Protokoll
1990/91:117
Justerades protokollet för den 16 maj.
2§ Beslut rörande utskottsbetänkande som slutdebatterats den
Företogs till avgörande arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91 :AU17 (beträffande debatten i detta ärende, se prot. 116).
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU17
Mom. 1 (förutsättningarna för jämställdhet)
Utskottets hemställan bifölls med 163 röster mot 37 för reservation 2 av
Elver Jonsson och Charlotte Branting. 96 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5 (arbetsvärdering)
Utskottets hemställan bifölls med 225 röster mot 72 för reservation 7 av
Elver Jonsson m.fl.
Mom. 7 (kvinnors arbetsmiljö)
Först biträddes reservation 9 av Kersti Johansson och Anna Horn af Rant-
zien med 54 röster mot 19 för reservation 10 av Karl-Erik Persson. 221 leda-
möter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 201 röster mot 52 för reserva-
tion 9 av Kersti Johansson och Anna Horn af Rantzien. 43 ledamöter avstod
från att rösta.
Mom. 9 (kvinnors företagande och regional balans)
Utskottets hemställan bifölls med 244 röster mot 52 för reservation 11 av
Kersti Johansson och Anna Horn af Rantzien. 1 ledamot avstod från att
rösta.
Lola Björkquist (fp) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats ha
avstått från att rösta.
1
1 Riksdagens protokoll 1990/91:117
|
Prot. 1990/91:117 23 maj 1991 |
Mom. 22 (lagens tillämpningsområde) Först biträddes reservation 19 av Karl-Erik Persson med 23 röster mot 18 |
för reservation 20 av Anna Horn af Rantzien. 255 ledamöter avstod från att
|
Nedrustning |
rösta. Härefter bifölls utskottets hemställan med 200 röster mot 35 för reserva- Mom. 25 (arbetsmiljöer som domineras av arbetstagare av motsatt kön) Utskottets hemställan bifölls med 260 röster mot 35 för reservation 23 av Mom. 27 (ökat antal kvinnor i maktpositioner) Utskottets hemställan bifölls med 282 röster mot 14 för reservation 25 av Mom. 31 (kollektivavtal och dispositivitet) Först biträddes reservation 33 av Kersti Johansson med 52 röster mot 18 Härefter biträddes reservation 33 av Kersti Johansson med 69 röster mot Därpå biträddes reservation 33 av Kersti Johansson med 69 röster mot 53 Slutligen bifölls utskottets hemställan med 135 röster mot 71 för reserva- Mom. 39 (22 § jämställdhetslagen) Utskottets hemställan bifölls med 193 röster mot 36 för reservation 47 av Mom. 40 (påföljden för överträdelse av diskrimineringsförbuden) Utskottets hemställan bifölls med 194 röster mot 54 för reservation 49 av Mom. 46 (könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål m.m.) Utskottets hemställan bifölls med 208 röster mot 19 för reservation 63 av Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. 3§ Nedrustning Föredrogs |
|
2 |
1990/91 :UU18 Nedrustning. |
Anf. 1 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Vi skall nu debattera Sveriges säkerhetspolitik. Nedrust-
ningspolitiken är ju en del av den. Det gäller utrikesutskottets betänkande
nr 18.
Herr talman! I reservation nr 7 föreslår centern och miljöpartiet att en nor-
disk parlamentarisk arbetsgrupp tillsätts för en kärnvapenfri zon. Den
svenska riksdagen står enhälligt bakom tanken på en kärnvapenfri zon i Nor-
den. Ämbetsmannagruppen som har utrett det här under ett antal år är nu
färdig med sin första rapport, och utrikesministrarna har beslutat låta den
”ingå som ett led i de säkerhetspolitiska övervägandena i de respektive hu-
vudstäderna”. Men det behövs ett brett politiskt stöd i de nordiska länderna
om tanken skall kunna förverkligas. Därför är det i hög grad lämpligt att nu
tillsätta en nordisk parlamentarisk arbetsgrupp för att fördjupa analysen och
kunna nå fram till ett gemensamt nordiskt förslag om en kärnvapenfri zon i
Norden.
I reservation nr 8 föreslår vi en skärpning av Sveriges praxis när det gäller
att ta emot flottbesök från atomvapenländer. En ny tanke är att Sverige
skulle kunna arbeta för synsättet att passage med kärnvapen ombord inte
skall betraktas som oskadlig. Den skall därmed enligt havsrättskonventio-
nen kräva samtliga kuststaters tillstånd.
Herr talman! Under många år har centerpartiet arbetat för att befria FN-
organet IAEA från den förlegade uppgiften att sprida kärnkraft över värl-
den. Vi vidhåller kravet på ändring i IAEAs stadga i reservation nr 10.
FNs generalförsamling tillsatte sitt atomenergiorgan i Wien när den all-
männa meningen var att kärnkraften var en oerhört värdefull energikälla,
som hela världen måste få tillgång till. Man ansåg att den var billig, säker
och outtömlig. Det här var på 50- och 60-talen. Nu vet vi att man misstog sig
grovt. Land efter land beslutar sig för att avveckla kärnkraften, särskilt efter
Tjernobylkatastrofen. Det senaste exemplet är Spanien. Tidskriften Ny Tek-
nik rapporterade nyligen att Spanien kommer att avbryta arbetet på de fem
reaktorer som är under byggnad. Hittills har de kostat motsvarande 50 mil-
jarder svenska kronor, och kraftbolagen får 35 miljarder i skadestånd. Man
avbryter ändå byggandet av hela det nya kärnkraftsprogram som man förut
har beslutat om.
Det är inte rimligt att FN skall ha ett organ för att sprida en viss teknik,
som dessutom är så allvarligt ifrågasatt. Nästa gång FNs generalförsamling
får en rapport från IAEA bör Sverige ta initiativet till en stadgeändring.
Herr talman! Vi behöver tänka över vår säkerhetspolitik i en förändrad
värld. Centerpartiet föreslår en parlamentarisk utredning för att klargöra
Sveriges roll.
Sedan det kalla kriget har staterna i olika internationella fora, t.ex. i FNs
nedrustningskonferens CD i Geneve, varit uppdelade i väst och öst och i en
tredje grupp. Sverige tillhör denna s.k. NN-grupp, dvs. neutral and non-al-
lied States, neutrala och alliansfria stater. Där är majoriteten u-länder. Vi har
satsat förhållandevis mycket sakkunskap och andra resurser. Vi har vunnit
många u-länders förtroende och ibland kunnat medla mellan i- och u-länder.
Man räknar med att 80 % av världens befolkning kommer att bo i u-län-
derna en bit in på 2000-talet. De rika är redan i dag en mycket liten minoritet
Prof. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
på jorden, och majoriteten i FNs generalförsamling utgörs av u-länder. Orsa-
ken till att Sverige kunnat påverka en del i FN-sammanhang beror, tror jag,
just på att vi solidariserat oss med världens majoritet, de fattiga länderna,
och arbetat för en rättfärdigare världsordning.
När nu väst och öst inte längre bekämpar varandra i skilda grupper håller
samarbetsmönstret på att ändras. Vi är egentligen tillbaka i grundkonflikten,
den mellan rika och fattiga, nord-sydkonflikten. Sveriges neutralitetspolitik
och vårt oberoende av stormaktsintressen har lika stor betydelse i denna si-
tuation som under det kalla kriget. Vår neutralitet är ju sekelgammal och
inget som vi uppfunnit efter andra världskriget.
FN skapades en gång för fred med insikten att fred bara kan säkerställas
på jorden om orättvisorna och förtrycket undanröjs. Sverige har från första
början med stor entusiasm gått in för att arbeta för FNs ideal.
Nu har emellertid Sverige börjat ändra policy och alltmer solidariserat sig
med rikemanslägret, utan att riksdagen tagit ställning till detta.
Internationella valutafonden bestämmer numera u-ländernas ekonomiska
politik, understödd av Världsbanken. Där handhas vårt agerande sedan 1988
av finansdepartementet, inte av UD. Det är alltså finansdepartementet, och
inte utrikesdepartementet, som utformar Sveriges policy när det gäller
skuldtyngda, fattiga länder. Sverige har accepterat Världsbankens och Valu-
tafondens etnocentriska överförmyndarmentalitet. Det är alltså inte längre
fråga om utvecklingssamarbete mellan likaberättigade stater.
Jag ser ett otäckt mönster avteckna sig. När de rika ländernas ekonomiska
intressen på olika ställen i världen hotas, kommer det alltid att finnas en Sad-
dam Hussein att bekämpa, så att inte den rika världens överhöghet raseras.
Sveriges självständiga och aktiva utrikespolitik är en tillgång. Vi har arbe-
tat för en rättvisare värld tillsammans med andra likasinnade länder, t.ex.
Norden, Canada, Holland, Australien och Nya Zeeland. En säkerhetspoli-
tisk utredning skulle ta upp Sveriges roll i detta nord-syd-perspektiv.
Det finns också andra faktorer som hotar vår säkerhet. Trots allt tal om
livsmedelsöverskott är Europa den världsdel som importerar mest livsmedel
eller insatsvaror för att få fram livsmedel. World Watch Institute i Amerika
uppger att världens s.k. spannmålsöverskott bara räcker i drygt 60 dagar.
Rekordskörden 1990 fyllde bara på lagret med några få dagar. Kornbodarna
i sydvästra USA brukas med icke uthålliga metoder, så att grundvattnet sjun-
ker med upp till 1,5 meter per år. Miljöförstöringen omöjliggör på många
håll produktion av hälsosamma livsmedel. U-länderna kan i många fall be-
höva använda sin goda jordbruksmark till egna livsmedel i stället för att ex-
portera foder och mat till oss. Det finns alltså all anledning att fortsätta se
Sveriges livsmedelspolitik ur säkerhetsperspektiv.
I FN-rapporten ”Vår gemensamma framtid” från den kommission som
Gro Harlem Brundtland var ordförande för, framhålls det att miljöförstör-
ingen också är ett hot mot världens säkerhet. Vi för ett krig mot naturen
genom att producera och hantera naturresurserna på ett sätt som inte bygger
på kunskap om naturens förutsättningar. Ekonomi och ekologi måste för-
enas för en bärkraftig utveckling.
Industriländernas spektakulära välstånd åstadkoms med produktionsme-
toder som inte håller i längden och som inte är möjliga att kopiera för en
majoritet av världens länder. Belastningen av föroreningar skulle bli för stor
och naturresurserna skulle uttömmas. Ett exempel som brukar användas är,
att om alla kineser köpte den typ av kylskåp som vi använder och körde vår
typ av bilar, skulle atmosfären skadas katastrofalt. Häri ligger stora risker
för konflikter mellan u-länder och i-länder. Vi kan inte kräva ekologiskt an-
svar av u-länderna om vi inte är beredda att ta det själva.
Omställningen till ett uthålligt produktionssätt är en inspirerande utma-
ning för industriländerna. När vi sluter fred med naturen och börjar återupp-
byggnadsarbetet, kommer också ekonomin att blomstra. Nya investeringar
behövs för att ersätta de gamla, miljöförstörande systemen. I stället för att
tjäna miljarder på vapen, skulle investerare få en konstruktiv och lönsam
uppgift att placera kapitalet i nya produktionssystem som hushållar med re-
surser och inte skapar föroreningar eller avfall. Utmaningen är att tillverka
på ett sådant sätt att resurserna räcker för alla. I stället för en lineär resurs-
hantering som skapar avfall byggs en cyklisk resurshantering, där resurserna
brukas, återbrukas och återförs till naturens kretslopp.
Den säkerhetspolitiska utredning som centerpartiet föreslår skall ta upp
alla dessa och fler aspekter som rör vår säkerhet i ett stort övergripande per-
spektiv.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation nr 2.
Anf.2 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Vi har vant oss vid att scenerna och debattklimatet skiftar
snabbt när det gäller de säkerhetspolitiska perspektiven i världen. Mordet
på Rajiv Gandhi påminner oss om splittringen i den väldiga indiska natio-
nen. Det gör även den svenska gisslan i Kashmir. Det kalla krigets avveck-
ling innebar inte att roten till det onda i världen försvann. Frånvaron av en
ny ekonomisk världsordning består. Stormaktspolitik, förtryck, djupnande
klassklyftor, flyktingproblem och etniska konflikter rullar på.
Öst—väst-konflikten och det kalla kriget framstår alltmer som en avledare
av de verkliga, djupare konfliktorsakerna i världen genom att Sovjet aktivt
stödde den koloniala frigörelsen och antiimperialistiska krafter.
När vi förde den förra nedrustningsdebatten för drygt ett halvår sedan ta-
lade vi om den revolution som inträffat i Europa med Berlinmurens fall och
den tyska återföreningen, som just hade skett. Verkligheten ansågs ha över-
träffat drömmen. Ett nytt samarbetsklimat och en ny alleuropeisk säkerhets-
och samarbetsordning skulle öppna dörrarna för ett fredens Europa. Samar-
betet mellan USA och Sovjet med anledning av Iraks ockupation av Kuwait
antogs förstärka freden och nedrustningen.
1 december och januari kände en del av oss här i kammaren nästan en
känsla av jubel över att FN nu äntligen fungerade i och med att säkerhetsrå-
det hade auktoriserat de militära insatserna i Irak. Vi som varnade för att
kriget riskerade att skapa nya problem var mest som sparvar i tranedansen.
Jag vill påstå att vissa av oss förutsåg flyktingproblemen, de nya förföljel-
serna, civilbefolkningens lidanden, miljöförstörelsen i området och FNs
identitetskris. Det framgår också av riksdagens protokoll.
FNs handlingskraft när det gäller palestinier, kurder, cambodjaner, de
svarta i Sydafrika, timoreser m.fl. folk har inte förändrats nämnvärt i den
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
nya världsordningen med bara en supermakt. I fallet Cambodja kan man
t.o.m. hävda att supermakten tillsammans med Kina och i skydd av FN är i
färd med att hjälpa en av efterkrigstidens värsta folkmordsregimer, de röda
khmererna, tillbaka till makten. Den sortens stalinister passar tydligen bra
som USAs och Kinas ”bad guys” i denna del av världen.
I januari februari präglade våra censurerade journalister media såväl i
hela västvärlden som i vårt land, och lyckan över det framgångsrika Gulfkri-
get var påtaglig. Media beskrev det kliniskt rena och kirurgiska kriget med
sina smarta bomber. Nu vet vi att bara några få procent av de massiva bomb-
ningarna av Iraks infrastruktur utfördes med smarta bomber. Den raserade
infrastrukturen och miljöförstöringen kommer att bidra till spridning av epi-
demier och andra sjukdomar, något som kommer att drabba civilbefolk-
ningen i området hårt.
Nu kan också de tidningsartiklar om krigets baksida som på grund av cen-
suren inte fick tryckas under kriget, komma allmänheten till kännedom som
speciallitteratur. Efterfrågan på de smarta bomberna ökar, och den ameri-
kanska krigsindustrin gör lysande affärer.
Det fanns, enligt min mening, intellektuella på högerkanten som i februari
inte visste hur många araber som dog och som deklarerade att de inte hade
medkänsla för några andra än de allierades familjer. Med araber fanns ingen
medkänsla. Bilden av kriget fick en tidvis rasistisk prägel, som för mig förde
tankarna tillbaka till 30-talet, även om det var Saddam Hussein som liknades
vid Hitler.
Enligt undersökningar var opinionen i vårt land den mest krigspositiva i
hela Europa. Men nu, några månader senare, har hyllningarna till krigshjäl-
tarna ebbat ut. Nu möts vi inte längre av löpsedlar som talar om härliga krig.
Det har förhoppningsvis också blivit en besk smak i munnen på en del av
krigsnaivisterna.
Mellanösternkrisen lyfte upp EG-staternas försvarspolitiska samarbete på
dagordningen. Jacques Delors m.fl. talade om behovet av europeiska insats-
styrkor för att sättas in i konflikthärdar. Den gamla alliansen Västeuropeiska
unionen blåstes till liv och fick informellt bli EGs militära instrument.
Den fredens och stabilitetens organisation som EG ansetts vara fick tyd-
liga taggar utåt. Även inåt har behovet av taggar aktualiserats. Förslaget om
gemensamma insatsstyrkor också avsedda för Europa har väckts. Bakgrun-
den torde vara de hot om inbördeskrig som finns på Balkan, men också
andra etniska konflikter.
Herr talman! Det finns fortfarande anledning att med kraft hävda nödvän-
digheten att använda icke väpnade metoder i konfliktlösningar och driva
kampen för nedrustning vidare.
Utvecklingen i Sovjetunionen och den därmed sammanhängande stagna-
tionen i nedrustningsprocessen har också något förändrat bilden av möjlig-
heterna till snabb nedrustning. I utskottsbetänkandet skrivs också att de be-
slut om nedrustning som hittills har fattats egentligen inte så mycket berör
norra Europa. Man kan t.o.m. i vissa avseenden tala om ökningar i vårt när-
område.
Jag kan inte finna annat än att det nu inom ESK-processen är rimligt att
visa viljan att gå vidare också med en minskning av den militära uppladd-
ningen och förtroendeskapande åtgärder i norra Europa. Självfallet måste
detta ske i förhandlingar där alla europeiska staters intressen tas till vara.
Men just balansen i nedrustningsprocessen borde medföra att turen nu kom-
mit till norra Europa. För vänsterpartiets del behandlar vi detta i reservation
nr 4.
För att påskynda tillkomsten av ett totalt provstoppsavtal för kärnvapen-
prov är det viktigt att Sveriges avståndstagande från proven klargörs vid
varje tillfälle. Detta understryker också utskottet. Glädjande nog har Sovjet
avstått från proven i Novaja Zemlja under detta år, och vi hoppas att man
fortsätter med det.
Sammanfattningsvis: Den katastrofala ekonomiska situationen i världen,
flyktingproblemen, de etniska konflikterna, miljöproblem samt de pågående
krigen borde göra det naturligt att vid sidan av den försvarspolitiska bered-
ningen också göra en övergripande säkerhetspolitisk utredning, som nyss
nämndes av föregående talare, Birgitta Hambraeus. I en sådan borde förut-
sättningarna för såväl biståndspolitik som aktiv utrikespolitik, medlemskap
i EG, handelspolitik och sammanhängande problemområden analyseras.
Detta behandlas i reservation nr 2, som jag också yrkar bifall till.
Ett led i att göra Östersjön till ett kärnvapenfritt hav vore enligt min me-
ning att skärpa praxisen vid örlogsbesök med eventuellt kärnvapenbestyck-
ade fartyg i enlighet med reservation nr 8.
När det gäller FNs roll som bevarare av freden är tonläget i utskottets be-
tänkande nu betydligt annorlunda än vad tongångarna var i debatten som
fördes i januari. Nu speglas FNs kris och den internationella debatten om
tillämpningen av resolutionerna på ett hyggligt sätt. Att utskottsmajoriteten
ändå avstyrker vår att-sats om att vi bör ge regeringen i uppdrag att initiera
en kritisk debatt i syfte att stärka FN uppfattar vi som en markering att vi
inte fått riktigt allt tillgodosett. Även det yrkandet borde ha kunnat besva-
rats med ett stöd för en mer aktiv utrikespolitik. Vi har därför avgett reserva-
tion nr 11 i detta ärende.
Herr talman! Härmed yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 11.
Anf. 3 INGER SCHÖRLING (mp):
Herr talman! Vi lever i dag i den mest militariserade tidsepoken i mänsk-
lighetens historia. Vapenarsenalerna är ohyggliga. Det finns kärnvapenladd-
ningar, kemiska och biologiska stridsmedel, raketer och robotar som kan
förgöra mänskligheten flera gånger om. Det satsas ofantliga summor på mili-
tärt försvar. Även u-länderna spenderar enorma summor på vapen. Sedan
1960 har militärutgifterna ökat dubbelt så snabbt per capita som inkomsten
i u-länderna enligt Världsbankens årsrapport från 1990.
Alla vet vi att detta är kvalificerat globalt vansinne och att vi nu står inför
en stor utmaning. Vi måste gemensamt lösa hoten mot vår livsmiljö, ozon-
skiktets förtunning, förgiftat grundvatten, försurning, förorenade hav och
riskerna för radioaktiva utsläpp. Vi människor har bara en värld, en moder
jord.
Det militära försvaret slukar energi, råvaror, markresurser och bidrar
också till en gigantisk miljöförstöring, där produktion, provning och under-
håll av konventionella, kemiska samt biologiska vapen och kärnvapen för-
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
orenar världens jord, vatten och luft med stora mängder gifter och radioak-
tiva ämnen. De medel vi vill använda för att försvara oss skapar i stället i sig
nya hot mot frihet och fred och miljö.
Den omvälvning som skett under 1989 och 1990 med demokratiprocessen
i Sovjet, Berlinmurens fall, det kalla krigets slut och ESK-processens resul-
tat med reella truppnedskärningar har varit mycket positivt och skapat ett
hoppfullt klimat för militär avrustning och fred. Trots de nya oroshärdar som
vi nu ser finns också nya möjligheter till samarbete, och fredsprocessen fort-
sätter och måste fortsätta.
Sveriges roll i det internationella nedrustningsarbetet kan bli än större om
vi själva vågar visa vägen till nedrustning och avveckling av vapenexporthan-
deln. Vi anser att aktiv svensk fredspolitik inte kan förenas med vapenex-
port.
Vi har i vår partimotion framlagt ett tolvpunktsförslag till hur Sverige kan
arbeta för en aktivare fredspolitik. Några av punkterna har mer utförligt
följts upp i andra motioner, t.ex. nedskärning av militärutgifterna och om-
strukturering av försvaret till ett allsidigt social- och miljöförsvar, men även
avveckling av vapenexporten. Jag skall gå in på en del av dessa tolv punkter,
som också återfinns i våra reservationer.
Vi måste slå vakt om och stärka neutraliteten genom att avstå från med-
lemskap i ett EG som tar allt fler steg i riktning mot en militär makt.
I reservation 1 finns en redogörelse över vad som har hänt sedan utskottet
i november 1990 förmodade att en militärpakt inom EG inte skulle vinna
gehör hos medlemsländerna.
Vi tycker att den redogörelse av händelseutvecklingen som finns i reserva-
tionen borde varit med i betänkandet. I februari har Frankrike och Tyskland
lagt fram gemensamt förslag om en sammansmältning mellan WEU och EG.
I april presenterade Luxemburg ett kompromissförslag där det föreslås att
EG-länderna skall ”agera gemensamt på den världspolitiska kartan”. Man
menar att man skall samordna vapenutveckling, vapenexport, nedrustning,
FN-aktioner och handelsblockader.
I traktatförslaget, artikel H, talas om att EG skall uppträda enat i interna-
tionella organisationer och att majoritetsbeslut skall kunna fattas. Vidare
sägs ”att medlemsländerna stödjer aktivt och utan förbehåll unionens utri-
kes- och säkerhetspolitik med utgångspunkt i ömsesidig lojalitet och solidari-
tet”.
Just i dessa dagar sitter regeringen och de borgerliga partiledarna och dis-
kuterar och tvistar om neutralitetsbegreppet, inför den medlemsansökan
som eventuellt skall komma innan detta riksmöte avslutas. Men vi här i riks-
dagen och det svenska folket står utanför dessa förhandlingar.
Kan vi tro på att det riksdagen beslöt den 12 december 1990 fortfarande
gäller, nämligen att Sverige bör eftersträva att bli medlem i Europeiska ge-
menskapen med bibehållen neutralitetspolitik? Hur länge skall den text vi
beslutar om i dag i detta betänkande under rubriken ”Svensk säkerhets- och
nedrustningspolitik” gälla?
I betänkandet sägs: ”Sveriges säkerhetspolitik utformas väsentligen som
ett samspel mellan utrikespolitiken och försvarspolitiken. Dess uppgift är att
bevara landets oberoende och i alla lägen trygga en nationell handlingsfrihet
för att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle efter våra värde-
ringar och därtill verka för internationell avspänning och en fredlig utveck-
ling.” Någonstans går detta inte riktigt ihop.
Vi måste vara mycket tydliga när det gäller vår neutralitetspolitik och vil-
ken roll vi vill att Sverige skall spela för fred och nedrustning.
I reservation 3 tar vi upp Sveriges deltagande i militära FN-aktioner. Vi
vill att riksdagen skall fastslå att Sverige under inga omständigheter kan
tänka sig att skicka militär som har till uppgift att medverka i krigsuppdrag.
Vi vill också att Sverige skall verka för att FN i första hand beivrar brott mot
FN-stadgan med fredliga medel.
FNs anseende har skadats mycket svårt av Gulfkriget - det mänskliga li-
dandet för civilbefolkningen, massmordet på kurderna, den enorma miljö-
förstöring som Gulfkriget bidragit till - och likväl sitter Saddam Hussein
fortfarande vid makten.
Freds- och miljöarbetet i Nordiska rådet, som Birgitta Hambraeus var
inne på, bör stärkas, och vi menar att initiativ bör tas för att utvidga freds-
och miljösamarbetet runt Östersjön genom att få med alla Östersjöstater.
Också engagemanget med en kärnvapenfri zon måste förstärkas. Den infor-
mella parlamentariska kommitté som nu arbetar med frågan bör enligt vår
mening få en formell förankring, som också sägs i reservation 7 av centern
och miljöpartiet. Den parlamentariska arbetsgruppen skall ge en fördjupad
analys som skall syfta till att ett gemensamt nordiskt förslag om en kärnva-
penfri zon i Norden kan läggas fram.
Som ett led i den kärnvapenfria zonen krävs också uttryckliga garantier
för att kärnvapen inte finns ombord på gästande fartyg. Samtidigt som det
sker en reduktion av landbaserade medeldistansmissiler har betydelsen av
sjöbaserade kärnvapen ökat. För att kunna upprätthålla en kärnvapenfri zon
måste - med allt vad det innebär både sakligt och symboliskt - Sverige avvisa
alla flottbesök där man inte kan få garantier för att kärnvapen inte finns om-
bord.
Greenpeace har i en rapport visat på att ett stort antal kärnvapenbestyck-
ade fartyg sannolikt har besökt Sverige. Vi anser att den rapporten måste
tas på allvar. Det är hög tid att Sverige med skärpa säger ifrån att svensk lag
om förbud mot att införa kärnvapen på vårt territorium skall respekteras.
I reservation 8 menar centern, vänsterpartiet och miljöpartiet att en åt-
gärd kunde vara att inte längre betrakta passage genom territorialvatten med
kärnvapen som oskadlig och att en passage skulle behöva samtliga kuststa-
ters tillstånd. Naturligtvis kan man aldrig garantera att risken för olyckor är
helt obefintlig. Så länge risken för olyckor finns kan man aldrig säga att en
sådan här passage är oskadlig.
Den svenska medverkan i kärnvapenspridningen måste upphöra. Sverige
bidrar till kärnteknologispridning genom NPT, icke-spridningsavtalet. Där
vi förbundit oss att bidraga till den fortsatta utvecklingen av kärnenergins
tillämpning för fredliga ändamål, som det står i fördragstexten.
Men här i riksdagen har vi efter en folkomröstning beslutat att kärnkraften
skall avvecklas. NPT-avtalet är faktiskt oförenligt med riksdagens beslut.
För trovärdighetens skull bör Sverige kräva en omformulering av texten en-
ligt miljöpartiets reservation 9. Detta gäller likaså Sveriges medlemskap i
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
10
IAEA, där Sverige har accepterat kärnteknologins spridning i världen.
Också här måste Sverige kräva en omformulering av stadgan i syfte att göra
den förenlig med beslutet om att avveckla kärnkraften.
I miljöpartiets budgetmotion har vi förordat ett generöst bidrag till freds-
rörelsen. Det är oerhört viktigt att det arbete som fredsorganisationerna ut-
för, både internationellt och här hemma, uppvärderas. Arbetet för fred, soli-
daritet och internationell förståelse länderna emellan kan aldrig nog värde-
sättas.
Herr talman! Miljöpartiet tycker att Sverige skall gå före på nedrustning-
ens väg mot målet global avrustning. Jag ber att få yrka bifall till reservatio-
nerna nr 3, 9 och 12. Jag ställer mig i övrigt bakom våra egna reservationer
och de reservationer vi har tillsammans med andra.
Anf. 4 EVERT SVENSSON (s):
Herr talman! När man hör Inger Schörling tala här får man en känsla av
att Sverige ligger långt nere på aktivitetsskalan när det gäller nedrustning.
Men i själva verket har Sverige i många år varit föregångsland. Tillsammans
med andra har Sverige varit oerhört aktivt på nedrustningsområdet.
Herr talman! Innan jag går vidare vill jag yrka bifall till hemställan i utri-
kesutskottets betänkande nr 18 och avslag på samtliga reservationer som det
har yrkats bifall till.
Det har från svensk sida alltid pågått ett nedrustningsarbete i internatio-
nella fora. Det har parats med en debatt här hemma om hur stort vårt eget
försvar skall vara, eller behöver vara med hänsyn till de ekonomiska möjlig-
heter vi har och den hotbild som vi har att ta hänsyn till. Vi önskar alla att
den hotbilden blir mindre, och den har väl också minskat under den allra
senaste tiden.
Sveriges alliansfrihet och Finlands neutralitet har också varit en stabilise-
rande faktor i Norden. Om vi vidare skulle få en kärnvapenfri zon - som
vi alla hoppas på - som skulle kunna sammankopplas med en zon fri från
kärnvapen genom Europa, genom att slagfältskärnvapnen, dvs. kortdistan-
svapnen togs bort, skulle det bli en utmärkt situation ur nedrustningssyn-
punkt. Det bör tilläggas i sammanhanget att vi vill ha bort alla kärnvapen.
Kanske kan vi se den dagen komma. Nedrustning innebär att vi får pengar
över till civil utveckling, inte minst i Öststaterna. Jag vill gärna ta Japan som
ett exempel. Efter andra världskriget var landet förbjudet att upprusta. Nu
är situationen annorlunda. Den civila utvecklingen har varit större och
bättre än vad den har varit i t.ex. USA.
Sverige är en alliansfri stat med en aktiv neutralitetspolitik. Det bör upp-
repas igen att det inte betyder åsiktsneutralitet. När det gäller frågan om de
mänskliga rättigheterna har vi sagt att Sverige har rätt att inte ta hänsyn till
enskilda länders suveränitet utan alltid kan ta upp frågan om de mänskliga
rättigheterna. Det betyder att vi så att säga bryter den nationella integritets-
principen.
Efter år av ofruktbart arbete, där rustningen inte minst i Europa har ökat
i omfattning, är vi nu inne i en ny period. Europa befriar sig från arvet av sitt
förflutna. Så sade regeringscheferna vid ESK-mötet i Paris i november förra
året.
Helsingforsdokumentet från 1975 kom till i en helt annan tid. Men, sade
regeringscheferna i Paris, idéerna hade genomslagskraft, och de har fört oss
in i en ny epok av demokrati, fred och enighet i Europa. Trots allt är det så
som utskottet anför på s. 11 i betänkandet, nämligen att Europa är världens
mest vapentäta kontinent. Det är med beklagande som man gör ett sådant
konstaterande. Herr talman! Det är detta som nu skall ändras. Vägen är be-
trädd, men vi har tyvärr en lång väg att gå. Fredsrörelsens krafter kommer
att behövas ännu. Det är illa om fredsrörelsen tappar stinget. Nedrustarna
måste ha folket med sig.
Vi kan konstatera att upprustningen i u-länderna är omfattande. Det
framgår av betänkandet. Denna upprustning hindrar den civila utveck-
lingen. För en tid sedan hörde jag Ul-Haq - som har skrivit UND-rapporten
om den mänskliga utvecklingen - Human Development - säga att man i läng-
den inte kan gå förbi denna fråga. Av massmedia framgår det att Världs-
banken har tagit upp denna fråga till diskussion. Kanske inte helt officiellt,
eftersom Världsbanken inte skall lägga sig i ländernas inre angelägenheter,
men när man går in och säger att den offentliga sektorn skall minska, ligger
det inbäddat i detta att i första hand den militära upprustningen skall minska
i omfattning. Utskottet understryker detta och talar om att den civila utveck-
lingen är viktigare. Den får inte ställas vid sidan av den militära upprust-
ningen. Det går inte att säga till u-länderna att de inte får ha ett försvar. Men
kostnaderna för försvaret får inte bli så stora att civila uppgifter, hälsovård,
sjukvård osv., får träda åt sidan. Det är ett val som måste göras.
I ESK i Paris säger man att tiden nu är inne att uppfylla förhoppningarna
och förväntningarna som våra folk har hyst i årtionden. Herr talman, jag
skall inte citera mera - det skulle föra för långt. Men det har varit viktigt att
nämna ESK-mötet i Paris, som egentligen är ett andra möte efter det första
i Helsingfors 1975.
Vi vet alla att tövädret kom i och med president Gorbatjovs inträde på
scenen och att den s.k. Bresjnevdoktrinen upphörde att gälla. Svårigheterna
visade sig stora, och regionala och nationella spänningar har uppträtt. Det
vore en olycka om Sovjetunionen föll sönder. Här finns det en stormakt som
kan förhandla med en annan stormakt. Vid ett sönderfall vet man inte vilken
situation som kan uppstå.
Herr talman! Så sent som i april var en grupp framträdande internationella
personligheter - om man får uttrycka det så - samlade i Saltsjöbaden för att
följa upp Brandt-, Palme- och Brundtlandkommissionernas innehåll under
ordförandeskap av Ingvar Carlsson. Jag tar upp detta därför att jag tycker
att det är viktigt att det dokumentet lyfts fram och därför att det faller så väl
samman med utrikesutskottets betänkande. Dokumentet - Common Re-
sponsibility in the 1990’s - är värt ett närmare studium.
Man föreslår att FN skall stärkas inte bara som fredsbevarande organ, utan
också som fredsskapande. Man vill inskränka på vetorätten. Man vill stärka
generalsekreterarens makt och stärka FNs sociala och ekonomiska insatser.
Man talar om en permanent valövervakning - en sak som också vi har tagit
upp i vårt betänkande. Man vill utveckla FN-stadgan, och till slut, herr tal-
man, föreslår man en ny konferens i San Francisco - en parallell så att säga
till den San Francisco-konferens som genomfördes i andra världskrigets
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
11
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
slutskede - för att ta upp FNs roll i världen och se om man kan ändra den
och göra den mera offensiv.
Man vill också gå vidare på vägen med fristående kommissioner på hög
nivå och föreslår en sådan med uppgift att studera frågan om en utvidgning
av det globala beslutsfattandet, som man säger, "common responsibility”.
En annan sak som man tar upp är en utvidgning av ESK till andra regioner.
Där pekar man särskilt på Mellanöstern - vi diskuterar den också här i dag i
samband med Gulfkrisen. Tänk om vi kunde få ett ESK, eller snarare ett
MSK i Mellanöstern! Jag vill påminna om att ESK skapades i en situation i
Europa då spänningarna var oerhört starka. Spänningarna i Mellanöstern är
hårda och motsättningarna är stora. Det kanske är möjligt att skapa ett så-
dant organ. Det vore utmärkt, kanske en början till en fredsprocess i Mellan-
östern.
När jag uppehållit mig, herr talman, vid detta dokument beror det på att
det, som jag sade, tar upp många av de frågor utrikesutskottet behandlat.
Det är viktigt att lyfta fram detta dokument. Det talas här, kanske också i
reservationer, om upplysning, att vi skall ha mer information. Då är ett så-
dant här dokument alldeles utmärkt.
Jag har också tagit med mig Fakta om FN, som FN-förbundet gett ut. Nu
har vi FN-förbundets ordförande i bänken här, och jag vill säga att detta är
ett alldeles utmärkt dokument för att se vad FN gör. Detta kan vara ett svar
på de framställningar som gjorts i utrikesutskottet när det gäller upplysning
och information i detta avseende.
Utrikesutskottet behandlar en motion av Berndt Ekholm m.fl. om med-
lingsverksamhet i mindre institutionaliserade former.
Den frågan, herr talman, har varit uppe två gånger tidigare, och utrikesut-
skottet och sedan riksdagen har sedan skrivit till regeringen att man bör göra
en analys och ge en redovisning till riksdagen i den frågan. Man har upprepat
detta en gång, och vi upprepar detta nu igen. Jag vill särskilt understryka vad
vi har sagt, för jag tycker att man inte från ett utskott kan nöja sig med att
tiden går och det som man begär inte effektueras.
Emellertid kan vi i utskottet säga att en del har hänt. ESK har skaffat sig
ett centrum i Wien som skall syssla med dessa frågor. Även i FN är denna
fråga uppe.
Jag vill till slut säga någonting om de reservationer som kommenterats ti-
digare av mina kamrater i utskottet.
Jag vill ta upp Gulfkriget. Det är alldeles riktigt som Bengt Hurtig säger
att det var värre än någon av oss trodde. Jag tillhörde de många som begrep
att man träffade inte bara militära mål, utan att det också kom att drabba
enskilda. Man talar nu om att 150 000 irakier har dödats. Det drabbar nästan
150 000 familjer. Det har skett en fruktansvärd förstöring som vi nu får reda
på. Man kan naturligtvis diskutera om FN gjorde rätt. Jag ber er studera vad
utskottet säger på denna punkt på s. 41. Det är ord som är väl avvägda, de
är vägda på våg. Det motsatte sig inte beslutet i säkerhetsrådet och den anda
i vilken stadgan är formulerad.
Sverige försökte dra ut på denna process och göra precis som stadgan sä-
ger: Först använder man sig av andra medel. Tillsammans med Frankrike
12
försökte vi nå detta. När beslutet ändå kom i säkerhetsrådet måste vi som
FN-medlemmar vara solidariska med beslutet.
Vi skickade inte militär till området, om man inte betecknar som militär
dem som skickades med sjukhuset. Det var en traditionell svensk insats som
gjordes när vi skickade ett sjukhus för att hjälpa människorna där.
Herr talman! Naturligtvis hade vi önskat att detta krig inte hade kommit
till. I förlängningen önskar vi och hoppas att man nu skall sätta kraft bakom
resolutionerna 242 och 338 när det gäller Mellanöstern och Palestinakonflik-
ten.
Man kanske kan litet cyniskt säga: Där har man inte olja, utan grönsaker,
och det kanske gör saken litet annorlunda när det gäller den aktivitet som
utvecklas. Men det har ändå utvecklats en stark aktivitet för att komma fram
till en fredsuppgörelse också i den frågan. Jag hoppas att den också skall få
sin lösning i FN-stadgans anda och efter säkerhetsrådets beslut.
Anf.5 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag uppskattar mycket av det Evert Svensson sade. Jag upp-
fattade att han delar mycket av de funderingar som många har när det gäller
Förenta nationernas säkerhetsråd och dess handlag i denna konflikt och i
upptakten till den.
I vår motion har räknats upp en del av de ifrågasättanden som görs inter-
nationellt. Även tankegångarna i utskottet pekar på att det kan finnas tvek-
samheter. Utskottet säger, och alla partier har godtagit den formuleringen,
att militära tvångsåtgärder aldrig tidigare tillämpats och att man därför inte
kan karakterisera det valda tillvägagångssättet som oförenligt med stadgans
anda. Det tolkar jag för min del så att man med viss ansträngning skulle
kunna förena handlingssättet med andan i kapitel 7 åtminstone, men att det
mycket väl kan strida mot bokstaven. Det är allvarligt nog.
Det förs en internationell debatt, och frågorna har också diskuterats på
konferensen i Saltsjöbaden. Mot bakgrund av vad Evert Svensson nyss sade
tycker jag att anspråket vi hade på att man skulle ha kunnat uppdra åt rege-
ringen att verkligen initiera en kritisk debatt i syfte att stärka FN borde ha
bifallits.
Anf.6 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! I november i höstas gav Parisdokumentet anledning till stor
glädje. Dokumentet slår fast att demokrati är den enda acceptabla styrelse-
formen. Rättsstaten skall utgöra grunden för länderna i Europa. De funda-
mentala mänskliga rättigheterna skall garanteras genom lag. En gemensam
målsättning är att utveckla marknadsekonomi. Den ekonomiska friheten
skall balanseras med social rättvisa och med ansvar för miljön.
Överenskommelser mellan länderna inom Warszawapakten och NATO
om kraftiga nedskärningar av konventionella vapen och mellan alla de 34
staterna inom ESK om omfattande säkerhets- och förtroendeskapande åt-
gärder lade grunden till möjligheterna för en fredlig utveckling mot demo-
krati för alla stater i Europa.
Sedan dess har händelser i Sovjetunionen inneburit att det s.k. CFE-avta-
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
13
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
let inte har ratificerats. Den ryska militärens inställning till avtalet har hind-
rat de sovjetiska politikerna från att skriva under.
Sovjetunionen har ställt upp ca 70 000 olika vapen som ingår i CFE-avtalet
öster om Ural och klassificerat om tre armédivisioner till kustförsvaret. Spe-
ciellt fusket med de tre armédivisionerna har inneburit att USA inte ratifice-
rar avtalet. Trots att flera förhandlingar har ägt rum mellan höga företrädare
för USA och Sovjetunionen - t.o.m. på allra högsta nivå - har någon över-
enskommelse inte nåtts.
Det här förhållandet innebär att förhandlingarna inom ESK har bromsats
upp. De förtroende- och säkerhetsskapande åtgärderna fungerar så som
överenskommits. Enligt dessa skall ett utrikesministermöte äga rum i juni.
Hoppet är att en ratificiering kan komma till stånd i anslutning till det mötet.
Det är viktigt att det sker, och att Sovjet visar respekt för ingångna avtal så
att inte hela ESK-processen sätts i fara.
Den sovjetiska, mot CFE-avtalet avtalsstridiga överföringen av armébri-
gader till marina enheter innebär att Leningrads och Baltikums militärområ-
den förstärkts inte bara kvalitativt utan även kvantitativt. Det är viktigt att
Sverige protesterar mot detta inom ESKs ram och bilateralt med Sovjetunio-
nen.
Sovjetunionens ekonomiska sammanbrott och de händelser som sedan
kommit i snabb följd har till stor del överraskat oss alla. Det var mycket få
som under 1980-talet verkligen förstod vad som skedde. Den socialistiska
planekonomins totala misslyckande, kraftmätningen mellan supermakterna
och president Reagans kraftiga amerikanska upprustning kom att leda till en
totalt förändrad världspolitisk situation.
Vår omvärld är fortfarande en kokande gryta av snabba och överraskande
händelser. Folk, folkgrupper, minoriteter, etniska minoriteter kämpar på
olika sätt för sin rätt i Central- och Östeuropa. Mellanöstern sjuder av fien-
deskap och i flera små stater i tredje världen pågår krig.
Det är oerhört viktigt att vi i Sverige följer händelserna i världen och
främst de i vårt grannskap ytterst noga, analyserar och söker se det som verk-
ligen sker. För det krävs att vi inom landet har stor kompetens och forskning
med hög kvalitet vid våra universitet och institut. Det är ytterst väsentligt att
vi inom landet har utbildning och forskning i en omfattning som möjliggör
en levande och saklig debatt inom området. Skall vi nå dit måste vi ha en
fri forskning och utbildning vid våra universitet. I dag är huvuddelen av vår
utrikes- och säkerhetspolitiska forskning så noga kontrollerad av statsmak-
terna att en oberoende forskning är nästan omöjlig.
Vi moderater kräver att två professurer inrättas inom det utrikes- och sä-
kerhetspolitiska området, en vid Stockholms och en vid Uppsala universitet.
FNs agerande under kriget vid Persiska viken visar vad FN kan åstad-
komma, om enighet råder. Det visar att det borde vara riktigt att bygga vi-
dare och utveckla FN. Det som främst krävs är att organisationens insatska-
pacitet utvecklas samt att resursbasen stärks både ekonomiskt och militärt.
Erfarenheterna från kriget innebär också att den internationella vapen-
handeln måste bli föremål för ett betydligt större intresse än tidigare från
FNs medlemsländer. Upprättandet av ett registreringssystem för vapenhan-
14
deln borde vara realistiskt liksom överenskommelser om öppenhet och re-
striktivitet.
Möjligheterna att få till stånd en hållbar internationell konvention mot ke-
miska vapen är betydligt större nu än före kriget. President Bushs uttalande
förra veckan om att USA är berett att skrota hela sin arsenal av kemiska
stridsmedel under en tioårsperiod och att uttryckliga löften om att USA un-
der inga omständigheter kommer att använda sådana vapen öppnar helt nya
möjligheter för en överenskommelse.
President Bush och Gorbatjov undertecknade ett avtal i juni i fjol där de
förband sig att till år 2002 förstöra alla sina kemiska vapen utom 2 %. Många
länder i tredje världen var inte villiga att anta ett sådant avtal om USA och
Sovjetunionen skulle behålla en del av sina kemiska vapen och eventuellt
svara med kemiska stridsmedel om deras egna trupper attackeras med så-
dana vapen.
Uttalandet av president Bush om en total skrotning av de kemiska vapnen
kommer med största sannolikhet att ge resultat. De många och långa för-
handlingarna i Geneve kommer äntligen att kunna resultera i en överens-
kommelse om en internationellt hållbar konvention om kemiska stridsme-
del.
Det gemensamma nordiska bidraget till den europeiska säkerheten är den
stabilitet, den vänskap och den ömsesidiga respekt som präglar förhållan-
dena mellan våra länder. I nedrustningspolitiska sammanhang tar länderna
betydande hänsyn till varandra.
I Sverige framhålls speciellt från vänsterhåll, värdet av en kärnvapenfri
zon i Norden. Vi moderater anser att Norden inte kan ses som en i förhål-
lande till övriga Europa begränsad zon. De nu pågående förberedelserna för
en ansökan om medlemskap i EG innebär också att vi skulle markera en sär-
ställning som i praktiken inte ger särskilt stor säkerhet.
Vill man väldigt gärna ha garantier av något slag är det till fyllest om en
kärnvapenstat gör ett legalt bindande och generellt verkande åtagande att
avstå från bruk av kärnvapen mot en kärnvapenfri stat. Den kärnvapenfria
staten skall i sin tur förbinda sig att inte anskaffa, tillverka, lagra eller an-
vända kärnvapen och ansluta sig till icke-spridningsavtalet. Man får då heller
inte bortse från det värde sådana garantier från stormakter över huvud taget
kan ha när det gäller deras egna intressen.
Ett grundläggande svenskt och nordiskt intresse är att Östersjöns ställning
som ett fritt hav upprätthålls. Det är ett svenskt intresse att delta i internatio-
nella örlogsbesök samt att få internationella besök till svenska hamnar.
Det är naturligt att frågan om de nordiska havens frihet och vikten av ma-
rina rustningsbegränsningar blir globala och inte regionala. Mot en regiona-
lisering av säkerheten i Norden talar också det vitala behovet av att Öster-
sjön inte blir en strandstaternas egendom.
Anf. 7 MARIA LEISSNER (fp):
Herr talman! I nästan ett halvt århundrade har världens konflikter och de
flesta relationer mellan olika länder präglats av ett kallt krig mellan två poli-
tiska system, mellan två militära supermakter, som har använt resten av värl-
den som arena för sin kamp om herraväldet.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
15
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
16
I dag på väg till riksdagen satt jag bredvid en student som studerade en
tabell över det kalla krigets kronologi, från dess början till dess slut. Det är
en historisk vändpunkt som vi kommer att kunna berätta om för våra barn-
barn att det kalla kriget nu har tagit slut, att en av motorerna för upprust-
ningen i världen har fått bensinstopp.
Demokratin, pluralismen och marknadsekonomin har segrat som grund-
val för samhällsbygget i allt fler länder. Därigenom har också chansen till
fred ökat. Men fortfarande återstår stora frågetecken på vår egen kontinent.
Ännu kan ingen demokratisk utveckling tas för given i Sovjetunionen, ännu
återstår frågtecken vad gäller Sovjets framtida väg och hur resten av världen
kommer att påverkas. Det räcker med att påminna om händelserna i Balti-
kum så sent som för några månader sedan för att inse hur långt det är kvar
innan freden och demokratin är givna i vårt närmaste grannskap. Bara om
den sovjetiska diktaturen slutgiltigt faller kan vi räkna med en stabil fred i
Europa.
Sveriges säkerhetspolitik påverkas starkt av dagens utveckling i Europa.
Vår traditionella alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig, kanske
inte är lika given i en ny framtid.
Vi är nu beredda att söka medlemskap i EG, något som kanske skulle
kunna betecknas som en allians. Frågan om neutralitet får också en ny ladd-
ning i det nya Europa. Om, i en framtid, alla länder i Europa är demokra-
tiska, pluralistiska marknadsekonomier, vad har vi då att vara neutrala
emot?
Av sådana skäl måste den framtida säkerhetspolitiken bli föremål för en
förutsättningslös analys och en öppen diskussion, inte minst inom ramen för
de EG-diskussioner som nu pågår. En ny era kräver kanhända nya tankar
också på det säkerhetspolitiska området.
Men ännu är vi inte i det nya Europa, ännu har inte nedrustningen i Cen-
traleuropa berört Sverige. Jag vill understryka den oro som uttrycks i betän-
kandet inför risken att nya styrkor byggs upp i Sveriges närområde.
En förutsättning för framgång i nedrustningsförhandlingarna-vare sig det
gäller konventionella nedrustningsförhandlingar, förhandlingar om kärnva-
pen, kemiska vapen eller andra vapenslag - är alltid att det finns en politisk
vilja. Ett lysande exempel på detta är de utomordentligt tröga förhandling-
arna rörande kemiska vapen, som nu under många år har varit nästan allde-
les färdiga - det är bara den politiska viljan som har saknats för att man skall
kunna slutföra det hela och få ett avtal till stånd. I likhet med bl.a. Inger
Schörling tycker jag att det är väsentligt att påpeka att det fortfarande finns
en otrolig förstörelsekapacitet kvar på kärnvapensidan. Det är oroande att
den politiska viljan till att slutföra förhandlingar nu tycks aningen avmattad,
möjligtvis med några undantag.
Kärnvapen till havs är en kategori av kärnvapen som blir mer och mer in-
tressant allteftersom nedrustningsförhandlingarna ändå fortskrider. I rege-
ringsförklaringen sade statsministern att Sverige avsåg att lägga fram en re-
solution om kärnvapen till havs. Detta har ännu inte gjorts, och det är
oroande att så inte har skett.
När supermaktstvångströjan har lyfts av de lokala konflikterna i resten av
världen finns en oroande tendens till att den politiska situation som uppstår
när väl öst—väst-kompassen har försvunnit från de lokala konflikternas
karta blir mycket splittrad och fragmentariserad.
I Europa ser vi en sådan splittring inte minst i Jugoslavien. Vi ser den även
i Tjeckoslovakien och naturligtvis framför allt i Sovjetunionen. Utanför
Europa kan det hända att mordet på Rajiv Gandhi är ett tecken på en sådan
splittring. Utvecklingen i Afghanistan är ytterst oroande, med en politisk
splittring, där kampen mellan de olika befrielsegrupperna ibland verkar vara
något mer intressant än den gemensamma kampen mot fienden. Även i Syd-
afrika och på många andra ställen hindrar och försenar fragmentariseringen
en fredlig och demokratisk lösning.
Man kan också se detta på ett annat sätt. Den s.k. splittringen eller frag-
mentariseringen kan ofta bestå i krav på demokrati och respekt för en mino-
ritets etniska särart. Det kan handla om krav som har undertryckts under
lång tid. Man kan kanske likna det vid situationen som uppstod när isen
smälte i norra Europa och landet höjde sig efter att under lång tid ha varit
nedtryckt. På samma sätt höjer nu de etniska minoriteterna sina röster och
kräver sin rätt.
Fred, demokrati och utveckling har ett mycket nära samband, och de allra
flesta av världens konflikter handlar om krav på demokrati, krav på respekt
för en etnisk särart och krav på frihet från kolonialherrar, gamla eller nya.
Världssamfundet kan i detta sammanhang göra en mycket starkare insats
än man tidigare har gjort. I betänkandet behandlas flera förslag, bl.a. förslag
om medlingsverksamhet i internationella konflikter. Som Evert Svensson
nämnde har riksdagen två gånger tidigare ställt sig positiv till sådana tankar,
och man har beställt analys och redovisning från regeringen. Återigen
tvingas nu utskottet konstatera att ingenting har gjorts. Detta är inget annat
än en oacceptabel nonchalans mot riksdagens beslut.
I en flerpartimotion förs det fram tankar på ett institut för valövervakning,
och utskottet har ställt sig positivt till förslaget. Det är mycket glädjande att
kunna konstatera att de tankarna fann gehör hos utskottet. De insatser som
har gjorts framför allt under de senaste åren för övervakning av val har varit
mycket spridda. Ibland har insatserna varit bra, och ibland har de varit
sämre. Det har för det mesta vid de olika valövervakningsinsatser som har
genomförts varit fråga om olika arrangörer. Det finns en stor risk för att nya
entusiaster ständigt gör om samma gamla misstag varje gång en valobserva-
tion arrangeras.
I utskottsbetänkandet diskuteras FNs roll. Som nämns i betänkandet har
FN vissa begränsningar i sitt mandat, bl.a. när det gäller principen om icke-
inblandning i andra länders inre angelägenheter. Det skulle därför när det
gäller valövervakning behövas en samling av kompetens, t.ex. i form av ett
oberoende internationellt institut, kanhända med en konstruktion liknande
SIPRIs. Utskottet gör hos regeringen en beställning av en utredning om hur
en sådan kompetensuppbyggnad skulle kunna se ut. Detta är mycket posi-
tivt, och jag är väldigt glad över att kunna yrka bifall till utskottets hemstäl-
lan inte minst på den punkten.
Den framtida och den nuvarande nya världsordningen har kanske bety-
delse för vilken Sveriges roll i det internationella nedrustningsarbetet kom-
mer att bli i framtiden. Neutrala stater kan få en mindre strategisk betydelse
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
17
2 Riksdagens protokoll 1990191:117
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
i den nya världsordning som nu utformas. Sverige har som ett neutralt land
tidigare haft en framskjuten position i nedrustningsarbetet, och vi kanske nu
måste anstränga oss mer än tidigare för att behålla den positionen. Jag tror
att det i det sammanhanget vore bra om vi kunde utnyttja den specifika kom-
petens som vi har byggt upp på vissa områden, inte minst den kompetens-
uppbyggnad som sker bl.a. inom FOA. Om man inte är beredd att göra så-
dana satsningar kanske Sverige tvingas till ytterligare en smärtsam ompröv-
ning av den svenska modellen, om jag får kalla den så, på det nedrustnings-
politiska området.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan i dess
helhet.
Anf. 8 EVERT SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Detta kanske inte är en replik direkt, men jag vill ta upp ett
par frågor som jag tycker att det är värt att säga ett par ord om.
Vi har ju haft en säkerhetspolitisk utredning inom ramen för försvarsde-
partementets verksamhet. Jag kan inte se att en statlig utredning i den här
frågan skulle vara det bästa nu när vi står på gränsen till att söka medlemskap
i EG, där hela frågan måste komma upp inom ganska kort tid. Den behöver
en kontinuerlig diskussion och en diskussion som tar upp just dagens situa-
tion.
Vi har ju nu i utrikesutskottet beslutat att ha en utfrågning nästa tisdag,
den 28, om just säkerhetsfrågorna visavi EG. Det tror jag är ett bra sätt att
få till stånd en bra diskussion på den punkten. Vi har bett den bästa expertis
som vi kan se i landet komma dit och svara.
Ett par ord också om nedrustningen i Europa och flyttningen till marina
styrkor. När jag hörde Eva Björne tala fick jag en känsla av att...
Anf. 9 ANDRE VICE TALMANNEN:
Replikrätten gäller Maria Leissners anförande.
Anf. 10 EVERT SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Jag passade tydligen inte på då. Tack!
Anf. 11 MARIA LEISSNER (fp) replik:
Herr talman! Jag vill lugna Evert Svensson med att säga att jag inte, vare
sig tidigare i utskottsarbetet eller nu i kammaren, krävt en ny säkerhetspoli-
tisk utredning. Däremot tycker jag att det är på sin plats att när vi diskuterar
säkerhetspolitik och nedrustning i kammaren också resonera om den om-
prövning som kanske måste göras i framtiden. Jag understryker att det är
viktigt med just en förutsättningslös diskussion, bl.a. inom ramen för de EG-
diskussioner som pågår, men också med en öppen diskussion mellan oss
andra, t.ex. oss som är närvarande här i kammaren - vi har en ny värld på
många sätt. Vi måste kanhända också diskutera omprövningar på säkerhets-
politikens område i framtiden. Men jag krävde som sagt ingen utredning.
Där håller jag med Evert Svensson.
18
Anf. 12 EVERT SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Det uppmärksammade jag, men jag ville påminna om den
utfrågning som vi har i utrikesutskottet. Jag tror att det är precis på det sättet
man skall gå till väga.
Anf. 13 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Det betänkande som vi nu behandlar benämns Nedrustning.
Jag tycker inte att det är en helt adekvat rubrik, eftersom inte alla motioner
handlar om vapen utan många tar upp just säkerhetspolitiska frågor.
Det är dags att se över begreppet säkerhet. Det handlar inte bara om mili-
tärt försvar. Tvärtom är det andra faktor som är viktiga för att en stat eller
region skall uppleva säkerhet. Därför anser jag, precis som Maria Leissner,
att det är angeläget att vi i Sverige får en bred säkerhetspolitisk debatt, som
engagerar hela befolkningen och inte bara utrikesutskottet och dem som kan
vara med i dess utfrågning. Det gäller att få till stånd en mycket bredare dis-
kussion. Det är nödvändigt, inte minst med tanke på de viktiga beslut som
vi har att fatta nu i riksdagen om försvarets framtid och om medlemskap.
En sådan debatt skulle kunna initieras av regeringen. Man skulle t.ex.
kunna tillsätta en säkerhetspolitisk kommitté eller utredning. Jag har inte
ställt det kravet i motionen, men det är en typ av åtgärd som man kunde
vidta för att få till stånd en bred debatt.
Försvarskommittén har ju deklarerat att den har till uppgift att se över de
militära frågorna. Även om man tar in andra faktorer i arbetet har förslagen
hittills bara rört militära frågor.
Ett annat sätt att initiera en sådan debatt vore att anordna en folkomröst-
ning om svensk säkerhetspolitik.
Utskottet anser i stället att den här diskussionen skall sköta sig själv, och
det beklagar jag. Jag kan inte dela Evert Svenssons uppfattning att det här
sköter sig självt, utan jag tycker att regeringen, utskottet och andra som har
att fatta beslut i de här frågorna skall se till att det blir en mycket bredare
debatt. Det här gäller ju hela svenska folket, och det är en väldigt viktigt
fråga.
När det gäller en nordisk kärnvapenfri zon nöjer sig utskottet med att kon-
statera att den rapport som ämbetsmannagruppen har tagit fram nu skall
”studeras och ingå som ett led i de säkerhetspolitiska övervägandena i de
respektive huvudstäderna”. Det är taget från utrikesministermötet. Precis
som om man inte hade studerat den här frågan tillräckligt! Man har nu hållit
på och studerat frågan i en massa år. Nu är det dags att ta ett gemensamt
initiativ från de nordiska utrikesministrarnas sida, om man verkligen menar
allvar med zonen. Annars kan man strunta i de här diskussionerna.
Så har vi hamnfrågan igen. Sist vi diskuterade den i kammaren - i höstas -
hade Greenpeace nyligen presenterat en rapport som var gjord på veten-
skaplig grund och i vilken man drog slutsatsen att Sverige haft besök av ame-
rikanska örlogsfartyg som vid 31 tillfällen haft kärnvapen ombord. Inger
Schörling tog i sitt anförande också upp den rapporten. Utskottet har där-
emot inte alls berört den.
Förra gången vi tog upp den här frågan i riksdagen - i höstas - konstatera-
des det att rapporten fanns men att den nu skulle noggrant studeras av rege-
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
19
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
20
ringen. Man undrar då: Vad har regeringen kommit till för slutsats? Men det
får vi inte veta i utskottets betänkande.
Anser man att det finns fog för misstankar om att utländska besökare inte
respekterar beslutet att det ”råder generellt förbud att medföra kärnvapen
vid besök i Sverige”? Det är inte bara Greenpeaces rapport som finns på det
här området. Det finns även en rapport som Forum för nordisk säkerhetspo-
litik har tagit fram med nordiska experter. De kommer också till slutsatsen
att de fartyg som är kapabla att ha kärnvapen normalt sett har kärnvapen
ombord också när de gästar främmande hamnar. Varför tar utskottet inte
upp de rapporterna till behandling och gör något slags bedömning av frågan?
Jag tycker att det saknas i resonemangen om hamnfrågan.
Jag och de andra motionärerna i U430 anser att det är dags för Sverige att
följa Nya Zeelands exempel. När kärnvapenstaterna inte är beredda att
svara på frågan om de har kärnvapen ombord eller ej bör de inte heller få
komma in i våra hamnar.
Utskottet framhåller att örlogsfartygen är en del i ett större militärt ut-
byte, som ökar förtroendet mellan länder. På vilket sätt ökar man förtroen-
det genom att göra på det här viset och försöka lura svenska folket att man
inte har kärnvapen ombord fastän allting tyder på att man faktiskt har det?
Det kan ju inte öka förtroendet mellan länderna!
En annan fråga som är väldigt viktig inom fredsrörelsen är att få till stånd
ett totalt förbud mot kärnvapenprov. Jag har tidigare kritiserat Sveriges håll-
ning i FN när det gällt den ändringskonferens som hölls i New York i början
av det här året. När förslaget första gången kom upp i FN röstade Sverige
emot en sådan konferens. När den väl hade beslutats hade jag en debatt här
med bl.a. Maj Britt Theorin, som bedyrade att Sverige aktivt och på ett kon-
struktivt sätt skulle bidra vid konferensen. Därför blev jag litet besviken när
jag läste Maj Britt Theorins tal från öppningen av den konferensen, där hon
fortfarande ansåg att dessa diskussioner om provstopp skall bedrivas i Ge-
neve i CD. Utskottet framför också att diskussionerna om provstopp skall
föras i CD. Jag tycker att det är beklagligt. Det har nämligen inte hänt nå-
gonting när man har fört förhandlingar i Geneve. Man har inte ens fått upp
frågan på agendan. Nu hade man för första gången en omröstning i januari
i år i New York. Lyckligtvis var Sverige med på att man skulle kunna ta upp
frågan igen i FN vid lämpligt tillfälle som ordföranden avgör. Jag är glad för
att Sverige åtminstone var med på den omröstningen och gick emot kärnva-
penstaterna som vill motverka detta. Vi kan inte bara lita på att det sker
någonting i Geneve, eftersom det inte har hänt något på så länge. Det måste
finnas press även från annat håll.
Jag anser att de franska proven är särskilt hänsynslösa. Utskottet anser att
länderna i regionen bör ta initiativ till att en oberoende expertgrupp sänds till
Frankrikes provsprängningsområde. Det beklagliga är att de som verkligen
drabbas av de franska proven - folket i franska Polynesien - inte har någon
möjlighet att ta sådana initiativ. Enligt den franska konstitutionen får de inte
föra upp den här frågan i parlamentet. Trots att de har representanter i
franska parlamentet får de inte ta upp frågan. De har krävt att få reda på
vilka konsekvenser dessa prov får för människor och djur i området, men de
får inga svar.
Jag var själv ombord på Rainbow Warrior i området före jul. En ameri-
kansk forskare tog då prover, och man kunde konstatera att det fanns både
cesium och kobolt i plankton långt utanför Mururoa. Det här var indikatio-
ner på att det läcker ifrån borrhålen. Det finns då all anledning till att en
oberoende grupp skulle få komma till Mururoa, ta prover på vetenskaplig
basis i lagunen och se om det läcker. Det är en katastrof om det läcker ifrån
dessa borrhål och utsläppen spridds ut över hela Stilla havet. Befolkningen
som bor i området har rätt att få reda på vad den utsätts för.
När jag själv besökte den franska guvernören på Tahiti sade han att Frank-
rike lämnar rapporter till FN och att ingen klagar på de rapporterna. Det är
då dags att klaga på rapporterna och ställa högre krav på statistiken och de
undersökningar som görs. Det skulle uppskattas inte minst av folket i regio-
nen. Jag tycker inte att Sverige behöver vänta på ett initiativ, utan det här
kan göras direkt i FN.
Avslutningvis vill jag också ta upp frågan om information om FN. Utskot-
tet påstår att medlen till informationstjänsten inte har minskat. De kanske
inte har gjort det om man enbart ser till de senaste åren. De uppgifter jag
har visar dock att medlen har minskat om man ser litet längre tillbaka. Det
viktigaste är kanske inte att få fram exakta summor utan vilken information
som faktiskt kommer ut och vilken kunskap människor har om FNs beslut.
Folk känner inte till mycket om vilka beslut som fattas. Det visar sig att även
folk man möter inom fredsrörelsen inte har någon aning om vilken ställning
Sverige har tagit i olika frågor, t.ex. att Sverige inte stöder ett avkolonise-
ringsprogram. Man blir förvånad när man får reda på att Sverige tagit denna
ställning. Men det kommer inte ut i media. Det måste bli bättre information
om FN, inte minst nu när vi diskuterar FNs roll så mycket.
I regeringsdeklarationen i höstas sade statsministern att regeringen kom-
mer i FN att lägga förslag om förhandlingar om ett förbud mot kärnvapen
till havs. Det var ett mycket bra förslag. Nu skulle jag vilja höra från Evert
Svensson som representerar regeringspartiet här varför man inte har lagt
fram det här förslaget. Sverige har varit ett föregångsland när det gäller ned-
rustningsfrågor, Evert Svensson. Men jag tycker att man kunde gaska upp
sig litet.
Anf. 14 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:
Herr talman! Jag vill första säga att jag tycker att det är oerhört värdefullt
att Ingela Mårtensson for med Greenpeaces Rainbow Warrior till det här
området där Frankrike genomför sina atombombsprov. Det är oerhört vär-
defullt att en ledamot av Sveriges riksdag var med där. Ingela Mårtenssons
initierade förslag, som bl.a. bygger på hennes diskussioner med franska gu-
vernören, kan vi ha mycket stor nytta av här. Jag ber att få tacka Ingela Mår-
tensson för att hon var där.
Anledningen till att jag begärde ordet var egentligen att jag blev glad över
att Ingela Mårtensson ställde sig bakom den säkerhetspolitiska utredningen
som utskottsmajoriteten har viftat undan ganska lättvindigt. Jag är överty-
gad om att en sådan kommer, och jag tycker att det vore värdefullt om så
många som möjligt vid voteringen kunde stödja reservation 2, där vi vill ha
en utredning som breddar perspektivet på svensk säkerhetspolitik.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
21
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Nedrustning
22
Anf. 15 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Jag tar till orda med anledning av motion U416. Det är en
socialdemokratisk motion undertecknad av ett antal broderskapare. I denna
motion efterlyser vi vidgade insatser för medling i konflikter. Denna fråga är
nu uppe i kammaren till behandling för fjärde gången. År 1989/90 blev det
ett tillkännagivande om en noggrann analys av de tillgängliga instrumenten
för internationell medling och behovet av komplettering av dessa. Det skulle
i sin tur leda till en redogörelse från regeringen till riksdagen över behovet
av svenska insatser.
Vid den förra behandlingen i riksdagen upprepades efterlysningen av re-
dogörelsen. Av utskottsbetänkandet framgår att man gör så även nu, utan
att för den skull det är tal om ett tillkännagivande. Jag har också noterat att
utskottets föredragande Evert Svensson har strukit under utskottets text i
det här sammanhanget. Det är i och för sig positivt. Samtidigt måste jag till-
stå att det är ganska svårt att förstå varför regeringen har så svårt att få fram
den här redogörelsen. Även om det i och för sig inte är en helt enkelt uppgift
kan den trots allt inte vara så svår att man efter drygt tre år inte har lyckats
med den. Jag tycker faktiskt att det är dags nu.
Behovet av medling är självklart. Utskottet och även Evert Svensson pe-
kar på FNs, ESKs och andra mellanstatliga organisationers insatser. De är
naturligtvis mycket viktiga. Utskottet tycks dock inte har observerat - så var
fallet även förra året - att vi i motionen bl.a. har efterlyst medling inom sta-
ter. Det kan röra etniska eller andra typer av konflikter. Det synes oss motio-
närer som om konflikten mellan stater är på väg ut, trots vad som hänt i Gulf-
konflikten.
Interna konflikter inom länder är mycket svåra för att inte säga omöjliga
för FN, ESK och liknande organisationer att hantera. Det behövs andra ty-
per av organ och institutioner i lösare former. Exemplen på behoven av med-
ling både mellan stater och inom stater är många. När det gäller det här be-
hovet tror jag t.o.m. att man skulle kunna peka på att ett sådant behov fanns
i samband med Gulfkrisen, inte minst i samband med de följdeffekter som
har kommit av kriget i Gulfbukten. Det hade varit bra med ett medlingsinsti-
tut.
Jag vill hävda att en praktiskt inriktad medlingsverksamhet i mindre insti-
tutionaliserade former behövs. Jag kan inte finna annat än att det här beho-
vet och motionens förslag stämmer utomordentligt väl överens med traditio-
nell svensk utrikespolitisk profil - att engagera sig för medling mellan länder
men även för medling i konflikter inom olika stater.
Jag när förhoppningen att det nu äntligen kommer att hända någonting,
bl.a. efter detta påpekande i dag.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 2 (analys av den svenska säkerhetspolitiken)
Utskottets hemställan bifölls med 222 röster mot 66 för reservation 2 av
Pär Granstedt m.fl.
Mom. 3 (Sveriges deltagande i militära FN-aktioner)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 15 för reservation 3 av
Per Gahrton.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Särskild löne-
Mom. 25 (omformulering av icke-spridningsavtalet, NPT)
Utskottets hemställan bifölls med 273 röster mot 15 för reservation 9 av
Per Gahrton.
skatt på pen-
sionsförmåner,
m.m.
Mom. 36 (FNs roll som bevarare av freden)
Först biträddes reservation 11 av Bengt Hurtig med 32 röster mot 15 för
reservation 12 av Per Gahrton. 243 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 253 röster mot 34 för reserva-
tion 11 av Bengt Hurtig.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, skat-
teutskottets betänkanden SkU29 och SkU36, utbildningsutskottets betän-
kanden UbU13, UbU15 och UbU14 samt kulturutskottets betänkande
KrU30, beslöt kammaren på förslag av andre vice talmannen att de fick före-
tas till avgörande i ett sammanhang sedan debatten i alla dessa ärenden av-
slutats.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU29 Särskild löneskatt på pensionsförmåner, m.m. (prop.
1990/91:166, skr. 1990/91:151 och prop. 1990/91:89 delvis).
Anf. 16 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Vi har väl alla som barn sjungit psalmen Tryggare kan ingen
vara än Guds lilla barnaskara. Men, herr talman, nu sjunger vi pensionärer:
Otryggare kan ingen vara än pensionärers stora skara. En viss trygghet kän-
ner jag dock, men det beror på att jag tillhör moderata samlingspartiets
skara och inte socialdemokraternas.
Här har den socialdemokratiska regeringen föreslagit att en särskild löne-
skatt om 22,2 % skall tas ut på arbetsgivarens kostnader för pensionsutfästel-
ser. Det är ofattbart att arbetsgivaren skall behöva betala skatt för att han
anställer arbetsvilliga pensionärer. Lika otroligt är det ju att den socialdemo-
kratiska regeringen, när den vill brandskatta anställningen av arbetsvilliga
pensionärer, två gånger får förslaget förkastat i lagrådet. Det är faktiskt
unikt! Men Sverige är ju unikt enligt statsminister Ingvar Carlsson.
23
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Särskild löne-
skatt på pen-
sionsförmåner,
m.m.
Den socialdemokratiska regeringen framhärdar. Nu kommer den igen en
tredje gång och vill då till råga på allt elände att lagen om särskild löneskatt
på pensionsförmåner skall träda i kraft den 16 mars 1991, dvs. den dag då
skrivelsen tillställdes riksdagen. Men det är i dag som riksdagen skall fatta
beslut i ärendet. Det är alltså först i dag som det verkligen blir lagfäst att
man skall ta ut denna särskilda skatt på pensionsutfästelser. Motiveringen
lyder: ”Förslaget ger dem som föreslås bli skattskyldiga starka incitament att
vidta olika åtgärder för att förlägga skatteunderlaget till tiden före ikraftträ-
dandet.” Det är alltså regeringens motivering till att man vill ha denna, i rea-
liteten retroaktiva, beskattning, något som ju grundlagen förbjuder.
Vi avvisar självfallet med all kraft detta förslag i propositionen om en löne-
skatt på pensionsförmåner. Enligt vår mycket bestämda uppfattning bör
samtliga socialutgifter successivt knytas till utgående förmåner. Det skall
vara ett samband mellan avgift och förmån. Om det inte är det, smyger man
in en skatt och tar ut en för stor avgift i jämförelse med den förmån man får.
Vidare vill vi givetvis att skattetrycket skall sänkas till vad vi kallar Euro-
panivå. Skatter och avgifter skall alltså anpassas till vad som gäller i vår när-
maste omvärld för att vi skall kunna konkurrera på likvärdiga villkor.
Det aktuella förslaget går i rakt motsatt riktning, trots att socialdemokra-
terna äntligen har bestämt sig för att Sverige skall ansöka om inträde i den
europeiska gemenskapen. Men det är ju inte mycket som socialdemokra-
terna har gemensamt med den europeiska gemenskapen.
Vi är också mycket kritiska till socialdemokraternas socialförsäkringsav-
giftspolitik. Det är ett långt och helt nytt ord i svenskan, som härmed lanse-
ras. Man har använt dessa socialförsäkringsmedel som en - som det tycks -
outtömlig källa för allmänna utgiftsprogram, där sambandet mellan inbe-
talda belopp och utgående förmåner är mycket svagt. Den tendensen motar-
betar vi med all kraft.
Vad vi i Sverige givetvis bör göra är låta de egentliga socialförsäkringsav-
gifterna, ATP-avgifterna och sjukförsäkringsavgifterna, vara förmånsrelate-
rade. Alla avgifter som inte är förmånsrelaterade - det är också ett fint ord -
bör successivt avskaffas. Numera är man ju ”relaterad” i så många samman-
hang, alltså inte bara när det gäller äktenskapliga relationer.
Jag hoppas att riksdagsstenografen uppfattade att jag stavar ordet succes-
sivt med tre s och två c-n till skillnad från vad som gäller i miljödepartemen-
tet under Birgitta Dahls ledning. Där tycks man ha problem med stavningen
i svenska språket.
Herr talman! Med anledning av det anförda yrkar jag bifall till vår reserva-
tion i skatteutskottets betänkande 29 och avslag på propositionen.
Anf. 17 ANITA JOHANSSON (s):
Herr talman! Hugo Hegeland är alltid fyndig i valet av ord, både här i
kammaren och i utskottet. Men den skattereform som har genomförts syftar
till en likvärdig behandling av alla typer av förvärvsinkomster och till en
större neutralitet mellan beskattningar av privata personers direkta spa-
rande och beskattning av försäkringssparande och pensioner.
För att uppnå detta syfte skall livförsäkringsbolag m.fl. betala en särskild
24
skatt på 10 % för avkastningen på tjänstepensionskapital och en skatt på
15 % för avkastningen på övrigt pensionskapital.
Herr talman! Avsikten var att en särskild löneskatt på 22,2 % skulle tas ut
på pensionsförmåner. Det är av tekniska skäl som lagstiftningen fått vänta
tills nu. Orsaken var, som Hugo Hegeland mycket riktigt påpekade, att lag-
rådet riktade kritik mot förslaget. Förslaget har nu bearbetats ytterligare.
För att detta skattebortfall skulle kompenseras beslutade riksdagen att
höja den allmänna löneavgiften temporärt under första halvåret 1991.
I den proposition som vi nu behandlar föreslås att den tidigare planerade
lagstiftningen nu genomförs.
Det är bra att det i skatteutskottet råder stor enighet om detta. Men som
vanligt är det moderaterna som motsätter sig även detta skatteförslag.
För att hindra skatteplanering skall reglerna tillämpas från den 16 mars i
år, alltså dagen efter den dag då regeringens skrivelse lämnades till riksda-
gen.
Moderaterna är, som vi har hört, kritiska även på denna punkt. Jag tycker
att det föreligger särskilda skäl för att denna lagstiftning skall vara retroak-
tiv.
Jag tycker, Hugo Hegeland, att det är viktigt att vi i denna kammare un-
danröjer alla typer av skatteplanering. Jag kan konstatera att moderaterna
även på denna punkt står ensamma, vilket jag tycker är bra.
Vid remissbehandlingen har det anmärkts att sjukpension från ITP kom-
mer att beskattas dubbelt. I propositionen föreslås därför en uttryckt före-
skrift om att sådan sjukpension skall beskattas enligt de nya reglerna.
Det har nu framkommit att frågan av praktiska skäl lämpligen bör lösas
på motsvarande sätt, dvs. att sjukpensionen från ITP även i fortsättningen
bör beskattas enligt nuvarande regler om särskild löneskatt och i stället un-
dantas från beskattning enligt de nya reglerna. Vi förordar alltså en ändring
av propositionen på denna punkt.
Till sist, herr talman, justeras reglerna rörande bilförmån så att värdet
härav skall kunna jämkas för enskilda näringsidkare. De lagtekniska delarna
kommer att tas upp i ett annat sammanhang.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reservationen.
Anf. 18 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Om Anita Johansson vore lika gammal som jag, dvs. 22 år
äldre än hon är, skulle jag tro att hon skulle ha mycket större förståelse för
pensionärer, tänka på ett annat sätt om löneskatt på pensionsutfästelser och
ha en annan argumentering. Även om jag hoppas att Anita Johansson blir
22 år äldre, hoppas jag att hon fortfarande kommer att vara lika stilig.
Beträffande likvärdig behandling vill jag säga att jag tycker att det innebär
en olikvärdig behandling att man inte tar hänsyn till pensionskostnader och
till att man vill arbeta in en tillfredsställande pension utan att detta också
skall beskattas. Jag tycker därför inte att Anita Johanssons argument håller.
Beträffande att man skall ha likformig skatt mellan enskilda personer, an-
ser jag att man får ta hänsyn till vilka personer det är fråga om, unga resp,
gamla, och det finns även några medelålders.
Det var intressant att man höjde löneavgiften temporärt för att skjuta på
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Särskild löne-
skatt på pen-
sionsförmåner,
m.m.
25
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Särskild löne-
skatt på pen-
sionsförmåner,
m.m.
detta förslag, eftersom det var så dåligt genomarbetat de första gångerna
från regeringens sida att regeringen fick bakläxa från lagrådet. Då försökte
regeringen höja den allmänna löneavgiften temporärt. På samma sätt sade
regeringen att den skulle höja momsen temporärt, men sedan visade det sig
att det inte var temporärt utan regeringen vill att denna höjning skall fort-
sätta att gälla utom för livsmedel. I detta avseende är socialdemokraterna
ganska opålitliga.
Beträffande att man skall undvika alla typer av skatteplanering har Anita
Johansson alldeles fel, trots att hon har suttit i skatteutskottet mycket längre
än jag och i vissa avseenden är mycket duktig. Skatteplanering är nämligen
fullt laglig. Alla planerar sin skatt. Man kan t.ex. betala in preliminärskatt
den 30 april, s.k. fyllnadsinbetalning. Men däremot ställer vi oss naturligtvis
inte bakom skatteundanhållande och givetvis inte skattefusk. Men vi var inte
ensamma om att vända oss mot denna retroaktiva lagstiftning, eftersom det
faktiskt är fråga om det. Vi har fått skrivelser från Arbetsgivareföreningen
och från handelskammaren som också tryckte på detta rättsvidriga. Det kan
man inte komma ifrån.
Anf. 19 ANITA JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag får som vanligt tacka för komplimangerna från Hugo He-
geland. Jag hoppas att jag om 22 år är lika pigg som Hugo Hegeland är i dag.
När det gäller momsen, Hugo Hegeland, har den inte så mycket med detta
betänkande att göra. Men vi har alltså fattat beslut om att momsen skall sän-
kas.
Jag tycker att Hugo Hegeland borde bekymra sig litet mer för var de bor-
gerliga kamraterna står i fråga om ett antal skattepunkter. Man kan inte
räkna dem alla, var det någon som sade. Nu vet jag inte om det är 161 eller
162 olika förslag som moderaterna står ensamma bakom när det gäller skat-
tepolitiken. Och det borde bekymra Hugo Hegeland.
Anf. 20 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Det bekymrar mig inte alls. Vi har varit ensamma i många
frågor, men successivt har partierna fallit in. Vi fick t.o.m. socialdemokra-
terna med på att sänka marginalskatten till 50 %. Om man inte skulle våga
uttrycka egna uppfattningar utan bara lägga fram förslag som man vet att
alla andra vill ha, s.k. populistiska förslag, t.ex. sänkningen av mervärde-
skatten på baslivsmedel, då anser jag att man har en dålig framtid.
Men om Anita Johansson hoppas att vara lika pigg om 22 år som jag är
nu, då skall jag rekommendera den säkraste garantin för det, nämligen att
gå in i moderata samlingspartiet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
26
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91:SkU36 Dubbelbeskattningsavtal med Belgien (prop. 1990/91:173).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 10 §.)
Kammaren beslöt kl. 14.15 på förslag av tredje vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 14.30, då den särskilt anordnade frågestunden
skulle börja.
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.
Statsminister Ingvar Carlsson, utbildningsminister Bengt Göransson, bo-
stadsminister Ulf Lönnqvist, socialminister Ingela Thalén och justitieminis-
ter Laila Freivalds hade infunnit sig i kammaren för att svara på muntliga
frågor.
Anf. 21 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till statsministern. När riksda-
gen öppnades i oktober förra året sade statsministern i regeringsförklaringen
att ”Regeringen kommer i FN att lägga fram förslag om förhandlingar om ett
förbud mot kärnvapen till havs.” Varför har man inte lagt fram resolutionen i
FN?
Anf. 22 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Det kan jag inte svara på. Eftersom vi vid de tidigare fråge-
tillfällena har haft en representant för utrikesdepartementet närvarande,
som hade kunnat svara på frågan, beklagar jag att den inte ställdes då.
Anf. 23 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Vi har precis haft en nedrustningsdebatt där den här frågan
kom upp och vi har motionerat om den. Jag fick vid det tillfället inget svar
av den socialdemokratiska representanten, utan blev hänvisad att ställa frå-
Muntliga frågor
till statsråd
27
|
Prot. 1990/91:117 23 maj 1991 |
gan till statsministern. Jag tycker att det är dags att gå från ord till handling. |
det.
|
Muntliga frågor |
Anf. 24 Statsminister INGVAR CARLSSON (s): Herr talman! Det är omöjligt för mig att hålla reda på alla frågor på alla Det dubbla pensionstillskottet för unga handikappade Anf. 25 ING-BRITT NYGREN (m): Herr talman! Jag har en fråga att ställa till socialministern. Hur kan det Anf. 26 Socialminister INGELA THALÉN (s): Herr talman! Jag undrar, Ing-Britt Nygren, om man inte andra vägar har Anf. 27 ING-BRITT NYGREN (m): Herr talman! I kronor räknat, fru statsråd, förlorar de förtidspensionerade Förhandlare avseende hyrorna Anf. 28 JAN STRÖMDAHL (v): Herr talman! Jag har en fråga till bostadsministern. I går meddelade fi- Anf. 29 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST (s): Herr talman! Han får med sig i bagaget de effekter som sänkta räntor har |
28
Anf. 30 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! Behövs det någon förhandlare för att få med sig de effek-
terna? De finns där ändå, utan denne förhandlare.
Anf. 31 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST (s):
Herr talman! Förhandlarens uppdrag är att se om det finns förutsättningar
för ett stabiliseringsavtal på hyresområdet som gör att hyreshöjningar kan
pressas ned i nivå med eller under inflationsutvecklingen.
Anf. 32 OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! I veckan har regeringen föreslagit att skatten skall sänkas på
maten. Centern välkomnar denna omsvängning från regeringens sida. Jag
vill gärna läsa ur finansdepartementets pressmeddelande: En lagrådsremiss
med förslag till regler för differentiering av momsen kommer att läggas fram
i juni och en proposition kommer att läggas fram för höstriksdagen.
Med anledning av detta vill jag fråga statsministern: Om detta är ett rege-
ringslöfte, måste propositionen rimligen läggas före valet. Kommer så att
ske? Om inte, vad står uttalandet då för?
Anf. 33 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Det vi har att ta ställning till nu är om vi skall sänka momsen
generellt med en dryg procent. Då behöver inget speciellt beslut fattas. Man
kan också koncentrera sänkningen till vissa varor. Väljer man det senare,
blir det i och för sig en mer komplicerad sak. Den behöver planeras på ett
sådant sätt att den fungerar bra i praktiken. Den måste underställas lagrådet.
Vi bedömer att vi behöver ungefär en månads arbete för att prestera en
fullgod lagrådsremiss. Därefter är det lagrådets arbete som bestämmer när
en proposition kan läggas fram. Men vi har bedömt att det inte är möjligt att
få besked från lagrådet så att vi kan lägga fram propositionen förrän efter
valet, alltså till höstriksdagen. Men har vi gett detta besked nu, kommer vi
att fullfölja det. Med en socialdemokratisk regering vet man alltså säkert att
detta också blir ett genomfört förslag. Men jag förstår att Olof Johansson är
orolig för hur det blir med en borgerlig regering, och det kan jag tyvärr inte
svara på.
Anf. 34 OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Låt mig fullfölja den här frågan genom att vidga den något.
Innebär den här inställningen till sänkt skatt på maten att socialdemokra-
terna också håller på att omvärdera inställningen till beskattning av annan
nödvändig konsumtion, t.ex. boende och persontransporter, eller är er om-
värdering endast knuten till sänkt skatt på maten?
Anf. 35 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Vi har drygt 8 miljarder att röra oss med. Det är belopp som
skall läggas ut på ett förnuftigt sätt. Då har vi ansett att en sänkning av mom-
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Muntliga frågor
till statsråd
29
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Muntliga frågor
till statsråd
30
sen på matvaror, och på restauranger vari ingår personalrestauranger, är det
lämpliga tillvägagångssättet. Men som ansvarigt regeringsparti har vi inte
större belopp än så att röra oss med. Jag vet att centern har lovat ut belopp
som går därutöver. Men det innebär en underfinansiering av skattereformen
och det kan vi inte ställa upp på. Skattereformen skall vara finansierad. Den
är viktig. Allt fler medborgare inser också att den är värdefull för den ekono-
miska utvecklingen.
Sedan skulle jag vilja säga till Olof Johansson, eftersom detta är en hjärte-
fråga för centern: Tänk över noga i framtiden om detta skall förbli en hjärte-
fråga för centerpartiet. Då är det säkrast med en socialdemokratisk regering
efter valet.
Anf. 36 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! Jag har en fråga till justitieministern. Justitieministern sade
häromdagen i en skola i Sundsvall att internerna vid våra fängelser hädanef-
ter kommer att släppas efter två tredjedelar av strafftiden. Varför har vi så-
dana generella domar, att man släpper fångarna efter en viss tid av det ut-
dömda straffet, varför är det inte efter hela tiden?
Anf. 37 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Det var vid ett besök i Sundsvall i går som jag fick frågan om
detta. När det gäller villkorlig frigivning har alla länder i världen någon form
av system som innebär att den dömde under vissa förutsättningar eller andra
villkor får lämna fängelset innan vederbörande har avtjänat hela straffet.
Skälet till det är att man vill ha en piska hängande över den som har begått
ett brott. När han har kommit ut från fängelset skall han sköta sig. Gör han
inte det, får han gå in och avtjäna resten av straffet.
Vi överväger nu att ändra halvtidsfrigivningen till frigivning efter två tred-
jedelar av strafftiden. Därigenom kommer vi att bli ett av de strängaste län-
derna i världen. Det vanliga är halvtidsfrigivning eller t.o.m. frigivning efter
en tredjedel av tiden. Men det finns också en del länder som har två tredje-
dels frigivning. Det är det vi kommer att lägga fram förslag om. Vi har avise-
rat detta i budgetpropositionen.
Anf. 38 ANITA STENBERG (mp):
Herr talman! Vem eller vilka har socialministern tänkt skall avgöra när
dödshjälp skall sättas in?
Anf. 39 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Denna fråga är inte färdigberedd. Dessutom är det definitivt
inte en fråga som lämpar sig för en snabbfrågedebatt. Det är inte så enkelt
att svara på en fråga som denna.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Anf. 40 ERKKI TAMMENOKSA (s):
Herr talman! Jag har en fråga till utbildningsminister Bengt Göransson.
Scientologiskolan har fått klartecken från skolöverstyrelsen. Det har vi kun-
nat läsa om. Vilken är utbildningsministerns principiella inställning i detta
avseende?
Anf. 41 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Principen när det gäller godkännande av enskilda skolor är
att skolorna skall godkännas om de ger en utbildning som är likvärdig med
den som man får i grundskolan. Utgångspunkten är varje förälders rätt att
själv organisera undervisningen för sina barn på de premisserna. Det görs
alltså inte någon värdering av de bakomliggande organisationerna, bortsett
från att hänsyn tas till deras förmåga att fullfölja undervisningen på ett kom-
petent och objektivt sätt. I det stycket är fristående skolor underkastade in-
spektion. De är alltså skyldiga att visa upp sig, så att man kan kontrollera
hur undervisningen bedrivs.
Anf. 42 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till socialministern. Alternativmedicin-
kommittén presenterade sitt betänkande för 42 år sedan. Alternativmedi-
cinsk behandling kan ju medföra risker. Jag vill därför fråga: När får vi för-
slag till en ny kvacksalverilag?
Anf. 43 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Frågan är under beredning i departementet. Den bedömning
som vi gör är att man någon gång senare i år skall kunna komma med förslag.
Däremot är det så, att en del av alternativmedicinkommitténs förslag
kommer fram i andra propositioner från regeringen.
Anf. 44 WIGGO KOMSTEDT (m):
Herr talman! Jag har en fråga till justitieministern. Nyligen friades två
män i en uppmärksammad mordrättegång i Göteborg. Männen har friats
därför att man inte har kunnat bestämma vem av de båda som har utfört
brottet.
Enligt uppgifter i massmedia har justitieministern uttalat sig och sagt att
hon inte är beredd att verka för en lagändring för att det därmed skall vara
möjligt att döma någon för mord. Är detta riktigt? Jag undrar alltså om justi-
tieministern kan bekräfta eller dementera den här uppgiften.
Muntliga frågor
till statsråd
31
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Muntliga frågor
till statsråd
Anf. 45 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! I den här frågan har jag inte uttalat mig i massmedia. Där-
emot har jag deltagit i en lång debatt om detta här i riksdagen. Det går att
ta del av den debatten genom att läsa snabbprotokollet.
Det jag har sagt i denna fråga är att det självfallet är så, att vi har en lag-
stiftning i det här landet som gör det möjligt att döma någon för mord om
man har tillräcklig bevisning. Man kan också döma människor för medhjälp
eller anstiftan, eller till varje handling som innebär att någon på något vis
har främjat ett brott. Det som kan brista i det enskilda fallet är bevisningen.
Den åtgärd som vi måste vidta för att hindra att en sådan händelse som
den i Göteborg över huvud taget kan äga rum är att säkerställa att polisen
och åklagarna har tillräckligt med, och dessutom bra, resurser för att säker-
ställa den bevisning som finns. I vårt land skall vi aldrig börja tumma på reg-
lerna om kravet på bevisning för att döma människor till brott. I så fall fjär-
mar vi oss från alla de länder där rättssäkerheten anses vara ett adelsmärke
för varje civiliserad stat.
Anf. 46 WIGGO KOMSTEDT (m):
Herr talman! Jag tolkar justitieministerns svar så, att man, om man skall
begå ett mord och gardera sig för att inte bli dömd, inte skall vara ensam.
Anf. 47 RUNE EVENSSON (s):
Herr talman! Jag vill rikta en fråga till bostadsministern. Sysselsättningen
inom byggbranschen viker, och det ser oroande ut med tanke på hösten och
vintern. Vi socialdemokrater har ju alltid sagt att byggandet är en motor i
samhällsmaskineriet, för det genererar jobb i många led. Som jag ser saken
handlar det om att det behövs ytterligare stimulanser. Det är nödvändigt att
fatta beslut under den här delen av året för att beslut som fattas skall få effek-
ter före den kommande vintern.
Därför vill jag fråga bostadsministern: Tänker regeringen släppa loss
ROT-programmet inför den kommande vintern?
Anf. 48 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST (s):
Herr talman! Regeringen har genom beslut tagit bort de ramar för om-
byggnadsverksamheten när det gäller våra bostäder som fanns som ett inslag
i strävandena att dämpa överhettningen på byggmarknaden.
Vad som kvarstår är att en högre garanterad ränta generellt gäller efter
beslut i riksdagen. Men regeringen har fått riksdagens uppdrag att, om så
krävs ur arbetsmarknadssynpunkt, ge dispenser till förmån för en lägre ga-
ranterad ränta. Regeringen ger varje vecka sådana dispenser. Hittills har
inget ärende avslagits då länsarbetsnämnden har sagt att detta behövs ur sys-
selsättningssynpunkt.
32
Anf. 49 BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Georg Andersson vill inte åka inlandsbanan. Men kan stats-
ministern tänka sig att ta en tur och inbjuda en person från varje parti och
den närmast berörde generaldirektören för att på denna hundramilabana
diskutera banans framtid?
Anf. 50 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Jag kan glädja Börje Hörnlund genom att meddela att jag
redan har åkt två gånger på inlandsbanan. Jag beklagar att inte fler männi-
skor som bor i bygden använder sig av inlandsbanan. Då hade möjligheterna
för den här banan att fortleva varit betydligt större. Börje Hörnlund hade
kunnat göra en stor insats i sitt eget län.
Börje Hörnlund behöver inte övertyga mig om värdet av att åka tåg. Jag
skulle tro att jag är en av de flitigaste tågresenärerna jämfört med andra här
i kammaren. Men framför allt gäller det nog utanför denna kammare.
Anf. 51 BENGT HARDING OLSON (fp):
Herr talman! Jag har en fråga till justitieministern. Delvis har frågan redan
berörts här. Men jag vill göra en uppföljning.
När det gäller villkorlig frigivning av fängelsedömda har regeringen funde-
rat i över tre år på hur det skall bli. Vi har också nyss fått höra att det skall
bli halvtidsfrigivning.
Då är min korta och, tycker jag, enkla fråga: Kommer den här reformen
att innebära att den faktiska anstaltstiden utökas?
Anf. 52 Justitieminister LAILA FREI VALDS (s):
Herr talman! Det förslag som vi ämnar lägga fram är alltså att vi skall
frångå halvtidsfrigivningen och gå över till frigivning när två tredjedelar av
strafftiden har avtjänats. Halvtidsfrigivning skall alltså inte införas. Genom
att utvidga andelen av den tid som man skall befinna sig i fängelse kommer
vi att utvidga den faktiska tiden. Svaret på den ställda frågan är alltså ja.
Anf. 53 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Enligt FN-konventionen om barnens rättigheter skall alla
ansträngningar göras för att bistå flyktingbarn. Man skall också lyssna på
barns åsikter och respektera dem.
Jag vill fråga statsministern om han anser att regeringen följde denna kon-
vention när den beslutade att utvisa en fyrabarnsfamilj som har vistats i vårt
land i tre och ett halvt år och där barnen har svenska som sitt huvudspråk.
Familjen är rotad här.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Muntliga frågor
till statsråd
33
3 Riksdagens protokoll 1990191:117
|
Prot. 1990/91:117 23 maj 1991 |
Anf. 54 Statsminister INGVAR CARLSSON (s): Herr talman! Enligt en vetenskaplig undersökning har svenska barn det |
bäst av alla barn i världen. Det hindrar inte att enskilda barn eller barn i
|
Muntliga frågor 1 .1 |
enskilda familjer kan uppleva situationer som inte är tillfredsställande. Jag Särskilt svårt är det när det gäller flyktingsituationer. Jag kan försäkra att Om jag skulle avgöra med hjärtat, skulle nästan varje familj få stanna. Lokalisering av lärarhögskolan i Stockholm till Södertälje Anf. 55 LENNART ANDERSSON (s): Herr talman! Jag vill ställa en fråga till utbildningsministern. Regeringen Min fråga är: Hur långt har det arbetet avancerat, och när planerar rege- Anf. 56 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s): Herr talman! Vi har kommit så långt att jag inom en mycket kort tid är Det nordiska samarbetet och EG Anf. 57 KRISTER SKÅNBERG (mp): Herr talman! Sverige har tillsammans med sina nordiska grannländer |
34
Anf. 58 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Det låter förskräckligt. Jag undrar om inte frågeställaren
förväxlar mig med Carl Bildt, som faktiskt uttalat att man genom samarbete
i Europa lättare skulle kunna åstadkomma ett nordiskt samarbete.
Min uppfattning är att det nordiska samarbetet har ett egenvärde och att
vare sig vi blir medlemmar i EG eller inte skall det nordiska samarbetet stå
på egna ben. Jag ser många viktiga områden i framtiden som gör att den
nordiska samhörigheten blir viktig för oss i regionen, men jag bedömer
också det nordiska samarbetet som viktigt som en del i ett större regionalt
samarbete i Europa. Därför ser jag inte någon motsatsställning mellan våra
ambitioner t.ex. att bli medlemmar i EG och att vara ansvarsfull medlem i
Nordiska rådet.
Anf. 59 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag har läst att statsministern blir arg och upprörd när över-
enskommelser inte hålls eller avtal sviks. Jag vill därför ställa en fråga till
statsministern: Jag undrar om statsministern kan erkänna att en differentie-
ring av momsen innebär att man sviker skattereformens överenskommelse
om en enhetlig och generell moms.
Anf. 60 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Jag är utomordentligt tacksam att just Anne Wibble ställer
denna fråga. Anne Wibble är nämligen den som uppenbarligen har fått med
sig folkpartiet in på ett samarbete i högeralliansen, där man träffade uppgö-
relse i skattefrågan åtskillig tid innan vi lade fram vårt förslag om differentie-
rad moms, uppgörelse som innebär att man kraftigt förändrar finansieringen
av skattereformen och när det gäller dubbelbeskattningen klart och entydigt
vidtar en förändring som innebär ett brott av uppgörelsen med socialdemo-
kraterna. Det är att kasta sten i glashus från Anne Wibbles sida att säga att
socialdemokraterna har brutit överenskommelsen genom förslag om en dif-
ferentierad moms. Svaret på frågan är att jag inte anser att det bryter mot
skatteöverenskommelsen.
Anf. 61 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag undrar om statsministern verkligen menar vad han säger,
att en differentiering av momsen inte bryter mot principen om en generell
moms.
Anf. 62 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Det börjar bli pinsamt att behöva påpeka för folkpartister-
nas skatteexpert, som gjorde ett så eminent arbete i samband med skattere-
formen, att vi i dag inte har en generell moms, utan den är differentierad. Vi
har sådant som inte är momsbelagt, vi har en reducerad moms och vi har en
som ligger över den generella momsen genom att vi har punktbeskattning.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Muntliga frågor
till statsråd
35
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Muntliga frågor
till statsråd
36
Anf. 63 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Jag har en fråga till justitieministern. Vi har i vårt svenska
samhälle ungdomar som inte får reda på vem som är deras förälder, trots att
det finns sådana uppgifter i svenska register. När kommer svenska ungdomar
att få obetingad rätt att veta vem som är deras biologiska förälder?
Anf. 64 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Jag är inte riktigt säker på vad frågan syftar på, men jag kän-
ner ändock igen frågeställningen något. Mitt svar är att min uppfattning är
att alla barn i Sverige skall ha rätt att få veta vem som är deras förälder.
Anf. 65 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! När lägger i så fall regeringen fram ett förslag om en ändring
i sekretesslagen som medger rätt att veta vem som är ens förälder, något som
också står i FNs barnkonvention som Sverige också har ratificerat?
Anf. 66 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Jag kan inte svara på den konkreta frågan. Men vi kommer
att lägga fram förslag så fort det är möjligt.
Anf. 67 KARL HAGSTRÖM (s):
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till statsministern: Kommer
regeringen att motverka kraftiga höjningar av egenavgiften i arbetslöshets-
försäkringen, som en del partier har aviserat?
Anf. 68 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Som svar till Karl Hagströms fråga kan jag säga att en fem-
dubbling av egenavgiften, något som har föreslagits av vissa partier, är för
oss helt otänkbart.
Anf. 69 STINA ELIASSON (c):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till utbildningsminister Bengt Görans-
son som berör lönebidragsanställda. Vilken beredskap finns i departementet
för att följa utvecklingen när det gäller införandet av de flexibla lönebidra-
gen, då särskilt med beaktande av de effekter som kan bli på kultursektorn?
Anf. 70 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Beredskapen är mycket hög. Jag har emellertid ansett det
viktigt att inte försöka medverka till en permanentning för kulturområdet av
lönebidragssystemet, om vi kan finna andra former. Men det är sådant som
bereds i samband med budgetarbetet och överläggningarna mellan departe-
menten.
Anf. 71 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till utbildningsministern. Det
har länge talats om krisen inom högskolan. För bara några dagar sedan
kunde vi ta del av uppgifter om examinationsfrekvensen. Den har inte under
överskådlig varit så låg som den var under föregående år. Är utbildningsmi-
nistern oroad? Avser han att vidta några åtgärder?
Anf. 72 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Jag är så oroad att jag har sett till att riksdagen denna vår
har möjlighet att behandla förslag till ändrade regler för högskolans verk-
samhet. Jag är dessutom så oroad att jag har gått till storms mot planer på,
vilket vissa partier här i kammaren tycks vilja, att inordna högskolorna utan-
för universiteten i grundskolan tillsammans med ett helt nytt utbildnings-
verk. Sådana attacker piotarbetar jag.
Anf. 73 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Också jag har en fråga till Bengt Göransson. Bengt Görans-
son har varit i Kalmar och oroat kalmarborna genom att säga att om folkpar-
tiet liberalerna får mer att säga till om, är den regionala högskolan i Kalmar
illa ute. Jag skulle vilja veta vad Bengt Göransson stödjer sig på när han på-
står detta.
Anf. 74 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Jag stöder mig på ett gemensamt dokument undertecknat av
herrarna Tobisson, moderaterna, och Leijonborg, folkpartiet liberalerna. I
det dokumentet föreslås att sex universitet, de tekniska högskolorna och ka-
rolinska institutet på grund av sin särställning i det svenska utbildningsväsen-
det skall göras om till stiftelser och befrias från plågan att vara statliga. I det
dokumentet sägs ingenting om högskolorna, men väl i det bakomliggande
dokumentet, som är en moderat motion och en moderat reservation till ut-
bildningsutskottets betänkande. Där har man exakt samma förled, nämligen
befrielsen av universiteten från det statliga inflytandet, där fortsättningen
just är att de övriga högskolorna skulle reduceras till en sorts andra klassens
utbildningsanstalter och samordnas med grundskolan i Göran Perssons skol-
verk. Det är vad moderaterna har föreslagit. Folkpartisterna har icke med
ett ord sagt att de har någon annan synpunkt på den andra leden av det för-
slag som är lagt.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Muntliga frågor
till statsråd
37
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Muntliga frågor
till statsråd
Anf. 75 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Då rekommenderar jag Bengt Göransson att läsa s. 9 i doku-
mentet. Där står bl.a.: Det är emellertid viktigt att också de mindre och me-
delstora högskolorna ses i ett forskningsperspektiv, inte minst för kvaliteten
i den undervisning som ges.
Det finns även ett långt stycke om de små regionala högskolorna.
Anf. 76 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Det är ett gemensamt dokument, som de förenade högerpar-
tierna har lagt. I det dokumentet säger man: Det är en nystart för Sverige.
Dagarna innan detta dokument presenterades hade kammaren en debatt,
där moderaterna ställde sig bakom sin motion och sin reservation och där
man förklarade hur man vill hantera de mindre högskolorna. Av detta har
jag dragit slutsatsen att man i folkpartiet liberalerna inte var beredd att
känna färg. Det är möjligt att jag på den punkten har tagit fel. Vad vi då
bevittnar i denna kammare är en sprucken högerallians. I det noterandet
gläds jag. ,
Anf. 77 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till justitieminister Laila Freivalds.
Delar justitieministern Svea hovrätts, med Birgitta Blom i spetsen, och
många lagmäns uppfattning att grundlagen inte tillåter att en lagman enväl-
digt väljer ut domare för speciella mål eller väljer ut domare för speciella
måltyper?
Anser justitieministern att det är lämpligt med en sådan ordning?
Anf. 78 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Våra domstolar har litet olika regler för på vilket sätt målen
fördelas. Man får ta hänsyn till arbetsbelastningen inom domstolen, t.ex. när
exceptionella saker inträffar och om långa, tunga mål belastar domstolen.
Det sker en lottning av målen, och man försöker fördela dem på ett sådant
sätt att det inte blir en orimlig belastning på en rotel i förhållande till en an-
nan.
Jag vet inte vad frågeställaren egentligen syftar på. Alla domstolar har
dessa regler, och de följs. Jag har inte den uppfattningen att de skulle strida
mot någon grundlag.
Anf. 79 BIRGIT HENRIKSSON (m) :
Herr talman! Jag ställer frågan därför att man vill frångå lottningen eller
det gemensamma uttagandet när det gäller bl.a. Stockholms tingsrätt, som
är hårt arbetsbelastad. Detta har oroat många jurister i övriga Sverige.
Anf. 80 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s) :
Herr talman! De regler som finns i domstolarna, särskilt i de stora domsto-
larna, ger givetvis också ett utrymme att hantera fördelningen på ett sådant
sätt att det blir en rimlig arbetsfördelning.
Jag kan inte se att det skulle vara något fel i att säkerställa att domarna vid
våra stora domstolar har en rimlig arbetssituation.
Det är en uppgift för den som är chef för en domstol att verka för att målen
kan handläggas på ett acceptabelt sätt.
Frågestunden var härmed avslutad.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vissa för forsk-
ningen gemen-
samma frågor
samt anslag
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1990/91:UbU13 Vissa för forskningen gemensamma frågor samt anslag
(prop. 1990/91:100 delvis och prop. 1990/91:87 delvis).
Anf. 81 BIRGER HAGÅRD (m) :
Herr talman! Vi har kommit därhän att det är forskningen som skall debat-
teras i riksdagen.
Vi kan konstatera att vi har något av ett mellanår. Forskningspropositio-
ner läggs fram vart tredje år, dels för att universiteten och högskolorna skall
ha en treårsram att röra sig inom, dels för att några nya, stora saker inte skall
inflikas under den mellanliggande tiden.
Det här kan naturligtvis leda till en del komplikationer. Frågan är om vi
skall avstå från att över huvud taget debattera forskning under mellanåren
och bara göra det vart tredje år. Skall vi ta upp nya förslag till en seriös pröv-
ning? Sådana möjligheter måste naturligtvis trots allt finnas även om ra-
marna en gång har getts.
Det finns många stora principiella frågor som vi inte kan nöja oss med att
diskutera vart tredje år. Dit hör:
frågan om storleken av anslag till vår forskning,
frågan om det skall vara en sektorsbaserad forskning till större eller
mindre del,
frågan om i vilken utsträckning som vi behöver innovationer, trots vad ut-
bildningsministern försökte göra gällande med stor orätt nyligen,
frågan om hur de mindre högskolorna skall kunna inrangeras i den all-
männa forskningsverksamheten - man har seriöst diskuterat sådant som
nätverksuniversitet, bl.a. i Sydostsverige,
frågan om forskning i tjänsten för alla forskningskompetenta lärare och
frågan om nödvändiga förstärkningar av professurer i olika ämnen.
Eva Björne har i den utrikespolitiska debatt som nyligen fördes tagit upp
nödvändigheten av att inrätta två professurer i säkerhetspolitik.
När frågan behandlades i utskottet tvingades vi av tekniska skäl att i så-
dana frågor som har beretts någon gång under de senaste åren hänvisa till de
särskilda reservationer som fanns i de tidigare betänkandena. Det har gjorts
i särskilda yttranden. Det är alldeles uppenbart att man inte kan nöja sig med
detta i alla situationer.
39
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vissa för forsk-
ningen gemen-
samma frågor
samt anslag
40
Från oppositionens sida har vi i några fall tvingats göra vad vi uppfattar
som nödvändiga markeringar. Vi har också fört fram vissa nya krav som upp-
stått bl.a. till följd av förändringar i omvärlden.
I det sammanhanget berörs bl.a. tyska språket. Riksdagen beslöt 1986 att
en av de två befintliga professurerna i tyska vid universiteten i Uppsala och
Stockholm skulle förändras till en professur i tyskspråkig litteratur. Detta
skulle ske när innehavaren i Stockholm eller Uppsala gick i pension. Det
drabbar nu Stockholm, som inte kommer att ha en enda professur i tyska
språket om riksdagen och utskottet får som de vill.
Med tanke på allt som hänt söder om våra gränser, Östtysklands inlem-
mande i Tyskland och att över 100 miljoner av våra närmaste grannar är tysk-
språkiga, är detta ett fattigdomsbevis som vi inte kan acceptera. Därför
borde riksdagen mot bakgrund av de förändrade förhållandena ha omprövat
det tidigare ställningstagandet och inte gjort denna förändring av ämnesin-
nehåll.
Ett annat tecken på de stora förändringar som har inträffat är kraven på
utlandslektorat i estniska och fasta forskningsresurser när det gäller estniska.
Detta kan kanske så småningom leda fram till en professur. Det borde riks-
dagen också ha tagit fasta på.
Sedan har vi de gamla kraven på en ökning av medlen för omvandling av
utbildningsbidrag till doktorandtjänster eller inrättande av flera doktorand-
tjänster. Det har på goda grunder ifrågasatts om de pengar som har avsatts
räcker för en omvandling och nyinrättande av doktorandtjänster. Vi har inte
kunnat få något klart besked från utskottet i denna fråga. Jag skulle inte bli
förvånad om det blir omöjligt att hålla det tidsschema som riksdagen tidigare
slagit fast när det gäller dessa frågor.
Jag var inledningsvis inne på frågan om forskning i tjänsten för alla forsk-
ningskompetenta högskolelektorer, alltså för dem som är utbildade för
forskning och sedan inte i sina tjänster vid universitet och högskolor får ut-
öva det som de egentligen är utbildade för. Den frågan tas nu inte upp när-
mare, utan den får uppenbarligen återkomma i nästa års forskningsproposi-
tion - ett slöseri med de resurser vi har här i landet.
Ett av motiven för att inte ta upp den här frågan när den kom på dagord-
ningen i samband med bl.a. forskningspropositionen var måhända förra
året - den hade varit uppe på dagordningen redan året dessförinnan - att
man från regeringens sida ville avsätta en särskild fakultetsresurs för hög-
skolelektorers forskning inom de humanistiska och matematisk-naturveten-
skapliga fakulteterna vid fem av landets universitet. Dessutom skulle man
förstärka på litteratursidan när det gällde den humanistiska forskningen.
Ett universitet diskriminerades, nämligen Linköpings universitet. Jag tar
upp den här frågan särskilt därför att den socialdemokratiska talesmannen -
eller taleskvinnan - Berit Löfstedt på intet sätt är obekant med förhållan-
dena vid Linköpings universitet.
När Linköping diskriminerades i dessa sammanhang trodde jag att det be-
rodde på ett tekniskt fel, nämligen det faktum att man i Linköping - av alla
universitet - endast har en odelad fakultet. Det finns alltså ingen matema-
tisk-naturvetenskaplig och ingen humanistisk fakultet, utan man har i det
här fallet en gemensam filosofisk fakultet. Att sådana här tekniska fel inträf-
far då och då från utbildningsdepartementets sida har vi tyvärr blivit varse i
alltför stor utsträckning, inte minst när det gäller den s.k. gymnasierefor-
men.
Men när det här kravet förs fram på nytt - att Linköping skall ha sin be-
skärda del av högskolelektorernas forskning, att pengar skall avsättas till den
filosofiska fakulteten i Linköping och att biblioteket skall förstärkas på den
humanistiska sidan - får vi till vår förvåning veta att utskottet inte ändrat
uppfattning. Nej, det låter sig säkert sägas. Vad är det för uppfattning som
utskottet inte ändrat? Jo,att man skulle avslå denna begäran. Däremot har
jag inte sett någon vettig motivering till att Linköpings universitet i dessa
sammanhang skall diskrimineras. Jag efterlyser om Berit Löfstedt till även-
tyrs kan ange en motivering från regeringspartiets sida.
Herr talman! Det skulle vara mycket mer att säga om detta. Men tiden är
kanske ändå inte lämpad för en större forskningspolitisk debatt. Det verkar
litet avslaget att nu på två minuter försöka dra upp några nya större princi-
per, och jag avstår från det. Men jag yrkar i det här fallet bifall till
reservation 20. Det betyder naturligtvis inte att jag inte skulle ställa mig
bakom alla de andra moderata reservationerna; det gör jag naturligtvis på
sedvanligt sätt.
Anf. 82 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Återigen har vi en forskningsdebatt, kanske av litet mindre
slag, som nästan känns avslagen efter den stora debatt vi hade för ett år se-
dan. Detta är andra året i en treårscykel.
Men det är fortfarande så att målmedveten, kraftfull och uthållig satsning
på högre utbildning och forskning är nödvändig, om Sverige skall behålla sin
ställning som välfärdsstat och avancerad industrination. Vi lever ju i en tid
och i en värld där den allmänna kunskapsnivån hos befolkningen är avgö-
rande för landets utvecklingskraft och internationella konkurrenskraft.
I dag ställs ju stora förhoppningar på vetenskapens möjligheter att ge kun-
skaper som bidrar till en positiv utveckling för mänskligheten. Förväntning-
arna på vetenskapliga resultat och förklaringsmodeller gäller också huma-
niora och samhällsvetenskap. I ett välfärdssamhälle blir det alltmer uppen-
bart att goda materiella förutsättningar inte är tillräckliga för ett gott liv. Ett
i ordets verkliga mening mänskligt samhälle har behov av djupare kunskaper
också om andliga, kulturella, sociala och etiska värden.
När det gäller forskning är ett problem i Sverige att vi inte får ut så mycket
av våra satsningar som andra länder får ut av sina. I OECD-studier, refere-
rade t.ex. i Lennart Olssons och Lars Rignells bok Tillväxtens drivkrafter,
visas att Sveriges utbyte av FoU-satsningar i form av högteknologiexport va-
rit dåligt. Det är också viktigt att påpeka att Sveriges forskningssatsningar i
förhållande till BNP ingalunda är störst i världen. Undantas militär forsk-
ning, har det statliga forskningsanslaget på 80-talet inte alls utvecklats i takt
med industrins satsningar.
Andra jämförelser visar på ett annat problem, nämligen att det har skett
en förskjutning från grundforskning till tillämpad forskning och utveckling.
Detta har belysts i en studie som Vetenskapsakademien och UHÄ har gjort
tillsammans.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vissa för forsk-
ningen gemen-
samma frågor
samt anslag
41
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vissa för forsk-
ningen gemen-
samma frågor
samt anslag
42
De här nämnda observationerna kan, tagna tillsammans, verka förvå-
nande. Forskningsproduktivitet i mera kortsiktiga ekonomiska termer borde
gynnas av en förskjutning i riktning mot tillämpning och produktutveckling.
Att så inte skett i Sverige beror möjligen på att vi sågat av den gren vi sitter
på. Framgångsrik tillämpad forskning förutsätter en bred och gedigen grund-
forskning.
För att Sverige även i fortsättningen skall vara ett vitalt och konkurrens-
kraftigt land måste forsknings- och högskolepolitik vara ett prioriterat om-
råde. Högskolan är på en gång en spjutspets in i framtiden och en hävstång
för tillväxten.
Vi i folkpartiet liberalerna tror på en utveckling mot mer autonoma uni-
versitet och högskolor. Vi behöver bättre pedagogik och kvalitet i grundut-
bildningen. Vi behöver fler som vill satsa på forskarutbildning. Vi behöver
högre examinationsfrekvens. Vi behöver minska den centrala byråkratin och
öka det lokala ansvaret. Vi behöver bättre utvärderingsmetoder. Vi behöver
fler kvinnor som vill satsa på akademiskt arbete. Vi behöver ta till vara våra
högutbildade invandrare. Vi behöver ökade internationella kontakter och
ökad internationalisering i utbildning och forskning.
Herr talman! Med anledning av dagens betänkande vill jag inte yrka bifall
till någon reservation. Men självfallet står vi i folkpartiet fast vid de reserva-
tioner vi har skrivit själva eller tillsammans med andra. Vi har t.ex. framhål-
lit vikten av ett lektorat i estniska - och att man 1992 bör återkomma till
riksdagen med förslag om detta. Vi har också pekat på att tillsättningen av
professuren i kvinnoforskning i Linköping kanske skulle ha kunnat ske på
ett annat sätt, dvs. som man brukar göra och som UHÄ har föreslagit även
för denna professur - att man ser till att tjänsten får så bred ämnesinriktning
som möjligt och att man därefter tar upp frågan om vid vilken högskoleenhet
den skall placeras.
Vi har även skrivit en reservation där vi föreslår 4 milj.kr. ytterligare till
akustikinstitutionerna vid de tekniska högskolorna, som ett led i vår plan för
att minska buller som miljöförstörande faktor. Riksdagen har tidigare begärt
en aktionsplan av regeringen. Vi vill alltså att frågan om buller skall högprio-
riteras i denna aktionsplan.
Dessutom har vi skrivit en rad särskilda yttranden, där vi hänvisar till den
forskningsdebatt och det forskningsbetänkande som vi hade för ett år sedan.
Jag vill här bara nämna två av dessa yttranden.
Det ena gäller fortsatt överföring av medel till grundforskning, dvs. att
man ytterligare skall minska sektorsforskningens del till förmån för forsk-
ning på eget programansvar.
I det andra yttrandet hänvisar vi till vår reservation 40 förra året om forsk-
ningen vid de mindre och medelstora högskolorna. För det första gäller det
att ge lärarna forskarutbildning för att garantera kvalitet. För det andra gäl-
ler det att få ett samarbete med andra forskningsinstitutioner. Vidare finns
det bland de små och regionala högskolorna vissa som har kommit litet
längre än andra, och dem bör man också i första hand ”släppa loss”. Det
gäller högskolorna i Växjö, Örebro och Karlstad.
Jag yrkar alltså inte bifall till någon reservation, men jag står naturligtvis
bakom de reservationer som vi avgivit.
Anf. 83 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Herr talman! Som har sagts här tidigare är detta ett mellanår när det gäller
forskningen, eftersom vi behandlade forskningsfrågorna under föregående
riksmöte. Detta är ju ett av de områden där den treåriga planeringsproces-
sen är införd och accepterad. Vi har därför nöjt oss med särskilda yttranden
i många viktiga principfrågor.
Det gäller bl.a. tjänsteorganisatoriska frågor, som målsättningen att alla
högskolelektorer skall ha avlagt doktorsexamen. Det gäller även omfatt-
ningen av deras forskning. Det gäller också vår syn på utbyggnaden av fasta
forskningsresurser vid de små och medelstora högskolorna och inrättandet
av nya fakulteter och universitet. Dessa frågor är viktiga och ännu mer ak-
tuella inte minst nu när vi kommer att utöka dimensioneringen av antalet
platser i högskolan. Det kommer vi med säkerhet att behöva göra också i
framtiden. Detta har också en oerhörd betydelse för den regionala utveck-
lingen och för rekryteringen av studenter. Just i dessa frågor har vi alltså nöjt
oss med särskilda yttranden.
Det finns ändå några områden av dem som vi behandlar där vi ibland har
samma uppfattning, ibland olika uppfattningar.
Jag tycker att det är mycket tillfredsställande att konstatera att utskottet
enat sig om att lägga tillbaka de drygt 10 miljoner till olika förstärkningar
inom forskningen som riksdagen beslutade om förra året. Regeringen för-
sökte ju i budgetpropositionen att plocka bort dem och kan nu betrakta sig
som överkörd av utskottet. Vi kan bara konstatera att socialdemokraterna i
utskottet vek sig för oppositionen. Det var inte särskilt ovilligt heller.
En annan fråga som också har berörts här tidigare gäller inrättandet av
doktorandtjänster. Behovet av att omvandla utbildningsbidrag till dokto-
randtjänster för att de forskarstuderande skall få drägliga ekonomiska vill-
kor är vi alla överens om. Inte minst har det betydelse ur jämställdhetssyn-
punkt. Bättre ekonomi bör underlätta kvinnors möjligheter till forskning.
Dessutom kommer behovet av forskarstuderande att öka. Det beror dels på
åldersstrukturen inom högskolan med ökande pensionsavgångar, dels på
målsättningen att samtliga högskolelärare skall ha forskarutbildning. Beho-
vet av forskning och utbildning ökar dessutom inom både offentlig och privat
sektor. Regeringen har nu också föreslagit vissa utökade resurser, men vi i
centern anser inte att det är tillräckligt. För att snabba på den här processen
anslår vi alltså ytterligare 45 milj.kr. för vartdera av de två kommande åren.
Så vill jag ta upp en fråga som också berör jämställdheten. Det gäller pro-
fessuren i medicinsk kvinnoforskning som beslutades i samband med forsk-
ningspropositionen. Vi tycker inte att den har fått riktigt rätt inriktning. Vi
tycker här, liksom folkpartiet, att det är angeläget att lyssna till de synpunk-
ter som förs fram från nästan samtliga fora för kvinnliga forskare, nämligen
att den här tjänsten skall ges en inriktning som speglar den internationella
utvecklingen inom kvinnoforskningen. Det innebär att den skall innefatta
könsteoretisk forskning. Den bör dessutom få en så bred ämnesinriktning
som möjligt. Den kliniska anknytningen av professuren bör tas upp i sam-
band med tillsättandet. Vi tycker att medicinska forskningsrådet först bör
ledigförklara tjänsten och efter tillsättandet placera den vid högskoleenhet.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vissa för forsk-
ningen gemen-
samma frågor
samt anslag
43
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vissa för forsk-
ningen gemen-
samma frågor
samt anslag
44
Den här uppfattningen delas av UHÄ, medicinska forskningsrådet och de-
kanerna vid fem av de medicinska fakulteterna. Det tycker vi är viktigt.
Det finns ett forskningsområde som vi anser är så viktigt att ytterligare
resurser bör tillföras under denna treårsperiod. Det gäller forskning och
forskarutbildning inom avfallsområdet. Där vill vi tillföra en förstärkning på
1 milj.kr. Det finns naturligtvis en hel rad andra angelägna krav på utökning
inom forskningsområdet.
Jag känner t.ex. mycket varmt för att ge ökade resurser till centrum för
miljövetenskap i Göteborg. Det är bara ett exempel. Men vi avstår från detta
och nöjer oss med att pröva de här olika områdena i samband med nästa
treårsperiod.
Till slut vill jag kommentera en reservation som vi har haft under många
år. Den handlar om Sveriges deltagande i EGs fusionsforskningssamarbete.
Vi anser att det skall upphöra snarast. Det innebär ju också en besparing
som vi kan använda till andra angelägna uppgifter.
Herr talman! Jag står givetvis bakom alla reservationer där centern finns
med, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 2.
Anf. 84 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Jag står bakom de reservationer som vänsterpartiet har for-
mulerat till det här betänkandet. Jag avstår dock från att yrka bifall till någon
av dem med hänsyn till kammarens arbetssituation. Jag skall helt kort kom-
mentera ett par reservationer.
Det har tidigare nämnts här att den egentliga forskningspolitiska debatten
hade vi för ungefär ett år sedan här i kammaren. Det stämmer ju. Jag drar
mig till minnes, när man fattade så viktiga beslut här i kammaren, som be-
rörde så många människor ute i samhället direkt och indirekt, att detta näs-
tan inte berördes med en rad i svenska tidningar eller med något inslag i
andra media. Detta är ju högst anmärkningsvärt egentligen, eftersom det ju
är skattebetalarnas pengar vi beslutar om. Det bör finnas ett allmänt intresse
hos läsarna att få reda på vilka kloka beslut vi fattar här när det gäller deras
egna medel.
Till det här betänkandet har vi fogat flera reservationer. En reservation
handlar om att vi vill bygga ut och skapa större utrymme för doktorandtjäns-
ter. Det vill vi i vänsterpartiet mot bakgrund av att vi ser nödvändigheten
av att skärpa Sveriges konkurrenskraft när det gäller högre utbildning och
forskning. Det är viktigt för att vi skall kunna utveckla våra produkter bl.a.
på ett miljömässigt acceptabelt sätt.
Vi lägger detta förslag även mot bakgrund av att vi vill att det skall bli en
mer allmänomfattande syn på forskning som vilket arbete som helst. Det är
ett nödvändigt samhällsarbete som dessa doktorander utför. Då skall de av-
lönas för detta. Förr eller senare kan vi övriga i samhället tillgodogöra oss
deras arbete. Det är en ambition vi har att försöka ändra grundinställningen
ute i samhället till högre utbildning och forskning.
Vi har också avgivit en reservation som tar upp frågan om viss forsknings-
förstärkning när det gäller högskolorna i Växjö, Örebro, Karlstad och
Sundsvall/Härnösand. Dessa högskolor intar en särställning bland de regio-
nala högskolorna. Där bedrivs en viss forskningsverksamhet. Vi tror att Sve-
rige inte skulle må illa av att man finge fasta forskningsresurser på fler ställen
än vad man har i dag. Dessutom tror vi att man har råd med det. Det är
t.o.m. så att vi inte tror att man har råd att avstå från att ta till vara de ambi-
tioner som finns vid de här högskolorna när det gäller forskningsverksamhet.
Det är förvisso så att beslut om forskningspolitiken tas vart tredje år. Men
vi menar att ett tillskott av medel, 10 milj .kr. till var och en av de högskoleen-
heter som jag tidigare nämnt, skulle vara ett sätt för oss här i riksdagen att
underlätta för nästa forskningspolitiska beslut, genom att se till att de här
högskolorna kommer in i det nationella perspektivet för forskningspolitiken
och också kommer in i det mönster av högskolor och universitet som har
fasta forskningsresurser.
Så det finns ett visst samband med treårsbesluten och en vilja från vår sida
att gå vidare. Det här är första steget, och vi kan tänka oss-i mån av medel,
kompetens och möjligheter i övrigt - att gå vidare med ytterligare högskolor,
naturligtvis.
Anf. 85 BERIT LÖFSTEDT (s):
Herr talman! Jag skall bara påpeka det alla andra redan har påpekat, att vi
förde den stora forskningspolitiska debatten, som omfattade tiden 1991/92-
1993/94, redan för ett år sedan. Det var en fredag och lördag i början av juni.
Det betänkande kammaren behandlar i dag innehåller följaktligen mycket
få nyheter. Det skall heller inte vara på något annat sätt, om vi bär oss någor-
lunda disciplinerat åt. I betänkandet finns alltså forskningsfrågorna från
budgetpropositionen och det som är nytt, ett förslag från den s.k. tillväxtpro-
positionen om fler doktorandtjänster vid de tekniska fakulteterna.
Det finns ändå en lång rad motioner på det här området, därför att vi vär-
nar på alla möjliga sätt om våra forskningsresurser ute i landet, och det är
väl förståeligt. Mycket av det som tas upp i motionerna är sådant som var
föremål för behandling redan i fjol, fast det finns några primörer.
Vi skulle i princip kunna köra en repris på debatten för ett år sedan. Om
vi ginge till riksdagens protokoll, skulle vi kanske t.o.m. i långa stycken ha
manus. Men det verkar meningslöst, och en total upprepning har vi också
funnit meningslös vid utskottsbehandlingen. Därför har partierna i princip
bara fogat särskilda yttranden till de punkter där de för ett år sedan hade
reservationer, detta för att markera att man inte har flytt från de ståndpunk-
ter man intog då. Det har vi tyckt vara en ganska god ordning i utskottet.
Jag har uppfattat att det inte har skett bara för att förenkla utskottsbehand-
lingen utan också för att förkorta den här och nu pågående debatten.
Jag tänkte begränsa mitt inlägg till att handla om sådant som ändå är nytt
i regeringsförslag eller i motioner och möjligen litet annat. Nästa stora forsk-
ningsdebatt får vi ta våren 1993, så vi får ladda upp till dess. 213 nya miljoner
finns ändå i budgetpropositionen, och de är en ren uppföljning av fjolårets
riksdagsbehandling. Jag tänkte inte nu gå in på vad de skall användas till.
Däremot kanske det finns anledning att redovisa att riksdagen för ett år
sedan beslutade om en förstärkning till forskningen, jämfört med regering-
ens förslag, på sammanlagt 10 137 000 kr. Regeringen har med hänvisning
till detta och för att finansiera riksdagens påslag gjort motsvarande anslags-
minskningar, som har fördelats proportionellt över de olika anslagen för
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vissa för forsk-
ningen gemen-
samma frågor
samt anslag
45
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vissa för forsk-
ningen gemen-
samma frågor
samt anslag
forskning och forskarutbildning. Vad utskottet nu enhälligt föreslår riksda-
gen göra är att återföra dessa drygt 10 milj.kr., fördelade på varje berört
anslag.
Med anledning av några flerpartimotioner om resurser till jämställdhets-
forskning bemödade sig utskottet ordentligt i fjol för att nå en viss höjd på
det området. Bl.a. beslutades att forskningsrådsnämnden skulle få särskilda
medel till informationsprogram för jämställdhetsforskning. Några pengar
för detta har vi inte hittat i budgetpropositionen. Utskottet föreslår därför
att FRN skall tillföras 1 milj.kr. för detta ändamål. Det innebär bifall till ett
par motioner.
I tillväxtpropositionen finns, som jag redan sagt, förslag om att 120 nya
doktorandtjänster skall inrättas vid de tekniska fakulteterna till en slutlig
kostnad av 30 milj.kr. För budgetåret 1991/92 handlar det om 7,5 milj.kr.
Industrin behöver fler doktorerade medarbetare inom fler av teknikens
områden än i dag. För att svensk industri skall kunna stå sig i internationell
konkurrens behövs nya kunskaper. Forskningen vid högskolorna behöver
också få fler disputerade. Dessutom kräver både dimensionering och kvalitet
i den tekniska grundutbildningen fler disputerade lärare. Så nog finns det
goda skäl att förse de tekniska fakulteterna med fler doktorandtjänster. Jag
vill då också påminna om att de tekniska fakulteterna prioriterades i fjol, när
medel anslogs för omvandling av utbildningsbidrag till doktorandtjänster.
Nu har förslaget om de nya doktorandtjänsterna inte varit särskilt kontro-
versiellt i utskottet. Det är egentligen bara miljöpartiet som inte riktigt vill
vara med på noterna när det gäller prioritering av de tekniska fakulteterna.
Övriga partier tycker att det som görs på teknisk fakultet i det här samman-
hanget är okej, men vill i varierande grad skjuta till mer pengar för att öka
takten i omvandlingen på olika andra faktultetsområden. De är naturligtvis
ute i vällovligt syfte. Det är bara det att vi inte har aldrig sinande brunnar att
ösa ur, även om utbildningsutskottet ibland uppför sig som om det var så.
En del idéer om nya insatser på forskningens område finns i ett antal mo-
tioner. Ibland har dessa förslag också tagits upp i reservationer - det har
framkommit i de tidigare inläggen. Det gäller t.ex. estniska, miljövetenskap,
buller, avfallsåtervinning och Vetenskapens hus. Alla dessa förslag har det
gemensamt att de säkert är alldeles förträffliga idéer. Dessutom är de fram-
lagda i vällovligt syfte. Men riksdagen tog bara för ett år sedan ställning till
fördelningen och omfattningen av forskningsresurserna. Alla andra goda
förslag får vi nu lagra och pröva tillsammans med annat både nytt och gam-
malt våren 1993, när det är dags för nästa forskningsbeslut.
Sedan kan man naturligtvis säga att det har kommit upp en ”hjärtehjärte-
fråga”, som man tycker att man ändå vill föra fram. Det må vara partierna
och riksdagsledamöterna obetaget att göra det, men vi har försökt hålla nå-
gon linje i utskottet ändå, nämligen att få saker och ting prövade i ett sam-
manhang. Därför är många av ställningstagandena till motioner, både en-
skilda och partimotioner, av den arten att vi liksom inte riktigt går in i försla-
gen och säger att det här kan vi inte ha av det och det skälet, utan vi har tyckt
att vi får slå ihop dem och låta dem ingå i en gemensam tävlan.
Jag skall inte glömma att yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på
46
reservationerna, men jag tänkte ändå att jag skulle passa på att kommentera
något av det som har tagits upp i de tidigare inläggen.
Birger Hagård talar om situationen i Linköping när det gäller särskilda
fakultetsresurser till litteraturförsörjningen och sådant. Nu pågår ju en ge-
nomlysning av temaforskningsorganisationen, och det är inte alls omöjligt
att den i samband med nästa forskningsproposition leder fram till komplette-
ringar av strukturerna i Linköping, så att den situation Birger Hagård talar
om inte uppstår. I övrigt kan jag väl säga att frågan avgjordes ju i fjol.
Både Margitta Edgren och Marianne Andersson i Vårgårda har talat om
den medicinska kvinnoforskningsprofessuren, som har föreslagits skall för-
läggas till Linköping. Jag vill bara säga om den att den inte har behandlats
av regeringen på något annat sätt än som skett för de två motsvarande pro-
fessurerna, som också är ett resultat av fjolårets beslut, nämligen den i natio-
nalekonomi och den i sociologi. De har hanterats på samma vis, inkl, att man
har föreslagit universitet som de skall knytas till. Jag är dessutom övertygad
om att Linköping har både flexibilitet, miljö och annat som gör att man kla-
rar att vara värd för den nya medicinprofessuren på kvinnoforskningsområ-
det.
Marianne Andersson i Vårgårda nämnde avfallsforskning som ett exempel
på sådant som man kan känna alldeles särskilt för. Det finns dock medel,
bl.a. inom det nya avfallsforskningsrådet, som har börjat arbeta. Man förfo-
gar över 87 miljoner under treårsperioden. Så det är väl inte så illa ändå.
Det är klart att det är bra med en miljon till. Jag vet också att det Marianne
Andersson har tagit upp kanske har en något annan inriktning, men det är
ju inte så att vi inte sysslar med forskning på det här området, utan det är ett
område som var betonat i fjolårets forskningsproposition.
Jag yrkar som sagt bifall till utskottets hemställan och avslag på reservatio-
nerna.
Anf. 86 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Med anledning av vad Berit Löfstedt sade eller kanske inte
sade när det gällde den särskilda fakultetsresursen till forskning för hög-
skolelektorer i Linköping, kan jag konstatera att det fortfarande inte finns
något svar på min fråga: Varför skall Linköping av alla universitet i landet
särskilt diskrimineras?
Berit Löfstedt hänvisar till temaforskningen och säger litet luddigt att den
väl skall kunna belysas under den närmaste tiden, och vi får se vad det kan
medföra. Men, Berit Löfstedt, detta har inte ett enda dugg med temaforsk-
ningen att göra. Temaforskningen i Linköping har inte en enda högskolelek-
tor anställd. Min fråga gäller högskolelektorerna som finns ute i den andra
verksamheten, icke i forskningsverksamheten, och som inte har den möjlig-
het som deras kolleger har vid alla de andra universiteten.
Jag har efterlyst en enda vettig motivering till att högskolelektorerna i Lin-
köping skulle diskrimineras. Jag har inte fått något som helst svar, antagligen
av det enkla skälet att det inte finns något vettigt svar att ge på frågan.
Så ytterligare en sak bara. Nya frågor dyker upp, säger Berit Löfstedt, och
det finns inte pengar till allt. Nej, låt mig då bara ställa frågan: Varför skall
man då vidmakthålla ett i och för sig inte särskilt vettigt beslut om att ändra
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vissa för forsk-
ningen gemen-
samma frågor
samt anslag
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vissa för forsk-
ningen gemen-
samma frågor
samt anslag
48
den enda professuren i tyska vid Stockholms universitet till att bli en profes-
sur enbart i tyskspråkig litteratur?
Hade det inte varit rimligt att säga sig att mot bakgrund av vad som hänt
kan vi inte hålla fast vid det beslutet, alternativt att göra en ordentlig beställ-
ning så att vi åtminstone i nästa forskningspolitiska proposition får ett förslag
om inrättande av fler professurer? Det är fler professurer i tyska och inte
färre som vi kommer att behöva.
Anf. 87 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Berit Löfstedt säger att Linköping säkert är den bästa värden
för professuren i kvinnoforskning. Det är mycket möjligt, men innan den
varit utsatt för fri prövning vet vi inte det. Det vore jättebra, om denna pro-
fessur inte särbehandlades jämfört med andra medicinska professurer.
Det går inte att göra den koppling som Berit Löfstedt gjorde med national-
ekonomi. Den här professuren skall vara förenad med en överläkartjänst el-
ler en distriktsläkartjänst, och det är ju inte en professur i nationalekonomi.
Så jag menar att med tanke på professuren själv så att säga, dess validitet
och för att den inte skall kunna ifrågasättas, borde den ha varit föremål för
ett normalt förfarande, dvs. att den hade utlysts och därefter placerats. Så
gäller normalt för alla medicinska professurer.
Observera att Forum för kvinnoforskning i Sverige har rekommenderat
att professuren skall placeras i Umeå. Det har reservanterna inte gått på,
utifrån vårt synsätt att den skall utsättas för ett normalt förfarande och däref-
ter placeras. Det tycker jag borde ha skett, eftersom det är enda sättet att
säkerställa att den senare inte kommer att ifrågasättas. Själva ämnet är så
nytt och kontroversiellt, och det finns många motståndare till detta ämne.
Därför hade vi unnat denna professur att så att säga inte kunna ifrågasättas
från början.
Anf. 88 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c) replik:
Herr talman! Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Linköping kan göra något
ganska bra av professuren i kvinnoforskning. Jag har besökt medicinska fa-
kulteten där och är väldigt imponerad av dess sätt att jobba. Så det är inte
därför jag gör invändningar.
Jag tycker ändå att det är mycket svårt att acceptera att man kör över näs-
tan samtliga fora för kvinnliga forskare och dessutom UHÄ, medicinska
forskningsrådet och dekanerna vid de medicinska fakulteterna utom i Linkö-
ping. Jag kan instämma i det som Margitta Edgren sade, att det är väldigt
synd att just den här nya professuren skall på något sätt ifrågasättas från bör-
jan, när den är så oerhört viktig.
Anf. 89 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Till Birger Hagård vill jag säga att ibland blir vi härskna på
regeringen för att den inte gör som vi säger. I fallet med den tyska professu-
ren har regeringen gjort som vi har sagt, dvs. förändrat professuren.
Sedan är det klart att det kan behövas fler professurer i tyska, men det har
ju inte ens Birger Hagård föreslagit, utan det är någonting som får prövas i
annat sammanhang. Universiteten kan komma att få chansen att pröva så-
dana saker alldeles själva i framtiden, om de intentioner följs som regeringen
har i fråga om inrättandet av professurer, men det är en annan debatt en
annan dag.
Visst ser forskningsorganisationen annorlunda ut i Linköping, av histo-
riska skäl, och det är inte alls omöjligt att den behöver kompletteras så att
den både har den speciella karaktär som den har där och också stämmer
bättre överens med organisationen vid andra universitet. Men även den frå-
gan tror jag att vi får ta ställning till i ett annat sammanhang.
Vad beträffar medicinprofessuren är en av de viktigaste saker som man
kan uppnå i det här sammanhanget att få i gång forskningen raskt på detta
område, som är banbrytande. Jag är övertygad om att både Marianne An-
dersson i Vårgårda och Margitta Edgren är överens med mig om att det vik-
tigt att komma i gång, att börja utbilda doktorander och påbörja forsk-
ningen. Det är ju en sak som man kan klara genom att göra den här kopp-
lingen omedelbart.
Överläkartjänsten har tydligen Margitta Edgren fått på hjärnan på något
vis. Det är vanligt och mycket naturligt att medicinprofessurer är kopplade
till överläkartjänster. Det är inte alls bara i Linköping. Det är t.o.m. så att
UHÄ tyckte att så skulle vara fallet.
Anf. 90 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Låt mig först av allt konstatera att utbildningsutskottet
många gånger har tagit för vana att köra över regeringen och dess förslag i
olika sammanhang. Det borde ha varit möjligt att ta ett liknande initiativ och
köra över regeringen också den här gången när det gäller tyska språket och
professuren i tyska eller i varje fall att försöka ordna detta på ett hyggligt
sätt. Varje vän av ordning måste ju säga att det inte har blivit ett bra resultat
som nu kommer fram av beslutet. Man kunde i varje fall ha sagt någonting
om det för framtiden önskvärda av att ha ytterligare någon professur i tyska,
att man velat få detta belyst för framtiden, etc.
När det gäller frågan om den särskilda fakultetsresursen för högskolelek-
torer, som finns vid alla universitet utom Linköping, är det alldeles uppen-
bart att Linköping inte kan få stå tillbaka av organisatoriska skäl, därför att
man i Linköping skulle ha en odelad fakultet. Det är hur enkelt som helst att
anslå de i det här fallet futtiga medel som behövs till den filosofiska fakulte-
ten i Linköping, att användas på sätt som annars har föreskrivits för de öv-
riga universiteten. Fakultetsorganisationen kan ju inte vara något som helst
godtagbart skäl för ett avslag och för den diskriminering som nu förekom-
mer.
Jag vet fortfarande inte vad den här särbehandlingen, den här diskrimine-
ringen, av högskolelektorerna i Linköping kan bero på. Det enda jag kan se
är den tekniska historien, att man inte har hittat motsvarande humanistisk
eller matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Men, som sagt, detta kan ald-
rig i världen vara någon vettig förklaring. Kolleger vid de små och mindre
högskolorna har fått särskilda anslag som de har kunnat använda för sin
forskning. Det återstår alltså här att rätta till en uppenbar felaktighet som
har blivit begången. Det är inte någon rättvisa som är förhärskande här för
de olika befattningshavarna i olika delar av landet. Jag tycker att Berit Löf-
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vissa för forsk-
ningen gemen-
samma frågor
samt anslag
49
4 Riksdagens protokoll 1990191:117
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vissa för forsk-
ningen gemen-
samma frågor
samt anslag
50
stedt borde kunna instämma i det och säga att regeringen här har gjort ett
misstag och att det skall rättas till inom den närmaste framtiden. I stället för-
söker hon hitta mer eller mindre krystade förklaringar som inte har med sa-
ken att göra.
Anf. 91 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Visst är de flesta professurer inom medicinska områden för-
enade med en överläkartjänst, Berit Löfstedt. Jag försökte bemöta det argu-
ment som Berit Löfstedt framförde tidigare, nämligen att andra nya profes-
surer, t.ex. inom nationalekonomi, hade tillsatts på samma sätt. Jag menade
då att en professur i nationalekonomi knappast är förenad med en överläkar-
tjänst.
Vidare har vi argumentet om att snabbt komma i gång med forskning. Jag
vill då hänvisa till det brev som dekanerna i medicin har skrivit till oss. De
befarar att detta tillsättningsförfarande kommer att innebära en satsning på
en verksamhetsinriktning som först efter en lång tid kan generera förväntade
forskningsresultat. Denna typ av tillsättning fördröjer enligt deras förme-
nande processen att få i gång forskning inom detta område, som vi är överens
om är viktigt.
Anf. 92 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Bara några ord till Birger Hagård om de tyska professu-
rerna. Om vi vill köra över regeringen, skall det åtminstone vara för att rege-
ringen har kört över oss. Här har regeringen gjort som vi har sagt. Då kan
jag inte begripa varför vi skall köra över den.
Anf. 93 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! I utskottets betänkande redovisas bl.a. motion Ub632. Den
är väckt av samtliga riksdagsledamöter i Blekinge, Kronobergs och Kalmar
län. I motionen redovisas ett inom sydostregionen utarbetat förslag till inrät-
tande av ett nätverksuniversitet baserat på högskolorna i Växjö, Kalmar och
Karlskrona/Ronneby.
Vi motionärer har naturligtvis insett att inrättandet av ett nytt universitet
är en stor och omfattande fråga som fordrar överväganden och utredning
innan ett beslut kan komma till stånd. Det gäller särskilt ett förslag till nät-
verksuniversitet, som inte har någon förebild i landet sedan tidigare.
Det är mot denna bakgrund vi endast har föreslagit att utbildningsutskot-
tet genom riksdagen skall be regeringen att i samband med förberedandet
av nästa forskningspolitiska proposition överväga och pröva frågan. Det är
verkligen en ovanligt ödmjuk hemställan och en att-sats som borde glädja
varje utskott att få tillfälle att tillstyrka.
I utbildningsutskottets betänkande har utskottet inte kommenterat motio-
nen, men väl föreslagit att den skall avslås. Jag har stor förståelse för att ut-
bildningsutskottet med sin stora arbetsbörda kan ha behov av en summarisk
behandling av vissa motioner, och då särskilt sådana som utskottet behandlat
kanske flera gånger tidigare. Men jag tycker nog att det är en aning noncha-
lant av utskottet att på detta sätt behandla en motion som aldrig tidigare varit
föremål för utskottets behandling, och som är undertecknad av samtliga riks-
dagsledamöter från alla partier i tre län. Jag måste med anledning av utskot-
tets betänkande fråga av vilka skäl motionen avstyrks. Det går inte att in-
hämta något av betänkandet i det sammanhanget. Det skulle ha ett visst
värde för oss som har väckt motionen att när vi kommer hem åtminstone
kunna redovisa för våra uppdragsgivare skälen till utskottets avstyrkande.
Nu kan jag inte tro annat än att denna motion råkat komma in i högen
av tidigare behandlade motioner och därför blivit föremål för s.k. förenklad
behandling. Jag skall därför så snart som förutsättningarna föreligger ge ut-
skottet en ny möjlighet att få pröva frågan en gång till och därmed också ge
motionen en tillfredsställande behandling.
Eftersom jag har förstått att reservanterna med hänsyn till riksdagens ar-
betsbörda är återhållsamma när det gäller att yrka bifall till sina reservatio-
ner, skall jag å min sida avstå från att yrka bifall till motionen.
I detta anförande instämde Lena Öhrsvik (s) och Anders G Högmark (m).
Anf. 94 BERIT LÖFSTEDT (s):
Herr talman! Frågan om ett nätverksuniversitet i Sydostsverige tillhör den
rad av goda förslag som vi i utskottet har på vårt bord - nya och gamla. Det
har varit för oss övermäktigt att prioritera bland dessa förslag och säga att
några av dem bör regeringen särskilt belysa. Vi har utgått från att den bered-
ningsprocedur som sträcker sig över tre år inför en forskningsproposition in-
nehåller alla de bakgrundsutredningar och överväganden som gör det möj-
ligt för oss att sedan ta ställning till ett samlat förslag. Därför har vi inte bara
i det här fallet utan även i flera andra fall gjort en summarisk process. Det
är svårt för oss att lyfta fram några frågor att skicka till regeringen med ett
tillkännagivande. Att redan på detta stadium göra en prioritering av vad vi
kan tycka är särskilt viktigt har vi inte underlag för. Vi har inte sagt att denna
fråga inte är viktig. Vi har bara sagt att vi inte tar någon ställning nu.
Anf. 95 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse att Berit Löfstedt i varje
fall har kommit fram till att detta förslag tillhör de goda och bra förslagen.
Det är mot den bakgrunden litet anmärkningsvärt att utskottet finner anled-
ning att avstyrka motionen.
Jag har mycket stor förståelse för utskottets arbetsbörda i sig. Det är inte
det som det hela handlar om. Jag har inte begärt att utskottet i detalj skall
sätta sig in i frågan om ett nytt nätverksuniversitet i all den brådska som rå-
der. Men vi har en utomordentligt ödmjuk och vänlig att-sats i vår motion,
där vi inte ber om annat än att frågan skall bli föremål för övervägande i
samband med den forskningspolitiska propositionen. Jag har utomordentligt
svårt att förstå att utbildningsutskottet inte skulle kunna ställa sig bakom en
sådan framställning. Jag har erfarenhet från arbete i andra utskott. Jag skulle
hälsa sådana motioner med stor tillfredsställelse, om de bara innebar en be-
gäran om övervägande och prövande.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vissa för forsk-
ningen gemen-
samma frågor
samt anslag
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
51
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Fornminnes-
brott m.m.
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1990/91:UbU15 Anslag till utbildningsdepartementet, m.m. (prop.
1990/91:100 delvis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 10 §.)
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1990/91:UbU14 Riksbankens jubileumsfonds verksamhet under år 1990
(redog. 1990/91:6 och redog. 1990/91:7).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 10 §.)
52
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1990/91 :KrU30 Fornminnesbrott m.m. (prop. 1990/91:123).
Anf. 96 LARS AHLSTRÖM (m):
Herr talman! Vi har ett stort ansvar för bevarandet av vår kultur. Den
finns dokumenterad i historiska byggnader, i konst och i litteratur. Men vi
har kulturminnen i form av fornlämningar och fornfynd som också bidrar till
vår kunskap om gångna tider. Vår kultur är ett arv från våra förfäders och
fäders skapande liv. Det är utifrån detta arv som vi kan fortsätta att skapa.
Detta perspektiv bakåt skall uppfattas som en tillgång, en uppfordran till nya
skapande initiativ.
Vi har under behandlingen av regeringens proposition om fornminnes-
brott m.m. lärt oss ett par ting. För det första är det angeläget att man vid
utformningen av propositioner som föreläggs riksdagen låter sig informeras
väl genom kontakter med berörda parter. För det andra är det viktigt att de
människor som kan beröras av eventuella lagändringar inte drar sig för att
kontakta riksdagsmän och även begära företräde inför utskottet.
Det betänkande vi nu skall fatta beslut om - i enighet - är i sina skrivningar
i vissa avseenden inte så kategoriskt som regeringens proposition. Detta som
en följd av att det under ärendets behandling i utskottet framkommit att s.k.
metallsökare har en mer omfattande yrkesmässig användning än som exem-
plifieringen i propositionen visar.
Vi oroas självfallet över de ökande brotten mot bestämmelserna till skydd
för fornlämningar och fornfynd. Därför beslöt riksdagen förra året att det
generella förbudet att använda metallsökare på Gotland utvidgades till att
avse även Öland.
Nu föreslås att förbudet skall omfatta hela landet. Ett förbud mot använd-
ning av metallsökare garanterar naturligtvis inte skyddet av våra fornläm-
ningar. Så enkelt är det inte. Vi har en tendens i Sverige att ropa på förbud
i tid och otid. Det löser inga problem - men skapar lätt ett förbudssamhälle
som vi moderater tar avstånd ifrån. Det är missbruket åtgärderna skall riktas
mot, inte själva bruket. Därför har vi också godtagit förslaget om att införa
en straffskärpning - fängelse i högst fyra år - för grova brott.
Herr talman! Jag slutar detta anförande med att citera sista stycket i vårt
och folkpartiet liberalernas gemensamma särskilda yttrande: ”1 den nu rå-
dande situationen - med rapporter om tilltagande plundring av fornläm-
ningar med hjälp av metallsökare även i andra delar av landet än Gotland
och Öland - vill vi inte motsätta oss en lagstiftning i enlighet med regerings-
förslaget. Vi vill dock framhålla att vi vid denna bedömning förutsätter att
de nya reglerna kommer att tillämpas av myndigheterna i enlighet med vad
utskottet uttalat om grunderna för länsstyrelsernas tillståndsprövning. Ut-
skottets uttalande innebär en mera generös tillämpning än regeringens för-
slag. Det är angeläget att denna förverkligas även i praktiken”.
Anf. 97 MARGARETA FOGELBERG (fp):
Herr talman! Det är mycket angeläget att få ett snabbt slut inte bara på
det olagliga skattletandet i våra fornlämningar, utan också på den förstörelse
av olika kulturlager som skattletarna gör sig skyldiga till.
För ganska precis ett år sedan enades riksdagen om att begära en straff-
skärpning mot fornminnesplundrare och att förbudet att på Gotland över
huvud taget använda metallsökare också skulle gälla Öland. Lagförslaget om
straffskärpning är mycket bra, men regeringen vill gå längre än så och med
undantag för vissa myndigheter totalförbjuda användande av metallsökare i
hela landet.
Så länge ingen föreslagit totalförbud t.ex. mot användande av skjutvapen
för att man sätter skyddet av människor högst tycker vi inte att ett totalför-
bud mot metallsökare står i rimlig proportion till vad man vill uppnå. På Got-
land och Öland där fornlämningarna ligger tätt kan det vara befogat, men
för resten av landet, dvs. fastlandet, där riksantikvarieämbetet ändå bara
kunnat påvisa ett misstänkt fall av brottsligt förfarande, vore det att ta i i
överkant.
Sätt gärna åt bovarna - och här tycker vi att regeringen har tagit i rejält -
men varför straffa de vanliga sakletarna, för att tala med Pippi Långstrump?
De är ändå många fler.
I 20 § andra stycket står visserligen att länsstyrelsen kan lämna tillstånd
om skäl därtill föreligger, men som lagtolkarna är många har ett enigt utskott
understrukit att man inte bör vara onödigt restriktiv vid tillståndsgivningen.
I det särskilda yttrandet från folkpartiet liberalerna och moderaterna har
vi velat betona att det är missbruket och inte bruket av metallsökare som
skall beivras. Vi vill också markera att vi förordar större generositet vid be-
handling av ansökningar. Vi delar alltså inte statsrådets uppfattning att hob-
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Fornminnes-
brott m.m.
53
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Fornminnes-
brott m.m.
54
bybruk av metallsökare måste få stå tillbaka för det allt överskuggande in-
tresset att skydda fornlämningarna.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till hemställan i kulturutskottets
betänkande nr 30.
Anf. 98 SYLVIA PETTERSSON (s):
Herr talman! Vi skall egentligen inte debattera ärenden där vi är ense,
men det särskilda yttrande som moderaterna och folkpartiet liberalerna har
fogat till detta betänkande gör att jag ändå vill ta till orda litet. Det har blivit
nödvändigt för mig att framhålla att för alla oss som känner ansvar för vårt
kulturarv känns det angeläget att välkomna förslaget i propositionen, både
beträffande straffskärpningen och när det gäller att utvidga området för för-
bud att använda metallsökare till hela landet.
Liksom riksantikvarieämbetet och en lång rad länsstyrelser i landet som
är ansvariga myndigheter på området ser vi med stor oro på den plundring
av fornlämningar som förekommer och som ökar.
Som har sagts av de föregående debattörerna utvidgades förra året områ-
det där förbud för metallsökare gäller till att omfatta både Gotland och
Öland. Då diskuterades frågan om förbud skulle gälla i hela landet. Riksda-
gen sade dock att den saken skulle prövas i samband med ett lagstiftnings-
ärende. Nu har vi alltså fått ett förslag från regeringen som innehåller både
den önskade straffskärpningen och förslag om att förbud skulle omfatta hela
landet. Jag skulle vilja citera några rader ur propositionen:
”Att avgränsa vissa områden av landet som särskilt skyddsvärda med hän-
syn till deras fornminnen är dock svårt att göra. Det är också svårt att - ut-
ifrån det hittills kända fynd- och fornlämningsmaterialet - peka ut något sär-
skilt område i landet som inte skulle vara begärligt för plundrare. På grund
härav föreslår jag att användningsförbudet skall omfatta hela landet.”
Ett enigt kulturutskott instämmer i att det inte kan göras någon avgräns-
ning av områden där hotet skulle föreligga i väsentligt mindre mån än i öv-
rigt. Så kommer vi alltså till slutsatsen att det är motiverat att förbjuda an-
vändningen av metallsökare i hela landet.
Från förbudet att använda metallsökare skall undantag kunna göras utan
onödig restriktivitet för såväl yrkesmässigt bruk som för fritidsändamål, un-
der förutsättning att betryggande garantier finns mot missbruk av tillståndet.
Även om detta är kulturutskottet enigt.
I anledning av vissa formuleringar i det särskilda yttrandet skulle jag vilja
säga att vi för vår del alltid utgår ifrån att regler som riksdagen fattar beslut
om kommer att tillämpas av myndigheterna i enlighet med vad utskottet ut-
talat och riksdagen beslutat. Fattas bara!
Anf. 99 MARGARETA FOGELBERG (fp):
Herr talman! Förra årets beslut här i riksdagen innebär att vi begärde att
regeringen skulle komma tillbaka med en ändrad lag som medförde en straff-
skärpning. Det har vi nu fått, och det är vi tacksamma för.
Men riksdagen begärde aldrig något totalförbud mot användande av me-
tallsökare, av det skälet att vi inte tror att förbud skyddar våra fornläm-
ningar.
Däremot medförde de tidigare lägre straffsatserna dels att ingen avskräck-
tes från att hålla på med denna plundringsverksamhet, dels att det var omöj-
ligt för myndigheterna att egentligen vidta några åtgärder.
Anf. 100 LARS AHLSTRÖM (m):
Herr talman! Självklart förutsätter vi, Sylvia Pettersson, att myndighe-
terna följer det vi beslutar här. Men vad vi har varit rädda för, och med all
rätt, är att myndigheterna i sin tillämpning av bestämmelserna blir så byrå-
kratiska att det blir nästintill omöjligt att få tillstånd att använda dessa me-
tallsökare för alla de människor som använder dem i sin hobbyverksamhet
och för att de har ett stort intresse för sin bygd. De skall tvärtom ges alla
enkla möjligheter att få detta tillstånd.
Jag tycker att vi ofta andas litet för mycket av misstänksamhet mot männi-
skor. De allra flesta människor är faktiskt hederliga och har ingen avsikt alls
att missbruka metallsökarna till att plundra fornminnesplatser.
Anf. 101 SYLVIA PETTERSSON (s):
Herr talman! Nu känns det plötsligt som om jag måste ställa frågan, kan-
ske till både moderaterna och folkpartiet, men mest till Margareta Fogel-
berg: Om ni är så starka motståndare till förbud mot användande av metall-
sökare i hela landet, varför har ni inte reserverat er?
Sedan skulle jag bara vilja säga till Lars Ahlström att om moderaterna är
eniga med oss övriga i utskottet om att det är givet att myndigheterna följer
de beslut vi fattar i riksdagen, då behövs ju inte ett särskilt uttalande om
detta i ett särskilt yttrande.
Anf. 102 MARGARETA FOGELBERG (fp):
Herr talman! Som Sylvia Pettersson, med fler år i riksdagen än jag, vet
är en enig utskottsskrivning mycket starkare än en majoritetsskrivning med
reservationer.
Vi har ställt upp på lagförslaget, men i vårt särskilda yttrande har vi velat
betona behovet av generositet emot dem som kan använda dessa metallsö-
kare på ett lagligt sätt.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande skatteutskottets betänkanden 1990/91 :SkU29 och
SkU36, utbildningsutskottets betänkanden 1990/91:UbU13, UbU15 och
UbU14 samt kulturutskottets betänkande 1990/91 :KrU30.
Skatteutskottets betänkande SkU29
Mom. 1 (införande av en särskild löneskatt på pensionskostnader)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservationen av Bo Lundgren
m.fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Fornminnes-
brott m.m.
55
Prot. 1990/91:117 Mom. 2 och 3
23 maj 1991 Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU36
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU13
Mom. 2 (ytterligare resurser till doktorandtjänster m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 186 röster mot 33 för reservation 2 av
Larz Johansson och Marianne Andersson i Vårgårda. 75 ledamöter avstod
från att rösta.
Göthe Knutson (m), Gullan Lindblad (m) och Gösta Lyngå (mp) anmälde
att de avsett att avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.
Mom. 45 (anslagsbeloppet under Temaorienterad forskning)
Utskottets hemställan bifölls med 234 röster mot 60 för reservation 20 av
Birgitta Rydle m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU15
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU14
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU30
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1990/91 :KrU31 Uppskov med behandling av vissa ärenden.
Tredje vice talmannnen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
Utskottets hemställans bifölls.
56
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
|
1990/91 :KrU19 Tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1990/91 |
Prot. 1990/91:117 23 maj 1991 |
|
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. |
Ändring i plan- |
Beslut
Utskottets hemställan bifölls.
Anf. 103 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1990/91:BoU17 Ändring i plan- och bygglagen (prop. 1990/91:146).
Anf. 104 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Vi skall nu behandla ett betänkande som gäller vissa änd-
ringar i plan- och bygglagstiftningen.
Plan- och bygglagstiftningen är ett av de mest omfattande lagstiftningsar-
beten som i ett sammanhang har genomförts i Sverige. Riksdagsbeslutet fat-
tades efter en omfattande omskrivning i bostadsutskottet av lagförslaget i
propositionen. Det är förmodligen det mest omfattande lagstiftningsarbete
som skett direkt här i riksdagen. Centern medverkade i det arbetet och stod
bakom den majoritet som har genomfört huvuddragen i förslaget.
Mot bakgrund av att det här är fråga om en mycket omfattande lagtext är
det förvånansvärt litet som har tappats bort eller förbisetts. Intentionerna
med PBL-lagstiftningen har visat sig hålla utomordentligt väl. Den häftiga
kritik som under arbetets gång framfördes från visst håll har helt kommit på
skam. Pliktskyldigast och utan någon större entusiasm förs det nu av mode-
raterna och folkpartiet liberalerna fram rester av motstående ståndpunkter
från tiden för genomförandet.
Det klokaste vore att lägga ned hela den kritiken nu. Den utvärdering och
översyn som ligger till grund för den proposition som betänkandet bygger på
har med all önskvärd tydlighet visat att PBL-lagstiftningen i sina väsentliga
delar fungerar väl och att intentionerna med lagen nu genomförs utan pro-
blem ute i landets alla kommuner. Det innebär
- att vi nu har en mer samlad syn på markresurserna och den fysiska miljön
i en sammanhållen lagstiftning inom plan- och byggområdet,
- att vi har en likaledes sammanhållen lagstiftning för hushållning med mark
och vatten här i landet,
- att vi har en lagstiftning med ett uttryckligt decentraliserat ansvar ute hos
landets alla kommuner och att den statliga kontrollen och detaljstyrningen
har begränsats,
57
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ändring i plan-
och bygglagen
58
- att vi har ett förenklat och modernt planeringssystem, som ger en starkare
ställning och sociala och ekonomiska hänsyn i planering och byggande,
- att vi har ett planeringssystem som ger bättre förutsättningar för planering
av stadsförnyelse och förbättringar i befintliga områden utan att den en-
skilda äganderätten träds för när,
- att vi har en lagstiftning som ger bättre förutsättningar för de boende att
delta i och få inflytande över planeringen och den egna närmiljön,
- att vi har en bygglagstiftning som ger större frihet och ansvar för den en-
skilda människan, och
- att vi har en lagstiftning som tar klar hänsyn till den enskilda äganderätten
med ersättningsregler som fungerar väl och täcker de skador som kan upp-
komma i samband med planbeslut.
Från centerns sida ser vi detta översynsarbete med viss tillfredsställelse,
eftersom vi var med och tog ansvar och då blev starkt kritiserade. I dag är
det snarast med förvåning man kan konstatera att det vid genomförandet
yrkades blankt avslag på förslaget om denna lagstiftning. Fanns det och finns
det verkligen inte ett behov av den här lagstiftningen? Det är naturligtvis den
fråga som man ställer sig mot den bakgrunden. Huvudyrkandena om att av-
stå från en ny lagstiftning på det här området har emellertid inte återkommit,
vilket får tas till intäkt för att lagen i sina huvuddrag efter hand har accepte-
rats. Även det får ju betraktas som en framgång.
Jag skall nu, herr talman, övergå till att kommentera några detaljer i lag-
stiftningen som vi anser borde ändras, vilket vi inte har fått gehör för hos
utskottsmajoriteten. Jag betonar att det rör sig om detaljer.
I reservation 1 tar vi upp kompetensen hos dem som arbetar med planfrå-
gorna i kommunernas byggnadsnämnder. 111 kap. 4 § PBL understryks be-
hovet av att byggnadsnämnderna har tillgång till arkitektutbildad person.
Detta är naturligtvis viktigt. Men utvecklingen går snabbt inom byggmate-
rialbranschen, som ställer ökade krav också på tekniskt kunnande. Olika ty-
per av material i vissa tekniska funktioner kan ibland bli till nackdel för bru-
karen. Därför är det angeläget att byggnadsnämnderna har tillgång till tek-
niskt kunnig personal som kan ge bra vägledning på det här området. Det
har kommunerna i regel, men vi anser att såväl kravet på tekniskt utbildad
och kompetent person som kravet på arkitektutbildad person bör finnas med
i bestämmelserna.
I reservation 6 tar vi upp etablering av stormarknader. Vi anser att det
måste finnas möjligheter att få en mer samlad insyn i och översyn av etable-
ringar av sådana företeelser. Jag vill närmast hänvisa till motiven, som finns
anförda i reservation 6.
Syftet med tillkomsten av PBL var bl.a. att förenkla. Vi anser att en ytter-
ligare förenkling beträffande ett par detaljfrågor kan göras. Det gäller bygg-
nadsnämndernas underrättelseskyldighet i vissa fall, och det gäller tillfälligt
marklov i fall där man i dag måste avvakta till dess att en ändrad detaljplan
vinner laga kraft. Vi tar upp det i reservationerna 8 och 12.
I reservation 16 avvisar vi från centern tillsammans med moderaterna och
folkpartiet förslaget i propositionen att i vissa fall ändra ersättningsreglerna.
Det gäller förslaget att fastighetsägare som till följd av beslut kan komma att
drabbas av vissa skador inom en tid av två månader måste komma in med
sitt ersättningsanspråk. Vi anser inte detta vara en rimlig ordning. Risken är
stor att utredningskostnader vältras över på den enskilda fastighetsägaren
och att man därmed också kommer att träda äganderätten för när.
Herr talman! Låt mig slutligen anmäla att centerns riksdagsgrupp står
bakom de fem reservationer som centerns ledamöter i utskottet ensamma
eller tillsammans med andra avgivit av de totalt 17 reservationer som har
fogats till utskottsbetänkandet. Jag nöjer mig här och nu med att yrka bifall
till reservation 16, herr talman.
Anf. 105 NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Herr talman! När riksmötet 1986/87 diskuterade en ny plan- och bygglag-
stiftning kritiserade moderata samlingspartiet förslaget på en rad viktiga
punkter. Vi hävdade också att det vore lämpligare med stegvisa reformer än
en enda svåröverskådlig lag.
Det har visat sig nödvändigt med flera revisioner av den plan- och bygglag,
PBL, som riksdagen antog att gälla från den 1 juli 1987. 1990 trädde vissa
ändringar i kraft, och nu är det dags för ytterligare ändringar utifrån vunna
erfarenheter.
De viktigaste moderata invändningarna mot PBL är av principiell karak-
tär, och de kvarstår. PBL innebär i väsentliga avseenden en inskränkning av
äganderätten och att den enskilde hamnar i underläge gentemot myndighe-
terna. Därtill menar vi att systemet är onödigt krångligt med alltför många
plannivåer. Jag delar alltså inte Agne Hanssons uppfattning att det skulle
vara så krångelfritt och välfungerande i alla avseenden. De viktigaste in-
vändningarna är dock av principiell karaktär.
Propositionen 146 och betänkandet BoU17 ger oss anledning att föra fram
dessa invändningar igen. Just vid en översyn är det lämpligt att ändra på det
som är felaktigt. Jag skall här kort redogöra för de viktigaste bristerna i PBL
och hur dessa återkommer i det förslag som vi nu behandlar.
Ett betydelsefullt inslag i PBL är de tidsbegränsade byggrätterna. Genom
mer eller mindre godtyckligt satta genomförande tider inom ramen 5—15 år
kan kommunen skaffa sig total kontroll över markanvändningen. Ägaren
har absolut byggrätt endast under genomförandetiden. Detta leder till kort
planeringshorisont och stor osäkerhet. Exempel som ofta brukar anföras är
att fritidshustomter inte längre kan reserveras för nästa generation och att
företag inte kan kosta på sig att ha reservmark för eventuell expansion.
Förslaget som vi nu behandlar innebär en ytterligare urholkning av äga-
rens möjlighet att utnyttja byggrätten. För närvarande gäller den praxis att
om en plan ändras skall en ny genomförandetid börja gälla. Men enligt för-
slaget skall den tidigare gällande genomförandetiden även omfatta de frågor
planändringen avser. Teoretiskt kan då en omfattande planändring ske när
endast en kort tid återstår av genomförande tiden. Jag säger alltså inte att
avsikten är att så skall ske - det är illa nog att möjligheten finns. Detta och
andra problem undviks om tidsbegränsningen avskaffas.
Som vi ser det följer av markägande en rätt att bruka, bebygga och sälja
marken. Kommunen skall visserligen ha inflytande över hur marken be-
byggs, men inte att. En byggrätt är som bekant ett värde. Alla vet att mark
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ändring i plan-
och bygglagen
59
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ändring i plan-
och bygglagen
60
med byggrätt är värdefullare än mark utan. Med tidsbegränsad byggrätt går
alltså en av äganderättens funktioner förlorad.
För övrigt kan vi notera att kommunerna är synnerligen medvetna om att
byggrätter är värdefulla. Jag syftar på den allt vanligare förhandlingsplane-
ringen, som också berörs i betänkandet. Det finns ingen laglig grund men i
praktiken handlar kommunerna med byggrätter. Entreprenören utför något
som kommunen vill ha utfört mot att han får byggrätter. Eufumistiskt, med
en förskönande omskrivning, kan man kanske kalla det kreativ finansiering.
Jag har själv stött på detta något i min tidigare kommunala verksamhet. Glo-
benprojektet här i Stockholm är väl annars det mest kända exemplet. Förfa-
randet kan vara rimligt, men det är klart att det också innebär risker för att
den demokratiska processen gås förbi. Den enskildes inflytande i detaljpla-
neprocessen blir nämligen mycket begränsad.
Låt mig tillägga några ord om ersättningsbestämmelserna i samband med
antagande, ändring eller upphävande av detaljplan eller områdesbestäm-
melser, som det heter på detta speciella språk. Det står i förslaget att den
som drabbas av skador av beslutet inom viss tid skall framställa anspråk på
ersättning eller inlösen.
Flera remissinstanser har varit kritiska, bl.a. hovrätten för västra Sverige
som menar att kostnaderna för att föra talan vältras över på den enskilde på
ett orimligt sätt. Näringslivets byggnadsdelegation har särskilt vänt sig mot
att tidsfristen kan vara så kort som två månader. Har inte talan väckts inom
den tiden förfaller rätten till ersättning. Detta innebär risk för rättsförluster.
Som jag nämnde inledningsvis anser moderata samlingspartiet att antalet
plannivåer bör begränsas. Översiktsplanerna är till nytta om de visar möjliga
och alternativa användningar av markområden. Utvecklingen visar dock att
de blir alltmer detaljerade. Enligt PBL skall överstidsplanerna inte vara sty-
rande för bygglov m.m., men inte minst genom kopplingen till områdesbe-
stämmelser blir det lätt så i alla fall. Det är således stor risk att översiktspla-
nerna kommer att styra markanvändningen på ett sätt som inte är avsett.
Därför bör planinstitutet områdesbestämmelser utmönstras ur PBL. Det är
fel att med hjälp av områdesbestämmelser reglera bl.a. byggnation och
markanvändning. Av detta skäl motsätter vi oss att just områdesbestämmel-
serna används för att formulera det som här kallas ”bygglovsplikt för grund-
vattentäkter i vissa fall”. Denna bygglovsplikt bör kopplas till detaljplan.
Beträffande planfrågor över lag borde socialdemokraterna nu inse att det
inte räcker att lappa och laga utan att det behövs en genomgripande föränd-
ring av vissa principer i PBL.
I avsnittet om utökad bygglovsplikt för skyltar och ljusanordningar i vär-
defull bebyggelsemiljö nämns också att kommunen genom områdesbestäm-
melser kan införa bygglovsplikt. Här gäller återigen samma resonemang an-
ser vi - inga bygglov kopplade till områdesbestämmelser. Vidare tycker vi
inte att det finns så stor anledning att tro att ägaren till en värdefull bebyggel-
semiljö eftersträvar att förfula sin egendom genom t.ex. vulgära ljusanord-
ningar. Inom detaljplanelagt område är det redan nu krav på bygglov. Enligt
vår mening är de bestämmelser som finns tillräckliga, eftersom man inte kan
reglera allt.
Slutligen några ord om den viktiga reservationen nr 4. Med hjälp av PBL
kan kommunerna i dag styra detaljhandelns lokalisering och varusortement.
I teorin är det fri etableringsrätt men i praktiken styr politikerna genom plan-
monopolet. I dessa tider av matprisdiskussioner är det ovanligt lämpligt att
ta bort denna konkurrensbegränsande lagstiftning. Det är marknaden, dvs.
konsumenternas fria val och butiksinnehavarnas bedömningar, som skall av-
göra vad som kan säljas.
Vill vi ha lägre matpriser räcker det inte att som majoriteten utgå ifrån att
konkurrensfrågan vid handelsetablering uppmärksammas så att konkurren-
sen inte begränsas, som det heter i skrivningen. Den s.k. konkurrenskom-
mittén har i SoU 1990:25 sagt att om inte kommunerna uppmärksammar vik-
ten av konkurrens kan det finnas skäl att tydligare markera frågan genom att
ta in konkurrensen som ett allmänt intresse i den avvägning som görs enligt
PBL.
Vi menar att kommunernas möjligheter att styra detaljhandeln bör be-
gränsas. I praktiken använder kommunerna ofta planmonopolet för att för-
hindra t.ex. externetablering av livsmedelshandel. Argumentet kan vara att
lokaliseringen strider mot kommunens varuförsörjningsplan. Syftet kan vara
att slå vakt om befintlig handel, t.ex. i centrum. Det bör kommunen inte
göra genom att begränsa konkurrensen. Vill man på annat sätt skapa en le-
vande positiv centrummiljö är det naturligtvis bra.
Varuförsörjningsplanerna finns det väl inte så stor anledning att orda om.
Försörjningen kan nog fungera bra utan plan, eller kanske just därför att det
inte finns någon plan. Til syvende og sidst måste konsumenterna visa att de
vill bevara en befintlig affär genom att de handlar i den.
Apropå matpriserna har statens pris- och konkurrensverk nyligen visat att
priserna är lägre på orter där man har släppt fram lågprisaffärer än på orter
där man har sagt nej. I Trollhättan, där det finns lågprisaffärer, var priserna
7 % lägre i snitt än i Karlskrona där sådana affärer saknas. Detta gällde såle-
des i genomsnitt, dvs. inte enbart i lågprisbutiken. Att det är så borde inte
förvåna någon.
Jag vänder mig nu direkt till Rune Evensson från socialdemokraterna. Jag
utgår ifrån att ni socialdemokrater verkligen vill ha lägre matpriser. Tror ni
att ökad konkurrens kan bidra till lägre matpriser? I så fall bör ni stödja vår
reservation nr 4.
Herr talman! Som torde ha framgått av mitt inlägg är vi moderater fortfa-
rande kritiska mot stora delar av PBL. I detta sammanhang nöjer jag mig
dock med att yrka bifall till reservationerna nr 1 och 4.
Anf. 106 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag avser inte att ta upp någon djupare debatt med Nils Fred-
rik Aurelius. Jag vill för det första gratulera honom till debuten i riksdagens
talarstol. Det var ett klarläggande anförande.
För det andra tänker jag inte ta upp de synpunkter han lägger på majorite-
ten, som även vi står bakom. Jag hänvisar i det fallet till Rune Evenssons
anförande.
Däremot vill jag kommentera något som Nils Fredrik Aurelius berörde i
sitt anförande. Han sade att grundkritiken över PBL-lagstiftningen fortfa-
rande kvarstår från moderaternas sida. Han menade att den förändring som
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ändring i plan-
och bygglagen
61
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ändring i plan-
och bygglagen
62
nu föreslås tillsammans med den som vi tidigare har gjort är tecken på att
det här var en dålig lösning på lagstiftningsfrågorna. Jag vill understryka att
det är fråga om mycket marginella förändringar i det stora lagkomplex som
vi har beslutat om. Som jag sade i mitt anförande ligger huvuddragen fast.
Jag begär inte heller att Nils Fredrik Aurelius i detalj skall kunna redovisa
de principer som man fortfarande riktar en grundläggande kritik mot och
varför så är fallet.
Inte i något fall har jag kunnat konstatera att man t.ex. genom den nya
lagstiftningen har trätt äganderätten för när. Såvitt jag förstår har man kun-
nat lösa dessa frågor på ett mycket smidigt och enkelt sätt i det översiktspla-
nearbete som nu sker ute i kommunerna. Det tycker jag är ett gott betyg till
den här lagstiftningen. Jag noterar än en gång att eftersom man har släppt
avslagsyrkandena generellt innebär det att man har erkänt att lagstiftningen
håller i sina huvuddrag.
Anf. 107 NILS FREDRIK AURELIUS (m) replik:
Herr talman! Jag hade hoppats att det skulle ha framgått även för Agne
Hansson i vilka avseenden kritiken kvarstår, eftersom han hade vänligheten
att säga att inlägget var så klargörande. Det gäller väsentliga punkter. Frå-
gorna som gäller äganderätten är inte små. Vi vidhåller att t.ex. de tidsbe-
gränsade byggrätterna utgör en väsentlig inskränkning av en av äganderät-
tens viktiga funktioner. Det finns ett hot kvar i själva lagstiftningen mot den
enskilde, och det är ingen liten detalj.
Nu kan man i och för sig inte omintetgöra den lagstiftning som det fattades
beslut om för fyra år sedan, och det finns heller inte något sådant förslag. Det
vore praktiskt ogörligt. Man kan däremot ändra på saker som fortfarande är
felaktiga, särskilt om de gäller viktiga principiella frågor.
Anf. 108 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! Riksdagen behandlade och fastställde den nuvarande plan-
och bygglagen den 26 november 1986. Från folkpartiet framförde vi då kritik
på flera viktiga områden i lagstiftningen som grund för vårt avslagsyrkande.
Jag skall i detta anförande upprepa något av vad vi tidigare framfört om
PBL. Vidare skall jag ta upp och kommentera de nya förändringar som före-
slås i detta betänkande.
Det måste starkt understrykas att en utgångspunkt för en plan- och bygg-
lag måste vara den enskilda människans rätt att förfoga över sin egendom.
Det är bara med stöd av lagen som den enskilde kan hävda sin rätt gentemot
myndigheter. När de allmänna intressena måste göra sig gällande skall rim-
liga ersättningsregler garantera kompensation.
Den nuvarande plan- och bygglagen med s.k. genomförandetider har gjort
det möjligt för kommunerna att begränsa byggrätten för den enskilde ända
ned till fem år. Den föreslagna minimitiden är för många fastighetsägare all-
deles för kort för att medge genomförande av byggrätten.
Det här kan på ett mycket negativt sätt påverka den enskildes möjligheter
att bygga på sin tomt.
Med en starkt reducerad byggrätt kan det bli så att en del grannar kan ha
hunnit bygga inom fem år. De blir då helt tillgodosedda, medan andra som
haft olika förhinder inte hinner bygga alls. Detta kan skapa en betydande
orättvisa människor emellan. Det nu föreliggande lagförslaget ger också
markägaren en mycket svag ställning efter det att genomförandetiden gått
ut.
Några enkla exempel:
Svårigheter kan uppstå för personer som inte har kunnat använda sin
byggrätt på grund av arbetslöshet eller sjukdom under en viss period. Efter
genomförandetidens slut har kommunen rätt att ensidigt häva byggplanerna.
Kort genomförandetid kan också försvåra generationsväxling: en av-
styckad villatomt från exempelvis föräldrarnas mark är givetvis inte ofta ak-
tuell att bebygga inom så kort tid som fem år.
I de här exemplen kan konsekvenserna bli allvarliga för den enskilde, spe-
ciellt om den aktuella kommunen har skiftat politisk majoritet under genom-
förandetiden och det tidigare varit politisk strid om byggplanen.
Folkpartiet kräver i reservation nr 10 att en lång genomförandetid införes
för byggrätten, minst 15 år normalt, och någon övre gräns bör inte anges i
lagstiftningen. Kommunerna kan därför med vårt förslag fastställa rätten att
bebygga mark för den enskilde till en mycket lång tidsperiod, exempelvis 20
år, 30 år osv.
Herr talman! Jag vill nu beröra vissa ersättningsanspråk i PBL.
Folkpartiets principiella utgångspunkt är att äganderättens ställning inte
får försvagas ytterligare, snarare stärkas i PBL. Det innebär att det inte är
rätten att använda mark för bebyggelse utan inskränkningar i denna rätt som
behöver motiveras. I det betänkande vi nu behandlar föreslår utskottsmajo-
riteten en ändring i PBL beträffande fastighetsägarens tidsmarginaler för att
begära ersättning när hans fastighetsanvändning avsevärt försvåras. Tids-
marginalen begränsas nu till två månader.
Denna förändring bör inte genomföras. En fastighetsägare som ställs inför
ett sådant krav har ofta inte resurser att inom så kort tid bedöma konsekven-
serna för sin fastighet. Han kanske då måste chansa och hugga till i överkant.
Ett sådant ersättningsanspråk ger heller inte kommunen rätt information om
ersättningsanspråken. I en gemensam reservation, nr 16, från folkpartiet,
centern och moderaterna förslår vi i stället att ersättningsfrågorna i största
möjliga utsträckning klaras upp på ett tidigare stadium genom förhandlingar
och avtal med fastighetsägarna.
Jag vill nu ta upp PBLs inlösen efter genomförandetidens utgång.
Enligt 6 kap. 24 § andra stycket i lagförslaget kan kommunen efter genom-
förandetidens utgång få rätt att lösa in mark som inte har bebyggts i huvud-
saklig överensstämmelse med detaljplanen. Folkpartiet anser att kommu-
nerna inte skall ha en sådan lösenrätt. Anledningen till att en plan inte har
genomförts kan vara att planen varit så utformad att den har varit svår att
förverkliga. Det kan också finnas skäl till att markägaren inte bebyggt sin
mark, t.ex. att han velat spara den för sina barn eller andra anhöriga. Mark-
ägarens motiv bör kunna prövas mot de motiv som kommunen kan ha för att
vilja lösa marken. Folkpartiet anser därför att kommunen bör vara hänvisad
till att ansöka om expropriationstillstånd varvid dess behov av marken bör
vägas mot markägarens synpunkter.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ändring i plan-
och bygglagen
63
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ändring i plan-
och bygglagen
64
Herr talman! I detta betänkande behandlas en rad frågor med anknytning
till plan- och bygglagen med anledning av proposition 1990/91:146.
I en annan proposition som nyligen framlagts presenterar regeringen för-
slag - på grundval av konkurrenskommitténs arbete - om förstärkt konkur-
rens på livsmedelsområdet. Där konstateras att konkurrensbegränsande in-
slag förekommer i samband med den kommunala planprocessen enligt PBL.
Vi har för vår del länge pekat på detta problem. Det bidrar givetvis till att
driva upp matpriserna. Det ligger nära till hands att tolka den oro för de
konkurrensbegränsningar i planprocessen som uttrycks i livsmedelsproposi-
tionen som ett tecken på att regeringen närmat sig vår uppfattning. Vi note-
rar därför med förvåning att regeringen i sin proposition om PBL inte före-
slår några som helst förändringar i bygglagstiftningen.
Socialdemokraterna har ju visat ett nyvaknat intresse för priserna på ma-
ten. Ville man då verkligen göra någonting radikalt, borde man nu ta chan-
sen att få bort planmonopolet för handeln och släppa den här etablerings-
kontrollen. Varför, Rune Evensson, gör ni inte någonting som verkligen
skulle kunna ge resultat och öka konkurrensen? Jag instämmer i den fråga
som tidigare ställdes från moderat håll.
Den nya plan- och bygglagen utökade kommunernas möjligheter att styra
handelns utveckling. Redan det utrymme som gavs i den tidigare bygglagen
hade utnyttjats på ett sätt som i praktiken begränsade konkurrensen. SPK
konstaterar i sin rapport till konkurrenskommittén att många kommuners
etableringspolitik syftar till att i första hand värna om befintlig handel. PBL
har gett dessa kommuner ytterligare maktmedel.
Till att börja med innebär PBL att en klarare skiljelinje dras mellan indu-
stri- och handelsändamål. Det krävs sålunda en planändring för att en bygg-
nad som tidigare använts för industriverksamhet skall få utnyttjas för han-
del. Med PBL-beslutet öppnades vidare möjlighet att precisera olika typer
av handel: partihandel, detaljhandel med skrymmande varor och detaljhan-
del med livsmedel. Livsmedelshandel skulle kunna begränsas eller förbjudas
”med hänsyn till kravet på en lämplig samhällsutveckling”, som dåvarande
bostadsministern uttryckte saken. Stormarknader och bensinstationer
nämndes som exempel.
SPK redovisar i sin rapport en rad fall där kommuner sökt hindra etable-
ringar som kunde ha ökat konkurrensen. I Trollhättans kommun försökte
man t.ex. stoppa en handel med hänvisning till att företaget ansågs bedriva
detaljhandel med livsmedel. Skara kommun har motsatt sig livsmedelsför-
säljning i den s.k. köpstaden vid Sommarland med hänvisning till omsorg om
centrumhandeln i Skara. En rad ytterligare exempel har väckt uppmärksam-
het, inte minst i Munkedal där byggnadsnämnden har försökt att stoppa ett
företag som ville bedriva livsmedelsförsäljning.
En nyligen gjord jämförelse mellan Trollhättan, där politikerna slutligen
tillåtit en lågprisetablering, och Karlskrona, där de har sagt nej, visar att
matpriserna i Trollhättan genomsnittligt låg ca 7 % lägre. Det betyder sanno-
likt mycket mer för konsumenternas matkonton än den spektakulära moms-
sänkning som socialdemokraterna har hakat på nu när man har bytt åsikt.
Allmänt sett är det en föga uppmuntrande bild av konkurrensintressets
ställning i den kommunala planprocessen som framträder i SPKs rapport.
SPK menar visserligen att det är för tidigt att göra en fullständig utvärdering
av plan- och bygglagen från konkurrenssynpunkt, men det finns nu många
argument som talar för att man borde ta bort inslaget att styra och kontrol-
lera handeln.
Det är emellertid obestridligt att plan- och bygglagen utvidgat kommuner-
nas möjligheter att reglera detaljhandeln. Detta faktum i kombination med
det restriktiva och konkurrensbegränsande förhållningssätt som SPK beskri-
ver talar enligt vår mening entydigt för att åtgärder nu måste vidtas. Rege-
ringens passivitet går inte att försvara.
Folkpartiet liberalerna föreslår att plan- och bygglagen ändras så, att de
utökade befogenheter att reglera handeln som lagen gav kommunerna vid
sitt ikraftträdande 1987 avskaffas.
I syfte att öka konkurrensen föreslår vi också att 2 kap. i plan- och byggla-
gen ändras i enlighet med detta.
Herr talman! Vi ifrågasätter inte kommunernas rätt att utnyttja plane-
ringsprocessen för att avgöra var bebyggelse skall ske och hur den skall utfor-
mas. Vi är också medvetna om att denna rätt gör det möjligt att stoppa eta-
bleringar, t.ex. för att ett område skall skyddas till förmån för friluftsliv i
stället för att bebyggas med en stormarknad. Det är då viktigt att lagen inte
i onödan ger utrymme för avsiktlig konkurrensbegränsning. Det är konsu-
menterna som skall bestämma vilka butiker som kan tjäna dem bäst. Det
skall inte politiker söka bestämma åt konsumenterna. Denna grundsyn bör
tydligare komma till uttryck i lagen.
Slutligen: Folkpartiet liberalerna står självfallet bakom alla de reservatio-
ner där vi finns med som undertecknare, men jag nöjer mig med att yrka
bifall till reservationerna nr 4 om detaljhandelnslokalisering och nr 10 om
längre genomförandetider.
Anf. 109 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! När det gäller plan- och bygglagen som här tas upp, gör rege-
ringen en liten utvärdering i början av propositionen. Man konstaterar att
plan- och bygglagen har fungerat relativt bra, men att den som all annan lag-
stiftning naturligtvis behöver en del justeringar och kompletteringar. Jag kan
i stort sett hålla med om regeringens bedömning. Plan- och bygglagen har
fungerat relativt bra, men då och då behöver man putsa litet på den och göra
vissa kompletteringar.
Regeringen pekar särskilt på ett par problem. Man konstaterar att de obli-
gatoriska översiktsplanerna brukar vara försenade i förhållande till plan- och
bygglagens bestämmelser. Samtidigt konstaterar man att det är bättre att
översiktsplanerna görs och görs på ett bra sätt än att de hastas fram för att
de skall bli färdiga i rätt tid. Man nöjer sig med - och det kan jag också in-
stämma i - att de allra flesta kommuner har ett ambitiöst översiktsplanear-
bete på gång. Översiktsplanen kommer att få en stor betydelse när den verk-
ligen finns tillgänglig.
Trots diskussionen om huruvida översiktsplanen skall vara juridiskt bin-
dande eller inte, kommer den att ha en kraftigt styrande verkan, även om
den inte är juridiskt bindande. Det var ju avsikten med och det som låg
bakom kommunernas rätt att själva fastställa sina detaljplaner.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ändring i plan-
och bygglagen
65
5 Riksdagens protokoll 1990/91:117
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Åndring i plan-
och bygglagen
I T.
Vidare konstaterar man att det finns anledning att varna för den förhand-
lingsplanering som pågår litet här och var, där fastighets- och markpriserna
är uppskörtade och där byggrätterna är särskilt eftertraktade. Det är en var-
ning som vi har tagit upp i en motion. Utskottets majoritet gör en positiv
skrivning och är i sak överens med oss om att man måste vara på sin vakt
mot den förhandlingsplanering som sätter demokratin i planeringsprocessen
på undantag. Det går att träffa överenskommelser om förhandlingsplane-
ring, om man gör det på så sätt att man inte förgriper sig på demokratin.
Detta förutsätter bl.a. att man är väl förankrad i en översiktsplan, och att
samrådet får pågå i enlighet med de stadganden som finns i plan- och byggla-
gen. Då kan man klara både att ta betalt för byggrätterna - som Nils Fredrik
Aurelius sade - och att styra markanvändningen.
Byggrätternas värde är av grundläggande intresse när det gäller hante-
ringen av markanvändnings- och planeringsfrågor. Jag vill påminna om att i
praktiken delar kommunerna ut fantastiska gåvor när de planlägger ett om-
råde och upprättar byggrätter. Det är inte någon som har bekymrat sig sär-
skilt mycket om utdelningen av värden. Däremot blir det väldigt starka pro-
tester så fort det blir aktuellt att dra in på de utdelade värdena. Detta måste
man ha klart för sig här man diskuterar sådana frågor som genomförandeti-
den och andra inskränkningar i den enskildes rätt att själv förfoga över mar-
ken. Det måste finnas en jämvikt mellan det förhållandet att kommunen de-
lar ut värden och kommunens rätt att göra inskränkningar i de utdelade vär-
dena.
Jag vill för den moderate debattören påpeka att den begränsning som ge-
nomförandetiden innebär ju inte är en begränsning i byggrätten, utan enbart
en viss begränsning i utnyttjandet av byggrätten. Byggrätten ligger kvar för
evigt precis som i det gamla plansystemet.
Vi har i detta betänkande särskilt tagit upp parkeringsfrågan, och det är
en fråga som vi tidigare har tagit upp. Vår uppfattning är att det detaljerade
kravet på att det på varje tomt skall finnas plats för bilen är gammalmodigt,
medan man med en modern syn på detta med planering brukar tala om funk-
tionskrav och söka efter lösningar på dessa funktioner, lösningar som är bra
ur såväl social som miljömässig och ekonomisk synvinkel.
Vi menar att det i grunden är felaktigt att ha en detaljbestämmelse om
att man på varje tomt skall ha plats för en bil. I en modern upplaga av en
bygglagstiftning skall det ställas krav på att transporterna är ordnade på ett
riktigt sätt ur miljösynpunkt, osv. Detta kan lösas på olika sätt. Om man har
en sådan konstruktion behöver man inte ha detta krångel med parkerings-
köp.
Vi tycker att det är litet egendomligt att moderater och folkpartister, som
alltid talar om att man skall avreglera och att man i större utsträckning skall
ha bestämmelser som innebär att det ställs funktionskrav och inte detaljkrav,
inte ställer sig bakom detta. Jag skulle vilja ha ett svar på varför moderaterna
och folkpartisterna inte ställer sig bakom denna avreglering - och att det
ställs funktionskrav på transporterna i stället för detaljkrav på bilplats.
Med det anförda vill jag yrka bifall till reservation 7 i betänkandet.
66
Anf. 110 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! Tack för att jag fick gå in i debatten före Rune Evensson.
Jag skall emellertid inte bli så lång i talarstolen som jag själv är.
Jag har följt denna lags krokiga tillkomstväg sedan 1969/1970, då den då-
varande regeringen gav ut ett första utkast till fysisk riksplanering. Vägen
har varit ganska krokig.
Jag tyckte från början, som ung arkitektstudent, att detta var mycket in-
tressant. Man skulle ju ta ett rejält tag i byggandet och på vår bävermentali-
tet som människor - vi bygger och river våra samhällen - och det måste fak-
tiskt ske på ett alltmer reglerat sätt för att vi skall få balans mellan natur och
samhälle, och mellan natur och kultur. Detta stötte snart på patrull, och det
blev en splittring mellan natursynen och samhällsynen. Vi fick då dels plan-
och bygglagen, dels naturresurslagen.
Trots den fina utredningen om naturresursers nyttjande och hävd - någon-
stans mitt på vägen, från 1970 och fram till denna lags tillkomst - blev natur-
resurslagen ändå en ganska tandlös historia. Den ingår i och för sig inte i
detta betänkande, men den ingår så att säga i lagområdet.
Vid en översyn av hela miljölagstiftningen i samhället ser vi det som natur-
ligt att denna bäverlag, plan- och bygglagen, och naturresurslagen kommer
att ingå i en enhetlig miljöbalk. Då kommer vårt byggande in i rätt samman-
hang, dvs. tillsammans med naturkraven.
Det som vi diskuterar ganska mycket i bostadsutskottet, nämligen ett eko-
logiskt byggande, inte minst på grund av motioner från miljöpartiet de
gröna, kommer, så vitt jag förstår, att innebära att vi måste skärpa kraven
ytterligare exempelvis på byggrätter, vilket har tagits upp här. Då kanske vi
kommer i ett läge då vi måste begränsa byggrätterna ur ekologisk synpunkt.
De ekologiska ramarna måste begränsa byggrätterna. De skall alltså inte
vara enbart tidsbegränsade. I detta sammanhang måste jag med skärpa kriti-
sera moderater och folkpartister som har fört en oroväckande manchesterli-
beralistisk debatt här om frihet för stormarknadsetableringar, osv. Jag tycker
att det är ganska skrämmande, och man skulle kunna kalla det för ett B&W-
stormarknadspolitiskt manifest som man här spelar upp. Jag är mycket oro-
lig för att den typen av politik skall vinna gehör hos folket efter valet i höst.
Därför vill jag stödja centerns reservation 6 med anledning av mom. 6 i ut-
skottets hemställan. Jag vill därmed uttrycka oro för att vi kommer att få
alldeles för fria tankar kring stormarknadsetableringar. Uppenbarligen skall
man också ha Las Vegas-skyltar, eftersom man inte vill ha några inskränk-
ningar när det gäller neonskyltningen.
Jag yrkar alltså bifall till centerns reservation 6. Jag vill också yrka bifall
till miljöpartiets och vänsterns reservation 7 med anledning av mom. 7 i ut-
skottets hemställan, som handlar om parkeringsköp. Jan Strömdahl har re-
dan anfört motiveringarna till denna reservation, nämligen att vi inte skall
reglera in bilen i bostadsområdena och i samhället på det sätt som nu sker
genom plan- och bygglagen. Bilen får finnas i trafiksystemet. Den skall inte
inregleras i bostadens närmiljö på det sätt som faktiskt sker genom plan- och
bygglagen.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ändring i plan-
och bygglagen
67
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ändring i plan-
och bygglagen
68
Anf. 111 RUNE EVENSSON (s):
Herr talman! Plan- och bygglagen har nu varit i kraft i snart fyra år. Lagen
kom till efter en lång utrednings- och förberedelsetid. Men lagen är också
mycket omfattande.
De erfarenheter som vunnits under dessa år är mycket goda. Lagen är all-
mänt accepterad och fungerar väl i det svenska samhället.
Jag håller med Agne Hansson när det gäller hans bedömning om lagens
genomförande, nämligen att den har gått bra och att alla katastrofer som
skulle inträffa efter det att lagen hade trätt i kraft har uteblivit. Vi som stod
bakom beslutet, socialdemokraterna och centern, visste detta redan när vi
fattade beslutet. Andra var offer för sin egen propaganda.
Lagens tillämpning har följts av en styrgrupp som föreslagit ändringar och
justeringar, vilket nu lett till att denna proposition har framlagts.
I propositionen föreslås bl.a. en enklare hantering av detaljplaneänd-
ringar samt att villkorade bygglov kan ges innan planer vinner laga kraft.
Vidare ges kommunerna rätt att i detaljplan eller områdesbestämmelse in-
föra bygglovsplikt för vissa grundvattentäkter. Kommunerna föreslås också
få möjlighet att begära in krav på ersättning i vissa fall innan detaljplan an-
tas.
Utskottsmajoriteten tillstyrker propositionen med ett undantag och det
gäller förhandsbesked där oklarheter har uppkommit beträffande ombygg-
nader. Utskottet begär här ett klarläggande, och regeringen bör återkomma
till riksdagen med sin syn på denna fråga.
Till betänkandet har fogats ett antal reservationer, och jag tänker kom-
mentera några.
Moderaterna vill att översiktsplanerna skall vara frivilliga och inte obliga-
toriska. Detta krav är de ensamma om, och det har hängt med sedan PBL
trädde i kraft 1987. Vi tycker att översiktsplanerna är viktiga, inte minst när
det gäller hur riksintressena skall tillvaratas. Hur detta skall bevakas framgår
inte av moderaternas reservation. De kanske inte anser att detta är så viktigt.
En frivillighet på detta område skulle innebära risk för att bl.a. naturresurs-
lagens intentioner om hushållning med naturresurserna skulle åsidosättas
och att riksintressanta miljöer ej skulle bevaras. Därför yrkar vi avslag på
denna reservation.
Centern vill att riksdagen skall tala om för byggnadsnämnderna vilken
kompetens deras personal skall ha. Vi tycker att det utöver vad som sägs i
PBL om arkitektutbildad personal inte finns någon anledning för riksdagen
att här komma med pekpinnar. Vi tror att kommunerna själva är bäst på att
avgöra detta. Vi litar på kommunpolitikerna. Riksdagen behöver inte be-
stämma allt i detalj.
Moderaterna och folkpartiet vill begränsa kommunernas möjlighet att i
PBL styra markanvändningen i vad avser detaljplan. Moderaterna går
t.o.m. så långt att de i motion Bo72 skriver: ”Så som vi i annat sammanhang
redovisat anser vi att kommun i detaljplan inte skall kunna styra detalhan-
delns lokalisering och varusortiment.” Om moderaterna menar vad som står
i motionen betyder det att detaljhandelns lokalisering skall stå utanför all
detaljplanering, och varhelst en affärsman väljer att uppföra sin butik skall
samhället inte kunna ingripa. Jag måste fråga moderaterna: Betyder detta
att butiker skall få uppföras var som helst, oavsett vad planer innehåller, i
parker, på torg osv.? Byggnadsnämnderna kan ju inte ingripa om detta inte
går att reglera i plan.
I vad gäller PBLs möjligheter att i detaljplan styra handelslokaliseringar
har kommunerna detta ansvar. Kommunen kan med olika planbestämmelser
skilja industri och handel i detaljplan.
På vissa villkor kan handel med livsmedel regleras för att hindra en från
allmän synpunkt olämplig utveckling. Det kan gälla att hindra en utarmning
av ortens centrum. En serviceutredning skall då finnas för att handeln med
livsmedel skall kunna regleras, dvs. ytbegränsas eller förhindras på viss
plats. Kommunen kan i denna utredning bedöma effekterna av en tänkt
etablering. Ett skäl kan vara minskad tillgänglighet för kategorier av invå-
nare. Dagligvaruförsörjningen i bostadsområdena är vanligen planerad ur
ett fotgängarperspektiv med närhet och trafiksäkerhet som mål. De som inte
har tillgång till bil, äldre, handikappade m.fl. ökar behovet av hemtjänstper-
sonal, med ökade samhällskostnader som följd. När andelen äldre ökar le-
der minskande tillgänglighet till att dessa människors inköpsproblem över-
vältras på samhället när närbutiken försvinner. Kollektivtrafiken kan behöva
byggas ut eller ändras. Det blir då en ökning av biltrafiken med miljöpro-
blem som följd. Det kan också behövas fler hemsamariter. Detta är frågor
som kommunerna måste beakta. Jag vill här svara på Nils Fredrik Aurelius
och Erling Bagers fråga till mig.
I Trollhättans kommun gjorde socialförvaltningen beräkningar för att se
vad en ytterligare butiksnedläggelse i bostadsanknutna lägen skulle få för
konsekvenser inom omsorgen. Enligt prognoserna för Trollhättans kommun
skulle 1 170 personer över 80 år ha behov av hemhjälp år 1995. En ytterli-
gare stormarknadsetablering i kommunen, med påföljd att fler bostadsan-
knutna butiker får ett mindre kundunderlag och lägger ned sin verksamhet,
resulterar i att det går åt ytterligare en och en halv timme per vecka och per-
son med hemhjälp för inköp. Följden blir att man inom kommunen måste
anställa ytterligare 45 heltidsanställda hemsamariter, en kostnad på 7,75
milj.kr. Utöver detta tillkommer kostnaderna för färdtjänst.
I en reservation krävs att som ett allmänt intresse konkurrensbestämmel-
ser införs i PBLs 2§. Det här har Nils Fredrik Aurelius, och jag tror även
Erling Bager, varit inne på.
I den ursprungliga PBL-propositionen som lades fram 1986 står det:
”Inom ramen för planeringen bör konkurrensen ges ett så fritt spelrum som
möjligt för att hålla priserna nere.” Det står också att det inte är något sam-
hällsintresse att begränsa konkurrensen.
Konkurrensen inom detaljhandeln betonas alltså i PBL. Begreppet han-
delsändamål i en detaljplan kan inte reglera typen av butik. Det är lika för
ICA, Domus eller lågprisbutik att etablera sig. Det är alltså konkurrens på
lika villkor.
PBL ger således tillräcklig grund för att pröva lämpliga butikslokalise-
ringar, utan att konkurrensen sätts ur spel.
Skulle konkurrensbegreppet föras in i lagen, skulle detta leda till kompli-
kationer som inte har analyserats.
Ett allmänt framhävande av konkurrensfrågorna direkt i lagen skulle inne-
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ändring i plan-
och bygglagen
69
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ändring i plan-
och bygglagen
bära att inte bara detaljhandelskonkurrens skulle främjas. All konkurrens
om marken skulle i så fall behandlas utifrån ett sådant perspektiv. Detta stri-
der uppenbart mot det grundläggande syftet med planlagstiftningen, dvs. att
väga olika intressen mot varandra, där miljöintresset i vid mening fått en
särskild tyngd genom naturresurslagen.
Vidare skulle en ”konkurrensbestämmelse” i lagen förhindra den typ av
avvägning som har att göra med tillgängligheten när det gäller varuförsörj-
ningen. Detta är en fråga som behöver bevakas särskilt under 1990-talet.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka avslag på reservationerna om
handelslokalisering och konkurrens.
Slutligen vill jag beröra en reservation från vänsterpartiet och miljöpartiet
om parkeringsköp.
S.k. parkeringsköp kan göras för att tillgodose samhällets krav på parke-
ring, om denna inte kan ske på den egna tomten. Detta kan åstadkommas
genom att kommunen eller någon annan ordnar med en parkeringsanlägg-
ning, varefter fastighetsägarna köper in sig. Anläggningen bör finnas i när-
heten av tomten, och [den skall vara färdig inom rimlig tid.
Reservanterna menar att detta är onödigt. Det stimulerar bilanvändning i
tätorterna. Att förneka bilens existens och användning även för tät-
ortsinvånarna är att gömma huvudet i sanden. Vi måste planera vårt sam-
hälle med hänsyn till den verklighet som vi befinner oss i, och där har bilen
i dag en mycket central roll. Det måste vi finna oss i intill dess vi hittar en
godtagbar ersättning. Att blunda för detta faktum skulle ställa till stora pro-
blem. Därför bör parkeringsfrågorna kunna lösas genom parkeringsköp där
så anses erforderligt.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservationerna.
Anf. 112 NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Herr talman! Låt mig i korthet ta upp det här med konkurrensen.
Det är tydligt att både propositionsskrivarna och utskottets majoritet är
angelägna om att betona att det är viktigt med konkurrens. Det ligger liksom
i tiden att göra det. Men ni kommer inte till skott. Det är faktiskt ändå så,
Rune Evensson, att kommunerna i praktiken använder PBL för att begränsa
t.ex. livsmedelshandelns etablering på visst ställe. Däremot förhåller det sig
naturligtvis inte så, som ni möjligen ville antyda, att vi önskar fritt fram för
etablering av livsmedelsbutiker precis var som helst. Vanlig prövning enligt
detaljplan måste givetvis ske. Det som det här handlar om är att själva varu-
sortimentet i praktiken begränsas av kommunerna med hänvisning till PBL.
Det är en konkurrensbegränsning som exempelvis konkurrenskommittén
har uttalat oro över.
Beträffande resonemanget om de olyckor som händer om kommunens va-
ruförsörjningsplan inte fungerar vill jag säga att jag tycker att det vittnar om
en övertro på politikernas förmåga att planera samhällets funktion. Man kan
på samma sätt försvara att t.ex. en olönsam industri skall få vara kvar, efter-
som en nedläggelse skulle få vissa samhällsekonomiska konsekvenser. Jag
tror att vi måste överge denna typ av planhushållningsresonemang.
70
Anf. 113 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! Först några ord om hur PBL fungerar och har fungerat och
om den lovsång som centerpartister och socialdemokrater sjunger om PBL.
Den 1 juli i år är ett viktigt datum för många fastighetsägare. Då upphör
nämligen de gamla planer som har funnits före PBLs ikraftträdande. Dessa
planer innebar ett fortsatt femårigt liv. Efter den 1 juli ankommer det helt
på kommunen, om gamla planer skall förlängas. Den enskilde har då ingen-
ting att säga till om. Det kommer kanske vid halvårsskiftet en hel del syn-
punkter till de partier som ligger bakom plan- och bygglagen. Jag har redan
hört åtskilliga synpunkter. Många människor vet inte vad som sker.
Sedan några ord om det som Rune Evensson tog upp. Vi anser att kommu-
nen har en mycket stor makt med den nuvarande utformningen av plan- och
bygglagen, medan den enskilde har mycket liten makt. Då genomförandeti-
den har gått ut är det endast kommunen som har rätt att bestämma vad som
skall ske: om det skall förlängas eller om det skall göras om. Vi har kritiserat
detta. Den korta tiden fem år, Rune Evensson, har vi också kritiserat, efter-
som den så starkt kan begränsa kommunernas styrning av planerna.
När det gäller handeln kan man säga att det är litet märkligt att regeringen
lägger fram propositioner som delvis har olika budskap. Jag nämnde i mitt
anförande att regeringen på grundval av konkurrenskommitténs arbete har
lagt fram en proposition, där det konstateras att konkurrensbegränsande in-
slag förekommer i samband med den kommunala planprocessen. Detta sä-
ger ett statsråd, medan ett annat statsråd säger någonting helt annat. Rune
Evensson sade i sitt anförande att han tycker att man klarar hanterandet av
konkurrensen, att det inte finns någon styrning. Är det inte mycket märkligt,
Rune Evensson, att SPK pekar på en rad fall där kommunerna har hindrat
en etablering av affärshandeln. Även konkurrenskommittén har kommit
fram till samma sak.
Vi har härigenom ett system som innebär att man i kommunerna kan dela
ut tillstånd till t.ex. Konsum och ICA och sedan anse att det inte skall finnas
fler butiker. Så hålls priserna uppe. Vill ni socialdemokrater verkligen göra
något radikalt för att sänka matpriserna, ta då bort de här styrmedlen och
etableringskontrollen och ge handeln möjligheter att verkligen konkurrera.
Anf. 114 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! Jag tyckte att det i den här debatten var litet upphetsande
att få höra hur moderater och folkpartister gör sig till tolk för något slags ny
demokrati. Man lämnar så att säga den beprövade demokratiska formen i
Sverige, där folkstyre, som vi känner till det, måste reglera byggandet, han-
del och trafik genom lämplig lagstiftning. Den lagstiftningen som vi efter
mycket möda har fått fram i plan- och bygglagen är inte jag helt nöjd med.
Jag anförde också att de ekologiska begränsningarna måste in så små-
ningom, vilket kanske var tänkt tidigare.
Jag vill fråga Rune Evensson, som uttryckte sig så starkt för Trollhättans
småbutiker, om han inte tycker att det ligger någonting i att stödja centerpar-
tiets krav på att länsstyrelserna skall få ytterligare litet större möjligheter att
inskrida mot etableringar av stormarknader, när han hör hur det låter från
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ändring i plan-
och bygglagen
71
Prot. 1990/91:117 folkpartister och moderater i de här frågorna. Jag är allvarligt oroad när folk-
23 maj 1991 partiet och moderaterna flirtar åt det nydemokratiska hållet.
Ändring i plan-
och bygglagen
72
Anf. 115 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! Jag vill börja med att kommentera debatten om styrningen
av detaljhandelns placering. Där håller jag helt med Rune Evensson om att
den ordning vi har, där man med översiktsplan och detalj planebestämmelser
i demokratiska former bestämmer sig för var man vill ha olika former av ser-
vice, var man vill ha olika former av bostäder osv. Det är grundläggande i
plansystemet. Att man i det systemet skulle frita vissa verksamheter från att
i demokratiska former regleras är helt främmande. Att dessutom spela upp
den här snyftvisan om att den dyra maten beror på möjligheten att styra de-
taljhandelns lokalisering med PBLs planformer är bara ren och skär bluff.
Jag menar att det finns tillräckligt många exempel på hur man vid en stor-
marknadsetablering har dränerat möjligheten att ha kvar bostadsnära små-
butiker för att man skall känna allvaret i denna varning. Vad skulle maten
kosta för de hushåll som blir av med sina närbutiker och som för att kunna
inköpa maten också måste skaffa sig bil till hushållet. Det är inte bara priset
i butiken det handlar om, utan också om priset på att få hem varan från buti-
ken.
I parkeringsfrågan drog Rune Evensson till med en liten snyftvals om be-
hovet av bil. Vi håller med om att bilen har sin plats. Den behövs i vissa
sammanhang. Men den skall också hållas borta i vissa sammanhang, framför
allt från de större städernas centrala delar, där det är för trångt för den
mängd av bilar som blir följden om man fortsätter med nuvarande ordning.
Vi menar att systemet med parkeringsköp är bra i och för sig, om man har
grundregeln med bilplats på varje tomt. Då blir parkeringsköp en förbätt-
ring. Men det är ett grundfel att det i plan- och bygglagen finns krav på bil
på varje tomt, vilket ställer krav på parkeringsköpssystem m.m. Det är detta
vi vill framhålla.
Anf. 116 RUNE EVENSSON (s):
Herr talman! Jag har för avsikt att försöka bemöta de flesta frågor jag har
fått i det här inlägget, för vi skall försöka hinna med en votering före kl.
18.00.
Nils Fredrik Aurelius hade invändningar av principiell karaktär mot plan-
och bygglagen. Han hänvisade till översiktsplaner och områdesbestämmel-
ser som han inte tyckte behövdes, men som vi tycker är mycket väl funge-
rande. Han hänvisade också till näringslivets byggnadsdelegation, som se-
dan mitten av 80-talet har försökt att skrämma både människor och kommu-
ner för PBL. Alla dessa farhågor har kommit på skam och ingen tar någon
större notis om delegationens åsikter längre. I varje fall gör jag inte det.
Det är mycket betecknande för moderaterna och folkpartiet hur de ser på
affärsetableringar. Man bryr sig alltså inte mycket om människor som inte
har bil; äldre, pensionärer, handikappade, som folkpartiet i många andra
sammanhang försöker värna om. Det är ungefär samma inställning som Bert
Karlsson för till torgs. Man bryr sig inte om de här människorna.
Översiktsplanen har moderaterna pratat mycket om. Det är mycket vik-
tigt att kommunerna har en sådan. Man måste kunna redovisa hur kommu-
nerna har tänkt sig utvecklingen framåt. Om man inte har en översiktsplan,
hur skall man då kunna klara ut de naturresurslagfrågor som skall redovisas.
Översiktsplanen är instrumentet för naturresurslagen. Översiktplanen är så-
ledes mycket viktig.
Frågan om genomförandetid har både Erling Bager och Nils Fredrik Au-
relius tagit upp. Om den vill jag säga ungefär som Jan Strömdahl sade, att
när en detaljplans genomförandetid har gått ut, fortsätter detaljplanen att
gälla precis som tidigare. Den debatten är samma debatt som var med i
skrämselpropagandan 1986, när vi fattade beslutet här i riksdagen.
På samma sätt vill moderaterna ha tillbaka dispenskravet. Det har vi alltså
tagit bort, och det vill jag påstå att vi har tagit bort en gång för alla. Det
var ett odemokratiskt system med förhandling bara mellan den sökande och
kommunen. Människorna som bodde i området hade mycket litet att säga
till om. Det var en dialog mellan två parter och den stora mängden hamnade
utanför. Det tycker jag inte är något bra system. Däremot är det som vi har
i dag, att man tillåter mindre avvikelser om det inte strider mot planens syfte,
en bra avvägning.
Jan Strömdahl tar upp frågan om parkeringsköp. Jag menar att man inte
kan ta bort kravet på parkeringsutrymme. Bilarna försvinner inte för det.
Det blir bara ett ökat behov av offentliga parkeringar, vild parkering och
svårt att upprätthålla övervakning och annat.
Anf. 117 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! Först vill jag beröra förhållandet när genomförandetiden i
planen har gått ut. Rune Evensson säger att man inte har fått så stora pro-
blem. Det har varit skrämselpropaganda. Men det har bara gått fem år. Vi
har inte hunnit få situationer då genomförandetiderna har gått ut och männi-
skor finner att kommunerna vägrar att förlänga dem, utan bestämmer något
annat i stället. Ni kan inte peka på detta nu, för vi har inte kommit dit än.
Det är först nu, när det har gått fem år och genomförandetider undan för
undan går ut, som man får problem. Kom igen och diskutera detta när det
verktyg ni har gett kommunerna börjar användas.
Sedan vill jag säga några ord, och jag vänder mig även nu till Rune Evens-
son, om etableringen av köpcentra och om affärslivet. Jag förstår att ni i
vänsterpartiet och miljöpartiet inte begriper hur marknadsekonomin funge-
rar och att större konkurrens kan bidra till lägre matpriser. Men jag får er-
känna att jag nog inte heller hade väntat mig någon förståelse från ert håll.
Däremot ställer jag betydligt högre krav på Rune Evensson och socialdemo-
kraterna.
Statsrådet Bengt K Å Johansson på civildepartementet har nyligen lagt
fram en proposition som handlar om förstärkt konkurrens på livsmedelsom-
rådet. I den propositionen konstateras det att konkurrensbegränsande inslag
förekommer i samband med den kommunala planprocessen. Men Rune
Evensson har, det framgår av hans inlägg i den här debatten, inte med ett
enda ord berört detta - som alltså omnämns i en av regeringens propositio-
ner. Jag tolkar detta som en ”dubbelpolitik” från regeringens sida. Vad som
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ändring i plan-
och bygglagen
73
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ändring i plan-
och bygglagen
görs på ett departement bryr man sig inte om på ett annat departement. Men
Bengt K Å Johansson har ändå pekat på hur det här instrumentet används.
Bert Karlssons namn nämndes här. Bert Karlsson har kanske inte rätt i
särskilt många frågor. Men i den är frågan har han rätt. Livsmedelspriserna
har alltså hållits på en hög nivå genom begränsad konkurrens.
Slutligen upprepar jag att man inom både konkurrenskommittén och SPK
har pekat på detta fenomen. Rune Evensson borde verkligen på något sätt
ha försökt visa att man ändå bryr sig om vad som sägs från dessa instansers
sida.
Anf. 118 NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Herr talman! Jag skall fatta mig kort med tanke på att votering i ärendet
är nära förestående. Tre saker vill jag dock ta upp.
Vi säger att översiktsplanerna förvisso kan vara förträffliga. Men de bör
bygga på frivillighet. En kommun skall alltså själv kunna avgöra om det finns
andra lämpliga sätt att möta de intressen som kommunen är skyldig att tillgo-
dose. Exempelvis gäller det då riksintressena.
Risken med översiktsplaner vad gäller tillämpningen är att de kan bli allt-
för styrande, t.ex. i fråga om bygglov. Det kan gälla indirekt, exempelvis
genom kopplingen till områdesbestämmelserna.
Så något om den tidsbegränsade garantin för bygglov. Det är riktigt att
tiden är begränsad. Byggrätten finns emellertid kvar. Däremot försvinner
garantin. Det finns ingen hundraprocentig garanti för att man får bygga när
tiden har gått ut. Det är detta som vår principiella invändning gäller.
Slutligen: Det mest ideologiska i den här debatten handlar om tron på
marknaden kontra planeringen. Rune Evensson har egentligen en mycket
stor tilltro till politikerna och dera förmåga att göra bedömningar. Det gäller
exempelvis deras förmåga att bedöma en varuförsörjningsplan. Här har det
talats om vägar, om enskilda människors behov av bil och om många andra
saker. Men jag tror nog inte att politikerna har förmåga att göra sådana be-
dömningar att det blir meningsfullt med den här typen av planer.
Överläggningen var härmed avslutad.
74
Mom. 1 (översiktsplaner)
Utskottets hemställan bifölls med 231 röster mot 53 för reservation 1 av
Knut Billing m.fl.
Mom. 4 (detaljhandelns lokalisering m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 198 röster mot 87 för reservation 4 av
Knut Billing m.fl.
Mom. 6 (etablering av stormarknader)
Utskottets hemställan bifölls med 236 röster mot 50 för reservation 6 av
Agne Hansson och Birger Andersson.
Mom. 7 (parkeringsköp)
Utskottets hemställan bifölls med 254 röster mot 32 för reservation 7 av
Jan Strömdahl och Kjell Dahlström.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Mom. 10 (genomförandetider för detaljplaner och dispensförfarande)
Utskottets hemställan bifölls med 205 röster mot 36 för reservation 10 av
Erling Bager och Siw Persson. 43 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 17 (handläggning av ersättningsfrågor i vissa fall)
Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot 117 för reservation 16 av
Agne Hansson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91 :JuU28 Internationellt samarbete i brottmål m.m. (prop.
1990/91:131).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av talmannen medgav kammaren att de ärenden som hann de-
batteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle företas till
avgörande i ett sammanhang i början av kammarens arbetsplenum tisdagen
den 28 maj.
Kammaren beslöt kl. 17.57 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
75
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ny terroristlagstift-
ning m.m.
76
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91:JuU29 Ny terroristlagstiftning m.m. (prop. 1990/91:118).
Anf. 119 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Vänsterpartiet yrkar avslag på förslaget om ny terroristlag,
men även att den gamla lagen skall upphöra att gälla den 1 juli 1991. Men
eftersom det inte finns majoritet för det förslaget vill vi vara med och argu-
mentera för att ett dåligt förslag skall bli något bättre. Jag vill börja med att
sammanfatta hur terroriststämpling går till.
Det vanligaste är väl att det är SÄPO som misstänker att en grupp utlän-
ningar eller en utländsk organisation kan begå våldsdåd i framtiden. I detta
lagförslag tas organisationsrekvisitet bort. Jag har dock svårt att föreställa
mig att organisationstillhörighet inte indirekt skulle vara intressant även i
framtiden och utgöra det viktigaste underlaget för misstankar om terrorism.
Erfarenheterna av terroriststämplingen av den kurdiska organisationen
PKK och utvisningsbeslutet av nio kurder, som i avvaktan på att utvisnings-
beslutet skulle kunna verkställas belädes med tvångsåtgärder, har bidragit
till att organisationsrekvisitet har tagits bort. I propositionen sägs det att
kopplingen mellan person och organisation kan leda till oönskade stäm-
plingseffekter.
Organisationsrekvisitet spelade naturligtvis en stor roll för att en hel folk-
grupp blev stämplad. Blotta existensen av en särlagstiftning för vissa utlän-
ningar bidrar till främlingsfientliga strömningar. Även om organisationsrek-
visitet tas bort kvarstår i massmediala sammanhang risken för en koppling
mellan folkgrupp och terrorism. Många kurder i Sverige kan vittna om att
likhetstecken mellan kurd och terrorist var det mest framträdande. Sekun-
därt gjordes en koppling till organisationen PKK, och först i tredje hand
vissa personers eventuella farlighet. När det gäller befarad terroristhandling
utvidgas nu lagen från att ha gällt befarat brott i Sverige till att gälla befarade
brott i annan stat. Jag vill här ställa en fråga till utskottsmajoriteten. Antag
att man misstänker att en kurdisk flykting från Irak som har asyl i Sverige
kommer att försöka mörda Saddam Hussein. Är han då en presumtiv terro-
rist? Och vad händer om den personen har svenskt medborgarskap?
Eller räcker det med att en utlänning läser vissa tidskrifter, besöker vissa
lokaler osv? Så har det ju varit hittills när man har använt lagen. I lagförsla-
get står det att en utlänning som kan befaras begå eller medverka till en
brottslig gärning som innefattar våld, hot eller tvång för politiska syften skall
kunna utvisas. Samtidigt skall en avvägning göras, för undantaget skall vara
att gärningen till en övervägande del har karaktären av ett politiskt brott.
Hur skall en sådan avvägning kunna ske i praktiken? Befrielseorganisatio-
ners väpnade uppror, sabotage och andra aktiviteter är ju seriösa försök att
störta en regim eller försök till politisk omvälvning i ett visst land. Jag kan
inte se hur man rent praktiskt skall kunna göra dessa avvägningar.
När en eller flera utlänningar är misstänkta tar SÄPO in dem till förhör.
Hur länge förhören skall pågå beror på SÄPO. I de nio kurdernas fall varade
förhören i tre månader. När förhören är slutförda skall en förhandling där
SÄPO har rollen som åklagare äga rum. När förhandlingen är slutförd un-
dertecknar en domare protokollet. Nytt i dagens förslag är att rätten på be-
gäran av regeringen även får avge ett yttrande. Detta yttrande behöver dock
regeringen inte ta hänsyn till.
Protokollet går sedan till regeringen som på grundval av protokollet skall
bilda sig en uppfattning om den misstänkte utlänningens eventuella framtida
skuld. Regeringen skall alltså avgöra om den tror att den misstänkte utlän-
ningen kan komma att begå våldsdåd i framtiden. Regeringen är den dom-
stol som slutligen avgör om utlänningen är en presumtiv terrorist. Meningen
är att den misstänkte utlänningen sedan skall utvisas ur landet. När detta inte
låter sig göras på grund av att utlänningen riskerar förföljelse i det land han
skall utvisas till inhiberas utvisningen tills vidare. I ett sådant läge kan rege-
ringen förordna om tvångsmedel. Det kan vara anmälningsplikt, dvs. att den
misstänkte utlänningen med vissa mellanrum skall anmäla sig på en polissta-
tion. Detta fanns med även i den gamla lagen - kommunarresten. Detta har
dock de flesta kommunarresterade inte åtlytt. Några har vid ett flertal tillfäl-
len dömts och suttit i fängelse för att aldrig ha åtlytt denna restriktion. Jag
ifrågasätter nu liksom tidigare att denna anmälningsplikt på något sätt skulle
förhindra terroristdåd om en person planerar ett sådant. Andra tvångsmedel
än anmälningsplikten är husrannsakan, kroppsvisitation, fotografering,
hemlig telefonavlyssning, öppnande av postförsändelser till och från den
misstänkte m.m.
För att förstå vad tvångsåtgärderna innebär måste man kanske sätta sig in
i hur de hittills har använts. Om en person besökte någon av de terrorist-
stämplade kurderna blev han förhörd av SÄPO. Om man satt på ett kafé
eller en restaurang hände det att en SÄPO-man satte sig vid bordet bredvid
och satte på en bandspelare. I ett fall satt en SÄPO-man ständigt på en miss-
tänkts arbetsplats. Detta fick till slut följden att den anställde blev uppsagd
när arbetsgivaren inte längre stod ut. De misstänktas vänner och anhöriga
kunde på goda grunder anta att deras telefoner var avlyssnade. Allt detta
medförde att de misstänkta ganska snart blev helt isolerade. Vid det här la-
get, efter snart sex år, är flera helt nedbrutna och förstörda som människor.
En del har avförts från regeringens och SÄPOs lista över misstänkta terroris-
ter. Det är de som av läkare har bedömts vara mycket sjuka med risk för
självmord.
En annan brist i den nuvarande terroristlagstiftningen och även i det nya
förslaget är sekretessbestämmelserna. Avgörandet får ske på grunder som
hemlighålls för utlänningen. Detta är ett flagrant åsidosättande av den
grundläggande principen i en rättsstat, principen att en misstänkt alltid har
rätt att ta del av samtliga omständigheter som en domstol eller myndighet
grundar sitt ställningstagande på.
Dessa bestämmelser betyder i praktiken att den misstänkte nekas att för-
svara sig. Skälet anges vara risk för repressalier för den som vittnar. Men
vilken risk utsätter sig inte vittnen för i andra fall: våldtäktsoffer, de som
vittnar i narkotikamål och andra typer av våldsbrottmål? Skall vi börja med
hemliga vittnen i brottmålsrättegångar också?
Till detta betänkande har fogats svaren på den förfrågan som utrednings-
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ny terroristlagstift-
ning m.m.
77
|
Prot. 1990/91:117 23 maj 1991 |
kommittén gjorde till tolv utvalda länder, tio europeiska länder samt Canada |
man först konstatera att det endast är Storbritannien som har en särskild ter-
|
Ny terroristlagstift- |
roristlag, och även endast Storbritannien som i sin lag även innefattar terro- Som sammanfattning vill jag säga att dagens förslag till terroristlag är be- Jag tycker det råder ett skrämmande samhällsklimat när det är möjligt att Herr talman! Jag ställer mig bakom vänsterpartiets reservationer i detta Anf. 120 KRISTER SKÅNBERG (mp): Herr talman! Verkligheten är tyvärr sådan att det behövs en lagstiftning Därför yrkar jag bifall till reservation 2 som innebär avslag på propositio- Enligt den föreslagna lagen är det rikspolisstyrelsen som får rätt att ta ini- |
78
Det framgår av detta, herr talman, att jag anser att anmälningsplikt skall
räknas som tvångsmedel. Så är det inte enligt lagförslaget. Detta bör ändras.
Terroristlagstiftningskommittén föreslog att det skall krävas starkare bevis
för tvångsmedelsanvändning när det har gått så lång tid som tre år. Det skall
bedömas vara en påtaglig risk. Vi ställer oss bakom den bedömningen.
Vi tycker inte heller att terroristärenden bör avgöras när den som skall
dömas inte är närvarande vid förhandlingen och inte bevisligen tagit emot
en kallelse, och ännu mindre när inte ens hans ombud får delta. Vi tycker
lagen skall ändras i detta avseende.
Vi tycker också att det är domstolen och inte regeringen som skall besluta
om anmälningsplikt och om tvångsmedel i samband med att man upphäver
ett utvisningsbeslut. Om det finns utrikespolitiska hänsyn att ta kan domsto-
len inhämta regeringens yttrande i denna fråga. Men det är alltid, menar vi,
domstolen och inte regeringen som är bäst lämpad att ha hand om denna typ
av juridiska frågor.
När det gäller ombuds rätt att ta del av beslutsunderlag tycker vi att riksda-
gen bör följa terroristlagstiftningskommitténs förslag och inte regeringens.
Slutligen tycker vi att det är orimligt hårda konsekvenser som regeringen
föreslår när det gäller en försummad anmälningsplikt. Vi menar att det skall
räcka med ett extra straff med fängelse i högst sex månader i stället för det
föreslagna.
Vidare vill vi ändra den lagtekniska placeringen. Denna lag bör inte place-
ras i utlänningslagen, utan det bör vara en särskild lag.
Herr talman! Jag har alltså yrkat bifall till reservation 2. När det gäller de
övriga reservationerna som vi framlagt i detta betänkande ställer jag mig
bara bakom dem.
Anf. 121 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! För att knyta an till vad Berith Eriksson sade vill jag säga att
det är viktigt att vi sätter in dagens diskussion i dess sammanhang. Jag tycker
inte att Berith Eriksson i sitt anförande riktigt gjorde det. Under de senaste
decennierna har terrorismen vuxit till ett allt allvarligare internationellt pro-
blem, och detta är bakgrunden till dagens debatt. Ett stort antal terroraktio-
ner har genomförts runt om i världen, ofta med svåra och förödande effekter
för enskilda människor. Terroraktionerna har till stor del drabbat just en-
skilda och oskyldiga människor.
Dagens samhälle är i många avseenden särskilt sårbart för terroraktioner
av olika slag. Modern teknik ökar möjligheten att genomföra terrordåd.
Den ökade rörligheten över gränserna och de förbättrade kommunikatio-
nerna gör det också allt svårare att avslöja planläggning och förhindra ge-
nomförandet av terrorhandlingar. De internationella trafikmedlen är som
väl känt särskilt sårbara i detta avseende.
Av den redovisning som regeringen årligen lämnar till riksdagen om till-
lämpningen av den nuvarande terroristlagstiftningen har det också framgått
att vi har ett bestående stort antal terrordåd i vår värld årligen. Att Sverige
ingalunda har varit förskonat från denna verksamhet känner vi också väl till.
Detta gäller såväl terrordåd begångna här i riket som terroristdåd som ge-
nomförts utomlands men som har haft anknytning till Sverige. SÄPO-utred-
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ny terroristlagstift-
ning m.m.
79
|
Prot. 1990/91:117 23 maj 1991 |
ningen har också konstaterat att det är ställt utom allt tvivel att Sverige i vissa |
samhet i andra länder.
|
Ny terroristlagstift- |
Herr talman! Detta är bakgrunden till att vi för en diskussion om terrorist- Bakom terroristaktionerna ligger oftast politiska konflikter och sociala Terroristbekämpningen måste bedrivas utifrån olika handlingslinjer, och Den lagstiftning vi behandlar i dag syftar till att göra det möjligt att för- Herr talman! Det lagförslag som ligger på riksdagens bord bygger på ter- Det är, herr talman, glädjande att en mycket bred majoritet av utskottet I reservation nr 1 av vänsterpartiet yrkas avslag på propositionen. Samti- |
|
80 |
Det torde inte, herr talman, finnas något annat jämförbart land som sak- |
nar en sådan möjlighet. Jag menar att det också skulle vara omöjligt att inför
vår omvärld försvara en sådan ordning. Sverige skulle alldeles uppenbart ris-
kera att bli en fristad för allsköns terrorister. Vår trovärdighet internatio-
nellt, i förhållande till ingångna antiterroristkonventioner, skulle helt under-
mineras om man följde vänsterpartiets ställningstagande i reservation nr 1.
Är ni verkligen, Berith Eriksson, beredda att ta konsekvenserna av ert ställ-
ningstagande och de risker som följer av bifall till reservation nr 1?
Även i reservation nr 2 av miljöpartiet yrkas det avslag på propositionen,
detta med hänvisning till att tvångsmedelsanvändningen bör omfatta även
svenska medborgare. Lagstiftningen enligt regeringens förslag anses diskri-
minerande mot utlänningar, tankegångar som även Berith Eriksson gav ut-
tryck för i sitt anförande.
Låt mig markera att utskottet anser att så inte är fallet. Svensk lagstiftning
innefattar ingen ovillkorlig rätt för utlänningar att vare sig resa in i eller up-
pehålla sig i landet. Det är inget speciellt med den lagstiftningen internatio-
nellt sett, utan dessa förhållanden stämmer väl överens med både folkrätt
och internationell praxis. Det väsentliga inslaget i terroristlagstiftningen är
att den ger möjlighet att avlägsna presumtiva terrorister ur landet, och den
möjligheten kan ju aldrig, med hänsyn till reglerna i regeringsformen, be-
röra svenska medborgare.
Även de andra reglerna i terroristlagstiftningen - tvångsmedelsanvänd-
ning och anmälningsplikt - härleder sig från det förhållandet att de berörda
har blivit utvisade eller avvisade från landet men ändå av asylrättsliga skäl
tillåts stanna här. Jag vill än en gång understryka att en sådan lagstiftning
med hänsyn till regeringsformens regler självfallet inte kan tillämpas på
svenska medborgare.
Det är således inte fråga om diskriminering av utlänningar. Jag måste här
tillägga att det rör sig om ett utomordentligt ringa antal presumtiva terroris-
ter och att lagstiftningen inte minst tjänar som ett skydd för de utländska
medborgare som legalt vistas i Sverige.
I reservation nr 3 tar vänsterpartiet upp frågan om lagens tillämpningsom-
råde. Vänsterpartiet kräver att lagens tillämpningsområde begränsas till be-
farade terroraktioner i Sverige, detta på grund av att man annars befarar
att lagen skall komma att tillämpas på befrielserörelser och andra liknande
organisationer. Jag vill då hänvisa till vad utskottet skriver på s. 24 i betän-
kandet, vilket är en anslutning till regeringens bedömning. Föredragande
statsrådet skriver i propositionen följande: ”Lagstiftningen bör enligt min
mening inte medge att Sverige kommer att bli eller betraktas som ett land
där medlemmar av internationella terroristorganisationer kan räkna med att
finna en fristad---Utskottet, liksom regeringen, understryker samtidigt
att det är viktigt att terroristbestämmelserna i princip inte bör kunna tilläm-
pas på befrielseorganisationer och liknande rörelser. Begränsningar i flera
avseenden har därför införts i lagstiftningen. För det första skall det vara
fråga om brottslig gärning, och för det andra undantas uttryckligen politiska
brott från möjligheten att tillämpa terroristlagstiftningen. Gärningar i annan
stat som har övervägande karaktär av politiska brott är således undantagna.
Utskottet, precis som regeringen, anser därmed att man har funnit en lämp-
lig avvägning i detta hänseende.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ny terroristlagstift-
ning m.m.
6 Riksdagens protokoll 1990191:117
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ny terroristlagstift-
ning m.m.
82
Herr talman! Jag inledde med att understryka att denna lagstiftning skall
ses i sitt sammanhang, nämligen att vi under de senaste decennierna i vår
värld har haft en omfattande terroristverksamhet och att Sverige ingalunda
har varit befriat från terrordåd. Mot bakgrund av våra internationella åta-
ganden men även i syfte att skydda svenska medborgare och utlänningar som
vistas i Sverige måste vi därför ha de nödvändiga möjligheterna att effektivt
och på ett bra sätt, inom ramen för de demokratiska metoder som kan tilläm-
pas, kunna bekämpa terroristverksamhet.
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan och avslag på reser-
vationerna.
Anf. 122 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Fruktan för terrorism är i vår tid mycket stor, givetvis med
rätta eftersom det rör sig om hot mot våra grundläggande värden. Det inne-
bär emellertid lika litet som i andra fall att avkall får göras på grundläggande
rättssäkerhetsprinciper. För närvarande är kraven på rättssäkerhet inte till-
godosedda, och kan inte tillgodoses inom ramen för den nuvarande lagstift-
ningen.
I betänkandet upprepas det ofta - även Lars-Erik Lövdén gjorde det - att
terrorismen under de senaste decennierna utvecklats till ett allvarligt inter-
nationellt problem. Som jag sade tidigare är det naturligtvis mycket allvarligt
att oskyldiga människor helt utan att vara inblandade i den konflikt som det
gäller skall drabbas av våld eller hot om våld. Men man måste också säga att
sådana händelser uppmärksammas i massmedia och av opinionen på ett sätt
som inte riktigt står i proportion till deras frekvens.
För ungefär ett år sedan hade den terroristlagstiftning som vi haft i Sverige
i 20 år använts på 32 personer. Bara i 14 av dessa 32 fall verkställdes besluten.
I de flesta fallen - 18 - har ingen verkställighet skett. Fem av dessa beslut
har dessutom upphävts. I många av fallen - troligtvis de flesta - har utred-
ningen varit av sådan beskaffenhet att den mycket väl hade kunnat ligga till
grund för åtal och fällande dom för fullbordat grovt brott eller förberedelse
för eller stämpling därtill.
Lars-Erik Lövdén menar att jag inte har något alternativ. Vid misstanke
om terrorism och åtföljande fråga om utvisning bör rättegångsbalkens regler
så långt möjligt tillämpas. Det innebär att den misstänkte såväl som dennes
ombud skall beredas möjlighet att ta del av och yttra sig över allt material
som berör den misstänkte. Då frågan om utvisning aktualiseras bör samma
regler tillämpas som enligt lagen gäller för utlämning för brott.
Därtill anser vi att Svea hovrätt skall vara överklagningsinstans och att
Stockholms tingsrätt i stället för regeringen skall vara beslutsorgan.
Anf. 123 KRISTER SKÅNBERG (mp) replik:
Herr talman! Miljöpartiet anser, som jag sade i mitt förra anförande, att
det behövs särskilda lagliga möjligheter för att skydda människor mot terro-
rism, även i vårt land, även om vi hittills har råkat ut för mindre terrorism
än många andra länder. Jag anser att det skulle vara fullt möjligt att utforma
de skyddslagar som behövs så, att de gäller lika för svenskar och utlänningar,
med det naturliga undantaget att man naturligtvis inte kan utvisa svenskar
ur Sverige. Men i övrigt skulle det gå att ha lagbestämmelser som gällde obe-
roende av nationalitet. Vi tycker att det är så viktigt att få till stånd den lik-
ställigheten att regeringen bör omarbeta förslaget.
Resten av de anmärkningar som vi har framfört i form av reservationer
gäller en rad skönhetsfläckar och bedömningar som regeringen har gjort.
Delvis har vi stött oss på kommitténs förslag, där regeringen har valt andra
alternativ än vad kommittén har föreslagit.
Det här är ändå inte så väsentliga ändringar att det motiverar ett avslag. I
reservation 2 yrkar vi avslag för att få fram en lag som gäller lika för svenskar
och utlänningar, som inte är diskriminerande eller kan upplevas som diskri-
minerande. Jag är, som jag sade, övertygad om att det skulle gå att utforma
en sådan lag på det sättet, med de skillnader som Lars-Erik Lövdén påpekar
finns. Dem kan man ta hänsyn till även i en sådan lag.
Anf. 124 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Herr talman! Berith Eriksson och jag tycks ändå ha olika uppfattningar
om problemet med den internationella terrorismen. Jag vill i det avseendet
hänvisa till den genomgång av aktuella terroristdåd som terroristlagstift-
ningskommittén har redovisat i sitt betänkande. Till det skall också läggas
att ytterligare ett antal mycket allvarliga terroristdåd har genomförts sedan
terroristlagstiftningskommittén presenterade sitt betänkande. Jag vill bara
erinra om Lockerbiekatastrofen som ett belysande exempel.
Vad jag sade när det gällde vänsterpartiets inställning till lagstiftningen i
det här hänseendet kvarstår efter Berith Erikssons replik. Ni yrkar i er första
reservation avslag på förslaget i dess helhet. Samtidigt vill ni upphäva nuva-
rande terroristlag.
Jag sade i mitt anförande att det skulle innebära att det inte skulle vara
möjligt att avlägsna en utlänning ur landet, även om han på mycket goda
grunder ansågs kunna representera en risk för terroristaktioner. Jag sade
också i mitt anförande att det inte torde finnas något jämförbart land som
inte har den möjligheten.
Det är väl då alldeles klart att Sverige under sådana förhållanden skulle
riskera att bli en fristad för olika terroristgrupper. Jag tror att det även för
Berith Eriksson skulle framstå som oerhört besvärande att internationellt få
förklara att vi har en lagstiftning som möjliggör för olika terroristgrupper att
få en plattform för sitt agerande internationellt just i Sverige. Jag tycker att
Berith Eriksson skulle begrunda det när hon nu har yrkat bifall till sin reser-
vation nr 1.
Så till frågan om att terroristlagstiftningen har använts i så få fall. Ja, den
har använts i ett relativt litet antal fall sedan sin tillkomst, men det talar,
menar jag, inte emot att vi behöver en sådan lagstiftning. Det talar väl sna-
rare för att vi behöver en sådan lagstiftning. Det kan ju faktiskt tänkas att
lagstiftningen har varit förebyggande och att problemen i dag skulle ha varit
betydligt större än de är om vi inte hade haft någon lagstiftning. Jag tycker
alltså inte att det är något särskilt bra skäl för att yrka avslag på regeringens
proposition.
Så till Krister Skånberg när det gäller svenska medborgare och använd-
ningen av tvångsmedlen som finns stadgade i lagstiftningen. Lagstiftningen
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ny terroristlagstift-
ning m.m.
83
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ny terroristlagstift-
ning m.m.
84
är ju konstruerad så att tvångsmedlen bara får användas i de fall regeringen
har beslutat om utvisning men ansett att man av asylrättsliga skäl inte kan
verkställa utvisningen. Det är bara i de fallen som tvångsmedlen kan använ-
das. Eftersom svenska medborgare inte kan utvisas ur landet kan tvångs-
medlen knappast komma att användas mot svenska medborgare heller. Det
är fråga om att regeringen har bedömt att de här personerna är presumtiva
terrorister och behöver en viss övervakning i Sverige när man inte kan utvisa
dem.
Anf. 125 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Lars-Erik Lövdéns resonemang skulle innebära att de länder
som inte har någon speciell terroristlagstiftning är verkliga tillhåll för terro-
rister.
Argumentet att terroristlagstiftningen skulle ha en preventiv verkan
tycker jag är konstigt. Allt är ju relativt. Jag läste i tidningen i dag att 36
kvinnor varje dag misshandlas och att det var tionde dag dör en kvinna till
följd av misshandel. Enligt Lars-Erik Lövdéns resonemang i det här fallet
skulle detta vara ett motiv för att vi i preventivt syfte skulle ha en lag mot
kvinnomisshandel. I inga andra fall har vi stiftat lagar i preventivt syfte.
Den lagstiftning som vi har i dag har visat sig vara fullt användbar vid ter-
roristdåd som begås av personer som har svenskt medborgarskap. Jag kan
därför inte förstå varför vi skulle behöva ha en speciell lagstiftning för perso-
ner som inte har svenskt medborgarskap. Jag förstår inte heller att vi med
nuvarande lagstiftning inte skulle kunna utvisa personer som vi på goda
grunder misstänker för terrorism.
Anf. 126 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Herr talman! Det är ofta svårt att göra internationella jämförelser. Det går
inte bara att jämföra de regler som gäller för terroristbekämpningen i olika
länder. Man måste också se till det övriga regelverket. Jag förmodar att
Berith Eriksson håller med om att den praxis och den lagstiftning som vi har
i Sverige för asylprövning är mycket generös i förhållande till andra länders.
Praxis och lagstiftning i andra länder när det gäller asylrätt är betydligt mer
inskränkt än vår och som möjliggör avvisning på helt andra grunder än enligt
vår lagstiftning.
Man måste också ta hänsyn till andra regler som gäller i olika länder om
ingripande vid brott, användande av tvångsmedel osv., om man skall få en
rättvisande jämförelse.
När jag säger att vi med vänsterpartiets förslag inte skulle ha möjlighet att
avvisa utlänning som beviljats uppehållstillstånd i Sverige och som varit bo-
satt här i två år, även om vi befarade allvarliga terroristdåd, gör jag det med
hänvisning till den slutsats som terroristlagstiftningskommittén drar.
Terroristlagstiftningskommittén drar också den slutsatsen att vi i så fall
skulle komma att inta en särställning internationellt. Alla andra jämförbara
länder skulle ha denna möjlighet men inte vi i Sverige. Jag anser att vi då
skulle hamna i en utomordentligt brydsam situation i vårt förhållande till
andra länder, och vi skulle också riskera att bli en fristad och en hemvist för
en rad olika terroristorganisationer.
Anf. 127 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Vi påminns ganska ofta om hur den politiska terrorn agerar.
Så sent som i veckan har dådet i Indien återigen visat oss hur hänsynslöst den
kan slå. Förutom den rent mänskliga tragiken bakom varje sådant dåd och
föraktet för människoliv, är varje sådant dåd ett uttryck för förakt mot de-
mokratin. Varje terroristdåd utgör en attack mot själva den idé som vi värnar
om här i Sverige, nämligen att söka politiska lösningar på motsättningar och
intressekonflikter. För vårt land och varje annat land som omfattar det de-
mokratiska tänkesättet måste det vara viktigt att värja sig mot sådana här
företeelser. Varje land måste ta avstånd från våldet som arbetsmetod för att
nå politiska syften. Varje land måste också värja sig mot det faktum att även
terrorismen internationaliseras.
Det är ju inte så att Sverige genom en speciell lagstiftning på det här områ-
det på något sätt skiljer sig från andra länder. Den sammanställning som fo-
gats till utskottets betänkande visar att man på olika sätt genom en utlän-
ningslagstiftning eller genom annan speciallagstiftning i åtskilliga länder har
skaffat sig en möjlighet att vidta åtgärder i det här avseendet.
I Sverige har vi sedan snart 20 år tillbaka särskilda bestämmelser som syf-
tar till att förhindra att Sverige skall bli föremål för internationella terrorist-
handlingar. Den första lagstiftningen kom 1973. Den kallades för terroristla-
gen, och den var tidsbegränsad. Mycket snart visade det sig genom händelse-
utvecklingen ute i världen och här hemma att regler till skydd mot terrorism
skulle komma att behövas under överskådlig tid framöver. Därför gjordes
dessa regler permanenta genom att de år 1975 införlivades i den då gällande
utlänningslagen.
När 1980 års utlänningslag i juli 1989 ersattes av den nu gällande utlän-
ningslagen avskilde vi terroristbestämmelserna. Dessa fick tillsammans med
spaningslagens bestämmelser bilda den terroristlag som vi har i dag, lagen
om åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund.
En sådan här lagstiftning behöver emellertid då och då ses över, inte minst
mot bakgrund mot de erfarenheter som man har gjort. Därför tillsatte rege-
ringen år 1988 den här kommittén med uppdrag att se över de då i utlän-
ningslagen intagna reglerna om skydd mot terrorism och reglerna i spanings-
lagen. Översynen skulle avse både reglernas effektivitet som skydd och de-
ras utformning ur rättssäkerhetsynpunkt.
Det utredningsbetänkande som avlämnades i december 1989 har remiss-
behandlats, och det är i stort sett utredningens betänkande som ligger till
grund för det lagstiftningsförslag som riksdagen i dag behandlar. Förslaget
följer i sina huvuddrag den nuvarande terroristlagens bestämmelser. Jag vill
särskilt peka på att reglerna till skydd mot terrorism även i fortsättningen
föreslås utgöra en del av utlänningsregleringen.
Från en del håll och även i debatten i dag har framförts den synpunkten
att terroristreglerna genom sin inriktning på enbart utlänningar skulle vara
diskriminerande. Man måste då komma ihåg att kärnan i terroristreglerna,
nämligen möjligheten att avlägsna en presumtiv terrorist från Sverige, aldrig
kan komma att beröra svenska medborgare. Svenska medborgare åtnjuter
enligt regeringsformen ett absolut skydd från landsförvisning och mot att
hindras från att resa in i riket.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ny terroristlagstift-
ning m.m.
85
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ny terrorisllagstift-
ning m.m.
86
Jag anser inte heller att terroristreglerna kan ge anledning till oro eller
osäkerhet bland de utlänningar som vistas i vårt land. Som reglerna är utfor-
made riktar de sig uteslutande emot ett litet avgränsat antal extremister som
inte skyr några medel för att nå sina politiska mål.
Den nu föreslagna lagen, som riksdagen står i begrepp att anta, medför
att skyddet emot terrorismen effektiviseras men också att rättssäkerheten
förbättras.
Jag vill peka på några angelägna förbättringar som jag tycker att detta för-
slag innebär.
Vi tar nu bort det s.k. organisationsrekvisitet. Som de flesta här känner
till krävs enligt nu gällande terroristlagstiftning att två förutsättningar är
uppfyllda för att en presumtiv terrorist skall kunna avlägsnas från Sverige.
För det första skall det finnas grundad anledning att anta att han tillhör eller
verkar för en organisation eller grupp som med hänsyn till vad som är känt
om dess verksamhet kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller
tvång för politiska syften och därvid också begå sådana gärningar här i riket.
Detta kallas för organisationsrekvisitet. För det andra skall det också med
hänsyn till vad som är känt om utlänningens föregående verksamhet eller i
övrigt föreligga fara för att han själv här i riket medverkar till sådana gär-
ningar. Detta brukar benämnas det personliga rekvisitet.
Vid terroristlagens tillkomst för snart 20 år sedan utgick vi ifrån att myn-
digheterna i vårt land och andra länder i huvudsak hade kännedom om vilka
politiska organisationer eller grupper som låg bakom de internationella ter-
rordåden. Men utvecklingen har visat att det s.k. organisationsrekvisitet kan
medföra betydande tillämpningssvårigheter. De rörelser det här är fråga om
kan nämligen inte alltid avgränsas. Det förekommer inte sällan att grup-
perna upplöses, delas och ändrar namn eller ledningsstruktur. Utvecklingen
har också visat att rekvisitet i vissa fall kan medföra betydande olägenheter.
Det innebär nämligen att vi tvingas att officiellt peka ut vissa rörelser som
terrororganisationer. Det här saknar motsvarighet i flertalet andra länder
och kan många gånger vara direkt olämpligt. Av främst dessa orsaker menar
vi att organisationsrekvisitet bör tas bort från reglerna till skydd mot terro-
rism.
Den föreslagna lagen innebär också ett flertal förbättringar syftande till
att öka rättssäkerheten i ärenden som handläggs enligt lagstiftningen. Jag vill
i första hand peka på de förslag som begränsar regeringens möjligheter att i
de fall beslut om utvisning enligt terroristlagstiftningen inte kan verkställas
på grund av asylskäl, föreskriva inskränkningar och villkor i fråga om vistel-
seort, byte av bostad och anställning samt anmälningsplikt. I de i och för sig
fåtaliga fall där regeringen har meddelat föreskrifter av det här slaget har det
oftast fått innebörden att utlänningen har fått vistas endast inom viss kom-
mun och att han regelbundet skall anmäla sig hos polisen. Dessa föreskrifter
har i den allmänna debatten kommit att benämnas kommunarrest. De har
kritiserats ur såväl principiella som praktiska synpunkter. I kritiken har man
väl mest tagit fasta på de humanitära konsekvenserna av en långvarig sådan
här begränsning i rörelsefriheten. Man har emellertid också ifrågasatt det
praktiska värdet av inskränkningar i rörelsefriheten och framhållit att de för-
bättrade möjligheter som i dag föreligger att kommunicera trots långa av-
stånd gör det lättare för personer att samarbeta för att eventuellt planera
terrordåd. Jag har funnit att den här kritiken har fog för sig. Möjligheterna
att meddela föreskrifter av det här slaget bör därför tas bort. Man kan åstad-
komma en tillräckligt effektiv övervakning genom de nuvarande bestämmel-
serna om anmälningsplikt och de särskilda kontrollmöjligheter som därut-
över föreligger.
Beslutet om anmälningsplikt bör emellertid inte heller som i dag vara tids-
obestämt. I lagförslaget har giltighetstiden för sådana beslut begränsats till
tre år. Om det efter den tiden fortfarande föreligger risk för terrorhandlingar
från utlänningens sida skall domstol på ansökan av rikspolisstyrelsen kunna
förlänga anmälningsplikten i ytterligare en treårsperiod.
En annan viktig rättssäkerhetsfråga gäller tillämpningen av reglerna om
särskilda tvångsmedel enligt terroristlagstiftningen. Enligt nu gällande regler
har man kunnat tillämpa tvångsmedelsbestämmelserna automatiskt så snart
en utlänning som har utvisats enligt terroristlagen ändå av asylskäl tillåtits
stanna i landet. Enligt den nu föreslagna lagen skall möjligheten att tillämpa
de särskilda bestämmelserna vara beroende av att regeringen har förordnat
om detta.
Som viktiga förbättringar i fråga om rättssäkerheten vill jag också till sist
lyfta fram de regler som syftar till att stärka domstolens ställning i ärenden
enligt terroristlagstiftningen. Det har varit efterfrågat i debatten om denna
lagstiftning. Av flera skäl - bl.a. på grund av de ofta känsliga utrikespolitiska
bedömningar som behöver göras i dessa ärenden - menar vi att besluten om
utvisning även i framtiden skall ankomma på regeringen. Domstolens ställ-
ning bör dock stärkas så till vida att regeringen skall kunna ställa en remiss
till domstolen med begäran om yttrande i en eller flera specifika frågor, före-
trädesvis av sådan karaktär att just domstolens erfarenhet av bevisbedöm-
ningsfrågor kan tas till vara. Domstolen bör också åläggas en större utred-
ningsskyldighet än vad den har enligt de regler som gäller i dag. Förslaget
innebär vidare att utlänningen tillförsäkras rätten att i rimlig omfattning åbe-
ropa egen bevisning.
Herr talman! Jag har för kammaren ändå velat peka på syftet med de för-
bättringar som vi har föreslagit i den lagstiftning som vi nu har lagt fram för
riksdagens prövning och som riksdagen nu står beredd att fatta beslut om.
Med bibehållande av en lagstiftning som är både viktig och rimlig om man
som nation vill värja sig mot terrorismen, menar jag att vi har lyckats såväl
med att effektivisera den som att förbättra rättssäkerheten. Jag vill också
understryka vad som tidigare har sagts i debatten, nämligen att vill vi - och
det vill vi - skall vi kunna ha ett öppet samhälle, skall människor kunna resa
ut ur och in i det här landet och skall vi kunna vara generösa när det gäller
människors möjligheter att få uppehållstillstånd och asyl här, måste vi för att
kunna slå vakt om den öppenheten också visa att vi är beredda att vidta åt-
gärder för att värja oss emot sådana företeelser som terrordåd.
Det fanns en bred enighet i utredningen som föregick propositionen, och
jag noterar att utskottsbetänkandet nu redovisar en mycket bred politisk
enighet i den här svåra men oerhört viktiga frågan. Jag tycker att det är
utomordentligt glädjande att riksdagen kan fatta ett beslut på den grunden
med stor uppslutning i kammaren.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
/Vy terroristlagstift-
ning m.m.
87
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ny terroristlagstift-
ning m.m.
88
Anf. 128 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill först säga att jag tycker att det är mycket glädjande
att invandrarministern finns här i kammaren i dag när vi behandlar detta be-
tänkande.
Det kan diskuteras om vi har en generös asylrätt efter de inskränkningar
som har gjorts. Jag vill något kommentera förslaget till namn på lagen. Tidi-
gare var det fråga om särskild kontroll av vissa utlänningar. Det nya förslaget
är en lag om särskild utlänningskontroll. Det kan även tolkas som att vi nu
inför en skärpt kontroll av alla utlänningar.
Beträffande jämförelser med andra länder är det faktiskt så att man har
en invandringspolitik som gäller alla utlänningar. Man pekar inte ut att vissa
skulle vara presumtiva terrorister utan att pröva det i domstol.
Vi välkomnar naturligtvis förslaget att den misstänkte nu skall ha rätt att
åberopa egen bevisning. Men i övrigt anser jag nog att förändringarna mer
är av kosmetisk art än att de har någon verklig betydelse.
Anf. 129 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Jag måste erkänna att jag har litet svårt att hänga med Berith
Eriksson i de internationella panoraman som hon gör när hon jämför med
andra länder. Berith Eriksson kunde kanske ägna samma omsorg åt att göra
en internationell jämförelse när det gäller generös asylpolitik. Då finge vi
nog belägg för att vi står oss ganska gott. Men det skall vi kanske debattera
vid ett annat tillfälle.
Jag försökte peka på att oavsett om man har tagit in terroristbestämmelser
i utlänningslagen eller om man har en särskild lag för att reglera möjlighe-
terna att utvisa människor som kan tänkas begå ett terrordåd, är vi ju inte
ensamma om att inta denna hållning. Alla länder som vill slå vakt om demo-
kratiska rättigheter och värja sig mot terroristdåd har på sitt sätt tagit konse-
kvenserna av detta, men deras konstruktioner är olika.
Det är något paradoxalt, men vår lagstiftning kom delvis till just för att
dessa frågor är så svåra och känsliga att vi ville ha en speciell lagstiftning för
att särskilt kunna ta till vara rättssäkerhetsaspekterna vid bedömningen av
dessa fall. Det är därför som det finns en särskild lagstiftning, och inte för
att vi är mer restriktiva än vad man är i andra länder eller att vi i Sverige
värjer oss hårdare mot terrorister.
Anf. 130 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Enligt min mening handlar inte frågan om huruvida vi skall
ha en aktiv bekämpning av terrorism eller inte. Det kan egentligen inte råda
några delade meningar om att det behövs en mycket aktiv sådan brottsbe-
kämpning. Frågan handlar i stället om på vilket sätt man bäst och effektivast
bekämpar terrorism. På den punkten finns det delade meningar, både i olika
länder och bland experter på området.
I denna diskussion utgår man ifrån att den metod som används här i Sve-
rige är den effektivaste och den bästa, men detta är inte verifierat, och det
är också väldigt svårt att få en verifiering.
I regeringens proposition föreslås - som också framhållits här - att den
s.k. kommunarresten skall avskaffas, något som jag under många år ivrigt
har förespråkat. Man kan bara uttrycka sin tillfredsställelse över att även le-
damöter i terroristkommittén tycker att det är bra att regeringen har lagt
fram ett sådant förslag.
Även om Maj-Lis Lööw hade en hel del synpunkter beträffande vissa för-
bättringar, finns det i det nu föreliggande förslaget till lagstiftning tyvärr
ändå brister, där kraven på rättssäkerhet och humanitet inte är uppfyllda på
det sätt som bör utmärka en rättsstat av Sveriges kaliber.
I en motion, nr 32, avgiven av mig, Stig Gustafsson, Magnus Persson,
Anita Johansson och Ulla-Britt Åbark - samtliga socialdemokrater - har vi
lämnat en utförlig motivering och kommit med förslag till hur man enligt vår
uppfattning skall kunna förbättra situationen, både från humanitär synpunkt
och från rättssäkerhetssynpunkt.
Användningen av tvångsmedel förutsätter i andra sammanhang konkret
misstanke om ett begånget brott av allvarligt slag. Man kan därför med viss
rätt säga att både de gällande och nu föreslagna terroristreglerna innebär att
staten ser med ogillande på vissa aktiviteter från utlänningars sida och tillåter
polisen att undersöka dessa med medel som om dessa aktiviteter vore krimi-
naliserade. Det kan kanske stämma till eftertanke att en reell kriminalisering
skulle innebära vissa fördelar för den presumtive terroristen. Han skulle, se-
dan åtal väckts, vid huvudförhandlingen få ta del av allt material som åbero-
pas mot honom och därmed effektivt kunna försvara sig mot anklagelserna
för presumtiv terrorism.
En följd av att vi nöjer oss med att ”pseudokriminalisera” de presumtivt
terroristiska utlänningarna blir i stället att de placeras i en gråzon mellan för-
valtnings- och brottmålsprocess. Möjligheterna till långvarig polisiär över-
vakning är dock större än på något annat område, och för effektiviteten sva-
rar så ingripande tvångsmedel som hemlig telefonavlyssning, brevkontroll
och anmälningsplikt m.m. Men som förfarandet är uppbyggt vet den pre-
sumtive terroristen om att han kan komma att utsättas för sådana åtgärder.
Det kan därför ifrågasättas om denna halvöppna övervakning av presumtiva
terrorister ger bättre resultat än den polisiära spaning och bevakning i hem-
lighet som annars är det som används vad gäller brottslighet av grövre slag.
Det har här diskuterats huruvida denna lagstiftning är diskriminerande el-
ler inte. Det står dock klart att den riktar sig enbart mot utlänningar och mot
dem som inte har hunnit bli svenska medborgare. Detta kan då upplevas -
och har också upplevts - som diskriminerande. Det är emellertid självklart
att en svensk medborgare inte kan bli föremål för utvisning, så någonting
sådant kan det aldrig bli fråga om.
Om man nu anser att de regler som finns är så effektiva för terroristbe-
kämpning, borde man tillämpa dem på alla som vistas här i landet, men det
gör man alltså inte. Därför är de som har trängt djupare in i frågan väl inte
så övertygade om denna höga effektivitet, som det är lätt att tala högt och
ljudligt om men kanske svårare att belägga.
Det kan skenbart förefalla som att organisationsrekvisitet innebär en för-
bättring, men detta rekvisit är inte konsekvent genomfört. Maj-Lis Lööw
har nu direkt sagt att man skall plocka bort organisationsrekvisitet ur huvud-
regeln om utvisning, eftersom man inte vill bli tvingad att officiellt peka ut
vissa rörelser som terroristorganisationer.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ny terroristlagstift-
ning m.m.
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ny terroristlagstift-
ning m.m.
90
Eftersom jag hyser tveksamhet inför vissa tendenser i det officiella Sverige
att försöka dölja vad som sker för att tjäna vissa syften - vilka de nu kan
vara - anser jag att man inte skall avskaffa ett rekvisit som de facto kommer
att ha stor betydelse vid tillämpningen och som finns kvar i tvångsmedelsreg-
leringen. Som vi skrivit i motionen går det att klara de problem som berörs
i betänkandet med en undantagsregel.
Det är märkligt att utskottet inte kan gå med på en regelbunden ompröv-
ning varje år - en inte speciellt human inställning! Att utlänningen skall vara
beroende av motparten, rikspolisstyrelsens anmälan och skäl, är inte godtag-
bart från rättssäkerhetssynpunkt.
Ett förslag från diskrimineringsombudsmannen om att ett beslut om av-
lägsnande m.m. skall omprövas regelbundet avslås med motiveringen att en
sådan ordning skulle medföra ”onödigt merarbete”. Den initiativrätt till om-
prövning som här förlänas rikspolisstyrelsen förstärker det inkvisitoriska
draget i den process som förordas i förslaget. En regelbunden omprövning
bör ske en gång per år med hänsyn till att anmälningsplikten och övriga
tvångsmedel är av så ingripande karaktär och har så unikt lång varaktighet.
Utlänningen bör vidare ha rätt att påkalla omprövning vid domstol av t.ex.
ett beslut om anmälningsplikt vid förändrade förhållanden, en rätt som de
för brott misstänkta har enligt rättegångsbalken.
Det finns mycket mer att säga om detta, men, som jag tidigare har nämnt,
har detta utförligt tagits upp i motionen.
Förslaget om förfarandet i terroristärenden bär spår av att processen ge-
nomförs alltför tidigt. Det görs i ett skede då man borde nöja sig med ordinär
polisspaning och vanlig yttre bevakning. Det kan inte accepteras att man
skall kunna fatta ingripande beslut mot utlänningen utan att han har fått veta
att en förhandling skall äga rum.
De regler om sekretess m.m. som föreslås bli tillämpliga vid förfarandet
mot den presumtive terroristen är av det slaget att han får sämre möjligheter
att försvara sig än en person som åtalats för grovt spioneri. Om man vill ge
den utpekade presumtive terroristen en chans till ett effektivt försvar kan
det inte accepteras att vittnesattester åberopas mot honom, att ett vittnes
identitet inte får röjas och att avgörandet kan grundas på omständigheter
som inte lagts fram vid förhandlingen och som varken utlänningen eller hans
ombud har fått ta del av. Om man menar allvar med talet om att man bör
undvika stämplingseffekter av dessa processer, bör man också försöka mini-
mera risken för sådana genom att garantera utlänningen ett effektivt försvar.
Herr talman! Jag intar en neutral hållning till vissa av de förslag som lagts
fram av majoriteten och reservanterna och grundar då mina ställningstagan-
den på vad vi har framfört i motionen.
I övrigt utgår jag från att en noggrann uppföljning sker av en ny lagstift-
ning och att en utvärdering kommer till stånd så snart tillräcklig erfarenhet
av rättstillämpningen erhållits.
Anf. 131 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Det är glädjande att vi nu skall besluta om att avskaffa kom-
munarresten som har kritiserats så länge. När vi diskuterade frågan i terro-
ristlagstiftningskommittén var jag den enda som tyckte att den borde tas bort
från svensk lag, inte minst med tanke på att kommunarresten kan ses som
ett frihetsberövande. Jag måste då tillägga att vänsterpartiet och miljöpartiet
inte var representerade i kommittén. Det gläder mig att regeringen har gått
på min linje och inte på Lars-Erik Lövdéns linje i kommittén. Nu har ju även
Lars-Erik Lövdén tvingats byta fot, och det är ju bra.
Maj-Lis Lööw tog upp den förändring som borttagandet av organisations-
rekvisitet innebär. Det tycker även jag är positivt. Men det finns vissa skön-
hetsfläckar kvar som enligt min mening borde tas bort. Jag tänker i första
hand på tvångsmedel i form av spaningar på utländska medborgare som an-
ses vara presumtiva terrorister. Detta är en diskriminering och ett långt-
gående ingrepp i den personliga integriteten som också diskrimineringsom-
budsmannen, Sveriges advokatsamfund och Svenska flyktingrådet vänder
sig mot.
Hur vi skall skydda oss mot terrorism kan ju inte vara beroende av med-
borgarskap. Terrorism är en mycket allvarlig internationell företeelse som
alla stater måste skydda sig mot. Men det är bara Sverige av de västeurope-
iska länderna som tillåter tvångsmedel av det här slaget. I Danmark, Norge,
Finland, Schweiz och Canada, för att nämna några länder, finns inte dessa
särskilda möjligheter mot utlänningar. Dessutom tillåter man över huvud ta-
get inte telefonavlyssning, brevöppning, osv. såvida det inte handlar om per-
soner som är misstänkta för brott.
Frågan är varför Sverige skall anses behöva en sådan särskild lagstiftning.
I alla andra sammanhang hävdas att de nordiska länderna skall ha en likartad
lagstiftning. Inte minst i dessa dagar skall vi också anpassa oss till EG. Varför
gäller detta inte i det här fallet?
När jag ställde frågan i kommittén sades det att Sverige har en så liberal
flyktingpolitik och att det skulle motivera att vi har en sådan speciallagstift-
ning. Jag protesterade mot att benämna den flyktingpolitik som i dag tilläm-
pas som liberal. Vi har i dag enligt folkpartiet en mycket restriktiv tillämp-
ning av flyktingpolitiken. Lars-Erik Lövdén liksom Maj-Lis Lööw talade om
att vi har en generös lagstiftning. Jag kan i dag inte dela denna uppfattning.
Det kan alltså inte vara något skäl till att vi behöver ha denna särskilda lag-
stiftning. Dessutom tycker jag att det är olämpligt att blanda ihop asylpolitik
och terrorism på ett sådant sätt. Ett sådant resonemang kan bara leda till att
man förstärker främlingshat, och det kan ingen tjäna på.
Mot den här bakgrunden har Maria Leissner och jag motionerat om ett
avslag på förslaget till terroristlagstiftning. Vi anser att det inte behövs någon
särskild lag.
När det gäller misstanke om terrorism kan brottsbalken användas. Jag fick
i kommittén uppfattningen att det finns möjligheter att kontrollera även
svenska medborgare som anses vara terrorister. Då behöver vi inte heller
någon speciell lagstiftning när det gäller utländska medborgare. Däremot
menar även jag att om man inte kan utvisa en person skall det finnas möjlig-
het till anmälningsplikt.
Det är en väldigt allvarlig anklagelse att peka ut någon som terrorist. Där-
för är det också mycket angeläget att det ur rättssäkerhetssynpunkt sker på
ett korrekt sätt.
De kurder som suttit i kommunarrest under sex år har varit mest förtviv-
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ny terroristlagstift-
ning m.m.
91
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ny terroristlagstift-
ning m.m.
92
lade över att inte kunna få sin s.k. dom prövad i en rättslig instans. De anser
att de är felaktigt anklagade för att vara terrorister. De har haft en förhand-
ling utan att veta vad de är anklagade för. Inte heller deras ombud har fått
reda på det.
Jag menar att det måste finnas möjligheter att få sin sak prövad i en dom-
stol. Men det måste också finnas en möjlighet att utvisa personer som anses
vara terrorister. Jag vill särskilt betona det för Lars-Erik Lövdén som kritise-
rade vänsterpartiet för att man inte ville att denna möjlighet skall finnas. Jag
anser alltså att det måste finnas en möjlighet att utvisa terrorister, men det
måste också finnas en rättslig grund för påståenden om terrorism.
När det gäller den parlamentariska insynen anser jag att man beträffande
de skrivelser som regeringen lämnar över till riksdagen inte kan tala om nå-
gon reell insyn från riksdagens sida.
I konstitutionsutskottet har vi haft några granskningsärenden när det gäl-
ler terrorism. Jag kan bara konstatera att det är mycket svårt även för oss i
konstitutionsutskottet att utifrån de handlingar som vi har fått göra en be-
dömning av de källor som påstår det ena och det andra och hur trovärdiga
de är, osv. Jag förstår att detta är mycket känsliga uppgifter och att man inte
kan sprida källors identitet, osv. Men om man skall ha en parlamentarisk
insyn skall en sådan inte bara innebära att endast en årlig skrivelse överläm-
nas från regeringen. Det måste i så fall till andra grepp, och då bör rege-
ringen fundera över detta och lägga fram ett sådant förslag. Men det är möj-
ligt att man hamnar i en sådan situation att man anser att det inte är lämpligt
med denna form av parlamentarisk insyn, vilket jag också kan acceptera.
Det viktigaste är emellertid att man ur rättssäkerhetssynpunkt prövar saken
på ett adekvat sätt och att denna möjlighet finns inom en domstol.
Anf. 132 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Jag skall inte förta Ingela Mårtenssons glädje över att hon
har fått en av sina punkter i reservationen tillgodosedd. Men jag vill då
ganska nöjt konstatera att regeringen på i stort sett alla övriga punkter går
kommittémajoriteten till mötes mot reservanten Ingela Mårtensson.
Jag har ett par kommentarer utöver detta till vad Ingela Mårtensson sade.
Först och främst underströk jag i en av mina repliker till vänsterpartiet att
det är oerhört vanskligt att göra internationella jämförelser när det gäller
lagstiftning. Man kan inte bara titta på om det finns särskilda regler när det
gäller terroristlagstiftningen i dess inskränkta mening. Man måste också titta
på asylbestämmelserna men också på vilka möjligheter det finns till tvångs-
medel inom ramen för det ordinära rättssystemet. Det är klart att det i en rad
andra länder finns större möjligheter till tvångsmedelsanvändning, ordinärt i
rättssystemet. Jag vill bara erinra Ingela Mårtensson om att man i exempel-
vis Danmark har rikliga möjligheter att använda buggning i olika samman-
hang, vilket vi i Sverige inte har.
Jag vill också göra en liten kommentar till det som Ingela Mårtensson sade
om parlamentarisk insyn. Vi understryker från utskottets sida att det är vik-
tigt att vi även fortsättningsvis får en redovisning till riksdagen om terrorist-
bestämmelsernas tillämpning. I det sammanhanget säger utskottet att det
naturligtvis är fullt möjligt för utskottet att begära in kompletterande upplys-
ningar och information om terroristbestämmelsernas tillämpning utöver vad
som är möjligt att redovisa öppet i en sådan skrivelse som regeringen årligen
lämnar till riksdagen. Därmed är det upp till berörda utskott att se till att
den parlamentariska kontrollen sköts på ett riktigt och ordentligt sätt.
Anf. 133 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Får jag bara säga att jag tyckte att Ingela Mårtensson på ett
alldeles utmärkt sätt, genom att beskriva de olika hänsyn som måste tas, vi-
sade hur svårt det här är. Jag vill egentligen bara ta tillfället i akt att under-
stryka att jag instämmer i mycket av Ingela Mårtenssons beskrivning av svå-
righeterna. Men jag vill också stryka under att även jag tycker att det är vik-
tigt att det finns en rättslig grund när man skall tillämpa terroristlagstift-
ningen för att utvisa människor. Jag tycker också att det är viktigt att den
misstänkte eller ombudet så långt som möjligt får del av underlaget för beslu-
tet.
Det faktum att regeringen handlägger de här ärendena, med sina jurister
som hjälp och nu även med hörande av domstolen i de fall där just deras
kunskaper och erfarenheter av bevisbedömningsfrågor kan tjäna som under-
lag, utesluter inte att vi tar hänsyn till rättssäkerheten och försöker att med
största möjliga öppenhet redovisa det som är möjligt av materialet för den
misstänkte och för ombudet. I själva verket tycker jag att denna lagstiftnings
korta historia - nästan 20 år - visar att inte någon regering har använt lagen
vare sig lättfärdigt eller vidlyftigt, utan med stor restriktivitet. Jag kan för-
säkra, efter att ha haft insyn i några sådana här ärenden, att man också så
långt det någonsin är möjligt försöker att tillgodose kravet på rättssäkerhet
och öppenhet gentemot ombudet och den misstänkte. Det är viktigt, det
tycker jag också.
Anf. 134 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Först vill jag vända mig till Lars-Erik Lövdén som säger att
man inte kan jämföra olika länder i det här sammanhanget. Jag tog upp
punkten om tvångsmedel, som berördes i en särskild fråga till de här olika
länderna. Då måste man kunna jämföra. Det är ändå ett väldigt ingrepp i
den personliga integriteten att på det här viset använda sig av tvångsmedel
gentemot personer som inte ens misstänks för att begå brott. Där skall vi
vara unika.
Jag förstår inte heller att inte vi skall kunna ha samma bestämmelser som
de övriga nordiska länderna. Nu säger Lars-Erik Lövdén att man i Danmark
får lov att ”bugga”. Får man lov att ”bugga” personer som inte ens misstänks
för brott?
Maj-Lis Lööw tar upp den rättsliga grunden. Jag vill starkt betona att det
skall finnas en möjlighet att få sin sak prövad rättsligt. Nu kommer ni med
ett förslag om att den här möjligheten skall finnas efter tre år. Varför kan
man inte få den redan från början? Det skulle också stärka rättssäkerheten.
Jag återgår till frågan om den parlamentariska insynen. Med de erfarenhe-
ter jag har gjort i konstitutionsutskottet kan jag inte påstå att det är någon
reell insyn. Men det är möj ligt att detta inte heller går att sprida på för många
personer, eftersom det är mycket känsliga uppgifter. En viss insyn kan man
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ay terroristlagstift-
ning m.m.
93
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Ny terroristlagstift-
ning m.m.
naturligtvis ha. Men att gå in och pröva ärendet har jag upplevt som mycket
svårt. Vi har nyligen haft frågan uppe om huruvida det har varit fråga om
kollektiv bestraffning av vissa personer. Det fanns påtryckningar om att en
oberoende grupp verkligen skulle pröva den saken. För att kunna göra en
reell prövning måste man ha alla tillgängliga data, och det är litet svårt för
ett utskott.
Anf. 135 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Liksom Ingela Mårtensson tycker jag att det är mycket obe-
hagligt att det görs kopplingar mellan asylpolitik och terrorism. Jag tycker
att det är felaktigt. I mitt inledningsanförande och även i en av replikerna
har jag tagit upp att vi naturligtvis anser att man skall kunna utvisa terrorister
från landet. Jag upprepar att när det blir fråga om utvisning skall samma reg-
ler tillämpas som i lagen om utlämning på grund av brott. Det innebär att
innan regeringen prövar ärendet skall riksåklagaren verkställa utredning till
grund för beslutet och högsta domstolen skall pröva om utlämning lagligen
kan beviljas. Beträffande tvångsmedel bör samma sak gälla som föreskrivs
vid andra brottmål.
Ingela Mårtensson tog också upp det som jag reserverade mig för i utskot-
tet. Det gällde en parlamentarisk granskning av hur lagen har tillämpats. I
det fallet, liksom när det gäller andra av säkerhetspolisens verksamhetsom-
råden, tycker jag att parlamentariker behöver hjälp av oberoende experter
för att kunna ställa de rätta frågorna och för att veta vilket material man bör
titta på.
Anf. 136 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Man har snuddat vid en rättssäkerhetsfråga som jag tycker
att det finns all anledning att beröra och även reagera på. Jag menar att det
i själva verket kommer i konflikt med den s.k. proportionalitetsprincipen att
tillåta ingripande tvångsmedel som telefonavlyssning, husrannsakan och an-
mälningsplikt i åratal utan att någon brottsmisstanke manifesteras. Det
stämmer illa med denna princip att inte kräva brottsmisstanke efter tre års
övervakning eller att inte ens höja beviskravet till påtaglig risk, som terro-
ristlagskommittén föreslagit. Det finns inte med nu.
Den jämförelse som görs i utskottsbetänkandet av häktningsreglernas risk
är missvisande. Det är här fråga om personer som återfaller i brott och som
är brottsmisstänkta. Ingripandet med tvång är i regel kortvarigt jämfört med
terroristreglerna. Detta har blivit en svaghet i det föreliggande förslaget,
som jag inte tycker är försvarlig.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
94
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91 :JuU30 Tilläggsbudget II (prop. 1990/91:125 delvis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91 :JuU33 Vapenlagen (prop. 1990/91:130).
Anf. 137 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Jag skall börja med att citera ett brev ifrån jägarna i Väster-
bottens läns Jaktvårdsförening, ställd till justitieutskottet. De säger där an-
gående propositionen om ändringar av vapenlagen att:
”Även om Sveriges jägare och skyttar kan dra en djup suck av lättnad över
att de flesta dumheterna i Leif G W Perssons vapenutredning lämnats därhän
i de nyligen lagda förslagen om ändringar i vapenlagen m.m. så återstår
emellertid mycket att invända emot.---
Jägarna, Västerbottens läns Jakvårdsförening, protesterar främst emot
det allmänna synsättet att kampen mot väpnad brottslighet i samhället ska
ske i form av riktade åtgärder mot den del av befolkningen som bevisligen
förekommer minst i brottsstatistiken.”
När regeringen gav departementstjänstemannen Leif G W Persson i upp-
drag att utreda och komma med förslag till restriktioner i vapenlag-
stiftningen var det ett rått och simpelt försök att skaffa substitut för åtgärder
mot brottsligheten i vårt land. I stället för att vidta resoluta åtgärder mot
rånöverfall och andra brott med skjutvapen, pekade man, som jägarna i Väs-
terbotten skriver, på en grupp i vårt land som man fann skulle kunna ställas
fram som en riskfaktor då det gäller eldhandvapen, jaktvapen eller vapen
över huvud taget. Jag kan mycket väl föreställa mig hur det gick till i rege-
ringskansliet när man diskuterade den starkt ökande förekomsten av rån-
överfall och annan brottslighet som ledde till att människor miste livet eller
vållades allvarlig skada.
Så småningom kom denna statistik att väcka bestörtning hos statsrådet
och tillika chefen för justitiedepartementet samt bland tjänstemännen där.
Naturligtvis diskuterade man detta i frågetermer: Vad skall vi göra? Förmod-
ligen kom man då att tala om hemmets och skolans fostrande betydelse. Men
det går naturligtvis inte att rätta till nu. Här krävs det resoluta och synbara
tag. Man började diskutera detta med vapen. Man erinrade sig att militären
har vapen. Men dessa vapen finns i förråd, och i det sammanhanget har åt-
gärder vidtagits. Vapnen är alltså inlåsta och ligger i kassuner.
Det finns emellertid också vapen hos polisen - det här var innan polissta-
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vapenlagen
95
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vapenlagen
96
tionen på Lidingö hemsöktes, då ett fönster stod öppet och polisens vapen
var lättillgängliga. Men man trodde inte att polisen hade några vapen att
bjuda på. Då kom någon att tänka på landets jägare. Jägarna är en grupp
som naturligtvis kan ses som ett potentiellt alternativ när det gäller brotts-
lingars möjligheter att komma över vapen. Man funderade också på illegala
möjligheter att införa vapen. Det ledde förmodligen till att man gav upp.
Endast ca 5 % av den narkotika som kommer in över landets gränser blir ju
beslagtagen. Slutsats: Det gäller att ta det som ligger närmast till hands. Det
blev alltså Sveriges jägare.
Vidare har det konstaterats att de värsta dumheterna och de mest långt-
gående restriktionerna i Leif G W Perssons utredningsbetänkande inte kom
med i propositionen. Leif G W Persson själv trodde faktiskt inte att det
skulle komma någon proposition i år. Det sade han på våren i fjol, då han
deltog i en debatt som jägarna i Västsverige anordnade. Han blev då synner-
ligen hårt kritiserad. Han sade bl.a.: Det är ju valår 1991, och då kan det
inte vara så lämpligt att gå ut med så här utmanande förslag.
Ja, det är valår i år. Vi moderater skulle ingalunda beklaga om Leif G W
Perssons farhågor besannades. Vi skulle alltså inte beklaga om den här pro-
positionen - som trots allt kom till stånd - skulle leda till att socialdemokra-
terna förlorade röster i valet och till den socialdemokratiska regeringens fall.
Däremot vore det mycket beklagligt om de här regeringsförslagen förverkli-
gades.
Åtskilligt här liknar mest av allt klåfingrighet. Det handlar om restrik-
tioner för restriktionernas skull. Men vill visa att man vill göra någonting.
Arne Andersson i Ljung och några andra moderater pekar i en motion
på de restriktioner som gäller ammunitionstillstånd. I propositionen anför
justitieministern att det stora flertalet remissinstanser godtar utredningsför-
slaget. Men sanningen är den att ”det stora flertalet” inte har yttrat sig över
förslaget. Däremot har de remissinstanser som verkligen har yttrat sig stor
insikt här. Man anför betänkligheter. Ja, man avstyrker rent av bestämt. I
motionen står det:
”Man kan således dela remissinstanserna uppfattning att bestämmelserna
innebär avsevärt ökad byråkrati utan att någon vinst kommer att uppnås i
brottsförebyggande syfte. Denna ’uppstramning’ torde endast leda till pro-
blem för legala vapeninnehavare.
Att bestämmelsen skulle innebära ett hinder för illegal åtkomst av ammu-
nition torde närmast vara att likna vid självbedrägeri. Det torde inte finnas
något känt fall, då avsaknad av ammunition utgjort ett hinder för att vapen
kommit till brottslig användning.”
Motionärerna anser alltså att det inte förebragts något bärande skäl för
den föreslagna förändringen. Tvärtom kan förändringen, framför allt i gles-
bygd förorsaka onödiga bekymmer. Inte så sällan köper glesbygdsbor am-
munition genom ombud. Ofta är det familjemedlemmar eller jaktkamrater
som får agera skickebud.
Många av landets jägare bor, som jag redan har nämnt, på landsbygden.
Avstånden där är långa. Jag instämmer i vad Jägareförbundet säger om just
det här förslaget från regeringen:
”Det är befängt att tro att den föreslagna ändringen på något sätt skulle
försvåra för den som har ett vapen utan licens t.ex. ett stulet vapen, att skaffa
ammunition till detsamma. Den som skaffar sig ett vapen för illegal använd-
ning kan naturligtvis lika lätt skaffa sin ammunition.”
Själv har jag också, tillsammans med Gullan Lindblad, väckt en motion.
Vi motionärer aktualiserar här propositionens förslag om att det skall krävas
yrkesmässighet för att vapenhandel skall få bedrivas. Men i många inlands-
och fjällkommuner i vårt land finns det inte tillräckligt underlag för yrkes-
mässig vapenhandel. Jakt och innehav av jaktvapen måste däremot ses som
högst legitima företeelser där - som en del av tillvaron för de här männi-
skorna. Återigen drabbas glesbygden av restriktioner.
Ändringsförslagen beträffande 29 § vapenlagen är ytterligare ett exempel
på klåfingrighet och starka böjelser för s.k. generalklausuler. Detta har lett
till en total omskrivning av 29 § vapenlagen, där det stadgas i vilka fall åter-
kallelse av tillstånd skall ske. Den föreslagna lydelsen ser vi främst som ännu
ett exempel på s.k. Lidbomeri - ett gammalt känt begrepp.
Vi moderata motionärer instämmer i vad Jägareförbundet Västerbottens
läns jaktvårdsförening säger:
”---föreslagen lydelse av paragraf 29 i vapenlagen lämnar utrymme för
polisiärt godtycke av en omfattning som inte är värdigt en rättsstat. Först
uppräknas fyra omständigheter som ger polisen möjligheter att återkalla ett
vapentillstånd. Om ingen av dessa fyra skäl föreligger har förslagsställaren
kastat in en 'generalklausul’ enligt vilket ett vapen får återkallas även av
andra skäl. 'Generalklausulen’ gör uppräkningen av de fyra tidigare förut-
sättningarna till en helt meningslös omgång. Om det är justitieministerns
mening att polisen på eget bevåg och när som helst skall kunna återkalla ett
vapentillstånd bör det skrivas rent ut och inte smygas in i lagtexten. Vår be-
stämda mening är att föreslagna ändringar skall avvisas.”
Så långt citatet.
Till sist: Om nu regeringen vill komma åt sådana tillhyggen som förekom-
mer när människor mördats, dräpts, bragts om livet eller allvarligt skadats,
måste inriktningen ändras. Av statistiken framgår att jaktvapen utgör en
mycket ringa del, ca 10%, av de tillhyggen som används i dessa samman-
hang. Köksverktyg, såsom brödknivar, är däremot vanligast förekommande.
Om man kommer fram till att det behövs restriktioner när det gäller använd-
ningen av köksverktyg, är det mera begåvat och motiverat än att ställa fram
landets jägare. Dessa utgör sannerligen inte - vare sig på fritiden eller i egen-
skap av yrkesutövare, som ju en del är - någon potentiell grupp brottslingar
i samhället.
Herr talman! Självfallet ställer jag mig bakom de reservationer som vi mo-
derater har varit med om att underteckna. Det gäller då reservationerna 1,
2, 3, 4, 6 och 7 i justitieutskottets betänkande 33. Av för kammaren redan
kända skäl nöjer jag mig dock med att yrka bifall till reservation 1. Jag vill
bara tillägga att bakom dessa reservationer återfinns de moderata motio-
nerna Ju37, 38, 42 och 812.
Anf. 138 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Vi har i Sverige en omfattande kontroll i hanteringen av va-
pen och ammunition. Denna kontroll syftar till att omöjliggöra att vapnen
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vapenlagen
97
7 Riksdagens protokoll 1990191:117
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vapenlagen
98
och ammunitionen brukas på ett otillbörligt sätt. Framför allt gäller det att
förhindra att vapen används i brottslig verksamhet.
Det här förslaget om förändringar i vapenlagen skall ju också syfta till att
stärka kontrollen, så att brottslig användning av vapen och ammunition för-
svåras. Men såvitt jag kan se leder inte detta förslag till åsyftat resultat. Jag
vill då redan från början slå fast att det här är ett dåligt förslag som bör avvi-
sas.
Av direktiven till den s.k. vapenutredningen framgår att syftet med begä-
ran om vapenlagen var att åstadkomma förbättringar av lagstiftningen -
detta som ett skydd mot att vapen och ammunition kommer i orätta händer
eller används i brottsliga sammanhang. I direktiven ingick det också att man
skulle förenkla och minska byråkratin och arbetet med handläggningen av
vapenärendena. Men detta har det inte tagits någon hänsyn till.
Propositionen bakom det här betänkandet bygger delvis på den angivna
vapenutredningen. Den utredningen föreslog mycket långtgående åtgärder
i skärpningen av lagstiftningen bl.a. när det gäller jaktvapen. Utredningen
fick med all rätt mycket kritik, och de flesta remissinstanserna var mycket
negativa till förslaget.
I propositionen har många av kraven från utredningen avvisats, och det är
väl i och för sig bra. De åtgärder som nu föreslås skulle ha mycket ringa eller
ingen brottsförebyggande verkan alls. De åtgärder som föreslås skulle inte
heller innebära att skjutvapen och ammunition kom till användning i brotts-
ligt syfte i mindre omfattning än nu. Förslagen har också fått en så oklar ut-
formning att vi kan förvänta oss att det blir rättstillämpningen som kommer
att få avgöra vilka krav som skall ställas. På det viset ställer man bara till mer
byråkrati för den enskilde, samtidigt som det inte får den avsedda verkan.
Man har inte tagit upp de verkligt stora problemen med bl.a. vapen, som
förs in i landet illegalt. Det har också varit stölder av militära vapen, som
florerar i brottslig verksamhet. Jag fick i dag en uppgift från avdelningen
KK 5 på kriminalen här i Stockholm om att mer än 50 % av alla vapen som
förekommer i brottsliga sammanhang införs illegalt i landet, och det saknas
tillstånd för dem. Detta är någonting att bita i. Men i stället för att ta itu med
de riktigt stora problemen försvårar man nu för enskilda vapenägare och jä-
gare. Det är inte till fyllest.
Jag anser att man bör ställa mycket hårda krav på vapeninnehavare när
det gäller skötsamhet och omdömesgillhet. Jag tycker också att det skall stäl-
las stora krav på förvaringen av vapen och ammunition. Uppfylls dessa krav,
behövs det inte så många ytterligare regleringar som försvårar för den en-
skilde vapeninnehavaren.
Som jag sade skall vi ställa stora krav på förvaringen av vapen, men vi skall
för den skull inte ha en övertro på regler härvidlag. Låt mig bara som exem-
pel nämna inbrottet hos Lidingöpolisen. Här hade man vapnen inlåsta efter
alla konstens regler, och ändå skedde det ett inbrott där vapnen blev stulna.
Det är sådant som inte får hända. Men det har ändå hänt.
Jag tror inte att vi skall ställa hårdare krav på enskilda vapeninnehavare
än vad vi ställer på myndigheter. Och jag tycker att exemplet från Lidingö
bra belyser att det finns problem och att vi därför inte skall ha en övertro på
regleringar.
Om innehavaren är en skötsam och omdömesgill person och vapnen för-
varas på ett riktigt sätt, är denna klångfingriga detaljreglering ganska över-
flödig. Det här förslaget är också svårt att överblicka för den enskilde som
har ett legitimt vapenbehov.
Från centerns sida anser vi att vapenutredningen har missat viktiga delar
när det gäller att förhindra att vapen kommer till brottslig användning. Det
förekommer vapenstölder ur militärens förråd. Det förekommer också ofta
illegalt införda vapen i Sverige, som används i brottslig verksamhet. Sådana
vapen kommer i mycket större omfattning till användning i brottslig verk-
samhet än t.ex. jaktvapen. Men detta har inte beaktats i utredningen. Därför
menar vi att utredningen och propositionen är dåliga produkter och att de
bör avvisas. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.
Om det är så, att inte detta förslag avvisas, har vi en rad förslag till änd-
ringar som är helt nödvändiga att vidta i det här avseendet. Jag kan med
glädje notera att utskottet tagit hänsyn till ett par centermotioner i betänkan-
det. En av dem gäller återkallelse av vapentillstånd. I det avseendet har rege-
ringen föreslagit att tillstånd att inneha vapen skall få återkallas, om till-
ståndshavaren har missbrukat vapnet, visat oaktsamhet eller på annat sätt
visat att han är olämlig att inneha vapen. Om detta är det inte så mycket att
säga, det är ungefär som i dag. Därutöver har regeringen föreslagit att det
skall ges möjlighet att återkalla tillstånd om förutsättningar för tillstånd ej
längre föreligger eller om det annars finns skälig anledning att göra det.
Detta är någonting som ger uppenbart utrymme för godtycke. Här hade vi i
centern föreslagit stor restriktivi tet, och det har utskottet ställt sig bakom.
Jag menar att det måste vara så stor restriktivitet, att den här regeln nästintill
aldrig behöver tillämpas. För vad betyder ”när förutsättningar ej längre före-
ligger”? För att t.ex. få vapenlicens på jaktvapen måste vederbörande ha
jakträtt. Upplåtande av jakträtt är oftast begränsat till viss tid. Skulle t.ex.
ett tillstånd återkallas på grund av att vederbörande inte längre har jakträtt?
Han kan ju senare få ny jakträtt. Eller skulle tillstånd återkallas när en jä-
gare inte har jagat aktivt under en viss tid? Denna bestämmelse är väldigt
svårtolkad, och den måste således användas med mycket stor restriktivitet.
En annan motion som vi har fått gehör för gäller sekretess av vapenregis-
ter. Det är någonting som jag och Ingbritt Irhammar har motionerat om i
flera år. Det är därför glädjande att vi nu fått gehör för vårt krav. Det finns
ingen anledning att kräva att uppgifterna i vapenregistret skall vara offent-
liga. Enligt det nu framlagda förslaget blir det ett omvänt skaderekvisit som
införs i sekretesslagen. Det innebär att uppgifter ur vapenregistret inte får
lämnas ut, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att vap-
nen kommer till brottslig användning.
När det gäller utformningen av förslaget till ammunitionstillstånd anser vi
att regeringsförslaget går alltför långt. Om vederbörande har vapentillstånd
skall det vara tillräckligt för att man skall få köpa ammunition till olika va-
pen. Det skall inte vara begränsat till ett.
Som jag sade tidigare skall vi ställa höga krav på skötsamhet och omdö-
mesgillhet hos den som vill ha vapentillstånd. Men har vederbörande klarat
det skall han kunna köpa den ammunition som han behöver utan att vi behö-
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vapenlagen
99
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vapenlagen
100
ver krångla till det ytterligare. Inte blir det mindre illegal ammunition i om-
lopp med en sådan begränsning som nu föreslås.
Det är också vanligt att jaktkamrater lånar vapen av varandra och att de
själva tillhandahåller ammunition. Det kan väl knappast vara en person som
känner till hur det fungerar som har något att invända mot ett sådant förfa-
rande. Det är inte heller ovanligt att jägare dels köper, dels förvarar ammu-
nition för ett helt jaktlag eller för en jaktkamrats räkning. Inte heller detta
kan man ha någonting att invända emot. Jag har under min nästan tjugoåriga
polismannabana inte kommit i kontakt med något ärende där ammunition
kommit i orätta händer på det viset. Jag tycker att förslaget tyder på bris-
tande kunskaper om hur den praktiska verkligheten ser ut. Jag yrkar därför
bifall till reservation 5.
Det här ärendet omfattar även vapenamnesti. Jag har svårt att se att den
anonymitet som behövs för en amnesti skulle lägga hinder i vägen när det
gäller allvarliga brott. Det är ju mycket osannolikt att vapen som används
vid brottslig verksamhet skulle lämnas in. Då är det ju mycket enklare att
kasta ett sådant vapen i t.ex. sjön.
Vi tycker att det vore riktigt att medge amnesti för inlämnade vapen som
det av skilda anledningar saknas tillstånd för. Det kan ju vara vapen som
vederbörande har kommit i besittning av genom arv och som sedan innehafts
under många år utan tillstånd. Om ett sådant vapen anmäls riskerar vederbö-
rande att fällas för olaga vapeninnehav. Det finns exempel på vapen som
innehafts utan tillstånd sedan 40-talet och som över huvud taget inte har bru-
kats därefter. Lämnas ett sådant vapen in i dag riskerar vederbörande att få
böter och hamna i registret för olaga vapeninnehav. Därför är det säkert
många som avstår från att lämna in vapen. Det vore väl bättre att stimulera
till att sådana vapen lämnas in.
Slutligen vill jag ta upp frågan om behovet av en parlamentarisk utred-
ning, där man ser över hela vapenområdet, alltså alla problem med alla va-
pen som kommer till användning i brottslig verksamhet. Som jag tidigare
nämnde förs många vapen illegalt in i vårt land. Också militära vapen är på
villovägar. Skall man komma till rätta med att vapen används vid brottslig
hantering skall man ge sig på hela problematiken, inte bara krångla till det
för våra 800 000 vapenägare, som nu har föreslagits. Det gäller i regel lagly-
diga personer som sköter sina vapen och sin ammunition.
Herr talman! Jag har bara yrkat bifall till reservationerna 1 och 5. Jag står
självfallet bakom alla centerreservationer, men på grundval av arbetsläget i
riksdagen avstår jag från ytterligare yrkanden.
Anf. 139 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Vänsterpartiet har en reservation till det här betänkandet.
Den handlar om en harmonisering av vapenlagarna i de nordiska länderna.
I betänkandet hänvisas till att man inom EG nu håller på att utarbeta direk-
tiv på området. Jag blir litet irriterad, för jag tycker att i praktiskt taget alla
ärenden vi behandlar slutar det med att vi skall avvakta behandlingen i EG.
EG kan vi kanske vara medlemmar i tidigast 1996, men i Nordiska rådet är
vi redan medlemmar. Där kan vi ta initiativet till att fullfölja det som de nor-
diska länderna har beslutat om, nämligen att ”en harmonisering av den nor-
diska vapenlagstiftningen bör ske på grundval av Europarådets konvention
om kontroll av enskildas förvärv---.” Som det fungerar i dag är det möjligt
att åka över till Norge, gå in i en järnhandel och köpa ett hagelgevär. Jag har
fått lära mig att avsågade hagelgevär ganska ofta används vid väpnade rån.
Jag tycker i övrigt att det är bra att vi får en ytterligare skärpning av reg-
lerna när det gäller vapen och ammunition. Att det i detta betänkande hand-
lar om fritidsanvändarna av vapen, jägarna och pistolskyttarna, medför inte
att nästa betänkande inte kommer att handla om andra områden i samhället
där vapen förekommer. Man har kunnat konstatera att 50 % av vapnen som
används i brottsliga sammanhang är införda illegalt, men detta motiverar ju
inte att man inte skall försöka skärpa lagstiftningen på det område som man
nu har möjlighet att göra det på.
Jag ställer mig bakom vänsterpartiets reservation. I övrigt yrkar jag bifall
till utskottets hemställan. Jag ämnar inte begära votering.
Anf. 140 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! Det finns inte mycket kvar av vapenutredningens förslag i
detta betänkande. Regeringen har i propositionen beaktat vad justitieut-
skottet förra året uttalade, nämligen att vissa av vapenutredningens förslag
var alltför långtgående och knappast borde genomföras. Jag läste i en jakt-
tidning att justitieministern hatar vapen och hundar. Efter en intervju med
rätt utmanande frågor ställde justitieministern upp på en bild med en rygg-
säck på ryggen, men hon ville varken ha en bössa på axeln eller en labrador
alltför tätt inpå sig.
Men om justitieminister Laila Freivalds skulle hata vapen och vara avogt
inställd till jakt och skytte skulle hon inte ha lyssnat så noga på oss som varit
kritiska till många av utredningens förslag. Hon skulle då också ha tagit till
sig synpunkter i remissvaren. Man behöver inte läsa många av de 150 remiss-
svaren för att inse att det även finns starkt stöd för många av Leif G W Pers-
sons olika förslag.
Vi socialdemokrater ser, liksom tidigare talare, med tillfredsställelse att
de förslag som vi har motsatt oss har tagits bort. Det blir ingen begränsning
av vapengarderoben. Det blir heller inga inskränkningar när det gäller min-
nes- och prydnadsvapen. Polisen får ingen befogenhet att göra hembesök för
att kontrollera hur vapen förvaras. Skytteföreningar skall inte ha skyldighet
att meddela polisen när någons medlemskap upphör. Det blir heller ingen
kriminalisering av felaktig förvaring av vapen, och rikspolisstyrelsen får inte,
som utredningen föreslog, partsställning i vapenärenden.
I nr 4 av tidningen Jaktjournalen uttalades farhågor att propositionen om
vapenlagen skulle gå igenom i sin helhet därför att den skulle komma i skym-
undan på grund av att riksdagen i mars haft osedvanligt många ärenden att
behandla. Ägare av civila vapen, som har följt denna fråga mycket noga se-
dan utredningen tillsattes 1987, har snarare gagnats av att vi har haft många
ärenden och att motionstiden gick ut första arbetsdagen efter påskuppehål-
let.
Bara några dagar efter motionstidens utgång hörde jag på nyheterna att
kvinnojourerna anser att kvinno- och barnmisshandlare inte skall få vapen-
tillstånd. Detta var dock efter motionstidens utgång. Under påsklovet kom
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vapenlagen
101
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vapenlagen
102
underlag till motioner, och jag antar att många ledamöter liksom jag även
fick telefonsamtal med synpunkter. Det är till god hjälp i vårt arbete att folk
hör av sig, och det har också lett till bifall av motioner.
Jag skall kommentera några punkter i betänkandet och i reservationerna.
I betänkandet föreslås skärpta förvaringsbestämmelser för vapen och ammu-
nition. Vi anser det vara befogat att vapenlicensen kan dras in om brister i
förvaringen uppdagas. Jägarförbundet anförde i sitt remissyttrande att för-
varingsbestämmelserna i någon mån kunde skärpas, dock inte så att krav på
vapenskåp för några få vapen infördes. Informationen om de nya förvarings-
reglerna är viktig, och jag vill ge en eloge till de jakttidningar som i helsides-
annonser under hela våren informerat om vapenförvaring. Vapnet skall vara
”delat i tre”, dvs. vapnets huvuddel och vitala del samt ammunitionen skall
förvaras var för sig under säkert lås.
När det gäller inköp av ammunition blir det en klar förbättring för pistol-
skyttarna. De får handla ammunition mot uppvisande av giltig licens. De är
i dag i praktiken hänvisade till sin klubb för inköp. Speciellt människor i gles-
bygd har uttryckt oro och missnöje dels över kravet på att uppvisa vapenli-
cens vid inköp av ammunition, dels över att ett ombud måste ha fullmakt
från uppdragsgivaren och uppdragsgivarens vapenlicens med sig. Vi i gles-
bygden är ju inte vana vid att behöva visa upp några handlingar. Det kan
vara både ris och ros att bo på en plats där alla känner alla. En fördel är att
man slipper att visa legitimation på t.ex. banken och posten. Det blir samma
sak vid köp av ammunition. Vapenhandlaren i glesbygd brukar känna sina
jägare väl, vilka vapen de har och vilka som ingår i olika jaktlag.
De krav som föreslås för inköp av ammunition har tillkommit för att för-
hindra brott. Det skulle kännas fånigt att plötsligt börja kontrollera folks li-
censer och legitimationer om man vet att de har rent mjöl i påsen. Vi utgår
här ifrån att det finns sunt förnuft vid tillämpningen av lagen. Skulle det bli
för stora problem får vi väl föreslå att man ändrar lagen. Den gyllene regeln
vid ammunitionsinköp måste vara att det man redan vet inte behöver bevi-
sas.
I tätorter är det annorlunda. Om en främling kommer in på t.ex. Sport &
Maskin i Bollnäs gäller kravet att han skall kunna visa upp vapenlicens. När
jag här i Stockholm skall ta ut pengar åt någon annan måste jag ha en avi
med uppdragsgivarens namnunderskrift, dennes legitimation samt min egen
legitimation. Det går bra när man blir van. Ammunition behöver man inte
köpa ofta, eftersom det inte är någon färskvara. Dessutom vet en erfaren
jägare oftast hur mycket ammunition han eller hon gör av med på ett år.
Problemet är att ett engångsinköp är dyrt.
Jag tycker att jägare och skyttar kan ställa upp på detta lilla besvär med
pappersarbete vid behov. De ingår ju redan i det brottsförebyggande arbe-
tet. Bland dem finns många ungdomar som får sitt behov av spänning och en
meningsfull fritid tillgodosedd. De får goda vuxna förebilder. Efter t.ex. en
jaktdag i skogen är de för trötta för att hitta på några dumheter.
Vapenlicensen är en värdehandling som man är rädd om. Jag fick i går en
fråga från en jägare om huruvida en kopia av licensen som är vidimerad med
någon annans namnteckning gäller vid inköp av ammunition. Jag vände mig
till justitiedepartementet och fick svaret: Man kan aldrig tvinga en handlare
att acceptera en kopia, men man kan inte heller säga att han gjort något fel
genom att godta en kopia om det inte finns anledning att misstänka att något
är fel.
Beträffande innehav av enstaka patroner stod det i förarbetena att det inte
skall vara kriminellt att inneha patroner som inte passar till de vapen som
man har licens för. Det har i betänkandet förts in i vapenlagen. Vi är många
tusen som har patroner som souvenirer, minnesföremål eller av ren kuriosa.
Ledare av jägarexamen behöver dessutom olika slags patroner som under-
visningsmaterial. Det fanns inga tveksamheter om att bifalla motion
1990/91 :Ju38, eftersom vi anser det vara en miss att tillägget inte fanns med
redan i propositionen.
Önskemålet om kollektiva vapenlicenser berör i huvudsak grytpistoler,
som används främst till avlivning av djur i fällor, vid grävlingsjakt med stäl-
lande hund och grytjakt. De som redan nu har gemensamt vapentillstånd får
behålla det, men vi tycker det är viktigt att principen en person, en licens
skall gälla i framtiden. Det får inte råda någon tvekan om vem som har an-
svaret för ett visst vapen. Jag tror inte att det blir någon nämnvärd ökad ar-
betsbelastning för polisen när det gäller licensansökningar för grytpistol. Jag
tror inte heller att det kommer att bli en stor utökning av vapen i hemmen.
I Bollnäs rör det sig om cirka tio ansökningar per år, och handläggarna kände
inte till ett enda ärende där några sökt kollektiva licenser.
Ett mycket efterlängtat förslag är att uppgifter ur vapenregister inte skall
kunna lämnas ut som i dag och att vi får det omvända skaderekvisitet. Lik-
som utskottsmajoriteten tvekar vi att införa ett centralt register. Om en obe-
hörig person får tillgång till ett centralt register skulle skadeverkningarna
kunna bli mycket stora. Vi avvaktar tills justitieministern återkommer i frå-
gan om att använda vapenregister för brottsspaning. Nils Recke på justitie-
departementet beräknar ha en departementspromemoria om en ny polisre-
gisterlag klar före sommaren, och den skall remissbehandlas.
§ 23 i vapenlagen om utlåning har inte ifrågasatts förrän i mars 1990 då det
väcktes åtal mot en provledare i Uppsala som fått bötesföreläggande som
han vägrade godkänna. Han hade skrivit på ett sjukintyg för en elev i Jägar-
skolan, som fått sin vapenlicens indragen, och eleven saknade det erforder-
liga polistillståndet. Åklagaren lade ned målet efter att ha fått ett bredare
beslutsunderlag. Det är helt klart att om våra många ideellt arbetande prov-
ledare skulle behöva kontakta polisen för att kontrollera om det är grönt för
alla som t.ex. skall göra skjutproven för Jägarskolan skulle vi inte få några
provledare kvar.
Sedan Rosén åtalades har diskussionens vågor gått höga, både i fackpress
och vid jägarsammankomster. Jag hoppas och tror att ledarna för jägar-
examen kommer att göra provledarna den tjänsten att de informerar sina
kursdeltagare om att ett polistillstånd behövs för uppskjutning ifall någon
fått vapenlicensen indragen.
Vi kan inte bifalla önskemålet att polistillstånd inte skall behövas för att
låna vapen för övning, tävling eller skjutprov om vapenlicensen dragits in.
Även om skjutningen på våra skjutbanor sker under funktionärernas och
provledarnas direkta ledning och kontroll, skall det inte i lagen öppnas en
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vapenlagen
103
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vapenlagen
möjlighet för personer som fått licensen återkallad att utan vidare fortsätta
att skjuta med lånat vapen.
Återkallelse av vapentillstånd på andra grunder än missbruk och till-
ståndsinnehavarens olämplighet att inneha vapen bör tillämpas restriktivt.
Där håller jag helt med Kjell Ericsson. Det betonas i betänkandet.
Farhågorna i Jakt och Jägare nr 5 om att enskild polischef skall ha rätt att
godtyckligt återkalla vapenlicens kan jag inte dela. Där spekuleras om att
t.ex. hög ålder, sönderslagna glasögon, benbrott och avsaknad av jaktmark
skulle vara skäl till att behov av licens inte finns. Rikspolisstyrelsen ger ut
allmänna råd och föreskrifter så att tillämpningen av vapenlagen skall bli en-
hetlig. Det finns möjlighet att överklaga ett beslut om indragen licens till
länsstyrelsen och förvaltningsdomstol. Dessutom har vi bl.a. JO som överva-
kar hur myndigheter agerar.
Vi får hoppas att folk inte tvekar att överklaga beslut så att vi får fram
prejudikat.
I går fick vi alla ett flygblad från Sveriges vapenägares förbund, som jag
inte skall kommentera. Däremot skall jag läsa upp vad som står i ledaren i
Svensk Jakts aprilnummer: ”Vapenlagen kan vi acceptera. Skärpningarna är
inte hårdare än att vi skall kunna leva med dem. Regeringens förslag är en
seger för Jägareförbundet och för det sunda förnuftet. Låt oss nu visa att vi
är goda vinnare.”
När sansade representanter för ägare av civila vapen hör av sig lyssnar man
noga till synpunkter och önskemål. Jag blev mycket glad när åklagaren i
Uppsala talade om att det var Bo Thelander på Jägareförbundet som hördes
i Rosénmålet, eftersom jag tycker att det är en både sympatisk och saklig
man.
Vi vill inte ha en ny utredning eftersom vi är nöjda med både det som finns
kvar och det som tagits bort från 1987 års vapenutredning.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och avslag på
samtliga reservationer.
Anf. 141 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Sigrid Bolkéus tar upp vissa saker här och säger att det var
tur att det inte är så mycket kvar av vapenutredningens förslag. Det instäm-
mer vi i. Hade det blivit verklighet hade det verkligen blivit besvärligt för
oss med indragning av den nuvarande vapengarderoben osv. Men det finns
onödiga krångligheter kvar. Om man en gång har fått en vapenlicens har
man visat att man är en omdömesgill och skötsam person. Och då kan man
väl också få köpa ammunition.
Om jag t.ex. vill köpa 6x6,5-kaliber, eller 30-06 eller 9,3 - det förekom-
mer att man vill ha både ock - hur gör jag då? Jag förstår att man får ha
enstaka patroner. Men vad är enstaka patroner? Är det 20 av varje som man
brukar köpa när man köper ammunition för att ha hemma, eller är det kan-
ske bara en eller två? Detta är svårt att säga. Det finns en massa svårtolkade
regler.
Jag tycker att om man en gång har fått vapenlicens, då har man klarat pro-
vet. Då är man en skötsam person. Det ställs stora krav och det skall vara
104
hårda krav också när det gäller förvaringen. Men i detta fall krånglar man
till något helt i onödan. Det kan bli en godtycklig tillämpning av det hela.
Sedan säger Sigrid Bolkéus också att sådana som är barn- eller kvinno-
misshandlare inte skall ha vapentillstånd. Nej, helt självklart. Vapentillstånd
skall endast ges skötsamma personer som kan bruka detta. Jag vill påstå att
Sveriges jägare och vapenägare är mycket skötsamma personer. Det har jag
själv sett under mina år. Jag har utrett många vapenärenden och behandlat
många ansökningar om vapen. Det är skötsamma personer som får detta, de
andra får inte licenser. Därför tycker jag också att de 800 000 jägare vi har i
vårt land kan betros också med att köpa den ammunition som behövs.
Anf. 142 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Jag noterar Sigrid Bolkéus nästan undfallande behandling
av detta ärende. Hennes anförande innehåll kritik, naturligtvis mycket inlin-
dad och försiktigt uttalad, mot propositionen. Hon förutsätter förhoppnings-
fullt att man kommer att använda den nya lagstiftningen med sunt förnuft,
återhållsamhet och restriktivitet.
Jag ber herr talman att få instämma i den replik som Kjell Ericsson hade
tillfälle att ge. där han betonade krångel som tillkommit alldeles i onödan,
dvs. utan vettigt syfte.
Sigrid Bolkéus talar med stor insikt om fritidsjägarnas livsmiljö i Norr-
land. Det innebär inte bara att man lever nära naturen utan också nära sina
grannar och ibland t.o.m. till vapenhandlaren och ammunitionshandlaren.
Men då vill det också till att de som säljer vapen och ammunition inte skall
bli färre ute i glesbygden så att man behöver åka in till Luleå eller Härnösand
eller andra större städer. Där är det nog inte så att man kan komma utan
legitimation till vapenhandlaren för den som är uppifrån inlandet och fjäll-
kommunen.
I Värmland finns tillräckligt mycket av glesbygd. Det är ett län jag känner
väl, och jag kan förstå att det kan bli problem om man inför dessa restriktio-
ner beträffande försäljningsställen.
Det är klart att en socialdemokratisk företrädare gläder sig över en ledare
i Svensk Jakt i vilken man är förfärligt glad över att man tror sig ha vunnit.
Det påminner mig om näringslivets främsta direktörer under Harpsundsan-
dans år på 60-talet. De trodde att de hade vunnit stora segrar därför att de
hade fått komma till regeringen och umgås med finansministern, statsminis-
tern och andra statsråd. Så småningom upptäckte de att de knappt hade vun-
nit en pyrrusseger, och besvikelsen blev stor.
Svensk jakt är för övrigt inte den enda jakttidningen. Det finns andra or-
gan för fritidsjägarna.
Anf. 143 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! Jag tyckte Göthe Knutson påstod att vi krånglade till det och
var ute efter jägarna. Jag tycker precis tvärtom. Dels har vi i betänkandet
tagit bort allt som upplevts som påhopp på jägarna, och så har vi behållit det
som vi anser kan hjälpa i det brottsförebyggande arbetet.
Jag måste fråga Göthe Knutson: Vilket annat parlament har som vi i den
nya jaktlagen uttalat att det skall skapas så goda förutsättningar som möjligt
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vapenlagen
105
8 Riksdagens protokoll 1990/91:117
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vapenlagen
106
för jakten och att man därigenom skall stödja jaktintresset? Detta förslag
kommer från en socialdemokratisk regering, och snart kommer det, med an-
ledning av Jan Franssons utredning och naturvårdsverkets utredning, en pro-
position om en förenkling av älgjakten. Jag vet att jägarna är positiva till
dessa förslag, som innebär att ansvaret i högre grad läggs på jägarna själva.
Vi har, som Kjell Ericsson sade, mycket kompetenta jägare i Sverige. De
remissvar som har kommit in är positiva, och jag vill poängtera att proposi-
tionen arbetas fram i gott samarbete med jägarna.
Jag upplever alltså klimatet som mycket bra, och jag menar att den bild
Göthe Knutson målar upp inte alls stämmer med verkligheten.
Göthe Knutson sade också att det inte finns något känt fall där avsaknad
av ammunition har utgjort hinder för ett brott. Men står man med bössan
tom och utan ammunition begår man väl inget brott, och då hamnar man väl
inte heller i någon brottsstatistik?
Kjell Ericsson säger att om man har fått vapenlicens, så skall man få köpa
ammunition även till bössor som man inte har licens för. Jag vill då omvänt
fråga: Varför skall man köpa en massa ammunition till bössor som man inte
har någon användning för? I de skrivelser jag har fått har det hela tiden talats
om enstaka patroner. Jag inser det orimliga i att över en natt göra flera tusen
människor till kriminella, men varför skall man ha en massa ammunition lig-
gande när man inte har en bössa till den?
Kjell Ericsson frågade också vad som menas med enstaka patroner. Jag
kan inte säga om det är fråga om 10 eller 20 stycken. Det problemet kan vi
inte lösa i Sveriges riksdag, utan jag tror att det hela får en lösning genom
att det är olika många patroner i olika förpackningar.
Göthe Knutson sade också något om vapenhandlarna i Norrland. Kravet
är faktiskt att man skall sälja mindre än ett gevär i månaden. Jag tycker att
det är självklart att man skall kräva att vapenhandlarna har kompetens och
känner till vapen.
Anf. 144 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Det är väl knappast någon som har följt den här debatten
från i fjol vintras som är det allra minsta förvånad över att regeringen har
tagit bort de mest vådliga förslagen från Leif G W Perssons utredningsbetän-
kande. Det hade varit helt orimligt att tänka sig att regeringen skulle lägga
fram en proposition där man föreslår en form av husrannsakan som skulle
kunna genomföras utan något som helst beslut ens på en polisstation och
ännu mindre i en domstol. En polisman skulle precis när som helst när andan
faller på kunna gå in och göra en husrannsakan i en familj där det finns en
vapenlicens.
Jag, liksom säkert även andra, kan mycket väl tänka mig att flera av de
andra förslagen i Leif G W Perssons utredning tillsammans med förslaget om
husrannsakan skulle ha kunnat skapa en bokstavlig folkstorm eller att detta
åtminstone bland jägarna skulle ha skapat en sådan storm att de hade tågat
till kanslihuset och att regeringen hade fått ta tillbaka alltihop.
Sigrid Bolkéus påstod också att propositionen innebär brottsförebyggande
åtgärder. Men ta då fasta på den statistik som berättar om i hur liten omfatt-
ning jaktvapen kommer till användning i våldsdåd där människor mister li-
vet. Det är bara fråga om ungefär en tiondel av fallen. Vilka restriktioner
införs då mot de andra tillhyggena? Det är fortfarande så att jägarna, sett
som en grupp i samhället, inte belastar brottsstatistiken.
Sigrid Bolkéus utfärdar en gissningstävling om vilket parlament i världen
som har skrivit på samma sätt som det svenska. Jag skulle kunna tänka mig
att det inte är främmande för något parlament i västerlandet att skriva på det
sättet. Men - är det nödvändigt att fästa på papper att man inte vill förfölja
jägarna och utpeka dem som en brottsgrupp?
Anf. 145 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Jag tycker att det är en självklarhet att vi skall skapa goda
förutsättningar för jakt i Sverige. Detta är vi överens om. Vi är också över-
ens om att vi har duktiga och kompetenta jägare i vårt land. Vi är väl även
överens om att man skall ha vapenlicens för att få köpa ammunition, men
vad jag har sagt är onödigt i detta fall är att det skall vara nödvändigt att ha
med sig vapenlicens för varje slags ammunition som man skall köpa. Även
Sigrid Bolkéus vet att det ofta förekommer i jaktlag att en köper ammunition
till hela jaktlaget. Då kan det röra sig om en mängd olika kalibrer. Varför
skall man då inte kunna köpa allt detta? Det både förenklar och underlättar,
och kanske kan man också förvara ammunitionen åt jaktlaget, så att man
sedan kan dela ut den. Det är fullt möjligt att göra på det viset. Man krånglar
alltså till detta helt i onödan. Dessutom kanske man ett år lånar ett vapen.
Om jag till mitt eget vapen har ammunition av en kaliber men en annan gång
vill låna ett annat vapen, skall jag då inte från det ena året till det andra
kunna ha ammunition hemma som passar till det andra vapnet?
Det här är alltså onödigt krångel. Vi är ju överens om att de som har va-
penlicens är omdömesgilla, laglydiga, skötsamma och även kompetenta per-
soner. Då måste väl dessa personer kunna anförtros att också köpa ammuni-
tion.
Anf. 146 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! Vi talade nyss om vapenförsäljningen i glesbygder. Jag sade
då att det inte ens var nödvändigt att sälja ett vapen i månaden. Polisen i
Vilhelmina sade i sitt remissvar att det i dag är svårare att få tillstånd till en
skrothandel än till en vapenhandel. Detta är rätt fantastiskt. Man menade
också att det måste ställas krav och att det måste vara fråga om en viss om-
fattning. Jag tror inte att det bara blir storhandlare kvar och att detta skulle
vara konkurrenshämmande.
Vad som sades om husrannsakan behöver inte kommenteras. Även jag
tyckte att förslaget var synnerligen dumt.
Kjell Ericsson vill ha en ny utredning som dels på nytt skall utreda jägar-
nas situation, dels skall utreda frågan om militära vapen, dels illegala vapen.
Jag undrar om jägarna orkar med en omgång till. Nu har man upptäckt att
man har vunnit ett lopp, och så skall man starta ett nytt utan att veta riktigt
vilken placering man får.
Krafterna behövs i stället till nya viktiga frågor. Det gäller bl.a. förslaget
om att skogsvårdsstyrelsen skall ta över jägarfrågorna från naturvårdsver-
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vapenlagen
107
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Vapenlagen
ket, det gäller ettårskontrakt för arrenden på domänverkets mark, och det
gäller EG och vad ett medlemskap innebär för jakten.
Jag funderar över vilka det egentligen är som vill ha en ny utredning för-
utom centerpartiet. Är det polisen? Jag betvivlar att jägarna har några så-
dana önskemål efter den här pärsen.
Anf. 147 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Sigrid Bolkéus hänvisar till remissyttrandet från en polismäs-
tare. Detta är ju mycket betecknande för socialdemokratins Sverige, som är
så fullt av restriktioner och byråkratiskt krångel att det t.o.m. är ett eländes
elände att få öppna en skrothandel. Dock finns en viss grund för visst krångel
då det gäller tillståndsgivning för skrothandel, nämligen att man kan miss-
tänka att det förekommer häleriverksamhet i skepnad av skrothandel. Detta
kan alltså vara ett motiv för restriktivitet.
Men vi misstänker ju inte jägarna för att vara hälare eller presumtiva drå-
pare. Sigrid Bolkéus argument var inte särskilt bra, men jag är tacksam för
att det blev sagt och att det kan fästas till protokollet i Sveriges riksdag att
socialdemokratins Sverige är byråkratiskt och krångligt.
Anf. 148 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Jägarna behöver vi inte utreda mer. Vi vet att de är sköt-
samma och duktiga. Men det är andra vapen som förekommer i samman-
hanget. Det är en väldigt stor del av de vapen som är illegalt införda i landet
som förekommer i brottsliga sammanhang. Det gör också militära vapen. Vi
måste försöka att hindra att de vapnen kommer till brottslig användning. Det
är inte jägarna vi skall ge oss på, men det är det vi har gjort undan för undan.
Däremot har vi inte givit oss på det som är det viktigaste, nämligen de vapen
som är illegalt införda och stulna militära vapen. Det är dem vi skall titta på.
Anf. 149 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! Det här betänkandet innebär inte någon begränsning i va-
pengarderoben, Kjell Ericsson. Det är precis som tidigare, och man får köpa
hur mycket ammunition man vill till de bössor som man har licens för.
Jag tycker inte heller att vi skall ha ytterligare skärpningar för jägarna,
men vi vet ju att förslag när det gäller militära vapen förbereds i försvarsde-
partementet. Det är ÖBs avdelning. Då är det väl de illegala vapnen som
återstår.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
108
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91 :JuU38 Immunitet och privilegier (prop. 1990/91:104).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
Anmäldes och bordlädes
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91 :SfU16 Rehabilitering och rehabiliteringsersättning.
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden
1990/91:AU21 Vissa fredspliktsregler, ”Lex Britannia”
1990/91 :AU22 Arbetsmiljö och rehabilitering
1990/91:AU23 Tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1990/91
1990/91:AU24 Ändringar i lagen om arbetslöshetsförsäkring, m.m.
Anmäldes att följand^ frågor framställts
den 22 maj
1990/91:655 av Hugo Hegeland (m) till statsrådet Erik Åsbrink om kostna-
derna för det tillfälliga sparandet:
Bara i administrationskostnader kostar återbetalningen av tvångssparan-
det skattebetalarna upp till 150 milj.kr., uppger riksskatteverket. Enligt tidi-
gare uppgifter från finansdepartementet uppgår kostnaden till högst 40
milj.kr. Med anledning härav vill jag fråga biträdande finansministern:
Är statsrådet beredd att inför riksdagen redogöra för de totala, faktiska
kostnaderna för det s.k. tillfälliga sparandet?
1990/91:656 av Lars Ahlström (m) till utbildningsministern om försäljning
av porslinsskärvor från Ostindienfararen Götheborg:
Den 25 oktober 1989 uttalade ett enhälligt kulturutskott att bestämmel-
serna i kulturminneslagen inte utgör något hinder för regeringen att i ett en-
skilt fall lämna tillstånd till försäljning av fornfynd.
När ämnar regeringen bevilja Stiftelsen Ostindienfararen Götheborg till-
stånd att sälja delar av de miljontals blåvita porslinsskärvor som bärgats ur
vraket av det år 1745 förlista fartyget?
1990/91:657 av Ulla Orring (fp) till civilministern om arbetsfördelningen
inom regeringen:
I den infekterade debatten om inlandsbanan har framför allt Västerbot-
tens landshövding engagerat sig starkt. Han har fått hård kritik främst från
109
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
110
länets socialdemokrater. Den fråga som bl.a. diskuterats är vilka befogenhe-
ter en landshövding har.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga civilministern:
Får en landshövding vända sig till landets statsminister med ett ärende som
tidigare avgjorts av en fackminister?
1990/91:658 av Charlotte Branting (fp) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén om
bistånd åt katastrofoffren i Bangladesh:
Den cyklon som nyligen drabbade Bangladesh var en tragedi av en omfatt-
ning som är svår att föreställa sig. Man uppskattar att 150 000 människor
dödades. Större delen av bostäderna i det berörda området förstördes. Infra-
strukturen raserades.
Behovet av bistånd är mycket stort. Sverige har hittills bidragit med 20
milj.kr. Ytterligare insatser vore väl motiverade.
På förslag av folkpartiet liberalerna beslöt riksdagen nyligen att bemyn-
diga regeringen att göra ytterligare katastrofinsatser utöver de anslag som
tidigare beviljats. Denna möjlighet borde kunna utnyttjas för att öka kata-
strofbiståndet till Bangladesh.
Även förutsättningarna för mer direkta svenska katastrofinsatser av det
slag som förekom vid stödet till kurderna borde prövas.
Mot denna bakgrund vill jag fråga biståndsministern:
Är regeringen beredd att vidta ytterligare åtgärder av det slag som här
nämnts för att bistå katastrofens offer i Bangladesh?
1990/91:659 av Elisabeth Fleetwood (m) till justitieministern om ersättning
åt Halvard Alvgard:
I lagutskottets betänkande LU27, Det allmännas skadeståndsansvar, skri-
ver utskottet med anledning av fallet Halvar Alvgard bl.a. att det kan vara
rimligt att ekonomisk gottgörelse utgår utöver den ersättning som Halvar
Alvgard var berättigad till enligt lagen om ersättning vid frihetsinskränk-
ning, samt att utskottet betonar att regeringen snarast bör ta upp frågan.
Med hänvisning till ovanstående ber jag att till justitieministern få ställa
följande fråga:
När kommer regeringen att lägga förslag om ersättning till Halvar Alvgard
för den skada och det lidande som han under tio år åsamkats?
1990/91:660 av Margareta Persson (s) till justitieministern om egenmäktig-
het med barn:
I Sverige finns i dag ganska många svenska kvinnor som fått sina barn kid-
nappade av barnens utländska pappor. Trots att svenska domstolar tilldömt
kvinnan vårdnaden, så finns det nu alltför många fall där mannen tagit bar-
nen och lämnat dem i sina hemländer, för att sedan återvända hit. Flera av
dessa drabbade mödrar undrar nu varför dessa män inte utvisas från Sverige.
Enligt de lagar som finns så skall brottet anses som mycket grovt, för att ut-
visning skall kunna äga rum. Egenmäktighet med barn anses tydligen inte
tillhöra den kategorin. Att olovligen röva bort ett barn till ett annat land från
den förälder som tilldömts vårdnaden och förhindra all kontakt mellan bar-
net och vårdnadshavaren är mycket grymt.
Anser justitieministern att en översyn av lagen bör ske så att egenmäktig-
het med barn skall kunna leda till utvisning?
1990/91:661 av Margareta Persson (s) till justitieministern om reglerna om
umgängesrätt:
Det finns i dag kvinnor som lever under hot att deras barn skall kidnappas
av sina utländska fäder. Svenska domstolar kan ha gett modern vårdnaden
om barnen, men i flera fall jag känner till har man samtidigt gett fadern en
sådan umgängesrätt som tillåter att han får föra barnen ur riket. Den oro
och den fasa dessa kvinnor lever under borde inte vara svår att sätta sig in i,
eftersom de känner mannen och vet vad hans avsikter är. Naturligtvis är det
svårt för svenska domstolar, som vill ta hänsyn till barnets rätt att ha ett na-
turligt umgänge med sin far, att förstå följderna för kvinnan och barnen när
de ger umgängesrätt på mannens villkor. Men alltför många barn har nu förts
ur riket. Det är dags för att en omprövning måste göras av umgängesrätten
och under vilka villkor den får ske.
Är justitieministern beredd att göra en omprövning av reglerna för um-
gängesrätten mot bakgrund av dessa problem?
1990/91:662 av Margareta Persson (s) till utrikesministern om problemen
med bortrövade barn:
I en interpellationsdebatt den 22 april lovade utrikesministern att snabbt
ta kontakt med socialministern och justitieministern för att diskutera hela
problematiken med bortrövade barn. Sedan den 22 april har en förening,
Bortrövade Barns Förening, bildats och allt fler kvinnor berättar nu om bris-
tande hjälp och stöd från svenska myndigheter.
Jag vill fråga utrikesministern om han nu tagit kontakt med socialminis-
tern och justitieministern för att diskutera hela problematiken kring bortrö-
vade barn?
1990/91:663 av Margareta Persson (s) till socialministern om ökad förståelse
för problemen med bortrövade barn:
I Sverige finns i dag ganska många kvinnor som fått sina barn kidnappade
av barnens utländska pappor. Trots att svenska domstolar tilldömt kvinnan
vårdnaden, så finns det nu alltför många fall där mannen tagit barnen och
lämnat dem i sina hemländer. I andra fall lever kvinnorna under hot att en
kidnappning skall ske. De drabbade kvinnorna upplever ofta att stödet från
svenska myndigheter är alltför litet.
I en interpellationsdebatt den 22 april lovade utrikesministern att snabbt
ta kontakt med socialministern och justitieministern för att överlägga om
olika åtgärder som behöver vidtas. Socialtjänsten har i många fall visat en
mycket ringa förståelse för kvinnorna och barnens situation. Kvinnorna har
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
111
Prot. 1990/91:117 nekats ekonomiskt bistånd för att kunna resa och få besöka sina barn. Andra
23 maj 1991 kvinnor som lever under hot att barnen skall kidnappas har upplevt att so-
cialtjänsten inte förstått allvaret i mannens avsikter.
Kommer socialministern att ta initiativ till att socialtjänsten i kommunerna
får större kunskap om dessa frågor?
1990/91:664 av Marianne Jönsson (c) till arbetsmarknadsministern om sock-
erbruket i Mörbylånga:
Riksdagen beslutade den 17 maj att stödet till Mörbylånga Sockerbruk
inte skall utgå efter 1992 års betkampanj. Beslutet är ett mycket hårt slag
mot Mörbylånga kommun och hela Kalmar län.
Sockerbruket har mycket stor betydelse för sysselsättningen och jordbru-
ket på Öland och även på fastlandet. Nedläggningen innebär att 600, dvs.
10 %, av samtliga arbetstillfällen i Mörbylånga kommun drabbas. Dessutom
kommer sockerbetsodlingen i Kalmar län att upphöra, med svåra konse-
kvenser för ett bevarat öppet landskap.
Arbetsmarknadsläget är mörkt i Kalmar län. Varslen duggar tätt. Antalet
anmälda arbetslösa är 1 000 fler än vid motsvarande tid förra året. I år har,
t.o.m. den 6 maj, 82 företag varslat 3 589 personer.
Sockerbolaget hotar att lägga ned Mörbylånga Sockerbruk direkt efter
årets kampanj om regeringens förslag om ensidigt sänkt gränsskydd vinner
riksdagens gehör.
Jag vill fråga jordbruksministern:
Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att förhindra Sockerbolaget att
sätta denna hotelse i verket?
1990/91:665 av Pär Granstedt (c) till miljöministern om jordbruksomställ-
ningen i Stockholms län:
I Stockholms län riskerar omställningen inom jordbruket att bli ett hot
mot kulturlandskapet och hundratusentals människors närmiljö. Ca 25 000
hektar är i år föremål för omställning och siffran förväntas växa mot 40 000
hektar, med en växande andel skogsplantering. Tillgängliga medel för natur-
vårdsåtgärder är helt otillräckliga.
Avser statsrådet att ta några initiativ för att säkerställa att inte jordbruks-
omställningen i Stockholms län och andra särskilt hårt drabbade områden
leder till oacceptabla skador för landskapsmiljön?
1990/91:666 av Gunhild Bolander (c) till arbetsmarknadsministern om sock-
erbruket på Gotland:
Sockerbruket i Roma på Gotland skall läggas ned om fem år enligt beslut
av en riksdagsmajoritet. Enligt beslutet skall regeringen återkomma till riks-
dagen i det fall problem skulle uppstå att få fram alternativ sysselsättning.
Just nu behandlas i riksdagen ett förslag från regeringen om att sänka
gränsskyddet på jordbruksprodukter, bl.a. socker. Enligt Sockerbolaget
kommer ett beslut om ett sänkt gränsskydd att innebära att bruket på Got-
112
land läggs ned betydligt tidigare än planerat. Detta skulle leda till mycket
svåra problem för arbetsmarknaden och jordbruket på Gotland.
Vilka åtgärder planerar regeringen att vidta för att förhindra att Sockerbo-
lagets hot om nedläggning av sockerbruket på Gotland efter 1992 års betsä-
song skall verkställas?
Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
21 § Kammaren åtskildes kl. 21.31.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4§ anf. 16 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 104 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.57,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 17 § anf. 138 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
IGunborg Apelgren
113
Prot. 1990/91:117
Torsdagen den 23 maj
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Beslut rörande utskottsbetänkande som slutdebatterats den 22
maj............................................. 1
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU17
3§ Nedrustning........................................ 2
Utrikesutskottets betänkande UU18
Debatt
Birgitta Hambraeus (c)
Bengt Hurtig (v)
Inger Schörling (mp)
Evert Svensson (s)
Eva Björne (m)
Maria Leissner (fp)
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
Ingela Mårtensson (fp)
Berndt Ekholm (s)
Beslut................................................ 22
Beslut om samlad votering................................ 23
4§ Särskild löneskatt på pensionsförmåner, m.m............... 23
Skatteutskottets betänkande SkU29
Debatt
Hugo Hegeland (m)
Anita Johansson (s)
Beslut fattades efter 10 §
5 § Dubbelbeskattningsavtal med Belgien.................... 27
Skatteutskottets betänkande SkU36
Beslut fattades efter 10 §
Ajournering........................................... 27
Återupptagna förhandlingar............................... 27
6 § Muntliga frågor till statsråd............................ 27
Förbud mot kärnvapenprov till havs..................... 27
Ingela Mårtensson (fp)
Statsminister Ingvar Carlsson (s)
Det dubbla pensionstillskottet för unga handikappade........ 28
Ing-Britt Nygren (m)
Socialminister Ingela Thalén (s)
Förhandlare avseende hyrorna.......................... 28
Jan Strömdahl (v)
Bostadsminister Ulf Lönnqvist (s)
114
Sänkt matmoms.....................................
Olof Johansson (c)
Statsminister Ingvar Carlsson (s)
Villkorlig frigivning..................................
Eva Björne (m)
Justitieminister Laila Freivalds (s)
Dödshjälp.........................................
Anita Stenberg (mp)
Socialminister Ingela Thalén (s)
Fristående skolor....................................
29 Prot. 1990/91:117
23 maj 1991
30
30
31
Erkki Tammenoksa (s)
Utbildningsminister Bengt Göransson (s)
Alternativmedicinsk behandling........................ 31
Barbro Westerholm (fp)
Socialminister Ingela Thalén (s)
Beviskraven i brottmål............................... 31
Wiggo Komstedt (m)
Justitieminister Laila Freivalds (s)
Sysselsättningen i byggbranschen........................ 32
Rune Evensson (s)
Bostadsminister Ulf Lönnqvist (s)
Inlandsbanan....................................... 33
Börje Hörnlund (c)
Statsminister Ingvar Carlsson (s)
Villkorlig frigivning.................................. 33
Bengt Harding Olson (fp)
Justitieminister Laila Freivalds (s)
Barnens rättigheter.................................. 33
Annika Åhnberg (v)
Statsminister Ingvar Carlsson (s)
Lokalisering av lärarhögskolan i Stockholm till Södertälje..... 34
Lennart Andersson (s)
Utbildningsminister Bengt Göransson (s)
Det nordiska samarbetet och EG........................ 34
Krister Skånberg (mp)
Statsminister Ingvar Carlsson (s)
Skattereformen och differentierad moms.................. 35
Anne Wibble (fp)
Statsminister Ingvar Carlsson (s)
Rätten till uppgift om föräldraskap...................... 36
Björn Sameulson (v)
Justitieminister Laila Freivalds (s)
Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen.................. 36
Karl Hagström (s)
Statsminister Ingvar Carlsson (s)
Lönebidragsanställning............................... 36
Stina Eliasson (c)
Utbildningsminister Bengt Göransson (s)
115
Prot. 1990/91:117 Examinationen i högskolan............................ 37
23 maj 1991 Birger Hagård (m)
Utbildningsminister Bengt Göransson (s)
Högskolan i Kalmar.................................. 37
Margitta Edgren (fp)
Utbildningsminister Bengt Göransson (s)
Fördelningen av mål i domstol.......................... 38
Birgit Henriksson (m)
Justitieminister Laila Freivalds (s)
7 § Vissa för forskningen gemensamma frågor samt anslag....... 39
Utbildningsutskottets betänkande UbU13
Debatt
Birger Hagård (m)
Margitta Edgren (fp)
Marianne Andersson i Vårgårda (c)
Björn Samuelson (v)
Berit Löfstedt (s)
Hans Gustafsson (s)
Beslut fattades efter 10 §
8 § Anslag till utbildningsdepartementet, m.m................. 52
Utbildningsutskottets betänkande UbU15
Beslut fattades efter 10 §
9 § Riksbankens jubileumsfonds verksamhet under år 1990....... 52
Utbildningsutskottets betänkande UbU14
Beslut fattades efter 10 §
10 § Fornminnesbrott m.m................................. 52
Kulturutskottets betänkande KrU30
Debatt
Lars Ahlström (m)
Margareta Fogelberg (fp)
Sylvia Pettersson (s)
Beslut................................................ 55
Skatteutskottets betänkande SkU29
Skatteutskottets betänkande SkU36
Utbildningsutskottets betänkande UbU13
Utbildningsutskottets betänkande UbU15
Utbildningsutskottets betänkande UbU14
Kulturutskottets betänkande KrU30
11 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.............. 56
Kulturutskottets betänkande KrU31
Beslut................................................ 56
12 § Tilläggsbudget II.................................... 56
Kulturutskottets betänkande KrU19
Beslut................................................ 57
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)....................................... 57
116
13 § Ändring i plan- och bygglagen.......................... 57 Prot. 1990/91:117
Bostadsutskottets betänkande BoU17 23 maj 1991
Debatt
Agne Hansson (c)
Nils Fredrik Aurelius (m)
Erling Bager (fp)
Jan Strömdahl (v)
Kjell Dahlström (mp)
Rune Evensson (s)
Beslut................................................ 74
14 § Internationellt samarbete i brottmål m.m.................. 75
Justitieutskottets betänkande JuU28
Beslut................................................ 75
Beslut om uppskjuten votering............................. 75
Ajournering........................................... 75
Återupptagna förhandlingar............................... 75
15 § Ny terroristlagstiftning m.m............................ 76
Justitieutskottets betänkande JuU29
Debatt
Berith Eriksson (v)
Krister Skånberg (mp)
Lars-Erik Lövdén (s)
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
Hans Göran Franck (s)
Ingela Mårtensson (fp)
Beslut skulle fattas den 28 maj
16 § Tilläggsbudget II.................................... 95
Justitieutskottets betänkande JuU3Q.
Beslut skulle fattas den 28 maj
17 § Vapenlagen........................................ 95
Justitieutskottets betänkande JuU33
Debatt
Göthe Knutson (m)
Kjell Ericsson (c)
Berith Eriksson (v)
Sigrid Bolkéus (s)
Beslut skulle fattas den 28 maj
18 § Immunitet och privilegier............................. 108
Justitieutskottets betänkande JuU38
Beslut skulle fattas den 28 maj
19 § Bordläggning............. 109
20 § Anmälan om frågor
1990/91:655 av Hugo Hegeland (m) om kostnaderna för det till-
fälliga sparandet................................ 109
1990/91:656 av Lars Ahlström (m) om försäljning av porslins-
skärvor från Ostindienfararen Götheborg............. 109
1990/91:657 av Ulla Orring (fp) om arbetsfördelningen inom
regeringen..................................... 109
117
Prot. 1990/91:117 1990/91:658 av Charlotte Branting (fp) om bistånd åt katastrof-
23 maj 1991 offren i Bangladesh.............................. 110
1990/91:659 av Elisabeth Fleetwood (m) om ersättning åt
Halvard Alvgard................................ 110
1990/91:660 av Margareta Persson (s) om egenmäktighet med
barn.......................................... 110
1990/91:661 av Margareta Persson (s) om reglerna om umgäng-
esrätt ......................................... 111
1990/91:662 av Margareta Persson (s) om problemen med
bortrövade barn................................. 111
1990/91:663 av Margareta Persson (s) om ökad förståelse för
problemen med bortrövade barn.................... 111
1990/91:664 av Marianne Jönsson (c) om sockerbruket i Mör-
bylånga ....................................... 112
1990/91:665 av Pär Granstedt (c) om jordbruksomställningen i
Stockholms län................................. 112
1990/91:666 av Gunhild Bolander (c) om sockerbruket på Got-
land.......................................... 112
118
gotab 98957, Stockholm 1991