Onsdagen den 22 maj
Kl. 9.00-17.56
Protokoll
1990/91:116
Justerades protokollet för den 15 maj.
Trafikens infra-
struktur
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1990/91:Ubl99 till utbildningsutskottet
1990/91-.N127—N137 till näringsutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Justitieutskottets betänkanden 1990/91 :JuU28-JuU30, JuU33 och JuU38
Utrikesutskottets betänkande 1990/91 :UU18
Kulturutskottets betänkanden 1990/91:KrU19, KrU30 och KrU31
Utbildningsutskottets betänkanden 1990/91 :UbU13—UbU15
Bostadsutskottets betänkande 1990/91:BoU17
Talmannen meddelade att trafikutskottets betänkanden TU24 och TU27
skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91 :TU24 Trafikens infrastruktur (prop. 1990/91:87 delvis och
1990/91:100 delvis).
1 Riksdagens protokoll 1990191:116
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
Anf. 1 GÖREL BOHLIN (m):
Herr talman! Goda transportmöjligheter är en av de viktigaste förutsätt-
ningarna för det svenska välfärdssamhället. Utan ett väl fungerande tran-
sportnät hade vi i Sverige inte haft möjlighet att bygga upp den starka indu-
stri som ligger bakom det svenska välståndet, och inte heller hade vi haft så
stor personlig rörelsefrihet eller så stora möjligheter att välja var vi skall ar-
beta och bo.
Järnvägsutbyggnaden vid sekelskiftet bidrog till att Sverige blev världsle-
dande inom stål- och skogsindustrin, och utbyggnaden av vägarna under ef-
terkrigstiden underlättade för utvecklingen av den verkstadsindustri som
länge har varit en dominerande faktor i svenskt näringsliv.
Det täta inrikesflyget och det tekniskt välutvecklade telenätet har innebu-
rit att företag har kunnat etableras och upprätthållas spritt i landet och att de
aktivt kunnat bidra till förbättrade förutsättningar för alla delar av Sverige.
Näringslivet är således grunden för vår välfärd, för vår individuella och
ekonomiska frihet. Näringslivet är också grunden för att vård och omsorg
skall kunna ges till dem som behöver det och för att kultur och utbildningsvä-
sende skall få tillräckliga resurser. Vi tar allt detta för självklarheter, men i en
tid av nedgång och kostnadskris för företagen blir medvetandet om varifrån
grunden för välfärden kommer större, dock ännu inte tillräckligt stort. Nä-
ringslivets kostnadsproblem är allas våra problem. När vårt näringsliv inte
kan konkurrera, inte sälja sina produkter därför att konkurrenterna har
lägre priser och lika bra produkter, när våra företag flyttar till andra länder
med lägre kostnader och vi därigenom får ökad arbetslöshet, då ökar medve-
tandet om varifrån välfärden egentligen kommer.
Transportkostnaderna är en viktig del av företagens kostnader, och företa-
gen strävar efter att sänka denna och andra kostnadsdelar. Men trans-
portkostnaderna har under senare år utvecklats väsentligt mer ogynnsamt i
Sverige än i viktiga konkurrentländer. Den utvecklingen har dessutom för-
stärkts de senaste åren. Från 1987 till 1990 steg kostnaderna för vägtranspor-
ter i Sverige med inte mindre än 30 %, och den ogynnsamma utvecklingen
orsakades främst av ökade lönekostnader och kraftigt höjda vägskatter. Sta-
ten har ett särskilt ansvar för infrastrukturen, som ju i stor utsträckning ägs
av staten, drivs och byggs av statliga verk eller myndigheter. Staten utformar
också reglerna för privata aktörer. Staten kan medverka till att sänka kostna-
derna för kommunikationerna genom snabbare och renare transporter, ge-
nom att effektivisera och förbättra samtransportsystemens förutsättningar
och genom att bygga bort flaskhalsar och omvägar.
Infrastrukturen har avgörande betydelse för vilka förutsättningar och vill-
kor som gäller för människor och deras verksamheter. Det är ett väsentligt
krav att infrastrukturen får ett utseende och en uppbyggnad som överens-
stämmer med människors önskemål och behov och inte anpassas till någon
centralt skapad byråkratisk vision om hur samhället bör se ut.
I den mån det går att finna marknadsanpassade mekanismer för att styra
och finansiera infrastrukturen, bör dessa mekanismer utnyttjas. I många fall
går det, i andra fall inte, att bygga upp sådana marknadsanpassade system.
Då måste tills vidare den politiska styrningen och finansieringen finnas kvar.
Förhållandena är mycket olika i skilda delar av vårt land vad gäller både
den infrastruktur som är lämplig och den som faktiskt finns. Biltrafiken kan
orsaka betydande skador på miljön, vilket måste motverkas bl.a. genom att
den tekniska utvecklingen ytterligare stimuleras. Biltrafiken har också blivit
ett problem i flera större städer, Stockholm, Göteborg och Malmö, framför
allt till följd av trängsel och köer. I övriga landet är bilen kanske mer än i
storstaden en förutsättning för det dagliga livet, samtidigt som den där orsa-
kar väsentligt mindre miljöproblem.
Trots att vi ofta talar om kommunikationernas betydelse, trots att vi vet
hur oändligt betydelsefulla kommunikationssystemen är för ett lands väl-
stånd och trots att bristerna och deras följder tränger sig på oss och märks -
inte minst i de underutvecklade länderna - har vi i Sverige under en följd
av år försummat både nyinvesteringar och underhåll av transportnätet. På
järnvägarna satsades praktiskt taget inte en krona under flera decennier, och
före omstruktureringen av järnvägstrafiken och uppdelningen i banverk och
SJ hade Sverige i detta hänseende halkat efter övriga Europa säkert 30 år.
Under nästan hela 70- och 80-talen försummades såväl underhållet som
förnyelsen av det svenska väg- och järnvägsnätet alltmer. Detta har lett till
en accelererande kapitalförstöring, som står i kontrast mot de växande beho-
ven inför den ekonomiska och politiska integrationen med den europeiska
kontinenten.
Vägarna är av särskild betydelse i ett så vidsträckt land som Sverige. Det
gäller såväl Norrlandsvägar -1.ex. för skogstransporter eller enskilda vägar -
som de stora stråken för snabba transporter, Europavägarna.
De avkastningsberäkningar som görs av vägverket och som ligger till
grund för prioriteringsordningen när det gäller investeringar och underhåll
visar att lönsamheten i investeringarna och underhållet är störst när det gäl-
ler de intensivast trafikerade vägavsnitten. Detta sammanhänger med beho-
vet av snabba varutransporter, behovet av försäljning och distribution till
olika delar av Sverige och inte minst till Europa.
Näringslivet har utvecklat ett system för snabba transporter, just-in-time,
för att kunna öka snabbheten i distributionen och för att kunna sänka kost-
naderna för lagerhållning och transporter och därmed också för varor. Det
är livsnödvändigt för oss i konkurrensen med framför allt övriga Europa att
alla möjligheter tas till vara att sänka kostnaderna i och för näringslivet.
Från moderat sida har vi i många år pekat på att mer pengar behöver satsas
på vägnätet, och vi har också föreslagit ytterligare satsningar. Även i år har
vi i vårt budgetförslag anslagit två miljarder utöver regeringens förslag. Men
det är då viktigt att förbättringarna sker där de gör mest nytta, ger störst
avkastning. Det betyder inte att vissa delar av landet skall försummas, men
i den situation vi nu befinner oss i skall satsningarna först göras där de får
störst effekt.
Inrikesflyget i Sverige är förhållandevis väl förgrenat. Mycket beror detta
på de satsningar som de enskilda kommunerna har gjort för att hålla egna
flygplatser samt på det luftfartssystem som vuxit fram med Arlanda som nav
och som gjort många och täta förbindelser samt snabba resor över dagen
möjliga.
Regeringens s.k. tillväxtproposition visar på insikt om transportsystemens
avgörande betydelse för vårt land och på behoven av att stora satsningar nu
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
görs. Regeringen föreslår i propositionen att en fond skall bildas och att sär-
skilda satsningar skall göras på järnvägar, vägar och kollektivtrafik - 5 mil-
jarder 1990/91,5 miljarder 1992/92, 10 miljarder under 1990-talet och en pla-
neringsram på 20 miljarder. Satsningarna skall enligt propositionen gå till
större sammanhållna projekt av nationell betydelse. En särskild storstads-
satsning på 5,5 miljarder ur fonden skall göras på de tre storstadsregionerna,
under förutsättning av medfinansiering från resp, region. I övrigt förutsätts
att samplanering och samfinansiering skall ske i många fall och att avgifter
också skall kunna tas ut för att bekosta vissa projekt.
Utskottet avstyrker regeringens förslag om en särskilt inrättad fond och
en delegation för att besluta om investeringsanslag ur fonden. Utskottet an-
slår dock samma belopp som regeringen, men anser att riksdagen bör ha
större inflytande över planeringsprocessen och anslagets fördelning och fö-
redrar därför särskilda årliga anslag samt planeringsredovisning till riksda-
gen.
Även i andra frågor har utskottet en annan mening än regeringen, t.ex.
när det gäller satsningen på vissa projekt av nationell betydelse. Vissa regio-
ner i landet skulle kunna gå miste om medel ur fonden. Utskottet anser där-
för att en rad uppräknade regioner också skall få del av anslaget.
Därmed menar vi från moderat sida att en del av poängen med den sär-
skilda inriktningen går förlorad, nämligen att medlen skall gå till projekt av
nationell betydelse och med stor nytta. Här delar vi från moderat sida rege-
ringens bedömning. Det är nödvändigt att i första hand göra de investeringar
som ger en god effektivitet och avkastning. Storstadssatsningen är exempel
på detta. Kringfartsleder och tvärleder löser knutar i trafiken. Kollektiv- och
spårtrafik lyfter bort en del av biltrafiken från gatunätet.
Inte på över 25 år har någon utbyggnad av avlastande leder skett t.ex. i
Stockholmsområdet, vilket när regionen vuxit befolknings- och näringsmäs-
sigt samt när biltrafiken ökat så mycket lett till en igenkorkad stad, onödigt
stora luftföroreningar, tidsförluster och irritation i hela regionen.
Från moderat sida föreslås att ett nytt finansieringssystem övervägs, näm-
ligen att en andel av bensinskattemedlen går direkt till att finansiera vägun-
derhåll, med andra ord ”raka rör” från brukare till investeringsobjekt, vilket
leder till mer effektivt använda medel och större förståelse från bilisternas
sida.
Vi menar också - och detta redovisar vi i reservation 6 tillsammans med
folkpartiet - att försäljning av hela eller delar av affärsverken bör ske, varvid
intäkterna kan investeras i infrastruktur, som ju alltid är samhällsekono-
miskt lönsamma investeringar.
Även avgifter bör kunna utgöra tillskott vid finansiering. Men avgifterna
skall enligt moderat uppfattning inte kunna tas ut på befintliga vägar - dessa
vägar är ju redan betalda via skatter - utan avgifter skall kunna tas ut endast
vid nybyggande, särskilda projekt. Samfinansiering är också möjligt efter
särskilda avtal med tänkbara medfinansiärer.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till reservation 1, men jag
står givetvis bakom även övriga reservationer med moderata namn. I övrigt
yrkar jag bifall till hemställan i utskottsbetänkandet.
Anf.2 KENTH SKÅR VIK (fp):
Herr talman! Det känns bra och glädjande att vi äntligen i utskottet har
kunnat enas om en större satsning totalt på vår infrastruktur inför 1990-talet.
Det är angeläget att säga att detta kan innebära att det kan bli en större
sammanhållen investering av nationell betydelse för järnvägen, kollektivtra-
fiken och vägområdena.
Nu gäller det att vi verkligen står för våra åtaganden och löften om pengar
till att förverkliga de föreslagna utbyggnaderna och upprustningen av en för-
fallen infrastruktur i vårt land. Frågan är väl egentligen: Har vi råd att låta
bli att satsa på en återuppbyggnad av vårt järnvägsnät eller en oundviklig
satsning på våra vägar?
Från folkpartiet liberalernas sida är vi också nöjda med att utskottets ini-
tiativ angående den föreslagna infrastrukturfonden innebar att den inte blev
förverkligad utan att riksdagen som sig bör även i fortsättningen har fullt
inflytande över de pengar som skall användas till infrastrukturen.
Vissa delar av den svenska infrastrukturen har försummats och förfallit
under ett antal år såsom järnvägen och våra vägar. Andra delar, t.ex. flyget
och telekommunikationerna, har haft en gynnsammare utveckling.
Folkpartiet liberalerna förordar en kraftig satsning på järnvägen och vä-
garna under 1990-talet.
Ingen kan säga exakt vilka resurser som kommer att kunna avsättas för
att förnya dessa försummade områden. Vad som blir möjligt är i hög grad
beroende av den ekonomiska utvecklingen. Men även det omvända gäller -
investeringar i infrastruktur kan bli en hävstång för den ekonomiska tillväx-
ten. Därför är det angeläget att vi politiker nu och under kommande år är
beredda att göra sådana prioriteringar att utrymme skapas för omfattande
strukturinvesteringar.
Vi har också i motioner och i utskottsarbetet hävdat att vår bedömning är
att det för drift, underhåll och investeringar i järnvägar och vägar bör avsät-
tas resurser i storleksordningen 140 miljarder kronor under 1990-talet. Av
dessa pengar är det troligt att 40 miljarder behövs inom järnvägsområdet och
100 miljarder inom vägområdet.
Vi har också i våra motioner anvisat hur dessa medel skall kunna skapas
eller tas fram för att göra dessa nödvändiga åtaganden möjliga att genomföra
under en tioårsperiod.
Välståndets historia är tätt sammanflätad med transportsystemens. Ut-
vecklingen inom andra samhällsområden har påverkat transporterna, och
ibland har påverkan gått i andra riktningen - nya fartygstyper fick nya hamn-
städer och kulturer att blomstra, järnvägarnas utbyggnad skapade helt nya
städer och samhällen, vägarna skapade möjligheter till kontakter och bättre
arbetstillfällen.
Allt tyder på att investeringar i infrastruktur är mycket lönsamma. Ett
lands produktivitet påverkas positivt av en god infrastruktur.
En god utveckling i Sverige förutsätter således goda förbindelser för både
utrikes och inrikes trafik. Såvitt vi kan förstå sker en kraftig satsning på
marktransporternas infrastruktur i hela Europa.
Goda kommunikationer med utlandet är en förutsättning för vårt delta-
gande i Europasamarbetet och möjligheterna att handla på en allt friare
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
marknad. Goda kommunikationer i Sverige är en förutsättning för fortsatt
utveckling av näringsliv och utkomstmöjligheter i alla delar av landet. Där-
för var det en skandal att inlandsbanan inte fick leva vidare med tanke på
bl.a. turistverksamheten. Men det är en stor fördel att bl.a. stambanan, Mä-
larbanan, västkustbanan, E6-an och Öresundsbron färdigställs och byggs.
Detta ger goda kontakter och bra kommunikationer.
Det allmänna har ett stort ansvar för att kommunikationerna fungerar. Att
kunna resa på våra vägar eller med kollektiva transportmedel är så grundläg-
gande att det kan sägas ingå i den generella välfärdspolitiken. Det allmännas
ansvar hindrar dock inte att avgiftsfinansiering är tänkbar på vissa nybyggda
broar och vägar.
Glesbygdens trafikanter kan inte heller bära hela ansvaret för sina kom-
munikationer. Det skulle i längden bli alltför betungande och kostsamt för
dem. Detta motiverar en regional utjämning och ett engagemang och ansvar
från det allmännas sida när det gäller glesbygdens infrastruktur.
Vi måste ha bra vägar och järnvägar i Sverige. De största städerna måste
förbindas med motorvägar och snabbtåg. De glesare befolkade delarna
måste ha goda väg-, tåg-, flyg- och teleförbindelser med resten av Sverige för
att ett vitalt näringsliv skall kunna existera och utvecklas. Detta kräver också
upprustning av många länsvägar.
Vi måste självfallet ge försteg för miljöanpassade lösningar. Inte minst av
det skälet förordar vi en kraftfull satsning på tåg. Snabbtågen har under året
blivit en ny attraktion för den svenska järnvägen. SJ kan här erbjuda resenä-
ren ett både bekvämt, snabbt och miljövänligt alternativ till flyg och bil.
Vi måste hela tiden se till att samspelet mellan regionerna fungerar och
vara beredda till särskilda insatser i glest befolkade regioner. Samtidigt
måste vi vara beredda att skapa attraktiva storstäder, med bättre kollektiv-
trafik och renare miljö.
Satsningen på infrastrukturen enligt vår partimotion har inte en nostalgisk
bakgrund utan är en offensiv satsning och ett inslag i en strategi för att bryta
pessimismen och stagnationen i Sverige. Det ingår i ett program för tillväxt,
välstånd och bättre miljö.
Tre av regeringen utsedda utredningsmän har lagt fram förslag om hur
våra tre storstadsregioner bör organisera sina vägar, kringfartsleder, pen-
deltrafik och kollektivtrafik för framtiden. Det är ordentliga krafttag som
måste tas för att vi skall få en fungerande infrastruktur i dessa regioner. Men
såvitt vi kan se är det nödvändigt att något sker, och det snart. I annat fall
kommer trafiken kring dessa kommuner att bli ett kaos, och en besvärlig
situation kommer att uppstå när det gäller miljön.
Det är alltså oerhört viktigt att statsmakterna, landstingen och de kommu-
nalt ansvariga verkligen tar sitt ansvar och förverkligar intentionerna i de
olika utredningarna, allt för att rädda sig ur en besvärande situation för både
trafik- och miljösidan. Men det gäller också att ge den som behöver använda
sig av kollektiva transporter ett transportklimat som präglas av värdighet och
snabbhet. Då skall vi inte heller glömma de handikappade, som är beroende
av riks- eller länsfärdtjänst i full utsträckning. De har väntat länge nog nu.
Godstransporterna är viktiga för att vårt samhälle skall fungera. En stor
del av dessa transporter går i dag på våra vägar. Många av dessa transporter
skulle med en utbyggd och mer funktionell järnväg kunna föras över på järn-
vägen. Vi skall inte heller i detta sammanhang glömma sjötransporterna som
i detta fall har stora möjligheter att ta över en del av de godsmängder som
transporteras bilvägen inom och utom Sveriges gränser.
Redan i dag är det över 50 % av det gods som exporteras från Sverige som
levereras med båt från svenska hamnar. Inräknas färjegodset och malmex-
porten via Narvik stiger siffran till över 90 %.
Sjöfarten är också av stor betydelse för de inrikes transporterna. 45 % av
transportarbetet - 30 miljarder tonkilometer - sker med båt efter kusten el-
ler på de inre vattenvägarna.
I dag krävs det snabba transporter på ett helt annat sätt än förut, och det
får vi acceptera, men det finns också transporter av gods som med god plane-
ring och med möjligheter att transportera på ett annat sätt än per bil och
järnväg kan föras över till sjön. Vi måste också ge handelsflottan och kust-
sjöfarten sin chans att svara för sin del av infrastrukturen.
Driften av hamnar och terminaler är en viktig fråga i sjöfartspolitiken. Vi
vill också på den punkten peka på möjligheten av privatiseringar. I dag drivs
de flesta hamnar i kommunal regi, medan stuveribolagen ibland är privat-
ägda. Vi är övertygade om att både kommunerna och sjöfarten skulle vinna
på om flera hamnar såldes till privata intressenter.
Även om medvetenheten om flygets miljöpåverkan växt de senaste åren,
måste det slås fast att inrikesflyget har en avgörande regionalpolitisk bety-
delse för många orter och regioner i Sverige. Med tanke på Sveriges geografi
är det sannolikt att flyget kommer att spela en viktig och växande roll i infra-
strukturen. Vi tycker att det är angeläget att flyget i princip bär sina egna
kostnader.
Staten bör medverka i en övergripande planering av flygets förutsätt-
ningar, vilka enligt vår mening bör inkludera skärpta miljökrav på flygplanen
och skärpta koncessionskrav beträffande flygplatserna. Men i övrigt bör sta-
ten begränsa sitt engagemang i branschens utveckling.
Herr talman! Tiderna förändras och väl är väl det. Inför 1990-talet har par-
tierna bjudit över varandra när det gällt satsningar i infrastrukturen. På 80-
talet satsade Sverige 60 miljarder kronor på infrastruktur, och på 90-talet
anser regeringen att vi bör satsa 100 miljarder kronor, medan Tony Hag-
ström talar om 160 miljarder kronor.
Vi kan då fråga oss hur mycket som är realistiskt att investera på tio år.
Som redan nämnts är den stora begränsande faktorn det investeringsut-
rymme som finns tillgängligt. Dessa stora satsningar skall ske i ett läge när
svensk ekonomi befinner sig i mycket stora svårigheter.
Folkpartiet liberalernas uppfattning är att vi just nu står inför ett avgö-
rande. Frågan är hur vi skall ha det med vår infrastruktur i framtiden. Kan
vi lita på regeringen när det gäller de förslag som har utlovats om verkställig-
het? Avtal och löften är ju inte alltid detsamma som trovärdighet när vår
regering arbetar.
Det är nödvändigt med en ordentlig satsning. Infrastrukturen betyder
mycket för Sveriges välfärd framöver. Vi får inte återigen försumma den
möjlighet vi har att satsa på järnvägarna, vägarna, flyget och sjöfarten för
en god och framgångsrik infrastruktur i vårt land, en infrastruktur som inne-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
bär att vi får riktiga och ändamålsenliga persontransporter och snabba och
riktiga godstransporter som gynnar och utvecklar ett framgångsrikt närings-
liv.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 1.
För övrigt ställer vi från folkpartiet liberalerna oss givetvis bakom de öv-
riga reservationer som vi undertecknat, men yrkar inte i detta läge bifall till
dem.
Anf. 3 ELVING ANDERSSON (c):
Herr talman! Goda kommunikationer är en förutsättning för att hela Sve-
rige skall leva. En utbyggnad av kollektivtrafiken och ett väl utbyggt väg-
och järnvägsnät ökar möjligheterna för ett decentraliserat samhälle med
boende och arbetstillfällen spridda över landet. Investeringar inom området
person- och godstransporter är en avgörande förutsättning för att skapa till-
växtmöjligheter i alla delar av landet. Inte minst för de företag som har långa
avstånd till sina marknader är behovet av goda kommunikationer stort för
att man skall kunna hävda sig både nationellt och internationellt.
Man kan säga att ett lands utveckling och välstånd står i direkt proportion
till dess utbyggnad av infrastrukturen.
Under hela den socialdemokratiska regeringsperioden från 1982 och
framåt har investeringarna i infrastrukturen, främst då i vägar och järnvägar,
varit klart otillräckliga. På järnvägssidan har behoven varit mångfaldigt
större än anslagen, och vägarnas investeringsandel av våra gemensamma re-
surser har stadigt minskat.
Det var mot den här bakgrunden som vi för ett antal veckor sedan med
stor spänning mottog regeringens s.k. tillväxtproposition. Nu äntligen skulle
satsningarna komma. Av förhandsinformationen hade allmänheten och även
vi inom oppositionspartierna bibringats den uppfattningen att minst hundra
nya friska miljarder skulle satsas på den viktiga infrastrukturen.
Men tyvärr, som så många gånger förr blev regeringens proposition i stora
delar en besvikelse. Av de hundra miljarderna blev nästan bara en summe-
ring av redan utgående anslag. Dessutom fanns det en s.k. infrastrukturfond
som totalt skulle komma att uppgå till 20 miljarder kronor, varav en mycket
stor del skall gå till storstäderna. Till detta kom regeringens mycket optimis-
tiska antaganden om avgiftsfinansiering och medverkan från näringsliv och
andra intressenter.
Från olika slag av vägavgifter förväntar sig regeringen intäkter på i stor-
leksordningen 30 miljarder kronor och i s.k. samfinansieringslösningar räk-
nar man med intäkter på 10-15 miljarder kronor.
Från centerns sida avvisar vi inte vare sig avgifter eller olika slag av extern
finansiering. Vi är dock övertygade om att regeringens beräkningar av hur
mycket pengar som kan komma in på detta sätt är alltför optimistiska.
Det orealistiska i tanken på att få in 30 miljarder på någon form av vägtul-
lar kan illustreras med ett räkneexempel som visar, att större delen av Sveri-
ges vägnät skulle behöva avgiftsbeläggas eller att ca 750 000 fordon per dag
och år betalar 15 kr. i vägavgift.
Från näringslivet har mycket klart dokumenterats att något större intresse
för att finansiera investeringar i infrastrukturen inte föreligger.
När det gäller medfinansiering från kommuner och län vill jag understryka
att staten inte får lov att agera utpressare, som man t.ex. gjorde i samband
med utbyggnaden av västkustbanan. Det måste slås fast att ansvaret för att
vi har ett väl utbyggt nät av vägar och järnvägar åvilar staten. Det är ett an-
svar som vi från centerns sida aldrig kan medverka till att luckra upp.
Centerns utgångspunkt för investeringar i trafikanläggningar är att inve-
steringarna skall göras samhällsekonomiskt och miljömässigt optimala.
Detta måste ske utifrån varje regions specifika förutsättningar och behov.
Det innebär att i regioner och områden där vägtrafiken är det enda realis-
tiska alternativet - där skall vägarna prioriteras. I tätbefolkade områden där-
emot, där det finns underlag för en effektiv kollektivtrafik - där skall kollek-
tivtrafiken prioriteras. För långväga person- och godstransporter skall i
första hand järnväg och sjöfart samt i vissa fall flyget prioriteras. Det handlar
enligt centerns mening inte om antingen - eller, utan om att investeringarna
sammantaget skall leda till en utveckling av hela landet och till en förbättrad
miljö.
Herr talman! 1 1988 års trafikpolitiska beslut lade riksdagen fast ett antal
delmål för trafikpolitiken. Det är framför allt två av dessa delmål som jag
menar att regeringen och riksdagsmajoriteten har svikit. Det gäller dels det
s.k. miljömålet, dels målet om att trafikpolitiken skall medverka till en
bättre regional balans. När det gäller att göra trafiksektorns negativa miljö-
påverkan mindre är det framför allt de uteblivna kraftfulla satsningarna på
en utbyggnad av järnvägsnätet och kollektivtrafiken som är grunden till att
jag påstår att miljömålet har svikits.
Järnvägstransporter är ur miljösynpunkt överlägsna transporter på lands-
väg. Om järnvägen skall kunna ta över en stor del av person- och godstrans-
porterna krävs ett mycket omfattande investeringsprogram. Centern har un-
der ett antal år krävt att minst 40 miljarder kronor skall avsättas för detta
ändamål fram till sekelskiftet. Vi har tyvärr inte heller i år vunnit gehör för
våra ståndpunkter.
Beträffande de regionalpolitiska målen, kan en mycket stor del av vårt
lands befolkning och näringsliv konstatera att läget är under all kritik. Fram-
för allt är det grusvägarna och det s.k. lågtrafikerade länsvägnätet som har
eftersatts.
En betydande andel av det statliga vägnätet består av grusvägar. En
mycket stor del av länsvägnätet har svag bärighet och saknar dessutom be-
läggning. Pengarna för drift och underhåll är så snålt tilltagna att man nu i
flera län håller på att riva upp beläggningen och göra grusvägar av tidigare
belagda vägar. För ett par veckor sedan var drygt 15 000 kilometer, eller
15 %, av det totala vägnätet avstängt för tyngre trafik. I Norrbotten och i
Jämtland var andelen så stor som 40 % av den totala våglängden.
I tillväxtpropositionen pekas E3, E4 och E6 ut som vägar där särskilda
satsningar skall ske. Det är i och för sig behjärtansvärt, men det löser tyvärr
inte problemen i resten av landet.
Ett par av vårens stora ”stridsfrågor” i trafikutskottet belyser som i ett nöt-
skal regeringens regionalpolitiska ambitioner på trafikområdet. Man är be-
redd att satsa mångmiljardbelopp på en Öresundsbro, men anser sig inte ha
råd att satsa några i sammanhanget futtiga miljoner för att upprätthålla per-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
10
sontrafiken på inlandsbanan. Från centerns sida säger vi ja till persontrafik
på inlandsbanan och nej till en Oresundsbro. Vi i centern har i vår motion
särskilt tagit upp behoven av regionalpolitiska satsningar på väginvestering-
arna. Glädjande nog har våra synpunkter, i alla fall till viss del, tillgodosetts
i trafikutskottets betänkande, då man på s. 26 skriver:
”Det nya anslaget för investeringar i trafikens infrastruktur skall således
främst användas för större sammanhållna projekt av nationell betydelse som
gagnar tillväxten och miljön. Det betyder att vissa regioner i landet, med de
av regeringen exemplifierade projekten, inte direkt får del av dessa medel.
Det gäller Norrlands inland, Dalarna, Värmland, norra Dalsland och syd-
östra Sverige. Utskottet anser det därför angeläget att en större del av ordi-
narie anslag tillförs dessa regioner.”
Detta tycker jag är ett steg i rätt riktning, men det är tyvärr inte tillräckligt.
Centern har krävt ett tioårsprogram för upprustning och beläggning av lan-
dets grusvägar och vi har även satsat en miljard kronor för detta ändamål i
vårt budgetalternativ för det kommande budgetåret.
Centern har också i sin motion med anledning av den s.k. tilläggsproposi-
tionen satsat totalt 8,5 miljarder kronor mer än regeringen på trafikens infra-
struktur för kommande budgetår. 2,5 miljarder satsas på järnvägar och 6,5
miljarder på bättre vägar, främst för att rösta upp länsvägnätet. I den kon-
junkturpolitiska situation som vi just nu befinner oss i är det viktigt att satsa
på angelägna framtidsinvesteringar i infrastrukturen. Dels skapar det på kort
sikt sysselsättning inom den viktiga bygg- och anläggningsbranschen, dels
står Sverige, genom dessa åtgärder, bättre rustat att kunna ta till vara den
högkonjunktur som vi vet kommer.
Från centerns sida anvisar vi också finansiering fullt ut för dessa projekt.
Genom att t.ex. sälja ut statliga företag och investera dessa pengar i vägar
och järnvägar omfördelar vi den statliga förmögenheten från passivt ägande
till offensiva framtidsinvesteringar. Järnvägsobligationer och miljöavgifter
är andra finansieringskällor.
Herr talman! Det är inte bara glesbygdsområdena som har problem. Tra-
fiksituationen i våra storstadsområden dras också med stora bekymmer,
dock av en helt annan art.
Utskottet föreslår att sammanlagt 5,5 miljarder kronor skall gå till de tre
storstadsregionerna. För min del vill jag understryka att det i första hand är
viktigt att utvecklingen av kollektivtrafiksystemen i dessa regioner priorite-
ras. De s.k. storstadsöverenskommelserna, som ligger till grund för den här
satsningen, bygger på utbyggda kollektiva trafiksystem och på omfattande
motorvägssystem i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vi i centern accepte-
rar inte någon koppling mellan satsningarna på å ena sidan utbyggd kollek-
tivtrafik och å andra sidan utbyggda motorvägar. Ur miljösynpunkt är det
viktigt att det är kollektivtrafiksatsningarna som kommer till stånd först, in-
nan eventuella vägutbyggnader genomförs. Enligt vår uppfattning skall det
alltså inte finnas något krav på att de här storstadspaketen skall genomföras
i alla delar för att statens andel, de 5,5 miljarder kronorna, skall kunna utgå.
På den här punkten tycker jag att utskottsmajoritetens skrivningar är
ganska oklara. Det vore bra med ett klarläggande under debattens gång av
hur detta skall tolkas.
I Stockholmsuppgörelsen är satsningarna på kollektivtrafik positiva, men
otillräckliga. Uppgörelsen borde enligt vår mening ha utformats så att mo-
torvägarna lämnats utanför, en storsatsning gjorts på spårburen kollektivtra-
fik och miljöavgifter lagts på innerstadstrafiken. De intäkter som på så sätt
erhållits borde man ha använt till ytterligare utbyggnad av kollektivtrafiken
och till infartsparkeringar. De motorvägssatsningar som ingår i överenskom-
melsen, bl.a. Österleden och Västerleden, innebär svåra konsekvenser för
Stockholmsmiljön. Det blir mer biltrafik i stan och värdefulla grönområden
offras.
I Göteborgsregionen är det i första hand pendeltågstrafiken som behöver
utvecklas för att man skall kunna komma till rätta med de svåra miljöpro-
blem som biltrafiken för med sig. Den föreslagna nya sträckningen av E6-an
öster om Göteborg har mycket tveksamma trafikpolitiska effekter och måste
därför ytterligare noggrant studeras innan man definitivt tar ställning till det
projektet.
Sedan gäller det satsningarna i Malmöregionen. Dessa är i stor utsträck-
ning baserade på den tänkta Öresundsbron. Centern säger nej till en Öre-
sundsbro av både miljömässiga och ekonomiska skäl. Följaktligen har vi en
annan syn på hur Malmöregionens trafik skall byggas ut. Däremot välkom-
nar vi de satsningar som görs i Malmööverenskommelsen för att åstad-
komma en bättre inomregional trafik. Vi menar att det behövs en väsentligt
kraftfullare satsning på en utbyggd pendeltågstrafik i regionen.
Herr talman! På ett flertal väsentliga punkter har trafikutskottet vid sin
behandling av tillväxtpropositionen som sagt gett regeringen bakläxa.
Det gäller då framför allt det faktum att riksdagen inte är beredd att in-
rätta en särskild fond för infrastruktursatsningar. I stället blir det fråga om
ett anslag. Dessutom stärks det parlamentariska inflytandet, via riksdagen,
över hur pengarna skall användas.
Det gäller också de ökade regionalpolitiska satsningar som jag tidigare har
redogjort för. Dessutom har utskottet på ett bra sätt klarlagt vad som menas
med samfinansiering av pengar ur anslaget för infrastrukturinvesteringar.
Detta klarläggande innebär i praktiken att kravet på samfinansiering har un-
danröjts.
Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 13.
Anf.4 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! Allra först vill jag tala om att jag är mycket glad över vänd-
ningen i frågan om inlandsbanan. Tack vare arbetsmarknadsutskottets en-
hälliga uttalande kan trafiken på denna bana, förhoppningsvis, rulla även
den här sommaren. Detta är möjligt genom centerns initiativ i detta av-
seende, och för detta tackar jag er i centern. Men samtidigt är det så, att utan
den otroligt starka folkopinion som har funnits i hela landet - och kanske
framför allt i de fyra berörda länen - skulle det inte heller för arbetsmark-
nadsutskottet ha varit möjligt att få till stånd ett vettigt beslut.
I den här debatten skall jag inte presentera min trafikpolitiska vision om
Hela folkets järnväg. Jag tänkte att jag på det sättet kanske skulle hejda
kommunikationsministerns mest arroganta kommentarer. Georg Andersson
blev av någon anledning mycket illa berörd över den här visionen förra
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
11
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
12
gången det begav sig. För den som vill ta del av den miljöinriktade framtids-
bild som jag då presenterade kan jag tala om att både den bilden och statsrå-
dets kommentarer återfinns i riksdagsprotokollet från den 28 april 1989.
Det trafikpolitiska beslut från 1988 som regeringen hänvisar till i alla sam-
manhang är enligt min uppfattning förödande. Men det menar bara de som
anser att det behövs en helt ny infrastruktur för trafiken, där miljöhänsynen
måste vara avgörande. Tyvärr har de misstankar som vi i vänsterpartiet
hade - det var få som ville lyssna på oss - 1987/88 bekräftats av verkligheten.
Många hävdar att järnvägstrafiken, jämfört med den ökande bilismen och
flygtrafiken, nu är ännu mer i strykklass än den var 1988. SJ har medvetet
minskat sin personalstyrka med ungefär 4 500 personer genom att inte nyan-
ställa. Nu har SJ för första gången sedan 30-talet börjat säga upp personal.
Nära 1 000 personer har varslats. T.o.m. nyutbildade lokförare får sparken!
En del av SJs verkstäder har sålts ut. Andra håller på att läggas ned -1.ex. i
Östersund, Luleå, Gävle och Norrköping - eller också inskränks verksamhe-
ten på olika sätt.
Herr talman! Det här är ett enormt slöseri med mänskliga och materiella
resurser. Det är en skandal också med tanke på att en utveckling av järnvä-
gen skulle kunna rädda inte bara viktiga jobb utan också vår miljö. Finns det
någon som tror att det med dagens högervridna trafikpolitik går att inbilla
dem som finns kvar på SJ att järnvägen har framtiden för sig?
Det nyliberala fjäsk med EG-kommissionen som låg bakom sprängningen
av Hela folkets järnväg leder steg för steg till en upplösning av SJ och en
privatisering av de företagsekonomiskt lönsamma bitarna. SJ är av allt att
döma på väg in i en akut ekonomisk kris på grund av regeringens, riksdags-
majoritetens och SJ-styrelsens politik. När den annars så hurtfriske Stig
Larsson nyligen besökte trafikutskottet varnade han för regeringens senaste
förslag på området. Om exempelvis den s.k. skadlighetsprövningen slopas,
dvs. om det blir fritt fram för bussbolagen att starta trafik var de vill i konkur-
rens med järnvägstrafiken samt om trafiken på stomnätet öppnas för kon-
kurrens från privata bolag, ligger SJ verkligt illa till. Att döma av debatten i
går med Georg Andersson om järnvägstrafiken och framtiden tycker han
inte att det här är helt okomplicerat. Det enda som Stig Larsson kunde ga-
rantera när han besökte trafikutskottet var att snabbtågstrafiken mellan
Stockholm och Göteborg på sikt skall vara kvar i SJs regi.
Vi i vänsterpartiet, tidigare vpk, har i många år motionerat om kraftigt
höjda anslag till järnvägen för underhåll, upprustning och nyinvesteringar.
Behovet av nyinvesteringar uppskattar vi i dag till 65 miljarder under en tio-
årsperiod. Den siffran baseras på material som banverket tidigare har pre-
senterat. Enligt oss i vänsterpartiet måste det här behovet styra riksdagens
beslut om anslag på området över huvud taget. Följdriktigt kräver vi också
att de nya infrastrukturpengarna om 10 + 10 miljarder enbart skall användas
till järnvägar och övrig miljövänlig kollektivtrafik. Vi i vänsterpartiet anser
dessutom att hela summan om 20 miljarder skall anslås och användas fr.o.m.
nu och t.o.m. budgetåret 1992/93 i stället för att detta skjuts på en osäker
framtid.
Men regeringen agerar konsekvent i Scan Link-konsortiets och vägbyg-
garmaffians anda. Det förekommer vissa miljövänliga valårsfraser. Men
samtidigt planerar regeringen för ännu mer vägtrafik i förhoppning om att
det skall ge Sverige ekonomisk tillväxt. Sedan den mäktiga industriledare-
klubben European Round Table med Pehr Gyllenhammar i spetsen för
några år sedan lanserade sina byggprojekt har den socialdemokratiska rege-
ringen agerat helt förryckt.
Fler motorvägs- och bilbroprojekt kommer att förverkligas, precis som
lobbyisterna har krävt - men i strid med allt sunt politiskt förnuft. Det spelar
ingen roll vad projekten ursprungligen döptes till av de här ekonomiskt mäk-
tiga. Regeringen har under alla år försökt att låtsas t.ex. att den inte har med
Scan Link att göra. Men faktum är att det i praktiken är Nicolin, Gyllenham-
mar, Scan Link-konsortiet, Arbetsgruppen för Motorvägstriangeln och väg-
verkets ”visionärer” som får som de vill. Precis som Nicolin förutspått i en
radiointervju sker det i en steg-för-steg-strategi.
När tidningen Arbetet avslöjade förspelet och hemlighetsmakeriet i ja-
nuari 1984 beträffande planerna på det här jätteprojektet, som skulle ”vända
upp och ner på Sverige”, fick vi veta att ytterst få - förutom allra högsta Vol-
voledningen - hade känt till planerna. Tidningen skrev: ”Två av regeringens
statssekreterare har blivit invigda under tysthetslöfte.” Men inte ens Volvos
styrelse hade fått information i det läget. Eftersom det för min del inte åter-
står särskilt många debatter här i kammaren på det trafikpolitiska området
skulle det vara intressant att av någon av dem som i dag är invigda i det här
få veta vilka två statssekreterare det är som mot tysthetslöfte har fått infor-
mation.
I regeringens tillväxtproposition och propositionen om Öresundsbron
finns alla förslag som jag tidigare funnit i nämnda Arbetets artiklar från
1984, senare i Scan Links ”huvudrapport” och hos lobbygruppen för Motor-
vägstriangeln. Gruppens uppvaktning 1985, för att få med Sven Hulter-
ström, Georg Anderssons företrädare, på Motorvägstriangeln, förevigades
med text och bild. Där finns bl.a. den dåvarande tekniske direktören för det
statliga vägverket, Jan Brandborn, i fint sällskap med representanter från
Industriförbundet och byggnadsentreprenörerna.
Vad var det då för krav herrar lobbyister framförde? Jo, att E3, E4 och
E6 skulle byggas ut till ett sammanhängande motorvägssystem, komplette-
rat med utbyggnader av E18 och riksväg 40. Det är bl.a. på den senare vägen
Prometheus- och Driveprojekten skall börja utprovas i vägverkets regi med
statligt stöd redan i år.
Och de nämnda Europavägarna? Är det inte en lustig ”tillfällighet”,
Georg Andersson och Birger Rosqvist, att regeringen i tillväxtpropositionen
säger att just E3, E4 och E6 ”är särskilt betydelsefulla vägstråk”. Detta är
alltså det prioriterade och nationella vägnät som regeringen och utskottsma-
joriteten vill bygga ut för mångmiljardbelopp. 1985 beräknades Motorvägs-
triangeln kosta 13 miljarder. Finns det någon här i kammaren som kan tala
om hur mycket projektet i dag kostar enligt majoritetens förslag?
I tillväxtpropositionen föreslår regeringen att den på egen hand skall få
avgöra hur mycket av de 20 miljarderna som under 90-talet skall gå till vägar
resp, järnvägar. Med tanke på de mycket blygsamma krav som nuvarande
banverkschefen Jan Brandborn och styrelsen har på staten lär det inte bli
mycket till järnvägen, befarar jag. Och de ”lobbygrupper” som ärligt käm-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
13
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
14
par för att utveckla järnvägen vet att de inte har särskilt mycket att hämta
hos Georg Andersson. Inlandsbaneuppvaktningarna är ett färskt exempel.
Förslaget om fullmakt för regeringen att egenhändigt besluta om infra-
strukturpengarna var för magstarkt t.o.m. för Georg Anderssons partikam-
rater i trafikutskottet. Samtliga partier har förkastat regeringens förslag,
därför att det drastiskt skulle minska riksdagens inflytande över infrastruk-
turpolitiken. I majoritetens text heter det: ”Det är enligt utskottets mening
inte tillräckligt att riksdagen i efterhand får kännedom om de projekt som
regeringen beslutar om.”
En självklar fråga infinner sig: Hur vill då utskottsmajoriteten använda
detta sitt inflytande över anslaget till trafikens infrastrukturprojekt?
Jo, i detta stycke gör utskottets socialdemokratisk-borgerliga majoritet en
fantastisk politisk saltomortal. Efter att ha knäppt regeringen på näsan, kla-
rar majoriteten inte ens av att ge konkreta besked i huvudfrågan. Inget av
dessa partier kan tala om hur mycket av anslaget som de anser skall användas
till järnvägar resp, vägar under 90-talet. I texten anger de inte ens hur ansla-
get på 5 miljarder för det innevarande budgetåret skall fördelas. Detta är
pengar som borde börja rulla omgående, särskilt med tanke på järnvägsbe-
hoven. Men om utskottsmajoriteten får gehör i riksdagen betyder det alltså
att regeringen, trots alla invändningar, kan fördela anslaget helt efter sina
egna triangel- och Link-ambitioner.
Om jag har totalt missuppfattat detta, rätta mig gärna. Jag är inte mer pre-
stigebunden än att jag kan ändra mig. Ge mig dock en förklaring. Jag har
försökt att granska vad dessa partier egentligen menar med sina yttranden i
trafikutskottets betänkande jämfört med vad de har sagt och med den upp-
rördhet som de har känt när det gäller regeringens tuffa attityd. Jag måste
fråga trafikutskottets socialdemokrater, centerpartister och folkpartister:
Menar ni att detta passiva förhållningssätt skall leda till att ”riksdagen får
möjlighet att utöva inflytande över användningen av anslaget”? Framför allt:
Kan ni tala om hur mycket av de 20 miljarderna ni vill satsa på järnvägen
och övrig miljövänlig kollektivtrafik? Konkretisera hur ni vill fördela de 5
miljarderna som skall börja satsas redan i år! Vad vill ni ge järnvägen utöver
era ordinarie anslag?
Vänsterpartiet har i flera reservationer till betänkandet beskrivit, skulle
jag vilja säga, sammantaget det mesta av den trafikpolitiska helhetssyn som
vi står för. Den innebär också, som jag har sagt tidigare, att vi menar att
transportstrukturen i det här landet måste förändras i grunden. Det fanns ett
skede för inte så länge sedan då miljöminister Birgitta Dahl helt instämde i
en sådan uppfattning. I dag är det tyvärr ganska lugnt på den fronten.
I reservation 3 från vänsterpartiet med rubriken "Trafikpolitikens mål och
inriktning” visar vi hur vi vill se framtiden och vilka satsningar vi vill göra.
Framför allt har vi angett att vi menar att alla de 20 miljarder som skall satsas
framöver bör satsas på miljövänlig trafik, mest järnvägstrafik. Jag stödjer
alltså de reservationer som vänsterpartiet står bakom. Jag skall inte yrka bi-
fall till alla, men jag vill särskilt nämna den reservation som faktiskt inne-
hållsmässigt nästan är likalydande med det underlagsmaterial som jag skick-
ade till Birger Rosqvist när jag under några dagar i april hoppades att det
skulle kunna gå att uppnå en uppgörelse mellan vänsterpartiet och socialde-
mokraterna om hur vi skall satsa dessa infrastrukturpengar. I reservationen
visar vi precis hur vi skulle vilja använda de första 5 miljarderna för inneva-
rande budgetår, eftersom jag anser att vi måste ange det här i riksdagen, an-
nars gör regeringen precis som den vill.
Jag har redan yrkat bifall till reservation 3. Jag vill, herr talman, avsluta
med att även yrka bifall till reservation 17, enligt vilken vänsterpartiet vill
stoppa bilprojekten Prometheus och Drive med försöksområde Västsverige.
Anf.5 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! För drygt ett år sedan föreslog regeringen att det skulle inrät-
tas en kollektivtrafikfond på 5 miljarder kronor. Förslaget var rimligt ur flera
synpunkter. Investeringarna i kollektivtrafik, och i synnerhet i järnvägsnä-
tet, är sedan lång tid tillbaka mycket eftersatta. Det finns ett nästan överväl-
digande eftersläpande investeringsbehov i järnvägar i hela landet!
Denna eftersatthet kan beskrivas som en gigantisk subvention till väg- och
flygtrafik. Staten har i 40 års tid investerat mycket kraftigt i fler, bättre och
större vägar men samtidigt satt järnvägssystemet på en dödlig svältkur. Det
innebär att vägtrafiken har fått mycket stora fördelar i konkurrensen med
järnvägstrafiken. Effekten har också blivit att järnvägstrafiken har tappat
marknadsandelar och att många järnvägsförbindelser har lagts ner. Att järn-
vägstrafiken i absoluta tal kunnat hålla ställningarna vittnar endast om de
stora fördelar som denna i sig har.
1988 års trafikpolitiska beslut om en uppdelning av SJ i ett banverk och ett
trafikföretag öppnade möjligheter att på ett rättvisare sätt fördela investe-
ringarna på ett samhällsekonomiskt mer effektivt sätt. En samordnad sam-
hällsekonomiskt grundad investeringsplanering verkar i samma riktning.
Följden har också blivit ökade investeringar i järnvägsnätet på senare år. En
återuppbyggnad av järnvägsnätet har påbörjats i delar av vårt land. Men
denna investeringsplanering grundar sig på det aktuella förhållandet där
ingen hänsyn tas till alla negativa effekter som eftersatta investeringar i järn-
vägsnätet under tiotals år har gett. Det är därför rimligt att göra en särskild
satsning på järnvägsutbyggnaden.
En kollektivtrafikfond diskuterades också i bl.a. miljöavgiftsutredningen
och storstadstrafikutredningen. Tanken var att låta miljöskatter och miljöav-
gifter på trafiken samlas i en fond. Pengarna skulle användas i samma syfte
som avgifterna och skatterna, dvs. till att miljöanpassa trafiken. Behoven av
en utbyggd miljöanpassad kollektivtrafik i större städer är mycket stora.
Skall vi kunna klara naturens krav, dvs. så högt ställda miljömål att trafikens
bidrag till försurning, skogsskador, övergödning av haven, klimatföränd-
ringar m.m. minimeras, måste utsläppen från vägtrafiken minskas radikalt.
Utredningarna visade bl.a. att det inte är möjligt med enbart avgasrening,
utan att det också krävs att biltrafiken minskas till förmån för miljöanpassad
kollektivtrafik. Detta är naturligtvis lättast att uppnå i tättbefolkade områ-
den.
Riksdagen godkände, med miljöpartiets benägna stöd, förslaget att satsa
fem extra miljarder på kollektivtrafikinvesteringar. Men regeringen har un-
derlåtit att fullfölja riksdagsbeslutet. I stället återkom regeringen nu i ja-
nuari med ett nytt förslag om en fond för investeringar i trafikens infrastruk-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
15
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
16
turer, alltså investeringar i såväl väg-, järnvägs- som kollektivtrafikutbyggna-
der. I praktiken handlar det i hög grad om vägutbyggnader. I regeringsförsla-
get har man t.o.m. kopplat ihop nödvändiga kollektivtrafikutbyggnader i
storstäderna med gigantiska vägutbyggnader - detta trots att vägutbyggna-
derna inte alls behövs för kollektivtrafiksatsningarna. På det sättet försöker
regeringen tvinga fram vägutbyggnader.
Förslaget om en infrastrukturfond är helt oacceptabelt. Det innebär ju att
obalansen mellan väg- och järnvägsutbyggnader bibehålls. Det innebär
också att de positiva miljöeffekter som järnvägs- och kollektivtrafikutbygg-
naderna skulle kunna få fördärvas av ytterligare vägutbyggnader och därmed
ökad vägtrafik.
Miljöpartiet de gröna säger därför nej till förslaget om en infrastruktur-
fond. I stället föreslår vi kraftigt ökade anslag till banverket för utbyggnader
av järnvägsnätet. Vi anser att totalt 65 miljarder ur statskassan skall anslås
till detta under 1990-talet. Med en del samfinansierade projekt torde de to-
tala nyinvesteringarna i järnvägsnätet kunna uppgå till minst 75 miljarder
under 1990-talet.
Vi föreslår också att ett nytt anslag för investeringsbidrag till miljöanpas-
sad kollektivtrafik i och mellan städer inrättas. Investeringsbidrag bör gå till
utbyggnader av pendeltåg, spårvägar, trådbussar, tunnelbanor, biobränsle-
drivna bussar osv. 3 miljarder bör redan nu avsättas för sådana investerings-
bidrag under de närmaste tre åren. Totalt för hela 1990-talet bör 15 miljarder
satsas för detta ändamål.
Herr talman! När riksdagen förra året behandlade förslaget om en kollek-
tivtrafikfond avslogs - med miljöpartiets stöd - själva fondkonstruktionen.
Vi ansåg att det är olämpligt att inrätta en fond med egen styrelse och be-
slutsbefogenheter. I stället beslutade riksdagen att pengarna skall avsättas
som ett engångsanslag. Trafikutskottet föreslår också nu att förslaget om
fondkonstruktionen för investeringar i trafikens infrastrukturer skall avslås.
I stället föreslås ännu en gång ett engångsanslag. Det förbättrar riksdagens
inflytande över hur pengarna skall användas i framtiden, och så långt är det
ju bra.
Men trots den förbättringen finns det avsevärda risker med ett nytt en-
gångsanslag för investeringar i trafikens infrastrukturer. Engångsanslaget,
liksom i ännu högre grad fondförslaget, gör det möjligt för regeringen att
kringgå principen om en samhällsekonomiskt styrd samordnad investerings-
planering på trafikområdet. Regeringen kan helt enkelt strunta i miljökost-
naderna och släppa fram miljöfientliga vägutbyggnader som annars inte
skulle komma till stånd. Att detta är regeringens, och tyvärr också utskotts-
majoritetens, avsikt framgår av två nyheter i förslaget.
Man talar först och främst om att s.k. strategiska nationella projekt skall
prioriteras. Med detta menas i huvudsak massiva utbyggnader av Europavä-
gar till i första hand sammanhängande motorvägssystem. Vägarna betraktas
i detta fall närmast som järnvägar - långväga kommunikationsleder för
mycket omfattande och tunga transporter. Sådana vägutbyggnader är sällan,
eller kanske aldrig, förenliga med en god samhällsekonomi, i synnerhet inte
om man fullt ut beaktar miljö- och säkerhetseffekterna.
Vi i miljöpartiet de gröna anser att bra vägar behövs i hela landet. Men
vägpolitiken bör utformas så att vägnätets naturgivna fördelar kommer till
sin rätt. Vägnätet är synnerligen finfördelat och omfattande, och biltrafiken
styrs i hög grad av individuella beslut. Vägnätet är därför bäst lämpat för
individuella eller mindre transporter ut till varje brevlåda. När det gäller
masstransporter och långväga transporter finns däremot andra, oftast betyd-
ligt bättre, alternativ, främst i form av järnvägar, sjöfart och kollektivtrafik
i övrigt. Vi arbetar därför för en trafikpolitisk strategi med denna inriktning.
Man kan naturligtvis fråga sig om regeringen har någon trafikpolitisk stra-
tegi. Mycket talar för att den helt enkelt saknas. Vad regeringen föreslår är
ju närmast en laissez-faire-politik på trafikområdet. Det leder ofrånkomli-
gen till en fördjupad ”trafikinfarkt” orsakad av en överdriven vägtrafik. Det
leder också till en ökad miljöförstöring som blir allt omöjligare att bemästra.
Självklart leder det också till att miljöanpassade transportalternativ får allt
svårare att utvecklas.
I praktiken innebär också frånvaron av en ansvarsfull och miljömedveten
strategi för trafikpolitiken att andra makthavare i samhället styr. Dessa
makthavare är de stora biltillverkarna, de transportintensiva industrierna
och inte minst de välorganiserade vägintressena. Dessa makthavare gör för
övrigt gemensam sak såväl i Sverige som i EG. I går lade en organisation
under namnet European Round Table of Industrialists, förkortat ERT, fram
en rapport om Missing Networks i Bryssel. I denna organisation ingår fram-
trädande industriledare från främst bilindustrin, däribland svenska Volvos
P G Gyllenhammar. Jag har ännu inte hunnit ta del av deras senaste rapport,
men förra gången de lade fram sin rapport om Missing Links hade det
mycket starka återverkningar på såväl EGs som Sveriges trafikpolitik. En
s.k. missing link är som bekant Scan Link, som inkluderar en Öresundsbro
och en utbyggnad av E6 till motorväg. Regeringsförslaget om nationella
strategiska projekt går helt i linje med ERTs mycket tydliga trafikpolitiska
strategi. ERTs strategi är just att bygga ut långväga och massiv vägtrafik i
hela Europa. Någon påtaglig hänsyn till miljöeffekter, resursförbrukning,
energiförbrukning eller trafiksäkerhet finns knappast.
Regeringens brist på en ansvarsfull trafikpolitisk strategi medför i prakti-
ken att dessa särintressen avgör hur trafiken utvecklas. Dessa särintressen
står i strid med politiskt beslutade miljömål och krav på samhällsekonomisk
effektivitet. Om riksdagen godtar förslaget om ett engångsanslag till investe-
ringar i trafikens infrastrukturer, saboterar man de miljömål som riksdagen
tidigare slagit fast. Riksdagen skulle då också tillåta regeringen att kringgå
riksdagsbesluten om en samhällsekonomiskt grundad investeringsplanering.
Den andra nyhet som visar att regeringen avser att kringgå en miljömässig
och samhällsekonomisk grundsyn är de s.k. storstadspaketen. Regeringens
förhandlingsmän har förhandlat fram investeringspaket med de tre stor-
stadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa paket innehåller
dels välbehövliga kollektivtrafiksatsningar, dels massiva vägutbyggnader.
Genom att bunta ihop det till sammanhållna paket som måste antas eller för-
kastas i sin helhet, försöker man få oss att acceptera omfattande miljöförstö-
rande och resursslukande vägutbyggnader. I Göteborgsfallet är det så att en
av de berörda kommunerna faktiskt säger nej till utbyggnaden av E6, vilket
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
17
2 Riksdagens protokoll 1990/91:116
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
18
kan få till följd att det inte heller blir någon kollektivtrafikutbyggnad. Detta
är självfallet helt oacceptabelt.
Från miljöpartiets sida har vi självklart krävt att kollektivtrafiksatsning-
arna skall kopplas loss från vägutbyggnaderna. Vi är övertygade om att det
finns en stark majoritet även här i riksdagen för kollektivtrafiksatsningarna.
Det är däremot mer tveksamt om de omfattande vägutbyggnaderna har
samma starka stöd.
Herr talman! Därmed går jag över till att kommentera några av de övriga
frågor som behandlas i det betänkande vi strax skall fatta beslut om. Det
gäller frågor om vägavgifter, samfinansiering, fordons- och bensinskatter
samt FoU-projekt på RTI-området.
Vi i miljöpartiet anser att möjligheter att ta ut väg- och områdesavgifter
skall införas. Det innebär ju att nyttjaren av den avgiftsbelagda vägen eller
bron direkt får betala för att använda den. Rätt utformade kan avgifterna
också bidra till att minska olägenheter med biltrafiken dels genom att finan-
siera kollektivtrafikutbyggnader, dels genom att få fler att i stället utnyttja
kollektivtrafiken. I betänkandet tillstyrker utskottet regeringens förslag att
utarbeta ett förslag till lagstiftning om avgifter för väg- och gatutrafiken. Re-
geringen kommer alltså att återkomma till riksdagen med ett sådant lagför-
slag.
Jag vill dock redan nu påpeka vikten av att lagen utformas så att avgifter
endast kan tas ut i speciella fall. Kraven bör vara att avgiftsbeläggningen inte
skall få stimulera ytterligare biltrafik, utan underlätta för andra mer miljöan-
passade trafiklösningar. Avgiftsbeläggning på befintliga vägar som medför
att biltrafiken söker sig ut på mindre parallellvägar och där ställer till nya
problem, måste uteslutas. Jag har sett ett konkret exempel på det här. Det
gäller E4-an vid Åstorp i Skåne. Där har man tydligen tänkt sig en vägtull.
Det skulle innebära att trafiken går över till mindre vägar och där ställer till
problem i en rad samhällen.
En viktig del i att få vettiga system för väg- och områdesavgifter är att ut-
veckla elektroniska avgiftssystem. Sådana forsknings- och utvecklings-
projekt finns bl.a. inom EGs FoU-projekt DRIVE, där även svenska delta-
gare är med. Vi i miljöpartiet stöder naturligtvis detta utvecklingsarbete. Vi
vill också framhålla att denna forskning och utveckling av informationstek-
nologi i trafiken kan visa sig vara viktig för att undvika onödiga köbildningar
och olyckor, för att bättre samordna biltrafik med kollektivtrafik samt även
för att få en smidigare trafikföring med mindre miljöstörningar. Det är alltså
angeläget att projekten byggs ut till att omfatta fler trafikslag, samordning
m.m. Vi anser också att det är viktigt att även svenska forskare kan delta i
större internationella FoU-projekt av denna typ.
En annan diskussion som bedrivs parallellt med den om vägavgifter gäller
beskattningen av vägtrafiken. Ett förslag som behandlas i betänkandet går
ut på att en bestämd del av drivmedelsskatten skall gå direkt till åtgärder på
vägområdet. Jag vill bestämt avvisa sådana förslag av främst två skäl. För
det första är vägtrafiken samhällsekonomiskt sett underbeskattad. Den be-
talar inte sina miljö- och olyckskostnader fullt ut i dag. Det betyder också att
vägtrafiken har en betydande konkurrensfördel gentemot järnvägstrafiken.
För det andra skulle konstruktionen med en bestämd andel av drivmedels-
skatten till åtgärder på vägområdet verka som en positiv återkoppling som
ensidigt stimulerar en ökad vägtrafik. Detta är oförenligt med såväl krav på
konkurrensneutralitet mellan trafikslagen som med de miljö- och trafik-
säkerhetsmål riksdagen ställt upp.
Samfinansiering är något av ett modeord i regeringens förslag till infra-
strukturfond. Vi är självfallet också positiva till att andra än staten går in och
på olika sätt bidrar till järnvägs-, väg- och kollektivtrafikutbyggnader. Detta
får dock inte vara en genväg förbi en samhällsekonomisk investeringsplane-
ring. Det innebär med andra ord att medfinansiärer inte får diktera hur sta-
ten prioriterar olika satsningar. Prioriteringen måste ske på ett sådant sätt att
trafiken miljöanpassas och att en bra trafikförsörjning tryggas i hela landet.
Jag står naturligtvis bakom alla de reservationer som miljöpartiet har fo-
gat till betänkandet, men jag vill särskilt yrka bifall till reservation 4, som
handlar om trafikpolitikens allmänna inriktning.
Anf. 6 BIRGER ROSQVIST (s):
Herr talman! För inkomstbildning och levnadsstandard inom ett samhälle
är dess produktivitetsutveckling av central betydelse. Under senare år har
industriländerna fått vidkännas en stagnerande produktivitetstillväxt och
därmed försämrade förutsättningar för privat och offentlig konsumtion. En
negativ utveckling av produktiviteten kan till stor del förklaras av en reduce-
rad investeringstakt inom den offentliga sektorn i form av minskade sats-
ningar på infrastruktur.
Med infrastruktur kan avses teknologiska och organisatoriska kunskaper
och även sociala kontaktmönster. Men infrastruktur är också alla fysiska nät-
verk för transporter och kommunikation, såsom vägar, järnvägar, flygplat-
ser, hamnar och anläggningar för post och tele.
Betydelsen av infrastrukturens olika delar kan variera mellan länder och
regioner beroende bl.a. på geografisk belägenhet, ekonomisk utvecklings-
nivå och näringslivssammansättning.
Under 1980-talet har gods- och persontransporterna på väg ökat kraftigt i
Sverige. Så har också skett i hela Norden. Av det totala transportarbetet
inom länderna har vägtransporterna tagit en allt större andel. I våra länder
har, i likhet med de stora OECD-länderna, en sjunkande andel av bruttona-
tionalprodukten avsatts till offentliga investeringar. Det har i sin tur innebu-
rit en uppbromsning av infrastrukturuppbyggnaden. Inte minst vägsektorn
har fått vidkännas kraftiga nedskärningar av investeringarna.
Arbetsproduktiviteten är klart avhängig transportsektorns dimensione-
ring och utformning. En förbättrad sådan kapacitet har följaktligen starkt
positiva effekter på arbetsproduktiviteten inom industrin.
Investeringar inom kommunikationssektorn får alltså verkningsfulla, po-
sitiva effekter. Det gäller i hög grad vägsektorn, och det gäller modernise-
rade och rationella järnvägssatsningar. Det gäller även en effektiv sjöfart
med tillgång till en rationell hamnservice och goda väg- eller järnvägsförbin-
delser för godsets transport till och från transportköparen, hamnen och far-
tyget.
En förutsättning för att en nedåtgående trend i produktivitetsutvecklingen
skall kunna brytas och vändas till det bättre är följaktligen ökade investe-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
19
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
20
ringar inom kommunikationssektorn. Utan tillräckliga investeringar kom-
mer uppoffringar att få göras i den framtida konsumtionen och fritiden och
även när det gäller miljön.
Planering måste ske för att uppnå optimal samhällsekonomisk effektivitet.
Vid investeringsbeslut måste därför hela transportsystemets karaktär av nät-
verk beaktas för att vinster av investeringar inom en del av systemet inte
skall ätas upp av kapacitetsbrist inom andra delar.
Ökade medel för infrastrukturinvesteringar innebär inte att andra investe-
ringar i näringslivet missgynnas, tvärtom. Snabbare utbyggnad och bättre
förutsättningar för transportsektorn höjer produktiviteten inom tillverk-
ningssektorn och stimulerar investeringarna där. Sammantaget leder detta
till en högre investeringsaktivitet inom hela samhället och därmed till en
högre ekonomisk tillväxttakt. En väl utbyggd infrastruktur, som befrämjar
en god produktivitetsutveckling, leder också till en förbättrad inkomstut-
veckling inom samhället.
Det kan sägas att den ambitionsnivå beträffande satsningar på infrastruk-
turen som vi beslutar oss för är ett val mellan att transportera varor och tjäns-
ter eller att flytta arbetstillfällen till centrala Europas marknad. 75 % av Sve-
riges export avser i dag Europa, och den ekonomiska integrationen i Europa
leder ofrånkomligen till ökande transportbehov.
Det utskottsbetänkande vi nu behandlar och regeringspropositionen ”Nä-
ringspolitik för tillväxt” slår fast betydelsen av att vårt land kraftfullt måste
investera i marktransportsystemen under 90-talet, så att vi blir ännu mer in-
ternationellt konkurrenskraftiga.
Detta skall ske alltmedan de övergripande målen för trafikpolitiken ligger
fast, dvs. medborgare och näringsliv i hela landet skall ha en tillfredsstäl-
lande, säker och miljövänlig trafikförsörjning till lägsta samhällsekonomiska
kostnad. Olika trafikslag skall samspela för att tillgodose transportköparens
behov genom fria val av effektiva lösningar.
De beslut som riksdagen i dag skall ta ställning till innebär att mer än 100
miljarder kronor kommer att investeras i järnvägar, vägar och kollektivtra-
fikanläggningar under resten av 1990-talet.
Centerns talesman menade här att de åtgärder som vi nu diskuterar och
som grundar sig på regeringens proposition ”Näringspolitik för tillväxt” är
en stor besvikelse. Jag har också lyssnat på de talare som gick upp i talarsto-
len före centerns Elving Andersson. Jag tolkade deras inlägg som att de hade
en positiv grundsyn på regeringsförslaget. Men centern har bestämt sig för
att uppträda här med en tyvärr alltför vanlig gnällig tonart. Vi har lärt oss
att centern alltid föreslår mer, mycket mer, men att man sällan har hållbara,
seriösa, långsiktiga lösningar på finansieringsfrågorna.
De beslut vi nu skall fatta betyder att investeringarna i det närmaste för-
dubblas. Nu och då fattas historiska beslut. Jag tror att det här är ett sådant
beslut. Vi socialdemokrater ser mycket positivt på den ambitionshöjning
som regeringens program innebär. Vi har inte låst oss för högst 100 miljarder,
som somliga andra partiers företrädare anklagande och beklagande tycks
hävda. Observera att vi säger minst 100 miljarder. Sedan står det ju varje
riksdag fritt att späda på ytterligare, inte bara efter behovens storlek utan
också, förhoppningsvis, efter råd och tillgång på ytterligare miljarder.
Moderaterna och folkpartiet har enats i sina åsikter om finansieringen,
och centern är till en del inne på samma tankegångar när det gäller finansie-
ring: Sälj ut statliga företag, sälj statliga tillgångar! Vad man avser att sälja
sägs inte i reservationerna. Men låt mig då säga att det socialdemokratiska
förslaget för finansiering bl.a. innebär högre inleveranser till statskassan för
bl.a. televerket och dess verksamhet. Ni andra vill sälja ut väsentlig infra-
struktur, som exempelvis televerket, medan vi behåller denna högklassiga
infrastrukturgren i samhällets ägo och tillgodogör oss avkastning, som är god
från ett välskött företag.
I detta sammanhang vill jag igen komma med en liten fundering kring cen-
tern. Regionalt, inte bara i Kalmar län som jag kommer ifrån, går centern ut
och kräver lokalisering av statliga företag och tusentals statliga jobb i den
regionala rättvisans namn. Finns det två centerpartier, ett här i riksdagen,
som vill sälja ut statliga företag och privatisera, och ett annat centerparti på
regional- och lokalplanet, som i stället vill förstatliga och öka statens engage-
mang och även den offentliga sektorn? Hur får ni detta att gå ihop?
Regeringen har för sin del starkt betonat nödvändigheten av en miljövän-
lig trafikförsörjning. Det är helt i linje med vad riksdagen tidigare har beslu-
tat: miljöfrågorna skall ges en mer framskjuten plats än tidigare i det trafik-
politiska arbetet. Föroreningar skall begränsas, nationellt och internatio-
nellt. Luftkvaliteten skall radikalt förbättras i tätorterna, bullerstörningar
skall begränsas. Här finns redan fattade beslut om personbilars obligatoriska
avgasrening, dvs. katalysatorrening. Det har ställts krav på en bättre rening
för lätta bussar och lastbilar från 1992 års modeller, och året efter gäller
samma krav för tunga lastbilar och bussar. Det har fattats beslut om regler
för blyfri bensin, och särskilda skatter i miljöns namn - som dock mestadels
irriterar och sällan applåderas - för bruket av bensin och diesel har införts
under protester från dem som ibland talar för en bättre miljö.
Inom kort kommer riksdagen att fatta ytterligare beslut om det förslag
från regeringen som har kallats En god livsmiljö, där regeringen framför fler
förslag som syftar till att förbättra miljösituationen inom trafikområdet.
Jag menar att vi är på god väg vad gäller att successivt få ner trafikens
skadliga påverkan på vår miljö. För den skull får inte forskning och utveck-
ling mot ännu bättre lösningar avta. Strävan för en ännu bättre miljö skall
fortgå med hög intensitet.
För finansieringen av investeringar i järnvägar, vägar och kollektivtrafik
hade regeringen föreslagit bildandet av en fond. 5 miljarder kronor skulle
tillföras fonden innevarande budgetår på tilläggsbudget och ytterligare 5 mil-
jarder kronor närmast kommande år från de avskattningsmedel som riksda-
gen tidigare beslutat skall användas i syfte att minska statsskulden. Ytterli-
gare minst 10 miljarder kronor skulle tillföras bl.a. genom en effektivare
statlig finansförvaltning, främst avseende ökade inleveranser till statskassan
från televerket.
Riksdagen skulle sålunda ge regeringen en planeringsram om 20 miljarder
kronor för delfinansiering av förhandlingslösningar om aktuella trafik-
objekt. Dessa medel skulle placeras på räntebärande konton i riksgäldskon-
toret.
En rad projekt har angetts som särskilt angelägna att få till stånd och
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
21
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
22
kunde delfinansieras med hjälp av den tänkta fonden. Utskottet har till alla
delar instämt i dessa förslag.
När det gäller järnvägar är det fråga om västkustbanan, norra stambanan,
banan Stockholm-Arlanda, södra stambanan, ostkustbanan och utbyggnad
av järnvägen i Mälardalen. När det gäller vägar är det fråga om E3, E4, E6
samt förstärkning av vägar för bärighet.
Utskottet har helt instämt i behovet av de ökade satsningarna. Även den
planeringsram på 20 miljarder kronor som regeringen föreslagit tillstyrker
trafikutskottet.
Frågan om medlen skall finnas i och komma från en fond eller om medlen
skall anvisas helt över budget som anslag har diskuterats ingående. Finansut-
skottet har yttrat sig i denna fråga. Där framkom synpunkter som trafikut-
skottet har låtit väga tungt för sitt ställningstagande.
Finansutskottet ansåg att en central fråga var på vilket sätt riksdagens re-
ella inflytande över fondmedlen skulle säkerställas. Grundlagen medger vis-
serligen stor flexibilitet på budgetregleringens område, men riksdagen har
hittills för större anslag givit regeringen bestämda ramar och relativt detalje-
rade regler för hur medlen får användas. Finansutskottet ansåg att ett be-
myndigande så stort som 20 miljarder kronor skiljer sig väsentligt från
praxis. Normalt gäller att planeringsbemyndiganden knyts till utnyttjande av
anslag.
Trafikutskottets förslag innebär att tanken om en fond släppts, och medel
motsvarande dem i den tänkta fonden får i stället anvisas direkt över stats-
budgeten. De budgettekniska frågorna överlåts på finansutskottet. Det
torde innebära att tidigare nämnda avskattningsmedel får gå in i statsbudge-
ten i stället för till riksgäldskontoret. Ett nytt reservationsanslag - Investe-
ringar i trafikens infrastruktur - inrättas. I denna del är utskottet enigt.
Viola Claesson nämnde här att hon som företrädare för sitt parti kunde ha
accepterat inrättandet av en fond. Men Viola Claessons villkor var att prak-
tiskt taget allt, i varje fall i en första omgång, skulle gå endast till järnvägar.
Det villkoret är helt oacceptabelt. Stora delar av vårt land har stort behov
av bra och väl fungerande vägnät för transporter.
Det beslut som trafikutskottet fattade, nämligen att fonden lämnades där-
hän och att man i stället går anslagsvägen, innebär att den kraftiga satsning
på infrastrukturen som tänkts inom fondens ram blir oförändrad. Med den
ändring från fond till reservationsanslag som nu skett har utskottet, för öv-
rigt enligt ett socialdemokratiskt förslag i utskottet, ansett det väsentligt att
de anvisade medlen, dvs. reservationsanslaget, skall behålla sitt reala värde
och knytas till 1991 års prisläge.
Främst bör de nya medel som nu skall anvisas användas för en kraftsam-
ling av större sammanhållna projekt av nationell betydelse som gagnar till-
växt och miljö. Det är också viktigt att investeringarna genomförs så att de
bidrar till att riksdagens uttalade mål för stabiliseringspolitiken kan uppnås.
Utskottet anser att det i kommande budgetpropositioner bör redovisas
vilka projekt, pågående såväl som avslutade, som regeringen beslutat om
med stöd av anslaget. Planerings- och förhandlingsläge bör också redovisas
för tänkta projekt, allt för att riksdagen dels skall få en helhetsbild, dels
kunna utöva inflytande.
När det gäller det nya anslaget och dess användning för större samman-
hållna projekt av nationell betydelse blir följden att vissa regioner i landet,
enligt de exemplifierade projekten, inte får del av de medel som det nya an-
slaget innehållet. Det har utskottet ansett mindre lämpligt, och det är därför
enligt utskottet angeläget att större del av ordinarie anslag tillförs dessa re-
gioner. Utskottet föreslår att detta förhållande skall beaktas inför kom-
mande planeringsomgång. Det finns som bekant investeringsbehov även i
dessa delar av landet. Det gäller Norrlands inland, Dalarna, Värmland—
Dalsland och sydöstra Sverige, dit också Gotland får räknas.
För att uppnå så stor investeringsvolym som möjligt tillstyrker utskottet
att höga krav på samfinansieringslösningar ställs. För vissa projekt bör kra-
vet kunna ställas lägre. Det gäller objekt där det kan tänkas vara svårt att få
till stånd finansiering från andra håll än genom AMS eller regionala bidrag.
Herr talman! Sveriges tre storstadsområden spelar en viktig roll i vår na-
tionella ekonomi. Trafiken har här ökat kraftigt. Väg- och spårsystem har
blivit slitna och otillräckliga. Biltrafiken har ökat och kollektivtrafikresandet
har minskat. Det är problem med framkomlighet, det blir långa restider och
fördyrade transporter. Trafiken i sin nuvarande tillämpning är miljöstö-
rande. Människor, natur och kulturhistoriskt värdefulla miljöer belastas mer
än de tål.
För att få en bättre tingens ordning till stånd utsåg regeringen förhand-
lingsmän för staten för att förhandla med berörda parter, representerande
regionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Man har presenterat förslag
för samtliga nämnda regioner.
Det är en lång rad projekt, men jag skall ta det mycket kortfattat. För
Stockholmsregionens del gäller det åtgärder för att få till stånd en önskvärd
minskning av biltrafiken i innerstaden och styra trafiken till kringfartsleder.
Det gäller utbyggnaden av järnvägar, tunnelbanan, snabbspårväg, stomnät
för kollektivtrafik, minskat trafikbuller och införande av avgifter på väg- och
gatutrafik.
Perioden för dessa åtgärder sträcker sig 15 år framåt i tiden. För kollektiv-
trafiken gäller det här en satsning på 14 miljarder och på trafikleder i stort
sett lika mycket.
För Göteborgsregionen ingår utbyggnaden av kollektivtrafiksystem, järn-
vägsbyggnad, E6 väster om Göteborg, ringleder, regionaltåg, utveckling av
miljövänlig trafik, osv.
För Malmöregionen gäller det bl.a. järnvägen Malmö-Ystad, västkustba-
nan, regionaltåg och yttre ringväg i Malmö.
För utskottets del har ställningstagandet nu gällt frågor angående medel
för infrastruktursatsningar, utarbetande av lagstiftning om avgifter på väg-
och gatutrafik samt utveckling av ny teknologi och elektroniska betalnings-
system. Det är angeläget att trafik- och miljösituationen i storstadsområdena
förbättras.
Förslaget om sammanlagt 5,5 miljarder till storstadsregionerna tillstyrks
av utskottet - 3,5 miljarder till Stockholmsregionen, 1,3 miljarder till Göte-
borgsregionen och 700 milj. kr. till Malmöregionen. Utskottet anser att ett
villkor för utbetalning är att syftet med uppgörelsen som träffats kan uppnås
i sina huvuddrag.
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
23
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
24
Nu angivna medel till storstäderna bör tas i anspråk från det nya anslaget
”Investeringar i trafikens infrastruktur”.
Regeringens förslag tillstyrks av en stark majoritet i trafikutskottet. För-
slagen har ju grundats till stor del på överenskommelser som träffats på fler-
partibasis mellan regionala företrädare och regeringens förhandlare. Med
stor visshet antar riksdagen de förslag som här finns i trafikutskottets betän-
kande. Det ger förutsättningar för en god start för en bättre trafikmiljö i
Stockholmsregionen, i Göteborg och i Malmöregionen.
Slutligen bara åter en kommentar som gäller centern.
Ute i landet, i buskarna så att säga, är centerns budskap i dessa frågor:
”Allt går till storstäderna, deras tunnelbanor och trafikstråk. Där gör man
av med era pengar.” Men här i riksdagen är ju centern med på besluten. Här
tycker man också att 5,5 miljarder bör gå till storstadsområdena. Satsningar
på kollektivtrafiken som vi har beslutat är visserligen positiva, skriver cen-
tern i sin reservation, men de är inte tillräckliga!
Sådana synpunkter har inte framkommit i centern närstående nyhetsorgan
på avstånd från huvudstaden.
Herr talman! Jag yrkar bifall till trafikutskottets hemställan i betänkande
nr 24.
Anf. 7 ELV1NG ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Det är ju tråkigt om Birger Rosqvist uppfattar mig som gnäl-
lig, populistisk osv., men det får jag väl i och för sig leva med. Vi har från
centerns sida varit vana vid att bli utsatta för den typen av påhopp i olika
sammanhang. Efter hand brukar socialdemokraterna närma sig vår politik,
men det tar ett tag. Vi fick ju ett exempel på det i går, när beskedet lämnades
om den socialdemokratiska riksdagsgruppens ställningstagande i en annan
fråga.
Vi har fått leva med påståendet att vi har fört en våldsam överbudspolitik,
när vi har föreslagit att det skall satsas 40 miljarder på järnvägarna under 90-
talet. Nu börjar socialdemokraterna närma sig. Det är en bit kvar, men de
är på väg åt rätt håll i alla fall.
Så vi lever med att utsättas för sådana här påhopp. Huvudsaken är att vi
får gehör för våra idéer. Tyvärr tar det ofta litet tid, men det brukar ske förr
eller senare.
De storstilade satsningar som Birger Rosqvist redovisar handlar egentli-
gen, i den mån det är fråga om nya statliga pengar, om 20 miljarder. Det är
stora pengar, och det är positivt att det nu kommer loss så pass stora resurser
på det här området. Vad vi har ifrågasatt är de intäkter som man förväntar
sig få från vägavgifter av olika slag och extern finansiering. Vi har en be-
stämd känsla av att det är alldeles för optimistiskt beräknat.
Eller tror Birger Rosqvist att det är realistiskt att räkna med 30 miljarder
i vägavgifter och i storleksordningen 15 miljarder från bl.a. näringslivet i
samfinansieringsprojekten? Vi hyser från centerns sida väldigt stor tveksam-
het till detta. Vi tror att det är väsentligt mindre belopp som går att ta in den
vägen. Vi har principiellt inte något emot att ta in resurser på det sättet, men
det gäller att vara realistisk när man beräknar beloppen.
Birger Rosqvist säger att centerpartister ute i buskarna, som han kallar
det, för en propaganda om att det går för mycket resurser på väginvesterings-
området till storstäderna, medan vi i riksdagen för en annan politik. Lands-
bygden och glesbygden har varit oerhört missgynnade när det gällt investe-
ringar. I det här betänkandet har vi nu, som svar på en centermotion, fått en
positiv vinkling av de regionalpolitiska satsningarna. Jag påpekade också i
mitt inledningsanförande att det är positivt. Det är ett steg i rätt riktning
även på det här området.
Naturligtvis har vi finansierat alla våra förslag. Det handlar inte om över-
budspolitik. Vi menar att statligt ägande i företag av olika slag kan omvand-
las till investeringar i infrastruktur. Det är ett sätt att bättre utnyttja samhäl-
lets samlade förmögenhet.
Anf. 8 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag kan instämma i mycket av det Birger Rosqvist sade om
behovet av att öka investeringarna i samhället. Men problemet med social-
demokraterna och också de flesta andra partier här i riksdagen är att de inte
har någon klar trafikpolitisk strategi för vart man vill komma med alla de här
investeringarna. Om man investerar åt höger och vänster där någon råkar
skrika högt, är risken stor för kaos i stället för ett effektivt och bra samhälle.
Jag menar att den stora utmaningen nu är att miljöanpassa trafiksystemen.
De frågor Rosqvist tog upp om att satsa på miljön i fråga om trafiken är små-
saker i förhållande till vad som borde göras om miljöförstöringen skall kunna
stoppas. Skogarna i Sydsverige går mot sin död om nuvarande miljöförstö-
ring fortsätter. Marken håller på att fördärvas i grunden på grund av att nä-
ringsämnen tvättas ur och hamnar i havet. Havet blir också förstört av
samma skäl. Orsaken är i första hand trafiken. Det går inte att nonchalera
detta och säga att det endast är fråga om att göra en marginell förändring.
Rosqvist hänvisade till miljöpropositionen. Där finns nästan inget förslag
som på något effektivt sätt kan klara dessa problem. Ökade krav på avgasre-
ning har t.o.m. villkorats med att krav skall ställas först i EG - trots att för-
slagen även där är otillräckliga.
Rosqvist undviker alltså kärnfrågan i det som jag och andra har tagit upp,
nämligen hur investeringsmedlen skall fördelas på trafikområdet. Det gäller
hur mycket som skall läggas på järn vägsutbyggnad, kollektivtrafikutbygg-
nad, vägutbyggnader osv. Järnvägen har betydligt bättre miljöegenskaper än
vägtrafiken, även om man skulle drömma om en väldigt effektiv avgasrening
för bilarna. Då borde väl järnvägens naturliga försteg när det gäller att vara
effektiv på masstransporter och långväga transporter utnyttjas i mycket
högre grad. Nog måste väl Rosqvist hålla med om att investeringar i järn-
vägssystemet är långt mer eftersatta än investeringar på vägsidan. Gapet
måste hämtas igen för att vi skall få en bra trafikstruktur.
Jag vill också peka på den regionala snedfördelning som finns inbyggd i
förslaget om ett engångsanslag, det f.d. fondförslaget. Det mest stötande är
naturligtvis nedläggningen av persontrafiken på inlandsbanan och tidigare
neddragningar av persontrafiken på norra stambanan. Men faktum är att i
denna proposition föreslår man egentligen ingenting när det gäller järnvägs-
trafiken i Norrland norr om Sundsvall. Man förväntar sig tydligen att Norr-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
25
Prot. 1990/91:116 lands näringsliv och människor skall klara sig utan bra järnvägstrafik. Det är
22 maj 1991 förödande.
Trafikens infra-
struktur
26
Anf. 9 GÖREL BOHLIN (m) replik:
Herr talman! Birger Rosqvist och jag har uppenbarligen samma uppfatt-
ning när det gäller sambandet mellan transportsektorns effektivitet och för-
utsättningarna för tillväxt och välfärd i samhället.
Det är också Birger Rosqvists och min uppfattning att investeringar i
transportsektorn är effektiva och bra. Det egendomliga är att han gör sig så
lustig över de tre borgerliga partiernas förslag att med hjälp av utförsäljning
av statliga företag och delar av statliga verk finansiera en del av de här viktiga
investeringarna. Förutom att man då åstadkommer en lönsam investering,
skulle man också åstadkomma en bättre konkurrenssituation för den verk-
samhet som företaget eller delen av det statliga verket bedriver när man av-
skiljer den från t.ex. myndighetsutövning. Det är principiellt inte bra att
sammanblanda dessa funktioner. I stället bör man bedriva konkurrens på
lika villkor med företag som har en liknande verksamhet. Man får alltså en
dubbel effekt.
Det är verkligen på tiden att det görs storstadssatsningar. Det har inte
gjorts satsningar på Stockholmsområdet på 25 år. Det behövs kollektivtrafik
och vägar. Även bussar använder sig av vägar. Birger Rosqvist har inte vänt
sig mot det, men andra har gjort det.
Jag är dock inte särskilt imponerad av satsningarna. Fr.o.m. 1991 är sta-
tens inkomster från kollektivtrafiken högre än statens utgifter. Stockholms
läns landsting kommer att 1991 betala över 400 milj.kr. per år till staten i
skatter och få tillbaka i länstrafikanslag 95 milj .kr. För hela länstrafiksektorn
är motsvarande siffror 1,3 miljarder kr. i inbetalda skatter och 340 milj.kr.
som man får tillbaka. Det är inte något man kan tacka staten kolossalt
mycket för. Det är inte mer än rätt att man får tillbaka en del, särskilt som
vi alla är överens om att infrastruktursatsningarna är så kolossalt värdefulla.
Anf. 10 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Herr talman! Jag hade hoppats att det skulle bli en debatt mellan alla par-
tier. Jag ställde därför en fråga till alla de borgerliga partierna och socialde-
mokraterna. Den var klar och kunde knappast missuppfattas. Hur mycket
tänker ni satsa av infrastrukturmiljarderna på vägar resp, järnvägar? Det
kan vara litet meningslöst att stå här och diskutera eller gå ut i valrörelsen
med utfästelser. Jag vet att centern är beredd att satsa 40 miljarder kronor
totalt på järnvägen, vilket kan jämföras med miljöpartiet och vänsterpartiet,
som är beredda att satsa 65 miljarder kronor utöver infrastrukturpengarna-
eller kanske var det inkl, dessa. Hur mycket vill ni ha på resp, trafikgren?
Varför kan ni inte tala om det? Varför svarar ni inte på hur det är med de 5
miljarder kronor som skall börja användas redan innevarande år? Ni säger
att regeringen inte får ta sig så stora befogenheter som man vill. Passa på att
tala om, när Georg Andersson är här, hur mycket av de 5 miljarder kronorna
ni anser skall användas för t.ex. järnvägarna! Där är behoven stora. Jag vill
gärna veta, även om regeringen kanske inte bryr sig utan hellre laborerar
med pengarna på egen hand. Då skall ni inte komma sedan och påminna om
att trafikutskottet har sagt att det är riksdagen som skall ha inflytande över
pengarna. Ta nu denna chans!
Jag tycker också att Birger Rosqvist skall svara på hur fördelningen av
pengarna skall ske. Rosqvist sade nyss i talarstolen att vägtransporterna tar
en allt större andel av de totala transporterna. Ja, vad då? Går det inte att
göra något åt det, Birger Rosqvist, mer än att satsa ständigt nya miljarder på
att laga vägar, bygga nya motorvägar, bygga en motorvägsbro över Öresund
och liknande projekt över landet? Går det inte på något sätt att ha en upp-
fattning av vilka styrmetoder som skall användas för att samhället skall fun-
gera i miljövänlig riktning, som vänsterpartiet har föreslagit? Jag håller med
Roy Ottosson om att detta verkligen är en laissez-faire-politik, en låt-gå-po-
litik, eller som om ödet bestämde dessa frågor.
Enligt vad som framkommer i trafikutskottets betänkande och regering-
ens proposition kommer utöver länstrafikanslagen järnvägen av de ca 100
miljarder kronorna att få 26 miljarder kronor, medan vägarna skall få, hör
och häpna, 67 miljarder kronor. Hur förklarar Birger Rosqvist det?
Anf. 11 TALMANNEN:
Innan vi går vidare i replikskiftet vill jag erinra om att replikskiftet gäller
Birger Rosqvists anförande.
Anf. 12 K.ENTH SKÅRVIK (fp) replik:
Herr talman! Jag vill ge en replik i samband med Birger Rosqvists an-
förande vad gäller utförsäljning av statliga företag.
Det är helt riktigt att vi i våra motioner i det här läget inte har nämnt några
statliga företag som är aktuella. Det kan bero på att en utförsäljning av stat-
liga företag inte är något som görs över en dag, en vecka eller en månad,
kanske inte heller över ett år. Det är ganska komplicerat. Vi har vid olika
tillfällen nämnt olika företag. Vi har t.ex. nämnt Vattenfall som ett lämpligt
företag, och vi har också talat om bolagisering av televerket, posten och SJ.
Detta har funnits med i våra motioner. Vi anser att det här är en bra del i
finansieringen av en infrastruktur. Man får alltså ett varaktigt bevarande av
det man placerar pengarna i.
När det gäller storstadsregionerna kan jag helt ställa mig bakom vad Görel
Bohlin sade i sin replik. Det är otroligt viktigt att i dagens läge göra någon-
ting åt storstäderna. Därför är jag glad att det har gjorts utredningar kring
detta. Men jag hoppas nu också att regeringen tillsammans med landstings-
och kommunalpolitiker verkligen ser till att det blir någonting gjort i dessa
regioner. Och vi skall naturligtvis inte glömma Sverige i övrigt.
Anf. 13 BIRGER ROSQVIST (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt, Elving Andersson, att ni har höga krav, att ni
har många krav och att ni har dem ofta. Men betalningen för de krav ni stäl-
ler överlåter ni till andra, och ni går lika ofta energiskt emot betalningen av
notan.
Roy Ottosson! Jag håller med om att järnvägen skall utnyttjas i stället för
vägen till masstransporter; det har jag hävdat hela tiden. Men långtifrån allt
kan transporteras med järnväg, och för järnvägsgods måste man oftast i båda
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
27
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
28
ändar använda vägen som komplement. Trafiken måste läggas upp på ett
sådant sätt att samspel sker. Väg och järnväg måste komplettera varandra.
Görel Bohlin! Behovet av trafiksatsningar är stort i storstadsområdena.
Men vi måste också inse att behoven är stora även utanför dessa regioner,
och vi kan inte lämna de andra områdena därhän. Det måste ske satsningar
även där.
Viola Claesson! Kollektivtrafik är både järnvägstrafik och vägtrafik. Det
är svårt för oss här att veta hur man exempelvis i storstadsregionerna tänker
lägga upp sitt kollektivtrafiksystem. Kollektivtrafiksatsningen innebär att
man satsar på bl.a. spår- och järnväg. Men vi gör ju samtidigt, när vi talar
om kollektivtrafik, uppspaltningen i järnvägs- och vägtrafik. Kollektivtrafik
innehåller båda komponenterna. Därför är det mycket svårt att bestämma
att så och så många miljarder skall gå hit och så och så många miljarder skall
gå dit. Vi går inte in på de detaljerna i utskottet.
Visst, Viola Claesson, behöver vi också rejäla insatser för vägunderhåll.
Men det skall vi inte diskutera i det här sammanhanget. Trafikutskottet kom-
mer att ta upp sådana satsningar om det när vi behandlar väginvesteringarna
i ett annat sammanhang.
Anf. 14 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Nej, Birger Rosqvist, det är inte så att vi lägger fram ett antal
förslag och sedan överlåter betalningen till andra. Vi har i våra motioner re-
dovisat hur vi på varje post vill använda statens pengar på ett annat sätt än
regeringen. Men vi har också redovisat var vi skall ta pengarna.
Våra ekonomiska motioner är granskade av riksdagens finansutskott, där
man har jämfört olika budgetalternativ. Det finns olika uppfattningar om
hur man på marginalen, kring småsummor, kan beräkna vissa bitar. Men när
det gäller de stora dragen kan man inte påstå att vi har räknat fel eller inte
klarat av finansieringen av våra utgifter.
I vissa fall kan det naturligtvis när det inte rör sig om det kommande bud-
getåret, som vi nu behandlar, röra sig om beräkningar om hur mycket pengar
olika aktiviteter kan ge. Det ägnar sig ju också regeringen och utskottsmajo-
riteten åt. Jag fick inget svar på frågan om Birger Rosqvist bedömde det som
realistiskt att räkna med t.ex. 10-15 miljarder kronor i extern finansierings-
medverkan från näringslivet eller 30 miljarder i vägavgifter. Det finns ju
inget som säger att detta är exakta pengar, utan det är fråga om en uppskatt-
ning som ni har gjort. Vi har för vår del sagt att vi tror att detta är för optimis-
tiskt beräknat. Framtiden får väl utvisa vem som har rätt.
Sedan skulle jag vilja be Birger Rosqvist att ytterligare förtydliga detta
med storstadsuppgörelserna och den skrivning i utskottet som han citerade -
att de här uppgörelserna skall uppnås i sina huvuddrag för att de statliga
medlen skall kunna tillföras. Vad menas egentligen med detta?
Ta Göteborg som exempel! Om nu - som har skett - Partilie kommun
säger nej till den nya dragningen av en östlig sträckning av E 6 och den då
inte kan genomföras, innebär det att statens medverkan till utbyggnad av
kollektivtrafiksystemen i Göteborg i övrigt faller? Vi har från vår sida i en
reservation förtydligat skrivningen och säger att vi inte vill se denna kopp-
ling. Jag tycker att utskottsmajoritetens skrivning är oklar, och jag skulle
alltså gärna vilja ha ett förtydligande av utskottets ordförande av hur man
skall tolka detta.
Anf. 15 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Självfallet, Birger Rosqvist, skall det vara ett bra samspel
mellan väg- och järnvägstrafik. Det är ju precis vad jag har pläderat för här.
Men det är ändå så att motorvägar är till för masstransporter och långa väg-
transporter, just det som järnvägarna är så bra på.
Den här stora satsningen på infrastrukturen leder ju i stor utsträckning till
motorvägsutbyggnader, utbyggnader av Europavägarna, för just masstran-
sporter och långa vägtransporter, när man i stället kunde bygga ut järnvägar.
Och visst är det stötande att man i en stor del av landet - ja, i halva landet,
norr om Sundsvall - blir utan bra järnvägstrafik, och nästan helt utan person-
trafik på järnväg. Där görs inga offensiva satsningar alls. Det saknas järnväg
mellan kuststäderna i Norrland. Det är totalt ungefär en halv miljon männi-
skor, en lång rad stora industrier och företag som där behöver bra transpor-
ter. Varför säger man blankt nej till detta?
Jag vill också påpeka för Birger Rosqvist att inte ens de mycket blyg-
samma miljömål som riksdagen redan slagit fast, såsom koldioxidtaket och
30-procentig reduktion av kväveoxidutsläpp, klarar vi på grund av trafikens
utveckling, på grund av den bristande trafikpolitiska strategin här i landet.
Men med medvetna satsningar på en effektiv och bra järnvägstrafik i hela
landet kan vi klara detta och ändå ha mycket bra transportsystem. Jag har
litet svårt att förstå varför Birger Rosqvist inte vill diskutera den frågan, för
det är väl ändå den stora frågan i dag, när skogarna och haven börjar dö. Vi
ser också att 90 % av de besvär som folk har i städer när det gäller allergier,
astma m.m., har samband med utsläppen från biltrafik osv.
Anf. 16 GÖREL BOHLIN (m) replik:
Herr talman! I sin replik säger Birger Rosqvist att det är klart att det måste
ske satsningar på landet i övrigt, och jag kan väl dela den uppfattningen.
Men det som särskilt betonas i den här propositionen, dvs. att det skall ske
satsningar av nationell betydelse, har vi instämt i från moderat sida. Birger
Rosqvists inlägg nu tyder på att han inte riktigt förstår vad regeringen avsåg
med detta, vilket vi ju faktiskt gör.
Skälet till att man gör den här nationellt strategiska satsningen är natur-
ligtvis att man för landet skall uppnå en bättre effekt. Det gynnar näringsli-
vet, det sänker kostnaderna, det förbättrar välfärden. Det är en självklarhet
att man skall göra sådana satsningar som ger stor effekt så snabbt som möj-
ligt.
Sedan vill jag återkomma till frågan om att sälja ut statliga företag och
delar av statliga verk. Dessa företag bedriver ofta sådan verksamhet som
också bedrivs i privata företag. Det är självklart att man skall fortsätta be-
driva den verksamhet som man är bra på - också om man har sålts ut. Den
verksamheten kan t.o.m. utvecklas och bli bättre därför att den bedrivs i
konkurrens på lika villkor med företag som har liknande verksamhet.
Det är och inte alls bra för verksamheten om man har blandat samman
myndighetsutövning och en kommersiell verksamhet. Det kan leda till miss-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
29
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
30
tanken hos konkurrerande företag att det här verket som har både myndig-
hetsutövning och kommersiell verksamhet särskilt gynnar den kommersiella
verksamheten. För att nå bästa möjliga effekt skall man alltså konkurrera på
lika villkor, och därför bör statliga företag i stor utsträckning säljas ut. Och
ett bra sätt att använda de pengar som man då får in är att investera dem i
infrastruktur.
Anf. 17 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Herr talman! Birger Rosqvist sade tidigare att han ansåg att vänsterpar-
tiets krav på att de 5 miljarderna i år skulle gå enbart till miljövänlig järn-
vägstrafik och annan lika bra kollektivtrafik var oacceptabelt och att försla-
get inte gick att göra upp om. När jag å andra sidan frågar ungefär hur
mycket Birger Rosqvist anser skall gå till järnväg resp, väg - eller kollektiv-
trafik och järnväg å ena sidan och väg å den andra - kan han inte alls svara
på frågan. Han överlåter i stället åt regeringen att göra den avvägningen,
och det tycker jag är något märkligt - allra helst som den grovindelning som
kommer till uttryck i utskottsmajoritetens skrivning i betänkandet innebär
att de resurser som i framtiden satsas på vägar är mycket större än dem som
går till den miljövänliga järnvägen.
Om man tror att det är ödet som styr trafikutvecklingen kan det naturligt-
vis bli så galet. Men om man tror att det - både vid samhällsplanering och
trafikplanering - är möjligt att satsa på ett sätt som gör att miljön vinner på
det hela, då lägger man inte fram sådana förslag som Birgitta Dahl presente-
rade i den miljö- och trafikpolitiska propositionen. Vem, Birger Rosqvist,
var det som höjde den propositionen till skyarna? De enda som applåderade
över de få konkreta förslag som fanns i propositionen var faktiskt näringsli-
vet inkl, bilindustrin, väglobbyn och andra liknande organ. Dessa ansåg
nämligen att det var bra att regeringen inväntade EGs beslut om bl.a. avgas-
utsläpp.
Det var så det presenterades, och Birgitta Dahl sade själv att hon tror att
det är lättare att genom det samarbete som nu har inletts påverka EG inifrån
än att gå i spetsen för miljöarbetet, som alla miljöorganisationer och flera
partier här i riksdagen har krävt.
Skulle inte Birger Rosqvist kunna höfta till något så när hur mycket han
vill satsa å ena sidan på järnvägstrafik och kollektivtrafik och å andra sidan
på vägar. Jag tror att många vill veta det, åtminstone när det gäller de 5 mil-
jarderna.
Anf. 18 BIRGER ROSQVIST (s) replik:
Herr talman! Jag tillät mig, Elving Andersson, att tala litet grand om cen-
terns finansiering, och jag ironiserade faktiskt över att ni säger att finansie-
ringen bl.a. skall ske genom utförsäljning av statliga företag samtidigt som
ni ute i landsorten på många ställen säger att den statliga aktiviteten skall
öka och att ni skall skaffa fram fler statliga arbeten. Hur kan man sälja ut
verksamhet och samtidigt inrätta sådan? Jag har svårt att få det att gå ihop,
och det är därför jag menar att era förslag är mycket grumliga vad gäller hur
finansieringen skall ske.
Roy Ottosson talade om att det i förslaget inte finns några satsningar på
Norrland ovanför Sundsvall. Jag förstår inte vad Roy Ottosson menar. Norra
stambanan nämns särskilt i betänkandet, och den rör framför allt godstrafik
på järnväg norr om Sundsvall.
Vidare vill jag säga att det ligger ofantliga kostnader i trafiken efter kusten
och i byggandet av nya banor. Jag vill erinra om att det för en stor del av
godset finns en möjlighet att utnyttja de utsökta och bra hamnar som finns
i området. Dessutom tillhandahåller vi med hjälp av staten en förstklassig
isbrytarservice på vintern. Det finns alltså möjlighet till transporter året
runt.
Försök inte, Görel Bohlin, att få det att framstå som om jag på något sätt
missunnar storstäderna de här pengarna! Vad jag i all stillsamhet försöker
säga är att många av oss representerar andra delar av landet, som i detta
sammanhang känner sig förfördelade om det är så att alla medel som kan
skrapas ihop skall gå till storstäderna och till de nationella projekten. Vi talar
om att de ordinarie anslag som ingår i nästa planeringsram på något sätt
måste omfördelas och komma sådana regioner till del som annars, i förhål-
lande till de delar av landet där dessa satsningar görs, kommer att hamna i
mycket svår obalans när det gäller kommunikationssektorn. Vi vill alltså att
en del av ordinarie anslag i de satsningar som skall ske framöver skall gå ut
till landet i övrigt.
Viola Claesson vill ha besked - åtminstone en höftning - om hur mycket
som skall gå till järnväg och hur mycket som skall gå till vägar. Jag skjuter
sällan från höften, Viola Claesson. Har jag några bestämda besked att ge, så
skall jag ge dem. Viola Claesson talar här om den miljövänliga järnvägen
och om att vägar inte är miljövänliga. Men byggande av vägar, uträtande
av kurvor, borttagande av backkrön och motlut samt förhindrande av långa
trafikköer och stockningar är också en miljösatsning. Det är alltså inte bara
järnvägen som utgör en miljösatsning, utan en miljösatsning kan också vara
att satsa på ett bättre vägnät, som främjar en bättre framkomlighet.
Andre vice talmannen anmälde att Elving Andersson, Görel Bohlin och
Viola Claesson anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt
till ytterligare repliker.
Anf. 19 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Möten mellan människor och utbyte av varor och tjänster är
förutsättningar för det samhälle vi gemensamt utvecklar. Vi vill bekvämt och
snabbt kunna resa till vänner, arbete, skolor, dagis och service. Vårt vardags-
liv påverkas i mycket hög grad av hur vi organiserar dessa transporter. Trans-
porter av gods mellan producenter och från tillverkare till kunder bidrar till
en hög effektivitet i samhällsekonomin. En alltmer sofistikerad produktion
med internationella inslag kräver en alltmer komplex transportorganisation.
Regeringens förslag om en kraftfull utbyggnad av järnvägar, vägar och
kollektivtrafikanläggningar ger Sverige goda förutsättningar att komma till
rätta med 90-talets transportbehov och transportproblem. Hur ser då tran-
sportstrukturen ut vid sekelskiftet? Jag vill i all enkelhet försöka teckna en
framtidsbild.
Biltrafiken kommer enligt min uppfattning alltjämt att vara dominerande.
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
31
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
32
För en mycket stor del av svenska folket är den egna bilen ett nödvändigt
medel för att vardagslivet skall fungera. Bilen är för de flesta människor just
ett medel för att ta sig till jobbet, skjutsa barnen till ridhuset eller fotbollsträ-
ningen, nå ut till svampmarkerna eller kunna träffa svärmor. I glesbygd och
mindre samhällen och städer finns inte resandeunderlag som kan bära upp
en tillräckligt flexibel kollektivtrafik. Bilen behövs - det kan inte vara fult
att erkänna det.
Om tio år har vi nått ett stort steg på vägen mot en renare bil. De mål som
inte kan uppnås med dagens teknik kommer att klaras med morgondagens.
Nya bränslen, förfinad förbränningsteknik och bättre design kommer sam-
mantaget att leda till att fordonens miljöpåverkan har minskat radikalt.
Vägarna kommer att vara i bättre skick än i dag. Inte minst de åtgärder
för underhåll som utskottet efterlyser kommer att ha gett resultat. Det finns
en insikt om att underhåll och investeringar i vägarna ger stora positiva ef-
fekter - för ekonomin, för miljön och för livskvaliteten i övrigt i samhället.
Det nytänkande som nu börjar sprida sig vad gäller vägnätets betydelse
för samhällsekonomin i stort har slagit igenom. Vägarna förbättras i hela
stråk. Jag ser framför mig att bl.a. riksväg 45, den s.k. inlandsvägen mellan
Göteborg och Karesuando, har blivit en livskraftig pulsåder för inlandet.
Inom tio år kommer snabbtåget att vara ett självklart alternativ när rese-
närer från Malmö, Göteborg, Stockholm, Sundsvall, Linköping, Norrkö-
ping, Gävle eller Borlänge skall besöka vänner och bekanta eller åka till ett
sammanträde. Snabbtågsnätet ger en majoritet av svenska folket ett mo-
dernt, energisnålt och effektivt tågalternativ. På de litet längre sträckorna
mellan de befolkningstäta områdena har persontrafiken på järnväg sin stora
potential.
Pendeltrafiken inom de befolkningstäta områdena är den framtida tågtra-
fikens andra framtidsmarknad. Exempelvis Mälardalen, Västsverige och
Skåne blir alla områden där arbete på en ort kan kombineras med boende
på en annan. Investeringar i nya spår och bekväma och snabba regionaltåg
krävs för att detta skall kunna förverkligas.
I storstadsområden är både kollektivtrafiken och ringleder utbyggda vid
sekelskiftet. Tiotusentals familjer har fått smidigare resor mellan bostad, ar-
bete och dagis. De har, jämfört med dagens förhållanden, kanske 30 minuter
kortare restid per dag. Låt oss tänka oss detta scenario. I fritid motsvarar det
nästan tre veckors ytterligare semester per år! Det är ganska fascinerande.
Det är också utmanande att försöka effektivisera resorna och därmed öka
människornas fritid och livskvalitet.
För distributionstrafiken i storstadsområdena har en markant förbättring
inträffat. En stor del av privatbilismen har försvunnit från stadskärnorna.
Distributionschaufförerna slipper stångas med dubbelparkerade bilar i
trånga lastzoner. Bättre arbetsmiljö, lägre kostnader och därmed förutsätt-
ningar för lägre priser i butikerna har uppnåtts. Det finns också ett sådant
samband mellan en effektiv trafik och förbättringar av de ekonomiska be-
tingelserna. Lokaliseringen av lagerlokaler och andra knytpunkter för god-
set har förhoppningsvis också anpassats till den nya strukturen. Närhet till
järnvägsterminaler och ringleder blir avgörande för de framtida utbyggna-
derna.
Inom 10—15 år kommer godstrafiken i Sverige att radikalt ha förändrat
sin karaktär. Det hittillsvarande låsta tänkandet kring vilket transportslag
som skall användas har ersatts, hoppas jag, med en bredare systemsyn. Stan-
dardiserade lastbärare, containers eller växelflak, används för att skydda det
alltmer högvärdiga godset. Dessa lastbärare transporteras mellan tran-
sportknutpunkter med de transportslag som är lämpligast i det enskilda fal-
let.
Jag ser sjöfart, vägtrafik och järnvägstrafik mer integrerade än vad som
är vanligt i dag. Teknisk utveckling och standardisering gör att lastbärarna
flexibelt kan flyttas mellan olika konkurrerande transportföretag. Lastbä-
rarna kommer att fungera som den nuvarande lastpallen, men i större for-
mat. Svensk verkstadsindustri har i min vision blivit ledande inom området
terminalhantering mellan olika transportslag.
Jag ser vägarna och järnvägarna indelade i längre stråk, vilka getts en ge-
nomgående hög internationell standard. E4 från finska gränsen till Helsing-
borg löper som en pulsåder genom landet. Förbifarter finns runt de orter
som i dag saknar sådana. Miljön och trafiksäkerheten har därmed förbättrats
betydligt.
På samma sätt har E3 och E6 getts en genomgående hög standard. Ge-
nom stora investeringar minskas underhållskostnaderna på dessa vägar radi-
kalt. Resurser kan användas för att öka underhållet av det övriga vägnätet.
Jag ser detta som mycket positivt och välkommet av människorna. Inte för
ett ögonblick har jag reflekterat över huruvida det möjligen var så fult med
detta att det, som Viola Claesson påstod, emanerar från en hemlig tanke
som Pehr Gyllenhammar hade en gång i tiden.
Järnvägar har även på godssidan om tio år betydligt gynnsammare förut-
sättningar än i dag. Dubbelspåret längs västkusten är färdigt. Genom ut-
byggnad av stambanan genom övre Norrland och norra stambanan minskas
Norrlandsindustrins transportkostnader. Tyngre tågsätt och högre hastighe-
ter effektiviserar transporterna till gagn för norrländskt näringsliv.
Skåne och Själland har tack vare den fasta förbindelsen över Öresund
vuxit samman till en region med växtkraft och framtidstro. Länken mellan
det kontinentala Europa och Skandinavien utgörs av Malmö-Köpenhamns-
regionens dragningskraft. Tillgången till två välutvecklade flygplatser, högt
kvalificerade högskolor och en framtidsinriktad företagsamhet gör att
Malmö avlastar Stockholm som Sveriges port mot omvärlden.
Transporter är medel för att uppnå goda livsvillkor. Vårt sätt att organisera
boende, arbete, produktion och social samvaro ställer krav på transporter-
nas utformning. Själv är jag övertygad om att mängden transporter kommer
att öka. Lika övertygad är jag om att deras miljöpåverkan kommer att
minska. Det är delar av min vision för de närmaste tio åren.
Regeringen har för riksdagen presenterat ett program för en fördubbling
av investeringarna i järnvägar, vägar och kollektivtrafikanläggningar under
återstoden av 1990-talet. Det är ett mycket ambitiöst program utan motsva-
righet inom någon annan sektor. Därför tycker jag detta är en högtidsdag.
Vi genomför detta program mot bakgrund av den centrala roll som trafiken
och transporterna spelar i samhällsbyggandet. Våra motiv är i första hand
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
33
3 Riksdagens protokoll 1990/91:116
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
34
två, nämligen för det första att stimulera tillväxten i ekonomin och för det
andra att förbättra miljön.
Mot denna bakgrund föreslår vi en satsning på minst 20 miljarder kronor
utöver ordinarie anslagsnivå under resten av decenniet. Tillsammans med
andra ordinarie anslag och finansieringsformer investeras därmed minst 100
miljarder kronor i järnvägar, vägar och kollektivtrafikanläggningar. Till
detta kommer investeringen i den fasta förbindelsen över Öresund, och det
betyder att summan skall ökas med ytterligare 10-15 miljarder kronor. Vi
återkommer till debatten därom om någon vecka.
De stora samhälleliga investeringarna fyller flera funktioner. Effekten av
att förbättra transporternas infrastruktur ligger främst i lägre transportkost-
nader, bättre förutsättningar för nationella transportflöden och därmed ökad
produktivitet och tillväxt. Investeringar av den storlek som vi här diskuterar
ger också ett väsentligt bidrag till arbetsmarknaden och stabiliseringspoliti-
ken. I nuvarande konjunkturläge bidrar statliga investeringar på ett välgö-
rande sätt till att öka antalet jobb, både direkt och indirekt. Jag noterar där-
för att trafikutskottet ställer sig bakom principer och beslutsordning som
medför att regeringen snabbt kan göra dessa investeringar. Under förutsätt-
ning att kammaren bifaller utskottsmajoritetens förslag bör regeringen re-
dan under sommaren kunna fatta beslut om delfinansiering av några av de i
propositionen utpekade projekten. Spadar skall i marken, räls skall spikas
och asfalt skall läggas! Det är både fascinerande och löftesrikt.
Det förslag som regeringen har presenterat har som bekant kritiserats för
att vara regionalpolitiskt snedvridet. Låt mig först konstatera att denna kri-
tik har kommit från såväl storstadsregionerna, som ansett sig ha fått för litet,
som från representanter för glesare befolkade delar i landet, som också har
ansett sig fått för litet. Somliga anser att storstadsregionerna har prioriterats
i alltför hög grad. Med tanke på att man i vissa kretsar i Stockholm anser sig
ha förutsättningar att kunna sänka skatten, är det naturligtvis ganska utma-
nande för landet i övrigt att uppleva den situationen. I övrigt vill jag markera
att dessa satsningar är till gagn för hela landet.
Jag kan konstatera att samtliga tre storstadsuppgörelser ger en god grund
för att lösa de problem med trafik och miljö som kännetecknar storstadsre-
gionerna. Stora investeringar i kollektivtrafiken, de största enskilda utbygg-
naderna någonsin, planeras. Jag vill också påpeka att de extra statliga med-
len enligt uppgörelserna skall användas till just kollektivtrafiken. En del de-
battörer har försökt framställa regeringens ställningstagande till storstads-
uppgörelsena som ett slags subvention av väginvesteringar. Så är naturligtvis
inte fallet. Dessa investeringar skall i hög grad finansieras via trafikantavgif-
ter.
Jag är medveten om att alla regioner i landet inte direkt berörs av de stråk
som bedöms som mest angelägna att snabbt bygga ut. I en avvägning mellan
tillväxt, miljö och regionala hänsyn har regeringen valt att peka ut sådana
järnvägar, vägar och regioner där en förbättring av trafikens infrastruktur
kan bedömas vara av stor betydelse för hela landet.
Jag vill poängtera att i botten på de investeringsprogram som skall genom-
föras under 1990-talet finns mer än 50 miljarder kronor i ordinarie medel.
De extra medel som regeringen föreslår och de nya finansieringsformer som
introduceras kommer att öka förutsättningarna för att ge de ordinarie med-
len en förstärkt regionalpolitisk profil. Utskottet har ju också markerat att
dessa medel i kommande planeringsomgångar bör fördelas med hänsyn ta-
gen till utfallet av hur de extra investeringsmedlen fördelas.
Trafiken är en av de stora miljöpåverkande faktorerna. Det program som
nu läggs fast bidrar enligt min mening till en dämpning av trafikens miljöpå-
verkan. Investeringar i järnvägar har under en femårsperiod ökat drastiskt.
Sedan 1988 har investeringarna mer än fördubblats. Nu går vi vidare med ett
nytt stort lyft när det gäller järnvägsinvesteringar.
Regeringen föreslår att järnvägen nu i ett första skedde byggs ut koncen-
trerat på några strategiska sträckor. Anledningen till detta är att järnvägstra-
fiken skall ges en rejäl chans att ta upp konkurrensen med andra trafikslag.
Snabbtågsutbyggnaden påskyndas, regionala banor i befolkningstäta regio-
ner prioriteras, och den långväga godstrafiken ges förutsättningar att an-
vända en effektiv järnväg.
Jag vill här gärna göra en liten utvikning med anledning av ett ofta före-
kommande inlägg i debatten. I många sammanhang lämnas uppgift om de
stora investeringar som genomförs på kontinenten och om den stora roll som
järnvägstrafiken där spelar. Det är förvisso korrekt att stora summor nu sat-
sas eller planeras att satsas på främst snabbtågstrafiken för persontranspor-
ter. Jag vill här tillföra två synpunkter.
För det första: Andelen gods som fraktas på järnväg är i Sverige större än
i flertalet andra europeiska länder. Det är faktiskt så.
För det andra: De investeringar i järnvägstrafiken som genomförs skall
också finansieras. Det skall ske på ett samhällsekonomiskt ansvarsfullt sätt
av den befolkning som finns tillgänglig. Tar vi hänsyn till att Sverige har en
befolkning på knappt 8,5 miljoner invånare kan vi konstatera att vi både
1989 och 1990 fanns på prispallen vad gällde järnvägsinvesteringar i Europa.
Endast Schweiz och Italien investerar, med detta mått, i samma storleksord-
ning som Sverige. Länder som Frankrike och Spanien investerade endast
hälften resp, en fjärdedel så mycket per capita i järnvägstrafiken.
Jag har velat säga detta för att något nyansera den delen av debatten.
Investeringar i vägar har också, som Birger Rosqvist nyss påpekade, posi-
tiva miljöeffekter, om de görs på rätt sätt. Förbifarter exempelvis medverkar
till att trafiken flyter jämnare och i många fall förkorta ressträckorna, trafik-
säkerheten ökar och störningar i form av buller och vibrationer elimineras
för många boende.
Vi får återkomma närmare till debatten om miljöaspekterna på trafiken i
debatten den 3 juni.
Det program som nu presenterats har möjliggjorts trots ett kärvt ekono-
miskt läge. Inom ramen för en ansträngd statsbudget har tio miljarder plock-
ats fram genom omprioriteringar och ett aktivare statligt ägande, främst av-
seende televerket. Regeringen menar att det är viktigt att klart och tydligt
kunna presentera hur de förslag till utgifter som presenteras skall finansie-
ras.
Kritik har framförts mot att regeringen skulle förlita sig på extern finansie-
ring i alltför hög grad. Jag vill uppmana dem som framfört denna kritik att
noga fundera över vari problemet skulle ligga. Är det fel att försöka formera
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
35
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
de investeringsmede! som riksdagen anslår genom att också försöka finna
samfinansiering från näringsliv, regioner eller andra? Är det orätt att med
hjälp av ett extra tillskott på 3,5 miljarder kronor till Stockholmsregionen
via förhandlingar växla upp dessa pengar till en total investeringsvolym om
drygt 25 miljarder kronor?
Jag anser inte att man bör avfärda finansieringsfrågan så lättvindigt som
jag fick ett intryck av att Elving Andersson ville göra. Sett från ett glesbygds-
perspektiv kan det finnas anledning att fundera ett ögonblick. Om vi kan
genomföra stora strategiska projekt i tätbefolkade regioner med ett starkt
näringsliv med hjälp av samfinansiering från näringslivet, avlastar vi ju ordi-
narie budgetmedel och kan därmed ge ett starkare bidrag till utvecklingen i
de ekonomiskt mindre starka regionerna.
Nu vill de borgerliga partierna att staten skall sälja ut sina egendomar,
t.ex. televerket, för att man på det sättet skall kunna genomföra sina över-
bud. Detta kan vi socialdemokrater inte acceptera. Som jag ofta har sagt
vore det lika klokt som att sälja kon för att kunna köpa mjölk. Det är bättre
att mjölka kon medan den ger god avkastning.
För det första vill vi har kvar televerket i gemensam ägo. Det vill vi därför
att vi genom solidariska beslut skall kunna garantera en hög telestandard i
hela landet. Jag tror inte att de privata företag som Bildt, Westerberg och
Johansson vill se som ägare till televerket är så benägna att satsa pengar på
teleservice i Manjärv, Hinneryd eller Saxemara. Det här är en fråga om re-
gionalpolitisk solidaritet. Jag är övertygad om att den endast kan upprätthål-
las inom ramen för ett samhällsägt televerk.
För det andra tror vi att televerket även framöver kommer att ge ett eko-
nomiskt överskott. Som ägare kan vi då disponera dessa medel till angelägna
samhällsinvesteringar inom olika sektorer, t.ex. för att bygga järnvägar och
vägar.
Utskottet har på ett par punkter förändrat de förslag som regeringen har
presenterat. Jag kan trots det konstatera att de kraftfulla åtgärder som rege-
ringen föreslagit nu kan genomföras. Jag gör detta konstaterande med stor
glädje. Den planeringsram på 20 miljarder som föreslås innebär att förhand-
lingar om samfinansieringslösningar för de olika projekten med kraft kan
fullföljas, så att största möjliga investeringsvolym kan uppnås. Utskottet har
också tydligt markerat att de medel som tillförs det nya anslaget skall värde-
säkras, och det tycker jag är utomordentligt viktigt.
Vad beträffar riksdagens inflytande har jag naturligtvis inga invändningar
att göra mot den ordning med årliga redovisningar som utskottet föreslår.
Jag utgår emellertid ifrån att detta inte skall behöva leda till att arbetet med
att sätta i gång de föreslagna investeringarna skall bromsas upp och försenas.
Herr talman! Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det i riksdagen
nu finns en majoritet för regeringens förslag om en kraftfull satsning på järn-
vägar, vägar och kollektivtrafiken. Regeringens ambition är att i ett högt
tempo se till att de anvisade medlen så snart som möjligt kan förvandlas till
slipers, räls, grus och asfalt. På det sättet bygger vi landet, och det ligger väl
i linje med en traditionell, god socialdemokratisk politik.
36
Anf. 20 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Herr talman! Jag tog med mycket stort intresse del av kommunikationsmi-
nisterns vision - han använde själv inte det ordet - eller framtidsbild. Hans
anförande innehöll många inslag som jag skulle vilja kommentera vart och
ett, när Georg Andersson nu bjuder på en så god konfekt. När jag gjorde
samma försök år 1989 kallades det för ”eskatologiska” utflykter - ett något
märkligt ord för vad det egentligen handlar om.
Om man i en sådan här framtidsbild beskriver precis vilken strategi man
vill ha för att komma någon vart i ett bestämt syfte, blir det ännu mer spän-
nande. Georg Andersson talade om E 4 som en stor pulsåder, som om unge-
fär tio år skulle flyta genom hela landet. Jag kände igen den beskrivningen,
eftersom jag har fått skriften Gemensamma Vägar från vägverket. Där visas
just denna pulsåder, men här har man också artärer och kapillärer som går i
massor av vägar över landet. Nu tror jag kanske inte att Georg Andersson
ställer upp på detta. Men om vi skulle få denna stora motorväg genom hela
landet, undrar jag om Georg Andersson ställer upp på de prognoser som
vägverket har presenterat och som är minst sagt förfärliga. Verket utgår från
att enligt samtliga, som man påstår, kända prognosalternativ ökar bilresan-
det. Sammanför man alternativen ser man att de ger ett intervall där bilre-
sandet ökar med 25 å 50 % fram till år 2020. Jag skulle vilja höra om Georg
Andersson ställer upp på detta.
Så till frågan om miljötekniken. Det finns faktiskt inga som helst veten-
skapliga bevis eller några miljö- eller naturskyddsresonemang som ger be-
lägg för att Georg Anderssons hypotes beträffande den framtida miljön är
riktig. Transportforskningsberedningen, som jag hoppas att Georg Anders-
son litar på, säger att tekniken klarar transportsektorns utsläpp av kväveoxi-
der, kolväten och kolmonoxider men går bet på koldioxider. Först om ca 25
år kan vi se några betydande minskningar av koldioxidutsläppen. Jag vill
höra om Georg Andersson tror att det går att hoppa över de här stegen i
forskningen.
Anf. 21 ROY OTTOSSON (mp) replik replik:
Herr talman! Jag ställde en fråga till Birger Rosqvist som jag aldrig fick
svar på. Jag skall ställa den till kommunikationsministern i stället. Är det
nu inte dags att ta igen all eftersatthet på järnvägsinvesteringarnas område?
Sedan kriget har vi i stort sett inte nyinvesterat i järnvägar i det här landet,
bortsett från de senaste två åren. Det finns oerhört mycket att hämta igen.
Det skulle väl ändå motivera en särskild satsning för att man skall få ett bra
kommunikationssystem.
Jag var också intresserad av att höra Georg Anderssons vision om hur
transporterna skall fungera i framtiden. Det var dock kanske inte så mycket
av en vision. Jag upplevde det mera som ett kortsiktigt tänkande som drogs
ut en aning utan hänsyn till de sidoeffekter som uppstår. Om man ökar väg-
trafiken kraftigt saboterar man en lång rad miljömål. Det är inget skämt,
utan det innebär faktiskt att skogarna och havet dör, att jordarna utarmas
och att vi får en mängd skador. Det rör sig i dag om skador i mångmiljard-
klassen i södra Sverige och minskad tillväxt i skogarna på grund av luftför-
oreningar. En lång rad statliga utredningar visar att vi inte klarar detta om
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
37
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
vägtrafiken tillåts öka ytterligare. Det bara viftas bort, och man ägnar sig åt
önsketänkande.
Om man underlättar vägtransporterna ytterligare får man naturligtvis kor-
tare restider. Det får dock normalt inte till resultat att folk reser mindre. Man
reser tvärtom längre. Man får en större arbetsmarknad och större möjlighe-
ter att förflytta sig långt bort. Därför ökar resandet. Man reser inte mer i tid,
man reser mer i längd. Om man bygger en kringfartsled runt en stad ökar
man bilresandet, eftersom folk åker längre och oftare, ofta i onödan. Man
undergräver samtidigt möjligheterna att bedriva trafik med en miljöanpas-
sad kollektivtrafik.
Det finns hundratals väl genomforskade exempel runt om Europa och
USA på att det verkligen fungerar så, men det struntar kommunikationsmi-
nistern i. Det anses tydligen vara så att om man bygger nya kringfartsleder
och motorvägar så kommer allt att bli bra. I verkligheten har vi en trafikin-
farkt nere i Europa, som sprider sig in i Sverige. Det är ett mycket stort pro-
blem. Om man bara spär på med precis samma medel som har orsakat in-
farkten, löser man inte problemen.
Anf. 22 GÖREL BOHLIN (m) replik:
Herr talman! Först en positiv kommentar. Kommunikationsministern
sade att i dag är en högtidsdag. Nu fick kommunikationsministern möjlighet
att lägga fram alla sina idéer om hur man skall förbättra transportnätet. Ja,
visst är det en högtidsdag. Äntligen får vi från moderata samlingspartiet ge-
hör för alla de krav som vi har ställt i många år om satsning på viktiga objekt,
satsning på objekt som ger hög och god avkastning, satsning på stråk genom
Sverige när det t.ex. gäller vägarna, satsning på E3, E4 och E6, satsning
på järnvägar som har försummats i många år, underlättande av trafiken och
underlättande för luftfarten. Det är viktigt för landet, och det är vi helt över-
ens om.
Även storstadsregionernas funktion är viktig för landet. Jag är också lyck-
lig över att det satsas på detta. Jag tycker dock att kommunikationsministern
skall ha i minnet att t.ex. Stockholmsområdet har misshandlats i många år. I
stället för att få 20—25 % av väganslagen, vilket vore berättigat med tanke
på både trafikbelastningen och befolkningsandelen, har man fått 5-10%.
Storstadsområdena, framför allt Stockholmsområdet, är också straffbeskat-
tade på flera sätt. Det gäller extraskatter som Robin Hood-skatt och investe-
ringsskatt, kommunikationsministern. Dessutom är det mycket höga kostna-
der för boendet, och fastighetsskatten är oerhört hög i Stockholmsområdet.
Det är självfallet dyrt att leva.
På tal om de företagsutförsäljningar vi föreslår sade kommunikationsmi-
nistern att det vore att sälja korna i stället för att mjölka dem. Det är inget
särskilt lyckat exempel. Det är precis vad som blir resultatet av regeringens
jordbrukspolitik. Man säljer nu korna i stor utsträckning, eftersom det är
lönsammare att satsa på investeringar på annat än att mjölka dem. Det är
sanningen. Investeringar som görs genom att man säljer ut statliga företag
är bra investeringar, och klokt använda pengar ger god effekt genom att före-
tagen befrias från det statliga oket. De skulle med alldeles största sannolik-
38
het bli ännu effektivare i fri konkurrens med liknande verksamheter. De
skulle bli ännu bättre, och därmed blir det bättre för landet.
Anf. 23 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Nya och framväxande insikter om infrastrukturens betydelse
för tillväxt och samhällsutveckling har kommunikationsministern talat om.
Jag kan instämma i att det finns nya och framväxande sådana insikter som är
mycket positiva. Det är bara synd att det skulle ta så många år innan den här
typen av insikter trängde in i regeringskansliet och kommunikationsdeparte-
mentet. Det har varit ett antal förlorade år under 80-talet när det har gällt
satsningarna på den fysiska infrastrukturen.
Kommunikationsministern presenterade också en dröm eller vision om
hur trafiksystemet skulle se ut och fungera omkring sekelskiftet. Jag kan dela
många av visionerna och förhoppningarna, dock långt ifrån alla. Jag saknade
också vissa delar i visionerna. När det t.ex. gäller en pulsåder för att utveckla
inlandet talar kommunikationsministern om riksväg 45. Det är positivt, men
jag hade gärna sett att också inlandsbanan hade funnits med i en sådan fram-
tidsdröm.
Jag måste ändå konstatera att denna vision i utgångsläget måste bygga på
att vi får ett regeringsskifte i höst. De resurser som regeringen och socialde-
mokraterna är beredda att satsa på infrastrukturen torde nämligen inte räcka
till ens hälften av de visioner Georg Andersson hade. Även om vi nu får en
rejäl påökning torde det inte räcka för att leva upp till dessa visioner.
Georg Andersson ställde en fråga till mig och centerpartiet om vägavgifter
och extern finansiering. Jag vill då upprepa vad jag sade tidigare. Vi har ing-
enting emot att ta in resurser den vägen. Tvärtom, vi tycker att det är posi-
tivt, men vi tror att regeringens beräkningar är alldeles för positiva. Jag har
inte stött på några företrädare för industri och näringsliv som är villiga att
lägga upp ett antal miljarder för att investera i vägar och järnvägar. De säger
att det måste vara ett samhälleligt grundansvar. Vi har inget emot principen,
den skall vi medverka till, men jag vill varna för alltför stor optimism på detta
område.
Anf. 24 KENTH SKÅRVIK (fp) replik:
Herr talman! I det betänkande om infrastrukturen som vi i dag behandlar
har vi en stor majoritet för den satsning vi vill göra på infrastrukturen inför
90-talet. Det är också glädjande att kommunikationsministern tar upp denna
fråga i sitt anförande. Vi känner att vi kommer att kunna verkställa de inten-
tioner som vi har haft i utskottet och som också fanns i propositionen. Jag
hoppas också att vi under sommaren kommer att få se spadar sättas i marken
för de projekt som är på gång. Vi har förlitat oss på att regeringen kommer
att se till att de projekt som banverket och vägverket föreslagit verkställs. Vi
tycker det är bra att dessa satsningar görs. Med vår inställning till bolagise-
ring och utförsäljning av företag tror vi att sådana åtgärder är en lämplig in-
vestering och att man kan använda pengarna till något som kan bevaras för
framtiden. Det är nödvändigt inför framtiden och därmed kan det också bi-
dra till ökad tillväxt i vårt näringsliv och samhälle i framtiden. Det är därför
vi i detta fall vågar satsa på de statliga företagen. Vi vet ju sedan gammalt
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
39
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
40
att den socialistiska sidan har litet svårt att acceptera dessa saker, men det är
många borgerliga förslag som den socialistiska sidan efter hand har accepte-
rat. Det kommer med all säkerhet att bli så även i detta fall.
Jag vill ta upp en fråga som gällde storstadsregioner som Elving Anders-
son ställde till Birger Rosqvist, men som han inte fick svar på. Vad händer
med storstadsregionerna om, som nu har hänt i Göteborgsregionen, en kom-
mun sätter sig emot? Jag förstår Partilie kommun som har tagit detta beslut.
Det är naturligtvis väldigt olyckligt att få två motorvägar som korsar var-
andra mitt inne i ett samhälle, mitt inne i en kommunbildning. Jag är väldigt
intresserad av vad som kommer att hända. Detta betyder väldigt mycket för
Göteborgsregionen, men det är helt nödvändigt att de kollektiva trafikpro-
blemen löses i området och att vi får kringfartsleder som leder trafiken utan-
för. Jag vore tacksam för ett svar på denna fråga.
Anf. 25 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Låt mig först konstatera att Viola Claesson och Roy Ottos-
son som vanligt egentligen inte vill ha någon tillväxt. Roy Ottosson fällde ett
yttrande som är ganska betecknande. Han sade att det blir vedervärdigt i
någon form om man underlättar vägtransporter. Konsekvensen är naturligt-
vis att Roy Ottosson, och jag tror även Viola Claesson, vill försvåra vägtrans-
porter. Jag ser också av reservationerna att miljöpartiet har som mål att
minska personbilstrafiken med 25 % och den långväga godstrafiken, räknat
i tonkilometer, med 30 % till år 1995, dvs. inom loppet av 3,5 år. Med vilka
metoder skall detta gå till? Vilka ingrepp i marknaden vill ni förorda?
Görel Bohlin förde ett underligt resonemang som jag inte förstod om kor
och mjölk. Det får nog Görel Bohlin fundera över ett tag till. Slutsatsen av
resonemanget var att statliga verksamheter skulle bli mycket mer effektiva
om de blev privata. Samvetsfrågan blir då: Är televerket effektivt? Har vi
ett dåligt televerk?
Jag har vid mina resor runt om i världen kunnat konstatera att vi i Sverige
har ett bra televerk och ett bra telesystem. Vi ligger långt fram, och nu effek-
tiviserar vi ännu mer genom den strukturförändring som sker inom telever-
ket. Televerket kan då bli starkt och hävda sig i konkurrensen och också ge
en avkastning som vi kan använda till framtidssatsningar på viktiga samhälls-
områden.
Elving Andersson hoppas på ett regimskifte. Vad skall Elving Andersson
använda det till på transportområdet? Det blir ju moderaterna som blir le-
dande i den borgerliga regeringen. Vad har Elving Andersson för visioner
på trafikområdet i samarbete med moderaterna? Är det Öresundsbron? Hur
skall ni göra med den? Är det storstadssatsningarna som ni skall genomföra
med moderaterna? Är det visionen om 25 % av väganslaget till Stockholms-
regionen som Görel Bohlin nyss talade om? Är det därför centerpartiet är
så angeläget om att komma in i samma bo som moderaterna? Jag tycker att
Elving Andersson skall fundera litet över vad regimskiftet kan betyda för
hans hjärtefrågor. Centerpartiet vill satsa 40 miljarder på järnvägen, mode-
raterna nöjer sig, vad jag förstår, med ungefär hälften.
Kenth Skårvik ställde en fråga om vad som händer i storstadsregionerna
om uppgörelserna inte håller. Jag kan inte, och skall inte heller, stå här och
uttala mig om detta. Dessa förhandlingar måste slutföras i dialog med den
delegation som ju skall hålla i dessa infrastruktursatsningar. Principen, att i
huvudsak nå målen om förbättrad miljö och framkomlighet, har lagts fast av
utskottet. Det är detta som vi har velat stimulera med denna statliga sats-
ning. Om man inte når dessa mål kan ju staten inte heller vara förpliktigad
att stå vid utfästelsen om dessa miljarder. Det ligger här ett stort ansvar på
de lokala och regionala representanterna att i fortsättningen samla sig kring
lösningar som samordnat ger de positiva effekter som vi har velat efter-
sträva. Den utlovade miljarden var ju inte till för att ge ett allmänt ekono-
miskt tillskott till storstadsregionerna utan för att lösa ett problem.
Låt mig, herr talman, efter de svar som jag nu har lämnat på de direkta
frågorna och efter att ha läst reservationerna i betänkandet, själv ställa ett
antal frågor.
Folkpartiet och moderaterna har en gemensam portalreservation där man
talar om att trafikgrenarna bör ges ett ökat kostnadsansvar. Jag undrar då:
Vilka trafikgrenar är det som nu inte bär sina kostnader och som skall bära
större kostnader? Det vore intressant att få svar på det.
Man talar vidare om att ekonomiska styrmedel skall användas i större ut-
sträckning. Vilka priser är det som skall höjas resp, sänkas när man förfinar
de ekonomiska styrmedlen? Jag tror att det vore bra att få det konkretiserat.
Det kan annars upplevas som slagord.
Elving Andersson framträdde här som väldigt progressiv i allmänna ter-
mer. Jag fick ett intryck av att centern nu var ute för att göra stora satsningar
utöver regeringens förslag. När jag läser reservationer finner jag inte något
av det. Centern talar också om mer än 100 miljarder under 1990-talet, och
det skall finansieras med hjälp av försäljning av statliga företag - jag har re-
dan varit inne på det.
Järnvägsobligationer återkommer man till. Nu undrar jag: Om jag nu
skulle vilja köpa en järn vägsobligation, vilken ränta kan jag räkna med?
Vilka villkor har ni tänkt erbjuda för de här obligationerna?
Till centern skulle jag också vilja säga: Ni ställer er vid sidan om förhand-
lingsuppgörelserna i storstadsregionerna och säger att omförhandling blir
nödvändig. Om jag har förstått det rätt har centern varit med, i varje fall i
Göteborg. Innebär det här att ni nu förkastar den uppgörelse som era parti-
representanter i Göteborg har varit med om att träffa?
Moderaterna försöker, om jag förstår det rätt, sitta på två stolar i en annan
intressant fråga. Det handlar om Stockholmsuppgörelsen. Trafikavgifter bör
endast få användas för att finansiera nya vägprojekt, säger moderaterna.
Detta betyder att s.k. områdesavgifter inte bör införas på befintliga gator
och vägar.
Man kan kalla avgifterna vad man vill, men frågan är, Görel Bohlin: Hur
kan moderaterna tro att man kan finansiera en österled resp, västerled i
Stockholm med avgifter från trafikanterna, om man samtidigt erbjuder fri
passage rakt igenom centrala Stockholm? Även om moderaterna nu hyser
en väldig skräck för bilistpartiet vore det välgörande, tror jag, om man för-
sökte tala klartext i den här frågan.
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
41
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
42
Anf. 26 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Herr talman! Jag förstår inte alls varifrån kommunikationsministern har
fått det att jag och mitt parti inte skulle vilja ha någon tillväxt. I vilket sam-
manhang har jag sagt det?
Om Georg Andersson menar att det är bara tillväxten i form av fler motor-
vägar och en ständigt ökande privatbilism och tunga transporter på landsväg
som räknas förstår jag Georg Anderssons uttalande bättre. Men är det det
det handlar om? Det tycker jag att Georg Andersson faktiskt måste klar-
göra. Är inte de 65 miljarder som vänsterpartiet vill satsa på nyinvesteringar
i järnväg också något som ökar den eftersträvansvärda tillväxten?
Man kan också resonera så här: Bör vi inte sträva efter tillväxt i kvalitet
hellre än tillväxt i kvantitet? Då gör jag inte som vägverket gjorde i den tju-
siga broschyr som jag nyss visade, nämligen räknar tillväxten i antalet nya
mil motorvägar, utan jag räknar på ett helt annat sätt.
Jag tycker att vi måste minska bilismen - både den tunga och personbilis-
men - för miljöns skull. Det räcker inte med att jag och mitt parti tycker det,
Georg Andersson, utan såvitt jag vet hävdar forskare - som tror att rege-
ringen och riksdagen menar allvar med de miljöpolitiska beslut som har fat-
tats hittills - bestämt att vi måste göra någonting åt trafiken. Vi behöver en
ny transportstruktur.
Här kan jag citera transportforskningsberedningen igen. Den säger att
transportarbetet på kort sikt måste minska eller omfördelas mellan färdmed-
len. Annars klarar sig inte riksdagens miljöpolitiska mål. I klartext måste vi
köra mindre till dess att vi hunnit utveckla alternativa bränslen och/eller
andra typer av motorer.
Georg Andersson vill inte minska bilismen. I stället tror han att tekniken
inom 10-15 år kommer att vara så ypperlig att vi har lyckats ta bort alla ut-
släpp från bilarna. Men det finns inga forskare som tror det, Georg Anders-
son.
Transportforskningsberedningen säger att vi först om 25 år kan se några
betydande minskningar av koldioxidutsläppen, som är en form av utsläpp
som diskuteras över hela världen och där Sverige också måste ta sitt ansvar.
Till sist vill jag fråga Georg Andersson varför han inte säger ett ord om
den omfattande arbetslösheten inom statens järnvägar, som riskerar att öka
ytterligare och som gör att helt nyutbildade lokförare får sparken, trots att
Georg Andersson talar om att vi skall satsa på järnvägen.
Jag vill också ha en kommentar till Prometheus och Drive. Är det de som
skall frälsa Sverige och ge oss mer bilar och tätare biltrafik?
Anf. 27 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag noterar att kommunikationsministern har övergått till
att fråga i stället för att svara på frågor. I min förra replik ställde jag två frå-
gor. Jag frågade om det ändå inte är rimligt att järnvägen får en särskild sats-
ning med hänsyn till att man underlåtit att nyinvestera i järnvägar under när-
mare 40 års tid. Där finns en stor eftersläpning.
Jag frågade också hur man skall klara alla miljömål som vi måste klara om
vi inte skall förstöra miljön och förinta en stor del av fisket, förstöra en del
av skogsbruket, osv. Det fick jag inget svar på.
I stället fick jag några frågor. Jag svarar i och för sig gärna på frågor, i
synnerhet när det handlar om trafikpolitik. Jag sade i min förra replik att om
man bygger nya och bättre vägar har det effekter på samhället. Det gör att
folk kommer fram snabbare, och det gör att man reser längre. Det har i un-
dersökning efter undersökning visat sig att vi människor är beredda att lägga
en viss tid på resande, ganska oberoende av hur vi reser. Går det lättare att
komma fram reser man längre, och då blir det naturligtvis mer transporter.
Den typen av analyser bör man göra om man skall ha en trafikpolitisk stra-
tegi, så att man vet vad de olika utbyggnaderna leder till. Den massiva vägut-
byggnad som Georg Andersson tänker sig leder, menar jag, till en kraftigt
ökad biltrafik, som orsakar något av en trafikinfarkt - av samma grad som
vi redan har nere i Europa. Den typen av problem anser inte jag är önskvärd.
Det leder till fler olyckor, det leder till ökad miljöpåverkan, det leder till
ökade utsläpp, osv. Det leder också till en ökad centralisering i samhället,
till att redan svaga regioner får det ännu svårare; segregering och sociala ef-
fekter får man också på köpet. - Den typen av mer ingående analyser måste
man göra om man skall ha en bra trafikpolitisk strategi.
Jag har pläderat för att man när det gäller stora transporter, masstranspor-
ter, frekventa transporter, tunga och långväga transporter, skall satsa mycket
mer på järnvägar och kollektivtrafik som är miljöanpassad. Då kan man
klara transportbehoven bra med både låg energiförbrukning och liten miljö-
påverkan, samtidigt som man får ett väl fungerande samhälle. Men såvitt jag
förstår vill inte kommunikationsministern ta till sig detta.
När det gäller miljöpartiets målsättningar utgår vi väldigt konsekvent ifrån
naturens krav. Hur mycket måste miljöpåverkan minskas för att inte haven
skall dö, för att inte skogarna skall skadas, för att försurningen skall stoppas
osv.? Om man har den utgångspunkten, visar det sig att det inte räcker med
avgasrening, med bara biobränsle eller med mycket av det som nu diskute-
ras, utan man måste också minska biltrafiken. Det kan framför allt göras i
storstadsregionerna genom en kraftig satsning på kollektivtrafik och genom
att överföra långväga godstrafik till järnväg. Detta är de målsättningar som
Georg Andersson räknade upp och som vi från miljöpartiet utgår ifrån.
Anf. 28 GÖREL BOHLIN (m) replik:
Herr talman! På tal om utförsäljning av statliga företag gjorde kommuni-
kationsministern jämförelsen med försäljning av kon. Det var bättre att
mjölka kon än att sälja den, sade kommunikationsministern, men kommuni-
kationsministern förstod kanske inte riktigt själv vad han menade. Jag vill
påstå att det kan vara mycket bättre att sälja kon och investera pengarna.
Det kan man i dessa dagar se rätt många exempel på.
Företag som befrias från det statliga oket kan - och det är jag övertygad
om - med största sannolikhet bli ännu bättre, eftersom de då utsätts för en
fri konkurrens samtidigt som de kan konkurrera med andra företag som be-
driver verksamhet inom liknande områden. Dessa pengar kan därefter inve-
steras i kommunikationssektorn, investeringar som alltid är att betrakta som
lönsamma.
Vi är överens om att det finns ett samband mellan transportsektorns effek-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
43
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
tivitet, tillväxt och välfärd i samhället. Därför är det bra att göra sådana inve-
steringar.
Försök inte att få det till att vi från moderaterna skulle vilja ha särskilda
fördelar för storstäderna! Å andra sidan vill vi inte heller ha nackdelar för
storstäderna. Storstäderna är lika viktiga som E 3, E 4 och E 6, som i proposi-
tionen betecknas vara av nationell och särskild betydelse. Därför skall man
inte straffbeskatta eller diskriminera storstadsregionerna. Man skall i stället
göra sitt allra bästa för att få storstadsregionerna att fungera på alla sätt, inte
minst trafikmässigt.
Herr kommunikationsminister! Vi moderater är inte rädda för bilistpar-
tiet. Men jag tror att socialdemokraterna är det, vilket de också har anled-
ning att vara.
Anf. 29 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Ibland kan det vara klok politik och klok ekonomi att också
låna pengar till vissa investeringar som snabbt måste genomföras. Vi har
bl.a. föreslagit att man skall finansiera en del av järnvägsutbyggnaden med
järnvägsobligationer.
För att anknyta till den aktuella diskussionen mellan Görel Bohlin och
kommunikationsministern om huruvida man skall fortsätta att mjölka kon
eller sälja den, torde det kanske vara klokt att i det läget låna pengar till en
lönsam investering i form av en tjur. Då får man på sikt rejäla avkastningar
på sitt kapital.
Georg Andersson undrade vad jag hoppas att få ut av ett regimskifte. Det
är klart att för centerns del löser inte ett regimskifte alla problem. Vi har
annorlunda uppfattningar än folkpartiet och moderaterna i ett antal frågor.
Men vi inom dessa tre partier är överens om att det totalt sett måste fördelas
betydligt större resurser till infrastrukturen. Det är vad jag hoppas på att få
ut av ett regimskifte.
Moderaterna behöver ju inte ha stöd från centern för att få bygga en Öre-
sundsbro. Det stödet har man ju redan från regeringen och socialdemokra-
terna.
I fråga om järn vägssatsningar har vi i centern, folkpartiet och moderata
samlingspartiet i och för sig olika uppfattning om hur mycket pengar som
skall satsas. Men samtliga tre partier vill satsa mer i årets budgetalternativ
än vad regeringen gör. Det är ett steg åt rätt håll, även om vi inte kom så
långt som vi i centern hade önskat.
Beträffande utförsäljning av statlig verksamhet tog Georg Andersson upp
televerket och gjorde en koppling till televerkets sociala och regionalpoli-
tiska ansvar. Jag delar Georg Anderssons uppfattning, att det är oerhört vik-
tigt att televerket har detta ansvar. Vi från centern kan inte ge upp detta
ansvarskrav. Men det förhindrar inte att televerket kan bolagiseras och börs-
introduceras. Det viktiga är att staten har kvar ett avgörande inflytande över
hur televerket styrs och över de mål och riktlinjer för telepolitiken som fast-
ställs av riksdagen.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis konstatera att centerns utgångspunkt
för investeringar i trafikanläggningar är att dessa investeringar måste ske på
44
ett samhällsekonomiskt och miljömässigt optimalt sätt. Med centerns trafik-
politik blir det en större regionalpolitisk rättvisa och en bättre miljö.
Anf. 30 KENTH SKÅRVIK (fp) replik:
Herr talman! Jag förstår att det är svårt för kommunikationsministern och
socialdemokraterna att förstå vad vi vill med att sälja ut statliga företag -
man kanske inte heller vill förstå det.
De tre borgerliga partierna har under den allmänna motionstiden avgivit
en gemensam motion. Vi vill att det skall frigöras ett kapital som tillsammans
med skattemedel och privat finansiering skall räcka till för investeringar un-
der den tioårsperiod som vi har framför oss och kanske ännu längre. Det
handlar alltså inte om konsumtion, utan om investeringar. På så sätt kommer
dessa pengar verkligen till rätt användning.
Det skall givetvis inte utförsäljas några företag på ett vårdslöst sätt. Det
gäller verkligen att tänka igenom hur det skall gå till och hur pengarna kan
användas på bästa sätt.
1 vår motion säger vi också att vi kan tänka oss att ställa upp med finansie-
ring i form av avgifter på nybyggda broar och vägar. Nu har vi i och för sig
gått ifrån den principen genom att vi ställer oss bakom Svinesundsbron, dvs.
att avgifter skall under tiden tas ut på den gamla bron. Där måste man ta
speciella hänsyn till den lokala befolkningen. Bedömningarna måste göras
från fall till fall, men vi har principerna klara för oss.
När det gäller storstadsregioner har jag förståelse för kommunikationsmi-
nisterns svar, att det inte finns någonting som i det här läget kan göras. Men
om Kommunförbundet och de berörda kommunerna inte kan hantera den
situation som har uppstått, behöver denna region trots allt en fortsättning
av E 6, som då inte skall gå igenom Göteborgs kommun och de närbelägna
kommunerna, utan alltså utanför på något sätt. Regeringen och vi i riksda-
gen har det övergripande ansvaret för att även den regionen utvecklas på ett
bra sätt och för att E 6 får sin lämpliga sträckning.
Anf. 31 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag vill upprepa mina frågor till moderaterna och Görel Boh-
lin. Vilka trafikgrenar är det som inte bär sina kostnader? Vilka skall belas-
tas med ytterligare kostnader? Ni talar om detta i allmänna termer, men ni
måste ju precisera er. Trafikgrenarna bör ges ett ökat kostnadsansvar, står
det att läsa. Vilka trafikgrenar skall belastas med ytterligare kostnader?
Roy Ottosson är fortfarande svaret skyldig på frågan om med vilka medel
man skall minska biltrafiken med 25 % under tre och ett halvt år. Jag försäk-
rar att det inte går genom att använda termer om att man skall bygga ut kol-
lektivtrafiken och så att säga föra över som ni talar om. Med vilka metoder
skall vi göra det? Skall det ske med några styrningsmetoder av typen öststats-
modell, eller vad handlar det om?
Görel Bohlin och moderaterna värjer sig mot vägavgifter. Men hur blir det
då med storstadsuppgörelsen här i Stockholm? Hur klarar man att bygga en
österled, en västerled, osv. om man samtidigt i all sin generositet erbjuder
en fri passage rakt i genom de centrala delarna av staden? Man måste gå i
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
45
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
närkamp med de konkreta frågorna. Det blir ointressant om man bara talar
i allmänna termer.
Viola Claesson talade mycket kryptiskt om tillväxt. Men jag återkommer
till att det handlar om att försvåra vägtransporter. Det hjälper inte med 60
miljarder för att bygga ut järnvägarna. Den helt övervägande delen av trans-
porterna kommer att gå på vägarna också i framtiden även med Viola Claes-
sons metoder. Men hon vill försvåra dessa vägtransporter.
Roy Ottosson talade i samma anda som Viola Claesson genom att säga att
bättre vägar bara leder till att folk reser mer. Det innebär alltså att man skall
se till att vägarna är så usla att folk stannar hemma och inte ger sig ut på
vägarna. Men det är ju en erbarmlig samhällsutveckling som de erbjuder
människorna.
Roy Ottosson, miljöpartiet talar ofta om kollektivtrafiken. Ingår bussar i
begreppet kollektivtrafik? I så fall är det väl bra med vägar, så att dessa bus-
sar kan gå någorlunda snabbt och bekvämt.
Görel Bohlin sade att det är jättebra med fri konkurrens. Ja visst, men vi
har en mycket öppen konkurrens på teleområdet. Vi talar av någon anled-
ning ganska mycket om televerket och telepolitiken. Sverige är ett av de län-
der som är kanske mest öppet för konkurrens inom telepolitikens område.
Men vi vill ha ett starkt televerk som kan möta denna konkurrens och inte
ge upp genom att sälja ut detta.
Elving Andersson är mycket intresserad av att bygga mycket järnvägar.
Såvitt jag förstår är han litet mer tveksam till vägar. Men han framstår i alla
fall som litet mer generös än regeringen utan att närmare precisera sig. När
det gäller finansieringen hamnar han på den gamla borgerliga linjen att man
skall låna. Men lån skall betalas med ränta. Nu vet jag att borgerligheten
har stor erfarenhet av hur det är att låna. Men svenska folket har dess värre
erfarenhet av effekterna av den lånepolitik som de borgerliga bedrev under
sex år, och vi dras fortfarande med följderna av den. Vi har 60 miljarder i
ränteutgifter per år. Jag vet inte om detta berodde på att ni glömde att köpa
tjuren som skulle vara så befruktande. Det skulle vara av intresse att få veta
hur han ser ut i detta sammanhang.
Herr talman! Det är naturligtvis frestande att raljera litet grand på detta
sätt, men nu står vi i begrepp att göra mycket stora saker. Vi skall investera
i ett kraftfullt trafikssystem, vägar och järnvägar. Och jag tycker att det är
mycket viktigt att vi försöker se helheten i detta, samordna investeringarna,
se detta i ett Europaperspektiv och se detta som en stor utmaning. Man
måste se detta ur både miljösynpunkt och tillväxtsynpunkt. Då har vi en
mycket spännande framtid framför oss. Och det krävs nu kraftfulla tag och
om möjligt också samordnade tag. Det är detta som vi har försökt göra i
storstadsregionerna. Jag tror att vi i hög grad behöver det även på det natio-
nella planet.
Herr talman! Avslutningsvis uppfattar jag utskottets behandling av till-
växtpropositionen i denna del som ett uttryck för en vilja att samla en bred
majoritet bakom dessa satsningar. Sedan må det vara att vi har litet olika
meningar om hur det ena och det andra skall gå till. Det viktiga är nu att vi
är överens om att göra dessa insatser och att göra dem snabbt.
46
Andre vice talmannen anmälde att Roy Ottosson, Görel Bohlin, Elving
Andersson och Viola Claesson anhållit att till protokollet få antecknat att de
inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 32 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! Kommunikationsministern använder det inte ovanliga grep-
pet att fråga människor som inte har någon replikrätt. Då kan jag för miljö-
partiets del börja mitt inlägg med att konstatera hur vi kan minska biltrafiken
med 25 % på passagerarsidan och med 30 % på godssidan, eftersom kommu-
nikationsministern enträget vill veta vilken god trafikpolitik de gröna står
för. Vi vill alltså satsa 15 miljarder i investeringsbidrag till kollektivtrafikin-
vesteringar. Vi vill satsa 75 miljarder på järnvägsutbyggnader. Vi vill höja
beskattningen av vägtrafiken och föra en aktiv samhällsplanering för att
gynna kollektivtrafiken. Observera att när vi vill spara 25 % på biltrafiken
gäller 20 % städerna. Och vi borde vara ense med regeringen om att minska
biltrafiken i städerna. De 30 % som vi vill minska godstrafiken med gäller
den långväga godstrafiken. Den trafiken vill vi föra över genom att få till
stånd en ryggrad av järnväg från Haparanda till Skåne och över till Danmark
och inte en E4-ryggrad som Georg Andersson gjorde sig till tolk för.
Herr talman! Det betänkande som vi nu behandlar gäller särskilt proposi-
tionen om näringspolitik för tillväxt. I denna proposition föreslås investe-
ringar i infrastruktur, särskilt i storstadsområdena, och man anger miljöskäl
för detta. Både i propositionen och i betänkandet behandlas de tre storstads-
områdena var för sig. I tillväxtpropositionen utgår man bl.a. från att Öre-
sundsbron byggs, trots att beslut ännu inte har fattats och att en citytunnel
för 5 miljarder måste byggas genom Malmö för att järnvägen över huvud
taget skall kunna knytas på ett lämpligt sätt till bron, således ett fullständigt
dåraktigt förslag som vi förmodligen får på riksdagens bord i juni.
Med anledning av tillväxtpropositionens obegåvade förslag om en stål-
och asfaltsgördel runt och under hela Malmö, väckte Gösta Lyngå och jag
en motion om just infrastrukturen i Malmö—Lund-området. Vi redovisar i
denna motion, T67, i åtta punkter ett genomarbetat alternativ till regering-
ens gammalmodiga och ”bilsynta” förslag. Vi talar om Malmö—Lund-områ-
det som en framtidsregion men med slutna kretslopp.
En viktig utgångspunkt för regeringens politik är nämligen att ”skapa för-
utsättningar för att tillfredsställa nya behov”. Därför måste enligt regeringen
ytterligare resurser för produktion och konsumtion tillskapas. Regeringen är
dock inte helt okunnig om att en sådan politik kan förväntas driva på miljö-
förstöringen. Därför har man tillsatt en utredning som i vår skall redovisa ett
nytt sätt att beräkna nationalräkenskaperna.
Men det är uppenbart att detta med att tillfredsställa nya behov är över-
ordnat miljöhänsynen. Den ökade produktiviteten eftersträvas uppenbarli-
gen för att tillfredsställa ökade behov snarare än att på ett effektivt sätt till-
fredsställa primära behov, exempelvis en kortare lönearbetstid för att mer
kunna delta i familjegemenskap, osv.
Så länge den s.k. miljöhänsynen inte överordnas en ökad behovstillfreds-
ställelse vidmakthåller regeringen ett farligt samhälle som bara kan gå mot
sin egen undergång. Miljöhänsyn får inte vara som i regeringens tappning,
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Trafikens infra-
struktur
47
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
48
en korrigeringsmekanism. Den enda rätta miljöhänsynen är att forma sam-
hället för slutna kretslopp där skadliga utsläpp, sopor och avfallsberg för-
svinner. Det är den enda samhällsform som ger oss och andra levande orga-
nismer möjlighet att fortleva.
I fyra av de åtta hemställanspunkterna i vår motion föreslår vi satsningar
på järnväg, spårbilssystem, hyrbilssystem och övervägande om en ren borrad
järnvägstunnel i stället för det katastrofala broprojektet. Det märkliga har
då inträffat att denna motion inte behandlas i detta adekvata betänkande.
Man kan undra om det över huvud taget finns någon rimlig möjlighet att
framställa sammanhållna och rediga alternativ till regeringens propositioner,
om motioner som denna strimlas och slaktas som nu har skett. Yrkandena
har splittrats upp till en rad andra betänkanden. Jag borde egentligen, herr
talman, yrka återremiss på hela betänkandet, eftersom denna form av mo-
tionshantering rimligen måste strida mot meningen med motionsrätten. Om
den politiska debatten på detta sätt förfuskas i riksdagen, finner man ju till
slut ingen anledning att försöka föra debatten i riksdagen. I stället tvingas
man ut i andra media, Dagens Nyheters insändar- och artikelsidor osv. Inte
är väl detta meningen med riksdagen och en levande folkstyrelse?
Efter kritik i trafikutskottet har vi i miljöpartiets reservation 15 ändå kun-
nat ange hur vi ser på infrastrukturen i Malmö—Lund-regionen. Med ut-
gångspunkt i att Öresundsbron inte byggs behövs naturligtvis inte heller den
obsoleta citytunneln under Malmö. Därmed frigörs kapital inte bara för en
eventuell borrad järnvägstunnel utan även för nya järnvägar i hela Skåne och
spårvägar eller spårbilsspår i hela Malmö-Lund-området.
Herr talman! Med den här kritiken mot motionsbehandlingen när de gäl-
ler det här betänkandet och kritiken mot de traditionellt bildominerade tra-
fikstrukturtankarna yrkar jag bifall till reservation 15.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 5 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91 :TU27 Investeringsplaneringen för luftfart och sjöfart samt nya rikt-
linjer för inrikes flygtrafik (prop. 1990/91:87).
Anf. 33 GÖREL BOHLIN (m):
Herr talman! Ett viktigt näringspolitiskt och regionalpolitiskt instrument
i Sverige är luftfarten.
Förutsättningarna för att t.ex. orter i Norrland och även andra delar av
vårt land skall utvecklas ökar, om det finns goda flygförbindelser. Det inne-
bär inte att ett subventionssystem skall vara inbyggt i den svenska inrikestra-
fiken. Förutsättningar finns tvärtom för en marknadsanpassad utbyggnad av
linjenät, kompletterat med regionalpolitiska bidrag över statsbudgeten.
Självständiga flygplatser drivna i bolagsform blir därför viktiga bitar i luft-
fartssystemet, inom vilket den kommersiella verksamheten vid luftfartsver-
ket förutsätts avskild från myndighetsutövningen. Arlandas kapacitet att ta
emot och sända trafik till olika delar av landet och utlandet är också en nöd-
vändig del i systemet. Detta kräver utbyggnad, vilket också betonas såväl i
budgetpropositionen som i trafikutskottets betänkande nr 27.
De negativa följderna för miljön orsakade av flyget är små jämförda med
t.ex. dem som orsakas av vägtrafiken. Såväl flygbolagen som luftfartsverket
arbetar för att komma till rätta med de problem som finns, t.ex. avisnings-,
buller- och föroreningsproblem. Buller och luftföroreningar minskar avse-
värt om man använder nya motorer i inrikestrafiken. Glykol och urea tas om
hand med nya metoder. Sverige måste emellertid dessutom i internationella
sammanhang arbeta intensivt för att reglerna skall bli så stränga att störning-
arna totalt sett minskar.
Den nationella luftfarten är särskilt beroende av låga kostnader, vilket en-
ligt vår, moderata samlingspartiets, mening bäst åstadkoms genom ökad
konkurrens. Av bl.a. detta skäl borde koncession på de mest lönsamma inri-
keslinjerna inte vara förbehållet SAS och Linjeflyg utan även kunna ges till
andra konkurrerande bolag.
SAS utvecklas nu till ett multinationellt flygföretag för att kunna möta
konkurrensen i en avreglerad framtid. I det läget bör statens engagemang
avvecklas. Regeringen bör ta upp förhandlingar med Danmarks och Norges
regeringar om en försäljning av SAS. Trots att Arlanda trafikmässigt sett är
en mycket stor flygplats, representeras den riktigt långväga trafiken av en
förhållandevis blygsam trafikvolym. Detta förhållande kan komma att för-
ändras påtagligt under de närmaste åren. Om den påbörjade fredliga utveck-
lingen inom Sovjetunionen fortsätter, kommer Arlandas attraktivitet att öka
kraftigt på grund av nya möjligheter till flygtrafik via sovjetiskt luftrum till
destinationer i Asien. Arlanda blir mer av skandinaviskt ”nav” i det hänseen-
det.
Inom luftfarten liksom inom transportsektorn gäller att kostnaderna bör
sänkas maximalt. Eftersom nyttan av flygtrafiken, framför allt inrikestrafi-
ken, i hög grad kommer näringslivet även i landets perifera delar till del,
och dessutom leder till ett bättre handels- och kunskapsutbyte med världen i
övrigt, så är arbetet med att förbättra luftfarten och sänka kostnaderna livs-
viktigt för vårt land och därmed för allas vår välfärd.
Kostnadssänkningarna kan dels genomföras inom flygbolagen, vilken pro-
cess är på väg, dels genom ökad konkurrens som pressar kostnader och pri-
ser, dels genom rationaliseringsåtgärder inom flygplatserna vilkas effektivi-
tet kan och bör ökas. Förslagen om bolagisering av flygplatserna, som också
tas upp i propositionen och i betänkandet, bör därför förverkligas och för-
dröjning av genomförandet undvikas.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till reservation 11, och jag
står givetvis bakom övriga reservationer med moderata namn och yrkar i öv-
rigt bifall till utskottets hemställan.
Anf. 34 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! När regeringen lade fram sin proposition om tillväxt gavs
intrycket att socialdemokratin äntligen kommit till insikt hur viktigt det är
4 Riksdagens protokoll 1990/91:116
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
|
Prot. 1990/91:116 22 maj 1991 |
med tillväxt i ekonomin, detta sedan man sett till att Sverige nu når nolltill- |
ades också att socialdemokraterna kommit till insikt om vilka metoder som
|
Investerings- |
erfordras för att få i gång tillväxtprocessen. Allteftersom den stolta tillväxt- I dag har detta visat sig såväl i den föregående debatten om infrastrukturen Det är ju så att ekonomisk tillväxt innebär att människan på ett allt effekti- När folkpartiet liberalerna har värnat om och påpekat tillväxtens bety- Men regeringens misslyckade tillväxtpolitik kännetecknas av att socialde- Låt mig peka på två viktiga områden för en liberal politik för tillväxt: Sats- Effektiv konkurrens i näringslivet förutsätter dels etablerings- och nä- Fri konkurrens gagnar effektiviteten och tvingar fram en ständig översyn Inom EG intensifieras arbetet med att skapa en gemensam flygmarknad. |
50
Europa, samtidigt som de utländska företagen självklart tilläts öppna nya
linjer i Sverige.
I det som kallas tillväxtpropositionen skriver visserligen regeringen:
”Det finns enligt vår mening inga principiella skäl att undanta flygsektorn
från den näringsfrihet som sedan länge gällt för flertalet andra sektorer.”
Det är därför anmärkningsvärt att propositionen trots detta inte innehåller
några förslag som leder till ökad konkurrens. Att SAS och Linjeflyg tillåts
konkurrera med varandra får endast marginell betydelse för konkurrenssi-
tuationen. Det är en kosmetisk skyddsmask. Förutom att det fortfarande
finns betydande ägarintressen mellan de båda bolagen, utestänger man
andra aktörer på marknaden.
Enligt vår uppfattning bör regeringen snarast redovisa ett förslag som in-
nebär en total avreglering av inrikesflyget. Det innebär fritt tillträde till
marknaden och att behovsprövning och prisreglering avskaffas på samtliga
linjer. De grundläggande kraven på flygsäkerhet måste givetvis upprätthållas
och den kompetensprövning som detta innebär självklart bibehållas i minst
oförändrad omfattning. De regionalpolitiskt motiverade flyglinjer som inte
kan drivas med företagsekonomisk lönsamhet bör upphandlas i konkurrens.
I regeringens förslag anges den begränsade tillgången på start- och land-
ningstillstånd som ett skäl mot avreglering. I konkurrenskommittén föreslog
faktiskt socialdemokraterna en mer långtgående avreglering av flyget än den
som en annan grupp socialdemokrater, nämligen trafikutskottets, kan tänka
sig. Vad mera är, i konkurrenskommitténs betänkande om inrikesflyget re-
dovisades också system som ger möjlighet till ökad konkurrens redan med
nuvarande bankapacitet.
Visst är det så, Sven-Gösta Signell, att frågan om tillgången på start- och
landningstider som skäl mot avreglering bara är ett svepskäl. Är det inte,
Sven-Gösta Signell, egentligen bara en undanflykt, därför att ni socialdemo-
krater i själva verket inte vill ha etableringsfrihet och konkurrens? Ni känner
er nervöst tvingade att, när det svajar till i ekonomi och opinionssiffror,
ibland visa upp ett någorlunda modernt ansikte, men vill så snart det går
krypa tillbaka i regleringsekonomins svikna löften. Kompetensen saknas hos
er socialdemokrater, javisst, men också viljan.
Herr talman! Socialdemokraternas insikt om marknadsekonomi är an-
märkningsvärt dålig. Vi föreslår att statens ägande i flygbolaget SAS skall
avecklas och företaget privatiseras. Det gagnar en avreglering av luftfarten
och innebär att man fullföljer principen om marknadsekonomi också inom
flyget. Vi understryker att privatiseringen förstås måste ske i samförstånd
med Danmark och Norge. På det svarar socialdemokraterna att en privatise-
ring förutsätter samstämmighet med Danmark och Norge, men tillägger den
egna förutsättningen, att privatiseringen skall vara till gagn för SAS och att
ingenting skall ske förrän företaget självt visat att så är fallet. Vad är det för
dumheter, Sven-Gösta Signell? Att socialdemokratin inte sätter konsumen-
ten i centrum visste vi redan. Men ingenting skall alltså, enligt socialdemo-
kratin, ske förrän det skyddade företaget ber om att få bli av med sitt skydd
och bli utsatt för den bitande konkurrensen. När tror Sven-Gösta Signell att
ett företag ber om att detta skall ske? Att konsumenten ber om det bryr sig
inte socialdemokraterna om. Att det är en förutsättning för tillväxt låtsas na-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
51
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
52
turligtvis socialdemokraterna inte om ens i det som skall föreställa vara ett
förslag rörande ökad tillväxt.
För en kort tid sedan debatterade vi luftfartsverkets organisation. Vi före-
slog då och vi föreslår fortfarande en uppdelning av luftfartsverket i en ren-
odlad myndighetsdel och en renodlad kommersiell del, som i sin tur bör bo-
lagiseras. Socialdemokraterna avstyrker halsstarrigt detta. Konsumenter,
företag, operatörer och konkurrensvårdande myndigheter beklagar. Vad gör
det för intryck på socialdemokraterna?
Vi står, herr talman, självklart bakom reservationerna 6, 7, 8, 9, 11, 14
och 15. Men av hänsyn till kammarens arbetsbelastning yrkar jag bifall till
reservation 7 allenast.
Anf. 35 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Det är viktigt att de investeringar vi gör i olika slag av kom-
munikationer är rätt avvägda och att man satsar på rätt trafikslag i rätt situa-
tion. Föregående ärende här i kammaren handlade just om detta, vikten av
att satsa rätt och att satsa tillräckligt. Kommunikationsministern sade också
i sitt anförande att det var viktigt att se helheten i kommunikationerna.
När det gäller satsningen på flyget föreligger det olika meningar. En del
vill satsa mera på flyget, andra vill hålla igen på dessa satsningar och några
vill även införa hinder för flygets utveckling.
Från centerns sida ser vi positivt på flyget. Flyget är en del av våra kommu-
nikationer på samma sätt som sjöfarten, järnvägen, övrig kollektivtrafik och
biltrafik. Men det gäller att nyttja de olika kommunikationerna rätt och att
ställa miljökrav på dem.
Flyget är i första hand ett bra kommunikationsmedel på längre sträckor.
Med ett ökat Europasamarbete och även i övrigt ökat internationellt utbyte
kan vi räkna med att behovet av utrikes flygresor kommer att öka. Vi anser
just därför att det är viktigt att snabbt se till att vårt inrikesresande i första
hand kan ske med tåg. Därför är det viktigt att rejäla järnvägssatsningar
görs, så att snabbtågsnätet kan byggas ut och antalet inrikresflygresor där-
med rejält minskas.
Några exempel kan åskådliggöra vad vi i centern menar. Flera snabbtågs-
förbindelser mellan Göteborg och Stockholm samt att tiden ytterligare kor-
tas kommer att innebära att flyget på denna sträcka starkt kan reduceras.
Snabbtåg mellan Göteborg och Malmö och en ny västkustbana med dubbel-
spår kommer dels att reducera flyget, dels att reducera biltrafiken. Snabbtåg
Göteborg-Oslo liksom Göteborg-Karlstad, Göteborg-Kalmar och likaså
Göteborg-Stockholm, via Götalandsbanan, kommer att minska behovet av
inrikesflyg. I gengäld - jag håller mig i det här fallet till Göteborg - kommer
Landvetter att få möjligheter att öka dels utrikesresorna till olika håll i
Europa och världen i övrigt, dels borde man åter få möjlighet att flyga direkt
till Umeå och Luleå i stället för att behöva mellanlanda på Arlanda. På
samma sätt skulle snabbtåg Stockholm-Gävle-Sundsvall, Stockholm-Öster-
sund, Stockholm-Borlänge, Stockholm-Karlstad innebära en stark avlast-
ning av Arlandas inrikesflyg.
Men för att detta skall vara möjligt krävs att rejäla satsningar kommer till
stånd på järnvägssidan. Centern har föreslagit att minst 40 miljarder skall
satsas fram till sekelskiftet. Vidare har vi sagt att samma takt bör hållas fram
till 2010, dvs. 80 miljarder bör tilldelas banverket. Sådana satsningar ger
människor möjlighet att välja en annan kommunikation än flyget. Det blir
en s.k. morotspolitik och inte en form av förbudspolitik.
Tyvärr har varken regeringen - det berördes mycket i den tidigare debat-
ten - eller det näst största partiet, moderata samlingspartiet, ännu velat ta
ställning till just de rejäla satsningarna. Jag är medveten om att moderata
samlingspartiet i årets budget hade velat göra en större satsning på järnvä-
gen. Men det som är viktigt är att man tar ställning till just det som SJ kräver,
40 miljarder fram till sekelskiftet. Det är viktigt att aktörerna, i det här fallet
de som svarar för satsningarna på järnvägen, och även flyget, vet vad de har
att röra sig med fram till år 2000.
Det är med glädje som jag noterar att kommunikationsministern är närva-
rande här i kammaren också vid behandlingen av detta ärende. Vad vi i cen-
tern trycker på är just att det är viktigt att ta ställning till de långsiktiga inve-
steringarna och att besked ges. Det är betydelsefullt att göra en sådan avväg-
ning också när det gäller flyget.
Investeringar måste alltså göras beträffande snabbtågen, och kommunika-
tionsministern berörde detta mycket vältaligt i samband med behandlingen
av föregående ärende. Det är viktigt att klara av dessa saker. Ju fortare t.ex.
västkustbanan är färdig, desto bättre kan den trafikeras. Likadant förhåller
det sig när det gäller sträckan Göteborg—Stockholm. Ju fler snabbtåg som
sätts in och ju kortare restiden blir, desto mindre kommer flygets resurser att
tas i anspråk. Det är denna helhet som vi talar om i vår reservation nr 1.
Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten ytterligare. Men jag hoppas
att man inom samtliga partier så småningom skall komma till insikt om att
det är viktigt med klara besked beträffande de långsiktiga planerna. Då vet
aktörerna vad de har att rätta sig efter.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1. I övrigt står vi i centern självfallet
bakom alla reservationer som vi har varit med om att underteckna. Av hän-
syn till kammarens planering nöjer jag mig, som sagt, med att yrka bifall till
reservation nr 1.
Anf. 36 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! Vid det här laget är det ganska många motioner som vi i
vänsterpartiet har väckt beträffande flygtrafiken. Det gäller då vår helhets-
syn i fråga om trafikpolitiken och vår uppfattning om hur trafikpolitiken kan
förändras.
Vi tycker inte särskilt bra om flygtrafiken. Flyget är ju en mycket stor mil-
jöförstörare. En del miljöpolitiska frågor har redan tagits upp här. Det trå-
kiga är bara att det, även nu när debatten om det betänkande som handlar
om infrastrukturen är avslutad, är lika oklart hur det förhåller sig. Jag har
t.ex. frågat hur pass mycket som skall gå till järnvägen resp, vägarna. Om
majoriteten hade varit beredd att satsa väldigt mycket på järnvägen i Sve-
rige, t.ex. på fler snabbtågsförbindelser, skulle vi kanske få samma utveck-
ling som fransmännen har kunnat notera - en utveckling som fransmännen
medvetet har styrt in sig på utan att för den skull arbeta utifrån en planhus-
hållningspolitik på trafikområdet.
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
53
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
54
Den enda utrikesresa i trafikutskottet som jag har varit med på gick till
Frankrike och Italien. Bäst upplevde jag nog trafikpolitiken i Frankrike -
åtminstone till vissa delar. Jag tror det här var 1986. Redan då hade frans-
männen genom sin satsning på det fantastiska TG V-tåget - ett snabbtåg som
verkligen förtjänar att kallas snabbtåg - konkurrerat ut flygtrafiken på
sträckan Paris—Lyon. Det här färdsättet är betydligt bekvämare än andra,
och dessutom miljövänligare. Det var vad vi upplevde på den aktuella resan.
Samma utveckling önskar vi i vänsterpartiet att vi kunde ha här i Sverige.
Det är en av anledningarna till att vi säger bestämt nej till alla former av
avreglering av flygtrafiken. Detta framgår av reservation nr 12, som jag här-
med yrkar bifall till.
Även av säkerhetsskäl säger vi nej till en avreglering av flygtrafiken. Här-
omåret väckte jag en motion i det här sammanhanget. Jag väckte motionen
efter den fruktansvärda flygolyckan i Oskarshamn. Motionen handlar om
trafiksäkerheten. Jag tittade i det sammanhanget litet grand på vad som hade
hänt i USA efter avregleringen av flygtrafiken, något som man gjorde för de
s.k. fria marknadskrafternas skull och för att möjliggöra en ökad konkurrens
osv. Alla känner vid det här laget igen den debatten med utgångspunkt i vad
som händer också här i Sverige.
USA brukar vara tidigt ute när det gäller åtgärder av det här slaget. Men
vad hände sedan i USA? Ja, man kan inte precis påstå att trafiksäkerheten
ökade i den fria konkurrensens namn. I stället minskade trafiksäkerheten.
Det har nämligen visat sig att många små bolag fick det mycket kämpigt.
Först hoppades man på en marknad på den här arenan. Men det blev alltså
mycket kämpigt. För att kunna överleva lät man bli att satsa på nya samt
mera miljövänliga och trafiksäkra maskiner. Naturligtvis får sådant konse-
kvenser. En följd var att piloterna och övrig flygpersonal inte organiserade
sig fackligt. Flygbolagen föredrog att anlita människor som inte var fackligt
organiserade. Jag tyckte att det var viktigt att påminna om dessa saker efter
Oskarshamnsolyckan.
Om en mängd bolag efter en avreglering konkurrerar ”hej vilt” i vårt land,
blir det inte bättre för landets trafikanter. Däremot kan vi nog räkna med att
det blir farligare.
Sedan undar jag och många andra som pläderar för miljövänligare trafik-
slag hur man kan tala om en fri och ökad konkurrens t.ex. när det gäller
flyget. Flyget är ju det trafikslag som under senare år har ökat allra snabbast
i omfattning här i Sverige. Varför har det blivit så? Ja, orsaken är inte att
flyget har konkurrerat fritt på lika eller jämlika villkor. Jag tror att Georg
Andersson håller med mig på den punkten. Trafikflyget t.ex. slipper betala
en skatt motsvarande den som gäller för drivmedel på bilismens område. Jag
förstår inte varför det skall behöva vara på det sättet. Om de olika trafikgre-
narna skall behandlas jämlikt, borde också flygbränslet vara belagt med en
skatt. Det här är på något sätt en smygsubventionering som vi definitivt inte
vill ha.
Herr talman! Jag skall inte ytterligare beröra våra motioner och reserva-
tioner. Naturligtvis stödjer jag samtliga reservationer som jag har varit med
om att underteckna. Men jag nöjer mig alltså med att yrka bifall till reserva-
tionerna 12 och 2.
Anf. 37 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Flyget behövs på många håll. Naturligtvis behövs det på de
långa utrikessträckorna. Men flyget behövs också i vårt eget land. Det finns
ju en omfattande glesbygd i norr. Dessutom finns det en del så att säga
befolkningsstarka öar, där en bra flygtrafik är nödvändig. Framför allt tän-
ker jag då på Gotland. Räknat per passagerarkilometer är flyget, tyvärr, ett
av de mest energislösande trafikslagen. Flyget är också behäftat med ganska
stora utsläpp av kväveoxider, kolväten och, framför allt, koldioxid.
Den mycket snabba ökning av inrikesflyget som har kunnat noteras i Sve-
rige under senare år har förvånat många. En sådan utveckling var det inte
planerat för. Det har gjort att uppsatta miljömål har spräckts, och så kom-
mer det att bli i ännu större utsträckning. Det gäller bl.a. detta med kol-
dioxidtaket. Men vi kan också få problem med andra utsläpp. Bullerproble-
men har blivit större än man beräknat. På många orter i landet är det framför
allt bullret som man har problem med.
Man kan naturligtvis undra om det är rimligt att ha ett så omfattande inri-
kesflyg som vi har i Sverige i dag. I januari och februari minskade flygtrafi-
ken i Sverige kraftigt. Det ledde inte till någon katastrof för t.ex. näringsli-
vet. Människor drog sig ju för att flyga på grund av terrorhot i samband med
Irak-Kuwait-kriget. Det här illustrerar hur uppblåst allt detta med flyget är.
Många gånger är behovet av flyget betydligt mindre än vad vi förespeglas.
Det är möjligt att bygga ut ett bra snabbtågsnät i Sverige. Avstånden mel-
lan de flesta orter i landet är inte större än att man på några timmar, upp till
tre timmar, med ett snabbtåg i 220 km/tim kan nå fram. Då är det klart att
flyget inte blir så attraktivt, för även om flygtiden är kort, skall man först ta
sig till flygplatsen, sedan skall man checka in, osv. Det är egentligen ett
ganska klumpigt system. Vi menar från miljöpartiets sida att, under förut-
sättning att man bygger ut snabbtågsnätet ordentligt i Sverige så att alla
större städer har tillgång till snabbtåg, blir inrikesflyget ganska onödigt.
Vi bedömer det som så att kulmen för inrikesflyget nu är passerad, under
förutsättning att man bedriver en vettig trafikpolitik. Det betyder också att
den tredje landningsbanan på Arlanda blir onödig, likaså en lång rad andra
planerade flygplatsutbyggnader runt om i landet. Det är den tredje land-
ningsbanan på Arlanda som så att säga är nyckeln i navet. Byggs den, drar
det med sig väldigt många andra utbyggnader av flygplatser i landet. Det är
ofta så att har man gjort en investering så vill man se till att den används. Då
skulle det faktiskt kunna leda till att vi får en fortsatt subventionering av fly-
get. Som redan har nämnts här är flyget på olika sätt ett gynnat trafikslag i
dag, dels genom regleringen, dels genom att det inte är behäftat med bräns-
leskatt, dels genom att flygplatsutbyggnader oftast subventioneras av kom-
muner. Det här har gjort att flyget har blivit större än det skulle ha blivit i en
naturlig konkurrans med andra trafikslag och andra trafiklösningar. Vi från
miljöpartiets sida anser att dessa subventioner bör tas bort och att flyget skall
beskattas på samma sätt som andra trafikslag. Flyget skall också betala
”sina” samhällsekonomiska kostnader. Vi kan i och för sig tänka oss att man
just när det gäller det regionalpolitiskt motiverade flyget inom Norrlands in-
land och Gotland framför allt kan ha en viss subventionspolitik, eftersom där
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
55
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
56
inte finns så många andra alternativ. Det får vara det undantag som bekräftar
regeln.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation 2. Jag står natur-
ligtvis bakom alla reservationer från miljöpartiet.
Anf. 38 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):
Herr talman! Det utskottsbetänkande som vi nu behandlar har rubriken
”Investeringsplaneringen för luftfart och sjöfart samt nya riktlinjer för inri-
kes flygtrafik”. Trots att sjöfarten utgör 85 % av transporten av import- och
exportvaror finns det inga motionsförslag om investeringsplanering för sjö-
farten. Det är kanske tecken på att man anser att svensk sjöfart för närva-
rande inte brottas med några större problem. Det gamla ordspråket gäller:
Hälsan tiger still. Betänkandet domineras därför helt av luftfartsfrågor.
Den 22 maj förra året hade vi här i kammaren en luftfartsdebatt, alltså på
dagen precis ett år sedan. Inledningsvis framhöll jag då att den luftfarts-
politiska debatten under ett flertal år har kunnat föras mot bakgrunden av
en snabb tillväxt i flygtrafiken. I dag kan vi konstatera att denna för flyget så
positiva utveckling inte har fortsatt under hösten 1990 och våren 1991.
Hur flygresandet utvecklas beror till mycket stor del på den ekonomiska
tillväxten internationellt och i Sverige. Hög aktivitet i ekonomin leder till en
generell volymtillväxt i resandet.
Under den högkonjunktur som rått efter 1982 har inrikesflyget i Sverige
byggts ut till ett rikstäckande transportsystem med stor turtäthet och god till-
gänglighet. Den genomsnittliga passagerarökningen i inrikesflyget under
1980-talet har varit så stor som drygt 10 % per år. Den reguljära utrikestrafi-
ken har också ökat starkt under 1980-talet, särskilt i slutet av perioden då
ökningstalen var 10-15 % per år. Chartertrafiken till utlandet nådde under
1988 sin högsta siffra någonsin med 2,8 miljoner passagerare.
Den stora efterfrågan på flygtransporter under 1980-talet har ställt stora
krav på utbyggnad av terminalkapaciteten, framför allt för inrikesflygets be-
hov. Investeringstakten har varit mycket hög. Nya eller utbyggda terminaler
har tagits i bruk på flertalet flygplatser, vilket i sin tur har skapat förutsätt-
ningar för en fortsatt expansion. Den senaste i raden är den nya inrikestermi-
nalen på Arlanda, inkl, vägsystem, som invigdes i början av oktober 1990.
Den är i pengar mätt den hittills största enskilda investeringen i luftfartsver-
kets historia.
Den konjunkturutgång som nu kom under andra hälften av 1990 innebar
ett brott i det invanda 80-talsmönstret. Detta förstärktes av flera andra hän-
delser som inträffade samtidigt. Krisen i området kring Persiska viken drog
upp bränslepriserna drastiskt och höjde flygföretagens försäkringskostna-
der. Hot om våldshandlingar gjorde att resenärerna avskräcktes från att
flyga. Många företag rekommenderade sina anställda att inte flyga ens med
inrikesflyget. En annan omständighet som också har påverkat inrikresresan-
det negativt har varit höjningen av miljöskatten den 1 januari 1991, och kost-
nadsökningen för privatresandet genom mervärdeskatten på transporter har
också bidragit till nedgången.
Sammantaget ledde alla dessa faktorer till en minskning av flygresandet
efter sommaren 1990 och en drastisk nedgång från januari 1991. Jämfört
med ett år tidigare var det som värst fråga om en minskning på 20-30 % i
resandet beroende på typ av trafik. Flygföretagen mötte bortfallet med att
glesa ut tidtabellerna och att minska utbudet i storleksordningen 10-20 %.
Även om det finns 15 reservationer till detta trafikutskottets betänkande,
vågar jag påstå att vi till stora delar är överens om luftfartspolitiken i vårt
utskott.
Anders Castberger tog dock ordentligt höga toner här. Man trodde först
att det var ett torgmöte där han allmänt skällde ut socialdemokratin. Men
det höga tonläget beror på, förmodar jag, att argumenten är mycket svaga.
Därför var tonläget litet onödigt högt. Här vill Anders Castberger göra gäl-
lande att socialdemokratisk politik skulle ha varit ett hinder för flygets ut-
veckling i Sverige. Men det har ju ökat med 10-15 %. Är det en dålig till-
växt? Vad är det som var till nackdel? Anders Castberger försöker skylla på
SAS. Skulle SAS och Linjeflygets utveckling och deras verksamhet i Sverige
ha varit till nackdel för flygets utveckling? Jag är helt övertygad om att utan
dessa två välskötta bolag hade vi inte haft denna fina flygutveckling i Sverige.
Jag skulle ändå vilja fråga Anders Castberger, som ställde många frågor -
det bara östes ut frågor: Vilket land är det som Anders Castberger har som
föredöme när det gäller en avreglering i Sverige?
När det gäller samarbetet i Norden och avregleringen här är det ju den
svenska regeringen som har fört förhandlingar med andra länder. Anders
Castberger har väl litet bättre kontakter med den danska regeringen och bor-
gerligheten där. Jag vill därför fråga Anders Castberger om man där har dri-
vit frågor när det gällt avregleringen som den svenska regeringen förhindrat.
Jag tycker att Anders Castberger bör ha en något lugnare ton.
Jag sade förut att vi är ganska överens. Jag skall därför inte trötta kamma-
ren med att kommentera reservationerna; de talar ju sitt eget språk. Jag kan
dock bara konstatera att Viola Claesson i sin reservation nr 5 gjort en helom-
vändning från tidigare år då hon ansåg att Värmland inte behöver någon flyg-
plats. Vi vet från tidigare reserverationer och debattinlägg att Viola Claes-
son ansett att det inte behövs någon flygplats i Karlstadsregionen. Jag hälsar
därför hennes nya inställning med tillfredsställelse, där Viola Claesson anser
att staten skall betala en ny flygplats för Värmland och anser att det är något
som Värmland behöver.
I övrigt är det gamla kända reservationer, och jag nöjer mig med att yrka
bifall till trafikutskottets hemställan i betänkande 1990/91 :TU27
Anf. 39 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Sven-Gösta Signell sade inledningsvis att det inte finns några
reservationer på sjöfartens område och att hälsan säkert tiger still. I den ut-
sträckning hälsan råder är det nog så, men Sven-Gösta Signell vill naturligt-
vis inte läsa att vi påpekar att det råder ohälsa. Folkpartiet liberalerna har
självklart ett motionsyrkande också på detta område. Det handlar bl.a. om
privatisering av hamnar. Men allt vad privatisering heter blundar socialister
för; därför har väl Sven-Gösta Signell inte sett det på s. 4 i betänkandet.
Sven-Gösta Signell frågade vilket land jag har som förebild. Vi i folkpar-
tiet liberalerna behöver inte, som socialisterna, finna något modelland nå-
gon annanstans. Vårt föredöme är en god liberal ideologi. Den förföriska
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
57
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
58
beskrivning som Sven-Gösta Signell har om att en eventuell avreglering skall
ske på ett ansvarsfullt sätt, kan ju inte skymma det faktum att en socialist
som talar om de väsentliga marknadsmekanismerna snabbt förirrar sig bort.
Försiktigtvis bemötte Sven-Gösta Signell inte några av våra invändningar
mot socialdemokraternas ståndpunkter i sak. Tvärtom viftade han bara bort
det och sade att det handlade om någon sorts torgmötesanförande och ville
egentligen inte svara på frågorna därför att de var för många. Men svara då
åtminstone på någon av de frågor jag ställde. T.ex. på frågan: Hur kan det
komma sig att socialdemokraterna inte vill privatisera SAS om Danmark och
Norge vill det? Hur kan det komma sig, Sven-Gösta Signell? Det är en av
frågorna. Svara på den först så kan vi ta de andra sedan, om Sven-Gösta
Signell så vågar och önskar.
Jag håller inga torgmöten här i kammaren, men jag kommer faktiskt till
Skövde lördagen den 25 maj och då skall det hållas torgmöte. Välkommen
dit Sven-Gösta Signell!
Anf. 40 VIOLA CLAESSON (v):
Ack ja, fru talman, dessa grabbar! Vad de använder orden vårdslöst,
tycker jag. Ordet socialist, tycker jag inte att man kan slänga ur sig hur slar-
vigt som helst. Men det får väl socialdemokraterna bemöta själva och för-
klara att de inte längre är några socialister.
Om jag kan få litet uppmärksamhet, Sven-Gösta Signell, skall jag gärna
svara på den fråga som ställdes till mig tidigare. Jag missade den faktiskt. Jag
visste långt innan debatten började, att om jag glömde att säga någonting
om flygplatsen i Värmland skulle Sven-Gösta Signell naturligtvis ta chansen.
Jag hade skrivit upp det men minuterna gick och jag glömde att nämna det.
Sven-Gösta Signell har naturligtvis läst alla våra motioner som handlar om
flyget och trafiken, och det är så att vi vill minska flygtrafiken. Vi vill t.ex.
öka snabbtågstrafiken på bekostnad av flygtrafiken. Vi har också krävt att
det skall införas restiktioner på flyget så att de t.ex. inte tillåts några som
helst nyetableringar eller tillbyggnader med hänsyn till flygets expansion.
När det gäller flygplatsen för Värmland som finns med i reservation 5 hand-
lar det - enligt de uppgifter jag har fått och enligt vad motionären Björn Sa-
muelson försäkrar - inte om att den behövs för att man skall utöka flygtrafi-
ken. Den behövs därför att den gamla flygplatsen är så miljöfarlig att den
måste ersättas. Björn Samuelson säger i sin motion att om och när man har
hittat en bättre plats för flygfältet vill han att staten skall skjuta till medel så
att det blir möjligt att bygga denna mer miljövänliga flygplats.
Om Sven-Gösta Signell inte har uppfattat det på det sättet får väl han säga
ifrån. Men, fru talman, jag är ganska övertygad om att Sven-Gösta Signell
kände till detta tidigare. Nu har vi tagit ytterligare några minuter i anspråk.
Men det, fru talman, var inte mitt fel.
Anf. 41 ROY OTTOSSON (mp):
Fru talman! Sven-Gösta Signell ser uppenbarligen inga större problem
med att flyget expanderar mycket kraftigt. Jag påtalade att det faktiskt är
flyget som spräcker koldioxidtaket. Det är faktiskt så att flyget har medfört
en rad andra miljöproblem som inte är lätta att komma åt. Det man kan göra
har i stort sett redan gjorts. Sven-Gösta Signell gick förbi detta med total
tystnad; liksom också frågan om flygets mycket höga energiförbrukning. Fly-
get förbrukar 5-10 gånger mer energi än andra konkurrerande trafikslag.
Det är ju inte bra, om man vill vara effektiv i sitt resursutnyttjande, minska
miljöbelastningen, använda energitillgångarna på bästa möjliga sätt. Men
det är kanske det som är det betecknande för socialdemokraternas nya håll-
ning i miljö- och energifrågor: tystnad eller absurda anklagelser mot mil-
jöengagemanget.
Jag vill fråga Sven-Gösta Signell hur han egentligen tänker sig att klara det
mycket viktiga miljömålet när det gäller flyget. Skall flyget undantas från
miljökraven - att minska utsläppet av koldioxid, kolväten, kväveoxider
osv. - även i framtiden? Skall det vara något slags gynnat reservat?
När det gäller frågan om avreglering nämnde jag i förbigående i mitt an-
förande att den reglering vi har när det gäller flyget ju i huvudsak är till för
att gynna flyget. Jag är därför inte lika övertygad som en del andra om att
en avreglering verkligen skulle leda till mer flyg. Det är snarare så att man
kan misstänka att motsatsen blir fallet; åtminstone om man tar bort de sub-
ventioner som flyget har i dag.
Jag vill ha Sven-Gösta Signells svar även på den frågan: Vad anser Sven-
Gösta Signell egentligen om att man subventionerar flygplatser, skattebe-
friar flygbränsle och inte har någon annan motsvarande skatt för flyget? Det
får ju faktiskt en snedvridande effekt; man får inte rättvisande konkurrens-
förhållanden mellan flyg och andra transportslag. Det måste vi väl göra nå-
gonting åt, eller hur?
Anf. 42 GÖREL BOHLIN (m):
Fru talman! Sven-Gösta Signell nämnde nedgången i luftfartstrafiken och
orsakerna till den. Den har gått ned ganska mycket, och det betyder att de
små flygplatserna ofta får problem. Det betyder också att vi inte kan, som vi
gärna vill, ha en regionalpolitisk service till alla delar av landet därför att
man har glesat ut flygtrafiken. Orsakerna är dels en konjunkturnedgång,
dels en kostnadsjakt hos företagen till följd av konjunkturnedgången. Den
är naturligtvis också beroende av Gulfkriget, som ledde till att många slutade
att flyga.
Men trots nedgången och trots att man skall värna om de här inhemska,
bra och välskötta bolagen, om jag citerar Sven-Gösta Signell rätt, tycker jag
att det är oerhört viktigt att man avreglerar flyget. Då är det viktigt att man
börjar med inrikesflyget.
Dessa skyddade monopolbolag är inflationsledare på grund av att de har
en för låg kostnadseffektivitet. De gömmer sin brist på effektivitet i en ona-
turligt hög prisnivå. Det är knappast någonting som gynnar konsumenterna.
Det är viktigt att man öppnar den här marknaden för ytterligare flygbolag,
nya flygbolag. Om man tittar på de nyare flygbolag som står och stampar på
tröskeln till inrikesflyget, vi har t.ex. Transwede, har de också nyare flyg-
planstyper. Därmed uppfyller de miljökraven på ett helt annat sätt än de
äldre bolagen.
Genom att bara ha dessa två stora flygbolag, SAS och Linjeflyg, gör man
den svenska inrikesflygmarknaden till en oligopolmarknad. Man släpper
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
59
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
60
alltså inte in konkurrens. De båda flygbolagen kommer att skydda varandra
på olika sätt, bl.a. i prissättningen. Det är sannerligen inte någonting som
gynnar konsumenten.
Vi har därför både möjligheter och anledning att öppna inrikesflygmark-
naden och avreglera denna. Det är viktigt att vi gör det nu när vi också har
träffat ett avtal med EG. Det innebär att vi också skall förbereda oss inför
en Europamarknad.
Anf. 43 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):
Fru talman! Anders Castberger påpekade att det fanns en motion från
folkpartiet om privatiseringen av hamnar. Jag skulle vilja fråga vem som i
dag står i kö och vill köpa en hamn. Vilken privat ägare vill skaffa sig en
hamn? Jag vet inte om det finns. Det kanske finns i folkpartiet. Ni har ju
inget föredömsland, utan det är en ideologisk fråga. Men i er ideologiska
krets kanske det står en mängd människor och ber att få köpa hamnar. Jag
tror att de kommuner som äger hamnar har ganska svårt att sälja dem. Men
Anders Castberger kanske kan ge dem tips om detta.
Sedan ställer Anders Castberger en rak fråga till mig: Om danskarna och
norrmännen vill sälja SAS, kommer vi att motsätta oss det? Nej, det tror jag
inte. Om danskarna och norrmännen vill sälja SAS är det helt naturligt att
vi kommer överens med dem och åstadkommer en uppgörelse om detta.
När det gäller avregleringen, som vi har pratat om, kommer den senare,
men vi vill gå litet försiktigt fram. Vi tror att det skulle skada svenskt flyg om
det blev en för snabb avreglering.
Jag ser att Viola Claesson nu också har fått förstärkning av motionären
som vill att staten skall besluta om en flygplats i Karlstad. För två år sedan
skrev ni en reservation, Viola Claesson, där ni klart sade nej till att flyg be-
hövdes i Karlstad eftersom snabbtågen skulle komma. Då frågar jag mig vad
som har skett under de här två åren som gör att ni anser att det är så angelä-
get att man nu skall få en flygplats i Karlstad. Flyget har ju inte ökat. Vi har
ju här talat om att flygtrafiken under det senaste halvåret har minskat, men
nu anser ni att staten skall betala en flygplats. Vad är orsaken till att ni nu
vill flytta Karlstad flygplats? Jo, ni säger att den är miljöfarlig därför att den
ligger fel. Det har ju luftfartsverket, Karlstad kommun och Karlstad lands-
ting också kommit underfund med. Vi vill alla att Karlstads nuvarande flyg-
plats skall läggas ned och att det skall byggas en ny. Där har staten också
engagerat sig. Man har också tagit ut ett bra område. Ni kommer att få en
flygplats i Karlstad, även om jag vet att ni inte tycker om det område som
har tagits ut.
Anf. 44 ANDERS CASTBERGER (fp):
Fru talman! När Sven-Gösta Signell ställer sina frågor, kan man fråga sig
varför vi skall ha ett kösamhälle. Vad är det för egenvärde i att man först
skall se till att det står en kö av intresserade företag eller människor som
väntar på ett tillstånd som staten och regeringen utdelar efter prövning i sed-
vanlig byråkratisk, dock ej demokratisk, ordning? Varför är det så socialde-
mokraterna ser alla sådana här frågor gång på gång. Det behöver inte stå en
endaste intressent i kö för att vi skall ha den åsikten att det skall vara möjligt
att ta bort monopol. Det är dem vi skall ta bort oavsett om någon står i kö
för att sedan köpa en hamn, sätta i gång med en flygverksamhet eller någon-
ting annat. Det är själva ideologin och principen det gäller. Det är den som
socialdemokraterna och Sven-Gösta Signell inte förstår.
Sedan säger Sven-Gösta Signell att det skulle skada svenskt flyg med en
alltför snabb avreglering. Men i betänkandet framhålls i stället att det är brist
på landningsmöjligheter vid Arlanda som är det tunga argumentet emot en
svensk avreglering. Vilket argument är det som gäller, Sven-Gösta Signell?
Han förirrar sig i alla dessa motsägelsefulla argument, som i själva verket
visar på en helt annan sak. Det är motstånd mot avregleringar som gäller.
Det är den socialistiska ådran som fortfarande är alltför stark. Det är inte så
att det finns några sakliga skäl och tunga argument emot en avreglering.
Fru talman! Till slut menade också Sven-Gösta Signell att om Danmark
och Norge säger ja till att SAS skall privatiseras föreligger inte heller något
skäl emot detta från socialdemokraternas sida. Ja, men läs då i betänkan-
det - jag förutsätter att Sven-Gösta Signell ändå står bakom det, även om
hans inte finns med på det. Där står nämligen att ingenting skall ske i den
här frågan förrän företaget självt också har visat att det är till gagn för SAS.
Vad är det för argument? Det är ju inte ett argument till konsumenternas
fromma. Det är att invänta att SAS ber om att få bli utsatt för den bitande
konkurrensen. Det är ett dåligt argument som bara är ett rent socialistiskt
argument.
Anf. 45 VIOLA CLAESSON (v):
Fru talman! Jag kan inte riktigt begripa vad Sven-Gösta Signell bråkar om.
Varför allt detta rabalder? Visserligen är Sven-Gösta Signell djupt engage-
rad i flygets verksamheter på olika nivåer här i samhället och är också före-
trädare för trafikutskottets s-grupp i dessa frågor. Men vad har Sven-Gösta
Signell själv gjort för att hjälpa oss med den snabbtågsatsning som på många
ställen skulle kunna ersätta flyget? Inte ett dugg. Det värsta är att det gör
inte heller hans partikamrater vare sig här i riksdagen eller i regeringen.
Hade vi fått pengar till de snabbtågssatsningar som vi begärt under ett an-
tal år, skulle vi kanske haft ett snabbtåg och inte behövt tjata om flyget. Men
så är det inte. Utgångspunkten är att detta flygfält är så pass miljöskadligt
att det inte borde finnas. Det säger Sven-Gösta Signell själv. Dessutom lan-
dar och startar stora flygmaskiner på flygfältet, t.o.m. alldeles bakom kvin-
nokliniken. Sven-Gösta Signell borde kanske lägga på ett kol för att lösa
dessa frågor, precis som vänsterpartiet.
Anf. 46 GÖREL BOHLIN (m):
Fru talman! Det steg mot avreglering som socialdemokraterna och rege-
ringen nu har vågat sig på innebär att man tillåter parallellkoncessioner på
de stora stamlinjerna. Tidigare hade SAS ensamrätt på linjerna Malmö-
Stockholm, Göteborg-Stockholm och Luleå-Stockholm. Det är dessa linjer
som är de mest bärkraftiga, och genom att de enbart har kunnat flygas av
SAS har det gynnat SAS alldeles kolossalt mycket.
Det blir inte så värst mycket bättre för att det nu blir två flygbolag som
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
61
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
62
flyger på dessa linjer. De backar naturligtvis upp varandra dels när det gäller
prissättning, dels för att hålla andra flygbolag från dessa guldkalvar.
Om man på ett annat sätt skulle öppna marknaden, skulle man också få
lägre priser till förmån för konsumenterna. Det är de små kostnadsanpas-
sade regionalbolagen som kommer att dra ner priserna och därmed gynna
konsumenterna.
Släpp konkurrensen fri. Det kommer att leda till ett uppsving för luftfar-
ten, svenskt näringsliv och tillväxten i landet. Detta är faktiskt mycket vik-
tigt. Ett led i detta är också att privatisera SAS och att nu ta initiativ till att
göra SAS till ett privat företag.
Anf. 47 ROY OTTOSSON (mp):
Fru talman! Sven-Gösta Signell hade inget svar på mina frågor om hur so-
cialdemokraterna ställer sig till flygets miljöansvar. Skall flyget vara ett re-
servat där man i fortsättningen inte behöver ta något ansvar för miljön? Skall
inte flyget som alla andra trafikslag åläggas att minska utsläppen? Menar
verkligen Sven-Gösta Signell detta?
Borde inte den utveckling som skett inom flyget det senaste halvåret ut-
göra en varningens flagga som ger signal om att det är dags att stoppa denna
storskaliga fortsatta flygplatsinvestering på Arlanda och andra håll i landet?
De pengarna kan gå direkt i sjön, eller snarare försvinna i tomma luften.
Är det verkligen vettigt att subventionera flyget på det sätt som nu sker?
Flyget slipper en hel del skatter som andra trafikslag måste betala och får
ofta subventioner till investeringar i flygplatser, framför allt kommunalt.
Kommunförbundet har gjort en undersökning som visar att det rör sig om
hundratals miljoner kronor. Detta borde vara något som trafikutskottets
luftfartsexpert skulle kunna ha synpunkter på.
Anf. 48 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):
Fru talman! Jag får be Roy Ottosson om ursäkt för att jag inte svarat tidi-
gare, men det berodde på att jag fick signal om att min taletid var slut och
att jag var tvungen att avsluta mitt anförande.
Jag tror att vi kan undanröja ett litet missförstånd här. Svenskt flyg får
ingenting via statsbudgeten. Det finns inte i detta betänkande förslag om att
ge medel till flyget. Från statens synpunkt är flyget det trafikslag som betalar
sig självt. Att det sedan finns vissa kommuner som är litet frikostiga, betalar
och bygger kommunala flygplatser, är en annan sak. Inte ens Roy Ottosson
vill väl att riksdagen skall förbjuda kommunerna att satsa på att bygga flyg-
platser? Den kommunala självständigheten vill nog även miljöpartiet slå
vakt om, hoppas jag.
Vi socialdemokrater har i vårt program ställt oss bakom att varje trafikme-
del själv skall betala sina kostnader. Det är målsättningen. Men vi vet att
vissa trafikmedel i dag, bl.a. järnvägen, icke har dessa möjligheter. Men
målsättningen är att det skall vara så även på detta område. Några subventio-
ner till flyget via statskassan finns inte.
När det gäller debatten om miljön och flyget är det något överdrivet att
säga att flyget är otroligt miljöfientligt jämfört med andra trafikslag. Det är
inte det. Man kan kort och gott säga att flyget svarar för ett par procent av
luftföroreningarna i Sverige. Men av debatten och tonläget att döma skulle
man kunna tro att luftfarten är det helt dominerande miljöproblemet.
Jag vill i detta sammanhang påpeka att inrikesflyget i Sverige betalar mil-
jöskatt på utsläpp av kolväte, kväveoxid och fr.o.m. i år också på utsläpp av
koloxid. Därmed är flyget den enda trafikgrenen som tagit på sig det fulla
kostnadsansvaret för de negativa effekterna av miljöpåverkan. Däremot till-
godoräknas inte flyget de samhällsekonomiska intäkter som uppstår genom
tidsvinster vid resandet. Jag vill alltså framhålla att argumentet att flyget är
så enormt miljöfientligt är överdrivet.
Anders Castberger säger att socialdemokraterna vill ha en kö av köpare
till hamnar. Om jag uttryckt mig på det sättet, tar jag tillbaka detta, Anders
Castberger. Det räcker om Anders Castberger tar fram en köpare.
Det har funnits en privat hamn i Sverige. Det var hamnen i Wallhamn.
Hur gick det med den? Jo, kommunen fick överta hamnen. Det var inga so-
cialister som satt på Tjörn och motsatte sig detta. Anders Castberger, som
bor närmare Tjörn än jag, vet vilken politisk sammansättning som finns i
kommunstyrelsen. Det är inte socialdemokraterna som styr.
Anf. 49 ANDERS CASTBERGER (fp):
Fru talman! Det märks att socialdemokraternas och Sven-Gösta Signells
argument blir svagare och svagare mot slutet av debatten. Varför skall jag ta
fram några köpare till hamnar därför att vi i folkpartiet liberalerna vill att
det skall vara tillåtet med privata hamnar? Det är inte vår uppgift som poli-
tiskt parti, eller statens uppgift, vilket kanske Sven-Gösta Signell svävar i
villfarelse om, att ta fram köpare, sortera dem, ställa dem i kö eller bevilja
någonting till dem. Ta i stället bort hindren för etablering och ta bort mono-
polen. Då behövs inga köer, eftersom det inte uppstår några köer. Därmed
kan de köpare som eventuellt finns köpa vad de behöver och vill. Finns det
inga köpare behöver man som politiker inte heller bekymra sig över det.
Detta vore en rejäl politik, Sven-Gösta Signell. Men en sådan politik står
inte socialdemokraterna för. Det finns ett annat alternativ i svensk politik
som står för detta.
Anf. 50 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):
Fru talman! Jag blir inte klok på Anders Castberger i denna debatt. Han
talar om att vi socialdemokrater skall göra det möjligt att sälja hamnar. Det
finns inget monopol på hamnar.
Sedan säger Anders Castberger att det inte är politiska partier eller riksda-
gen som skall ta fram köpare. Vem är det då som skall ta fram köpare till
dessa hamnar? Wallhamn på Tjörn är ett av de starkaste folkpartifästena i
detta land. Jag är inte riktigt övertygad om det, men jag tror att det stämmer.
Så har det i varje fall varit tidigare. Där lät man kommunen överta den pri-
vata hamnen. Sedan står Castberger här och skäller och pratar om att social-
demokraterna sätter hinder i vägen för att privatisera hamnar!
Ett gott råd till Anders Castberger: Jag tror att vi skall sluta den här debat-
ten, för ditt eget bästa. Jag tycker att du är en så pass hygglig pojk att jag vill
rekommendera dig att göra det.
I stället skall jag använda resten av tiden till att svara Viola Claesson, som
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
63
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Investerings-
planeringen för
luftfart och
sjöfart m.m.
säger att vi inte har gjort någonting för snabbtågen. Det är inte mer än en
timme sedan kammaren avslutade en tidigare debatt, där man pratade om
att de största investeringar som nu skall göras på något område inom järn-
vägstrafiken gäller just snabbtågen.
Det finns stora planer. Såväl regeringen som SJ har en ambition att bygga
ut järnvägstrafiken och då även snabbtågsförbindelserna. Vi har börjat med
snabbtåg mellan Göteborg och Stockholm, och det kommer att bli sådana
tåg även på andra sträckor. Vi har inte hindrat snabbtågsutbyggnaden. Om
Viola Claesson tror att jag skulle ha utgjort ett hinder för snabbtågen, är nog
det att överskatta mig.
Anf. 51 ANDERS CASTBERGER (fp):
Fru talman! En får tacke för de fina och vänliga orden från Signell. Dem
återgäldar jag naturligtvis gärna.
Ändå är ju skärningspunkten här att när vi i folkpartiet liberalerna vill gå
fram med privatisering av hamnar och flygplatser, ta bort monopolen för
flygtrafik och annat som den här debatten har handlat om, då frågar dess
värre socialdemokraterna: Men finns det någon som står och väntar på att få
köpa allt detta?
Den enkla sanningen är den att det spelar ingen roll om det står en kö av
människor eller företag som vill köpa något av detta. Det är friheten som
sådan att kunna etablera sig som är det viktiga, och det är politikernas ansvar
att se till att den friheten finns. Det är vårt ansvar att ta bort de hinder och
monopol och annat som finns i näringslivet. Det gäller sjöfarten och det gäl-
ler flygfarten och andra transportfrågor som vi här har diskuterat. Där kvar-
står dess värre också efter den här debatten uppenbarligen en skillnad mel-
lan socialdemokratin och folkpartiet liberalerna.
Anf. 52 VIOLA CLAESSON (v):
Fru talman! Nu var det inte snabbtågen vi skulle diskutera, men eftersom
Sven-Gösta Signell nämnde dem blev det på det här sättet. Jag tror inte att
Sven-Gösta Signell var inne i kammaren under de tre och en halv timme som
vi diskuterade infrastrukturinvesteringar. Under tre och en halv timmes tid
försökte jag nämligen att få både Birger Rosqvist och kommunikationsmi-
nistern eller någon annan lämplig person att svara på hur mycket av infra-
strukturpengarna som skulle användas till järnvägarna. Inte en av dem har
kunnat ge mig ett svar. Men kan Sven-Gösta Signell göra det nu, är jag
mycket tacksam.
Anf. 53 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Debatten gäller trafikutskottets betänkande 27.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande trafikutskottets betänkanden 1990/91 :TU24 och
TU27.
Mom. 1 (trafikpolitikens mål och inriktning)
Först biträddes reservation 3 av Viola Claesson med 20 röster mot 17 för
reservation 4 av Hans Lindforss. 246 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 2 av Elving Andersson och Rune Thorén
med 33 röster mot 17 för reservation 3 av Viola Claesson. 235 ledamöter av-
stod från att rösta.
Därpå biträddes reservation 1 av Kenth Skårvik m.fl. med 89 röster mot
38 för reservation 2 av Elving Andersson och Rune Thorén. 156 ledamöter
avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 130 röster mot 88 för reserva-
tion 1 av Kenth Skårvik m.fl. 67 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 12 (utgångspunkter för finansiering av överenskommelserna om trafi-
ken och miljön i storstadsområdena)
Först biträddes reservation 13 av Elving Andersson och Rune Thorén med
32 röster mot 17 för reservation 15 av Hans Lindforss. 236 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 218 röster mot 47 för reserva-
tion 13 av Elving Andersson och Rune Thorén. 19 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 14 (ny teknologi inom vägtrafikområdet och ett elektroniskt betalsys-
tem)
Utskottets hemställan bifölls med 259 röster mot 22 för reservation 17 av
Viola Claesson. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (den allmänna inriktningen av investeringar för luftfarten)
Först biträddes reservation 1 av Elving Andersson och Rune Thorén med
37 röster mot 32 för reservation 2 av Viola Claesson och Hans Lindforss. 214
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 219 röster mot 49 för reserva-
tion 1 av Elving Andersson och Rune Thorén. 18 ledamöter avstod från att
rösta.
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Mom. 8 (privatisering av SAS)
Utskottets hemställan bifölls med 195 röster mot 86 för reservation 7 av
Kenth Skårvik m.fl.
Mom. 11 (nya riktlinjer för inrikes flygtrafik)
Först biträddes reservation 11 av Kenth Skårvik m.fl. med 89 röster mot
20 för reservation 12 av Viola Claesson. 172 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 179 röster mot 88 för reserva-
tion 2 av Kenth Skårvik m.fl. 18 ledamöter avstod från att rösta.
65
5 Riksdagens protokoll 1990/91:116
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
66
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91:AU 17 Ny jämställdhetslag, m.m. (prop. 1990/91:113).
Anf. 54 MONA SAINTCYR(m):
Fru talman! Jag vill berätta för kammaren om en mellansvensk och medel-
stor kommun med ca 35 000 invånare. 3 000 personer är anställda i kommu-
nen . Av dem utgör omkring 2 400 kvinnor. Som vanligt återfinns de i huvud-
sak inom vårdsektorn, inom barn- och äldreomsorg men givetvis även inom
administrativa kontorsarbeten.
I den här kommunen tillsattes 1980 en arbetsgrupp. Det var efter jäm-
ställdhetslagens tillkomst. Kommunfullmäktige beslutade om detta och gav
direktiv. 1981 var arbetet slutfört och riktlinjer uppdragna för jämställdhets-
arbetet. Det var ett ambitiöst program med 57 målinriktade att-satser under
olika viktiga rubriker.
Förslaget gick ut på remiss. Remissyttrandena gav inte uttryck för någon
negativism. Så - vad hände sedan? Ingenting!
1985 togs riktlinjeförslaget upp ur den byrålåda dit det hade förpassats.
Förslaget reviderades av den rekonstruerade arbetsgruppen och sändes ut
på en ny remissomgång. Där befinner det sig fortfarande 1991, på tio års
avstånd från det första ambitiösa programmet!
Fru talman! Detta är bilden från en offentlig arbetsgivares insatser på jäm-
ställdhetsområdet. Det är bilden från en av Sveriges 284 kommuner. Det är
också bilden från en socialdemokratiskt styrd kommun, en av 125 med soci-
aldemokratisk majoritet. Det tänkta jämställdhetsarbetet i denna kommun
rönte sålunda ett totalt ointresse.
Jag vill inte påstå att det är utslagsgivande, men inte desto mindre kan man
notera att socialdemokraterna i riksdagen gick emot den jämställdhetslag
som antogs 1979. Den godtogs nämligen med en enda rösts övervikt.
1 den nyss beskrivna kommunen har inga röster höjts - vare sig från poli-
tiskt eller från fackligt håll - för att ett aktivt jämställdhetsarbete skall bedri-
vas eller för att jämställdhetsfrågor över huvud taget skall diskuteras eller
beaktas. Det stora hindret för ett sådant arbete är att kommunledningen inte
har velat ge sin inställning till känna och att det saknas en målinriktning.
Utredaren av den jämställdhetslag som ligger till grund för dagens betän-
kande säger med anledning av det relaterade exemplet:
”Det framstår som alarmerande, att en så stor del av de tillfrågade kom-
munerna inte bedriver något som helst jämställdhetsarbete. Det är måhända
inte en tillfällighet, att kommuner som arbetsgivare varit svarande i proces-
ser i AD i så många som elva mål rörande JämLs diskrimineringsförbud.”
Till detta må därför läggas att i 26 av 34 mål i AD har frågorna rört diskri-
minering i samband med anställning. I 22 av de nämnda 26 målen gällde det
tjänster inom den offentliga sektorn, varvid primärkommunerna alltså sva-
rade för hälften, dvs. elva.
Fru talman! Mitt inledande exempel är intressant som beskrivande bak-
grund till moderata samlingspartiets yrkande och reservation till förmån för
JämOs tillsynsansvar. Vi vill nämligen vidga JämOs tillsyn till att gälla hela
arbetsmarknaden. I dag får JämO endast tillgång till en liten, smal sektor på
ca 10 %. Vad kan detta tillföra jämställdhetsarbetet, om vi på detta område
inte bara vill ha en avläsbar effekt, utan en påtaglig och nödvändig sådan?
För närvarande har tillsynen gällt finansbolag och advokatkontor. Vi tror att
det vore betydligt mycket mer ändamålsenligt och intressant ur jämställd-
hetssynpunkt om JämO finge tillsyn också över bl.a. den offentliga sektorn
liksom givetvis även över den icke obetydliga enskilda sektorn inom tjänste-
och industriområdet.
I direktiven till utredningen sägs: ”Av det förhållandet att hittills huvud-
sakligen offentliga arbetsgivare har varit svarande i mål enligt lagen får na-
turligtvis inte dras slutsatsen, att diskriminering förekommer mer inom of-
fentlig verksamhet än inom privat. Utredaren bör dock närmare klarlägga
orsaksförhållandena.” Vidare sägs att ”utredaren bör förutsättningslöst ana-
lysera resultatet av kartläggningen”. Jag har nyss relaterat en del av kartlägg-
ningen.
Utredaren har gjort den bedömningen att de förväntningar som vid lagens
tillkomst ställdes på arbetsmarknadens parter inte har infriats i annat än
mindre utsträckning. Hon konstaterade också att ”JämOs aktionsradie
krympt i takt med att kollektivavtal avseende jämställdhetsarbetet har träf-
fats på arbetsmarknaden. Genom att avtalen inte tillåter något ingripande
från JämOs sida, avseende den helt övervägande delen av arbetsmarknaden,
har lagens tillsynsinstrument blivit tämligen urholkat”.
Slutsatsen är att huvuddelen av arbetsmarknaden täcks av avtal som ute-
sluter JämOs tillsyn.
Fru talman! Vi moderater har i våra kommittémotioner föreslagit att tiden
är mogen att ge JämO en fullt aktiv roll i det fortsatta jämställdhetsarbetet i
syfte att göra det möjligt för riksdagen att nå upp till de ambitiöst uppsatta
målen. Syftet med jämställdhetsavtalen måste ju vara att stärka och utveckla
jämställdhetsarbetet. Detta var i alla fall målsättningen med föregående
jämställdhetslag enligt dåvarande statsrådets uttalanden. Det är också vad
vi nu föreslår att riksdagen skall uttala.
Vår moderata slutsats är den att vi antingen skall ha en JämO med legalise-
rad fullmakt att utöva tillsyn över hela arbetsmarknaden eller att JämO-in-
stitutionen - om lagstiftarna väljer att låta JämO förbli i stort sett tandlös -
med det närmast symboliska verksamhetsfält som återstår inte längre har nå-
got berättigande.
Vi har valt att ge JämO såväl befogenhet som resurser till ett vidgat arbets-
fält. Vi har sålunda jämfört med regeringens förslag velat anslå ytterligare 1
milj.kr. till JämO. Därmed yrkar jag bifall till vår reservation 31.
Fru talman! Vi har till detta betänkande ännu ett antal reservationer. De
gäller medelsanvisningen men också jämställdhetsplaner, skadestånd, jäm-
ställdhetsnämnd, förutsättningarna för jämställdhetsarbetet och betydelsen
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
67
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
68
av privatisering av i dag offentliga kvinnojobb samt det parlamentariska in-
flytandet på jämställdhetsarbetet. Vi moderater stöder dessa reservationer
men nöjer oss med det nämnda bifallsyrkandet för att hushålla väl med kam-
marens tid.
Anf. 55 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Fru talman! Folkpartiet liberalernas jämställdhetsrötter hittar vi hos röst-
rättsrörelsens liberala kvinnor: Ellen Hagen, Augusta Tonning, Elin Wägner
och Selma Lagerlöf. När Frisinnade kvinnors riksförbund bildades 1921, för
precis 70 år sedan, blev Sveriges första kvinnliga riksdagsledamot, Kerstin
Hesselgren, dess ordförande.
Folkpartiets vidare kamp för jämställdhet tar sin utgångspunkt i liberalis-
mens människosyn, som sätter den enskilda individen i centrum. Hon skall
vara fri att utvecklas utan att präglas av roller och fördomar.
Eftersom kvinnor länge har varit diskriminerade, har många reformer som
syftat till ökad jämställdhet varit särskilt viktiga för kvinnor: den allmänna
rösträtten, särbeskattningen, utbyggnaden av barnomsorgen, jämställdhets-
lagen, pappaledigheten samt en mängd andra reformer. Vid alla dessa refor-
mer har folkpartiet liberalerna varit pådrivande. Men mycket arbete återstår
innan jämställdheten har förverkligats. Vi menar att det är dags för en ny
jämställdhetsoffensiv. Det är dags för kvinnor och män att ge och få hälften
var - av arbete, pengar, ansvar och fritid. Det ställer krav på insatser, både
politiska och andra, över ett mycket brett fält. Det handlar både om nya och
viktiga attityder och attitydförändringar och om politiska reformer och för-
ändringar.
Det avgörande i en ny jämställdhetsoffensiv måste vara att göra jämställd-
heten till en mansfråga lika mycket som en kvinnofråga. En nyckel för att
engagera männen är deras roll som pappor. Det räcker inte med att bygga ut
barnomsorgen eller ens att göra den mer flexibel. Männen tar faktiskt bara
ut ungefär 7 % av den sammanlagda föräldraledigheten. Det är ju onekligen
ganska märkligt att vi i jämställdhetsdebatten inte har kommit längre än att
det skrivs spaltmeter när en biskop tar två veckors pappaledighet; det anses
vara en sensation. Det behövs sannerligen en ny kampanj för att killarna
skall ta föräldraledigt. Mannen måste uppmuntras att utnyttja inte bara de
lediga dagarna i samband med barnets födelse utan också andra former av
föräldraledighet, såsom ledighet för vård av sjukt barn och deltidsarbete när
barnen är små. För detta krävs inte bara förstående arbetsgivare, som har
klart för sig att det är utvecklande för alla att ta hand om barn och att en
kvinna eller man som ägnar tid åt detta får erfarenheter som är till nytta
också i en rad andra situationer. Vi anser att de erfarenheter som föräldrale-
dighet ger i många sammanhang bör räknas som en merit också i arbetslivet.
Folkpartiet liberalerna föreslår också att ledigheten i samband med barns
födelse på sikt byggs ut till 20 dagar. Detta framgår av reservation nr 13.
Som gammal lärare anser jag att det är mycket viktigt med utbildning, det
kanske bästa sättet att ge människor möjlighet att påverka sin egen situation.
Målet måste vara valfrihet utan fördomar. I dagens skola görs mycket för att
komma till rätta med de traditionella könsrollerna. Det handlar om informa-
tion, positiva förebilder, läromedelsgranskning, fortbildning, pryo. uppdel-
ning av praktiska göromål på ett icke traditionellt sätt osv. Vi i folkpartiet
liberalerna var tidigt ute med att kräva att enkönad undervisning skulle ac-
cepteras vid t.ex. laborationer och dataarbete. Det har också regeringen ac-
cepterat, och det pågår försöksverksamhet. Vi tycker det är viktigt att den
förstärks och utvidgas.
Vi finner det också viktigt att pröva nya grepp i jämställdhetsarbetet inom
utbildningen. Det bör självfallet ske kontinuerligt. Vi tror också att det vore
på sin plats med en statlig utredning som fick till uppgift att lägga fram nya
förslag. Men först måste läget kartläggas, och man måste skaffa sig en bild
av de försök som pågår. Dessa skall utvärderas, varpå man kan komma med
tips till utbildningsanordnare samt föreslå vilka beslut statsmakterna bör
fatta för att verkligen främja en större jämställdhet i hela utbildningsväsen-
det.
Jämställdhetslagen, som jag kommer in på litet senare, är begränsad till
arbetslivet, vilket också Mona Saint Cyr var inne på. Men i vår tid med stora
behov av vidareutbildning och omskolning kan gränsen mellan förvärvsar-
bete och utbildning inte vara annat än flytande. Genom studiesociala åtgär-
der och lagstadgade studieledighetsrättigheter har utbildning och förvärvsar-
bete faktiskt flätats samman. Vi anser därför att den utredning som vi föror-
dar också bör överväga om inte jämställdhetslagen kan utformas så att den
är tillämplig även på utbildningsområdet. Det har vi framfört i reservation
17.
Utsikterna på arbetsmarknaden är alltjämt sämre för kvinnorna än för
männen. Kvinnor har i genomsnitt 70 % av männens lön och ca 80 % om de
jobbar heltid. Forskning visar att en mycket liten del av löneskillnaden kan
förklaras i skillnader i utbildning och annat kunskapskapital. Kvinnor har
med andra ord sämre avkastning på utbildning och arbetslivserfarenhet än
män. Forskning visar också att detta främst beror på kvinnors högre borto-
varo från arbetet. I dag kan vi konstatera att löneskillnaderna ökar mellan
kvinnor och män. Folkpartiet liberalerna har därför krävt en översyn på
detta område.
Nyligen presenterade Statsanställdas förbund en lönestatistik som visade
på ca 4000 kr. skillnad i lön mellan deras kvinnliga och manliga medlemmar.
Nästan 1000 kr. av dessa pengar kunde hänföras till direkt lönediskrimine-
ring på grund av kön och ingenting annat. Folkpartiet liberalerna och cen-
tern har i reservation 7 påtalat att det är bra att regeringen nu har tillsatt en
utredning om löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Vi hade naturligtvis
helst sett en parlamentarisk utredning, eftersom vi anser att oppositionen
har viktiga synpunkter att framföra i frågan. Det allra viktigaste är dock att
utredaren får ett konkret uppdrag att utforma ett arbetsvärderingsinstru-
ment och därmed pröva de regler som finns i EG för likalöneprinciper och
arbetsvärdering.
Fru talman! Vi har många gånger under jämställdhetsdebatterna diskute-
rat de s.k. offentliga monopolen inom vård, omsorg och utbildning. Därför
skall jag bara helt kort nämna att vi naturligtvis fortfarande tror att hundra-
tusentals kvinnor skulle få flera arbetsgivare att välja mellan, om man
släppte loss den kvinnliga entreprenörsandan. Det skulle ge dem en starkare
position inte minst när det gällde att få inflytande och förbättrade arbetsvill-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
69
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
70
kor. På detta område vill regeringen föra en politik som innebär att kvinnor
fortfarande i stor utsträckning är hänvisade till en enda arbetsgivare. Man
konstaterar i propositionen att det inte finns någon grund för antagandet att
kvinnors förhållanden på arbetsmarknaden - såväl lönemässigt som i fråga
om inflytande - skulle förbättras om verksamheten bedrevs i både offentlig
och privat regi. Det är en uppfattning som vi i folkpartiet liberalerna tar kraf-
tigt avstånd från. Vi tror helt enkelt att regeringen har fel.
En förutsättning för kvinnornas höga arbetskraftsdeltagande är en väl fun-
gerande barn- och äldreomsorg. Vi vet erfarenhetsmässigt, inte minst genom
långtidsutredningens betänkande - att kvinnorna fortfarande har huvudan-
svaret för barnen. Även ansvaret för den äldre generationen vilar i huvudsak
på kvinnorna. Om inte samhället kan erbjuda bra omsorg om barn och äldre
kommer kvinnorna för all framtid att få en svagare ställning på arbetsmark-
naden än män. Också av den anledningen är kravet på ett upprivande av
de offentliga vård- och omsorgsmonopolen oerhört väsentligt för att främja
jämställdheten. Vi vet t.ex. att alternativt driven barnomsorg ofta, men na-
turligtvis inte alltid, är billigare än den kommunalt drivna. Det kan ha olika
orsaker. I de föräldrakooperativt drivna daghemmen är det föräldrarnas ar-
betsinsatser och i de personalkooperativt drivna daghemman är det persona-
lens extra arbetsinsatser som kan jämföras med andra småföretagares.
Dessutom finns i den enskilda verksamheten det uttalade ekonomiska an-
svar och de korta beslutsvägar som många kommuner nu genom resultaten-
heter och decentralisering framgångsrikt försöker överföra till de kommu-
nala barnstugorna. Det är utmärkt. Den större kostnadseffektiviteten i de
enskilda alternativen kan, som vi ser det, ge två positiva effekter. Dels inne-
bär förekomsten av billigare alternativ i sig att vi kan få fler platser inom
t.ex. barn- och äldreomsorg för en viss summa pengar. Dels kan erfarenhe-
terna föras över till de offentligt drivna verksamheterna och därmed bidra
till att kostnadseffektiviteten ökar.
Vad är det egentligen som gör att socialdemokraterna fortfarande spjärnar
emot i de här frågorna och inte släpper loss den skapande kvinnliga entrepre-
nörsandan fullt ut? Jag har faktiskt fortfarande mycket svårt att förstå vad
man är rädd för.
Fru talman! Låt mig så övergå till att kommentera jämställdhetslagen. Vi
i folkpartiet liberalerna har alltid känt ett speciellt ansvar för den här lagen,
eftersom det var vi som i strid med bl.a. socialdemokraterna drev fram den.
Vi känner därför ett starkt ansvar för att den skall fungera så bra som möj-
ligt. Vi har många gånger krävt förbättringar och preciserat dessa i olika mo-
tioner. Några av våra förslag har vi fått igenom, andra inte.
Dispositionen av lagförslaget skiljer sig från den hittillsvarande lagstift-
ningen, men i sak uppvisar förslaget inte tillräckliga förändringar. Det är en
besvikelse. Det arbete som har föregått propositionen, utredningen och re-
missarbetet har visat att lagstiftningen behöver reformeras. Men regeringen
har inte varit beredd att gå lika långt som utredningen, vilket vi beklagar.
Genom jämställdhetslagen ges riktmärken för hur jämställdhetsarbetet
bör bedrivas. Lagen skall utgöra ett skydd för enskilda mot diskriminering
på grund av kön. Bakom lagstiftningen ligger övertygelsen om att förbud
mot könsdiskriminering har en betydelsefull uppgift att fylla som ett medel
att driva på utvecklingen. Vi menar att lagen ger ett väsentligt och påtagligt
uttryck för samhällets erkännande av principen om jämställdhet mellan
kvinnor och män. Det som händer i arbetslivet är centralt för strävandena
mot jämställdhet mellan kvinnor och män och kan indirekt även leda till
återverkningar inom en del andra samhällsområden. Som jag sade tidigare
anser vi att tiden nu är mogen för att överväga om inte jämställdhetslagen
också skulle kunna göras tillämplig på förhållandena inom utbildningsområ-
det.
Den nu gällande jämställdhetslagen lägger huvudansvaret för de aktiva åt-
gärderna för att främja jämställdheten i arbetslivet på arbetsmarknadens
parter. Det förutsattes att arbetsgivaren och arbetstagaren skulle finna de
arbetsmetoder och lösningar som bäst passade deras förhållande. Vi kan nu
konstatera att denna förhoppning inte har infriats i någon nämnvärd omfatt-
ning. Den utvärdering som utredningen gjort har visat att det har funnits en
betydande passivitet när det gäller jämställdhetsfrågorna på både arbetsta-
gar- och arbetsgivarsidan. De jämställdhetsavtal som har träffats är faktiskt
ganska allmänt hållna och har bedömts i de flesta fall inte kunna leda till
någon skadeståndsskyldighet. Utredaren har kommit fram till att det finns
anledning att skärpa kraven på arbetsmarknadens parter. Vi i folkpartiet li-
beralerna delar den uppfattningen. Vi tycker att det är anmärkningsvärt att
regeringen trots erfarenheterna från det ganska omfattande utredningsar-
bete som har ägt rum inte har varit beredd att lägga fram förslag om en verk-
ligt förändrad reglering.
Det kan naturligtvis diskuteras hur en sådan skärpning skall ske. Vi i folk-
partiet liberalerna har slutligen fastnat för det förslag som utredningen lade
fram. Det innebär att endast jämställdhetsavtal som har minst det innehåll
som anges i jämställdhetslagen skall kunna ersätta lagens regler. När det gäl-
ler tillsynen över efterlevnaden av avtalen blir det jämställdhetsombudsman-
nen, JämO, som skall agera för att förmå arbetsgivaren att vidta en viss åt-
gärd, om det inte finns avtal som uppfyller lagens krav när det gäller innehål-
let. JämO har då att utgå från de krav som lagen ställer. Uppfyller däremot
avtalet lagens minimikrav, är det arbetstagarnas organisationer som skall på-
tala avtalsbrott. Det innebär att samhället ställer vissa krav på parterna när
det gäller innehållet i avtalen, men när dessa krav är uppfyllda överlåter man
åt parterna att själva svara för kontrollen av att avtalen efterlevs.
Om JämO finner att ett jämställdhetsavtal som träffats inte uppfyller la-
gens krav enligt 4—11 §§ i den föreslagna jämställdhetslagen kan JämO
agera genom att hos jämställdhetsnämnden begära vitesföreläggande mot
arbetsgivaren.
Jag medger att väldigt mycket av detta är tekniskt och att man bör fundera
både en och två gånger innan man kan förstå vad de olika delarna i förslaget
egentligen betyder. Vi har emellertid i våra reservationer 32 och 35 pekat på
hur man både praktiskt och teoretiskt skulle kunna lösa frågan på ett riktigt
och bra sätt.
Folkpartiet liberalerna har under en lång tid krävt förändringar av reg-
lerna vid s.k. anställningsfallen. I den nuvarande lagstiftningen och i rege-
ringens förslag har den person som missgynnats på grund av kön rätt till
ideellt skadestånd. Däremot får hon eller han inte rätt till det som tvisten
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
71
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
72
egentligen gäller, nämligen tjänsten. Vi menar att det av mer principiella
skäl vore rimligt att domstolen också på yrkande av den diskriminerade
kunde ge den personen rätt till den sökta tjänsten. Om en arbetsgivare inte
vill ta emot denna person eller om det anses vara omöjligt, bör det, som fallet
är enligt anställningsskyddslagens 39 §, finnas en möjlighet för arbetsgivaren
att lösa personen från anställningen.
Över huvud taget finns det anledning att, på sätt som också utredningen
framfört, kraftigt höja skadeståndsbeloppen i dessa mål. Självfallet kan fasta
belopp för de skadestånd som skall utgå inte fastställas i lagstiftningen. Hän-
syn måste bl.a. tas till arbetsgivarens ekonomiska förhållanden. Ett belopp
som för en arbetsgivare inte är särskilt kännbart kan för en annan kanske
innebära konkurs. Hänsyn av detta slag torde främst bli aktuella i mål där
arbetsgivaren är en småföretagare. I de flesta fall menar vi att det är rimligt
med skadestånd som motsvarar arbetsgivarens kostnad för att lösa en an-
ställd från anställningen.
Utredningens redovisningar och JämOs undersökning om sexuella trakas-
serier på arbetsplatserna visar att det på åtskilliga håll råder allvarliga miss-
förhållanden. Vi anser därför att det är väl motiverat att stärka skyddet mot
sexuella trakasserier. Även på denna punkt väljer regeringen att inte följa
utredningens förslag. I stället föreslår man ett förbud mot trakasserier från
arbetsgivare för det fall en anställd har avvisat arbetsgivarens sexuella när-
manden eller anmält arbetsgivaren för könsdiskriminering. Regeringen har
inte velat betrakta sexuella trakasserier som otillåten könsdiskriminering. I
stället hänvisar man till brottsbalkens regler, och det gör även utskottets ma-
joritet.
Vi delar utredningens uppfattning att det finns ett behov av att i jämställd-
hetslagen ta in en bestämmelse som innebär att förbjuden könsdiskrimine-
ring föreligger om arbetsgivaren utsätter en arbetstagare för sexuella trakas-
serier eller för trakasserier på grund av en anmälan om könsdiskriminering -
detta givetvis under förutsättning att trakasserierna direkt eller på ett påtag-
ligt sätt påverkar anställningsförhållandena.
Enligt vår mening finns det också skäl att föreslå en laglig reglering av ar-
betsdomstolens och tingsrätternas sammansättning i mål enligt jämställd-
hetslagen.
Fru talman! När det gäller den viktiga frågan om hur kvinnovåld skall
kunna minskas vill jag hänvisa till det betänkande från socialutskottet där
folkpartiet liberalerna föreslår 3 milj.kr. utöver regeringens förslag till kvin-
nojourerna. Vidare föreslås där besöksförbud och en ökad satsning på bl.a.
överfallslarm.
Till sist vill jag gärna säga att jag är glad för att vi i utskottet har lyckats
att åstadkomma en så gott som enig skrivning - det är bara vänsterpartiet
som har reserverat sig - i frågan om EG och kvinnorna. Vi pekar bl.a. på
EG-administrationens aktivitet på jämställdhetsområdet och på vikten av att
svenska kvinnor kan vara med och påverka den framtida utvecklingen inom
Europa. Det är alltså en positiv EG-skrivning.
Jag ställer mig självfallet bakom de reservationer som folkpartiet libera-
lerna har skrivit under, men jag yrkar bifall bara till reservationerna nr 2, 32
och 49.
Anf. 56 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Fru talman! Som vanligt är det övervägande kvinnor som deltar i jäm-
ställdhetsdebatten. Undantaget är Gustav Persson, som traditionsenligt för
socialdemokraternas talan, och det är ju bra. Egentligen är det inte så under-
ligt att det är vi kvinnor som deltar i denna debatt. Det är lättare för oss
kvinnor att se ojämlikheten mellan kvinnor och män. Vi möter ständigt
orättvisorna, och vi känner igen dem. Våra erfarenheter gör också att det är
lättare för oss att förstå olika kvinnors situation. Men när fler kvinnor kom-
mer in på olika områden tror jag att denna förståelse kommer att öka även
bland män, och så har ju redan skett.
Svenska kvinnor har det i de flesta avseenden bättre än kvinnor i andra
länder. Vi ligger på andra plats i världen efter Finland enligt en FN-rapport
som vi fick del av i morse. Ändå återstår mycket att göra innan vi har uppnått
ett jämställt samhälle. Jag menar då ett samhälle där vi tar vara på olikhe-
terna, så att varje människas förmåga kommer till sin rätt på lika villkor.
Vi centerkvinnor har en lång tradition av aktivt och konkret pådrivande
arbete för att förbättra kvinnors situation.
Man kan säga att kvinnor och män lever i olika världar.
Kvinnorna har de tyngsta och mest monotona jobben med det lägsta lö-
nerna. Löneskillnaderna har t.o.m. ökat under senare tid. Kvinnorna arbe-
tar ofta deltid. Kvinnorna tar huvudansvaret för hem och familj, vilket leder
till en stressad situation. Kvinnor drabbas oftare av belastningsskador än vad
män gör. De senaste tio åren har kvinnornas sjukfrånvaro ökat med 50 %
och männens med 10 %. Det är alarmerande siffror som inte kan accepteras.
Åtgärder för att förbättra kvinnors arbetsmiljö måste därför prioriteras.
Över huvud taget bör kvinnors ohälsa tas på större allvar, och mer forskning
behöver ske på det området.
Trots att nästan lika många kvinnor som män finns i arbetslivet har vi den
kanske mest könsuppdelade arbetsmarknaden i världen. Kvinnor återfinns
inte särskilt ofta i ledande befattningar. Kvinnor drabbas hårdare av den
svåra arbetsmarknadssituationen som vi har nu än vad män gör. Många tra-
ditionella kvinnoryrken rationaliseras bort eller försvinner på grund av den
tekniska utvecklingen. Samhällets resurser för fritidsverksamhet och idrott
går i större utsträckning till män och pojkar än till kvinnor och flickor.
Det finns många fler exempel. Men jag är inte ute efter att komma med
en heltäckande eländesbeskrivning utan efter att visa på behovet av fortsatt
positivt jämställdhetsarbete inom alla områden.
Jämställdhetsarbetet handlar i mycket stor utsträckning om att förändra
attityder och fördomar. Just det kan vi inte besluta om i riksdagen. Men vi
kan hjälpa attitydförändringarna på traven genom att ständigt hålla debatten
levande och genom att ge förutsättningarna. Det finns en hel del områden
där riksdagen kan fatta beslut som bidrar till ökad jämställdhet.
Den största delen av den här debatten handlar om förslaget till ny jäm-
ställdhetslag. Den första lagen genomfördes, om jag minns rätt, under den
tid centern satt i regeringsställning och Karin Andersson var jämställdhets-
minister. Det är nu ett tag sedan, och det är klart att lagen är mogen för
revidering.
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
73
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
Det nya förslaget heter följdriktigt ”Olika på lika villkor”. Det tycker vi är
ett bra namn. Däremot har vi en hel rad synpunkter på innehållet i förslaget.
Vi har inte mindre än 18 reservationer fogade till det här betänkandet där
centerpartiet antingen står ensamt eller tillsammans med andra. Jag skall gå
igenom de flesta av dem. Karin Starrin kommer senare att ta upp frågan om
kvinnors arbetsmiljö, varför jag inte går in på det området.
Den första reservationen gäller förutsättningarna för jämställdhet, där vi
pekar på nödvändigheten av att låta mäns och kvinnors erfarenheter och vär-
deringar komma till uttryck i samhällsarbetet. Först då får vi ett bra underlag
för politiska och fackliga beslut och bidrar på det sättet till ett mänskligare
arbets- och näringsliv. Det självklara målet är att kvinnor och män skall ha
likvärdiga sociala och ekonomiska möjligheter och möjlighet att dela på för-
äldraansvar och hemarbete. Det bör föras en vidgad debatt på dessa områ-
den. Vi tar också upp betydelsen av attitydpåverkan för att beslut på jäm-
ställdhetsområdet skall upplevas som motiverade.
Kvinnors sämre villkor på arbetsmarknaden leder också till sämre villkor
när det gäller sjukdom, arbetslöshet och pensionering. Vi menar att de so-
ciala trygghetssystemen måste ändras så att de utgår från grundtrygghets-
principen med möjligheter till individuell påbyggnad. Exempel på detta är
våra förslag om höjd grundpension, allmän arbetslöshetsförsäkring och
vårdnadsersättning.
I en annan reservation tillsammans med moderater och folkpartister pekar
vi på den bristande valfriheten för kvinnor i den offentliga sektorn. Vi vill
öppna fler möjligheter för kvinnor att starta egna företag inom vård, omsorg
och utbildning. Det ger kvinnor fler valmöjligheter, och kvinnors kunskaper
och erfarenheter tas till vara på ett bättre sätt.
Vi i centern trycker också hårt på kvinnors företagande i ett regionalpoli-
tiskt perspektiv. Det är oerhört viktigt att kvinnors arbetsmarknad breddas
för att man skall kunna utveckla utsatta regioner och hindra kvinnors flykt
från dessa områden. Kvinnor är nödvändiga för att hela Sverige skall kunna
leva! Utvecklingsfonderna har här en stor uppgift som stöd och hjälp för
kvinnliga företagare. Vi välkomnar att riksdagen har kunnat fatta beslut om
de krav som vi har fört fram länge om att utvecklingsfondernas ansvar även
skall gälla tjänstesektorn. Vi beklagar dock indragningen av 1,6 miljarder
av utvecklingsfondernas utlåningsmedel. I den omställningsperiod och svåra
arbetsmarknadsssituation som vi nu befinner oss i är det besvärande.
Jag yrkar bifall till reservation nr 11.
Centern har länge drivit kravet på arbetsvärdering av olika yrkessektorer
för att kartlägga skillnader och analysera bakgrunden till att kvinnodomine-
rade yrken oftast värderas lägre än yrken där män dominerar. Målet är na-
turligtvis lika lön för likvärdigt arbete. Ett system med arbetsvärdering finns
i dag inom EG. Vi anser att den utredning som regeringen nu föreslår har
för låga ambitioner, eftersom man där nöjer sig med att analysera möjlighe-
terna att använda arbetsvärdering som ett instrument för jämförelser. Tiden
måste nu vara mogen att gå längre, och vi föreslår därför att utredningen
skall vara parlamentarisk och få direktiv att utforma arbetsvärderingsinstru-
mentet till ett konkret förslag, både när det gäller organisatoriska rutiner för
74
att värdera olika arbeten och en faktisk värdering av olika yrkessektorer. I
det sammanhanget bör EGs regler också prövas.
Det här är en av de viktigaste frågorna för att det skall bli förutsättningar
för bättre villkor på arbetsmarknaden. Det är ganska obegripligt att rege-
ringen är så försiktig. Jag vill därför ställa följande fråga till både Gustav
Persson och jämställdhetsminister Margot Wallström som är här i dag: Var-
för är ni så försiktiga? Varför kan inte vi i Sverige gå före på det här området?
Jag yrkar bifall till reservation nr 7, som folkpartiet också har ställt sig
bakom.
Vi centerpartister vill också öka trycket på arbetsmarknadens parter att
arbeta för att nå målet lika lön för lika eller likvärdigt arbete. De bör därför
årligen till JämO redovisa vad de har gjort för att nå målet. Därigenom kan
arbetet påskyndas. Vi tar upp detta i reservation nr 42.
Jämställdhetslagen har hittills omfattat det arbetsrättsliga området, och i
förslaget finns inget förslag till utvidgning. Vi anser att lagen nu bör vidgas
till att gälla fler områden och då i första hand utbildningen, eftersom den
har en så avgörande betydelse för jämställdheten. Dessutom blir sambandet
mellan utbildning och arbetsliv allt starkare. Det är positivt att JämO nu får
möjlighet att bedriva informations- och rådgivningsverksamhet även inom
utbildningsområdet. Men vi anser inte att de skäl som utskottsmajoriteten
anför mot en utvidgning av lagen är bärande. Vi tycker att regeringen skall
återkomma till riksdagen med ett förslag om utvidgning.
Utbildningsområdet har över huvud taget stor betydelse när det gäller
jämställdheten. Det gäller läroplansarbetet, lärarutbildningen och läromed-
len, dvs. hela utbildningsväsendet ifrån förskola, ungdomsskola och hög-
skola till forskning. Det är det området som har den största betydelsen.
Förebilder är viktiga för barn. Bl.a. genom förebilder lär de sig vad som
är manligt och vad som är kvinnligt. Därför är det i högsta grad otillfredsstäl-
lande att nästan alla förskole-, lågstadie- och mellanstadielärare är kvinnor.
Det här är ett starkt skäl för att ytterligare stärka arbetet för en mindre köns-
uppdelad arbetsmarknad än den vi har i dag.
I förstone kan regeringens förslag om obligatorisk jämställdhetsplan i
företagen låta bra. Det är klart att alla företag behöver, mår bättre och med
säkerhet fungerar bättre om medarbetarnas resurser tas till vara på bästa
sätt. Det gör man om arbetslivet är jämställt. Vi tror att ett sådant tvång bara
skulle uppfattas som ännu ett byråkratiskt påfund som kommer uppifrån -
särskilt gäller det de mindre företagen. En sådan åtgärd kan därför motverka
sitt syfte.
Ingen uppföljning eller kontroll av planerna föreslås heller. Dessa planer
riskerar därför att bli ett slag i luften. Det bör i stället vara i företagets eget
intresse att i samråd med de fackliga organisationerna utforma en policy för
jämställdhetsarbetet inom företaget som kan följas upp och revideras med
jämna mellanrum. Detta bör vara frivilligt. Jämställdheten bör vara ett na-
turligt inslag i arbetslivet.
En fråga som har större betydelse för jämställdheten är att 90 % av arbets-
marknaden i dag är undantagen från JämOs insyn på grund av kollektivavtal.
Lagen har därigenom ofta urholkats. I det nya lagförslaget föreslås nu igen
att reglerna om aktiva åtgärder skall kunna ersättas av sådana avtal. Vi mot-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
75
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
76
sätter oss detta. Vi anser att det här finns tillräckligt starka skäl för att frångå
principerna om kollektivavtal. Vi anser att kollektivavtal inte skall kunna
skydda delar av arbetsmarknaden från JämOs tillsyn. Dessutom måste
JämO få möjlighet till insyn och rätt att inhämta uppgifter från arbetsgivare.
Vi föreslår därför att lagen skall gälla hela arbetsmarknaden och inte kunna
ersättas med regler i kollektivavtal. Jag yrkar bifall till vår reservation nr 33.
Sexuella trakasserier på arbetsplatsen är ett högst påtagligt problem för
många kvinnor. Det kan aldrig accepteras. Vi vill utvidga lagen till att gälla
förbud mot sexuella trakasserier även om de inte direkt är förenade med hot
och/eller försämring av arbetsvillkoren. Blotta förekomsten av trakasserier
på en arbetsplats måste enligt vår uppfattning förbjudas och kunna leda till
att den som trakasserar ställs till ansvar.
Beträffande påföljden anser vi att skadestånden för brott mot jämställd-
hetslagen måste höjas till en sådan nivå att de avskräcker från att begå brott.
Även ekonomiskt skadestånd bör komma i fråga, eftersom det är svårt att
ha en annan nivå på skadeståndet än i andra mål. Vi anser att detta skall
utges som kompensation för utebliven lön och andra utlägg. Vi föreslår att
regeringen skyndsamt skall återkomma till riksdagen med förslag om de lag-
ändringar som behövs för att genomföra detta.
Vi menar också att jämställdhetsnämnden skall avskaffas och dess uppgif-
ter föras över till JämO. Det kan inte vara meningsfullt att i dessa rationalise-
ringstider behålla en nämnd som inte har avgjort ett enda ärende. Rege-
ringen bör även i denna fråga återkomma till riksdagen med förslag till de
lagändringar som behövs när nämnden skall avskaffas.
Arbetsdomstolen och dess sammansättning har stor betydelse för behand-
lingen av ärenden som kommer dit. Eftersom domstolen i dag domineras av
män finns det risk för att bedömningen inte blir helt objektiv. Detta riktar
jag inte mot männen som en anklagelse för att de medvetet misskrediterar
kvinnor. Det är bara så, att kvinnors och mäns erfarenheter och språk skiljer
sig åt så mycket att vi ofta har svårt att förstå varandra. En mer allsidig sam-
mansättning av arbetsdomstolen skulle undanröja detta. Vi anser också att
särskilda insatser behövs för att öka domarnas medvetenhet och kunskaper
i jämställdhetsfrågor.
Vi tycker, avslutningsvis, att det är bra att regeringen nu föreslår ett pro-
jekt för att förbättra samarbetet mellan myndigheter och frivilliga organisa-
tioner när det gäller våld mot kvinnor. Därför vill vi utöka anslaget för detta
projekt med 2 milj.kr. för att särskilt satsa på spridning av insatserna över
hela landet.
Fru talman! Med våra förslag till förändringar skulle jämställdhetslagen
skärpas betydligt och därmed bli mer verksam än med de förslag till föränd-
ringar som regeringen har lagt fram. Med detta vill jag säga att jag givetvis
står bakom alla de reservationer där centern finns med. Av tidsskäl nöjer jag
mig med att yrka bifall till reservationerna nr 7, 9, 11 och 33.
Anf. 57 MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Det finns i dag fler kvinnor än män i Sverige. Ändå betraktas
vi ofta som en minoritet. Kvinnor ses, på samma sätt som barn, handikap-
pade och äldre, som en särskild grupp som avviker från det normala. Med
andra ord behandlas vi som en minoritet trots att vi är fler. Hur kan detta
komma sig? Ja, det är inte en slump eller en förarglig miss, utan helt enkelt
ett bra exempel på hur maktstrukturen i samhället ser ut. Vi lever i ett sam-
hälle där mannen är normen. Män och det män gör värderas högre än kvin-
nor och det kvinnor gör.
Den manliga maktstrukturen har påverkat oss alla - både kvinnor och
män. Många av oss kvinnor tar på oss ansvaret och känner skuld för att vi är
underordnade männen. Därför är också underordningen ibland svår att se i
vardagen. Statistiken över hur fördelningen av samhällets resurser ser ut ta-
lar dock sitt tydliga språk. Det gäller t.ex. löner; kvinnor har generellt sett
lägre löner än män. Det gäller arbetstider; kvinnor har sämre arbetstider än
män. Det gäller positioner i näringslivet; det är inte kvinnor som sitter i bo-
lagsstyrelser eller som är verkställande direktörer.
Det gäller även våldet mot kvinnorna i samhället. Våldet mot kvinnor är
det tydligaste uttrycket för kvinnors underordning i samhället. Det mesta
våldet sker dessutom fortfarande inom hemmets väggar. Det sexuella våldet
har fått ökad uppmärksamhet i massmedia, men sällan förs ett resonemang
om bakgrunden och orsakerna till våldet mot kvinnor. Jag har personligen
en känsla av att vi just nu är inne i en period när det blivit mer tillåtet att
utöva våld mot kvinnor och uttala kvinnoförakt. Vi har tidigare haft en del
uppmärksammade domar. Jag tänker t.ex. på styckmordsrättegången. Det
finns också andra exempel på domar som visar att kvinnor värderas på ett
annat sätt än män.
Förtrycket eller, med ett annat ord, överordningen har alltså två ansik-
ten - dels ett klassbundet där överklassen - makthavarna - systematiskt har
utnyttjat de arbetande, dels ett könsbundet där männen som grupp systema-
tiskt utnyttjat kvinnorna. Jag tycker här att de borgerliga partierna har en
felsyn när de tror att jämställdhet handlar om attitydförändringar. Det är
självklart viktigt att ändra attityder i samhället, men om man skall förändra
samhället, så att man får ett jämställt samhälle där män och kvinnor har
samma värde, måste man också ändra på de underliggande maktstruktu-
rerna. Det krävs alltså att vi ändrar på båda dessa maktstrukturer. Det kan
bara ske genom att kvinnorna blir medvetna om och själva kan se förtrycket.
Kvinnors kamp för självständighet och jämlikhet är, som vi har hört tidi-
gare, inget nytt. Det är en lång historia. Det var faktiskt så sent som 1920
som gifta kvinnor fick rätt att ta ett arbete utan makens medgivande, och
inte förrän 1939 infördes förbud mot att avskeda kvinnor som gifte sig eller
fick barn. Fortfarande tio år efter det att jämställdhetslagen trädde i kraft
kan vi se att vi har långt kvar innan vi har uppnått jämställdhet.
Fortfarande betraktas kvinnor som ting som är till för att behaga mannen.
Ett sådant exempel hittade jag i en av morgontidningarna. Jag har en kopia
av det här. Ett stort företag annonserar inför Mors dag med en huvudlös
kvinnokropp som skall göra far glad, som det står i texten. Vi kommer från
vänsterpartiets sida att anmäla den här annonsen till KO för könsdiskrimine-
ring, och jag skulle vilja uppmana de andra partierna att också göra det.
Det som är förnedrande i annonsen är inte att man visar underkläder, utan
det sätt på vilket det sker och de associationer som texten kan ge. Kvinnan
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
77
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
78
reduceras till ett ting, en kropp utan huvud - utan egen tankeförmåga - vars
uppgift är att göra mannen glad.
Detta är ett exempel på att det ännu är långt kvar till jämställdhet mellan
kvinnor och män. Men det finns flera. Kvinnorna har, som jag tidigare sade,
de lägre lönerna, de sämre arbetstiderna och dessutom de tyngsta jobben.
Löneskillnaderna ökar i dag mellan kvinnor och män. I det läget hade vi från
vänsterpartiets sida hoppats att regeringen skulle ta jämställdhetsutredning-
ens förslag på större allvar och komma med förslag på rejäla förbättringar.
Tio år med den gamla jämställdhetslagen har ju, som man också konstaterar
i betänkandet, faktiskt inte inneburit några större framsteg för jämställdhe-
ten. De kvinnor i Sverige som drabbas av kollektiv lönediskriminering, som
drabbas av att man avtalat bort jämställdheten eller som drabbas av sexuella
trakasserier på jobbet hade nog velat ha - och behövt ha - en hårdare lag-
stiftning.
I ett läge när jämställdhetsarbetet avstannat och kvinnornas villkor för-
sämras behövs mer än någonsin en jämställdhetslag som lyfter fram kvinnor-
nas rättigheter. Det behövs en lag som med sina krav och sanktionsmöjlighe-
ter visar vad samhället tycker om jämställdhet. Att den nya lagen i så liten
utsträckning tagit till sig av tio års erfarenhet måste betyda att man inte tar
jämställdhetsfrågorna på allvar. Det blir vackra ord, men till intet förplik-
tande vackra ord.
Det är också symptomatiskt att utskottsmajoriteten funnit regeringsförsla-
get så perfekt att man avstyrker samtliga motionskrav. Endast i ett fall gör
utskottet ett uttalande.
Jag vill passa på att säga att jag tycker att det är bra att det av lagen fram-
går att den främst syftar till att förbättra förhållandena för kvinnorna. I öv-
rigt närde jag faktiskt en förhoppning om att utskottsbehandlingen skulle
kunna komplettera och rätta till åtminstone några av de uppenbara brister
som med regeringens förslag fortfarande finns i lagen. Men icke så!
Kvinnornas kamp för jämställldhet kommer inte att få någon draghjälp av
den nya lagen, tyvärr. Dess bättre finns det fortfarande en levande kvinnorö-
relse utanför det här husets väggar och utanför regeringskansliets väggar.
Dagens unga kvinnor har större kunskaper och ställer större krav på ett jäm-
ställt liv. Man accepterar inte på samma sätt som vi som tillhör en annan
generation de orättvisor som faktiskt finns. Man ser ett arbete som en själv-
klarhet, och det tycker jag är viktigt - en av de viktigaste förutsättningarna
för jämställdhet är att kvinnorna har rätt till ett arbete.
Jag tänker ta upp några av de förslag som vänsterpartiet har lagt fram men
som utskottsmajoriteten avstyrkt. Det första av dem gäller lagens omfatt-
ning.
Även den nya lagen kommer att vara begränsad till att omfatta arbetslivet.
Det är en allvarlig brist. Vi har i vår motion krävt att hela samhällslivet skall
omfattas av lagen. Det är också så att människor i största allmänhet uppfat-
tar att lagen gäller för hela samhället och inte bara på arbetslivets område.
Utbildningsområdet är ett område där jämställdhetslagen borde gälla,
framför allt därför att utbildningen har en strategisk betydelse när det gäller
att skapa förutsättningar för att uppnå jämställdhet i arbetslivet och i sam-
hället i övrigt. Vi vet att utbildningsområdet präglas av samma brist på jäm-
ställdhet som samhället i övrigt. Det är även där männens villkor som gäller,
och det är männen som är normen.
Utskottets motivering, att ett bredare tillämpningsområde skulle göra la-
gen alltför allmän, håller inte, inte heller hänvisningen till att regeringsfor-
men innehåller förbud mot könsdiskriminering. Det är snarare ännu allvarli-
gare att lagen inte skärps när den visar sig inte räcka till. Självfallet kan en
lag som täcker hela samhällslivet ändå göras konkret och tydlig.
En annan märklig inställning är att utskottet inte vill acceptera jämställd-
hetslagen som en minimilag, en lag som man inte kan avtala bort. Det är
enligt vad jag förstår unikt inom arbetsrättens område att man i ett kollektiv-
avtal kan ställa lägre krav än vad som stadgas i lagen, och det är för mig
helt obegripligt att utskottet inte kunnat enas om en skärpning av lagen i det
avseendet. I stället skriver man att ”regler om aktivt jämställdhetsarbete har
bäst förutsättningar att bli respekterade och tillämpade på ett riktigt sätt om
de uppfattas som normer för gemensamma strävanden på arbetsplatserna”.
Det är ju goddag - yxskaft! Lagen har kommit till för att vi lever i ett ojäm-
likt samhälle och under en manlig maktstruktur. Vem är det då som styr vilka
normer som finns på en arbetsplats? Om de rådande normerna är att jäm-
ställdhetsarbete är något onödigt tjafs, är det då det som skall vara utgångs-
punkten för kollektivavtalet?
Jämställdhetsutredningen har visat att den nuvarande lagen inte har räckt
till, bl.a. därför att man i kollektivavtal har haft så allmänt hållna skrivningar
om jämställdhet att det har i frågasatts om de över huvud taget kan grunda
rätt till skadestånd.
Varför vill socialdemokraterna i utskottet inte ändra på det? Det skulle
finnas en ”stabil majoritet” för en sådan skärpning av lagen. Utom vänster-
partiet har både folkpartiet och centern framfört sådana krav.
Ett annat område där regeringen och utskottet backar från jämställdhets-
utredningens krav är när det gäller kollektiv lönediskriminering.
Sedan mitten av 1980-talet har löneutjämningsprocessen stannat av. Löne-
skillnaderna mellan kvinnor och män ökar nu åter. 1989 fick t.ex. privatan-
ställda LO-män en genomsnittlig lönehöjning med 159 kr. per månad mer
än vad kvinnorna fick. Därför anser vi också att propositionens förslag till
bestämmelser om lönediskriminering är helt otillräckliga.
Vänsterpartiet kräver att arbetsgivarna åläggs skyldighet att verka för ut-
jämnade av löneskillnader mellan män och kvinnor som utför arbete som är
lika eller av lika värde.
En annan avgörande brist när det gäller den föreslagna regleringen av lö-
nediskriminering är att det saknas regler som gör det möjligt att rättsligt an-
gripa kollektiv lönediskriminering. Nu krävs nämligen att det finns ett annat
arbete på samma arbetsplats som är lika eller av lika värde att jämföra med.
Så är det ju inte alltid.
I USA finns en lagstiftning mot kollektiv könsdiskriminering som visat sig
vara mycket värdefull som hjälpmedel när det gäller att bekämpa de könsre-
laterade löneskillnader som finns mellan större kollektiv av manliga och
kvinnliga anställda. Eftersom den faktiska lönediskrimineringen av kvinnor
huvudsakligen sker genom att kvinnodominerade yrken betalas sämre än
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
79
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
80
motsvarande yrkesgrupper där män dominerar, är det nödvändigt med reg-
ler som möjliggör att hela kollektiv uppvärderas.
Jämställdhetsutredningen föreslog i sitt betänkande att arbetsgivarna
skulle åläggas skyldighet att verka för att utjämna löneskillnader mellan män
och kvinnor när de utför arbete som är lika eller av lika värde. Utredningen
föreslog också att JämO skulle ha rätt att vitesförelägga arbetsgivare som
inte rättade sig efter en uppmaning att vidta åtgärder mot könsrelaterade
löneskillnader.
Utskottets motivering är lång, men faktum kvarstår. Om kollektivavtal in-
nehåller bestämmelser som innebär lönediskriminering av kvinnor kan dis-
krimineringen inte försvaras med hänvisning till att det rör sig om kollektiv-
avtal. Det måste gå att med lagens hjälp komma till rätta med kollektiv löne-
diskriminering!
Ett område som är nog så viktigt och som har berörts av flera talare före
mig är arbetsdomstolens sammansättning. Av domstolens ledamöter är en-
dast 18 % kvinnor, och det är inte ovanligt att mål enligt jämställdhetslagen
avgörs av en helt manlig domstol.
Det här är faktiskt en allvarlig brist. Utskottet håller med om att kvinnors
och mäns liv och arbete skiljer sig så mycket åt och att de har så olika erfaren-
heter i arbetslivet att dessa erfarenheter kan ha betydelse för synen på jäm-
ställdhet. Sedan skriver utskottet ändå: ”Dessa förhållanden kan däremot
inte vara skäl att införa särskilda regler att en domstol är domför endast om
både män och kvinnor finns representerade.”
Ja, fru talman, det är goddag - yxskaft igen. Man kan väl inte först konsta-
tera att kvinnors och mäns erfarenheter är så skilda att de påverkar synen på
jämställdhet, och sedan skriva att det inte finns skäl att införa särskilda reg-
ler för domstolens sammansättning av kvinnor och män! Det borde verkligen
vara skäl att införa en garanti för att kvinnor finns med i arbetsdomstolen!
Jag vill upprepa det jag sade i början av mitt anförande: Det finns fler
kvinnor än män i samhället. Kvinnor är ingen minoritet vars intressen skall
skyddas. Kvinnorna utgör i samhället en majoritet som utsätts för diskrimi-
nering på grund av att det är männen som har makten. Det är därför vi har
en jämställdhetslag, eller hur?
Det finns fler andra krav som vi har ställt men som också har avstyrkts av
utskottet. Det gäller bl.a. kravet att redovisa lönestatistisk uppdelad på kön,
vilket är viktigt för att man med siffror och fakta skall kunna visa att det
faktiskt pågår en diskriminering. Det gäller kravet på ett nytt arbetsvärde-
ringssystem. Vi kräver att man skall kunna jämföra de olika arbetsuppgifter
som kvinnor och män har. I dag anses det t.ex. mycket tyngre att lyfta 60 kg
en gång än att lyfta 10 kg sex gånger. Men frågan är vilket som är tyngst. Det
gäller stärkta rättigheter för kvinnor i mansdominerade miljöer. Arbetsgi-
vare borde vara skyldiga att anställa en person av underrepresenterat kön
vid likartade meriter. Vidare gäller det - som flera talare tidigare varit inne
på - krav på strängare förbud mot sexuella trakasserier.
I regeringens proposition har jämställdhetsutredningens förslag till förbud
mot sexuella trakasserier urholkats. Regeringen anser att redan befintlig
straff- och skadeståndslagstiftning är fullt tillräcklig. Utskottet tror som re-
geringen. Vi i vänsterpartiet tror inte att de 17 % av kvinnorna på arbets-
marknaden som enligt JämOs enkät varit utsatta för sexuella trakasserier de-
lar den uppfattningen. Det är av utomordentlig vikt att utredningens mer
ambitiösa förslag inte försämras.
Jag vill något kommentera jämställdhetslagens sanktionsmöjligheter. Vi
har i vår motion krävt kraftigt höjda skadeståndsbelopp vid brott mot jäm-
ställdheten. Även här gäller det att sanktionen vid brott mot lagen speglar
samhällets värderingar. Låga skadeståndsbelopp visar att samhället inte
prioriterar jämställdhetsarbetet. Dessutom medför låga skadeståndsbelopp
att det blir billigt att köpa sig fri från att följa lagen. Västerpartiet vill att
jämställdhetslagen skall vara ett effektivt medel och ett stöd för kvinnorna i
kampen för jämställdhet, men det förutsätter att lagen också får tänder. Vi
anser att jämställdhetsutredningens förslag till kraftigt höjda skadeståndsbe-
lopp måste genomföras. Den gamla lagen har funnits ganska länge, och
ingen arbetsgivare kan i dag hävda att han inte har kunnat anpassa sig till
lagens krav. Det är därför dags att höja skadeståndsbeloppen.
Herr talman! Jag vill övergå till att ta upp några av de motionskrav som vi
i vänsterpartiet reste under den allmänna motionstiden och som också be-
handlas i detta betänkande. Det första kravet handlar om EG, offentlig sek-
tor och kvinnor.
Vi har i en motion krävt att det skall tillsättas en arbetsgrupp som specifikt
skall se över frågan om EG och den offentliga sektorn. En sådan arbetsgrupp
bör bestå av en majoritet av kvinnor. Vi har framfört detta krav, eftersom
vi vet att den svenska offentliga sektorn är unik och att den har en alldeles
avgörande betydelse just för kvinnorna.
Den offentliga sektorn är arbetsgivare för en majoritet av de kvinnor som
i dag förvärvsarbetar, och den är också - vilket är minst lika viktigt - en förut-
sättning för att vi kvinnor skall kunna arbeta i den stora omfattning som vi
gör. Det är just därför som det är angeläget med en särskild arbetsgrupp som
skall se över den offentliga sektorn.
Det finns många vulgärinslag i debatten om EG och ett eventuellt svenskt
medlemskap, men en sak är oomtvistad. Det svenska välfärdssystemet och
kvinnornas höga förvärvsfrekvens är någonting som är unikt i världen och i
jämförelse med EG-länderna. Det är detta välfärdssystem som vi riskerar att
rasera, när vi inte längre kan föra en självständig ekonomisk politik i Sve-
rige. Anpassningen, eller snarare underordningen, till det internationella
kapitalet kommer att innebära minskade inkomster att använda till generell
välfärd. Medlemskap i EG är ett led i den underordningen, och vi anser där-
för att det är utomordentligt viktigt att den stora grupp kvinnor som i dag
finns inom den offentliga sektorn visas den respekt som dessa kvinnor förtjä-
nar genom att man särskilt studerar konsekvenserna för dem vid ett svenskt
medlemskap.
Ett annat område som vi har tagit upp i våra kvinnomotioner är hur kvin-
nor behandlas i ekonomiskt avseende. Jag har redan varit inne på löneskill-
naderna och lönestatistiken, så jag tänker här närmast ta upp statsbudgetens
brist på kvinnoperspektiv.
I årets budgethandlingar har jag letat efter den redovisning av fördel-
ningen av ekonomiska resurser på kvinnor och män som riksdagen beslutade
om redan 1988. Och herr talman, den redovisningen finns inte! Hela budget-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
6 Riksdagens protokoll 1990/91:116
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
förslaget är skrivet på ett traditionellt sätt och som om det inte fanns skillna-
der i mäns och kvinnors villkor. Budgeten är så att säga könsblind. Utskottet
skriver visserligen att ”vissa” uppgifter om fördelningen redovisas. Men det
är allt det lilla. Jag vill fråga utskottets ordförande: Var kan jag finna dessa
redovisningar? Jag har letat.
Budgeten, den ekonomiska politiken och i stor utsträckning också rege-
ringspolitiken är skapad av män. De stora ekonomiska beslut som under se-
nare år har fattats har gynnat män, samtidigt som de fört med sig andra kon-
sekvenser för kvinnor som grupp. Ett exempel på detta är skatteomlägg-
ningen, som bevisligen ger minst till dem som har låga löner. Det är bra att
den skall utvärderas från jämställdhetssynpunkt.
Vidare har riksdagen fattat beslut om försämrad sjukersättning och för-
sämrad ersättning för vård av sjuka barn. Dessa beslut drabbar kvinnor -
särskilt de lågavlönade inom industrin- och offentlig sektor - hårdare än
män. Ett EG-mediemskap kommer sannolikt också att få helt andra konse-
kvenser för kvinnorna, osv. Det går att göra listan lång.
Om man frågar kvinnor vilken ekonomisk och social reform de helst skulle
vilja ha, blir det nästan entydiga svaret: sex timmars arbetsdag med en bibe-
hållen lön. Varför har denna reform, som garanterat önskas av en majoritet
av svenska folket, alltid fått stå tillbaka för andra reformer?
Jag anser att det finns en underlig kluvenhet i socialdemokratins syn på
jämställdhet. Å ena sidan inser man och accepterar att samhället är ojämlikt
och att den manliga normen och den manliga överordningen finns kvar som
en social och ekonomisk princip.
Å andra sidan är man inte beredd att göra något åt saken, annat än så att
säga kosmetiska förändringar. Vilka slutsatser drar Gustav Persson av att det
har fattats så många stora ekonomiska beslut som slår hårdare mot kvinnor
än mot män? Är det en slump och en tillfällighet? Eller har det att göra med
maktstrukturen i samhället?
Det är känt och det har sagts flera gånger i debatten att kvinnor i Sverige
förvärvsarbetar i samma utsträckning som männen. Det är en viktig föränd-
ring och i sig en framgång för jämlikhetsarbetet.
Men kvinnorna har också fått betala ett högt pris. Inträdet på arbetsmark-
naden har skett på männens villkor, och kvinnorna har fått klara av hemar-
betet efter arbetsdagens slut.
Arbetsorganisation, arbetsmiljö och arbetsredskap har varit anpassade för
män. Det visar sig också att arbetsskadorna ökar bland kvinnorna.
Det finns en lång rad konkreta åtgärder som skulle kunna vidtas för att
förändra kvinnors villkor i arbetslivet. Vi har framfört en del förslag i våra
motioner, men samtliga har avstyrkts, vilket vi beklagar. Den grundläggande
förändringen som bör genomföras är att bryta det maktsystem som inom sig
både inrymmer en kapitalistisk marknadsekonomi och en patriarkal makt-
struktur.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till reservationerna 5,
6, 10, 19, 34, 40, 47, 56 och 63. I övrigt står vi i vänsterpartiet bakom de
reservationer som vi har undertecknat.
82
Anf. 58 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp):
Herr talman! Att vilja, att kunna, att våga, att väga... Politik sägs vara
att vilja, men det borde också vara att kunna, men så är det minsann inte
alltid. Ofta är politik att våga, att våga välja nya vägar trots lojalitetsmurar,
när man upptäcker att tidigare valda vägar leder fel. Men politik är också att
väga, att balansera mellan olika intressen för att ständigt söka efter största
möjliga frihet för den enskilda människan utan att rättvisan eller rättvisans
syster jämställdheten kommer i kläm.
I denna vår tid talar vi så mycket och lyckligt om konkurrens, om ökad
konkurrens som ett hälsotecken. Vi ser inte att vi redan har för mycket kon-
kurrens i balansen mot frihet, rättvisa och jämställdhet. Samarbete - och ett
vettigare ekonomiskt system förstås - är den motvikt som kan återställa ba-
lansen.
Att med lagens hjälp förbättra jämställdheten är inte lätt. Jag tvivlar på
att det är en lycklig väg att välja. Ändå tvingas också vi i miljöpartiet många
gånger att välja den vägen när ingenting annat tycks hjälpa. Otåligheten krä-
ver sitt. Om vi kunde ge jämställdheten tid, massor med tid, kanske det vore
en bättre väg - tid i skolan, tid i fritidsaktiviteterna, i lönearbete och i hemar-
bete. Då skulle vi kunna rycka upp de gamla djupa partriarkaliska rötterna,
som vi minsann känner av också här i denna upplysta församling, där det
ändå finns så många män med vilja till bättre jämställdhet samlade. ”Hellre
en mans ondska än en god kvinna”! Varför får sådant leva kvar som godtagen
biblisk sanning?
Förra gången vi här i kammaren debatterade jämställdhetsfrågor, undrade
jag högt: Var finns alla män som vill tala om jämställdhet? Jag upprepar min
fråga: Var finns alla män som i dag borde stå i kö på talarlistan?
Varför behövs en ny jämställdhetslag? Varför finns det fortfarande så
mycket som vi känner är fel och som behöver framföras i så många motio-
ner? Varför finns det så många reservationer att stödja? Jag drömmer om
den dag då vi inte ens behöver en jämställdhetslag, då jämställdheten är
självklar.
Maktutredningen har visat att Sveriges maktelit inom politik, förvaltning,
näringsliv, organisationer, massmedia, osv. bara till 13 % består av kvinnor.
Andelen är störst inom politiken och minst inom näringslivet. Maktutred-
ningen befarar att kvinnorna håller på att överta hemmets motsvarigheter i
samhället, dvs. social-, utbildnings- och kulturpolitik, medan männen behål-
ler kontrollen över ekonomi och samhällsplanering. Återigen den manliga
polariseringen, antingen-eller, i stället för att mötas i det fruktbart kvinnliga
både-och. Konkurrens mot samarbete i stället för konkurrens i balans med
samarbete. Nota bene, naturligtvis är detta en generalisering med avsikt att
tydliggöra.
Det finns alltså avsevärda skillnader mellan mäns och kvinnors grundsyn
i de mest väsentliga frågorna, t.ex. om miljön och kärnkraften. Makt-
utredningens undersökning tyder på att maktelitens kvinnor står närmare
folket än maktelitens män. Redan detta är skäl att öka andelen kvinnor i
sådana positioner, så att den år 2000 går upp till minst 50 %. Det har vi före-
slagit i en motion, och där har vi tagit till en skärpt jämställdhetslag som me-
del. Initiativet till denna motion togs av en man. Det är fint, skall jag säga,
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
83
|
Prot. 1990/91:116 22 maj 1991 |
att arbeta inom ett parti där det finns män som vågar. Motionen avslogs. Vad |
Vi stöder vänsterns reservation om kvinnornas förändrade roll i EG. Vi
|
Ny jämställdhets- |
kanske borde ha skrivit en egen, men det kommer ju fler tillfällen. I många Att enbart lönearbetsplatsen är det svängrum där jämställdhetslagen gäl- Vi stöder också en centerreservation som gäller kvinnors företagande och Där kom männen in. Också de behöver en bättre jämställdhet för balans I ett blad från riksdagsbiblioteket läser jag titlarna och blir rädd: "Markna- |
|
84 |
skor duger inte åt EG i fortsättningen heller.” |
De av en slump hittade citaten talar sitt tydliga språk. Kampen för en
bättre jämställdhet måste gå vidare för männens och kvinnornas och samhäl-
lets skull.
Jag slutar med tillägget att vi stöder betänkandets samtliga reservationer
där miljöpartiet står med, men vi yrkar dessutom bifall till reservationerna
20, 23 och 25.
Anf. 59 GUSTAV PERSSON (s):
Herr talman! Låt mig börja med att säga att jag i morse läste i tidningen
och hörde på radion om en FN-studie som visar att Sverige ligger etta när
det gäller mänskliga rättigheter. Det har en mycket stor betydelse även i den
diskussion som vi för här i dag. Enligt samma FN-studie ligger Sverige tvåa
i världen när det gäller kvinnornas ställning. Endast Finland ligger före.
Jag tror att det är viktigt att mina meddebattörer har detta perspektiv när
vi diskuterar här i Sveriges riksdag. Det betyder inte att vi inte skall fortsätta
arbetet, men det visar väl ändå att vi har gjort en hel del under årens gång
och att socialdemokratin har haft en ledande ställning.
Jag skall citera ur regeringens proposition:
”En arbetsmarknads- och arbetslivspolitik som inte bara möjliggör syssel-
sättning och en lön att försörja sig på, utan också ger chansen till ’det goda
arbetet’ för alla människor, är en hörnpelare i en politik för jämställdhet
mellan kvinnor och män.
Ett socialt trygghetsnät som ger hjälp och ersättning vid egen eller barns
sjukdom, goda utbildningsmöjligheter och en tryggad ålderdom är ytterli-
gare exempel på väsentliga förutsättningar för att jämställdhetsmålen skall
kunna nås. Det handlar om grundläggande rättigheter, skyldigheter och
möjligheter för alla, oberoende av kön, bostadsort, social bakgrund eller et-
nisk tillhörighet. På detta sätt är jämställdhetspolitiken och en politik för
jämlikhet nära förknippade med varandra.”
Detta är utgångspunkten för en socialdemokratisk jämställdhetspolitik.
Alla skall omfattas av den på lika villkor. Varför denna starka betoning? En
analys visar att det finns mycket stora skillnader mellan män och kvinnor,
men också mellan kvinnorna. Arbetarkvinnan är lägst avlönad. Hon har den
sämsta arbetsmiljön, får liten utbildning på jobbet, har stort ansvar i hemmet
och har litet fritid. Hon har ett slitigt och enformigt arbete.
Detta är kunskaper som vi har fått ganska nyligen i folkhälsorapporten
och genom arbetsmiljökommissionens arbete, även om vi har vetat om det
här tidigare. LO har också visat detta genom sin utredning Klass och kön,
där man talar om klasstrappan. I den trappan står arbetarkvinnan längst ned
och SACO-mannen, för att använda organisationsterminologin, högst upp.
Vi vet också att sjukfrånvaron har ökat under de senaste tio åren. Sjuk-
frånvaron för kvinnor har under perioden 1978-1988 ökat från 22,4 dagar
till 28,7 dagar.
Ser vi på männens sjukfrånvaro under samma tid, dvs. från 1978 till 1988,
finner vi att den har minskat - från 23,2 dagar till 22 dagar. Vi vet också att
förtidspension och långa sjukskrivningar har ökat när det gäller kvinnorna.
Det här är alltså något som vi måste se upp med. När vi talar om jämställd-
hetspolitik måste vi konstatera att jämlikhetspolitiken måste ha en mycket
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
85
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
86
starkare ställning. Nu kan man fråga sig om socialdemokratins politik har
lett till det här. Förvisso inte! Men just därför att vi har gett människor rätten
till arbete, rätten till möjlighet att få hjälp, träder alla olikheter fram på ett
tydligt sätt. Vi socialdemokrater tycker att det är viktigt att frågor av det här
slaget kommer i dagen.
Det finns två perspektiv i jämställdhetsfrågan. Man kan ta det sociolo-
giska perspektivet, där man fotograferar vad som gäller vid ett visst tillfälle.
Då ser man alla olikheterna, svårigheterna och ojämlikheterna. Men man
kan också anlägga det historiska perspektivet. Det är också viktigt. Man kan
jämföra insatserna för 20 år sedan och insatserna i dag. Då ser man vilka
förändringar som ändå har skett. Båda perspektiven måste användas. Det
ena måste vi använda för att verkligen kunna se de brister som finns i dag,
det andra för att se att det verkligen är möjligt att åstadkomma förändringar.
Ser vi på de senaste tio åren finner vi att kvinnornas andel av arbetskraften
har ökat från 75,2% till 82,6%. Heltidsarbetarna har också blivit många
fler. Kort deltidsarbete har minskat. Kvinnorna har alltså fått en starkare
ställning. Barnomsorgen beträffande 1—6-åringar uppgick till 36 % år 1980.
1989 fick 55 % barnomsorg. Man kunde nämna siffra efter siffra, men jag
skall inte trötta kammaren. Allt pekar i samma riktning vid en tillbakablick.
Regeringens proposition innehåller en ny jämställdhetslag. Huvudsyftet
är att förbättra villkoren på arbetsmarknaden. Det finns två delar. Det gäller
regler om arbetsgivarens aktiva medverkan i jämställdhetsarbetet. Här blir
det en utbyggnad. Avsikten är att underlätta för både kvinnor och män att
förena förvärvsarbete med föräldraskap. Man vill motverka sexuella trakas-
serier, och man vill ha en plan för jämställdhetsarbetet. Den andra delen in-
nehåller förbud mot könsdiskriminering direkt och indirekt. Arbetsgivarna
förbjuds att utsätta arbetstagare för trakasserier i samband med avvisande
av ovälkomna sexuella närmanden eller anmälan om könsdiskriminering.
Det är alltså en tvingande förbudsdel. I vissa fall är det fråga om krav på
aktiva åtgärder i samverkan med parterna på arbetsmarknaden.
I flera motioner krävs lagstiftning även när det gäller aktiva åtgärder på
arbetsmarknaden. Jag skulle vilja säga att detta innebär en stor övertro på
lagstiftningens möjligheter att åstadkomma någonting på ett så stort fält. På
svensk arbetsmarknad har vi också en annan tradition. Parterna tar ansvar.
Gör vi en internationell jämförelse kan vi i alla fall säga att vi har nått långt
med de metoder som vi har använt. Jag tänkte återkomma till detta. Låt mig
få citera JämO, Gun Neuman, som har skrivit i det senaste numret av Jämsi-
des 1991:2. Där står bl.a. följande i ledaren: ”Jämställdhet uppnås förvisso
inte genom jämställdhetslagar. Det fordras genomgripande förändringar i
samhället i stort. Skattelagstiftning, föräldraledighet, barnomsorg är nyckel-
ord i sammanhanget.” Jag tror att det är mycket väsentligt att vi är medvetna
om att även den högsta företrädaren på det här området ändå har detta per-
spektiv när det gäller möjligheterna att komma fram genom lagstiftning. Vi
skall ha det så, och det är viktigt, men det utgör bara en del i det här arbetet.
I regeringens proposition behandlas också kvinnornas ekonomi, villkor i
arbetslivet, mäns föräldraledighet, utbildning och jämställdhet, kvinnore-
presentation och våld mot kvinnor. Man kan säga att 1988 års handlingsplan
står fast. Utgångspunkten är kravet på samma rättigheter, skyldigheter och
möjligheter på alla väsentliga områden i livet. Det är viktigt att hålla fast vid
dessa grundprinciper. I det liberala marknadssamhället, som moderaterna
och folkpartiet ofta förordar, hävdas att det här i stor utsträckning skall
kunna klaras genom privatisering. Vi socialdemokrater tror inte att det är
möjligt att den vägen lösa de här frågorna. Det krävs mycket stora samhälls-
insatser.
Även om det råder politisk enighet om de övergripande målen inom jäm-
ställdhetspolitiken, kan medlen för förverkligande leda till olika resultat.
Betonar man inte jämlikhetspolitiken kan resultatet av jämställdheten mel-
lan kvinnor och män bli en jämställdhet på olika nivåer. Det blir fråga om
klasstrappan, som LO talar om i sin utredning. Väljer man ensidigt mark-
nadslösningar, kommer det ofelbart att bli på det här sättet. Vi socialdemo-
krater har aldrig förnekat värdet av marknadsekonomin. Den skapar resur-
ser och tillväxt, men den har inget instrument för fördelning av resurserna.
Detta gäller på jämställdhetens område lika väl som på andra områden. På
det privata ekonomiska området vet vi att besluten fattas nästan enbart av
män. Många beslut ligger alltså utanför det demokratiska området. I riksda-
gen har vi 38 % kvinnor, medan man i bolagsstyrelserna har 1,6 % kvinnor.
Detta säger något om kvinnornas inflytande i den politiska församlingen och
i det privata näringslivet. Dessutom utförs ett stort obetalt arbete av kvinnor.
Även detta ligger vid sidan av det hela.
Löneskillnaderna är fortfarande stora. Vid en internationell jämförelse
finner vi att vi har en mycket sammanpressad löneskala, men med tanke på
våra svenska krav är löneskillnaderna fortfarande stora mellan män och
kvinnor. Det finns flera orsaker. Tidigare har jag antytt att marknadskraf-
terna betyder mycket. Kvinnorna deltidsarbetar mer än männen. Vi har en
mängd fördomar, t.ex. könssegregering. Kvinnorna har också ett större fa-
miljeansvar. Den individuella lönesättningen som alltmer började tillämpas
under 80-talet har också starkt missgynnat kvinnorna. Lönestatistikens bris-
ter gör att detta inte klargörs fullt ut. Kvinnornas arbete värderas lägre än
männens. Den solidariska lönepolitiken har under 80-talet trängts tillbaka.
Låglönesatsningarna har av den anledningen inte fått samma effekt. Många
av de borgerliga partierna är motståndare till den solidariska lönepolitiken
men den, mina damer och herrar, har betytt mest för kvinnorna när det gäller
att pressa samman mäns och kvinnors löner.
Regeringen föreslår nu att det tillsätts en särskild utredare som skall klar-
lägga löneskillnaderna och orsakerna till dem. Han skall även analysera an-
vändandet av arbetsvärdering. Även när det gäller reformerna på den eko-
nomiska politikens område vill man få jämställdheten utvärderad. Kommit-
téer som tillsätts skall också analysera sina frågor med utgångspunkt i jäm-
ställdhetsperspektivet. Det skall också göras en analys av det obetalda arbe-
tet, vilket kommer att ske inom långtidsutredningen. En kommitté har till-
satts för att utvärdera 1990/91 års skattereform. Även här kommer naturligt-
vis kvinnornas situation in. Vidare redovisar regeringen i budgetpropositio-
nen den ekonomiska fördelningen mellan kvinnor och män. Jag är litet för-
vånad över att Maggi Mikaelsson inte har upptäckt detta. Det redovisas
faktiskt. Man kan ha önskemål om att det skall redovisas på ett annat sätt,
men det finns de facto med. Däremot kan man kanske erinra om att den
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
87
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
88
borgerliga regeringen där Gösta Bohman var ekonomiminister ville dra ned
SCB, så att lönestatistiken nästan skulle försvinna. På det sättet skulle infor-
mationen om de olikheter som finns inte kunna nå människorna. Jag märker
helt enkelt att moderaterna inte är särskilt intresserade av åtgärder som bely-
ser ojämlikheten i vårt samhälle.
Vi vet att vi har en mycket könssegregerad arbetsmarknad. Man säger ofta
att den är mest markant i världen. Det kanske är en sanning, men det är
delvis en sanning med modifikation. Man bör samtidigt uppmärksamma att
kvinnorna ofta har en låg förvärvsfrekvens i andra länder. I det gamla Väst-
tyskland är förvärvsfrekvensen bland kvinnor 64 %. Det är klart att det på-
verkar statistiken. Dessutom har vi en mycket stor offentlig sektor som
många kvinnor har gått till. Vare sig vårdsektorn skulle bli privat eller offent-
lig i de andra länderna, kommer kvinnorna att återfinnas i den sektorn, och
man kommer på samma sätt att få en mer segregerad arbetsmarknad än hit-
tills.
Vi skall naturligtvis vara uppmärksamma på denna segregation. Den är
inte bra. Man skall inte överdriva den här saken, men gör man en internatio-
nell jämförelse måste man komma ihåg dessa faktorer.
Det är naturligtvis viktigt att vi kan åstadkomma en bättre utjämning mel-
lan män och kvinnor i olika yrken. Lönepolitiskt har det mycket stor bety-
delse. Det är lättare att diskriminera kvinnor om de är verksamma inom
vissa områden av arbetslivet. Det skapar också obalanser på arbetsmarkna-
den som vi alltmer borde uppmärksamma. Om vi har en bristande överens-
stämmelse mellan lediga arbeten och arbetssökande, dvs. det finns många
kvinnor men arbetsgivarna vill inte ha dem på de lediga platserna, uppstår
onödiga obalanser på arbetsmarknaden. Även detta bör uppmärksammas,
liksom naturligtvis värdet av att kvinnor skall ha samma chans som män.
Rekryteringspolitiken måste förändras, både i företag och i förvaltningar.
Man måste förändra arbetsorganisationen. Vi vet nu, när vi ser hela ADBs
utveckling, att kvinnor kommer att finnas inom vissa delar och män inom
vissa delar av ADB-verksamheten. Det måste vi också uppmärksamma.
Kvinnorna hamnar i rutinarbeten. De får byta arbetsuppgifter mer sällan än
männen får. Därigenom får de mindre kompetensutbildning. Vi måste alltså
skapa rekryterings- och personalutbildningsmodeller som motverkar detta.
Framför allt måste det vara sådana modeller som passar kvinnorna. Inte
minst gäller detta på de mansdominerade områdena.
En rad insatser har gjorts på detta område. Pengar har getts till länsarbets-
nämnderna. Civildepartementet har beviljat projektanslag för att komma till
rätta med de här frågorna.
Vi vet också, och det är mycket viktigt att påpeka, att flickorna har det
mycket svårare vid övergången från skola till arbetsliv än vad pojkarna har.
Flickorna får oftare tillfällig hjälp i arbetet än pojkarna. Deras arbetsmark-
nad är mindre. Detta gäller naturligtvis också kvinnorna i samband med fö-
retagsnedläggelser. Vi vet att de kvinnor som förlorar arbetet mycket oftare
får tillfälliga arbeten än vad männen får. Man brukar ibland tala om perma-
nent tillfällighet för dessa kvinnor. Vi måste alltså göra större insatser där,
precis som vi har gjort för männen, för att de snabbare skall komma tillbaka
till fast anställning i samband med strukturomvandlingar.
1990 hade 12 % av kvinnorna tidsbegränsade anställningar, medan bara
7 % av männen hade det. Det har skett en minskning sedan 1977, men ändå
är minskningen störst bland männen. Det betyder alltså att männens anställ-
ningstrygghet har ökat de senaste tre åren i förhållande till kvinnornas.
Detta kräver en rad insatser, inte minst på det arbetsmarknadspolitiska om-
rådet och för arbetsförmedlingen. När vi sysslar med arbetsmarknadspolitik
i utskottet, tycker jag ibland att det är litet underligt att man så gärna vill
privatisera arbetsförmedlingen och att man vill avskaffa monopolet. Är det
någon här som tror att de svårigheter för kvinnorna som jag har räknat upp
skulle övervinnas om vi fick en privat arbetsförmedling? Alla dessa svårighe-
ter skulle förmodligen förstärkas. Det tycker jag att de borgerliga partierna,
som driver de här frågorna, borde fundera på. Annars blir er inställning till
jämställdheten ihålig.
Arbetsmiljön skulle jag också vilja säga några ord om. Arbetsmiljöns
kartläggning, som jag nämnde inledningsvis, visar att kvinnorna har ett
mycket utsatt läge. Det visar också den LO-utredning som jag nyss nämnde.
40 % av kvinnorna i LO-kollektivet utför dagligen tunga lyft. För unga kvin-
nor som jobbar inom Kommunal är antalet 61 %. 35 % utför upprepade ensi-
diga arbetsrörelser. 20 % har olämpliga arbetsställningar.
Detta visar varför belastningsskadorna har ökat så kraftigt och varför
sjukfrekvensen har ökat så kraftigt. Det är alltså inte fråga om en otillåten
sjukfrånvaro, utan den är i högsta grad reell för dessa kvinnor.
Kvinnorna försöker klara en del av de här svårigheterna genom att arbeta
deltid. Skulle kvinnorna i de här yrkena i mycket högre grad arbeta heltid,
skulle vi få ännu fler arbetsskador. En del klarar sig genom att de bara arbe-
tar halvtid i de här hårda yrkena. Vi måste komma till rätta med detta. Ar-
betslivsfonden har gett oss möjligheter. Centern skall ha en eloge för att cen-
tern medverkade till att vi fick arbetslivsfonden. Den kommer att ge oss
stora möjligheter att rätta till förhållandena, inte minst för kvinnorna.
800 arbetsgivare har det första kvartalet i år fått bidrag från arbetslivsfon-
den. 600 miljoner har betalats ut. 75 % har gått till den privata sektorn. 60 %
av pengarna har gått till kvinnor. Det är i huvudsak insatser för kvinnliga
yrken.
Man bör kanske erinra om att moderaterna och folkpartiet inte ville ha
den här fonden. Moderaterna vill nu avskaffa den. Man skall betala tillbaka
pengarna till arbetsgivarna. Moderaterna visar alltså inget intresse för de här
frågorna. Min fråga är: Tror ni att man skulle kunna rätta till dessa förhållan-
den, om man betalar tillbaka dessa pengar, eller skulle det vara bättre att
använda dem, som vi gör nu, för att förbättra arbetslivet?
Detta är frågor som gäller jämställdhet. Det är frågor som rör de mest
drabbade kvinnorna i landet. Dessutom försöker man att försämra arbetsla-
garna och inflytandet i arbetslivet. Inte minst moderaterna gör detta i sina
motioner. Det betyder också, det skall man ha klart för sig, en försämring
för kvinnorna, framför allt för de kvinnor som har det sämst här i landet.
Några ord vill jag också säga om jämställdhetslagen. Som jag tidigare sade
är den nya jämställdhetslagen uppdelad i två delar. Förbud mot diskrimine-
ring, direkt och indirekt, är de tvingande delarna. Aktiva åtgärder för jäm-
ställdhet är de dispositiva delarna som kan ersättas med kollektivavtal.
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
89
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
90
Reglerna för det aktiva jämställdhetsarbetet skall byggas ut. Det gäller,
som jag tidigare nämnde, att underlätta för kvinnor och män att förena för-
värvsarbete och föräldraskap, motverka sexuella och andra trakasserier på
arbetsplatsen och att upprätta en jämställdhetsplan. De aktiva åtgärderna
skall kunna ersättas med kollektivavtal. Dispositiviteten skall innebära - och
det tror jag är mycket viktigt att betona - en materiell reglering av det aktiva
jämställdhetsarbetet. Det gäller arbetsförhållande, rekrytering och jäm-
ställdhetsplan. I annat fall kan den inte godkännas. Det är inte fråga om en
full dispositivitet. Det gäller vissa minimikrav. Huvudansvaret skall däremot
ligga på arbetsmarknadens parter. Det är en viktig princip i svensk arbets-
rättslagstiftning.
Det finns motioner från folkpartiet, centern, vänstern och miljöpartiet,
där man säger att man vill vidga tillämpningsområdet. Om man vill göra det,
är det naturligtvis en god ambition. Men i arbetsmarknadsutskottet är man
tveksam, och det är också jämställdhetsministern, till detta med att en lag
skall omfatta alla områden. Vilken kraft får en sådan lag egentligen? Vi har
erfarenheter av förhållandena i andra länder i det sammanhanget och vet att
det inte är bra. Då är det bättre att jämställdhetskraven formuleras områdes-
vis. Varje område tas alltså upp för sig - socialförsäkringsområdet, familje-
rättens område, utbildningens område osv.
Arbetsmarknadsutskottet avstyrker förslagen beträffande lagen om jäm-
ställdhet. Det gäller alltså också de motioner som har väckts i detta samman-
hang och där man säger att man vill ha en utvidgning.
Av moderaternas motion framgår att de anser att jämställdhetsplanen för
aktiva åtgärder är en meningslös byråkrati. Moderaterna förordar frivillig-
het. Vidare påstår moderaterna att det går att avtala bort jämställdhetspla-
nen. Men det är inte sant. Som jag nyss sade innehåller 12 § just en materiell
reglering, bl.a. i fråga om jämställdhetsplaner, rekryteringsplaner och ar-
betsförhållanden.
Arbetsmarknadsutskottet framhåller att all erfarenhet visar att en plan är
en förutsättning för framsteg och förändringar. Det gäller att konkret kunna
tidsbestämma det mål som man vill arbeta för. Därför tycker jag att modera-
ternas inställning här är märklig.
Alla framgångsrika företag har tidsbestämda planer för sin verksamhet,
och det vet moderaterna förmodligen mycket väl. Vi avstyrker den aktuella
motionen.
Sedan finns det motioner där man kräver tvingande bestämmelser. Man
vill t.ex. att JämO skall avgöra om kollektivavtalen har samma nivå som la-
gen. Men det är en mycket grannlaga uppgift. Det är alltså mycket svårt att
genomföra detta. Det krävs mycket stora insatser från JämO för att det skall
gå att klara hela den svenska arbetsmarknaden. Jag tror att man har en över-
tro på myndigheternas förmåga.
Av egen erfarenhet - jag har nämligen 30 års erfarenhet av fackligt ar-
bete - vet jag att det är omöjligt, med tanke på hur komplicerad och omfat-
tande den svenska arbetsmarknaden är, att lägga en sådan uppgift på en enda
myndighet.
Moderaterna anslår 1 miljon för det här ändamålet. Men det är, skulle jag
vilja säga, som att spotta i havet. Det går inte att med 1 miljon klara den här
uppgiften. Det är mycket viktigt att vi håller fast vid att det är arbetsmarkna-
dens parter som skall ha det här ansvaret, i likhet med vad som har gällt på
många andra områden.
Jag kan förstå den ambition som man har i detta sammanhang. Men man
tror att allting skall gå bra genom att lagstiftning tillgrips. Men man glömmer
den praktiska tillämpningen. Hur skall man kunna leva upp till en sådan lag?
Risken finns ju att lagen bara blir en papperstiger. Våra erfarenheter av hur
det är i utlandet är inte särskilt goda på den punkten.
Som exempel brukar jag nämna det beslut om 40 timmars arbetsvecka som
fransmännen fattade under folkfrontens dagar 1936. Men jag är inte säker
på att fransmännen har nått dit ännu. När det gäller öststaterna är det samma
problem med lagarna, som har blivit papperstigrar. Vi skall ha respekt för
lagar. Det är viktigt att så är fallet. Men lagar får inte utformas på ett sådant
sätt att det inte går att leva upp till dem.
Kollektivavtalet har en stark förankring i nordisk arbetsrätt. Det är värde-
fullt. Lagstiftningen kan gälla detaljer. T.o.m. ute på arbetsplatserna kan det
vara reglerat in i minsta detalj. Inom varje bransch eller företag kan man
förhandla på det sättet. Ett avtal bevakas ofta av arbetsmarknadens parter-
både lokalt och ute på arbetsplatserna. Vi har starka fackföreningar i vårt
land som skall se till att detta är möjligt. Men då säger någon, kanske med
rätta: När det gäller kvinnorna är det sämre ställt med inflytandet. Ja, det är
sant. Men kvinnorna ser kanske alla orättvisor som finns och får en starkare
ställning inom fackföreningsrörelsen genom att de påtalar dessa orättvisor.
Därmed får vi en väldig kraft när det gäller att genomföra dessa saker, på
varje arbetsplats.
På den svenska arbetsmarknaden har männen lyckats med den saken i
mycket hög grad. Varför skulle då inte kvinnorna lyckas med samma sak?
Jag tror att det är mycket viktigt att vi ser på dessa saker i det perspektivet
när vi diskuterar en lagstiftning på området. En lagstiftning är viktig. Just
kombinationen lagstiftning och avtal har gjort att Sverige har varit ett före-
gångsland på många av de områden som jag här har nämnt, och det är
mycket viktigt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i arbetsmarknadsutskottets
betänkande 17 och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 60 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Först vill jag säga att det var nästan rörande att höra Gustav
Persson berömma JämO och jämställdhetslagen. Alla är vi ju medvetna om
att vi, om socialdemokraterna hade fått bestämma, inte hade haft vare sig
jämställdhetslagen eller JämO. Men det är bra om man har tänkt om. Social-
demokraterna tillhörde ju de 162 som yrkade avslag den gången beslut om
lagen och JämO fattades.
Sedan vill jag erinra om den undersökning som FN har gjort och som Gus-
tav Persson talade om i inledningen av sitt anförande. Vad gäller jämställd-
heten ligger Sverige bra till, och det är vi alla mycket glada över. Men jag vill
understryka att det ingalunda är socialdemokraterna som ensamma skall ta
åt sig äran av den situation som råder i dag.
Det finns dock också andra undersökningar som visar att Sverige inte alls
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
91
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
92
ligger särskilt bra till på vissa områden. Det gäller då områden som är viktiga
för kvinnorna och för jämställdheten. Det handlar t.ex. om kvinnor på chefs-
poster och i bolagsstyrelser. Gustav Persson var själv inne på den saken. Det
är konstigt att socialdemokraterna inte tar tag i dessa saker och arbetar för
en förändring genom att stödja vår reservation, där vi säger att det gäller att
se till att det finns tidsbestämda mål för chefsbefattningar. Mål måste sättas
upp även för statliga utredningar. Det gäller att leva upp till målsättningen
om 30 % kvinnor i indirekt valda styrelser och nämnder - något som social-
demokraterna i övrigt har accepterat och som vi är helt överens om.
Det är rimligt, ja, det är bra att Gustav Persson tar upp diskussionen om
de kvinnor som har det sämst ställt i vårt land. Jag delar naturligtvis uppfatt-
ningen att vi har ett särskilt ansvar för dessa kvinnor. Men då är det konstigt
att socialdemokraterna med så stor frenesi motarbetar att kvinnor inom
vård, utbildning och omsorg verkligen får tillgång till en breddad arbets-
marknad genom att det förekommer både privat och offentlig verksamhet.
Om utbudet var större på kvinnornas arbetsmarknad skulle kvinnorna,
det är vi alldeles övertygade om, både inom den offentliga och inom den pri-
vata sektorn ha haft bättre löner, en bättre arbetsmiljö och en bättre situa-
tion över huvud taget.
Sedan vill jag säga att jag återkommer till arbetsmiljöfrågorna i den debatt
som vi kommer att ha på måndag. Jag vill dock fråga Gustav Persson varför
socialdemokraterna inte kan acceptera att en gravid kvinna skall ha rätt och
möjlighet till omplacering och varför den kvinna som inte kan omplaceras
inte skall ha rätt till havandeskapspenning.
När det gäller arbetsmiljösidan i övrigt borde Gustav Persson ha klart för
sig att vi i folkpartiet är helt klara över att arbetslivspengarna skall gå till
skyddskommittéerna, som bäst vet hur arbetsmiljön kan förbättras - och då
också för kvinnorna.
Anf. 61 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Herr talman! Jag har av presidiet, som det så vackert heter, blivit ombedd
att inte yrka bifall till så många reservationer. Därför har jag med möda gått
in för att minska antalet reservationer som jag yrkar bifall till. Jag yrkar
alltså bifall till reservationerna 10,19, 34, 47 och 63. Det är så långt jag kan
gå när det gäller att reducera antalet yrkanden.
Gustav Persson redovisade en FN-studie. Ja, det är bra att vi i Sverige lig-
ger långt framme i det här sammanhanget. Men vi skall kanske också se på
den studien i ett annat perspektiv. Den säger nämligen kanske mera om för-
hållandena i andra länder än om förhållandena här i Sverige. Gustav Persson
ägnade en stor del av sitt anförande åt att redovisa situationen i Sverige i
dag, och det är inte precis någon uppmuntrande redovisning. Kvinnorna har
fått betala ett högt pris för den jämställdhet som man har lyckats uppnå och
för sitt inträde på arbetsmarknaden. Bl.a. redovisade Gustav Persson om-
fattningen av belastningskadorna och kvinnornas sjuktal, som är mycket
högre än för männen. Då måste jag fråga: Är det för att bestraffa dessa kvin-
nor som ni har infört försämringar i sjukförsäkringen? Det slår självfallet
direkt hårdare mot precis de grupper som Gustav Persson beskriver.
Kvinnorna är, som jag sade, dagens arbetarklass. Vilket ansvar tar ni i so-
cialdemokratin för att ändra på det och se till att kvinnornas förhållanden
blir bättre? Ett sätt är att förbättra jämställdhetslagen. Hur mycket av ut-
vecklingen beror på maktbalansen mellan könen, som Gustav Persson be-
skrev?
Gustav Persson nämnde två perspektiv som man kan se jämställdheten i,
nämligen det sociologiska och det historiska. Gustav Persson befinner sig
nog i historien. Jag saknar ett perspektiv, och det är framtiden. Vilka visio-
ner finns det i Gustav Perssons och socialdemokraternas syn på jämställdhet
och på kvinnornas situation i framtiden? Vad har ni för visioner, och hur skall
ni nå målen?
Gustav Persson säger att många av oss som har reserverat oss har en över-
tro på lagstiftningen, att det finns en lång tradition på arbetsmarknaden. Ja-
visst finns det en lång tradition på arbetsmarknaden i Sverige, men den tradi-
tionen har burits fram av männen i väldigt hög grad, vilket också är en av
orsakerna till att kvinnorna har en sämre situation än männen.
Jag tycker att det är märkligt när det gäller lagstiftningen att man i kollek-
tivavtal kan skriva sig fri från flera saker i jämställdhetslagen. Det är unikt.
Det kan man inte göra i andra sammanhang inom arbetsrätten. Ett exempel
på hur den nuvarande lagen fungerar är att det är svårt att anmäla eller pröva
den, därför att kollektivavtalen är så allmänt hållna att de inte håller för en
rättslig prövning.
Gustav Persson citerade Gun Neuman, som säger att man inte kan uppnå
jämställdhet med lagstiftningen. Jag håller fullständigt med om det. Vi har
många lagar i Sverige som vi inte har möjlighet att kontrollera, men lagens
uppgift är ju att ge signaler om vilket normsystem vi vill ha i samhället.
Anf. 62 MONA SAINTCYR (m) replik:
Herr talman! Vi har nu fått lyssna till det goda arbetets diversehandel från
Gustav Persson. Han har talat om för oss att vi lever i den bästa av alla värl-
dar. Samtidigt finns det tydligen väldigt mycket att klaga på. Det är svårt att
veta vilken slutlig ståndpunkt Gustav Persson intar. Enligt min mening intar
han alla ståndpunkter samtidigt, och därför är det litet svårt att strukturera
det hela. Dessutom betar Gustav Persson av litet av måndagens debatt. Det
tycker jag att vi kan spara tills vi skall ha den debatten.
För att hålla oss till det ämne som vi nu diskuterar: Gustav Persson säger
att vi inte skall ha någon övertro på lagstiftningen. Det är en ståndpunkt som
jag i och för sig kan dela. Däremot är det förvånande att få höra det från en
representant för socialdemokraterna, som en gång för inte alltför länge se-
dan levde i "Lidbomeriets” glansdagar. Jag föredrar att lyssna till de nyckel-
ord som JämO har uttalat om det arbete som hon bedriver på detta område.
Jag vill gärna ha besked från Gustav Persson när det gäller avtalen, som
han säger är mera värda än lagen. Det har visat sig i den utredning som ligger
till grund för detta betänkande att den kontrollerade parten, dvs. facket, inte
levt upp till sin roll. Facket har visat en påtaglig passivitet, heter det. Då har
vi inte så stor glädje av att ha jämställdhetsavtal, om man inte följer upp dem
och ser till att det händer någonting.
Jag vet inte om Gustav Persson lyssnade på vad jag sade inledningsvis, när
jag talade om kommunen som en del av den offentliga sektorn. Charlotte
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
93
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
94
Branting var också inne på att kommunerna utgör den stora kvinnoarbets-
marknaden, där kvinnornas olika tjänster inte renderar vare sig de löner,
den uppskattning eller det inflytande framför allt som de borde få på detta
område. Gustav Persson kunde väl medverka till att vi får konkurrens inom
t.ex. den stora vårdsektorn, så att kvinnorna kan välja att arbeta hos den
arbetsgivare som de själva föredrar och inte blir hänvisade till en monopol-
sektor.
Arbetsförmedlingslagen togs plötsligt upp här av någon anledning. Vi kan
se den som ett exempel på lagstiftning över huvud taget. Vad vi har sagt är
att vi skall våga ha någonting annat än bara monopol i vårt land, alltså fler
alternativ. De försök som görs ger visshet om huruvida kvinnorna vill ha al-
ternativa arbetsförmedlingar. Visar dessa försök att kvinnorna inte vill ha
sådana, är det ingen idé att fortsätta med dem. Så enkelt är det.
Gustav Persson påstår att lagen är garanten för jämställdhetsplanerna och
för att planerna inte kan avtalas bort. Vad betyder då det som står om jäm-
ställdhetsplanerna i propositionen: Lagreglerna om jämställdhetsplaner
skall kunna ersättas med andra regler i kollektivavtal? Förklara det för mig,
Gustav Persson!
Anf. 63 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp) replik:
Herr talman! Jag vill också harangera Gustav Persson när han säger att
deltid ger färre arbetsskador. Det är så sant som det är sagt. Ändå var det
inte så länge sedan Mona Sahlin pläderade för att alla kvinnor mer eller
mindre skulle tvingas ut i heltidsarbete. Då skulle vi alltså få ännu mer ar-
betsskador. Nu är det inte så enkelt. Mona Sahlin menade naturligtvis väl.
Hon ville att kvinnorna skulle få större ekonomiska möjligheter genom att
arbeta heltid. Men ofta är det inte alls det som driver dem ut i arbetslivet,
utan det är höga skatter och höga priser som tvingar oss alla att försöka tjäna
mer, att öka vår arbetstid. Det är knepigt det där, och alltså någonting som
inte stämmer. Man kan alltid fråga sig om vi inte skulle uppmuntra männen
till deltidsarbete i stället. Det vore väldigt lyckat ur många synvinklar.
Sjukdomar, vare sig det gäller människor eller miljö, har aldrig åsatts det
negativa värde som de borde få. Nu börjar det komma genom införandet
av en s.k. grön bruttonationalprodukt, eller MNP som finansdepartementet
kallar det. I och med att den kommer med i spelet och vi får siffror på de
negativa verkningarna på olika områden, kommer väldigt mycket av den då-
liga jämställdheten också att bli synliggjord, eftersom de negativa följderna
blir bokförda. Därför hoppas jag att samtliga partier kommer att driva på
försöket med och införandet av MNP på olika områden - det är siffror som
män förstår.
Anf. 64 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c) replik:
Herr talman! Jag kan inte låta bli att reagera när Gustav Persson drar alla
statistiska uppgifter om kvinnornas situation på arbetsmarknaden, om
ökande klyftor, ökad sjukpensionering och ökade sjukskrivningar. Han be-
skriver mycket riktigt situationen som den är. Detta har faktiskt hänt under
80-talet, då socialdemokraterna har suttit i regeringsställning. Med det
starka sambandet mellan socialdemokraterna och de fackliga organisatio-
nerna är det svårt att låta bli att dra slutsatsen att antingen har de fackliga
organisationerna, regeringen och socialdemokraterna misslyckats eller
också har man inte varit tillräckligt intresserad för att verkligen på allvar ta
tag i dessa frågor. De kvinnor som drabbas av arbetsskador är just de som
Gustav Persson säger sig värna, de kvinnor som har det sämst och som så
att säga står längst ner. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar av Gustav
Persson.
Gustav Persson säger vidare att det faktum att vi har en segregerad arbets-
marknad beror på att vi har fler kvinnor i arbetslivet än man har i andra län-
der. Vi har faktiskt få kvinnor i Sverige i ledande ställning. Det finns fler
kvinnor i sådana positioner i andra länder. Så där ligger vi inte särskilt bra
till.
Sedan vill jag instämma i det som bl.a. Mona Saint Cyr och Charlotte
Branting har sagt om ökat kvinnligt företagande. Jag tror att det är just ge-
nom att vi skapar valfrihet och ger kvinnorna möjlighet att få utnyttja sina
kunskaper och erfarenheter på rätt sätt som vi når betydande fördelar, och
kvinnorna kommer att må mycket bättre. Det är just därför att kvinnorna
inte har valfrihet, att de kanske känner frustration i sitt arbete och inte kan
gå till något annat, som sjukdomar skapas. Det är viktigt att veta att man har
valfrihet, oavsett om man sedan tar chanser eller inte.
Jag fick inget svar när det gäller frågan om arbetsvärdering. Vi har önskat
att utredningen inte bara skall analysera möjligheterna till arbetsvärdering
utan även göra en arbetsvärdering. Jag fick inget svar på frågan om det finns
något verkligt skäl till att man inte kan gå längre.
Det var väldigt klena argument som Gustav Persson anförde mot den vidg-
ning inom jämställdhetslagen som vi och flera andra har talat för; den skulle
bli utslätad, och det finns inte så bra erfarenheter från andra länder. Men det
beror naturligtvis på hur man utformar en sådan lag. Det var inga bärande
argument.
Anf. 65 GUSTAV PERSSON (s) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis svårt att hinna svara på alla frågor som
ställts. Jag vänder mig först till Charlotte Branting, som säger att vi skulle få
en bredare arbetsmarknad genom en privatisering. Jag är inte så övertygad
om att man åstadkommer det. För detta krävs så enormt stora insatser. Jag
tror inte att man kan bredda vårdsektorn på det sättet.
Charlotte Branting nämnde också att kvinnor inte får ledighet i samband
med graviditet och omplaceringar. Det kanske har inträffat. Men jag har er-
farenheter från försäkringskassan i Uppsala län, och där betalar man ut er-
sättningar ganska ofta. Jag tror att försäkringsöverdomstolen har ändrat en
del på praxis i sådana fall. Men det är möjligt att det finns anledning att följa
upp detta ytterligare.
Maggi Mikaelsson säger att detta att vi är så bra i Sverige säger mer om
förhållandena i utlandet. Det är sant. Det är sämre utomlands; vi har lyckats
bättre. Det är bara det jag har sagt. Men jag säger också att det fortfarande
finns brister.
Maggi Mikaelsson undrar varför vi tvingas försämra socialförsäkringen.
Vi tvingades till det just vid detta tillfälle. Men det var ju för att kunna be-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
95
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
96
hålla de viktigare delarna i socialförsäkringen, kunna göra insatser för alla
de människor som verkligen behöver det; inte minst alla de kvinnor som jag
beskrev och som har de här svårigheterna.
Det är ju slutligen så att all praktisk politik är prioritering. Det har vi soci-
aldemokrater fått lära oss i hög grad. Det gäller inte minst när man har det
svårt ekonomiskt, vilket vi för närvarande har här i landet.
Maggi Mikaelsson sade att jag bara talar om historien. Jag tyckte att jag
pratade om det aktuella. När jag i början citerade våra mål handlade det väl
om framtiden. Jag håller mig inte alls kvar i historien. Jag använder den för
att visa att vi åstadkommer förändringar.
Det är litet bekymmersamt att man inom vänsterpartiet tror så mycket på
lagstiftning. Jag har pratat med många av era partivänner som säger: Jag för-
står inte att vissa av mina partikamrater tror så mycket på lagstiftning. På
den punkten tycker jag att man borde vara litet försiktigare.
Enligt Mona Saint Cyr är min beskrivning tydligen att vi lever i den bästa
av världar. Ja, för kvinnorna i världen är Sverige ett av de bästa länderna -
Finland låg före i FN-studien - och det tycker jag att vi skall vara stolta över.
Mona Saint Cyr säger också att jag tar upp alla områden. Ja, det är just det
jag gör. Om vi skall åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män
måste vi arbeta på alla områden; därför behandlar jag detta så brett som
möjligt.
Här har nämnts passivitet inom facket i vissa avseenden. Jag kan hålla med
om att det förekommer. Men vi måste ändå kräva att också kvinnorna tar
sitt ansvar i facket. Det tror jag att de kommer att göra i större utsträckning
i framtiden.
Nu är min talartid slut. Jag får återkomma senare.
Anf. 66 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är konstigt att höra Gustav Persson låta
som vissa andra socialdemokrater och förfalla till en demagogi som jag
tycker att Gustav Persson borde stå över.
Vi tror inte att man löser detta genom privatisering. Det är ingen här som
har förespråkat att vi skall gå in för en privatisering av hela vårdområdet
eller en privatisering av hela omsorgen eller av skolorna. Vi förespråkar
mångfald, alternativ, konkurrens. Låt oss slå fast det en gång för alla. Vi är
övertygade om att det skulle vara av godo även för de kvinnor som har det
sämst ställt på arbetsmarknaden i dag.
Jag tycker att det känns angeläget att ta upp frågan om arbetsvärderingen
och likaså kravet på att den utredning som skall behandla den viktiga frågan
om att få fram lika lön för likvärdigt arbete när det gäller kvinnor och män,
verkligen får till uppgift att föreslå ett arbetsvärderingsinstrument. Vi har ju
pratat om detta hur länge som helst. Nu bör den här utredningen verkligen
lägga fram ett sådant förslag. Om man inte tror att den utredning som rege-
ringen skall tillsätta klarar av detta, varför gör man den då inte till en parla-
mentarisk utredning? Då kanske vi i de icke-socialistiska partierna kan
komma med tips till socialdemokraterna; vi har studerat detta i EG och på
andra håll.
Jag skulle också vilja ta upp frågan om de aktiva reglerna i jämställdhetsla-
gen. Jag har också läst Jämsides, vilket jag tycker är en utmärkt tidning. Den
är ett klart bevis på JämOs viktiga arbete att bedriva upplysning och infor-
mation om jämställdhetsarbetet. I tidningen sägs att reglerna om de s.k. ak-
tiva åtgärderna enligt förslaget fortfarande kommer att ersättas av andra reg-
ler i kollektivavtal. Ja, så är det. Detta innebär att JämO alltjämt kommer
att sakna maktmedel för att få till stånd reella förändringar även i de fall man
uppmärksammar missförhållanden. Det är ju kruxet. Vill socialdemokra-
terna stärka JämOs roll eller inte?
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
Anf. 67 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vidhåller inte, Gustav Persson, att du pratar om histo-
rien. Men du befinner dig i historien. Du beskriver nutiden men har inga
visioner. När det gäller framtiden och målsättningen för jämställdhetspoliti-
ken finns det en bred enighet om de övergripande målen.
Jag har inte heller någon övertro på lagstiftningen, men lagens uppgift är
ju ändå att klargöra normsystem och hur samhället vill att det skall vara.
Vi har lagstiftning på en massa områden som är svåra att kontrollera, t.ex.
hastighetsbegränsningen på vägarna eller lagstiftningen om ekonomisk
brottslighet i landet. Jag tror inte att Gustav Persson skulle komma på idén
att föreslå att vi skulle ta bort de lagarna bara därför att vi inte kan kontrol-
lera att de efterföljs. Så fungerar det ju faktiskt inte.
Gustav Persson säger också att vi tvingades försämra socialförsäkringen;
jag antar att han menar sjukförsäkringen. Detta drabbar ju de lågavlönade
kvinnorna som har de tyngsta jobben mycket hårdare än det drabbar t.ex.
direktörerna i näringslivet. Därför är det en orättvis försämring. En av de
viktigaste jämställdhetsförändringarna är ju att man kan garantera arbete
åt alla - arbete åt alla kvinnor. Tyvärr är ju risken den att regeringen och
socialdemokraterna är på väg att lämna den övergripande målsättningen.
Det ser jag som väldigt allvarligt.
Om man frågar kvinnor vad som är viktigt förutom arbete får man veta att
det är sex timmars arbetsdag man vill ha. Varför använder man t.ex. inte den
ökande arbetslösheten till att påbörja en arbetstidsförkortning? En kvart om
dagen under de närmaste fyra åren skulle sänka arbetstiden till sju timmar.
Nu när arbetslösheten ökar borde det finnas utrymme och möjlighet att ge-
nomföra en sådan förändring, som skulle vara en stor och viktig jämställd-
hetsreform.
Vi talade tidigare om att kvinnorna har en ganska stor andel i de parla-
mentariska församlingarna. Men i takt med att den utvecklingen sker flyttas
ju också makten ut från parlamenten. Det tycker jag är allvarligt. Makten är
ju numera t.o.m. på väg att flyttas ut från Sverige till Bryssel. Det fungerar
ju så att maktens herrar nog vet att bevara sina positioner. Det ser jag också
som ett hot mot jämställdheten och kvinnornas situation.
När det gäller redovisningen av hur budgeten slår för män och kvinnor vill
jag ändå vidhålla att jag tycker att det lilla man kan hitta i budgetpropositio-
nen är väldigt torftigt. Jag skulle önska att varje avsnitt i budgeten hade den
här redovisningen. Jag uppfattade att det var så man menade när man fat-
tade de här besluten 1988. Då hade man sett mycket tydligt hur t.ex. trafik-
satsningarna slår mot kvinnorna i dag. Kvinnorna är ju de som utnyttjar kol-
7 Riksdagens protokoll 1990/91:116
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
98
lektivtrafiken, medan satsningen sker på motorvägsbyggen. Man hade även
kunnat se hur satsningar sker när det gäller utbildning och andra områden.
Anf. 68 MONA SAINT CYR (m) replik:
Herr talman! Jag skall koncentrera mig på att fråga Gustav Persson hur
det var med dispositiviteten när det gällde jämställdhetsplanerna.
Sedan vill jag ansluta till att Gustav Persson talade om att han gav sig in
på alla områden och att det var finessen med den här debatten när det gäller
jämställdhetsområdet och kvinnors ställning i det sammanhanget. Jag exem-
plifierade med hur trögt det går med jämställdhetsarbetet hos en offentlig
arbetsgivare. Då vill jag fråga Gustav Persson: Skulle det inte passa med att
JämO hade tillsynen även på det här området? Är Gustav Persson beredd
att bryta upp det offentliga monopolet på det här området för att bredda
arbetsmarknaden för kvinnor?
Om vi beslutsfattare överlämnar förtroendet åt parterna att se till att jäm-
ställdhetsarbetet drivs framåt genom att teckna jämställdhetsavtal, så har vi
därmed också överlåtit ansvaret åt arbetstagarparten att beivra och övervaka
arbetsgivaren så att han verkligen fullföljer detta. Då skall det också väckas
talan om det är så att det inte fungerar. Detta har inte skett. Det råder alltså
en stor passivitet på det här området. Hur tänker Gustav Persson komma till
rätta med den?
Anf. 69 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c) replik:
Herr talman! Jag återkommer till frågan om arbetsvärdering. Vi i centern
har länge krävt en parlamentarisk utredning för att åstadkomma arbetsvär-
dering. Det förslag som nu läggs fram är någon sorts halvmesyr. Jag hoppas
att Gustav Persson har tid att i det här svaret precisera och motivera varför
man inte kan ta steget fullt ut och säga: ”Ja, men vi vill ha en arbetsvärde-
ring.” Det är fundamentalt viktigt för att vi skall åstadkomma jämställdhet
på arbetsmarknaden.
När det sedan gäller dispositiviteten talade Gustav Persson sig varm för att
vi skall förlita oss på parterna och för att vi skall visa respekt för avtalen osv.
Det finns tio års erfarenhet när det gäller jämställdhetsområdet, och det har
ju visat sig att det inte har fungerat. I de allra flesta fall har man sänkt ambi-
tionsnivån jämfört med lagen. Det är därför vi för fram vårt krav.
Anf. 70 GUSTAV PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har inte sagt, Maggi Mikaelsson, att vi skall ta bort lag-
stiftningen. Jag har sagt att man skall ha en balans mellan lagstiftning och
kollektivavtal på arbetsmarknaden. Det ger det bästa resultatet. Jag har inte
sagt något annat. Jag hävdar att detta också skall gälla här. Vi har varit så
framgångsrika på alla andra områden.
När det sedan gäller dispositiviteten, Mona Saint Cyr och Marianne An-
dersson i Vårgårda, är det ändå så att det skall finnas ett materiellt innehåll
i kollektivavtalet som rör rekrytering, arbetsförhållanden och jämställdhets-
plan. Därför gäller inte dispositiviteten fullt ut. Det är detta som är det vik-
tiga.
Sedan säger Marianne Andersson att vi har tio års erfarenhet av detta och
att vi inte har lyckats. Ja, det är riktigt att det inte har varit särskilt bra. Det
skall vi erkänna. Men tio år är inte någon lång period. Om man skulle börja
med lagstiftning för hela arbetsmarknaden på det här området skulle man
kanske få en sådan passivitet från arbetsmarknadens parter att det skulle
vara mycket värre än att vi nu får kvinnorna inom LO, TCO och SACO att
driva sina frågor här. Det är den avvägningen som socialdemokraterna har
gjort hela tiden. Jag tror att den är mycket viktig.
När det gäller arbetsvärdering tror jag att vi måste ha det också. Men det
är en komplicerad sak. Även där måste man få arbetsmarknadens parter att
driva frågan, eftersom vi inte kan komma till varje arbetsplats när det gäller
varje detalj om vi skulle sitta i Stockholm och bestämma det här. Det är
också mycket viktigt.
Herr talman! Slutligen skulle jag vilja säga, eftersom det förmodligen är
mitt sista anförande i den här kammaren, att jag är övertygad om att om
kvinnorna fick mycket större inflytande och makt i vårt land och i hela värl-
den skulle vi få ett bättre Sverige och en bättre värld.
(Applåder)
Anf. 71 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM (s):
Herr talman! Det råder en bred politisk enighet om målen för jämställd-
het. Men när jag såg att det var 66 reservationer fogade till utskottets betän-
kande tänkte jag: ”Vad är det här? Hur skall det gå med förslaget om en ny
jämställdhetslag och vår proposition om jämställdhet?” Detta visar ju också
att åsikterna om framför allt de metoder som skall användas för att nå målen
går isär. När jag läste igenom betänkandet märkte jag att på de avgörande
punkterna finns det egentligen ingen samlad opposition. Väldigt mycket
handlar om detaljer och enskildheter. Jag noterade också att det inte heller
finns någon samlad borgerlig linje i jämställdhetspolitiken.
Jag tycker att jämställdhetsarbetet under 90-talet för det första skall
handla om kvinnors rätt till arbete och en rättvis lön. Men även om rätten
till det goda arbetet där man inte behöver riskera hälsan, utan kan få ta an-
svar och utvecklas. För det andra måste kvinnors och mäns möjligheter att
förena föräldraskap och yrkesarbete förbättras med särskild betoning på att
öka pappornas uttag av föräldraledighet. För det tredje måste kvinnors kun-
skap och erfarenhet få påverka besluten. ”Varannan damernas” måste bli
verklighet. För det fjärde: Kvinnofrid! Bort med våldet mot kvinnor. För det
femte måste det handla om kvinnorna och Europa och egentligen även om
kvinnorna och världen.
För att nå jämställdhet måste vi förändra attityder och värderingar. Det är
vi säkert överrens om. Men det handlar också om konsekvens. Att tala för
jämställdhet och samtidigt föra en politik som leder till ökade klasskillnader
är inte trovärdigt. Jämställdhet är en fråga om rättvisa. Därför måste arbetet
för jämställdhet mellan könen gå hand i hand med strävandena för jämlikhet
mellan olika grupper i samhället.
Som socialdemokrat kan jag aldrig acceptera att jämställdhet bara skall
handla om kvinnorna och männen högst upp på klasstrappan. Arbetsmiljö-
kommissionens och LOs rapporter om LO-medlemmar i välfärden visar med
skrämmande tydlighet vilket starkt samband som finns mellan villkoren i ar-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
99
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
100
betet och villkoren utanför arbetet. I nästan alla avseenden är det arbetar-
kvinnorna som drar det kortaste strået, som har de sämsta arbetsmiljöerna,
det minsta inflytandet, de lägsta lönerna och som oftast har obekväma eller
oregelbundna arbetstider. Vem som helst fattar väl att det inte räcker med
attitydförändringar för att utjämna dessa orättvisor.
Det krävs också politiska lösningar för att klara sådant som vi inte själva,
var och en av oss, kan lösa. Utan en ekonomisk politik med arbete åt alla
som mål skulle vi inte ha kommit dit där vi är i dag. Det hörs ju att det är
svårt just nu för dem som gärna vill svartmåla Sverige, vilka avsikter man än
kan ha med det. Det har ju kommit uppgifter om att vi faktiskt betraktas som
ett välfärdsland. Vi har kommit mycket långt när det gäller t.ex. mänskliga
rättigheter. Om vi accepterar arbetslöshet som ett ekonomiskt politiskt me-
del är kvinnorna de första som drabbas. Därför krävs en arbetsmarknadspo-
litik som inriktas på aktiva åtgärder som t.ex. utbildning i stället för kontant-
stöd eller dold kvinnorarbetslöshet.
Det krävs en arbetslivspolitik som ställer krav på våra arbetsplatser och
sätter stopp för exploateringen av löntagare. Det krävs en politik som i stäl-
let stimulerar förbättringar av dåliga arbetsmiljöer. Vi socialdemokrater ac-
cepterar inte att människor spottas ut från arbetsplatser när de förbrukats
och inte kan producera mer. Här går en skiljelinje. Människovärde ställs mot
marknadsvärde.
Det krävs en familjepolitik som gör att både kvinnor och män kan förena
avlönat arbete och föräldraskap. Det krävs en välfärdspolitik som ger trygg-
het för alla vid sjukdom och ålderdom. Vi kommer alltid att behöva ställa
upp för varandra som anhöriga, men det måste bygga på frivillighet. Vi skall
inte tillbaka till ett system där kvinnorna oavlönat skall ta huvudansvaret.
Kvinnornas inflytande är ett viktigt mål i sig. Det är en fråga om demo-
krati och rättvisa. Men det är också ett medel för att påverka beslut som är
viktiga för både kvinnor och män. Kvinnorna i Sverige har en hygglig del
av den politiska makten, men knappast någon makt alls inom det privata
näringslivet. Det skulle vara intressant om någon av debattörerna också vå-
gade sig på att bedöma hur det ser ut i det privata näringslivet.
Vi har räknat fram att det finns 38 % kvinnor i riksdagen, och vi har räknat
hur många kvinnor det fanns i styrelserna i de största börsnoterade företagen
och fann att det var 1,6 %. Detta är viktigt att se i en tid när många gör allt
för att misstänkliggöra politiken och politiskt arbete.
Den handlingsplan för jämställdhet som riksmötet behandlade för tre år
sedan ligger fortfarande fast. Men jag tycker egentligen inte om uttrycket att
den ”ligger fast”. Jag hoppas att det skall röra på sig ganska ordentligt. Arbe-
tet fortsätter på alla de områden som handlingsplanen beskriver.
Den proposition som nu behandlas här i dag, Olika på lika villkor, innebär
viktiga steg framåt i jämställdhetsarbetet. Propositionens inriktning marke-
rar också de områden där regeringen anser det särskilt viktigt att flytta fram
positionerna. Den offentliga debatten har bara handlat om vissa delar av
propositionen, och det kan finnas anledning att nämna de övriga frågor som
är viktiga.
Jag vill först kommentera förslaget till den nya jämställdhetslagen, där
kraven skärps på det aktiva jämställdhetsarbetet på arbetsplatserna och som
innebär en skärpning av förbudet mot könsdiskriminering. Den lagen blir ett
bättre verktyg i jämställdhetsarbetet.
Det har förts en mycket livlig debatt när det gäller frågan om huruvida det
skall finnas en lag eller ett avtal och om det är parterna eller JämO som skall
utöva tillsyn och göra arbetet. Det är just detta det handlar om. Vem tror vi
är bäst skickad att göra arbetet? Hur skall arbetsgivarna motiveras att arbeta
aktivt om JämO skall sköta jämställdhetsarbetet, en statlig myndighet, och
lagen tar ifrån parterna ansvaret? Hur skall de motiveras om man låter JämO
göra en överprövning av avtalen?
Vi måste först bestämma oss om huruvida vi anser att de principer som i
dag etablerats inom den arbetsrättsliga lagstiftningen är rimliga. Skall vi gå
ifrån dem och välja en helt annan modell? Skall vi välja en hybrid, som fak-
tiskt också utredningen insåg att det var, som innebär att avtalen på arbets-
marknaden överprövas? Vi kan vara överens i bedömningen att det inte har
gjorts tillräckligt. Men jag anser inte att det är skäl till att säga att man skall
ta ifrån parterna detta ansvar och lägga det på JämO.
Det är något märkligt att höra att borgerligheten plötsligt tror så mycket
på myndigheten och myndighetsansvar och är beredd att bygga ut JämO så
att JämO utövar tillsyn över hela den svenska arbetsmarknaden när det gäl-
ler jämställdheten. Hur kritisk jag än är anser jag att det är parterna på ar-
betsmarknaden som även i fortsättningen skall göra det mesta av arbetet.
Det finns en punkt i utskottsbetänkandet som är viktig att klara ut, efter-
som det ställts frågor om detta. Utskottet vill betona att syftet med dispositi-
viteten, dvs. att man kan sluta avtal på viktiga punkter när det gäller de ak-
tiva åtgärderna, framför allt är att parterna i kollektivavtalen skall precisera
och konkretisera jämställdhetsarbetet med hänsyn till de behov som kan fin-
nas inom branschen, företaget eller myndigheten. Det är detta det handlar
om.
Man kan aldrig springa ifrån, som Maggi Mikaelsson påstod, lagen. Lagen
anger vilka områden som avtalen skall täcka. Vi vill väl ändå att det skall
slutas avtal och att parterna skall sätta sig ner och resonera om jämställdhe-
ten och komma överens om planerna för att föra frågan framåt? Vi menar
att man på detta vis kan skynda på jämställdhetsarbetet även bland parterna.
Lagen utgör dessutom ett golv, eller en miniminivå, för vad avtalen skall
innehålla. Lagen anger kraven på aktiva åtgärder med termer som ”under-
lätta för”, ”verka för”, ”främja” och ”särskilt anstränga sig för”. Det är
mycket svårt att se hur avtalen skulle kunna hamna under denna nivå. Tan-
ken är i stället just den som utskottet beskriver, nämligen att detta skall pre-
ciseras och konkretiseras i avtal mellan parterna, och det anser vi väl alla.
Jag menar att man annars måste välja en helt annan rättslig form för lagstift-
ning om jämställdhet.
Regeringen har valt den arbetsrättsliga lagstiftningen. Vi anser att det är
riktigt att göra det även i fortsättningen, eftersom det är här som de stora
bristerna finns och det är här som man kan göra de viktigaste insatserna även
i fortsättningen. Menar kritikerna verkligen att vi skall satsa medel för jäm-
ställdhetsarbete på att bygga upp en omfattande statlig kontroll?
JämO har en mycket viktig uppgift även i fortsättningen. JämOs roll för-
stärks när det gäller tillsynen på utbildningsområdet och möjligheterna att
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
101
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
hjälpa till med att utforma planer, att hålla kontakt med parterna och se till
att driva på utvecklingen. Den uppgiften måste JämO ha i fortsättningen,
och regeringen förstärker JämOs resurser för att kunna sköta detta arbete.
En löneutredning skall tillsättas för att ge oss bättre kunskap om löneskill-
naderna mellan kvinnor och män och orsakerna till dessa skillnader. Det ver-
kar ibland som om man menar att detta inte vore en fråga för parterna på
arbetsmarknaden, utan att det plötsligt gällde helt andra förutsättningar och
att vi med lagstiftning skulle kunna ta över sådant som i dag sköts genom
förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Menar ni verkligen
detta, eller är det bara ett uttryck för den otålighet ni känner?
Utredaren skall naturligtvis se till att vi får förslag till hur vi kan förbättra
statistiken och göra skillnaderna synliga för att kunna resonera om orsa-
kerna till dem. Flera talare har här framfört krav på en arbetsvärdering.
Kanske man skramlar litet i förväg i detta avseende, eftersom regeringen
håller på att utforma direktiven. Självfallet anser regeringen att arbetsvärde-
ring är en mycket viktig faktor när det gäller att utjämna löneskillnaderna
mellan kvinnor och män. Men det är inte så enkelt som att kräva att en utre-
dare skall komma med förslag till ett arbetsvärderingssystem som skall
kunna användas över hela arbetsmarknaden. Man måste självfallet se på
olika arbetsvärderingssystem och i vilken mån de skulle kunna användas som
ett verktyg.
En annan punkt i propositionen som inte heller har uppmärksammats sär-
skilt mycket är det omfattande åtgärdsprogram som föreslås för att motverka
våldet mot kvinnor. Ett anslag på sammanlagt 17,5 milj.kr. föreslås för nästa
budgetår för att göra samhällets olika instanser bättre rustade att motverka
våldet mot kvinnor och ge skydd, stöd och hjälp åt utsatta kvinnor. Våldet
mot kvinnor får inte privatiseras.
Det handlar om makt, om mäns makt över kvinnor, om föreställningen att
män skulle ha rätt att fostra och tukta sin kvinna även med våld. Detta är en
stor samhällsfråga, som vi alla måste ta ett ansvar för. Att betrakta kvinno-
misshandel som enbart en fråga om brister i relationer mellan enskilda kvin-
nor och män leder lätt till ett vi-och-dom-tänkande.
Jämställdhet är ingen separat smal politisk fråga. Många andra förslag och
beslut är också viktiga för att nå jämställdhet. Det gäller t.ex. åtgärder för
att motverka den ökade arbetslösheten, förbättringar av arbetsmiljön, vilket
jag redan har nämnt, och möjligheter till kompetensutveckling i företagen.
Det är viktigt att se hela politiken i ett sammanhang.
Jag måste få ställa några frågor. Anser moderaterna att ett vårdnadsbi-
drag, som gör det direkt olönsamt för tvåbarnsmammor med mindre än
160 000 kr. i årsinkomst att arbeta, skulle främja jämställdhet?
Arbetslivsfonden har 15 miljarder kronor för att stödja förbättringar av
dåliga arbetsmiljöer och rehabilitering av dem som skadats i arbetet. Om-
kring 60 % av de pengar som fördelats under det första året har gått till kvin-
nor.
Folkpartiet och moderaterna vill skrota arbetslivsfonden. På vilket sätt
skulle det främja kvinnors arbetsmiljöer och gagna jämställdheten? Och kan
ni ge mig något exempel på något land där marknadskrafterna har löst pro-
102
blemen med arbetslöshet och dåliga arbetsmiljöer, något land där marknads-
krafterna har lett till jämställdhet?
Folkpartiet och moderaterna föreslår skattesänkningar på 30 miljarder
kronor och nedskärning av offentliga utgifter. På vilket sätt främjar det jäm-
ställdheten och kvinnornas villkor?
Charlotte Branting föreslog häromdagen i en artikel i DN att föräldraför-
säkringen skall göras mer flexibel. Det var intressanta förslag men samtidigt
har Charlotte Brantings partiledare satt sig i knäet på moderaterna, som vill
sänka föräldrapenningen till 80 %. Hur kan sänkt föräldrapenning motivera
fler pappor att stanna hemma med sina små barn? Hur skall lågavlönade
kvinnor ha råd att utnyttja hela ledigheten över huvud taget? Hur skall en-
samstående föräldrar klara sig?
Folkpartiet och moderaterna föreslår två karensdagar. Hur förbättrar det
villkoren för de lågavlönade kvinnorna, som ofta blir sjuka av jobbet?
Se upp, därför att i debatten höjs nu allt fler röster om att kvinnor skall
återgå till oavlönat vårdarbete i hemmen! Veckans Affärer och Hans Tson
Söderström, VD för Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, använder
EG som argument för att kvinnor kommer att få lämna arbetsmarknaden.
Delar folkpartiet och moderaterna den uppfattningen?
Mats Svegfors i Svenska Dagbladet beskriver svenska kvinnors yrkesar-
bete som ett ”barnbytarsamhälle”, en kinesisk arbetsmarknad där vi bara tar
hand om varandras barn. Delar folkpartiet och moderaterna Svegfors nedlå-
tande syn på kvinnors förvärvsarbete? Är det också er mening att kvinnor
skall hem igen till oavlönat omvårdnadsarbete? Jag har tyvärr inte hört några
protester från ert håll.
Återupprätta hemarbetets ära! utropar Svegfors och beskriver vad som
väntar oss bakom skattesänkningarna. I ett sådant samhälle skulle det t.o.m.
vara möjligt för den professionellt framgångsrika kvinnan att göra karriär.
Hon kunde anställa någon som sköter hemmet.
Det är alltså inte de professionellt framgångsrika kvinnorna som skall bli
oavlönade vårdare i hemmet och knappast Mats Svegfors heller, får man
anta, utan det är arbetarklassens kvinnor och döttrar som skall nöja sig med
oavlönat arbete eller möjligen att få vara hembiträden åt de framgångsrika.
Svante Nycander skriver i dag i Dagens Nyheter: ”Om vi radikalt ska
sänka skatterna som ett led i anpassningen till EG, måste vård och omsorger
flyttas tillbaka till hemmen. Kvinnorna får utföra samma arbete som i dag
men utan lön.” Inte med ett ord kommenteras vad den moderat-liberala
skattesänkningen med 30 miljarder skulle få för effekter. Så jag frågar mode-
rater och folkpartister: Vad kan kvinnorna i Sverige förvänta sig, om ni får
möjlighet att genomföra en ny start för Sverige efter valet i höst?
Debatten om kvinnor och EG har tagit fart det senaste året, och det är
bra. Kvinnor skall vara med i Europadebatten, för den är viktig för oss alla.
Men jag tycker att dagens debatt har ganska stora brister. Motståndarna
sprider skrämselpropaganda som skapar rädsla, och rädsla är ingen bra ut-
gångspunkt när man skall ta ställning till framtiden.
En del anhängare väljer i stället att svartmåla Sverige för att motivera
medlemskap. Det kan man ju också försöka sig på. Kvinnors villkor i Sverige
jämförs med statistikuppgifter om något slags genomsnittlig EG-kvinna,
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
103
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
som inte finns. Kvinnors villkor skiljer sig mycket åt både mellan de olika
länderna och inom varje land.
EG beskrivs ofta som någon sorts stillbild. Men i varje land pågår en ut-
veckling i samma riktning som vår, även om takten är mycket olika. För varje
år kommer allt fler kvinnor ut i avlönat arbete också i EG-länderna, även
om anställningsvillkoren ofta är sämre än hos oss, särskilt för dem som job-
bar deltid. Naturligtvis kommer kvinnor också i andra länder att ställa nya
krav på samhällsservice som barnomsorg och föräldraledighet, när allt fler
yrkesarbetar.
Den svenska välfärdsmodellen är inte alls ute. Den är i allra högsta grad
en förebild för många av de här kvinnorna. Därför är det inte alls självklart
att skatterna i andra länder kommer att kunna ligga kvar på dagens nivå. Jag
har ingen övertro på vårt lands möjligheter att förändra hela Europa, men
jag är övertygad om att kvinnorna i Europa kommer att ställa de krav som
svenska kvinnor länge gjort - på sina regeringar och på sina män - med andra
ord krav som kan förändra de olika EG-länderna inifrån.
Vi skall sakligt granska fördelar och nackdelar med ett EG-medlemskap.
Kvinno- och jämställdhetsperspektivet måste finnas med i den gransk-
ningen, och det är bra med en bred diskussion utifrån olika intresseområden.
Därför har jag avsatt 1 milj.kr. nu i första hand till organisationer som vill
sprida information och öka kunskapen om Europa. Intresset har varit stort,
och redan i juni skall vi ta ställning till de ansökningar som har kommit in.
Det finns säkert anledning att också nästa budgetår ge motsvarande stöd.
Det finns goda skäl för medlemskap utan att behöva gripa till svartmål-
ning. Men jag kan förstå oron som finns, eftersom budskapen är så motstri-
diga.
Kvinnor i Sverige har all anledning att slå vakt om rätten till arbete och
social välfärd. Men vi måste fråga oss om det verkligen är ett närmare samar-
bete med Europa som är den stora kvinnofällan. Att döma av den politik
som de borgerliga partierna var för sig eller tillsammans vill föra är nog hotet
närmare än så i både tid och rum. Kvinnofällan kan ju slå igen redan efter
valet, om vi inte säger ifrån.
Anf. 72 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c) replik:
Herr talman! Jag måste säga att jag tar inte alls åt mig av den svartmålning
som Margot Wallström ägnade sig åt med tanke på hur framtiden kan se ut.
Jag skall först kommentera vårdnadsersättningen, som Margot Wallström
riktade en fråga till moderaterna om, men det är ursprungligen ett centerför-
slag och ett krav som vi har drivit i många år. Hela tiden hör man den social-
demokratiska propagandan mot vårdnadsersättningen, att vi skulle tvinga
kvinnorna tillbaka till hemmet. Vi tvingar inte någon till någonting, men vi
vet att väldigt många kvinnor med ett eller flera små barn dignar under bör-
dan - och det gör hela familjen - av att kombinera arbete och föräldraskap,
långa resor osv.
Det är en mycket besvärlig situation, och väldigt många önskar inget
hellre än att kunna vara hemma något längre tid än vad man har möjlighet
till i dag. Ingen säger att man skall vara hemma sex år t.ex. eller under hela
104
förskoletiden, men vi anser att man skall ha möjlighet att göra det. Det är
detta som är så oerhört viktigt.
Dessutom kombinerar vi vårt förslag med valfrihet i barnomsorgen, så att
man skall kunna skapa alternativ. Därmed inte sagt att det innebär att någon
skall åta sig att ta hand om barnen utan ersättning. Det handlar inte alls om
det. Jag vill tillbakavisa den kritiken.
Sedan pratar Margot Wallström väldigt mycket om dispositiviteten och
tillsynen, som vi har diskuterat här förut. Hon säger att naturligtvis måste
parterna arbeta med jämställdhetsfrågor. Det är väl ingen som har påstått
någonting annat över huvud taget. Men i förslaget är nivån inte fastslagen.
Det står att man inte får avtala bort lagen utan att avtalet skall vara på minst
samma nivå. Dessutom anser vi att det är oerhört viktigt att JämO har möj-
lighet till insyn och tillsyn över arbetsmarknaden, även där det i så fall skulle
finnas kollektivavtal. Så vi tycker att det finns tillräckligt starka skäl för att
gå ifrån principen om kollektivavtal.
Sedan till frågan om arbetsvärdering som vi har talat om tidigare. Natur-
ligtvis är det här ingen lätt sak, och det förstår vi nog allihop. Men vi i centern
tycker att regeringen har alldeles för låga ambitioner, när den säger att man
skall analysera möjligheterna till arbetsvärdering. Det kan man göra, men
man skulle ju kunna ha målsättningen att gå vidare därifrån och åstadkomma
en arbetsvärdering.
Anf. 73 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med om det mesta som Margot Wallström har
sagt och framför allt de fem punkterna som hon redovisade i början av sitt
anförande. Det är precis vad vi tycker krav som är viktiga att ställa för kvin-
nornas roll och för att stärka jämställdhetsarbetet.
En av uppgifterna är att skapa arbete åt alla. Kommer Sverige att som
enda land att klara att kombinera låg inflation med full sysselsättning med
den ekonomiska politik som regeringen för i dag? Jag tror inte det. Jag skulle
vilja ha ytterligare förtydliganden på det området.
Margot Wallströms kritik mot de borgerliga partierna är berättigad. Det
finns mycket som inte hänger ihop och som verkligen skulle innebära en
kvinnofälla om deras politik blev genomförd. Men på vilka avgörande punk-
ter har socialdemokraterna andra recept än moderaterna och folkpartiet för
att garantera t.ex. arbete åt alla?
När det gäller jämställdhetspropositionen säger Margot Wallström att den
utgör ett viktigt steg framåt. Jag vill inte riktigt hålla med om det. Den utgör
förvisso steg framåt på vissa områden. Men på många områden har man
stannat kvar precis där den nuvarande lagen ligger. Det handlar t.ex. om
vem som är bäst skickad att sköta arbetet med jämställdhetsarbetet och vil-
ken status kollektivavtalen skall ha. Vi har nu tio års erfarenhet, och vi har
sett att det inte har fungerat särskilt bra. Vi vet i många fall att de kollektiv-
avtal som är slutna har haft så luddiga krav, så okonkreta och oprecisa krav,
att de inte har haft någon riktig funktion.
Varför kan man inte ta med att kollektivavtalen inte skall tillåtas ha lägre
krav än de krav som finns i lagen? Jag tycker att det skulle vara ett förtydli-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
105
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
106
gande som skulle underlätta för parterna på avtalsområdet att klara detta
bättre under de kommande åren.
Det är bra att det finns ett åtgärdsprogram för att motverka våldet mot
kvinnor. Jag tog i mitt anförande upp frågan om att våldet mot kvinnor ökar
i samhället i dag. Det är allvarligt. Jag saknar återigen en diskussion om de
grundläggande samhällsmekanismerna som leder till att våldet mot kvin-
norna ökar i samhället i dag.
Vidare har vi EG och kvinnorna. Vem är det som har spritt skrämselpro-
paganda om EG i dag? Från vänsterpartiet har vi krävt att det skall inrättas
en kvinnodominerad arbetsgrupp som skall se över hur den offentliga sek-
torn och kvinnorna påverkas av ett medlemskap i EG. Delar Margot Wall-
ström vår uppfattning att ett EG-medlemskap får andra effekter för kvin-
norna i den offentliga sektorn än det får för männen? Utgångspunkten är, på
grund av vår unika situation i Sverige med ett välfärdssamhälle och en gene-
rell välfärdspolitik, att ett medlemskap kommer att få andra konsekvenser
just för kvinnorna.
Anf. 74 MONA SAINT CYR (m) replik:
Herr talman! Margot Wallström skröt om ett projekt om Kvinnor i Europa
och ville avsätta 1 milj.kr. till det. Jag antar att Margot Wallström hörde nyss
vad Gustav Persson sade om 1 milj.kr. Det var som att spotta i havet.
Margot Wallström ägnade sig mycket och länge åt en svepande karikatyr
av borgerlig politik. Har det aldrig fallit socialdemokraterna och Margot
Wallström in att människorna även i vårt land är olika och har olika behov
och olika preferenser och att de vill välja själva? Det är förmodligen därför
som socialdemokraternas siffror faller så katastrofalt som de gör för närva-
rande. Det är sådana behov när det gäller en ny start för Sverige som vi upp-
märksammar, dvs. att de enskilda individerna skall få mer att säga till om
och att det skall vara mindre makt åt politikerna.
När det gäller jämställdhetslagen och de delar som Margot Wallström tog
upp, är det viktigt att den lagstiftningen behandlas som övrig arbetsrättslig
lagstiftning. Vi anser givetvis att det skall vara jämställdhetsavtal mellan ar-
betsgivare och arbetstagare. Men det är viktigt att de inte smusslas undan,
att de inte tunnas ut och blir innehållslösa. De skall förses med innehåll, och
det innehållet skall följas upp av arbetstagarparten som skall kontrollera ar-
betsgivarparten att avtalen följs. Det är det som är viktigt, och det är den
kontrollen som vi tycker att JämO skall utföra. Det har ju visat sig att egen-
kontrollen inte hjälper när inte någon annan pekar på att det faktiskt måste
hända något.
Vi har också sagt att dessa avtal skall lämnas in till JämO. Hon skall på så
sätt ha tillgång till hela avtalsområdet och kunna använda sig av det som ett
material när hon arbetar med aktiva åtgärder på t.ex. området där icke av-
talsbundna arbetsgivare är berörda.
I första hand är det fortfarande fråga om en egenkontroll där man ställer
krav på parterna och förväntar sig framgång hos dem, dvs. att de är vakna
och intresserade av området. I andra hand, dvs. när de inte sköter sig, kom-
mer JämO in. Det är absolut inte fråga om att totalkontrollera hela samhäl-
let. JämO har inte sådana resurser. Den där miljonen räcker endast till två
ytterligare tjänster och litet arbetsmaterial. Men det kan gälla punktkontrol-
ler och en kontroll i fall där man anmält att man inte är tillfredsställd med
förhållandena på arbetsplatserna.
Med Margot Wallströms JämO finns det inte någon mening längre med
ämbetet. Det har blivit en symbolroll. I Margot Wallströms artikel i Svenska
Dagbladet för en tid sedan hade hon med parollerna Flytta fram positio-
nerna och Sätt press på parterna som var dominerande. Vilken press på par-
terna sätter Margot Wallström? Hur flyttar hon fram positionerna?
Anf. 75 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Först hade jag tänkt att begära ordet för att instämma i det
som Margot Wallström sade när det gäller målen för jämställdhet osv. Det
kan jag fortfarande göra. Men sedan förföll Margot Wallström till vulgärpro-
paganda. Lyssnade inte Margot Wallström på mitt anförande där jag talade
om vikten av kvinnors möjligheter att få behålla sysselsättningen i lika stor
utsträckning som män? Lyssnade inte heller Margot Wallström på när vi från
folkpartiet liberalerna talade om vikten av en familjepolitik som är barnom-
sorgsvänlig?
När det gäller Mats Wegfors artikel, har jag faktiskt svarat på den. Men
är man inte minister är det inte så lätt att få in sina svar i tidningarna. Men
jag hoppas att svaret kommer in så att Margot Wallström kan få klarhet i vad
vi tycker - om inte Margot Wallström redan har fått klart för sig att folkpar-
tiet liberalerna är för en jämställdhetspolitik med bibehållet socialt ansvar.
När det gäller sänkta skatter hoppas jag att socialdemokraterna också så
småningom kommer att ha det som mål. Jag är övertygad om att det har stor
betydelse för kvinnorna.
Vidare har det talats mycket om projekt. Jag vill ta upp en fråga som har
upprört mig de senaste dagarna. Jag har alltid förfäktat att projekt är mycket
bra. Vi var med från folkpartiet liberalerna och understödde att dessa möj-
ligheter skulle finnas från regeringens sida. Men för den senaste utdelningen
av projekt måste jag sätta ett frågetecken. Här har man delat ut något över
1 milj.kr. Inte mindre än 980 000 kr. av dessa pengar går till socialdemokra-
tiska organisationer eller närstående sådana. 20 000 kr. går till ett tvärpoli-
tiskt nätverksprojekt, och 50 000 kr. går till syrianska riksförbundets kvinno-
kommitté. Vi behöver alla stora möjligheter att påverka så att vi verkligen
får in kvinnor i alla upptänkliga situationer och verkligen når fram till målet
Varannan damernas. Tycker Margot Wallström att detta är en fördelning av
denna miljon som hon kan försvara utifrån sina utgångspunkter?
Vidare har vi jämställdhetslagen. Å ena sidan talar Margot Wallström om
att det finns många olika reservationer. Å andra sidan talar Margot Wall-
ström som om det var fråga om en gemensam reservation. Läs folkpartiets
reservationer. Då kommer säkert jämställdhetsministern fram till att vi i
många sammanhang har gått på utredningens förslag och tycker att man skall
gå längre i många stycken. Det gäller t.ex. de aktiva åtgärderna. Vi tycker
inte att regeringen har kommit fram till ett bra förslag. Vi vill ha en botten-
platta där JämO skall kunna gå in. Vi går inte emot de egentliga avtalen. Se
också på vad vi föreslår när det gäller de sexuella trakasserierna.
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
107
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
108
Anf. 76 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM (s):
Herr talman! Med undantag för Charlotte Branting - jag skall ge henne
det erkännandet - var det ingen som tog chansen att ge svar på dessa viktiga
frågor. Jag försökte säga i min inledning att jämställdheten är inget som man
kan förvisa till ett hörn av politiken och tycka att den är någon sorts kosme-
tika. Den hör ihop med övriga politiska beslut som fattas.
Jag vill höra hur förslagen från de borgerliga partierna, som jag återgav
här, gynnar jämställdheten. På vilket sätt är de bra för kvinnorna i det här
landet?
Jag vill något kommentera de repliker som kom efter mitt inlägg. Jag kan
hålla med om att jag tar i litet grand. Jag tycker att det är viktigt att vi gör
det och att vi visar att det är detta som jämställdhet handlar om. Det är sak-
politik, det är dagspolitik och det är också politik för lång tid framåt på
många olika områden som berör kvinnors villkor, och det måste vi tala om,
så att man i fortsättningen kommer hit till kammaren i stället för att gå ut ur
den när jämställdhetsfrågor debatteras här.
Marianne Andersson i Vårgårda säger att familjerna och särskilt kvin-
norna dignar under arbetsbördan, och det är riktigt. Många kvinnor som jag
möter säger att det är svårt att vara kvinna. Men jag har inte hört dem säga
att lösningen på det är att de skall stanna hemma för en ganska liten summa
pengar, utan de säger: Vi behöver bättre kommunikationer och behöver få
möjligheter att försörja oss själva. Vi behöver hjälp i hemmet och politiska
beslut som underlättar för oss att kombinera förvärvsarbete och föräldra-
skap.
Vi tycker att lösningen är att förlänga föräldraförsäkringen så att man kan
vara hemma längre när barnen är små. Rätten till arbete är grundläggande
för både kvinnor och män, och det skall vara ett arbete som betalas väl.
Beträffande arbetsvärdering vill jag säga att vi har varit till Canada och
studerat olika arbetsvärderingssystem. Där fanns oerhört omfattande system
för arbetsvärdering, och vi upptäckte att det fanns en risk för att man skapar
system med en stor byråkrati. I en del fall kanske de bara gynnar konsulter,
som faktiskt kan konservera en del av de könsrollsrelaterade faktorer som
bestämmer lönerna. Det är därför viktigt att man noga ser på arbetsvärde-
ringen som instrument och försöker väga den metoden mot andra som medel
för att uppnå lika lön. Jag tror inte att vi i sak har så stora skillnader i uppfatt-
ning om detta.
Beträffande dispositiviteten vill jag säga att vi visst kan tycka att parterna
borde ha gjort ännu mer. Men skall vi säga att det är JämO som, genom en
överprövning, skall klara uppgiften? Jag tror inte att vi får arbetsgivarna mo-
tiverade att över huvud taget engagera sig i arbetet med att upprätta jäm-
ställdhetsplaner eller att skriva avtal. Jag är ganska säker på det, och par-
terna och de som arbetar aktivt med jämställdhetsfrågor har också sagt till
oss att se upp med detta. Arbetsgivarna kommer inte att vilja teckna några
avtal om detta eller att vilja arbeta aktivt för det.
Låt mig också påpeka att avtalen måste innehålla alla de aktiva åtgärder
som lagen föreskriver. Det är därför som man kan tala om ett golv eller en
miniminivå på avtalen. Däremot finns det ingen kvalitativ miniminivå, utan
vad som finns i lagen är de stadganden om att underlätta, främja osv. som jag
nämnde tidigare i mitt anförande. Avtalen skall precisera och konkretisera
lagens bokstav. Om man inte sluter kollektivavtal är det lagen som gäller,
och då har JämO tillsynsmöjlighet.
Jag är övertygad om att bara JämO slår en signal kommer hon mycket
snabbt att få de centrala avtalen sig tillsända. Det finns inget som hindrar
detta, tvärtom - parterna är intresserade av att involvera JämO. Men här
handlar det om att få ut jämställdhetsarbetet på den lokala nivån och om att
man skall anstränga sig för detta i företagen, i kommuner och på andra håll.
Vi skall väl erkänna att vi inom den statliga sektorn, där man varit tvungen
att upprätta jämställdhetsavtal, kan finna att synligheten ökar. Man tar fak-
tiskt itu med orättvisorna, löneskillnader och annat. Det är en viktig uppgift
att stöta på parterna om detta. Jag tycker att vi skall försöka hålla oss på ett
sakligt plan när vi diskuterar dessa frågor.
När jag talade om dagens EG-debatt menade jag inte den debatt som förs
just i dag utan den som har pågått sedan lång tid tillbaka i Sverige. Jag har
inte anklagat någon för att svartmåla i EG-debatter här, utan det har här
handlat om jämställdhet. Det är viktigt att säga det till Maggi Mikaelsson.
Att ett bidrag om 1 milj .kr. är som att spotta i havet tycker nog inte de som
har ansökt om dessa pengar, t.ex. om 10 000 kr. för att kunna genomföra en
konferens eller ett seminarium eller för att skaffa sig kunskaper om EG. Men
om det var frågan om att tillgodose JämOs behov av tillsyn när det gäller
jämställdheten på hela den svenska arbetsmarknaden vore 1 milj.kr. nog
som att spotta i havet. För detta skulle det behövas mycket mer, och det var
väl också det som Gustav Persson menade.
Det är lätt och låter kanske sympatiskt att säga: Mindre makt åt politi-
kerna och mer åt folket! Men vem bestämmer då, Mona Saint Cyr? Vem
kommer då att ha makten?
När man nu försöker att få jämställdhetsarbetet eller jämställdhetspla-
nerna i en kommun att framstå i ett löjets skimmer tänker jag: Och mycket
större makt och mer inflytande har tjejen som sitter i kassan på ICA! Finns
det ett sådant omedelbart samband? Är det så enkelt att om vi bara privatise-
rar, så ändras relationerna i ett slag? Det är med tanke på detta som jag stäl-
ler frågorna om sänkning av skatterna och om jämställdhetspolitiken i stort
i samhället. Det är därför som det är viktigt att svara på frågan: På vilket sätt
underlättar ett vårdnadsbidrag förvärvsarbete, om det med det blir olönsamt
att förvärvsarbeta för den som har under 160 000 kr. i inkomst, och på vilket
sätt gynnar det jämställdheten? Jag tror att alla är intresserade av att få svar
på den frågan.
När det gäller projektpengarna blandar Charlotte Branting ihop olika sa-
ker. Jag kan, med skam i rösten, säga att socialdemokratin och många av
arbetarrörelsens organisationer tidigare har varit mycket dåliga på att an-
söka om dessa projektpengar. Men fördelningen mellan de politiska parti-
erna är mycket jämn. Det gäller nu den sista miljonen av 8 miljoner som har
delats ut i olika omgångar, och folkpartiet har gladeligen tagit emot 581 000
kr. av dessa pengar.
Anf. 77 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c) replik:
Herr talman! Först vill jag instämma i Margot Wallströms yttrande att
jämställdhet inte skall förvisas till något hörn av politiken. Därom är vi full-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
109
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
110
ständigt överens. Vi har från centern inom andra områden lagt fram en lång
rad förslag som också innebär förbättringar för jämställdheten. Det gäller
inom regionalpolitiken, beträffande grundtryggheten, som är oerhört viktig
för kvinnor, rättvis fördelning, hälso- och sjukvård, arbetsorganisation, ar-
betsmiljöfrågor, miljöfrågor, utbildning osv. Det finns en mängd sådana om-
råden där våra förslag gagnar kvinnor.
Beträffande vårdnadsersättningen menar Margot Wallström att barnfa-
miljerna säger att ett vårdnadsbidrag inte är hela lösningen på deras jobbiga
situation. Vi har aldrig påstått att det är hela lösningen av deras situation,
men det är en del av lösningen och en hjälp för dem att klara av ett besvärligt
läge under en tid, och det ger dem ökad valfrihet. Det är ofrånkomligt. Om
man dessutom släpper loss möjligheterna att ordna med barnomsorgen på
många olika sätt, helt enkelt på de sätt som familjerna önskar, ger det valfri-
het och även ett ekonomiskt tillskott under den tid som vederbörande är
hemma.
Har man ett barn blir det naturligtvis mindre än om man har två barn. Jag
tänker inte här går in på några vidare räkneoperationer, men det är otvety-
digt så. Dessutom önskar verkligen många unga familjer detta, eftersom de
vill vara hemma ett tag med sina barn. Därmed är inte sagt att de lämnar
arbetslivet. Om rätten till arbete har vi väl inga delade meningar. Vi värnar
lika mycket om kvinnors rätt till arbete som någonsin socialdemokraterna
gör.
Anf. 78 MONA SAINT CYR (m) replik:
Fru talman för mig är 1 milj.kr. alltid 1 milj.kr. - även om inflationen gör
att den blir allt mindre värd - oavsett om det är Gustav Persson eller Margot
Wallström som nämner beloppet.
”Vem bestämmer?” frågar Margot Wallström. När vi talar om männi-
skorna - jag förstår att det känns litet ovant - gör vi följande skillnad. I poli-
tiskt övergripande frågor, i gemensamma angelägenheter, är det faktiskt po-
litikerna som bestämmer, som sätter ramar för saker och ting. Men i fråga
om nära ting skall människorna bestämma själva. Det är en ledstjärna för
oss att människor skall ha full beslutanderätt över det som finns närmast om-
kring dem.
”Vad i den borgerliga och moderata politiken är då bra för kvinnor?” frå-
gade Margot Wallström. Självfallet är det bra för alla om landet har en god
ekonomi, om landet håller ett lågt skattetryck. Detta gagnar även kvinnor.
Det är bra med mångfaldens arbetsmarknad, med alla slags arbetsgivare och
alla möjligheter att få välja jobb. Det är speciellt bra för kvinnor inom den
offentliga sektorn, som vi tidigare har nämnt i debatten.
Det är bra för kvinnor med en politik som ger individen valfrihet när det
gäller barnomsorg, utbildning, vård och äldreomsorg. Den valfrihet som mo-
derat politik innebär är över huvud taget bra för kvinnor. Vi gör ingen skill-
nad på så vis att vi har en politik för män och en för kvinnor, utan vår politik
vill se till alla individer och till den lilla människan.
Anf. 79 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Fru talman! Nej, Margot Wallström, socialdemokraterna har inte alls varit
dåliga på att söka pengar till projekt. Socialdemokraterna har fått mest
pengar, nämligen 869 000 kr. innan de 980 000 kom i den sista utdelningen.
LO har fått mer än 2 632 000, medan SACO har fått 105 000 kr. och TCO
1 467 500 före utdelningen. Nu får alltså socialdemokraterna och socialde-
mokraterna närstående organisationer 980 000 av de 1 050 000 kr. som delas
ut i den sista omgången. Tycker Margot Wallström att detta är riktigt? Jag
tycker att det är ett ojust grepp att ta till i sista omgången.
Jag har all anledning att vara mycket nöjd med projektpengarna. Vi har
kunnat göra mycket bra saker i folkpartiets kvinnoförbund. Men jag tycker
att det är bedrövligt att det av de 25 som har sökt är 8 av 10 socialdemokrater
som har fått pengar. Varför har inte de andra 17 organisationerna fått några
pengar? De behöver också ha fler kvinnor som arbetar med valarbete och
som kan göra ett bra jobb.
Margot Wallström talade också mycket om våldet mot kvinnor. Det vore
väldigt bra om socialdemokraterna då också kunde ta ett rejält tag och stödja
kvinnojourerna med ytterligare pengar, vilket vi från folkpartiet liberalerna
har föreslagit, samt ge ordentliga summor till överfallslarm.
Jag vill än en gång säga att vi vad gäller lagförslaget har den uppfattningen
att utredningens förslag var betydligt mer övertänkt än regeringens och ut-
skottsmajoritetens förslag. Vi beklagar att det t.ex. inte har blivit något re-
jält förbud mot sexuella trakasserier, vilket JämOs utredning visade att det
fanns ett starkt behov av. Vi beklagar att man inte vad gäller principen om
lika lön för likvärdigt arbete går på utredningens förslag, utan att man i stäl-
let för att i lagen tala om ”arbete som är lika” byter ut det mot ”arbete som
är att betrakta som lika”. Att följa utredningens förslag skulle vara betydligt
bättre för jämställdheten.
I en sådan här debatt känns det angeläget att påpeka att det när det gäller
jämställdhetsdebatten och jämställdhetsfrågorna finns mycket som vi är
överens med socialdemokraterna om. Det är väsentligt att också peka på de
skiljelinjer som finns, men det skall då ske sakligt utan att man tar till några
vulgärargument, såsom att vi inte skulle vara för en jämställdhetspolitik, en
familjepolitik för jämställdhet och att kvinnor skall kunna förvärvsarbeta.
Anf. 80 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Margot Wallström ägnar rätt mycket tid åt att ställa frågor till
de borgerliga partierna. Jag kan stödja det, och även jag skulle gärna vilja
ha fler svar på de frågorna. Men detta innebär också att jag inte fick något
svar på de frågor jag ställde. Delar Margot Wallström min uppfattning att
ett EG-medlemskap får andra konsekvenser för kvinnorna i Sverige än för
männen och att det därmed skulle vara berättigat att tillsätta en speciell ar-
betsgrupp med uppgift att studera frågan? Tror Margot Wallström att Sve-
rige - som enda land - kommer att klara att hålla låg inflation och full syssel-
sättning med den ekonomiska politik som regeringen för i dag och som till
stora delar faktiskt sammanfaller med borgerlig politik?
Det finns några saker som är uppenbara, t.ex. att jämställdhetsarbetet har
stannat av och att våldet mot kvinnorna ökar i samhället, vilket bottnar i
strukturella förhållanden. I mitt huvudanförande nämnde jag den manliga
maktstrukturen, men även den kapitalistiska marknadsekonomin bidrar till
att skapa ett ojämlikt samhälle, där människor slås ut; konkurrens är ju bra
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
111
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
för dem som vinner, men det blir ju alltid en del som förlorar när man skall
konkurrera.
Vi har fått flera exempel på vad kvinnor vill ha i samhället. Kvinnor vill
ha arbete men också möjlighet att förena arbete med föräldraskap. Man vill
slippa vara rädd när man skall gå ut på kvällarna. Man vill ha möjlighet att
leva ett värdigt liv. Jag tror också att kvinnor i Sverige är beredda att bidra
till en bra utveckling i EG-länderna, men jag tror att det är fullt möjligt att
göra detta utan att vi är medlemmar i EG.
Vi i vänsterpartiet vill se jämställdheten som ett medel att uppnå ett rätt-
vist samhälle. Även jämställdheten handlar ju faktiskt om en rättvis fördel-
ning. Varför vill inte socialdemokraterna göra något åt t.ex. den orättvisa
fördelningen av arbetstiden? Vi vet i dag att de som arbetar mest övertid är
småbarnspapporna, de som vi helst skulle vilja var hemma och tog en större
del av ansvaret för barnen och familjen. Att nu införa sex timmars arbetsdag
skulle vara ett bra sätt att ändra på den orättvisa fördelningen av arbetstiden.
Vi tycker att vi nu, när arbetslösheten ökar, har ett ypperligt tillfälle att göra
detta. Eftersom arbetslösheten slår orättvist och snett skulle man kunna in-
leda en arbetstidsförkortning för att uppnå målet sex timmars arbetsdag. Det
är nämligen en viktig jämställdhetsreform, kanske den allra viktigaste.
Anf. 81 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har en glad nyhet till Maggi Mikaelsson och kanske även
till andra: Jämställdhetsarbetet har inte stannat av. Vad vi än säger och hur
otåliga vi än är så har det inte stannat av. Jag har tvärtom hos många kvinnor
sett en väldig vrede över orättvisorna och funnit ett mycket stort engage-
mang. Det kan jag säga efter att jag nu i snart tre år har rest runt i landet
och jobbat med jämställdhetsfrågorna. Arbetet har alltså inte stannat av. Jag
tycker faktiskt tvärtom att man märker ett mycket stort engagemang. Samti-
digt är det, som Marianne Andersson i Vårgårda sade, riktigt att det också
finns en trötthet och en besvikelse över att det inte går fortare. Men arbetet
har alltså inte stannat av - tack och lov!
Vi gör en hel del för att vända oss till småbarnspapporna, men vi tror inte
att vi kan tvinga dem att vara hemma. Jag har också märkt vilken oerhört
stark reaktion man får på alla förslag om tvång. Jag tror inte att det är rätt
väg att gå, utan jag tror att vi först skall söka påverka dem att frivilligt ut-
nyttja mer av föräldraledigheten med motivet att det faktiskt är för barnens
skull och för framtidens skull som de gör detta.
Jag har inte gett upp målet om sex timmars arbetsdag. Jag tycker att det
är en viktig politisk åtgärd, men vi vet också att vi i dag inte har ekonomiska
möjligheter att genomföra detta. Det kostar pengar.
Jag tror självfallet att EG-medlemskapet får andra effekter för kvinnor än
för män. Jag är övertygad om att de strukturer som finns i vårt samhälle och
i många av EG-länderna gör att det kommer att bli så även i fortsättningen.
Det är viktigt att titta på frågan, men jag tror inte att vi löser problemet ge-
nom att utse en arbetsgrupp som skall titta på vad medlemskapet innebär för
kvinnor över hela fältet. Jag tror att vi i stället skall tvinga de olika arbets-
grupperna att på sina resp, områden också se på jämställdhetsaspekten. Det
112
är alltså mera en skillnad i synsätt när det gäller hur vi skall handskas med
dessa frågor och argument.
Det låter ju bra att tala om ökad valfrihet. Men om man inte kan jobba,
vilken valfrihet har man då? Vad kan man välja på när de pengar som skulle
ha använts för att bygga ut barnomsorgen i kommunen används till finansie-
ringen av ett bidrag på 18 000 per barn och år? Vad är valfriheten värd i så
fall? Man kan ju inte vara så naiv och blåögd att man tror att det finns obe-
gränsat med pengar till allt detta, utan det handlar ju faktiskt om att fördela -
från det ena till det andra.
Det är inte vad kvinnorna kräver i dag, utan de vill få barnomsorgen ord-
nad så att den fungerar. De vill också att kommunikationsproblemen skall
lösas och att de ges möjlighet att försörja sig. I dag vill nämligen kvinnorna
kunna kombinera föräldraskap och förvärvsarbete.
Så till talet om den lilla och stora världen som återfinns i Mona Saint Cyrs
inlägg. Jag brukar citera ur den förra jämställdhetspropositionen där detta
finns brä beskrivit. Det står bl.a. så här:
”1 vilken utsträckning jämställdhetsmålet uppnås beror till stor del på en-
skilda människors beslut, t.ex. beslut om val av utbildning och yrke eller be-
slut om fördelning av hemarbete och barnavård mellan makar. I den me-
ningen är jämställdhet ett område som varken kan eller bör bli föremål för
politiska åtgärder. Det politiska arbetet består bl.a. i att genom sysselsätt-
ningspolitik, skattepolitik, socialpolitik etc. bestämma de ramar inom vilka
de enskilda människorna fattar sina beslut och att undanröja hinder för jäm-
ställdhet. Det är viktigt att jämställdhetsfrågan ständigt hålls aktuell så att
nuvarande förhållanden blir diskuterade och ifrågasatta.”
Det är precis vad det handlar om. Dessa samband har jag försökt påvisa,
och jag har även frågat: På vilket sätt gynnar era förslag jämställdheten inom
dessa andra områden? Jag hävdar att vi med alla medel kommer att fortsätta
att kämpa för kravet om arbete åt alla, social rättvisa och jämställdhet.
Anf. 82 MONA SAINT CYR (m) replik:
Fru talman! Det inte bara låter bra med valfrihet utan det är också bra
med valfrihet, Margot Wallström. Fråga vilken människa som helst om det.
Statsrådet Margot Wallström har ju under tre år rest mycket och talat med
olika kvinnogrupper. Därför måste hon någon gång ha stött på detta, såvida
hon inte har träffat enbart socialdemokrater.
Jag måste vidare fråga om begreppet fri företagsamhet är känt. Det är ju
det begreppet som vi sätter vid sidan om de offentliga monopolen för att
människor skall ha just den valfrihet som Margot Wallström påstår inte
finns. Jag kan tacka för att Margot Wallström har upptäckt den lilla världen
som betyder så mycket för de enskilda människorna och familjerna. Den
stora världen skall ingripa när den lilla världen inte räcker till.
Anf. 83 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c) replik:
Fru talman! Låt mig åter beröra frågan om vårdnadsersättningen. Margot
Wallström säger: Tänk om man inte kan ta ett jobb på grund av att man inte
får någon barnomsorgsplats och det inte heller blir någon utbyggnad av barn-
omsorgen. Behovet av barnomsorg kommer naturligtvis att ändras en del
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:116
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
114
eftersom fler människor kommer att använda sig av andra modeller för sin
barnomsorg. Till den kommunala barnomsorgen ges det kommunala stödet
och det statliga stödet, de pengar man får i vårdnadsersättning, skall använ-
das till att betala barnomsorgen. Så är det.
1 dagens besvärliga arbetsmarknadsituation finns det naturligtvis kvinnor
som inte får något jobb. Det är i sig tråkigt, men då utgör vårdnadsersätt-
ningen ett ekonomiskt tillskott för dem. Det är inget skäl för införande av
vårdnadsersättning, utan det är en bieffekt för de kvinnor som ändå har pro-
blem att få ett jobb.
Det är skönt att höra att jämställdhetsarbetet inte har stannat av. Jag kän-
ner starkt för de kvinnor som reagerar mot orättvisor och som tycker vi har
det krångligt i Sverige. Det är kvinnor som ser de orättvisor som finns på
arbetsmarknaden i kvinnors och mäns villkor och vill arbeta för att få bort
dem. Ett problem som vi har berört gäller föräldraledigheten och hur man
skall få arbetsgivarna att inse att både män och kvinnor är föräldrar. Det är
egentligen där knuten finns. För närvarande är det mycket svårt för kvinnor
att få en anställning på grund av att arbetsgivarna vet att de kommer att ta
föräldraledigt. De finns många aspekter på den saken. Jag skulle önska att
Margot Wallström arbetade ytterligare med frågan om hur vi skall få arbets-
givarna att inse problemen. Jag tror säkert att många fler pappor vill ta för-
äldraledigt men inte kan göra det på grund av arbetsgivarnas inställning.
Anf. 84 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Innan jag ger ordet till Charlotte Branting vill jag oförbehållsamt be kam-
maren om ursäkt. Jag uppfattade det som att talarlistan var genomgången
och att de två senaste replikerna var anföranden. Jag har frikostigt delat ut
en tredje replik till Mona Saint Cyr och Marianne Andersson i Vårgårda
trots att de inte hade rätt till en sådan. Jag antar att det minst dåliga i detta
läge är att ge Charlotte Branting den replik hon har begärt så att ingen man-
namån skall vederfaras henne. Statsrådet har givetvis alltid rätt att gå in med
anföranden.
Anf. 85 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Fru talman! Jag skall inte göra något som jag egentligen inte har rätt till.
Jag nöjer mig därför med att säga att det viktiga är att de löften som vi ger
väljarna hålles. Det kommer vi att göra, och det gäller även den jämställd-
hetspolitik som folkpartiet står för och som jag har redovisat i mitt anför-
ande. Denna politik framgår också av de olika motioner som folkpartiet har
väckt.
Anf. 86 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Det är bra med valfrihet, och det är så bra ordnat att vi får
välja i höst.
Jag och mitt parti får stå ut med att vi efter att ha föreslagit 17 milj.kr. till
åtgärder för att bekämpa våldet mot kvinnor får uppleva att andra partier
säger att det borde ha varit ytterligare några miljoner. Det viktiga är att vi är
överens om inriktningen och att frågan är mycket angelägen och prioriterad.
Vi är inte heller i sak oense om att sexuella trakasserier skall vara för-
bjudna och motarbetas på alla sätt. Här har det handlat om vilken lösning
som skall väljas, vilket lagrum som skall tillämpas eller om vi skall ha dubbla
lagrum för att komma åt problemet. Också här kan jag stå ut med de olika
uppfattningarna, men försök inte framställa det som om sexuella trakasse-
rier inte skulle vara förbjudna och som om det inte skulle finnas möjligheter
att komma till rätta med det problemet. Marianne Andersson i Vårgårda har
kanske inte uppmärksammat det, men vi skärper lagen just på dessa områ-
den. Vi påpekar att arbetsgivarna är skyldiga att underlätta för både kvinnor
och män att förena förvärvsarbete och föräldraskap. Det är just det som gör
att denna lag också kan bli ett effektivare verktyg i jämställdhetsarbetet.
Till Charlotte Branting vill jag säga att det är synd att ni sitter i knät på
moderaterna. Men ni skall ha all heder av ert jämställdhetsarbete.
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
Anf. 87 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Fru talman! Just nu bidrar EG till att förstärka svenska kvinnors situation
på arbetsmarknaden. När besluten är fattade i anledning av det betänkande
som vi nu diskuterar har kvinnorna fått ett verktyg som kan komma att höja
kvinnolönerna. Dagens debatt handlar om att EG-anpassa jämställdhetsla-
garna, dvs. skärpa dem. Vi moderatkvinnor har efterlyst en EG-anpassning
av lagen i över ett år. Det var långt innan socialdemokraterna i sitt krispro-
gram vände i EG-frågan till följd av de ekonomiska fördelar som ett EG-
medlemskap innebär.
EG-medlemskapet kommer att kunna bidra till att förbättra svensk eko-
nomi genom att olika handelshinder rivs ned. Oavsett vad man tycker om
EG i övrigt är detta ett faktum, eftersom några alternativa ekonomiskt sta-
bila närmarknader inte går att uppvisa. Svenskt välstånd och svensk välfärd
är totalt beroende av våra exportintäkter.
Trots detta faktum har vänster- och miljöpartirepresentanter hävdat att ett
EG-medlemskap drabbar kvinnor på ett negativt sätt. De tycks tro att
svenska kvinnor kan flyttas tillbaka till spisen mot sin egen vilja. De tycks
också tro att kvinnor skulle få sämre ekonomi ju rikare Sverige blir. Och
detta i ett land där kvinnorna utgör drygt 50 % av väljarna. Resonemanget
är inte bara insiktslöst utan också en förolämpning mot kvinnorna och deras
kompetens! Det förhåller sig precis tvärtom. Dålig ekonomi drabbar svaga
grupper värst. Det räcker så väl med att se villkor för kvinnorna t.ex. i de
länder som under decennier stått vänstern nära. Vare sig jämställdheten eller
den ekonomiska standarden var så vidare värst välutvecklad just där.
Däremot kan man konstatera att världens tuffaste jämställdhetslag finns
på den av vänstern så avskydda amerikanska kontinenten, nämligen i Ca-
nada, där 1 % av lönesumman varje år avsätts för att betala alla de lönehöj-
ningar kvinnor får efter att ha utnyttjat lagen. Det är också på den ameri-
kanska kontinenten som aktieägarna börjar kräva kvinnor i börsföretagens
ledningar, vilket nu har spritt sig till Europa och i t.ex. England just lett till
tre nya kvinnor i de tre största kemiföretagens ledningar. I amerikanska fö-
retagsledningar sitter dubbelt så många kvinnor som i Sverige i procent räk-
nat, bland universitetsprofessorerna fyra gånger så många och bland ambas-
sadörerna nästan dubbelt så många. Italien kan visa upp många fler kvinnor
115
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
116
i procent räknat på ledande poster än vi kan. Och i Frankrike träffar man
t.o.m. en och annan kvinnlig VD för avfallsanläggningar.
Vi har däremot en högre förvärvsfrekvens på bredden, men avancemanget
sitter trögt. I Sverige och Tyskland har enligt en internationell jämförelse
mellan tio länder kvinnorna minst tilltro till sin förmåga att åstadkomma nå-
got och utvecklas på arbetsmarknaden. 65 % av de svenska kvinnorna säger
att jobbet bara är ett sätt att få pengar. Och detta i vårt land där självförver-
kligandet stått i centrum för debatten. Det länder onekligen till eftertanke.
Visst har den svenska kvinnan en bra position i många avseenden vid en
internationell jämförelse - hög förvärvsfrekvens, om ock i vissa fall grundad
på ekonomiskt tvång. Men en nyanserad bild visar också att kvinnans rättig-
heter tas till vara i andra länder. Visst finns det nationella skillnader och även
exempel på nackdelar för kvinnor i länder som tillhör EG. Men, och detta
är det viktiga, dessa skillnader har ingenting med själva EG-medlemskapet
att göra utan är grundade på historiska, kulturella och religiösa skillnader
och traditioner. Något samband mellan högt skattetryck och hög kvinnlig
förvärvsfrekvens kan heller inte påvisas. EG-medlemskapet innebär i stället
ökade rättigheter för kvinnor. Dagens EG-anpassning av lagen är ett tydligt
exempel på detta. Likalönedirektivet med sin innebörd - samma lön för
samma arbete och arbete av lika värde - togs 1975. Nu 1991, 16 år senare,
följer Sverige efter. I en rasande takt hänger Sverige med EG med andra
ord. Men det är kanske något av en tradition. Vi lär ha varit sist i Norden
med lagstiftning mot diskriminering. Icke desto mindre gläds vi nu åt skärp-
ningarna i lagen och hoppas att formuleringarna skall visa sig hålla vid en
framtida prövning i EG-domstolen både vad avser likalöneparagrafen och
vad avser eventuell Langborgereffekt i arbetsmarknadsdomstolen, dvs.
övervägande intressen på ena sidan skranket för att hindra målsäganden att
få rätt.
Danmarks försök att lägga kvinnans rättigheter under fackets avgörande
godkändes inte av EG-domstolen. Därför tvingades Danmark göra om sin
lag 1975/76. Sverige har tillämpat samma metod vad avser aktiva åtgärder,
vilket vi djupt beklagar. Vi moderater har därför avsatt extra resurser för
JämO. JämO bör givetvis ha tillsyn över hela arbetsmarknaden. Propositio-
nens ställningstagande kan knappast uppfattas som annat än feghet inför ar-
betsmarknadens parter. Går här kanske skiljelinjen mellan parterna å ena
sidan och kvinnornas intressen å andra sidan? Regeringen har här i varje fall
tagit ställning för facket. Statsrådet hoppas och tror men gör ändå bocken
till trädgårdsmästare utan kontrollmöjlighet. Vi får hoppas att det kan upp-
stå litet konkurrens mellan de europeiska facken att bli bäst på aktiva åtgär-
der. Lagstiftning och konkurrens flyttar nog snarare fram kvinnornas rättig-
heter än hopp och tro.
Den kvinnliga förvärvsfrekvensen stiger i EG. Det är den genomgående
trenden även om det finns kortare fluktuationer. Kvinnorna strömmar ut på
arbetsmarknaden och kan ta många av de 2,5 miljoner nya jobb som tillkom-
mit i EG sedan 1985 och de 5 å 7 miljoner som väntas tillkomma. En hel del
av dessa är arbetstillfällen som har drivits ut ur vårt land av den socialdemo-
kratiska politiken.
Kvinnorna tar inte bara anställning, utan de startar eget också. Den fria
etableringsrätten och möjligheten att starta eget på traditionellt kvinnliga yr-
kesområden är just det som ger kvinnorna fart på arbetsmarknaden. De kan
starta själva, utveckla nya egna idéer och de kan byta arbetsgivare - det ef-
fektivaste sättet att höja sin lön. När monopolen bryts och centralstyrande
regleringar avskaffats, så att varje liten marknadskraft kan få den vård han
eller hon efterfrågar, då får kvinnorna sin stora chans på bred bas på arbets-
marknaden. Då öppnas möjligheten för den lågavlönade småbarnsmamman
att äntligen påverka sin situation, att höja sin inkomst genom arbete. Då är
de socialistiska dogmerna begravda.
Utskottet hävdar enigt att det är önskvärt att öka det kvinnliga företagan-
det inom samtliga näringsgrenar. Varför försvårar man då genom de offent-
liga monopolen för kvinnorna att starta eget inom sina traditionella yrkes-
områden? I själva verket leder den socialdemokratiska politiken till att man
försvårar för kvinnorna på arbetsmarknaden. På samma sätt leder det höga
skattetrycket långsiktigt till försämringar på arbetsmarknaden för kvinnor.
Det samband mellan högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens som
vänstern talar om finns inte. Däremot finns det ett samband mellan högt
skattetryck och hög arbetslöshet långsiktigt, dvs. sambandet är det omvända
mot vad vänstern tror: Högt skattetryck leder till låg förvärvsfrekvens för
både kvinnor och män. Just detta kommer att drabba de svagaste när bubb-
lan nu håller på att spricka. Detta har underminerat grunden för det svenska
välståndet och riskerar därmed att drabba välfärden. Det är nödvändigt att
öppna tjänstemarknaden för privat verksamhet i mycket högre utsträckning
än i dag. Just det kan bli kvinnornas räddning. Vårdbehoven minskar ju inte.
Efterfrågan på kvinnors arbetskraft, den finns. Nu handlar det om var den
bäst kommer till sin rätt och är mest effektiv.
Basen för svensk ekonomi måste åter byggas upp, nämligen exportindu-
strin. I åratal predikade socialdemokraterna att vi kunde leva på att tvätta
varandras skjortor, men så är det inte - i varje fall inte med nuvarande stan-
dard, och det gäller oavsett om skjorttvätten och vårdarbetet sker i privat
regi eller ej. Avgörande är vad vi kan sälja på exportmarknaden.
Den moderata politiken, som till skillnad från den socialdemokratiska
stärker de incitament som leder till ökad tillväxt, gynnar de svagaste på ar-
betsmarknaden. Ju tommare krubban blir, desto mer bits hästarna och då
står kvinnorna sig slätt. Det har den socialdemokratiska regeringen redan
givit flera exempel på, t.ex. vad gäller barnomsorg och kortare arbetstid. Ju
mer som finns i krubban, desto större är chansen för kvinnorna att kunna
utnyttja det verktyg som EG-anpassningen av jämställdhetslagen givit.
Genom att Sverige på grund av socialdemokraternas tidigare bristande in-
sikt inte är medlem i EG dröjer det tyvärr många år innan svenska kvinnor
får chansen att i EG-domstolen pröva vad lagen egentligen är värd i jämfö-
relse med EG-direktivet. Ytterst är det tack vare EG som kvinnorna får
ökade rättigheter i Sverige. Dessa skulle med största sannolikhet aldrig ha
kommit till stånd utan EG-direktivets pådrivande kraft.
Slutligen, fru talman! Av alla felaktiga ställningstaganden som socialde-
mokraterna gjort är sannolikt det allvarligaste misstaget att man inte i tid har
begripit att Sverige tillhör Europa och skall vara med i EG. Sverige skulle
troligen nu ha haft en påtagligt tryggare ekonomisk situation i så fall. Vi mo-
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämslälldhets-
lag, m.m.
117
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
118
derater tog ställning för Europa 1961, för 30 år sedan. Socialdemokraterna
borde ha följt oss tidigare. Då skulle t.ex. vi redan ha haft en skarpare jäm-
ställdhetslag.
Eftersom jag framför hård kritik på den här punkten vill jag också göra
motsatsen där det är berättigat. Det gäller att regeringen har insett behovet
av information i EG-frågan, men det är oerhört viktigt att fördelningen av
dessa projektpengar inte leder till en association med allmänna arvsfonden,
dvs. en orättvis fördelning.
I min motion A809 från allmänna motionstiden, som behandlas i detta be-
tänkande och som alla kvinnor i moderatgruppen står bakom, finns ett yr-
kande just om information i de frågor vi nu behandlar. I praktiken har det
yrkandet bifallits. Där finns också ett yrkande om EG-anpassning av den
svenska jämställdhetslagen. Även om vi inte är helt nöjda med att fackets
suveränitet bibehålls i mycket, får vi dock en tvingande lagstiftning i lönefrå-
gan tack vare EG. Det hälsar vi med tillfredsställelse.
Fru talman! För att inte förlänga voteringsprocessen avstår jag från att
ställa något eget yrkande utan nöjer mig med att ställa mig bakom det yr-
kande Mona Saint Cyr har framställt för moderaternas räkning.
Anf. 88 KARIN STARRIN (c):
Fru talman! Jag vill börja med att ta död på en myt - uppfattningen att
mammor är mer sjuka än andra. Hur kan jag säga det när vi får rapporter om
att ohälsotalet ökar och att det har skett en dramatisk ökning bland svenska
kvinnor? Jag vill understryka mitt påstående med att hänvisa till en rapport
som Bi Puuranen har lagt fram utifrån den forskning hon har gjort kring
ohälsotalet.
Tungt belastade svenska småbarnsmammor stannar hemma från jobbet
för att vårda barn. Detta blir de anklagade för. 80 % av småbarnsmammor-
nas frånvaro beror på vård av barn. Ser man däremot till egen sjukdom har
småbarnsmödrarna mycket låg frånvaro - bara 14%. Jag tycker att det nu
är på sin plats att vi får en mera rättvis redovisning av ohälsotalet och att
vi får bort den här sjukstämpeln från mammorna. Det är viktigt att vi kan
understryka att det är attraktivt att anställa även mammor på dagens arbets-
marknad. Vi måste hitta bättre lösningar på barnomsorgen. Varför kan inte
även papporna vara hemma och vårda sjukt barn?
Kvinnor arbetar mer än män. Det beror mest på att det fortfarande är
kvinnorna som har det samlade ansvaret för hemarbetet. Hemarbetet be-
hövs. Jag tror inte att någon tidigare i debatten har tryckt på att just familjen
måste kunna fortsätta att vara den fasta punkten i dagens stressade samhälle.
Det måste vi finna former för. Vi har olika lösningar på det här. Det innebär
inte att vi för den sakens skull antar att det just är kvinnorna som skall vara
hemma fortsättningsvis och utföra hemarbete. Vi vill ha en bättre värdering
av arbetssituationen, och vi måste få en mätning och uppvärdering av hemar-
betet. Det är verkligen på sin plats och hög tid att långtidsutredningen tar
det här uppdraget på allvar.
Kvinnor måste få mer makt över jobben. Det är en förutsättning för att vi
skall kunna förbättra arbetsmiljön. Vi får alarmerande rapporter över hur
arbetsskadorna ökar. Belastningsskadorna på arbetsmarknaden ökar stän-
digt, och kvinnorna är utsatta för 60 % av förslitningsskadorna. Jag är över-
tygad om att med kvinnors ögon kan man förändra, organisera och bli effek-
tivare när det gäller olika detaljer ute på arbetsmarknaden. Kvinnorna
måste därför få bättre och mer makt över jobben.
Arbetslivsfonderna har nu fått stora uppgifter. Jag har färskare siffror än
Gustav Persson, som visar att man redan har kommit en bra bit på väg. Re-
dan nu har nästan 1 100 arbetsplatsprogram gjorts, vilket medför ungefär en
miljard i pengar. Som flera talare har sagt, berör 60 % av de här arbetena
kvinnliga arbetstillfällen. Det här är bra, men ytterligare insatser behövs,
inte minst inom den offentliga sektorn. Gustav Persson hade fel siffror på
det området. Av de pengar som har utdelats går bara 20 % till den offentliga
sektorn och 80 % till den privata sektorn. Här gäller det att offentlig sektor
verkligen skärper sig.
Från centerns sida pekar vi just på vikten av att förbättra arbetsmiljön.
Jag yrkar bifall till reservation nr 9.
Ett eventuellt medlemskap i EG kommer att innebära förändringar, det
är helt klart. Jag tillhör dem som ser möjligheter med ett utvidgat Europa
och ett medlemskap i EG. Men jag ser också hot och nackdelar. Här är det
viktigt att vi lär oss mer. Jag är ännu inte lika övertygad som Charlotte Ce-
derschiöld om att vi vet hur lösningarna kommer att se ut. Vi måste lära oss
mer, vi måste få bättre kunskap. Vi tycker att det vore på sin plats att vi
skulle få ytterligare en arbetsgrupp som särskilt skall ägna sig åt hur jäm-
ställdhetsfrågorna kommer att lösas och hur vi kommer att klara demo-
kratifrågorna. Det här är ett krav som Gunilla André och jag har i vår mo-
tion. Jag tycker att centern har följt upp detta krav i utrikesutskottets be-
handling. I det här läget nöjer jag mig med det.
Jag måste också få lägga mig i diskussionen om den här miljonen och tycka
till om den. Det är fråga om anmärkningsvärt litet pengar. Vi behöver ytterli-
gare kunskap. Varför inte använda kvinnors lust att skaffa sig mer kunskaper
om just EG-frågorna? Varför inte tillsätta mer pengar för kvinnors särskilda
projekt.
Jag kan avslöja att centerkvinnorna har gjort en bred ansökan om ett gedi-
get arbete som vi gärna vill genomföra. Jag tror att vår ansökan gäller ca
400 000.
Efter att ha lyssnat på dagens debatt gör jag tolkningen att vi bättre måste
ta till vara kvinnokraften i det svenska samhället. Då först får vi en bättre
kvalitet i livet. Jag kan verkligen instämma i Gustav Perssons slutord. Det är
då först vi får ett bättre Sverige och en bättre värld.
Fru talman! Jag ställer mig naturligtvis bakom centerns samtliga reserva-
tioner i det här betänkandet.
Som slutord vill jag rikta följande citat av John Steinbeck till alla mina
manliga kollegor: Förmågan att i dag tänka annorlunda än i går skiljer den
vise ifrån den envise.
Anf. 89 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Fru talman! Jag förnekar inte de olika aspekterna på EG-medlemskapet
och jag säger inte att det inte finns nackdelar. Men, Karin Starrin, när man
diskuterar dessa frågor är man tvungen att försöka ta ställning. Man måste
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
119
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
120
försöka veta vad man vill, annars kan man inte driva den politiska utveck-
lingen framåt. Väljer man att säga nej till EG är man faktiskt tvungen att
svara på varifrån man skall ta de resurser som vi i dag använder för välfär-
den . Om vi skall urholka den svenska ekonomin - vilket blir effekten av att vi
inte är med i EG - varifrån skall vi då ta de pengar som skall klara välfärden i
Sverige? Det är den väsentligaste frågan, och den måste man kunna ta ställ-
ning i.
(forts.)
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att det ärende som
nu debatterades skulle företas till avgörande i början av morgondagens ar-
betsplenum.
6§ (forts.) Ny jämställdhetslag, m.m. (forts. AU 17)
Anf. 90 KARIN STARRIN (c) replik:
Fru talman! Det är viktigt att vi skaffar oss ytterligare kunskap i EG-frå-
gan och hela Europafrågan. I mitt inlägg underströk jag att jag ser klara för-
delar, men jag ser också nackdelar. Det är detta som det är viktigt att få klart
för sig innan man tar ställning. Jag håller med Charlotte Cederschiöld att det
är viktigt att man tar ställning, men innan man tar ställning måste man veta
vad man tar ställning till. Därför är det så viktigt och angeläget att vi nu i
våra kvinnoorganisationer aktivt försöker skaffa oss ytterligare bredare kun-
skaper i denna fråga.
Jag håller helt och hållet med om att förutsättningen för välfärden för oss
alla i Sverige, inte bara för kvinnor, är att vi får en stabil ekonomi. Det påver-
kar situationen för oss alla, totalt sett. Vi måste få en klar uppgång efter den
stagnation som nu har rått en längre tid. Vi måste på så sätt skaffa oss klara
fördelar genom att förbättra vår konkurrenskraft och exportsituation. Jag
tycker dock att vi i detta läge inte direkt kan säga vad som talar för och emot.
Låt oss därför skaffa oss ytterligare kunskaper.
Anf. 91 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Fru talman! Skälet till att vi moderata kvinnor tidigt har kunnat ta ställning
i denna fråga är sannolikt att vi har hållit på med den så länge. Vi har trott
på Europatanken under så lång tid, faktiskt i 30 år. Man lär sig en del under
resans gång. Dessutom har vi en egen organisation, Europäische Frauenunion
(Europeiska kvinnounionen), ett moderat MKF för hela Europa, så att säga.
I denna har vi varit aktiva ända sedan 1953. Under den resan har vi fått en
ganska god inblick i förhållandena i EG-länderna, och vår bild har inte alls
överensstämt med den bild som vänstern försökt prägla i det här landet.
Anf. 92 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! Det kan vara lockande att ge sig in i en debatt med Charlotte
Cederschiöld om EG och om huruvida Sverige till äventyrs skulle bli mycket
rikare om Sverige skulle gå med i EG. Min och miljöpartiets uppfattning är
att Sverige, liksom Europa, blir fattigare för varje år. Med den miljöförstö-
ring som pågår både i Sverige och i Europa utarmar vi de tillgångar som vi
alla är hänvisade att leva på, dvs. naturtillgångarna. Om vi förde in dem i en
BNP-kalkyl skulle det visa sig att vi har en negativ tillväxt såväl i Sverige som
i Europa.
Jag skall inte ge mig vidare in på vad som kan ha varit sant och osant i
Charlotte Cederschiölds anförande. Jag skall dock nämna en sak som defini-
tivt var osann. EG är inte liktydigt med Europa. EG är tolv stater i Europa,
ingenting annat. När man säger att vi skall ansluta oss till Europa skall man
klargöra vad man menar, om det är fråga om att ansluta sig till Sovjetunionen
eller till EG. Man kan nämligen mena båda delarna. Jag vill också påpeka
att det finns européer från Ural till Atlanten, från Medelhavet till Norra Is-
havet. Väclav Havel, som är på besök här i dag, är en god europé trots att
Tjeckoslovakien inte är medlem i EG.
Jag begärde ordet för att kanske något fördjupa jämställdhetsdebatten.
Jag yrkar i första hand bifall till reservation 20. Där säger vi att man bör
vidga jämställdhetsdebatten och inkludera politik, skola, forskning, sociala
förmåner etc. i jämställdhetstänkandet och i jämställdhetslagstiftningen, na-
turligtvis kanske inte nödvändigtvis i det lagförslag som här föreligger, men
det är bråttom att vidga jämställdhetsfrågorna. Att på detta sätt bara ta upp
en del av samhället är ett exempel på den snuttifiering och fragmentering
som är ganska typisk för arbetet i regering och riksdag.
Men problemet med jämställdheten är, såvitt jag kan se, i första hand inte
kvinnornas problem, utan männens. Det är de manliga attityderna och tradi-
tionerna som är problemet. Om detta sägs inte mycket i dagens betänkande.
Männens tradition har varit makt, våld, hierarki och patriarki. Det är säker-
ligen delvis genetiskt betingat, men vi lever nu i en kultur som lär oss att
modifiera våra biologiska instinkter. Huvudproblemet med jämställdheten
är männens oförmåga och ovilja att ompröva sina traditioner. De behöver i
större utsträckning anpassa sig till kvinnors arbetsmetoder.
Det är två saker som under senare århundraden gjort jämställdhetsfrå-
gorna absolut nödvändiga. Det är arbetsdelningen genom industrialise-
ringen och specialiseringen i samhället samt demokratin. Arbetsdelningen
har lett till att män och kvinnor förekommer utanför hemmet på samma ar-
betsmarknad. Demokratin medför att kvinnorna skall ha samma inflytande
som männen i det politiska livet. Det som har skett är emellertid att kvinnors
inträde på politikens och arbetslivets område har skett på männens villkor.
Kvinnorna har funnit sig i att hävda sig på männens villkor. Det är i och för
sig naturligt att de duktiga och viljestarka kvinnliga pionjärerna ville visa
männen att de kunde tävla med dem på mäns villkor.
Men för att nu komma vidare på jämställdhetsområdet gäller det att inte
bara förbättra kvinnors möjligheter att tävla i politik och arbetsliv på män-
nens villkor. Det är dags att männen börjar anpassa sig till jämställdhetens
villkor. Det gäller att civilisera männen och att få dem att förändra maktme-
toder och hierarkiska organisationer. Det är inte bara en jämställdhetsfråga
att civilisera männen, det är en fråga om att minska våld och maktkoncentra-
tion i samhället. Det är naturligtvis inte lätt att påverka kulturella mönster,
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
121
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
122
och politikernas möjligheter är begränsade. Men vi kan göra något för att
påverka attityderna. Charity begins at home, som det heter. Det gäller att
börja hemma. Hemma är för oss politiker på politikens område. Vi kan där
förändra arbetsmetoderna i det politiska arbetet. Vi måste kräva av männen
att de aktivt går in för att förändra de politiska arbetsmetoderna så att de
passar för kvinnorna. Sådana beslut kan vi fatta i riksdagen och i kommun-
fullmäktige. Det kan gälla sammanträdestider och talarordningar, det kan
gälla sammansättningen av utskott och nämnder.
En framstående fransk kvinnosakskvinna har sagt att full jämställdhet
mellan könen har uppnåtts först då många medelmåttiga kvinnor besitter
höga poster i samhället. Varför medelmåttiga kvinnor? Jo, de briljanta finns
ju redan där. Det viktiga är att de medelmåttiga kvinnorna till 50 % får slå
ut de medelmåttiga männen.
Jag sade att den reform som i dag föreslås är ett exempel på snuttifiering.
Det saknas föreskrifter på det politiska området, det saknas förslag om insat-
ser inom den offentliga sektorn. Framför allt saknas det förslag på hur man
skall kunna förändra männens traditioner och arbetsmetoder för att få ökad
jämställdhet. Vi har i miljöpartiet de gröna experimenterat ganska mycket
med detta. Det finns mycket att göra. Reformeringen av männen har nätt
och jämnt börjat, men det har dock kommit in ett nytänkande. Allt fler män
börjar förstå att jämställdhet kräver ändrade mansattityder, och det blir nå-
got för nästa riksmöte att ta itu med. Jag kan lova att miljöpartiet skall åter-
komma med förslag i den riktningen.
Anf. 93 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Fru talman! Jag sade i mitt anförande att Sverige tillhör Europa och därför
bör vara medlem i EG. Lars Norberg kanske kan höra upp litet bättre nästa
gång, i stället för att falla i sin egen, numera klassiska, argumentationsgrop.
Jag håller med om att Sverige blir fattigare för varje år. Det är allvarligt,
och det drabbar välfärden. Ändå föreslog Lars Norbergs partikamrat här för
en liten stund sedan att vi skulle sprida ut deltidsarbetet på fler grupper här
i landet, nämligen att också männen skulle arbeta deltid. Då har man inte
fattat så mycket av varför Sverige blir fattigare för varje år! Det måste liksom
gå ihop på slutet.
Jag var nyligen på EG-kommissionen, och där var det någon som sade:
Everyone is free to price himself out of the market, dvs. man kan höja kost-
nadsnivån så att man tappar marknader. Det är just vad Sverige pysslar med.
Lyft blicken, Lars Norberg! Vad vi här diskuterar är ett Europa om fem,
tio eller femton år. Då kommer många europeiska länder, fler än i dag, san-
nolikt att vara med i EG - även östeuropeiska; det talar allting för. Vad det
handlar om är ju Sveriges relativa ställning gentemot EG-länderna då. Den
standard som Sverige har i dag har vi sannolikt redan förlorat beroende på
socialdemokraternas ekonomiska politik, sett ur ett framtidsperspektiv.
Anf. 94 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Charlotte Cederschiöld och jag har olika uppfattningar om
vad fattigdom innebär. Vad jag menar är att vi är på väg mot ett fattigare
Sverige och ett fattigare Europa därför att vi utarmar våra naturtillgångar,
vi förstör vår miljö, våra hav dör omkring oss, våra barn får ökad cancerfre-
kvens på grund av det kemikaliesamhälle som vi lever i. På samma sätt för-
håller det sig ute i Europa, i EG. Vad som kan hända om 15 år vet jag inte,
men jag är djupt oroad för den ökade fattigdom i dessa avseenden som kom-
mer att drabba människorna både i Sverige och i Europa, om vi inte snart
vänder och besinnar oss när det gäller utvecklingen i samhället.
Anf. 95 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Fru talman! Lars Norbergs mycket berättigade oro i miljöfrågorna borde
leda till att han arbetade för svenskt medlemskap i EG. Vi lär inte kunna
lösa miljöproblemen på det nationella planet.
Anf. 96 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Miljöpartiets uppfattning är att ett internationellt samarbete
för att lösa miljöproblemen är absolut nödvändigt. På den punkten är jag
helt överens med Charlotte Cederschiöld. Men den EG-politik som i dag do-
minerar är tyvärr kortsiktigt materialistiskt inriktad på ökad produktion och
konsumtion, som vi befarar leder till en ökad nedsmutsning och en ökad ut-
tömning av naturresurser. Därav vår stora skepsis mot EG-politiken i dag.
Demokratifrågorna är ett annat skäl till vår skepsis.
Förste vice talmannen anmälde att Charlotte Cederschiöld anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 97 PAUL CISZUK (mp):
Fru talman! Liksom Anna Horn och Lars Norberg ber jag att få yrka bifall
till reservation 20.
Det har ju visat sig under debatten här att det är knöligt att få till stånd
jämställdhet genom jämställdhetslagar. Flera talare har erkänt att det inte är
så lätt.
Men det finns ju andra lagar. Det finns en lag som inte alls har varit uppe
till diskussion i debatten och som man skulle kunna begagna. Jag tänker på
värnpliktslagen.
Från miljöpartiet de gröna har vi i annat sammanhang - försvarssamman-
hang - motionerat om en allmän värntjänst för både kvinnor och män. Vi
har fått det förslaget avslaget, men nu får vi en översyn av försvarets perso-
nalbehov och tjänstepliktslagarna. Regeringen lär vara färdig med direkti-
ven, och utredningen kan väl tillsättas inom kort. Det är en möjlighet.
Kvinnorna behövs i försvaret, och värnpliktssystemet är i kris. Jag tror att
kvinnorna kan hjälpa till att klara den krisen.
Vi behöver ett försvar mot det verkliga hot som finns mot vårt samhälles
överlevnad. Vårt samhälle hotas av att vi håller på att förlora solidariteten -
solidariteten med de svaga, solidariteten med kommande generationer, soli-
dariteten med naturen, solidariteten med de fattiga i världen. Solidariteten
är nödvändig för samhällets fortbestånd. Vi får lov att vidga försvarsbegrep-
pet - då kan vi få till stånd ett effektivare försvar.
Erfarenheten har här visat att kvinnor i genomsnitt är bättre på solidaritet
och omsorg än vad män är. Kvinnorna behövs därför i det goda och effektiva
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
123
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
Ny jämställdhets-
lag, m.m.
försvaret, där militär beredskap bara är en del. Andra viktiga delar är sådana
saker som miljövärn, något som vi skulle kunna kalla för humanvärn - om-
sorg om barn, gamla och sjuka - och räddningstjänst, internationellt bi-
ståndsarbete, civilmotstånd, reparationstjänst, osv. Det är minst lika viktiga
delar som ett militärt försvar i framtiden. Krig blir alltmer omöjligt som för-
svarsmetod.
Fru talman och alla förnuftiga kvinnor i denna kammare och annorstädes!
Ligg på den här nya utredningen, så att vi får en verkligt jämställd värnplikts-
lag och ett försvar som är rationellt för framtiden. Därmed kan vi få det verk-
liga genombrottet för jämställdhet mellan kvinnor och män.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 23 maj.)
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas vid arbetsple-
num torsdagen den 23 maj.
Anmäldes att följande frågor framställts
den 21 maj
1990/91:651 av Görel Bohlin (m) till statsrådet Maj-Lis Lööw om kristna
asylsökande från islamiska länder:
Återigen visar invandrarverket sin okänslighet inför de hot som vilar över
kristna från islamiska länder.
Det finns i Sverige ett antal personer/familjer från Egypten som tagit sin
tillflykt hit därför att man genom att aktivt arbeta för att motverka islamise-
ringen hotas till livet.
Ett av dessa ärenden är en ung familj bestående av två vuxna och två barn,
det yngsta fött i Sverige, där familjen konverterat till kristendomen. De har
fått avslag på asylansökan och väntar nu på bedömningen av överklagandet.
Det är ingen tvekan om det öde som väntar denna familj om den skickas
tillbaka till Egypten.
Min fråga till invandrarministern:
Varför tas i bedömningen av asylärenden inte hänsyn till såväl lagstiftning
som traditioner i ursprungslandet som innebär livsfara för en asylsökande?
1990/91:652 av Birger Hagärd (m) till utbildningsministern om tillgången på
gymnasielektorer:
124
I samband med kommunaliseringen av skolan underströk riksdagen den
viktiga roll som gymnasielektorerna spelar. Riksdagen har också i olika sam-
manhang uttalat sig för behovet av särskilda åtgärder för att stimulera rekry-
teringen till gymnasielektoraten.
Har enligt utbildningsministern tillräckliga åtgärder vidtagits för att säkra
den framtida tillgången på gymnasielektorer?
1990/91:653 av Birger Hagård (m) till statsrådet Göran Persson om skolan
och partipolitisk verksamhet:
I Hallsberg har den socialdemokratiska arbetarekommunen utlyst en teck-
ningstävlan för skolbarn om vem som ritar den bästa förstamajaffischen.
De bästa bilderna skall tryckas upp och användas, medan övriga skall ta-
petsera väggarna i de fem Folkets hus som finns i kommunen. Vinnarna i de
olika klasserna skall få den stora förmånen att få träffa socialdemokrater på
olika nivåer, landshövding Sigvard Marjasin, riksdagsledamoten Håkan
Strömberg och utrikesministern Sten Andersson, allt enligt uppgift i den so-
cialdemokratiska partitidskriften Aktuellt i politiken nr 4/91.
Avser skolministern att vidta några åtgärder så att skolan i framtiden inte
kommer att engageras i partipolitisk propagandaverksamhet på sätt som här
har skett?
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
1990/91:654 av Pär Granstedt (c) till jordbruksministern om jordbruksom-
ställningen i Stockholms län:
I Stockholms län riskerar omställningen inom jordbruket att bli ett hot
mot kulturlandskapet och hundratusentals människors närmiljö. Ca 25 000
hektar är i år föremål för omställning och siffran förväntas växa mot 40 000
hektar, med en växande andel skogsplantering. Tillgängliga medel för natur-
vårdsåtgärder är helt otillräckliga.
Avser statsrådet att ta några initiativ för att säkerställa att inte jordbruks-
omställningen i Stockholms län och andra särskilt hårt drabbade områden
leder till oacceptabla skador för landskapsmiljön?
9§ Kammaren åtskildes kl. 17.56.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4§ anf. 16 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 39 (delvis),
125
|
Prot. 1990/91:116 22 maj 1991 |
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 57 (delvis), |
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
OLOF MARCUSSON
IBarbro Karlsson
126
1 § Justering av protokoll................................. 1
2 § Hänvisning av ärenden till utskott........................ 1
3§ Förnyad bordläggning................................. 1
Meddelande om samlad votering........................... 1
4 § Trafikens infrastruktur................................ 1
Trafikutskottets betänkande TU24
Debatt
Görel Bohlin (m)
Kenth Skårvik (fp)
Elving Andersson (c)
Viola Claesson (v)
Roy Ottosson (mp)
Birger Rosqvist (s)
Talmannen (om debattreglerna)
Kommunikationsminister Georg Andersson (s)
Kjell Dahlström (mp)
Beslut fattades efter 5 §
5 § Investeringsplaneringen för luftfart och sjöfart, m.m.......... 48
Trafikutskottets betänkande TU27
Debatt
Görel Bohlin (m)
Anders Castberger (fp)
Rune Thorén (c)
Viola Claesson (v)
Roy Ottosson (mp)
Sven-Gösta Signell (s)
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Beslut................................................ 64
Trafikutskottets betänkande TU24
Trafikutskottets betänkande TU27
6§ Ny jämställdhetslag, m.m.............................. 66
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU 17
Debatt
Mona Saint Cyr (m)
Charlotte Branting (fp)
Marianne Andersson i Vårgårda (c)
Maggi Mikaelsson (v)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Gustav Persson (s)
Statsrådet Margot Wallström (s)
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Charlotte Cederschiöld (m)
Prot. 1990/91:116
22 maj 1991
127
Prot. 1990/91:116 Karin Starrin (c)
22 maj 1991 (forts.)
Beslut om uppskjuten votering............................. 120
6§ (forts.) Ny jämställdhetslag, m.m. (forts. AU17)............ 120
Lars Norberg (mp)
Paul Ciszuk (mp)
Beslut skulle fattas den 23 maj
7 § Beslut om fortsatt ärendebehandling den 23 maj............. 124
8 § Anmälan om frågor
1990/91:651 av Görel Bohlin (m) om kristna asylsökande från
islamiska länder................................. 124
1990/91:652 av Birger Hagård (m) om tillgången på gymnasie-
lektorer....................................... 124
1990/91:653 av Birger Hagård (m) om skolan och partipolitisk
verksamhet.................................... 125
1990/91:654 av Pär Granstedt (c) om jordbruksomställningen i
Stockholms län................................. 125
128
gotab 98917, Stockholm 1991