Protokoll
1990/91:112
Anf. 1 TALMANNEN:
Jag får meddela att val av dels chefsjustitieombudsman, dels två riksda-
gens ombudsmän kommer att ske vid morgondagens sammanträde.
Talmannen meddelade att miljöpartiet de grönas riksdagsgrupp anmält
Eva Bengtsson som suppleant i konstitutions- och utbildningsutskotten un-
der Hans Leghammars ledighet.
Talmannen förklarade utsedd till
suppleant i konstitutionsutskottet
Eva Bengtsson (mp)
suppleant i utbildningsutskottet
Eva Bengtsson (mp)
Justerades protokollet för den 8 maj.
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1990/9LN117—N126 till näringsutskottet
1990/91 :Jol53—Jol63 till jordbruksutskottet
1 Riksdagens protokoll 1990/91:112
Prot. 1990/91:112 4§ Förnyad bordläggning
15 maj 1991
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1990/91 :KU44
Jordbruksutskottets betänkande 1990/91 :JoU25
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1990/91: AU 13
Företogs till avgörande justitieutskottets betänkanden 1990/91:JuU27 och
JuU37, lagutskottets betänkanden 1990/91:LU26, LU28, LU27, LU29,
LU30 och LU32, socialförsäkringsutskottets betänkande 1990/91 :SfU 15,
skatteutskottets betänkande 1990/91 :SkU32, försvarsutskottets betänkande
1990/91:FöU 11 samt socialutskottets betänkanden 1990/91:SoU14, SoU15,
SoU17 och SoU24 (beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 109).
Justitieutskottets betänkande JuU27
Mom. 5 (rättshjälp åt brottsoffer)
Utskottets hemställan bifölls med 239 röster mot 57 för reservation 4 av
Jerry Martinger m.fl.
Mom. 6 (rättshjälp i miljömål)
Utskottets hemställan bifölls med 256 röster mot 19 för reservation 6 av
Krister Skånberg. 22 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU37
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU26
Utskottets hemställan bifölls med 153 röster mot 146 för reservationen av
Rolf Dahlberg m.fl.
Lagutskottets betänkande LU28
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 20 för reservationen av
Elisabeth Persson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Lagutskottets betänkande LU27
Mom. 1 (det allmännas skadeståndsansvar)
Utskottets hemställan bifölls med 154 röster mot 146 för reservation 1 av
Rolf Dahlberg m.fl.
Mom. 2 (ersättning till Halvar Alvgard)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 172 röster mot 129 för utskottets hemställan med den ändring i motive-
ringen som föreslagits i reservation 2 av Rolf Dahlberg m.fl.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Mom. 3
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU29
Mom. 4 (översyn av umgängesreglerna)
Först biträddes reservation 4 av Martin Olsson m.fl. med 55 röster mot 41
för reservation 3 av Ulla Orring och Bengt Harding Olson. 203 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 207 röster mot 53 för
reservation 4 av Martin Olsson m.fl. 40 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU30
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU32
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU15
Mom. 1 (ändrat huvudmannaskap för sjukreseadministrationen m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot 55 för reservation 1 av
Gullan Lindblad m.fl.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU32
Utskottets hemställan bifölls.
Försvarsutskottets betänkande FöUll
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU14
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU15
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion So510 yrkande 1 av Mar-
gitta Edgren - bifölls med acklamation.
Socialutskottets betänkande SoU17
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
Socialutskottets betänkande SoU24
Utskottets hemställan bifölls.
Meddelande om samlad votering
Talmannen meddelade att konstitutionsutskottets betänkanden KU32 och
KU40, lagutskottets betänkande LU31, näringsutskottets betänkanden
NU32 och NU34 samt kulturutskottets betänkande KrU29 skulle avgöras i
ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:K.U32 Grundlagsfrågor (skr. 1990/91:148).
Anf.2 ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Föreliggande betänkande är till dels ett återremitterat
ärende. Grunden till återremissen från förra året var en passus i regeringens
s.k. krispaket, som gick ut på att grundlagsreformer skulle kunna medverka
till att skapa handlingskraftiga regeringar.
Det är ingalunda någonting nytt att sittande regeringar skyller på författ-
ningen för att få en ursäkt för sin bristande politiska kompetens. Det har
hänt förut i Sverige, och det har hänt i många andra länder. Det är emellertid
att göra det väl lätt för sig. När det däremot någon gång går bra för en rege-
ring, herr talman, har jag aldrig hört någon regering någonstans påstå att
detta skulle vara författningens förtjänst. Då hävdar man att det beror på
helt andra skäl, nämligen den egna förträffligheten.
Herr talman! Det kan därför knappast finnas någon anledning att starta
en grundlagsutredning på premissen att en regering har svårigheter och vill
avreagera sig på författningen.
Få saker har utretts så mycket i Sverige som författningsfrågor. Efter för-
fattningsutredningen 1954 har vi haft en lång rad såväl övergripande grund-
lagsutredningar, senast folkstyrelsekommittén, som utredningar på special-
områden, t.ex. när det har gällt vallagen.
Förvisso har vissa icke obetydliga framsteg gjorts sedan den nya regerings-
formen antogs av riksdagen 1973. Tack vare rättighetsskyddsutredningen har
vi fått ett utvidgat skydd för fri- och rättigheterna i regeringsformen, och tack
vare folkstyrelsekommittén ett förbättrat avsnitt om rikets styrelse i krig.
Slutligen skall naturligtvis nämnas den nya yttrandefrihetsgrundlag som riks-
dagen i ett första beslut antog förra veckan.
Jag nämner detta, herr talman, för att ändå peka på att det sker, och har
skett, en hel del på författningsområdet och grundlagsområdet under det se-
naste decenniet. Det stora genombrottet, fyraåriga mandatperioder och
skilda dagar för riksdags- och kommunalval, har däremot låtit vänta på sig.
I denna fråga, som i så många andra frågor, handlar det ytterst om att det
finns starkt delade meningar inom socialdemokratin. Det är där knuten 1ig-
ger. Allt tal om att frågan skulle ”utredas” ytterligare är nära nog skrattre-
tande. Knappast någon fråga har ju utretts så noga och så länge som just
skilda valdagar och fyraåriga mandatperioder.
Här behövs faktiskt inga nya utredningar för att klara av tekniska pro-
blem. Här handlar det i stället om att man bestämmer sig. De tre borgerliga
partierna har här en klar linje. Om socialdemokratin vill ha snabba resultat
är ingenting enklare. Det behöver vi i och för sig inte ha någon ny grundlags-
utredning för.
Nu kan det emellertid hävdas att det hör till god ton när man gör större
författningsförändringar att frågan skall utredas. Nåja, gärna för mig. Men
förutsättningen är då att det föreligger en klar avsiktsförklaring från social-
demokratins sida att man är för fyraåriga mandatperioder och skilda valda-
gar. Detta måste vara klart i direktiven till en ny författningsutredning.
Jag anser, herr talman, att det är självklart att viktiga grundlagsföränd-
ringar skall ske i bred samstämmighet mellan partierna. Det är icke rimligt
att ändra grundlagar med hjälp av hoppande majoriteter, eller ändra dem
mellan de olika valtillfällena. Så bör det och skall det inte gå till.
På grund av att socialdemokratin har delade meningar inom sig i denna
fråga kan vi nu inte komma längre, såvitt jag kan bedöma. Men när vi har
nått så långt att vi vet vad vi vill, kan man mycket väl tillsätta en ny grund-
lagsutredning. Ingenting tyder emellertid på att vi skulle vara där just nu.
Därför är talet om en ny grundlagsutredning, hur lockande det än kan låta
för politiker, statsvetare, ledarskribenter och andra, inte särskilt underbyggt
om man önskar konkreta resultat.
Däremot finns det ett antal frågor som i särskild ordning med fördel kan
utredas, och det snabbt. Frågan om personval tränger sig på. Skall väljarna
känna att de har en direkt möjlighet att påverka t.ex. riksdagens samman-
sättning, så är personval en självklar lösning. Jag tror, herr talman, att detta
kommer att bli en stor fråga under 1990-talet, och jag tror inte att riksdagen
kan undvika att flytta fram positionerna i detta avseende. Undan för undan
har opinionen stärkts för personval. Jag yrkar bifall till reservation 9.
En annan fråga är antalet ledamöter i riksdagen. Vi har i förhållande till
folkmängden i Sverige en mycket stor riksdag. Den kan med fördel minskas,
förslagsvis till 249 ledamöter. Det kommer ändå att vara en mycket stor riks-
dag i förhållande till antalet invånare i Sverige.
Ytterligare en fråga gäller författningsdomstol. Också här har intresset
ökat, och en intressant diskussion har på sistone kommit i gång, bl.a. tack
vare det intresse för frågan som visats av rättsfonden. Här finns ett moderat
krav om utredning i frågan, som skulle kunna göra att någonting äntligen
hände konkret härvidlag.
Jag vill också peka på vikten av att utlandssvenskarnas rösträtt grundlags-
skyddas. Det är, herr talman, otillfredsställande att riksdagen genom beslut
med enkel majoritet kan beröva en stor kategori svenskar deras rösträtt.
Herr talman! Får jag avslutningsvis säga att fortsatta grundlagsreformer
måste bygga på en bevarad proportionalitet. Vid de samtal som fördes med
företrädare för statsrådsberedningen underströks detta klart från de borger-
liga partierna. Det förekommer ständigt från socialdemokratins sida önske-
mål om att det största partiet skulle ges en inbyggd fördel genom att de facto
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
tillförsäkras ett antal extra platser i riksdagen. Detta krav har avvisats, och
jag är övertygad om att det kommer att avvisas också i framtiden, hur ofta
det nuvarande regeringspartiet än återkommer till det. Möjligtvis kan social-
demokraternas nitälskan på detta område komma att avta i takt med publi-
cerade opinionsundersökningar.
Anf.3 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Vad vi nu behandlar är ju egentligen ett gammalt betän-
kande, som återförvisades till konstitutionsutskottet i november förra året.
Därtill har lagts några nya motioner från allmänna motionstiden i januari.
Bakgrunden var ju att sedan KU hade justerat sitt betänkande kom rege-
ringens ekonomiska krisprogram. Helt plötsligt hade socialdemokraterna
kovänt och ansåg nu att det skulle behöva bli ny en grundlagsberedning. Det
ändrade helt förutsättningarna för den beredning som hade arbetat. Det var
kanske ett litet lustigt sammanhang - att så viktiga frågor som grundlagsfrå-
gor skulle behandlas i ett kortsiktigt ekonomiskt krisprogram.
Vad socialdemokraterna ville utreda var mandatperiodernas längd och ge-
mensam valdag, gamla välkända frågor. Men det var också valsystemet, och
det var kanske den viktiga frågan. Det handlade om att försöka få fram
handlingskraftiga regeringar, och man ville diskutera majoritetsval och pro-
portionella val, valkretsarnas storlek och också personval. Man ville även ta
upp frågan om riksdagens upplösningsinstitut, frågan om vem som kan ut-
lysa nyval och frågor kring regeringsbildningen.
Nu har vi haft sonderande överläggningar mellan partierna för att under-
söka om det fanns möjlighet att tillsätta en grundlagsberedning. Det intres-
santa under dessa sonderingar har varit att de enda frågor som fick diskute-
ras och sonderas var de fem som statsministern hade plockat fram i sitt eko-
nomiska krisprogram. Det begränsade naturligtvis möjligheterna att föra en
öppen diskussion.
Statsministern har nu meddelat att det inte finns några förutsättningar för
en ny grundlagsberedning. Den exakta orsaken känner vi inte till, eftersom
den inte har meddelats oss som deltog i sonderingarna. Men man kan ändå
försöka tänka ut vad det är som ligger bakom, och den troliga orsaken är
naturligtvis att det inte har funnits några förutsättningar att riva upp det pro-
portionella valsystemet.
När vi har gjort invändningar mot att diskutera det proportionella valsys-
temet och varit kritiska i det sammanhanget, har socialdemokraterna ofta
känt sig förorättade. De tar åt sig detta som en kritik mot dem själva, att de
skulle vilja gynna sin egen ställning. Och det är klart att det alltid kan finnas
sådana drag i diskussionen när man talar om valsystemet. Men det finns ju
faktiskt andra invändningar, mer i sak.
När socialdemokraterna diskuterar detta, tycks de utgå ifrån att det
största partiet alltid skall vara med vid regeringsbildningar. Så behöver det
ju inte alls bli i framtiden. Vi kan komma i ett läge där det finns förutsätt-
ningar för att många mindre partier skall ingå i regeringsbildningen. Det blir
ju inte lättare att skapa handlingskraftiga regeringar om dessa mindre partier
då har blivit diskriminerade av de större partierna. En överrepresentation
av de stora partierna löser därför inte nödvändigtvis frågan om att få majori-
tetsregeringar. Den diskussionen tycker jag att vi skulle kunna föra mer, ef-
tersom det är en mycket viktig saklig invändning.
Det är också intressant att se socialdemokraternas turer i de här frågorna
under de senaste åren. Den 26 maj 1989 höll Ingvar Carlsson ett anförande
i Lund där han gick in på det socialdemokratiska partiets historiska bind-
ningar, det kommunala sambandet och det största partiets överrepresenta-
tion. Han redovisade där att man efter 1966 års val började fundera i andra
banor. Han hänvisade till ett anförande som Tage Erlander höll i november
1966. Jag citerar ur det:
”Det är kanske chockartat att vi nu börjar tala om proportionell rättvisa.
Detta nya system kan verka som om vårt tidigare resonemang om det stora
partiets överrepresentation har varit fel. Det går inte att övervinna väljarnas
önskan att få en direkt rättvisa och det går under inga omständigheter att
driva en valrörelse på dessa grunder. Att hitta ett valsystem - utom majori-
tetsval - som låst ut tanken på att en röst skall vara lika mycket värd i alla
konstellationer, är inte möjligt---
Det var ju ett mycket vältaligt försvar för det proportionella valsystemet
och att det största partiet inte skall ha överrepresentation. Ingvar Carlsson
avslutade med sin egen synpunkt vid den här tiden, alltså i maj 1989. Han
sade att det nuvarande valsystemet var en kompromiss. Vi har det system
som vi har. Få, om ens någon, förespråkar i dag att vi skall gå ifrån den abso-
luta proportionaliteten ovanför 4-procentsspärren. Avslutningsvis framhål-
ler han att man får försöka finna majoriteter i riksdagen för att föra en an-
svarsfull politik.
Ett och ett halvt år senare var Ingvar Carlsson i det ekonomiska krispro-
grammet t.o.m. intresserad av att diskutera majoritetsvalssystem och över-
representation för det största partiet. Men frågan är om det är valsystemets
fel att socialdemokraterna haft svårt att föra en kraftfull ekonomisk politik
under de gångna åren. Nej, så är det ju inte. Det är den interna splittringen
inom partiet som har lett till att riksdagen inte har fått några bra förslag att
ta ställning till. Denna splittring har ju vältaligt beskrivits i Kjell-Olof Feldts
bok.
Under senare tid har ju socialdemokraterna samlat sig, och när de väl
kommit med förslag - fem över tolv - har det visat sig att det gått att få majo-
ritet i riksdagen för ett nytt skattesystem, för medlemskap i EG, för bespa-
ringar i socialförsäkringssystemen osv.
Den tidigare socialdemokratiska handlingsförlamningen har ju varit ett
resultat av den brist på egen politik som vi har kunnat notera under de se-
naste åren. Det är alltså inte bevisat att det skulle vara valsystemets fel att
socialdemokraterna har fört in landet i en ekonomisk kris. Det är inte bevisat
att det är dags att slänga det valsystem vi har på sophögen. Det finns alltså
ingen anledning att nu rusa åstad och ta bort det som är det grundläggande
och viktiga i vårt valsystem, nämligen att varje röst är lika mycket värd.
Vårt krav på en ny grundlagsberedning kvarstår. Här finns många grund-
läggande frågor som partierna behöver diskutera. Sådant som mandatperio-
dens längd, gemensamma valdagar etc. är utrett, och det är bara fråga om
politisk vilja att bestämma sig. Men det finns annat såsom t.ex. att förstärka
fri- och rättigheterna, grundlagsförstärkning av äganderätt och näringsfri-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
het, frågan om personval, där det skulle bli möjligt att tvinga oss som repre-
senterar svenska folket att ha en mer direkt kontakt med våra egna väljare,
så att vi känner ett större direkt personligt ansvar för de uppdrag vi har fått
från väljarna i valkretsarna. Det handlar också om lagprövningsrätten, dvs.
möjligheter för domstolar att pröva lagförslag mot grundlagen.
Vi vill också att man skall kunna ha folkomröstningar i alla frågor som
gäller grundlagsändringar. Grundlagsändringar är viktiga frågor. I Sverige
har vi tyvärr en situation där grundlagsfrågor är väldigt anonyma. Det blev
visserligen en liten efterhörd av det första beslut som vi tog för den nya ytt-
randefrihetsgrundlagen förra veckan, men man kan ju inte säga att det varit
någon stor uppståndelse kring den frågan. Vi tycker att det är viktigt att man
för ut grundlagsfrågorna ur sin anonymitet och att det blir som i många andra
länder, där medborgarna känner att det är viktigt att man har sina grundläg-
gande fri- och rättigheter att hålla sig till i grundlagarna när man blir trakas-
serad av myndigheter. Vi har ju nyligen haft en omröstning i en fråga som
gällde en enskild person som i högsta grad blivit trakasserad. Det tog många
år innan det tog eld i folkdjupet för att försvara denna stackars människa
som trakasserats under så lång tid.
Kravet på att vi skall ha folkomröstningar i alla grundlagsfrågor i samband
med de vanliga valen innebär naturligtvis också att vi skall ha folkomröstning
om inträdet i EG. Det kräver grundlagsändringar, eftersom vi skall överlåta
viss suveränitet till en annan organisation. Det innebär också ändringar i val-
systemet för att man skall kunna välja parlamentariker till EG. Då tycker vi
att det är högst naturligt att man har en folkomröstning om de grundlagsänd-
ringarna. Folk får en möjlighet att svara ja eller nej. När det gäller en folk-
omröstning till EG säger många att det kommer att vara kört 1994. Så blir
det inte alls om vi får folkomröstningar om grundlagsändringar. Om det blir
en majoritet emot blir det inga grundlagsändringar och då kan man inte gå
in som medlem i EG. Jag tror naturligtvis inte att det blir resultatet.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag något kommentera de frågor som har
tagits upp i betänkandet beträffande etik för oss politiker. Det finns ett antal
motioner och krav på att vi på något sätt skulle åstadkomma en katalog eller
skriftlig överenskommelse med gemensamma etiska regler för oss politiker.
Någon har t.o.m. föreslagit talmannen som initiativtagare till ett sådant ar-
bete. Jag tycker att syftet är gott, men jag tror inte att det är möjligt att ge-
nomföra. Däremot är det viktigt att debatten får föras öppet och att vi tar åt
oss av den. Var och en av oss riksdagsledamöter har ett personligt ansvar för
ett hederligt och anständigt uppträdande gentemot väljarna. Det är viktigt
att vi inte lovar mer än vi kan hålla i en valrörelse.
Det är också viktigt att vi, när vi driver våra egna partiers politik, bemöts
med respekt inte minst från massmedia, så att vi kan driva våra egna partiers
politiska program. Vi skall inte behöva kompromissa före valdagen. Varje
parti strävar naturligtvis efter att få så stort genomslag som det över huvud
taget är möjligt för sin egen politik. Det är väljarnas utslag som skall vara
avgörande.
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga de reservationer som
folkpartiet har ställt sig bakom i betänkandet, men jag yrkar bifall till reser-
vation nr 10, som handlar om personval, och reservation nr 22, som handlar
om en ny grundlagsberedning.
Anf. 4 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Herr talman! Vår grundlag är ju förhållandevis ny. Vi har dock ändrat den
i betydelsefulla avseenden några gånger. Anders Björck gav en liten redovis-
ning av en del av de förändringar som genomförts i den nya grundlagen. Jag
tycker att det är så vi skall se på grundlagen. Den kan inte vara ett dokument
som står sig för tid och evighet. Man måste var * beredd att ändra även på
grundlagen när det finns goda skäl för det.
Vi i centerpartiet har år efter år här i riksdagen lagt fylliga motioner i
grundlagsfrågor. Där har vi tagit upp olika typer av problem som vi menar
borde lösas inom grundlagens ram. Det har varit frågor av litet olika karak-
tär.
En grupp har gällt de kontroverser om grundlagens rätta uttolkning som
vi har haft här i riksdagen då och då. Vi tycker att det är mycket olyckligt att
man tar en strid här i riksdagen i sådana frågor och sedan bara låter vågorna
slå igen över den debatten. Man låter oklarheter om vad som egentligen kan
vara grundlagens rätta innebörd kvarstå. Det enda riktiga är att vi tar oss
samman, sätter oss ned och går igenom de bestämmelser som har befunnits
vara oklara eller där oenighet har rått om tolkningen och ser till att vi får
fram en lydelse som är klar och redig och som vi inte behöver tvista om. Man
skall ju helst inte tvista om innehållet i grundlagen.
Denna syn tangerar också vår syn på frågan om en författningsdomstol.
Vi menar att man inte skall överlämna tolkningen av grundlagen till en för-
fattningsdomstol. Grundlagen skall i sig vara sådan att den inte behöver nå-
gon tolkning. Det tycker jag är en viktig princip.
Den andra gruppen av frågor som vi har tagit upp i våra motioner gäller
mera substantiella förändringar i grundlagens innehåll. De tidigare talarna
har ju varit inne på flera av de frågorna. Det gäller de gamla stridsfrågorna
om mandatperiodens längd - en fyraårig mandatperiod -, personval och lik-
nande.
Jag tyckte det var hoppingivande när socialdemokraterna i höstas annon-
serade att de var intresserade av att diskutera grundlagen och av att tillsätta
en ny grundlagsberedning. Det föranledde ju, som vi alla minns, återremiss
av ett ärende som vi just höll på att behandla här i kammaren när socialde-
mokraternas utspel kom. Dessa förhoppningar upplöstes ganska snart i
tomma intet efter de överläggningar som vi hade med företrädare för den
socialdemokrateriska regeringen. Jag, som hade äran att delta i de här över-
läggningarna, är för min del mycket förvånad över det sätt på vilket de ge-
nomfördes. Jag frågar mig fortfarande vad som var det egentliga syftet med
dessa överläggningar.
Som jag uppfattade det, vid det sammanträde där jag deltog, fick vi inga
bud från socialdemokratisk sida. Vi fick ingen redovisning av vad socialde-
mokraterna ville i grundlagsfrågan. Det var nästan en bisarr situation. Inbju-
darna hade ingenting att bjuda på när det kom till kritan. Med den utgångs-
punkten var det ganska naturligt att det inte blev något av det här initiativet.
Det tycker jag var synd. Det skulle vara mycket intressant om socialdemo-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
|
Prot. 1990/91:112 15 maj 1991 |
kraternas företrädare i debatten här kunde förklara vad som egentligen var |
som skulle ha förts.
|
Grundlagsfrågor |
Det har sagts här tidigare att ett väsentligt inslag i den lilla programförkla- Jag har, under alla de år jag suttit i riksdagen, varit en enträgen försvarare Tanken på att man inom det proportionella valsystemets ram skall kunna Alla tankar på att gå över till ett majoritetsvalssystem kan naturligtvis helt Det finns i det här betänkandet en lång rad frågor som var och en skulle Jag skulle vilja säga ett par ord om några av de frågor som är upptagna Utlandssvenskarnas rösträtt kan tyckas vara en liten fråga, men ur princip- |
|
10 |
Jag ber att få yrka bifall till reservation 6, som gäller utlandssvenskarnas |
rösträtt. Det är en fråga som vi har drivit länge från centerpartiets sida, och
även andra partier har drivit den frågan. Men jag skulle vilja be socialdemo-
kraternas talesman att ge en rationellt begriplig förklaring till varför inte alla
svenska medborgare skall ha sin rösträtt garanterad i grundlag. Varför?
I den gamla frågan om mandatperiodens längd och den gemensamma val-
dagen har positionerna dess värre varit ganska låsta. Jag har upplevt det för
min del så att många socialdemokrater runt om i landet är positiva till en
förändring, ungefär på det sätt som vi skisserar i reservation 9 och i de motio-
ner som reservationen bygger på.
Folk ute i landstingen och kommunerna är missnöjda med att de aldrig får
tillfälle att få sina gärningar ordentligt värderade utan kommer i skuggan av
riksdagsvalen. Ur demokratisynpunkt skulle det naturligtvis vara en stor för-
del, om man kunde lyfta fram de kommunala valen en särskild valdag.
Det här kravet blir än starkare, tycker jag, om riksdagen kunde ta ställning
för det förslag till länsdemokratireform som vi från centerpartiets sida länge
har drivit. Det skulle ge landstingen en mera betydelsefull, övergripande po-
sition i länen.
Nu har våra motioner i den frågan skjutits till hösten, vilket jag beklagar.
De borde ha kommit med här, tycker jag. Det är ju viktiga grundlagsfrågor
det gäller.
Jag skulle vilja säga att här rör det på sig ute i landet. Det är likadant som
när det gäller den gemensamma valdagen. I det län som jag kommer ifrån,
Malmöhus län, har samtliga partier tagit ställning för en utbyggd länsdemo-
krati, dvs. att det folkvalda organet, landstinget, skall ta över huvudansvaret
i regionen. Men här uppe i huvudkommunen finns det ännu så länge ingen
resonans för det bland de i riksdagen representerade parterna, utom miljö-
partiet, som har anslutit sig till vårt gamla krav här.
Sedan är det ju flera olika moment som inte är så bra utredda men där det
finns anledning till förändringar i grundlagen. Gamla kända frågor tillsam-
mans med mindre begrundade problem motiverar enligt vår mening en ny
grundlagsutredning. Jag beklagar djupt att vi inte fick en ny sådan utredning.
Många olika saker behöver övervägas. Anders Björck har alldeles rätt i
att en del är mycket väl utredda, men det kommer ju bara att underlätta
en ny grundlagsutrednings arbete att det är på det sättet. Andra däremot är
fortfarande i behov av en ordentlig genomlysning.
Med detta, herr talman, ber jag också att få yrka bifall till reservation 22.
Anf. 5 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Grundlagen skall naturligtvis inte vara oföränderlig, vilket
flera talare här har påpekat. Men på något sätt är den ett fundament i politi-
ken, och den skall inte ändras för att en regering skall kunna sitta kvar eller
för att ett parti skall behålla en representation.
Den skall heller inte ändras för att vi skall slippa kanske oönskade partier,
även om de har galoscher och kanske går mot hårdare skodon så småningom.
Det skall inte ske med grundlagen, utan det skall naturligtvis ske på vanliga
demokratiska vägar. Det är ju partiernas kamp med varandra, mot varandra,
som skall avgöra det här spelet och som skall göra att demokratin fungerar.
Grundlagen skall däremot ändras, menar jag, när demokratin kan förbätt-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
11
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
ras. Kan vi göra förändringar i grundlagen som förbättrar demokratin, då
skall ändringarna göras.
Vi menar att det finns vissa förändringar som man kan göra och som redan
har varit uppe här. Fyraåriga mandatperioder, skilda valdagar och kanske ett
visst personvalsinslag skulle kunna förbättra demokratin.
Men proportionaliteten kan inte få röras, för en försämrad proportionali-
tet i valsystemet leder faktiskt inte till en förbättrad demokrati utan till en
försämrad demokrati. Så proportionaliteten måste vara något som vi slår
vakt om. Det får inte vara som i regeringens propåer i höstas, att man kunde
tänka sig att frångå proportionaliteten. Om inte den politiska utvecklingen
är den man vill, kan man inte korrigera den på det sättet.
Ett område som Bertil Fiskesjö var inne på och där vi skulle kunna för-
bättra demokratin radikalt är det regionala planet, för där fungerar den inte.
Det skulle behöva inrättas länsparlament för att få till stånd en vital funge-
rande länsdemokrati inom alla områden. Där ansluter vi oss till centerns för-
slag.
Det måste skapas en fungerande demokrati på tre nivåer i landet: på den
nationella nivån, på länsnivå/regional nivå och på den kommunala nivån.
Sedan vill jag ta upp en sak till, och det är etiska regler. Jag håller med om
att brutna vallöften är någonting som kan vara svårt att komma åt. Men en
sak skulle vi kunna börja med så gott som omedelbart och som vad jag vet
gäller i USA, både för senaten och för representanthuset, nämligen att man
måste redovisa sina uppdrag och sina ekonomiska intressen, så att det står
klart vilka eventuella lojaliteter man har.
Det skulle kunna vara ett alldeles utmärkt initiativ från talmannen, att det
finns en förteckning där alla kan se vilka olika intressen ledamöterna har och
var lojaliteterna kan komma i konflikt med varandra.
Anf. 6 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! Eftersom vi har diskuterat de här frågorna förut i anslutning
till det grundlagsbetänkande som återförvisades till utskottet, skall jag kon-
centrera mig till två viktiga principiella områden, som också har berörts här
i debatten tidigare: kraven på handlingsdugliga regeringar och behovet och
möjligheterna att reglera fri- och rättigheter i grundlagen.
Claes Roxbergh sade här nyss att den viktigaste uppgiften är att demokra-
tin skall förstärkas, om man skall göra förändringar. Jag har tillåtit mig att
diskutera även förändringar av valsättet och proportionaliteten från samma
utgångspunkt, nämligen den att demokratins viktigaste uppgift är att lösa
medborgarnas problem, att vara handlingsduglig.
Om man hamnar i en långtgående partisplittring i parlamentet, kan det bli
ett schackrande, ett kompromissande och inga resultat. Då är jag alldeles
säker på att medborgarna reagerar och inte heller kan anse att det proportio-
nella valsystemet är så heligt att man inte kan ändra på det.
Det här är sista gången jag deltar i en författningspolitisk debatt i riksda-
gen. Romaren Cato slutade alla sina anföranden med: Praeterea censeo
Carthaginem esse delendam - för övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.
Ett tema som jag själv har haft i de författningspolitiska debatterna är: För
12
övrigt anser jag att den proportionella millimeterrättvisan i valsystemet
måste avskaffas.
Jag gick förra gången vi debatterade frågan så långt i min kritik av minori-
tets- och splittringsparlamentarismen att Bo Hammar fick kalla kårar efter
kroppen och med understöd av de borgerliga skickade höstriksdagens första
KU-betänkande tillbaka till utskottet för en förnyad behandling.
Statsminister Ingvar Carlsson hade då inbjudit till överläggningar för att
se om det fanns intresse från övriga partier för en beredning i författningsfrå-
gan. Utgångspunkten var just svårigheterna att styra Sverige om partisplitt-
ringen i parlamentet tilltar. Bo Hammar menade då, att om krisen för vår
demokrati verkligen var så svår, måste vi överväga om det behövs mer dras-
tiska åtgärder än de som fanns i det ganska traditionellt uppbyggda betän-
kandet från den 7 november.
Nu återkommer utskottet med det gamla utlåtandet över ett antal motio-
ner från förra våren, påspätt med likartade bedömningar med anledning av
1991 års författningspolitiska motionsflod.
Dagens Nyheters Hans Bergström noterade för en tid sedan att partierna
än en gång har misslyckats med att komma någonvart i författningsfrågan.
De har, noterade han, inte ens lyckats tillsätta en beredning för att se över
de regler som har starkast samband med frågan om hur Sverige skall kunna
styras i framtiden. Han pekade då, liksom regeringen gjorde i sin inbjudan
till sonderingar, på de frågor som gäller valsystemet, regeringsbildningen,
nyvalsinstrumentet och mandatperiodens längd. Bergström gav oppositio-
nen huvudansvaret för att överläggningarna hade spruckit. Från första stund
valde oppositionen att tolka Ingvar Carlssons trevare som en manöver för att
via författningen säkra ett socialdemokratiskt maktinnehav som inte längre
kunde klaras genom proportionella val. Den argumenteringen använde
också Birgit Friggebo mot mig i november, men hon var litet försiktigare i
dag.
Dagens Nyheter pekade också på oppositionskrav som nyss har upprepats
i denna debatt. Man ville ha en bredare genomgång, som bl.a. skulle inne-
fatta en stärkning av egendomsskyddet i grundlagen och inrättandet av en
författningsdomstol.
Eftersom jag brukar anklagas för att företräda ensidiga socialdemokra-
tiska synpunkter, låter jag liberalen Bergström replikera på oppositionens
krav. Bergström menade i en artikel i DN att det måste vara möjligt för parti-
erna att pröva hur man skall förbättra förutsättningarna för starka rege-
ringar - något som rimligen bör vara en för partierna gemensam ambition -
utan att det samtidigt blir nödvändigt att enas också i starkt blockskiljande
frågor, såsom graden av domstolsmakt i politiken. Det är kortsynt och troli-
gen oberättigat, skriver Birgit Friggebos partivän, att tolka Ingvar Carlssons
initiativ såsom tillkommet av snävaste socialdemokratiska egenintresse.
Det kan tilläggas att vi inte kan få någon ny författning förrän 1997. Hur
den slår för enskilda partier kan man i dag inte förutse. Vad man däremot
vet är att dagens valsystem, genom att så många mandat utfaller redan strax
ovanför 4-procentsspärren, främjar partisplittring och tenderar att ge små
partier orimlig makt att blockera regeringars handlingsförmåga.
Hans Bergström sammanfattar: Det vore mycket mera smakligt att nu på
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
13
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
14
allvar pröva författningens egenskaper i relation till behovet av handlings-
dugliga regeringar än att vänta tills ett parlamentariskt kaos har inträtt och
förändringar kommer att uppfattas som direkt riktade mot enskilda partier.
Jag tycker inte att Birgit Friggebo har lyckats lista ut något särskilt bra svar
på dessa frågor. Hon hänger sig delvis åt enkel partipropaganda när hon sä-
ger att demokratin inte är i kris endast av den anledningen att socialdemo-
kratin är i kris.
Bergström låter sig inte imponera. Demokratin behöver inte vara kärn-
frisk därför att socialdemokratin har problem. Andra partier än socialdemo-
kraterna kan efter den 15 september få uppleva att partisplittring försvagar
vår demokratis handlingsförmåga och försvårar möjligheterna att bilda rege-
ring. Den senaste opinionsundersökningen, publicerad i dag, med ras inte
bara för socialdemokraterna utan även för moderaterna och folkpartiet,
minskar inte direkt farhågorna för att demokratins handlingskraft kan för-
svagas ytterligare genom en långtgående partisplittring i parlamentet. Enligt
undersökningen skulle nya partier ta plats i riksdagen med större representa-
tion än folkpartiet och centern, vilka skulle ramla under 10-procentsstrecket.
Birgit Friggebo förde nu en diskussion där hon också ville komma med
vad hon kallade sakliga invändningar mot tanken på att man skulle behöva
förändra valsystemet. Hon åberopade bl.a. vad Ingvar Carlsson sagt när han
promoverades till hedersdoktor i Lund.
I den nyutkomna boken med samtal med Ingvar Carlsson förs även ett
resonemang om det proportionella valsystemet. Ingvar Carlsson säger där
att det finns två möjligheter: breda koalitioner eller ett valsystem som leder
till att antingen vänstern eller högern vinner och därmed får ett klart mandat
att regera. Han säger - och detta står alltså inte i motsats till vad han sade i
Lund - att han i grunden är för ett proportionellt valsystem men att han inte
kan undgå att se problemen. Dagens författning, säger han vidare, förutsät-
ter för överskådlig tid samarbete över blockgränserna.
Uppnår man inte detta, kan man hamna i en svår situation. Detta bör vi
väl inte blunda för. Om vi efter valet i riksdagen får åtta partier, varav flera
små som kan bli tungan på vågen och genom utpressning kan få igenom
mycket mer än vad deras storlek motiverar - är det då rättvist? I ett sådant
läge kommer det enligt Ingvar Carlsson att bli ett tryck mot skapandet av en
författning som ger klarare utslag.
Jag vill också till Birgit Friggebo säga att jag inte förnekar att små partier
också kan medverka till handlingskraft i demokratin. Folkpartiet och mode-
raterna utmanar i dag den socialdemokratiska regeringen. De vill ha stöd av
kds, medan de knuffar undan centern. Om man nu vill premiera ansvar vore
det inte orimligt att tänka sig att tre sådana partier - ett stort parti och två
små partier - skulle kunna gå samman i en kartell och också, vid en reforme-
ring av valsystemet i enlighet med dessa tankegångar, skulle kunna få nytta
av en svängning i folkopinionen. Det är inte alls otänkbart. Detta vill jag
säga som en replik till Birgit Friggebo.
Jag nöjer mig med dessa kommentarer i anslutning till avsnitten om man-
datperiodens längd, den gemensamma valdagen, 4-procentsspärren och en
ny grundlagsutredning. Jag vill - för att anknyta till vad Anders Björck
sade - påpeka att majoriteten, bestående av socialdemokrater, moderater
och vänsterpartister, säger att det är angeläget att den författningspolitiska
debatten fortsätter i syfte att nå de eftersträvade breda politiska lösningarna.
Men då bör man inte, när man t.ex. talar om mandatperiodens längd och
gemensamma valdagar, vara så blind som Anders Björck. Han förutsatte att
det fanns oenighet inom socialdemokratin och att lösningen skulle komma
om man ändrade sig inom socialdemokratin. Följde inte Anders Björck folk-
partiets landsmöte? Där uttalade sig både Birgit Friggebo och Daniel Tar-
schys för gemensamma valdagar och en utökning av mandatperioden till fyra
år. Vi kan kanske också nå enighet genom att man ändrar sig på annat håll.
Men sådana diskussioner bör naturligtvis föras förutsättningslöst.
Så några kommentarer till avsnittet om förstärkt lagprövningsrätt, författ-
ningsdomstol, m.m. samt de delar av reservationerna som tar sikte på att
verka för en förstärkning av skyddet för de medborgerliga fri- och rättighe-
terna.
I fråga om lagprövningsrätt och författningsdomstol går skiljelinjen mel-
lan den moderata reservationen och majoritetsskrivningen. Reservationen
från folkpartiet och centern står principiellt den socialdemokratiska uppfatt-
ningen nära. Det är värdefullt att Birgit Friggebo den här gången placerar sig
intill Bertil Fiskesjö och fjärmar sig från Anders Björck. Även den moderata
reservationen är försiktig, det medger jag. Moderaterna begär en utredning.
Anders Björck lutade sig här mot rättsfonden, men vi vet ju att man inom
rättsfonden är beredd att utan större utredningar verka för införandet av en
författningsdomstol. Bertil Fiskesjö säger, och även i reservationen från
folkpartiet och centern sägs, att en författningsdomstol till sin funktion vanli-
gen blir en extra och ibland betydelsefull politisk instans. Vi socialdemokra-
ter skriver gärna under på vad som sägs i reservationen, nämligen att de
känsligaste frågor en författningsdomstol har att ta ställning till lätt blir så-
dana som det råder politisk strid kring. En politisering av tillsättningen av
domare är därför svår att undvika. Jag delar uppfattningen att det måste an-
ses diskutabelt att lägga politisk makt på instanser av vilka det inte kan ut-
krävas politiskt ansvar.
Jag vill tillägga att vi också är överens om att det är önskvärt att domstolar-
nas lagprövningsrätt används i så liten utsträckning som möjligt. För att
åstadkomma detta måste statsmakterna ägna stor omsorg åt lagstiftningens
kvalitet och gärna före beslut lyssna till lagrådets synpunkter.
I samband med att de borgerliga partierna för fram krav på en utredning
talar man också om behovet av en genomgång av de delar av grundlagen som
gett upphov till tolkningstvister. Nyligen blev vi överens om en ny yttrandef-
rihetsgrundlag. Birgit Friggebo och jag citerade i det sammanhanget ett utta-
lande från yttrandefrihetsutredningen om den lyckade paradox som bestod
i lagstiftarnas ambition att sätta genomtänkta spärrar för sina egna möjlighe-
ter att ge sig på medborgarnas fri- och rättigheter.
Då handlade det emellertid om yttrandefriheten och de andliga friheterna,
inom vilket område värdegemenskapen är stor i det svenska samhället. Det
är förhållandevis lätt att reglera de grundläggande spelreglerna inom vårt
demokratiska system. Här hamnar en jurist, som sitter i något kontrolle-
rande organ som t.ex. lagrådet, inte i något egentligt dilemma. Men frågan
om beskattningsmaktens gränser och skyddet för äganderätten är i hög grad
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
15
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
ett politiskt tvisteämne, vilket gör att en juridisk överprövning blir princi-
piellt känsligare. Ett juristorgan hamnar såsom politiskt oansvarigt organ i
en svårare sits än då det skall tolka yttrandefriheten, där vi sällan har en upp-
hetsad valkampanj eller politisk strid.
Petrén, Myhrman och Strömholm har beträffande beskattningen av med-
borgarna - och de vill införa det i en ny grundlag - sagt att ”den genom om-
fattning, syfte eller eljest inte får framstå som oskälig i ett demokratiskt sam-
hälle”. Jag ifrågasätter i vilken utsträckning detta faktiskt innebär en för-
stärkning av skyddet för medborgarna. Den centrala svaghet som ligger i or-
det ”skatt”, den luddighet som ligger i detta begrepp, kvarstår ju. Där finns
också det diffusa begreppet ”skälig”. Jag tycker inte att man skall föra in
sådana oklarheter i grundlagen. Risken är då att man får en debatt som i
realiteten är en politisk debatt men som förs i konstitutionella och juridiska
termer.
Bertil Fiskesjö talar om behovet av att skapa klarhet, att nå fram till rätta
tolkningar, som han säger. Grundlagen, sade han nyss, skall vara så klar att
den inte behöver uttolkas. Jag vill svara: Grundlagsreglerna kan bara ut-
trycka en politisk vilja och ge viss allmän vägledning. De kan inte i detalj
föreskriva för vilka syften eller i vilken omfattning staten får begränsa ägan-
derätten och näringsfriheten. Därför tror jag inte att bestämmelserna, i varje
fall inte i dessa avseenden, kan bli så mycket mer precisa än de är.
Sammanfattningsvis vill jag säga att man måste vara mycket försiktig med
att i politiskt kontroversiella frågor genom grundlagsregler inskränka riks-
dagsmajoritetens rätt att besluta. Om grundlagen inskränker möjligheterna
att lansera förslag till riksdagen inom viktiga områden, då inskränker man
också demokratins verkningskrets. Den folksuveränitetsprincip som vår för-
fattning bygger på blir kränkt.
Herr talman! Detta är mänskligt att döma den sista författningspolitiska
debatt som jag deltar i här i riksdagen. Därför har jag valt att ta upp till de-
batt ett par principiella frågor. Beträffande betänkandets detaljer får jag
hänvisa till tidigare inlägg under årens lopp.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan i
alla delar.
Anf. 7 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Ett proportionellt valsystem kräver ansvar av partierna. Det
kräver att partiegoismen ibland får vika för detta ansvar. Kompromissen
måste bli ett tillåtet verktyg och inte vara, som det ibland är, ett skällsord.
Det måste bli tillåtet för partierna i denna riksdag att kompromissa för att få
till stånd en kraftfull politik. Det innebär att partierna inte till hundra pro-
cent kan föra sin egen politik. Det är detta som skapar våra kommunika-
tionsproblem med väljarna.
Om vi nu har ett proportionellt valsystem måste vi kunna övertyga våra
väljare om att partiet vill en sak men att vi i den parlamentariska situationen
måste kompromissa åt det håll som vi har lovat våra väljare att vandra. Det
kan innebära att vi inte når ända fram. Om partierna i någon liten utsträck-
16
ning gör avkall på partiegoismen finns det enligt min mening möjligheter att
bilda regeringar. Självklart är det så.
Så till frågan om den blockerade handlingskraften och talet om att de par-
tier som ligger strax ovanför 4-procentsgränsen får alldeles för många man-
dat. Enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning lär dessa ”små” par-
tier inte få strax över 4% av rösterna utan mer än 10%. De tycks få fler
röster än både centern och folkpartiet. Om det skall göras något för att få en
stabil politik enligt den modell som Olle Svensson föreslår, så hamnar vi i ett
majoritetssystem som liknar det engelska. Det är väl inget system som vi kan
tänka oss. En sådan situation skulle föra oss långt tillbaka i tiden. Låt oss i
stället gå ut på den politiska arenan och slåss för våra åsikter. Väljarna begri-
per nog mycket mer än vad vi tror att de gör. Jag tror att väljarna kräver att
de som väljs in i denna riksdag tar ett ansvar för att vi skall få en fungerande
regering.
Anf. 8 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Olle Svensson uppehöll sig utförligt vid frågan om vårt val-
system och redovisade samma principer som han har talat för i denna kam-
mare många många gånger. Han anser att valsystemet måste bli föremål för
en grundläggande reformering.
Trots Olle Svenssons utläggning i detta ärende fick jag inget klart grepp
om vad det är han vill ha. De ledamöter som befinner sig i kammaren just
nu har alla sysslat mycket med författningsfrågor och är vana vid att föra ned
resonemangen på konkret nivå. Låt mig fråga Olle Svensson: Hur skall det
valsystemet se ut som Olle Svensson förordar? Är vidare Olle Svensson re-
presentativ för det socialdemokratiska partiet när det gäller att ta bort det
proportionella valsystemet såsom det nu ser ut? Det vore intressant att få
besked om detta.
Vad gäller de överläggningar som det inte blev något av lutar sig utskottets
ordförande mot en tidningsredaktör på Dagens Nyheter, och det kan han
förstås göra. Men det är inte denne tidningsredaktör som vi diskuterar med
här i kammaren. Han deltog inte i överläggningarna och vet inte hur de ge-
staltade sig. Vid det tillfälle då jag deltog i förhandlingarna gav inte socialde-
mokraterna någon som helst antydan om vad de ville. De talade i ungefär
samma ordalag som man gjorde i det beryktade krisbrevet. Under sådana
omständigheter är det naturligtvis mycket svårt för den som har blivit kallad
till ett sammanträde av detta slag att lägga fram konstruktiva förslag.
Olle Svensson beklagar att det inte blev någon utredning, men det är lätt
ordnat. Centerpartiet och folkpartiet har avgivit en reservation till dagens
betänkande, och det enda som behövs är att socialdemokraterna röstar för
den reservationen. Då blir det en begäran från riksdagen till regeringen om
att tillsätta en utredning.
I denna replik hinner jag inte gå in på andra frågor. Jag hoppas dock att
1 ett senare inlägg kunna återkomma till frågorna om lagprövningsrätt och
författningsdomstol.
Anf. 9 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Herr talman! Det var en våldsam avhyvling som Olle Svensson gav
svenska folket, väljarna, för att de ibland behagar rösta på ett sätt som gör
2 Riksdagens protokoll 1990/91:112
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
18
att det blir litet splittring här i kammaren vad gäller antalet partier. Visst kan
man stå i denna talarstol och moralisera över att folket inte röstar som man
vill, men det skulle nog inte ens den gamle romerske senatorn Cato, som
Olle Svensson åberopade, göra. Han var för övrigt en gammal bitvarg som
var kort och koncentrerad samt visste vad han ville.
Under de senaste tio åren har det förekommit ett antal utredningar. Den
första kom till år 1979 med anledning av en artikel av Hans Gustafsson i
Svenska Dagbladet. Han sade att det nu var dags att avskaffa den gemen-
samma valdagen. En utredning tillsattes. Därefter spelade han gitarr i TV
och sade ett och annat, och så blev han överkörd av sin egen partiledning.
Det hände ingenting. Men skam den som ger sig. Det togs nya tag av en
justitieministergrupp, och justitieminister Ove Rainer-jag har anteckning-
arna kvar - meddelade oss att det skulle bli en uppgörelse med skilda valda-
gar och fyraåriga mandatperioder. Det hela var mycket högtidligt. Tjänste-
männen skrev ned vad som skulle gälla och talade om ett historiskt ögon-
blick. Det gick några månader och vi frågade när vi skulle skriva på och jus-
tera överenskommelsen. Då fick vi beskedet att Olof inte var med på no-
terna. Därefter avslutades diskussionerna. Allt detta kan beläggas.
Men skam den som ger sig. Hilding Johansson lade fram ett förslag om en
folkstyrelsekommitté. Vi fick veta att man äntligen hade resonerat sig sam-
man inom socialdemokratin och att en ny utredning skulle tillsättas. Den so-
cialdemokratiske partisekreteraren skulle ingå i utredningen, och det skulle
vara en garant för att den arbetade snabbt. Något år gick och vi fick höra
Hilding Johansson säga: Vi vet nog vad vi i den här utredningen tycker, men
andra i partiet tycker inte som vi. Därmed gick också den tredje utredningen
åt skogen.
Det är därför, herr talman, som vi i moderata samlingspartiet säger att vi
förvisso har andra saker att syssla med än att en fjärde gång gå på samma nit
och i onödan resonera om detta. Vi måste från början få klara besked om att
det finns en politisk majoritet inom socialdemokratin för att ta itu med de
grundläggande frågorna. Så fort denna majoritet finns kan jag försäkra Olle
Svensson om att vi kommer att ställa upp och diskutera alla de grundlagsfrå-
gor som kan vara lämpliga att ta ställning till.
Anf. 10 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Herr talman! I likhet med Bertil Fiskesjö förstod jag inte syftet med son-
deringarna om en författningsberedning. Varje parti kallades för sig, och det
fördes alltså ingen gemensam diskussion mellan partierna. Vi fick redovisa
våra uppfattningar i de författningspolitiska frågorna. Socialdemokraterna
kunde lika gärna ha läst våra motioner för att få veta vad vi ville åstad-
komma. Det gjordes inga som helst ansträngningar för att försöka samman-
jämka ståndpunkterna eller efterfråga hur det skulle gå till att komma över-
ens och arbeta vidare med frågorna. Om det är så som Olle Svensson beskri-
ver situationen, nämligen att det är fullständigt kaos i Sverige vad gäller möj-
ligheterna att regera landet, då förstår jag inte varför inte regeringen har
ansträngt sig mer för att få till stånd en ordentlig diskussion om det fortsatta
arbetet med författningsfrågorna.
Jag kan tyvärr inte komma ifrån och upplever det mer som att Ingvar
Carlssons frustration över den interna splittringen har lett fram till den eko-
nomiska krisen. Det tycks ha funnits ett behov hos regeringen att säga att
man inte själv har ansvar för den uppkomna situationen utan att det är det
parlamentariska läget, dvs. de andra partierna, som har skapat den. Men så
är det ju inte. När regeringen har samlat ihop sig, tryckt ned LO i golvet och
lagt fram vettiga förslag, då har det ju gått ganska lätt att få breda majorite-
ter i riksdagen. Lever vi verkligen i det kaos som Olle Svensson vill beskriva
här? Är det så att landet inte styrs?
Visst är det svårt att bilda majoritetsregering i Sverige, och just nu lever
vi med en minoritetsregering. Alla partier kommer att ha svårt i det parla-
mentariska läge som nu råder. Jag vill erinra mig diskussionen när miljöpar-
tiet skulle in här vid förra valet. Många beskrev vilket kaos det skulle inne-
bära och vilken utpressning det skulle medföra, precis det som Olle Svensson
säger nu också. Hur har det blivit? Jag har inte märkt något. Nog har väl
miljöpartisterna försökt, men inte har det åstadkommit särskilt mycket kaos
att de sitter här i kammaren.
Olle Svensson måste nu gå in i en saklig diskussion om vad han vill åstad-
komma. Om man stärker det största partiet eller de största partierna och om
vi har ett läge där det kan finnas förutsättning att bilda regering där även
mindre partier skall ingå, är det då så att man får en mer handlingskraftig
regering om ett av de största partierna befinner sig i opposition och har för-
stärkt sin ställning via valsystemet? Svara på den frågan. De argument ni
kommer med och de förändringar ni vill göra löser inte de problem som ni
beskriver.
Anf. 11 OLLE SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill gärna replikera och säga att man diskuterar två alter-
nativ inför framtiden. Räcker det med att vi i framtiden kan få ett samarbete
över blockgränserna? Kan vi därmed lösa de problem medborgarna kräver
av oss att vi skall lösa? Då säger Birgit Friggebo, det är ganska överraskande,
att det har lyckats mycket bra under den senaste mandatperioden. Men nog
har det varit vissa svårigheter. Vi har haft regeringskris. Vi har hamnat i åter-
vändsgränder.
När det gäller framtiden vill jag svara att det skall vara ett ansvar. Claes
Roxbergh har rätt i det, alla partier har ett ansvar för framtiden när det gäller
att skapa handlingsduglighet i parlamentet. Vår inbjudan gav emellertid
möjligheter till att mycket långsiktigt diskutera den framtida författningen,
vilket jag tror att Bertil Fiskesjö har medgett i ett tidigare sammanhang. Vår
inbjudan har gått ut på att man skall koncentrera sig kring frågorna om hur
man skall kunna åstadkomma ett system som kan skapa ökade förutsätt-
ningar för starka regeringar. Därför gällde inviten och sonderingarna de här
frågorna: valsystemet, regeringsbildningen, nyvalsinstrumentet och mandat-
periodens längd. Däremot ville vi inte i denna utredning få in sådana poli-
tiskt kontroversiella frågor som den blockskiljande frågan som gäller graden
av domstolsmakt i politiken, olika former av grundlagsreglering. Det är såle-
des svaret. Ni ville inte koncentrera er på just dessa frågor. Ni sade nej, och
jag respekterar det. Men från socialdemokratisk sida var förutsättningen att
det som vi nu upplever som ett krissymptom, nämligen att regeringsmakten
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
19
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
20
försvagas, och hur man genom författningsreformen skall kunna motverka
den utvecklingen skulle diskuteras. Vi har inga färdiga lösningar på det om-
rådet och inte heller när det gäller valsystemet, men man skall diskutera om
man genom förändringar i valsystemet kan förstärka underlaget för hand-
lingskraftiga regeringar.
Anf. 12 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Olle Svensson bekräftar här min misstanke att man inom so-
cialdemokratin inte vet hur man vill ha det. Det är mycket enkelt att komma
med svepande påståenden om att vi skall förstärka regeringsmakten. Det
kan man naturligtvis diskutera. Hur skall det gå till och på vilket sätt? En
sådan här fråga blir intressant att diskutera först när man får konkreta hand-
lingsalternativ.
Jag har inte sagt nej till någon grundlagsutredning, utan jag ville tvärtom
gärna ha en sådan. Det var socialdemokraterna som efter överläggningarna
konstaterade att de inte ville ha någon ny grundlagsutredning. Från center-
partiets och folkpartiets sida framhärdade vi i utskottsbetänkandet och har
en reservation som kräver en utredning. Många frågor kan tas upp till diskus-
sion.
För klarhets skull vill jag säga att jag inte ser några som helst möjligheter
att ändra det proportionella valsystem som vi nu har. Det skall finnas mycket
starka argument och det skall i så fall konkret kunna visas att de förändringar
man föreslår leder till de eftersträvade resultaten. Någon sådan bevisning
har inte alls förts ifrån socialdemokratisk sida. Det har bara gällt ett slags
frustrering och att man tycker illa om den nuvarande situationen.
Det är folket som bestämmer. Riksdagen får naturligtvis ta sitt ansvar i alla
lägen och förverkliga folkviljan såsom den kommer till uttryck i de allmänna
valen. Det uppfattar man inte som märkligt i Danmark, Norge, Finland och
i en lång rad andra länder med proportionella valsystem. Man löser eller tar
åtminstone itu med landets problem under de förutsättningar som folket har
gett i allmänna val.
Jag instämmer i Olle Svenssons konstaterande om att lagprövningsrätten
skall användas så litet som möjligt men att den skall finnas kvar. Det framgår
även av vår reservation, och det är vår linje. Förutsättningen för det även i
framtiden är naturligtvis att grundlagen - som jag brukar säga - hålls fräsch.
I vår motion har vi angett en lång rad frågor där vi har varit oense och
där vi behöver sätta oss ned och diskutera. Det gäller myndighetsbegreppet,
avgränsningen mellan skatter och avgifter, retroaktiv beskattning, normgiv-
ningsmaktens fördelning och en långa rad andra sådana frågor. Jag skulle
vilja fråga Olle Svensson: Vad är det för fel att se till att grundlagen är sådan
att vi kan tillämpa den utan att råka i gräl med varandra?
Anf. 13 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Herr talman! Eftersom Olle Svensson har åberopat de överläggningar vi
hade, vill jag ändå för ordningens skull bara bekräfta vad som har sagts av
Bertil Fiskesjö och Birgit Friggebo. Det handlade icke i praktiken om några
överläggningar. Jag representerade mitt parti. Vi träffades den 13 februari
under 45 minuter hos Jan Bergqvist på hans kontor. Vi drack en kopp kaffe
och fick utomordentligt gott kaffebröd, det vill jag gärna få antecknat i pro-
tokollet. Vi fick tillfälle att redogöra för vad vi tyckte i de här frågorna, och
sedan hörde icke jag eller någon annan hos oss ett skvatt om detta förrän
vi i tidningarna fick läsa att det inte fanns några förutsättningar för vidare
samarbete på det här området. Detta är vad som har hänt. Några diskussio-
ner eller något liknande har faktiskt inte förekommit mellan partierna för att
få till stånd någon form av gemensam plattform i det här avseendet. Jag har
en bestämd känsla av att vad som sades i krispaketet i höstas när det gäller
den författningspolitiska delen vid närmare eftertanke upplevdes som för-
hastat. Man var tvingad att kratsa kastanjerna ur elden, och då fann man
den här formen genom s.k. överläggningar. Då hade man ändå en ursäkt,
eftersom man inte bara kunde hoppa av det man sade under hösten på detta
område.
Till Olle Svensson vill jag gärna säga att det är självklart att det är problem
för en regering som inte har egen majoritet. Det är inget unikt för Sverige.
Det gäller runt om i den demokratiska världen. Men bara för att de här pro-
blemen finns kan vi inte med författningens hjälp konstruera fram en situa-
tion där ett parti - herr Svensson tänker naturligtvis på sitt eget parti - mer
eller mindre automatiskt skulle ha majoritet.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis erinra om att i det valsystem som kan-
ske ger de största felaktiga utslagen ur proportionell synpunkt, det engelska,
hade man så sent som i slutet av 70-talet en situation där den sittande rege-
ringen hade en enda rösts övervikt i underhuset. När man förlorade den i
samband med ett fyllnadsval tvangs man avgå. Detta om något visar att icke
ens med ett utpräglat majoritetsvalsystem kan det största partiet få någon
form av evig garanti för att kunna regera vidare, och det skall självfallet inte
ha det heller.
Anf. 14 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Herr talman! Olle Svensson ville anföra regeringskrisen förra året som be-
vis för det kaos som råder i vad gäller det parlamentariska läget i Sverige.
Jag höll på att säga gudskelov för denna regeringskris. Den stoppade ändå
de helt idiotiska förslag som skulle ha lett fram till det totala regleringssam-
hället. Finansministern tvingades lägga fram dessa förslag mot bättre ve-
tande. Man kan nästan befara att regeringskrisen delvis tvingades fram där-
för att man skulle ge finansministern möjlighet att avgå, vilket han hade avi-
serat internt i regeringen vid ett tidigare skede.
Jag tycker att det har kommit en del bra förslag från regeringens sida un-
der senare tid, men först sedan krisen var ett faktum. Det har då funnits en
majoritet och man har kunnat föra en någorlunda hyfsad politik. Jag tycker
att socialdemokraterna har gett upp för snabbt när det gäller den här frågan.
Det kan bero på den egna frustrationen man känner när det går utför. De
här ståndpunkterna skulle kunna få mera respekt om det inte vore så att det
är fråga om gamla ståndpunkter som socialdemokraterna har haft mycket
länge.
Handlingskraft fås därigenom att man har en stark politik, att man vill
åstadkomma riktiga förändringar och att man vill genomföra dem. När det
gäller de nya partierna som försöker tränga sig in i riksdagen måste vi be-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
21
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
22
kämpa dem med argument och debatt och med jämförelser med vår egen
politik. Vi skall bekämpa dem med blanka vapen.
Det finns inga förutsättningar för att få en mer grundläggande grundlags-
utredning. Det finns dock en fråga som utskottsmajoriteten säger att det inte
finns något intresse för. Det gäller personvalsfrågan. Jag är inte så säker på
att utskottet har rätt. Även inom socialdemokration höjs det nu röster för
att det vore av intresse att öka möjligheterna till personval. Det kanske i viss
mån faktiskt skulle kunna bidra till att minska intresset för de nyare parti-
erna och motverka - jag vill inte kalla det politikerförakt - den uppfattning
som finns hos många väljare om att de inte har förtroende för oss politiker.
Men inte ens den frågan vill socialdemokraterna gå vidare med. Varför vill
man inte ta itu med åtminstone personvalsfrågan, Olle Svensson?
Anf. 15 OLLE SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Min första författningspolitiska debatt 1969 förde jag med
Per Ahlmark, och jag kan försäkra att den var mycket livligare än den debatt
vi för i dag. Men jag tycker ändå att det är viktigt att vi har en diskussion
kring dessa frågor.
Till Bertil Fiskesjö vill jag säga att jag bara försökte påvisa svårigheterna
att i grundlagen skapa klarhet kring vissa frågor. Jag tycker att Bertil Fiske-
sjö var en aning för optimistisk i sin plädering för att man genom precise-
ringar skulle kunna uppnå större enighet i dessa frågor. Jag tror att det blir
svårt att vinna enighet om dessa preciseringar.
Till Birgit Friggebo vill jag säga att vi vill åstadkomma diskussioner kring
frågorna om att skapa förutsättningar för starka regeringar, men självfallet
har vi ingen övertro på att man genom författningsregler skall kunna åstad-
komma detta. Men nog borde vi väl alla vara överens om att det här har skett
en fantastisk utveckling. Mellan åren 1917 och 1988 hade vi fem partier. Nu
har vi sex partier, och det kan bli åtta. Självfallet blir då svårigheterna större
att skapa regeringar som kan lösa medborgarnas problem. Då kan det väl
inte vara fel att diskutera om man genom ändringar i valsystemet, t.ex. reg-
lerna för nyval och mandatperiodens längd, kan skapa bättre förutsättningar
för en stark regering. Jag tycker inte att man här behöver ha några färdiga
lösningar, utan avsikten var att på lång sikt inför den reform som måste
komma så sent som 1997 börja diskutera dessa frågor. Utan tvivel återkom-
mer denna fråga när folk börjar uppleva de svårigheter som kan skapas på
grund av partisplittringen i parlamentet.
I frågan om personval vill jag säga att jag medverkade till ett förslag i folk-
styrelsekommittén om ett ökat personvalsinslag. Det förslaget väckte föga
intresse och ledde därför inte till någon proposition.
Anf. 16 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Jag har engagerat mig något i en del författningsfrågor och
även i frågan huruvida vi borde ha etiska regler för politiker. Frågan är för
det första vilka krav man skall ställa på politiken, för det andra vilka krav
man skall ställa på debatten och för det tredje vilka krav man skall ställa på
riksdagsledamöterna eller på politikerna över huvud taget.
Kring frågan om hur sanningsenlig den presenterade politiken är har det
varit en viss diskussion. Saken togs upp bl.a. av Birgit Friggebo den 7 novem-
ber förra året när vi diskuterade dessa frågor. Det kan vara svårt att utforma
sådana här etiska regler. Jag vill här nämna en intressant sak. Det här proble-
met är gammalt. I debatten förra året nämndes Pontus Pilatus - han undrade
ju vad som är sanning. Jag erinrade mig en händelse i brittiska parlamentet
år 1812. Då mördades den brittiske premiärministern Spencer Perceval. Han
blev premiärminister år 1809 då han efterträdde Portland. En straffånge som
hade vägrats nåd gick direkt efter det han kom ut från fängelset till parla-
mentet. Han hade fått tag i en pistol och hade ur sin synpunkt turen att möta
kabinettet med premiärministern i spetsen. Straffången tog upp sin revolver
och sköt premiärministern, som då utropade: ”1 am murdered” (”jag är mör-
dad” - man måste översätta utländska uttryck här i riksdagen). Om denna
händelse berättades det i alla läroböcker i historia i England med det intres-
santa tillägget, att detta var första gången som en brittisk premiärminister
talade sanning i underhuset. Det kan alltså finnas anledning att trycka på de
här kraven.
Vad som förvånar mig är att konstitutionsutskottet har en så utomordent-
ligt svag argumentering mot önskemålet om att vi skall låta formulera etiska
regler. Jag har kallat det för Handbok i etik, men man kan naturligtvis kalla
det vad som helst. Utskottet erinrar om att det finns etiska regler för olika
yrkesgrupper, t.ex. advokater och andra jurister och för journalister. Etiska
regler förekommer även inom företagsvärlden liksom inom sjukvården för
läkare och sjuksköterskor. Men så skriver utskottet att det inte är något yrke
att vara politiker. Men visst är det väl ett yrke att vara heltidspolitiker. För
mig är den verksamhet från vilken en människa har sin huvudsakliga bärg-
ning ett yrke. Vi har alltså en mängd yrkespolitiker, och jag tycker därför att
konstitutionsutskottets argumentering att vi utövar våra mandat på grund
av väljarnas förtroende är helt ohållbart. Men alla andra människor här i
samhället som får en uppgift har fått någon eller någras förtroende att full-
göra dessa uppgifter. De skiljer sig alltså inte i något avseende från politiker.
Det argumentet tycker jag därför att utskottet borde upphöra med.
Vidare skriver konstitutionsutskottet ”att en grundläggande strävan i det
författningspolitiska arbetet har varit att i så liten utsträckning som möjligt
reglera partiernas verksamhet och inre förhållanden.”
Men här är det ju inte fråga om att reglera partiernas inre verksamhet.
Detta är ju nonsens! Konstitutionsutskottet, riksdagens förnämsta utskott,
har här en argumentering som ligger på grundskolenivå - ursäkta om det
finns några elever från grundskolan på läktaren!
Litet längre fram skriver utskottet: ”Det ankommer på partierna och yt-
terst väljarna att tillse att deras företrädare i valda församlingar utövar sina
uppdrag på ett moraliskt acceptabelt sätt.”
Det är naturligtvis riktigt, och det är ingen som har argumenterat emot
det.
Så fortsätter den erbarmliga argumenteringen: ”Enligt utskottet skulle av
statsmakterna initierade eller utfärdade regelsamlingar av det slag som före-
slås i motionerna---på ett otillbörligt sätt påverka såväl partiernas inre
liv som de förtroendevaldas möjligheter att driva sin politik och tillvarata
sina väljares intressen.” Det är ju nonsens! Om man ställer etiska krav på en
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
23
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
24
politiker, skulle det alltså försvåra hans verksamhet att tillvarata väljarnas
intressen! Skall därmed underförstås att han inte får fortsätta att ljuga
längre? Eller vad menar man egentligen?
Vidare skriver utskottet: ”En detaljerad reglering skulle också kunna upp-
fattas som ett ingrepp i den grundlagfästa yttrandefriheten.”
Det är ju inte fråga om några detaljerade ingrepp i partiernas verksamhet.
Den här argumenteringen är ju så dum att jag häpnar.
Det finns all anledning att ställa etiska krav på politiker, på den politiska
debatten och på det politiska budskap som de olika partierna för ut.
Jag har även engagerat mig i diskussionen om personval. I den frågan före-
kommer också en mycket egendomlig argumentering. Man säger att vi för
att göra debatten intressantare och få väljarna engagerade måste ha ett ökat
inslag av personval. Det finns emellertid ingen som har kunnat påvisa att
man får bättre politiker därför att man har personval. Se på Finland, Eng-
land och USA! Kan någon påstå att man där har ett bättre urval av politiker?
Det mest fantastiska är att man sedan har ett förslag om att minska antalet
ledamöter i kammaren. Förslaget är att antalet skall minskas med 100 leda-
möter. Det skulle vara intressant att få veta vilka hundra ni vill bli av med.
Är det de senast valda, är det suppleanterna eller är det de äldsta? Jag tillhör
pensionärerna här i riksdagen och undrar om det är vi som skall ut först, så
att det blir bara 249 ledamöter kvar. Man säger att detta är en förutsättning
för att riksdagen skall kunna arbeta bättre.
Detta är också nonsens. Hur kan i så fall det brittiska underhuset med 650
ledamöter fungera, för att inte nämna överhuset med 1 200 ledamöter? I
överhuset är dock de flesta så gamla att de inte orkar gå dit, och därför är
det inte något problem där. Det västtyska parlamentet hade 512 ledamöter,
det franska har 577 och det i USA 435. Det är väl inget problem för dessa
parlament att fungera.
Samtidigt som man vill minska antalet ledamöter vill man ha personval för
att politikerna skall kunna hålla bättre kontakt med väljarna. Jag har unge-
fär 15 000 väljare bakom mig. Om antalet ledamöter skall minskas med näs-
tan en tredjedel, kommer det givetvis att stå fler väljare bakom varje leda-
mot, och då blir det naturligtvis ännu svårare att hålla kontakt med väljarna.
Är det bättre i USA, där en ledamot av representanthuset har 350 000 väl-
jare bakom sig? Han har inga som helst möjligheter att hålla kontakt med
sina väljare. Därför tycker jag att inte heller den argumenteringen håller.
I anslutning till detta krav på personval vill jag peka på det utbredda hyck-
leri som förekommer. Se hur det har gått till i olika valkretsar i Sverige! I
Stockholms län t.ex. har man haft provval inom mitt parti. Ett prowal är ju
så nära man kan komma ett personval, eller hur? Men här struntade man
i stor utsträckning i resultatet av provvalet. En ledamot som hamnade på
adertonde plats vill jag minnas att man plockade in på åttonde plats på riks-
dagslistan, medan riksdagsledamöter som kom på sjunde resp, nionde plats
flyttades till tolfte och fjortonde plats. Vi har för närvarande tio mandat i
Stockholms län. Man tog alltså ingen hänsyn till provvalet, samtidigt som det
här hävdas att vi skall ha ett ökat inslag av personval.
Då hävdar en del att det är så få som deltar i provvalet, kanske mellan 10
och 20 % av väljarna. I Stockholms län ligger man på ca 20 % av de partian-
slutna, vilka i sin tur utgör en bråkdel av det totala antalet väljare. Det häv-
das då att det är dessa som är mest engagerade och känner de personer som
ställer upp i provvalet och att provvalet därför verkligen bör vara utslagsgi-
vande. Men när man inte vill acceptera resultatet av provvalen kan jag inte
förstå hur man kan argumentera för personval. I Göteborg var det ännu mer
häpnadsväckande. En riksdagsman kom där på fjärde plats i provvalet, men
han spolades helt från listan.
Det finns ett argument för personval, nämligen att vid personval kan inte
partiledningar inom distrikten föra fram vissa kandidater och strunta i prov-
valen. Här får väljarna möjlighet att pricka för den kandidat som de vill ha
in i riksdagen. I så fall tror jag inte att det går att möblera om och utan vidare
spola etablerade politiker, vars arbete det inte har riktats någon kritik mot.
Nu säger konstitutionsutskottet, och det tycker jag också är häpnadsväck-
ande, att man inte vill ha någon utredning om personval. Utskottet skriver
att tidigare förslag i den riktningen fått ett svalt mottagande, och detta upp-
fattas av utskottet som att det inte föreligger ett tillräckligt stort intresse för
personval. Utskottet skriver att det tidigare inte var meningsfullt med en ut-
redning, och utskottet gör samma bedömning i dag. Jag frågar mig: Lever
detta utskott i ett vakuum? Jag börjar undra om inte ”KU” skall betraktas
som en speciell förkortning för ”vakuum”, som betyder tomhet. Jag tycker
att de argument som konstitutionsutskottet presterar är mycket tomma. Om
det är någonting som har debatterats under senare tid är det väl frågan om
personval och antalet riksdagsledamöter - för att inte tala om deras löner
och arvoden, som är en ännu intressantare fråga! En annan fråga som har
diskuterats är mandatperiodens längd. Men utskottet gör samma bedömning
som tidigare att det inte föreligger ”tillräckligt intresse”. Detta visar att an-
tingen följer konstitutionsutskottets ledamöter inte med i debatten eller
också har man slumrat när man skrivit detta betänkande, som i betänklig
grad erinrar om tidigare yttranden.
Jag hoppas ändå, herr talman, att det så småningom blir en utredning om
personval. Det finns argument både för och emot personval, och debatten
som pågår är i ganska många avseenden oklar. Därför är det verkligen av
nöden att det blir en utredning av denna fråga.
Anf. 17 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Jag har alltsedan valet 1988 debatterat och skrivit om etik i
politiken, och jag väckte under den allmänna motionstiden i år en motion
om behovet av etiska principer för politiker. Syftet var att åstadkomma en
självkritisk granskning av det politiska uppträdandet, att förbättra detta och
öka allmänhetens förtroende för politiker.
Detta har lett till en rad andra debatter, bl.a. en hos talmannen. Det har
emellertid visat sig vara svårt att formulera sådana här principer - de ter sig
så självklara. Men det är uppenbart att det självklara ändå är någonting som
man bryter mot esomoftast, t.ex. när man marknadsför sina visioner utan att
beskriva konsekvenserna för olika grupper i samhället och utan att beskriva
hur målet och visionerna skali förverkligas. I min motion föreslog jag att man
skulle ha en parlamentariskt sammansatt grupp, under talmannens ledning,
med både rikspolitiker och kommunalpolitiker. Gruppen skulle utreda frå-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
25
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
gan vidare och komma med förslag till etiska principer och förslag till hur
tillämpningen skulle kunna följas. Talmannen har haft en diskussion med
några rikspolitiker, statsvetare och journalister. Slutsatsen blev att det här
med etiska principer var fel form för arbetet. Man ansåg dock att debatten
var viktig. Jag tror inte att vi skall stanna vid det här. Det räcker inte med en
debatt då och då när övertrampen blir för grova. Vi måste förebygga över-
trampen för att få och för att behålla allmänhetens förtroende.
Nästa steg blir, som jag ser det, att vi självkritiskt granskar vad som har
hänt här i riksdagen, vad som har hänt kommunalt och landstingskommunalt
under den gångna treårsperioden. Därefter bör vi sammanfatta detta. Vi bör
också följa vad som händer i den kommande valrörelsen för att därefter åter-
uppta debatten i förhoppning om att kunna finna en form för skapandet av
en plattform för etik i politiken. Det får inte bli bara en dagslända, utan det
måste vara en permanent del i det politiska arbetet. Själv kommer jag givet-
vis att driva den här frågan vidare. Det var ett personligt vallöfte 1988, och
när nu förslaget, med en grupp under talmannens ledning, har fallit får vi
väl ordna en parlamentariskt sammansatt grupp på annat sätt. Jag tror att
vi behöver även en och annan lekman med i den gruppen. Man blir så lätt
hemmablind.
26
Anf. 18 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Hugo Hegeland sade bland mycket annat, att det finns anled-
ning att ställa etiska krav på den politiska debatten. När jag lyssnade till vad
Hugo Hegeland hade att säga om konstitutionsutskottet blev jag benägen att
ivrigt instämma i hans påstående. Det var rallarsvingar från Hugo Hegelands
sida. Jag skall inte moralisera över det. Det må vara tillåtet i en politisk de-
batt att gå till vissa överdrifter för att bättre belysa det man tycker är angelä-
get, och man måste ha möjlighet att tala efter sitt eget temperament.
Jag har begärt ordet för att säga att jag tycker att det är obehagligt när vi,
som har grubblat på denna fråga i konstitutionsutskottet, framställs som nå-
got slags moraliskt föraktliga individer, eller i varje fall individer som ogillar
moral, och som har låga etiska principer, när vi har funnit att det är ogörligt
att på ett begripligt sätt tillgodose motionärernas önskemål. Jag vägrar att
ta på mig själv dessa etiketter såsom de påklistras av vissa debattörer här i
riksdagen och även av en och annan utanför denna riksdag, personer som
försöker komma in i riksdagen och därför framställer sig som särskilt heder-
liga. Vad den konkreta frågan gäller är ju på vilket sätt särskilda etiska regler
för politiker skall sättas upp och vad dessa regler skall innehålla för att de
skall vara meningsfulla. Hur skall man avgöra om någon bryter mot dessa
regler eller ej?
Helt allmänt tycker jag att den debatt som har förts i dessa frågor stryker
den vulgärdebatt medhårs som för närvarande förekommer i samhället angå-
ende politiker. Denna debatt är en av orsakerna till i varje fall vissa nya upp-
blossande partier. Jag skäms inte ett dugg för att ha varit politiker under
halva mitt verksamma liv. Jag skäms inte för någonting som jag har varit med
om att argumentera för och besluta om. Jag anser mig inte ha begått några
oetiska och omoraliska handlingar. Samma känsla har naturligtvis de allra
flesta som har varit politiskt aktiva och politiskt verksamma. Man har käm-
pat på och gjort så gott man har kunnat. Man har arbetat för det som man
har trott på, slagits för det och kanske tagit till ett och annat överord i hetsiga
debatter. Men det tycker jag i och för sig inte är någonting att uttala mora-
liska förkastelsedomar över. Vi måste någon gång, från aktiva politikers
sida, våga stå upp och försvara demokratins grunder, den fria politiska de-
batten samt den omständigheten att det finns olika politiska partier som
kämpar mot varandra på grund av att man står för olika idéer.
Jag tycker att det är väldigt farligt om vi bara bockar, bugar och slickar i
oss alla dessa överdrivna och sakligt ogrundande floskler som vräks mot ak-
tiva politiker. Det bidrar också till att skrämma bort människor från politi-
ken, människor som vill göra en seriös insats, och i stället locka dit skojare.
Vi får akta oss för att själva karakterisera politikerrollen på ett sådant sätt
att vi skrämmer bort de bästa i samhället från politisk verksamhet.
Anf. 19 HUGO HEGELAND (m):
Fru talman! Bertil Fiskesjö talar om rallarsvingar, och han får gärna upp-
fatta det så. Men det intressanta är om han kan påvisa något felaktigt i det
jag sade eller att jag inte höll mig till sanningen. Jag vill hävda att jag absolut
gjorde det.
Bakgrunden till detta s.k. politikerförakt eller misstroende är att folk
tycker att politiker inte agerar som de säger. De lovar en sak och gör en an-
nan. Man har haft olika affärer också, vilket inte heller lär vara obekant.
Men utskottet har ytterligare ett, som jag tycker, erbarmligt argument. Man
säger:
”Utskottet vill i sammanhanget” - det handlar om formulering av etiska
regler för politiker - ”framhålla att en grundläggande strävan i det författ-
ningspolitiska arbetet har varit att i så liten utsträckning som möjligt reglera
partiernas verksamhet---.
Av vad som anförts framgår att utskottet inte finner det troligt att det
skulle gå att uppnå enighet mellan alla politiska partier om annat än mycket
allmänt hållna etiska regler för politisk verksamhet.” Det är mycket möjligt,
men skulle vi resignera bara därför att det inte går att uppnå annat än allmän
politisk enighet, skulle vi inte kunna göra mycket. Då får man kompromissa,
vilket inte lär vara obekant för Bertil Fiskesjö. Det argumentet är alltså helt
ohållbart.
Vi vill ha en utredning som tittar på om det går att formulera några regler.
Hur i all världen kan man göra det för medicinare, jurister, journalister,
t.o.m. för företagare och på en del andra områden? Men när det gäller politi-
ker går det inte. Då kränker vi demokratin. Då skall vi försvara demokratin,
säger Bertil Fiskesjö, och inte dra ner den politiska debatten. Det är också
ett nonsensargument, det har inte med saken att göra. Varför går det inte att
formulera etiska regler för politiker, framför allt heltidspolitiker, när det går
att göra det för en rad andra yrkesgrupper? Medicinare har haft etiska regler
sedan antikens tid. Även inom rättsväsendet ställs höga krav. Om vi verkli-
gen skall kunna vända det ökande politikerföraktet, tror jag att en förutsätt-
ning är att vi ställer särskilda krav på aktiva yrkesverksamma politiker. Vi
utsätts ju alltid för en offentlig belysning. Därför ställs faktiskt större krav
på oss. Vi har en ständig bevakning över oss, vilket är helt riktigt i ett parla-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
27
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
28
ment. Jag tror att det skulle underlätta för åtskilliga politiker om vi ändå
hade en enkel etisk kodex eller en handbok. Där går det att reservera sig.
Det kan Bertil Fiskesjö, och alla som vill, göra om det inte passar.
Anf. 20 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Om man skall bemöta flosklerna är det väldigt bra om man
har städat i eget hus. Därför vill jag ta upp den självkritiska granskningen.
Övertramp drabbar oss alla. Människor ute i samhället drar oss alla som
är verksamma i det politiska livet över en kam. Därför är det så viktigt att vi
alla gör en självkritisk granskning.
När vi införde etiska principer för prövning av nya behandlingsmetoder
hade man precis samma debatt inom läkarkåren. Att frågan kom upp be-
rodde på att man dels prövat nya läkemedel på fångar, dels hade prövat väl-
digt skadliga metoder i fånglägren under andra världskriget. Man ville före-
bygga och förhindra att detta skulle ske igen. Den diskussion som fördes i
början av 60-talet inom läkarkåren handlade om att detta ströp den fria
forskningen och debatten. Diskussionen ledde dock fram till några grundläg-
gande principer om hur man skall behandla sina patienter. I dag är det inte
någon som vill vara utan denna plattform att stå på, men det är många gånger
svårt att formulera det som ter sig så självklart. Jag är ute efter att hitta en
form och därför tar jag till mig både vad utskottet har sagt och vad som sägs
ute i debatten. Jag vidhåller att vi bör återkomma till denna diskussion när
valet är över. Tack.
Anf. 21 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Mycket skall man höra. Politikers verksamhet jämförs med
torterares. Det anser jag vara ganska magstarkt, om jag får ta till ett hårt
uttryck. Enligt min mening är detta ett exempel på det sätt på vilket man inte
bör föra en debatt av det här slaget.
För tydlighetens skull måste jag kanske säga några självklarheter. Jag är
medveten om att det finns politiker som trampar snett - visst är det så - lik-
som det finns sådana som trampar snett inom alla möjliga andra grupper i
samhället. Sådant skall naturigtvis avslöjas i den allmänna debatten så att
väljarna kan dra sina egna slutsatser. Men jag vänder mig emot att man ka-
rakteriserar politiker över lag - politiker, som jobbar och sliter i kommunala
nämnder och styrelser på alla möjliga poster i samhället - som nästan halv-
kriminella. Vad blir det för demokratisyn över huvud taget i samhället, om
inte någon vågar stå upp och ta tag i den här debatten?
Jag vet att det är farligt att sticka upp huvudet i en sådan här diskussion.
Jag kan mycket väl tänka mig morgondagens tidningsrubriker, nämligen att
det är jättefint att förorda etiska regler för politiker. Det anses upphöjt och
bra. För övrigt vet inte folk vad etik betyder. Det är ett utländskt ord, men
det är vackert och det ger ett intryck av att man är litet förnämare och finare
än alla andra.
Vi i konstitutionsutskottet har funderat över etiska regler och vi har funnit
att vi inte klarar av att utforma några sådana, men vi befinner ju oss på
grundskolenivå, enligt Hugo Hegeland. Men, Hugo Hegeland - som jag an-
tar har klivit ur grundskolan - formulera då dessa regler, så att vi en annan
gång kan ta ställning till konkreta förslag! Denna uppmaning riktar sig också
till Barbro Westerholm. Hur skall en regelsamling i etik för politiker se ut?
Lägg fram konkreta förslag i stället för att använda allmänna talesätt, så att
vi har någonting att diskutera!
Anf. 22 CLAES ROXBERGH (mp):
Fru talman! I det här parlamentet går man inte ens så långt som man gör
i vissa andra parlament. Vi är faktiskt sämre än vad man är i USAs kongress.
Där ställs det vissa krav på en offentlig redovisning, t.ex. att man skall ange
vilka intressen man företräder. Ett minimikrav vore att vi åtminstone nådde
upp till de krav i detta avseende som andra parlament ställer, för där utgör
inte detta något problem.
Vi i miljöpartiet har avgett en reservation till detta betänkande, som jag
trots allt vill yrka bifall till. Reservationen handlar om etikregler för politi-
ker. Jag avser att begära votering om denna reservation.
Om andra yrkesgrupper såsom läkare och ingenjörer kan klara av detta
med etikregler, undrar jag varför i hela fridens namn inte politiker skulle
kunna klara det. Det borde inte vara så märkvärdigt att komma överens om
de spelregler som vi politiker skall hålla oss till. Ett fåtal kan inte skapa så-
dana regler, utan de kan införas endast genom ett consensusbeslut, för detta
är någonting som vi alla måste vara överens om. Det vore nog nyttigt med
etikregler. Vi skulle skärpa oss i vissa sammanhang och inte låta löften och
annat alltför lättvindigt halka över våra läppar.
Anf. 23 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Det är svårt med kommunikation. När man vill missförstå, så
gör man också det. Bertil Fiskesjö vrängde då till det. Jag gav bakgrunden
till de etiska principer som läkarna tog fram. Jag gjorde ingen jämförelse
mellan politikers inställning och de uppfattningar som låg bakom läkarnas
etiska regler.
Bertil Fiskesjö efterlyste konkreta förslag. Jag har publicerat ett antal så-
dana förslag och dem har jag byggt på vad som gäller för olika yrkesgrupper.
Dessa förslag har diskuterats och jag har tagit intryck av debatten. Jag är
beredd att arbeta vidare på den linjen. I min motion har jag skrivit: ”De
olika yrkesgruppernas regler men också bibelord som 'Allt vad ni vill att
människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem’ kan vara en
utgångspunkt för utarbetandet av etiska regler för politiker”.
Jag anser att jag har lagt ned mycket arbete på detta, så det är inte någon-
ting som jag bara har stått och tyckt till om. Det här är ingen dagslända,
utan det gäller oss alla. Vi har säkert själva begått en rad fel, om vi tittar i
backspegeln. Jag vill inte framhäva någon framför någon annan. Vi har ett
gemensamt intresse av att tackla detta.
Jag har tagit intryck av diskussionen som man har fört i konstitutionsut-
skottet. Det finns vissa kommunikationsglapp i det här sammanhanget, men
dem skall vi försöka överbrygga.
Anf. 24 HUGO HEGELAND (m):
Fru talman! Jag vill först till Bertil Fiskesjö säga att det kanske inte är så
dumt att ligga på grundskolenivå, så mycket som ni sysslar med grundlagen.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Grundlagsfrågor
Jag delar uppfattningen att det är ett misstag att karakterisera politiker över
lag som en sämre sorts människor. Vi skärs över en kam. Jag håller med om
att det är fel att hela riksdagen får ta ansvar för olika beslut som inte har
fattats med majoritet.
Det är dock ett faktum att när det gäller folks förtroende för olika i sam-
hället arbetande grupper och heltidspolitiker, ligger politikerna i botten till-
sammans med journalister. I och för sig är inte det så underligt. Den politiska
debatten ligger tyvärr ofta på en ganska låg nivå.
Bertil Fiskesjö talade om populism. Han sade att det är ”fint” att förorda
etik, och det fick vi också höra i förra debatten i november. Jag bestrider
bestämt att detta skulle vara ett utslag av populism. Liksom Barbro Wester-
holm har jag sedan lång tid tillbaka engagerat mig i dessa frågor. Vi har lagt
fram förslag och deltagit i symposier, där även professorer i filosofi och do-
center i statskunskap - en av dessa var för övrigt Bertil Fiskesjö, men han
deltog inte i den diskussionen - var närvarande. Denne docent i statskun-
skap försvarade lögnen i politiken. Lögnen är absolut nödvändig, sade han,
och jämförde med avtalsförhandlingar. Det går inte att föra avtalsförhand-
lingar om man inte får använda lögn och lämna felaktiga uppgifter, så att
man kan lura motståndaren. Enligt honom var det självklart att detsamma
gäller för politiken. Man skall kunna lura motståndaren. Det behövs inga
etiska regler. Det är alltså en docent i statskunskap vid Stockholms universi-
tet som har sagt detta.
Bertil Fiskesjö sade vidare att det är lätt att tala om etik, för folk begriper
inte riktigt vad det är. Då får jag väl tala om för dem som inte vet att etik är
det grekiska ordet för moral, och moral vet de flesta vad det är. Man kan
t.ex. börja med de tio budorden och sedan gå vidare och precisera andra
regler. Det kan inte vara något problem.
Fru talman! När man nu talar sig varm för ökat inslag av personval, vill jag
hävda att det faktiskt är ännu viktigare att ha en handbok i etik för politiker.
Anf. 25 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! För att anknyta till detta med personval vill jag fråga Hugo
Hegeland om det är etiskt försvarligt eller ej att gå in för personval. Jag är
litet osäker om Hugo Hegelands uppfattning i den frågan, efter det anför-
ande om personval som han tidigare höll. Från ärade riksdagskolleger som
anser sig vara kunniga och duktiga när det gäller etik och moral begärde jag
några konkreta förslag som vi i konstitutionsutskottet kan ta ställning till.
Barbro Westerholm citerade Nya testamentet - allt vad ni vill att männi-
skorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är en fin sats,
mycket bra. Är det detta som skall vara den etiska regeln för politiker? Hugo
Hegeland talade om de tio budorden. Det är inget fel på de tio budorden.
Är det dessa som skall utgöra den etiska regelsamlingen för politiker? Jag
har velat föra ned diskussionen på denna litet mer konkreta och mänskligt
begripliga nivå för att de som ständigt gör utsvävningar, inte bara här utan
också ute i den allmänna debatten, skulle få något motord och för att något
krav skulle ställas på dem att visa att de är tillräckligt moraliskt högtstående
för att tala om vad det är för en moral som de själva står för.
30
Anf. 26 HUGO HEGELAND (m):
Fru talman! Jag reste mig upp för att anmäla att jag inte har någon ytterli-
gare replikrätt. Men jag får nu hålla ett nytt anförande. Det tänker jag inte
göra. Jag tänker bara säga till Bertil Fiskesjö, eftersom han ställde en direkt
fråga till mig, att vi vill att man skall tillsätta en kommitté för att utreda hur
man bör formulera regler i etik när det gäller politiker, eftersom man har
klarat av att göra det för rader av andra yrkesgrupper. Man har även sådana
regler i vissa andra parlament. Det är detta som vi behöver. Sedan får vi se
vad man kommer fram till. Detta är ett mycket starkt önskemål. Både
Barbro Westerholm och jag, och säkerligen åtskilliga andra, är villiga att
ställa upp.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU40 Kollektivanslutning och organisationsanslutning.
Anf. 27 HANS NYHAGE (m):
Fru talman! År efter år har frågan om tvångsanslutning av medlemmar till
det socialdemokratiska partiet diskuterats i riksdagen. Med envishet har vi
moderater genom åren hävdat att den skam för en demokrati som en kollek-
tivanslutning av människor till ett politiskt parti utgör måste rensas bort.
Lika envist har åtgärden försvarats från socialdemokratiskt håll, och trots
upprepade uttalanden av riksdagen om att denna ovärdiga anslutningsform
måste upphöra, har såväl partiet som de fackliga organisationerna i det
längsta ej brytt sig om vad majoriteten i riksdagen har uttalat. Denna oför-
svarliga nonchalans har självfallet lett till krav på lagstiftning för att få slut
på dumheterna.
Lagstiftningskravet har tyvärr avvisats på grund av att vänsterpartiet inte
har vågat fullfölja sitt avståndstagande mot tvångsanslutningen. Mer var den
inställningen inte värd än att när det verkligen fanns möjlighet att få slut på
eländet hoppade vänsterpartiet av. Men trycket mot socialdemokraterna
från skilda håll att avskaffa denna icke-demokratiska form av medlemsan-
slutning blev med tiden allt svårare att stå emot. Kvarnstenen kändes allt
tyngre, och till slut, efter många om och men, beslutade 1987 års partikon-
gress att tvångsanslutningen skulle upphöra - dock inte med omedelbar ver-
kan, vilket hade varit naturligt, utan först efter ytterligare fyra år.
Men givetvis klarade man inte av denna enkla uppgift utan ytterligare
krumbukter. Till varje pris gällde det ju att finna andra inkomstkällor, när
man nu inte direkt skulle kunna tvinga av ett antal människor, ofta nog icke
socialdemokrater, medlemsavgifter mot deras vilja. Alltså har man i stället
bestämt sig för att ansluta hela organisationer, i vilka i princip just samma
människor är medlemmar. Och så har man då löst den viktiga fråga som det
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Kollektivanslutning
och organisations-
anslutning
31
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Kollektivanslutning
och organisations-
anslutning
32
tydligen utgör att till varje pris få avgifter till det socialdemokratiska partiet
från människor som inte vill tillhöra det.
Organisationsanslutningen är naturligtvis en lika stor skam som den tidi-
gare kollektivanslutningen. Även denna anslutningsform måste naturligtvis
stoppas.
Fru talman! Enligt regeringsformen är varje medborgare skyddad mot
tvång att ge sin åskådning till känna i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat
sådant hänseende. Regeringsformen skyddar också mot åsiktsregistrering
och integritetskränkningar genom ADB-registrering. Detta tycker vi alla är
självklarheter i en politisk demokrati. Lika självklart borde det rimligen vara
för alla att inse att det uteslutande är den enskilde själv som skall avgöra
eventuell partianslutning och vilket parti det i så fall är fråga om. Men så är
det uppenbarligen inte av utskottsmajoritetens agerande att döma.
Regeringsformen ger inte något skydd mot kollektivanslutning till poli-
tiskt parti. Därför är det nödvändigt att grundlagarna regleras genom en ny
paragraf i regeringsformen som ger skydd mot denna anslutningsform. Detta
har också föreslagits i en gemensam motion från de tre borgerliga partile-
darna. De socialistiska ledamöterna i konstitutionsutskottet går emellertid
mot detta berättigade krav, vilket är föga förvånande men så mycket mer
avslöjande om den reella innebörden av den socialdemokratiska partikon-
gressens ställningstagande.
Socialdemokraterna har uppenbarligen aldrig avsett att det skall vara defi-
nitivt slut med möjligheten att med tvång ansluta medlemmar till partiet.
Denna möjlighet skall hållas öppen för att kunna tillgripas när tillfälle bjuds.
På annat sätt går det ju inte att tolka deras negativa inställning till att grund-
lagsskydda också den enskildes rätt att själv välja partitillhörighet. Om man
verkligen menade allvar med kongressbeslutet är det en fullkomlig självklar-
het att också ställa sig bakom grundlagskravet.
Fru talman! Socialdemokraternas agerande i kollektivanslutningsfrågan
är föga heroiskt eller hedervärt. Det vittnar om det absolut nödvändiga i att
människor ges grundlagsskydd från politiskt medlemsstvång. Detta är också
innebörden av yrkandet i reservation 1 från de borgerliga ledamöterna i kon-
stitutionsutskottet, till vilken jag härmed yrkar bifall. Jag yrkar bifall även
till reservation 3 från samma partiföreträdare. Denna reservation gäller or-
ganisationsanslutningen. Denna anslutningsform hör lika litet som kollektiv-
anslutningen hemma i ett demokratiskt samhälle. Jag yrkar således bifall till
reservationerna 1 och 3.
Anf. 28 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Vi visste alla hur beroende socialdemokratin är av LO. Vi
visste att det socialdemokratiska partiet, regeringen och LO stöder varandra
med ekonomiska bidrag i utbyte mot lagar och stöd i valkampanjer. Men
Feldts bok blev även för mig faktiskt en nyhet. Jag var inte klar över att ett
mycket nära samarbete vid regelbundna träffar, överläggningar och diskus-
sioner i snart sagt varje politisk fråga förekom och att frågorna skulle förank-
ras i LO innan den uppenbarligen över huvud taget diskuterades i den social-
demokratiska riksdagsgruppen. Att det fanns något som hette lilla LO/SAP-
gruppen kände jag inte till.
Men nu har vi fått ytterligare bekräftelse på det beroende som finns mellan
det socialdemokratiska partiet och regeringen och regeringsmakten och en
intresseorganisation som ju LO utgör. Det ges i Feldts bok också exempel
på vilka uttryck detta kan ta sig. Jag citerar ur boken: ”Till slut sade Stig
Malm rent ut till oss att LO:s stöd för partiet i valet nu hängde på att vi gick
dem till mötes i semsterfrågan.”
På en annan sida berättas det om en gåva på 50 milj.kr. som överlämnades
från LO till det socialdemokratiska partiet.
Kollektivanslutningen har nu ersatts en s.k. organisationsanslutning, dvs.
att det inte är enskilda individer som ansluts till partiet utan fackliga avdel-
ningar. Ett av syftena med detta är naturligtvis att möjliggöra det fortsatta
penningflödet och LOs inflytande över partiets politik och nomineringarna
till kommuner, landsting och riksdag. Att det förekommer otillbörliga på-
tryckningar har vi under senare år fått allt fler exempel på. Fackliga avdel-
ningar har hotat med att dra in sitt stöd, om inte socialdemokratin har ut-
nämnt t.ex. en viss socialchef.
Vi reservanter anser nu att det är dags för riksdagen att göra ett uttalande
om att anslutning av organisationer till politiska partier inte bör förekomma.
Vi vet ju alla att kollektivanslutningen som nu är avskaffad blev avskaffad
just på grund av den opinionsbildning som skedde utanför det socialdemo-
kratiska partiet, bl.a. på grund av de uttalanden som riksdagen under många
år gjorde. Det är min förhoppning att denna typ av uttalanden så småningom
också kommer att leda fram till att den här organisationsanslutningen kom-
mer att avskaffas. Det kommer kanske att ta åtta tio år. Vi måste först in-
vänta att miljöpartiet, om partiet nu kommer att finnas kvar i riksdagen efter
nästa val, och vänsterpartiet ansluter sig till den här typen av uttalanden.
Det har ju alltid diskuterats om den här saken inte är en intern fråga för
LO och socialdemokraterna. Partierna är ju grundelementen i vår demo-
krati. Det hela vilar ytterst på principen en man eller kvinna och en röst. För
att återkomma till den diskussion som vi hade i det tidigare ärendet vill jag
säga att jag inte tror att det gagnar möjligheterna att föra en kraftfull politik
om partierna i alltför hög grad är beroende av diverse särintressen, så att
man inte kan hävda allmänintresset tillräckligt kraftfullt. Detta är bakgrun-
den till att jag tycker att riksdagen har med den här frågan att göra.
Fru talman! Jag yrkar därmed bifall till reservation 3.
Anf. 29 EVA BENGTSSON (mp):
Fru talman! Till Birgit Friggebo skulle jag vilja säga att vi har samma upp-
fattning i denna fråga, vi har redan anslutit oss.
För övrigt ber jag att få yrka bifall till miljöpartiets reservationer 2 och 4.
Anf. 30 SÖREN LEKBERG (s):
Fru talman! Jag tror att det var Hans Nyhage som påpekade att det här är
ett gammalt debattämne. Här i riksdagen är det ofta gamla debattämnen
som vi diskuterar. Just det här debattämnet känns minst sagt avslaget, efter-
som kollektivanslutningen inte längre existerar och inte längre borde vara
ett problem. Trots detta vill nu de borgerliga partierna, med stöd av miljö-
partiet, införa ett förbud mot något som alltså inte längre existerar.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Kollektivanslutning
och organisations-
anslutning
3 Riksdagens protokoll 1990191:112
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Kollekti vanslutning
och organisations-
anslutning
34
Låt mig göra en tillbakablick och se hur frågan har behandlats under årens
lopp. Det ger inte bara perspektiv på frågan, utan det visar också att det har
skett en markant åsiktskantring inom framför allt centern och folkpartiet.
Under 70-talet och i samband med den stora grundlagsreformen diskute-
rades ju bl.a. kollektivanslutningsfrågan mycket ingående. Moderaterna
ville redan då i grundlagen införa bestämmelser mot kollektivanslutning och
detta med den motivering som Hans Nyhage här i dag har framfört med fre-
nesi. Moderaterna var alltså inte då främmande för att gå in och i detalj re-
glera organisationernas inre arbete och inre verksamhet. Från folkpartiets
och centerns sida var man däremot då betydligt försiktigare. Riksdagen
skulle i första hand uttala sig emot kollektivanslutningen, sade man. Genom
åtgärder från partiernas sida i form av opinionsbildning och fri diskussion
skulle man få till stånd en ändring. Centern och folkpartiet motiverade sin
inställning med att man ogärna ville ge sig in på en lagreglering av organisa-
tionernas inre verksamhet. En sådan reglering kunde nämligen få negativa
konsekvenser på det organisationsrättsliga området, sades det då. I grund-
lagberedningens betänkande som centern och folkpartiet tidigare har åbero-
pat heter det att det är nödvändigt att visa stor varsamhet. Om däremot otill-
fredsställande förhållanden uppstår, får man i första hand sätta sin lit till den
offentliga debatten och kritiken. Ett lagstiftningsingripande kan te sig påkal-
lat endast om kritiken står maktlös inför obestridliga missförhållanden,
skrevs det i grundlagberedningens betänkande.
Under åren 1976-1982, då vi hade borgerliga regeringar och en borgerlig
majoritet i riksdagen, presenterades inget lagförslag om förbud mot kollek-
tivanslutningen. Riksdagsmajoriteten uttalade sig visserligen mot kollektiv-
anslutningen. Det rörde sig om opinionsbildning, men något lagförslag pre-
senterades aldrig under dessa år.
Nu när kollektivanslutningen inte längre existerar vill man lagreglera. Fru
talman! En märklig omsvängning har skett inom centern och folkpartiet. Ti-
digare har man av principiella skäl velat undvika en lagreglering, men nu
tycks man ha blivit besatt av den moderata korstågsandan mot socialdemo-
kratin och arbetarrörelsen. Från att tidigare ha varit helt ensamma om ett
grundlagsfäst förbud har nu moderaterna fått sällskap av centern och folk-
partiet.
Fru talman! När det sedan gäller förslagen om att i lag införa förbud mot
den s.k. organisationsanslutningen vill jag framhålla följande. Numera kan
man alltså bara individuellt, dvs. efter egen ansökan, bli medlem i det social-
demokratiska partiet. För lokala fackliga organisationer finns det en möjlig-
het att genom beslut organisationsansluta sig till den lokala arbetarkommu-
nen. Detta innebär att det är organisationen som ansluter sig som juridisk
person och inte dess medlemmar. Medlemmarna i den organisationsanslutna
fackföreningen blir således inte medlemmar i det socialdemokratiska par-
tiet, men den lokala fackliga organisationen får på detta sätt möjlighet att
vara med och påverka i det socialdemokratiska partiet, att föreslå kandida-
ter, att föra fram förslag osv.
I samband med behandlingen av motionerna om förbud mot organisa-
tionsanslutningen har utskottet fått de rättsliga aspekterna närmare belysta.
Det framgår att lagregleringar av den art som föreslås i motionerna med den
uppbyggnad som de politiska partierna har faktiskt kan få organisationsrätts-
liga konsekvenser som i dag inte fullt ut kan överblickas. Vidare är det prin-
cipiellt betänkligt att reglera de politiska partiernas inre arbete. Det bör
också ankomma på de fackliga organisationerna att själva fatta beslut i egna
angelägenheter. Utskottsmajoriteten står alltså fast vid sin ståndpunkt, att
man inte skall införa några förbud, utan man skall avstyrka förslagen om
förbud mot organisationsanslutningen.
Fru talman! Det finns ett nära samarbete mellan socialdemokratin och
fackföreningsrörelsen. Denna samverkan har sina rötter långt tillbaka i arbe-
tarrörelsens historia. Genom att arbeta på två fronter - den politiska, i kom-
muner, landsting och riksdag, där man utnyttjar den allmänna och lika röst-
rätten, samt den fackliga, där man genom förhandlingar med arbetsgivarna
förbättrar de anställdas villkor - har arbetarrörelsen steg för steg förbättrat
villkoren för de många vanliga människorna i vårt land. Reformer som lag-
stadgad semester, ATP, allmän sjukförsäkring, en demokratisk skola, utbild-
ning för alla, lagstiftning på arbetsmiljöområdet och på arbetsrättens om-
råde är några exempel på resultatet av denna samverkan. Genom samarbete
och demokratiska kollektiva beslut har tryggheten, friheten och mångfalden
ökat för den enskilda människan i vårt land.
Facklig och politisk samverkan kommer att vara nödvändig i framtiden.
Det kommer alltid att finnas en höger—vänster-skala i politiken. Om de
många vanliga människornas intressen skall värnas, behövs ett socialdemo-
kratiskt parti med bred förankring bland löntagarna som motvikt, inte bara
mot de borgerliga partierna, utan inte minst mot näringslivet och mot den
borgerliga pressens dominans.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i detta betänkande.
Anf. 31 HANS NYHAGE (m):
Fru talman! Debatten om kollektivanslutningen är avslagen, anser Sören
Lekberg. Kollektivanslutningen existerar inte längre, påstår han. För tillfäl-
let existerar den inte i dess tidigare form, däremot i form av organisationsan-
slutning och den är lika odemokratisk.
Numera kan man bli individuellt ansluten till det socialdemokratiska par-
tiet, framhåller Sören Lekberg med stolthet. Vilket framsteg efter 100 år
som parti! För oss moderater har den frivilliga anslutningsformen alltid varit
fullkomligt självklar.
För tillfället existerar alltså inte kollektivanslutningen, men vilka garan-
tier har vi för framtiden? Vilka garantier finns för att socialdemokraterna
inte åter, när tillfälle ges, kommer att tillgripa denna anslutningsform? Om
Sören Lekberg nu menar allvar med att kollektivanslutningen för alltid är
borta, vad finns det då för rimligt skäl att säga nej till ett grundlagsskydd i
sammanhanget? Vad finns det för rimligt skäl att inte medverka till grund-
lagsskydd, om man verkligen menar allvar med att kollektivanslutningen de-
finitivt är borta?
Jag vill fråga Sören Lekberg: Varför kan inte socialdemokraterna använda
sig av en demokratisk form för medlemsanslutning, i likhet med alla övriga
partier här i riksdagen? Varför måste man till den individuella anslutningen
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Kollektivanslutning
och organisations-
anslutning
35
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Kollektivanslutning
och organisations-
anslutning
36
även koppla den icke-demokratiska organisationsanslutningen? Jag är tack-
sam för svar på de frågorna.
Anf. 32 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Jag skulle vilja ta tillfället i akt och uppriktigt be miljöpartiet
om ursäkt för att jag har missuppfattat deras stöd för organisationsanslut-
ningen. De hade en egen reservation som jag inte uppmärksammade.
Sören Lekberg säger att frågan om kollektivanslutning inte är aktuell och
drar hela historien om 70-talet och 60-talet. Precis som i alla andra frågor
man diskuterar med socialdemokraterna är det något från anno dazumal
som återupprepas hela tiden. Men kollektivanslutningen är i högsta grad ak-
tuell, eftersom den har tagit sig helt nya former. Svenska folket upplever
t.o.m. att den i högsta grad är aktuell. Beroendet mellan LO och det social-
demokratiska partiet har bidragit till den ekonomiska kris som vi nu alla får
betala priset för. Det är möjligt att man, om man själv arbetar inom den fack-
liga organisationen eller inom socialdemokratin, inte ser detta. Man ser inte
skogen för alla träd. Men så är det faktiskt. Det sägs att de lokala fackliga
organisationerna får medverka, föreslå kandidater, m.m. Vi har sett exem-
pel på att det förekommer rena utpressningsmetoder.
Sören Lekberg gav en mycket vacker beskrivning av att den fackliga rörel-
sen och det socialdemokratiska partiet tillsammans arbetar och strävar mot
gemensamma mål. Det var också något som kanske gällde för 20, 30 eller
40 år sedan. I dag är det inte på det sättet. Det socialdemokratiska partiets
beroende av olika särintressen och stora starka intresseorganisationer påver-
kar i dag landets utveckling negativt. Nu kan man säga att det inte har direkt
med den principiella frågan att göra. Det kan jag hålla med om. Men man
kan ändå få utveckla vilket resultat de här företeelserna ger.
Lagstiftningen om kollektivanslutning handlar ytterst om individens fri-
och rättigheter och om att i dag förebygga eventuellt kommande missbruk.
Det finns en rad grundläggande fri- och rättigheter som är inskrivna i lagen
för att just förebygga missbruk. Det är inget konstigt med att vi föreslår en
sådan lag. Det finns en hel del fri- och rättigheter som i dag inte utsätts för
missbruk. Jag antar att Sören Lekberg inte hävdar att vi skall ta bort dem ur
lagstiftningen.
Anf. 33 SÖREN LEKBERG (s):
Fru talman! Jag måste rätta Hans Nyhage när han beskriver hur det går
till att bli medlem i det socialdemokratiska partiet. Jag vet inte om han har
missförstått det eller om han medvetet ger en dålig beskrivning. Man kan
bara bli medlem i det socialdemokratiska partiet individuellt. Man måste
själv lämna in en medlemsansökan. Däremot ges en öppning för en facklig
organisation på det lokala planet att ansluta sig. Men då blir inte den organi-
sationens medlemmar anslutna. Anslutningen ger en möjlighet för den fack-
liga organisationen att komma med förslag och påverka. Det är detta som
Birgit Friggebo tycker är fult, att fria organisationer har en möjlighet att göra
sin stämma hörd. Det vill folkpartiet tydligen numera förbjuda.
Det jag har kritiserat i mitt inlägg är den tydliga åsiktskantring som har
skett. Moderaterna, som tidigare var ensamma om att vilja införa ett grund-
lagsfäst förbud emot kollektivanslutning, har numera, när kollektivanslut-
ningen inte längre existerar, fått med sig både centerpartiet och folkpartiet.
Det är också litet märkligt att det parti som för bara tio år sedan med emfas
förde diskussioner om organisationernas frihet osv. nu plötsligt har bytt fot.
Det är det märkliga förhållandet som jag har påpekat.
Man kan också stilla undra över varför vi skall införa förbud mot någon-
ting som inte längre existerar. Samtidigt kommer detta förslag från partier
som i andra sammanhang talar om att vi inte skall ha onödiga förbud och
onödiga lagar. Men på det här området är man beredd att införa lagar mot
något som inte existerar.
Anf. 34 HANS NYHAGE (m):
Fru talman! Vad är den reella innebörden, Sören Lekberg, av organisa-
tionsanslutningen för medlemmarna i en organisation? Jo, den exakta inne-
börden är att medlemmarna genom sina medlemsavgifter tvingas stödja en
politisk verksamhet som de tar avstånd från, och sådant betackar de sig för.
Därför är just organisationsanslutningen icke-demokratisk. Den saken är
solklar.
Socialdemokraterna vill inte lägga det hinder i vägen som ett grundlags-
skydd innebär beträffande ett återinförande av kollektivanslutningen. Man
vill ha den möjligheten när tillfälle bjuds. Det är den sanna innebörden av
den negativa inställningen till ett skydd mot tvångsanslutning till ett visst
parti. Det vore ju oerhört lätt för socialdemokraterna att ansluta sig till detta
krav om de verkligen menade allvar när det gäller detta med att kollektivan-
slutningen för all tid är borta. Men, fru talman, så är icke fallet!
Anf. 35 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Jag tycker inte alls att det är något otillbörligt i detta med att
man i fria organisationer träffas, utbyter synpunkter och samarbetar. Vi i
folkpartiet har också kontakt med många intresseorganisationer. Men dessa
utgör inte en del av folkpartiet liberalerna som politiskt parti. Självfallet
skall vi i alla partier lyssna på både organisationer och enskilda individer som
har synpunkter.
Förnekar Sören Lekberg att det lämnas bidrag från LO till det socialdemo-
kratiska partiet, att det socialdemokratiska partiet i utbyte stiftar lagar och
stödjer den politiska uppfattning som LO har och att en stor stark ekonomisk
intresseorganisation därmed utgör en del av det socialdemokratiska partiet?
Partierna utgör ju grundorganisationerna i vår demokrati, vilken bygger
på detta med en man, en röst. Vad är det för fel med att grundorganisatio-
nerna i vår demokrati skall stå fria i förhållande till olika stora starka ekono-
miska särintressen, Sören Lekberg?
Anf. 36 SÖREN LEKBERG (s):
Fru talman! Först några ord till Hans Nyhage. Jag är lite förvånad över att
Hans Nyhage lagstiftningsvägen vill lösa ett problem som inte existerar. Den
fria opinionsbildningen har ju lett till att vi inte längre har någon kollektivan-
slutning. Denna har alltså upphört. Varför skall man då lagstifta i det här
sammanhanget? Varför skall alltså det här skyddet grundlagsfästas?
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Kollektivanslutning
och organisations-
anslutning
37
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Export av farliga
varor
I grundlagen talas det ju om det som rör det allmännas förhållande till den
enskilde. Det är mycket viktigt att inte blanda in statsmakterna när det gäller
föreningslivet. Bl.a. Birgit Friggebo, det framgår av en replik från henne,
vill göra om det socialdemokratiska partiet. Hon vill inte att det skall finnas
ett samarbete mellan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska par-
tiet. Men Birgit Friggebo vill inte ha en fri debatt, utan hon vill ta hjälp av
lagstiftningen för att stöpa om det socialdemokratiska partiet.
Vi tycker inte att det principiellt är fel att politiska partier får stöd och
att de har sin förankring hos olika grupper i samhället. Vi vill inte förbjuda
organisationer, ja, inte ens företag, att ge stöd till olika politiska partier eller
politiska sammanslutningar. Det är vår uppfattning. Det är därför som vi
inte vill riskera organisationsrätten genom en lagreglering här. Vi står fast
vid de tankegångar som kom till uttryck i grundlagsberedningen på 70-talet -
tankegångar som centerpartiet och folkpartiet nu har fjärmat sig från.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91 :LU31 Export av farliga varor (prop. 1990/91:91 delvis).
Anf. 37 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! Det här betänkandet som handlar om export av farliga varor
innehåller förslag om en komplettering av produktsäkerhetslagen genom ex-
portförbud för varor som kan medföra risk för personskada. Men i betän-
kandet behandlas också motioner väckta med anledning av propositionen
samt motioner väckta under den allmänna motionstiden.
Vi på borgerligt håll anser att det inte finns något behov av en komplette-
ring av produktsäkerhetslagen, så att denna även omfattar exporthinder av
varor, och yrkar därför anslag på propositionen.
Vi här i Sverige har en väl utvecklad produktkontroll. Utgångspunkten för
regleringen är, i likhet med vad som gäller i EGs medlemsländer, att ansvaret
för att produkterna på marknaden uppfyller tillfredsställande säkerhetskrav
vilar på företagen själva. Någon lagstiftning utöver nuvarande produktsä-
kerhetskrav är inte befogad.
Om vi inför en lag om exporthinder för varor, kommer det att finnas en
påtaglig risk för att EG riktar invändningar mot lagförslaget. Med tanke på
det läge som vi nu befinner oss i gentemot den gemensamma marknaden i
Europa finns det all anledning att avstå från en lagstiftning som kan medföra
komplikationer i relationerna till EG-marknaden.
Vid tidigare behandling av produktsäkerhetslagen tog utskottet också upp
motioner om produktsäkerhet på det offentliga området. Utskottet ansåg då
att det var befogat att enskilda människor ges ett skydd mot farliga varor och
38
tjänster som tillhandahålls även i andra sammanhang än då de tillhandahålls
genom en näringsidkare för eget bruk.
Vid det tillfället ansåg utskottet att det inte fanns underlag för att bedöma
hur en lagstiftning borde utformas och vilka varor och tjänster som den
lämpligen borde omfatta. Vidare ansåg man att frågan borde utredas, vilket
också gavs regeringen till känna.
Civildepartementet tog sig an ärendet och har kommit med en promemo-
ria, där det enbart föreslås en utvidgning av tillämpningen av produktsäker-
hetslagen, så att denna omfattar varor som tillhandahålls av näringsidkare.
Frågan om den offentliga sektorns tjänster berörs inte i promemorian. Här
har vi alltså fortfarande en brist i produktsäkerhetslagen.
Kompletteringen av produktsäkerhetslagen med exportförbud beträf-
fande vissa varor kan sägas vara en dubblering av produktsäkerhetslagen.
Men för allmänheten viktiga områden, såsom tjänster inom offentlig sektor,
undantas. Det visar hur regeringen i grunden ser på den offentliga sektorn
kontra privat verksamhet. Uttrycket skyddad sektor när det gäller den of-
fentliga sektorn är befogat även i detta sammanhang. Jag förutsätter att Len-
nart Andersson närmare kommer att belysa socialdemokraternas ovilja att
se till att produktsäkerhetslagen omfattar den offentliga sektorn.
Av rättssäkerhetsskäl riktar vi i reservation 4, som handlar om val av
adressat för ålägganden om varningsinformation eller återkallelse av vara,
kritik mot bestämmelserna i produktsäkerhetslagen. Regeln är sådan att ef-
fekten av ett åläggande i princip skall vara avgörande, eftersom hänsyn skall
tas ”till vem eller vilka näringsidkare som har de bästa förutsättningarna att
uppfylla ändamålet med åtgärden”.
Vi anser däremot att åläggandet i första hand bör meddelas den som i
egenskap av tillverkare eller importör har det faktiska ansvaret. Endast om
ett åläggande bedöms inte få avsedd effekt skall det kunna riktas mot annan,
exempelvis grossist eller detaljist.
I de fall där en näringsidkare får ett informations- eller återkallelseföreläg-
gande i marknadsdomstolen, skall denne ges möjlighet att dra in även andra
näringsidkare i den pågående processen. Även detta bör ske av rättssäker-
hetsskäl, vilket vi tar upp i reservation nr 5.
Eftersom en process i marknadsdomstolen kan få en negativ verkan för en
näringsidkare, är det viktigt att inte bara en näringsidkare pekas ut om flera
näringsidkare är berörda av ärendet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1 till detta betänkande.
Anf. 38 ELISABETH PERSSON (v):
Fru talman! Vi behandlar nu, som Margareta Gard påpekar, ett förslag till
ändring i produktsäkerhetslagen. Produktsäkerhetslagen, som nu funnits ett
tag, har till ändamål att motverka att varor och tjänster orsakar skador på
person eller egendom. För att åstadkomma detta kan en näringsidkare åläg-
gas att lämna säkerhetsinformation eller t.o.m. förbjudas att tillhandahålla
varorna eller tjänsterna.
Det är marknadsdomstolen som efter ansökan av konsumentombudsman-
nen prövar frågan om ålägganden eller förbud enligt lagen. Organisationer
med konsumenter, arbetstagare eller näringsidkare som medlemmar har en
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Export av farliga
varor
39
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Export av farliga
varor
40
s.k. subsidiär talerätt i marknadsdomstolen. Detta är vad som gäller inom
landet.
Nu föreslås en ändring av produktsäkerhetslagen, eller rättare sagt en
komplettering, som innebär att en näringsidkare skall kunna förbjudas att
exportera en vara som medför särskilda risker för allvarliga personskador.
Vi i vänsterpartiet tycker att detta är ett bra förslag. Vi har mycket svårt att
förstå att en vara som är farlig för någon här i landet skall kunna säljas till
någon annan. En produkt, en konsumentvara, som är farlig för mig eller
mina barn är naturligtvis också farlig för en kvinna i Spanien och hennes
barn, oavsett om Spanien tillhör EG eller ej. Vi anser alltså att detta är ett
bra förslag. Men vi vill komplettera det på en punkt, och det skall jag åter-
komma till.
Jag vill något kommentera de borgerliga partiernas inställning till den
föreslagna ändringen i produktsäkerhetslagen. Det är kanske inte så förvå-
nansvärt att moderata samlingspartiet och folkpartiet motsätter sig denna
ändring. Man säger att det finns påtaglig risk för att EG kommer att rikta
invändningar mot den föreslagna lagändringen. Man låter sig därmed nöja
och yrkar avslag på propositionen.
Desto anmärkningsvärdare är det att centern tycks ha hamnat i knät på
sina borgerliga bröder i detta ärende. Detta kommer att framgå i diskussio-
nen om det ärende som behandlas härnäst, nämligen näringsutskottets
betänkande 32. Också det betänkandet handlar om hinder för export av far-
liga varor. Det gäller i detta fall vissa kemikalier och återutförsel av livsme-
del.
I näringsutskottet har centerpartiet inget emot att vi skall hindra export av
sådana varor, men däremot har centerpartiet i lagutskottet invändningar mot
en lag som förhindrar export av farliga varor. Jag anser att detta är anmärk-
ningsvärt, och jag har svårt att förstå hur man kan vara emot export av farliga
konsumentvaror men däremot inte export av livsmedel i vissa fall. Men cen-
terpartiet får väl svara på hur det kommer sig att man gjort detta ställningsta-
gande.
Vi i vänsterpartiet vill i huvudsak yrka bifall till vår motion, men vi vill
göra en komplettering. Vi anser att det som gäller i Sverige, nämligen att
organisationer av konsumenter, arbetstagare eller näringsidkare har subsi-
diär talerätt i dessa frågor inför marknadsdomstolen, även skall gälla vid ex-
port av farliga varor. Vi vill alltså gå litet längre än propositionen. Vi har inte
fått majoritet för vårt förslag och har därför reserverat oss till förmån för vår
motion.
Detta förslag emanerar ursprungligen från produktåterkallelsekommit-
tén, vars arbete ligger till grund för propositionen. Kommittén föreslog
samma sak, nämligen att en sammanslutning av konsumenter, arbetstagare
eller näringsidkare skall ha subsidiär talerätt också i frågor om exportförbud.
Enligt denna kommitté föreföll en sådan ordning mycket ändamålsenlig.
Vi kan inte finna några skäl till att frångå detta förslag eller några bärande
invändningar. Vi anser snarare att allt talar för att kommitténs förslag borde
gälla.
Till dem som har de största kunskaperna om effekten av export av farliga
varor till exempelvis tredje världen, hör naturligtvis de som arbetar med soli-
daritetsarbete och u-landsbistånd. Med hänsyn till att ett sådant arbete utgör
en inte oväsentlig del i konsument- och arbetstagarorganisationernas verk-
samhet, framstår det enligt vår mening som uppenbart att också dessa sam-
manslutningar bör ha talerätt i frågan om exportförbud.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 2 till betänkande
LU31.
Anf. 39 LENNART ANDERSSON (s):
Fru talman! Vid en debatt om hinder för export av farliga varor är det
nödvändigt att först ge en kort bakgrund om produktsäkerhetslagen.
Produktsäkerhetslagen innehåller grundläggande föreskrifter om skydd
mot farliga varor. Lagen har till ändamål att motverka att varor och tjänster
orsakar skada på person eller egendom. En näringsidkare kan åläggas att
lämna säkerhetsinformation eller förbjudas att tillhandahålla varor och
tjänster. När en vara väl har kommit ut till brukarkretsen kan en näringsid-
kare åläggas att lämna varningsinformation eller att återkalla varan.
Produktsäkerhetslagen tillämpas i fråga om varor och tjänster som tillhan-
dahålls i näringsverksamhet och som konsumenter i en inte obetydlig omfatt-
ning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk.
Frågan om åläggande eller förbud prövas av marknadsdomstolen efter an-
sökan av konsumentombudsmannen.
Jag är för min del helt övertygad om att en stor majoritet av det svenska
folket upplever det som en tillgång att vi i vårt land har en modern lagstift-
ning om produktsäkerhet vars syfte är att skydda människor och egendom.
I den proposition som ligger till grund för lagutskottets aktuella betän-
kande föreslås bl.a. att en näringsidkare skall kunna förbjudas att exportera
konsumentvaror som medför särskilda risker för allvarliga personskador.
Sakfrågan kan också beskrivas på det sättet att produktsäkerhetslagen nu
ändras så att möjlighet ges till att hindra export av ovannämnda varor som
underkänts för svenska konsumenter.
Det hela är ett uttryck för uppfattningen att människor i andra länder i
detta hänseende skall ha samma säkerhet som konsumenterna på den
svenska marknaden.
Tanken att kunna förbjuda export av en vara som medför särskilda risker
för allvarliga personskador är inte ny. Nordiska rådets plenarförsamling an-
tog 1989 en rekommendation om begränsningar av export av farliga varor.
Inom OECD antogs 1979 en rekommendation om produktsäkerhet. Re-
kommendationen innebär bl.a. att de varor som är förbjudna eller återkal-
lade inom resp, land inte skall exporteras. Även GATT har uppmärksammat
frågan om export av farliga varor. Ett omfattande arbete pågår för närva-
rande i syfte att komma fram till bindande regler.
Inom EG är ett produktsäkerhetsdirektiv under utarbetande. Vid behand-
lingen i EG-parlamentet av direktivförslaget restes krav på förbud mot ex-
port av farliga varor. EG-kommissionen utreder för närvarande frågan.
Några länder har redan en aktuell lagstiftning som gör det möjligt för dem
att förbjuda export av farliga varor. I Norge infördes lagen 1990. Island har
haft lagstiftning i frågan ända sedan 1936.1 Frankrike antogs 1983 en lag som
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Export av farliga
varor
41
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Export av farliga
varor
42
medger att export av farliga varor kan förbjudas. I Australien är motsva-
rande lag från 1986.
Det bör också framhållas att internationella konsumentorganisationer ar-
betar mycket aktivt för att export av farliga varor skall förbjudas av fler län-
der.
Mot här angiven bakgrund och med en stark medmänsklig grundsyn som
ledstjärna samt med hänsyn till att såväl näringsutskottets som lagutskottets
majoritet konstaterade att den föreslagna ändringen av produktsäkerhetsla-
gen inte strider mot föreliggande frihandelsavtal, fanns det goda skäl för den
socialdemokratiska gruppen i lagutskottet att anta att utskottet skulle kunna
enas i denna fråga.
Men nej, vi misstog oss grundligt. Av reservation nrl framgår att såväl
moderata samlingspartiets som folkpartiets och centerns företrädare yrkar
avslag på propositionen, vilket är mycket förvånande.
När vi i dag har tillfälle att lyssna till Margareta Gard från moderata sam-
lingspartiet, uppmärksammar vi alla att hon talar mycket kort om huvudfrå-
gan och helt koncentrerar sig på andra avsnitt i produktsäkerhetslagen.
I riksdagens debatt den 2 maj om internationellt utvecklingsarbete fram-
höll framför allt folkpartiets representanter att biståndet måste öka till 2 %,
dvs. till 28 miljarder kronor. Nu gäller det att öka resurserna, inte minska
dem, var ett genomgående tema. För tydlighetens skull framhölls också att
det är ett stort misstag att minska biståndet och att det inte går att trovärdigt
försvara.
Men såväl folkpartiet som moderaterna och centern anser tydligen att det
går att trovärdigt försvara ett avslag på den proposition som föreslår att vi i
Sverige inte skall exportera de varor som underkänts för den svenska mark-
naden.
Tänk att en så begränsad och naturlig åtgärd som ändring av produktsä-
kerhetslagen kan göras till en så stor fråga att företrädare för tre partier yr-
kar avslag på förslaget! Var finns nu allt tidigare tal om solidaritet och med-
mänsklighet?
Från utskottets majoritet, som i detta ärende består av socialdemokra-
terna, vänsterpartiet och miljöpartiet, vill jag uttrycka en glädje över att vi
här kan visa ett konkret exempel på solidaritet med människor i andra län-
der. För oss känns det helt naturligt att tillstyrka propositionens förslag.
Jag vill ställa en fråga till folkpartiets ledamöter i lagutskottet. Varför har
folkpartiets socialliberala syn på människor och människors villkor helt för-
svunnit i detta ärende? Vi är många ledamöter i denna kammare som med
spänning avvaktar svaret på den frågan.
Fru talman! Jag yrkar avslag på reservation nr 1.
Reservation nr 2 behandlar frågan om talerätt i frågor om exportförbud.
Reservanterna önskar att en sammanslutning av konsumenter, arbetstagare
eller näringsidkare skall ha subsidiär talerätt också i frågor om exportförbud.
Till detta vill jag framhålla att det är konsumentombudsmannen som för
talan hos marknadsdomstolen. Innan konsumentombudsmannen för ett mål
till domstolen kan man på mycket goda grunder anta att han samråder med
andra myndigheter, i första hand med kommerskollegium, med tanke på de
konsekvenser ett eventuellt exportförbud kan få för vår utrikeshandel. Ge-
nom ett sådant samråd inhämtas självfallet ytterligare kunskaper som är till
gagn för konsumentombudsmannens slutliga bedömning.
Skulle konsumentombudsmannen efter samråd avstå från att föra ett mål
vidare till marknadsdomstolen, är det inte särskilt konstruktivt att samtidigt
medge att olika organisationer eller sammanslutningar får ha subsidiär tale-
rätt och därigenom kunna gå förbi konsumentombudsmannen och vända sig
direkt till marknadsdomstolen.
De organisationer och sammanslutningar som har intresse av dessa frågor
får gärna lämna sina synpunkter och sitt material direkt till konsumentom-
budsmannen, som därmed får ett ännu bättre underlag för sitt handlande.
Utskottets majoritet anser att de möjligheter som här står till buds för or-
ganisationer och sammanslutningar att föra fram sina uppfattningar väl upp-
fyller de krav som kan ställas i sammanhanget.
Jag yrkar avslag på reservation nr 2.
Reservationerna nr 3, 4 och 5 tar upp frågor som inte direkt berör dagens
huvudämne utan rör produktsäkerhetslagen i övrigt. Samtliga här aktualise-
rade frågor behandlades 1988 i samband med riksdagens beslut om produkt-
säkerhetslagen.
I reservation nr 3 önskar reservanterna att lagen skall utvidgas till att om-
fatta offentliga tjänster och produkter. I lagutskottets betänkande
1988/89:13 uttalade utskottet att det framstod som befogat att enskilda män-
niskor ges ett skydd mot förekomsten av farliga varor och tjänster som till-
handahålls dem även i andra sammanhang än då de förvärvats av en närings-
idkare för eget bruk. Utskottet ansåg att frågan borde utredas, och det an-
förda gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
Frågan har varit föremål för utredning. Utredningens promemoria kom-
mer snarast att sändas ut på remiss. Av denna anledning finns det inga skäl
till att riksdagen i dag gör något ytterligare uttalande i frågan. Utskottets
majoritet anser att vi bör avvakta remissomgången och det förslag som rege-
ringen därefter utformar.
Reservation nr 4 rör frågan om vilka adressater som skall ta emot ett åläg-
gande om varning och återkallelse. Produktsäkerhetslagen stadgar att varje
näringsidkare som tillhandahållit en farlig produkt skall kunna åläggas att
lämna varningsinformation eller att återkalla produkten.
Reservanterna föreslår att lagen skall ändras på denna punkt så att endast
tillverkaren eller i vissa fall importören skall vara adressat för ett åläggande.
Endast i de fall när ett sådant åläggande inte ger något resultat skall åläggan-
det i stället kunna riktas till grossist eller detaljist.
Det är majoritetens uppfattning att lagens nuvarande bestämmelser bäst
gagnar konsumenterna. Detta är viktigt, eftersom produktsäkerhetslagen är
till för att skydda konsumenterna från farliga varor. Det är till nackdel för
konsumenterna om ett åläggande skall riktas mot tillverkaren, som oftast är
den som befinner sig längst bort från konsumenten räknat.
I reservation nr 5 föreslår slutligen reservanterna att när talan riktas i
marknadsdomstolen mot en näringsidkare skall denne ha möjlighet att dra
in även andra näringsidkare i den pågående processen. De anser att det ur
rättsäkerhetssynpunkt är motiverat. Reservanterna föreslår en lagändring så
att angivet krav kan förverkligas.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Export av farliga
varor
43
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Export av farliga
varor
44
Från utskottets sida anser vi att det ankommer på konsumentombudsman-
nen att bedöma, när han skall utforma sin talan, om ett åläggande skall riktas
mot en eller några av flera möjliga näringsidkare. Konsumentombudsman-
nens opartiskhet är enligt utskottet en tillräcklig garanti för att tillgodose de
rättssäkerhetskrav som bör ställas i sammanhanget.
Vid en jämförelse med marknadsföringslagen kan konstateras att inte hel-
ler den lagen ger någon möjlighet för näringsidkare att dra in andra närings-
idkare i pågående process.
Fru talman! Med hänvisning till vad jag här anfört yrkar jag avslag på re-
servationerna 3, 4 och 5 och bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
Anf. 40 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! Lennart Andersson började med att säga att vi hade ett grund-
läggande skydd i produktsäkerhetslagen. Ja, det har vi. Sedan räknade Len-
nart Andersson upp hur det var i andra länder. Det var rekommendationer
inom OECD och inom Nordiska rådet, och inom EG håller man på att se
över produktsäkerheten. Det finns alltså ännu ingen lagstiftning i dessa
tunga instanser. Jag tycker att det har funnits fog för att avvakta och se hur
t.ex. EG kommer att ställa sig till dessa frågor.
Att gå ut så här tidigt och lagstifta på detta område är, som jag sade i mitt
anförande, inte bra, när vi ser att vi har att anpassa oss till det övriga Europa.
Därför tycker jag att det finns all anledning att avvakta.
Lennart Andersson sade att jag berörde huvudfrågan kort. Ja, jag hade
tunga argument för uppfattningen att den här lagstiftningen var felaktig. Jag
tyckte att frågan var för tidigt väckt, och jag anser att jag inte behöver argu-
mentera mer i denna sak. Sedan tycker jag inte att var och en av oss skall gå
upp och beskriva produktsäkerhetslagen; det räcker med att Lennart An-
dersson gjorde det. Annars får vi en orimlig situation här i kammaren.
När det gäller de offentliga tjänsterna skulle jag kunna replikera att Len-
nart Andersson smet förbi den frågan väldigt kvickt genom att säga att den
är ute på remiss och att vi får avvakta resultatet. Det kan man kanske säga.
Men det har också funnits en ovilja att ta i denna fråga när det gäller offentlig
sektor. Jag tycker för min del att det är betydligt angelägnare att vi får en
produktsäkerhetslagstiftning för offentlig sektor än att vi får exporthinder
när det gäller varorna.
Här har Lennart Andersson och jag olika syn. Jag tycker att det finns fog
för att se till att exempelvis den monopoliserade offentliga sektorn skall om-
fattas av produktsäkerhetslagen.
Anf. 41 LENNART ANDERSSON (s):
Fru talman! Av Margareta Gards senaste inlägg framgår med all tydlighet
att hon inte tycks ha särskilt stor erfarenhet av internationellt arbete. Hon
nedvärderar mycket kraftigt de rekommendationer som antas av internatio-
nella organ. Jag sade särskilt att den rekommendation som är antagen inom
OECD innebär att de varor som är återkallade inom resp, land inte heller
skall exporteras. Där finns alltså bindande rekommendationer.
Den rekommendation som Nordiska rådets plenarförsamling antog för ett
par år sedan är ett av skälen till att Sverige nu är på väg att anta en lagstift-
ning. Norge har redan gjort det tidigare, och rätt snart kommer även andra
länder att göra det.
Inom EG var det intressant att när produktsäkerhetsdirektiven behandla-
des i plenarförsamlingen, krävde flera ledamöter uttryckligen ett förbud mot
export av farliga varor. EG-kommissionen har redan sagt att den är positiv
till att lösa den frågan, men det är inte säkert att man vill lösa den via den
produktsäkerhetslagstiftningen, utan man vill se om man kan finna andra
vägar. EG-kommissionen har emellertid inte uttalat någon annan uppfatt-
ning när det gäller målet att uppnå ett förbud mot export av farliga produk-
ter.
Redan i den utredning som ligger till grund för det svenska lagförslaget,
som vi nu behandlar, sade man att en komplettering av produktsäkerhetsla-
gen med en exportklausul mycket väl kan utgöra ett led i EG-anpassningen
på området.
Men det här fäster tydligen Margareta Gard inte något som helst avseende
vid. Hon går helt på vad ett par reservanter i utredningen sade och vad kom-
merskollegium har sagt i sitt remissvar. Man skulle bara skjuta frågan på
framtiden. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att Margareta Gard
inte har något som helst sinne för solidaritet med människor i andra länder.
Margareta Gards horisont sträcker sig tydligen inte över Sveriges gränser,
utan hon ser enbart till vår egen situation. I de här frågorna måste vi faktiskt
ha mer vidgade perspektiv.
Anf. 42 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! Om man läser i propositionen som ligger till grund för betän-
kandet, finner man att det på flera områden finns tvivel om att den här lagen
är bra för Sverige och att den passar in i den övriga lagstiftning som finns
inom GATT, OECD och EG. Men vi tror, säger man sedan man påtalat
detta, att det här skall klaras inom den lagstiftningsramen. Jag tycker inte
att propositionen är entydig i detta fall.
Sedan vill jag säga till Lennart Andersson att solidaritet kan man utöva på
många olika sätt. Att det här skulle vara enda sättet för oss att utöva solidari-
tet tycker jag är litet futtigt - det måste jag säga. Det är viktigt att vi inte
stiftar lagar som blir ett hinder för svensk industri. Vi har i dag tillräckligt
många hinder för vår exportindustri.
Anf. 43 LENNART ANDERSSON (s):
Fru talman! Margareta Gard säger att solidaritet kan visas på många olika
sätt. Då skulle det vara mycket intressant att nu av Margareta Gard få be-
sked: På vilket sätt vill moderata samlingspartiet visa solidaritet med männi-
skor i andra länder, när man i dag yrkar avslag på denna relativt enkla lag-
ändring, som skulle ge oss möjligheter att visa solidaritet med folken i andra
länder? Margareta Gards alternativ i dag är bara att säga nej. Men finns det
något annat alternativ? Visa då det!
Anf. 44 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! Det är faktiskt så att vi har en produktsäkerhetslag som är
ganska omfattande, och den har ju sin verkan.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Export av farliga
varor
45
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Hinder för export
av farliga varor
Sedan är inte jag lika misstänksam mot företagare och näringsidkare som
Lennart Andersson är. Även de har ett ansvar gentemot andra människor
och andra länder. Jag kan inte se att vi skall ta ifrån dem det ansvaret genom
att lagstifta så här snabbt - och litet grand i blindo, skulle jag vilja säga.
Anf. 45 LENNART ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag nämnde i mitt inledningsanförande att flera andra länder
redan har den lagstiftning som vi nu är på väg att anta i Sverige. I de länderna
har parlamentarikerna redan tidigare insett nödvändigheten av att ha en så-
dan här lagstiftning. Jag är också övertygad om att fler länder under det när-
maste året kommer att anta motsvarande lagstiftning. Men det tycks inte
hjälpa, utan Margareta Gard tycker att Sverige skall stå ensamt vid sidan
om.
Från majoritetens sida har vi en helt annan uppfattning. Vi anser att vi här
i landet behöver ha den beredskap som den utökade lagstiftningen ger oss -
så att vi kan sätta in åtgärder om det skulle visa sig nödvändigt.
Anf. 46 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! Det är väl ändå, Lennart Andersson, att ta i att säga att vi
ensamma står utanför en sådan här lagstiftning. De länder som har skaffat
en lagstiftning är ju enligt Lennart Andersson inte så många. Det finns be-
tydligt fler länder i världen - och betydligt fler industriländer, om vi skall
hålla oss till dem. Så det argumentet håller inte.
Anf. 47 LENNART ANDERSSON (s):
Fru talman! I ett sådant här utvecklingsarbete, Margareta Gard, när vi för-
söker visa solidaritet med människor i andra länder, och särskilt i länder i
tredje världen, behöver inte Sverige vara sist bland de länder som antar ak-
tuell lagstiftning. Jag tycker att vi bör ha en högre ambition här i landet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/9LNU32 Hinder för export av farliga varor (prop. 1990/91:91 delvis).
Anf. 48 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! Jag vill i detta ärende hänvisa till mitt tidigare anförande angå-
ende hinder för export av farliga varor. Näringsutskottets betänkande byg-
ger på samma proposition som lagutskottets, men berör specifika områden.
Den reservation som är fogad till betänkandet är samstämmig med reserva-
tion 1 i lagutskottets betänkande, varför jag avstår från att yrka bifall till re-
servationen i näringsutskottets betänkande.
Anf. 49 LEIF MARKLUND (s):
Fru talman! Eftersom den här frågan har behandlats ganska ingående här
i kammaren när vi diskuterade lagutskottets betänkande skall jag försöka
begränsa mitt inlägg. Dessutom har ju Margareta Gard i det här fallet avstått
från att yrka bifall till reservationen i betänkandet.
Vad man kanske dock kan påpeka är att utskottsmajoriteten har ansett
det värdefullt och befogat att för sådana här fall skapa möjlighet att reglera
ingrepp mot export av farliga varor och även möjlighet att begränsa utförsel
av redan införda farliga varor. Vi kan också konstatera att i ett avsnitt i pro-
positionen behandlas ganska ordentligt frågan om detta är förenligt med
GATT och EG. Där har man bedömt detta utifrån redan vedertagna interna-
tionella regler.
Därmed, fru talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag och
avslag på reservationen.
Anf. 50 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Även från miljöpartiets sida är vi beredda att säga ja till de
här lagförslagen. Det är viktigt att exporten av farliga varor från Sverige av-
vecklas. Huvudregeln, tycker vi i miljöpartiet de gröna, bör naturligtvis vara
att sådana varor som anses skada svenskar inte skall exporteras för använd-
ning i andra länder. Det är den enda moraliskt försvarbara grundinställ-
ningen. Vi som bor i Sverige bör vara lika angelägna att skydda människor i
andra länder mot skada som vi är angelägna att skydda dem som bor i vårt
eget land. Vi tror att de här lagförslagen, när de blir lag, kommer att vara
ett steg i rätt riktning. Vi hoppas och förväntar oss att de kommer att tilläm-
pas strikt. Då kommer de att göra nytta. Därför accepterar vi förslagen, även
om vi tycker att de är oklart utformade.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU34 Ombildning av sparbanker till bankaktiebolag (prop.
1990/91:136 delvis).
Anf. 51 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Från miljöpartiets sida beklagar vi den utveckling som inne-
bär att sparbankerna nu anser sig vara tvungna eller i alla fall är angelägna
att vidta den här ombildningen av sin verksamhetsform. Det betyder faktiskt
att verksamhetsformen blir en annan än den som har använts så länge och
som har givit sparbankerna deras särart. Den särarten har man markerat i
sitt namn genom att kalla sig för sparbank. Det är alltså en speciell associa-
tionsform. Den har en mer än 100-årig historisk förankring. Vi tycker att de
sparbanker som väljer att lämna den här associationsformen inte längre skall
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Ombildning av
sparbanker till
bankaktiebolag
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Ombildning av
sparbanker till
bankaktiebolag
48
få kalla sig för sparbanker. Därför vill jag ställa mig bakom reservation 1 i
betänkandet.
Vi tycker, fru talman, att det också är viktigt att man utreder associations-
former inom näringslivet som inte bara är baserade på vinstmaximerings-
principen. Vi tycker att den associationsform som sparbankerna represente-
rar är värd att få leva vidare. Det finns ju i dag associationsformer som stiftel-
ser, kooperativa företag och ekonomiska föreningar. De fungerar i och för
sig, men har fått ganska liten anslutning. Vi tycker att det vore värdefullt om
man genom en utredning kunde klargöra vilken stimulans som kan behövas
för att de här associationsformerna skall få en bredare användning. Utred-
ningen bör också klargöra vilka hinder för deras användning som föreligger.
Det kan hända att en sådan utredning visar på behov av vissa förändringar.
Jag vill även ställa mig bakom reservation 2 till betänkandet.
Anf. 52 LEIF MARKLUND (s):
Fru talman! I detta betänkande från näringsutskottet behandlas regering-
ens proposition om ändring i sparbankslagen avseende ombildning av spar-
bankerna till bankaktiebolag. Den lagändring som föreslås har till syfte att
möjliggöra en strukturförändring inom sparbankssektorn. Ombildningen till
bankaktiebolag ger sparbankerna möjlighet att öka det egna kapitalet även
på annat sätt än genom vinstavsättningar. Att det är angeläget att vidmakt-
hålla sparbanksrörelsens speciella karaktär, nämligen att främja sparsamhe-
ten i vårt land, framgår tydligt av propositionen, där det föreslås att aktierna
i det nybildade bankaktiebolaget överförs till en särskild stiftelse med syfte
att främja sparandet.
Med anledning av en motion från miljöpartiet de gröna har två reservatio-
ner fogats till betänkandet. I den första reservationen vill man förbjuda en
sparbank som övergått till bankaktiebolag att använda namnet sparbank.
Utskottsmajoriteten anser att syftet att främja sparandet kvarstår och att
bankaktiebolaget ingår i en sparbankssfär med majoritetsägande. Jag yrkar
därför avslag på reservation 1.
I reservation 2 föreslås en utredning om vissa associationsformer i syfte att
begränsa möjligheten till vinstmaximering. Utskottsmajoriteten har även i
detta fall funnit det omotiverat med en utredning och avstyrker således re-
servationen. Med den motiveringen, fru talman, yrkar jag avslag på reserva-
tionen och bifall till utskottets hemställan i detta betänkande.
Anf. 53 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Vi hade så sent som i går en föredragning i näringsutskottet
från bankinspektionen. Vi fick då höra litet mer än vad man kanske har fått
ta del av genom pressen om den brist på ordning som råder inom ett antal
svenska banker. En del av den här bristande ordningen har lett till utomor-
dentligt stora förluster. Man kan säkert härleda att denna brist på ordning
hittills har lett till förluster på i storleksordningen 5 miljarder svenska kro-
nor. Detta är min uppskattning, fru talman, inte ett citat av vad föredragan-
den sade. Denna bristande ordning har orsakats av att man i ovanligt högt
tempo har hetsat efter vinstmaximering. Detta har alltså lett till förluster.
Dessa förluster kommer man med stor säkerhet att försöka ta ut av sina kun-
der genom högre avgifter. Det finns tyvärr inte så många andra sätt att ta ut
dem på.
Med den inriktning som sparbankerna har haft, har de än så länge, om
uttrycket tillåts mig, varit litet grand av en oas. Det har i och för sig varit en
alltmer avfolkad oas i den här klippekonomin, som har fått en förfärande
fart. Nu skall vi hoppas att dessa nya uppgifter om att även banker kan över-
spekulera med stora förluster som följd, kommer att dämpa ivern efter
snabba vinster. Men vi kan inte vara säkra. Vi i miljöpartiet tycker att det
hade varit utomordentligt värdefullt om spararna hade haft en litet tryggare
placering och om den driftsform som sparbankerna inneburit hade fått leva
vidare. Vi beklagar den här förändringen djupt. Jag vill härmed yrka bifall
till reservation 1 i det här betänkandet.
Anf. 54 LEIF MARKLUND (s):
Fru talman! Det är riktigt som Krister Skånberg säger att bankinspektio-
nen i går lämnade en redogörelse inför näringsutskottet vad gäller kreditför-
lusterna i bankerna. Men det är ju så, herr Krister Skånberg, att sparban-
kerna även i sin nuvarande ordning har dragit på sig mycket stora kreditför-
luster. Det är också riktigt att bankinspektionen sade att viss del av de här
kreditförlusterna kan hänföras till en oordning i bankerna. Det är ju bankin-
spektionens skyldighet att se till att ordningen återställs.
När det gäller nödvändigheten av den här förändringen av sparbanksrörel-
sen vill jag framhålla att man även inom sparbanksrörelsen måste tillåtas att
skaffa sig kapital för att klara kapitaltäckningsreglerna. Dessa får nu en så-
dan förändrad karaktär att detta är en nödvändighet. Det här förslaget inne-
bär ingen som helst ökad risk för konsumenten eller för spararen, utan det
klargör bara en ägarbild. Det kommer också att öka möjligheten till större
utlåning. Det hör också till saken att lagrådet, som har granskat den här för-
ändringen, på intet sätt har haft någonting att erinra mot förslaget.
Fru talman! Jag står fast vid mitt yrkande om bifall till hemställan i betän-
kandet.
Anf. 55 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Det finns inga omedelbara samband som säger att den oord-
ning som jag talade om bara beror på driftsformen. Det är helt klart. Men
detta breda ägande och det intresse, som jag utgår ifrån har präglat ägandet
i sparbanksrörelsen, har syftat till att främja just sparandet. Jag tror att över-
gången till annan associationsform faktiskt innebär stora risker för ett mer
ansvarslöst ägande. Faktum är ju att grundtanken i aktiebolagslagen just är
att det personliga ansvaret skall suddas ut och försvinna. Detta är någonting
som vi kommer att återkomma till i andra sammanhang, fru talman. Jag vid-
håller att detta är en på många sätt trist utveckling. Det enda vi kan göra åt
den är att åtminstone vädja till kammarens ledamöter om att sparbankerna
inte skall få behålla det namn som har tillkommit på den tid när de hade
ädlare syften. Där ser vi nu en urholkning.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservation 1.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Ombildning av
sparbanker till
bankaktiebolag
49
4 Riksdagens protokoll 1990191:112
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
Anf. 56 LEIF MARKLUND (s):
Fru talman! Jag vill bara helt kort kommentera det som föreslås i reserva-
tionen om att namnet sparbank inte skall få användas av de nya bankaktiebo-
lagen. Det finns begränsningar när det gäller detta i propositionen. Om det
visar sig att ägarförhållandet förändras och majoritetsägandet går till andra
än de som finns inom sparbanksrörelsens banksfär, kommer man att om-
pröva namnfrågan. Det tycker jag är ett tillfredsställande svar. Det bör även
tillfredsställa miljöpartiet.
Anf. 57 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Det är ju värdefullt om man kommer att ta ett sådant steg i
framtiden och göra en omprövning av detta. Vi tycker att det hade varit rejä-
lare att skriva in det villkoret för att få bära beteckningen sparbank vidare.
Jag skall inte förlänga det här replikskiftet. Jag vill bara konstatera att det
tyvärr visade sig med skrämmande tydlighet i går att bankinspektionen inte
har kunnat - diskret uttryckt - förutse den ganska dramatiska och ekono-
miskt sett katastrofala utveckling som har ägt rum. Det är ungefär så man
får tolka föredraganden. Man kunde mycket väl och vältaligt efteråt förklara
hur det hela gått till, men man kunde inte se det i förväg. Jag är övertygad
om - det är tråkigt att jag måste ha en litet dyster inställning - att den ökade
storskaligheten i bankväsendet, inkl, sparbanksväsendet, kommer att leda
till en ytligare ekonomi. Därför tycker vi att det är trist att sparbankerna dras
in i detta.
Anf. 58 LEIF MARKLUND (s):
Fru talman! Jag rekommenderar faktiskt Krister Skånberg att läsa utskot-
tets betänkande en gång till. Där kan han finna att utskottet ordentligt har
understrukit att en bank som till mer än 50 % ägs av intressenter utanför
sparbankssfären inte längre bör få gå under namnet sparbank. Där har vi
redan nu skrivit in att vi är beredda att föreslå en omprövning, om ägarstruk-
turen skulle förändras och hamna utanför den sparbankssfär som finns nu.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
50
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1990/91:KrU29 Filmstöd (prop. 1990/91:81).
Anf. 59 INGRID SUNDBERG (m):
Fru talman! Kammaren skall nu diskutera film. Det är inte alltför vanligt.
Denna gång förorsakas debatten av propositionen med anledning av det nya
filmavtal som slutits mellan staten och film- och videobranschen. Kulturut-
skottet har också haft att ta ställning till motioner som väckts med anledning
av propositionen.
Fru talman! Den europeiska expertgruppens rapport om den statliga kul-
turpolitiken citeras gärna av socialdemokratiska kulturpolitiker. Rapporten
ger en kortfattad och bra analys av filmsituationen i Sverige, och jag läser
därför själv:
Film är en gynnad konstform i Sverige. Statlig inblandning i den svenska
filmproduktionen kom relativt sent, 1963. Under 50-talet gjordes ca 30 fil-
mer om året, men när publiken halverades under en sjuårsperiod utsattes
industrin för svåra påfrestningar.
Och litet senare i rapporten: ”Det märkliga är att Sverige i genomsnitt
fortfarande producerar 21 långfilmer per år. Därmed vidmakthålls ett varie-
rat utbud av inhemsk filmunderhållning. Men det har åstadkommits till kost-
naden av tredubblade statliga subventioner under de senaste tio åren samt
en avgift på video.” Och så föreslås en begränsning av antalet filmer som
produceras.
Jag vill då själv lägga till: Än märkligare är att än fler långfilmer nu produ-
ceras, till allt högre priser.
Men så går det lätt, när man börjar en bidragskarusell. Och tyvärr går allt
färre människor på bio. Det beklagar jag djupt, för film utgör en viktig del
av kulturproduktionen och kan med sina speciella uttrycksmedel skänka här-
liga upplevelser.
Det nya avtalet byggde bl.a. på att videobranschen inte längre förmår, allt-
eftersom antalet TV-kanaler vuxit, att betala 60 kr. per hyrvideogram, utan
avgiften sänktes till 40 kr. Också för köpvideogram sänktes den. På två år
sjönk också intäkterna genom filmavtalet till Filminstitutet med ca 20
milj. kr.
Totalt sett måste filmbranschen enligt propositionen skära ner sina kostna-
der med ca 30 milj.kr. Detta har naturligtvis åstadkommit en livlig debatt.
Från flera partiers sida har föreslagits att den här besparingen inte skall
komma till stånd. I stället skall riksdagen anvisa starkt förhöjda anslag till
Filminstitutet. Moderaterna och socialdemokraterna ligger närmare propo-
sitionens linje i det avseendet.
Vad debatten också har visat är att det görs ett stort antal filmer i vårt land
som mycket få människor vill se. Då uppkommer den centrala frågan: Skall
man göra film för filmskapandets skull, eller skall film också ha till ändamål
att skapa efterfrågan och tittarglädje? Och hur skall avvägningen däremellan
vara?
Det är en inte alltför ovanlig debatt. Hela idén med produktionsstöd i den
utformning det har kan naturligtvis ifrågasättas. Den maximigräns för stödet
som finns får av naturliga skäl till följd att alla producenter kostnadsberäk-
nar sin tilltänkta produktion så att största möjliga bidrag kan utgå. Det är
därför bra att en översyn av filmstödet skall komma till stånd.
Av de kontakter med filmansvariga som vi moderater har haft har fram-
gått att Ingmar Bergman, vars betydelse för svensk film aldrig kan skattas
högt nog, också har skapat traditionen att färdiga manus inte behöver före-
ligga vid ansökan om produktionsstöd. Många gånger försvårar detta be-
dömningen, huruvida en tilltänkt film blir bra nog för att motivera stöd eller
om den i slutändan bara blir en flopp. Miljonerna rullar. Produktionskostna-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
51
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
52
derna stiger mycket snabbt, och slutresultatet kan, som sagt, ibland ifråga-
sättas.
Därtill kommer inställningen att alla som vill skapa film skall ges möjlighet
att göra det.
Vi moderater har inte velat ägna oss åt överbud. Vi tycker inte att miljon-
rullningen kan fortsätta som hittills och menar att Filminstitutet måste känna
sitt ansvar i kärva tider.
I ett avseende har kulturutskottet dock ändrat propositionens förslag. Det
gäller anslaget till filmkulturella ändamål. Filminstitutet svarar för en värde-
full och omfattande filmkulturell verksamhet: filmforskning, restaurering
och bevarande av gamla filmer samt omfattande filmpedagogisk verksamhet
med visning av kvalitetsfilm för både barn och vuxna. Förhoppningsvis kän-
ner många av kammarens ledamöter till Fågel Blå. Utskottet föreslår att
detta anslag höjs med 5 milj.kr. utöver regeringens förslag.
Moderaterna har två reservationer fogade till betänkandet, plus en följd-
reservation. Vi anser att svensk filmproduktions förutsättningar i ett bredare
massmediaperspektiv måste penetreras. Det finns ett så nära samband mel-
lan TV och film att det är närmast skandalöst att så få av de förnämliga kort-
filmer som produceras i vårt land kommer upp på TV-skärmen. Litet bättre
har det blivit genom att bl.a. Mikael Kristenssons filmer nyligen har visats.
Den tekniska utvecklingen och nya kanaler gör att samarbetet mellan TV
och film skulle kunna förbättras, och vi vill att denna fråga undersöks genom
att tilläggsdirektiv ges till utredningen om översyn av filmstödet.
Därtill vill vi moderater minska anslaget till främjande av spridning och
visning av värdefull film med 2 miljoner. Inte därför att sådan film inte behö-
ver spridas, men anslaget utgör en förtäckt rubrik för ökat stöd till socialde-
mokraterna närstående organisationer, typ folketshusföreningar.
Till sist, fru talman! Filmbranschen i sig har stort ansvar för de svårigheter
den har råkat i. Förvandlingen av biosalongerna till små celler för närmast
storvideotittande har fråntagit filmvisningen mycket av dess lockelse på pu-
bliken. Detta är emellertid ingen fråga för riksdagen. Däremot har riksda-
gen ett kulturansvar för att film får finnas kvar som konstart och att film bör
uppskattas. Det är bl.a. bakgrunden till vår reservation nr 9, om utredning
av förutsättningarna för svensk filmproduktion, till vilken jag yrkar bifall.
Anf. 60 LARS ERNESTAM (fp):
Fru talman! ”En central filmpolitisk uppgift är att slå vakt om den svenska
filmproduktionen. Vi behöver svensk film för att bevara vår nationella iden-
titet på ett område som domineras av multinationell produktion för en
världsmarknad.” Det säger kulturministern i propositionen som ligger till
grund för det betänkande vi behandlar i dag.
Jag vill i det sammanhanget uttala tillfredsställelse över att kulturminis-
tern är med oss här i dag, som han har varit så många gånger förr, när kultur-
frågorna behandlas i riksdagen. För oss ledamöter är det en stimulans.
Folkpartiet liberalerna delar den uppfattning som kulturministern framför
i propositionen. Jag kan också lägga till att svenskt filmskapande är en av de
konstarter som rönt den största uppmärksamheten över hela världen.
Kulturministern följer dock inte upp sina vackra ord i budgetpropositio-
nen genom att ställa till förfogande de tillfälliga resurser som erfordras för
att i den behovssvacka som nu råder upprätthålla den svenska filmproduk-
tionen.
Eftersom riksdagens del i filmpolitiken är att anvisa anslag för ett upprätt-
hållande av produktionen, kan det i det här sammanhanget vara lämpligt att
jämföra filmkonsten med annan kulturell verksamhet, t.ex. teater- och mu-
sikinstitutionerna. Dessa är helt beroende av statliga och kommunala anslag
för att kunna fullfölja sina uppgifter och gestalta ett rikt kulturliv. Det är
viktigt att slå fast att det kommer de att vara också i framtiden.
De filmpolitiska insatserna däremot har ända fram till 1960-talet finansie-
rats av branschen. Därefter har staten gradvis ökat sina insatser, men fortfa-
rande bär branschen huvuddelen av kostnaden för Filminstitutets verksam-
het.
Nu har antalet biobesökare och videohyrare minskat, och filminstitutet får
in minskade bidrag från branschen. En särskild utredare skall nu se över
filmstödet. I direktiven talas bl.a. om förutsättningarna för att få samtliga
filmvisare, även television i mark- och kabelnät, att ta sitt ansvar för att pro-
duktionen skall kunna upprätthållas. Folkpartiet liberalerna delar kulturmi-
nisterns uppfattning att denna utredning måste genomföras och att det i det
sammanhanget också är viktigt att filminstitutets verksamhet analyseras och
utvärderas.
Men, fru talman, varför vill då inte regeringen ge möjligheter att upprätt-
hålla produktionen den tid som ligger närmast framför oss? Vi har det bra
här i Sverige. Det talas i dessa dagar mycket om att företag lämnar landet
och investerar i andra länder, där de anser att investeringsklimatet är för-
månligare. Arbetslösheten har fördubblats sedan förra året.
I det läget är det mycket beklagligt om vi också förlorar filmskapare. En
levande inhemsk kultur, som statsrådet talar så vackert om, är i tider av stag-
nation om möjligt ännu mer betydelsefull än i tider av optimism och fram-
tidstro. Kulturen är dessutom, anser jag, en smörjolja - om jag får använda
det uttrycket - för att skapa just den tillförsikt och framtidstro som vi behö-
ver. I det sammanhanget spelar filmen tillsammans med andra kulturformer
en central roll.
Dessutom är det viktigt att än en gång påminna om att eftersom huvudpar-
ten av kostnaderna finansieras av branschen, är de insatser som staten behö-
ver göra mycket marginella. Det är endast att beklaga att regeringen och
utskottets majoritet inte ställer upp för att täcka det, som vi hoppas, tillfäl-
liga hålet i anslaget.
En ljuspunkt finns i att samtliga oppositionspartier är beredda att ge de
resurser som erfordras för att bevara det oersättliga kulturarv som vi har i de
svenska filmerna. Det anslaget är också avsett att täcka kostnader för övrig
filmkulturell verksamhet.
Herr talman! Folkpartiet liberalerna har föreslagit att filmanslagen skall
räknas upp med närmare 40 milj.kr. Genom det utökade anslaget skulle pro-
duktionen av svensk film kunna upprätthållas i önskvärd omfattning. Det är
beklagligt att vi fått gehör endast för den del av uppräkningen av anslaget
som gäller filmkulturell verksamhet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3 och 6 och, om riksdagen
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
53
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
54
är så klok att den bifaller dem, också till följdreservationen, nr 13, om me-
delsanvisning.
Anf. 61 JAN HYTTRING (c):
Herr talman! När vi nu debatterar stödet till svensk film är det föranlett
av att regeringen har lagt fram en proposition om en förlängning av nu gäl-
lande avtal under 18 månader. Den förlängningen innebär att det blir ett
minskat stöd till filmproduktionen. Det får naturligtvis den effekten att det
blir en minskad svensk filmproduktion. Det blir större tveksamhet när det
gäller att satsa på produktioner som inte är garanterade publiksuccéer. Där-
med blir hela filmproduktionen smalare, enligt centerns uppfattning.
Åter har kulturutskottet på en punkt gjort det hela bättre än vad som före-
slogs i propositionen, och det är när det gäller de filmkulturella ändamålen.
Det kommer naturligtvis att vara betydelsefullt när det gäller att rädda gam-
mal film. Utskottets ledamöter har varit på plats och tagit del av det arbete
som sker. Om vi hade bifallit förslaget i propositionen skulle man ha fått slå
ned betydligt på ambitionen att rädda gammal film. Detta är kulturskatter.
Förhoppningsvis kommer eftervärlden att tacka utskottet och riksdagen för
att vi företog den här förbättringen.
I centermotionen som väcktes med anledning av propositionen föreslår vi
en rad åtgärder. Förslagen kan indelas i två grupper. Dels är det riktlinjer
för vad vi tycker är värdefullt att stödja i den produktion som i dag finns,
i filmverksamheten. Dels är det förslag som gäller anslagen. Dem får man
närmast se som en uppehållande verksamhet så att anslagen inte sjunker allt-
för lågt och får till resultat stora nedgångar i produktionen.
Centern föreslår i sin motion att riksdagen skall satsa 20 milj.kr. utöver
regeringens förslag. Av detta har det nu blivit en utskottsmajoritet som tar i
anspråk 5 miljoner av dessa pengar för filmkulturella ändamål, medan reste-
rande 15 miljoner ligger fast i centerreservationer till betänkandet.
I de reservationerna tas naturligtvis produktionen av långfilm upp. Vi är
där beredda att ge tillskott utöver vad avtalet ger. Det är också fråga om
kortfilm.
Kortfilm är ju en konstart som kanske är mindre uppmärksammad. Det är
naturligtvis färre besökare som tittar på kortfilm, men det är en viktig konst-
art. Det finns också ett mycket stort behov av stöd till dem som sysslar med
kortfilm. De kommer ofta i skymundan. Det tycker vi är synd - här grund-
läggs mycket av filmskapandet, här grundläggs mycket av den kunskap som
behövs när man kommer att producera längre filmer, filmer för en bredare
pubi k.
Centern vill också stödja den lokala filmverksamheten. Vi har av tidigare
talare hört att stödet kanske bara skulle rikta sig till ett slags organisation.
Det är inte riktigt. Låt oss titta på utvecklingen i vårt land på biografsidan.
Det är många orter som saknar biografer. Där har människor över huvud
taget inte möjlighet att se film. Det har kompletterats genom att Folkets hus,
bygdegårdar, osv. har möjlighet att visa film. Det är enligt centerns uppfatt-
ning viktigt att de får fortsatt möjlighet till det. För detta behövs ett stöd,
eftersom publikunderlaget på dessa orter naturligtvis är mindre än på de
stora orterna.
Centern hävdar alltså inte att film bara skall kunna ses av människor på
stora orter där det finns ett stort publikunderlag, eller att det bara är film
som är de garanterade kassasuccéerna som skall kunna ses. Det finns i cen-
terns Sverige plats för en mångfald, även på det här kulturella området, som
leder till att även människor med smalare intressen får möjlighet att nära
eller på sin hemort ta del av sådana kulturaktiviteter.
Stödet till biograferna minskas nu, och även till den verksamheten är vi i
en centerreservation beredda att anslå mer medel.
Herr talman! Det kommer naturligtvis att bli ytterligare debatter om film-
verksamheten i Sverige och om filmkonsten. Det kommer naturligtvis att ske
med anledning av att förlängningen av avtalet, som gäller 18 månader, kom-
mer att avlösas av ett nytt avtal. Dess innehåll vet vi ingenting om. Dessför-
innan skall filmstödet, dess inriktning och omfattning, ha utretts. När den
utredningen presenteras får vi naturligtvis anledning att återkomma till en
bredare debatt om svensk filmverksamhet, vilka delar av den som de olika
partierna prioriterar för fortsatt stöd och på vilket sätt de skall stödjas. I av-
vaktan på en sådan debatt, herr talman, yrkar jag nu bifall till reservatio-
nerna 6 och 11. Jag kommer att begära votering om de reservationerna. Jag
stöder naturligtvis även övriga reservationer som är undertecknade av cen-
terns ledamöter i kulturutskottet.
Anf. 62 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Också jag vill börja med att uttrycka min glädje över att
Bengt Göransson finns här i salen. Jag tycker att det är trevligt att ansvarig
minister ger sig tid att lyssna på den debatt som ledamöterna för. Jag skulle
önska att det förekom oftare på fler områden.
Jag hoppas att Bengt Göransson också kan tycka att debatten är så intres-
sant att han även är villig att gå upp och delta i den. Det finns ju alltid möjlig-
het att sätta upp sig i slutet av talarlistan.
Jag vill naturligtvis tala för de synpunkter som vänsterpartiet har framfört
i sina motioner i den här frågan. De gäller både anslagen och anslagens för-
delning.
När det gäller anslagen har vi i motioner begärt att riksdagen skall ställa
sig bakom väsentligt högre anslag - det är fråga om en höjning med litet
drygt 40 miljoner, jag tror att det är 42. Det gör vi inte för att vi vill ha till
stånd en miljonrullning, som Ingrid Sundberg talade om, till filmen utan att
det kommer någonting ut av det, utan det gör vi därför att vi anser att film
är väl värt att stödja och någonting som vi från riksdagens sida i det här lä-
get - med växande kommersialism och utländskt inflytande på kulturområ-
det - har all anledning att ta ansvar för och inte bara överlämna till de kom-
mersiella krafterna.
Sådana uttalanden har gjorts av kulturministern och av utskottsmajorite-
terna i olika sammanhang. Men jag konstaterar också att de goda föresat-
serna och vackra orden inte på något sätt följts upp i konkret handling, dvs.
i form av kronor och ören.
Jag tycker att det finns anledning att prata om film på ett litet mer nyanse-
rat sätt än vad man gör i en del sammanhang. Jag tycker att det finns en
väldigt ensidig inriktning på biograffilm och på den kommersiella filmen.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
55
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
56
Det tar sig också uttryck i fördelningen av de minskade resurser som Filmin-
stitutet har. Man har olika konton för olika verksamheter. När man konstate-
rar minskade anslag och därmed ett mindre antal kronor och ören att fördela
använder man sig av något slags osthyvelsprincip, som innebär att de verk-
samheter som från början har en mycket snålt tilltagen budget får procen-
tuellt stora nedskärningar.
Detta har utskottsmajoriteten reagerat mot när det gäller den s.k. filmkul-
turella verksamheten. Där har en majoritet sett till att anslaget har blivit
högre än vad regeringen föreslagit, och det är mycket bra. Men på de andra
områden som har mycket snäva budgetar har man inte varit lika angelägen
om att bibehålla det fördelningstal som man har haft i konstruktionen av av-
talet tidigare. Vi har skrivit en motion om att proportionen mellan de olika
anslagen skall bibehållas, eftersom det blir mycket stora intrång i en liten
budget när man på det här sättet skär enligt något slags osthyvelsprincip. Det
är reservation nr 1 i betänkandet som handlar om detta. Jag yrkar bifall till
den.
När man talar om film i betänkandet rör det sig som sagt om biograffilm
och kommersiell film. Det gör att man tar väldigt lätt på ansvaret när det
gäller kortfilm och dokumentärfilm. En del talare före mig i debatten har
sagt att vi i Sverige har ett internationellt anseende på filmens område. Jag
är medveten om att vi har det. Men det handlar inte bara om Ingmar Berg-
man, utan det handlar i mycket hög grad också om att vi har en kvalificerad,
kompetent och mycket kunnig grupp av dokumentärfilmare som röner väx-
ande intresse och uppskattning internationellt och som får en rad utmärkel-
ser och priser på internationella festivaler.
Dokumentärfilmen brukar man betrakta som smal eller som någon konst-
närlig yttring som står på tillväxt för att så småningom blomma ut i en publik-
dragande biograffilm. Det menar jag är ett helt felaktigt synsätt. Dokumen-
tärfilmen och kortfilmen har sin egen plats och sin egen roll i filmpolitiken
och i filmkulturen. Majoritetsskrivningarna i betänkandet andas uppfatt-
ningen att det skall löna sig att göra film och att film skall vara publikfriande.
Vad är det för mening med att göra film som ingen tittar på, var det någon
som sade här tidigare. Det sades att det inte finns någon som vill se en del
filmer. Jag tror att också kulturministern har yttrat något liknande, att vi inte
kan stödja en produktion av film som ses av åtta personer i salongen och inte
mer. Jag hoppas att det var förflugna ord.
Jag vet av egen erfarenhet att dokumentärfilmer och kortfilmer används
långt långt utanför de gränser som en biografsalong sätter upp och de en-
staka visningstillfällen som förekommer på en biograf, där man kanske pre-
miärvisar en film. Jag tror att man i den verksamhet som Filmcentrum och
Folkets Bio bedriver i fråga om distribution, visning och uthyrning av filmer
kan räkna in hundratals och tusentals tittare. Filmerna används i skolorna,
de används i olika undervisningssammanhang inom vuxenutbildningen, de
används inom föreningslivet, av studieförbunden, av de politiska förbunden
och av en mängd folkrörelser som studiematerial och som debattunderlag
och de används som den kvalitetsfilm det faktiskt är frågan om, för att ge de
upplevelser som också en kortfilm och en dokumentärfilm kan ge. Filmerna
visas ibland på TV, men jag menar att det sker i alltför liten utsträckning.
Det här är en kvalitetsgren inom filmen som vi i Sverige har all anledning
att slå vakt om. Att nu, i det här nästan avtalslösa tillståndet - som nu inte
är avtalslöst i och med den provisoriska förlängningen - använda tiden till
att spara pengar, kommer att bli förödande för just den typ av filmer som
inte har den givna biografplatsen med en stor salong och med betalande pub-
lik. Det kommer att innebära och det har redan nu inneburit en väldigt svår
situation för dem som i dag arbetar med kortfilm och dokumentärfilm. Hela
marknaden för den typen av arbete är stängd. Filminstitutets fonder har
stängts igen, och TVs olika kanaler gör över huvud taget inte längre några
utläggningar. Marknaden är helt enkelt blockerad.
Det som i hög grad förvånar mig när det gäller det här betänkandet är att
utskottsmajoriteten å ena sidan använder det faktum att det handlar om en-
dast 18 månader som ett skäl för att avstyrka en ökning av anslagen under
anslagsposten Bidrag till projekt på filmområdet. Majoriteten säger att ef-
tersom det rör sig om så kort tid, bryr man sig inte om det. Detta innebär
naturligtvis att pågående produktioner måste stoppas. Eftersom det är nöd-
vändigt att arbeta ganska långsiktigt med sådana här projekt, innebär detta
begränsningar för dem som är verksamma inom området och att två-tre års
arbete omöjliggörs.
I samma betänkande tillstyrks en ökning av anslagen för filmkulturell
verksamhet - vilket jag tycker är bra - men med samma motivering, dvs. att
eftersom det bara rör sig om 18 månader, vore det förödande att nu dra in
anslagen. Det är just vad det är. När det rör sig om 18 månader är det för-
ödande att dra in anslagen i avvaktan på ett nytt avtal. Men detta gäller inte
bara för den filmkulturella verksamheten, utan det är lika förödande för alla
de andra verksamheterna.
Jag förstår inte hur utskottsmajoriteten kan göra den här helomvänd-
ningen, att å ena sidan använda den korta tiden som förevändning för att
avstyrka en ökning av anslagen och å andra sidan använda den korta tiden
som motiv för att öka anslagen. Jag får inte den ekvationen att gå ihop.
Jag måste också kommentera moderaternas vilja att minska anslagen till
spridning och visning av värdefull film på grund av att detta skulle vara ett
förtäckt anslag till Folkets hus och socialdemokraterna närstående organisa-
tioner. Har moderaterna blivit så fisförnäma att de inte kan gå i Folkets hus?
Då undrar man vilka hus de skall gå till. Är det så att moderaterna inte kan
gå och titta på en bra film på grund av att den visas i ett hus som heter Folkets
hus? Moderaterna räknar sig alltså inte till detta folk i Sverige som vill se
bio, utan ser det som viktigare vad det står för skylt på huset man träder in
i. Jag trodde faktiskt att moderaterna tillhörde det svenska folket och
mycket väl kunde sätta sig i en lokal som inryms i ett Folkets hus för att titta
på en bra bio. Det är ett mycket märkligt sätt att resonera. Har ni tänkt er
att bygga upp era egna biografer ute på landsbygden, biografer där det skall
stå ”Moderaternas hus” och där det skall visas någon form av särskild bio
och för vilka det skall finnas särskilda anslag?
Det är ju faktiskt så, som också Jan Hyttring sade, att det inte i varje litet
samhälle finns möjlighet att ha en egen bio, utan naturligtvis utnyttjar man
de lokaler man har rationellt och effektivt. Har man då möjlighet att visa bio
i Folkets hus genom att man där exempelvis har projektorer, vore det väl
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
57
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
löjligt att inte använda de lokalerna bara därför att några moderater inte an-
ser sig kunna trängas med folket. Jag tycker att det är en fullständigt vansin-
nig argumentation som jag åtminstone på det här sättet måste peka på.
Med detta vill jag ställa mig bakom samtliga de reservationer som vänster-
partiet har fogat till betänkandet, och jag vill yrka bifall till reservationerna 1
och 3.
Jag skulle också vilja be Bengt Göransson att gå in i debatten för att svara
på följande frågor. Efter de 18 månaderna skall det upprättas ett nytt avtal.
Om vi fortsätter att räkna med att branschen inte kan bidra med pengar i
den omfattning det hittills har varit fråga om, hur tänker sig då regeringen
att det skall vara möjligt att bibehålla de filmpolitiska målen? Eller innebär
det i dag sviktande underlaget från branschen att regeringen tänker överge
de filmpolitiska målen? Är de filmpolitiska målen - som det anförs på var
och varannan sida i betänkandet - så avhängiga av det statsfinansiella läget
att man måste krympa ambitionerna? Eller tänker sig regeringen att det skall
vara möjligt att dra in fler parter i avtalet, så att man på det sättet kan vidga
de ekonomiska ramarna? Min uppfattning är att om branschen sviker, så har
staten ett ansvar för att de filmpolitiska målen skall upprätthållas. Jag skulle
vilja få en försäkran från Bengt Göransson om att det också är den socialde-
mokratiska regeringens intentioner.
Anf. 63 JAN HYTTRING (c) replik:
Herr talman! Gudrun Schyman säger att jag skulle ha fel synsätt när det
gäller kortfilmen, att jag skulle ha sagt att det endast är en plantskola. Men
det är tvärtom så att vi i centern pläderar för ett ökat stöd för kortfilmen,
eftersom det på detta område finns en mycket stor bredd och det är en egen
konstart.
Man kan emellertid heller inte gå emot det faktum att väldigt många fil-
mare som nu i huvudsak gör långfilm har börjat med att göra kortfilm, efter-
som detta har gett dem en möjlighet att få skapa film. Även ur den synpunk-
ten är stödet till kortfilmen mycket väsentligt.
Anf. 64 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Vi är nog överens om detta. Jag tyckte att det lät som om
Jan Hyttring menade att kortfilmens berättigande vilade på att filmarna ge-
nom den skulle utveckla sig till skapare av långfilm och biograffilm. Om det
inte är på det sättet, är vi helt överens i den här frågan. Det viktiga är att
bägge filmsorterna har möjlighet att leva och utvecklas. Man skall som kort-
filmare eller dokumentärfilmare inte behöva ha siktet inställt på att göra
långfilm för biograf, utan man skall med gott samvete och med gott politiskt
och ekonomiskt stöd kunna verka inom den egna branschen i den omfattning
man önskar.
Anf. 65 JAN HYTTRING (c) replik:
Herr talman! Jag vågar påstå att det var en missuppfattning från Gudrun
Schymans sida. Jag vill också tillägga att kortfilm faktiskt är en bredare
konstart än långfilmer producerade för biografer. Det produceras ju betyd-
58
ligt fler kortfilmer, och jag tror dessutom att betydligt fler människor på
olika sätt har möjlighet att ta del av kortfilmerna som en intressant konstart.
Anf. 66 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Om Gudrun Schyman hade deltagit ofta i kulturutskottets
debatter hade hon upptäckt att kulturministern är närvarande nästan varje
gång. Det är faktiskt ett unikt faktum i debatterna i kammaren, och det är
vi väldigt glada för.
I Filminstitutets ändamålsparagraf i film- och videoavtalet sägs att institu-
tet skall främja spridning och visning av värdefull film och öka intresset för
film hos allmänheten. Det är dock problem för kvalitetsfilmen. Som exem-
pel kan nämnas att det var 30 premiärer 1989, och de saluförde 12-13 % av
den samlade distributionen på marknaden, men hade bara 1 % av omsätt-
ningen. Då fordrades minst 600 000 besökare för att en normaldyr svensk
långfilm skulle bära sina produktionskostnader. I dag lär det krävas ännu fler
besökare.
Herr talman! Filminstitutet spelar en speciell roll inom kulturområdet som
kulturinstitution med ansvar för samhällets kulturpolitik och som kulturbe-
varare inom film- och videområdet. Detta ansvar har man i sin egenskap av
kommersiellt företag inom film- och videobranschen. Den kraftiga utbygg-
naden av kabel-TV i Sverige har lett till ett minskat intresse för hyrvideokas-
setter. Filminstitutet har krävt inrättande av filmavgifter på TV-visning och
avgifter på betal-TV-kanaler för långfilm. Något resultat har dock inte kra-
vet medfört. Jag anser därför att en utredning skall tillsättas för att under-
söka om en ny, markbunden reklamfinansierad TV-kanal kan lämna bidrag
till finansiering av filmproduktion. I betänkandet ställer man sig positiv till
detta, och det kommer att göras en undersökning beträffande filmproduk-
tion i Filminstitutets regi.
Vi i miljöpartiet är glada för att ha medverkat till att en höjning av stödet
till filmkulturell verksamhet med 5 milj.kr. utöver regeringens förslag har
kommit till stånd. Man har alltså tillstyrkt vår motion Krl6.
Miljöpartiet de gröna har efter sitt inträde i riksdagen också gett sitt stöd
åt andra förslag till filmproduktion än via Filminstitutet, t.ex. produktion av
kortfilm. Det stödet har lämnats av konstnärsnämnden. Denna verksamhet
har haft stor framgång, och efterfrågan på kortfilmer har faktiskt varit explo-
sionsartad. Behovet av produktion av kortfilmer har vuxit kraftigt, och kost-
naderna överstiger de medel som har ställts till förfogande. Vi hade velat
ställa drygt 4 milj.kr. till förfogande för det ändamålet, men har nöjt oss med
en lägre summa för att kunna avge en gemensam reservation med centern,
folkpartiet liberalerna och vänsterpartiet. Jag yrkar därmed bifall till
reservation 6.
I Filminstitutets besvärliga finansiella läge är det viktigt att visning av kva-
litetsfilm för barn och ungdom inte kommer i fara. På sina håll i landet be-
drivs en intensiv lokal verksamhet riktad till de yngre medborgarna. Den är
mycket imponerande. Vi vill behålla detta slag av film, som ofta är det enda
sättet att ge de yngsta på mindre orter en chans till möte med film över huvud
taget. Därför yrkar jag bifall till reservationerna 8 och 16.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
59
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
60
Anf. 67 ERKKI TAMMENOKSA (s):
Herr talman! Frågan om filmstöd har fått ovanligt stor uppmärksamhet
under den gångna vintern. Suzanne Osten, som vi träffade förra året, lyfte
ett varningens finger och sade: Bevaka filmavtalet! Därefter kom debatten i
gång. Jag skall återge några rubriker från dagspressen som jag har samlat:
Kortfilmen slås ut! Barnfilmen offras i kris. Nedläggningar hotar. Konstnä-
rernas organisationer gick så långt att de publicerade ett brev i vilket påstods
att man hade satt kniven i Filminstitutet. Tidigare icke okända chefer för
Filminstitutet avrättade sina efterföljare med helsidesrubriker som ”Krisen
följd av långvarig van vård”. Rubrikerna och texternas innehåll blev bara
värre: ”Mord på Filminstitutet!” ”En strypsnara runt svensk film”. ”Stoppa
filmslakten”.
Därefter gick kulturministern ut för att bemöta de värsta påståendena. Jag
har strukit några meningar i mitt manus eftersom kulturministern är närva-
rande och själv kan säga vad han anser om filmavtalet.
En viss balans blev det i Aftonbladets kulturbilaga om den svenska filmens
påstådda förfall i och med rubriken: ”Den stora gråtvalsen”. Filminstitutet
började under Ingrid Edströms ledning - hon hade faktiskt kommit undan
den värsta kritiken - att rätta sig efter verkligheten eller började planera om-
disponeringar. Men Filminstitutets tidning Chaplin skrev följande i sin ledar-
spalt: ”Just nu sätter vi hopp till kulturutskottet som genom ett extra anslag
kan mildra effekterna av de huvudlösa beslut som finns förborgade i filmav-
talet.”
Nu är vi här i kammaren i slutändan av processen - för den här gången.
Men, som någon sade, debatten kommer givetvis att fortsätta.
Filminstitutet fungerar som en central institution för den svenska filmpoli-
tiken och har som uppgift att ge ökade möjligheter för produktion av svensk
kvalitetsfilm, ge barn och ungdom kulturell och nationell identitet och ge
möjligheter att se film även utanför storstadsregionerna. Filminstitutet har
även andra uppgifter, exempelvis att ta till vara och visa det filmkulturella
arvet. Den uppgiften är svår med tanke på det smala språkområde som
svenska språket utgör.
Efter 60-talets erfarenheter, TVs intåg och minskade biobesök träffade
man år 1963, som ofta har nämnts här, ett internationellt sett unikt avtal om
det statliga filmstödet. Enligt detta avtal avsatte man 10 % av biobiljettin-
komsterna till det nystartade Svenska filminstitutet. År 1982 kom videobran-
schen in i bilden, och i avtalet ingick sedan videoavgifterna. Det kan sägas att
marknaden kom att ge sin del av stödet till svensk film. Staten har därefter
successivt gett medel till filmen genom direkt stöd.
Filmbranschens parter och staten har som bekant förlängt avtalet från den
1 juli 1991 t.o.m. den 31 december 1992. Orsaken till detta korta avtal är
bl.a. osäkerheten om TVs utveckling.
I propositionen föreslås vissa förändringar av institutets styrelse. Avgif-
terna för hyrvideo och köpvideo minskas, men avtalsområdet vidgas. Detalj-
handelns organisationer kommer med. Statens andel av totalfinansieringen
kommer att öka.
I propositionen föreslås också att en ny nämnd bildas, nämligen en pro-
duktionsnämnd för långfilm. De gamla garantinämnderna avskaffas. Filmin-
stitutets roll förstärks med vissa undantag. Fraktstödet för film avvecklas,
eftersom det har visat sig vara dåligt. Resurser hänvisas till visningsnämnden
hos Filminstitutet.
Hittills har det gått bra att öka resurserna till svensk film, men förra året
blev det sämsta publikåret någonsin. Även videobranschen har visat kraftigt
vikande försäljningsresultat. Räknar man ihop filmavtalets inkomster och
statens stöd så blir det totalt sett lägre intäkter för Filminstitutet, dvs. svensk
film. Det rör sig om minus 20 milj.kr. Filmavtalet innebär också vissa om-
disponeringar när det gäller olika poster. Långfilmen skall, som också har
framgått av debatten i dag, prioriteras.
När utskottet hade överblickat motionerna fann man att de handlade
mycket om bidrag till filmkulturella ändamål, posten E. Från alla partier
hade det motionerats inom detta område. Det gäller filmarkivet, Cinemate-
ket, dokumentation, pedagogisk verksamhet, kontakter med utlandet osv.
Man var mest rädd för att ingen skulle ta hand om restaureringen av gamla
värdefulla svenska filmer, och då såg jag hur Greta Gustafsson/Garbo, Ing-
rid Bergman, Gösta Ekman den äldre m.fl. skulle försvinna ur vår syn. Ut-
skottet enades om att föreslå en ökning av anslaget utöver regeringens för-
slag med 5 milj.kr. till filmkulturella ändamål. Gudrun Schyman får tolka
det hur hon vill, men jag såg faktiskt dessa filmer försvinna. Man kan faktiskt
inte dra paralleller till situationen med kortfilm.
I reservation nr 1 vill vänsterpartiet behålla den gamla fördelningen av me-
delsresurser avseende filmfonden. Utskottsmajoriteten anser att det bästa
sättet att förstärka den nationella kulturen och språket är att öka anslaget
till långfilmer.
Moderaterna vill i reservation nr 2 ha tilläggsdirektiv till utredningen. Ut-
skottsmajoriteten anser att direktiven till utredaren är tillräckliga. I uppdra-
get ingår att redovisa förutsättningarna för att samtliga filmvisare, även TV-
företag som sänder till Sverige, skall kunna bidra till insatser för film.
I reservation nr 3 från folkpartiet och vänsterpartiet och reservation nr 4
från centerpartiet föreslås en utökning av anslaget till filmfonden. Det skulle
man göra redan nu. Jag hänvisar inte till utredningar, men det statsfinan-
siella läget tillåter just nu inte de föreslagna höjningarna.
Vänsterpartiet har i reservation nr 5 yrkat på en ökning av produktionsga-
rantier till svenska kortfilmer. Med hänsyn till uppräkningen av anslagen är
majoriteten inte redo att gå med på detta. Man kan inte dra de slutsatser
som Gudrun Schyman har gjort här.
I reservation 6 har oppositionen, förutom moderaterna, tagit upp speciella
satsningar på kortfilm. I reservationen nämns konstnärsnämnden. Utskottet
beslöt för några år sedan att överföra 2 miljoner till experimentfilm. Det är
glädjande att många vill ha medel från denna satsning. Vi är dock inte redo
att öka anslaget nu.
I reservationerna nr 7, 8,10 och 11 föreslås att visningsnämndens resurser
skall ökas, stöd till biografer osv. Utskottet får faktiskt hänvisa till den utred-
ning som är tillsatt och att avtalet är förlängt endast 18 månader.
När det gäller reservation nr 9 tyckte jag att Ingrid Sundberg gjorde en ful
anmärkning om att det socialdemokratiska partiet närstående organisationer
skall få ut något via filmstödet. Det gällde Folkets hus-föreningar. Jag anslu-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
61
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
62
ter mig till Gudrun Schymans påpekande att man undrar vilka hus som är
tillåtna i det här sammanhanget. Jag har alltid ansett att Folkets hus är öppet
för alla människor, alla medborgare.
Herr talman! Jag yrkar bifall till propositionen med den ändring som ut-
skottet föreslår och avslag på reservationerna och motionerna som är fogade
till utskottets betänkande.
Anf. 68 LARS ERNESTAM (fp) replik:
Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten så mycket. Jag skall bara
ställa en fråga till Erkki Tammenoksa. Det är ont om pengar nu, och det är
svårt att få statsbudgeten att gå ihop. Vi har diskuterat kulturfrågor gång på
gång här. Genomgående har det gällt besparingar ifrån socialdemokraternas
sida. Är det på något sätt ideologiskt betingat att eftersom man är tvungen
att göra besparingar - det gör alla partier i statsbudgeten - måste man för att
kunna rättfärdiggöra besparingar låta dem gå ut över alla områden och även
kulturen? Behövs det besparingar på kulturområdet för att socialdemokra-
terna utåt skall kunna motivera besparingar på andra områden? Jag har
kommit fram till slutsatsen att så måste det vara, eftersom man naggar de
små anslagen på kulturområdet gång på gång.
Anf. 69 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag skulle önska att Erkki Tammenoksa och utskottsmajori-
teten kunde ha så pass mycket fantasi att de också hade kunnat föreställa sig
inte bara vad som skulle hända med de gamla fina filmerna som inte kunde
bli restaurerade utan vad som händer när en mängd bra och fina filmer över
huvud taget inte blir gjorda. Det är detta det handlar om när man säger att
man kan lägga pengar på den filmkulturella verksamheten - vilket jag tycker
är bra, och jag har själv varit med om att motionera om det - men inte har
så mycket fantasi och inlevelseförmåga och bryr sig så pass att man kan se
att om man inte gör det på de andra områdena så blir det ingenting. Den
paradoxen tycker jag är märklig.
I betänkandet redovisar man öppet sin brist på argument, vilket i och för
sig är ärligt. I ett fall säger man att eftersom det bara rör sig om 18 månader
skall vi nu inte medverka till en försämring utan vi skall ge de anslag som
behövs. När det gäller övriga områden säger man i stället att eftersom det är
så kort tid bryr man sig inte om det. Det får naturligtvis konsekvenser när
man på det här sättet drar ned på anslagen så att det under en 18-månaders-
period över huvud taget inte finns några anslag eller att de blir så pass be-
gränsade eller redan är intecknade. Saker blir inte gjorde, arbeten blir inte
utförda och kulturella skatter kommer inte ens till verket. Den fantasin
tycker jag att man skulle kunna kräva att en majoritet av ledamöterna i kul-
turutskottet skulle kunna ha.
Anf. 70 INGRID SUNDBERG (m) replik:
Herr talman! Moderaterna har i huvudsak stött propositionen, och det är
inte mycket jag kan säga till Erkki Tammenoksa. Jag kan dock uttrycka min
glädje över att han tog upp tidningsskriverierna i samband med filmavtalet.
Jag tycker att det är bra att de överord som kom till synes i stor del av den
svenska pressen framgår av kammarens protokoll. Man blir litet fundersam
när man sedan ser vissa partiers yrkanden på 20, 30 eller 40 miljoner i till-
skott. Det må vara tillåtet att fundera över i vad mån en mera restriktiv press
skulle ha åstadkommit mera restriktiva äskanden när det gäller anslag.
Jag vill också uttrycka min glädje över att fraktstödet har försvunnit, vilket
moderaterna länge har yrkat på. Antagligen kommer även spridningsstödet
att försvinna. Här har det hänvisats till vad jag sade om den politiska inrikt-
ningen av det stödet, nämligen att det går till en socialdemokraterna närstå-
ende organisation. Jag har själv i åtskilliga år bott i en kommun där den enda
samlingslokalen var Folkets hus. Själv har jag sett både åtskilliga filmer och
deltagit i andra aktiviteter i Folkets hus. För moderaterna är detta en prin-
cipfråga. På område efter område verkar vi för att kulturstöd i olika former
inte skall användas för att gynna vissa politiska riktningar.
Anf. 71 ERKKI TAMMENOKSA (s) replik:
Herr talman! Jag förstår inte vad Lars Ernestam menar med att vi av ideo-
logiska skäl skulle spara med osthyvlar. Faktum är ju att s-gruppen i kultur-
utskottet har gjort hedervärda insatser, och det vet Lars Ernestam. Kulturen
har faktiskt fått ett stöd som vi utlovade i 1988 års valrörelse. Vad regeringen
inte klarat av har vi i utskottet försökt rätta till.
Jag minns mycket väl att man i 1988 års valrörelse publicerade de i kultur-
ellt hänseende bästa kommunerna. Det visade sig att en mängd socialdemo-
kratiska kommuner låg i toppen. I den absoluta toppen låg Södertälja, som
tyvärr inte fick något pris för sin satsning, utan där blev det i stället ett makt-
skifte.
Till Gudrun Schyman vill jag säga att vi inte lider någon brist på argument
och inte heller är inkonsekventa i vår satsning på filmkulturen. När Filmin-
stitutet påvisade att man inte längre hade några resurser för att bevara och
restaurera gamla filmer, påverkade detta den socialdemokratiska gruppens
agerande i kulturutskottet.
Jag hävdar alltså fortfarande att vi inte varit inkonsekventa i våra ställ-
ningstaganden när det gäller kortfilmen. Jag tror att Bengt Göransson i den
här debatten kommer att visa att det blivande filmavtalet under den tid vi
har framför oss kommer att ge ännu mer.
Anf. 72 LARS ERNESTAM (fp) replik:
Herr talman! Socialdemokratiska kommuner har gjort både bra och
mindre bra saker på kulturområdet. Men vad jag sade gällde den just nu ak-
tuella situationen. När det skall göras besparingar, så som sker i årets bud-
get, har kulturen alltid fått vara med och ta sin andel. Däremot har det inte
gällt andra delar av den socialdemokratiska politiken, t.ex. avdragsrätten för
fackföreningsavgifter och mycket annat.
Är kulturen någonting som socialdemokraterna anser att man inte behö-
ver skydda i besparingstider utan att kulturen måste ta sin del av besparing-
arna? Sker detta för att de stora grupperna skall förstå behovet av bespa-
ringar och att besparingarna då även måste göras på kulturens område? Det
var den frågan jag ville ha belyst.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
63
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
64
Anf. 73 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag betvivlar inte de fakta som Erkki Tammenoksa och öv-
riga ledamöter i kulturutskottet har tagit del av när det gäller konsekven-
serna för Cinematekets verksamhet och andra filmkulturella ändamål. Jag
har också tagit del av dessa fakta, och det är en av anledningarna till att vi
skrev motionen. Men jag har också tagit del av de konsekvenser nedskär-
ningarna på alla andra områden kommer att få för dem som arbetar inom de
olika verksamheterna. Jag antar att ledamöterna i kulturutskottet har tagit
del även av dessa konsekvenser men inte brytt sig om dem.
Filmcentrum redovisar vad detta kommer att få för konsekvenser för dess
verksamhet. Detsamma gäller Folkets Bio och Frilansfilmarnas förening.
Det handlar om visning, om spridning, om aktivt arbete bland barn och ung-
dom med film, om produktion av kortfilm och dokumentärfilm av hög kvali-
tet, osv. Jag menar att vi har ett ansvar för att slå vakt om en filmpolitik med
mångfald.
Det finns fakta i alla dessa mål, Erkki Tammenoksa, och inte bara när det
gäller restaurering av gammal film. Vad jag tycker är så märkligt är att man
inte tagit till sig dessa fakta och insett att detta kommer att få konsekvenser.
Detta stämmer väl överens med vad som har skrivits i pressen och med den
opinion bland kulturarbetare som faktiskt kommit till uttryck under den här
debatten.
Detta är inte någon gråtvals, utan det är fråga om människor som känner
till det som vi pratar om och som arbetar inom dessa områden. De har klart
talat om vilka konsekvenserna blir, och de ställer frågan till politikerna: Är
det så ni vill ha det? Är ni beredda att ta konsekvenserna av de beslut ni
fattar på filmens område? Tyvärr är en majoritet beredd att fatta beslut som
får dessa konsekvenser, och jag anser att det innebär att man överger de film-
politiska målen. Jag skall lyssna med stort intresse till kulturministern när
han går in i debatten och talar om hur han har tänkt sig att de filmpolitiska
målen skall kunna vidmakthållas.
Anf. 74 ERKKI TAMMENOKSA (s) replik:
Herr talman! Jag respekterar givetvis, Lars Ernestam, folkpartiets in-
tresse för kulturfrågor. Vi utlovade i valrörelsen 1988 till kulturen 300 nya
miljoner. Det har blivit nästan 400 miljoner. Sedan får ni säga vad ni vill.
Under de första åren efter den socialdemokratiska valsegern 1982 kom kul-
turfrågorna faktiskt väldigt lindrigt undan när det gäller besparingar. Sedan
är det en annan sak att företrädare för olika avsnitt i samhället får försvara
sina områden. Om en utveckling är på gång, exempelvis inom Riksteatern,
är det givet att det återspeglas i siffrorna i budgeten. Det är ju inte bara vårt
parti som har gett uttryck för sina synpunkter i pressen, utan det har alla
partier gjort.
Vi har alltså höjt anslagen till kulturen, och vi är beredda att försvara de
insatser som gjorts.
Till Gudrun Schyman: Först vill jag tacka för ett fantastiskt bra uttal av
mitt namn - det är kultur det också. För säkerhets skull vill jag påpeka för
Gudrun Schyman att det var Aftonbladet som talade om ”gråtvals”, inte jag.
Jag uppskattar mycket att kulturfrågorna uppmärksammas i pressen. Då
känns det menignsfyllt att arbeta i riksdagen och i kulturutskottet. Det har
blivit en avsevärd förbättring när det gäller bevakningen av debatten om kul-
turfrågor här i kammaren.
Anf. 75 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Låt mig inleda med att tacka den rad av talare som harange-
rat mig för att jag är här. Jag sätter naturligtvis värde på att min närvaro både
noteras och uppenbarligen väcker tillfredsställelse. Samtidigt vill jag uttala
att jag gärna både är här under dessa debatter och deltar i dem. Jag kan dock
inte underlåta att nämna att jag emellanåt känner mig en smula ensam till-
sammans med de få ledamöter som är närvarande i denna väldiga kammare.
Vi trängs ju inte precis med varandra när vi för dessa debatter.
Den här filmdebatten är värdefull och intressant. Den är det därför att
den i hög grad visar en ambition från partiernas sida att stödja och utveckla
svensk film. Den är intressant också som fenomen på den typ av desinforma-
tion som man nästan schablonmässigt anser sig ha rätt att sprida, t.ex. när
Lars Ernestam gång på gång går upp och frågar varför besparingarna skall
gå ut över kulturområdet. Det har inte skett några nedskärningar på kultur-
området. Regeringen har inte föreslagit några sådana besparingar. På
samma sätt talar Gudrun Schyman om nedskärningar av filmanslagen. Film-
anslagen har föreslagits bli ökade. I den proposition som jag har överlämnat
till riksdagen föreslås statsbidragen bli ökade. Det är sanningen. Det är de
som struntat i att gå på bio som har dragit in sina bidrag, och det är därför
det fattas pengar för Filminstitutet. Det är faktiskt den kommersiella verk-
samheten som har gått åt skogen, och det är därför det fattas pengar i Filmin-
stitutet. Det beror alltså inte på att staten har dragit in några bidrag. Statsbi-
dragen föreslås som sagt bli höjda.
Videobranschen fick emellertid en enorm doppning, och många i denna
kammare ser med tillfredsställelse att videouthyrningen har minskat. Men
man måste i det stycket vara korrekt när man vill återge fakta.
Jag tar gärna emot skällning över att jag är en usel kulturminister som inte
omedelbart förmår att fylla de hål som uppstår när folk slutar gå på bio och
slutar hyra videokassetter. Den skällningen kan jag ta, men jag tycker inte
att det är rimligt att man gör gällande att anslagen skulle ha föreslagits bli
sänkta. På den punkten tycker jag att det finns anledning att vara mer precis.
Jag skulle vilja välja att i den här debatten ta upp ett resonemang som
Gudrun Schyman initierade. Hon ställde frågan: Vad händer nu, vad händer
härnäst? Sedan säger hon någonting som jag vill tillrättalägga: Nu har vi fått
ett tillstånd som är nästan avtalslöst. Det är ju tvärtom. Regeringen har ju
sett till att vi har avtalet kvar, eftersom vi inte ville ha ett avtalslöst förhål-
lande. Detta är skälet till att vi måste ha ett provisoriskt avtal och att vi måste
acceptera en sänkning av bidragen från de videouthyrare som har litet risiga
affärer. Men jag tyckte att det var viktigt att avtalet fanns kvar, eftersom jag
ser så stora värden i att en kommersiell bransch är med och tar sitt ansvar.
Jag vill, Gudrun Schyman, inte hamna i en situation, där skattebetalarna helt
får ta ansvaret för svensk film och för Filminstitutets filmkulturella uppgifter,
medan filmens affärsmän bara behöver ta ansvar för sina vinster och inte för
sina förluster. Jag tycker att det är bra om de som verkar inom en bransch är
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
65
5 Riksdagens protokoll 1990191:112
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
med och tar ansvar också för annat än i snävaste mening sina egna affärer.
Jag är litet förvånad över att Gudrun Schyman, som gör gällande att hon
representerar en vänstersyn på tillvaron, tycker att man så ensidigt skall
gynna affärsmän och befria dem från allt annat än det spekulativa ansvaret.
Jag tycker att det vore dumt att göra det, Gudrun Schyman. Därför har vi
sett till att avtalet finns kvar.
Avtalet behöver emellertid formas om. I nuvarande form kommer det inte
att kunna fylla sin funktion. Uppenbart är att det inte kan alstra de pengar
som behövs.
Under 1980-talet har det i själva verket varit "bingo” för Filminstitutet.
Det finns inget kulturområde som har haft en så enorm tillväxt av sina resur-
ser som filmen. Från 1982 har realvärdet ökat med 40 % och med 75 % från
1980. Det är alltså en mycket kraftig ökning som Filminstitutet och filmens
verklighet har kunnat tillgodoräkna sig under den här perioden. Det beror
naturligtvis på den videoboom som uppstod.
Också de filmkulturella ändamålen har fått oerhört starkt ökade resurser
under 1980-talet. Det har varit en realhöjning med 30 % under avtalsperio-
den, även om hänsyn tas till den sänkning av nivån som man kan tillgodo-
räkna sig under kommande budgetår med det provisoriska avtalet. Trots
detta är den nivån 30% högre än vid avtalsperiodens början. Detta är de
fakta som gäller för filmen och filmarbetet. Men det hindrar inte att man om
man har tömt fonderna, vilket man har gjort, inte kan göra en film i dag. Det
är riktigt. Det är problem för den svenska filmproduktionen. Jag tycker att
det är mycket viktigt att man ser till att man får tillbaka pengar, visar filmer
så att folk betalar för att se dem. Det måste man göra. Det är viktigt att vi
ser till att de televisionsföretag som visar filmer tillför Filminstitutet och film-
produktionen resurser. När vi i höstas i samband med avtalsförhandlingarna
valde att fördela uppgifterna och fördela resurserna blev resultatet att det
skedde en förändring av procentsatserna. Detta skedde därför att alla de
som agerade, alla som uppvaktade mig, skrev brev och gjorde inlägg häv-
dade vikten av att vi håller produktionen kvar. Jag noterar den spänning som
finns mellan Gudrun Schyman och andra deltagare i debatten. Gudrun Schy-
man talar just om behovet av produktion och produktionen som en grund
för filmens fortsatta bestånd i Sverige, medan företrädare i övrigt i debatten
pekar på de filmkulturella ändamål som Filminstitutet har ansvaret för.
Vad tänker sig regeringen då för framtiden? Jo, framför allt har jag sett
det - det började jag med att säga - angeläget att vi behåller ett filmavtal.
Går det inte, måste vi finna andra former. Men innan vi ger upp den tanken
vill jag ha en ordentlig och rejäl översyn av filmområdet. Jag har därför upp-
dragit åt landshövdningen Jan Rydh att som utredare av filmpolitiken belysa
målen för den statliga svenska filmpolitiken, redovisa alternativa modeller
för kulturpolitiska insatser, analysera det nuvarande filmstödets rationalitet
och effektivitet samt redovisa förutsättningarna för ett nytt avtal och i övrigt
analysera frågor som har betydelse för svensk film. Det är den uppgiften som
utredaren har. Svaret på frågan är alltså: Regeringens avsikt är att skapa för-
utsättningar för en offensiv och framgångsrik filmpolitik också i fortsätt-
ningen, vilket den hittillsvarande filmpolitiken faktiskt också har varit, men
66
att göra det på grundval av ett utredningsarbete där alla berörda har möjlig-
het att vara med.
När vi diskuterar film blir diskussionen lätt litet teoretisk. Jag skulle, för
att konkretisera frågan litet, vilja ställa en fråga till Gudrun Schyman, Jan
Hyttring, Lars Ernestam och andra som deltagit i debatten: Vilken av de
svenska filmer som premiärvisades under det gångna året tycker ni var den
bästa som ni har sett? Om ni skall dra slutsatser av varför den blev eller inte
blev en publikframgång, vad skulle ni dra för slutsatser? Vad var det för in-
satser som fattades? Vad skulle ni i praktiken vilja göra för att stödja den
film som ni tycker var bäst av fjolårets svenska filmer?
Anf. 76 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Det var bra att Bengt Göransson uppskattade diskussionen
och tyckte att den var värdefull och intressant. Men att det också skulle vara
ett uttryck för desinformation tycker jag inte. Däremot måste jag säga att så
som Bengt Göransson uppfattade åtminstone vad jag sade och som han åter-
gav här kan kallas för desinformation. Jag har faktiskt inte sagt att vi inte
skall ha något filmavtal, Bengt Göransson. Jag tycker också att det är bra att
branschen är med och betalar. Jag vill inte på något sätt ensidigt gynna de
kommersiella krafterna och befria dem från ansvar, som Bengt Göransson
påstod att jag vill. Tvärtom tycker jag att de skall ta ett ansvar, och jag tror
att de t.o.m. kan ta ett ökat ansvar. Vad jag kritiserar är att man i det här
läget, som jag är medveten om inte är avtalslöst men som får den effekten,
inte bryr sig om de problem och brister som man har, eftersom filmbransch-
ens ansvar har minskat genom minskade intäkter. Man säger i stället: Okej,
det får vara så här under två år framåt. Då menar jag att man inte tar ett
politiskt ansvar för den uppkomna situationen, Bengt Göransson. Jag tycker
att det hade varit rimligt att staten i ett övergångsskede hade gått in och till-
försäkrat filmindustrin det stöd som behövs för att den skall kunna fortsätta
fram tills man har fått ett nytt avtal.
Vi har den enkla begäran i våra motioner att man inte nu, precis vad gäller
Cinemateket och det filmkulturella området, skall försätta de andra områ-
dena inom filmen i en sådan situation att det är stopp överallt och omöjligt
att bedriva den verksamhet som vi tydligen är överens om skall bedrivas,
med en mångfald, inte en ensidig inriktning bara på biograffilmer och kom-
mersiella filmer. Man kan ju diskutera, Bengt Göransson, i ett läge där vi
har ett minskat antal kronor och ören som kommer från branschen vem som
skall ha ansvaret. Är det så givet att vi i den här situationen skall säga, som
direktiv inför det nya avtalet och till de nya utredningarna, att allt måste ske
inom de ekonomiska ramar som finns i dag, när vi ju kan konstatera att folk
inte går lika mycket på bio som förr? Vems är ansvaret för de filmpolitiska
målen, Bengt Göransson? Är det de kommersiella krafternas ansvar eller är
det enbart branschens ansvar? Finns det inte i regeringen ett ansvar för att
uppfylla de filmpolitiska mål som man har uttalat sig för? Man kan väl inte
bara säga: Slutar folk gå på bio, så gör de det, det är vars och ens ensak. För
då vill man tydligen inte ha mångfald i utbudet. Det tycker jag är att sticka
huvudet i sanden. Det är strutspolitik, Bengt Göransson, och det har jag rätt
att anklaga ministern för.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
67
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
68
Anf. 77 LARS ERNESTAM (fp):
Herr talman! Jag tänkte fortsätta med den ekonomiska diskussionen. Det
var ju en krissituation, och en brandkårsutryckning behövdes, men det kla-
rade man inte av. Vi har fört en diskussion om ekonomin vid flera debatter
tidigare, så det finns kanske inte anledning att fortsätta med det.
Jag delar kulturministerns uppfattning om att det är viktigt att branschen
tar sitt ansvar. Jag tycker att filmområdet är ett område där vi verkligen har
kunnat visa att en fungerande marknadsekonomisk bransch också får ta ett
kulturellt ansvar.
Den fråga jag skulle vilja ställa till kulturministern, även om den naturligt-
vis inte är lätt att besvara nu när en utredning skall göras, är: Är ministern
optimist när det gäller möjligheterna att få ett nytt avtal där proportionerna
mellan branschen och staten är oförändrade?
Ministern ställde frågor till oss om de filmer som vi har sett. Lika viktigt
som kulturministern tycker det är att aktivt delta i debatterna tycker han det
är att aktivt delta i kulturlivet. Det beundrar jag. Jag har inte sett så många
svenska filmer. Jag har sett en svensk film men jag minns inte namnet på
den, och den var säkert inte så kulturell. Sådana filmer har också sitt in-
tresse, men jag vill inte gå in i en sådan debatt nu. Bedömningar i det hän-
seendet - jag har också gjort bedömningar många gånger under de många år
som jag arbetat inom kultursektorn - skall göras av människor på olika sek-
torer som är riktigt bra bedömare, kulturskapare och kulturarbetare, vilka
tar engagerat del i kulturlivet. Riksdagen skall anvisa pengar, de kulturella
bedömningarna skall göras av människor som är kulturskapare. Men det
hindrar naturligtvis inte, kulturministern, att vi skall ta del av och lägga våra
synpunkter på vad som sker.
När det gäller bio har jag inte hunnit så långt som jag kanske borde ha
gjort.
Anf. 78 INGRID SUNDBERG (m):
Herr talman! Kulturministern ställde en direkt fråga till oss. Han ställde
inte frågan direkt till mig, vilket kanske beror på att jag tillhör dem som inte
uttryckte min glädje över att Bengt Göransson var närvarande i kammaren.
Men det har jag gjort så många gånger tidigare att jag hoppas att det så att
säga gäller för resten av tiden.
Jag tror att jag har sett de flesta svenska filmer. Som direkt svar kan jag
ange Wallenbergfilmen som den bästa. Bengt Göransson undrade också vad
vi skulle vilja göra. Det blir lätt så att man upprepar sig i debatter av det här
slaget. Jag har tidigare framfört det orimliga i att bara videobranschen och
filmbranschen skall vara med och betala och inte televisionen i högre grad.
Jag är övertygad om att Wallenbergfilmen kommer att visas i svensk tele-
vision om så där 4-15 år, men att den inte kommer att visas under 1992.1 så
fall skulle det ha samband med den diskussion vi för här i dag.
För att förmå folk att gå på bio måste man lära människor att film kan
vara roligt och bra. Det lär de sig inte av 40-talsfilmer och en och annan 50-
talsfilm.
Kulturministern är minister också för radio och television. För mig är det
fortfarande obegripligt att man, när dessa avtal skall träffas, inte försöker
uppnå en situation där de upphovsrättsliga frågorna kan lösas. På dansk tele-
vision kan man se ganska nya svenska filmer, medan man måste vänta i de-
cennier för att få se dessa filmer på svensk television. Det har rests en mur
kring televisionen, som medverkar till att bio blir någonting främmande för
svenska folket. Man går inte på bio.
Som jag tidigare sade tror jag att biograflokalernas utformning spelar en
stor roll. Ansvaret för att det inte alltid är en fest och en glädje att gå på bio
ligger i mycket hög grad på filmbranschen själv. Från departementets sida
har man inte heller lyckats lösa de frågor som har varit aktuella sedan TV
började sin verksamhet, nämligen att man skall kunna visa biofilmer inom
rimlig tid från det att de har visats på biograferna - all right, jag kan förstå
att det inte går så länge filmerna visas på biograferna. Det är mitt direkta
svar på statsrådets fråga.
Anf. 79 JAN HYTTRING (c):
Herr talman! Kulturministern och jag är nog överens om att det även i
fortsättningen måste tas ett stort ansvar från branschens sida, dvs. från nä-
ringens och televisionens sida.
Det är ingen önskvärd utveckling att endast regeringen eller riksdagen
skall stå som garant för filmproduktionen.
Bengt Göransson sade att det är biografbesökarna som har bidragit till
denna situation. De har sett till att det blir mindre med pengar. Man skall
inte förglömma att det faktiskt har hänt en hel del som kan förklara det hela.
Det har t.ex. blivit en större tillgänglighet till satellitsänd television. De som
har möjlighet att ta emot dessa program kan se en mängd filmer, vilket natur-
ligtvis gör att de går mindre på bio. Dessutom hyr man färre videofilmer. De
bolag som skickar dessa filmer via satellit till svenska mottagare deltar ju inte
alls i finansieringen av svensk filmproduktion. Det är därför som situationen
har genomgått en radikal förändring, och denna utveckling kommer ju att
fortgå.
Vi ser fram emot diskussionerna och förberedelsearbetet inför nästa avtal,
då vi skall diskutera hur televisionen, videoproducenter och videouthyrare
kan bidra för att garantera ett stöd till svensk filmproduktion.
Bengt Göransson undrade vad jag ville göra för filmproduktionen. Den
mest angelägna insatsen är att det skall finnas en garanti i botten för att man
skall trygga mångfalden när det gäller svenska filmer, i annat fall hänvisas
man enbart till inköpta, framför allt amerikanskproducerade filmer. Jag gör
ingen kvalitetsbedömning - många av de amerikanska filmerna är bra - men
om man skall spegla svensk kultur, måste man också ha en svensk filmpro-
duktion för att kunna erbjuda biopubliken en mångfald. Det är mitt svar på
Bengt Göranssons fråga.
Anf. 80 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Jag vill bara påminna om den finansieringskälla som finns i
den kommande reklam-TV-kanalen. Det är en finansieringskälla som vi har
föreslagit att man skall använda sig av, och jag tror att det finns en framtid i
den.
Jag vill samtidigt påminna om att Filminstitutet självt vid de två senaste
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
69
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
70
anslagsframställningarna har föreslagit en tillfällig höjning av TV-licensen
med 30 kr. per hushåll. Man beräknar att dessa medel skulle uppgå till 90
milj.kr. per år och förvaltas fristående från Filminstitutet och Sveriges
Radio-koncernen. Dessa pengar skulle användas för produktion av filmer
att visas på biograf och att distribueras på hemvideo. Dessutom skulle de
vara garanterade visning på allmäntelevisionen. Filminstitutet finner fortfa-
rande detta förslag till ytterligare resurskällor för svensk filmproduktion värt
en seriös prövning i regeringskansliet. Det vore intressant att höra kulturmi-
nisterns syn på detta förslag.
Anf. 81 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Kaj Nilsson frågade vad jag har för syn på de förslag till eko-
nomiska förstärkningar som Filminstitutet har fört fram. Jag såg inte dessa
förslag som särskilt realistiska.
Det finns ett filmavtal och ett filminstitut som arbetar inom ramen för ett
avtal, vilket berör vissa bestämda parter, nämligen stat, bransch och vissa
andra företrädare för filmens verksamhet. Jag har mycket svårt att tänka mig
att Filminstitutet skulle ha någon sorts egen beskattningsrätt när det gäller
en tredje verksamhet, som inte ingår i avtalet. Om man hade tillmötesgått
Filminstitutets förslag, hade man bäddat för en direkt upplösning av filmav-
talet. Därför såg jag inte förslaget som realistiskt.
När verksamheter av olika skäl sviktar och man behöver ha bidrag, hittar
man gärna något annat område som kan beskattas. Harry Schein brukade på
sin tid ironisera över att vi inom kulturpolitiken gärna sökte finna sådana
ordningar att bokköparnas tillskott skulle betalas av biobesökare och biobe-
sökarnas tillskott av dem som spelade handboll eller något liknande. Det är
en alldeles omöjlig lösning, och därför ansåg jag den inte vara rimlig.
Däremot är det min bestämda utgångspunkt för den utredning som skall
göras och de överläggningar som skall föras att det är nödvändigt att televi-
sionen, som är en stor filmvisare, ges möjlighet att vara med i filmavtalet.
Vi skall nu undersöka hur det kan gå till. Detta är naturligtvis inte en helt
okontroversiell fråga för dem som är företagare inom biografverksamheten,
filmproduktionen och inom filmbolagen. Om televisionen skall ta detta stora
ansvar, måste televisionen i någon form vara med som avtalspart och inte
som något beskattningsobjekt för svensk filmindustri. Detta vore en alldeles
omöjlig och orimlig lösning. Det är därför som jag var så avvisande mot
denna tanke.
Jan Hyttring hade rätt. Vi är helt överens. Jan Hyttrings förklaring till att
folk har minskat sina biobesök och slutat hyra video är naturligtvis riktig.
Samtidigt är jag rädd att det inte är tillräckligt att ge produktionsgarantier.
Vi måste ändå ha någon form - det var därför som jag ställde frågan om hur
man skall föra ut de filmer som visas - för att kunna se till att filmerna får en
chans att möta publiken.
Det var inte med några dolska avsikter som jag inte riktade frågan särskilt
till vare sig Ingrid Sundberg eller Kaj Nilsson. Jag valde bara att i ett hastigt
svep fånga upp några av de ansikten som jag råkade se.
Det finns emellertid ett litet problem, som jag har fått på nöten för när jag
har påpekat. Nu får jag kanske på nöten igen när jag påpekar att ett stort
antal av de filmer som producerades förra året hade mycket liten publik, och
det är djupt beklagligt. Därmed har jag inte underkänt dessa filmer eller sagt
att de var av dålig kvalitet. Enligt vad som kan utläsas av statistiken visades
en av de filmer som producerades - om jag minns rätt - för 84 eller 88 besö-
kare. Det är en skakande uppgift. Då säger man: Men tänk på att den skall
ju visas i TV, den är egentligen inte tänkt som biograffilm.
Av detta drar jag i alla fall den slutsatsen att det nuvarande systemet har
ett grundläggande fel om filmen för att visas i och produceras för TV skall
dras upp på en, två, tre, eller fyra biografvisningar för sammanlagt 88 besö-
kare. Det som man gör i detta ögonblick är att både för TV-företaget och för
TV-företagets tittare sätta ett pris på den filmen. Den dagen som den filmen
visas i TV kommer televisionen inte att värdera den till de miljoner som den
har kostat att spela in, utan den kommer att värderas till priset av 88 besö-
kare som ville se den på bio. Då har man i själva verket klassat ned den -
som jag förmodar - mycket goda film som man hade lust att göra och visa
för en stor publik. Detta är att grovt missa publikarbetet, och då måste vi se
till att avtalet i varje fall på den punkten ändras. Det gäller inte bara Sveriges
television utan även alla som sysslar med TV-verksamhet i Sverige, och de
blir allt fler. Därför är det viktigt att också andra kanaler och de som visar
kabelsända program i någon form kan föras in i det nya TV-avtalet.
Jag vidhåller, Gudrun Schyman, att om man säger att om branschen sviker
sitt ansvar måste staten gå in och ta det, då har man befriat branschen från
dess ansvar. Jag kan inte dra någon annan slutsats av det som Gudrun Schy-
man sade. Då kan man naturligtvis fråga vem som har ansvaret för de filmpo-
litiska målen. Det är inte så enkelt som att jag säger att det är staten före-
trädd av regeringen och utbildningsministern. Ansvaret är naturligtvis yt-
terst de svenska medborgarnas, publikens. Publiken har ett ansvar för de
filmer som visas. Det förhåller sig på ett sådant sätt i kultursamhället att den
teaterintresserade har ett ansvar för att teatern kan fungera, att den kan
möta sin publik, att teaterns företrädare behandlas anständigt och att fil-
mens konstnärer behandlas anständigt. Om publiken inte vill gå på bio måste
vi som tycker att det är bra att se film på bio allvarligt fundera över hur vi
skall göra för att intressera fler att se film på bio.
Det gångna året har en del filmer fått en ganska stor publik och en hygglig
uppmärksamhet. Dit hör Wallenbergfilmen. En del filmer som har en bred
underhållningsambition, som Macken, når antagligen ganska många som
skrattar och har roligt några timmar. En film som jag tycker hade behövt
betydligt mer uppmärksamhet än den har fått är den för många år sedan till
Sverige invandrade Carlo Bersottis film Ett paradis utan biljard. Det är en
utomordentligt lärorik, rolig och underhållande film men som naturligtvis
behöver, antar jag, ett antal ganska små biografer för att kunna visas så pass
länge att den som såg den på måndagen skall hinna påverka någon att se den
på lördagen eller möjligen nästa måndag. Det är där vi har den nya biograf-
strukturen som en möjlighet och inte som ett hinder.
Vi vill alltså se till att vi får ett nytt avtal. Och jag är, Lars Ernestam, opti-
mist i fråga om ett nytt avtal. Jag hade inte ett ögonblick övervägt att sätta i
gång en utredningsapparat om jag inte hade trott att filmavtalet i grunden
var bra och att det fanns ett värde i denna breda uppslutning där man engage-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
71
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
rar också branschens företrädare i verksamheten och utnyttjar, om jag får
använda uttrycket, kommersialismens goda krafter för goda syften.
Jag är övertygad om att vi under en intensiv utredningshöst kommer att
kunna komma därhän att vi faktiskt får ett avtal. Jag tror att intresset från
de många som agerar på marknaden i skilda former blir så stort att vi kom-
mer att klara den uppgiften. Samtidigt ser jag det som mycket angeläget att
slå fast att det som ett sådant avtal skall stödja och möjliggöra är tillkomsten
av sådant som i någon mån kan sägas vara en spjutspets och en utveckling.
Det är konstnärligt inriktad film som självfallet skall syfta till och ha möjlig-
het att också nå en bred publik. Men det finns inte någon anledning att ha
ett filmpolitiskt system med ett filmavtal om syftet med det uteslutande
skulle vara att omfördela slantar från det ena filmbolaget till det andra vid
produktionen av trivialfilm. Den sortens filmavtal behöver vi inte.
Anf. 82 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag tror att Bengt Göransson och jag är överens om åtmin-
stone vad vi inte skall ha. Jag syftar på det som han sade på slutet av sitt
anförande, nämligen att vi inte behöver en filmpolitik som bara skall se till
att den kommersiella filmen kan fortsätta att produceras.
Men jag vänder mig bestämt mot att det som jag sade om att staten i det
här läget skulle gå in och se till att det finns pengar tills ett nytt avtal träffas
skulle vara detsamma som att befria branschen från sitt ansvar. Jag tycker
inte att det är det. Men jag anser att Bengt Göransson, som minister i den
socialdemokratiska regeringen, har ett ansvar, så länge han sitter där, för att
man lever upp till de filmpolitiska mål som är fastställda. Det kan inte vara
bara branschens ansvar att de filmpolitiska målen uppfylls. Det handlar om
en tvåårsperiod, det är vi också överens om, i avvaktan på ett nytt avtal.
Både Bengt Göransson och jag hoppas att branschen skall fortsätta att ge
stöd och dessutom göra det i ännu större utsträckning. Men man kan inte
bara kapitulera inför det faktum att människor inte går på bio lika mycket
som tidigare. De filmpolitiska målen kan inte vara avhängiga enbart av den
kommersiella filmens utveckling. Då kan vi lika gärna skrota dem.
Jag tycker att detta ligger snubblande nära argumentationen att man skall
ge folk vad folk vill ha, att det som människor vill ha lever av sin egen kraft
och att de människor som går på bio får ta ansvar för att det blir bra filmer.
Tänk om vi skulle säga samma sak inom utbildningens område, Bengt Gö-
ransson, dvs. att de som vill ha en utbildningspolitik och de som är nöjda
med skolan går i den, och de som inte gör det struntar vi i. Jag tror inte att
man kan resonera på det sättet över huvud taget. Det finns ett politiskt an-
svar för att de mål och riktlinjer som man har satt upp också skall kunna
omsättas i verkligheten. Och i detta sammanhang har Bengt Göransson och
regeringen ett ansvar att se till att det inte blir ett glapp på två år. Det är
detta som vi har försökt påpeka i motioner och som flera ledamöter i kultur-
utskottet, men tyvärr inte en majoritet, har ställt sig bakom. Jag kallar detta
för strutspolitik. Jag tycker att den innebär att man sviker de filmpolitiska
målen. Och jag tycker att Bengt Göransson är den minister som har det yt-
tersta ansvaret.
72
Anf. 83 JAN HYTTRING (c):
Herr talman! Vi är överens om att det avtal som nu förlängs med 18 måna-
der ger mindre antal kronor till filmen. Det är därför som centern i sin mo-
tion och i några reservationer har föreslagit förstärkningar på vissa punkter.
Bengt Göransson säger angående statistiken att en del filmer har en
mycket liten tittarskara. Det finns olika förklaringar till det. En del filmer
kanske visas en mycket kort tid på biograferna, osv. Om Bengt Göransson
drar slutsatsen att det är alldeles för få människor som ser vissa filmer vill
jag ställa en fråga till honom om den punkt som handlar om visning och
spridning av värdefull film. Om man drar ned detta anslag med 2,5 milj.kr.,
vilket det nya avtalet innebär under 18 månader, främjar det då att fler kan
se film? Kommer man inte i stället att i den statistik som Bengt Göransson
hänvisade till få se att ännu fler filmer kommer att ha ett mindre antal besö-
kare på biograf? Samma sak gäller den punkt som handlar om att stödja de
lokala och små biograferna, nämligen att ju färre biografer vi har, desto färre
människor kommer att titta på film. Allt fler kommer att titta på film via
satellit. När Bengt Göransson säger detta i debatten är det en märklig slut-
sats som han har dragit när han skrev propositionen.
Anf. 84 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Jag vill först säga följande till Jan Hyttring. Det är en van-
föreställning - men jag påstår inte alls att Jan Hyttring skulle företräda den -
att vi i Sverige skulle ha dåliga biografförutsättningar. Det har vi inte. En
färsk siffra som jag hittade visar att vi i Sverige har ungefär 7500 invånare
per biografsalong och vi har en god spridning över hela landet. I USA, som
kommer därnäst, har man 9800 per biografsalong. I Norge har man 10400
och i England 39300 per biografsalong. Vi har alltså en stor biograftäthet i
Sverige, och det är ett resultat av en god och förutseende kulturpolitik. Vi
har sett till att vi har upprustat och fått goda kulturlokaler runt om i landet,
lokaler där man faktiskt kan visa film.
Sedan allra sist till Gudrun Schyman beträffande ansvaret. Regeringen har
ju faktiskt redan tagit sitt ansvar genom att se till att avtalet inte kapsejsade.
Vi gick ut och sade att avtalet måste finnas kvar. Vi vill se till att det kan
bestå, eftersom detta innebär att de som uppträder som branschföreträdare
tvingas vara med och bidra. Just därför var jag angelägen om att avtalet
kunde bestå, och därför medverkade jag till att vi fick ett rådrum under de
18 månader som filmavtalet förlängs. Detta är det grundläggande och helt
avgörande ansvarstagande som regeringen har tagit utan vilket ingen fort-
sättning av filmpolitiken i dess nuvarande form hade varit möjlig.
Anf. 85 JAN HYTTRING (c):
Herr talman! Först vill jag slå fast att en minskning av anslaget för sprid-
ning och visning av värdefull film faktiskt inte ökar antalet biografbesökare.
Bengt Göransson redovisade en statistik som går ut på att vi i Sverige har
god tillgång på biograflokaler, och det är ju sant. Vi har nu en utveckling
mot fler biograflokaler. De är mindre, och man koncentrerar dem till större
orter. Samtidigt läggs det faktiskt ned biograflokaler på mindre orter. Det
här leder till en omfördelning som inte gör att det blir lättare för flertalet
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
73
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Filmstöd
människor i Sverige att se film. Tvärtom kommer avståndet till en biograflo-
kal att öka för konsumenten. Man väljer sannolikt den lättare vägen, att se
film på ett annat sätt, dvs. genom t.ex. satellit eller kabel. Detta innebär som
sagt att det inte blir mer pengar för filmproduktion. Det är effekter av det
här slaget som man verkligen måste räkna med vid den genomlysning som
måste göras inför ett nytt filmavtal.
Anf. 86 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! När det nu äntligen börjar bli litet folk här i kammaren, vill
jag avsluta debatten med att säga att det rådrum som Bengt Göransson och
regeringen anser sig ha skaffat för många som arbetar med film har inneburit
ett totalt tomrum. För dem som arbetar med att producera kortfilm och do-
kumentär film samt för dem som arbetar med visningsverksamhet, import-
verksamhet, för Folkets bio, Filmcentrum, De fria filmarna osv., innebär det
här ett tomrum i verksamheten på minst två år. Jag tycker inte att Bengt
Göransson har skaffat sig en särskilt hedersam titel genom att handla på det
här sättet. Även om det har gett ett visst rådrum för honom själv, är det en
omöjlig situation för dem som arbetar seriöst med annan film än biograffilm.
Anf. 87 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Nej, det är inte rådrum åt mig själv som jag har skaffat, Gud-
run Schyman! Det är rådrum åt bl.a. Gudrun Schyman, åt dem som företrä-
der riksdagens partier, liksom åt de många filmare som finns och som jag har
förutsatt har glädje av att vi har ett filmavtal. Man kan möjligen fundera över
vilken glädje Folkets bio och De fria filmarna hade haft, om filmavtalet hade
upphört. Då hade rimligen staten tagit ansvar för ett mycket begränsat antal
av de uppgifter som betecknas som filmkulturella, medan en mycket stor del
av produktionen - även den fria produktionen - hade varit hänvisad till att
helt försörja sig på marknaden. Och det tyckte jag var den allra sämsta lös-
ningen. Därför är detta rådrum viktigt för alla dem som är intresserade av
och arbetar med film.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande konstitutionsutskottets betänkanden
1990/91:KU32 och KU40, lagutskottets betänkande 1990/91:LU31, närings-
utskottets betänkanden 1990/91 :NU32 och NU34 samt kulturutskottets be-
tänkande 1990/91 :KrU29.
Konstitutionsutskottets betänkande KU32
Mom. 5 (utlandssvenskarnas rösträtt)
Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 125 för reservation 6 av
Birgit Friggebo m.fl.
74
Mom. 8 (mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 142 för reservation 9 av
Birgit Friggebo m.fl.
Mom. 9 (personval)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 142 för reservation 10 av
Birgit Friggebo m.fl.
Mom. 20 (etikregler för politiker m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 18 för reservation 20 av
Hans Leghammar. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 23 (ny grundlagsutredning)
Utskottets hemställan bifölls med 208 röster mot 85 för reservation 22 av
Birgit Friggebo m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU40
Mom. 1 (kollektivanslutning)
Först biträddes reservation 1 av Anders Björck m.fl. - som ställdes mot
reservation 2 av Hans Leghammar - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 146 röster mot 126 för reserva-
tion 1 av Anders Björck m.fl. 17 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (organisationsanslutning)
Först biträddes reservation 3 av Anders Björck m.fl. - som ställdes mot
reservation 4 av Hans Leghammar - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 150 röster mot 132 för reserva-
tion 3 av Anders Björck m.fl. 12 ledamöter avstod från att rösta.
Lagutskottets betänkande LU31
Mom. 1 (avslag på regeringens förslag om införande av exportförbud för
konsumentvaror)
Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 126 för reservation 1 av
Rolf Dahlberg m.fl.
Mom. 2 (talerätt i frågor om exportförbud)
Utskottets hemställan bifölls med 256 röster mot 36 för reservation 2 av
Elisabeth Persson och Elisabet Franzén. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 3-6
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU32
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
75
Prot. 1990/91:112 Näringsutskottets betänkande NU34
15 maj 1991 Mom. 1 (lagförslagen)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 18 för reservation 1 av
Lars Norberg.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU29
Mom. 2 (filmstödets inriktning mot nyproduktion av svensk film samt om
fördelningen av filmfondens medel)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 16 för reservation 1 av
Alexander Chrisopoulos.
Mom. 6 (utredning av förutsättningarna för svensk filmproduktion)
Utskottets hemställan bifölls med 236 röster mot 57 för reservation 2 av
Ingrid Sundberg m.fl.
Mom. 7 (beräknande av medel för anslagsposten Bidrag till filmfonden)
Utskottets hemställan bifölls med 218 röster mot 55 för reservation 3 av
Margareta Fogelberg m.fl. 21 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 9 (beräknande av medel för anslagsposten Bidrag till projekt på film-
området)
Utskottets hemställan bifölls med 191 röster mot 103 för reservation 6 av
Jan Hyttring m.fl.
Mom. 10 (beräknande av medel för anslagsposten Främjande av spridning
och visning av värdefull film)
Utskottets hemställan bifölls med 209 röster mot 19 för reservation 8 av
Kaj Nilsson. 65 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 13 (beräknande av medel för anslagsposten Stöd till biografer)
Utskottets hemställan bifölls med 261 röster mot 32 för reservation 11 av
Jan Hyttring och Stina Gustavsson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, bo-
stadsutskottets betänkande BoU16 och jordbruksutskottets betänkande
JoU27, beslöt kammaren på förslag av andre vice talmannen att de fick före-
tas till avgörande i ett sammanhang sedan debatten i båda dessa ärenden av-
76 slutats.
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1990/91:BoU16 Bostadsbidrag för år 1992 (prop. 1990/91:110).
Anf. 88 KNUT BILLING (m):
Herr talman! Vi moderater har fogat sju reservationer till betänkandet.
Men eftersom kammaren många gånger under riksmötet har diskuterat bo-
stadspolitikens utformning, tänkte jag inskränka mig till att nu upprepa att
vi anser att bostads- och skattepolitiken skall förändras i Sverige så att vä-
sentligt färre människor än i dag blir beroende av bostadsbidrag för att klara
sina boendekostnader. Med det konstaterandet yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 1.
Anf. 89 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Det betänkande vi diskuterar nu rör bostadsbidragen för
1992. Anledningen till den bakomliggande propositionen och dagens betän-
kande är de höjda bostadskostnaderna. Allt fler människor får svårigheter
att ekonomiskt klara av sitt boende.
Vi upplever under 1990 och 1991 hyreshöjningar på över 40 %. Vi upple-
ver århundradets höjning av boendekostnaderna.
Centern har en längre tid varnat för de kraftiga kostnadsökningarna inom
bostadssektorn. Alla måste vi ju ha någonstans att bo. Bostaden tillhör den
nödvändiga konsumtionen. Vi i centern vill slå vakt om de bostadssociala
målen. Målet för bostadspolitiken måste vara att ha tillgång till en bra bostad
till en rimlig kostnad i en god miljö.
Den förda socialdemokratiska politiken har förstärkt koncentrationsut-
vecklingen i samhället. Detta har medfört för det första bostadsbrist och
långa bostadsköer i överhettade regioner, för det andra en snabbt stigande
pris- och kostnadsutveckling i de mest expansiva områdena.
Den socialdemokratiska bostadspolitiken kännetecknas ofta av ryckighet
och kortsiktighet. Ständiga ändringar i förutsättningarna för byggande och
boende har skapat stor osäkerhet hos såväl bostadskonsumenterna som ak-
törerna inom byggsektorn. Finansieringen av skatteomläggningen har med-
fört en kraftigt ökad beskattning av boendet. En mängd detaljregler inom
byggnadssektorn har skapat en omfattande byråkrati med långa handlägg-
ningstider för ärenden. Detta leder till betydande fördyringar.
Centerns strategi för lägre boendekostnader ser annorlunda ut. Den inne-
fattar bl.a. politik för decentralisering, ett land i regional balans, kraftigt
sänkt inflation, lägre ränta, stabila regler på bostadsmarknaden, ökad kon-
kurrens och mångfald, ökat enskilt sparande och ägande och lägre beskatt-
ning av boendet. Bostaden tillhör den nödvändiga konsumtionen för oss
alla.
Vi i centern vill sänka byggmomsen. Vi vill också sänka momsen på fastig-
hetsskötsel och sophämtning samt på vatten och avlopp. Herr talman! Men
nu får vi i den här debatten utgå från dagens situation, som den socialdemo-
kratiska regeringen bär huvudansvaret för. Som jag tidigare nämnde har vi i
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Bostadsbidrag för
år 1992
77
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Bostadsbidrag för
år 1992
78
Sverige haft århundradets ökning av bostadskostnaderna under 1990 och
1991. Därför är det givetvis nödvändigt att regeringen lägger en proposition
som innebär förslag om ökade bostadsbidrag. Det vi upplever i dag är att allt
fler människor måste få bidrag för att klara sina boendekostnader. Antalet
bidragstagare har ökat kraftigt. Under 1991 bedöms ytterligare 100 000
barnfamiljer bli bidragsberättigade. När det gäller pensionärerna beslöt riks-
dagen för inte så länge sedan om ett särskilt kommunalt bostadstillägg för
pensionärer.
Den kostnads- och hyresökning på bostadsmarknaden som vi har haft un-
der den senaste tiden drabbar redan tidigare utsatta grupper. Det gäller bl.a.
låg- och medelinkomsttagare, som får liten del av skattereformen.
När det gäller regeringens förslag om bostadsbidrag för år 1992, anser vi i
centern att regeringen inte tar tillräcklig hänsyn till den svåra ekonomiska
situation som har uppkommit för många med anledning av de kraftigt höjda
boendekostnaderna. I en av våra reservationer pekar vi på att ungdomar är
en grupp som drabbats speciellt hårt av de ökade boendekostnaderna, vilka
i sin tur till stor del är en konsekvens av skattereformen som socialdemokra-
terna och folkpartiet stod bakom.
Bostadsbidragen till ungdomar är till för att ge det ekonomiska stöd som
behövs för att ge dem möjligheter att efterfråga och behålla en bostad. Rege-
ringens förslag tar, enligt vår uppfattning, inte tillräcklig hänsyn till de kraf-
tigt ökade boendekostnaderna. Vi i centern vill höja inkomstgränsen för ore-
ducerat bostadsbidrag till 41 000 kr. för ensamboende och till 59 000 kr. för
makar eller sammanboende. Vårt förslag skulle ge fler ungdomar möjlighet
att klara av bostadskostnaderna.
Jag vill fråga socialdemokraternas företrädare om socialdemokraterna
verkligen anser att ungdomarna får tillräckligt stöd för att klara av de ökade
bostadskostnaderna, för att kunna efterfråga och kunna behålla en bostad.
Herr talman! Till sist vill jag beröra ytterligare en centerreservation, näm-
ligen reservation nr 14, som berör bostadsbidrag och skattejämkning. Det
gäller en motion som borde vara helt i takt med dagens diskussion om att
effektivisera och förnya den offentliga sektorn. Enligt förslaget skulle bo-
stadsbidragssystemet kunna ersättas med ett jämkningsförfarande inom
skattesystemets ram. Den bidragssökande skulle få en skatteminskning mot-
svarande beräknat bostadsbidrag. I samband med beräkning av slutlig skatt
skulle en justering kunna göras till exakt belopp i förhållande till då känd
inkomst, bostadskostnad, familjeförhållanden m.fl. faktorer. Jag vill under-
stryka att vårt förslag inte innebär någon form av återgång till de gamla in-
komstavdragen, utan att det är fråga om en skattereducering som helt styrs
av de bidragsbestämmelser som vi här i riksdagen beslutar om.
Vi i centern är övertygade om att efter ett kort övergångsskede skulle vårt
förslag innebära en rationellare hantering av bostadsbidragen med påtagliga
besparingar. Tyvärr har vi inte i dagens betänkande fått majoritet för våra
tankegångar, men det är ett förslag som ligger i takt med tankegångarna om
förändringar i form av en förbättring och effektivisering av den offentliga
sektorn.
Herr talman! Jag står bakom de reservationer som centern finns med på i
betänkandet. Men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 8.
Anf. 90 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! Jag skulle helst ha sett att det inte behövts några bostadsbi-
drag alls. Så långt är jag därmed överens med moderaterna. Men jag vill
samtidigt påpeka att en borgerlig bostadspolitik i praktiken drastiskt skulle
öka behovet av bostadsbidrag i och med att den skulle innebära höjda hyror
och andra bostadskostnader genom både den tänkta urvattningen av hyres-
regleringen och den tänkta försvagningen av de generella bostadssubventio-
nerna.
Vår uppfattning är att man skall ha generella bostadssubventioner som gör
det möjligt för den absoluta merparten, i stort sett alla, att ha en bra bostad
inom ramen för rimliga kostnader. Det är alltså fråga om generella subven-
tioner. De speciella, riktade och behovsprövade subventioner som bostads-
bidragen innebär leder till en marginaleffekt för låginkomsttagarna när de
ökar. Det är precis en sådan marginaleffekt som man ville ta bort för högin-
komsttagarna genom skatteomläggningen.
Vi har i våra bostadspolitiska förslag på olika sätt försökt hålla nere bo-
stadskostnaderna för de boende, bl.a. genom att vi inte gått med på alla de
fördyringar som skatteomläggningen bär i sitt kölvatten. Vi går heller inte
med på en del nu aktuella förslag som skall försvaga och försämra de gene-
rella subventionerna till boendet.
Men i det läge som vi nu hamnat i inför 1992, det år som detta ärende
gäller, måste konstateras att hyror och bostadskostnader har stigit mycket
kraftigt. Vi i vänsterpartiet hoppas naturligtvis på att man skall kunna klara
ett hyresstopp 1992, men det vet vi ännu inte.
Hyrorna har alltså stigit mycket kraftigt, och detta måste kompenseras
med förstärkta bostadsbidrag. De som har råkat särskilt illa ut, och där håller
jag med Birger Andersson från centerpartiet, är ensamstående och familjer
utan barn med låg inkomst. Vi har föreslagit en kraftig förstärkning för hus-
håll utan barn, och det ligger i sakens natur att det är låginkomsttagarna som
kommer att få denna förstärkning.
En annan grupp som råkat illa ut i förändringarna är skilsmässoföräldrar
som inte har barnet permanent boende hos sig. Med den konstruktion som
bostadsbidragen har mister den föräldern en stor del av bostadsbidraget.
Vänsterpartiet har i denna fråga kompromissat med centern och kommit
fram till ett förslag som innebär att båda föräldrarna skall kunna dela på
grundbidraget i bostadsbidragssystemet.
När det gäller barnfamiljerna anser vi i övrigt att regeringen och socialde-
mokraterna är mycket njugga. Man föreslår egentligen inte någon höjning
av bostadsbidragen utan låter dem följa den allmänna kostnadsutvecklingen.
Vi har föreslagit en konstruktion där den undre gränsen ligger kvar, vilket i
princip ger alla barnfamiljer en bostadsbidragsförstärkning i förhållande till
regeringsförslaget med 75 kr. i månaden.
I stora drag är det som nu sker att man försvagar de generella bostadssub-
ventionerna och förstärker de speciella och riktade bostadssubventionerna.
Det innebär en övervältring av kostnader från staten till kommunerna. Ju
mer man uttunnar de generella subventionerna och ökar de riktade bostads-
bidragen, desto större blir med de regler som nu gäller övervältringen på
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Bostadsbidrag för
år 1992
79
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Bostadsbidrag för
år 1992
kommunerna, eftersom kommunerna betalar hälften av bostadsbidragen
men ingenting av de generella bostadssubventionerna.
Vi har föreslagit att kommunerna skall kompenseras och att man gör om
fördelningen mellan stat och kommun så att staten tar på sig 60 % av kostna-
derna under 1992 med sikte på att den skall överta en allt större andel av
bostadssubventionerna.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga att jag stödjer vänsterpartiets alla
reservationer men nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna 3,4 och
11.
Anf. 91 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! Bostadsbidragen är en av grundpelarna i vår sociala bostads-
politik. De gör det möjligt att kunna efterfråga och bruka en bostad som
svarar mot de behov man har, oavsett om man har låg inkomst eller ej.
Detta tycker vi socialdemokrater är mycket viktigt, och det är viktigt att
hålla fast vid de bostadssociala målen. Vi vill hela tiden försöka förbättra
möjligheterna för alla människor att nå dessa mål. Till detta ändamål behö-
ver vi både generella och selektiva subventioner.
Vi har i Sverige en ganska hög bostadsstandard, och vi har också en jäm-
nare fördelning av bostadsbeståndet än något annat land. I Sverige bor de
allra flesta i bra bostäder oberoende av plånbokens tjocklek, och det är så vi
socialdemokrater vill ha det. Plånboken skall inte få styra våra möjligheter
att uppfylla grundläggande behov.
Det är alltså viktigt att vi förstärker bostadsbidragen i takt med den kost-
nadsutveckling som sker, och det är vad som föreslås i detta betänkande.
Boverket har haft till uppgift att se över reglerna för bostadsbidragen, och
man har också kommit med förslag till ändringar. Men förslaget innebär så
stora administrativa förändringar att remissinstanserna ansett att man inte
kan genomföra det under 1992. Med anledning av detta har regeringen inte
tagit med något förslag i denna proposition. Utskottet har också ansett detta
nödvändigt, och därför handlar betänkandet i huvudsak om höjning av in-
komst- och boendekostnadsgränser.
Jag vill ta upp en speciell fråga, nämligen hur förmögenheter påverkar bo-
stadsbidragens storlek. Det kan tyckas vara en liten fråga, men det är viktigt
för dem som berörs. Jag nämner detta eftersom jag själv i flera fall har träffat
på problemet.
Det gäller här förmögenhetstillgångar som barn får genom testamente el-
ler försäkring efter avliden förälder. Dessa tillgångar är ofta spärrade och
kan inte disponeras för barnets räkning. Men enligt de bestämmelser som vi
i dag har skall man ändå ta hänsyn till och beakta dem vid beräkning av den
bidragsgrundande inkomsten. Detta kan innebära att bostadsbidrag inte
lämnas, eller lämnas till lägre belopp än vad som svarar mot familjens ekono-
miska förhållanden i övrigt.
Nu föreslår regeringen att barns spärrade förmögenheter inte skall beak-
tas om den bidragssökande begär det och om det finns särskilda skäl. Jag
tycker att det är bra att det här klaras ut.
Till utskottets betänkande har fogats några reservationer, som jag vill
nämna.
I reservation 1 återkommer moderaterna till sitt ställningstagande i fråga
om bostadsbidragen. Man anser att det genom att sänka skatterna skall bli
möjligt att endast i undantagsfall behöva använda bostadsbidrag.
Jag kan här konstatera att vi har en grundläggande skiljelinje i våra poli-
tiska bedömningar. Vi anser att skattesänkningar endast till liten del kan
hjälpa dem som har liten eller ingen inkomst. Bostadsbidraget är ett av de
effektivaste fördelningspolitiska medlen.
Jag yrkar avslag på reservation 1.
Vänsterpartiet har i reservation 3 föreslagit att den nedre bostadskost-
nadsgränsen inte skall förändras under 1992. Jag kan ha förståelse för de tan-
kegångar som Jan Strömdahl här framförde. Det skulle naturligtvis vara fint
om vi kunde behålla den här gränsen. Men på grund av det finansiella läget
har vi i utskottsmajoriteten inte kunnat finna något ekonomiskt utrymme för
detta. Därför yrkar jag avslag på reservation 3.
I en gemensam reservation, nr 4, från centern och vänsterpartiet föreslås
att det fasta beloppet skall kunna delas av föräldrarna eller alternativt kunna
utgå till endera föräldern oavsett var barnet är kyrkobokfört.
Från utskottsmajoritetens sida förutsätter vi att regeringen noga följer
denna fråga och återkommer till riksdagen om man finner det nödvändigt.
Därmed yrkar jag avslag på reservationen.
Reservation 5 tar upp frågan om flerbarnstillägget. Eftersom detta tillägg
tillhör socialutskottets område har det utskottet hörts i denna fråga. I sitt
svar hänvisar socialutskottet till att de familjer som har fyra eller fler barn
skulle få för stor kompensation i förhållande till andra, om man gick med på
det motionsförslag som moderaterna har lagt fram. Det är ändå ett ansenligt
stöd som dessa familjer får. En fyrabarnsfamilj får 55 110 kr. per år, och en
fembarnsfamilj får 80 160 kr. per år. Jag yrkar avslag på reservation 5.
I reservation 6 yrkar moderaterna att bostadsbidrag till hushåll utan barn
inte skall utgå. Detta är ett krav som har ställts tidigare. Jag vill bara säga
att jag är glad att det inte finns en majoritet i utskottet för det förslaget.
Det finns hushåll som har stort behov av detta bidrag, och om vi menar
något med att alla skall få möjlighet till en bra bostad får vi inte glömma
denna grupp. Jag yrkar avslag på reservation 6.
Slutligen vill jag nämna något om det tillkännagivande som utskottet varit
överens om. Det handlar om homosexuellas rätt till bostadsbidrag som sam-
manboende på samma villkor som för sammanboende av olika kön. Utskot-
tet anser att en sådan utvidgning kan vara rimlig.
En kommitté arbetar nu med frågan om registrerat partnerskap. Den har
också i uppgift att titta på tillämpningsområdet för lagen om homosexuella
sammanboende - och om man i stället skall utgå från någon form av annan
hushållsgemenskap.
Utskottet anser att när utredningen är klar skall regeringen återkomma
med sin syn på detta och på hur man skall kunna vidga kretsen av de hushåll
som är berättigade till bostadsbidrag.
Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan i dess helhet och
avslag på samtliga reservationer.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Bostadsbidrag för
år 1992
6 Riksdagens protokoll 1990/91:112
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Bostadsbidrag för
är 1992
Anf. 92 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! Jag vill först ta upp en fråga som Britta Sundin kommente-
rade. Det gäller vårt förlag att man skall ha oförändrad nedre bostadskost-
nadsgräns. Det betyder alltså en förstärkning av bostadsbidragen för samt-
liga barnhushåll, vilket något kan kompensera de kraftiga hyreshöjningar
som har genomförts.
Regeringen och socialdemokraterna har förståelse för förslaget och tycker
att behovet finns, men säger att det inte finns ett finansiellt utrymme. Detta
är en motivering som har börjat återkomma i många sammanhang. Man är
medveten om att det finns ett mycket stort behov och att åtgärden behövs
fördelningspolitiskt. Det gäller t.ex. också förvärvsstödet till barnfamiljer.
Men det finns alltså inte finansiellt utrymme.
Det slog mig att det här inte håller i längden. Tänk om hyresgästerna som
drabbas av detta skulle göra som ni socialdemokrater och säga: ”Jag har inte
finansiellt utrymme för att betala mer en två tredjedelar av hyran, så ni får
nöja er med det.” Jag undrar, Britta Sundin, hur det skulle gå om detta blev
den vanliga hanteringen av ekonomiska problem i samhället utanför vår
krets här.
Anf. 93 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag vill först ta upp en sak som Britta Sundin nämnde, nämli-
gen bostadsbidrag till de familjer där det finns spärrade förmögenheter för
barnen. Vi har inga delade meningar i den frågan, Britta Sundin, utan hela
utskottet var överens. Jag vill bara understryka det, för man fick nästan ett
intryck av att det var delade meningar i utskottet.
Sedan lade jag märke till - och det är tråkigt att jag skall behöva säga det -
att Britta Sundin glömde att kommentera reservation 8, om bostadsbidrag
till ungdomar utan barn. Jag ställde en fråga i mitt inledningsanförande, och
jag skall be att få upprepa den: Anser verkligen socialdemokraterna att ung-
domarna får tillräckligt stöd för att klara av de ökade bostadskostnaderna,
så att de kan efterfråga och behålla en bostad?
Vi har som bekant från centerns sida ansett att det förslag som föreligger
från regeringen inte tar tillräcklig hänsyn till de kraftigt ökade bostadskost-
naderna. Jag hoppas att Britta Sundin, när hon nu återkommer i en replik,
verkligen försöker svara på den frågan.
Anf. 94 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! Jag kan svara både Jan Strömdahl och Birger Andersson.
När det gäller ungdomar ger vi det här förslaget kompensation för den kost-
nadsutveckling som har förekommit. Jag kan också medge att jag skulle vilja
förstärka stödet ytterligare, men jag kan inte se att vi har ekonomiskt ut-
rymme för det.
Däremot innebär det här förslaget att ungdomarna har fått kompensation
för den kostnadsökning som har skett.
Anf. 95 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Därvidlag råder delade meningar, Britta Sundin, mellan so-
cialdemokraterna och oss från centern. Vi anser att regeringen inte har gett
dessa ungdomar tillräcklig kompensation.
Är verkligen Britta Sundin övertygad om att ungdomarna har fått tillräck-
lig kompensation? I mitt inledningsanförande har jag sagt att det finns upp-
repade exempel på att hyreskostnaderna 1990/1991 har stigit med över 40 %.
Anf. 96 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! Om man ser på den utveckling som har skett ute i samhället
i dag när det gäller ungdomarnas möjligheter att själva efterfråga och skaffa
sig egna bostäder, så måste man väl ändå erkänna att det har skett en ganska
otrolig utveckling under de senaste åren.
Det finns väldigt många ungdomar i dag som har ett eget boende - även
om man kanske skulle tycka att de är så pass unga att de skulle må bra av att
bo hemma hos sina föräldrar ytterligare någon tid. Jag menar att förslaget
innebär en kompensation för de kostnadsökningar som varit, och det bety-
der också att ungdomar har möjlighet till eget boende.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91 :JoU27 Stödet till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra
Sverige, m.m. (prop. 1990/91:99).
Anf. 97 KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Den politiska situationen i Sverige är mer rörig än vanligt.
Det visar också den senaste opinionsundersökningen, vilken kom till allmän-
hetens kännedom i dag. Socialdemokraterna förlorar sympatier. Det som
kanske bekymrar mig och många med mig mest är att sympatierna inte över-
går till vårt parti eller till andra etablerade partier, utan till missnöjespartier.
Detta borde egentligen mana oss aktiva politiker till ett större mått av är-
lighet, större varsamhet och större ansvar för alla och för hela landet. Tyvärr
är det inte alltid så. I den debatt som vi nu börjar med anledning av jord-
bruksutskottets betänkande om stödet till jordbruket och livsmedelsindu-
strin i norra Sverige måste jag notera att man framför allt från regeringens
sida är ovarsam med orden, med vad man lovar och sedan inte håller. Det
gäller omfattningen av det norrländska jordbruket, stödets utformning och
stödets nivå. Man har egentligen en ganska obefintlig regionalpolitik. Från
centerns sida har vi reagerat kraftigt mot att man inte lever upp till vad man
tidigare har sagt när det gäller stödet till jordbruket i norra Sverige. Vi me-
nar att norra Sverige är unikt och även att jordbruket där är unikt. Det finns
nästan ingen annan plats i världen än Norden där man kan bedriva jordbruk
på så nordliga breddgrader.
Detta medför två saker. Dels är jordbruket i de här områdena mer käns-
ligt, framför allt för väderleken, än på andra håll där vädrets makter är mil-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
83
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
84
dare. Dels innebär detta hårda klimat att naturen renas på ett sätt som inte
sker på andra håll, vilket gör att de livsmedel som produceras i det här områ-
det är renare och på så sätt kanske bättre än någon annanstans i världen.
Detta är en resurs som vi borde sträva efter att ta till vara och utveckla i
stället för att avveckla. Dessutom är det naturligtvis så att det i ett eventuellt
avspärrningsläge, i en beredskapssituation, är angeläget att se till att det
finns en produktion i den här delen av landet som motsvarar ungefär den
konsumtion som behövs. Det är svårt att försörja ett avlägset beläget om-
råde som Norrland med livsmedel om man inte har själva basproduktionen
där.
Ser man till de allmänna regionalpolitiska aspekterna är det naturligtvis
också på det sättet att det i många bygder är jordbruket som är ryggraden i
näringslivet; på många håll den enda näringsgren som är fast knuten till om-
rådet. T.o.m. skogsbruket är mer flyktigt, eftersom det periodvis kan bedri-
vas av människor som flyttar dit. Jordbruket-åkerbruket och bostadskötseln
måste man vara på plats för att sköta. Det håller dessa bygder vid liv.
Jag vill - med hänvisning till vad jag nu har sagt - yrka bifall till vår reser-
vation nr 1 i betänkandet.
Om man tittar tillbaka på vad vi i riksdagen ofta gemensamt har beslutat
om och uttalat oss för när det gäller framtiden, kan vi konstatera att det inte
har blivit som vi sade. Redan 1983 beslutade riksdagen att produktionen i
jordbruket i norra Sverige inte skulle tillåtas sjunka. Jag kan bara notera
att mellan 1983 och 1989 sjönk koantalet i Norrland med 16 % och antalet
nötkreatur totalt med 13 % samt att åkerarealen minskade med 7 %. Jord-
bruket i norra Sverige har utvecklats liksom i landet i övrigt: det har minskat.
Den här tendensen kommer att förvärras om man inte gör någonting åt det.
Man kan gå vidare och titta på vad vi gjorde förra året. I betänkandet om
den nya jordbrukspolitiken, JoU25, tog vi upp de här frågorna och slog fast
att ett prisfall som skulle kunna bli effekten av den beslutade avregleringen
inte skulle få slå igenom i norra Sverige i någon nämnvärd omfattning. Man
skulle alltså inte tillåta - som det uttalades i regeringens proposition - att
lönsamheten i jordbruket i norra Sverige sjönk under ”dagens nivå”. Detta
har man inte följt upp från regeringen, utan man bortser från formuleringen
”dagens nivå” och säger i stället att man inte skall tillåta lönsamheten att
sjunka nämnvärt under vad den är vid ingången av det nya systemet den 1
juli 1991. Då måste vi beakta att under mellanperioden - från det som var
”dagens nivå” förra våren till i dag - har lönsamheten i det norrländska jord-
bruket sjunkit med ungefär 10 procentenheter i den s.k. täckningsgraden;
från ungefär 57 % till 47 %. Detta ger man ingen kompensation för.
Jag vill yrka bifall till reservation 6 - som tar upp principen att dagens nivå
skall avse den dag när vi fattade beslut i riksdagen och inte någon senare
dag - och till reservation 5, som behandlar anslagsbeloppet, med krav på en
uppräkning med 128 milj.kr. utöver regeringens förslag. I utskottet lade vi
på 34 miljoner, men det var bara för att fullt ut kompensera effekten av av-
skaffandet av tvåprissystemet på mjölken. Vi lade egentligen inte på någon-
ting för att kompensera kostnadsökningen och lönsamhetsförsämringen i det
norrländska jordbruket.
Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan om stödområdesindel-
ningen. Det har gjorts utredningar av olika slag; en för något år sedan som
aldrig togs upp i sammanhanget, eftersom man skulle se över frågan ytterli-
gare, och en senare om en längre gående förändring av stödområdena. Dess
bättre har inte regeringen lagt något förslag i enlighet med den senare utred-
ningen. Från centerpartiets sida yrkar vi att den tidigare utredningens förslag
om att flytta vissa socknar och kommuner i Kopparbergs och Värmlands län
nu skall komma till stånd. Detta är frågor som vi i riksdagen egentligen inte
har möjlighet att bereda i detalj. Det måste myndigheten göra. Det har myn-
digheten gjort. När den stora förändringen inte kom till stånd bör vi ta kon-
sekvensen av detta och genomföra den här förändringen som är bearbetad
tidigare i jordbruksnämnden.
Herr talman! Det är tråkigt att det inte har gått att få ett större stöd för
våra synpunkter i jordbruksutskottet inför den här behandlingen. Jag vet att
det finns partier som t.o.m. har yrkat på högre belopp än centerpartiets. Jag
vill gärna nämna att beloppet 128 milj.kr. är uträknat så att man ändå förut-
sätter en 5-procentig nedgång i produktionen under det kommande året. Det
är naturligtvis i strid med vad vi önskar och med vad jag nyss har sagt om att
vi inte skall tillåta någon ytterligare nedgång. Men den hittills förda politiken
är av den karaktären att det inte går att bromsa upp under den här perioden.
Därför har vi ansett att vi kan, liksom regeringen, räkna med att det blir den
här nedgången. Skulle den inte komma till stånd, krävs det ett belopp som
sannolikt är ungefär 50 miljoner högre. Om det skulle behövas får det väl
också tillskjutas i så fall.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till de här fyra reservationerna
och i övrigt till hemställan i utskottets betänkande.
Anf. 98 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! När man funderar litet grand kring frågor rörande jordbru-
ket i de norra delarna av landet blir det ganska uppenbart att vi inte behöver
en jordbrukspolitik i det här landet. Vi behöver flera sorters jordbrukspoli-
tik, eftersom vi har helt olika jordbruk med helt olika problem i skilda delar
av landet.
Medan vi i den stora diskussionen om jordbruket talar om överproduktion
och ibland också om för hög användning av t.ex. handelsgödsel och bekämp-
ningsmedel som problem som måste åtgärdas, är situationen en helt annan
när det gäller jordbruket inom det s.k. stödområdet. Där finns det visserli-
gen fortfarande många jordbruksföretag, men de är små, mycket små, och
de är i stor utsträckning glesbygdsföretag. De har inte den här omfattande
användningen av bekämpningsmedel och handelsgödsel som man kanske
har i de södra delarna av landet. De har en helt annan situation och även
delvis en annan inriktning på vad man producerar. De är också i mycket
högre grad än jordbruken i de södra delarna av landet av mycket stor bety-
delse för infrastrukturen, skulle jag vilja påstå. De är det nu tyvärr ganska
grovmaskiga nät som håller landsbygden levande.
De problem som man dras med är långa transportvägar och långa avstånd,
som också ger högre kostnader i produktionen. Det har funnits, åtminstone
i ord, en stor enighet här i riksdagen om att det är extra viktigt att bevara
jordbruket inom det s.k. stödområdet. Vi vill inte se någon minskning av
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
85
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
86
omfattningen i de här områdena, snarare tvärtom. Vi skulle inte ha något
emot en ökning, eftersom de här regionerna inte ens är självförsörjande när
det gäller många viktiga produkter från jordbruket.
Det finns uppenbarligen delade meningar om hur samhällets stöd skall ut-
formas för att kunna bidra till att upprätthålla jordbruket i de här delarna av
landet. Den stödutformning som vi nu har grundar sig på den tidigare jord-
brukspolitik som vi hade för hela landet. Det är ett system. Man behöver
bara läsa betänkandet och det underliggande materialet för att se att det här
stödet har fått ett oerhört invecklat, svårhanterligt och svårbegripligt system.
Därför är det enligt min mening mycket bra att utskottet nu säger att en
arbetsgrupp skall se över hur stödet i fortsättningen skall vara utformat. Man
kan ju hoppas att det kommer att bidra till att vi slipper den här typen av
diskussioner. Jag tror att det beror på, här vill jag gärna instämma med Karl
Erik Olsson, att man lovar sådant som man sedan inte kan hålla. Det beror
också på att det är svårt att se igenom det här systemet och se hur det skall
vara utformat. Det är bra om vi slipper den här typen av diskussioner, där vi
skall sitta och nagelfara och analysera meningar och försöka definiera vad vi
lade för innebörd i det ena eller det andra ordet och vad detta betyder över-
satt i kronor och ören.
Om vi är överens i sak om att jordbruket i de här delarna av landet måste
bevaras och att situationen dessutom är mycket hotfull, eftersom vi kan se
en fortsatt nedgång trots alla vackra ord och löften från den här försam-
lingen, borde det inte vara intressant att sitta och vända och vrida på me-
ningar och hitta olika ord i den ena eller andra riktningen. Det intressanta
borde vara att vi sade: ”Hur skall vi då bära oss åt för att uppnå det målet?
Hur skall vi göra för att se till att jordbruket kan vara kvar och att vi kan ha
kvar ett livaktigt jordbruk inom stödområdet?” Därför tror jag att det är bra
om vi kan hitta en konstruktion som är enklare.
Det finns också en lång rad andra skäl som gör det nödvändigt att se över
även formerna för stödet till Norrlandsjordbruket, bl.a. den internationella
anpassningsprocess som vi nu befinner oss i. Det gäller t.ex. GATT-förhand-
lingarna, som vi nu vet inte kommer att leda till några särskilt snabba resul-
tat. Det gäller även anpassningen till EG, både den kortsiktiga anpassning
som har att göra med det EES-avtal som diskuteras mycket intensivt nu, och
den nu allt tydligare ambitionen att Sverige skall bli medlem i EG. Det har
vi i vänsterpartiet motsatt oss. Det är utan tvivel av största vikt i det här sam-
manhanget att vi funderar över vad det kommer att få för konsekvenser, sär-
skilt för jordbruket inom vårt stödområde. Någon sådan analys har vi ännu
inte sett till. Det är brådskande nu, eftersom den här anpassningsprocessen
forceras fram. Den skall ske i så oerhört snabb takt. Därför välkomnar vi
den här arbetsgruppen. Vi hade ju också i vår motion tagit upp krav om att
den skulle tillsättas.
Det finns en sak som däremot inte berörs i den här propositionen. Det är
frågan om de direktbidrag som infördes i samband med att GATT-diskussio-
nerna var som mest aktuella och när man trodde att de skulle leda till snabbt
resultat. Då ville regeringen gärna visa och leva upp till de ingångna GATT-
avtalen om att här inte skulle ske någon utökning av prisstödet. Då konstrue-
rades direktbidragen som en nödlösning som vi i vänsterpartiet var emot. Vi
var emot den därför att vi misstänkte att det skulle kunna bli en nödlösning
som vi fick dras med, och nu får vi dras med den. Den är naturligtvis också
av betydelse för jordbruket inom stödområdet. När vi diskuterade den här
propositionen sades det ganska uttalat från regeringen att vi naturligtvis
skulle återkomma till den här frågan i samband med diskussionen om livsme-
delspolitiken längre fram i vår. Eftersom vi nu har fått den propositionen vet
vi att det blev ingenting av detta. Det kom ingen diskussion och regeringen
vill i varje fall inte ha någon diskussion om direktbidragen i det samman-
hanget heller.
Jag tycker att det är särskilt angeläget att tala om direktbidragens utform-
ning när det gäller stödområdet. Jag skulle gärna vilja hänvisa till ett citat
från propositionen som finns i det här betänkandet. Där står det: ”Enligt
jordbruksministern bör ett regionalpolitiskt motiverat prisstöd, till en av-
gränsad del av landet eller en begränsad produktion, kunna tillhöra den ka-
tegori som inte omfattas av åtaganden om neddragningar enligt GATT.”
Det tycker jag är någonting som kan vara värt att tänka på när vi diskute-
rar direktbidragen. Mot bakgrund av att vi inte vill ha någon minskad pro-
duktion i de här delarna av landet finns det all anledning att fundera över om
vi, när det gäller den delen av jordbrukspolitiken, kan få en utformning som
bättre gagnar ett bevarat och utvecklat jordbruk inom stödområdet.
Inte heller lyckades utskottet den här gången fatta något beslut om områ-
desindelningen. Vi har från vänsterpartiets sida motionerat om samma för-
slag som också centerpartiet har tagit upp, att den förändring som jordbruks-
nämnden föreslog för flera år sedan skall genomföras, vilket innebär att en
del områden i Bergslagen kommer att lyftas upp i högre stödområdesgruppe-
ring. Vi tycker att det är beklagligt, dels naturligtvis att det inte gjordes
första gången förslaget fördes fram, dels att det ännu inte har skett.
Det kommer att dröja innan vi har fått klart för oss hur vi vill att det regio-
nalpolitiskt utformade stödet skall se ut i framtiden, och det är beklagligt
att de områden som enligt den administrativa genomgången uppenbarligen
skulle flyttas upp inte kommer att bli uppflyttade utan får ligga kvar i lägre
grupperingar.
Vi hade från vänsterpartiets sida motionerat om en mycket högre uppräk-
ning av stödet än den som propositionen föreslog och den som också blev
utskottets beslut. Jag vill gärna säga här att den enda anledningen till att jag
inte har reserverat mig till förmån för det yrkande som vi hade, som uppgick
till 170 milj .kr., var att jag inte ville riskera den ändå ganska sköra majoritet
som fanns i utskottet för den höjning på 34 miljoner som trots allt gjordes
och som faktiskt är att föredra framför en helt utebliven höjning.
Men självklart hade vi från vänsterpartiets sida mycket, mycket hellre sett
en höjning som hade varit större och som hade stått i någon samklang med
det som riksdagen förra året med sådan självklarhet uttalade om det norr-
ländska jordbruket. Jag beklagar verkligen att vi inte i utskottshanteringen
kunde komma längre. Det är naturligtvis en oerhört viktig ekonomisk fråga
för jordbruket i de här delarna av landet, men det är någonting mycket mer
än en ekonomisk fråga. Det handlar också om att vi från riksdagens sida fak-
tiskt har gått ut och sagt: Ni behöver inte vara oroliga! Vi garanterar er att
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
88
det finns en total politisk enighet och att vi skall stå upp för Norrlandsjord-
bruket.
Sedan gör vi inte det. Vi bidrar verkligen till att skapa ett misstroende mot
politiker och mot politik över huvud taget, som jag tycker är mycket mycket
oroväckande.
Jag vill med det, herr talman, säga att vi från vänsterpartiets sida står
bakom de reservationer som vi har till betänkandet, men jag vill särskilt yrka
bifall till reservation nr 4.
Anf. 99 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Häromdagen läste jag i en Norrlandstidning att det var bara
centerpartiet som brydde sig om Norrlandsjordbruket, därför att man hade
kunnat konstatera att det var bara centern som hade reserverat sig mot jord-
bruksutskottets beslut angående Norrlandsstödet. Jag är av den uppfatt-
ningen att hade vi andra gjort likadant som centern, hade det inte blivit nå-
gon höjning av bidraget över huvud taget. Man hade snarare riskerat att stö-
det legat kvar på den nivå som regeringen hade bestämt sig för.
Vi hade i vår motion yrkat på 130 miljoner utöver regeringens förslag. Vi
fick inte majoritet för detta. 34 miljoner kanske inte är speciellt mycket
pengar, men det är i alla fall mer än det som ursprungligen föreslogs. För-
hoppningsvis kan det innebära att det tillförs en del optimism i Norrlands-
jordbruket, så att man där vågar och orkar jobba vidare.
Herr talman! Minns ni kampanjen ”Hela Sverige skall leva” för något år
sedan? Då var det optimism och arbetsglädje ute på landsbygden. Man inta-
lade sig hopp och förtröstan om att nu skulle man verkligen kunna åstad-
komma någonting. Idéerna sprudlade och kreativiteten var stor. Men fem-
partiuppgörelsen om livsmedelspolitiken som träffades förra året har verkli-
gen inte bidragit till att kreativiteten och arbetslusten har fortsatt. Nu pratar
man, precis som Annika Åhnberg gjorde här nyss, om problemen i stället
för om möjligheterna.
Och visst har vi problem framför oss. Framför allt har vi det på den land-
skapsvårdande sidan. Vi kommer att få mängder med granskog, och vi kom-
mer inte att lämna över till kommande generationer det öppna landskap och
det kulturlandskap som vi väl alla ser som en tillgång i det här landet.
Miljöpartiet de grönas uppfattning var att vi i stället borde ha utnyttjat
möjligheten som vi hade att dra ner på jordbruksproduktionen till ett mer
ekologiskt jordbruk. Då hade vi fått chansen att ha kvar det öppna landska-
pet och också ha kvar den beredskap som det faktiskt är att ha öppna land-
skap med odlingsmöjligheter i krissituationer och vid eventuella kommande
ekologiska katastrofer.
Det norrländska jordbruket är ur landskapsvårdande synpunkt en enorm
tillgång. Det finns väl ingenstans man kan hitta sådana underbart vackra
bygder som man hittar i det norrländska jordbruket, med en mångfald av
biologiskt liv som skiljer sig mycket från det som finns i den södra delen av
landet. Det är därför som vi verkligen måste se till att satsa på att det norr-
ländska jordbruket kan leva vidare och få resurser att jobba utan att bli ut-
konkurrerat av importen.
Den nya idé som har kommit från regeringskansliet om att sänka vårt
gränsskydd i ett för jordbruket väldigt instabilt läge uppfattar många aktiva
jordbrukare som ett hot och funderar naturligtvis på att lägga av, nu när de
verkligen behöver all energi för att orka jobba vidare. En konsekvensanalys
av effekterna borde vi ha sett till innan sådana här förslag kom.
Vi har i det här betänkandet i allmänhet nöjt oss med att avge särskilda
yttranden, men vi har en reservation, nr 2, om fäbodbruket. Det är en ur
kultur- och arbetssynpunkt mycket intressant bruksform, och vi borde på
alla vis se till att den kan leva vidare.
Anf. 100 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Marianne Samuelsson gjorde nu en utvikning till den stora
livsmedelspolitiska förändring som riksdagen beslutade om förra året. Jag
vill gärna säga att jag delar inte hennes uppfattning om hur det ser ut ute i
landet. Det finns väldigt mycket kreativitet, nytänkande och positiv anda
också ute bland bönderna. Jag tror att Marianne Samuelsson har fallit offer
litet grand för bilden av bönderna som LRF älskar att måla upp, den utrot-
ningshotade arten med keps. Jag är inte så säker på att man gör det svenska
jordbruket eller de svenska bönderna någon större tjänst genom att ständigt
måla upp överdrivna hotbilder.
Det är faktiskt så att det finns en framtid för det svenska jordbruket. Det
finns problem och svårigheter, särskilt, skulle jag vilja säga, inom stödområ-
det, eftersom det faktiskt inte utan samhällets aktiva stöd kan leva kvar ett
jordbruk i de områdena av landet. Det är naturligtvis problem och svårighe-
ter, men de är inte oöverstigliga.
Det som är svårt i det här sammanhanget är den politiska kortsiktigheten,
att man går ut och lovar stort för att i nästa sekund svika sina löften. Det är
det som skapar mycket stora problem, inte brist på kreativitet eller företag-
samhet bland de svenska bönderna - det vill jag absolut vända mig emot.
Jag vill gärna också säga att jag faktiskt tror att det finns en framtid för
jordbruket inom stödområdet. Jag är övertygad om att vi kommer att kunna
skapa bättre former för det framtida samhällsstödet till det norrländska jord-
bruket och jordbruket inom övriga delar av stödområdet, så att vi slipper
den typen av krångliga och svårbegripliga diskussioner och ständiga be-
greppsdefinitioner, som vi nu tvingas hålla på med. Därför tycker jag trots
allt att det är bra med den arbetsgrupp som skall tillsättas.
Anf. 101 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Det var ju bra att jag fick Annika Åhnberg att ändra uppfatt-
ning i frågan om pessimism och optimism - jag tyckte att Annika Åhnberg
talade om just problemen i sin inledning; hon radade där upp en lång rad
problem.
Visst finns det en stor oro, men det är klart att det finns en arbetslust - det
har det alltid funnits på den svenska landsbygden. Den finns fortfarande
kvar, men, som Annika Åhnberg sade, är det inte så enkelt när det kommer
motsägelsefulla direktiv och man inte vet vad som skall gälla. Alla är väl
medvetna om att tolkningen av det beslut som riksdagen fattade inte var så
alldeles enkel.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
89
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
90
Anf. 102 INGE CARLSSON (s):
Herr talman! I jordbruksutskottets betänkande JoU27 behandlas rege-
ringens proposition 1990/91:99 om stödet till jordbruket och livsmedelsindu-
strin i norra Sverige.
Utskottet har behandlat 50 motioner. De flesta partier har ansträngt sig
och kompromissat för att nå en enig uppfattning om synen på Norrlandsstö-
det, dock inte centerpartiet, som av egoistiska eller andra skäl reserverat sig
på några viktiga punkter.
I reservation 1, Allmänna utgångspunkter för stödet till jordbruket i norra
Sverige, föreslår centerpartiet att jordbruksproduktionen i norra Sverige
skall tillåtas öka och att ytterligare minskningar av produktion och åkerareal
inte skall tillåtas.
Det särskilda prisstödet till norra Sverige infördes 1971 på förslag av den
socialdemokratiska regeringen.
Bakgrunden var bl.a. avfolkningen av Norrlands inland. Denna process
har fortsatt. Produktionsnivån i norra Sverige har dock kunnat upprätthål-
las. Men samtidigt har jordbruket i inlandet och i glesbygder lagts ned.
Jordbruket har i stället koncentrerats till kusten och de bättre jordbruks-
marker som finns i anslutning till större samhällen i inlandet. Merparten av
stödet har därför hamnat hos större producenter i produktionsområden med
de bästa naturliga förutsättningarna.
Därför har vi i den nya politiken valt att kombinera dagens särskilda pris-
stöd med andra riktade åtgärder, vilka bättre når jordbruket i glesbygd och
inland och därmed stärker jordbruket i norra Sverige.
En avstämning av merkostnader skall nu ske en gång per år. För att upp-
rätthålla lönsamheten i jordbruket i norra Sverige undantar vi därmed i prin-
cip den produktionsanpassning som följer av den tidigare beslutade livsme-
delspolitiska reformen.
Jag vill erinra om att riksdagen i samband med det livsmedelspolitiska be-
slutet, på förslag av utskottet, beslutade om en uppföljning under två år av
det s.k. åtgärdsprogrammet för jordbruket i norra Sverige. För detta ända-
mål anvisades 50 milj.kr. för budgetåret 1990/91. Nyligen beslutade riksda-
gen om ytterligare 50 milj.kr. för budgetåret 1991/92.
I förra årets livsmedelspolitiska beslut höjdes kobidraget med 600 milj.kr.
utöver regeringens förslag, vilket innebär att jordbruket inom stödområdet
får en ökning med ca 115 milj.kr.
Genom riksdagens beslut om regionspolitiken år 1990 tillkommer 100
milj.kr. i glesbygdsstöd, vilket företrädesvis skall gå till jordbruket. Vi skall
inte heller glömma det ökade stödet till det öppna landskapet. Här är Norr-
land naturligtvis ett viktigt instrument.
Utskottsmajoriteten anser att dessa riktade åtgärder också bidrar till en
regional utjämning av sysselsättning och välfärd och en bättre avvägning
mellan kustområdet och Norrlands inland. Med det anförda yrkar jag avslag
på centerns reservation nr 1, som i sig var mycket allmän.
I reservation 2 tar miljöpartiet upp frågan om ett höjt NOLA-bidrag till
fäbodbruket.
Under föregående riksmöte behandlade kulturutskottet frågor om beva-
randet av fäbodbruket. Utskottet framhöll att fäbodkulturen är en väsentlig
del av vårt kulturarv. Som också framgår av kulturutskottets betänkande har
frågan uppmärksammats av olika myndigheter och organisationer.
Jag vill erinra om att vi i samband med beslutet om livsmedelspolitiken
höjde anslaget till NOLA-stödet med 550 milj.kr. Utskottsmajoriteten är
därför inte i detta sammanhang beredd att föreslå ett förhöjt NOLA-stöd.
Jag yrkar avslag på reservation nr 2.
I reservation 3 från centerpartiet och reservation 4 från vänsterpartiet fö-
reslås ändringar i stödområdesindelningen. Jordbruksministern har i propo-
sitionen redovisat de kriterier som på förslag av jordbruksnämnden bör ut-
göra utgångspunkt för en framtida stödområdesindelning.
Utskottsmajoriteten har beträffande förslaget ingen annan uppfattning än
jordbruksministern.
Det främsta skälet är att vi bör avvakta förhandlingarna inom GATT. Ut-
fallet av dessa förhandlingar kan ha en stor betydelse för den framtida ut-
formningen av stödet till norra Sverige. Även en eventuell svensk EG-an-
slutning kommer förmodligen att ändra förutsättningarna för regionalpoli-
tiskt motiverade stöd.
Den internationella utvecklingen bör enligt utskottsmajoritetens mening
avvaktas innan större eller principiellt viktiga förändringar genomförs.
Vi förutsätter dock att regeringen vid lämplig tidpunkt återkommer i frå-
gan.
Med det anförda yrkar jag avslag på reservationerna 3 och 4.
Herr talman! I reservationerna 5 och 6 tas frågor upp om anslaget till stöd
till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sverige samt utgångspunkten
för stödet efter budgetåret 1991/92.
När det gäller utgångspunkten för kostnadstäckningsgraden hävdar cen-
tern ensidigt att den skall utgå från 1989/90.
Övriga partier gör här en annan tolkning, nämligen att lönsamheten inte
tillåts sjunka nämnvärt under nivån den 1 juni 1990, då vi med stort stöd
beslutade om den nya livsmedelspolitiken.
Utskottsmajoriteten ansluter sig till jordbruksministerns förslag om att
stödnivån räknas upp med 7 %. Detta motsvarar jordbruksnämndens förslag
till ökning av merkostnaderna under motsvarande tid.
När det gäller slopandet av tvåprissystem föreslår jordbruksministern att
en kompensation på 5 % skall utgå, vilket motsvarar 34 milj.kr.
Utskottet anser dock att lönsamhetsförsämringen till en del kan hänföras
till tvåprissystemets avskaffande och i sin helhet bör kompenseras. Som
kompensation för denna effekt föreslår utskottet således en extra uppräk-
ning av prisstödet för mjölk med ytterligare 6,5 % till 68 milj.kr. Denna höj-
ning bör i sin helhet tillfalla mjölkproducenterna och höja pristillägget på
mjölk.
Detta innebär att utskottet förordar en uppräkning av stödet till jordbru-
ket och livsmedelsindustrin i norra Sverige med 34 milj.kr. utöver regering-
ens förslag på sammanlagt 839 milj.kr. Med detta kraftiga stöd för jordbru-
ket i norra Sverige torde täckningsgraden höjas till upp emot 55 %. Vi har
en känsla av att stödet kommer att uppskattas i norra Sverige. År 1982 var
stödet till jordbruket i norra Sverige ca 200 milj.kr. Vi har sedan dess höjt
stödet till i dag nära 900 milj .kr. Det är alltså en kraftig förbättring av möjlig-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
91
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
92
heterna att bevara jordbruket i norr. Jag yrkar härmed avslag på samtliga
reservationer.
I bl.a. två motioner, Jol30 från folkpartiet och Jol32 från vänsterpartiet,
föreslås att stödet till jordbruksproduktionen i norra Sverige skall bli före-
mål för en förutsättningslös och genomgripande översyn. Översynen bör ge-
nomföras av en arbetsgrupp med parlamentarisk sammansättning. Utskottet
tillstyrker motionerna och föreslår att riksdagen som sin mening ger rege-
ringen detta till känna.
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan i jordbruksutskot-
tets betänkande 27.
Anf. 103 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! Jag måste säga att jag är mycket förvånad över Inge Carls-
sons sätt att börja sitt anförande, med att misstänka att det skulle vara
egoism som drev centern till att kräva att vi skall leva upp till det beslut vi
tidigare har fattat. Jag tycker att Inge Carlsson skall fråga de norrländska
bönderna om det är egoism att se till att de får den del av de medel som vi
har sagt att vi skall betala.
I anslutning till detta vill jag ta upp det som Inge Carlsson sade om ut-
gångspunkten för stödet. Hur kan man ändra sig så, att man i fjol talade om
att stödet inte skulle sjunka nämnvärt under dagens nivå och nu instämmer
i propositionen, vilket innebär att man skall rätta sig efter den nivå som är
aktuell när avregleringen börjar den 1 juli 1991? Det här är alltså en helt
annan utgångspunkt än den vi beslutade om, och det är att förändra en
ståndpunkt och svika det beslut vi i riksdagen tidigare har varit eniga om att
fatta.
När det gäller frågan om de andra riktade stöden har jag ingen annan upp-
fattning än Inge Carlsson. Jag tror att vi är överens om att det är viktigt med
olika typer av stöd. Men dessa stöd ger inte tillräckligt mycket pengar. Inge
Carlsson nämner 50 miljoner plus 50 miljoner, och det behövs också. Men
det kompenserar ju inte ens den brist som uppkommer i samband med da-
gens uppräkning.
Vi skall vidare vara väldigt försiktiga med att blanda in den uppräkning av
kobidraget som vi gjorde förra året. Det direktstödet kan ha sina fördelar,
och det är differentierat på sitt sätt, men det är i huvudsak en ersättning för
sådant som annars skulle ha varit en prisstegring. Det är en prishöjning som
vi avstår från under de pågående GATT-förhandlingarna. Detta bör inte
blandas in i den här frågan. Naturligtvis tillkommer det när man gör en total-
kalkyl, men man skall hålla isär dessa två saker ordentligt och inte skylla på
detta för att slippa göra någonting i dagsläget.
Stödet för ett öppet landskap är också bra, men det räcker inte. Det fattas
pengar, och man har gått ifrån ställningstagandena från förra året. Detta
måste framför allt regeringspartiet och Inge Carlsson stå till svars för.
Anf. 104 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Inge Carlsson har naturligtvis alldeles rätt när han redovisar
den kraftiga kostnadsstegringen över statsbudgeten för Norrlandsstödet. Jag
tror också att vi alla inser att det i det långa loppet kommer att bli mycket
svårt att på samma sätt som vi hittills har gjort upprätthålla stödet till Norr-
landsj ordbruket och att vi måste fundera över om det finns andra tillväga-
gångssätt som vi också kan använda oss av för att bevara och utveckla jord-
bruket i Norrland. På så sätt kan vi slippa en situation där detta jordbruk till
slut till större delen blir beroende av en finansiering över statsbudgeten. Det
här är en fråga vi skall diskutera i den grupp som skall tillsättas, och det är
en fråga som kräver en långsiktig och ganska genomgripande diskussion för
att man skall komma till rätta med den.
Med tanke på att vi förra året i utskottet uttryckte oss så som vi gjorde
och med tanke på att regeringen redan i propositionen fullkomligt klart och
tydligt redovisade vad man ansåg om bevarandet av det norrländska jord-
bruket, måste jag ställa frågan: Insåg socialdemokraterna inte då att det
skulle komma att handla om ganska mycket pengar? Det gjorde åtminstone
vi i vänsterpartiet. Vi kunde inte veta att det skulle bli 150 eller 200 milj,
kr., men vi insåg att det på kort sikt skulle komma att kosta mycket pengar.
Menade utskottet allvar med vad man sade förra året, handlar det om ganska
stora summor. Jag kan inte förstå annat än att socialdemokraterna antingen
är usla på att räkna eller att man faktiskt aldrig hade för avsikt att leva upp
till vad man sade i förra årets budget. Jag vill gärna ha ett klargörande be-
sked från Inge Carlsson. Insåg ni inte att det skulle handla om ett belopp i
den här storleksordningen, eller hur kan det komma sig att man efter att ha
gjort sådana uttalanden kommer tillbaka med en finansiering på en helt an-
nan nivå?
Jag håller gärna med om att vi har börjat att försöka hitta andra sätt att
utveckla jordbruket inom stödområdet. Men om Inge Carlsson när han talar
om det öppna landskapet tänker på de medel som vi har avsatt för landskaps-
vård vill jag påpeka att avsikten med de medlen ju faktiskt var att de framför
allt skulle gå till jordbruk i skogs- och mellanbygder utanför stödområdet,
eftersom dessa delar av landet, som även de är eftersatta när det gäller jord-
bruket och har svåra produktionsbetingelser, inte har några stödområdes-
pengar. Det är alltså inte riktigt korrekt att i det här sammanhanget - om det
nu var de pengarna som avsågs - tala om bidragen till landskapsvård såsom
avsedda för jordbruket inom stödområdet. Så har vi inte tidigare diskuterat
kring livsmedelspolitiken.
Anf. 105 INGE CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Annika Åhnberg undrar om vi är överraskade över att vi nu
får ge så mycket som 12 % i stöd. Nej, vi är naturligtvis inte överraskade.
Men jag vill ändå påpeka att vi, efter det att vi har infört det här stödet,
mycket kraftigt har höjt ersättningen till jordbruket i norra Sverige. Stödet
är nu nästan uppe i 1 miljard kronor. Detta sker i en situation när många
andra jordbrukare i detta långa land har det mycket besvärligt med omställ-
ningar och också får lov att lägga ned verksamhet. Jag tycker faktiskt att vi
socialdemokrater i allra högsta grad har värnat om jordbruksstödet i norra
Sverige.
Till Karl Erik Olsson vill jag bara säga att ni har en annan, ensidig tolkning
i fråga om när tidpunkten skall inträffa. I den frågan är alla andra partier
enhälligt ense, så den här situationen kommer väl att kvarstå även efter da-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
93
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
94
gens debatt. Jag hoppas att vi genom den utredning som nu skall tillsättas
skall komma till rätta med att vi varje år måste höja anslagen till Norrlands-
stödet. Då kanske vi slipper den här litet konstiga debatten om centerns ställ-
ningstagande.
Anf. 106 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! En felaktighet blir inte bättre för att det är många om den.
Jag kan gärna inbegripa övriga partier som ställer upp på den här märkliga
tolkningen av vad man skall relatera uppräkningen till. I det förra beslutet
1990 talades om att inte nämnvärt sjunka under dagens nivå. Det kan rimli-
gen inte har förespeglat riksdagens ledamöter i fjol att dagens nivå, dvs. den
9 juni när beslutet fattades i kammaren, skulle vara den 1 juli 1991. Det kan
jag aldrig tänka mig. Hur ensam jag än skulle bli om ett sådant påstående
hävdar jag, att säger man i dag så är det i dag och inte om ett år.
Det vore intressant att få Inge Carlssons förklaring till att det skulle vara
ett slags egoism att tillse att avlägsna delar i landet får sin beskärda del av
vår välfärd. Om det hade varit norrlänningar som debatterat här, då skulle
man kanske tro att det var det Inge Carlsson anspelade på. Men det kan det
ju inte vara. Av någon anledning som jag inte känner till så deltar glädjande
nog inga norrlänningar i debatten. Vi försöker ändå reda ut problemen. Hur
i all sin dar kan det vara egoistiskt att säga att vi skall leva upp till ett beslut
som vi tidigare har varit överens om? Det är väl rimligt att politiker står för
vad de har sagt.
Anf. 107 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Jag anser att det är uppenbart att beslutet avsåg den tidpunkt
då det fattades, dvs. i juni förra året. Vi kunde då inte gärna tänka oss in i
framtiden. I den meningen delar jag Karl Erik Olssons uppfattning om be-
slutets innebörd.
Däremot är min tolkning att till de uppgifterna för arbetsgruppen som
skall se över stödets utformning hör också en förutsättningslös diskussion
även om nivåerna. I sina överväganden har inte utskottet sagt att det fram-
tida stödet för all evighet skall baseras på en formulering som vi gjorde 1990.
Jag tror det är olyckligt om vi låser oss fast i den sortens definitionsmässiga
problem. Om vi är överens om att ha ett bevarat och utvecklat jordbruk
inom det s.k. stödområdet måste det viktiga vara att hitta de förmodligen
olika metoder som vi måste använda för att uppnå det målet. Det vore betyd-
ligt mer konstruktivt att föra en diskussion därom än att älta begreppsdefin-
tioner fram och tillbaka.
Anf. 108 INGE CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag instämmer gärna i det synsätt som Annika Åhnberg här
för fram. Självklart går det inte bara att tillskjuta alltmer pengar för att
komma till rätta med problemen uppe i Norrland. I reservation 1 hävdar cen-
terpartiet att man i nuläget skall tillåta produktionen att öka. Givetvis reage-
rar många bönder i södra Sverige mot ett sådant uttalande.
Ni säger också att det skall vara förbjudet att lägga ned ytterligare produk-
tion och åkermark i Norrland. Det är ett ganska fränt uttalande. Jag trodde
faktiskt att ni tillsammans med oss övriga ville göra allt för att inom ramen
för den nya politiken direkt stödja jordbrukarna i inlandet och i den verkliga
glesbygden i Norrland. Men vi kan inte sträcka oss så långt som att förbjuda
enskilda bönder att lägga ned sin produktion eller åkermark. Här finns en
liten skillnad i synsättet mellan centerpartiet och övriga partier.
Anf. 109 INGVAR ERIKSSON (m):
Herr talman! I jordbruksutskottets betänkande 27 behandlas frågan om
stödet till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sverige. Självfallet är
det en mycket viktig fråga med stor regionalpolitisk betydelse.
Genom betänkandets förslag kompenseras det norrländska jordbruket för
den lönsamhetsförsämring inom mjölkproduktionen som kan hänföras till
tvåprissystemets avskaffande. Uppräkningen av prisstödet för mjölk sker
med 68 milj.kr., vilket innebär ett nivåpåslag med 34 milj.kr. utöver rege-
ringens förslag. Tillskottet grundas på ett moderat initiativ i utskottet.
Vidare föreslås att stödet till jordbruket i norra Sverige skall bli föremål
för behandling i en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp. Det är synner-
ligen välbefogat att utreda frågan. Vi hoppas att översynen skall genomföras
med det snaraste. Vidare hoppas vi att hela problemkomplexet behandlas på
ett genomgripande sätt och givetvis förutsättningslöst.
Herr talman! Målen i den nya livsmedelspolitiken och dess effekter på det
norrländska jordbruket och livsmedelsproduktionen är att bidra till regional
utjämning och bibehållen sysselsättning. Det livsmedelspolitiska beslutet in-
nebär också en skärpning av den regionalpolitiska profilen i livsmedelspoliti-
ken. Stödet till jordbruket kanaliseras nu i större utsträckning än tidigare till
norra Sverige och dess glesbygder.
Prisstödets konstruktion bibehålies i huvudsak. En gång per år avser man
att göra en avstämning vad beträffar merkostnaderna. Därmed undantas i
princip norra Sverige från den produktionsanpassning som följer av den livs-
medelspolitiska reformen.
Den svåra process som anpassningen till produktionsbalans och nya förut-
sättningar medför känns därmed svårare i sydligare delar av landet. Självfal-
let kommer dock den prispress som anpassningen nu innebär för producen-
ter söderut även att bli kännbar norröver. Jag vill dock mycket noga poäng-
tera nödvändigheten av att produktionsbalans skall kunna uppnås. Annars
blir situationen ännu värre. Ett misslyckande härvidlag kan få katastrofala
effekter för jordbruk och livsmedelsproduktion i hela landet.
Norrlandsstödet har under de senaste fem åren ökat kraftigt. Det är en
följd av inflation och stora kostnadsökningar. Inom något år kommer av allt
att döma miljarden att passeras.
Med hänsyn till den turbulens som just nu råder genom påfrestningarna i
samband med omställningen av jordbruket är risken stor för ökade motsätt-
ningar och ifrågasättanden av nuvarande system och pågående utveckling.
Det finns faktiskt många, såväl i bondekåren som bland den övriga allmän-
heten, som inte accepterar det faktum att delar av södra Sveriges bästa och
mest produktiva jordbruksarealer dras ur produktion samtidigt som stödet
till sämre lottade områden i landet ökar. Självfallet är detta ett problem. Vi
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
95
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
96
måste undvika motsättningar och på ett sakligt och ansvarsfullt sätt försöka
lösa frågan om Norrlandsstödet också i framtiden.
Vi moderater har i dagens läge inte kunnat gå längre än det påslag om 34
milj.kr. utöver regeringens förslag som vi fått igenom i utskottet.
Med hänsyn till pågående GATT-förhandlingar om avveckling av handels-
hinder och stöd inom livsmedelsproduktionen samt kommande EG-inträde
är det mycket angeläget att vi får till stånd den översyn som jag inledningsvis
nämnde och därmed också en utvärdering av nuvarande stöd till Norrland.
Vi måste söka lösningar som är hållbara på längre sikt, och därför är den
översyn som utskottet förordar bra. Det är mycket viktigt att se verkligheten
som den är. Jag är trots allt förhoppningsfull inför framtiden. Vi vet att stora
områden med sämre produktionsförutsättningar också finns inom EG samt
att regionalpolitiska stöd också där är en verklighet.
Vi moderater är och kommer att vara mycket angelägna om att med all
kraft försöka arbeta för att svenskt jordbruk, såväl i de bättre områdena som
i de sämre lottade, skall få verka på så lika villkor som möjligt också i ett
kommande Europa.
I den kommande översynen måste man också söka eftersträva en harmo-
nisering mellan Sverige och Europa så långt som möjligt. Nuvarande stöd i
EG har en annan uppbyggnad än hos oss. Den frågan kommer av allt att
döma att tas upp i översynen när man arbetar för framtida lösningar.
Dagens beslut fattas mot bakgrund av mycket besvärliga ekonomiska rea-
liteter i landet. Det är inte utan att man ibland har en känsla av - det är inte
första gången - att det är fråga om att bjuda över varandra för att ligga bäst
till i opinionen i dessa områden med sämre förutsättningar. Det tycker jag är
djupt beklagligt och vill därför vädja till alla ansvariga politiker att framöver
verkligen försöka att gemensamt samt på ett realistiskt, sakligt och balanse-
rat sätt lösa dessa problem. Jag tror att alla vet vad jag menar. Att knipa
billiga poäng på att bjuda över varandra är bara negativt för saken.
Vi moderater har, som jag sade, inte kunnat gå längre än vad vi har gjort.
Vår ambition för framtiden är verkligen att skapa de förutsättningar som är
nödvändiga för en livsmedelsproduktion också i Norrland.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i föreliggande betänkande.
Anf. 110 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Ingvar Eriksson inledde sitt anförande med att säga att det
område som vi nu diskuterar var mycket viktigt. Detta hans uttalande gläder
mig, men det är vackra ord som tyvärr inte har någon större täckning i den
moderata politiken på detta område. Det är litet väl magstarkt att höra en
moderat politiker säga att den lilla höjning som vi ändå åstadkom skedde
tack vare moderaterna. Om man skall vara ärlig, och det sade också jord-
bruksutskottets ordförande tidigare i dag att man skall vara, så är sanningen
den att moderaterna utgör en bromsklots. Det är inte tack vare utan på
grund av moderata samlingspartiets agerande som vi bara fick den här nivån
på höjningen. Detta Ingvar Erikssons påstående kan inte få stå oemotsagt.
Det vore faktiskt intressant att få veta - även om jag i praktiken hoppas
få slippa veta det - vilken typ av jordbrukspolitik en eventuell borgerlig rege-
ring vill föra i förhållande till stödområdet. Spännvidden är oerhört stor mel-
lan de centerpartistiska förslagen och de obefintliga moderata förslagen på
detta område.
Jag tycker att Ingvar Eriksson är naiv när han utmålar en gyllene framtid
i och med EG-anslutningen. Men man måste kanske vara naiv för att kunna
vara moderat. Ingvar Eriksson tycks tro att Sverige vid ett medlemskap i EG
för vårt regionalpolitiskt betingade jordbruk skall få del av den jordbrukspo-
litik som man för inom EG. Ingvar Eriksson måste veta att det är nonsens
av flera skäl. Jordbrukspolitiken inom EG är faktiskt också stadd i föränd-
ring. Den är för kostsam, för omfattande och alltför betungande. Det är inte
heller någon självklarhet att vi vid ett medlemskap i EG också kommer att
omfattas av EGs jordbrukspolitik rakt av. Så kommer det naturligtvis inte
att bli, utan det handlar om särskilda anpassningsvillkor för varje land som
söker sig till EG. Det är inte alls säkert, utan snarare ganska troligt att vi
inte för vårt regionalpolitiskt betingade stöd skulle kunna vänta oss särskilt
mycket tillskott från EG. Vi skulle snarare få vara med - vilket i ett större
perspektiv i och för sig kan vara riktigt - och bidra till de delar av jordbruket
i Europa som har ännu sämre betingelser.
Anf. 111 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! Ingvar Eriksson säger att vi skall föra en realistisk och saklig
debatt och inte knipa billiga poäng. Jag är lika förvånad och nästan upprörd
över att höra Ingvar Eriksson säga, liksom tidigare Inge Carlsson, att det
skulle vara något slags billiga poäng att stå för vad man har sagt. Om det är
så lever vi i en ganska dålig miljö.
Om det finns förslag till höjningar i olika sammanhang blir det alltid de
moderata förslagen som vinner, eftersom de alltid är lägst. Därför blir det så i
det här fallet också. Det känner vi till från många sådana här överläggningar,
åtminstone i vårt utskott.
Jag delar Ingvar Erikssons uppfattning på en punkt, nämligen att vi skall
förebygga motsättningar mellan olika delar av landet, mellan olika yrkes-
grupper samt inom en yrkesgrupp. Men då skall man nog, Ingvar Eriksson,
vara utomordentligt försiktig med att ta till argumentet att det skulle vara
nödvändigheten av att bruka den bättre jorden i södra Sverige som skulle få
lov att motivera fortsatt nedläggning i norr, där det kvarvarande jordbruket
betyder så mycket.
Dessutom är det så - vilket jag ständigt tjatar om, här och på andra håll i
landet - att det inte handlar om att ta mark ur produktionen. I södra Sverige
handlar det om att ställa om jordbruket från en förlustbringande överskotts-
produktion framför allt av spannmål till en produktion av andra nödvändiga
och viktiga råvaror. Vi är på god väg att kunna göra det. Det är inte att jäm-
ställa med nedläggning.
Anf. 112 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Herr talman! Först säger Annika Åhnberg att vi moderater är en broms-
kloss, och sedan har hon en lång utläggning om vår positiva inställning till
EG. Karl Erik Olsson säger att vi alltid hamnar på det lägsta förslaget och
att det är moderaterna som lägger fram det. Det är då faktiskt en välsignelse,
herr talman, att det finns ett parti som lägger fram förslag som är sådana att
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
7 Riksdagens protokoll 1990191:112
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
man kan samlas kring dem. Det måste vara en fördel i den parlamentariska
situation vi befinner oss i. Jag skäms verkligen inte för att moderaterna står
för realistiska förslag som vi kan samlas kring i en svår ekonomisk situation.
Att vi kallas för en bromskloss tar jag inte så hårt i det sammanhanget.
När det gäller vår syn på Norrlands framtid är det uppenbart att vi för en
politik som syftar till att lösa den ekonomiska krisen, att sätta fart på närings-
livet, att få hjulen att rulla och att skapa ekonomiska förutsättningar som är
starkare, även för Norrland. Detta är vår strategi. Vi väljer inte bidragslin-
jen i princip, utan vi väljer en annan linje som skapar naturliga förutsätt-
ningar för ett blomstrande näringsliv. Det gäller också i hög grad jord- och
skogsbruket.
Karl Erik Olsson sade att jag hade uttalat mig om motsättningarna mellan
södra och norra Sverige. Jag sade att man tar areal ur produktion, livsme-
delsproduktion. Jag har samma uppfattning som Karl Erik Olsson. Vi upple-
ver dock nu en debatt och ett debattklimat i landet som är sådant att det är
mycket stor risk för att man skapar motsättningar mellan norr och söder när
man tvingas ta den mest produktiva marken ur produktion. Det är ett fak-
tum. Det kan inte ens Karl Erik Olsson komma ifrån som själv är från Syd-
sverige. Vi upplever detta. Men jag har också poängterat vikten av att und-
vika dessa motsättningar. Vi har kunnat göra det hittills, och vi måste kunna
göra det framöver. Det är skälet till att jag har argumenterat som jag har
gjort.
Anf. 113 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! Förutsättningarna för en omställning till alternativ produk-
tion är faktiskt oerhört mycket större i södra Sverige och kan säkert komma
att gynna det sydsvenska jordbruket på sikt. I norra Sverige är odlingsbeting-
elserna av den arten att man är ganska bunden till vallproduktion och djur-
produktion. Då skall man också kunna ha rätt att bibehålla den produktio-
nen. Det finns ingen anledning att köra ned det under den närmast förestå-
ende tiden.
Anf. 114 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Ingvar Eriksson säger att han inte skäms över moderaternas
ekonomiska politik. Det tycker jag i och för sig att han borde göra. Det in-
tressanta i det här sammanhanget - när vi egentligen diskuterar Norrlands-
jordbruket och inte EG - är att av Ingvar Erikssons repliker och tidigare
inlägg kan man förstå att moderata samlingspartiet menar att läget för Norr-
landsjordbruket är ganska gott och att det inte behövs några större kompen-
sationer. Det var också med viss möda man kunde få moderaterna att inse
att det ens behövdes den lilla kompensation som det blev fråga om.
Jag kan bara än en gång konstatera att för dem som försöker bedriva jord-
bruk inom stödområdet finns det all anledning att med oro lyssna till dessa
ord och fundera över vad de kan komma att innebära för Norrlandsjordbru-
ket i framtiden.
Anf. 115 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Herr talman! När det gäller förutsättningarna för omställningen delar jag
Karl Erik Olssons uppfattning. Självfallet är det så. Karl Erik Olsson säger
att man i norra Sverige i huvudsak är bunden till vallproduktion och produk-
tion av mjölk. Jag delar även den uppfattningen. Vi har definitivt ingen am-
bition att köra ned det norrländska jordbruket. Vi menar tvärtom att vi skall
försöka bibehålla den produktionsnivå som finns. Det är emellertid många
faktorer som påverkar detta uppe i norr, och det vet Karl Erik Olsson lika
bra som jag. Det gäller generationsskiften, isolering och annat. Det är stora
svårigheter att upprätthålla samma produktionsnivå som har funnits tidi-
gare. Jag anser dock att man inte kan köpa den produktionen, utan här
måste man försöka.
Vi hoppas verkligen - jag vill lägga mycket tyngd i de orden - att den över-
syn som nu skall göras tar detta på allvar så att vi kan få ett system som lång-
siktigt kan klara detta. Det är inga små summor, Annika Åhnberg, som sat-
sas på Norrland. Vi har varit eniga om att öka detta i takt med inflationen
under mycket lång tid. Vi befinner oss dock i dag i en mycket allvarlig ekono-
misk situation, och från vår sida har vi i dagens läge inte kunnat få fram mera
pengar. Men vi är beredda att komma tillbaka. I ett klimat när vi har fått en
översyn till stånd är vi också beredda att diskutera vidare.
Anf. 116 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 117 BENGT ROSÉN (fp):
Herr talman! Det rader, som framgått av debatten här. en bred politisk
enighet om att vi skall bevara jordbruket i norra Sverige.
Det har stor betydelse för levande landsbygder eftersom jordbruket utgör
basen för sysselsättningen. Finns denna bas så finns möjlighet för annan sys-
selsättning och därmed bosättning. Norrlandsjordbruket har vidare en spe-
ciell betydelse ur försvars- och beredskapssynpunkt. Att försörjningsbered-
skapen stärks om vi har jordbruk och förädlingsindustri över hela landet har
bl.a. kärnkraftsolyckan i Tjernobyl gett oss ökade insikter om.
Riksdagsbeslutet den 9 juni 1990 innebär att jordbruket under en femårig
omställningsperiod skall avregleras och anpassas till den svenska markna-
den. Detta medför bl.a. att spannmålsproduktionen måste minskas med ca
30% och mjölkproduktionen med ca 15%.
I beslutet om den nya jordbrukspolitiken slås dock fast att produktions-
neddragningarna inte skall omfatta jordbruket inom stödområdet. Även
riksdagsbeslutet 1988 om att avskaffa tvåprissystemet för mjölk från den 1
juli 1989 förutskickar att producenterna i norr skall hållas skadeslösa. Om
producentpriset inom stödområdet skulle sjunka skall kompensation utgå.
Statens jordbruksnämnd har gjort beräkningar som visar att tvåprissyste-
mets avskaffande har påverkat avräkningspriset för mjölk inom stödområ-
det. Jordbruksutskottet ger nu full kompensation härför och dessutom ca
7 % uppräkning av Norrlandsstödet med hänsyn till kostnadsutvecklingen.
Vi har från folkpartiet liberalerna pekat på att det nu är nödvändigt att
göra en grundlig översyn av Norrlandsstödet.
Tidigare har Norrlandsstödet fastställts genom att utvecklingen för s.k.
typjordbruk i norr jämförts med motsvarande i mellersta Sverige. Detta sy-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
99
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
100
stem är inte tillämpligt i framtiden. Eftersom produktionen skall reduceras i
övriga landet och prissättningen kommer att släppas fri i en överskottssitua-
tion förväntas producentpriserna sjunka innan balans uppstår. Statens jord-
bruksnämnd har föreslagit att justeringarna av prisstödet i norr i framtiden
skall bygga på statistik för kostnadsutvecklingen inom stödområdet. Det
finns anledning att utvärdera detta förslag.
Vi har alla kunnat notera hur Norrlandsstödet rusat i höjden från att i mit-
ten av 1980-talet ha legat en bit över 300 miljoner per år till att nu närma sig
miljardstrecket. Man måste mot denna bakgrund ställa sig frågan om nuva-
rande utformning av stödet är det rätta för att på ett så effektivt sätt som
möjligt främja utvecklingen av det norrländska jordbruket. Vi vet att stödet
har inbjudit till manipulationer. Ett flertal fall har upptäckts där djur från
södra Sverige via bulvaner levererats till Norrlandsslakterier för att man
skall få del av prisstödet.
Varje år förekommer också olika uppvaktningar när det gäller områdes-
gränserna för de olika stödklasserna. Helt naturligt hamnar alltid lantbru-
kare på fel sida om en gräns, och då upplevs den som orättvis.
Med tanke på den internationella utveckling som är på gång kan vi för-
vänta invändningar mot nuvarande stödform som är uppbyggt som ett tillägg
till producentpriserna. När man inom GATT och andra internationella or-
gan diskuterat neddragningen av stöd och handelshinder på livsmedelsområ-
det har man poängterat att i första hand bör olika former av prisstöd avlägs-
nas. De stödformer som skall finnas kvar bör utgöras av direkt inkomststöd
eller arealstöd.
Herr talman! Det är alltid lättare att kritisera ett befintligt system än att
komma med konstruktiva förslag till förändringar. Vi har från folkpartiet li-
beralernas sida ej heller något färdigt alternativ utan har föreslagit att en
parlamentarisk arbetsgrupp tillsätts med uppgift att förutsättningslöst utreda
nuvarande system och komma med förslag om vårt framtida system. Väns-
terpartiet har i sin motion haft samma yrkande och jordbruksutskottet har
ställt sig bakom detta förslag som vi uppfattar som mycket positivt.
Anf. 118 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Förra året fattade vi här i riksdagen med stor majoritet ett
beslut om en ny jordbrukspolitik. Beslutet innebar att det skulle ske en om-
ställning av viss areal till annat än livsmedelsproduktion. Bl.a. skulle man
kunna försöka koppla omställningen av jordbruket till energipolitiken, för
att på så sätt använda en del av åkerarealen för energiproduktion.
Det rådde också en stor samsyn hos fem av de sex partierna om detta här
i riksdagen. Det var bra att det var en så stor uppslutning kring jordbrukspo-
litiken. Jordbruket är en långsiktig näring och behöver därför också långsik-
tiga och fasta spelregler.
I beslutet skrevs också in riktlinjer för jordbruket i norra Sverige. Av be-
slutet framgår att Norrlandsjordbruket inte skall ingå i produktionsanpass-
ningen utan så att säga leva ett eget liv.
Lönsamheten skall enligt beslutet inte heller tillåtas att försämras i någon
nämnvärd grad, utan det samlade stödet till jordbruket i norra Sverige skall
ge näringen en ökad lönsamhet som ger dess utövare framtidstro.
Skrivningen i fjolårets utskottsbetänkande är mycket bra. Men trots dessa
vackra ord har lönsamheten minskat ganska kraftigt. Vid tidpunkten för be-
räkningen av lönsamheten hade Norrlandsjordbruket en kostnadstäcknings-
grad på ca 57 %. Därefter har lönsamheten fram till i dag sjunkit till ca 47 %.
Detta är en kraftig försämring av lönsamheten för både mjölk och kött. Där-
för borde det nu bli en uppjustering som stämde överens med fjolårets riks-
dagsbeslut.
Så har dock inte blivit fallet. Uppjusteringen av t.ex. mjölkpriset medför
inte att priset kommer upp till långt när den nivå som priset hade vid den
tidigare tidpunkten för lönsamhetsberäkningen. Därtill kommer alla pris-
höjningar som förekommit under den här tiden. Så oavsett vilka grunder
man använder för att beräkna lönsamheten, är det lätt att konstatera att pri-
set på kött och mjölk har sjunkit kraftigt under de senaste två åren.
Detta har i sin tur lett till att många brukare har slutat under dessa år, och
detta är allvarligt. Med tanke på den starkt utglesade produktionen i stora
delar av norra Sverige är det viktigt att bibehålla och kanske även utöka pro-
duktionen i dessa delar av landet. Det är faktiskt på vissa ställen så glest mel-
lan gårdarna att det är risk för att mjölklinjerna försvinner. Därför måste dét
nu ske någonting snabbt för att förbättra möjligheterna för jordbruket i
norra Sverige. Jordbruket utgör det norrländska näringslivets ryggrad, efter-
som jord- och skogsbruket i stora delar av den norrländska landsbygden är
den enda näringen. Därför har jordbruket också en stor regionalpolitisk be-
tydelse.
Vi har ju under de senaste åren ofta talat om en öppen och levande lands-
bygd. Om ytterligare brukare slutar, riskerar stora delar av åkermarken
inom Norrlandsjordbruket att förbuskas eller planteras igen. Detta får stora
följder för hela vårt kulturlandskap. Inte minst för turistnäringen är det vä-
sentligt att vi kan behålla vårt vackra och fina landskap. Därför behövs de
medel som centern yrkar på i reservation nr 5.
Även frågan om stödområdena har diskuterats i denna debatt.
I uppdraget till jordbruksnämnden ingick även att det skulle ske en över-
syn av stödområdesgränserna och prisstödets konstruktion. Regeringen har
valt att inte föreslå några ändringar av stödområdesgränserna, bl.a. därför
att man vill avvakta den internationella utvecklingen. Det sägs i propositio-
nen att en eventuell svensk EG-anslutning kan komma att ändra förutsätt-
ningarna för ett regionalpolitiskt motiverat stöd. En justering av stödområ-
desgränserna som är beroende av olika inre och yttre betingelser kan knap-
past vara ett hinder i våra internationella förhandlingar.
Nu förutsätter utskottet att regeringen vid lämplig tidpunkt skall åter-
komma med en redovisning på nödvändiga justeringar. Det kommer nu
också att ske ytterligare översyn av stödområdena i denna fråga. Det hade
dock varit motiverat att omgående flytta upp Sunne, Munkfors, Filipstad,
Forshaga och Kil samt Älvbacka och Nyeds församlingar i Karlstads kom-
mun till ett högre stödområde. Men det vill utskottsmajoriteten inte göra.
Det hade egentligen funnits anledning att föra upp många fler kommuner
i detta område, och det kommer förhoppningsvis att ske genom denna utred-
ning och ske snabbt. Utglesningen av brukare är stor i dessa områden. Görs
det ingenting snart, riskerar vi att få en snabb utslagning av bönder.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
101
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Stödet till jord-
bruket och livs-
medelsindustrin
i norra Sverige,
m.m.
Många brukare är äldre och kommer att sluta inom de närmaste åren. De
yngre har i dag med nuvarande ekonomiska förutsättningar svårt att klara av
en etablering. De avstår därför ofta och väljer att göra någonting annat i stäl-
let. Vi måste därför se till att vi får en nyrekrytering till näringen.
Vill vi att hela Sverige skall leva, är det väsentligt att vi kan ha ett jordbruk
i hela landet. Detta är nödvändigt av många olika orsaker - dels av bered-
skapsskäl, dels för produktion av livsmedel av god kvalitet, dels av sysselsätt-
ningsskäl, dels för bibehållande av vårt fina, öppna landskap. Det är över
huvud taget nödvändigt för att vi skall ha en levande landsbygd, där tillräck-
ligt många människor kan bo och leva.
Herr talman! Jag skall inte ytterligare förlänga debatten utan inskränker
mig till att med detta instämma i det som framförts i de reservationer till
detta betänkande som centern står bakom.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande bostadsutskottets betänkande 1990/91 :BoU16
och jordbruksutskottets betänkande 1990/91 :JoU27.
Bostadsutskottets betänkande BoU16
Mom. 1 (inkomstgränsen och den övre bostadskostnadsgränsen m.m. av-
seende bostadsbidrag till barnfamiljer)
Utskottet hemställan bifölls med 236 röster mot 56 för reservation 1 av
Knut Billing m.fl.
Mom. 2 (nedre bostadskostnadsgränsen)
Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot 17 för reservation 3 av
Jan Strömdahl. 30 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (bostadsbidrag vid skilsmässa)
Utskottets hemställan bifölls med 240 röster mot 50 för reservation 4 av
Agne Hansson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 6 (bostadsbidrag till ungdomar utan barn)
Utskottets hemställan bifölls med 194 röster mot 48 för reservation 8 av
Agne Hansson och Birger Andersson. 51 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 7 (bidragsandelen avseende vissa hushåll utan barn m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 225 röster mot 16 för reservation 11 av
Jan Strömdahl. 50 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
102
Jordbruksutskottets betänkande JoU27
Mom. 1 (allmänna utgångspunkter för stödet till jordbruket i norra Sverige)
Utskottets hemställan bifölls med 254 röster mot 31 för reservation 1 av
Karl Erik Olsson och Karin Starrin. 6 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Utveckling av
offentlig sektor
Mom. 5 (ändringar i stödområdesindelningen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 3 av Karl Erik
Olsson och Karin Starrin, dels reservation 4 av Annika Åhnberg - bifölls
med acklamation.
Mom. 14 (anslaget Stöd till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sve-
rige)
Utskottets hemställan bifölls med 259 röster mot 33 för reservation 5 av
Karl Erik Olsson och Karin Starrin. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 17 (utgångspunkter för stödet efter budgetåret 1991/92)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Karl Erik Ols-
son och Karin Starrin - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande i ett sammanhang i början av morgondagens arbetsple-
num.
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91:FiU23 Tioöresmyntet m.m. (förs. 1990/91:14).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 16 maj.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91:FiU25 Utveckling av offentlig sektor (prop. 1990/91:100 delvis).
103
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Utveckling av
offentlig sektor
104
Anf. 119 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Till finansutskottets betänkande 25 om utveckling av den of-
fentliga sektorn finns fogat en gemensam borgerlig reservation, som på ett
utmärkt sätt sammanfattar vår syn på den offentliga sektorn och dess utveck-
ling och förändring. Jag yrkar därför bifall till reservationen, och jag kom-
mer att begära rösträkning på den i morgon.
Herr talman! Varje valår kommer socialdemokraterna med förslag om ut-
veckling eller förnyelse av den offentliga sektorn. Det har kostat åtminstone
en civilminister taburetten, och när man har tagit del av det material som har
presenterats först i samband med budgetpropositionen och nu till komplette-
ringspropositionen, finns det en utomordentligt stor risk att samma sak kom-
mer att upprepas även den här gången.
Visserligen har man konkretiserat sig i så måtto att man nu talar om en
tioprocentig minskning av den statliga administrationen, och det förslag som
presenterades i samband med kompletteringspropositionen har rubriken
Omställning och minskning av den statliga administrationen.
Däremot talas det mycket litet om en förnyelse av den offentliga sektorn.
Det tycker jag är beklagligt, men det är också symtomatiskt för den socialde-
mokratiska politiken på det här området.
Man har byggt upp en stor offentlig sektor, den i förhållande till folkmäng-
den största i västvärlden. Ändå klarar den på många håll inte av sina uppgif-
ter och fungerar - som vi alla vet - allt sämre. För att finansiera utbyggnaden
av den stora offentliga sektorn har skattetrycket stegvis höjts till det i sär-
klass högsta i västvärlden.
Resultatet har blivit kraftiga marginalskatteeffekter, som innebär att det
lönar sig dåligt att arbeta. Sveriges ekonomi utvecklas nu allt långsammare
jämfört med våra konkurrentländer.
Det är många faktorer som bidrar till detta, men den offentliga sektorn,
som har kommit att ta över en allt större del av samhällets varu- och tjänste-
produktion, absorberar de nytillträdande på arbetsmarknaden och ställer
därmed till problem vid den privata sektorns utveckling.
Vi reservanter vill i stället att det skall föras en politik som syftar till eko-
nomisk tillväxt och som skapar förutsättningar för trygghet och välfärd åt
alla medborgare.
En så stor andel som möjligt av varu- och tjänsteproduktionen måste un-
derkastas marknadsmässiga villkor. Den offentliga sektorn skall främst sköta
sådana verksamheter som inte lämpar sig för den privata marknaden. Dit
hör bl.a. rättsväsende och försvar, för att nu ta de två tydligaste exemplen.
Slopande av monopol och avreglering skall öppna den offentliga tjänste-
produktionen för konkurrerande privata alternativ. Därmed kommer pro-
duktivitetsutvecklingen att förbättras, enligt vår uppfattning. Tjänstepro-
duktionen blir då både bättre och billigare.
Genom konkurrens inom bl.a. sjukvård, barnomsorg och utbildning ökas
valfriheten. Genom att medborgarna kan välja vilket sjukhus de vill utnyttja
eller vilken form av barnomsorg som passar dem bäst, uppnår man en väl-
färdsvinst. Dels erhålls kostnadseffektivitet genom att inslaget av konkur-
rens ökar, dels får konsumenterna den service som de efterfrågar.
Genom ökad upphandling från privata entreprenörer kan större flexibili-
tet och lägre kostnadsnivåer nås. En konsekvens av denna politik blir att ett
stort antal offentliga företag säljs och överförs till den privata sektorn. Den
nödvändiga myndighetsutövningen - och det finns många sådana - skall följa
effektiva styrmodeller där målsättningarna är tydliga och där kontroll- och
utvärderingsverksamheten sker utifrån.
Det borde vara en självklarhet att myndigheterna skall ägna sig åt sådan
verksamhet som den offentliga organisationsformen lämpar sig bäst för. Så
är ju inte fallet i dag.
Detta har lett till att kvaliteten på de utförda tjänsterna sjunker på område
efter område, samtidigt som kostnaderna per utförd tjänst ökar.
Vi står i dag inför ett vägskäl då det gäller för den offentliga sektorn att
utvecklas på ett annorlunda och bättre sätt. Att enligt socialdemokratisk mo-
dell höja skatter och avgifter medan ekonomins tillväxt avtar är allvarligt.
Det äventyrar den grund för välfärd som utgörs av det personliga engage-
manget inom privat verksamhet. Avkastningen på egna insatser och eget
risktagande blir sämre, och det blir allt mindre intressant att arbeta och
skapa. Därför måste den offentliga verksamheten effektiviseras och om-
vandlas. Om så inte sker, kommer välfärden i vårt land att så småningom
urholkas.
Allmänhetens missnöje växer när bristerna i den offentliga servicen blir
tydligare. Det bekräftades redan för några år sedan i en SIFO-undersökning
att stödet för offentliga monopol inom vård och barnomsorg är mycket svagt.
En allt större andel av befolkningen anser det vara bra med privata alter-
nativ på de här områdena.
För att undvika försämrad välfärd och förhindra att allmänhetens förtro-
ende för den politiska makten avtar, måste en effektiv och ändamålsenlig
välfärdspolitik föras, där låga kostnader kombineras med frihet för den en-
skilde medborgaren att välja den service som hon eller han önskar.
För att uppnå den mångfald och valfrihet som vi önskar måste man genom-
föra några förändringar som jag helt kortfattat skall försöka sammanfatta.
För det första måste monopol och specialregleringar avskaffas inom flera
områden.
För det andra måste viss offentlig verksamhet avyttras till privata intres-
sen.
För det tredje måste den lagstiftning och de statsbidragsregler som diskri-
minerar privat verksamhet ändras.
För det fjärde måste man använda samma principer för val mellan egen
regi och entreprenad som används i dag mellan olika entreprenörer.
För det femte bör myndighetsuppgifter inom den offentliga verksamheten
avgränsas från andra uppgifter.
För det sjätte bör statliga och kommunala bolag säljas ut.
För det sjunde bör den offentliganställda personalens möjligheter att ut-
ifrån givna mål och förutsättningar forma den konkreta verksamheten vid-
gas.
Och till slut, för det åttonde, bör avgiftsfinansiering förekomma i större
utsträckning för att öka konsumentstyrningen av den offentliga sektorns
tjänsteproduktion.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Utveckling av
offentlig sektor
105
Prot. 1990/91:112 Dessa punkter finns återgivna i reservationen, herr talman, men jag ansåg
15 maj 1991 dem så viktiga att jag ville läsa in dem till protokollet.
Utveckling av
offentlig sektor
106
Anf. 120 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Finansutskottet har så länge jag har varit i riksdagen varje
år haft ett betänkande om utvecklingen i den offentliga sektorn. Under årens
lopp har man kunnat notera ett och annat framsteg som ett resultat av detta
arbete.
Det har tagits några steg till ökad valfrihet, och det har tagits några steg
för avreglering av de regelsystem som fanns tidigare. Några ytterligare
smärre steg tas i årets budgetproposition och även i kompletteringsproposi-
tionen.
Det som jag tycker är oerhört förvånande är att detta förnyelsearbete går
så fasligt långsamt. Jag skall inte genera utskottets talesman genom att citera
förre finansministern Kjell-Olof Feldts bok. Jag har förstått att det i vissa
kretsar anses ganska ofint att göra det. Men det framstår där ändå som
mycket klart att den offentliga sektorn har varit ett ständigt trätoämne inom
socialdemokratin. Jag misstänker att det är skälet till att det har skett så få
saker och att det som har skett har gått så långsamt.
Jag tror nämligen - men Per Olof Håkansson får väl korrigera mig om jag
har fel - att en av orsakerna till att det har gått långsamt är att socialdemo-
kraterna har glömt bort att det viktigaste målet för den offentliga verksam-
heten är medborgarnas önskemål och medborgarnas välfärd i vid bemär-
kelse. Det är medborgarnas önskemål och behov som skall tillgodoses, ing-
enting annat.
Man skulle lätt kunna tro att allteftersom den offentliga sektorn har vuxit
i omfattning skulle medborgarna bli mer och mer nöjda. Men så är det tyvärr
inte. Det finns riklig information om att det förhåller sig nästan precis
tvärtom. Problemen har i stället blivit alltmer synliga. Man talar ganska all-
mänt om ineffektivitet, felaktig användning av resurser samt om köer och
bristsituationer. Utan att överdriva alltför mycket tror jag att man kan säga
att den offentliga sektorns organisation företer ganska stora likheter med
den som finns i en planekonomi - centralstyrning, alltför stora enheter, bris-
tande samband mellan prisbildning och kostnader och därmed också mellan
utbud och medborgarnas efterfrågan.
Detta finns något belyst i den statliga maktutredningen. Maktutredningen
som undersökte hur just medborgarna upplevde sina möjligheter att påverka
det som de får som konsumenter av så att säga vanliga varor och tjänster på
den privata marknaden och det som de får som konsumenter av den offent-
liga sektorns tjänster. Markutredningens resultat visar att människor genom-
gående anser sig ha ett bättre inflytande som vanliga konsumenter på den
privata marknaden än som patienter inom sjukvården, som föräldrar till
skolbarn eller som föräldrar till dagisbarn eller liknande, dvs. att man upple-
ver sin situation som konsument av offentliga tjänster som sämre. Valfrihe-
ten och medborgarinflytandet är betydligt större på den privata marknaden.
Utan att överdriva tror jag att många inom den offentliga sektorn upplever
en betydande vanmakt. Jag tror inte att detta gäller bara dem som efterfrå-
gar offentliga tjänster av olika slag, utan det gäller i hög grad också dem som
jobbar med verksamheten. En överväldigande majoritet av dem som i dag
jobbar inom den offentliga sektorn är kvinnor. De flesta av dem har bara en
enda offentlig arbetsgivare att välja, dvs. att de i praktiken inte har något
val. Alla vi andra har möjlighet att välja mellan olika typer av arbetsgivare,
men det har i allt väsentligt inte de som arbetar med vård, omsorg och utbild-
ning.
Därtill kommer, tror jag, att många som jobbar inom offentlig verksamhet
i dag upplever en betydande frustration i själva jobbet. De upplever att de
kläms från två håll. Vi politiker, från nästan alla partier tror jag, ställer krav
på att verksamheten i första hand skall bli billigare. Den skall kosta mindre
pengar. Sedan ställs andra krav från kunder, patienter eller konsumenter -
hur man nu vill betrakta medborgarna - på att verksamheten skall bli bättre,
t.ex. att köerna skall försvinna. Och de anställda har också, enligt min upp-
fattning, ett betydande eget intresse, en yrkesstolthet, att uppfylla konsu-
menternas önskemål om att tjänsterna skall bli bättre.
I dag kläms de anställda inom den offentliga verksamheten i mycket hög
grad mellan dessa önskemål som är omöjliga att förena. De kan inte förverk-
ligas därför att ”systemet”, organisationen eller byråkratin, vad man nu vill
kalla det, sätter stopp och sätter upp hinder för förändringar.
För att lösa upp alla dessa knutar för att tillgodose både medborgarnas
önskemål och de anställdas önskemål krävs det faktiskt litet grand av en re-
volution inom den offentliga verksamheten. Jag tror att det är viktigt att vi
går tillbaka till grunden och återupprättar själva grundtanken, att det är
medborgarna som skall bestämma. Det innebär vad vi kallar en valfrihetsre-
volution, när människor få möjlighet att välja själva. Vi vill får bort den för-
myndarmentalitet som präglar mycket av verksamheten i dag, där tanke-
gången är att staten och kommunerna erbjuder en viss tjänst. Om man som
konsument inte vill ha den får man vara utan. Jag tycker att det är att vara
alltför snål och snäv i sitt synsätt. För att alla vi som konsumenter skall få
möjlighet att välja krävs det att det finns mer än ett alternativ tillgängligt,
t.o.m. att det finns privata alternativ. På ekonomiskt fackspråk är detta
samma sak som att införa konkurrens. I dag är det nämligen i betydande
grad monopol. Monopol är dessutom dyra och ineffektiva. Det finns en
ohygglig mängd litteratur som visar detta på ett helt övertygande sätt.
När man inför konkurrens blir det inte bara fler valmöjligheter för oss som
konsumenter utan också fler valmöjligheter för de anställda. De kan välja
mellan att arbeta med vård inom kommunen, landstinget eller hos ett privat
företag utan att behöva byta yrke, vilket de i dag måste göra. Då kommer
också de anställdas yrkeskunskaper till mycket större rätt. När man som an-
ställd känner att man kan påverka själv blir yrkesstoltheten och tillfredsstäl-
lelsen i jobbet mycket större, och verksamheten blir nästan alltid väldigt
mycket bättre.
Enligt min mening är det faktiskt de som i dag motsätter sig konkurrens,
enskilda alternativ och ändrade organisationsformer inom den sociala tjäns-
teproduktionen som skapar dessa ständiga inre konflikter och frustrations-
känslor både hos oss konsumenter och hos dem som är anställda och jobbar
med verksamheten.
Herr talman! I det här betänkandet säger utskottsmajoriteten, bestående
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Utveckling av
offentlig sektor
107
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Utveckling av
offentlig sektor
108
av socialdemokraterna och vänsterpartiet, flera kloka saker. Jag vill citera
en sak om det pågående reformarbetet: ”Det gäller t.ex. kraven på ompröv-
ningar av offentliga verksamheter, ökad produktivitet och effektivtet, nya
finansieringsformer samt ökad konkurrens och större möjligheter för med-
borgarna att välja mellan olika alternativ.”
Några rader längre ned står det också att den offentliga sektorns verksam-
het skall finansieras solidariskt. Allt detta är utmärkt.
När man läser vidare i betänkandet finner man att majoriteten redan på
nästa sida tar tillbaka dessa kloka tankar. Där står nämligen följande: ”Ut-
skottet vill också understryka att inte minst fördelningspolitiska skäl talar för
att väsentliga delar av servicen inom områdena vård, omsorg och utbildning
även fortsättningsvis bör produceras i kommunal regi.” Varför det? De för-
delningspolitiska intressena, som jag tycker är viktiga, hänger väl samman
med betalningen av tjänsterna, med finansieringen av verksamheten. Vilka
fördelningspolitiska skäl finns det att lägga sig i om produktionen sker i kom-
mun, landsting eller privata företag? Jag skulle önska att Per Olof Håkans-
son kunde förklara för mig hur ni har tänkt för att komma fram till slutsatsen
att det finns fördelningspolitiska skäl som talar för att produktionen av vik-
tiga sociala tjänster måste ske i kommunala monopol. Det enda skälet - och
det är inte fördelningspolitiskt, men över huvud taget det enda skäl som jag
har kunnat finna - hänger snarast ihop med att man har intresse av i vilken
facklig organisation de anställda skall vara organiserade. Men detta kan ju
rimligen inte vara något fördelningspolitiskt intresse för medborgarna.
Herr talman! Jag har bara denna fråga. Eftersom Rune Rydén redan har
yrkat bifall till reservation 1 har jag inget övrigt yrkande.
Anf. 121 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Det finns ju aktuella beräkningar i långtidsbudgeten för pe-
rioden fram till 1995/96, som ingår i kompletteringspropositionen. Beräk-
ningarna visar att statens finanser har försämrats mycket. Vi står inför ett
stort budgetunderskott på 18,5 miljarder kronor, och kommande budgetår
blir underskottet mycket större. För att uppnå en balans 1995/96 måste man
enligt beräkningar ha en tillväxt på 2,3 % om året. Har man inte det får man
räkna med betydande budgetunderskott i framtiden. Dessa siffror belyser
ett grundläggande dilemma av stor betydelse, inte minst för en ekologiskt
balanserad ekonomisk politik. Den verksamhet som bedrivs inom den of-
fentliga sektorn består ju till stor del av tjänster som förutom att ha stor so-
cial betydelse inte heller har någon nämnvärd negativ inverkan på miljön.
Det vore därför naturligt, i en ekologiskt balanserad utveckling, att låta så-
dan verksamhet öka, medan naturresurskrävande och miljöstörande varu-
produktion, som till stor del ingår i den privata konsumtionen, hölls tillbaka.
Men en sådan utveckling är tyvärr inte möjlig med nuvarande organisation
och finansiering av den offentliga sektorn. Den skulle nämligen kräva stän-
digt stigande skattekvoter, något som inte är möjligt i ett land som redan har
en av världens högsta skattekvoter.
En ytterligare negativ faktor för den offentliga tjänsteproduktionen är att
det är mycket svårare att öka produktiviteten för personliga tjänster som
omsorg om barn, gamla, sjuka och handikappade än i t.ex. varuproduktio-
nen där arbetskraft kan ersättas med maskiner. Om de som arbetar i de här
sektorerna, trots en lägre produktivitetsökning, skall ha samma löneutveck-
ling som anställda i varuproduktionen, kommer de relativa kostnaderna för
offentliga tjänster att hela tiden stiga. Även detta pressar skattekvoten
uppåt.
Sammantaget innebär de här faktorerna att ekonomin, med nuvarande ut-
formning av de offentliga systemen, måste växa med ungefär 2 % om året,
för att man skall kunna bibehålla ungefär oförändrad standard inom offent-
lig tjänsteproduktion och transfereringar. Inom denna ram måste dessutom,
med nuvarande finansieringslösningar, den privata konsumtionen växa snab-
bare än den offentliga, om inte skattekvoten skall öka, och det är ju ekolo-
giskt orimligt.
Om inte en medveten och aktiv strategi utvecklas för att hantera dessa
problem kommer antingen statens och kommunernas underskott att växa
snabbt eller också måste stora och oplanerade besparingar och standard-
sänkningar göras i framtiden. Den gröna strategin för en omstrukturering av
den offentliga sektorn innehåller flera komponenter. Gemensamt för strate-
gin är att värna om det sociala ansvaret för dem som verkligen har det svårt
i samhället, medan medel- och höginkomsttagare i ökad usträckning själva
får finansiera sin konsumtion och sociala trygghet.
Dagens system med socialförsäkring och bidrag från staten till hushållen
bygger på en blandning av flera olika principer. ATP, sjukförsäkring, föräld-
raförsäkring och arbetslöshetsförsäkring följer inkomstbortfallsprincipen,
dvs. ger i större eller mindre grad ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
Andra bidrag ger en sorts grundskydd, lika för alla, t.ex. folkpensionen och,
det allmänna barnbidraget. Det finns också inkomstprövade bidrag som
trappas av eller bortfaller vid högre inkomst. Miljöpartiet anser att socialför-
säkringarna i större utsträckning skall bygga på principen om skydd för en
grundstandard, lika för alla, kompletterad med vissa inkomstprövade bi-
drag. Principen att samhället står som garant för en grundstandard som det
går att leva på men inte ger något utrymme för en mer utvecklad privat kon-
sumtion står i överensstämmelse med de gröna värderingarna om återhåll-
samhet med materiell konsumtion. Detta leder också till att människor med
högre inkomster som vill skydda sig mot inkomstbortfall i högre grad än i
dag själva får svara för sitt försäkringsskydd. Ett sådant arrangemang har
minst två ytterligare fördelar.
Det privata hushållssparandet ökar genom att människor får ytterligare
motiv att spara. Fördelningspolitiskt uppstår det en omfördelning till förmån
för personer med lägre inkomst. Detta sker om nuvarande finansiering av
grundskyddet kvarstår, dvs. arbetsgivaravgifter i proportion till inkomsten
och utan tak. Fördelen är att denna form av fördelningspolitik inte innebär
högre obligatoriska marginaleffekter. Den som vill ha en kompletterande
försäkring kan ordna det själv genom att låta premien belasta det privata
konsumtionsutrymmet. Utöver inriktningen på grundskydd är det också i
vissa av socialförsäkringssystemen rimligt med en viss självrisk.
Det är också viktigt att man släpper loss krafterna i samhället. De stora
offentliga systemen som skola, sjukvård, barn- och äldreomsorg är i dag ofta
mycket stela och tungrodda. Genom att lätta på regleringar och tillåta att
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Utveckling av
offentlig sektor
109
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Utveckling av
offentlig sektor
110
nya alternativ får arbeta på lika villkor måste det vara möjligt att få ut mer
service för pengarna. De enskilda individerna måste i ökad utsträckning få
inflytande eller disponera över medel för barnomsorg och skola. Finansie-
ringen av tjänsterna kan i många fall skiljas från själva utförandet. För utför-
andet av tjänsterna bör offentliga, kooperativa och privata lösningar finnas
sida vid sida. Det kan ge en stimulerande konkurrens med utveckling av
många olika lösningar för att tillgodose medborgarnas behov som säkert
skiftar mycket.
Skattereformen har ju medfört att vissa grupper har kommit i kläm, t.ex.
vissa pensionärer. Här har man då ordnat en del provisoriska lösningar. En
hel del av de förslag som vi har sett i Ny start för Sverige går i motsatt riktning
mot vad man betraktar som en rättvis fördelning. Partierna i fråga vill t.ex.
ta bort ATP-avgiften över det s.k. taket på 7,5 basbelopp. Då bidrar man
inte till finansieringen för dem som har det sämre.
En grön politik för en ekologiskt balanserad utveckling ställer stora krav
på fördelningspolitiken, eftersom det totala utrymmet för privatkonsumtion
inte kommer att växa på samma sätt som i dagens förslag.
Låginkomsttagarna måste med lämpliga åtgärder skyddas för t.ex. ökade
utgifter för energi och boende som kommer att bli en effekt av den gröna
politiken. Men fördelningspolitiken måste drivas med sådana medel att man
inte med alltför höga skatter och marginaleffekter åstadkommer att ekono-
min fungerar sämre, med påföljd att de nödvändiga produktivitetsförbätt-
ringarna och miljöinvesteringarna inte kan komma till stånd. Vi tror inte att
det är realistiskt att de närmaste åren sänka skattekvoten. Möjligen kan man
tänka sig en liten höjning för att sätta i gång goda miljöinvesteringar, men
det måste göras med stor försiktighet, så att det inte blir allvarliga verkningar
på samhällsekonomin.
Inom ramen för en i stort sett oförändrad skattekvot bör det vara möjligt
att göra justeringar av inkomstskatterna med högre grundavdrag och högre
marginalskatt. En annan viktig omfördelningseffekt uppkommer, om man
genomför förslaget om grundpension och regressiva ersättningar inom vissa
socialförsäkringar. Detta gör att medel- och höginkomsttagarna får avsätta
en del av sin privata konsumtion för kompletterande försäkringspremier.
Denna omfördelning har inte samma negativa verkningar som en ytterligare
höjning av marginalskatten skulle ha.
Omläggningen med ökade skatter på energiråvaror och utsläpp i kombina-
tion med minskade skatter på arbete i allmänhet har också positiva fördel-
ningseffekter. Högre inkomsttagare är i allmänhet större konsumenter av
t.ex. energi, och då blir det också möjligt för den enskilde att själv påverka
sin skattebelastning genom att leva energisnålt eller miljövänligt. Som vi ti-
digare sagt är det viktigt att ge ett särskilt stöd till glesbygdsboende, så att
de kan utnyttja kollektiva transportmedel. Därför tycker vi att det är mycket
viktigt att man ser över de rådande monopolsystemen. Jag vill därför yrka
bifall till vårt krav på att de här frågorna skall utredas. Bifall till reservation
2!
Anf. 122 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Herr talman! Det var i någon mening intressant att lyssna på Rune Rydén,
Anne Wibble och Carl Frick. Men jag måste säga att jag ser litet skillnad
mellan det som sades och den rubrik som diskussionen förs under, nämligen
utveckling av offentlig sektor.
Vi är inte oeniga i allt. Det kan tyckas så, framför allt när man lyssnar på
Anne Wibble. Vi är helt överens med Anne Wibble om resonemanget att
det är medborgarnas behov och önskemål som skall vara styrande för arbetet
inom den offentliga sektorn. Den offentliga sektorns uppgift är att ge service
och trygghet. Men jag tycker också att vi skall kunna vara ense om att det
finns grundläggande skillnader mellan verksamhet som drivs i offentlig regi
och verksamhet som drivs i privat organisationsform. Det kan t.ex. gälla sy-
nen på demokrati och självklart kraven på offentlighet. Det kan också gälla
olika krav på rättssäkerhet, när vi diskuterar eventuella och faktiska skillna-
der mellan verksamhet som drivs i offentlig resp, privat regi. Men det finns
också skillnader inom verksamhet som drivs i offentlig regi. Där finns myn-
dighetsutövningen, den allmänna servicen och den kommersiella verksam-
heten, vilka helt klart har olika regelsystem och är av olika karaktär.
Nu diskuterar vi utvecklingen av den offentliga sektorn. Läser man reser-
vationen på s. 9 och 10 kan man rätt snabbt komma till frågan om detta är
utveckling av den offentliga sektorn. Jag tror att det som diskuteras i reserva-
tionen snarare kan betecknas som en avveckling av den offentliga sektorn.
Då har man kanske skäl att ställa sig en annan fråga: Vilken garanti för trygg-
het och service ger egentligen marknadslösningarna?
Jag är av den uppfattningen att budgetpropositionen visar på vägar som
kan föra mycket långt och som garanterar den trygghet och service som män-
niskor har behov av. Den tryggheten och den servicen garanteras för alla,
inte bara för några.
Visst finns det vinnare i det system som reservanterna pekar på. Man pra-
tar om vinnarna, men man glömmer att det också finns förlorare. Jag vill
gärna ha sagt att de marknadslösningar som man förespråkar på intet sätt är
någon garanti för trygghet och service. Nyliberalismens marknadslösningar
är inte alltid sådana att de garanterar och tillfredsställer de mänskliga behov
som finns.
Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till finansutskottets hem-
ställan.
Anf. 123 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Per Olof Håkansson talade om medborgarnas behov och
önskningar som grund för service och trygghet samt att den offentliga sek-
torn är den yttersta garanten för detta. Han sade också att det finns grund-
läggande skillnader mellan oss och socialdemokraterna när det gäller i vilken
form som servicen och tryggheten skall garanteras medborgarna, om det
skall ske enbart i offentlig regi eller om det också skall kunna ske i privat
regi.
Det är alldeles riktigt att det finns grundläggande skillnader mellan våra
synsätt. Men jag vill säga till Per Olof Håkansson att vissa delar av den of-
fentliga sektorn, den som gäller klar myndighetsutövning, i regel naturligtvis
skall ske i offentlig regi. Jag gav ett par exempel på detta. Däremot menar
jag att man på många andra områden, kanske t.o.m. på de flesta andra om-
råden, kan pröva andra alternativ. Jag tycker att socialdemokraterna har va-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Utveckling av
offentlig sektor
111
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Utveckling av
offentlig sektor
112
rit utomordentligt tröga och dåliga på att tillåta andra alternativ och andra
möjligheter. Det har lett till att marknadslösningar inte har kunnat prövas.
Därför blir också medborgarna förlorare i det här systemet. De kan inte få
just sina önskemål tillgodosedda, eftersom det offentliga systemet enbart ger
en typ av service. Det är mycket stelbent och saknar den flexibilitet som vi
vill eftersträva. Med olika former av marknadslösningar kan en större flexi-
bilitet och därmed en högre servicenivå för medborgarna tillgodoses.
Anf. 124 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Det var trevligt att höra att Per Olof Håkansson vet att det
är medborgarnas behov som styr den offentliga tjänsteproduktionen. Men
jag måste säga att han ganska snabbt förföll till en mer beklaglig argumenta-
tion, nämligen till sådant som jag har hört förut och som jag egentligen inte
tycker lämpar sig någonstans, men faktiskt allra minst i riksdagens kam-
mare. Det gäller den typ av formuleringar som går ut på att det här inte hand-
lar om utveckling utan om avveckling och allehanda nyliberala tankegångar.
Jag ställde en enda fråga. Med utgångspunkt i ett system med offentlig
solidarisk finansiering, som Per Olof Håkansson, jag och, såvitt jag förstår,
alla andra i denna kammare är helt överens om, frågade jag: Vad gör det för
skillnad för medborgarna om tjänsten produceras i kommunal regi, i lands-
tingets regi eller av ett privat företag? Jag kan ta ett konkret exempel: huslä-
karen. Det är en aktuell fråga som vi i folkpartiet liberalerna driver och som
fler och fler ansluter sig till. Människor skall få en egen doktor. Tror Per Olof
Håkansson att han, jag eller någon annan känner sig mer eller mindre till-
fredsställd beroende på om denne doktor har en rock som det står Stock-
holms läns landsting eller något annat landstingsnamn på eller om doktorn
har en rock som det står AB XYZ på? Jag tror inte det. Jag tror att männi-
skors känsla av förtroende för och tillit till sin doktor har helt andra orsaker
än vilken arbetsgivare denne doktor råkar ha.
Dessutom tror jag att det finns en annan aspekt som Per Olof Håkansson
glömmer bort när det gäller konkurrens och valfrihet. Den anknyter till de
anställdas tillfredsställelse. Det är väldigt många människor som arbetar
med vård, omsorg och utbildning. Flertalet av dem är kvinnor. En aspekt på
att införa konkurrens är faktiskt att de anställda på många områden kommer
att finna sig vara bäst. I dag upplever många en konflikt och tycker att man
klankar på dem, att de gör ett dåligt jobb. Med konkurrens kommer väldigt
många av dem att uppleva att de faktiskt är bättre än andra. De kommer
att klara konkurrensen bra. Tänk, vilken tillfredsställelse det måste vara för
kanske en miljon människor att få uppleva denna yrkesstolthet! Det vill Per
Olof Håkansson för några dogmatiska principers skull förmena dem. Jag
tycker att det är litet larvigt.
Anf. 125 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Herr talman! Jag skall gärna med både Rune Rydén och Anne Wibble
diskutera sjukvårdsfrågorna. Vad det handlar om är inte att titta på några
delar av en sjukvårdsverksamhet, utan att titta på helheten. Vi kan göra en
jämförelse mellan det svenska systemet och det system som finns t.ex. i
USA. Titta på folkhälsotillståndet, på kostnaderna, på var sjukvårdsproduk-
tionen konsumeras och på vem som står utanför! Det måste klaras ut vilka
som är vinnare och vilka som är förlorare i resp, system.
Då finner man mycket snabbt i en diskussion svar på de frågor som Anne
Wibble ställer och även på de som Rune Rydén indirekt ställer, nämligen att
tillgängligheten är viktig. Det måste finnas en tillgänglighet av hela sorti-
mentet, inte bara av det som är kommersiellt intressant. Jag kan kontra de
många frågor som ställts med min fråga: Vilken garanti ställer marknads-
krafterna för att även det mycket udda och speciella vårdbehovet tillgodoses
till det pris som man har att jämföra med när vården bedrivs i offenlig regi?
Enligt mitt sätt att resonera finns här mycket av svaret på den fråga som
Anne Wibble ställde om de fördelningspolitiska skälen. Det handlar om till-
gänglighet när den behövs, och det handlar om den totala kostnaden. Jag
skall med intresse föra en diskussion, kanske inte i dag. men senare, om de
två system som finns och som exemplifierar de olika lösningarna; den
svenska modellen och den modell som finns i USA.
Jag vet att det är många som har diskuterat den saken. Men det brukar bli
så i slutänden att man konstaterar att vi i Sverige har en bra offentlig vård
som man inte skall klanka på. Dessutom skall man akta sig för att driva
marknadslösningarna för långt.
Ytterst handlar det, som vi har sagt några gånger, om att garantera trygg-
het och service åt alla, inte bara åt ett fåtal.
Anf. 126 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Det låter vackert när Per Olof Håkansson talar. Men han
lyssnar inte alls på det som sägs, och då tänker jag på det som den ställda
frågan gällde.
Jag talar inte om ett amerikanskt system. Jag känner inte någon vare sig
här i kammaren eller i Sveriges land över huvud taget som förespråkar ett
införande av ett amerikanskt system. Vad jag talar om är ett system med
samma typ av finansiering som den som vi har i dag. Det gäller alltså en soli-
darisk finansiering av angelägna sociala tjänsteverksamheter. Det är finan-
sieringssystemet, Per Olof Håkansson, som garanterar att det hela blir rätt-
vist och tillgängligt. Det är finansieringssystemet som garanterar att det inte
blir en fördelning efter, som det brukar heta, plånbokens tjocklek t.ex.
Med utgångspunkt i det faktum att vi tycker lika i fråga om finansieringen
frågade jag: Varför i all sin dar skall produktionen skötas genom kommunala
eller statliga monopol? Det är det som är problemet. Per Olof Håkanssons
parti har ändå i någon mån lyckats bena ut problematiken i det samman-
hanget. Det talas ju ändå om en viss skillnad när det gäller producentrollen
och bestäljarrollen. I viss mån handlar det om samma sak. Men arbetet med
detta går väldigt långsamt, och man verkar inte ha uppmärksammat att det
faktiskt går att så att säga lägga producentrollen var som helst för att möjlig-
göra att beställaren har flera alternativ att välja mellan.
Garantin ligger alltså i den solidariska finansieringen, och denna har jag
icke ifrågasatt. Tvärtom tycker jag att den är oerhört viktig. Vad jag däremot
i hög grad ifrågasätter är om man verkligen propagerar för en avveckling av
exjsterande produktionsmonopol. Men kom inte och tala om ett ameri-
kanskt system, för ett sådant vill ingen ha!
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Utveckling av
offentlig sektor
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:112
|
Prot. 1990/91:112 15 maj 1991 |
Anf. 127 RUNE RYDÉN (m): Herr talman! I denna min andra replik inskränker jag mig till att instämma |
i vad Anne Wibble sade.
|
Utveckling av |
Rent allmänt vill jag dessutom säga till Per Olof Håkansson att det finns Anf. 128 PER OLOF HÅKANSSON (s): Herr talman! Visst behöver vi alla i någon mån sätta oss in i vad saker och Det är faktiskt ganska länge sedan vi i Sverige hade ett produktionsmono- Där jag bor råder det i dag frihet när det gäller att välja sjukhus. Det finns Min fråga blir: Vem garanterar då den trygghet och den service som alla Anf. 129 RUNE RYDÉN (m): Herr talman! Till Per Olof Håkansson vill jag bara säga att det visserligen Anf. 130 ANNE WIBBLE (fp): Herr talman! Det brukar vara möjligt att föra ganska intressanta debatter, Men, Per Olof Håkansson, det handlar om helt andra saker. Och det vet |
114
mer? Det kan då vara fråga om en produktion i kommunal regi, i landsting-
ets regi, i privat regi, i kooperativ regi, osv.
Det heter ibland att man inte får tjäna pengar på socialt angelägen produk-
tion. Men det är, med förlov sagt, en mycket egendomlig tes. Det innebär
på något sätt att den som arbetar med vård, omsorg och utbildning inte skall
ha någon lön. Men det är ju på lönen som man lever. Jämför med vad t.ex.
en småföretagare som har ett privat dagis skulle göra. Det handlar ju om en
ersättning för en arbetsinsats. Den som i dag är anställd får ju lön.
Den argumentation som jag här talar om återfinns inte i det betänkande
som vi i dag behandlar, och det är i och för sig glädjande. Men jag tycker att
det är angeläget att Per Olof Håkansson visar oss att han kan skilja på detta
med finansiering och produktion. Om han visar det, skulle det vara ett
mycket stort framsteg. Jag tror faktiskt att man när det gäller förnyelsearbe-
tet med den sociala tjänstesektorn därmed skulle ta ett betydande steg
framåt.
Anf. 131 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Herr talman! Jag kan skilja på detta med finansiering och produktion.
Men jag vill gärna också att vi ser till helheten i fråga om produktionskostna-
den. I det avseendet tror jag att vi kommer fram till litet olika kostnadsnivåer
vid summeringen när det gäller dels verksamhetsformen i dag med tanke på
de valmöjligheter som finns, dels det system som Anne Wibble talar för. Det
är alltså helheten vad gäller kostnaderna som vi skall se till. Det handlar inte
om någon abrovink för att nå speciella resultat.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 maj.)
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Utveckling av
offentlig sektor
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU27 Riksbankens förvaltning år 1990 (redog. 1990/91:8 och re-
dog. 1990/91:9).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 16 maj.)
Kammaren beslöt kl. 17.57 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
115
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
|
Prot. 1990/91:112 15 maj 1991 |
17 § Offentlig upphandling |
|
Offentlig upphand- |
Föredrogs Anf. 132 RUNE RYDÉN (m): Fru talman! Finansutskottets betänkande nr28 om den offentliga upp- De riktlinjer för den offentliga upphandlingen som nu gäller antogs av Det blev alltså inte någon lagreglering av den kommunala upphandlingen, Den statliga upphandlingen, som alltså lagreglerades, skulle bedrivas en- Undantag kan medges, antingen av sysselsättningsskäl eller också för att Reglerna för den offentliga upphandlingen innehåller - det kan vi se bara Vi reservanter tycker att det behövs en översyn av upphandlingsreglerna Nu är det emellertid så att en närmare anslutning till EG tvingar fram en EGs upphandlingsregler, som baseras på affärsmässighet och objektivitet, |
116
faller under GATT-överenskommelsen om statlig upphandling. Detta ställer
naturligtvis till problem för länder som Sverige, som inte är medlemmar.
De här nya reglerna för den offentliga upphandligen inom EG kommer att
leda till effektivtetsvinster och besparingar för den offentliga sektorn inom
gemenskapen. Det leder till en hälsosam ökning av konkurrensen mellan
företagen. Uppskattningen visar att den utvecklingen leder till besparingar
på ungefär en halv procent av EGs samlade bruttonationalprodukt. Om man
översätter det till svenska förhållanden motsvarar det en besparing på 6 mil-
jarder kronor. Det finns alltså klara skäl för oss att anpassa oss till EGs reg-
ler.
För det första skulle EG-reglerna för upphandling kunna skapa intres-
santa affärsmöjligheter för svenska företag, men för det krävs det naturligt-
vis att Sverige lyckas uppnå ett fullvärdigt medlemskap i gemenskapen. För
det andra måste de svenska reglerna för den offentliga upphandlingen har-
moniseras med EGs, så att principen om affärsmässighet ges ett verkligt in-
nehåll.
Den nuvarande situationen för Sverige kan skapa problem i det framtida
samarbetet med EG vid behov av rättslig prövning av tvister mellan exem-
pelvis den svenska staten och ett utländskt företag. Frågan är var denna
rättsliga prövning skall ske. Inom EG kan företagen vända sig till EG-dom-
stolen för att kontrollera att anbuden är riktigt utformade. Men vi kan alltså
inte göra det.
Den översyn som vi reservanter vill ha av de offentliga upphandlingsreg-
lerna bör, mot den bakgrund som jag här har tecknat, leda till att reglerna
harmoniseras med de regler som tillämpas inom gemenskapen.
Fru talman! Låt mig nu gå tillbaka till den kommunala upphandlingen,
som vi reservanter anser bör regleras i lag mot bakgrund av denna sektors
stora betydelse för den ekonomiska aktiviteten i Sverige och dessutom stats-
makternas allmänna, övergripande ansvar för den ekonomiska utveck-
lingen.
Det är ju så att den nuvarande ordningen i alltför stor utsträckning be-
främjat ineffektivitet och bristande konkurrens och inte, som vi vill, ökad
konkurrens.
Näringsfrihetsombudsmannen har påtalat ett antal uppmärksammade
kommunala upphandlingsärenden och föreslagit att lagregleringen skall ge
ett bättre skydd än den nuvarande ordningen med ett upphandlingsregle-
mente. Om det finns ett upphandlingsreglemente och inte lagreglering kan
överträdelser beivras bara genom kommunalbesvär.
Upphandlingsärenden är ofta mycket komplicerade, och möjligheterna
att påtala avsteg från reglementet kan vara begränsade. De blir ännu mer
begränsade, om det kan ske bara genom kommunalbesvär.
För en lagreglering talar också att ytterligare fördelar kan uppnås genom
att upphandlingsreglerna skulle få samma status över hela det offentliga om-
rådet. Det finns ett klart behov av fördjupat och intensifierat samarbete när
det gäller upphandlingsregler mellan den statliga sektorn och den kommu-
nala sektorn. Men tyvärr har det samarbetet under senare år snarare försva-
gats än förstärkts.
Dessutom bör kostnaderna för den kommunala egenregiverksamheten
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Offentlig upphand-
ling
117
9 Riksdagens protokoll 1990/91:112
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Offentlig upphand-
ling
118
kompletteras med en redogörelse för vilka redovisningstekniska principer
som har använts. En redovisning av egenregiverksamheten ger företag och
allmänhet viktig information och ökade möjligheter att jämföra kostnaderna
för kommunens egen verksamhet liksom för entreprenader. Det stärker en-
ligt oss reservanter konkurrensmöjligheterna inom den kommunala sektorn.
Visserligen säger utskottets majoritet att det finns enhetliga principer för
den externa redovisningen, men vi pekar på att det stora problemet gäller
den interna redovisningen, som gör det mycket besvärligt att göra rättvisa
jämförelser mellan olika kommuner och mellan kostnaderna för egenregi-
verksamhet och för kommunernas entreprenadverksamhet.
Så länge detta inte kan ske på ett relativt enkelt sätt blir det ingen riktig
konkurrens mellan kommunernas verkasmhet i egen regi och externa entre-
prenader. Det tycker vi reservanter är beklagligt.
Anf. 133 ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag skulle egentligen kunna avstå från att hålla något anför-
ande eftersom Rune Rydén har talat för de fyra reservationer som är gemen-
samma för folkpartiet liberalerna och moderaterna. Jag skall fatta mig
ganska kort. Jag har ändå velat ta det här tillfället i akt för att markera att
frågan om upphandlingen och dess bestämmelser faktiskt är en oerhört vik-
tig del av hela avregleringen av den offentliga sektorn och av mycket väsent-
lig betydelse för att avskaffa de offentliga monopolen.
Jag kan också markera att vi, i likhet med vad Rune Rydén sade, tycker
att man inte av regionalpolitiska eller industripolitiska skäl skall kunna göra
undantag från den viktiga principen om affärsmässighet, vilket faktiskt i allt-
för hög grad har skett.
Vi menar att upphandlingen och dess bestämmelser är nyckeln till att
skapa en konkurrens och kostnadspress som vi tror är alldeles nödvändig för
att de tjänster som tillhandahålls från kommuner och andra skall kunna ges
till befolkningen till rimliga kostnader. För att man skall kunna göra detta
måste man, menar vi, ta alla tillfällen i akt för att få till stånd en rimlig jämfö-
relse mellan vad det kostar med kommunal egenregiverksamhet och upp-
handling med hjälp av entreprenader. Det innebär att vi kan tänka oss att gå
så långt att man på försök kan ha en tvingande lagstiftning för några kommu-
nala ansvarsområden, där det alltså sägs att man måste ta in anbud för att få
till stånd en rimlig jämförelse.
Det här med jämförelsematerial är oerhört viktigt. Det leder mig till den
sista gemensamma reservationen på det här området. Den handlar om en-
hetliga redovisningsprinciper. Man kan ta in anbud och jämföra hur mycket
man vill, men om man inte är överens om att räkna kostnaderna på samma
sätt kommer man aldrig att kunna avgöra på någon riktigt saklig grund vad
som faktiskt är billigast och bäst. Det är därför som reservationen om enhet-
liga redovisningsprinciper har återkommit i så många betänkanden - proble-
met har inte fått en tillfredsställande lösning, även om några små ljuspunkter
ibland kan ses.
Låt mig slutligen, fru talman, säga att vad jag sagt om upphandling och
användning av entreprenader inte bara gäller den typ av lagstiftning som
finns beskriven i det här betänkandet och som delvis redovisas i det betän-
kande från konkurrenskommittén som det här hänvisas till, utan det gäller
också en del annan lagstiftning som är nog så viktig att också se över. Jag
kan särskilt nämna medbestämmandelagen, som innehåller en möjlighet för
fackliga organisationer att i vissa fall faktiskt försvåra och rent av stoppa en-
treprenadupphandlingar. Den typen av bestämmelser bör givetvis också av-
skaffas för att möjliggöra entreprenader i betydligt högre grad än i dag.
Jag har inte något annat yrkande än det Rune Rydén redan har framfört,
nämligen om bifall till reservation 1, men vi står självfallet bakom även de
övriga tre reservationer som vi har avgivit.
Anf. 134 GUNNAR BJÖRK (c):
Fru talman! Hur offentlig upphandling, som vi diskuterar i det här betän-
kandet, går till är, som här har sagts, en principiellt viktig fråga. Ofta är det
ett ganska stort komplex. Det är fråga om att kombinera lägsta anbud med
trovärdig leveransförmåga. Dessutom gäller det att väga in i anbudet snabb
service och allt vad som därtill hör.
Vi vet också vilka problem vi har med den nuvarande upphandlingen. Ett
stort antal bokhandlar har fått lägga ned därför att man enligt nuvarande
ordning inte får handla böcker till skolan lokalt, utan de måste köpas från
centrala kedjor. Det är klart att det har varit ett stort bekymmer även för
näringsverksamheten. Det finns alltså många sidor av upphandlingen att
tänka på, och den här frågan förtjänar verkligen intresse.
Till finansutskottets betänkande har vi från centerns sida avgivit ett par
reservationer. I den första, nr 3, berörs frågan om internationell konkurrens
i upphandling. Vi anser att det främst av beredskapsskäl är av stor betydelse
att man inom vissa branscher har kvar en viss utvecklingspotential. Det är
viktigt att man inte upphandlar på ett sådant sätt att man på sikt förlorar
kompetensen på vissa områden. På tekoområdet finns det en rad exempel
på att vi håller på att förlora kompetensen i landet.
I reservation nr 5 tar centerpartiet upp frågan om miljöpolitiska hänsyn
vid upphandling. Vi säger där att statens och kommunernas upphandling
borde användas systematiskt för att bl.a. medverka till en energisparande
och påverka näringslivets omdaning till en miljövänlig produktion. För att
detta skall uppnås krävs vissa förändringar i upphandlingsförordningen. Vi
hänvisar i reservationen till den rapport som naturvårdsverket har gjort på
området där man föreslagit en ändring i upphandlingsförordningen med
denna inriktning.
Vi framhåller också att regionalpolitiska hänsyn skall vägas in. Det har
gjorts en del sådana försök i bl.a. mellersta Norrland, och de försöken har
fallit ut ganska väl.
I en internationaliserad miljö, t.ex. vid medlemskap i EG, ökar också kra-
vet på att göra en värdering av de miljöpolitiska skäl som ligger till grund för
olika beslut. I de fali vi anser att vi kommit längre på miljöområdet är det
också viktigt att man kan ta hänsyn till detta vid upphandlingen.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation nr5.
Anf. 135 CARL FRICK (mp):
Fru talman! Offentlig upphandling är ett intressant område. Jag själv har
under ett tjugotal år arbetat inom svensk industri och gjort upphandlingar i
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Offentlig upphand-
ling
119
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Offentlig upphand-
ling
120
många olika former. Tanken är naturligtvis att det skall ske under en strikt
affärsmässighet. Vi kommer då in på en lång rad olika problem som gör frå-
gan mycket mer komplicerad än, som jag upplever det, t.ex. Rune Rydén
och Anne Wibble påstår.
När jag var upphandlare var det för mig intressanta att minimera kostna-
den över hela den tid som denna produkt, vara eller maskin skulle användas
och se till den service och det underhåll som kunde erbjudas i olika samman-
hang. Detta gör att upphandlingen blir utomordentligt komplicerad. Det är
inte alls så fantastiskt enkelt som att säga att det bara är penningbeloppet vid
inköpstillfället eller någonting annat enkelt som skall räknas. Affärsmässig-
heten är något som man i hög grad måste sätta inom citationstecken, och
man måste mycket noga tänka igenom vad det innebär. Man kan mycket lätt
hamna i en stark ensidighet vid detta betraktande. Om man hade gjort detta
under den tid jag arbetade inom industrin hade man fått lov att gå, det kan
jag bara lova. Det hade inte gått om man bara tittat på priset.
Vi i miljöpartiet tycker att det är mycket viktigt att man arbetar på ett
systematiskt och bra sätt, och man måste också på allvar väga in miljöfrå-
gorna. Det går då inte att säga som utskottet gör i betänkandet: ”Gällande
bestämmelser för den statliga upphandlingen inrymmer möjligheten” - möj-
ligheten - ”att beakta de olika miljökrav som måste gälla för myndigheternas
verksamhet”.
I detta fall tänker man kanske enbart på vad den enskilda produkten inne-
bär ur miljösynpunkt. Men det ställer till problem när varan produceras, när
den används och när den slutligen hamnar på soptippen där den ligger och
läcker och förgiftar, om den inte kan återanvändas på något sätt.
Det är en mycket lång kedja av miljöhänsyn som måste vägas in när man
gör en upphandling. Det framgår inte alls klart och tydligt av betänkandet,
och det tycker jag är djupt beklagligt. Det visar att ett genomgående miljö-
tänkande på intet sätt har trängt igenom. Det är bara att hoppas att framti-
den visar att man kan komma fram på denna väg.
Offentlig upphandling, om den sköts rätt, är av allra största betydelse för
utvecklingen inom detta område. Om man på detta sätt kan visa framföt-
terna kommer också det privata näringslivet och industrin att ta efter. De lär
sig de också. Detta är ett utomordentligt stort komplex som måste hanteras
på ett helt annat sätt än vad som gjorts tidigare. Det är därför som vi reser-
vanter har avgett reservation nr 6, som jag här yrkar bifall till.
Jag tycker inte heller att det alltid är så självklart med en enhetlig redovis-
ningsprincip. Det är egentligen ett intrång i den fria näringsverksamheten.
Man kan inte springa runt och kräva att människor skall redovisa sina kost-
nader på ett visst sätt. Det måste finnas en betydande frihet när det gäller
hur man räknar sina kostnader och sätter sina priser.
Priset är egentligen det som kunden är villig att betala och har många
gånger mycket litet att göra med kostnaden att producera varan. Det beror
på konkurrensen, och det finns många andra skäl som är avgörande för pri-
set. Det är inte alls självklart att det är kostnaden och kostnadsredovisningen
som är avgörande för det pris man får lov att betala. Priset är det man i en
konkurrens är villig att betala.
Det finns här litet olika principer. Är man intresserad av marknadseko-
nomi osv. måste man faktiskt tillåta människor att räkna precis hur de vill.
Det är lönsamheten i deras verksamhet är som är det viktiga, och den får de
sköta själva. Hur de räknar ut saker och ting är deras ensak. Tack för ordet.
Anf. 136 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Fru talman! I de allra sista meningarna i sitt anförande sade Rune Rydén
någonting som jag till fullo vill instämma i. Jag beklagar dem som arbetar
med upphandling inom den offentliga verksamheten som inte känner till de
exakta kostnaderna. Jag har erfarenhet av upphandling i offentlig verksam-
het, och jag vet att detta förekommer även om jag själv i min verksamhet
har försökt att få sådan kunskap.
Jag har å andra sidan erfarenhet från den privata sektorn, vilket Carl Frick
också redovisade. Jag har samma minnesbild som han, nämligen att det är
oerhört svårt att ta fram vad som är den faktiska kostnaden. Detta är inte så
enkelt som man ibland vill göra gällande.
När man läser detta betänkande kan man kanske få intrycket att vi är
mycket oense. Jag tror att vi när det gäller många avsnitt inom det man kan
kalla för kärnområdet egentligen är rätt överens. Vad det handlar om är det
tempo med vilket vi skall gå fram.
Detta är gamla och för kammaren förhoppningsvis väl kända ting. Så sent
som i oktober i fjol var ett motsvarande betänkande föremål för beslut. Låt
mig därför mycket kortfattat gå igenom vad det i sak handlar om.
När det gäller frågan om en översyn av den gällande upphandlingsord-
ningen pågår ett arbete med detta. Man kan med visst fog påstå att kraven i
den delen är tillgodosedda. När det gäller översynen av konkurrensreglerna
vid upphandling är det faktiskt inte motiverat av de skäl som anförs att göra
en sådan översyn, och jag avvisar alltså detta krav.
Gunnar Björk resonerar om behovet av att behålla inhemsk kompetens
för att verksamheten skall kunna fungera i vissa lägen. Jag ställer upp på det.
Men de krav som förs fram i reservationen och i bakomliggande motioner
strider mot internationella överenskommelser. Det blir alltså fråga om huru-
vida man skall bryta mot dessa eller inte. Här har majoriteten intagit stånd-
punkten att vi med hänsyn till Sveriges beroende av fri handel inte kan med
berått mod bryta mot dessa överenskommelser. Jag beklagar att Gunnar
Björk har kommit till en annan ståndpunkt.
När det gäller frågan om kommunal upphandling ligger utredningar till
grund för det beredningsarbete som nu pågår i regeringskansliet, och det har
aviserats en proposition i frågan till nästa år. Det kan vara klokt att avvakta
den.
Carl Frick resonerar om möjligheten att ta miljöhänsyn och menar att
detta skall skrivas in som någon form av villkor för upphandling. Här argu-
mentar han egentligen emot sig själv, eftersom han i andra sammanhang ta-
lar om behovet av att kunna göra anpassningar med hänsyn till lokala varia-
tioner osv. Majoritetens ståndpunkt är att det inte bara kan tas miljöpolitiska
hänsyn utan att sådana också bör tas.
När det sedan gäller krav på viss enhetlig redovisning och frågor som är
kopplade till detta, pågår ett utvecklingsarbete inom Kommunförbundet.
Jag kan förstå att det inte är så enkelt att komma fram till resultat. Å ena
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Offentlig upphand-
ling
121
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Offentlig upphand-
ling
122
sidan har vi skapat en frihet för kommunerna att inom ganska vida ramar
organisera sin verksamhet. Det har uppstått en mångfald av olika verksam-
hetsformer och andra ting som gör att kravet på enhetlighet kanske är tek-
niskt och praktiskt svårt att genomföra om man inte med berått mod vill
styra kommunerna ganska hårt. Men å andra sidan är vi överens om att av-
reglering och frihet är bra. Jag tror att det därför kan vara klokt att avvakta
det utvecklingsarbete som pågår i detta avseende bl.a. inom Kommunför-
bundet.
Fru talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till hemställan i finansut-
skottets betänkande nr 28.
Anf. 137 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Det var intressant att lyssna till Per Olof Håkanssons anför-
ande. Han konstaterar att skillnaderna inte är så stora mellan våra uppfatt-
ningar, och det är i och för sig glädjande om det är på detta sätt. Han sade
också att han delade de synpunkter jag framförde i slutet av mitt anförande,
nämligen att det inte är så enkelt att beräkna kostnaderna inom t.ex. verk-
samhet i egen regi, entreprenadverksamhet inom den kommunala sektorn
och offentlig verksamhet inom t.ex. kommuner.
Det är helt klart att den kommunala upphandlingen måste förändras och
ses över. Per Olof Håkansson säger att en proposition är aviserad om något
år. Jag tyder detta som att vi reservanter i praktiken i princip har rätt och att
regeringen så att säga kommer att följa i våra spår. Det är också en glädjande
upplysning. Det är bara synd att inte utskottsmajoriteten redan nu har haft
modet att vandra den vägen som vi har förespråkat.
När det sedan gäller den enhetliga redovisningen, är det självfallet med
nuvarande organisationsform inom kommunerna inte särskilt lätt med de
olika typer av redovisning som finns där stora kommuner har ett system och
små kommuner har ett helt annat system. Vi måste försöka få en större en-
hetlighet när det gäller redovisningen av de olika kostnaderna inom kommu-
nerna.
Mycket tyder på att den datorisering som sker av kommunernas redovis-
ning och bokföring kommer att leda till att man lättare än för närvarande
kan tillgodogöra sig information om de olika kostnadsslag som kommunerna
har och därmed lättare bedöma skillnaden i kostnad för verksamhet i egen
regi och verksamhet i entreprenad. Detta är för närvarande, som jag sade i
mitt anförande, praktiskt taget omöjligt att göra på ett tillfredsställande sätt.
Också detta anser vi reservanter är beklagligt.
Om utvecklingen går åt det håll som både Per Olof Håkansson och jag
skisserar är det vällovligt. Vi kan då hoppas att våra synpunkter helt har vun-
nit framsteg inom några års tid.
Anf. 138 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Fru talman! Jag vill egentligen bara få två saker sagt. Det ena är att det i
princip är lika svårt att bedöma verksamhet i egen regi inom den offentliga
verksamheten som att bedöma verksamhet i egen regi inom den konkurrens-
satta sektorn. Det förekommer också där samma stora svårigheter att göra
en korrekt bedömning.
Det andra är att de förhoppningar som Rune Rydén har att få rätt eller ha
rätt enligt min mening inte är det intressanta. Det intressanta är att tolka
vad majoriteten skriver: ”Mycket talar för att någon form av lagreglering
kommer att bli aktuell vad gäller den kommunala upphandlingen---dessa
frågor bereds för närvarande av regeringen som ett led i anpassningsarbetet
och kommer enligt nuvarande planer att redovisas i en proposition under år
1992”. För att se vem som kommer att ha rätt eller få rätt i den frågan får vi
vänta till år 1992.
Anf. 139 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Jag vill till Per Olof Håkansson säga att det är helt riktigt att
svårigheten att bedöma verksamhet i egen regi kan vara lika svår i den pri-
vata sektorn som i den offentliga sektorn. Den stora och avgörande skillna-
den är att man använder allmänna medel i den offentliga sektorn. Där behö-
ver man verkligen kunna penetrera, analysera och se till att man inte använ-
der alltför dyra verksamhetsformer, utan att man använder den billigaste,
effektivaste och för samhällets medborgare bästa formen.
Anf. 140 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Fru talman! De allmänna aktsamhetsregler som bör gälla när man hante-
rar pengar finns inte i den konkurrensutsatta sektorn.
Anf. 141 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Självfallet finns sådana regler också i den konkurrensutsatta
sektorn. Företag och organisationer har helt andra incitament när det gäller
att se över kostnadsbilden. Inom den offentliga sektorn har man inte haft
samma drivkraft eller samma tryck på sig att se över kostnadsbilden och kon-
kurrensen som man har haft och har i den privata sektorn. Det har varit en
avgörande faktor till de skillnader i kostnadsbilden som vi kan se i dagsläget.
Anf. 142 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Fru talman! Jag vet inte vilket underlag som Rune Rydén har för detta sitt
påstående. Jag konstaterar bara att den kommunala verksamhet som jag har
kommit i kontakt med inte överensstämmer med den bild som Rune Rydén
här försöker frammana. Det utesluter inte att Rune Rydén i något fall eller
kanske t.o.m. några fall kan ha rätt. Det är möjligt att hans hemkommun
har förfarit på det sätt som han beskriver.
Anf. 143 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Jag förstår att Per Olof Håkansson inte kan tänka sig att detta
har inträffat i den kommun som han själv har styrt i många år. Men som han
själv sade i sitt anförande finns det flera fall av detta slag som man kan peka
på. För att inte förlänga debatten skall jag inte räkna upp den här, men jag
vet att Per Olof Håkansson är väl medveten om de exempel jag tänker på.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 maj.)
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Offentlig upphand-
ling
123
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Vissa åtgärder mot
Sydafrika
124
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU35 Dubbelbeskattningsavtal med Frankrike (prop.
1990/91:174).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 16 maj.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91 :UU7 Vissa åtgärder mot Sydafrika (skr. 1989/90:58 och skr.
1990/91:62).
Anf. 144 INGER KOCH (m):
Fru talman! I Sydafrika ser vi nu en glädjande utveckling i riktning mot
demokrati.
ANC-ledaren Nelson Mandelas frigivning för ett år sedan var inledningen
på en process som nu lett fram till att arbetet med en ny författning påbör-
jats.
Flera rasåtskillnadslagar har redan avskaffats. Vid öppnandet av parla-
mentet i januari i år lade president de Klerk fram förslag som innebär att
apartheidpolitikens hörnstenar försvinner. Härmed avses de lagar som be-
stämmer var man får bo, vem som får äga jord och till vilken befolknings-
grupp man hänförs vid den klassificering av rastillhörighet som bestämmer
ens plats och möjligheter i samhället. Samtidigt lovade han också att alla
människor i landet skall få rösträtt.
Ett allvarligt problem har varit det ökade våldet mellan olika svarta grup-
per, främst anhängare till ANC och Inkatha. Sammanlagt har omkring 5 000
människor fallit offer i dessa strider. Mötet mellan ANC-ledaren Nelson
Mandela och Inkatha-rörelsens Mangosuthu Buthelezi i januari i år samt de-
ras gemensamma deklaration i vilken de manade till fred och försoning mel-
lan de båda rörelserna ingav hopp.
Trots detta fortsätter emellertid våldet mellan Inkhata- och ANC-anhäng-
are.
Vid de förhandlingar mellan företrädare för ANC och president de Klerk
som hölls i förra veckan, försökte man nå enighet i hur man skall komma till
rätta med våldet i de svarta förstäderna och därmed undvika ett dödläge i
förbättringen av de båda parternas relationer.
ANC har tidigare hotat med att avbryta sina förberedande förhandlingar
med regeringen om en ny konstitution för Sydafrika, om den inte vidtar åt-
gärder för att stoppa det politiska våldet. Den tidigare satta tidsfristen har
nu förlängts.
Som ett erkännande av regeringen de Klerks åtgärder för att avskaffa
apartheidsystemet, har EG nu beslutat att avskaffa de handelssanktioner
mot Sydafrika som EG själv tidigare beslutat om.
Vid de nordiska utrikesministrarnas möte i mars i år beslöts att man skulle
avskaffa de särskilda riktlinjer som gällt för beviljande av visum för sydafri-
kanska medborgare.
Utrikesminister Sten Andersson uttalade i februari i år följande: ”Utveck-
lingen i riktning mot grundläggande förändringar i Sydafrika har nu tagit be-
tydelsefulla steg framåt. Därmed närmar sig den tidpunkt då frågan om våra
sanktioner måste tas upp till prövning.”
Utskottet konstaterar i betänkandet att avgörande för om sanktionerna
kan tas bort bör vara faktiska och konkreta steg och åtgärder, som är djup-
gående och oåterkalleliga för avskaffande av apartheidsystemet.
Fru talman! Beslut i det sydafrikanska parlamentet under innevarande
session om ett totalt upphävande av apartheidsystemet och de lagar det vilar
på samt fortsatta framsteg i de samtal som skall leda fram till en demokratisk
konstitution är sådana avgörande steg som enligt vår mening bör leda till ett
hävande av de svenska sanktionerna. En stark ekonomisk tillväxt, som kan
komma de eftersatta grupperna till del, är nödvändig för att den demokra-
tiska omvandlingen skall kunna ske under fredliga former.
De stora steg som nu tas mot ett demokratiskt Sydafrika måste omvärlden
uppmuntra och stödja. Utökade handelsförbindelser är ett sätt att göra
detta. Vi anser att regeringen mot denna bakgrund bör förbereda ett utvid-
gat svenskt samarbete med ett framtida demokratiskt Sydafrika.
Med detta uttalar jag mitt stöd för reservationen.
Anf. 145 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Fru talman! I tider när människor lever i en atmosfär av otrygghet och våld
är det viktigare än någonsin att stöda kampen för ett demokratiskt Syd-
afrika. ANC står i dag inför en enorm uppgift att förbättra levnadsvillkoren
för folket - fysisk och psykisk rehabilitering av f .d. politiska fångar, repatrie-
ring av återvändande från exil, stöd till hemlösa och arbetslösa - ett folk som
fortfarande lever under apartheid och det lidande det medför. Samtidigt ar-
betar ANC under stort tryck att bringa regimen till reella förhandlingar för
ett totalt avskaffande av apartheid. Så uttalar sig Nelson Mandela, vice presi-
denten i ANC.
Efter närmare 80 års kamp inom ANC har man börjat skymta det demo-
kratiska icke-rasistiska Sydafrika. Men än är detta inte uppnått; det är fortfa-
rande långt kvar. Genom att släppa Nelson Mandela fri, lyfta på en del re-
striktioner osv. har regeringen de Klerk skaffat sig internationell respekt.
Det står helt klart. Samtidigt vet vi att många går omkring och tror - och det
deklarerade också Inger Koch - att det bara är en tidsfråga innan vi har ett
demokratiskt och fritt Sydafrika. Jag vill nog säga att denna frigörelsepro-
cess i dag befinner sig i ett mycket kritiskt skede. För ANC är det naturligtvis
svårt. Som Nelson Mandela sade i det uttalande som jag citerade så måste
ANC ta ett ansvar utan de resurser som man långsiktigt vill bygga upp. Nel-
son Mandela och ANC förväntas i många stycken lösa Sydafrikas problem.
När detta inte går så snabbt som man har hoppats, så vänder man i många
fall ANC ryggen, och det är mycket allvarligt.
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Vissa åtgärder mot
Sydafrika
125
10 Riksdagens protokoll 1990/91:112
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Vissa åtgärder mot
Sydafrika
126
Inger Koch har citerat ur utskottsbetänkandet, och även jag vill lyfta fram
ett avsnitt ur det. Det Inger Koch åberopade, nämligen att presidenten den
1 februari i år aviserat ett lagförslag om att ta bort det som kallas grundpe-
larna i apartheid, har vi ännu inte sett något resultat av. Det har inte fattats
något beslut. Vi känner till de krav som ANC ställde på sin kongress i decem-
ber om frigivning av alla politiska fångar, om rätt för dem i exil att återvända,
om upphävande av repressiva säkerhetslagar och avbrytande av alla politiska
rättegångar. Alla dessa krav skulle ha varit uppfyllda den 30 april. Men det
finns fortfarande politiska fångar, fortfarande pågår politiska rättegångar,
osv.
Sedan har relaterat till våldet nya krav ställts av ANC: förbud mot att bära
vapen, avskedande av försvars- och polisministrarna, upplösande av de para-
militära styrkorna, förändring av säkerhetsstyrkornas metoder, osv. Detta är
krav som inte har uppfyllts. ANC har nu förlängt fristen för regeringen.
Det finns alltså mycket som talar för att regeringen saboterar den här pro-
cessen. Nu har man tillvunnit sig en viss internationell respekt. EG har lyft
sanktionerna, och USA diskuterar att lyfta sanktionerna. Men vi har gläd-
jande nog av de nordiska utrikesministrarna fått det klara beskedet att sank-
tionerna skall vara kvar. De bör vara kvar!
Inger Koch talade om våldet. Vi vet att detta främst har politiska orsaker.
Det står allt klarare. Våldet riktar sig mot ANC-sympatisörerna, och det är
regeringen som drar den politiska nyttan av detta.
Vem kan hindra våldet? Det är märkligt att denna polisstat, Sydafrika,
som arresterade och fängslade fredliga människor som hade förhoppningen
om ett Sydafrika fritt från apartheid, ett Sydafrika med demokrati, nu plöts-
ligt inte ens kan arrestera dem som utför bestialiska våldsdåd, dem som mör-
dar sydafrikanska medborgare i fullt dagsljus. Från förra helgens våld hörde
vi hur Inkatha-medlemmar i vissa fall hade transporterats i polisens lastbilar
till de platser där våldet utövades.
Man kan också fråga sig vilken roll som Buthelezi och hans Inkatha spelar
i den här processen. Vi vet att Buthelezi avlönas av den sydafrikanska staten.
Vi vet att rörelsen slåss inte bara för sin existens i ”hemlandet” Kwa Zulu
utan också i andra delar av Sydafrika. Vi vet också att Inkatha-krigarna ut-
bildas av sydafrikansk militär. Beväpnade grupper av Inkatha överfaller och
mördar ANC-anhängare, medan polisen i många fall ser på.
Det här är allvarligt, och jag tycker mig kunna se ett mönster i detta. Det
gäller att hindra fredsprocessen. Detta innebär också en försvagning av den
demokratiska rörelsen, dvs. den som vill ha allmän och lika rösträtt. Den
rörelsen vill man försvaga, de Klerk vill punktera ANC före förhandling-
arna. Samtidigt vet vi att han behöver ANC som en förhandlingspart, något
som har med den internationella trovärdigheten att göra.
Det är faktiskt en lång väg kvar att gå, Inger Koch och andra moderater.
Jag kan instämma i det som Inger Koch läste upp ur vårt betänkande:
”Avgörande för om sanktionerna kan lyftas bör vara faktiska och konkreta
steg och åtgärder, som är djupgående och oåterkalleliga för avskaffande av
apartheidsystemet.”
Vad beträffar motiveringen skiljer vi oss, bortsett från den ordning som
meningarna kommer i, på en avgörande punkt. Moderaterna nöjer sig näm-
ligen med ”utveckling” mot demokrati, medan vi i majoriteten vill ha allmän
och lika rösträtt i Sydafrika. Nelson Mandela är en av Sydafrikas mest infly-
telserika personer i dag men, fru talman, han har inte rösträtt. Han har alltså
inte rätt att i ett val ge sin åsikt till känna om utvecklingen i sitt eget land. Det
är detta vi i majoriteten gärna vill se att han har, innan vi lyfter sanktionerna.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till både utskottets hemställan och utskot-
tets motivering.
Anf. 146 INGER KOCH (m) replik:
Fru talman! Karl-Erik Svartberg sade att det enda som skiljer oss åt är att
vi inte betonar rösträtten lika mycket. Jag vill då erinra om den formulering
vi har i vår reservation: ”Utskottet betonar vikten av en utveckling mot ett
demokratiskt styrelseskick och en allmän och lika rösträtt.” Vi anser emel-
lertid inte att den allmänna och lika rösträtten behöver vara fullt ut införd.
Den kan vara beslutad i det sydafrikanska parlamentet, men vi anser inte att
en fullständig konstitution behöver vara skriven och antagen innan vi häver
handelssanktionerna.
Jag vill också påminna om den fattigdom och det elände som jag tror att
en del av oss har sett i Sydafrika och som har upprört oss väldigt mycket. Det
går inte att komma till rätta med fattigdomen och med våldet utan att man
får en ekonomisk tillväxt. Sydafrika behöver den ekonomiska tillväxten för
att kunna klara ut dessa eländiga förhållanden.
De förslag som lades fram av president de Klerk inför det sydafrikanska
parlamentet i februari håller på att förberedas och beslut kommer att fattas.
Parlamentet är ännu inte upplöst för sommaren. Det är avsikten att man
skall anta dessa lagar innan den innevarande parlamentssessionen avslutas.
Anf. 147 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Fru talman! Det är alltså "utveckling mot” ett demokratiskt styrelseskick
som moderaterna betonar, medan det vi betonar är det demokratiska styrel-
seskicket. Vi anser inte att det räcker med en ”utveckling mot”, utan vi beto-
nar vikten av ett demokratiskt styrelseskick och en allmän och lika rösträtt.
Detta hänger också samman med ANCs grundläggande krav på en direktval
konstituerande församling. Genomförandet av en sådan kräver ju faktiskt
en allmän och lika rösträtt.
Det våld som förekommer i landet skylls på bristande tillväxt. Det före-
kommer en tillväxt i Sydafrika. Sanktionerna infördes som ett krav från
ANC och andra demokratiska rörelser i Sydafrika. De har haft den effekten
att tillväxten har blivit mindre. Det finns beräkningar som tyder på att den
har blivit bortåt 33 % mindre än den annars skulle ha varit. Detta var avsik-
ten med sanktionerna. Men kom inte och skyll det våld som nu förekommer
på en brist på tillväxt i ekonomin. Det är helt andra orsaker, och förklaring-
arna kan nog hämtas i de Klerks omgivning, åtminstone till en viss del.
Anf. 148 INGER KOCH (m) replik:
Fru talman! Vad vi nu diskuterar är frågan om ett slopande av handels-
hindren, inte att upprätta ett nytt biståndsland. De kriterier som gäller för
våra biståndsländer är mycket mer generösa än de krav vi nu ställer på Syd-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Vissa åtgärder mot
Sydafrika
127
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Vissa åtgärder mot
Sydafrika
128
afrika. Vi kan aldrig någonsin acceptera apartheidlagarna, men när dessa
lagar är avskaffade anser vi att omvärlden måste belöna detta på något sätt.
Då är det vår uppgift att se till att man får en ekonomisk tillväxt i landet och
att landet inte behöver bli biståndsberoende. Carl Tamm sade vid en resa i
Sydafrika för en tid sedan, att det var mycket möjligt att Sverige skulle
kunna komma att ge utvecklingsbidrag till Sydafrika. Detta tycker jag är rätt
upprörande. Ett land som i sig självt har en hel del rikedomar skall inte ge-
nom olika handelsbojkotter och handelshinder från omvärlden behöva bli
beroende av bidrag från den rika världen. Hjälper vi till med ökade handels-
förbindelser, så behövs inte det.
Anf. 149 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Fru talman! Nu kommer den gamla moderatlinjen fram igen. Ni har ju
hela tiden varit motståndare på det ena eller andra sättet till de sanktioner
som nu fått namnet ”handelshinder”.
Den dag som apartheids grundpelare, som de kallas, är avskaffade genom
beslut i det sydafrikanska parlamentet och den dag då Nelson Mandela och
andra svarta sydafrikaner har rösträtt, kommer vi att lyfta sanktionerna, som
Inger Koch kallar ”handelshinder”.
Förste vice talmannen anmälde att Inger Koch anhållit att till protokollet
få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 150 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Ett av historiens grymmaste, mest förnedrande och inhumana
samhällssystem - apartheidsystemet - håller äntligen på att rämna. Det finns
onekligen vissa tecken på det.
Apartheidsystemet kräver dock fortfarande dagligen sina offer i Syd-
afrika. Via massmedia blir vi ständigt påminda om vardagen i apartheidens
Sydafrika med ständiga oroligheter som skördar sina offer, barn som gamla,
kvinnor som män, svarta som vita.
Visst är det sant, som utskottet skriver, att situationen i Sydafrika sedan
drygt ett år tillbaka kännetecknas av dramatiska förändringar. President de
Klerk för en dialog med den svarta majoriteten. Det är hoppingivande, men
presidentens försök till förändringar av apartheidsystemet stöter på mot-
stånd från alla de vita som ser sina privilegier hotade.
de Klerks försök till förändringar möter starka motreaktioner. Vita höger-
extremister sluter sig samman, känner sig hotade och tar till vapen, som det
finns gott om i landet. Det är oroväckande när motsättningarna hårdnar och
växer, och dialogen inte får någon chans utan vapen talar i stället.
Mandelas uppgift är svår, och förväntningarna och kraven på honom är
enorma.
Vi står samtidigt frågande inför de hatiska striderna mellan ANC-anhäng-
arna och Inkatha-rörelsen. Risken är att maktlösheten sprider sig bland
olika stammar och folkgrupper. Bakom våldet döljer sig gamla orättvisor,
brist på demokrati och mänskliga rättigheter - kort sagt: apartheidsystemet.
Jag kan inte frigöra mig från tanken att detta välkomnas av stora grupper
bland de vita.
Till det betänkande vi nu diskuterar har fogats en reservation av modera-
terna. En hel del av texten i reservationen återfinns också i utskottets skriv-
ning. Det är två meningar som skiljer sig. En av de skiljaktiga meningarna
har i reservationen formuleringen ”att utvecklingen i Sydafrika är av den ar-
ten att sanktionerna kan komma att hävas inom en inte alltför avlägsen fram-
tid”. Jag ställer mig tveksam till den formuleringen. Jag skulle naturligtvis
önska att så vore fallet, men jag tror inte att det är realistiskt. Det återstår
mycket att göra innan vi är framme vid den tidpunkt då vi kan häva sanktio-
nerna, dvs. då vi har en sådan situation i Sydafrika som den här reservatio-
nen andas.
När jag i början av 60-talet i London på Speaker’s corner diskuterade si-
tuationen i Sydafrika med en ANC-anhängare inför ett förestående besök
som jag skulle göra där, sade denne man, att det inom den närmaste framti-
den, kanske inom ett par år, kommer att bli en helt ny situation i Sydafrika
och att det skulle bli en blodig uppgörelse. Det är snart 30 år sedan han sade
detta.
Visst har det hänt mycket under den här tiden och speciellt under det se-
naste året, men att tro att det inom en inte alltför avlägsen framtid skulle ha
blivit en sådan situation att vi nu skulle kunna börja tala om att ompröva
sanktionerna mot Sydafrika är inte sannolikt.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Inger Koch, som står bakom den här re-
servationen: Vad ligger bakom orden ”inom en inte alltför avlägsen fram-
tid?” Vilken tidsrymd döljer sig bakom detta? Det kan röra sig om dagar,
månader eller år, och det framgår inte riktigt klart vad som menas.
Det finns också ett annat problem när det gäller sanktionerna mot Syd-
afrika, och det är en Walvis Bay, som omslutes av Namibia och som omfattas
av sanktionerna. Walvis Bay tillhör ju Sydafrika och är egentligen det enda
andningshålet för Namibia och dess kustsjöfart. Detta tror jag kommer att
vara ett av de svårlösta problemen framöver i den här delen av Sydafrika.
Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till utskottets hemställan.
Anf. 151 INGER KOCH (m):
Fru talman! Jag vill erinra Karl-Göran Biörsmark om att vår reservation
överensstämmer med den utskottsskrivning som vi vid flera justeringstillfäl-
len var överens om i utskottet. Vid slut justeringen ändrade man på den här
skrivningen, men vi har faktiskt vid flera tillfällen varit överens om den skriv-
ning som vi har i vår reservation. Det förvånar därför litet grand att Karl-
Göran Biörsmark är så oförstående för reservationen.
Jag har redan talat om vid vilken tidpunkt sanktionerna skall avskaffas.
När det sydafrikanska parlamentet har fattat ett beslut om ett totalt upphä-
vande av apartheidsystemet, anser vi att det är dags. Dessutom skall de sam-
tal man nu håller på med leda fram till en demokratisk konstitution. Men det
behöver inte vara en färdigskriven konstitution innan man lyfter sanktio-
nerna.
Anf. 152 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Det är riktigt som Inger Koch säger att stora delar av reserva-
tionstexten var vi överens om. Men nu gällde det den första meningen i re-
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Vissa åtgärder mot
Sydafrika
129
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Vissa åtgärder mot
Sydafrika
130
servationen: att ”utvecklingen i Sydafrika är av den arten att sanktionerna
kan komma att hävas inom en inte alltför avlägsen framtid”. Den var vi inte
överens om. Det andra om ”faktiska och konkreta steg och åtgärder, som är
djupgående och oåterkalleliga, för avskaffande av apartheidsystemet”, som
också står i moderaternas reservation, är detsamma som står i majoritetstex-
ten. Den största delen av reservationstexten är så gott som identisk, även om
meningarna är litet omflyttade, med vad utskottsmajoriteten skriver.
Jag blir litet förvånad när jag här får höra att det räcker med bara ett be-
slut. Det betyder alltså att om beslut fattas i Sydafrika under våren i den
riktning som Inger Koch talar om, skall vi alltså enligt moderaterna slopa
sanktionerna. Är det rätt tolkat? Vi skall alltså slopa sanktionerna obe-
roende av Sydafrikas situation i övrigt, oberoende av vad som händer i Syd-
afrika, bara detta beslut har fattats. Jag skulle vilja ha ett klarläggande om
moderaterna verkligen menar så.
Anf. 153 INGER KOCH (m):
Fru talman! För att återigen gå tillbaka till reservationstexten: Vid två jus-
teringstillfällen stod meningen som börjar med: ”Utskottet bedömer således
att utvecklingen” osv. med utan att någon reagerade. Men vid det sista juste-
ringstillfället togs meningen bort. Jag tror inte att Karl-Göran Biörsmark
inte förstår vad som menas. Han har själv godkänt texten en gång.
När det sedan gäller tidpunkten har jag redogjort för vad vi tycker. Jag har
sagt att vad som gäller är totalt upphävande av apartheidsystemet och alla
de lagar som systemet vilar på samt att fortsatta framsteg i de samtal som
nu förs med den svarta oppositionen leder fram till en framtida demokratisk
konstitution. Men att den skall vara fullt skriven och att val skall ha hållits
innan vi häver sanktionerna tycker vi inte är nödvändigt.
Anf. 154 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Det var intressanta klargöranden jag fick av Inger Koch. Om
vi skall resonera om reservationstexten än en gång: Det är ett väldigt kons-
tigt resonemang som Inger Koch här för, att man alltså skulle ha godkänt
texten innan man har haft slutjustering i utskottet. Det är alltid ett givande
och tagande och diskuterande fram och tillbaka i utskottet, men det är den
slutgiltiga texten efter justeringen, de slutgiltiga ställningstagandena och
ståndpunkterna, som gäller. Något annat förfaringssätt har vi väl aldrig haft.
När det sedan gäller den fortsatta processen i Sydafrika står det helt klart
att det enligt moderaterna räcker med ett beslut. Men hur det ser ut för öv-
rigt de facto i Sydafrika är inte viktigt. Det räcker att det finns på papperet
att val har ägt rum och att mänskliga rättigheter är implementerade. Så bru-
kar det inte låta från moderaterna när vi diskuterar andra länders situation
på den afrikanska kontinenten. Då räcker det inte med vad som står i beslu-
tet, utan då för man ett annat resonemang. Men när det gäller Sydafrika
räcker det tydligen med ett beslut. Hur det ser ut i verkligheten är inte avgö-
rande. Det var ett klarläggande i och för sig.
Anf. 155 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Fru talman! Jag finner anledning att gå in i denna debatt och påminna
Inger Koch om att ett land som har fått lida mycket under apartheidsystemet
är Namibia. Namibia genomförde demokratiska val i november 1989. Den
21 mars 1990 blev Namibia självständigt. Först då hävde Sverige sanktio-
nerna mot Namibia. Vi avvaktade till dess det nya parlamentet hade tillträtt
och Namibia förklarats självständigt. Vi nöjde oss inte med de första förbe-
redande besluten om val, inte ens med att man genomförde valen, utan vi
avvaktade Namibias självständighet och ett demokratiskt styre i landet. Då
hävde vi sanktionerna.
Anf. 156 INGER KOCH (m):
Fru talman! När jag talar om samtal som skall leda fram till en demokra-
tisk konstitution, menar jag att det i en demokratisk konstitution också lig-
ger respekt för mänskliga rättigheter, för annars vore det inte en demokrati.
Det ingår dessutom rösträtt, lika för alla, för annars vore det inte heller en
demokrati. Men vi kan inte förstå att det skall vara nödvändigt att ett land
skall behöva vara utvecklat till en fullfjädrad demokrati, genomförd i alla
delar, innan vi häver sanktionen. Sydafrika behöver en ekonomisk tillväxt.
Även jag har mött offren för apartheidpolitiken och det var förskräckligt. Vi
säger inte att sanktionerna skall hävas nu, men när lagarna som har reglerat
apartheidpolitiken har avskaffats finns det anledning att göra det.
Anf. 157 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Det låter riktigt när Inger Koch säger att dessa lagar är borta,
men de måste ju också implementeras. Det är viktigt att göra denna distink-
tion, att lagarna skall implementeras och att de skall gälla i landet.
Jag har en känsla av att Inger Koch mäter länder efter olika måttstock.
Just detta resonemang används inte av moderaterna när det gäller andra län-
der på den afrikanska kontinenten. Då brukar kraven vara mer långtgående.
Men just när det gäller Sydafrika är det tillräckligt med att man fattar beslut,
och sedan kan politiken gentemot Sydafrika ändras så att sanktionerna hävs,
oberoende av hur eller om implementering har skett. Jag anser att det är fel
väg att gå. Vi är inte där och kommer inte att vara det automatiskt den dag
då man fattar beslutet. Det var därför som jag ville ha svar på frågan vad
moderaterna egentligen menar då de säger att sanktionerna kommer att hä-
vas inom en inte alltför avlägsen framtid.
Anf. 158 INGER KOCH (m):
Fru talman! Jag vill återigen erinra om att det inte är ett nytt biståndsland
som vi diskuterar. För att man skall kunna ge svenskt bistånd vill vi se en
utveckling mot demokrati. Det gäller precis samma sak i det här fallet.
Anf. 159 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! I Sydafrika, med dess utvecklingspotential och dess stora be-
folkning av vita, är det de vita som under åratal har förtryckt det afrikanska
folket och som med vapenmakt har förhindrat det afrikanska folket att nå
fram till en utveckling mot en demokrati. Nu är man osäker om hur den vita
befolkningen kommer att reagera. Den vita minoriteten har tillgång till stora
vapenarsenaler och den har givit de Klerk bekymmer. Risken är stor att re-
aktionen blir kraftig från den beväpnade vita minoriteten. Den situation som
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Vissa åtgärder mot
Sydafrika
131
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Vissa åtgärder mot
Sydafrika
kan uppstå är naturligtvis oerhört vansklig för Sydafrikas utveckling. Att då
bara - som moderaterna förordar - fatta ett beslut och därmed lätta på
trycket utifrån är fel väg att gå. Då kan vi hamna i en situation som gör att
vi i stället tar steg tillbaka.
Anf. 160 INGER KOCH (m):
Fru talman! Som jag sade är jag den första att beklaga apartheidlagarna.
Men Karl-Göran Biörsmark sade att det finns så många vapen och att den
vita minoriteten utgör ett hot. Det gör den säkert. Men vi måste också ha
litet framtidstro. Jag vill återigen erinra om vad som hände i Namibia. Där
hade man precis samma farhågor, och man var mycket orolig för den vape-
narsenal som fanns på de vita farmerna, vilken jag själv såg. Det gick väldigt
bra, därför att alla gjorde sitt allra bästa, och omvärlden hjälpte till. Jag
tycker att det är omvärldens uppgift att hjälpa till även i detta fall så att det
blir en bra utveckling mot demokrati.
Anf. 161 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Jag vill bara säga att det enligt min uppfattning är fel att jäm-
föra Sydafrika med Namibia. Det är två helt olika länder med helt olika
strukturer, inte minst när det gäller den vita befolkningen och dess möjlighe-
ter. Den parallell som Inger Koch drog är därför inte relevant.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 maj.)
Anmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:150 Förslag till slutlig reglering av statsbud-
geten för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringsproposition)
1990/91 :Fi67 av Krister Skånberg och Lars Norberg (mp)
1990/91 :Fi68 av Krister Skånberg och Lars Norberg (mp)
med anledning av prop. 1990/91:192 Organiserad överföring av flyktingar till
Sverige
1990/91 :Sf56 av Sten Andersson i Malmö (m)
1990/91 :Sf57 av Hans Göran Franck m.fl. (s)
Försvarsutskottets betänkande
1990/91 :FöU8 Verksamhet och anslag inom totalförsvaret 1991/92
132
Anmäldes att följande frågor framställts
den 14 maj
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
1990/91:609 av Leo Persson (s) till industriministern om användningen av
länsanslagen:
Länsstyrelserna i exempelvis Norrbotten, Västerbotten och Jämtland är
beredda att anslå medel för stödjande av turisttrafik på inlandsbanan. Läns-
huvudmännen har enligt uppgift inte heller något att erinra mot att någon
annan bedriver spårbunden turisttrafik på inlandsbanan under sommarmå-
naderna.
Länsanslagen är såvitt jag förstår i stort sett fria medel för länen att dispo-
nera för vad som anses angeläget för utvecklingen inom regionen. Anser
man att turistutveckling är viktigt så torde det inte föreligga något hinder för
att använda länsanslagen för detta ändamål.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga industriministern om min tolk-
ning av hur länsanslagen kan disponeras är felaktig. Är industriministern i
så fall villig att vidta åtgärder så att det blir möjligt att använda medel för
turisttrafik på inlandsbanan?
1990/91:610 av Stina Eliasson (c) till arbetsmarknadsministern om sysselsätt-
ningen i Norrlands inland:
Trafiken på inlandsbanan har stor betydelse för turistnäringen i inlandet.
15 000 personer åker inlandsbanan och omsätter i runda tal 30 milj.kr. under
några sommarmånader.
För många människor i detta område är det avgörande med många ut-
komstmöjligheter för att överleva i turistnäringen. Sommarmånaderna är
viktiga. Genom regeringens beslut att trafiken på inlandsbanan skall upp-
höra den 9 juni 1991 hotas sysselsättningen i inlandet.
Kommer regeringen att vidta några särskilda åtgärder för att förhindra att
turistnäringen och därmed sysselsättningen slås ut?
1990/91:611 av Leo Persson (s) till kommunikationsministern om ersättning
för turisttrafiken på inlandsbanan:
Banverket har fått en förfrågan om ersättning för turisttrafiken på inlands-
banan under sommarmånaderna. Ett mycket snabbt besked är nödvändigt
för att planera satsningen.
Vill kommunikationsministern medverka till att påskynda banverkets be-
handling av ersättningsfrågan?
1990/91:612 av Hans Göran Franck (s) till justitieministern om restriktio-
nerna vid kriminalvårdsanstalterna:
Det är givetvis mycket allvarligt att det varit möjligt för två fångar, dömda
för mycket kvalificerade brott, att rymma från säkerhetsavdelningen på
Kumla kriminalvårdsanstalt, även om de numera gripits på ett förhållandevis
odramatiskt sätt.
133
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Det är oroväckande att höga myndighetspersoner och politiker gjort utta-
landen som motverkar en seriös behandling av kriminalvårdsfrågor.
Den av regeringen beslutade snabbutredningen av rymningen bör kunna
ge underlag inte bara för en saklig debatt utan även till åtgärder, som kan
vara påkallade. Det finns en oro för att den aktuella rymningen kan leda till
en allmän skärpning av restriktionerna vid våra kriminalvårdsanstalter.
På grund av det anförda får jag fråga justitieministern:
Avser regeringen att föreslå allmän skärpning av restriktionerna vid våra
kriminalvårdsanstalter, samt när kan regeringen framlägga sina ställningsta-
ganden och eventuella förslag i anledning av aktuell rymning från Kumla kri-
minalvårdsanstalt?
1990/91:613 av Britta Bjelle (fp) till justitieministern om rymningen från
Kumlaanstalten:
Två av landets farligaste brottslingar har rymt, mitt på ljusa dagen och med
hjälp av hoptvinnade lakan, från en anstalt som sägs vara landets rymnings-
säkraste. De avtjänar båda långa frihetsstraff för våldsbrottslighet av grövsta
sort, och den ene av dem, loan Ursut, har tidigare visat sig vara oerhört rym-
ningsbenägen och mycket farlig i pressade situationer. Ändå lyckades inte
kriminalvården hålla dem i betryggande förvar. Kriminalvården skall visser-
ligen bygga på humanitet, men inför två av landets allra farligaste och rym-
ningsbenägnaste personer får humaniteten inte gå över i naivitet. Ambitio-
nen måste vara att så farliga brottslingar skall hållas i rymningssäkert förvar
under pågående strafftid.
Justitieministern har aviserat en utredning av det inträffade. Det är bra,
men det förtar inte intrycket av att något gått snett även i den debatt som
förevarit efter rymningen och där personer med regeringens uttalade förtro-
ende yttrat sig på ett anmärkningsvärt sätt.
Vilka slutsatser är statsrådet beredd att så här långt dra av de inträffade
händelserna inom kriminalvården?
1990/91:614 av Karin Israelsson (c) till utrikesministern om de tillfångatagna
svenskarna i Kashmir:
De två kidnappade svenskarna i Kashmir, Johan Jansson och Jan Ole Lo-
man, har nu hållits som gisslan i 45 dagar. Bakom kidnappningen står en
muslimsk gerillagrupp, Jambaz. Motivet för kidnappningen torde vara att
rikta världens uppmärksamhet på situationen i Kashmir. Svenskarna är
oskyldiga offer i en politisk maktkamp. Den psykiska pressen för de tillfång-
atagna och deras anhöriga blir större för var dag som går.
Den svenska regeringen måste nu med kraft agera för att få till stånd ett
snabbt fritagande. Min fråga till utrikesministern är därför följande:
Vilka snara åtgärder ämnar regeringen vidta för att påskynda ett frita-
gande av de båda svenskarna i Kashmir?
134
|
22 § Kammaren åtskildes kl. 20.11. |
Prot. 1990/91:112 15 maj 1991 |
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6§ anf. 17 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 60 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. beslutet om samlad votering
kl. 15.00,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 15 § anf. 119 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.57 och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS/
/Gunborg Apelgren
135
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Onsdagen den 15 maj
Meddelande om val.....................................
Talmannen
1 § Meddelande om komletteringsval till konstitutionsutskottet och
utbildningsutskottet................................
2 § Justering av protokoll.................................
3 § Hänvisning av ärenden till utskott........................
4 § Förnyad bordläggning.................................
5 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 8
maj.............................................
Justitieutskottets betänkande JuU27
Justitieutskottets betänkande JuU37
Lagutskottets betänkande LU26
Lagutskottets betänkande LU28
Lagutskottets betänkande LU27
Lagutskottets betänkande LU29
Lagutskottets betänkande LU30
Lagutskottets betänkande LU32
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU15
Skatteutskottets betänkande SkU32
Försvarsutskottets betänkande FöUll
Socialutskottets betänkande SoU14
Socialutskottets betänkande SoU15
Socialutskottets betänkande SoU17
Socialutskottets betänkande SoU24
Meddelande om samlad votering...........................
6 § Grundlagsfrågor.....................................
Konstitutionsutskottets betänkande KU32
Debatt
Anders Björck (m)
Birgit Friggebo (fp)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Claes Roxbergh (mp)
Olle Svensson (s)
Hugo Hegeland (m)
Barbro Westerholm (fp)
Beslut fattades efter 11 §
7 § Kollektivanslutning och organisationsanslutning.............
Konstitutionsutskottets betänkande KU40
Debatt
1
1
1
2
2
31
136
Hans Nyhage (m)
Birgit Friggebo (fp)
Eva Bengtsson (mp)
Sören Lekberg (s)
Beslut fattades efter 11 §
8 § Export av farliga varor................................ 38
Lagutskottets betänkande LU31
Debatt
Margareta Gard (m)
Elisabeth Persson (v)
Lennart Andersson (s)
Beslut fattades efter 11 §
9 § Hinder för export av farliga varor........................ 46
Näringsutskottets betänkande NU32
Debatt
Margareta Gard (m)
Leif Marklund (s)
Krister Skånberg (mp)
Beslut fattades efter 11 §
10 § Ombildning av sparbanker till bankaktiebolag............. 47
Näringsutskottets betänkande NU34
Debatt
Krister Skånberg (mp)
Leif Marklund (s)
Beslut fattades efter 11 §
11 § Filmstöd.......................................... 50
Kulturutskottets betänkande KrU29
Debatt
Ingrid Sundberg (m)
Lars Ernestam (fp)
Jan Hyttring (c)
Gudrun Schyman (v)
Kaj Nilsson (mp)
Erkki Tammenoksa (s)
Utbildningsminister Bengt Göransson (s)
Beslut................................................ 74
Konstitutionsutskottets betänkande KU32
Konstitutionsutskottets betänkande KU40
Lagutskottets betänkande LU31
Näringsutskottets betänkande NU32
Näringsutskottets betänkande NU34
Kulturutskottets betänkande KrU29
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Beslut om samlad votering................................ 76
12 § Bostadsbidrag för år 1992 ............................. 77
Bostadsutskottets betänkande BoU16
Debatt
Knut Billing (m)
Birger Andersson (c)
Jan Strömdahl (v)
137
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
Britta Sundin (s)
Beslut fattades efter 13 §
13 § Stödet till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sverige,
m.m............................................ 83
Jordbruksutskottets betänkande JoU27
Debatt
Karl Erik Olsson (c)
Annika Åhnberg (v)
Marianne Samuelsson (mp)
Inge Carlsson (s)
Ingvar Eriksson (m)
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Bengt Rosén (fp)
Kjell Ericsson (c)
Beslut................................................ 102
Bostadsutskottets betänkande BoUlö
Jordbruksutskottets betänkande JoU27
Beslut om uppskjuten votering av kvällsärenden............... 103
14 § Tioöresmyntet m.m.................................. 103
Finansutskottets betänkande FiU23
Beslut skulle fattas den 16 maj
15 § Utveckling av offentlig sektor.......................... 103
Finansutskottets betänkande FiU25
Debatt
Rune Rydén (m)
Anne Wibble (fp)
Carl Frick (mp)
Per Olof Håkansson (s)
Beslut skulle fattas den 16 maj
16 § Riksbankens förvaltning år 1990 ........................ 115
Finansutskottets betänkande FiU27
Beslut skulle fattas den 16 maj
Ajournering........................................... 115
Återupptagna förhandlingar............................... 115
17 § Offentlig upphandling................................ 116
Finansutskottets betänkande FiU28
Debatt
Rune Rydén (m)
Anne Wibble (fp)
Gunnar Björk (c)
Carl Frick (mp)
Per Olof Håkansson (s)
Beslut skulle fattas den 16 maj
18 § Dubbelbeskattningsavtal med Frankrike.................. 124
Skatteutskottets betänkande SkU35
Beslut skulle fattas den 16 maj
138
19 § Vissa åtgärder mot Sydafrika.......................... 124
Utrikesutskottets betänkande UU7
Debatt
Inger Koch (m)
Karl-Erik Svartberg (s)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Beslut skulle fattas den 16 maj
Prot. 1990/91:112
15 maj 1991
20 § Bordläggning...................................... 132
21 § Anmälan om frågor..................... 132
1990/91:609 av Leo Persson (s) om användningen av länsansla-
gen .......................................... 133
1990/91:610 av Stina Eliasson (c) om sysselsättningen i Norr-
lands inland.................................... 133
1990/91:611 av Leo Persson (s) om ersättning för turisttrafiken
på inlandsbanan................................. 133
1990/91:612 av Hans Göran Franck (s) om restriktionerna vid
kriminalvårdsanstalterna.......................... 133
1990/91:613 av Britta Bjelle (fp) om rymningen från Kum-
laanstalten..................................... 134
1990/91:614 av Karin Israelsson (c) om de tillfångatagna
svenskarna i Kashmir............................. 134
139
gotab 98932, Stockholm 1991