fortsätta
effektiviseringen av företaget och få en bättre finansiering. Det innebär
också en anpassning till den pågående internationaliseringen av elmarkna-
den. Vattenfall kommer efter bolagiseringen att kunna konkurrera på
samma villkor som övriga företag på energimarknaden, både i Sverige och
utomlands.
Överföringen av tillgångar och skulder från verket till bolaget föreslås ske
till i huvudsak det bokförda värdet, vilket skulle ge det nya bolaget förutsätt-
ningar likvärdiga med dem som gäller för branschen i övrigt. Skulle de bok-
förda värdena framstå som alltför försiktiga, bör dessa tillgångar uppvärde-
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
61
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
62
ras enligt vad som sägs i propositionen. Detta tycker jag borde tillfredsställa
både folkpartiet och centern, som står bakom reservation 9.
Vi delar också regeringens uppfattning att den del av verksamheten i Vat-
tenfall som förs över i bolagsform bör hållas samman i en koncern och ägas
av staten. Det innebär inte att de förändringar och den regionalisering som
skett de senaste åren inom Vattenfall skall spolieras på något sätt.
När det gäller de fallrätter som inte får byggas ut föreslås i reservation 13
att de skall överföras till naturvårdsverket, och i reservation 14 att de skall
grundlagsskyddas. Vi delar inte dessa uppfattningar. På samma sätt som gäl-
ler för privata kraftbolag kan det bolagiserade Vattenfall äga fallrätterna.
Det är lagstiftningen som är skyddet mot utbyggnad, inte vilka som äger fall-
rätterna. Men att för den skull gå så långt att de skall grundlagsskyddas fin-
ner inte utskottet behövligt.
Tanken är, när det gäller lån till Vattenfall, att långivningen skall ske på
den öppna kreditmarknaden. Men för att inte bolaget skall få finansiella svå-
righeter i början, kommer övergången från statslån och den rörliga krediten
som verket har i dag hos riksgäldskontoret att ske successivt till den fria kapi-
talmarknaden. Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen.
Jag vill också yrka bifall till förslaget att Trollhätte kanalverk skall ombil-
das till ett aktiebolag med ansvar för drift och förvaltning av kanalrörelsen.
I propositionens senare del föreslår regeringen att domänverket skall om-
bildas till aktiebolag. Skälet är detsamma som gäller för Vattenfall: Domän-
verket bör ges den organisationsform som är mest lämpad på den konkur-
rensutsatta marknad verket arbetar på; verket bör ges ökad ekonomisk
handlingsfrihet för att en förbättrad avkastning skall kunna möjliggöras; ver-
ket bör ges en enhetlig associationsform för att verksamheten internt inom
koncernen skall kunna struktureras på ett bättre sätt; verket bör övergå i
bolagsform så att den statliga förmögenhetsförvaltningen skall kunna effek-
tiviseras.
Vissa frågor kring ombildningen måste emellertid lösas innan den kan ge-
nomföras, varför regeringen avser att återkomma med förslag i olika detalj-
frågor. Vad vi nu skall ta ställning till är att godkänna att verksamheten vid
domänverket överförs till ett aktiebolag och att en utförsäljning får ske inom
en ram på 950 milj.kr. under budgetåret 1991/92. Utskottsmajoriteten till-
styrker förslaget och avstyrker bl.a. de borgerligas förslag att öka försälj-
ningsramen.
Till sist, herr talman, några korta svar beträffande övriga reservationer i
betänkandet.
Utskottet utgår från att bolagiseringen av domänverket inte kommer att
ändra vare sig samernas sedvanerättigheter, den förda regionalpolitiken,
åtagandet att leverera virke till de mindre sågverken i Norrland eller vidare-
förädlingen av råvaran.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag på samtliga
punkter och avslag på reservationerna.
Anf. 51 PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Jag skall inte upprepa debatten om privatisering av statliga
företag; den har förts här i kammaren ett mycket stort antal gånger.
Däremot kan jag ånyo konstatera att svensk socialdemokrati snart är den
enda bastion som motsätter sig privatisering av statliga företag och statliga
affärsverk i den här delen av världen. Nästan alla länder, oavsett politisk
färg, inser behovet av privatisering, effektivisering, lösgörande av statligt ka-
pital, för att på det sättet tillföra statskassan medel så att man kan göra mer
angelägna saker.
Jag måste dock ställa några frågor till Rune Jonsson. Vad tillför egentligen
svenska staten - Sveriges riksdag och regering - för kompetens i styrelsen i
det nya, jättelika statsföretaget Fortia, som har allt från medicin till gruvor
och skeppsvarv? Sju fackföreningsmän, några statssekreterare och departe-
mentstjänstemän, och ett par personer från näringslivet ingår i styrelsen.
Inget ont om de enskilda personerna, de är säkert duktiga. Men vad är det
som de tillför som inte skulle kunna finnas annars? Vad är det för kapital
som man skulle kunna frigöra där? Det är ju jättelika penningsummor, som
skulle kunna användas till infrastrukturinvesteringar - i vägar, järnvägar
m.m. - för att stärka näringslivet och företagens, även de statliga företagen,
konkurrenskraft.
Dessutom måste jag fråga: Är det inte litet besvärande när Fortia, som
den stora statliga företagskoncernen, i öppet trots vägrar ett enhälligt nä-
ringsutskott insyn i elementära frågor av strategisk natur om driften och
skötseln av företaget?
Det kan med fog ifrågasättas om man inte bryter mot gällande riksdagsbe-
slut om att det skulle vara ett förvaltningsbolag, och inte ett rörelsedrivande
bolag, i och med att man i praktiken ser till att man fattar alla investeringsbe-
slut av betydelse i koncernens styrelse, och i och med att man centraliserar
finansförvaltningen. Det står ju även klart utsagt i 3 § i bolagsordningen att
detta skall vara ett förvaltningsbolag.
Vi får ju närmast ett intryck av att det inte är någon styrning från regering
och riksdag, att man har överlämnat företaget till någon liten grupp som skall
sköta det. Jag tycker att det är ett mycket bra exempel på att det behövs
snabba, klara, effektiva privatiseringar av statliga företag.
Några få ord om de naturliga monopolen. Jag är medveten om att det finns
naturliga monopol. Självfallet kan man tackla dem också för att försöka få
dem att bli konkurrensutsatta. Vattenfallsverket är ett av dem. Genom att
koppla samman stamlinjenätet med nätet nere i Europa får man en klart fun-
gerande konkurrens. Det finns flera metoder att tillämpa på ett antal områ-
den.
Anf. 52 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Rune Jonsson säger att den statliga företagssektorn skall ar-
beta med effektivitet och i konkurrens med den privata företagssektorn. Jag
tycker att det är en omdömesfråga från fall till fall i vad mån det är intressant
för staten att driva företag i konkurrens med privat näringsliv på samma vill-
kor. Rune Jonsson nämnde de anställdas inflytande. Det skall uppenbarligen
vara precis samma inflytande som de anställda har i de privata företagen en-
ligt nu gällande lagar. Det finns inget extra element av ekonomisk demokrati
i den statliga företagssektorn.
Jag vill inte dramatisera den statliga företagssektorn. Den växte kraftigt
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
63
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
64
under de borgerliga åren och är fortfarande ganska begränsad jämfört med
hur det ser ut i Europa. Någon snabb utförsäljning, menar jag, är inte önsk-
värd. Men det kan vara en viss utförsäljning med de regler som jag nämnde
i mitt anförande, nämligen att de anställda och de som finns på orten där
företagen ligger skall ha företräde till delägande av företagen.
Älvarna har diskuterats och ifrågasatts för utbyggnad gång efter annan
från olika håll. Därför behövs det ett grundlagsskydd för att denna diskus-
sion inte skall leda till något snabbt beslut i riksdagen. Det skall vara en
grundlig diskussion över hela landet om någon av de fyra s.k. nationaläl-
varna skall byggas ut.
Rune Jonsson säger att det är en riktig form att ombilda Trollhätte kanal
till aktiebolag. Vi säger att Trollhätte kanal är ett typiskt naturligt monopol
och bör alltså drivas under öppen insyn från det allmänna, dvs. som ett af-
färsverk. Annars kan man bakom aktiebolagslagens förhängen ta ut vilka
vinster man vill av trafiken på kanalen. Naturliga monopol bör stå under öp-
pen kontroll.
Anf. 53 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! De frågor som finns i betänkandet tänker jag inte uppehålla
mig vid. Om dem har vi redan fört en diskussion.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Rune Jonsson av annan karaktär. Det
har funnits olika motiv till varför staten har skaffat sig ett ägande. Att natur-
resurser skulle vara statliga var väl ett av motiven för domänverket. Att inte
utlänningar skulle äga en central nyttighet var väl ett skäl till varför LKAB
blev förstatligat. Kanhända att det var regionalpolitiska skäl som delvis låg
bakom bildandet av SSAB. En ökning av kontrollen av kreditmarknaden var
väl ett motiv för Kreditbanken, den senare ombildade PK-bankens till-
komst. Saneringen av branscher som råkat i svårigheter låg bakom tillkoms-
ten av Svenska Varv.
Statens företagande är ett ganska stort mischmasch av olika tjänster och
produkter, allt från livsmedel till vapen. Jag skulle gärna lyssna på vad Rune
Jonsson har att säga om det, om de principer och det övergripande filoso-
fiska tänkandet som ligger bakom just den kombination av statligt ägande
som finns i dag. Om jag har förstått rätt vill ni inte sälja något, och ni vill
inte heller köpa något. Just denna sammansättning som råder av statligt ägda
företag framstår utan särskild motivering som den absolut maximala och rik-
tiga avvägningen. Det vore roligt att höra från Rune Jonsson vad det är för
principer som styr det tänkandet.
Om jag inte får ett svar som övertygar mig om något genomtänkt från
statsmakternas och regeringens sida, kan jag bara se den enda princip som är
den mest konservativa av alla principer, dvs. varför rubba eller ändra något i
den bästa av världar? Det är konservatismen i sin absoluta och mest extrema
form. Är det där socialdemokratin har hamnat?
Anf. 54 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Rune Jonsson säger att vi har skilda uppfattningar om sta-
tens företagande. Det har vi haft tidigare, och de skillnaderna kvarstår.
Detta är något av en ideologisk skiljelinje.
Vi tror på privat företagsamhet och på den enskilda människans möjlighet
att kunna sköta olika företag och på att kunna ta till vara entreprenörsandan
och initiativkraften just genom att satsa på den privata företagssektorn.
Som Per Westerberg sade har man runt om i världen privatiserat statliga
företag. Men här i Sverige håller man krampaktigt fast vid att de skall finnas
kvar. Men precis som Hadar Cars sade kan man undra vad det är som säger
att detta är den riktiga nivån, att det inte skall vara vare sig mer eller mindre.
Nej, vi tror att man kan vitalisera näringslivet genom att sälja ut statliga före-
tag.
De resurser som är bundna nu i statliga företag utgör kapital som inte vi
kan tillgodogöra oss. Är det inte bättre att enskilt företagande tar hand om
de statliga företagen? Det är ett antal miljarder som behövs i offensiva sam-
hällsinvesteringar. De behövs här och på olika ställen i Norrland för järnvä-
gar, vägar och utbildningsinsatser osv. Vårt uppdrag är att ge goda förutsätt-
ningar för näringslivet och företagandet. Det är vår grundläggande uppgift.
Om riktiga förutsättningar skapas för näringslivet, har näringslivet också
större chans att klara sig för övrigt. Därför tycker jag att sådana insatser som
jag har föreslagit i dag skall genomföras. Är det inte bättre att frigöra kapital
och satsa på offensiva samhällsinvesteringar?
Anf. 55 RUNE JONSSON (s) replik:
Herr talman! Per Westerberg får stå för bedömningen av kompetensen hos
dem som leder Fortia. Jag tror att det är bra folk som är invalda där. När det
gäller kompetensen i de enskilda företagen tror jag inte ens Per Westerberg
vågar ställa sig upp och säga att det är fel på den.
Vi har i Sverige en liten statlig industriverksamhet. Det är därför det inte
är aktuellt att göra så stora utförsäljningar, som kanske görs på andra håll.
Men i jämförelse med europeiska industriländer har vi en liten andel av stat-
lig verksamhet.
Hadar Cars tar upp frågan om varför det gäller just dessa företag. Har vi
rätt struktur på den statliga företagsamheten? Vi socialdemokrater är inte
dogmatiska på det sättet att det inte går att förändra i den statliga företag-
samheten. Men det måste vara skäl till det. Det måste passa staten och före-
tagen att gå över på andra områden.
Per-Ola Eriksson sade i förmiddags att statliga företag faktiskt behövs av
strukturella skäl, regionalpolitiska skäl och för att tillverka vissa produkter.
Men vi måste se till att de företag vi har är rationella och intakta så att de
kan gripa in i situationer där dessa företag behövs. Jag vill bara påminna om
att vi har aldrig haft så mycket förstatligande som under den borgerliga rege-
ringstiden.
Anf. 56 PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Jag har fått lära mig nu att jag inte skall kalla mig konserva-
tiv - det är väl snarast socialdemokraterna som skall ha det epitetet - utan
jag är nog snarast radikalkonservativ.
Vad beträffar de borgerliga regeringarnas agerande när det gällde att ta
över krisdrabbade företag kan jag gärna medge att socialdemokraterna nog
är bättre på att föra socialdemokratisk politik. Det är därför vi behöver ha en
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
65
5 Riksdagens protokoll 1990191:121
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
66
borgerlig regering som kan driva en rejält borgerlig politik, för att få nystart i
företagandet och privatiseringen av de statliga företagen.
Jag fick inget svar av Rune Jonsson på vad det finns för extra kompetens
just i ett statligt företag. Jag sade att jag ifrågasätter inte varje enskild männi-
ska på något sätt. Att var och en i Fortias styrelse har sina kvaliteter, det vet
jag, men vad tillför de just för att de är statliga?
Det enda vi vet är att man gömmer sig bakom aktiebolagslagen. Centrala,
mycket enkla uppgifter som ett enhälligt näringsutskott, representerande
den ende ägaren, har begärt att få, har man vägrat att lämna ut.
Man har inte heller lyckats precisera de grundläggande principerna för hur
man skall driva koncernen. Är det ett förvaltningsbolag eller ett rörelsedri-
vande bolag? Skall man lägga sig i varje enskilt dotterbolags investeringspro-
gram och finansiella placeringar, då är man ett rörelsedrivande bolag.
Vi har inte heller fått besked av Rune Jonsson om han anser att man följer
riksdagsbeslutet och sin egen bolagsordning och att koncernstyrelsen verkli-
gen är så kompetent att den kan avgöra vartenda enskilt investeringsärende
i alla olika dotterbolag i de mest vitt skilda branscher.
Anf. 57 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Vi har också föreslagit utförsäljning av statlig företagsam-
het, nämligen i första hand Vattenfalls verksamheter. Vi räknar med att det
bör kunna ske i en takt som motsvarar ungefär 10 miljarder om året. Vi
tycker att det är viktigt att sådana försäljningar kommer till stånd, så att sta-
ten får den likviditet och det rörelsekapital som behövs för att investera i
utrustningar i syfte att bota den ekologiska krisen. Det är i allra högsta grad
offensiva investeringar.
Vi kan även mycket väl tänka oss att diskutera att sälja ut delar av Fortia,
men det får väl anstå. Här finns inga konkreta förslag från borgerligheten
utan bara allmänna uttalanden, under det att vi faktiskt har gjort ett ganska
detaljerat förslag till hur vi menar att de statliga tillgångarna på vattenkrafts-
och värmekraftssidan och på eldistributionssidan skulle kunna omvandlas till
produktiva investeringar som skapar tiotusentals nya jobb, vilket i allra
högsta grad behövs.
Därför har vi yrkat på detta gång på gång. Det är bråttom att staten tar ett
initiativ. Vi skall inte bara omskola människor ständigt. Vi måste faktiskt
hjälpa till att skaffa jobb. När det finns ett överhängande behov av jobb på
energi- och transportsidan för att bygga upp ett ekologiskt sundare samhälle,
är ju det ett tillfälle som inte borde gå oss ur händerna. Vi borde agera snabbt
här och se till att någonting blev gjort, både för de arbetslösas skull - en
skara som ständigt växer - och för ekologins skull.
Däremot anser vi inte att det brådskar i och för sig att sälja ut statliga till-
gångar i något slags panik, utan man får pröva varje bolag för sig. Vi har
ställt ett konkret förslag som gäller Vattenfall, och vi är villiga att diskutera
andra förslag också naturligtvis.
Anf. 58 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Radikalkonservativ är väl en uppfinning av ungefär samma
slag som den gamla skvadern.
Rune Jonsson sade att hans parti inte är doktrinärt. Efter att ha lyssnat på
honom tror jag att jag kan hålla med om det. Jag skulle väl i det här samman-
hanget, när det gäller synen på vad som skall vara statligt ägande, snarare
vilja karakterisera det som reaktionärkonservativt.
Anf. 59 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Rune Jonsson har någon form av övertro på de statliga före-
tagen, att de skall kunna klara av sina saker mycket bättre än den privata
företagsamheten. Det tror dock inte jag.
Som sagts tidigare i dag av min kollega Per-Ola Eriksson kan det finnas
strukturella skäl och också regionalpolitiska skäl att i ett övergångsskede ha
statliga företag, men det är inget självändamål. De företag som nu finns på
den kommersiella marknaden kan säljas ut, och då tycker jag att man skall
göra det.
Jag ställde frågan till Rune Jonsson om det inte vore bättre att frigöra ka-
pitalet i de här företagen och satsa pengarna på infrastruktur - vägar, järnvä-
gar, utbildning osv. - i stället för att ha dem låsta i företagen. På det sättet
hjälper man också andra företag. Man tryggar sysselsättningen för de företa-
gen och man får en bättre konkurrenssituation. Är det då inte bättre att fri-
göra det här kapitalet?
Anf. 60 RUNE JONSSON (s) replik:
Herr talman! Jag börjar bakifrån med Kjell Ericsson. Visst kan man få in
pengar och använda dem till infrastruktur. Men som väl Kjell Ericsson har
sett, har avkastningskravet på de statliga företagen ökat, och man kan ju
också använda vinstmedlen till olika ändamål.
Till Per Westerberg vill jag bara säga att Fortia är i ett inledningsskede och
måste få arbeta på samma sätt som andra koncerner. Det gäller inte minst
sekretessen. Så jag tror att vi längre fram får en tingens ordning som gör att
också Per Westerberg kommer att vara nöjd.
Andre vice talmannen anmälde att Per Westerberg och Kjell Ericsson an-
hållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repli-
ker.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
Anf. 61 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 7.
I de övergripande resonemang som förs här i dag och som har debatterats
i olika omgångar är den centrala tanken att det är marknaden som helt skall
avgöra vilka företag i världen som skall överleva och vilka som skall gå un-
der. De kommandoadministrativa ekonomiernas sammanbrott har, tycker
jag, lett till blindhet när det gäller den oreglerade kapitalismens utveckling.
I de delar av världen där den under lång tid har haft fritt spelrum är de regio-
nala klyftorna stora. Tidigare livskraftiga industriregioner ligger öde och
folk lever i apati, misär och hög arbetslöshet. I andra är givetvis tillväxten
god.
Inom OECD-länderna drabbar fattigdomens och arbetslöshetens spöke
på detta sätt bortåt hundra miljoner människor. Bara i Europa, som numer
67
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
68
av en del debattörer anses visa vägen även för Sverige, lever 45 miljoner
människor i fattigdom, varav en stor del i försvagade industriregioner. Ar-
betslösheten i Europa har under lång tid legat vid 10 % och tidvis varit svagt
sjunkande.
Om man delar upp EG i områden med i storleksordningen en miljon invå-
nare, kan de mest efterblivna områdena ha fjärdedelen så stor BNI per ca-
pita som de bästa delarna. Därför inser man sedan några år tillbaka också
att regionalpolitiska åtgärder måste vidtas. Klyftorna är för stora, inser man,
för att man skall kunna ha en helt oreglerad ekonomi.
Lika väl som central detaljstyrning av produktionen visat sig leda till kata-
strof i planekonomierna, måste vi konstatera att den helt oreglerade kapita-
lismen också medför stora sociala katastrofer. Därför behöver marknaden
sina politiska ramar och därför behöver marknaden starka och självständiga
fackliga organisationer. Det oupplysta penningväldet måste utsättas för civi-
lisatoriska demokratiska beslut.
Det är på intet sätt uteslutet att den omfattande strukturomvandling som
kan bli resultatet av den fullständiga friheten för kapitalet i en EES-sfär i
Europa kan leda till att tidigare sammanhängande nationella produktions-
system bryts sönder. Även stora företag kan komma att köpas upp för att
läggas ned eller för att få sin produktion flyttad. Hela landsändar kan slås ut
och bli stödregioner som tappas på yrkesverksam befolkning. Den utförsälj-
ning av de statliga basindustrierna och av domänverket som de borgerliga
partierna aviserar, leder med stor sannolikhet till att sociala och regionala
hänsyn kommer ännu mer i skymundan när beslut om strategi, investeringar
och nedläggningar fattas.
Plötsligt kan LKAB vara Bolidenägt och i ett senare skede ägt av en multi-
nationell koncern. ASSI och delar av domänverket köps upp av någon annan
transnationell jätte. I värsta fall köper man företag för att lägga ner en kon-
kurrent. Det kan bli en epok när den maximerade kapitalavkastningen över-
ordnas alla andra behov. Guldäggen får alla satsningar och därmed blir det
nedläggningar och stagnation för resten, liksom i tidigare industriområden
runt om i världen. Tidigare stabila företag kan bli spekulationsobjekt för fi-
nansintressen som spelar monopol över hela den rika världen dygnet runt.
Herr talman! Därför tycker jag att det vaktslående om den lilla del av det
statliga företagandet som i dag sker i utskottets betänkande är tillfredsstäl-
lande. De fackliga organisationerna har all anledning att hålla garden uppe
och att hålla sig väl informerade om utvecklingen de närmaste åren.
Herr talman! Sedan vill jag ägna några ord åt ett av de statliga företagen,
nämligen Svenskt Stål AB. Lika väl som det finns styrka och grund för att
tro på tillverkningen av stål och stålprodukter vid SSAB, kanske främst i
Luleå, får vi inte blunda för de stora svagheter som finns. Det dyra koks-
verket, kommande krav på miljöområdet, långa fraktvägar för ämnen till
kunder, låg vidareförädlingsgrad och svårigheter att behålla kompetent per-
sonal tror jag tillhör dessa svagheter. En erfaren arbetarstam och framgångar
med kvalitetsförbättringar hör till styrkan.
I kraft av de nu aktuella internationella kraven på miljöhänsyn och mins-
kade koldioxidutsläpp diskuteras nu inom EG koldioxidavgifter även för in-
dustrin på bortåt 400 miljarder kronor. Svensk stålindustri kan, enligt min
mening, komma att tvingas betala den typen av miljöavgifter utan att ny kol-
dioxidsnål teknik har framtagits. Dessutom har ju kolpriset höjts med ca 10-
20 % genom anknytningen till ecun och den nya typ av valutakorg som vi har
anslutit oss till.
Jag har vid ett antal tillfällen tidigare här i kammaren pläderat för att man
skulle se över möjligheterna att använda högsvavlig olja som ersättning för
kol och koks vid reduktion av järnmalm. Denna högsvavliga olja tvingas vi
i dag exportera till bl.a. EG-länderna. Vi kan även komma att tvingas betala
miljökostnader som en följd av de miljöavgifter som införs där. Om vi alltså
skulle ta till vara denna olja och förgasa den, rena den och använda den i
stället för kol och koks skulle vi kraftigt kunna reducera framtida miljöavgif-
ter.
Jag tycker därför att det är riktigt att koppla ihop vårt problem med expor-
ten av olja och vårt problem med kol och koks. Detta är ett exempel på pro-
blemkomplex där jag tycker att det är naturligt att staten fortfarande har ett
övergripande ansvar, dvs. när det gäller de regionalpolitiska aspekterna och
de övergripande miljöpolitiska aspekterna.
För närvarande aviseras också förluster inom såväl SSAB som inom där-
med sammanhängande Ovako Steel. Kanske redan om någon månad kom-
mer den privata delen av dessa företag att gå ut och varsla ytterligare stora
grupper av arbetare i Luleå. Det är inte heller säkert att masugn 1 i Luleå
kan hållas i gång.
En nedgång för SSAB skulle betyda en nedgång i hela det nationella pro-
duktionssystemet, där ju SSAB är en del. En modern, uthållig och konkur-
renskraftig tillverkning av råjärn och stål behövs för transportmedelsindu-
strin, vitvaruindustrin, byggnadsindustrin osv. i det här landet. Stålindustrin
behövs också för en stabil avsättning i gruvindustrin.
Staten tycks ju ibland anse att vissa delar av det privata näringslivet behö-
ver skattebefrielse och särskilt stöd därför att denna industri är nationellt
viktig. Så har det t.ex. varit när det gäller Saab i södra Sverige. Detsamma
borde gälla SSAB. Detta tror jag underlättas om staten tillika är en domine-
rande ägare. Vi vill t.o.m. lägga ut detta som ett uppdrag på grund av det
hårda klimat, de långa avstånden, de glest befolkade landsdelarna och de
speciella uppgifter som den här typen av industri har. De borde alltså kunna
ha ett regionalpolitiskt uppdrag. Det borde också göra det möjligt för dem
att sälja regionalpolitiska arbetsuppgifter till den svenska staten som i det
långa loppet måste betala dessa regionalpolitiska stöd.
Direkta statliga bidrag till företag torde i framtiden bli i det närmaste
omöjliga som ett led i den anpassning till EG som genomförs.
Behovet av satsningar inom stålindustrin på forskning och utveckling är
också stort. Forsknings- och utvecklingssatsningar på stålområdet har i Sve-
rige varit ungefär hälften av vad de är i Japan räknat per producerat ton stål.
Beredskap att skjuta till kapital till SSAB borde kunna deklareras av rege-
ringen. Detta skulle också innebära en signal till att samhället önskar inve-
steringar i denna del av industrin. Regeringen måste, som företrädare för
den mest betydande ägaren i svensk stålindustri, fortlöpande ägna SSAB och
branschen stor uppmärksamhet och uppträda som en aktiv och intresserad
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
69
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
70
ägare. Det går inte längre att håglöst skjuta över alla bekymmer på mark-
nadskrafterna och bara beklaga att avskedanden är nödvändiga.
Herr talman! Därmed vill jag yrka bifall till reservation 7.
Anf. 62 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! I detta betänkande om de statliga företagen behandlas bl.a.
vår motion N211. Den handlar om angelägna långsiktiga investeringar vid
Svenskt Stål AB i Luleå. Jag avser att i mitt inlägg nu kommentera dels ut-
skottets behandling av denna motion, dels de borgerligas planer på att sälja
ut de statliga företagen.
Motionen handlar om statens ansvar som huvudägare att driva på utveck-
lingen i företaget. När det gäller Svenskt Ståls verksamhet i Luleå är det vik-
tigt att de nödvändiga långsiktiga investeringarna kommer till stånd. Det
handlar om viktiga investeringar för en utbyggd produktionskapacitet i me-
tallurgin, investeringar som förbättrar kvaliteten på stålprodukterna samt
arbetsmiljöförbättringar.
Näringsutskottets majoritet har i sin skrivning konstaterat att staten har
ett stort ansvar för utvecklingen i basindustrierna. Utskottet anför också att
det inte ankommer på riksdagen att pröva behovet av investeringar i olika
statliga bolag eller att styra verksamheten i dessa bolag. Dessa rader i ut-
skottsskrivningen är självklara. Varken regering eller riksdag skall lägga sig
i den dagliga driften eller skötseln av företagen. Det finns styrelser och före-
tagsledningar för det ändamålet.
Men det får inte heller innebära att staten som ägare inte bryr sig om den
långsiktiga inriktningen eller lämnar fritt för företagsledningarna att själva
staka ut färdvägen med den enda målsättningen att maximal profit skall vara
ledstjärnan.
Skall man klara en fortsatt positiv utveckling av de statliga basindustrierna
krävs ett betydligt bättre engagemang från ägarens sida. Visserligen har det
nu börjat bli bättre rotation i några av företagens styrelser, där grånade far-
bröder nu byts ut mot yngre förmågor med en mer modern syn på utveckling
och framåtskridande. Det är naturligtvis positivt. Det fanns länge en tendens
i basindustrierna att alltför många satt alltför länge i ledande positioner med
alla de nackdelar det fört med sig för företagens utveckling.
Utskottet har verkligen inte ägnat så många rader i betänkandet åt statens
ansvar för utvecklingen av basindustrierna. Jag kan i viss mån förstå det, ef-
tersom det största hotet mot de statliga företagen är de borgerliga partiernas
planerade utförsäljning.
De statliga basindustrierna tillkom för att förädla landets råvarutillgångar
samt för att skapa sysselsättning i regioner med svag arbetsmarknad. Det
fanns inget intresse från privata aktieägare att satsa stora resurser i gruvor
och stålverk. Om inte staten gått in med medel för de tunga och kapitalkrä-
vande investeringarna i gruv- och stålindustrin, hade vi säkerligen nu varit
helt utkonkurrerade i dessa branscher.
De privata stålintressena körde ner hela sin produktionsapparat. Det
gällde t. ex. Gränges stål verksamhet. Den var helt nerkörd och närmade sig
den totala kraschen. Verkställande direktör var vid det tillfället en numera
icke okänd politisk clown vid namn lan Wachtmeister. Han hade minsann då
fått fart under galoscherna när det gällde att utarma stora delar av den
svenska stålindustrin. Visserligen fick han sparken för att han inte klarade
jobbet, men de privata ägarintressena i övrigt klarade inte heller av att ut-
veckla den svenska stålindustrin.
Staten tvingades gå in och ta på sig huvudansvaret för att modernisera och
samordna denna viktiga bransch. Svenskt Stål bildades. Detsamma inträf-
fade i landets stora järnmalmsgruvor. Så t.ex. tog staten ansvaret för LKAB
och dess utveckling.
Staten har också tagit ansvaret för basindustriernas utveckling när det pri-
vata kapitalet inte har varit intresserat på grund av att den kortsiktiga profi-
ten inte varit tillräckligt attraktiv.
Initiativet att utveckla basindustrierna har tagits av socialdemokratiska re-
geringar. Det har inneburit en mycket stor trygghet för människor i inte
minst det län som drabbats hårdast av arbetslösheten, alltså Norrbotten.
Därför är det tragiskt att i sammanhanget tvingas konstatera att borgerliga
ledamöter från Norrbottens län, t.ex. Per-Ola Eriksson, nu går i bräschen
för att driva utvecklingen mot en utförsäljning av de statliga företagen i bl.a.
Norrbotten.
Låt mig ställa några direkta frågor till Per-Ola Eriksson: Hur ser egentli-
gen er försäljningsplan ut, om ni nu får chansen att sälja ut företag? Vilka
företag tänker ni börja med, och i vilken omfattning kommer ni att sälja ut?
Är det LKAB som står först på utförsäljningslistan eller är det SSAB eller
ASSI?
Om dessa basindustrier säljs ut, vem skall då stå för de stora och tunga
kapitalinvesteringar som kommer att behövas i basindustrierna? Privatkapi-
talet har ju inte tidigare visat något intresse av att investera i denna form av
verksamhet. Vem skall då trygga sysselsättningen och ta de regionalpolitiska
hänsyn som måste tas på den förhållandevis svaga arbetsmarknad som ännu
finns i Norrbotten?
Slutligen, herr talman, hoppas jag verkligen att de borgerliga aldrig får
chansen att genomföra den planerade utförsäljningen av statliga företag.
Det vore verkligen att spela ett mycket högt spel med sysselsättningen i vårt
nordligaste län.
Anf. 63 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har länge suttit och väntat på Sten-Ove Sundströms an-
förande, som är en kopia på kopior av de anföranden som han brukar hålla
varje år från denna talarstol i detta ärende.
Hur skall det här gå till, Sten-Ove Sundström? Jag ber först att få hänvisa
till motion N218, som behandlas i detta betänkande. Låt mig också klargöra
för Sten-Ove Sundström att vi inte ämnar anordna någon realisation på stat-
lig verksamhet. Realisation på statlig verksamhet har däremot socialdemo-
kraterna gjort vid ett antal tillfällen. När Sten-Ove Sundström talar om att
”sälja ut”, så förefaller det som om det är fråga om realisation på statlig verk-
samhet. Men det är det inte.
Jag skall ge ett besked till Sten-Ove Sundström. Om vårt land åren
1976—1982 inte hade haft en regering som satsat pengar på och omorganise-
rat svensk stålindustri samt rekonstruerat gruvindustrin, då hade Norrbotten
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
71
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
varit flera företag fattigare än det är i dag. Vad gäller den statliga företags-
sektorn har Sten-Ove Sundström aldrig sträckt sig längre än till att intressera
sig för den egna arbetsplatsen och till den egna lilla vrån i Luleå i närheten
av SSAB. Han brukar ofta använda sig av en viss modell, nämligen den som
går ut på att kräva styrelseordförandens och styrelseledamöternas avgång.
Jag vet inte hur många gånger han har krävt Björn Wahlströms avgång. Det
var väl honom han menade när han talade om grånande farbröder som nu
har ersatts av yngre. Vi vet vem Björn Wahlström har ersatts med. Därefter
kan vi diskutera hårfärgen - om den är grå eller inte.
Det är faktiskt beklämmande att Sten-Ove Sundström såsom företrädare
för ett län som Norrbotten inte under alla sina år i riksdagen har kunnat inse
att de statliga företagen måste arbeta efter exakt samma ekonomiska princi-
per som alla andra företag. De statliga företagen skall icke särbehandlas utan
jämföras med privata eller kooperativt drivna företag. De statliga företagen
har betytt mycket för Norrbotten, men i dag utgör de ingen räddningsplanka
för länet. Jag vet att många av hans partivänner inser det, och det bör också
han göra. Den kunskapen har tydligen inte nått Sten-Ove Sundström.
Motion N218, som jag har hänvisat till, kan Sten-Ove Sundström i lugn
och ro läsa i sin kammare. Då får han ett fint och fullständigt svar på frågan
hur vi har tänkt oss att omvandla statliga företag till privata företag samt i
vilken takt det skall ske.
Anf. 64 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag tycker det var synd att Per-Ola Eriksson inte tog chansen
att skingra dimmorna kring det borgerliga förslag som han har gått i bräschen
för i denna kammare. Det handlar alltså om utförsäljning av de stora statliga
företagen i inte minst Norrbotten, vårt gemensamma hemlän.
Per-Ola Eriksson hänvisar till en motion, men i den framgår inte i vilken
takt och på vilket sätt utförsäljningen av de statliga företagen skall ske. Det
finns ingen anledning att påstå att betydelsen av statliga företag minskar. Låt
oss komma ihåg att i vårt län är fortfarande tre av fyra industriarbetare an-
ställda i statliga företag. De anställda har också ett stort intresse av att få
veta hur deras framtid kommer att te sig om olyckan är framme och centern
får ingå i en regering efter höstens val.
Vi har ett ganska klart minne av hur de borgerliga regeringarna tyvärr be-
tedde sig på detta område. Den borgerliga regeringen med en centerpartis-
tisk industriminister föredrog att socialisera förlusterna för de stora privat-
ägda företagen. Är det en melodi som kommer att ljuda på nytt?
De anställda i inte minst de statliga företagen har rätt att få veta, Per-Ola
Eriksson, i vilken takt utförsäljningarna skall ske. Skall ni börja med att sälja
ut LKAB och i så fall när? Kommer det att ske redan inom ett år? Vad hän-
der sedan med SSAB och ASSI? Jag tycker inte att vi skall förkrympa frågan
till motionsläsning. Ta nu chansen, skingra dimmorna och tala ut! På vilket
sätt och i vilken takt skall ni sälja ut de statliga företagen och därmed trygg-
heten för de många industriarbetare i det län som har det besvärligast att
klara sysselsättningen?
72
Anf. 65 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag erinrar om vad jag sade i min förra replik till Sten-Ove
Sundström, nämligen att det inte handlar om någon realisationsverksamhet
som han påstår att jag vill bedriva. Det gäller att omvandla ett passivt statligt
ägande på ett sätt som gör att de ekonomiska resurser som frigörs kan använ-
das till investeringar i infrastruktur, i vägar, järnvägar och bättre kommuni-
kationer. Just på dessa områden är behovet av investeringar oerhört stort.
Sten-Ove Sundström, som sitter med i trafikutskottet, brukar uttala sig i
just sådana frågor. Men jag konstaterar att Sten-Ove Sundström under årens
lopp inte har varit med om några offensiva satsningar på nämnda områden.
Inlandsbanan är det senaste exemplet. Som förste riksdagsman i Norrland
gick han ut och sade att inlandsbanan skulle läggas ned. Ett sådant besked
lämnar en företrädare för ett län som behöver bra kommunikationer.
Som jag har redogjort för i motion N218 är det meningen att statliga före-
tag skall säljas. De anställda, småspararna och andra medborgare skall få
köpa aktier i företagen i den takt som är förenlig med situationen på markna-
den. Det handlar alltså inte om att sälja allt på en enda dag, utan det kan ske
stegvis.
Jag tycker faktiskt att Sten-Ove Sundström ofta försöker framställa utför-
säljning av statliga företag som den största av olyckor i näringspolitiska sam-
manhang. Gång efter gång gör han sina analyser utifrån ett mycket snävt
perspektiv. Han bortser ifrån de ekonomiska realiteter som företag tvingas
arbeta under. Sten-Ove Sundström skall vara oerhört tacksam för att Sverige
under åren 1976-1982 hade en regering som hade kraft och mod att ge sig i
kast med att omstrukturera svensk stålindustri, skogsindustri och gruvindu-
stri. Om man inte hade gjort det under de åren, hade Sten-Ove Sundström
inte kunnat stå här i talarstolen i dag.
Anf. 66 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Per-Ola Eriksson får gärna skälla på mig som person. Jag
tycker dock att det är synd att han inte svarar på de konkreta frågorna. Även
om Per-Ola Eriksson tycker att jag har ett snävt perspektiv borde han ha
en viss förståelse för att alla de människor som känner trygghet i de statliga
företagen vill ha ett klart besked om i vilken takt och på vilket sätt Per-Ola
Eriksson och hans parti vill sälja ut dem. Det är synd att de inte kan få ett
klart besked på det här området. Är det möjligen så, Per-Ola Eriksson, att
centern i det här sammanhanget liksom i andra sammanhang väntar på att
moderaterna skall ta initiativet och dra upp riktlinjerna för att ni därmed
skall kunna skrida till verket?
Per-Ola Eriksson talar om ett passivt ägande. På vilket sätt menar Per-Ola
Eriksson att staten i detta sammanhang har haft ett passivt ägande? Det är
faktiskt staten som har satsat de stora pengarna via en socialdemokratisk re-
gering. Mångmiljardinvesteringar har kommit till efter initiativ från den so-
cialdemokratiska regeringen, som har lyssnat på alla de människor som har
förstått att branscherna går att utveckla.
Även om Per-Ola Eriksson glider undan frågan är det faktiskt så att ni vill
sälja kon för att kunna köpa mjölk. En sådan utveckling kan man uthärda
på mycket kort sikt, men sedan upptäcker man att man har gjort sig av med
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
73
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
74
de stora tillgångarna. De pengar ni avser att komma över i detta samman-
hang vill ni investera i infrastruktur. Vi har via den socialdemokratiska rege-
ringen nu dragit upp riktlinjer för att satsa 30 miljarder på infrastrukturom-
rådet utan utförsäljning av statliga företag. Vi vill utveckla företagen. Vi vill
inte att staten, samhället, skall avhända sig dessa viktiga inkomstkällor.
Andre vice talmannen anmälde att Per-Ola Eriksson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 67 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! I proposition 1990/91:87 redovisar regeringen att man har
beställt en utredning av nuvarande statens energiverk om stamnätets fram-
tida organisation. I betänkandet 1990/91 :NU38 hänvisar man på s. 20 till be-
tänkande NU40 om energipolitik. I energipropositionen, s. 28, skriver rege-
ringen att man syftar till att främja en effektiv handel med el och till att skapa
möjligheter för en decentraliserad elproduktion. På s. 30 och 31 i propositio-
nen redogör regeringen för elmarknadens internationalisering och påpekar
att EG-kommissionen har krävt att elnätet i EG-länderna skall öppnas för
överföring av el på lika ekonomiska villkor för alla, s.k. common carriage.
Som Lars Norberg redan har sagt har vi i motion N42 och i reservation 20
yrkat att en utredning som statens energiverk skall göra åt regeringen skall
utgå från ”att elproducenter, eldistributörer och åtminstone större elkonsu-
menter, bl.a. inom industrin, skall ha rätt och möjlighet att överföra elenergi
på högspänningsnätet till självkostnadspris som ett led i arbetet på att en fri
handel med elenergi skall underlättas”.
Herr talman! Det är viktigt att de nuvarande reglerna och taxorna för el-
överföring ändras. Såsom de nu ser ut stärker de bara Vattenfalls makt och
inflytande över energipolitiken. De utgör också ett av flera mycket effektiva
hinder för en fungerande och öppen elmarknad. De nuvarande reglerna och
taxorna är också ett allvarligt hinder för elöverföring och för bättre utnytt-
jande av möjligheterna för effektivare energianvändning och användning av
förnybara bränslen. Det är viktigt att dessa hinder undanröjs.
I USA tillämpar man redan den s.k. balansprincipen, least cost utility
planning, för att energiförsörjningen skall bli så ekonomiskt gynnsam för an-
vändarna som möjligt. I Norge har den förra borgerliga regeringen Syse -
inte den kommunistiska regeringen som man skulle kunna tro efter att ha
hört Hadar Cars inlägg i kammaren - fått ett enigt storting med på att till-
lämpa balansprincipen i Norge.
Det är viktigt att kraftbolagen, eldistributionsföretagen och åtminstone de
stora elanvändarna får rätt och möjlighet att överföra el på högspänningsnä-
tet till självkostnadspris. Det är också en viktig förutsättning för att man skall
få nytta av balansprincipen. Det är även en viktig förutsättning för den elbörs
som man har bestämt sig för att pröva i Norge och som också finns nämnd i
regeringens proposition nr 40. Det har också föreslagits av chefen för statens
energiverk, generaldirektör Rode.
Jag hoppas att alla här i kammaren som är angelägna om en fungerande
marknadsekonomi också vill medverka till att energikunderna till lägsta
kostnad får den nytta av energin som hon eller han som kund behöver, vare
sig det gäller att kyla öl, koka vatten, värma bostäder, tillverka en vara eller
vad det nu kan röra sig om. En grupp på statens energiverk och en på Vatten-
fall arbetar mycket intensivt med dessa frågor. På statens energiverk har man
lagt fram ett ganska detaljerat förslag om hur en sådan här elbörs skulle
kunna fungera och hur man med en elbörs skulle kunna hjälpa kunderna att
få energinytta till lägsta kostnad. Man har tidigare talat om olika prissätt-
ningsmetoder, men som ett alternativ i elbörssammanhang visar man i stället
på att man när det är aktuellt att få fram ytterligare energi till något ändamål
kan begära in anbud på energimängden från t.ex. stora distributörer och
kunder. Sedan kan man välja ett anbud, om det är lägre än vad det kostar
att bygga ut själva elproduktionen. Detta är innebörden i balansprincipen.
Herr talman! Jag räknar med att vi den 11 juni här i kammaren tillsam-
mans kan följa upp det här genom att be regeringen återkomma med förslag
till lag om elöverföring till självkostnadspris på högspänningsnätet och med
förslag till hur balansprincipen och elbörsen skall genomföras. Hittills näm-
ner man egentligen bara honnörsorden i propositionen utan att visa hur man
tänker genomföra detta.
Anf. 68 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 69 SONI A KARLSSON (s):
Herr talman! I näringsutskottets betänkande nr 38 behandlas på s. 28 AB
Göta kanalbolag. Näringsutskottet gör en kort beskrivning av tidigare ställ-
ningstaganden och avslutar med att hänvisa till den kommande proposition
som skall behandla bolagiseringen av domänverket och där frågor angående
bl.a. Göta kanal berörs.
Enligt skrivningen i betänkandet har regeringen med hänvisning till stats-
finansiella skäl inte framlagt något förslag om anslag till Göta kanal för bud-
getåret 1991/92 i årets budgetproposition.
På förslag från regeringen beslutade riksdagen 1984 om ett underhålls- och
upprustningsprogram för Göta kanal under perioden 1985/86-1994/95. Före
perioden 1990/91-1994/95 har kostnaderna för underhåll och upprustning
beräknats till 15,6 milj.kr. per år. Riksdagen beslutade våren 1990 om ett
anslag av detta belopp för finansiering av kostnaderna under innevarande
budgetår.
Genom det föreliggande budgetförslaget hotas såväl hittills gjorda under-
hållsinsatser som kanalens framtid.
Göta kanal är speciell ur kulturhistorisk synpunkt och klassad som riksin-
tresse både för friluftslivet och för kulturminnesvården. Kanalen besöks årli-
gen av ca 1,5 miljoner människor som på olika sätt tillbringar sin fritid på
och vid kanalen.
För att på ett bra och långsiktigt sätt kunna sköta Göta kanal måste kanal-
bolaget erhålla äskade medel från budgetårets början för att kunna göra
nödvändigt underhåll för att kanalen skall kunna hållas öppen.
Göta kanal borde ha så stort egenvärde att dess fortsatta existens inte görs
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
75
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
till en tvistefråga mellan industridepartementet och domänverket, vilket jag
tycker att den blivit i dag.
Enligt tidningsreferat i förra veckan uttalade generaldirektör Bo Hed-
ström att domänverket är ett affärsdrivande företag och att det inte kan ac-
ceptera att ur egen ficka betala de förluster som kanalen dras med. Vidare
konstaterade han att Göta kanal aldrig går att få lönsam, och att det är rege-
ringens ansvar att täcka de förluster som uppstår.
Herr talman! I svaret på min fråga som omnämns i betänkandet nämnde
industriministern att domänverket hos industridepartementet begärt avdrag
från inleverans för medel till underhåll och upprustning till AB Göta kanal-
bolag, och att framställningen för närvarande bereds i regeringskansliet.
Jag förutsätter att man verkligen hittar en lösning så att Göta kanalbolag
erhåller medel från den 1 juli 1991. Mot bakgrund av Göta kanals stora värde
som kulturminnesmärke och turistled måste verksamheten tryggas. Det är
av riksintresse att så sker.
Ytterligare dröjsmål i denna fråga kan inte accepteras.
Anf. 70 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag hoppas, precis som Sonia Karlsson, att regeringen inser
att den har ett ansvar för kanalen, som ju är ett både stort rekreationsvärde
och ett stort kulturhistoriskt värde.
Jag vill också erinra Sonia Karlsson om att i detta betänkande finns en
reservation nr 32 om Göta kanalbolag som säger att miljöpartiet anser att
det är fel huvudman för kanalen. Domänverket är ingen lämplig huvudman.
Staten borde inrätta en huvudman som samlar upp de positiva intressen som
finns för kanalen. Det är givetvis de berörda länsmyndigheterna och de som
har intresse av och ansvar för kulturvård och för turism och för naturvård,
framför allt i dessa bygder.
Vi har alltså begärt att regeringen skall återkomma till riksdagen med för-
slag i denna fråga.
Hade det funnits en sådan huvudman för kanalen hade den säkert varit
betydligt effektivare och mer entusiastisk i sina påtryckningar på regeringen
för att frigöra det kapital som behövs.
Jag har inte yrkat bifall till denna reservation, även om vi naturligtvis står
bakom den. Sonia Karlsson har alltså inte tillfälle att rösta för den när vi går
till omröstning, men man kan ju alltid hoppas att hon annars hade gjort det.
Anf. 71 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! Jag har läst reservationen från miljöpartiet, men jag anser
att det inte är någon bra lösning för kanalbolaget att göra en stiftelse av det.
Jag tror att bolaget väl kan finnas inom domänverkets hägn, som det gör nu.
Det får man också läsa i den proposition som kommer till hösten.
Det viktiga, det som krävs för dagen, är att man under tiden som detta
behandlas inte fråntar kanalbolaget möjligheten att låta verksamheten fun-
gera bra till dess man vet hur propositionen ser ut i höst.
Därför behöver kanalbolaget få medel från den 1 juli i år.
Anf. 72 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Om detta har vi inte olika åsikt. Däremot är jag mycket
misstrogen mot domänverket, som enligt regeringens uppfattning skall om-
bildas till ett aktiebolag, som enligt aktiebolagslagen skall drivas med sikte
på bästa möjliga lönsamhet för aktieägarna. Detta kan inte vara den rätta
huvudmannen för en kanal som rimligtvis inte kan drivas med konventio-
nella lönsamhetskrav, utan måste betraktas som en kulturhistorisk klenod
som behöver tillskott från det allmänna eller från andra, frivilliga krafter
som vill stödja detta kulturhistoriskt viktiga och för turismen intressanta
objekt, Göta kanal.
Anf. 73 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! I det sistnämnda delar jag Lars Norbergs uppfattning. Det
är viktigt att vi värnar om Göta kanal. Därmed är dock inte sagt att bästa
sättet är att göra en stiftelse av den.
Jag förutsätter att det kommer ett förslag från regeringen i proposition i
höst, där man på bästa sätt tillvaratar intressena och ser till att Göta kanal
kan fungera som nu för både kulturminnesvården och turismen och att vi
värnar om den.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande näringsutskottets betänkanden 1990/91 :NU35 och
NU38.
Mom. 1 (näringspolitikens förutsättningar och inriktning)
I voteringen om kontraproposition för bestämmande av kontraproposi-
tion i huvudvoteringen avgavs 21 röster för reservation 2 av Rolf L Nilson
och 21 röster för reservation 3 av Lars Norberg. 258 ledamöter avstod från
att rösta.
Sedan andre vice talmannen lagt ner en ja-sedel och en nej-sedel i röstur-
nan drog Bengt Rosén (fp) ja-sedeln. Kammaren hade alltså i enlighet med
ja-propositionen till kontraproposition i voteringen om kontraproposition
antagit reservation 2 av Rolf L Nilson.
I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 1 av Hadar Cars
m.fl. med 128 röster mot 17 för reservation 2 av Rolf L Nilson. 158 ledamöter
avstod från att rösta.
I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 136 röster mot 130
för reservation 1 av Hadar Cars m.fl. 36 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (småföretagspolitiken)
Utskottets hemställan bifölls med 181 röster mot 20 för reservation 7 av
Lars Norberg. 101 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Statliga företag
77
|
Prot. 1990/91:121 29 maj 1991 |
Roland Larsson (c) anmälde att han avsett att avstå från att rösta men Mom. 4 (utländska företagsförvärv) Utskottets hemställan bifölls med 149 röster mot 15 för reservation 9 av Mom. 13 (miljöteknik) Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 21 av Rolf L Nil- Mom. 25 (Teknikens hus) Utskottets hemställan bifölls med 283 röster mot 20 för reservation 30 av Mom. 29 (riskkapitalförsörjning och riskkapitalbolag) Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 21 för reservation 36 av Mom. 37 (kapitalförsörjning för kooperativa företag) Utskottets hemställan bifölls med 244 röster mot 20 för reservation 47 av Mom. 38 (utvidgat ägaransvar) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 48 av Lars Norberg - Mom. 40 (nyetableringslån) Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 132 för reservation 49 av Mom. 46 (EG-program för småföretag) Utskottets hemställan bifölls med 264 röster mot 37 för reservation 55 av Mom. 56 (bilindustrins framtid) Utskottets hemställan bifölls med 265 röster mot 36 för reservation 71 av Mom. 60 (utvecklingen av Alvarmotorn) Utskottets hemställan bifölls med 274 röster mot 24 för reservation 74 av Mom. 66 (livscykelspecifikationer m.m.) Utskottets hemställan bifölls med 246 röster mot 37 för reservation 77 av |
78
Mom. 68 (produktmärkning om elförbrukning m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 80 av Rolf L Nilson
och Lars Norberg - bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (statligt företagande)
Först biträddes reservation 1 av Per Westerberg m.fl. - som ställdes mot
reservation 3 av Krister Skånberg - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 149 röster mot 131 för reserva-
tion 1 av Per Westerberg m.fl. 22 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (de statliga företagen i Norrbottens län, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 227 röster mot 16 för reservation 7 av
Rolf L Nilson. 56 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5 (ombildning av statens vattenfallsverk till aktiebolag)
Först biträddes reservation 11 av Rolf L Nilson med 30 röster mot 20 för
reservation 12 av Lars Norberg. 253 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 147 röster mot 18 för reserva-
tion 11 av Rolf L Nilson. 136 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 6 (statens vattenfallsverks naturskyddade tillgångar)
Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 21 för reservation 14 av
Krister Skånberg. 102 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 16 (ombildning av domänverket till aktiebolag)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 26 av Rolf L Nil-
son, dels reservation 27 av Krister Skånberg - bifölls med acklamation.
Mom. 17 (försäljning av fast egendom under domänverkets förvaltning)
Först biträddes reservation 29 av Rolf L Nilson med 33 röster mot 20 för
reservation 30 av Krister Skånberg. 250 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 144 röster mot 22 för reserva-
tion 29 av Rolf L Nilson. 136 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 22 (instruktionen för domänverket)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 34 av Krister Skån-
berg - bifölls genom uppresning.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
79
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Kollektiv
sakförsäkring
80
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, nä-
ringsutskottets betänkanden NU31 och NU47 samt skatteutskottets betän-
kande SkU28, beslöt kammaren på förslag av andre vice talmannen att de
fick företas till avgörande i ett sammanhang sedan debatten i dessa ärenden
avslutats.
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU31 Kollektiv sakförsäkring.
Anf. 74 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! För inte så länge sedan träffade jag vänner som var djupt
förtretade över just den företeelse som är aktuell i detta betänkande.
Mina vänner hade flyttat till Stockholm och fann plötsligt att dottern i hu-
set, utan att ha blivit tillfrågad, var försedd med en hemförsäkring i Folksam.
Inte nog med det, även frun i huset upptäckte att hon via sin fackförening
hade begåvats med en hemförsäkring i Folksam, utan att ha blivit tillfrågad.
Familjen, som sedan länge har en hemförsäkring i ett försäkringsbolag
som de själva har valt, kunde inte förstå hur man i Sverige kan acceptera ett
system där man, på grund av att man är medlem i en fackförening, utan att
bli tillfrågad förses med Folksams hemförsäkringar, i det här fallet två
stycken, för ett hem som redan är försäkrat.
Varför har då inte den justeringen gjorts för länge sedan, att kollektiva
sakförsäkringar bara skall kunna tecknas för medlemmar som individuellt
ansluter sig? Varför håller socialdemokraterna så envist fast vid modellen
äkta sakförsäkringar? Vad beror det på att en så självklar sak som den enskil-
des rätt att själv ta ställning i frågor som denna varje år skall behöva tas upp
till debatt i riksdagen?
Svaret finner man när man studerar försäkringsinspektionens promemoria
om gruppsakförsäkring. Av den framgår att det har skett en kraftig förskjut-
ning av marknadsandelarna när det gäller denna typ av gruppförsäkringar.
Av det totala antalet gruppförsäkrade år 1990 var närmare 82 % tecknade i
Folksam. Vad gäller äkta grupphemförsäkringar var i samtliga fall utom två
Folksam avtalspartner. Utvecklingen på hemförsäkringsområdet har sedan
de första kollektiva hemförsäkringarna tecknades 1982 entydigt gynnat Folk-
sam, som haft en ökning med 182 %.
Företeelsen äkta gruppsakförsäkringar, tecknade genom facket, ingår som
ett av de återkommande kapitlen i romanen Rosornas sammansvärjning.
Avsnitt ur den romanen återkommer i riksdagsdebatten regelbundet som en
andra klassens följetong. Av handlingen att döma skulle romanen också
kunna heta Röda bröder borstar varandra på ryggen, eller varför inte Röd
solidaritet. Någon större bestseller är det inte fråga om. Handlingen är ensi-
dig, trist och deprimerande.
Nyligen avhandlades i denna kammare ett kapitel i denna roman, nämli-
gen kapitlet om kollektivanslutningen av fackliga organisationer till det so-
cialdemokratiska partiet. I det kapitlet fortsätter den röda rörelsens kamp
för att bibehålla medlemmarna i partiet. När det gäller en så god sak behöver
man inte ta hänsyn till fackmedlemmar som inte delar arbetarrörelsens vär-
deringar.
Samma tankegångar ligger bakom de ständigt återkommande avsnitten
om de kollektiva sakförsäkringarna.
Frågan är i vems intresse och med vilken rätt fackförbund vidgar sina verk-
samhetsområden, som helt saknar anknytning till arbetslivet, in i medlem-
marnas privata sfärer. Siffrorna i försäkringsinspektionens redogörelse är av-
slöjande.
För oss som inte delar socialdemokraternas kollektivistiska tänkesätt
handlar detta betänkande och våra reservationer om något så viktigt som att
skydda den enskilde fackmedlemmen från kollektiva beslut där han eller hon
först i efterhand får en möjlighet att protestera, med allt det besvär och
omak som det betyder.
Det ligger i den enskilde medlemmens berättigade intresse att inte på
grund av ett medlemskap, som man som arbetstagare i praktiken är bunden
av, behöva underkasta sig kollektiva lösningar rörande frågor som inte har
ett naturligt samband med förhållandena som arbetstagare.
Enskilda medlemmar i en facklig organisation måste självfallet själva få
avgöra om och i så fall i vilket försäkringsbolag de önskar teckna en hemför-
säkring. Det är närmast genant att denna fråga år efter år skall debatteras i
riksdagen.
Det är uppenbart att ett kollektivistiskt synsätt och en önskan att tillgo-
dose fackföreningarnas och det röda nätverkets intressen går före den enskil-
des intressen i detta som i så många andra sammanhang när det gäller social-
demokraterna.
Den enskildes rätt till valfrihet och integritet får stå tillbaka för en mål-
medveten strategi att skapa fördelar för organisationer inom den röda rörel-
sen.
Den kraftiga förskjutning som skett av marknadsandelar strider mot en
sund utveckling på försäkringsmarknaden som försäkringsinspektioner en-
ligt lagen skall verka för.
Systemet med dessa försäkringar hotar den fria konkurrensen mellan för-
säkringsgivare och det fria valet för försäkringstagare, detta som är en förut-
sättning för en sund marknadsutveckling på försäkringsområdet.
Staten och kommunerna har i sina upphandlingsreglementen skapat ga-
rantier för affärsmässighet i sin upphandling. På motsvarande sätt borde det
vara ett försäkringstagarintresse att de här aktuella försäkringarna upphand-
las på ett affärsmässigt sätt.
Ett regelrätt upphandlingsförfarande, som innebär konkurrens mellan
försäkringsbolagen på lika villkor, såg näringsombudsmannen som en ovill-
korlig förutsättning för att anslutningsformen med reservationsrätt skulle
kunna godtas. Det kan bara konstateras att fackförbunden i realiteten i stäl-
let praktiskt taget skapat monopol för Folksam.
Lönsamheten synes i flera fall något vacklande, skriver försäkringsinspek-
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Kollektiv
sakförsäkring
81
6 Riksdagens protokoll 1990/91:121
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Kollektiv
sakförsäkring
82
tionen. Samtidigt konstateras att flera avtal har en för låg premie och att höj-
ningar kan förutses. En fråga som man kan ställa sig är om anbuden från
början baserats på orealistiska föreställningar och om det är beroende på
från början orealistiskt låga anbud som de höga marknadsandelarna har
uppnåtts.
Vidare har det visat sig svårt att få klarlagt om och hur den enskilde fack-
medlemmen får upplysning om premieutvecklingen. Det har inte gjorts nå-
gon undersökning beträffande utvecklingen av premierna för dessa försäk-
ringar. För den enskilde försäkringstagaren är det mycket svårt att urskilja
en premiehöjning, eftersom premien ofta betalas tillsammans med fackföre-
ningsavgiften.
Eftersom premierna för de här försäkringarna i många fall är inbakade i
fackföreningsavgiften, måste man också fråga sig hur detta ställer sig rent
skattemässigt. Fackföreningsavgifterna är som bekant avdragsgilla vid de-
klarationen. Det leder till att den fackmedlem som har premiekostnaden in-
bakad i fackföreningsavgiften får en högre skattereduktion än den som inte
har en äkta gruppsakförsäkring. Hur kan socialdemokraterna försvara en så-
dan orättvisa?
De kollektiva sakförsäkringarna i nuvarande tappning hotar att förstöra
den sunda och önskvärda konkurrenssituation på försäkringsmarknaden
som är till gagn för alla försäkringstagare. När marknaden inom försäkrings-
branschen på detta sätt snedvrids blir följden samtidigt den att premierna för
hemförsäkringar för dem som inte ingår i systemet riskerar att bli dyrare.
Försäkringsinspektionens skrivelse borde leda till slutsatsen att riksdagen
genom att tillgodose våra reservationer avslutar följetongen om de äkta
gruppsakförsäkringarna.
Det är riksdagens uppgift att skydda medborgarna mot kollektiva beslut
som inkräktar på den enskildes integritet och som i onödan begränsar valfri-
heten. Det är riksdagens uppgift att värna om en sund konkurrenssituation
på försäkringsmarknaden.
Herr talman! Jag står självfallet bakom de reservationer som finns i betän-
kandet, men nöjer mig med att yrka bifall till nr 2.
Anf. 75 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Karin Falkmer har ju talat så utförligt och väl om den stånd-
punkt som hon och jag, dvs. moderata samlingspartiet och folkpartiet och
för den delen också centerpartiet, delar att jag kan bli förhållandevis kortfat-
tad i mitt anförande.
Frågan är principiellt intressant, eftersom de uppfattningar som står emot
varandra gäller var gränserna skall gå mellan den enskilda sfären och den
sfär som en förening skall kunna fatta beslut om.
I den här kammaren har vi ju under många år fört kampen mot kollektiv
anslutning av fackföreningsmedlemmar till det socialdemokratiska partiet.
Den kampen har vi vunnit. Nu gäller frågan om en fackförening kollektivt
skall kunna fatta beslut om att försäkra alla sina medlemmar utan att dessa
medlemmar tillfrågas om de vill ha försäkringen eller inte. Man skall bara
kunna skicka ut ett meddelande till dem. Vill man inte ha försäkringen skall
det sändas in en anmälan. Konsekvenserna av det här blir då att många kon-
staterar att de får en försäkring genom sin fackförening. Det är besvärligt att
avbeställa - varför skall man inte ha försäkringen? Utan enskilt ställningsta-
gande har man plötsligt blivit försäkrad i ett visst företag.
En naturligt konsekvens blir också det som Karin Falkmer var inne på,
nämligen att många hem blir försäkrade mer än en gång. Det sker kanske
dels genom olika kollektiva försäkringar, dels genom en enskild försäkring
som man själv har beställt. Detta är överförsäkring, vilket för hushållen som
helhet blir onödigt dyrbart. De som drabbas får betala sina försäkringar flera
gånger om. Detta är inte nödvändigt. Man kan alltså avsäga sig sin kollektiva
försäkring, men det kräver att man är medveten och att man tar ett initiativ.
Enligt vår åsikt bör det inte vara på det sättet. Varje hushåll skall för det
första bestämma om man vill ha någon försäkring och för det andra var för-
säkringen skall tecknas. Detta bör vara grunden. Jag ser inte att det behöver
vara något hinder för att en fackförening tecknar ett avtal med ett försäk-
ringsbolag. Sedan kan avtalet underställas medlemmarna. De som tycker att
det är ett bra avtal - det kan kanske bli en bra försäkring om många är med -
kan då teckna försäkring. Jag vill inte förvägra någon den rätten. Men just
metoden att utan att fråga medlemmarna individuellt tvångsansluta samtliga
strider mot en grundläggande liberal värdering. Det strider mot den respekt
som jag tycker att man skall visa varje enskild människas egen beslutssfär.
Inom denna skall vi ju själva fatta beslut. Därför yrkar jag på samma sätt
som Karin Falkmer bifall till reservation 2 och understryker starkt att det
förhållandet att jag inte yrkar bifall till reservation 1 och 3 inte beror på att
jag inte delar de uppfattningar som återges i dessa reservationer. Jag vill bara
minska den börda för kammaren som omröstningar och knapptryckning i
onödan utgör.
Anf. 76 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Det borde i ett fritt demokratiskt samhälle vara en självklar-
het att det är den enskildes privatsak i vilka former han eller hon genom för-
säkringar vill skydda sin privata egendom. Det borde vara så självklart att vi
inte ens skulle behöva använda någon tid för diskussioner om saken i den
här kammaren. Men så förhåller det sig alltså inte. Genom kollektiva beslut
i en organisation som man av andra skäl än försäkringsskäl anser sig behöva
tillhöra kan intrång göras i de privata angelägenheterna. I stället för att den
som blandar sig i mina privata angelägenheter måste be mig om mitt tillstånd
är jag tvungen att ta initiativet till att reservera mig från att behöva ingå i ett
försäkringskollektiv. Inte nog med det, herr talman, den argumentation man
underbygger denna möjlighet med ger intryck av att detta ingrepp i mina
privata angelägenheter ibland kan vara motiverat av att jag som enskild indi-
vid skulle vara sämre skickad att bedöma mitt försäkringsbehov än kollekti-
vet. Dvs. sämre skickad att ta ansvar för mig själv. Det här sättet att argu-
mentera talar verkligen för sig självt.
Det är den här typen av ingrepp i våra privatliv som skapar misstro mot
hela samhället och ger näring åt sådana krafter som vill avveckla det mesta
av det gemensamma engagemang som behövs i andra angelägenheter. Det
är verkligen att onödigtvis späda på draget under vissas galoscher. Enligt
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Kollektiv
sakförsäkring
83
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Kollektiv
sakförsäkring
centerns mening är det nödvändigt att genom en lagstiftning sätta spärr för
den här formen av kollektiv inblandning i våra privatliv.
Precis som föregående talare tillstyrker vi från centerpartiet reservation
nr 2.
Samtidigt vill jag understryka att vi naturligtvis också ansluter oss till de
övriga reservationerna till detta betänkande, bl.a. den som tar upp den sned-
vridning av konkurrensen som automatiskt uppstår om kollektiva sakförsäk-
ringar blir en utbredd företeelse, som ett flertal människor har. På det här
sättet kommer vissa försäkringstagare, precis som har nämnts, att drabbas
av högre försäkringskostnader för att ett antal skall få lägre kostnader.
Herr talman! Kollektiva sakförsäkringar som inte bygger på individuell
anslutning hör inte hemma i en demokrati och en marknadsekonomi. Jag
tycker att det är hög tid att man från socialdemokratiskt håll verkligen inser
att man gör samhället och sig själv större skada än nytta med den här typen
av system.
Anf. 77 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! I den här frågan dokumenterar miljöpartiet sig som det parti
som står fritt från de båda blocken. Vi röstar med de borgerliga när det gäller
den individuella anslutningen, men säger nej till de borgerligas krav på ut-
redning och lagstiftning om anbudstvång.
För oss i miljöpartiet, som anser att statlig reglering och styrning skall hål-
las på miniminivå och att individernas fria val skall främjas, är det självklart
att fackföreningsmedlemmar icke skall anslutas till någon försäkring som de
inte individuellt har sagt ja till.
Vi tycker samtidigt att det är riktigt och lämpligt att fackföreningarna en-
gagerar sig i sådant som kan ge deras medlemmar ekonomiska fördelar. Vi
vill inte på något sätt hindra detta. Men när en sådan verksamhet ligger vid
sidan av föreningens egentliga syfte är det riktigt och rimligt att kräva att
medlemmen skall säga ja om han vill ta vara på det erbjudande som fackför-
eningens ledning har förhandlat fram. Detta är en fråga om respekt för indi-
viden. Negativ anslutning är ett sätt att profitera på medlemmarnas passivi-
tet.
Samtidigt anser vi att det räcker med individuell positiv anslutning, och vi
har mycket svårt att förstå de borgerligas krav på utredning och lagstiftning
om anbudsinfordran. Enligt vår uppfattning bör det räcka med att mark-
nadskrafterna driver fram konkurrenskraftiga anbud och att försäkringsin-
spektionen övervakar att god försäkringssed upprätthålls. Tilltron till mark-
nadskrafterna och till att fria organisationer kan bevaka sina egna intressen
är tydligen i det här fallet svag på den borgerliga sidan.
Om fackföreningsmedlemmarna är dumma nog att bara fråga ett försäk-
ringsbolag - Folksam - när de vill teckna kollektiv sakförsäkring, bör väl
föreningsfriheten garantera dem rätten att vara dumma. Staten behöver inte
vara dadda åt facket. Tids nog kommer medlemmarna att kräva att man sö-
ker de för dem billigaste lösningarna. Försummar fackets ledning detta kom-
mer antingen den kollektiva försäkringen att få en mycket låg individuell an-
slutning eller också kommer ledningen i facket att bytas ut.
84
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2.
Anf. 78 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Som framgått av tidigare inlägg handlar detta ärende om kol-
lektiva sakförsäkringar. Jag vill påstå att om man lyssnar på dessa inlägg, får
man en stark känsla av historielöshet hos debattörerna. Fackföreningarnas
tillkomst bygger på styrkan i kollektivet, det kollektiv som stått mot de kraf-
ter som framtvingat fackföreningarna.
Till detta betänkande har fogats tre reservationer. I en begärs en utvärde-
ring. Man begär lagregler som skall baseras på individuell anslutning och
man vill tvinga fram inhämtande av anbud från konkurrerande företag.
Motionerna och reservationerna har i stort sett samma innehåll som tidi-
gare. De här motionerna började dyka upp redan 1984. Men kollektiva för-
säkringar dök upp 1925. Sedan har man förfinat dem och utvecklat olika ty-
per av kollektiva försäkringar.
Den här frågan behandlades senast under hösten 1990. Man kan inte höra
några större förändringar i reservanternas argumentering. Utskottsmajorite-
ten ser nu liksom tidigare positivt på att möjligheten till kollektiva sakförsäk-
ringar som form nyttjas. Genom den kollektiva försäkringen har man skapat
bättre balans mellan försäkringstagare och försäkringsgivare. Det har också
lett till att stora kostnadsfördelar har uppnåtts för fackföreningsmänni-
skorna.
Den utvärdering som begärs i reservation 1 anser utskottsmajoriteten re-
dan är tillgodosedd genom försäkringsinspektionens försorg.
Jag yrkar avslag på reservation 1.
I reservation 2 vill reservanterna, bestående av moderater, folkpartiet,
centern och även miljöpartiet, lagstifta mot fackföreningarnas handlingsfri-
het. Man vill helt enkelt begränsa fackföreningarnas utrymme för handlings-
frihet. Detta är märkligt. Vad blir nästa steg? Man vill varna fackförening-
arna, genom hot om lagstiftning, att helt ge upp tanken på denna försäk-
ringsform. Utskottsmajoriteten anser att individens rätt väl tillgodoses ge-
nom reservationsrätten och den information som den enskilde medlemmen
onekligen får, om han vill ha information.
Jag är inte förvånad när jag hör Karin Falkmer prata om sina vänner som
har blivit så stötta över att upptäcka att de har en kollektiv hemförsäkring.
Jag är inte förvånad över att de blir stötta, för de har naturligtvis samma
uppfattning som Karin Falkmer har.
Jag yrkar avslag på reservation 2.
Av reservation 3 framgår att samma reservanter vill gå längre än man gör
i konkurrenslagen. Reservanterna förordar helt enkelt en ny lagstiftning,
som är hårdare än nu gällande konkurrenslag när det gäller upphandlingen
av kollektiva sakförsäkringar. Reservanterna vill tvinga fram en skrivning
om att det är nödvändigt att inhämta anbud från olika försäkringsbolag. De
vill alltså helt enkelt ha en speciallagstiftning mot de olika föreningarna.
I dag finns det ingenting som hindrar försäkringsbolag, vilket det än vara
må, som önskar offerera kollektiva sakförsäkringar att göra det. Detta har
också förekommit i något fall.
Reservanterna går så långt att de säger att det inte handlar om ett förbud,
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Kollektiv
sakförsäkring
85
|
Prot. 1990/91:121 29 maj 1991 |
om ett statligt ingripande mot de fackliga organisationerna. De anser inte att |
nas beslutanderätt.
|
Kollektiv |
Utskottsmajoriteten anser, i likhet med försäkringsinspektionen och NO, Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan Anf. 79 KARIN FALKMER (m): Herr talman! Leif Marklund är, vilket i och för sig inte förvånar mig ett Varför skall fackföreningar ha rätt att så att säga flytta in i medlemarnas När det gäller de här försäkringarna har ju Stig Malm hållit ett anförande Jag skall uppehålla mig ytterligare ett slag vid vad som nu är historia. Nå- Jag har försökt att via riksdagens utredningstjänst få reda på vad som har Vid en förfrågan hos TCO framkom det att man från centralt håll inte kän- Leif Marklund försvarar alltså en sjuk sak. Men jag hoppas att vi till hös- Med detta tänker jag för min del avsluta den här diskussionen. Anf. 80 HADAR CARS (fp): Herr talman! Man får nästan ett intryck av att Leif Marklund försöker |
86
alltså å ena sidan om beslut som den enskilde själv skall få fatta - andra skall
inte fatta beslut åt den enskilde - och å andra sidan föreningsrätten.
Det är kanske inte så konstigt att personer som har en individualistisk
människosyn, som vill att den enskilda människan själv skall få bestämma i
stor utsträckning - andra skall, som sagt inte bestämma åt den enskilde -
drar slutsatsen att det inte är riktigt att någon, vem det nu än vara må, av
facket eller av vilken organisation som helst skall kunna påföras en försäk-
ring utan att vederbörande har blivit tillfrågad om denna. En kollektiv för-
säkring som är så beskaffad att människor själva får välja och säga ifrån om
de vill ha den eller inte motsätter jag mig inte. Men jag tycker att det är fel
att påföra någon en försäkring som vederbörande personligen inte har haft
möjlighet att ta ställning till. Principiellt är det utgångspunkten för mig, och
här är det en skillnad mellan Leif Marklund och mig. Han har inte samma
värderingar som jag när det gäller vad som är individens sfär och vad för-
eningar eller andra kollektiv skall kunna bestämma om i individens ställe.
Det är alltså detta som skiljer oss åt.
Sedan är det värt att notera att detta naturligtvis också utgör ett led i strä-
van att stärka fackföreningsrörelsens eget företag Folksam. Genom fackliga
beslut stödjer man ju ett rörelsen närstående företag. Men man förlorar sä-
kert på detta. Jag är övertygad om att flertalet har samma uppfattning som
jag, nämligen att människor själva skall få bestämma sådana här saker.
För att facket närstående intressen skall tjäna pengar är man alltså beredd
att ta den förlust - jag tänker då på förlusten av röster och på förlusten av
politisk respekt - som ett sådant här beslut innebär. Men det är en sak som
Leif Marklund får avgöra. Det ankommer inte på mig att avgöra den saken.
I alla fall bidrar vad jag har nämnt inte till att Leif Marklunds argumentering
stärks.
Anf. 81 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! När det kollektiv som jag har anslutit mig till för att på ett
område utnyttja styrkan i kollektivet - för att använda Leif Marklunds egna
ord - börjar blanda sig i mitt privatliv och min egendom utan att jag har bett
om detta, handlar det inte längre om styrkan i kollektivet. Det handlar inte
om någonting annat än ett övergrepp från kollektivets sida mot mig som en-
skild individ.
Man kan leka med tanken att något liknande förekom även på andra om-
råden. Ponera t.ex. att fackföreningsrörelsen skulle bestämma sig för att vi
fr.o.m. nu skall ha kollektiva beslut om blindtarmsoperationer. Jag blir då
kallad till operation. Men för att slippa denna måste jag själv säga ifrån. Jag
medger att det här verkligen är ett extremt exempel. Men härmed illustreras
vad som är individens rätt och möjligheter resp, vad som är kollektivets rätt.
Kollektivet har inte rätt, det må gälla en organisation eller en förening, att
göra något som jag som enskild person inte har bett om. Hela systemet måste
på något sätt vara fel om man kan medge något sådant. Vi skulle kunna ta
många andra områden med liknande exempel, och vi skulle få häpnadsväck-
ande resultat - det kan jag garantera.
Detta, Leif Marklund, reagerar många människor emot, även de som inte
blir utsatta för detta socialistiska ingrepp. Många människor tycker att det
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Kollektiv
sakförsäkring
87
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Kollektiv
sakförsäkring
här är ett exempel på ett område där samhället lägger sig i för mycket. Man
kan inte se skillnaden mellan vad fackföreningarna gör och vad samhället
gör. Det här är ett exempel på att kollektivet och samhället lägger sig i våra
privatliv på områden där de inte har med oss att göra. Det är så människorna
upplever det. Detta gör att draget under galoscherna hos vissa kan öka och
att man med populistiska uttryckssätt om saker som frihet och möjligheter
att själv bestämma kan dra poäng i en debatt. Ni borde själva medverka till
att vi kan slippa den typen av debatter i framtiden. Det kan ni ju lätt göra
genom att avskaffa det här systemet.
Anf. 82 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag tror, Leif Marklund, att de flesta människor har en
känsla för och en klar uppfattning om vad som är fackföreningarnas centrala
uppgift. Det är att sköta relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Där krävs solidaritet, det är allmänt accepterat.
Vid sidan om denna verksamhet kan fackföreningarna naturligtvis såsom
fria föreningar syssla med andra saker, om medlemmarna så önskar. Då kan
de t.ex. i medlemmarnas tjänst anskaffa sakförsäkringar, men detta kan inte
betraktas som deras centrala verksamhet. Om en fackförening på en ort kan
få en rabatt på bensin från en viss firma, är det sannolikt att många medlem-
mar är intresserade av att få denna rabatt. Men att alla skulle tvingas att
handla bensin från samma bensinbolag vore enligt min uppfattning en orim-
lighet.
Påståendet att om man skulle ha individuell anslutning så skulle de kollek-
tiva försäkringarna plötsligt upphöra verkar helt orimligt. Jag vet att i det
fackförbund som jag har tillhört hade man kollektiva s.k. grupplivförsäk-
ringar med individuell anslutning. Där hade man god anslutning, trots att
det byggde på att varje individ skulle tala om ifall vederbörande ville vara
med om en grupplivförsäkring eller inte. Tron att denna möjligheten på nå-
got vis skulle dö ut om vi införde det som de flesta tycker är rimligt, nämligen
att var och en själv skall få ta ställning till vilka försäkringar man tecknar,
har jag svårt att förstå. Å andra sidan har jag också svårt att acceptera en
lagstiftning som reglerar vad fackföreningarna får syssla med vid sidan av sin
centrala verksamhet.
Anf. 83 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Man slutar aldrig att förvånas över den argumentering som
förs i den samlade borgerlighetens reservationer. Det grundläggande proble-
met i denna fråga är inte juridiskt, för det är prövat ända upp i högsta dom-
stol. Det här är en politisk fråga. Här sitter man och lyssnar till den samlade
borgerligheten, som försöker ta över medlemmarnas beslutanderätt i deras
egna föreningar. Det är vad ni gör. Ni yrkar på en lagstiftning om att vi här
i Sveriges riksdag skall ta över medlemmarnas beslutanderätt. Det är skam-
ligt!
Det kan vara klokt med kollektivets styrka, och gemensamma beslut kan
också vara kloka. Individen har sitt skydd i och med att han har fått en bro-
schyr med fullödig information om vad det här handlar om. Om man sätter
88
ett kryss slipper man den oerhörda kvarnsten som ni försöker göra den kol-
lektiva försäkringen till.
I dag finns 800 000 fackliga medlemmar som har åtnjutit denna förnäma
form av försäkring. Man har sparat ungefär 200 milj.kr. genom att teckna
kollektiva försäkringar. Det har också visat sig att det finns en benägenhet
hos människor att underlåta att försäkra sig. Det visade sig inte minst vid en
brand i Solna för några år sedan. I samband med en brand i Västerås visade
det sig att 40% av lägenheterna var helt oförsäkrade. I Solna var ungefär
23 % av lägenheterna oförsäkrade.
Det är fråga om omtanke och solidaritet. Det är en fackförenings uppgift
att ta till vara sina medlemmars intressen. En fackförening utgörs av med-
lemmar, inga andra. Ni försöker tala om någon övergripande grej, men fack-
föreningar utgörs av aktiva enskilda medlemmar.
Jag tycker faktiskt det var en oerhört dålig jämförelse att börja tala om
blindtarm i det här sammanhanget. Jag skulle vilja kontra med att säga att
det faktiskt visar på en blindhet när det gäller föreningslivets historia.
Anf. 84 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Mycket kort: Visst är detta en politisk fråga. Debatten i dag
visar mycket tydligt att det krävs en förändring i Sverige. Svenska folket är så
innerligt trött på en socialdemokrati som i kollektivistisk anda lägger näsan i
blöt i den enskilde individens vardag i frågor som denna och andra.
Anf. 85 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Det är väldigt märkligt att jag ute i samhället och i förenings-
livet - jag träffar väldigt många fackföreningsmänniskor, säkert betydligt fler
än både Karin Falkmer och andra debattörer i denna fråga - aldrig hör så-
dana argument som ni här försöker göra gällande. Jag förstår att Karin Falk-
mer vill avsluta diskussionen så fort som möjligt, men en sak bör påpekas:
Karin Falkmer börjar i sitt huvudanförande tala om valseger och ta den i
förskott. Hon säger att i höst är denna diskussion avslutad. Då får de borger-
liga makten och börjar lagstifta om fackföreningarnas enskilda arbetsuppgif-
ter. Det måste noteras för den svenska fackföreningsrörelsen. Moderaterna
kommer att börja lagstifta och begränsa fackföreningsrörelsen. Men då kan
man räkna med att det blir en ordentlig eklut. Jag vill kalla detta Thatche-
rism.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Export av alko-
holdrycker och
tobaksvaror
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU47 Export av alkoholdrycker och tobaksvaror.
89
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Export av alko-
holdrycker och
tobaksvaror
90
Anf. 86 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! I näringsutskottets betänkande nr 47 behandlas intressekon-
flikten mellan samhällets sociala ansvar och önskan att expandera och tjäna
pengar på export av alkoholdrycker och tobaksvaror. I två motioner från
folkpartiet liberalerna pekar vi på att det krävs etiska normer för marknads-
föring av alkohol och tobak också när det gäller exporten av dessa varor.
Sverige har inom WHO uttalat sig för en sänkning av såväl alkohol- som
tobakskonsumtionen. Europarådets parlamentariska församling har föror-
dat en mer aktiv nationell och europeisk alkoholpolitik. Inom EG pågår det
ett intensivt arbete för att minska tobaksbruket och dess skadeverkningar.
Sverige deltar som fullvärdig medlem i en särskild kommission bestående av
ländernas ledande cancerforskare. Denna kommission arbetar för att
minska tobaksbruket. Sverige verkar alltså i flera internationella organ för
en minskning av konsumtionen och för etiska normer när det gäller mark-
nadsföring av alkohol och tobak.
Huvudmotivet för det svenska monopolsystemet beträffande alkohol är
att eliminera vinstintresset och att förhindra konsumtionshöjande mark-
nadsföring. Samma etiska inställning som tillämpas vid försäljningen i Sve-
rige bör naturligtvis de svenska aktörerna vinnlägga sig om på den utländska
marknaden. Det duger inte med en sådan dubbelmoral som när av svenska
staten ägda företag bedriver en intensiv marknadsföring av spritdrycker och
tobak i ett stort antal länder. Ett sådant handlande kan omöjligt vara ägnat
att höja trovärdigheten för Sveriges agerande.
Nej, vad vi behöver är utarbetade etiska riktlinjer för den svenska mark-
nadsföringen av alkoholdrycker och tobaksvaror i andra länder. Det är också
vad som krävs i reservationerna nr 1 och nr 3.
I betänkandet behandlas också EG-kommissionens förslag att förbjuda
s.k. fuktigt snus. Det tilltänkta förbudet står i överensstämmelse med ett
program för ett ”Europa utan tobak”, ett program som just rekommenderar
förbud mot alla nya tobaksprodukter som innehåller nikotin.
Vi har föreståelse för EGs inställning att inte ta in ytterligare en produkt
på marknaden, det fuktiga snuset. Det finns för övrigt en WHO-rekommen-
dation - som också Sverige har ställt sig bakom - om att tobaksbruket rent
allmänt, och bruket av snus i synnerhet, inte skall öka i världen utan tvärtom
minska. Man har fastslagit att snus är både hälsofarligt och beroendefram-
kallande. Snus bör totalförbjudas i alla länder där det inte redan är vanligt
förekommande. I Europa är denna typ av snus föga spridd eller ens känd.
Jag kan inte se det som annat än dubbelmoral om Sverige för att främja
den halvstatliga tobakskoncernens exportplaner skulle agera och protestera
mot EG-ländernas insatser för att minska tobaksbruket. Vi måste för övrigt
även här hemma bryta den ökning av snuskonsumtionen som nu sker bland
både pojkar och flickor. Det är hög tid att just i Sverige genomföra en kam-
panj mot snuset.
Men jag tycker att det är viktigt att påpeka att även om vi från folkpartiet
liberalernas sida är mycket oroade över den ökande användningen av snus i
Sverige, vill vi å det bestämdaste protestera mot att EG skulle kunna tänka
sig lägga sig i bruket av snus i Sverige. Det måste enligt vår åsikt gå att i
förhandlingar med EG hävda att snuskonsumtionen hos en tiondel av Sveri-
ges befolkning inte kan bringas att upphöra genom en ukas från EGs sida.
Ett nationellt undantag från det nu berörda förbudet måste helt enkelt med-
ges vid en svensk EG-anslutning. Om detta handlar reservation nr 4.
Herr talman! Folkpartiet liberalernas ståndpunkter vad gäller dessa frågor
framgår klart av betänkandet, så för att bespara kammaren arbete kommer
jag att avstå från att begära votering.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Export av alko-
holdrycker och
tobaksvaror
Anf. 87 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Tidigare under dagen har här debatterats de statliga företa-
gen och deras varierande framgångar. Som en kuriosa med anknytning till
denna diskussion vill jag nämna att Sveriges framgångsrikaste exportpro-
dukt de senaste åren kommer just från ett statligt företag, nämligen från Vin-
och spritcentralen, som med produkten Absolut vodka har nått mycket stora
exportframgångar i världen. Absolut vodka utpekas emellanåt som ett
mycket bra exempel på hur aktiv marknadsföring kan öka en produkts för-
säljning. Enligt mitt sätt att se innebär aktiv marknadsföring i det här fallet
en ganska hänsynslös reklamkampanj som har bedrivits i många länder,
framför allt i USA, för Vin- och spritcentralens produkter.
Samtidigt som detta pågår har Sverige anslutit sig till WHO-målet att
minska alkoholkonsumtionen med 25 % under de närmaste åren. Detta står
i bjärt kontrast mot just den tidigare nämnda exportframgången.
Herr talman! Även i en marknadsekonomi måste man kunna ställa krav
på att en fritt fungerande marknad skall fungera med utgångspunkt i etik
och moral. I annat fall underblåses de krafter som på olika sätt ifrågasätter
marknadsekonomin som ekonomiskt system. De etiska principer som gäller
för marknadsföring av alkohol och tobak i Sverige bör naturligtvis också
gälla när det helt statligt ägda Vin- och spritcentralen säljer samma produk-
ter på andra länders marknader, inte minst mot bakgrund av att världens län-
der genom WHO-uttalandet har ett gemensamt intresse av att minska kon-
sumtionen av alkohol.
Herr talman! Det är därför som vi i centern har uttalat att man skall ställa
krav på att samma principer för marknadsföring av alkohol som gäller i Sve-
rige också skall omfatta exportmarknaderna. Vi ansluter oss därför till reser-
vationerna 1 och 3, utan att för den skull yrka bifall till dem - detta enbart
för att bespara kammaren ytterligare voteringar.
Jag vill säga några ord om snus, som jag faktiskt inte ens tål lukten av, men
som används av många människor.
Jag har full förståelse för de krav som reses i olika delar av världen på
att man skall förbjuda snus eller på något sätt förhindra spridning av sådana
produkter, då de har visat sig vara farliga. Jag har även full förståelse att man
inom EG vill försöka förhindra spridning av ytterligare en farlig produkt.
Men jag vänder mig emot att detta skall ske genom handelshinder. Det
måste vara upp till varje nation att själv avgöra vad man skall tillåta inom
det egna landet. Det skall inte gå till på det sätt som har tänkts från EGs
sida, genom ett handelshinder som vilar på ganska svaga grunder med tanke
på att man ändå medger export av andra typer av rökfri tobak. EGs inställ-
ning grundar sig på en bedömning av vilket som är mer farligt än det andra.
Med den metoden som utgångspunkt kan vi inte ansluta oss till det sätt på
91
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Export av alko-
holdrycker och
tobaksvaror
92
vilket man inom EG försöker förbjuda denna export. Vi ser inte detta som
den väg man skall gå för att förhindra att denna produkt sprids. I dessa tider
är det inte en metod som är särskilt tillämpbar.
Herr talman! Export av alkohol uppfattas av väldigt många människor
som en fråga om dubbelmoral. Det handlar om dubbelmoral. Man kan förstå
människors invändningar. Därför är det befogat att ställa krav på marknads-
föringen vid export av alkoholdrycker och tobaksvaror.
Anf. 88 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Detta ärende berör tre frågor som alla har med försvaret av
människors hälsa att göra. Om inte alkohol och tobak - inkl, snus - förde
med sig stora hälsoproblem, sociala problem och miljardförluster för sam-
hället i form av sjukfrånvaro, sjukvård, socialhjälp och för tidig död skulle
vi inte debattera dessa narkotiska ämnen.
De tre frågor som betänkandet rör är: Alkoholexport bedriven av svenska
staten, tobaksexport bedriven av ett företag som är delägt av svenska staten
samt förslag till statlig påverkan på EG-lagstiftning när det gäller snus. De
tre ärendena är sinsemellan olika.
När svenska staten genom sitt bolag, Vin & Sprit AB, bedriver aggressiv
marknadsföring av starksprit i andra länder måste man fråga sig hur detta
går ihop med statens deklarerade uppfattning att alkoholbruket i vårt eget
land skall minskas med 25 %. Det torde vara ställt utom varje tvivel att Vin
& Sprit ABs marknadsföring exempelvis i USA är en del av ett system som
direkt motverkar strävan att minska alkoholbruket. Det förhärligar i själva
verket alkoholbruket. Svenska statens agerande måste i detta hänseende
leda till att Sveriges vilja att minska alkoholbruket blir ifrågasatt. Rege-
ringen måste lägga om statens exportpolitik på detta område. Jag yrkar bifall
till reservation nr 2.
I princip gäller samma invändningar när det gäller tobaksexporten.
Svenska Tobaks AB är dock endast delägt av staten, och statens möjligheter
att styra bolaget är därför mer begränsade. Riksdagen bör dock kräva att
staten förmår sitt intressebolag att arbeta efter WHOs regler och ålägga det
samma restriktioner i marknadsföringen utomlands som i Sverige. Det är
orimligt att vi skall ha mindre respekt för människors hälsa i andra länder än
i vårt eget.
Så till snuset. Jag skäms över att tillhöra riksdagen om den om en stund
kommer att kräva att regeringen genom ett initiativ förhindrar att EG inför
en lag som skyddar EGs invånare mot en klart hälsovådlig produkt. Jag har
tidigare med visst vemod sett fram emot den dag då jag skall lämna riksda-
gen, eftersom jag inte ställer upp till nyval. Nu känns det skönt. Men än finns
det förstås möjlighet för riksdagen att undvika att skämma ut sig. Jag vädjar
till utskottets representanter att yrka avslag på utskottets hemställan under
mom. 3.
Här har det pågått EES-förhandlingar i nära två år, och regeringen har
inte en enda gång tagit initiativ för att förbättra EGs lagstiftning när det gäl-
ler skyddet av miljö, arbetsmiljö och produktsäkerhet. Tvärtom har vi regel-
bundet nåtts av rapporter från regeringen om nya eftergifter på dessa områ-
den i harmoniseringens namn. Aldrig några reaktioner från jordbruksut-
skott när det gäller miljöfrågan, från näringsutskott när det gäller de sociala
frågorna eller arbetsrätten, aldrig några reaktioner från näringsutskott eller
socialutskott. Regelbundet har vi nåtts av propositioner som kräver att vi
skall godkänna att svensk lag harmoniseras med EG. Aldrig någon opposi-
tion från riksdagsmajoriteten.
Men så nås vi av nyheten om snusförbudet, och då skall det vara motiverat
med ett riksdagsinitiativ för första gången. Nu gäller det att få EG att und-
vika att skydda sina egna invånare mot en mycket ohälsosam och relativt
snuskig ovana; en ovana som vi själva i stället hade all anledning att försöka
minska i Sverige. Jag är ledsen att säga det. Jag hade inga överdrivna för-
väntningar på kvaliteten i de beslut som fattas i detta hus när jag kom hit
1988, men det förslag som här föreligger berövar mig alla illusioner.
Till skammen hör också att vi har en industriministern som inte kan skilja
på värn av människors hälsa och handelshinder. De uttalanden som industri-
ministern gjorde den 26 april 1991 här i kammaren kommer definitivt att för-
svåra all lagstiftning som syftar till att införa försäljningshinder till skydd för
människors liv och hälsa. Jag vill ställa en fråga till utskottsmajoriteten: Tror
ni att EGs snusförbud har kommit till för att reta oss svenskar eller för att
förbättra EGs handelsbalans, eller vilka motiv tror ni att kommissionen haft
när man vill införa snusförbudet?
Miljöpartiets attityd till EGs lagstiftning har alltid varit enkel: en snabb
anpassning till EGs lagar när de är bättre än våra, men ingen anpassning
nedåt till sämre lagar med mindre skydd för människor och miljö.
Vi menar slutligen att vi i svensk lagstiftning alltid skall ha en strävan att
ligga steget före EG på miljö-, hälso- och socialområdena.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 5.
Anf. 89 SVEN-ÅKE NYGÅRDS (s):
Herr talman! Näringsutskottet har i detta betänkande behandlat sex mo-
tioner om export av alkoholdrycker och tobaksvaror. Några motioner tar
upp marknadsföringen av svenska alkoholdrycker utomlands. Som framgått
av tidigare inlägg har det föranlett två reservationer. Folkpartiet och centern
kräver i reservation nr 1 bl.a. att etiska riktlinjer skall utarbetas för den
svenska marknadsföringen av alkoholdrycker i andra länder. Med detta krav
slår man in öppna dörrar. På utskottets förslag beslöt riksdagen redan 1989
att Sverige skall verka för sådana regler inom Världshälsoorganisationen
(WHO).
I övrigt krävs ökade regleringar i ett svenskt företags exportverksamhet.
Låt mig förundras något över att i varje fall folkpartiet står bakom en sådan
uppfattning. Samma parti framhåller i alla andra sammanhang marknadens
frihet och regleringars ondska.
I reservation 2 vill miljöpartiet gå något längre i samma fråga. Utskottsma-
joriteten anser att den ordning som gäller i dag är till fyllest, nämligen att det
producentföretag som finns skall ha frihet att på eget ansvar utnyttja före-
kommande exportmöjligheter.
I reservation 3, som folkpartiet, centern och miljöpartiet står bakom, tas
Procordiakoncernens utlandsverksamhet på tobaksområdet upp. Här kriti-
seras företagets marknadsföringsmetoder starkt. Man accepterar inte att
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Export av alko-
holdrycker och
tobaksvaror
93
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Export av alko-
holdrycker och
tobaksvaror
varje enskilt lands regler skall gälla på det här området. Även här krävs att
staten utvecklar etiska riktlinjer för marknadsföringen utomlands.
Utskottsmajoriteten konstaterar att Procordia självt har antagit etiska
riktlinjer för sin egen marknadsföring. Att företag på detta sätt tar sitt eget
ansvar är tillfredsställande. Däremot är det förvånande att reservanterna i
stället vill ha stelbenta regleringar; något som man i andra sammanhang är
stora motståndare till.
I motionen N207 har jag tillsammans med Anita Modin tagit upp ett för-
slag som EG-kommissionen lagt i syfte att inom EG förbjuda en viss typ av
rökfri tobak. Enligt den definition man gjort i förslaget skulle detta leda till
att förbudet skulle gälla svenskt snus men inte andra snustyper som finns i
de olika EG-länderna. Skillnaderna mellan de olika snustyperna är att det
svenska är s.k. fuktigt snus som företrädesvis används i munnen, medan EG-
snuset är torrt och används vid inandning.
EG-kommissionen konstaterade att bruket av tobak utgör en allvarlig risk
för folkhälsan. Det är en uppfattning som vi motionärer delar. Däremot
tycker vi att det är litet märkligt att förbjuda något som utgör en mycket liten
del av denna allvarliga risk.
Ett förbud skulle tvärtemot leda till ett tekniskt handelshinder. Något som
EG-kommissionen själv är motståndare till och som strider mot grundprinci-
pen om ett fritt och öppet Europa.
Med hänvisning till de olika snustypernas konsistens skulle man litet lätt-
sinnigt kunna säga att EG-kommissionen vill förbjuda svenskt vatten! Enligt
vår uppfattning skulle ett förbud betraktas som en klar diskriminering av en
särskild produkttyp inom en produktkategori.
Nu har dock klokskapen i näringsutskottet handlat i enlighet med oss mo-
tionärer, och utskottet föreslår att regeringen skall verka mot den föreslagna
diskrimineringen av svenskt snus inom EG.
Folkpartiet och miljöpartiet anser i reservationerna 4 och 5 att riksdagen
inte skall reagera på diskrimineringen av denna svenska produkt. Min tidi-
gare förvåning över framför allt folkpartiets ställningstagande blir inte
mindre av denna reservation. Folkpartiets reservation är faktiskt en hyllning
till regleringars förträfflighet. Hur detta kan stämma överens med partiets
avregleringsiver i andra sammanhang är för mig en gåta.
Herr talman! Jag utgår från att kammarens klokskap är lika stor som nä-
ringsutskottets. Det är därför som jag med stor tillförsikt hemställer om
kammarens bifall till utskottets hemställan och avslag på samtliga reservatio-
ner.
94
Anf. 90 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Sven-Åke Nygårds påstår att folkpartiet liberalerna är för
stelbenta regleringar. Det är inte fråga om några stelbenta regleringar. Det
handlar om att man skall ha samma etiska inställning vid utlandsförsäljning
som vid försäljning i Sverige.
Orsaken till att vi har ett svenskt monopolsystem för försäljning av alkohol
är just att alkoholen är en speciell vara som när den missbrukas orsakar stor
skada både för den enskilde och för samhället. Att detta svenska monopol-
system finns godtar också vi som annars inte är anhängare av monopol. Man
skall i denna speciella sociala fråga kunna bortse från vinstintresse och för-
hindra konsumtionshöjande marknadsföring.
När det så gäller snuset, anser vi heller inte att det är fråga om några regle-
ringar. Det är fråga om ett hälsovårdsarbete som pågår inom WHO. När
Sverige i olika sammahang ställer sig bakom rekommendationer och resolu-
tioner om att man i detta fall skall minska tobakskonsumtionen och förbjuda
införsel av nya varor till områden där de tidigare inte har funnits, menar då
Sverige inte allvar med detta enligt Sven-Åke Nygårds? Är det bara en gest
rakt ut i luften?
Vår reservation nr 4 är en mycket bra reservation. Eftersom jag tidigare
inte yrkade bifall till den gör jag det nu. Här står klart och tydligt att folkpar-
tiet liberalerna menar att EG inte skall bestämma över oss. Men vi kan inte
hindra länderna inom EG att avstå från snus om de vill göra det. Detta har
faktiskt ingenting med svenskt vatten att göra.
De skador som detta förskräckliga snus gör i munnen har jag som tandlä-
kare ofta sett. Jag kan egentligen inte tro att jag skulle stå här och försvara
svenskt snus. Men man kan ändå inte tvinga människor i Sverige att sluta
snusa. Det måste till en jättekampanj.
Anf. 91 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Det faktum att riksdagen tidigare har uttalat att Sverige in-
ternationellt skall verka för etiska regler för marknadsföring av alkohol un-
derstryker mycket tydligt det jag sade om dubbelmoral. Vi är från svensk
sida beredda att omsätta detta i praktiken när alla andra har anslutit sig till
den etik som vi vill verka för, men inte förr. Sverige kommer inte ensidigt att
vidta några åtgärder trots att detta handlar om ett helägt statligt företag och
att vi här i riksdagen har möjlighet att uttala oss i dessa frågor.
Herr talman! Om all etik skulle bygga på samma förutsättningar, nämligen
att etiken inte skulle tillämpas av någon förrän den omfattades av alla, skulle
vi inte ha många etiska principer i denna värld. Detta understryker det jag
sade om dubbelmoral.
Anf. 92 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Sven-Åke Nygårds talade om Vin & Sprit AB som ett produ-
centföretag. Men i klarspråk är det svenska staten som bedriver försäljning
genom sitt helägda bolag. Alla människor måste vara medvetna om att ingen
annan än ägaren, svenska staten, är hundraprocentigt ansvarig för vad detta
bolag gör. Så långt spritexporten.
Beträffande snuset ställde jag en fråga till Sven-Åke Nygårds. Tror Sven-
Åke Nygårds att man inför detta förbud i EG, som man nu planerar att in-
föra, för att förbättra sin handelsbalans, för att reta svenskarna eller för att
skydda sina medborgares liv och hälsa? Jag ger Sven-Åke Nygårds de tre
alternativen att välja mellan. Han kan gärna hitta på något fjärde alternativ,
det skall bli intressant att höra. Jag tänker mig att detta är tre lämpliga alter-
nativ för att svara på frågan.
Fuktigt snus är vanligt här i landet, som Isa Halvarsson sade, och det stäl-
ler till med stora skador. Det framgår av betänkandet att det per gram eller
kilo innehåller 10 000 gånger mer nitrosaminer än maximalt tillåtet värde för
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Export av alko-
holdrycker och
tobaksvaror
95
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Export av alko-
holdrycker och
tobaksvaror
livsmedel. Detta går man ständigt och bär i munnen. Ur hälsosynpunkt är
det alldeles klart att snus är en hälsovådlig produkt. Men det som gör mig så
upprörd är att riksdagens första initiativ i fråga om EG-lagstiftningen gäller
en sådan här struntfråga. Dessutom vädjar man till EG att strunta i skyddet
av medmänniskornas hälsa.
Jag vill än en gång säga, jag sade det förut i mitt anförande, att det är en
skam om Sveriges riksdag fattar beslut om att göra en démarche till EG om
att man skall ta bort en lagstiftning som syftar till att skydda medmänniskor-
nas hälsa. Jag menar att vi tvärtom stegvis bör harmonisera oss till denna
lagstiftning. Vi kommer ju att få undantagsregler och behöver inte omedel-
bart tvinga de stackars svenska snusarna att omedelbart upphöra med sina
vanor. Men detta bör ske på sikt.
Anf. 93 SVEN-ÅKE NYGÅRDS (s):
Herr talman! Isa Halvarsson talade om att man skall minska alkohol- och
tobakskonsumtionen. Vi är helt överens om att vi skall göra det. Men frågan
är om vi skall göra det i företagsformen eller inte, det är vad det handlar
om. Svenska företag måste följa de regler som man har i andra länder för
försäljning av olika produkter.
Lars Norberg är upprörd. Det kan man kanske vara om man inte gillar
snus - det gör inte heller jag - men jag utgår ifrån att EG-kommissionens
presentation av det här förslaget var seriöst menad.
Lars Norberg ställde till mig frågan om jag trodde att EG-förbudet föresla-
gits för att reta oss svenskar. Det tror jag inte alls, utan det är säkert seriöst
menat. Men skulle man genomföra det, blir det ett tekniskt handelshinder.
Det handlar inte om huruvida man blir upprörd över snus, huruvida man
tycker illa om snus eller vad man nu anför, utan näringsutskottet vill med sitt
förslag avstyra ett handelshinder.
Anf. 94 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Också jag vill poängtera för Sven-Åke Nygårds att det hand-
lar om hur företagen skall agera. Vi menar att de skall agera på samma sätt
utomlands som de gör hemma. De klarar sig ju hemma.
Anf. 95 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Självfallet är det fråga om ett handelshinder från EGs sida,
och jag tycker att man skall ha rätt att ha handelshinder när det gäller att
skydda människors liv och hälsa. Jag tycker också att de enskilda länderna
skall ha rätt till socialklausuler som hindrar social dumpning och till miljö-
klausuler som skyddar landet från att utsättas för otillbörlig miljöförstöring.
Jag trodde att det var allmänt accepterat att länderna har en viss rätt till själv-
försvar, för sina medborgares liv och hälsa, för sin natur och för arbetsförhål-
landena, så att social dumpning kan motverkas.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)
96
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU28 Ny folkbokföringslag (prop. 1990/91:153).
Ny folkbok-
föringslag
Anf. 96 KNUT WACHTMEISTER (m):
Herr talman! Nu skall vi inte längre vara kyrkobokförda eller mantals-
skrivna utan vi skall i stället enbart vara folkbokförda. Detta att mantals-
skrivningsbegreppet avskaffas är ett av de förslag som den nya lagen om folk-
bokföring innebär.
Låt mig dock först och främst än en gång klargöra att moderata samlings-
partiet från början gick emot riksdagsbeslutet att beröva kyrkan folkbokfö-
ringen. Enligt vår uppfattning blev reformen dyr, servicen sämre och kompe-
tensen hos de nuvarande handläggarna av folkbokföringsärenden dåligt till-
varatagen.
Någon tillfredsställande utredning föregick heller inte propositionen, och
kyrkomötets negativa inställning struntade man i. Att vi dock inte nu yrkar
på att upphäva det tidigare riksdagsbeslutet beror på att förberedelserna nu
avancerat så långt att en ändring så här i elfte timmen ter sig orealistisk. Hu-
vudmannaskapet för folkbokföringen övergår som bekant om en månad till
skatteförvaltningen.
Däremot finns det fortfarande tid och möjligheter att göra förbättringar i
det framtida folkbokföringssystemet. I likhet med datainspektionen anser vi
att verksamheten med folkbokföringen skall hållas strikt åtskild från skatte-
förvaltningen i övrigt.
Enligt riksdagsbeslutet skall de allmänna försäkringskassorna i begränsad
omfattning medverka i folkbokföringens arbete. Enligt vår uppfattning hade
de nuvarande pastorsexpeditionerna varit bättre skickade att sköta denna
medverkan. Närheten till människorna och den redan existerande kompe-
tensen är två fullgoda skäl för att pröva denna möjlighet.
I likhet med vissa remissinstanser tycker vi att det är onödigt och olämpligt
att de lokala folkbokföringsregistren skall kompletteras med ett centralt re-
gister. ADB i all ära, men varför skall man tillskapa ett nytt register som inte
oundgängligen är nödvändigt för att hantera verksamheten? Det går bra att
stödja sig på redan existerande centrala register.
Med tanke på ADB-hanteringen och på att skattemyndigheten nu skall
hantera folkbokföringen kan det finnas anledning att se över den lagstiftning
som reglerar sekretesskyddet i folkbokföringen.
En annan fråga som rör rättssäkerheten är att riksskatteverket enligt pro-
positionen skall överta de uppgifter som det allmänna ombudet har i folk-
bokföringsmål enligt nuvarande regler. Vi anser att den nuvarande ord-
ningen är bättre, eftersom ett allmänt ombud kan betraktas som mer fristå-
ende från skattemyndigheten. Man har här inte tagit hänsyn till att 1983 års
folkbokföringskommitté föreslog inrättandet av regionala allmänna ombud
för folkbokföringen.
Enligt ett förslag i budgetpropositionen som redan godkänts av riksdagen
minskar statsbidragen till kyrkofonden med 140 milj.kr. Skälet härför är att
97
7 Riksdagens protokoll 1990191:121
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ny folkbok-
föringslag
98
skattereformens och folkbokföringens budgetmässiga effekter skall neutrali-
seras.
I en reservation tillsammans med centern anser vi det inte rimligt att pas-
torsexpeditionerna skall bära hela kostnadsansvaret för kyrkobokföringsar-
kiven i väntan på att de skall tas om hand av landsarkiven. Kyrkan bör själv-
fallet ha ekonomisk gottgörelse för arkivvården och staten ta det fulla kost-
nadsansvaret.
De krav på förbättringar av skilda slag som jag här har redogjort för är
redovisade i de reservationer som de tre moderata ledamöterna i utskottet
står bakom, men jag yrkar bifall blott till reservationerna 7 och 12.
Anf. 97 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Svenska kyrkan har genom århundradena haft ansvaret för
folkbokföringen i vårt land. Det har skett på ett sådant sätt att vi har ur histo-
riska och kulturhistoriska synpunkter synnerligen värdefullt material om
våra förfäder och de förhållanden de levde under.
Vad gäller nutida förhållanden kan vi fastslå att kyrkan sköter folkbokfö-
ringen mycket väl och på ett korrekt sätt inom ramen för rimliga kostnader.
Trots detta beslöt 1987 en riksdagsmajoritet bestående av socialdemokra-
terna, folkpartiet och vpk att ansvaret för folkbokföringen skulle överföras
från kyrkan, alltså från pastorsämbetena, till skattemyndigheterna. Det var
ett principbeslut som centerpartiet motsatte sig, eftersom vi ansåg att det väl
fungerande systemet med folkbokföring i kyrkans regi skulle bestå.
Det bör även erinras att kyrkomötet uttalat sig för att kyrkan skulle få fort-
sätta att ha ansvaret för folkbokföringen. Riksdagsbeslutet stred alltså mot
kyrkomötets uttalande och fattades dessutom utan att det föregåtts av det
genomgripande utredningsarbete som brukar prägla reformer i vårt land.
Först efter det anmärkningsvärda riksdagsbeslutet tillsattes en organisa-
tionskommitté för folkbokföringen för att förbereda den närmare utform-
ningen av omorganisationen.
Centerpartiet har sedan 1987 vid upprepade tillfällen yrkat på att det
märkliga och ofullständigt förberedda riksdagsbeslutet skulle upphävas.
Men den liberal-socialistiska majoritet som hade fattat beslutet 1987 har av-
visat varje förslag om upphävande av principbeslutet.
Under årets allmänna motionstid väckte vi en partimotion med krav på
dels uttalande för bevarande av de nuvarande relationerna mellan kyrka och
stat, dels upphävande av principbeslutet från 1987. I anledning av regering-
ens förslag till ny folkbokföringslag tog vi upp det senare kravet också i en
kommittémotion. I föreliggande betänkande om folkbokföringslagen be-
handlas dessa båda motioner. Med anledning av de båda motionerna har
centern reserverat sig för ett upphävande av principbeslutet.
Eftersom det är en stor och viktig fråga både historiskt, organisatoriskt
och ekonomiskt vill jag ytterligare något motivera vårt ställningstagande och
ange en rad, som vi ser det, goda skäl till att folkbokföringen bör kvarstanna
i kyrkans regi.
Svenska kyrkan har hög kompetens och lång erfarenhet av denna del av
folkbokföringen. Det nuvarande systemet är decentraliserat till ca 1100 pas-
torsexpeditioner, och det ger därför god service till medborgarna. Detta skall
jämföras med att merparten av kyrkobokföringen nu är tänkt att övertas av
ett hundratal lokala skattekontor. Till detta kommer att det hittillsvarande
systemet ger arbetstillfällen i många sysselsättningssvaga orter och att det är
mindre sårbart och mindre integritetskänsligt än ett mer centraliserat sy-
stem. De initiala kostnaderna för en omorganisation är höga och de löpande
kostnaderna för den samlade bokföringen ökar kraftigt i förhållande till ett
bibehållande av ansvaret i kyrkans regi. I ett läge då regeringen föreslår ned-
dragningar av den statliga administrationen är det desto märkligare att man
på detta sätt vill tillskapa en ny centraliserad byråkrati i statlig regi.
Herr talman! I reservation 1 yrkar vi att principbeslutet som tidigare fat-
tats skall upphävas. Samtidigt skall riksdagen ge regeringen i uppdrag att för-
handla med svenska kyrkan om att de i fortsättningen skall handha folkbok-
föringen. Jag yrkar bifall till reservation 1.
Utöver frågan om huvudmannaskapet för folkbokföring vill jag även be-
röra några andra frågor som behandlas i betänkandet. Dessa frågor har lett
till ytterligare sex reservationer från centern. Jag kommer inte att yrka bifall
till dessa, men jag vill kort beröra några av spörsmålen.
Från centerhåll har vi i olika sammanhang begärt reformer för att stärka
rättstryggheten i bl.a. taxeringsprocessen. I reservation 6 behandlas en när-
liggande fråga. Där avvisar vi tillsammans med moderaterna förslaget om
att riksskatteverket övertar det allmänna ombudets uppgifter. Vi anser att
ordningen med allmänt ombud är betydligt bättre ur rättssäkerhetssynpunkt
eftersom ombudet är fristående från skattemyndigheterna. Det gäller även
folkbokföringsmålen, och vi erinrar om att 1983 års folkbokföringskommitté
föreslog att regionala allmänna ombud för folkbokföringen skulle inrättas.
Enligt majoriteten skall efter hand landsarkiven ta hand om kyrkobokfö-
ringsarkiven. I reservation 8 - även den tillsammans med moderaterna - be-
gär vi att pastoraten skall få ekonomisk ersättning för den tid de får fortsätta
att ta ansvar för arkiven.
I reservation 9 tar vi upp frågan om vikten av att landsarkiven kan ta över
kyrkobokföringsarkiven vid exempelvis pastoratsregleringar då vissa pas-
torsexpeditioner upphör eller avyttrar lokaler.
I reservation 10 begär vi att riksdagen skall uttala sig för en församlingsre-
gisterlag i huvudsak enligt svenska kyrkans centralstyrelses förslag.
Om nu skattemyndigheterna kommer att överta ansvaret för folkbokfö-
ringen, är det väsentligt att folkbokföringen hålls åtskillt från skattekonto-
rets arbete i övrigt. I reservation 11 tar vi upp detta krav, som överensstäm-
mer med vad datainspektionen framhållit i ett remissyttrande över betän-
kandet med förslag till lag om folkbokföringsregister.
Herr talman! I reservation 12 motsätter vi oss ett inrättande av ett nytt
centralt referensregister för folkbokföringen. Enligt vår mening är det möj-
ligt att i stället använda det centrala skatteregister som byggs upp med upp-
gifter från de nuvarande länsregistren inom folkbokföringen.
Anf. 98 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Från vänsterpartiets sida står vi i huvudsak bakom värde-
ringarna som har gjorts från skatteutskottets sida i skatteutskottets betän-
kande nr 28. Det finns några särskilt positiva punkter. Det gäller de lagänd-
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ny folkbok-
föringslag
99
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ny folkbok-
föringslag
100
ringar som har gjorts som gör att förföljda kvinnor har bättre möjligheter att
skydda sig med hjälp av byte av personnummer. Vi har också gjort en positiv
notering av en restriktivare användning av personnummer och möjligheter
att ta del av personregister för reklamförsändelse etc.
Motiven för att vi står bakom de övriga värderingar som utskottet har gjort
kommer Marianne Andersson i Gislaved naturligtvis att redogöra för. Jag
vill inte uppehålla mig vid det.
Herr talman! Jag vill bara på en enda punkt säga några ord. Det gäller en
motion väckt av ledamoten Hugo Hegeland, motion Sk65. Han har där tagit
upp kommunernas möjligheter att överklaga felaktiga folkbokföringar. Här
har skatteutskottet sagt att kommunerna har möjlighet att överklaga. Motio-
nären menar att denna möjlighet är alltför svag och skyddad. Konstitutions-
utskottet har yttrat sig i frågan och sagt att det finns en möjlighet. Men när
man läser konstitutionsutskottets yttrande på s. 108 i betänkandet ser man
tydligt att kommunens ställning försvagas. Det är inte bra. En felaktig folk-
bokföring kan leda till rättsförluster och utgöra en möjlighet för vissa indivi-
der ått tillskansa sig förmåner, rättigheter, som de ej borde komma i åtnju-
tande av. Naturligtvis skall individen ha sina rättigheter tillgodosedda som
samhället erbjuder. Men den skall heller icke ha mer än vad den skall ha och
icke kunna tillskansa sig förturer, bidrag osv. tack vare en felaktig folkbokfö-
ring.
Herr talman! Jag har därför reserverat mig tillsammans med motionären.
Jag yrkar bifall till reservation 5. Frågan gäller om kommunen skall ha tre
veckor på sig. Det ger kommunen ingen möjlighet alls, eftersom kommunen
inte får någon underrättelse om den nya folkbokföringen. Då kan inte heller
kommunen utnyttja möjligheterna under denna treveckorsperiod. I reserva-
tionen anges att regeringen borde återkomma med ett förslag som löser pro-
blemet. Vi föreslår i reservationen, som en provisorisk åtgärd, att den tids-
mässiga begränsningen för att anföra besvär för kommunen skall slopas. Jag
menar att det är en rimlig åtgärd från riksdagens sida. Jag ser på talarlistan
att Hugo Hegeland är anmäld. Han kommer säkert mer vältaligt att utveckla
ståndpunkter för denna reservation.
Anf. 99 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! När riksdagen den 28 oktober 1987, således före miljöpar-
tiets tid i riksdagen, beslutade riva den fungerande folkbokföringen, var det
inte bara fråga om en administrativ klåfingrighet. Det var också ett kulturellt
nidingsdåd vars konsekvenser man ännu inte har förstått vidden av. Risken
är uppenbar att vi förlorar de historiska spåren av landets ofta naturgivna
indelning i socknar eller församlingar.
Centraliseringen och anonymiseringen av folkbokföringen är dess värre
bara en del av en nedbrytningsprocess. Man är i färd med att riva ned den
politiska arkitekturen, det civila samhällets struktur och gestalt. Många kun-
niga och erfarna politiker tycks inte förstå vad det är man håller på med.
Förstärkningen av statens länsstyrelser sker i stället för att skapa regionalt
självstyre. Det sker i en tid då man ute i Europa talar alltmer om regionernas
roll och betydelse. EG-anslutningen sker på storkapitalets villkor och har
bara en ytlig folklig förankring.
Den här nedbrytningsprocessen tjänar bara ett syfte, nämligen att centra-
lisera makt och beslut så att de starka kapitalkrafterna, som uppträder allt
anonymare och längre från människorna, lättare skall kunna påverka, för att
inte säga styra, dessa beslut. Jag vet inte om maktens politiska hantlangare
förstår att man bryter sönder den civila politiska strukturen. Vi i miljöpartiet
vill i alla händelser inte delta i denna process, och jag vill göra vad jag kan
för att allt fler skall få upp ögonen för vad det är som håller på att ske.
Vi har sedan urminnes tider samlats i socknar i detta land. Landet har i
grunden kvar indelningen i socknar eller församlingar. Att dessa försam-
lingar bara rent statskyrkligt tycks ha kvar sin betydelse, vid sidan om uppgif-
ten med folkbokföringen, förringar inte deras värde som en av samhällets
kulturhistoriska och miljömässiga byggbitar.
Jag vill avvisa folkbokföringsfrågans koppling till religionsfrihetliga spörs-
mål. Grubblerier kring kyrkans och religionens roll hör inte hemma i detta
perspektiv. Jag har dessutom den erfarenheten att pastorsexpeditionernas
personal sköter folkbokföringen med en neutralitet, värdighet och service-
anda som säkert blir svår att återskapa hos skatteindrivarna.
Datainspektionen har lämnat mycket allvarlig kritik mot hela förslaget
och ber oss observera att länsskattemyndigheten blir registeransvarig för alla
lokala folkbokföringsregister i hela länet. Datainspektionen säger: ”Kom-
mitténs förslag innebär således att det kommer att ske en enorm ansamling
av personuppgifter på ADB-medium hos 24 skattemyndigheter.
Detta skall jämföras med dagens förhållande där folkbokföringen är de-
centraliserad till i huvudsak 1 400 pastorsexpeditioner. En sådan koncentra-
tion av uppgifter på ADB-medium innebär betydande risker från integritets-
synpunkt.”
Statsrådet Åsbrink har inte bemödat sig om att bemöta kritiken, som
framkom redan när vi diskuterade detta i kammaren i december, utan han
påstår helt frankt att verksamheten kommer att bedrivas lokalt. I själva ver-
ket kommer verksamheten att koncentreras till ett sjuttiotal skattekontor i
hela landet. Det kallar inte jag en lokal hantering.
Vid pastorsexpeditionerna avvecklas nu totalt 2400 anställda från folk-
bokföringen. Nästan samtliga dessa är deltidsanställda kvinnor i medelål-
dern och boende på orten. De har en unik kompetens som nu riskerar att
splittras. Många har blivit lovade anställningar vid de nya skatte kontoren,
där de så småningom även kan tvingas handlägga skatteärenden.
Villkoren för att kvinnorna i denna lojala och trogna yrkeskår skall kunna
flytta med är närmast absurda ur regionala, miljö- och arbetsmarknadsmäs-
siga aspekter. Pastorsexpeditionerna i exempelvis Idre och Pajala försam-
lingar ligger 20—25 mil från de nya skattekontoren i Mora resp. Haparanda.
När folkbokföringen flyttar från Östhammar till Uppsala, tvingas den eller
de som vill hänga med till tre timmars pendling varje dag eller femton tim-
mar per vecka, när de nu kanske bara har en kvart till arbetet på cykel eller
så.
Det hela är en brutal indragning av de mest decentraliserade offentliga
tjänsterna i landet.
Folkbokföringen sker fortfarande manuellt på nästan samtliga pastorsex-
peditioner. Oavsett om detta en verklig nackdel eller bara en inbillad otids-
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ny folkbok-
föringslag
101
|
Prot. 1990/91:121 29 maj 1991 |
enlighet, kan datoriseringen självfallet genomföras även med bibehållande |
kommunikation.
|
Ny folkbok- |
Så till statens försäljning av adressuppgifter. Den sker ju genom statens Ytterligare ett motiv för centralisering av folkbokföringen har varit möj- Herr talman! Vi vill avbryta förberedelserna för nedbrytningen av folk- Enligt uppgift ligger förberedelserna för den här reformen mycket illa till Jag vill innan jag slutar fråga Marianne Andersson i Gislaved, om hon Jag hoppas att det har köpts in fler datorer och att Marianne Andersson Förstör inte allt vi har. Försök att bygga vidare på det som ändå fungerar Jag yrkar, herr talman, bifall till vår reservation 2. Det är vår huvudreser- Anf. 100 KNUT WACHTMEISTER (m) replik: |
|
102 |
Herr talman! Kjell Dahlström tog verkligen till storsläggan och talade om |
fråga sig varför miljöpartiet inte velat göra det bästa möjliga av situationen
och följt med oss i de många reservationer vi har, i akt och mening att åstad-
komma förbättringar.
Det gäller reservation 6 om allmänt ombud, där vi inte tycker att riksskat-
teverket är lämpligt. Det gäller reservation 7, där vi tycker att pastorsexpedi-
tionerna hellre än försäkringskassorna skall medverka i folkbokföringen.
Det gäller reservation 8 om förvaring av kyrkobokföringsarkiven. Det gäller
reservation 11 om vikten av att skilja folkbokföringen från skatteförvalt-
ningen. Det gäller slutligen också reservation 12, där vi går emot ett centralt
referensregister.
Man kan alltså ställa frågan: Varför vill inte miljöpartiet stödja dessa
idéer?
Anf. 101 KJELL DAHSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Jag får kvittera frågan och undra varför moderaterna inte
kan stödja ett avbrytande av nidingsdådet. Jag tror att Knut Wachtmeister
och många andra moderater egentligen håller med oss om att det är ett ni-
dingsdåd mot den svenska civila strukturen som alla människor förstår men
som nu blir mera obegriplig.
Att det ligger en del i moderaternas reservationer, skall jag gärna tillstå.
Men vi tycker att det är halvmesyrer, och vi har i den situation som nu råder
inte velat tillstyrka dem. Ett bra sätt vore att ”utväxla reservationer”. Det
kan vi fortsätta att diskutera.
Anf. 102 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:
Herr talman! Jag fick frågan varför vi moderater inte stöder yrkandet om
att stoppa hela förändringen av verksamheten och återgå till den tidigare
ordningen. Det framgick ju av mitt inledningsanförande att vi var emot det
beslut som fattades 1987 men att det nu har avancerat så långt - det är bara
en månad kvar till övertagandet - att det skulle göra ont värre om vi försökte
avbryta helt och hållet.
Anf. 103 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Till det vill jag tillägga att det skall bli intressant att höra
av Marianne Andersson i Gislaved nu i vad mån det har gjorts tillräckliga
förberedelser för att verkligen genomföra omläggningen vid halvårsskiftet.
Jag tror inte det, och jag är inte säker på att Marianne Andersson kan ge
något svar heller. Men låt oss lyssna!
Anf. 104 MARIANNE ANDERSSON i Gislaved (s):
Herr talman! Så är då omorganisationen av folkbokföringen än en gång
uppe till debatt i kammaren.
Det var i oktober 1987 som riksdagen beslutade att sätta i gång arbetet
med att organisera om folkbokföringen. Beslutet innebar att folkbokfö-
ringen skulle föras över från pastorsexpeditionerna till de lokala skattekon-
toren. Det fanns brister och behov av rationalisering, ansåg man. Framför
allt ville man ha en rak och enhetlig organisation. ADB skulle införas som
ett hjälpmedel i folkbokföringsarbetet.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ny folkbok-
föringslag
103
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ny folkbok-
föringslag
104
Beslutet innefattade att det skall finnas ett lokalt folkbokföringsregister,
som det lokala skattekontoret har ansvar för, och ett centralt register. I det
centrala registret skall det enbart finnas begränsade uppgifter.
Vi har tidigare här i riksdagen ställt oss bakom att försäkringskassan skall
medverka i folkbokföringsarbetet, bl.a. genom att lämna information till all-
mänheten, tillhandahålla blanketter och hjälpa enskilda att fylla i blanket-
terna eller kontrollera att dessa är rätt ifyllda.
Den proposition som vi i dag har att ta ställning till innebär att de allmänna
försäkringskassorna liksom skattemyndigheterna skall ta emot anmälningar
förutom om flyttning också om namn och gemensam vårdnad samt ansök-
ningar om hindersprövning. Men det är alltid de lokala skattekontoren som
gör prövningen. Det har varit många debatter här i kammaren i detta ämne.
Bl.a. innan beslutet om omorganisationen fattades, men också när beslut om
de olika delbetänkandena har fattats. Förhoppningsvis är vi nu framme vid
det slutliga beslutet om omorganisationen. I dag skall vi alltså ta ställning till
en ny folkbokföringslag.
I den lagen kommer bl.a. begreppen kyrkobokföring och mantalsskriv-
ning att ersättas med begreppet folkbokföring. Folkbokföring är ett mycket
demokratiskt ord. Detta gäller då den löpande registreringen av befolkning-
ens identitet, bosättnings- och familjeförhållanden. Mantalsskrivningsförfa-
randet föreslås bli avskaffat den 1 januari 1992 och bosättningsbegreppet
moderniseras och förenklas.
I betänkandet föreslås även att en särskild lag inrättas som ger möjlighet
för en person som är utsatt för allvarligt hot att efter prövning av domstol
registreras med fingerade personuppgifter. Vidare innehåller lagförslaget
bestämmelser som hindrar att uppgifter i folkbokföringen missbrukas i syfte
att leta rätt på en person för att hota eller förfölja densamme.
Det föreslås också att pastorer skall sköta kyrkobokföringsarkiven till dess
att de kan tas om hand av landsarkiven. Dessutom föreslås att pastoraten
skall ha det ekonomiska ansvaret för arkivvården. Det är ingen ändring av
dagsläget vad gäller den ekonomiska delen, eftersom församlingsskatteutta-
get grundar sig på det faktum att man skall ta hand om detta.
Det är över 60 lagar som vi nu måste ändra på som en följd av det beslut
vi skall fatta här i kammaren i dag. De flesta förändringar som skall göras är
följdändringar av att vi byter ut begreppen mantalsskrivning, pastorsämbete
och kyrkobokförd.
När skatteutskottet behandlade den här propositionen om förslaget till ny
folkbokföringslag ställde sig majoriteten bakom det mesta i förslaget. Skat-
teutskottet har dock ändrat på en punkt i propositionen. Det gäller bostads-
begreppet för statsråd, politiskt tillsatta tjänstemän, politiskt sakkunniga,
kommittéledamöter och av riksdagen särskilt tillkallade uppdragstagare.
Skatteutskottet anser att det inte skall vara några skillnader där utan att de
skall jämställas med riksdagsledamöterna.
Det har fogats ett antal reservationer till betänkandet. Jag tänkte kom-
mentera några av dem, bl.a. centerns och miljöpartiets förslag att beslutet
om överföring av folkbokföringen från pastorsexpeditionerna till skattekon-
toren skall rivas upp. Jag har litet svårt att tro att man menar allvar med
dessa reservationer. Jag vet att man på riksskatteverket arbetar för högtryck
för att få arbetet klart till den 1 juli. När jag talade med dem i förra veckan
var de helt övertygade om att de skulle ha allting registrerat och kunna köra
i gång det. Jag vet inte riktigt var Kjell Dahlström har fått sina uppgifter
ifrån. Jag tycker att det skulle vara ganska ansvarslöst att nu, när vi kommit
så långt i arbetet, avbryta det hela både med tanke på de pengar det kostar,
men framför allt med tanke på det arbete som många människor har lagt ner
för att föra över uppgifterna från pastorsexpeditionerna.
Miljöpartiet har också en reservation där man anser att det är kränkande
att en fastighetsägare, efter förfrågan från lokala skattekontoret, har skyl-
dighet att uppge vilka som bor i lägenheterna i fastigheten. Bl.a. konstitu-
tionsutskottet har yttrat sig i denna fråga, och man anser att förslaget innebär
en begränsning av hur det är i dagsläget när det gäller uppgiftsskyldighet. I
dag är man skyldig att fortlöpande lämna information om vilka människor
man har boende hos sig. Därför förstår jag inte riktigt miljöpartiets reserva-
tion på den här punkten.
Moderaterna tar i en reservation upp frågan om att kyrkan i stället för för-
säkringskassan bör ta del i folkbokföringsarbetet. Det är ju fortfarande så
att man vid vigsel kan göra anmälan om namnändring till vigselförättaren.
Vid dop kan man göra anmälan om förnamn till dopförättaren. Detta gäller
inom svenska kyrkan. Att kyrkan därutöver skulle medverka i folkbokför-
ingsarbetet har vi ju diskuterat tidigare här i riksdagen och avvisat med den
motiveringen att en organisation med flera olika förvaltningar skulle inne-
bära fler nackdelar än fördelar.
Miljöpartiet har också i en reservation tagit upp frågan om försäljning av
personuppgifter från folkbokföringsregistret. Jag tycker också att det är vik-
tigt att man bevakar detta så att man inte kan sälja en mängd uppgifter. Det
är kränkande ur integritetssynpunkt. KU har i ett betänkande,
199O/91:KU11, föreslagit en skärpning av den här lagen så att man inte skall
kunna försälja några uppgifter annat än om det sker enligt lag, förordning
eller särskilt beslut av regeringen.
När det gäller detta med kommuners överklagande vill jag säga till Lars
Bäckström att, som jag förstår det hela, kommunerna kan uppmana skatte-
kontoren att kontrollera mantalsskrivningen om man tycker att det är nå-
gonting skumt med det hela. På det sättet kan man få en ändring.
Herr talman! Med detta vill jag avslutningsvis yrka bifall till hemställan i
skatteutskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 105 MARTIN OLSSON (c) replik:
Herr talman! Marianne Andersson i Gislaved ställde en fråga, den var väl
kanske något retorisk, om reservanterna, dvs. centern, menar allvar. Jag tror
att hon syftade på reservation 1. Ja, vi menar allvar med att man skall av-
bryta det arbete som har inletts för att flytta över folkbokföringen.
Jag vill fråga Marianne Andersson varför man skall ändra ett väl funge-
rande system. Detta system har fungerat historiskt och fungerar i nutid. Med
den moderna tekniken som vi har, har vi ökade möjligheter att ha ett väl
decentraliserat system. Varför skall man ändra på det? Varför skall vi införa
ett system som blir dyrare att driva?
Marianne Andersson sade att det var ansvarslöst att avbryta nu, eftersom
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ny folkbok-
föringslag
105
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ny folkbok-
föringslag
106
så mycket pengar hade nedlagts. Då vill jag säga att om det har fattats ett
felaktigt beslut är det ansvarslöst att inte upphäva det beslutet. Detta är ett
långsiktigt beslut. Vi bryter en månghundraårig tradition. Om nu en majori-
tet kunde byggas upp kring detta 1987 av skäl som jag har svårt att förstå,
fast jag var med i riksdagen då, inser jag att det var ett misstag och utnyttjar
det här tillfället för att få det upphävt.
Om vi ser på dessa arbetstillfällen så är ju detta en synnerligen decentrali-
serad verksamhet som har framhållits av Kjell Dahlström. Jag tror att även
socialdemokraterna påstår sig vara med i arbetet för att hela Sverige skall
leva. Vi har pastorsexpeditioner runt om i vårt land med framför allt kvinnor
som handhar detta arbete. Det är värdefulla sysselsättningstillfällen i dessa
bygder som utskottsmajoriteten nu medvetet drar in till centralorten.
Jag kan ta exempel från Medelpad, det landskap som jag känner bäst. Där
har vi en lokal skattemyndighet och bortåt 20 pastorexpeditioner spridda
runt om i landskapet.
Sedan uppehöll sig Marianne Andersson mycket vid en beskrivning av det
hela. Jag har ingen anledning att kommentera den delen, utan jag hoppas få
svar på de frågor som jag har ställt. Varför ändrar man ett fungerande sy-
stem? Varför inför man ett system som kostar mer? Varför är man inte be-
redd att upphäva ett beslut som har blivit felaktigt? Varför berövar man
medvetet landsbygden runt om i vårt land så värdefulla arbetstillfällen fram-
för allt för kvinnor?
Anf. 106 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Låt mig först kommentera Marianne Anderssons i Gislaved
kommentar till vår reservation om fastighetsägares uppgiftsskyldighet. Det
är riktigt som hon säger att det finns en viss sådan uppgiftsskyldighet hos
fastighetsägare i dag. Men det regleras ytterligare i den här lagen. Jag tycker
att det är en mycket dålig ursäkt att bara för att fastighetsägare har en viss
uppgiftsskyldighet i dag, skall vi acceptera att man ytterligare reglerar detta.
Vi vill över huvud taget inte ha det ordnat på det viset. Vi tycker helt enkelt
att det är integritetskränkande. Människor kan ha mycket känsliga förhål-
landen när det gäller hyressättning, närboende och allt möjligt. Vi menar
precis som centern allvar när vi säger att vi vill avbryta nidingsdådet att dra
in pastorsexpeditionernas folkbokföringsservice.
Marianne Andersson säger att hon har talat med riksskatteverket som up-
penbarligen har sagt att man i god tid klarar av det som skall göras. Jag be-
traktar den uppgiften som seriös, men jag uppfattar ändå att det gäller de
datortekniska och personalmässiga förändringarna.
Marianne Andersson är tyvärr ensam kvinna i den här debatten. Jag vill
fråga hur det har gått för alla de kvinnor som tvingas sluta sina bostadsnära
anställningar i byar och mindre församlingar långt ute på landsbygden. Har
inte Marianne Andersson någon medkänsla för dem? Hur många av dessa
kvinnor har gladeligen tagit anställning på de centraliserade skattemyndig-
hetskontoren? Det vore intressant att få veta om Marianne Andersson har
några uppgifter om den saken. Jag tycker att dessa kvinnors situation ingår
i hela reformens negativa kranskärl.
En tredje sak gäller allt arkivmaterial. Man har satt denna reform i sjön
utan att ta hänsyn till allt arkivmaterial som skall in till landsarkiven. Detta
framgår också av framför allt moderata och centerpartistiska reservationer.
Hur skall för övrigt detta material få plats på landsarkiven? Det finns ingen
beredskap för detta, något som man över huvud taget inte tänkte på när re-
formen knäsattes.
Avslutningsvis, fru talman, skall jag i likhet med Martin Olsson säga något
om situationen i Medelpad. I miljöpartiets tidning Alternativet fanns för nå-
gon månad sedan införd en alldeles utmärkt artikel om prästen i Liden som
vägrar att lämna ut arkivmaterial och olika uppgifter från församlingen. Jag
hejar på honom.
Anf. 107 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:
Fru talman! Marianne Andersson kommenterade märkligt nog bara en av
de reservationer som jag redogjorde för. Det kan tyckas egendomligt efter-
som hon representerar majoriteten i utskottet. Hennes kommentarer gällde
reservation 7 om försäkringskassornas medverkan i folkbokföringsarbetet.
Hon sade bl.a. att pastorsexpeditionerna ändå skulle vara med i bilden när
vigslar och annat registrerades. Hon menade att det var organisatoriskt fel-
aktigt att sköta sådant på två håll. Men då har hon missuppfattat det hela. I
vår motion, som återspeglas i reservation 7, säger vi att försäkringskassorna
skall ersättas av pastorsexpeditionerna i arbetet med folkbokföring. På det
viset samlas allt på pastorsexpeditionerna, och det blir inget dubbelarbete.
Marianne Andersson måste således ha missuppfattat vår reservation.
Anf. 108 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Marianne Andersson sade att kommunerna i alla fall har en
informell möjlighet att åtgärda saken, ”om något skumt kan misstänkas”.
Det är sant. Denna informella möjlighet har funnits och kommer naturligtvis
att finnas kvar. Men det är inte det som reservationen i fråga, vilken jag har
skrivit under, handlar om. Den handlar i stället om den formella rätten, som
inte får någon reell innebörd i och med denna treveckorsperiod för överklag-
ning. Kommunerna kommer oftast inte att veta om att folkbokföringen är
ändrad under den tid som de har på sig att överklaga. Den formella rätten
att överklaga blir då helt meningslös. Med det systemet kan man helt och
hållet ta bort rätten att överklaga, eftersom den inte har någon som helst
praktisk innebörd. Att ha lagregler och lagutrymmen som aldrig kan tilläm-
pas är inte bra i lagstiftningssammanhang. Därför bör frågan ses över.
Det är inte säkert att den lösning som anges i reservationen alltid bör gälla,
men den bör kunna tillämpas som ett provisorium. Det här är mycket viktigt.
Speciellt i storstadsregionerna med så många människor är rörligheten stor.
Man kan vinna mycket privatekonomiskt på att så att säga skenskriva sig.
Det kan handla om att tillskansa sig bidrag eller andra förmåner från det
allmänna, barnomsorgsbidrag, bostadsbidrag etc. När någon gynnas med
orätt missgynnas alltid någon annan med orätt. Det är inte bra i ett samhälle
som vårt. Det leder till kritik mot det allmänna för misshushållning med all-
männa medel. Det är något som aldrig bör ske. Man kan tillåta sig att miss-
hushålla med sina egna penningar men aldrig med andras. Det är en grund-
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ny folkbok-
föringslag
107
|
Prot. 1990/91:121 29 maj 1991 |
princip i politiken. Därför måste kommunerna snabbt få möjlighet att utöva |
|
Ny folkbok- |
Anf. 109 MARIANNE ANDERSSON i Gislaved (s) replik: Fru talman! Det var en avvägning som gjordes när den enskilde gavs rätt Jag kan förstå att motståndarna till omorganisationsförslaget tycker att det Det är många kvinnor som har fått halvtids- resp, heltidsjobb i och med Anf. 110 MARTIN OLSSON (c) replik: Fru talman! Marianne Anderssons sätt att utnyttja sin repliktid på tre mi- Om det, Marianne Andersson, fattas ett beslut som visar sig felaktigt, Jag fick inga som helst svar på de frågor som jag försynt försökte ställa för Anf. 111 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik: Fru talman! Marianne Andersson säger att vi skall sätta den enskilde |
108
Anf. 112 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag kan falla Martin Olsson i talet och fråga Marianne An-
dersson i Givslaved om hon anser det vara någon annan mening med att ge-
nomföra det här än att det en gång har fattats ett beslut. Hennes svar på våra
frågor är oerhört torftiga. Man tycker att en företrädare för majoritetsförsla-
get borde kunna redogöra för hur det ligger till med reformen i dag. Hon
talar om att kvinnor kommer att få halvtids- och heltidsanställningar. Det
har de redan i dag, på 15 minuters cykelavstånd hemifrån. I stället kommer
de kanske att få åka flera timmar per dag för att få en sådan tjänst. Det var
ett mycket torftigt förslag. Dessutom berörde hon över huvud taget inte min
fråga om arkivmaterialet som inte har behandlats i den här reform-
omgången.
Till protokollet vill jag säga att jag tidigare nämnde prästen i Liden. Jag
vill korrigera detta till prästen i Tuna. Om vi talar om församlingar skall vi
vara noga med vilken församling det gäller.
Anf. 113 MARIANNE ANDERSSON i Gislaved (s) replik:
Fru talman! Vi har i dag att ta ställning till en folkbokföringslag. Även
om jag inte har varit med i denna kammare så länge förstår jag att man har
diskuterat detta varje år sedan 1987. Beslutet om omorganisationen fattades
med stor majoritet. Jag tycker att det är synd att ta upp kammarens tid med
att diskutera det här utifrån de påhopp som har gjorts. Vi har som sagt i dag
att diskutera folkbokföringslagen, och den har jag yrkat bifall till. Givetvis
hade kyrkan också blivit tvungen att göra omorganisationer och införa dato-
risering om den skulle ha behållit folkbokföringen i sin regi.
Anf. 114 HUGO HEGELAND (m):
Fru talman! I dag vänds åter ett blad i historien. Det är inte unikt på något
sätt, inte ens på svenskt sätt. Det sker nämligen varje dag. Men för att det
inte skall ske alldeles i tysthet har jag begärt ordet för att till kammarens
ledamöter muntligen framföra det för mig glädjande budskapet att jag har
fått en motion tillstyrkt av både ett enigt konstitutionsutskott och ett enigt
skatteutskott. Om en majoritet i kammaren tar tillräcklig hänsyn till detta
dubbla tillstyrkande, kommer min motion 1990/91 :Sk69 att bifallas av riks-
dagen.
I så fall, fru talman, kommer jag att bevara min motion inom glas och ram
och hänga upp den någonstans på ledamotshusets femte våning. Jag tycker
nämligen att det är rätt enformigt med alla dessa mansporträtt som pryder
våra väggar, var man än går. Jag saknar vackra kvinnoporträtt. Vi har för
övrigt flera vackra kvinnliga ledamöter i skatteutskottet, som nog gärna står
modell för en porträttmålare, även om han inte heter Breda. Men för att få
en mild övergång från dessa mansdominerade väggar, kan det vara lämpligt
att hänga upp några tavlor som inramar av kammaren bifallna enskilda mo-
tioner. En mjuk övergång är väl befogad med hänsyn till det mjuka samhälle
som eftersträvas.
Vad har jag då lyckats övertala både KU och SkU om att tillstyrka? Ja, det
är bara att läsa vårt utskottsbetänkande, men eftersom ingen utomstående
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ny folkbok-
föringslag
109
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ny folkbok-
föringslag
110
brukar göra det vill jag nämna att det gäller den ytterst allvarliga frågan var
ensamstående statsråd skall vara mantalsskrivna.
Som alla förstår är det en fråga som ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Visserligen har jag ägnat större delen av mitt liv åt helt andra saker, men när
jag en kväll läste propositionen om en ny folkbokföringslag blev jag mäkta
upprörd över förslaget att ensamstående statsråd måste vara mantalsskrivna
i Stockholm. Det gäller dock inte riksdagsledamöter, kommittéledamöter
samt straffade brottslingar, som måste vistas på annan plats än hemorten för
straffets avtjänande. Eftersom uppdraget att vara statsråd också ur mänsklig
synpunkt är en form av straff, bör statsråd åtminstone jämställas med brotts-
lingar i detta jämlikhetens rike på jorden. Att sedan många brottslingar
gärna söker fly tillbaka till sin mantalsort är ej att förundras över. Det har
faktiskt även gällt statsråd! Jag tänker bl.a. på Röde Börje. Därför är det
mycket egendomligt att statsråd, vars sejour i regeringen ofta är kortare än
den treårsperiod som flertalet riksdagsledamöter avverkar, inte får behålla
sin mantalsskrivningsort. Nu har emellertid riksdagen möjlighet att rätta till
detta missförhållande, en möjlighet som jag hoppas att den utnyttjar.
Egentligen, fru talman, är det Knut Wachtmeister som skall ha äran av
denna motion. Men eftersom han är så blyg till sin läggning och även mycket
sparsam, bl.a. med att lägga fram motioner, lyckades han övertala mig med
min motsatta läggning att lägga fram motionen. Som valspråk har ju Knut
Wachtmeister, som för övrigt är mycket tacksam över att han endast på långt
håll är släkt med lan Wachtmeister, att vara men ej synas. Däri har han inspi-
rerats av familjen Wallenberg, trots att denna familj inte är adlig men ändock
ingift i ett par förnämliga adelssläkter.
Men säg, fru talman, den glädje som varar! Jag har också en annan mo-
tion, Sk65 där jag hemställer att riksdagen beslutar att kommuner ges rätt
att hos den lokala skattemyndigheten begära prövning av viss persons folk-
bokföring oavsett om beslutet vunnit laga kraft eller ej samt att den flyttande
på flyttningsblanketten genom kryssmarkering bör upplysa om denne genom
ägande eller förhyrning disponerar bostad utöver den till vilken flyttning an-
mäls.
Här har jag inte ens fått med mig mina egna partikamrater. Tvärtom an-
förde Knut Wachtmeister när han föredrog ärendet i moderata riksdagsgrup-
pen att det var smått genant att jag som medreservant fått ingen längre än
Lars Bäckström i vänsterpartiet. Han är naturligtvis lång som han är, men
ändå. Men då tycker jag att greve Knut Wachtmeister borde besinna att man
inte skall kasta sten när man sitter i riddarhus! Det är inte märkvärdigare att
man har en röd greve från Skåne i riddarhuset än att vi har en blå kommunist
från Bohuslän i riksdagshuset. Lars Bäckström har en fin egenskap som jag
ännu inte har upptäckt hos kammarens ende greve, nämligen att han brukar
fatta sina ställningstaganden efter långvariga inre överläggningar med sitt
samvete, där ibland hans hjärtas röst får ta över hans hjärnas röst. Och det
är väl fint med en ledamot som ibland är mer emotionell än intellektuell!
Beträffande mitt andra yrkande, angående kryssmarkering på flyttnings-
blanketten, är jag dock alldeles ensam. Och det förvånar mig så roade som
många riksdagsledamöter, för att inte tala om hela svenska folket, är över att
få sätta kryss i en ruta, exempelvis i stryktipset. För storstädernas del utgör
nämligen skenskrivningar på fritidsfastigheter i annan kommun ett särskilt
problem. Med ett enkelt kryss kan man komma ifrån detta problem, så att
medborgarna betalar skatt med hänsyn till var de faktiskt är bosatta, liksom
att de ej längre kan fuska sig till bidrag som ensamstående när de i realiteten
sambor med någon annan.
Intressant är, fru talman, att båda mina yrkanden har jag övertagit från en
enig kommunstyrelse i Göteborg. Men så är det också något särskilt med
Göteborg. Här har vi ca 60 000 flyttningar per år, och då finns det inga prak-
tiska möjligheter för kommunen att hinna överklaga inom tre veckor från
den dag då beslut fattats i folkbokföringsärendet.
Nyordningen enligt lagförslaget innebär dessutom att när en flyttning inte
längre anmäls har kommunen ingen möjlighet att överklaga.
Fru talman! Jag är övertygad om att de misstag som både KU och SkU
gjort i dessa båda frågor så småningom kommer att leda till förnyad prövning
via en förnyad motion från min sida. Då är det mycket möjligt att jag får
ytterligare en motion tillstyrkt och sedan bifallen av riksdagen och kan hänga
upp ännu en tavla på någon kal vägg i ledamotshuset.
Anf. 115 KNUT WACHTMEISTER (m):
Fru talman! När vi nu hörde professor Hegelands senaste och förhopp-
ningsvis sista anförande vill jag bara säga att jag är glad att jag inte längre är
släkt med professor Hegeland, vilket jag varit tidigare.
(Skrattsalvor)
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ay folkbok-
föringslag
Företogs till avgörande näringsutskottets betänkanden 1990/91:NU31 och
NU47 samt skatteutskottets betänkande 1990/91 :SkU28.
Mom. 2 (lagstiftning om individuell anslutning, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 144 för reservation 2 av
Per Westerberg m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (marknadsföringen utomlands av svenska alkoholdrycker)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Lars Norberg -
bifölls med acklamation.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
111
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Mom. 3 (bestämmelser inom EG om en marknadsföring av snus)
Först biträddes reservation 4 av Gudrun Norberg och Isa Halvarsson med
35 röster mot 19 för reservation 5 av Lars Norberg. 249 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av
Gudrun Norberg och Isa Halvarsson - genom uppresning.
Mom. 1 (huvudmannaskap för folkbokföringen)
Först biträddes reservation 1 av Görel Thurdin och Rolf Kenneryd - som
ställdes mot reservation 2 av Gösta Lyngå - genom uppresning.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 250 röster mot 50 för reserva-
tion 1 av Görel Thurdin och Rolf Kenneryd. 3 ledamöter avstod från att
rösta.
Kenth Skårvik (fp) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha
röstat nej.
Mom. 6 (uppgifter från fastighetsägare)
Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 20 för reservation 4 av
Gösta Lyngå i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 7 (kommuns rätt att begära prövning av folkbokföring)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Hugo Hegeland
och Lars Bäckström i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 10 (försäkringskassornas medverkan i folkbokföringen m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Bo Lundgren
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 15 (centralt referensregister)
Utskottets hemställan bifölls med 209 röster mot 92 för reservation 12 av
Bo Lundgren m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande i ett sammanhang i början av morgondagens arbetsple-
num.
112
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU33 Särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister, m.m.
(prop. 1990/91:159).
Anf. 116 KNUT WACHTMEISTER (m):
Fru talman! I proposition 159, som ligger till grund för det betänkande vi
nu skall behandla, föreslås att utomlands boende artister som uppträder i
Sverige skall betala 15 % i skatt av bruttoinkomsten medan socialavgifter el-
ler särskild löneskatt inte skall tas ut. Utomlands boende idrottsmän skall -
inte helt omotiverat - behandlas på samma sätt som artister.
I förslaget ingår också att det nuvarande systemet med tillståndskrav och
bevillningsavgift för utländska artister slopas. Vi anser det bra att den tidi-
gare ordningen ersätts med en beskattning som är mera neutral mellan vill-
koren för svenska och utländska artister och idrottsmän. Däremot är vi kri-
tiska mot att de nya reglerna skall träda i kraft redan den 1 januari 1992,
eftersom bokning av artister ofta sker med lång framförhållning. Problem
kan alltså uppstå för sådana engagemang som träffats för nästa år och för
vilka man inte kan räkna med förutsatt dispens för bevillningsavgiften. Av
denna anledning anser vi att regeringen snarast bör återkomma med en
omarbetning, så att oönskade effekter av detta slag inte uppstår.
I propositionen föreslås också en liberalisering av reglerna för beskattning
av s.k. korsvisa rabatter. Detta är synnerligen motiverat med tanke på hur
orättvist de gamla reglerna kan slå. anställda i våra bilproducerande företag
behandlas bl.a. olika beroende i vilket företag de arbetar.
I reservation nr 4 påpekar vi att personalrabatter och personalvårdsförmå-
ner enligt vår uppfattning medför en del orättvisor bl.a. för en del resenärer
och, som det heter, tidningskonsumenter. Jag går inte närmare in härpå utan
hänvisar till vad som står i reservationen.
Med det sagda yrkar jag bifall till reservation nr 2.
Anf. 117 KJELL JOHANSSON (fp):
Fru talman! I detta betänkande behandlas ett förslag från regeringen om
särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. Förslaget innebär att de nu-
varande bevillningsavgifterna ersätts med en definitiv källskatt på artist-
ersättningar eller utländska arrangörers intäkter och ersättningar till idrotts-
män. Samtidigt avskaffas möjligheterna till dispens från pålagan. Förslaget
innebär också en kraftig höjning av skatteuttaget från kultursektorn.
Folkpartiet liberalerna anser att allvarliga konsekvenser för vår kultur och
vårt utbyte med idrottsgrannar i andra länder kan komma att uppstå om
detta förslag godkänns. Vi har därför yrkat avslag på förslaget.
Skatteutskottet har under behandlingen av förslaget begärt att kulturut-
skottet skulle yttra sig över detsamma, och vi har också fått en analys av
verkningarna av förslaget. Yttrandet utmynnar i en som jag ser det fullstän-
digt korrekt analys. Kulturutskottet skriver: ”Enligt utskottets mening sak-
nas det inte fog för de farhågor som i enlighet med det ovan anförda fram-
Särskild
inkomstskatt för
utomlands bosatta
artister, m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:121
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Särskild
inkomstskatt för
utomlands bosatta
artister, m.m.
114
förts. Sådana kultur- och idrottsarrangemang som med rådande praxis be-
frias från bevillningsavgift kommer sannolikt i många fall att bli belastade
med ökade kostnader om regeringsförslaget genomförs. Merkostnaderna
kommer, åtminstone till väsentlig del, att slutligt drabba de svenska arrang-
örerna.”
Detta har emellertid inte lett kulturutskottet fram till något särskilt logiskt
ställningstagande. Jag skulle vilja påstå att kulturutskottets ställningsta-
gande är totalt ologiskt med tanke på vad man anför i sitt yttrande. Dess-
utom är det en dålig kulturpolitik. Man skriver nämligen senare i yttrandet
följande: ”Något ytterligare utredningsarbete är därför inte motiverat. Ut-
skottet tillstyrker alltså det i propositionen framlagda förslaget till nya regler
för inkomstbeskattning av utländska artister m.fl.”
Fru talman! Detta förslag innebär, som jag sade, en kraftig ökning av skat-
teuttaget från kultursektorn och idrottsrörelsen. En mycket avgörande fråga
är då vem som egentligen kommer att få betala skatten. Regeringen har i
propositionen fört ett resonemang som innebär att skatten borde kunna
föras vidare på de artister och de idrottsmän som besöker Sverige. Det här
är, som vi i folkpartiet liberalerna ser det, en mycket from förhoppning. Möj-
ligen kan detta fungera i teorin, men det kommer inte att bli så i praktiken.
Utländska artister är faktiskt litet grand brända av det svenska systemet, och
det är därför oerhört vanligt att man begär ett nettogage för att därmed gar-
dera sig på så sätt att de svenska arrangörerna får betala alla skatter.
Förslaget innehöll också ett moment av retroaktivitet. Detta har emeller-
tid försvunnit under utskottets behandling, och det hälsar vi med tillfreds-
ställelse.
Förslaget kommer även att ställa till en hel del förtret då det gäller besök
av ensembler av skilda slag. Utländska operor, symfoniorkestrar och andra
artister besöker Sverige. Dessa består då av ensembler som avlönas i hem-
landet, och arvodet för framträdandet i Sverige kommer att levereras in till
institutionen. Det förfarande som nu blir vanligt kommer att innebära att
man skapar komplicerade förhållanden som gör det nödvändigt med ekono-
miska avräkningar mellan värd- och gästnation till - som vi ser det - ingen
nytta. Det strider också mot moderna skatterättsliga principer att, som i det
här fallet, försöka underkasta utländska artister en beskattning i Sverige.
Principiellt kan man fråga sig varför egentligen artister som besöker Sve-
rige skall beskattas på annat sätt än andra utlänningar som har en verksam-
het i Sverige.
Fru talman! Sammanfattningsvis menar vi att den här föreslagna lagstift-
ningen kan få mycket allvarliga konsekvenser för vårt lands kultur- och id-
rottsförbindelser med andra länder och, som jag nyss sade, innehåller
oformligheter när det gäller gästspelen. Vi avstyrker därför förslaget och be-
gär ett nytt. Jag yrkar, fru talman, bifall till reservation 1.
Anf. 118 MARTIN OLSSON (c):
Fru talman! Det är av största betydelse att skattereglerna utformas så att
man får önskvärda effekter, alltså får den utveckling inom berört område
som man eftersträvar.
Detta synsätt måste enligt centerpartiet vara utgångspunkten även när vi
tar ställning till den nu aktuella frågan om särskild inkomstskatt för utom-
lands bosatta artister och idrottsmän samt arrangörer av artistframträdanden
och idrottsevenemang.
Centerpartiets utgångspunkt vid ställningstagandet till denna fråga är att
det är angeläget med ett allsidigt kulturutbyte mellan Sverige och omvärl-
den. Beskattningen får inte utformas så att den hämmar ett sådant utbyte.
Dessutom är det viktigt att beskattningen kan ske på ett enkelt sätt samt så
rättvist att utomlands bosatta artister och idrottsmän inte skattemässigt favo-
riseras i förhållande till inhemska. Inte heller skall det omvända förhållandet
gälla.
I den proposition som behandlas i förevarande betänkande föreslås att hit-
tillsvarande speciella regler den 1 januari 1992 ersätts av ett system med en
särskild inomstskatt på 15 %, som helt tillfaller staten.
Från centerns sida anser vi att de nuvarande reglerna för beskattning av
denna typ av verksamhet bör ses över. Men de förslag som framläggs i propo-
sitionen är enligt vår mening otillräckligt utredda. De ekonomiska konse-
kvenserna av regeringens förslag innebär en skatteskärpning, vilket vi tolkar
så att den föreslagna skatten kan verka hämmande på det kulturutbyte som
vi anser så värdefullt. Skatteskärpningar leder också till risk för krav på ökat
samhällsstöd för berörda verksamheter, vilket i så fall ökar den s.k. rund-
gången i vårt samhälle.
I den motion som vi väckte med anledning av propositionen yrkade vi där-
för i första hand avslag på det i propositionen framlagda förslaget. I ett an-
drahandsyrkande tog vi upp frågan om ikraftträdandetidpunkt - om lagför-
slaget skulle antas. Vi bedömde därvid att ett ikraftträdande den 1 januari
1992, som föreslogs i propositionen, skulle innebära en retroaktiv beskatt-
ning, eftersom många arrangemang redan bokats för tiden efter ikraftträ-
dandet. Vi yrkade därför på en ikraftträdandetidpunkt som skulle medföra
att risken för retroaktiv beskattning undanröjdes.
Vårt första krav, alltså avslag på propositionen och begäran om ett nytt,
väl förberett förslag, har vi inte fått stöd för i utskottet. Vi har därför tillsam-
mans med folkpartiet fogat reservation 1 till betänkandet.
Ett avslag på propositionen skall enligt vår mening förenas med en begä-
ran att regeringen skall återkomma till riksdagen med ett nytt förslag, där
en grundlig analys görs av de föreslagna reglernas effekter för artister och
idrottsmän samt arrangörer av artistframträdanden och idrottsevenemang.
Vi anser dessutom att det krävs att den nya propositionen innehåller en ana-
lys av förslagets verkningar på det internationella kulturutbytet och dess in-
verkan på statens och kommunernas ekonomi.
Vårt andrahandsyrkande om senare ikraftträdande av den föreslagna la-
gen har däremot ett enigt utskott tillstyrkt i och med att det föreslås att lagen
träder i kraft den 1 januari 1993 i stället för den 1 januari 1992, som föresla-
gits i propositionen.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation 1.
Anf. 119 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! I det här betänkandet behandlas en särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister. Det är en proposition som vi från vänsterpartiets
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Särskild
inkomstskatt för
utomlands bosatta
artister, m.m.
115
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Särskild
inkomstskatt för
utomlands bosatta
artister, m.m.
116
sida sett det möjligt att ställa oss bakom med det syftet, som också anges i
utskottets text, att få till stånd en beskattning som är neutral gentemot be-
skattningen av svenska artister. Det är en rätt rimlig utgångspunkt att ha det
så. Det är också förtjänstfullt att minimera möjligheterna till skatteflykt.
Vi har däremot haft betänkligheter när det gäller problemet att det finns
ett drag av retroaktivitet i förslaget, men det problemet är nu undanröjt ge-
nom det initiativ som har tagits inom kulturutskottets ram - skatteutskottet
delar den uppfattningen - att skjuta fram ikraftträdandet. Det är inte mer
att säga om den delen.
Från vänsterpartiets sida har vi avgivit en reservation, nr 5, som vi yrkar
bifall till. Ledamoten Hegeland raljerade nyss litet och kallade mig blå kom-
munist. I det dåvarande vpk sade vi alltid att vi stod för en socialism med
svenska färger; då blir man ju en blågul socialist - men inte bara blå. Väns-
terpartiet är ett socialistiskt, rött parti. Vi tar saklig ställning.
När det gäller personalvårdsförmånerna har vi från olika värderingsgrun-
der kommit fram till ståndpunkter som återigen tangerar ställningstaganden
från moderaterna. Det gäller då beskattningen av vissa personalvårdsförmå-
ner.
lär gäller det inte en direkt personalvårdsförmån, utan det gäller en sak
som kan vara oundgänglig i det dagliga arbetet, nämligen förmånen av en fri
facktidning. Den ordning som nu tycks bli för handen - att den så att säga
måste läsas på arbetsplatsen för att inte beskattas - är inte en rimlig ordning.
Det finns många arbeten där man helt enkelt inte kan läsa facktidskriften på
sitt tjänsteställe. Vart tidningen adresseras kan inte vara det avgörande, utan
det måste vara om facktidningen är nödvändig i arbetet eller ej. Därför har
vi reserverat oss på den punkten.
Sedan finns det också andra olikformigheter och bristande symmetrier i
de regler som nu är under tillämpning och håller på att växa fram i den till-
lämpningen. Vi menar därför att det snabbt borde göras - och tillkännages
för regeringen att det behövs - en allmän översyn av reglerna, så att vi får
bättre symmetri. Det är naturligtvis stötande att man skattefritt kan få en
stor rabatt hos en biltillverkare, men att sedan en annan, mycket mindre ra-
batt föranleder beskattning. Det finns en rad problem här som borde ses
över. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation nr 5.
Anf. 120 TORSTEN KARLSSON (s):
Fru talman! I skatteutskottets betänkande nr 33 behandlas regeringsför-
slaget i proposition 159, där förslag läggs fram om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta artister liksom utomlands bosatta arrangörer som bedri-
ver verksamhet här i landet med utländska artister. Förslaget omfattar också
utländska idrottsutövare. Vidare behandlas i betänkandet s.k. korsvisa per-
sonalrabatter.
Det här regeringsförslaget har kommit till efter bl.a. två utredningar. De
har varit grundade på önskemål från i Sverige bosatta artister. Förslaget in-
nebär alltså ett tillmötesgående av önskemål om att få en ändring till stånd
när det gäller de här skattereglerna. Målsättningen har här liksom i alla
andra skattebeslut som fattats här i kammaren under senare tid varit att hitta
ett enkelt och lätthanterligt system. Det kan jag säga att man här har gjort.
Vi får nu till stånd den förändringen att vi slopar den s.k. bevillningsavgif-
ten och tillstånden och inför en bruttobeskattning med en skattesats på 15 %,
vilket naturligtvis kommer att bli mycket enkelt att hantera. Det kommer att
gälla bruttoinkomster och alla skattesubjekt.
Den nya skatten beräknas inbringa ungefär 30 miljoner. Det kan jämföras
med vad man tidigare fått in - ca 6 miljoner år 1989.
Beloppen är ganska osäkra. De som har gjort dessa bedömningar anser
emellertid att det är på detta sätt. Vidare sker här en breddning av underla-
get för beskattningen. Det kan vara en av anledningarna till att man rör sig
med helt andra tal. Det återstår naturligtvis att konstatera om detta förslag
verkligen får de konsekvenser som bl.a. framhålls i reservation nrl. Man
kan inte vara säker på det. När det gäller artister fastställs ersättningen ofta
genom förhandlingar, vilket innebär att förslaget inte får de konsekvenser
för kulturarrangemang och utbyte med andra länder som man gör gällande
i reservation nr 1.
De konsekvenser som kan uppstå till följd av att man vid arrangemang av
detta slag tecknar kontrakt på ganska lång tid - en artist kan vara inbokad
kanske ett par år i förväg - har vi i skatteutskottet eliminerat genom att vi
har flyttat ikraftträdandet fram till den 1 januari 1993. Därmed kan jag yrka
avslag på reservation nr 1.
Jag har svårt att förstå anledningen till reservationerna nr 2 och 3, efter-
som skatteutskottet vill skjuta på ikraftträdandet med ett år.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag att beskattningen av s.k. korsvisa
rabatter liberaliseras men vill i sammanhanget tillfoga att nära samband
också bör anses föreligga när det är fråga om produkter som är näraliggande
dem som ingår i arbetsgivarens sortiment. Exempel härpå kan vara olika ty-
per av bilar eller olika slags hushållsapparater.
Frågan om beskattningen av fria tidningar till bostaden för anställda vid
tidningsföretag har utskottet behandlat tidigare och därvid avstyrkt motions-
förslag om att beskattning inte skall ske. Vi har hänvisat till att det i första
hand är en fråga för riksskatteverket.
Jag yrkar avslag även på reservationerna nr 4 och 5 och bifall till utskottets
hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 30 maj.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91:JuU31 Säkerhetspolisen (prop. 1990/91:100 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 30 maj.)
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Särskild
inkomstskatt för
utomlands bosatta
artister, m.m.
117
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Narkotikabrottslighet
118
Kammaren beslöt kl. 17.53 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91 :JuU32 Narkotikabrottslighet (prop. 1990/91:127).
Anf. 121 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Europa är nu utsatt för ett mycket hårt tryck från de interna-
tionella narkotikasyndikaten. Anledningen till detta är att produktionen av
narkotika har nått nya rekord under de senaste åren samtidigt som den nord-
amerikanska polisen numera har en betydligt hårdare narkotikakontroll än
tidigare; Nordamerika har ju alltid varit en stor narkotikamarknad. Detta
har medfört att de stora narkotikaligorna ökat trycket mot Europa för att få
avsättning för sina produkter.
Kokainet, som inte tidigare varit så vanligt förekommande i vår världsdel,
är nu på väg att bli den verkligt stora drogen här. De sydamerikanska ligorna
har gjort Spanien till Europas kokainmagasin.
Förklaringen till detta är naturligtvis att den kulturella och språkliga ge-
menskapen mellan Sydamerika och Spanien gör det lättare för t.ex. en co-
lombiansk eller boliviansk narkotikasmugglare att undgå uppmärksamhet i
Madrid än i London, Paris eller Köpenhamn.
De colombianska narkotikakungarna dök visserligen upp i Spanien redan
i början av 1980-talet. Vi minns hur José Luis Ochoa från Medellin och José
Rodriguez Orejuela från Cali då ledde sina organisationer från lyxiga hög-
kvarter utanför Madrid. Men det är först nu som de sydamerikanska
narkotikakungarna i Spanien blivit verkligt starka.
Galicien nära den portugisiska gränsen har identifierats som den viktigaste
inkörsporten för kokainet. Narkotikasmugglarna har övertagit de gamla le-
derna för tobakssmuggling och lejer tidigare tobakskungar och deras hant-
langare att leda operationerna. Enligt uppgift från den spanska narkotikapo-
lisen är det sydamerikaner som är chefer och spanjorer som är underhug-
gare.
Uppfinningsrikedomen när det gäller att smuggla narkotika är stor och le-
der till att polisen hela tiden ligger ett steg efter smugglarna. Ibland lyckas
polisen emellertid avslöja verkligt fantasifulla gömställen. Som exempel kan
nämnas en händelse som inträffade på en spansk flygplats för några veckor
sedan.
Tulltjänstemannen blev misstänksamma när en lastbilschaufför visade
tecken på nervositet då hans frakt av badkar och bassänger skulle granskas.
Polisens kemister upptäckte då att det tillhörande fiberglaset blandats med
narkotika. När glaset brutits ned frigjordes ca 100 kilo kokain.
Men det kan också vara rena tillfälligheter att en narkotikasmuggling av-
slöjas. I februari gjorde den spanska polisen ett rekordbeslag på fartyget El
Bongo efter det att fartyget förlist 16 mil utanför Kanarieöarna.
Under 1990 beslagtogs i Spanien inte mindre än 5,3 ton colombianskt ko-
kain, vilket var en ökning med 3,5 ton från året dessförinnan.
Som framgått av det jag sagt är det i huvudsak sydamerikanska narkotika-
syndikat som smugglar in kokain till Europa via Spanien. Man räknar med
att minst 75 % av den narkotika som kommer till Spanien är avsedd för vida-
reexport till andra europeiska länder, däribland Sverige.
Den totala kokainproduktionen kan uppskattas till mellan 500 och 1 000
ton om året. Av denna mängd beslagtas endast en mindre del. För varje ton
som beslagtas räknar man med att det går ut tio på marknaden.
Även när det gäller heroinsmuggling har aktiviteten i världen - och då i
synnerhet Europa - ökat av de skäl jag tidigare anförde. Här har man dess-
utom upptäckt ett nytt fenomen.
Samstämmiga uppgifter från olika håll tyder på att västafrikaner, och då
främst nigerianer, håller på att ta över heroinmarknaden i Europa och USA.
Den sammanlagda mängden heroin som i hela världen beslagtogs från väst-
afrikaner var år 1985 ca 25 kilo. 1989 hade siffran ökat till ca 760 kilo. Statisti-
ken för 1990 är ännu inte klar, men visar en ytterligare ökning.
Under tiden juli 1989—september 1990 greps i Europa inte mindre än 500
nigerianska medborgare misstänka för narkotikabrott. Men inrapporte-
ringen är inte hundraprocentig. De personer som gripits utanför flygplatser
och hamnar finns inte med i statistiken.
Nigerianerna är också inblandade i den narkotikasmuggling som sker från
Sovjetunionen till Sverige. Det finns flera direktförbindelser mellan Nigerias
huvudstad Lagos och Moskva. I flera svenska polisutredningar har man kun-
nat konstatera att heroin smugglats sträckan Lagos-Moskva—Stockholm.
De nigerianska myndigheterna börjar emellertid nu få upp ögonen för
problemen. Seriösa nigerianska affärsmän har känt sig trakasserade när de
blivit utsatta för omfattande kontroller i samband med sina resor. Nige-
rianska företag har hotat med att om inte dessa ”trakasserier” slutar så skall
de se till att varje vit man som reser in i Nigeria skall utsättas för samma
kontroller. Det hela har lett till besvärande relationer mellan Nigeria och de
länder som är viktiga för Nigeria ur handelssynpunkt, t.ex. USA och Storbri-
tannien.
En nationell narkotikabyrå har upprättats i Nigeria under 1990, Narcotic
Drug Law Enforcement Agency, NDLEA. Amerikanska DEA har hjälpt
NDLEA med att utarbeta ett utbildningsprogram för polis och tull på de in-
ternationella nigerianska flygplatserna. DEA har skänkt narkotikahundar.
Även Storbritannien har skänkt utrustning till Nigeria och bistått med ut-
bildningshjälp.
NDLEA försöker nu få till stånd en lag som innebär att nigerianska med-
borgare som dömts för narkotikabrott i andra länder skall återföras till Nige-
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Narkotikabrottslighet
119
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Narkotikabrottslighet
ria, där de skall dömas dels för att illegalt ha fört ut narkotika ur landet, dels
för att ha skadat staten Nigerias internationella rykte. Nigeria har i dag inte
dödsstraff för narkotikabrott, men det finns starka krafter som vill införa
det. Myndigheterna kommer också att starta en kampanj för att ändra nige-
rianernas syn på narkotika och smuggling. Det finns de som fruktar att Nige-
ria skall bli ett andra Colombia med korruption och maffiastyre.
Tyvärr har narkotikan en bra grogrund i de västafrikanska länderna. Anal-
fabetismen är stor och befolkningen vet oftast ingenting om världens narko-
tikaproblem, varför de flesta inte ser smugglingsverksamheten som något
särskilt kriminellt. När narkotikasmugglande nigerianer kommer hem efter
att ha rest runt i världen har de såväl pengar som snygga, moderna kläder
med sig. Under dessa omständigheter är det naturligtvis inte speciellt svårt
för profitörerna att värva nya kurirer.
Herr talman! Jag har gjort den här internationella beskrivningen för att
fästa riksdagens uppmärksamhet på det hot som för närvarande finns för
Sveriges del när det gäller narkotikan.
Sverige är mer sårbart än tidigare genom att polisens och tullens resurser
minskat under 1980-talet. Narkotikabrott är ju s.k. upptäcktsbrott, vilket in-
nebär att storleken på de bekämpande resurserna är helt avgörande för möj-
ligheten att förhindra att narkotikabrottsligheten utvecklas. Straffen i vårt
land för olika former av grövre narkotikahantering är vid en internationell
jämförelse dessutom tämligen milda.
Sammantaget har detta lett till att narkotikahandlare från andra länder i
stor utsträckning sökt sig till Sverige för att här utöva sin verksamhet - i
många fall i organiserade former. Ett land med milda straffsanktioner utgör
ju en attraktiv marknad för internationellt verksamma tillverkare och försäl-
jare.
Vi har från moderat sida gång på gång pekat på den här utvecklingen.
Själv har jag stått i den här talarstolen vid åtskilliga tillfällen och varnat för
de internationella narkotikasyndikatens ökade tryck på vårt land. Att pro-
blemet inte tagits tillräckligt på allvar från alla håll har naturligtvis fördröjt
kampen mot narkotikan.
Den socialdemokratiska regeringens politik har under hela 1980-talet ge-
nomsyrats av 60-talets och det tidiga 70-talets flumpolitik. Andra som har
bagatelliserat problemet har gjort det därför att de helt enkelt inte velat tro
att situationen varit så allvarlig som den varit. Det har nog funnits en hel del
av den mentalitet som kan sammanfattas med uttrycket ”det kan inte hända
oss”.
Jag minns när jag år 1981 i ett TV-program beskrev hur jag trodde att 80-
talet skulle gestalta sig för vårt land ur narkotikasynpunkt. När jag fram-
förde teorin att kokainet och dess närbesläktade preparat inom några år
skulle vara ute på den svenska marknaden i full skala log programledaren
och undrade om jag inte överdrev. Flera politiker hörde av sig och tyckte att
jag målade upp en alltför mörk bild.
Nu har vi facit i vår hand. Kokainet och dess biprodukter, t.ex. crack, flo-
rerar på marknaden som aldrig förr. På grund av den stora tillgången är pri-
set i allmänhet så lågt att det är billigare att berusa sig på kokain än på
120
starköl. Det är också vanligt att kokainaffärer görs mellan borden på många
av våra krogar - inte minst i storstäderna.
Tillgången på heroin, amfetamin, cannabis och andra kända ”märken” är
större än någonsin tidigare. Det finns inte minsta tecken på förbättring av
narkotikasituationen. Allt ser bara ut att bli sämre. De senaste årens narko-
tikapolitik har inte uppfyllt målet om ett narkotikafritt samhälle, varför det
nu krävs mer kraftfulla tag mot narkotikamissbruket än tidigare.
Av denna anledning är det nödvändigt med en helt ny inriktning på narko-
tikapolitiken. Utgångspunkten för denna politik bör vara dels att målet skall
vara ett narkotikafritt Sverige, dels att ingen skall kunna missbruka narko-
tika utan att möta en tydlig reaktion, dels att strängare straffregler och strik-
tare vårdlagar bör införas.
Konsumtion av en viss mängd narkotika bör inte bedömas ha ett lägre
straffvärde än innehav av samma mängd. Straffskalan för eget bruk av nar-
kotika bör därför sammanfalla med den för innehav. Detta innebär att fäng-
else bör införas i straffskalan för eget bruk vid ringa narkotikabrott.
Därigenom blir det också möjligt för polisen att göra kroppsbesiktning,
t.ex. ta blodprov och urinprov, på misstänkta missbrukare. En sådan lagänd-
ring skulle sätta ett effektivt tryck på missbruksmiljöerna. Vi skulle kunna
pressa de vårdbehövande mot nödvändig vård, pressa de icke vårdbehö-
vande, dvs. nöjesknarkarna och nybörjarna, ur narkotikamarknaden och av-
hålla så många som möjligt från att över huvud taget börja använda narko-
tika.
När det gäller gränsdragningen mellan narkotikabrott och ringa narkoti-
kabrott har vi i dag en oacceptabel praxis i framför allt storstadsregionerna.
Som ringa brott bedöms i allmänhet innehav av upp till 1 hekto cannabis, 10
gram amfetamin, 2 gram kokain eller 1 gram heroin. Det är alltså möjligt att
inneha narkotika för tusentals kronor utan att riskera något högre straff.
Det är angeläget att utrymmet för att bedöma narkotikabrott som ringa
begränsas kraftigt. Det betyder att avsevärt fler brott än för närvarande bör
anses vara av mellangraden. Därmed skulle andra påföljder än böter komma
i fråga. Även anhållande och häktning skulle komma att aktualiseras betyd-
ligt oftare.
En förändring i detta avseende kan uppnås om narkotikastrafflagens 2 §
ändras så, att den på ett klarare sätt anger att endast den som haft befattning
med mycket små mängder narkotika kan dömas för ringa brott.
Det är emellertid inte lämpligt att i själva lagtexten ange några mängder.
Däremot vore det fullt möjligt att skriva att endast en ”obetydlig mängd”
narkotika skall anses som ringa brott.
Innebörden av lagrummet kan sedan närmare förklaras i de s.k. motiven,
exempelvis på så sätt att det klargörs att med obetydlig mängd narkotika
skall avses en så liten mängd att den normalt inte kan delas upp ytterligare
före konsumtion. I praktiken skulle alltså endast den minsta tänkbara mängd
som en missbrukare bär på sig eller på annat sätt har befattning med kunna
rubriceras som ringa brott. Under rubriceringen ringa narkotikabrott bör
alltså bara få rymmas en enda s.k. dos.
Större mängder skulle falla under mellangraden av narkotikabrott med
strängare påföljder och möjligheter till straffprocessuella ingripanden.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Narkotikabrottslighet
121
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Narkotikabrottslighet
122
För att sätta press på langare och tillverkare krävs kraftiga höjningar av
straffen för narkotikabrott och grovt narkotikabrott. Maximistraffet för nar-
kotikabrott bör höjas från fängelse i tre år till fängelse i sex år. Straffskalan
för grovt narkotikabrott bör höjas från fängelse i lägst två år och högst tio år
till fängelse i lägst fyra år och högst tio år eller livstid.
Med strängare straffsatser kommer det att bli känt att det är farligt att för-
söka syssla med narkotikahantering i stor skala i Sverige. En höjning av
straffminimum bör i förening med risken för ett livstidsstraff få en avgörande
verkan på den grova narkotikabrottsligheten.
Det har under de senaste åren blivit allt vanligare att smuggla narkotika
genom att svälja eller stoppa in narkotikan i kroppens håligheter. Inte minst
de västafrikanska smugglarna använder sig i stor utsträckning av den meto-
den. Detta förfaringssätt vållar tull och polis stora svårigheter när det gäller
uppdagandet och förhindrandet av smugglingsbrottet. Trots att detta är en
mycket avancerad smugglingsmetod kan påföljden ofta stanna vid böter.
Straffet för denna typ av smuggling bör därför höjas. Genom att straffet blir
mer kännbart bör det i större utsträckning än för närvarande kunna avhålla
personer från att ge sig in på sådan smugglingsverksamhet.
Herr talman! Narkotikasituationen i Europa har aldrig varit så allvarlig
som nu. Sveriges position som ett av de främsta målen för de internationella
narkotikasyndikaten gör det nödvändigt med en skärpning av den svenska
narkotikapolitiken. De förslag till förändringar som jag här talat för - och
som i huvudsak bygger på moderata motioner - är helt grundläggande i det
avseendet. Men det är också väsentligt att det internationella samarbetet på
narkotikaområdet intensifieras.
Sveriges tillträde till FNs narkotikabrottskonvention utgör ett viktigt steg
i det sammanhanget. Det är också viktigt att vi får ett utbyggt europeiskt
samarbete i narkotikafrågan. En särskild europeisk strategi för narkotikabe-
kämpning är vad som behövts under många år.
Införandet av den inre marknaden inom EG medför i princip en avveck-
ling av gränskontrollerna, varigenom resande fritt kommer att kunna pas-
sera gränserna. EGs ministerråd har i ett uttalande den 8 oktober 1990 om
tullmyndigheternas fortsatta roll påpekat att den fria rörligheten för varor
och personer kommer att medföra ökad risk för illegal trafik med t.ex. nar-
kotika eller annat som utgör ett hot mot samhället. Därför har Ministerrådet
pekat på behovet av kontroller vid de inre gränserna.
Denna kontroll skall enligt Ministerrådet ske diskret och stickprovsvis
samt vara inriktad på högriskobjekt. En effektiv kontroll kommer självfallet
också att göras vid de externa gränserna. Rådet understryker att samarbetet
mellan tullmyndigheter och andra myndigheter måste förstärkas.
Sex EG-stater - Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Frankrike, Tysk-
land och Italien - har slutit det s.k. Schengen-avtalet med ikraftträdande ti-
digast den 1 januari 1992. I detta avtal sägs att traditionell tullkontroll inte
får företas. Kontroll får bara ske vid misstanke om brott. I Schengen-avtalet
finns dock viktiga inslag om samarbete mellan berörda länders myndigheter
när det gäller exempelvis spaning.
Det råder alltså en viss osäkerhet om hur EG exakt kommer att utforma
tullkontrollen. Det står klart att en svensk EG-anslutning väntas medföra
krav på en förstärkning av den yttre kontrollen mot tredje land. Samtidigt
finns behov av en effektiv gränskontroll för att förhindra narkotika och
andra samhällsfarliga varor att komma in i landet via annat EG-land.
Sammantaget gör jag den bedömningen att vi inom ramen för det nya
Europa bör ha en chans till framgång på narkotikaområdet som vi inte haft
tidigare.
Jag yrkar bifall till reservationerna nr 2 och 4.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Narkotikabrottslighet
Anf. 122 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Narkotikamissbruket är ett av världens största sociala pro-
blem. Det är också ett av världens största kriminalproblem genom den kor-
ruption och de brott av olika slag det leder till, såsom mord och egendoms-
brott.
För att komma åt narkotikamissbruket och narkotikahandeln krävs insat-
ser på såväl internationellt som nationellt plan.
Förenta nationerna och Världshälsoorganisationen har sedan många år
prioriterat narkotikabekämpningen. Många länder gör också kraftfulla in-
satser för att bekämpa narkotikan. Men, herr talman, tyvärr finns det också
stater som inte visar något som helst intresse för att bekämpa handeln med
droger. Det finns t.o.m., som bekant, länder vars ekonomi är helt beroende
av sådan försäljning. Det är därför viktigt att de lagar och internationella
överenskommelser som finns också tillämpas. Ja, det är helt avgörande för
att narkotikabekämpningen skall lyckas.
Därför, herr talman, har vi från folkpartiet liberalernas sida ingenting att
invända mot regeringens förslag till riksdagen att godkänna FN-konventio-
nen om åtgärder i kampen mot den internationella narkotikabrottsligheten.
Narkotikautvecklingen i Sverige visar på fortsatta allvarliga problem, med
god tillgång på narkotika och tyvärr en nyrekrytering av missbrukare. Miss-
bruket är spritt över hela landet, och alla våra insatser måste syfta till att
förebygga, att hejda och att tränga tillbaka missbruket. Sambandet mellan
missbruk och kriminalitet är så tydligt att det inte finns någon brottsbekäm-
pande åtgärd som skulle ha större effekt än en framgångsrik kamp mot miss-
bruket.
Vi i folkpartiet liberalerna är inte nöjda med den svenska narkotikalag-
stiftningen. Den behöver skärpas i några viktiga avseenden, vilket vi också
har gett uttryck för i ett par reservationer till dagens betänkande. Jag syftar
på reservationerna 2 och 3.
I den förra framhåller vi att det skall vara självklart att konsumtionen av
en viss mängd narkotika inte, som nu, skall bedömas ha lägre straffvärde än
innehav av samma mängd. Då man kan dömas till fängelse för ringa innehav
av narkotika, bör man också kunna dömas till fängelse för egen ringa kon-
sumtion av narkotika, inte minst därför att fängelsestraff i straffskalan är
nödvändigt om man vill tillgripa vissa tvångsmedel, t.ex. kroppsbesiktning,
och för att kunna döma till vård.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2, och jag stödjer reservation
3, som behandlar gränsen för ringa narkotikabrott. Gränsen för vad som av-
ses med ringa narkotikabrott har förskjutits uppåt till en nivå som är för hög.
Det kan enligt vår mening vara ringa brott bara när man har så litet narkotika
123
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Narkotikabrottslighet
124
på sig att den inte kan delas upp ytterligare för konsumtion. Innehar man
mera, skall det anses vara icke ringa narkotikabrott.
Anf. 123 ANDERS SVÄRD (c):
Herr talman! Narkotikan är ett mycket svårt samhällsproblem och utgör
också orsaken till en betydande andel av den ökande brottsligheten. Hante-
ringen av narkotika är ofta förbunden med våld, och det innebär att kampen
mot narkotikan är mycket angelägen också för att komma till rätta med
våldsbrottsligheten.
Ibland sägs det i olika sammanhang att narkotikabruket minskar i Sverige,
men det har under senare tid gjorts en undersökning i tio kommuner i Mal-
möhus län där man har visat på den motsatta tendensen. Man talar om en
fyrdubbling i stället för en minskning. Man har inte fått fram några tendenser
till att bruket minskar.
Detta stämmer också med vad olika myndigheter ibland rapporterar om
ökningen av bruket av amfetamin och kokain bland unga och även bland
vuxna som är socialt etablerade. Kombinationen narkotika—alkohol är
mycket vanlig i denna s.k. socialt etablerade grupp.
Det ökande bruket av narkotika i skenbart stabila sociala miljöer är extra
allvarligt och måste stoppas. Helgmissbruk ger framför allt barn och ungdo-
mar till missbrukande föräldrar en alldeles felaktig bild av missbrukets effek-
ter. Ur denna grupp helgmissbrukare rekryteras självklart många av de så
småningom grava missbrukarna.
Narkotikamissbruket måste bekämpas i alla led. Här finns det erfarenhe-
ter bl.a. från den verksamhet som polismyndigheten i Arboga genomförde
för några år sedan. Verksamheten visar att narkotikamissbruket kan kraftigt
minska i omfattning genom en intensiv satsning på att jaga gatulangare och
bevaka kända narkotikamissbrukare. På så sätt kunde polisen lokalisera ett
stort antal socialt väl etablerade okända missbrukare och minska narkotika-
missbruket på orten mycket markant.
Det är viktigt att sänka toleransnivån för innehav av narkotika. Initiativ
från bl.a. centerpartiet har lett till att innehav av narkotika numera är straff-
bart. Erfarenheterna har dock visat att toleransnivån för innehav är alldeles
för hög. Sedan 1986 har gränserna för vad som skall betraktas som ringa in-
nehav av narkotika, t.ex. hasch och amfetamin, i praktiken höjts. Det är na-
turligtvis helt otillfredsställande. Ofta leder upptäckt av sådant innehav inte
till några kännbara åtgärder alls, knappt intagning på polisstation. Det kan
så småningom kanske bli böter som vanligtvis inte kan betalas av den som
har blivit dömd till böter. Det är bara att konstatera att lagen i straffrättsligt
hänseende inte är tillräckligt effektiv.
Angående eget bruk av narkotika stadgas i narkotikastrafflagen att om
gärningen består i ett eget bruk av narkotika döms bara till böter. Avsaknad
av fängelse i straffskalan har medfört att kriminaliseringen av eget narkoti-
kabruk i praktiken blivit verkningslöst. Polisen saknar möjligheter att pre-
sentera bevis, såvida den misstänkte inte frivilligt medger blod- eller urin-
provstagning. För att möjliggöra för polisen att ta blod- och urinprov och
genomföra husrannsakan krävs fängelse i straffskalan - som tidigare talare
redan har sagt. Jag föreslår att påföljden för brottet eget bruk av narkotika
skall vara böter eller fängelse. Straffskärpningen ger domstolen möjligheter
att döma den missbrukare som vid upprepade tillfällen har dömts för eget
bruk till kontraktsvård.
I dagarna har vi fått ett upprop från ett antal organisationer som handlar
om behovet av att stoppa narkotikamissbruket. Det är Föräldraföreningen
mot narkotika, Riksförbundet narkotikafritt samhälle, Riksförbundet nar-
kotikafri ungdom, Svenska Carnegie Institutet, Svenska narkotikapolisföre-
ningen och Ungdomens nykterhetsförbund. I uppropet argumenterar man
för allvaret i att sätta in fler åtgärder.
Den första punkten gäller att ökade resurser skall satsas på information
och utbildning för att kunna förebygga och tidigt upptäcka narkotikamiss-
bruk. För det andra att möjliggöra tidiga ingripanden mot missbrukare sam-
tidigt som vårdresurserna förstärks. För det tredje skall narkotikastraffla-
gens bestämmelse om straff för missbruk av narkotika ändras så att möjlig-
heter skapas att säkra bevis genom urin- och blodprov samt husrannsakan.
För det fjärde skall åtalspraxis tillämpas lika i landet och mindre narkotika-
brott ej avskrivas eller rutinmässigt endast leda till böter. För det femte skall
fängelser och andra institutioner inom kriminal- och socialvård hållas helt
narkotikafria.
Herr talman! Vi i centerpartiet känner ett starkt stöd för de synpunkter vi
har anfört i vår motion. Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 3.
Anf. 124 ULLA-BRITT ÅBARK (s):
Herr talman! Det är inte ofta som jag kan hålla med Jerry Martinger. Men
i dag tyckte jag att hans anförande var bra i den första delen, dvs. redovis-
ningen av den internationella narkotikaverksamheten. Det tycker jag att
Jerry Martinger skall honoreras för. Den andra delen tyckte jag däremot inte
om. Vi har helt skilda uppfattningar.
Egentligen kan denna diskussion besparas kammaren. Vi skall i dag fatta
ett beslut om en narkotikakonvention. Vi skall inte fatta beslut om att för-
ändra vår narkotikapolitik. Vi socialdemokrater anser att den står fast.
Det betänkande vi diskuterar i dag innefattar ett godkännande av en FN-
konvention mot narkotika och sammanhängande ändringar i brottsbalkens
bestämmelser om häleri. Utskottet har i samband med detta behandlat ett
antal motioner som har avstyrkts, med undantag för två motioner där utskot-
tet gör ett tillkännagivande. Utskottet delar motionärernas oro över det
ökade antalet tillgrepp av fortskaffningsmedel, och utskottet anser att rege-
ringen snarast bör förelägga riksdagen förslag till erforderlig lagstiftning.
Vi har också att behandla fem reservationer som är knutna till betänkan-
det. En av reservationerna tar upp frågan om inriktningen av narkotikapoli-
tiken. Målet när det gäller kampen mot narkotikabrottsligheten är att skapa
ett narkotikafritt samhälle. Vad jag förstår är utskottet överens om det må-
let. Men reservanterna är inte nöjda med de åtgärder som görs i dag. Det
finns en bra redovisning i betänkandet för vad som har hänt. Reservanterna
vill bl.a. införa fängelse i straffskalan för eget bruk vid ringa narkotikabrott.
De vill också göra området för vad som kan bedömas som ringa narkotika-
brott snävare. Det sistnämnda behandlas även i reservation 3 som de tre bor-
gerliga partierna står bakom.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Narkotikabrottslighet
125
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Narkotikabrottslighet
Nu har vi fått en redogörelse för vad Jerry Martinger anser vara ringa nar-
kotikabrott och att han anser att inriktningen skall vara ett snävare område.
Kanske även de andra partierna står bakom detta.
Under förra riksmötet behandlade vi liknande motioner. Vi redogjorde då
för den praxis som anses gälla på området. Vi ansåg då att det inte fanns
anledning att frångå vårt ställningstagande från år 1984. Utskottets inställ-
ning i denna fråga har inte ändrats i år.
Frågan om fängelse i straffskalan har vi också behandlat i kammaren tidi-
gare - senast förra året. Vi menade då, liksom vi gör i år, att vården av miss-
brukare borde i princip åvila socialtjänsten och sjukvården. Döms man där-
emot till fängelse eller skyddstillsyn och samtidigt har missbruksproblem,
skall man naturligtvis kunna beredas vård inom kriminalvårdens ram. Vi me-
nar att dessa överväganden talar mot att låta fängelse ingå i straffskalan för
enbart eget bruk av narkotika.
Herr talman! Kampen mot narkotikabrottsligheten är en av de viktigaste
kriminalpolitiska uppgifterna. Det är vi också överens om här i kammaren.
Från samhällets synvinkel vet vi också att missbruket kan få förödande kon-
sekvenser. Vi vet att det medför mycket lidande för missbrukarna. Vi vet
också att det medför en omfattande kriminalitet som ofta finansieras med
hjälp av stölder, rån eller prostitution.
Vår kontroll av narkotika påverkas av situationen i andra länder. Därför
tycker jag att narkotikakonventionen, som nu innebär en förstärkning av det
internationella samarbetet, är mycket bra. En huvudpunkt i konventionen
är kriminaliseringen av gärningar som innebär bistånd till att omsätta vinster
från olaglig narkotikahantering eller hjälp att på annat sätt dölja vad sådana
tillgångar kan komma från. Konventionen medför också en starkare interna-
tionell kontroll av narkotikaframställningen. Också detta är mycket viktigt
för en effektiv prevention.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till utskottets hemställan
samt avslag på samtliga reservationer.
Anf. 125 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Ulla-Britt Åbark försvarar utskottsmajoritetens inställning
och polemiserar mot de borgerliga partiernas krav att fängelse skall ingå i
straffskalan för eget bruk av narkotika vid ringa narkotikabrott. Men jag
tycker att Ulla-Britt Åbark gör det med utgångspunkt i en felaktig beskriv-
ning av vad det är vi egentligen menar. Också vi anser, Ulla-Britt Åbark, att
det är socialtjänsten och sjukvården som i första hand skall handha vården
av missbrukare.
Också vi menar att om det inte är påkallat att döma till annat än böter,
skall man naturligtvis inte göra det. Men vi menar därutöver att det skall
vara möjligt att använda det som kallas det straffprocessuella tvångsmedlet
kroppsbesiktning för att säkra bevisning vid misstanke om eget bruk av nar-
kotika.
Vi anser också att det skall vara möjligt att döma till vård, i första hand
kontraktsvård och skyddstillsyn med föreskrift om behandling. Det kan man
alltså inte göra, om inte fängelse ingår i straffskalan.
126
Det är i det sista momentet som reservanterna och utskottsmajoriteten
skiljer sig åt. I första och andra momentet är det ingen skillnad.
Anf. 126 ANDERS SVÄRD (c):
Herr talman! Ulla-Britt Äbark sade att vi är överens om det mesta. Då är
det litet förvånande att vi inte skulle kunna vara överens om kraven i reser-
vation 2, eftersom det visar sig att de bestämmelser som nu finns inte är till-
räckliga för att klara problemen.
Vi är överens om problemanalysen. Vi är överens om att man måste vidta
alla åtgärder som går att vidta. Här har vi ett område där det är alldeles upp-
enbart att det fattas ett inslag i lagstiftningen och samhällets möjligheter att
reagera. Varför, Ulla-Britt Åbark, inte ta det återstående steget, så att vi kan
göra de insatser som vi är överens om att vi måste göra?
Anf. 127 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Jag tackar Ulla-Britt Åbark för de vackra orden beträffande
den första delen av mitt anförande. När det gäller den andra delen är det ju
så att den politik som förespråkats av de borgerliga partierna skiljer sig från
den politik som socialdemokraterna för, så till vida att vi kräver av missbru-
karna att de skall låta bli narkotikan.
Att ställa krav i det här sammanhanget är detsamma som att bry sig om.
Vår politik innebär alltså att vi bryr oss om de människor som är på väg att
hamna i social misär. Den socialdemokratiska synen på missbrukarna är mer
cynisk. Socialdemokraterna förespråkar en låt-gå-politik. Man bekymrar sig
inte om människorna i riskzonen. Det är först när de stackars människorna
har etablerat ett allvarligt missbruk som man är beredd att ingripa, men då
är det ofta för sent.
En narkotikapolitik som helt bygger på att missbrukare frivilligt skall söka
vård är inte någon bra narkotikapolitik. Vi vet av erfarenhet att det är
mycket ovanligt med frivillighet i det här avseendet. Därav kan vi dra slutsat-
sen att motivationen att söka vård inte är någonting som kommer inifrån el-
ler som uppstår spontant utan att en sådan motivation i hög grad är en speg-
ling av omvärldens attityd och förhållningssätt gentemot missbruket och
missbrukarna.
Så ett tryck på narkotikamarknaden enligt den modell som jag har talat
för bör därför leda till en större benägenhet att söka vård, inte tvärtom. Jag
skulle gärna vilja veta av Ulla-Britt Åbark: Vad är skälet till att socialdemo-
kraterna inte vill genomföra en effektiv kriminalisering av narkotikamiss-
bruket, dvs. varför vill man inte införa fängelse i straffskalan för eget bruk
vid ringa narkotikabrott? Vad är skälet till detta?
Anf. 128 ULLA-BRITT ÅBARK (s):
Herr talman! Skälet, Jerry Martinger, är att vi tror på människorna. Vi
tror att man kan uppmuntra människor till att göra det bästa för sig själva.
Vi tror alltså inte på ett hårdare samhälle. Vi vill ha ett mjukare samhälle.
Det jag nu sagt utgör också svar på det som Anders Svärd och Lars Sundin
har pratat om. Vi tror på människorna.
”Vad vi egentligen menar”, säger Lars Sundin. Han säger också ”vi är
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Narkotikabrottslighet
ni
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Narkotikabrottslighet
128
alltså överens”, men det är vi ju inte. Vi skiljer oss åt i frågan om att stifta
hårdare lagar, och det är en punkt som är ganska fundamental, tycker jag.
Anf. 129 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Tror på människorna gör vi också, men jag vill påstå att vi
bekymrar oss mer om hur det går för de enskilda människorna, dvs. i det här
fallet missbrukarna, genom att vi vill göra ingripandena i ett så tidigt skede
att de inte kommer att hamna i allvarligt missbruk.
Med den effektiva kriminalisering som jag pratar om, dvs. att man inför
fängelse i straffskalan för eget bruk vid ringa narkotikabrott, blir det större
möjligheter till tidiga ingripanden. Och det tidiga ingripandet har en helt av-
görande betydelse, av två skäl.
För det första är naturligtvis möjligheten att hejda ett påbörjat missbruk
med åtföljande brottslighet störst innan ett drogberoende hunnit utvecklas
och ett missbruksbeteende har befästs.
För det andra kan man naturligtvis begränsa narkotikans vidare utbred-
ning genom tidigt uppdagande och ingripande mot det enskilda missbruket,
därför att i de flesta fall sker ju faktiskt spridningen från missbrukaren till
personer i missbrukarens bekantskapskrets just i början av den s.k. miss-
brukskarriären.
Anf. 130 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! En enkel fråga till Ulla-Britt Åbark: Tycker Ulla-Britt
Åbark att kampen mot narkotikan har varit så framgångsrik i Sverige att
man inte kan pröva det nya greppet att också införa fängelse i straffskalan
för eget bruk av narkotika vid ringa narkotikabrott?
Anser inte Ulla-Britt Åbark - som kommentar till reservation 3 - att grän-
sen för vad som är ringa narkotikabrott har förskjutits uppåt, så att den inte
är densamma som riksdagen 1985 sade att den skulle vara?
För övrigt, herr talman, vill jag för folkpartiet liberalernas del säga att vi
ställer oss bakom det upprop i narkotikafrågan som har gjorts av en rad för-
eningar.
Anf. 131 ANDERS SVÄRD (c):
Herr talman! Ulla-Britt Åbark säger att vi skall ha en vård som är human,
som sätter människan i centrum. På den punkten tror jag inte att det finns
några delade meningar.
Vad som emellertid är allvarligt är ju att till missbrukets karakteristika hör
att man förnekar. Därför kan ingen vård sättas in. Alltså kan man inte till-
lämpa någon human vård på den som inte erkänner sig ha något problem.
Där kommer straffskalan in, möjligheten att undersöka och belägga och
få fram ett konstaterat bruk/missbruk och kunna sätta in den humana vår-
den, som vi vill göra. Man måste kunna hitta en möjlighet att få människor
under behandling. Det hjälper inte hur humana vi vill vara, om vi inte har
några att behandla.
Anf. 132 ULLA-BRITT ÅBARK (s):
Herr talman! Jag tror nog att den narkotikapolitik som vi har i dag och
som vi har beslutat om i riksdagen är bra. Jag tror på den.
Jag tror som sagt på människorna. Jag tror på de människor som jobbar
med missbrukare. Jag tror på de människor som är med i gatulangningsgrup-
pen som är tillsatt här i Stockholm. Jag tror på ATHENA-gruppen, bl.a. Jag
tror att den gör ett mycket mycket bra jobb och anser att den skall få fortsätta
med det. Vi skall inte ha fängelsestraff för ringa narkotikabrott.
Anf. 133 ANDERS SVÄRD (c):
Herr talman! Alla vill vi naturligtvis tro på de beslut vi fattar och vill tro
att de är tillräckliga. Men alldeles uppenbart är det så att människor i olika
föreningar, poliser m.fl. menar att det är absolut nödvändigt att vidta ytterli-
gare åtgärder.
Uppropet som jag tidigare citerade ger klara belägg för det. Bakom detta
står människor som vet exakt vad det handlar om och som inte känner behov
av att försvara något beslut man har fattat. Det är folk som jobbar med män-
niskor i en besvärlig situation. Då behövs de åtgärder som vi har föreslagit.
Anf. 134 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Ulla-Britt Åbark sade inledningsvis att hon instämmer i det
som jag sade i första delen av mitt huvudanförande. Av vad jag där sade
framgick att situationen i Sverige aldrig har varit så dålig som nu när det gäl-
ler missbruk.
Mot den bakgrunden vill jag ställa frågan till Ulla-Britt Åbark: Anser Ul-
la-Britt Åbark inte att det behövs några ytterligare åtgärder alls mot narkoti-
kan, trots den kraftiga ökning av missbruket som hon då håller med om att
vi har fått?
Anf. 135 ULLA-BRITT ÅBARK (s):
Herr talman! En liten rättelse till Jerry Martinger. Jag instämde i den in-
ternationella delen av hans anförande och inte i någonting annat.
Anf. 136 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Då är min fråga till Ulla-Britt Åbark: Anser Ulla-Britt
Åbark att missbruket har ökat i Sverige eller att det har minskat? Anser Ul-
la-Britt Åbark att antalet narkotikabrott har ökat eller att de har minskat?
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 30 maj.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91:JuU36 Ingripande av polis (prop. 1990/91:129).
Anf. 137 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! Vi skall nu behandla justitieutskottets betänkande nr 36 som
heter Ingripande av polis. Bakgrunden till detta betänkande är en proposi-
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ingripande av polis
129
9 Riksdagens protokoll 1990191:121
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ingripande av polis
130
tion som bygger på två skrivelser från rikspolisstyrelsen till regeringen. Där
begär rikspolisstyrelsen dels att få utföra generella identitets- och fordons-
kontroller, dels möjligheter att ingripa mot deltagare i en folksamling som
allvarligt stör den allmänna ordningen.
Regeringen har remissbehandlat skrivelserna. Regeringens förslag inne-
bär att polisen ges utvidgade möjligheter att ta med personer till förhör som
befinner sig inom ett område i anslutning till platsen där ett allvarligt brott
nyligen förrövats och som inte frivilligt följer med till förhöret. Dessutom
föreslås en utvidgad möjlighet att utföra husrannsakan för att söka efter den
som skall gripas, anhållas eller häktas som misstänkt för ett grovt brott. En
sådan husrannsakan får då göras i transportmedel på en plats där det finns
särskild anledning att anta att den som kan misstänkas för brott kan komma
att passera.
Ytterligare ett förslag gäller ändrade regler i polislagen som ger polisen
rätt att undersöka transportmedel för att söka efter den som avvikit efter att
ha intagits på en kriminalvårdsanstalt eller som har avvikit från en sjukvårds-
inrättning.
Vi i folkpartiet liberalerna har förståelse för att regeringen önskar ge poli-
sen goda arbetsmöjligheter. Men vi menar också att varje gång polisen ges
utvidgade befogenheter måste det mycket noga vägas mot den enskilda indi-
videns behov av skydd för sin integritet.
Polisen har redan i dag befogenheter att ta med personer för förhör som
befinner sig på platsen för brott. Vad regeringen nu föreslår är en kraftig
utvidgning av polisens rätt att med tvång ta med personer till förhör.
Området inom vilket polisen får befogenheter att ta med personer kan
vara ett helt bostadsområde, en stadsdel eller ännu större områden på lands-
bygden. Beskrivningen i propositionen är så öppen att området kan bli
mycket stort. Det finns inte heller särskilt avgränsat hur lång tid efter brottet
som dessa befogenheter gäller. Det betyder att polisen flera timmar efter det
att ett allvarligt brott begåtts kan ta med en person med tvång som befinner
sig någon kilometer från brottsplatsen. Det kan t.o.m. vara en person som
anlänt till området efter brottet, som på det här sättet tvingas med till polis-
stationen. Vi menar att personer som själva inte är misstänkta för brott, inte
på lösa grunder får utsättas för åtgärder som har karaktär av tvångsmetoder.
Regeringens förslag innehåller inte heller någon genomarbetad analys om
varför förslaget skall se ut på just det här opreciserade sättet.
Vi menar även att det är tveksamt om dessa möjligheter som polisen nu
tilldelas, kommer att kunna medföra några större framgångar i polisarbetet.
En person som inte är misstänkt för brott och som mot sin vilja medtas för
förhör, han kommer förmodligen inte att komma ihåg några värdefulla detal-
jer vid polisförhöret.
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt menar vi att förslaget om utvidgade
möjligheter att medta personer till förhör, som det nu ser ut, inte kan tillstyr-
kas. Det framgår av vår reservation nr 1, vilken jag härmed yrkar bifall till.
Däremot godtar vi propositionens förslag att i fordon söka efter personer
som avvikit eller som skall anhållas.
Herr talman! När det sedan gäller rikspolisstyrelsens skrivelse som hand-
lar om polisens möjligheter att ingripa mot deltagare i folksamling som all-
varligt stör den allmänna ordningen, väljer regeringen att här inte föreslå
någon lagändring. I stället lämnar justitieministern en motivering till den be-
fintliga lagstiftningen. Vi menar att detta förfaringssätt är olyckligt. Justitie-
ministern har självfallet rätt att utveckla innebörden i gällande lagstiftning,
så länge hennes uttalande inte leder till att lagstiftningen påverkas och får
ett ändrat innehåll.
Vad som gjort att vi i folkpartiet liberalerna reagerat är, att justitieminis-
tern går in och styr på ett område där rättsläget är oklart. Beläggen för att
rättsläget är oklart är många. Rikspolisstyrelsen redogör för det rådande
rättsläget och kommer därvid fram till att lagstiftningen inte täcker vad de
anser sig behöva göra för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. De-
ras brev går ut på konkretat lagändringar i såväl brottsbalken som polisla-
gen.
När regeringen sedan får den här skrivelsen måste man tolka regeringens
agerande som om de ansåg rättsläget oklart, eftersom regeringen sänder
skrivelsen på remiss. Om regeringen ansett rättsläget klart hade denna åt-
gärd aldrig behövt vidtas. Dessutom är bakgrunden till rikspolisstyrelsens
skrivelse JOs granskning och åtgärder med anledning av Stockholmspolisens
metoder. JO har nyligen i två ärenden tagit ställning till massomhändertag-
anden som Stockholmspolisen företagit i samband med demonstrationer.
I det första fallet åtalade JO en kommissarie för myndighetsmissbruk al-
ternativt vårdslös myndighetsutövning. I det andra fallet kom JO fram till att
misstanke för brott fanns, men JO kunde inte utkräva något straffrättsligt
ansvar eftersom det inte kunde kartläggas vem som fattat besluten om åtgär-
der.
Det finns dessutom ytterligare ett ärende som aktualiserades när kvalifika-
tionsmatchen mellan Sverige och England spelades 1989. JO har här funnit
misstanke om brott och inlett förundersökning, men förundersökningen är
ännu inte avslutad. Vidare har professor Hans-Heinrich Vogel i Förvalt-
ningsrättslig tidskrift nr 2 pekat på att tillräcklig utredning inte fanns när det
gäller polisingripandena jämförda med regeringsformens fri- och rättighets-
bestämmelser och bestämmelserna om demonstrationsfrihet.
Jag menar att den här genomgången visar att rättsläget är oklart. Trots
detta går alltså justitieministern in för att, med hjälp av en detaljerad diskus-
sion om hur man skall se på ingripanden vid störande av allmän ordning,
försöka styra rättsutvecklingen. Justitieministern borde ha avvaktat domsto-
lens dom och JOs slutliga ställningstagande i den pågående förundersök-
ningen. Det kan inte uteslutas att justitieministerns redovisning av sina
ståndpunkter kan uppfattas som en inblandning från regeringens sida i en
förestående rättegång. Jag kan inte låta bli att här på nytt nämna att profes-
sor Vogel i sin artikel också pekat på det olyckliga i att propositionen läggs
fram före JOs slutliga ställningstagande. Han menar att det blir en olycklig
press på JO-ämbetet. Även samrådet med JO-ämbetet och polisen om inne-
hållet i propositionen kan uppfattas som ett försök från regeringens sida till
indirekt styrning av myndigheternas handlande.
Hela den här hanteringen är olycklig och vi har därför inte kunnat ställa
upp bakom utskottets skrivning, utan har en egen motivering under reserva-
tion 4.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ingripande av polis
131
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ingripande av polis
132
Anf. 138 GÖRAN ERICSSON (m):
Herr talman! Mänskligt sett är detta det sista anförande jag håller, och
den sista debatt jag deltar i, i den här kammaren. Jag vill till protokollet få
antecknat ett tack för alla goda och stimulerande meningsutbyten med mina
utskottskamrater.
Herr talman! Britta Bjelle har på ett bra sätt gjort en bakgrundsteckning
till den här propositionen. Vad hon glömde, och vad man kanske skall peka
på, är att propositionen faktiskt emanerar ur verkliga händelser.
I den ena delen som tar upp ändring i rättegångsbalken gäller det husrann-
sakan i transportmedel. Denna händelse var den nedskjutning av två poliser
på Mariatorget som den numera så berömde Ursut gjorde sig skyldig till.
Polisen spärrade då av Södermalm och upprättade någon slags check-point
och detta stred emot rättegångsbalken.
Vi har nu i utskottet haft ett förslag från regeringen att titta på. Vi konsta-
• terar att regeringen föreslår att sådana här kontroller i fortskaffningsmedel
skall få förekomma när det gäller personer som skall gripas och anhålls eller
häktas för brott.
Det vi moderater pekar på i reservation 2, och som är viktigt, är att vi
tycker att regeringen sätter ribban alldeles för högt, dvs. man avgränsar
denna kategori till dem som har begått brott som det är stadgat lägst fyra års
fängelse för. Det är alldeles för högt. Det finns fem eller sex brott i brottsbal-
ken som det är tal om här. Det är mycket grova brott.
Herr talman! Problemet med dessa brott är att i vissa fall kan det icke av-
göras om det är ett sådant brott förrän gärningsmannen är hörd och han är
strax efter gärningen på flykt. Då är det något besvärligt att avgöra huruvida
ett sådant brott som avses i lagstiftningen har förelegat.
Jag tänker exempelvis på ett rån som förövas. Gärningsmannen löper ut
ur lokalen med en hagelbössa under armen och försvinner i en bil. Var rånet
att anses som grovt? Då stadgas fyra års fängelse. Eller var rånet icke grovt?
Enligt högsta domstolen avgörs detta av huruvida det låg patroner i loppet
eller icke. Det är alltså inte enbart frågan om det var ett skarpt vapen eller
en blindgångare, utan om det var ett skarpt vapen med patroner i loppet.
Därmed kan polisen icke använda denna lag som vi nu i morgon skall ta ställ-
ning till och besluta om, eftersom man icke har fått tag på gärningsmannen
och undersökt hans vapen.
Herr talman! Jag vill allra sist säga till Britta Bjelle att det nog är bra med
noggranna och genomtänkta analyser. Jag skall väl ändå avsluta min sejour
i kammaren med att ge regeringen en del erkännanden. Den har ju här haft
kanske den bästa av alla analyser, nämligen verkligheten som kartbok.
När den socialdemokratiska regeringen talar om verkligheten, då ställer
vi moderater omedelbart upp. Men här tycker vi att ribban är satt för högt.
Herr talman! Jag stöder alla reservationer med moderata namnunderskrif-
ter och avrundar mitt inlägg med att endast yrka bifall till reservation 2.
Anf. 139 BRITTA BJELLE (fp) replik:
Herr talman! Till Göran Ericsson vill jag säga att folkpartiet har godtagit
regeringens förslag när det gäller att eftersöka bilburna personer som skall
anhållas eller häktas, som har rymt från fängelse osv.
Den analys som jag efterlyste gällde möjligheterna att med tvång ta med
sig personer från mycket stora områden. Om det begås ett brott i en viss
stadsdel kan enligt gällande bestämmelser den som befinner sig på platsen
för brottet tas med till polisstation för förhör, om han eller hon vägrar att
tala om vad som har hänt. Vad regeringen nu gör är att utvidga området för
omhändertagande till exempelvis en hel stadsdel. Jag anser inte att rege-
ringen har utvecklat motiven till att området måste utvidgas på detta sätt.
Det saknas en analys.
Anf. 140 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! En av polisens viktigaste uppgifter är att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet. Om det är vi överens här i kammaren. Det innebär att
lagstiftningen måste ge utrymme för nödvändiga ingripanden i detta syfte.
Samtidigt måste lagstiftningen vägas mot den enskilda människans frihet och
integritet.
Under den allmänna motionstiden väckte jag och Anders Svärd en motion
med begäran till regeringen att lägga fram ett förslag till riksdagen om att
polisen ges nödvändiga möjligheter att omhänderta personer som stör all-
män ordning. Vi gjorde det mot bakgrund av den händelse som har nämnts
tidigare i dag, nämligen polisens agerande i samband med VM-kvalmatchen
i fotboll mellan Sverige och England på Råsunda i september 1989. Polisen
ingrep vid det tillfället mot ett antal fotbollssupportrar - också benämnda
fotbollshulliganer - i centrala Stockholm. Polisens agerande ledde till att ju-
stitieombudsmannen kritiserade gripandet av hundratals engelska fotbolls-
supportrar i centrala Stockholm. Samtidigt greps några svenska värnpliktiga,
två grekiska journalister och en tysk banktjänsteman.
På JOs uppdrag utredde en åklagare polisens agerande. Resultatet blev
att åtta polisbefäl i Stockholm delgavs misstanke om brott. Detta i sin tur
ledde till att det uppstod tveksamhet bland poliserna om möjligheterna att i
framtiden ingripa i upploppsliknande situationer.
Centern motionerade om en ändring av lagen för att möjliggöra nödvän-
diga ingripanden från poliser utan att de samtidigt riskerade att bli åtalade.
Vid den tidpunkten trodde vi att det var nödvändigt med en lagändring. An-
tagandet baserades på rikspolisstyrelsens skrivelse till regeringen i vilken
också den hade föreslagits ändringar i polislagen. Ännu är detta ärende, som
tidigare nämnts, inte avslutat.
Under utskottsbehandlingen har vi i centern fått klart för oss att en lagänd-
ring inte för dagen är nödvändig. Skälet är propositionens redovisning av de
nuvarande lagenliga möjligheterna att ingripa. Redovisningen visar att de
möjligheter som vi begärt skall finnas redan finns. Även rikspolisstyrelsen
har ändrat uppfattning och anser inte heller att det för dagen är nödvändigt
med en lagändring. Därför känns det inte rätt för oss i centern att kräva det.
Däremot kritiserar vi i likhet med folkpartiet det sätt varpå ärendet har
handlagts. I reservation 4 trycker vi på det olyckliga förfaringssättet, som
kan uppfattas som en inblandning från regeringen i en förestående rätte-
gång. Det samråd som har ägt rum kan också uppfattas som ett försök från
regeringen till indirekt styrning av myndigheternas handlande.
När jag funderade över detta ärende erinrade jag mig en debatt ganska
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ingripande av polis
133
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ingripande av polis
134
nyligen här i kammaren om rattfyllerilagstiftningen och dess tolkning. De-
batten ägde rum den 16 november 1990. Frågan gällde varför lagen tolkas så
olika som den faktiskt gör i skilda tingsrätter. Vad sägs egentligen i lagen?
Har vi tolkat den rätt? Dessa frågor fick justitieminister Laila Freivalds, och
på dem svarade hon anmärkningsvärt nog så här:
”Det är viktigt att komma ihåg att i ett rättssamhälle är tillämpningen av
lagen en uppgift för rättsväsendet. Den styrning av tillämpningen som rege-
ring och riksdag skall svara för bör inskränka sig till beslut om nya lagar och
uttalanden i förarbeten i anslutning till det.”
Därför var inte justitieministern den 16 november 1990 beredd att disku-
tera lagens tolkning och tillämpning. Det var en uppgift som enligt justitie-
ministern skulle åläggas domstolarna. Ärendet om polisens ingripande i
samband med VM-kvalmatchen mot England på Råsunda är ännu inte av-
gjort. Men här får vi höra att regeringen inte skall säga något om hur rattfyl-
lerilagen skall tolkas. Samtidigt gör man alltså en tolkning av polislagens till-
lämpning innan ett ärende är avgjort.
Justitieministern säger vidare: ”Det är viktigt att framhålla att påföljdsva-
let generellt är en uppgift för domstolarna. De har stor frihet att anpassa
sina beslut efter de förhållanden som råder i enskilda fall.” Därefter säger
justitieministern: ”Jag tror att lagstiftaren gör klokt i att visa tillit och förtro-
ende för domstolarnas förmåga att hantera den här ofta mycket svåra uppgif-
ten.”
Det är något som man verkligen inte gör nu. Man visar inte tillit utan tol-
kar lagstiftningen samtidigt som ett ärende ännu inte är avgjort. Enligt min
uppfattning, säger justitieministern, är det därför naturligt att regeringen av-
vaktar utvecklingen i rättspraxis innan man tar ställning om det finns behov
av en lagändring. I detta fall, vad gäller polislagen tycker jag att man har
gjort precis tvärtom, och det är det som är så anmärkningsvärt. Därför finns
det alla skäl att bifalla reservation 4, som handlar om motiveringarna till lag-
stiftningen.
Anf. 141 LARS-ER1K LÖVDÉN (s):
Herr talman! Det sista som Ingbritt Irhammar berörde återkommer jag
till i slutet av mitt anförande, trots att den diskussionen egentligen är den
intressanta i detta ärende.
Justitieutskottet har i det betänkande som nu behandlas tillstyrkt ett lag-
förslag från regeringen som ger ökat utrymme för polisiära ingripanden för
att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Det gäller en utvidgning av
polisens möjligheter att ta med personer till förhör vid mycket allvarliga
brott. Det gäller vidare ökade möjligheter till husrannsakan i transportme-
del för att söka efter den som skall gripas, anhållas eller häktas. Det gäller
dessutom möjligheter att söka efter personer som har avvikit från fängelse
eller från sjukvårdsinrättning.
I dessa delar har avgivits några reservationer i utskottet, och jag skall ge
några korta kommentarer till dem. I reservation 1 reagerar folkpartiet mot
att det i bestämmelserna för medtagande för förhör inte närmare preciseras
inom vilket område åtgärderna får vidtas. Inte heller preciseras bestämmel-
serna vad gäller tillämpligheten i tiden.
Utskottet anser att det inte är möjligt att göra en sådan närmare precise-
ring. Naturligtvis går det inte att förutse alla situationer där reglerna behöver
tillämpas. I propositionen görs enligt utskottet erforderliga preciseringar i
motivuttalandena. Jag skall inte upprepa vad som står i propositionen i de
delarna. De återges på s. 7 i utskottets betänkande. Den här regleringen in-
nefattar mycket allvarliga brott och träffar därmed ett mycket litet antal per-
soner. Det gäller mord, dråp, grov våldtäkt och liknande mycket allvarliga
brott. I det här sammanhanget menar utskottet att den personliga friheten i
viss mån måste få stå tillbaka för intresset att kunna utreda och klara upp
brotten. Medtagande till förhör kan endast komma i fråga i de fall då för-
hörspersonerna utan att åberopa giltig orsak vägrar att följa med till förhö-
ret.
I reservation nr 2 från moderaterna yrkas att gränsen för husrannsakan i
transportmedel vid allvarliga brott bör sättas vid två år i stället för fyra år
som föreslås i propositionen. Husrannsakan innebär ett allvarligt ingrepp i
den personliga integriteten, och det är mot den bakgrunden som utskottet
tillstyrker propositionens förslag om fyra år.
Jag yrkar med dessa kortfattade motiveringar avslag på reservationerna nr
1 och 2. På samma grunder som när det gäller reservation nr 2 yrkar jag även
avslag på reservation nr 3 av moderaterna.
Sedan till diskussionen om polisingripanden vid upplopp. I propositionen
behandlar regeringen en skrivelse från rikspolisstyrelsen som gäller frågan
om polisens möjligheter att ingripa mot en deltagare i en folksamling som
allvarligt stör den allmänna ordningen. I propositionen lämnar justitieminis-
tern i denna del en utförlig redogörelse för vilka möjligheter polisen har att
ingripa mot folksamlingar. Den genomgången syftar till att ge ett underlag
för en bedömning av om det finns något behov av en sådan lagändring som
centern har föreslagit i en motion. Justitieministerns slutsats blev att nuva-
rande regler lämnar tillräckligt utrymme för att polisen skall kunna fullfölja
sin uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, varför några änd-
ringar av lagstiftningen inte föreslås i propositionen.
I denna del finns en märklig motivreservation från folkpartiet och centern.
Folkpartiet och centern är med på utskottets skrivning med följande lydelse
beträffande centerns motion: ”Utskottet ansluter sig till justitieministerns
bedömning och konstaterar att det saknas anledning att vidta några sådana
åtgärder som begärs i motionen.” I motionen hävdas att gällande lagstiftning
inte ger polisen erforderliga möjligheter att hantera den allmänna ord-
ningen. Centern har således samma uppfattning som justitieministern, vilket
framgick när hon redogjorde för innehållet i gällande rätt. Centerpartiet
konstaterar att innehållet i gällande rätt tillgodoser centerns krav på lagstift-
ning i det avseendet.
Samtidigt säger folkpartiet och centern - jag tycker att det är särskilt
märkligt när det gäller centern - följande i en reservation: ”Med anledning
av den allmänna debatt som förekommit i anslutning till detta lagstiftnings-
ärende vill utskottet endast påminna om sina tidigare erinringar mot uttalan-
den i syfte att ändra gällande rätt som görs i ärenden som inte gäller det lag-
rum uttalanden avser”. Det är visserligen en ganska utslätad skrivning i för-
hållande till den kritik som framförs i folkpartimotionen. Britta Bjelle var
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ingripande av polis
135
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ingripande av polis
136
mycket klar i sin kritik i dag och går ännu längre än vad som sägs i reservatio-
nen. Hon påstår att lagstiftningens syfte är att ändra innehållet i gällande
rätt. Men det är inte detta som saken gäller.
Regeringen och justitieministern har redovisat innehållet i gällande rätt.
Det finns inte en stavelse i den redovisningen som inte knyter an till tidigare
förarbetsuttalanden och till kommentarerna till brottsbalken och polislagen.
Justitieministern har inte med sin skrivning på något sätt ändrat innehållet i
gällande rätt. Hon redovisar bara innehållet i den. Det här tycker jag är
mycket viktigt att komma ihåg. Man får naturligtvis inte göra motivuttalan-
den utan anknytning till ett lagstiftningsärende som syftar till att ändra inne-
hållet i gällande lagstiftning. Så är inte fallet i det här avseendet. Jag är utom-
ordentligt förvånad över att folkpartiet och centern inte har insett det förhål-
landet eller bemödat sig om att studera skrivningarna och göra jämförelser
med tidigare förarbetsuttalanden.
Jag tycker kanske också att om folkpartiet och centern har uppfattningen
att justitieministern gör skrivningar som syftar till att ändra innehållet i gäl-
lande rätt, så borde centern och folkpartiet följdriktigt hemställa om en lag-
ändring. Om man vill uppnå det syfte som centern är ute efter och har upp-
fattningen att justitieministern går för långt och att hon med sina skrivningar
ändrar innehållet i gällande rätt, borde slutsatsen för centerpartiet och även
folkpartiet bli att man skall kräva en lagändring. Men det gör man alltså inte.
Man godkänner vad justitieministern säger och anser att det är till fyllest.
Jag tycker att det är ett mycket märkligt resonemang, och det är över hu-
vud taget inte adekvat att jämföra med den diskussion som har förts beträf-
fande rattfyllerilagstiftningen. Det finns inte en rad i propositionen på den
här punkten som avviker från tidigare förarbetsuttalanden. Då är det inte
fråga om en lagändring genom motivuttalanden.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag avslag på samtliga reservationer
och bifall till propositionen.
Anf. 142 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! Jag vill börja med att säga till Lars-Erik Lövdén att jag inte
vet om han missuppfattade mig. Jag sade att justitieministern självfallet har
rätt att utveckla innebörden i gällande lagstiftning så länge hennes uttalan-
den inte leder till att lagstiftningen påverkas och får ett ändrat innehåll. Jag
har inte sagt att det ger ett ändrat innehåll, utan att rättsläget är oklart.
Anser Lars-Erik Lövdén att rättsläget är glasklart? Polisens skrivelse ger
en analys som pekar på att man uppfattar rättsläget som oklart. JO har åtalat
därför att poliserna har handskats oriktigt med lagstiftningen. Regeringen
har faktiskt remissbehandlat skrivelsen. Om regeringen anser att det inte be-
hövdes någon remissbehandling och att rättsläget var glasklart förstår jag
inte varför man skickar ut förslaget på remiss. Vogels artikel pekar på samma
sak, nämligen att rättsläget är oklart. Anser Lars-Erik Lövdén att rättsläget
är oklart?
Lars-Erik Lövdén kanske kan passa på att tala om för mig vad justitiemi-
nistern menar med sina skrivningar om hur man skall tolka, inte huvudregeln
men väl den andra regeln i 13 § polislagen. Det gäller följande passus: Det-
samma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling
skall kunna avvärjas. Jag ser med förtjusning fram emot att få höra Lars-
Erik Lövdén utveckla justitieministerns tankar och vad hon menar.
Dessutom vill jag säga till Lars-Erik Lövdén att när det gäller vår reserva-
tion om att regeringen nu vill utvidga möjligheterna att medta personer till
förhör, handlade polisens skrivelse om att man ville ha en generell möjlighet
till identitetskontroll. Mot bakgrund av att polisen begär en generell möjlig-
het till identitetskontroll skriver regeringen ett förslag som handlar om ut-
vidgade möjligheter att medta personer för förhör. Det är någonting som
polisen inte har begärt. Regeringen utvecklar inte heller varför denna för-
ändring föreslås. Vi kanske kan få reda på varför denna bestämmelse har
föreslagits nu.
Anf. 143 GÖRAN ERICSSON (m):
Herr talman! Jag skall inte störa kammaren så mycket med att polemisera
mot Lövdén, men jag vill ändock ta upp en sak. Som orsak till att man lägger
gränsen för husrannsakan i transportmedel vid lägst fyra års fängelse säger
Lars-Erik Lövdén att husrannsakan innebär ett allvarligt ingrepp i den per-
sonliga integriteten. Så långt kan jag dela Lövdéns uppfattning. När vi mo-
derater talar om att man kanske skulle ha en lägre gräns vid två års fängelse
talar vi om brott som våldtäkt, grovt koppleri, allmänfarlig ödeläggelse etc.
Om Lövdén anser att det är mindre allvarliga brott har vi definitivt olika
uppfattningar.
Skall man som Lövdén stå och brösta sig i talarstolen och säga att rege-
ringen föreslår en ordentlig utvidgning av polisens möjligheter, är min upp-
fattning att det i så fall också i realiteten skall vara fråga om en utvidgning.
Det skall då gälla en lag som går att använda.
Herr talman! Vi måste undvika att i denna kammare stifta lagar som inte
går att använda utan som möjligen kan utgöra grunden till roliga middagstal.
Underlaget till middagstalen kan vi möjligen hitta någon annanstans än i la-
gar som vi stiftar här i kammaren.
Anf. 144 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Först, Lars-Erik Lövdén, tycker jag det har framgått ganska
klart av mitt inledningsanförande att vi till en början antog att polislagen
behövde ändras, men att vi nu insett att det för närvarande inte är aktuellt.
Vi har därför inte yrkat bifall till det förslaget.
Att vi antog att polislagen behövde ändras berodde på att rikspolisstyrel-
sen själv upplevde lagen så oklar att man skrev till regeringen. Det är då inte
konstigt att vi i centerpartiet också antog att den behövde ändras.
Ytterligare en bakgrund till motionen var att jag var på en polischefsaspi-
rantkurs och fick frågor på denna lag, där man från lärarnas sida inte riktigt
visste vad man skulle lära ut. Poliserna var oklara över hur de skulle våga
agera i framtiden vid sådana här upplopp. Om man ingrep riskerade man
åtal, ingrep man inte riskerade man att det blev upplopp och då skulle man
få kritik för det.
Man kände sig osäker och bad om hjälp att se till att ändra lagen så att
man skulle våga ingripa.
Sedan kom alltså dessa förhandlingar och diskussioner mellan regeringen,
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ingripande av polis
137
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ingripande av polis
138
rikspolisstyrelsen och JO under den tid då rättegången pågick. Det är detta
vi vänder oss mot. Vi säger att det kan upplevas som försök till indirekt styr-
ning. Det framgår i motivtexten.
Vi tycker att detta är jämförbart med debatten om rattfyllerilagstift-
ningen, när Laila Freivalds sade att när det gäller tolkning av lag och förkla-
ring av rättsläget skall man avvakta tills pågående förhandlingar och rätte-
gångar är avslutade och man kan se utvecklingen i rättspraxis innan man tar
ställning till om det finns behov av lagändring. Men det har man inte gjort i
detta fall, fast man egentligen skulle ha gjort det. Man skulle ha avvaktat
rättspraxis och sett vad som skulle hända med dessa poliser. Sedan kunde
man se om man behövde ändra lagen.
Anf. 145 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Jag blir inte särskilt mycket klokare efter Ingbritt Irhammars
senaste anförande.
Ni motionerar under den allmänna motionstiden och kräver lagändring för
att tillgodose rikspolisstyrelsens ambitioner och syfte. Sedan redovisar justi-
tieministern i anslutning till detta ärende innehållet i gällande rätt. Inte med
en stavelse går hon längre än tidigare förarbetsuttalanden, hon redovisar
bara innehållet. Då ställer ni upp på en utskottsskrivning som lyder så här:
”Utskottet ansluter sig till justitieministerns bedömning och konstaterar att
det saknas anledning att vidta några sådana åtgärder som begärs i motio-
nen.”
Då framstår det som oerhört märkligt att Ingbritt Irhammar nu går upp
och riktar allvarlig kritik mot regeringen för att den ägnat sig åt lagstiftning
via motivuttalanden. Det är någonting som inte stämmer i Ingbritt Irham-
mars argumentation. Har Ingbritt Irhammar uppfattningen att regeringen
ägnar sig åt lagstiftning via motivuttalanden, borde hon rimligtvis stå kvar
vid centerpartimotionen och kräva lagändring. Men det gör hon inte.
Det är samma grundkritik som jag kan rikta mot folkpartiets resonemang.
Det som redovisas i propositionen - jag återkommer än en gång till det - är
inte någon vinkling av innehållet i gällande rätt, någon ändring av gällande
rätt. Det är till varje punkt, till varje stavelse en redovisning av förarbetsut-
talanden och de kommentarer som är gjorda till brottsbalken och polislag-
stiftningen.
Jag tycker att resonemanget är märkligt på denna punkt. Jag förstår inte
egentligen vart det syftar.
Än en gång, herr talman, yrkar jag bifall till regeringens förslag.
Anf. 146 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Självklart accepterar vi nu att polislagen inte behöver änd-
ras. Det är därför vi inte yrkat bifall till vår motion. Det är därför vi ställer
upp på betänkandets skrivning på det området. Det skulle vara underligt om
vi skulle kräva en ändring av polislagen nu när rikspolisstyrelsen inte själv
gör det. Jag tycker det är sunt förnuft att inte kräva den ändringen nu.
Det vi för fram i motiveringen i reservation 4, Lars-Erik Lövdén, är ju hur
man, genom att gå in och behandla och titta på lagen under tiden som en
rättegång pågår och fortfarande inte är ett avslutat rättsfall, kan få det att
upplevas som en inblandning i en förestående rättegång. Det är detta vi kriti-
serar och för fram i reservationen. Vi säger att det också kan upplevas som
en indirekt styrning.
Vi säger att detta är precis i linje med det justitieministern har sagt tidi-
gare, att så skall man inte göra. Det är bakgrunden till reservationen. Det
kan väl inte vara oklart.
Anf. 147 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! Lars-Erik Lövdén svarade inte på en enda av mina frågor.
Den första frågan gällde om Lars-Erik Lövdén anser att rättsläget är klart.
Jag pekade på att polisens skrivelse, JOs åtal, regeringens remissbehandling
och skrivelsen och Vogels artikel alla tyder på att rättsläget inte är klart. Det
vore intressant att veta om Lars-Erik Lövdén kan svara konkret: Är det klart
eller inte? Det är den ena frågan.
Den andra frågan jag ställde handlade om att polisens ena skrivelse inne-
håller att polisen begär möjlighet att göra generella identitetskontroller.
Som svar på denna fråga om generella identitetskontroller kommer rege-
ringen med en proposition som handlar om att man utvidgar möjligheterna
att ta med sig människor som inte är misstänkta för brott till polisstationen
fast de vistas inom väldigt stora områden, utan att man i propositionen anger
skälet till att man anser sig behöva göra en sådan förändring.
Jag kan ställa en fråga till som Lars-Erik Lövdén inte svarat på: När det
gäller 13 § i polislagen, skall man tolka första meningen individuellt och
andra meningen kollektivt?
Anf. 148 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Först till Ingbritt Irhammar: Ni kräver inte någon ändring av
lagstiftningen därför att ni genom propositionen fått klarhet om innehållet i
gällande rätt. Det är därför ni inte står kvar vid krav på förändring av lagstift-
ningen. Därmed har propositionen fyllt sitt syfte.
Till Britta Bjelle vill jag säga att jag tycker lagstiftningen ger polisen till-
räckliga möjligheter att ingripa i de situationer där de behöver ingripa för att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Anf. 149 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! Jag får faktiskt en känsla av att Lars-Erik Lövdén inte heller
är riktigt på det klara med hur denna lagstiftning skall användas, eftersom
han inte vill svara på om rättsläget är klart och inte vill tala om hur man skall
använda 13 § polislagen.
Lars-Erik Lövdén, är det meningen att 13 § polislagen ger tillåtelse till
massingripande enligt nu berörd tolkning från justitieministern? Det är det
hela frågan handlar om.
Lars-Erik Lövdén säger att lagstiftningen nu täcker vad polisen behöver.
Vad polisen behöver, säger de själva, är möjlighet att plocka med många
människor i ett svep och inte behöva pröva varje individ exakt. Täcker 13 §
denna möjlighet?
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 30 maj.)
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Ingripande av polis
139
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Järnvägstrafik
140
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91:TU25 Järnvägstrafik (prop. 1990/91:87 delvis, prop. 1990/91:100
delvis och förs. 1990/91:12).
Anf. 150 ROLF CLARKSON (m):
Herr talman! Den sena timmen, kammarens arbetsbörda och de åtagan-
den som flera av trafikutskottets ledamöter har för morgondagen gör att jag
skall använda bara en bråkdel av den av mig anmälda tiden för detta inlägg.
Jag yrkar, herr talman, bifall till den moderata reservationen nr 3, och
utan att yrka bifall till övriga reservationer där moderater finns med tolkar
vi resultatet för röstningen i reservation 3 så att det gäller även för dem.
Reservation 3 gäller anslaget till nyinvesteringar i stomjärnvägar för det
kommande budgetåret. Vi moderater har i år liksom i fjol begärt ett med
500 milj.kr. utökat anslag för dessa nyinvesteringar, och vi vill med det ange
färdriktningen för den moderata investeringsviljan när det gäller nyinveste-
ringar i stomjärnvägar i Sverige. Vi tror att en realistisk målsättning för 90-
talet är nyinvesteringar i storleksordningen 25 å 30 miljarder.
När det gäller övriga reservationer måste jag återgå till 1988 års trafikpoli-
tiska beslut, som jag - utan att vilja vara vitsig - i sig skulle vilja kalla ett
banbrytande beslut. Då separerades banverket från SJ som åkeriföretag.
Från moderat sida var vi därmed inne på en långsiktig process, som i sin slut-
version syftade till att skapa fri konkurrens även på Sveriges järnvägar.
Vi tror att en konkurrenssituation för våra järnvägar i landet skall medföra
högre effektivitet, lägre kostnader och en bättre trafikutföring över huvud
taget. Vi tror att man på många sätt kan införa konkurrens på vårt svenska
järnvägsnät. Man kan tänka sig att SJ i sina olika funktioner delas upp i fri-
stående företag. Det kan bli ett statens järnvägars åkeriföretag för person-
trafik, det kan bli ett för godstrafik, och det kan bli fler kombinationer.
Vi tror också att det är möjligt att dela upp trafiken på det svenska järn-
vägsnätet på andra kombinationer. Man kan t.o.m., i en framtid när höghas-
tighetstågen rusar fram genom Europa, tänka sig att vi får utländska järn-
vägsföretag, som i konkurrens utövar trafik på de svenska järnvägarna.
Det är alltså det slutliga målet, och i en av våra reservationer föreslås att
SJ förändras från affärsverk till aktiebolag. Vi tror att affärsverksformen
som sådan är föråldrad. Den har både för- och nackdelar, men den har ur
vår synpunkt fler nackdelar än fördelar. Ett affärsverk är en del av staten,
och det är inte konkurrensbefrämjande att staten själv genom affärsverk ut-
övar en verksamhet som syftar till fri konkurrens.
Vi föreslår därför att SJ så snart som möjligt får en ändrad bolagsform,
nämligen aktiebolagets. Vi föreslår också att man så snart som möjligt låter
den omstruktureringsfas som statens järnvägar är inne i avslutas med att det
skapas fri konkurrens på järnvägsnätet. Vi är under omstruktureringsfasen
reserverade inför tanken på att SJ skall byta koncernstrategi från det som vi
bestämde genom 1988 års beslut, och vi tycker att SJ - framför allt fram till
omstruktureringsfasens slut 1993 - med all kraft skall ägna sig åt själva kärn-
rörelsen, dvs. person- och godstrafiken på spåret. Vi vill inte att SJ genom
en alltför stor dotterbolagsflora bygger upp en monopolsituation, som för-
hindrar det slutliga genomförandet av en fri konkurrens på det svenska järn-
vägsnätet.
Med detta, herr talman, har jag gjort en övergripande principförklaring
för den järnvägspolitik vi moderater står för.
Anf. 151 HUGO BERGDAHL (fp):
Herr talman! Sedan det trafikpolitiska beslutet 1988 har SJ utvecklats mot
att bli ett modernt och effektivt tågtrafikföretag. Det är viktigt att göra det
konstaterandet mot bakgrund av den kritik som vi tidigare då och då fick ta
del av men som under senare tid alltmer har ebbat ut. Raden av förlustår har
brutits, och dessa har följts av ett antal goda år. Det är då naturligt att ge SJ
utökade beslutsbefogenheter för sina inre angelägenheter. I fråga om denna
utveckling vill vi i folkpartiet liberalerna gärna vara pådrivande.
Trafiknäringen kännetecknas fortfarande av många regleringar, konces-
sioner, m.m. De lättnader som hittills har genomförts i detta regelverk är
enligt vår mening inte tillräckliga. En ökad frihet, och därmed ökade möjlig-
heter till konkurrens mellan de företag som producerar trafiktjänster, är
nödvändig för att främja en fortsatt utveckling inom kommunikationssek-
torn. Och detta gäller även järnvägssektorn.
Investeringarna i infrastrukturen under 90-talet kan komma att bli en häv-
stång för den ekonomiska tillväxten och samtidigt bidra till en bättre miljö i
vårt land. Genom att använda medel som frigörs vid en utförsäljning av stat-
liga företag vill folkpartiet liberalerna avsätta i storleksordningen 140 miljar-
der kronor till investeringar i och underhåll av trafikapparaten under 90-ta-
let. Av dessa 140 miljarder kan vi tänka oss 40 miljarder speciellt för järn-
vägsändamål. Detta skulle möjliggöra en utbyggnad av en rad järnvägs-
sträckor med bl.a. snabbtågsstandard. Det finns på detta område olika
objekt, som har nämnts tidigare: västkustbanan, Mälarbanan, Svealandsba-
nan, Arlandabanan och sträckan Stockholm-Sundsvall. Det skulle också
vara möjligt att investera i vad jag skulle vilja kalla kulturellt inriktad trafik-
politik. Jag tänker då på möjligheten att rädda inlandsbanan.
Vi anser att banverket och SJ, som jag tidigare nämnde, måste få planera
för investeringar i järnvägsnätet i storleksordningen 40 miljarder kronor un-
der 90-talet. Dessa investeringar skulle kunna innebära att banverket kan
genomföra en rad projekt. Jag har nyss nämnt några av dessa.
Vi anser att budgetpropositionens förslag till koncernstrategi inte överens-
stämmer med riktlinjerna i det trafikpolitiska beslutet. Vi vidhåller att SJ
skall koncentrera sin verksamhet till järnvägstrafiken. Regeringens förslag
att SJ skall fortsätta äga kringverksamhet - såsom bl.a. bussföretag - innebär
att SJ skulle komma att hålla en stor del av rese- och transportmarknaden i
ett fast grepp. Vi kan inte godta detta. Vi förespråkar i stället en ökad kon-
kurrens på rese- och transportmarknaden. Det måste rimligen antas att SJ
kan erbjuda heltäckande transportlösningar även i samarbete med andra
självständiga trafikföretag.
Alternativet till regeringens förslag till verksamhetsinriktning är som vi ser
det att dotterbolag som saknar stark anknytning till huvudverksamheten av-
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Järnvägstrafik
141
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Järnvägstrafik
yttras och att SJ ombildas till aktiebolag och underkastas samma regler som
andra aktörer på en transportmarknad med fri konkurrens.
Regeringen tillmötesgår delvis krav som folkpartiet liberalerna tidigare
har rest om ökad konkurrens på järnvägsnätet. En utredning aviseras, som
skall undersöka konsekvenserna av fri konkurrens avseende gods- och per-
sontransporter på järnväg. Det är bra, och det är givetvis tankar som bär
åt rätt håll, men vi vidhåller från vår sida ändå vårt tidigare förslag, att SJs
återstående monopol kan avskaffas utan ytterligare fördröjande utred-
ningar.
Jag vill efter detta i min sista del av anförandet gå in på ett område som
rör kollektiva transporter och som vi inte så ofta tar upp i sådana här diskus-
sioner gällande järnvägar och järnvägarnas framtid, nämligen de handikapp-
anpassade delarna av kollektivtrafiken. Riksdagen antog 1979 en lag om
handikappanpassad kollektivtrafik. Det var den dåvarande folkpartirege-
ringen som lade fram detta förslag, och i samband med detta uttalade riksda-
gen att ett visst angivet ramprogram skulle genomföras under en tioårspe-
riod.
Detta beslut fattades för mer än tio år sedan, men nästan ingenting har
gjorts för att öka tillgängligheten för de handikappade i kollektivtrafiken.
Det gäller icke minst järnvägstrafiken. Det är i många fall att föredra att han-
dikappade människor kan använda den allmänna kollektivtrafiken i stället
för färdtjänsten. Det ger den handikappade ökad frihet och blir på sikt också
billigare.
De framsteg som hittills har gjorts är dock otillräckliga. Några nämnvärda
åtgärder för att t.ex. göra det möjligt för rullstolsbundna handikappade att
åka tåg har inte genomförts. En av orsakerna till detta kan vara att de spe-
cialdestinerade bidragen till kommunal färdtjänst motverkar andra åtgärder
som underlättar handikappades förflyttning, t.ex. anpassning av kollektiva
färdmedel.
Jag var häromdagen på studiebesök på ABBs konstruktionsavdelning för
järnvägsvagnar. Vid samma tidpunkt besöktes avdelningen av representan-
ter för handikappförbunden och handikapporganisationerna i övrigt. Jag
kunde då konstatera att ABB har hunnit långt på vissa områden i fråga om
att handikappanpassa de järnvägsvagnar som kommer att produceras under
de kommande åren. Det är viktigt att vi som politiker ger stöd och uppmunt-
ran så att denna utveckling när det gäller järnvägsmaterial kan fortsätta hos
ABB m.fl. producenter.
Att utgifterna för färdtjänst har ökat kraftigt kan delvis förklaras av att
riksdagens beslut från 1979, om att kollektivtrafiken skulle handikappanpas-
sas, inte har förverkligats. Det är fortfarande så gott som omöjligt för en
rullstolsbunden att åka kollektivt; detta gäller inte bara järnväg utan även
annan kollektivtrafik.
Det är, som jag redan har nämnt, viktigt att man inte säger att handikapp-
anpassningen av kollektivtrafiken inte är någon stor fråga. Det är fel att säga
att frågan inte är viktig och att man inte bör ta upp tid med frågan under en
sådan här debatt. Jag vill påstå att man bör ha den motsatta uppfattningen.
Låt oss också komma ihåg när vi debatterar den svenska järnvägens framtid
142
att i den bilden ta med frågan om en handikappanpassning av den framtida
järnvägen.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservation 19, på vilken
jag kommer att begära votering vid omröstningen. Självfallet står vi i folk-
partiet liberalerna även bakom våra övriga reservationer till betänkandet,
men jag skall inte nu yrka bifall till dem.
Anf. 152 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! För jämnt en vecka sedan diskuterade vi här i kammaren
trafikens infrastruktur. Från centerns sida framhöll vid då vikten av att rejält
satsa på infrastrukturen i olika delar av vårt land samt att se till helheten av
de trafikslag som vi har att satsa på såsom sjöfart, flyg, järnvägar och vägar.
Detta förtjänar att upprepas i dag. Goda kommunikationer har en avgö-
rande betydelse för såväl vårt näringsliv som den offentliga sektorn och, inte
minst, oss själva som privatmänniskor.
För något över två månader sedan hade vi också en trafikdebatt här i kam-
maren angående järnvägen. Den gällde köp av persontrafik på järnväg, bl.a.
inlandsbanan. Det kan vara bra att ha även den debatten i minnet när vi skall
diskutera föreliggande betänkande.
Vad det handlar om är nämligen att ge järnvägen förutsättningar dels att
konkurrera med andra trafikslag och att bli attraktiv för såväl presumtiva
resenärer som godstransportköpare, dels att få verksamheten att gå ihop så
att olika slag av statliga subventioner inte kommer att erfordras.
I föreliggande betänkande får såväl banverket som SJ bättre förutsätt-
ningar att klara sina arbetsuppgifter - men inte tillräckligt bra. Vi tycker från
centerns sida att det är viktigt att ge klara besked i god tid om hur mycket
som skall satsas på en utbyggnad av järnvägen. Från centerns sida har vi sagt
att 40 miljarder fram till år 2000 bör vara en rimlig investeringsnivå.
Tidigare har man från majoritetens sida anfört att det skulle vara omöjligt
för banverket att förbruka mer investeringsmedel, dvs. att man inte skulle ha
tillräckligt med vare sig färdiga planer eller personella resurser för en högre
investeringsnivå. Vad jag förstår är läget dock inte sådant. Banverket köper
tjänster, och ett flertal projekt har kommit så långt att det bara är att sätta i
gång.
Ju tidigare man kan starta olika projekt och ju snabbare de genomförs,
desto större betydelse har det självfallet. Västkustbanan t.ex. ger ju så att
säga inte full utdelning förrän den är utbyggd - då kan snabba såväl person-
som godstransporter ske mellan Göteborg och Malmö.
På samma sätt är det med ett flertal andra järnvägslinjer. Det gäller bl.a.
införande av snabbtåg: Göteborg—Oslo, Göteborg-Karlstad, Göteborg—
Linköping/Norrköping på en nybyggd Götalandsbana, kust-till-kust-banan
mellan Göteborg och Kalmar, Stockholm-Karlstad, Stockholm—Gävle/-
Sundsvall, Stockholm—Borlänge, m.fl. Ju förr investeringarna görs, desto
tidigare kan man sätta i gång med trafiken och därigenom också få in mer i
biljettintäkter samt öka möjligheterna till godstrafik.
Det här har kammarens ledamöter hört mig säga förr, men det förtjänar
att upprepas att det är viktigt att göra dessa satsningar.
Det är betydelsefullt att vi på detta sätt skapar förutsättningar för en bra
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Järnvägstrafik
143
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Järnvägstrafik
tågtrafik. Vi får då givetvis inte heller dra in och lägga ned tågtrafik. Att
lägga ned persontrafiken på inlandsbanan är naturligtvis ett stort svek mot
alla dem som bor och verkar inom det området, faktiskt nästan halva vårt
land. Vi får hoppas att det till hösten i denna kammare finns en majoritet
som är beredd att låta trafiken fortsätta och att satsa rejält på en upprust-
ning - det är just det som behövs på den banan.
Det är viktigt att staten står för infrastruktursatsningarna. Därför vill vi i
centern att Bohusbanan skall återföras till stomlinjenätet. Detsamma gäller
Haparandabanan. Detta framgår också av våra reservationer nr 7 och 8. Att
satsa på en i stort sett nybyggd Bohusbana genom Bohuslän med dubbelspår
samt att förse Bergslagsbanan med dubbelspår från Göteborg till Mellerud
är investeringar som kommer att visa sig lönsamma. Snabba person- och
godstransporter på järnväg mellan Oslo och Göteborg kommer att ge E 6-an
en välbehövlig avlastning eller, kanske rättare sagt, en minskad trafikök-
ning, och det vore bra såväl från trafiksäkerhetssynpunkt som från miljösyn-
punkt.
Viktigt är att järn vägsinvesteringar kan utnyttjas fullt ut. Genom att vi får
flera dubbelspår kan vi i större utsträckning börja använda järnvägen för lo-
kal och regional pendeltågstrafik. Då tycker vi från centerns sida att det är
viktigt att våra länshuvudmän får möjlighet att bestämma vem som skall ha
den trafiken, dvs. att länshuvudmännen också har trafikeringsrätt på järnvä-
gen. Detta har vi uttryckt i reservation nr 25.
Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag deklarera att det är av största
vikt att denna kammare fattar långsiktiga beslut om att satsa rejält på en ut-
byggnad av det svenska järnvägsnätet. Såväl banverket och SJ som tågtill-
verkare är beroende av långsiktiga beslut, och det är bra för Sverige att dels
få bra järnvägar, dels visa upp ett bra kunnande när det gäller tågtillverk-
ning. Låt SJ m.fl. sköta själva tågtrafiken, och låt banverket få bygga och
rusta upp järnvägar, men det är vi som politiker som ger dem dessa förutsätt-
ningar, och ett bifall till centermotionerna skulle vara en insats för hela vårt
land och dessutom ge många en god sysselsättning.
Herr talman! Vi står givetvis bakom alla de reservationer som underteck-
nats av centern i trafikutskottet, men för vinnande av tid i kammaren yrkar
jag nu bifall endast till reservationerna nr 4 och 14.
Anf. 153 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! ”En ny järnvägsepok är inledd. Nu bygger vi landet!”
Tänk om det vore sant, det kommunikationsministern utropade när han
nyligen invigde banverkets nya huvudkontor i Borlänge! Själv älskar jag att
åka tåg. Jag vet att jag delar den känslan med många människor här i landet.
Järnvägstrafiken är energisnål och miljövänlig. Resandet tillåter både av-
koppling och arbete. En tågresa rymmer utblickar och samtal och ger en nya
bekantskaper. Under ett par år reste jag särskilt intensivt, från norr till sö-
der. Det sättet att resa har ofta också gett den bästa möjligheten att förbe-
reda sig för de uppgifter som man har som riksdagsledamot.
Men tågresandet är ett privilegium för oss riksdagsledamöter. Vi har års-
kort på SJ. Vi har råd att åka tåg. Men allt färre har det så gott ställt att de
144
kan resa med tåg hur ofta de vill. Det jag kommer att sakna allra mest när
jag slutar här i riksdagen är det flitiga tågresandet.
Jag skulle så gärna vilja uppleva att vänsterpartiets trafikpolitik fick ett
genombrott. Men det behövs en helt ny transportstruktur, där den miljövän-
ligaste kollektivtrafiken ökar på flygets och vägtrafikens bekostnad. Många
kräver också en sådan politik. Men det kräver att mycket mer pengar satsas
på upprustning och nyinvesteringar. Järnvägen är framtidens transportme-
del. Med 65 miljarder kronor till nya satsningar fram till år 2000 - som väns-
terpartiet krävt i ett antal motioner - skulle många miljölöften kunna infrias
och många nya jobb kunna skapas.
För tre år sedan fattade riksdagens majoritet beslut om en total omorgani-
sation av järnvägssektorn. SJ sprängdes i två delar. Konsultbolaget Indevo
och dåvarande SJ-chefen Furbäck hade året innan inlett sin hysteriska pro-
paganda om en akut ekonomisk SJ-kris. Styrelsen förfördes med tal om att
SJ behövde ”en revolution i företagskultur”.
Bakom den ”revolutionära” glöden låg nyliberala idéer. Socialdemokra-
terna började stämma in i den borgerliga kören och framförde lovsånger om
”affärsmässighet”, ”marknadsmässig upphandling” och utförsäljning av SJ-
egendom. I dag hör vi också alltmer tal om konkurrens och ökad konkur-
rens. Det utlovades att resultatet skulle förbättras med minst en miljard re-
dan 1990, om allt detta nya drevs igenom. Finns den miljarden i dag, vill jag
fråga dem som då stämde in i den kören. Nej, högern har undan för undan
fått igenom det mesta av sina krav. Gammal moderatpolitik kallades för
framtidsfrågor när vi diskuterade 1988 års trafikpolitiska proposition.
De flesta som jag talat med bland lokförare och andra är övertygade om
att SJ kommer att ”slaktas”. Det var exakt vad vänsterpartiet varnade för
1988. Regeringen har påskyndat den utvecklingen genom momsen på kol-
lektivtrafiken. Än värre blir det när busstrafiken får konkurrera fritt med sin
parallelltrafik. Den nya tågplanen visar att indragningen av turer fortsätter i
förödande takt. Stationer stängs eller minskar öppethållandet, och repara-
tionsverkstäder läggs ned i snabb takt.
Sedan 1988 har SJ minskat antalet anställda med 4000. Under våren har
SJ varslat närmare 800 anställda om uppsägning. Innan året är slut kan anta-
let ha stigit till 1000 lokförare, reparatörer, bangårdspersonal m.fl. grupper.
Politiken att avskeda lokförare och andra SJ-anställda kallade Georg An-
dersson i en debatt nyligen här i kammaren för ”effektivisering” av SJ. Med
sådana argument kommer SJ att vara effektivast den dagen generaldirektö-
ren själv kör det enda återstående SJ-tåget, X 2000, på banan Stockholm-
Göteborg. Skall det vara riktigt rationellt klipper Stig Larsson också biljetter
samt reparerar loket mellan turerna. Många SJ-anställda skulle säkert tycka
att det vore att äntligen göra skäl för lönen på 1,7 milj.kr. om året.
Herr talman! Jag måste fråga Rune Johansson: När man i dag ser till resul-
tatet av den trafikpolitik som inleddes 1988, anser Rune Johansson då att ni
socialdemokrater valde rätt spår? Har det varit en lyckosam utveckling för
SJ?
En lokförare, Mats Carlsson från Sävenäs, skriver att han har ett arbete
hos SJ som han trivs med men att han är mycket bekymrad. Mats Carlsson
känner sig maktlös när han ser hur den ena dumheten avlöser den andra.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Järnvägstrafik
145
10 Riksdagens protokoll 1990/91:121
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Järnvägstrafik
Han frågar om det är så att SJ skall raseras, eftersom företaget ägnar sig åt
”dumheter som det privata näringslivet slutat med för länge sedan”. Han pe-
kar på hur vansinnigt interndebiteringen och indelningen i s.k. resultatom-
råden har fungerat.
Den befogade kritiken riktas mot att SJ blivit för dyrt t.o.m. för SJ självt.
Låt mig ta ett exempel som de drabbade lokförarna i Västerbotten berättat
om:
Till motorvagnarna uppe i Storuman behövs diesel. Förut hängde vi bara
på en tankvagn på godstågen med träråvara ned till hamnen i Holmsund, där
dieseln finns. Sedan kom det någon i SJ och räknade ut att det var alldeles
för dyrt att göra så. I stället kör nu oljebolaget en tankbil med diesel ett par
gånger i veckan de 60 milen tur och retur mellan Holmsund och Storuman.
Är det så vi skall bygga landet, Rune Johansson?
Nu sitter Kjell-Olof Feldt ordförande i nya SJs styrelse. Vid sin sida har
han direktörer från det privata näringslivet. Och Rune Johansson hamnade
tidigare i banverkets styrelse. Men rollen är densamma som när han före-
trädde sitt parti och riksdagen i gamla SJ: Han skall dels se till att banverket
får de medel som behövs, dels hålla igen på kraven för att inte irritera finans-
departementet.
Herr talman! Jag har tittat tillbaka litet grand i protokollen från de debat-
ter som vi har fört här tidigare, för att se om det går att finna mer konkreta
exempel på vad som sades för några år sedan som inte var riktigt så nylibe-
ralt, i alla fall litet återhållsamt, och vad som sedan har skett.
I debatten när det begav sig om den stora trafikpolitiska propositionen
som föregick beslutet den 6 maj 1988 svarade Rune Johansson - något litet
tyket, för att använda göteborgska - Rolf Clarkson, som hade drivit på i en
viss fråga: ”Sedan till moderaternas resonemang om att släppa in privata
vagnar på järnvägen. Det är en fråga där vi skulle kunna föra en lång diskus-
sion. Jag skall bara säga att det skulle öppna möjligheter till en del järnvägs-
verksamheter som i alla fall inte vi är intresserade av.”
Undan för undan - jag skulle kunna plocka fram fler exempel - har det
visat sig att de idéer som enligt vad jag är helt övertygad om fanns bakom
förslaget om förändringen av SJ men som aldrig framfördes rent ut har ge-
nomförts eller skall genomföras.
Vänsterpartiet har ett antal motioner som handlar om trafikpolitiken, en
ny transportstruktur och framför allt satsningar på järnvägen. Jag nämnde
tidigare att vi vill ha 65 miljarder till banverket för nyinvesteringar. På
samma sätt kräver vi kraftigt ökade anslag för det budgetår som vi nu skall
besluta om, både till drift och underhåll av det som nu används och till nyin-
vesteringar, nya satsningar.
Vi har ansett att det är nödvändigt att påpeka att det är staten som bär
ansvaret för banorna. Det ingick faktiskt i det beslut som vi fattade 1988. Jag
menar att det är viktigt att hela tiden återkomma med reservationer i vilka
man påpekar att det är staten som skall ta ansvaret i stället för att ekono-
miska bördor skall övervältras på län och kommuner. Vi har också i motio-
ner och reservationer tagit upp denna fråga.
Herr talman! Jag och mitt parti stödjer självfallet de reservationer som vi
146
har undertecknat, men jag ber särskilt att få yrka bifall till reservationerna
1,5, 11 och 27.
Anf. 154 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Järnvägen har många fördelar. Den är oslagbart miljövänlig.
Det finns inget annat transportslag som kan konkurrera med den eldrivna
järnvägen när det gäller att hålla nere utsläpp av försurande och hälsovådliga
ämnen. Järnvägen är också mycket energisnål. Det är egentligen bara sjöfar-
ten som kan konkurrera, och det kan vara jämnt.
Järnvägen är också ur persontrafiksynpunkt mycket bekväm. Att resa
med järnväg gör det möjligt att göra andra saker på resan än att bara sitta
och vänta eller att styra med en ratt.
Järnvägen är säker. Den är ett av de säkraste transportslag vi har, och det
gäller både persontransporter och godstransporter. Den är också mycket
transporteffektiv. Man får fram stora mängder gods och man kan köra tågen
tätt. Det går att på ett ganska begränsat utrymme med två spår få fram
mycket stora mängder gods och persontransporter.
Trafik på järnväg är också rätt så flexibel, under förutsättning att banan
finns på plats. Med hjälp av olika vagnmaterial, snabbtåg, olika typer av
lokdrivna tåg, kan man utveckla många olika sorters trafik på järnväg.
Fördelarna är alltså många. Det är naturligtvis skälet till att vi i miljöpar-
tiet anser att det måste satsas mycket mer på järnvägarna än vad det hittills
har gjorts.
Jag vill påminna om att nyinvesteringar i järnvägar praktiskt taget inte
gjordes från andra världskrigets slut fram till för ungefär två år sedan. Under
den långa tiden lät man på många håll järnvägen förfalla. Man hade fått nå-
got slags känslomässig inställning att järnvägar var någonting ålderdomligt
och någonting som man inte skulle hålla på med. Men detta var naturligtvis
alldeles galet.
Vi måste ta igen denna brist på investeringar. Miljöpartiet föreslog därför
redan för fyra år sedan att det skulle satsas 65 miljarder kronor under 90-
talet på att bygga ut nya järnvägar i hela Sverige. Målsättningen skall vara
ett bra järnvägsnät i hela landet. I princip bör alla människor och företag i
detta land kunna nå en järnvägsstation som är öppen inom rimligt avstånd
och på rimlig restid.
Självfallet skall också vägnätet och kollektiva transporter på vägar, och
naturligtvis också luftfarten, knytas ihop med järnvägsnätet så att man kan
utnyttja hela trafiksystemet på ett optimalt sätt.
Om man räknar hur mycket medel man kan få fram genom bidrag från
näringslivet, vilket inte är så mycket, och framför allt från kommuner och
landsting samt från olika typer av samfinansieringsprojekt, kommer man
upp till åtminstone 75 miljarder kronor under 90-talet, kanske 80 miljarder
kronor i bästa fall. Detta kan ställas mot det som Georg Andersson sade när
han häromdagen invigde banverket, nämligen att han räknade med att unge-
fär 30 miljarder kronor kommer att investeras i järnvägen under 90-talet. SJ
har sagt att minst 40 miljarder kronor behövs för att klara de målsättningar
som riksdagen beslutade om 1988. Banverket säger att behovet ligger på
uppemot 90 miljarder kronor.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Järnvägstrafik
147
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Järnvägstrafik
148
Den satsning på 30 miljarder kronor som kommunikationsministern före-
slår är inte så stor som den i förstone kan verka.
Miljöpartiet föreslår att anslaget för nästa budgetår skall fördubblas i för-
hållande till det regeringen nu föreslår, dvs. från 1,5 miljarder kronor till 3
miljarder kronor, för att sedan öka ytterligare under de närmaste åren för
att komma upp på en nivå om 6 ä 7 miljarder kronor från staten om året.
Naturligtvis måste också anslaget till underhåll ökas. Där finns också stora
brister. Det säger sig självt. Effekten av den snålhet som regeringen tyvärr
visar är, som redan nämnts här, att stora delar av landet är utan järnväg och
t.o.m. fått försämrad järnvägstrafik under senare år.
Det mest uppseendeväckande är naturligtvis inlandsbanan - 105 mil järn-
väg genom halva landet, många gånger genom glesbygd där man är mycket
beroende av de få kommunikationsmedel man har. Att lägga ner den är miss-
riktat sparnit.
Det var naturligtvis inte för att spara några tiotal miljoner för bidrag till
trafiken man föreslog att den skulle läggas ned, utan det var för att slippa
investeringarna. Eftersom man struntat i att underhålla järnvägen under så
lång tid finns ett stort investeringsbehov. Det rör sig om ungefär 1,2 miljar-
der kronor. Men dessa 1,2 miljarder kronor har en livslängd på 30 år. Slår
man ut den summan på 30 år och ser till att det handlar om 105 mil järnväg,
är det inte så mycket. Vi anser att det hade varit värt att satsa denna summa,
och det är vad miljöpartiet föreslår i reservationen till detta betänkande.
Andra effekter av denna missriktade snålhet är att det inte kommer att
byggas någon Botniabana, dvs. en järnväg längs Norrlandskusten åtmin-
stone upp till Umeå, i varje fall inte under 90-talet. Det innebär att näringsli-
vet längs Norrlandskusten även fortsättningsvis kommer att ha högre tran-
sportkostnader och får betala mer för lastbilstrafiken än i resten av landet,
där järnvägen konkurrerar. Det betyder att man kommer att ha sämre val-
möjligheter och vara mer utsatt för konkurrens. Företagen kommer att ha
svårare att klara sig i den ökade konkurrens som blir följden av att vi anpas-
sar oss till EG och kanske också blir medlemmar. Jag anser att detta är all-
varligt.
Detta innebär naturligtvis också att en mängd andra viktiga jämvägspro-
jekt aldrig kommer att bli av. Med det investeringspaket som miljöpartiet
föreslår skulle vi få ett heltäckande järnvägsnät, både snabbjärnvägar där
det bor många människor och även järnvägar i glesbygden, såsom inlandsba-
nan, så att människor kan använda sig av det mest miljövänliga, energieffek-
tiva och säkra transportslaget.
Ett grundfel i trafikpolitiken är, som vi ser det, att järnvägstrafiken syste-
matiskt missgynnas gentemot framför allt vägtrafiken, som är den stora kon-
kurrenten. Detta har mycket att göra med skattesystemet och det faktum att
man under lång tid satsat mycket stora pengar i ett utbyggt vägnät. Det kan
vara bra med ett gott vägnät, men när man inte gör motsvarande satsningar
på järnvägen innebär det naturligtvis att man försämrar konkurrenskraften
för järnvägen.
Man har det senaste året lagt på nya skatter som slår direkt mot järnvägen,
t.ex. moms på kollektivtrafik. Detta innebär, som inte bara vi utan många
andra räknat ut, att järnvägen missgynnas med åtminstone 10 miljarder kro-
nor om året jämfört med vägtrafiken. Vad händer i detta läge under våren
1991? Jo, man går in och sänker skatter för vägtrafiken men inte för järnvä-
gen. Man är på väg att sänka både kilometerskatten och bensinskatten, vis-
serligen inte så mycket, men dock. Det är helt fel åtgärder, och de slår undan
fotterna för alla satsningar på järnvägen.
Detta måste naturligtvis ändras. Frågan kommer att tas upp på nytt här i
riksdagen när dessa skattefrågor debatteras.
Vi i miljöpartiet anser också att godstrafiken på järnväg behöver utvecklas
med särskilda bidrag så att man snabbare får fram bra materiel för att kunna
knyta ihop framför allt väg- och järnvägstrafik. Det fanns förut ett liknande
bidrag, men det försvann i årets budget, och det beklagar vi. Vi anser att det
kan vara värt att satsa 200 milj.kr. på detta för att få en bättre godstrafik.
Vi anser också att man på olika håll i landet skall utveckla försöksjärnvä-
gar just för att utveckla den regionala järnvägstrafiken. Det är kanske fram-
för allt den trafiken som har försvunnit i vårt land. Den långväga järnvägstra-
fiken har egentligen inte krympt utan ökat stadigt fastän i låg takt. Men det
behövs stora insatser för den regionala järnvägstrafiken, och då bör vi också
kunna experimentera.
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom alla reservationer som miljöpar-
tiet har undertecknat, men jag yrkar särskilt bifall till reservationerna 5, 16
och 20.
Anf. 155 RUNE JOHANSSON (s):
Herr talman! Efter att noggrant ha läst igenom ett mycket välskrivet be-
tänkande och efter att ha lyssnat på debatten här i kammaren, har jag kom-
mit fram till att det råder en mycket stor samsyn på järnvägspolitiken i Sve-
rige, vilket gör att jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkande nr
25.
Jag vill lyckönska er som är kvar nästa år när ni då skall ta ställning till hur
SJ skall fortleva i framtiden. Det kommer att bli ett stort arbete. Lycka till
med det arbetet!
Anf. 156 ROLF CLARKSON (m) replik:
Herr talman! Det är svårt att ge Rune Johansson ett genmäle som innebär
ett bestridande av det han nu har sagt. Jag har gripit till orda med min replik-
rätt för att uttala följande.
Rune Johansson har under många år varit socialdemokraternas talesman
i järnvägspolitiken. Rune Johansson har därvid varit en utomordentligt kun-
nig, högeligen begåvad och mycket omdömesgill meningsmotståndare, vän
och kollega.
När Rune Johansson nu deltar i sin sista järnvägsdebatt - på grund av att
han förklarat sig icke vilja förnya sitt mandat - vill jag som kollega till honom
uttala beundran och tacksamhet för en mycket fin politisk gärning. Jag be-
klagar att socialdemokraterna kommer att ha svårt att finna en ersättare med
den kompetensen.
Anf. 157 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Herr talman! Jag måste säga att jag känner mig litet chockad. Också jag
hade tänkt rikta några väl valda ord till Rune Johansson, och det skall jag
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Järnvägstrafik
149
11 Riksdagens protokoll 1990191:121
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Järnvägstrafik
150
också göra. Men samtidigt vill jag säga att om det här årets järnvägspolitiska
debatt skall avslutas med kommentaren att det råder full samstämmighet och
att detta skulle ha framkommit av debatten, ber jag verkligen att få protes-
tera. Jag tycker att Rune Johansson skall läsa protokollet i lugn och ro i mor-
gon och närmare granska de inlägg som har gjorts.
Jag vill också när jag lyckönskar Rune Johansson till fortsatt arbete inom
politiken och kanske också järnvägspolitiken, även om det inte blir i det här
huset, påminna om att det faktiskt är så att de som liksom Rune Johansson
har arbetat inom SJ har möjlighet att också i dag knyta många kontakter. De
kan då få erfarenheter och synpunkter på den politik som jag har försökt att
beskriva och som har bedrivits sedan 1988 och fram till i dag.
Herr talman! Jag begärde också ordet därför att jag i mitt förra inlägg inte
hann med att nämna mer om de reservationer som avgivits i avslutning till
vänsterpartiets motioner och om förslagen i dem. Det handlar naturligtvis
inte minst om inlandsbanan, som vi har diskuterat här tidigare och där jag
hoppas att sommartrafiken skall komma i gång. Flera andra talare har här
talat varmt för inlandsbanan och har gjort det på ett ypperligt sätt. Men det
handlar naturligtvis också om Bohusbanan och Haparandabanan, där cen-
terpartiet och vänsterpartiet har gemensamma reservationer.
Jag har lagt märke till en förändring under de senaste åren - jag har inte
kunnat utröna om den beror på politisk trötthet eller något annat. Varje
gång när vi tidigare diskuterat järnvägspolitiken gick enskilda motionärer
upp i talarstolen och pläderade för sina motioner för järnvägen inom sina
resp, regioner och län - på det sätt som jag förstår att Evert Svensson snart
kommer att göra för att tala för Bohusbanan. Detta har nästan upphört. Det
som vi här i kväll kommer att få höra blir alltså ett enstaka inlägg för en järn-
vägsbana i vårt land, Bohusbanan, som också vänsterpartiet stöder. Jag
tycker att det är synd att det har utvecklats på det här sättet. Järnvägstrafi-
ken är ännu viktigare i dag i den nedrustning som jag menar är på gång och
som gör att vi definitivt inte tycker likadant som socialdemokraterna och de
borgerliga här i kammaren.
Anf. 158 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Tyvärr har jag inte upplevt den stora, allmänna samsynen
när det gäller trafikpolitiken. Tvärtom tycker jag att det finns en stark sned-
vridning på det området, innebärande att man missgynnar godstrafik på
järnväg till fördel för andra trafikslag, framför allt vägtrafik och luftfart. Jag
har kämpat mycket för att ändra på detta, men det är möjligt att Rune Jo-
hansson har mera av samsyn än vad jag har här, och det är i så fall tacknäm-
ligt.
Jag kan däremot inte lova att jag kommer tillbaka i höst och då kan kämpa
vidare för att ge SJ en bra lösning. Men om jag kommer tillbaka, lovar jag
att fortsätta med detta.
Anf. 159 EVERT SVENSSON (s):
Herr talman! Jag skall försöka att tala i telegramstil.
Jag yrkar först bifall till motion T517, en motion som alla riksdagsledamö-
ter från Bohuslän står bakom. Vi har väckt motioner i samma fråga i flera år.
och vi har vunnit allt starkare stöd för den. Vi har satt i gång en omfattande
utredningsapparat i Bohuslän, i Göteborg och även i Norge, vilket är mycket
betydelsefullt i det här sammanhanget.
Det gäller en järnväg som binder samman Osloregionen med Göteborg
och som går vidare ner till Skåne och Köpenhamn. Det är alltså en fråga som
har internationell betydelse. Det är en fråga både för Sverige och för Norge.
24 kommuner står nu bakom en utredning som förordar denna sträckning.
Det har sagts att vi måste komma ned till två timmars restid på sträckan Gö-
teborg-Oslo för att konkurrera med flyget.
Jag deltar i Europarådets ekonomiska kommitté, och där har man också
trafikfrågor på dagordningen. Vi vet vilken tendens som råder i Europa: att
man på de korta sträckorna skall använda järnväg, också av miljöskäl. Det
gäller att konkurrera med flyget på ett effektivt sätt.
Det här är också en fråga om trafiksäkerhet. Vi vet att det sker många
dödsolyckor. Det gäller en tätbefolkad region, och det är viktigt att vi får
den här trafiken på järnväg.
Jag vill till sist säga, herr talman, att trafiken på Bohusbanan har ökat och
att vi som kämpar för den kollektiva trafiken finner detta vara mycket till-
fredsställande ur flera synpunkter. För närvarande passerar 650 lastbilar och
långtradare per dygn över Svinesundsbron mellan Sverige och Norge. Det
kan ur många synpunkter inte vara bra. Vi bör ha järnvägstrafik också för
transporter av gods.
Jag ber, herr talman, att än en gång få yrka bifall till motion T517.
I detta anförande instämde Elving Andersson (c) och Kenth Skårvik (fp).
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 30 maj.)
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91:TU26 Vägväsende m.m. (prop. 1990/91:87 delvis och 1990/91:100
delvis).
Anf. 160 GÖREL BOHLIN (m):
Herr talman! Samtidigt som beroendet av ett effektivt vägsystem blivit
alltmer markerat har vägnätet tillåtits förfalla alltmer. Närmare 90 % av allt
resande räknat i personkilometer sker på vägarna. Under 1970- och 1980-
talen har emellertid anslagen till vägutbyggnad och vägunderhåll skurits ned
kraftigt. Enligt vägverkets beräkningar har vägkapitalets värde härigenom
minskat med 6,5 miljarder kronor bara under perioden 1983 till 1989.
Den svenska arbetsmarknaden är beroende av att de svenska företagen
går bra. Vi får våra viktigaste inkomster från näringslivet, och näringslivet i
sin tur är i hög grad beroende av en exportmarknad som till 75 % återfinns i
151
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
152
Centraleuropa. För distribution av varorna är näringslivet beroende av goda
transporter till en acceptabel kostnad. Svensk industri har ett geografiskt be-
tingat transporthandikapp och dessutom ett kostnadsmässigt handikapp.
Från 1987 till 1990 steg kostnaderna för vägtransporter i Sverige med 30 %,
främst beroende på ökade lönekostnader, höjda vägskatter och ökad be-
skattning på tung trafik inom Sverige. Ökningen är dubbelt så hög som ge-
nomsnittet för EG.
Förutsättningen för vår välfärd är i hög grad näringslivets funktion, tillväx-
ten i vår ekonomi. Välfärd är också de enskilda människornas möjlighet till
valfrihet och oberoende, vilket i sin tur sammanhänger med ekonomi och
trygghet.
Med ett vägnät som förfallit alltmer med åren ökar tidsåtgången för att ta
sig från utgångspunkt till mål, och därmed ökar kostnaderna. Det gäller så-
väl enskilda som företag. Ett dåligt vägnät leder till ojämn körrytm, krokiga
och ojämna vägar till ökad förbrukning av drivmedel - och därmed ökar onö-
digtvis miljöförstöringen. Ojämnt vägnät med dålig standard leder till ökat
antal trafikolyckor, något som kostar samhället väldiga summor och enskilda
sorg och lidande. Enligt vägverkets beräkningsmetoder för vägars lönsamhet
ger satsningar på de stora pulsådrorna i vägsystemet störst nyttoeffekt, lik-
som förbättringar av vägunderhåll och bärighet.
Även om järn vägssystemet byggs ut och förbättras, är en del av godsbe-
fordran inte lämpad för järnvägstransporter. Dels gäller det de korta sträck-
orna under 50 mil, dels visst styckegods och vid omlastningstransporter t.ex.
till flygfrakt.
För transporter av skogsvirke är det finförgrenade vägnätet av stor bety-
delse och dessutom för alla de hushåll som trots allt inte finns i anslutning till
enbart stora leder. Om man menar någonting med sloganen ”Hela Sverige
skall leva”, så borde man därför ställa upp på de moderata kraven om mer
pengar till enskilda vägar och skogsvägar. Sammantaget har moderata sam-
lingspartiet nu till vägnätet föreslagit 2 miljarder mer än regeringen.
Målsättningen för drift och underhåll bör i första hand vara att upprätt-
hålla nuvarande vägars tekniska standard och att återföra kraftigt förslitna
delar av vägnätet till godtagbar standard. Målsättningen för nybyggnation
bör vara att främja tillgänglighet och trafiksäkerhet samt att reducera vägtra-
fikens miljöeffekter och kostnader för transporter av olika slag.
Frågorna om vägarnas standard och utbyggnad har stor betydelse för
miljö, trafiksäkerhet och ekonomi. I den infrastrukturproposition som be-
handlades i förra veckan föreslog regeringen nya finansieringsformer, bl.a.
att samfinansiering av skilda objekt skall kunna ske, som leasing, avgifter
m.m.
Vad beträffar samfinansiering har vi från moderata samlingspartiet ställt
oss positiva till denna möjlighet, men den bör inte kunna användas som en
utpressning för att få till stånd ett objekt. Vad beträffar avgifter kan vi från
moderata samlingspartiet tänka oss att avgränsande nyobjekt, såsom t.ex.
Öster- eller Västerlederna, kan avgiftsfinansieras direkt från bilisterna. Där-
emot säger vi nej till avgifter på befintligt vägnät, vare sig det är fråga om
avgifter för ombyggnad av Svinesundsbron eller områdesavgifter i centrala
storstäder.
En fast andel av till staten från bilisterna inlevererade bensinskattemedel
borde gå direkt till investering i vägnätet. För närvarande betalar bilisterna
40 miljarder i skatt till statskassan medan mindre än 10 miljarder går ut till
vägnätet.
Vägverkets prioritering av angelägna projekt borde i större utsträckning
inriktas på de lönsamma projekten. Enligt vägverkets egna uppgifter är en-
dast cirka hälften av det statliga vägnätet direkt lönsamt. Till de lönsamma
och angelägna projekten hör motorvägssystemet. Detta framhålls också i
den s.k. tillväxtpropositionen. För att få riktigt god effekt av satsade vägme-
del bör därför Europavägarna läggas högt i prioriteringslistan, och dessutom
bör de förbättras i sin helhet. T.ex. E 6 är nu mycket olycksdrabbad, bero-
ende bl.a. på ojämn standard. Samtidigt är just denna väg extra hårt belastad
genom framför allt näringslivstransporter. På grund av den ojämna standar-
den får man en ryckig trafikrytm. Flera av sträckorna är på grund av topogra-
fin mycket trafikfarliga. Trafikintensitetens ojämnhet över året och över
dygnet är problem som naturligtvis blir mer svårhanterliga beroende på vä-
gens ojämna standard.
Den s.k. motorvägstriangeln har stor betydelse för varuförsörjningen i
hela Mellansverige. En uträtning och förbättring av de tre stora vägar som
bildar denna triangel kan spara många liv och mycken tid för trafikanterna.
Behovet av kringfartsleder och förbifarter, främst kanske i anslutning till
storstäderna, har också tagits upp tidigare vid behandlingen av tillväxtpropo-
sitionen. E 4 går nu praktiskt taget genom centrala Stockholm, vilket leder
till ökad miljöförstöring på olika sätt. Finns det avlastande kringfartsleder,
kommer dessa alldeles säkert att föredras framför att trassla sig genom tätt-
rafikerad stadsmiljö - särskilt som mycken tid därigenom vinns.
Den områdesavgift som majoriteten i riksdagen nu öppnat möjligheten för
blir inte, om den införs, till gagn för Stockholms invånare, vilket majoriteten
tycks inbilla sig. Meningen var ju att avgiften skulle leda till begränsning av
körandet i innerstaden och dessutom bekosta utbyggnad av SLs kollektivtra-
fik.
En områdesavgift som skall betalas vid infarten till staden kan för all del
få en begränsande effekt. Men i form av en landstingsskatt, som ju diskute-
rats, får den ingen begränsande effekt alls. När ”skatten” väl är betald gäller
det ju att köra så mycket som möjligt för pengarna. Och hur skulle upptag-
ningen ske om inte i form av en skatt? Manuell upptagning blir dyrt och orätt-
vist. Elektronisk avgiftsupptagning är behäftad med integritetsproblem.
Vi vill att man överväger ett nytt finansieringssystem med en fast andel av
från bilisterna inbetalda bensinskattemedel direkt till vägarna. Vi menar då
inte att skatten skall höjas utan av de redan bestämda skattemedlen skall en
fast andel användas till väginvesteringar. Det är viktigt att vägverket får
detta redskap. Det gör det möjligt för vägverket att överblicka medelstill-
gången flera år framåt och att planera för underhåll och byggande efter
detta. Det är dessutom ett allmänt önskemål att det finns ett samband mellan
nyttjande av vägarna och de avgifter man betalar samt mellan vad bilismen
totalt betalar in och vad man får ut i form av goda vägar. Effektiviteten i
investeringsanvändningen ökar givetvis om omvägar via statskassan ej sker.
Förutom bensinskattemedel direkt till vägverket kan verket tillföras även
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
153
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
154
andra medel, t.ex. genom försäljning av statliga företag. Vägverket borde i
samband därmed kunna ombildas till affärsverk.
Herr talman! Automatisk hastighetsövervakning bör inte permanent in-
föras, och medel härför således ej anslås. Stora integritetsproblem uppstår
vid bildregistrering och i samband med s.k. ägaransvar. Jag vill påminna om
att rikspolisstyrelsen avrått från automatisk hastighetsövervakning.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till reservationerna 4 och 39.
Jag står givetvis bakom övriga reservationer med moderata namn på. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 161 KENTH SKÅRVIK (fp):
Herr talman! För en vecka sedan debatterade vi infrastrukturen för Sve-
rige här i kammaren. Från folkpartiet liberalerna uttryckte vi då vår goda
förhoppning om att vi såg en viss ljusning i satsningen på de svenska vägarnas
framtid. Deras underhåll har varit mycket eftersatt, och nybyggnationen har
inte varit tillräcklig, men det känns nu som om 1990-talet kan bli en period
då vi kan hoppas få se en betydlig upprustning av det svenska vägsystemet.
Under 1990-talet vill folkpartiet liberalerna satsa 100 miljarder kronor på
till största delen nybyggnation. Men givetvis skall även en nödvändig del av
dessa pengar gå till underhåll av vägnätet. Det är angeläget att de mål för
vägpolitiken som antogs i det trafikpolitiska beslutet 1988 uppnås med råge.
De människor som lever, bor och arbetar i vårt land har rättighet att kräva
en tillfredsställande, säker, snabb och miljövänlig trafikförsörjning. Även
vårt näringsliv, som är oerhört beroende av ett välutvecklat vägnät, har rät-
tighet att kräva motsvarande för sin del. Vägpolitiken skall därför syfta till
att förverkliga dessa mål.
Vi anser att den prioriteringslista som vägverket just nu arbetar efter ver-
kar väl avvägd på behovsskalan. Vi anser också det är viktigt att man sam-
manbinder våra största städer, Stockholm-Göteborg-Malmö, med motorvä-
gar fullt ut. Det är också angeläget att våra tre huvudstäder i Norden kan få
vägar som snabbt och trafiksäkert ger oss ändamålsenliga transporter sins-
emellan. Men det är givetvis viktigt att många andra delar av vårt avlånga
land får del av investeringarna i nya eller underhåll av befintliga vägar. Vi
har i vår partimotion räknat upp en hel del vägsträckor som vi anser ange-
lägna att påbörja eller färdigställa.
Personligen är jag givetvis glad för att Europaväg 6 Köpenhamn-Göte-
borg-Oslo kommer att bli en realitet, och detta beslut har folkpartiet hel-
hjärtat ställt upp på.
Men vi får givetvis inte glömma glesbygden. De som där bygger, arbetar
och bor är kanske i många fall mer beroende av bil än storstadsbefolkningen
i vissa fall. Många av länsvägarna i t.ex. Norrlands inland, Dalarna, Värm-
land och Dalsland är i uruselt skick och måste få en rejäl ansiktslyftning.
Utskottets ledamöter minns säkert Håbols Byalags information till utskot-
tet för ett år sedan om vägstandarden i Dalsland. Har det hänt något sedan
dess? Svaret är nej. Låt detta byalag vara ett exempel på att även glesbyg-
dens boende skall ha en godtagbar vägstandard.
Vi har tillsammans med moderaterna i reservation nr 39 tagit upp frågan
om kringfartsleder. Vi anser att detta är en nödvändig satsning som bör
kunna startas så fort som det finns en möjlighet. Det är därför angeläget att
de kommuner som berörs av utredningarna nu fattar sina beslut, så att denna
nödvändiga investering kan påbörjas. Detta är angeläget ur många synpunk-
ter, framför allt när det gäller trafikförsörjning och ur miljösynpunkt. Det
vore ur dessa synpunkter otillfredsställande att dröja med igångsättande av
storstadsutredningarnas ambitioner till en bättre trafikrytm, till, från och
inom våra storstadsregioner.
Att avstå från att bygga bra vägar i syfte att hindra trafik skapar ökad irri-
tation och minskad framkomlighet. I praktiken innebär det att miljön för-
sämras. Till detta kommer ökade kostnader för transporter, minskad sam-
hällsekonomisk effektivitet och fler trafikskador.
Det är också helt nödvändigt att vi, med tanke på ett eventuellt samarbete
på ett intimare sätt med det övriga Europa, kan erbjuda bra vägar för snabba
transporter från och till vårt land av både person- och godstransporter. Vårt
land har inte råd att hålla igen i de investeringsramar som vi i vår partimotion
föreslår för det svenska vägnätet.
Folkpartiet liberalerna har uppfattningen att det allmänna har ett ansvar
för väginvesteringar i landet. Möjligheten att resa på våra vägar med egen
bil eller kollektiva transportmedel är en självklarhet och en nödvändighet
för oss alla för att vårt gemensamma samhälle skall fungera.
Vi har också sagt att vi vid vissa nybyggnationer av vägar och broar kan
tänka oss att stödja förslag om vägtullar. Vi har därför i ett särskilt yttrande
redovisat hur vi ser på denna fråga. Vi har också sagt att om inte det all-
männa självt klarar av att ge Sverige ett bra vägnät, är vi inte främmande för
att andra finansieringsmöjligheter tas i anspråk.
Vi har med tanke på framtiden inte råd att låta bli att investera i ett svenskt
vägnät. En bra infrastruktur kan ge oss den tillväxt som vi saknar i Sverige
men som vi med tanke på framtiden måste ha.
Med tanke på satsningen på en ny Svinesundsbro, där en begäran förelåg
att få ta ut avgift på den gamla befintliga bron, har vi gått med på detta för-
slag. Men vi anser att det är nödvändigt att lokalbefolkningen får någon form
av gottgörelse om avgift införs. Orsaken är att här inte finns någon annan
form av väg att ta sig fram på och att det finns ganska många arbetspendlare
som därmed får en betydande nackdel av höjda kostnader.
Det förslag som vägverket lagt fram och som sedan regering och utskott
ställt sig bakom beträffande en omorganisation av sin verksamhet, anser vi
från folkpartiet vara bra. Alla verk behöver se över sina verksamheter för
att kunna finna lämpliga och arbetsdugliga organisationer.
Herr talman! Folkpartiet liberalerna hoppas att den satsning som vi utgår
ifrån att majoriteten verkligen vill göra på det svenska vägnätet nu genom
detta betänkande kommer att förverkligas. Det gäller då vägarna i den
svenska glesbygden, vägarna efter de stora trafikstråken samt kringfartsle-
der och trafikförändringar i storstadsregionerna som storstadsutredarna har
pekat på.
Därmed vill jag yrka bifall till reservation nr 11. För övrigt står vi givetvis
bakom de reservationer och det särskilda yttrande som vi i detta betänkande
medverkar i.
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
155
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
156
Anf. 162 ELVING ANDERSSON (c):
Herr talman! I förra veckan behandlade vi, som även de tidigare talarna
här har berört, ett ärende som handlade om de mer långsiktiga investering-
arna i infrastrukturen. Förhoppningsvis innebar det beslut som då fattades
ett trendbrott, så att vi nu äntligen kan se fram emot ökade investeringar på
detta viktiga område.
Kommunikationerna, och därmed infrastrukturens betydelse, ökar allt-
mer i vårt moderna samhälle, på gott och ont. Människor reser alltmer - det
är arbetspendling, fritids- och serviceresor. Handeln ökar, nationellt och in-
ternationellt, och därmed transporterna av både råvaror och färdiga produk-
ter.
Samhällets ansvar är att tillhandahålla en god infrastruktur, främst vägar
och järnvägar men också hamnar och flygplatser, liksom post- och teleför-
bindelser. Vi betalar dock ett högt pris för biltrafiken, dels i form av ett stort
antal olyckor, dels i form av en förstörd miljö. En kraftfull satsning på ut-
byggnad av järnvägarna och övrig kollektivtrafik är därför nödvändig, lik-
som kraftigt skärpta miljökrav på bilarna.
I den knappa ekonomiska situation som nu råder tror jag att det är viktigt
att i första hand använda de tillgängliga medlen till att upprätthålla de nuva-
rande vägarnas tekniska standard och att återföra kraftigt förslitna delar av
vägnätet till en godtagbar standard. Det gäller med andra ord att slå vakt om
i första hand redan investerat vägkapital.
Från centerns sida satsar vi stora resurser i vårt budgetalternativ på infra-
strukturen redan under nästa budgetår. Det har redovisats bl.a. i den förra
debatten om järnvägarna. Vi satsar också rejäla resurser på vägutbyggna-
den. I samband med det betänkande som nu behandlas har vi reservationer
som innebär att vi är beredda att satsa 500 milj.kr. mer än regeringen på
drift och underhåll av de statliga vägarna. Dessa pengar skall i första hand
specialdestineras till länsvägarna, som är i mycket stort behov av upprust-
ning. Vi satsar också 1 miljard kronor för att höja bärigheten och belägga
grusvägnätet.
En betydande andel av det statliga vägnätet består av grusvägar. Det är
framför allt länsvägnätet som saknar beläggning. Hela 3 000 mil av samman-
lagt 8 000 mil länsvägar saknar i dag beläggning. För utvecklingen av lands-
bygden spelar vägstandarden en avgörande roll. En kraftfull satsning på
upprustning av vägnätet genom att belägga och förstärka bärigheten hos
grusvägarna är därför en mycket angelägen regionalpolitisk satsning.
Det finns också starka näringspolitiska skäl att göra en kraftfull satsning
på upprustning av grusvägarna. Dessa vägsträckor har t.ex. en mycket stor
betydelse för skogsindustrin. Denna är, som alla vet, vår i särklass främsta
exportnäring, som varje år tillför oss som nation handelsintäkter i storleks-
ordningen 50 miljarder kronor.
För ett par veckor sedan var drygt 15 000 kilometer, eller 15%, av det
totala vägnätet i vårt land avstängt för tyngre trafik. I Norrbotten och Jämt-
lands län var så stor del som 40 % av våglängden avstängd för den tyngre
trafiken. För flera områden i vårt land, som har växande betydelse som mål
för semester- och rekreationsresor, har dessa vägar avgörande betydelse.
Det är angeläget att dessa regioners möjligheter att utveckla ny sysselsätt-
ning, t.ex. inom turismen, inte hämmas av låg vägstandard. Vi upprepar
också i år från centerns sida det krav som vi har fört fram ett antal år på ett
tioårsprogram för upprustning av beläggning av grusvägarna. Vi har tyvärr
inte heller i år fått gehör för det kravet.
Jag sade att vi i det här betänkandet satsar pengar på vägnätet. Men vi har
också i vår partimotion med anledning av den s.k. tilläggspropositionen sat-
sat ytterligare resurser, totalt 6,5 miljarder kronor mer än regeringen, på
bättre vägar och då främst för att rusta upp länsvägnätet. Det gör vi med
utgångspunkt i det konjunkturpolitiska läget, då vi tycker att det är klokt att
satsa på viktiga investeringar i infrastrukturen. Dels skapar det sysselsätt-
ning på kort sikt inom den viktiga bygg- och anläggningsbranschen, dels står
Sverige genom dessa åtgärder bättre rustat att ta till vara den högkonjunktur
som vi vet kommer.
Det enskilda vägnätet är landets i särklass längsta vägnät. Det utgör en
mycket viktig och integrerad del av landets totala vägnät och har ett bety-
dande samhällsekonomiskt värde. Trots detta utgår statsbidrag bara till cirka
en fjärdedel av de enskilda vägarna. Genom den skatteomläggning som har
beslutats har den enskilda väghållningen drabbats av kraftigt höjda kostna-
der, framför allt i form av höjd moms. Som exempel kan nämnas att för bar-
marksunderhåll och byggande av vägar ökar momssatsen från 4 till 25 % och
för vinterväghållningen från 0 till 25 % - det fanns ingen moms på vinterväg-
hållningen tidigare.
För att åtminstone inte urholka det redan knappa statsbidraget till de en-
skilda vägarna på grund av skatteomläggningen behövs ytterligare ungefär
80 milj.kr., och centern föreslår att anslaget räknas upp med detta belopp.
Centern satsar också ökade resurser på det s.k. LTA-anslaget, dvs. ansla-
get för investeringar i länstrafikanläggningar. Vi vill också göra en uppdel-
ning på olika delposter under detta anslag. De ökningar som vi föreslår är
på länsjärnvägarna 150 milj.kr., på övriga kollektivtrafikanläggningar 50
milj.kr., på investeringar i miljövänliga trafikmedel 50 milj.kr. och för cykel-
leder en påplussning med 10 milj.kr.
Herr talman! I propositionen och i utskottsbetänkandet aviseras också att
det politiska och ekonomiska ansvaret för både statskommunvägarna och de
enskilda vägarna skall flyttas över på kommunerna. Från centerns sida anser
vi - och har i många andra sammanhang också hävdat - att statens övervält-
ring av kostnader på kommuner och landsting redan har gått alltför långt. Vi
är för vår del inte beredda att ytterligare lasta över kostnader på kommun-
sektorn. Vi anser dessa kostnader vara ett statligt ansvarsområde. Vi avvisar
därför detta förslag.
I betänkandet behandlas också organisationsförändringar hos vägverket
och frågan om en delvis ny planeringsprocess för väginvesteringarna. Beträf-
fande planeringsprocessen har vi i vår motion rest ett antal frågetecken för
hur den i propositionen föreslagna ordningen skall komma att fungera i
praktiken. Vi tycker inte att dessa frågetecken har rätats ut utan kräver ett
nytt förslag i den här frågan.
I fråga om vägverkets nya organisation har vi accepterat att verksamheten
delas in i ett antal regioner. När det gäller valet av lokaliseringsort för de
regionala kontoren har vi fått en mängd motionsyrkanden till utskottet. Cen-
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
157
12 Riksdagens protokoll 1990191:121
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
158
tern ställer tillsammans med de övriga partierna upp på en linje som innebär
att vägverket självt skall besluta i dessa frågor, men jag vill ändå framhålla
vad som står i betänkandet på s. 51: ”Utskottet vill dock understryka vikten
av att organisationsförändringarna sker med omsorg för berörd personal och
att valet av etableringsorter görs med beaktande av nödvändigheten av re-
gional balans.”
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationerna 1, 14, 16, 23 och
32. Vi står naturligtvis bakom alla reservationer som vi har undertecknat,
men jag nöjer mig med att yrka bifall till dem som jag har nämnt.
Anf. 163 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! Den 22 maj, så nyligen, hade vi vårens största debatt om
järnvägar och vägar - det tror jag att man kan säga, med tanke på att debat-
ten har forcerats här i kväll. Det var infrastrukturbetänkandet som kamma-
ren då behandlade. Jag tycker inte att jag vill upprepa alla argument som jag
använde då för att leda i bevis varför det behövs en ny transportstruktur här
i landet.
Någon talade här om ett trendbrott, med hänvisning till infrastrukturbe-
sluten den 22 maj. Då vill jag bara säga att det nog är en tolkningsfråga. Eller
rättare sagt: Även om vi är överens om att det är ett trendbrott, har vi helt
olika uppfattning om vad det är för typ av trendbrott.
Förra året, innan vi såg mer konkret vad regeringens nya infrastrukturpo-
litik skulle handla om, blev det helt plötsligt klart att Sverige blivit så utarmat
på resurser att staten inte längre kunde svara för sina tidigare åtaganden på
de här områdena. Georg Andersson sade då att statsbudgeten under över-
skådlig tid inte kan bära alla kostnader för nödvändiga åtgärder för att garan-
tera driften och den fortsatta utbyggnaden av infrastrukturen under 1990-
talet. Så var det med den saken. När den stora trafikpolitiska propositionen
lades fram och beslutet fattades 1988 hette det, bara två år tidigare, att staten
skulle ta ansvar för infrastrukturen. Vad är det som har hänt sedan dess som
är så alarmerande och som har varit så utarmande att det inte finns pengar
kvar? Jag tror att de här utspelen, precis som Furbäcks en gång när det gällde
att larma om den akuta krisen som inte var någon akut kris på SJ, syftar till
privatisering.
Det finns också konkreta förslag om avgiftsfinansierade vägar. Bakom allt
detta dök det snart upp privata företag och organisationer, som bildade ett
konsortium, långt innan riksdagen hade tagit något som helst beslut, för att
de ville köpa en väg i Västsverige. Det gällde just den vägen, riksväg 40, som
också är utsatt för Prometheus- och DRIVE-projekten. Herrarna måtte ha
diskuterat ganska livligt och ingående och utbytt informationer bakom kulis-
serna, långt innan vi som riksdagsledamöter och trafikutskottsledamöter
hade en aning om vad som var på gång. Men det syntes ändå ganska klart att
utvecklingen var på väg mot privatisering.
Vänsterpartiet säger nej både till privatfinansierade vägar och till avgiftsfi-
nansierade vägar. Vi är övertygade om att det leder till ett slags amerikanskt
system av fattigmans- och rikemansvägar. Ingen som har pläderat för det sy-
stemet har kunnat försvara det som socialt acceptabelt. Helst vill man und-
vika denna debatt.
På ett enda år skall närmare bestämt 764 milj.kr. gå till det s.k. bärighets-
paketet för att EG-anpassa svenska vägar och tillåta ännu tyngre lastbilar på
vägarna. Dessa 764 miljoner tycker vi inte skall gå till den typen av vägar och
satsningar, utan vi vill tvärtom gå tillbaka till det tidigare skede då vi hade
lägre boggi- och drivaxelstryck. Vi vill använda alla dessa pengar till de mest
nedslitna och trafikfarliga vägarna, särskilt i glesbygdsområdena. Det tycker
vi är att ta ett socialt och regionalpolitiskt ansvar i Sverige.
I infrastrukturdebatten tog jag upp frågan om de gamla krav som rests av
olika lobbyorganisationer om t.ex. motorvägstriangeln och liknande. Det är
sällan de uttrycken används här annars. Lobbyorganisationen använder sitt
språk, och regeringen omtolkar det och talar om stora stråk av vägar, särskilt
i vissa områden, dvs. E 6, E 4 och E 3. Det är motorvägstriangeln. Den som
nämnde det här har alldeles rätt. Men det kallas den inte för i betänkandet,
naturligtvis inte.
Satsningen på ett par stora vägar och blivande motorvägssträckor längs
alla dessa vägar, E 3, E 4 och E 6, säger vi definitivt nej till. Vi vill använda
pengarna på ett helt annat sätt. Vi vill satsa så mycket på järnvägen att de här
satsningarna på vägarna och bilismen inte behövs, eftersom bilismen ökar ju
mer vi satsar på den typen av vägprojekt. Av samma anledning säger vi nej
till Oresundsbron.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationerna nr 2, 9, 17 och
33.
Anf. 164 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Det finns ett mycket kraftigt utbyggt vägnät i vårt land. Man
behöver inte gå många meter någonstans, åtminstone om man håller sig
utanför de fjällnära skogarna, för att träffa på en väg. Det är oftast också
högklassiga vägar. Skogsbilvägarna är mycket bärkraftiga, och vi har många
mycket breda, fina asfalterade vägar i hela landet. Förmodligen har vi ett
bättre vägnät än vad vi någonsin haft. Men ändå gnälls det och klagas. Man
vill ha ännu bättre och ännu mer. Man kan ju fråga sig om det är motiverat.
Vägtrafiken har ju visat sig ha en del baksidor. Den står för en rad växande
samhällsproblem.
Först tänker jag på miljöproblemen. Vägtrafikens utsläpp av kväveoxider
leder till en typ av försurning som fördärvar markens förmåga att hålla skog.
Det hänger ihop med att det inte bara blir surt, utan att också en del giftiga
metaller och metallföreningar frigörs. Det skadar rötterna på träden.
Vi vet också att samma kväve i de här kväveoxiderna så småningom ham-
nar i havet. Där har vi fått ett ökande problem med algblomning, syrebrist,
fiskdöd och sådant elände. Det elände är så stort att man talar om att Öster-
sjön håller på att dö. Laholmsbukten är praktiskt taget redan död när det
gäller fisk. Det hänger ihop med detta.
Vi vet också om att 90 % av luftföroreningarna som vi andas in i stadsmil-
jön kommer från bilarna. Dessa föroreningar orsakar allergier, luftvägssjuk-
domar och förmodligen även en rad andra sjukdomar som vi ännu inte riktigt
kommit på spåren och kunnat bevisa. Vi vet inte riktigt vad detta är för luft-
föroreningar, eftersom de är så många och det är så svårt att kemiskt skilja
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
159
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
160
dem åt. Där får man bara gissa. En del känner vi till som mycket giftiga äm-
nen.
Nu har vi fått katalysatorer på bilarna, och det är bra. De renar bort en
del av detta, men samtidigt tar de inte bort allt. De har t.o.m. tillfört nya
utsläpp. Lustgasutsläppen från katalysatorbilar är betydligt större än från
andra bilar. Den här dikväveoxiden, som den heter på det kemiska språket,
bidrar till växthuseffekten, den bidrar till att förstöra ozonskicktet och ska-
par alltså klimatförändringar. Den ökar den ultravioletta strålningen. Detta
kommer att få mycket betydande miljöeffekter. Vi har dem förmodligen re-
dan.
Likadant är det med koldioxiden. Den påverkas inte alls av katalysato-
rerna. Den bidrar också till växthuseffekten och leder till mycket stora miljö-
problem på sikt. Det är problem som vi knappast kan göra så mycket åt när
de väl uppträder. Därför borde det vara klart att en ökad vägtrafik är helt
oförenlig med de miljökrav vi måste ställa för att stoppa miljöförstöringen.
Den är också oförenlig med en strävan att hushålla med de begränsade na-
turtillgångar vi har på jorden, framför allt energitillgångarna. Det är nämli-
gen så att bilen tyvärr är energislösande. Den slösar med fossila bränslen, av
hög klass dessutom, dvs. renade bränslen.
Det är en ohållbar trafikpolitik att bara bygga nya vägar för att man byggt
så mycket vägar att man fått mycket trafik. Det är ju så att om man bygger
en ny motortrafikled eller en ny kringfartsled, ökar trafiken, för då hittar
folk nya sätt att ta sig fram med bil och går över till att köra mer bil. De
kanske slutar att åka kollektivt. Då blir det trafikstockningar på någon an-
nan väg, som inte har byggts ut ännu. Då blir det krav på att bygga ut den
osv. Vi i miljöpartiet menar att det är dags att ha en sammanhållen trafikpoli-
tisk strategi för att föra över de massiva, frekventa, tunga och långväga trans-
porter som i dag går på väg till i första hand järnväg i så hög utsträckning
som möjligt. Det går att göra det.
Ungefär 20 % av vägtrafiken i Sverige kan vi få bort enbart genom att
bygga ut kollektivtrafiken i städerna ordentligt. Ser vi till att vi har en bra
kollektivtrafik i alla de större städerna i det här landet försvinner 20 % av
vägtrafiken. Det betyder naturligtvis inte att någon har fått det sämre. Om vi
dessutom överför en del av de långväga transporterna på vägarna till järnväg
genom att bygga ut järnvägsnätet kraftigt, får vi naturligtvis en större minsk-
ning, och då minskar trycket på vägarna. Då minskar behovet av underhåll,
antalet trafikolyckor och utsläppen, och då håller vägarna bättre. Det blir
lättare att komma fram för dem som verkligen behöver vägarna och inte kan
klara sina transportbehov på något annat sätt.
Miljöpartiet säger nej till den storskaliga utbyggnaden av vägarna som fö-
reslås i betänkandet och som har föreslagits tidigare i andra betänkanden.
Detta snack om traditionella strategiska projekt uppfattar vi som något av
det mest sanslösa hittills. Det innebär egentligen att man vill bygga om vä-
garna till någon slags järnväg. Man vill ha vägar för långväga, tunga och fre-
kventa transporter, dvs. det som järnvägen är bäst på. Det är sådant som
leder till stora miljöskador och stora samhällsförluster, och det skall vi inte
ha mer av. I stället vill vi utveckla vägarnas naturgivna fördelar, dvs. som
småskaligt finfördelat trafiknät som når ut till varenda postlåda i landet. Där
finns det mycket att göra i form av bristande underhåll. I dag prioriteras ju
de största vägarna.
Jag kan se till mitt eget län, Västernorrland, där man nu vill satsa flera
miljarder på den bästa väg som vi har i länet, nämligen E4. Man vill prak-
tiskt taget inte satsa någonting på grusvägnätet, som är uruselt. Det har varit
avstängt för tung trafik under långa perioder nyligen.
Det är på de små vägar som verkligen är dåliga som underhållsinsatser
skall göras så att vi får ett bra vägnät i hela landet. Vi skall också satsa på
järnvägarna för att klara den stora mängden transporter.
Dessutom ställer vi en del andra krav i betänkandet. Vad gäller miljökon-
sekvensbeskrivningar för större vägprojekt, så bör man studera alternativet
att i stället bygga ut järnvägen. Vi anser att betydligt mer pengar behöver
satsas på länstrafikanläggningarna. Vi föreslår en satsning på 600 milj.kr.
mer än vad regeringen vill satsa. Härutöver vill vi satsa på cykelledarna i
landet. Dem vill vi faktiskt bygga ut sex gånger mer än regeringen. Vi tror
faktiskt att det skulle vara bra för många städer, inte minst för säkerheten.
Dessutom vill vi lägga ned bärighetsprogrammet, dvs. projektet att ytterli-
gare öka lastbilarnas tillåtna längd och vikt. Vi vill göra en anpassning till
EG-nivån, dvs. 40 ton och 18 meter. Vi vill också minska vägsaltningen och
få bort de dubbtyper som skadar vägarna mest.
Herr talman! Det finns mycket mer att säga om detta, men med tanke på
denna sena timme skall jag avsluta mitt anförande med att säga att jag natur-
ligtvis stöder alla reservationer där miljöpartiet finns med. Jag nöjer mig
dock med att yrka bifall till reservationerna 2, 15,19 och 25.
Anf. 165 OLLE ÖSTRAND (s):
Herr talman! Oavsett vad vissa tycker är nog bilarna det viktigaste tran-
sportmedlet i vårt land för både person- och godstransporter. Därför är det
naturligt att vägarna ägnas alldeles speciell uppmärksamhet. Ett väl funge-
rande vägsystem är också en förutsättning för att de flesta andra transport-
medel skall kunna fullgöra sina uppgifter. Det är också en förutsättning för
att vi skall kunna ha den utspridda befolkning och det spridda näringsliv som
vi för närvarande har i vårt land.
Under hela 1980-talet har vi haft en ständigt växande trafik. Vi rör oss allt
längre räknat per invånare. Rörligheten per dygn och person är i dag 40 km.
År 1930 rörde vi oss i genomsnitt bara 3 km/dag. Det är naturligtvis ett mått
på den höjda levnadsstandarden.
Den ökande trafikintensiteten har varit särskilt märkbar för vägtrafiken.
Trängseln och kapacitetsproblemen har ökat inte minst i storstadsområdena.
Under senare år har vägtrafiken ökat med mellan 5 och 6 % per år.
Det står i dag fullständigt klart för de flesta att en bra infrastruktur inom
vårt transportväseende är en förutsättning för att vi skall kunna öka tillväx-
ten i vårt land. Då måste vi ha bra vägar som på ett snabbt och effektivt sätt
kan ta hand om de person- och godstransporter som vi är beroende av.
Vi måste ha ett planeringssystem för vårt vägnät så att de samhällsekono-
miska aspekterna kan tillgodoses på ett optimalt sätt. Det är mot den bak-
grunden man skall se den förändring av planeringsprocessen som nu före-
slås. För närvarande finns ca 415 000 km gator och vägar. Det allmänna väg-
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
161
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
162
nätet omfattar omkring 104 300 km. Sveriges geografiska läge och samhäl-
lets decentraliserade struktur kräver också ett långt vägnät med hög och
jämn standard. Ca 500 mil av landets huvudvägar är nu hårt belastade med
över 5 000 fordon per dygn. Här utförs nära två tredjedelar av trafikarbetet
på hela huvudvägnätet.
Det högbelastade vägnätet är långt därför att det används gemensamt av
människor och företag i stora delar av vårt avlånga land. Mellan en och två
miljoner människor färdas varje dag på dessa vägar mellan landets tätorter.
På samma vägar går lastbilstransporter för tiotusentals företag.
De här vägarna, vi kan kalla dem gemensamma vägar, bildar också stom-
men för vårt lands decentraliserade produktions- och inkomstmöjligheter.
Eftersom vägar har en mycket lång livslängd och behovet av ett gemensamt
vägnät med hög och jämn standard är stort, bör också dessa vägar ägnas all-
deles speciell uppmärksamhet i planeringen.
Vägverket har systematiskt utvärderat Sveriges framtida behov av ett ge-
mensamt robust vägnät. Knappt 300 mil huvudvägar borde enligt verket ha
motorvägsstandard 10-20 år efter sekelskiftet. Det är vägar som beräknas
nyttjas av 15 000-30 000 fordon per dygn. Ytterligare 200 mil väg måste få
likvärdig standard för flöden av 5 000-15 000 fordon per dygn. Genom en
sådan utbyggnad kan trafiken kanaliseras till dessa stråk. På andra vägar
minskar trafiken och trafiksäkerheten ökar. Tillsammans bildar dessa stråk
en stomme till gemensam nytta för hela vårt land.
Därför är det riktigt, som regeringen föreslår och som utskottsmajoriteten
har anslutit sig till, att ett gemensamt nationellt vägnät särskilt skall pekas ut
och ges en särställning i det framtida arbetet med planeringen.
Över huvud taget bör ett systembaserat planeringssystem införas inom
vägsektorn. Den i dagens system alltför starka fokuseringen på objekt tar
inte på ett tillfredsställande sätt hänsyn till alla samhällsekonomiska aspek-
ter. Den påverkar också prioriteringen på ett ibland icke önskvärt sätt. En
väsentlig del i detta sammanhang är att den nuvarande planeringsprocessen
enbart lyfter fram de enskilda investeringsobjekten och inte fullständigt tar
sikte på vägnätets funktion, standard och servicegrad. Det behövs också ett
starkt politiskt inflytande på central nivå för att kunna satsa på det nationella
vägnätet, dvs. riksvägarna.
Erfarenheterna från bl.a. de senaste planeringsomgångarna ger också vid
handen att samordningen i en del fall har varit bristfällig mellan länen vid
prioriteringar av förbindelser som rör flera län. Därför behövs det i ökad
omfattning planering för infrastrukturinvesteringar som griper över flera
län. På samma sätt behövs en planering på nationell och lokal nivå.
Det är bl.a. mot den här bakgrunden som man skall se förslaget om en
förändrad organisation inom vägverket. Vägverket indelas i ett antal väg-
myndighetsregioner omfattande flera län. Det innebär inte att länsstyrelsens
roll i planeringsprocessen minskar - snarare tvärtom. Ett stort antal motio-
ner har också väckts med förslag om hur dessa regioner skall se ut och var
regionorterna skall ligga. Men ett nästan enigt utskott är överens med rege-
ringen om att det bör ankomma på vägverkets styrelse att besluta om antalet
regioner och var regionorterna skall finnas.
Härefter, herr talman, skall jag kommentera några reservationer.
Det är inte så som centern säger i sin reservation 1, att om man utpekar
ett nationellt viktigt vägnät som ges en särställning, så blir det mindre resur-
ser över för det övriga vägnätet. I stället frigörs det resurser inom det ordina-
rie anslaget genom att investeringarna i det nationellt viktiga vägnätet i hu-
vudsak tas ur infrastrukturanslaget.
Miljöpartiet och vänstern framför invändningar mot förslaget till föränd-
rad planeringsprocess och ett nationellt vägnät. De påstår att det innebär
en storsatsning på ett fåtal stora vägar för att underlätta för främst långväga
godstrafik på väg. Huvuddelen av det långväga godset, säger de, skall tran-
sporteras med järnväg och därför bör den byggas ut. Visst skall vi göra det.
Det infrastrukturanslag som vi redan har fattat beslut om medför ju möjlig-
heter att kraftigt satsa på järnvägsinvesteringar.
Hur såg då godstransportarbetet ut 1990? Totalt fraktades 460 miljoner
ton gods varav 390 miljoner ton med lastbil, 55 miljoner ton med järnväg
och 15 miljoner ton via sjötransporter. Av järnvägsgodset var 20 miljoner
ton Lapplandsmalm. I kombitrafiken fraktades 5 miljoner ton. Av lastbils-
godset fraktades endast 20 miljoner ton på sträckor över 30 mil, dvs. mindre
än 5 %. Det är verkligheten. Det gäller i de flesta fall distributionstranspor-
ter där det för det mesta inte finns några alternativ.
Reservation nr 4 från moderaterna behandlar nyttoavkastningen av väg-
objekt. Detta ser ju bra ut på papperet, men i klartext betyder det att mode-
raterna vill att Stockholmsregionen skall ha en större andel av väganslagen.
Jag kan bara än en gång konstatera att moderaterna inte har någon känsla
för det övriga landet. Regional utjämning existerar inte i den moderata sin-
nevärlden.
När det gäller väganslagen för nästa år är det riktigt att moderaterna vill
öka på med ungefär två miljarder. Det kan ni naturligtvis kosta på er, efter-
som ni samtidigt vill starta en mycket omfattande nedrustning av hela det
svenska socialförsäkringssystemet. Detta, min kära Görel Bohlin, ställer vi
socialdemokrater aldrig upp på.
Vi är medvetna om att anslaget till drift och underhåll är klart otillräckligt
för att man skall kunna vidmakthålla vägkapitalet. Därför säger vi också i
betänkandet att anslaget för drift och underhåll måste räknas upp kraftigt
för nästa budgetår.
500 milj.kr. ur infrastrukturanslaget i tillväxtpropositionen skall gå till det
lågtrafikerade vägnätet. Jag tycker också att det finns skäl att påpeka att med
de ramar som står till förfogande i infrastrukturanslaget kan vi fördubbla
väginvesteringarna under 1990-talet.
För centerns del innebär detta en ökning med 860 milj.kr., men dessutom
vill ni avsätta ytterligare 1 miljard nästa budgetår i ett tioårsprogram för be-
läggning av den återstående delen av grusvägnätet. Detta kostar, Elving An-
dersson, ca 60 miljarder. Centerpartiet vill också öka investeringsramen för
järnvägarna under den närmaste tioårsperioden med 40 miljarder. Det rör
sig om över 100 miljarder, dvs. 10 miljarder per år. Då måste man naturligt-
vis ställa sig följande fråga: Varifrån skall centerpartiet ta dessa pengar? Om
era förslag skall kunna betraktas seriöst måste ni också ange finansieringsvä-
gar, vilket ni inte har gjort. Vilka andra sektorer skall ni då dra in på? Skall
ni dra in kraftigt på bostadsbyggandet eller skall ni ansluta er till vad man i
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
163
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
164
dagligt tal kallar högeralliansen som förespråkar en kraftig nedrustning av
socialförsäkringssystemet? Enbart för att belägga grusvägnätet behöver ni
skaka fram 6 miljarder per år.
Miljöpartiets och vänsterns förslag om att man skall minska byggnadsan-
slagen för nästa budgetår med 1,1 miljard, bekräftar än en gång att varken
vänstern eller miljöpartiet tycker om vägar och vägtrafik. Om man t.ex.
minskar byggnadsanslaget med tre fjärdedelar så leder det bl.a. till total-
stopp för byggande av förbifarter. Det leder inte till bättre miljö i tätorterna,
i stället blir miljön sämre även på många mindre orter i vårt land. Det här
rimmar illa med ert tal om att ni vill värna om en bättre miljö.
Jag är litet förvånad över att moderaterna fortfarande säger nej till auto-
matisk hastighetsövervakning. Det är bevisat, Görel Bohlin, att automatisk
hastighetsövervakning bidrar till ökad trafiksäkerhet. Man har gjort fram-
gångsrika försök både i Västtyskland och Norge.
Jag är också litet förvånad över att ni i centerpartiet fortfarande håller fast
vid att ni vill öronmärka medlen till länstrafikanslaget. Jag tror att det är på
länsnivå man bäst klarar av att bedöma hur mycket som skall satsas på vägar,
järnvägar, terminaler osv.
Jag skulle naturligtvis kunna kommentera ytterligare reservationer, men
jag skall avstå från det på grund av den sena timmen.
Jag skall sluta med riksdagsarbetet, så det här är min sista vägdebatt. Jag
vill passa på att framföra ett tack till mina meddebattörer för många trevliga
och även hårda debatter under årens lopp som jag har haft förmånen att få
vara med i. Det har bl.a. gällt transportrådets verksamhet, godstransportstö-
det, Gotlandsstödet, yrkestrafiken och kanske framför allt vägarna. Vi har
väl haft olika uppfattningar om dessa frågor. Men jag tror ändå att vi har haft
en gemensam uppfattning, nämligen att vi vill att vårt gamla Sverige skall gå
framåt. Vi är dock inte överens om vägarna.
Jag har också upplevt en annan sak under dessa år, nämligen att när vi väl
har haft våra debatter och kommit utanför dessa väggar har vi kunnat umgås
som goda vänner. Det tycker jag är ett fint mått på hur svensk demokrati
fungerar innanför en många gånger mycket tuff yttre fasad. Min förhoppning
är naturligtvis att den anda som har präglat trafikutskottet och dess arbete
under de år jag har haft förmånen att få tillhöra trafikutskottet sedan 1972,
skall prägla utskottet även i fortsättningen.
Herr talman! Jag slutar med att yrka bifall till utskottets hemställan i sin
helhet.
Anf. 166 GÖREL BOHLIN (m) replik:
Herr talman! Olle Östrand påstod att vi tänker dra ned på socialförsäk-
ringssystemet. Det var ett konstigt påstående. På vilket sätt skulle vi göra
det? Vi föreslår sjuklön, rehabilitering av sjuka människor och människor
som behöver komma tillbaka på arbetsmarknaden, karensperioder samt att
man skall se över arbetsskadesystemet. Allt detta har ni gått med på. Nej,
snälla Olle Östrand, var god läs på!
Olle Östrand sade vidare att vi när det gäller att satsa pengar på infrastruk-
turen vill göra det utifrån samhällsekonomiska aspekter - vilket Olle
Östrand också anser - och tillväxtaspekter. Det säger också regeringen. Vad
är det för fel med det? Det står i vår reservation nr 4 att man skall satsa peng-
arna där trafiken finns, och då ger de bäst effekt. Det står ingenting om
Stockholmsregionen, Olle Östrand. Det är dock ett av de områden man kan
satsa på som ger god effekt. Satsningar på E3, E4 och E6 ger också god
effekt. Jag skall nu inte spilla mer tid på att bemöta det som egentligen är
litet onödigt att bemöta, eftersom jag tror att Olle Östrand vet att han var
ute på svag mark.
Jag skall vända mig till Olle Östrand och tacka för de här åren och för den
debatt som vi har fått ha tillsammans. Jag vill tacka för en frisk och hederlig
debatt och för hans engagemang och kunnighet. Jag känner inte till skälet
till att Olle Östrand lämnar riksdagen. Jag vet dock att han är en stor natur-
älskare och friluftsmänniska, och jag antar att det kan vara ett av skälen.
Mina antaganden på den punkten kanske framgår av den visa som jag nu
tänker sjunga (mel. Mors lilla Olle):
Vår Olle Östrand i skogen går
älgar och björnar då akta sig får
studsarn på axeln
oländig terräng
passar nog bättre än mer riksdagsfläng.
Rosor på kinden
så spänstig och grann
varför han slutar nu, vet bara han
kanske ett vägval
där fler argument
talar för stigar
än vägar här jämt.
Med detta önskar jag Olle Östrand lycka till i fortsättningen.
(Applåder)
Anf. 167 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Det finns en hel del att säga om Olle Östrands anförande.
Han talade om att det skulle vara bra samhällsekonomi att bygga fler vägar
osv. Jag tycker att Olle Östrand borde läsa på om samhällsekonomi litet
grand. Vägtrafiken utgör tyvärr en samhällsekonomisk förlust, i synnerhet
om man jämför med den konkurrerande järnvägstrafiken. Det rör sig om en
förlust på minst 10 miljarder om året. Det kan väl inte vara bra att spä på
detta med ytterligare förluster för samhället. Det är minst sagt litet slarvigt
uttryckt från Olle Östrands sida.
Vi reser längre sträckor än vi gjorde förr, men vi reser inte mera i tid. Att
vi reser längre talar egentligen för att vi borde åka mera med järnväg, efter-
som den är bättre vid längre transporter, eller hur?
Olle Östrands anförande präglas av avsaknaden av en medveten trafikpo-
litisk strategi. Det var bara mer av samma vara. När han kom in på godstran-
sportarbetet gick det helt galet. När Olle Östrand skulle beskriva hur gods-
transportarbetet ser ut i landet började han räkna upp godsmängder, inte
transportarbete. Han likställer således en transport av ett ton gods på 200
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
165
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
166
meter med ett ton gods som går 200 mil och säger att det är lika mycket värt.
Det är det naturligtvis inte. Jag är medveten om att man från Åkeriförbundet
och andra företrädare för särintressen går ut med sådana siffror i syfte att
propagera för sitt eget intresse. Jag tycker dock inte att vi skall upprepa
dessa siffror i riksdagen, eftersom de är rena desinformationen.
När det gäller godstransportarbetet rör det sig, om jag minns rätt, om to-
talt 400 miljarder tonkilometer om året. Av det står det kortväga godset,
dvs. distributionstrafiken, lastbilstrafiken m.m. under tio mil, för ungefär
10 %. De långväga lastbilarna, som går över tio mil, står för ungefär 24 %,
järnvägen för ungefär lika mycket och resten utgörs av sjöfart. Det är en litet
annorlunda bild än den som Olle Östrand gav.
Ja, vi drar ned på väginvesteringarna. Om man gör stora satsningar på kol-
lektivtrafik och järnvägstrafik får man, som jag sade i mitt anförande, ned
vägtrafiken med ungefär 25%. Då behöver man inte bygga en mängd nya
kringfartsleder i hela landet. Då kan man spara på det här anslaget. Så enkelt
är det.
Anf. 168 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Olle Östrand kommenterade några av reservationerna i be-
tänkandet, bl.a. några centerreservationer. Jag skulle mycket kortfattat vilja
kommentera det litet.
När det gäller grusvägarna och satsningar på att höja bärigheten och be-
lägga grusvägnätet säger Olle Östrand att om vi skall klara allt detta handlar
det totalt om 60 miljarder kronor. Jag betvivlar inte den summan. Vi har
dock aldrig krävt att man skall klara det här fullt ut, men vi måste börja nå-
gonstans. Att genomföra ett rejält program i den storleksordning vi har före-
slagit skulle trots allt åstadkomma oerhört mycket positivt för de sämsta vä-
garna. Vi föreslår 1 miljard för nästa budgetår, och det räcker nog inte. Men
det är oerhört mycket bättre än vad Olle Östrand och socialdemokraterna
har lyckats åstadkomma. Den faktiska utvecklingen går bakåt i många län i
dag. Driftsanslagen är så dåligt tilltagna att man river upp beläggning på be-
lagda vägar och gör om dem till grusvägar för att på så sätt få lägre under-
hållskostnader. Även om vår miljard inte räcker till för att fylla behovet är
det oerhört mycket mer än vad Olle Östrand och socialdemokraterna åstad-
kommer.
Jag tycker det är litet tråkigt att i varje diskussion mötas av frågan: Var
skall ni ta pengarna till era satsningar? Det är tråkigt därför att det visar att
den som ställer frågan är oerhört dåligt påläst. Vi har redovisat ett fullstän-
digt budgetalternativ med intäkter och utgifter i vår stora ekonomiskpoli-
tiska partimotion från januari. Den har sedan i viss omfattning justerats i
samband med motioner med anledning av tilläggspropositionen. Från vårt
håll gör vi en annan prioritering än socialdemokraterna. Men det är både
redovisat och finansierat.
Låt mig avslutningsvis säga: Min sångröst, eller snarare brist på sångröst,
gör att jag inte kan vända mig till Olle Östrand på samma sätt som Görel
Bohlin gjorde på ett förtjänstfullt sätt. Men jag vill ändå rikta ett tack till
Olle Östrand.
Jag har för egen del inte haft förmånen att verka mer än den senaste man-
datperioden i just trafikutskottet och har därför inte jobbat ihop med Olle
Östrand mer än under dessa år. Men jag har under dem lärt mig att Olle
Östrands arbete med framför allt de vägpolitiska frågorna präglas av både
kunnighet och ett starkt engagemang.
Jag vill också understryka vad Olle Östrand själv sade, att vi har ett i hela
utskottskretsen gott kamratskap. Även om vi har friska och hårda debatter
emellanåt försämrar inte detta det goda kamratskapet. Detta beror inte
minst på Olle Östrands sätt att uppträda att vi behåller detta fina kamratskap
i utskottskretsen. Jag vill tacka Olle Östrand för det.
Anf. 169 OLLE ÖSTRAND (s) replik:
Herr talman! Jag skall erkänna en sak nu, Görel Bohlin. Jag är övertygad
om att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att i mycket stor ut-
sträckning finansiera våra vägar med drivmedelsavgifter. Jag är också över-
tygad om att vi i mycket större utsträckning än i dag kommer att lånefinan-
siera vägarna.
Jag brukar säga så här: Det är åt helsike att låna för att höja barnbidragen,
men jag kan inte se något fel i att låna pengar till väginvesteringar precis på
samma sätt som man lånar pengar för andra investeringar.
Jag har naturligtvis svårt att dra i gång en hård replikomgång efter den fina
och hjärteknipande visa som Görel Bohlin sjöng för mig. Det är riktigt, Gö-
rel Bohlin, att jag tycker om bra vägar. Det är min förhoppning att när vi
skriver år 2000 kommer vi att ha ännu bättre vägar i vårt land till gagn för
vår tillväxt.
Jag skall erkänna att jag också är väldigt förtjust i att promenera på stigar
och lyssna på fågelsång och kanske göra litet annat också. Det kommer jag
kanske att i större utsträckning göra nu när jag lämnar det här jobbet.
Tack skall ni ha.
Anf. 170 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tycker det var bra att Olle Östrand sade att det kan vara
klokt att emellanåt låna till viktiga investeringar. Synd bara att han inte del-
gett sina partikamrater i utskottet den uppfattningen tidigare.
Anf. 171 INGER HESTVIK (s):
Herr talman! I trafikutskottets betänkande 26 behandlas vägverkets fram-
tida organisation. Jag har tillsammans med några partikamrater i en motion
framfört betänkligheter inför den föreslagna organisationen. Vi är tvek-
samma till de ekonomiska fördelarna den nya regionindelningen skulle inne-
bära. Vi tror på att samarbetet mellan landets olika vägmyndigheter kan för-
bättras och förbilligas redan i den organisation som vi har för närvarande.
Tyvärr delar inte utskottet denna vår övertygelse.
I betänkandet slås fast att vägverkets huvudkontor även i den nya organi-
sationen skall vara lokaliserat till Borlänge. Det är jag tacksam för.
Däremot överlåts till vägverkets styrelse att avgöra var de föreslagna re-
gionkontoren skall placeras.
Den mellersta regionen - dit Kopparbergs län hör - får enligt vägverkets
förslag regionkontoret placerat i Sundsvall. Om det skulle bli det slutgiltiga
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
167
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Vägväsende m.m.
beslutet innebär det att Borlänge genom den nya organisationen i sin helhet
förlorar 300 arbetstillfällen. Borlänge är både i dag och tidigare år hårt drab-
bat av strukturförändringar framför allt inom våra basindustrier. När vägver-
ket, banverket och trafiksäkerhetsverket utlokaliserades till Borlänge var
det av regionalpolitiska hänsyn.
Jag kan därför inte förstå varför vägverket nu kan föreslå att en regional-
politisk satsning skall dras tillbaka för att byggas upp någon annanstans,
nämligen i Sundsvall. Om det blir en organisation med ny regionindelning
skall naturligtvis mellersta regionkontoret placeras i Falun-Borlänge-regio-
nen.
Flera frågor dyker upp. Man frågar - för det första: Är den nya vägverks-
organisationen ekonomiskt försvarbar? Kan vägverket spara de åtrådda
300-400 miljonerna på detta sätt? För det andra: Är det rätt mot en kommun
som satsat stora pengar och mycken möda och omtanke på att ta emot ett
helt verk, försett de anställda med bostäder, barnomsorg, sysselsättning för
medföljande make/maka m.m. - att nu fråntas detta verk? Jag tycker inte
att det känns riktigt hederligt.
Vid högskolan Falun/Borlänge håller vi som bäst på att bygga upp ett tran-
sporttekniskt centrum. I detta centrum är vägverket i sin nuvarande skepnad
en av kuggarna. Visst! Nog klarar vi av att gå vidare ändå, men både de prak-
tiska och teoretiska förutsättningarna för forskning och utveckling försva-
gas. De satsningar som gjorts av olika intressenter har gjorts med vägverket
i åtanke.
Jag frågar mig: Vet den vänstra handen inom våra byråkratier vad den
andra sysslar med?
Herr talman! Jag har inte för avsikt att upprepa mina motionskrav i ett
yrkande här i kammaren. Däremot har jag en förhoppning om att vägverkets
styrelse verkligen sätter sig in i konsekvenserna av den föreslagna omorgani-
sationen innan den fattar definitiva beslut. I både tillväxtpropositionen och
utskottsbetänkandet står att vägverkets styrelse vid en förnyad bedömning
skall göra både regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska övervägan-
den.
Eftersom Olle Östrand är ledamot av vägverkets styrelse och dessutom
utskottets talesman här i kammaren är jag övertygad om att vägverkets orga-
nisation kommer att bli grundligt bearbetad och behandlad på vägverkets
styrelsesammanträden framöver.
Herr talman! Jag är inte ledamot i trafikutskottet, men vill ändå passa på
tillfället att önska Olle Östrand lycka till i hans fortsatta partiarbete och poli-
tiska arbete efter denna riksdagsperiod.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 30 maj.)
168
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
Anmäldes och bordlädes
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1990/91 :SfU13 Invandring m.m.
1990/91:SfU14 Flyktingpolitiken m.m.
Socialutskottets betänkande
1990/91 :SoU19 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden till riksmötet
1991/92
21 § Kammaren åtskildes kl. 22.34.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 9§ anf. 20 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 46 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. beslutet om samlad votering kl.
15.02,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 106 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.53,
av talmannen därefter t.o.m. 18 § anf. 153 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T: SON THYBLAD
/Gunborg Apelgren
169
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991 Innehållsförteckning
1 § Ny riksdagsledamot m.m............................... 1
Talmannen
2 § Justering av protokoll................................. 1
3 § Hänvisning av ärende till utskott......................... 1
4 § Förnyad bordläggning................................. 2
5 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden............... 2
Justitieutskottets betänkande JuU35
Beslut................................................ 2
6 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden............... 2
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU17
Beslut................................................ 2
7§ Tilläggsbudget II..................................... 2
Trafikutskottets betänkande TU32
Beslut................................................ 3
8 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden............... 3
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU25
Beslut................................................ 3
Meddelande om samlad votering........................... 3
9§ Näringspolitik....................................... 3
170
Näringsutskottets betänkande NU35
Debatt
Per Westerberg (m)
Hadar Cars (fp)
Per-Ola Eriksson (c)
Rolf L Nilson (v)
Talmannen (om debattreglerna)
Lars Norberg (mp)
Åke Wictorsson (s)
Krister Skånberg (mp)
Lena Öhrsvik (s)
Karin Wegestål (s)
Beslut fattades efter 10 §
10 § Statliga företag..................................... 47
Näringsutskottets betänkande NU38
Debatt
Per Westerberg (m)
Hadar Cars (fp)
Kjell Ericsson (c)
Rolf L Nilson (v)
Lars Norberg (mp)
Rune Jonsson (s)
Bengt Hurtig (v)
Sten-Ove Sundström (s)
Per-Ola Eriksson (c)
Krister Skånberg (mp)
Andre vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Sonia Karlsson (s)
Beslut................................................ 77
Näringsutskottets betänkande NU35
Näringsutskottets betänkande NU38
Beslut om samlad votering................................ 80
11 § Kollektiv sakförsäkring............................... 80
Näringsutskottets betänkande NU31
Debatt
Karin Falkmer (m)
Hadar Cars (fp)
Roland Larsson (c)
Lars Norberg (mp)
Leif Marklund (s)
Beslut fattades efter 13 §
12 § Export av alkoholdrycker och tobaksvaror................ 89
Näringsutskottets betänkande NU47
Debatt
Isa Halvarsson (fp)
Roland Larsson (c)
Lars Norberg (mp)
Sven-Åke Nygårds (s)
Beslut fattades efter 13 §
13 § Ny folkbokföringslag................................. 97
Skatteutskottets betänkande SkU28
Debatt
Knut Wachtmeister (m)
Martin Olsson (c)
Lars Bäckström (v)
Kjell Dahlström (mp)
Marianne Andersson i Gislaved (s)
Hugo Hegeland (m)
Beslut................................................ 111
Näringsutskottets betänkande NU31
Näringsutskottets betänkande NU47
Skatteutskottets betänkande SkU28
Beslut om uppskjuten votering............................. 112
14 § Särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister, m.m..... 113
Skatteutskottets betänkande SkU33
Debatt
Knut Wachtmeister (m)
Kjell Johansson (fp)
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
171
Prot. 1990/91:121
29 maj 1991
172
Martin Olsson (c)
Lars Bäckström (v)
Torsten Karlsson (s)
Beslut skulle fattas den 30 maj
15 § Säkerhetspolisen....................................
Justitieutskottets betänkande JuU31
Beslut skulle fattas den 30 maj
Ajournering...........................................
Återupptagna förhandlingar...............................
16 § Narkotikabrottslighet................................
Justitieutskottets betänkande JuU32
Debatt
Jerry Martinger (m)
Lars Sundin (fp)
Anders Svärd (c)
Ulla-Britt Åbark (s)
Beslut skulle fattas den 30 maj
17 § Ingripande av polis..................................
Justitieutskottets betänkande JuU36
Debatt
Britta Bjelle (fp)
Göran Ericsson (m)
Ingbritt Irhammar (c)
Lars-Erik Lövdén (s)
Beslut skulle fattas den 30 maj
18 § Järnvägstrafik......................................
Trafikutskottets betänkande TU25
Debatt
Rolf Clarkson (m)
Hugo Bergdahl (fp)
Rune Thorén (c)
Viola Claesson (v)
Roy Ottosson (mp)
Rune Johansson (s)
Evert Svensson (s)
Beslut skulle fattas den 30 maj
19 § Vägväsende m.m....................................
Trafikutskottets betänkande TU26
Debatt
Görel Bohlin (m)
Kenth Skårvik (fp)
Elving Andersson (c)
Viola Claesson (v)
Roy Ottosson (mp)
Olle Östrand (s)
Inger Hestvik (s)
Beslut skulle fattas den 30 maj
20 § Bordläggning......................................
117
118
118
118
129
140
151
169
gotab 98959, Stockholm 1991