Torsdagen den 16 maj
Protokoll
1990/91:113
Företogs val av chefsjustitieombudsman och av två justitieombudsmän.
Anf. 1 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! Valperioden för chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh
samt justitieombudsmännen Gunnel Norell Söderblom och Hans Ragne-
malm utgår under innevarande kalenderår.
Med anledning härav har JO-delegationen berett frågan om val av tre riks-
dagens ombudsmän. Samråd har därvid ägt rum med de av partigrupperna
utsedda ledamöterna i talmanskonferensen.
JO-delegationen föreslår enhälligt att riksdagen för tiden från valet till
dess nytt val har genomförts under fjärde året därefter omväljer Claes Ek-
lundh till chefsjustitieombudsman samt Gunnel Norell Söderblom och Hans
Ragnemalm till justitieombudsmän.
Kammaren biföll JO-delegationens förslag och utsåg därmed - för tiden
från valet till dess nytt val genomförts under fjärde året därefter - till
chefsjustitieombudsman
chefsjustitieombudsman Claes Eklundh
Kammaren biföll JO-delegationens förslag och utsåg därmed - för tiden
från valet till dess nytt val genomförts under fjärde året därefter - till
justitieombudsman
justitieombudsman Gunnel Norell Söderblom
Kammaren biföll JO-delegationens förslag och utsåg därmed - för tiden
från valet till dess nytt val genomförts under fjärde året därefter - till
justitieombudsman
justitieombudsman Hans Ragnemalm
1 Riksdagens protokoll 1990/91:113
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1990/91 :Fi67 och Fi68 till finansutskottet
1990/91 :Sf56 och Sf57 till socialförsäkringsutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Försvarsutskottets betänkande 1990/91 :FöU8
Företogs till avgörande finansutskottets betänkanden 1990/91:FiU23,
FiU25, FiU27 och FiU28, skatteutskottets betänkande 1990/91:SkU35 samt
utrikesutskottets betänkande 1990/91 :UU7 (beträffande debatten i dessa
ärenden, se prot. 112).
Finansutskottets betänkande FiU23
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU25
Först biträddes reservation 1 av Gunnar Björk m.fl. med 132 röster mot
19 för reservation 2 av Carl Frick. 147 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 159 röster mot 126 för reserva-
tion 1 av Gunnar Björk m.fl. 15 ledamöter avstod från att rösta.
Finansutskottets betänkande FiU27
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU28
Mom. 1 (översyn av gällande upphandlingsförordning)
Utskottets hemställan bifölls med 206 röster mot 93 för reservation 1 av
Rune Rydén m.fl.
Mom. 5 (miljöpolitiska hänsyn vid upphandling)
Först biträddes reservation 6 av Lars-Ove Hagberg och Carl Frick med
38 röster mot 37 för reservation 5 av Gunnar Björk och Ivar Franzén. 221
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 229 röster mot 37 för reserva-
tion 6 av Lars-Ove Hagberg och Carl Frick. 34 ledamöter avstod från att
rösta.
2 Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU35
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU7
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91:AU13 Regionalpolitiken (prop. 1990/91:100 delvis, 1990/91:87 del-
vis och 1990/91:125 delvis).
Anf. 2 ANDERS G HÖGMARK (m):
Herr talman! För ungefär ett år sedan debatterade kammaren riktlinjer
för regionalpolitiken under 1990-talet. Då lade riksdagen fast ett antal prin-
ciper för 1990-talets regionalpolitik.
Det är klart att den debatt vi kommer att ha här i kammaren i dag kommer
att präglas litet av att den tidigare debatten och att det som då lades fast
också framgent kommer att vara riktlinjer.
Då fördes en debatt i hägnet av en högkonjunktur. Under flera år hade vi
fått uppleva en osedvanligt lång sådan. Då fördes en diskussion från några
om högkonjunktur var till men för den regionala balansen, om högkonjunk-
turen i själva verket hade ökat de regionala obalanserna och lett till en ök-
ning och förstärkning av koncentrationstendensema.
Omvänt skulle tydligen gälla att det egentligen vore önskvärt med en låg-
konjunktur. Då skulle koncentrationstendensema minska.
För dem som drev den linjen måste dagens debatt vara något av en höjd-
punkt att få uppleva. I dag har man sett hur den hemmagjorda lågkonjunktu-
ren sprider sig. Det är nu rörligheten minskar och koncentrationstenden-
serna minskar om man skall följa den argumentering som förra årets debat-
törer hade.
Den långa raden talare som kommer att följa kommer säkert att vittna om
de problem som finns ute i olika landsändar och som är ett resultat av den
hemmagjorda kostnads- och skattekris som socialdemokraterna har lagat
till. Jag tror att de människorna kommer att vittna om vilka problem olika
regioner får känna av just om man har lågkonjunktur, framför allt en lågkon-
junktur av den typ som socialdemokratisk politik lett fram till.
Med detta vill jag ha sagt, herr talman, att utgångspunkten ändå måste
vara att om man skall få en bättre regional balans i detta land måste man ha
något att fördela, och man måste ha regioner som kan leva på sina egna meri-
ter. Det behövs tillväxt. Allt resonemang om att en minskad eller obefintlig
tillväxt skulle vara till gagn för perifera delar av landet är och förblir en myt.
Det är därför vi moderater så intensivt arbetar för att driva en politik som
syftar till ökad tillväxt. Det är då vi har förutsättningar för att utveckla olika
delar av detta land.
Det är också därför vi lägger fram det dokument vi kallar Ny start för Sve-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
rige, Europavägens politik, där vi redovisar ett antal saker som vi menar är
nödvändiga att genomföra snabbt för att generellt sett få bättre betingelser
för tillväxt i detta land. Det är klara signaler om medlemskap i EG. Det är
omedelbart sänkta arbetsgivaravgifter - 4,5 procentenheter - för att redu-
cera produktionskostnadsnivån i svensk industri. Vi vill ta bort skatten på
arbetande kapital, som vi menar är förödande för de mindre och medelstora
företagen och som har en klar regionalpolitisk profil. Skatten på arbetande
kapital är ett hot mot de välkonsoliderade familjeföretagen.
Jag ser att industriministern har kommit till kammaren. Det kan vara in-
tressant att vid ett senare tillfälle, då industriministern eventuellt går in i de-
batten, få höra hans uppfattning om skatten på arbetande kapital, mot bak-
grund av att många småföretag under åren har tvingats sälja sig till större
företag. På detta sätt har vitala funktioner koncentrerats till ett fåtal större
regioner. Enskilda, små företag har utarmats, och därmed har också bredden
i arbetsmarknaden på den lilla orten minskat.
Vi moderater menar att det finns många goda motiv - inte minst regional-
politiska - för att ta bort beskattningen på arbetande kapital när det gäller
småföretagen, och då inkluderas också arvs- och gåvobeskattningen. Det är
ett direkt hot mot den regionala utvecklingen att ha den skatten kvar. Det
kunde vara intressant att få höra industriministerns kommentar till detta.
Om man skall kunna utveckla olika delar av landet - för vilket småföreta-
gandet och nystartandet av företag har en helt avgörande betydelse - är det
också nödvändigt att se till att få bättre former för riskkapitalförsörjningen.
Vi menar att denna riskkapitalförsörjning inte bara skall ske i offentlig regi
utan också via privat kapital. Det gäller att via möjlighet till avdrag i deklara-
tionen göra det attraktivt för människor med enskilt kapital att gå in i risk-
fyllda projekt. Över huvud taget måste man se till att kedjan mellan idé, pa-
tent, produkter och riskvilligt kapital som kan finansiera en första produk-
tion fungerar bättre än vad den gör i dag. Vi moderater är helt övertygade
om att en kraftfull satsning på riskkapitalförsörjningen i enskild regi är nöd-
vändig framöver.
Vi har över huvud taget den uppfattningen att en sänkning av skatte-
trycket är nödvändig, och vi har lagt fram ett förslag om en sänkning av skat-
tetrycket under en period av fyra—fem år - från dagens 56 eller 57 % till ca
50 %, en nivå som ju, herr talman, Ingvar Carlsson för något år sedan var
alldeles övertygad om var nödvändig att gå ned till för att svensk industri
skulle ha en chans att klara sig i framtiden. Det skulle vara intressant att höra
om regeringen fortfarande bedömer att en sänkning av skattetrycket till den
nivån är nödvändig.
Herr talman! Det är naturligt att man kan föra ett resonemang om regio-
nalpolitik på olika nivåer. Vi kan föra ett resonemang om obalanser inom
län, inom mindre regioner, men vi kan också vidga perspektivet och se på
regionalpolitiken i ett Europaperspektiv.
Man talar ganska mycket om regionernas Europa, och jag tror att det är
något som vi mer och mer kommer att få höra talas om, diskutera och även
ta hänsyn till när vi formar politiken för framtiden. Det är då viktigt att det
är möjligt att kombinera Europaperspektivet både med det kanske något
mindre geografiska perspektivet och med läns- och regionperspektivet inom
Sverige.
Jag är alldeles övertygad om att vi framöver kommer att få se en tyngd-
punktsförskjutning i Sverige och även i det framtida EG. Om de nordiska
länderna kan komma med i EG tror jag att det blir ganska naturligt att se en
utveckling mot en förskjutning norrut i Europa. Om vi dessutom får en rim-
lig utveckling i de baltiska staterna och i öststaterna, så kommer det att bli
en mer markerad förskjutning upp mot Östersjön och norra Europa.
Herr talman! Det kan hända att de 77 städerna, den gamla Hansan, i nå-
gon form återigen ser dagens ljus någon gång efter sekelskiftet. Jag tror att
detta dessutom skulle ha ett stort symbolvärde. Européer som kan sin histo-
ria tycker om att anknyta till frågor som har ett symbolvärde. Vi svenskar
kanske är litet dåliga på det, men som sanna européer bör vi enligt min me-
ning anknyta till en sådan europeisk tradition.
Jag är ganska övertygad om att en sådan tyngdpunktsförskjutning också
innebär att Stockholm och Storstockholmsregionen efter sekelskiftet troligt-
vis relativt sett kommer att minska i betydelse. Jag är ganska övertygad om
att Malmö-Lundregionen kommer att spela en viktigare roll på samma sätt
som Västsverige, och jag är också ganska övertygad om att även Sydostsve-
rige, med mer normaliserade förbindelser över Östersjön, i framtiden kom-
mer att inta en annan position.
Över huvud taget tror jag att vi får se betydligt mer av detta samarbete
mellan regionerna i Europa. Vi är i Sverige så väldigt fångna av national-
statsbegreppet. I europeisk historia är detta emellertid något som tillhör
föregående århundrade - bortsett från de nordiska länderna, som länge har
varit nationalstater.
Jag tror alltså att regionerna i Europa och även regionerna i Sverige fram-
över i större utsträckning kommer att kunna utvecklas på sina egna meriter,
och det är därför viktigt att man också ger regionerna denna möjlighet. Det
finns ett antal faktorer som klart indikerar vad som gör en region framgångs-
rik och vad som gör att en region framöver kan utvecklas på ett positivt sätt.
För oss som lagstiftare är det viktigt att vi, så långt det nu är möjligt genom
politiskt beslutsfattande, ger regionerna denna möjlighet till utveckling.
Genomgående är goda kommunikationer helt avgörande. Med en fram-
tida avreglering av olika typer av kommunikationer i Europa kommer vi
kanske att se ett annat kommunikationsmönster, där man inom Sverige kan-
ske inte alltid kommunicerar via Arlanda utan där man kan tänka sig olika
former av flygförbindelser, exempelvis med direktlinjer. Det är alldeles nöd-
vändigt att man bygger upp och bygger ut den kommunikationsstrukturen.
Det är också viktigt med en god kompetensnivå, och i det ligger för det
första att man har beslutskompetens, att man ute i regionerna får vara med
och fatta beslut som rör den egna regionen. Detta stärker regionens identi-
tet, och det skapar en självtillit som enligt min uppfattning är mycket väsent-
lig. Eftersom det är fråga om en beslutskompetens har vi moderater konse-
kvent hävdat tanken att beslutskapaciteten skall flyttas ut från centrala äm-
betsverk till läns- och regionnivå. Det kan diskuteras om länen i framtiden
skall se ut som de gör i dag. De nuvarande länsgränserna har ju varit ganska
seglivade - Axel Oxenstierna hade tydligen en vidunderlig förmåga att inse
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
mycket om framtidens problem och även dess möjligheter men jag tror att
vi i framtiden kan få se andra länsgränser och andra regionindelningar.
Det är viktigt att det också blir möjligt att bygga upp kompetensutveck-
lingen i form av den högre utbildningen, både gymnasieutbildningen och
högskoleutbildningen. Det är i detta sammanhang angeläget att även social-
demokraterna ser till att ta fasta på att det här landet håller på att halka efter
alltmer i fråga om andelen högskoleutbildade. Socialdemokraterna gör nu
små försök att lappa ihop det här eländet, men vi moderater har lagt fram
ett betydligt mer ambitiöst förslag om en utökning av antalet högskoleplat-
ser. Inte minst mot bakgrund av det arbetsmarknadsläge vi befinner oss i tror
jag, herr talman, att det vore ödesdigert om tusen och åter tusen ungdomar
skulle mötas av budskapet att det inte finns några arbeten på marknaden
och sedan, när de söker utbildning, skulle få höra att det inte finns några
utbildningsplatser för dem vid högskolorna - och detta trots att de har in-
tresse, fallenhet och önskemål om att få studera.
Det skulle vara intressant att även få höra vad socialdemokraterna ger för
besked till de ungdomar ute i regionerna som med all sannolikhet med social-
demokraternas utbildnings- och dimensioneringspolitik får beskedet att de
icke kommer att beredas plats på högskolan. Det är också ett hot mot den
regionala utvecklingen och mot ungdomarnas möjligheter att tillsammans
vara med och lyfta upp sin region. Om industriministern eller Monica Öh-
man, som företräder utskottsmajoriteten, skall svara på min fråga, det må
ni göra upp sinsemellan.
Herr talman! Det är också viktigt att det goda konkurrens- och kostnadslä-
get inte bara bibehålls - det vore fult och felaktigt att säga att kostnadsläget
i dag är gott - utan att det relativa konkurrensläget ute i regionerna även
förbättras. Har man ett attraktivt kostnadsläge i form av lägre skatter, kom-
munalskatter, avgifter etc., har man också bättre möjligheter att utvecklas.
Det finns många exempel på detta.
Det är också viktigt med ett kreativt klimat och med en öppenhet. Bra
kulturinstitutioner och en bra och utvecklande högskoleutbildning bidrar
mycket aktivt till detta. På samma sätt skapar ett livaktigt företagar- och
småföretagarklimat en dynamik som är enastående. Det finns platser i Små-
land som kan nämnas, men speciellt Anderstorp och Gnosjö brukar fungera
som någon form av god förebild för vad man kan uppnå med ett kreativt
småföretagarklimat. Det finns en otrolig dynamik och utvecklingsvilja, som
kan lyfta de orterna i Sverige ur krisen om de bara ges rimliga förutsätt-
ningar.
Herr talman! Sammantaget är det alltså en viktig uppgift för lagstiftarna
och politikerna att så långt det ankommer på oss ge förutsättningar för dessa
regioner att utvecklas på ett positivt sätt.
Som framgått är det många politikområden som här griper in, långt vid
sidan av det som traditionellt kallas för regionalpolitik.
Moderaterna talar mycket om Europaperspektivet, om regioner och om
kraftcentra, säger många och frågar: Glömmer de då bort det som kanske
ligger litet vid sidan av de många kraftfälten, dvs. glömmer de bort landsbyg-
den? Nej, det gör vi inte. Vi tror att landsbygden både i norr och i söder
lider utomordentligt allvarligt av den socialdemokratiska politiken med dess
förkärlek för uniforma lösningar, storskaliga lösningar och lösningar med en
kraftigt centralistisk inriktning. Landsbygden och de många små orterna
runt om i landet får icke möjlighet att utvecklas på sina egna meriter och dra
nytta av sina speciella tillgångar. Vi tror att man radikalt måste tänka om på
den punkten.
Det finns många oroande tecken när socialdemokraterna nu vill åsidosätta
det livsmedelspolitiska beslut som riksdagen fattade för ett år sedan. Genom
ett sänkt gränsskydd äventyrar man utvecklingen på landsbygden. Många
upplever detta som ett utomordentligt allvarligt hot. Vi anser att man med
ett antal åtgärder, bl.a. på skattepolitikens område, skulle skapa betydligt
bättre förutsättningar för landsbygden.
Vi moderater anser att en ny regering omedelbart bör avskaffa skogs-
vårdsavgiften. Vi anser att det är angeläget att kvittningsrätten återinförs.
Vi kan inte gå ut och argumentera och via länsstyrelserna ge projektpengar,
herr industriminister, för kombinationssysselsättning och samtidigt låta råd-
givarna från länsstyrelsen säga: Ni vet väl att kvittningsrätten har försvunnit,
varför ni inte på ett naturligt sätt kan kvitta överskott mot underskott i olika
inkomstslag.
Kvittningsrättens borttagande är ett direkt hot mot en kombinationssys-
selsättning på landsbygden. Kvittningsrätten måste återinföras.
Vi anser också att reparationsavdragen för mangårdsbyggnader på lands-
bygden skall återinföras.
Vi vill slopa förmögenhetsskatten, och vi vill ha en energibeskattning som
gör det möjligt för varje energislag att leva på sina meriter. Vi vill t.ex. införa
en koldioxidbeskattning där biobränslena undantas. Moderaterna samlings-
partiets förslag till en energibeskattning är - och det har vitsordats av LRFs
expertis - det i särklass mest effektiva för att introducera biobränslena, nå-
got som är utomordentligt angeläget för landsbygden. På det sättet får vi yt-
terligare en satsning på landsbygden, och människorna där får en klar signal
om att det här finns möjligheter att inte bara pinas av en centralistisk politik
utan också att stimuleras till att utveckla någonting.
Detta är tillsammans med en lång rad skattesänkningsförslag moderat po-
litik för landsbygdens utveckling.
Vi vill satsa mer på de små vägarna. Moderata samlingspartiet har lagt
fram förslag om ökade anslag till enskilda vägar, just för att säkerställa real-
kapitalet.
Vi har ställt frågan: Hur gagnar nuvarande plan- och bygglagstiftning
landsbygden? Det förekommer på flera håll en diskussion där småkommu-
ner säger: Vi har mängder med förnämlig natur, vi har möjligheter att er-
bjuda attraktiva tomter nära sjöar, och det finns mängder av människor som
vill bosätta sig där, men det går inte. På en avdelning på länsstyrelsen sitter
man och planerar för landsbygdens utveckling och ser där alla problemen,
medan PBL-lagstiftning och strandskyddslagen lägger hinder i vägen. Det
finns inget samband mellan olika politikområden. Vi moderater anser att
man här borde kunna tänka sig en betydligt bättre tingens ordning.
Oaktat att man för en god allmänpolitik, som kan ha ett större internatio-
nellt perspektiv och ett något mindre perspektiv geografiskt sett, är det vik-
tigt att uppmärksamma att det finns ett antal områden i det här landet som
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
har speciella problem, t.ex. inlandet i Norrland, fjällkommunerna och andra
områden. Det är klart att man på dessa områden måste kunna sätta in spe-
ciella stödåtgärder.
För ett år sedan fattade vi beslut om de olika stödåtgärderna. Mot en del
av dessa beslut reserverade sig moderata samlingspartiet. Vi föreslog bl.a.
en annan konstruktion av lokaliseringsbidraget och förordade i stället ett
riskgarantilån. Tillsammans med de båda andra borgerliga partierna hade vi
synpunkter på konstruktionen av de sänkta sociala egenavgifterna. Vi ansåg
att alla branscher, all icke-offentlig verksamhet, skulle omfattas. Vi ansåg att
detta var ett mer slagkraftigt instrument. Dessa invändningar står kvar i årets
betänkande i ett antal moderata reservationer. Jag tänker inte gå in på dessa
reservationer i detalj.
Vår huvudansats är att man med en generell politik på olika sektorsområ-
den skapar de bästa förutsättningarna för en dynamik och på det sättet ger
landsbygden, regionerna, en möjlighet att utvecklas på sina egna meriter. Vi
tror att det är den politiken som är den riktiga för framtiden. Det är framför
allt en politik som människorna i de olika delarna av landet skulle uppskatta.
De har sett tillräckligt av centralstyrd uniform politik. De vill ha mer av lös-
ningar, och de vill att vi politiker skapar goda förutsättningar för kreativite-
ten.
Herr talman! Det har till betänkandet fogats ett antal moderata reserva-
tioner. Jag yrkar i dag bifall till reservationerna nr 1 och 7.
Anf. 3 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Det faktum att regionalpolitiska problem nu är mer sam-
mansatta understryker behovet av att politiken mer måste handla om ”mobi-
lisering” än om traditionell lokaliseringspolitik. Regionalpolitiken måste
leda till att miljöer skapas som kan stimulera kreativitet, enskilda initiativ
och lokal mobilisering av resurser. Den tid då huvudinriktningen på regio-
nalpolitiken var att från centralt håll dirigera enheter och företag till områ-
den som drabbats av arbetsmarknadspolitiska problem måste nu i allt vä-
sentligt ligga bakom oss.
En förbättrad infrastruktur, framför allt ett bättre vägnät, måste få del av
nya och kraftiga investeringar. Men även spårnätet måste upprustas och för-
bättras. Ett led i detta är att stora ansträngningar görs för att bibehålla in-
landsbanan.
Det kan väl vara rimligt att just nu här i kammaren meddela att inlandsba-
nan utifrån regionalpolitiska synpunkter har diskuterats i dagens utskotts-
sammanträde. Arbetsmarknadsutskottet är berett att ta initiativ till att det
ges ett penningtillskott som säkrar trafiken över sommaren. Härmed har
man vunnit flera fördelar. Förutom att man ger den reguljära trafiken en
möjlighet har turistsäsongen ur den här synpunkten räddats. Dessutom har
regionalpolitiska motiv kunnat tillgodoses. På det sättet får man ett rimligt
rådrum. Hur det skall bli för framtiden måste naturligtvis prövas i särskild
ordning. I folkpartiet liberalerna ser vi infrastruktursatsningen som en väl-
digt viktig sak. Därför har vi lagt fram förslag för riksdagen om en stor sats-
ning över hela 1990-talet. Vi ser satsningen på kommunikationerna som en
av regionalpolitikens allra mest strategiska insatser.
Ett mångsidigt näringsliv medför minskad känslighet för konjunktur-
svängningar. De mindre företagens roll måste därför i högre grad beaktas
om vi skall kunna föra en framgångsrik regionalpolitik. Vi vet av erfarenhet
att viktiga initiativ kommer just från den mindre och medelstora företagsam-
heten. Nedsättningen av socialavgifter bör enligt vår mening omfatta all
icke-offentlig verksamhet. Länsstyrelsernas rätt att prioritera insatser bör yt-
terligare öka, såsom vi framhåller i en av våra reservationer. En stark decen-
tralisering av besluten till regional nivå med förenklingar av de regionalpoli-
tiska stödformerna ger en hög garanti för en effektiv regionalpolitik.
Regionalpolitiken är komplex, och därför vill det till en mycket bred mix,
där också andra verksamheter kan ingå.
Ett väl fungerande jordbruk är också en förutsättning för en framgångsrik
regionalpolitik. Jordbruket har i dag i glesbygden en nyckelroll som bas för
kombinationsverksamheten.
Om vi kan stärka kombinationsjordbrukens ställning, kan befolkningen få
möjligheter att bo kvar. Gårdagens jordbrukspolitiska beslut om satsningen
på Norrland är en viktig pusselbit i den levande landsbygd som vi alla efter-
strävar. Att också bedriva annan verksamhet vid sidan av jordbruksdriften
har varit en klassisk liberal tanke, som bl.a. utmynnat i krav om förbättrade
regler för förvärvstillstånd. Norrlandsstödet inom jordbruket är både en
jordbrukspolitiskt viktig insats och ett led i att bevara vår natur och det
öppna landskapet.
Skogsnäringen har också stor regionalpolitisk betydelse. Den ger inte bara
sysselsättning utan också möjlighet att försörja sig och bo i bygder som för
övrigt brottas med svåra avfolkningsproblem. Folkpartiet föreslår att områ-
den där naturskyddsbesluten är särskilt omfattande skall få ett särskilt stöd,
även detta för att stimulera kombinationsverksamheter. I svaga regioner har
under senare år turismen fått en relativt sett allt större betydelse för syssel-
sättningen. Näringsexpansionen i glesbygden ger ofta förutsättning för beva-
rande och utveckling av samhällets infrastruktur.
Många små orter har genom kulturaktiviteter fått en plats på kartan. Kul-
turturism har ett växande intresse. Ur regionalpolitisk synpunkt är ju den
omväxlande naturen med bl.a. några av Europas sista vildmarker en stor till-
gång. En god miljö är också ett stort kulturvärde. En viktig utgångspunkt är
att ta till vara och utnyttja våra möjligheter som turistland till glädje både
för turisterna och för regionalt utsatta områden.
Herr talman! Jag inledde med att säga att regionalpolitiska problem nu-
mera är mer sammansatta. Enbart en god konjunktur räcker inte till för att
utjämna de skillnader som leder fram till de regionalpolitiska insatser som
behövs. Till detta kommer att regeringen har misslyckats med den s.k. tredje
vägens politik. Den negativa trend som vår hemmalagade inflation och svaga
tillväxt åstadkommit slår särskilt hårt mot de utsatta regionerna i vårt land.
Socialdemokraternas envisa fasthållande vid monopol och koncentration har
gett brister också ur jämställdhetssynpunkt. I yrken där kvinnor traditionellt
är dominerande sätter en socialistisk monopolsituation stopp för kvinnor i
yrkeskarriären. Att bekämpa monopol är att främja jämställdhet.
Närhet till kunskapscentra är nödvändig för att företagen skall kunna få
personal, vidareutbilda den och följa den tekniska utvecklingen. Detta inne-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
10
bär att särskilt de regionala högskolorna spelar en viktig roll. Att ha ett kun-
skapscentrum på högskolenivå i sin närhet innebär att fler ungdomar kan
stanna i hemlänet för att där få sin utbildning. Det betyder också att möjlig-
heten att få dem att stanna i området när de går in i arbetslivet är klart större
än om den regionala högskolan saknades.
Sociala avgifter är tyngande för många verksamheter i glesbygd. Vi vill
få en branschmässig avgränsning av nedsättningen av socialavgifterna som
innebär att den omfattar all privat verksamhet. I samband med fjolårets be-
slut om en ny stödområdesindelning var vi från folkpartiet liberalernas sida
starkt kritiska. Vi underkände det förarbete - eller skall vi säga brist på för-
arbete - som ledde fram till regeringens förslag. Även om utskottet korrige-
rade förslaget om vilka kommuner som skulle ingå i det nya stödområdet är
våra krav på en genomlysning av grunden för stödområdesindelningen fort-
farande aktuella. Därför har vi ånyo krävt en översyn av stödområdesindel-
ningen.
När det gäller Folkrörelserådets verksamhet anser vi att man bör se över
och pröva i vilka former och på vilket sätt det fortsatta arbetet i rådet skall
finansieras. Bygdekommittéer och andra lokalt verksamma utvecklingsgrup-
per, deras arbetsformer och hur stöd skall kunna ges, bör övervägas av rege-
ringen, som därför bör återkomma till riksdagen med förslag i ämnet. Folk-
rörelserådets hittills goda insatser får inte slarvas bort. Det är viktigt att det
arbete som har engagerat så många frivilliga krafter i landet kan fullföljas
och utvecklas.
Från folkpartiets sida har vi bifogat ett särskilt yttrande till betänkandet,
där vi har pekat på att regeringen har envisats med att fortsätta att kalla den
nya myndighet för glesbygdsutveckling som är lokaliserad till Östersund för
glesbygdsdelegationen. Vi tror nämligen att det är viktigt att man får en
namnbeteckning som markerar att det rör sig om en verksamhet med en del-
vis ny inriktning. Det bör också klart framgå av namnet att det gäller en stat-
lig styrelse med uppgift att verka för glesbygdsutveckling i hela riket. Princi-
piellt är det inte fel att detta handläggs av regeringen, men den valhänthet
som detta har handlagts med i kanslihuset är värt ett kritiskt påpekande både
i betänkandet och här i dagens debatt.
Herr talman! Regionalpolitik är svårt. Det är många komponenter som
innebär att många bygder i utgångsläget befinner sig i ett klart underläge.
Därför måste regionalpolitiken medföra att skillnader och ojämlika förhål-
landen utjämnas. Det finns inget globalt facit för en god regionalpolitik.
Länder med förhållandevis små avstånd har inte heller lyckats särskilt väl.
Skall det bli möjligt att ha likvärdiga förhållanden för arbete, bosättning och
tillgång till god miljö kommer det också framgent att behövas rejäla regio-
nalpolitiska insatser. Det krävs såväl pengar som beslut från statsmakten om
att ge ramar och förutsättningar.
Vi har från folkpartiet liberalerna ofta talat om bärande axlar i ett fram-
gångsrikt regionalpolitiskt arbete. Det är det som ibland har kallats K-sam-
hället: kommunikation, kunskap, kultur samt kvinnors möjlighet till arbete.
Det krävs en rejäl satsning på infrastrukturen, de regionala högskolorna,
kulturen och på att kvinnor skall få en med männen likvärdig möjlighet till
arbete och yrkeskarriär - också i glesbygd.
Herr talman! Jag vill med detta ställa mig bakom de reservationer där folk-
partiet liberalerna har medverkat och yrka bifall till reservationerna nr 15,
25 och 28 samt i övrigt till utskottets hemställan.
Anf. 4 BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Herr regionalpolitiskt ansvarige minister Molin! Inneva-
rande riksdagsår är det mörkaste i modern tid för frågor som har med regio-
nal rättvisa och regional utveckling att göra. Många gånger har det i denna
kammare betonats att alla departement måste beakta och arbeta för att ut-
veckla hela landet i sina förslag till riksdagen, dvs. grunden för en riktig riks-
utveckling har den samlade regeringen. De små regionalpolitiska anslagen
har liten betydelse om resten av förslagen går i fel riktning.
Vi har i denna kammare hört föregångare till Molin tala om den samord-
nande statssekreterargruppen. Nu skulle det bli slut på att olika departement
lägger fram förslag som går åt fel håll. Vi fick därefter höra att man skulle
förstärka den samordnande statssekreterargruppen. Nu skulle saker och ting
uträttas.
Herr talman! Har denna kammare fått uppleva ett enda steg i riktning mot
att vi har haft en statssekreterargrupp som har samordnat till en bättre regio-
nal utveckling? Jag har inte sett ett enda förslag - tvärtom. Om denna grupp
nu har arbetat, så har den i så fall arbetat åt andra hållet. Men jag förutsätter
att gruppen inte har arbetat utan att ett antal ministrar i den här regeringen
totalt saknar känsla för regional rättvisa. Jag vill fråga industriministern om
den här gruppen sammanträder och på vems order den sammanträder. Har
den av industriministern fått i uppdrag att koncentrera i stället för att försöka
utveckla hela landet? Det är en viktig frågeställning när man ser de praktiska
förslagen.
Vi har fått många förslag till riksdagen under det här riksdagsåret som går
i koncentrerande riktning. Jag skall naturligtvis inte räkna upp alla utan nöja
mig med ett par. Jag vill börja med skattereformens finansiering. Vari ligger
det kloka i att momsbelägga en turism som gör att vår bytesbalans, försämras
med 10—12 miljarder kronor och som gör att tusentals servicejobb försvin-
ner? De försvinner i första hand i de regionalt utsatta orterna. Vari ligger det
kloka i att lägga på de långa reseavstånden en kostnad på 25 % som gör att
det blir dyrare att flyga tur och retur Skellefteå-Stockholm än Stockholm—
New York? Utvecklar det ett rundare Sverige, som socialdemokratin tidi-
gare talade så mycket om? Jag förstår att man nu aldrig nämner ordet när
man har den här typen av förslag. Jag har under de senaste åren inte hört
någon socialdemokrat prata om ett rundare Sverige. Men det var inne förut.
Jag förstår att man inte lägger fram de förslagen.
Fick statssekreterargruppen vara med i det samordnande arbetet och
komma med regionalpolitiska synpunkter eller fick den inte det? Hade indu-
striministern själv, såsom ansvarig för regionalpolitiken, någon mening om
detta som så hårt drabbar de längst bort liggande områdena?
I de stora landsbygdsområdena har man låga inkomster. Torsås medelin-
komst är bara en tredjedel av medelinkomsten i Danderyd. Där blir det
egentligen inga skattesänkningar, och i flertalet små kommuner ser situatio-
nen ut som i Torsås. De får tvärtom bära en ovanligt stor del av finansie-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
11
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
12
ringen, eftersom det är långt mellan bostad och arbete. Invånarna i dessa
kommuner förlorar i köpkraft, medan man har släppt loss mycket ny köp-
kraft i de områden där köpkraften redan är stor. Detta motverkar naturligt-
vis flera år av idogt arbete på regionalpolitikens område i ett enda huj.
Sedan till Molins egen samordning, nämligen den s.k. tillväxtpropositio-
nen, infrastruktursatsningarna. Den samordningen borde väl Molin ha kla-
rat när han själv var ansvarig. Det syns dock ingenting av att man skulle ha
tänkt i regionalpolitisk riktning i den propositionen. Nio tiondelar av landets
areal kammar noll. I de områdena finns mycket svaga vägar och broar som
behöver EG-anpassas osv. Nu blev det inte riktigt så illa som den regionalpo-
litiskt ansvarige ministern ville ha det. Socialdemokraterna i trafikutskottet
tar upp en del förslag från centerpartiet och rättar till den regionalpolitiskt
ansvarige ministerns förslag. Det är väl tur det, men det förslag som riksda-
gen kommer att få ta ställning till är långt ifrån ett förslag som utvecklar hela
Sverige. Nej, tillväxtpropositionen bäddar för missväxt i nio tiondelar av ri-
ket om den skulle genomföras.
Herr talman! Infrastrukturen - vägar, järnvägar, tele- och datakommuni-
kationer, högre utbildning och forskning, och då inte minst vid de små hög-
skolorna, som talare före mig har berört - är oerhört viktig när man vill att
hela landet skall leva. Jag vill här kort redovisa centerns syn på de infrastruk-
turfrågor som skall behandlas i olika utskott, framför allt finansutskottet,
under kommande budgetår. Men jag vill börja med en annan fråga.
Hur ser det i dag ut på arbetslöshetssidan? Jo, vi har 40 kommuner som
redan har passerat 5 % öppen arbetslöshet. Dessutom finns det där en hel
del människor i arbetsmarknadsåtgärder. Men samtidigt har vi tjugotalet
kommuner som ligger på bara ca en halv procent arbetslöshet och där vi inte
har människor i arbetsmarknadsåtgärder. Det är alltså en väldig obalans när
det gäller rätten till arbete runt om i landet.
Vi menar för vår del att det är farligt att bedöma allt med utgångspunkt i
rikssiffror. Egentligen är det de inomregionala siffrorna som är de riktiga:
Hur ser det ut i olika regioner? Efter dem bör man arbeta, såväl i hög- som
i lågkonjunktur.
Vi föreslår nu att 10 miljarder satsas på utbyggd infrastruktur - 1 miljard
för att ge kapitalresurser, för att bygga ut små högskolor och till forsknings-
resurser. Det är saker och ting som vi kommer att ha stor nytta av framöver-
det är att grundlägga ett framtida välstånd.
Vi föreslår att 2,5 miljarder utöver regeringens förslag satsas på järnvägar.
Banverket har objekt för 4 miljarder, som man klarar under den här lågkon-
junkturtiden, i områden där det i dag finns ordentligt med ledig kapacitet.
Det finns ungefär 500 mil grusvägar som icke håller EG-bärighet. Det
finns en massa små broar som inte håller EG-bärighet. Vi föreslår att 6,5
miljarder satsas på vägar. Det kommer att skapa framtidstro i berörda byg-
der. Det gör att 20 000 människor kan ha kvar sina ordinarie arbeten, och
det är ganska viktigt i dessa tider.
I dag har vi mycket ledig entreprenörskapacitet. Jag kan ta mitt eget län
som exempel. Där står i dag 600 fordon - lastbilar och schaktmaskiner - utan
jobb. Det är nästan 50 % av den totala kapaciteten i länet som nu står stilla,
utan arbete. Till dessa entreprenörer betalas det i dag ut 200 000 kr. per dag
i arbetslöshetsersättning. Själva betalar de 4—6 milj.kr. i ränta på fordon
som de inte kan hålla i gång. Många av dem är på väg mot konkurs.
Visst måste det vara riktigt att nu sätta i gång en del av den kapaciteten
för att se till att vi får EG-bärighet också där. Dessa investeringar är sam-
hällsekonomiskt riktiga, även om man inte räknar med att vi nu befinner oss
mitt i en arbetslöshetsperiod och en period med ledig kapacitet. Räknar man
med det är de utomordentligt lönsamma för samhället. Jag hoppas att det
skall gå att få gehör för detta så småningom.
Det jag nu berättat gäller Västerbotten. Många län har det på samma sätt.
I de flesta län finns det länsdelar som har den här situationen.
Herr talman! Vi har lagt fram ett förslag som ger många ordinarie jobb
och jobb där de bäst behövs. Det innebär en nödvändig upprustning av infra-
struktur till EG-standard, det ger god lönsamhet för samhället och det ger
framför allt framtidstro och en god grund framöver. Det är dags för den re-
gionalpolitiskt ansvarige ministern att börja samordna, så att vi får i gång
den typen av verksamhet i riket.
Den tredje fråga jag vill beröra är den jordbruksomställning som nu skall
ske och som både Elver Jonsson och Anders Högmark var inne på. I den
ligger också att jordförvärvslagen skall ändras och gränsskyddet sänkas.
Ändringen av jordförvärvslagen kommer att innebära att en massa kapi-
talstarkt folk, som inte har intresse av landsbygdsutveckling, köper upp mar-
ken för att jaga där någon vecka per år. Det strider till hundra procent mot
vad samtliga partier pratade om när det gällde Landsbygd 90, Hela landet
skall leva.
Jag läste en artikel av den kände socialdemokratiske debattören och mil-
jömänniskan Stefan Edman om gränsskyddet. Han sade där: Just nu sviker
regeringen bönderna på ett sätt som borde uppröra varenda människa i
landet. Det här är inget särintresse, säger han vidare, det här är en fråga som
angår oss alla. Sedan citerar han Mats Hellström, som har sagt att sänk-
ningen av gränsskyddet inte sänker bondens pris. Denne fromme man, Ste-
fan Edman, säger: Det är en förljugen provokation, ett svek.
Han beskriver sedan vad som händer när Sverige ensamt sänker sitt gräns-
skydd för att vi i stället skall få in mat som produceras med metoder som
är förbjudna här, med hormoner, med massor av bekämpningsmedel, med
mycket svagt djurskydd och med svagt miljöskydd. Han säger att det syftar
till att lägga igen mödosamt uppodlad, frisk, bördig åkerjord.
Jag anser mig ha många goda vänner, och en är Elver Jonsson. Jag vet att
han har stark känsla för landsbygd och mindre gårdar i Dalsland och att han
över huvud taget har en mycket stark rättvisekänsla. Från regionalpolitiska
utgångspunkter - på samma sätt som vi i dag har klarat inlandsbanans som-
martrafik - ber jag folkpartiets främste regionalpolitiske talesman: Tala med
de ekonomer ni har centralt, så att de förstår att det här är en katastrof för
landsbygden och för redan hårt pressade bönder. Det rör sig om att rasera
tusentals gårdar i en situation när det inte bör ske och när de har det tillräck-
ligt svårt ändå. Tänk rätt, tänk regionalpolitiskt, tala med dem som har utta-
lat sig! Moderaterna var på väg, men de har ändrat sig, och det var klokt.
Herr talman! Listan över aktuella regionalpolitiska frågor kan göras väl-
digt lång - jag tänker på Öresundsbron, inlandsbanan, osv. Jag vill bara sam-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
13
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
14
manfatta att regeringens förslag från olika departement sammantagna har
lett till att vi just nu upplever det mörkaste året i modern tid när det gäller
regional utveckling.
Jag skall beröra några reservationer, först om länsanslaget.
Till mina borgerliga halvbröder och halvsystrar vill jag säga: I fjol var vi
här i kammaren eniga om ett regionalpolitiskt anslag på 1 050 miljoner. Jag
har läst vad ni sade i fjol. Ni var välgörande offensiva. Nivån 978 milj.kr. var
i fjol alldeles för låg. Sedan dess har vi haft en prisutveckling innebärande
en höjning med 10 %. Industriministern har lagt fram förslag om att man i
länsstyrelserna skall få fatta beslut om större projekt. Det är ett riktigt för-
slag, men pengarna till de stora projekten skall då framöver tas från länsan-
slagen. Det urholkar länsanslagen med ytterligare 10 procentenheter. I fjol
och i år har pengarna tagits från centrala anslag.
Med den här minskningen till 978 milj.kr. innebär det tyvärr att modera-
terna och folkpartiet hjälper socialdemokratin med att i en situation av låg-
konjunktur minska länsanslaget med cirka en tredjedel. Det är vad de tre
sakerna sammantaget innebär. Självklart är det här inte bra.
Jag har naturligtvis, i sedvanlig ordning, försökt att förhandla litet grand,
Lars Ulander. Jag upptäckte emellertid att jag mötte den nya m-fp-allian-
sen. Det var så att säga beslutat uppifrån och förhandlingsmöjligheterna
fanns inte. Jag vill varna för att använda alliansen till att bekämpa centerpar-
tiet i vår kamp för regional rättvisa. När det nu är sagt kanske vi kan se fram
emot ett bättre samarbete efter valet.
Jag vill också beröra vårt förslag om att avskriva studielånen när det gäller
personer som bor i de värst utsatta bygderna. Det kommer att betyda mycket
för att man skall kunna få tag i bra arbetskraft. Den temporära avskrivningen
skulle gälla under den tid vederbörande arbetar där, inte sedan man flyttat
därifrån.
Jag vill också ta upp frågan om resursområden. Dessa områden, som råkar
ut för stämpeln stödområde, tillhör de delar av landet som har de mesta re-
surserna. Från dessa områden tillförs vårt land enorma resurser till det ge-
mensamma folkhushållet, i form av vattenkraft, skogar och skogsindustri,
duktig arbetskraft, osv. Därför tycker vi att man skall kalla områdena resur-
sområden.
Jag tog upp den här frågan om vattenkraften. När Rune Molin debuterade
i den här kammaren hade jag nöjet att ställa en fråga, som gällde ett förslag
från den regionalpolitiska utredningen, där centern, folkpartiet, hela social-
demokratin och vänsterpartiet var eniga om att det var dags att, till de områ-
den som upplåtit stora naturresurser för vattenkraftsutbyggnad och som alst-
rat sådana enorma vinster, nu återföra en så liten summa som ett öre per
kilowatt. Det här förslaget bemöttes enormt positivt i remissinstanserna.
Herr industriministern satt ordförande för en utredningsgrupp i LO. Klok
och förståndig som han var, uttalade han för LOs räkning att det var ganska
självklart att vi skulle ha återbäring på vattenkraften på det sätt som den
regionalpolitiska utredningen hade föreslagit. Nu har det gått så pass lång
tid med Molin som industriminister att jag måste konstatera att denne kloke
karl i LO tyvärr inte kan anses lika duktig som industriminister som han var
i LO - åtminstone inte i den här frågan.
Jag vill fråga industriministern: Är det inte dags nu att till dessa utsatta
områden ge denna återbäring? Är det inte dags att följa upp den gamla linje
som Rune Molin stod för? Det finns ju ett brett stöd för det i denna kam-
mare. Såvitt jag vet är varenda en som sitter i denna kammare beredd att
ställa upp, för de har ställt upp förut. Vad som fattas är att Molin griper pen-
nan och skriver under ett litet förslag. Det behöver inte vara många sidor för
att vi skall kunna acceptera det. Sådana här förslag leder ju till att man får
mindre av bidrag. Jag förespråkar en politik med generella åtgärder, mindre
detaljstyrning, mindre bidrag. En rätt fördelad statsbudget gör i princip re-
gionalpolitiken överflödig. Det är dit vi från centerpartiet vill nå. Tack så
mycket!
Anf. 5 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Här var det inte bara regeringen som blev uppmärksammad
utan här utlystes också en syskondebatt. Jag får väl ändå ge en liten kom-
mentar. De som gått riktigt fria här är väl kommunisterna. Jag vet inte om
det är symptomatiskt för Börje Hörnlunds nya infallsvinklar. Han började
med att tala om sin egen förhandlingsförmåga. Den har självfallet varit fram-
gångsrik, men för den skull har vi liberaler inte varit med. Vi tycker att var-
ken tvångssparandet eller Dagmarreformen var någonting som skulle gynna
regionalpolitiska insatser. Därför var vi utanför.
Börje Hörnlund är bekymrad över att den ändrade jordförvärvslagen
skulle bli negativ. Jag är inte så säker. Men vad jag däremot vet är att nuva-
rande jordförvärvslagen historiskt icke har kunnat lösa glesbygdsproblemen,
vi har inte fått levande bygder.
Sedan till de förbjudna bekämpningsmedlen. Det är möjligen litet utanför
betänkandet, men eftersom talmannen tillät Börje Hörnlund att tala om livs-
medelspolitik får jag väl ändå bemöta honom. Jag tror inte att man med pris-
politik skall styra användningen av bekämpningsmedel. Det bör införas be-
stämmelser i livsmedelslagen eller möjligen i arbetsmiljölagen. Men det har
vi inte att ta ställning till nu.
Jag kan ge den deklarationen att jag, precis som Börje Hörnlund, står
bakom det jordbrukspolitiska beslutet från i fjol. Jag förutsätter att det skall
ligga fast framdeles.
Slutligen litet om länsanslagen: Vi har varit med om att driva på frågan,
ökat och på en kort tid fördubblat länsanslagen och gjort dem så bra att
också regeringen numera berömmer sig av den nivå som länsanslagen har.
Det har oppositionen åstadkommit med Börje Hörnlunds och andra goda
krafters medverkan. Där har jag ingen anledning att polemisera. Det intres-
santa är att när Börje Hörnlund säger att länsanslaget är för lågt så bjuder
t.o.m. Börje Hörnlund under vad han själv föreslog i fjol. Det kan vara ett
litet stillsamt påpekande.
När det gäller deltidsjordbrukets möjligheter tycker jag att vi behöver
främja kombinationssysselsättningen, gamla klassiska liberala tankar från
Waldemar Svenssons dagar. Jag var med i början av 70-talet då vi fick slåss
mot Börje Hörnlunds partikamrater här då de enbart hävdade jordbrukets
stordriftsfördelar.
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
15
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
16
Anf. 6 BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:
Herr talman! Det finns ju förfärligt många reservationer fogade till detta
betänkande, Elver Jonsson. Jag berörde en som vi gemensamt brukar stå
bakom, nämligen den som handlar om läsanslaget. Det är för att det inte
gick att hålla ihop och för att man möttes av att det hela bestämdes uppifrån
som jag är htet besviken. Vi hade anpassat våra förslag - 1 300 milj.kr. till
länsanslaget och 350 milj.kr. till landsbygdsutvecklingen, något som Kersti
Johansson kommer att ta upp - till en nivå som vi ansåg vara möjlig för en
bred uppgörelse.
Jag vet ju att Elver Jonsson inte kan så mycket om hälso- och sjukvård.
Älvsborgs läns landsting har en förfärligt dålig ekonomi. Om det inte hade
skett en omfördelning enligt Dagmarreformen, hade Älvsborgs läns lands-
ting haft 500 milj.kr. mindre i kassan varje år. Dagmarreformen har faktiskt
haft stor regionalpolitisk och hälso- och sjukvårdspolitisk betydelse, Elver
Jonsson.
Nu har Dagmarreformen spelat ut sin roll. Målet att jämna ut mellan re-
gionerna har uppnåtts. Såvitt jag förstår är alla här i kammaren ganska glada
i dag för att det har blivit större rättvisa.
Jag tar mig friheten att anföra vad Charlotte Branting sade i fjol. Hon var
inte nöjd med 1 050 milj .kr., utan hon sade att från folkpartiets sida såg man
detta som en alltför blygsam ökning. Men det gick inte att få med modera-
terna på en ytterligare ökning.
Om Elver Jonsson är så ärlig och rättfram som han brukar, förstår han nog
att jag känner en viss besvikelse. Personligen behöver jag inte känna så stor
besvikelse, utan det är ju regionerna som får minskat anslag - ett anslag som
innebär att köpkraften minskar med en tredjedel. Det är naturligtvis regio-
nerna som har anledning att känna den största besvikelsen.
Anf. 7 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Som den mittenpolitiske talesman jag ofta är skall jag inte
sätta i gång någon träta, utan jag vill avsluta diskussionen stillsamt med att
säga att också jag, precis som Börje Hörnlund, känner besvikelse. Jag är
t.ex. besviken över att Börje Hörnlund inte vill ställa sig bakom vår reserva-
tion till mom. 47, där vi säger att det är viktigt med speciella regionalpolitiska
insatser inom ramen för infrastruktursatsningarna och att dessa satsningar
bör göras i områden där naturskyddsbesluten är särskilt omfattande. Detta
gäller t.ex. Börje Hörnlunds eget hemlän, men det kommer Ulla Orring se-
nare att tala om.
Herr talman! Jag är tacksam för att en av Dagmarreformens konstruktö-
rer, Börje Hörnlund, anser att Dagmarreformen har spelat ut sin roll. Han
trodde t.o.m. att vi alla är glada för det. Jag instämmer och konstaterar att
Dagmarreformen gav inget tillskott av läkare till Dalsland.
Anf. 8 BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:
Herr talman! Det var ju illa att vi skulle komma in i en hälso- och sjuk-
vårdsdebatt, men det är också en viktig del i regionalpolitiken.
För sådana fattiga län som bl.a. Älvsborg, Norrbotten och Dalarna har
Dagmarreformen medfört en omfördelning i storleksordningen 3—4 miljar-
der kronor. Det är en förfärligt stor summa. Om inte Dagmarreformen hade
genomförts, skulle Älvsborgs läns landsting inte haft råd med de läkare och
sjuksköterskor som man i dag har. Landstingets budget hade varit mycket
mindre. Det var det som var finessen med Dagmarreformen. Att det sedan
är svårt att lösa läkarfördelningsfrågan är jag medveten om.
Andre vice talmannen anmälde att Elver Jonsson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 9 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Det var ju intressant att få lyssna till en sjukvårdspolitisk
debatt under den regionalpolitiska debatten. Alla nya grepp är intressanta.
Jag skall inte blanda mig i denna sjukvårdsdebatt av den enkla anledningen
att jag inte är så kunnig.
Herr talman! Näringslivets och ekonomins utveckling har ställt även regio-
nalpolitiken i en ny situation. Internationaliseringen av kapitalet har kraftigt
skärpt också geografisk koncentration.
Norra Sverige, liksom Bergslagen och sydöstra Sverige, har klart fått ett
försämrat utgångsläge. Den ekonomiska och mänskliga utvecklingspotential
som finns i dessa omården har på så sätt minskats.
Regionalpolitiken måste därför föras upp på en kvalitativt ny nivå. De sty-
rande inslagen måste förstärkas. Större samhällsinvesteringar måste göras.
Fondsystem och statliga företag måste spela en offensiv och ledande roll.
Mer av helhetssyn och systemtänkande måste prägla regionalpolitiken.
Det handlar här inte bara - eller ens huvudsakligen - om att locka företag
eller stimulera näringsliv. Det handlar om att göra regionerna till sinsemel-
lan likvärdiga, allsidiga fungerande enheter och om den samlande levnads-
miljön för människor.
Regionala kriser och regional eftersatthet har blivit allt vanligare, vilket
alltid innebär en samhällelig förlust i form av outnyttjad ekonomisk och
mänsklig kapacitet.
Eftersom tendensen till regionala klyftor och hämmande av vissa regio-
ners möjliga utveckling är ett genomgående förhärskande drag i det ekono-
miska systemet, kan detta system neutraliseras bara med ett motsvarande
mått av riktade och styrande åtgärder.
Här måste en förändring ske. Det regionalpolitiska målet - likställdhet
och likvärdighet - måste vara riktgivande inom alla samhällssektorer.
Det innebär en brytning med den kortsiktiga marknads- och anpassnings-
principen inom de statliga verken och andra offentliga verksamheter.
Investeringar och drift inom järnvägs-, väg- och telesektorema kan inte
längre passivt följa ett framskrivet mönster, där förutsättningen är en fortlö-
pande koncentration till södra Sverige och redan överhettade områden.
Den långsiktiga inriktningen måste i stället vara att bygga ut infrastruktu-
ren i de eftersatta regionerna med utgångspunkt från deras framtida likvär-
dighet med andra delar av landet. Det innebär en förskjutning i förhållande
till nuvarande investeringsmönster.
Det betyder också ett övergivande av det sektorstänkande och den frag-
mentisering som i dag präglar den offentliga sektorn. Om varje särskild del
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
2 Riksdagens protokoll 1990/91:113
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
18
av infrastrukturen och de offentliga investeringarna skall motivera sin exi-
stens med en intern, s.k. affärsmässig, lönsamhet blir hela strukturen sned.
Nytta och lönsamhet för denna typ av investeringar avgörs främst av deras
externa effekter, dvs. deras förmåga att ge bidrag till en helhetsutveckling.
Detta bör vara en grundläggande utgångspunkt när det gäller resurser och
den bör återspeglas i en samordnad strävan att skapa en infrastruktur på
jämställd nivå i alla regioner.
Ett av de allvarligaste problemen är att det är kvinnor och ungdomar som
flyttar först. Den hittills förda regionalpolitiken har inte skapat förutsätt-
ningar för kvinnor att stanna kvar i sina hembygder.
De statliga företagen måste få en större plats i regionalpolitiken. En över-
sikt av de största privatföretagens lokaliseringar i landet visar med skärpa
hur centrerade de är till landets södra delar.
Detta är ingen ny företeelse, men det accentueras numera alltmer genom
förväntningarna om EG-anslutning och genom internationalisering av inve-
steringarna.
En allt större transnationalisering medför större regional obalans.
Den ekonomiska tillväxt som har skett och som haft sin tyngdpunkt till
redan heta områden i vårt land har naturligtvis också berört mer utsatta re-
gioner.
Denna tillväxt kan dock inte lösa den regionala obalansen på sikt, lika litet
som näringslivets ökade intresse för utlandsinvesteringar innebär någon som
helst lösning vad gäller den bristande investeringsviljan inom landet.
Omedelbara insatser skulle få stor regionalpolitisk betydelse och ha en
energi- och resursbevarande inriktning. Exempel på sådana satsningar är
program för utveckling av förnybara energislag. Men då kan man inte göra
som regeringen, nämligen att momsbelägga inhemska energislag.
En ökad förädling av landets råvaror, t.ex. inom sågverksindustrin, som
är geografiskt spridd över hela landet, är också av största betydelse.
Sverige är ett land med stora regionala skillnader. De internationella och
infrastrukturella skillnaderna kan inte utjämnas eller minskas bara genom
en koncentration av regionalpolitiken till företagsstimulanser eller gles-
by gdshjälp.
Vi anser att det nu är dags att på allvar ta itu med de regionalpolitiska
frågorna. För att lyckas med det krävs bl.a. omfattande satsningar på infra-
strukturen, dvs. kommunikationer, transporter, tele, post, skola, vård och
omsorg, styrning av investeringar, decentraliserade och samhällsfinansie-
rade högskolor, forskning och utveckling, satsningar på jobb för kvinnor och
ungdomar, satsningar på kultur och vuxenutbildning. Allt detta bygger på
temat att man skall flytta kapital, kunskap, information och arbetsplatser i
stället för att flytta människor.
Även statliga företag skulle genom ett ökat ansvarstagande för samhälls-
ekonomin kunna få betydelse för utsatta regioner. Samhällsföretag, lönta-
garfonder, etc. bör ges möjligheter att på ett mera långsiktigt och samhälls-
ekonomiskt riktigt sätt medverka i den regionalpolitiska utvecklingen.
Län och kommuner som har haft problem under 80-talet har fortfarande
problem med undersysselsatta, och de har en ålderspyramid med allt fler
äldre, som på sikt kommer att kräva både vård och omsorg, och detta med
all rätt. För att klara detta måste de få hjälp om inte dessa kommuners möj-
ligheter till överlevnad skall slås sönder. Bland det viktigaste för dessa kom-
muner är att de får sådan hjälp att de kan bromsa upp utflyttningen av ung-
domar och skapa nya arbetstillfällen så att möjligheter ges till återinflytt-
ning.
Den allmänna politik som regeringen har fört har varit en eftergiftspolitik
gentemot storkapitalets strukturplaner. Alternativa perspektiv för industrin
har saknats.
Följaktligen har regionalpolitiken under lång tid varit verkningslös. Nå-
gon övergripande strategi för utvecklingen har nämligen inte funnits. Man
har hoppats på den allmänna tillväxten. Statliga etableringar lyser fortfa-
rande med sin frånvaro.
Sammanfattningsvis kan jag säga att passiviteten på statlig nivå har varit
påfallande. Det mest positiva är kommunernas egna försök till samarbete
och utveckling, men även där har egenintresset kunnat skönjas, vilket natur-
ligtvis försvårar ett gemensamt och enhetligt uppträdande.
Nu när den ekonomiska tvångströjan har dragits över kommunerna och
landstingen kommer det att innebära att samhällsservicen kommer att
svikta. Trots en oerhörd vinstutveckling inom landets näringsliv under de
gångna åren har medel saknats för en rejäl utbyggnad av barnomsorg, kol-
lektivtrafik och annan samhällsservice som kan främja utvecklingen.
Den offentliga sektorns relativa stagnation innebär också att arbetsmark-
naden för många kvinnor sviktar. Man kan tala varmt om förändringar av
kvinno- och mansdominerade yrken, men hittills är det ett faktum att kvin-
nor finns i den offentliga sektorn.
En pressad och minskad offentlig sektor kommer att slå hårt mot kvin-
norna.
Det krävs av ovan redovisade skäl mer än enbart tilltro till självuppfyl-
lande förväntningar. Framtida strukturkriser måste mötas i förtid genom åt-
gärder.
Ägarnas oinskränkta rätt att placera sina investeringar utomlands eller i
”heta” områden måste inskränkas. Samhällsekonomiska, ekologiska och hu-
manistiska skäl talar mot fortsatt koncentration av produktion och ägande.
Den inhemska produktionen och den inhemska marknaden måste få större
tyngd i den ekonomiska politiken. EG-fixeringen måste brytas.
Infrastrukturen och en allsidig utbildning fri från företagsstyrning måste
främjas.
Utredandet, som vi är specialister på i det här landet, måste också leda till
igångsättande av planer för exempelvis infrastruktursatsningar.
Man kan göra en jämförelse mellan detta utredande och en sjuk person
som kommer till lasarettet och blir röntgad tio gånger utan att bli opererad.
Så får det inte vara. Nödvändiga samhällssatsningar måste på ett effektivare
sätt komma i gång.
Herr talman! När det gäller länsanslagens storlek delar jag Börje Hörn-
lunds uppfattning. Jag tycker att den prutning som föreslås i betänkandet är
olycklig, och jag beklagar att enighet inte har kunnat uppnås.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till reservationerna 3, 12
och 53.
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
19
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
20
Anf. 10 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp):
Herr talman! Jag tänker ge en bakgrund till miljöpartiets allmänna regio-
nalpolitiska inriktning. Senare kommer en kollega till mig att komplettera
detta.
Är det någon skillnad mellan regionalpolitik och glesbygdspolitik? En be-
kant till mig tyckte att det verkade så. Regionalpolitik handlar om stödområ-
den och ett flyttande av pjäser i form av statliga verk och industrier eller
hopslående av smågårdar till större, medan glesbygdspolitik är att se till att
glesbygden får sin rättmätiga del av kakan för sin och landets överlevnad.
Det borde inte vara någon skillnad mellan de båda formerna. Det är själv-
klart att ett land är beroende av alla sina delar och att alla delar där männi-
skor valt att bo och kunnat få sin utkomst skall kunna fortleva. Visst föränd-
ras samhället - på gott och ont - men det ligger i myndigheternas händer att
se till att ingen del utsätts för dödande övergrepp så länge det finns männi-
skor som vill bo kvar där, kanske under mycket enkla men självvalda förhål-
landen.
Vår största resurs är ju människorna, även de små. Yvonne Hirdman har
skrivit en bok med titeln Att ligga livet till rätta. Den handlar inte om förhål-
landet mellan stad och land men om vad som hände med människorna i det
lilla livet, i hemmet, när Sverige blev en experimentverkstad för de sociala
ingenjörerna. Men visst går det att tillämpa den här lånade texten också på
de små människorna i de glesast befolkade delarna av vårt land.
Yvonne Hirdman skriver följande: ”När människor skall ordnas in under
normer och föreställningar om 'hur det skall vara’ kan det förnedra. När po-
litiken breds ut över tidigare mörka områden - över privatlivet, i relatio-
nerna mellan kvinnor och män, mellan föräldrar och barn, finns det risk för
övergrepp. När innehållet i vardagen förvandlas finns det risk för övergrepp.
Och det gäller också de helt oavsedda konsekvenserna av det goda samhäl-
lets ’gåvor’, som förvandlar medborgare till barn, klienter, 'brukare’. Det
handlar med andra ord om synen på människor - ovanifrån och neråt. Det
handlar om tillrättaläggandets ganska tydliga budskap till människor. Att
inget folk gjorde var bra och de borde göra allt annorlunda.”
Hård kuling blåser över världen. Slutna system öppnas, rigida regeringar
ramlar. Feodala och koloniala välden tynar bort när människorna själva kan
läsa och skaffa sig kunskap. Med de snabba och moderna kommunikatio-
nerna omöjliggörs slutna system, och rigida regeringar störtas. Människor
vill ta eget ansvar. Det är positivt för samhället och för människorna, men
inte för envåldshärskarna. Gräsrötter är svåra att styra.
Den hårda kulingen har vi inte behövt känna av här i Sverige, men nog
blåser det i alla fall. Och gräsrötterna gör sig hörda. De kräver att hela Sve-
rige skall leva, de vill ta sitt liv och sin försörjning i egna händer. De vill
inte vara beroende av underhåll, de är inte ”människor som blivit över” i ett
”stödområde”.
Vad är ett stödområde om inte staden, som i dag kräver underhåll i form
av energi och råvaror och människor från landsbygden. Vårt språkbruk är
förledande och förblindande.
En ny utflyttningsvåg från storstäderna rullar fram. Nu kan vi ju ofta -
tack vare bl. a. datorerna - arbeta på distans och välja att bo där den friskaste
luften och det minst nedsmutsade vattnet finns. Vi kan starta försök med
grannskap, småsamhällen med arbetsplatser, bostäder och centrumfunktio-
ner, både gamla sådana och nya, som hyrbils- och samåkningssystem och
samköp - för att minska sårbarhet och främlingskap och främja ekologiskt
tänkande och handlande.
Allt detta kräver naturligtvis en ny regionalpolitik, som försöker skapa ba-
lans mellan stad och land och avskaffar fuskbegrepp som ”stödområde”.
Centern föreslår ju bl.a. att man skall kalla stödområdena för resursområ-
den, men jag tycker att vi skall ha det som en utmaning och ett mål att kunna
kalla områdena för resursområden, ge dem deras resurser tillbaka.
Nu tänker jag gå tillbaka till ett gammalt ärende för att ytterligare poäng-
tera vår riktning i det nya samhället. Det fanns våren 1990 en proposition
om regionalpolitiska insatser i Blekinge län. Det är ett vackert län, som av
Selma Lagerlöf beskrevs som de tre trappstegen. I söder kust och skärgård,
norr därom den vackra och rika trädgården och längst i norr, mot Smålands-
gränsen, trollskog och morän, väldiga mossiga stenar, en omväxlande och
spännande vildmark. Vackert är det fortfarande, omväxlande och rikt är det
fortfarande, men tyvärr sönderskuret av breda vägar och en förfallen järn-
väg. En av länets största sevärdheter är fågellokalen vid Torhamns udde, där
den befjädrade luftfarten är fullt jämförbar med den vid Ölands södra udde.
Där har nu militären ensamrätt i form av ett skjutfält. Men miljöpartiet i
Blekinge slåss på de yttersta barrikaderna för fåglarnas och naturvännernas
miljö.
I propositionen föreslås att GM-Saab-Scania skall få 112,5 milj.kr. för
att utvidga sin verksamhet i Karlskrona. Verksamheten gäller montering av
bensinmotorer. Som jag ser det kräver det transport av färdiga delar till före-
taget och transport därifrån av de färdiga bilarna, detta i en tid när vi vet att
vi bör minska transporterna och satsa på alternativ till bensindrift, och när
vi vet att det finns alternativ. Sedan blev det så, att man aldrig började med
monteringen av bensinmotorer. Man skulle i stället börja montera flygplans-
vingar. Jag vet inte om det är bättre. Nu finns det också andra planer där
nere, eftersom det fortfarande finns pengar som är fria. Alternativ produk-
tion pågår.
Samtidigt sägs det uttryckligen i propositionen att en av orsakerna till att
utvecklingen i Blekinge län har varit så ogynnsam är att den olyckliga ”indu-
stristrukturen i länet, med ett fåtal stora och för sysselsättningen domine-
rande företag, har gjort arbetsmarknaden sårbar både för konjunktur- och
strukturförändringar”. Förslaget om stöd till GM—Saab-Scania är verkligen
att gå på i ullstrumporna och göra ont värre.
Vi föreslår i stället satsning på företag inom energisektorn för projekt som
gäller energihushållning och förnybar energi.
Ja, den här Blekingepropositionen är ju ett exempel på hur vi försöker
styra in i det nya samhället, där det svenska u-landet - glesbygd och stödom-
råden - har fått tillbaka sin självständighet och styrka och där stad och lands-
bygd balanserar varandra.
Folkrörelserådet Hela Sverige skall leva gav uttryck åt den opinion som
vuxit sig stark under landsbygdskampanjen. Så här står det i kallelsen:
”Kampanjens resultat kan ses som inkörsporten till en ny regionalpolitik,
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
21
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
22
där landsbygden måste bli en viktig del. Landsbygdens utveckling kräver en
samlad strategi och ett samlat politiskt ansvar. Den kräver samverkan, sam-
ordning, decentralisering och en ny helhetssyn. Om vår demokratiska pro-
cess inte förmår kanalisera landsbygdens människors engagemang och idéer
och hjälpa till att omsätta dessa i praktisk handling, kan förtroendet för de-
mokratin urholkas och utvecklingsarbetet bromsas.”
I våra motioner har detta varit grunden, och vi har försökt påverka de små
stegen i den riktningen.
Det finns ett koncentrationsfenomen, som vi kan observera i all samhälls-
tillväxt. Det var väl det som Börje Hörnlund berörde när han sade att det
runda Sverige inte längre var inne. Sverige har dragits ned mot Europa. Till-
växten sker inte jämnt utspridd utan genom sammandragningsspasmer, som
intill en viss gräns är av godo. Många mänskliga och värdefulla aktiviteter
kräver ett visst befolkningsunderlag för att kunna leva en längre tid och kan-
ske utvecklas vidare. Men tillväxten har sitt pris och sina gränser. Både pris
och gränser kan diskuteras i det oändliga, eftersom diskussionen förs utifrån
helt skilda värderingar, olika kunskapsfond och från den eller de samhälls-
sektorer som vi känner till och vill - eller inte vill - dra in i diskussionen. Vi
bestämmer oss ju gärna en gång för alla för en linje, som passar de egna
intressena och försvarar dem med alla medel. Positionerna låses till förfång
för helhetssynen.
Regionalpolitiken är just en sektor som skulle behöva talesmän från
många grannsektorer, t.ex. från jordbruks-, social-, miljö-, energi-, finans-,
skatte-, bidrags-, kommunikations- och arbetsmarknadsområdet samt från
det juridiska området. Detta har ju också märkts av de inlägg som hållits
före mitt. Man kan då undra om t.ex. arbetsmarknadsutskottet har tagit nå-
gon som helst hänsyn till andra sektorer än den egna för att uttala sig om
övergripande frågor när det så tvärsäkert i sitt yttrande till utrikesutskottets
betänkande nr 19 skriver: ”Utskottet vill understryka att Sverige inte ens
med ett mycket nära sammarbete med EG kommer att behöva uppge cen-
trala värderingar.” Jag undrar om inte de centrala värderingarna betytt något
beträffande t.ex. jordbruksutskottet eller tilläggspropositionen, utform-
ningen av jordbrukspolitiken och dess påverkan på bl.a. regionalpolitik och
arbetslöshet. Har inte de centrala värderingarna alls vägts in, när den nya
jordbrukspolitiken utformades? Den betyder mycket för regionalpolitiken,
för arbetsmiljön och för arbetstillfällena. Jag är ledsen att jag själv inte hit-
tade Stefan Edmans uttalande som Börje Hörnlund citerade. Det passar pre-
cis.
Med utgångspunkt i jordbrukspolitik och tillväxtproposition vill jag sluta
med att peka på den fantastiska möjlighet som vi har låtit gå förlorad i dag
genom de beslut som har fattats.
Vi kunde ju ha haft gratis kulturlandskapsvård, vi hade inte behövt betala
något, om vi hade behållit litet av den gamla jordbrukspolitiken och förenat
den med nytänkande. Vi hade sluppit importavgifter för biocider och han-
delsgödsel. Vi hade sluppit så mycket besvärligt avfall, särskilt kemiavfallet.
Vi hade fått flera arbetstillfällen, en bättre fördelning av Sveriges befolk-
ning. Vi hade haft en bättre arbetsmiljö med en bättre jordbrukspolitik och
en bättre regionalpolitik. Vidare hade vi haft en högklassig jord i stället för
dagens jord av tvivelaktig kvalitet, som är ett resultat av de odlingsmetoder
som vi använder. Vi hade haft bättre luft och vatten. Bönderna hade haft en
bättre hälsa. Framtiden hade inte varit så oviss. Människornas självtillit hade
minskat sårbarheten. Vi hade kunna visat global solidaritet.
T\cker någon av mina åhörare att han eller hon har hört större delen av
vad jag nu har sagt har vederbörande i stort sett rätt. Jag har plockat mycket
ur gamla texter. Men varför skulle jag inte upprepa vårt budskap i tidigare
anföranden, när mycket ändå inte har förändrats till det bättre?
Därmed slutar jag med att stödja samtliga miljöpartireservationer. Jag yr-
kar bifall till reservation 4, 23 och 24.
Anf. 11 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! På det anförande som vi nyss hört kan man reagera på två
olika sätt. Antingen säger man ingenting eller också går man kanske upp och
säger några ord. Om Anna Horn af Rantzien för 30-40 år sedan hade hållit
detta anförande och sagt, att hade vi bara inte fattat några nya beslut, skulle
lantbruket ha varit så mycket bättre, människorna skulle ha haft så mycket
bättre levnadsstandard, osv., ja, då kan man fråga sig på vilken nivå Sverige
skulle ha befunnit sig i dag?
Gå ut, Anna Horn, och lyssna och fråga ute i länen: Tycker ni att det är
oroväckande med nuvarande höga tillväxt? Skulle ni hellre velat se en tillba-
kagående BNP? Tror ni att ni kan lösa problemen då?
Jag tror att det är väldigt få människor ute i landet som eftersträvar den
sänkta bruttonationalprodukten, den sänkta tillväxten. I kontakten med
människor i dag är det oron för jobben, för industrier som slås ut, etc., som
man möter. Det finns en viss nostalgi och det kan ligga ett vackert skimmer
kring den, men den har mycket litet att göra med hur människorna upplever
sin vardag i den industri som håller på att slås ut. Många branscher får kan-
ske uppleva den mångomtalade och efterlängtade negativa tillväxten, som
miljöpartiet talar om. Det är ingenting som skapar ett välstånd för framti-
den.
I och för sig kan man ha olika uppfattningar om olika dimensioner i tillväx-
ten. Men jag tror att det är nyttigt och nödvändigt med en ekonomisk till-
växt. Jag tror att det är det som behövs om Sverige skall kunna hävda sig
framgent.
Jag ser inte en fara i att vi utvecklar samarbetet med Europa i övrigt. Det
är ingen fara i att Sverige mer och mer söker kontakt med övriga europeiska
stater. Vi är en del av Europa och det är bra att vi utvecklar de kontakterna.
Det gagnar både vårt kulturarv och det miljöarv vi har.
Anf. 12 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp) replik:
Herr talman! Jag brukar ofta kallas för värdekonservativ. Vi försöker i vår
politik att bevara det från äldre tider som verkligen är värdefullt. Vi kombi-
nerar det med ett nytänkande som har vuxit fram ur de faror som hotar på
grund av den storkemiska industrin och åsidosättandet över huvud taget av
det mesta för ekonomiska intressen.
Arbetsmarknaden kommer att må gott med vår politik. Det kommer att
bli många arbetstillfällen, just inom sådana områden som är nyttiga för
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
23
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
24
landet och för framtiden. Ett tecken på att människor börjar godta våra idéer
om denna omvärdering är just att vårt förslag om en grön BNP nu bearbetas
i finansdepartementet under förkortningen MNP. Den visar precis att män-
niskor börjar upptäcka att det vi håller på med inte kan fortsätta. Vi måste
beräkna andra värden. Vi är icke emot tillväxt, men den skall vara av ett helt
annat slag än enbart materiell tillväxt för konsumtion. Vi måste få en tillväxt
som också ser till vår överlevnad, ser till att minska vår sårbarhet.
Detta kunde man tala om evigt, men jag vet att vi alltid blir anklagade för
att vara tillbakasträvande. Det är vi inte. Vi är ett steg framför.
Anf. 13 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Just av det skälet att jag också brukar benämnas värdekon-
servativ tycker jag att det är så värdefullt att vi söker kontakter och samar-
bete med de övriga staterna i Europa och anknyter till ett idé- och kulturhi-
storiskt arv som vi gemensamt har att förvalta och utveckla. Det är därför
moderata samlingspartiet ser med sådan öppenhet och sådan glädje på möj-
ligheten att inte bara få anpassa sig, som det heter, till Europa, utan att få
vara med och forma det framtida fredliga Europa för kommande generatio-
ner. Då förvaltar vi en fin tradition.
Anf. 14 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp) replik:
Herr talman! Detta är också ett av de anfallsmål som vi alltid får utgöra.
Vi har inte angripit Europa, utan vi har angripit den form som EG utgör. Vi
söker också samarbete. Det har vi alltid gjort. Men vi vill inte se ett Europa
som stänger sig med en ny mur, bl.a. gentemot u-länderna. Vi måste vara ett
Europa i en fri värld. Vi ser det mer som ett federalistiskt system som vi
skall utveckla, inte som ett sista krampaktigt försök att få nya marknader för
tillväxten. Det är inte det rätta greppet. Vi måste söka andra vägar.
Andre vice talmannen anmälde att Anders G Högmark anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 15 MONICA ÖHMAN (s):
Herr talman! Jag trodde ett tag att jag var på en interpellationsdebatt med
industriministern som svarande. Vilken roll jag skulle ha i den här debatten
förstod jag inte alls, för de flesta frågorna riktades till ministern. Men sedan
började jag upptäcka att det inte bara var hans område som diskuterades.
Man diskuterade skatter, jordbruk, trafik, utbildning, forskning, EG, hälso-
och sjukvård, ja, snart sagt alla politikområden. Onekligen har de här frå-
gorna och de politikområden som man har tagit upp mycket stor betydelse
för regionalpolitiken. Men nog skulle jag vilja att vi lät de fackdepartement
och de utskott som har att handlägga de här frågorna ta ansvar för dem och
samtidigt ta ett regionalpolitiskt ansvar. Det säger vi faktiskt i andra sam-
manhang.
Vårt uppdrag i dag är att diskutera arbetsmarknadsutskottets betänkande
nr 13. I detta betänkande behandlas budgetpropositionens bil. 14, som
handlar om regionalpolitik. Här behandlas också regeringens proposition
1990/91:87 med titeln Näringspolitik för tillväxt, det avsnitt som handlar om
Åtgärder för tillväxt och regional balans samt Regionala utvecklingsinsatser.
Dessutom finns ett litet avsnitt inbakat från tilläggsbudget II för detta bud-
getår och det avser lokaliseringsbidrag. I detta betänkande behandlas också
105 motioner som är väckta under allmänna motionstiden i år samt 6 motio-
ner väckta med anledning av proposition 87.
Herr talman! För mindre än ett år sedan behandlade utskottet en särskild
proposition om regionalpolitik för 90-talet och ett mycket stort antal motio-
ner. Utskottet gjorde då en ordentlig genomgång av regionalpolitiken och
föreläde riksdagen ett betänkande för beslut.
Alla borde förstå att det är för tidigt att kunna se effekterna av de besluten
i dag och att det är omöjligt att säga vilka förändringar som skulle behöva
göras. Det är helt enkelt olämpligt och ansvarslöst att redan efter mindre än
ett år genomdriva förändringar, som ingen säkert kan säga är riktiga. Detta
betyder att utskottsmajoriteten står fast vid de bedömningar och övervägan-
den som vi gjorde vid fjolårets behandling.
Trots att det i sak inte finns några förslag till förändringar och därmed inte
något som avviker från utskottets slutsatser i fjol, har 66 reservationer fogats
till detta betänkande. Det skulle ta alldeles för lång tid att kommentera alla.
Därför tänker jag bara ta upp en del av avsnitten i betänkandet och samtidigt
göra några små kommentarer till ett fåtal av reservationerna.
De allmänna målen för regionalpolitiken, som det faktiskt har rått politisk
enighet om ända sedan mitten av 1960-talet, måste ligga fast. Målen är att
alla människor, oavsett var de bor i landet, skall ha tillgång till arbete, service
och en god miljö.
Dessa mål måste fyllas med konkret innehåll. Politiken skall främja en
rättvis fördelning av välfärden mellan olika delar av landet. Politiken skall
främja en balanserad befolkningsutveckling, så att en betydande valfrihet i
boendet åstadkoms. Politiken skall främja en god ekonomisk tillväxt i
landet.
Det är otillfredsställande med de regionala balansproblemen. Det krävs
målmedvetna insatser för att lösa dessa. Det tål att påtalas att man inte kan
lösa dessa problem enbart med hjälp av regionalpolitiken. Mycket grundläg-
gande är faktiskt den ekonomiska politiken. Förutsättningarna för en fram-
gångsrik regionalpolitik är en framgångsrik ekonomisk politik. Dessutom
måste man, som jag sade tidigare, även inom andra politikområden ta sitt
ansvar vad gäller regional utveckling.
Exempelvis har arbetsmarknads-, närings-, trafik-, utbildnings- och forsk-
ningspolitik en mycket stor betydelse när det gäller att skapa regional balans.
Förra årets beslut om regionalpolitiken innebar att det blev färre stödfor-
mer och lägre subventionsnivåer när det gällde lokaliseringsbidrag till bygg-
nader och maskininvesteringar - som hade varit vanligast förekommande.
En ny stödform tillkom i stället - utvecklingsbidrag - avsedd för immateriella
investeringar, s.k. mjuka investeringar. Den här stödformen var faktiskt
mycket efterfrågad bland många småföretagare.
Nu föreslår regeringen att begreppet stödberättigad verksamhet skall vid-
gas till att även omfatta ideella organisationer och intresseorganisationer i
de fall dessa utlokaliseras från Stockholm. Förslaget om denna förändring
ställer sig även utskottet bakom.
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
25
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
26
En del av företagsstöden har det varit mycken diskussion om i flera år. Det
gäller då nedsättningen av sociala avgifter. Det här har förekommit som en
försöksverksamhet i Norrbotten under ett antal år och gäller numera i hela
stödområde 1. Nedsättningen gäller privat verksamhet samt den statliga af-
färsverksamheten. Undantagna är de tunga basnäringarna samt jord- och
skogsbruk, fiske, rennäring och sådan privat verksamhet som kan samman-
fattas som lokal service.
Vid fjolårets ärendebehandling uttalade sig moderaterna och folkpartiet i
en reservation och centern i en annan för att avgiftsnedsättningen skulle om-
fatta all privat verksamhet. Skillnaden i år är den att man nu har enat sig i
en reservation, som alltså är gemensam för alla de tre borgerliga partierna.
Det är för övrigt den enda gemensamma borgerliga reservationen av alla de
66 reservationer som är fogade till det här betänkandet.
När de borgerliga diskuterar sociala avgifter får man ett intryck av att det
handlar om pengar som arbetsgivarna, tyngda under skatteoket, måste inle-
verera till statskassan. Men sanningen är faktiskt den, och det vet var och en
som någon gång varit med vid löneförhandlingar, att det här är pengar som
avräknas innan man börjar diskutera fördelning i form av löneförhöjningar.
Det är våra gemensamma slantar som avsätts för att ge oss trygghet vid sjuk-
dom, arbetslöshet, pensionering osv. Därför bör vi handskas litet varsamt
med dessa nedsättningar. Varje krona som inte inlevereras till systemet inne-
bär att det krävs en finansiering på något annat sätt om vi skall kunna garan-
tera tryggheten. Eller kan det vara på det sättet att de borgerliga vill urholka
systemet för att förbereda för ett systemskifte - för en övergång från en ge-
mensam trygghet, lika för alla, till individuella försäkringar för vilka vars och
ens plånbok blir avgörande? Om det är på det sättet, säg det då rakt ut! De
borgerligas förslag vad gäller nedsättningen har inte tidigare fått riksdagens
stöd, och jag förutsätter att så blir fallet även i dag.
Stödärenden kan avgöras på tre olika nivåer: av regeringen, av statens in-
dustriverk eller av länsstyrelserna. Den 1 juli 1990 höjdes beloppsgränsen
för länsstyrelsernas beslutanderätt. Det blev en höjning från 12 till 15
milj.kr. Regeringen har med verkan från den 1 februari 1991 höjt beloppet
till 20 milj.kr. och hemställer nu om att riksdagen godkänner denna åtgärd.
Det ligger helt i linje med många motionsyrkanden om en delegering och ett
större ansvarstagande ute i länen. Utskottsmajoriteten anser att belopps-
gränsen är väl avvägd och tillstyrker således när det gäller denna åtgärd.
Folkpartiet yrkar i sin partimotion på en gräns vid 25 milj.kr., och centern
föreslår i en kommittémotion att gränsen skall sättas vid 30 milj.kr. Dessa
två partier har senare i en gemensam reservation enats om en beloppsgräns
vid 30 milj.kr. Jag anser inte att det har framkommit några skäl som motive-
rar en ytterligare höjning. Vi måste betänka att det under en kortare tid än
ett år har skett en höjning från 12 till 20 milj.kr.
Herr talman! För att fördela det regionalpolitiska stödet och för att i övrigt
styra samhällets regionalpolitiska insatser har vissa delar av landet klassats
som stödområde. Denna metod har använts alltsedan det regionalpolitiska
stödet infördes. Riksdagen beslöt om en ny permanent stödområdesindel-
ning i juni i fjol. Beslutet handlade om en begränsning från tre permanenta
områden till två områden. Vid sidan av inplaceringen i permanenta stödom-
råden har regeringen möjlighet att inplacera en kommun med strukturom-
vandlingsproblem i tillfälligt stödområde.
Trots att vi nu ser en avmattning när det gäller den goda konjunktur som
har rått på arbetsmarknaden får vi inte rusa i väg och rycka sönder den indel-
ning i stödområden som gjordes i fjol. Principen att stöden skall koncentre-
ras till de områden som mest behöver stöd gäller i allra högsta grad i år.
Det finns i år, liksom det har funnits tidigare år, en lång rad motioner med
krav på inplacering av nya orter och kommuner i stödområde. Men en till-
styrkan beträffande alla dessa krav skulle bara innebära att det inte skulle
bli någon effekt någonstans. Den summa pengar som vi har att fördela blir ju
inte större. I stället är det så, att det blir fler som skall dela på den summan.
Beträffande partierna är det som vanligt centern som vill utöka stödområ-
det mest. Varje gång jag lyssnar på Börje Hörnlund förundras jag över att
han inte är beredd att ställa upp på att de som har de största problemen fak-
tiskt skall ha det största stödet.
När vi i fjol behandlade den här frågan gjorde utskottet ett speciellt utta-
lande. Det gällde Bräcke, Ramsele, Junsele och Älvsby kommuner. Vi ansåg
att regeringen välvilligt skulle bedöma ansökningar från de här kommunerna
om företagsstöd. Vi ansåg också att en högre stödprocent skulle kunna bevil-
jas än vad som normalt utgår i stödområde 2. Som läget är i dag tycker vi
inte att situationen har förändrats på dessa orter på ett sådant sätt att ett
ändrat ställningstagande från vår sida skulle vara motiverat.
Folkpartiet och centern begär i en gemensam reservation att regeringen
initierar en översyn av stödområdesindelningen. Man anser att den nya in-
delningen har tillkommit utan närmare överväganden. Det har varit svårt att
förutse och förebygga alla problem som skulle uppkomma, skriver man.
Men utskottsmajoriteten har den bestämda uppfattningen att en stödom-
rådesindelning måste ligga fast under en längre tid för att det skall vara möj-
ligt att se om de effekter som man hade tänkt sig verkligen har uppnåtts.
Låt mig innan jag lämnar detta avsnitt om stödområdesindelningen göra
ett litet påpekande om ett fel som jag har upptäckt i betänkandet. Mitt på
s. 34 under rubriken Norrbottens län, där uppräkningen av de kommuner
som tillhör stödområde 2 startar, har även kommuner i Västerbotten följt
med. Nog för att Norrbotten är stort, en fjärdedel av Sveriges yta, men vi
skall väl ändå inte lägga under oss Västerbotten. Bjurholm, Lycksele, Nor-
sjö, delar av Skellefteå och Vindelns kommuner, som finns med i denna upp-
räkning, tillhör Västerbottens län.
Herr talman! En mycket stor del av de motioner som behandlas i detta
betänkande avser insatser i regioner och län. Jag har tidigare sagt att regio-
nalpolitiken inte ensam kan klara av att lösa alla problem, utan alla politik-
områden måste känna sitt ansvar för regional utveckling. Många motions-
krav handlar om infrastrukturella satsningar och arbetsmarknadspolitiska
satsningar, vilka är exempel på att andra politikområden måste vara med och
ta ett regionalt ansvar.
Vad gäller arbetsmarknadspolitiken, som nu på grund av konjunkturav-
mattningen är så angelägen, får riksdagen i samband med behandlingen av
kompletteringspropositionen ta ställning till kraftfulla åtgärder för att möta
en stigande arbetslöshet.
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
27
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
28
En del av kraven om åtgärder i länen och samverkan mellan län är sådant
som länsstyrelserna i dag med sin friare användning av resurserna själva kan
ta tag i.
Sammanfattningsvis kan man säga att utskottsmajoriteten står fast vid sin
uppfattning om hur den regionala problembilden ser ut och även hur resur-
ser skall styras utifrån den grundliga genomgång som gjordes i fjol. Opposi-
tionen har inte heller så mycket nytt att komma med. Deras motioner, som
sedan har fullföljts med reservationer till betänkandet, innehåller många
gamla krav som upprepats år efter år.
Herr talman! Jag yrkar bifall till arbetsmarknadsutskottets betänkande
nr 13 och avslag på de reservationer som här har yrkats bifall till.
Låt mig avsluta med att påstå att något alternativ till socialdemokratisk
regionalpolitik inte finns. Börje Hörnlund har gjort ett försök till en redovis-
ning av centerns alternativ. Men, Hörnlund lille, det handlar ju inte om cen-
terns alternativ. Det handlar om den borgerliga regering som är tänkt att
komma i höst och vilket alternativ den har. Såvitt jag kan förstå är det nu-
mera fyra partier som skall sitta i den regeringen. Hur ser detta alternativ
ut? Det är det alternativet som skall ställas mot det socialdemokratiska.
Detta betänkande talar sitt tydliga språk. Det finns en enda gemensam
borgerlig reservation, och den handlar om nedsättning av sociala avgifter.
För regionalpolitikens skull och framför allt för de regioner och människor
som är beroende av en fungerande regionalpolitik är det nog tryggast att det
är en socialdemokratisk regering som utformar den. Tro mig, som norrbott-
ning vet jag vad jag talar om.
Anf. 16 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Utskottets företrädare hade smugit in en liten brasklapp från
ett förstamajtal här mot slutet, hörde jag. Det må vi väl stå ut med, men det
känns litet patetiskt när hon talar om att vi har en regering som man kan
förlita sig på. Verklighetsintrycket är annars att vi har en regering som inte
bara är trött, utan nästan slutat regera. Den reagerar enbart. Det är väl att
den gör det och ställer upp på ett och annat som man tidigare var motstån-
dare till. Men man driver självfallet inte politiken, inte ens regionalpoliti-
ken.
De beslut som vi fattade i fjol som Monica Öhman talar om och de förbätt-
ringar som då genomfördes, var inte ett resultat av regeringsförslag. Det var
oppositionen som förde fram de länsanslag som vi förstärkt över åren. Det
var vi som såg till att några utslängda kommuner i Värmland och Dalsland
kom med i stödområdet. När det gäller nedsättningen av de sociala avgif-
terna, har man nu äntligen ändrat till en rimlig modell. Det är det inre områ-
det i Norrlands skogslän som får njuta av denna nedsättning. Det är inte so-
cialdemokratiska förslag som har förts fram, utan de kommer från oppositio-
nen.
Sedan sade Monica Öhman att vi är samstämda när det gäller målen och
målbeskrivningar. Det är riktigt, och det är bra när det gäller miljöfrågor,
arbetsmöjligheter och bostäder. Men det är inte bara målen som ligger fast,
socialdemokraterna sitter fast i några saker. Det ena är monopoltänkandet,
som drabbar kvinnorna särskilt hårt och där vi har ett praktiskt yrkesförbud
genom att de inte ges chansen i arbetslivet. Det finns ett koncentrationsarv
i den socialdemokratiska politiken som gör sig påmint, inte minst de senaste
åren socialdemokraterna var i opposition och här i kammaren krävde: Till-
växten är nu för svag i storstadsområdena, den måste kraftigt förbättras.
Detta blev ett regionalpolitiskt beslut som vi då fattade. Här gäller nog att
se upp så att det inte blir för mycket av s-politik.
Monica Öhman var förbluffande överraskad över att vi också tog upp
andra områden. Men det är ju vad socialdemokraterna själva skriver i betän-
kandet. Man räknar upp sex områden som är viktiga för regionalpolitiken:
arbetsmarknadspolitik, näringspolitik, forskningspolitik, livsmedelspolitik
och politiken på skatteområdet. Dessa områden har utomordentligt stor be-
tydelse för strävandena att skapa regional balans. Problemet är att ingen i
regeringen har tagit fasta på detta och samordnat politiken. Det skall bli
mycket intressant när statsrådet Molin här senare kommer att redovisa hur
det har gått med denna sektors övergripande samordning. Superministern
får gärna berätta vad som egentligen är på gång i dessa frågor.
Anf. 17 BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:
Herr talman! Monica Öhman, lilla. Ett huvudnummer hos raden av regio-
nalpolitiskt ansvariga ministrar har varit den statssekreterargrupp som skulle
samordna de politiska områden som Elver Jonsson nyligen redovisade till
positiva resultat. När detta inte sker måste man självfallet föra saken på tal.
Annars blir det som Gunnar Sträng sade 1964: Regionalpolitiken är den lilla
rännil som går tillbaka. Det är mycket bättre att politiken i stort fungerar.
Då kan dessa resursområden avstå den lilla rännil som går tillbaka.
Jag har lust att fråga Monica Öhman: Är Monica Öhman lika ointresserad
av återbäring av vattenkraftsvinsterna som hennes regering är? När vi satt
tillsammans i utredningen var vi lika intresserade.
Sedan säger Monica Öhman att vi har fler kommuner som vi vill skall
komma under den regionalpolitiska kappan. Redan i fjol när vi fattade detta
beslut lämnades några kommuner utanför vilka har klart sämre förhållan-
den, regionalpolitiskt och befolkningsmässigt, med hög arbetslöshet osv., än
de kommuner som kom in i systemet.
Jag tror att det är mycket viktigt att vårda regionalpolitiken som en rättvi-
sefråga för att vi skall få bredd och en riksdag som sluter upp för rättvisa åt
hela landet. Bodde jag i Norrbotten, Monica Öhman, skulle jag vara mycket
noga med att slå vakt om principen att få hela riksdagen att sluta upp bakom
dessa rättvisefrågor. Annars kan det bli litet jobbigt i ett övergångsskede.
Anf. 18 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Monica Öhman citerar ur propositionen, s. 25, där det står
att det är oroväckande med de balansproblem som fortfarande finns.
Läser man litet längre upp under samma avsnitt om inriktningen av regio-
nalpolitiken står det att ”politiken skall främja en rättvis fördelning av väl-
färden mellan olika delar av landet, en balanserad befolkningsutveckling”.
Då är frågan: Har vi uppnått de mål som uttryckts så vackert?
Tittar man tillbaka på de regioner som under 1980-talet har haft problem
med en sviktande befolkningsutveckling, där de boende blir allt äldre och
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
29
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
där arbetstillfällena försvinner, så har det inte varit en lyckad satsning. De
målmedvetna satsningarna har uteblivit. Vi anser att det har varit en viss
ryckighet, bl.a. i de olika stödformer som Monica Öhman räknade upp. Det
har varit en viss ryckighet när det gäller stödområdesindelningen och länsan-
slagens storlek.
Något som vi diskuterade förut, men som har försvunnit i den här delen,
är transportstödet, som man också har begränsat eller ryckt undan möjlighe-
terna för.
En annan sak som tas upp i propositionen är kvinnornas situation i de ut-
valda delarna. Man talar om likvärdighet, möjligheterna för kvinnor att bo
i glesbygd, möjligheterna att få en jämn och likvärdig service m.m. Detta går
inte ihop med den politik som förs, framför allt från regeringens sida, med
inskränkningar, neddragningar av den offentliga sektorn. Vi vet att den of-
fentliga sektorn har tagit emot arbetskraft, framför allt kvinnor, när det varit
neddragningar och när industrin har haft problem. Den delen minskar man
nu genom indragningar och neddragningar av den offentliga sektorn, kom-
munernas skattestopp osv. Detta drabbar framför allt kvinnor i glesbygd.
Tittar vi på den statistik som finns med i betänkandet ser vi att befolk-
ningsutvecklingen inte är så gynnsam i de kommuner och regioner som haft
problem.
Anf. 19 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Monica Öhman slog fast att den ekonomiska politiken spelar
en central roll för hela den regionala utvecklingen. Jag tycker att det är ett
riktigt synsätt.
Det måste vara utomordentligt bittert, Monica Öhman, att som företrä-
dare för ett krympande regeringsparti notera hur varselstatistiken skjuter i
höjden. Antalet varsel för april 1991 är över 400 % högre än för motsvarande
månad förra året. Över 12 000 personer är varslade. Antalet konkurser har
ökat under ett år med 88 %. Fler och fler människor arbetar i företag där
osäkerheten ökar. Finns det alternativ, frågar Monica Öhman. Ja, moderata
samlingspartiet och folkpartiet liberalerna har presenterat ett program - Ny
start för Sverige. Det är en förträfflig utgångspunkt för framtidsinriktad poli-
tik.
Monica Öhman var litet irriterad över att hon fick så få frågor. Jag skall
försöka att göra henne på litet bättre humör. Jag skall ställa ett par frågor.
Jag kommer att uppfatta det på det sättet att uteblivna svar eller icke tillräck-
liga fördelas till industriministern. Någon av er får chansen att svara.
Herr talman! Monica Öhman sade i sitt inlägg att andra politikområden
måste ta sitt ansvar för den regionala utvecklingen. Det tycker jag är en rik-
tig utgångspunkt. Det råder en väldig samstämmig uppfattning om detta.
Jag har några frågor. Det innebär att Monica Öhman har möjligheter med
benäget bistånd från industriministern att svara. Skogsvårdsavgiften ligger i
dag på 0,8 %. Mellan 30 och 40 % av det slutgiltiga rotnettot går i skatt under
en tillväxtgeneration. På vilket sätt gagnas skogsbruket och därmed lands-
bygden och de människor som bor där av en skogsvårdsavgift? Min utgångs-
punkt är nämligen: Utan ett lönsamt skogsbruk - ingen levande landsbygd
30
på sikt. Den första frågan är alltså: På vilket sätt gagnar detta landsbygdsut-
vecklingen?
Den andra frågan är: På vilket sätt gagnar en borttagen kvittningsrätt
kombinationssysselsättningsmöjligheterna? Elver Jonsson hyllade kombina-
tionssysselsättningen. Jag har litet svårt att begripa det när man har avskaffat
kvittningsrätten.
Anf. 19 a TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får erinra om att Anders G Högmarks replik gäller Monica Öhmans
anförande.
Anf. 19 b ANDERS G HÖGMARK (m):
Herr talman! Sedan vill jag fråga Monica Öhman om utbildningspolitiken:
På vilket sätt gagnar det regionerna och landet i dess helhet att kanske 10 000
unga människor inte får börja sin högskoleutbildning på grund av socialde-
mokraternas motstånd mot moderata samlingspartiets förslag? Förslaget in-
nebär att man ökar antalet platser i de regionala högskolorna och universite-
ten.
Anf. 20 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Låt mig börja med Anders G Högmark. Jag är inte alls besvi-
ken på att jag inte fått många frågor av mina herrar meddebattörer.
Däremot vill jag påpeka att det inte var det stora politikområdet som var
vår huvuduppgift i dag. Vår huvuduppgift var att diskutera arbetsmarknads-
utskottets betänkande nr 13. Man ställer alla frågor till industriministern,
eftersom han råkar vara här, utan att veta om han över huvud taget tänker
gå in i debatten. Jag har många gånger i denna kammare hört oppositionen
klaga över att ministrarna inte är här, och att de inte visar intresse. Nu är
industriministern här, och jag vet inte ens om han tänker gå in i debatten.
Det var därför jag gjorde detta påpekande.
Jag tillhör mitt parti med stolthet. Krympande eller icke krympande. Det
hör inte till saken.
Det gör mig ännu mer bedrövad när jag tar del av programmet Ny start
för Sverige och ser vad folkpartiet och moderaterna tillsammans tänkt åstad-
komma. Inte minst bedrövad blir jag när det gäller det som sägs om skatte-
området. Det vore ärligare att redovisa hur detta kommer att drabba en-
skilda människor och hur detta kommer att drabba regionalpolitiken och de
människor som bor ute i våra bygder.
Sedan vill jag ta upp de frågor som Anders G Högmark ställde. Jag anser
att de frågor som ställdes är frågor där jordbruksdepartementet och utskot-
tet måste tas sitt regionala ansvar. Vi kan inte, bara för att vi har regionalpo-
litiken som en övergripande fråga, ta över alla dessa frågor. De måste be-
handlas i resp, departement. Jag tänker faktiskt inte svara på frågor om vare
sig skogsvårdsavgifter, kvittningsrätt eller utbildning. Jag tycker att departe-
menten skall ta ansvar för detta.
Elver Jonsson sade att vi skulle tacka oppositionen för det resultat som
vi fick i fjol. Jag vill påstå att det inte har spelat någon roll på vilken nivå
länsanslaget har lagts. Detta är en fråga där oppositionen har förenat sig för
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
31
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
32
att kunna ge regeringen en liten knäpp på näsan. Jag tycker att Elver Jonsson
inte skall ta till sig mycket av det som fanns i betänkandet i fjol. Det var jag,
Börje Hörnlund, Lars Ulander och Anders G Högmark som var med i en
regionalpolitisk utredning innan betänkandet kom till, och det är vi som kan
ta del av den äran.
Anf. 21 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Det är bra med klara enkla besked. Utskottets talesman är
inte beredd att ta ansvaret att svara på frågor om sådant som påtagligt påver-
kar den regionala utvecklingen och framtidstron i landet. Det är en klar sig-
nal till industriministern att vara beredd att besvara frågorna efter den redo-
visning som skall ges här klockan 14.30. Man har tydligen gjort upp den
ärendefördelningen.
Låt mig då bara erinra om vad frågan gällde. På vilket sätt anser då statsrå-
det Molin att kvarhållandet av skogsvårdsavgiften på 0,8 % gagnar svenskt
skogsbruk och landsbygdsutvecklingen? Och hur är det med de 10 000 ung-
domar som på grund av ert rigida motstånd inte får möjlighet att börja på
högskolan? Hur gagnar det den regionala utvecklingen i vårt land?
En annan fråga som jag vill påminna om är: Hur gagnas generationsskiftet
i småföretagen av den förmögenhetsskatt som i dag tas ut på arbetande kapi-
tal? Bedömer industriministern att denna skatt över huvud taget har någon
betydelse för småföretagens möjligheter att föras över till en ny generation?
Eller har alla dessa tusentals företagare fel som anför att detta är ett väldigt
stort problem?
Jag skall åka hem till Småland och säga att industriministern begriper inte
detta. Han tycker att ni pratar strunt. Eller är det så att industriministern
delar deras uppfattning men inte har kurage - av fördelningspolitiska skäl
och annat - att genomföra en reform som industriministern tycker är nöd-
vändig?
Monica Öhman har valt att inte svara på ett antal frågor som är vitala för
regionalpolitiken och utvecklingen i landet. Nu har industriministern möjlig-
het att lägga en del kort på bordet.
Anf. 22 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag får ändå notera en nyhet, för att inte säga innovation, i
Monica Öhmans replik. Hon tar stor ära av att ha tillhört regionalpolitiska
utredningen och anser att den skulle ha utfört ett sådant storverk.
Den utredningen var väl närmast ett ofullbordat aktstycke, där det brast
på väldigt många punkter. Inte minst förslaget till stödområdesindelning
hade ju fjolårets riksdag anledning att korrigera, och det finns nu krav på
ytterligare översyn av den delen.
Monica Öhman och socialdemokraterna ges ingen ro för att de har miss-
skött frågan om länsanslagen genom åren så mycket. Vi från oppositionen,
som har varit med om att driva fram en rimligare tingens ordning för att ge
bättre möjligheter lokalt och regionalt, kan ändå känna oss rätt tillfreds-
ställda. Jag har ännu inte träffat någon länsstyrelseföreträdare som inte har
varit glad och tacksam för att vi har givit regeringen nederlag på dessa punk-
ter.
Sedan är Monica Öhman stolt över att vara socialdemokrat. Den stolthe-
ten skall naturligtvis ingen förta henne.
Anf. 23 BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:
Herr talman! Jag har stor förståelse för att Monica Öhman har litet svårt
att hinna med alla oss karlar. Därför skall jag yttra mig väldigt kort.
Kan Monica Öhman tänka sig att liksom i den regionalpolitiska utred-
ningen kraftfullt arbeta för en återbäring av vattenkraftsvinsterna? Är
Monica Öhman i den frågan nöjd med regeringens agerande?
Anf. 24 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Låt mig börja med att hålla med Monica Öhman om en sak.
Jag delar uppfattningen att industriministern skall kunna sitta här i kamma-
ren och lyssna på debatten utan att delta. Det är hans rättighet att göra det.
Jag tycker att det är bra, även om han inte deltar i debatten, att han är med
och lyssnar, så att han hör litet grand om hur ett utskott arbetar och får en
viss kännedom om det.
För att Monica Öhman inte skulle ha så stora problem med oss karlar
ställde jag bara en fråga till henne. Det är en gammal beprövad metod att
man inte svarar på frågor förrän den som har ställt frågan har slut på replik-
rätten, men jag skall inte vara elak och påstå att Monica Öhman gör på det
viset.
Flera talare har berört frågan om vikten av att det görs infrastruktursats-
ningar. Framför allt har de talat om satsningar på vägar. Men vad är det man
då talar om? Jo, om EG-anpassning av vägnätet, vilket innebär att totalvik-
ten för vanliga lastbilar höjs till 60 ton. Vilka konsekvenser kommer det att
få för andra infrastruktursatsningar, framför allt satsning på järnvägar?
Det kommer att medföra oerhörda kostnader att försöka höja vägstandar-
den från dagens nivå till s.k. B 1-vägar. Mitt eget län kan man inte köra ige-
nom på grund av att vägarna inte håller B 1-standard. Det vore bättre att
satsa pengarna på att bygga bra vägar utan att göra anpassningen till 60 ton
för lastbilar.
Pengarna skulle också göra mycket bättre nytta om de satsades på ett väl
utbyggt järnvägsnät, så att man kunde köra de tunga transporterna där, i
stället för att fortfarande ensidigt satsa på långa transporter med tunga last-
bilar och med EG-anpassningen.
Jag tycker att det är beklagligt att vi i utskottet inte har kunnat diskutera
den sortens satsningar när det gäller tung trafik, framför allt då i Sveriges
inland.
Anf. 25 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Jag beklagar mycket att jag inte hann med Karl-Erik Pers-
sons fråga i min förra replik. Jag sade i mitt inledningsanförande att jag
också tycker att det är otillfredsställande med den regionala obalansen.
Därom har vi inte olika uppfattning.
Men låt mig ta upp en del av det som fanns med i det förra inlägget, bl.a.
vad som sades om kvinnorna. Ibland får jag en känsla av att alla lyfter fram
kvinnornas situation. Varför flyttar kvinnorna? Varför flyttar de unga tje-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
3 Riksdagens protokoll 1990/91:113
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Information
från regeringen
34
jerna? Alla jobbar med detta nu. Faktum är att glesbygdsdelegationen har
fått speciella pengar för att undersöka den saken, och jag hoppas innerligt
att det kommer något bra ut av det.
Till Elver Jonsson bara kort: Om inte vi klarade stödområdesindelningen
i utredningen, så var det ju inte så konstigt. Utredningen tillsattes 1987, och
det hann hända mycket under resans gång. Men mycket av det vi kom fram
till i utredningen var nyheter som sedan har fungerat bra. Vi lyfter också
fram infrastrukturens betydelse för människorna ute i de olika regionerna.
Det kom sedan i propositionen som ett resultat av diskussionerna vi hade
fört i utredningen.
Sedan måste jag säga att jag tycker att det var litet dåligt det som Elver
Jonsson sade om att ingen länsstyrelseföreträdare hade varit besviken över
att ha fått någon krona mer. Nej, jag skulle vilja se den som är besviken över
att ha fått mera pengar. Alla som företräder länen vill naturligtvis ha varje
krona.
(forts. 7 §)
Anf. 26 Statsrådet ANITA GRADIN (s):
Herr talman! EES-förhandlingarna går nu in i sitt slutskede. Ministermö-
tet mellan EFTA-länderna och EG i måndags innebär ytterligare ett stort
steg framåt. Alla återstående förhandlingsfrågor av större vikt låg på minist-
rarnas bord. Resultatet blev att de flesta hindren på vägen mot en överens-
kommelse kunde undanröjas. Detta innebär också att möjligheterna att
hålla den uppgjorda tidplanen är goda. I slutkommunikén bekräftar minist-
rarna föresatsen att slutföra förhandlingarna till sommaren. Siktet är nu fort-
satt inställt på att ha en avtalstext klar när EFTA och EG ånyo möts i Salz-
burg den 24 och 25 juni.
Huvudinnehållet i avtalet är sedan tidigare känt för riksdagens ledamöter.
Det ger oss fullt tillträde till EGs inre marknad med fri rörlighet för varor,
tjänster, personer och kapital. Vi förutser också samarbete på en rad andra
områden, som forskning och utveckling, utbildning, miljö, socialpolitik,
konsumentpolitik, små och medelstora företag samt turism. Avtalet skall
träda i kraft den 1 januari 1993.
På en del punkter har EFTA-länderna begärt övergångsperioder eller un-
dantag. Detta har varit en besvärlig fråga i förhandlingarna, eftersom EG
har insisterat på att antalet särlösningar måste begränsas till ett strikt mini-
mum. Ett viktigt resultat av veckans ministermöte är att en överenskom-
melse i den delen nu har nåtts på praktiskt taget alla punkter.
För svenskt vidkommande kan vi med särskild tillfredsställelse konstatera
att våra och andra EFTA-länders önskemål om särlösningar för att bibehålla
högre normer för skydd av hälsa, miljö och säkerhet i allt väsentligt har till-
godosetts. Varuområden som berörs är bl.a. motorfordon, kemikalier, CFC
och andra nedbrytande ämnen. Vi behåller våra förbud och begränsningar
beträffande asbest och kadmium.
Goda framsteg har också nåtts på andra varurelaterade områden. Exem-
pel härpå är offentlig upphandling, produktsäkerhet, provning och certifie-
ring och bestämmelser om produktmärkning. Vi har också enats om förenk-
lade tullformaliteter och förbättrade ursprungsregler. På tre förhandlings-
mässigt nära relaterade områden kunde endast begränsade framsteg nås vid
ministermötet. Det gäller fiske, jordbruk och frågan om en fond för de
mindre utvecklade länderna och regionerna inom EG.
Besvärligast är utan tvivel frågan om fisket. EFTA-länderna kräver till-
träde till EGs marknad. EG kräver i gengäld tillträde till fiskevatten. Detta
avvisas av EFTA-sidan. Positionerna är fortfarande låsta.
På jordbruksområdet står parterna betydligt närmare varandra. En viss
begränsad liberalisering med handel av jordbruksprodukter förutses redan i
samband med avtalets ikraftträdande. Parterna uttalar också sin föresats att
gå vidare på den vägen på basis av ömsesidighet.
Fondfrågan är öppen. EG kräver finansiellt bistånd till mindre utvecklade
regioner. EFTA-länderna har förklarat sig beredda att överväga ett sådant
arrangemang, men är beredda att ta ställning därtill först i ljuset av en hel-
hetslösning.
Vi kan också registrera en hel del framsteg från ministermötet när det gäl-
ler avtalets materiella innehåll. En större betydelse tillmäter jag dock resul-
taten på de legala och institutionella områdena. Här kan man tala om ett
fullständigt genombrott. Vi är överens om beslutsordningen. Redan tidigare
var det klart att det skall inrättas ett högsta styrande organ, ett EES-råd, som
skall sammanträda på ministernivå med deltagande av alla EFTA- och EG-
länder samt EG-kommissionen. Likaså att en gemensam kommitté tillska-
pas för att administrera avtalet. Nu kunde vi också enas om att EFTA-län-
derna skall kunna delta med experter i allt det viktiga kommittéarbete som
är knutet till de berörda samarbetsområdena. Detta har mycket stor bety-
delse för att avtalet skall fungera väl och att vi skall kunna göra oss hörda i
beslutsprocessen. Det innebär också att ett av våra viktigaste förhandlings-
mål nu i allt väsentligt har tillgodosetts.
Ett annat betydelsefullt resultat av ministermötet var den enighet som
uppnåddes om att upprätta en gemensam EES-domstol samt om dess sam-
mansättning och uppgifter. I domstolen, som skall vara oberoende, skall ingå
domare från alla EFTA-länder liksom från EG. Den skall vara nära knuten
till EG-domstolen i Luxemburg, och EGs domare skall hämtas därifrån.
Domstolen skall slita tvister mellan parterna och tolka EES-avtalet. Den
skall också vara högsta instans i de ärenden som rör konkurrensbegränsning
och statsstöd och som EFTA-sidan skall övervaka.
Jag vill ytterligare peka på att enighet nu har kunnat nås om att avtalet
skall innehålla en allmän skyddsklausul som ger avtalsslutande part rätt att
temporärt göra avsteg från avtalets regler i händelse av allvarliga störningar.
Här har alltså varje deltagande land en säkerhetsventil, även om erfarenhe-
ten visar att skyddsklausuler av denna typ sällan kommer till användning.
För den som närmare vill sätta sig in i de olika frågor som behandlades vid
mötet vill jag hänvisa till den deklaration som ministrarna antog och som
nu kommer att tjäna som riktlinje i slutfasen av förhandlingarna. Alla de
deltagande länderna står bakom deklarationen. Det bör dock betonas att det
är fråga om delöverenskommelser vars slutliga accept är beroende av en ba-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Information
frän regeringen
35
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Information
frän regeringen
36
lanserad helhetslösning. Detta har särskilt understrukits av Schweiz, som har
problem på en del punkter. En liknande deklaration gjordes av Island, som
av uppenbara skäl inte kan ta ställning till hela innehållet i avtalen förrän
den för islänningarna vitala fiskefrågan har lösts.
Herr talman! Med det resultat som nåddes vid måndagens ministermöte
har de främsta hindren för en EES-överenskommelse undanröjts. Ännu
återstår dock en del besvärliga frågor att lösa. Främst gäller detta triangeln
fiske-jordbruk-fonder. En annan viktig fråga rör transittrafiken genom
Schweiz och Österrike. Det berör indirekt även övriga EFTA-länder, efter-
som den har kopplats till EES-avtalet. Till detta skall läggas en rad detaljfrå-
gor som återstår att klara ut, liksom det tidskrävande arbetet med en avtals-
text. De problemen skall naturligtvis inte underskattas. Sammantaget måste
ministermötet ändå betecknas som en klar framgång. Jag tror mig kunna
säga att vägen nu ligger öppen för en EES-överenskommelse. Det mesta ta-
lar för att tidplanen skall kunna hållas.
Anf. 27 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Jag vill gärna tacka statsrådet för informationen.
Det är mycket glädjande att EES-förhandlingarna har kunnat fullföljas så
här långt trots att det ett tag kom ganska alarmerande uppgifter om att de
nästan hade kört fast. Vi tycker att det för svenskt vidkommande finns all
anledning att göra betydande ansträngningar för att nå fram till ett avtal mel-
lan EG och EFTA. Som vi i folkpartiet har uppfattat saken har regeringen
gjort ansträngningar och har lyckats uppnå resultat på ett hittills tillfredsstäl-
lande sätt. Det ger vi gärna litet beröm för. Men av statsrådets redogörelse
att döma är förutsättningarna nu utomordentligt goda att nå ända fram - för
att använda ett känt uttryck - att till sommaren kunna underteckna ett avtal
som på alla punkter som motsvarar förväntningarna.
Är samstämmigheten så god dels mellan länderna inom EFTA, dels mel-
lan EFTA och EG? Finns det inte längre någon fara för en strandning i för-
handlingarna, tidsförskjutning eller att avtalet blir tunnare och begränsat?
Är avtalet så positivt som jag har tolkat informationen? Har vi alltså inget
att oroa oss för?
Anf. 28 JENS ERIKSSON (m):
Herr talman! Det går så mycket rykten om EGs krav på fiskerättigheter i
EFTAs vatten. Vad är det för krav som EG reser på tillgång till fiskerättighe-
ter i EFTA - i synnerhet i Sveriges fiskevatten? Hur ställer sig Sverige och
utrikeshandelsministern till sådana krav?
Anf. 29 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! Jag har två frågor. Den ena handlar om solidariteten inom
EFTA. Det sägs här att det är ett fantastiskt genombrott. Enligt den danska
tidningen Information är EG och EFTA långt från enighet, och det finns en
hel del problem. Frågan är vilken solidaritet Sverige känner med de andra
EFTA-länderna.
Det stod häromdagen att läsa i Neue Zurcher Zeitung att man i Schweiz
är mycket missnöjd med Sveriges sätt att agera. Man säger att Sverige hela
tiden har visat större intresse för marknadstillträdet än för de institutionella
aspekterna. Man säger också att Sveriges ansökan om medlemskap mitt un-
der de känsligaste förhandlingarna föranledde EG att skärpa sin hållning.
Också från Finland kommer sådana här tongångar. Hufvudstadsbladet
skriver att EFTA-länderna med Sverige i spetsen bjuder sina förhandlings-
kort på bricka åt EG.
Solidariteten med Island har vi inte sett så mycket av från svensk sida.
Från österrikisk sida har man klart sagt att EGs behandling av Island är en
förolämpning mot islänningarna.
Hur ställer sig Sverige här? Tänker Sverige, som Svenska Dagbladet re-
kommenderade häromdagen, sköta sig självt, strunta i andra och köra på
med det här? Finns det någon sorts solidaritet mellan EFTA-länderna? Eller
är det sant, som så många tror, att Sverige hela tiden kryper baklänges, ser-
vilt bugande mot EG, in i Bryssel, både när det gäller de här förhandlingarna
och i andra sammanhang?
Den andra frågan handlar om miljöaspekterna. Naturskyddsföreningen
hade en artikel om detta i Dagens Nyheter för ett tag sedan. Nu säger statsrå-
det här att vi får behålla asbestförbud och kadmiumförbud. Kan man lita på
det, så är det ju fantastiskt bra.
Har Sverige fått tillfredsställande besked när det gäller samtliga de 48 pro-
blem som man ställde upp i den hemligstämplade probleminventeringen i
höstas? Finns det ingenting som Sverige har fått backa från när det gäller
dessa 48 viktiga men hemligstämplade punkter?
Anf. 30 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Vi diskuterar här i dag regionalpolitiken, och den berördes
ju också helt kort i deklarationen. Det sades att frågan om den fond som
man vill att vi skall stödja när det gäller regionalpolitiken inom EG är en
öppen fråga, och att den fortfarande övervägs inom EFTA. Jag skulle gärna
vilja veta vilka belopp som skall tillskjutas från såväl EFTA som Sverige.
Den nordiska regionalpolitiken har ju haft ganska annorlunda mål än man
har haft inom EG, där man har lagt tonvikten vid hög arbetslöshet och låg
BNP per capita. Vi har fört en regionalpolitik på grund av att vi har haft
stora avstånd till marknaden, att vi har en låg befolkningstäthet i vissa regio-
ner och att vi har ett hårt klimat. Har EG godtagit att vi får ha dessa problem
som utgångspunkt för vår regionalpolitik?
Min tredje fråga gäller EES-domstolens sammansättning, vilka majori-
tetsförhållanden som kommer att råda mellan de olika domarna i den här
domstolen, och hur röstningsförfarandet skall gå till.
Anf. 31 GRETHE LUNDBLAD (s):
Herr talman! Jag vill gärna gratulera statsrådet till framgången i förhand-
lingarna. I motsats till Per Gahrton tror jag att Sverige har varit en mycket
aktiv och pådrivande förhandlingspart - och därför finns det anledning att
gratulera.
Det var mycket glädjande att höra att man när det gäller områdena hälsa,
miljö och säkerhet har kommit fram till att vi i Sverige får ha de kvalitativt
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Information
från regeringen
37
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Information
från regeringen
38
mycket viktiga bestämmelser som vi redan har. Mycken oro kan därmed
skingras.
Jag har ett par frågor. Från Nordiska rådets sida har man flera gånger frå-
gat statsministrarna om man försökt att i detta avtal också få in en bestäm-
melse om att det nordiska samarbetet skall fortsätta i samma bana som tidi-
gare, inom Helsingforsavtalets ramar. Vi har ännu inte fått något svar, och
därför skulle jag vilja fråga statsrådet: Kommer det att finnas någon paragraf
i samarbetsavtalet som säkerställer att det nordiska samarbetet kan fortsätta
på samma sätt som tidigare?
Den andra frågan gäller regionalstödet. Som det sades här nyligen bygger
ju en del av EGs regionalstöd på att länderna inte får ha en BNP över en viss
nivå. Men jag har en känsla av att jordbruksstödet inte är så fast bundet till
BNP. Därför vill jag fråga statsrådet: Är det möjligt att t.ex. det norrländska
jordbruket kommer med i ett stödsystem också inom ett EES-avtal?
Anf. 32 MARGARETHA AF UGGLAS (m):
Herr talman! Jag delar handelsministerns tillfredsställelse över att ett
EES-avtal nu är i sikte. Ett EES-avtal är mycket viktigt för Sverige som över-
gångslösning. Samtidigt är det alldeles klart att det aldrig kan bli mer än just
en brygga till ett fullvärdigt medlemskap i EG. Jag tycker att vi skall notera
den debatt som i går ägde rum i Europaparlamentet, där ju fortfarande frå-
gor kom från flera parlamentariker om EES-förhandlingarna. Samtidigt
kom en mycket positiv inställning till ett fullvärdigt svenskt medlemskap till
klart uttryck. Det tycker jag är kanske lika viktigt som den framgång som nu
kan noteras i EES-förhandlingarna.
Min korta fråga är: När beräknar statsrådet att en slutlig avtalstext kan
komma att föreligga? Tidsplanen är ju ganska begränsad - fram till slutet av
juni, såvitt jag förstår.
Anf. 33 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Min första fråga till statsrådet är: På vilka områden skulle
riksdagens, regeringens, kommunernas och landstingens nuvarande frihet
och rätt att fatta egna beslut begränsas av ett EES-avtal enligt de principer
och regler som EG- och EFTA-länderna hittills har kommit överens om?
Den andra frågan är: Vilka EFTA-länder - Schweiz, Finland, Norge osv. -
kommer att ordna folkomröstningar för att kunna säga ja eller nej till ett
EES-avtal?
Anf. 34 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Jag kan instämma i att det är tillfredsställande att vi har kom-
mit så här långt. Man får gratulera utrikeshandelsministern till den under-
bara natten och förhandlingarna i Bryssel förra veckan.
Detta innebär att vi får ett, vill jag påstå, 75-procentigt medlemskap i EG.
En fråga: På vilket sätt kommer regeringen att se till att riksdagen får ett
inflytande över det arbete som skall bedrivas i EGs olika kommittéer - att vi
på ett tidigt stadium kan vara med och ha synpunkter på uppläggningen av
det arbetet?
Sedan hoppas jag att regeringen så långt möjligt kan hålla tillbaka ambi-
tionerna från EG att inrätta en EFTA-fond för EG; det vore djupt otillfreds-
ställande om en sådan fond skulle bli ett resultat av förhandlingarna.
Ännu en fråga: På vilket sätt kommer man i de fortsatta förhandlingarna
när det gäller jordbruket att klara bodelningen mellan de frågor som egentli-
gen hör till GATT och de som hör till EFTA-EG-förhandlingarna?
Anf. 35 Statsrådet ANITA GRADIN (s):
Herr talman! Jag skall försöka gå igenom de olika frågorna.
Hur är det med samstämmigheten inom både EG och EFTA? Ja, skall
man döma av turbulensen under söndagen, söndagsnatten och måndagen,
kan man naturligtvis fråga sig hur det står till i både EFTA och EG. Men när
det är tolv självständiga länder på EG-sidan och sex - kanske skall vi också
räkna in Liechtenstein som snart blir självständig medlem - i EFTA, så är
det klart att det tar tid och kan vara ganska stökigt mellan varven. Men vi
lyckades ändå klara ut problematiken och få fram en kommuniké. Där säger
Island: ”Vi tar ställning till det hela när vi ser att också den fråga som är
viktig för oss, nämligen fisket, finns inkluderad i avtalet.” Det förstår jag
mycket väl. För befolkningen på Island är fisket helt avgörande för deras
överlevnad. Jag blev mycket förvånad när Per Gahrton säger att vi skulle
strunta i Island. Det är tvärtom så att Sverige, liksom de övriga EFTA-län-
derna, helt står bakom Islands position när det gäller fiskeproblemen.
Schweiz har självfallet en speciell situation med den konstitution de har.
De måste hela tiden ta hänsyn till den.
Det förekommer många rykten om fisket, Jens Eriksson. Problemet för
oss alla är väl att det kommer olika bud dels från EG, dels från de eventuella
diskussioner som Island och Norge har. Det har hittills i förhandlingarna inte
ställts några krav på Sverige och fisket. Det som diskuterats generellt är det
som EFTA-sidan har avvisat, nämligen att när man i EFTA säger att man vill
ha fritt marknadstillträde har motbudet blivit: ”Då vill vi ha del av fiskere-
surser.” Det är detta som framför allt Island avvisar med hänsyn till sitt stora
beroende av fisket. Det pågår också en diskussion där man säger att man
skall lämna fisket helt åt sidan och enbart göra en bilateral överenskommelse
med Island. Vi får se vilka rykten som kommer att klädas i mer substans så
småningom.
Jag har i viss mån redan svarat Per Gahrton att Sverige, tillsammans med
de andra EFTA-länderna, står bakom Islands speciella situation och fisket i
det här läget. Jag tycker att solidariteten inom EFTA fungerar. Jag tycker
att vi har blivit ett bra team som jobbar tillsammans, även om vi naturligtvis
också har olika åsikter mellan varven.
Jag tycker också att de svenska förhandlarna är mycket skickliga och har
skött sig alldeles utmärkt. Det finns ingen anledning att säga att de skulle ha
levt upp till de svenska åtagandena sämre än vad andra länders förhandlare
har gjort.
När det gäller miljön tycker jag att vi har hittat en tillfredsställande lös-
ning.
När det sedan gäller regionalpolitiken finns det ett krav från EG, framför
allt från de länder som anser sig ha en långsammare utveckling. Det finns
också ett missnöje med marknadstillträdet för fisk från de olika EFTA-län-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Information
från regeringen
39
|
Prot. 1990/91:113 16 maj 1991 |
derna. Man inser att detta kanske kommer att bli mycket marginellt när det |
fond. Det finns också flera av EFTA-länderna som kanske hellre deltar i en
|
Information |
sådan fond och betalar, än att de går med på ytterligare ansträngningar när När det gäller vår egen regionalpolitik finns det ju klart redovisat i den När det gäller domstolen skall det vid varje tillfälle vara fem EG-domare När det gäller det nordiska samarbetet, Grethe Lundblad, är detta önske- När det gäller jordbruket är ju jordbrukspolitiken som sådan inte med i Det glädjer mig att höra att man har en positiv inställning i Europaparla- Hur den slutliga avtalstexten kommer att se ut kan jag inte svara på. Det Krister Skånberg undrar vilka egna beslut vi har tagit. Vi skall komma ihåg Jag vet inte om några, och i så fall vilka, länder som eventuellt skall göra När det gäller Per-Ola Erikssons frågor om EGs olika kommittéer och på |
|
40 |
svenska agerandet. |
Jag vet att Per-Ola Eriksson har tyckt att en fond är en otillfredsställande
lösning. Jag har, tillsammans med Finland, hållit emot mycket hårt, men jag
ser nu att Sverige kan sitta här med ”Svarte Petter”. Det tror jag inte vi skall
göra, utan jag tror att vi skall överväga den här frågan seriöst för att inte
ställa oss och avtalet i en bekymmersam situation.
Det vi gör på jordbrukssidan skall självfallet också vara GATT-konformt.
Det finns också inskrivet i den här kommunikén som publicerades i samband
med ministermötet.
Anf. 36 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! Island - fantastiskt, stålande! Jag utgår alltså ifrån att Sve-
rige inte skriver under ett avtal som inte tillgodoser Islands legitima intres-
sen. Det var ett utmärkt besked. Jag noterar det.
När det gäller miljöaspekterna sade statsrådet bara att hon tycker att man
fått en tillfredsställande lösning. Jag frågade om alla de 48 punkter som fanns
i det hemligstämplade Probleminventering EES fått en tillfredsställande lös-
ning. Finns det någon som inte fått en tillfredsställande lösning? I så fall vil-
ken?
Naturskyddsföreningen krävde i sin uppmärksammade artikel i Dagens
Nyheter den 12 april bl.a. rätt till undantag utan tidsbegränsning när en-
skilda EFTA-länder har mer långtgående bestämmelser än EG och rätt att
fortsätta arbetet med att begränsa användningen av hälso- och miljöfarliga
kemikalier.
Kan man nu säga till Naturskyddsföreningen att kraven är till fullo upp-
fyllda, utan minsta undantag? Eller är det så att förbuden mot asbest och
kadmium har tidsgräns? Det är en ganska väsentlig sak.
Jag vill också fråga: Om det är rätt som statsrådet säger här, innebär det
att det inte blir någon fri rörlighet för varor? Då måste vi kunna upprätthålla
gränsformaliteter. Ni gav själva 1989 ut en bok som räknade upp gränsfor-
maliteter för varor. Det var en svensk studie som räknade upp 215 olika lagar
och förordningar som innehåller just gränsformaliteter för varor. Nu kom-
mer dessa, såvitt jag förstår, att vara kvar. Om det inte är så, vilka kommer
att avskaffas?
Skall det vara en poäng med det ni nu säger att ni uppnått - att vi skall
kunna ha högre normer än andra länder - då måste vi också kunna se till att
det inte kommer in varor som inte uppfyller våra högre normer. Annars är
beskedet inte värt någonting alls.
Kommer alltså dessa 215 gränsformaliteter för varor att vara kvar?
När det gäller människor hoppas jag ni uppnått att de får röra sig helt fritt.
Anf. 37 JENS ERIKSSON (m):
Herr talman! Självklart är jag bekymrad för svenskt fiske och för vad som
kan hända i ett EES-avtal. Det lättar något när statsrådet säger att man hit-
tills inte rest några krav på tillgång till svenska fiskevatten. Men jag fick inte
svar på min andra fråga och vill upprepa den: Om sådana krav kommer, hur
ställer sig Sverige och utrikeshandelsministern till sådana krav?
Jag vill lägga till att det är inte lättare för en svensk fiskare än för en is-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Information
från regeringen
41
|
Prot. 1990/91:113 16 maj 1991 |
ländsk om man rycker undan hans möjligheter att försörja sig och tar ifrån |
|
Information |
Anf. 38 KRISTER SKÅNBERG (mp): Herr talman! En del av de frågor jag hade tänkt ställa i andra omgången När det gäller den offentliga upphandlingen vill jag fråga statsrådet om Den andra frågan gäller den svenska handelspolitiken. På vilket sätt kom- När det gäller regler och normer för varor och tjänster: Vilka viktiga änd- Anf. 39 Statsrådet ANITA GRADIN (s): Herr talman! Först vill jag säga att det inte finns några tidsgränser för as- Gränsformaliteter blir kvar eftersom det inte blir någon tullunion mellan När det gäller fisket vill jag än en gång säga att vi har en gemensam EFTA- När det gäller offentlig upphandling är det faktiskt Sverige som har stått Det blir inte heller en samordnad handelspolitik. Den frågan är däremot När det gäller standarder, normer och liknande så är Sverige redan med i Informationsstunden var härmed avslutad. |
42
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande i ett sammanhang i början av morgondagens arbetsple-
num.
7 § (forts, från 5 §) Regionalpolitiken (forts. AU 13)
Anf. 40 ERIK HOLMKVIST (m):
Herr talman! Industriministern har lämnat kammaren. Vi kan väl alla ha
förståelse för att han kan ha ont om tid. Jag beklagar dock att vi därigenom
inte kommer att få svar på bl.a. de frågor som ställts av Anders G Högmark
om hur skogsvårdsavgift, avsaknad av kvittningsrätt och avsaknaden av ca
10000 utbildningsplatser i utbildningsväsendet för ungdom - som kanske
också kommer att gå arbetslös i höst - och hur skatt på arbetande kapital
positivt skulle kunna påverka den regionala balansen. Jag beklagar att ut-
skottets socialdemokratiska företrädare inte fullvärdigt vill delta i denna de-
batt.
Det är oroväckande med de regionala balansproblem som fortfarande
finns, och det krävs målmedvetna insatser, säger utskottet. Det är i sig
ganska allvarligt. Jag vill, herr talman, i ett kort inlägg beskriva det län i vårt
land som plågats och fortfarande plågas mest under den nuvarande rege-
ringspolitiken, Norrbotten.
Sedan 1982 har regeringens nederlag staplats på varandra när det gäller
detta län. Jag tänker inte försöka göra någon svartmålning, som svaret ofta
brukar bli, utan jag följer i stort sett den skrivning utskottet gjort.
Arbetslösheten, som under hela 1980-talet legat i topp i Norrbotten vid
en jämförelse med övriga län, ligger även nu i topp. Om hänsyn tas till den
förtidspensionering som skett och fortfarande sker av arbetsmarknadsskäl
har Norrbotten i dag en arbetslöshet, utanför ordinarie arbetsmarknad enligt
AMS egen statistik, på ca 15 %. Då är inte den dolda arbetslösheten inräk-
nad. Den är betydande, i synnerhet i inlandskommunerna, som sällan kan
erbjuda kvinnor och de unga arbete. I dessa kommuner är det ett betydande
antal människor som aldrig anmäler sig arbetslösa på grund av att det inte
finns arbeten att få. Detta vet man. Detta förhållande gäller i hög grad också
andra Norrlandslän.
Till dessa mycket stora tal människor som är arbetslösa och utanför den
ordinarie arbetsmarknaden skall läggas de nu accelererande varslen, som är
betydande i just Norrbotten. Dessa varsel kommer att innebära en ytterli-
gare ökning av antalet utanför den ordinarie arbetsmarknaden under de när-
maste månaderna.
Socialdemokraterna säger: Arbetslösheten kan bli den kanske största till-
gången för oss i valrörelsen. Tillåt mig fråga vad man egentligen menar med
detta.
Låt mig också få visa några andra faktorer av betydelse, förutom dilemmat
med arbetslösheten.
Regionalpolitiken
43
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
44
Inlandet avfolkas allt snabbare. Befolkningen blir allt äldre. Detta sam-
manhänger framför allt med att jordbruket sviktar. I dag finns inget nytt
företagande i denna för landsbygden så viktiga sektor. I dag är antalet jord-
brukare nere i ca 600.
Denna utveckling är även ett hot mot den livsmedelsindustri som är bety-
dande inom vissa regioner. Detta gäller även i hög grad övriga Norrlandslän.
Turismen sviktar. En hel näring är på grund av den orimliga skatteomlägg-
ningen på väg att gå under. Fjällturismen, som är den egentliga turismen i
länet, är med de korta säsongerna inte stark nog att utvecklas och överleva.
I dag har inte Svensson råd med vare sig fjällturism eller resa dit. Familje-
turismen försvinner. Vart skall den ta vägen? Har vi inte ansvar för att även
barnfamiljer skall ha råd med rekreation?
Samma förhållande lever restaurangnäringen under. Hela branscher i vårt
län sviktar under den skatteomläggning som blev så fel och destruktiv.
Men det kanske allra mest tragiska är att ännu en gång ökar flyttlassen i
antal. Ungdomarna flyttar. Flickorna först, därefter flyr pojkarna. Det finns
egentligen inget alternativ för dem, tyvärr. Än en gång slås fast att med en
socialdemokratisk regering finns inte livsrum i Norrbotten för Norrbottens
egna barn. Detta gäller också i mycket hög grad övriga Norrlandslän och
framför allt inlandet.
Det är således en allt annat än ljus bild som föreligger i Norrbotten och
som för övrigt föreligger i övriga län i Norrland.
Är då allt mörkt? Nej, delar av basindustrin går fortfarande bra. Den
mindre industrin och de små företagen går i stort sett bra. Det som stör den
bilden är att intresset för nyetablering är svagt. Här är det framför allt nej
till att kvitta förluster mot andra inkomster i ett startskede som hindrar ny-
företagandet att öka.
Att de mindre företagen gått bättre än väntat i Norrbotten är framför allt
de sänkta arbetsgivaravgifternas förtjänst. Detta har stärkt dessa företag un-
der många år. Detta har skett under hårt motstånd från socialdemokraterna,
som till sist tvingades ge med sig. Också i dag säger Monica Öhman nej till
våra förslag om ytterligare sänkningar av arbetsgivaravgifterna.
Man kan faktiskt säga att det var ett socialdemokratiskt nederlag som räd-
dade näringslivet i Norrbotten när det gäller den fråga som vi diskuterade
och debatterade under så lång tid inte minst i riksdagen.
Vad vill då moderata samlingspartiet? Jo, vi anser att det behövs nya grepp
och nya signaler från statsmakterna för att nå förändringar. Moderata sam-
lingspartiet har under många år lämnat förslag om förändringar. Låt mig re-
dovisa några av dem.
Vi vill att konkurrensförmågan förbättras, så att det norrbottniska nä-
ringslivet blir lika starkt som näringslivet i andra delar av vårt land.
Beslut bör fattas om åtgärder som syftar till att uppnå en stabil och säker
tillgång på elenergi.
Kärnkraften bör behållas så länge den är miljömässigt och ekonomiskt sä-
ker.
Vi har också lagt fram förslag om en förbättring av kommunikationerna
så att Sverige så att säga blir rundare. Detta bör ske genom inrättandet av
ett väl fungerande fraktstödssystem, som är neutralt och obyråkratiskt.
Vi har så sent som i dag sagt att vi bör låta inlandsbanan leva över somma-
ren. Det är ett sätt för riksdag och regering att visa på nya signaler som inne-
bär att man mer än hittills lyssnar på människorna.
Vi föreslår också i betänkandet en sänkning av arbetsgivaravgifterna i all
privat verksamhet i stödområde 1. Men Monica Öhman, trogen sin tidigare
inställning, säger nej till denna utveckling och utökning, vilken inte obetyd-
ligt skulle hjälpa landsdelen.
Vi vill att skattesystemet ändras radikalt, så att det befrämjar tillväxt och
nyföretagande.
Avdrag bör medges för förluster i nystartade företag mot inkomster av an-
nan art.
Skatten på arbetande kapital bör avskaffas. Det är nödvändigt att komma
till rätta med den hemmatillverkade kostnadskris som vi har.
Skogsvårdsavgiften bör avskaffas.
Detta är förslag som vi har haft under många år och som vi också följer
upp i år. Vi säger också i år att konsultkompetensen i länen, i första hand
inom utvecklingsfonderna, bör öka. Låt utvecklingsfonderna överge bank-
funktionen.
Herr talman! Länsmyndigheterna bör få ett ökat ansvar och inflytande
över utvecklingen genom att de får en påse resurser att fördela. Länsmyndig-
heterna är bättre än riksdag och regering på att fördela resurserna inom de
egna länen - detta på de centrala myndigheternas bekostnad.
Herr talman! Jag vill till sist yrka bifall till reservation nr 8 till det betän-
kande vi nu debatterar.
Anf. 41 EIVOR HUSING (s):
Herr talman! Propositionen Regionalpolitik för 90-talet, som antogs i fjol
våras, inriktades ju mot en förbättring av infrastrukturen. Men dessutom be-
hövs en bra boendemiljö och ett bra fritids- och kulturutbud för att både
företag och människor skall trivas och vilja stanna kvar.
Vi har ett högt ställt mål i vår regionalpolitik, vilket Monica Öhman på-
minde om i sitt anförande. Regionalpolitiken skall främja en rättvis fördel-
ning av välfärden mellan människor i olika delar av landet genom att se till
att människor får arbete och service oavsett var de bor. Naturligtvis innebär
det svårigheter att klara detta högt ställda mål i vårt avlånga land, från
Abisko till Ystad, med de olika förutsättningar som finns i olika delar av
landet. Isarna ligger nu kvar uppe i Abisko, och potatisen är redan satt i
Ystad.
Detta är vad debatten i dag handlar om. I motsats till många andra länder
i Europa låter vi i Sverige även kvinnor och ungdomar omfattas av det högt
ställda målet arbete åt alla.
I de statistiska uppgifterna för 1990, sammanställda av riksdagens utred-
ningstjänst, ligger arbetslösheten för kvinnorna och ungdomarna i de sju
skogslänen procentuellt högre än arbetslösheten i riket i stort. Den ligger
fortfarande högre än landets genomsnittliga arbetslöshet, men den är låg i
förhållande till arbetslösheten i andra länder. Helt har vi inte lyckats, det
skall vi erkänna. Vid en lågkonjunktur drabbas också glesbygden hårdare.
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
45
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
46
Samtidigt vet vi att man ute i regionerna gör väldigt mycket för att mildra
arbetslösheten. Om vi hade alla projekt samlade i en idébank, skulle det bli
svårt att famna allt detta. Dessutom har det gett resultat. När man läser en
del reservationer till dagens betänkande, kan man tro att det råder en stor
okunnighet om vad som sker ute i regionerna.
Det har skapats många nätverk av kvinnor och för kvinnor, och många har
startat eget. T.o.m. något så otraditionellt som en hovslagarfirma har startats
av en kvinna i södra Lappland. Regionala utvecklingscentra för kvinnor star-
tas runt om i landet. Utvecklingscentra kan numera skapas genom samar-
bete mellan olika länsorgan utan något initiativ från riksdag eller regering.
Lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen har ett tjugotal kvinnopro-
jekt i gång i norra Sverige. Utvecklingsfonderna arbetar också i större ut-
sträckning för att anpassa sin verksamhet till kvinnors behov.
Monopolet inom den offentliga sektorn har tagits upp i debatten i dag.
Men jag måste säga att jag aldrig träffar kvinnor som vill starta egen före-
tagsverksamhet inom den offentliga sektorn - och jag träffar många kvinnor.
På länsstyrelsen vid de regionalekonomiska enheterna finns ett nätverk av
kvinnliga handläggare som arbetar med att utveckla kvinnosynen på regio-
nalpolitiken. Det är verkligen nödvändigt att se på detta ”med kvinnoögon”.
Vi är en god bit på väg nu, men vi behöver kompetenshöj ande utbild-
ningar. Glädjande nog har en del kommuner redan startat kunskapscentra
för både kortare och längre utbildningar och för både kvinnor och män. I
kompletteringspropositionen utökas antalet högskoleplatser med 5 000.
Barnomsorgen behövs i en väl fungerande regionalpolitik. Det är något
som både företagare och arbetstagare efterfrågar vid nyetableringar. Jag har
svårt att förstå alla som pläderar för vårdnadsbidrag och tror att föräldrarna
ute i glesbygden går och drömmer om det. Nej, dessa föräldrar vill ha den
valfrihet som innebär att de kan välja en dagisplats, men det skall naturligtvis
vara i anslutning till det egna boendet. Detta är en fråga om jämlikhet för
barnen, och det är en del i socialdemokraternas målsättning att främja en
rättvis fördelning av välfärden mellan människor i olika delar av landet.
Dagmammorna finns snart inte att tillgå, inte ens i byarna. I en motion
föreslås ett initialstöd om 25 000 kr. per plats med syfte att utveckla nya och
flexibla daghemsformer i glesbygden. Det finns redan nu många kommuner
som klarar barnomsorgen just genom flexibla lösningar. Jag skulle kunna ge
många exempel på detta, men jag skall nämna Eda kommun, en s-märkt
kommun i Värmland med 9000 invånare, där alla barn får barnomsorg och
där man dessutom har landets lägsta barnomsorgstaxa.
Det händer också något nytt ute i bygderna. Det har uppstått något av
en ny kooperation ute i landet. På många ställen bygger bygdens befolkning
exempelvis föreningshus och servicehus för äldreomsorgen.
Jag håller med många talare om att det är många flickor som, trots allt det
positiva som sker, ändå flyttar ifrån oss. Här måste kommunerna ta ett större
ansvar för flickornas livsmiljö, för att de skall få utbildning men även en rik
fritid. Även föreningarna måste gå in och ta sitt ansvar.
Genom civildepartementet och dess ungdomsminister Margot Wallström
har det givits möjligheter till både kommuner och föreningar att söka pro-
jektmedel för att skapa nya former av kultur- och fritidsutbud som tilltalar
just de unga kvinnorna. Dessutom kan länsanslagen numera användas till
nya kulturaktiviteter.
Data- och kommunikationstekniken är en viktig del av vår infrastruktur.
Den byggs nu ut och ger därmed möjligheter till nya arbetstillfällen även
långt inne i fjällvärlden, exempelvis i den lilla byn Ammarnäs, dit en kvinna
valde att flytta hem från Stockholm och starta en datastuga. Nu har hon tio
kvinnor anställda genom att de fick jobbet med folkbokföringen. Det är en
stor arbetsplats räknat i procent av befolkningen i byn. Jag kan tillägga att
det på denna ort har gått väldigt bra för turismen i vinter, lika bra som tidi-
gare - trots momshöjningen.
Det finns både problem och möjligheter kring glesbygdens telenät, och
därför har post- och teleutredningen haft i uppdrag att klarlägga hur telever-
kets regionalpolitiska och sociala ansvar skall kunna tillgodoses. Det finns
ett kostnadsgap mellan tätort och glesbygd, och där måste man hitta kommu-
nikationssystem som ger glesbygden samma standard och möjligheter till ut-
veckling. Vi har här mycket att förvänta oss i framtiden. Glesbygden behö-
ver tjänstesektorn utöver våra naturtillgångar såsom skog och malm med nya
prospekteringar. Dessutom har vi ju vattenkraften.
Kanske är det många som upplever det här inlägget som en skönmålning.
Jag tillhör arbetsmarknadsutskottet och jag bor i en glesbygdskommun, och
jag vet att det händer mycket bra i fråga om sysselsättningsåtgärder. Men
dessa måste utvecklas ännu mer.
Anders G Högmark sade att människorna i glesbygden är pinade och
lider. Så är det inte alls. Vi har en väldigt god standard, och jag tycker att
socialdemokraterna här verkligen har visat vad de menar med att fördela väl-
färden. Det kan man göra genom en bra regionalpolitik. Men självfallet kan
regionalpolitiken bli ännu bättre, och det är det vi jobbar för efter det beslut
vi fattade i fjol om Regionalpolitik 90. Men det behövs ännu litet mer tid
innan vi kan se alla resultaten av det beslutet.
Anf. 42 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag skall först beröra något av det som tidigare i dag har sagts
om EG och regionalpolitiken. I det här betänkandet förs ingen diskussion i
klartext, trots att samtliga partier i motioner har tagit upp frågan om regio-
nalpolitiken och EG-anpassningen. I en kommittémotion från socialdemo-
kraterna med Bo Holmberg i spetsen sägs t.ex.: ”Det är viktigt att regional-
politikens huvudmål - regional balans - lyfts fram under 1990-talet. Europa-
samarbetet och närmandet till EG får inte innebära att Sverige släpper sina
regionalpolitiska ambitioner.”
I budgetpropositionen sägs att man i förhandlingarna med EG från nor-
disk sida har fört fram Nordens argument för regionalpolitiska satsningar,
som utgår från problem med avstånd till marknaden, befolkningstäthet, kli-
mat m.m. Denna grund för regionalpolitik finns inte, som jag tidigare fram-
hållit, inom EG.
Jag tycker att det borde ha varit lätt för utskottet att göra en kraftfull mar-
kering att EES-avtalet och ett eventuellt medlemskap i EG inte får leda till
krav på minskade regionalpolitiska ambitioner.
Vi kunde konstatera redan i fjol att såväl när det gällde stödområdets stor-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
47
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
48
lek, nivån på lokaliseringsbidragen, tidsbegränsningen av de nedsatta social-
avgifterna m.m., så genomfördes dessa sänkningar av ambitionen just med
hänvisning till EG. Samtidigt kan vi konstatera att de mest EG-vänliga parti-
erna kräver att antalet företag som får nedsättning av avgifterna skall bli
större. Det är lätt att konstatera att den politiken inte går ihop.
För drygt en månad sedan diskuterade vi transportstödet. Regeringen
föreslog neddragningar just med hänvisning till förhållandet inom EG. De
föreslagna neddragningarna av godstransportstödet gick riksdagen inte med
på, men de andra försvagningarna släpptes igenom. Jag är ganska övertygad
om att vi nästa år kommer att få nya förslag om neddragningar av detta slag
i EG-anpassningens anda.
Småföretagen i avfolkningsbygden har hittills inte sett några påtagliga po-
sitiva resultat av den EG-anpassning som pågår. I propositionen sägs t.o.m.
på s. 27 i bil. 14 att EG självt räknar med att tillväxten kommer att bli ojämnt
fördelad mellan länderna och i första hand gynna centralt belägna regioner.
Det är ju den officiella politiken inom EG. Här i kammaren låter det ibland
tvärtom så att glesbygden kommer att gynnas av en EG-anslutning. Jag tror
aldrig att det i längden är bra att hänge sig åt önsketänkande och att sticka
huvudet i busken.
I vissa avseenden sänks anslaget inom vissa områden till regionalpolitiken.
De regionala utvecklingsinsatserna skärs ned med 78 miljoner jämfört med
tidigare budgetår, och anslaget till de särskilda regionala infrastrukturåtgär-
derna sänks med 144 milj .kr. Vi vidhåller i år vårt krav på att en summa mot-
svarande 1 öre av priset på vattenkraft från äldre vattenkraft skall återföras
till de kraftproducerande länen. Det skulle innebära ett tillskott för infra-
struktursatsningar på 600 milj.kr., något som mycket väl skulle behövas.
Jag är för min del övertygad om att överbetoningen av marknadskrafter-
nas välsignelser i alla avseenden och EG-anpassningen bidragit till den för-
svagning av de nordligaste länen som sammantaget pågått under 80-talet. Vi
kan konstatera att den regionala obalansen har ökat.
Norrbottens län har under detta decennium minskat med drygt 3 000 invå-
nare. Vi betraktar det som en ljuspunkt att kustbygden, förutom Kalix kom-
mun, har ökat med ca 5 000 personer. Det har emellertid medfört att inlandet
fått släppa ifrån sig drygt 8 000 personer. Kiruna har förlorat 3 600 och Gälli-
vare 2300 invånare. Detta är stora tal för dessa relativt små kommuner.
Arbetslösheten ligger i såväl hög- som lågkonjunktur två tre gånger högre
i Norrbottens län än i riket som helhet. Det betyder att vi nu i Norrbotten
går upp mot EG-nivåer. I april hade vi 5,3% eller nära 9000 registrerade
öppet arbetslösa. Räknar vi in dem som är föremål för arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder blir siffrorna, som Erik Holmkvist sade, betydligt högre. Av
ungdomarna är närmare 10 % öppet arbetslösa.
För drygt 20 år sedan hade vi i länet 50 000 personer i åldern mellan 15 och
24 år. Om några år är denna befolkningsgrupp nere i 30000. Det innebär att
antalet människor som är under 25 år minskat med kanske 40 %.
Dessutom innebär utflyttningen av ungdomen en kraftigt könsmässig oba-
lans. I vissa kommuner är antalet pojkar i giftasvuxen ålder dubbelt så stort
som antalet kvinnor. Detta leder till att servicenivån för dem som bor kvar i
dessa kommuner kommer att bli svår att upprätthålla.
Herr talman! En stor mängd neddragningar och nedläggningar slår hårt
mot Norrbottens län. Avvecklingen av gruvverksamheten i Arjeplog betyder
minst 300 arbetstillfällen mindre i en kommun med drygt 3 700 invånare. Per-
sonalminskningar vid LKAB, ASSI, domänverket, SCA osv. betyder att tu-
sentals jobb försvinner. Avrättningen av inlandsbanan ger också konsekven-
ser för turismen.
Strukturpropositionen visade sig vara inriktad på kommunikationssats-
ningar främst i storstadsområdena och i södra Sverige. Transportkostnader-
nas kraftiga ökning, främst på grund av skatteomläggningen, har drabbat
hårt i glesbygden. Vi anser att det borde gå att differentiera dessa kostnader.
Vägar och järnvägars kvalitet har stor betydelse för transportmöjligheterna,
och underhållet har eftersatts under de senaste åren. Nu borde Sverige ta
chansen att göra rejäla satsningar på den här delen av infrastrukturen i de
nordligaste länen.
Det kommer att finnas anledning att återkomma till dessa frågor i sam-
band med behandlingen av betänkandena om näringspolitiken, de statliga
företagen, trafikpolitiken och tilläggspropositionen. I det här betänkandet
berörs bara en liten del av de beslut som har regionalpolitiska konsekvenser.
Jag hoppas att den nu startade arbetsgruppen kommer att utarbeta ett ut-
vecklingsprogram för Arjeplogs kommun. Jag tycker att man särskilt bör
titta på vilka möjligheter det finns att lokalisera lämpliga statliga verksamhe-
ter till denna kommun. Jag har pekat på de resurser som arbetslivsfonden
disponerar över. En rehabiliteringsverksamhet för vissa typer av arbetsska-
dade skulle mycket väl kunna förläggas till Arjeplog. I dessa kommuner
finns både skogs- och gruvarbetare som har farit illa under sin yrkesverksam-
het. Jag står givetvis bakom reservationen om ett utvecklingsprogram för
Arjeplog.
Det finns flera motioner som berör klassificeringen av nödvändig stödnivå
för Älvsbyns kommun. Så var även fallet i fjolårets betänkande om regional-
politiska frågor. Älvsbyn har liknande drag när det gäller arbetslöshet och
utflyttning som t.ex. Kalix kommun, som har tillförts stödområde 1. Under
1989 hade Älvsbyn större arbetslöshet än både Jokkmokk och Arjeplog,
som är typiska inlandskommuner. Jag yrkar därför bifall till reservation 18 i
mom. 36.
Jag står givetvis bakom övriga reservationer där vårt parti finns med.
Anf. 43 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 44 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Det råder en ganska fridfull stämning här i kammaren. Det
är inte särskilt många ledamöter närvarande, och tonen är lågmäld mellan
debattörerna. Men det är mycket allvarliga problem som vi har framför oss
och som finns just nu.
Utslagningen från arbetsmarknaden drabbar glesbygden hårdast och
snabbast. Kvinnorna är mest utsatta och utslagningshotade, mycket mer än
männen. Det här är fakta som nu börjar göra sig mer gällande när 80-talets
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
4 Riksdagens protokoll 1990/91:113
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
50
högkonjunktur definitivt är bruten. De regionalpolitiska problemen är nu
också mer sammansatta och omfattar såväl brist på arbetstillfällen som i vissa
delar av landet brist på arbetskraft, som t.ex. tekniker, läkare och lärare.
Detta förhållande understryker ytterligare vad folkpartiet liberalerna länge
har framfört, nämligen behovet av en mer aktiv regionalpolitik, en mobilise-
ringspolitik.
Målet för regionalpolitiken måste vara att man skall skapa miljöer som
stimulerar kreativitet, enskilda initiativ och lokal mobilisering av resurser.
Tiden är ute för centraldirigering - murarna har fallit i Östeuropa - och den
socialdemokratiska regeringens centraldirigenter borde också få lämna in så
att beslutanderätten kan decentraliseras.
Herr talman! Hur många gånger har vi inte här från riksdagens talarstol
fått höra de stolta honnörsorden om målen för regionalpolitiken: alla männi-
skors rätt - oavsett var de bor - till arbete, service och god miljö. Det här
upprepas också i dagens betänkande med tillägget att regionalpolitiken inte
ensam kan lösa de regionala problemen. Här krävs samverkan inom en rad
politikområden, konstaterar utskottet trosvisst.
Tyvärr måste jag konstatera att de vackra orden saknar verklighetsförank-
ring. Låt mig bara peka på ett enda talande exempel - inlandsbanan. För
drygt en månad sedan röstade majoriteten här i kammaren, bestående av
socialdemokrater och moderater, ned förslaget om fortsatt drift av den spår-
bundna tågtrafiken på inlandsbanan och utfärdade därmed dödsdomen över
banan. Inför sommarturistsäsongens start skulle tågtrafiken upphöra den 10
juni enligt riksdagsbeslutet.
Efter folkpartiets initiativ i länsstyrelsen i Västerbotten, ett kraftigt enga-
gemang från landshövding Sven Johansson i Umeå och ett utskottsinitiativ
av Börje Hörnlund kan lyckligtvis trafiken upprätthållas åtminstone i som-
mar. Jag tycker att det för Erik Holmkvist, som tyvärr inte är närvarande här
i dag, skulle kännas litet konstigt att stå och säga att moderaterna nu i alla fall
har ställt upp på fortsatt drift av inlandsbanan i sommar, när de inte kunde ta
steget fullt ut för en månad sedan.
De 18 berörda inlandskommunerna längs banan har ställt upp med både
engagemang och frivilliga insatser för att rädda tågtrafiken. Kommunerna
rustar och människorna mobiliserar för att ta ansvar för och ta hand om de
många turister som vill åka på inlandsbanan och därmed uppleva storslagen
natur och kultur, gemenskap och samhörighet genom ett landskap som utgör
Sveriges sista orörda natur- och fjällområden. I ett sådant läge utfärdade ma-
joriteten i riksdagen dödsdomen för inlandsbanan, och en självuppfyllande
profetia från kommunikationsminister Georg Andersson blev verklighet.
En annan fråga som har upprört sinnena, vilket också Bengt Hurtig varit
inne på, är det transportstöd som Georg Andersson ville dra ned. Det är
ett annat exempel på den socialdemokratiska regeringens mycket defensiva
regionalpolitik. Är det en sådan politik som kallas målinriktad och anses ske
i samverkan med andra politikområden? Ja, i så fall lyckas man snart utplåna
Norrlands inland. Nej, spåren efter den socialdemokratiska regeringens po-
litik förskräcker!
All erfarenhet av regionalpolitiska insatser visar att det är de insatser som
görs inom infrastrukturen som är viktiga och som ger effekter. Där finns bl.a.
kommunikationer med. Krisinsatser i form av paketlösningar lindrar för till-
fället men botar inte. Det finns en rad utvärderingar som bekräftar detta för-
hållande.
Helt klart är att i dagens läge och med de regionala balansproblem som
råder efter ett nioårigt socialdemokratiskt styre, framstår det än mer tydligt
att det krävs särskilda, långsiktiga och framtidsinriktade satsningar av olika
slag för att minska obalansen mellan olika regioner. Inte minst infrastruktu-
ren behöver rejält stöd och inte nålpengar. Det har vi från folkpartiets sida
krävt i motioner. Det behövs bättre vägar. Det satsas nästan inte en krona
på E4-an norr om Sundsvall. Järnvägen, tele- och datakommunikationer,
utbildning och forskning behöver mera pengar.
Med det här inlägget vill jag särskilt peka på fyra områden som berör ar-
betsmarknadspolitiken. Det gäller ändring av stödområdesindelningen i
landet, behovet av regionalpolitiska insatser i vissa områden av glesbygd,
särskilda insatser för kvinnor och möjligheter för länsstyrelserna att utan-
ordna förhöjt lokaliseringsbidrag.
Arbetsmarknadsläget i Västerbotten - det län som jag känner bäst - är
prekärt. Företag går i konkurs, och möjlighet till fortsatt verksamhet kan
inte åstadkommas. Det är en vanlig kommentar. Det här kan gällaen liten by
som Flarken, där man lägger ned fönstertillverkning och 15 personer mister
jobbet. Det kan gälla Valmet Logging i Skellefteå som halverar sin arbets-
kraft från 340 anställda i höstas till 190 nu. Det kan också gälla Rottneros i
Rundvik som varslar 24 personer. Överallt ser läget på arbetsmarknaden ut
på det här sättet.
Länsarbetsnämnden sammanfattar i sin prognos för första halvåret att
Västerbotten sannolikt har att vänta en fortsatt kraftig ökning av arbetslös-
heten. Varslen under andra halvåret 1990 t.o.m. februari 1991 berör drygt
1900 personer. 620 berör anställda i verkstadsindustrier. Därtill skall läggas
att 840 arbetstillfällen avvecklas inom gruvnäringen och vid smältverket i
Rönnskär.
Nu när Georg Andersson som kommunikationsminister styr SJ och kom-
munikationerna på räls drabbas Norrland också hårt då SJ måste rationali-
sera. Av de ca 760 varslade inom SJ finns inte mindre än 400 i Norrland.
Sysselsättningen inom jordbruket minskar - det har berörts tidigare i dag.
Skogsbruket tarvar färre anställda, framför allt i inlandet, beroende på ny
teknik och minskad efterfrågan från såväl massaindustri som sågverk och
träindustri. Prognosen för Västerbottens del visar också att arbetslösheten
framemot årsskiftet 1991/92 kan ha ökat uppemot 4,4 %, och i fjällkommu-
nerna kan arbetslösheten uppgå till 8 %. I vissa kommuner är det så redan i
dag.
Det här är således en mycket dyster rapport, herr talman. Här behövs
starka krafter för att vända avveckling till utveckling. Från folkpartiet libera-
lernas utgångspunkt växer sig då kravet på en mobiliseringspolitik - inte av-
veckling enligt socialdemokratiskt recept - än starkare. Det är också en yn-
kedom att landets statsminister skyller den ökande arbetslösheten på opposi-
tionen. Det är ingen annan än den socialdemokratiska regeringen som bär
ansvaret för den arbetslöshet som i dag råder.
När vi nu för fram kravet på en översyn av stödområdesindelningen grun-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
51
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
52
dar sig vår framställan på kravet på en mobilisering av företagens förmåga
att utvecklas men på någorlunda jämlika villkor.
Vid beslutet om en ny regionalpolitik ändrades stödområdesindelningen
på ett mycket olyckligt sätt. Vi har redan nu upplevt dess konsekvenser i
Västerbotten. Jag tänker då särskilt på Norsjö kommun, Fällfors, Jörn,
Kalvträsk inom Skellefteå kommun och Kristineberg i Lycksele kommun,
som visserligen fått en tillfällig inplacering i stödområde 1 men som har en
permanent gruvkris att leva med. Bjurholm och Vindeln är andra svaga or-
ter. Effekten av en placering i stödområde 2 i stället för i stödområde 1 kan
för ett enda företag i Jörn innebära en kostnadsökning på ca 1,5 milj.kr. i
jämförelse med ett likartat företag som ligger i Norrbotten eller i Malå. Det
är nu helt nödvändigt att regeringen snarast initierar en översyn av stödom-
rådesindelningen för att framför allt stärka arbetsmarknaden i dessa samhäl-
len.
Det finns ett annat problem som skulle kunna åtgärdas och där inrikt-
ningen enligt folkpartiet liberalernas åsikt bör vara att besluten fattas så nära
verksamheten som möjligt och av dem som bäst känner till rådande förhål-
landen. Jag tänker på möjligheterna som sedan länge funnits att bevilja före-
tag förhöjt lokaliseringsbidrag. Nu gäller att högsta bidrag - 35 % i stödom-
råde 1 och 20 % i stödområde 2 - undantagsvis kan höjas till 50 % och att
regeringen skall fatta sådant beslut. Det är här vårt ändringsförslag kommer
in. Vi anser att länsstyrelserna skall vara kapabla till detta. Men ännu en
gång visar regeringen att man tror sig vara alla goda gåvors givare och inte
vill ge fullmakten och förtroendet till länsstyrelsen. Man misstror sin egen
myndighet.
Det finns också en annan regionalpolitisk insats som skulle ha stor bety-
delse för områden där naturskyddsbesluten är särskilt omfattande och som
vi från folkpartiet liberalernas sida önskar lyfta fram. Jag tänker då på vårt
förslag att speciella regionalpolitiska insatser, t.ex. inom ramen för infra-
struktursatsningarna, skulle kunna göras just där naturskyddsbesluten är
särskilt omfattande. Det kan i vårt län gälla t.ex. Sorsele kommun, som har
fått avsätta en stor del av sin mark till naturskyddsområde. Där skulle man
kunna göra en mycket större satsning på naturleder, särskilda övernattnings-
stugor och annat för att stärka turismen. Jag tycker att centern och Stina
Eliasson skulle ställa upp på det förslaget. Det gäller våra områden i norra
Norrlands inland. Det skulle inte behöva kosta så stora pengar, men det
skulle göra oändlig nytta för dessa människor, som lever under knapphetens
kalla stjärna. Här handlar det också om mobilisering för turism.
Allra sist men inte minst till något som är nära nog en ödesfråga - det har
många talare redan varit inne på - nämligen kvinnornas arbetsmarknad i
Norrlands inland. Det krävs ökade insatser för att stärka kvinnornas möjlig-
het att leva och verka. Försvinner kvinnorna, dör bygden ut. De snäva och
ensidiga arbetsmarknaderna och bristen på fritidssysselsättning leder annars
till fortsatt utflyttning - särskilt bland unga kvinnor - som måste hindras. Det
handlar också om att satsa mer på utbildning, fritid och kultur i Norrlands
inland.
Jag vill särskilt vända mig till Eivor Husing, som i sitt anförande tog upp
att hon träffar många kvinnor men ingen som vill starta eget inom offentlig
sektor. Det är möjligt att Eivor Husing inte träffar de kvinnorna, men jag
gör det. Jag träffar många. Dessutom finns det etableringsförbud för t.ex.
sjukgymnaster - de får ju inte starta eget som de vill. De skulle också, tycker
jag, uppmuntras att starta sjukhem och annan verksamhet men med offent-
ligt satsade pengar. Det förslaget har vi försökt att föra fram i länsstyrelsen,
men den tanken satte sig socialdemokraterna bestämt emot. Nej, kvinnor
skall inte få möjlighet att starta eget inom områden där offentlig sektor har
haft monopol!
I Västerbotten och även i andra län pågår olika projekt med särskild in-
riktning på kvinnor och arbetsmarknad. Det är viktigt att dessa projekt får
tillräckligt med resurser, så att varaktiga arbetstillfällen för kvinnor kan ska-
pas, i första hand i Norrlands inland.
I detta sammanhang vill jag särskilt lyfta fram folkpartiet liberalernas krav
på en nedsättning av de sociala avgifterna för all icke-offentlig verksamhet
inom den fastställda stödområdesindelningen. En sådan åtgärd skulle märk-
bart medverka till ett bättre företagsklimat för de kvinnor som vill starta
eget.
Herr talman! Jag vill endast tillägga - det är mycket viktigt att påpeka, och
det har också tidigare talare varit inne på - att Norrland inte är en tärande
region; tvärtom är vi närande, men vi vill arbeta under villkor som är likvär-
diga villkoren i landet i övrigt. Fick vi de förutsättningarna genom en målin-
riktad regionalpolitik skulle förhållandena avsevärt förbättras. Vi norrlän-
ningar vill göra rätt för oss! Vi vill inte leva på bidrag och stöd, men vi vill
ha likvärdiga villkor att arbeta under. Jag ställer mig bakom de reservationer
där folkpartiet finns med men yrkar bifall endast till reservationerna 15, 25
och 28, och det är för att spara tid här i kammaren.
Anf. 45 EIVOR HUSING (s) replik:
Herr talman! Till Ulla Orring vill jag säga att jag har varit ute på många
vårdinrättningar, och jag har inte träffat på några kvinnor där som vill starta
eget. Och jag kan förstå dem, om de inte går och drömmer om att starta eget
företag i form av ett sjukhem eller i exempelvis äldreomsorgen. Ansvaret för
att ta hand om sjuka och gamla vilade tidigare på oss kvinnor i hemmen, men
arbetet var då oavlönat. Jag förstår att man inte drömmer om att gå tillbaka
till att ta på sig det fulla ansvaret för gamla och sjuka.
Däremot träffar jag många kvinnor som vill ha kortare arbetstid och som
skulle vilja kunna påverka mer på sina arbetsplatser. Det är därför vi säger
att vi behöver en förnyelse i den offentliga sektorn. Vi vill ge våra anställda
en bättre möjlighet att vara med och påverka och därmed trivas bättre på
sina arbetsplatser. Folkpartiet har tydligen fått det här på hjärnan och tror att
kvinnor går och drömmer om att få starta en egen verksamhet i exempelvis
äldreomsorgen. Man tror tydligen att det skulle lösa alla problem.
Anf. 46 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! På nyheterna i morse kunde vi höra en rapport från Gävle
om hur människor trivs på sin arbetsplatser. Resultatet var egentligen ganska
skrämmande - man trivs inte på sin arbetsplats. Men de som hade egna före-
tag trivdes med sitt arbete.
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
53
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
54
Här i landet är vi vana vid att all service skall ske genom offentlig sektor.
Det är en felaktig grundinställning. Det finns många kvinnor som har tradi-
tion på och är oerhört duktiga och skickliga i att ta hand om äldre, barn och
andra och som mycket väl skulle kunna driva ett eget sjukhem om de fick
möjligheter, om man gav deras verksamhet samma möjligheter som den i
offentlig regi drivna verksamheten. Men det är självfallet inget oavlönat ar-
bete de skall utföra. Meningen är ju att statsbidrag skall utgå på samma sätt
som till den verksamhet som bedrivs i offentlig regi. Jag tror, Eivor Husing,
att vi om tio år säkert skall ha upplevt att det har skett en stor förändring på
arbetsmarknaden även i Västerbottens län då det gäller kvinnors eget företa-
gande just på de traditionella områdena.
Anf. 47 EIVOR HUSING (s) replik:
Herr talman! Jag hörde också på radion i morse att det är så många som
otrivs på grund av att de har en dålig arbetsmiljö. Därför har vi arbetslivsfon-
den som ger företagen möjligheter att försöka hitta en bättre organisation,
inte minst när det gäller den psykosociala arbetsmiljön, för att människor
skall kunna trivas bättre.
Sedan, Ulla Orring, är det ju ändå så att det är skillnad mellan olika före-
tag. Att driva ett sjukhem med äldre personer, att starta eget i äldreomsor-
gen - det är inte det kvinnorna drömmer om. Det var ju det vi slapp genom
att kvinnorna gavs möjligheter till utbildningsbidrag, kunde gå ut i arbetsli-
vet och därigenom få en dräglig tillvaro.
Anf. 48 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Det måste väl vara en stor fördel för de kvinnor som vill ar-
beta med vård att få göra det i egen regi så att säga, att själva få vara med
och påverka direkt. Vi har ju nu prövat den offentliga sektorn. Där upplever
många kvinnor att man inte får komma fram med sina förslag. Sent skall syn-
daren vakna. Det kanske nu finns ett gryende intresse att förändra ”order-
strukturen” inom våra sjukhem, daghem och annan omsorg. Här finns det
många möjligheter för kvinnor att få organisera sjukvård och omsorg på det
sätt som man har upplevt ger effekter. Det finns också många sjukhem i
andra delar av vårt land där det här fungerar alldeles perfekt - i egen regi,
med statsbidrag. Socialdemokraterna måste förstå att det går att driva verk-
samhet även inom sådana områden som tidigare har varit helt förbehållna
staten, eftersom statsbidrag inte har utgått på samma sätt som för offentlig
verksamhet.
Anf. 49 STINA ELIASSON (c):
Herr talman! Jag vill börja mitt anförande med att uttrycka min förvåning
och häpnad över att Ulla Orring ger sig på centern av alla partier när det
gäller regionalpolitik och miljöpolitik. Ta hellre något annat parti! Centern
har varit det parti som ivrigast, ihärdigast och först har arbetat för en rättvis
regionalpolitik. Det är möjligt att jag återkommer till detta under diskussio-
nen.
Det står en hel del vackra och bra ord i det betänkande som vi nu behand-
lar. Vi påminns om att målen för regionalpolitiken skall vara att alla männi-
skor, oavsett var de bor i landet, skall ges tillgång till arbete, service och god
miljö. Vi påminns också om att regionalpolitiken inte ensam kan lösa de re-
gionala problemen, utan här behövs samverkan inom en rad politikområ-
den. Flera talare har understrukit detta.
Vi får också veta att de uppställda målen för och inriktningen av regional-
politiken alltjämt bör gälla. Det där låter ju bra, men stämmer det med verk-
ligheten?
Med dessa uttalade mål i minnet vill jag särskilt lyfta fram Jämtlands län
och tala om förhållandena för oss som bor där. Vi är visserligen inte så många
till antalet, men geografiskt är vi stora. Vi har en stor yta att ta ansvar för.
Vi envisas med att bo utspridda i hela länet och tycker oss ändå ha rätt att
räknas till de människor som oavsett var de bor skall ges rätt till arbete, ser-
vice och en god miljö, för vi bor ju onekligen i Sverige vi också.
Jag vill nu särskilt peka på några områden där vi i Jämtlands län anser oss
felaktigt och orättvist behandlade samt hur felaktigheterna kan rättas till för
att vi skall få möjlighet att rätt utnyttja de stora basresurser som vi själva har
inom vårt län. Vi har nämligen stora egna resurser, och det är sorgligt att
centern är ensam om att vilja stämpla ut begreppet ”stödområde” och i stäl-
let införa begreppet ”resursområde”. Vi vill slippa beteckningen ”stödom-
råde”. Vi är och har varit ”resursområde” för hela landet.
Herr talman! Centerns reservation 16 handlar just om detta. Jag undrar
varför inte folkpartiet stöder den reservationen. Tycker Ulla Orring att det
är bra med den beteckning som vi nu har?
I fortsättningen av mitt anförande använder jag ändå ordet stödområde,
eftersom centerförslaget om ändrad beteckning ännu inte har fått majoritet
i riksdagen.
Herr talman! Jag stöder centerreservation 17 under mom. 32. Den innebär
bifall till motionerna om att Bräcke kommun i Jämtlands län skall placeras i
stödområde 1. Skälen till detta finns i mina egna motioner 445 och 446 lik-
som i Nils-Olof Gustafssons (s) motion 456 från den allmänna motionstiden.
Jag är glad över att jag har hela centergruppen med på detta krav, som ju
återfinns i centerns kommittémotion 491 med Börje Hörnlund som första
namn.
En av Jämtlands läns stora egna resurser är vattenkraften. Vattenfall och
andra stora kraftbolag äger kraftverken i Jämtlands län, men deras huvud-
kontor ligger inte i länet utan mest i Stockholmstrakten. Det innebär att
kraftbolagen inte betalar ett rött öre i skatt för den produktion som sker i
Jämtlands län och där alltså pengarna genereras. Vi har från centerns sida
under en mycket lång följd av år krävt att 1 öre per producerad kilowatt-
timme skall gå till de områden där elkraften produceras. För övrigt stödde
majoriteten i den regionalpolitiska utredningen förslaget.
Regeringen gömde detta berättigade krav i en ny utredning, som är klar
för länge sedan. Normalt brukar ett betänkande följas av en remissrunda,
men någon sådan har ingen sett till än. Var sitter bromsklossarna? Antag-
ligen i regeringen. Det är inget tvivel om att vi i Jämtlands län kommer att
fortsätta att slåss för denna fråga. Vi lägger inte ned frågan förrän pengarna
betalas ut!
En annan av Jämtlands stora egna resurser är vår fina miljö, något som
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
55
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
56
många turister också upptäckt, och turistnäringen är en av Jämtlands läns
viktigaste näringar. Nu går turistnäringen kraftigt bakåt. Där spelar turist-
momsen utan tvivel en avgörande negativ roll. Många turistföretag går i kon-
kurs.
TCO-distriktet har genom sin distriktsordförande Anita Westergren i de-
battartiklar i både Österunds-Posten och Länstidningen uppmanat oss riks-
dagsledamöter att göra något åt turistmomsen nu och slutar med frågan:
”Hur många skall behöva begära sig i konkurs innan ändring sker?”
Från centerns sida får TCO-distriktet och därmed turistnäringen i Jämt-
lands län medhåll. Turistmomsen måste sänkas.
Det här med turistmomsen är ett exempel på att den samverkan mellan
olika politikområden som är nödvändig för att regionalpolitikens mål skall
uppfyllas inte alls har fungerat.
Ett annat exempel på ”icke-samverkan” gäller trafikpolitiken. Inlandsba-
nan, en viktig pulsåder genom hela Norrlands inland, behövs för godstrafik
men också i hög grad för persontrafiken. Ordet ”skandal” är rätta uttrycket
för hur ärendet inlandsbanan har behandlats. Debatten om den återkommer
jag till när jag har fått svar på en interpellation som jag har ställt till kommu-
nikationsministern. Det är dock glädjande att arbetsmarknadsutskottet nu
har kommit fram till en lösning så att åtminstone sommartrafiken på inlands-
banan räddas - detta på initiativ av Börje Hörnlund.
Herr talman! En satsning på järnvägen Stockholm-Östersund-Storlien
måste till så att snabbtåg kan sättas in. Det vore god och lönande regionalpo-
litik.
Väganslagen till Jämtlands län är alldeles för små. På stora delar av såväl
huvudvägnätet som på det allmänna vägnätet råder tjälskaderestriktioner i
genomsnitt två månader årligen. Längsta avstängningstid är tre och en halv
månader. Hur tror ni att det inverkar på möjligheten att få fram virke ur
Skogarna, köra skolskjutsar och annan trafik? Ja, just det, åkarna får ställa
sina bilar, föräldrar vägrar att skicka sina barn med skolskjutsar som tvingas
att färdas på livsfarliga vägar. Folk i byar och samhällen som måste ha egen
bil för att ta sig till arbetsplatser, serviceinrättningar osv. får sina bilar - och
sig själva - sönderskakade! Se där följder av en ”icke-samverkan” mellan
olika politikområden! Satsningar på en rejäl infrastruktur i Jämtlands län
måste börja med rejält höjda väganslag. Det är god regionalpolitik.
Vi har i Jämtlands län många fina egna resurser. Jag har nämnt vattenkraft
och den underbara naturmiljön. Skogen är en annan stor och viktig resurs,
som ger arbete åt många och stora exportinkomster till hela vårt land.
I raden av egna utomordentligt bra resurser vill jag också nämna alla de
duktiga företagarna, som betyder så mycket för utvecklingen i Jämtlands
län. Det är bara det att också när det gäller företagsamheten förekommer så
mycken ”icke-samverkan” mellan olika politikområden. Så t.ex. beskattas
arbetande kapital i företagen. Vi i centern anser att det inte bör vara så. Det-
samma gäller den orättfärdiga skogsvårdsavgiften.
Vi i centern anser också att de sänkta sociala avgifterna inom stödområde
1 bör omfatta all privat näringsverksamhet, dvs. också jord- och skogsbruk,
verkstäder, rennäring och lanthandel. I min motion 446 finns detta krav och
återfinns i reservation 8, som jag stöder liksom även följdreservationen 44.
Ett annat färskt exempel på ”icke-samverkan” mellan politikområden är
regeringsförslaget om sänkt gränsskydd. Det är dålig jordbrukspolitik och
dålig regionalpolitik.
Det finns alldeles för mycket av brist på helhetssyn inom regionalpoliti-
ken. Jag har gett exempel på vad detta innebär för Jämtlands län - bara ex-
empel. Jag vill lägga till ytterligare ett, nämligen det som rör högskolan i
Östersund. Den skulle kunna bli ännu mera motor i länet om fasta forsk-
ningsresurser tillkom och om högskolan gavs chansen att utvecklas till full-
ständigt universitet, gärna tillsammans med Sundsvall/Hämösands hög-
skola. Om helhetssynen vore vägledande skulle Jämtlands län utvecklas på
ett helt annat sätt än nu. Det arbetar vi för i centern.
Herr talman! Jag stöder särskilt reservationerna 8,17, 39, 41 och 44.1 öv-
rigt står jag bakom alla reservationer där centern är med. Jag avstår dock
från att yrka bifall till dessa med hänsyn till kammarens ansträngda tid.
Anf. 50 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Det var tydligen en öm tå jag trampade på, eftersom Stina
Eliasson reagerade så kraftigt. Men det var ett felaktigt omdöme av Stina
Eliasson att jag först skulle ge mig på centern. Jag hade ett långt anförande
där jag på en rad punkter kritiserade socialdemokraterna.
Då Stina Eliasson talade om samverkan och brist på helhetssyn, vill jag
med mitt enda inlägg nu säga att det är väldigt viktigt att vi samverkar inom
olika politikområden och att vi även samverkar mellan partierna. Jag trodde
att den här frågan skulle ligga så nära centern att jag nästan utgick från att vi
skulle ha en gemensam reservation på denna punkt. Jag talar för att speciella
regionalpolitiska insatser inom ramen för infrastruktursatsningarna skall gö-
ras just där naturskyddsbesluten är särskilt omfattande. Då tänker jag på
mer satsningar på naturleder, på övernattningsstugor och annat. Det skulle
inte behöva kosta så mycket pengar. Märkvärdigare än så var inte mina syn-
punkter, men nog så viktiga för de människor som berörs och som bor i dessa
områden.
Anf. 51 STINA ELIASSON (c) replik:
Herr talman! Det var ingen öm tå, utan bara ett uttryck för den oerhörda
häpnad som jag kände när Ulla Orring på det sätt som hon gjorde gav sig på
centern. Min häpnad beror på att jag tycker att Ulla Orring borde ha bättre
kunskap om hur centern arbetar i dessa frågor. De ömma tårna får alltså Ulla
Orring själv ha kvar.
Precis som Ulla Orring tycker jag att detta med samverkan är väldigt vik-
tigt, vilket jag också förde fram i mitt anförande. Jag har ju inte deltagit i
arbetsmarknadsutskottets diskussioner och vet därför inte vad som har för-
sigkommit under överläggningarna. Men det finns väldigt många andra möj-
ligheter än att i en reservation till arbetsmarknadsutskottets betänkande föra
fram dessa synpunkter. Jag har sett samma förslag ute i de olika länsstyrel-
serna. Det finns glesbygdsstödet och andra penningpåsar att ta pengar ifrån.
Det som Ulla Orring har tagit upp är viktigt. Men jag kan inte förstå den
okunskap som Ulla Orring gav sken av när det gäller centerns agerande i
miljö- och regionalpolitik.
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
57
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
58
Anf. 52 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Både Stina Eliasson och jag har varit med så länge i politiken
att vi inte behöver ta fram och damma av sådana argument som bristande
kunskap. Det brukar vara ett gammalt socialdemokratiskt debattknep, som
jag trodde att Stina Eliasson höll sig för god för att använda sig av.
Jag håller med Stina Eliasson om att den här frågan inte är någon stor
fråga, men den är mycket viktig för de människor som berörs av detta. Jag
har konkreta exempel på hur omöjligt det har varit att få fram pengar just
till särskilt utsatta områden. Jag sitter också i länsstyrelsens styrelse och har
erfarenheter därifrån, men jag är inte med i arbetsmarknadsutskottet.
Det förvånade mig att centern inte ställde sig bakom kraven i den här mo-
tionen, som är en partimotion från folkpartiet. Det var vad jag yttrade i mitt
första anförande.
Anf. 53 STINA ELIASSON (c) replik:
Herr talman! Jag dammade inte av något gammalt argument när jag fram-
förde mina synpunkter. Det kan inte hjälpas att argument låter gamla och
dammiga. När okunskapen så uppenbart lyste fram i Ulla Orrings påstå-
ende, kunde jag inte låta bli att föra fram den här synpunkten.
Andre vice talmannen anmälde att Ulla Orring anhållit att till protokollet
få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 54 INGER SCHÖRLING (mp):
Herr talman! Jag vill börja med att gratulera till arbetsmarknadsutskottets
beslut i förmiddags, som gör det möjligt med fortsatt persontrafik på inlands-
banan under sommaren. Det var ett mycket glädjande beslut. Förutom att
beslutet ger andrum för inlandsbanan, ger det också förhoppningsvis det
rådrum som behövs för att de partier som har velat lägga ned inlandsbanan
skall hinna ändra sin inställning till persontrafik på järnväg över huvud taget
i norra men också i övriga Sverige.
Att i dag lägga ned järnvägar visar på en bristande insikt och en okunnig-
het om vilka transportsystem som det för miljöns skull krävs att vi satsar på
och utvecklar inför framtiden.
Vi i miljöpartiet menar att regionalpolitiken också måste inriktas på att
skapa ett miljövänligt, resurssnålt och ett i längden ekologiskt hållbart sam-
hälle.
Herr talman! Den regionalpolitiska debatten innehåller alltifrån övergri-
pande regionalpolitiska åtgärder till många detaljer, t.ex. EG-anslutning och
tal för den egna regionen och bygden. Alla anföranden och förslag är lika
viktiga. Själv hade jag litet svårt att välja. Jag är född i Västerbottens inland,
jag bor i och representerar Gävleborgs län och jag är styrelsemedlem vid
glesbygdsmyndigheten. Allt detta är väldigt angeläget att föra fram i en re-
gionalpolitisk debatt.
I mitt hemlän, Gävleborg, är läget väldigt allvarligt när det gäller arbets-
marknaden. Det förekommer varsel om uppsägningar och hot om nedlägg-
ningar. Vi på Gävleborgsbänken har naturligtvis resonerat om detta och vår
oro är mycket stor. Alla goda krafter bör nu samverka för att lindra effek-
terna och för att se till att sysselsättningspolitiken och arbetsmarknadspoliti-
ken förstärks. Vi har gjort en del förslag, även om de har varit litet trevande.
Under denna mandatperiod har vi på Gävleborgsbänken ofta resonerat
om att tillsammans göra någonting. Till syvende och sist har vi lyckats och vi
har nu avgivit en sexpartimotion till förmån för Gävleborgs län. Det är
mycket glädjande. Jag hoppas att vi skall fortsätta att arbeta på samma sätt.
Jag har i alla fall valt att använda mina minuter till glesbygds- och lands-
bygdspolitiken. Det är oerhört angeläget att samspelet mellan stad och tät-
ort, mellan landsbygd och glesbygd fungerar, eftersom alla delar är lika vik-
tiga för landet. Om vi i framtiden skall kunna behålla en social och kulturell
mångfald, är det hög tid att vi inser detta och att vi inriktar arbetet på att
stärka landsbygds- och glesbygdspolitiken, för det finns farhågor.
I den gamla glesbygdsdelegationen, som jag också satt med i, utarbetades
ett progam som heter Hela Sverige skall leva! - ett landsbygdsprogram för
9O-talet. Där föreslås en rad åtgärder för att forma en aktiv landsbygdspoli-
tik. Vi ansåg då - och det gäller fortfarande - att inriktningen bör vara att
- insatserna för småföretagande måste stärkas,
- en ökad vikt skall läggas vid den lokala infrastrukturen och miljön för att
man skall kunna skapa ett bättre utvecklingsklimat,
- vidta åtgärder för att skapa en miljö som tilltalar kvinnor och ungdomar,
eftersom vi vet att det är så viktigt att just kvinnor och ungdomar stannar
kvar i gles- och landsbygden, i annat fall går det bara utför,
- stimulera bostadsbyggandet,
- förbättra kommunikationerna,
- betona de areella näringarnas och jordbrukets betydelse för landsbygden -
man bör därför inte fatta beslut som medför att jordbruket utarmas,
- stödja sådan teknikutveckling som passar landsbygdens förhållanden,
- arbeta för närdemokrati och för att man skall kunna driva de processer i
samhället som verkar för decentralisering, sektorsamverkan och avbyrå-
kratisering samt
- att det lokala utvecklingsarbetet måste stödjas.
Det är huvudpunkterna i programmet, men förutom de mer långtgående
förslagen finns det också konkreta och direkt genomförbara förslag.
Det fanns och finns också ett stycke som på senare tid har fått ännu större
betydelse än tidigare, nämligen det som handlar om inskränkningar av statlig
service på landsbygden. I den proposition som lades fram under våren om
näringspolitik för tillväxt sägs att formerna för postverkets verksamhet skall
ses över. Det må så vara. Det kan ju vara bra att man då och då ser över
verksamheter. Men det sprider sig en oro och rykten är i gång om att dessa
förändringar skulle kunna leda till en försämring av servicen för glesbygden,
t.ex. att lantbrevbärarna skulle dela ut posten bara ett par gånger i veckan
eller att kommunerna skulle få betala för tågstopp. Det är några av de oro-
liga diskussioner som förs.
Jag skall naturligtvis inte ta ut några sorger och bedrövelser i förskott, men
jag vill gärna lyfta fram det förslag till åtgärd som fanns med i glesbygdsprog-
rammet. Där sägs att ett principiellt stopp för inskränkningar av statlig ser-
vice på landsbygden under en period bör komma till stånd. Ett moratorium
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
59
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
är motiverat för att ge landsbygden andrum och driva på förnyelseprocessen.
Detta moratorium skulle innebära att man absolut inte får försämra servi-
cen. Man får inte lägga ned någon byskola eller glesbygdsbutik och man får
över huvud taget inte göra någonting för att försämra servicen på landsbyg-
den. I stället måste man se efter hur allt detta samverkar och vad den ena
och andra handen gör.
I betänkandet sägs att glesbygdsprogrammet har varit underlag för rege-
ringen när man tog fram den regionalpolitiska propositionen. Visserligen
nämns landsbygdspolitik under 90-talet, men det är väldigt svårt att hitta
några spår efter detta program i den regionalpolitiska propositionen.
I reservation 23 till det betänkande som vi nu behandlar reserverar vi oss
till förmån för att programmet landsbygdspolitik under 90-talet skall genom-
föras och att regeringen skall lägga fram en proposition i frågan hösten 1991.
När det gäller regionalpolitiken i stort anser vi att staten i allt mindre ut-
sträckning skall ge stöd och bidrag i former som ibland kan uppfattas som
nådegåvor. De som verkar och bor inom områden som får dessa stöd bör i
större utsträckning själva få förfoga över de tillgångar som man har, t.ex.
vattenkraft, skog och malm. Vi anser att det behövs en mer generell ekono-
misk stimulans, en begränsning av storstädernas tillväxt och en rejäl investe-
ring i miljövänlig kollektivtrafik och i inhemsk energiproduktion. I den här
debatten om vad som är närande och vad som är tärande, om det är storstä-
derna eller om det är glesbygden och landsbygden, hörs ibland felaktigheten
att södra och mellersta Sverige är de ekonomiskt viktiga regionerna, medan
Norrlandslänen skulle vara subventionerade, speciellt av Storstockholmsre-
gionen.
Det har lagts fram en alldeles färsk utredning som visar att nettoexportvär-
det är mycket positivt för de fyra nordligaste länen, även om man jämför
med övriga Sverige. I denna utredning har man tillämpat samma principer
som man tillämpar vid regionala räkenskaper i Norge. Här har vi alltså am-
munition att komma med, glesbygdsvänner och Norrlandsvänner, när vi
ibland får dessa felaktigheter kastade i ansiktet.
Miljöpartiet de gröna har i en rad motioner under allmänna motionstiden
väckt förslag som vi anser innebär en förstärkning av de regionala insatserna,
men i ny form. Bl.a. gäller det den gröna skattepolitiken, där vi har föreslagit
en tioprocentig sänkning av arbetsgivaravgifterna i Norrland, i norra Värm-
land och på Gotland. Vi vill också sänka hotell- och restaurangmomsen.
Detta skulle återföra ungefär 1 miljard kronor till näringen. Eftersom gles-
bygd och landsbygd är så oerhört beroende av turismen, tycker vi att detta
är mycket rimligt och rättvist.
Vi tycker också att kvittningsrätten skall återinföras, eftersom den gynnar
deltidsjordbruk. Vi anser vidare att det bör finnas ett avdrag för icke yrkes-
mässig verksamhet på 10 000 kr., och vi vill också ha ett högre grundavdrag
på 20 000 kr. Detta skulle man kunna kalla en skattefri zon på 30 000 kr.
Vi har också sagt att glesbygdsboma bör få en skatterabatt på 2 000 kr. för
att de inte har den billiga kollektivtrafik att tillgå som man har i storstäderna
och tätorterna.
Vi säger också att företagen skall betala skatt även till primärkommunema
60
och att man vid fastställande av taxeringsvärden i attraktiva områden, t.ex.
i skärgården och i fjällområdena, måste ta hänsyn till de fastboende.
Vi har också lagt fram förslag om de kommunala närfondema. Vi vill
skapa fonder på ungefär 1 miljard kronor. Dessa pengar skall överföras från
löntagarfonderna för att skapa ett decentraliserat och allsidigt näringsliv
med inriktning på lokal tillverkning. Dessa närfonder skall också kunna an-
vändas som startkapital, lånekapital, till småföretag.
När det gäller trafikpolitiken har vi sagt att investeringarna i järnvägsnätet
är oerhört viktiga under 90-talet. Och vi vill avsätta 65 miljarder kronor för
upprustning och nybyggnad.
Vi vill att momsen på land- och sjöburen kollektivtrafik skall slopas. Och
vi vill öka bidraget till vägunderhållet, inte minst till grusvägarna som verkli-
gen är i farozonen, med 300 milj.kr.
För att förverkliga alla de projekt och utvecklingsidéer som kom fram un-
der landsbygdskampanjen Hela Sverige skall leva, vill vi avsätta pengar för
ett särskilt anslag på 141 milj.kr. Det är mycket viktigt att man inte sviker de
människor som kom med så många bra idéer.
Linets utvecklingsmöjligheter har vi sett många exempel på, inte minst i
mitt eget län, och Hälsingland kallas ju för linlandet. Här finns mycket stora
utvecklingsmöjligheter. Linplantan har en mångsidig användning både som
textil och i linoljeprodukter, m.m. Vi vill gynna forsknings- och utvecklings-
projekt, och vi vill därför anslå 27 milj.kr. till dessa projekt.
Småskalig teknik för miljövänliga produkter är också viktig. Det gäller att
ta fram miljövänliga, biologiskt nedbrytbara och energisnåla produkter för
en småskalig livsmedelsteknik. Det finns en hel rad forskningsprojekt på
gång i detta sammanhang. Det pågår bl.a. på lantbruksuniversitetet. Vi har
anslagit 30 milj.kr. till denna forskning och utveckling.
Jag skulle kunna fortsätta länge och ge exempel, men jag ser att nästa ta-
lare redan står och väntar.
Låt mig bara nämna ytterligare en sak som är mycket viktig i miljöpartiets
politik, nämligen jordbrukspolitiken. Jordbruket är mycket viktigt för lands-
bygd och glesbygd, och vi vill ha ett arealbaserat stöd till jordbruket som
gynnar också en omställning till alternativodling.
Herr talman! Jag stöder miljöpartiets samtliga reservationer, och Anna
Horn af Rantzien har redan tidigare yrkat bifall till de reservationer som vi
vill yrka bifall till.
Anf. 55 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Jag skall kortfattat argumentera för två motioner. Den ena
handlar om Gävleborg och den andra om Blekinge, dvs. två län med stora
problem, trots att ett av länen ligger långt söderut.
Den aktiva lokaliseringspolitik som inleddes i mitten av 1960-talet innebar
att man införde ett statligt ekonomiskt stöd för att påverka industrins lokali-
sering. Vid en samlad utvärdering av de senaste årtiondenas regionalpolitik
måste man ställa sig mycket tvivlande till i vilken utsträckning detta mål har
uppfyllts. Den alltmer tydliga tendensen är ju att den industriella utveck-
lingen och befolkningskoncentrationen har skett och fortfarande sker i de
tre storstadsområdena. Det är alltså exakt samma utveckling som sker i EG,
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
61
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
vilket också beskrivs i regeringens proposition. Jag har litet svårt att förstå
de debattörer i denna kammare som helt riktigt - jag kan skriva under på
mycket av det som de har sagt - slåss för Norrland och Bergslagen, men sam-
tidigt slåss de för ett svenskt medlemskap i EG. Jag får inte denna ekvation
att gå ihop. Men det får väl de som för fram dessa två olika budskap försöka
klara ut.
De övergripande målen för regionalpolitiken sägs vara att människor oav-
sett var i landet de bor skall ges tillgång till arbete, service och en god miljö.
Vid riksdagsbehandlingen våren 1990 av regeringens proposition 1989/90:76
Regionalpolitik för 90-talet, preciserades målsättningen bl.a. med att politi-
ken skall främja en rättvis fördelning av välfärden mellan människor i olika
delar av landet, en balanserad befolkningsutveckling, så att en betydande
valfrihet i boendet åstadkoms, samt att produktion sker rationellt, varige-
nom en god ekonomisk tillväxt kan uppnås.
Jag har ingenting emot dessa målsättningar. Vad jag reagerar mot är att
det tycks stanna vid en vacker fras som man lyfter fram då och då. Verklighe-
ten är ju som bekant helt annorlunda. Det har vittnats om detta från denna
talarstol tidigare i dag. Gävleborgs och Blekinge län är två sådana exempel
där dessa målsättningar över huvud taget tydligen inte tycks gälla. Och man
kan få uppfattningen att regeringen fullständigt struntar i situationen i dessa
två län.
Jag skall inte läsa upp en mängd siffror om arbetslösheten, men det finns
statistik i riksdagens protokoll från tidigare års debatter och hos länsarbets-
nämnderna. Även arbetsmarknadsutskottet har tillgång till denna statistik,
och naturligtvis även regeringen. Dessa siffror visar på en hög ungdomsar-
betslöshet, 10-15 %. Vad har dessa ungdomar för valfrihet att få stanna kvar
på sin hemort, i sitt hemlän? De har inte denna valfrihet. De tvingas i väg
till de tre redan överhettade storstadsområdena, med brist på bostäder, dålig
service, osv.
En annan grupp medborgare som drabbas väldigt hårt av den situation
som råder i de två län jag talar om - det finns även andra län, t.ex. Norrlands-
länen och Bergslagslänen - är kvinnorna. Vi vet att förvärvsfrekvensen
bland kvinnor i Gävleborgs län ligger långt under riksgenomsnittet. Detta är
ju ett hot mot jämställdheten, den jämställdhet som alla talar så vackert om,
inte minst regeringens representant och andra som är ute och talar. Jäm-
ställdheten måste också gälla för Gävleborg och Blekinge.
Situationen är alltså oroande och den håller på att utvecklas i ytterligare
negativ riktning för de här länen. Man kan invända att arbetsmarknadsmi-
nistern i kompletteringspropositionen satsar 6 miljarder kronor. Det är bra
i och för sig. Det behöver man inte vara negativ till. Men frågan är om det
är tillräckligt och frågan är också om de pengarna skall fördelas jämnt över
hela landet. Det är oacceptabelt, för det finns län som har missgynnats under
årtionden, sedan vi fick det regionalpolitiska stödet. Jag har påvisat kvinnor-
nas möjlighet till förvärvsarbete i vissa län jämfört med övriga landet. Jag
kan också säga att utbildningsnivån i Gävleborgs län är den lägsta av samtliga
län i hela landet. Hur kan man då säga att de sex miljarderna skall fördelas
lika över hela landet? Just de län som har den här utbildningssituationen
62
borde få en mycket större andel av de sex miljarderna än exempelvis Stock-
holm, Göteborg eller Malmö.
Det är i och för sig bra att, som jag har sagt, det satsas på utbildning, fler
högskoleplatser m.m. Men orättvisorna mellan olika landsdelar och län kon-
serveras ändå för framtiden. Utbildningen är bra, men den är inte tillräcklig
för våra län. Den är inte tillräcklig för att avskaffa den sneda yrkesutbildning
som finns.
Man måste också ställa sig frågan vad de skall få sedan, efter utbildningen.
Jag utgår ifrån att vi skall leva upp till de målsättningar som har formulerats
för inte så länge sedan, att de skall kunna stanna kvar i sina län, i sina kom-
muner. Då måste även andra satsningar till, sådana som ger jobb.
Det finns många konkreta förslag i de motioner jag har avgett och som jag
talar för, nr 420 och 437. Jag skall inte upprepa dem. Jag vill bara peka på
att det finns förslag. Jag kan också, om jag håller mig till Gävleborg och Ble-
kinge, i motsats till Ulla Orring säga att även de andra partierna har presen-
terat konkreta och bra förslag. Det sorgliga är att det inte går att nå en majo-
ritet i den här kammaren för dessa offensiva krav, som, om de realiserades,
skulle innebära en utveckling i de här länen. Om förslagen omsattes i prakti-
ken, skulle man börja närma sig de stolta målen.
Jag skall inte yrka bifall till de reservationer som fogats till betänkandet.
Jag tänker på reservationerna 56 och 64. Men jag står naturligtvis bakom de
två reservationerna och jag står bakom resten av vänsterpartiets reservatio-
ner.
Därmed skall jag avsluta detta anförande, till Jan-Olof Ragnarssons
glädje, eftersom jag tyckte mig höra honom säga att jag talade för länge.
Anf. 56 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Det var ungefär vid den här tiden förra våren som man lade
fast målen för regionalpolitiken för 90-talet. Man betonade att de övergri-
pande målen för regionalpolitiken skulle ligga fast men preciseras. Målen
innebär att människor - oavsett var de bor i landet - skall ges tillgång till
arbete, till service och till en god miljö. Preciseringen innebar bl.a. att politi-
ken skulle främja en rättvis fördelning av välfärden m.m. Regionalpolitiken
skall således främja rättvisa, valfrihet och ekonomisk tillväxt. Det var vackra
ord, tyckte många av oss.
Men målsättningen kom att rimma mycket illa med verkligheten genom de
gränsdragningar som man gjorde, t.ex. vad gäller Bergslagskommunemas
inplacering i stödområde. Redan då pekade jag på det orimliga i att särskilja
en kommun som Hallstahammar från många övriga Bergslagskommuner,
genom att ställa just den kommunen utanför stödområdet. Bergslagskom-
muner med nära samarbete och likartade problem borde behandlas lika. Jag
ansåg det förra året i en motion som jag då skrev och jag anser det fortfa-
rande.
Hallstahammars kommun har alltså inte placerats i stödområdet, trots de
stora strukturella problem som man brottas med i Hallstahammar och trots
att kommunen har likartad - om inte ännu sämre - struktur än de kommuner
som har hamnat inom stödområdet. Detta är något som ger väsentliga och
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
63
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
64
långsiktiga nackdelar, både vid nyetableringar och vid expansion av befint-
liga företag.
Herr talman! Jag anser visserligen - i likhet med vad moderata företrädare
i utskottet har framfört i debatten i dag och i reservationer - att regionalpoli-
tik inte bör bedrivas i denna form. Vi moderater har anvisat helt andra vägar,
och jag vill klart deklarera att jag helt och hållet ställer mig bakom det syn-
sättet. Jag tror också att sänkta arbetsgivaravgifter, ett besked i EG-frågan
och inte minst ett besked vad gäller skatt på arbetande kapital oerhört
mycket bättre skulle gynna de småföretagare och eventuella nyföretagare
som skulle etablera sig i en kommun som Hallstahammar. Kvittningsrätten
är en annan fråga. Vi har många småjordbrukare och vi har biandbruk som
skulle gynnas. Men nu har vi inte det systemet i dag. Det är därför, herr tal-
man, som jag, trots att jag delar det moderata synsättet, ändå yrkar bifall till
min motion A484, att Hallstahammars kommun skall placeras inom stödom-
rådes. Att jag gör detta beror på att vi i dag har detta system med stödområ-
despolitik, och så länge som regionalpolitiken är utformad på det sättet bör
Hallstahammars kommun ingå i stödområde.
Tillfälliga lösningar ger inte företagen de långsiktiga garantier som de be-
höver för att våga satsa och på det sättet bidra till att bygga upp en ny före-
tagsstruktur i vår del av regionen. Att bygga upp en ny företagsstruktur, dvs.
att förnya ett näringsliv som är så ensidigt sammansatt som det i Bergslagen,
kommer att kräva en mycket lång tidsperiod. Vi har i Hallstahammar brot-
tats med dessa strukturella problem i mer än ett decennium. Fortfarande är
vi helt beroende av ett alltför ensidigt näringsliv med större eller mindre
strukturella problem.
Redan i början av 80-talet var vår kommuns läge prekärt. En stor del av
den traditionella industrin var då utslagen eller utlokaliserad genom statligt
dirigerade stöd till Norrlandsregionen. Det visar klart hur felaktiga socialde-
mokratiska försök till styrning har varit. Resultatet av detta blev bl.a., för-
utom alla de missade arbetstillfällena i Hallstahammar, att ett stort antal
tomma lägenheter kom att belasta kommunens skattebetalare. Kommunen
hamnade i en mycket svår kommunalekonomisk situation. Det medförde så
småningom en tillfällig inplacering i stödområde. Den tillfälliga inplace-
ringen innebar möjligheter för företag att få upp till 15 % lokaliseringsbi-
drag. Det hade viss effekt.
I REK 87 gick man ett steg längre och föreslog att Hallstahammar skulle
ingå bland andra kommuner i Bergslagsområdet. Det var också något som
kommunfullmäktige i Hallstahammar tillstyrkte i sitt remissvar. Men i rege-
ringens proposition 1989/90:76 ställdes kommunen utanför systemet. Det
blev också det beslut som fattades här i riksdagen.
Det finns i dag t.o.m. ännu klarare behov av särskilt regionalpolitiskt stöd
till etableringar i Hallstahammars kommun. Kommunen är fortfarande en
ovanligt industridominerad kommun i landets mest industridominerade län.
Differentieringen av näringslivet har gått sakta och stödpolitiken har inte re-
sulterat i att tjänstesektorn fått något markerat uppsving.
Företagen i kommunen tillhör i stor utsträckning sektorer som enligt en
färsk utredning är särskilt hotade till följd av internationaliseringen, arbets-
kraftsutvecklingen och utvecklingen vad gäller energiförsörjningen. Jag kan
nämna Bulten-Kanthal, som tidigare hade en lång rad förlustår bakom sig.
1987 tog Kanthal-Höganäs över ägandet. Sedan blev det försäljning. Det
blev fler förlustår. Det blev alltså värre. Volymen minskade. Permitterings-
varslen kom allt tätare. Vi kan tycka att det var små grupper som drabbades.
Men de som drabbades ansåg att det var stora grupper. 40-50 personer vars-
lades och fick gå från sina arbeten. Fyradagarsvecka infördes successivt, och
i dag finns det varsel om en total nedläggning.
Snickers, som har varit den största arbetsplatsen för kvinnor, har utfärdat
varsel och sagt upp sina anställda. Några andra jobb att tillgå finns inte för
alla de här kvinnorna. Några av dem ville försöka driva produktionen vidare.
Man räknar med att det blir en omfattande arbetslöshet efter Bultens varsel.
I Hallstahammar räknar man med 10 % arbetslöshet till hösten. Inom de fa-
miljer där familjemedlemmar har haft sin utkomst genom arbete på Bulten
känner man sig mycket tveksam. Man vet inte om man vågar satsa det som
behövs i dag.
Breddningen av tjänstesektorn har inte gått så snabbt som man kunde
önska. En viss etableringsvilja har nog funnits inom den enskilda sektorn,
och vissa företag har tillkommit -1.ex. juristkontor, skrivbyrå och några spe-
cialaffärer. Men det säger sig självt att vad jag här har nämnt inte kan kom-
pensera bortfallet av stora tunga industrier.
Till råga på allt har även Hallstahammars kommun under de senaste åren
drabbats av två mycket allvarliga bakslag när det gäller statliga arbeten. Sta-
tens invandrarverks regionkontor i Hallstahammar har flyttats från Bergs-
lagskommunen Hallstahammar och förlagts till Flen i Södermanland. AMU-
Centrum i Hallstahammar, en stor verksamhet, har nu avvecklats praktiskt
taget helt och hållet. Endast små delar av restaurangverksamheten finns
kvar, och denna kommer att flyttas till sommaren.
Verksamheten har alltså flyttats från specialutformade kommunägda loka-
ler till större och dyrare lokaler i Köping och Västerås. Förutom att verksam-
heten har blivit dyrare har alltså dessutom arbetsplatser och tillika en mycket
viktig utbildningsresurs försvunnit från kommunen.
I båda fallen har beslut fattats utan att man har frågat efter kommunens
synpunkter. Man har alltså handlat tvärtemot vad man så vackert har uttalat
inledningsvis i sin politiska deklaration.
I Hallstahammar frågar människor i dag om de kan lita på statens förmåga
och vilja att leva upp till egna regionalpolitiska målsättningar när det gäller
den egna statliga verksamheten.
Efter allt som har hänt har nu i dagarna en utredning presenterats, där en
indragning av ridskollärarutbildningen i Strömsholm i Hallstahammars kom-
mun förordas. Av en för oss helt oförståelig anledning kan man tänka sig en
flyttning till Flyinge. I dagens läge skulle det innebära ytterligare ett dråpslag
mot kommunen, där man har byggt ett nytt ridhus. Också det gamla är i
bruk. Man har satsat på personal, på dagisverksamhet, på marketenteri, på
lärare från gymnasieskolan som undervisar och som - om ridskolan för-
svann - ytterligare skulle minska underlaget för alla dessa människors ar-
betstillfällen.
Sedan har vi också gamla traditioner i det här området. Det har funnits
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
5 Riksdagens protokoll 1990191:113
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
66
hästar och hästutbildning av olika slag på Strömsholm alltsedan Gustav Va-
sas dagar.
Herr talman! I dagens läge - med det system som så att säga knäsattes
förra våren - är det nödvändigt att Hallstahammar inplaceras i stödområde
2.
Anf. 57 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! Jag instämmer i mycket av det som Birgit Henriksson talade
om när det gäller Hallstahammar och problemen i Hallstahammars kom-
mun. Själv har jag väckt en motion, motion A461, som handlar om utveck-
lingen i Västmanlands län.
I detta betänkande om regionalpolitiken återfinns även en reservation
från oss i vänsterpartiet, reservation 62, som handlar om utvecklingen i Väst-
manlands län. I Västmanlands län finns det, som sagt, en rad kommuner som
har stora problem med ett ensidigt näringsliv och som kommer att få stora
problem med sysselsättningen. För Hallstahammars kommun kommer vi
alltså att kunna konstatera en arbetslöshet på uppemot 10 % på grund av att
företaget Bulten avskedar 500 människor.
Vad som är viktigt för Västmanlands läns utveckling på 1990-talet är att
det finns en framtidstro och ett utvecklingsprogram som inriktas på bl.a. tra-
fik-, miljö- resp, energiområdet. Det är oerhört viktigt att det förs en offen-
siv regionalpolitik. På trafikområdet måste man fullfölja satsningen på den
s.k. Bergslagspendeln. Det skall vara en bra bansträckning, god spår kvali tet
och snabbtåg som tillåter farter på uppemot 160 kilometer i timmen. Det är
dags att bygga Mälarbanan. Med snabbtåg som kommer upp i 200 kilometer
i timmen kan restiden beträffande sträckan Västerås—Stockholm nästan hal-
veras. Dessutom beräknas marknaden för Bergslagspendeln öka med 70 %.
Så något om miljö- resp, energiområdet. Redan i slutet av 1970-talet re-
kommenderade en statlig utredning en introduktion av ett biandbränsle be-
stående av bensin och alkohol. En utveckling med enbart alkohol som driv-
medel skulle främjas. Men ointresse och låga bensinpriser har gjort att även
de utvecklingsmöjligheter som har funnits när det gäller att introducera eta-
nol i stor utsträckning har försummats. Det talas om en fullskaleanläggning,
dvs. en etanolfabrik med en beräknad produktionskapacitet om 65 000 ku-
bikmeter etanol per år. En sådan är viktig vad gäller både energin och mil-
jön. Dessutom får vi därmed sidoprodukter som foder och stärkelse. Det
är viktigt för Västmanland och Mälardalen med tanke på omställningen av
jordbruket att en etanolfabrik lokaliseras till Mälardalen.
I nämnda motion skriver vi att det för Köpings kommun, som har t.ex.
hamn och goda förutsättningar över huvud taget - ja, det gäller inte bara
Köpings kommun utan också jordbruket i Västmanland - är viktigt att en
etanolfabrik lokaliseras till kommunen.
Herr talman! När det gäller rätten till arbete och rätten att bo är den de-
mokratiska principen, att människor skall få leva och bo där de själva vill,
en självklarhet. Men demokratin bör även förbättras med avseende på alla
de svåröverskådliga organ som har att handlägga frågor om regionalt stöd.
Vidare får vi inte glömma att det blir ett minskat manöverutrymme på re-
gionalpolitikens område till följd av EG-harmoniseringen.
Regionalpolitiska satsningar får inte ske till priset av en försämrad miljö.
Då förstörs betingelserna på sikt för ett gott liv. Därför hänger förslagen om
sysselsättningen intimt samman med trafik-, miljö- och energifrågorna. Nå-
gon har sagt - och det tycker jag är förståndigt - att jorden inte är något som
vi ärver från våra föräldrar. Jorden är i stället något som vi lånar av våra
barn.
Bl.a. för att minska transporterna och därmed den miljöförstöring som
dessa medför måste det bli mer av lokal produktion när det gäller näringsli-
vet. Beträffande såväl det nationella oberoendet som det globala ansvaret
måste vi få en betydande jordbruksproduktion i Västmanlands län liksom i
övriga delar av landet.
Utvecklingen i glesbygden föreslås i mångt och mycket bygga på principen
om självförvaltning. Jämfört med den privata tjänsteproduktionen har det
när det gäller utbyggnaden av den gemensamma sektorn under tidigare de-
cennier varit en relativt hygglig fördelning över landet. Men i dessa nedrust-
ningens tider inom den offentliga sektorn hotar ryggraden i regionalpolitiken
att bryta samman.
Att regionalpolitiken självklart är en viktig rättvisfråga behöver knappast
sägas. Men något som ofta glöms bort är rättvisan mellan kvinnor och män.
Arbete är centralt i detta sammanhang, och den gemensamma sektorn är
oerhört viktig för kvinnorna, både för att möjliggöra yrkesarbete och för att
erbjuda arbetstillfällen. Men även fritids- och utbildningsutbudet är av stor
vikt.
För att differentiera arbetsmarknaden mot fler jobb i tjänstesektorn och
skapa förutsättningar för kvinnor att arbeta, har vi också föreslagit statlig
utlokalisering. Det gäller här en statlig utlokalisering av Postgirot som lämp-
ligen kan lokaliseras till Hallstahammars kommun.
Som jag tidigare sade skapar järnvägssatsningar på bl.a. Mälarbanan sys-
selsättning och bör i den lågkonjunktur som vi nu är inne i snarast komma
till stånd. Enbart Mälarbanan beräknas ge 1800 jobb i 5 år och allt från an-
läggningsarbete, insatsvaror som pålar och armeringsjärn, råmaterial som
stålämnen samt transporter och andra tjänster.
När det gäller energin skapar satsningar på biobränslen och etanolfabrik
viktiga tillskott för arbetsmarknaden i Västmanlands län.
Herr talman! Med detta ställer jag mig bakom de reservationer som väns-
terpartiet har avgivit till detta betänkande.
Anf. 58 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Målet för regionalpolitiken måste vara att skapa miljöer som
kan stimulera kreativitet, enskilda initiativ och lokal mobilisering av resur-
ser. Ett gott kulturutbud både stimulerar skaparandan på orten och gör den
mer attraktiv att bo i.
I glesbygden bor i dag ca 600 000 människor. Trots att många av dagens
storstadsmänniskor på olika sätt har anknytning till glesbygdssamhällen
finns det väldigt litet av insikt och förståelse för villkoren för vardagslivet i
glesbygden. Storstadsperspektivet dominerar alltför mycket bland maktha-
varna och i massmedia. I storstadsperspektivet präglas glesbygden främst av
olika sorters brister - brister på sådant som utmärker storstaden.
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
67
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
68
På samma sätt som storstaden har kommit att bli normen för samhället, är
mannen normen för människan. Det konstaterar Gunilla Bjeren i en skrift
om kvinnor i Värmlands glesbygd. Hon skriver vidare att det i alla samhällen
är de dominerande som anger tonen, och i det svenska samhället är det me-
delålders män i medel- och överklassen bosatta i storstäderna som är de do-
minerande.
Kvinnor är olika! I den värmländska glesbygden finns kvinnor i alla åldrar,
samboende och ensamstående, med eller utan småbarn, tonårsbarn, hem-
maboende vuxna barn, frånflyttade barn, kvinnor med släkt på nära håll och
kvinnor utan släktförankring i bygden. Här finns jordbrukande kvinnor,
kvinnor med heltids- och deltidsförvärvsarbete, kvinnor som utför hantverk,
vårdar anhöriga, föder upp fasaner och stickar vantar.
Mitt i glesbygden finns en skara entreprenörer och eldsjälar som arbetar
med egna idéer, egna produkter och avsikter. De här eldsjälarna och entre-
prenörerna tampas ofta med jantelagen. Nu är jantelagen inte någonting
specifikt för värmländsk eller svensk glesbygd, den gäller ofta även för
bruksorternas invånare.
Ett par oktoberdagar 1987 samlades 50 kvinnor i Sunne i Värmland till
ett nordiskt seminarium som blev något av ett avstamp inför det fortsatta
engagemanget i att stödja och stimulera glesbygdskvinnornas lokala utveck-
lingsarbete. Konventionellt utbildade och inriktade rådgivare verkar ha
svårt för att uppfatta kvinnliga signaler eller respektera kvinnlig verksamhet.
I Värmland går endast 7 % av glesbygdsstödet och 3 % av projektstödet
till kvinnor. Man kan inte nog betona värdet av flera kvinnliga handläggare
på myndigheterna. Det är nödvändigt med mer aktiva insatser för att för-
bättra kvinnornas förutsättningar att bo och verka på landsbygden liksom till
kvinnligt företagande i stödområdena.
Många kvinnoprojekt växer också fram, t.ex. projekt Värmlandskvinnor.
Tillverkning av livsmedel, textila arbeten, hemslöjd och hantverk är områ-
den där många kvinnor skulle vilja vara verksamma och öppna eget, liksom
även inom vård och omsorg.
Kvinnor har av tradition stort intresse för det textila området, men kvin-
norna behöver stöd och stimulans till försöksverksamheter som på sikt kan
ge arbete och försörjningsmöjligheter. En utveckling i rätt riktning har stor
betydelse för ökat företagande på landsbygden i framtiden. Jantelagen
måste bytas ut mot en betydligt mer positiv jäntelag: Du skall tro att du är
något! Du duger till mycket! Du behövs!
Herr talman! Det är viktigt med ytterligare ansträngningar för att hitta nya
serviceformer för samordnad samhällelig service i glesbygder. Postverket
aviserar mycket genomgripande förändringar i sin verksamhet, ett mycket
stort antal postkontor kommer att avvecklas. Nu har försök gjorts t.ex. i No-
raström i Kramfors kommun att köpa postservice av bank i glesbygd. Men
enligt bankinspektionen får inte en bank åta sig att sköta postverksamhet.
Däremot har bankinspektionen inga synpunkter på att Posten sköter bank-
uppdrag.
Detta är om något ett exempel på befängda byråkratiska regler, vilka na-
turligtvis måste avskaffas. Även bilprovningsmonopolet måste avskaffas.
Privata verkstäder skulle i stället ges auktorisation till att utföra kontrollbe-
siktning. Det skulle för Värmlands del möjliggöra för bilägare i Årjäng och
Torsby att få kontrollbesiktningen gjord på hemmaplan.
Herr talman! I Värmland finns stora sammanhängande glesbygdsområden
med sina specifika problem. Men även Värmland i sin helhet befinner sig i
dag i en situation som måste betecknas som alarmerande. Värmländsk indu-
stri har tappat i konkurrenskraft.
Den svenska näringsstrukturen har lett till att många orter i Värmland do-
mineras av ett eller ett fåtal företag. Detta medför en sårbarhet, där orters
hela existens hotas vid snabba förändringar på de marknader det på orten
dominerande företaget är beroende av. Färskt exempel är Lesjöfors och Sva-
neholm.
Regionalpolitiken måste i högre grad än tidigare rikta sig mot mindre före-
tag. Det är i mindre företag som en stor del av de för regionalpolitiken vik-
tiga initiativen kommer att tas. Ett mångsidigt näringsliv medför minskad
känslighet för konjunktursvängningar och större möjligheter att lösa med-
följandeproblematiken, ett byråkratiskt ord som ofta betyder att fruarna vill
ha jobb!
Näringslivets förnyelse måste ske genom att stimulera tillväxten av nya
småföretag, men också genom att ta till vara de företag som redan finns. I
Värmland har vi drygt 17500 småföretag som sysselsätter närmare 50000
människor. En dynamisk småföretagssektor är viktig för sysselsättningen
och den har en avgörande betydelse för möjligheterna att bredda näringslivs-
strukturerna i utsatta regioner. På många mindre orter har småföretagen stor
betydelse för att skapa en stabil arbetsmarknad och livskraft i bygden.
Folkpartiet liberalerna menar att politiken för småföretagsverksamheten
hittills inte tagit tillräcklig hänsyn till vad som kännetecknar småföretagen.
Förutom skatten på arbetande kapital finns det mängder av lagar och förord-
ningar som bygger på de stora företagens villkor, och de är svåra att över-
blicka för de mindre företagen.
Hantverket har betydelse för både sysselsättning och regionalpolitik. Tro-
ligen skulle många fler personer kunna få sin utkomst av hantverket om bara
olika myndigheter vore beredda att satsa mera på det området. Många lands-
bygdsbor, särskilt i glesbygden, är väl förtrogna med hantverkstekniken, vil-
ket är av stort värde för servicen för både bofasta och fritidsboende. I själva
verket är hantverkskunnande ofta en förutsättning för en väl fungerande för-
sörjning i glesbygden.
Att det levande hantverket är av stort allmänintresse framgår av den stora
uppslutningen vid visningar och demonstrationer av hantverk i Värmland på
t.ex. Kärnåsen och Gammelvala.
Många av de åtgärder som är nödvändiga för att stimulera tillkomsten av
kreativa miljöer är också viktiga för att motverka arbetslöshet. Närheten till
kunskapscentra är nödvändig för att företagsamheten skall kunna rekrytera
personal, vidareutbilda den och följa den tekniska utvecklingen. Det är vik-
tigt att färre ungdomar tvingas flytta från Värmland för att få utbildning, där-
för är högskolan i Karlstad synnerligen viktig.
Det är också avgörande för Värmlands framtid att vi får till en ordentlig
satsning på infrastrukturen, framför allt vägnätet. Men även järnvägen, där
en förlängning av Svealandsbanan till Karlstad skulle betyda oerhört mycket
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
69
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
70
för östra Värmland som region. En satsning på Svealandsbanan Örebro—
Karlstad skulle vara en god regionalpolitisk satsning på en region som käm-
par mot neddragningar och allmänna försämringar inom olika områden.
Jag anser att det finns goda regionalpolitiska skäl till att lokalisera det
föreslagna folkhälsoinstitutet till Värmland. I Värmland finns som ingen an-
nanstans utanför storstäderna både kompetens och utvecklingsmöjligheter
för det planerade folkhälsoinstitutet. I Karlstad finns gott om kontorsytor
för omedelbar uthyrning, och i Kristinehamn finns möjlighet att skapa ett
idylliskt och funktionellt närområde för både verksamhet och boende.
Herr talman! Stockholms innerstad är glesbygd om man jämför med Man-
hattan i New York, Karlstad är glesbygd när man sitter i Stockholm, Torsby
är en del av glesbygden när man bor i Karlstad. Befinner man sig i Sysslebäck
är Torsby närmast att betrakta som en mindre stad, och från Höljes perspek-
tiv är Sysslebäck riktigt ”tätt” befolkat. Vad som är glest och vad som är tätt
är en fråga om betraktarens perspektiv. Vad som är viktigt är att regionalpo-
litiken skall öka den enskildes möjligheter att fritt kunna välja arbete och
bostadsort.
Herr talman! Jag yrkar bifall till samma reservationer som folkpartisterna
före mig har gjort.
Anf. 59 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Regionalpolitikens grundmening är att skapa likvärdiga för-
utsättningar för arbete, boende, service och en god miljö i hela landet. Där-
för är en aktiv regionalpolitik en mycket viktig grundsten för att ge möjlighe-
ter till verksamheter i hela vårt land.
Inom regionalpolitiken berörs också många olika politikområden. Det
gäller sådana områden som kommunikation, utbildning, näringsliv inkl,
jord- och skogsbruk, kultur, boende, service, skatter och mycket mera. Här
gäller det också att alla sektorer drar åt samma håll. Tyvärr har verkligheten
ofta varit en annan.
Det har nog varit litet si och så med den önskvärda sektorssamverkan.
Olika beslut som fattats under de senaste åren har inte varit till gagn för en
regional balans. Det gör att många orter är ytterst känsliga i dag när vi har
både en stagnerande ekonomi och en internationell lågkonjuktur. Därtill
kommer också branschvisa strukturproblem som är besvärande på vissa or-
ter. Det gäller inte minst underleverantörssidan, t.ex. bilindustrin. Dessa
problem gäller i Värmland och på många andra ställen i vårt land.
När det gäller sysselsättningen så har vi bara under senaste veckorna sett
att VME i Arvika varslat 100, Svanboard i Svaneholm 70, Letab i Lesjöfors
70. Vi har tidigare haft omfattande varsel i Kristinehamn, Säffle, Årjäng,
Munkfors och andra orter. Detta nu inte sagt för att svartmåla, men vi måste
ha verkligheten klar för oss om vi skall kunna sätta in de rätta åtgärderna.
Man måste sätta in åtgärder på både lång och kort sikt. Kortsiktigt kan
man från samhällets sida gå in med utbildningsinsatser för att höja den all-
männa kompetensnivån och kompetensnivån i företagen. Vi vet att utbild-
ningsnivån är för låg i Värmland. Det har olika undersökningar visat. Därför
är det bra att man ger förutsättningar för att kunna utbilda på olika nivåer,
både i grundskolan, gymnasiet och högskolan. På det viset bygger man upp
för framtiden och får bättre utbildad personal när konjunkturen svänger.
Det gör det också lättare att få nya företag till länet. Detta räcker inte. Det
måste också till offensiva samhällsinvesteringar.
Vi har i Värmland stora behov av satsningar i infrastrukturen, dvs. vägar,
järnvägar, flyg, högskolan i Karlstad osv. Det är mycket stora resurser som
krävs för att få en tillfredsställande struktur. På vägsidan har vi E18 som
måste få en ny sträckning både i Segmon och mellan Hån och norska grän-
sen. Vi har väg 61, sträckan förbi Kil, där det vore synnerligen angeläget att
få till stånd ett byggande. Likaså väg 62 i Klarälvdalen, som efter NKLJ-
banans nedläggning har fått en omfattande tung trafik, och där vägen har en
låg standard.
Vi har också ett omfattande grusvägnät och landsbygdsvägar i hela länet
som skulle behöva rustas upp och beläggas. Det finns också stora behov när
det gäller järnvägen. Vi hörde vad Isa Halvarsson sade om Svealandsbanan.
Det är bara att instämma. Vi behöver också anlägga en ny flygplats i Karl-
stad.
Vi behöver också ytterligare satsningar på högskolan i Karlstad så att den
blir den generator i den regionala utvecklingen som så väl behövs.
Det finns mycket stora och angelägna behov för att stärka Värmlands för-
utsättningar och klara av en gynnsam framtida utveckling.
Det är alltså en mycket viktig fråga för framtidsutvecklingen, men det är
också en viktig sysselsättningsfaktor. Vi har i dag en stor arbetslöshet inom
t.ex. entreprenadbranschen. Många entreprenadfordon står stilla och deras
förare är arbetslösa. Detta kostar mycket pengar. Det vore bättre att i nuva-
rande situation använda dessa resurser för att rusta upp vårt län, så att vi står
bättre rustade när konjunkturen vänder. Men än så länge har vi inte fått de
nödvändiga resurserna för att klara av de offensiva satsningarna.
Att satsa i infrastruktur är mycket viktigt för att stärka länets näringsliv.
En annan viktig fråga för den regionala utvecklingen är en satsning på små-
företagen. I småföretagen kommer med all sannolikhet de flesta nya arbets-
tillfällena att tillskapas. Detta gäller inom såväl tjänsteföretag som rena till-
verkningsföretag.
Därför är det viktigt att stärka småföretagens ställning. Bl.a. måste skatter
och avgifter sänkas. Nuvarande förmögenhetsbeskattning på arbetande ka-
pital bör snarast slopas. Skogsvårdsavgiften likaså. Vi bör också återinföra
kvittningsrätten för att underlätta för nystartade företag. Vi måste alltså på
olika sätt förbättra riskkapitalförsörjningen för företagen.
I det här betänkandet finns det en centerreservation om statliga kreditga-
rantier. Det är en åtgärd som snarast kunde införas. Efter lokaliseringslå-
nens avskaffande, för drygt ett år sedan, har det i vissa fall varit svårt att få
erforderligt riskkapital. Vid tidpunkten för lokaliseringslånens avskaffande
var det relativt gott om kapital hos bankerna. Men nu vet vi alla vad som har
hänt under det senaste året. Bankerna har begränsat kapital. Det kan vara
mycket svårt att få ihop det riskkapital som behövs till en nyetablering eller
expansion. Detta har också hindrat nyetableringen av småföretag.
Jag besökte för någon tid sedan uppfinnarföreningen här i Stockholm. Där
fick jag upplysningar om att det är många svenska innovationer som säljs
utomlands, eftersom det inte finns resurser här i Sverige att kunna bearbeta
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
71
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
olika uppfinningar. Det finns dock många svenska uppfinningar som utom-
lands bearbetats på ett framgångsrikt sätt. Det är ju synd att vi här i Sverige
inte har resurser att ta hand om våra egna innovationer.
Det behövs också nyetableringslån av s.k. tysk modell. Jag tror att en rik-
tig satsning på småföretagen är det bästa verktyget i kampen mot arbetslös-
heten. Därför bör vi också ge småföretagen de rätta förutsättningarna att
kunna utvecklas. Vi måste helt enkelt skapa ett positivt företagsklimat i vårt
land, så att företagare, uppfinnare och entreprenörer får en chans att ut-
veckla sin kreativitet.
En viktig del av regionalpolitiken är landsbygdsutvecklingen. Vi har tidi-
gare under ett antal år haft en landsbygdskampanj - Hela Sverige skall leva.
Denna kampanj engagerade många människor och många goda idéer föd-
des. Nu är det dock ett kärvt klimat på många håll på vår landsbygd. Om-
ställningen av jordbruket har tyvärr inneburit en avställning av driften för en
rad jordbruksföretag. Om vi här inte sätter in ordentliga resurser riskerar vi
att få en förbuskning och igenplantering i en mycket stor omfattning. Detta
skulle vara förödande för kulturlandskapet.
En viktig del i samhällsutvecklingen är också både samhällelig och privat
service. Det måste finnas tillgång till skola, affär, kommunikationer, social
service, post osv.
Jag är bekymrad för den regionaliseringsvåg som går över statliga företag
för närvarande. Detta betyder i regel indragning av statlig service, t.ex. väg-
verket som skall regionaliseras med ett fåtal vägmästarkontor kvar i varje
län. Det försämrar människornas möjligheter att få kontakt med den vägan-
svarige osv.
Tullen skall också regionaliseras med förflyttning av tjänster från Karlstad
till Göteborg. Även polisen diskuterar sammanslagning av distrikt.
Posten har, som vi hört här tidigare, lagt ned många postkontor. Man dis-
kuterar nu också i oroande termer att börja köra lantbrevbärarlinjerna på
natten. Detta får då till följd att kassaservicen försvinner, vilket är till stort
men för t.ex. pensionärer och småföretagare på landsbygden som är bero-
ende av den servicen. Det har skett en omfattande nedläggning av postkon-
tor. Det har då varit viktigt att ha tillgång till lantbrevbärarna, som har kun-
nat utföra en fin service i våra glesbygder. Inte minst för pensionärerna har
posten gjort en viktig social insats.
Att statliga verk vill effektivisera har jag ingenting emot. Däremot motsät-
ter jag mig bestämt indragning av service. Det är bättre att man i stället prö-
var nya vägar med sambruk mellan olika serviceinrättningar som post, lant-
handel, bank och försäkringskassa, kanske också taxiföretag. I stället för in-
dragning av statlig verksamhet borde vi få mera statlig verksamhet till länet.
Det skulle vara ytterst välgörande för Kristinehamn, Säffle, Hagfors, Torsby
och många andra platser, om vi kunde få det.
T.ex. har, som vi hört tidigare, Isa Halvarsson väckt en motion om att det
skall vara tillåtet med post i bank och vice versa, vilket byråkratiska regler
förbjuder i dag. Det är befängt. Vi hoppas att Isa Halvarssons motion bifal-
les, så att man ändrar de reglerna. Likadant är det med bank i butik. Där
finns också regler som vi måste ändra på så att man kan få flexibla och okon-
72
ventionella lösningar på landsbygden. Just detta med sambruk tror jag är
viktigt för oss i framtiden, om vi skall klara landsbygdens service.
Sammantaget finns många olika åtgärder att vidta för att komma till rätta
med de regionala obalanserna och för att därmed skapa likvärdiga förutsätt-
ningar för boende och arbete i hela landet. Vi bör därför återföra en del av
de resurser som kommer från Värmland. Skogen, vattenkraften, resurser för
fritid och rekreation innebär stora värden som kommer från Värmland till
resten av landet.
Vi måste ha en helhetssyn på regionalpolitiken, där alla goda krafter drar
åt samma håll, för att vi skall få regional balans i vårt land. Det här är ingen
motsättning mellan stad och land. Om vi för ut resurser till hela Sverige, slip-
per vi också trängsel i storstäderna, där det är trångt i fråga om kommunika-
tioner, bostäder, barnomsorg, annan service osv. Om man satsade ute i
landet, där det är gott om plats, skulle man slippa en massa konflikter. Det
är alltså bra att stad och land kan gå hand i hand.
Herr talman! Jag ställer mig bakom de reservationer som centerledamö-
terna står för i betänkandet, men jag avstår från att yrka bifall på grund av
arbetssituationen i kammaren.
Anf. 60 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Jag ställer mig bakom vänsterpartiets reservationer i det här
betänkandet.
Situationen i Värmland när det gäller möjligheten att få jobb är inte sär-
skilt ljus just nu. Det går inte en vecka utan att vi får höra nyheter om varsel,
permitteringar och uppsägningar. Under de senaste veckorna har vi kunnat
notera att framför allt verkstadsindustrin gått ut med nya varsel. Jag tänker
bl.a. på de hundra arbetstillfällen som kommer att försvinna vid Arvikaver-
ken. Det finns tyvärr fler exempel.
Kristinehamn, Filipstad, Hagfors och Munkfors hör till de mest utsatta
områdena i länet, men jag vill i alla fall ta Arvikaverken som exempel för
att något ytterligare belysa vad förlusten av hundra jobb betyder på en ort i
Västvärmland.
Det innebär naturligtvis ett oerhört slag för dem som drabbas - det skall
sägas först. Det har klart negativa sociala effekter, eftersom utsikterna att få
nya jobb inom verkstadsindustrin får anses rätt begränsade.
Ett så stort bortfall av tekniska jobb måste också på sikt få effekter på
utbildningsstrukturen i Arrvika och angränsade kommuner. Det blir rent fy-
siska effekter av att jobb försvinner. Utrymmet för utbildning minskar inom
industrin, men det ställer naturligtvis också krav på nysatsning inom utbild-
ningssektorn.
Men det handlar om mycket mer. Så länge som jag minns i alla fall har det
varit ett talesätt i Jösse härad att på ”Verken”, som man säger, finns det alltid
jobb. Det här fruktansvärda slaget med minus 100 arbetstillfällen drabbar
vad som skulle kunna kallas för en lokal basindustri och den trygghet som
den har utgjort vad gäller arbetsmöjligheter i hemkommunen.
Det raljeras ibland med att på ”Verken” kan man alltid få jobb, men det
har funnits en allvarlig underton, att det har inneburit en trygghet att ha
denna lokala basindustri. Jag menar att det är viktigt att peka på sådana ef-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
73
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
74
fekter också. En nedläggning rycker undan den trygghetsbas som männi-
skorna har haft.
Vad Arvika och Värmland nu behöver är klara signaler från regering och
riksdag om vilka satsningar som skall göras i länet och i Arvikatrakten. Det
handlar om konkretion och substans i förslagen, så att vi kan riktigt tro på
statsmakternas ambitioner att det också i framtiden skall vara möjligt att ar-
beta, leva och bo i länet.
Vi såg redan i januari vart det barkade hän med bl.a. arbetsmarknadssi-
tuationen. Vi ställde därför förslag i riksdagen om ett särskilt Värmlandspa-
ket, med den typ av insatser som tidigare gjorts för andra län, bl.a. i Norr-
land. Vi insåg hur situationen skulle komma att utvecklas och nödvändighe-
ten av positiva beslut till gagn för länet. En åtgärd som vi föreslog var väsent-
liga satsningar på länets kommunikationssystem och inom utbildningssek-
torn.
Visst kan det kännas tjatigt att alltid återkomma med frågan om järnvägen
mellan Stockholm och Oslo via Kil, Arvika och Charlottenberg. Visst är det
en upprepning att lägga fram förslag om forskning och om utbyggnad av hög-
skolan i Karlstad. Visst är det en repris att föra fram förslagen om att flytta
ut statlig verksamhet till länet. Och visst har vi tidigare från vänsterpartiet
väckt motioner om decentraliserad vuxenutbildning, NKLJ-banan, Väner-
trafiken etc.
Men situationen är som sagt fortfarande sådan att den påkallar riksdagens
uppmärksamhet, för att uttrycka sig milt och på riksdagsspråk. Vi återkom-
mer nu med anledning av kompletteringspropositionen med en ny repris av
förslag som skulle vara till gagn för länets utveckling. Visst tjatar vi, men vi
ger oss inte. Så länge det går en enda arbetslös värmlänning som vill ha jobb
kan vi inte ge oss.
Slutligen, herr talman, skulle jag vilja understryka en del i det inlägg som
Kjell Ericsson gjorde, att det är väldigt viktigt att man inom länet får till
stånd en sådan situation att alla sektorer drar åt samma håll.
Det är oerhört viktigt att det sker en samverkan. Det är viktigt för att få
ut största möjliga effekt av satsade samhälleliga medel, något som vi är väl-
digt noga med från mitt partis sida. Men det är också väldigt viktigt, Kjell
Ericsson, att de partier som man sätter sig ned att regera tillsammans med
drar åt samma håll när det gäller regionalpolitiken. Jag kan ju inte påstå att
folkpartiet drar åt samma håll som centern i frågan om regional utveckling.
Och folkpartiet skall ni sätta er tillsammans med i en regering.
Centern har en väldigt väl utvecklad regionalpolitik på många områden,
och jag känner stor sympati och respekt för centerns regionalpolitiska ambi-
tioner. Men jag kan inte förstå hur det kan vara så lätt att sätta sig i en rege-
ring som också består av moderaterna och folkpartiet. Länsanslaget t.ex. vill
ni i centern höja, men det vill inte folkpartiet. Ni ville liksom vi i vänsterpar-
tiet ha en annan stödområdesindelning för jordbruket, speciellt för Värm-
land. Det fanns ingen sådan reservation från folkpartiets sida. Ni vill satsa
på fasta forskningsresurser och bygga ut de regionala högskolorna. Modera-
terna och folkpartiet vill bilda stiftelser. Vi kan bara gissa vad det kommer
att innebära för de medelstora och stora högskolorna. Högskoleväsendet
kommer att klassificeras i ett A-, B- och C-lag. Det kommer att bli samma
förhållanden som i England när det gäller högskoleväsendet. Där finns det
en kraftig variation vad avser kvalitén på högskolorna. En sådan politik
skulle inte alls gagna ett län som Värmland, som har en struktur som är öm-
tålig för lågkonjunktur. Värmland har en struktur som kan liknas vid många
andra geografiska områden, t.ex. Norrlands inland.
Värmland, svensk regionalpolitik och regionernas utveckling skulle må
bra om centern stod mer fri när det gäller de nödvändiga insatser som kom-
mer att krävas framöver, dvs. mera fri i förhållande till de andra borgerliga
partierna.
Anf. 61 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! I olika debatter i kammaren har Björn Samuelson uttalat
stora bekymmer för hur en eventuell borgerlig regering skall se ut. Jag har
redovisat vad centern tycker om regionalpolitiken och vad vi vill göra för
Värmland.
Vi i centern eftersträvar en icke-socialistisk regering tillsammans med
folkpartiet. Vi har en stor samsyn i många frågor, inte minst när det gäller
näringspolitiken. Vår ekonomiska politik och näringspolitik kommer att
gagna även Värmland och Värmlands glesbygd. Olika partier satsar på olika
sätt. Vi för fram vår politik nu, och den svarar vi för. Det blir säkerligen
förhandlingar i olika höm.
Egentligen är det samma sak för Björn Samuelson. Vilken politik kan han
föra tillsammans med socialdemokraterna? Han får inte stöd för den politi-
ken här i kammaren. Björn Samuelson står på den ena sidan, och jag står på
den borgerliga sidan. Vi redovisar från centerns sida vår politik. Folkpartiet
får sedan redovisa sin politik. Men det finns samsyn i en rad viktiga frågor
som är väsentliga för Värmlands utveckling.
Anf. 62 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Björn Samuelson har nyss berättat om allt elände i Värm-
land på grund av en socialdemokratisk regering. Björn Samuelson som sitter
i utbildningsutskottet måtte väl veta att folkpartiet har en ambitiös satsning
på högskolor och forskning. Vi har speciellt pekat ut de tidigare filialhögsko-
lorna Karlstad, Växjö och Örebro. När det gäller kommunikationer har vi
en ambitiös satsning på järnvägar och vägar. Vi satsar också på småföretag
som vi menar är en enorm bas i själva utvecklingen av länet. Jag tycker att
Björn Samuelson i stället kunde ha vänt sig till socialdemokraterna. Det
finns sex socialdemokratiska riksdagsledamöter från Värmland. Ingen av
dem har ställt upp i denna debatt som kallas hembygdens dag. Som jag kan
se finns det ingen bättre hembygd än Värmland.
Anf. 63 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! För ovanlighetens skull skall jag instämma i vad Isa Halvars-
son har sagt. Det gäller detta att det finns ingen bättre hembygd än Värm-
land. Där är vi rörande överens.
Det är skillnad på att sitta i en regering, Kjell Ericsson, och att ta rege-
ringsansvaret - ni måste göra det tillsammans med folkpartiet och modera-
terna - och att vi säger att socialdemokraterna för en politik som överens-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
75
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
stämmer med våra idéer mer än moderaternas. Vi har därmed inte sagt att
vi skall sätta oss i en regering tillsammans med socialdemokraterna. Det
finns en viss skillnad här.
Vi får all anledning att återkomma till vårt län längre fram under året och
diskutera med varandra olika viktiga insatser som behöver göras för länet.
Då kommer väl också de sex socialdemokratiska ledamöterna att delta.
Anf. 64 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har redovisat vad centern vill med regionalpolitiken. Vi
är ett eget parti, och vi för fram den politiken. Vi är ett icke-socialistiskt parti
som försöker få en sådan regering. Det blir då alltid förhandlingar och dis-
kussioner. Det känner alla till. Men vi har en samsyn i viktiga frågor som gör
att det finns goda förutsättningar att klara av en sådan regeringsbildning.
Vi kommer alla gånger att diskutera denna fråga mycket under de kom-
mande månaderna. Många av oss har en samsyn över hur Värmlands pro-
blem skall lösas. T.ex. har vi vägarna. Samtliga partier har ganska likartade
uppfattningar om vissa vägfrågor. Samma sak gäller järnvägen, flyget och
högskolan. Där finns en samsyn i viktiga frågor. Det är väsentligt att påpeka.
För att visa denna samsyn vill jag också instämma i att Värmland är den
bästa hembygden.
Anf. 65 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag vill också påminna Björn Samuelson om vårt gemen-
samma arbete vi hade tidigare när frågan var uppe om att få fram ett stödom-
rådessystem för Värmland. Vi samarbetade då över partigränserna. Vi behö-
ver mer av samarbete. Vi har fått en förnämlig landshövding i Värmland som
också är för samarbete. Han samarbetar och försöker få med stora delar av
länet med kommunförbund och landsting. Det är med samarbete vi kommer
någon vart.
Anf. 66 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Centerpartiet och vänsterpartiet är de två partier som har
satsat hårt på just en utveckling av utbildningspolitiken som ett regionalpoli-
tiskt instrument. Kjell Ericsson sade i sitt anförande, liksom jag gjorde, att
frågan om utbildningsinsatser är viktig för Värmland och dess framtid. Jag
pekar då särskilt på verkstadsteknisk utbildning. Jag noterar ätt den del av
denna nödvändiga utbildning som ligger på gymnasienivå är centern, väns-
terpartiet och socialdemokraterna överens om att bygga ut kvalitativt. Men
Kjell Ericsson skall sitta i samma regering som två andra partier som har som
främsta mål att riva upp en reformering av gymnasieskolan och riva upp en
reformering och kvalitativ förhöjning av utbildningen inom viktiga yrkesgre-
nar. Det går inte ihop om man skall avhända sig det instrument som man
säger är så viktigt.
Andre vice talmannen anmälde att Kjell Ericsson och Isa Halvarsson an-
hållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repli-
ker.
76
Anf. 67 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Det är en händelse som ser ut som en tanke att arbetsmark-
nadsutskottet avfärdar Stockholms län och dess problem på en halv sida av
betänkandets 183 sidor.
Det enda man har att säga är att man aktivt arbetar för att avlänka arbets-
tillfällen från Stockholmsområdet inom service- och tjänstesektorn. ”Detta
dämpar utvecklingstakten och skapar samtidigt sysselsättning i sysselsätt-
ningssvaga regioner.” Förvisso dämpar det utvecklingstakten - i Stockholms-
området, men därav följer definitivt inte med automatik att det blir fler ar-
betstillfällen i andra delar av landet. Det borde man ha lärt sig i arbetsmark-
nadsutskottet vid det här laget.
När man i betänkandet refererar den regionalpolitiska motion, som lagts
av folkpartiet liberalernas ledamöter i Stockholms stad och län, läser man
tydligen den som en viss potentat läser Bibeln. Arbetsmarknadsutskottet
skriver att folkpartiet i motionen har ansett att farhågor för obalans på ar-
betsmarknaden är obefogade. Men man talar inte om i vilket sammanhang
detta uttalande framförs. Detta gäller den storskaliga tillverkningsindustrin
där 20 000 jobb försvunnit under de senaste femton åren - under förutsätt-
ning att man dels har stimulerat mindre tillverkningsföretag i länets svaga
delar, dels att sysselsättningen har fått öka i tjänstesektorn. Men inte ens
detta har Stockholmsregionen fått behålla. Genom en rad pålagor och re-
striktioner skall också service- och tjänstesektorn motarbetas i Stockholms
län.
Det har de senaste åren funnits en rad illavarslande tecken. Småföreta-
gens utveckling går långsammare här än i övriga delar av landet, kapacitets-
utnyttjandet är lägre och sysselsättningen ökar sämre än riksgenomsnittet.
Sysselsättningen i högteknologisk industri sjunker dramatiskt, och under-
skottet i vår handel med högteknologi ökar. I andra jämförbara OECD-län-
der utgör detta område cirka en tredjedel av exporten - hos oss är den endast
en sjättedel.
Den drastiskt sjunkande sysselsättningen inom tillverkningsindustrin visar
att vi är i övergången från ett näringsliv grundat i tillverkningsindustri till ett
kunskapssamhälle. Varför är det då så viktigt att de tekniska framstegen kan
få bra utvecklingsmöjligheter i Stockholmsområdet? Och varför är det så
viktigt att tjänstesektorn får öka, utan att den genast, som man säger i betän-
kandet, skall avlänkas till andra delar av landet? Jo, all forskning visar att
nya tekniker först kommer till och provas i ett lands huvudstadsregion, för
att sedan sprida sig som ringar på vattnet över landet i övrigt. Det är ytterst
sällan som en teknisk landvinning provas i Vittangi eller Örträsk först. Hu-
vudstadsregionens större förändringsberedskap fungerar nästan alltid som
en motor i övriga landets utveckling.
Den här drivkraften hindras naturligtvis om man ständigt motarbetar en
naturlig utveckling i Stockholm, påtvingar invånarna här extra pålagor och
ger företagen sämre förutsättningar att verka. Det är det vi nu bevittnar i
Stockholms län - speciellt accentuerat av nuvarande lågkonjunktur.
Att förespråka en god utveckling i Stockholm är dock inte detsamma som
att förespråka en låt-gå-politik. Det finns en rad områden där mer restriktiva
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
77
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
78
regler behövs, t.ex. för att klara miljön i ett så tättbefolkat och trafikintensivt
område som Stockholms län.
Vi liberaler kräver inte att vi i Stockholms län skall favoriseras framför
andra delar av landet. Vad vi däremot kräver är att övriga landet har respekt
och förståelse för att länet har svåra regionala obalanser och tunga sociala
problem. För att åtgärda dessa och för att skapa en god livsmiljö för regio-
nens invånare behövs förstås resurser. Dessa skapas genom bättre tillväxt.
Det går inte att ständigt åderlåta Stockholmsregionen genom straffskatter
och genom specialkonstruerade regler.
Under en lång period har länets utveckling strypts genom att en 30-pro-
centig straffskatt lagts på alla investeringar, och när företagens investerings-
fonder släpptes fria för ungefär ett halvår sedan undantogs Stockholms län.
Nu skall äntligen skatten avskaffas och investeringsfonderna bli fria också
här, men det är en skandal att så inte sker förrän den 1 juli, snart ett år in i
en djup lågkonjunktur.
Att hindra Stockholms strukturomvandling i tron att detta skall gagna ut-
vecklingen i andra delar av landet strider mot all erfarenhet och alla forsk-
ningsresultat.
Herr talman! Jag yrkar bifall till motion A504.
Anf. 68 GUNHILD BOLANDER (c):
Herr talman! Som alltid när regionalpolitiken behandlas i riksdagen är det
många vackra ord och beskrivningar som vi sedan ser så litet resultat av ute
i vårt avlånga land. Grunden för en fungerande region är en fungerande ar-
betsmarknad; endast då kan samhällsservicen tillgodose befolkningens bas-
behov. Om inte, så kommer också befolkningens mest elementära behov att
kräva särskilda insatser, vilket i förlängningen kan fördyra samhällets om-
kostnader. Regionalpolitikens mål, som ingen egentligen ifrågasätter, är att
skapa ekonomiskt, socialt, kulturellt och miljömässigt fungerande regioner
i hela landet, alltså även på Gotland.
Men för att denna målsättning skall kunna verka krävs det att olika poli-
tiska områden samordnas, att en helhetssyn får prägla de beslut som fattas
av landets ledning.
Jag kan konstatera att Gotland har en god infrastruktur, bl.a. med hjälp
av tidigare gjorda statliga satsningar, men att denna nu riskerar att vara utan
värde till följd av olyckliga beslut i regering och riksdag i ett senare skede.
Under föregående riksmöte såväl som under det innevarande har en rad be-
slut om näringspolitisk karaktär fattats av en majoritet i riksdagen, vilka vart
och ett på ett påtagligt negativt sätt berör Gotland. Konsekvenserna av dessa
separata beslut framstår vid en samlad bedömning som olyckliga ur rikspoli-
tisk synpunkt och för gotlänningarna helt oacceptabla. Jag varnade för
denna utveckling på ett tidigt stadium. Det skall ingen större fantasi till för
att förstå vilka följderna skulle komma att bli för Gotland med borttaget
stödområde, med införd turistmoms, som från årsskiftet förstärkts med per-
sontrafikmoms i färjetrafiken, med omställningen inom jordbruket, med
slopat gränsskydd, med den dubbla omställning som en eventuell nedlägg-
ning av Roma sockerbruk skulle medföra för de gotländska lantbrukarna,
med kapitaldräneringen från utvecklingsfonden och med slopande av trans-
portstöd till färjefrakt och till flygtrafik i storleksordningen 20 miljoner.
Detta för att nu nämna några av alla de negativa beslut som drabbat Gotland
till följd av den förda politiken. För detta har regeringen det yttersta ansva-
ret.
I min motion A502 har jag tagit upp en del av de i detta sammanhang ak-
tuella frågorna. Det gäller främst föregående riksmötes beslut att Gotland
skulle ställas utanför stödområdet och därmed inte längre få del av lokalise-
ringsstöd till företag. Detta fick till följd att Gotland under föregående år
missade ett antal företagsetableringar på grund av att vi inte längre kunde
erbjuda något lokaliseringsstöd. Gotland har en näringsstruktur som mar-
kant avviker från vad som gäller för landet totalt. Industrisektorn är betyd-
ligt mindre medan de areella och offentliga sektorerna är betydligt större.
Trots olika insatser som gjorts är den inomregionala obalansen fortfarande
betydande.
I förra årets regionalpolitiska beslut utlovades att för de kommuner som
lyftes ut ur dåvarande stödområden skulle möjlighet finnas forsättningsvis
att erhålla utvecklingsbidrag från regeringen. Detta har sedermera också ut-
lovats från arbetsmarknadsutskottets ordförande vid besök på Gotland. Ett
antal sådana ansökningar har gjorts från länsarbetsnämnden, men rege-
ringen har inte levt upp till givet löfte. Det är med förvåning och besvikelse
jag konstaterar att regeringen inte behagar bry sig om fattade riksdagsbeslut.
De arbetslöshetssiffror som utskottet redovisar i betänkandet har ingen
aktualitet i dag. Av ca 29 000 förvärvsarbetande gotlänningar är 3 700 in-
skrivna som arbetssökande på arbetsförmedlingen, en ökning med 15 % se-
dan förra året. Av dem är 700 öppet arbetslösa, vilket är en ökning med 92 %
jämfört med förra året - jag upprepar: 92 %. Antalet lediga platser var för
ett år sedan 640 mot i dag endast 250, en minskning med 60 %. Nästan hälf-
ten av de arbetslösa är under 25 år. Detta är mycket höga tal för ett län där
vi av geografiska skäl inte kan samverka med något annat län.
Lågkonjunkturen har slagit till med full kraft, arbetsgivarna är rädda för
att anställda folk just nu, oron och ovissheten inför framtiden är stor. För-
ändringarna i sjukförsäkringen har medfört att svenskarna har blivit mycket
friskare, och därmed har ett stort antal vikariat försvunnit, främst för ungdo-
marna. Kommunens möjligheter att ordna beredskapsarbeten har minskat,
anställningsstopp gäller för den administrativa personalen, och de fackliga
organisationerna har inget intresse av att ordna beredskapsarbeten för ar-
betslösa.
Behovet av kraftfulla insatser för förstärka näringslivet på Gotland är där-
för alldeles uppenbart. Det lokaliseringsstöd som fanns tidigare var av
mycket stor betydelse för att stimulera såväl nyföretagande som utbyggnad
av befintliga företag. Det är därför nödvändigt att Gotland tillförs stödom-
råde 2. Det föreslog jag i min motion. Jag konstaterar nu med intresse att en
av de socialdemokratiska ledamöterna i fullmäktige i Gotlands kommun just
i måndags har föreslagit att kommunen också skall arbeta för det. Det hade
ju faktiskt haft större verkan om socialdemokraterna på Gotland hade på-
verkat sin regering för ett år sedan, när vi lyftes ut ur stödområdet, men ”för
sent skall syndaren vakna”.
För att en aktiv regionalpolitik skall kunna föras krävs vissa grundläg-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
79
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
80
gande förutsättningar. Dit hör för Gotlands del att kommunikationerna med
fastlandet fungerar på ett tillfredsställande sätt. Så är inte fallet i dag. Färje-
trafiken, som är vår livsnerv till fosterlandet, som är vår väg, vår bro och vår
järnväg, måste ges en tillfredsställande lösning. Trots kraven på förbätt-
ringar under flera år har resultatet i stället under de senaste åren blivit att
taxorna höjts kraftigt, att antalet färjor i trafik minskat och att antalet fast-
landshamnar minskat. Vi har tidigare i vår diskuterat trafiken, och riksdagen
har beslutat i enlighet med bl.a. kravet i min motion om att färjetrafiken
måste bli föremål för ett utredningsarbete. Det måste utredas vilket ansvar
som skall åvila staten när det gäller infrastrukturen, dvs. tonnage och ham-
nar, och hur finasieringen skall lösas. För detta krävs en ordentlig utredning
och inte något litet översynsarbete.
Jordbruket och livsmedelsindustrin är sammantaget Gotlands största nä-
ringsgren. Från såväl län som kommun har krävts att denna näring, som på
Gotland spelar större roll än i något annat län, skulle ges möjlighet att verka
av regionalpolitiska skäl. Detta har jag också krävt i motioner vid ett flertal
tillfällen. Men riksdagens majoritet har beslutat att alla förändringar skall
slå igenom fullt ut också på Gotland. Man har varit fullständigt okänslig och
inte velat ta några som helst regionalpolitiska hänsyn.
I den tillväxtproposition som vi skall debattera senare i kväll har rege-
ringen föreslagit att regionalpolitiskt stöd till Roma sockerbruk skall utgå
som längst till 1995. Jag återkommer i den debatten, men jag vill ändå på-
peka här att de ca 12 miljoner av statliga medel som det handlar om har avgö-
rande betydelse för tusentalet gotländska hushåll. Att tro att det går att få
fram ersättningsarbete för både anställda, åkare och betodlare som är syssel-
satta i nuvarande sockerproduktion är en utopi, men jag återkommer till
detta senare.
Till det gotländska näringslivet hör också turistnäringen. Den har hittills
varit av utomordentligt stor betydelse. Vi ser nu de negativa effekterna av
den breddade mervärdesskatten med full moms på hotell- och restaurangnä-
ringen samt i år också på persontransporter i färjetrafiken. Vi har en kort
men intensiv säsong i detta viktiga turistlän. Det ekonomiska tillskott på i
storleksordningen 500 miljoner som tillförts det gotländska samhället från
turismen har haft stor betydelse för upprätthållande av service för den got-
ländska befolkning även utanför sommarsäsongen.
Sveriges turistråd har nyligen presenterat en undersökning där det påstås
att turismen på Gotland skulle ha minskat med 42 %. Även om denna siffra
är grundad på en enkät och förmodligen i överkant bekräftar företrädare för
näringen en mycket stor nedgång som en följd av århundradets skattere-
form. Detta är en mycket allvarlig utveckling för hela det gotländska samhäl-
let, och det är nödvändigt att återföra momsen på hotell- och restaurang-
tjänster till den tidigare nivån.
Det visar sig också att hela nedgången i turismen hänför sig till färjetrafi-
ken, där momspålägget från nyår har fördyrat färjebiljetten till en helt oac-
ceptabel nivå. Som exempel på de ökade kostnaderna kan vi jämföra den
tvåbarnsfamilj med bil som sommaren 1990 för en tur- och returresa till Got-
land i högtrafik betalade 1 850 kr., men som i år för samma resa får betala
2 540 kr. Det är en ökning med 37 %. Det blir 85 kr. per mil. Det är 30 mil
tur och retur mellan Nynäshamn och Visby. Jag har i motioner krävt att fär-
jetrafiken skulle undantas från persontrafikmomsen, eftersom den har en så
förödande verkan på turistnäringen på Gotland. Detta har även företrädare
för Gotlands län och kommun krävt på annat sätt. Detta skulle vara en regio-
nalpolitisk åtgärd värd namnet.
Herr talman! Hela Gotland vill leva, men då måste de resurser som tydli-
gen ändå finns fördelas på ett sätt så att hela landet får del av dessa. I den
20-miljarderssatsning på infrastruktur för landets kommunikationer som
återfinns i tillväxtpropositionen finns inget extra över till Gotland. Vi får
nytta av de pengarna först när vi kommer till fastlandet.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 17 vad beträffar mom. 19
i utskottets hemställan. Den återfinns i det rättelseblad som är utdelat på
ledamöternas bänkar i dag.
(forts.)
Kammaren beslöt kl. 17.56 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
7§ (forts.) Regionalpolitiken (forts. AU13)
Anf. 69 KERSTI JOHANSSON (c):
Herr talman! Debatten om regionalpolitiken har pågått ett antal timmar i
eftermiddag. Det finns kanske inte så mycket nytt att tillägga, men som en
av reservanterna i utskottet vill jag ändå beröra några av de reservationer
som vi i centerpartiet har fogat till arbetsmarknadsutskottets betänkande 13.
I betänkandet talas så vackert om de regionalpolitiska målen, att alla män-
niskor, oavsett vad de bor i landet, skall ha tillgång till arbete, service och
god miljö. Om detta råder ingen oenighet eller delade meningar i ord. Men
alla skall veta att det minsann inte i alla delar av landet går av sig självt, och
målet är definitivt inte nått.
Det finns många regionala balansproblem, som det krävs målmedvetna
insatser för att lösa. Och det är också nödvändigt att så sker. I våra motioner
om regionalpolitiken och i de reservationer som vi har fogat till betänkandet
har vi lyft fram det vi i centerpartiet anser är politiskt nödvändigt att göra för
att vi skall kunna uppnå målet om regional balans i landet.
Börje Hörnlund har inledningsvis i debatten i dag utvecklat centerns
grundläggande syn vad gäller inriktningen av regionalpolitiken. Det jag tän-
ker göra är att lyfta fram några speciella frågor där vi har reservationer.
Regionalpolitiken brukar i kammaren handla väldigt mycket om Norr-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
6 Riksdagens protokoll 1990/91:113
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
82
land, så även i år. För att få litet balans i det hela skall jag hålla mig till de
mer sydliga delarna av landet. Även från den delen av landet föreligger mo-
tioner i riksdagen i regionalpolitiska frågor. Det är faktiskt så - hur otroligt
det kan låta i mångas öron - att det finns regionala problem även här. De har
förstärkts, inte minst under det senaste året.
Vi har i centern begärt att anslaget till regionala utvecklingsinsatser skall
räknas upp med 328 miljoner till 1300 miljoner för att stärka länsanslagen
också i de län som är belägna söder om Dalälven. Länsanslagen är nödvän-
diga när det gäller att stärka utvecklingen i de svagaste länsdelama. De skall
kunna användas till investeringsbidrag, företagsutveckling, projektverksam-
het och glesbygdsstöd. Enligt regleringsbrevet skall, som det står, särskilt be-
hovet av ökade insatser i glesbygden beaktas liksom kombinationsföretag
där jordbruk ingår som en del. I exempelvis Smålandslänen finns många små
jord- och skogsbruksfastigheter där det livsmedelspolitiska beslutet nu bör-
jat verka och redan har satt sina spår.
I Smålandslänen Kalmar, Kronoberg och Jönköping är länsanslagen i dag
17 resp. 11 och 9 milj.kr. Detta är inte stora pengar jämfört med vad andra
län norrut har, där summan är mångdubbelt större, ibland 10 gånger större.
Detta är detsamma som intet om vi jämför med vad Volvo i Uddevalla och
Saab i Malmö fick i mitten av 80-talet. Där blev det sammanlagt ungefär 4
milj.kr. per nytt arbetstillfälle netto för de företagen. Och så är det ändå ing-
enting i Malmö. Där står den nya fabriken - tom! Tänk om våra småländska
företag hade fått en sådan ekonomisk injektion - vilken utveckling och vil-
ken dynamik det kunde ha blivit i hundratals orter!
I centerpartiet har vi alltid framhållit småföretagens betydelse för möjlig-
heten att skapa en mer balanserad närings- och bebyggelsestruktur över hela
landet och därmed också en breddad arbetsmarknad och en bättre regional
balans. Otaliga är de förslag som vi har fört fram i våra motioner i riksdagen
som bl.a. syftar till att skapa gynnsamma villkor för nyföretagande och ut-
veckling i de små företagen. Viktigt är att kvinnors nyföretagande får ökad
betydelse. Kvinnor är ofta inriktade på service- och konsultområden. Detta
är särskilt intressant med tanke på att många bedömare anser att den privata
tjänstesektorn kommer att öka de närmaste decennierna.
I dag har många småföretag det kärvt, inte minst de som är underleveran-
törer, t.ex. till bilindustrin. Det här känner jag till från mitt eget län. Där
finns sådana företag som nu inte anser sig ha råd att göra ens de nödvändi-
gaste investeringarna.
Även i sådana fall borde man kunna gå in med regionalpolitiska medel för
investeringar, exempelvis i ny teknik, så att företagen blir konkurrenskraf-
tiga i förhållande till utländska underleverantörer och för att kunna fortsätta
sin verksamhet i landets olika regioner. Vår reservation vad avser förhöjda
anslag till regionala utvecklingsinsatser har nummer 35 i betänkandet.
I centerpartiet har vi också föreslagit ett särskilt anslag till landsbygdsut-
veckling på 390 milj.kr. Det är ett anslag som, menar vi, bör få användas
med stor frihet för att stödja projekt som syftar till att bredda landsbygdens
närings- och kulturliv och till att skapa varaktiga arbetstillfällen, inte minst
för kvinnor. Ur det här anslaget borde också stöd till skärgårdstrafik kunna
utgå.
Tyvärr var intresset i utskottet minimalt för just landsbygdsutveckling.
T.o.m. kampanjåren 1987—1989 tycks vara helt glömda, trots att den stolta
parollen ”Hela Sverige skall leva” då ekade överallt. Visst går det att hitta
vacker text och det t.o.m. i socialdemokratiska länsmotioner. I exempelvis
motion A454 hittar vi sådant:
”Den varierande landskapsbilden i länet med öppna dalgångar och skog-
klädda höjder är en förutsättning för turismen men också för glesbygdsboen-
det och verksamheten på landsbygden över huvud taget. De förändrade vill-
koren för jordbruket gör det efter hand svårare att slå vakt om det öppna
landskapet. Detta problem måste uppmärksammas i högre grad än hittills.
Alternativa odlingsformer och grödor bör stödjas och teknikutveckling för
mer småskaliga verksamheter bör intensifieras.”
Detta är både förnuftigt och klokt. Det kan överföras på fler län än Värm-
land, som motionen gällde. Men för vem var det skrivet och vem lyssnade?
I vart fall inte socialdemokraterna i arbetsmarknadsutskottet!
Tyvärr är det faktiskt i dag kärvt för jordbruket i stora delar av landet.
Vad omställningen kommer att innebära för framtiden är i dag omöjligt att
överblicka. Det är inte bara jordbruket och landskapet som kommer att för-
ändras, det är inte bara jordbrukaren som berörs, om någon till äventyrs
trodde det.
Det finns kommuner där jord- och skogsbruket i dag står för 20-25 % av
sysselsättningen och där tillhörande service- och förädlingsföretag står för
lika stor andel. Därmed är jordbruket utomordentligt viktigt för sysselsätt-
ningen i dessa områden. Detta gäller Gotland, det småländska höglandet,
Skaraborgs län och skogslänen, för att nu ta några exempel. Att omlägg-
ningen av jordbrukspolitiken kommer att innebära minskade utkomstmöj-
ligheter på landsbygden kan vi kallt räkna med.
Herr talman! Jag vill slutligen beröra vår reservation 53. I januari i år
väcktes en fempartimotion, A483, med begäran om ett särskilt anslag på 2
milj.kr. till Folkrörelserådets fortsatta verksamhet. Folkrörelserådet Hela
Sverige skall leva är, som väl de flesta känner till, bildat av ett stort antal
folkrörelser i Sverige och är en uppföljning av kampanjen ”Hela Sverige
skall leva”. Folkrörelserådets uppgift är att stimulera det lokala utvecklings-
arbetet på svensk landsbygd. Detta utvecklingsarbete bärs upp av över 1 200
lokala utvecklingsgrupper, som runt om i landet gör ovärderliga och ideella
insatser för sina resp, bygders överlevnad och utveckling.
Det är 2 miljoner vi begär nu. Representanter för fem partier har under-
tecknat motionen. Ändå har utskottsmajoriteten avstyrkt motionen. Det an-
ser jag är beklagligt.
Enligt centerpartiets mening är det oerhört angeläget att Folkrörelserådet
Hela Sverige skall leva ges fortsatta möjligheter att stödja och stimulera ut-
vecklingsarbetet på landsbygd och i glesbygd.
Herr talman! Centern står bakom de reservationer där vi finns med, men
då det är önskvärt att vi är restriktiva med antalet yrkanden, yrkar jag endast
bifall till reservationerna 2, 41 och 53.
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
83
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
Anf. 70 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):
Herr talman! I dag kom på våra bord ett pressmeddelande om att rege-
ringen utsett Bengt Owe Birgersson att utreda den offentliga verksamhetens
regionala uppbyggnad.
Uppdraget kan utläsas så, att länsindelningen skall utredas. Men det
sträcker sig ändå längre: ”Bland annat ska utredningen analysera hur föränd-
ringar inom olika samhällsområden kan påverka fördelningen av arbetsupp-
gifter mellan den centrala, regionala och lokala nivån.”
Här borde verkligen öppna sig möjligheter för regionerna att medverka
till att mer av inflytande och arbete förs ut över landet för att åstadkomma
en balanserad regional utveckling. En sådan utveckling kan också bli ett led
i den förnyelseprocess som pågår inom den offentliga sektorn.
Denna förnyelseprocess innebär ju också en rationalisering med 10 % av
sektorn. Skall man då föreslå utlokalisering inom ett minskande område? Ja,
den statliga sektorn är fortfarande så stor att någon svårighet att utlokalisera
delar av verk inte borde finnas. Man kan t.ex. se på naturvårdsverket som
nu är under total omstrukturering och så att säga sönderbrytning. Jag har i
all anspråkslöshet sedan flera år föreslagit att en mindre enhet av verket
skulle kunna lokaliseras till Västervik. Nu borde det rätta tillfället ha kom-
mit.
I dessa återkommande regionalpolitiska debatter har några av oss från
Kalmar län försökt att inte gnälla och klaga, utan i stället betonat att med
hyggliga länsanslag och möjligheterna att disponera dessa flexibelt borde vi
kunna klara vår egen situation.
Men nu måste även jag medge att det börjar bli kärvt. Som exempel kan
jag nämna omställningen av jordbruket, Sockerbolagets ovilja att driva Mör-
bylånga sockerbruk, det svåra läget för de många underleverantörerna till
bilindustrin och problem för den manuella glasindustrin.
Därtill kommer att Kalmar län har den näst största andelen invånare över
64 år i hela riket. Det är en spegling av den stora ungdomsutflyttningen, som
i arbetsmarknadsstatistiken ger låga arbetslöshetssiffror. Detta i sin tur leder
till den ganska felaktiga slutsatsen att arbetsmarknaden i länet är bättre än
vad den i själva verket är. Några särskilda stödåtgärder bedöms därför inte
vara nödvändiga. Detta är helt fel med tanke på dagens situation. Den sti-
gande arbetslösheten och den stora mängden varsel i Kalmar län har dock
haft den fördelen att vi får en hygglig andel av AMS-pengama - fast det vore
ju bättre om vi hade arbetstillfällen. Dessa AMS-pengar måste användas till
en väsentligt höjd utbildningsnivå i länet, men också för nödvändiga bered-
skapsarbeten. Det är många som varken är beredda eller intresserade av att
sätta i gång med en utbildning, och dem måste man kunna hjälpa till en fort-
satt arbetsinsats.
Herr talman! I detta betänkande behandlas några motioner som jag har
avgivit. De har inte tillstyrkts, men det hindrar mig dock inte från att ta fram
en ny önskelista för vad jag önskar för länet från statsmakternas sida. Den
kunde givetvis göras oändligt mer omfattande, men ekonomisk realism är
något som vi sätter högt i folkpartiet liberalerna. Jag önskar:
1. ett kraftigt förhöjt länsanslag som får användas bl.a. som investeringsbi-
drag vid nysatsningar och utbyggnad av industri och tjänsteföretag,
2. en förbättrad infrastruktur framför allt avseende de större vägarna och
vägunderhållet,
3. en positiv omställning av jordbruket med bevarande av den fina miljön i
Kalmar län,
4. en skatteutjämning som tar ytterligare hänsyn till länets åldersfördelning,
5. utlokalisering av statliga enheter och utbyggd kriminalvård med betoning
på psykiatri i Västervik,
6. mer utbildning på högskolenivå inom skilda områden,
7. satsning på Emån som en av länets stora turistresurser, och till sist,
8. fortsatt drift vid Mörbylånga sockerbruk under åtminstone fem år.
Denna viktiga fråga återkommer dock i nästa debatt. Jag avslutar med att
ställa mig bakom de reservationer där folkpartiet finns med.
Anf. 71 MARIANNE JÖNSSON (c):
Herr talman! Regeringens fientliga hållning gentemot Kalmar län måste
brytas. De senaste förslagen från regeringen innebär mer växtkraft där det
redan växer, medan Kalmar län skall få tvina bort. Jag skall nämna endast
ett exempel - men det har hög aktualitet, eftersom vi skall debattera detta
senare i kväll - nämligen stödet till Mörbylånga sockerbruk, som också före-
gående talare berörde.
Genom förslag från regeringen och med stöd av socialdemokrater och
folkpartiet liberalerna i jordbruksutskottet föreslås att stödet till Mörby-
långa sockerbruk skall upphöra efter betkampanjen 1992. Detta leder ofel-
bart till att Sockerbolaget, där staten är hälftenägare, därefter omedelbart
lägger ned bruket.
Kalmar län är ett utflyttningslän. Det är främst de unga som flyttar. Drygt
11000 ungdomar har lämnat länet på sju år. Det är nästan 5 % av befolk-
ningen. Samtidigt har andelen äldre blivit allt större. Den kraftigaste ök-
ningen har skett i åldersgruppen över 80 år. Näst Jämtland har Kalmar län
flest antal äldre per tusen invånare i landet.
Till detta kommer att den genomsnittliga inkomstnivån och skatteunderla-
get är bland de lägsta i landet. Endast Jämtland och Gotland har lägre me-
delinkomst än Kalmar län.
Problembilden i Kalmar län är väl belyst genom många utredningar, senast
genom den regionalekonomiska utredningen 1987. Denna utredning fram-
lade en rad förslag för att stärka Kalmar län och sydöstra Sverige. Tyvärr
stannade det hela vid förslag och riksdagens regionalpolitiska beslut förra
året blev återigen ett bakslag för oss som kämpar för en jämnare fördelning
av landets samlade resurser, så att även sydöstra Sverige skall få del av de
resurser som landet har samlat.
Regeringens proposition Näringspolitik för tillväxt, som delvis skall be-
handlas i dag, är ytterligare en seger för koncentrationspolitik och ett dråp-
slag mot tankarna om att Hela Sverige skall leva. Vi i centern anser - vilket
också har framförts här tidigare av Gunhild Bolander och Kersti Johansson -
att det är viktigt med en samlad helhetssyn. De olika politiska områdena får
inte ses isolerade, utan det behövs en samlad helhetssyn där regional rättvisa
i grunden måste prägla det politiska handlandet. Alla beslut skall fattas i be-
lysning härav.
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
86
Om Kalmar län skall kunna utvecklas, krävs det ett decentralistiskt synsätt
med nytänkande och mer rättvis fördelningssyn. Med ett sådant synsätt från
statsmakterna skulle optimismen och framtidstron i länet växa och vara en
utomordentlig hjälp till självhjälp. Förutsättningarna i Kalmar län är inte då-
liga, om man tar hänsyn till de resurser som finns.
Kalmar län har mycket goda naturliga förutsättningar för att kunna ut-
vecklas. Länet har en utmärkt naturmiljö som är uppskattad av våra årligen
återkommande gäster. Småföretagandet och småföretagarandan är väl för-
ankrad i länet. Boendesituationen är jämförelsevis bra. Det finns således
goda möjligheter att leva och bo i Kalmar län, men det krävs att den politik
som förs tar hänsyn till dessa förutsättningar.
I olika motioner som berör länet har vi fört fram exempel på åtgärder som
med en framtidsinriktad och offensiv politik skulle förändra situationen och
ge rättvisa åt Kalmar län. Vi har bl.a. krävt:
att de statliga investeringarna skall fördelas rättvist - det gläder mig
mycket att också Ingrid Hasselström Ny vall har tagit upp detta tema,
att skatteutjämningen förstärks och blir mer rättvis,
att länets småföretagande gynnas genom förbättringar i avgifts- och skat-
tesystemet,
att den föreslagna satsningen på alternativ energi verkligen kan genomfö-
ras och
att jord- och skogsbruksnäringen kan främjas.
När dessa generella krav är tillgodosedda, behövs det även särskilda regio-
nalpolitiska insatser för Kalmar län.
Vi från centern har krävt att samtliga kommuner i Kalmar län, med undan-
tag av Kalmar kommun och de tre församlingar på Öland runt brofästet som
tillhör Kalmars pendlingsområde, skall ingå i stödområde C. Samtidigt före-
slår vi att benämningen på detta viktiga regionalpolitiska instrument i stället
för stödområde blir resursområde. Det finns resurser, och om de bara tas till
vara och utnyttjas rätt kan de komma hela regionen till godo. Därför anser
vi att det är bra med den översyn av områdesindelning som föreslås i reserva-
tion 15.
Vidare kräver centern att länsanslaget uppräknas med 328 milj.kr. Härige-
nom kan länsanslaget för Kalmar län ökas så som länsstyrelsen har äskat.
Däremot motsätter vi oss att medel motsvarande det arealbidrag för betod-
ling som uppgår till 3,5 milj.kr. överförs till länsanslaget. Vi i centern kräver
ju fortsatt drift vid Mörbylånga sockerbruk.
När det gäller utlokalisering av statlig verksamhet har utskottet tidigare
uttalat sig för att sydöstra Sverige är ett område som bör komma i fråga vid
omlokalisering av statlig verksamhet. Agne Hansson och jag har i flera mo-
tioner betonat betydelsen av att statliga arbetstillfällen blir jämnare förde-
lade i landet. Även om den statliga verksamheten krymper, som det har före-
slagits, med 10 % på tre år finns det väldigt många arbetstillfällen att fördela.
Kalmar län har näst lägst antal statliga arbetstillfällen per 1000 invånare
av alla län. Vi har därför krävt ett femårigt investeringsprogram för statliga
investeringar och att i en första etapp 1000 statliga arbetstillfällen lokaliseras
till länet.
Herr talman! Jag vill slutligen säga några ord om hur vi i centern i sydost
arbetar för att främja utvecklingen i södöstra Sverige. Vi gör det genom att
skriva motioner och på annat sätt. Här i riksdagen väckte centerpartister
från Kalmar, Kronoberg och Blekinge under allmänna motionstiden en mo-
tion. Vi har inriktat oss på främst fem huvudområden: högskoleutbild-
ningen, med fasta forskningsresurser till ett nätverksuniversitet, den statliga
verksamheten i området, som vi vill skall öka och förstärkas, infrastruktu-
ren, jord- och skogsbrukets roll för energi och sysselsättning, samarbete och
samverkan i ett vidgat europeiskt perspektiv, främst med Baltikum som geo-
grafiskt ligger så nära.
Med det särskilda landsbygdsutvecklingsanslag på 390 milj.kr. som Kersti
Johansson har nämnt, kan väsentliga insatser göras i sydöstra Sverige för att
stärka utvecklingen, infrastrukturen, sysselsättningen och servicen.
Med det anförda vill jag instämma i yrkanden som tidigare har gjorts av
centerpartister, och jag står bakom de reservationer som centern har fogat
till betänkandet.
Anf. 72 SVEN-OLOF PETERSSON (c):
Herr talman! Nog är regionalpolitiken ett ämne som ger mycken och lång
debatt, och det är också en viktig debatt. Om jag har sett rätt på talarlistan
är jag den tjugofjärde talaren som deltar i dagens debatt. Och det är fullt
klart att dessa frågor om bygders och hela landsdelars framtid är av stor och
vital betydelse för riksdagen och riksdagens beslutsfattande.
Regionalpolitik är en del av politiken, men den får inte ses avskild från all
annan politik och bara tas fram då och då. Nej, en politik för positiv utveck-
ling över hela landet får vi bara om vi ser och menar att all politik hänger
samman. Enskilda beslut måste ses i sammanhang, i en helhet där olika delar
på ett eller annat sätt griper in i varandra.
I dagens betänkande tas en del av de frågor som avser framtiden för vårt
land upp. Och antalet yrkanden som behandlas i betänkandet är många och
vittnar om ett stort och, som jag uppfattar det, allvarligt menat intresse för
en utveckling av hela landet.
Även frågor som rör sydöstra Sverige och som också berör Blekinge län
tas upp. Tillsammans med rikdagskolleger från Kalmar och Kronobergs län
har jag under den allmänna motionstiden bl.a. väckt en motion som rör ut-
vecklingen i sydöstra Sverige. Vi pekar i motionen bl.a. på behovet av fram-
tidssatsningar i hela landet, att man skall göra sydöstra Sverige till en dyna-
misk och effektiv knutpunkt i ett vidgat samarbete med Baltikum och övriga
Europa, men också på behovet av lokalisering av ytterligare statlig syssel-
sättning till denna del av landet. Dessutom pekar vi givetvis på ett ökat be-
hov av utbildning och på avsevärt förbättrade kommunikationer. I detta
sammanhang vill jag också hänvisa till det som Marianne Jönsson i sitt anför-
ande redogjorde för beträffande denna motion.
När det gäller Blekinge län hänvisar utskottet i sin skrivning bl.a. till förra
årets uttalande om att regeringen på grund av de speciella problemen i länen
och Blekinges speciella situation uppmärksamt bör följa utvecklingen där.
Man erfar också att det ligger en framställning hos industridepartementet
om en temorär inplacering av länets kommuner i stödområdet. Man pekar
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
87
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
vidare på medel för regionala utvecklingsinsatser och tillskott till högskolan,
och man pekar på vad utskottet har anfört om sydöstra Sverige när det gäller
omlokalisering av statlig verksamhet. Detta är i sig saker som är positiva och
som givetvis skall bejakas. Men det är inte nog. Förutom detta finns det så
mycket annat som måste göras. Detta gäller vägar, både de stora pulsåd-
rorna genom området och de små, det finmaskiga landsbygdsnätet, grusväg-
nätet ute på landsbygden, och givetvis gäller detta också jordbrukets om-
ställning, som berör inte bara de enskilda jordbruksföretagen utan som till
stor del sätter hela regionens näringslivsstruktur i en ny och annorlunda si-
tuation. Jag tänker givetvis bl.a. på frågan om sockerbetsodlingen i sydöstra
Sverige, men det blir mer om detta senare under kvällens debatt.
Jag vill emellertid erinra kammaren om att vi i centern redan i samband
med riksdagens behandling av proposition 1989/90:76, Regionalpolitik för
90-talet, i likhet med förslaget i den regionalpolitiska utredningen menade
att hela Sydostsverige, inkl. Blekinge, skulle föras in s.k. stödområde, som
vi hellre vill kalla resursområde. Detta är fortfarande befogat, och jag vill i
detta sammanhang också erinra om den länsuppvaktning som ledde till det
s.k. Blekingepaketet.
Riksdagen beslöt då att satsa 112,5 milj.kr. för att Saab skulle etablera
en bensinmotorfabrik i Karlskrona. Detta beslut som kammarens ledamöter
fattade för drygt ett år sedan har ännu inte blivit verklighet. Den gången me-
nade vi i centern att en traditionell satsning på en bensinmotorfabrik inte
varit det rätta utan att det hade varit bättre om satsningen hade getts en
framtidsinriktning, exempelvis i form av utveckling och produktion av moto-
rer för alternativa bränslen. Vi ser att vårt förslag ligger allt mer i tiden.
Traditionell bilindustri brottas med stora svårigheter, vilket vi har stor er-
farenhet av i länet, inte minst i Olofström, där man till stor del är beroende
av produktionen vid Volvo. Och fler och fler börjar klart inse att framtiden
ligger i att utnyttja de alternativa energikällorna. När Blekingepaketet de-
batterades den gången sade dåvarande arbetsmarknadsministern i debatten
att Blekinge nu hade fått sitt - punkt slut. Men fortfarande har vi i Blekinge
inte fått det som lovades. Satsningen från Saab, som skulle ha gett ca 500 nya
jobb, har inte blivit av, och de pengar som i och med detta skulle satsas i
länet har inte kommit länet till del. Med all rätt kräver vi nu att dessa medel
kommer länet till del för att skapa arbeten, arbeten som gynnar länets ut-
veckling och som kan bli till nytta inför framtiden. Dessa medel kan nog göra
minst lika stor nytta om de delas upp på ett större antal företag med produk-
tion i säkrare produkter än den produktion som Saab erbjöd men inte gav.
Det är nu dags att regeringen ser till att dessa pengar kommer länet till
del, och det fort. Läget i länet är sådant att satsningar nu mer än någonsin
behövs. Eller väntar regeringen avsiktligt så att det skall bli ett nytt paket
för länet? Frågan är ju fri och ställs här och nu. Vad är regeringens avsikter
när det gäller att stå fast vid de beslut som har fattats och i övrigt när det
gäller att stödja en god utveckling och framtid också för detta län, som är ett
av de minsta länen i landet? Kanske ruvar man i alla fall på ett paket igen.
Men låt det då inte gå för lång tid. Paketet behövs i så fall nu och får inte
komma för sent. Se till att verkställa det som riksdagen en gång redan har
beslutat.
Jag vet att jag inte får något svar här och nu, men jag uppmanar regeringen
att se till att det beslut som riksdagen fattade i frågan om Blekingepaketet
blir verklighet på ett eller annat sätt. Även vi blekingar behöver satsningar
inför framtiden, till nytta för länets befolkning, för länet och för hela landet.
Låt mig också avslutningsvis, herr talman, få knyta an till det tabellverk
som återfinns i slutet av betänkandet. När man studerar detta framgår det
med all tydlighet att Blekinge är ett av de mest utsatta länen i landet. Även
om siffrorna nu har litet tid på nacken kan jag beklagligtvis bara konstatera
att de inte har blivit bättre sedan de togs fram för några månader sedan. Det
finns ett stort antal arbetslösa och människor som är föremål för arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder. Det finns ett stort antal förtidspensionerade och
också många ungdomar utan arbete.
En gång var ungdomarna Blekinges främsta och största exportprodukt.
Då fick ungdomarna flytta från länet därför att arbete och utbildning sakna-
des. Låt det inte bli så igen.
När det gäller befolkningsutvecklingen mellan 1980 och 1990 ligger Ble-
kinge tillsammans med Västernorrlands län på sista plats. Detta är saker som
man knappast kan glädjas åt men som det i länet finns en okuvlig vilja att
komma till rätta med. Viljan finns, men hjälpen verkar saknas. Vill rege-
ringen att hela Sverige skall leva och utvecklas gäller det också att Blekinge
får sin berättigade del av vår gemensamma kaka.
Anf. 73 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Jag vill föra denna debatt tillbaka dit där den började. Re-
gionalpolitik har flera aspekter. Det finns defensiv och offensiv regionalpoli-
tik. Den defensiva är det som främst har diskuterats i dag, nämligen stödet
till ekonomiskt svaga regioner. Åke E Andersson i Umeå har visat att ande-
len av ekonomin, av sysselsättningen och av befolkningen i Sveriges tolv hu-
vudregioner i dag är densamma som år 1800. Han har också visat att regio-
nalpolitiken inte har haft någon som helst inverkan på utvecklingen. Vad
som har hänt är att befolkningen har flyttat in till städerna inom regionerna.
Den debatt som vi har fört i dag visar också tydligt att han har rätt. Det
hindrar dock inte att man skall söka bättre metoder att stimulera de regioner
som behöver det. Men man skall komma ihåg att arbete inte är som en smör-
bytta, dvs. att om någon tar en klick är det mindre kvar till de andra, utan
arbete har den egenskapen att det skapar arbete.
Den andra och viktigare formen av regionalpolitik är den offensiva regio-
nalpolitiken. Det här seklet har i Europa varit nationalstaternas, och nästa
sekel kommer att bli regionernas. På olika håll i Europa växer nu tillväxtre-
gioner upp, utan hänsynstagande till nationsgränserna. Detta ger länder
ekonomisk tillväxt och resurser både för välfärd och för miljö. Sådana regio-
ner är t.ex. axeln Oxford-London—Paris, axeln Barcelona- Rivieran—Mi-
lano, centralområdet i Belgien- Holland eller området i Bayern-Schweiz.
Norra Europa saknar sådana starka tillväxtregioner. Det är ett hot inför
vår gemensamma framtid. Det enda vi har i norra Europa är axeln Stock-
holm—Arlanda—Uppsala, med sina två universitet och en flygplats.
Alla studier som har gjorts i Europa och i USA har visat att det är tre
faktorer som skapar tillväxtregioner. Den första är att man har bra universi-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
89
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
90
tet för forskning och utbildning. Den andra faktorn som är väsentlig i regio-
nalpolitiken är att man har väl fungerande transportsystem. Det gäller inte
minst flyg, eftersom kreativitet är någonting som uppstår i människors mö-
ten, inte via datorkanaler. Den tredje faktorn är en god livsmiljö för dem
som bor i området, dvs. ett bra kulturliv, ett bra fritidsutbud, goda bostäder
och bra skolor.
I norra Europa har Öresundsregionen resurser att bli Europas femte K-
region med sin storflygplats och sina tre universitet. Så är inte fallet i dag.
Göteborg har möjligheter att utvecklas starkt i samverkan med antingen
Oslo eller Skåne. Sydostsverige kan nå samverkan med länderna på andra
sidan Östersjön. Hansaområdet har i själva verket en mycket stor potential
när nu både Nordtyskland och Polen ökar i kraft.
Men även en offensiv regionalpolitik kräver politiska insatser, både lokalt
och centralt. Kommunikationsfrågorna måste lösas, och lösas på ett effektivt
sätt. Utbildningens kvalitet och forskningens kvalitet måste stimuleras, men
det måste också ske med implementeringen av forskningsresultaten. Vi be-
höver också avreglera. Man måste kunna tillåta en instabil struktur. Man
måste släppa benägenheten att lägga sig i. The business of government is not
the government of business, har man sagt i USA.
Vi behöver utveckla subsidieringen, dvs. vi måste få ned besluten på lägsta
möjliga nivå. Vi måste även tillåta en naturlig regionindelning i stället för
de gamla läns- och landstingsindelningarna, som vi har kvar nästan sedan
medeltiden.
Om vi skall nå fram till regioner som har en chans att konkurrera i Europa
kan de inte vara fler än sex—åtta stycken, troligen med ett universitet i cent-
rum. Lokalt krävs det planering och utveckling av kulturliv, skolor, bostäder
och kreativitetspooler. Lyckas vi med den offensiva regionalpolitiken kan vi
skapa tillväxtregioner med kraft. Då har vi skapat just den kraft här i Sverige
som kan ge möjlighet att också sätta in resurser i den defensiva regionalpoli-
tiken. Då kan vi hävda oss i den europeiska ekonomiska konkurrensen.
Nordeuropa skulle må bra av att ha etablerade, rejäla tillväxtregioner.
Tillväxtpropositionen innehåller en del tankegångar i den riktningen. Men
detta följs inte upp med en tillräckligt offensiv regionalpolitik. Till Sverige
måste man åka båt. Det gör att vi måste akta oss för att utveckla alltför
mycket av öfolksmentalitet och isolationism. Vi måste vara med i konkur-
rensen mellan Europas K-regioner.
Anf. 74 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Västmanland betraktades under en lång följd av år som länet
utan problem. Nu är det åtskilliga år sedan. Vi har genomlevt stålkris på 70-
talet och en rad olika bekymmer som rört sysselsättningen och näringslivsut-
vecklingen i länet. Vi har så att säga kommit in i resonemangen kring stöd-
områden, och sedan några år tillbaka ingår Bergslagskommunerna Skinn-
skatteberg, Fagersta och Norberg i stödområdet.
Vi har under den gångna vintern upplevt en rad varsel om uppsägningar
liksom faktiska uppsägningar på flera olika industrier, framför allt i de södra
delarna av länet. I Hallstahammar är man naturligtvis särskilt hårt drabbad
genom att Bulten, ensidigt och utan närmare samråd, har bestämt sig för
att lägga ned hela sin verksamhet i Hallstahammars kommun. Därmed går
kommunen miste om ungefär 500 arbetstillfällen.
Vi på den socialdemokratiska länsbänken har väckt flera motioner under
den allmänna motionstiden om insatser av s.k. infrastrukturen natur för att
förbättra länets möjligheter att klara sysselsättningen och framtiden för
människorna i länet. Jag vill bara här kort nämna Mälarbanan, som är en
snabbtågsjärnväg från Stockholm—Västerås till Örebro-Hallsberg, och
Bergslagspendeln från Västerås via bl.a. Hallstahammar upp till Fagersta
och Ludvika.
Ytterligare insatser för högskolan är en annan åtgärd som vi anser vara
viktig, liksom naturligtvis också investeringar i de vägar som går genom länet
och som är viktiga för försörjningen med råvaror och för uttransporter av
produkter.
Vi har också engagerat oss mycket hårt i möjligheterna att förbättra Mä-
larsjöfarten genom förbättringar i Södertälje kanal och på annat sätt. Vi har
också under den här vintern fått ägna mycket tid åt att ta fram argument för
att den nedrasade bron i Södertälje skulle sättas igång igen och för att vi
skulle få upp den på den segelfria höjd som tidigare varit bestämd. Vi känner
stor glädje i länet med anledning av att vi har haft framgång i våra strävanden
på den punkten.
I samband med fjolårets behandling av de regionalpolitiska frågorna och
beslutet om stödområdesindelningen förelåg från socialdemokraterna yr-
kanden om att Hallstahammar skulle ingå i stödområdet. Detta bifölls inte
av riksdagen och vi accepterade ett resonemang från industriministerns sida
som innebar att man, om det uppstod besvärliga sysselsättningssituationer i
exempelvis Hallstahammar eller i andra kommuner, skulle kunna få särskilt
stöd.
Det är väl odiskutabelt och alldeles otvistigt att sysselsättningsläget i Hall-
stahammar nu är sådant att kommunen måste få särskilt stöd. Just den akuta
situationen i Hallstahammar har gjort att länsstyrelsen mycket snabbt och
föredömligt under Jan Ryds ledning tillsammans med olika organisationer
och Hallstahammars kommun har arbetat fram ett åtgärdspaket som man
kommer att presentera för regeringen i morgon. I det förslaget ingår önske-
mål om stödområdesplacering för Hallstahammars kommun. Det är något
som vi har framfört från den här talarstolen bl.a. under interpellationsdebat-
ter. Därför vill jag, herr talman, yrka att Hallstahammars kommun inplace-
ras i stödområde 2. Det är ett yrkande som stämmer överens med innehållet
under punkten 20 i en centerreservation. Ingen centerpartist har yrkat bifall
till denna, men för att vi skall få tillfälle att klarlägga vår ståndpunkt yrkar
jag bifall till den förändrade skrivningen under punkten 20 i denna centerre-
servation.
Herr talman! Jag är medveten om att kammaren också har andra frågor
att diskutera, men jag vill ändå innan jag slutar säga ytterligare ett par saker.
När Jan-Olof Ragnarsson från vänsterpartiet redogör för de insatser som
hans parti är berett att göra är det bara glädjande att kunna konstatera att
de stämmer mycket väl överens med det näringslivsprogram för framtid i
Västmanland som socialdemokraterna redan tidigare har utarbetat. Därför
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
91
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Regionalpolitiken
känns det på intet sätt svårt att ansluta sig till de synpunkter som Jan-Olof
Ragnarsson hade beträffande utvecklingen i Västmanland.
Allra sist måste jag något beröra Birgit Henrikssons anförande tidigare i
dag, i vilket hon också talade för Hallstahammar. Det är naturligt, eftersom
hon bor på den orten. Men hon talade också varmt för den moderata inställ-
ningen till regionalpolitiken, nämligen att det inte behövs någon regionalpo-
litik, utan att det går precis lika bra om man sänker skatterna och förbättrar
för företagen på olika sätt. Då kommer man att kunna klara vilka svårigheter
som helst, om jag har förstått Birgit Henrikssons utläggning på ett korrekt
sätt. Jag tycker'att detta inte ger trovärdighet, för hon uppträder i två skep-
nader. Trots sin och partiets inställning i regionalpolitiken vill hon att Hall-
stahammar ändå skall omfattas av den regionalpolitiken. Det är trist att be-
höva säga det, men jag tycker att det är angeläget att klarlägga att möjlighe-
terna att hjälpa Hallstahammar skulle vara betydligt större om vi också
kunde vara överens om huvudinriktningen i regionalpolitiken.
Anf. 75 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Jag tror att man skall vara ganska försiktig och tänka sig för
mycket noggrant när man går in med stödåtgärder. Jag kommer själv från
Malmö, och ett av de största problemen för Malmö var faktiskt det stöd som
under många år gavs till Kockums uppehållande. När Kockum lades ned
hade vi ungefär 7 000 arbetslösa i Malmö. Vi fick en Saabfabrik - som nu är
nedlagd - som en stödåtgärd för detta. Vi tackade ja till den, därför att man
lovade 2400 jobb. Men det faktum att Kockum lades ned ledde till att man
plötsligt fick i gång kreativiteten i regionen, och innan Saabs fabrik öppnades
hade vi bara 2 500 arbetslösa.
Samma erfarenhet har man haft i Helsingör, där man länge höll i gång
skeppsvarvet med konstlade medel: kreativiteten föddes först när beslutet
om nedläggning var fattat. Jag tror alltså att man har anledning att fundera
mer än vad som vid första påseendet är uppenbart.
Anf. 76 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Jag tror också att det finns anledning att noga överväga stöd-
åtgärder och insatser i skilda sammanhang och att en allmänt näringslivsut-
vecklande politik och den ekonomiska politiken i allmänhet också har bety-
delse för möjligheterna att klara sysselsättningen, men just i situationer som
den Hallstahammar befinner sig i, där man får en mycket akut sysselsätt-
ningskris, är det naturligtvis nödvändigt att samhället inte bara förlitar sig på
generella åtgärder utan också måste kunna göra insatser för att ge möjlighe-
ter till fortsatt jobb eller utbildning till andra sysselsättningar. Jag tror alltså
inte på Bertil Perssons recept att man egentligen inte skall göra någonting
utan att det är bra att det blir kris därför att då uppstår också kreativitet bl.a.
Jag har en alldeles bestämd känsla av att människorna i Hallstahammar har
svårt att instämma i det synsättet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 maj.)
92
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91 :JoU25 Näringspolitik för tillväxt (prop. 1990/91:87 delvis).
Anf. 77 JENS ERIKSSON (m):
Herr talman! Jag skulle önska att jag i denna debatt om svenskt fiske -
som blir min sista - hade kunnat se ljust på näringens framtid, men det kan
jag tyvärr inte.
Jag kommer bara att ta upp fiskefrågor; de andra frågor som berörs i be-
tänkandet tas upp senare av Ingvar Eriksson.
Namnet på propositionen liksom titeln på betänkandet, Näringspolitik för
tillväxt, har ingenting att göra med innehållet i den del som gäller fiske. Nä-
ringspolitik för missväxt hade varit en titel som bättre stämt överens med
innehållet i propositionen och förslagen.
Innehållet är starkt färgat av och styrs av den överenskommelse inom
EFTA som statsministern villkorslöst undertecknade den 14-15 mars 1989.
Överenskommelsen innehöll avtal om fullständig liberalisering av handeln
med fisk och fiskprodukter och om borttagande av alla generella stöd före
utgången av 1993.
Självfallet gagnade det de stora fiskenationerna Island och Norge, som
gratis får fri tillgång till vår marknad med en import som överstiger 2,5 mil-
jarder kronor, vilket kan jämföras med vårt eget fiske, som har ett första-
handsförsäljningsvärde på drygt 700 milj.kr. Men så betraktades också stats-
ministern som en hjälte och hyllades som en sådan när han besökte Island.
Nu är regeringen i full färd med att avveckla vårt normprissystem och stö-
det till fisket. Övriggrupperna, dvs. fiskeslag som inte är torsk eller sill, tas
ur systemet och har inte längre några garantier och inget stöd om priserna
skulle rasa. Övriga priser kvarstår oförändrade för tredje året i följd. Stödet
till foderfisk och öststatsexport minskas kraftigt. Totalt minskar stödet med
10-12%.
Sådana nedskärningar drabbar inte våra kolleger på Island. Deras stora
stöd är skattelättnader. Ja, man kan nästan tala om skattebefrielse.
Norge har lärt av Island och höjde i fjol avdragstaket för sina fiskare från
16 000 till 55 000 kr.
I skatteuppgörelsen med folkpartiet gick den svenska regeringen andra vä-
gen. En stor del av våra fiskare berövades avdraget för fördyrade levnads-
kostnader, och resten fick det sänkt.
I motion Jo47 föreslog vi moderater att innevarande års avtal skulle för-
längas ytterligare ett år. Även ett oförändrat avtal hade varit svårt att leva
med - det torde var och en kunna förstå.
Jag konstaterar att när GATT-överenskommelsen lade hinder i vägen för
höjning av jordbrukspriserna fick man åtminstone viss kompensation genom
s.k. inkomstbidrag. Den nonchalans och likgiltighet som regeringen visar
när det gäller fiskerinäringen är därför för mig svår att förstå.
Statsministern och andra regeringsmedlemmars löfte att Sverige inte
skulle avreglera före övriga länder var inget annat än tomt prat, och löftet
Näringspolitik
för tillväxt
93
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
var värdelöst. Det råder i dag ingen konkurrensneutralitet inom EFTA, och
klyftan kommer att öka med ett fortsatt socialdemokratiskt regerande.
Man berövade oss redan första året rätten att prisförhandla, trots att jord-
bruksministern lovade motsatsen på fiskarnas kongress i höstas.
Regleringsskrivelsen, som ligger till grund för propositionen, är ett verk
av jordbruksnämnden med benäget bistånd från fiskeristyrelsen. När har nå-
got gott kommit därifrån?
Vi moderater kräver att fiske i vår zon inte får bytas mot annat än fiskerät-
tigheter.
Jag känner stor oro inför resultatet av EES-förhandlingarna. Vi har inget
mer att ge bort och har redan gett bort för mycket. På grund av nedgången
av torskstammen har Sverige en torskkvot som med minst 10 000 ton under-
stiger våra behov.
Vi har sill/strömmingskvoter, men sill/strömming kan inte fiskas lönsamt
utan stöd. Med den kraftiga nedskärning som skett av sillstödet är en över-
gång till sillfiske inte en lönsam lösning.
Låt mig också notera att av de arter som är kvoterade i Skagerrak och
Kattegatt har EG fått nästan det hela, om man undantar sill.
Socialdemokraterna ville också beröva oss fiskerilånen, men där såg en
majoritet till att de finns kvar åtminstone ytterligare ett år. Med de förslag
regeringen lägger fram för fisket kommande budgetår är socialdemokra-
terna inte beredda att satsa på investeringar. Och det är kanske logiskt reso-
nerat.
Jag beklagar socialdemokraternas negativa syn på svenskt fiske, och jag
beklagar att man sedan 1982 nu nästan totalt raserat den fiskeripolitik som
den borgerliga regeringen slog fast den 10 maj 1978.
Fiskeriadministrationen kommer att skäras ned, och jag hälsar med till-
fredsställelse att fiskesektionen på statens jordbruksnämnd lagts ned och att
verksamheten till den del som den skall finnas kvar går över till fiskeristyrel-
sen. Det är positivt för näringen.
Fiskeristyrelsen bantas hårt, och det blir en kännbar process. Där anser vi
moderater att det är otillbörligt att föra över 3 milj.kr. därför att länsstyrel-
serna övertar fiskenämnderna. Vi anser att fiskenämndernas kompetens
kunnat bevaras till den del den behövs inom de ramar som länsstyrelserna
disponerar. Det måste finnas gränser för nedskärningar, och de bör göras
med eftertanke och försiktighet.
Jag hade i söndags ett samtal med en kustfiskare som låtit en norsk skatte-
expert räkna ut hans skatt om han varit norsk fiskare. Han var ingen högin-
komsttagare. Men han skulle ha haft ca 50 000 kr. mer kvar efter skatt om
han bott några mil längre norrut, dvs. på andra sidan gränsen. Det är de som
bor där som vi skall konkurrera med när vi genomfört en fullständig liberali-
sering av handeln med fisk och fiskprodukter. Den 1 juni 1992 kan norrmän-
nen direktlanda i Strömstad.
De svenska fiskarna är i dag osäkra och hyser farhågor inför framtiden.
Många vill i dag sälja sina båtar, men det finns knappast några köpare.
Herr talman! Svenskt fiske får inte utarmas, och riksdag och regering
måste ta sitt ansvar på ett annat sätt än man gör i dag. Vi behöver svenskt
94
fiske för vårt försvar, för vår folkförsörjning och för att ha en levande skär-
gård.
Självfallet står vi bakom de moderata reservationerna. De är berättigade
och väl genomtänkta. Men för att spara tid yrkar jag bifall enbart till reserva-
tion nr 30.
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
Anf. 78 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Sverige var ett rikt land med en kraftig tillväxt i ekonomin
under många år, men vi har under de senaste åren hamnat sist i OECD-kön.
Tillväxten har mer liknat det som ett parti under föregående valrörelse när-
mast föreslog som målsättning och märkligt nog kom in i riksdagen på: Den
är negativ.
I syfte - får man anta - att försöka ändra denna kurva, lade regeringen
fram en proposition som skulle handla om tillväxt. Där fanns förvisso de
stora linjerna av tillväxtbefrämjande faktorer med. Men där fanns också så-
dant som i detta sammanhang naturligtvis borde ha klarats av redan i sam-
band med budgetpropositionen - jag talar då om de frågor som tas upp i
detta betänkande, bl.a. fiskerifrågorna. Det är faktiskt med beklagan man
måste säga att regeringens hantering av de egna förslagen gör att vi här i
riksdagen har svårt att diskutera sakfrågorna på ett sammanhängande och
riktigt sätt.
Vi kan konstatera att fiskbestånden i Sveriges hav, sjöar och vattendrag
utgör en rik naturresurs, som vi likt goda förvaltare måste bruka utan att
föröda eller utarma. Fisket är både försörjningsbas för en duktig yrkeskår -
detta har bl.a. Jens Eriksson här i ett av sina sista anföranden noga under-
strukit - och en spännande fritidssysselsättning för kanske 2 miljoner
svenskar.
Det är därför viktigt att diskutera fiskefrågorna seriöst och noga överväga
de förslag som regeringen har lagt fram. Det visar sig då att ett av de områ-
den som utgör huvudpoängerna i regeringens förslag faktiskt får en kraftfull
bakläxa av utskottet. Vi hoppas och tror att riksdagen skall gå samma väg.
Det gäller framför allt de generella stödformerna. Generella stöd och sub-
sidier snedvrider alltid en konkurrenssituation. Principiellt bör detta faktiskt
undvikas. Enskilda branschstöd är i det sammanhanget i och för sig inget
undantag. Men nu har vi länge levt med en sådan situation, och skall man ta
bort stödet, måste det enligt folkpartiet liberalerna ske på ett sådant sätt att
konkurrensneutralitet uppnås inom ramen för bl.a. reglerna inom EG, nå-
gonting som regeringen ibland verkar glömma trots att man säger att målet
naturligtvis bör vara att vi skall gå med i den europeiska gemenskapen.
Hänsyn bör enligt vår uppfattning också tas till andra avtal som Sverige
ingår eller har ingått med andra stater. En avtrappning av dessa stödformer
måste därför vänta i avvaktan på ett eventuellt inträde i EG, så att detta kan
samordnas med de övriga avtal som Sverige strax står i begrepp att ingå.
Regeringen föreslår nu att fiskerilånen helt avskaffas. Dessa fiskerilån ger
fiskaren möjlighet att låna pengar för investeringar i nya båtar till lägre ränta
än marknadsräntan. Dessa lån innebär alltså i och för sig en snedvridning av
konkurrenssituationen.
Men fiskerilånen används för att ge möjlighet till förnyelse och modernise-
95
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
96
ring av fiskeflottan och för att ge en ny generation fiskare möjlighet att starta
i yrket. Fiskerinäringen har en låg avkastning, och småföretagarnas och yr-
kesfiskarnas investeringar kommer i framtiden att behöva öka ytterligare för
att det snabbare skall bli möjligt att genomföra strukturförändringar och ra-
tionaliseringar. Det är naturligtvis också viktigt att fiskarnas arbetsplatser får
en förbättrad arbetsmiljö. Fiskerilånen medverkar också till att de minsta
företagen kan delta i en sådan omstrukturering och rationalisering, som syf-
tar till att öka konkurrenskraften inom frihandelsområdet EFTA - där vi nu
är medlemmar - men som på sikt enligt vår uppfattning självfallet också blir
av betydelse i samband med ett svenskt medlemskap i EG.
Generella branschstöd, som vi här talar om, förekommer också inom
EFTA och omfattar både olika former av investeringsstöd och prisreglering.
Avregleringen inom EFTA skall ju enligt nu gällande avtal ske successivt och
senast 1994; jag återkommer alldeles strax till den frågan. Inom EG kan fis-
kare i dag via centrala EG-anslag få investeringsstöd för bl.a. tonnage. Där-
till finns inom EG-länderna nationella stöd. Avsikten är visserligen att dessa
på sikt skall avvecklas, men hur det blir med den frågan är inte klart, och det
är något som vi så småningom får se. Att då redan nu gå händelserna i för-
väg, som regeringen vill, motsätter vi oss.
Det svenska fisket uppträder också på en internationell marknad såväl när
det gäller de tekniska hjälpmedlen för fångsten i olika farvatten som när det
gäller avsättningsmarknaden. Konkurrensen är hård. Svenska statens upp-
gift bör i ett sådant sammanhang naturligtvis vara att säkerställa konkurrens-
neutralitet inom ramen för vårt arbete inom EFTA och med tanke på ett
framtida medlemskap i EG.
Regeringens förslag att nu avskaffa fiskerilånen utgör därför enligt vår
uppfattning en märkbar försämring av konkurrenssituationen - i förhållande
till andra EFTA-länder och i förhållande till yrkesfiskarna inom EG. Om
regeringens förslag genomfördes skulle det drabba fisket hårt. Vi menar där-
för att avvecklingen bör anstå, och tills vidare bör lånen vara kvar på nuva-
rande nivå med nuvarande konstruktion. Det är då bara att konstatera att
regeringen åker på en kraftfull bakläxa, och det är faktiskt vad den förtjänar,
eftersom den inte har tagit bättre hänsyn till förutsättningarna.
Låt mig också med några ord beröra frågan om prisregleringen på fisk.
Pristilläggen på sill och strömming är ju en dominerande faktor inom norm-
prissystemet. Riksdagen har tidigare uttalat att en avreglering bör ske, men
den bör ske i en jämn takt och i samma takt som avregleringen i övriga EF-
TA-länder. Avregleringen skall i och för sig enligt avtalet ske till 1994, men
frågan är nu om detta mål verkligen kommer att uppnås. Med tanke på riks-
dagens uttalande om att det skall finnas ett samband, med tanke på den osä-
kerhet som råder om hur övriga EFTA-länder anpassar sig och - vill jag på-
stå - med hänsyn till de förhandlingar med EG-länderna som vi tidigare i
dag här i kammaren har fått rapport om från regeringen, borde naturligtvis
avregleringen ske i en långsammare takt än vad regeringen tidigare har avi-
serat. Regeringen har i just tillväxtpropositionen - väl motiverat - backat
från tidigare intagna ståndpunkter på detta område.
Herr talman! Folkpartiet liberalerna har både tidigare och i samband med
behandlingen av tillväxtpropositionen lagt fram förslag när det gäller andra
frågor på fiskets område. Jag vill som hastigast beröra också torskfisket och
dess betydelse i Östersjön. Östersjön är ett marginalområde för torsk, och
den naturliga föryngringen är där ojämn. Överuttag har förekommit och fö-
rekommer, och det är ett hot mot torskbeståndet. Vi har tidigare för vår del
i kommittémotioner och på andra sätt - inte minst i debatter - varnat social-
demokraternas talesmän i den här frågan för att överuttag av torsk har skett,
även mot fiskeribiologernas rekommendationer. Vi har därför också kunnat
konstatera att det nu finns en överenskommelse från 1991 om högsta totala
uttag. Denna tillåter att drygt 40000 ton torsk fångas. Vi vill då för vår del
påpeka att det, mot bakgrund av denna uppnådda överenskommelse, är
mycket viktigt att fiskeristyrelsen noga följer torskbeståndets utveckling i
Östersjön.
Herr talman! Det är sent på aftonen, och vi har under dagen haft en inten-
siv debatt inom andra områden där tillväxtfrågorna har tagits upp. Jag skall
inte närmare gå in på övriga frågor på annat sätt än genom att säga att vi
självfallet står bakom de reservationer som vi har fogat till betänkandet. Vi
vill emellertid nöja oss med att yrka bifall till reservationerna 15 och 24.
Anf. 79 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Jag säger som Jens Eriksson att det är nästan så att man tror
att man läser fel när man läser rubriken, näringspolitik för tillväxt. Det kan
tänkas att tryckfelsnisse varit framme och spelat oss ett spratt.
När man läser propositionen handlar det bara om neddragningar och ned-
skärningar. Den socialdemokratiska regeringen har svårt att hålla isär vad
som är uppåt och vad som är nedåt.
Jens Eriksson sade att detta var hans sista debatt här i kammaren. Jag vill
passa på tillfället att tacka Jens Eriksson för de trevliga debatter som vi har
haft. Jens Eriksson har varit en bra representant för fiskarkåren, och en man
som jag gärna har lyssnat på och tagit emot råd av när det gäller fiskefrågor.
Vi hoppas att vi skall klara frågorna om fisket även i fortsättningen. Jens
Eriksson hör säkert av sig om det behövs.
I propositionen lägger regeringen fram förslag på att lägga ned de s.k. ö-
bruken i Mörbylånga och Roma. Vi har från centerpartiet inte accepterat
det här. Det är fel att göra det av många olika skäl. I propositionen föreslås
också att fiskerilånen skall tas bort. Det är ett felaktigt sätt att behandla en
näring som är mycket nyttig för samhället. Den behöver det stöd eller den
hjälp som fiskerilånen utgör.
Jag skall först prata litet om socker, sockernäringen och sockerbruken.
Det är tyvärr så att regeringens attityd till jordbruket inte är särskilt positiv.
Man ger jordbruket det ena tjuvnypet efter det andra trots att vi förra året
var överens om jordbrukspolitiken. Det var naturligtvis inte enkelt att
komma fram till det beslutet. Det var inte enkelt att göra de kompromisser
som var nödvändiga för att komma överens.
Därefter har regeringen gjort den ena saken efter den andra. Förslagen
om nedläggningar av bruken på Öland och Gotland är ett led i detta. Det får
naturligtvis många konsekvenser för dessa regioner, bl.a. sysselsättnings-
mässigt. Det är många människor som arbetar och får sin utkomst genom
den verksamhet som bruken och sockerbetsodlingen innebär. Det blir väl-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
7 Riksdagens protokoll 1990/91:113
|
Prot. 1990/91:113 16 maj 1991 |
digt svårt att i den omstrukturering och omvandling av det svenska jordbru- |
de sockerbetor som odlas.
|
Näringspolitik |
Jordbruksutskottet har remitterat detta till arbetsmarknadsutskottet för Jag lyssnade med viss uppmärksamhet på Ingrid Hasselström Nyvall som Socialdemokraterna och folkpartiet har uppfattningen att man kan göra Man måste också räkna med att den sysselsättning som bruken ger också Sockerbetan är en viktig gröda i en växtskörd och inte särskilt lätt att er- Från centerpartiets sida tycker vi att det är fel att plantera igen vår åker- Vi tycker att det finns anledning att ställa krav på Sockerbolaget som tar Sockerbruket på Roma är dessutom ett mycket bra bruk. Det är bra ur Om propositionen hade gjort skäl för sitt namn skulle det ha funnits för- |
98
Vi måste ha en forskning och utveckling. Dessa krav måste ställas både på
samhället och på Sockerbolaget.
Herr talman! Centerpartiet har också lagt fram förslag på att ändra de nu-
varande reglerna om en självförsörjningsgrad på 85 % för socker. Det måste
vara rimligt att i en avreglerad situation producera det socker som vi kan och
anser oss villja producera. Vi kan sälja det på den svenska marknaden, men
vi kan också exportera socker om det är en fördel att göra det. Det finns
ingen anledning att ha begränsningar och inte heller det monopol som för
närvarande finns på sockerområdet.
Under denna diskussion har moderaterna haft litet svårt att veta var de
har hört hemma. Från att ha accepterat en nedläggning nästan rakt upp och
ned har man flyttat sig en bit. Det förslag som de nu har innebär att de sätter
vissa förhoppningar om att Sockerbolaget och länsstyrelsen skall klara ut det
här. Vi får se. Det skulle vara intressant att veta hur moderaterna tror att det
skall ske om vi inte får ett klart besked från riksdagen om att bruket skall
vara kvar till dess man hittar en annan verksamhet som har motsvarande
funktion.
Staten är delägare och har ett ansvar som den inte kan springa ifrån. Jag
yrkar med dessa ord bifall till reservationerna 3,7 och 10, vilka tar upp frågor
om sockerproduktion i Sverige, om sockerproduktion i Mörbylånga och
Roma.
Herr talman! Det finns också en del om fiske i betänkandet. Regeringen
var negativ också på den punkten. Man vill ta bort fiskerilånen på 40 miljo-
ner. Det är av mycket stor vikt för fisket och för fiskets utövare att ha kvar
dem.
En majoritet i utskottet föreslår att riksdagen skall besluta om att ha låne-
möjligheten kvar. Jag tror att det är väldigt viktigt, och jag är glad över att
vi har kommit fram till den ståndpunkten.
Som Jens Eriksson beskrev får vi en ny fiskeriadministration som är upp-
byggd på ett nytt sätt. Den är sammanslagen och bantad. I utskottet har un-
der överläggningarna kommit fram ett förslag med anledning av en motion
att man skall ta ännu mer pengar från den centrala funktionen.
Från centerpartiet har vi inte kunnat acceptera det, av flera olika skäl. När
man gör en så kraftig besparing på ett verk, då kan man inte bara lägga på
det ytterligare bördor och tro att det skall fungera. Dessutom är den verk-
samhet som bedrivs vid fiskeristyrelsen oerhört väsentlig för att bygga upp
kunskap och forskning och för att handha de här viktiga frågorna på ett bra
sätt. Dessutom är det inte bara en central verksamhet, utan man har också
sina stationer runt om i Sverige och verksamhet på flera olika ställen som är
oerhört viktig för fisket, även för fritidsfisket.
Här sades alldeles nyss att torskfisket är ett bekymmer i Östersjön. An-
ders Castberger beskrev det litet grand. Jag måste säga att jag är förvånad
över att både folkpartiet och socialdemokraterna så hämningslöst pläderar
för en Öresundsbro, som kan ödelägga möjligheten att reproducera torsk i
fortsättningen. Att det förhåller sig så har redovisats mycket klart för oss av
de fiskeribiologer som jobbar i fiskeristyrelsen.
Tiondelar av procent i sänkt salthalt i de tre djuphålor i Östersjön där tors-
ken reproduceras är en fråga om liv eller död för torsken i framtiden. Man
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
99
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
100
borde ha konsekvenserna bättre klara för sig innan man ger sig på att bygga
en sådan här bro, något som av många andra orsaker också är felaktigt.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservationerna som jag har
nämnt. I övrigt står jag naturligtvis bakom de reservationer som utskottets
centerledamöter har avgivit.
Anf. 80 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! ”Vi odlare och anställda vid Mörbylånga sockerbruk vädjar
till Sveriges riksdagsmän. Om sockerbruket avvecklas hösten 1992 förlorar
vi livsnerven i vår bygd innan det finns realistiska alternativ till produk-
tion/odling. Vi förlorar våra jobb, våra intäkter från odlingen, en miljö och
utvecklingsbar gröda, underlag för service och företagande, ett öppet land-
skap och vår framtidstro.”
Herr talman! De här orden var hämtade ur ett uttalande till riksdagen som
har delats ut i dag utanför riksdagshuset och som jag innerligt hoppas att alla
riksdagsledamöter har tagit del av och noga begrundat. Jag tycker att det
känns väldigt bittert att stå här i kväll, när riksdagen troligen kommer att
besluta i enlighet med propositionen, ett beslut som innebär att först socker-
bruket i Mörbylånga och sedan också sockerbruket i Roma kommer att läg-
gas ned.
De delar av ”Näringspolitik för tillväxt” - som propositionen hette och
som betänkandet nu också heter - som har varit jordbruksutskottets sak att
bereda, handlar om två helt skilda områden, sockernäringen och fisket. Men
det finns naturligtvis ändå någonting som är gemensamt för de här båda nä-
ringarna. Bägge handlar om den biologiska produktionen, den som faktiskt
är grunden för vår existens, vilket man ibland kan få för sig att vi i det mo-
derna industrisamhället har glömt bort.
Det verkar som om vi inte inser att vår existens är beroende av att den
biologiska produktionen finns och utvecklas. Jag kanske är tjatig, för jag
pratar ofta om vikten av fungerande kretslopp och att det är vårt samhälles
allra största problem att vi inte har lyckats få in produktion, konsumtion och
även avfallshantering i fungerande kretslopp. Om vi skall klara det i framti-
den, måste vi inse att grunden för det är att vi kan använda den biologiska
produktionen, de areella näringarna, för att förse oss inte bara med livsme-
del utan också med många av de grödor som vi behöver som underlag för
industriproduktion, t.ex. produktion av plaster som är ett oerhört stort pro-
blem i vår konsumtion och i vår avfallshantering.
Det är just därför det känns så bittert att stå här och konstatera att det som
i väldigt hög grad är lösningen på vårt samhälles problem, ett framtidsinrik-
tat utnyttjande av jordbruket, är någonting som vi avvisar, någonting som vi
i stället skjuter i sank.
Hur kan man prata om en näringspolitik för tillväxt? Vad menar man för
tillväxt? Det vi måste åstadkomma är ju just att bryta det här samhällets
mönster, att slå in på nya vägar. Jag tycker att vårt samhälle präglas av nå-
gonting som jag skulle vilja kalla för den lata kapitalismen. Det lunkar på
i samma hjulspår. Det är de branscher som är stora som vi förlitar oss på,
bilindustrin t.ex.
Det finns också, tycker jag, ett mycket nära samarbete mellan staten och
de stora etablerade näringarna. Det finns en lyhördhet från statens sida. Aj
då, går det illa för Volvo och Saab? Då är staten genast beredd att diskutera
hur man skall kunna få de här branscherna att överleva. Och visst är de oer-
hört viktiga för oss, men det allra viktigaste är att vi också kan se in i framti-
den, att vi försöker förstå att vi måste förändra vår produktion.
Det kommer inte att gå att rulla på i samma gamla bilhjulsspår. Vi måste
hitta och utveckla nya näringar, och det är statens uppgift att driva på. Nä-
ringarna i sig själva kommer att vilja fortsätta tillverka det de alltid har varit
bra på, sådant som de vet hur man gör. Det kostar mycket av forskning och
utveckling att slå in på nya vägar, och det är samhällets uppgift att bidra till
att den utvecklingen kommer till stånd.
När det gäller sockernäringen sägs det ofta: Vi kan ingenting göra. Det är
Sockerbolaget som bestämmer. Vi har ju bestämt oss för att avreglera jord-
bruket, och då är det deras sak hur de vill lägga upp och rationalisera sin
näring. Det kan vi inte bestämma någonting om.
Men faktum är ju att staten är ägare till hälften av Sockerbolaget. Staten
måste väl ha lika mycket att säga till om som den andra hälftenägaren har. Vi
i riksdagen måste väl kunna både arbeta regionalpolitiskt och förvalta vårt
ägaransvar. Vi som riksdagsledamöter har också ett ansvar, och i ägaransva-
ret måste ligga att försöka styra mot en ny framtid för näringen, inte att bara
acceptera att den andra hälftenägaren styr och ställer som den vill på sina
egna villkor.
Det är därför, herr talman, som vi från vänsterpartiets sida tycker att det
är viktigt att man funderar över Sockerbolagets monopolställning, att man
funderar över hur man kan bryta loss delar ur verksamheten och försöka bi-
dra till att få en bättre balans, inte lämna hela näringen till en enda aktör.
Det har talats här förut från folkpartiets sida om vikten av konkurrensneu-
tralitet. Hur kan man över huvud taget tala om konkurrens inom en bransch
där det bara finns en enda aktör? Jag tycker att den som säger sig vara intres-
serad av att befrämja konkurrensen verkligen borde se till att det blir möjligt
att åstadkomma en ny utveckling. Det är också därför som vi från vänster-
partiets sida tycker att det inte är riktigt ärligt, när utskottsmajoriteten i det
här betänkandet skriver att man inte har möjligheter att påverka den fram-
tida utvecklingen. Visst har vi det. Visst har vi möjlighet att påverka Socker-
bolaget, att ta upp diskussioner med bolaget om att fortsätta verksamheten
vid sockerbruken och att styra in på nya vägar.
Herr talman! Jag skulle gärna vilja citera vad arbetsmarknadsutskottet
skrev i sitt yttrande till jordbruksutskottet vad gäller ersättningsproduktion -
det gällde särskilt sockerbruket på Gotland, i Roma - att "det krävs stora
insatser i form av bl.a. forskning och försöksverksamhet för att få fram nya
arbetstillfällen inom industrin. Det är inte möjligt att under en så kort tid
som fem år få fram alternativ produktion och därmed alternativ sysselsätt-
ning för så många människor. Till detta kommer att arbetsmarknaden redan
nu är begränsad och att de arbetstillfällen som under den angivna tiden kan
tillkomma genom satsningar på de befintliga småföretagen är förhållandevis
marginella.”
Vilken slutsats kan man dra annat än den, att här måste vi se till att dels
skapa rimlig övergångstid, dels omedelbart satsa på en alternativ utveckling.
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
101
|
Prot. 1990/91:113 16 maj 1991 |
Jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte går att fortsätta på samma |
kande. Men det behövs också en tid för att åstadkomma detta. Visst hade
|
Näringspolitik |
detta kunnat hända tidigare, om just inte Sockerbolaget ensamt hade fått Herr talman! Andra har sagt detta före mig, men jag vill gärna upprepa Herr talman! Denna diskussion handlar inte bara om sockernäringen, Vi från vänsterpartiet är glada att vi denna gång när jordbruksutskottet |
|
102 |
lever inte vidare av det. Den lever bara vidare av att vattenut- och inflödet i |
Östersjön fungerar. Jag tycker att folkpartiet skall tänka om när det gäller
bron.
Herr talman! Eftersom Jens Eriksson sade att detta är hans sista debatt,
vill jag framföra att jag tycker att denna tid har varit lärorik. Jag är glad för
att jag har fått arbeta dessa år i jordbruksutskottet tillsammans med Jens
Eriksson. Vi är inte särskilt ofta eniga i sakfrågorna, även om vi står som
gemensamma undertecknare på en reservation i just detta betänkande. Att
vi är oeniga i sakfrågorna har inte hindrat att vi ändå har haft ett fint arbets-
klimat i jordbruksutskottet. Till det har Jens Eriksson bidragit i hög grad.
Jag kan visserligen inte mycket om fisket i dag heller. Men det lilla jag har
lärt mig under dessa år, har jag verkligen Jens Eriksson att tacka för. Jag tror
att han är en läromästare för oss alla i utskottet när det gäller fisket.
Anf. 81 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Denna dag har vi ägnat mycket tid åt regionalpolitiska frå-
gor. Denna debatt till detta betänkande är i stor utsträckning regionalpolitik,
om vi med regionalpolitik menar att ett visst område berörs i större utsträck-
ning än andra områden. Det kan vi väl påstå att det gör i detta betänkande.
Öland och Gotland berörs både vad gäller sockerbrukens framtid men också
vad gäller Östersjön och fiskenäringen.
I går var det här i huset en hearing om Öresundsbron. En av frågorna som
berördes var fiskets framtid, då alldeles speciellt det framtida hotet mot
torskfisket i Östersjön. Professorn i marinekologi Bengt-Ove Jonsson ut-
tryckte sin stora oro för torskens framtid på grund av förändrade strömmar
vid ett brobygge. Han berörde också svårigheten av att fatta beslut som man
ser effekterna av kanske inte förrän efter 10-15 år.
Jag tycker att det många gånger känns sorgligt att behöva fatta beslut som
är dåligt förberedda ur miljökonsekvenssynpunkt och vars effekter i stor ut-
sträckning drabbar kommande generationer. Redan utan brobyggandet är
fisket hotat, bl.a. av en alltför kraftig utfiskning. Miljöpartiet de gröna anser
att fiskekvoterna och fiskemetoderna skall ändras så att reproduktionen av
fisk inte störs. Kvoterna måste utan undantag begränsas så att de står i rela-
tion till de resursuttag som är möjliga även på lång sikt. Här måste man också
kartlägga behoven av utökad fredning av olika fiskarter, zoner och trålgrän-
ser.
Detta betänkande berör just näringspolitik i tillväxt. Även om fisket på
många sätt är hotat på grund av den miljö och alla de miljöskador som finns,
bör även denna gren få en chans att ha en viss tillväxt. Vi har inom fisket i
större utsträckning generationsskiftningar. Detta innebär naturligtvis byte
av fiskebåtar osv. Det är därför glädjande att utskottet lyckades vända majo-
ritetsförhållandet vad gäller lånen. Jag kan inte riktigt förstå varför rege-
ringen över huvud taget lade ett sådant förslag när man pratade om närings-
liv i tillväxt. För staten utgör lånen inte någon större kostnad.
En annan viktig fråga som berör fisket är de kommande fiskerättigheterna
och de internationella förhandlingarna. Vi i miljöpartiet anser inte att fisket
får förhandlas bort för andra handelspolitiska intressen, vilket vi av och till
har hört ryktas om.
För att klara fisket och de problem som näringen står inför anser vi också
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
103
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
104
att det är viktigt att man undersöker möjligheten att upprätta en fond som
kan användas för att kompensera fiskare som drabbas av miljöbelastning-
arna. Det kan ju annars bli svårt att ställa krav på en minskning av fisket
under vissa perioder för att klara fiskets framtid och reproduktionen.
Herr talman! Jag skall också ta upp den andra fråga som berörs i detta
betänkande och som likaledes är viktig, naturligtvis framför allt för Öland
och Gotland, som berörs särskilt mycket av den. Det gäller frågan om en
nedläggning av sockerbruken i Mörbylånga och i Roma.
Vi i miljöpartiet anser att ett sådant ställningstagande borde ha föregåtts
av en konsekvensanalys. Regeringen brukar ju ofta tala om att det skall gö-
ras miljökonsekvensanalyser, men när får vi egentligen se dem? I det här
fallet anser vi att vi inte har fått någon som helst miljökonsekvensanalys
gjord. Det hade ju varit intressant att få en ordentlig genomgång av hur ned-
läggningen drabbar inte bara arbetstillfällena utan också miljön, både natu-
ren och kulturmiljön.
Jag vill säga till kammarens ledamöter att det fortfarande inte är för sent
att kräva en sådan konsekvensanalys. Vi har tagit upp det kravet i vår reser-
vation nr 13, och om ni stöder den kan vi kanske få till stånd en konsekvens-
analys. En sådan analys borde leda till nya friska idéer om vad som kunde
sättas in som ersättning för sockerbruken. Det skulle t.ex. ha varit mycket
intressant att här få ett förslag om att den kommande etanolfabriken skulle
förläggas till Mörbylånga. Då hade man räddat arbetstillfällena och hade
också gett möjlighet till bevarande av mycket av den kulturmiljö som finns
där i dag.
Vi anser dessutom att man borde få en längre respittid. Fem år hade varit
betydligt bättre. Då hade alternativen kunnat blomma upp, och man hade
kunnat förbereda sig för en ändring av produktionen.
När staten gör nedskärningar och neddragningar drabbas alltid männi-
skor. Det är ju då naturligtvis viktigt att det inte bara fattas snabba beslut
utan att det också ges möjligheter till alternativ. Vi står i dag inför en jord-
brukspolitik vars konsekvenser vi inte känner till, men mycket talar väl för
att vi kommer att få betydligt mycket mer av granskog och står inför en stor
förändring av kulturmiljön och av de öppna landskap som vi har varit vana
vid och som jag tror är mycket viktiga för oss alla.
Jag skall inte mer gå in på det här, men jag vill avsluta med att yrka bifall
till några av våra reservationer. Jag stöder givetvis samtliga dessa, men jag
yrkar bifall till reservationerna 2, 9, 13, 23 och 34.
Anf. 82 KAJ LARSSON (s):
Herr talman! När jag satt och lyssnade på debattinläggen här hörde jag
Lennart Brunander säga att regeringen inte vet vad som är upp och eller ned.
Låt mig skämtsamt säga att jag är övertygad om att regeringen i dag vet vad
som är nedåt.
I jordbruksutskottets betänkande JoU25 behandlas propositionen
1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt, som bl.a. gäller avveckling av vissa
branschstöd, myndigheterna på fiskets område och vissa anslagsfrågor. Till
betänkandet har fogats 36 reservationer samt arbetsmarknadsutskottets ytt-
rande AU4y om sockernäringen. Flera talare har i dag menat att rubriken
på detta betänkande är felaktig, men vi skall komma ihåg att betänkandet
behandlar bara en liten del av en omfattande proposition, som går in på flera
andra områden.
I betänkandet föreslås att stödet till sockerbruket på Öland skall upphöra
efter 1992 års betsäsong och att stödet till sockerbruket på Gotland skall upp-
höra efter 1995 års betsäsong.
Svensk sockernäring har i dag ett stort överskott av socker. De tre senaste
åren har varit mycket goda för sockerbetsodlarna i Sverige, och de har fått
skördar långt utöver det normala. Detta har lett till att vi har fått en överlag-
ring av socker om 100 000 ton. Mot bakgrund av att vi i Sverige förbrukar
ungefär 350 000 ton om året är detta överskott ganska stort.
Vi har i Sverige under de senaste åren odlat sockerbetor på ca 50 000 ha.
Eftersom överproduktionen är stor drar nu sockernäringen ned odlingen till
ca 39 000 ha. Förändring sker också genom att man övergår från kontrakts-
bunden areal till kontraktsbunden volym.
Riksdagen har i 1977 års jordbrukspolitiska beslut sagt att den svenska
självförsörjningsgraden vad gäller socker vid normalskörd skall uppgå till
85 %. Nu vill centern enligt vad som framgår av dess reservation avskaffa
detta beslut. Enligt de uppgifter jag har inhämtat importeras i dag inte något
socker till svensk konsumtion. Det socker som importeras förädlas och ex-
porteras igen. Därför kommer förslaget i realiteten inte att ha någon bety-
delse.
Reservanterna i reservation 4 är när det gäller export av socker, om jag
förstår dem rätt, ute efter ett tvåprissystem. Riksdagen beslutade så sent som
den 9 juni förra året i samband med livsmedelspolitiken att kollektiv export-
finansiering skall upphöra. Att i det här läget införa en sådan reglering för
en produkt för vilken ett sådant system inte funnits tidigare anser jag skulle
strida mot grundtanken i beslutet om en ny livsmedelspolitik. Vidare skulle
en svensk subventionerad sockerexport inte vara i linje med åtagandena i
GATT-förhandlingarna. En subventionerad export skulle bl.a. strida mot
överenskommelsen i GATT i april 1989 om att inte överskrida då gällande
stöd och skyddsnivåer inom jordbrukssektorn.
Sockerbolaget har i dag en monopolställning. Detta kan man naturligtvis
ha synpunkter på, men det kan inte vara riksdagens uppgift att avskaffa mo-
nopolet.
Det finns flera reservationer om sockerbruken på Öland och på Gotland.
Flera talare har framfört och kommer väl att framföra synpunkter på detta.
I Sverige har vi i dag sex sockerbruk i gång, nämligen utöver de båda öbru-
ken också fyra bruk i Skåne. Förra året försvann det sjunde bruket, Karpa-
lunds sockerbruk i Kristianstad.
Med tanke på den överproduktion som vi har samt den strukturrationali-
sering som är nödvändig för upprätthållande av konkurrenskraften är en
minskning av antalet sockerbruk nödvändig. Riksdagen ställde sig den 9 juni
i fjol bakom följande uttalande: ”Sockernäringen bör ges möjlighet att ut-
vecklas och göra nödvändiga strukturrationaliseringar.” T.o.m. Annika
Åhnberg ställde sig bakom det här. Därför är jag litet förvånad över hennes
ton i talarstolen när hon står och i en mer gråtande anda ojar sig över att man
skall lägga ned sockerbruken.
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
105
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
106
Utskottet, och där har ju även Annika Åhnberg varit med, säger vidare i
betänkandet: ”När det gäller behovet av regional- och arbetsmarknadspoli-
tiska insatser hänvisade utskottet i beslutet till vad som anfördes i propositio-
nen om åtgärder för att underlätta anpassningen och finna alternativ syssel-
sättning för de människor som friställs från sockerbruken.”
Det fanns inga reservationer om detta i juni månad förra året. Det var med
andra ord klara signaler till Sockerbolaget och regeringen om att riksdagen
står bakom en strukturrationalisering här och att sockerbruk måste offras.
Överenskommelsen med Sockerbolaget innebär att Mörbylånga sockerbruk
skall vara i drift t.o.m. 1992 års betkampanj och att Roma sockerbruk skall
vara i drift t.o.m. 1995 år kampanj. Ett särskilt stöd utgår ju till Sockerbola-
get, nu som tidigare, med 24,5 milj.kr. för att ö-bruken skall kunna vara i
drift. Därutöver har det utgått ett arealbidrag med 3,5 milj.kr.
All nedläggning i en region, oavsett vad det är, känns naturligtvis hård för
engagerade politiker, men givetvis även för berörda personer och sysselsatta
inom näringen. Att förlänga stödet nu under ytterligare år är att förlänga ett
lidande. Det är inte till glädje för någon, tror jag. Egentligen kan vi inte styra
Sockerbolaget. Som företag kunde de sagt nej till det särskilda stödet och
lagt ned bruken omedelbart.
Jag fick också ett brev i går från Sockerbolaget. Det har tydligen ställts till
samtliga ledamöter i jordbruksutskottet. Där säger man, att med anledning
av gränsskyddet är situationen den att man tänker lägga ned Mörbylånga
sockerbruk direkt och Roma sockerbruk under 1992 års kampanj. Man säger
vidare att detta är en nödvändighet om gränsskyddet genomförs. Men om
detta skall betraktas som ett hot från ett monopolföretag eller om det blir
verklighet återstår att se. Det bevisar ändå att vi inte kan styra Sockerbolaget
från riksdagens bänkar om de bestämmer sig för att lägga ned ett bruk. Så
kommer tydligen att ske också.
Men Sockerbolaget har fel. I samband med beslutet om ny livsmedelspoli-
tik har ju lantbruket kompenserats med bl.a. inkomststöd. I det här fallet får
väl betpriset minskas och kompenseras med inkomststödet. Därför skall
man inte behöva komma med sådana här hotelser. Det skäl som Sockerbola-
get anför är inte hållbart. Jag anser att detta monopolföretag borde ha en
bättre moral. De har under flera år erhållit statligt stöd för att hålla bruken
i gång.
Det tidigare arealbidraget om 3,5 miljoner som nu har upphört kommer
att användas för att förstärka länsanslaget i resp. län. Vidare skall de andra
frigjorda medlen efter nedläggningen av resp, bruk användas för regional
utveckling. Vidare har både Gotlands och Kalmar län fått sig tilldelat regio-
nalpolitiska pengar i sitt länsanslag. Därutöver, och jag vill betona det,
måste också Sockerbolaget ta sitt ansvar och eliminera de negativa verkning-
arna av en nedläggning.
Herr talman! Till sist under sockeravsnittet vill jag citera några rader från
arbetsmarknadsutskottets yttrande: ”Målsättningen bör givetvis vara att för-
söka få fram alternativ sysselsättning till den av regeringen föreslagna tid-
punkten för upphörande av stödet. Skulle det emellertid bli problem att
hinna få fram alternativ får regeringen återkomma i ärendet till riksdagen.”
Herr talman! Jag skall nu övergå till att tala något om fisket. De frågor
som varit föremål för en mer ingående diskussion, och som också varit före-
mål för uppvaktning av utskottet, är regeringens förslag till minskning av an-
slaget till de regionala fiskeenheterna på länsstyrelserna. Det är den frågan
som varit mest diskuterad i utskottet när det gäller det här avsnittet.
Fr.o.m. den 1 juli i år upphör de nuvarande fiskenämnderna som finns i
de olika länen. De kommer att ingå i den s.k. samordnade länsförvaltningen
och blir där på en del platser en egen enhet.
Majoriteten i utskottet, dvs. socialdemokraterna och miljöpartiet i det här
fallet, har i betänkandet uttryckt att det är viktigt att den regionala kompe-
tens som i dag finns på länsplanet vad gäller fiskefrågor bibehålls. En bant-
ning av anslaget med 3 milj.kr. innebär en minskning av 8—9 fiskerikonsu-
lenter. Vi anser att det är bättre att denna minskning i största möjliga mån
sker på det centrala fiskeriverket. Men det är också viktigt att betona att
länsstyrelserna tar sitt ansvar för fiskefrågorna och uppmärksammar dessa
vid anslagen för sina områden.
Folkpartiet efterlyste ett handlingsprogram för insjöfisket. Som framgår
av betänkandet kommer fiskeristyrelsen att lägga fram ett sådant under in-
nevarande budgetår.
När det gäller reservationerna 18, 19 och 20 tänker jag inte kommentera
dessa, eftersom de yrkanden som förekommer där är återkommande. De
har varit föremål för flera diskussioner här i kammaren tidigare. Det gäller
fiskarnas yrkesutbildning, och det gäller en fond för yrkesfiskare. Jag hänvi-
sar till tidigare betänkanden.
Jag är något förvånad över folkpartiets och miljöpartiets reservationer vad
gäller laxfisket och skyddet för den naturproducerade laxen. Som framgår
av betänkandet är det mycket viktigt att åtgärder vidtas för att bevara den
vilda laxens fortlevnad. Detta är oerhört viktigt för ett bra laxfiske i Öster-
sjön. Men det måste vara myndigheten, dvs. fiskeristyrelsen, som innehar
kunskapen och kan göra de rätta bedömningarna om fredningstiden eller om
fredning inom vissa områden.
Det är fiskeristyrelsen som sköter regleringen av det kustnära fisket och
av fisket i våra älvar. Vi driver också denna fråga internationellt från svensk
sida. Där är framgångar att vänta. Detta är viktigt, eftersom laxen naturligt-
vis inte känner var gränser mellan olika länder går.
Laxfond Vänern har också varit föremål för debatt i kammaren vid ett fler-
tal tillfällen. Fonden har våren 1990 fått 2 miljoner av regionalpolitiska me-
del. Vidare har regeringen den 11 april i år beslutat att tilldela Älvsborgs
län 2 miljoner för detta ändamål. Därutöver har riksdagen under våren i år
beslutat att införandet av fiskevårdsavgifter skall utredas. Om fiskevårdsav-
gifter kommer att införas kan delar av de här medlen också användas till
Laxfond Vänern. Då bör det inte vara aktuellt med någon ny medelsanvis-
ning i avvaktan på den här utredningen samt med hänsyn till den medelstill-
delning som har skett.
När det gäller konkurrensneutraliteten mellan EFTAs fiskenationer är
förutsättningarna fastlagda i en överenskommelse. Här gäller det för den
svenska regeringen att noga följa utvecklingen i de andra länder som under-
tecknat överenskommelsen. Jag har förtroende för att regeringen ser till att
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
107
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
108
andra länder också följer överenskommelsen. Därför finns det inte någon
anledning att vidta andra åtgärder från riksdagens sida.
Regeringen har i propositionen föreslagit att fiskerilånen skall försvinna.
Majoriteten i utskottet har ansett att lånen skall vara kvar. Dessutom före-
slås en höjning av lånesumman från 1,5 till 2,5 milj.kr. Vi socialdemokrater
anser att i det trånga ekonomiska läge som Sverige befinner sig i, där bespa-
ringar och indragningar sker på flera håll, är det på sin plats att fisket också
får bidra. Därför har vi reserverat oss mot majoritetsbeslutet.
Fiskerilånen är mycket gynnsamma. Utöver lånen som amorteras med en
räntesats på två tredjedelar av diskontot betalas även en del ut som bidrag.
Inte någon annan näring i Sverige har så fördelaktiga lån. Lånen kom till en
gång för att rusta upp den svenska fiskeflottan. Så har också skett under ett
flertal år.
I fiskeristyrelsens senaste verksamhetsberättelse från 1989/90 redovisas att
det beviljades 115 lån på en sammanlagd summa av 39989000 kr. Av dessa
lån gick halva lånesumman till O län, alltså Göteborgsområdet, fördelade på
44 lån. Det är inte i denna del av landet, anser jag i alla fall, som fiskeflottan
är i störst behov av upprustning. Men det är ost- och sydkustflottan. Vi säger
därför i likhet med regeringen att 5 miljoner bör avsättas genom prisregle-
ring för strukturella åtgärder inom fiskeflottan på ostkusten.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 35 och avslag på övriga reser-
vationer samt i övrigt bifall till utskottets hemställan.
Jag skulle till sist vilja, som några andra har gjort, säga ett tack till Jens
Eriksson, eftersom detta är Jens Erikssons sista fiskedebatt. Jens Eriksson
och jag har under mina år här i riksdagen haft flera fiskedebatter. Jag upp-
skattar Jens Erikssons kunskaper i fisket. Han är en mycket duktig debattör.
Tack, Jens Eriksson!
Anf. 83 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Får jag börja med fisket. Kaj Larsson tyckeratt det är väldigt
viktigt att spara på den centrala administrationen mer än vad regeringen har
föreslagit samt att länsstyrelserna skall kunna behålla sin fiskekompetens.
Det är säkert viktigt och bra att så sker. Men som jag sade har vi inte kunnat
gå med på att göra ytterligare besparingar, eftersom det är en viktig verksam-
het som fiskeristyrelsen bedriver och en viktig kompetens som upprätthålls
där också.
När vi fattade beslutet förra året om en samordnad handläggning i länssty-
relserna reserverade vi oss från centern. Vi varnade för denna utveckling.
Men då sade man från socialdemokratiskt håll att det skulle bli väldigt bra
med en samordning i länsstyrelserna. Man skulle tjäna pengar på denna ef-
fektivisering. Nu tycker jag att vi skall använda dessa pengar som ni har tjä-
nat på sammanslagningen till att upprätthålla kompetensen ute på länsstyrel-
serna. Jag skulle vilja fråga Kaj Larsson varför man inte kan göra det. Varför
stämmer inte det som ni sade förra året? Det borde väl kunna hålla ett år
åtminstone.
När det gäller sockerbruken ondgör sig Kaj Larsson över monopolföreta-
get. Det är ett monopolföretag där staten är delägare. Hur utnyttjar staten
sitt delägarskap i detta monopolföretag? Det skulle vara skojigt om Kaj
Larsson kunde beskriva det litet för oss. Man borde kunna styra utveck-
lingen litet - inte bara sitta och passivt följa med.
Kaj Larsson har fått ett brev från Sockerbolaget angående gränsskyddet.
Det sägs att om man sänker gränsskyddet kommer bruken att läggas ned
ännu tidigare. Ändå driver socialdemokraterna i jordbruksutskottet gräns-
skyddssänkningen. Kaj Larsson kunde väl medverka till att inte detta sker.
Annars blir det ännu värre för sockerbruken. Varför driver ni denna fråga?
Kaj Larsson fotar sitt och socialdemokraternas ställningstagande på att
man har haft tre år med mycket bra skördar. Därför har man för stort över-
skott. Som jag ser det hade det naturliga varit att man hade kunnat exportera
överskottet. Det vill man också göra. Varför får man inte göra det? Det är
inte tal om att subventionera någon export. Det är inte tal om några gemen-
samma åtgärder, för det är ett monopolföretag som gör det och bara säljer
det överskott man har. Vi har reserverat oss för att det borde kunna sälja sitt
överskott.
Slutligen skulle jag vilja fråga Kaj Larsson: Vad skall alla de människor
som blir friställda på Öland och Gotland göra när bruken läggs ned? Vad
skall all den mark utnyttjas till som nu används till att producera sockerbe-
tor? Det skulle vara intressant för oss om Kaj Larsson ville redogöra för oss
vilka tankar socialdemokraterna har där.
Anf. 84 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Det är inte riksdagens uppgift att avskaffa monopolen, säger
Kaj Larsson. Jaså, inte det! Vems uppgift är det i så fall om det inte är vår
uppgift att med ekonomisk politik och konkurrenspolitik göra det? Tror Kaj
Larsson att de skall avskaffa sig själva? Eller tycker ni socialdemokrater att
det är bra som det är? Över huvud taget tycker jag att Kaj Larssons anför-
ande präglas av en trötthet som präglar hela socialdemokratin. Om man för
hundra år sedan hade sagt till en svensk arbetare att åtta timmars arbetsdag,
fem veckors semester, sjukförsäkring och andra sociala tryggheter skulle bli
verklighet om några generationer, hade han kanske inte trott det på en gång.
Men det blev möjligt därför att arbetarrörelsen hade visionen om ett annat
samhälle, ett samhälle som byggde på solidaritet och som erkände männi-
skors rätt till social trygghet och andra förmåner. Det blev inte möjligt därför
att de svenska storföretagen sade: Nu finns det pengar över så att ni kan få
genomföra förändringar i samhället. De kommer aldrig att tycka att det finns
ekonomiskt utrymme för att skapa en annan framtid än den de vill ha. Det
är vår politiska uppgift att ha visionen av ett annat samhälle och att använda
ekonomisk politik, näringspolitik och annan politik till att förverkliga denna
vision av ett annat samhälle, inte bara förvalta det bestående. Då kunde vi
lämna över hela verksamheten till administratörer. Men vad har ni för visio-
ner? Vad är det vi skall bygga vår framtidstro på, om det inte är att utveckla
och förändra näringar? Jag skulle gärna vilja ha svar. Vi hade här en chans
att göra något, att utveckla och förändra en näring, att försöka gå framåt.
Men ni vill bara gå bakåt.
Kaj Larsson säger att socialdemokraterna vet hur det är när det går nedåt.
Och ni kommer att få veta det ännu mer, därför att utvecklingen aldrig står
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
109
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
110
still. Den går bara framåt eller bakåt. Har man ingen vision som för en
framåt, då går det bakåt och nedåt.
I övrigt vill jag säga att Kaj Larssons historiebeskrivning är felaktig. Det
beslut som vi fattade förra året innebar att vi skulle avskaffa de administra-
tiva regleringarna av denna näring. I övrigt skulle vi avvakta statens industri-
verks utredning i syfte att i år på nytt ta upp en diskussion kring sockernä-
ringen. Det vet Kaj Larsson mycket väl.
Anf. 85 JENS ERIKSSON (m) replik:
Herr talman! Jag skall be att få tacka för de vänliga orden från mina med-
debattörer. Jag har också under åren satt stort värde på mina medarbetare
inom jordbruksutskottet. Annika Åhnberg sade att hon hade fått lära sig en
hel del av mig. Jag har också fått lära mig en hel del under mina år i riksda-
gen. Jag har fått lära mig saker om fisket som jag under mina 35 år i fiskarliv
och efter nästan dagligt umgänge med fiskarkåren aldrig vare sig sett eller
hört tidigare.
När Kaj Larsson talar om fiskeriadministrationen säger han att om man
inte får dessa 3 miljoner riskerar vi att få skära bort åtta nio fiskerikonsulent-
tjänster. Men då drabbar det fiskeristyrelsen i stället, där man får skära ned
ytterligare 10 miljoner. Jag är rädd för att fiskeristyrelsen tvingas att skära
bort saker som är nödvändiga i det internationella umgänget med andra fis-
kenationer. Fiskeristyrelsen har viktiga uppgifter som vi icke kan dra in på.
Den har alltså hand om kvotkontrollen, har samarbete med forskare, gör
underlag för alla internationella förhandlingar och har hand om de utländska
licenserna. Den har alltså ett oerhört viktigt och stort arbete med att klara
de internationella åtagandena. Om man skulle få börja skära ned där, är det
olyckligare än att ta bort en och annan fiskerikonsulenttjänst. I Bohuslän har
vi exempelvis tre fiskerikonsulter. Skall man börja skära ned skall man kan-
ske plocka litet här och var.
Sedan tar Kaj Larsson upp det här med konkurrensneutralitet. Vi har inte
konkurrensneutralitet, Kaj Larsson. Vi håller på att riva ned det svenska fis-
ket, medan man t.ex. i Norge flyttar över stödet till fisket till andra områden
än dem som man har haft tidigare. Kontrollerar den svenska regeringen att
Norge bara har en enda mottagare som har rätt till all förstahandsmottagning
i Norge? Hur tror Kaj Larsson att vi skall kunna landa fiske i Norge när det
där sitter en enda mottagare som bestämmer priserna? Jag har landat i
Norge, så jag vet hur de handlar i dessa frågor.
Finland fick göra ett undantag. Finland är också en fiskenation, liten så-
som Sverige. Men Finland får självt efter 1993 lägga fram förslag till avveck-
ling, medan Sverige har ställt upp och är först att avveckla i stället för att
göra såsom andra nationer har gjort. Vi borde ha sett till att vårt fiske existe-
rar tills vi kan bli medlemmar i EG. Får vi det svenska fisket avreglerat helt
och hållet och blir medlemmar i EG, då blir det ett lyft för svenskt fiske. Det
ser jag som en ljuspunkt, även om det ligger långt borta i tiden.
Anf. 86 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Det är märkvärdigt att Kaj Larsson försöker försvara ett så-
dant missgrepp som regeringens förslag angående fiskerilån egentligen är.
Det är ett förslag som är helt oplanerat, helt utan samband med våra intres-
sen att skapa en likvärdig konkurrenssituation gentemot såväl EFTA som
EG. Detta försvarar Kaj Larsson. Men det blir ännu märkvärdigare när han
inte försvarar samma regerings proposition när det gäller fördelningen av
resurser mellan fiskeriverket och den regionala fiskeriadministrationen. Där
försvarar han en enskild socialdemokratisk motion i stället. Vad kan detta
bero på, Kaj Larsson? Fiskeristyrelsen skall omorganiseras till fiskeriverk
och det är ett rejält ingrepp. Sedan bantas fiskeriverket ordentligt. Ändå vill
Kaj Larsson ta ytterligare resurser från fiskeriverket och överföra dem till
den regionala fiskeriadministrationen. Då inställer sig omedelbart frågan:
Varför skall man inte kunna ställa samma hårda krav på den regionala byrå-
kratin som på den centrala? Visst är det viktigt med kompetens också ute
på de regionala enheterna, men den borde kunna bibehållas genom att man
utnyttjar de effektivitetsvinster som man kan räkna med inom den föränd-
rade länsorganisationen, som ju socialdemokraterna har varit med om att
föreslå och driva igenom just med hänvisning till den stora effektivitetsvinst
som därmed uppstår. Varför, Kaj Larsson, är den socialdemokratiska rege-
ringens linje så felaktig i den ena frågan och så rätt i den andra? Det är väl
nästan precis tvärtom, men Kaj Larsson kan kanske inte hålla reda på när
det är bra med regeringspolitik och när det inte är bra.
Kaj Larsson säger sig ha förtroende för regeringens politik. Som han an-
tydde inledningsvis är det rätt många som inte längre har det. Med den poli-
tik som Kaj Larsson nu för fram med en sådan entusiasm minskar ju stödet
ännu mer, om det nu är möjligt.
Kaj Larsson avfärdar också med en otrolig nonchalans frågan om fiskar-
nas yrkesutbildning genom att han över huvud taget inte kommenterar den.
Det är nonchalans mot yrkesfiskarnas speciella situation, mot människor
som i storm och regn är borta flera dygn och därför inte kan ta del av det
ordinarie utbildningsutbud som finns.
För att förbättra yrkesfiskarnas utbildningssituation vill vi i folkpartiet li-
beralerna förstärka fiskeristyrelsens möjligheter, och det har vi slagits för år
efter år. Detta avfärdar Kaj Larsson med att inte kommentera saken.
Anf. 87 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Det verkar inte som om Kaj Larsson anser att riksdagen har
någon viktig roll. Vi kunde ingenting göra för sockerbruken, sade Kaj Lars-
son. Vi kunde inte heller göra någonting för att skydda Östersjöfisket och
laxen, utan det skulle fiskeristyrelsen sköta, fortsatte han.
Jag är förvånad. Jag sitter inte i fiskeristyrelsen och jag vet inte om Kaj
Larsson möjligen kan göra det. Om jag skall påverka samhällsutvecklingen,
måste jag naturligtvis göra det utifrån min position. Jag anser att riksdagen
har en viktig roll. Det är där som jag kan vara med och påverka.
Jag kan rakt inte förstå varför vi får allt detta material från regeringen, om
vi inte skall vara med och påverka. Varför skriver man till oss om sockerbru-
ken och nedläggningen av dem? Varför har man åsikter om att fiskerilånen
osv. skall dras in, om vi inte skall vara här och fatta beslut? Är det inte här vi
skall vara med och påverka? Detta knapptryckande måste väl ändå ha någon
betydelse. Tittar inte regeringen på hur vi röstar? Jag anser att det faktiskt
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
111
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
112
är riksdagen som är det beslutande organet i det här landet, än så länge i alla
fall. Det är angeläget att poängtera att riksdagen har en viktig roll i stället
för att komma och påstå att vi inte har något med saken att göra eller att vi
inte skall tycka till i olika frågor.
Kaj Larsson påstod att det inte fanns någonting att göra för sockerbruken
i nuläget, därför att man där är helt självsvåldig och kan göra precis som man
vill. Men Kaj Larsson sade att vi kunde komma med alternativ. Då skulle
jag vilja veta vilka alternativ regeringen förbereder för dessa orter som nu
drabbas. Finns det några förslag till alternativ? När får vi se en konsekvens-
analys?
Vi står tillsammans bakom skrivningen om fiskeristyrelsen. Det står inte
att hela biten skall tas från fiskeristyrelsen, utan det står - för alla som kan
läsa innantill - ”i möjligaste mån”. Det är självklart att om fiskeristyrelsen
har fått arbetsuppgifter att utföra, kan man inte bara strunta i dem. I så fall
får man inte göra några neddragningar. Då får länsstyrelserna se till att det
tillförs pengar till den regionala kompetensen. Det är viktigt för att den re-
gionala kompetensen skall kunna bibehållas.
Anf. 88 KAJ LARSSON (s) replik:
Herr talman! Lennart Brunander tog upp frågan om varför vi inte ville
öka anslaget med 3 milj.kr. till fiskenämnderna. Skillnaden mellan Lennart
Brunander och mig, mellan centern och socialdemokraterna, är att vi social-
demokrater känner ett ansvar för ekonomin. När man befinner sig i opposi-
tionsställning kan man naturligtvis vara frikostig och plussa på med medel
litet här och var. Det har vi fått tydliga bevis på. Men vi tar vårt ansvar och
vi vill vara med och dra in pengar. Det gör vi från de ställen där vi anser att
det är möjligt.
Flera debattörer har varit inne på frågan om fiskeristyrelsen kontra fiske-
nämnder. Det är riktigt som Marianne Samuelsson sade att det står ”i möjli-
gaste mån”. Vi anser att det finns bättre möjligheter att kunna göra den be-
sparingen på ett stort fiskeriverk med över 200 personer än att plocka bland
35 fiskerikonsulenter ute i landet. I flera län arbetar man kanske en och en.
Min erfarenhet är att det är oerhört viktigt att man har den regionala kom-
petensen kvar ute i länen, för då arbetar man nära verkligheten. Jag tycker
att centern borde kunna ställa sig bakom detta, och det har man i och för sig
gjort. Skillnaden är bara att centern vill att det skall anslås ytterligare 3
milj .kr. Det är viktigt både för yrkesfisket och för sportfisket att man decent-
raliserar verksamheten ut till regionerna.
Annika Åhnberg sade att j ag - eller om det var socialdemokratin - prägla-
des av trötthet. Okej, det är möjligt att det i kväll kan vara fråga om fysisk
trötthet, men det beror i så fall helt på andra saker. Som parti är vi långtifrån
trötta och det skall vi ge bevis för fram till den 15 september.
Det är fel att säga att jag gjorde en felaktig historiebeskrivning, Annika
Åhnberg. Jag vill hänvisa till det utskottsbetänkande som Annika Åhnberg
ställde sig bakom den 9 juni. Jag citerade ordagrant från detta betänkande.
Annika Åhnberg ställde sig då helt bakom signalerna till sockerbruken, till
staten och regeringen om att det skulle genomföras en strukturrationalise-
ring inom sockerbruken.
Jag utgår ifrån att man står fast vid gjorda överenskommelser mellan län-
der, Jens Eriksson.
Anders Castberger sade att han inte kunde förstå. Han talade om miss-
grepp avseende fiskerilånen. I mitt anförande redogjorde jag för hur jag ser
på den saken. Enligt min mening rör det sig inte alls om något missgrepp.
Detta kom till för att man skulle rusta upp fiskeflottan. Nu kan man se hur
denna upprustning har gått till och hur snett det har blivit i Sverige.
Nu är min taletid ute. Jag ber att få återkomma till Anders Castberger.
Anf. 89 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Det är anmärkningsvärt att Kaj Larsson inte med ett ord
berörde sockerbruken i sin replik. Det är ändå en väldigt viktig fråga som vi
har att besluta om. Vi ställde en hel del frågor till Kaj Larsson om detta med
sockerbruken och bakgrunden till förslagen om vad som skall komma i stäl-
let. Vi borde ha kunnat få besked från Kaj Larsson om vad de människor
som blir strandsatta i dessa regioner skall ta sig till. Hur skall man hantera
marken som blir över? Skall man plantera granskog eller vad skall man göra
med den? Kaj Larsson borde ge besked om hur regeringen ser på dessa frå-
gor.
Kaj Larsson sade att man inte kan öka resurserna till allt möjligt, eftersom
man har ett ansvar för ekonomin. Snålheten bedrar ofta visheten, Kaj Lars-
son, och så brukar det bli när socialdemokratin planerar. De andra riksdags-
partiernas budgetalternativ är inte sämre från ekonomiskt balanssynpunkt
än det förslag som regeringen har. Vi sparar på andra ställen, där inte männi-
skor blir drabbade på samma sätt som när socialdemokraterna sparar.
Jag ställde en fråga till Kaj Larsson om varför man inte kan nyttja de be-
sparingar och effektiviseringar som länsstyrelsen skulle göra när man sam-
ordnade länsstyrelsen. Det var ju det besked som vi fick förra året. Vi från
centerpartiet reserverade oss då, eftersom vi förutsåg vad som kunde ske.
Men då sade Kaj Larsson att det inte var möjligt. Nu har han vaknat till på
den punkten. Det hade därför varit lämpligt att släppa till de 3 miljonerna
till den kommunala kompetensen. Det hade varit väl använda pengar, Kaj
Larsson.
Anf. 90 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Det är rent ut sagt oförskämt av Kaj Larsson att påstå att vi
från vänsterpartiet förra året skulle ha ställt oss bakom ett betänkande, när
vi redan då fattade samma beslut som vi nu har att fatta här i riksdagen. Det
är oförskämt, och jag tar det som ett uttryck för att Kaj Larsson känner sig
trängd i den här debatten och inte har några ärliga sakargument att komma
med utan tar till lögner. Men detta är helt fel, och var och en kan gå tillbaka
och titta vilka motioner som vi har väckt och läsa hur vi har sett och fortfa-
rande ser på utvecklingen av sockernäringen.
Jag tycker att det är märkligt att Kaj Larsson inte med ett ord i sina repli-
ker berör det faktum att staten till hälften äger Sockerbolaget. Jag skulle
gärna vilja veta vad socialdemokratin anser sig ha för syfte med att vara hälf-
tenägare i Sockerbolaget. Vilken är samhällets ambition med att vara ägare?
Varför är man det? Har man inget som helst ansvar, intresse eller någon am-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
113
8 Riksdagens protokoll 1990191:113
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
114
bition att göra något inför framtiden när man i så hög grad i kraft av att vara
ägare kan vara med och styra och påverka framtiden? Jag tycker att det är
beklämmande att höra att man från socialdemokratins sida över huvud taget
inte ens försöker besvara dessa frågor. Vi har möjligheter att agera, både
från riksdagens sida, men även från den andra positionen, nämligen som
ägare. Men socialdemokraterna vill inte göra något för att utveckla socker-
näringen. Redan förra året talade vi om att utveckla den och inte om att av-
veckla den. Kaj Larsson har en chans till. Var då snäll och svara på vad soci-
aldemokraterna har för ambitioner med ägandet i Sockerbolaget.
Anf. 91 JENS ERIKSSON (m) replik:
Herr talman! Anders Castberger kan inte riktigt förstå att socialdemokra-
terna inte vill ha kvar fiskerilånen. Men jag tycker att det är helt logiskt,
eftersom man inte kostar på en båt som skall skrotas följande vecka. Man
kan ju inte både skrota fisket och upprusta det, utan man får göra det ena
eller det andra. Jag tycker därför att detta är helt logiskt. Men vad som skil-
jer oss åt är att vi vill ha kvar ett svenskt fiske ungefär i den omfattning som
vi har i dag. Vi vill ha våra 530 skepp. Dessa behöver vi både för vårt försvar,
för vår folkförsörjning och för att hålla liv i skärgården. Vad som ändå förvå-
nar mig är att om man har den inställningen skulle man se till att det skedde
en avveckling som inte drabbar den enskilde så hårt, dvs. på samma sätt som
man gör i länderna omkring oss, där man lämnar ordentlig ersättning när
man skrotar båtarna.
När det gäller fiskeriadministrationen känner jag oro. Jag tror att det hade
varit lättare för länsstyrelserna att klara av denna neddragning och behålla
kompetensen om man inte hade berövat fiskeristyrelsen så mycket av dess
administration.
Under de senaste 15-20 åren har jag varit med en hel del. Och jag har
upplevt att den socialdemokratiska regeringen bjuder på fisket när den är
ute och reser. Det gör den t.ex. gentemot EG, och det har den gjort gent-
emot Grönland, och det gör den nu gentemot Norge och Island. Regeringen
bjuder ut vårt fiske i stället för att slå vakt om det på det sätt som man gör
t.ex. i Finland, på Island och i Norge. Sverige går före när det gäller avregle-
ring. Vi skulle klara konkurrensen om vi fick avreglera på samma sätt som
man gör i Norge och på Island och om vi fick ha konkurrensneutralitet mel-
lan länderna. Men det har vi inte.
Sedan säger Kaj Larsson att hälften av fiskerilånen går till O län. Det är
inte så onaturligt, eftersom hälften av fisket finns på västkusten, och om man
inte satsade där skulle det nästan inte finnas något fiske kvar. Hälften av fis-
ket finns där, en fjärdedel i Skåne och Blekinge och en fjärdedel på ostkus-
ten. Jag tror att den kustfiskare som får 50000 kr. mindre kvar än sin norske
kollega skulle ha klarat en avreglering betydligt bättre än vad han gör i dag.
Anf. 92 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Jag nämnde i min förra replik den nonchalans som Kaj Lars-
son har visat mot yrkesgruppen yrkesfiskare, inte minst genom att inte ens
besvara frågan om utbildningen. Det kan jämställas med samma modell av
underskattning som socialdemokraterna visar när det gäller miljöfrågorna.
Kaj Larsson noterade att fiskeristyrelsen kom med ett handlingsprogram för
insjöfisket. Det är bra. Men varför har man gjort ett sådant envist motstånd
hittills när vi har föreslagit detta gång på gång? Det är också en nonchalans,
en nonchalans mot miljön ända tills situationen blir politiskt ohållbar och
man helt plötsligt får vända på klacken och backa.
Detsamma gäller Kaj Larssons inställning till laxfisket. Av någon märklig
anledning buntar han i detta sammanhang ihop oss med miljöpartiet. Vi har
fogat två helt olika reservationer till betänkandet. Men vår reservation byg-
ger faktiskt på den utbyggnad av vattenkraften som socialdemokraterna så
envist hävdar och som vi från folkpartiet liberalerna lika envist motsätter
oss, eftersom det är en av de stora farorna mot laxen och dess reproduktions-
förmåga. Men inför dessa miljöfrågor är socialdemokraterna helt oförstå-
ende.
Jag kommer inte att få möjlighet att besvara Kaj Larssons utlovade replik
på min replik om fiskerilånen. Men jag vill understryka att jag nämnde att
Kaj Larsson försvarar regeringens missgrepp. Och jag står fast vid att det är
fråga om missgrepp att oplanerat avskaffa subventioner som visserligen bör
avskaffas, men detta måste självfallet ske i harmoni med EFTA och EG.
Detta visar på ett påtagligt sätt att avreglering och avveckling av subventio-
ner sköts mycket valhänt av en regering som har som ideologisk målsättning
att reglera och subventionera i stället.
Det finns ett regeringsalternativ, Kaj Larsson, med en ny start för Sverige,
och det finns ett annat regeringsalternativ med en avvecklad start för Sve-
rige. Det senare står socialdemokratin och Kaj Larsson för.
Anf. 93 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag hoppas att det var av tidsskäl som jag inte fick något svar
på min fråga om regeringen har tittat på några alternativ. Vi har inte fått se
någon konsekvensanalys av vad som händer med odlingslandskapets natur-
och kulturmiljövård. Redan innan beslutet om nedläggning av sockerbruket
fattades hotades just kulturlandskapet av den jordbrukspolitik som fem par-
tier i riksdagen enades om. Nedläggningen av åkermark var och är viktigare
än att minska produktionen via ett mer ekologiskt jordbruk. Jag tycker att
vi borde få alternativen och konsekvenserna något mer belysta i denna de-
batt. Vad som händer med landskapets natur- och kulturmiljö på Öland och
Gotland är faktiskt mycket viktigt. Vilka alternativ finns? Vilka satsningar
tänker regeringen göra?
Anf. 94 KAJ LARSSON (s) replik:
Herr talman! Det är inte så enkelt att få repliktiden att räcka till för att
besvara alla frågor när det är många frågeställare.
Annika Åhnberg sade att jag beskrev historien fel. Annika Åhnberg kän-
ner igen det här betänkandet. På s. 16 säger utskottet att ”sockernäringen
bör ges möjlighet att utvecklas och göra nödvändiga strukturrationalise-
ringar”. På s. 18-19 fortsätter utskottet: ”När det gäller behovet av regional-
och arbetsmarknadspolitiska insatser hänvisade utskottet i beslutet till vad
som anfördes i propositionen om åtgärder för att underlätta anpassningen
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
115
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
och finna alternativ sysselsättning för de människor som friställs från socker-
bruken.”
Det finns inte några reservationer från Annika Åhnberg eller någon annan
om detta. Med andra ord har man ställt sig bakom dessa signaler till socker-
bruken, till Sockerbolaget och till regeringen.
Vidare har man gjort en överenskommelse med Sockerbolaget om att det
skall ske en avveckling vid sockerbruket i Mörbylånga under två år och vid
Roma sockerbruk på Gotland under fem år. Under denna tid skall det ges
möjligheter att finna annan sysselsättning. Man skall naturligtvis inte sitta
med armarna i kors under denna tid, utan man måste jobba. Men det är inte
bara regeringen som skall jobba, utan man måste på det regionala planet
arbeta för att finna sysselsättning. Vad regeringen kan göra är att ställa me-
del till förfogande, och det har den gjort.
Därför tycker jag att det läge som vi har hamnat i kunde ha varit mycket
värre, eller om det nu blir verklighet av det som Sockerbolaget skrev i går i
brevet som är skickat till oss och till departementet. Man säger bl.a.: Efter-
som den statliga ersättningen till Sockerbolaget för driften av öbruken inte
alls täcker de faktiska merkostnaderna för den ofördelakiga strukturen har
Sockerbolaget redan tidigare haft högre kostnader än nödvändigt.
Med andra ord anser Sockerbolaget att bruken är olönsamma, och man
vill lägga ned dem.
När vi då har kommit överens om att sockerbruken skall få en omställ-
ningstid på två resp, fem år, tycker jag att regeringen har gjort en insats så
att detta inte sker helt plötsligt.
Jag skall svara på en fråga från Marianne Samuelsson som jag tycker var
ganska viktig. Jag sitter inte i fiskeristyrelsen.
Även många andra frågor har haglat över mig, men det är omöjligt att
hinna svara på alla under dessa tre minuter.
Jag skall avsluta med att säga att när Anders Castberger börjar tala om en
ny start för Sverige ber jag faktiskt att få återkomma i många andra samman-
hang, eftersom jag gärna vill debattera detta. Det finns mycket att säga om
det, Anders Castberger.
Tredje vice talmannen anmälde att Annika Åhnberg, Anders Castberger
och Marianne Samuelsson anhållit att till protokollet få antecknat att de inte
ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 95 INGVAR ERIKSSON (m):
Herr talman! Praktiskt taget hela dagen har riksdagen debatterat arbets-
marknadspolitiska frågor, inte minst sådana av stor regionalpolitisk bety-
delse. Behandlingen av jordbruksutskottets betänkande Näringspolitik för
tillväxt har också kraftig anknytning till regional- och arbetsmarknadspoli-
tik. Betänkandet som vi nu behandlar tar alltså upp regeringens förslag om
avveckling av stödet till sockernäringen på Öland och Gotland. En majoritet
i utskottet har också ställt sig bakom regeringens förslag.
Då det gäller Roma sockerbruk anser dock utskottet att regeringen bör
återkomma till riksdagen i de fall problem skulle uppstå vad gäller alternativ
116
sysselsättning till den föreslagna tidpunkt då stödet har föreslagits upphöra.
Därmed menar vi att det finns ytterligare möjligheter.
Vid beslutet om avskaffande av sockerregleringen uttalade utskottet vå-
ren 1990 bl.a. att prisbildningen och produktionens storlek i och med avreg-
leringen blev en fråga för marknaden att lösa och att sockernäringen borde
ges möjligheter att utvecklas och göra nödvändiga strukturrationaliseringar.
Utskottet framhöll vikten av att forskning och utveckling av produkter med
sockerbetor som bas kunde fortsätta och uttalade som sin uppfattning att en
avreglering med bibehållet gränsskydd inte behövde innebära någon minsk-
ning av produktionen. Utskottet förutsatte dock att den internationella si-
tuationen och utvecklingen på export- och importområdena skulle följas
med uppmärksamhet, bl.a. med hänsyn till de skillnader i fråga om gräns-
skydd m.m. som föreligger mellan Sverige och EG.
Då det gäller svensk sockernärings framtid finns, menar vi, goda förutsätt-
ningar, men endast om näringen får någorlunda lika villkor som EGs betod-
lare och sockerindustri har. En del stora problem finns dock i dag. Hotet om
ett ensidigt sänkt gränsskydd är ett överhängande hot. Utskottet behandlar
just nu en proposition med ett sådant förslag. Det är djupt beklagligt med
hänsyn till att vi för snart ett år sedan i en överenskommelse var helt eniga
om att jordbruket inom ramen för ett oförändrat gränsskydd skulle gå in i
den här omställningsprocessen.
En annan viktig faktor, inte minst för öbrukens framtid, är det förhållan-
det att årets sockerbetsareal har minskat med inte mindre än 10 000 hektar.
Detta beror på att vi i Sverige tre år i rad har haft ovanligt goda skördar.
Överskottet trycker arealen, men också betpriset. Årets betpris är för Sveri-
ges betodlare sämre än det man har i EG. Dessutom leder detta uppenbart
till att produktionskostnaderna per ton betor och även per ton socker är
högre vid ett lägre utnyttjande av investeringar som gjorts såväl hos odlare
som industri. Det är ytterligare en press på näringen.
Vi moderater har, herr talman, arbetat aktivt för att överskottssockret
skall få lyftas ut ur landet. Det är med stor besvikelse vi noterar att vi inte
har fått gehör för dessa strävanden. Förra hösten var t.ex. såväl odlare som
industri beredda att lyfta ut överskottet och, märk väl, Kaj Larsson, stå för
kostnaderna härför själva. Kaj Larsson har alltså fel då han säger att det var
fråga om stöd för att lyfta ut överskottet och att det skulle innebära en ny
reglering. Det är inte fråga om det.
Jordbruksministern sade som sagt nej till denna export, trots att Sverige
inte är uppbundet av några avtal som hindrar export. Vi beklagar detta
djupt. Därför har vi de här problemen i dag. Därför är också hotet mot öbru-
ken betydligt större än det skulle ha behövt vara. Problemen med överskott-
sareal blir därigenom knappast mindre under innevarande år och kanske
också under flera år framöver. Kaj Larsson säger att det finns 100 000 ton
socker i lager. Det är riktigt. Men hjälp då till att få bort detta genom att
stödja vår reservation nr 4 till det betänkande som vi nu behandlar.
I den reservation som benämns Överskottslagret av socker m.m. utgår vi
moderater från att det, då regleringen upphör, kommer att öppnas möjlighe-
ter för export av socker, t.ex. det överskott som för närvarande pressar ned
odlingsarealen under den nivå som normalt motsvarar det inhemska beho-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
117
9 Riksdagens protokoll 1990/91:113
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
vet. Därvid får sockernäringens parter, odlare och industri, själva bära kost-
nadsansvaret. De är uppenbarligen beredda på det. Därmed kan också od-
lingsarealen, menar vi, hållas uppe vid produktionsbalans, inte minst för att
möjliggöra ett bibehållande av svensk sockernäring av den omfattning vi
hade förra året, även efter ett eventuellt EG-medlemskap. Vi kan erinra oss
att åren innan Danmark gick in i EG hade man kraftigt ökat sin sockerbets-
areal. Man har därefter fått behålla den. Detta skulle verkligen också inne-
bära ökade chanser för öbruken.
Beträffande öbrukens ställning har jag nämnt Roma. Jag skall dock kom-
mentera vår syn på Mörbylånga. Vi moderater har fört fram den i reserva-
tion nr 6. Mot bakgrund av bl.a. arbetsmarknadsutskottets bedömning av
sysselsättningsläget på södra Öland menar vi att de resurser som står till läns-
styrelsens förfogande, tillsammans med det belopp som i dag utgår till Sock-
erbolaget, efter en eventuell nedläggning, som regeringen nu föreslår, är av-
sedda att användas för regional utveckling. Dessa medel skulle tillsammans
med Sockerbolagets aviserade medel kunna användas för en alternativ lös-
ning vad gäller Mörbylångas sockerbruk. En sådan lösning borde kunna in-
nebära att just en bestämd tidpunkt för en nedläggning inte skall fastställas.
Det är inte vi ledamöter i Sveriges riksdag som är bäst skickade att avgöra
den saken. Vi menar att det lämpligen bör ankomma på ansvariga länsmyn-
digheter, som är med problemen väl förtrogna, att i samverkan med Socker-
bolaget komma fram till den bästa lösningen. Det bör vara det aktuella läget
på arbetsmarknaden som avgör omställningsperiodens längd. För närva-
rande är det läget inte det bästa i den här regionen. Vi vet också att man har
nedläggning på slaktsidan. Det är också en belastning.
Dessa bedömningar, menar vi, bör givetvis göras inom ramen för såväl de
av staten anvisade som de av Sockerbolaget aviserade medlen. I samman-
hanget bör hänsyn tas även till den i övrigt aktuella omställningen av jord-
bruket. Vi vet i dag att det är kämpigt ute på fältet. Vi förutsätter härvid
självfallet också att Sockerbolaget, inte minst med hänsyn tagen till deras
monopolställning, är berett att ta det ansvar som man är skyldig att ta när
det gäller eventuella kommande förändringar. Det gäller såväl utveckling av
alternativ till dagens sockerproduktion som tillskapande av ny sysselsätt-
ning.
Herr talman! Mot bakgrund av den verklighet som de flesta känner till -
hotet mot Mörbylånga är inte nytt - menar vi att vårt förslag faktiskt borde
ligga väl till för att få riksdagens stöd. Det innebär att den bästa lösningen
för denna region skall tas fram i samverkan mellan länsmyndigheter, jord-
bruk och industri. Detta bör kunna ske inom ramen för de ekonomiska me-
del som staten av arbetsmarknadsskäl anvisar och den speciella del som har
gått och kommer att gå till sockernäringen. Det kan faktiskt innebära sock-
erproduktion även i ett längre perspektiv. Jag vill uppmana kammarens leda-
möter att stödja den moderata reservationen, som syftar till samling för ett
bra beslut som ger möjligheter i berörd region.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 4 och 6 samt i övrigt till
utskottets hemställan.
118
Anf. 96 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):
Herr talman! Nästan under hela min sexåriga tid i riksdagen har socker-
bruket i Mörbylånga varit med i den politiska bilden. Den bilden har varit
en hotbild. Sockerbolaget vill inte driva så små enheter som Mörbylånga och
Roma, även om de vore lönsamma. Om detta vet man ingenting, eftersom
någon särredovisning aldrig lämnas.
Att Sockerbolaget inte var intresserat fick jag helt klart för mig när jag
hösten 1989 gjorde ett flera dagar långt studiebesök på huvudkontoret i
Malmö för att lära mer om deras synsätt.
Sedan dess har sockerberget också växt, som här har omtalats. Även om
detta bara motsvarar en tredjedels årskonsumtion är det naturligtvis en be-
lastning för bolaget i den situation som nu har uppstått.
När sedan staten vill minska sina utgifter med de 12 milj.kr. som går i re-
gionalpolitisk stöd till Mörbylånga och mitt parti till stor del tyvärr delar
denna uppfattning är förutsättningarna för fortsatt drift och därmed betod-
ling helt borta - staten är i detta fall detsamma som socialdemokratiska par-
tiet.
Jag hade hoppats att slippa uppleva denna dag i riksdagen, för det är en
sorgens dag för oss med intresse av och anknytning till denna bygd.
I detta sammanhang vill jag uttrycka min beundran för den kamp, senast
manifesterad här i dag, som betodlare och anställda vid bruket fört alltsedan
hoten började torna upp sig på samma sätt som åskmolnen från Ölands hori-
sont ofta samlar sig över fastlandet - men nu kommer ovädret även över sun-
det.
En tanke måste också gå till de betodlare på fastlandet i Kalmarbygden
och i Blekinge som också varit beroende av att Mörbylångabruket kunnat ta
hand om deras betor. Skall de betorna fraktas till Skåne 1993 eller upphör
all odling?
För egen del vände jag mig i tisdags direkt till Procordias styrelse och
ägare, som då var samlade till bolagsstämma. I första hand riktade jag en
uppmaning till dem att ge betodlare och bruk ytterligare några års frist, för
att underlätta en omställning som nu kommer mycket abrupt. I andra hand
vädjade jag till Procordia ”att överväga en kraftfull innovativ insats utöver
de nu utlovade 10 milj.kr. för att skapa ny sysselsättning i området. Jag kan
lova att länet självt kommer att arbeta mycket aktivt, men i denna svåra ned-
läggning, som berör ca 600 personers utkomst och som tar bort själva livsner-
ven på södra Öland, behöver länsinvånarna det ytterligare stöd som Procor-
dia är närmast att ge”.
Jag har inte stora förväntningar på vad det faktum att jag steg upp och
yttrade mig på bolagsstämman kan leda till. Möjligen kan det leda till en
aktivare insats för att lägga någon ytterligare verksamhet ur Procordias stora
sortiment på Öland.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag betona att länsmyndigheterna kom-
mer att göra allt för att motverka den negativa effekten av det beslut som
riksdagen förmodligen kommer att fatta.
I den förra debatten betonade jag nödvändigheten av höjda länsanslag i
denna situation. Det kravet upprepar jag här. Men för att dessa skall hinna
få effekt behövs ytterligare några år med fortsatt sockerdrift. Jag kommer
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
119
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
120
därför i voteringarna att stödja det yrkande som framläggs om detta. Jag kan
bara beklaga att jag inte fått hela partiet med mig. Men jag vet att några,
bl.a. Charlotte Branting, stöder samma förslag.
Till allra sist vill jag bara beklaga om Roma på Gotland kommer att gå
samma öde tillmötes som Mörbylånga. Respittiden på fem år måste kraft-
fullt utnyttjas, helst för att trygga fortsatt drift, i annat fall för att få fram
alternativ. Men finns det ett bättre alternativ än betan själv?
Anf. 97 SVEN-OLOF PETERSSON (c):
Herr talman! Betänkandet JoU25 med titeln Näringspolitik för tillväxt,
som vi nu behandlar, är ett betänkande av stor betydelse för stora delar av
den svenska landsbygden, och då inte minst sydöstra Sverige. Titeln på do-
kumentet avslöjar knappast innehållet i detsamma, men när man tittar i det
ser man att det berör fiske, sockerbetsodling och sockernäring.
När vi tog del av den regeringsproposition som ligger till grund för betän-
kandet var det nog många med mig som blev förvånade. Tillväxten skulle
alltså enligt regeringens förslag ske bl.a. genom borttagande av fiskerilån
och genom nedläggning av bruken på Öland och Gotland!
Herr talman! Låt mig först ta upp frågorna som gäller sockret. När man
lyssnar på debatten - kanske inte här i kammaren men politikerna emellan
ute i samhället och i massmedia - får man lätt intrycket att det här en fråga
som är av betydelse endast för Öland och Gotland. Givetvis är den här frå-
gan av stor och avgörande betydelse för dessa öars framtid, men den är också
av oerhörd stor betydelse för fastlandsdelen av Kalmar län liksom för östra
Blekinge. De sockerbetor som odlas i dessa båda fastlandsregioner levereras
till sockerbruket i Mörbylånga.
För Blekinges del är det ungefär 250 hektar åkermark och ett 30-tal odlare
som är direkt berörda. Till detta kommer transportörer, olika serviceföre-
tag, verkstäder, m.m. Totalt är det tusentals arbetstimmar som årligen utförs
inom produktionen av sockerbetor i Blekinges östra del. En nedläggning av
bruket i Mörbylånga skulle drabba jobben och framtiden inte endast i Mör-
bylånga utan följaktligen också i östra Blekinge.
Jag vill slå fast att det givetvis blir mycket kännbart för hela Öland, och
kännbarast för Mörbylånga-området, om bruket läggs ned. Men det kom-
mer att bli hårt nog för alla dem i östra Blekinge som är beroende av odlingen
för utkomst. Det är många hundratals jobb som riskerar att försvinna, bilar
som blir utan frakter och investeringar som blir värdelösa.
Osökt anmäler sig givetvis frågan, som man skall ställa till majoriteten,
nämligen socialdemokraterna och folkpartisterna, i utskottet: Vad skall
man, menar ni, odla i stället? Vad skall man, menar ni, få för jobb i stället
för dem som försvinner? Var skall de som jobbar på bruket, i odlingen, med
transporterna och inom andra delar av näringen få sin utkomst i framtiden?
Var finns de jobb som de människorna har rätt att kräva? Är inte sanningen
den att de jobben saknas och att arbetsmarknaden i sydöstra Sverige i dagslä-
get sannerligen inte är någon guldgruva? Dagligen och stundligen möts vi av
rapporter om arbetslösheten. Vi möts av besked om varsel och korttids-
veckor. Arbetsmarknaden i sydöstra Sverige är ingen arbetsmarknad där
man i dag ropar efter folk med starka armar till industrierna eller andra ar-
betsplatser.
Det stöd som hittills har utgått till öbruken har egentligen aldrig varit
öronmärkt för bruken, utan det har gått in i sockerbolagets plånbok centralt.
Ölandsbruket är enligt de uppgifter som jag har tagit del av ett bruk som är
lönsamt också om man räknar bort det stöd som avses för Ölandsbruket. Det
finns alltså inte ens ekonomiska skäl för en nedläggning, det finns inte ens
en ekonomisk aspekt i detta som är värd att beakta. Sanningen är att det är
ett ekonomiskt bärkraftigt bruk som gör ett bra resultat och som mänskligt
att döma egentligen borde ha framtiden för sig.
Att man under några år skulle kunna transportera betorna till något av
bruken i Skåne, som det har sagts, kan knappast anses vara realistiskt. Även
om man för någon tid kanske skulle stå för transporterna har Sockerbolaget
aviserat att det nu under några år successivt kommer att skära ned sitt tran-
sportansvar till maximalt 50 kilometer från aktuellt bruk. Transportkostna-
derna blir då givetvis orimligt höga, och lönsamheten för odlarna skulle troli-
gen försvinna. Det skulle bara vara en form av konstgjord andning under en
kort övergångstid och nedläggning blir följden av detta.
Vidare skulle det erfordras minst 10 000 lastbilstransporter årligen för att
ta ned betorna från sydosthörnan till Skåne. Även om vi skulle kunna finna
transportkapaciteten skulle det knappast vara miljöacceptabla transporter.
Det skulle också innebära en ökning av belastningen och mer slitage på ett
vägnät som redan i dag är hårt ansträngt.
Vi skall i det här sammanhanget också komma ihåg att när Sockerbolaget
aviserar 50-kilometersgränsen är det inte bara denna odling som i dag är ho-
tad. Om Sockerbolaget vidhåller den synpunkten innebär det att odlingen
också i den västra delen av Blekinge, kanske också i den nordöstra hörnan
av Skåne, kommer att vara i farozonen inom en nära framtid.
Sockerbetan är en växt med en lång växtsäsong - det har vi fått lära oss i
biologin och i den praktiska tillämpningen. Det gör att den långt fram på
senhösten tar upp näring från marken. Det gör i sin tur att läckaget av nä-
ringsämnen, framför allt kväve, minskar från de marker där betorna odlas.
Den långa växtsäsongen och den goda näringsupptagningsförmågan gör
också att vi får räkna in sockerbetsodlingarna under begreppet grön mark
enligt det förslag som finns för att minska läckaget av näringsämnen till ha-
vet.
Sockerbetan kräver också mycket näring och gödsel, vilket gör den till en
mycket lämplig gröda i de här djurintensiva delarna av landet. Den passar
som hand i handske i det sydostsvenska och öländska jordbruket. Avfallet
från bruket i form av betmassa, melass, är bra foder för djuren. Sammanta-
get är det bara att konstatera att sockerbetsodlingen fyller en viktig funktion
i ett mycket väl fungerande och noga avvägt kretslopp.
Forskning och utveckling talas det mycket om. Forskning och utveckling
brukar betecknas som saker av oerhörd stor betydelse för svensk industris
konkurrenskraft, både i nuet och inför framtiden. Men i det här fallet kan
man konstatera att Sockerbolaget inte har gjort några särskilt stora an-
strängningar - om man nu över huvud taget har gjort några ansträngningar -
när det gäller att se hur sockret skulle kunna vara en resurs som råmaterial i
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
121
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
122
tekniska och industriella sammanhang. Vill man inte, eller är det möjligtvis
på det sättet att man har känt sig trygg bakom det beslut som politiker har
fattat om en självförsörjningsnivå? Nu när jordbruket genomgår en intern
avreglering är det också dags att vi tar bort den 85-procentiga självförsörj-
ningsgraden i fråga om socker. Denna 85-procentsnivå borde rimligen kunna
avskaffas, eftersom den inte längre fyller någon funktion. Det måste väl vara
näringen - industri och odlare i samverkan - som själv avgör om man kan
och vill förse Sveriges land och folk med en större andel av socker för kon-
sumtion.
Vidare måste vi släppa på hindren, så att vi kan möjliggöra export av
svenskt socker. Vill man också i det här fallet exportera överskottskvantite-
ten och ta de priser som bjuds på världsmarknaden, måste man i rimlighetens
namn kunna få göra detta.
Det har här också talats om gränsskydden. Vi skall då komma ihåg att EG-
länderna faktiskt redan i dag har högre gränsskydd på socker än vad Sverige
har. Det kan vara bra att hålla i bakhuvudet när man diskuterar förslagen
om ensidiga neddragningar av gränsskyddet.
Vi fattade i fjol i denna kammare beslut om den framtida livsmedelspoliti-
ken och jordbrukspolitiken. Besluten fattades i stor enighet och innebar att
betydande arealer skulle ställas om till annan produktion än produktion av
livsmedel. Denna omställningsprocess pågår nu för fullt, och vi kan bara
konstatera att om utskottets majoritet får sitt förslag igenom, innebär det att
ytterligare areal läggs till omställningen. Ytterligare hektar åkermark kom-
mer då att tas ur traditionell produktion, och fler landsbygdsföretag kommer
att få problem att brottas med.
Om vi vill att hela Sverige skall leva - och vi då också menar sydöstra Sve-
rige - är det enda rimliga att kammaren bifaller centerns reservation när det
gäller frågan om sockernäringen och öbrukens framtid. Låt beslutet därför
bli att stödet till bruket i Mörbylånga skall utgå även efter den tid som rege-
ringen och följaktligen också utskottets majoritet föreslår. Mörbylånga sock-
erbruk behövs. Sockerbetsodlingen i sydost behövs. Svenskt jordbruk och
svensk livsmedelsproduktion behövs - nu och även i framtiden. En livskraf-
tig landsbygd behövs - även i sydöstra Sverige. Om vi låter odlingen av sock-
erbetor och produktionen av socker vara kvar, klarar vi också av dessa mål-
sättningar.
Kaj Larsson berättade tidigare i debatten om brevet från Sockerbolaget.
Det var väl bara en bekräftelse han då fick på vad resultatet och konsekven-
serna blir av en illa förd politik på jordbruks- och livsmedelsområdet.
Herr talman! Med detta vill jag instämma i centerns reservationer till be-
tänkandet och yrka bifall till reservationerna 3 och 7.
Nu, herr talman, vill jag övergå till att tala om fiskerilånen. Regeringen
föreslår att dessa lån skall tas bort. Om så skulle ske, skulle det vara till stort
men för det svenska fisket och för fiskeflottans förnyelse. Man får ibland
höra att dessa lån skulle vara en subvention till fisket eller en form av bidrag,
med eller utan förpliktelser. Men detta är ju fråga om lån, lån i ordets verkli-
gaste bemärkelse, och i alla fall jag har fått lära mig att det man lånar får
man vara så god att ge tillbaka. Så är det också med dessa pengar, som skall
betalas tillbaka med ränta. Den enda subvention man möjligtvis kan tala om
är att det på dessa lån är en något lägre räntenivå än på de lån man kan få i
banker och andra kreditinstitut. Jag skulle inte ens vilja kalla det för subven-
tioner, utan jag skulle i stället vilja säga att detta är lån till en rimlig ränta.
Jag är glad att en majoritet i utskottet har tagit de motioner som väckts i
denna fråga på allvar och att man har följt uppmaningarna och intentionerna
i desamma och skrivit i majoritetsyttrandet att fiskerilånen skall vara kvar.
Detta innebär också att yrkandena i de motioner som jag själv och tillsam-
mans med andra har väckt i realiteten är tillgodosedda.
Detta gör det möjligt att förnya fiskeflottan på ett någorlunda hyggligt
sätt, vilket är till fördel och till gagn för det svenska fisket vad gäller kapaci-
tet och rationalitet, konkurrenskraft och - framför allt - säkerhet. Fisket
spelar en betydande roll i många delar av vårt land, inte minst i Sydostsve-
rige, och det är den enda utkomstmöjligheten i många av våra utsatta kust-
och skärgårdsbygder, där andra utkomstmöjligheter ofta är bristfälliga eller
helt saknas.
Jag glädjer mig åt utskottets förslag om ett bibehållande av fiskerilånen
och yrkar givetvis bifall till detta förslag i betänkandet.
Anf. 98 LENA ÖHRSVIK (s):
Herr talman! Frågan om sockerbetsodlingen i Kalmar län och driften av
Mörbylånga sockerbruk har åtskilliga gånger diskuterats i denna kammare.
I motion Jo228 från allmänna motionstiden i år har ledamöter från fyra
partier i både Kalmar län och Blekinge utförligt motiverat betydelsen för vår
bygd av både fortsatt odling och fortsatt drift. Vi har där bl.a. framhållit sam-
hällsekonomiska, regionalpolitiska, miljömässiga samt beredskapsmässiga
skäl. Vi är naturligtvis medvetna om att Sockerbolaget självt beslutar om
sin fabriksstruktur, men staten har ju under många år gått in med speciellt
regionalpolitiskt stöd, både för fortsatt drift och för odling.
Vid en träff i december förra året med företrädare för de anställda, betod-
larna, Sockerbolaget, kommunen, länsarbetsnämnden, länsstyrelsen och oss
riksdagsledamöter, framkom att alla skäl talar för fortsatt, oförändrad odling
och drift. Om Sockerbolaget ändå väljer att inte utnyttja Mörbylångabruket
för just sockerproduktion, behövs minst fem års omställningstid. Det hand-
lar ju om både odlingen och själva produktionen. Hänsyn måste också tas till
övrig omställning som pågår inom jordbruket samt till att arbetsmarknaden i
regionen runt om har stora påfrestningar för närvarande.
Eftersom våra motiv utförligt har redovisats i motionen hänvisar jag till
denna. I övrigt är förhållandena väl kända för kammaren efter alla tidigare
diskussioner i ärendet. Bengt Kronblad kommer senare att redovisa en del
av de idéer om alternativ produktion som hittills har diskuterats lokalt och
regionalt.
Då varken utskottsmajoritetens skrivning eller någon av reservationerna
tillgodoser just kravet på fem års omställningstid ställer vi socialdemokrater
från Kalmar län följande särskilda yrkande, som har delats ut på kammarens
bänkar:
”7. beträffande Mörbylånga sockerbruk att riksdagen med anledning av
motionerna 1990/91:Jo228 och 1990/91:Jo39 yrkande 2 samt med avslag på
regeringens förslag och motionerna 1990/91 :Jo39 yrkande 1, 1990/91 :Jo40
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
123
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
124
delvis, 1990/91 :Jo46 yrkande 1 delvis, 1990/91 :Jo52 yrkande 1 delvis,
1990/91: Jo53 yrkande 2 delvis, 1990/91 :Jo56 yrkande 3 och 1990/91: Jo275 yr-
kande 4 som sin mening ger regeringen till känna att om nedläggning av Mör-
bylånga sockerbruk inte kan förhindras, omställningstiden bör fastställas till
fem år.”
Kravet stämmer väl överens med det som ställts vid demonstrationen
utanför detta hus i dag. En fortsatt drift innebär ingen ytterligare belastning
på statskassan, då medel motsvarande det särskilda stödet ju skall utgå till
regional utveckling. 600 arbeten kan på detta sätt säkerställas. Kostnaden
blir 21000 kr. per person, vilket är lågt i förhållande till många andra regio-
nalpolitiska satsningar.
Jag vädjar därför till kammarens ledamöter att noga fundera över det
praktiskt omöjliga i att ställa om både odling och drift på den korta tid som
utskottet föreslår. Kanske kan företrädare för regionen bättre bedöma just
den frågan. Om vårt yrkande inte skulle erhålla erforderlig majoritet, kom-
mer vi att rösta på reservation nr 6.
Anf. 99 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Under fjolåret beslöt riksdagen att det svenska jordbruket
skulle omställas och avregleras. Det skulle ske under en tidsperiod av fem
år.
I dag ligger på riksdagens bord ett förslag som innebär att Mörbylånga
sockerbruk och betodlingen på Öland och på fastlandet skall upphöra efter
två år. Här gäller alltså inte någon femårsgräns för omställningen, utan det
skall gå mycket snabbare.
Jag vill anföra två argument för att regeringens förslag och majoritetens
förslag skall avvisas.
För det första tycker jag att det är rimligt att alla de grödor som omfattas
av svensk odling och alla de regioner där odling sker skall ha samma villkor.
En omställning som en stor majoritet av riksdagen har ställt sig bakom måste
ske på likartade villkor i alla delar av landet och för alla grödor. Någon särbe-
handling av sockerbetsodlingen på Öland finns det inget motiv för.
För det andra anser jag att en längre omställningsperiod än två år inte be-
höver kosta några extra pengar utöver vad regeringen är beredd att satsa.
Majoritetsförslaget i utskottets betänkande stöder regeringens förslag när
det gäller att till regionen ge regionalpolitiskt stöd och anslå lika mycket
pengar som nu går till Sockerbolaget, nämligen 12,5 milj.kr. per år. Lika stor
summa skall efter en eventuell nedläggning ändå gå till regionen för att på
det sättet försöka få nya arbeten till stånd. Vi vet alla att det är mycket svårt
att få nya arbeten till stånd, att lokalisera nya industrier till en del av vårt
land som har uppenbara problem och som ligger litet avigt till när det gäller
kommunikationer.
Det kommer att kosta utomordentligt mycket pengar för varje arbetstill-
fälle som man möjligen kan ordna. Det finns inget motiv att på det sättet
förslösa pengar när man ändå kan hålla sysselsättningen uppe under längre
tid än två år på ett billigare och bättre sätt än vad majoriteten föreslår.
De två år som det här är fråga om är för kort tid för att få fram de alternativ
som jag tror och hoppas är nödvändiga att få fram när det gäller odlingar.
Det behövs längre tid än två år för att kunna forska och pröva sig fram när
det gäller de alternativ som eventuellt skall gälla.
I reservation nr 6, som Ingvar Eriksson har yrkat bifall till, och Lena Öhrs-
vik i andra hand, anger vi att det är för kort tid med två år och att längre tid
behövs för en omställning. Där slås också fast - jag vill understryka det - att
det inte kostar mer pengar än vad majoriteten är beredd att satsa, men det
ger ett mycket större resultat. Det är väl resultatet som skall räknas.
I reservationen ges länsstyrelsen i Kalmar län ett ansvar för att säkerställa
driften en längre tid och att under tiden verka för att alternativa odlingar kan
komma till stånd. Vi slår också fast att Sockerbolaget har ett betydande och
stort ansvar. Staten har en betydande ägarandel och får inte och kan inte
springa ifrån sitt ansvar i det här läget.
Ett uttalande från riksdagen i enlighet med reservation 6 kan inte Socker-
bolaget nonchalera. Man måste ta hänsyn till ett sådant uttalande.
I reservation 4 talas det om att undersöka möjligheterna att exportera våra
överskott. Det är en orimlig situation att det inte är möjligt att på världs-
marknaden avsätta den produktion som vi har i vårt land. Det är en ganska
dålig omställning och avreglering om dessa hinder fortsättningsvis skall fin-
nas kvar. Det är en självklarhet att hindret skall tas bort.
Herr talman! Jag vill vädja till såväl folkpartiets ledamöter som socialde-
mokraterna, förutom dem som finns på Kalmarbänken, vilka helhjärtat har
ställt upp för denna fråga, att stödja reservationen. Reservationen ger realis-
tiska möjligheter att låta omställningen ske under ordnade former och under
längre tid, dessutom utan att det kostar mer pengar. Den här lösningen blir
säkert mycket billigare än om majoritetens förslag går igenom. Det kommer
att bli kostsamt såväl för de människor som lever och bor i regionen som för
statskassan.
Jag yrkar bifall till reservationerna nr 4 och 6.
Anf. 100 MARIANNE JÖNSSON (c):
Herr talman! Avgörandets stund för sockerbruket i Mörbylånga är inne.
Regeringen har föreslagit att efter kampanjen 1992 skall stödet till Mörby-
långa sockerbruk dras in. Regeringens förslag får stöd av majoriteten i jord-
bruksutskottet - socialdemokraterna och folkpartiet liberalerna.
Detta kan vi från centern inte acceptera. En nedläggning av sockernä-
ringen på Öland skulle få katastrofala följder för jordbruket, miljön, od-
lingslandskapet, sysselsättningen och samhällsservicen. Det har framhållits
många gånger, men jag måste ta tillfället i akt att återigen understryka detta.
Sockerbruket i Mörbylånga har mycket stor betydelse för sysselsättningen
och jordbruket på Öland, men även på fastlandet, såsom på Kalmarslätten
och i Blekinge, som vi har hört här ifrån talarstolen. En nedläggning av Mör-
bylånga sockerbruk skulle drabba 10 % av samtliga arbetstillfällen i Mörby-
långa kommun. En nedläggning av bruket kommer också att innebära att
hela sockerbetsodlingen i Kalmar län upphör. 600 arbetstillfällen berörs. Av
dessa är ca 100 specialarbetare vid bruket. Därtill kommer effekter för od-
lare, underleverantörer, åkare, maskinhandeln samt privat och offentlig ser-
vice.
Arbetsmarknadsläget är allt annat än ljust i Kalmar län just nu. Jag måste
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
125
10 Riksdagens protokoll 1990/91:113
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
126
utveckla detta efter att ha läst arbetsmarknadsutskottets majoritets glädje-
beskrivning om hur det står till med oss i Kalmar län och på södra Öland.
Varslen om uppsägningar eller permitteringar duggar tätt. I Kalmar är var
tredje industriarbetare korttidspermitterad.
Hittills i år, t.o.m. den 6 maj, har 82 företag varslat 3 589 personer. Anta-
let anmälda arbetslösa är 1 000 fler än förra året vid samma tid. Arbetsmark-
nadsutskottet skriver troskyldigast: Genom broförbindelse finns tillgång till
den lokala arbetsmarknaden i Kalmartrakten, sex lokala arbetsmarknader,
och därmed finns arbete på pendlingsavstånd från Mörbylånga.
Jag skulle vilja fråga den som står för detta majoritetsyttrande: Vilken ar-
betsmarknad är det fråga om?
Att kunna lokalisera ny industrisysselsättning till Öland ter sig i nuvarande
konjunkturläge mycket tveksamt. Befintlig industri, t.ex. Cementa i bygg-
branschen eller Forsheda, som är en underleverantör till Volvo, kan inte ens
med regionalpolitiska insatser i nuläget utvecklas.
Jordbruket nämns inte ens i propositionen. Ändå består sockernäringen
av industridel och betodling. Betodlingen till Mörbylånga sockerbruk har
den högsta relativa lönsamheten av all sockerbetsodling i Sverige. Detta har
uppnåtts genom rationaliseringar. Odlarna har investerat i dyra specialma-
skiner, transportutrustning och bevattningsanläggningar med såväl dammar,
stamledningar och bevattningsmaskiner. Upphör odlingarna blir resultatet
att dessa investeringar kommer att rosta ned och förfalla.
Varje region måste sträva efter att utveckla sina resurser där man har de
bästa förutsättningarna. För Ölands del har jordbruket varit den näringsgren
som haft den bästa konkurrenskraften.
När man läste SINDs utredning, som kom till oss i november, fick man
intrycket att ölänningarna låg 30-40 år efter i utvecklingen, att sockerbruket
var gammaldags och att det hade konserverat en gammal struktur. Ingenting
kan vara felaktigare. Det är fråga om ett modernt, rationellt och effektivt
jordbruk, och livsmedelsindustrin på Öland med sockerbruk och konservin-
dustri har utvecklats naturligt, eftersom råvaran finns på ön.
Nu står jordbruket inför en genomgripande och smärtsam omställning.
Det har omvittnats här flera gånger i dag, även i den tidigare debatten om
det regionalpolitiska betänkandet. Spannmålsodlingen minskar och mjölk-
produktionen minskar. I Kalmar län tas ca 20 % av den odlade arealen ur
produktion. För Ölands del innebär det att ca 6000 hektar åkermark på sikt
skall tas ur traditionell jordbruksproduktion. Försvinner därutöver betod-
lingen, blir omställningen ännu svårare.
Sockerbetor odlas på Ölands bästa jordar. Om sockerbruket läggs ned och
betodlingen upphör, kommer en hel del av denna åkermark, som klassas
som den bästa i Sverige, att användas som betesmark för boskap i närheten
av gårdarna. Strandängar och andra värdefulla betesmarker kommer då att
sakna förutsättningar för betesdrift.
Ur såväl naturmiljö- som kulturmiljösynpunkt är södra Öland ett av vårt
lands mest intressanta områden. Östra Ölands strandängar ingår i Europarå-
dets lista över skyddsvärda våtmarker. Stora Alvaret tilldrar sig internatio-
nellt intresse med sin flora och fauna.
En total nedläggning av sockerbetsodlingen, som skulle ta ytterligare 2 600
hektar ur produktion, är ett hot mot det öppna öländska landskapet, som
alla säger sig älska och värna om, inte minst ornitologer och blomsterälskare.
Det kommer att kosta åtskilliga miljoner kronor att leva upp till den skötsel-
plan som naturvårdsverket har förelagt länsstyrelsen i Kalmar län för åtgär-
der i det öländska odlingslandskapet.
Hittills har staten givit Sockerbolaget 12—14 milj.kr. per år för att hålla i
gång driften vid Mörbylånga. Det har varit ett rent driftsstöd. Vi känner till
det. Det har gått direkt ner till Malmö utan några villkor.
Vid flera tillfällen under senare år har riksdag och regering slagit fast att
en minskning av sockerbetsodlingen inte får drabba Öland och Gotland. Här
är nämligen, har man sagt i tidigare uttalanden från riksdagen, odlingens be-
tydelse för sysselsättning och samhällsutveckling störst. I morgon bittida
skall vi avgöra om detta fortfarande gäller.
Utan att överdriva vill jag påstå att sällan har så få miljoner som dessa
12—14 miljoner per år gett så mycket tillbaka i form av arbetstillfällen och
liv till en hel bygd. Det har således varit samhällsekonomiskt väl använda
pengar. Att i dag ordna en arbetsplats kostar ca 1 milj.kr. per årsanställd.
Till detta skall i det här fallet läggas kostnaderna för att på ”konstlad” väg
sköta natur- och landskapsvård.
Staten kan inte undandra sig ansvaret för Mörbylånga sockerbruk, efter-
som man med 42 % är delägare i Procordia, som i sin tur äger Sockerbolaget.
14 milj.kr. är en struntsumma, när vi betänker vilka belopp staten har satsat
på andra orter. Vi hörde Annika Åhnberg nämna bilindustrin. Där är staten
redo att utan vidare ställa upp för att förhindra en nedläggning och för att
finna nya jobb.
Sockerbolaget, med staten som hälftenägare, har monopol på sockerpro-
duktionen i landet. Utskottet skriver i sitt betänkande att det inte är riksda-
gens sak att avskaffa Sockerbolagets monopolställning, och vi har hört den
debatten här från talarstolen. Själv har jag i en motion tagit upp att både
SPK och NO bör titta på ägandeförhållandena. Att ett monopolföretag
åstadkommer så mycket av samhällsekonomiska konsekvenser för en hel re-
gion måste på något sätt kunna styras från riksdagens sida. Därför är det så
mycket mer angeläget att riksdagen ställer krav på ett mycket vinstgivande
monopolföretag.
Det är verkligen egendomligt att ett monopolföretag med så stark ställ-
ning inte skall åläggas några regionalpolitiska krav. Jag vill fråga utskottets
talesman varför man inte kräver att Sockerbolaget gör regionalpolitiskt be-
tingade insatser. Jag bortser då från de blygsamma 10 milj.kr. som Sockerbo-
laget vill satsa för att hitta ny sysselsättning.
Herr talman! Det är orimligt att lägga ned betodling och sockerbruk i slu-
tet av 1992. Det skulle få så negativa konsekvenser att samhället totalt kom-
mer att åsamkas ökade kostnader i stället för besparingar. I en tid när kon-
junkturerna är som de är nu skulle det möta mycket svåra problem att åstad-
komma nya arbeten till vår region i sydöstra Sverige. Till allt detta kommer
så jordbrukets omställning till en ny livsmedelspolitik.
Nu gäller det för såväl staten som Sockerbolaget att ta sitt regionalpoli-
tiska ansvar. Centern kräver fortsatt stöd till Mörbylånga sockerbruk, samti-
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
127
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
128
digt som sockerbruket börjar arbeta med alternativ utveckling av sockerbe-
tan som energi- och industriråvara.
Med det anförda, herr talman, ber jag att få instämma i tidigare yrkande
om bifall till reservation 7.1 övrigt står jag bakom de reservationer som cen-
terrepresentanter undertecknat.
I detta anförande instämde Agne Hansson (c).
Anf. 101 BENGT KRONBLAD (s):
Herr talman! I jordbruksutskottets betänkande 1990/91:25 tillstyrker ut-
skottet regeringens förslag till avveckling av stödet till sockerbruken på
Öland och Gotland.
Sockerbolaget som ägare har krävt nedläggning av produktionen på Öland
redan vid 1990/91 års kampanj. Regeringen kräver dock en awecklingspe-
riod på två resp, fem år för Öland och Gotland. Jag anser att man måste ge
förutsättningar för alternativ produktion såväl på Gotland som på Öland och
på det sättet klara sysselsättningen och en bättre övergång.
Dessa krav har framförts vid olika uppvaktningar inför utskottet av såväl
myndigheter och odlare som fackliga organisationer. Alla som uppvaktat har
inte redovisats i utskottets betänkande, men även de fackliga organisatio-
nerna har varit med för att hävda rätten till en vettig awecklingsperiod också
för Mörbylånga.
Herr talman! LO-distriktet i sydöstra Sverige har tagit initiativ till föränd-
ringar av produktionens inriktning vid Mörbylånga sockerbruk. Projektet
bygger på alternativa drivmedel i transportsystemet för person- och lastbilar,
bussar m.m. Jag kan konstatera att Saab i dag har redovisat en ny bilmotor
som kommer att efterfråga just den typen av drivmedel.
Projektet innehåller också ett förslag om att utveckla en olja för hydrau-
liksystemet, för att på så sätt bidra till bättre miljö. Allt är byggt på en stor-
satsning på alkoholer, vegetabilisk olja och i viss mån biogas. Basen är jord-
bruksprodukter, exempelvis raps och rybs men speciellt sockerbetor.
Projektgruppen består av representanter för myndigheter, företag, jord-
brukarnas organisationer samt de anställdas fackliga organisationer. Dess ar-
bete bygger på de miljö- och energibeslut som vi här i riksdagen tidigare har
lagt fast.
Jag vill gärna säga beträffande de målen att vi senast 1995 skall ha en pro-
duktion av etanol på minst 50000 ton, vilket är lika med dagens importvo-
lym. Vi skall också få fram mer än 80 000 ton vegetabilisk olja, som är dagens
förlustexport, fördelad på 40000 ton hydraulikolja och 40000 ton omestrad
olja. Här har vi en möjlighet att uppfylla såväl de trafikpolitiska målen som
energipolitiska och miljöpolitiska mål som riksdagen tidigare har antagit el-
ler kommer att lägga fast under de närmaste veckorna.
Motivet för en ökad användning av vegetabilisk olja för tekniskt bruk är
inte minst att jordbruket kan uppnå en effektiv användning av åkermarken.
Vidare kan det öppna landskapet bibehållas utan de samhälleliga kostnader
som annars skulle bli nödvändiga.
För industrisektorn gäller det att utveckla miljövänliga produkter, base-
rade på vegetabiliska oljor. Inom en nära framtid kan storskaliga föränd-
ringar väntas i fråga om produktval beroende dels på hälso- och miljöaspek-
ter, dels på övergripande energiaspekter.
För närvarande pågår det för transportsystemet försök med etanoldrivna
bussar i Stockholm. Detta sker både för att minska de skadliga utsläppen
och för att pröva ny teknik. Det nuvarande skatte- och avgiftssystemet för
petroleumbränslen gör att alternativa drivmedel måste utvecklas. Motiven
för stöd är flera, främst miljö-, hälso- och energipolitiska målsättningar. Det
är därför som vi arbetar med projektet.
Beträffande samhället finns det en rad motiv för att samhället bör bidra
till att utveckla dels befintliga produkter med vegetabilisk oljebas, dels ut-
veckla nya tillämpningar för både olje- och bioprodukter. På sikt bör petro-
leumbaserade produkter inom många områden ersättas med vegetabilisk
dieselolja. Det avgörs givetvis på grundval av vilken konkurrenskraft som
finns, men det värde samhället sätter på miljö-, hälso- och regionalpolitiska
aspekter måste givetvis vägas in.
På det här sättet har vi i sydöstra Sverige försökt att nå lösningar för att
kunna få en avveckling som inte innebär att det skapas en arbetslöshet utan
att man kan utnyttja den mark och de resurser som finns, inte minst den
kompetens som finns såväl i jordbrukarleden som i Fabriksarbetareförbun-
dets olika medlemsgrupper.
Med hjälp av ett regionalt samarbete mellan myndigheterna, näringslivet,
högskolan och fackliga organisationer kan en mjuk övergång från produk-
tion av socker till produktion av biomassa också ge en möjlighet att övergå
till en självfinansierad driftsform och därmed ge en öppning för framtiden.
För att ytterligare utveckla alternativa drivmedel bör regionala försök initie-
ras för produktion av en grön biomassa baserad på alkohol och en rad växter
som bas. Dessutom bör också skogsavfallets lämplighet som underlag prö-
vas.
En utveckling av rapsoljan ser arbetsgruppen som ännu en möjlighet. Vi
ser stora möjligheter att med ett regionalt utvecklingsarbete inom bräns-
leområden skapa förutsättningar för att minska avståndet mellan olika mot-
verkande mål och bevara möjligheten till en lokal utveckling baserad på just
det vi i dag producerar i regionen.
För att klara detta fordras en övergångstid för omställningen. Det behövs
för de anställda, för jordbrukarna, för odlingscykeln och för de nya baspro-
dukterna. För detta krävs en omställningsperiod som är längre än två år.
Jag yrkar därför avslag på utskottets hemställan beträffande den att-sats
som berör mom. 7 och bifall till det särskilda yrkande som Lena Öhrsvik tidi-
gare i kväll har framställt. Om det yrkandet avslås före slutvoteringen avser
jag att stödja reservationen vid morgondagens slutvotering under mom. 7.
Anf. 102 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Det var intressant att en representant från regeringspartiet
faktiskt kunde presentera litet grand av de idéer som jag frågade efter tidi-
gare. Det var också intressant att höra att Bengt Kronblad hade en helt an-
nan uppfattning än Kaj Larsson tidigare om regeringens roll och möjligheter.
Vi fick höra att regeringen inte kunde göra något vad gällde att förlänga re-
spittiden. Det var sockerbruken som själva fällde avgörandet. Här fick vi nu
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
129
Prot. 1990/91:113 höra att regeringen kunde förlänga och borde förlänga mer. Vad är regering-
16 maj 1991 ens uppfattning om dess möjligheter?
Näringspolitik
för tillväxt
130
Anf. 103 BENGT KRONBLAD (s) replik:
Herr talman! Frågan som ställdes är givetvis byggd på mitt anförande. Jag
vill bara hänvisa till att det projektarbete som bedrivs i sydöstra Sverige är
ett initiativ som har tagits i regionen och som utvecklas, finansieras och verk-
ställs där med de regionalpolitiska stöd som finns från myndigheter, hög-
skola och fackliga organisationer tillsammans med den kompetens som finns
på platsen. Det är ett regionalt arbete som är viktigt att göra. Men det ford-
ras givetvis också en tid för att genomföra detta. Självfallet är det så som en
framtid formas även i sydöstra Sverige.
Anf. 104 GUNHILD BOLANDER (c):
Herr talman! Jordbruksutskottets betänkande, som vi nu diskuterar, har
som rubrik Näringspolitik för tillväxt. Det är samma rubrik som regeringens
proposition. För Gotlands del innebar regeringsförslaget något helt annat än
tillväxt. Det enda intresse regeringen visade för Gotlands län var förslaget
om upphörande av statligt stöd till Sockerbolaget för upprätthållande av
sockerproduktion vid Roma sockerbruk. Det stöd som hittills har utgått med
ca 12 miljoner per år skulle fortsätta som längst till 1995 års betsäsong. Där-
med klargjorde Sockerbolaget att sockerproduktionen skall koncentreras till
Skåne, och som vinstdrivande bolag med monopol på verksamheten sedan
1907 behöver man naturligtvis inte bry sig särskilt mycket om vilka konse-
kvenserna blir för en region som Gotland. Det gäller även för regionen runt
Mörbylånga bruk.
Som underlag för propositionen ligger en utredning, gjord av SIND, om
stödet till sockernäringen på Gotland och Öland. Det är en utredning där
direktiven begränsade möjligheterna till djupare analys av sockernäringens
betydelse för hela jordbrukssektorn med binäringar och det gotländska nä-
ringslivet i dess helhet. Detta är i högsta grad anmärkningsvärt när så genom-
gripande förändringar föreslås.
SIND konstaterade dock att näringslivet och sysselsättningsstrukturen i
synnerhet på Gotland är mycket sårbart och att en nedläggning kommer att
få utomordentligt stora konsekvenser på ön. Det geografiska läget gör att
förädlings- och förnödenhetsanläggningarna är helt hänvisade till att drivas
med råvaror som produceras på ön.
Den argumentering som regeringen använder för att föreslå slopande av
stöd till sockernäringen på Gotland kan användas också när det gäller annan
jordbruksproduktion, dvs. att det är rationellare att koncentrera produktio-
nen till slättbygderna i omedelbar närhet till de stora konsumtionsorterna i
landet.
Vi har tidigare i kammaren här i dag diskuterat regionalpolitik och syssel-
sättning, och den här debatten handlar verkligen också om sysselsättning.
Gotland har en av de högsta arbetslöshetssiffrorna för länen i landet. Om
Romabruket läggs ned mister drygt 100 fast anställda sina jobb och femtiota-
let kampanj anställda sin deltidsinkomst. För omkring 730 betodlare är in-
komsten från betodlingen av avgörande betydelse. Därutöver finns ett stort
antal underleverantörer och entreprenörer som har betydande inkomster
från denna verksamhet.
Till detta kan läggas det transportunderlag som verksamheten utgör, dels
internt på Gotland, dels för färjetrafiken, som annars skulle behöva ytterli-
gare ett antal miljoner i transportstöd. Sammantaget kommer en nedlägg-
ning av Roma sockerbruk att innebära att ungefär 1 000 personer helt eller
delvis blir av med sin försörjning.
Nu talas med stor emfas från vissa håll om alternativ produktion och sys-
selsättning, och vissa medel anvisas för detta. I vetskap om att detta är näst
intill en omöjlig uppgift, eller i varje fall en gigantisk sådan, så ansluter sig
då jordbruksutskottets majoritet till vad arbetsmarknadsutskottet anför,
nämligen att om det visar sig att det blir problem med alternativen så skall
regeringen återkomma till riksdagen. Jag noterar att detta är ett tillkännagi-
vande till regeringen när det gäller Romabruket.
Har detta alldeles förbigått Kaj Larsson när han så kategoriskt påstår att
Romabruket skall läggas ned 1995? Det finns ett tillkännagivande till rege-
ringen att återkomma om det visar sig att alternativen inte fungerar.
Den strukturomvandling som lantbruksnäringen tvingats in i slår hårdare
mot Gotland än något annat län, därför att en så stor andel av den yrkesverk-
samma befolkningen, ca 40 %, har sin försörjning från jordbruksnäringen.
Som en följd av 1990 års livsmedelspolitiska beslut har ca 4 000 hektar åker-
mark på Gotland anmälts till omställning under en femårsperiod. Skulle där-
till lika många hektar som i dag användas till sockernäringen, ungefär 4 000
hektar, ifrågasättas efter ytterligare fem år läggs det en dubbel omställnings-
börda på de gotländska betodlarna.
Detta är en orimlighet och får inte tillåtas ske. Såväl regionalpolitiska skäl
som sysselsättningsskäl talar för en fortsatt sockerproduktion på Gotland.
En speciell plusfaktor för Romabruket återfinns på miljösidan. Det är
Sockerbolagets enda bruk som har ett slutet produktionssystem och som inte
ger upphov till några miljöstörande utsläpp. I en tid när miljöfrågorna får
allt större betydelse borde detta faktum tillmätas mycket stor vikt. Alla öv-
riga bruk har dispens från miljökraven, och det är otillständigt. Ändå är Ro-
mabruket minst lika effektivt som Skånebruken. Ytterligare plusfaktorer
som gör att Romabruket väl hävdar sig har redovisats för jordbruksutskot-
tet, och jag skall därför inte ta upp tiden här med detta.
Ur samhällsekonomisk synpunkt finns det alltså mycket tungt vägande
skäl för att bibehålla sockerproduktionen på Gotland. Jag har inget emot en
forskning och utveckling av sockerbetan som industri- och energiråvara. Det
primära för Gotland är fortsatt sockerbetsodling och förädling vid Romabru-
ket. Jag ser med stort intresse fram emot en vidare utveckling av det som
Bengt Kronblad här har redovisat.
Detta är inte en fråga bara för Sockerbolaget. Flera talare har här framhål-
lit att staten faktiskt har intressen i bolaget uppgående till 42 % och därmed
har ett ansvar för att se till att Gotland inte drabbas av ännu ett negativt
beslut. Överallt i landet varslas människor vare sig de arbetar i statlig, kom-
munal eller privat tjänst. Att då medvetet rasera en väl fungerande verksam-
het, som dessutom är lönsam, är att missbruka det ansvar som regeringsinne-
havet medför. Det är ju intressant att konstatera att regeringsförslaget stöds
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
131
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
av både moderater och folkpartister, trots att man lökalt på Gotland givit
långtgående löften om stöd för Romabruket från båda dessa partier. Folk-
partiet har inte lyckats få till stånd ens en endaste liten enskild motion. Dock
finns ännu möjligheten att stödja centerreservationen nr 10, vilken jag här-
med yrkar bifall till.
Jag måste vidare säga att Kaj Larssons upplysning att Sockerbolagets in-
ställning är den att Romabruket skall läggas ned efter nästa års betsäsong är
häpnadsväckande. Jag måste ställa frågan om socialdemokraterna verkligen
accepterar det resonemanget utan protester.
Exportplanerna stoppades mycket effektivt av Mats Hellström. Man hade
på Romabruket sockersäckarna packade och färdiga för export, men nix, vi
skulle lägga upp ett överskott som sedan skulle ge Sockerbolaget ett skäl för
att lägga ned sockerbruken i Roma och Mörbylånga. Vi förstår sambandet.
Anf. 105 ULLA PETTERSSON (s):
Herr talman! Jag vet inte om man skall se det som ett tidens tecken att
miljöpartiets sist anmälde talare inte är närvarande, så att en socialdemokrat
får gå in och ta hans plats. Med tanke på den sena timmen är det kanske inte
någon som sörjer över det.
När beskedet om att Roma sockerbruk skulle läggas ned kom kändes det
som om det byggdes upp en vägg framför oss efter år 1995. Det var dock
egentligen inte någon nyhet, eftersom önskemålet om nedläggning har fun-
nits länge från Sockerbolagets sida. Ingrid Hasselström Nyvall talade om att
hon hade hört detta i sex år, men det är väl i ungefär 20 år som Sockerbolaget
har varit intresserat av nedläggning. I en intervju i tidningen Land för några
månader sedan uttalade sig den verkställande direktören och sade att det
enbart var regeringen som hade hindrat en tidigare nedläggning.
Det är lätt att tappa sugen när man får ett sådant här besked och ställs
inför en så svår uppgift som det skulle vara att försöka hitta alternativ till en
sådan här viktig näring. Men jag vill gärna säga att länsstyrelsen på Gotland
redan har börjat titta på alternativ och har tagit upp en första diskussion om
detta.
Det är självfallet oerhört viktigt att också Sockerbolaget har sitt ansvar i
den här debatten. Vi har här också fått höra att det finns intressanta tankar
t.ex. inom sydöstra LO-distriktet om alternativ. Dessa kommer vi att få se
litet närmare på.
Om det fanns en möjlighet att här i dag fatta ett beslut om att sockertill-
verkning och sockerbetsodling skulle fortsätta på Gotland vore det väl. Men
som centerledaren skriver i dag i Gotlänningen är det för Romabrukets del
ingen större skillnad mellan majoritetsskrivningen och reservationerna.
Ingen säger att bruket skall vara kvar. Ett sådant beslut kan vi inte fatta i
Sveriges riksdag. Vi kan inte fatta ett beslut om vad ett enskilt bolag skall
göra eller inte göra. Bolaget måste naturligtvis följa aktiebolagslag, bolags-
ordning och sådant och arbeta i bolagets eget intresse, som också Kaj Lars-
son sade här tidigare.
Jag tycker att det finns skäl för en och annan som i andra sammanhang ser
marknadskrafterna som alla goda gåvors givare att ta sig en funderare över
132
logiken i detta när man ser följderna av ett marknadsresonemang i just det
här sammanhanget.
Arbetsmarknadsutskottet öppnade vid sin behandling av denna fråga en
dörr i den vägg som jag tyckte mig se. Utskottet säger att om man inte klarar
den omställning som man redan har börjat resonera om, får regeringen
komma tillbaka - jag förutsätter att det måste ske i samråd med Sockerbola-
get - och avgöra om en förlängning av omställningstiden behövs.
Jordbruksutskottet har ytterligare något vidgat denna öppning genom att
säga att regeringen bör återkomma, om man under resans gång säger att man
inte kommer att uppnå önskvärt resultat. Eftersom jag uppfattat det så att
den risken är stor, vill jag för min del säga att regeringen i ett sådant läge
skall komma tillbaka till riksdagen. Mycket medveten om de svårigheter som
tornar upp sig i det här arbetet kommer jag fortsättningsvis att ställa sådana
krav på regeringen.
Anf. 106 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Ulla Pettersson inledde sitt anförande med att säga att miljö-
partiets anmälde talare inte var närvarande och att socialdemokraterna
skulle ta över vår plats. Jag tycker att det skulle vara mycket bra om socialde-
mokraterna i den kommande voteringen ville ta över miljöpartiets stånd-
punkt. Ulla Pettersson verkade ju också vara villig att göra det, med vissa
små ändringar. Men det som jag tycker är viktigt med miljöpartiets stånd-
punkt är att vi ställer upp för den här landsändan oavsett var vi bor i landet.
Jag är säker på att Carl Frick, om han hade varit här, hade talat sig varm
för Gotland eftersom han bor på Gotland. Men också jag känner för Got-
land. Vi behöver inte bilda en länsbänk som speciellt känner för ett område
för att kämpa för det. Som parti anser vi att den här frågan är viktig. Det
skulle ha varit roligt om även socialdemokraterna lyckats trycka på och få
sina regeringsföreträdare och sina företrädare i utskottet att driva frågan om
förlängd respittid och möjligheter att hitta alternativen. Det var precis detta
vi drev i utskottet. Hade Ulla Pettersson suttit med där hade vi kanske fått
gehör från åtminstone en socialdemokrat i den här frågan.
Anf. 107 ULLA PETTERSSON (s):
Herr talman! Jag vill gärna börja med att be Marianne Samuelsson om
ursäkt om det var så att jag sade att miljöpartiet inte alls var närvarande. Jag
har ju lagt märke till att Marianne Samuelsson har deltagit i debatten.
Det jag egentligen begärde ordet för, herr talman, var att Marianne Sa-
muelsson säger att vi borde kunna verka för en förlängd respittid. Det är
faktiskt så att socialdemokraterna i regeringen har utverkat en förlängd re-
spittid. Sockerbolaget ville nämligen från början lägga ned även Roma sock-
erbruk inom två års tid.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 maj.)
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Näringspolitik
för tillväxt
133
16 maj 1991
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU44 Sjukavdrag för riksdagens ledamöter samt statsråd, m.m.
(förs. 1988:589 och prop. 1990/91:170).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 17 maj.)
Anmäldes att följande frågor framställts
den 15 maj
1990/91:615 av Karin Israelsson (c) till kommunikationsministern om in-
landsbanan:
Inlandsbanan är en livsnerv för 100 mil av Sveriges inland. En modernise-
rad inlandsbana utgör en nyckel till en fortsatt utveckling av hela Sverige.
Inlandsbanan har stort värde för hela turistnäringen i området.
Regeringens beslut att lägga ned trafiken på inlandsbanan från den 9 juni
1991 innebär att planeringen för sommarsäsongens trafik förrycks. Riks-
dagsmajoritetens beslut leder till att finansieringen av inlandsbanan inte
längre skall ske via budgetanslag för upphandling av interregional persontra-
fik på järnväg.
Nu har förutsättningarna för trafiken under sommaren -91 ändrats. Finan-
sieringen av trafiken kan lösas. Nu krävs bara att regerigen klargör att det är
möjligt att bedriva fortsatt trafik på banan.
Kommer kommunikationsministern att häva förbudet att bedriva person-
trafik sommaren -91 på inlandsbanan?
1990/91:616 av Karin Starrin (c) till miljöministern om åtgärder för att be-
vara kulturlandskapet:
I en tidningsartikel uttrycker miljöministern sin oro över att granskogen
hotar det öppna landskapet. I regeringens proposition 1989/90:146 om livs-
medelspolitiken föreslogs 9 000 kr. per ha till anläggningsstöd för skogsplan-
tering i slättbygderna och 3 600 kr. i skogs- och mellanbygderna. Skogssty-
relsen beräknade att 210 000 ha därmed skulle kunna beskogas. Centern
lyckades få riksdagsmajoriteten med sig på att bidrag inte skulle utgå till
plantering av barrträd på åkermark. Centern föreslog också att en omställ-
ningskommission skulle tillsättas för att följa omställningen. Miljöministern
säger sig nu vilja ha en samlad bedömning av miljöeffekterna av omställ-
ningen av jordbruket.
Jag vill mot denna bakgrund fråga miljöministern:
134
Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att kulturlandskapet inte
skall igenplanteras med barrträd?
1990/91:617 av Per-Ola Eriksson (c) till industriministern om turistnäringen
i Norrlands inland:
I Norrlands inland är turistnäringen en mycket viktig del av näringslivet
och har en avgörande roll för att skapa sysselsättning. För utvecklingen av
turismen i Norrlands inland har inlandsbanan haft en viktig funktion. Ge-
nom regeringens medverkan upphör trafiken på inlandsbanan den 10 juni,
dvs. vid den tidpunkt då turistsäsongen startar. Resebyråer tvingas nu av-
boka redan beställda resor. Detta kommer att få mycket negativa ekono-
miska konsekvenser för turistnäringen i Norrlands inland och strider mot
ambitionerna om utveckling av turismen som uttalats av riksdag och rege-
ring.
Med anledning av detta vill jag till industriministern ställa följande fråga:
Vilka åtgärder avser industriministern vidta för fortsatt trafik på inlands-
banan under sommarens turistsäsong så att turistnäringen i Norrlands inland
skall kunna utvecklas?
1990/91:618 av Bengt Harding Olson (fp) till försvarsministern om pansar-
förbanden i Skåne:
Försvarsdebatten böljar fram och tillbaka och just nu extra intensivt.
Åsikterna varierar med stor spännvidd från att försvaret bör förstärkas till
att försvaret helt skall läggas ned. Många debattörer inkl, överbefälhavaren
och arméchefen har engagerat sig och nu har t.o.m. försvarsministern uttalat
sig.
Försvarsmaktens ställning blir alltmer oklar. Stor oro har också spritt sig
till både folket och militären. Så har skett genom försvarsministerns tal den
3 februari 1991 i Lycksele och då särskilt genom hans uttalande om pansar-
vapnet i Sydsverige.
Försvarsministern mening tycks uppenbarligen vara att pansarvapnet inte
har någon ”framtid” i söder. Detta borde rimligen innebära att P 2 i Hässle-
holm, P 6 i Kristianstad och P7 i Ystad/Revinge riskerar nedläggning, varef-
ter samtliga stridsvagnar kan skickas norrut till bl.a. Mälardalen.
Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:
Är det försvarsministerns avsikt att avveckla pansarförband i Skåne?
1990/91:619 av Ylva Annerstedt (fp) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén om
bistånd till Kina:
I ett pressmeddelande uppges regeringen ha gett BITS, Beredningen för
internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete, i uppdrag att återuppta be-
redningen av biståndsinsatser i Kina.
Mot bakgrund av att några förändringar inte inträtt när det gäller Kinas
hållning till förändringar av samhället i demokratisk riktning eller respekten
för de mänskliga rättigheterna vill jag fråga statsrådet följande:
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
135
|
Prot. 1990/91:113 16 maj 1991 |
Av vilket skäl anser statrådet att det nu är angeläget att återuppta bi- 11 § Kammaren åtskildes kl. 22.52. Förhandlingarna leddes av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 15 (del- av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 49 (delvis), av andre vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.56, av talmannen därefter t.o.m. 8§ anf. 82 (delvis) och av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut. Vid protokollet BENGT TÖRNELL IBarbro Karlsson |
136
Innehållsförteckning
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Torsdagen den 16 maj
1 § Val av riksdagens ombudsmän (justitieombudsmän)..........
Olle Svensson (s)
Val av chefsjustitieombudsman
Val av två justitieombudsmän
2§ Hänvisning av ärenden till utskott........................
3 § Förnyad bordläggning.................................
4§ Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 15
maj.............................................
Finansutskottets betänkande FiU23
Finansutskottets betänkande FiU25
Finansutskottets betänkande FiU27
Finansutskottets betänkande FiU28
Skatteutskottets betänkande SkU35
Utrikesutskottets betänkande UU7
5 § Regionalpolitiken....................................
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU13
Debatt
Anders G Högmark (m)
Elver Jonsson (fp)
Börje Hörnlund (c)
Karl-Erik Persson (v)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Monica Öhman (s)
Tredje vice talmannen (om debattreglerna)
(forts. 7 §)
6 § Information från regeringen om EES-förhandlingarna........
Statsrådet Anita Gradin (s)
Gudrun Norberg (fp)
Jens Eriksson (m)
Per Gahrton (mp)
Bengt Hurtig (v)
Grethe Lundblad (s)
Margaretha af Ugglas (m)
Krister Skånberg (mp)
Per-Ola Eriksson (c)
Beslut om uppskjuten votering.............................
7§ (forts från 5 §) Regionalpolitiken (forts. AU 13).............
Erik Holmkvist (m)
Eivor Husing (s)
Bengt Hurtig (v)
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
1
2
2
2
34
43
43
kvällen)
137
Prot. 1990/91:113
16 maj 1991
Ulla Orring (fp)
Stina Eliasson (c)
Inger Schörling (mp)
Bertil Måbrink (v)
Birgit Henriksson (m)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Isa Halvarsson (fp)
Kjell Ericsson (c)
Björn Samuelson (v)
Ylva Annerstedt (fp)
Gunhild Bolander (c)
(forts.)
Ajournering........................................... 81
Återupptagna förhandlingar............................... 81
7 § (forts.) Regionalpolitiken (forts. AU13)................... 81
Kersti Johansson (c)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Marianne Jönsson (c)
Sven-Olof Petersson (c)
Bertil Persson (m)
Göran Magnusson (s)
Beslut skulle fattas den 17 maj
8 § Näringspolitik för tillväxt.............................. 93
Jordbruksutskottets betänkande JoU25
Debatt
Jens Eriksson (m)
Anders Castberger (fp)
Lennart Brunander (c)
Annika Åhnberg (v)
Marianne Samuelsson (mp)
Kaj Larsson (s)
Ingvar Eriksson (m)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Sven-Olof Petersson (c)
Lena Öhrsvik (s)
Bertil Danielsson (m)
Marianne Jönsson (c)
Bengt Kronblad (s)
Gunhild Bolander (c)
Ulla Pettersson (s)
Beslut skulle fattas den 17 maj
9 § Sjukavdrag för riksdagens ledamöter samt statsråd, m.m....... 134
Konstitutionsutskottets betänkande KU44
Beslut skulle fattas den 17 maj
10 § Anmälan om frågor
1990/91:615 av Karin Israelsson (c) om inlandsbanan....... 134
1990/91:616 av Karin Starrin (c) om åtgärder för att bevara kul-
138 turlandskapet.................................. 134
1990/91:617 av Per-Ola Eriksson (c) om turistnäringen i Norr- Prot. 1990/91:113
lands inland.................................... 135 16 maj 1991
1990/91:618 av Bengt Harding Olson (fp) om pansarförbanden
i Skåne....................................... 135
1990/91:619 av Ylva Annerstedt (fp) om bistånd till Kina .... 135
139