Måndagen den 27 maj
Protokoll
1990/91:119
Justerades protokollet för den 21 maj.
Anf. 1 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Ingrid Ronne-Björkqvist har frågat mig vilka åtgärder rege-
ringen är beredd att vidta för att bevara och förbättra kvaliteten på barnhäl-
sovården i Sverige och vilka omedelbara åtgärder regeringen är beredd att
vidta för att garantera flyktingbarn deras rätt till hälso- och sjukvård.
Förutsättningarna för arbetet inom barnhälsovården har under senare år
förändrats. Primärvården har byggts ut och mödra- och barnhälsovården har
delvis integrerats däri. Antalet födda barn i Sverige har ökat, liksom antalet
barn med invandrar- och flyktingbakgrund, vilket ökat barnhälsovårdens ar-
betsbörda.
Regeringen har gett socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga och beskriva de
förändringar som har skett under senare år bl.a. vad gäller barnhälsovårdens
integrering i primärvården och därvid särskilt beskriva effekterna därav.
Uppdraget skall redovisas senast den 31 januari 1992. I uppdraget ingår att
beskriva rådande organisationsstrukturer och vilka resurser barnhälsovår-
den förfogar över i olika delar av landet. I uppdraget ingår också att redovisa
utveckling, omfattning och innehåll av den del av föräldrautbildningen som
är kopplad till barnhälsovården. Barnhälsovårdens samverkan med andra
verksamheter som arbetar med frågor som rör barn, t.ex. inom socialtjäns-
tens individ- och familjeomsorg, barnomsorgen, barnkliniker, barnhabilite-
ring och barn- och ungdomspsykiatrin, skall också redovisas.
För att skapa förutsättningar för en mer systematisk utvärdering av den
förebyggande barnhälsovårdens insatser krävs ett utvecklingsarbete både
vad avser de mål som bör vara utgångspunkt för insatserna och vad ävser
tekniken för utvärderingen. I uppdraget ingår att socialstyrelsen bör påbörja
ett sådant arbete.
När socialstyrelsen har redovisat uppdraget kommer underlag att finnas
för ställningstagande till om särskilda åtgärder behöver vidtas för att tillför-
säkra alla barn i landet en god barnhälsovård.
Svar på inter-
pellation
1 Riksdagens protokoll 1990191:119
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Svar på inter-
pellation
Vad gäller frågan om flyktingbarnens tillgång till hälso- och sjukvård har
denna fråga liksom andra frågor som rör flyktingbarnens situation nyligen
utretts av socialstyrelsen på uppdrag av regeringen. Uppdraget redovisades
för regeringen den 13 maj i år. Den rapport av Anders Hjern, som Ingrid
Ronne-Björkqvist hänvisar till, utgör en av tio underlagsrapporter vid sidan
av huvudrapporten inom ramen för uppdraget. Socialstyrelsen anser det an-
geläget att flyktingbarnens hälsoläge, sociala situation och utveckling samt
samhällets insatser för dessa barn och deras familjer följs upp mera ingående
än hittills. Statens invandrarverk har inlett ett uppföljningsprogram bl.a.
med syfte att fortlöpande sammanställa och analysera resultaten av de häl-
soundersökningar som erbjuds samtliga asylsökande och flyktingar i förlägg-
ningssystemet. Behovet av aktuellt underlag för planering av hälso- och
sjukvårdsinsatser för olika grupper av flyktingbarn kommer därmed att
kunna tillgodoses bättre än tidigare. Socialstyrelsen har också i den folkhäl-
sorapport som nyligen överlämnats till regeringen belyst situationen för in-
vandrar- och flyktingbarn. Styrelsen kommer även fortsättningsvis att upp-
märksamma invandrar- och flyktingbarns hälsoläge liksom olika tecken på
att invandrare utsätts för större hälsorisker än andra.
Jag har noterat att det i nämnda underlagsrapport angetts som tveksamt
om de svenska reglerna för hälso- och sjukvård för asylsökande uppfyller
förpliktelserna enligt FNs konvention om barnets rättigheter, som Sverige
ratificerat. I detta sammanhang kan jag nämna att regeringen tillsatt en in-
terdepartemental arbetsgrupp med uppgift att följa tillämpningen och ge-
nomförandet av konventionen i Sverige.
I regeringskansliet kommer vi nu att ingående studera och överväga so-
cialstyrelsens redovisning och förslag.
Anf. 2 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):
Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret.
Vi hade senast en debatt om barnhälsovården här i kammaren för ett
halvår sedan. Då talade vi bl.a. om den pågående nedrustningen. Det föds
ju 30 % fler barn i dag än för tio år sedan, och det har blivit färre barnläkare
per antal barn. De ersätts med distriktsläkare, och barnsjuksköterskorna er-
sätts med distriktssköterskor, som får allt mindre tid för barnhälsovård på
grund av att bl.a. hemsjukvården tar så mycket tid i anspråk för dem. De får
ofta inte tid med t.ex. barnolycksfallsprofylax och föräldrautbildning.
Vid debatten för ett halvår sedan var vi överens om att de i svaret nämnda
förändringarna var på gång. Statsrådet meddelade också att en kartläggning
av barnhälsovården skulle ske. Det är bra att socialstyrelsen nu har fått detta
uppdrag, även om det är beklagligt att det har tagit ett halvår att formulera
uppdraget till socialstyrelsen på en A4-sida. Det är litet onödig tidsspillan.
Jag tycker det är synd att det i uppdraget inte anges att samverkan bör ske
också med skolan och skolhälsovården. Jag tror nämligen att man i framti-
den måste samordna skolhälsovård och barnhälsovård under samma huvud-
man för att kunna erbjuda läkare, sköterskor och skolpsykologer gedigen
barnkunskap. Det är också viktigt att ha samma tillsynsmyndighet. Det är
inte är rimligt att skolverket skall vara tillsynsmyndighet för förebyggande
hälsovård och sjukvård. Det bör alltså ske en överföring till socialstyrelsen.
Jag vill fråga socialministern om hon är beredd att verka för en samord-
ning av skolhälsovård och barnhälsovård för att få en garanterad barnkom-
petens med socialstyrelsen som tillsynsmyndighet.
När det gäller flyktingbarnens hälsovård behövs inget ytterligare under-
lag. Där är det dags att skrida till verket. Redan för fyra år sedan slog Rädda
barnen fast med stor skärpa, i samband med sin konferens, de missförhållan-
den som nu har framkommit i socialstyrelsens rapport.
På hösten 1987 konstaterade barnöverläkare Lars H Gustafsson och pro-
fessor Tor Lindberg i en debattartikel att Barnläkarföreningen hade påtalat
bristerna till regeringen och socialstyrelsen. De säger att läkarundersökning
av flyktingbarnen ibland görs av tillfälligt inhyrda läkare utan någon som
helst erfarenhet av arbete med barn. Inte heller förläggningens sjukskö-
terska har alltid kunskaper om barnhälsovård, säger de. Vidare säger de så
här: ”All annan barnhälsovård i landet är föremål för landstingens och dess
barnhälsovårdsöverläkares insyn och kontroll - så icke den hälso- och sjuk-
vård som sker i invandrarverkets regi. En undermålig vård kan därför bedri-
vas under lång tid utan att detta upptäcks.” De avslutar artikeln med att säga
att det inte händer någonting. ”Jo, sammanträden hålls, utredning pågår, ut-
bildning planeras. Men åren går och under tiden far alltför många barn illa
mitt i det tigande svenska samhället”, säger de. Vidare framhåller de: ”Vår
läkaretik säger oss att alla barn vi möter ska ha samma rättigheter, ja att de
barn som har de största behoven ska hjälpas först. När det samhälle som
vi tillhör i praktiken följer helt andra principer, fyller det oss med sorg och
vrede.”
Året därpå kom socialstyrelsens rapport om flyktingbarnens behov av
stödinsatser, och där påtalas på nytt bristerna i hälsokontroller. I år har en
rapport om hälsan hos barn i Sverige kommit, och i den talar man om det
bedrövliga psykiska hälsotillståndet hos flyktingbarn som har varit utsatta
för våld, tortyr, förluster av anhöriga och exploatering. Det är en oerhört
skrämmande läsning, som bygger på undersökningar som har gjorts i
Malmö, Stockholm, Värmland, Landskrona och Lycksele. I förra veckan
kom likadana larmrapporter från Alvesta.
Jag vill alltså betona att det inte behövs något mer underlag utan att det
nu är dags att skrida till handling. Detta gäller inte minst sedan Anders
Hjern har lämnat in sin rapport, i vilken det påvisas att flyktingbarn fortfa-
rande förvägras barnhälsovård på många håll i vårt land och att barn t.o.m.
skickas tillbaka efter flera månader i Sverige utan att ens ha fått vaccinatio-
ner mot de vanligaste barnsjukdomarna. Detta är en oerhörd skandal.
Är socialministern beredd att omedelbart ta initiativ för att åtgärda dessa
missförhållanden, och vilka åtgärder är i så fall på gång? Ett tips är att barn-
hälsovårdsöverläkarnas styrelse och Barnläkarförbundet förmodligen på di-
rekten skulle kunna tala om hur detta skall gå till. De har nämligen nu i
många år kämpat för detta, och de är därför beredda att snabbt plocka in
dessa barn i en fungerande barnhälsovård under ledning av personal med
barnkompetens.
Anf. 3 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag tycker att det förtjänar att sägas att vi i Sverige har en
utomordentligt god barnhälsovård. Vi har världens lägsta spädbarnsdödlig-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Svar på inter-
pellation
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Svar på inter-
pellation
het; den ligger under 6%o. Vi har bedrivit ett oerhört framgångsrikt arbete
för att förhindra olycksfall bland små barn i form av säkerhetsarbete på tra-
fikområdet, i hemmen, inom barnomsorgen, osv.
Det finns en del oroande tendenser när det gäller barns hälsa, dels i fråga
om utvecklingsstörningar - dvs. det är inte fråga om störningar i fysisk me-
ning utan om oroliga barn -, dels i fråga om utveckling av allergier.
Man får trots detta naturligtvis inte slå sig till ro med det som är bra. Precis
som Ingrid Ronne-Björkqvist sade har vi tidigare diskuterat denna fråga. Ett
av skälen till socialstyrelsens uppdrag är att även jag ser att det finns anled-
ning att följa upp den integrering som har skett i primärvården. Vi har enligt
min uppfattning anledning att vara uppmärksamma på att inte barnhälso-
kompetensen utarmas, utan att man faktiskt vidmakthåller kompetensen när
det gäller barnhälsa.
Sedan till Ingrid Ronne-Björkqvists konkreta fråga om skolhälsovården.
Det är riktigt att vi diskuterar hur tillsynen över skolhälsovården skall se ut,
men jag är däremot inte riktigt säker på att det bör vara fråga om en organi-
satorisk samordning mellan barnhälsovård och skolhälsovård. Det är allde-
les riktigt att det bör finnas en samverkan och en gemensam samsyn och att
det skall vara möjligt att följa barns hälsa och också följa upp hur skolhälso-
vården fungerar. Det finns emellertid skäl att, innan man tar ställning i frå-
gan, ytterligare diskutera om man därifrån skall gå till en direkt organisato-
risk samordning av barnhälsovård och skolhälsovård.
Sedan till frågan om flyktingbarnen. Det är förskräckligt att barn lämnar
Sverige utan att här ha fått en vaccination om detta hade varit möjligt. Det
är också förskräckligt att vi inte ger våra barn - oavsett om de är flyktingbarn
eller inte - en god barnhälsovård. Jag skall göra allt jag kan för att också
dessa barn skall omfattas av en god hälsovård. Men man bör inte som Ingrid
Ronne-Björkqvist beskriva den hälsovård barnen har fått som förskräcklig.
Vi har kunnat göra mycket mer, och vi skall göra mycket mer, men barnen
har ändå fått en viss hälsovård. Vi bör nyttja alla tillgängliga resurser för att
ge dessa barn en bra hälsovård när de är i Sverige - oavsett om de skall
stanna här eller om de skall lämna Sverige för ett annat land.
Anf.4 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):
Fru talman! Jag håller med om att vi har en bra barnhälsovård. Men det
går väldigt fort att rasera det som det har tagit många år att bygga upp, och
det är därför viktigt att agera snabbt när man märker att det går utför.
Socialministern tycker inte att min beskrivning av flyktingbarnens situa-
tion är riktigt korrekt, utan hon menar att jag svartmålar. Men är inte den
beskrivning som socialstyrelsen ger i sin rapport förskräcklig? Jag tycker inte
att man skall se på de barn som får barnhälsovård utan på alla dem som inte
får sådan vård. Jag blev oerhört chockerad över att finna att dessa missför-
hållanden fortfarande råder.
Jag fick ett telefonsamtal om ett barn på 18 månader som hade varit i Sve-
rige i 10 månader och som enligt beskrivningen hade en helt klar CP-skada.
Barnet hade inte fått någon hälsovård, så CP-skadan hade inte upptäckts.
Barn med denna skada måste få behandling på direkten för att kunna behålla
så mycket som möjligt av muskelfunktionen. Jag ringde därför till den ak-
tuelle barnhälsovårdsöverläkaren.
Jag pratade dessutom med Christina Rogestam i samband med att jag rå-
kade träffa henne, och jag fick då uppgift om att allt fungerade bra och att
den oupptäckta cp-skadan var ett olycksfall i arbetet.
Jag blev därför ledsen när jag såg i rapporten att det fortfarande finns barn
som inte får den hälsoövervakning och den sjukvård som även flyktingbarn
skall ha rätt till. Jag tycker att det är förskräckligt att det konstateras att vi
inte klarar av att uppfylla barnkonventionens krav.
Jag håller alltså fast vid att något måste göras väldigt snabbt och att det
också är möjligt att göra något snabbt. Det är inte alls krångligt att plocka in
dessa barn inom barnhälsovårdens ram. Jag jobbade inom barnhälsovården i
20 år innan jag kom in i riksdagen och arbetade då som läkare med barnhäl-
sovård 20 timmar i veckan. Vi tog då in adoptivbarn från u-länder väldigt
snabbt, och vi fick det att fungera bra. Vi har nämligen inom barnhälsovår-
den sådana resurser att vi kan prioritera vård av barn som verkligen har be-
hov av det.
Detta är alltså viktigt. Det är grymt att dessa barn utsätts för bl.a. provtag-
ning som inte är nödvändig. Viktiga diagnoser missas, men barnen utsätts
alltså dessutom för en skrämmande behandling i och med att de tas om hand
av personal som inte är van att handskas med barn. Det är alltså nödvändigt
att personal med specialistkunskaper - läkare, sköterskor och psykologer -
tar kontakt med dessa barn direkt när de kommer till Sverige.
Anf. 5 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Vi är, Ingrid Ronne-Björkqvist, helt överens om beskriv-
ningen. Barn som kommer till Sverige skall inte förnekas hälsovård om vi
kan ge dem hälsovård - och det kan vi. Vad jag vände mig emot var att Ingrid
Ronne-Björkqvist sade att den hälsovård barnen har fått inte har varit bra.
Jag tror att den hälsovård barnen har fått har varit bra. De som inte har fått
hälsovård bör få det. Jag skall göra vad på mig ankommer för att så fort som
möjligt se till att detta kan fungera. Jag vet att vi också, genom de uppfölj-
ningsprogram som nu har dragits i gång, rent konkret skall kunna komma åt
den här typen av bekymmer.
Anf. 6 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):
Fru talman! Jag vill hålla fast vid att den hälsovård som erbjuds inte alltid
är av den kvalitet som man har rätt att kräva i Sverige. Fortfarande är det
nämligen i stor utsträckning läkare och personal som är utbildade för vuxna.
Detta är ett typiskt ansvarsområde för barnspecialister, eftersom flykting-
barn är så svårt störda.
Det som är verkligt skrämmande är att det finns barn som inte får någon
hälsovård alls. Det är ju fullständigt oacceptabelt. Det måste omedelbart åt-
gärdas. Jag hoppas att socialministern gör detta. Jag skulle vilja veta vilket
handlingsprogram man har på departementet för att ta tag i denna fråga. Har
man t.ex. tänkt sig någon akutöverläggning med ansvariga inom barnhälso-
vården för att höra hur man snabbt skall kunna få barnläkare och barnsjuk-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Svar på inter-
pellation
|
Prot. 1990/91:119 27 maj 1991 |
sköterskor som tar ansvar för flyktingbarnen direkt när de kommer till Sve- |
|
Svar på inter- |
Anf. 7 Socialminister INGELA THALÉN (s): Fru talman! Vi fick ju rapporten till departementet för bara någon dryg Överläggningen var härmed avslutad. 3 § Förnyad bordläggning Föredrogs men bordlädes åter Finansutskottets betänkanden 1990/91 :FiU31-FiU33 Skatteutskottets betänkanden 1990/91 :SkU30, SkU31 och SkU34 Trafikutskottets betänkande 1990/91 :TU34 Ajournering Kammaren beslöt kl. 9.21 på förslag av förste vice talmannen att ajour- Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 12.00. Beslut om uppskjuten votering På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som |
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91 :AU22 Arbetsmiljö och rehabilitering (prop. 1990/91:140 och prop.
1990/91:100 delvis).
Anf. 8 MONA SAINT CYR (m):
Fru talman! I dag talar man om arbetsmiljö i vid omfattning. Tidigare kal-
lades det arbetarskydd. Det har vuxit fram genom ett omfattande parts-
samarbete på arbetsmarknaden och reglerats i avtal. Svensk lagstiftning har
sedan i stort sett kodifierat och stadfäst. Statens roll har gällt tillsynen.
Den intensiva industrialiseringsperioden präglade systemets uppbyggnad.
Men i dag har arbetsmarknaden förändrats. Närmare 80 % av alla anställda
återfinns inom tjänstesektorn. Denna utveckling kommer att fortsätta under
90-talet. Det innebär en förskjutning också av arbetsmiljöproblemen.
Därtill kommer att andelen kvinnor på arbetsmarknaden markant har
ökat och därmed fäst vår uppmärksamhet på mänskligt destruktiva arbets-
moment som kräver åtskilligt förändringsarbete och nytänkande.
En omfattande organisation och rättslig reglering har tillskapats under
årens lopp. Det finns omkring 150 myndigheter och organisationer med
uppåt 15 000 anställda som arbetar med olika former av utåtriktad arbets-
miljöverksamhet. De statliga bidragen är i dag uppe i över 5 miljarder kro-
nor per år, och det finns ca 100 000 aktiva skyddsombud på våra arbetsplat-
ser.
Dagens betänkande är resultatet av regeringens proposition om arbets-
miljö och rehabilitering och mer än 100 motionsyrkanden i anslutning härtill.
Ändringar föreslås sålunda i arbetsmiljölagen. Arbetsmiljöbrott behandlas
liksom arbetslivsfond och företagshälsovård.
Fru talman! Vad företagshälsovårdens framtida utformning angår anser
moderata samlingspartiet att verksamheten nu är väletablerad. Det är därför
hög tid att regering och riksdag myndigförklarar företagen och parterna på
detta område. Arbetsgivarna har nu klart uttalat ålagts ansvaret för de an-
ställdas hälsa. Det gäller både förebyggande och fortlöpande hälsovård, och
det gäller rehabilitering. Enligt vårt förmenande är inslaget av sjukvård
ofrånkomligt i denna bild och därmed också förekomsten av kompetent
sjukvårdspersonal.
Arbetsplatserna är olika, branscherna likaså. De anställdas prioriteringar
är ävenledes olika. För att företagshälsovården skall fungera effektivt måste
den anpassas till den plats och de människor som den skall betjäna. Det inne-
bär att man lokalt inom det egna företaget beslutar om utformningen. Vi
kan inte med politiska beslut förutse och täcka in de skiftande behov som
föreligger. Lokala lösningar är alltså viktiga.
Fru talman! Därför är det också naturligt att finansieringen i fortsätt-
ningen sker direkt i företaget. Pengarna skall inte längre drivas in i form av
avgifter, för att därpå i en kringgående rörelse passera statsmakten plus en
speciell byråkrati, upprättad för ändamålet, och till sist partiellt återvända
till företaget, nu i form av bidrag. Närhetsprincipen förutsätter att pengarna
Arbetsmiljö och
rehabilitering
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
anvisas direkt på arbetsplatsen och används på det sätt som arbetsgivare och
arbetstagare kommer överens om. På så vis kan vi få en företagshälsovård
som de berörda är nöjda med. Är de det inte, kan de själva ändra den till
det bättre.
Vi moderater anser också att sjukvårdande inslag måste tillåtas. Det är
omotiverat att skicka i väg de anställda till den offentliga sjukvården i vissa
fall och på så vis sätta upp en rågång mellan hälsovård och sjukvård. För
att företagshälsovården skall kunna sätta människan i behandlingscentrum,
måste helhetssynen finnas. En god kännedom om patientens förhållanden
och s.k. hälsoprofil, som kan vara en sjukdomsbild, är själva förutsättningen
för att kunna sätta in den rätta hjälpen - i rätt tid därtill. Många av remissin-
stanserna framhöll just vikten av sjukvårdsinslaget som kunskapskälla också
i det förebyggande arbetet.
Fru talman! Med vår modell får företagen och parterna själva bestämma
allt detta. Med vår modell finns det heller ingen anledning för riksdagen att
avskaffa patientavgifterna. Med vår modell behöver riksdagen vare sig in-
rätta eller finansiera ett centralt organ för företagshälsovården. Vi överlåter
även det beslutet åt alla de människor som berörs. Vill de ha ett centralt
organ, inrättar de själva ett sådant.
Fru talman! Från en ny modell för företagshälsovården, som myndigför-
klarar den, vill jag ta steget över till arbetslivsfonden. Vi moderater har ald-
rig velat ha den och har inte haft anledning att ändra uppfattning om den.
Däremot har vi samma uppfattning som de övriga partierna om behovet av
en mångfald insatser på miljöområdet i arbetslivet.
Även denna fråga är nämligen en finansieringsfråga och en förtroende-
fråga. Det gäller politikernas förtroende för företagen och dessas insatser på
arbetsmiljöområdet. Det finns ju en lag som ålägger arbetsgivaren ansvaret
för nödvändiga arbetsmiljöförbättringar. Med arbetslivsfonden införde poli-
tikerna en påbyggnad med ytterligare en fond. Till fonden tvingades företa-
gen betala in pengar. I nästa steg skall samma företag ansöka hos fonden om
pengar till arbetsmiljöförbättrande insatser.
Pengarna finansierar under rundgången en administration. Om den inte
skulle betalas hade även de pengarna kunnat användas till arbetsmiljöför-
bättrande insatser. Detsamma gäller de pengar som företagen i dag lägger
ned på att upprätta ansökningshandlingar och beskrivningar på olika arbets-
miljöprojekt. Om de får avslag av den regionala fonden på ett projekt som
de själva funnit mycket behjärtansvärt kan de emellertid inte besvära sig. De
måste finna sig i enskilda tjänstemäns och den partsammansatta styrelsens
tyckande. Ty hur avgör man att de insatser man ”belönar” inte skulle ha
kommit till stånd på annat sätt än just genom fonden? Bidrag skall ju lämnas
endast för sådana åtgärder som företagen inte är skyldiga att vidta enligt lag
eller författning. Enligt lagen är ju arbetsgivaren skyldig att ”vidta alla åtgär-
der som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller
olycksfall.”
Fru talman! Vi moderater ifrågasätter alltså inte att insatser skall göras på
arbetsmiljöområdet. Vi är lika intresserade av detta verksamhetsfält som nå-
gon annan. Men vi anser att alla insatser skall ske långsiktigt och effektivt.
Det är inte effektivt att först ta pengarna från företagen och sedan godtyck-
ligt dela ut delar av dem igen.
Arbetslivsfondens historia är också den, att först producerades ett social-
demokratiskt vallöfte om att åtgärda de 400 000 farligaste jobben, och sedan
hade regeringen av helt andra skäl behov av en konjunkturregulator och
konsumtionsindragning. Då beslutade man om en temporär ytterligare be-
skattning av arbetsgivarna. De indrivna drygt 10 miljarderna har nu vuxit till
ca 15. När de planerade fem åren har gått skall miljarderna ha fördelats. Då
först kan vi avläsa det meningsfulla i att frånta företagen de pengar som de
eljest hade kunnat använda direkt i sitt arbetsmiljöarbete - utan att först be
om lov hos politikerna.
Statskontoret har för övrigt också kritiserat det komplexa system som in-
nebär att flera finansieringskällor förekommer vid sidan av varandra. De ger
stöd till delvis likartade ändamål. Det förekommer klara överlappningar.
Den nya arbetslivsfonden kommer alltså in på projekt som också kan ges
stöd via arbetsmiljöfonden eller förnyelsefonderna - just när det gäller ar-
betsmiljöförbättrande åtgärder.
Det föreligger alltså oklara ansvarsgränser mellan aktörerna. Det innebär
också en förbryllande svåröverskådlighet för bidragsmottagarna. Härtill kan
läggas att administrativa resurser att fördela pengarna dubbleras. Det rör sig
om kostnader på omkring 45 milj. kr. Statskontoret pekar också på en förkla-
ring till mångfalden av finansieringskällor på just det här området. Statsmak-
terna vill skapa konjunkturregulatorer och drar då in medel från företagen.
Statskontorets konklusion är att antalet fonder och fondaktörer bör minskas
radikalt. Precis detta har moderata samlingspartiet också föreslagit.
Vi anser att fonden är en politisk konstruktion och att pengarna skulle ha
givit mer av god arbetsmiljö till de anställdas fromma, om de fått användas
direkt. Alltså bör fonden avvecklas. Smidigast sker detta tekniskt genom att
pengarna överförs till statskassan och företagen i motsvarande mån gottgörs
genom en sänkning av arbetsgivaravgifterna. Då har först en reducering
skett för nödvändiga avvecklingskostnader. Företagen har getts utrymme för
miljöinvesteringar till såväl arbetsplatsåtgärder som individinriktade åtgär-
der.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis också nämna något om andra delar av
den organisation som byggts upp kring arbetsmiljöarbetet. Något nytt har
egentligen inte skett på skyddsombudsområdet - i vilket fall som helst inte
av det slag som vi moderater uttalat önskemål om. Systemet med skyddsom-
bud har sin egen historia, och denna har också kommit att prägla systemets
utformning. Systemet har utformats utifrån industrins villkor och därmed
med hänsyn till de stora industriföretagen och deras kollektivanställda. Det
har varit en naturlig utveckling.
Men utvecklingen har som nämnts gått vidare. En stor servicesektor med
andra och annorlunda behov har vuxit fram. Industrivärlden har förändrats.
Det vore underligt om inte lagstiftningen hade behov av anpassning till
denna förändrade verklighet. Från moderat håll har vi därför yrkat på detta.
Vi föreslår att detta utreds med den målsättningen att förutsättningar skall
skapas för en god arbetsmiljö vid alla slags arbetsplatser. Det innebär samti-
digt att olika organisatoriska modeller övervägs, belyses och släpps fram. Vi
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
10
har tidigare också hävdat att systemet med regionala skyddsombud bör ut-
värderas. Vi vidhåller denna uppfattning.
En annan väsentlig del av organisationen på arbetsmiljöområdet är arbe-
tarskyddsstyrelsens förlängda arm, yrkesinspektionen. Vi anser att det är
viktigt att inspektionsrollen konkretiseras. Samtidigt är det ofrånkomligt att
inspektören med sina kunskaper är en värdefull tillgång för de företag som
han eller hon besöker. Rådgivningen ger inte bara viktig information utan
skapar också ett betydelsefullt förtroende mellan företag och inspektör. En
konkret yrkesroll behöver därför inte betyda en renodlad myndighetsper-
son. Den praktiska tillämpningen torde bli någon form av två-
stegskommunikation.
Fru talman! Det har blivit allt vanligare att tala om psykosociala problem.
Häromdagen refererades en undersökning som berättade att nära hälften av
alla anställda vantrivs på sitt arbete. Det är givetvis en alarmerande situation
men troligen också en komplex, som inte har några lättvindiga förklaringar.
I de fall då konflikter uppstår på arbetsplatser mellan olika anställda, vilket
också inträffar allt oftare, kan det knappast vara yrkesinspektionens uppgift
att medla eller döma. Däremot är det viktigt att inspektören i andra, övergri-
pande bedömningar har kunskaper på detta område. I det nämnda fallet
torde arbetsgivaren få ta sitt övergripande ansvar och försöka lösa konflik-
terna tillsammans med anställda och med eventuell hjälp av företagshälso-
vården.
Fru talman! Med detta har jag berört några av de väsentliga reservatio-
nerna, som vi moderater har i detta betänkande. Vi står bakom samtliga,
men av praktiska skäl inskränker jag mitt yrkande om bifall till att gälla en-
bart reservation 33.
Anf. 9 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Fru talman! När vi den 21 november i fjol här i kammaren diskuterade
arbetsmiljöpolitik redogjorde jag för de grundläggande principerna för folk-
partiet liberalernas arbetsmiljöpolitik utifrån det program som vi antog på
vårt landsmöte i höstas. Det handlar om:
1. Decentralisering, dvs. att tyngdpunkten för en bättre arbetsmiljö
måste ligga lokalt.
2. Ekonomiska styrmedel. De samhällsekonomiska kostnaderna för bris-
ter i arbetsmiljön skall avspeglas i det enskilda företagets/myndighetens kal-
kyler.
3. Preciserat arbetsgivaransvar. Vi uttryckte också tydligt att de psykoso-
ciala faktorerna på arbetsmiljön måste komma i blickpunkten på ett annat
sätt än vad som sker i dag.
I propositionen ”Arbetsmiljö och rehabilitering”, som vi nu behandlar,
tycker vi i folkpartiet liberalerna oss kunna se att flera av dessa saker har
utvecklats i rätt riktning. Men en del frågetecken finns. Så t.ex. är vi fortfa-
rande osäkra på hur långt regeringen vill gå vad gäller de ekonomiska styr-
medlen. Men det är bra att man i varje fall tillsätter en utredning om diffe-
rentierade arbetsgivaravgifter. Beträffande de personalekonomiska redovis-
ningarna väntar vi på regeringens förslag.
Vad gäller den fulla sysselsättningens roll för arbetsmiljön framhålls i pro-
positionen att denna är ”en viktig förutsättning för arbetslivets förnyelse. I
ett samhälle där det finns arbete för alla har arbetstagarna möjlighet att säga
nej till torftiga arbeten och dåliga arbetsmiljöer.”
Vi instämmer i det. Samtidigt kan vi konstatera att arbetsmarknadsminis-
terns analys vilar på en viktig förutsättning: att det finns en fungerande ar-
betsmarknad där den arbetssökande har flera alternativa arbetsgivare att
vända sig till. Någon sådan arbetsmarknad finns i dag inte inom stora delar
av den offentliga sektorn.
Ofta är det kvinnor som på så sätt förvägras möjlighet att välja mellan
flera arbetsgivare och inte heller får rätt att starta eget. Många av arbetena
inom offentlig sektor är ju kvinnodominerade. Statistiken över kvinnors ar-
betsmiljöproblem talar sitt tydliga språk. Vad gäller kvinnors högriskyrken,
t.ex. yrken med risk för belastningsskador, är det sjukvårdsbiträden och
hemvårdare som ligger i topp.
Först när de s.k. monopolen bryts upp helt och hållet och frihet ges för
t.ex. enskilda och kooperativa samt andra alternativ att arbeta under samma
villkor som verksamheterna i exempelvis kommunal regi, kommer regering-
ens resonemang att vara korrekt för den mycket stora del av arbetsmarkna-
den som den offentliga sektorn utgör.
Vad gäller kvinnors arbetsmiljö i övrigt kan man lätt konstatera att den
ofta kommit i skymundan. Det har nämligen funnits en tendens att koncen-
trera arbetsmiljödebatten till förhållandena inom den privata sektorn, sär-
skilt till tillverkningsindustrin. I ett särskilt yttrande pekar vi på att det är
nödvändigt att den offentliga sektorns problem lyfts fram i debatten. Vi av-
står nu från att reservera oss, men vi kommer noggrant att bevaka vilka möj-
ligheter till ökad flextid som ges. Det är faktiskt bara 13 % av LO-medlem-
marna som har den rätten. Vi kommer också att bevaka hur gravida kvinnors
möjligheter till omplacering eller havandeskapsersättning utvecklas och hur
de vanligaste belastningsskadorna hos kvinnor åtgärdas genom t.ex. mindre
ensidighet och ökat lagarbete.
Att vi i folkpartiet liberalerna vill ha ett förbud mot sexuella trakasserier
på arbetsplatsen framkom i jämställdhetsdebatten här i kammaren i ons-
dags. Jag hänvisar därför till den debatten.
Jag tycker att utskottets skrivning är alltför passiv i fråga om den interna-
tionella samverkan inom arbetsmiljöområdet. Det konstateras bl.a. att nå-
got initiativ från riksdagen inte är motiverat. Vi från folkpartiet liberalerna
tycker tvärtom att detta är väsentligt. I vår reservation 15 pekar vi på att
Sverige, som ändå internationellt sett ligger långt framme på arbetsmiljöom-
rådet, deltar i uppbyggnadsarbete i de f.d. kommunistländerna i Öst- och
Centraleuropa. Ännu så länge har man nästan bara diskuterat bristerna i
dessa länder och våra möjligheter att bistå med hjälp inom den tekniska yttre
miljön, men det finns faktiskt lika stora behov på arbetsmiljöområdet i öv-
rigt.
I propositionen föreslås att en ny brottsrubricering - Arbetsmiljöbrott -
skall införas i brottsbalken. Den föreslagna straffregleringen avviker på cen-
trala punkter från det tillägg till brottsbalken som föreslagits av utredningen.
Propositionens förslag innebär att i de fall brott begåtts enligt §§ 7—9 skall
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
11
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
12
benämningen vara arbetsmiljöbrott, om dessa gjorts samtidigt som man upp-
såtligen eller av oaktsamhet åsidosatt skyldigheter enligt arbetsmiljölagen.
Vi instämmer i lagrådets bedömning att det därmed i grund och botten
handlar om en rubriceringsfråga. Enligt vår mening är det troligt att varken
fler eller färre kommer att åtalas och dömas enligt brottsbalkens regler ge-
nom att rubriceringen av brottet ändras. Värdet med den föreslagna föränd-
ringen är sålunda främst av pedagogiskt slag. Samtidigt kan vi emellertid se
vissa lagtekniska olägenheter med propositionens förslag.
En av grundtankarna bakom arbetsmiljölagen var att man skulle undvika
att tolkningen och konkretiseringen av lagens mer allmänna bestämmelser
skedde i domstol. Dessa bestämmelser är, som också lagrådet påpekar, inte
ägnade att ligga till grund för straffrättslig prövning. Enligt vår mening inne-
bär propositionens förslag om ändring av brottsbalken en risk för att domsto-
lar kommer att göra just en sådan prövning. Därmed riskerar vi att hamna i
en situation där myndighetens ansvar att i samverkan med parterna konkre-
tisera lagen tunnas ut. Mot denna bakgrund föreslår vi att riksdagen ger re-
geringen i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett förslag till ändring
i brottsbalken där denna olägenhet är borta.
I detta sammanhang vill jag understryka den förändring av abetarskydds-
verkets roll som föreslås i propositionen. Vi utgår från att det preciserade
och utvidgade arbetsgivaransvaret kommer att följas upp med föreskrifter
som innehåller tydliga regler för vad som krävs i arbetsmiljöarbetet, och att
verkets arbete kommer att ske med större smidighet. Denna väg - att effekti-
visera både föreskrifts- och tillsynsarbetet - är enligt vår mening avsevärt
bättre än de förändringar av brottsbalken som föreslås i propositionen. Jag
yrkar bifall till reservation 20.
Fru talman! I likhet med utskottets majoritet vill jag understryka vikten av
att företagshälsovården medverkar nära i förebyggande och rehabiliterande
insatser. I dag ägnar företagshälsovården på sina håll mycket tid åt sjukvår-
dande insatser. Den riktning som förändringarna skall gå i är vi sålunda ense
om. Enligt vår mening förutsätter dock en effektiv medverkan av företags-
hälsovården i bl.a. det förebyggande arbetet att den även framöver får möj-
lighet att genomföra sjukvårdande insatser i de fall sjukdomarna har sam-
band med brister i arbetsmiljön.
Orsakerna till att löntagarna i så hög grad i dag väljer att vända sig till
företagshälsovården kan vara flera. Primärvården kan upplevas som otill-
gänglig och svår att komma i kontakt med, och företagshälsovården upplevs
i många fall ge en både lättillgänglig och personlig vård. En förutsättning för
en förändring av företagshälsovården är som vi ser det att också primärvår-
den reformeras.
I detta sammanhang vill jag aktualisera vårt krav på införande av huslä-
kare. Detta krav har vi i folkpartiet liberalerna fört fram i vår sjukvårdspoli-
tiska partimotion till året riksdag. En sådan reform innebär att den enskilde
ges möjlighet att välja sin egen läkare, offentliganställd eller privat. Vården
skulle på så sätt bli mer lättillgänglig, samtidigt som den personliga kontak-
ten mellan läkare och patient skulle förbättras. De försök som genomförts
med husläkare har dessutom varit mycket positiva.
Målet måste alltså vara att se till att behoven av sjukvård i högre grad till-
godoses inom primärvården. Mot denna bakgrund kan vi inte biträda rege-
ringens förslag att nu ta bort patientavgiften inom företagshälsovården. Pa-
tientavgifterna inom primärvården har under senare tid haft en omfattning
som innebär att den vårdsökandes känslighet för skillnader i avgifter sanno-
likt är högre än tidigare.
Vi menar att ett allmänt avskaffande av patientavgiften kan vara rimligare
i en situation där denna omprioritering vad gäller arbetsfördelning mellan
primärvård och företagshälsovård har genomförts. Jag yrkar bifall till reser-
vation 34.
För anställda inom företagshälsovården eller för dem som vill skaffa sig
företagshälsovårdsutbildning finns inget alternativ till arbetsmiljöinstitutets
grundutbildning. Det innebär en risk för att mycket av den kompetens som
finns runt om i landet inte tas till vara.
En modell som enligt folkpartiet liberalerna skulle vara bra, skulle vara att
tillåta en större mångfald på detta område. Företagshälsovårdsutbildningen
skulle kunna ordnas så att alla kursveckor är fristående från varandra och
kan sökas separat. Varje forskningsinstitution som önskar skulle kunna
ordna en kursvecka, ansöka om detta och få kursen godkänd. Ersättning till
kursgivaren skulle utgå från statsmedel om kursen får ett tillräckligt antal
sökande. Efter genomgången kursvecka skulle denna räknas som relevant
grundutbildning. Vi menar att man i alla fall skulle kunna pröva ett sådant
förslag, och vi framhåller detta i reservation 30.
Fru talman! Till sist några ord om arbetslivsfonden. I en särskild lag om
avvikelse från lagen om arbetsmiljöavgift föreslår regeringen att 500 milj.kr.
ur arbetslivsfonden under nästa budgetår skall kunna disponeras av försäk-
ringskassorna för köp av yrkesinriktad rehabilitering. Målet för dessa köp
stämmer enligt föredraganden väl överens med de ändamålsbestämmelser
som finns i lagen om arbetsmiljöavgift för användning av arbetslivsfondens
medel. Förslaget avses inte ändra den inriktning som har slagits fast för an-
vändning av arbetslivsfondens medel.
Förslaget om avvikelselagen utgår uppenbarligen från den bedömningen
att arbetslivsfonderna under nästa år inte kommer att behöva disponera alla
de resurser som finns - på årsbasis mellan 2,5 miljarder och 3 miljarder kro-
nor. Enligt regeringen skulle det därför vara till fördel att medlen på annat
sätt kommer till användning så att de gagnar den yrkesinriktade rehabilite-
ringen.
Folkpartiet liberalerna delar denna uppfattning. Med tanke på att arbets-
livsfonderna under sitt första, ofullständiga verksamhetsår endast kunnat ut-
nyttja ungefär 71 milj.kr. av tillgängliga medel verkar det faktiskt ganska
osannolikt att fonderna under nästa år ens tillnärmelsevis kommer att kunna
ta befintliga medel i anspråk. För att undvika en uppbyggnad av en outnytt-
jad medelsreserv finns det därför enligt vår uppfattning, speciellt i ett kärvt
ekonomiskt läge, goda skäl att utnyttja arbetslivsfondens tillgångar för andra
insatser, som ligger inom ramen för fondens syften. Motsvarande kostnader
kan då, som regeringen säger, avlastas statsbudgeten.
Vi godtar därför regeringens förslag att medel från arbetslivsfonden under
nästa budgetår får användas för finansiering av försäkringskassornas köp av
yrkesinriktad rehabilitering. Vi står alltså fast vid regeringens förslag även
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
13
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
14
om nu de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet hoppar av det. Därut-
över föreslår vi att samma finansieringsteknik används för täckning av de
delar av anslaget Yrkesinriktad rehabilitering: utbildningsbidrag som inte re-
geringen föreslår skall finansieras av arbetarskyddsavgiften och för täckning
av anslaget Yrkesinriktad rehabilitering. Totalt skall 500 milj.kr. utöver vad
regeringen föreslår överföras från arbetslivsfonden till statsbudgeten.
Vi vill understryka vikten av att regeringen noga följer arbetslivsfondens
utveckling och verksamhet. Ett alternativ, som enligt vår mening i detta sam-
manhang bör övervägas, är det vi mycket tidigt framförde i vår motion om
arbetsmiljö, nämligen att medel ur arbetslivsfonden återförs till företagen
men att dessa skall gå till skyddskommittéerna, som skall besluta om deras
användning. Vi menar att en sådan lösning skulle innebära att skyddskom-
mittéernas verksamhet vitaliseras samtidigt som man skulle komma bort
ifrån en mycket stor del av den byråkrati och splittring som i dag finns inom
arbetsmiljöområdet, vilket också Mona Saint Cyr har påpekat.
Jag vill slutligen ställa några frågor till utskottets s-företrädare Kjell Nils-
son.
Tror inte Kjell Nilsson att det finns anledning att från svensk sida bistå f.d.
kommunistländer med uppbyggnadsarbetet på arbetsmiljöområdet?
Är det inte rimligt att företagshälsovården får möjlighet att utföra sjukvår-
dande insatser om dessa har med brister i arbetsmiljön att göra?
Varifrån tar egentligen de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet de
500 milj.kr. som regeringen har föreslagit skulle tas från arbetslivsfonden till
yrkesinriktad rehabilitering? Har inte de socialdemokratiska ledamöterna
tänkt satsa på yrkesinriktad rehabilitering utan i stället tänkt skippa detta?
Eller tänker man underbalansera budgeten med dessa 500 miljoner? Det
vore intressant att få klara och tydliga svar av Kjell Nilsson på de frågorna.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2,20 och 34, och jag ställer
mig i övrigt självfallet bakom de reservationer som folkpartiet har fogat till
betänkandet.
Anf. 10 KERSTI JOHANSSON (c):
Fru talman! Då arbetet är av grundläggande betydelse såväl för den en-
skilde som för samhället blir arbetsmiljöfrågorna allt viktigare. Uppmärk-
samheten har mer och mer kommit att riktas mot arbetets innehåll och möj-
ligheter till inflytande över det egna arbetet och den egna arbetssituationen.
Trots att klara förbättringar har skett genom åren är problemen fortfarande
stora med många arbetsmiljöer. Människor slits ut fysiskt och psykiskt.
Många slås ut, klassade som arbetsskadade.
Arbetsskadorna medför kostnader för samhället och leder till svåra pro-
blem för de enskilda människor som drabbas. Dessa får utstå mycket lidande
på grund av de skador de fått, och de påverkas negativt av den isolering som
bortavaron från arbetet ofta medför. Det är därför angeläget att på bred
front fortsätta de arbetsmiljöförbättrande åtgärderna.
Centerpartiet engagerade sig mycket tidigt för miljöfrågorna. På 1940- och
1950-talen var det till stöd för en aktiv lokaliseringspolitik för att forma
bättre livsmiljöer, och i början av 1960-talet tog vi exempelvis i en omfat-
tande partimotion ett helt miljöpolitiskt grepp om såväl yttre som inre miljö-
problem. Särskilt uppmärksammades i denna motion stress- och arbetsmil-
jöfrågorna. Temat var där att samhället och tekniken måste anpassas efter
individens förutsättningar och behov.
Det är faktiskt ganska intressant att se - då man tittar tillbaka - att denna
motion från socialdemokratiskt håll avfärdades med att den inte var mycket
att hänga i julgranen. Det är också intressant att Gunnar Hedlund i riksdags-
debatten i december 1962 - i anledning av att utskottet yrkade avslag på mo-
tionen - bl.a. yttrade: Nåja, frågorna i motionen kommer tillbaka. Drar
ingen annan försorg om det skall vi i centerpartiet göra det, men jag tror att
vi kommer att få hjälp av många andra.
Denna motion från 1962 blev upptakten till en mycket intensiv miljöpoli-
tisk offensiv från centern. Efter hand mognade även opinionen i riksdagen,
och nu är det många som vill vara med och klä granen.
Vi var tidigt ute, och det var trögt i början, men under senare år har det
faktiskt hänt en hel del. I dag har vi återigen frågor i riksdagen som rör ar-
betsmiljön. Nu gäller det bl.a. ändringar i arbetsmiljölagen. Centerpartiet
har i det stora hela inte haft några invändningar mot de förslag som lagts
fram i propositionen. Villkoren i arbetslivet är ju fortfarande mycket olika,
och det är därför viktigt att fortsätta arbetet med att söka nå förbättringar
där sådana bedöms som nödvändiga. I detta betänkande handlar det i stora
drag om att lyfta fram de arbetsorganisatoriska och psykosociala arbetsmil-
jöfaktorerna, som ofta hänger samman med arbetsorganisationen. Det
handlar om den enskilde arbetstagarens möjligheter att ta del i utvecklingen
av sitt arbete, och det handlar om att vidga arbetsgivarnas ansvar för arbets-
miljöarbetet. Allt detta är viktiga frågor på områden där det behöver ske
förbättringar.
Jag vill ändå uppehålla mig vid några frågor i betänkandet. Jag vill då sär-
skilt betona kvinnors arbetsmiljöer och arbetsmiljöproblem. Dessa har inte
uppmärksammats i lika hög grad som männens. Detta diskuterades här i
riksdagen så sent som i förra veckan i samband med debatten om AU17 -
förslaget till ny jämställdhetslag. I reservationer till det betänkandet beto-
nade vi hur angeläget det är att förbättra just kvinnors arbetsmiljöer. Arbets-
miljökommissionens kartläggning visade ju att de mest utsatta arbetena ut-
förs av kvinnor. Jag vill här säga att det för att förbättra kvinnors arbetsmiljö
är viktigt att också ta vara på de möjligheter som nu ges genom arbetslivsfon-
den. Arbetslivsfondens medel är avsedda för åtgärder inom företagen till
gagn för deras anställda. Då är det av stor vikt att fondernas pengar används
aktivt för att förbättra kvinnors arbetsliv. Det finns där i dag stora brister.
I reservation 24 och i motion A43 av Stina Gustavsson och Marianne An-
dersson i Vårgårda tas frågan om elöverkänslighet upp. I motionen krävs att
forskningen på området skall intensifieras och att någon lämplig instans skall
få i uppdrag att utfärda föreskrifter eller allmänna råd om elöverkänslighet.
Av betänkandet framgår klart att det här finns olösta frågor. En hearing har
varit anordnad där det bl.a. redovisades forskningsresultat och hälsoeffek-
ter. Det anges nu också att ett nytt seminarium skall hållas om ungefär ett
år.
Vi i centern anser att detta brådskar och att man måste göra något snabbt.
Frågan om elöverkänslighet tas faktiskt inte på riktigt allvar, och de drab-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
15
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
bade kan få diagnosen psykiska besvär. Det betyder att handläggningen från
samhällets sida kan bli godtycklig. Det är alltså viktigt att snabbt ta tag i
dessa speciella problem.
I reservation 34 har vi tagit upp patientavgifter inom företagshälsovården.
I motsats till propositionens förslag anser vi - det är en gemensam reserva-
tion från centern, moderaterna och folkpartiet - att avgifterna inom före-
tagshälsovården inte skall slopas genom ett beslut i riksdagen. Det är en
fråga som i stället bör kunna överlämnas till de berörda intressenterna.
I ett särskilt yttrande har vi tagit upp bl.a. introduktion och inskolning av
nyanställda. Vi menar att detta är frågor som bör ges hög prioritet både i
företagen och vid yrkesinspektionens tillsyn. Framför allt gäller det ungdo-
mar. Arbetsskadorna hos ungdomar fortsätter att öka. 1989 skadades 1 600
ungdomar under 18 år. Det finns statistik som bekräftar att många minder-
åriga får för kort introduktion. Alltför snabbt lämnas de ensamma i sitt ar-
bete utan att en arbetsledare tar ansvar för inskolningsperioden. Enligt arbe-
tarskyddsstyrelsen sker mer än 10 % av ungdomsolyckoma redan under den
första veckan på det nya arbetet. 90 % av alla olyckor bland ungdomar på
arbetsplatserna inträffar under sommaren. Orsaken är ofta att introduktio-
nen varit bristfällig.
Det är inte bara för ungdomar som introduktionen till ett nytt arbete är
ofullständig. Även om ungdomar kan anses utgöra en särskilt utsatt grupp
krävs det att alla nyanställda erbjuds obligatoriska introduktionsprogram på
arbetsplatsen. Vi anser att detta är oerhört viktigt.
Jag vill ansluta mig till reservation 26 av Anna Horn. Det gäller kravet på
en analys av ensamarbetets problem. Detta har vi haft uppe tidigare i anled-
ning av en centermotion. Mycket har hänt också på detta område. I betän-
kandet redovisas det bl.a. att arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat nya före-
skrifter om att omvårdnadsarbete i enskilt hem inte får utföras som ensamar-
bete om arbetstagaren riskerar att utsättas för våld eller hot. Det är bra.
Men det finns fler områden och fler yrkesgrupper. Låt mig peka på t.ex.
lantbruket. Tidigare var det ett område med gynnsamma psykosociala för-
hållanden, men under senare år har det haft en negativ utveckling. Flera fak-
torer har samverkat till detta. En faktor är den mycket starka förändring som
har skett och sker på landsbygden och inom svenskt lantbruk. Lantbruket är
i dag ett utpräglat enmansarbete. Känslan av ensamhet och isolering är
ganska utbredd. Det sociala nätverket på landsbygden håller i vissa avseen-
den på att lösas upp, bl.a. beroende på kraftig utglesning. Lönsamheten har
försämrats, och oron inför framtiden är i dag stor hos många lantbrukare.
Jag tror att det är viktigt att få en analys av de ensamarbetandes situation.
Det finns fler grupper än dem jag pekat på. Vi behöver en analys av levnads-
förhållanden, psykosocial belastning och hälsa.
Fru talman! Jag vill till sist betona att arbetsmiljöfrågorna är viktiga. Även
om vi i dag kommer att flytta fram positionerna ytterligare finns det fortfa-
rande saker att göra. Jag har pekat på några saker. Det handlar i en del frå-
gor kanske inte om så stora grupper eller så många människor, men enligt
vårt sätt att se är det för den skull inte mindre viktigt. Det handlar ju ändå
ytterst om de enskilda människorna som berörs ute på arbetsplatserna.
16
Med detta vill jag yrka bifall till reservationerna 24 och 34.1 övrigt yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 11 LARS-OVE HAGBERG (v):
Fru talman! Vi inleder vänsterpartiets motion med att tala om att vi är
besvikna. Man blir naturligtvis besviken efter att ha följt arbetsmiljöfrågan
under en rad år och hört många i ansvarig ställning säga att det är en av våra
viktigaste frågor. I valrörelsen år 1988 ansågs det vara den allra viktigaste
frågan, åtminstone för LO-grupperna. Det lovades att man skulle ta itu med
arbetsmiljöproblemen. När man sedan ser på slutresultatet, nästan tre år
därefter, finner man att det i praktiken egentligen inte har skett någon större
förändring. Det är naturligtvis mycket tragiskt, framför allt för människor
som arbetar i arbetsmiljöer som inte alls är bra och som kanske ser framför
sig arbetsuppgifter som kan vara mycket besvärande. Regeringen har fak-
tiskt inte lagt fram något förslag av konkret innebörd som man i dag skulle
kunna säga förbättrar arbetsmiljön.
Man satsar på rehabilitering av människor, och man satsar på vissa arbets-
platser, och det är mycket bra. Det är nödvändigt att göra det. Men detta
gäller inte för framtiden. Vi skapar nya arbetsorganisationer varje dag. De
förändras, och i det sammanhanget är rehabiliteringen inte mycket värd. Det
är från den utgångspunkten man måste se det. Man gör samma fel nu som
när lagen tillkom år 1978. Man vidtar inga åtgärder för att se till att arbetsor-
ganisationerna förbättras. Förslagen som gäller samordning mellan arbets-
miljölagen och medbestämmandelagen saknas. De har troligen skickats till
en utredning igen. Någon skall titta på dessa frågor, och man kan inte lägga
fram förslagen och ha några åsikter. Det är den avgörande frågan.
Vilka förslag läggs då fram? Det skulle kunna bli litet mera av brottsbe-
kämpning mot oresonliga arbetsgivare. Man skulle kunna göra några föränd-
ringar i målskrivningen, vilket är bra. Detta har dock ringa värde konkret
för arbetsmiljön. Men det kanske har ett politiskt värde att man ställer sig
bakom detta, och det skall inte jag ta bort.
Det handlar således om svikna löften. Jag skulle vilja säga att detta vallöf-
tessvek är värre än de övriga sveken om skatteomläggningens effekter, sjuk-
försäkringen och föräldraförsäkringen. I regel rör det sig om kvantitativa in-
grepp där man försämrar, men i det här fallet låter man bli att göra något
som verkligen berör människor. Det är avgörande för människans liv eller
död, hälsa eller ohälsa och trivsel eller vantrivsel i tillvaron. Därför tycker
jag att det här är avsevärt mycket värre.
Jag tror också att man nonchalerar den här frågan och låter andra krafter
i samhället bestämma på vilken nivå man vill ha arbetsmiljön när det gäller
lagstiftningen. Vi har en stor debatt om att Sverige halkar efter och att Sve-
rige är slut som industrination. En del tycker här, vilket jag kunde märka,
att vi inte skall ha någon arbetsmiljö efter industrimåttstock, samtidigt som
man hävdar att vi skall öka vår konkurrenskraft. Dessa argument går inte
riktigt ihop.
Det har här talats om arbetsmiljön och vad som är utgångspunkten för
vår konkurrenskraft. Jag instämmer i den analys därav som presenterades i
Aftonbladet häromdagen. Men det är faktiskt den bristande produktiviteten
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
2 Riksdagens protokoll 1990/91:119
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
18
som i dag är Sveriges stora problem. Det man inte berör och den fråga man
inte törs ta upp är arbetsorganisationerna, människors inflytande och enga-
gemang. Det är just detta som helt ställs åt sidan, som det måste handla om
framöver. Om alla människor i samhället skall vara välutbildade och vi skall
ha en hög teknisk standard måste vi ha en demokratisk arbetsorganisation,
och då utgör arbetsmiljön en hörnpelare.
Jag vill erinra om att när det gäller arbetsmiljön har vänsterpartiet ett
mångårigt förflutet. Hittills har det varit så att det vi föreslår har varit något
av morgondagens förslag. Vi drev asbestfrågan. I början av 80-talet blev det
till sist beslut om förbud. Det tog tio år. När 1978 års lag kom till påpekade
vi det allvarliga i att inte makten i företaget fanns med om människor skulle
bli utslitna. Arbetsmiljölagen kunde inte göra något åt belastningsskador
och förslitningsskador. Det var i stort sett förhandlingsfrågor och MBL-frå-
gor. Vi ville ha in dessa frågor i arbetsmiljölagen. Vad hände? Hanteringen
av belastningsskador utgjorde ändock grunden för 1988 års vallöften, men
nu gör man ingenting. Vi utgår ifrån att de arbetande och arbetsgivarna inte
har något gemensamt intresse. Arbetsgivarna har ett rent ekonomiskt in-
tresse medan de arbetande har sin hälsa att ta hänsyn till.
Med denna utgångspunkt föreslår vi att fackliga organisationer och
skyddsombud skall ha rätt att stoppa farligt arbete, även om det inte förelig-
ger någon akut risk för skada. Den enskilde arbetaren skall få möjlighet att
ställa rättsligt skyddade krav på arbetsköparen och kunna gå vidare. Den
enskilde skall kunna vägra att utföra ett farligt arbete. Arbetsköparens skall
åläggas ett strikt straffrättsligt ansvar för arbetsmiljöbrott. Man måste ha en
morot eller ett tvång - t.ex. i form av företagsbot - för arbetsgivaren så att
denne ser till att förbättra arbetsmiljön. Arbetarskyddsstyrelsen måste ha
en mera offensiv inriktning. Föreskrifterna skall vara tvingande. Skiftarbete
skall endast godkännas i undantagsfall. Ackord skall minskas eller förbju-
das. Det är en lång rad av åtgärder som vi föreslår. Alla förslag har den ut-
gångspunkten att de skall värna om arbetsmiljön och den enskilde som arbe-
tar i den. Vi anser att regeringens förslag är alltför vaga. Det är egentligen
svårt att förstå att hela utredningsapparaten med arbetsmiljökonventionen
drogs i gång utan att det kommer mer på bordet och blir resultat i propositio-
nen.
Vi har en dålig arbetsmiljö, och den förbättras tyvärr inte. Utvecklingen i
samhället går fortare än de åtgärder som sätts in för att förbättra arbetsmil-
jön. Det allvarliga är nog att arbetssjukdomarna ständigt ökar. Vi kan ta till
åtgärder när det gäller arbetsskador och olyckor i större utsträckning. Vi
känner till mycket av vad som händer, och vi kan minska olycksfallen. Men
däremot ökar arbetssjukdomarna. Alla undersökningar visar att mörkerta-
len är mycket stora. Sjukdomar och skador anmäls inte. Man får därför
egentligen ingen bild av vilka problem arbetslivet förorsakar och vilka som
hamnar i samhällets vård- och omsorgsapparat. Många människor blir egent-
ligen mycket sjuka av att arbeta, och vi har inget bra grepp om det i dag.
Det är ett problem. Denna utgångspunkt bör vara mycket viktig när man
fastställer hur man skall klara av arbetsmiljön i fortsättningen.
Arbetsmiljön har således stor betydelse för de anställda, men arbetskö-
parna har ekonomiska intressen. Lagen måste därför formuleras utifrån
makten i företagen. Om man även i fortsättningen har en lag där det förut-
sätts att arbetsgivare och arbetstagare har ett gemensamt intresse tror jag att
man missar en stor del av det som kan göras. Det är trots allt så att arbetsgi-
varen har sitt huvudsakliga intresse formulerat i aktiebolagens 12 kap. 1§
andra stycket där det står att det huvudsakliga intresset är att bereda aktie-
ägarna vinst. Det kan väl knappast någon bestrida. Att då tro att man i sam-
verkan skall kunna klara av arbetsmiljön är väl en illusion som redan har
krossats. Boven är de kortsiktiga vinstkraven, som ökar än mer. Vi vet ju att
riksdagens och regeringens hantering av ekonomiska kalkyler och utsikter
ändras med tre månaders intervaller. Hur går det då till i företagen när man
har den inriktningen? Var får arbetsmiljöfrågorna plats?
Det har byggts en lagstiftning på klassamarbetet, där statsapparaten och
alla organisationer skall vara företrädda tillsammans. Detta är det klassiska
klassamarbetet. När man nu från regeringens sida bygger upp hela den här
lagen säger man ironiskt nog från svenska arbetsgivareföreningen att man
inte vill vara med. Man kan däremot tänka sig att vara med i underkommit-
téer och annat, men man vill inte ta ansvar för statsapparaten och ha någon
kooperativ ordning. Det är ganska intressant. Man hade dock kunnat hop-
pats att det hade varit fackföreningsrörelsen som hade haft dessa invänd-
ningar och sagt att det rör partsfrågor, att man inte kan överta statens roll
och sitta och göra upp om det som riksdagen, lagstiftaren, borde bestämma.
Vad händer nu? SAF går ur detta men kommer att sitta med i arbetsgrupper
och bedriva lobbyverksamhet. Vad har socialdemokratin för åsikt om detta?
Vad har man för framförhållning? Vad händer med svensk lagstiftning? Jag
vet inte om det är Kjell Nilsson eller Mona Sahlin som har funderat över
detta, men nog borde man väl ägna en tanke åt det. En av hörnpelarna i
socialdemokratins bygge rasar nu. Jag har inte sett till några motdrag från
regeringens sida.
Hur skall arbetsmiljölagens intentioner kunna förverkligas? I arbetsmiljö-
lagen står oerhört mycket som är vackert och fint, och jag har haft skäl att
instämma i det många gånger. Förverkligandet utgör däremot ett problem.
Arbetarskyddsverket, arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen har en
roll. De skall fylla ramlagen med något vettigt. Hittills har de sagt att de skall
ta det mycket försiktigt, och de har haft en mycket låg profil. Normgivningen
har gått mycket långsamt, och hela föreskriftskarusellen har varit mycket
vag. Det har kommit mycket kritik från arbetarna därför att det inte händer
någonting. Från vänsterpartiet har vi sagt och kräver återigen som inriktning
för arbetsmiljöpolitiken, att föreskrifterna skall vara formulerade på ett så-
dant sätt att de är mer precisa, ställer krav på den som har ansvar för arbets-
miljön - dvs. företag och myndigheter - och ger stöd i förhandlingar till den
arbetande parten. Man kan knappast säga att utvecklingen har gått i den
riktningen.
Dessutom finns det synpunkter på arbetsmiljö och ekonomi. Man utgår
ifrån att föreskriftsarbetet skall medföra någon form av ekonomisk nytta.
Man gör en kalkyl där man ställer kostnaden för en åtgärd i relation till den
nytta man åstadkommer. Det kanske man måste göra. Men om man gör det
på arbetsmiljöområdet och vet att det leder till skador och ohälsa, får det
orimliga konsekvenser. Högsta visdom är i dag att om effekterna av en sats-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
19
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
ning på en och en halv miljon inte blir tillräckligt stora, kommer inte arbetar-
skyddsverkets styrelse att föreslå några föreskrifter. Det är då inte ekono-
miskt realistiskt. Människor kan dock bli sjuka. Det kanske bara blir 25 när
man har tänkt sig 100, och då offrar man 25. Riksdagen borde naturligtvis ta
avstånd från denna typ av resonemang och värderingar. Det är egentligen
inte arbetarskyddsverkets fel, utan lagens ramlagskaraktär, där brukar-
intressen och lönsamhetsintressen får stå som motpoler. Det är en helt obe-
griplig ståndpunkt om man vill hävda arbetsmiljöns betydelse.
Vår utgångspunkt är således att fackföreningarna behöver maktmedel.
Som jag sade tidigare föreslår vi en rad sådana maktmedel. När det gäller
frågan om att stoppa farliga arbeten reserverade man sig t.o.m. från LO cen-
tralt i arbetsmiljökommissionen till förmån för att skyddsombuden skulle få
avbryta arbete som inte är direkt livshotande, vilket egentligen är innebör-
den av dagens lagparagraf. Vänsterpartiet har alltså stöd av LO centralt, mot
regeringens förslag och mot tre nöjda borgerliga partier. Om man vill stärka
det lokala arbetsmiljöarbetet och lägga tyngdpunkten på skyddsombud och
fackföreningar är ett stopp faktiskt oerhört stimulerande.
Vi i vänsterpartiet vill inte stanna vid att enbart låta skyddsombud ha möj-
lighet att stoppa arbete som ger skada. Även fackföreningar skall kunna göra
det.
Man kan även fundera över om vår arbetsrättslagstiftning över huvud ta-
get skall förbjuda strejker när det gäller frågan om arbetsmiljö. Arbetsmil-
jöstrejk borde kunna accepteras.
Nu föreslår regeringen att det i brottsbalken skall införas särskilda be-
stämmelser om arbetsmiljöbrott. Frågan lyfts upp i och med detta. Men som
vi sagt i vår motion är regeringen som vanligt släpphänt. De som skall bevisa
att skada har skett på grund av oaktsamhet eller på grund av att en mängd
saker har försummats vet hur svårt det är att fälla någon i sådana fall. Vi i
vänsterpartiet menar därför att företag och myndigheter måste ha ett strikt
ansvar på den här punkten.
Detta ansvar bör utformas med utgångspunkt i att de arbetande inte har
makten över sin arbetssituation. Det är så att arbetet organiseras på arbets-
köparens premisser. Det gäller arbetsorganisation, löneform, arbetspass,
utbildning - egentligen allt. Därför bör arbetsköparen också ha ansvaret.
En naturlig följd av regeringens förslag i proposition 1990/91:140 angå-
ende ett bättre befästande av arbetsgivarens eller arbetsköparens strikta an-
svar för arbetsmiljön borde också vara att arbetsgivaren eller arbetsköparen
kan dömas vid skador och sjukdomar.
En viktig fråga angående arbetsmiljön är naturligtvis löneformer och ac-
kord. Det gäller inte bara industrin utan servicesektorn och den privata sek-
torn. Det gäller över huvud taget vilka krav man ställer på dem som arbetar.
Löneformen har betydelse. Nu har regeringen lagt fram förslag om att löne-
formen skall beaktas i lagstiftningen. Det har även tidigare stått att vi skall
ha en bra arbetsmiljö, men nu har ytterligare en detalj tillkommit, nämligen
hur den skall beaktas.
Vi i vänsterpartiet vill ha en strikt lagstiftning, så att man kan se till att
ackordsliknande arbetsuppgifter förbjuds. Det är ett led i att få en bra ar-
betsorganisation.
Olika typer av premier, närvaropremier och liknande belöningssystem kan
näppeligen stimulera till en bra arbetsmiljö, en bra arbetsorganisation eller
en bra sammanhållning i arbetet. Det bör förbjudas i lag. Vill man ha ett
oerhört konkurrenskraftigt näringsliv bör vi naturligtvis sträva efter att få
engagerade människor som inte känner tvång inför sin arbetssituation.
Den psykosociala arbetsmiljön, som var ett stort debattämne tidigare och
som behandlades i ett särskilt litet häfte där man inte på något sätt kunde
närma sig den psykosociala frågan, handlar egentligen om vårt välbefin-
nande och om MBL. Det är vad som nu saknas. Det går man totalt förbi.
Visserligen kan man säga att det är väldiga problem med den psykosociala
arbetsmiljön, men egentligen handlar det om arbetsorganisationens innehåll
och om hur MBL utformas. Hur många arbetsskador och olycksfall skall vi
tillåta i vårt land? Och jag skulle vilja beteckna att detta i dagens situation
inte blir bättre utan att vi snarare kan se en försämring, vilket egentligen är
ett nederlag för vårt samhälle och ett nederlag för den organisation och den
utveckling som vi har haft i samhället samt för arbetsmiljölagen och dess pre-
misser.
Fru talman! Vänsterpartiet står naturligtvis bakom alla sina reservationer
i betänkandet, men jag yrkar bifall till reservationerna 3, 5 och 19.
Anf. 12 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp):
Fru talman! Under årens lopp har ju arbetsmiljön genomgått förbätt-
ringar. Men samtidigt förändras både företag och processer; nya ämnen,
verktyg och maskiner kommer in i hanteringen. Det gör att vi på alla nivåer
måste vara uppmärksamma och anpassa lagar och bestämmelser efter de nya
förhållandena.
I en motion från allmänna motionstiden beskrev vi vår syn på det goda
arbetet i dess naturliga beroende av en mängd kringförhållanden, t.ex. möj-
lighet till kortare och flexibel arbetstid, trivsam och sund miljö, företag i
mänsklig, överblickbar storlek, där de anställda har möjlighet att påverka
och ta eget ansvar.
Något som mera sällan nämns är att arbetsmiljön naturligtvis påverkas av
den yttre miljön och att alla på arbetsplatsen påverkas av de båda miljöerna
i förening. Miljöpartiet de gröna har ofta påpekat att gränsen mellan arbets-
miljö och yttre miljö inte är distinkt, men vi har inte fått mycket gensvar.
Efter det att vi i en motion har yrkat på att man skall ta hänsyn till detta,
särskilt i de områden där den yttre miljön är svårt nedsmutsad, kom signaler
från regeringshåll, bl.a. i propositionen, om att detta förhållande skulle ob-
serveras. Jag har också sett att en enskild socialdemokratisk riksdagsman har
väckt en liknande motion. Kanske är det snart tid för ett gemensamt beslut
om att yrkesinspektionen bör lägga stor vikt vid att sammanväga riskerna för
arbetsmiljö och yttre miljö. Till att börja med borde de mest utsatta arbets-
miljöerna i de sämsta yttre miljöerna kartläggas och observeras.
I samma översiktliga motion betonar vi också behovet av en grönare syn
på ekonomin, vari miljöfrågorna - överlevnadsfrågorna - överordnas de
ekonomiska frågorna för att vi skall få ett friskt och långlivat samhälle. En
god början görs nu genom att det ofullständiga BNP-begreppet börjar sättas
i fråga.
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
21
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
I en annan motion drar vi fram problemet med att s.k. besvärliga personer
”oskadliggörs” genom att man sätter dem på meningslösa arbetsuppgifter.
Det är naturligtvis oacceptabelt att tillgripa en sådan lösning. Personalled-
ning och fack bör kunna lösa sådana problem gemensamt.
Med de högteknologiska hjälpmedlen har vi fått utmärkta arbetsredskap,
men också nya hälsoproblem, som uppkommer som synergistiska, och där-
med också svårspårade, hälsoeffekter. Metallsyndromen och de ökande do-
serna av elektromagnetisk strålning utgör sådana kombinationer där fors-
karna ännu måste erkänna att de inte kan överskåda effekterna på levande
organismer. Så kommer det också berättelser om personer som efter långt
lidande, fullständigt oförstående från läkare och diagnosen psykiska besvär
äntligen får upprättelse när det konstateras att de är elallergiska. Också cen-
terpartiet har tagit upp elöverkänslighetens problem och kräver ytterligare
forskning.
För en kort tid sedan kom en rapport om att man med psykoterapi kunde
”bota” elallergi. Det är enligt min mening ganska chockerande att ta bort
kroppens varningssignaler och påstå att det leder till bättring. Vad händer i
kroppens celler vid fortsatt bestrålning när varningssignalerna satts ur spel?
Inte släcks en brand av att man stängt av brandvarnaren.
Vi har gett regeringens beskrivning av den goda arbetsmiljön beröm och
föreslår att den skall kunna tjäna som rättesnöre för Sveriges ståndpunkter
i arbetsmiljöfrågorna vid överläggningarna om EG-harmoniseringen. Ut-
skottet svarar välvilligt att detta inte kan anses vara erforderligt, och vi hop-
pas att så är fallet.
De ensamarbetandes arbetsmiljö kan ge många människor svåra problem,
då de just genom att de arbetar ensamma inte uppmärksammas i samma grad
som övriga. De ensamarbetandes problem behöver analyseras, särskilt vad
beträffar den hos dem ofta bristande stimulansen i arbetet - även om det
naturligtvis finns ensamarbetande som i sitt arbete finner tillräcklig stimu-
lans.
Centern har tidigare väckt en motion om detta, och jag hörde nyss att man
i centern stöder den också i dag.
Vad beträffar de förslag som gäller företagshälsovården har vi inom miljö-
partiet inte lagt fram någon egen motion. Företagshälsovården bör dock en-
ligt vår mening, som tidigare avsetts, främst inriktas på förebyggande åtgär-
der. När det gäller patientavgifter eller inte anser vi att den förebyggande
vården också i fortsättningen skall vara avgiftsfri. Vi får väl återkomma med
egna motioner om detta vid nästa motionstillfälle.
I ett särskilt yttrande tillsammans med centern och folkpartiet liberalerna
instämmer vi med regeringen om att personalekonomiska redovisningar bör
bli allmänt förekommande, men naturligtvis bör både redovisningens inne-
håll och frågan om vem som skall ta emot informationen diskuteras ingå-
ende. Viktigt är det i detta som i så många andra sammanhang att man inte
gör intrång i den personliga integriteten.
Det här korta inlägget slutar jag med deklarationen att vi naturligtvis stö-
der alla reservationer där vi finns med och att vi yrkar bifall till reservation 4,
12 och 26.
22
Anf. 13 KJELL NILSSON (s):
Fru talman! Vi kan konstatera, och har gjort det flera gånger i kammaren,
att ser man internationellt på arbetsmiljöarbetet finner man att Sverige och
svensk fackföreningsrörelse befinner sig i främsta ledet i hela världen. Vi är
trots detta inte nöjda, eftersom det finns problem ute på arbetsplatserna.
Det är emellertid på sin plats att poängtera att det av socialdemokratin och
fackföreningsrörelsen har gjorts stora insatser för att det skall bli trygga och
bra arbetsplatser i vårt land. Det är nu roligt att se att vi kan flytta fram posi-
tionerna ytterligare. Från socialdemokratins och utskottsmajoritetens sida
är vi mycket nöjda med den proposition som arbetsmarknadsministern har
lagt fram. I det arbetet har arbetsmiljökommissionens slutsatser legat till
grund.
Vi tillstyrker förslagen i propositionen på alla punkter utom en. Det gäller
500 milj.kr. ur arbetslivsfonden. Vi är övertygade om att propositionen kom-
mer att bli ett alldeles utomordentligt fint instrument för att man skall kunna
bygga vidare mot det goda arbetet. Det rör sig inte om de sista förslagen för
att förbättra arbetsmiljön, men det är en bra bit på väg. I propositionen tas
de saker upp som är så svåra att lösa. Här kan arbetslivsfondens insatser bli
betydelsefulla. De arbetsorganisatoriska frågorna har nu mycket stor bety-
delse. Bl.a. belastningsskadorna är i dag ett av de svåraste gisslen på arbets-
platserna. Även de psykosociala arbetsmiljöfaktorerna tas upp, vilka också
är svåra att hantera. Här betyder de miljarder som finns i arbetslivsfonden
enormt mycket för att man skall kunna lösa de här mycket svårlösta proble-
men.
Vidare tas också arbetstagarnas möjligheter att delta i utformningen av
sitt eget arbete upp. Detta har kanske varit en av de mest negativa bitarna.
I många arbeten har man haft mycket små möjligheter att påverka och ut-
veckla sitt eget arbete. Detta är en av de verkligt angelägna frågorna som
måste lösas, om vi skall få en bättre psykosocial situation för dem som arbe-
tar på våra arbetsplatser. Det här ger också arbetsgivarna ett större ansvar
för att systematiskt arbeta på arbetsmiljöområdet. Det har tidigare mycket
ofta varit relativt bra, men det har funnits en benägenhet att säga: De här
frågorna om arbetsmiljö skjuter vi till skyddskommittén, det får skyddskom-
mittén sköta om. Nu ligger frågorna under arbetsgivaransvaret, och det
tycker vi är bra. Skyddskommittéerna kommer ändå att ha fullt upp med
arbete och kan ge goda råd till ledningen på arbetsplatserna när det gäller
förbättringar av arbetsmiljön.
Beträffande rehabiliteringsarbetet förhåller det sig på samma sätt. Det
sägs klart ifrån att detta arbete skall planeras och att arbetsgivaren skall ha
det totala ansvaret för att rehabiliteringen av de arbetande får en god lös-
ning.
En annan fråga som under en längre tid har varit föremål för diskussion
och där det funnits stort intresse gäller det arbetsmiljöansvar som nu införs
för dem som arbetar med bl.a. projektering av byggnader. Det gäller arki-
tekter, statistiker m.fl. Nu får de ett ansvar för att de förslag som läggs fram
överensstämmer med god arbetsmiljö. Detta ger också Sverige möjlighet att
ansluta sig till ILO-konventionen på området, vilket inte var möjligt före
denna lagändring. Det är ju också så, att de hälsorisker som förekommer
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
23
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
24
oftast återfinns på de arbetsplatser där det är ensidiga arbeten och där det
finns små möjligheter till utveckling. Ofta rör det sig om kvinnlig arbets-
kraft. Det är betydelsefullt att just arbetslivsfondens pengar kan användas
för utveckling på detta område. Då blir det också möjligt att förverkliga det
goda arbetet för alla på våra arbetsplatser.
Det framhålls också att man skall undvika ett starkt styrt och bundet ar-
bete. Det är mycket positivt för arbetsmiljön. Det står också att betydelsen
av löneformen och arbetstiderna skall beaktas ute på arbetsplatserna. Ar-
betsgivaransvaret för arbetsanpassning och rehabilitering måste innebära att
vi kan flytta fram positionerna på ett alldeles utomordentligt sätt. Skydds-
kommittén får då större möjligheter att arbeta med andra angelägna frågor.
Yrkesinspektionens rådgivande verksamhet bör minskas. Därmed ökas
myndighetsfunktionen. Yrkesinspektionen har en fin regional organisation
på arbetsmiljöområdet, och det är angeläget att man får ägna mer av sin tid
till föreläggande, inspektion och annat. Vi tycker alltså att detta är bra.
Under en lång tid har man diskuterat hur mycket av företagshälsovårdens
arbete som skall få vara sjukvård. I dag kan vi, som några har gjort före mig,
konstatera att sjukvården omfattar för stor del av företagshälsovårdens ar-
bete. Det bör bli mer förebyggande arbete och mindre vård. Det föreslås
också att inga avgifter skall få tas ut. Det finns delade meningar. Somliga
säger, att tar vi bort patientavgifterna också för sjukvården, kommer pressen
på företagshälsovården att bli sådan att sjukvården i realiteten kommer att
öka. Detta kan vi läsa i några reservationer till betänkandet, men även före-
tagsläkare och andra inom företagshälsovården befarar detta. Det bör vara
en uppgift för dem som arbetar inom företagshälsovården att se till att så inte
blir fallet. Man kan utan vidare vara överens om att man bör eftersträva att
det blir mindre av vanlig sjukvård inom företagshälsovården. Företagshälso-
vården har en alldeles utomordentligt viktig uppgift i arbetsmiljöarbetet. Ett
gott samarbete mellan företagshälsovården och de fackliga organisationerna
och skyddskommittéerna kan vara en garant för en god arbetsmiljö.
Så, fru talman, några kommentarer till vad utskottsrepresentanter före
mig har sagt. Mona Saint Cyr ondgör sig över skyddsombudens situation och
tycker att yrkesinspektionen och arbetslivsfonden är någonting helt onödigt.
Så länge jag har arbetat med arbetsmiljöfrågor i fackligt arbete och under
min tid i riksdagen har moderaterna haft samma inställning. Man talar illa
om arbetsmiljöarbetet och vill minska medlen till arbetarskyddet och arbets-
miljöarbetet. Därför är det naturligt att man också vill avskaffa arbetslivs-
fonden, som ju ger unika möjligheter att forska och flytta fram positionerna
i arbetsmiljöarbetet. Det är ganska naturligt att Mona Saint Cyr å modera-
ternas vägnar vill ta bort 15 miljarder kronor. De gör, menar hon, ingen nytta
utan bör pytsas ut till företagen där de antas göra mycket större nytta. Nej,
Mona Saint Cyr, det gör de inte. Pengarna kommer i så fall inte att användas
lika effektivt för arbetsmiljöförbättrande åtgärder som om de fördelas på ett
bra sätt inom arbetslivsfonden.
Charlotte Branting pratar om kvinnors arbetsmiljö. Vi har samma upp-
fattning i den frågan och den är viktig. Charlotte Branting underströk också
att vi flyttar fram positionerna med det nya förslag som utskottet tillstyrker.
Hon kom också in på det internationella arbetet och det är ganska intres-
sant. Hon undrar när vi skall börja hjälpa öststaterna, så att de också kan få
en något så när dräglig situation.
Fackföreningsrörelsen har gått i spetsen för arbetsmiljöarbetet tillsam-
mans med socialdemokratin. Båda dessa rörelser är djupt internationellt en-
gagerade. Det finns därför all anledning att också se framtiden an med till-
försikt. Vi vill arbeta internationellt, och vårt kunnande på det här området
kommer andra länder till del. Så kommer också att ske med det arbete som
rör öststaterna. Detsamma gäller när vi börjar närma oss EG. Arbetar-
skyddsstyrelsen bedriver också ett internationellt arbete och bidrar i det ar-
betet med många goda uppslag och idéer om hur man skall lösa problemen.
När Charlotte Branting kom in på företagshälsovården förstod jag inte
riktigt om hon tyckte att även företagshälsovården skulle fungera som ett
husläkarsystem. Det tycker i vart fall inte vi. Vi tror, som jag sade tidigare,
att företagshälsovården behöver minska den vanliga sjukvården till fördel
för den förebyggande vården.
Att hon vill föra över mer pengar från arbetslivsfonden än utskottet till-
styrker - 1 miljard kronor - är inte så konstigt. Hon var företrädare för sitt
parti när arbetslivsfonden diskuterades och tyckte att det var helt onödigt att
avsätta pengar till arbetslivsfonden. Skall man se det så, har fru Branting inte
några pengar att satsa på någonting annat. Hon har sannerligen inte medver-
kat till att införa denna fond. Det var socialdemokratin och centern som
gjorde det.
Charlotte Branting ställde också några direkta frågor, och dem kan jag
svara snabbt på. Finns det anledning att bistå öststaterna? Ja, det tycker jag.
Det är jag övertygad om att man också kommer att göra. Sjukvård inom fö-
retagshälsovården, handlade en fråga om. Ja, i någon mån tycker jag att det
kan finnas anledning att ha det. Man kan hitta dåliga arbetsmiljöer. Det får
vara upp till dem som är huvudmän för företagshälsovården att tolka och på
bästa sätt arbeta med förebyggande vård och även i någon liten mån med
sådan sjukvård som har med arbetsplatsen att göra.
De 500 milj.kr. som skulle gå till rehabilitering, om fru Branting hade haft
de medlen, skall vi ta fram. Det handlar om 500 miljoner i hela den stora
budgeten. Rehabiliteringen skall inte bli lidande av att vi använder oss av en
annan finansieringskälla.
Kersti Johansson talade också om arbetslivsfondens pengar. Det är ganska
naturligt att vi är överens. Det var som sagt socialdemokraterna och centern
som såg till att vi fick de unika 15 miljarderna att arbeta med, utöver de
pengar som normalt anslås på arbetslivsområdet. Detta kan ge oss mycket
nytänkande och forskning just på arbetsmiljöområdet, som är så viktigt, inte
minst med anledning av de nya problem som vi har fått på arbetsmarknaden.
Introduktionen av nyanställda tar Kersti Johansson också upp. Här vill jag
bara understryka att det är mycket viktigt att alla nyanställda får en ordentlig
introduktion, men naturligtvis är det inte minst viktigt för ungdomar. Många
går omkring med synbara bevis på att introduktionen förr i tiden var dålig.
Jag understryker gärna det. Jag tycker att detta är mycket viktigt.
Lars-Ove Hagberg är djupt besviken. Ja, under de 21 år som jag har varit
här i riksdagen har han aldrig varit annat. Jag har aldrig hört Lars-Ove Hag-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
25
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
26
berg säga ett positivt ord om någonting. Jag skulle bara vilja säga att det är
väl att det finns andra som har en litet mer positiv uppfattning.
Enligt FNs studier ligger Sverige främst i hela världen i fråga om mänskliga
rättigheter. Beträffande kvinnornas situation ligger Sverige på andra plats,
ett litet tuppfjät efter Finland, som ligger främst. Så kan det inte ha blivit för
att allting har varit så negativt eller för att ingenting har varit riktigt av det
som har genomförts i detta land.
Jag skulle bara vilja säga till Lars-Ove Hagberg att det är tur att inte Hag-
berg tvingas leva och bo i de länder där Hagberg har sin ideologiska hemvist.
Sämre arbetsmiljö än som finns där går knappast att uppbringa. Vi har hört
flera talare undra när vi skall hjälpa de stackarna i öststaterna, så att de kan
få en något så när dräglig arbetsmiljösituation. Jag har sett arbetsmiljön i en
hel del öststater och en hel del även i Sovjet. Jag har aldrig upplevt en sådan
miljö här i Sverige, inte ens när jag började jobba i industrin. Långt därifrån.
Det är tur att Lars-Ove Hagberg lever och verkar i ett land där socialdemo-
kratin är stark och har kunnat genomföra de förändringar som obestridligen
flyttar fram oss till den främsta platsen i världen på arbetsmiljöområdet.
Men vi är inte nöjda med det. Vi lägger över mer och mer av resurserna
för att flytta fram positionerna, öka forskningen. Vi har inga andra som
trampar upp stigar åt oss. Vi får gå först i ledet, därför att vi är föregångare.
Detta tycker jag att Lars-Ove Hagberg vid något tillfälle skulle ta till sig och
säga: Visst är det relativt skapligt, vi satsar stora resurser. Samtidigt kunde
han komma med något konkret tips om vad man kan göra mer och inte bara
tala om att det vi har gjort under alla år - som faktiskt har gett resultat - har
varit odugligt.
Eftersom Lars-Ove Hagberg har ett fackligt förflutet tror jag också att
många som jobbar i skyddskommittéer, som skyddsingenjörer, i yrkesin-
spektion, företagshälsovård och arbetarskyddsstyrelse skulle säga: Har vi
aldrig gjort någonting som fört fram positionerna? Jag tror att de skulle tycka
att det var positivt om en gammal fackföreningskille sade: Visst har ni gjort
bra jobb, men nu skall ni få mer resurser, nu skall vi flytta fram positionerna.
Vi skall göra så och så och även ge ett erkännsamt ord. Jag tror att det skulle
vara mycket bra.
Samtidigt har Lars-Ove Hagberg alltid kritiserat oss för att vi anser att om
vi skall ha ett bra arbetsmiljöarbete måste det ske i samverkan mellan par-
terna. Vi är övertygade om att det är det bästa sättet. Likafullt står han här
nu och är mycket bekymrad över att arbetsgivareföreningen har sagt att man
tänker träda ur arbetarskyddsstyrelsens styrelse. Han undrar hur det då skall
bli. Jag är övertygad om att det löser sig på något sätt. Vi får väl se hur ar-
betsgivareföreningen tänker låta sig vara representerad. Skulle man inte låta
sig vara representerad, är jag övertygad om att vi kommer att driva arbets-
miljöarbetet ändå, på något sätt. Den negativa inställningen till samarbete
är nog inte riktigt likadan ute på det lokala planet.
Om Lars-Ove Hagberg är mycket negativ, är det precis tvärtom med Anna
Horn af Rantzien. Hon är positiv. Hon ser att det finns problem, men tycker
att vi skall lösa dem på samma konstruktiva sätt som vi alltid har gjort. Hon
kommer med förslag till hur man skall lösa problemen. Det är alltså motpo-
len till Lars-Ove Hagberg.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i förelig-
gande betänkande och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 14 MONA SAINT CYR (m) replik:
Fru talman! Till Kjell Nilsson vill jag säga att jag skulle uppskatta oerhört
om han ville debattera med blanka vapen. Han säger att moderaterna tycker
att arbetsmiljöarbetet och den verksamheten är onödig. Han säger att vi ta-
lar illa om arbetsmiljöverksamheten, vilket vi alltså inte gör. Jag vet inte vad
han vill referera till. Det är något han bara kastar ur sig. Jag skulle som sagt
uppskatta en snyggare debatteknik i det sammanhanget.
De 15 miljarderna vill vi inte slänga bort. De 15 miljarderna skulle ha kun-
nat göra nytta direkt utan att man hade drivit in dem först. De skall göra
nytta på arbetsplatserna, det är vår avsikt. Men socialdemokraterna föredrar
att man först skall driva in dem och slussa dem igenom en statlig politisk
administration. Det är beviset på att de sedan gör nytta. Det är tydligen en
större effektivitet, vilket är en uppfattning som jag inte delar.
Jag skulle också gärna vilja veta av Kjell Nilsson hur det är med arbetslivs-
fonden. Den skall leva under en begränsad tid, är det sagt. Men det finns
också tongångar som antyder att den skall få en längre, kanske permanent,
position. Man har t.ex. tillsvidareanställt de regionala cheferna, åtminstone
verkar det så om man följer den annonsering efter dem som har förevarit.
Vidare har LO arbetat på ett permanentande av de här fonderna. Vi kan-
ske kan få ett besked här i dag om hur det förhåller sig i det avseendet.
Delar inte Kjell Nilsson den uppfattning som kommer till uttryck i den
aktuella rapporten, vilken faktiskt ligger till grund för arbetsmiljökommis-
sionens arbete? Det gäller då bl.a. statskontoret. Man säger: Det är alldeles
för många aktörer på den här fondmarknaden. Är det inte tid att se till att
de blir färre?
Hur som helst behövs det en samordning, så att det går att göra direkta
effektivitetsvinster på den administrativa sidan, och då även kostnadsmäs-
sigt.
Dessutom vore det intressant att få veta vilket resultat man förväntar sig
när det gäller arbetslivsfonden. I nämnda rapport sägs det ju: Här bör ut-
vecklas metoder. Det finns alltså inte några metoder i dag för att kunna se
vilken nytta de satsade 15 miljarder kronorna gör. Det talas också om att det
förekommer slentrian i fråga om resurstilldelningen. Just därför borde man
kanske ha tänkt sig för ytterligare ett par gånger innan man satte i gång verk-
samheten med den stora apparat som arbetslivsfonden utgör.
Anf. 15 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Fru talman! Jo, vi i folkpartiet liberalerna är utan tvivel beredda att satsa
pengar på arbetsmiljön. Men vi kan inte förstå varför man inte kan lita på
industrin, på företagsledarna eller på skyddskommittéerna. Vidare kan vi
inte förstå varför 750 miljoner skall behövas för att täcka administrations-
kostnader i samband med uppbyggnaden av den stora apparat som arbets-
livsfonden utgör. Denna finns ju nu, och då säger vi att det skulle vara bra
om man kunde lita på skyddskommittéerna. Vidare vore det bra om dessa
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
27
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
28
kunde vitaliseras. De behöver alltså få del av de här pengarna för att kunna
göra vettiga satsningar på arbetsmiljön.
Dessutom kan vi inte förstå varför företag som tidigare har gjort stora sats-
ningar på arbetsmiljön ofta inte får del av arbetslivsfondens pengar. Vi
tycker att detta är orättvist. Många gånger är det nämligen svårt för de små-
företagare som inkommer med en ansökan att få del av de här pengarna.
Sedan kan jag konstatera att Kjell Nilsson inte hade något svar på min
fråga om var de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet har tänkt att de
500 miljonerna skall tas som regeringen har lagt fram förslag om. Rege-
ringen föreslår ju att de här pengarna skall tas från arbetslivsfonden och att
de skall användas till rehabilitering. Man hänvisar bara för övrigt till den all-
männa budgeten.
Jag tycker att det är allvarligt att man tar så lättsinnigt på detta. Det hand-
lar ju ändå om 500 milj. kr. Man är alltså beredd att underbalansera budgeten
ytterligare i och med att de här pengarna utlovas, som valfläsk. Det är rimligt
att av Kjell Nilsson begära att han klart och redigt här i dag talar om för oss
var de socialdemokratiska utskottsledamöterna har tänkt ta de här peng-
arna. Eller är det så, att man inte är beredd att satsa pengar på yrkesrehabili-
tering? Vi i folkpartiet liberalerna tycker att det är viktigt att väljarna kan få
klara besked på den punkten.
Vidare säger Kjell Nilsson att man kan tänka sig sjukvård inom företags-
hälsovården. Det vore bra om ett sådant beslut kunde fattas här i dag. Men
det verkar inte bli så, av den utskottstext att döma som utgör underlaget för
dagens debatt. Jag vet att det här har rönt mycket stor uppmärksamhet bland
många företagsläkare. Man är bekymrad inför tanken att man inte kommer
att ha rätt att i viss utsträckning syssla med sjukvård. Men om en företagslä-
kare, som är utbildad i sjukvård, inte får använda sig av dessa sina kunskaper
tycker jag att det är ett slöseri. Det vore alltså bra om Kjell Nilsson och de
socialdemokratiska ledamöterna här hade ändrat sig, dvs. om de nu kan
tänka sig att använda företagshälsovården i nämnda syfte.
Anf. 16 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Varför är Kjell Nilsson alltid så missnöjd med mig? Han blir
nog inte nöjd förrän jag blir en troende socialdemokrat som alltid är tillfreds
med regeringens förslag och säger: Hurra, hurra, vad bra! Vi lovade visserli-
gen att ta itu med de 400 000 jobben. Men vi har faktiskt ingenting att
komma med nu. Vi är dock bäst i världen.
Det är just mot den bakgrunden som jag tycker att det är litet bekymmer-
samt att problemen inte tas på allvar. Om man vill ha en arbetsorganisation
handlar det inte om att säga att det skall vara en bra arbetsorganisation, utan
då gäller det att se till att man får de medel som behövs för att de arbetande
skall kunna skapa en arbetsorganisation. En sådan får man alltså aldrig utan
vidare, Kjell Nilsson! I stället måste man ta för sig. Det är ju den tradition
som Kjell Nilsson alltid har velat hävda. Det handlar om vad de arbetande,
fackföreningarna och arbetarrörelsen har tillkämpat sig.
När det gäller detta förslag är det precis likadant som tidigare: Man har
utelämnat de frågor som behandlas i medbestämmandelagen, nämligen
maktfrågorna i samhället. Man har helt enkelt inte tagit med detta med den
utvidgade stoppmöjligheten - något som t.o.m. LO vill ha med. I stället hän-
visar Kjell Nilsson bara till mitt missnöje. Men det kanske är så, att Kjell
Nilsson är missnöjd med LO - vad vet jag?
Jo, jag är visst positiv! Jag är nämligen positiv till målsättningarna i det här
sammanhanget. Vidare är jag positiv till detta med rehabilitering, och det
har jag också sagt tidigare, Kjell Nilsson! Däremot är jag missnöjd när det
gäller medlen i det här sammanhanget. Det är ju dessa som är viktiga. Men
vad som är allvarligast nu är kanske den nonchalans som Kjell Nilsson och
socialdemokraterna visar. Vår lagstiftning får ju bygga på klassamarbete.
Företag och myndigheter skall ställa upp och förverkliga ramlagarna och ge
dem innehåll. Men då säger den enda parten, och det borde Kjell Nilsson ta
på allvar: Vi skall inte vara med. Vi tar inte ansvar för det korporativa när
det gäller statsapparaten och samhället som sådant. Man säger att man skall
så att säga hoppa undan. Men det betyder, Kjell Nilsson, att man intar den
nyliberala position som socialdemokratin i övrigt är mycket kritisk till.
Jag efterlyser ett besked om vad ni tänker göra. Jag har hela tiden varit
kritisk till det här samarbetet, för det har inte gett vad det borde ge. Jag
tänker då på framflyttandet i fråga om maktpositioner. Vad skall hända nu?
Vem skall vara motpol när det gäller det lokala arbetslivet? Är det LO eller
fackföreningsrörelsen? Var står egentligen Kjell Nilsson? Handlar det om en
socialdemokratisk politik i form av en hävstång som är till för att bjuda
Svenska arbetsgivareföreningen ett motstånd, eller vad handlar det om? Det
är ju här som skon klämmer. Jag tycker att man verkligen borde beakta att
den ena parten på arbetsmarknaden på allvar tar ett kliv mot konfrontation.
Anf. 17 KERSTI JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! Kjell Nilsson framhöll i sitt anförande hur viktigt det är att
arbetslivsfondens medel används till åtgärder som syftar till att förbättra
kvinnors arbetsmiljö. Detta har också jag framhållit. På den punkten råder
det alltså inte några delade meningar. Jag vill ändå något utveckla våra syn-
punkter och tala om varför vi anser att det är mycket viktigt att de här peng-
arna används just till att åstadkomma en bättre arbetsmiljö för kvinnor.
När det i dag talas om kvinnors arbetsskador och arbetssjukdomar är det
de typiska kvinnoyrkena inom den offentliga sektorn som man refererar till.
Mer än hälften av alla yrkesverksamma kvinnor återfinns ju inom denna sek-
tor. Därför får de skador som kvinnor där drabbas av ofta representera kvin-
nors arbetsskador i allmänhet. Men i dagens samhälle betonar man ju också
vikten av att kvinnor söker sig till mera icke-traditionella och mansdomine-
rade yrken. Det är inte enbart i jämställdhetssyfte som vi talar i de termerna.
Många gånger måste ju kvinnor ta de arbeten som finns på en ort. Det är
dock i mansdominerade yrken som kvinnorna löper den största risken att få
sjukdomar eller skador. Kvinnorna har alltså gått ut i ett arbetsliv som inte
har varit anpassat till deras förutsättningar.
Verktygen t.ex. är tillverkade för manshänder. Nu ser vi symtomen på vad
tunga lyft och ensidiga arbetsrörelser resulterar i. 30 år gamla kvinnor kan
ju ha arbetsskador. Ofta är sådana här arbetsskador helt onödiga. Arbets-
takten är helt enkelt alltför hög, och verktygen är inte, som sagt, anpassade
till kvinnornas förutsättningar.
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
29
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
30
Mot den bakgrunden betonar vi att det är viktigt att förhållandena ses över
på sådana här arbetsplatser. Det gäller ju att göra arbetsplatserna mera läm-
pade och arbetsvänliga med tanke på just kvinnorna. Detta är möjligt att
åstadkomma genom de medel som finns inom arbetslivsfonden. Vi har också
förhoppningar om att så kommer att ske.
Anf. 18 KJELL NILSSON (s) replik:
Fru talman! Mona Saint Cyr tycker att vi skall debattera med litet blankare
vapen. Hon tycker att det var litet osnyggt att säga att moderaterna är mot
ett gott arbetsmiljöarbete. Hon undrar vad jag bygger det på. Jag bygger det
på arbete inom den fackliga rörelsen i många år med arbetsmiljöfrågor på
många olika nivåer, också gentemot arbetsgivare som jag vet har varit mode-
rater. Jag bygger det på det arbete som vi har haft här i riksdagen under
många år, där jag inte vet en enda gång då moderaterna skulle ha sagt: Satsa
mer på arbetsmiljön. Jag har aldrig hört sådant. I stället har de sagt: Minska
makten för skyddsombuden, minska makten för skyddskommittéerna, ta
bort stoppningsplikten, den missbrukas av företrädarna för den fackliga rö-
relsen. Det är alltså detta jag bygger mitt påstående på.
På den raka frågan om arbetsmiljöfonden skall vara i fem år kan jag inte
svara annat än att det skall vara så - jag har inte hört något annat. Något
därutöver har jag inte sagt och tänker inte kommentera. Det enda jag vet är
att den är tillfällig.
Charlotte Branting säger att folkpartisterna vill satsa på bättre arbets-
miljö. Men hon vill inte vara med och satsa pengar i arbetslivsfonden, kan vi
konstatera. Hon undrar varför vi inte litar på skyddskommittéerna. Det är
precis vad vi gör. Jag är övertygad om att om vi går tillbaka i tiden och tittar
så finner vi att det är arbetarrörelsen i form av socialdemokratin och fackför-
eningsrörelsen som har byggt upp skyddskommittéernas arbete. Vi litar på
dem. Att vi skall täcka detta i budgeten är inte så märkvärdigt. Hur många
gånger har vi inte varit med i denna kammare om att moderaterna har sagt
när man höjt anslagen på olika områden att det får täckas i budgeten. Det
tycker vi också.
Beträffande sjukvården och företagshälsovården har jag inte ändrat upp-
fattning. Vi säger i betänkandet att sjukvården skall minskas. Jag tror inte
att det kommer att bli så att ingen sjukvård finns kvar. Det finns sådana sjuk-
domar där det är lämpligt att konsultera företagsläkaren. Men i dag är det
många sjukdomar som inte har någonting med arbetsplatsen att göra, men
som belastar företagshälsovården. Så vi står bakom vad som står i betänkan-
det, Charlotte Branting, om detta.
Lars-Ove Hagberg frågar mig varför jag är så missnöjd. Det beror på att
jag inte lyckats få Lars-Ove Hagberg till en troende socialdemokrat. Nej,
det jobbet har jag aldrig ens intresserat mig för, för jag har insett det helt
omöjligt att få en så negativ person till att vilja gå in i den positiva arbetarrö-
relsegrenen, nämligen socialdemokratin. Hade herr Hagberg däremot haft
den uppfattning som vi inom socialdemokratin har haft och kunnat fort-
planta den över på sina ideologiska bröder i öster, kanske arbetsmiljön inte
hade varit så bedrövlig i öststaterna, som just tillämpat den teknik som Lars-
Ove Hagberg här i årtionden har förespråkat, i varje fall två årtionden. Lars-
Ove Hagberg vill ha det på det sätt som det är där borta, och därför är det
så dåligt.
Lars-Ove Hagberg är nu positiv till arbetsmiljöfrågorna, fru talman, enligt
vad han säger. Det allra bästa man kan få höra är att också Lars-Ove Hag-
berg är positiv till arbetsmiljöfrågorna. Det gläder mig enormt.
Anf. 19 MONA SAINT CYR (m) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att det bara var sedvanlig socialdemokratisk
vulgär förvanskning av moderaternas inställning i arbetsmiljöfrågorna. Jag
kan tala om för Kjell Nilsson att jag har arbetat mycket och nära i skydds-
kommittéerna och vet vad jag talar om. Jag har dessutom erfarenhet från ett
tjugotal olika typer av arbetsplatser där jag har varit verksam.
För att visa ytterligare på det intresse som jag hyser för det här området
skall jag fråga Kjell Nilsson ett par saker. Jag har förut varit inne på detta
när arbetsmiljökommissionen arbetade. Det var skandalöst dålig informa-
tion till oss i oppositionen som satt med i det råd som var specialtillskapat.
Vi var ett par gånger kallade till rådet. Det sades - det var på den tiden då
Ingela Thalén höll i rådets arbete - att den lilla gruppen även i fortsättningen
skulle inkallas till information och bli kvar även sedan kommissionen hade
avslutat sitt arbete. Jag har inte hört någonting sedan dess. Kjell Nilsson kan-
ske kan ge mig en upplysning. Jag har inte ens fått det betänkande som ar-
betsmiljökommissionen utgav, för det var slut och ingen tillskickade mig ett
heller, trots att jag satt med i rådet. Så den kontakten från regeringens sida
och när det gäller att informera oss som arbetade med dessa frågor var
mycket dålig och väl värd all kritik.
Kjell Nilsson svarade inte - jag förstår att han inte hann - på min fråga om
de arbetsmiljöförbättringar som man har för avsikt att få till stånd med hjälp
av arbetslivsfondens pengar, drygt 5 miljarder per år. Har man förutsatt
några prestationsanalyser från bidragsmottagarna, eller hur tänker man göra
en utvärdering för att få veta att pengarna - egentligen i enorm storleksord-
ning - verkligen blir till nytta och inte används till propaganda eller i populis-
tiskt syfte?
Anf. 20 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Fru talman! Kjell Nilsson säger att han litar på skyddskommittéerna. Det
gör vi också. Det är därför som vi tycker att det är så angeläget att de skall
få möjlighet att få del av pengarna från arbetslivsfonden.
Jag konstaterar att jag fortfarande inte fått något svar på vad socialdemo-
kraterna i riksdagen tar dessa 500 miljoner från. Så drar Kjell Nilsson in mo-
deraterna i det här sammanhanget. Jag talar för folkpartiet liberalernas bud-
getalternativ, en budget som vi ser till går ihop. Men det gör tydligen inte
socialdemokraterna. Här är man alltså beredd att plötsligt lägga ut 500
milj.kr. utan någon täckning.
Sedan säger Kjell Nilsson att det skall finnas sjukvårdande behandling
inom företagshälsovården. Det är bra. Det står så också i betänkandet, men
här gör man alltså en skillnad på sjukvårdande behandling och sjukvård. På
den punkten skulle jag vilja ha förklaring.
Kjell Nilsson säger att han inte riktigt har fattat vad jag menar med huslä-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
31
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
kare. Det är i och för sig beklagligt. Självfallet skall vi från folkpartiets sida
satsa på ett husläkarsystem och ha kvar företagshälsovården. Men vi säger
att en husläkare kan också vara företagsläkare. En husläkare kan vara of-
fentliganställd eller landstingsanställd. Jag hoppas med detta ha kunnat för-
klara för Kjell Nilsson vad vårt husläkarsystem går ut på. Jag hoppas att
också socialdemokratiska landstingsledamöter tycker att det är en bra idé,
så att vi kan få husläkarsystemet genomfört.
Allra sist skulle jag vilja kommentera det här med arbetsmiljön i öst. Här
säger Kjell Nilsson att det är viktigt att vi satsar på det och att facket gör en
hel del. Ja visst, men vad är det för fel om vi från riksdagens sida ger rege-
ringen i uppgift att komma med förslag till riksdagen på hur vi skall kunna
satsa på arbetsmiljön i de f.d. kommunistiska staterna?
Anf. 21 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Kjell Nilsson var mycket nöjd redan på 70-talet. Han sade att
det inte var någon fara med asbest. Jag var missnöjd. I början av 80-talet blev
jag nöjd. Då genomfördes det som jag ville men som Kjell Nilsson tyckte var
fel, nämligen förbud mot asbest. Då blev jag som sagt nöjd. Jag skulle också
bli nöjd, Kjell Nilsson, om vi kunde få en bra arbetsmiljölag i dag som för-
hindrar förslitningsskador, belastningsskador och de dåliga arbetsorganisa-
tionerna. Så länge vi inte har fått det kommer inte jag att vara nöjd. Att
socialdemokraterna är det får vara deras sak, och då får de acceptera den
kritik som förs mot dem.
Under alla år som vi har diskuterat här har Kjell Nilsson aldrig förfallit
som han nu gör, nämligen i fråga om öst. I sak har det alltid varit så hela
tiden, men nu säger Kjell Nilsson att jag skulle ha tagit lärdom österifrån.
Det kanske hade varit bättre där i dag om de förslag som jag har framfört
under loppens lopp här om utvidgad stoppningsrätt, förbud mot ackord och
om att arbetarnas inflytande på alla planer skall öka hade genomförts. Men
så var det inte, så har det inte varit och så är det inte än i dag. Det skulle
vara oerhört bra både där och i Sverige. Det är inga problem med mig, Kjell
Nilsson. Föredömena ligger inte där, de ligger i Sverige och hos den svenska
arbetarrörelsen. Men här gäller ackord. Vad tycker Kjell Nilsson om ac-
kord? Är det bra för arbetsmiljön eller inte? Skall vi vidta åtgärder mot dem
eller inte? En utvidgad stoppningsrätt tycker LO är oerhört betydelsefull.
Man vill att den utvidgas till att gälla även vid fara för sjukdom och inte bara
som i dag vid fara för liv. Vad säger Kjell Nilsson om det? Står Kjell Nilsson
på LOs och vänsterpartiets sida, eller står han på regeringens sida? Är Kjell
Nilsson positiv eller negativ till LOs ståndpunkt?
Hur var det nu med SAF och ramlagstiftningen? Hur skall de lokala fack-
föreningarna, som både Kjell Nilsson och jag har varit verksamma i, få den
kraft som krävs för att man skall kunna stå emot SAFs många lokala organi-
sationer, när de nu väljer en ny stil och en ny linje? Skall vi ta tillfället i akt
och införa en lagstiftning som stärker möjligheterna att få en bra arbets-
miljö?
Kjell Nilsson väljer att inte förorda en sådan lagstiftning, och då kanske
han försitter chansen att lagstiftningsvägen förbättra möjligheterna för arbe-
32
tarna och deras fackföreningar, en chans som vi nu har och har haft i 21 år
och så länge jag har varit med.
Anf. 22 KJELL NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det är verkligheten som har gjort att jag har den uppfatt-
ningen som jag har om hur moderaterna arbetar. Så har det varit i alla sam-
manhang där jag har arbetat ihop med moderater. Jag är glad om Mona Saint
Cyr är ett föredöme bland moderaterna och om hon har arbetat på ett annor-
lunda sätt. Jag blir mycket glad om det förhåller sig så.
Mona Saint Cyr sade att hon aldrig fick något betänkande från arbetsmil-
jökommissionens råd. Det kan inte jag rå för. Jag fick i alla fall ett vid rådets
sista mötet hos statsrådet.
När det gäller fondens arbete, är det brukligt att man gör en utvärdering
när man har bedrivit en viss verksamhet. Det är rätt svårt att utvärdera en
verksamhet innan den praktiskt taget har börjat. Jag förutsätter att det blir
en ordentlig utvärdering av hur det har gått med de pengar som man har
satsat när verksamheten har varit i gång.
Jag ber om ursäkt för att jag döpte om fru Branting till moderat. Det
kunde möjligen bero på att moderaterna och folkpartiet numera liknar var-
andra så mycket.
När det gäller sjukvården i företagshälsovården, är det ingen skillnad mot
vad vi har uttalat i betänkandet. Sjukvården bör minska inom företagshälso-
vården. Vi anser att det vore rimligt, och det är därför som utskottet har lagt
fram dessa förslag.
Jag har inte tillräcklig utbildning för att kunna avgöra vad det är för skill-
nad mellan sjukvårdande behandling och sjukvård. Det överlåter jag åt
Charlotte Branting att göra.
Vi har sagt att de 500 milj.kr. får täckas i budgeten. Vi räknar med att
rehabiliteringen skall kunna fortgå som tidigare och som vi föreslår i betän-
kandet.
Jag delar uppfattningen att belastningsskadorna är ett bekymmer, Lars-
Ove Hagberg. Det finns en hel del kvar att göra, och det kommer det alltid
att finnas. Efter varje gång som man har löst ett problem i ett föränderligt
samhälle, är det dags att ta itu med nästa problem, som då blir det största.
Jag är övertygad om att belastningsskadorna i ett längre perspektiv - och inte
minst med stöd av den nya lagstiftning som skall antas i dag - kommer att
kunna minskas, så att situationen på våra arbetsplatser blir bättre.
Det är ointressant vad jag personligen anser om ackord som lönesystem.
Men de fackliga organisationerna i detta land bör ha en möjlighet att också
vara med och ha åsikter om vilket lönesystem man skall ha.
Jag delar arbetsmarknadsministerns uppfattning om stoppningsrätten.
Det finns tillfälle till rådrum i de situationer då Lars-Ove Hagberg och väns-
terpartiet kräver stoppningsplikt. Det finns inte någon anledning att tro att
stoppningsrätten i det här sammanhanget skall utgöra en belastning.
Beträffande SAF och arbetarskyddsstyrelsen får vi se hur resultatet blir.
Än så länge har man inte tagit bort några ledamöter ur styrelserna. Jag är
övertygad om att vårt folk ute i landet kommer att kunna bedriva ett fullgott
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
3 Riksdagens protokoll 1990/91:119
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
34
arbetsmiljöarbete också i framtiden till gagn för de många människorna i
samhället.
Anf. 23 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Jag tänkte börja med att försöka teckna en bakgrund till de
utgångspunkter som vi i regeringen hade när vi lade fram den här propositio-
nen.
De bakomliggande orsakerna till den utveckling som har skett under 1980-
talet när det gäller både sjuktalet och det stora antalet förtidspensioneringar
kan till mycket stor del hänföras just till arbetslivet. Arbetsmiljökommissio-
nen kom i sitt arbete fram till att det traditionella arbetsmiljöarbetet är otill-
räckligt för att åstadkomma nödvändiga förändringar i arbetsmiljön. För-
nyelsen av arbetslivet och ett fortsatt mycket intensivt arbete för att komma
till rätta med bristerna i arbetsmiljön i syfte att minska de risker och den
ohälsa som drabbar enskilda arbetstagare måste vara kanske en av de allra
viktigaste uppgifterna för politikerna, för företagen och för de fackliga orga-
nisationerna under 90-talet.
Utvecklingen när det gäller arbetsskador, långtidssjukskrivningar och för-
tidspensioneringar måste vändas - det är viktigt och det skall jag återkomma
till - med offensiva satsningar. Genom insikten om de kostnader som en då-
lig arbetsmiljö medför, har arbetsmiljöns betydelse också för produktivitet
och konkurrenskraft blivit tydligare under de senaste åren.
I dag handlar det inte längre om att endast uppfylla grundläggande krav
på ett arbetsliv, där arbetet inte är riskfyllt eller ohälsosamt, utan nu handlar
det om att sträva efter ”det goda arbetet” för alla. Detta ställer allt högre
krav på arbetslivspolitikens många olika medel, inte minst - och det vill
också jag, liksom många andra gjorde, understryka - då det gäller att an-
passa arbetsmiljön till kvinnornas förutsättningar och kanske också till ung-
domarnas krav på arbete och goda arbetsvillkor. Framför allt kommer de
stora skillnader som fortfarande finns mellan kvinnors och mäns villkor i ar-
betslivet att vara ett av de allra viktigaste inslagen under 90-talet.
På många sätt framstår arbetets innehåll och organisationen av arbetet
som avgörande när det gäller att genomföra förbättringar av arbetsmiljön.
Att långsiktigt förändra arbetslivet så, att de flesta får arbetsuppgifter som
de själva uppfattar som meningsfulla och som de själva kan påverka är därför
vad arbetsmiljöarbetet i framtiden måste inriktas på. Möjligheter att upp-
leva samhörighet med andra och att utveckla sin egen förmåga och yrkes-
skicklighet är viktiga. I ”det goda arbetet” hör ansvar och befogenheter ihop.
Ett arbete skall inte bara vara tryggt och säkert utan också innehållsrikt, ut-
vecklande och självständigt. Det är klart att arbetskamrater och arbetsge-
menskap är särskilt viktigt, när förändringarna och kravet på förnyelse av
det egna arbetet är stora.
En aktiv medverkan av den enskilde arbetstagaren och av den fackliga or-
ganisationen är en viktig förutsättning för att lyckas med förnyelse och för-
ändring. Det gäller att stimulera kreativitet och arbetslust samt att skapa at-
tityder och arbetssätt som tidigt lägger grunden för en god arbets- och livssi-
tuation utanför arbetslivet. Uppslag till konkreta lösningar finns många
gånger hos dem som själva är mest utsatta för riskerna. Arbetsmiljöfrågorna
är i grunden inte endast tekniska och ekonomiska. Insikten om att tekniken
i sig inte automatiskt ger en ökad produktivitet eller en bättre arbetsmiljö
finns redan och måste nu också få fullt genomslag i arbetsmiljöarbetet på alla
nivåer.
Det behövs nya, mer systematiska former för arbetsmiljöarbetet och en
integrering av arbetsmiljöfrågorna med hela den övriga verksamheten i dess
helhet. Uppgifter som att forma strategier och långsiktiga målsättningar för
alla företag, där bl.a. tankar om ledarskap, arbetsledning och relationer mel-
lan företagsledning och anställda ingår, är viktiga inslag i detta arbete.
Arbetsgivaren skall ha huvudansvaret för arbetsmiljön inom den verksam-
het han bedriver. En tydlig fördelning av detta ansvar ökar möjligheterna för
arbetstagarna att aktivt medverka, samverka och att på lokal nivå finna nya
former för arbetsmiljö och rehabiliteringsarbetet. Det är viktigt att företag
och också förvaltningar inom den offentliga sektorn internt utvecklar styr-
medel och incitament som skyndar på de förändringsprocesser som ligger
bakom arbetet för att hitta fram till ”det goda arbetet”.
Det är utvecklingen av de nya idéerna och impulserna till nytänkande som
skall bidra till att förhindra en fortsatt utslagning från arbetsmarknaden un-
der 90-talet, och arbetet med detta har redan satts i gång. Med stöd av t.ex.
arbetslivsfonden, som jag återkommer till, har man startat en rad projekt för
uppbyggnad av referensarbetsplatser samt utvecklings- och försöksverksam-
het som handlar både om arbetsorganisationen och om formerna för rehabi-
litering och arbetsanpassning.
De goda exemplen samlas nu upp av fonden och sprids ut till arbetsplat-
serna, till stor nytta för många, det vill jag betona, både företag och fackliga
organisationer. Det glapp som säkerligen fortfarande finns mellan kunska-
perna om riskerna och behovet av konkreta åtgärder kommer genom arbets-
livsfondens arbete att bli mindre och att leda fram till ytterligare steg mot
den utveckling som vi alla i dag åtminstone i ord har sagt oss eftersträva.
Det är mot denna bakgrund som vi i dag skall diskutera och som riksdagen
skall fatta beslut med anledning av den proposition om arbetsmiljö- och re-
habiliteringsfrågorna som nu har framlagts. Det handlar, som också Kjell
Nilsson underströk, om att ha en helhetssyn på de olika roller och det skif-
tande ansvar som samhället, näringslivet, de fackliga organisationerna och
den enskilde arbetstagaren gemensamt har för att nå fram till det goda arbe-
tet.
Jag skulle vilja betona att man för att lyckas med detta på alla dessa nivåer
måste ha en insikt om vilka villkor som styr produktionen och om marknads-
krafternas sätt att fungera i arbetsmiljöfrågorna. Jag har gjort samma re-
flexion som jag noterade att Kjell Nilsson gjorde - det kan möjligen bero på
att vi tillhör samma parti - nämligen att moderaterna icke har denna kun-
skap. Jag förutsatte, och jag gör det fortfarande, att man egentligen har den.
Mona Saint Cyr understryker här den breda erfarenhet som hon själv har
av arbetsmiljöverksamheten. Mot den bakgrunden framstår behandlingen
av arbetsmiljöfrågorna - inte bara i dag utan i politiken i stort - som desto
allvarligare. Min reflexion är att det handlar om en icke-politik och om ett
icke-fackligt inflytande, om att vi som politiker skall lägga oss i så litet som
det bara går.
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
35
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
36
Jag tycker som politiker att det är cyniskt men också fegt att på detta sätt
försöka undandra sig det ansvar som bl.a. alla vi här i kammaren har för
denna utveckling. Jag noterar också att man inte drar sig för att försämra
incitamenten när det gäller löntagarnas sociala trygghet. Därvidlag är man
mer än villig att diskutera, men när det gäller att skapa incitament och förut-
sättningar i den andra änden, att medverka till att aktivt förändra arbetsmil-
jön och arbetsorganisationen, händer det inte lika mycket.
Moderaterna väljer alltid att tala om byråkrati när vi talar om arbetsmiljö-
verksamhet. De framhåller att statistiken inte leder till de rätta slutsatserna.
Man skriver t.ex. i sina motioner att vi i Sverige har den bästa arbetsmiljön
och att vi då rimligen inte kan ha så mycket skador som statistiken visar.
Man skriver att löntagarna ”mer eller mindre motiverat” upplever hälsoris-
ker. Man tar i sina motioner upp en diskussion om att kvinnor i Sverige dub-
belarbetar mycket, både hemma och i arbetslivet, och att orsakerna till
många av arbetsskadorna lika gärna kan vara hemarbetet som det som hän-
der i arbetslivet.
Jag skulle vilja peka på en bild som den hemska arbetslivsfonden gett oss.
Den har gett ut en skrift med exempel från olika arbetsplatser som har fått
bidrag från arbetslivsfonden. En av personerna är Anneli, som jobbar på
ABB i Ludvika. Hon beskriver sina arbetsuppgifter, som gäller tillverkning
av elektrisk utrustning, på följande sätt.
De första åren tillbringade hon på en avdelning där man monterade kabel.
Varje dag upprepade hon samma rörelse 6 000 gånger. Det slet.
Sedan flyttade hon över till blocktillverkningen och fick ett jobb med
många tunga lyft. Efteråt räknade hon ut att hon hade lyft tre ton varje dag.
Vad kan man dra för slutsats av detta, som dess värre inte är ett enstaka
exempel? Jag skulle ha kunnat ägna hela anförandet åt sådana exempel. Den
ena slutsatsen är att det måste gå att kombinera hemarbete och förvärvsar-
bete även för den som är kvinna.
Spelar det egentligen någon roll varför den som är kvinna och har ansvaret
för barn skadas mer i arbetslivet? Är det inte vår strävan att vårt arbetsliv
skall vara så flexibelt att vi också i fortsättningen skall kunna ha kvar värl-
dens högsta förvärvsfrekvens bland kvinnor och att detta nu också måste
sätta sin prägel på arbetslivet?
Jag kan konstatera att det för detta behövs politik och fackliga organisatio-
ner samt en förändrad arbetsorganisation. Det behövs mer av direkt ansvar
ute på företagen. Var finns insikten hos t.ex. moderaterna om att marknads-
krafterna ensamma aldrig löser några arbetsmiljöproblem? Eller var finns
insikten om att målet arbete åt alla är så viktigt också för arbetsmiljöfrågorna
att hotet om arbetslöshet aldrig får riskera att bli ett argument för att inte
förändra?
Valfrihet är ju annars ett honnörsord. Jag skulle vilja fråga: Varför skulle
de - oftast kvinnor - som har den lägsta lönen, den sämsta utbildningen och
de sämsta arbetstiderna också välja att ha de sämsta arbetsmiljöerna och de
flesta arbetsskadorna? Det är en ond cirkel som många i arbetslivet sitter i,
och det måste till både politik och fackliga organisationer samt förhindrande
av effekterna av många av marknadsekonomins drivkrafter för att man skall
kunna bryta denna onda cirkel.
Jag noterade att Carl Bildt avfärdat Volvos Uddevallafabrik med att den
inte har något med industriell produktion att göra. Ett av de verkligt viktiga
försöken att ändra arbetsorganisationen och samtidigt upprätthålla produk-
tivitet och konkurrenskraft behöver allt stöd i världen också av oss politiker.
I en intervju om varför det på moderaternas stämma inte fanns en enda
motion om förnyelse av arbetslivet svarade Carl Bildt: Jag tror att det beror
på att vi inte uppfattar dessa frågor som politiska. Det handlar framför allt
om att få en hög investeringstakt i industrin. Nya fabriker är alltid bättre än
gamla.
Är det på det sättet? Är det alltså icke-politik och icke-fackligt inflytande
som skall påverka arbetsmiljön? Jag tror att det behövs ett genomslag i hela
samhället för att vi politiker, här i riksdagen lika väl som ute i andra besluts-
processer, skall kunna få de förändringar som riksdagen i dag förhoppnings-
vis fattar beslut om att fungera fullt ut. Inte heller vi politiker får dra oss
undan från att medverka i detta.
Moderaternas Mona Saint Cyr säger här att moderaterna är lika intresse-
rade som några andra av arbetsmiljöverksamheten. Jag tycker att det är nys.
När det kommer till kritan har de inte några åtgärder att anvisa. Tvärtom vill
de avskaffa en stor del av de åtgärder som vi har i dag och som vi snarare
behöver förstärka.
Jag menar att vi nu bara är i början på en mycket lång väg för att förändra
arbetsmiljöverksamheten i vårt land, och det är bråttom. Det händer
mycket. Insikten ökar. Antalet belastningsskador går nu, Lars-Ove Hag-
berg, äntligen ned, och det återstår att se om förändringarna och de nya in-
sikterna kan få den utvecklingen att hålla i sig. Det är det absolut viktigaste
som har hänt under 80-talet.
Vi måste fortsätta att arbeta med lagar, ekonomiska styrmedel, starka
fackliga organisationer och större insikt hos en del i näringslivet om samban-
det mellan konkurrenskraft, produktivitet och arbetsmiljö. Också de ökade
kraven från ungdomarna kommer att skynda på detta utvecklingsarbete.
Vi behöver också politiska åtgärder, något som arbetslivsfonden och reha-
biliteringsersättningen är exempel på. Bevare oss väl för moderat arbetsmil-
jöpolitik, som sätter sin tillit till de krafter som ingenstans i något land har
visat sig ge en bättre arbetsmiljö för löntagarna än den som vi har i Sverige,
även om vi ändå med våra ambitioner är missnöjda med och ytterligare vill
förbättra den.
Ju mindre politik och svagare fackliga organisationer ett land har, desto
värre arbetsmiljö och desto sämre villkor, framför allt för kvinnorna. Jag
tycker efter en genomgång både av motioner och av inläggen här i dag att vi
har kommit långt, men jag ser också hur mycket längre vi måste nå innan vi
ens med ett uns av självtillit kan betrakta oss som nöjda när det gäller föränd-
ring av arbetsmiljön.
Jag kan också se att en moderat politik vore en katastrof för kampen för
det goda arbetet. Jag tänker på en broschyr som jag fått i min hand och där
moderaterna skrivit: Vi är inte politiker - vi är moderater. Jag skulle vilja
säga att jag är socialdemokrat och politiker och som sådan också beredd att
ta ett ansvar både i riksdagen och när det gäller att ge de fackliga organisatio-
nerna vapen i händerna för att kunna förändra sin arbetsmiljö. Därmed är
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
37
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
jag beredd att ta ett ansvar också för arbetsmiljön. Den nu framlagda propo-
sitionen är ett steg på den vägen, som måste följas av många flera, och så
kommer också att bli fallet från en fortsatt socialdemokratisk regering.
Anf. 24 MONA SAINT CYR (m):
Herr talman! Mona Sahlin behövde inte läsa upp de olika exemplen ur
arbetslivsfondens beskrivningar av bidragstagare. Jag har själv fått den nå-
gonstans ifrån och har läst den. Där återgavs däremot inte ett exempel som
jag hörde berättas om häromdagen. Det kunde vara intressant att få veta om
det ligger i linje med de rekommendationer som Mona Sahlin har när det
gäller fördelningen av de 15 miljarderna för att de skall komma till en så
effektiv och gagnrik användning som möjligt.
Man har i en kommun anställt ett trivselombud med hjälp av 2 milj.kr.
från fonden. Är det detta som Mona Sahlin anser vara det fantastiskt goda
arbetet och de arbetsmiljöinriktade åtgärderna? Det är bara ett exempel ur
mängden.
Mona Sahlin raljerar med våra tidigare efterlysningar av en uppdaterad
statistik från det här området. Statistiken har förbättrats efter att vi har gjort
många framstötar om bättre statistik. Det har betydelse att statistiken är ak-
tuell för att snabbt kunna sätta in de rätta avhjälpande åtgärderna. Det är
det som är avsikten med statistiken. Eller skall det enligt Mona Sahlins be-
dömningar vara ett självändamål?
Jag tror inte att kvinnorna väljer den sämsta arbetsmiljön. Mona Sahlin
åberopar att de har de allra sämsta förutsättningarna i alla sammanhang och
råkar ut för arbetssjukdomar. Vi måste erinra oss att den mängd kvinnor som
kom ut på arbetsmarknaden på 60-talet var lågutbildade kvinnor som tving-
ades ut på grund av regeringens skattepolitik när det inte längre gick att leva
på, i det här fallet, mannens lön. Kvinnorna fick ta det som bjöds, och det
är riktigt att det var dåliga arbeten. Kvinnorna har fått lida för det, och
många av dem har blivit förtidspensionerade eller långtidssjukskrivna.
Mona Sahlin får nog ta åt sig en del av skulden för det.
En del av mina frågor blev inte besvarade av Kjell Nilsson. Jag skulle vilja
veta av Mona Sahlin hur man kan göra bedömningen av vilka satsningar
inom arbetsmiljöområdet som går utöver det som alldeles självklart krävs av
arbetsgivaren. Exempelboken talar inte om det. För varje exempel ställer
man sig frågan om det exemplet hör hemma i det ordinarie arbetsmiljöarbe-
tet eller ej. Är det en extra satsning?
Jag fick inte heller svar på frågan om annonseringen av de regionala fond-
cheferna som skulle tillsvidareanställas. Eftersom det inte är fråga om tillfäl-
liga anställningar, innebär det att fonderna skall permanentas? Är de inte
tidsbestämda till fem år?
Anf. 25 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Jag kan instämma i två tredjedelar av Mona Sahlins anför-
ande, nämligen beskrivningen av miljön, problemen med kvinnorna, vilka
befogenheter som skall finnas, aktiv medverkan, produktivitet osv. och även
analysen av den förfärliga marknadsekonomin och behovet av starka fack-
föreningar.
Så kommer vi till punkten medelsarsenalen. Då är det tvärstopp. Då talar
man om de starka fackföreningarna. Jag tycker att det är intressant. Debat-
ten kan faktiskt bara gynna de som är antipolitiker, om man från regeringens
sida vill göra konfrontationer med moderaterna och belysa skillnader. Rege-
ringen säger att man är för en stark arbetarskyddsstyrelse. Det vill inte mo-
deraterna. Regeringen vill ha en arbetslivsfond. Moderaterna säger att så-
dant sköter företagen själva. Regeringen vill ha starka fackföreningar. Det
vill inte moderaterna. Detta är inte särskilt konkret från regeringens sida.
Det är inte precis de krav som står för att minska belastningsskadorna för
dem som är drabbade av de dåliga miljöerna i dag.
Vi har då exemplet med den unga kvinnan på ABB i Ludvika som monte-
rade kablar i bilar. Efter en förflyttning till annan arbetsplats fick hon i stället
lyfta sammanlagt 3 ton om dagen. Hur skall sådant ändras, om man inte ser
till vad som styr? Hur skall fackföreningen just på det företaget kunna få
maktmedel att förändra den unga kvinnans situation? Det är sådant som vi
från vänsterpartiet har pekat på. Nog borde väl stoppningsrätten kunna vid-
gas, så att dessa idiotiska arbeten kan förändras? Fackföreningen måste få
den förhandlingsposition som krävs här. Det hjälper inte med fagert tal. Det
här är konkret. Fackföreningarna blir förtvivlade över sådana situationer.
Detta är regeringens svaghet och egentligen dess svek. Det har skapats för-
hoppningar hos många arbetare att arbetsmiljön skall åtgärdas.
Nu handlar det tydligen om flera steg. Kan Mona Sahlin berätta mera om
varför en utvidgad stoppningsrätt har avvisats? Det vore intressant att få
veta. Varför har maktfrågan för fackföreningen skjutits undan, dvs. när det
gäller en utvidgning av samordningen mellan arbetsmiljölagen och medbe-
stämmandelagen? Ge fackföreningen konkreta möjligheter att agera bättre
i arbetsmiljöfrågor i dag. Varför har sådant skjutits undan i det här läget?
För närmare tre år sedan ingavs förhoppningar om åtgärder. Det är detta
som uppfattas som ett svek. Det första är bra, men vad kommer sedan i form
av åtgärder?
Anf. 26 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Mona Sahlin talar mycket om att kvinnors arbetsmiljösitua-
tion är besvärlig, och det kan jag instämma i. Det engagemanget kan vi sä-
kert ha gemensamt. Men det måste ändå vara ett stort problem för rege-
ringen att efter alla dessa år med socialdemokratiskt regeringsinnehav pre-
sentera denna hälsorapport från LO, där det klart framgår att hälsan har
mycket att göra med vilken klass man tillhör - om man nu skall använda sig
av dessa förhatliga klasskillnader, som jag tycker illa om att använda. Det är
ändå vad LOs hälsorapport går ut på. Det är då konstigt att man inte har
kommit längre efter alla dessa år.
Enligt LOs rapport har arbetarkvinnorna den sämsta arbetsmiljön, och
hälften av dem lämnar arbetsmarknaden i förtid. Det kostar mycket pengar-
70 miljarder kronor.
Vi har ifrån folkpartiets sida sett det som oerhört angeläget att det blir en
bättre samordning mellan rehabiliteringen och sjukförsäkringen. Människor
skall inte förtidspensioneras så lätt. Den frågan skall debatteras mer om en
stund. Det är angeläget att gå hårdare fram i just de frågorna och ge möjlig-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
39
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
40
heter till rehabilitering. Det är därför angeläget att de 500 milj.kr. till rehabi-
litering verkligen finns, för ytterligare satsningar.
Jag förstår att Mona Sahlin kanske kommer att få problem i och med den
omröstning som kommer till stånd när det gäller de 500 milj .kr. som har före-
slagits skall tas från arbetslivsfonden. Jag vill ha en försäkran från Mona Sah-
lin om att rehabilitering verkligen kommer till stånd. Jag utgår från att Mona
Sahlin har mer ansvar för regeringens budget än vad Kjell Nilsson har visat
i dag. Var skall dessa pengar tas från? Kommer regeringen, om förslaget går
igenom, att underbalansera budgeten på den sidan?
Mona Sahlin talar bra om kvinnorna. När tänker Mona Sahlin acceptera
att de rester som finns i de s.k. offentliga monopolen verkligen tas bort, så
att det blir fritt fram för alla de kvinnor som vill starta eget och som skulle
ge en bättre situation på arbetsmarknaden för många inom vård, omsorg och
utbildning?
Anf. 27 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Jag vill vända mig till Mona Saint Cyr och frågan om arbets-
livsfonden. Jag tycker inte att man skall komma undan så lätt med att bara
säga att pengarna skulle göra mer nytta om de stannade kvar i företagen. Vi
kan väl gemensamt se tillbaka på 80-talet när vinsterna var höga och produk-
tionen gick bra. Hur mycket hände på arbetsmiljöområdet och på de företag
som Mona Saint Cyr är så övertygad om att om de bara fick tillbaka pengarna
skulle det bli bättre? Jag tycker att det är ett ytterligare exempel på att man
bara pratar utan att ha tänkt igenom vad man skall säga.
Det handlar här om en omfördelning. Jag vet att det är ett förhatligt ord
för moderaterna. Det är en omfördelning så att också de svaga företagen, de
små företagen, som verkligen har stora behov av att förändra och bygga upp
ny teknik också får stöd och hjälp via arbetslivsfonden. Det tycker jag är bra.
Jag noterar att vi kvinnor tvingades och piskades ut i arbetslivet. Jag vet
inte om Mona Saint Cyr försade sig. Men det lät som om det var jämställdhet
för moderaterna att kunna leva på sin mans lön. Jag har alltid trott att det
var jämställdhet att kunna vara ekonomiskt oberoende, oavsett vilket kön
man har.
Vidare har vi frågan om vilken kunskap jag har om bedömningen av vad
som är extra satsningar. Jag liter helt och fullt på de parter som tillsammans
sitter i fonderna runt om i regionerna. Jag har på mycket nära håll följt och
efterforskat och lärt mig hur parterna hanterar frågorna. Jag vet att det är
där kunskapen finns och att befogenheterna där finns att kunna gå in och
agera.
Lars-Ove Hagberg hävdar att det jag säger är bara fagert tal. Det är kul
att han tycker att jag pratar tjusigt. Men det finns konkreta förslag. Om man
bara anstränger sig alldeles litet kan man se de vapen som propositionen och
förändringarna i lagen ger människorna. Både Lars-Ove Hagberg och jag
lider av att se hur litet det är som har hänt under 80-talet när det gäller ar-
betsorganisationen. Det är möjligen en insikt som jag har men inte Lars-Ove
Hagberg, men man skall veta att lagar sällan förändrar verkligheten. Det är
först när lagarna används, och med den tilltro som man har till de fackliga
organisationerna och till de enskilda anställda, som man ser möjligheterna
och förutsättningarna att också förändra arbetsorganisationen. Jag kan ju se
vad som redan nu håller på att hända. Jag vill skynda på det, jag vill sparka
en del i baken och jag vill hjälpa dem som har insikterna men inte befogenhe-
ten och resurserna. Om man ser propositionen, arbetslivsfonden och de upp-
drag som vi har redovisat att vi skall fortsätta med, bl.a. det som Lars Ove
Hagberg tog upp om översynen av de arbetsrättsliga frågorna, är det början
på ett långt, tålmodigt och viktigt arbete.
Charlotte Branting tar upp kvinnors situation. Det är riktigt att utjäm-
ningen av de sociala skillanderna mellan t.ex. kvinnor och män inte har stått
i förgrunden under 80-talet. Vi kan se hur inflationspolitiken har bidragit till
detta. Vi kan också se, det är därför vi nu förändrar så mycket av arbetsmil-
jöreglerna, att det inte har räckt att bara koncentrera sig på de synbart far-
liga arbetsplatserna, utan att man också måste koncentrera sig på det som är
bakgrunden till arbetsorganisationen och till belastningsskadorna. Där vill
jag fråga Charlotte Branting: Vad, och på vilket sätt, vill folkpartiet gå in
och styra för att förebygga att inte också 90-talet ger samma bistra erfarenhe-
ter? På vilket sätt skall man som politiker gå in och understödja en annan
utveckling av de ekonomiska villkoren i arbetslivet? Det vore intressant att
veta om den skillnaden finns mellan fler av de borgerliga partierna här i riks-
dagen.
Charlotte Branting frågar också när jag tänker acceptera att monopolen
inom den offentliga sektorn försvinner. Jag är inte så naiv att jag tror att
privat sjukvård eller privat barnomsorg löser jämställdhetsproblemen eller
arbetsmiljöproblemen för kvinnorna. Det ligger inte på den nivån. Det finns
mycket annat som jag skulle kunna vara kritisk mot när det gäller den offent-
liga sektorns sätt att hantera arbetsmiljöfrågorna och hur man ger de en-
skilda anställda de större befogenheter och det ansvar som leder fram till en
annan arbetsmiljö.
Anf. 28 MONA SAINT CYR (m):
Herr talman! Mona Sahlin, när jag talade om kvinnorna på 60-talet var
det en anklagelse från min sida mot Mona Sahlin och hennes partifränder.
Dessa kvinnor var inte förberedda för arbetslivet. Det är grymt att låta dem
bli en förlorad generation, som vi sedan låter utgöra erfarenhetsmaterial för
våra kommande och pågående arbetsmiljöinsatser. De tvingades ut, oavsett
om de själva ville det eller inte. Det hade inte ett dyft med någon jämställd-
hets- eller jämlikhetspolitik att göra.
När vi talar om satsningar på arbetsmiljöområdet talar vi egentligen om
olika nivåer, dvs. olika beslutsfunktioner på olika nivåer. Mona Sahlin vill
lägga allt i politikernas händer och i det här fallet i arbetslivsfondens händer.
Det stämmer inte riktigt med vad Mona Sahlin har sagt i en intervju som jag
läste nyligen. Där uttryckte hon sig så här: Vi lägger vapen i händerna på
dem ute i företagen.
Vad menar Mona Sahlin med detta? Det måste ju vara så att man får han-
tera de pengar och de insatser man vill göra på arbetsmiljöområdet där man
bäst känner till vad som behöver göras. Mona Sahlin förordar tydligen sed-
vanligt socialdemokratiskt överförmynderi i stället.
Sedan vill jag återvända till detta med de 15 miljarderna och de metoder
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
41
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
42
som skall utvecklas. De finns alltså inte i dag. Normalt sett brukar man gå
andra vägen. När man skall sätta in så stora insatser som man gör här, brukar
man gå andra vägen och ha klart för sig vad man skall göra och hur man skall
utvärdera det man gör, dvs. man har metoderna klara för sig innan man sät-
ter i gång ett projekt. Detta tycks inte vara fallet här, eftersom man har ut-
tryckt sig som man har gjort i statskontorets rapport.
Till sist, eftersom Mona Sahlin anser att jag är så dålig på arbetsmiljöfrå-
gor, vill jag gärna få svar på frågan: Ar jag då möjligen kvalificerad för att
få ingå i den fortsatta rådsgruppen som inte tycks existera?
Anf. 29 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Utgångspunkten för den breda arbetsmiljön och de utred-
ningar som kommer är att många människor, kanske över hälften, vantrivs
på sina arbeten. Det är den totala utgångspunkten för hur arbetslivet egentli-
gen är. Utifrån detta har vi i dag synbara problem. Vi har fysiska problem
och vi har psykiska problem som är synbara. Det handlar om var man har
sin position i arbetslivet. Det är fråga om makten och hur man egentligen
får sina befogenheter, sitt inflytande i arbetsorganisationen och om man kan
förverkliga sin utbildning. Detta skjuter regeringen vidare i en utredning.
Det är ett långt och tålmodigt arbete, mycket långt och tålmodigt tydligen.
Arbetsmiljökommissionen föreslog egentligen två saker som inte finns
med. Det gäller samordningen mellan arbetsmiljölagen och medbestämman-
delagen och differentierade arbetsgivaravgifter. Detta har regeringen inte
med. Det handlar om de frågor där en part i dag säger: Nej, vi vill inte vara
med i dessa statliga organisationer längre. Vi tänker vara en ordentlig part
på marknaden. Detta gör regeringen inte någonting åt. Detta är ju barockt.
Det är tålmodigt arbete som egentligen skulle behövas.
Om man tittar framåt nu när de politiska krafter som vill vara en part stär-
ker sig, borde konsekvensen för en regering som ställer sig bakom arbetarrö-
relsen vara att man nu måste stärka den andra parten på arbetsmarknaden,
dvs. de arbetande och dess organisationer, den enskilde. Men det förekom-
mer, det vill jag säga trots att jag har läst detta betänkande och denna propo-
sition fram och tillbaka, inga sådana förslag.
Däremot finns viljeyttringar i målsättningsparagraferna som redan finns
och har funnits. Det är arbetarskyddsstyrelsen som skulle förverkliga detta.
Det tycker jag är huvudproblemet med arbetsmiljödebatten i dag. Detta sätt
att behandla det visar verkligen på en antipolitisk inställning som kommer
att befrämja dem som inte går till de etablerade partierna, utan snarare hyser
förakt för deras hanterande av t.ex. denna fråga.
Anf. 30 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Mona Sahlin, först vill jag säga att jag ingalunda är så naiv
att jag tror att bara privata inslag skulle lösa situationen för kvinnorna. Det
har jag aldrig påstått. Det vi i folkpartiet liberalerna vill ha är olika alterna-
tiv, mångfald, privat och offentlig verksamhet.
Det är konstigt att när man skall släppa monopolen är det på männens
villkor, då är det på männens arbetsmarknad man gör det. I de s.k. typiska
kvinnojobben vill man inte släppa några monopol. Det är konstigt att Mona
Sahlin skall spela med i manssamhället och inte inser att det är ett problem
för många kvinnor.
Jag var i Nybro häromdagen. Där var det en sjuksköterska som hade star-
tat en egen företagsmottagning. Hon fick inga bidrag på något vis. Hon hade
många arbetarkvinnor som kom för att få hjälp med sina belastningsskador.
Tyvärr var det för dyrt för många av dem. De kunde inte komma så ofta som
de hade möjlighet till därför att hon inte fick bidrag att driva verksamheten.
Sedan kan jag konstatera att jag inte fick något svar från Mona Sahlin om
hur man skall täcka dessa 500 milj.kr. om det nu är så att riksdagen fattar
detta konstiga beslut i morgon angående arbetslivsfonden.
Sedan frågade Mona Sahlin vad vi i folkpartiet har att komma med när det
gäller arbetsmiljön. Mona Sahlin kan ju läsa i vår arbetsmiljömotion hur vi
vill flytta fram positionerna. Vi har pekat på en rad förbättringar som, om
riksdagen beslutade i den riktningen, skulle förbättra arbetsmiljön.
Mona Sahlin säger att hon litar helt på parterna. Ja, jag kan lita en hel del
på parterna, men det avgörande är ändå ansvaret som vi i riksdagen och i
regeringen måste ha för arbetsmiljöpolitiken.
Anf. 31 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Får jag bara betona det litet anmärkningsvärda i att när man
som central politiker sätter sin tillit till lokala parter, företag och fackliga or-
ganisationer och deras bedömningar och insikter i vad som behöver föränd-
ras på deras egna arbetsplatser, får man kritik för att man inte styr tillräckligt
centralt.
Här har jag, och många med mig, bl.a. centerpartiet, utgått från att arbets-
livsfonden har handlat om att sätta till centrala resurser, skapa en snabb och
så litet byråkratisk organisation som möjligt för att understödja verksamhe-
ten ute vid företagen. För detta har riksdagen skickat med ett antal förhåll-
ningspunkter, som man fattade beslut om här, över vad denna verksamhet
skulle inrikta sig på. Det jag har följt har icke föranlett mig att reagera. Man
fullföljer mycket bra de riktlinjer som man har beslutat om är i riksdagen för
hur dessa resurser skall användas.
Sedan vill jag bara säga två saker till Mona Saint Cyr. Jag tror att kvin-
norna var mycket väl förberedda för att träda ut i arbetslivet. Det beror på
vad man menar med det ordet. Jag var själv inte så gammal på 60-talet, men
jag har en mor som under många år kämpade och förberedde sig för att
kunna komma ut i arbetslivet. Hon gjorde detta också i slutet av 60-talet.
Det som vi har diskuterat här i kammaren i dag är att vi fortfarande efter
tjugo år har ett arbetsliv som ännu icke har förberett sig tillräckligt mycket
för att kvinnorna finns ute i arbetslivet.
Detta arbetsmiljöråd sammanträdde under ledning av mig i vintras, jag
har letat i huvudet efter datumet, och jag hoppas att jag som minister får
fortsätta att kalla detta råd, och även Mona Saint Cyr, till sammanträden i
fortsättningen.
Till Charlotte Branting vill jag bara säga att vi skall fullfölja åtagandet av
rehabiliteringsinsatserna om riksdagen så beslutar i dag.
Det är skönt att höra att ett borgerligt parti bryr sig så mycket om budget-
underskottet och att man oroar sig för det. Vi kommer att få summera hur
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Arbetsmiljö och
rehabilitering
43
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
mycket denna riksdag har spätt på budgetunderskottet när den beslutat om
utgifter men icke velat besluta om inkomsterna. Det är bra att det finns ett
borgerligt parti som bryr sig om detta och är berett att ta sitt ansvar också i
fortsättningen.
Anf. 32 MONA SAINT CYR (m):
Herr talman! Jag talade tidigare om att kvinnorna var illa förberedda. Jag
avsåg då den rent fysiska förberedelsen, eftersom det var i den situationen
de råkade ut för de nämnda förslitningsskadorna.
Jag vill i detta sammanhang också återkomma till något som Mona Sahlin
sade i början av debatten om den bild arbetsskador och arbetssjukdomar
uppvisar. Det är för det mesta en mycket komplex bild. I många samman-
hang går det inte att säga att dessa skador renodlat beror på ett visst arbets-
moment. Man kan mycket väl ha dåliga förutsättningar redan från sin ung-
dom.
Vi har i dag ofta talat om att elever inte blir tillräckligt väl fysiskt upp-
byggda inom gymnastik och idrott och att de behöver mer av det ämnet för
att klara de fysiska belastningar de råkar ut för i arbetslivet. De flesta är kan-
ske inte idrottare. Men de som är det kommer lättare undan och klarar av
svåra belastningssituationer. När vi diskuterar arbetsmiljöfrågor och arbets-
sjukdomar måste vi vara uppmärksamma på att man kan påverkas inom
många olika områden där man är verksam. Det är självklart.
Anf. 33 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten, men jag kunde inte annat
än begära en kort replik när Mona Sahlin talade om att detta skulle innebära
en liten byråkrati för arbetslivsfonden. Det kostar ju ändå 750 milj.kr., me-
del som vi tycker kunde ha använts bra mycket bättre om de används direkt
till arbetsmiljön ute på företagen.
Vi har i dag 150 olika instanser och 12 000—15 000 anställda som sysslar
med miljöbyråkrati. Detta skulle kunna göras på ett enklare sätt, och det har
vi från folkpartiet pekat på.
Sedan måste jag till Mona Sahlin säga: När Mona Sahlin gör denna sum-
mering av olika budgetalternativ, kom då ihåg att det är socialdemokraterna
som har sett till att försvaga budgeten med de 500 milj.kr. som vi eventuellt
kommer att fatta beslut om i morgon, inte folkpartiet liberalerna. Vår bud-
get håller.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
44
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91:SfU16 Rehabilitering och rehabiliteringsersättning (prop.
1990/91:141 och prop. 1990/91:100 delvis).
Anf. 34 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! År 1982, dvs. för nio år sedan, väckte vi moderater i social-
försäkringsutskottet en motion där vi föreslog att försäkringskassan skulle
ges ett större, övergripande ansvar för att människor skulle rehabiliteras från
sjukdom och handikapp så långt detta är möjligt, dvs. en påbyggnad av det
ansvar som lagen om allmän försäkring sedan länge ålagt kassan, men där
instrumenten hittills varit något trubbiga.
Det är för oss moderater tämligen självklart att den instans som betalar ut
ersättning vid sjukdom och skada också har ett stort ansvar för och intresse
av, såväl av humanitära som ekonomiska skäl, att återföra den sjuke till ett
så fullvärdigt liv som möjligt i samhälle och arbetsliv, helst utan sjukskriv-
ning eller annan ersättning från kassan. Jag vet att vårt parti redan tidigare
hade väckt liknande motioner, men denna lilla rekapitulation av historien
avser en period som jag själv varit med om genom nära tolv års verksamhet
i utskottet.
Jag vet att Försäkringskasseförbundet var mycket intresserat av vår mo-
tion, men det dröjde länge innan intentionerna om en aktiv rehabilitering,
från vårt och andra håll, utmynnade i den rehabiliteringsberedning som så
småningom tillsattes och som främst ligger till grund för det betänkande som
behandlas i dag.
Det är positivt att vi äntligen har kommit så långt i detta arbete. Däremot
hade vi nog alla i utskottet önskat att den proposition som regeringen haft
alla dessa år på sig att planera och lägga fram, skulle ha varit av en mer fullö-
dig kvalitet än den utskottet fick att behandla.
Det är tyvärr en mycket dålig proposition som utskottet fått att behandla.
Jag vill redan nu säga att det är tack vare utskottets utomordentligt skickliga
personal och ledamöternas expertkunnande som vi kunnat sammaställa ett
betänkande inom loppet av några veckor så att vi i dag kan ta ställning i ären-
det. Jag vill också gärna säga till mina kolleger i utskottet från alla partier,
att jag anser att vi alla strävat efter att nå ett så bra resultat som möjligt. Vi
har faktiskt från alla håll varit beredda att diskutera oss fram till praktiska
lösningar, och vi har på flera håll kunnat göra samskrivningar och undvika
reservationer i denna mycket svåra materia.
I de s.k. avslutande synpunkterna i betänkandet konstaterar ett enhälligt
utskott att det funnits en rad brister i regeringens förslag. Principer för sjuk-
penningrätt har blandats samman med helt nya principer, delvis med anknyt-
ning till arbetsmarknadslagstiftningen, men principerna har inte klarlagts på
ett tydligt sätt. Jag citerar ur utskottsbetänkandet: ”Bristerna är i vissa fall
så väsentliga att utskottet övervägt om regeringen borde komplettera lagför-
slaget innan riksdagen tar ställning till det. För att man i första hand hos riks-
försäkringsverket och försäkringskassorna redan nu skall kunna förbereda
genomförandet av reformen och påbörja utbildningsinsatser m.m. föreslår
utskottet emellertid att riksdagen godtar det framlagda förslaget med vissa
ändringar och i övrigt begär att regeringen återkommer med kompletterande
lagförslag som skall kunna träda i kraft när reformen genomförs den 1 ja-
nuari 1992.” Detta är en ganska svidande vidräkning med en dålig proposi-
tion.
Utskottets begäran gäller t.ex. fortsatt möjlighet att dra in eller nedsätta
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
45
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
sjukpenning eller förtidspension om den försäkrade vägrar underkasta sig
medicinsk behandling eller rehabilitering. En annan viktig fråga gäller t.ex.
hur man skall beräkna sjukpenning vid avbrott i rehabiliteringen. Rege-
ringen har helt enkelt inte förmått komma med tillfredsställande förslag
inom stora, viktiga lagkomplex.
På andra punkter har utskottet helt enkelt ändrat regeringens förslag och
på en punkt underkänt det. Det gäller det i högsta grad förvånande förslaget
om en mer eller mindre regelmässig, lagfäst förtidspensionering av männi-
skor efter ett års rehabiliteringsförsök. Detta framförs i en proposition som
syftar till rehabilitering!
Inte minst vi moderater har i en motion understrukit nödvändigheten av
att reglerna för sjukpenning under utbildning behöver stramas upp, och
detta är utskottet också enigt om. I dag förekommer t.ex. att människor ge-
nomgår upp till fyra års högskoleutbildning med bibehållen sjukpenning, nå-
got som bl.a. riksrevisionsverket skarpt har kritiserat. Detta är naturligtvis
inte rimligt i förhållande till villkoren för andra studerande.
Vi vill inte ställa oss bakom någon schablonregel om förtidspensionering.
Det skulle t.ex. försvåra för handikappade, vilka kanske behöver en längre
tids rehabilitering, att återkomma till arbetslivet. All rehabilitering är kan-
ske inte heller arbetslivsrehabilitering, utan kan vara fråga om medicinsk re-
habilitering. Den är också viktig, även om den kanske tar litet längre tid än
ett år. Över huvud taget är förhållandet mellan medicisk och arbetslivsinrik-
tad rehabilitering mycket oklar i propositionen.
En mycket viktig sak när det gäller kassornas rehabiliteringsarbete är att
detta kommer att ske under så obyråkratiska former som möjligt och att det
inte formaliseras i olika beredningsgrupper och liknande. Det bör vara ett
direkt samarbete mellan tjänstemän vid olika myndigheter. Att utskottet har
understrukit detta har åtminstone tills vidare lugnat på denna punkt, och jag
har därför avstått från att avge en reservation.
I ett särskilt yttrande från utskottets borgerliga ledamöter pekar vi på de
djupa brister som vidlåder det föreliggande förslaget i och med att arbets-
skadeförsäkringen inte kommer att förändras. Det måste vidtas genomgri-
pande förändringar i denna lagstiftning som allmänt omvittnat hittills varit
ett hinder för rehabilitering. Regeringens oförmåga att lägga fram ett förslag
i denna fråga är att djupt beklaga efter alla dessa år av diskussioner och en
allmän insikt i samhället om att försäkringen måste förändras. Det förelig-
gande förslaget om rehabilitering är haltande genom att denna fråga inte är
löst.
Jag vill fråga utskottets talesman, eftersom socialministern ännu inte är
här, men jag tänker sedan låta frågan gå vidare till henne: Är ni klart med-
vetna om denna brist? Kan ni säga något om när regeringen kan ta mod till
sig och komma med ett förslag rörande arbetsskadeförsäkringen?
På en punkt har det genom motioner från flera partier skapats en majoritet
i utskottet för oppositionspartiernas förslag om differentierade arbetsgivar-
avgifter, som delvis bygger på arbetsmiljökommissionens förslag om att ar-
betsgivaravgifterna skall användas som ett ekonomiskt styrmedel för bättre
arbetsmiljöer. Detta är viktigt, inte minst för de mindre företagen. Vi har nu
46
begärt ett förslag från regeringen i stället för att avvakta en eventuell utred-
ning i denna fråga.
Herr talman! Jag skall nu övergå till att något kommentera de olika reser-
vationerna.
I reservation 2, som jag yrkar bifall till, och som är gemensam för modera-
terna, folkpartiet, centern och miljöpartiet, anser vi att det bör införas en
kompletterande lagbestämmelse som anger att arbetsgivare med upp till 15
anställda har rätt att få rehabiliteringsutredning utförd av försäkringskassan
om de så önskar. Det blir naturligtvis en ökad arbetsbörda, särskilt för små
företag, att göra rehabiliteringsutredningar och ta ett ökat ansvar för rehabi-
literingsfrågorna, och det bör undvikas att en särskild organisation måste
byggas upp i småföretagen för detta ändamål. Denna reservation är baserad
på en folkpartimotion. Eftersom vi hade ett förslag som gick åt samma håll
har vi anslutit oss till den.
I reservation 3 framhåller samma reservanter att vikten av den enskildes
rätt till integritet och upprätthållandet av sekretessen kring den enskildes
sjukdomsdiagnoser måste betonas. Vi anser därför att uppgifter om orsaker
till sjukfrånvaro inte skall lämnas ut till arbetsgivaren utan den enskildes
godkännande. Detta är en fråga som i praktiken inte torde röna några större
bekymmer men som är viktig i sak.
I reservation 4 framför vi moderater att det bör räcka att en rehabilite-
ringsutredning påbörjas efter åtta veckor. Även om det är viktigt att så tidigt
som möjligt påbörja rehabilitering anser vi att fyraveckorsregeln är alltför
schablonmässig. Det är inte alls ovanligt att t.o.m. banala sjukdomar och
enklare operationer kräver sex, sju veckors sjukskrivning. Vi menar att den
sjukskrivande läkaren i sitt första läkarintyg kan kryssa för i en ruta om ett
rehabiliteringsbehov, där kassan behöver engagera sig, föreligger eller ej.
I reservation 8 påtalar folkpartiet att det är viktigt att försäkringskassan i
nära samarbete med företagen tar till vara den kompetens som finns på om-
rådet, såväl i företagen som inom företagshälsovården. Likaså framhålls att
mindre företag bör kunna samordna sina rehabiliteringsinsatser. Dessutom
framhålls att en allsidig rehabilitering av den försäkrade måste väga tyngre
än strävan att återföra honom till den tidigare arbetsplatsen. Jag yrkar bifall
till den reservationen. Det är en miss att vi inte har varit med på den från
början.
I reservation 10 återkommer vi moderater med vårt förslag om en allmän,
obligatorisk sjukvårdsförsäkring, med vars stöd kassorna får anledning att
se till att de försäkrade i tid får behandling och att förebyggande åtgärder
vidtas, eftersom kassorna också svarar för betalning av sjukvård, sjukpen-
ning och förtidspension. Detta skulle underlätta en effektiv och samordnad
rehabilitering.
I reservation 11, som är en gemensam borgerlig reservation, varnas för
överkompensation. Vi anser att det är rimligt att den försäkrade inte skall
uppbära högre ersättning vid rehabilitering än vad vederbörande skulle ha
haft om han/hon varit i arbete. Vi anser därför att ett avdragssystem i likhet
med det som har införts inom sjukpenningförsäkringen bör införas och att
regeringen skall återkomma med ett lagförslag som kan träda i kraft i sam-
band med försäkringens införande den 1 januari 1992 i denna fråga också.
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
48
I reservation 13, som också är gemensam borgerlig, framför vi att en fjär-
dedels förtidspension bör införas. Utskottet har visserligen en positiv skriv-
ning om att regeringen noga bör följa utvecklingen i och med att en fjärde-
dels sjukskrivning upphör efter ett år, men det räcker inte. Förtidspensione-
ringen har endast graderna halv, två tredjedels och hel förtidspension. Detta
får till följd att en person som de facto har tre fjärdedels arbetsförmåga
tvingas förtidspensionera sig till hälften, vilket naturligtvis är till nackdel
både för den enskilde och för samhällsekonomin. Det föreligger alltså en risk
för ”överpensionering”.
I reservation 14 framför m, fp, c och mp att förtidspensionering i det
längsta bör undvikas när det gäller ungdomar som studerar. Vi begär från
regeringen ett annat system för ersättning till dessa ungdomar.
I reservation 16 begär utskottets borgerliga ledamöter, som vanligt och se-
dan länge, en förlängd samordningstid i arbetsskadeförsäkringen som en
första åtgärd när det gäller att komma till rätta med en försäkring som slukar
miljarder och åter miljarder. Samordningstiden bör förlängas från 90 dagar
till 180 dagar. Det är ett sedan länge känt krav från oss. Vi anser att detta
förslag bör träda i kraft fr.o.m. den 1 juli detta år.
I reservation 18 begär utskottets m- och fp-ledamöter återigen att en ny
utredning om arbetsskadeförsäkringen tillsätts snarast. Utredningen bör
bl.a. få i uppdrag att undersöka om försäkringsskyddet för dem som får en
bestående nedsättning av sin arbetsförmåga som följd av en arbetsskada kan
tillgodoses genom en obligatorisk ansvarighetsförsäkring, där parterna ge-
nom avtal närmare kan reglera hur försäkringen skall vara uppbyggd.
I reservation 19 har vi moderater denna gång följt upp ett förslag från mp
med vårt gamla krav på att AMF bör betala för det arbete som försäkrings-
kassorna lägger ned på service till AMF-försäkringen. Vi anser att detta är
rimligt, och det innebär en uppföljning av ett förslag från den utredning där
arbetsskadeförsäkringen diskuterades för några år sedan.
I reservation 20, slutligen, kräver utskottets borgerliga ledamöter att ar-
betsskadebegreppet blir föremål för en skyndsam utredning. Det är inte rim-
ligt att ca 90 % av alla anmälda arbetsskador godkänns ända upp i högsta
instans, dvs. försäkringsöverdomstolen. Praxisändringar har ju medfört att
nästan allting godkänns som arbetsskada, och detta är inte rimligt! Det
måste snarast fastställas klara kriterier för vad som är arbetsskada eller inte.
Jag yrkar bifall till reservation 20.
Herr talman! I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 35 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Socialförsäkringssystemen syftar till att tillgodose medbor-
garnas behov av ekonomisk grundtrygghet vid sjukdom, rehabilitering, han-
dikapp och ålderdom. Den ekonomiska omfattningen av systemen beräknas
i år till 254 miljarder kronor, vilket innebär att dess andel av BNP är ungefär
20 %. Vi lägger med andra ord ned mycket stora summor på våra socialför-
säkringssystem. Trots detta har de uppenbara brister som motverkar rehabi-
litering och möjligheterna till återgång till arbete.
Folkpartiet liberalerna har i ett flertal år påpekat bristerna i våra socialför-
säkringssystem, brister som socialdemokraterna har sagt sig vilja åtgärda,
men som de i stället har byggt vidare på och därigenom skapat orimliga för-
hållanden mellan arbete och ersättningar från socialförsäkringen. Låt mig
bara påminna om timsjukpenningen, som folkpartiet liberalerna hävdade
skulle leda till orimliga förhållanden mellan arbete och sjukersättning. Trots
våra varningar innan reformen infördes, tog regeringen ingen som helst notis
om våra påpekanden. Resultatet blev också att många människor kunde bli
överkompenserade medan andra inte fick sin rättmätiga sjukförsäkringser-
sättning. Inte minst är de ökade kostnaderna i systemen en broms för möjlig-
heterna att tillgodose andra viktiga sociala mål i vårt samhälle.
I dagens betänkande från socialförsäkringsutskottet tas ett angeläget tag
i rehabiliteringsfrågorna. Att rehabilitera mäniskor för återgång till arbete
innebär betydande ekonomiska vinster för samhället. Men det helt avgö-
rande skälet till förändringar i systemet är den avsevärt förbättrade livssitua-
tionen för dem som genomgår en lyckosam rehabilitering. Dessa samhälls-
vinster går inte att värdera i pengar. Den enskilda människans förbättrade
livsbetingelser skall ses som det helt avgörande skälet till de förslag som ut-
skottet lägger fram.
Folkpartiet liberalerna har år efter år hävdat att också socialförsäkrings-
systemen måste förändras för att tillgodose andra mycket angelägna mål i
den svenska välfärden. Dagens ärende är ett i en lång räcka av förändringar
som måste göras för att medlen också skall räcka till andra angelägna insat-
ser, inte minst för dem som räknas till glömda Sverige.
Herr talman! När nu syftet med förändringarna är gott, är det med stort
beklagande som folkpartiet liberalerna tvingas framföra skarp kritik mot det
sätt på vilket regeringen har hanterat både detta ärende och andra åtgärder
i socialförsäkringssystemen.
I december varnade jag för det kaos som skulle infinna sig på försäkrings-
kassorna när man ändrade sjukersättningshandläggningen två gånger under
tio månader. I allt väsentligt har tyvärr dessa farhågor slagit in.
Det är beklagligt att regeringen i förslaget till rehabilitering lämnat ett så
undermåligt betänkande att enskilda människor riskerar att drabbas och att
handläggningen av rehabiliteringsärenden kommer att försvåras på grund av
oklarheter om vad regeringen i verkligheten menar med sina förslag.
Herr talman! Utskottets handläggare har med stor skicklighet försökt att
rätta till de allvarligaste bristerna. Men detta hindrar inte att utskottet i sin
helhet, inkl, de socialdemokratiska ledamöterna, tvingas kritisera regering-
ens bristande intresse för att lägga fram förslag som går att verkställa. Låt
mig återigen varna för denna slapphet i regeringens handläggning. Den lutt-
rade försäkringskassepersonalen kommer att tvingas till många svåra eller
felaktiga bedömningar på grund av de brister som regeringsförslaget inne-
bär, trots att vi i utskottet har gjort så gott vi har kunnat.
Förslaget till rehabilitering av anställda kommer att ställa utomordentligt
stora krav på arbetsgivarna. De nya uppgifter som läggs på dem kommer att
öppna vägar för insatser för en förbättrad arbetsmiljö, och sannolikt kom-
mer många företag att se över även arbetsorganisation och andra rutiner.
Snabbare upptäckt av dem som behöver rehabilitering samt utökade insat-
ser kommer, som jag tidigare har framfört, att betyda såväl mänskliga som
ekonomiska vinster som är avsevärda. Det är därför av yttersta vikt att alla
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
49
4 Riksdagens protokoll 1990/91:119
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
50
anställda får samma trygghet och samma möjligheter till rehabilitering oav-
sett var de har sin anställning. Det är viktigt att även de allra minsta arbetsgi-
varna får möjlighet att leva upp till det ansvar som förslaget ger uttryck för.
Folkpartiet liberalerna har därför föreslagit att företag med uppemot 15 an-
ställda skall undantas från ansvaret för rehabiliteringsutredningen. Gränsen
15 anställda ligger också i linje med vårt förslag till återförsäkring i sjuklöne-
förslaget, som riksdagen förhoppningsvis skall behandla senare i vår.
Utskottsmajoriteten anför som skäl till att inte undanta de små arbetsgi-
varna att även de nu får större möjligheter att ansluta sig till företagshälso-
vården. Vi finner inte detta förslag tillräckligt för att tvinga även de allra
minsta arbetsgivarna att ta ansvar för rehabiliteringsutredningen. Detta in-
nebär inte att de skall undantas från kravet att medverka i rehabilitering av
sina anställda. Men vill man ha en rehabiliteringslag som skall ge samma för-
utsättningar för alla anställda bör försäkringskassan ta över utredningen vid
de minsta företagen.
Jag vill gärna ställa frågan till Nils-Olof Gustafsson: Vad är skälet till att
ni inte vill inse de svårigheter som finns i de minsta företagen?
Fru talman! Den enskildes integritet måste betonas vid rehabiliteringsut-
redningen. Vi finner det självklart att försäkringskassan inte skall lämna ut
information om den enskilde utan att samtycke finns. Detta bör riksdagen
ge regeringen till känna.
Vi vill också betona att försäkringskassan i rehabiliteringsarbetet bör ta
till vara den kompetens som finns vid företagen. Beslutsfattandet måste de-
centraliseras så långt ut som möjligt. Man måste också stimulera mindre
företag att samverka i rehabiliteringsarbetet. En självklarhet måste vara att
en allsidig rehabilitering skall vara att föredra framför återgång till den tidi-
gare arbetsplatsen.
Riksdagen har för en tid sedan knäsatt principen att det skall vara mer
lönsamt att arbeta än att av olika skäl vara frånvarande från arbetet. Ut-
skottsmajoritetens och regeringens förslag till rehabiliteringsersättning inne-
bär i vissa fall att högre ersättning kan utgå än vid förvärvsarbete. Detta är
oacceptabelt och rimmar inte med riksdagens tidigare beslut när det gäller
sjukförsäkringen. Vi kräver därför att regeringen återkommer till riksdagen
med förslag som ger möjlighet till en ”trappa”, som dels stimulerar rehabili-
tering, dels gör det lönsamt att återgå i arbete.
Fru talman! Att rehabilitera en sjukskriven till återgång till arbete är en
svår och ofta krävande insats. Det är därför av yttersta vikt att reglerna inte
är utformade så, att de motverkar rehabilitering. Den 1 juli 1990 infördes
fler nivåer i sjukpenningförsäkringen. Den som kunnat vara sjukskriven till
en fjärdedel tvingas nu till förtidspension på halv eller tre fjärdedels tid. Det
vore intressant att höra vad som ligger bakom socialministerns förslag i
denna fråga. Enligt min uppfattning är det ett direkt hinder i rehabiliterings-
arbetet.
Fru talman! När ett handikappat barn fyller 16 år övergår vårdbidraget i
regel till förtidspension och eventuell handikappersättning. Folkpartiet libe-
ralerna har med skärpa hävdat att handikappade ungdomar som studerar
inte får förtidspensioneras. Ingen möda får sparas när det gäller att pröva
deras förutsättningar till arbete efter utbildning. Att pensionera dem innebär
alltför ofta slutsteget i rehabiliteringskedjan. Detta kan inte accepteras. Det
är därför ett av de viktigaste skälen till att folkpartiet liberalerna varje år
kräver ytterligare insatser för att skapa förutsättningar till förvärvsarbete för
unga handikappade.
Fru talman! Ett mycket stort antal aktörer inom socialförsäkringens verk-
samhet är överens om att nuvarande arbetsskadeförsäkring är det främsta
skälet till att människor inte kan rehabiliteras. Regeringen har ett flertal
gånger, även i den proposition som vi behandlar i dag, uttryckt samma åsikt.
Att regeringen även i denna fråga sprungit ifrån en överenskommelse har väl
slutat att intressera någon. Svikna överenskommelser börjar ju bli vardags-
mat.
Folkpartiet anser att en förlängning av samordningstiden mellan sjukför-
säkringen och arbetsskadeförsäkringen från 90 till 180 dagar är en väsentlig
åtgärd till dess arbetsskadeförsäkringen har reformerats. Vi kräver därför
att regeringen skall återkomma med förslag, så att detta kan ske snarast.
Låt mig också säga att arbetsskadeförsäkringen inte längre kommer att
fungera när den, som påpekats av många, i dag har en brist på 14 miljarder
och 1995 kommer att ha en brist på 75 miljarder i arbetsskadefonden, om
inget görs. Ingen ansvarig politiker kan väl acceptera detta. Tydligen är det
så att regeringen inte kommer att vidta några som helst åtgärder.
Vi är väl medvetna om att facken inte accepterar en förändrad arbets-
skadeförsäkring. Men det är en aning magstarkt att i klartext markera att
även SAF vill skjuta på en förändring. SAF har ju i mycket tydliga dokument
från sin kongress redovisat sin åsikt och, fru talman, jag tvivlar faktiskt på
vad som sägs i propositionen i denna fråga.
Låt mig också för säkerhets skull - för att ingen missuppfattning skall ske -
säga att folkpartiet liberalerna är mycket måna om att det skapas en obliga-
torisk ansvarsförsäkring, så att inte människor drabbas om olyckan skulle
vara framme. En arbetsgivarförsäkring skall lagfästas och utformas så, att
ytterligare incitament skapas för ökade insatser för en förbättrad arbets-
miljö. Vi beklagar verkligen att regeringen inte inser att arbetsskadeförsäk-
ringen är nyckeln till en effektiv rehabilitering. Sker inga förändringar i den,
kommer många som väntar på beslut i sitt arbetsskadeärende att avstå från
rehabilitering till dess arbetsskadan är reglerad. Vad detta kostar samhället
i pengar och den enskilda människan i personligt lidande bortser regeringen
tydligen från.
Fru talman! Med anledning av motion Sf49 vill folkpartiet liberalerna
framhålla att kvinnornas höga sjuktal är så allvarligt att mycket stora an-
strängningar måste göras för att komma till rätta med bristerna såväl i arbets-
livet som i kvinnors dubbelarbete. Dessa problem måste tas på mycket större
allvar. Kvinnors sjukfrånvaro måste noga kartläggas, och djupgående analy-
ser av orsakerna måste göras.
Fru talman! Låt mig som avslutning också framhålla att dagens beslut om
snabbare och ökad rehabilitering inte får medföra att kroniskt sjuka och han-
dikappade diskrimineras på arbetsmarknaden. De arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som i dag är avsatta för dem måste utökas, om de skall ge dessa
grupper en förbättrad ställning på dagens arbetsmarknad.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till reservationerna 2 och 14.
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
51
Prot. 1990/91:119 Självfallet står jag bakom även de övriga reservationer som folkpartiet libe-
27 maj 1991 ralerna har fogat till detta betänkande.
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
52
Anf. 36 KARIN ISRAELSSON (c):
Fru talman! Det har ofta de senaste åren när vi debatterat betänkanden
från socialförsäkringsutskottet funnits anledning att tacka kanslipersonalen
för ett gott arbete. Det har vi anledning att göra även denna gång. Rege-
ringen har lyckats presentera ett lagförslag som inte på något sätt var full-
gånget. Flera åtgärder måste till för att vi förhoppningsvis skall kunna se en
bättre produkt träda i kraft den 1 januari 1992.
Det kan finnas anledning att citera utskottets skrivning i de synpunkter
som avslutar betänkandet. ”Utskottet har som framgått ovan funnit en rad
brister i regeringens förslag, särskilt vad gäller ersättningssystemet.---
Bristerna är i vissa fall så väsentliga att utskottet övervägt om regeringen
borde komplettera lagförslaget innan riksdagen tar ställning till det. För att
man i första hand hos riksförsäkringsverket och försäkringskassorna redan
nu skall kunna förbereda genomförandet av reformen och påbörja utbild-
ningsinsatser m.m. föreslår utskottet emellertid att riksdagen godtar det
framlagda förslaget med vissa ändringar och i övrigt begär att regeringen
återkommer med kompletterande lagförslag som skall kunna träda i kraft
när reformen genomförs den 1 januari 1992.” - Det är den lilla brasklapp
som finns med och som jag verkligen instämmer i.
Det är alltför många lagförslag som lämnat regeringen den senaste tiden
som varit behäftade med grava fel. Vi i centern kan dock med våra reserva-
tioner acceptera delar av förslaget av det skälet att vi länge drivit kravet på
rehabiliterande åtgärder och en ändrad arbetsskadeförsäkring och att vi an-
ser det viktigt att ett första steg nu äntligen tas.
Många rehabiliteringsprojekt har visat goda resultat ute i landet, och för-
hoppningen är att detta lagförslag skall bidra till att korta människors sjuk-
skrivningsperioder och att en bättre arbetsmiljö skall åstadkomma bättre
förutsättningar för att förhindra att arbetsskador uppstår. Införandet av
sjuklön och arbetslivsfondens insatser bidrar också var för sig till detta.
Redan den förändring av kompensationsnivån i sjukersättningen som
trädde i kraft den 1 mars har visat på sjunkande sjuktal. Jag trodde inte att
effekten skulle bli så dramatisk som den tydligen blev. Jag väntar med stor
spänning på en analys av hela händelseförloppet. Detta har inneburit stora
besparingar i sjukförsäkringssystemet, pengar som rimligen borde kunna gå
tillbaka till rehabilitering.
Centerpartiet har inte kunnat acceptera förslaget att försäkringskassorna
skall spela rollen av spindeln i nätet. Det finns flera skäl till detta. FAS 90,
försäkringskassans framtida datastöd, är en anledning. Vi anser att det redan
i dag finns kanaler som borde utnyttjas för att finna och spåra sjuka där ar-
betsmiljön och behovet av rehabilitering väger tungt. Inte minst primärvår-
den möter de flesta som söker läkarhjälp. Med en utveckling av primärvår-
den kommer där också att finnas god kännedom om sjukdomsförhållanden
och arbetsförhållanden.
I Landstingsförbundet är ju alla partier ense om familjeläkarsystemet.
Varför inte utnyttja den utvecklingen mer när rehabiliteringen skall byggas
ut? Företagshälsovården känner redan i dag arbetsplatsernas miljö och de
arbetsgivare som behöver stöd för att ta det ansvar som de bör ta för en god
arbetsmiljö.
Även företagshälsovården borde kunna utnyttjas i dessa sammanhang.
Det är mycket populärt för närvarande att bygga upp nya organisationer för
att på det sättet förhoppningsvis förbättra arbetsresultatet. Jag är inte helt
övertygad om att detta alla gånger är lösningen. Varför inte ge redan befint-
liga organisationer den förstärkning de behöver för att klara de nya uppgifter
som man kan lägga på dem? Där finns också den kompetens som i dag kan-
ske saknas inom försäkringskassan.
I vår reservation nr 1 utvecklar vi vårt synsätt. Detta är också grunden för
vårt ifrågasättande av att FAS 90 genomförs. Men om man ger försäkrings-
kassan uppdraget att vara spindeln i nätet i rehabiliteringen måste ett data-
system av FAS 90-typen troligtvis också finnas med för att samordna alla de
instanser som då krävs för att nå effekt.
Arbetsgivaren skall ha ett ansvar för en god arbetsmiljö - det är helt klart.
Vissa mindre arbetsgivare kan dock få problem att med små resurser klara
detta. I så fall bör försäkringskassan ställa resurser till förfogande för att ge-
nomföra den delen.
I propositionen har man helt glömt bort den medicinska rehabiliteringen,
som är grunden i all annan rehabilitering. Vi anser att det finns all anledning
att utnyttja primärvården och företagshälsovården i det sammanhållande ar-
betet. Medicinsk rehabilitering blir med utskottets förslag ersättningsberätti-
gad.
Integritetsproblemen blir synnerligen kännbara när så många instanser
finns inblandade i det rehabiliterande arbetet. Utskottsskrivningen är något
tvetydig; dock avslutas den med att den enskilde måste lämna godkännande
för att arbetsgivarna skall få del av sjukdomsdiagnosen. Som reservant litar
jag dock inte helt på utskottets ställningstagande, så de inledande skrivning-
arna kan tolkas på ett annat sätt.
Kvinnorna utgör en stor andel av den stora gruppen av arbetsskadade. De-
ras monotona arbete med många belastningssjukdomar som följd bör upp-
märksammas speciellt i rehabiliteringssammanhang. Det krävs ökade möj-
ligheter att påverka arbetsmiljön och arbetssituationen. Vi anser att man i
det sammanhanget bör beakta även deras sociala situation.
Ett stort antal sjukskrivningar beror många gånger på ett begynnande
missbruksproblem. Detta gäller inte minst kvinnor, som döljer sitt missbruk
under lång tid. Det föreligger stora svårigheter för arbetskamrater och ar-
betsgivare att komma till rätta med de problemen.
Många frivilligorganisationer har goda kunskaper, som borde kunna tas
till vara i dessa sammanhang. Vad som är viktigt är väl att alkoholens roll
beaktas. Det är tyvärr inte alltid så i dag. Här krävs stora informationsinsat-
ser till den personal som kommer att handlägga rehabiliteringsärenden.
Det förekom alltför ofta innan kompensationsgraden sänktes i sjukförsäk-
ringen en överkompensation inom sjukpenningersättningen. Vi i centerpar-
tiet anser att den nya rehabiliteringsersättningen med 100-procentig kom-
pensation inte får innebära att en överkompensation kommer till stånd.
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
53
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
Det måste löna sig att arbeta även i dessa sammanhang - annars kommer
motivationen att fullfölja rehabiliteringen att utebli.
I propositionen föreslås att rehabiliteringsersättning skall kunna utges
fram till den månad man fyller 65 år. Vi i centern anser att denna åldersgräns
är märklig. De flesta sjukskrivningar i den åldern är nog motiverade av utslit-
ningssjukdomar. Motivet för att rehabiliteras för enstaka verksamma måna-
der eller år i förvärvslivet har inte klarlagts ens i utskottsbetänkandet. Ut-
skottet avstyrker vår motion i den frågan. I propositionen finns inga motiv
för denna 65-årsgräns. Visserligen skall det övervägas när rehabilitering skall
bestämmas, säger man, men det är enligt vår mening mer motiverat att sätta
denna gräns till 60 år.
En fjärdedels förtidspension kan i många fall innebära en fortgående kon-
takt med arbetslivet med möjlighet till återgång till detsamma utan alltför
omständliga procedurer. Vi föreslår därför i en reservation att regeringen
bör lägga fram ett sådant förslag. Både folkpartiets och moderaternas repre-
sentanter har i tidigare inlägg också motiverat vår reservation.
Att ungdomar förtidspensioneras på grund av ett handikapp under studie-
tiden måste undvikas. Förtidspensioneringen har en tendens att permanen-
tas, vilket är djupt olyckligt för denna grupp. Skälen för att finna ett annat
system för ersättning till dessa ungdomar är därför starka. I en reservation
ger vi regeringen i uppdrag att lägga fram ett förslag därom.
Arbetshjälpmedlen har stor betydelse för att en arbetsplats skall kunna
utnyttjas. Arbetslivsfondens medel bör kunna användas för detta ändamål,
och det gäller även för egenföretagare. Ibland kan enkla åtgärder förhindra
utslagning från arbetslivet. Därför måste alla vägar prövas för att tillgodose
behovet av arbetshjälpmedel.
Jag har i många sammanhang krävt att arbetsskadeförsäkringen skall re-
formeras. Det är orimligt stora summor pengar som på detta sätt går ut till
grupper som kanske inte är de mest berättigade till denna extra dusör. Ibland
kostar administrationen betydligt mer än vad själva ersättningen därefter
uppgår till. Tyvärr har regeringen inte lyckats åstadkomma ett förslag som vi
har kunnat ta ställning till i år. Det är bara att beklaga.
År 1987 bifölls en motion från centerpartiet om en analys av arbetsskade-
försäkringen. Detta resulterade dock inte i något påtagligt. Arbetsmiljö-
kommissionen tillsattes så att socialdemokraterna skulle klara debatten inför
valet. Därefter har det förflutit tre år, men fortfarande har arbetsskadeför-
säkringen samma utformning och utgör samma propp i rehabiliteringssyste-
met. De pengar som rinner ut genom detta system har kunnat brukas på ett
för de flesta bättre sätt. I en reservation kräver vi från oppositionen att sam-
ordningstiden förlängs till 180 dagar. Det skulle medföra en förbättring av
situationen. Vi förväntar oss att man snabbt återkommer med förslag vad
gäller arbetsskadeförsäkringen i övrigt.
Vi anser att arbetsskadebegreppet måste omprövas. Det är inte rimligt att
närmare 90% av alla arbetsskadeanmälningar nu godkänns som arbets-
skada. Vi anser därför att det finns all anledning att ompröva denna försäk-
ring vad avser arbetsskadebegreppet. Jag vet att denna försäkring är närmast
helig för socialdemokraterna. Men den har spelat ut sin roll både när det
54
gäller att spåra dålig arbetsmiljö och att ge en aktiv rehabilitering. Därför
finns det skäl att ompröva den.
Fru talman! Jag yrkar bifall till vår reservation 1 och till reservationerna 3
och 16. Centern ställer sig givetvis bakom alla reservationer som vi i övrigt
fogat till betänkandet.
Anf. 37 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Fru talman! I takt med att samhällets kostnader för sjukdom och ohälsa
har stigit har också kritiken mot vårt socialförsäkringssystem ökat. De ohäl-
sosamma arbetsmiljöerna har inte utsatts för samma hårdhänta behandling
och debatt som vår sjukförsäkring och arbetsskadefö.rsäkring. Ändå är det
helt klarlagt att en stor del av vår ohälsa och långtidssjukskrivningar beror
på arbetets art, organisationen och/eller arbetsförhållandena i övrigt.
Därför har vi väntat länge på förslag från regeringen om åtgärder som rik-
tar sig mot de dåliga arbetsmiljöerna, och vi har väntat på förslag vilkas ge-
nomförande skulle minimera utslagningen från arbetslivet.
Rehabiliteringsutredningen, som tillsattes redan 1985, lade fram sitt be-
tänkande 1988. Regeringen har alltså tagit god tid på sig att komma med
förslag till åtgärder. Detta gjorde givetvis att förväntningarna på det kom-
mande förslaget var ganska stora.
Så kom då regeringens proposition i slutet av mars i år. En så sent framlagd
proposition medför i stort sett en månads aktivt utskottsarbete, om riksda-
gen skall hinna fatta beslut innevarande riksmöte. I vanliga fall och med
mindre förslag är det kanske inte orimligt med bara en månads arbetstid,
men den här gången har det varit alldeles för kort tid med hänsyn till de stora
förändringar som förslaget faktiskt innehåller. Jag vet att det är fler än jag
som hade önskat tid för hearings med berörda instanser i det här ärendet.
Jag tror också det hade varit bra om vi hade fått mer tid så att de berörda
fått klart för sig vilka förändringar och framför allt ökade krav som rege-
ringsförslaget kommer att medföra. Jag tycker inte att det räcker med att
hänvisa till att rehabiliteringsberedningens betänkande funnits tillgängligt i
många år. Utredningens förslag skiljer sig faktiskt på flera väsentliga punkter
från propositionens förslag. Jag fruktar att många i början på nästa år blir
överraskade när de upptäcker att den här lagen har trätt i kraft och ser vad
den innebär för dem. Den här sortens ärenden är inte av den karaktären att
man lyckas intressera massmedia för dem och den vägen kan få hjälp att
sprida innehållet i förslaget samt därmed få till stånd en debatt.
Det var tidsbristen. Därtill kommer att regeringens förslag hade stora bris-
ter. Jag tror, fru talman, att det tillhör det ovanliga att ett enigt utskott skri-
ver att propositionens förslag hade så stora brister att man - om man fick
göra vad man ville - hade skickat tillbaka förslaget till regeringen och sagt:
Se över förslaget en gång till innan ni lägger det på riksdagens bord! Att vi i
utskottet trots allt behandlade förslaget berodde på - det var vi också över-
ens om - att det var nödvändigt att få ett beslut så att förberedelsearbetet
ute på fältet kunde börja. Att det över huvud taget blev möjligt för utskottet
att lägga fram ett betänkande med förslag till riksdagen är till största delen,
som också föregående talare sade, vårt utskotts tjänstekvinnors förtjänst.
Äras den som äras bör.
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
55
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
56
Utskottet har kompletterat och förbättrat innehållet i regeringsförslaget
på flera punkter. Vänsterpartiet har fått gehör för många av sina krav. Jag
tycker det är bra och riktigt att utskottet slår fast att en anställd som blir
föremål för rehabiliteringsutredning har rätt att bli både företrädd och bi-
trädd av facket om han eller hon känner att det stödet behövs. Det kan fak-
tiskt uppstå situationer när man som anställd på förhand vet att man har en
annan uppfattning i ärendet än vad arbetsgivaren har. Då är det inte alltid så
lätt att ensam klara debatten med arbetsgivaren och försäkringskassan om
synen på vad man skall göra i framtiden. Då kan det vara skönt att känna att
man har möjlighet att få stöd av facket.
Vi har också fått gehör för vårt krav att rehabiliteringsersättning måste
kunna utgå längre tid än det år som regeringen usprungligen ville sätta som
gräns. Det finns ett otal anledningar till att en rehabilitering måste få ta
längre tid. Vi pekade i vår motion på det faktum att det har visat sig att män-
niskor som behöver omskolas av hälsoskäl många gånger har brister i sin bas-
utbildning. En förutsättning för en lyckad rehabilitering - man kanske inte
bara behöver byta arbetsuppgifter, utan man kanske måste ge sig in på ett
helt annat arbetsområde - är då många gånger att man får komplettera sina
baskunskaper.
Utskottet har, precis som mitt parti, en annan uppfattning än den som re-
geringen ger uttryck för i propositionen i fråga om sjukskrivningstidens
längd. Regeringen har angivit att regel bör vara att sjukpenningen efter ett
år skall övergå till sjukbidrag eller sjukpension. Ett enigt utskott konstaterar
att det i dag inte finns någon tidsgräns för hur länge sjukpenning skall utgå.
Regeringens skrivning bör därför uppfattas som en erinran om en intensifie-
rad bevakning av de långvariga sjukfallen, och jag tycker att det är bra att
skrivningen skall uppfattas på så sätt.
Jag tror också att det är nödvändigt att precisera vad som är arbetsgivarnas
resp, försäkringskassans ansvar. Detta har också utskottet gjort i sitt betän-
kande. Propositionen var mycket otydlig på den punkten. Visserligen kan
man, som folkpartiet gör, föra ett resonemang om att det är svårt för de
mindre arbetsgivarna - folkpartiet sätter gränsen vid 15 anställda - att klara
av ansvaret. Jag hade själv samma tankar när jag läste regeringens förslag.
Jag frågade mig hur det skulle gå för de mindre arbetsgivarna, framför allt i
samband med att människor skall omplaceras. På en liten arbetsplats har
man naturligtvis inte samma möjlighet att ta fram andra arbetsuppgifter när
någon behöver byta arbete.
Men nu gäller det alltså inte den delen av rehabiliteringen - detta får
komma i ett senare skede - utan nu gäller det bara själva utredningen. Jag
tror då att det är mycket viktigt att man inte har dessa gränser och talar om
att arbetsgivare med ett visst antal anställda skall slippa detta ansvar. Var vi
än sätter den gränsen - om vi sätter den vid arbetsgivare med 5, 10 eller 25
anställda - uppstår nya orättvisor. Då kommer givetvis den arbetsgivare som
bara har en anställd utöver det fastlagda antalet att säga att det är en väldigt
stor orättvisa, eftersom hans företag inte har så mycket bättre resurser bara
på grund av att man har en mer anställd. Det är därför bra att vi har klarlagt
att detta gäller alla arbetsgivare.
Förslaget om att arbetsgivarna skall få ett ökat ansvar för att återställa
människors arbetsförmåga när dåliga arbetsmiljöer har gjort oss sjuka är
som vi ser det både riktigt och vällovligt. Men trots allt det positiva i förslaget
finns det ändå som vi ser det en ganska stor risk att det i ett avseende slår
fel, nämligen vad gäller möjligheterna för människor med handikapp och
kroniska sjukdomar att komma in på arbetsmarknaden. Människor med
funktionshinder av något slag har alltid haft högre arbetslöshet än vi andra,
även i högkonjunkturer.
Man kan se på AMS siffror från december 1990. Av 350 000 arbetssö-
kande - vilket ofta också är ett mått på arbetslösheten - hade 30 000 arbets-
sökande ett funktionshinder. I de siffror som handikapputredningen presen-
terade nyligen hade 62 % av de intervjuade handikappade inget arbete. Det
innebär alltså att endast 38 % av människor med handikapp finns ute på ar-
betsmarknaden, medan för befolkningen i övrig denna siffra är 80%. Skill-
naderna är alltså redan i dag så stora.
Jag tror att vem som helst av oss - det behöver inte ligga några konspirato-
riska tankar bakom detta - kan räkna ut, att om en arbetsgivare på förhand
vet att vissa av oss innebär en större risk än andra att arbetsgivaren i framti-
den förorsakas kostnader, på så sätt att vi kommer att få ett behov av rehabi-
litering, så väljer givetvis arbetsgivaren någon ur den andra gruppen, någon
av dem som ändå till synes verkar friska; någon garanti har man ju aldrig,
man de är ju ändå friska från början. Det måste vara svårare att få ett arbete
hos en arbetsgivare om det från början syns på en att man har vissa funk-
tionshinder.
Vi har inte funnit att detta skulle vara skäl för att inte ge arbetsgivarna
ansvar för rehabiliteringen, men man måste samtidigt kunna garantera att
förslaget inte ger upphov till de risker som jag här har pekat på för männi-
skor med handikapp. Vi menar att detta går att motverka genom att man
använder en lagstiftning som vi redan har i dag, nämligen främjandelagen.
Detta är en lag som existerar men som inte används. Att den inte används
beror på att det saknas faktiska möjligheter att tillämpa lagen.
Om arbetsmarknadsmyndigheterna - om det nu är dessa som skall ha an-
svaret - skall kunna tillämpa lagen måste man ha tillämpningsföreskrifter
och sanktionsmöjligheter. Detta finns inte i dag. AMS måste dessutom givet-
vis få resurser för arbetet.
Vi menar att detta är den enda möjligheten att garantera att förslaget om
aktiv rehabilitering inte slår mot redan utsatta. Visst är det bra att utskottet
skriver att man förutsätter att effekterna för handikappade skall belysas i
uppföljningen av förslaget - detta är faktiskt den enda gång utskottet i betän-
kandet nämner dessa problem; regeringen nämner dem inte alls i sin propo-
sition.
Fru talman! Detta är som sagt bra, men det är enligt vår mening inte till-
räckligt. Jag yrkar därför bifall till reservation 6 till betänkandet. I övrigt står
vi bakom utskottets hemställan.
Anf. 38 ANITA STENBERG (mp):
Fru talman! Ragnhild Pohanka, ledamot i socialförsäkringsutskottet, lig-
ger i dag sjuk hemma i sängen i Borlänge, och jag ersätter henne därför.
Det är en svårgenomtränglig proposition som regeringen har lagt fram,
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
57
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
58
och utskottet har lagt ned mycket möda på sin behandling av den. Tack vare
detta har ett relativt lättläst betänkande kommit till stånd.
Människan svarar med sjukdom då hon blir alltför pressad. Jag hoppas att
de signalerna går fram till arbetsgivarna. Jag hoppas också att handikapput-
redningen, vars delbetänkande kommer att presenteras i denna vecka, kom-
mer att påverka rehabiliteringen.
Det är ändå tacksamt att regeringen har lagt fram ett förslag till en föränd-
ring, eftersom det innebär problem om många mår dåligt ute i arbetslivet.
Människan är verkligen inte en maskin som man kan justera, inte ens med
pengar, och stressen kan inte alltid kompenseras.
Miljöpartiet nöjer sig här med att yrka bifall till reservation 3 om den en-
skildes integritet, reservation 5 om kvinnornas situation, reservation 14 om
förtidspensionering av ungdomar och slutligen reservation 21 om fosterska-
dor. Vi anser att dessa reservationer är särskilt viktiga men ställer oss givetvis
bakom alla de andra reservationer som vi har fogat till betänkandet.
Anf. 39 NILS-OLOF GUSTAFSSON (s):
Fru talman! Även om 21 reservationer har fogats till detta betänkande vå-
gar jag påstå att utskottet ändå är ganska enigt. Jag skall så småningom åter-
komma till de skillnader som trots allt finns, men jag skall först säga några
ord rent allmänt.
Utslagningen på arbetsmarknaden är ett stort problem, det är vi överens
om, och det har också sagts tidigare i debatten. Antalet anmälda arbetsska-
dor är alldeles för stort, antalet förtidspensioneringar likadant. Det s.k.
ohälsotalet har haft en otillfredsställande utveckling under senare år. Detta
styrs av en rad faktorer, inte minst spelar arbetsmiljön en stor roll.
Den här utvecklingen frestar naturligtvis på samhällsekonomin - det är
självklart - men det verkligt tragiska är förstås att det bakom siffror och sta-
tistik döljer sig enskilda människoöden: kvinnor och män som lider och far
illa på sina arbetsplatser, som har värk, som tvingas gå hemma under långa
tider och känner sig isolerade, som längtar efter att få arbeta igen. Det finns
många som får sina liv förstörda på grund av dålig arbetsmiljö, och denna
utveckling måste motarbetas med all kraft. Utgångspunkten måste självfal-
let vara att var och en skall kunna gå till sitt arbete utan att behöva känna
oro för liv och hälsa.
Det är därför mycket tillfredsställande att vi nu har fått förslag till för-
nyelse av arbetslivet och åtgärder mot de dåliga arbetsmiljöerna. Det vikti-
gaste måste ju vara att söka alla medel för att förhindra att människor blir
skadade och sjuka på grund av dålig arbetsmiljö. Vi måste, som arbetsmark-
nadsministern sade, skapa det goda arbetet. I och med den proposition som
tidigare i dag har diskuterats i kammaren har vi, enligt min mening, kommit
en bra bit på vägen mot det målet.
Jag tror att vi framöver kommer att få färre arbetsskador och arbetssjuk-
domar, men naturligtvis kommer vi också i framtiden att få uppleva att män-
niskor slås ut.
Det är bara att erkänna att vi hittills har varit ganska dåliga på att ta om
hand och rehabilitera människor som av olika orsaker inte klarat av att ar-
beta längre. Ansvarsfrågan har varit oklar, den skadade eller sjuke har fått
vandra mellan många olika aktörer och också varit hänvisad till olika ersätt-
ningssystem, samordningsansvaret har varit oklart, osv.
Med den proposition vi nu diskuterar - och med de kompletteringar som
gjorts under utskottsbehandlingen - kommer vi enligt min uppfattning att få
ett bra system för rehabilitering.
Så vill jag nämna några av de skillnader som ändå finns. Det slås i betän-
kandet fast att det är arbetsgivaren som skall ha ansvar för att den anställdes
rehabiliteringsbehov klarläggs och för att erforderliga rehabiliteringsåtgär-
der vidtas. Det är bra att det klart slås fast att det är arbetsgivaren som har
huvudansvaret för att rehabiliteringen kommer till stånd. Behovet av rehabi-
literingsåtgärder hänger så intimt samman med arbetsmiljön och arbetsorga-
nisationen att den här lösningen är den enda rimliga.
I ett antal motioner och även i ett par reservationer yrkas på en annan
ansvarsfördelning. Dels sägs det att primärvården skall ha huvudansvaret,
dels uttrycks det oro för att speciellt små företag skulle kunna ha svårt att
praktiskt klara den här uppgiften.
Jag har viss förståelse för den osäkerhet som man kan känna för hur nya
företag med mycket få anställda kan leva upp till det här nya ansvaret. Enligt
utskottsmajoritetens mening vore det dock fel att göra en uppdelning i gra-
den av ansvar beroende på företagens storlek. Vi säger däremot inte att ar-
betsgivaren nödvändigtvis behöver göra rehabiliteringsutredningen själv. I
praktiken torde det bli ganska vanligt att företagshälsovården hjälper till.
Det kan också förekomma att arbetsgivaren inte kan göra utredningen själv
av skäl som han inte råder över. Då skall försäkringskassan ta över. Om en
arbetsgivare inte skulle göra vad som rimligen kan krävas - kanske helt en-
kelt trilskas - skall försäkringskassan ta över. Utskottsmajoriteten har ansett
att arbetsgivaren i sådana fall skall ersätta försäkringskassan för de kostna-
der som uppstår. Vi begär att regeringen tittar på detta. Arbetsgivarens hu-
vudansvar slås fast. Det är bra. Vi anser också att försäkringskassornas sam-
ordningsansvar är klart definierat och fastlagt.
Beträffande tidsramarna finns det synpunkter på att fyra veckor kanske
är för kort tid innan utredningen skall påbörjas. Det finns å andra sidan en
reservation med krav om att det skall ske snabbt. Man måste väl då mena
snabbare än de fyra veckor som utskottsmajoriteten föreslår. Jag anser att
tidsramen är väl avvägd; rehabiliteringsåtgärder bör komma i gång så snabbt
som möjligt. Jag vill erinra om att förslaget innebär att ingen utredning skall
göras om det inte anses behövligt. Det är ju inget obligatorium. Naturligtvis
skall en förnuftig bedömning göras.
Vikten av att den enskildes integritet skyddas påpekas i en reservation.
Detta är en mycket viktig aspekt. Det kan vara en fördel - ibland kanske
en förutsättning för en lyckad rehabilitering - att arbetsgivaren känner till
orsaken till sjukfrånvaron. På vissa avtalsområden medger kollektivavtal att
arbetsgivaren kan få del av den anställdes diagnos vid sjukfrånvaro. Det är
då förenat med stränga sekretessbestämmelser. Denna rätt att träffa avtal
bör, enligt vår mening, även fortsättningsvis finnas kvar. I både propositio-
nen och utskottsbetänkandet slås fast att arbetsgivaren endast med den för-
säkrades samtycke skall kunna få information från försäkringskassan om or-
saken till sjukfrånvaron. Utskottsmajoritet och reservanter är här överens.
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
59
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
60
Den ekonomiska ersättningen vid rehabilitering skall enligt förslaget
täcka inkomstförlusten, dvs. utgöra 100 %. Detta är utskottsmajoriteten och
reservanterna överens om. Vi är också överens om att det inte är rimligt att
man skall kunna uppbära högre ersättning än om man förvärvsarbetar. Li-
kaså är vi överens om att peka på det system som infördes i samband med
att kompensationsnivåerna i sjukpenningförsäkringen ändrades, dvs. att
sjukpenningen skall minska om arbetsgivaren under sjukperioden betalar
lön överstigande en viss nivå till den anställde.
På en punkt är vi inte överens. Reservanterna begär förslag om lagstift-
ning från den 1 januari 1992, medan utskottsmajoriteten anser att regeringen
noga skall följa utvecklingen och vidta åtgärder om det visar sig att det före-
kommer överkompensation. Vi anser att man inte skall stifta lagar förrän
man vet att de behövs.
Rehabiliteringsersättning skall enligt förslaget kunna utges fram till 65 års
ålder. I en centerreservation anförs att det knappast kan upplevas som me-
ningsfullt med rehabiliteringsåtgärder när man är nära pensionsåldern. Re-
servanterna föreslår - som Karin Israelsson nyss sade - att rehabiliteringser-
sättning inte skall utgå längre än tills den försäkrade fyller 60 år. Vi förutsät-
ter att försäkringskassan även väger in åldersaspekten när rehabiliteringspla-
nen godkänns. Vi anser inte att det behövs någon lägre åldersgräns.
I samband med behandlingen av proposition 141 har också väckts - eller
snarare återuppväckts - ett antal krav som vi har behandlat många gånger
här i kammaren. Dit hör allmän obligatorisk sjukförsäkring, obligatorisk ar-
betsgivarförsäkring och ersättning från AMF till försäkringskassorna. För
att vinna tid, och därför att något nytt inte tillkommit sedan vi senast be-
handlade dessa frågor, hänvisar jag till protokollen från dessa intressanta och
spännande debatter.
I två reservationer tas frågor kring arbetsskadeförsäkringen upp. Där
krävs dels att den s.k. samordningstiden förlängs från 90 till 180 dagar - för
övrigt ett gammalt borgerligt krav -, dels att arbetsskadebegreppet ses över.
En skyndsam utredning krävs. Regeringen har aviserat att en samordning
av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen bör ske. Utgångspunkten är att den
enskilde som skadar sig i sitt arbete skall hållas skadeslös. Detta stämmer för
övrigt med vad ett enigt utskott uttryckte för ett år sedan. Det är i dagsläget
inte utklarat hur kostnadsfördelningen skall vara mellan arbetsmarknadens
parter och samhället. En utredning av frågan pågår. Innan den är klar anser
utskottsmajoriteten att samordningstiden skall vara oförändrad.
När det gäller arbetsskadebegreppet har också utredningen i uppdrag att
följa upp försäkringsöverdomstolens praxis i syfte att få klarlagt om utveck-
lingen på olika områden förändrat domstolens bedömningar. Reservanter-
nas krav på utredning borde med detta vara tillgodosett.
Före statsrådets ankomst frågade Gullan Lindblad mig när regeringen
skulle fatta mod och komma med ett beslut när det gäller arbetsskadeförsäk-
ringen. Jag upprepar detta nu så att statsrådet uppfattar frågan.
Jag skall slutligen beröra frågan om differentierade arbetsgivaravgifter.
Arbetsmiljökommissionen ansåg att ett system med ekonomiska styrmedel
för att åstadkomma arbetsmiljöförbättringar borde prövas. I ett flertal här
aktuella motioner krävs differentierad arbetsgivaravgifter. En utskottsmajo-
ritet, där socialdemokraterna inte är med, kräver att regeringen skall
komma till riksdagen med förslag om differentierade avgifter. Vi socialde-
mokrater har reserverat oss mot detta. Motivet till detta är att vi inte anser
det tillräckligt belyst vilka konsekvenser på olika områden ett sådant system
kan få. Nu aviserar regeringen att en utredning skall tillsättas med uppgift
att se på möjligheterna för ett differentierat avgiftssystem och dess konse-
kvenser. Enligt departementschefen bör utredningen särskilt uppmärk-
samma de administrativa konsekvenserna av ett sådant system och beakta
att det inte får leda till ökad utslagning av arbetskraft. Det kan finnas sådana
risker, och det är viktigt att man noga undersöker och överväger dessa aspek-
ter innan man bestämmer sig för det ena eller det andra.
Till sist vill jag kommentera den bistra kritik som riktats mot vissa inslag i
propositionen. Det är riktigt att utskottet har riktat kritik mot vissa förslag-
eller brist på förslag - i propositionen. Det kan erkännas att den socialdemo-
kratiska gruppen i utskottet inför hotet av att hela propositionen skulle åter-
förvisas gick med på fränare skrivningar än den annars skulle ha gjort. Vi
tyckte nämligen att det var mycket viktigt att denna proposition nu får be-
handlas och att beslut nu fattas. Det var viktigare, och jag tror nog att rege-
ringen överlever viss kritik.
Jag tycker det skulle vara nog någon gång. Utskottet har nu framfört en
viss kritik, och det är fel ändå. Det är kanske litet långsökt, men det påmin-
ner mig om en brandchef uppe från mina trakter. Han var helt enkelt ute och
slarvade och hängde inte med när brandlarmet gick. Man släckte dock
snabbt, effektivt och bra. Så småningom kom brandchefen. Han muttrade,
svor och sparkade i det som låg där. Någon i brandkåren frågade: Vad är det
för fel nu då? Vi har ju släckt. Svaret blev: Det är fel släckt.
Det påminner om detta. Här har vi framfört en allvarlig kritik emot rege-
ringen. Men ni ger er inte, det är fel lika fullt.
Fru talman! Med det jag nu har sagt yrkar jag avslag på reservationerna
nr 1 — 16 och nr 18—21 samt i övrigt bifall till hemställan i utskottsbetänkan-
det med undantag av hemställans punkt nr 29 där jag i stället yrkar bifall till
reservation nr 17.
Anf. 40 SIGGE GOD1N (fp) replik:
Fru talman! Det var i och för sig inte fel släckt, Nils-Olof Gustafsson. Det
fanns skäl till att vi från oppositionen ändå skrev någonting mer, eftersom ni
känner er så betryckta av att ni har måst skriva denna kritik mot regeringen.
Det var väl en bekännelse om någon att säga att om vi inte hade varit pres-
sade så skulle vi naturligtvis inte ha varit kritiska. Tycker ni att förslaget var
bra så säg det, och tycker ni att det fanns skäl att kritisera regeringen så stå
fast vid det. Det skulle vara klädsamt.
Nils-Olof Gustafsson är en förnuftig man, och han har helt rätt i att mycket
måste göras i dessa frågor, framför allt för de enskilda människornas skull.
Detta försökte jag också säga i min inledning. Men där slutar tydligen vår
gemensamma uppfattning, eftersom Nils-Olof Gustafsson inte tycker att de
enskilda människorna eller de enskilda anställda i de allra minsta företagen
skall ha samma rätt, trygghet och förutsättningar att bli behandlade på ett
bra sätt om de får behov av rehabilitering. Jag är ganska engagerad i dessa
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
61
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
frågor av det enkla skälet att jag har jobbat en del med dessa frågor. Jag kan
deklarera till protokollet att försäkringskassans tjänstemän som är förnuf-
tiga och rationella kommer att hjälpa många små arbetsgivare med dessa frå-
gor eftersom de inser att det är mest rationellt och bäst för den enskilda lilla
människan. Dessutom är det bäst för dem själva. De får detta snabbt och
effektivt uträttat. Som praktiska människor borde vi också kunna inse att
man skall se till realiteten och inte bara föra ett sådant resonemang som
Margö Ingvardsson gjorde här. Det tycks vara bra bara det är lika och kor-
rekt, om det sedan drabbar enskilda människor spelar mindre roll. Det vik-
tiga är tydligen att det är lika för alla så att alla drabbas lika oskäligt, om det
är så illa. Jag har en annan människosyn och tycker att man skall se till den
enskilda människan.
Vi har det stora bekymret, Nils-Olof Gustafsson, med att arbetsskadeför-
säkringen inte är med i det här paketet. Det har funnits en total enighet un-
der den senaste tiden mellan oss politiker och även andra företrädare om att
någonting måste göras. Jag tycker då inte att det bara går att skjuta på detta
ärende och säga att det får komma någon gång när parterna möjligen är in-
tresserade. Vi har ett stort ansvar för att det skall bli en rehabilitering som
är värd namnet. Det får då inte finnas konstruktioner som gör att människor
drar sig för att ställa upp på den ena eller andra åtgärden. Då är lagen inte
effektiv, och då har vi bekymret kvar. Det är detta som oroar mig.
Anf. 41 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Fru talman! Nils-Olof Gustafsson fick litet bekymmer med att få ihop det
på slutet där han beskyllde oppositionen för att inte var nöjd när man nu
hade lyckats så bra eftersom socialdemokraterna har gått med på en hel del
av förslagen. Om vi skall kunna bli fullständigt nöjda skulle för det första
den levererade produkten vara i betydligt bättre skick och för det andra
skulle den samordning av sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen
som vi har beställt varit med. Det känns litet fel att vi tar bit efter bit i ett
system och inte vet hur helheten blir. Mycket av det som vi i morgon kommer
att fatta beslut om i voteringen kommer att träda i kraft halvfärdigt eftersom
arbetsskadeförsäkringen, som betyder så oerhört mycket i dessa samman-
hang, inte finns med. Vi kommer fortfarande att få slitas med arbetsskadan
om det är den som avgör att man vill vänta på att rehabiliteringen skall sättas
in, eftersom det kan vara motiverat av olika skäl att man får ersättning i
högre grad. I beslutande stund är vi nog inte riktigt på det klara med hur
dessa problem kommer att lösas. Det finns många frågetecken kring detta.
Vi tycker därför inte att ni har släckt elden helt. Det pyr på några ställen,
och släckningen kanske kan göras på ett bättre sätt.
Tack och lov - får vi nog säga eftersom ni inte går med på vårt förslag - har
de små arbetsgivarna betydligt lägre frånvarotal när det gäller sjukfrånvaron
bland de anställda. Därför kanske de kan räddas. I de fall man har en person
anställd där man behöver hjälp med att få en rehabiliteringsplan, tycker vi
inte att det är oskäligt att myndigheterna träder in och tar över det ansvaret.
Vi kommer att följa hur detta utvecklar sig med stort intresse. Det är av stor
vikt att detta sker. Småföretagare kan inte heller lika lätt omplacera personal
62
på arbetsplatsen som stora företag kan. Därför krävs också att man får hjälp
med dessa saker.
Jag står fast vid att primärvården, företagshälsovården och andra instanser
hade kunnat klara den samordnande delen på ett bättre sätt än såsom nu
föreslås med försäkringkassans hjälp.
Det är bra att man återkommer om det visar sig att det sker överkompen-
sation. Det är mycket viktigt att vi får strikta gränser när det gäller ersätt-
ningarna så att man inte lockas av vissa förslag och vinner på att gå kvar i
rehabilitering i stället för att gå ut i arbete. Det krävs mycket uppföljning av
ett så här stort och vittomfattande förslag.
Anf. 42 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att fråga Nils-Olof Gustafsson om han står
fast vid kritiken i betänkandet eller om han är på väg att krypa ur. Om man
har skrivit under ett betänkande får man väl stå för det sedan. Det hör till
god ton. Att vi nu från oppositionens sida har preciserat oss ytterligare på en
punkt, nämligen när vi bekymrar oss över att arbetsskadeförsäkringen över
huvud taget inte finns med i betänkandet, tycker jag nog att det finns alla
skäl till. Propositionen är bristfällig, men betänkandet kan vi alla i dag stå
för.
Nils-Olof Gustafsson sade att vi tidigare har varit dåliga på att rehabilitera
människor eftersom vi har haft oklara ansvarsförhållanden. Jag vill erinra
om vad jag sade i första meningen i mitt inlägg, nämligen att redan år 1982
lade vi moderater i utskottet fram ett förslag som i huvuddrag är det som vi
nu behandlar. Regeringen har haft synnerligen god tid på sig för att förverk-
liga detta. Det är därför något förvånande att det har blivit ett så dåligt resul-
tat. Vi hoppas dock att vi med förenade krafter har gjort det hela litet bättre.
Det finns skäl för kritik, och jag skall nämna några punkter. Det finns en
del oklarheter. Vi begär ett förslag på hur vi i fortsättningen skall agera när
den försäkrade vägrar att underkasta sig medicinsk behandling eller rehabili-
tering. Vi vill ha samma möjlighet som tidigare att minska ersättningen. Vi
vill veta hur man skall beräkna sjukpenning vid avbrott i rehabiliteringen. Vi
vill att förhållandena mellan medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering
skall framställas något klarare. Det uttrycks mycket svävande i propositio-
nen. Och regeringen har fått ett fullständigt underkännande när det gäller
schablonregeln om förtidspensionering. Är vi överens om att det här är rik-
tigt eller inte?
När det gäller de små företagen vill jag erinra om att det är fyra partier
som uttrycker bekymmer över de små företagens möjligheter att klara detta.
Och alla är överens om att arbetsgivaren har ett ansvar, men vi anser att för-
säkringskassan i vissa fall bör gå in och göra dessa utredningar. Och detta
gäller alltså de små företagen. Vi vill också, vilket anges i en reservation, att
de skall betala lägre arbetsgivaravgifter, osv. Om företagen skall klara detta
är det nämligen viktigt att de också har ekonomiska resurser till det. I fråga
om detta skulle vi kunna ha en allmän näringspolitisk debatt, men detta hör
inte till detta utskottsområde.
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
63
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
64
Anf. 43 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Fru talman! Nils-Olof Gustafsson och jag är överens om det mesta i det
här betänkandet. Det är egentligen bara på två punkter som vi har något
olika uppfattningar.
Jag skulle vilja fråga Nils-Olof Gustafsson hur man egentligen resonerar
när man menar att differentierade arbetsgivaravgifter skulle innebära en risk
för ökad utslagning och utestängning av arbetskraft. Varför har man inte fört
detta resonemang när man har beslutat sig för att införa t.ex. ett arbetsgivar-
inträde i sjukförsäkringen? Måste inte en reform av det slaget, och i och för
sig också förslaget om arbetsgivarens ökade ansvar för rehabiliteringsutred-
ning - bägge dessa förslag är ju kopplade direkt till individer, för att arbetsgi-
varen omedelbart skall kunna se sambandet mellan den sjuka individen och
företagets ökade kostnader - medföra en större risk för att arbetsgivaren
börjar sortera vilka han anställer och att man därmed får en större utslagning
än ett genomförande av förslaget att införa differentierade arbetsgivaravgif-
ter skulle medföra, avgifter som inte är riktade mot individer utan som är
riktade mot den dåliga arbetsmiljön? Jag kan faktiskt inte förstå hur social-
demokraterna har resonerat för att komma till denna slutsats.
Jag vill åter säga att jag visst är orolig för hur det skall gå för de små företa-
gen. Men jag kan inte inse att det skulle vara någon större rättvisa att sätta
en gräns som är baserad på antalet anställda då arbetsgivarna skall slippa
ansvar. Hur bedömer man t.ex. en arbetsplats som har få anställda, men som
i stället satsar på tekniska hjälpmedel, t.ex. ett företag som i stor utsträck-
ning är datoriserat? Och hur gör man om man gör som folkpartiet vill, nämli-
gen sätta gränsen vid 15 anställda, med ett företag som har 16 anställda och
det visar sig att det inte alls har bättre resurser än företaget med 15 anställda?
Jag tror alltså inte att det går att skapa en större rättvisa genom att sätta en
sådan gräns. Och då har jag vid mina överväganden inte kunnat finna annat
än att det då är bättre att ha en generell gräns som gäller för alla arbetsgivare.
Möjligen kan man om de små företagen säga att de generellt sätt har en
bättre arbetsmiljö och en bättre trivsel och därmed får lägre kostnader.
Anf. 44 NILS-OLOF GUSTAFSSON (s) replik:
Fru talman! Frågorna angående varför arbetsskadeförsäkringen inte tas
upp i denna proposition överlåter jag med varm hand till statsrådet att svara
på.
Jag tror att jag i mitt inledningsanförande sade att det kan finnas skäl till
viss oro för hur de små företagen skall klara detta nya ansvar. Men därifrån
och till att ta ifrån dem deras ansvar för att denna rehabiliteringsutredning
görs är steget långt. De behöver inte själva göra den. Om företagen inte har
resurser kommer det att bli mycket vanligt att företagshälsovården gör
denna. Men de kan naturligtvis även kontakta försäkringskassan. Men när
det gäller ansvaret vore det fel att dra en gräns vid företagens storlek. Detta
är och skall vara arbetsgivarens ansvar.
Det är egentligen ingenting nytt som ni tar upp. Det är sådant som jag
tycker att vi är mycket överens om i utskottet, t.ex. kvinnornas, de kroniskt
sjukas, de handikappades och drogmissbrukarnas situation. Det som tas upp
är nästan exakt det som står i utskottsmajoritetens skrivning.
Beträffande förtidspensionering av ungdomar säger vi också att det skall
undvikas så långt som möjligt. Och vi pekar också på att förslag om detta
bereds i regeringskansliet och att vi bör avvakta det.
Till Margö Ingvardsson vill jag säga att man naturligtvis kan se en viss risk
för de kroniskt sjuka och de handikappade när det gäller såväl arbetsgivarpe-
rioden som differentierade arbetsgivaravgifter. Vi säger att regeringen noga
får se över detta och följa upp det, och därest det skulle visa sig att det får
negativa verkningar får man självfallet åtgärda dem. Men vi ser inte några
stora risker med detta, åtminstone inte så stora risker som Margö Ingvards-
son ser.
Självklart står vi för den kritik som vi har framfört mot regeringen för bris-
ter i propositionen. Man får stå för det man säger. Men jag tycker att det
skall finnas någon gräns. När huvuddelen av den här debatten går åt till att
upprepa vad vi har sagt i utskottet tycker jag att det går för långt.
Anf. 45 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Det är bra om Nils-Olof Gustafsson känner oro för de små
företagen och deras anställda. Men det är ytterligare en bit till innan man,
Nils-Olof Gustafsson, kommer fram till hur man skall lösa detta praktiskt,
rationellt och enkelt, så att dessa små företag verkligen har en möjlighet att
lösa dessa problem. Många av dem kommer inte att vara anslutna till före-
tagshälsovården. Och då har de många gånger kanske inte någon uppfatt-
ning om varför en anställd är frånvarande, vilka medicinska orsaker det
handlar om. Om man är ansluten till företagshälsovården är det alldeles ut-
märkt, då går det bra att via den handskas med denna fråga, men om man
inte är det klarar man inte detta.
Dessa små företag kanske inte heller alltid har ekonomiska möjligheter
och inte heller administrativa förutsättningar att sköta detta exakt på dagen
när det skall skötas. I dessa fall borde det därför vara rimligt att försäkrings-
kassan sköter detta. Då löser man problemen på ett enkelt och rationellt
sätt. Det finns dessutom, Nils-Olof Gustafsson, många exempel på då ar-
betsgivaren står sida vid sida med arbetstagaren och jobbar hela dagarna och
har försökt lösa sådana problem, men det har varit omöjligt.
Jag tycker att man skall se praktiskt på dessa frågor och inte bara använda
teorier och säga att det går bra om alla behandlas lika på det ena sättet. Då
drabbas kanske den anställde.
När det gäller skälen till kritiken, Nils-Olof Gustafsson, tycker jag ändå
att vi har redovisat varför vi ytterligare har skärpt kritiken. Det helt avgö-
rande för om dessa angelägna insatser skall lyckas är om arbetsskadeförsäk-
ringen reformeras, men den finns inte ens med. Jag tycker att detta borde
vara ett skäl att tänka efter vad som är anledningen till att det kan gå snett.
Då har vi kanske misslyckats med något angeläget. Vi har släppt igenom för-
slaget, trots den kritik som från alla håll har framförts. Jag tycker att det
finns anledning att fundera över hur det skall bli med arbetsskadeförsäk-
ringen. Men vi får kanske besked om en stund.
Anf. 46 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! När det gäller de små företagen vill jag understryka en sak.
Jag tror att Margö Ingvardsson sade någonting om att de små företagen ofta
5 Riksdagens protokoll 1990/91:119
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
65
|
Prot. 1990/91:119 27 maj 1991 |
är bäst på att ta hänsyn till människor med vissa arbetshinder och handikapp. |
också - och det blev samfällt omvittnat av länsarbetsnämnden i mitt hem-
|
Rehabilitering |
län - att de små företagen alltid var mycket öppna och ville hjälpa till då det Som lagstiftare gäller det ju för oss att njuta av frukterna samtidigt som vi När det gäller arbetsskadeförsäkringen och den ytterligare precisering Nils-Olof Gustafsson sade att han inte har mycket mer att säga, eftersom Anf. 47 KARIN ISRAELSSON (c) replik: Fru talman! Nils-Olof Gustafsson övervältrar en del frågor till statsrådet, De små arbetsgivarnas problem är inte så märkvärdiga, vilket vi också har |
|
66 |
Vad som saknas och som inte har efterlysts i någon motion är uppföljning |
och information. När ÄDEL-förslaget diskuterades anslogs 1 miljard kronor
för uppföljning och information. Det var naturligtvis ett vittomfattande för-
slag. Det föreliggande förslaget är också mycket stort och kommer att betyda
mycket för alla arbetsgivare och, såvitt jag förstår, för hela försäkringskasse-
världen. Därför borde det väl i någon av de förväntade följdpropositionerna
finnas med en summa pengar som räcker för information. Här krävs det ju
verkligen mycket information. Systemet är inte speciellt lätthanterligt ens
för riksdag och regering. Då kan man föreställa sig vad som kommer att
hända när det hela skall omsättas i praktiken. Det behövs alltså stora infor-
mationsinsatser för att det skall bli till någon nytta.
Anf. 48 NILS-OLOF GUSTAFSSON (s) replik:
Fru talman! Jag uttryckte mig kanske oklart. Det var inte de anställda som
jag kände oro för, då jag talade om att de små företagen kanske har svårighe-
ter att klara rehabiliteringsutredningen. De anställda skall ju inte lämnas i
sticket om inte arbetsgivaren klarar det hela.
Jag är inte så säker, Sigge Godin, att gränsen för viljan och förmågan att
intressera sig för frågorna i samband med rehabiliteringen går mellan stora
och små företag. Jag har ändå i tolv år arbetat fackligt i en bransch där det
finns många småföretag, och jag vet att de små företagen minsann har lika
stort intresse för sådana här problem som stora företag. Jag känner mig alltså
inte orolig för de anställda, men inser att små företag ibland kan sakna resur-
ser. I utskottsbetänkandet står det bl.a. följande på s. 19: ”Även om arbetsgi-
varens ansvar är klart definierat måste man räkna med att en arbetsgivare
inte alltid kommer att fullgöra sina åligganden. Det kan också förekomma
fall då arbetsgivaren, t.ex. på grund av att han inte får tillgång till uppgifter
om vad som förorsakar den anställdes arbetsoförmåga, inte kan göra en full-
ständig rehabiliteringsutredning. I dessa fall blir det försäkringskassan som
får ta över ansvaret för att rehabiliteringsbehovet utreds och rehabiliterings-
åtgärder vidtas resp, att utredningen kompletteras.”
Det måste finnas någon orsak till att man inte klarar utredningen, om man
nu vill göra en sådan. Lyckas man inte skall försäkringskassan gå in. Jag
tycker att det står ganska klart och tydligt i betänkandet.
Anf. 49 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 50 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag skall börja med att säga att regeringen nog överlever en
viss kritik. Under det år som har förflutit har naturligtvis regeringen i olika
sammanhang fått kritik för både det ena och det andra. Jag skall återkomma
till de mera konkreta synpunkter som sammanhänger med förslaget om re-
habilitering. Till att börja med vill jag säga att den socialdemokratiska rege-
ringen med litet olika initiativ har angett färdriktningen för 90-talets arbete
för ett bättre arbetsliv för alla. Utslagningen måste förhindras och ökning-
arna av antalet nybeviljade förtidspensioner måste hejdas. Rehabiliteringen
tillbaka till arbetslivet är en av de stora utmaningarna.
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
67
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
68
Ser man på politikområden kan man säga att arbetsmarknadspolitiken se-
dan länge har varit inriktad på just arbetslinjen. Den bygger på insikten om
att arbetslöshetens konsekvenser för den enskilde är utomordentligt besvä-
rande. Arbete skapar självförtroende och självkänsla, och arbetslöshet ska-
par det motsatta. Samma synsätt vill vi skall prägla och genomsyra socialför-
säkringssystemet. Socialförsäkringen måste få samma självklara, aktiva ut-
formning som arbetsmarknadspolitiken. Detta är vår utgångspunkt.
Sverige har under en lång följd av år bedrivit en framgångsrik arbetsmark-
nadspolitik och ett effektivt arbetsmiljöarbete. I ett internationellt perspek-
tiv har vi all anledning att vara stolta över och tacksamma för resultaten av
detta arbete.
För närvarande pågår ett antal debatter och diskussioner med anledning
av SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, forskningsprojekt om
sjukvård. De har i dagarna samlat ett antal internationella forskare, som
skall titta på och belysa Sverige litet utifrån. De är utomordentligt intresse-
rade av våra diskussioner kring rehabilitering. De har haft seminarium här i
dag och konstaterar att vår diskussion på det här området är mycket framåt-
syftande. De säger detta därför att man ute i andra länder har ett starkt väx-
ande problem med just långtidsarbetslöshet och långtidssjuka.
Allt sedan arbetsmiljökommissionens diskussioner startade och inte minst
arbetslivsfondernas arbete satte i gång, kan vi notera hur både initiativlust
och utvecklingsarbete har skjutit fart. Inte minst socialförsäkringssektorn
har varit mycket aktiv. Vi har i mitten av maj haft en konferens tillsammans
med företrädare för sjukvården. Där presenterades ett antal mycket intres-
santa förslag till projekt. Man beskrev också nya arbetsformer och nya orga-
nisationsformer, byggda på att föra resurser från socialförsäkringen till sjuk-
vården. Själva anslaget var: Hur skall man göra socialförsäkringen mer aktiv
och hur skall man komma åt just långtidssjukdom och långvarig arbetslös-
het?
Genom förändringar i lagen om allmän försäkring anger vi förutsättning-
arna för en aktiv rehabilitering. Vi vill etablera ett nytt synsätt. Genom dessa
förändringar vill vi också klarlägga skiljelinjerna mellan sjukdom och reha-
bilitering. Genom de nya bestämmelserna får både arbetsplatserna och för-
säkringskassorna ett kraftfullt stöd för att agera betydligt tidigare i den pro-
cess som i dag alltför ofta leder till förtidspension. Förslaget bygger på en
mycket stark tilltro till arbetsplatsens möjligheter, en aktiv socialförsäkring
och en starkare ställning för försäkringskassorna. Förslaget förstärker ar-
betslinjen i välfärdspolitiken.
I detta förslag införs begreppet rehabilitering för första gången i lagen om
allmän försäkring. Detta påpekar utskottet, som samtidigt redovisar åtmin-
stone tre sätt att definiera rehabilitering; medicinsk, social och yrkesinriktad
rehabilitering. Utskottet menar att man med det nu föreliggande förslaget
inte kommer att undanröja olikheterna mellan myndigheterna och andra in-
blandade vid bedömningen av behovet av rehabilitering. Men till detta kan
jag säga att rehabiliteringsersättning blir en ny ersättningsform i lagen om
allmän försäkring. På visst sätt kan sägas att vi nu naturligtvis beträder oprö-
vad mark. Genom sin konstruktion kommer förslaget att innebära en aktiv
ersättning vid arbetslivsinriktad rehabilitering. Fortfarande skall det gälla,
att den som får medicinsk rehabilitering skall ha sjukpenning. För att göra
detta klart har en ny paragraf, 37 b, införts. Här har emellertid utskottet
gjort en något annorlunda tolkning. På den punkten får regeringen åter-
komma till riksdagen med ett klarläggande av denna innebörd.
Praxis beträffande sjukpenningrätten har flutit ut, och förklaringen är att
lagstiftningen inte haft något annat instrument. Det har blivit alltmer oklart
vad som är sjukdom och vad som är rehabilitering. Sjukpenningen ersätter i
dag all frånvaro, såväl ren sjukdom som medicinsk rehabilitering och rehabi-
litering ute i arbetslivet. Förslaget innebär förvisso en uppstramning jämfört
med gällande regler. Uppstramningen gäller dock inte en begränsning av de
grupper som är berättigade till olika ersättningsformer, utan fastmer ett klar-
görande av när olika ersättningsformer skall användas.
Rehabilitering är en expansiv sektor. Nya metoder etableras, nya aktörer
dyker upp och man arbetar med nya grupper av sjuka, som man tidigare inte
visste hur man skulle hjälpa. Jag var häromdagen på riksförsäkringsverkets
sjukhus i Nynäshamn och fick då klart för mig vilken förändringskraft det
finns i de etablerade systemen, för att få fram metoder, tankar och system
för en effektivare rehabilitering.
Jag skall nu kommentera litet av det som har sagts. Jag skall be att få åter-
komma om det övriga i den senare debatten.
Först skall jag säga någonting om arbetsskadeförsäkringen. Utvecklingen
av praxis inom arbetsskadeförsäkringen skall ses över i samverkan med par-
terna på arbetsmarknaden. Jag får väl säga att ingenting är modigare i da-
gens debatt än att hålla fast vid att vi måste se till helheten. Jag får också
säga här, att Svenska arbetsgivareföreningens inställning till denna hantering
har konstaterats vid ett personligt samtal till mig från Göran Tunhammar.
Det är också detta som ligger bakom den diskussion som fördes här för ett
antal månader sedan.
Jag vill också säga någonting om den kritik som har förts fram. Jag kan
väl bara få konstatera att lagrådet inte har haft några erinringar beträffande
lagtexten. Men självfallet skall regeringen ta de synpunkter och de erin-
ringar som utskottet har lyft fram i sitt betänkande på djupaste allvar. Men
litet grand handlar diskussionen om att vi är på väg mot en förändring i vårt
sätt att se på ett tidigare socialförsäkringssystem och ett kommande social-
försäkringssystem. Vi får förmodligen komma tillbaka både en och två
gånger under de kommande 10-15 åren när det gäller sättet att se på en aktiv
socialförsäkring.
Jag skulle också vilja säga någonting om försäkringskassans roll. Den är
viktig, och den kommer att bli allt viktigare. Här har jag en rakt motsatt
uppfattning mot Karin Israelssons. Jag anser att det är både naturligt och
riktigt att försäkringskassan får denna roll. Försäkringskassan skall inte själv
rehabilitera. Primärvården, företagshälsovården, sjukgymnaster, hälsocent-
raler och olika typer av organisationer, som nu växer fram och har kunskap,
kommer att ha sina roller. Men försäkringskassan kommer, med hjälp av
både kunskap och resurser, att kunna samordna det som blir arbetsgivarens,
den enskilde personens och rehabiliteringsaktörernas roller. Det tror jag
också att försäkringskassan kommer att klara på ett utomordentligt bra sätt.
Får jag sedan också kommentera schabloniseringen av synsättet på för-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
69
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
70
tidspension. 116 kap. 1 § står det i dagens lagstiftning att: Åtnjuter försäkrad
sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård enligt denna lag, må allmän för-
säkringskassa tillerkänna honom förtidspension utan hinder av att han icke
gjort ansökan därom.
Man har i praktiken använt sig av en ettårsregel. Därmed inte sagt att man
fattar beslut om en förtidspension, men man vill i alla fall få den prövad. Det
är detta synsätt och arbetssätt som ligger bakom det förslag som regeringen
lade fram för utskottet och som man nu kommer att ta ställning till här.
Fru talman! Med nu föreslagna regler ges vårt socialförsäkringssystem ett
nytt instrument, som skall vända utslagningen från arbetsmarknaden till en
aktiv medverkan på arbetsmarknaden. Det blir ett viktigt verktyg för att
bryta den process som i dag i många fall synes vara oundviklig, den från ak-
tivt liv i arbete till passivt liv i sjukdom och med pension. Vårt syfte med
rehabiliteringen och det goda arbetslivet är att vända riktningen från arbete
till en väg tillbaka till arbete.
Anf. 51 KARIN ISRAELSSON (c):
Fru talman! Jag får tacka statsrådet för den litet utförligare beskrivningen
av varför arbetsskadeförsäkringen för närvarande inte kan vara med i det
här förslaget.
Men jag fick inget svar på min fråga om varför förlängningen av samord-
ningstiden inte var möjlig i väntan på att arbetsskadeförsäkringen förändras.
Det hade varit ett bra drag, om man vågat vidta den åtgärden, när man nu
vill se till att rehabilitering blir arbetslinjen och att det goda arbetslivet är
det man skall sträva efter. Vi har så pass allvarliga erfarenheter av arbets-
skadeförsäkringen då det gällt att förhindra rehabilitering, att jag tycker att
det hade varit skäl nog att försöka åstadkomma någonting.
Vi kan inte riktigt kontrollera vad parterna säger i samtal med regeringen.
Men om regeringen hade tagit våra förslag på allvar långt tidigare, skulle
man också i god tid ha kunnat arbeta fram en förändring av arbetsskadeför-
säkringen.
Det handlar inte om något nytt krav från vår sida. Det handlar alltså inte
om något krav som vi har kommit med i år eller ens i fjol, utan det är åtskil-
liga år sedan vi började påtala dessa förhållanden. Tydligen har läget inte
varit tillräckligt allvarligt för att man skulle uppfatta detta på avsett vis.
Inom socialförsäkringssektorn är man, det är alldeles riktigt, mycket ak-
tiv. På sina håll är denna sektor överaktiverad, skulle jag vilja påstå, med
tanke på alla förslag som så att säga kommer och går och de förändringar
som hela tiden är på gång. Jag antar att det inte är särskilt lätt för försäkrings-
kassans personal att hänga med i alla svängar. Naturligtivs hade det varit bra
om det hade varit ett mera konsekvent handlande tidigare. Då hade det kun-
nat bli en lugnare arbetstakt för försäkringskassans personal. Det handlar ju
om arbetsmiljön och om ett bra arbetsliv även för den personalgruppen.
Jag framför alltså kritik mot arbetsskadeförsäkringen. Men kritik kan
även vara berättigad när det gäller sjukvården och socialförsäkringspeng-
arna. Redan för åtskilliga år sedan ville man inom en del landstingsområden
gärna pröva möjigheten att samordna ersättningarna. Man ville skapa ”mo-
rötter” i systemet. Sådana saknas ju i dag. Men man har inte fått den möjlig-
heten. Det är först nu, när ekonomin är så pass ansträngd som den är, som
det här har blivit intressant. Men jag tror att det hade varit möjligt att tjäna
mycket pengar långt tidigare om åtgärder hade vidtagits i det avseendet.
Anf. 52 SIGGE GODIN (fp):
Fru talman! Socialministern säger att regeringen har angett färdrikt-
ningen. Men jag tvivlar faktiskt i det avseendet. I varje fall är det mycket
vingligt när det gäller denna färdriktning. Jag återkommer senare med några
exempel.
Vi i folkpartiet liberalerna har tagit ett mycket stort ansvar för den ekono-
miska politiken i vårt land. Vi har ju tillsammans med er i regeringen med-
verkat till ett nytt skattesystem. Men nu springer ni ifrån detta med en fast
enhetlig moms. Ni vill inte vara med längre. Antagligen beror det på att vi
står inför en ny valrörelse, och då gäller det att komma med dunkla löften.
Vidare har vi i färskt minne hur det blev med sjuklönen. Här kan jag också
peka på detta med färdriktningen. Först skulle ni ju införa sjuklön. På den
punkten var vi överens. Men sedan ändrade ni er - någon sjuklön skulle inte
införas. Nu skall ni kanske införa sjuklön. Vi får se senare i år hur det blir
med den saken. Jag undrar alltså verkligen vart det bär hän.
Ni har infört timsjukpenning. Därefter har ni infört en lägre ersättnings-
nivå. Men människor ute i landet som studerar förhållandena måste undra
vart regeringen är på väg. Jag kan inte riktigt se någon speciell färdriktning.
Vi har varit överens om att arbetsskadeförsäkringen skall reformeras.
Men något sådant skall tydligen inte ske nu. Ni är överens med berörda par-
ter om att frågan skall skjutas på framtiden. Det återstår alltså att se när en
eventuell samordning kommer till stånd.
Arbetsskadeförsäkringen, och det har jag flera gånger försökt klargöra för
Nils-Olof Gustafsson, är helt avgörande när det gäller att klara rehabilite-
ringen. Riksdagens revisorer har verkligen beskrivit förhållandena. Man sä-
ger att arbetsskadeförsäkringen, som det nu är, är rehabiliteringshindrande,
att försäkringen har en väldigt marginell betydelse i förebyggande syfte och
att den inte utgör någon grund för en tillfredsställande arbetsskadestatistik.
Kompensationsnivån i andra system är någorlunda tillfredsställande, säger
man också. Vidare säger man att arbetsskadeförsäkringen måste utformas
som ett ekonomiskt styrmedel för att underlätta rehabiliteringen.
Men nu säger socialministern: Praxis skall vi titta på tillsammans med par-
terna. Jag måste då återigen fråga: När skall detta ske, och hur skall det gå
till? Vi måste faktiskt få besked före den 1 januari, då rehabiliteringsprojek-
tet sätts i sjön. Då måste också arbetsskadeförsäkringen finnas med. Det är
alltså hög tid, socialministern, att ge ett besked om när detta kommer att
ske. Eller skall detta, precis som när det gäller momsen, avgöras efter valet?
Anf. 53 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Fru talman! Rehabiliteringsberedningen, vars arbete ligger till grund för
regeringes proposition, har berört områden och konsekvenser i samband
med sin utredning av en aktiv rehabilitering som regeringen inte ens nämner
i sitt förslag. I utredningen tar man t.ex. upp frågan om behovet av resursför-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
71
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
72
stärkningar inom vården. Det gäller då främst rehabiliteringspersonal, sjuk-
gymnaster och arbetsterapeuter.
När det gäller en förbättrad rehabilitering handlar det inte bara om admi-
nistrativa åtgärder - exempelvis att en utredning eller planering skall göras -
utan också om ett konkret arbete ute på fältet. En hel del av det arbetet
utgörs faktiskt av det praktiska vårdarbetet.
Som alla i dag vet är det inte fråga om att en utbyggnad är på gång inom
sjukvården. Tvärtom rör det sig om besparingar. I stort sett finns det bara
utrymme för prioriteringar av akuta insatser.
Mot den bakgrunden undrar jag om regeringen har resonerat om dessa
saker. Kommer det att bli ett större behov av rehabiliteringspersonal? Fram-
för allt skulle jag vilja veta om regeringen har några tankar om hur ett sådant
behov skall tillgodoses. Jag tror nämligen inte att vi får mera rehabiliterings-
personal på köpet bara därför att riksdagen beslutar att en bättre och akti-
vare rehabilitering skall genomföras.
Jag har också en fråga beträffande uppföljningen av den här reformen. I
propositionen anges det att regeringen efter tre år skall göra en uppföljning.
Med anledning av vänsterpartiets motion om riskerna för handikappade och
kroniskt sjuka förutsätter utskottet, och det framgår av vår skrivning, att re-
geringen gör en översyn av effekterna på handikappades möjligheter på ar-
betsmarknaden. Om det skulle visa sig att det blir svårare för de handikap-
pade på arbetsmarknaden än det är i dag, är regeringen då beredd att vidta
de åtgärder som behövs för att främjandelagen skall bli en lag som faktiskt
spelar en roll och som det går att använda?
Anf. 54 GULLAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Vi har angett färdriktningen, säger socialministern. Men det
är länge sedan, och jag är ledsen att behöva säga det, socialdemokraterna
kunde visa på en färdriktning - åtminstone i socialförsäkringsfrågor. Där är
ni i total avsaknad av en kompass. Det går än hit, än dit.
Låt mig erinra om vad vi i socialförsäkringsutskottet har upplevt bara un-
der de senaste månaderna: Förslag om en föräldraförsäkring var färdigbe-
rett. Det var bara att fatta beslut. Men förslaget drogs tillbaka. Vidare gäller
det en sjuklöneproposition. Ni har ju träffat en överenskommelse med folk-
partiet, precis som Sigge Godin nyss sade. Men också det förslaget har dra-
gits tillbaka. Ett färdigutrett förslag till arbetsskadeförsäkring var på väg.
Men fortfarande vet vi inte någonting om denna. Slutsatsen blir alltså att ni
nog har tagit till litet i överkant.
Det är viktigt, fru talman, att socialförsäkringarna reformeras. Därför har
vi moderater enats om att någonting måste göras. Vi har därför snickrat ihop
ett förslag om en ändrad kompensationsnivå inom sjukförsäkringen som gäl-
ler fr.o.m. den 1 mars 1991. Det var dock inte ett bra beslut. Men vi har i alla
fall kommit en bit på vägen. Vi har också sett att det här har fått fantastiska
effekter. Plötsligt har ju svenska folket drabbats av en epidemi av friskhet,
som det stod att läsa i Expressen för en tid sedan. Det här beslutet blev emel-
lertid en besvikelse för personalen vid kassorna. Man hade nämligen varit
inställd på ett helt annat sätt att arbeta på. Därför har vi nu med förenade
krafter kommit överens om att den aktuella propositionen måste antas, så att
personalen vid kassorna kan börja ägna sina krafter åt rehabiliteringsarbete i
stället för passivt sjukskrivningsarbete.
Om regeringen hade lyssnat på oss redan 1982, skulle man alltså ha haft
nio år på sig att i stora delar förverkliga det beslut som vi är beredda att fatta
i dag. Då väckte vi vår första motion i ärendet. Där sade vi att försäkrings-
kassan skall ha det övergripande ansvaret. Försäkringskassan är den beta-
lande instansen, och därför bör den också vara den som har ansvaret för re-
habilitering. På den punkten är vi överens. Men när man sedan börjar blanda
in arbetslinjen i det här och dessutom har samma synsätt som inom arbets-
marknadslagstiftningen, då är faktiskt regeringen ute och cyklar. För det är
olika bedömningar i de olika lagkomplexen. Därför har det varit svårt för
utskottet att ta ställning i dessa frågor.
Det är också viktigt med medicinsk rehabilitering av människor. Det
måste finnas med som en viktig ingrediens i ett socialförsäkringssystem.
Nej, fru talman, det är nog så att det här passar nu, därför att den stora
innegrejen inom socialdemokratin nu är att ordna till de arbetsmiljöer som
jag vill påstå kanske är de bästa i världen. Nu har man fått godkänt av LO
och är alltså beredd att acceptera även ett stycke om de rehabiliterande åt-
gärderna.
Anf. 55 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Nej, Gullan Lindblad, det finns ingenting som är så ute som
ett arbetsskadat sjukvårdsbiträde. Det finns ingen människa som känner sig
så ute som en utsliten ung metallarbeterska, 24 år, nyopererad i sina händer.
Det är sådana människor som vi socialdemokrater tänker på när vi arbetar
med arbetsmiljöfrågor, rehabiliteringsfrågor och när vi lägger fram olika för-
slag om att på olika sätt bygga upp en samhällsorganisation och andra organi-
sationer som skall vara till stöd för just dessa människor.
När det gäller arbetsskadeförsäkringen får jag säga att det inte finns någon
försäkring, beroende på riksdagens beslut och på det sätt varpå denna har
byggts upp tidigare, som är så beroende av trepartssamarbete. Det går inte
ens i Sveriges riksdag att bortse från att om man skulle ha drivit frågan vidare
i vintras, hade tre miljoner löntagare stått utan avtalsförsäkringar på arbets-
skadeområdet, därför att arbetsgivarna vägrade att förhandla om en rimlig
ersättning i avtal som skulle ha täckt in skadeersättning för dessa löntagare.
Inför sådana hot viker också en socialminister.
Nu är vi på samtalsfot. Vi kommer att gå fram med en samordning av sjuk-
och arbetsskadeförsäkringen. Men vi skall börja med att titta på praxisut-
vecklingen. Det har jag tidigare redovisat. Vi kommer att tillsätta en arbets-
grupp under ledning av en välrenommerad ordförande, för att vi skall kunna
gå vidare med det här arbetet. Det kommer förslag också på det här områ-
det. Och det är inte alls så att arbetsskadeförsäkringen är avgörande för hur
detta rehabiliteringsarbete skall utvecklas. Den är av mycket stor betydelse,
det är inget tvivel om det. Det är därför som vi också kommer att gå vidare
på detta område.
Om man nu skall tala om att göra mode av saker och ting, är plötsligt ar-
betsskadeförsäkringens elände det enda elände som finns. Men det råder
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
73
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
74
olika uppfattningar inte minst på arbetsmarknaden om arbetsskadeförsäk-
ringen.
Får jag sedan till Margö Ingvardsson när det gäller de förbättrade resur-
serna till vården säga att i det beslut som riksdagen fattade på regeringens
förslag 1989/90 avsattes 500 milj.kr. för yrkesinriktad rehabilitering. Ytterli-
gare 400 miljoner avsattes i beslutet 1990/91. Dessa pengar, vet jag, har haft
stor effekt när det gäller att sätta in resurser i de olika landstingen för både
medicinsk rehabilitering och insatser på övriga sektorer när det gäller den
yrkesinriktade rehabiliteringen. Vid den kongress som jag nämnde tidigare
och som genomfördes i Göteborg presenterades en lång rad projekt där re-
surser till sjukvård och andra instanser för just medicinsk och yrkesinriktad
rehabilitering skulle kunna samordnas så, att det ger nytta för dem som är
försäkrade.
Margö Ingvardsson var också inne på detta med främjandelagen. Vi har
ju nu en hel del erfarenheter av nyttjande av främjandelagen. Den borde i
några fall ha kunnat användas mycket mera offensivt. Men vi vet att i de fall
den har använts mycket offensivt har de berörda inte kunnat gå tillbaka till
sina företag efter det att man har utnyttjat främjandelagen. Det är naturligt-
vis ett av de problem som gör att man kanske inte har varit så offensiv med
den som man skulle ha kunnat vara enligt lagen.
Gullan Lindblad säger - om jag avslutningsvis får kommentera detta - att
föräldraförsäkringen drogs tillbaka. Ja, tacka för det! Det fanns ju inte eko-
nomiskt utrymme för det. Jag tycker att Gullan Lindblad tvärtom borde ha
sagt: Vad bra att man inte drev vidare ett förslag som det inte fanns ekono-
miskt utrymme för. Vi valde att prioritera den ekonomiska balansen för att
kunna driva vidare denna reform.
När det gäller sjuklönen vill jag säga att den försämring som vi har gjort i
sjukförsäkringssystemet och som Gullan Lindblad hurrade för gick det inte
att kombinera med en lagfäst sjuklön utan att veta om vi var tillförsäkrade
avtal på arbetsmarknaden för lika behandling av olika grupper. Det anser
jag nu att vi har fått.
Får jag allra sist säga till både Gullan Lindblad och Sigge Godin att det är
upp till riksdagen nu, som har fått ett förslag om lagfäst sjuklön, att be-
stämma huruvida förslaget skall behandlas eller inte. Jag förutsätter att det
blir behandlat och att beslut fattas, förhoppningsvis så som regeringen har
föreslagit.
Anf. 56 GULLAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Föräldraförsäkringen var det stora vallöftet 1988. Enligt soci-
alministern själv skulle vi ha det som mål att arbeta för. Nu vet jag inte ens
om det är en målsättning. Men vi behöver inte diskutera detta nu, jag ville
bara erinra om den färdriktning som socialdemokraterna tidigare har talat
om.
När det gäller arbetsskadeförsäkringen, fru socialminister, behöver jag
ingen som helst undervisning. Jag har sysslat med arbetsskadeförsäkringsfrå-
gor i tolv år innan jag kom till riksdagen. Jag vet också att det är väldigt
svårt för ett arbetsskadat vårdbiträde, som ju representerar den del av den
offentliga sektorn som sannerligen inte har haft särskilt goda arbetsmiljöer.
Jag har själv arbetat som vårdbiträde, så jag vet verkligen vad jag talar om.
Jag känner till situationen för de människor som tvingas förtidspensioneras,
eftersom det också är frågor som jag arbetat med i många år. Att vi värnar
om dessa människor tror jag vi alla kan säga från samtliga de partier som i
dag är representerade i riksdagen.
Beträffande arbetsskadeförsäkringen är jag litet besviken. Nu fick jag vis-
serligen höra att ni talar med varandra, och det är ju bra. Det var inte precis
någon fin dialog som vi fick vara vittnen till före jul i socialförsäkringsutskot-
tet när representanter för facket var där och talade med statssekreteraren i
dessa frågor, utan den var mycket aggressiv. Så det är en bit på vägen. Men
ni har faktiskt haft tio år på er att tala. Jag vet åtminstone att vi moderater
har haft motioner i säkert nio års tid om att vi skall göra en förändring, för
det går inte att fortsätta så här. Vi vet att vi i dag ligger back i arbetsskadeför-
säkringen med 14 miljarder. Som Sigge Godin sade blir det 75 miljarder år
1995, om ingenting görs.
Det är inte bara arbetsskadeförsäkringen som är eländes elände, fru soci-
alminister! Det är väldigt mycket som är eländigt i Sverige, men det skall vi
tala om i annat sammanhang.
Eftersom det är så viktigt med rehabilitering vill jag till sist fråga: Varför
kom det ett förslag om en schablonartad förtidspensionering efter ett år?
Som skrivningarna i propositionen var gjorda var det faktiskt ett konkret för-
slag att efter ett år skulle alla pensioneras - detta i en proposition som hand-
lade om rehabilitering av människor! Jag vet mycket väl vad 16:1, 2 a AFL
innebär. Men som propositionen var skriven var det ingen pardon, alla skulle
pensioneras. Det stämmer inte enligt min uppfattning med strävan efter att
rehabilitera människor.
Anf. 57 KARIN ISRAELSSON (c):
Fru talman! Jag hälsar med tillfredsställelse att samtal om arbetsskadeför-
säkringen är på gång, men det hindrar ju inte att samordningstiden skulle ha
kunnat förlängas i syfte att spara resurser.
Statsrådet sade att det finns olika uppfattningar om arbetsskadeförsäk-
ringen. Det är förvisso sant, men det är ingen som har kunnat påstå att ar-
betsskadeförsäkringen med nuvarande utformning ger någon information
om arbetsmiljö, som man kan ha nytta av. Det är inte heller någon som kan
säga att man påskyndar rehabilitering med nuvarande arbetsskadeförsäk-
ring. Tvärtom har alla vittnesmål gått i motsatt riktning. Rehabilitering för-
hindras med nuvarande arbetsskadeförsäkring, och kostnaden skall vi bara
inte tala om. Det hade varit värt att pröva med att förlänga samordningsti-
derna i avvaktan på att samtalen skall ge resultat. Då hade vi kanske kunnat
komma till rätta med arbetsskadeförsäkringen, så att vi hade sluppit det här
hindret.
I motsats till statsrådet tror jag att arbetsskadeförsäkringen reser hinder i
vägen för rehabilitering, även när det införs rehabiliteringspenning.
Frågan om den lagfästa sjuklönen skall ju, om jag har förstått det hela rätt,
behandlas den 11 juni i denna kammare. Utskottet arbetar med förslaget,
och såvitt jag kan se finns det inget som förhindrar ett genomförande. Det
enda hotet som finns är statsrådets egen skrivning i propositionsförslaget.
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
75
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
76
Jag hoppas att detta hot om att propositionen skall dras tillbaka om man inte
får en lika behandling inte skall förverkligas.
Det finns som vanligt anledning att säga att det som görs kommer för sent
och att det är för litet. Många goda tillfällen till att förändra hela sjukförsäk-
ringssystemet och arbetsskadeförsäkringen har försuttits. Det hade kunnat
göras betydligt tidigare, om man hade velat ta detta initiativ, men viljan har
ju saknats till för några år sedan. Det är synd att det har dragit ut på tiden så
mycket.
Arbetslinjen är naturligtvis att föredra, men i en lågkonjunktur är det mer
bekymmersamt att rehabilitera till ett arbete när läget på arbetsmarknaden
är mycket ansträngt. Socialdemokraterna får ta på sig ansvaret för att man
inte har lyckats att klara arbetsmarknaden när det gäller antalet arbetstillfäl-
len. Det kommer naturligtvis också att påverka möjligheterna att göra reha-
biliteringsersättningen effektiv.
Anf. 58 SIGGE GODIN (fp):
Fru talman! Jag håller med Karin Israelsson om att det hade varit bra med
en samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen från 90 till 180 dagar.
Det hade i varje fall löst ett litet problem.
Vi har en viss erfarenhet av dessa frågor, socialministern, och inte bara
Gullan Lindblad utan även jag. Jag har mött regler som har gjort att mycket
unga människor, t.ex. metallarbetare, inte har velat rehabilitera sig och gå
över till ett nytt arbete, därför att reglerna har rest hinder i vägen. Det är
beklämmande, framför allt när dessa människor kommer underfund med
vartåt det bär för dem. Jag är helt övertygad om att rehabiliteringsarbetet
kommer att påverkas mycket starkt av att det inte har blivit någon ordning
på arbetsskadeförsäkringen.
Socialministern talade om eländet med arbetsskadeförsäkringen. Det är
faktiskt riksdagens revisorer - där alla partier finns företrädda - som talar
om rehabiliteringshinder, om att rehabilitering har marginell betydelse i
denna försäkring och om att försäkringen måste omformas så att den blir ett
ekonomiskt styrmedel. Det är ingenting som jag eller folkpartiet har hittat
på, utan det är ett uttalande från riksdagens revisorer.
Jag ställde en enda fråga till socialministern om när praxis sedan skall be-
handlas tillsammans med parterna, men jag är inte ett dugg intresserad av
vilken välrenommerad ordförande som skall ta itu med detta, utan jag är
intresserad av när denna grupp skall sätta i gång att arbeta. Jag litar inte på
den socialdemokratiska regeringen. Ni har lurat både mig och folkpartiet
tillräckligt många gånger, så det får räcka med det. Men jag kan kanske få
ett besked. Den verkligt intressanta frågan i dag är: När blir detta av?
Jag vill sedan återkomma till en fråga som socialministern kan svara på i
slutvarvet och passa på att undervisa oss litet grand. Socialministern sade att
arbetslivsfonderna har skjutit fart på arbetsmiljöarbetet. Om jag inte hörde
fel, uttryckte arbetsmarknadsministern någonting om att hon inte hade nå-
got statistik att ge över vartåt det bär och vad som sker. Har socialministern
tillgång till någon annan statistik, vore det ju alldeles utmärkt. Då kanske vi
kunde få veta det. Det är intressant med arbetsmiljöarbetet, eftersom det är
så oerhört viktigt och, som Nils-Olof Gustafsson påpekade, berör oss alla.
Kan vi få veta om arbetsmiljöarbetet går framåt och vad det är som händer
och sker? Det tror jag att kammaren skulle vara tacksam för. Dessutom vill
jag gärna ha svar på min fråga.
Anf. 59 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Fru talman! Om jag uppfattade det hela rätt, sade socialministern att de
handikappade hade vissa negativa erfarenheter av främjandelagen. Hon
sade någonting om att de inte kunde komma tillbaka efteråt. Jag missade
kanske något led, för jag förstod inte riktigt.
Mina erfarenheter av främjandelagen, som jag tror stämmer överens med
arbetsmarknadsmyndigheternas och de handikappades erfarenheter, är att
främjandelagen inte används alls, eftersom det inte går att använda den la-
gen. Anledningen är att det saknas tillämpningsföreskrifter och sanktions-
möjligheter. Dessutom saknar AMS resurser för att se till att lagen följs upp
och används. Min fråga löd: Är regeringen villig att ändra på främjandela-
gen, så att den går att anpassa om det visar sig att förslaget om att ge arbetsgi-
varen ansvar för rehabilitering skulle få negativa effekter för människor med
funktionshinder och deras möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden?
Jag tänker inte här avkräva ett löfte om en ändring av främjandelagen,
men jag vore nöjd om socialministern uttalade att det är regeringens mening
att noga följa utvecklingen på arbetsmarknaden när det gäller de handikap-
pade, så att de inte påverkas negativt av denna lag.
När jag ställde mina frågor om pengar till sjukvården och till rehabilite-
ringen, ville jag inte ha de allmänna svepande svaren om att man skall satsa
pengar på en aktiv yrkesrehabilitering. Jag är intresserad av hur det blir med
de berörda yrkesgrupperna, som direkt skall arbeta med de människor som
skall rehabiliteras, dvs. sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Vi vet att dessa
områden inte prioriteras i dag inom sjukvården just för att sjukvården har
ont om pengar och därför prioriterar andra mera akuta områden. Jag vill
alltså veta om regeringen har funderat något på om det kanske behövs ökade
resurser till dessa områden inom sjukvården.
Rehabiliteringsberedningen pekar direkt ut dessa områden. Därutöver
nämner man primärvårdens behov av resurser för att man skall kunna lyckas
med en aktiv rehabilitering.
Anf. 60 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag hade tillfälle att diskutera med fru talmannen vid en de-
batt häromdagen, då jag fick anledning att använda uttrycket ”löfte, målsätt-
ning och ambitioner”. Denna formulering förföljde mig som om jag hade
gjort årets tavla, och jag har fått äta upp det jag sade ett hundratal gånger
av vänner, bekanta, barn och deras bekanta. Jag bjuder på den tavlan - med
ram, om det skulle behövas. Jag skall vara mycket försiktig när det gäller
formuleringar av liknande slag. Det lovade jag mig själv under de efterföl-
jande veckorna.
När det gäller övergång från sjukpenning till förtidspension, Gullan Lind-
blad, tycker jag inte att man har fog att göra den hårdragna tolkning som
man gör av texten i denna proposition, s. 71, p. 4.1.
Gullan Lindblad sade att det är mycket som är eländigt i Sverige. Om det
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
78
nu finns saker som inte fungerar bra i Sverige, har moderaterna med en
osviklig precision lyckats sammanställa dessa. Men man ger inte det som är
ljust, optimistiskt eller möjligt en chans när det gäller att arbeta för den
svenska välfärden, oavsett om det har rört sig om arbetsskador, rehabilite-
ring, socialförsäkring eller vilket annat område som det än må vara fråga om.
Sigge Godin säger att han har mött unga som inte vill rehabiliteras. Jag
har frågat varje försäkringskassa som jag har varit på, jag har frågat inom
fackföreningsrörelsen och jag har frågat arbetsgivare: Visa mig denna per-
son som inte vill gå i rehabilitering när sådan erbjuds, därför att arbetsskade-
försäkringen lägger hinder i vägen! Jag har faktiskt bett om det just för att
få konkreta exempel - det är lättare att se problemet om man har sådana.
Jag har ännu inte fått ett enda sådant exempel. Sigge Godin! Jag är ledsen,
inte över att det inte finns några exempel, men därför att det i så fall hade
varit lättare att göra någonting.
Nu skall vi göra någonting ändå, och vi håller på att gå igenom hur arbets-
gruppen skall se ut. Jag kan inte säga något datum, och efter den tidigare
debatten med Sigge Godin är jag försiktig med att ange något sådant, men
jag kan försäkra att det pågår ett arbete för fullt, både med parterna och
övriga med att studera praxis och gå igenom övriga frågor inom arbetsskade-
försäkringen.
Till Margö Ingvardsson vill jag säga att de resurser som jag anvisade är till
för att peka ut flaskhalsar inom sjukvård och socialförsäkring. De överens-
kommelser som har gjorts mellan landstingen och försäkringskassorna i lä-
nen har syftat till att klargöra vad som utgjort hinder för att få ned ohälsota-
len i resp. län. Jag är inte insatt i överenskommelserna i samtliga län, men
de konkreta insatser som har gjorts har varierat mycket, alltifrån operations-
insatser till primärvårdinsatser.
Vad gäller främjandelagen talar erfarenheterna för att alla andra insatser
har gett bättre effekt. De två konkreta fall som jag spontant kunde dra mig
till minnes hade just som effekt att arbetsförmedlingen efter de tillfällena
inte kunde komma tillbaka till de två utpekade arbetsplatserna.
Allt talar alltså för att positiva insatser, samtal med folk på arbetsplat-
serna, medarbete och stöd på arbetsplatserna ger en mycket bättre effekt
för unga handikappade och för sådana som tidigare har varit utslagna från
arbetsmarknaden, dvs. handikappade som behöver komma tillbaka till ar-
betslivet.
På den konkreta frågan om jag är beredd att mycket noggrant följa detta,
så att handikappade inte hamnar utanför arbetsmarknaden, är svaret ja.
Anf. 61 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag vill bara säga apropå talet om elände att det var fru soci-
alministern själv som förde in det begreppet i debatten. Men vi kan gärna
kalla det bekymmer i stället, och jag är bekymrad över de olika socialförsäk-
ringarnas utveckling. En del system har helt klappat ihop. Vi har diskuterat
ett av dem i dag, nämligen arbetsskadeförsäkringen, med en arbetsskade-
fond som för närvarande har ett underskott på 14 miljarder kronor. Vi tar i
dag medel direkt från våra plånböcker till denna försäkring, som ger kom-
pensation i övermått - 90 % av skadorna blir godkända. Jag är fortfarande
besviken för att vi inte fick uppgift om när vi kan vänta besked i frågan, men
nu vet vi i alla fall att ni talar med varandra, och det är vackert så.
Vad gäller den hårdragna tolkningen i frågan om pensionering efter ett år
vill jag erinra om att samtliga partier i utskottet står bakom det underkän-
nande av skrivningarna som vi har talat om. Jag tycker att det klart visar att
det var en mycket hård skrivning. Nåväl, jag hoppas att vi är överens om att
det blir så som utskottet har sagt, dvs. ett nej till detta.
Jag vill sedan fråga om socialministern står fast vid att det var en riktig
åtgärd att vi minskade kompensationen i sjukförsäkringen. Socialministern
insinuerade att jag skulle glädja mig åt de sänkta kompensationsnivåerna.
Jag gläder mig åt att vi får hyfs på en försäkring som svämmar över alla bräd-
dar och som ger mer ersättning till människor som sjukskriver sig än till dem
som går till jobbet. Det är väl en offentlig hemlighet att så har varit fallet.
Skall vi behålla respekten för socialförsäkringarna, så att alla ställer upp
för dem, är det viktigt att vi inte överkompenserar, inte har timsjukpen-
ningar som ger denna effekt osv.
Jag vill till sist fråga om socialministern är beredd att allvarligt överväga
ett förslag om tre fjärdedels förtidspension eller sjukbidrag. Det kan inte
vara rimligt att en person som har tre fjärdedels arbetsförmåga måste pensio-
nera sig till hälften. Låt mig ge två konkreta exempel.
En gynekolog i Arvika, som inget hellre vill än jobba på sin 3/4-delstid,
tvingas nu vara förtidspensionär till hälften, vilket kostar landstinget dyra
slantar och ger henne en mycket tråkig tillvaro.
En ung man i södra Sverige som är vad man tidigare kallade dvärg, alltså
en mycket liten person, orkar jobba till tre fjärdedelar, men inte helt. Med
den ersättning som han får hamnar han mellan stolarna på socialbyrån. Han
får inte ordentlig kompensation någonstans. Vad svarar socialministern
denne lille man, som ingenting hellre vill än klara sig på det som han kan
tjäna ihop?
Anf. 62 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Den person som jag hänvisat till vägrade på grund av regel-
systemet, socialministern - icke enbart på grund av arbetsskadeförsäkringen
utan på grund av alla de regler som vi har på området - att gå med på rehabi-
litering och att återgå i arbete. Av sekretesskäl kan jag självfallet inte peka
ut personen, men vi kan talas vid i annat sammanhang om vederbörande. Jag
har varit fem år här i riksdagen, och det gäller ett ganska gammalt ärende, i
varje fall fyra och ett halvt år. Andra har handlagt det efter mig.
Vi får inte ha sådana regler när sådana här frågor praktiskt skall handläg-
gas. Bekymret är att om otaliga regleringar omöjliggör saker och ting, kom-
mer man ingen vart. Jag tror vidare att socialministern skall tala med flera
handläggare. Det finns fler exempel.
Tillbaka till frågan om datumet. Vi skulle inte få något exakt datum för
när praxisdiskussionen skulle sätta i gång. Det spelar inte så stor roll för min
del, för jag litar ändå inte på ett sådant datum, men kanske kan vi ändå få
ett ungefärligt besked. En någorlunda hygglig tidsangivelse skulle kunna
vara före eller efter valet - låt mig säga det utan att vara alltför elak.
Tillbaka till arbetsmiljöarbetet. Vad har arbetslivsfonden betytt? Arbets-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Rehabilitering
och rehabilite-
ringsersättning
79
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
80
marknadsministern hade ingen statistik, sade hon för någon timme sedan.
Har socialministern något annat intressant att delge oss, så kan det bli en
positiv avslutning på denna debatt.
Anf. 63 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Gullan Lindblad frågade om jag står fast vid minskningen av
sjukpenningen. Ja, självfallet gör jag det. Men jag har varit ute på många
försäkringskassor sedan den genomfördes, och jag vill säga några saker i an-
slutning till det.
För det första: Det har definitivt inte inträffat något kaos i sjukförsäk-
ringssystemet på grund av den ändringen.
För det andra: Det finns en begynnande signal om att personer går till job-
bet fastän de borde ha stannat hemma. För dem som har de lägsta lönerna
och som har få kronor på marginalen är detta avgörande för att de inte skall
anse sig ha råd att vara hemma. Detta måste vi följa upp.
För det tredje: Vad beträffar fusk är det naturligtvis bra att sådant beivras,
oavsett var det förekommer.
Sedan konstaterade jag att utskottet i sin skrivning när det gäller förtids-
pensioneringen säger att regeringen inte föreslår någon ändring. På den
punkten borde vi alltså rimligen vara överens.
Till Sigge Godin vill jag säga att datumet självfallet ligger före valet. Det
blir några dagar före detta, men jag vill ändå inte ange något bestämt datum.
Beträffande arbetslivsfonderna har jag inte någon statistik, men här hand-
lar det om genomgångar direkt på stället, på de arbetsplatser där man har
fått pengar till arbetsmiljöinsatser. Det rör sig för min personliga del om ett
femtontal genomgångar. Jag fick ett antal redovisningar i anslutning till ge-
nomgång av den offentliga sektorn, där man fått fram mycket intressanta
projekt med medel från arbetslivsfonden för pilotarbete på arbetsmiljöom-
rådet.
Detta är kopplat till en hel del som gjorts med nya aktörer på rehabilite-
ringens område. Sammantaget ger det i varje fall mig en alldeles klar finger-
visning om att det definitivt gäller ett både konkret och seriöst arbete, som
kommer att leda till ordentliga och positiva resultat för folkhälsan i Sverige.
Det tycker jag är mycket positivt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/9LAU20 Privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, m.m.
(prop. 1990/91:124).
Kammaren biföll utskottets framställning om att betänkandet skulle avgö-
ras efter endast en bordläggning.
Anf. 64 ERIK HOLMKVIST (m):
Herr talman! Det finns i dag i vårt samhälle inget område där vi anser att
verksamheten befrämjas av monopollagstiftning. Vi kan se detta i vårt eget
land, men också utomlands. Med monopol stagnerar produktionen av såväl
tjänster som varor, och förmågan att hävda sig på marknaderna förloras.
Verksamheten blir dyr, stelbent, byråkratisk och ineffektiv.
Min första fråga till Sten Östlund är: Delar Sten Östlund denna min me-
ning?
Avsaknad av konkurrens som drivkraft och stimulans konserverar verk-
samheten och förhindrar därigenom en offensiv utveckling. Detta gäller i
allra högsta grad även vår arbetsförmedlingsverksamhet, som alltsedan 1935
styrts av monopollagstiftning.
Regeringens förslag till ny arbetsförmedlingslag följer i stort sett den
gamla lagen. Det är ett hårdnackat försvar för en fortsättning på den gamla
monopollagstiftningen.
Som jag ser det fyller arbetsförmedlingsmonopolet ingen annan funktion
än att skydda AMS från konkurrens. Samtidigt tillfredsställer det socialde-
mokratins djupt liggande motvilja mot privat företagsamhet. Något annat
skäl finns inte för att bibehålla en i vissa avseenden ineffektiv verksamhets-
form, som alltfort konserverar en gammal och sämre fungerande arbets-
marknad som saknar mycket av den virilitet som måste känneteckna en ny
tids ansträngningar att nå bättre resultat.
Regeringens förslag som vi nu debatterar bortser från att 1935 års Sverige
ligger ljusår från 1991 års offensiva, högteknologiska och mångfasetterade
Sverige. Mer än ett halvt sekel - så länge sedan är det vi fick den nu gällande
arbetsförmedlingslagen. Regeringens förslag tar inte tillräcklig hänsyn till att
så lång tid har förflutit sedan vi fick den lag om arbetsförmedling utan vinst-
syfte som fortfarande gäller.
I propositionen förs ett tämligen ingående resonemang om för- och nack-
delar med monopol. I det resonemanget kommer regeringen fram till att ar-
betsförmedlingens tre funktioner - information, förmedling, marknadspå-
verkan - skulle försämras om monopolet avskaffades. Detta, herr talman, är
ju helt befängt.
I stället är det ju så, att genom den utveckling inom dataområdet som vi
haft är det möjligt och naturligt enkelt att förmedla dessa tre funktioners
tjänster från ett otal även privata förmedlingar. Vi behöver bara se vad som
åstadkommits inom reseförmedlingsområdet de senaste åren för att förstå
att argumentet inte är hållbart. Utbud och efterfrågan av lediga platser kan
utan problem samlas i en gemensam databank - även om förmedlingen av
lediga arbeten också sker på ett stort antal privata förmedlingar. Även nöd-
vändiga bedömningar av verksamheten om den bedrivs av såväl offentliga
som privata förmedlingar kan utan svårigheter ske på basis av den gemen-
samma databankens redovisning.
Regeringens lagförslag är inte baserat på eller anpassat till dagens situa-
tion och möjligheter. Det finns helt enkelt i regeringens resonemang i propo-
sitionen inte skäl att upprätthålla förbudet mot privata arbetsförmedlingar.
Ett avskaffande av monopolet, som t.ex. i Danmark, innebär att privata för-
medlingar kommer att kunna verka som komplement till den offentliga de-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
81
6 Riksdagens protokoll 1990/91:119
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
82
len. 90-talets alltmer specialiserade arbetsmarknad, där även EG-markna-
den kommer in, kräver en flexibilitet och en mångfald av förmedlingstjäns-
ter. Dessa tjänster blir bäst och billigast om de erbjuds under konkurrens.
Regeringens och nu också utskottets nej till fristående förmedlingar innebär
ett hinder för en effektivisering i arbetet att sammankoppla dem som söker
arbete med dem som erbjuder arbete.
En ofta förekommande uppfattning bland arbetsmarknads- och förmed-
lingsfolk är att fristående/privata förmedlingar kunde bli bra komplement till
de offentliga. ”Vi räds inte konkurrens, vi behöver ingen lagstiftning som
skyddar oss” säger de. ”Regeringen borde ha kunnat gå längre i sitt förslag
till ny arbetsförmedlingslag” är en annan uppfattning som kommit till uttryck
bland länsarbetsdirektörer.
Jag yrkar därför avslag på regeringens förslag till ny arbetsförmedlingslag.
För att arbetsförmedlingsmonopolet skall kunna avskaffas krävs att Sve-
rige säger upp den s.k. ILO-konventionen nr 96. Eftersom denna konven-
tion kan sägas upp endast vart tionde år - senast den 17 juli 1992 - måste
riksdagen fatta sådant beslut, för att tid skall vinnas, redan nu.
Utöver detta bör den nu gällande lagen om arbetsförmedlingar ändras så
att den inte längre omfattar uthyrning av arbetskraft. Vi menar i en av våra
reservationer att det är stötande för den allmänna rättskänslan att sådan ut-
hyrning förekommer och accepteras trots att detta är olagligt. Regeringens
förslag till ändringar är här alldeles för luddiga och omgärdade med en
mängd regler, hinder och undantag som omöjliggör en väl fungerande verk-
samhet i dessa företag. Den utökade skyldigheten till MBL-förhandling ut-
gör således ett hinder, eftersom det avses krävas vid varje enskild anställning
av tillfällig personal.
I vårt yrkande om avslag på regeringens proposition ligger även att lagen
om skyldighet för arbetsgivaren att anmäla ledig plats till den offentliga ar-
betsförmedlingen upphävs. Vi anser därför i en annan av våra reservationer
att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag härom.
I ytterligare en reservation tar vi upp nödvändigheten av att få till stånd
väl fungerande arbetsförmedlingar för kulturarbetare. Dessa offentliga kul-
turarbetsförmedlingar har inte löst problemen. I vår reservation visar vi på
att fristående förmedlingar skulle kunna bli effektivare än de offentliga. I
samma reservation visar vi också att den erfarenhet och kunskap som cent-
rumbildningarna besitter skulle kunna nyttjas på ett bättre sätt.
Vetorättsreglerna tar vi upp i den sista av våra reservationer. Dessa regler
används ibland av de fackliga organisationerna för att hindra även seriösa
företag. Dessa åtgärder har ofta drabbat enmansföretag och har därigenom
kommit att bli ett hot mot etableringsmöjligheterna. Det krävs därför änd-
ringar i 39 § i MBL som undanröjer dessa påtalade missförhållanden. Avsak-
naden av avtal - kollektivavtal - kan inte i sig innebära grund för ett veto.
Alltför många enmansföretag har kommit att drabbas av fackets orimliga
och orättmätiga krav. Därför bör regeringen lägga fram förslag om ändringar
i den ovan anvisade riktningen.
Vi har i ett särskilt yttrande - om regeringens förslag bifalles av kamma-
ren - pekat på hur de nya uthyrningsbestämmelserna kommer att slå. Tids-
gränsen 4 månader innebär att företaget inte kan lösa problemen genom att
4-månadersregeln inte räcker till för att klara t.ex. en barnledighet, hur
MBL-förhandling skall ske enligt 38 § även vid korta inhyrningsperioder och
med korta varsel, om en chaufför, kontorist eller telefonist behöver ersättas
för kortare eller längre tid. Ofta rör sådana inhyrningar enstaka dagar. Var-
ken företaget som behöver personal eller uthyrningsföretaget kommer att
kunna arbeta rationellt.
Sammanfattningsvis anser jag därför att regeringens förslag till lag om pri-
vata arbetsförmedlingar, uthyrning av arbetskraft samt ändringar i MBL-la-
gen skall avvisas. Jag avvaktar i det här skedet med yrkandet om bifall till
vår första reservation i det här betänkandet. Det kommer senare i debatten.
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
Anf. 65 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Innan vi fattar beslut om en ny arbetsförmedlingslag borde
vi mera grundligt sätta oss in i hur arbetsmarknaden fungerar i dag och vad
vi tror om framtiden. Det råder inget tvivel om att behovet av en flexibel och
serviceinriktad arbetsförmedling är större än någonsin. Får vi då en ny lag
som främjar utvecklingen i en sådan situation? Tyvärr måste svaret, herr tal-
man, bli nej.
Stora tekniska och funktionella förändringar har ägt rum på dagens ar-
betsmarknad. Ändå har vi en lagstiftning som på det här området är 56 år
gammal. Det är viktigt att slå fast att en reform ändock är angelägen.
Det förslag som i dag ligger på riksdagens bord för avgörande och beslut
har rubriken Privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft m.m.
Detta är en missvisande varudeklaration. Socialdemokraterna vill behålla
det principiella förbudet att bedriva arbetsförmedling i förvärvssyfte. Visser-
ligen föreslår man en formell utvidgad möjlighet att efter tillstånd av arbets-
marknadsverket bedriva alternativ arbetsförmedling, s.k. head-hunter-verk-
samhet. Därtill skall s.k. uthyrning av arbetskraft legaliseras. Man tar ett
steg framåt, men genast ett lika stort steg tillbaka. Regelsystemet som hängs
på är byråkratiskt, svårtillgängligt och torde knappast bli användbart. Till
saken hör att regeringens mycket snäva förslag har ytterligare komplicerats
genom att utskottets socialdemokrater går på en annan - och snävare - linje
än vad arbetsmarknadsministern har tänkt sig.
Herr talman! Regeringen har ju under denna mandatperiod blivit kritise-
rad för att förhala och skjuta upp besvärliga ställningstaganden. Reforme-
ring av arbetsförmedlingslagen är ett skolexempel på detta. När den s.k.
AMS-kommittén 1985, alltså för sex år sedan, förordade att arbetsförmed-
lingslagen borde ses över för att man skulle kunna vinna ökad klarhet och få
den bättre utformad, pågick redan en s.k. teknisk översyn inom regeringens
kansli. Kravet var närmast att ge den en förutsättningslös inriktning därför
att lagen är svår att tolka och tillämpa. Vidare uppmanades regeringen att
beakta en rad frågor i sitt översynsarbete, bl.a. frågor om vad som är olaglig
arbetsförmedling och vad som är laglig näringsverksamhet. Andra frågor
som borde beaktas enligt kommittén var sanktionssystemet. AMS samråds-
grupp kom till den slutsatsen att det behövdes en mer genomgripande över-
syn än vad regeringen hade tänkt sig.
Under hela 1980-talet har den gammalmodiga, monumentala och svårbeg-
ripliga arbetsförmedlingslagen från 1935 fortsatt att gälla. De flesta instan-
83
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
ser, inkl, regeringen, erkänner att den är svår, för att inte säga näst intill
omöjlig, att hantera. Men icke förty har man i den byråkratiska delen låtit
kvarnen mala på. Seriösa skrivbyråer har av nitiska AMS-tjänstemän an-
mälts för olaga arbetsförmedling. De har också fällts i domstol, detta trots
att man har haft både kollektivavtal som tillgodosett alla arbetsrättsliga krav
och i övrigt en seriös verksamhet. Som lök på laxen kan nämnas att både
regeringen, statliga myndigheter och fackliga organisationer har varit dessa
byråers kunder. Allt detta har visat på hur omöjlig situationen varit.
Ett par år senare, efter den här kommitténs framstöt, i december 1987 fick
jag i ett interpellationssvar av arbetsmarknadsministern beskedet att man
höll på med vad hon kallade för översynsarbete. Hon var dock inte beredd
att ge besked om vad det skulle kunna utmynna i och inte heller när det
skulle kunna tänkas vara klart. Svaret då gav ett tydligt besked om att det
var en s.k. het potatis.
Vad var det då som gjorde att denna föråldrade lag var så seglivad? I den
politiska delen har socialdemokraterna, trogna sin socialistiska övertygelse
om att de samhälleliga monopolen alltid är bäst skickade, gjort att föränd-
ringsarbetet i den här typen av frågor har suttit mycket fast. På den fackliga
sidan har LO, och för övrigt också TCO, förkastat det ena förslaget efter det
andra. Regeringen har suttit förlamad eller handfallen. Man har för övrigt
varit så passiv, herr talman, att man lät LO vara med och diktera ett förslag
som presenterades i departementen ytterligare en tid senare.
När ansvarigt statsråd, 18 månader efter min förra interpellation, svarade
på en interpellation redovisade hon vad LO och TCO ansåg att man borde
föreskriva de arbetsgivare som vill anlita uthyrningsföretag. Vid denna tid-
punkt, i maj 1989, var regeringens uppfattning den att det behövdes ytterli-
gare överväganden. De skulle kunna leda fram till en form av promemoria.
Regeringens ambition på våren 1989 var att lägga fram ett förslag samma
höst. Jag citerar för tydlighetens skull ur statsrådets interpellationssvar i
denna del: ”Det är emellertid min avsikt att en proposition skall kunna avges
till riksdagen under hösten i år.” Året var 1989.
Herr talman! Det tog nästan två hela år för regeringen att samla sig kring
ett reformförslag. Trycket att åstadkomma en förändring har ju hårdnat
enormt. Förändringarna på arbetsmarknaden har accelererat. Det var
egentligen bara socialdemokraterna, LO och till en del TCO som envetet
och krampaktigt höll fast vid en gammal lagstiftning, oförmögna att se de
behov som en ny tid kräver. Därför är resultatet att vi har ett halvhjärtat
förslag från regeringen. Propositionen är en halvmessyr. Ändå tar socialde-
mokraterna i arbetsmarknadsutskottet ett steg tillbaka. När det gäller refor-
mer och förändringsarbete på svensk arbetsmarknad har ju inte den största
fackliga centralorganisationen varit pådrivande. Det måste jag tyvärr säga.
Det enda den lyckats med är att skrämma regeringen till att antingen vara
overksam eller till att komma med förslag som inte fyller tidens krav. Medan
kraven på förändring från arbetstagare, företag och organisationer blivit allt
starkare har inte minst LO enbart hävdat ett krampaktigt och konservativt
motstånd mot progressiva förändringar. Regeringen har å sin sida inte kraft
och förmåga att göra de förändringar som är av nöden. Inte ens det lilla glän-
84
tande på dörren som propositionen medger har funnit nåd inför LOs centrala
remisskrivare.
I detta korsdrag har socialdemokraterna i utskottet gått ifrån regeringens
uppläggning i lagförslaget. 110 § har man gjort förändringar som innebär att
det blir nästintill omöjligt att anlita hyrd arbetskraft. Avsikten har tydligen
inte varit, varken från regeringen eller än mindre från socialdemokraterna i
utskottet, att vi skulle få en väl fungerande och kompletterande arbetsför-
medling. Vi har uttryckt det i en reservationsskrivning från den borgerliga
oppositiönen. Där har vi hävdat att den föreslagna lagen har så fundamen-
tala brister och är så snäv att den bör avvisas.
I kravet att arbetsförmedlingsmonopolet skall tas bort ligger inte att den
offentliga arbetsförmedlingen skall inskränkas eller minska sina ansträng-
ningar att ge en väl utbyggd offentlig arbetsförmedling. Tvärtom kommer
den offentliga arbetsförmedlingens insatser att bli ännu viktigare på grund av
den stigande arbetslösheten som nu är på gång. Kompletterande fristående
arbetsförmedlingar har flera fördelar. Service till såväl arbetssökande som
arbetsgivare kan förbättras och därvid också stimulera de offentliga arbets-
förmedlingarna i deras arbete. Vi får en ökad mångfald, och det blir en
större valfrihet för den enskilde. Samtidigt får de anställda i förmedlings-
verksamheten utlopp för sin kreativitet.
Beträffande arbetsförmedlingsmonopolet och vårt krav att det bör avskaf-
fas, skall noteras att det är tankegångar som också fått stöd hos den högste
ansvarige inom arbetsmarknadsverket. Generaldirektör Bernhardsson har
flera gånger uttalat att förmedlingsmonopolet mycket väl kan avskaffas. Vi
är också angelägna om att slå fast att en god och kostnadsfri service skall
tillhandahållas i hela landet. Det är alltså staten som skall svara för en effek-
tiv och offentlig arbetsförmedling.
Herr talman! Regeringen har alltså inte lyckats presentera ett reformför-
slag som skulle kunna vara bärande in i 90-talet trots sex års förberedelsear-
bete. Min inledande fråga var om detta var en lag som främjar en god och
sund utveckling på den svenska arbetsmarknaden. Mitt svar blir nej. Därför
blir det faktiskt en uppgift för en ny regering att utgå från de behov som
arbetsmarknaden kräver. Skall vi få ett flexibelt och blomstrande näringsliv
med hög sysselsättning och låg arbetslöshet, måste vårt regelsystem främja
en sådan utveckling. Regeringens förslag fyller inte dessa anspråk. Det är
därför angeläget att riksdagen avvisar regeringens förslag.
Anf. 66 GÖRAN ENGSTRÖM (c):
Herr talman! Det skulle gå att göra detta inlägg mycket kort och yrka av-
slag på propositionen i dess helhet. Den vore faktiskt värd detta öde. Men
den samhällsproblematik som den behandlar är för viktig för att man skall
kunna lämna den utan en ganska ingående debatt.
Debatten om förslaget till en ny arbetsförmedlingslag är i grunden djupt
ideologisk. Den följer på ett nästan ödesbestämt sätt den skiljelinje som bli-
vit allt klarare under 80-talet och inledningen av 90-talet. Den går mellan en
socialdemokrati som med näbbar och klor vill slå vakt om det man skapat en
gång i tiden - i det här fallet för nästan 50 år sedan - och oss andra. Det är
en socialdemokrati som stretar emot en utveckling som man innerst inne inte
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
85
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
86
tycker om, inte behärskar och därför måste ge efter för litet grand för att
tillfälligt tysta opinioner eller ta bort de värsta systemfelen.
Vi andra, den borgerliga oppositionen i det här fallet, står öppna för de
möjligheter som den dynamiska utveckling bjuder, ser de initiativ som idé-
rika människor tar, som en tillgång i politiken och drar av detta slutsatsen att
det är dessa krafter för skapande och förnyelse som vi vill ge utrymme för.
Därför vill vi avreglera där monopolen härskar, skapa mångfald där monoli-
terna finns och öka valfriheten för den enskilde.
I grunden handlar debatten om just detta hur vi bäst kan styra komplice-
rade ekonomier via plan eller marknad. Det handlar också om vi skall gå
framåt och tillåta även enskilda inslag på en marknad som helt dominerats
av offentliga institutioner eller om vi skall anta en lag som redan i dess ut-
gångsläge är hopplöst föråldrad.
Jag tycker att socialdemokraternas inställning i den här frågan är förvå-
nande. Inte minst mot bakgrund av den insikt om den ideologiska dimensio-
nens handikapp som förvisso finns hos f.d. tongivande statsråd. Även nuva-
rande statsråd har en insikt om sammanhangen. Så måste man rimligen tolka
exempelvis bil. 12 till budgetpropositionen i år. Där betonas ju med kraft den
ändrade inriktningen eller viktningen som skett i och med att det nu är de
utbudsstimulerande åtgärderna som betonas särskilt kraftigt. Man inriktar
sig på utbudsstimulans oavsett omfattningen av andra insatser i arbetsmark-
nadspolitiken. I en effektiv utbudspolitik ingår att förkorta söktiden för den
enskilde när man skaffar nytt arbete. Det nya jobbet skall gå att få på kortare
tid. Det gynnar den enskilde, företaget och ytterst samhällsekonomin.
En kärnpunkt i det sammanhanget är att platsförmedlingen fungerar bra.
Detta är nödvändigt inte minst i dagens konjunkturläge med en mycket
snabb ökning av arbetslösheten. Men det är faktiskt lika viktigt i högkon-
junkturer. En väl fungerande arbetsmarknad motverkar också överhett-
ningstendenser och s.k. flaskhalsproblem. Den blir då ett led även i stabilise-
ringspolitiken.
Regeringen för ungefär dessa resonemang i nämnda propositionsbilaga.
Men hur stämmer denna utgångspunkt med det i lagförslag vars öde vi nu
skall avgöra här i kammaren? Inte alls, enligt min mening. Såvida det inte
av socialdemokraterna kan göras troligt att ett fortsatt de facto-monopol är
det effektivaste sättet att förmedla arbete även på 1990-talet.
Enligt vår mening - centerpartiet, folkpartiet, moderaterna - såsom den
kommer till uttryck i vår trepartimotion, som jag härmed yrkar bifall till, är
det en fördel om det parallellt med en väl fungerande kostnadsfri offentlig
arbetsförmedling kan finnas en enskild arbetsförmedling som komplement.
Här som på andra håll inom den offentliga sektorn tror vi att det är en fördel
att det uppstår ett inslag av konkurrens genom fler producenter och genom
att den enskilde ges tillfälle att välja.
1990-talets ekonomi och samhällsstruktur kan knappast vara betjänt av ett
regelverk - propositionen ändrar ingenting i detta avseende - som skrevs
mot bakgrund av ett annat samhälle än dagens, nämligen 1930-talets.
Kännetecknande för dagens och morgondagens ekonomi är att det sker en
övergång till fler tjänste- och serviceföretag, varav många är rena kunskaps-
företag. Dessa är specialiserade på sina sektorer, och det finns därför en sam-
hällsekonomisk vinst i om de kan ägna sig åt det de är bra på under hela
arbetstiden. Dagens lagstiftning är ett hinder för framväxten av sådana före-
tag, trots att allt fler inser att de fyller en viktig funktion i vårt samhälle.
Detta anges t.o.m. i propositionen med förslag till en ny arbetsförmedlings-
lag, jag tror att det står på s. 47.
Dessa specialiserade företag ger näringslivet och förvaltningarna den spe-
cialisthjälp de behöver vid aktuellt tillfälle utan att dessa behöver binda upp
sig med fast anställda medarbetare, vilka det kanske är svårt att hålla fullt
sysselsatta i fortsättningen. Detta sagt om den del av lagförslaget som hand-
lar om s.k. head hunting.
Enligt propositionens förslag vill man tillåta denna verksamhet, men bara
via tillstånd och för ett år i taget. Dessutom skall detta endast gälla företags-
ledare, verksledare och därmed jämställd personal, eller, enligt utskottets
skrivning, de som ”skall ha” denna position på arbetsmarknaden.
Jag vill gärna fråga socialdemokraternas företrädare i denna debatt: Finns
det något rimligt motiv till varför just detta skall vara tillåtet? Vad finns det
för principiell skillnad i rekryteringshänseende mellan en VD och andra
nyckelpersoner i ett företag? Varför skall just rekryteringskonsulter vara be-
roende av ettåriga AMS-tillstånd men andra typer av serviceföretag?
Vilken osäkerhet skapas inte hos banker och kreditgivare om man i ut-
gångsläget när ett nytt företag skall etableras vet att det bara har tillstånd för
sin verksamhet ett år i sänder? Hur hinner ett företag på ett år etablera sig i
en bransch som denna, som rimligen bygger på många kontakter, förtroende
och nätverksbyggande? Man vill rimligen kunna återkomma till sin kund,
vilket förutsätter att verksamheten kan garanteras för en längre tid än ett år,
dvs. så länge man kan garantera en verksamhet på en fri marknad. Det krävs
dessutom av en ny lag att den skall kunna efterlevas. Det tror jag knappast
är fallet med denna del av den föreslagna lagen.
Låt oss se på några andra delar av den föreslagna lagtexten, t.ex. beträf-
fande uthyrning av arbetskraft, som varit ett tvisteämne under lång tid. Vi
anser först och främst att det är stötande för den allmänna rättskänslan att
en verksamhet som bedrivs i ökande omfattning och fyller ett behov, vilket
t.o.m. erkänns i propositionen, skall vara olaglig eller befinna sig i en grå-
zon. Nu legaliseras denna verksamhet, men omgärdas av så många regler att
det inte kommer att fungera utan att det uppstår en myckenhet av problem
av byråkratisk art.
Den s.k. fyramånadersregeln är en sådan regel. Den kan komma att för-
hindra en del av de verksamheter som nu växt fram sprungna ur ett behov
på arbetsmarknaden och inom näringslivet. Det gäller t.ex. den utveckling
från rena skrivbyråer som är på gång. Dessa s.k. uthyrningsföretag erbjuder
alltmer avancerade tjänster. Exportrådet har t.ex. fört en kampanj om ”ex-
portchef att hyra”. Man börjar också kunna förmedla ekonomichefer till
mindre företag. Denna verksamhet är på framväxt. Dessa grupper behöver
arbeta mer än fyra månader i det företag dit de kommer. Detsamma gäller
kategorin dataprogrammerare.
Varför vill ni socialdemokrater förhindra eller försvåra framväxten av så-
dana företag på arbetsmarknaden? Ge oss ett svar på detta, Sten Östlund.
Vad sker med denna tidsbegränsning vid föräldraledighet, militärtjänstgö-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
87
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
88
ring eller studieledigheter, vilka ofta varar mer än fyra månader? Tänk er in
i vilket administrativt krångel som skapas i ett läge när man egentligen borde
skapa det motsatta, nämligen förenklingar, fasta regler och smidiga regelsys-
tem.
Herr talman! Jag skall också kommentera den s.k. sexmånadersregeln.
Debattörerna här i kammaren vet vad jag syftar på utan att jag behöver be-
skriva detta närmare. Denna problematik aktualiserar frågan om vem som
egentligen är arbetsgivare i större företag, t.ex. en koncern som Ericsson.
Är det koncernen, divisionen, affärsområdet eller något annat? Vem defi-
nieras som arbetsgivare i den situationen. Också här är vi nyfikna på ett svar.
Jag inledde med att påstå att den nuvarande ordningen hindrar goda idéer
att förverkligas. Ett exempel på detta är den i flera motioner nämnda Fosie
industriby och personalförmedling i Malmö. Det företaget bedriver, popu-
lärt uttryckt, ”personalavdelning att hyra”. Det är lokaliserat i industriby i
Malmö och sköter personalfrågor för ett för ett femtontal mindre företag i
denna industriby.
Jag har haft tillfälle att besöka företaget. Dess verksamhet är just ett ut-
tryck för det nytänkande i seriösa former som bidrar till förnyelse av närings-
livet. Dessa företagare är akademiker och f.d. arbetsförmedlare med lång
erfarenhet på området. Det är inget tvivel om att deras verksamhet är upp-
skattad av de företag som de ger service åt.
Men för annan verksamhet i nära anslutning till funktionen som personal-
avdelning, exempelvis rekrytering eller förmedling, finns det lagliga hinder,
eftersom AMS har monopol när det gäller den verksamheten. Det måste ges
tillstånd, och hittills har sådant tillstånd inte givits. Här finns annars en na-
turlig nisch för företaget. Just detta företag, med sin ingående känndom om
företagen i denna industriby, skulle vara särskilt väl skickat att få rätt person
till rätt arbete på kortaste tänkbara tid.
Detta är ett exempel, som numera är ganska välkänt, som börjar följas av
andra företag på annat håll i landet. Min fråga är: Varför skall man hela tiden
hålla tillbaka dessa idéer? Vem gagnas egentligen av det? Jag har i min kam-
mare försökt att finna ett svar på den frågan, men det har jag inte funnit.
Det överstiger min förmåga att finna ett rationellt svar.
Jag inledde mitt anförande med att föra ett principiellt resonemang kring
frågan om den monopolsituation som finns för de offentliga förmedlingarna
skall bevaras eller inte. Den nuvarande AMS-chefen Göte Bernhardsson har
i klartänkta ögonblick uttryckt sig på ungefär följande sätt: Vi är världens
bästa arbetsförmedling. Vi har självförtroende nog att stå på egna ben utan
att ha en lagstiftning som ger oss monopolstatus och kan utan vidare tänka
oss privata komplement och alternativ vid sidan av en väl fungerande offent-
lig arbetsförmedling.
Jag har hört detsamma av en länsarbetsdirektör. Jag tog kontakt med en
chef på en av de större arbetsförmedlingarna hemma i Dalarna i slutet av
förra veckan. Han har precis samma inställning. Han står politiskt till väns-
ter, åsiktsmässigt, i förhållande till socialdemokraterna.
De för denna verksamhet direkt ansvariga har alltså självförtroendet att
möta en situation med extern konkurrens, medan ansvarig minister och dra-
banterna i arbetsmarknadsutskottet inte har detta. Varför? Även för de an-
ställda i den offentliga arbetsförmedlingen skulle det vara mer tillfredsstäl-
lande att så att säga kunna legitimera sin verksamhet genom duglighet och
kvalitet på tjänsterna än att genom lagstiftning ha monopolets status. Det
skulle ge större arbetstillfredsställelse och sporra till bättre insatser, även
inom den offentliga arbetsförmedlingen.
Jag tror att detta behövs. Enligt AMS egna rapporter är effektiviteten inte
särskilt bra. År 1989 fick endast 89000 av en miljon arbetssökande arbete
via de offentliga förmedlingarna. Enligt statliga SIPUs undersökning i mars
detta år, var mindre än 30 % nöjda med förmedlingens insatser. Jag tror inte
att denna attityd hos medborgarna förbättras genom att man slår vakt om
monopolet, tvärtom.
Två argument brukar anföras mot privata komplement, och så också i ut-
skottets betänkande. Det ena är de stordriftsfördelar som skulle finnas med
endast en offentlig förmedling. Men enligt min mening är det lätt att denna
modell präglas av massmarknadsinformation och standardlösningar. Det är
också den erfarenhet vi har. Rekrytering av mer kvalificerade medarbetare
till företag och förvaltningar sker redan nu i andra former. Det är vi alla un-
derkunniga om.
Specialister hämtas i dag inte bara från Europa utan också från USA, för
att ta ett exempel. Vi känner till detta. Rekryteringen blir mer och mer indi-
viduellt utformad för att den skall fungera tillfredsställande för inblandade
parter, dvs. även i den offentliga sektorn, där tillvägagångssättet knappast i
något avseende skiljer sig från det inom näringslivet.
Samma svar som jag har gett på argumentet om stordriftsfördelar kan ges
på det ”plocka russinen ur kakan”-argument som brukar anföras emot alter-
nativ.
Om man ger utrymme för privata förmedlingar att specialisera sig på olika
områden, skulle den offentliga förmedlingen kunna koncentrers och bli ef-
fektivare när det gäller grupper med rekryteringsproblem, såsom ungdomar,
invandrare och handikappade. Det ser jag inget negativt i.
För att möjliggöra den förnyelse som jag själv, El ver Jonsson och Erik
Holmkvist har pläderat för här, måste vi säga upp ILO-konventionen från
juli och ett år framåt. Vi föreslår det i den trepartimotion som jag har nämnt.
Förslaget återfinns i reservation 1, till vilken jag yrkar bifall. Den innebär
ett avslag på propositionen.
Den parlamentariska situationen i denna fråga är den att de borgerliga yr-
kar avslag på propositionen från de utgångspunkter som vi har angett i våra
anföranden och att vänstern yrkar avslag från motsatt utgångspunkt. Men
var står miljöpartiet i denna fråga? Jag nöjer mig med att formulera frågan
på det sättet så länge.
Ett stöd för avslagslinjen kan fälla regeringspropositionen. Det innebär
att en ny regering kan utforma en modern arbetsförmedlingslag, som passar
90-talets krav. Dagens debatt kan ge dem möjligheten.
Anf. 67 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Varför regeringen har lagt fram denna proposition är för mig
omöjligt att förstå. Från socialdemokratiskt håll säger man att man värnar
om de grupper som har svarat på remissen av propositionen, även de grupper
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
89
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
90
som har avvisat propositionen. Frågan är då: Varför fullfölja framläggandet
av propositionen, när man har fått en förödande kritik från de grupper man
säger sig värna om?
Från vänsterpartiets sida motsätter vi oss de föreslagna reglerna om uthyr-
ning av arbetskraft.
Enligt förslaget skall AMS utöva tillsyn över uthyrning av arbetskraft.
AMS har inte klarat att bevaka denna företeelse när den har varit kriminali-
serad. Det är självfallet uteslutet att AMS kan övervaka verksamheten om
den blir helt oreglerad bortsett från en luddig tidsgräns och en regel att ut-
hyrning bara skall få ske för tillfälliga arbetskraftsbehov.
De fackliga organisationerna kommer inte heller att ha möjligheter att
kontrollera att verksamheten bedrivs i socialt och arbetsrättsligt acceptabla
former. Den föreslagna utvidgningen av arbetsgivarens förhandlings- och in-
formationsskyldighet enligt 38 § medbestämmandelagen kan endast ytterst
marginellt motverka dessa förhållanden.
En grundprincip för medinflytandet på arbetsplatsen har varit att det ar-
betsrättsliga ansvaret har legat på den plats där arbetet har utförts. Nu flyttas
det till det uthyrande företaget, som kan vara ett managementföretag i en
annan del av landet. Den fackliga organisationen på den plats där arbetet
utförs saknar rätt att företräda den inhyrda arbetskraften gentemot det inhy-
rande företaget. Inhyraren kan förändra arbetsuppgifter och villkor för in-
hyrd personal utan att behöva förhandla med sin fackliga motpart, vilket
hade varit nödvändigt om det hade gällt egen anställd personal.
Den svenska arbetsrättsliga modellen för medinflytande kommer att suc-
cessivt bli kraftigt uppluckrad, allteftersom uthyrning av arbetskraft blir van-
ligt förekommande på arbetsmarknaden, om den i propositionen föreslagna
regleringen genomförs.
Även anställningsskyddet kommer att undermineras genom att arbetsgi-
varna får möjlighet att hyra ut arbetskraft till varandra. En arbetstagare
måste i fortsättningen räkna med att kunna bli uthyrd till andra arbetsgivare
än sin egen.
Tryggheten som det innebär att ha vetskap om att bara den egna arbetsgi-
varen kan göra anspråk på ens arbetskraft försvinner. De förhållanden som
i dag råder hos kontorsserviceföretag och skrivbyrårer kommer sannolikt att
vinna insteg på stora sektorer av arbetsmarknaden. Arbetskraften reduceras
till en insatsvara som köps vid behov och som man sedan gör sig av med.
En legalisering av uthyrningsverksamhet kommer sannolikt att leda till att
det bildas en mängd oseriösa uthyrningsföretag. Välrenommerade storföre-
tag kommer att anlita oseriösa uthyrningsföretag som tillhandahåller arbets-
kraft för vilken vare sig skatt eller sociala avgifter betalas. Exempel på denna
företeelse finns redan inom vissa områden.
Det finns en uppenbar risk att uthyrningsföretagen kommer att orsaka
dumpning av löner och anställningsvillkor. I synnerhet om och när ett EES-
avtal eller ett EG-medlemskap blir aktuellt kommer detta att bli ett mycket
stort problem.
De motiv som åberopas i propositionen för avkriminalisering av uthyr-
ningsverksamhet beträffande arbetskraft saknar egentlig bärkraft. Dess-
utom är, som påpekas i propositionen, frågan om den föreslagna lagstiftning-
ens förenlighet med ILOs konvention nr96 kontroversiell och svårbedömd.
Det är olämpligt med tanke på Sveriges anseende som en stat som värnar
den internationella rätten att dess riksdag antar en lag som bedöms kunna
strida mot ett åtagande som gjorts i en internationell konvention.
Med detta bedömande bör utskottets hemställan avslås i sin helhet.
Fru talman! De borgerligas agerande när det gäller det internationella ar-
betet angående bl.a. ILO-konventionen är märkligt. Vissa konventioner
skall vi följa. När det gäller andra konventioner skall vi vänta och se vilket
innehåll de får. I vissa fall skall vi gå före exempelvis Europa. Nu tycks soci-
aldemokraterna ansluta sig till dessa tankegångar.
I propositionen om ny arbetsförmedlingslag står bl.a. ”Det är av stor vikt
för Sverige i det pågående integrationsarbetet, att förslaget om ny arbetsför-
medlingslag så långt som möjligt kan anpassas till kommande EG-rätt.” Det
finns alltså inte ännu någon EG-rätt på detta område, men vi skall gå före.
Förvånande är också miljöpartiets inställning. Miljöpartiet är ju kritiskt
till att vi går före EG när det gäller lagstiftning på andra områden. Miljöpar-
tiet har bl.a. varit kritiskt när det gäller jordbrukspolitik, utrikespolitik och
transportpolitik. Varför skall man då gå före på detta område, när det slår
direkt mot den svenska arbetarrörelsen? För mig är det en obegriplig situa-
tion. Jag beklagar verkligen att det ser ut som om denna proposition skall gå
igenom, med miljöpartiets hjälp. Denna proposition hör hemma långt borta
i någon papperskorg. Jag hoppas att det som föreslås i den aldrig kommer
till stånd.
Herr talman! Därmed yrkar jag avslag på arbetsmarknadsutskottets hem-
ställan i betänkande 20 i dess helhet.
(forts.)
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
Kammaren beslöt kl. 17.56 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Anf. 68 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! När den arbetsförmedlingslag som i huvudsak gäller än i dag
för 56 år sedan debatterades i riksdagen gällde debatten bl.a. om det var den
offentliga förmedlingen eller de privata platsbyråer som då fanns som var
bäst på att hjälpa till med rekrytering av, som någon uttryckte det, raska kar-
91
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
92
lar och pålitliga drängar. Det är inte svårt, herr talman, att finna de historiska
banden mellan debattörerna då och i dag och i vilka läger de återfinns.
Tiderna förändras, och 56 år är en lång tid. Men trots de smärre föränd-
ringar som gjorts av lagen är det i huvudsak samma lag som gäller än i dag.
Det var inte heller någon dålig produkt. Och det arbete som nu förhopp-
ningsvis slutförs i och med föreliggande förslag till beslut visar att många av
de principer som då antogs håller än i dag, om vi inte är beredda att överge
det som då fastslogs baserat på erfarenheter av hur den privata verksamhe-
ten hade urartat.
Namnet på propositionen och det betänkande som vi nu debatterar är mot
den bakgrunden egentligen något missvisande. Det är kanske det enda som
jag kan vara överens med Elver Jonsson om i dag. Rubriken är nämligen
Privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft.
Det principiella förbudet att bedriva privat arbetsförmedling i förvärvs-
syfte föreslås vara kvar. Det har ett direkt samband med att vi anser att ett
av de viktigaste instrumenten i arbetsmarknadspolitiken som vi har till vårt
förfogande är arbetsförmedlingens platsförmedling. En effektiv platsför-
medling är det första instrumentet för att motverka arbetslöshet. Inom AMS
har det länge pågått ett arbete med omfördelning av resurser till platsför-
medlingsverksamheten. Och genom beslut i riksdagen har medel ställts till
förfogande för förstärkta personalresurser och utveckling av de administra-
tiva systemen på datasidan.
De studier som andra gjort och de som vi själva i arbetsmarknadsutskottet
har kunnat göra vid våra utlandsresor av förhållanden i länder där privat ar-
betsförmedling tillåts i förvärvssyfte har inte gett oss anledning att inta någon
annan uppfattning än att landets arbetsförmedling bör vara sammanhållen
och bedrivas i samhällets regi. De flesta av de exempel som vi har kunnat ta
del av visar att alternativen kan förstärka en segregerad arbetsmarknad i ett
A- och ett B-lag.
Herr talman! I inledningen av denna debatt har vi lyssnat till de borgerliga
företrädarna. Jag tycker att de har staplat alla modeord på varandra om nyt-
tan av privat verksamhet, om flexibilitet, m.m. De vill med detta att vi skall
påverkas för att ta ställning för att införa även detta på detta reglerade om-
råde.
Kan dagens borgerliga debattörer ge några konkreta exempel? Det vore i
så fall bra. Har vi långa köer vid arbetsförmedlingarna? Har vi människor
som inte blir betjänade? Har vi en hög arbetslöshet, och har vi några indika-
tioner på att vi har längre tider av arbetslöshet än vi skulle behöva ha om vi
hade privata arbetsförmedlingar? Förmodligen är det på det sättet att det
inte finns någon som helst grund för att av dessa skäl förespråka privata för-
medlingar.
Om den ordning som vi har rådde det ganska länge stor enighet mellan de
flesta av partierna, och det kan exemplifieras av att det var folkpartiet och
centern som ville tillskriva sig äran av att den obligatoriska platsanmälan till
arbetsförmedlingen infördes 1972.
I och med den reservation som de borgerliga partierna nu har fogat till
betänkandet kan vi bara beklaga att den enighet som vi en gång har haft i
fråga om detta är bruten på ett mer definitivt sätt. I reservationen krävs att
privat arbetsförmedling i vinstsyfte skall tillåtas. Och det är en självklarhet
att vi yrkar avslag på denna reservation.
Det förbud som finns och som vi föreslår skall kvarstå är dock inte helt
absolut. Undantag kan medges, och det har förekommit tidigare på ett om-
råde, nämligen för musiker och scenartister till och från utlandet.
En verksamhet som har växt fram under de senaste decennierna är de s.k.
head-hunting-företagen. Det är företag som medverkar till rekrytering av ar-
betstagare som skall ha företagsledande och därmed jämförlig ställning. I
den utsträckning det har gällt enbart rekrytering i enskilda fall torde det
knappast vara fråga om arbetsförmedling, men det har, vilket har omvittnats
även inför utskottet, utvecklats till att omfatta en viss form av arbetsförmed-
ling.
Vi anser nu, när förslag till ny lag efter 56 år föreläggs riksdagen, att det
finns anledning att ta ställning till även denna verksamhet. Det innebär att
vi föreslår att den skall tillåtas och att tillstånd till verksamheten skall kunna
lämnas av AMS. Det bör sägas att den ILO-konvention som vi har anslutit
oss till klart anger att om verksamhet i förvärvssyste skall tillåtas på grund
av att den fyller ett behov som inte kan tillgodoses inom den offentliga för-
medlingens ram skall det vara på klart definierade områden och efter till-
stånd och under tillsyn av landets arbetsmarknadsmyndigheter.
En annan form av arbetsförmedling som till vissa delar var tillåten efter
tillstånd från AMS är förmedling utan förvärvssyften men mot avgift. Hittills
har tillstånd givits främst inom tre områden, på kulturområdet, på kontors-
marknaden och för mannekänger. En vidgning föreslås nu som innebär att
om parterna inom ett avtalsområde så avtalar skall det vara ett tillräckligt
skäl för att anse att det föreligger ett behov av en sådan förmedling. De vill-
kor som ställs är att en sådan förmedling arbetar efter samma riktlinjer som
gäller för arbetsmarknadspolitiken, t.ex. att den skall främja jämställdhet,
motverka utslagning, m.m. Förbud skall gälla för att ta ut avgifter av de ar-
betssökande.
Slutligen är, liksom tidigare, arbetsförmedling som drivs utan att ersätt-
ning tas ut i princip tillåten. Tidigare har det räckt med anmälan om verk-
samheten till AMS efter tre månader. Men denna tidsfrist föreslås nu upphä-
vas, och utskottet har för sin del markerat att anmälan till AMS skall ske vid
verksamhetens början.
De former av arbetsförmedling vid sidan av den offentliga förmedlingen
som jag här har redovisat skall stå under tillsyn av AMS. Tillstånd som läm-
nas kan återkallas i två situationer, dels om de förutsättningar som gällde
när tillståndet lämnades inte längre föreligger, dels om verksamheten inte
bedrivs enligt lagen eller enligt de villkor som tillståndet förenats med.
Utskottet understryker vad som sägs i propositionen, nämligen att det är
viktigt att på frivillig väg försöka åstadkomma de ändringar som bedöms
nödvändiga. Om förhållandena ändå är sådana att en återkallellse bedöms
som nödvändig, bör skälig tid medges för avveckling av verksamheten med
beaktande av konsekvenserna för de anställda i dessa företag.
Det finns skäl att understryka att de ändringar som nu föreslås innebär en
vidgning av möjligheterna att vid sidan av den allmänna arbetsförmedlingen
bedriva viss verksamhet inom området. Det gäller att den s.k. head-hunting-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
93
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
94
verksamheten legaliseras, och det gäller om parterna på ett avtalsområde
kommer överens om att bedriva förmedlingsverksamhet.
Till dem som nu menar att den nya lagen lägger hinder i vägen för deras
verksamhet kan kort sägas att det som är olagligt på området efter det att
den nya lagen har trätt i kraft är redan med nu gällande lag olagligt.
Jag skall sedan gå över till frågan om uthyrning av arbetskraft, vilket enligt
nu gällande lag inte är tillåtet. Inom detta område, särskilt i gränsskiktet
mellan vad som kan anses som entreprenader och uthyrning, finns de mest
svårbedömda frågeställningarna i den praktiska verkligheten. Av avgjorda
rättsfall framgår att det inte är möjligt att dra någon klar och entydig gräns
mellan dessa former. Avgörandet måste ske efter en värdering av samtliga
faktorer och med ledning av omständigheterna från fall till fall.
Till detta gränsskikt mellan entreprenadverksamhet och nuvarande defini-
tion av arbetsförmedling och olaglig sådan hör uthyrning av arbetskraft.
Med nuvarande lag har vi under lång tid fått notera framväxten av olika for-
mer av tjänsteföretag, och då särskilt den s.k. skrivbyråverksamheten, där
det egentligen inte har rått något tvivel om att verksamheten varit i strid mot
nu gällande lagstiftning. I de fall som prövats av högsta domstolen sedan
1962 har det fastslagits att det enligt lagen har rört sig om olaga arbetsför-
medling.
Trots detta har verksamheten fortsatt, och som det sägs i propositionen
torde detta ha sin grund i att verksamheten uppfattas som nyttig och värde-
full och att risken för ett bötesstraff har kunnat tas som en obetydlig kostnad
i verksamheten, och det har då varit fråga om dagsböter. Men uthyrnings-
verksamhet bedrivs också inom många andra områden. Verksamheten före-
kommer i många former från entreprenadverksamhet, som är tillåten, till
uthyrning, som är olaglig enligt nu gällande arbetsförmedlingslag, och vidare
till uppenbart svart verksamhet.
På s. 14—18 i propositionen ges en närmare beskrivning av problemen med
vissa uthyrningsföretags verksamhet. Behovet av att få till stånd en bättre
tingens ordning än den som nu råder är påtaglig, detta inte minst för de an-
ställda i uthyrningsföretagen, och de är numera ganska många.
Det som nu föreslås är att uthyrning av arbetskraft inte längre skall regle-
ras som arbetsförmedling. I stället definieras uthyrning av arbetskraft i en
egen del av lagen och blir tillåten inom vissa givna regler som skall skapa
garantier för att de anställda i uthyrningsföretagen tillförsäkras samma rät-
tigheter som övriga arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden, där otill-
fredställande förhållanden nu i många fall förekommer. Uthyrning/inhyr-
ning av arbetskraft blir därmed tillåten för upp till fyra månader när det upp-
stått ett tillfälligt behov av extra arbetskraft i ett inhyrarföretag. I lagen kom-
mer också att regleras vilka anställningsformer som får förekomma. Det
skall finnas skriftliga anställningsavtal mellan arbetsgivaren i uthyrningsföre-
taget och den anställde. Avvikelser från vissa delar av det nu framlagda lag-
förslaget kan göras genom kollektivavtal på central nivå.
Till detta kommer en förstärkning av medbestämmandelagens 38 §. De
förändringar som utskottet föreslår i medbestämmandelagens 38 § - den in-
ledande vetorättsparagrafen - innebär att en arbetsgivare som vill hyra in
arbetskraft alltid på eget initiativ skall uppta förhandling därom. Dessutom
skärps arbetsgivarens informationsskyldighet, vilket för övrigt skall gälla
även vid förhandling som gäller andra former av arbetskraft som en arbetsgi-
vare vill anlita i sin verksamhet, utan att den arbetskraften skall vara anställd
hos honom.
Herr talman! Med dessa förslag tillgodoses det behov av legalisering av en
verksamhet som uppfattas som nyttig, samtidigt som de anställda i uthyr-
ningsföretagen får ett rejält och lagfäst skydd, som ger dem samma villkor i
anställningen som övriga arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden har.
I nuvarande läge föreligger uppenbarligen stora brister. Tillsynen skall ut-
övas av AMS, och för att förstärka AMS möjligheter att påverka företeelser
som inte håller sig till reglerna införs rätt till vitesföreläggande mot verksam-
heter som inte håller måttet.
De ändringar i förhållande till propositionens förslag som utskottet före-
slår riksdagen att anta förtydligar möjligheterna, rättigheterna och skyldig-
heterna för dem som verkar eller är anställda inom den verksamhet som blir
möjlig enligt den nya lagen om arbetsförmedling och uthyrning av arbets-
kraft. Förstärkningen av informationsplikten enligt MBLs 38 § ingår som en
viktig del däri och bör ge de fackliga organisationerna på inhyrarföretagen
de möjligheter som behövs för att tillse att arbetsgivare inte undandrar sig
sina förpliktelser genom inhyrning av arbetskraft.
Jag skulle vilja säga till Karl-Erik Persson att de starka ord han använde
när han yrkade avslag på propositionen borde ha kunnat mildras litet grand.
I och med den här förstärkningen och med de här föreslagna reglerna för
inhyrning/uthyrning kommer de anställda på resp, sida att i framtiden ges en
helt annan ställning än i dag.
I två reservationer till betänkandet har det yrkats avslag på propositionen
och på utskottets förslag.
I reservation nr 1 yrkar de tre borgerliga partierna avslag på propositio-
nen. Deras synpunkter på arbetsförmedlingsområdet har jag redan berört.
De vill säga upp ILO-konventionen, som vi är anslutna till, i likhet med de
flesta länder i Europa. De har åberopat att Danmark skulle vara ett efterföl-
jansvärt exempel, men Danmark är ganska unikt i det fallet. Uthyrning av
arbetskraft anser de borgerliga inte skall regleras. Visserligen anser även de
att det fortfarande skall finnas en offentlig förmedling, men i huvudsak bör
deras förslag ändå kunna sammanfattas med: Släpp marknadskrafterna loss!
Att de anställda i uthyrarföretag skulle behöva det skydd vi nu vill ge dem
är dessa partier främmande.
Vpk å sin sida yrkar avslag främst på de förslag som utskottet nu föreläg-
ger för att legalisera uthyrningsverksamheten, och så vitt jag förstår anser de
egentligen att någon ändring i förhållande till 1935 års lag inte behövs. Om
inte annat borde väl också vänstern ha ett intresse av att medverka till en
tryggare anställning för de anställda i uthyrarföretagen, vilket nu åstadkoms
genom föreliggande förslag.
I reservation 7 tar vänstern upp ett yrkande om att uthyrning av arbets-
kraft i princip skall vara förbjuden, men tillåtas efter fackligt samtycke med
stöd av centralt kollektivavtal. Konstruktionen har prövats i förarbetet till
propositionen, men inte kunnat godtas då det i stort sett skulle innebära att
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
95
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
96
en form av myndighetsutövning skulle läggas på de fackliga organisatio-
nerna.
Beträffande övriga reservationer till betänkandet hänvisar jag till utskot-
tets behandling av de motioner varpå reservationerna grundas.
Herr talman! Med det som anförts yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och avslag på därtill fogade reservationer.
Anf. 69 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Utskottets talesman börjar i allmänna ordalag att tala om
värdet av en bra platsförmedling. Självfallet. Det märkliga är att det egentli-
gen inte finns någon motståndare till en sådan tes. Det är, vad jag förstår,
alla partier inne på att kräva.
Plötsligt blir Sten Östlund bekymrad över det han kallar alla modeord.
Men har inte min käre riksdagskollega observerat att vi lever i en ny tid,
med nya krav? Här är minsann socialdemokratin att lita på. Här är det inga
modeord. Vad värre är, man saknar också visionerna. Monopol, prövning,
särskilt tillstånd, tidsbegränsat, veto, dagsböter, vite, ja, de socialdemokra-
tiska beskeden ekar tungt över kammaren.
Sedan säger Sten Östlund något uppfordrande: Har ni några exempel på
att det inte fungerar väl?
Jag slog häromdagen upp i tidningen ett besked från Malmö. Där står det:
I Malmö har socialförvaltningen anställt en egen arbetsförmedlare. Skälet
till beslutet är, enligt den socialdemokratiske ordföranden i socialnämnden i
Malmö, ”att den offentliga arbetsförmedlingen inte klarar att möta socialför-
valtningens behov”. Han säger med tungt hjärta till tidningen Arbetet: ”Det
är en stor skandal att vi ska behöva göra det här---När inte arbetsförmed-
lingen kan ställa upp med folk måste vi lösa det på något sätt.”
Visst finns det behov av kompletteringar. Därför är inte allt så gott och
väl. Som jag sade i mitt inledningsanförande har t.o.m. departement och
myndigheter varit tvungna att använda sig av okonventionella metoder för
att lösa sina problem.
Sedan nämner Sten Östlund skrivbyråernas verksamhet och att den klart
står i strid med gällande lag. Det är säkert riktigt. Det är det som är skälet
till att vi behöver ändra på lagen. Men det hyckleri som har funnits i den här
frågan har varit närmast genant. Regeringens kanslier, fackliga organisatio-
ner och en rad företag har utnyttjat denna verksamhet för att det, för att
använda Sten Östlunds egna ord, har visat sig vara nyttiga saker. Men att
ändra på lagstiftning och inställning har varit omöjligt. Således har man sla-
git till mot en verksamhet, och det drabbar framför allt kvinnorna. Men det
är ju ett mönster i den socialdemokratiska politiken. När det gäller ”krit-
streckspojkar” är man beredd till snabba förändringar, men omsorgen om
kvinnor i en svag ställning på arbetsmarknaden är betydligt mindre. Det
tycker jag är ett skäl till att vi får en reformering som är värd namnet. Men
regeringens proposition lever inte upp till det kravet.
Anf. 70 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Yrkandet blev litet tokigt i mitt förra anförande, jag yrkar
därför nu avslag på propositionen. Skulle detta inte vinna kammarens gehör
yrkar jag bifall till de reservationer som vänsterpartiet medverkat till.
Sten Östlund var inne på att man skulle rädda skrivbyråernas personal.
Jag ser inte varför man skulle ändra i arbetsförmedlingslagen för att rädda
skrivbyråernas personal. En liknande situation var när byggnadsarbetarna
var projektanställda. När de hade gjort färdigt sitt jobb på ett bygge, var de
inte längre anställda. De fick söka nytt jobb. Det ändrade man så att alla
byggnadsarbetare nu är anställda. Inte ändrade man lagen om uthyrning av
arbetskraft för att komma till rätta med detta. Man ändrade i LAS och så var
det klart. Motiveringen att man räddar skrivbyråernas personal med detta
har ingenting med det här förslaget att göra. I så fall hade man varit tvungen
att göra samma sak för att kunna anställa byggnadsarbetare, vilka är fast an-
ställda i dag när de får ett jobb.
Sten Östlund talade om svart arbetskraft. Genom att ändra den här lagen
legaliserar man mer eller mindre den svarta arbetskraften. LO, TCO och
framför allt AMS har varit emot detta. Det är klart att vi kan gå tillbaka till
den vita slavhandeln. Det är inte främmande, sådant har vi haft förr.
Sten Östlund kom också in på andrahandsyrkandet i vår motion. Han sade
att det inte går att genomföra vad vi kräver. Frågan är varför det inte går att
göra det. Handlar det om en rädsla för att facket skall få ett större inflytande
över arbetsplatserna? Om det är så, framstår det för mig som historiskt att
en socialdemokratisk företrädare med facklig bakgrund är rädd för att facket
skall få ett större inflytande. Detta är, herr talman, nästintill sensationellt.
Anf. 71 ERIK HOLMKVIST (m) replik:
Herr talman! Jag ställde en fråga till Sten Östlund, och jag vill påminna
om denna.
Det finns inte något område i vårt samhälle i dag där en verksamhet enligt
vår åsikt befrämjas av en monopollagstiftning. Det gäller såväl privat som
samhällelig verksamhet. Det framgår om man studerar förhållandena, både
i vårt eget land och utomlands. Med monopol stagnerar nämligen produktio-
nen av tjänster och varor. Förmågan att hävda sig på marknaderna går förlo-
rad. Dessutom blir verksamheten dyr, stelbent, byråkratisk och ineffektiv.
Jag frågade om Sten Östlund delar denna uppfattning, och jag vill under-
stryka att jag gärna vill ha ett svar på den frågan. Det är faktiskt den enda
fråga som jag avsåg att ställa i samband med den här debatten. Ett svar på
denna fråga täcker nämligen in nästan alla frågor som det finns anledning att
ställa i anledning av den här debatten.
Sten Östlund frågar: Har vi behov av annat än monopol? Jag kan förstå
att en socialdemokrat inte kan tänka sig att det finns behov av någonting
annat än monopol. Men så är det inte i verkligheten.
Vidare säger Sten Östlund att vi möjliggör uthyrning, något som egentli-
gen inte har varit tillåtet tidigare men som ändå har förekommit. Men den
här möjligheten regleras bl.a. med hjälp av en fyramånadersregel. Genom
denna blir det praktiskt taget omöjligt att anställa folk vid vad som i dag kan
anses vara ganska normal frånvaro på arbetsmarknaden. Dessutom begrän-
sas de här företagens verksamhet till ett år. Det gör att detta med den tillåtna
uthyrningen är en chimär.
Sten Östlund påstår också att vi staplar inneord på varandra, och Elver
Jonsson var inne på ett svar i det sammanhanget. Sten Östlund jämför tydli-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
7 Riksdagens protokoll 1990/91:119
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
gen det språk som användes i arbetsförmedlingslagen 1935 med dagens
språk. Och det är klart att man då kan tycka att det är fråga om inneord.
Men vi måste väl ändå tackla sådana här problem på modern svenska.
Till sist, herr talman, yrkar jag dels avslag på proposition 124, dels bifall
till reservation 1 i de delar som avser andra frågor än yrkandet om avslag på
propositionen.
Anf. 72 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! De frågor som jag ställde till Sten Östlund och som gällde
olika regler beträffande förslaget till ny arbetsförmedlingslag är fortfarande
obesvarade. Om svar inte ges nu, kommer det alltså att framgå av protokol-
let från den här debatten. Det är emellertid nödvändigt att vi får svar beträf-
fande fyramånaders- resp, sexmånadersregeln. Bl.a. handlar det om vem det
är som skall definieras som arbetsgivare.
Jag skall kommentera några av de punkter där Sten Östlund försökte an-
gripa oss i oppositionen. Om enskilda komplement till den offentliga arbets-
förmedlingen skulle tillåtas, finns risken att vi får en segregerad arbetsmark-
nad. Men hur har det varit? Är det inte precis den situationen som vi har
upplevt - dvs. att rekryteringskonsulter har varit i aktion för företagsledare
och med dem jämställda, medan det här har varit klart olagligt och icke tole-
rabelt när det gäller vanliga arbetare och tjänstemän på lägre nivåer i företa-
gen? Detta om något har väl, sett till funktionen, varit en klasslag - eller hur,
Sten Östlund?
Vidare beklagar Sten Östlund att den enighet som tidigare fanns - om det
nu har funnits någon sådan - inte längre finns. Jag tror att det hela bottnar i
att vi har utvecklats - om inte över en natt, som Erik Åsbrink sade häromda-
gen, så åtminstone över tiden. Det har skett en förändring på arbetsmarkna-
den när det gäller arbetslivet. Vi ser, och försöker möta, de nya behov som
utan tvivel finns på arbetsmarknaden. Vi vill inte tvingas att steg för steg
anpassa oss till en ofrånkomlig utveckling. Det gäller t.ex. mannekängerna
och en del andra grupper. I stället måste vi redan från början försöka göra
det möjligt att möta nya behov via t.ex. enskilda specialister på detta om-
råde. I den delen måste jag hålla med Elver Jonsson när han säger att social-
demokraterna staplar förbud, regler och tillstånd på varandra då de hanterar
verkligheten. Det är vad jag ville ha sagt om detta med inneord.
Sedan vill jag citera vad som står i proposition 124 på s. 47:
”Sett ur samhällets synpunkt torde det emellertid stå helt klart att den av
mig föreslagna uppmjukningen av dagens restriktiva lagstiftning kan bidra
till att effektivisera arbetsmarknadens funktionssätt genom en ökad rörlig-
het och flexibilitet.” Här har vi alltså ett av inneorden. ”En jämnare löneut-
veckling och rationaliseringsvinster av skilda slag är exempel på sådana posi-
tiva effekter som på sikt kommer hela arbetsmarknaden till godo---
Så säger alltså arbetsmarknadsministern Mona Sahlin. Det är möjligt att
hon är mera inne i den här debatten än vad socialdemokraternas företrädare
i utskottet är.
98
Anf. 73 STEN ÖSTLUND (s) replik:
Herr talman! Göran Engström må ursäkta mig. Men jag måste åter-
komma till frågan om sexmånadersregeln. Jag undrar vad Göran Engström
menar i det sammanhanget. Fyramånadersregeln kan jag ganska bra. Huru-
vida jag behärskar t.ex. propositionen kan vi naturligtvis diskutera. Jag kan
i alla fall säga att jag har varit med i det arbetet alltsedan vi hade en PM till
dess att vi hade ett utkast till proposition. Jag har således tröskat igenom
dessa frågor några gånger.
De borgerliga föreslår nu att vi skall tillåta fri uthyrning, dvs. uthyrning
utan någon som helst kontroll. Då vill jag fråga åtminstone Elver Jonsson:
Ser ändå inte folkpartiets arbetsrättslige expert någon risk med att man just
genom att släppa hela marknaden på det här området fri kommer att öppna
slussarna för alla dem som vill kringgå den arbetsrättsliga lagstiftningen i
fråga om det egna företaget? Det är vad det definitivt kommer att handla om
i en sådan situation. Vi är inte villiga att medverka på den punkten. Vi har
gjort bedömningen att fyra månader kan vara en lämplig tid att tillåta när
det gäller att tillgodose tillfälligt behov av extra arbetskraft.
Vidare pekar Elver Jonsson på förhållandena i Malmö kommun, där man
i ett fall tydligen har fått anställa en egen förmedlare. Jag känner inte till det
fallet. Jag har haft möjlighet att ta del av vissa utvärderingar, publicerade
bl.a. i - väl att märka - SAF-tidningen. Arbetsförmedlingen får bra betyg av
de flesta som besöker den och i regel också av arbetsgivarna. Men i Malmö
har man kanske förväntat sig att arbetsförmedlingen också skall sköta rekry-
teringsarbetet - jag vet inte om det handlade om kommunen. Men det är
definitivt inte meningen med den offentliga arbetsförmedlingen. Arbetet
med rekrytering av folk till företag måste företagen, naturligtvis, själva
sköta. Självfallet är det inte förbjudet på något sätt att göra det. I så fall
skulle det ju inte behövas någon personalavdelning över huvud taget på före-
tagen. Men den verksamheten skall inte ersättas av den offentliga arbetsför-
medlingen. Det är möjligt att man i det avseendet har problem med detta
med definitioner.
Erik Holmkvist frågar om vi är försvarare av monopolen. Ja, jag är försva-
rare av marknadskrafterna. Men jag anser att dessa skall tyglas. Det finns
vissa områden där privat verksamhet inte skall släppas loss. Elver Jonsson
viskade förstulet till mig, som ett litet tips, något om Systembolaget. Det
ligger ju honom varmt om hjärtat. Men arbetsförmedlingen ligger mig varmt
om hjärtat. Vi skall inte släppa loss de privata krafterna på detta område.
Anf. 74 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Tips eller inte, men som den gode sociala hyllare av mark-
nadsekonomin som jag är har jag uppfattningen att vi skall undvika mono-
pol. Men på ett område behövs det monopol. Sten Östlund nämnde vad det
handlar om. Just för att marknadsekonomin är vida överlägsen andra former
bör den utnyttjas i alla goda verksamheter. En bra platsförmedling menar
jag hör hemma inom området god verksamhet.
Sten Östlund är rädd för att jag skulle öppna slussarna för allt som är be-
kymmersamt i och med en ändring av lagstiftningen. Men lagstiftningen skall
väl ändå inte frikopplas i övrigt. Vi har ju en mängd bestämmelser som säger
hur en seriös verksamhet också på ett område som detta skall ske.
Så något om Malmö socialförvaltning, som hade synpunkter på detta med
bristerna i förmedlingsarbetet. Sten Östlund säger att man kan få ett intryck
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
99
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
100
av att förmedlingen också skall ta på sig ansvaret för rekryteringsarbetet och
att det väl inte är meningen. Jag vill då framhålla att det nog inte finns någon
riktig knivskarp gräns i det här avseendet. En aktiv platsförmedling som kan
hänvisa många arbetssökande och hjälpa dem att finna den rätta arbetsupp-
giften innebär naturligtvis att rekryteringsarbetet underlättas oerhört
mycket, och det är något av vitsen med arbetsförmedlingen som sådan.
Jag har egentligen bara en fråga. Sten Ostlund ger sig inte bara på opposi-
tionen - den må vara liberal, borgerlig eller kommunistisk - utan han ger
sig också på regeringen genom sitt förslag i arbetsmarknadsutskottet. Han
underkänner regeringens förslag. Min fråga blir då: Varför har socialdemo-
kraterna gått ifrån regeringsförslaget på vitala punkter? Min slutsats, herr
talman, är att det förslag som föreligger är omöjligt för att kunna utgöra ett
tillräckligt konstruktivt verktyg in på 90-talet. Det har för många brister, och
därför måste det avvisas.
Anf. 75 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Sten Östlund säger att han vill skydda arbetsförmedlingsmo-
nopolet. Frågan är: Skyddar man det med den föreslagna lagstiftningen? Jag
anser att man luckrar upp det, och det är jag inte ensam om. Nu är frågan
vem som har rätt i denna tvist.
Jag är nästan benägen att tro att regeringskansliet kör över Sten Östlunds
LO-kamrater. Frågan är egentligen varför. Är det så att den kommande EG-
anpassningen, som det faktiskt står tydligt och klart i propositionen, är argu-
mentet för att öppna privata arbetsförmedlingar och faktiskt springa före öv-
riga Europa? Det står också tydligt och klart i propositionen. Man talar näm-
ligen om att f.d. Västtyskland har en offentlig lagstiftning som i vissa avseen-
den är mera restriktiv till uthyrning av arbetskraft än den i propositionen
föreslagna. Ändå skriver man att man skall gå före andra länder. Är det
grunden för att man nu vill göra så här? Det skulle vara intressant att få veta
det. Att motivera detta med att det är ett försök att åstadkomma sådana för-
hållanden att folk lättare kommer ut på arbetsmarknaden är avancerat
struntprat.
Anf. 76 ERIK HOLMKVIST (m) replik:
Herr talman! Sten Östlund visade verkligen prov på kluvenhet i den högre
skolan, när han sade att han ansluter sig till marknadsekonomin. Men, sade
han, det finns ett område där marknadsekonomin inte skall få slå igenom,
nämligen arbetsförmedlingsområdet. Detta är en ganska egendomlig syn på
marknadsekonomin, måste jag säga. Men så är det när det gäller socialde-
mokraterna och marknadsekonomin. När man blir tillräckligt trängd måste
man erkänna att marknadsekonomin ändå är det som vi måste ha inom alla
områden för att vi skall kunna hävda oss. Jag behöver bara ta det senaste
exemplet som visar, Sten Östlund, hur nödvändigt det är med marknadseko-
nomin - postbefordran. Det visar sig där nu att när posten får konkurrens då
ropar man därifrån högljutt på hjälp för att slå vakt om monopolet, för man
klarar inte konkurrensen.
Jag tror att det är på samma sätt när det gäller arbetsförmedlingsområdet.
De tjänster som arbetsförmedlingarna ger och skall ge är viktiga. De kom-
mer att finnas kvar också i offentlig regi i mycket stor omfattning, men jag
tror att ett komplement till den offentliga arbetsförmedlingen med privata
förmedlingar av olika slag kommer att göra hela hanteringen av förmed-
lingar av jobb både effektivare, billigare och bättre. Jag tycker, Sten Öst-
lund, att vi kan vara överens om att med monopolet stagnerar produktionen
av tjänster i det här fallet. Verksamheten blir dyr, stelbent, byråkratisk och
ineffektiv. Jag tycker att det finns skäl att se till att arbetsförmedlingsmono-
polet, och de sista monopolen, skall luckras upp.
Till sist: Jag tror inte på monopol när det gäller vin och sprit heller. Jag
tror att där kommer inte minst ungdomen att förstå att man inte köper mer
sprit därför att monopolet luckras upp. Det problemet skall man nalkas på
ett annat sätt och med andra metoder.
Anf. 77 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Den sexmånadersregel som jag har talat om finns i 9 §, punkt
4, om Sten Östlund vill begrunda det närmare. Frågan är närmast vem, med
en sådan regel i tillämpningen, som är arbetsgivaren vid exempelvis statlig
anställning eller i stora koncerner, typ Ericsson.
Jag skall fortsätta där jag slutade i min förra replik, där jag citerade ur
Mona Sahlins proposition. Hon pekar på de positiva effekter som rimligen
kommer arbetsmarknaden och samhällsekonomin till del, både nu och i
framtiden, med de uppmjukningar i arbetsförmedlingslagen som föreslås.
Då är min fråga till Sten Östlund: Är det konsekvent att tro att dessa upp-
mjukningars positiva effekter stannar exakt vid den gräns som anges i propo-
sitionen? Vore det inte konsekvent i stället att gå vidare på det sätt som vi
har föreslagit i vår trepartimotion, att tillåta enskilda alternativ som komple-
ment till den offentliga arbetsförmedlingen? Skulle inte de positiva effek-
terna snarast förstärkas med en större frihet för idérika människor och före-
tag på det här området? Jag är alldeles övertygad om att så skulle bli fallet
om vi fick möjlighet att forma en ny lag på det här området och med våra
intentioner. Det innebär inte att marknaden släpps loss i ett något slags lais-
sezfaire-samhälle. Det tror jag inte kommer att existera på 90-talet.
Visst är det märkligt att den här hotbilden dyker upp hos arbetsmarknads-
utskottets socialdemokrater, medan länsarbetsdirektör efter länsarbetsdi-
rektör plus AMS-chefen själv säger, som jag sade i mitt anförande: ”Vi är
världens bästa arbetsförmedling. Vi tror att vi kan stå på egna ben utan mo-
nopolets status.” Men det tror alltså inte Sten Östlund.
Summan av debatten är att socialdemokraterna i riksdagen snart sagt är
de enda som tror att monopol skapar effektivitet, valfrihet, flexibilitet. Vi
tror det inte.
Herr talman! Jag har samma yrkande som Erik Holmkvist, och jag tror
inte att jag behöver upprepa den exakta ordalydelsen.
Anf. 78 STEN ÖSTLUND (s) replik:
Herr talman! Jag skall börja den här gången med att bemöta Karl-Erik
Persson. I sitt förra inlägg gjorde Karl-Erik Persson en jämförelse mellan
skrivbyråanställdas och byggnadsarbetarnas anställningsförhållanden innan
avtal tecknades på den arbetsmarknaden. Jag kan inte finna något som helst
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
101
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
102
samband mellan dessa två. För byggnadsarbetarna var det genom avtal, och
delvis också genom lag, tillåtet att ha sina anställningsformer. Men de kom
överens om annat, och vi ändrade dem. Det går inte alls att jämföra dem
med skrivbyråanställdas förhållanden. Skrivbyråerna har sin personal an-
ställd, ofta under mycket egendomliga arbetsförhållanden - jobb för jobb.
Många gånger används arbetslöshetskassan som utfyllnad mellan de upp-
drag som man får av skrivbyråerna.
Medan jag är inne på skrivbyråerna: Elver Jonsson har påpekat att även
regeringen och departementen anlitar skrivbyråerna. Såvitt jag vet anlitar
även domstolarna dem. Jag utgår från att man anlitar de skrivbyråer som har
tillstånd. Men nu behöver vi inte bekymra oss för dem, om vi får igenom
lagförslaget. Jag utgår från att man har bedömt vilka behov som finns på
detta område, så att det skall passa in i fyramånadersregeln.
När det gäller rekryteringsarbete, som Elver Jonsson var inne på, har jag
inte mer att säga där. Elver Jonsson undrade varför vi har skärpt lagstift-
ningen ytterligare i förhållande till regeringens förslag. Vi har efter diskus-
sioner med departementet funnit att det finns skäl att i någon mån förtydliga
och skärpa skrivningarna. Men vi har också utvidgat dem på ett område.
Elver Jonsson påstod i sitt förra inlägg att vi missgynnar kvinnorna och
gynnar de kritstrecksrandiga. Vi har inte gått med på någon uthyrning av
kritstrecksrandiga, Elver Jonsson, någon längre tid än vad som gäller för
kvinnor. Däremot finns det en arbetsförmedling där kritstrecksrandiga kan
hanteras på annat sätt - om man nu med kritstrecksrandiga menar personer
i företagsledande ställning.
Det finns många områden, Erik Holmkvist, där jag inte anser att man skall
låta marknadskrafterna verka fritt. Att vi socialdemokrater är för marknads-
ekonomi är väl ställt utom allt tvivel, det har vi alltid varit. Vi är för företag-
samhet också, men det måste regleras med ett starkt samhälle.
Till postbefordran: Det kanske inte dröjer så länge, Erik Holmkvist, in-
nan man får börja betala vad befordran kostar i Erik Holmkvists hemtrakter.
Då kanske det blir ett annat ljud i skällan även hos Erik Holmkvist. Det finns
områden där det kostar uppemot 100 kr. att förmedla per brev.
Tredje vice talmannen anmälde att Elver Jonsson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 79 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp):
Herr talman! Erik Holmkvist fällde ett ord som jag kan se bevingat fladdra
här i salen över oss alla. Han sade att det finns prov på kluvenhet av den
högre skolan här inne, och det tycker jag verkligen kännetecknar hela denna
diskussion.
Det här är det svåraste ärende jag har haft ansvar för under hela min korta
period som politiker på riksnivå. Det här anförandet är också det sista här
under plenum under denna samma min korta tid som politiker på riksnivå,
med undantag för ett snabbinhopp om inlandsbanan senare i kväll.
Jag frågar mig: Är ett dåligt beslut bättre än ett uppskjutet beslut? Vilket
beslut av flera dåliga skall stödjas? Vilket beslut är sämst när alla är så oöver-
skådliga att ingen människa av kvinna född kan avgöra vad som är bra eller
dåligt, eftersom vartenda beslut har två sidor? Vilka är de nya reella behoven
som det talas om? Har människor förändrats på 56 år? Är det inte längre risk
för utnyttjande av de socialt svaga?
En liten suck: Kunde jag inte ha sluppit det här sista-minuten-bekymret?
Men arbetet med den här propositionen har i alla fall i högsta grad bidragit
till min självkännedom. Jag har fått en påminnelse om att jag är en dålig
politiker, eftersom jag inte vet vad jag skall göra när jag under arbetets gång
upptäcker att den ställning jag har intagit blir alltmer ohållbar, att inget alter-
nativ finns som är trovärdigt. Skall jag visa mig ståndaktig och påstå att det
fattade beslutet är rätt? Alla eller ingen har ju rätt.
Så invecklat har samhället blivit, så grundat på konkurrens och ekonomisk
vinning, att vi aldrig kan hitta svar på de svåra frågorna, de svar som förverk-
ligade kan stödja de grundläggande villkoren för alla människor, för natur
och framtid. Egentligen är det mycket roligare och viktigare att handla i stäl-
let för att tala. Jag skall under resten av mitt liv försöka göra det.
Jag vill inte påstå att det är fel att tala. Det måste till överläggningar för
att komma så nära samhälleliga sanningar som möjligt, men jag gläder mig
åt att kunna ägna mig åt enklare sammanhang, där det är lättare att avgöra
om ens handlingar för framåt eller bakåt.
Nu till det svåra ärendet.
I propositionen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft
föreslås en ny lag, vari det principiella förbudet att bedriva arbetsförmedling
i förvärvssyfte bibehålls. För s.k. head hunters föreslås lättnader. De kan
efter tillstånd av AMS ägna sig åt sin verksamhet utan att klassas som lagbry-
tare. Likaså bryts verksamheter som gäller uthyrning av arbetskraft ur be-
greppet arbetsförmedling och legaliseras - nota bene med vissa inskränk-
ningar för att skydda arbetstagarna från att hamna i svårigheter. Vissa änd-
ringar i MBL förelås för att stärka fackens inflytande i dessa frågor.
Utskottet stödjer propositionen men föreslår att möjligheter för ett före-
tag att anlita uthyrd arbetskraft skall begränsas ytterligare. Företaget kan
hyra enbart extra arbetskraft. Detta är en viktig inskränkning jämfört med
propositionens förslag, en inskränkning som verkligen förändrar innehållet
i den proposition som vi ursprungligen hade att ta ställning till.
För att propositionen skall kunna avslås har de borgerliga och vänstern
ingått en ohelig allians. Moderaterna, folkpartiet och centern yrkar avslag
på propositionen i dess helhet och lägger i motioner fram förslag om en be-
tydligt friare arbetsförmedling och ett uppbrutet monopol, medan vänstern
vill att propositionen skall avslås för att den enligt deras mening har lossat
för mycket på den samhälleliga kontrollen. Vänstern ser i de föreslagna lätt-
naderna en fara för att den svenska arbetsrättsliga modellen för medinfly-
tande kan komma att luckras upp allteftersom uthyrning av arbetskraft blir
vanligt förekommande på arbetsmarknaden.
Eftersom vi i miljöpartiet ansåg att propositionens förslag var ett steg på
vägen mot en friare arbetsförmedling, hade vi tänkt stödja den, men med
tanke på all den kritik som propositionen har fått, också från socialdemokra-
ter, anser vi att det är bättre att i första hand begära återremiss, så att ett
mer genomarbetat lagförslag kan föreläggas riksdagen. Framför allt är det
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Privat arbets-
förmedling och
uthyrning av
arbetskraft, m.m.
103
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, ”Lex
Britannia”
svårigheten med att juridiskt tolka det oklara förslaget som har fått oss att
ändra mening. Vi yrkar alltså på återremiss.
Anf. 80 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Som en kommentar till Anna Horn af Rantziens inlägg vill
jag säga att hon förvisso inte är någon dålig politiker. Jag skall försöka mig
på en betygssättning i dessa sista skälvande dagar av den mandatperiod som
är Anna Horns sista. Om hennes parti hade varit besjälat av samma arbetsin-
tensitet och goda omdöme som Anna Horn oftast har visat, hade bekymren
varit mindre.
Det är inte bara Anna Horn af Rantzien som tycker att detta ändå är svårt.
Regeringen har tydligen vacklat i sina ståndpunkter, trots att man har till-
gång till en hel rad kompetenta tjänstemän här i dag och ännu fler inom de-
partementen. Man har arbetat i sex år och inte kommit särskilt långt. Som
jag sade är det ett halvhjärtat förslag som regeringen har lagt fram. Vill man
se en regering som åker slalomturer, kan man se på nästa ärende som skall
behandlas här i kväll. Där finns alla besked från samma statsråd. Anna Horn
af Rantzien behöver inte vara alltför nedslagen.
För min del anser jag att det finns anledning att genomarbeta detta förslag
ytterligare. Därför bör ärendet skickas tillbaka till kanslihuset. Förhopp-
ningsvis kan en ny regering ta sig an förslaget och anpassa det till den 90-
talets arbetsmarknadspolitik som vi behöver. Det vore därför inte klokt att
låta ett yrkande om återremiss vinna bifall, eftersom arbetsmarknadsutskot-
tet knappast har vare sig den ork, den kapacitet eller den politiska samman-
sättning som gör det möjligt att komma längre än vad vi hittills har gjort.
Jag instämmer i det yrkande som här har framställts av Erik Holmkvist,
Karl-Erik Persson och Göran Engström.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91:AU21 Vissa fredspliktsregler, ”Lex Britannia” (prop. 1990/91:162).
Anf. 81 ERIK HOLMKVIST (m):
Herr talman! Reaktionen i vårt eget land och utomlands på regeringens
förslag med anledning av det s.k. Britanniamålet är mycket stark. Förslaget
får ett underkännande från praktiskt taget alla håll. Det är egentligen bara
beställaren, facket, som applåderar.
Herr talman! Jag vill allra först redovisa några mycket korta sammandrag
av de remissyttranden som har lämnats och som borde ha legat till grund för
regeringens ställningstagande vid utformningen av denna proposition, men
enligt min mening har inte remissyttrandena satt några sådana spår efter sig.
104
Näringslivets huvudorganisation i Norge säger i sin skrivelse: ”Det nor-
diska samarbetet på arbetsmarknaden hotas.”
Juridikprofessor Michael Bogdan i Lund, som har ett särskilt intresse för
dessa frågor säger: ”De föreslagna ändringarna i medbestämmandelagen
kommer att uppfattas som ett nytt diskriminerande handelshinder av vår
omvärld och ökar rättsosäkerheten för utländska konkurrenter.”
En av EG-kommissionens topp tjänstemän säger följande i ett nummer av
EG-magazin nr 11/90: ”Om en spansk firma sänder sina arbetare först till
Madrid under tre månader, sedan till Frankrike för två månader, till Tysk-
land för sex veckor och slutligen till Danmark, är det knappast realistiskt att
förvänta sig att anställningsvillkoren ska behöva förändras återkommande
med bara några veckors mellanrum. I så fall skulle de administrativa kostna-
derna för att kontinuerligt omkalkylera löner, helgdags- eller övertidsersätt-
ningar etc. bli så höga att möjligheterna att utnyttja fördelarna av den inre
marknaden i praktiken skulle försvinna för många företag.”
Kungliga norska ambassaden skriver följande i ett anmärkningsvärt ytt-
rande till arbetsmarknadsutskottet - det är ju inte så vanligt att ambassader
skriver till utskottet: ”Norske myndigheter er alvorlig bekymret for at en
endring i medbestemmelsesloven som foreslått vil kunne skape uheldige
konflikter og uönsket irritasjon på begge sider.”
Advokat Lars Boman med inriktning på sjö- och transporträtt säger föl-
jande: ”Enligt min uppfattning strider lagförslaget bland annat mot ILO
konvetionerna 87 och 98 om föreningsfrihet och kollektiv förhandlingsrätt.
Det måste stå varje arbetstagare fritt att organisera sig och låta den egna
organisationen sluta avtal utan att tvingas till kollektivavtalsreglering genom
annan organisation.”
SAF säger i sammandrag följande i sitt svar i det här ärendet:
"alt förslaget står i strid med EGs diskrimineringsförbud
att förslaget även i övrigt bryter mot folkrättsliga principer och Sveriges
internationella åtaganden
att Sverige inte nu kan föregripa det arbete som pågår inom EG när det
gäller regler för tillfälligt arbete i annat land
att ett genomförande av förslaget kan komma att mötas av internationella
motåtgärder.”
Med anledning av AD-domen i Britannia-målet kan jag hänvisa till föl-
jande uttalande av professor Tore Sigeman:
”Domen är kort sagt att uppfatta så, att fackliga stridsåtgärder i syfte att
undantränga existerande kollektivavtal är otillåtna, oavsett om den angripne
arbetsgivaren är svensk eller utländsk och även om angriparen inte är avtals-
bunden.”
Statens pris- och konkurrensverk skriver:
”Med hänvisning till de starka invändningar som från olika utgångspunk-
ter kan riktas mot det här aktuella lagändringsförslaget, anser SPK att det
inte bör genomföras.”
Svea hovrätt är ytterst tveksam och menar att om förslaget ändå skall ge-
nomföras, skall det ske i begränsad form och under vissa förutsättningar.
Sjöfartsverket skriver: ”Ett fartyg i internationell trafik, som anlöper
svensk hamn, är inte jämförbart med en utländsk arbetsplats, ordet använt
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, ”Lex
Britannia”
105
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, ”Lex
Britannia”
i sin gängse betydelse, i Sverige. Mot bakgrund av den allmänna utveck-
lingen mot en ökad integration mellan länder kan man inte utesluta risken
av att svenska fartyg med svenska avtal kan utsättas för aktioner utomlands
i syfte att ersätta de svenska avtalen med andra avtal.”
Kommerskollegium skriver i sitt svar: ”Det vore synnerligen olyckligt om
Sverige införde regler som står i uppenbar strid med de principer som EES-
avtalet skall grundas på och som strider mot överenskommelser som uppnås
i de pågående integrationsarbetet.”
Arbetsdomstolen skriver:
”Som har framgått i det föregående är det arbetsdomstolens mening att
det remitterade förslaget bör överarbetas och fullständigas i åtskilliga av-
seenden innan det ägnar sig som underlag för ett beslut i lagstiftningsären-
det.”
Stockholms universitet skriver:
”Fakultetsnämnden avstyrker förslaget till lagändring i nu föreliggande ut-
formning, eftersom förslagets innebörd och verkningar är svåra att över-
blicka och förslaget vidare kan tänkas komma att stå i strid med EG-rättens
regler om fri rörlighet för tjänster och dess förbud mot diskriminering av na-
tionalitetsskäl.”
Svenska kommunförbundet skriver:
”En grundläggande rättsgrundsats i såväl Sverige som de flesta andra län-
der är att ingångna avtal skall gälla. Rent principiellt är det ingen skillnad på
kollektivavtal ingångna i Sverige eller utomlands. Vid en tidpunkt när Sve-
rige alltmer internationaliseras är det viktigt att man i normalfall tillerkänner
utländska avtal samma status och respekt som svenska avtal.”
Kommunförbundet avslutar på följande sätt: ”För närvarande är den
svenska ekonomin på många sätt ytterst ansträngd. Att i en sådan situation
vidga möjligheterna till stridsåtgärder är oansvarigt.”
Landstingsförbundet skriver kort:
”Internationella integrationssträvanden på olika sektorer inklusive arbets-
marknadssektorn talar för att länder bör respektera varandras lagstiftning
och civilrättsliga avtal såvitt inte mycket starka skäl talar i annan riktning.”
Några sådana skäl hade Landstingsförbundet inte enligt vad som framgår av
skrivningen funnit.
Statens arbetsgivarverk avstyrker:
”SAV anser att den föreslagna regeln ger allt för stora möjligheter till
stridsåtgärder mot arbetsgivare som redan har kollektivavtal. SAV avstyrker
därför den föreslagna lagregeln.”
Till sist, herr talman, skriver Sveriges redareförening:
”Ett land med internationella ambitioner som stiftar lag med vars hjälp
man sätter sig till doms över rättsordningen i andra länder och hänsynslöst
kör över gällande avtal kan inte påräkna annat än fördömanden från omvärl-
den.”
Man säger fortsättningsvis:
”Det görs inga egentliga försök i förslaget att definiera begreppet arbets-
plats i Sverige. Det är emellertid klart att förslaget - och det bekräftades för
övrigt under presskonferensen - blir tillämpligt på följande typer av arbets-
106
platser som inte bara är ganska olika utan som dessutom i många avseenden
styrs av skilda rättsregler:
En byggarbetsplats i en svensk stad; en fransk registrerad lastbil på väg
genom Sverige från Paris till Helsingfors; en Aeroflot-maskin med sovjetisk
besättning, som landat på Arlanda flygplats; en polsk besättning på ett
norsk-registrerat fartyg som gör en enstaka resa till en svensk hamn för att
lasta eller lossa där.”
Alltså en förödande kritik av förslaget. Som ledamot av denna kammare
men även som vanlig Svensson i vårt land vill jag säga att den möda som
dessa remissorgan har lagt ned borde ha satt spår i resultatet, men så är icke
fallet.
Remissinstanserna är således nästan undantagslöst förödande och starkt
kritiska till lagförslaget om ändring i MBL - den s.k. Lex Britannia. Det är
i princip bara beställarna - facket som är positiva. De ändringar som rege-
ringen gjort efter remissrundan är att anse som enbart kosmetiska.
Regeringen tar här en internationellt stor risk och - som också visas i re-
missvaren - repressalier och motåtgärder kan komma som ett brev på pos-
ten.
Moderata samlingspartiet anser att regeringens förslag är illa genomtänkt
och skadligt för Sveriges relationer med framför allt EG. Genom förslaget
blir det möjligt för svenska fackliga organisationer att genom stridsåtgärder
påtvinga svenska kollektivavtal och tillämpning av svenska lagar och rätts-
praxis på utländska arbetsgivare och arbetstagare verksamma - kortare tid
eller mer långvarigt - i Sverige.
Dessutom ges fackliga organisationer obegränsade möjligheter till inter-
nationella solidaritetsaktioner riktade mot arbetsgivare utanför vårt eget
lands gränser.
En grundläggande princip i det internationella samarbetet måste vara att
avtal ömsesidigt respekteras oberoende av i vilket land de träffats, under för-
utsättning av att de inte är uppenbarligen orimliga eller grundar sig på regler
som inte är allmänt erkända i den internationella rättstillämpningen.
I Sverige är det av tradition i första hand starka fackliga organisationer
som har att tillvarata arbetstagarnas intressen. Lagstiftningen har skrivits ut-
ifrån förutsättningen att praktiskt taget hela arbetsmarknaden täcks av kol-
lektivavtal. Förekomsten av kollektivavtal innebär också i det närmaste total
fredsplikt parterna emellan.
Andra utvecklade demokratiska marknadsekonomier har en arbetsrättslig
lagstiftning som grundas på andra principer. I många fall har man valt att i
lag införa olika minimibestämmelser som reglerar anställningsvillkor o.d.
Det är anmärkningsvärt att regeringen i ett läge då Sverige ligger i för-
handlingar om ett utvidgat samarbete med Europeiska gemenskapen inom
ramen för EES, då riksdagen har beslutat om en svensk medlemskaps ansö-
kan och då vårt internationella beroende också i övrigt ökar föreslår en lag
som är avsedd att skydda svensk arbetskraft från europeisk konkurrens.
Artikel 7 i Romfördraget förbjuder all diskriminering grundad på nationa-
litet i frågor som täcks av fördraget. Artiklarna 59-60 anger att inga hinder
får finnas mot att företag i ett EG-land tillhandahåller tjänster i ett annat
EG-land.
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, ”Lex
Britannia”
107
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, ”Lex
Britannia”
Fri rörlighet för tjänster innebär att svenska företag får rätt att åtaga sig
utförande av tjänster inom andra EES- resp. EG-länder utan att utsättas för
diskriminering i jämförelse med företag i värdländerna. I gengäld får ut-
ländska företag som utför tjänster i Sverige inte heller diskrimineras. EG-
rätten kräver likabehandling.
Även från GATT-synpunkt medför förslaget implikationer för förhand-
lingarna om liberalisering av tjänstehandeln. Lagförslaget utgår från ADs
dom i det s.k. Britannia-fallet, som avsåg den eventuella lovligheten för en
facklig organisation att vidta blockad mot ett i utlandet registrerat fartyg i
syfte att undanröja det på fartyget gällande utländska avtalet och ersätta det
med ITFs standardavtal. ADs dom innebar att blockaden ansågs olovlig. Re-
geringen reagerade omedelbart och inte med hjärnan, minsann.
En reglering som avser att ge svenska fackliga organisationer rätt att ge-
nom konflikt tilltvinga sig svenska avtal, som dessutom äger företräde fram-
för de kollektivavtal som eventuellt redan kan finnas för den berörda besätt-
ningen, medför självfallet risker för att svenska fartyg utsätts för repressalie-
åtgärder i främmande hamnar.
Alldeles särskilt känslig är den situation som uppstår då det gäller fartyg
som registreras i de nordiska internationella registren, där andra fackliga or-
ganisationer inom Norden har godkänt avtalen. Därav kan ses den reaktion
som redan nått oss i Sverige, från bl.a. Norge.
Ett annat exempel: Vad anser polacker om att det svenska facket tar ifrån
dem deras förhandlingsresultat genom fackliga aktioner, förhandlingsresul-
tat som de tillkämpat sig under hård möda? Samtidigt kanske de dessutom
på litet sikt berövas sina arbetsmöjligheter.
Lagändringen innebär att svenska fackliga intressen tillförsäkras en möj-
lighet att hindra en skärpning av importkonkurrensen som har sin grund i
skillnader mellan svenskt och utländskt löneläge. Den svenska tjänstesek-
torn skulle också fortsättningsvis skyddas från utländsk konkurrens. Detta
står i strid med de frihandelssträvanden som Sverige i andra sammanhang
ställer sig bakom. För att åstadkomma den effektivare resursanvändning
som är nödvändig för att skapa balans i såväl den svenska som internationella
ekonomin, är det i stället nödvändigt att stimulera konkurrensen och av-
lägsna handelshindren.
Vi får till sist inte glömma att vi kan komma att drabbas av motåtgärder.
Sverige bygger utomlands för ca 6 miljarder kronor årligen. 80 % av våra
transporter sker på utländska kölar. Visst finns det möjligheter för andra län-
der att vidta motåtgärder.
Det talas i propositionen om att andra länder dumpar sina sociala problem
på oss. Är det de nordiska länderna som avses med denna sociala dumpning,
eftersom dessa länder drabbas av våra åtgärder?
Det är mycket som är oklart i den arbetsrättsliga lagstiftningen nu när vi
går in i EG. Därför anser vi att det skall tillsättas en parlamentarisk utred-
ning i frågan.
Med vad jag här har anfört yrkar jag bifall till reservation nr 1 till detta
betänkande.
108
Anf. 82 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Om vi i det förra betänkandet beträffande ny arbetsförmed-
lingslag hade synpunkten att rubriken var oegentlig, gäller det i ännu högre
grad detta betänkande. De fredspliktsregler som föreslås är mycket långt-
gående och sträcker sig i princip över hela arbetsmarknaden och inte, som
man kan förledas tro av rubriken, enbart till frågor som rör verksamhet i
hamnar kring utländska båtar.
Från liberalt håll har vi i en gemensam motion tillsammans med centerpar-
tiet yrkat avslag på propositionen. Motiven är flera. För det första gäller det
en utomordentligt svår juridisk och arbetsmarknadspolitisk materia. De
tvärsäkra svaren tål inte att exponeras i sammanhanget. Trots försök till för-
siktighet kan de lätt leda till långtgående komplikationer. Vi har för övrigt
en lång tradition på den svenska arbetsmarknaden med kollektivavtal där
arbetsmarknadens parter har långtgående inflytande.
För det andra har vi arbetsmarknadsverkets aktiva engagemang som myn-
dighet. För det tredje har vi en specialdomstol som avgör tvister på arbets-
marknaden. Denna tradition står i bjärt kontrast till vad många andra länder
har, där man inte har avtalsreglering utan där oftast lagstiftning gäller.
Den fråga som måste resas är: Hur skall vi förhålla oss till ett utvidgat sam-
arbete med andra länder - länder som inte har en svensk eller nordisk arbets-
marknadstradition? Det är här, herr talman, som vårt yrkande om en sär-
skild arbetsrättslig utredning kommer in. Det här är en stor fråga. Den är
juridiskt och arbetsrättsligt komplicerad, och det är lätt att man inte över-
blickar konsekvenserna utan får oförutsedda effekter.
Nu är det inte bara oppositionen som har sett det så. Regeringen har haft
mer än vanlig vånda inför frågan. Arbetsmarknadsministern var i ett tidigt
skede positiv till en lagförändring som liknar det vi nu har fått. Vid ett senare
tillfälle satte hon tummen ner och sade nej till förändring, för att sedan litet
hastigt, för att inte säga hafsigt, snickra ihop en proposition som presenterats
för riksdagen under våren. Det förslag som departementet framförde i en
promemoria stötte ju på oväntat hård patrull. Jag tror att det, herr talman,
var orsaken till att statsrådet Sahlin ändå har tvekat in i det sista. Det råder
inget tvivel om att man i så här komplicerade frågor tar en stor risk då man
yxar till en helt annan konstruktion ”i sista minuten” och slänger fram för
den lagstiftande församlingen.
Vad är skälet till att vi från oppositionens sida föreslår riksdagen att säga
nej till regeringens förslag och i stället låta en stor parlamentarisk arbets-
rättslig utredning se över hela frågan i dess djup och bredd?
Självfallet finns det risker för s.k. social dumpning på arbetsmarknaden.
Men det är inte det som problemet primärt handlar om. I det korta perspek-
tivet kan det hanteras - som hittills - genom att de arbetstillstånd som ges
sköts av ansvarigt ämbetsverk. I ett längre perspektiv kan de här frågorna
bli något mer närgångna. Det är därför som vi vill ha denna mycket breda
genomlysning och ett väl genomtänkt och utarbetat lagförslag. Det råder
inget tvivel om att den önskan som Sverige samtidigt har att också engagera
utländska entreprenörer - precis som svenska byggentreprenörer och andra
företag skall få chans att verka utomlands - med nödvändighet kräver en
genomtänkt lagstiftning på det här området. Vi eftersträvar ju i andra sam-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, ”Lex
Britannia”
109
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, "Lex
Britannia”
110
manhang - genom att söka medlemskap i EG m.m. - att öppna oss och ut-
vidga våra marknader på valutaområdet, på tjänstesektorn, på industri-
marknader, men framför allt för utbyte av varor och tjänster. Handelsmark-
naden och arbetsmarknaden blir utomordentligt viktiga plattformar för ett
sådant utvidgat samarbete i Europa. Att i det läget störta i väg med en osä-
kerhet som egentligen ingen betvivlar vore oklokt.
Till svensk tradition på arbetsmarknaden hör också att de förändringar
som har skett genom årtionden av reformarbete har tillkommit på stabila
grunder och under en betydande värdgemenskap. Den har i hög grad kunnat
upprätthållas på politiskt håll, men också bland arbetsmarknadens parter.
Genomgående har det varit ett gediget beredningsarbete, det har haft gott
stöd i remissopinionen och det har förväntats kunna fungera väl i den prak-
tiska tillämpningen. Propositionen har inte levt upp till traditionerna när det
gäller något av dessa kriterier. Detta, herr talman, borde leda till eftertanke
och besinning.
Jag yrkar bifall till reservation 2 innebärande avslag på proposition 162.
Anf. 83 BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Erik Holmkvist har från denna talarstol gjort en utmärkt re-
missammanställning. Elver Jonsson har tillfört frågan ett antal saksynpunk-
ter. Därför kan jag för egen del vara rätt kortfattad. Jag vill bara understryka
att i det här skedet, där medlemskap eller kvalificerad samverkan diskuteras
med EG och för all del med större delen av Europa, kommer gränserna att
öppnas för arbete och öppna offerter företag emellan. Detta torde leda till
att vi förr eller senare, troligen förr, får enhetliga regler i Europa och EG för
hur vi skall förfara i sådana sammanhang.
Jag tror därför att det är fel att vi i kväll står här och diskuterar detta lag-
förslag. Det vore mycket bättre om parterna tog till sig litet av gammal Salt-
sjöbadsanda och diskuterade praktiska förhållningsregler, dvs. hur man skall
förhålla sig till varandra när denna typ av situationer uppstår. Därför är det
inte bra med en svensk lagstiftning nu. Jag yrkar bifall till den reservation
som centern och folkpartiet har fogat till betänkandet.
Anf. 84 LARS ULANDER (s):
Herr talman! Det ärende som behandlas gäller utskottets betänkande 21
och har rubriken Vissa fredspliktsregler. För att vi skall veta vad det handlar
om har även rubriken Lex Britannia lagts till.
Få lagstiftningsärenden har enligt min mening blivit så missförstådda som
detta förslag. Men jag vill med en gång säga att jag har en viss förståelse för
det. Frågan är svårhanterlig. Arbetsrätten kan ibland vara ganska svårtill-
gänglig. Men när man lyssnar på Erik Holmkvist och hans genomgång blir
man litet förskräckt. Har man arbetat så pass länge som vi ändå har gjort
med denna fråga och ändå inte begriper mer, är det litet grand för mycket
även för en moderat.
Jag vill börja med att berätta litet om vad lagförslaget egentligen syftar till.
Vi tänker oss att ett utländskt företag skall bedriva verksamhet här i landet.
Om företagaren har med sig utländsk arbetskraft, krävs det arbetstillstånd
enligt utlänningslagen. Detta gäller naturligtvis inte nordiska medborgare. I
Norden har vi sedan länge en gemensam arbetsmarknad. AMS skall besluta
om riktlinjer för bedömningar av sådana här ärenden om arbetstillstånd. Ar-
betsmarknadens parter skall få tillfälle att yttra sig innan riktlinjer bestäms.
Parterna får också yttra sig i principiellt viktiga enskilda ärenden om arbets-
tillstånd.
Detta har i praktiken inneburit att de fackliga organisationerna har av-
styrkt ansökningar om arbetstillstånd om inte lön och andra villkor motsva-
rat vad som gäller på den svenska arbetsmarknaden. Anställningsvillkoren
har i sig varit en av de faktorer som man har beaktat i samband med till-
ståndsgivningen. Det har därför inte varit möjligt för utländska arbetsgivare
att bedriva verksamhet på villkor som alltför mycket har avvikit från vad som
är normalt här i landet. Jag vill betona att det inte har rått någon oenighet
om det systemet. Man har varit överens om att när arbete utförs här i landet
skall vi inte acceptera att det sker under villkor som inte överensstämmer
med vad som allmänt gäller på den svenska arbetsmarknaden.
Med ett närmande till Europa kommer saken i ett annorlunda läge. Den
fria rörligheten för såväl företag som arbetskraft kommer att medföra att vi
inte längre kan upprätthålla kravet på arbetstillstånd för utländsk arbets-
kraft. Myndigheterna kommer inte längre att i samma utsträckning kunna
kontrollera att arbete utförs på villkor som vi anser vara någorlunda godtag-
bara. Den fria rörligheten kan därmed få oönskade sociala effekter. Det
uppstår en risk för det som kallas social dumpning. Den ökade välfärden som
vi på de flesta håll strävar efter kan motverkas.
Det här är ett problem inte bara för oss i Sverige. Även inom Europeiska
gemenskapen förs diskussioner om hur man skall kunna skapa regler som
stärker arbetstagarnas ställning. De här diskussionerna inom EG är ännu så
länge i ett inledande skede. I bakgrunden ligger att sådana frågor som arbets-
tid, ledighet osv. skall komma även den utländska arbetskraften till del om
rättigheterna grundar sig på lagstiftning eller kollektivavtal.
När det gäller lönen förs diskussionen mot bakgrund av att t.ex. minimi-
lön, som följer av lag eller avtal, skall gälla även för de ditresta - åtminstone
om arbetet inte är högst tillfälligt.
Jag sade att social dumpning inte var ett problem bara för oss i Sverige.
Men i ett sammanhang kan det bli mer problematiskt för oss. Det har sam-
band med våra djupt rotade traditioner på arbetsmarknaden.
I alla demokratiska länder anser man att det är nödvändigt med sociala
skyddsregler av olika slag för att värna om arbetstagarnas intressen. I vissa
länder använder man sig huvudsakligen av lagregler. I andra länder - som i
Sverige - är det i stor utsträckning genom avtal som frågorna regleras.
På den svenska arbetsmarknaden finns starka organisationer, som organi-
serar en mycket stor del av arbetsmarknaden, både på arbetsgivar- och ar-
betstagarsidan. Den svenska arbetsrätten bygger på tanken att det är de
fackliga organisationerna som i första hand skall ta tillvara arbetstagarnas
intressen. Lagstiftningen syftar till att skapa goda förutsättningar för det.
På den absolut största delen av arbetsmarknaden har parterna träffat kol-
lektivavtal. Arbetsgivaren är skyldig att tillämpa avtalets regler även gent-
emot sådana arbetstagare som inte är medlemmar i facket. På den del av
arbetsmarknaden där avtal inte finns, utgör kollektivavtalen ändå norm för
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, ”Lex
Britannia”
111
|
Prot. 1990/91:119 27 maj 1991 |
vad som skall gälla mellan arbetsgivaren och de anställda. På det sättet kan |
lektivavtalen är alltså det dominerande instrumentet för att ta till vara de
|
Vissa fredsplikts- |
enskilda arbetstagarnas intressen. Vi anser att denna modell i praktiken ger Det innebär att det skulle vara väldigt främmande för oss att i en lag re- Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är grundlagsskyddad. Varje arbets- När ett avtal har träffats blir läget annorlunda. Då inträder i stället freds- Den situation som skulle kunna göra det särskilt problematiskt för Sverige Stridsåtgärder får alltså inte sättas i gång av de svenska fackliga organisa- Fredsplikten gäller inte bara dem som själva deltar i en konflikt. I Sverige Herr talman! Upphovet till de lagändringar som behandlas i betänkandet I domen fastställer arbetsdomstolen att regeln om organisationernas all- |
|
112 |
få till stånd ändring i ett kollektivavtal mellan utländska parter för en ut- |
ländsk arbetsplats, stridsåtgärder som enligt tillämplig utländsk lag är olov-
liga mellan parterna. Domen innebär att 42 § MBL skall gälla även om an-
knytningen till svenska förhållanden är så svag att lagens regler i övrigt inte
skall tillämpas.
Den annars gällande principen är att MBL är tillämplig på varje arbets-
plats med dominerande anknytning till Sverige. Sådan anknytning finns om
arbetet skall vara stadigvarande förlagt hit. MBL kan också vara tillämplig
på arbete som utförs utomlands, t.ex. om både arbetsgivare och arbetstagare
är svenskar. Man följer de sedvanliga normerna vid s.k. lagkonflikter.
Det förslag som vi nu behandlar går ut på att begränsa den svenska lagens
tillämpningsområde i förhållande till vad som gäller enligt Britannia-domen,
inte tvärtom, som många tycks tro. Förslaget innebär att bestämmelserna
om organisationernas ansvar för fredsplikten skall gälla endast om de arbets-
förhållanden som stridsåtgärderna riktas mot har en dominerande anknyt-
ning till Sverige. Om anknytningen är svag så skall medbestämmandelagen
inte alls vara tillämplig. Förslaget innebär inget annat än att det klart utsägs
i lagen att denna 42 § inte heller skall tillämpas i sådant fall.
En utländsk arbetsgivare som t.ex. skall utföra en entreprenad här i landet
under sådana omständigheter att medbestämmandelagen inte är tillämplig,
kommer alltså i fortsättningen inte att vara skyddad av lagens långtgående
fredspliktsregler. Genom detta förslag skapar vi förutsättningar för en sund
konkurrens på lika villkor mellan svenska företag och näringsidkare från
andra länder. Det är detta som förslaget i första hand handlar om. Genom
förslaget får de fackliga organisationerna också bättre möjligheter att delta
i internationella solidaritetsaktioner.
Herr talman! Jag måste säga att jag har litet svårt att förstå den uppstån-
delse och den kritik som riktats mot förslaget. Är det så att kritikerna inte
har förstått förslagets innebörd - alltså att vi begränsar och inte utvidgar den
svenska lagens tillämpningsområde? Eller är det möjligen så att man inte
anser syftet bakom förslaget vara godtagbart? Menar man att vi skall godta
att arbete utförs här i landet på vilka villkor som helst? Att vi alltså skall
acceptera social dumpning?
I så fall är det något nytt. Hitintills har det ju rått enighet om att vi som
villkor för arbetstillstånd skall kräva rimliga och anständiga arbetsvillkor för
hitresta arbetstagare. Eller är det möjligen så att man misstror svenska fack-
föreningars omdöme och ansvar när det gäller att sätta i gång stridsåtgärder?
Herr talman! Det skulle vara mycket intressant att få svar på dessa två
enkla frågor. Med detta ber jag att få yrka bifall till hemställan i arbetsmark-
nadsutskottets betänkande AU21.
Anf. 85 ERIK HOLMKVIST (m) replik:
Herr talman! Jag vill vända mig direkt till Lars Ulander. För ca 18 månader
sedan anslöt sig den svenska regeringen, tillsammans med tolv andra natio-
ner och EG-kommissionen i en demarsch, till USAs regering och dess utri-
kesdepartement i deras protester mot kongressens lagförslag ”som skulle ha
utvidgat Förenta Staternas federala arbetsmarknadslagar gentemot utländsk
sjöfart” och deklarerade att ”våra regeringar är oroade av detta förslag. Det
skulle upphäva nuvarande internationella lagar och praxis, enligt vilka län-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, "Lex
Britannia”
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:119
|
Prot. 1990/91:119 27 maj 1991 |
der är ansvariga för att arbetsmarknadslagar efterföljs på fartygen. Rege- |
nader sedan.
|
Vissa fredsplikts- |
Bush-administrationen informerade då kongressen om vad som framförts Beslutet av den svenska regeringen för 18 månader sedan att stödja ett Lars Ulander! Det är 18 månader sedan den här regeringen hade diamet- Det finns mycket mer att säga, Lars Ulander. Jag hoppas att jag har möj- Jag vill till sist fråga Lars Ulander: Hur kan det komma sig att regeringen Anf. 86 ELVER JONSSON (fp) replik: Herr talman! Lars Ulander sade flera saker som jag hade väntat mig. Men Reaktionen blev mycket häftig. Jag tror att det berodde på att detta var Lars Ulander säger att få saker har blivit så missförstådda. Det är säkert Lars Ulander förklarar sedan hur det hela hänger ihop, och det låter en- |
|
114 |
Lars Ulander säger att Sverige har blivit mer internationellt integrerat och |
är bekymrad över hur vi skall kunna upprätthålla kravet på arbetstillstånd.
Jag tror inte att det är något bekymmer de närmsta åren. I ett längre per-
spektiv kan det bli komplikationer, som jag tidigare sade, som kan leda till
att vi behöver vidta åtgärder. Men det bör ske efter en mycket grundlig be-
redning.
Lars Ulander ställde en fråga, och jag skall vara korrekt och svara på den;
Accepterar ni social dumpning? Mitt svar är nej. Min uppfattning är att vi
har instrument för att hantera detta, framför allt i det korta perspektivet.
Men frågan är så komplicerad att vårt krav om en genomlysning och en ut-
redning på parlamentarisk grund kvarstår. Jag yrkar än en gång bifall till re-
servation nr 2.
Anf. 87 LARS ULANDER (s) replik:
Herr talman! Erik Holmkvist gör en jämförelse mellan den amerikanska
lagstiftningen och den svenska. Det visar kanske litet grand hållfastheten i
Erik Holmkvists argumentation. Det man protesterade emot i den ameri-
kanska lagstiftningen var att arbetsmarknadslagarnas räckvidd utsträcktes.
Vi inskränker för vår del i stället dessa lagar. Dessa saker har inte ett dugg
med varandra att göra. Det skulle kanske vara bra om man kontrollerade
fakta bakom denna typ av påståenden.
Herr talman! Jag har en känsla av att en stor del av den diskussion vi ge-
nomlevt med anledning av fallet Britannia har legat på det planet att man
hävt ur sig påståenden som man sedan låtit virvla runt i förhoppningen att
de skall landa någonstans och att någon skall ta dem till sitt hjärta.
Samma sak gäller egentligen Erik Holmkvists genomgång av åsikterna hos
den ena professorn efter den andra. Han tog dessutom upp frågan om den
norska ambassaden, något som jag trodde att han inte skulle göra av hänsyn
till Norges ambassad här i Stockholm. Att man på detta sätt i ett parlament
lägger sig i andra länders lagstiftningar är naturligtvis oerhört ovanligt, men
nog om det. Jag tror att detta kan räcka som svar till Erik Holmkvist.
Elver Jonsson säger att arbetet med denna fråga har skett under vånda,
att arbetsmarknadsministern har tagit tillbaka vad hon sagt och att det har
funnits problem. Det är inte alls på detta sätt. Här har skett en sedvanlig
hantering av ett lagstiftningsärende som i sig är svårt. Det är alla lagstift-
ningsärenden inom arbetsrättens område. Jag vill påstå att det inte varit nå-
got stort problem att klara av detta.
Om man tillåter företag att komma hit och dumpa löner, innebär detta helt
klart en social dumpning. Jag ställde en fråga om detta, men jag måste tydli-
gen formulera frågan till Elver Jonsson på ett annorlunda sätt. Om företag
kommer hit och dumpar lönerna, är det en acceptabel situation för Elver
Jonsson?
Anf. 88 ERIK HOLMKVIST (m) replik:
Herr talman! Lars Ulander medgav omedelbart att jag hade rätt. Det han
berättade om var precis det vi varnade för, nämligen att andra länder med
annan lagstiftning kommer att sätta sig på oss när våra fartyg anlöper deras
hamnar. Det är detta som vi varnar för och som remissinstanserna varnat för
gång på gång. Det har inte gått upp för Lars Ulander förrän i kväll, när vi är
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, ”Lex
Britannia”
115
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, ”Lex
Britannia”
mogna att fatta beslut! Det borde Lars Ulander ha insett långt dessförinnan,
kanske redan innan propositionen skrevs. Detta är avslöjande om något.
Lars Ulander säger också i ett av sina inlägg att villkor som avviker alltför
mycket skall ändras när båtarna kommer till Sverige. Detta är konkurrens-
hämmande, och det säger också remissinstanserna. Det är ett sätt att slå vakt
om den egna produkten och den egna konkurrensförmågan. Detta menar
Lars Ulander att vi inte skall godkänna.
Lars Ulander kom några gånger tillbaka till frågan om social dumpning.
Är det norrmännen som gör sig skyldiga till en social dumpning i Sverige,
eller är det en social dumpning som också EG-staterna kommer att göra sig
skyldiga till i framtiden? Vi är snart där, medan Sverige skyndar sig att införa
en lagstiftning som kommer att diskriminera våra samarbetspartner inom
EG.
Vi har, Lars Ulander, inte rätt att sätta oss på andra länders lagstiftning
och förhandlingsordning för avtal. Britannia-målet var ett försök från fack-
ets sida att göra detta, och arbetsdomstolen sade nej. Lars Ulander säger att
det inte är meningen att man skall sätta sig över andra länders lagstiftning,
men det blir effekten.
Lars Ulander säger att det skall vara fråga om fartyg eller verksamhet som
har en dominerande anknytning till Sverige. Men fartyget Britannia hade ju
inte en sådan dominerande anknytning till Sverige som motiverade det in-
grepp man avsåg att göra och som den nya lagstiftningen ger möjligheter till.
Uppvaknandet är för sent, Lars Ulander. Jag beklagar detta. Rösta för vår
reservation i morgon, då blir allt bra.
Anf. 89 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Lars Ulander antydde att arbetet kanske ändå skett under
en viss vånda, men att detta är ganska sedvanligt för sådant arbete. Det är
möjligt att det förhåller sig så. Det finns ju så många exempel på att rege-
ringen haft många olika uppfattningar och intagit nya ståndpunkter även i
mycket stora frågor och svängt 180 grader på några månader. Det räcker
med att nämna frågan om EG, energifrågan, frågor om reklam och vad det
nu kan vara. Det kan bli så för en regering i upplösning som känner en viss
stress inför ett förestående val.
Åter till själva sakfrågan, nämligen social dumpning. Självfallet skulle inte
någon av de åtgärder som vi från liberalt håll förespråkar kunna befrämja
detta. Vår inställning har varit att man i det kortare perspektivet, t.ex. under
ett antal år, skall ha verktyg för att hantera detta. Om vi nu tvingas att vidta
andra åtgärder genom lagstiftningen, måste detta genomlysas mycket noga.
Lars Ulander hade inte någon åsikt om varför det, som jag uttryckte det,
fanns en förkrossande remissopinion mot lagförslaget. Den borde väl ändå
gjort intryck på utskottets ordförande, även om inte vi andra ledamöter har
lyckats med detta.
Herr talman! Jag tror att vi först och främst bör vara angelägna om att slå
vakt om fackföreningsrörelsen, och en stark sådan, men vi skall ge den de
uppgifter som den rätteligen bör ha och inte överlåta myndighetsfunktioner
till den. Den rågången är värdefull att hålla, och i förlängningen, i det långa
116
loppet, har både arbetstagare och svensk fackföreningsrörelse glädje av en
sådan policy.
Anf. 90 LARS ULANDER (s) replik:
Herr talman! Både Elver Jonsson och Erik Holmkvist talar om att rege-
ringen struntar i remissomgången. Det har den naturligtvis inte gjort. Den
har tagit till sig delar av det som framförts vid remissomgången och sett till
att lagen utformats i enlighet med detta.
Detta är en myt som moderaterna vid alla tillfällen framför i ett försök att
på något sätt smutskasta detta mycket fina land.
Moderaterna säger att andra länder kommer att diskriminera Sverige om
vi gör på detta sätt, därför att vi har gått ut på ett orimligt sätt gentemot
andra länder. Så är det naturligtvis inte alls. Denna lagstiftning är en in-
skränkning jämfört med den tidigare lagstiftningen. Vad som hände vid Bri-
tannia-domen var att arbetsdomstolen tolkade en lagstiftning som vi i det
här huset var ansvariga för. Arbetsdomstolen tolkade den på sitt sätt, och
naturligtvis också riktigt. Men den tolkades alltså inte på det sätt som var
tänkt. Därför måste man göra korrigeringar i lagstiftningen. Detta är alltså
ett felaktigt resonemang från Erik Holmkvists sida. Efter den uppräkning av
professorer och arbetsgivarorganisationer som han gjorde kan jag mycket
väl förstå varför han använde så mycket tid för att försöka förklara detta.
Elver Jonsson talar om ett parti som har problem i en stressituation. Jag
trodde faktiskt att det var folkpartiet som Elver Jonsson berättade om. Jag
vet inte vilken anledning folkpartiet har att känna någon ofantlig glädje med
den ena SIFO-undersökningen efter den andra som klipper till ganska hårt.
Vad det här är fråga om är ett beslut som vi kommer att fatta, ett beslut som
är berett på vanligt sätt. Det kommer att bli en lagstiftning som kommer att
vara till nytta för dem som behöver den, nämligen de svenska löntagarna.
Tredje vice talmannen anmälde att Elver Jonsson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 91 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! När vi skrev vår motion om Lex Britannia och den fackliga
stridsrätten var det bl.a. för att i likhet med fackliga debattörer försöka ge
regeringen mer råg i ryggen i relationerna med EG. På samma sätt gäller
den här debatten i lika hög grad det framtida EG och ett eventuellt svenskt
medlemskap som det gäller en förstärkning av medbestämmandelagen,
MBL.
Vänsterpartiet ser det som en mycket viktig seger för hela arbetarrörelsen
att regeringen äntligen har lagt fram ett förslag som förstärker MBL så som
vi föreslog i vår motion i januari. Arbetsmarknadsutskottets majoritet har
stått emot de hätska attackerna från redargarnityret och övriga antifackliga
aktörer här i Sverige och i Norge, som särskilt har nämnts.
Erik Holmkvist har i sina debattinlägg, men framför allt i sitt första anför-
ande, understrukit att det fungerar på det sätt som jag har nämnt när det
gäller synen på EG. Han radar upp och citerar en rad remissinstanser som
enhälligt, mer eller mindre hätskt, cyniskt och aggressivt har agerat för att
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, "Lex
Britannia”
117
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, ”Lex
Britannia”
118
stoppa regeringens förslag. I ett av citaten sade Erik Holmkvist att remissin-
stansen hade sagt att fördelarna för den inre marknaden skulle försvinna i
ett enda slag, om detta går igenom i riksdagen. I ett annat handlade det om
att facket får alltför stora möjligheter till stridsåtgärder, i ett tredje om att
det skulle innebära att fackliga solidaritetsåtgärder blir obegränsade. Till sist
klämmer Erik Holmkvist till med Norges reaktion, som inte bara kan ha va-
rit en god sak ens i Erik Holmkvists smak, utan som också måste ha varit
något obehagligt, såsom många andra har tyckt.
Herr talman! Jag tycker att det är bra att de borgerliga partierna så tydligt
visar vilka ambitioner de har med Sveriges anpassning till EG. De skiljer sig
inte ett uns från övriga nationella och internationella högerkrafter, som utan
skrupler erkänner att EG-modellen är det nyliberala redskap som de vill an-
vända för att försöka krossa den fackliga rörelsen här i Sverige.
Moderaterna och folkpartiet men också centern hoppas att EG kommer
att stoppa alla försök till en mer progressiv lagstiftning på arbetsrättens om-
råde i Sverige. Socialdemokraterna å sin sida hoppas att EG-domstolen inte
skall komma att ingripa mot en förstärkt svensk lagstiftning som den vi dis-
kuterar, typ Lex Britannia, som riksdagen med all säkerhet kommer att rösta
igenom i morgon. Det säger mer om EG-domstolen och EG-propagandister-
nas motstridiga budskap än om Lex Britannia. För om fackets möjligheter
att ingripa mot slavkontrakt kommer att utnämnas till ett handelshinder av
EG-juridiken, då är det självfallet fel på EG och inte på den svenska arbets-
rätten. Det är vår uppfattning. Här går en klar skiljelinje mellan bl.a. väns-
terpartiet och de tre borgerliga partierna.
Diskussionen om Lex Britannia blottlägger vems ”friheter” och vilka ”fri-
heter” som är EGs kännemärken. En av de dominanta hökarna på området,
advokaten Claes Palme - jag uppfattade inte om han fanns med i den citat-
samling som Erik Holmkvist föredrog från talarstolen uttrycker sig klart.
Han anser att arbetskraften skall finnas och arbeta där den ekonomiskt bäst
kan utnyttjas. Det är alltså så de omtalade EG-friheterna skall tolkas! Det
tycker jag att också socialdemokraterna borde tänka på mycket noga inför
framtiden. Men för den arbetsköpare som pressar och hotar redan fattiga
arbetare till att acceptera en halvering av lönen skall det enligt denna ideo-
logi inte finnas några som helst hinder. Där arbetslösheten är som störst och
underkastelsen ligger närmast, dit skall företagen röra sig fritt, eller därifrån
hämtar arbetsköparna under stor frihet sin arbetskraft för arbete över grän-
serna inom det nya EG-området.
Men jag tycker att herrar talare skall tänka på att Sverige faktiskt inte
ännu är medlem i EG. De borgerliga partierna agerar redan nu som om Sve-
riges riksdag har sålt ut all förmåga att tänka och agera självständigt. Det har
vi inte - inte än.
Kritiken mot EG växer. Den kommer att öka med varje avslöjande om
vilka antifackliga ambitioner och aktiviteter för att rusta ner Sverige på det
sociala området som ligger bakom allt vackert tal om det nya Europa. Jag är
övertygad om att denna debatt i riksdagen, om den nu skulle föras ut via
massmedia, när den förs i denna sena timme, skulle få ännu fler som är miss-
tänksamma mot EG att inse att det handlar om social dumpning.
Argumenten mot Lex Britannia och mot fackets rätt till stridsåtgärder vi-
sar med all önskvärd tydlighet vad en eventuell borgerlig regering efter hös-
tens val tänker göra för att facket skall bli så tandlöst som varje nyliberal kan
önska. Eftersom Lex Britannia framför allt handlar om sjöfolkets fackliga
kamp, även om den i sig handlar om alla arbetstagare här i landet, vill jag i
detta sammanhang påminna om att man kommer att införa det förhatliga
SIS, alltså ett svenskt internationellt sjöfartsregister. Men det jag inte förstår
är varför ni borgerliga debattörer låtsas som om ni inte känner till upprinnel-
sen till det s.k. Britannia-målet. Jag måste ändå berömma er för ett visst
klarspråk. Är det för att s.k. gula fackföreningar och lönesänkningar på
30—40 % ingår i era kalkyler? Är det en självklarhet?
Principen om att arbete utfört i Sverige skall omfattas av svenska kollek-
tivavtal har varit något av grundbult i den svenska arbetarrörelsens arbete
för anständiga löne- och anställningsvillkor. De borgerliga vill upphäva prin-
cipen, och de ser med förhoppningar på att ett EG-medlemskap skulle för-
sämra läget ytterligare för facket. Det är alltså fel på grundkonstruktionen i
både EG och de borgerliga partierna.
Till sist, herr talman, vill jag ha sagt några ord om sjöfolkets fackliga kamp
i dessa frågor. Tyvärr var det under lång tid sjöfolket som fick försöka att
förklara och föra ut information om vad Britannia-målet och Britannia-do-
men egentligen handlade om. Trots att vi kan fatta ett bra beslut här i kam-
maren i morgon, menar jag att det dröjde alltför länge innan övriga LO-fack-
förbund insåg att det berörde allesammans och allas medlemmar.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till hemställan i arbetsmarknadsut-
skottets betänkande nr 21 och Lex Britannia.
Anf. 92 ERIK HOLMKVIST (m) replik:
Herr talman! Jag hade tänkt att debatten i detta ärende skulle vara slut
efter min omgång med Lars Ulander. Men detta var ett mycket grovt påhopp
på borgerliga partier och på mig personligen.
När Viola Claesson talar om att jag och vi vill krossa den fackliga rörelsen
och göra den tandlös vill jag bara påminna henne om att i så fall är hela re-
missomgången av samma kaliber. I så fall är norska ambassaden, statens
pris- och konkurrensverk, Svea hovrätt och sjöfartsverket med, och det är
inte bara de utan även kommerskollegium och arbetsdomstolen hade samma
uppfattning som vi, liksom Stockholms universitet, Svenska kommunför-
bundet, Landstingsförbundet och Statens arbetsgivarverk, Viola Claesson.
Att Sveriges redareförening har denna uppfattning kanske vi inte skall förvå-
nas över när dessa andra remissorgan har denna uppfattning.
Nej, det gäller inte att krossa facket eller att göra facket tandlöst, utan
det gäller att vara klok vid bedömningen när vi mycket väl kan ana oss till
att reaktionen utomlands kan bli den som remissorganen och jag har gett
uttryck för. Det är detta som det är fråga om. Facket är bra. Det kommer
många krafter att slå vakt om. Jag kan också tillhöra dem. Men facket får
inte tillåtas att föra en regering framför sig som en snöboll, så att den, när
den når krönet, bara rullar iväg utan chans att lotsa och styra. Det är det
som sker nu. Facket har tvingat denna regering till dessa åtgärder, vilket var
oklokt av regeringen och av facket. Detta kommer med all säkerhet att visa
sig i framtiden. Nej, Viola Claesson, det är inte fråga om att krossa facket
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, ”Lex
Britannia”
119
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, "Lex
Britannia”
120
eller att göra det tandlöst, utan det är fråga om värnet om den svenska natio-
nen, och inte minst om svenska sjömän.
Anf. 93 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Fru talman! Jag skall be att få börja med att för Erik Holmkvist påpeka
att jag inte har angripit honom personligen, men däremot tycker jag att Erik
Holmkvist och övriga moderater och tyvärr även samtliga borgerliga partier
har uppfattningar i denna fråga som måste angripas. Försök att lyssna noga
för att se skillnaden på det ena och det andra. Det tror jag att debatten skulle
tjäna på.
I denna replik tar Erik Holmkvist i ordentligt. Nu handlar det om hela den
svenska nationen. Jag tycker att det är jättebra att få höra detta, och det
kommer att stå i protokollet. Jag hoppas att det kommer att handla om hela
den svenska nationen även när det så småningom blir dags att ta ställning till
ett svenskt EG-medlemskap, då EG, som nu är i omdaning, kommer att visa
vad det går för. Då får Erik Holmkvist ta ställning till om det är i Bryssel
eller här i den svenska riksdagen som en mängd lagar skall stiftas. Då skall
jag återkomma, men utanför den här kammaren i olika debattinlägg, så fort
jag någonsin hinner för att stoppa högerpolitikernas försök att driva Sverige
in i EG och störta den svenska nationen i fördärvet, eftersom det faktiskt är
vad det kommer att handla om. Den här debatten, de här inläggen och de
motioner som har väckts från de borgerliga partierna visar detta så tydligt.
Jag skulle vilja ha några konkreta besked från Erik Holmkvist om vad mo-
deraterna här i riksdagen under årens lopp har gjort för att stärka fackets
möjligheter och skydda facket. Jag skulle kunna räkna upp en mängd åtgär-
der som moderaterna har föreslagit i rakt motsatt riktning. Jag minns ett
nummer av Pockettidningen R som hette Blå dunster. Jag kan skaffa fram
den igen för att visa den uppräkning som fanns där. Sedan har man backat
på detta med ytterligare antifackliga förslag flera gånger.
Jag tycker även att det är något anmärkningsvärt att peka på att den
norska ambassaden har varit en av dem som har störtat in i denna svenska
debatt. Jag anser att det som den norska ambassaden har gjort är anmärk-
ningsvärt, och jag trodde att det var pinsamt för fler av dem som står på
samma sida som dem som har riktat dessa angepp mot regeringen, arbets-
marknadsutskottets förslag och det beslut som vi skall fatta.
Anf. 94 TOM HEYMAN (m):
Fru talman! Syftet med den föreslagna förändringen av medbestämman-
delagen sägs vara att motverka social dumpning. Men vad är det? Begreppet
är långtifrån entydigt.
ITF har under många år bedrivit kampanjer mot social dumpning under
s.k. bekvämlighetsflagg.
Jag befann mig själv i Antwerpen 1958, när den första aktionen genomför-
des. Jämte oss låg en amerikansk bulkbåt under Panamaflagg som genom
aktionen blev två dagar försenad med sin lossning. Men troligen hade besätt-
ningen på den amerikanska båten högre löner än vad vi hade i den svenska.
Var det ett exempel på social dumpning?
På den tiden var begreppet bekvämlighetsflagg också ganska enkelt. Det
gällde Liberia, Panama, Costa Rica och Honduras. I dag ser världen annor-
lunda ut. Det är inte längre lika enkelt att nationalitetsbestämma rederier,
och talet om social dumpning leder därför till fler frågor än man kan besvara.
Är en rysk båt, med en besättning som har utomordentligt låga löner, ex-
empel på social dumpning? Det har inte ITF ansett. Men om samma ryska
båt går under cypriotisk flagg med grekiskt befäl, är det då ett exempel på
social dumpning? Det borde det vara, men det har inte ITF ansett.
Är en brittisk båt, registrerad i Hongkong, bekvämlighetsflaggad? Om bå-
ten säljs till Kina med bibehållet register i Hongkong, är den då bekvämlig-
hetsflaggad? Är en kinesisk båt under Somaliaflagg bekvämlighetsflaggad?
Det finns inga entydiga svar på dessa frågor, och därmed går det inte heller
att på ett entydigt sätt definiera begreppet social dumpning.
Sverige har också en gång varit ett lågkostnadsland. De svenska sjömän
som på 20-talet fick anställning i internationella rederier, som av kostnads-
skäl då seglade under svensk flagg, var nog tacksamma över den möjlighe-
ten.
Den omfattande kryssningsverksamhet som vi bedrev från amerikanska
hamnar har också varit en form av lågkostnadstrafik. Men Svenska Amerika
Linien och Clipper Line representerade då det finaste som fanns i den
svenska handelsflottan, även om de med sina relativt sett låga löner hjälpte
till att konkurrera ut den amerikanska kryssningsflottan.
Med den ändring av medbestämmandelagen som nu föreslås blir svensk
avtalsrätt tillämplig även för utländska företag, oavsett redan gällande avtal.
De svenska fackförbunden får rätt att själva avgöra om svenskt avtal skall
gälla i stället för ett tidigare tecknat utländskt. De svenska fackförbunden
får därmed en maktposition som är främmande för svensk avtalsrätt, och de
utländska företagen blir helt utlämnade till svenskt fackligt godtycke.
Lagförslaget är framtvingat av Sjöfolksförbundet. I Sjömannen framgår
klart hur man har gjort. Lagförslaget får genom sin utformning tillämpning
över hela transportsektorn och delvis även över bygg- och anläggningssek-
torn.
Polska lastbilschaufförer - med efter svenska mått mycket blygsamma lö-
ner-kan bli offer för svensk förhandlingsinsats, och ryska flygplan som lan-
dar på Arlanda kan tvingas teckna svenska pilotavtal om de skall få möjlig-
het att lyfta igen. Det är faktiskt konsekvenserna av lagstiftningen.
Ur svensk facklig synpunkt är dessa konsekvenser naturligtvis fullständigt
ointressanta. Men det som däremot är intressant är att den konflikt som då
kan skapas med ett utländskt företag mycket lätt kan flyttas in på svenskt
område, därför att kraven på anknytning till svensk verksamhet i en aktuell
utländsk konflikt har fått en mycket vid tolkning genom ett par domar i ar-
betsdomstolen. Genom att konstruera en konflikt med en polsk åkare som
kör en transport för ASG kan man i princip utlösa sympatistrejker inom hela
SJs affärsområde. Frestelsen kommer naturligtvis att bli stor att använda ut-
ländska konflikter som draghjälp även för svenska förhandlingar och därige-
nom komma runt fredsplikten på det sätt som Sjöfolksförbundet nyligen vid
ett flertal tillfällen visat prov på.
Detta har uppenbarligen undgått utskottsmajoriteten, som litet troskyl-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Vissa fredsplikts-
regler, ”Lex
Britannia”
121
9 Riksdagens protokoll 1990/91:119
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Visst regional-
politiskt stöd
digt uttalar att det inte finns anledning att misstro de svenska fackförbunden.
Det är, fru talman, precis vad erfarenheterna visar att det finns.
Sverige har ivrigt protesterat när andra länder, t.ex. USA, har kommit
med liknande generella lagförslag. Vi har då med skärpa hävdat vår rätt som
suverän nation att själva bestämma över våra förhållanden, något som vi nu
inte anser gäller för andra. Vi vill nu försöka påtvinga resten av världen vår
lagstiftning. Vi skapar därmed problem i våra relationer med andra länder,
och vår trovärdighet som internationell samarbetspartner blir ifrågasatt.
Lagförslaget är skadligt för Sverige, och det är skadligt för svensk sjöfarts-
näring. Det bör därför avslås av riksdagen. I likhet med Erik Holmkvist yr-
kar jag därför bifall till reservation 1.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91 :AU24 Ändringar i lagen om arbetslöshetsförsäkring, m.m. (prop.
1990/91:160).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91 :AU23 Tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1990/91
(prop. 1990/91:125 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91:AU26 Visst regionalpolitiskt stöd.
Kammaren biföll utskottets framställning om att betänkandet skulle avgö-
ras efter endast en bordläggning.
122
Anf. 95 LARS ULANDER (s):
Fru talman! Den 14 februari 1991 ingick staten - transportrådet - och tra-
fikhuvudmännen i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län ett avtal, som innebär att staten under en tioårsperiod lämnar trafikhu-
vudmännen en årlig ersättning på 36 milj.kr. om de övertar ansvaret för per-
sontrafiken på inlandsbanan fr.o.m. den 10 juni 1991.
När riksdagen tidigare i vår tog beslut om inlandsbanan ansåg riksdagen
att ansvaret för persontrafiken längs inlandsbanan i första hand borde över-
låtas på berörda trafikhuvudmän. Ett sådant beslut ansåg riksdagen ligga i
linje med tidigare riksdagsbeslut om att flytta ansvaret för trafiken så nära
de berörda som möjligt. Huvudmännen får på så sätt ett samlat ansvar för
kollektivtrafiken i sina län och förutsättningar skapas för att bygga upp en
väsentligt bättre persontrafik till rimliga kostnader.
Godstrafiken skall fortfarande gå på inlandsbanan, och betydande sats-
ningar görs för att göra det möjligt att upprätthålla en sådan trafik.
Beträffande persontrafiken borde i första hand prövas om trafikhuvud-
männen inom den angivna bidragsramen - 36 milj.kr. - skulle kunna upp-
rätthålla järnvägstrafik på banan. Skulle trafikhuvudmännen emellertid
finna att de inte i egen regi skulle kunna driva järnvägstrafik, borde rege-
ringen eller myndighet som regeringen bestämmer undersöka om Inlandsba-
nekommunerna Ekonomisk Förening - på samma villkor som gällde för tra-
fikhuvudmännen - är beredd att ta över ansvaret för järnvägstrafiken fr.o.m.
den 10 juni 1991.
Sedan det visat sig att inte något av alternativen till fortsatt persontrafik på
inlandsbanan kunnat genomföras, godkände regeringen den 18 april avtalet
mellan transportrådet och trafikhuvudmännen - helt i enlighet med riksda-
gens bemyndigande. Konsekvensen av beslutet blir att persontrafiken på in-
landsbanan läggs ned och att datum för nedläggningen skall vara den 10 juni
om riksdagen inte beslutar i enlighet med arbetsmarknadsutskottets förslag.
Personbefordran skulle därefter ske med buss.
Fru talman! Arbetsmarknadsutskottet har begagnat sig av sin initiativrätt
enligt riksdagsordningen och - av skäl som jag skall redovisa - föreslagit att
persontrafiken på inlandsbanan skall få bedrivas under sommaren 1991.
Låt mig emellertid allra först understryka att utskottets agerande inte har
skett av trafikpolitiska skäl. Frågor som rör trafikpolitiken bereds av trafik-
utskottet, som beträffande den långsiktiga lösningen av persontrafiken på
inlandsbanan berett ett förslag som riksdagen har fattat beslut om och som
jag inledningsvis har berört.
Jag vill dessutom betona att det självfallet inte är meningen att regionalpo-
litiska medel skall användas för att ersätta ordinarie statlig finansiering eller
reguljära driftstöd. Det ankommer på varje samhällssektor, som en integre-
rad del av sektorspolitiken, att utforma verksamheten så att de regionalpoli-
tiska målen uppfylls. Likaledes: Om statsmakterna finner att en verksamhet
av vissa skäl skall upphöra, är det inte heller acceptabelt att verksamheten
utan vidare helt eller delvis fortsätter med stöd av regionalpolitiska medel.
Åter till arbetsmarknadsutskottets förslag. Det arbetsmarknadsutskottet
har föreslagit är stöd till ett turistprojekt, Sommartrafik - 91 på inlandsba-
nan, ett projekt som enligt utskottets bedömning kan få betydelse för turis-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Visst regional-
politiskt stöd
123
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Visst regional-
politiskt stöd
124
men i de berörda områdena under de annalkande sommarmånaderna. När
riksdagen förra året behandlade regionalpolitiken för 90-talet framhölls bl.a.
turismens stora regionalpolitiska betydelse, särskilt i norra Sveriges inland.
Turistpolitiken samverkar med regionalpolitiken när det gäller att förbättra
den regionala balansen. Det är av denna anledning som utskottet ansett det
rimligt att befintliga regionalpolitiska medel ställs till förfogande för det nu
aktuella projektet.
Jag vill med detta, fru talman, yrka bifall till arbetsmarknadsutskottets
hemställan i betänkande nr 26.
Anf. 96 ERIK HOLMKVIST (m):
Fru talman! Utskottets ordförande har på ett mycket förtjänstfullt sätt re-
dovisat vad utskottet har att säga i detta betänkande. Därför lämnar jag det
helt åt sidan.
Jag tycker att Sveriges riksdag visar prov på stor klokskap i det här ären-
det. Det är ett litet ärende. Förslaget kostar inte mycket pengar, men ären-
det har rivit upp känslorna hos så många människor att det var mycket klokt
att försöka genomföra detta projekt. Detta initiativ var värdefullt för männi-
skor i allmänhet, men naturligtvis för inlandet i synnerhet. Där kommer tu-
rismen även den här sommaren att kunna skötas på ett hyggligt sätt, liksom
givetvis den vanliga nyttotrafiken.
Jag hoppas att regeringen effektuerar riksdagens beslut utan dröjsmål el-
ler hinder.
Fru talman! Jag yrkar därför bifall till hemställan i arbetsmarknadsutskot-
tets betänkande nr 26.
Anf. 97 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Nu skall vi fatta beslut om den fortsatta trafiken på inlandsba-
nan för denna sommar. Det skall ske enligt arbetsmarknadsutskottets för-
slag. Sammanfattningen av arbetsmarknadsutskottets uttalande är att det
finns skäl att bistå projektet med befintliga regionalpolitiska medel. Vidare
föreslår man att det får ankomma på regeringen att pröva hur berörda läns-
styrelser - i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län -
skall kunna lämna stöd till det aktuella projektet.
Med anledning av detta vill jag ställa några frågor. Om statsrådet Molin
hade varit närvarande hade jag ställt dem till honom, men nu vänder jag mig
till socialdemokraternas företrädare för utskottet, Lars Ulander.
1. Kan vi lita på att regeringen kommer att stå fast vid det beslut om som-
martrafik som vi kommer att fatta, och att planeringen för turistsäsongen
därmed kan fullföljas, så att trafiken på sträckan Mora—Gällivare kan fort-
sätta enligt kommunernas planering?
2. Kommer regeringen att göra allt för att åstadkomma en smidig hante-
ring, så att inte någon oklarhet kan råda om detta beslut?
3. Här måste påpekas att 200 miljoner av de i betänkandet omnämnda re-
gionalpolitiska medlen på 330 miljoner är avsedda för förstärkt infrastruk-
tur. Jag vill särskilt framhålla att de 200 miljonerna enbart avser stödområde
1 och således inte omfattar Kopparbergs län. Vilket anslag kommer peng-
arna att anvisas från?
Inlandsbanekommunernas förening har beräknat att det enbart för
sträckan Östersund-Gällivare krävs 7 milj. kr. Hur kommer beloppets stor-
lek att beräknas? Kommer det att gälla hela sträckan Mora—Gällivare eller
finns det andra förslag? Dessutom krävs rejäla resurser för marknadsfö-
ringen, eftersom beslutet om att bibehålla sommartrafiken kommer så sent.
Nedläggningen var ju i verkligheten beslutad redan i mars och sedan bekräf-
tad i april.
Frågorna måste besvaras, eftersom utskottsbetänkandet i och för sig öpp-
nar dörren för olika lösningar. Det får bara inte hända att de olika berörda
länsstyrelserna inte behandlar frågan om inlandsbanan förrän deras ordina-
rie sammanträden inträffar. För Västerbottens del torde det inte råda någon
oklarhet, eftersom man sammanträder i dag, och man även kommer att dele-
gera beslutandet. Men efter vad som försports mig träffas inte länsstyrelsena
i Jämtland och Norrbotten förrän efter detta magiska datum, den 10 juni.
Till denna oklarhet måste också läggas den vilsenhet som råder i inlands-
kommunerna samt den brist på tilltro till den socialdemokratiska regeringen
och dess uppriktiga vilja att medverka till att i första hand sommartrafiken
på inlandsbanan kommer att upprätthållas, att det med andra ord blir grönt
ljus för Sommartrafik —91 på inlandsbanan.
Fru talman! I och med detta förslag om sommartrafik har vi, på initiativ
av folkpartiet liberalerna tillsammans med centern och miljöpartiet, nu bru-
tit ned det motstånd som socialdemokraterna och moderaterna manifeste-
rade i beslutet i riksdagen den 21 mars. Nu säger Erik Holmkvist att förslaget
var mycket klokt. För min del anser jag att det skulle ha varit mycket klokt
av moderaterna att ställa upp på det förslag som folkpartiet och centern lade
fram.
Den 21 mars förkunnades dödsdomen över inlandsbanan. Hela inlandet
reste sig. Det blev en manifestation, en rörelse över alla partigränser, över
alla klassgränser. Tänk om riksdagsmajoriteten varit så klok att den ställt
upp på vårt förslag om fortsatt uppdrag till SJ att driva trafiken under ytterli-
gare ett år, för att låta inlandskommunerna få planera ett övertagande. Tänk
så mycken kraft och tid som skulle ha sparats! Tänk så mycken kraft som i
stället kunnat användas i positiv anda!
Mycket har gått snett i beslutsprocessen kring inlandsbanan. Majoriteten
i kammaren den 21 mars, bestående av socialdemokrater och moderater, bär
ett tungt ansvar inför de berörda; kommuner, turister och alla människor
som bor efter banan. Hur kunde ni missbedöma folkflertalets vilja?
Många turer har föregått dagens förslag om fortsatt drift på inlandsbanan.
Men det var folkpartiet liberalerna, med Torsten Gavelin i Vilhelmina i spet-
sen, som tog initiativ till att länsstyrelsen i Västerbotten skulle söka samar-
bete med de tre övriga länsstyrelser som berörs av bantrafiken för att fort-
sätta driften.
Det blev startskottet, och så fick vi den snöbollseffekt som vi i dag ser re-
sultatet av. Det handlar om massiva insatser från landshövding Sven Johans-
sons sida. Han har satsat nära nog hela sin prestige för att rädda inlandsba-
nan. Men jag vill också ge Börje Hörnlund en eloge för dennes initiativ i
arbetsmarknadsutskottet, som har lett till att vi liberaler och andra i andra
partier nu kan se fram emot en lösning beträffande sommartrafiken på in-
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Visst regional-
politiskt stöd
125
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Visst regional-
politiskt stöd
126
landsbanan. Inte bara människor i hela inlandet utan även människor långt
i syd, t.o.m. skolklasser på Tjörn, har engagerat sig till stöd för den här ba-
nan. Men domen över regeringens politik är hård. Det visar sig nu också
att kommunikationsminister Georg Anderssons uttalande i samband med att
avtalet med länstrafikbolagen träffades den 18 april har kommit på skam.
Georg Andersson sade då: Med dagens beslut är diskussionerna om per-
sontrafiken på inlandsbanan slutförda. Vidare lovordade han länstrafiken,
som enligt hans förmenande skulle erbjuda fler resemöjligheter än den nuva-
rande trafiken kunde göra. Tyvärr måste jag konstatera att kommunika-
tionsminister Georg Andersson helt saknar insikt i fråga om inlandsbanans
betydelse både för de människor som bor utefter banan och för den turism
som vi ser kan utvecklas. Det är bara att djupt beklaga att denne bygdens
son inte har någon känsla för inlandet.
I riksdagen har det ofta gjorts uttalanden om turismens stora regionalpoli-
tiska betydelse. Det är därför en gåta att en socialdemokratisk regering inte -
som man, och då inte minst i valmanifest, säger sig vilja göra - för en politik
som syftar till full sysselsättning, skapar det goda arbetet eller bygger för
framtiden. I stället gör man tvärtom, dvs.:
A. Man lägger ned inlandsbanan.
B. Man rycker undan förutsättningarna för det goda arbetet.
C. Man raserar för framtiden.
Men så illa gick det inte. Det fanns nämligen en samlad opinion för en
utveckling, till förmån för inlandet och turismen.
Men ytterligare frågor tränger sig på. Enligt mitt förmenande måste svar
ges här i dag. Nu är det dags för regeringen och trafikmyndigheterna att inför
nästa säsong planera för inlandsbanans trafikering. Det är inte mänskligt att
hantera människor och kapital så vårdslöst som här har skett. Givna spelreg-
ler måste beaktas, med siktet inställt på en långsiktig trafikförsörjning ut-
efter inlandsbanan.
Europas sista vildmark står ju till förfogande. Tyskar, engelsmän och
andra européer vill se och uppleva det exklusiva som vildmarken erbjuder:
frisk luft, rent vatten och - inte att förglömma - renar. Allt detta finns långt
borta från storstädernas avgaser. Dessa turister kräver inte höga hastigheter
på banan eller särskilt korta restider. Nej, de vill resa i ordets bästa bemär-
kelse, uppleva saker och ting, fotografera och möta människor. Men frågan
blir då: Vad vill landets socialdemokratiska regering och kommunikations-
minister Georg Andersson? Vill man ha en avveckling eller en utveckling?
På folkpartiet liberalernas vägnar yrkar jag bifall till utskottets hemställan
i betänkandet.
Avslutningsvis upprepar jag de frågor som jag har ställt. Självfallet är vi i
folkpartiet liberalerna glada över att inlandskommunerna nu, tack vare op-
positionen och folkpartiet liberalernas initiativ och samlade insatser, får se
Sommartrafik -91 på inlandsbanan. Så till mina frågor:
- Kan planerna för turistsäsongen fullföljas?
-Blir det en smidig hantering av riksdagens beslut?
-Hur kommer de ekonomiska medlen att fördelas?
-Hur blir framtiden?
Anf. 98 BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Jag vill inleda mitt anförande med en vädjan till regeringen
om en generös inställning till sommartrafiken på inlandsbanan och om ett
beslut kommande torsdag. Varför? Jo, för det första skall den nya sommar-
trafiken vara i gång redan om 14 dagar. För det andra har berörda områden
det ekonomiskt jobbigt. Man har rätt stora bekymmer när det gäller arbets-
tillfällena.
Berörda kommuner tillhör landets högskattekommuner. 33 kr. och litet
därutöver är en icke ovanlig kommunalskatt i kommunerna längs den här
banan.
Dessutom kan jag säga att länsanslagen till berörda län börjar vara rätt så
intecknade. Därför vädjar jag till regeringen att denna ser till att det blir en
generös lösning i den här frågan. Regeringen förfogar ju över vissa länsöver-
gripande medel. Jag ber alltså regeringen att använda dessa medel så, att de
delas ut till berörda länsstyrelser. Vidare hoppas jag att man gör detta på ett
sådant sätt att berörda landshövdingar därefter inte skall behöva fara om-
kring som tiggare hos berörda kommuner för att få det hela att gå ihop på
ett hyggligt sätt.
Jag vill också beröra banverket, som ju haft med inlandsbanan i sitt äs-
kande. Det blir väl förhandlingar mellan dem som skall driva trafiken och
banverket. I så fall anser jag inte att banverket har anledning att pressa på
alltför hårt, utan även banverket måste ta ett visst ansvar.
Denna sena timme - och då tänker jag också på inlandsbanans sommar-
trafik - kommer det att behövas vissa marknadsföringsmedel. Det har ju
gjorts klart för väldigt många människor att det inte skall vara någon inlands-
banetrafik i år. Även det måste regeringen beakta när den tänker igenom
vad den här notan får uppgå till.
Avslutningsvis: Ta kostnaden själv, snälla regeringen! Dela ut medlen till
länen och låt dessa sköta handläggningen! Handlägg det hela så, att inlands-
banan och turismen längs banan får uppleva en riktig succé i sommar! Se
dessutom gärna till - jag vet att det pågår ett arbete med vissa banförbätt-
ringar - att några turer går hela den här långa vägen! Jag hoppas att rege-
ringen skall visa sin goda vilja i det här sammanhanget. Jag är övertygad om
att regeringen, och framför allt det berörda området, har allt att vinna på ett
sådant agerande.
Ministern är inte närvarande just nu. Men, värderade herr utskottsordfö-
rande Lars Ulander - som står regeringen mycket nära - jag hoppas att Lars
Ulander delar min uppfattning och att han är beredd att ta en liten promenad
över till departementet för att klargöra för departementet att en enhällig
riksdag önskar att regeringen skall sköta detta på ett generöst och bra sätt,
till inlandets fromma.
Anf. 99 VIOLA CLAESSON (v):
Fru talman! Jag vet inte om det är en lustig tillfällighet eller inte, men det
är andra gången som Ulla Orring i en inlandsbanedebatt här i kammaren
glömmer att vi i vänsterpartiet faktiskt tillhör förkämparna när det gäller in-
landsbanan. Dessutom kan jag tala om att vi har varit förkämpar för denna
i väldigt många år. Det handlar alltså inte bara om nya initiativ utan också
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Visst regional-
politiskt stöd
127
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Visst regional-
politiskt stöd
128
om tiotals år av kamp för inlandsbanan. Varken förra gången denna fråga
debatterades eller i dag har det nämnts. Men det går inte att låtsas som om
vi inte fanns. Dessutom vill jag säga att vi tänker fortsätta att kämpa, om det
skulle behövas.
Vad jag hade tänkt beröra här har att göra med just de debatter som vi
har haft tidigare. Förra tisdagen hade vi här i riksdagen en frågedebatt om
inlandsbanan. Vissa av de inslag i debatten som Georg Andersson preste-
rade väcker faktiskt vissa farhågor.
Jag är lika glad som alla andra som har kämpat och som fortfarande käm-
par för inlandsbanan över arbetsmarknadsutskottets enhälliga betänkande.
Men för att inte den här glädjen skall saboteras och för att inte alla förhopp-
ningar skall gå i kras är det desto viktigare att fortsättningen på det här be-
tänkandet och på det riksdagsbeslut som kommer att fattas i morgon präglas
av samma anda.
Kommunikationsministern gjorde några märkliga uttalanden i den fråge-
debatt som vi hade när vi visste att arbetsmarknadsutskottets betänkande
om inlandsbanan var på gång. Han sade då bl.a. att han visst hade varit ärlig
när det gällde inlandsbanan och att han hade fått mycket kritik för det. Då
berättade han om, såvitt jag förstår, den interna kritiken inom regeringspar-
tiet och socialdemokratin. Man hade sagt så här enligt kommunikationsmi-
nistern: ”Varför lägga det här förslaget före valet?” - Det gäller beslut om
nedläggning av persontrafiken på inlandsbanan. - ”Vi inser att man inte kan
fortsätta att driva inlandsbanan i det långa loppet. Den är inte i det skicket
att det går att motivera de stora kostnaderna för detta. Men varför har du
lagt fram det här förslaget före valet? Kunde du inte ha väntat till efter valet?
Jag tycker faktiskt att det är värt ett hedersomnämnade någon gång att jag
har haft den ärligheten att redovisa det före valet, med allt det obehag som
det har medfört.”
Då måste jag säga att om alla de som under alla år har kämpat för att in-
landsbanan skall utvecklas hade fått igenom sina förslag och om all den
starka opinion som har gjort det möjligt att få åtminstone det här arbets-
marknadsutskottets betänkande i positiv riktning också hade lyckats driva
igenom förslag om ökade anslag till banverket för banunderhåll, hade det
inte varit tal om saken. Då hade det funnits en upprustad inlandsbana, och
man hade inte behövt tala om att trafiken har minskat, att det är så bedröv-
ligt ställt med för litet folk som reser, för höga kostnader och subventioner
för varje resenär. Allt detta hänger ihop, det kan man inte komma ifrån.
När Georg Andersson pressades i frågedebatten sade han - detta är kärn-
punkten i det hela som jag vill att Lars Ulander skall lyssna väldigt noga på:
Jag försäkrar att regeringen självklart kommer att effektuera även de nya
beslut som riksdagen kommer att fatta.---Det gäller alltså även det beslut
som vi skall fatta i morgon.---Så fortsatte han: Jag kan inom parentes säga
att om jag har förstått arbetsmarknadsutskottets förslag rätt innebär det
ingen särskilt stor generositet mot berörda län. De erbjuds att använda egna
pengar för sommartrafik. Då är det upp till länen i fråga att göra den priorite-
ringen.
Jag hoppas att de närvarande socialdemokraterna förstår att detta är en
tolkning på förhand, som inte alls stämmer med intentionerna i utskottet,
eller hur, ni som sitter i utskottet? Är det inte så att - jag vill rikta samma
uppmaning som Börje Hörnlund - det kanske behövs flera promenader till
regeringskansliet, flera promenader som så småningom mynnar ut i kanske
litet tuffare krav på regeringen att verkligen göra någonting med de pengar
som finns i stället för att än en gång pressa de berörda länen att ta ur egen
kassa om det över huvud taget skall bli någon sommartrafik? Det tror jag
vore förödande inte bara för inlandsbanan utan faktiskt även för både demo-
kratin och regeringen inför höstens val. Det hoppas jag att socialdemokra-
terna inser.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i betänkande AU26 om
inlandsbanan.
Anf. 100 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp):
Fru talman! Kvällen är sen, så jag tänker inte alls bli långrandig. Jag vill
bara framföra miljöpartiets glädje över att centerns förslag om fristen för
persontrafiken på inlandsbanan över sommaren får ett enhälligt stöd i ar-
betsmarknadsutskottet. Jag hoppas att inlandsbanans överlevnad kan finan-
sieras på längre sikt. Järnvägarna kommer med största sannolikhet att spela
en allt viktigare roll i framtiden. De spelar naturligvis en viktig roll, i synner-
het för sådana glesbebyggda områden som områdena längs banan i Sveriges
inland.
Jag yrkar naturligtvis bifall till förslag om inlandsbanans sommarliv och
arbetsmarknadsutskottets hemställan i betänkande 26.
Anf. 101 LARS ULANDER (s):
Fru talman! Utskottet har varit mycket noga med att understryka att det
beslut som vi kommer att fatta icke är ett trafikpolitiskt beslut, utan ett re-
gionalpolitiskt beslut. Det får vi stryka under med mycket tjocka streck, där-
för att arbetsmarknadsutskottet inte har trafikpolitisk kompetens så som tra-
fikutskottet har.
Får jag då säga att vad vi har gjort är att vi har gett förutsättningarna för
Sommartrafik —91, exakt så som det står i betänkandet, varken mer eller
mindre. Det innebär naturligtvis att vi ger regeringen till känna vad som står
i utskottsbetänkandet. Jag kan säga till Ulla Orring som frågar om vi kan lita
på att detta fullföljs: Det är klart att vi kan lita på att regeringen naturligtvis
fullföljer riksdagens beslut. Det skulle vara mycket uppseendeväckande om
man inte skulle göra det.
Sedan efterlyser Ulla Orring en smidig hantering. Jag kan inte svara för
regeringen, men alldeles klart är att vi nu är inne i slutet av maj, och den 10
juni återupptas rullandet av vagnarna. Då kommer det att krävas en oerhört
smidig hantering för att klara ut det hela.
Slutligen vill jag göra en liten kommentar till detta med marknadsföring.
Genom det som har hänt i arbetsmarknadsutskottet - det är en ganska skojig
biprodukt - har vi nog hjälpt till ganska ordentligt med marknadsföringen.
Det finns väl inte en människa i detta land som inte fått klart för sig att in-
landsbanan kommer att fungera som en stor turisttransportör under som-
marmånaderna. Sedan är det naturligtvis regeringens sak att klara ut den
andra delen.
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Visst regional-
politiskt stöd
129
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Visst regional-
politiskt stöd
130
Börje Hörnlund tyckte att jag skall ta en promenad till regeringskansliet
och ge regeringen en del goda råd. Det är väl klart att med den fart som vi
har behandlat det här ärendet har vi haft en hel del kontakter med nämnda
kansli och att man där är i gång med att klara jobbet. Det är få ärenden som
har fått sådan uppmärksamhet som det här ärendet har fått. Jag tycker också
att vi hanterat ärendet i arbetsmarknadsutskottet på ett mycket fint sätt. Jag
är glad över att vi har kommit överens.
Anf. 102 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Vi i folkpartiet liberalerna är också glada att sommartrafiken
kommer i gång och att Inlandskommunerna Ekonomisk Förening får för-
slaget genomfört så som man tänkt sig. Man är i startgroparna för marknads-
föring och för annonsering, man är färdig med att ta över huvudmannaska-
pet för trafiken i sommar. Tågen på sträckan mellan Östersund och Arvids-
jaur skall gå med en tur per dag i vardera riktningen och under högsäsongen
förmodligen med dubbla turer.
Det är bra att Lars Ulander säger att socialdemokraterna står för det här.
Det tolkar jag som kungs- eller i varje fall regeringsord som jag är mycket
glad över.
Det återstår ändå frågor om finansieringen. Jag vill än en gång påpeka att
200 milj.kr. av anslaget som sammanlagt är 330 milj.kr. är avsedda för de
län som finns i stödområde 1 - Norrbotten, Västerbotten och Jämtland. De
pengarna är, som tidigare framförts, till stor del intecknade. Det finns förbe-
redda projekt för andra ändamål än just för inlandsbanan. De berörda kom-
munerna är ju fattiga kommuner, men de är inte fattiga på idealister, på män-
niskor med framtidstro. Men det behövs ändå pengar för att driva en inlands-
bana. Att Lars Ulander inte kan säga någonting om framtiden, eftersom det
är trafikutskottets bord, kan jag förstå. Samtidigt finns framtidsfrågan för
inlandsbanan och Norrlands inland med i bilden. Jag tackar ändå för det be-
sked som Lars Ulander har gett.
Anf. 103 LARS ULANDER (s):
Fru talman! Jag vill bara göra den kommentaren att vi i arbetsmarknadsut-
skottet inte har gett oss in på finansieringen i detalj. De 200 milj .kr. som Ulla
Orring talar om är specialdestinerade till stödområde 1, medan resterande
130 milj.kr. kan användas även i stödområde 2. Men vilka pengar som skall
användas för det här projektet kanske det inte finns anledning att diskutera
här i dag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
Anmäldes och bordlädes
Skatteutskottets betänkanden
1990/91:SkU28 Ny folkbokföringslag
1990/91:SkU33 Särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister, m.m.
Justitieutskottets betänkanden
1990/91 :JuU31 Säkerhetspolisen
1990/91 :JuU32 Narkotikabrottslighet
1990/91 :JuU35 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
1990/91 :JuU36 Ingripande av polis
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91:SfU17 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden till riksmötet
1991/92
Trafikutskottets betänkanden
1990/91 :TU25 Järnvägstrafik
1990/91:TU26 Vägväsende m.m.
1990/91 :TU32 Tilläggsbudget II inom kommunikationsdepartementets om-
råde
Näringsutskottets betänkanden
1990/91 :NU31 Kollektiv sakförsäkring
1990/91 :NU35 Näringspolitik
1990/91 :NU38 Statliga företag
1990/91 :NU47 Export av alkoholdrycker och tobaksvaror
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91 :AU25 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
12 § Kammaren åtskildes kl. 21.47.
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4§ anf. 23 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 35 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 60 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 92 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
/Gunborg Apelgren
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
131
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991 Innehållsförteckning
Måndagen den 27 maj
1 § Justering av protokoll................................. 1
2§ Svar på interpellation 1990/91:200 om barnhälsovården....... 1
Socialminister Ingela Thalén (s)
Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
3§ Förnyad bordläggning................................. 6
Ajournering........................................... 6
Återupptagna förhandlingar............................... 6
Beslut om uppskjuten votering............................. 6
4§ Arbetsmiljö och rehabilitering.......................... 7
132
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU22
Debatt
Mona Saint Cyr (m)
Charlotte Branting (fp)
Kersti Johansson (c)
Lars-Ove Hagberg (v)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Kjell Nilsson (s)
Arbetsmarknadsminister Mona Sahlin (s)
Beslut skulle fattas den 28 maj
5 § Rehabilitering och rehabiliteringsersättning................ 44
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfUlö
Debatt
Gullan Lindblad (m)
Sigge Godin (fp)
Karin Israelsson (c)
Margö Ingvardsson (v)
Anita Stenberg (mp)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Förste vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Socialminister Ingela Thalén
Beslut skulle fattas den 28 maj
6§ Privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, m.m..... 80
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU20
Debatt
Erik Holmkvist (m)
Elver Jonsson (fp)
Göran Engström (c)
Karl-Erik Persson (v)
(forts.)
Ajournering........................................... 91
Återupptagna förhandlingar............................... 91
6§ (forts.) Privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft,
m.m. (forts. AU20)................................ 91
Prot. 1990/91:119
27 maj 1991
Sten Östlund (s)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Beslut skulle fattas den 28 maj
7 § Vissa fredspliktsregler, ”Lex Britannia”................... 104
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU21
Debatt
Erik Holmkvist (m)
Elver Jonsson (fp)
Börje Hörnlund (c)
Lars Ulander (s)
Viola Claesson (v)
Tom Heyman (m)
Beslut skulle fattas den 28 maj
8§ Ändringar i lagen om arbetslöshetsförsäkring, m.m........... 122
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU24
Beslut skulle fattas den 28 maj
9§ Tilläggsbudget II .................................... 122
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU23
Beslut skulle fattas den 28 maj
10 § Visst regionalpolitiskt stöd............................ 122
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU26
Debatt
Lars Ulander (s)
Erik Holmkvist (m)
Ulla Orring (fp)
Börje Hörnlund (c)
Viola Claesson (v)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Beslut skulle fattas den 28 maj
11 § Bordläggning...................................... 130
133
gotab 98951, Stockholm 1991