Justerades protokollet för den 11 oktober.
Protokoll
1990/91:11
Förnyelse inom
polisen
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:27 till bostadsutskottet
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91:JuUl Förnyelse inom polisen (prop. 1989/90:155).
Anf. 1 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! Polisen har till uppgift att, som det uttrycks i polislagen, upp-
rätthålla allmän ordning och säkerhet. Konkret innebär det att polisens hu-
vuduppgift är att bekämpa och minska brottsligheten i samhället. Dessa högt
ställda mål och förväntningar på polisen kontrasterar mot den verklighet
som polisen och allmänheten möter.
Brottsligheten har ökat under hela efterkrigstiden. Under 1980-talet har
antalet anmälda brott ökat med över 17 %, och numera har detta antal pas-
serat en miljon. Enskilda brottstyper har under samma period ökat ännu
mer. Brotten mot liv och hälsa har t.ex. ökat med 51 %, och egendomsbrot-
ten har ökat med 25 %. Av betydelse för polisens arbetssituation är att de
brott som kräver stora utredningsinsatser - jag tänker då särskilt på ekono-
misk brottslighet - har växt kraftigt i omfattning under senare år.
Alla bedömningar och all statistik pekar på en fortsatt konstant ökning
med mellan 2 och 4 % per år. Den s.k. uppklarningsprocenten ligger sedan
många år på en oacceptabelt låg nivå och visar dessutom tecken på att ytterli-
gare utvecklas negativt. Antalet inkommande ärenden på kriminalavdel-
ningarna ökar långsiktigt samtidigt som balanserna med kända gärningsmän 1
1 Riksdagens protokoll 1990191:11
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
i realiteten växer. 11.ex. Stockholm visar det sig att 90 % av egendomsbrot-
ten aldrig klaras upp. Tiden för utryckningsverksamheten ökar, vilket visar
att ordningsavdelningarna har problem med att klara sina arbetsuppgifter.
Mot denna bakgrund skulle man kunna hävda att polisen kanske har miss-
lyckats i sin uppgift. Polisen själv betecknar situationen som en kris. I poli-
sens anslagsframställning för 1990/91 står det: ”Det är ingen överdrift att
säga att polisen nu befinner sig i ett krisläge.”
Att regeringen bär ansvar för delar av denna utveckling råder det inget
tvivel om. Sedan budgetåret 1983/84 har regeringen hållit tillbaka utbild-
ningen av nya poliser. Resultatet är ett antal obesatta polistjänster i landet.
Men det är inte enbart polisbristen som förorsakat det rådande krisläget.
Rikspolisstyrelsen själv framhåller i sin anslagsframställning att problemen
är av mer grundläggande natur.
Regeringens proposition om förnyelse inom polisen, som vi nu skall be-
handla, utgör ett sätt för regeringen att presentera en polispolitik. Tyvärr
kan man inte säga att förslaget motsvarar förväntningarna. Häromdagen be-
skrev en person för mig hur en av regeringens egna departementstjänstemän
hade kallat propositionen ”snömos”.
Felet med propositionen är att en del goda tankar i den har stannat på
idéplanet. Propositionen innehåller enbart två paragrafer och i övrigt förslag
om sju nya utredningar. Detta gör att riktlinjerna för polisens arbete inte har
blivit så mycket klarare.
En mycket allvarlig punkt i den kritik som har riktats mot polisväsendet
under senare år gäller svagheterna i hur målen för verksamheterna har for-
mulerats. Vi politiker kräver att polisen skall prioritera vålds- och narkotika-
brottslighet, ekonomisk brottslighet och miljöbrott samt trafikövervakning.
Samtidigt har det krävts att övriga verksamheter skall skötas lika effektivt
som tidigare. Resurserna räcker inte till för allt detta.
Regeringen säger i propositionen att polisens huvuduppgift är att upprätt-
hålla allmän ordning och säkerhet och föreslår nu att polisens arbete skall
inriktas på att förebygga och förhindra brott. Fortsatt prioritering skall ske
av kampen mot våldsbrottslighet och narkotikabrottslighet. Man säger att
även ekonomisk brottslighet och miljöbrottslighet skall ges förtur. Det säger
sig självt att den polisman, t.ex. ett vakthavande befäl, som skall fördela re-
surser mellan flera angelägna insatser vid ett och samma tillfälle inte får nå-
gon större vägledning av en sådan målformulering.
Vi i folkpartiet anser att det övergripande målet för all polisverksamhet är
att människor skall kunna känna sig trygga. Med detta enda övergripande
mål blir det lättare för den enskilde polismannen att välja mellan arbetsupp-
gifterna. Den arbetsuppgift som leder till att allmänhetens krav på ett tryggt
och laglydigt samhälle uppnås bör alltid prioriteras.
En grundläggande förutsättning för att vårt mål för polisverksamheten
skall kunna uppnås är att polisen är synlig. Det gäller inte bara på gator och
torg, utan också på vägar och andra platser där medborgarna vistas. Polisens
synlighet och närvaro i människors vardag berörs knappast i propositionen,
vilket vi tycker är en brist.
I propositionen föreslås mycket försiktigt att möjligheterna till avgiftsfi-
nansiering skall utredas. Skrivningarna är sådana att man får en känsla av
att regeringen över huvud taget inte tror på idén. Vi däremot anser att det
är helt möjligt. När man i kommersiellt syfte drar ihop stora folksamlingar -
vid popgalor, idrottsevenemang och liknande stora arrangemang - borde
dessa också kunna stå för polisens merkostnader. Önskar regeringen ytterli-
gare kunskaper kan regeringen hämta sådana från Norge, där polisen redan
har denna möjlighet och också utnyttjar den.
I polisarbetet ingår dessutom mängder av arbete som man måste ifråga-
sätta om högskoleutbildade poliser skall ägna sig åt. Redan i dag sker i polis-
distrikten en renodling av verksamheten. Administrativ personal tar över
alltmer av enklare utredningar och administrativt arbete som polisen tidigare
har gjort.
Vi menar emellertid att det finns många arbetsuppgifter som kanske borde
utföras av andra än polisen. Jag tänker på säkerhetskontroller på flygplatser,
delgivningsverksamhet, utförande av transporter åt sjukhus av psykiskt
störda, handräckning åt sociala myndigheter, omhändertagande av bort-
sprungna katter, medverkan vid omhändertagande av djur som utsatts för
djurplågeri eller djur som övergivits, utredning av asylärenden - ja, listan
skulle kunna bli ändå längre.
För att ytterligare avlasta polisen och effektivisera verksamheten anser vi
att det borde vara möjligt för kommuner att få inrätta grupper för trafiköver-
vakning. Det skulle bli fråga om en typ av tjänsteman med begränsade befo-
genheter men med möjlighet att avlasta delar av polisens verksamhet på tra-
fikområdet, huvudsakligen i storstäder.
Just denna fråga har för övrigt tagits upp av folkpartister i Stockholm. Att
förslaget kommer från Stockholm är inte så konstigt. Det är i Stockholmsre-
gionen som problemen är störst.
Förra hösten besökte jag ett polisdistrikt utanför Stockholm. Polismästa-
ren där redovisade att han hade 185 tjänster. Av dessa var 40 vakanta, och
på grund av ledighet var ytterligare 20 tjänster obesatta. Det återstod alltså
125 besatta tjänster. Dessa räckte inte alls till. Det räckte inte ens till för att
utreda erkända brott, men man klarade alltjämt utryckningsverksamheten
hjälpligt. Det stora flertalet av polismännen hade sedan länge övertid på
över 200 timmar, och många poliser hade övertid på upp till både 300 och
400 timmar.
Eftersom detta polisdistrikt inte är unikt i Storstockholmsområdet, borde
särskilda åtgärder vidtas till stöd för regionen.
Herr talman! Jag tänker nu övergå till frågan om forskning och utbildning
inom polisen. I propositionen framhärdar regeringen och menar att polis-
forskning med en professur i spetsen skall vara förlagd till polishögskolan.
Vi i folkpartiet menar att det är en för yrkesmässig anknytning och därmed
inte den rätta placeringen om man skall kunna skapa en kreativ miljö. Det
kan finnas en risk för att det är svårt att uppnå nytänkande och utveckling
när omgivande miljö är alltför stationär. Om en forskargrupp eller innehava-
ren av en professur befinner sig i en i övrigt kreativ och föränderlig miljö,
drivs de lättare att själva tänka i nya banor. Vi anser därför att en professur
i polisforskning bör förläggas till Stockholms universitet, som geografiskt lig-
ger närmast polishögskolan.
När det gäller vidareutbildningen och den funktionsinriktade utbildningen
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
vill statsrådet åstadkomma en decentralisering. Den inriktningen tycker vi
är bra. Det sägs däremot inget liknande i propositionen när det gäller grund-
utbildningen. Vi i folkpartiet anser det vara olyckligt att ta in flera hundra
unga människor och stöpa dem i en och samma form. Om grundutbildningen
delades upp på tre orter i landet och samtliga var universitetsorter, skulle
förutsättningarna till samarbete med andra utbildningar öka. Utbildnings-
miljön skulle i sig skapa bredare kontaktytor, och de färdigutbildade poli-
serna skulle nå längre i sin egen utveckling i och med att de sedan möter
poliser utbildade på andra orter.
Herr talman! Jag står fast vid alla de reservationer som folkpartiet har fo-
gat till betänkandet om polispropositionen, men jag kommer endast att be-
gära votering på ett par.
Anf. 2 GÖRAN ERICSSON (m):
Herr talman! Det var många som såg fram emot den proposition om för-
nyelse inom polisen som regeringen avgav i våras och som vi nu skall be-
handla. Utan att göra alltför stort våld på sanningen kan man nog påstå att
sällan har så många blivit så besvikna.
Herr talman! Polisens roll och villkor i vårt samhälle bygger inte i första
hand på selektiva åtgärder inom polisverksamheten, utan det är i första hand
en fråga om den kriminalpolitik som förs i samhället och som utgör grunden
för polisverksamheten.
Men regeringen avstår från att angripa den grundläggande frågan, den
som är fundamentet i polisarbetet. Länge har vi väntat på propositionen om
en översyn av straffskalorna. Den har emellertid uteblivit, sannolikt därför
att propositionen kommer att föreslå sänkta straff över hela linjen. Det har
ju heller inte varit marknad för sådana förslag under den här valperioden.
Vi har också tålmodigt väntat på en proposition om en avveckling av halv-
tidsfrigivningen, men detta skulle sannolikt leda till en ökad efterfrågan på
fängelseplatser, och till det har det saknats pengar.
Kriminalpolitiken har därför kommit att alltmer fjärmas från vedertaget
rättstänkande. Den påfallande och tilltagande slappa och hållningslösa atti-
tyden mot brottslingar från samhällets sida har medfört att allmänheten i
ökad grad undandragit sig att medverka som vittnen och målsägande, efter-
som den allmänna uppfattningen helt enkelt varit att samhället värnat mer
om gärningsmannen än om offret.
Någonstans mitt emellan står polisen som alltmer grips av vanmakt inför
det som sker. Genom den tilltagande slappheten ökar antalet brott, och här-
igenom minskar proportionellt sett riskerna att ertappas och dessutom mins-
kar riskerna på grund av låga straff och halvtidsfrigivningsregeln.
Sedan regeringstillträdet 1982 och fr.o.m. budget 1983/84 har utbildningen
av nya polismän hållits tillbaka, vilket också Britta Bjelle påpekade. Rege-
ringen fullföljde denna politik oaktat rikspolisstyrelsens varningar och rap-
porter om tilltagande polisbrist ute i polisdisktrikten. Man nonchalerade alla
varningar som företrädare för folkpartiet, centerpartiet och moderata sam-
lings partiet upprepade gånger framförde i denna kammare.
Vi upplever nu ett polisväsende i kris. Den krisen är socialdemokratin en-
sam ansvarig för. Det är, herr talman, viktigt att till kammarens protokoll
tillägga följande: Medveten om att polisväsendet sedan år 1965 tappat över
tusen årsarbetskrafter genom olika former av arbetstidsförkortningar, och
medveten om att brottsligheten ökade snabbt, genomdrev man denna poli-
tik.
Det finns, herr talman, anledning att påminna om vad rikspolisstyrelsen
anfört i olika sammanhang. Man har bl.a. sagt att det ända fram till slutet av
1990-talet kommar att saknas utbildade poliser på de tjänster som har inrät-
tats. Rikspolisstyrelsen har också konstaterat att landets polisväsende i dag
befinner sig i ett utomordentligt allvarligt läge.
Herr talman! Innan jag går in på propositionens förslag, vill jag ställa föl-
jande frågor till regeringens företrädare:
Vilka välfärdsmål avsåg regeringen att uppnå med denna fullkomligt hu-
vudlösa politik? Socialdemokratiska partiet har väl, antar jag, liksom alla
andra partier i riksdagen ett mål med sin politik, nämligen att den skall gagna
människorna i detta land.
Begrep ni aldrig att denna politik skulle leda till randen av kaos, vilket just
nu råder, och att detta kaos gynnar de smarta, de kriminella och de resurs-
starka medan det slår hårt mot svaga grupper?
Den socialdemokratiska kriminalpolitik som väglett regeringen har kol-
lapsat, och de som drabbas är de svaga.
Herr talman! Polisväsendet är i djup kris. Läget är allvarligt och kommer
så att förbli under 90-talet. Vad värre är tycks regeringen fortfarande sväva
i okunnighet härom. I den proposition vi nu behandlar anför departements-
chefen på s. 14 följande: ”Som jag ser saken har den situation som svenskt
polisväsende i dag befinner sig i inte i första hand sin grund i brist på resurser.
Av statsfinansiella och andra skäl är det inte heller möjligt att i någon
nämndvärd mån tillföra polisväsendet nya reella resurser under de närmaste
åren.”
Så, herr talman, talar den som inte tycks ha förstått någonting av den verk-
lighet som de lever i som drabbas av brott och som inte har möjlighet att
få den hjälp och den assistans som polisen i ett civiliserat samhälle skall ge
medborgarna. Vi moderater tar avstånd från det resonemang som ställer
människors säkerhet till liv och egendom mot statsbudgeten. Den enskilde
får aldrig överges av samhället i dessa avseenden. Detta är innehållet i vår
gemensamma borgerliga reservation nr. 5.
I propositionen behandlas fördelningen av polistjänster mellan de olika
polisdistrikten. Det är egendomligt att föredragande statsrådet inte förstått
att den socialdemokratiska polispolitiken sedan budgetåret 1983/84 lett till
en polisbrist. Det kan finnas skäl att här i dag från talarstolen säga att det i
dag inte finns några poliser att omfördela.
Från moderat håll har vi dels ägnat oss åt läsning av rikspolisstyrelsens
anslagsframställningar, dels gjort besök i den verklighet som finns runt om-
kring oss i landet. Dessa aktiviteter har lärt oss att alla distrikt i detta land
generellt sett har för få polismän. Därav följer kravet från rikspolisstyrelsen
på ökad intagning till polishögskolan.
Herr talman! I propositionen inträffar något helt nytt efter svenska förhål-
landen, nämligen det att den politiska ledningen går in i polisverksamheten
och dikterar prioriteringsmålen. Enligt propositionen skall polisen prioritera
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk brottslighet, och då särskild sådan
som hotar stora samhälleliga värden såsom miljöbrottslighet.
Enligt rikspolisstyrelsen bör fyra områden prioriteras,
kontroll av yrkeskriminella,
ungdomskriminalitet,
narkotikabrottslighet och
brottsförebyggande verksamhet.
Vi moderater delar rikspolisstyrelsens uppfattning med den reservationen
att brottsförebyggande verksamhet i nuläget får bli beroende av tillgängliga
resurser.
En central del i propositionen utgör förslaget att sambandet mellan polis-
verksamheten och den kommunala verksamheten skall stärkas genom möj-
ligheten att inrätta lokala polisnämnder. Låt mig, herr talman, säga, att vi
moderater självfallet inte motsätter oss ett starkare samband mellan polis-
verksamheten och de kommunala organen. Vi tillåter oss dock att ifrågasätta
om nya nämnder och fler politiker är den väg som leder fram till ett bättre
lokalt samband. Vi menar att det redan i dag finns polisstyrelser som tillgo-
doser detta krav.
Vad vi nu mycket stark ifrågasätter är om fler politiker löser den kris som
polisen nu befinner sig i. De lokala polisnämnderna skall försörjas med pap-
per och administrativ service. Förmodligen skall de uppbära arvoden, och
allt detta kommer att belasta den lokala polismyndighetens anslag.
Som jag inledningsvis nämnde kommer polisen enligt föredragande stats-
råd inte att tillföras nya resurser. Min fråga till regeringens företrädare blir
då: Kommer regeringen att kompensera polismyndigheten för de kostnader
man kommer att få för de nya lokala polisstyrelserna eller skall denna kost-
nad tas från polisverksamheten? Detta är en mycket viktig fråga. Vi modera-
ter tror på goda grunder att vad medborgarna önskar är fler poliser och icke
fler politiker.
Men det finns en annan sida av den här frågan som är betydligt allvarli-
gare. Politiker kan i och för sig ställa till med en viss oreda, men den är i de
flesta fall möjlig att bemästra. Men om kostnaderna för lokala politiker i små
distrikt eller hårt ansträngda distrikt medför att polisverksamheten måste
skäras ner för att klara arvoden, resekostnader och administrationskostna-
der för dessa nämnder har helt plötsligt medborgarnas trygghet kommit att
läggas i vågskål. Vi måste få ett besked i dag om dessa lokala polisnämnder
skall försörjas från nu befintliga anslag eller från tilläggsanslag.
Detta är innehållet i reservation 1, till vilken jag yrkar bifall.
Herr talman! I propositionen föreslås att polisens arbete bör bli mer pre-
ventivt inriktat och att grundutbildningen som en konsekvens härav bör ges
en mer teoretisk inriktning. Det finns inget som talar mot en ökad teoretisk
utbildning. Det finns heller inget som talar för att man skulle få poliser som
blir bättre på preventivt arbete genom att minska deras praktiktjänstgöring.
Jag vill här i dag säga att det vore oklokt att minska praktiktjänstgöringen
i ett läge där polisbristen är stor. Polisaspiranter och extra polismän utgör
under sin praktiktjänstgöring en viktig resurs. Detta är innehållet i vår reser-
vation nr 20.
Regeringens polispolitik har, som jag inledningsvis antydde, lett landet
fram till ett utomordentligt allvarligt läge. Inget i denna proposition tyder på
att regeringen uppfattat detta och är beredd att förändra denna politik. Det
är många ord och litet handling.
I reservation nr 6 tar vi moderater upp frågan om en långsiktig polispolitik
grundad på noggranna analyser av brottsutveckling, uppklarningsprocenter
m.m. De ökade krav som ständigt ställs på polisen måste mötas med långsik-
tighet och fasthet i planeringen. En sådan långsiktighet skulle underlätta po-
lisstyrelsernas situation och inte minst läget för de operativt ansvariga i di-
striktens polisledningar.
Herr talman! Detta är en tunn proposition som undviker de viktiga fram-
tidsfrågorna för svensk polis. Här tas t.ex. distriktsindelningen inte upp.
Stora rationaliseringsvinster för statskassan kan göras samtidigt som effekti-
viteten kan höjas och kompetensen ökas. Länspolismästarfrågan förblir
olöst även nu, och ingen anvisning ges om när den kommer att bli löst.
Polisens resursfrågor får anstå, och inga resurser finns för att förbättra po-
lisens tekniska standard. Även fortsättningsvis kommer polisen att behöva
konstatera att brottslingarna har överlägset bättre utrustning. Möjligen kan
man trösta polismännen med att de får fler förtroendemän som kan disku-
tera problemen.
Herr talman! Den moderata riksdagsgruppen står bakom samtliga de re-
servationer som fogats till betänkandet. Av tidsskäl vill jag här yrka bifall
endast till reservationerna 1 och 3.
Anf. 3 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Med den sedan år 1982 förda socialdemokratiska polispoliti-
ken har antalet poliser drastiskt minskat. Samtidigt har brottsligheten ökat.
Vi ser det i antalet anmälda brott per år, som femdubblats sedan 50-talet och
nu passerat miljonstrecket.
Dessa fakta ger en förklaring till dagens polisbrist, dagens poliskris, och
till att polisen har svårt att hinna utföra de uppgifter som allmänheten önskar
och kräver. Det ger en förklaring till en minskad rättssäkerhet och en förkla-
ring till att polisen tvingas prioritera olika arbetsuppgifter hårdare än tidi-
gare. I detta sammanhang vill jag anföra, att om centerns linje vad gäller
resurstillskott till polisen hade vunnit gehör i riksdagen under dessa år skulle
det i dag funnits 600 poliser fler än vad det nu gör.
Polisen bör, enligt centerns synsätt, prioritera narkotikabrottslighet och
våldsbrottslighet. På detta område har vi samma syn som den i propositio-
nen. Denna samsyn gäller även polisens brottsförebyggande arbete. Det av-
sätts i dag tyvärr alltför ofta små resurser till detta arbete ute i polisdistrik-
ten.
Vi vill från centerhåll till det prioriterade polisarbetet även föra vad man
i folkmun kallar vardagsbrottslighet. Jag tänker på sådana brott som lägen-
hetsinbrott, väskryckningar och skadegörelse av olika grov art. Vi vill priori-
tera dessa brott eftersom de ofta utförs av unga lagöverträdare och många
gånger också av förstagångsförbrytare. Eftersom vi tror att det är mycket
viktigt med en snabb och konsekvent reaktion från samhällets sida, speciellt
vid ungdomskriminalitet, krävs helt enkelt att även den s.k. vardagsbrotts-
ligheten blir ett prioriterat område för polisen.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
Men denna prioritering är också befogad av andra skäl än att snabbt åt-
gärda ungdomskriminalitet, nämligen att vi mer måste se till brottsoffrens
situation. Vardagsbrotten är just brott som drabbar enskilda mycket hårt
ekonomiskt. Men det är inte det värsta, utan dessa brott drabbar framför allt
psykologiskt. Detta är ytterligare skäl till varför vi anser att vardagsbrottslig-
het skall tillhöra det prioriterade området. Detta stämmer också väl överens
med rikspolisstyrelsens syn på vilka områden som skall prioriteras. Man
framhåller där ungdomskriminalitet, och den finns just inom de tre områ-
dena vardagsbrottslighet, narkotikabrottslighet och våldsbrottslighet.
Eftersom vi i dag har en besvärande polisbrist på flera håll i landet krävs
nu en långsiktig, stabil politik vad gäller polisaspirantintagning. Aspirant-
intagningen till polishögskolan måste ske på hög nivå även på längre sikt.
Det räcker inte med den engångssatsning som skedde under det senaste bud-
getåret. Vi måste förse de distrikt som i dag saknar poliser med fler utbildade
poliser inom en snar framtid. Detta är skälet till att det behövs en fortsatt
hög aspirantintagning.
Centern har också fört en politik som innebär ett ökat satsande på perso-
nalfrämjande åtgärder inom polisväsendet för att poliser inte skall sluta i för-
tid. Det har förekommit problem de senaste åren. De har visserligen minskat
i omfattning i och med att lönerna har höjts, men centern har som enda parti
i det senaste budgetarbetet avsatt 5 milj.kr. när det gäller satsningar på per-
sonalfrämjande åtgärder. Vi fick tyvärr inget gehör för detta, men det hade
underlättat och kanske gett oss fler poliser än vad som finns i dag.
Vi vet alla att det är särskilt besvärligt med polisbristen i Stockholmsdi-
strikten. Här hade rikspolisstyrelsen i sin anslagsframställan ett förslag till
lösning. Jag lyssnade på Göran Ericsson från moderaterna som sade att man
har rättat sig efter rikspolisstyrelsens önskemål. Men det har man inte i det
här fallet. Rikspolisstyrelsen gick fram med en anslagsframställan och önske-
mål om att få utbilda 200 fler poliser under det budgetår som gick. Vi i cen-
tern väckte en motion om detta och följde upp det hela i en reservation.
Detta hade gett fler poliser till Stockholmsdistriktet inom en snar framtid.
Men tyvärr fick vi inte gehör för detta heller. Jag har utvecklat dessa syn-
punkter i ett särskilt yttrande.
Det har också klagats på att det inom polisutbildningen råder brist på ut-
bildning av kvinnliga poliser och en brist på utbildning av poliser med ut-
ländsk bakgrund. Det har också framförts de önskemål som Britta Bjelle be-
rörde, nämligen att det skall finnas grundutbildning även på andra utbild-
ningsorter och att det då skulle vara lättare att rekrytera poliser från olika
delar av landet och även behålla dem på dessa orter. Vi i centern vill också
på sikt ha en decentraliserad grundutbildning, men vi är väl medvetna om
att den största bristen i dag finns i Stockholmsdistriktet.
Från oppositionens sida har vi väckt motioner om vikten av att sätta kvar-
terspolisverksamheten i centrum så att denna verksamhet inte nonchaleras i
de olika distrikten. Egentligen nonchaleras inte denna verksamhet, men
man har tvingats skära ned och prioritera i polisdistrikten. Då är det just
kvarterspolisverksamheten som har fått stryka på foten. För att detta inte
skall fortsätta i framtiden har vi lyckats ena hela oppositionen och få ett utta-
lande med anledning av olika motioner att kvarterspolisverksamheten skall
vara ett prioriterat område och inte får sättas i andra hand.
Centern har tillsammans med folkpartiet i reservation 8 framfört att det är
nödvändigt med en renodling av polisens uppgifter och att det kan frigöra
poliser för mera reellt polisarbete. Britta Bjelle har även på den punkten gett
en hel del exempel på hur det kan genomföras, och därför tänker inte jag
utveckla detta närmare.
Vi framhåller också från centerns sida att det är angeläget att dra upp kla-
rare linjer mellan polisens och bevakningsföretagens uppgifter. Under en
längre tid har man kunnat se hur bevakningsföretagen har tagit över alltmer
av tidigare polisiära uppgifter. Det beror naturligtvis på att det råder en brist
på poliser. Polisarbete skall vara en uppgift som ankommer på det allmänna
att utföra och ha ansvar för. Det är inte så i dag.
Eftersom det råder en oklarhet om många uppgifter, anser vi att det måste
utredas närmare vilka uppgifter som är rent polisiära och som enbart skall
utföras av poliser och vilka uppgifter som kan utföras av bevakningsföreta-
gen. Vi vill verkligen att man skall titta litet närmare på dessa gränslinjer.
Här råder alltför många oklarheter i dag.
När vi i centern har varit på besök ute i polisdistrikten har vi fått höra att
det är mycket svårt att i dag ingripa mot berusade och drogpåverkade perso-
ner. Tidigare fanns fyllerilagen. Nu har toleransnivån ökat när det gäller om-
händertagande av dem som är berusade. Det har framförts önskemål från
polisens sida att kunna ingripa tidigare för att det skall kunna bli lugnare på
gator och torg och kunna minska bråken. Detta kan t.ex. ske genom en änd-
ring i polislagen 13 §, vilket vi i centern har väckt en motion om. Vi har sedan
uppmärksammats på att det finns andra lagar som det också går att ändra i.
Vi vill inte låsa oss för vilken lag man skall gå in och ändra i, men vi framför
krav på att det måste vara lättare för polisen att ingripa mot drogpåverkade
personer i framtiden. Här behövs en ändring i någon av de lagar som finns.
Jag skulle gärna vilja höra civilministerns syn på detta.
Herr talman! Med det anförda ställer jag mig självklart bakom alla center-
reservationer, men jag yrkar endast bifall till reservation 4.
Anf. 4 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Den polisreform som genomfördes 1981 fick inte den effekt
som vi hade tänkt att den skulle få, dvs. att polisstyrelsen från att vara ett
rådgivande organ skulle bli det organ som styr polisens arbete. I praktiken
har det varit rikspolisstyrelsen och polischefsfunktionen som har styrt arbe-
tet.
Inom olika delar av den offentliga sektorn sker en utveckling och fram-
läggs behov av ett större lekmannainflytande. Dessa krav ställs för samhäl-
lets service, och naturligtvis är polisen inget undantag. Tvärtom är polisens
arbetsuppgifter och befogenheter så mycket mer långtgående och så mycket
mer ingripande i människors liv än i andra delar av offentlig verksamhet.
Det förhållandet gör att det är mycket angeläget att insyn och styrning av
verksamheten är så bra som möjligt.
För att åstadkomma ett starkt medborgarinflytande krävs dels att de för-
troendevalda får en starkare ställning, dels att besluten kan anpassas efter
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
lokala förhållanden. Konkret vill vi att polischef eller biträdande polischef
inte skall vara ledamot i polisstyrelse eller polisnämnd. Vi vill ha klara regler
för hur motioner, interpellationer och frågor kan väckas i förhållanden som
avser polisens arbete från andra kommunala nämnder. Till polisstyrelse och
polisnämnd bör även invandrare kunna väljas. Samma regler bör då gälla
som för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.
Herr talman! En bra och fungerande poliskår bör bestå av både män och
kvinnor. Antalet kvinnor som söker till polisutbildning har ökat, och så har
även antalet kvinnor som antas, men inte i tillräcklig utsträckning.
På en fråga till rektorn för polishögskolan i en intervju i TCO-tidningen
om detta förhållande svarar rektorn bl.a., att den manliga principen och
männen har varit förhärskande inom polisen. Faktum är att kvinnor ofta ut-
sorteras i det sista testet för antagning. Vi anser därför att en översyn av såväl
grundutbildning som polischefsutbildning, som finns med i förslaget till för-
nyelse av polisen, bör även inkludera en analys och översyn av de kriterier
som används för att anta polisaspiranter.
Nästa steg, grundutbildningen, sker i dag centralt och avskilt från andra
högskoleutbildningar. Detta kan leda till en negativ skråanda och till en iso-
lering i utbildningen som vi i vänsterpartiet inte tror är bra. Vi anser att po-
lisskolan och polishögskolan kan avskaffas och att det i stället bör inrättas
olika polislinjer vid landets skolor och högskolor.
En översyn av polisens arbetsuppgifter bör ske med inriktning på att un-
dersöka om det finns arbetsuppgifter som kan överföras till andra statliga
och kommunala befattningshavare. Britta Bjelle har här räknat upp en rad
exempel på detta.
Brottsbekämpning i all ära, men den får aldrig leda till att rättssamhällets
principer kränks eller att rättssäkerheten äventyras. Bristen på regler i han-
teringen av polisens förspaningsregister är mycket otillfredsställande. En
översyn av polisregisterlagstiftningen är gjord och resultatet studeras i rege-
ringskansliet. För att skynda på detta arbete behövs det ett tillkännagivande
från riksdagen.
Hos allmänheten finns en utbredd uppfattning att det näst intill är omöjligt
att få rätt gentemot en polis, och det är ju synd. Trots att det har skett föränd-
ringar i utredningsorganisationen i vad gäller utredningar av poliser som är
misstänkta för eller har begått brott i sin tjänsteutövning, anser vi att de nu
vidtagna åtgärderna inte är till fyllest. Utredningar av misstänkta polisbrott
bör skötas av ett från polisen helt fristående organ.
Vi i vänsterpartiet kan inte heller acceptera att svensk polis stationeras
utomlands för att kontrollera människor som är på väg till Sverige. Denna
kontroll riktas särskilt mot flyktingar och i realiteten sätter den Genévekon-
ventionen om handläggning av flyktingärenden ur spel.
Herr talman! Jag ställer mig bakom de reservationer som vänsterpartiet
har fogat till detta betänkande, men yrkar bifall till reservationerna 16, 18
och 24. Vänsterpartiet kommer också att i voteringen ställa sig bakom reser-
vation 8.
Anf.5 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Jag tänker ta upp frågan om förnyelse inom polisen på ett
annat, mera internationellt, plan. I Västeuropa pågår för närvarande ett ar-
bete på integration som har till syfte att ta bort gränskontrollerna. När gräns-
kontrollerna helt avvecklas behövs det en ersättning, och en sådan håller re-
dan på att utvecklas. Det behövs ett västeuropeiskt FBI, en sorts överstatlig
EG-polis.
Willy Helin i EG-kommissionen bekräftade så sent som i februari förra
året för International Herald Tribune att man eftersträvar en motsvarighet
till det amerikanska FBI. Willy Helin säger: ”Efterhand som vi framskrider
på vägen mot politisk integration kommer vi att behöva en polisstyrka som
motsvarar den dimensionen”.
Den organisatoriska grundvalen för ett EG-FBI är ett samarbete som på-
gått sedan 1975 och fått förkortningen TREVI efter de franska orden ”Terro-
risme, Radicalisme, Extremisme, Violence Internationale”.
Initiativet kom från EGs ministerråd, och ledningsgruppen utgörs av inri-
kes- och polisministrarna.
Ändå är TREVI formellt skilt från EG så, att EG-parlamentets begrän-
sade kontrollmakt inte alls kan utövas. En av de drivande krafterna bakom
TREVI har varit Spanien, som vill komma åt baskiska ETA-medlemmar
som fått asyl i Frankrike. TREVI sysslar inte bara med den sortens vålds-
och säkerhetsbrott som förkortningen egentligen står för, utan efterhand har
arbetsområdet utvidgats till att också omfatta:
1. asylfrågor,
2. utbyte av polistjänstemän,
3. gemensamma efterlysningar,
4. samordnat dataregister och
5. datorläsbara identitetskort.
Givetvis kan många av inslagen i TREVI förklaras som en del i en allmän
centraliserings- och specialiseringsutveckling som präglar alla samhällssek-
torer och som ett svar på kriminalitetens internationalisering.
TREVI är alltså inte något speciellt för EG. Men när det gäller polissa-
marbete finns ju sedan gammalt Interpol. Varför är det inte tillräckligt? Var-
för behövs TREVI? Vid ett seminarium i Bryssel i maj 1989 angavs flera or-
saker:
Interpol ägnar sig mest åt informationsutbyte, men saknar egentliga verk-
ställande funktioner. TREVI samordnar och verkställer i verkligheten.
En Interpolefterlysning kan leda till att en person grips i ett annat land,
men därmed är det inte säkert att vederbörande utlämnas till det land som
skickat ut efterlysningen.
TREVI skall också omfatta asyl- och invandringspolitik.
TREVI skall, som förkortningen utsäger, också jaga ”radikaler” av alla
möjliga olika schatteringar.
Interpols fattiga medlemsländer har bromsat den tekniska utvecklingen.
De rika länderna har stått för 80 % av informationsutbytet. I TREVI får de
en egen organisation som inte belastas av u-länder.
David Schwarz säger att TREVI leder till att vi troligen måste ”acceptera
att EGs egna säpoagenter fritt opererar i Sverige”.
Regeringens integrationsrapport konstaterar: ”För att Sverige skall kunna
hamna innanför gränserna för ett med EG gemensamt område utan inre
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
11
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
gränskontroller måste man från svensk sida också ta ställning till en samord-
ning med EG när det gäller riktlinjerna för det yttre gränsskyddet”.
En svensk EG-anpassning när det gäller flykting-, asyl- och invandrings-
politik samt regler för viseringar m.m. torde ”aktualisera vissa överväganden
av utrikespolitisk natur”. Jaha.
Kraven på internationalisering och de utrikespolitiska konsekvenserna
borde föranleda en debatt om mål och medel för polisarbetet också i Sverige.
Kvar står miljöpartiets krav på att det skall till en detaljerad redogörelse
till riksdagen för formerna och målsättningen med det hittillsvarande
svenska medverkandet i TREVI-samarbetet. Hur kommer framtiden att se
ut?
Jag yrkar bifall till motion Jul989/90:232 och reservation 24.
Anf. 6 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Polisen har en central roll i kampen mot brottsligheten. Det
är kanske den viktigaste samhällsresursen när det gäller att uppnå det krimi-
nalpolitiska målet att minska brottsligheten.
Polisen skall upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt i övrigt tillför-
säkra allmänheten skydd och annan hjälp. Det brottsbekämpande arbetet
sker genom övervakning, spaning och brottsutredning, men också genom
förhindrande och brottsförebyggande arbete, vilket inte är minst viktigt.
För att få bättre förutsättningar att bedriva detta viktiga arbete har polis-
väsendet under 80-talet blivit föremål för en omfattande reformering. Åren
1984 och 1985 fattades beslut som bl.a. innebar nya arbetsformer på lokal
och regional nivå samt förbättrad rekrytering och utbildning. Riktmärkena
var demokratisering och decentralisering. De lokala polismyndigheterna
fick vidgat självbestämmande, och detaljstyrningen över resursanvänd-
ningen fördes ner från central nivå till regional och lokal nivå.
Av särskild betydelse var att genom polisreformen förvandlades polissty-
relserna från att ha varit ett i huvudsak rådgivande till ett i egentlig mening
styrande organ.
Jag tror att man entydigt kan slå fast att polisreformerna under 80-talet
medfört en vitalisering och i hög grad stimulerat ett utvecklingsarbete i rikt-
ning mot ökad effektivitet inom polisväsendet. Vi har framför allt fått ett
polisväsende som i mycket större utsträckning är lokalt förankrat.
1980-talets polisreformer var viktiga reformer. Polisväsendet har i allt vä-
sentligt också förmått omsätta beslut och mål i praktisk handling. Men det
innebär inte att reformarbetet får avstanna. Förändrings- och förnyelsearbe-
tet måste fortsätta. Polisväsendet är en stor och i vissa avseenden fortfarande
en tungrodd organisation. Under 90-talet ställs nya krav på det svenska po-
lisväsendet.
Följande bör enligt min mening vara vägledande för det fortsatta reform-
arbetet:
För det första bör decentraliseringsmålet ligga fast och drivas vidare. Po-
lisväsendet måste bygga på självständiga lokala polisdistrikt med stor frihet
att disponera resurserna och prioritera insatserna. I detta ligger också att det
inte kan komma i fråga att tilldela rikspolisstyrelsen vittgående operativa be-
fogenheter.
För det andra bör medborgarinflytandet över polisväsendet ytterligare
stärkas. För det tredje bör det brottsförebyggande arbetet intensifieras. Öp-
penhet och synlighet bör här vara ledorden. För det fjärde bör de snäva grän-
serna mellan kriminalpolisverksamhet och ordningspolisverksamhet upphä-
vas. Målet bör vara att skapa mera av en svensk allroundpolis. För det femte
bör polisen utveckla samarbetet med andra samhällsorgan och frivilligorga-
nisationer.
För det sjätte bör administrativa uppgifter lyftas över till andra personal-
kategorier än polispersonal. Den administrativa rationaliseringen bör drivas
hårdare. För detta krävs naturligtvis bättre tekniska hjälpmedel. För det
sjunde bör ökade insatser ske när det gäller det internationella samarbetet.
För det åttonde bör polisens regionala organisation få en permanent och en-
hetlig lösning över landet.
Jag kan konstatera att polispropositionen till stora delar följer dessa åtta
punkter för det framtida polisarbetet. Polispropositionen svarar mot dessa
krav för 90-talets reformering av polisväsendet. En del frågor lämnas obe-
svarade i polispropositionen och hänskjuts till fortsatt utredning. Inrikt-
ningen av grunderna för den långsiktiga polispolitiken står dock fast.
Jag kan också konstatera att när det gäller grunderna är utskottet i huvud-
sak enigt i sina ställningstaganden. De reservationer som har avgivits rör
med vissa undantag mindre principiella frågor. Det grundläggande förnyel-
searbetet tycks det sålunda finnas en bred politisk enighet kring i justitieut-
skottet, och det är glädjande.
Herr talman! Efter denna inledning skall jag kort kommentera en del av
de reservationer som har avgivits till utskottets betänkande.
I reservation nr 3 och 4 tas frågorna om inriktningen av polisens arbete
upp. I reservation 3, från moderaterna i utskottet, vänder man sig mot att
den ekonomiska brottsligheten skall vara prioriterat område för polisen
framöver. Det är en gammal moderat linje. Moderaterna har inget intresse
av att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Det är en brottslighet som
hårt drabbar enskilda människor, arbetstagare och seriösa näringsidkare.
Det gäller kanske i första hand miljöbrottsligheten. Det är glädjande att mo-
deraterna är ensamma om den linjen i utskottet, men det är också belysande
för moderaternas inställning till det allvarliga samhällsproblem som den eko-
nomiska brottsligheten utgör.
I motion nr 4, av centerpartisterna i utskottet, sägs att vardagsbrotten bör
prioriteras. Jag vill hänvisa till vad som sägs i propositionen om att polisen i
sitt övervakningsarbete särskilt måste uppmärksamma vaneförbrytarna och
andra som svarar för en förhållandevis stor andel av kriminaliteten. Jag be-
traktar reservation 4 som en ganska onödig reservation mot bakgrund av de
skrivningar som finns såväl i propositionen som i utskottsbetänkandet i öv-
rigt.
I reservation nr 5 behandlas resursfrågorna, i första hand intagningen till
polishögskolan. Vi får återkomma till den diskussionen i samband med att
vi behandlar budgeten för budgetåret 1991/92. Jag vill framhålla att det na-
turligtvis är viktigt att upprätthålla ett stort intag till polishögskolan i ett läge
där samtliga tjänster inom polisväsendet inte är tillsatta. Vi har i dag brist på
färdigutbildade poliser. Så länge vi har en sådan brist måste vi naturligtvis
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
13
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
14
också upprätthålla ett stort intag till polishögskolan. Därom råder det inga
delade meningar.
Reservation nr 8 och 9 handlar om polisens uppgifter. Jag kan bara konsta-
tera att de borgerliga partierna har svårt att komma överens om vilka uppgif-
ter polisen skall ha i framtiden. Om man läser samtliga reservationer kan
man konstatera att det inte finns någon gemensam borgerlig polispolitik.
Man ansluter sig till de principiella dragen i utskottsbetänkandet, men på en
rad punkter har man olika uppfattningar inom det borgerliga lägret. Det
finns ingen gemensam linje på den borgerliga sidan.
Både Berith Eriksson och Carl Frick har berört det internationella samar-
betet. Det är oerhört viktigt att vi utvecklar det internationella samarbetet.
Den grova brottsligheten känner inga gränser. Narkotikabrottslighet, terro-
rism och annan typ av internationell brottslighet känner inga gränser. Det
krävs ett internationellt samarbete för att polisen skall kunna vara fram-
gångsrik i sin kamp mot den grova brottsligheten. Därför behövs också ett
utvecklat internationellt samarbete. Det gäller Interpol, det TREVI-samar-
bete som har etablerats och samarbetet i EG.
I reservation nr 15 tar folkpartisterna i utskottet upp frågan om rikspolis-
chefens ställning. Man skriver följande angående polisväsendet: ”En tänk-
bar förebild kunde vara försvarsmaktens organisation med en sammanhål-
lande ÖB som rikspolischef med få men starka regionala polischefer.”
Jag tyder den reservationen som att folkpartisterna i utskottet är beredda
att frångå grunderna för 1984/85 års polisreform, nämligen en stark decen-
tralisering av polisväsendet och en reducering av rikspolisstyrelsens opera-
tiva funktioner. Av reservationen att döma är folkpartisterna i utskottet be-
redda att gå tillbaka till en mycket stark centralisering av polisväsendet med
mycket omfattande och vittgående operativa funktioner centralt hos rikspo-
lisstyrelsen och rikspolischefen. Jag tror att det skulle vara en utomordent-
ligt olycklig utveckling för svenskt polisväsende och att det skulle skada det
framgångsrika arbete som har bedrivits när det gäller reformeringen av po-
lisväsendet. Framför allt tror jag att det skulle utarma medborgarinflytandet
över polisväsendet. Jag är något bekymrad över att folkpartisterna i utskot-
tet har hamnat på denna linje.
Reservation nr 17 har berörts av Britta Bjelle och jag tror även av Ingbritt
Irhammar. I denna reservation tar man upp professuren i polisfrågor. Folk-
partisterna i utskottet menar att den bör vara knuten till någon akademisk
miljö i stället för till polishögskolan. Poängen med polisprofessuren, i det
föreliggande förslaget om att den skall vara knuten till polishögskolan, är
att åstadkomma en forskningsanknytning när det gäller den grundläggande
polisutbildningen. Om det skall vara möjligt att få en forskningstradition och
forskningsanknytning när det gäller polisutbildningen måste polisforsk-
ningen och därmed även professuren vara förlagd till polishögskolan. Det är
en princip som gäller andra högskoleutbildningar i detta land. Man knyter
samman grundläggande utbildning och forskning. Det tycker jag också skall
gälla för polisväsendet.
Det finns även en rad andra reservationer, som jag dock inte tänker kom-
mentera närmare.
Jag vill även säga några ord till Berith Eriksson beträffande frågan om
stärkt medborgarinflytande. Jag delar i hög grad Berith Erikssons uppfatt-
ning om att det är nödvändigt att ha ett starkt medborgarinflytande över po-
lisväsendet. Polisväsendet är dock ingen kommunal verksamhet, och det är
därför svårt att direkt kopiera den kommunala beslutsordningen. Polisvä-
sendet är en statlig verksamhet. Jag tycker dock att det är angeläget att man
prövar alla vägar för att åstadkomma ett förstärkt medborgarinflytande och
ett ökat samspel med övriga kommunala organ som har hand om brottsföre-
byggande verksamhet.
Därför tycker jag att den fråga som tas upp i reservation nr 2 om att exem-
pelvis ge möjlighet till interpellationsrätt i fullmäktige när det gäller polisfrå-
gor är en fråga som är värd att pröva. Om jag har förstått saken rätt kommer
den frågan också att prövas i samband med översynen av kommunallagen.
Jag tycker att man på allvar skall fundera på den möjligheten att åstad-
komma en bättre koppling mellan polisstyrelsen och den övriga kommunala
verksamheten. Det vore ett sätt att föra fram polisfrågorna i kommunen,
som jag tror vore ganska bra för polisväsendet och även för samspelet med
de kommunala nämnderna.
Herr talman! Jag skall begränsa mig till dessa korta synpunkter gällande
några av de reservationer som är fogade till utskottets betänkande. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan i betänkandet i dess helhet och avslag på
samtliga reservationer.
Anf.7 BRITTA BJELLE (fp) replik:
Herr talman! Jag skall börja med en av de sista frågorna som Lars-Erik
Lövdén tog upp och som gäller forskningsanknytning. Det kan vara intres-
sant att få beskriva hur systemet ser ut i Sverige i dag. Det är meningen att
alla små högskolor i Sverige skall ha forskningsanknytning, men ingen av de
små högskolorna har fasta forskningsresurser. Så är verkligheten. Vad Lars-
Erik Lövdén tydligen menade är att man kanske skall ändra den ordningen.
Jag vet inte om socialdemokraterna är beredda att ge de små högskolorna
fasta forskningsresurser. I så fall är det ett stort steg framåt för dem.
När vi i folkpartiet har sagt att denna professur skall förläggas till ett uni-
versitet så är det inte för att frånta polishögskolan forskningsanknytning. Jag
utgår från att denna professur skall förläggas till Stockholm - vilket Lars-
Erik Lövdén kan utläsa i vår reservation - vilket gör att anknytningen till
polishögskolan finns geografiskt nära. Då kan denna professur medverka till
den forskningsanknytning som det är tänkt. Däremot tror vi att att en akade-
misk miljö i ett universitet är det som skapar möjligheterna för att man skall
se saker på ett nytt sätt. Om denna professur placeras vid en högskola med
ren yrkesutbildning och det sitter en ensam professor där, kan det kanske bli
litet svårt med det kreativa tänkandet.
Om jag uppfattade Lars-Erik Lövdén rätt så sade han att man i
reservationerna 8 och 9 inte kan utläsa att de borgerliga partierna egentligen
har någon större gemenskap i sitt synsätt. Jag tycker faktiskt att reservatio-
nerna är identiskt lika utom när det gäller ett enda ord, nämligen ordet avkri-
minalisering. Vi tillstyrker samma motioner och punkter. Det enda som skil-
jer oss åt är att vi har tagit med ordet avkriminalisering. Jag är inte så säker
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
15
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
16
på att moderaterna inte har synpunkter även på det. I någon mening anser
jag faktiskt att vi har väldigt lika syn på dessa frågor.
Beträffande den organisationsform som vi har talat för så har vi också
sneglat på det faktum att då det gäller regioner - det vore därför intressant
om Lars-Erik Lövdén lyssnade på det jag säger, eftersom det i huvudsak är
till honom jag talar - har vi tänkt oss att man kanske skulle kunna ha samma
ordning i fråga om dem som man har inom riksåklagarämbetet. Där han man
minskat antalet enheter till 13 i stället för att ha en enhet i varje län. Om man
skall ha en enhet i varje län, får man ett otal chefer och ett otal biträdande
chefer. Vi tror att regionerna skulle bli starkare om de var större. Men det
skall ske en decentralisering till dessa starka orter. Vi vill inte alls ha den
ordningen att rikspolischefen skall ha någon överordnad funktion i den me-
ningen som Lars-Erik Lövdén menade. Vi vill alltså ha en decentralisering
men till ett färre antal orter.
Anf. 8 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Herr talman! Först vill jag ta upp frågan om hur man får fram fler poliser.
Jag påminner igen om att vi har velat utbilda fler totalt sett, att vi har velat
utbilda fler speciellt för Stockholmsregionen och att vi har velat satsa mer på
personalfrämjande åtgärder, vilket skulle kunna leda till att fler poliser be-
hålls i tjänsten. Jag kommer då in på de administrativa tjänsterna, vilket
Lars-Erik Lövdén tog upp. Han sade att man skall försöka föra över fler ad-
ministrativa uppgifter på icke polistjänster. Det tycker jag är mycket bra.
Det finns en osäkerhet på denna punkt som jag skulle vilja ha klarlagd. I dag
är det nämligen bara de polisdistrikt som har vakanta polistjänster som får
ha administrativ personal på dessa tjänster. Vi från centern vill att alla polis-
distrikt skall kunna få använda sig av administrativ personal, dvs. inte bara
de distrikt som har vakanta polistjänster. Jag skulle vilja ha ett svar från
Lars-Erik Lövdén på hur socialdemokraterna har tänkt.
Reservation 4 handlar om att vi vill prioritera vardagsbrottsligheten. Lars-
Erik Lövdén sade att synen i vår reservation och i utskottets skrivning inte
skiljer sig åt. Men på s. 15 i betänkandet står det:
”Även enligt utskottets uppfattning bör polisens insatser när det gäller
spaning och utredning särskilt inriktas på våldsbrott och narkotikabrott samt
på ekonomisk brottslighet och då särskilt sådan som hotar stora samhälleliga
värden såsom miljöbrottslighet.”
Här poängteras alltså det som jag sade tidigare, nämligen att vi är överens.
Men vi i centern vill lägga till detta med vardagsbrottsligheten, och jag för-
klarade varför.
Litet längre ner i texten står det: ”1 anslutning till yrkandet---om att
en prioritering bör ske även av kampen mot vardagsbrotten vill utskottet
framhålla att härvidlag brottsförebyggande åtgärder torde vara av särskild
betydelse och---att ett brett förebyggande polisarbete---ger bäst re-
sultat.”
Jag håller med om att det här är viktigt. Det sade jag också, och det står i
vår reservation. Men vi menar alltså att man måste prioritera även på utred-
ningssidan. Jag kan inte se att vi har en samsyn då det gäller denna priorite-
ring.
På nästa sida i betänkandet står det efter uttalanden beträffande centerns
motion att särskild uppmärksamhet måste riktas på bl.a. vaneförbrytare.
Det stämmer. Men det är inte detsamma som utredning av vardagsbrottslig-
het. Jag vill ha ett förtydligande på denna punkt.
Anf. 9 GÖRAN ERICSSON (m) replik:
Herr talman! Lars-Erik Lövdén tog i sitt anförande upp en rad olika punk-
ter som han menade att man skulle försöka förbättra inom polisen. Jag kan
ställa mig bakom de flesta av dessa punkter. Det visar sig, herr talman, att
det finns en bred enighet i den djupa strömfåran om svensk polispolitik.
Men, vad vi har konstaterat när det gäller socialdemokraterna är att det i
budgetpropositioner, och så även i denna proposition, är många ord. Det
sägs många bra saker, och det görs huvudsakligen korrekta analyser, men
handlingen uteblir. Och det är en politisk svaghet.
Sedan kommer Lars-Erik Lövdén in på ekobrott. Låt mig läsa ur reserva-
tion 3. Där skriver vi moderater att det är ”sålunda enligt utskottets mening
inte försvarbart att prioritera utredningar om ekonomisk brottslighet”.
Vad menar vi med det? Jo, vi menar att när landet har en polisbrist, och
då rikspolisstyrelsen säger att den är allvarlig, skall vi i första hand inte prio-
ritera ekobrott, dvs. när man har en minskande uppklarningsprocent när det
gäller mord, grova rån, våldtäkter och liknande brott.
Om jag förstår Lars-Erik Lövdéns kritik så skulle motsatsen, dvs. social-
demokratisk politik, vara att polisen skall strunta i brottslighet av typ mord,
dråp, grova rån och våldtäkter och i stället ägna sig åt ekobrott. Om det finns
bara ett begränsat antal tjänster får man prioritera dem på de områden som
är mest väsentliga för människor. Det är vår uppfattning.
Sedan ställde jag två frågor i mitt huvudanförande som gällde de lokala
polisnämnderna. Jag skall upprepa frågorna.
Min första fråga löd: Kommer regeringen att kompensera polismyndighe-
terna för de kostnader som de kommer att få för de nya lokala polisnämn-
derna, eller skall dessa pengar tas från polisverksamhet?
Min andra fråga, som också måste besvaras, löd: Är regeringen beredd att
till priset av ett antal lokala politiker ytterligare försämra polisens möjlighe-
ter att svara för människornas säkerhet till liv och egendom?
Herr talman! Polismästaren i Ljusdal upplyste mig för ungefär ett år sedan
om att han därest skulle förlora en polistjänst inte längre kan upprätthålla
bevakningen i Ljusdals polisdistrikt. Om man skall underhålla lokala polis-
styrelser med papper, sammanträden och föredragningar, kommer man för-
modligen att behöva ta i anspråk åtminstone en halv polistjänst, för nya poli-
ser får man ju inte. Det har departementschefen sagt. Nya resurser tillförs
inte. Jag vill ha svar på mina frågor.
Anf. 10 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! I kommunerna avförs polisfrågor från dagordningen med
hänvisningen att de är en statlig angelägenhet och att det i riksdagen är svårt
att få en rejäl sakbehandling av polisfrågor, eftersom det handlar om lokala
polisangelägenheter. Det är då väldigt viktigt att det blir bättre arbetsförhål-
landen. Jag har träffat många som säger att det var bättre förr när polisorga-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
2 Riksdagens protokoll 1990/91:11
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
18
nisationen var kommunal men att vi borde kunna hitta en linje, där man kan
förena det som var bra före förstatligandet med det som är bra med att ha
en statlig polismyndighet. Även när skolan var statlig fanns det helt andra
förutsättningar att behandla skolfrågor på kommunal nivå.
Jag vill vidare ta upp vår reservation angående samarbetet med utländsk
polis. Under täckmanteln terrorism och narkotika får inte andra saker tas
upp. När det gäller flyktingars väg från sina hemländer till ett annat land kan
jag inte se att det finns någon anledning att utifrån brottssynpunkt ha polis
stationerad på utländska flygplatser för att gå igenom resedokumenten. I fjol
våras efter det att jag själv hade upptäckt när jag kom från Turkiet att det
stod en ensam, som jag antar, svensk polis och plockade ut människor ur kön
och ville se deras dokument, ställde jag en fråga till invandrarministern om
detta. Hon visste inte om det, hon hade inte hört talas om det. Nu står det
här att vi har haft det så ända sedan 1986. Vi har också, efter vad jag förstår,
en polis i Turkiet. Jag skulle vilja be civilministern att förklara dessa saker
litet bättre än vad som framgår av propositionen.
Anf. 11 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Herr talman! Jag lyssnade väldigt noga, Britta Bjelle, och jag har läst er
reservation som handlar om rikspolischefens ställning. Ni skriver så här:
”Som det är nu är rikspolischefen förhindrad att påverka de regionala och
lokala polisorganisationerna annat än rent ekonomiskt, samtidigt som han
likväl har ansvaret för att verksamheten skall fungera. En tänkbar förebild
kunde vara försvarsmaktens organisation med en sammanhållande ÖB som
rikspolischef med få men starka regionala polischefer.”
Jag har tolkat detta med sammanhållande ÖB och kopiering av försvars-
maktens organisation som en långtgående centralisering av polisväsendets
operativa ledning. ÖB är ju den högsta operativa chefen för försvarsmakten
och har rätt att leda försvarsmakten. Är det denna modell som ni vill åstad-
komma, alltså en kraftig centralisering, och är det dit ni vill, tycker jag att
det är synnerligen beklagligt. Då har ni själva intagit en annan ståndpunkt
än den som ni intog när ni medverkade till att genomföra polisreformen i
sina huvuddrag 1984/85. Det skulle vara angeläget att få ett förtydligande på
denna punkt av Britta Bjelle.
När det gäller forskningsanknytningen menar jag inte att professorn på
polishögskolan skall leva i någon sorts isolerad miljö. Utskottet har vid upp-
repade tillfällen slagit fast - det har också departementschefen gjort - att det
är viktigt att innehavaren av tjänsten är knuten till den akademiska verksam-
heten vid Stockholms universitet genom att exempelvis ingå i fakultets- och
sektionskollegium för att på det viset få kontakt med den akademiska värl-
den i övrigt. Jag tycker att det är angeläget att professuren är placerad på
polishögskolan, för att bygga upp en forskningstradition när det gäller polis-
utbildningen, en forskningstradition som vi inte har i så särskilt stor utsträck-
ning i dag men som jag tycker är alldeles nödvändig för att vi skall få en
bättre polisutbildning.
Jag beklagar, Ingbritt Irhammar, att jag kopplade samman centerpartiet
och folkpartiet i detta avseende - det var ju bara en folkpartireservation.
Göran Ericsson säger att det nog är bra med ord men att handling uteblir.
Jag tycker att Göran Ericsson litet grand borde fundera på det som har hänt
när det gäller reformeringen av polisväsendet. Det har varit en kraftig refor-
mering av polisväsendet under 80-talet. Nu går vi vidare under 90-talet. Det
har skett en upprustning av tekniska hjälpmedel och administrativa resurser
inom polisväsendet. Efter det att det uppstod en polisbrist har vi kraftigt
ökat intagningen till polishögskolan. Det visar att det finns ett mycket nära
samband mellan ord och handling, Göran Ericsson.
Anf. 12 BRITTA BJELLE (fp) replik:
Herr talman! Om vi så att säga skall gå baklänges så tar jag upp frågan om
professur först.
Jag har inte hävdat att det är en isolerad miljö - jag tror inte heller det var
så Lars-Erik Lövdén menade - om man finns i ett universitet och sedan har
anknytning till utbildningen. Men jag tror att om vi skall få en litet vidsynt
och kreativ miljö för en polisprofessur där man kanske inte tänker i så tradi-
tionella banor kan det vara bra att till vardags vara avskild från den yrkesut-
bildning som, så som tanken väl ändå var, bitvis skall kunna förnyas. Det är
skälet till att vi tycker att en professur skall finnas i den akademiska miljön
men ändå ha forskningsanknytning inom räckhåll, som tanken var i hög-
skolereformen, nämligen att man har kontakt med utbildningen.
Jag har inte hunnit titta färdigt på vad vi hade skrivit i vår motion, men vi
har inte skrivit så drastiskt som Lars-Erik Lövdén ville hävda. Sedan kan
man diskutera om ÖB var ett bra exempel. Vad vi menar var att man behö-
ver större och starkare regioner. Det har man inom försvaret. Det är kanske
så att riksåklagarens organisation är ett mellanting. Där har man skapat
starka organisationer genom att slå ihop flera län till större enheter. Det var
så vi menade. I dag är gränserna mellan de olika länen många gånger för
starka när det gäller trafikövervakning och annat. Dessutom är det tveksamt
om man behöver så många chefer som varje län medför, med stora och starka
polisdistrikt inom länet och dessutom en stark länspolischef.
Vi menar att det rimliga vore att man hade större enheter som i sig hade
en god förmåga att leva sitt eget liv och utveckla verksamheten inom sig.
Samtidigt tycker vi att man inte skall frånta rikspolischefen den möjlighet
som behövs att i speciella situationer - och nu säger jag speciella situationer -
ändå ta ”befälet” och ha det övergripande ansvaret när det gäller t.ex. terro-
ristverksamhet och annat som polisen skall medverka i.
Anf. 13 GÖRAN ERICSSON (m) replik:
Herr talman! Jag höll på att säga att mycket skall man få höra innan öro-
nen ramlar av. Nu säger Lars-Erik Lövdén att man har reformerat polisvä-
sendet alltsedan budgetåret 1983/84. Det är nog dess bättre Lars-Erik Löv-
dén ensam om i det här landet. Vad man har gjort är att man har nedrustat
polisväsendet sedan budgetåret 1983/84. Men ni har talat om reformering
hela tiden.
Den 28 februari 1986 stod jag i denna kammares talarstol, i en interpella-
tionsdebatt med justitieminister Wickbom. Det var tio timmar innan landets
statsminister sköts på öppen gata. Och då fick jag veta att aldrig någonsin
tidigare hade polisväsendet haft så fantastiska resurser som man hade 1986.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
19
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
Nu, 1990, säger rikspolisstyrelsen att läget är mycket allvarligt. Polisvä-
sendet befinner sig i kris. Och nu har plötsligt regeringen uppfattat att det
saknas poliser. Det är ju en fantastisk upptäckt. Nu skall man snabbt börja
återanställa. Jag måste säga att detta är en verkligt magstark beskrivning av
en reformation av ett polisväsende.
Jag ställde två frågor, och jag hoppas att jag får svar på dem av civilminis-
tern. Frågorna kan sammanfattas så här:
Det ges utrymme för lokala polisnämnder. Skall kostnaden för dessa polis-
nämnder stanna inom de ramar som polisdistrikten har i dag? Eller skall re-
geringen tillskjuta pengar för dessa polisnämnder? Det är nämligen viktigt
för landets polischefer att veta om man skall frånhända polisen ännu mer
resurser och ersätta polisen med politiker.
Anf. 14 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Herr talman! Man kan undvika att besvara frågor av olika skäl. Ett kan
vara tidsbrist, och jag utgår från att det är skälet till att Lars-Erik Lövdén
inte besvarade de frågor som jag ställde - för jag hoppas att de inte är alltför
besvärliga att svara på. De var ju ganska korta.
Är regeringen beredd att även se till att det blir resurser till administrativa
tjänster i polisdistrikt som inte har vakanta polistjänster? Ja eller nej?
Den andra frågan: Var vi verkligen så överens om hur det var med priorite-
ringen av de s.k. vardagsbrotten? Det står faktiskt ingenting i betänkandet
om att man ämnar prioritera även utredning av sådana brott. Det är detta vi
begär i vår reservation. Var står regeringen?
Anf. 15 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Herr talman! En gång till om den regionala organisationen och rikspolis-
chefens ställning, Britta Bjelle!
Den regionala organisationen är ju nu föremål för översyn, och Britta
Bjelle får återkomma till den diskussionen. Men vad jag här vill markera
är att det inte kommer i fråga att på nytt åstadkomma en centralisering av
polisväsendet och dess operativa funktioner. När man läser den reservation
som ni avgivit, får man ett bestämt intryck av att det är just det ni är ute efter,
och det måste jag vända mig mot med skärpa.
När det gäller bekämpande av terrorism och liknande verksamhet har vi
en särskild organisation, som Britta Bjelle känner till.
Till Göran Ericsson: Det har skett en fantastisk reformering av polisväsen-
det sedan 1984/85 års beslut om polisreform. Det har skett en decentralise-
ring; det har blivit ökat lokalt inflytande över polisväsendet, det har blivit
bättre möjligheter att lokalt styra och bestämma över resurserna. Vi går nu
vidare i den riktningen i det här förnyelsearbetet. Detta har lett till en effek-
tivare och bättre svensk polis, Göran Ericsson. Därom råder inget som helst
tvivel.
Att vi sedan har fått en situation med polisbrist är jag den förste att be-
klaga. Så sent som i början av 1988 fanns det i landet ett överskott på färdig-
utbildade poliser i förhållande till antalet polistjänster. Detta överskott be-
rodde på att man hade mycket svårt att uppskatta avgångarna inom polisvä-
20
sendet. Det var framför allt rikspolisstyrelsen som hade svårt att göra de be-
dömningarna.
Nu har vi fått ett underskott när det gäller antalet polismän, och det vill
jag som sagt beklaga. Och det är ju därför som regeringen och majoriteten i
utskottet har förordat - och också genomfört - en kraftig utökning av polis-
utbildningen. Jag sade i mitt tidigare inlägg att jag har den uppfattningen att
vi måste ha kvar ett högt intag till polishögskolan så länge vi har polisbrist.
Sedan har det under de här åren skett en utbyggnad inom polisväsendet i
övrigt med administrativa tjänster. Det har skett en icke obetydlig upprust-
ning på den tekniska sidan. Polisväsendet har stora resurser till sitt förfo-
gande. Det gäller att se till att de resurserna används på effektivaste möjliga
sätt, samtidigt som det naturligtvis är viktigt att vi ser till att avhjälpa den
polisbrist som har uppkommit till följd av de stora avgångarna inom polisvä-
sendet.
Talmannen anmälde att Britta Bjelle, Göran Ericsson och Ingbritt Irham-
mar anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterli-
gare repliker.
Anf. 16 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON:
Herr talman! Det här ärendet skiljer sig en del från många andra som vi
har att hantera här i riksdagen. Det är inte en rad av ställningstaganden på
precisa punkter som krävs, utan mera av en positionsbestämning och rikt-
ningsangivning för polisverksamheten under 90-talet. Jag är glad att utskot-
tet har ägnat frågorna stor uppmärksamhet och försökt ge dem en allsidig
belysning.
Statsmakterna har gett polisen i uppdrag att ha hand om viktiga uppgifter
i samhället. Det är grundläggande i varje ordnat samhälle att det skall finnas
trygghet. Att vi skall kunna vistas ute på gator och torg utan att varje stund
frukta för brott, att vi skall kunna känna oss trygga i våra hem, att vår egen-
dom inte stjäls eller utsätts för vandalism - detta är grundläggande i ett varmt
och mänskligt samhälle. Polisen har en central roll när det gäller att hävda
dessa värden. Därför kan man säga att polisen är en viktig välfärdsfaktor i
det svenska samhället.
Detta är viktiga frågor för människor - det framgår när man är ute och
träffar folk i olika sammanhang.
Statsmakterna har utrustat polisen med särskilda befogenheter. Polisen
har getts rätt, och skyldighet, att i vissa situationer använda tvång eller
t.o.m. våld. Även på andra sätt har statsmakterna markerat att vi lägger stor
vikt vid att polisen har möjlighet att fylla sin funktion.
Vi har i dag ett väl utbyggt polisväsende, vi har en kraftfull organisation
som tillförts stora resurser, vi har en mycket väl utbildad poliskår, och vi har
resurser för en god teknisk utveckling.
Men vi befinner oss i den situationen att också polisens verksamhet måste
utvecklas ytterligare. Behovet av att effektivisera polisen och anpassa poli-
sens organisation och arbetsformer efter samhällsutvecklingen har varit väg-
ledande för de beslut om förstatligande som fattades på 60-talet och för den
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
21
|
Prot. 1990/91:11 17 oktober 1990 |
polisreform som genomfördes på 80-talet. Erfarenheterna av vad som då |
dem vidare.
|
Förnyelse inom |
Framför allt är vi nu i färd med att avveckla en del av den detaljstyrning Budgetsystemet inom polisen är så utformat att det inte svarar mot dagens Det här är bakgrunden till den proposition som vi har lagt fram, och det Ett sådant här arbete måste ske på bred front. Man kan säga att det i första Det första huvudområdet gäller det grundläggande målet för polisverk- För att klara denna inriktning av verksamheten måste vi föra bort en del |
|
22 |
En annan viktig fråga gäller polisstyrelsernas uppgifter. Det finns ett in- |
tresse av att fördjupa och utvidga de förtroendevalda ledamöternas infly-
tande. Det har också kommit till uttryck i debatten i dag. Som ett led i det
arbetet föreslår vi en ändring i polislagen som ger polismyndigheterna möj-
lighet att inrätta en eller flera polisnämnder för att under polisstyrelsen leda
polismyndigheten inom vissa delar av polisdistriktet.
Det andra huvudområdet rör strukturella och organisatoriska frågor inom
polisen. Det arbete som vi nu bedriver är inriktat på att finna former för en
ökad samverkan mellan de lokala polismyndigheterna. Vi måste också finna
metoder och former för att få till stånd en mera ändamålsenlig resursfördel-
ning mellan de 118 lokala polismyndigheterna. Det kan finnas skäl att ändra
indelningen i polisdistrikt. Behovet av förändringar bör i första hand övervä-
gas av länsstyrelserna och polisstyrelserna, och ytterst är det en sak för läns-
styrelserna att ta ställning och initiativ till de förändringar som är nödvän-
diga. Det är sedan regeringens uppgift att besluta om polisdistriktsindel-
ningen. Till de organisatoriska frågorna hör också uppgiften att bestämma
vilken organisationsform som skall gälla för polisverksamheten på regional
nivå och vilka uppgifter som de regionala polisorganen framdeles skall ha.
När det gäller detta område är vi redan i färd med utformningen av direktiv
för en utredning.
Det tredje huvudområdet för förnyelsearbetet gäller olika frågor som är
förknippade med omläggningen av budgetsystemet för polisväsendet. Det
nya budgetsystem som skall införas över hela statsförvaltningen innebär för
polisväsendets del att man kommer att få en treårig budgetcykel. Resurserna
kommer att anvisas i form av s.k. ramanslag. Till systemet skall kopplas en
ny modell för verksamhetsstyrning och resultatuppföljning. Det skall ske
den 1 juli 1992 - och gäller alltså f{.o.m. budgetåret 1992/93. Vi håller på
med det arbetet. Jag ser här en viktig koppling mellan resursstyrning via de
ekonomiska resurser man har och den större frihet som polisen bör ha när
det gäller att utforma sin egen verksamhet och att effektivt utnyttja de resur-
ser som finns i polisdistriktet.
Jag ser propositionen och behandlingen här av den som ett slags startskott
för ett mera intensivt förnyelsearbete för 90-talet. Det arbetet pågår visserli-
gen redan. Men det är ganska viktigt att man på det här sättet i Sveriges
riksdag kan ange riktlinjer och utvecklingsvägar på viktiga områden. Det är
viktigt för att vi själva skall få en grund för det vidare arbetet. Men det är
också viktigt för polisen och polisorganisationen.
Jag har haft möjlighet att träffa polischeferna på deras konferens. Jag har
förmedlat de synpunkter som finns i propositionen och redovisat våra ut-
gångspunkter. Jag tror att det har stor betydelse för deras bedömning att veta
var vi står nu och vad som är utvecklingsvägarna. Jag har också haft möjlig-
het att på Polisförbundets kongress redovisa det här arbetet. Jag tror att det
är viktigt för både polischefer och polispersonal att man på det sättet får klar-
het i frågor om var statsmakterna står och vilka regler som gäller. Men det
handlar ju också om att man får en ökad frihet och att det kommer att ställas
nya krav. De kraven innebär nya arbetssätt för polisen. Det kommer att stäl-
las krav på att polisen bättre skall kunna utnyttja de resurser som finns i dag.
Det är med stor tillfredsställelse som jag ser att det råder bred enighet i de
här frågorna i Sveriges riksdag. Det är inte i stora principfrågor som det finns
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
23
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
24
avvikande meningar. I allt väsentligt ser jag utskottets betänkande som ett
uttryck för att vi har samma uppfattning dels om polisens viktiga roll, dels
om hur man skall arbeta. En rad olika frågor har tagits upp i betänkandet.
Majoritetens talesman Lars-Erik Lövdén har dock redan gått in på dem.
Därför nöjer jag mig med att säga att jag kommer tillbaka till de frågorna i
en replik om så erfordras.
Herr talman! Det är med stor glädje som jag ser att vi nu ger riktlinjer för
90-talet beträffande polisverksamheten och att det råder stor enighet därom
i Sveriges riksdag.
Anf. 17 BRITTA BJELLE (fp) replik:
Herr talman! Det har i dag vid olika tidpunkter talats om att vi går vidare
i reformarbetet. Det är då ganska intressant att konstatera vad som sägs i
diskussionen om reformarbetet och om detta nått en nivå som innebär att
man kan gå vidare. Där säger rikspolisstyrelsen själv i sin anslagsframställ-
ning att man egentligen inte har kunnat tillgodogöra sig det reformarbetet.
Ett skäl sägs vara att myndigheternas uppmärksamhet och planeringsför-
måga i allt större utsträckning har fått ägnas åt att hantera den växande oba-
lansen med efterfrågan på polisiär service och resurser för denna. Med andra
ord har man en annan nivå att starta från än vad i varje fall regeringen kanske
ibland funderar över.
Jag lyssnade till civilministern och jag måste säga att det var ett ganska
intressant anförande. Jag noterade att han sade att regeringen nu har lagt
fram en proposition och att man skall diskutera vad polisen skall göra i fram-
tiden. Man skall också utreda hur det skall bli med avgiftsfinansieringen. Vi-
dare diskuterar man det strukturella arbetet, och för närvarande diskuteras
vilken organisationsform som skall finnas. Ytterligare ett par diskussioner
nämndes. Det jag tycker är litet säreget är att när regeringen kommer med
en proposition som heter Förnyelse inom polisen, har polispolitiken inte en
klar utformning som man kunde ha följt upp med konkreta förslag. Det hade
man förväntat sig. I stället sägs det att man skall diskutera och utreda och
sedan komma med konkreta förslag.
Anf. 18 GÖRAN ERICSSON (m) replik:
Herr talman! Det var ett stillsamt och i många stycken bra anförande som
civilministern höll i dag. Det vill jag inleda med att säga. Men det är en sak
som förbryllar mig. Det är polisens resurser. Som jag tidigare i mitt huvudan-
förande har sagt och som rikspolisstyrelsen konstaterar, befinner sig landets
polisväsende i dag, genom socialdemokraternas politik, i ett utomordentligt
allvarligt läge.
Propositionen säger på s. 19 så här:
”Polisen bör särskilt inrikta sin verksamhet på åtgärder som går ut på att
värna om människornas trygghet till liv, hälsa, integritet och personlig egen-
dom.”
Litet längre ner på sidan står det, vilket civilministern också var inne på:
”En större andel av de totala polisresurserna bör således tas i anspråk för
den preventiva verksamheten.” - En större andel.
Längst ned på sidan står det så här:
”Vad jag nu sagt innebär inte något principiellt avsteg från reglerna om att
det är en av huvuduppgifterna för polisen att utreda brott som hör under
allmänt åtal. Det är självfallet nödvändigt att tillräckliga resurser även i fort-
sättningen avdelas för denna verksamhet.”
Herr talman! Den här ekvationen går inte ihop. Man kan nämligen inte
sitta på alla stolar samtidigt. Man kan inte ha bra yttre tjänst med tillräckligt
många poliser ute på fältet, öka insatserna i brottpreventivt hänseende och
samtidigt ha lika många poliser kvar som utreder brott. Jag skulle vilja höra
litet mer om hur polisen skall klara detta. Jag skulle kunna tänka mig att de
flesta av landets polischefer hamnar i betydande bryderi när de skall försöka
knäcka den här ekvationen.
Jag vill också tacka civilministern för avviseringen om att distriktsindel-
ningen kommer att ses över. Här finns många effektivitetsvinster att hämta,
som jag sade i mitt huvudanförande. Inte minst finns det relativt stora bespa-
ringar för statskassan att göra genom en reformerad distriktsindelning.
Anf. 19 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Herr talman! Vi var överens om grundprinciperna sade civilministern. I
stort sett tycker jag att vi är det. Men vi har i våra reservationer framfört
synpunkter som utskottets talesman inte ville ta sig tid att bemöta. Det gällde
just prioritering av en utredning även av vardagsbrottslighet där ungdoms-
brottslingar är inblandade. Därför skulle jag önska att civilministern tog sig
den tiden och svarade på hur vår reservation skiljer sig från majoritetens och
regeringens syn på denna fråga. Vi ser så allvarligt på ungdomsbrottsligheten
att vi anser att snabba ingripanden måste göras. Då måste även de här brot-
ten utredas och vara ett prioriterat område. Vi är tyvärr ensamma om att se
det så.
Jag fick heller inte något svar på om administrativa tjänster skulle kunna
tillföras även de distrikt som inte har vakanta polistjänster. Mot bakgrund
av att civilministern i sitt inledningsanförande framförde att det var viktigt
att föra över icke polisiära uppgifter på andra personalkategorier, skulle det
vara viktigt med ett klargörande på den här punkten.
Tillbaka till det jag anförde i mitt inledningsanförande: Finns det planer i
regeringskansliet på förändringar i något lagutrymme, som gör det möjligt
att på ett tidigare stadium omhänderta berusade personer på allmän plats?
Anf. 20 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag fick inget svar på frågan om nödvändigheten av att vi har
polismän stationerade på flygplatser i andra länder. Jag håller med om att vi
behöver ett samarbete när det gäller narkotikabekämpning och terrorism.
Men jag har svårt att se nödvändigheten av det s.k. samarbetet beträffande
flyktingars möjligheter att ta sig till ett asylland.
Jag skulle också vilja höra litet grand om vad civilministern anser om möj-
ligheten till en ökad intagning av kvinnor till utbildningen. På den hearing vi
hade kom det upp frågor angående kvinnliga poliser. De frågorna besvara-
des litet klämkäckt av Björn Eriksson. Civilministern sade att vi nu ger möj-
ligheter för kvinnor att bli poliser. För att det skall bli fler kvinnliga poliser,
behövs det fler kvinnliga aspiranter. För att det skall bli fler kvinnliga aspi-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
25
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
26
ranter tror vi att antagningskraven och innehållet i polisutbildningen behö-
ver ses över utifrån ett kvinnligt perspektiv.
Anf. 21 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON:
Herr talman! Eftersom jag inte gjorde det i mitt inledningsanförande,
skall jag nu försöka att ta upp en del av de här frågorna och mer konkret
bemöta de frågor som nu har ställts.
Jag har litet svårt att förstå vad Britta Bjelle menar med att det är säreget
att vi inte ägnar oss åt en rad detaljer i propositionen, utan mer åt princi-
perna. Det bör vara riksdagens uppgift att diskutera principerna. Många av
dessa detaljfrågor ligger antingen på regeringen, på rikspolisstyrelsen eller
på polismyndigheterna själva. Jag tycker att det skulle vara fel om vi här
hade gett oss in på att diskutera och kräva riksdagens uppfattning i en rad
detaljfrågor och på det sättet låsa fast ting som nödvändigtvis hela tiden
måste förändras. Det skulle inte bli mycket av förnyelse om vi skulle låsa fast
allt på det sättet. Det är möjligt att jag uttryckte mig litet oklart om detta,
men nu hoppas jag att jag skapat klarhet för Britta Bjelle. Detta är ting vi
bör hålla fast vid. Det vi har önskat av justitieutskottet och riksdagen är just
en redovisning av principerna och utvecklingslinjerna för att vi senare skall
kunna arbeta vidare enligt dessa. Detta innehåller också en rad olika utred-
ningar och detaljfrågor som vi sedan skall jobba vidare med mer konkret.
Göran Ericsson säger att han är förbryllad över att polisens resurser skulle
användas mer för preventiv verksamhet. Det går inte ihop med att man
måste utreda brott. Ingbritt Irhammar är inne på en liknande frågeställning
med sin fråga huruvida man skall utreda vardagsbrottslighet eller inte. Jag
tycker att det är ett felaktigt synsätt om man tror att man genom att angripa
alla detaljer skall kunna komma åt det som är det stora problemet, nämligen
att vi har fått en mycket kraftig ökning av den s.k. vardagsbrottsligheten,
stölder och liknande.
Rikspolisstyrelsen framhåller i sina utredningar och manifest, som har va-
rit utomordentliga - och även jag säger det - att det effektivaste sättet att
bearbeta denna brottslighet, att komma bort från den eller att minska effek-
terna av den är att arbeta mer förebyggande, att gå igenom och se hur
mycket av denna brottslighet som beror på ungdomsgäng som växer fram,
på yrkesmässig brottslighet och på narkotikamissbruk. Vi vet numera att en
väldigt stor del av det vi kallar vardagsbrottslighet just har samband med
detta. Då skall man inte förlora sig i varje enskild detalj, i varje enstaka
brott, och lägga ned all sin kraft på det, utan man skall se mönstret. Det är
det som många polisdistrikt har lyckats med och visat att de kan nå resultat.
Polisen kan komma åt och nysta upp kanske 600, 700, ibland 800 brott, när
man har kommit åt en del av kedjorna.
Jag tycker att man bör se det som ett mönster om polisen förmår att ägna
sig mer åt förebyggande verksamhet. Med det menar jag även sådana insat-
ser som allmänt har att göra med ungdomspolitiken såsom samarbete med
sociala myndigheter, skola etc. Då kan man nå mycket bättre resultat än om
man bara sitter alldeles för sig själv och utreder de brott som har begåtts.
Jag tror att Göran Ericsson och jag har samma uppfattning när det gäller
distriktsindelningen. Vad jag möjligen kunde tillfoga är att jag menar att här
måste länsstyrelsen spela en stor roll. Jag tror inte att det blir hanterligt om
man börjar säga att vi nu skall lägga ned det och det polisdistriktet. Däremot
kan väldigt mycket göras genom ett samarbete mellan olika polisdistrikt.
Samtidigt kanske några av de polisdistrikt vi har i dag måste försvinna. Men
jag tror inte att vi skall bygga upp någon sorts militär organisation för poli-
sen, vilket jag uppfattade att det finns tankar på.
Ingbritt Irhammar frågade också om administrativa tjänster. Jag såg det
som viktigt att markera att den organisation som finns, där varje disktrikt
har ett antal polistjänster, i stället skall få förfoga över resurserna och kunna
använda andra resurser som finns tillgängliga - i första hand administrativ
personal. Om resurserna hade delats ut till andra polisdistrikt, tror jag att vi
hade fått en mycket stark reaktion och att man hade sagt att det är där man
har vakanserna när det gäller poliser som resurserna måste fyllas på i första
hand. Jag kan ju säga att när man ser på polisverksamheten i dag, framför
allt i Stockholms län där de flesta vakanserna finns, är det också påfallande
vilken förstärkning som skett genom att den administrativa personalen där
har kunnat fyllas på och att vi därigenom har kunnat öka polisinsatserna där
avgången varit störst. Mitt svar till Ingbritt Irhammar är att jag tycker att det
är rimligt att resurserna skall sättas in där polisen har vakanser.
Om vi hade sett detta i pengar, vilket är det nya system som jag ser framför
mig, hade de fått behålla pengarna för den organisation som finns formad
och använda dem för nya resursinsatser. Jag vill inte så nära inpå en förestå-
ende förändring av budgetarbetet bryta principen genom att dela ut pengar
mer allmänt.
Berith Eriksson har tagit upp frågorna om kvinnorna, utbildningen och
utländsk stationering. När det gäller kvinnorna och utbildningen tycker jag
inte att det finns anledning till någon pessimism. Utvecklingen är enorm
både när det gäller antalet sökande till polishögskolan och när det gäller in-
tagningen. Vi står nog utan konkurrens bland polisorganisationer när det
gäller att ta in kvinnliga poliser. Man kan se att det nu gradvis blir fler kvinn-
liga poliser i landet. Det tror jag är mycket bra. Jag tror också att det fram-
kom vid hearingen att det finns arbetsuppgifter som är särskilt lämpade för
kvinnor, eller rättare sagt, det är lättare för kvinnliga poliser att hantera en
del av brottsligheten; naturligtvis våldsbrott med kvinnor inblandade t.ex.
våldtäkt men också annan brottslighet. Enligt alla omdömen hävdar sig de
kvinnliga poliserna oerhört väl i jämförelsen med sina manliga kamrater. Jag
kan inte se att det numera finns några motsättningar mellan manliga och
kvinnliga poliser när det gäller hur man fungerar i polisdistriktet.
Så till frågan som rör vårt internationella samarbete. Med detta vänder jag
mig även till Carl Frick. Jag tror att det är oerhört betydelsefullt att vi har
ett utvecklat samarbete. Vi har sedan lång tid tillbaka ett system, där vi till-
sammans med de nordiska länderna försöker finna och kartlägga vägarna
framför allt när det gäller narkotikahandeln. Det har varit en stor fördel för
Sverige att vi haft det systemet. I det sammanhanget har vi haft poliser statio-
nerade utomlands och det har fungerat utmärkt. Vi bygger nu ut det syste-
met till att omfatta även Ungern och Polen. Jag tror också att det samarbete
som vi är med om att ta del av i TREVI har stor betydelse för att vi bättre
skall kunna följa den terrorism och den narkotikahantering och organiserade
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
27
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
brottslighet som finns. Inte minst med tanke på vad som händer med grän-
serna i Europa framöver måste vi arbeta mycket med detta.
Sedan vänder jag mig till Berith Eriksson. De personer som finns statione-
rade utomlands är ute för att biträda de svenska utlandsmyndigheterna när
det gäller hanteringen av frågor som rör asylinvandringen till Sverige. De
finns där för att bl.a. klara ut vad som krävs för att få asyl i Sverige och fun-
gera som rådgivare. Det är en förstärkning av de svenska utlandsmyndighe-
terna som jag tror är effektiv om vi skall kunna behålla och få en invandring
sådan den skall vara enligt reglerna i Sverige.
Anf. 22 BRITTA BJELLE (fp) replik:
Herr talman! Civilministern säger att han inte förstår vad jag menar när
jag talar om diskussioner. Då kan jag tala om vad jag menar. När man kom-
mer till riksdagen med en proposition, där man säger att man skall utreda
fråga efter fråga, tycker jag att det hade varit ganska naturligt om man hade
utrett flera av de frågorna först och därmed i propositionen kunnat redovisa
vad utredningen kom fram till, och på så sätt ge ett underlag som kanske
hade varit något klarare som underlag för diskussionen i dag.
När det gäller polisens arbete tycker jag att det finns områden som man
inte har diskuterat så mycket i utredningen som jag hade önskat. Vi vet att
det i dag finns mängder av människor, framför allt äldre människor, som inte
törs gå ut. De tror att det förekommer mer brottslighet i Sverige än vad det
faktiskt gör. De tror att de skall skadas om de åker tunnelbana. Det är då
polisens skyldighet att med hjälp av civilministern och andra dra upp sådana
riktlinjer för arbetet att tryggheten återställs för de människor som frivilligt
stannar inne därför att de inte törs gå ut.
Jag tycker att man i den här propositionen mer borde ha diskuterat kvar-
terspolisverksamheten. Man borde ha diskuterat mer om var polisens arbete
kunde överföras till andra myndigheter och vad som mer konkret borde gö-
ras åt det. Man borde också ha tagit upp mer av polisens yttre arbete kontra
det inre arbetet. Det finns ju undersökningar som tyder på att där polisens
resurser tryter förändras knappast det inre arbetet. Däremot drar man in på
det yttre arbetet, vilket ju är det som återspeglar ett slags trygghet för männi-
skor på stan. Jag tycker att polisen borde vara mer synlig än i dag.
Jag återgår till vårt förslag om hur den regionala indelningen borde vara.
Jag förstår att vi valde ett olyckligt exempel. Eftersom jag nu försöker tala
om hur rikspolisstyrelsen har det, vill man använda sådana uttryck som mili-
tär verksamhet för att återspegla att vi folkpartister skulle ha någon slags
militant syn på hur vi tycker att polisen skall vara. Det är tredje eller fjärde
gången jag säger att den verksamhet vi vill ha inte innebär större regioner.
Jag kanske kan få läsa innantill eftersom det tydligen är så svårt att förstå.
Vi har skrivit i vår motion att man skulle kunna tänka sig en organisation
med något som påminner om en sammanhållande ÖB och med få men starka
och självbeslutande regionala chefer. Jag vet inte hur någon annan tolkar
det, men det står: starka och självbeslutande regionala chefer. Det enda vi
menar är att regionerna måste bli större. Det vore intressant att få höra om
civilministern har någon uppfattning på det området. Jag drog slutsatsen att
28
man kanske måste ändra på polisdistrikten, men frågan är hur den regionala
indelningen skall se ut. Skall det finnas län i framtiden?
Anf. 23 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag hänvisar till de debattregler som gäller. Den medgivna repliktiden är
för länge sedan överskriden.
Anf. 24 GÖRAN ERICSSON (m) replik:
Fru talman! Jag förlorar mig inte i detaljer när jag tar upp resurserna till
diskussion.
Först har ni socialdemokrater sett till att antalet poliser i landet har mins-
kat, så att rikspolisstyrelsen bedömer läget som allvarligt. Det är det ena.
Sedan skriver föredragande statsrådet, som ju också sitter här i kamma-
ren, i propositionen att man skall ha en ordningspolis som skall försvara
människor till liv, hälsa och egendom. Allt detta är vi överens om. I samma
proposition säger också statsrådet att vi även i fortsättningen skall ha en god
utredningsresurs när det gäller brott som hör under allmänt åtal. Därefter
skriver statsrådet: En större andel av de totala polisresurserna bör således
tas i anspråk för den preventiva verksamheten.
Då säger jag att den ekvationen inte går ihop, varpå statsrådet säger att
jag förlorar mig i detaljer. Det gör jag visst inte! Det är nämligen så, att om
man i propositionen skriver att någonting skall prioriteras, bör också resur-
ser anvisas. Jag kan ge ett exempel. Till Stockholm kommer ca 20 000 båtre-
senärer varje dygn - med Finlandsfärjor, färjor från Sovjet osv. I Stockholms
polisdistrikt finns det en person som skall sköta detta. Kom inte och säg att
inte saker och ting har en effekt på verksamheten! Någonstans i organisatio-
nen blir det kaos och elände. Jag frågade hur landets polischefer skall göra
när de skall försöka lösa ekvationen. Det kunde, fru talman, vara bra om vi
fick antecknat till kammarens protokoll hur statsrådet, som är ansvarig för
polisverksamheten, anser att ekvationen skall lösas.
Anf. 25 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att säga att det finns mycket som vi är över-
ens om - jag håller med civilministern om det. Vi är överens om att det be-
hövs administrativ personal i polisdistrikten, om att de distrikt som saknar
poliser i första hand bör få en förstärkning och om att man skall föra bort
icke-polisiära uppgifter till andra personalkategorier.
Men det finns områden där våra åsikter inte överensstämmer. Vi inom
centern vill att även de distrikt som inte har vakanser skall få administrativa
tjänster, eftersom enligt vår åsikt även dessa distrikt har ett behov. Egentli-
gen säger civilministern detsamma när han framhåller att icke-polisiära upp-
gifter bör föras bort. Det är det där som jag inte får att gå ihop.
Vi är också överens om att ungdomskriminalitet skall bekämpas genom
förebyggande arbete. Enligt vår åsikt når man mycket långt på den vägen
och därför vill vi satsa mera på detta område. Vidare är vi överens om att
prioritera spaning och utredning när det gäller narkotikabrottslighet och
våldsbrottslighet, liksom också beträffande ekonomisk brottslighet. Men vi
är inte överens om att det även gäller att prioritera utredning av ungdoms-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
29
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
30
brottsligheten. Vi betonar detta så mycket mot bakgrund av att ungdomar
står för så många brott. Därför måste brotten utredas snabbt och konse-
kvent. Och åtgärder måste sättas in. Även utredning måste vara ett priorite-
rat område så länge som ungdomar svarar för en så stor del av brotten i dag.
Tyvärr räcker det inte med förebyggande åtgärder. Med dem uppnår vi bara
en halvering, och då kvarstår en oändlig mängd brott som ungdomar står för.
Min sista punkt: Eftersom berusade personer svarar för så mycket bråk på
allmän plats - missbruk ligger bakom så mycket av våld och misshandel -
tycker vi att man inte tillräckligt snabbt kan ingripa mot berusade personer.
Denna inställning har vi fått förankrad vid de polisdistrikt som vi har besökt.
Därför behövs det en skärpning på detta område. Här har jag alltså inte fått
några förtydliganden av statsrådet.
Anf. 26 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Civilministern säger att de här polismännen finns för att bi-
träda svensk beskickning i länderna i fråga, men i propositionen står det att
svenska polismän sedan början av 1986 finns stationerade vid Köpenhamns
flygplats. Det var också där som jag träffade en polisman. Man kan läsa att
uppgiften är att biträda den danska polisen i fråga om resandet i Sverige. När
jag personligen upplevde det där var mannen i fråga ensam. Man kan också
läsa att poliserna finns vid de internationella flygplatserna Amsterdam, Da-
maskus, Dubai, Frankfurt och Teheran. Jag ifrågasätter om det verkligen
skall finnas svenska polismän på internationella flygplatser. Vilken uppgift
har de? Skall poliserna hindra att människor tar sig till svensk gräns om de
saknar pass och visum? Kommer någon till svensk gräns kan vederbörande
enligt svensk lag få sin sak prövad, även om pass och visum saknas eller om
det bara finns falska handlingar. Här skulle det alltså kunna röra sig om ett
sätt att kringgå Genévekonventionen.
Jag har lyssnat på debatten om resursbrist och prioriteringar. Det känns
mycket bra att civilministern poängterar det brottsförebyggande arbetet.
Sverige är ju ett litet land och har därför inte råd att splittra resurserna på
olika specialgrenar. Vänsterpartiet gick emot skapandet av en specialstyrka,
eftersom vi inte ansåg att vi har den typ av brott här i landet som kräver en
specialstyrka. I likhet med Lars-Erik Lövdén anser vi att vi behöver en all-
round-polis och inte någon specialstyrka. Resurserna hade vi kunnat an-
vända för t.ex. det brottsförebyggande arbetet.
Anf. 27 CARL FRICK (mp) replik:
Fru talman! Det är helt uppenbart att vi är överens om att vi måste ha ett
internationellt polissamarbete, eftersom brottsligheten är gränsöverskri-
dande. Därför tycker vi inom vårt parti att det är mycket viktigt att rege-
ringen faktiskt ordentligt redogör för hur TREVI-samarbetet ser ut. Det är
ändå utrikespolitiska konsekvenser som behandlas i en regeringspromemo-
ria om de här frågorna. Det kan väl inte vara så svårt att redogöra för hur
regeringen ser på det här arbetet, tala om vilka målen är och hur man ser på
arbetet med tanke på framtiden.
Till sist vill jag ansluta mig till de synpunkter som Berith Eriksson anlagt
på poliserna vid de olika flygplatserna. Det är oroväckande att man så att
säga flyttar gränsen så många mil bort från Sverige, så att flyktingar och asyl-
sökande inte kan få den korrekta behandling som vi brukar vara vana vid.
Anf. 28 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON:
Fru talman! Får jag först säga att det är polisen som har hand om asylsö-
kande som kommer direkt till Sverige. Hade en annan organisation hand om
saken, funnes det inget som helst intresse för polisen att sköta den uppgiften,
som normalt är en uppgift för utlandsstationerade, dvs. för de personer som
arbetar vid de svenska ambassaderna. Nu är det polisen som besitter kun-
skap och handhar denna sak. Det utförs inga polisoperativa uppgifter i den
funktionen, utan man ger de råd som finns att ge beträffande asylrätt.
Till Britta Bjelle: Det är kanske jag som har svårt att fatta, men jag tycker
att det den här gången är lika svårt att riktigt förstå Britta Bjelle. Vi kom
både för tidigt och hade för många synpunkter på olika saker när det gäller
propositionen. Vidare menar Britta Bjelle att vi inte har gått in på en rad
frågor som hon räknade upp och där det kan finnas ytterligare synpunkter.
Jag har massor av synpunkter utöver dem som finns i propositionen, men
man bör ju sortera fram, Britta Bjelle, vad som är de större frågorna, vad
som är riktlinjer och vad som är ting som vi kan hantera i regeringskansliet
och i polisverksamheten som sådan och vad vi kan diskutera så att säga mera
öppet.
Jag är utomordentligt intresserad av att kvarterspolisen både byggs ut och
fås att fungera inom ramen för det polisarbete som finns. Det är bara det att
här har vi uttalat oss massor av gånger, och det finns inte så mycket mer att
säga än vad vi har sagt i propositionen. Vi har tagit upp det också, minsann.
När det gäller den regionala indelningen gör Britta Bjelle det bara värre,
tycker jag, genom att hålla på och diskutera den fram och tillbaka. Det ver-
kar som om det finns en klyfta mellan det sätt att se som Britta Bjelle har,
nämligen att här skall det finnas en stark central organisation som kan ta
över polisuppgifterna, och principen att vi skall ha många lokala polisdistrikt
som handhar de operativa uppgifterna.
Min uppfattning är att vi har en organisation i länsstyrelsen som vi bör
hålla fast vid men att det har visat sig att länspolismästarfunktionen är den
som vi bör bygga på. Då får man så att säga en sådan auktoritet hos det
största polisdistriktet att man kan göra de omdisponeringar som krävs av po-
lisresursernas lokalisering i distrikten, både i särskilda lägen och mera per-
manent.
När man har fått till stånd ett samspel mellan poliserna ute på fältet, ord-
ningspolisen och kriminalpoliserna som utreder serierna av vardagsbrott,
och ungdomsinsatserna - föreningsliv och socialtjänst som fungerar - har
man kunnat bryta brottskurvan och åstadkomma en minskning av ungdoms-
kriminaliteten. Jag tycker att man skall ta lärdom av detta, nämligen att det
är effektiv brottsbekämpning att jobba förebyggande, särskilt när det gäller
ungdomsbrottsligheten och när det gäller den typ av brottslighet som är en
effekt av bl.a. narkotikamissbruk.
Fru talman! Låt mig sluta med att säga att jag är glad att vi med propositio-
nen och utskottets betänkande har kunnat lägga en plattform för polisarbe-
tet och arbetet inom kriminalpolitiken under 90-talet. Det visar, som jag
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
31
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
32
sade, att det finns en stor samstämmighet när det gäller hur utvecklingen
skall gå vidare. Det tror jag är av stor betydelse för alla poliser och för de
polisledningar som nu skall ta initiativ till och utnyttja de möjligheter som
finns att med de resurser som vi har få polisarbetet att bli ännu effektivare.
Därför tycker jag att det har varit en viktig positionsbestämning det som nu
har gjorts i form av den här princippropositionen.
Förste vice talmannen anmälde att Britta Bjelle, Ingbritt Irhammar,
Berith Eriksson och Göran Ericsson anhållit att till protokollet få antecknat
att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 29 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Det gläder mig och säkert många andra också att vår civilmi-
nister, tillika polisminister, är här. Det är i och för sig som det bör vara. Jag
hoppas att han inte går nu, innan han får ytterligare några ord med på vägen
och möjlighet att besvara ett par väldigt enkla frågor.
Det handlar om ett par motionsyrkanden som har rubriken ”Seniorpoli-
ser”. Det finns en enkel utgångspunkt för dessa motionsyrkanden, nämligen
att det dess värre råder brist på poliser. Vi vet alla att det är en stor polisbrist,
samtidigt som friska och krya polismän går i pension och gärna vill fortsätta
att engagera sig i det yrke de har och med den erfarenhet och den klokskap
som de besitter.
För att regeringskansliet skall få möjlighet att särskilt läsa de här motio-
nerna - de är båda från moderat håll - ber jag att civildepartementets före-
trädare noterar motionsnumren, som är 1989/90:Ju209 och 1989/90:Ju826.
Den sistnämnda är en moderat kommittémotion.
Motionerna refereras på s. 27 i det betänkande som nu föreligger,
1990/91 :JuUl. Jag är glad över den rubricering som utskottets kansli har
gjort. Under mellanrubriken ”Seniorpoliser” står det: ”1 två motioner---
förordas att den resurs som pensionerade polismän utgör bör tas till vara i
polisens arbete.”
I betänkandet redovisas det faktum att polisfackets ledning med ordföran-
den i spetsen liksom företrädare för rikspolisstyrelsen har besökt justitieut-
skottet och fått tillfälle att dels lyssna på oss, dels ge sina synpunkter. Emel-
lertid - det står i betänkandet - hade man från polisfackets sida en viss skep-
sis gentemot förslaget om att sätta det i system som vi föreslår, nämligen att
pensionerade poliser får gå in i arbetet i större eller mindre utsträckning och
framför allt ägna sig åt brottsoffer.
Jag vill särskilt erinra om att det föreligger en total enighet i riksdagen -
åtminstone har det hittills varit så - beträffande behovet av, nödvändigheten
av rent av, att brottsoffren får en central plats. Man är t.o.m. överens om att
man tidigare har glömt bort dem. Intresset har varit koncentrerat till för-
övarna av brott och förvisso naturligtvis påföljderna. Men den gamla kvin-
nan som har blivit rånad, kanske nedslagen, vem har ägnat sig åt henne från
polisens och samhällets sida? Möjligen sjukhuset, om det har blivit så illa.
Från polisens sida har man kunnat konstatera att bristen på polispersonal
är så stor att man inte har klarat av det. Nå, då är det väl väldigt logiskt att
ta vara på de polismän som går i pension men ändå vill fortsätta på deltid
med sitt yrke. Jag är uppriktigt förvånad över att man från polisfackets sida
inte bejakar detta.
Utskottet uttalar emellertid, ganska så positivt, att det inte bör vara ute-
slutet att en polismyndighet i vissa sammanhang använder pensionerade po-
lismän och att det också har förekommit i polisens arbete med asylärenden.
En sådan ordning förutsätter emellertid, som nyss har nämnts, att konse-
kvenserna i olika hänseenden noga övervägs. Något särskilt uttalande från
riksdagens sida vill utskottets majoritet dock inte göra.
Det vore bra om civilminister Bengt K Å Johansson tillsammans med
medarbetare i departementet ville fundera över möjligheterna att närmare
penetrera behovet av ytterligare resurser på olika områden, speciellt vad gäl-
ler brottsoffren. Jag tror att civilministern, tillika polisminister, om han hade
velat stanna kvar i kammaren hade kunnat göra samma konstateranden som
jag nyss har gjort, nämligen att man här inte har genomfört det som riksda-
gen är överens om och att orsaken till detta är - förlåt, fru talman, för att jag
upprepar det - att det är en sådan brist på personella resurser inom polisen.
Det finns också anledning att använda de äldre polismännen, som jag vill
föreslå att man kallar seniorpoliser, vid utbildning av polisaspiranter. Med
sin erfarenhet och klokskap skulle de kunna bibringa den nya generationen
av poliskvinnor och polismän mycket. Men inte heller det tycks utskottet
vilja närmare fundera över. Jag är dock ganska övertygad om att ett system
med seniorpoliser kommer att vara högsta visdom om ett, två eller tre år. Vi
kommer då att ha förstått att vi måste lösa en del av polisbristen på det viset.
Att det föreligger en brist behöver ju inte diskuteras.
Eftersom jag inte har antecknat mig för mer än fem minuters taletid,
måste jag sluta nu. Självfallet, fru talman, står jag bakom samtliga de reser-
vationer som moderata företrädare, däribland jag, har tecknat sig för. Med
hänvisning till reglerna för begränsning av antalet voteringar här i kammaren
yrkar jag inte heller bifall till den sist nämnda reservationen. Beträffande två
andra reservationer kommer vi dock att begära votering.
Anf. 30 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Efter att ha lyssnat till hela denna debatt tycker jag att det
finns anledning att begära ordet i anslutning till en motion som jag har väckt
i detta ärende. Det är två punkter som jag vill ta upp.
Prioriteringen av brottsbekämpningen är nödvändig om man skall nå
bättre resultat, ja, över huvud taget några resultat i brottsbeivrandet. De tre
prioriterade områdena, ekobrotten, våldsbrotten och narkotikabrottslighe-
ten, har ju belysts här i debatten. Anmärkningsvärt är att rikspolisstyrelsen
nyligen utan riksdagsbeslut bestämt sig för fyra prioriterade områden, näm-
ligen ungdomsbrott, narkotikabrott, yrkesbrott och brottsförebyggande
verksamhet. Den brottsförebyggande verksamheten ligger här litet vid sidan
om, även om jag vill instämma i vad statsrådet har sagt i dag om att den verk-
samheten är den viktigaste. Jag vill dock i det sammanhanget anmärka att
Sverige inte ligger särskilt väl framme när det gäller den brottsförebyggande
verksamheten. Det finns andra länder i Västeuropa som gör mycket mer på
det området.
Dess värre har insatserna vid bekämpande av ekobrottsligheten sackat ef-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
3 Riksdagens protokoll 1990191:11
|
Prot. 1990/91:11 17 oktober 1990 |
ter. Andelen poliser som är verksamma inom ekorotlarna är bara omkring |
senare två brottsområdena får fortfarande en ökande andel medan den mins-
|
Förnyelse inom |
kar för ekobrotten. Det finns statistik som visar att antalet poliser som arbetade med Det är framför allt åklagarna men även polisens ekorotlar som är mycket Det är nödvändigt att skärpa kampen mot ekobrottsligheten, framför allt Då det gäller våldsbrottsligheten behöver den med främlingsfientlig och Jag skall återkomma på de här punkterna. Jag kommer fortsättningsvis att Överläggningen var härmed avslutad. Beslut Mom. 1 (medborgarinflytande) Utskottets hemställan bifölls med 246 röster mot 60 för reservation 1 av |
34
Mom. 4 (inriktningen av polisens arbete)
Först biträddes reservation 3 av Jerry Martinger m.fl. med 61 röster mot
35 för reservation 4 av Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson. 209 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 211 röster mot 61 för reserva-
tion 3 av Jerry Martinger m.fl. 34 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 7 (bättre helhetssyn m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 264 röster mot 39 för reservation 7 av
Britta Bjelle och Lars Sundin. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 14 (internationellt samarbete)
Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 35 för utskottets hemstäl-
lan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motion 1989/90:Ju232
av Inger Schörling m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 21 (jämställdhetsfrågor m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 16 av Berith Eriks-
son - bifölls med acklamation.
Mom. 24 (samordning med annan utbildning)
Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot 18 för reservation 18 av
Berith Eriksson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Ewy Möller (m) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats som
frånvarande.
Mom. 27 (trafikövervakning)
Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 37 för reservation 21 av
Britta Bjelle och Lars Sundin.
Mom. 34 (vissa frågor om polisregister m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 202 röster mot 103 för reservation 24 av
Britta Bjelle m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Förste vice talmannen meddelade att lagutskottets betänkanden LU1,
LU2, LU3 och LU4 samt trafikutskottets betänkanden TU3, TUI och TU2
skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förnyelse inom
polisen
35
|
Prot. 1990/91:11 17 oktober 1990 |
5 § Konsumentkreditfrågor |
|
Konsument- |
Föredrogs lagutskottets betänkande Anf. 31 ELISABET FRANZÉN (mp): Fru talman! Det här betänkandet behandlar en rad motioner som väckts i att långivare skall åläggas ansvaret för en del av beviljade lån om låntaga- att hindra att lån utan säkerhet genom lånesumman utgör en alltför stor att kontantkunder inte får missgynnas i förhållande till kontokortskunder, att sätta stopp för otillbörlig marknadsföring av olika slags kreditköp och att säkra en tillräckligt lång förfallotid för fakturor till konsumenter och att skydda den enskilde genom att låta postens eller bankens datumstäm- att låta utreda och införa en högsta effektiv totalränta vid konsumenters Antalet motioner visar att erfarenheterna på det här området är dåliga och Kontokorts- och kreditköp, låneköp och allt vad de heter marknadsförs När det gäller t.ex. betalningar via bank- och postgiro har utvecklingen Det pågår emellertid utredningar och arbeten. Insolvensutredningen har |
|
36 |
i dagarna kommit med ett delbetänkande, där utredningen föreslår en skuld- |
saneringslag efter dansk modell. Justitiedepartementet arbetar med förslag
till konsumentskydd vid elektroniska betalningsformer, och det pågår en lea-
singutredning.
Det är svårt att rätt överblicka dels den verklighet som råder, och dels vad
de utredningar som är aktuella faktiskt kommer att utreda. Miljöpartiet an-
ser att några av motionskraven är berättigade och bra men inte tillräckligt
väl uppmärksammade i de arbeten som pågår.
I reservation 1, med rubriken Konsumentkrediter, vill vi ge regeringen till
känna att möjligheten att betala kontant måste finnas kvar. Den är viktig,
särskilt för den som av någon anledning måste låta andra handla åt sig. Ut-
vecklingen mot elektroniska betalningsmedel får heller inte innebära att
konsumenter som betalar kontant missgynnas när det gäller t.ex. extraerbju-
danden och rabatter.
Vi vill också utreda en övre tillåten gräns för effektiv ränta för konsu-
mentkrediter. Det skulle ge konsumenten ett skydd och dessutom leda till
en effektivare konkurrens på lånemarknaden.
I reservation 2, Betalningsvillkor m.m., vill vi tillkännage att den dag som
en konsument betalar sin skuld på bank eller post skall betraktas som betal-
ningsdag. Jordabalkens regler om hyresbetalning kan vara ett mönster för
hur det kan göras.
Vi vill också ändra bestämmelserna så att borgenären inte längre kan av-
tala bort den regel i skuldebrevslagen som säger att om en fordran förfaller
på en bankfri dag, så kan gäldenären vänta med att betala till första bankdag.
Det ger konsumenten en bättre möjlighet att få in sin betalning i tid.
Anf. 32 BENGT KRONBLAD (s):
Fru talman! I lagutskottets betänkande 1990/91:1 behandlas konsument-
kreditfrågor. Utskottet har avstyrkt samtliga de motionsyrkanden som fram-
förts. Miljöpartiet har reserverat sig kring frågorna om konsumentkrediter
samt betalningsvillkor.
Utskottet erinrar om att riksdagen under de senaste två åren har behand-
lat flera motioner med önskemål om olika åtgärder för att förebygga skuld-
problem för konsumenter och för att förbättra konsumentskyddet på kredit-
marknaden. Utskottet har därvid framhållit att utvecklingen på konsu-
mentkreditområdet har ingivit oro, bl.a. på grund av den ökade skuldsätt-
ningen, vilken har medfört såväl ekonomiska som sociala problem för många
hushåll. Utskottet har därför ansett det nödvändigt att snarast vidta åtgärder
för att komma till rätta med de förhållanden som råder på kreditmarknaden.
Utskottet har alltjämt samma uppfattning, och enligt utskottets mening är
det också angeläget att man försöker motverka att de skyddsregler som ställs
upp i konsumentkreditlagen kringgås genom nya former av affärstransaktio-
ner mellan näringsidkare och konsumenter.
Som påpekas i motionen L707 är det vidare viktigt att utvecklingen när
det gäller kontokort och andra betalningssystem inte leder till att konsumen-
terna i framtiden berövas möjligheter till en kontant betalning.
Från statsmakternas sida har åtskilliga initiativ tagits i syfte att lösa proble-
men med konsumentkrediterna. Utskottet vill härvidlag peka på att rege-
ringen efter en begäran av riksdagen har tillkallat insolvensutredningen.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Konsument-
kreditfrågor
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Konsument-
kreditfrågor
Denna har till uppgift att lägga fram förslag till bl.a. ett skuldsaneringsinsti-
tut, som skall göra det möjligt för fysiska personer att under vissa bestämda
förutsättningar bli av med sina skulder eller en del av dem. Utredningen har
under hösten 1990 avlämnat ett betänkande i frågan.
Vidare har det införts krav på att finansieringsverksamhet som riktas mot
just konsumenter eller som ägs av bank får bedrivas endast efter erhållande
av ett särskilt tillstånd.
Den 1 juli 1988 tillkallade regeringen även en skuldkommitté med uppgift
att bl.a. föreslå åtgärder i syfte att begränsa hushållens skuldsättning och så
långt som möjligt undanröja de sociala skadeverkningar som skuldsättning i
vissa fall medför. Kommittén avlämnade i december 1988 betänkandet Hus-
hållens skuldsättning, vari framlades flera förslag i syfte att bl.a. förebygga
skuldproblem för just hushållen. Enligt skuldkommittén var en förbättring
av kreditinstitutens kreditprövning gentemot konsumenterna den mest an-
gelägna åtgärden. Kommittén föreslog också flera åtgärder med just detta
syfte.
I detta betänkande förordas också att hushållen skall ges rätt att inom en
månad utan särskild kostnad få ångra ett lån som har tagits. Vidare föreslås
ett förbud mot att ansökningshandlingar bifogas direktreklamen för kredit.
För att säkerställa en noggrann kreditprövning föreslog kommittén att
kreditinstitutets möjligheter att erhålla samhällets eller inkassoföretagens
hjälp att driva in fordringar från privatpersoner också skulle begränsas.
Fru talman! Beträffande betalningsvillkoren gäller för fordringar som
skall betalas på en i förväg bestämd förfallodag att dröjsmålsränta utgår från
förfallodagen. Är förfallodagen inte bestämd, börjar dröjsmålsränta inte att
utgå förrän efter det att 30 dagar har gått sedan borgenären sände räkningen
till gäldenären eller på annat sätt framställde krav om betalning.
Beträffande rätten att få betala räkningar som förfaller på bankfri dag un-
der nästföljande bankdag, vill utskottet framhålla att detta torde bygga på
en missuppfattning om innebörden i den gällande rätten. I de fall skuldbre-
vet skall betalas en dag när bankerna är stängda gäller enligt 5 § Skuldbrevs-
lagen att betalningstiden förskjuts till påföljande vardag. Bestämmelsen till-
lämpas analogt också när det gäller andra fordringar. Gällande ordning inne-
bär således att gäldenären utan risk för dröjsmålsränta kan vänta med att
fullfölja och fullgöra sin betalning till första vardagen efter den bankfria da-
gen.
Förhållandena blir emellertid annorlunda om borgenären och gäldenären
genom avtal har kommit överens om att en fordran, om den förfaller på en
bankfri dag, i stället skall betalas en eller flera dagar i förväg.
Fru talman! Med hänvisning till vad jag här framfört yrkar jag bifall till
utskottets hemställan samt avslag på reservationerna.
Anf. 33 ELISABET FRANZÉN (mp):
Fru talman! Jag vill bara påpeka för Bengt Kronblad att jag både i reserva-
tionen och i mitt anförande när det gäller betalning efter bankfri dag talade
om möjligheten att avtala bort detta. Vad vi vill är alltså att ta bort denna
möjlighet att avtala bort rätten att betala första bankfria dag.
38
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91 :LU2 Aktiebolagsrättsliga frågor.
Anf. 34 MARTIN OLSSON (c):
Fru talman! För centerpartiet är det väsentligt att motverka en konkur-
rensbegränsande ägarkoncentration i näringslivet. Därför väckte vi under
årets allmänna motionstid en partimotion, i vilken vi lade fram ett flertal för-
slag som syftar till att slå vakt om de mindre och medelstora företagen.
Ett av dessa yrkanden behandlas i det nu aktuella betänkandet från lagut-
skottet. Det gäller rätt för företag som hotas av uppköp att under en begrän-
sad tid förvärva egna aktier. Vi nämner att denna rätt särskilt behövs för
företag med en begränsad ägarkrets. I motionen begär vi att en utredning
tillsätts med uppgift att framlägga förslag. En sådan rätt finns i USA och i
flera EG-länder, bl.a. Storbritannien och Danmark.
Som framgår av reservation nr 2 som fogats till utskottsbetänkandet har vi
båda centerpartister blivit ensamma i lagutskottet om att stödja motionskra-
vet. Men desto större är stödet utanför riksdagen för vårt krav. Lagutskottet
har låtit remissbehandla detta motionskrav, och nästan samtliga remiss-
instanser tillstyrker.
Jag vill nämna att bankinspektionen anser att frågan är både intressant och
aktuell och tillstyrker förslaget. Stockholms fondbörs anser att förslaget bör
prövas förutsättningslöst. Industriförbundet påpekar att man i en framställ-
ning till justitiedepartementet har framfört dessa synpunkter. Svenska Bank-
föreningen framhåller motsvarande, och man har även därifrån skrivit till
justitiedepartementet. Småföretagens riksorganisation tillstyrker kravet på
en utredning och hänvisar bl.a. till behovet av att förse företagen med riskka-
pital. Även Aktiefrämjandet stöder motionsförslaget. Sveriges aktiespara-
res riksförbund stöder också förslaget och framhåller att frågan bör utredas
förutsättningslöst. Föreningen auktoriserade revisorer anför att de skäl som
tidigare utgjort grund för förbud mot förvärv av egna aktier fortfarande äger
giltighet men att kapitalmarknadens internationalisering kan göra det berät-
tigat att utreda problemen och ta till vara de erfarenheter man har i de länder
som tillåter sådana köp.
Min redovisning av remissinstansernas ställningstaganden visar att det
finns ett synnerligen starkt stöd för motionen. Mot den bakgrunden är det
anmärkningsvärt att det endast är vi två centerpartister i utskottet som vill
arbeta för reformen.
Majoriteten hänvisar dels till ägarutredningen, som inte föreslagit en rätt
till förvärv av egna aktier, dels till direktiven för översyn av aktiebolagsla-
gen, vilka inte heller tar upp frågan om förvärv av egna aktier. Det är an-
märkningsvärda avslagsmotiveringar om man över huvud taget vill få frågan
Aktiebolags-
rättsliga
frågor
39
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Aktiebolags-
rättsliga
frågor
prövad. Uppenbarligen är centerpartiet ensamt om att vilja arbeta för en re-
form som i vissa situationer skulle kunna förhindra ökad maktkoncentration
inom näringslivet genom aktieuppköp.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2 som lämnats av Stina
Eliasson och mig.
Anf. 35 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! När vi nu återigen behandlar de aktiebolagsrättsliga frågorna
och röstvärdet på aktier vill jag ånyo upprepa folkpartiets krav om förbud
mot röstvärdesdifferentiering vid nyemission i börsnoterade företag.
En grundsats enligt vårt förmenande är att lika risktagande på aktiemark-
naden borde ge lika rätt till inflytande. Vårt motiv är också att ett förbud
mot röstdifferentiering skulle minska maktkoncentrationen. Det skulle
framför allt förbättra aktiemarknadens totala funktion och inte minst skydda
de små aktieägarna.
Folkpartiet anser inte heller att det skall gälla några särskilda restriktioner
för de utländska företagens rätt att förvärva aktier i svenska företag. Av lag-
utskottets betänkande 1990/91:4 framgår att utskottet inte ställer sig bakom
våra krav. Det finns skäl att mer ingående utveckla vårt ställningstagande,
men för tids vinnande hänvisar jag till utredningen om aktiers röstvärde samt
till utredningen om ägande och inflytande, där folkpartiets representanter
mycket klart motiverat våra ståndpunkter.
Lagutskottets majoritet återupprepar samma avslagsyrkande med motive-
ringen att röstvärdeskommitténs betänkande liksom ägarutredningens be-
tänkande är föremål för överväganden i regeringskansliet. Jag vill fråga ma-
joritetens talesman: När kommer regeringen att ta ställning? Denna motive-
ring har upprepats i samtliga yttranden som lagutskottet har stått bakom un-
der de senaste åren.
Enligt vår uppfattning bör det vara möjligt att utan ytterligare utrednings-
arbete genomföra de lagändringar vi föreslagit. Utredningsarbetet är redan
avklarat.
Folkpartiet anser att det är stötande att det i ett demokratiskt samhälle
förekommer skillnader i röstvärde mellan aktier i samma bolag. En grund-
läggande princip bör vara att lika kapitalinsats och därmed risktagande på
aktiemarknaden skall ge lika rätt till inflytande.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till folkpartiets reservation
nr 1 till betänkandet. Folkpartiets inställning är att regeringen utan onödigt
dröjsmål skall komma med förslag om förbud mot röstvärdesdifferentiering.
Anf. 36 ELISABET FRANZÉN (mp):
Fru talman! Jag tänker ägna det här anförandet helt åt miljöpartiets reser-
vation och avstår från att kommentera de frågor där vi stöder utskottsmajori-
teten.
Eftersom den verksamhet som bedrivs i företagen ofta är miljöförstörande
och miljöstörande i olika former är det hög tid att börja planera för hur dessa
miljöeffekter skall kunna beräknas redan i varornas produktionsskede.
Ett stort steg på vägen dit vore att miljöredovisning införs som en obligato-
40
risk del av företagens redovisning lika väl som man har den traditionella eko-
nomiska redovisningen av kostnader och intäkter.
Man kan tänka sig åtminstone två huvudprinciper för hur miljöredovis-
ning kan användas. Den ena är materialbalanser. Den andra handlar om att
lägga miljökostnaderna på varans pris.
Materialbalanser innebär att företagen noterar alla kemiska komponenter
som köps in eller på annat sätt kommer in till företaget. Det kan gälla råva-
ror, förbrukningsmateriel eller annan utrustning som används. Man bokför
sedan noggrant flödet av dessa ämnen och vart de tar vägen när produktions-
processen är slut. Vilka kemiska substanser följer med som beståndsdel i va-
ran vid leverans och i vilka mängder? Vilka ämnen avgår i tillverkningspro-
cessen? Vart tar de vägen? Finns de kvar i företaget deponerade som avfall,
har de förstörts på betryggande sätt eller har de rent av släppts ut i omgiv-
ningarna? Vilka ämnen finns vid en viss tidpunkt kvar i företaget i råvarula-
ger, färdigvarulager och annat material?
En av poängerna med en sådan här bokföring är att debet och kredit - dvs.
material in och material ut - måste gå ihop. Man får på så sätt kontroll på
materialflödena och upptäcker om farliga ämnen kommer på drift.
Företagen kan ta hjälp av materialbalanser för att begränsa sina utsläpp
men också för att hushålla bättre med de materiella resurserna. Samhället
kan använda dem för att få en riktig uppfattning om vilka ämnen som är i
omlopp och därmed få ett bra underlag för beslut om olika styrmedel för att
eliminera spridningen av miljöskadliga ämnen, för att genomföra miljörevi-
sioner och för kontrollen av att olika föreskrifter följs.
Att bokföra material och substanser är relativt enkelt. Den andra princi-
pen - den om att baka in miljökostnaderna i varans pris - är svårare eftersom
den innehåller moment av värderingar och skattningar som är svåra att göra
på ett rättvisande sätt.
Tanken är att man skall sätta ett pris, mätt i kronor och ören, på den be-
lastning på miljön som en vara eller ett produktionssätt innebär och räkna
med det i bokföringen som en produktionskostnad. På så sätt skulle den
skada som en vara orsakar miljön direkt påverka varans pris. Miljöfarliga
varor blir dyrare än de oskadliga. Om ändliga råvaror används i tillverk-
ningen, skulle man kunna hitta ett sätt att prissätta vad det kostar för kom-
mande generationer att denna råvara inte längre finns, och räkna även det
som en kostnad för tillverkningen av produkten i dag.
På så sätt skulle de traditionella företagsräkenskaperna kompletteras med
relevanta kostnader, som gör att varor som produceras får sitt rätta pris.
De här förslagen är gamla. Redan i början på 60-talet fördes tankegång-
arna fram av bl.a. amerikanen Ralph Nader, men ännu har de inte genom-
förts. Det vore för övrigt dags att de företagsekonomiska institutionerna sat-
sar rejält med forskningsresurser på att utveckla miljöredovisningsprinci-
perna.
Utskottets majoritet ställer sig inte negativ till vårt önskemål om att ut-
reda möjligheterna för miljöredovisning utan säger i betänkandet att det
ryms inom ramen för de direktiv som getts till den kommitté som ser över
miljöskyddslagstiftningen och att utskottet utgår från att frågan uppmärk-
sammas under utredningsarbetet.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Aktiebolags-
rättsliga
frågor
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Aktiebolags-
rättsliga
frågor
42
Det är riktigt att direktiven inte hindrar kommittén att utreda hur en mil-
jöredovisning skall kunna genomföras i företagen, men faktum är att kom-
mittén inte har några planer på att ta upp den här frågan och att den arbetar
under svår tidspress för att hinna med redan planerade ärenden. Det borde
utskottsmajoriteten ha besvärat sig med att ta reda på före sitt ställningsta-
gande i utskottet. Om det nu är så att majoriteten inte talar med kluven
tunga i den här frågan räknar jag med att utskottskamraterna och deras par-
tikamrater kommer att rösta på miljöpartiets reservation när de nu fått
bättre information. I den föreslås en parlamentarisk utredning, t.ex. i form
av tilläggsdirektiv till och förlängd tid för den sittande kommittén för miljö-
skyddslagstiftningen.
Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till reservation 3.
Anf. 37 STIG GUSTAFSSON (s):
Fru talman! Motioner om differentierad rösträtt för aktier har behandlats
här i kammaren vid flera tillfällen och avslagits - senast för ett år sedan.
Frågan om röstvärdesdifferentiering har utretts både av röstvärdeskom-
mittén i ett betänkande från 1986, kallat Aktiers röstvärde, och av ägarut-
redningen i ett betänkande från 1988, Ägande och inflytande i svenskt nä-
ringsliv.
Röstvärdeskommittén konstaterade i sitt betänkande att det inte fanns till-
räckligt underlag för att ta slutlig ställning i frågan om röstvärdesdifferentie-
ring. Ägarutredningen ansåg sig inte vilja förorda en förändring av bestäm-
melserna om aktiebolags möjligheter att emittera aktier med olika röst-
värde.
Ägarutredningens och röstvärdeskommitténs betänkanden har remissbe-
handlats och övervägs för närvarande inom regeringskansliet.
Att det här är en svår och komplicerad fråga framgår inte bara av att de
utredningar som jag här har nämnt inte anser sig kunna lägga fram förslag
om en lösning; även tunga remissinstanser anser att ett slopande av röstvär-
desdifferentieringen innebär större nackdelar än fördelar. Jag kan nämna att
den s.k. Fermenta-utredningen kom till samma slutsats.
Det betyder att en ändring av röstvärdesreglerna inte är så enkel som en
del tydligen föreställer sig. Stora delar av svenskt näringsliv skulle nämligen
löpa risken att tämligen snabbt och lätt köpas upp av utländska kapitalstarka
intressen om vi utan vidare slopade dessa regler. Ägarutredningens förslag
övervägs just nu i regeringskansliet. Låt oss därför avvakta och se om man
där kan finna någon lösning på problemet.
Jag kan inte inse att det skulle vara något klandervärt att avvakta ett utred-
ningsarbete i departementet, som det är fråga om i det här sammanhanget,
innan vi tar ställning. Tvärtom - det skulle ofta vara mycket äventyrligt att
utan en genomlysning av problemen införa lagstiftning, särskilt i frågor av
den karaktär som vi här diskuterar. Jag yrkar därför avslag på reservation 1.
I en centermotion begärs att en utredning tillsätts i syfte att ge företag un-
der en begränsad tid rätt att förvärva de egna aktierna.
Även denna fråga har behandlats av ägarutredningen. Utredningen har
också analyserat frågor om ömsesidigt och cirkulärt ägande inom näringsli-
vet och funnit att en möjlighet för svenska företag att köpa egna aktier inte
får ges en sådan utformning att ägarnas möjlighet till övervakning av företa-
gens verksamhet försämras.
Den här frågan har samband med möjligheten till återköp av andra finan-
siella instrument än aktier, och utredningen har därför förordat att reglerna
om detta utformas så, att återköpsförbudet beträffande aktier inte kan
kringgås. När det gäller frågan om ömsesidigt och cirkulärt ägande, som del-
vis sammanhänger med återköpsförbudet, framhöll utredningen att stats-
makterna noga bör följa den fortsatta utvecklingen av dessa ägarförhållan-
den och överväga en begränsad lagstiftning på området efter förebild från
andra länder.
Även ägarutredningens betänkanden övervägs för närvarande inom rege-
ringskansliet. Frågan har också så sent som i år tagits upp i regeringens direk-
tiv för en översyn av aktiebolagslagen. Enligt de direktiven kan det arbete
som pågår inom EG med syfte att undanröja hinder mot företagsförvärv se-
nare komma att resultera i tilläggsdirektiv till utredningen om vissa frågor
om ömsesidigt och cirkulärt ägande i företagen. Mot denna bakgrund anser
lagutskottets majoritet att något initiativ från riksdagens sida i frågan om
möjlighet till återköp av egna aktier för närvarande inte är påkallat. Jag yr-
kar därför avslag på reservation 2.
I en motion från miljöpartiet yrkas att ändringar görs i aktiebolagslagen
och andra lagar för att komplettera årsredovisningarna med viss miljöredo-
visning.
Riksdagen har redan tidigare behandlat en fråga som nära anknyter till
detta motionsyrkande. Hösten 1989 behandlades flera motionskrav beträf-
fande lagstiftning om särskilda miljörevisorer i företagen. Riksdagen konsta-
terade då att motionsyrkandena berör frågor som övervägs inom 1989 års
kommitté för översyn av miljöskyddslagstiftningen. Även de motionsönske-
mål som finns i den nu aktuella motionen från miljöpartiet ryms väl inom
ramen för de direktiv som kommittén har. Därför kan man utgå från att frå-
gan om miljöredovisning kommer att uppmärksammas under utredningsar-
betet. Jag yrkar av den anledningen avslag på reservation 3.
Låt mig också säga att jag inte är lika pessimistisk som Elisabet Franzén
om utredningens möjligheter att ta itu med de här frågorna.
Fru talman! Med det anförda ber jag att få yrka avslag på samtliga tre re-
servationer och bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
Anf. 38 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Stig Gustafsson upprepade i stort sett vad som sägs i utskottets
betänkande. Han upprepade också att frågan för närvarande övervägs i re-
geringskansliet. Den frasen har funnits med i utskottets betänkande under
de senare åren, och något resultat av övervägandena bör ju komma ut i klar-
text.
Användningen av röstvärdesdifferentiering på aktier har ökat kraftigt un-
der de senare åren. Ungefär 95 % av OTC-bolagen har rösträttsskillnader.
Vi från folkpartiet hävdar att lika risk på aktiemarknaden skall ge lika rätt
till inflytande. Det betyder att rätten för börsföretag att vid nyemission utge
aktier med lägre röstvärde måste avskaffas.
Då det gäller utländska företag som vill köpa in sig på den svenska aktie-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Aktiebolags-
rättsliga
frågor
43
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Aktiebolags-
rättsliga
frågor
44
marknaden ser vi gärna att utländska placerare satsar sina pengar i svenska
aktier men däremot hindrar vi dem att få ett inflytande i de svenska företa-
gen genom att tillämpa principen om röstdifferentiering. Jag undrar om Stig
Gustafsson tycker att det är ett rättvist system. Principen en aktie - en röst
borde gälla.
Anf. 39 MARTIN OLSSON (c):
Fru talman! Jag vill erinra om att syftet med centerns motion och reserva-
tion om förvärv av egna aktier under speciella förhållanden är att motverka
maktkoncentrationen. Maktkoncentrationen är i tilltagande i vårt sam-
hälle - det är därför inget tvivel om att åtgärder behöver sättas in och att
reformer behövs. Vi måste från tid till annan se i vad mån vi behöver ändra
lagstiftningen. Från centerns sida har vi kommit fram till att man i det här
fallet bör utreda frågan om möjligheterna att, som vi säger, under vissa förut-
sättningar ge rätt för företag att förvärva egna aktier.
Vi tycker att riksdagen skall ha en viljeinriktning i en sådan här fråga. Det
saknas hos majoriteten. Som jag sade i mitt anförande och som Stig Gustafs-
son också sade i sitt anförande hänvisar man i betänkandet till ägarutred-
ningen. Den föreslog inte att en sådan här rätt skulle införas, utan den hänvi-
sade bl.a. till att det kanske skulle prövas i annat sammanhang.
I direktiven som gäller översynen av aktiebolagslagen ingår inte att man
skall utreda den fråga som vi här har aktualiserat. Mot bakgrund av att den
samlade opinionen från remissinstanserna, i viss mån med olika utgångs-
punkter, har tillstyrkt att frågan skall genomlysas ordentligt och utredas för-
utsättningslöst är det förvånande att majoriteten inte har velat tillstyrka ett
bifall till motionen.
Inte kan det vara så att dessa tunga remissinstanser felbedömt frågan? El-
ler är det så majoriteten resonerar? Skall man i majoritetsskrivningen utläsa
att majoriteten vill att frågan inte skall prövas eller att man inte vill ha någon
uppfattning alls? En viljeinriktning saknas tyvärr.
Anf. 40 ELISABET FRANZÉN (mp):
Fru talman! Stig Gustafsson upprepade betänkandets ord om att kommit-
tén för miljöskyddslagstiftningen har möjlighet att inom ramen för direkti-
ven utreda miljöredovisning i företag och att det är något som lämpligen bör
göras. Stig Gustafsson säger också att han är mer optimistisk än jag över
kommitténs möjligheter att klara denna uppgift. Det är bra att vara optimis-
tisk, men det bör finnas en verklig grund för optimismen. Känner Stig Gus-
tafsson till några färska omprioriteringar i kommitténs arbetsplan som gör
detta möjligt? När jag har förhört mig om saken har det inte funnits någon
som helst möjlighet att hinna med. Det är bara några dagar sedan jag fick
höra det.
Anf. 41 STIG GUSTAFSSON (s):
Fru talman! Folkpartiet har, Ulla Orring, varit representerat i de olika ut-
redningar som har ägnat sig åt frågan om differentierad rösträtt. Man har
från det partiets sida haft flera tillfällen att lägga fram konkreta förslag till
lösningar, men man har inte gjort det. Folkpartiet bör presentera ett eget
alternativ. Det är litet för enkelt att bara begära en ändring. Har man från
folkpartiets sida verkligen tänkt igenom alla konsekvenser av en sådan änd-
ring som man nu föreslår? Jag vill inte förneka att vi har litet olika uppfatt-
ning i själva sakfrågan. Jag är inte lika övertygad som Ulla Orring om att det
bara finns fördelar med det system som Ulla Orring vill ha. Låt oss avvakta
den genomlysning av problemen som för närvarande sker i justitiedeparte-
mentet och återkomma när vi vet resultatet.
Jag vill återigen påpeka för Martin Olsson att frågan är under övervä-
gande, och även här gäller det att avvakta resultatet. Remissinstanserna är
som vanligt splittrade. Det går att anföra skäl både för och emot när man ser
över vad remissinstanserna har yttrat.
När det gäller miljöpartiets motion vill jag upprepa att jag är inte lika pes-
simistisk som Elisabet Franzén. Det finns möjligheter för utredningen att ta
upp denna fråga i enlighet med direktiven. Jag tror också att utredningen
kommer att göra det. Hur frågorna sedan prioriteras inom utredningen är en
annan sak.
Anf. 42 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Det är rätt som Stig Gustafsson säger att folkpartiet har varit
representerat i utredningarna. I utredningen om aktierösters värde var Owe
Wester folkpartiets representant. Han har noga utvecklat folkpartiets inställ-
ning i den reservation som han har bifogat utredningen.
Jag tycker inte att det ankommer på folkpartiet att lägga fram ett klart
förslag. Det ankommer på regeringspartiet att lägga fram förslag om lös-
ningar med hjälp av det resultat som utredningen har kommit fram till. Jag
är också medveten om att det inte bara är fördelar, men framför allt tror jag
att det skulle bli stora fördelar för småspararna som vill placera sina pengar
på börsen och känna att deras pengar har lika värde som andra placerares
och att deras röst är lika stor för deras insats i köpet av aktier.
Som jag sade är detta en företeelse som har ökat. 1963 förekom differen-
tierad rösträtt för aktier i 24 % av de dåvarande börsbolagen. 1980 var det
61 %, och 1985 var det 72 %. Det här är ett orättvist system, Stig Gustafsson.
Om regeringen har tagit så god tid på sig att bereda dessa utredningar, ser
jag fram emot att regeringen kommer med ett förslag där småspararna och
de små aktieägarnas intressen stärks. En röst - en aktie.
Anf. 43 MARTIN OLSSON (c):
Fru talman! Stig Gustafsson nämnde något om remissinstanserna och hur
han tolkar dem. Jag har sagt att det var ett överväldigande stöd för vårt mo-
tionsförslag, och jag har även angivit vilka som stött förslaget. Den enda av
nio remissinstanser som avstyrkte förslaget var Svenska Revisorssamfundet.
Föreningen Auktoriserade Revisorer däremot, vilket jag nämnde i mitt
första inlägg, hänvisade visserligen till de skäl som har funnits för det nuva-
rande förbudet mot förvärv av egna aktier. Men man säger att kapitalmark-
nadens internationalisering kan göra det berättigat att utreda problemet och
ta till vara erfarenheter i de länder som tillåter återköp. Det är ju inte en
avstyrkan. Övriga sju remissinstanser som har yttrat sig har samtliga till-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Aktiebolags-
rättsliga
frågor
45
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Aktiebolags-
rättsliga
frågor
styrkt med litet varierande ordval. Men det råder inget tvivel om att det finns
ett brett stöd.
Vi kommer inte längre med frågan nu. Som utskottsmajoriteten påpekar
prövas nu ägarutredningen i regeringskansliet. Jag hoppas att Stig Gustafs-
son, med det inflytande som han förhoppningsvis har, medverkar till att frå-
gan om förvärv av egna aktier blir ordentligt prövad trots att det inte ser ut
att gå att få någon majoritet för vår reservation i dag.
Anf. 44 ELISABET FRANZÉN (mp):
Fru talman! Med risk för att låta som en papegoja vill jag upprepa att det
finns ingen grund för Stig Gustafssons optimism. Det finns inget utrymme
för kommittéerna att utreda möjligheterna att införa miljöredovisning i före-
tag. Därför behövs det tilläggsdirektiv till sittande kommitté och mer tid el-
ler en ny parlamentarisk utredning. Det vore hederligt att medge det i politi-
ken och rösta på miljöpartiets reservation där vi begär detta.
Anf. 45 STIG GUSTAFSSON (s):
Fru talman! Ulla Orring säger att det ankommer på regeringen att komma
med förslag i frågan. Det är just den process som är på gång för tillfället i
departementet. Vi avvaktar naturligtvis med stort intresse från socialdemo-
kraternas sida vilket resultat man kommer fram till.
Sista tåget har inte gått, Martin Olsson. Frågan övervägs faktiskt i depar-
tementet, och därmed har vi möjligheter att även här se vad resultatet kom-
mer att blir.
Jag kan bara upprepa till Elisabet Franzén att jag är inte lika pessimistisk
som hon. Faktum är att motionsönskemålen ryms inom ramen för de direktiv
som kommittén har. Mot den bakgrunden kan man ha anledning att förvänta
sig att frågan om miljöredovisning kommer att uppmärksammas under ut-
redningsarbetet.
Anf. 46 ELISABET FRANZÉN (mp):
Fru talman! Jag måste ställa min fråga på ett annat sätt. Varför upprepar
Stig Gustafsson samma sak? Om Stig Gustafsson har denna optimism, varför
inte visa belägg för att den är berättigad och befogad i stället för att säga
samma sak omigen?
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/9LLU3 Ändringar i namnlagen.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades under 12 §.)
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91 :LU4 Ändring i 1980 års fördrag om internationell järnvägstrafik
(COTIF) (prop. 1990/91:12).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades under 12 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91 :TU3 Vissa trafikpolitiska frågor.
Anf. 47 GÖREL BOHLIN (m):
Fru talman! Kommunikationerna är samhällets blodomlopp. Detta är vis-
serligen ett nött, men ändå alltid aktuellt påstående. För ett så extremt ex-
portberoende land som Sverige med ett läge på så långt avstånd från sin stora
marknad är goda transportmöjligheter för industrin ett livsvillkor för lan-
dets näringsliv, givetvis också för svensk samhällsekonomi och därmed också
för befolkningen.
Det värsta är dock att vi under många år i landet försummat att bygga upp
och underhålla vår infrastruktur. Flera år å rad har vägverket slagit larm om
behovet av ytterligare medel till satsning på ett nedslitet vägnät och brobe-
stånd. På järnvägsnätet satsades knappt en enda krona under en lång följd
av år på 60-talet och därefter, något som vi fortfarande får bära följderna av
och som lett till allt sämre förutsättningar för en någorlunda snabb godsbe-
fordran och allt sämre konkurrensmöjligheter för SJ.
Det är bättre på flygsidan, men även där finns numera problem med stag-
nation och trängselproblem, som, om vi inte möter dessa problem t.ex. ge-
nom utbyggnad av Arlandas bansystem, återverkar på kommunernas livsbe-
tingelser, inte minst i de nordliga delarna av landet.
Trafikutskottet - som jag betraktar som ett viktigt näringsutskott mer än
enbart ett trafikfrågeutskott - får fortlöpande föredragningar och informa-
tion om problem och önskemål från trafiksektorn. I går informerade SJ om
både sina framgångar i fråga om utveckling av snabbtåg och sina problem
med fram för allt ojämnheten i systemen. För att riktigt god effekt skall
kunna uppnås borde hela det användbara bansystemet förbättras på en gång,
vilket givetvis är omöjligt såväl av praktiska som av ekonomiska skäl.
Uppfinningsförmågan i vad gäller att finansiera denna för oss så nödvän-
diga förbättring av infrastrukturen måste bli större. Men det gäller inte en-
bart finansiering, utan det gäller också att befria sektorns olika delar från
onödiga regleringar, att lägga ett ökat kostnadsansvar på varje trafikgren,
att avskaffa monopol och privilegier samt att ge de offentliga trafikutövarna
Vissa trafik-
politiska
frågor
47
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
48
möjlighet att verka i med privata utövare jämförbara former för verksamhe-
ten, t.ex. i aktiebolagsform. Från riksdag och regering behöver man inte -
och bör inte - lägga sig i verksamheten och ge så många pekpinnar som man
fortfarande gör.
Trafiken har tyvärr också en negativ sida: miljöpåverkan och olyckor.
Järnvägstrafiken smutsar ned i olika grad beroende på varifrån elen distri-
bueras och framställs och beroende på om det är fråga om dieseldrivna mo-
torvagnståg, som förorenar många gånger värre än en landsvägsbuss, eller
om man besprutar banvallar och i så fall med vad.
Den tunga vägtrafiken svarar för en betydande miljöpåverkan i dagsläget,
med tanke på framför allt de äldre dieselfordonens stora utsläpp. I förra
veckan fick trafikutskottet en information från buss- och lastbilssidan som
gav en ljus bild beträffande möjligheterna att förändra den tunga trafiken
i Sverige så att den blir mer miljövänlig, dvs. ersätta motorerna med mer
miljövänlig sådana. Det är då viktigt att påverka denna övergång. De mest
effektiva styrmedlen är otvivelaktigt ekonomiska styrmedel. Men dessa
måste vara så utformade att det belönas att byta mot nya och miljövänliga
fordon och motorer. Miljöavgifterna får inte, som så ofta nu är fallet, vara
så utformade att de blir en skatt, en extrainkomst för statskassan, utan att
de bidrar till miljöarbetet. Miljöavgifterna skall vara så konstruerade att det
lönar sig att förbättra motorer.
På flygsidan sker nu en successiv och relativt snabb förbättring av flygmo-
torerna tack vare att avgifterna i det fallet utformats avtrappande vid förbätt-
ringar. Men inte enbart därför, utan det finns också ett miljömedvetande hos
trafikaktörer och tillverkare, samtidigt som det finns en vilja att hjälpa till
att förbättra miljön. Det finns också en vakenhet hos kommuner och myn-
digheter som inte fanns för 15—20 år sedan, då kunskaperna om miljöför-
störingen inte var särskilt stora.
Fru talman! En förutsättning för de kostsamma, men nödvändiga investe-
ringarna och de satsningar som måste göras på miljösidan är en god samhälls-
ekonomi. Tyvärr har vi i Sverige hamnat i en till största delen hemmagjord
ekonomisk kris, som försätter oss i en svår konkurrenssituation gentemot
omvärlden. Kostnadsläget i Sverige är avsevärt högre än i samtliga konkur-
rentländer. De större högteknologiska företagen flyr landet, helt eller delvis.
Vi riskerar att få en stor arbetslöshet, och därmed en alltmer fördjupad kris.
Vi hamnar på efterkälken. EG är vår viktigaste exportmarknad. Därför är
först och främst en anpassning till EGs reglering för transportmarknaden
nödvändig, men inte heller detta är tillräckligt. För att påverka våra tillväxt-
möjligheter och våra möjligheter att samtidigt förbättra miljön borde vi vara
medlemmar i gemenskapen. Vi behöver vara en del av Europa fullt ut.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 9 och 12, men kommer
att begära rösträkning endast på reservation 1.
Anf. 48 ANDERS CASTBERGER (fp):
Fru talman! Att människor och gods kan färdas effektivt och snabbt mel-
lan olika landsdelar är för oss i folkpartiet en självklarhet. Det är en själv-
klarhet i en välfärdsstat, och det är en självklar förutsättning för fortsatt ut-
veckling. Det är också en av några viktiga och självklara förutsättningar för
att Sverige skall kunna komma till rätta med den ekonomiska 'isen och åter
få en accelerad ekonomisk tillväxt.
Mot dessa för medborgarna och en liberal politik så självklara utgångs-
punkter står dock ett annat synsätt, ett synsätt präglat av ett envist fasthål-
lande vid den havererade öststatsmodellen med regleringar och central pla-
nering. Detta synsätt är också präglat av de falska miljöprofeter som ger
sken av att samhället måste planeras så att transport av människor och gods
i stället skall undvikas, och att ett tillstånd då vi närmar oss nolltillväxt inte
kan undvikas, eventuellt betraktas det rent av som en fördel.
Den snabba utvecklingen inom kommunikationsteknologin, som är en
omöjlighet utan visioner och en stark tro på teknikens möjligheter parad
med en kraftfull ekonomisk tillväxt, är en hjälp att ständigt flytta sig bortom
de gränser som lika ständigt anses vara omöjliga att överträda. Samtidigt
som tekniken medger ökade möjligheter till överföring av budskap, ökar
faktiskt också behovet av personkontakter. I ett högteknologiskt tillväxtsam-
hälle med socialt inriktad marknadsekonomi växer självfallet också nya syn-
sätt på materialhantering och lagerhållning fram. Nya rön inom logistiken
effektiviserar ekonomin, samtidigt som det ställer stora krav på snabba och
säkra transporter med hög kvalitet.
Trafik och transporter utgör med dagens teknik en stor källa till miljöför-
störing i form av utsläpp av föroreningar från bilar, fartyg och flygplan. Inte
minst det av folkpartiet i flera sammanhang länge uppmärksammade buller-
problemet är påtagligt för människorna. Allt detta har ett pris. Om priset
skall betalas, kommer också med en fungerande marknadsekonomi alltmer
lönsamma alternativ att växa fram. Det är ett aktivt och ansvarsfullt sätt att
angripa miljöproblem, och det står i samklang med arbete för ökad välfärd.
Motsatsen har allför länge varit rådande - ett centralplaneringens synsätt där
staten gratis, ibland med inslag av koncessioner, tillhandahåller naturen.
Den fulla effekten av ett sådant ekonomiskt system kan studeras söder om
Östersjön.
Trafikinvesteringarna måste ske utifrån ett samhällsekonomiskt besluts-
underlag, där alla kostnader och intäkter över tiden vägs samman. Det gäller
också svårmätbara kostnader som miljöpåverkan, trafiksäkerhet och regio-
nala effekter. Varje trafikslag skall bära sina samhällsekonomiska kostnader.
De ekonomiska styrmedel vi förordar genom att sätta ett pris på miljön kan
innebära effektiva insatser för att komma till rätta med miljöproblem. Men
styrmedel skall utformas generellt. Styrmedel skall inte heller vara konstrue-
rade som rena inkomstkällor för statskassan. Då kommer de i och för sig att
ge stora intäkter, men inte annat än små positiva miljöeffekter.
Fru talman! För att få ett ekonomiskt sunt, marknadsekonomiskt funge-
rande trafiksystem som stadigt minskar sin miljöpåverkan, måste olika tra-
fikgrenar ges ett ökat kostnadsansvar och stå på egna ekonomiska ben. Of-
fentliga aktörer skall i större utsträckning jämställas med privata så att mo-
nopol och privilegier avskaffas. Trafiknäringen kännetecknas fortfarande
enligt folkpartiets uppfattning av allför många regleringar, koncessioner
m.m. Steg för steg har vi drivit socialdemokraterna framför oss. Exempel är
lätta att hitta.
Det kan gälla telepolitiken, som vi skall komma till senare i dag. Det kan
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
4 Riksdagens protokoll 1990191:11
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
50
gälla avregleringen av taxi, som vi också kommer att beröra senare, och av-
reglering av än den ena, än den andra delbranschen och delsektorn. Det kan
även gälla stora strukturellt riktiga förändringar, t.ex. att skilja banverk från
trafikutövare inom järnvägsbranschen. Steg för steg har socialdemokraterna
motvilligt och långsamt tvingats inse det ofrånkomliga i en ny färdriktning.
Ännu står de segt fast vid förlegade teorier och motsätter sig många förslag.
Därför, fru talman, måste marken ånyo brytas många gånger. Jag yrkar bifall
till reservation 1 och 9.
Fru talman! Det finns även de som inte inser fakta. Jag tror inte att allmän-
heten har fått klart för sig att vi står här i Sveriges riksdag i dag och på fullt
allvar behandlar förslag om att förbjuda fordon som drivs med fossila bräns-
len. Nya sådana bilar skall vara förbjudna om litet mer än nio år. På fullt
allvar kommer det om några minuter att yrkas bifall till kanske genomdisku-
terade och övervägda förslag om att vägtrafiken - utan hänsyn till vilken
framdrivningskälla som skall användas - måste minskas med minst 25 %,
redan om litet mer än fyra år. Sådana är alternativen i dag i riksdagen till en
liberal trafikpolitik.
Jag måste därför ställa följande frågor till trafikutskottets ordförande. Hur
kan det komma sig att socialdemokraterna inte kraftfullt tar avstånd från så-
dan rent samhällsomstörtande politik? Varför vill inte socialdemokraterna
slå hål på mytbildningen om att vi obevekligt måste underordna oss centrali-
stisk nolltillväxtpolitik eller avveckla vägtrafiken med sådan fart? Varför
fastnar socialdemokraterna i utredningskvarnen i stället för att ge klara be-
sked om sin inriktning och försöka att någon gång gå framför ledet, inte alltid
hänga som sista vagnen efter?
Anf. 49 RUNE THORÉN (c):
Fru talman! I talarlistan står jag antecknad för 15 minuter. Jag tänker inte
utnyttja den tiden, eftersom denna fråga tidigare har diskuterats mycket. Jag
tänker återupprepa en del saker när det gäller vad vi står för.
Föreliggande betänkande behandlar motioner som väckts under allmänna
motionstiden i år med krav på förändringar av trafikpolitikens mål och in-
riktning.
Från centerns sida har vi inget att erinra mot de övergripande mål för tra-
fikpolitiken som riksdagen lade fast, nämligen att medborgarna och närings-
livet i landets olika delar skall erbjudas en tillfredsställande, säker och miljö-
vänlig trafikförsörjning till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader.
Det tycker vi är bra.
Problemet är att regeringens politik emellertid inte leder till att dessa mål
kan uppnås.
Vi vet t.ex. att trafiken i våra storstäder förorsakar stora miljöstörningar.
Regeringen har haft två utredningar som har gällt dessa frågor - STORKEN,
storstadstrafikkommittén, och Miljöprojekt Göteborg. Båda dessa utred-
ningar - en av dem satt jag själv med i - kom fram till att man måste vidta
rejäla satsningar på kollektivtrafiken och en del andra saker om hur man
kan tänkas finansiera en utbyggnad av storstadstrafiken. Det viktigaste var
således rejäla satsningar på kollektivtrafik. I denna kammare har vi ännu
inte sett något resultat av dessa utredningar.
Vi är väl ändå rätt överens om att det är nödvändigt att den spårburna
trafiken får spela en större roll än vad den gör nu. Det gäller såväl godstrans-
porter som persontransporter. Men för att detta skall kunna ske måste järn-
vägsnätet rustas upp och byggas ut. Det är självklart inte möjligt att en järn-
väg som byggdes för hundra år sedan i dag skall kunna konkurrera med mo-
derna motorvägar.
SJ har för sin del krävt att staten via banverket skall satsa minst 40 miljar-
der på en järn vägsutbyggnad fram till sekelskiftet. Det är ett krav som allt
fler i denna kammare börjar ställa sig bakom. Det är bara regeringen - det
är tyvärr naturligtvis inte ”bara” - och moderaterna som ännu inte velat kän-
nas vid att vi behöver bygga ut järnvägen på detta sätt.
Märk väl att jag säger ”behöver” bygga ut. Jag tycker att vi skulle kunna
komma en bra bit på väg om vi åtminstone var överens om själva investe-
ringsbehovet, sedan kan vi diskutera hur finansieringen skall gå till. Det
skulle vara mycket bra om vi kom överens om att denna investering är riktig
och att den behövs, på samma sätt som SJ har sagt.
Den moms som kollektivtrafiken kommer att drabbas av utgör väl inte
heller bästa sättet att leva upp till målsättningen om en bra kollektivtrafik.
Såväl SJ som länsbolagen har reagerat starkt mot denna pålaga. Risk förelig-
ger för neddragningar av trafik och därmed en övergång till ökad biltrafik -
tvärtemot den målsättning vi har varit överens om i denna kammare.
Regeringen har tillsatt tre förhandlare i storstadsregionerna för att söka
komma fram till en lösning av trafikproblemen och finansieringen. Vi får se
vad som kommer fram vid de tre förhandlarnas arbete. Jag skall därför inte
orda särskilt mycket om detta nu.
Ett annat område som har stor betydelse där regeringen i stort sett har
varit handlingsförlamad gäller satsningen på alternativa bränslen. Det skulle
framför allt förbättra luften i våra storstadsområden om vi i dag skulle ha en
storskalig framställning av etanol. Det hade varit en stor tillgång för vårt
land. Tyvärr kan man bara konstatera att aktiviteten även på detta område
är alltför liten från regeringens sida.
Socialdemokraternas ovilja att satsa ordentligt på infrastrukturen är att
beklaga. Från centerns sida vill vi ha rejäla investeringar, men vi anser också
att det i dag saknas relevanta beräkningsmodeller för att man skall kunna
göra en fullständig samhällsekonomisk analys av olika investeringar. Detta
tar vi upp i reservation nr 5 tillsammans med vänstern och miljöpartiet.
Vi tycker också att det är viktigt att kommunernas kompetens utvidgas i
syfte att förstärka kommunernas möjligheter att minimera trafikens miljöpå-
verkan och trängseleffekt. Detta handlar reservation nr 6 om.
Vi i centern anser att det är viktigt med en parlamentariskt förankrad
översyn av myndighetsorganisationerna på transportområdet. Det finns i
dag en del bekymmer som via oss här i riksdagen så att säga går vidare. Jag
tänker på de medel som i dag avsätts till vägverket, och av vilka en del är
avsedda för kollektivtrafik. Ett annat bekymmer är det som vi har upplevt
under det gångna riksdagsåret, nämligen transportrådets beställning till SJ
för statens räkning av trafik. Av den anledningen tycker jag att det är mycket
viktigt att det sker en samlad översyn av dessa centrala organisationer för att
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
51
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
52
vi skall se på vilket sätt de målsättningar som vi står för bäst gagnas. Därför
är en översyn befogad, vilket vi uttrycker i reservation 13.
Sammanfattningsvis vill jag säga att det bästa vore att man ställer sig
bakom de 40 miljarder för investeringar som banverket vill ha fram till sekel-
skiftet, att man tar bort momsen på kollektivtrafik och att man satsar på al-
ternativa bränslen. Det är en resultatpolitik som gör det möjligt att leva upp
till riksdagens målsättning om en bra trafik.
Fru talman! Jag vill avsluta med att säga att vi från centern naturligtvis står
fast vid de reservationer som våra företrädare avgett i utskotten. Men med
den nya ordning vi har här i kammaren nöjer jag mig med att yrka bifall till
reservation 2.
Anf. 50 GÖREL BOHLIN (m) replik:
Fru talman! Jag måste säga att jag blir ganska förvånad när jag hör Rune
Thorén beskylla oss moderater för att inte vilja göra några som helst investe-
ringar i järnvägstrafiken. Jag vill påminna om den uppgörelse som gjordes i
trafikutskottet vid budgetbehandlingen. Då var utskottet enigt om att det
skulle ske extra satsningar på järnvägen. Det innebär att de prioriteringar
som statens järnvägar har föreslagit sker, i första hand gäller det Arlandaba-
nan, Mälarbanan och Västkustbanan.
Vi moderater tycker alltså att man skall lägga pengar på lönsamma pro-
jekt. Men vi tycker inte att man skall lägga alla pengar som finns på järnvä-
gen, utan vi tycker att man skall satsa pengar så att säga på bredden i infra-
strukturen. Det innebär att man även skall satsa på ett vägnät som är diffe-
rentierat och så konstruerat att trafiken löper jämnt och smidigt och att man
skall satsa på en flygtrafik som når landets alla delar. Då får man inte satsa
ensidigt på ett trafikslag.
Anf. 51 RUNE THORÉN (c) replik:
Fru talman! Rätt skall vara rätt, och jag erkänner att moderaterna gick
med på satsningar vid den sista behandlingen i utskottet. Vad jag sade var
att det här i kammaren fortfarande inte finns en uppställning bakom SJs fyr-
tiomiljardersprojekt. Visst vore det bra om vi kunde få en mer säker fram-
förhållning, dvs. att vi ser om de investeringar som skall göras för dessa 40
miljarder är bra. Då blir det en bättre planering för banverket och för SJ.
Det är därför jag hoppas att det så småningom kommer att finnas en majori-
tet som säger att den står bakom investeringsplaneringen på 40 miljarder
fram till sekelskiftet. Sedan kan vi på olika sätt försöka finansiera detta. Men
jag tror att även Görel Bohlin håller med om att det blir en bättre stadga i
det hela om man inte bara kör år från år.
Jag vill även säga att vi från centern vill satsa på annat än järnvägar. Vi vill
satsa även på t.ex. vägar. Det framgår av protokollet och av motionerna.
Anf. 52 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! På inget annat område i samhället går det att vidta så bra, så
snabba och så effektiva åtgärder för att förbättra miljön som just på trafik-
området. Jag tror att de flesta kan instämma i det. Men trots att de flesta är
överens om den här uppfattningen så märktes det ganska tydligt i slutet av
förra året att regeringen har börjat lägga om uppfattning och stil när det gäl-
ler dessa frågor. Och Georg Andersson gick ut i januari förra året på VTIs
forskardagar och sade att transportpolitiken i fortsättningen kommer att be-
traktas som en del av näringspolitiken. Han sade även att pengar i fortsätt-
ningen i större utsträckning skulle tas från trafikanterna och att marknadsan-
passningen skulle bli ännu värre än tidigare. Detta var ett slags signal som
jag tycker har fått genomslag på många sätt i det som har hänt sedan dess.
När trafikutskottet den 25 augusti i år justerade betänkande 3 som vi nu
diskuterar visste vi inte riktigt vad som skulle komma. Visserligen hade soci-
aldemokraterna och folkpartiet drivit igenom en ny skattepolitik, som bl.a.
innebär att kollektivtrafiken skall momsbeläggas. Vad vi har fått veta sedan
den 25 augusti är hur den nya momsen kommer att slå på de olika trafiksla-
gen. På finansdepartementet har man nu sagt att höjningar för SJ av biljett-
priserna på 16-17 % är befogade för att det skall gå ihop med tanke på den
nya momsen. Det är alltså ett steg i helt omvänd riktning mot vad regeringen
och socialdemokraterna har sagt sig vilja göra. De har sedan länge utlovat
en miljöanpassad trafik. Birgitta Dahl är den som varje gång som vi har de-
batterat detta har hållit med om att det behövs en helt ny struktur på trafik-
området.
Herr talman! Det är ganska stora ord. Sedan må sådana som Anders Cast-
berger kalla det för samhällsomstörtande. Men i så fall behövs det en sådan
samhällsomstörtande verksamhet, dvs. att man förändrar trafikpolitiken
mycket radikalt.
Men det är inte bara momsen på kollektivtrafiken som kommer att slå ige-
nom och drabba miljön, utan det är också det som står i betänkandet om
att regeringen har tillsatt en utredning som förutsättningslöst skall se över
möjligheterna till ökad näringslivsmedverkan och avgiftsfinansiering inom
väg- och järn vägssektorerna. Såvitt jag förstår, och Birger Rosqvist kan
svara på det sedan, avses den snabbutredning som Tony Hagström fick äran
att ta hand om och vara ensamutredare i. Nu vet vi också vad den går för.
Det visste vi inte den 25 augusti när vi justerade betänkandet.
Vad vill herr Hagström göra med trafiken? Hans brutala utspel i dessa frå-
gor, för att använda en facklig representants uttryck, presenterat i en SOU
med namnet Finansiering av vägar och järnvägar, och som nu finns tillgäng-
lig, är katastrofalt. Hans arrogans i synen på kollektivtrafiken och järnvägs-
transporterna får bara inte leda till att regeringen säger ja till de förslag som
han har väckt. Det skulle betyda, herr talman, att järnvägstrafiken får stryka
på foten ytterligare därför att trenden, som man säger, är att vägtrafiken
kommer att öka mycket kraftigt fram till år 2000. När det gäller järnvägstra-
fiken skulle det vara intressant att satsa på bara det som Görel Bohlin kallar
lönsamma delar, t.ex. Arlandabanan, sträckan Göteborg-Stockholm och
möjligen också sträckan Malmö-Stockholm. Jag menar att detta är en syn
på trafiken och miljön som ingen har rätt att acceptera. Det betyder att man
hädanefter skall räkna i rent företagsekonomiska termer när man bedömer
vilka trafikpolitiska insatser som måste göras.
Vi kommer senare att debattera betänkandet som handlar om telepoliti-
ken. Det är på samma sätt i fråga om det, dvs. att sedan vi justerade det
betänkandet har samme herr Hagström gjort ett utspel som rubbar alla tidi-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
53
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
54
gare beslut som riksdagen och andra instanser har fattat. Tony Hagström vill
att televerkets miljarder skall bli asfalt, för att uttrycka det enkelt. Det kan
vi alltså inte gå med på.
Om man nu radikalt vill förändra trafikstrukturen för miljöns skull och
också av rättviseskäl, regionalt, socialt och ekonomiskt, bör man ställa upp
på de förslag som vänsterpartiet har framfört i riksdagen under flera år. Det
behövs naturligtvis kraftfulla satsningar på järnvägen. Det räcker tyvärr inte
ens med de 40 miljarder som SJ talar om, utan det behövs de 60 miljarder
för nyinvesteringar som banverket har redovisat i sin behovsinventering men
som banverket tyvärr inte vill driva som en aktiv fråga. Det finns alltså i ban-
verkets behovsinventering krav motsvarande 60 miljarder fram till år 2000
för nyinvesteringar på järnvägen. Det är viktigt att komma ihåg detta. Så-
dana förslag har också vänsterpartiet ställt i olika motioner. Därtill kommer
ett stort antal miljarder för reinvesteringar för att banorna inte skall för-
falla - de som vi hoppas skall användas i fortsättningen.
Vi säger nej till moms på kollektivtrafiken, eftersom vi inser, precis som
SJ-chefen Stig Larsson, att det kommer att bli alldeles för dyrt för SJ att upp-
rätthålla trafik på en mängd banor. Därför har SJ beslutat att fr.o.m. den 7
januari nästa år dra ner på trafiken med 10 % inom järnvägsområdet. Det
är helt oacceptabelt. Men det behövs, även om man nu gör en kraftfull ut-
byggnad av kollektivtrafiken, såsom vänsterpartiet har föreslagit, också sats-
ningar på sjöfarten, för sjöfarten skulle kunna ta över mycket mer av lands-
vägstrafiken. Tydligen finns det också en utredning på gång, men där har
man väntat tills näringslivet började bli intresserat av att frakta mer gods
genom sjöfarten med att studera vilka möjligheter som skulle kunna finnas.
Vi menar inte att man skall föra över gods från järnvägen utan framför allt
från landsvägen. Då det gäller sjöfarten går det att göra mycket mer med
dagens teknik för att minska utsläppen och därmed göra en bra miljösats-
ning. Men även om alla dessa satsningar gjordes på spårbunden trafik och
sjöfart kommer det att finnas bilar och vägtrafik även i fortsättningen - det
är fullständigt självklart. Nyttotrafiken behövs, och den biltrafik som kom-
mer att finnas kvar, tunga fordon och personbilar, måste göras så ren och
tekniskt fulländad när det gäller miljöinsatser som det någonsin går.
Vänsterpartiet har krävt att vi skall ta fasta på de förslag som man i varje
fall i delar av USA försöker genomföra. Därför har vi sagt att fossila bräns-
len i nya bilar fr.o.m. år 2000 bör förbjudas i Sverige. Då räknar vi med att
med en sådan plan bör alla sådana bilar vara utanför trafiken redan år 2010.
Detta är den del av konkreta miljöinsatser på trafikområdet som måste till
om inte det som påpekas i många larmrapporter som kommer från länen i
landet och i utredningar som har suttit skall få fullt genomslag, för då är vi
framme vid en ekologisk katastrof.
Betänkandet kallas TU3 Vissa trafikpolitiska frågor. Trots att vi diskuterat
frågorna flera gånger under våren rymmer betänkandet rubriken ”Trafikpo-
litikens mål och inriktning”. Där talar man om de stora trafikpolitiska frå-
gorna. I reservation 3 tas dessa frågor upp samt de krav som vänsterpartiet
har ställt på en miljöanpassad trafikpolitik. Jag ställer mig bakom alla de
reservationer som vänsterpartiet har signerat, men jag ber att särskilt få yrka
bifall till reservationerna 3, 5 och 10.
Anf. 53 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Det behövs en samhällsomstörtande politik, säger Viola
Claesson, en vänsterpartist som inte huttlar med sin kommunistiska sam-
hällssyn. Det kan låta käckt, men i själva verket är det betydligt allvarligare
än så. I nästa andetag säger Viola Claesson: Ingen här har rätt att acceptera
att vi skall ha en ekonomisk och marknadsekonomisk syn på vägtrafik och
järnvägspolitik. Jo visst, icke i ett kommunistiskt samhälle men här, Viola
Claesson, har vi inte bara rätt att acceptera det utan får t.o.m. förespråka en
sådan syn på trafikpolitiken. Det innebär också den enda äkta järnvägsvän-
liga politiken att man ser till att järnvägsverksamhet såväl som alla andra
trafikslag skall stå på egna ben, med en sund marknadsekonomisk syn i bot-
ten.
Vidare säger Viola Claesson: Det går att genomföra snabba åtgärder inom
trafikområdet som är bra för miljön. Det är där det går som bäst. Visst, men
vi måste hålla oss till verkligheten, Viola Claesson. Verkligheten är den att
en socialdemokratisk regering med stödpartiet vänsterpartiet i många år har
motsatt sig miljömässiga effektiva insatser i trafikpolitiken. Vem är det då
som förlorar på vänsterpartiets förslag om att vi inte skall få ha nya bilar
med fossila bränslen om bara snart nio år? Jo, de vanliga människorna i det
svenska samhället.
Anf. 54 GÖREL BOHLIN (m) replik:
Herr talman! Viola Claesson uttryckte sig litet föraktfullt över att jag hade
talat om satsningar på lönsamma projekt inom järnvägen. Precis som An-
ders Castberger tror jag att det är alldeles nödvändigt att man satsar på just
lönsamma projekt, helst företagsekonomiskt lönsamma projekt. Det är till
nytta för hela samhället. Om vi inte gör det utan satsar på sådant som är
olönsamt, skulle det till slut sluka alla våra resurser, det som vi faktiskt har
byggt upp vår välfärd med.
Viola Claesson vurmar, förstår jag, för ett socialistiskt system, ett system
som förkväver människors initiativ och skapande. Ett sådant system innebär
en uppslukande, icke-fungerande offentlig verksamhet och en ofantlig byrå-
krati. Det slukar alla resurser som eventuellt produceras i ett socialistiskt
system.
Det är viktigt att vi här motverkar den offentliga sektorns ansvällning och
de tendenser till byråkratisk ansvällning och tendenser till att politiker skall
lägga sig i allting som ju faktiskt finns även här i Sverige. Så litet som möjligt
skall vi lägga oss i, så effektivt och så lönsamt som möjligt skall det vara,
Viola Claesson!
Anf. 55 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Herr talman! Anders Castberger och Görel Bohlin kan ta det alldeles
lugnt. Hur i all sin dar skulle det gå att genomföra en revolution i Sverige
med ett helt nytt samhällssystem via trafikpolitiken, Anders Castberger?
Det börjar bli litet löjligt med den typ av inlägg som vi nyss hörde.
Jag refererade till Anders Castbergers vokabulär tidigare när han talade
om att de som vill ha en miljöanpassad trafikpolitik står för en samhällsom-
störtande verksamhet. Då säger jag att jag naturligtvis står för en samhälls-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
55
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
omstörtande verksamhet, för dessa saker har jag kämpat för i 20-30 år vid
det här laget. Jag kan lova både Anders Castberger och Görel Bohlin att jag
tänker fortsätta med det. Många människor utanför det här huset stödjer
mig och vänsterpartiet i den kampen, så det är ganska lätt.
Sedan till detta med lönsamhet. Vet ni inte ens att lönsamhet kan betyda
olika saker? Jag talade om en samhällsekonomisk lönsamhet. Ni talar om
företagsekonomiska kalkyler som om ett järnvägsföretag som skall försörja
hela landet med bra järnvägar skulle kunna jämföras med exempelvis ett
företag som Volvo. Det är naturligtvis omöjligt, eftersom ni själva har ställt
upp bakom de beslut som riksdagen har fattat om att trafikförsörjningen
både skall vara miljöanpassad och stå för regional rättvisa. Hur skall ni ha
det egentligen? Vill ni att vi skall riva upp de besluten, som riksdagen har
fattat förut? Då hoppas jag att ni står ensamma när den dagen är över.
Så till samarbetet med socialdemokraterna, Anders Castberger! Hur var
det med momsen på kollektivtrafiken? Vem drev igenom det beslutet? Som
vanligt när det gäller den här typen av åtgärder är det socialdemokratiska
samarbetet med ett eller flera borgerliga partier det typiska. Och de åtgär-
derna har ännu aldrig gått i miljövänlig riktning - för då finns det andra par-
tier, som vänsterpartiet, miljöpartiet och centern, att stödja sig på i den här
kammaren. Försök inte att dupera på det sättet!
Anf. 56 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Visst är det löjligt av Viola Claesson att använda ett språk-
bruk som innebär att ingen skulle ha rätt att acceptera ett marknadsekono-
miskt synsätt inom trafiksektorn. Det är det som är löjligt, men inte desto
mindre mycket farligt, när det visar sig att det i sin förlängning faktiskt pekar
på den ideologi som Viola Claesson så länge har omfattat och som hon med
all sin förmåga försöker pracka på oss andra.
Hur var det, Viola Claesson? Vilken regering var det som satt när man
år efter år motsatte sig katalytisk avgasrening på begagnade bilar? Vilken
regering är det som år efter år har motarbetat stimulansbidrag för höjd
skrotpremie för att man skall utsortera gamla bilar? Vilken regering är det
som har motarbetat - och t.o.m. sagt nej till - införande av katalytisk avgas-
rening på nya bilar redan 1985? Vilken regering är det som har sett till att vi
inte har fått de stränga avgasregler för den tunga dieseltrafiken som vi skulle
ha behövt för länge sedan? Jo, en socialdemokratisk regering, som år efter
år har kunnat sitta genom s.k. arbetarstöd av vänsterpartiet kommunisterna.
Sådan är politiken i det svenska samhället, och det kan inte Viola Claesson
komma ifrån genom att bara säga att hon har röstat nej i den ena eller andra
frågan.
Så har vi det här med momsen på kollektivtrafiken. Visst kände Viola
Claesson i augusti till hur skatteomläggningen skulle vara utformad. Det rös-
tade vi om i den här kammaren redan i mitten av juni. Då röstade vi också
om i vilken ordning momsen skulle införas. Kollektivtrafiken skulle då få
vänta ända till årsskiftet för att därmed få ett försprång framför alla andra
trafikslag innan momsen infördes. Momsen står för 13—15 % av de höj-
ningar av biljettpriset som måste ske om man kompenserar sig fullt ut. Alla
56
andra kostnadsökningar beror på det enskilda företaget, och i förlängningen
på en dålig ekonomisk politik av sittande regering.
Anf. 57 GÖREL BOHLIN (m) replik:
Herr talman! Det som Viola Claesson förespråkar här i kammaren, i olika
motioner och i trafikutskottet, är i själva verket satsningar på en rad olön-
samma projekt. Jag betraktar dem som olönsamma, och det går att räkna
fram att de är definitivt olönsamma, även om man skulle räkna på den sam-
hällsekonomiska lönsamheten - för det är sådana projekt som är rent de-
struktiva som Viola Claesson förespråkar. Det finns alltså gränser för vilka
pengar man skall satsa på järnvägstrafik. Och det verkar till sist som om fi-
nansieringsmöjligheterna är någonting totalt underordnat. Det finns aldrig
några finansieringsförslag som vi har att ta ställning till.
Herr talman! Jag vill göra en ändring i mitt huvudanförande. I mitt huvud-
anförande yrkade jag bifall till reservationerna 1, 9 och 12. Men jag vill for-
mulera mig något annorlunda för att därmed förkorta arbetet för presidiet.
Jag säger alltså i stället att vi står bakom alla tre reservationerna men yrkar
bifall till reservation 1. Och när det gäller reservation 1 kommer jag att be-
gära rösträkning.
Anf. 58 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Herr talman! Anders Castbergers inlägg börjar rent av bli absurda. Han
står och räknar upp allt vad den socialdemokratiska regeringen har gjort.
Det måste ju Anders Castberger rikta till Georg Andersson, den ende rege-
ringsföreträdare som finns här i lokalen. Det är inte en socialistisk regering.
Vi har aldrig haft någon socialistisk regering i det här landet. De regeringar
vi haft har varit hur marknadsanpassade som helst.
Och är det någon som har visat sig samarbetsvillig i förhållande till denna
regering som införde århundradets skattereform, som drabbar så många och
på så felaktigt sätt, så är det ju folkpartiet. Försök inte prata om någonting
helt annat när jag talar om momsen på kollektivtrafiken, som Anders Cast-
berger var med och genomförde tillsammans med socialdemokraterna!
Så till Görel Bohlin, för att få litet rätsida på debatten. Ibland är det bra
med litet överslag - och det kan drabba oss alla. Men när det gäller uttrycket
”destruktiva satsningar som Viola Claesson har föreslagit” vill jag säga: Ge
mig ett enda exempel på vad som är en destruktiv satsning och som jag och
mitt parti kallar för en miljöpolitisk trafiksatsning! Vad är destruktivt? Jag
tror att det är bra om de som gärna reser med tåg och på annat sätt miljövän-
ligt får reda på vad det är som är destruktivt i de här sammanhangen.
Så tror jag att ni har missuppfattat en sak mycket allvarligt. Menar ni verk-
ligen att trafiken i det här landet i huvudsak är genomreglerad och styrd på
något planhushållningsmässigt sätt? Själva förfäktar ni ju idén att biltrafiken
gärna kan få öka ytterligare. Det är ett slags låt-gå-politik, som innebär att
landsvägstrafiken kommer att kväva oss om den får fortsätta att öka som den
gör nu.
Vad är det i landsvägstrafiken - när det gäller de tunga transporterna eller
personbilstrafiken - som har det minsta inslag av socialism? Där får ju de
kapitalistiska idéerna blomma fullt ut. Är det inte så, Anders Castberger?
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
57
|
Prot. 1990/91:11 17 oktober 1990 |
Jag tycker att det har gått för långt, bl.a. av miljöskäl. Jag vill minska bilis- |
|
Vissa trafik- |
Andre vice talmannen anmälde att Anders Castberger och Görel Bohlin Anf. 59 KJELL DAHLSTRÖM (mp): Herr talman! Tack för att jag med kort varsel får gå in i stället för den Man kan inte tala om vissa trafikpolitiska frågor här utan att konstatera Vad man föreslår är en sammanblandning av biltrafik och järnväg, som Det finns självfallet mycket starka motstående intressen i trafikpolitiken Jag kan bara konstatera att biltrafiken i västra Skåne genom de i och för De motstående intressena i trafikpolitiken följer uppenbarligen inte det När det gäller de motstående intressena i miljöpolitiken har vi på ena si- Vi vet ju att socialdemokraterna i fråga om Öresundsbron, för att åter- |
58
pas på en debatt i frågan, om nu socialdemokraterna vågar lägga fram en
proposition efter den pyrrusseger som de tillskapade på sin kongress.
Det finns alltså olika intressen som står mot varandra när det gäller att
dämpa resp, öka biltrafiken. De som vill öka biltrafiken sveper in sina argu-
ment i ett allmänt miljöresonemang. Vi kan inte vara utan bilen, brukar
kommunikationsministern säga. Därför behövs en bro osv. Å andra sidan
finns det radikala partipolitiska lösningar. Det handlar då om järnvägen och
om annan spårburen trafik.
Beträffande satsningar på järnvägen visar samhällsekonomiska analyser
klart att det skulle vara möjligt att satsa i den utsträckning som både SJ och
de trafikradikala partierna önskar. Men de blå-röda partierna står emot
detta.
Det finns ju en hel rad alternativ till den biltrafik som man tror sig värna
om. Som framgår av betänkandet nämner vi kustsjöfarten. Flottningen är
kanske ett udda alternativ. Men flottningen är ändå en möjlighet som man
bör titta på i framtiden.
När det gäller just biltrafiken finns det också näst intill oprövade möjlighe-
ter. Jag har själv jobbat med hyrbilssystem. Jag är övertygad om att det före-
tagsekonomiskt, samhällsekonomiskt och privatekonomiskt skulle vara all-
deles utmärkt om vi kunde utveckla biluthyrningen mera i vårt land. Men de
styrande krafterna lyssnar helt enkelt inte. Jag vet dock vad jag talar om, för
jag har fått väldigt många samtal efter det att bensinpriserna började höjas.
T.o.m. Stockholms parkeringsbolag börjar fundera på om man inte skulle
diversifiera sin verksamhet och i stället för att ”lappa” bilar hyra ut när folk
behöver hyra en bil. Den typen av kreativt tänkande för att komma bort från
bilismen tycker jag är intressant. Sådana möjligheter borde diskuteras
mycket mera.
Dessutom finns det - det har jag tidigare fört fram här i kammaren - helt
nya tekniska innovationer. Genom dessa skulle vi kunna fjärma oss från det
massbilssamhälle som vi har byggt upp under hundra år. Framför allt tänker
jag då på det s.k. spårbilskonceptet. Det systemet innebär att bilar går på en
typ av spår. Man behöver inte komma i konflikt med blommor, älgar, barn
eller andra fordon. Ett sådant system skulle kunna vara oerhört energisnålt.
Det är möjligt att utveckla ett sådant system. Det skulle dessutom kunna
betyda väldigt mycket för Sveriges tekniska profil ute i världen. Vi har ju
kunnighet och teknik i vårt land.
I våras visade jag ett antal bilder på ett sådant här system här i kammaren.
Jag gjorde mig nämligen besväret att ta hit en del diabilder, som jag visade
för en kammare som var ännu tommare än den vi ser i dag. Men jag har inte
fått en tillstymmelse till reaktion från kammarens ledamöter på detta. Jag
vill dock framhålla att de tankegångar som jag framfört möter oerhört stor
sympati och stort engagemang utanför denna kammare.
Om vi här i kammaren debatterar trafikpolitiken i det här landet och det
då inte går att föra fram nya tankar och få åtminstone ett hyggligt bemö-
tande, är trafikpolitiken fullständigt död - med tanke på de politiker som har
den absoluta makten i dag.
Sedan har jag inte riktigt klart för mig alla aspekter i fråga om hur stor-
stadsutredarna vill utveckla trafiklösningar i våra storstäder. Det som jag hit-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
59
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
60
tills har sett är precis vad man kunde ana: mer av sammanslagningar. Man
föreslår mycket stora tunnlar i marken under Göteborg - riksdagen skall ju
vara där i morgon och i övermorgon för att titta på det hela - för Europaväg
6. Vidare föreslås kringfartsleder. Och inte minst är det fråga om Öresunds-
bron, som kommunalrådet Engqvist i Malmö fick från socialdemokraternas
kongress.
Allt detta gastkramar ytterligare våra storstäder. Det handlar alltså om att
satsa på precis samma trafikpolitik som den som har lett till den negativa
miljöbelastning som vi i dag har i storstadsområdena.
Men de svenska storstäderna behöver en helt annan typ av trafikutveck-
ling. Jag menar att det är med tekniska och organisatoriska radikala föränd-
ringar som biltrafiken kan dämpas. Därmed skulle vi kunna få en verkligt
miljövänlig storstadsmiljö och även trafikmiljö.
Med detta avslutar jag mitt med kort varsel tillkomna anförande. I första
han yrkar jag bifall till vår reservation nr 4 i detta betänkande. I andra hand
vill jag framhålla att vi stöder vänsterpartiet och centern; detta för att betona
att det ändå finns en allmänt utbredd uppfattning om att det behövs en an-
norlunda trafikpolitik. Denna uppfattning delas dock inte av folkpartiet,
moderaterna och socialdemokraterna.
Anf. 60 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Kjell Dahlström sade: Anders Castberger tränger sig in i
sluggerstil mot Viola Claesson. Ja, det är typiskt att miljöpartiet skall för-
svara kommunisterna här i kammaren. Om folkpartiet kan få igenom en po-
litik i liberal riktning, som innebär en kraftig sänkning av marginalskatterna,
tar vi naturligtvis vara på det tillfället och samarbetar med dem som kan se
till att det här blir verklighet. Men en sänkning av marginalskatterna motsät-
ter sig miljöpartiet av ideologiska skäl. Vi vill naturligtvis gärna ha ett samar-
bete för att få igenom de konkreta förslag som finns och för att få igenom
vår politik. Men något stöd till en socialdemokratisk regering ger, som be-
kant, inte folkpartiet. Det var poängen med mitt s.k. intrång mot Viola
Claesson och vpk.
Kjell Dahlström fortsätter att sprida myten om splittring när det gäller
Öresundsbron. Men självfallet är det i ett pluralistiskt liberalt parti tillåtet
att människor har olika uppfattningar. Vi har dock givit ett mycket klart be-
sked på den punkten: Vi är i grunden positiva till en fast förbindelse över
Öresund. Ekonomiskt finns det bara en enda möjlighet, nämligen att ha en
bro. Det framstod ännu tydligare i går kväll då trafikutskottet var inbjudet
till SJ. Då var också miljöpartiets representant och en annan Kjell Dahl-
ström med.
Vi avvaktar resultaten av de undersökningar som görs när det gäller påver-
kan på botten. Men förhandsinformationen pekar i positiv riktning. Det är
typiskt att Kjell Dahlström inte tar upp min kritik mot de förslag som han
ställer sig bakom och som miljöpartiet har lanserat här i kammaren och som
handlar om att vi redan inom drygt fyra år skall minska vägtrafiken med
25 %. En fjärdedel av all trafik skall människor ute i vårt samhälle avstå från
inom fyra år. Jag skulle kunna kalla det för glesbygdsfientlig politik, men den
är ju fientlig mot alla, även mot dem som bor i storstad.
Anf. 61 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Herr talman! Jag begärde ordet när Kjell Dahlström nämnde spårbilspro-
jektet. Jag tycker att det är ett exempel på den tekniksyn och det intresse för
ny teknik som de partier står för som vill ha en miljöinriktad trafikpolitik.
Det är ett bra exempel på det. Vänsterpartiet är naturligtvis intresserat.
Kjell Dahlström vet också att jag var med när han hade tagit hit forskare
som arbetade med just spårbilsprojektet. Det som var beklämmande den
gången var inte enbart att så få hade mött upp från riksdagen. Det händer
vid många tillfällen att olika saker kolliderar, Kjell Dahlström. Det vet jag
som hade internationellt besök i går och hade hoppats att fler ledamöter
skulle komma. Men så är det. Det som är beklämmande och specifikt med
detta är att de forskare som faktiskt visar en kreativitet, som är kunniga och
har förmågan att hitta på och forska om miljövänliga produkter, inte har en
chans om deras intressen går emot bilindustrins intressen.
Jag vill också ha sagt att teknikoptimismen finns på vår sida, hos oss som
står för en miljöinriktad trafikpolitik. Det är inget nytt, men vi brukar ankla-
gas för något annat. Men Kjell Dahlström glömde att nämna hur det andra
teknikintresset ser ut. Det handlar om att sådana personer som Anders Cast-
berger och Görel Bohlin och socialdemokraterna vill satsa på projekt som
kallas Prometheus och Drive. Det handlar inte om att minska biltrafiken
med en fjärdedel, utan om att öka landvägstrafiken med en fjärdedel genom
att med hjälp av ny teknik pressa ihop fordonen på vägarna. Det är ett livs-
farligt projekt. Det har de sagt ja till. Miljonerna rullar till dessa projekt. Jag
hoppas att Kjell Dahlstöm inte har glömt att motståndarsidan har dessa pla-
ner och har fått gehör för dem också.
Anf. 62 GÖREL BOHLIN (m) replik:
Herr talman! Till skillnad från både miljöpartiet och vänsterpartiet har vi
moderater en mycket positiv syn på de tekniska möjligheterna att lösa miljö-
problemen. Jag tycker att både Viola Claesson och Kjell Dahlström andas
en oerhörd fientlighet gentemot den ekonomi som är förutsättningen för att
vi skall kunna lösa problemen, och de är dessutom väldigt bilfientliga. Där-
med skulle värdefulla miljösatsningar omöjliggöras. Prometheus och Drive
hör faktiskt också till miljösatsningarna, för dessa projekt leder till smidigare
trafik och antagligen även till färre trafikolyckor.
Ganska många tekniska framsteg som vi har gjort i vårt land har lett till
att vi har fått både exportinkomster och lägre miljöföroreningar. Vi har lyck-
ats rätt så bra på exportmarknaden, men nu har vi fått ett kostnadsläge som
hindrar oss.
Beträffande biltrafiken vill jag påminna om att vi får 10 % nya katalytiskt
avgasrenade bilar varje år i bilparken och att vi nu har över 40 % katalytiskt
avgasrenade personbilar. Det var synd att inte Viola Claesson och någon
från miljöpartiet var med när vi fick information från Volvos bussavdelning,
som meddelade att de nu hade fått fram en dieselmotor som var kolossalt bra
och som släppte ut väldigt litet föroreningar. Linjeflyg byter kontinuerligt ut
sina motorer och köper nya plan som är avgjort mycket bättre än de gamla.
SJ vill ha och får gehör för nya spår och snabbtåg. De vill skala bort olön-
samma projekt, Viola Claesson. Skulle man inte göra det, utan satsa på di-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
61
|
Prot. 1990/91:11 17 oktober 1990 |
rekt olönsamma projekt, där människor inte reser, skulle det vara rent dest- |
|
Vissa trafik- |
Anf. 63 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik: Herr talman! Jag konstaterar att Anders Castberger inte lyssnade riktigt Jag tog visst upp vårt eget förslag om att minska biltrafiken med 25 %. Jag vill i stort sett bara instämma i det Viola Claesson säger. Jag nämnde Jag vänder mig så till Görel Bohlin, som tycker att vi är negativa till tek- Anf. 64 ANDERS CASTBERGER (fp) replik: Herr talman! Kjell Dahlström säger att biltrafiken nere i Skåne har mins- Om vi nu för enkelhetens skull skulle anta att trafikminskningen är helt Det går inte att försöka få det till båda sakerna på en gång, Kjell Dahl- |
62
ransonering av bilåkandet och trafiken. Folkpartiet motsätter sig med all
kraft alla ransoneringar och alla regleringar av det slaget.
Anf. 65 GÖREL BOHLIN (m) replik:
Herr talman! Kjell Dahlström påstår att jag gör mig till tolk enbart för
flygets och bilens hegemoni. Jag skulle vilja påstå att miljöpartiets politik
leder till, som nyss har sagts, regleringar och ransonering, förbud, straff, och
politikerstyrning enligt öststatsmodell. Det är absolut inte vad vi behöver
här i Sverige. Vi behöver stimulans i stället.
Från moderata samlingspartiet föreslog vi tidigt att man skulle stimulera
ett utbyte till bilar med katalytisk avgasrening. Det är, som sagt, på god väg.
Hos folk i allmänhet finns det en vilja att hjälpa till på det här området. Vi
har också föreslagit att man skall höja skrotningspremien och därmed få ett
snabbare utbyte av bilarna.
Jag vill också påpeka att när det gäller flyget gör man på inrikessidan sitt
allra bästa. Vi kan påverka inrikesflyget, men vi kan inte ställa upp några
regler för de utländska flygbolag som trafikerar Sverige och flyger över fram-
för allt Arlanda. Det är i så fall genom att gå in i EG - något som jag kan
rekommendera - som vi kan påverka flygplanens utsläpp över Europa och
Sverige.
Anf. 66 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Anders Castberger tror att han har fått in mig i ett hörn när
det gäller bensinpriset. Men jag har faktiskt tittat på bensinpriserna under
50-, 60- och 70-talen och kan konstatera att under i stort sett hela efterkrigsti-
den har skatte- och råvarudelen av det totala bensinpriset varit fifty-fifty.
Man kan säga att under 50- och 60-talen gick råvarupriset upp först och se-
dan kom skatten, och folk har ojat sig ungefär som när mjölkpriset har ökat.
Det har alltså varit samma relation mellan skattedelen och råvarudelen i
bensinpriset.
Under 80-talet urholkades skattedelen i bensinpriset och nu har vi återta-
git den, med råge kan jag erkänna. Allt har kommit ganska plötsligt. Det är
därför vi har den här upphaussade debatten. Vi tar den diskussionen ganska
svalt. Jag tror att vi kommer att rida ut stormen. Människor vill inte ha den
miljöförstöring som bilismen medför. Det vet vi.
Jag talade inte, Görel Bohlin, särskilt mycket om styrningar och regle-
ringar. Det är en felaktig tolkning. Jag talade mycket om det tekniska kun-
nandet, om de innovativa och kreativa möjligheter som finns här i landet
med högt utbildade civilingenjörer, uppfinnare och tekniker. Jag ber om en
chans för dem att få utveckla helt nya innovativa transportsystem, men jag
får inte en krona till dem.
För övrigt är vi med på att höja skrotningspremien för att få till stånd en
bättre bilpark.
Andre vice talmannen anmälde att Anders Castberger och Görel Bohlin
anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare
repliker.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
63
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
64
Anf. 67 BIRGER ROSQVIST (s):
Herr talman! Jag måste säga att det är med en viss förvåning som jag har
lyssnat på den mycket hätska debatt som har förekommit i det här ärendet
så här långt. Det har varit mycket ordrikt och den verbala inkontinensen har
fått spela ett spel under någon timme.
Trots allt är vi i utskottet ganska överens på många av de väsentliga punk-
ter som det här betänkandet handlar om. Att vi tog ett trafikpolitiskt beslut
1988 borde jag inte behöva upprepa. Men det övergripande målet för trafik-
politiken skulle ju vara att erbjuda medborgarna och näringslivet i landets
olika delar en tillfredsställande, säker och miljövänlig trafikförsörjning till
lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader. Vi talade om att det också
skulle finnas tillgänglighet, effektivitet, säkerhet, god miljö och regional ba-
lans, något som vi med stor majoritet, kanske rent av enhälligt, tillstyrkte i
utskottet.
De motioner vi har behandlat i betänkandet överensstämmer i stort sett
med vad som sagts i den trafikpolitiska propositionen, och yrkandena vid
utskottets sammanträden har i stort sett också, varit i enlighet med motio-
nerna. Därav förvåningen från min sida över att det här kan föranleda en så
långvarig och het debatt som vi hittills har fått lyssna till. Nu laddas det för
flera inlägg kan jag notera från talarstolen.
I flera av motionerna har det yrkats att man skall ta större hänsyn till mil-
jöfrågorna. Det finns ingen som har något emot det, inte från något parti.
Vi anser alla att miljöfrågorna är väsentliga när det gäller såväl trafiken som
alla andra områden där det sker någon form av industriell eller mänsklig ak-
tivitet. Vi är också ense om att luftkvaliteten behöver förbättras radikalt
framför allt i våra storstäder och att den trafik vi har i dag är en källa till en
stor del av föroreningarna. Därför vill vi att man sätter in åtgärder för att få
till stånd en bättre miljö.
Betänkandet tar upp många frågor. Där finns också ett antal reservationer
från olika håll. Just när det gäller trafikpolitikens inriktning finns det reser-
vationer från samtliga partier, men jag tror inte att jag skall uppehålla mig
så länge vid dem, eftersom utskottet i stora drag är enigt på de punkterna.
Att reservationerna finns med får man kanske mest beteckna som ett uttryck
för att varje parti anser att man behöver ha en erforderlig profilering. Man
tar fram vissa frågor som mer eller mindre kan betecknas som detaljer i det
här sammanhanget.
Viola Claesson och Anders Castberger blåste upp sig väldigt i debatten,
tycker jag. För Anders Castbergs del gällde det satsningarna på infrastruk-
tur. Han frågar varför socialdemokraterna så länge fullständigt negligerat in-
satserna för att bygga ut infrastrukturen inom transportsektorn. Det gällde
då, såvitt jag förstår, både järnvägar och vägar. Det är ju så, Anders Castber-
ger, att det är begränsade resurser som samhället har till sitt förfogande. Det
är många andra frågor som har pockat på sin lösning och som har krävt sin
del av de knappa resurser som samhället har till sitt förfogande. Men vi har
väl alla insett att vi inte kan fortsätta med de minskade anslagen, reellt sett,
för satsningar i infrastruktur. Vi behöver öka de satsningarna. Det behövs
för att vårt näringsliv skall fungera bättre och för att vi på person-
transportsidan bättre skall kunna ta oss fram när vi skall till och från våra
jobb; det må gälla sociala resor eller över huvud taget när vi har behov av
att förflytta oss.
Det är så lätt att säga varför har ni inte gjort det, och varför har ni inte
gjort det, om man inte samtidigt behöver tala om var man skall ta pengarna.
Vad är det vi skall försaka för att kunna lägga pengar på infrastruktur? I stäl-
let har ju regeringen haft en utredningsman, generaldirektören i televerket,
som har fått i uppgift att försöka få fram externa finansiärer, att hitta nya
vägar och nya sätt att få fram pengar för investeringar i infrastrukturen. Det
var en förutsättningslös utredning. Jag tycker att den är värd att läsas. Jag
tycker att det är bra att okonventionella tankar kommer fram och att nytt
material kan föras in i debatten. Därmed inte sagt att jag sympatiserar med
allt. Men en del friska idéer kan komma fram. De kanske till viss del kan
omarbetas och ligga till grund för något som kan vara positivt när det gäller
satsningar på vår infrastruktur.
Viola Claesson sade att det här var fullständigt meningslöst. Det var ett
grovt underkännande av de förslag som hade kommit fram i utredningen.
Det enda Viola Claesson hade att föreslå att man skulle ha i stället var väns-
terpartiet kommunisternas motioner - de visade vägen. Viola Claesson an-
vände faktiskt uttrycket vänsterpartiet kommunisternas motioner. Jag tror
inte att det visas någon väg i de motionerna. Den fortsatta prövningen och
diskussionerna när det gäller att få fram pengar för satsning på infrastruktur
kan nog ge ett bättre besked än läsningen av bara vänsterpartiet kommunis-
ternas motioner under många år - detta sagt med tanke på det råd som vi
fick här från talarstolen.
Själva planeringen beträffande infrastruktur och satsningar inom trans-
portsektorn har också tilldragit sig ett visst intresse. Självfallet är plane-
ringen en mycket viktig faktor när det gäller ett så stort område som trafik-
politiken och skapandet av de instrument i samhället som ger oss möjlighet
att tillgodose människors behov av transporter.
Utskottsmajoriteten anser att det är väsentligt att den samhällsekono-
miska analys som nu skall göras för olika investeringsbeslut skall grundas på
ett mycket tillförlitligt beslutsunderlag. Därför pågår ett omfattande över-
synsarbete beträffande planeringssystemet, så att detta skall bli så högklas-
sigt som möjligt.
Låt mig därmed lämna en del av de punkter där det finns reservationer.
Ett avsnitt gäller sjöfart. Här var utskottet enigt så när som på vänsterpartiet
kommunisternas representant som hade en egen liten skrivning. Jag tycker
att det är värdefullt att utskottet har kunnat vara enigt. Utskottet har betonat
att kustsjöfarten inom svensk transportnäring kan och bör fylla en mycket
viktig roll i vårt transportsystem. Den helt övervägande delen av våra trans-
porter till och från utlandet sker på sjön. Sjöfarten svarar också för en stor
del av inrikestransporterna. Ofta kommer inte det här med i statistiken. Det
är bara landtransporter som räknas - tonkilometer eller andra ekvivalenter.
Centern skriver i en av sina reservationer - där man för övrigt kräver mera
pengar och större insatser beträffande infrastrukturen - att även sjöfarten
kräver större investeringar. Det är faktiskt fel, Rune Thorén: det krävs inte
några större investeringar för just sjöfarten. Våra hamnar är väl utbyggda.
Där finns det kapacitet för att ta emot både det som kommer och det som
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
5 Riksdagens protokoll 1990191:11
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
66
går i dag - och även en växande trafik. Däremot behöver transportvägarna
till och från hamnarna bli bättre, och det krävs ju ändå. Förhoppningsvis
skall kraven kunna uppfyllas förr eller senare när det gäller att få ett bra
transportsystem fram till våra utskeppningshamnar.
Jag riktade mig till centerns representant. Rune Thorén var inne på kol-
lektivtrafiken. Han tyckte inte om momsen, och inte heller tyckte han om
miljöavsnittet och att vi över huvud taget använder så mycket bensin. Han
vill ha etanol i stället. Detta sades ungefär samtidigt som Rune Thorén var
inne på att vi behöver mer pengar för investeringar i infrastruktur. Hur ska-
pas det mer resurser åt samhället, om vi tar bort momsen på väsentliga va-
ror? Det är, handen på hjärtat Rune Thorén, inte bara beträffande kollektiv-
trafiken som centerpartiet vill ta bort momsen. Kravet gäller ju en hel del
annat också som ger intäkter och resurser för samhället. Ni säger att vi skall
använda mycket mer etanol. Vi alla känner till att staten tar in ganska
mycket skatt vid bensinförsäljning. Pengarna går till statskassan för fördel-
ning till olika ändamål. En del går även till vägarna. Skulle vi, som det sägs,
satsa på etanol skulle det inte bidra till att stärka resurserna på den statliga
sidan. I stället skulle det väl bli fråga om subventioner för att få fram etano-
len. I stället för intäkter från drivmedel skulle det bli utgifter. Jag har svårt
att inse hur det skulle kunna hjälpa till att få fram mer pengar för satsningar
på infrastrukturen.
Med detta, herr talman, slutar jag mitt anförande och yrkar på samtliga
punkter bifall till hemställan i trafikutskottets betänkande nr 3.
Anf. 68 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! Jag vet inte riktigt hur Birger Rosqvist egentligen vill ha
det - om vi nu skall bry oss om hur han över huvud taget vill ha debatten.
Först sade han - och så kommer det att stå i protokollet - att han inte förstår
varför det beträffande trafikpolitiken över huvud taget har förekommit en
debatt och ett replikskifte mellan olika partiföreträdare. Birger Rosqvist sä-
ger att vi ju i trafikutskottet är överens om i stort sett allting. Någon minut
senare sade han att det över huvud taget inte finns någon anledning att läsa
vänsterpartiet kommunisternas motioner. Hur skall Birger Rosqvist ha det?
Det där resonemanget rimmar inte riktigt.
De motioner som behandlas och som jag har yrkat bifall till och som vi har
byggt reservationer på i betänkandet har vpk lämnat in. Jag vet inte om jag
använde det gamla partinamnet. Jag tror inte att jag gjorde det, men även
om jag gjorde det har det ingen betydelse i den här debatten. Det är vpk-
motioner som jag vill driva igenom här i riksdagen. Vänsterpartiets uppfatt-
ning återspeglas i dessa motioner.
Nej, herr talman, vi är verkligen inte överens i trafikutskottet. Jag står inte
här och debatterar därför att det är roligt att prata om ingenting.
För det första tog jag, Birger Rosqvist, upp frågan om momsen. Enligt
finansutskottet drabbar den nya momsen järnvägstrafiken med en befogad
höjning på 16-17 %. Det var tillsammans med det nyliberala folkpartiet som
detta drevs igenom.
För det andra har vi ju föreslagit att man i nyinvesteringar skall satsa 60
miljarder kronor på järnvägstrafik fram till år 2000. Detta förslag bygger på
det behov som har redovisats av banverket, som ju skall bedöma behoven.
Vad vill socialdemokraterna och regeringen? Jo, i stället för 60 miljarder
kronor anser de att det räcker med 10 miljarder plus de 5 miljarder som kom-
mer från infrastrukturfonden, när vi har fattat ett nytt beslut om den saken.
Men dessa pengar skall inte gå till bara järnvägar. Är inte detta en ganska
stor skillnad, Birger Rosqvist? Har vi inte haft ganska olika uppfattningar
om vad som är en miljöinriktad trafikpolitik?
Den profilering som vi vill åstadkomma och som sägs vara ett slag i luften
och utan värde handlar bl.a. om följande, jag skall upprepa kravet. I reserva-
tionen står vi för uppfattningen att vi bör sluta använda bensindrivna bilar
här i landet. År 2010 skall det inte finnas några sådana bilar. Ställer Birger
Rosqvist upp på detta?
Anf. 69 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Birger Rosqvist anser att miljöfrågan är viktig och att luft-
kvaliteten behöver förbättras. Inte med ett ord nämner han bullerfrågorna,
som kan åtgärdas och som så snart detta skett medför att problemet försvin-
ner. Glömmer Birger Rosqvist att nämna detta, därför att bullerfrågorna får
en så snål behandling i jordbruksutskottet?
Hur var det med socialdemokraternas motstånd mot dieselfordonens re-
ning? Jo, redan 1990 års modeller har Volvo och Scania erbjudit med en re-
ning som skulle uppfylla de krav socialdemokraterna har ställt upp till 1994.
År efter år håller socialdemokraterna fast vid att vänta till 1994 och t.o.m.
strö 400 milj .kr. över Volvo och Scania för att de skall ta fram någonting som
redan finns.
När folkpartiet säger att åtminstone 1992 borde vi väl kunna införa nya
regler för den tunga dieseltrafiken, kommer så småningom socialdemokra-
terna krypande fram till 1993. Det är ingen aktiv miljöpolitik när det gäller
trafiken, Birger Rosqvist. Där står faktiskt socialdemokraterna fast, och ty-
värr backas de upp och får sitta kvar på sina taburetter av ett stöd som inte
alls kommer från folkpartiet.
Så säger Birger Rosqvist att vi inte har pengar till alla investeringar i infra-
struktur. Nej, det har vi inte. Men varför säger inte Birger Rosqvist mera
ifrån mot de fantasisummor på 60 miljarder kronor som nämns då och då,
och i stället tar upp de konstruktiva förslag som folkpartiet har lagt fram om
alternativ finansiering, kompletterande finansiering? Efter många år har nu
socialdemokraterna lagt det i utredningskvarnen.
De pengar som ni har baxat hit och dit i kammaren och till slut baxat in i
löntagarfonderna uppgår till miljarders miljarders kronor, och folkpartiet
har anvisat att åtminstone tillväxten borde vi kunna använda till infrastruk-
turinvesteringar. Nej då, det tycker inte socialdemokraterna.
Eller att bolagisera flera statliga affärsverk och släppa in nya intressenter -
hur är det med det, socialdemokraterna? Inget svar. Kanske finns det några
spännande saker i framtiden, säger Birger Rosqvist litet sangviniskt.
Det är ingen regeringspolitik socialdemokraterna har. Det är utan politik
ni står nu när det är så kort tid kvar till valet.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
67
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
68
Anf. 70 GÖREL BOHLIN (m):
Herr talman! Birger Rosqvist sade ungefär så här i sitt anförande: Det är
faktiskt bara detaljer som skiljer partierna åt i trafikutskottet.
Birger Rosqvist, jag tycker inte att avreglering är någon detalj. Jag tycker
inte att annan driftsform, t.ex. aktiebolag, är någon detalj. Jag tycker inte
att försummandet av stimulansåtgärder är någon detalj. Observera att vi är
väldigt kritiska mot den avgiftspolitik eller rättare sagt den politik med
ökade skatter som bedrivs från socialdemokratiskt håll.
Birger Rosqvist ursäktar sig på något sätt med att säga att alla investe-
ringar kostar så förskräckligt mycket pengar och att vi inte har pengar. Det
finns en rad idéer om hur man skulle kunna finansiera nya investeringar, men
jag vill påstå att just de saker som jag nu har räknat upp kostar inte.
Avreglering kostar inte. Den lösgör medel. Att övergå till annan drifts-
form, alltså aktiebolag i stället för verk, kostar egentligen inte heller utom
kanske i inledningsskedet. Det lösgör medel och det ger större frihet.
Jag skulle önska att man gick in för litet mer morötter i stället för piska.
Vi har föreslagit stimulansåtgärder t.ex. när det gäller katalytisk avgasrening
och skrotningspremier. Jag gissar att bilfabrikanterna är ganska förvånade
över att regeringen så att säga ligger kvar vid krav som de för länge sedan
har passerat.
Jag skall erkänna att socialdemokraterna ändå brukar ta intryck av de för-
slag som kommer i utskottet. Många av de förslag som vi moderater har fört
fram under åren har man tagit på allvar. Men det är segt, det tar tid, och det
blir frustrerande att det tar så lång tid. Men nu är tillfället kommet då det
är alldeles nödvändigt att vidta sådana åtgärder att ekonomin och industrin
stimuleras och inte förkvävs.
Anf. 71 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Jag blir litet förvånad när trafikutskottets ordförande, med
anledning av att centerpartiet inte vill ha moms på kollektivtrafiken, frågar
hur vi då skall finansiera vårt skatteförslag. Jag trodde faktiskt att det var
uppenbart för alla här i kammaren att vi har redovisat i riksdagen, i massme-
dia och överallt hur vi vill finansiera vårt förslag. Det gäller inte bara trafiken
och boendet utan det gäller även maten, över huvud taget allt som berör väl-
digt många människor.
Vi har visat totalt sett hur vi vill finansiera. Jag tänker inte förlänga den
här debatten och har inte heller tillgång till alla uppgifter i min bänk, men
jag kan ordna så att Birger Rosqvist får dem.
Jag blir förvånad också på de andra punkter där Birger Rosqvist angriper
centerpartiet. Jag har inte sagt att etanolen helt skall ersätta den bensin som
används i vårt land, men visst vore det en fördel om vi på ett tidigt stadium
hade börjat satsa på etanolen. Vi är väl ändå överens om att bensinen åstad-
kommer ganska stora skador, inte minst i storstadsregionerna.
Jag hoppas att Birger Rosqvist inte riktigt menar det han sade, att bara för
att vi tar ut skatt på bensinen skall vi behålla den. Vad skulle följden bli om
vi på andra områden höll fast vid någonting bara för att det är skatt på det,
även om nackdelarna är större?
Etanolen ger faktiskt också ganska mycket i skatt i och med att den ger
sysselsättning i vårt land, kanske i områden där sysselsättningen i dag är
svag. Det skall man då räkna med i den totala bilden av det bränsle som
förbrukas. Men framför allt gäller att etanolanvändning kan leda till mins-
kad luftförorening i våra storstäder. Det är därför vi så envist har hävdat från
centerns sida att det borde satsas mer på etanol än vad som sker i dag.
Anf. 72 BIRGER ROSQVIST (s):
Herr talman! Viola Claesson tog upp frågan om moms på järnvägstrans-
porter. Om inte Viola Claesson har upptäckt det, kan jag tala om att momsen
är neutral på så sätt att den läggs även på bensinen. Det är många som har
upptäckt det, faktiskt. Det läggs moms på flygresor och det läggs moms även
på resor som man eventuellt företar med passagerarfartyg. Så moms tas ut
på alla transporter.
Vi vill satsa 60 miljarder på järnvägar och ni socialdemokrater vill bara
satsa 10 miljarder, sade Viola Claesson. Det är lätt att vilja så mycket. Det
är så lätt att önska. Det är snart jul, Viola Claesson, och tomten kommer
nog! Men varifrån tar ni de 60 miljarderna? Pengarna måste på något sätt
fram. Det hördes inte ett knäpp om det.
Bullerfrågorna anklagar Anders Castberger mig för att inte nämna. Cast-
berger var med vid ärendets behandling i utskottet, och jag tror att det var
på mitt initiativ som avsnittet om buller kom in i texten. Det är möjligt att
jag inte talade om det här från talarstolen, men jag tycker också att bullerfrå-
gorna är mycket viktiga när man talar om miljön.
Alternativ finansiering nämnde jag heller ingenting om, enligt Anders
Castberger. Men jag uppehöll mig rätt mycket vid det. Jag nämnde Tony
Hagströms utredning, och jag nämnde andra vägar som man har försökt gå
för att få fram pengar att satsa på infrastrukturen. Så Castberger lyssnade
väl inte just då.
Görel Bohlin räknade upp en hel del saker som vi inte var ense om och
nämnde bl.a. avreglering. Jag skall läsa upp vad som står i utskottsmajorite-
tens text vad gäller avreglering: ”Ett flertal beslut i avreglerande riktning har
tagits under senare år. Affärsverken har givits större frihet och därmed blivit
självständigare och mer marknadsinriktade. Beträffande kollektivtrafiken
gäller att en rad statliga regleringar har avskaffats. En omfattande avregle-
ring av taxitrafiken har genomförts fr.o.m. den 1 juli 1990.” Osv., osv.
Ändå säger Görel Bohlin: Någon avreglering har ni inte tänkt på och vill
ni inte gå med på. Det är totalt fel.
Rune Thorén säger att man har talat om hur det hela skall finansieras -
det bör alla veta. Ni har nämnt att man bör sälja järn vägsobligationer. Kan
ni peka på några som vill köpa dem? Finns det pengar till ränta till dem som
vill ha dessa obligationer? Man vill väl ha utdelning på dem. Obligationerna
skall också återbetalas, och pengarna till detta måste på något sätt skaffas
fram. Det har Rune Thorén inte nämnt något om.
Rune Thorén säger att man har redovisat hur man skall få fram pengarna.
Jag kommer ihåg att ni bl.a. vill ha skatt på uran. Uranskatten skall ge en
förstärkning i detta sammanhang. Men ni vill ju avskaffa kärnkraften. Hur i
all sin dar kan ni då få in en stor inkomst på att beskatta uranet? Detta har
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
69
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
70
inte med trafiken att göra, men det har betydelse när vi talar om hur pengar
skall kunna tas fram i detta sammanhang.
Anf. 73 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! Det är lustigt att se hur Birger Rosqvist nu äntligen eldar
upp sig i debatten. Hans ”coola” attityd har försvunnit. Han eldar upp sig
trots att han säger att vi alla är så överens. Den bubblan sprack, eller hur?
Vad beträffar momsen vill Birger Rosqvist och regeringen precis som folk-
partiet först och främst ha moms på kollektivtrafiken i och med århundradets
skattereform. Men, Birger Rosqvist, den läggs inte bara på bensinpriset.
Människorna i vårt land måste ha råd med att åka tåg, men det kommer de
inte att ha i fortsättningen. SJ vet att det är så, och Stig Larsson har därför
beslutat att skära ned antalet järnvägsturer nästa år med ungefär 10 %. Gö-
teborgs-Posten har avslöjat ett papper som skulle vara hemligt men som visar
vilka turer som skall dras in. De som blir kvar blir mycket dyra. Finansdepar-
tementet menar att en 16-17-procentig höjning är befogad.
Men folk skall också ha råd att åka. Annars kan man inte tala om neutrali-
tet om man vill ha en miljöanpassad trafikpolitik i vårt land. Det skall natur-
ligtvis vara dyrare att använda ett transportslag som vägtrafiken, t.ex. i per-
sonbefordran eller i tunga transporter, eftersom den i slutänden orsakar så
enorma samhällskostnader.
Man måste vända på steken när Birger Rosqvist raljerar mot mig över att
mitt parti, f.d. vänsterpartiet kommunisterna, vill satsa 60 miljarder på järn-
vägen fram till år 2000. Jag måste fråga Birger Rosqvist: Varifrån skall vi
ta pengar och resurser, och hur skall vi bära oss åt för att reparera alla de
miljöskador som blir resultatet, om bilismen och flyget får fortsätta att öka
som socialdemokraterna har tänkt? Föresvävar det inte Birger Rosqvist att
vi ganska snart kan hamna i ett sådant läge?
Jag vill återkomma till frågan om tomten. Jag vet inte hur Birger Rosqvist
kom in på honom. Vi kan sluta att tala om tomten, Birger Rosqvist, om ni
läser våra motioner. Det kan inte vara meningen att vi skall ta upp taletiden
här med att läsa upp alla de motioner som ligger till grund för våra reserva-
tioner, bara därför att trafikutskottets ordförande inte har behagat läsa dem
tidigare. Om han läser dem, finner han också att vi har angivit förslag till
finansiering. Bl.a. säger vi att näringslivet skall vara med, men inte skall
styra trafikpolitiken.
Anf. 74 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Visst lyssnade jag på Birger Rosqvists utläggningar om Tony
Hagströms utredning. Men hur jag och alla andra här än lyssnade, fick vi
inget klart besked om vad socialdemokraterna tycker om de förslag som
Tony Hagström har lagt fram. Kommer regeringen att låta dem bilda under-
lag för förslag här i kammaren som vi får ta ställning till? Vi fick inga klara
besked alls. Socialdemokraterna talar om och refererar till, men kommer
inte fram till några konkreta förslag. Frågan läggs i bästa fall i en utrednings-
kvarn, innan den förs över till nästa utredningskvarn.
Det är utmärkt att Birger Rosqvist tar bullerfrågorna på allvar, men jag
skall här faktiskt göra ett avslöjande. Om några veckor kommer här i kam-
maren upp ett ärende som formellt handlar om trafiksäkerhet. Därunder har
också inordnats ett antal frågor av miljökaraktär, bl.a. flera förslag i buller-
frågor. Till samtliga dessa - det kan jag försäkra - mycket konstruktiva för-
slag som har lagts fram av bl.a. folkpartiet, säger socialdemokraterna blankt
nej. Detta kommer vi att få ta ställning till om några veckor, och det skall bli
mycket intressant att höra hur Birger Rosqvist eller någon av hans partikam-
rater då helt plötsligt kommer att förklara bort behovet av att ta hänsyn till
bullerfrågorna.
Folkpartiet erbjuder faktiskt, Birger Rosqvist, en realistisk investerings-
nivå för infrastrukturen, med fullt finansierade förslag, där vi på punkt efter
punkt anvisar var pengarna skall tas. Man får då naturligtvis slakta en och
annan gammal helig ko, som t.ex. löntagarfonder. Men icke desto mindre -
det finns pengar att hämta i samhället, t.ex. genom att bolagisera de affärs-
drivande verken, genom att släppa in nya intressenter och genom att faktiskt
låta samhällets kapital arbeta på ett vettigt sätt, så att vi får en infrastruktur
som hela samhället har nytta av.
På punkt efter punkt säger socialdemokraterna: Möjligtvis utredning, i an-
nat fall avslag. Varför ger inte Birger Rosqvist några klara besked? Nej, i
stället avstyrker socialdemokraterna motionerna med hänvisning till på-
gående utredningsarbete. Det är ingenting annat än en ursäkt för regering-
ens långsamhet och brist på målinriktning. Den enda målinriktning rege-
ringen har är en inriktning på PR. Det är kort och gott så, att man väntar på
valåret. Då konverterar man de goda oppositionsförslagen till sina egna.
Man kommer än en gång, som så många gånger förut, att försöka med detta
trolleritrick. Birger Rosqvist! Vi efterlyser handlingskraft från en regering,
även om den sitter i minoritetsställning och i obekväma vänsterpartisters
knä.
Anf. 75 GÖREL BOHLIN (m):
Herr talman! Jag framhöll i mitt anförande att jag tycker att man inte har
avreglerat tillräckligt mycket. Birger Rosqvist försökte genom att läsa upp
ett stycke ur betänkandet replikera att man visst har gjort det. Exemplet i
betänkandet har tillkommit på förslag från moderaterna. Vi har under ett
stort antal år lagt fram konkreta förslag till avregleringar, men enligt min
uppfattning har det inte gjorts tillräckligt.
I betänkandet om yrkestrafiken, TU2, ger vi flera exempel på avregle-
ringar som borde ske. Den debatten får vi föra senare.
Det finns vidare behov av avmonopolisering. Det finns fortfarande mono-
pol, och vi vill åstadkomma en ökad stimulans i ekonomin genom en förbätt-
rad konkurrens.
Birger Rosqvist tog också upp den utredning som Tony Hagström har lagt
fram och där det föreslås en finansiering på ett litet nytt sätt. Jag råkar veta
litet grand om vad som står i den utredningen och känner så väl igen det. Det
är till en del sådant som vi tidigare har föreslagit, t.ex. försäljning av ett stat-
ligt verk och finansiering med hjälp av privata pengar. Självfallet kommer vi
att stödja sådant när det väl kommer fram, men det som jag framför allt kriti-
serar är segheten i regeringspolitiken. Framför allt vill jag peka på att man
inte använder mer av stimulansåtgärder i trafikpolitiken. Det borde finnas
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
71
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
72
mer av positiva avgiftssystem, som leder till att man får lägre avgifter när
man genomför förbättringar i miljön, t.ex. bättre motorer, till att man får en
premie för att skrota bilar och till att man får lägre pris på bensinen om man
använder en mindre miljöfarlig bensin.
Anf. 76 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! I sitt senaste inlägg ifrågasatte Birger Rosqvist centerpartiets
förslag till finansiering av investeringarna. Vi har tidigare krävt 40 miljarder
fram till sekelskiftet. Det är exakt samma belopp som SJ har krävt. Seder-
mera har vi räknat ut att det fram till år 2010 behövs ungefär dubbelt så
mycket, dvs. 80 miljarder. En hemsk summa, kanske någon säger. Jag bru-
kar säga att det är samma summa som en forskare har räknat ut att alkoho-
lens skadeverkningar i vårt land årligen kostar. Jag är väl medveten om att
det beloppet inte är utbytbart till något annat ändamål. Men jag anser inte
att man skall säga att det är omöjligt att få fram det beloppet under en period
av 20 år.
Vi i centerpartiet har sagt att utgivande av järnvägsobligationer kan vara
en lösning. Det är en tanke som även SJ har varit inne på. Vad jag tidigare
sade till Görel Bohlin vill jag nu säga också till Birger Rosqvist: Borde vi inte
kunna bli överens om behovet av dessa investeringar? Jag tror att vi som
politiker skulle få större förståelse för vårt agerande, om vi lät bli att tala om
önskelistor, att det snart är jul osv. Det är bättre om vi för en mer seriös
diskussion.
Det är enligt min mening bra att SJ numera har en företagschef som talar
industrins språk. På det möte i går som både jag och Birger Rosqvist bevis-
tade sade han att en företagsledare inte bygger upp en lokal med ett hörn ett
år, ett annat hörn nästa år, för att så småningom sätta dit maskiner. Han lånar
naturligtvis upp erforderligt kapital för att snabbt få i gång industriproces-
sen. På samma sätt är det givetvis med järnvägen. Låt mig ta ett exempel:
Först när det blir dubbelspår mellan Göteborg och Malmö börjar det komma
in ”kulor”. Då först kan man tjäna på såväl gods- som persontrafiken. Det-
samma gäller sträckorna Göteborg-Oslo och Göteborg-Karlstad. Jag
skulle kunna fortsätta uppräkningen. Det är inte fråga om nostalgi eller öns-
kelistor, utan det handlar om att vidta åtgärder för att få en bättre miljö och
en bättre trafik. Vad annat kan vi göra? Jo, vi får reparera de skador som
uppkommer. I Göteborgsregionen kan vi komma att få bygga dubbla motor-
vägar, och det kostar också pengar.
Jag har full förståelse för svårigheterna att totalt sett klara finansieringen.
Låt oss gemensamt försöka lösa det problemet. Men låt oss också vara över-
ens om att det inte handlar om önskelistor utan om reella och väl dokumen-
terade behov. Jag tror att vi rent allmänt skulle vinna större respekt som poli-
tiker om vi försökte att bli överens åtminstone om det.
Anf. 77 BIRGER ROSQVIST (s):
Herr talman! Viola Claesson återkom på sitt försynta och tillbakadragna
sätt till frågan om järnvägar resp, vägar. Hon sade att regeringen och social-
demokraterna inte satsade på miljövänliga färdmedel utan att annat fick gå
före. Tony Hagströms utredning negligerade hon helt och hållet därför att
hon ansåg den värdelös. I den utredningen har dock vissa faktauppgifter ta-
gits fram, och jag tror inte det är något fel på dem. Tony Hagström konstate-
rar att staten i fråga om vägtrafiken tar ut ungefär 20 miljarder kronor mer
än vad som därefter satsas på vägväsendet. Enligt Tony Hagström får alltså
staten in 20 miljarder kronor från vägsektorn. Däremot, konstaterar Tony
Hagström, kostar järnvägarna samhället 5 miljarder kronor. Helt sannings-
lösa tror jag inte att dessa konstateranden är. De siffror han har kommit fram
till är noga analyserade och tål verkligen en granskning.
Vad säger socialdemokraterna om Tony Hagströms utredning? frågar An-
ders Castberger. Denna utredning är nu ungefär en vecka gammal. Om man
inte i detalj eller kanske inte ens i de stora linjerna har klart för sig vad denna
utredning har föreslagit för en dryg vecka sedan, tycker jag det är ursäktligt.
Har verkligen folkpartiet klart för sig hur man skall ställa sig till de vitt-
gående förslag som har lagts fram av utredningen? Jag tror inte att ni har
det. Varför angriper Anders Castberger med sådan tordönsstämma socialde-
mokraterna på dessa punkter? Jag tror inte att ni själva har så mycket att
komma med.
Görel Bohlin talar om bolagisering, något som hon är anhängare till. Hon
anser att en sådan kan tillföra oss mer pengar. Låt mig säga att televerkets
styrelse ännu inte har behandlat frågan om bolagisering. Den ligger ju till
grund för frågan i utredningen om hur man skall få fram dessa 20 miljarder.
Det handlar alltså om en försäljning och en börsintroduktion av televerket.
Jag tycker därför det är för tidigt att tala om dessa pengar så länge det inte
har fattats något beslut om att börsintroducera detta statliga verk. Än
mindre har det talats om när och hur en sådan sak skall kunna genomföras.
Det har sagts att järnvägstrafik är det som vi skall satsa på. Ett faktum är
dock att persontransporterna i vårt land till 90 % sker på vägarna. 7 % sker
per järnväg och 3 % i luften. Jag tycker att vi skall ha en viss aktning för
det nödvändiga transportarbete som sker på vägsektorn mot bakgrund av de
siffror som jag nämnt.
Anf. 78 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! Birger Rosqvist är uppenbart positiv till Tony Hagströms ut-
redning. Tony Hagström vill privatisera televerket på ungefär samma sätt
som fru Thatcher har gjort i England med det statliga televerket där. Birger
Rosqvist läser mer eller mindre innantill ur Tony Hagströms utredning och
säger, att eftersom 90 % av persontransporterna i dag sker på landsväg är det
inte troligt att det blir något trendbrott. Därför är det orealistiskt, menar
han, att satsa så mycket som vänsterpartiet, centerpartiet och miljöpartiet
vill satsa på järnvägen.
Är det så, Birger Rosqvist, som man skall tolka socialdemokratins nuva-
rande inställning till miljövänliga transporter? Vill ni att prognoserna och
trenderna också i fortsättningen skall styra trafikpolitiken? I så fall har ni
inte alls förstått att vi befinner oss i en akut miljökris. Ta del av alla rapporter
från länsstyrelserna i landet, som har gjorts på uppdrag av Birgitta Dahl.
I ett stort antal interpellations- och frågedebatter har vi också hänvisat till
dessa rapporter för att visa hur allvarligt läget är. Det kan inte fortsätta på
nuvarande sätt med så mycket trafik på landsvägarna i stället för spårbunden
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
73
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
trafik och kollektivtrafik. Det är helt orimligt och omöjligt. Det gäller att
bryta de trender som har gällt tills nu liksom den låt-gå-politik som har förts.
Jag vill på nytt fråga Birger Rosqvist om han tror att folk har råd att resa
med järnväg med de priser som är aviserade till början av nästa år. Var det
ett klokt beslut att lägga moms på kollektivtransporter? Är det klokt när vi
vet att SJ kommer att skära ned järnvägstrafiken med 10 % från den 7 ja-
nuari nästa år? Är det en bra, miljöinriktad politik? Är det, Birger Rosqvist,
miljöinriktat att säga nej till en avveckling av bensindrivna bilar för att i stäl-
let satsa på alternativa bränslen och ha helt rena bilar år 2010? Tydligen
tycker Birger Rosqvist det. När vi gång på gång för fram våra konkreta för-
slag från denna talarstol, då låtsas nämligen Birger Rosqvist att han inte hör
vad vi säger och står och snackar med sina polare, eller också säger han att
vi ropar på tomten och bara skriver önskelistor. Försök i stället att någon
gång gå i polemik med oss om våra konkreta förslag. Det tycker jag faktiskt,
Birger Rosqvist, att man kan begära av trafikutskottets ordförande, som är
föredragande i de frågor som rör trafikpolitikens mål och riktlinjer.
Anf. 79 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter klockan 19.00.
Anf. 80 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Birger Rosqvist uppmanade mig att lyssna på vad han hade
att säga om Tony Hagströms utredning. När jag då lyssnar, får jag frågan
tillbaka: Vad säger ni om utredningen? Detta är naturligtvis ett litet roligt
ordspel, men det är ju faktiskt inte något som konstruktivt bidrar till att ta
fram pengar och finansiera de infrastrukturella behov som faktiskt finns och
som vi nu måste se till att åtgärda för att kunna vända på den ekonomiska
utvecklingen i landet och återigen satsa på tillväxt. Nej, det blir inte riktigt
seriöst, Birger Rosqvist, när vi heller inte får några konkreta kommentarer
till de finansieringsförslag som faktiskt har lagts fram.
Vi har från folkpartiets sida gång på gång i flera år heltäckande redovisat
varifrån vi vill ta pengarna. Vi har också försökt att bryta ny mark genom att
tala om alternativ och kompletterande finansiering, att det inte skall vara
förbjudet att t.ex. ta upp avgifter och att det inte skall vara förbjudet att låta
andra företag gå in i olika gemensamma projekt. Sent omsider och utan att
regeringen egentligen har sagt ja till dessa propåer, läggs de in i utredningar,
och sedan kommer det en rapport. Och utifrån dessa rapporter säger rege-
ringen fortfarande ingenting.
Vi har föreslagit att vi skall ta åtminstone tillväxten av löntagarfonderna i
stället för att fortsätta att socialisera det svenska näringslivet, men det ger
över huvud taget ingen kommentar från socialdemokraterna. Vi har föresla-
git att vi skall pröva möjligheten att bolagisera affärsverken och släppa in
fler och andra intressenter och på det viset låta det statliga kapitalet arbeta
på ett förnuftigt sätt och använda det till landets bästa. Men nej, det skall
vara dött kapital som ligger där, och några konkreta förslag eller kommenta-
rer kommer inte från regeringens sida.
74
Det blir med en sådan regeringspolitik naturligtvis inte fråga om många
steg framåt här i Sverige.
Anf. 81 GÖREL BOHLIN (m):
Herr talman! Jag nämnde, Birger Rosqvist, inga summor när jag talade
om att vi till en del fick fram våra förslag genom Tony Hagströms utredning.
Jag skulle däremot gärna vilja lyfta fram principerna, nämligen de principer
som handlar om bolagisering av affärsverk. Det finns en rad olika affärsverk
som skulle fungera bättre i bolagsform än i affärsverksform. Samtidigt skulle
man få finansieringskällor för investeringar.
Birger Rosqvist nämnde en summa från denna utredning, nämligen att
staten genom bensinpengar får in 20 miljarder mer än vad man lägger på
underhåll av vägarna. Enligt vägsektorn, som jag tror är ganska bra på att
göra beräkningar av det här slaget, stämmer inte detta, utan staten får sna-
rare in 30 miljarder mer i bensinpengar än vad man betalar ut i vägunderhåll.
Jag nämnde tidigare vad jag var kritisk emot, nämligen den onödiga regle-
ring som socialdemokraterna tydligen inte tycks komma ifrån. Denna regle-
ring finns framför allt på yrkestrafiksidan. En avreglering och en avmonopo-
lisering lösgör medel, Birger Rosqvist, och det är sådant som vi gärna ställer
upp på. Gå därför litet längre än vad ni hittills har vågat, så får ni stöd åtmin-
stone i det avseendet!
Sedan till detta med morötter, stimulans, i stället för piska. Detta är allde-
les nödvändigt för att man skall få folk att ställa upp på de förslag som läggs
fram och för att folk skall inse att det är nyttigt för samhället, för miljön, osv.
Vi bör alltså ha morötter i stället för piska. Avgiftspolitiken när det gäller
miljön bör ändras så att den stimulerar till förbättrade motorer och bättre
miljö.
Anf. 82 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Trafikutskottets ordförande måste ha brist på argument, ef-
tersom han försöker få det att framstå som om hans politiska motståndare
vore emot vägtrafik eller luftfart bara därför att vi vill satsa på järnvägen.
Det är bara att läsa innantill i olika motioner för att se vad centern genom
åren har velat satsa exempelvis på vägnätet och på sjöfarten.
Jag nämnde här en del exempel. Att bygga järnväg mellan Göteborg och
Malmö innebär ju inte att man är motståndare till dem som åker på vägen.
De får ju tvärtom en bättre väg att åka på genom att det blir något mindre
trafik där. Inte är jag som är från Göteborg motståndare till en bra luftfart.
Om vi åker tåg till Stockholm kan vi i stället utnyttja Landvetter till att få
bättre internationella förbindelser. Kanske kan vi på så sätt avlasta Arlanda,
så att man där inte behöver bygga en tredje bana.
Nej, Birger Rosqvist, försök inte att få det att framstå som att man genom
att vilja satsa på järnvägen är motståndare till andra trafikslag. Så är det inte
alls! Det är tvärtom så att en effektiv transportapparat i vårt land, vad gäller
såväl gods- som persontrafik, är vad som gagnar våra medborgare bäst. Och
det är efter den linjen som centerpartiet utarbetar sin trafikpolitik.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa trafik-
politiska
frågor
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)
75
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Inriktningen
av televerkets
verksamhet
åren 1991-1993
76
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91 :TU1 Inriktningen av televerkets verksamhet åren 1991-1993 (prop.
1989/90:100 delvis).
Anf. 83 TOM HEYMAN (m):
Herr talman! I budgetpropositionen framhölls att samtliga ensamrätter för
televerket som ett led i avregleringspolitiken nu hade avskaffats och att Sve-
rige är på väg att bli en av de mest öppna marknaderna för telekommunika-
tioner.
Trots detta har vi i utskottet reserverat oss till förmån för en ökad konkur-
rens på teleområdet. Man kunde kanske tycka att målet nu är nått och att
någon reservation därför inte skulle vara nödvändig. Tyvärr, herr talman, är
verkligheten en annan.
I regeringens proposition 1988 anfördes att: ”staten bör således eftersträva
en effektiv konkurrens på marknaden för teleprodukter och tjänster. Staten
skall därför kontrollera att en dominerande marknadsposition inte missbru-
kas”.
Hur ser då konkurrensläget ut i dag?
Vi har sedan några år tillbaka en fristående nätoperatör i landet - Comvik.
Företaget startades när det svenska mobiltelefonsystemet började byggas ut,
och det var till en början mycket framgångsrikt.
När 900-systemet startade för ett par år sedan förändrades situationen.
Myndigheten televerket, som sköter tilldelningen av radiofrekvenser, beslöt
att företaget televerket skulle få samtliga tillgängliga frekvenser på 900-ban-
det. Man motiverade detta med den klassiska monopolistens ständiga argu-
ment: det var mer praktiskt att ett företag skötte alltihop.
Comvik förhindrades alltså att bygga ut sitt 900-system i det system som
då startades.
Nu förbereds en tredje generation mobiltelefoner. Men televerket fortsät-
ter att tekniskt bevaka sin monopolställning. Comvik förhindras att köpa
AXE-växlar. Comvik får inte tillgång till samma nätanslutningar som Tele-
verket Radio. Samtalstaxan konstrueras så att konkurrensneutralitet inte rå-
der mellan Comvik och televerkets radiosektion.
Intresset för utveckling av mobiltelefontjänster är stort, och ytterligare två
företag, Racal Telecom och Nordic Tel, har ansökt om frekvenser för att
bygga egna nät. Men myndigheten televerket har igen avstyrkt med det klas-
siska monopolargumentet att det vore mycket opraktiskt.
Herr talman! Om televerket, regeringen och riksdagen menar allvar med
alla uttalanden om behovet av konkurrens, behövs andra åtgärder än bara
vackert tal. Vi anser därför att riksdagen till att börja med bör skärpa skriv-
ningen i detta betänkande. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 1.
Anf. 84 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Också i detta ärende leder samtliga motioner med olika för-
slag utifrån olika ideologiska och andra utgångspunkter fram till stupstocken
och ett konstaterande att frågan är föremål för utredning och beredning.
Med den socialdemokratiska regeringens sedvanliga långsamhet inom rege-
ringskansliet skall alltihop avstyrkas. Det är mycket ledsamt, herr talman,
att det inte går att mer konkret få ett besked om regeringens ståndpunkt i de
olika frågorna.
Vi i folkpartiet står för vår del bakom de synpunkter som kommit till ut-
tryck i de två reservationer vi avgivit, men jag kommer bara att yrka bifall
till den ena, nämligen reservation nr 1.
Den tekniska utvecklingen på telekommunikationsområdet är hisnande.
Snabbheten är långt större än vad vi vanligen föreställer oss. Utvecklingen
är positiv för de många människorna, som enkelt och till relativt sett mins-
kade eller oförändrade priser kan upprätthålla kontakt och medverka till so-
cial utveckling. Utvecklingen är till gagn för ekonomisk tillväxt och expan-
sion. Vi i folkpartiet bedömer att den fortsatta utvecklingen kommer att ha
stor och t.o.m. växande betydelse för konsumenter och näringsliv.
Men den tekniska utvecklingen och de framtida ytterligare möjligheterna
som snabbt växer fram ställer oss självfallet också inför utmaningar. Utma-
ningar att tänka i nya banor. Utmaningar som innebär att tippa förlegade
ideologiska föreställningar över bord. Utmaningar att våga se in i det tidi-
gare okända, och en utmaning för oss enskilda och olika företag att på stän-
digt nytt sätt förmå använda de möjligheter tekniken öppnar. I samma mån
måste vi då inse att det inte är vi här i kammaren som skall styra i egenskap
av politiker. Vår uppgift är att avreglera och öppna grindarna för de många
människorna när det gäller att använda tekniska hjälpmedel. Här står liberal
politik mot en vacklande och villrådig socialdemokrati. Runtomkring smy-
ger de som utan tro på människans förmåga och ansvar skräms med det
okända som tillhygge.
Folkpartiet har genom åren varit initiativtagare till avveckling av det
svenska telemonopolet. Med regeringsansvar öppnade vi dörren för konkur-
rens inom mobiltelefoni. Maken till uppsving, konkurrens, god ekonomi,
snabb teknisk utveckling och ett gott resultat för de många människorna
finns ju inte i hela världen. Vår utgångspunkt är: Konsumenter och företag
skall ha så stor valfrihet som möjligt i sin användning av teletjänster.
Telekommunikation av olika slag äger rum i ett telesystem som i ökande
grad kommer att utgöra en samverkan mellan det statliga allmänna telenätet
och - vilket vi hoppas och arbetar för - också ett antal privata nät. Det är
viktigt att företrädare för dessa olika nät kan verka på samma villkor. Svensk
telepolitik bör därför enligt folkpartiets uppfattning skapa förutsättningar
för en verklig nätkonkurrens mellan jämbördiga parter. Privata nät - som
t.ex. Comviks, och jag tror vi kommer att få se fler-måste ges möjlighet att
erbjuda sina tjänster genom konkurrens på lika villkor.
Folkpartiet har redan tidigare föreslagit att vi borde överväga att låta tele-
verket verka i bolagsform också med sina nättjänster. Vi var vid behand-
lingen av ett tidigare ärende i dag inne på att nya intressenter skall kunna
släppas in som ägare i ett sådant bolag. Nu har televerkets generaldirektör
tagit upp handsken. Han har, liksom folkpartiet, också redovisat vilka
många möjliga angelägna ändamål det kapital som därmed kan frigöras kan
användas till. Folkpartiet har bekänt färg. Men socialdemokraterna tiger
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Inriktningen
av televerkets
verksamhet
åren 1991-1993
77
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Inriktningen
av televerkets
verksamhet
åren 1991-1993
78
som muren. Nu har trafikutskottets ordförande ett gyllene tillfälle att svara
på frågan. Anser socialdemokraterna att televerket kan bolagiseras och nya
intressenter släppas in som stabila ägare?
Jag yrkar mot bakgrund av detta bifall till reservation nr 1.
Herr talman! Ett företag som agerar på en marknad under normala villkor
måste också nå upp till en avkastning som är marknadsmässig. Det nuva-
rande kravet på televerket utgår från ett amorteringsfritt statslån med en
ränta som är lika med statens utlåningsränta. Statens avkastningskrav fast-
ställs genom att vissa av televerkets fastigheter tagits upp som statskapital
med en ränta som är lika med statens avkastningsränta. Med den av rege-
ringen förda ekonomiska politiken uppgår inflationen till över 10 %. Rän-
tekravet är inte mer än 11,5 %. I reala termer blir det alltså inte mycket att
komma med. Televerket måste anpassas till de avkastningskrav som man
måste ha rätt att ställa på en verksamhet som verkar i en fri och konkurrens-
utsatt sektor. Jag anser därför att avkastningskravet skall höjas. Jag vill mar-
kera att folkpartiet står bakom det som redovisas i reservation nr 5, men av
hänsyn till kammarens arbetsbörda yrkar jag inte bifall till reservationen.
Anf. 85 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Jag vill börja med att meddela att centerpartiet naturligtvis
står bakom de yrkanden som centerns representanter gjort i utskottet. Vi
står bakom såväl reservation 2 som 6, och jag yrkar bifall till reservation
nr 2. Det är också den reservationen jag tänker säga några ord om.
Detta ärende är i sig likt det ärende vi behandlade tidigare i dag. Båda
ärendena handlar egentligen om en aktiv regionalpolitik. Televerkets ansvar
för att människor skall kunna bo och verka i hela vårt land är naturligtvis
likartat med SJs och ansvaret för ett bra vägnät i vårt land. Vi som sitter i
denna kammare vet själva vilken stor betydelse som t.ex. den datakommuni-
kation som vi har möjlighet att utnyttja från våra bostäder har och hur den
ger oss betydligt bättre arbetsförutsättningar.
På samma sätt är det naturligtvis med telefax och andra moderniteter. Det
måste vara möjligt att utnyttja dessa oberoende av var man är bosatt i landet.
Man skulle kunna göra tolkningen att aktiviteten i första hand skulle vara
riktad mot landsbygden. Men jag vill som storstadsbo slå fast att aktiviteten
är precis lika mycket riktad mot storstaden.
Det är en fördel om man kan få ett aktivt liv på olika håll i landsbygden. På
detta sätt minskar trycket mot våra storstäder. Tony Hagström har tidigare
citerats här i kammaren. Om jag inte minns fel har han haft en del idéer om
regionaltåg och annat för att lätta på trycket i Stockholm. På samma sätt är
det med televerket. Man bör sträcka ut verksamhet till att inte bara gälla
Stockholmsregionen utan hela landet, och med en ökad kapacitet i telenätet
kan man klara av detta.
Det är kolossalt viktigt att man ser till att dessa möjligheter finns. Det är
precis detta som vi reservanter framhåller i reservation nr 2. Vi anser också
att televerket bör få ytterligare resurser så att den erforderliga nätutbyggna-
den skall kunna genomföras.
Herr talman! Som jag inledningsvis sade har jag försökt korta ner mitt an-
förande, och jag yrkar härmed bifall till reservation nr 2.
Anf. 86 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! Vi befinner oss i den något märkliga situationen att vi skall
diskutera inriktningen av televerkets verksamhet på grundval av ett betän-
kande som är justerat - det säger jag också den här gången - innan Tony
Hagström gjorde sitt utspel. Det har ju inte enbart att göra med finansie-
ringen av infrastrukturen, utan det har också att göra med hans utredning;
han utnyttjade den till det, skulle jag vilja påstå. Det har också att göra med
det utspel som han har gjort och som handlar om televerkets framtid.
Vad de statsanställda televerksarbetarna nu undrar - förmedlat inte en-
bart i tidningen Statsanställd - är om ingenting längre gäller av det som de
har fått vara med och diskutera, av de beslut som riksdagen har fattat, osv.
I vilket fall som helst går det inte att stå här och låtsas som om televerkets
treårsplan gällde som om Tony Hagströms utspel aldrig hade skett.
I den förra debatten, som handlade om trafikpolitiken, var Birger Ros-
qvist mycket positiv till Tony Hagströms utredning. Han sade att han inte
har någon anledning att ta ställning, eftersom televerkets styrelse inte har
gjort det, även om han visade sig vara positiv till allt vad som hade sagts. Jag
vill då tala om att televerkets styrelse har uttalat sig så positivt att man givit
Tony Hagström och hans utredare uppdraget att fortsätta på samma linje,
det vill säga med den här inriktningen. Antingen känner Birger Rosqvist inte
till det eller också låtsas han att han inte gör det.
Folkpartiet och moderaterna jublar naturligtvis. Snart har ni inte längre
några motioner att skriva i de här frågorna. Det kommer, som Birger Ros-
qvist tidigare sade, bara att handla om små profileringar eller petitesser.
Det beklagar naturligtvis jag, som står för vänsterpartiets inriktning. Vi
har som enda parti här i riksdagen försökt att kämpa emot den avreglering,
Thatcherisering och EG-anpassning som har skett när det gäller besluten
som angår telepolitiken i Sverige. Mycket riktigt sade Birger Rosqvist också
i förra debatten till Görel Bohlin: Men vi har ju avreglerat. Titta här vad vi
har gjort! Titta vad vi har anpassat oss till era krav! Varför då gnälla? - Just
precis så är det.
Förslagen när det gäller televerkets framtida inriktning - jag tänker på den
eventuella privatisering, utförsäljning och t.o.m. börsintroduktion som han
har aviserat - har naturligtvis varit i flera andra säckar än Tony Hagströms
och hans stabs. På finansdepartementet, som de flesta initiativ till den här
typen av myckets stora och mycket omvälvande förslag kommer ifrån, har
man också i den här frågan gått ut ganska tufft med en utredning, som tas
till intäkt för att Tony Hagström är inne på rätt spår nu när det gäller om-
vandlingen av televerket. Utredarna Mats B O Larsson och Ted Stahl har
talat om att man skall göra affärsverken till aktiebolag. Jag tror för min del,
precis som Statsanställdas förbund, att utspelet egentligen handlar om att
det finns litet prutmån. I första steget, Birger Rosqvist, är det naturligtvis
inte det mycket stora steget till en börsintroduktion som det handlar om,
utan det handlar om ett medelstort steg för att mjuka upp både svenska fol-
ket och politikerna - de skall t.o.m. före valet våga fatta ett sådant beslut,
för att i nästa steg låta det bli fritt fram för de gamla moderatmotionerna i
de här frågorna.
I det här betänkandet behandlas en vpk-motion i vilken vi tagit upp frågan
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Inriktningen
av televerkets
verksamhet
åren 1991-1993
79
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Inriktningen
av televerkets
verksamhet
åren 1991-1993
om det regionalpolitiska och sociala ansvaret. Där har vi kunnat peka på en
del som fanns att luta sig mot i post- och teleutredningen. Men nu befarar
man mycket värre steg som inte alls har med regionalpolitiska hänsyn eller
hänsynen till den sociala rättvisan att göra. Därför är det viktigt att visa på
den motion som vpk har med i betänkandet och som vi har reserverat oss
för - det handlar om taxepolitiken, och det handlar om glesbygdens förut-
sättningar.
Precis som Rune Thorén och centern anser vi att utbyggnaden på det här
området också måste få gynna t.ex. Norrland på ett helt annat sätt än hittills.
Man kan inte bromsa, och man kan inte marknadsinrikta så till den milda
grad som flera av er nu är inne på. Vi vill också ha enhetstaxa, eftersom vi
tycker att det ligger mycket i vad en utredare som inte har anknytning till
finansdepartementet har sagt.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationerna 3, 4 och 7.
Anf. 87 TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Ni har inga motioner kvar att skriva, sade Viola Claesson.
Åjovars, det kommer nog att finnas en och annan. Men det viktigaste för oss
är inte att skriva motioner, utan det viktigaste är att vi får en väl fungerande
verksamhet. Om det dessutom medför att motionsbelastningen i kammaren
minskar har vi ingenting emot det.
Anf. 88 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Det är betecknande att Viola Claesson är så förvånad över
förslagen om förändringar av politiken på olika områden. Allt har hänt efter
utskottets sammanträden, säger hon. Det har hon inlett två betänkandebe-
handlingar i följd med. Ja, Viola Claesson, så mycket har hänt sedan muren
föll! Folk efter folk har kommit till insikt om att det finns en annan politik
att ta till sig, att det erbjuds också en annan politik.
Vi i folkpartiet jublar inte över att vi inte skulle ha några motioner att
skriva. Det kommer att finnas kvar krav att ta upp motionsvägen så länge
socialdemokraterna inte har kommit längre än till utredningskvarnen. Men
det har inget egenvärde att knacka maskin. Vad vi vill se är en politik för de
många människorna, en politik som ligger så långt bort som möjligt från
tvång, reglering, statsägande, centralstyrning, socialism och allt annat som
Viola Claesson fortfarande företräder och som regeringen yrvaket konstate-
rar saknar folkligt stöd.
Anf. 89 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Herr talman! För det första förstod jag inte alls vad Anders Castberger
sade.
För det andra vill jag säga till Tom Heyman att jag inte på något sätt har
attackerat moderaterna och folkpartiet. Det är snarare så att jag konstaterar
att socialdemokraterna börjar säga ja till ännu fler nyliberala förslag, och det
betyder att ni i moderata samlingspartiet och folkpartiet för ert eget existens-
berättigandes skull lär få vara mycket uppfinningsrika för att hitta på fler
saker att motionera om. Kritiken skall naturligtvis riktas mot den socialde-
80
mokratiska regeringen. Det är den man skulle ha kunnat hoppas någonting
av, men det är nog slut på den tiden.
Anf. 90 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Viola Claesson förstår inte mina inlägg, säger hon. Det är
nog bara en undanflykt. I så fall visar det sig väl att hon inte har förstått sin
egen politik under många års tid. Men människor i allmänhet förstod precis
vad jag räknade upp här. Det är precis den politik som Viola Claesson och
hennes parti, numera namnändrat, står för. Det är precis den politik som vi
motarbetar. Vi står för dess raka motsats.
Anf. 91 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp):
Herr talman! Jag får göra ett hastigt inhopp här för Roy Ottosson. Även
om jag inte tidigare har varit med i utskottets arbete känns det inte så be-
kymmersamt - vårt ställningstagande i de ärenden som behandlas här i dag
känns ganska självklart.
Alla är vi ju ense om vikten av god infrastruktur över hela landet. Hela
Sverige skall leva. Jag vet inte hur många gånger de fyra orden har sagts här
i kammaren. Kanske har luften något gått ur den kampanjen. Men när jag
arbetade med kampanjen fann jag att det var ett återkommande önskemål
om utbyggt telenät, men också en rädsla för att utbyggnaden i första hand
skulle hjälpa tätorter och storstäder. Det är otroligt viktigt i dag att också
glesbygden får del av utbyggnaden. Framför allt har detta märkts i kampan-
jen genom att många telestugor har öppnats som förmedlar datakunskap så
att landsbygden skall kunna leva vidare.
De goda telekommunikationerna kan sägas verkligen vara ett utomor-
dentligt gott hjälpmedel för att göra det möjligt för människor att bo kvar
och försörja sig på landsbygden och hålla den levande och överlevande för
oss alla. Det är också en möjlighet till att minska resandet och spara tid för
lustigare göromål.
Statens övergripande ansvar enligt 1988 års telepolitiska beslut begränsas
till att avse grundläggande telekommunikationer. Datatekniken kan redan i
dag sägas vara grundläggande. Visst har telenätet byggts ut på ett bra sätt,
men utbyggnaden går för långsamt. Därför ser vi det som viktigt att telever-
ket får extra resurser så att varje företag och permanentbostad får möjlighe-
ter att använda pålitliga datanät. Vi får också komma ihåg att räkna med en
kombination av företagsekonomi, samhällsekonomi och framtidsekonomi.
Då blir inte den satsningen destruktiv - ord som nämnts tidigare.
Därmed yrkar jag bifall till reservation 2 som vi har tillsammans med cen-
tern om ökad kapacitet i telenätet.
Anf. 92 BIRGER ROSQVIST (s):
Herr talman! Det gällande riksdagsbeslutet om de övergripande målen för
telepolitiken är vittomfattande. Beslutet anger hur telesystemet i Sverige
skall utformas och att det skall ge god tillgänglighet och service för grundläg-
gande telekommunikationer. Det skall bidra till ett effektivt resursutnytt-
jande i samhället. Utvecklingsmöjligheter på alla plan skall tas till vara. Sys-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Inriktningen
av televerkets
verksamhet
åren 1991-1993
6 Riksdagens protokoll 1990191:11
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Inriktningen
av televerkets
verksamhet
åren 1991-1993
temet skall vara uthålligt och tillgängligt under kriser och i ofreds-
förhållanden.
Inriktningen av telepolitiken innebär i stort sett att nätutbyggnadspla-
nerna skall förankras på regional och lokal nivå. Det skall finnas ett kontakt-
nät. De som vill utnyttja teletjänsterna skall ha stor valfrihet i sin användning
av tjänsterna. Vidare är det staten som ansvarar för att vi har ett sammanhål-
let och öppet telenät som täcker hela vårt land. Kostnaderna för att alla skall
ha tillgång till de grundläggande kommunikationerna skall betalas solida-
riskt.
Även om det mesta i denna debatt tycks ha gått ut på att på olika sätt kriti-
sera och nedgöra de förhållanden som råder i Sverige, har vi med stor sanno-
likhet de lägsta telefonkostnaderna i världen. Vi har bland de högsta siff-
rorna när det gäller telefontäthet. Vi har ett telenät som rent tekniskt ligger
längst fram, och vi har ett heltäckande digitalt system. Vi har ett nät som är
tillförlitligt, och det finns på den svenska telesidan mycket kunnig personal
på alla nivåer. Det är mycket tack vare detta som vi står där vi står med vårt
svenska telenät.
Den första talaren, Tom Heyman, sade att det inte finns någon fri konkur-
rens, utan att det fortfarande råder ett visst monopol över televerket. Tele-
verket är i dag helt avmonopoliserat. Det är ett helt öppet verk, och det rå-
der fri konkurrens på teleområdet. Självfallet vill televerket, och det anser
vi från politiskt håll också, att det skall få en skälig ersättning för de investe-
ringar som har gjorts. Televerket skall konkurrera med andra, men inte sub-
ventionera dem. Det är viktigt att framhålla detta när vi berör telepolitiken
i vårt land. Det finns många som avundas de favörer vi har i att ligga så långt
framme, att det hela tiden görs landvinningar, all den moderna och sofistike-
rade apparatur, utrustning och innovationsobjekt som finns på området.
Detta har till stor del kunnat ske tack vare att man har haft ett gott samarbete
med det stora telefonbolaget Ericsson i Sverige. Den utveckling som telever-
ket har bedrivit tillsammans med Ericsson har varit till stor nytta för båda
parter. Den privata delen av Ericsson, som har hand om den internationella
marknaden, har under de senaste månaderna kunnat redovisa mycket stora
framsteg så till vida att man i knivskarp konkurrens har kunnat få beställ-
ningar från olika delar av världen. Televerket och Ericsson kan tillsammans
ta åt sig äran av det.
Verksamheten under perioden 1991-1993 skall enligt den föreliggande tre-
årsplanen inriktas på fortsatt koncentration på nätutveckling och nättjänster.
Det kräver en fortsatt utveckling inom teleområdet och en fortsatt kostnads-
anpassning av televerkets olika taxor för att möta den ökande konkurrensen.
Man möter i dag en mycket hård konkurrens från utländska intressenter som
vill hit till vårt land där marken är jämnad och där det kanske för en konkur-
rent är lättare att komma in genom att det finns så många alternativ. Men
det svenska televerket har kunnat möta konkurrensen tack vare att man är
tekniskt så långt framme.
Trots detta krävs det i motioner och i en reservation att det skall skapas
en ökad kapacitet i telenätet. Televerket har också under ett flertal år varit
Sveriges största investerare. I de treårsplaner som har gällt har det gjorts
82
investeringar på 25-28 miljarder kronor per treårsperiod. Det är de högsta i
vårt land.
Centerpartiet kräver ökad kapacitet. En sak har förvånat mig, och jag har
svårt att förstå sammanhanget. Rune Thorén kanske kan förklara för mig.
Centern tycker att för att televerket ytterligare skall kunna utvecklas och er-
bjuda mer tjänster bör det tillföras medel från staten till televerket för att
kunna uppfylla ytterligare krav på verket. Bläddrar man litet längre fram i
betänkandet, i själva verket två reservationer fram, säger centern att telever-
ket skall leverera in till staten ytterligare 500 milj. kr.
Först skall televerket tillskjutas medel för att bygga ut mer. En sida längre
fram i betänkandet skall televerket leverera in 500 milj. kr. till staten - för
att finansiera centerns olika skattesänkningar, gissar jag. Det går inte ihop.
Det är vad man normalt kallar för rundgång i affärer.
Det fanns inga motioner i år om bolagisering. Varför vet jag inte. Men det
hindrar ju inte att den mycket verbalt kraftfulle Anders Castberger nämnde
bolagisering. Han ville förmå mig att klämma fram var jag står i bolagise-
ringsfrågan. Frågan har inte behandlats i utskottet, och vad jag personligen
anser har ju inte så stor betydelse, eftersom jag talar för utskottet. Jag vill
dock erinra Anders Castberger om att en stor del av televerkets verksamhet
bedrivs i olika bolagsformer. Detta är en förutsättning för att man skall
kunna konkurrera med andra avancerade utländska konkurrenter. Det är
mitt svar på Anders Castbergers fråga.
Det framfördes vidare att telenätet ytterligare borde byggas ut. Televerket
har ålagts en uppgift som man kommer att uppfylla i enlighet med de beslut
som har fattats. Var man än bor i landet skall man ha tillgång till de grundläg-
gande teletjänsterna. Att omedelbart göra det möjligt för alla var man än
bor att få tillgång till övriga tekniska finesser är svårt, men i mitten av 90-
talet kommer de allra flesta i vårt land att kunna utnyttja sådana tekniska
finesser som bl.a. telefax.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till hemställan i trafikutskot-
tets betänkande.
Anf. 93 TOM HEYMAN (m):
Herr talman! Ja, Birger Rosqvist, det är riktigt att det inte längre finns
några lagreglerade monopol kvar inom televerkets verksamhetsområde. Bir-
ger Rosqvist och jag är överens så långt att televerket naturligtvis skall ha
skälig ersättning för de tjänster som man erbjuder både till allmänheten och
till andra nätoperatörer. Men nu bygger televerket upp ett tekniskt monopol
som skall bevara det som tidigare var lagstadgat.
Ericsson har fått instruktioner som förhindrar bolaget att i dag lämna of-
fert på växlar till Comvik. Detta fall skall prövas av marknadsdomstolen se-
nare i höst. Det rör sig troligen om ett högst vanligt fall av leveransvägran
som undanröjs av marknadsdomstolen. Under tiden har dock Comvik förlo-
rat lång och dyrbar tid.
När det gäller växelanslutningen är det en fråga om hur anslutningen från
Comviks växel till televerkets nät skall ske. Där borde förhållandena vara
lika för Televerket Radio som för Comvik, men så är inte fallet. Televerket
Radio ansluter med något som kallas för gul svensk tupp, medan Comvik
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Inriktningen
av televerkets
verksamhet
åren 1991-1993
83
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Inriktningen
av televerkets
verksamhet
åren 1991-1993
hänvisas till röd internationell tupp. Det låter som om det handlar om en
hönsgård, men det gör det inte. När sedan Comvik accepterade detta, sade
televerket att röd internationell tupp kommer att finnas bara på en eller två
orter i landet. Detta skapar naturligtvis linjekostnader för Comvik, som
detta bolag inte kan bära för ett system som inte blir jämlikt i förhållandet
till den egna radiodivisionens telefonnät.
Det är dessa förhållanden som jag har velat ta upp till diskussion. Om riks-
dagens tidigare beslut om konkurrensneutralitet skall kunna fullföljas, bör
televerket inte ha möjlighet att agera på det sätt som man gör.
Anf. 94 ANDERS CASTBERGER (fp):
Elerr talman! Genom att försöka sig på en formell vinkling gled Birger
Rosqvist undan för att slippa att svara på de besvärliga frågor som vi ställde
till honom, men så enkelt går det inte.
Beträffande telepolitikens inriktning företräder folkpartiet en liberal syn,
där vi utgår ifrån en verklig nätkonkurrens mellan jämbördiga parter. Jag
exemplifierade inledningsvis med Comvik, men även andra kan komma att
vara intresserade. Vi menar att också dessa intressenter skall tillåtas vara
med.
För att en fungerande marknadsekonomi skall vara till gagn för allmänhe-
ten erfordras att alla parter spelar på lika villkor. Detta är det fundamentala
i en marknadsekonomi och förmodligen är det just därför som socialdemo-
kraterna ännu inte begriper detta. Det här är utgångspunkten för att vi na-
turligtvis vill låta televerket spela på samma gynnsamma villkor.
Socialdemokraterna och Birger Rosqvist måste ändå ha en principiell syn
på dessa frågor. Alltmedan folkpartiet år efter år krävt nytänkande och påvi-
sat vilken principiell inriktning vi vill se, har socialdemokraterna bara sagt
nej. Bolagiseringsfrågorna avgjordes i ett annat betänkande, där socialde-
mokraterna var lika klart negativa.
Så helt plötsligt framläggs samma förslag som tidigare har framställts av
folkpartiet och flera andra partier av generaldirektören själv. Han har t.o.m.
arbetat som en företagsledare och inte frågat regeringen innan han kom med
förslaget om vad han fick säga. Då står Birger Rosqvist helt handfallen och
hänvisar till att det inte är någon som motionerat i den här frågan just denna
gång.
Affärsvärldens senaste nummer innehåller en analys av den kommande
affären som eventuellt blir av. Där ger styrelsens ordförande sitt stöd för
denna tanke. Menar ägaren/staten - företrädd av den socialdemokratiska
regeringen - som tillsätter ordförande att man väntar sig en splittring i styrel-
sen orsakad av företrädare som inte företräder statens intressen? Det är en
mycket underlig inställning från socialdemokraternas sida.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)
84
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91 :TU2 Vissa yrkestrafikfrågor.
Anf. 95 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Vi moderater står självfallet bakom samtliga reservationer
där vi finns representerade, men för att bidra till att göra kammarens arbets-
förfarande smidigare yrkar jag härmed bifall bara till reservation nr 1.
Flertalet av dessa motioner har förvisso väckts flera gånger tidigare och
blivit avslagna eller blivit behandlade på ett sätt som vi moderater inte har
varit nöjda med. Vi kommer därför att fortsätta med att avge motioner och
agera för att syftet med motionerna skall kunna uppnås.
Det här betänkandet går främst ut på vår önskan att minska antalet regle-
ringar och därmed få en ökad och på många områden helt fri konkurrens.
Vid flera tillfällen under de senaste veckorna har här i kammaren gjorts
liknande uttalanden, men eftersom det är så pass viktigt vill jag upprepa det
ännu en gång: Vi har ju sett hur det har gått för ett samhällssystem där avsak-
naden av konkurrens har varit total. Dessa system faller i dag som korthus i
länderna öster om Sverige.
När vi talar om fri konkurrens och en ökad avreglering gör vi inte det med
den enskilde lastbilsägaren, det enskilda bussföretaget eller flygföretaget
som utgångspunkt, utan för att det är viktigt för den enskilde medborgaren,
för skattebetalaren. En fri konkurrens innebär att medborgarna dels får en
större valfrihet, dels en större möjlighet att välja det alternativ som är bäst
och billigast. Det är möjligt i ett samhälle med fri och öppen konkurrens.
Jag kan inte låta bli att referera till vad tidningen Arbetets f.d. chefredak-
tör Frans Nilsson uttalade för en del år sedan under den debatt där man dis-
kuterade huruvida Arbetet för sin Göteborgsedition skulle erhålla presstöd.
Den socialdemokratiske chefredaktören Frans Nilsson sade då: ”Det är bra
om journalisterna i Göteborg får konkurrens av Arbetets journalister”. Det
är ett resonemang som jag helt ställer upp bakom. Men, herr talman, det
gäller förvisso på många andra områden än inom tidningsvärlden.
Visst har det hänt att majoritetspartiet på en del områden har släppt en
del regleringar - även om det har gått långsamt - och man har i vissa fall givit
möjligheter till ökad konkurrens. Vi moderater anser dock att takten har
varit alltför långsam. På en del områden är det ett steg i rätt riktning. Det
håller jag med om. Men stegen kunde vara flera och framför allt snabbare.
Reservation 1 handlar framför allt om lämplighetsprövningen. Vår huvud-
princip är att det viktigaste för en åkare är att han kan transportera passage-
rare och gods på ett säkert sätt. Man bör i lämplighetsbedömningen inte väga
in överlaster, farligt gods, hastigheter och beskattning. Det har vi andra in-
stanser i samhället som sköter.
Vi har fackliga organisationer som mycket väl ser till när arbetsgivare och
anställda inte uppfyller de krav som de anser att man skall uppfylla. I vårt
samhälle har de en frihet att agera.
Reservation nr 3 handlar om huvudmannaskap i egen regi. Det är ytterst
Vissa yrkes-
trafikfrågor
85
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa yrkes-
trafikfrågor
86
viktigt att man medger konkurrens under betydligt bättre förutsättningar än
vad som sker i dag. Jag skulle vilja be utskottets talesman Jarl Lander att
läsa det citat ifrån Svenska transportarbetareförbundet som tas upp i reser-
vation nr 3. Man talar där om att det viktiga för att få ekonomin att gå ihop
i en verksamhet i vad gäller kommunikationer är att trafiken inte utförs i
egen regi utan lämnas ut på entreprenad.
Herr talman! Låt oss, till sist, verka för att vi får ett samhälle med ökad
konkurrens och minskad reglering till gagn för samtliga människor i detta
land. Jag skulle vilja avsluta med att fråga Jarl Lander om han delar Svenska
transportarbetareförbundets uppfattning, som citeras i reservation nr 3.
Anf. 96 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Trafikbranschen kännetecknas fortfarande av många regle-
ringar, koncessionsprövningar o.d. Varje förslag om en anpassning till rese-
närers önskemål och en sund ekonomisk utveckling för enskilda företag
möts med skepsis och undanflykter. Än gör sig det ena, än det andra särin-
tresset påmint.
När folkpartiet redan 1984 föreslog t.ex. avreglering av taxi tog det många
år innan socialdemokraterna tog sig ur en förlegad regleringssyn och omsorg
om det bestående, bara för att omedelbart hamna i utredningskvarnen. Det
dröjde därifrån som bekant ytterligare många år fram till dess att vi nu äntli-
gen lever de första månaderna under någorlunda fria förhållanden på taxi-
marknaden. Det första stapplande stegen efter 60 års reglering tas nu. Det
blir naturligtvis lite kantigt både här och där.
En ökad frihet, och därmed ökade möjligheter till konkurrens mellan de
företag som producerat trafiktjänster, är nödvändig för att säkra att priserna,
dvs. taxorna som vi fortfarande regleringsmässigt brukar kalla dem, bringas
i överenstämmelse med marginalkostnaden för produktionen. Det är ett fak-
tum som har understrukits åtskilliga gånger av bl.a. statens pris- och konkur-
rensverk.
Låt mig nämna några exempel på de återstående regleringarna som social-
demokraterna vill genomföra - förstås med uppbackning av de till vänster-
parti förklädda återstående kommunisterna i vårt land samt miljöpartiet.
När det gäller t.ex. lätta persontransporter med bil har det angivits att kom-
muner och landsting skall kunna utöva ett visst huvudmannaskap. Detta in-
nebär givetvis en hämsko på utvecklingen och konkurrensen. När det gäller
busstrafik kvarstår i vissa fall regler för trafikmässig behovsprövning. Hur,
Jarl Lander, kan socialdemokraterna anse att staten bättre än resenärerna
kan avgöra när, vart och till vilket pris man vill resa? Är det egentligen inte
storebrorsmentaliteten ”man bör” det ena och det andra som tittar fram
igen?
Vi anser i folkpartiet att endast de etableringsprövningar som kan motive-
ras med hänsyn till kompetens av betydelse för enskilda människors hälsa
och säkerheten vid befordran bör ha betydelse. Övriga frågor som gäller ord-
ning och reda i näringslivet regleras precis som i alla andra verksamheter på
särskilt sätt och alla andra människor får underordna sig på lika villkor. Det
är ett spel och ett agerande på marknaden som gynnar konsumenterna.
Vi står med detta bakom det som har uttryckts av oss i reservation nr 1
och 2. Med hänsyn till kammarens arbetsbelastning nöjer vi oss därför med
att yrka bifall till reservation nr 3.
Anf. 97 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! I detta betänkande behandlas ett antal motioner som rör yr-
kestrafikfrågor. Jag skall framför allt beröra de frågor som rör taxi och de
krav som finns på taxi att ha kvittoskrivande taxametrar.
De krav som kommer att gälla från den 1 januari 1991 kommer att med-
föra bekymmer för många taxiägare ute i landet. Kraven sköts upp ett halvår
eftersom man inte hade kunnat prova ut taxametrarna i tid.
I betänkandet beskrivs hur man har kommit fram till beslutet och hur för-
ändringarna har skett. Man utgår ifrån att det är ett konsumentintresse att
det skall finnas taxametrar. Det kan det naturligtvis vara i vissa fall. Man
säger också att det kanske framför allt är av värde när det gäller de samhälls-
betalda transporterna. Såvitt jag vet är en mycket stor del av de samhällsbe-
talda transporterna inte avhängiga av vad taxametern visar utan snarare av
avtal och andra överenskommelser om hur mycket transporten skall kosta.
Man säger också att det är ett sätt att få en effektiv skattekontroll. Det kan
jag naturligtvis förstå.
Det här får dock negativa konsekvenser på sina håll. Många taxibilar, åt-
minstone ute på glesbygden och på små orter, har sin dominerande inkomst-
källa i de resor som inte berörs av taxametern. Det gäller skolskjutsar och
andra samhällsuppdrag som de får betalt för på annat sätt.
De utgör också en viktig del av servicen ute på landsbygden så att männi-
skorna där får möjlighet att åka taxi. Den inkomst taxistationen som sådan
får på det sättet är dock ganska liten. Att de skall tvingas göra stora investe-
ringar för att skaffa taxametrar som kan skriva ut kvitton medför att en del
kommer att försvinna. En del måste nämligen ha ganska många bilar för att
kunna klara bl.a. skolskjutsar just i topparna. För att de skall kunna få an-
vända dessa bilar för att göra även vanliga taxiresor måste de ha taxametrar
i samtliga bilar. Det blir mycket dyrt för en företagare. Enligt min uppfatt-
ning är det inte acceptabelt att det är på det sättet. Därför borde det finnas
generösa dispensmöjligheter för dessa taxiägare.
I betänkandet och i tidigare debatter hänvisas det till att det finns dispens-
möjligheter. Det är i och för sig riktigt. Men dessa dispensmöjligheter är
uppbyggda på ett sådant sätt att om dispens ges får inga körningar över hu-
vud taget förekomma då taxametrar skulle behövas. Det är enligt min upp-
fattning och enligt reservation 5 i betänkandet inte till fyllest.
För glesbygden är det väsentligt att dessa taxiföretag finns kvar. Det är
också ett konsumentintresse. Det är inte ett konsumentintresse bara att kun-
den kan få ett kvitto. Upplysningen på detta kvitto kan kunden i stället få
från taxichauffören. Därför borde taxichauffören slippa ha denna taxameter.
Vi kommer annars att få en sämre service ute på landsbygden på dessa orter.
Vi får kanske även dyrare taxiresor.
Jag har ett exempel från min hembygd. När taxistationen lades ned blev
framkörningsavgifterna större än kostnaderna för själva taxiresorna. Ett så-
dant system är oacceptabelt. Därför kan det inte vara något konsumentin-
tresse att det är på det sättet. Utskottets talesman borde kunna tala om vari
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa yrkes-
trafikfrågor
87
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa yrkes-
trafikfrågor
88
detta konsumentintresse ligger. Detta system blir också dyrare för samhället,
eftersom man får beställa längre taxi längre bort ifrån. Glesbygdstaxi måste
få betydligt mer generösa dispensmöjligheter.
Med det anförda yrkar jag bifall till reservation 5 i detta betänkande. Det
finns även andra reservationer i betänkandet i vilka väsentliga frågor tas
upp. I reservation 1 tas lämplighetsprövningen upp. Enligt denna reserva-
tion anser vi från centern, moderaterna och folkpartiet att det nuvarande
systemet innebär en för stark inskränkning av näringsfriheten, och vi vill ha
en förändring. Detta har tidigare tagits upp från talarstolen, och därför går
jag inte närmare in på det. Jag yrkar alltså inte bifall till reservation 1, efter-
som vi inte tänker begära votering på den punkten, men det innebär inte att
vi inte står bakom synpunkterna i denna reservation. Vi står bakom samtliga
synpunkter i de reservationer som vi har fogat till betänkandet.
Trafiksäkerhetskraven när det gäller bussar måste vara desamma oavsett
om bussarna går i yrkesmässig trafik eller inte. Det måste vara ett klart kon-
sumentintresse att man kan åka lika säkert oavsett varifrån bussen kommer.
Detta tas upp i reservation 6.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 och står bakom kraven i
övriga reservationer.
Anf. 98 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp):
Herr talman! Jag skall börja med att yrka bifall till de tre reservationer där
miljöpartiet finns med, nämligen reservationerna 5, 6 och 7.
Nä( det gäller kvittoskrivande och registrerande taximetrar har Lennart
Brunander gjort en bra beskrivning av situationen. Vi delar åsikten att detta
förslag är en förbättring och att det t.o.m. kan vara ett bidrag till säkerheten.
Men samtidigt anser vi, eftersom det är en förhållandevis kännbar investe-
ring, särskilt för småföretagare, att det behövs en större flexibilitet än vad
transportrådet föreskriver, särskilt när det gäller glesbygden.
Större krav på uthyrning av tyngre bussar borde vara självklart för att man
skall åstadkomma ökad trafiksäkerhet. Vi yrkar därför på att en bestäm-
melse om yrkestrafiktillstånd skall krävas och att trafiksäkerhetskontrol-
lerna skall skärpas när det gäller bussar utan detta tillstånd. Det är ytterst
viktigt.
Cykeltransportställ på bussar är en enkel och relativt billig åtgärd som kan
minska bilåkandet och därmed avgaserna. Det skulle ge en skjuts till det
mest hälsosamma, nyttiga och, vilket det lär vara, mest energieffektiva per-
sontrafikmedel som finns. Oftast är det just det litet väl långa avståndet i
bägge ändar av bussresan som frestar till att man åker bil hela vägen i stället
för buss. Om man då får denna enkla möjlighet att ta med cykeln förenklar
det för många, både i glesbygd och i tätortsområden. Det är en billig biljett
till större frihet och ett litet steg i riktning mot bättre en miljö.
Anf. 99 JARL LANDER (s):
Herr talman! Det är knappt ett år sedan vi diskuterade dessa frågor i kam-
maren. Då som nu var de föranledda av motioner väckta under den allmänna
motionstiden. Med andra ord skulle jag kunna använda mig av samma argu-
ment som jag använde mig av för ett år sedan när utskottsmajoriteten av-
styrkte de motioner som då hade väckts. Jag skall försöka undvika att an-
vända samma argument som då. Men jag vill redan nu poängtera att ut-
skottsmajoriteten har samma uppfattning i dag när det gäller de reservatio-
ner som är väckta med anledning av betänkandet.
Utskottsmajoriteten anser alltså beträffande avregleringen av yrkestrafi-
ken att man inte kan gå så mycket längre än vad som skett i och med den
nya yrkeslagstiftningen som riksdagen fattade beslut om under 1987/88 års
riksmöte.
För dem som utövar yrkestrafik, av vilket slag det än är, bör kraven vara
att de bedriver trafiken på ett ansvarsfullt och lojalt sätt. Utskottsmajorite-
ten anser att en förutsättning för det är att utövarna har kunskap om samtliga
lagar och regler om företagsamhet och yrkestrafik. Det räcker inte med att
de är bra på att köra buss eller duktiga på att lasta en lastbil snabbt. Vi anser
att yrkestrafikens nuvarande regler om lämplighetsprövning är väl ägnade
att motverka olika lagöverträdelser. Alla måste ju verka under samma förut-
sättningar. Och lika villkor skall gälla för alla som skall bedriva företagsam-
het i landet.
Samma grundsyn måste få gälla trafikhuvudmännens verksamhet. Om
samhället t.ex. har ställt krav på trafikhuvudmännen att de skall bedriva lin-
jetrafik i ett län, även om den går med underskott, är det högst oansvarigt
mot skattebetalarna att släppa in ytterligare aktörer på linjetrafiken. De som
tillkommer skulle naturligtvis bara uppträda på linjer där det är lönsamt att
köra, vilket skulle leda till ytterligare skattesubventioner för trafik i landets
glesbygder. Jag vill nog hävda att yrkestrafiken är tillräckligt avreglerad som
den är för närvarande.
Trafikhuvudmännen har både det ekonomiska och politiska ansvaret för
det lokala och det regionala resandet. Då är det självklart, anser jag, att det
är landstingen och kommunerna som gemensamt skall avgöra vem av dem
som skall vara huvudman, om de gemensamt skall vara det eller om kommu-
nerna eller landstinget ensamt skall vara huvudman. Av detta följer att det
är kommunerna tillsammans med landstinget som själva skall få besluta om
hur huvudmannens trafik skall klaras - om den skall upphandlas, som många
gör, eller om den skall utföras i egen regi, vilket också förekommer. Detta
är inte en fråga för riksdagen att fatta beslut om.
Därför vill jag säga till Sten Andersson i Malmö att det inte har någon
större betydelse vad jag anser om Transportarbetareförbundets text, som är
bifogad till er reservation 3. Jag anser alltså att detta inte är en fråga som
riksdagen skall fatta beslut om.
Herr talman! Varje år väcks i samband med behandlingen av yrkestrafik-
frågor några motioner av personer som anser att samarbetet trafikhuvud-
männen emellan inte fungerar i Skånelänen. Det yrkas på att det skall vara
länsövergripande huvudman för bägge länen. Jag är inte så övertygad om att
det där nere fungerar på det sätt som beskrivs i motionerna. Jag är lika litet
övertygad om att det skulle bli bättre med en gemensam huvudman. Konflik-
ter kommer i så fall alltid att uppstå så länge vi har olika intressenter från
olika kommuner och olika län. Vad som i så fall fordras är litet lyhördhet
från de olika företrädarna inom de olika kommunerna och länen. Reglerna
finns ju i princip redan. Det är möjligt att samordna övergripande länstrafik.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa yrkes-
trafikfrågor
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa yrkes-
trafikfrågor
90
I vilket fall som helst är det inte en uppgift för riksdagen att besluta hur linje-
trafiken skall samordnas i Skånelänen, utan det måste vara en arbetsuppgift
för regionerna att klara till invånarnas bästa.
Så något om taxitrafiken. Taxitrafiken avreglerades ju. Så som det hittills
verkar har det gett till resultat något högre avgifter. Men det har också givit
till resultat att det är fler bilar i trafiken. Det som kvarstår är att samtliga
bilar i taxitrafiken skall utrustas med en ny kvittoskrivande taxameter. Det
är en taxameter som inte enbart skall ge resenärer kvitto på resan på ett enk-
lare sätt utan den skall också vara ett hjälpmedel för myndigheterna att
kunna följa verksamheten och se till att den sköts på likartat sätt av alla taxi-
bilar, ett hjälpmedel som gör att vi vet att de som är anställda i taxiverksam-
heten får möjlighet till en reglerad arbetstid och att det här kan följas upp.
Det betyder med andra ord att vi har ett medel för att motverka all s.k. svart-
taxiverksamhet, som vi i dag har.
Att som i reservationer till betänkandet yrka på att vi skall ge dispens för
införandet av kvittoskrivande taxameter i glesbygd är att anse att man i gles-
bygd inte behöver kvitto för taxiåkande, inte kontroll över arbetstiderna.
Det viktigaste tydligen är att taxiverksamhet i glesbygd skall kunna ske helt
utan plikter om redovisning mot samhället. Vänd på resonemanget i stället:
samtidigt skulle man, om man skulle släppa loss dispenserna i glesbygd, få
en situation där en taxichaufför från glesbygd aldrig skulle kunna ta upp re-
sande när han kommer till tätort, vilket han kan göra om han har den nya
taxametern införd. Så dispens för införandet av den nya taxametern anser vi
från utskottsmajoriteten i år, precis som förra året, enbart skall medges när
det gäller olika specialkörningar, där körningarna utförs till ett i förväg be-
stämt pris. Det är så transportrådet har utformat föreskrifterna om dispens
för att använda kvittoskrivande taxameter. Avtalet skall vara klart. I princip
är det enbart skolskjutsar det gäller.
Nu blev det tyvärr så att införandet fördröjdes från den 1 juli 1990 till kom-
mande årsskifte. Längre anser jag inte att det finns motiv att skjuta upp infö-
randet av kvittoskrivande taxameter. I stället vill jag säga att det hastar med
införandet av dessa taxametrar i fordon, så att inte all samhällsbetald taxi-
verksamhet på sikt utarmas av tillfälliga s.k. frifräsare inom branschen, med
risk att de utkonkurrerar den seriöst arbetande yrkeskåren inom svensk taxi-
verksamhet.
Herr talman! Slutligen följetongen om bussuthyrningsverksamheten. Vi
har tidigare från utskottsmajoriteten sagt att - och det har riksdagen ställt sig
bakom - berörda myndigheter och organisationer med stor uppmärksamhet
skall följa utvecklingen i fråga om omfattningen av bussuthyrning. Låt mig
bara redovisa vad som gäller i dag. Man kan inte bedriva bussuthyrning utan
tillstånd. Kravet när det gäller tillståndsgivning är detsamma som på lämplig-
heten enligt yrkestrafiklagen. Den som bedriver uthyrningsrörelse utan till-
stånd döms därefter till böter.
Vidare sägs i förordningen om biluthyrning att fordon inte får lämnas till
någon som kan antas sakna tillräcklig erfarenhet av fordonstypen. Dessutom
gäller samma trafikregler för chauffören oavsett om han kör i linjetrafik eller
inom uthyrningsverksamhet. För fordonen som sådana gäller samma regler
vad avser trafiksäkerhet och kontrollbesiktning. I fråga om bestämmelser
om arbetstider och vilotider i vägtrafiken bereds en ny lag inom departemen-
tet. Något nytt uttalande från riksdagen i denna fråga anser vi inom utskotts-
majoriteten inte nödvändigt.
Låt mig till sist konstatera att om utvecklingen inom bussuthyrningsbran-
schen inte leder åt rätt håll, då är vi inte främmande inom utskottsmajorite-
ten för att snarast vidta åtgärder för att bromsa utvecklingen. I dag, liksom
förra året, är vår bedömning att detta inte är nödvändigt.
Herr talman! Jag har försökt att inte upprepa så mycket av vad som sades
i debatten förra året, men jag har försökt med det sagda markera att jag vill
yrka avslag på samtliga reservationer och bifall till trafikutskottets hemstäl-
lan i betänkande 2 i dess helhet.
Anf. 100 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Om man har t.ex. körkort för tung lastbil då har man doku-
menterade kunskaper om hastighet, om överlast och hantering av farligt
gods. Mer behövs inte. Man skall inte behöva bli diskriminerad som lastbils-
ägare därför att man kanske har tillfälliga problem med skattemyndighe-
terna. De har inte ett dugg med yrket att göra. Man kan fråga sig om detta
bara skall gälla för egenföretagare. Borde det inte i konsekvensens namn
även gälla för anställda som har problem med myndigheterna av och till?
Jarl Lander talar här om lika villkor. Då måste jag fråga honom: Kommer
han eller hans parti att föreslå att en egenföretagare, ensamåkare, som arbe-
tar litet mer än andra och tack vare detta kan pressa taxorna jämfört med
stora lastbilsföretag skall stoppas därför att han bedriver osund konkurrens?
Har ni sådana planer, Jarl Lander?
När det gäller verksamhet i egen regi har vi exempel på hur huvudmän har
dumpat priserna därför att de kan ta ut det någon annanstans till förfång för
fri konkurrens och framför allt för människorna.
Allra sist, herr talman, skall jag läsa upp det citat från Svenska transport-
arbetareförbundet som jag refererade till i mitt huvudanförande: ”All erfa-
renhet talar nämligen för ” - betonade förbundet - att samhällets kostnader
i entreprenadfallet vida understiger kostnaderna i den offentligt drivna trafi-
ken.” Jag tycker ändå att Jarl Lander som representant för det åtminstone
hitintills största partiet i Sverige borde kunna svara på frågan om han eller
hans parti ställer sig bakom detta påstående.
Anf. 101 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Jarl Lander började med att säga att det har gått ett år sedan
vi diskuterade dessa frågor senast och att utskottsmajoriteten har exakt
samma uppfattning i år som för ett år sedan. Jag skulle då vilja säga att vi
har blivit ett år äldre men inte ett dugg klokare.
Jarl Lander hade funderingar över glesbygdstaxi och undrade varför vi vill
ha ökade dispensmöjligheter där. Jo, ökade dispensmöjligheter vill vi ha där-
för att vi tycker att det skall vara före tagsmässigt möjligt att driva taxirörelse
där även i fortsättningen.
Om bara 10-20 % av en taxibils användning avser resor med taxameter,
blir den här investeringen våldsamt dyr. Inte alla taxibilar i glesbygden har
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa yrkes-
trafikfrågor
91
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa yrkes-
trafikfrågor
ju så särskilt mycket körning. De företagsekonomiska möjligheterna att fort-
sätta är därför beroende av att man inte belastas med sådana här kostnader.
Jarl Lander ville tolka detta så att det i glesbygden inte behövs kvitton och
arbetsredovisning. Det är inte alls det som det handlar om. De här kvittona
kommer i alla fall inte till stånd om man bara kör skolresor osv. Vad vi vill
är att gränsen för möjligheten att få dispens förskjuts på sådant sätt att man
kan ha en del körning med taxameter utan att behöva ha denna utrustning.
Då får ju förslaget om dispens inte alls den betydelse som Jarl Lander ville
låta påskina, utan man kan följa helt vanliga regler i övrigt.
Herr talman! Jag tycker att det är oerhört viktigt för de människor som
lever i glesbygd att kunna få en taxiresa dels ganska snabbt, dels till en rimlig
kostnad - och det får man bara om taxin finns på hemorten.
Anf. 102 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp):
Herr talman! Jag måste återigen hålla med Lennart Brunander beträf-
fande taxibilarna och kravet på dessa taxametrar. Jarl Lander tar i väldigt
vad gäller resultatet av förslaget om dispens för dessa taxibilar, särskilt i gles-
bygd. Det betyder tydligen inte mycket att man kan räcka en hjälpande hand
åt dem som behöver hjälp därför att de är ekonomiskt svaga. Och påståendet
att de taxibilar som fått dispens inte skall få utföra körningar från tätorten
verkar för mig som nonsens. Dispensen kan ju göras tidsmässig, så att man
kan ge vederbörande längre tid på sig för att skaffa en sådan här taxameter.
Jag tycker att det är mycket konstigt att glesbygdsborna skall vara en så
ointressant grupp för Jarl Lander.
92
Anf. 103 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Vi ser tyvärr i det här ärendet att socialdemokraterna hante-
rar det precis som alla andra förslag - med stor nonchalans mot de människor
som kommer med alternativa förslag. Jarl Lander hade egentligen inte några
argument mot reservationerna 1, 2 och 3. De sveptes undan med förkla-
ringen att frågorna bereds och utreds. Ja, det är det gamla vanliga när rege-
ringen inte har någon vision om vad det är man vill, när regeringen inte vågar
visa flagg, inte talar om vad det egentligen är för politik vi skall ha. Frågorna
bara läggs i en byrålåda, och under tiden skyfflas alla förslag åt sidan.
Vi kan inte gå längre i avreglering, sade Jarl Lander. Men avser då Jarl
Lander att också företag som tillhandahåller biljetter, livsmedelshandlare
och andra företagare skall åläggas alla de extra regler för att få etablera sig
som Jarl Lander vill ha inom kommunikationssektorn? Det finns regler mot
den som inte följer skattebestämmelserna; det tar skattemyndigheter och
åklagare hand om. Det finns regler för avtal med arbetstagarparten om löner
osv., regler om livsmedelskontroll, om hur bilar skall se ut, och om allt möj-
ligt. Man skall inte förbjuda etablering, utan det skall naturligtvis vara lika
villkor i samtliga branscher.
Då säger Jarl Lander: Ja, men en företagare måste ju inte vara bra på att
köra buss eller lasta en lastbil snabbt. Visst inte. En företagare i bussbran-
schen ser ju till att han har förare som kan köra buss, och en företagare i
taxibranschen ser till att han har förare som kan köra bil och hitta väl i staden
och på landsbygden. Vi skall inte förbjuda företagare i någon sådan bransch
för att han har nya finansieringsidéer eller inte går i av staten anvisad skola.
Men det är vad Jarl Lander vill.
Vi anser i folkpartiet att vad som är viktigt är säkerheten för kunderna, att
man kan uppfylla sådana förpliktelser som gör att säkerheten fungerar. Jarl
Lander står fortfarande fast med ett ben i regleringens träsk. Tala i stället
om vad det är regeringen förbereder och utreder i sitt kansli, och visa flagg
för oss här i kammaren!
Anf. 104 JARL LANDER (s):
Herr talman! Både Sten Andersson i Malmö och Anders Castberger är
tydligen inne på att man skall släppa all verksamhet fri i landet - då blir all-
ting bra, och då fungerar allting.
Vi säger att vi vill ha den lilla typ av reglering kvar som gör att alla har
samma förutsättningar att sköta företagsverksamhet. Det är nog det som
skiljer oss åt. Vi kan inte acceptera att även den som inte är så noga med att
betala in arbetsgivaravgifter, betala in skatt eller fullgöra andra skyldigheter
gentemot samhället, skall kunna fortsätta och driva t.ex. bussverksamhet el-
ler yrkestrafik. Hur bra han än är på detta måste han också känna samma
ansvar gentemot det övriga samhället som de andra, som är mera seriösa
inom branschen.
Får jag också säga några ord till Lennart Brunander och Anna Horn af
Rantzien angående taxiverksamhet i glesbygd. Jag vill direkt vända mig mot
Anna Horn af Rantzien, som säger att jag inte skulle känna något ansvar
för människor i glesbygden. Anna Horn af Rantzien kanske inte vet att jag
kommer från ett verkligt glesbygdsområde. Och det är just därför som jag
tar upp det här problemet. Det är där vi har problemet med s.k. frifräsare,
som nu håller på att slå ut all seriös taxiverksamhet. De räknar med att cen-
tern och miljöpartiet skall se till att de inte behöver ha kvittoskrivande taxa-
metrar i bilarna. Jag anser att så måste ske - att sådana taxametrar skall fin-
nas - om vi skall få någon ordning på taxiverksamheten ute i glesbygden.
Anf. 105 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Nu säger Jarl Lander att alla skall spela på lika villkor. Det
är precis det som vi i folkpartiet föreslår, det är precis det som jag har uppre-
pat gång på gång: Villkoren skall vara lika för alla. Det är bara det att Jarl
Lander vill införa en massa extra villkor som alla skall uppfylla - villkor som
inte gäller i några andra branscher.
Socialdemokraterna har ju infört näringsförbud för den som inte sköter
skatter och konkurser på ett riktigt sätt. Ett sådant etableringshinder, som
gäller andra branscher, finns alltså redan. Varför är inte det nog när det gäl-
ler transportbranschen?
Nej, det är ju så, Jarl Lander, om sanningen skall fram, att socialdemokra-
terna ännu inte riktigt kunnat smälta att det är avreglering som gäller. De
statens hänglsen, som skall sättas på allt och alla enligt socialdemokratiskt
sätt att se, klipper vi nu av. Då måste Jarl Lander inse detta, och komma
med en politik som följer upp detta i samhället också när det gäller transport-
sektorn.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa yrkes-
trafikfrågor
93
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa yrkes-
trafikfrågor
Anf. 106 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Jarl Lander påstår att de kvittoskrivande taxametrarna
skulle vara till för att skydda glesbygdstaxin, så att inte ”frifräsare” skall ta
hand om de få taxiresor som förekommer där. Det tyder på att majoriteten
i utskottet inte har satt sig in i hur situationen är för de här taxiägarna, och
heller inte har pratat med dem. Situationen är ju en helt annan.
Det rör sig inte om något större antal, så ”frifräsarna” skulle nog bli
ganska magra om de hade att leva på det här. Jag är övertygad om att de inte
skulle hålla på särskilt länge. Jag har nämligen inte upplevt att de finns i sär-
skilt stort antal. Snarare är de ett problem i mera tätbefolkade områden, där
de har möjlighet att få litet inkomster. På landsbygden och i glesbygd är män-
niskorna beroende av att det finns taxiägare att vända sig till. Man skall inte
behöva rekvirera en långväga taxi. Men den risken finns om man fortsätter
att driva frågan på det sätt som man nu gör och inte medger dispenserna i
fråga.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 12 §.)
Företogs till avgörande lagutskottets betänkanden 1990/9LLU1, LU2,
LU3 och LU4 samt trafikutskottets betänkanden 1990/91 :TU3, TUI och
TU2.
Lagutskottets betänkande LU1
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU2
Mom. 2 (differentierad rösträtt)
Utskottets hemställan bifölls med 263 röster mot 39 för reservation 1 av
Bengt Harding Olson och Lola Björkquist. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 4 (förvärv av egna aktier)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 32 för reservation 2 av
Martin Olsson och Stina Eliasson.
Mom. 5 (miljöredovisning i företag)
Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 17 för reservation 3 av
Elisabet Franzén.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU3
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU4
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Trafikutskottets betänkande TU3
Mom. 1 (trafikpolitikens mål och inriktning)
Först biträddes reservation 3 av Viola Claesson med 20 röster mot 17 för
reservation 4 av Roy Ottosson. 265 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 2 av Elving Andersson och Rune Thorén
med 33 röster mot 27 för reservation 3 av Viola Claesson. 244 ledamöter av-
stod från att rösta.
Därpå biträddes reservation 1 av Görel Bohlin m.fl. med 100 röster mot
55 för reservation 2 av Elving Andersson och Rune Thorén. 149 ledamöter
avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 156 röster mot 99 för reserva-
tion 1 av Görel Bohlin m.fl. 49 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (samhällsekonomisk analys av investeringar)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Elving Anders-
son m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 6 (avreglering)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av Görel Bohlin
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 7 (sjöfart)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Viola Claes-
son - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TUI
Mom. 1 (telepolitikens inriktning)
Utskottets hemställan bifölls med 207 röster mot 95 för reservation 1 av
Görel Bohlin m.fl.
Mom. 2 (ökad kapacitet i telenätet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 2 av Elving An-
dersson m.fl., dels reservation 3 av Viola Claesson - bifölls med acklama-
tion.
Mom. 3 (taxefrågor)
Utskottets hemställan biföll med 285 röster mot 18 för reservation 4 av
Viola Claesson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 8 (telefonautomater i glesbygd)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Viola Claesson -
bifölls med acklamation. 95
|
Prot. 1990/91:11 17 oktober 1990 |
Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. |
|
Handikapp |
Trafikutskottets betänkande TU2 Mom. 1 (lämplighetsprövning) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Elving Anders- Mom. 3 (huvudmannatrafik i egen regi) Utskottets hemställan bifölls med 203 röster mot 100 för reservation 3 av Mom. 7 (kvittoskrivande och registrerande taxametrar) Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 132 för reservation 5 av Mom. 8 (uthyrningsrörelse med tyngre bussar) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Elving Anders- Mom. 11 (cykeltransportställ på bussar) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Viola Claesson Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. 13 § Handikapp Föredrogs socialutskottets betänkande 1990/91 :SoUl Handikapp. Anf. 107 BARBRO SANDBERG (fp): Herr talman! Dagens betänkande SoUl är det första från socialutskottet Uppfattningen om alla människors lika värde är en av hörnstenarna i vårt Handikappade finns i alla samhällsgrupper, och deras livssituation växlar |
|
96 |
glömda Sverige”. |
Till dagens betänkande är fogade 29 reservationer av vilka inte mindre än
11 bär folkpartinamn. Jag skall kommentera några av dem.
I förarbetena till socialtjänstlagen sägs att en grundläggande förutsättning
för att samhället skall fungera är att man känner till människors situation,
problem och behov. I kommunerna fattar man i dag beslut som har stor bety-
delse för de handikappades välfärd. Det kan gälla hemtjänst, avlösarservice,
ledsagarservice, färdtjänst osv. Utan en långsiktig, väl fungerande planering
i nära samarbete med handikapporganisationerna kan inte målen uppnås.
Därför borde alla kommuner göra en handikappinventering.
Herr talman! Under en följd av år har vi från folkpartiets sida framfört att
handikappade bör kunna få personliga vårdare eller assistenter, människor
som de lär känna och ha förtroende för. Jag kan bara konstatera att utskotts-
majoriteten följer gamla invanda mönster. Man hänvisar till handikapput-
redningen. Tyvärr hjälper inte det de handikappade.
I reservation 8 tas det upp ett gammalt folkpartikrav, som gäller vilka som
skall få skydd av omsorgslagen. Redan vid lagens tillkomst 1985 uttalade sig
socialutskottet för en utvidgning av den personkrets som bör omfattas av la-
gen. Våren 1988 uttalade utskottet, mot bakgrund av den då aviserade och
numera arbetande handikapputredningen, att utskottet förutsatte att utred-
ningsarbetet skulle bedrivas så, att ett delförslag angående en utvidgning av
personkretsen snabbt skulle kunna tas fram. Ännu har inget förslag kommit.
Det är angeläget att inte minst boendefrågorna när det gäller handikappade
ungdomar som inte omfattas av omsorgslagen får en lösning.
I dag talas det mycket om rehabilitering. Då menar man oftast människor
som av en eller annan anledning gått sjukskrivna en längre tid och måste
rehabiliteras, förbättra eller helst återställa kroppsfunktioner som har för-
sämrats på grund av sjukdom eller annan skada, för att sedan kunna återgå
till förvärvsarbete.
Men även handikappade som inte kan förvärvsarbeta kan behöva rehabili-
tering, och de måste ha rätt till behandling, oavsett om det föreligger möjlig-
het till förbättring eller om det endast är fråga om ett bibehållande av funk-
tioner. Många handikappade behöver vid sidan om en kontinuerlig rörelse-
träning och regelbundna intensivperioder någon gång per år på rehabilite-
ringsklinik med möjlighet till sjukgymnastik och genomgång av hjälpmedel.
Habilitering avser åtgärder för barn, som från födseln eller unga år på
grund av sjukdom eller skada behöver anpassning. Habilitering betyder
alltså att utveckla en förmåga som tidigare inte har funnits.
Insatserna kan vara olika, t.ex. sjukgymnastik, stöd från logoped och psy-
kolog. Genom att dessa resurser samordnas når man dels bättre kvalitet, dels
slipper föräldrarna och barnet ha kontakt med många olika instanser som
kanske är belägna långt ifrån varandra. Folkpartiet anser att det är väsentligt
att en ökad samordning av barnhabiliteringen kommer till stånd.
Även vuxna handikappade har behov av en samordnad habilitering. I dag
upphör inskrivningen i den samordnade habiliteringen i tjugoårsåldern. Det
är en känslig fas i den unge handikappades liv. Då flyttar han kanske till ett
eget boende och skall skapa sig en egen tillvaro och identitet. Här kan en
samordnad vuxenhabilitering göra stora insatser med praktiskt och psykolo-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Handikapp
7 Riksdagens protokoll 1990191:11
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Handikapp
giskt stöd. Folkpartiet anser därför att en samordnad habilitering också bör
erbjudas vuxna.
I dagens betänkande finns det också ett kapitel om handikapphjälpmedel.
I folkpartiets partimotion So227, som till stor del återfinns i detta betän-
kande, behandlas också ett avsnitt om hjälpmedel, där vi bl.a. skriver att
rätten till hjälpmedel skall garanteras i lag och huvudmannaskapet vara sam-
lat. Vi har också en kläm i motionen, men av någon anledning är detta
motionsyrkande hänvisat till socialförsäkringsutskottet. Av misstag finns vi
inte med på berörda reservationer, nr 16 och 18, varför jag vill betona att
dessa är i överensstämmelse med folkpartiets uppfattning.
Herr talman! Ett nytt och bättre bilstöd infördes den 1 oktober 1988. Det
förekommer titt och tätt uppgifter i pressen om att det är sämre än det tidi-
gare och orättvist. Jag tycker att det är felaktigt att säga att det har försäm-
rats, men anser inte heller att det till alla delar är tillfredsställande.
Folkpartiet har i sin partimotion föreslagit en rad förbättringar. Vi anser
t.ex. att även förtidspensionärer som aldrig kommit ut på arbetsmarknaden
och som erhållit bilstöd före 49 års ålder skall kunna få förnyat bilstöd upp
till 65 år.
När jag läser utskottsmajoritetens förslag kan jag inte bedöma om det är
positivt eller negativt - ett tillkännagivande till regeringen med många krum-
bukter. Jag tycker att det vore bra om Jan Andersson kunde tala om för mig
och övriga som inte förstår vad som menas med skrivningen i betänkandet.
För att få rätt till bilstöd måste funktionshindret vara varaktigt och med-
föra väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller anlita allmänna
kommunikationer. De här bestämmelserna tillämpas i dag olika. Reglerna
bör därför ses över.
Nytt är också att föräldrar med handikappat barn kan få bilstöd. Förutsätt-
ningen är att föräldern sammanbor med barnet. Men alla gravt handikap-
pade barn bor inte hos sina biologiska föräldrar, en del bor hos fosterföräld-
rar. Fosterföräldrarna kommer inte i åtnjutande av bilstöd, även om alla
andra villkor för stödet är uppfyllda. Folkpartiet anser att reglerna bör änd-
ras, så att även fosterföräldrar som varaktigt vårdar handikappat barn får
rätt till bilstöd. Tycker inte Jan Andersson att också detta är ett rimligt krav?
Även med ett förbättrat bilstöd behövs en väl fungerande färdtjänst. Folk-
partiet har i år liksom tidigare föreslagit att färdtjänsten ges samma huvud-
man som den övriga kollektivtrafiken. För två år sedan hänvisade utskottet
till att frågan var under beredning i regeringskansliet. I dagens betänkande
hänvisar man till 1989 års handikapputredning. Det kommer aldrig att bli
några förbättringar på handikappområdet om utskottet varje gång frågorna
tas upp hänvisar antingen till regeringskansliet eller till sittande utredningar.
Omsorgen om människor som lever i vad vi i folkpartiet kallar det glömda
Sverige ligger oss folkpartister varmt om hjärtat. Vi kommer aldrig att ge
upp kampen utan ständigt återkomma med krav på förbättringar för dessa
människor.
Herr talman! Vi stöder givetvis alla folkpartiets reservationer, liksom re-
servationerna nr 16 och 18, i detta betänkande, men för att spara tid yrkar
jag bifall till endast nr 5, 8, 13, 19, 21 och 25.
98
Anf. 108 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! Riksdagens mål för handikappolitiken är fortfarande långt
borta. Det betraktas inte ännu som en självklarhet att synskadade skall få
del av samma information som vi seende får. Allmänna kommunikationer är
sällan allmänna i den meningen att de kan användas av alla människor, trots
beslut i riksdagen om att kommunikationerna skall anpassas.
Döva människor utesluts från beslutsprocesser på grund av att det inte
finns tolkar, och föräldrar till utvecklingsstörda barn får allt för ofta driva en
hård kamp för att barnen skall få tillgång till sådant som är en självklarhet
för andra barn och ungdomar.
Den sittande handikapputredningen visar att klyftorna nu knappast mins-
kar mellan människor som har något funktionshinder och oss som inte har
sådana hinder.
I den situationen väljer socialutskottets ordinarie ledamöter att inte ha nå-
gon stor debatt, som det har sagts, om betänkandet som rör handikapp-
politiken. För att uttrycka mig milt skall jag säga att jag tycker att det är ett
felaktigt beslut, och jag tror att det t.o.m. kommer att uppfattas som utma-
nande av handikapporganisationerna.
Men jag förstår att om det beslutet har fattats i socialutskottet är det nog
inte lätt att få till en debatt här och nu om handikappolitiken i vidare mening.
Jag nöjer mig då med att koncentrera mig på den motion där jag själv finns
med som motionär. Vi begär en utredning om situationen för handikappade
föräldrar som har fått icke handikappade barn.
Det har visat sig att barnen till handikappade föräldrar löper en stor risk
att bli socialt handikappade, inte för att de har olämpliga föräldrar utan för
att samhället inte inser att de här föräldrarna har extra behov och får extra
behov i och med att de får ett barn, behov som de inte hade förut. Det gäller
ofta enkla praktiska grejer, t.ex. att få tillräckligt med färdtjänstbiljetter för
att de skall kunna följa med sitt barn till dagis som andra föräldrar.
Det här är en sexpartimotion, och när vi skrev den bedömde vi det som
att det fanns goda förutsättningar för att vi skulle få ett enigt utskott att ställa
upp på vårt blygsamma krav. Men icke. Utskottet har, tycker jag, slaktat vår
motion på ett ganska nonchalant sätt.
Det är möjligt, herr talman, att socialutskottet i sin ambition att spara tid
åt riksdagen har bestämt sig för att inte läsa hela motionerna. Ledamöterna
läser kanske bara en sammanfattning eller halva motionen. Man kan tro det
när man ser svaret.
Utskottsmajoriteten hänvisar till att socialstyrelsen avser att ge ut en rap-
port om föräldrar med begåvningsnedsättning och deras barn, och där skall
då tas upp vissa frågor som rör de här föräldrarnas problem och behov. Det
är givetvis bra, men en mamma som sitter i rullstol har inte exakt samma
behov som de begåvningshandikappade föräldrarna och behöver inte heller
exakt samma råd. Hon är alltså inte hjälpt av det här.
Vidare håller handikappinstitutet på med att ta fram en handbok för han-
dikappade småbarnsföräldrar, och det kan väl vara bra med en sådan hand-
bok, men det är ju inte det vi har efterlyst i motionen. Vi vill ha en översyn
av hur många de här föräldrarna är och vad som är deras egentliga problem.
Avslutningsvis hänvisar utskottsmajoriteten till den sittande handikapput-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Handikapp
99
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Handikapp
redningen och säger att utskottet utgår ifrån att utredningen kommer att be-
handla de funktionshindrade föräldrarnas behov. Enligt vad jag har hört ef-
ter hos handikapputredningen finns det inte alls några direktiv som säger att
utredningen skall gå in på en särskild grupp på det sättet. Handikapputred-
ningen har den inriktningen av sitt arbete att den tittar på behovet under
fritiden, behovet vid arbete, osv. För att handikapputredningen verkligen
skall göra en kartläggning av funktionshindrade föräldrars behov behövs det
alltså ett tilläggsdirektiv.
Jag yrkar därmed, herr talman, bifall till reservation 28.
Anf. 109 ANITA STENBERG (mp):
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Jag yrkar bifall till reserva-
tionerna 6, 8, 11 och 17 vid socialutskottets betänkande 1.
Anf. 110 JAN ANDERSSON (s):
Herr talman! Handikappolitiken utformas utifrån övertygelsen om alla
människors lika värde, att varje människa är en tillgång i samhällsgemenska-
pen. Därför måste var och en ges möjlighet att leva och verka utifrån sin
förmåga och sina förutsättningar. Var och en måste också tillförsäkras en
ekonomisk trygghet och ett inflytande, inte bara över sin egen situation utan
också över det som sker i samhället i övrigt. Var och en skall ges möjlighet
till personlig utveckling och gemenskap med andra.
Det är människornas behov och inte deras betalningsförmåga eller deras
förmåga att på annat sätt göra sig gällande som skall styra fördelningen av
de gemensamma resurserna. Detta vårt synsätt på handikappolitiken gör att
vi rent allmänt på det området och på andra områden förordar en generell
välfärdspolitik som innebär att alla efter sina behov får ta del av samhällets
insatser men också att alla efter förmåga får bidra till att insatserna kommer
till.
Handikappaspekter finns inom praktiskt taget alla samhällsområden. För
att nå resultat i arbetet måste dessa frågor ingå som en naturlig del i den
politik som utformas på de olika områdena, alltså inte bara inom socialpoliti-
ken utan lika väl inom utbildningspolitik, bostadspolitik, arbetsmarknadspo-
litik, osv.
Ursprungligen uppfattades ett handikapp som en egenskap hos de en-
skilda individerna. Så ser vi det inte i dag, utan vi har ett miljörelaterat
handikappbegrepp. Det är viktigt, därför att det innebär att vi genom åtgär-
der i samhällsmiljön kan begränsa och i vissa fall också eliminera handikapp.
Detta är ett positivt synsätt.
Hur fungerar då handikappolitiken i Sverige? Ja, i ett internationellt per-
spektiv måste vi säga att den är bra. Inte så att Sverige på varje område är
bättre än andra länder. Vi kan nog hitta exempel runt om i världen på att
man i andra länder är bättre än vi. Men sammantaget, inte minst på grund
av den generella välfärdspolitiken, en aktiv arbetsmarknadspolitik och ett
gediget ekonomiskt trygghetssystem har vi en politik som jag tror är bättre
än nästan alla andras.
Men har vi då skäl att vara helt nöjda, att slå oss till ro, och lever vi upp
100
till de mål och principer som har kommit till uttryck bl.a. här i riksdagen?
Nej, det gör vi inte. Jag skall ge några exempel.
Vi har en period av full sysselsättning bakom oss. Trots detta har de funk-
tionshindrade, särskilt de med de allra svåraste funktionshindren, fortfa-
rande svårt att komma ut på arbetsmarknaden.
Möjligheterna att färdas är inte lika för alla i vårt samhälle. I tider av eko-
nomiska svårigheter i kommuner och landsting kommer det rapporter om att
man skär ner på färdtjänsten, som är ett komplement till kollektivtrafiken.
Det kan vara fråga om att man höjer taxorna eller att man inför andra be-
gränsningar. Och det är djupt otillfredsställande.
Möjligheten att ha en meningsfull fritid är inte heller lika stor för männi-
skor med funktionshinder. Detta beror delvis på att möjligheterna till färd-
tjänst är begränsade, men det beror också på bristande tillgänglighet i loka-
ler eller på att föreningslivet ibland inte öppnar sig för dessa människor.
Inte heller den ekonomiska situationen är likvärdig. Generellt sätt har
människor med handikapp en sämre ekonomisk situation än andra.
Möjligheten till ett fullvärdigt boende har blivit oändligt mycket bättre om
vi ser till det faktum att enskilda personer med funktionshinder nu ofta, men
inte alltid, har ett eget boende. Däremot är allt det som hör ihop med ett
fullvärdigt boende - att man skall kunna ta sig till sina vänner och bekanta,
att man skall kunna ta sig närlokalen, att man skall kunna ta sig till affärer
och liknande - inte lika väl utbyggt.
Hur har då 80-talet varit? En del debattörer brukar hävda att det har varit
ett misslyckat årtionde just för gruppen handikappade. Men verkligheten ta-
lar ett annat språk. Jag skall ta upp några exempel på det som har gjorts
under 80-talet, och det har skett samtidigt med att det har genomförts en
restaurering av Sveriges ekonomi i den meningen att ett stort budgetunder-
skott i dag är avskaffat.
Karensdagarna inom sjukförsäkringen, som fanns vid 80-talets början, är
nu slopade. Värdesäkringen inom pensionssystemet är också återställd. Ni-
våerna i handikappersättningen har höjts. Vårdbidraget har förbättrats.
Statsbidraget till KBT har väsentligt höjts. Den tillfälliga föräldrapenningen
har förbättrats. Bilstödet har förbättrats. Omsorgslagen har trätt i kraft un-
der 80-talet. Texttelefonverksamhet och dagstidningsutgivning har blivit be-
tydligt vanligare. Särvux har införts. Och bidragen till handikapporganisa-
tionerna har mellan åren 1983 och 1989 ungefär fördubblats.
Jag vill betona att denna uppräkning inte är något utslag av självgodhet.
Det finns ingen anledning att vara nöjd med det som har gjorts, eftersom det
återstår oändligt mycket att göra. Jag vill bara visa att det faktiskt under 80-
talet ändå har hänt en del saker.
Så till betänkandet SoUl. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan på alla
punkter och därmed avslag på samtliga reservationer. Jag skall endast kom-
mentera några av dessa.
Det är riktigt att väldigt många av avslagen motiveras med att vi har en
handikapputredning som ser över dessa frågor. Det är naturligt, eftersom
handikapputredningen har för avsikt att lägga fram sitt betänkande i början
av nästa år och nu är i full färd med sitt arbete.
I fråga om hela spektrat av förslag på lagstiftningsområdet - antingen det
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Handikapp
101
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Handikapp
102
gäller en utvidgning av omsorgslagen, lagstiftning när det gäller handikapp-
hjälpmedel eller något annat - är det ju inte alldeles säkert att just en utvidg-
ning av omsorgslagen är den allra bästa lösningen, om man nu vill ha en yt-
terligare rättighetslagstiftning. Kanske skall man i stället gå in i befintliga
lagar och förstärka dem eller skapa nya lagar. Det är dessutom av vikt att
man, om man föreslår en framtida ytterligare rättighetslagstiftning, ger klart
besked om vilken personkrets det skall gälla och vilka åtgärder som rättig-
hetslagstiftningen skall innebära.
Handikapputredningen ser också över frågan om personliga assistenter.
Det är möjligt att en lagstiftning blir aktuell även på detta område. Vi vet
inte heller hur en sådan lagstiftning skall finansieras. Skall denna verksam-
het ingå inom socialförsäkringssystemet, eller skall kommuner och landsting
finansiera detta inom ramen för sin verksamhet? Det är frågor som handi-
kapputredningen är i full färd med att studera men inte har tagit ställning
till. Detta gäller också frågan om sanktionsmöjligheter inom omsorgslagen.
Också färdtjänsten är föremål för en översyn av handikapputredningen.
Den inventering som har gjorts inom handikapputredningen visar att de
flesta är mycket nöjda med färdtjänsten men att det finns brister, bl.a. brister
av det slag jag pekade på tidigare. Frågan är hur man från statens sida skall
kunna gå in och åtgärda dessa brister som alltså finns hos andra huvudmän.
Vi är ju ganska överens om att färdtjänsten skall vara ett komplement till
kollektivtrafiken, och som ett komplement till kollektivtrafiken kommer
färdtjänsten att ligga på kommunal nivå och länsnivå.
Vi har i betänkandet gjort ett tillkännagivande. Det rör en fråga som har
varit uppe tidigare. Vi har i denna fråga samma principiella inställning som
vi har haft vid tidigare tillfällen. Vi menar att den åldersgräns som i dag finns
i fråga om bilstödet är för snäv, sett från strikt handikappolitisk synpunkt.
De ekonomiska förutsättningarna för att genomföra denna förbättring och
en del andra angelägna förbättringar inom bilstödsområdet har emellertid
inte funnits.
Vi har nu sagt att regeringen i ett lämpligt sammanhang bör överväga
denna åldersgräns. I detta sammanhang bör man se över även andra frågor
inom bilstödsområdet och se vad som är mest angeläget att förbättra.
Kommer då 90-talet att bli ett årtionde under vilket vi kan ta ytterligare
steg framåt för att förbättra situationen för människor med funktionshinder?
Ja, jag tror det. Men det är då av vikt att vi kan bevara och utveckla den
generella välfärdspolitiken, att det blir riktmärket för politiken.
Jag tror också att den utveckling som sker mot ett decentraliserat samhälle
i huvudsak är bra. Beslutsfattare och enskilda individer kommer närmare
varandra, och den enskilde individen har då lättare att framföra sina syn-
punkter. Men det finns också en fara i den utveckling som pågår, nämligen
att små grupper med rätt okända behov, där bara ett fåtal personer har kun-
skap om hur dessa behov skall tillgodoses, så att säga kan komma bort. Det
är viktigt att vi i samband med denna utveckling ser till att detta inte sker.
Det är också viktigt att vi från samhällets sida kan påverka den tekniska
utvecklingen så att den kan komma de funktionshindrade till del. Det finns
oerhörda möjligheter i den tekniska utvecklingen, men där finns också faror.
Till slut vill jag påpeka att det är viktigt att vi också i fortsättningen får
tillräckligt med resurser för våra gemensamma ändamål. Jag tror knappast
att någon grupp är så beroende av att vi har en stark gemensam sektor som
just människor med funktionshinder. Inom denna demokratiska sektor skall
vi föra en aktiv fördelningspolitik, som kan komma människor med funk-
tionshinder till del.
Anf. 111 BARBRO SANDBERG (fp) replik:
Herr talman! Folkpartiet ställer upp på den generella välfärden. Vi menar
att det är ett mycket viktigt mål, och det är något som vi inte ger upp. Jag
tycker emellertid inte att Jan Andersson skall gömma sig bakom internatio-
nella förhållanden och säga att vi i alla fall är bättre än vad man är i många
andra länder. Vi skall hålla oss till de svenska förhållandena, och här finns
det fortfarande klara brister när det gäller de handikappades situation.
År 1979 fattades ett beslut om att kollektivtrafiken inom en tioårsperiod
skulle vara handikappanpassad. Den perioden har nu gått ut med råge. Vi
vet att det fortfarande i dag är omöjligt att åka tåg med t.ex. en rullstol.
NHR, Neurologiskt handikappades riksförbund, hade häromåret en affisch
som visade en person som fick åka i godsfinkan därför att han inte kom in i
vagnen med sin rullstol.
I dag får vi signaler från både kommuner och landsting dels om att man i
den kommunala färdtjänsten höjer taxorna och går in med olika begräns-
ningar, dels om att bidragen till riksfärdtjänstresor i form av tilldelade medel
från transportrådet nu är slut. Man oroar sig därför för hur det skall gå fram
till nyår och med kommande julresor.
När det gäller boendet säger Jan Andersson att det i dag är många fler
som har ett fullvärdigt boende. Det är bra att det går framåt. Men det är
fortfarande de handikappade vilkas omsorg lyder under omsorgslagen som
kan kräva att t.ex. få bo i ett gruppboende medan andra gravt rörelsehind-
rade ungdomar inte har den rättigheten. De blir många gånger tvingade att
bo kvar hemma hos sina föräldrar. Det fanns redan år 1985 en utredning som
hette Ansgar, om jag inte tar miste, som havererade år 1988 utan att komma
fram till något beslut.
När det sedan gäller frågan om vårdare och assistenter pågår i dag ett för-
sök, Stil-projektet. Man skulle kanske försöka utnyttja det litet mer och få
in andra alternativ. Då tror jag att många fler skulle kunna få egna vårdare.
Det borde definitivt gälla till förmån för de föräldrar som har handikappade
barn. När dessa barn skall gå i skolan är det viktigt att de har en assistent
som följer dem under hela dagen. Det skall inte vara olika personer under
olika aktiviteter.
Anf. 112 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Jag fick vänta förgäves på en kommentar från Jan Andersson
om de handikappade föräldrarnas situation. Det är möjligt att han hoppade
över den frågan som ett led i socialutskottets nya förenklade arbetsrutiner.
Men jag har svårt att nöja mig med att det är på detta område som kammaren
skall spara debattid. Jag tänker därför fortsätta att fråga Jan Andersson tills
jag får ett nöjaktigt svar.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Handikapp
103
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Handikapp
Jag upprepar min fråga: Menar Jan Andersson och utskottsmajoriteten att
funktionshindrade föräldrar, exempelvis föräldrar med rörelsehinder, skall
vara nöjda med att få i sin hand en rapport från socialstyrelsen om hur begåv-
ningshandikappade föräldrar skall handha sina barn? Eller skall dessa för-
äldrar vara nöjda med rapporten från handikappinstitutet, som skall vara en
idébank som skall ge förslag till lösningar på praktiska problem?
Det handlar inte bara om praktiska problem. Många av dessa frågor rör
sig på en annan nivå. Hur skall man t.ex. få färdtjänstbiljetterna att räcka
till så att man kan åka och lämna sitt barn på dagis och även hämta barnet?
Hur skall man bära sig åt för att få hjälp att t.ex. ta ut sitt barn till lekparken
varje dag?
Jag vill än en gång fråga Jan Andersson om utskottsmajoriteten fortfa-
rande hävdar att handikapputredningen kommer att ägna särskild tid till att
se på funktionshindrades föråldras speciella problem, allra helst med hänvis-
ning till det Jan Andersson själv sade här om att rapporten var så gott som
färdigskriven och skall vara klar i början på nästa år. Jan Andersson vet ju,
precis som jag vet, att handikapputredningen ser över olika områden. Man
ser inte till särskilda gruppers speciella behov.
Anf. 113 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Hade Margö Ingvardsson lyssnat noga skulle hon hört att jag
var inne på just de frågorna som hon tog upp.
När det gäller färdtjänsten, som Margö Ingvardsson tog upp i sin motion,
ser man till hur den fungerar för alla grupper med funktionshinder. Ser man
färdtjänsten som en del av kollektivtrafiken menar man också att det inte
skall finnas några begränsningar över huvud taget. Det handikapputred-
ningen skall titta på är hur man skall kunna styra de huvudmän som har an-
svaret för färdtjänsten. Hur skall det bli möjligt för oss att styra dem så att
de har en färdtjänst som är likvärdig med övrig kollektivtrafik?
Sedan till frågan om personliga assistenter. Den frågan är liksom en
mängd andra frågor som också berör de funktionshindrade föräldrarna
också föremål för behandling. Det stämmer att vi inte tar upp de funktions-
hindrade föräldrarna som en speciell grupp. Däremot tas en del andra speci-
fika grupper upp. På den punkten har inte Margö Ingvardsson rätt. Handi-
kapputredningen har ett speciellt ansvar för människor med de svåraste
funktionshindren.
Jag gömde mig inte bakom internationella jämförelser, Barbro Sandberg.
Jag sade precis samma sak som Barbro Sandberg sade. Det finns klara bris-
ter. När det gäller kollektivtrafiken delar jag också Barbro Sandbergs upp-
fattning att utvecklingen under de senaste tio åren inte har blivit vad vi
trodde. Det handikapputredningen nu ser på är om man på ett antal speci-
fika områden skall lagstifta om ansvars- och finansieringsprinciper. Ett om-
råde som är föremål för behandling är just kollektivtrafiken. I dag är an-
svars- och finansieringsprinciper inget annat än en målsättning.
Jag påstod att det blivit bättre när det gäller rätten till boende. Jag är fullt
medveten om att det inte är riktigt bra på den fronten heller. Men denna
fråga hör till diskussionen om huruvida fler grupper skall omfattas av en ut-
104
ökad rättighetslagstiftning, vilka uppgifter som skall omfattas och om t.ex.
boendet skall ingå.
Sedan kan jag försäkra att Stil-projektet och en rad andra projekt vilka
har till syfte att utöka den enskildes möjligheter till valfrihet, inflytande och
självbestämmande är något som vi ser till och att de sedan antagligen skall
ligga till grund för ställningstagandet. Jag är säker på att dessa projekt kom-
mer att ligga till grund för de ställningstaganden som handikapputredningen
gör.
Anf. 114 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Nu erkände Jan Andersson att han vet om att handikapput-
redningen inte kommer att utgå särskilt från de handikappade föräldrarnas
behov och situation. Det är då märkligt att utskottets majoritet i sitt avslags-
yrkande på vår motion med krav på en översyn hänvisar till att man utgår
ifrån att handikapputredningen skall göra denna översyn. Jag tycker att
detta är oärligt av utskottsmajoriteten. Det hade varit bättre om utskottet i
klartext hade sagt att detta är en för liten och ointressant grupp för att man
skall vilja satsa på den särskilda utredning som motionärerna begär.
Vi motionärer menar att den här gruppen behöver en särskild uppmärk-
samhet. Vi vet inte ens hur stor gruppen är. Vi vet att det tack vare att vi nu
fått en öppnare syn på handikappfrågor finns fler handikappade som får
barn, och de får friska barn. Men vi vet inte hur många dessa föräldrar är
och vi känner inte till hela skalan av deras problem. Men att de har problem,
det vet vi. Det är därför som det behövs en särskild översyn. Det är ett
mycket blygsamt krav som utskottet kunde ha ägnat litet mer tid och upp-
märksamhet i sin skrivning i utskottsbetänkandet.
Anf. 115 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Det är bara att läsa innantill vad utskottet säger. ”Utskottet
delar motionärernas inställning att det är av största vikt att föräldrar med
funktionshinder ges det stöd och den hjälp de behöver för att kunna uppfylla
sitt föräldraskap. 1989 års handikapputredning har bl.a. till uppgift att be-
handla frågor om färdtjänst och personlig assistans. Utskottet utgår ifrån att
utredningen i det sammanhanget även kommer att behandla de funktions-
hindrade föräldrarnas behov.”
Detta gäller också andra funktionshindrades behov av färdtjänst och per-
sonlig assistans. Man kan inte bryta ut en mening, utan man måste läsa me-
ningarna i deras sammanhang.
Anf. 116 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Vilka är det som först får dra åt svångremmen här i samhäl-
let? Jo, det är de allra svagaste grupperna. I går förde vi t.ex. en frågedebatt
om ensamma mammor som har svårt att klara sig. Är det symptomatiskt att
man inte ägnar de handikappade ens en normal debatt, som man brukar göra
i alla andra frågor? Här har utskottsledamöter som talat om annat hållit de
längre anförandena, på något undantag när.
Vi menar att grundsynen måste vara att alla människor skall ha samma
möjligheter att delta i samhällslivet och att de handikappade så nära som det
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Handikapp
105
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Handikapp
106
någonsin går måste kunna leva ett normalt och rikt liv. Ibland behövs det
ganska litet hjälp för att man skall klara av det. Det kan gälla så enkla saker
som att det går att sänka bussen så att man kan kliva på. Det kan gälla så
enkla saker som att det inte skall finnas höga trottoarkanter som hindrar rull-
stolen ute på stan. Vi måste ha ett samhälle som också är handikappanpas-
sat.
Det här gäller både vuxna och barn, det gäller olika kön, det gäller olika
handikappade. Oberoende av ålder, kön och handikapp skall man kunna
delta i samhällslivet på så lika villkor som möjligt.
I detta betänkande behandlas en del av de saker som man kan göra för att
ge de handikappade en bättre situation. Det är viktigt att vi åstadkommer
ett handikappanpassat samhälle. Vi andra, som inte har funktionshinder,
kan leva utan att den anpassningen på något sätt hindrar oss. Därför bör det
vara ganska enkelt att åstadkomma den. Jag tänker t.ex. på bilstödet, på
handikappanpassade arbetsplatser, på bostäder för rörelsehindrade, synska-
dade, hörselskadade och allergiker, på att man har gruppboende, osv.
När det gäller gruppboendet, som vi väl ändå får kalla för eget boende -
eller är det någonting mitt emellan? - vill jag säga att man kanske kan tänka
sig att seriekoppla ett par gruppboende för att de som arbetar bland bättre
utvecklingsstörda eller mindre funktionshindrade skall kunna slippa ensam-
arbete under vissa tider av dygnet.
Jag skall sedan kommentera några av reservationerna.
Reservation 6 handlar om personlig vårdare. Vi menar att det är viktigt
att man själv kan välja vårdare. Det börjar genomföras på vissa håll, och det
har givit mycket bra resultat, både när det gäller äldrevård och när det gäller
handikappvård.
Vi vill vidare utöka omsorgslagens personkrets. Det är också viktigt att
man inte är så snäv i sina bedömningar när det gäller personkretsen. Rätten
till eget boende enligt omsorgslagen skall vi trycka ytterligare på, så att den
inte försvinner under den utveckling som nu sker i landsting och kommuner.
När det gäller handikapphjälpmedel för utvecklingsstörda vill jag fram-
hålla att det är viktigt att de får tid på sig att lära sig att använda dem. Det
gäller naturligtvis inte enbart utvecklingsstörda. En person med rörelsehin-
der eller funktionshinder kan ju ha svårigheter att lära sig att använda sina
nya redskap, även om det verkar enkelt för oss. Där skall man vara mycket
generös.
Möjligheten till ledarhundar för synskadade behöver utökas. Det är svårt
att hitta lämpliga hundar. Man har prövat med olika raser. Men vi bör ändå
försöka att utöka det. Stödet till hundskolan bör också vara av sådan omfatt-
ning att man klarar att tillgodose behovet.
Personal som skall ta hand om handikappade behöver oftast specialutbild-
ning. Det finns så många handikapp. Rena funktionshinder eller rörelsehin-
der kan oftast vara det lättaste. Det finns de som har talsvårigheter, för-
ståndshandikapp, osv., och då behöver man ägna mycket krafter åt att ge
personalen utbildning. Personalen stannar då längre och trivs bättre, och de
som skall vårdas får en bättre vård och känner sig tryggare när de får behålla
samma vårdare under en längre tid.
Utöver de reservationer som Anita Stenberg har yrkat bifall till vill jag
också yrka bifall till reservation 28. Den har varit föremål för en ganska häf-
tig debatt. Jag tycker att det är viktigt att man stöder också den. Det gäller
en så liten grupp, och det kan i det fallet inte vara fråga om några stora kost-
nader. Har vi nu stött handikappade människor så att de skall få leva ett nor-
malt liv - kunna ha både sexualliv och familjeliv - måste vi ställa upp i fort-
sättningen också. Tidigare vågade eller kunde man inte skaffa sig barn i så-
dana situationer. Nu har vi hjälpt dem fram till det, och sedan släpper vi dem
kanske plötsligt. Deras barn kan då få ytterligare problem. Det är viktigt att
vi ser till den här ganska lilla gruppen.
Anf. 117 MARIANNE JÖNSSON (c):
Herr talman! Det har flera gånger hänvisats till 1989 års handikapputred-
ning från kammarens talarstol. Det är förståeligt att så görs - de frågor som
tas upp och de motioner som behandlas i betänkandet - ett sextiotal - är vad
handikapputredningen har att behandla. Utredningen väntas snart vara klar,
och slutbetänkandet väntas komma någon gång i februari-mars. Jag tolkar
därför den uppläggning som socialutskottet har valt välvilligt, nämligen så
att man då tänker ta den stora debatten om handikapp inför 1990-talet. Men
några ord förtjänar att sägas nu.
De handikappade är faktiskt välfärdens förlorare. I ett samhälle som blir
mer och mer marknadsorienterat är det de svaga som kommer i kläm. Klyf-
torna växer. Det har sagts tidigare från talarstolen. De som kan ta för sig tar
för sig alltmer, medan de som behöver hjälp av oss andra blir lidande.
Skillnaderna är stora. De beror på var i Sverige man bor. Det är också
skillnader mellan olika grupper av funktionshindrade. I handikapputred-
ningens tredje betänkande, Handikapp och välfärd?, står det faktiskt ett
symboliskt frågetecken efter ”välfärd”.
Man kan verkligen ifrågasätta välfärden. Det borde inte vara så - riksda-
gen har beslutat om rättvis social omsorg och lika rätt till stöd åt de handi-
kappade. Viljeinriktningen är klar, men ändå tvingas man konstatera att de
som har drabbats av handikapp får alldeles för litet av den allmänna välfär-
den - jag säger det trots att Jan Andersson här diskuterade den generella
välfärden. Därför måste vi avstå en del av det vi har, vi som inte har drabbats
av handikapp, till förmån för dem som är handikappade. Hur det skall gå till
övervägs nu i utredningen. Jan Andersson berörde olika funderingar över
lagstiftning och förde in ansvars- och finansieringsprincipen. Allt det är un-
der övervägande och uppe till debatt.
De handikappade knyter stora förhoppningar till sittande utredning. Min
förhoppning är att utredningen skall komma fram till goda förslag med
skärpa i, så att de handikappade kommer att få de rättigheter som de så länge
har väntat på.
Nu till centerns reservation i det betänkande vi behandlar. Möjligheter för
människor med funktionsnedsättning att påverka sin situation - under 1980-
talet har det alltmer kommit att framstå som en av handikappolitikens hu-
vudfrågor. Det har gjorts stolta proklamationer, formulerade under 1970-
och även under 1980-talet, såsom full delaktighet och lika villkor för alla.
Det har gjort att de handikappade har blivit medvetna om gapet mellan
dessa stolta proklamationer - de mål som man har formulerat från olika ta-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Handikapp
107
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Handikapp
larstolar - och den verklighet som de själva lever i. Jag märker själv, inte
minst i dessa dagar, att man får betala mer för färdtjänsten och att taxorna
höjs i skattereformens fotspår. Sådant gör att de handikappade verkligen
kommer att känna att de inte kan påverka sin situation.
Att kunna påverka sin situation - det brukar kallas brukarinflytande - är
väsentligt. Därför tar vi upp de frågorna i en särskild reservation - nr3 -
vilken jag härmed ber att få yrka bifall till.
Frågan om omsorgslagens personkrets har tidigare diskuterats i debatten.
Jag yrkar alltså bara bifall till reservation 8.
Vidare har vi hjälpmedel och översyn av huvudmannaskapsfrågan. Jag har
läst proposition nr 14 som handlar om äldres och handikappades situation,
och jag tycker att frågan verkligen är i behov av översyn. Gränserna är
oklara. Skillnaderna är stora även på detta område, som t.ex. var man bor
och vilket landsting man tillhör. Jag yrkar därför bifall till reservation 16.
Den sista reservationen jag vill yrka bifall till gäller bilstödet. Jag noterar,
men med en välvillig tolkning, att utskottets tillkännagivande är positivt,
dvs. att personkretsen skall vidgas utöver 49-årsgränsen. Utskottet anför att
ur handikappolitisk synpunkt är den gränsen för snäv. När tillfälle ges skall
man aktualisera en utvidgning. Vi har från centern i en partimotion, och
även från enskilda centerriksdagsledamöter, tagit upp frågan om 49-årsgrän-
sen. Vi tycker att det är ett positivt ställningstagande från utskottets sida.
Däremot har jag i en enskild motion tillsammans med Marianne Anders-
son i Vårgårda bett om en översyn av regelsystemet när det gäller rätt till
bilstöd. Det behövs faktiskt en översyn. Tillämpningen är olika vid olika för-
säkringskassor. Jag yrkar bifall till reservation 21.
Anf. 118 STEN SVENSSON (m):
Herr talman! Vi moderater ser givetvis fram emot handikapputredningens
betänkande. Det lär väl inte dröja alltför länge innan det kommer. Då får vi
förhoppningsvis ett brett underlag för en debatt som är mycket angelägen.
Nu har också utredningen fått bättre förutsättningar att kunna arbeta sedan
vi uppnådde en majoritet i utskottet om att ta bort de s.k. nolldirektiven.
Det är värdefullt att vi har uppnått enighet i utskottet om bilstödet, dvs.
att det även bör omfatta dem som är över 50 år. Den s.k. 49-årsgränsen är
alldeles för snäv. Det är viktigt att personkretsen utvidgas. Apropå Barbro
Sandbergs fråga vill jag understryka vikten av att de synpunkter som har re-
dovisats i de motioner som ligger till grund för tillkännagivandet verkligen
beaktas under beredningsarbetet.
Slutligen har jag några synpunkter beträffande bidragsgivningen till han-
dikapporganisationerna. Vi har som framgår av vår partimotion pekat på att
statens handikappråd har fått en monopolställning som hårt har drabbat små
handikappgrupper. Vi anser att full föreningsfrihet måste råda. Detta är vik-
tigt för informationsspridningens skull. Det är därför angeläget att vi snarast
får den översyn vi har pläderat för i vår partimotion.
Med detta yrkar jag bifall till reservation 29, även om jag i övrigt stödjer
hemställan i betänkandet och de reservationer där vi står med, dvs. reserva-
tionerna 9, 15 och 27.
108
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Mom. 3 (samverkan i vården)
Utskottets hemställan bifölls med 264 röster mot 36 för reservation 3 av
Rosa Östh.
Krister Skånberg (mp) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats
ha röstat nej.
Mom. 5 och 6 (personliga vårdare, m.m.)
Först biträddes reservation 5 av Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björk-
qvist med 44 röster mot 15 för utskottets hemställan med den ändring däri
som föranleddes av bifall till reservation 6 av Anita Stenberg. 241 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 246 röster mot 40 för reserva-
tion 5 av Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist. 15 ledamöter avstod
från att rösta.
Mom. 8 (omsorgslagens personkrets)
Utskottets hemställan bifölls med 215 röster mot 84 för reservation 8 av
Daniel Tarschys m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 9 (rätten enligt omsorgslagen till eget boende)
Utskottets hemställan bifölls med 247 röster mot 15 för reservation 11 av
Anita Stenberg. 36 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 12 (habilitering och rehabilitering)
Utskottets hemställan bifölls med 241 röster mot 59 för reservation 13 av
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist.
Mom. 13 och 14 (datorhjälpmedel och texttelefoner, m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till reservation 16 av Rosa Östh - bi-
fölls med acklamation.
Mom. 15 (prövotid för handikapphjälpmedel m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 15 för reservation 17 av
Anita Stenberg.
Mom. 18 och 19 (huvudmannaskapet för färdtjänst, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 259 röster mot 40 för reservation 19 av
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist. 1 ledamot avstod från att
rösta.
Mom. 24 (bilstöd vid väsentliga förflyttningssvårigheter)
Utskottets hemställan bifölls med 231 röster mot 70 för reservation 21 av
Daniel Tarschys m.fl.
Mom. 31 och 32 (fritid och kultur, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 257 röster mot 39 för utskottets hemstäl-
lan med den ändring däri som föranleddes av bifall till reservation 25 av
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Handikapp
109
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist. 5 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 35 (stöd till föräldrar med funktionshinder)
Utskottets hemställan bifölls med 260 röster mot 40 för reservation 28 av
Gudrun Schyman.
Mom. 36 (bidragsgivningen till handikapporganisationer)
Utskottets hemställan bifölls med 237 röster mot 61 för reservation 29 av
Sten Svensson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
110
På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande i ett sammanhang i början av kammarens arbetsple-
num onsdagen den 24 oktober.
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1990/91 :SoU2 Barnomsorg m.m.
Anf. 119 INGRID HEMMINGSSON (m):
Fru talman! I detta betänkande behandlas vissa delar av familjepolitiken.
Andra avsnitt behandlades den 30 maj. Det är därför svårt att diskutera en
sammanhängande familjepolitik enbart utifrån detta betänkande. När det
gäller t.ex. vårdnadsbidraget måste jag hänvisa till debatten i våras där hu-
vuddelen av detta behandlades. I dag behandlar vi endast förändringen i
statsbidraget.
Vi moderater har en hel del reservationer i detta betänkande tillsammans
med de övriga borgerliga partierna. Dessa reservationer är viktiga därför att
de syftar till att försöka skapa rättvisa i det rådande systemet. Vi har behand-
lat reservationerna flera gånger tidigare. Det har varit trögt att förmå social-
demokraterna att frångå sin uppfattning att det är politikerna som vet bäst
och därför bör besluta i människors ställe.
Det har visserligen blivit möjligt för föräldrar att bilda föräldrakooperativ,
och nu har det kommit en proposition om personalkooperativ.
Men det har varit oerhört trögt att skapa fler alternativ, och det har varit
under stort motstånd som detta har kommit en bit på väg. Orättvisan när det
gäller fördelningen av statsbidrag för olika omsorgsformer kvarstår. Kom-
munala daghem favoriseras, medan inga statsbidrag utgår till kyrkan eller
deltidsdaghem i annan regi än kommunens. Men jag tänker inte återigen ta
upp en diskussion om detta, eftersom det egentligen innebär att man endast
skrapar litet grand på ytan på den socialdemokratiska familjepolitiken, som
i grunden inte kan förändras i den riktning som vi moderater anser är nöd-
vändigt. Socialdemokraternas ideologiska uppfattning hindrar nämligen
detta. Politikerstyrning och monopol är utmärkande för deras uppfattning.
Den 30 maj hade vi en debatt här i kammaren med anledning av betänkan-
det SoU 27 om vårdnadsbidraget, vars innehåll de tre borgerliga partierna
var överens om. I en reservation, gemensam för centern och moderaterna,
framhölls det att vi ville genomföra förslaget den 1 januari 1991, medan folk-
partiet i en likalydande reservation begärde att regeringen skulle återkomma
med förslag till finansiering utan att lägga fast tidpunkten för genomföran-
det.
Vi moderater håller fast vid den här trepartimotionen och de principer
som den bygger på. Vi ämnar återkomma under motionstiden, vilket fram-
går av reservation 2. Men vi vill nu gå vidare med trepartimotionen som
grund för att arbeta vidare på att uppnå valfrihet och rättvisa för familjen i
ännu större utsträckning. Vi har i trepartimotionen sagt att barnens situation
skall stå i centrum. Förslaget skall bättre tillgodose familjens önskemål om
ökad valfrihet. En större del av resurserna som ställs till förfogande för barn-
omsorg skall disponeras av föräldrarna själva. Detta och mycket annat åter-
finns i den motionen.
Under den senaste tiden har det varit en ganska stor diskussion i massme-
dia om en fortsättning när det gäller dessa tankar. Det beror på de partistäm-
mor som de borgerliga partierna skall ha i höst.
Inom moderata samlingspartiet har vi lagt fram ett förslag till vår parti-
stämma om hur vi skall gå vidare för att föra över beslutanderätten från poli-
tiker till föräldrar.
Eftersom vårt förslag utgår från de principer som vi har lagt fast i treparti-
motionen, uppstår det några frågetecken inför folkpartiets reservation i
detta betänkande. Det har också uppstått en del frågetecken med anledning
av den presskonferens som folkpartiet har haft om denna fråga. Därför vill
jag ställa några frågor till Daniel Tarschys.
Anser folkpartiet att 15 000 kr. per barn är en lagom dos rättvisa även i
framtiden? Resten vill ju folkpartiet överlämna till kommunerna att fördela.
Det blir ju fortfarande politikerna som skall bestämma vad föräldrar får
välja.
Varför tar folkpartiet ett steg framåt och två steg tillbaka när det gäller att
skapa möjligheter för föräldrar att fatta egna beslut?
Jag tycker att det vore sorgligt om folkpartiet skulle frångå det som vi till-
sammans kom överens om i trepartimotionen om vårdnadsbidraget. Jag kan-
ske kan få positiva svar på den frågan från Daniel Tarschys i dag.
Den proposition som vi förelägger vår partistämma innehåller idéer som
skall diskuteras. Resultatet skall ligga till grund för vår framtida barnom-
sorgspolitik. Förslaget om vårdnadsbidrag, kombinerat med avdrag för
styrkta barnomsorgskostnader, är ett steg i rätt riktning. Men nu gäller det
att gå vidare, därför att orättvisan i barnomsorgen är så stor att flera och
större steg måste tas med det snaraste.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
111
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
Vår utgångspunkt är att familjen skall bestämma över hur omsorgen om
de egna barnen skall ordnas. Jag skall redovisa principerna bakom förslaget.
Det allmännas stöd måste gå till barnet och inte till kommunen. Vi menar
att principen skall genomföras successivt för barn som föds efter det att be-
slut har fattats.
Barnomsorgsstödet skall vara skattepliktigt men kombineras med av-
dragsrätt, precis som vi har uttalat i trepartimotionen. Den skolförbere-
dande verksamheten skall vara avgiftsfri, och kommunen skall ha ansvaret
för den. Kommunerna skall även i fortsättningen ha en särskild skyldighet
gentemot barn med särskilda behov.
Föräldraförsäkringen skall gälla under barnets första tolv månader. Men
vi vill höja garantibeloppet så att det motsvarar barnomsorgsstödet.
Övergången till det nya systemet skall ske på så sätt att de föräldrar som
redan har barn i den kommunala barnomsorgen skall kunna fortsätta med
detta.
Jag kan inte föreställa mig att socialdemokraterna i dag kommer att ha
något positivt att säga om vår syn på barnomsorgen i framtiden. Eftersom
det har tagit mycket lång tid att komma fram till de alternativ som vi har i
dag, finns det väl inte något hopp om att det nuvarande regeringspartiet skall
komma ur sina låsningar.
Men däremot borde de borgerliga partierna ha en annorlunda syn efter-
som vi tidigare var överens om att familjens möjlighet att styra sin egen till-
varo måste öka. Vi har också alltid tillsammans betonat nödvändigheten av
alternativ till det offentliga utbudet. Denna samsyn som vi har framgår av
alla gemensamma reservationer i dagens betänkande.
Erfarenheter från hela världen visar att politisk styrning och monopol le-
der till köer, brant stigande kostnader och allt större orättvisor och bristande
valfrihet för alla. Som en följd av detta kommer det nya löften och nya ursäk-
ter för att löftena inte kan hållas.
I det moderata samhället får alla del av barnomsorgsstödet. Vi tror att för-
äldrarna vet bäst vad som är bra för familjen.
Fru talman! För att spara kammarens tid yrkar jag bifall endast till reserva-
tion 1.
(forts. 18 §)
Kammaren beslöt kl. 17.56 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
112
(forts, socialutskottets betänkande SoU2)
Anf. 120 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Vi närmar oss nu det magiska året 1991. Det var ju då som
vi skulle ha full behovstäckning inom barnomsorgen enligt det beslut som
riksdagen fattade under år 1985. Jag tycker att det är oerhört tragiskt att det
inte har gått att nå det målet, utan att vi fortfarande har ca 50 000 barn som
inte kan beredas plats i barnomsorgen.
Det är ju inte brist på pengar som har lett till det här resultatet. Ser man
på vad staten har tagit in i barnomsorgsavgifter de senaste tre åren och vad
staten har gett ut i statsbidrag till kommunerna, finner man att staten har
tagit in närmare 5 miljarder kronor mera än vad den har gett ut. De 5 miljar-
derna hade räckt gott och väl till statsbidrag till 50 000 barnomsorgsplatser
under tre år.
Jag skulle vilja ställa följande fråga till Maj-Inger Klingvall: Vart har de 5
miljarder som staten tagit in i barnomsorgsavgifter men inte betalat ut till
barnomsorg tagit vägen?
Jag vill gärna ställa också en annan fråga till socialdemokraterna. Det sys-
tem som ni tänker er för barnomsorgen går ju ut på att fram till det att barnen
är 18 månader utbetalas föräldrapenning och att från det att barnen är 18
månader skall det finnas plats i den kommunala barnomsorgen. Jag undrar
följande: Är det er mening att det inte skall finnas någon plats i den kommu-
nala barnomsorgen för barn under 18 månader, dvs. att alla föräldrar med
barn under 18 månader skall vara hemma?
Föräldrapenningen kan visserligen delas och sparas, men i alla de planer
från socialdemokratisk sida om utbyggnad av barnomsorgen som jag har sett
har man beräknat behoven efter hur många barn som är över 18 månader.
Man har aldrig talat om behoven av barnomsorg för barn som är under 18
månader. Jag vill därför ställa frågan: Är det er mening att alla barn skall
vårdas i hemmet av endera föräldern eller av båda sina föräldrar fram till det
att de blir 18 månader? Eller hur har ni annars tänkt att barnomsorgen skall
fungera för barn under 18 månader?
Herr talman! Det värmde mitt hjärta att höra Ingrid Hemmingsson för-
svara trepartiuppgörelsen om vårdnadsbidraget. Min förhoppning är att mo-
deraterna kommer att fortsätta att stå fast vid det förslag som de tre parti-
erna gick fram med i valet 1988, som sedan har upprepats i motioner till riks-
dagen och som återfinns i en reservation vid det betänkande som vi nu disku-
terar. Jag vill erinra Ingrid Hemmingsson om att det i detta gemensamma
förslag ingår som en väsentlig punkt att barnomsorgen skall byggas ut till full
behovstäckning. Vi var när vi utformade det förslaget överens om att man
skulle bygga ut barnomsorgen till full behovstäckning, att det alltså skulle
finnas tillgång till barnomsorg för alla barn vars föräldrar så önskar och att
detta skulle åstadkommas med hjälp av ett offentligt stimulanssystem.
Ingrid Hemmingsson ställer till mig frågan: Räcker det verkligen att ge
föräldrarna 15 000 kr.? Skall politikerna bestämma över alla andra pengar?
Nej, det räcker inte, och det var heller aldrig tanken i det gemensamma tre-
partiförslaget. Där är ju grundidén den att man skall ha ett vårdnadsbidrag
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1990191:11
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
om 15 000 kr. och att det skall finnas tillgång till en barnomsorg som skall
vara valfri för den enskilde föräldern. Tanken i detta förslag har hela tiden
varit att det skall vara möjligt för föräldrarna att säga: Vi föredrar privat
barnomsorg, alternativ barnomsorg, ideell barnomsorg eller barnomsorg i
något religiöst samfunds regi. Statsbidragen och - får man väl också anta -
de kommunala bidragen skall då kunna användas för den barnomsorgen.
Det handlar alltså inte alls om att frånrycka föräldrarna inflytande över de
pengar som går ut som statliga eller kommunala bidrag till barnomsorgen.
Det har aldrig varit tanken i det borgerliga förslaget, och jag hoppas att det
inte heller är Ingrid Hemmingssons tanke.
Men varför har vi då från folkpartiets sida gått emot tanken på att ta bort
allt offentligt stöd till barnomsorgen och ge alla pengar till föräldrarna? An-
ledningen härtill är den att om man följer den linje som har föreslagits inom
moderata samlingspartiet, uppstår nya och mycket besvärande marginal-
och tröskeleffekter för kvinnors förvärvsarbete.
För närvarande kostar en plats i barnomsorgen på daghem kanske 75 000
kr. per år. Jag är övertygad om att det går att genom utveckling på olika sätt
pressa kostnaderna för barnomsorgen, men vi kommer inte ifrån att det
kommer att kosta mycket pengar att bereda ett barn plats i högkvalitativ
vård. Om man i en tvåbarnsfamilj står inför valet att endera av föräldrarna -
i praktiken oftast kvinnan - skall stanna hemma, eller att anlita barnomsor-
gen och låta båda föräldrarna arbeta, på deltid eller på heltid beroende på
vad som passar för familjen, kommer man med den nya moderata modellen
att tvingas att välja hemvården, om inte kvinnan har en mycket hög lön, eller
rättare sagt: om inte den andra förvärvsintäkten i familjen är oerhört hög.
Nio tiondelar av alla tvåbarnsmammor, Ingrid Hemmingsson, skulle finna
det olönsamt att arbeta med den modell som moderata samlingspartiet nu
har föreslagit, och det skulle innebära ett stort bakslag för kvinnors möjlig-
het att arbeta om de så önskar och även för samhällets möjligheter att få de
oerhört värdefulla tjänster som kvinnor gör i förvärvslivet. Hur skall det gå
med skolan, med äldreomsorgen, med handeln och med alla de andra områ-
den där kvinnor i dag gör oerhört värdefulla och nödvändiga samhällsinsat-
ser, om man försöker spärra ut småbarnsmammorna från arbetsmarknaden?
Jag hoppas att moderata samlingspartiet skall ta sig en ny funderare på det
här förslaget innan man på sin stämma lägger fast sin fortsatta politik. Jag
hoppas också att ni skall stanna kvar vid det gemensamma borgerliga pro-
grammet för ett vårdnadsbidrag och för en utbyggnad av barnomsorgen. Det
förslaget ger en mycket god avvägning mellan de olika krav som man kan
ställa på en sund och klok familjepolitik, inriktad på barnens bästa och på
valfrihet för föräldrarna.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen 1.
Anf. 121 INGRID HEMMINGSSON (m) replik:
Herr talman! Jag har indirekt fått svar av Daniel Tarschys på min fråga om
han tyckte att de 15 000 kr. som anges i trepartimotionen är det belopp som
främjar rättvisa och valfrihet. Såvitt jag förstår tycker Daniel Tarschys att
det är det belopp som kan ges till den som stannar hemma och vårdar barn
114
och att resten av pengarna kan delas ut i form av kommunala bidrag. Jag
anser att folkpartiet här har gjort ett stort tankefel.
Daniel Tarschys menade att kvinnorna inte skulle kunna komma ut på ar-
betsmarknaden. Men det är fel av folkpartiet att tro att kvinnor inte kan fatta
egna beslut, att de måste styras för att komma ut på arbetsmarknaden. Jag
tycker att man undervärderar kvinnorna. Ändå brukar folkpartiet tala till
förmån för dem.
Principen i vår vårdnadsbidragmotion är inte att vi har låst oss fast vid
15 000 kr. i bidrag för all framtid. Det beloppet innebär inte fullständig val-
frihet och rättvisa. I vår motion står faktiskt att varje barnfamilj skall ges
möjlighet att ordna barnomsorgen på det sätt man själv önskar. Därför bör
en större del av de resurser som står till förfogande disponeras av föräldrarna
själva. Det är dit vi vill komma. Vad folkpartiet föreslår innebär enligt vår
mening en mycket begränsad valfrihet. Det gäller att gå längre så att stödet
ges till barnen.
Jag tror att folkpartiet har fastnat i den socialdemokratiska fällan. Social-
demokraterna anser att en individs värde för samhället bara kan beräknas
och mätas i förvärvsarbete. Dit räknas inte vård av egna barn. Det möjliggör
inte för en familj att själv bestämma om vården av barnen. Man kan nämli-
gen inte själv bestämma hur länge man skall vara hemma för att vårda sina
barn. En begränsning i förslaget är att man inte vill ge samma stöd till dem
som vårdar egna barn som till dem som vårdar andras barn. Det är enligt min
mening ett mycket konstigt synsätt.
Daniel Tarschys säger att vårt förslag innebär att det inte lönar sig att ar-
beta. Vad är det för kameralt tänkande? Vårt förslag medför att föräldrarna
själva kan göra en mängd kalkyler. I dessa kalkyler ingår många olika delar,
bl.a. många som inte kan mätas i pengar.
Anf. 122 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Det känns litet konstigt att stå här och plädera för det bor-
gerliga förslaget gentemot Ingrid Hemmingsson. Låt mig upprepa vad jag
sade om det. 15 000 kr. får föräldrarna i handen, och med de pengarna kan
de göra vad som helst. Därutöver gäller att föräldrarna har rätt att välja mel-
lan alla olika tänkbara former av barnomsorg. Statsbidrag och kommunala
bidrag skall följa barnet i den omsorg de väljer. Det är det som menas att vi
vill ha ett statsbidrag som är neutralt i förhållande till huvudman. Det är en
grundtanke i det borgerliga förslaget, Ingrid Hemmingsson, att föräldrarna
själva skall kunna välja mellan olika former av omsorg.
Ingrid Hemmingsson beskyller mig för kameralt tänkande. Låt mig då ge
henne ett kameralt räkneexempel, som hon kan fundera över. Vi har en två-
barnsfamilj, och frågan är om hustrun skall återvända till förvärvsarbete ef-
ter det andra barnets födelse. Vi säger att en barnomsorgsplats kostar oss
60 000 kr., vilket är en mycket låg kostnad. Då gäller att hustrun måste tjäna
minst 120 000 kr. för att få ett enda öre över sedan kostnaderna för barnom-
sorgen är betalda. Det är ganska många i dagens Sverige som inte tjänar
10 000 kr. per månad, särskilt om de, som många småbarnsföräldrar gör, fö-
redrar att arbeta deltid. I själva verket är det ganska få tvåbarnsmammor
som har inkomster på 120 000-140 000 kr. De mammor som i den här situa-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
115
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
116
tionen har inkomster på mindre än 120 000 kr. är i praktiken tvingade att
välja att stanna hemma med barnen, om de inte vill betala för ”nöjet” att gå
ut och förvärvsarbeta. Det är, menar jag, något som minskar valfriheten.
Därför innebär det moderata förslaget en gigantisk kvinnofälla. Det innebär
också en risk för att samhällets vård, omsorg och utbildning samt mycket
annat undandras en hel mängd värdefull arbetskraft. Det gör i sin tur att det
med den politiken uppstår köer och elände på många håll i samhället.
Jag vill att Ingrid Hemmingsson grunnar över detta kamerala exempel och
kanske erkänner att det nog inte skadar med litet kameralt tänkande. Var
och en är så att säga sin egen familjekamrer. Det gäller att se över inkomster
och utgifter i det egna hushållet. Om man får en så hög nota för barnomsor-
gen som moderaterna är beredda att ge, då kommer valet att styras i en viss
riktning och det blir inte valfrihet för de enskilda familjerna.
Anf. 123 INGRID HEMMINGSSON (m) replik:
Herr talman! Vi står fast vid principerna i trepartimotionen. Dessa princi-
per vill inte Daniel Tarschys tala om i dag. Han har nämligen tagit ett steg
tillbaka och vill inte skapa rättvisa och valfrihet för alla människor vare sig
de väljer att förvärvsarbeta eller stanna hemma för vård av barn.
Som kommentar till Daniel Tarschys räkneexempel rörande en tvåbarns-
familj vill jag säga att människor är mycket olika. Vårt förslag, som fördelar
barnomsorgsstödet till alla, gör att det finns utrymme för barnfamiljerna att
göra ett antal kalkyler och se vad som är bäst för dem. Människor kommer
att finna egna lösningar. Ingen familj är lik den andra.
Daniel Tarschys tycks utgå från att småbarnsfamiljer är något alldeles
extra, ett särskilt folkslag med gemensamt tyckande. Så är det ju inte. Små-
barnsförälder är man under en ganska kort del av sitt liv. Människor gör i
dag stora ekonomiska uppoffringar för att kunna stanna hemma hos sina
barn. Men folkpartiet vill tydligen inte att de barnföräldrar som vill vara
hemma hos sina barn skall få vara det. Den del av kalkylen som inte kan
mätas i pengar och som varje familj måste få göra, bortser man från. Folk-
partiet är fast i tänkandet att det stora värdet för en familj är att båda föräld-
rarna förvärvsarbetar. Jag vill än en gång påpeka att folkpartiet undervärde-
rar kvinnors förmåga att kunna fatta egna beslut. Därför tycker folkpartiet
att det är rättvist att den hemmavarande föräldern får 15 000 kr. i bidrag,
samtidigt som man vill styra kvinnorna att inte stanna hemma och vårda sina
barn. Däremot går det bra att vårda andras barn - det räknas. Det är på den
punkten man gör fel.
Jag upprepar att vi står fast vid principerna i trepartimotionen. Skillnaden
mellan oss och folkpartiet är att vi vill ge rättvisa åt alla, och därför fördelar
vi barnomsorgsstödet på det sätt som vi gör.
Folkpartiet har fastnat i det socialdemokratiska tänkandet, som utgår från
dagens offentliga sektor och de kostnader och alternativ som gäller. Enligt
vår mening handlar det om att tänka fritt och framåt i den här frågan. Jag är
övertygad om att det inte är sista gången som vi diskuterar detta här i kam-
maren utan att vi kommer att göra det många fler gånger. Jag hoppas verkli-
gen att Daniel Tarschys och folkpartiet tänker om. Vi är ju ense om så många
olika principer. Jag medger att folkpartiets förslag innebär valfrihet, men
den gäller bara för de människor som går ut och förvärvsarbetar enligt politi-
kernas önskan.
Anf. 124 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Det känns egendomligt att jag står här och försvarar det bor-
gerliga förslaget och får en skur av ovett mot mig för att jag tydligen är både
förtryckare och förtrampare, socialist och allt möjligt annat. Det är trots allt
det förslag som vi har varit överens om och som moderaterna, såvitt jag för-
står, kommer att rösta för om en stund. Så förfärligt förtryckande, förtram-
pande och socialistisk kan jag väl ändå inte vara. Jag har inte tagit något steg
tillbaka alls. Jag håller benhårt fast vid vårt förslag. Den enda förändring
som har skett, Ingrid Hemmingsson, från tidigare ståndpunkter är att vi inte
anser att förslaget kan genomföras utan finansiering. Såvitt jag vet har inte
heller moderaterna anvisat någon finansiering. På den punkten är vi alltså
lika goda kålsupare.
Återigen: Gör, Ingrid Hemmingsson, förnyade studier av det här förslaget
så tror jag att ni kommer att upptäcka hur klokt det i själva verket är att lägga
upp stödet till barnfamiljerna på det vis som har skisserats i det borgerliga
förslaget.
Jag noterar att Ingrid Hemmingsson inte har någon riktigt bra kommentar
till mitt räkneexempel. Vi har alltså mamman som står inför valet att arbeta
eller inte. Hon upptäcker att det kostar 120 000 kr. att få en billig barnom-
sorg för barnen. Det är inte den dyraste eller inte ens den genomsnittliga
barnomsorgen på dagis utan en billig barnomsorg, och den kostar 60 000 kr.
Då måste mamman tjäna 120 000 kr. för att det skall gå ihop. Det är ganska
många kvinnor som inte tjänar så mycket. För dem innebär den moderata
lösningen inte någon riktig valfrihet.
Jag ser inte det minsta ner på dem som bestämmer sig för att stanna
hemma till stora uppoffringar, som Ingrid Hemmingsson säger. Tvärtom har
jag största respekt för dem som fattar det beslutet. Det är ju meningen med
det gemensamma borgerliga förslaget att man skall underlätta för de familjer
som så önskar att själva ta hand om sina barn. Man ger dem 15 000 kr. mer
än vad de får med dagens socialdemokratiska system. Det är ett steg på vä-
gen att ge föräldrarna större möjligheter att välja. Däremot innebär det bor-
gerliga förslaget inte att man skall ge en lön för den som stannar hemma,
en lika hög ersättning som samhället ger för att stödja barnomsorgen. Att
samhället stödjer barnomsorgen har att göra med att stödet till barnomsor-
gen är en förutsättning för förvärvsarbete och leder till att hela samhällseko-
nomin kan blomstra.
Jag skulle, herr talman, livligt vilja uppmana moderaterna att tänka ett
varv till, fundera litet mer på klokheten i det borgerliga förslaget och stå fast
vid det förslaget i stället för att kasta över ända vissa grundläggande princi-
per som finns i förslaget.
Andre vice talmannen anmälde att Ingrid Hemmingsson anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
117
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
118
Anf. 125 ULLA TILLÄNDER (c):
Herr talman! Nu diskuterar vi barnomsorgen igen. Den diskuteras stän-
digt också i massmedia. Det är ju inte så underligt, för de flesta människor
har en relation till den: Antingen har de egna barn eller vänner eller närstå-
ende som har bekymmer för sina barn, inte minst när det gäller barnomsor-
gen.
Barnomsorgen är en politiskt central fråga och också en personligt central
fråga. Hur den utformas bestämmer för lång tid framåt samhällets utveck-
ling. Det måste vara så att föräldrarna vet att barnen har det bra när de arbe-
tar utanför hemmet. En barnomsorg värd namnet måste också göra det möj-
ligt för föräldrar att stanna hemma eller förkorta sin arbetsdag. I samhällets
planering måste barnomsorgen placeras centralt. Placeras något annat där,
t.ex. bruttonationalprodukt eller näringsliv, tenderar barnomsorgen att
hamna i periferin. Den enskilda människans behov av tidsutrymme för vård
av och omsorg om de egna barnen är illa tillgodosett i den socialdemokra-
tiska familjepolitiken. Här behövs en helt ny inriktning där möjligheterna
till en kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar blir reella och där möjlighe-
terna att verkligen vara förälder säkras. De sociala följderna av en sådan
inriktning skulle säkert mycket snart kunna avläsas i form av både tryggare
och mera harmoniska barn.
Dessutom finns det en klyfta i samhället. Den klyftan kan ingen undgå att
märka, nämligen att vissa föräldrar är mycket väl tillgodosedda när det gäller
att förverkliga föräldraskap präglat av trygghet, stabilitet, mångsidighet och
upplevelser samt gemensamma glädjeämnen. Det är faktorer som samver-
kar till att skapa en miljö för barnen som också ger en god start i livet. Samti-
digt finns det barn som från mycket tidiga år får finna sig i alltför långa vistel-
ser på daghem, en snålt tillmätt tid att vara tillsammans med en trött mamma
eller pappa samt bristande stimulans och omväxling på fritiden. Där har den
socialdemokratiska modellen ingen lösning.
För att familjerna själva skall kunna välja vilken omsorgsform som passar
bäst för deras barn föreslår vi i centern i vårt nya partiprogram, som skall
diskuteras på vår extra stämma om någon vecka, att det statliga stödet till
barnomsorgen skall utgå till alla förskolebarn. Det skall vara lika för alla
barn. Det här vårdnadsbidraget, eller om man så vill barnomsorgsbidraget,
skall vara beskattat med rätt att dra av kostnaderna för barnomsorgen.
Inför valrörelsen 1988 - det har diskuterats tidigare i denna debatt - stod
moderater, folkpartister och centerpartister enade bakom ett gemensamt
förslag i familjepolitiken. Det var ett förslag där man kombinerade ökad val-
frihet för enskilda familjer med ökad rättvisa i fråga om fördelning av de
statliga subventionerna till barnomsorgen. Socialdemokraterna stod länge
tomhänta, men i valrörelsens elfte timme tvingades man till en nödvändig
motoffensiv. Det som framställdes som ett vallöfte från socialdemokraternas
sida, nämligen att bygga ut föräldraförsäkringen, visade sig efter ett tag vara
en målsättning. Nu är den ytterligare skjuten in i framtiden. Vårt förslag om
en rättvisare fördelning av de statliga pengarna till barnomsorgen direkt till
föräldrarna är ingenting annat än en vidareutveckling av det förslag som de
borgerliga partierna enade sig om inför förra valet.
Familjepolitiken är och förblir ett centralt område för samhället och för
den enskilde. Vi har sett att när familjepolitiken har slagit slint och inte till-
räcklig hänsyn har tagits till villkoren för att stödja och stötta familjerna så
att valfriheten kan öka, inte bara på papperet utan i verkligheten, har det
ofrånkomligen gått ut över den svagaste parten, barnen. Här behövs en helt
ny inriktning.
Enligt vad som står i den gemensamma reservationen från folkpartiet, mo-
deraterna, centern och miljöpartiet måste det nuvarande statsbidragssyste-
met, så länge det finns kvar, ha en sådan utformning att föräldrarna kan välja
mellan olika alternativ i barnomsorgen. Statsbidraget skall vara neutralt för
alla barnomsorgsformer oavsett huvudman, och familjedaghem och deltids-
förskola får inte diskrimineras. På det sättet skulle det bli betydligt lättare
att nå full behovstäckning i barnomsorgen.
Vi anser vidare att kommunerna skall vara skyldiga att i barnomsorgspla-
neringen uppta alla alternativa barnomsorgsformer som uppfyller de kvali-
tetskrav som alltid måste ställas. Det måste också vara möjligt för kommu-
ner som det vill att ge ersättning till dagbarnvårdare även för vård av egna
barn.
Slutligen måste också svenska kyrkan få statsbidrag. Det är ett problem
som ännu är olöst. Kyrkan måste få statsbidrag på samma villkor som musli-
mer, mosaiska trosbekännare, katolska församlingar, frikyrkor och ideella
organisationer. Där har vi från moderaterna, folkpartiet och centern en ge-
mensam reservation. Behovet av och kraven på alternativ inom barnomsor-
gen har ökat. Föräldrars och barns rätt samt vår anpassning till Europa stär-
ker denna tendens.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation 1.
Anf. 126 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Ulla Tilländer: Hur kom-
mer taxan till ett vanligt daghem att se ut när centerpartiets förslag är genom-
fört? I dag har vi ett statsbidrag på ungefär 30 000 kr. per daghemsplats. Er
tanke är alltså att statsbidragen skall slås ihop och delas ut lika för alla, till
samtliga barn. Vad innebär det för taxan för en daghemsplats? Kan man
räkna med att det blir 30 000 kr. plus det som föräldrarna betalar i dag, vilket
kanske kan vara 10 000 kr. eller mer beroende på kommunens system, alltså
sammanlagt 40 000 eller 45 000 kr. för en daghemsplats?
Har ni möjligen tänkt något annat om hur daghemstaxan kommer att bli
med ert system genomfört?
Anf. 127 ULLA TILLÄNDER (c) replik:
Herr talman! Det kan vara lika svårt att i dag ge ett svar om den exakta
taxan som det var att ge ett svar då vi kom överens om alternativet 15 000
kr. per barn och år. Men vi är faktiskt lika övertygade i dag som vi då var om
att antalet alternativ kommer att öka och om att konkurrensen kommer att
bli större. Därmed kommer också en mängd alternativ att stå till buds som
förmodligen även är billigare vad gäller utformningen.
Daniel Tarschys - och det gäller kanske folkpartiet i övrigt - har, inte minst
under den senaste tiden, angripit oss i centern för att vi vidareutvecklar de
idéer om vårdnadsbidrag som vi var överens om.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
119
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
120
Det föreligger, som Ingrid Hemmingsson har understrukit tidigare i debat-
ten, ingen skillnad när det gäller principerna, bortsett från det faktum att vi
vill gå vidare här och utöka valfriheten. Nu vill Daniel Tarschys framställa
det så, att vi skulle göra avsteg från den princip som vi gemensamt var eniga
om. Men egentligen är det folkpartiet som redan har gjort avsteg från den
tidigare gemensamma linjen.
Motivet för vår gemensamma plattform 1988 i familjepolitiken var just
dels att vi skulle få fram en minsta gemensamma nämnare som man sedan,
naturligtvis, kunde bygga vidare på, dels att barnomsorgsfrågan - det hand-
lar då om en orättvis fördelning till Sveriges barnfamiljer - äntligen och
snabbt efter en borgerlig valseger skulle få en lösning.
Daniel Tarschys framställer detta med daghemstaxorna som ett problem.
Men ett problem som Daniel Tarschys borde ägna betydligt mera tid åt är
vad som kommer att inträffa för barnfamiljernas del fr.o.m. 1991, då skatte-
reformen är genomförd, vad det kommer att innebära i form av ökade kost-
nader - höjda hyror och högre avgifter. Det gäller alltså inte minst barnfamil-
jerna, vilkas situation definitivt kommer att påverkas.
Sedan agerar Daniel Tarschys, det framgår också nu i repliken till mig,
som om det första steget beträffande förslaget om 15 000 kr. skulle vara en
slutpunkt. I själva verket var det från vår sida en inledning. Det var det vik-
tiga - för det är väl ändå inte så, att dessa 15 000 kr. skall stå kvar för alltid?
Anf. 128 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag ställde en mycket stillsam fråga till Ulla Tilländer. Jag
tolkar hennes svar så, att daghemstaxan ändå går upp med de 30 000 kr. som
faller bort i statsbidrag. Om man lägger de 30 000 kronorna till vad föräld-
rarna betalar i dag, 10 000—15 000 kr., stannar daghemstaxan enligt cen-
terns modell på 40 000-45 000 kr. per barn.
Jag bestrider inte alls att man kan kalla både centerns och moderaternas
modell för en vidareutveckling av vårdnadsbidraget. Självfallet är det väldigt
trevligt för föräldrarna att få mera pengar i handen. Det vill jag alltså inte på
något sätt bestrida. Men det som jag menar är en komplikation med båda
förslagen, i varierande grad, är att det blir väldigt höga avgifter för barnom-
sorgen och att de höga avgifterna kan fungera som en tröskel som det är
omöjligt, eller åtminstone svårt, att ta sig över för de föräldrar som vill ar-
beta. Det gäller i hög grad det moderata förslaget och i mindre utsträckning
centerpartiets förslag. Men när det gäller båda förslagen är det trots allt en
nackdel att man kommer upp i väldigt höga barnomsorgstaxor.
Självfallet skall fördelar och nackdelar med förslagen vägas mot varandra.
Jag menar dock att nackdelen med en hög taxa är så pass allvarlig att även
centerpartiet skulle göra klokt i att fundera över om inte det gemensamma
förslaget trots allt vore bättre.
Anf. 129 ULLA TILLÄNDER (c) replik:
Herr talman! Vad som märks i den ton som Daniel Tarschys har presterat
i de senaste debatterna här i kammaren är faktiskt det faktum att när kritiken
gäller t.ex. centerpartiet tar Daniel Tarschys gärna till storsläggan. Men när
kritiken gäller socialdemokraterna använder Daniel Tarschys sig numera av
ett betydligt lägre tonläge. Dessutom intar han då en mera överslätande atti-
tyd.
Jag kan förstå att Daniel Tarschys inte vill uppmärksamma konsekven-
serna av de förslag som folkpartiet har varit med om att genomföra. Daniel
Tarschys vill helst lägga dimridåer i det avseendet. Det gäller då också vad
det får till följd inte minst för barnfamiljerna. Genom överenskommelsen
med socialdemokraterna har man faktiskt, och då inte bara när det gäller
skatteuppgörelsen utan också när det gäller barnomsorgen, manövrerat så,
att införandet av vårdnadsbidrag flyttas till en diffus framtid. Avgörande här
kommer också att vara om socialdemokraterna anser tiden vara inne för en
sådan åtgärd.
Men att se socialdemokraterna som tillskyndare av vårdnadsbidrag är väl
ändå att sätta bocken till trädgårdsmästare.
När det gäller folkpartiets familjepolitik är läget följande: Socialdemokra-
terna har villkorat införandet av föräldraförsäkringen - när ekonomin blir
bättre skall föräldraförsäkringen införas. Och folkpartiet har villkorat infö-
randet av vårdnadsbidrag - när ekonomin blir bättre skall vårdnadsbidrag
införas. Men så länge ekonomin är dålig i Sverige står socialdemokraterna
och folkpartiet på samma ståndpunkt. De slår alltså följe med varandra.
Men om ekonomin skulle bli bättre, går de förmodligen skilda vägar igen.
Slutsatsen är alltså att här gäller det enighet mellan socialdemokraterna
och folkpartiet om att man just nu inte skall införa vare sig vårdnadsbidrag
eller föräldraförsäkring.
Anf. 130 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag måste säga att det är beklämmande att lyssna på den här
debatten. Även om ni borgerliga inte kan vara överens om vad ni är eniga
om - om vem som står kvar vid vad eller vem som har ändrat vad - kan ni
väl göra upp om det någon annanstans.
Situationen inom barnomsorgen i vårt land är i dag, tycker jag, så pass
allvarlig att vi borde kunna hålla oss till verkligheten. Ni talar om eventuella
gemensamma borgerliga förslag. Men det enda som ni har gemensamt, såvitt
jag förstår, är att ni inte har tänkt finansiera det hela och att det ni eventuellt
tänker göra ensamma, tillsammans eller kanske i någon annan ny konstella-
tion efter valet ligger i framtiden. Det gäller alltså i framtiden - när det finns
pengar, när ekonomin tillåter detta. Hur det skall gå till att få en situation
där ekonomin är sådan att det går att bygga ut barnomsorgen vet inte jag.
Jag kan inte heller se hur ni skall komma dithän.
Verkligheten i dag är långt ifrån fattade tjusiga beslut om full behovstäck-
ning år 1991. Men den är också långt ifrån beslut och intentioner som gällt
kvaliteten i barnomsorgen.
I de motioner som vi i vänsterpartiet har skrivit och som finns med i det
här betänkandet säger vi att vi vill åstadkomma full behovstäckning. Vi inser
dock att det inte är möjligt att åstadkomma detta till år 1991. Därför vill vi ha
en ny planperiod. Vad vi vill ha är en lagstiftning om att man faktiskt måste
åstadkomma full behovstäckning.
De pengar som staten har tagit in i form av barnomsorgsavgifter och som
inte har gått till barnomsorgen - Daniel Tarschys har rätt när han säger att
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
121
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
det är många miljarder som borde ha gått till barnomsorgen - tycker vi skall
gå till barnomsorgen. Dessutom tycker vi att man kan ta in mera pengar.
Sedan vill vi behålla kvalitetskraven inom barnomsorgen. De normer som
finns om gruppstorlekar skall faktiskt följas. Det skall finnas personal inom
barnomsorgen, så att det över huvud taget kan finnas en sådan verksamhet.
Det innebär att det inte skall vara för stora grupper och att man skall satsa
på utbildning vad gäller personalen, så att det blir en enhetlig utbildning, en
förskollärarutbildning. De som inte har sådan utbildning i dag skall få ut-
bilda sig på betald arbetstid. Vi tror att det skulle vara attraktivt för den per-
sonal som i dag finns inom barnomsorgen men som är på väg att sluta.
Alla dessa motioner föreslås naturligtvis bli avslagna. De har inte blivit
avslagna i tiden, de är aktuellare nu än någonsin. Men majoriteten i utskottet
har valt att avstyrka motionerna med hänvisning till, åtminstone vad gäller
utbyggnadstakten, att man tror att kommunerna kommer att lösa detta i alla
fall. Man redovisar siffror som är över hövan optimistiska, skulle jag vilja
säga.
I många kommuner har det skett en katastrofal försämring inom barnom-
sorgen. Man försöker att lösa problemet med utbyggnadstakten genom att
säga att man skall ha full utbyggnad år 1991 till alla barn över ett och ett halvt
år, såsom beslutet är fattat. Sedan inför man kommunala regler som säger
att barn under ett och ett halvt år inte skall få någon barnomsorg över huvud
taget. I min kommun, Värmdö, har man gjort på det sättet. Jag vet att man
har gjort så i flera kommuner. Man får loss platser att ge till de äldre barnen,
men hur har man tänkt sig lösningen för de mindre barnen? När jag ställde
den frågan i min socialnämnd och hänvisade till att föräldraförsäkringen fak-
tiskt inte är utbyggd fick jag till svar: Nej, vi vet det, men det är inte vi som
har fattat det beslutet.
Alla har dessutom inte en föräldrapenning som man kan leva på. Det inne-
bär att de föräldrar som inte får barnomsorg måste leva på socialbidrag. Det
kan knappast vara en bra lösning, varken för föräldrarna eller barnen.
Man överinskriver konsekvent i kommunerna i dag. Man tillsätter inte va-
kanta tjänster och man ser till att inte ha vikarier vid sjukskrivningar och
liknande. Man skapar situationer ute på barnstugorna som innebär att
skyddsombuden överväger att stänga barnomsorgen så fort en i personalen
blir sjuk. Detta kan knappast vara en bra utveckling för barnomsorgen.
Man tillskapar någon form av happy hours, ungefär som på krogen. Man
säger: Har ni barnen här kortare tid, mellan klockan nio och fyra, går det
bra. Då kan ni få litet lägre taxa också. Man tillskapar någon form av barn-
passning och säger att kvaliteten inte är så hög, men man har åtminstone en
vuxen som ser till dessa barn under ett par timmar när man annars inte har
personal. Det kan ni också få betala mindre för.
I många familjer har man börjat arbeta skift mot varandra för att undvika
dålig barnomsorg. Jag fick höra häromdagen att man i Göteborg, vid Volvo,
har skapat en särskild barack för barnen, så att de skall slippa sitta i bilen
och vänta under den halvtimme då föräldrarna löser av varandra mellan skif-
ten. Vi är tillbaka till en barnomsorgssituation som man inte trodde skulle
vara möjlig i dagens Sverige. Detta pågår medan ni pratar om hur eventuella
122
lösningar kan se ut i en eventuell framtid, vid en eventuell borgerlig valseger,
om man eventuellt kan komma överens om en gemensam lösning.
Socialdemokraterna visar siffror som är luft, anser jag, och har förhopp-
ningar som inte stämmer överens med verkligheten. Jag tycker att det är be-
klämmande att man i en sådan här situation inte kan tala rent ut och säga:
Vi skall tillgodose det beslut som vi har fattat om en fullt utbyggd barnom-
sorg. Vi skall lagstifta om det. Bengt Lindqvist svarade i förra veckan på en
fråga om detta. Han sade: Nej, vi tycker inte att vi skall lagstifta, för det ger
fel signaler till kommunerna. Då tar de inte sitt eget ansvar. Men det är ett
sätt att komma runt det hela. Det man gör i dag genom att inte lagstifta är
att se till att många kommuner slipper ifrån detta ansvar.
Vi vet vilka detta går ut över. Det går ut över föräldrarna, över barnen och
över framför allt de ensamstående kvinnorna. Vad finns det för recept för
dem? Jo, att vara hemma och lyfta socialhjälp, i en alltmer ansträngd kom-
munal ekonomi dessutom. Det är en ekvation som inte går ihop. Samtliga
partier borde faktiskt besinna vad de håller på med i den här frågan. Det är
ett tillbakasträvande som jag inte trodde att jag skulle behöva vara med om.
Jag vill också säga något om en annan av våra motioner. Den handlar om
den samiska barnomsorgen. Den motionen har också avstyrkts av utskotts-
majoriteten, som hänvisar till samerättsutredningen. Det är mycket befängt
och helt poänglöst att göra det, för den utredningen har över huvud taget
inte den här frågan i sina direktiv. Det vi har tagit upp i motionen är att vi
vill att sameskolstyrelsen, som nu finns, skall vara det organ som skall kanali-
sera de pengar som behövs för att samerna skall få en bra barnomsorg. De
skall själva ta hand om och styra detta. Detta är ett krav som människor som
har utrett frågan har lagt fram, fastän regeringen inte har följt utredningens
förslag. Det är väl förankrat, och det är mycket märkligt att man inte alls
bemöter förslaget på något annat sätt än man har gjort.
Jag vill med detta yrka bifall till den reservation som jag tycker är den
centrala i detta betänkande. Det är nr 11, som handlar om full behovstäck-
ning för barnomsorgen.
Anf. 131 INGRID HEMMINGSSON (m) replik:
Herr talman! När Gudrun Schyman tog till orda använde hon en litet över-
seende ton och sade att det var beklämmande att lyssna till oss som vill tala
om framtiden och att vi skall göra upp någon annanstans. Det påståendet
kommer från alldeles fel håll när det kommer från vänsterpartiet. Är det nå-
got partis åsikter som förlorar mark, så är det vänsterpartiets. Det Gudrun
Schyman pläderar för är planekonomi och politikerstyrning. Vi vet ju vad
det leder till. Det leder till brister och köer. Jag tycker att Gudrun Schyman
verkligen har undervärderat svenska folket när hon talar så föraktfullt om att
vi vill ge familjerna en större valfrihet. Det är familjen som skall bestämma.
Gudrun Schyman är av en helt annan åsikt. Ni har ingenting att erbjuda
föräldrarna i vårt land. Er politik är fullständigt passé, inte bara i Sverige,
utan i ännu högre grad i övriga Europa. Naturligtvis kommer det att gå upp
för er vid valet. Gudrun Schyman talar om en eventuell framtid för våra åsik-
ter. Jag garanterar att det är vi som har framtiden i våra händer. Svenska
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
123
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
124
folket börjar reagera. Man vill besluta själv, man vill inte överlämna beslu-
ten till politikerna.
Sedan har vi frågan om att se till att alla får en fullgod barnomsorg. Ja, vi
vill verkligen se till att alla får en fullgod barnomsorg, den barnomsorg som
var och en väljer. Vi tror inte att man vare sig genom lagstiftning eller genom
politiska beslut kan bestämma vad människor skall välja. Den kritiken kom-
mer från alldeles fel håll. Beträffande detta har vi tre borgerliga partier ett
gemensamt synsätt. Det vi diskuterar är hur vi skall komma fram till ett ge-
mensamt förslag i framtiden. Och vi har framtiden för oss, var helt säker
på det! Familjerna vill bestämma själva, de vill inte överlåta till politiker att
bestämma och lagstifta. Det leder inte till att familjen får välja vilka beslut
den skall fatta. Familjerna är olika. Vi kan inte tala om Sveriges barnfamiljer
som ett kollektiv. Det är absolut inte på det sättet.
Anf. 132 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det var både stort och smått i en väldig röra, måste jag säga.
Jag trodde att jag i någon debatt skulle slippa att dra in hela den östeuro-
peiska demokratiseringsprocessen. Men det verkar inte finnas en enda fråga
där den inte får plats. Jag kanske skulle ha sagt i mitt inledningsanförande
att jag är väl medveten om vad som har skett där, jag tycker att det är väldigt
bra, jag tycker att det är bra med demokrati och vi har alltid tyckt det. Jag
skulle kanske ha dragit den litanian. Jag trodde att jag skulle slippa det nu.
I alla fall är det så här, Ingrid Hemmingsson, att så länge det inte finns full
behovstäckning, så länge man inte kan välja barnomsorg om man vill ha det,
finns det heller ingen valfrihet. En majoritet av barnfamiljerna i landet
Sverige har uttryckt en absolut vilja att ha en kommunal barnomsorg. Den
existerar inte i dag. Jag tycker att vi skall se till att det finns full behovstäck-
ning innan vi börjar tala om alternativa lösningar.
De alternativ som har presenterats hittills, t.ex. Uppsalamodellen, som
plötsligt genom ett trollslag skulle lösa alla problem - korta köerna, vara bil-
ligare och bättre och Gud vet allt hur det skulle bli - har visat sig vara en stor
miss. Man säger i Uppsala där man började att det är för dyrt. Det gav inte
alls det resultat som man tänkte sig. Det gjordes en räkning i Stockholm.
Man trodde först att man skulle få en mängd intresserade människor, men
det fick man inte alls. Det var inte alls någon bra lösning. Så länge som vi
har en situation där det faktiskt är fullt med ensamstående föräldrar som
måste arbeta vare sig de vill eller ej - och som dessutom vill arbeta -, fullt
med barnfamiljer där det krävs två inkomster för att över huvud taget kunna
klara sig, måste man ju se till det här behovet först, innan det kan bli något
tal om valfrihet. Hemmafruarna, eller vilka det nu är som Ingrid Hemmings-
son talar sig så varm för, löser kanske problemen ändå, men vi måste tänka
på alla dem som står i kö och som tvingas vara hemma fast de vill och måste
arbeta, eftersom de vill leva det här hela livet som vi talar om - att både vara
förälder, att ha ett yrkesliv, att ha tid att engagera sig också i samhällslivet
och att gå på bio, kanske på teater, eller på ett politiskt möte. Det gäller
tiden att göra detta: Var förvissad om att barnen har det bra när man inte är
med dem. Vi anser att det är de här kraven som bör tillfredsställas först,
innan vi tänker oss lösningar där fruarna är tillbaka vid spisen. De som
tycker att det är bra får väl välja den vägen. De kan kanske lösa problemen
ändå.
Anf. 133 INGRID HEMMINGSSON (m) replik:
Herr talman! Återigen talade Gudrun Schyman litet föraktfullt om
fruarna tillbaka vid spisen, men det är faktiskt så att man tvingas vara
hemma i dag, därför att den politiska planeringen inte fungerar. Vi kan alltså
inte erbjuda barnomsorg till dem som önskar sådan. Vore det full valfrihet
och tilläts föräldrarna själva att vara med och bestämma barnomsorgen,
skulle man inte ha de här köerna. Dessa är ju en effekt av att vi har en plan-
ekonomi. Besökare i vårt land brukar säga att man i Sverige har socialiserat
familjen i stället för företagen. Det är precis det som har hänt. Gudrun
Schyman har vänt på alltihop. Vänd på nytt och ge människorna möjlighet
att själva fatta beslut, fördela barnomsorgsstödet till barnen! Då tror jag att
det blir mängder med lösningar som vi i denna debatt inte kan föreställa oss,
därför att människor är så olika.
Sedan sade Gudrun Schyman: Valfriheten får vi ta senare. Men det är ju
den som skall göra det möjligt att få bort kön. Därefter sade Gudrun Schy-
man att jag tog upp smått och stort i en väldig röra. Ja, jag tycker faktiskt att
det är på tiden att börja tänka friare, med hänsyn till människors möjlighe-
ter. Vi får inte hela tiden ramla i fällan att alltid tänka på hur man skall be-
gränsa människornas möjligheter. Det är precis det som debatten går ut på.
Därför är det så viktigt att vi har den här debatten i kammaren. Det är verkli-
gen inte fråga om någonting som vi skall göra upp om någon annanstans. Det
är här vi skall avgöra vilket system som vi skall ha i framtiden. Jag tycker att
det här är en mycket viktig debatt och anser att den skall fortsätta. Det här
bör som sagt inte bli den enda gången.
Anf. 134 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Även jag tycker att vi skall debattera här i kammaren, men
jag anser att det är litet onödigt att diskutera vad de borgerliga partierna
möjligen är överens om eller inte överens om när det gäller ett förslag som
lades fram för ett år sedan. Jag tror inte att folk är så intresserade av att få
veta hur det förhåller sig med den borgerliga enigheten i frågan. För min
del tror jag att människor i dag är intresserade av hur de skall kunna få en
barnomsorgsplats. De frågar: När kan jag få platsen, kan jag vara säker på
att det är kvalitet i den barnomsorg där jag lämnar mitt barn, kan jag vara
säker på att kunna gå till arbetet även om personalen på daghemmet är sjuk,
hur skall jag ha råd att betala de höga barnomsorgsavgifter som blir en effekt
av den ekonomiska politik som medför att kommunerna inte kan höja skat-
terna utan blir tvingade att höja avgifterna, dvs. gå över till höga enhetliga
avgifter som gör att det blir mycket svårt för många familjer? Det är sådana
frågor som är aktuella i dag, eller när får jag plats på daghemmet eller hos
dagmamman, hur skall jag göra för att komma snabbare fram i kön, vem
skall vara hemma när vi inte har barnomsorg? Det är ju ett evigt pusslande
och ett stort ekonomiskt problem. Sedan går det ju bra att tala om att man
skall tänka fritt, framåt och högt, men realiteten är ju den att de flesta små-
barnsföräldrar i dag har problem med att över huvud taget få barnomsorg.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
125
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
126
Många har problem med att klara det hela ekonomiskt, och många har pro-
blem när barnomsorgen inte fungerar, för då måste man rycka in själv och
vara hemma från arbetet med påföljd att det blir en mängd trassel. Detta är
ju de ekonomiska och faktiska realiteterna. Man kan ju inte bara önska bort
detta, därför att man vill tänka fritt. Jag väntade mig bara att jag skulle få
höra att EG-medlemskapet skulle lösa barnomsorgsfrågan. Ungefär så låter
nämligen argumentationen. Framåt, bortom, någonstans - bara inte här och
nu.
Andre vice talmannen anmälde att Ingrid Hemmingsson anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 135 ANITA STENBERG (mp):
Herr talman! Mitt i denna litania över barnomsorgen känner jag att jag
måste få säga något positivt, för det var väldigt vad det har varit sorgesamt.
Det gläder mig att socialutskottet kunde enas om att föreslå riksdagen att
ge regeringen till känna utskottets åsikt om föräldrautbildning. I alla sam-
manhang måste barnets rätt komma i första rummet, eftersom ett samhälle
som i första hand planerar och tänker på sina barn också är ett gott samhälle
för alla andra.
Den fysiska omvårdnaden av barn är ganska god i vårt samhälle, men den
psykiska miljön är inte alls lika god. Man kan tänka på TV- och videovåld,
för litet samvaro med föräldrarna, och över huvud taget våld mot barn. Det
är därför som vi vill ha sex timmars arbetsdag - så att man hinner med bar-
nen. Barnens situation i vårt samhälle måste i det hänseendet förbättras radi-
kalt.
Barn måste få känna att de behövs. Barnens rätt till sina föräldrar, barnens
rätt till en lugn och trygg uppväxt måste prioriteras. Vi måste tala om bar-
nens rätt till barnomsorg, inte föräldrarnas rätt till barnomsorg, inte samhäl-
lets och arbetsgivarens rätt till barnomsorg. Jag har sagt det tidigare. Det
gäller barnens rätt till barnomsorg. Det innebär egentligen att föräldrarna
skall vara uppmärksamma på vad som är nödvändigt för att ett barn skall
utvecklas till en harmonisk människa, inte bara till en effektiv arbetare. Vad
jag talar om nu är egentligen utbildningen av föräldrarna.
Vi föreslår i vårt socialpolitiska program att kommun, landsting och för-
svar i samverkan skall erbjuda en föräldrautbildning till medborgarna. Den
kan inledas i samband med värnplikts-, civilförsvars- och samhällstjänstgö-
ringen. Då når man nästan alla människor i aktuell ålder samtidigt som en
utbildning i att vårda och värna liv vid denna tidpunkt ger ett värdefullt per-
spektiv på den militära utbildningen.
Vi vill också i alla skolformer utöka undervisningen om barn, hem och
samlevnad. Föräldrautbildning vid mödravårdscentraler och barnavårdscen-
traler bör intensifieras. Trots att ett allt större antal professionella människor
nu tar hand om våra barn får föräldrars kunskaper och erfarenheter inte ned-
värderas, så att föräldrarna känner sig inkompetensförklarade, men detta
förutsätter att föräldrarna på grund av att de har kunskap också har ett gott
självförtroende.
Vi hoppas nu att regeringen lägger fram förslag på hur en sådan föräld-
rautbildning skall kunna utformas och genomföras. Det gläder oss att utskot-
tet har lyckats.
Miljöpartiet yrkar bifall till mp-motion So605 i reservation 4, som går ut
på att kommunerna skall ges ekonomisk möjlighet att själva välja de former
av barnomsorg som de vill skall finnas inom kommunen. Vi vill att en kom-
mitté för översyn av statsbidragen skall utses som utformar ett system för
varierande former av barnomsorg.
Vi vill inte att det skall finnas former av barnomsorg vars syfte är att vara
vinstgivande. Av denna anledning kan miljöpartiet de gröna inte stötta verk-
samhet typ Pysslingen.
Däremot är vi positiva till att ge statsbidrag till personalkooperativ inom
barnomsorgen. Därför yrkar jag bifall till reservation 5, som bl.a. innehåller
miljöpartimotionen So631 yrkande 2, delvis.
Vi yrkar alltså bifall till miljöpartimotionen So631 yrkande 2, delvis, om
vår familjepolitik i den del som bl.a. behandlar statsbidrag till alternativa
former av barnomsorg. I den motionen vill vi att statsbidrag också skall utgå
till personalägda och föreningsdrivna daghem med samma belopp som till
kommunala daghem.
Men barnomsorg sker ju också i hemmet. Har alla som vill möjlighet och
råd att ta ut den föräldraledighet som föräldraförsäkringen ger? Gudrun
Schyman var inne på detta: om man har råd att vara hemma, om man kan
vara hemma.
Vi anser att ersättningen enligt föräldraförsäkringen är orättfärdig, på så
vis att ersättningen spänner över allt för stora belopp, från 60 kr. per dag upp
till 550 kr. för de mest högavlönade. I motionen talar vi om ersättningsnivån
inom föräldraförsäkringen. Den nuvarande ersättningen är helt proportio-
nell mot inkomsten upp till ersättningstaket, som är 222 700 kr. för 1990. Det
är 7,5 gånger basbeloppet.
Miljöpartiet vill verka för ett samhälle med mindre inkomstspridning än i
dag. Ersättningen inom föräldraförsäkringen vill vi skall utgå med 70 % av
inkomsten för den del som överstiger 133 650 kr. nu 1990. Det betyder 4,5
gånger basbeloppet. För den del av inkomsten som ligger under denna gräns
skall ersättningen inte förändras mot vad som gäller i dag, dvs. den skall vara
90%.
Det här skulle kunna förhindra att de svaga grupperna i samhället drabbas
ekonomiskt på det viset att de inte tycker att de kan utnyttja den tid för bar-
nen som föräldraförsäkringen ger, därför att 60 kr. per dag är alldeles för
litet när man skall vara hemma.
Jag vill också tala för reservation 9 som innefattar miljöpartimotionen 631
yrkande 1. Den innebär att en dagbarnvårdare skall få räkna in egna barn i
underlaget för sin verksamhet som dagbarnvårdare. Det anser vi vara rätt.
Jag vill också nämna att miljöpartiet yrkar bifall till vänsterpartiets motion
So639 som handlar om samisk barnomsorg. Den finns i reservation 27, och
vi tycker att den reservationen är bra.
För övrigt stöder jag självfallet våra övriga motioner som behandlas i be-
tänkandet, även om jag inte har för avsikt att begära votering om dem.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
127
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
128
Anf. 136 MAJ-INGER KLINGVALL (s):
Herr talman! Förskolan är en omistlig del i dagens samhälle. Dess första
och viktigaste uppgift är att ge alla barn grundläggande kunskaper och erfa-
renheter inför vuxenlivet. Våra barn måste få bästa möjliga förutsättningar
att växa upp. Dess andra uppgift är att ge en trygg och god omsorg till barn
vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar.
Riksdagens beslut 1985 om ”en förskola för alla barn” var en bekräftelse
på insikten om förskolans stora betydelse för barn och föräldrar i vårt land -
och en viktig politisk prioritering.
1980 fanns det drygt 210 000 barn i daghem och familjedaghem. 1989 hade
antalet växt till 356 000, nästan 150 000 platser hade tillkommit under nio år.
Målet, en förskola för alla barn, hade varit uppnått i juli 1989 om de progno-
ser som låg till grund för riksdagsbeslutet 1985 hade slagit in. I stället har vi
upplevt en utveckling som kommit alla prognoser på skam.
Vi kan börja med att titta på Sveriges kvinnor. Förutom att den kvinnliga
förvärvsfrekvensen ökat och snart ligger på männens nivå har kvinnornas
arbetstider utökats kraftigt. Antalet kvinnor med barn som arbetar mer än
26 timmar per vecka har fördubblats under 80-talet. Antalet kvinnor med
barn som övergått till heltidsarbete har mer än fördubblats. Detta har i sin
tur ökat efterfrågan på barnomsorg generellt men också efterfrågan på barn-
omsorg under kvällar, nätter och helger. 550 000 kvinnor arbetade på oregel-
bundna tider 1988 och framför allt kvinnor som hör till LO.
Nästa stora förändring är det höga födelsetalet, ett av de högsta i västvärl-
den, 2,1. Kopplingen mellan hög förvärvsfrekvens och högt födelsetal är helt
unik och vittnar om både trygghet, framtidstro och tilltro till den svenska
välfärdspolitiken, som gör kombinationen barn och arbete möjlig. I siffror
betyder det höga födelsetalet att under prognosperioden 1983-1990 föds det
89 000 fler barn än beräknat.
En annan viktig förändring under 80-talet, kanske inte lika känd som de
tidigare nämda, är den stora minskningen av s.k. informell omsorg, i form
av släktingar, grannfru, privat dagmamma osv., ibland nödlösningar i akuta
situationer till men för barnens trygghet. Antalet barn med den typen av om-
sorg har minskat med 100 000 på tio år. Denna avprivatisering är också en
konsekvens av den höga kvinnliga förvärvsfrekvensen. De grupper av kvin-
nor som stått för den informella omsorgen förvärvsarbetar numera.
Men avprivatiseringen hänger också ihop med den sista stora förändringen
som jag vill ta upp, nämligen attityden till barnomsorg. Dagens föräldrar ser
det som självklart att det skall finnas en daghemsplats till deras barn när de
skall börja arbeta efter föräldraledigheten. Insikten om förskolans betydelse
för barns utveckling har spridit sig långt utanför de privilegierade grupper
som pläderade för barnträdgårdar vid seklets början. Barnomsorg är en rät-
tighet att få och en skyldighet för samhället att tillhandahålla - så resonerar
de flesta föräldrar.
Herr talman! Hur går det då med målet? Frågan diskuterades här i kam-
maren senast i förra veckan.
Aktionsgruppen för barnomsorg fick som bekant regeringens uppdrag i
våras att kartlägga situationen i kommunerna och göra en bedömning av när
målet, en förskola för alla barn, skulle uppnås.
Förutom studiebesök i nära 30 kommuner uppdrog aktionsgruppen åt sta-
tistiska centralbyrån att göra en enkät som gick ut till landets 284 kommuner.
238 kommuner svarade. Bortfallet var så litet som 17. 74 % av kommunerna
svarade att de kommer att uppnå eller nästan uppnå målet 1991. Det gäller
då heldagsomsorgen i daghem och familjedaghem.
En bearbetning av materialet har också gjorts för att få fram olika sam-
band, t.ex. mellan politisk majoritet, skattesats, kvinnlig förvärvsfrekvens
och typ av kommun i förhållande till barnomsorgsutbyggnad.
När det gäller politisk majoritet i kommunerna visade det sig att en större
andel av kommuner med socialistisk majoritet bedömde sig kunna klara 90-
100 % av efterfrågan på daghem och familjedaghem än de med borgerlig ma-
joritet, medan en större andel av dessa kommuner angav att de skulle klara
deltidsförskolan för 4-6-åringar och öppen förskola. Kommuner med varken
socialistisk eller borgerlig majoritet är allra mest pessimistiska när det gäller
både daghem/familjedaghem och deltidsförskola/öppen förslola.
Aktionsgruppens slutsats är att det behöver tillkomma ca 75 000 platser
under åren 1990,1991 och 1992 varav ca 20 000 bedöms kunna tillskapas ge-
nom verksamhetsförändringar och effektiviseringar utan att kvalitetskravet
åsidosätts och ca 55 000 genom nya platser.
Nu visar kommunernas egna siffror genom de preliminära statsbidragsan-
sökningar som skickats in till socialstyrelsen för 1990 på drygt 30 000 nya
platser i heldagsomsorg. Vi kan med glädje konstatera att kommunerna sat-
sar stort på att klara målet 1991. Skulle dessa siffror vid årets slut visa sig
vara helt riktiga, innebär det att en stor del av de platser som aktionsgruppen
räknade med skulle behövas i nyproduktion tillkommer redan under 1990.
Vi står alltså mycket nära målet om en förskola för alla barn. De senaste
decenniernas kanske viktigaste sociala reform är snart genomförd till glädje
för alla barn, föräldrar och vårt samhälle.
Vad händer då? Jo, då kommer förslag som, om de genomfördes, mycket
allvarligt skulle hota den fina förskola vi gemensamt byggt upp i vårt land,
en förskola som väcker både beundran och respekt utanför landets gränser.
De borgerliga partiernas förslag går ut på att de statliga och kommunala
bidragen till barnomsorgen i varierande grad skall avskaffas och i stället de-
las ut till föräldrarna, som i fortsättningen skulle köpa barnomsorg på någon
sorts barnomsorgsmarknad.
Nog är det konstigt att uppleva den typen av förslag i ett läge då dagens
föräldrar i allt högre grad ser en daghemsplats som en självklarhet, och då i
första hand i kommunala daghem i närheten av hemmet.
Förslagen skulle slå mycket hårt mot daghemmen. Statsbidraget till barn-
omsorgen är den ekonomiska förutsättningen för kommunernas planering.
Att ta bort detta innebär att man rycker undan grunden för kommunernas
möjligheter att tillgodose föräldrarnas efterfrågan på daghemsplatser.
Hur kan ni som borgerliga partier, ni som säger er slå vakt om föräldrarnas
valfrihet, lägga fram förslag som omöjliggör just det ni säger er arbeta för?
En närmare granskning av era förslag visar dessutom att även om det skulle
finnas daghemsplatser att efterfråga, kommer de flesta föräldrar inte att ha
råd att ha sina barn där. Vi har ju redan tidigare i dagens debatt haft en dis-
kussion just om avgifternas storlek.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
129
9 Riksdagens protokoll 1990191:11
|
Prot. 1990/91:11 17 oktober 1990 |
Detta är ungefär vad man kan säga om dessa förslag i klump. Egentligen |
men ni är helt oense om vad som skall komma i stället.
|
Barnomsorg m.m. |
Det är en mycket märklig situation som uppstått i dag. På möten, press- I de borgerliga partiernas reservationer till det betänkande vi i dag disku- I helgen blev förvirringen ännu större, då Bengt Westerberg i Västerås Vi har också i dagens debatt hört att avsikten med den s.k. barnomsorgs- Men kartan stämmer inte med verkligheten. I den senaste barnomsorgs- Däremot tycker jag att det är bra om vi får en seriös debatt om alternati- Alternativen behöver stöd för att utvecklas, och i det sammanhanget är |
|
130 |
kommunala daghem. |
Herr talman! Med en borgerlig barnomsorgspeng blir synen på förskolan
som en del i den generella välfärdspolitiken helt förändrad. Låt mig bara
någon minut stanna vid frågan varför vi socialdemokrater ser så allvarligt på
förskolan som en del i den generella välfärdspolitiken.
Barn och ungdom utgör ingen enhetlig social eller kulturell grupp i vårt
svenska samhälle. Familjebakgrund, social, etnisk och religiös tillhörighet
samt kön skapar stora skillnader.
Över 300 000 barn i Sverige har invandrarbakgrund. Invandrare och flyk-
tingar berikar vårt samhälle med sin kultur och sina traditioner. Den kultu-
rella bakgrunden är en omistlig del av varje människas identitet. Dit hör
mångfalden av de värden och traditioner som finns i varje samhällsbildning.
Samtidigt kan kulturella skillnader bädda för främlingsfientlighet och ra-
sism.
En förskola och en skola för alla barn är en viktig basresurs för både inte-
gration och bevarande av kulturella olikheter. Det är mycket angeläget att
barnomsorgen ger utrymme för och stödjer väsentliga delar av invandrar-
och flyktingbarnens kultur.
För gruppen barn med behov av särskilt stöd är den kommunala barnom-
sorgen en stor tillgång. Statsbidraget är utformat så att en viss andel skall gå
till dessa barns behov av extra insatser. Till detta lägger kommunerna ytterli-
gare pengar för att kunna minska på barngruppernas storlek, anställa assis-
tenter till enskilda barn, bygga allergisanerade dagis, osv. En sammanhållen
barnomsorg som ges till alla barn på lika villkor är en garanti för att dessa
barn får det stöd de behöver utan att pekas ut eller särskiljas.
Herr talman! Den svenska förskolan har en fin pedagogisk tradition att
utveckla vidare. Den bygger på en helhetssyn och söker utveckla alla sidor
hos barnet.
Mötet med våra förskolebarn är samhällets viktigaste och mest avgörande
kontakt med sina framtidsmedborgare. Det är i det mötet vi kan ge ba*..
chansen att ta vara på sina utvecklingsmöjligheter och bli kreativa, livsbeja-
kande vuxna.
Avslutningsvis kan jag konstatera att det inte finns någon gemensam bor-
gerlig familjepolitik, även om ni låtsas det i reservation 1. Det finns helt' en-
kelt inget borgerligt alternativ i familjepolitiken.
Det blir en stor uppgift för oss socialdemokrater att driva de familjepoli-
tiska frågorna vidare och avslöja vilken politik eller snarare vilken brist på
alternativ som ni står för.
Jag yrkar bifall till hemställan i socialutskottets betänkande 2 och avslag
på samtliga reservationer.
I detta anförande instämde Ulla Johansson (s).
Anf. 137 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Nu skall jag be att få upprepa mina två frågor till Maj-Inger
Klingvall. För det första vill jag gärna veta: Vart har de 5 miljarder kronor
tagit vägen som staten har tagit in men inte gett ut, de som staten har tagit
in i form av barnomsorgsavgift men inte gett ut i form av statsbidrag till barn-
omsorgen under de senaste tre åren? Vart har de 5 miljarderna tagit vägen?
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
131
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
132
Dessa 5 miljarder kronor hade räckt till statsbidrag till barnomsorgen för
50 000 barn under de tre åren.
Min andra fråga var följande: Hur ser socialdemokraterna på behovet av
barnomsorg för barn under 18 månaders ålder? Skall det finnas sådan barn-
omsorg? Hur kommer det sig att barn under 18 månader har försvunnit från
alla era dokument om utbyggnaden av barnomsorgen? Menar ni att alla för-
äldrar skall vara hemma och ta hand om barn som är upp till 18 månader
gamla?
Maj-Inger Klingvall vet lika väl som alla andra att folkpartiet varit dri-
vande i utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen. Folkpartiet anser
att det är utmärkt att det byggts ut en bra kommunal barnomsorg i Sverige,
och vi skall fortsätta att se till att det finns en barnomsorg med full behovs-
täckning.
Det vi tycker är tråkigt är att socialdemokraterna inte har velat bredda
registret så att det finns möjlighet till andra former av barnomsorg. Ni har
stretat emot alla tänkbara alternativ men sedan steg för steg gett upp det
motståndet. Den senaste reträtten i denna långa rad av reträtter kom när ni
nu föreslår att producentkooperativ skall kunna bedriva barnomsorg med
statsbidrag. Men ni har år efter år stretat emot alla dessa alternativ, och det
har skadat barnomsorgen. Jag vill påstå, att om ni inte hade fört den varia-
tionsfientliga och mångfaldsfientliga politiken, hade vi i dag haft en full be-
hovstäckning inom barnomsorgen.
Maj-Inger Klingvall återkommer till att man år 1985 inte visste om den
utveckling av födelsetalet och förvärvsfrekvensen som sedan har skett. Låt
mig påminna om att socialdemokraterna år 1988, när vi senast hade val, upp-
repade löftet om att alla behov skulle vara täckta år 1991. Då visste man
mycket väl vad som hänt med födelsetalet och förvärvsfrekvensen. Ni har
mycket sent upprepat löftet att full behovstäckning skall råda år 1991, och
nu kommer ni inte att kunna nå det målet.
Det är rätt dålig stil, Maj-Inger Klingvall, att hela tiden hänvisa till att man
inte för sex år sedan kunde se framåt i tiden.
Anf. 138 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag kan inte förstå varför samtliga som ivrar så för att vi skall
ha en full behovstäckning år 1991 är livrädda för att lagstifta om detta när
man nu ser att det inte går att uppfylla detta mål med mindre än att sådan
lagstiftning sker. Såvitt jag förstår är det den vägen man måste gå för att det
skall hända någonting.
Var finns i dag kritiken hos socialdemokraterna mot sakernas tillstånd och
ansvaret för att det ser ut som det gör, Maj-Inger Klingvall? Den beskrivning
jag gav av verkligheten i mitt första inlägg stämmer. Jag vet det, och jag tror
att också Maj-Inger Klingvall vet detta. Hur har man tänkt sig att rekrytera
all den nya personal som kommer att behövas om vi skall få den fulla behovs-
täckningen? Hur har man tänkt att behålla den personal som finns i dag?
Hur har man tänkt att behålla kvaliteten inom barnomsorgen? Hur skall man
ha det med öppettider, personaltäthet, taxor osv.?
Det pågår nu en nedrustning inom kommunerna som dessutom till stor del
är ett resultat av den ekonomiska och skattepolitiska uppgörelse som social-
demokraterna och folkpartiet har träffat. Man ser vilka effekter det har på
barnomsorgen i dag. Vi vet vilka som har svårast att klara sig utan barnom-
sorg och vilka som inte har möjlighet att utnyttja en 9-16-barnomsorg. Vi
vet vilka som inte har råd att betala 2 000 kr. i månaden för barnomsorgen.
Vad har regeringspartiet tänkt att göra åt detta? Vad har man tänkt göra
åt att många kommuner i dag försöker att lösa behovstäckningen genom att
utesluta barn under ett och ett halvt års ålder från barnomsorg och ställa
dessa föräldrar och barn om inte på gatan så åtminstone i köket och i kön på
socialbyrån för att lyfta socialbidrag? Detta kan väl ändå inte vara ett bra
exempel på ett utbyggt välfärdssamhälle, vilket vi ju säger att vi har i Sve-
rige?
Den beskrivning som Maj-Inger Klingvall gjorde var mycket väl formule-
rad och mycket förhoppningsfull, men den stämmer inte överens med verk-
ligheten såsom den ser ut i dag. Om detta var de fromma förhoppningarna,
tycker jag att vi nu kan ägna resten av debattiden åt att ta oss an de faktiska
problem som finns i dag.
Anf. 139 INGRID HEMMINGSSON (m):
Herr talman! Jag vill först invända mot Maj-Inger Klingvalls historiebe-
skrivning där hon på ett raljant sätt försöker beskriva det som hon uppfattar
som en stor oenighet mellan de borgerliga partierna. Vi står fast vid reserva-
tion 1 till det betänkande som nu behandlas. Det vi diskuterat är hur vi ser
på framtiden med anledning av de kommande partistämmorna. Det finns
inte en enda princip i vår trepartimotion som vi har gått ifrån. Det vi diskute-
rar är hur snabbt man skall gå fram för att öka rättvisan och valfriheten och
frågan om avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader skall gälla upp till
15 000 kr. eller mer. Alla andra principer står fast.
Jag kan faktiskt i dag hålla med Gudrun Schyman på en punkt, och det är
när hon säger att Maj-Inger Klingvalls beskrivning inte stämmer med verk-
ligheten. Det håller jag med om. Maj-Inger Klingvall talar om att när vi nu
har genomfört barnomsorg till alla, och det låter som om det skulle vara klart
i morgon, kommer man från borgerlig sida och hittar på andra förslag. Men
det är faktiskt inte så det förhåller sig. Det finns i dag en brist på barnomsorg,
köer och problem för föräldrar. Den historiebeskrivningen kan man också
invända emot i allra högsta grad.
Något som jag verkligen studsade till inför var det Maj-Inger Klingvall
sade i början av sitt anförande om den informella omsorgen, dvs. där farmor,
mormor, släktingar eller dagmammor tar hand om barnen. Den barnomsor-
gen har minskat, och det var hon så glad för eftersom den typen av omsorg
är till men för barnen. Vem bestämmer vad som är till men för barnen? Är
det politikerna som skall tala om detta? Vem är det som säger att det är fel
på den kvaliteten på omsorg som mormor, farmor, anhöriga och dagmam-
mor kan ge? Det är föräldrarna som har rätt att välja, och det valet skall inte
styras av politiker.
Just denna formulering säger allt om socialdemokraternas ambitioner. De
är fullständigt ointresserade av alternativ, eftersom de själva vill styra. -
Maj-Inger Klingvall säger att alla vill ha kommunala daghem. Dagens för-
äldrar ser det som en självklarhet. Det är självklart att de gör detta eftersom
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
133
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
de inte erbjuds något annat. De allmännas stöd går till dem som utnyttjar
kommunala daghem. De som väljer något annat får 0 kr. Där ligger knuten.
Anf. 140 ULLA TILLÄNDER (c):
Herr talman! För att få en rätt historieskrivning över utbyggnaden av
barnomsorgen borde Maj-Inger Klingvall också ta med att utbyggnaden av
barnomsorgen fördubblades under den borgerliga regeringstiden.
Jag vill fråga Maj-Inger Klingvall om hon vet att det inte är ovanligt att
små barn har en vistelsetid på daghem på 10-11 timmar. Vad föreslår social-
demokraterna för att göra det möjligt för en ensamstående förälder att t.ex.
förkorta sin arbetsdag?
Maj-Inger Klingvall säger att det självfallet skall finnas daghem. Men fort-
farande måste man t.ex. i Stockholm vänta två tre år för att få en plats på
daghem för sina barn, åtminstone på vissa håll. Varför skall man låta det gå
sju år innan man tillåter personalkooperativ? Varför skall fem år gå innan
man tillåter föräldrakooperativ? Varför inte i stället göra som vi centerpartis-
ter föreslår, nämligen tillåta barnomsorg som uppfyller grundläggande kvali-
tetskrav och som efterfrågas av föräldrar?
Den ojämlika fördelningen av barnomsorgsresurserna borde oroa social-
demokraterna. Barnomsorgen utnyttjas i mycket hög grad av hög- och me-
delinkomsttagare. Det finns stora grupper bland de LO-anslutna som nästan
inte får någon del av dessa resurser i dag. De skulle gynnas av det system
som vi nu diskuterar inom vårt parti. Vårt förslag skulle också möjliggöra
införandet av sextimmarsdag för just småbarnsföräldrar.
Sedan hänvisade Maj-Inger Klingvall till en undersökning som hade gjorts
om alternativ och som hade givit ett mycket negativt resultat. Det beror na-
turligtvis på den gamla regeln att som man ropar får man svar.
Jag skall bara anföra ett exempel från Malmö. Där startades för något år
sedan ett daghem med nära anknytning till svenska kyrkan. Första tiden
hade man svårt att fylla de 15 platserna, men nu, något år efteråt, står 100
barn i kö, och det diskuteras att starta fler sådana daghem i Malmö. Det-
samma är förhållandet på olika platser i landet. Samma sak gäller många
andra alternativ, inte minst t.ex. föräldrakooperativ, som socialdemokra-
terna i många år bekämpade.
Anf. 141 ANITA STENBERG (mp):
Herr talman! Jag är positiv av mig, Maj-Inger Klingvall, men det finns en-
ligt vad jag förstår större problem inom barnomsorgen än vad socialdemo-
kraterna i dag vill göra gällande här i kammaren.
Jag vill fråga: Är det sant som Daniel Tarschys sade - att 50 000 barn sak-
nar en plats inom barnomsorgen? Det är ju i så fall ett stort problem. Det är
faktiskt, såvitt jag kan förstå, ett mycket stort antal barn. Hur skall man lösa
det? Hur gamla måste barnen bli innan de får åtnjuta den stimulans som ett
bra daghem kan utgöra?
Min fråga är alltså: Är det sant att det finns 50 000 barn som står och vän-
tar?
134
Anf. 142 MAJ-INGER KLINGVALL (s):
Herr talman! Först några ord till Daniel Tarschys. När det gäller barnom-
sorgsavgiften och hur den används vill jag bara påminna om att folkpartiet,
om jag inte minns fel, motsatte sig den höjning som vi beslutade om och som
trädde i kraft den 1 januari i år. Den innebar en ökning reellt med ytterligare
900 milj. kr. av statsbidraget till barnomsorgen. Med de 30 000 nya platser
som kommer 1990 innebär det att ungefär 1 miljard kommer att tas från de
pengarna.
Självfallet skall det finnas plats för barn under 18 månader - det sades ju
i beslutet från 1985, som folkpartiet också stod bakom. Enligt de erfarenhe-
ter jag har fått av resorna runt i kommunerna är det här en fråga som är
mycket viktig. Man säger från kommunsidan att man inte kan förändra in-
ställningen när det gäller barn under 18 månader. Vi har också i aktionsgrup-
pens rapport beräkningar som gäller barn under 18 månader och deras behov
av omsorg.
Till Gudrun Schyman vill jag säga att jag tycker att frågan om lagstiftning
är viktig. Jag utgår ifrån att regeringen följer den socialdemokratiska parti-
kongressens beslut om att pröva frågan.
När det gäller läget i barnomsorgen i övrigt vill jag hänvisa till de övervä-
ganden som vi har gjort i aktionsgruppen i fråga om ett antal viktiga förut-
sättningar, framför allt när det gäller personal men också när det gäller effek-
tivisering, ekonomi och lagstiftning.
Ingrid Hemmingsson lyssnade inte på vad jag sade. Jag sade att nödlös-
ningar i akuta situationer ibland är till men för barnens trygghet.
Till skillnad från Gudrun Schyman är jag mycket intresserad av att få ett
klarläggande av var de borgerliga partierna står när det gäller familjepoliti-
ken. Inte nog med att ni är oense sinsemellan - ni är också oense inom parti-
erna.
Till Ulla Tilländer: Jag läste en intressant artikel i Dagens Nyheter som
var undertecknad av representanter för partistyrelsen, partiprogramgrup-
pen, kvinnoförbundet och studentförbundet. Där skrev de: Vi kan se fram-
för oss en marknadsföring som gör allt för att locka till sig just våra barn,
men vi befinner oss långt ifrån en sådan situation i dag att det står barnom-
sorgsproducenter på kö. Makten ökar inte bara för att ett statsbidrag går via
föräldrarnas bankkonto till ett daghem i stället för via kommunen. Det finns
en risk för att förslaget endast innebär att resurserna skickas runt i syste-
met. - Det är helt andra slutsatser än de Ulla Tilländer drog i sitt inlednings-
anförande.
Jag tycker att det här med folkpartiet är intressant: Skall ni ha peng eller
inte? Bengt Westerberg angriper i tal efter tal moderaternas och centerns
barnomsorgspeng, men till folkpartiets landsmöte har ni ett förslag om att
det skall införas en peng. Hur skall den pengen se ut? Jag har förstått att
den skall behovsberäknas. Var skall den behovsberäkningen göras - är det
försäkringskassan eller socialförvaltningen som skall göra den? Skall vi ha
en ny byråkrati av behovsberäknare? Den generella välfärden gäller uppen-
barligen inte längre, utan in träder den behovsprövade!
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
135
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
Anf. 143 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Maj-Inger Klingvall minns mycket riktigt fel - vi har inte
motsatt oss några 900 milj. kr. i ökade statsbidrag. Vi har utgått ifrån att
statsbidragen till barnomsorgen kommer att öka. Vi har aldrig röstat emot
en enda krona i ökade statsbidrag.
När jag ställde mina två frågor om de 5 miljarder som har försvunnit och
om socialdemokraternas inställning till barnomsorg för barn under 18 måna-
ders ålder blev Maj-Inger Klingvall stum som en fisk. Det stiger inte ens upp
luftbubblor ur munnen på henne. Hon har ingenting att säga! Det här, kan
jag tala om, är inte sista gången jag ställer de frågorna. Gå hem och läs på
nu och kom tillbaka med ett svar på båda de frågorna! Vi kommer inte att
ge oss förrän vi har fått svar på dem.
Hur det är med barnen under 18 månaders ålder är ju oerhört viktigt för
en förfärlig massa föräldrar. Menar ni, Maj-Inger Klingvall, att det inte skall
finnas någon möjlighet till barnomsorg för barn under 18 månader? Det är
konsekvensen av den linje för utbyggnaden som ni följer. Det tycker jag
självfallet är utomordentligt allvarligt, och det kommer jag självfallet att
fortsätta att diskutera i andra sammanhang.
Sedan skall jag be att få klargöra vår inställning till barnomsorgspengen,
som har blivit litet missförstådd. Vad vi menar är att om föräldrarna önskar
en annan form av barnomsorg än den kommunala, en annan form av barn-
omsorg som håller god kvalitet, skall de offentliga subventionerna följa med
till den barnomsorgen. Det är i grund och botten samma tanke som finns i
det gemensamma borgerliga förslaget - det är ingenting nytt i förhållande till
vad som sägs i det gemensamma borgerliga förslaget. Det innebär att det
skall finnas en valfrihet, ett brett utbud av barnomsorg i olika former, och
att de statliga subventionerna till barnomsorgen skall kunna följa med till
den barnomsorg som föräldrarna anser vara den bästa för sina barn.
Anf. 144 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag vill instämma med Daniel Tarschys när det gäller de för-
svunna miljarderna. Jag ställde mig också frågan vart de har tagit vägen -
varför de inte har gått till det som de var ämnade för.
Jag instämmer också i frågan hur det blir för barnen som är under ett och
ett halvt år. Maj-Inger Klingvall säger att det skall finnas plats för dem och
att man har den inställningen ute i kommunerna. Det har man inte alls, på-
står jag. I flera kommuner fattar man beslut om regler för barnomsorg som
säger att man inte skall erbjuda barnomsorg för barn under 18 månaders ål-
der. Hur tänker regeringen då göra med det - skall man ingripa på något sätt
och göra någonting åt det, eller skall kommunerna själva få fatta beslut om
att göra på det sättet? Strider det då inte mot riksdagsbeslutet om full be-
hovstäckning? Jag trodde att det gällde alla barn.
Maj-Inger Klingvall hänvisar till aktionsgruppen, och det går naturligtvis
bra att göra, men aktionsgruppen är ju inte regeringen. När regeringen inte
är beredd att göra någonting åt det här blir man naturligtvis väldigt betänk-
sam. Om man skall följa aktionsgruppens förslag om lagstiftning, som skulle
träda i kraft år 1993, måste man då inte tala om det för kommunerna redan
136
nu, så att de kan planera så att de verkligen kommer i kapp? Det menar vi
att man måste göra.
Vi inser också att det inte går för kommunerna att komma i kapp år 1991.
Vi kan gärna ta tiden fram till 1993 som en ny planperiod, men man måste
ge ordentliga besked till kommunerna som skall göra det här och framför
allt till föräldrarna som skall planera sin framtid. Vi är många föräldrar som
behöver veta hur det blir med barnomsorgsplatserna. Många som står i be-
grepp att skaffa sig barn undrar om det över huvud taget är möjligt. Många
som i dag befinner sig i situationen att de inte har barnomsorgsplats och där-
för inte kan sköta ett arbete tvingas att leva på socialbidrag. Det är en absurd
situation ute i kommunerna. Huvudansvaret för detta måste ändå regeringen
och socialdemokraterna ha.
Anf. 145 INGRID HEMMINGSSON (m):
Herr talman! I sin iver att försöka finna skillnader mellan de borgerliga
förslagen nämnde Maj-Inger Klingvall att partierna är oense inbördes. Vi
moderater är fullständigt ense om att barnomsorgsstödet skall följa barnet.
Det är det enda förslag som kan ge valfrihet för familjen och överföra beslu-
ten från politiker till familjerna. Jag tror också att de övriga partierna är ense
om den principen, även om vi har diskuterat mindre skillnader.
Jag vill komma tillbaka till uttrycken som Maj-Inger Klingvall använde att
vårt förslag rycker undan grunden för kommunal barnomsorg. Ja, det rycker
undan grunden för den politikerstyrda barnomsorgen. Men det innebär ja
till något som är otroligt mycket viktigare, nämligen ja till föräldrarnas rätt
att välja. Då kommer vi att få en flora av olika typer av barnomsorg. Det
kan vara kommunal barnomsorg eller olika slag av privata alternativ.
Kvalitetsfrågan har skymtat fram litet då och då, dvs. att det endast är po-
litiker som kan garantera kvaliteten. Med vårt förslag menar vi att det skall
finnas en grundkvalitet i barnomsorgen. Vi menar att det allmänna har möj-
ligheter att se till att det blir en grundkvalitet i utbudet.
Det var en punkt som jag inte hann avsluta tidigare. Det gäller frågan var-
för föräldrar väljer daghem. Det är inte därför att alla bara vill ha det. Det
är endast hälften av barnen som får någon del av barnomsorgsstödet som
socialdemokraterna erbjuder. Det är hälften av alla barn i Sverige under
skolåldern som får plats i kommunala daghem. De andra får noll kronor,
därför att de står i kö eller vill välja andra alternativ, t.ex. vill stanna hemma
och ta hand om sina egna barn under en längre tid än vad som bestäms i
föräldraförsäkringen.
Vad tänker socialdemokraterna göra åt denna stora orättvisa när man sat-
sar 46 000 kr. per barn för hälften av familjerna, och de andra familjerna får
noll kronor? Det är väl i alla fall en orättvisa som är så stor att det är ingen-
ting att skryta med.
Anf. 146 ULLA TILLÄNDER (c):
Herr talman! En representant för det socialdemokratiska partiet borde
vara den sista att förvånas över att det kan finnas olika uppfattningar inom
ett parti.
Jag skulle fortfarande gärna vilja ha svar på de frågor jag ställde och veta
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
137
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
138
hur Maj-Inger Klingvall ser på problemet med den orättvisa fördelningen av
resurserna när det gäller barnomsorgen. Jag skulle också vilja ha svar på frå-
gan vad man skall göra för att underlätta för ensamstående mödrar att kunna
korta sin arbetsdag - om de så önskar. Det är många som vill ha det för att
barnen skall få vistas kortare tid på daghem.
Vi i centern värnar om en utbyggd barnomsorg. Det är målet med vår poli-
tik. Vi är övertygade om att utbyggnaden kommer att gynnas av vårt förslag.
Intentionen bakom vårt arbete är att man skall kunna förena yrkesverksam-
het med den viktiga roll som det innebär att vara förälder. Under en stor del
av livet, det må gälla man eller kvinna, betyder självfallet utbildning och
yrke det mesta. Men för flertalet finns det en kortare tid i livet just när bar-
nen är små då omsorgen om de egna barnen måste få spela en roll. Här anser
vi i centern att det måste ske en prioritering med barnen i centrum som
t.o.m. kan, om det så behövs, inkräkta på näringslivets och yrkeslivets abso-
luta prioritet. Men detta blir mycket svårt med den socialdemokratiska mo-
dellen och den ekonomiska situation som den socialdemokratiska politiken
försätter barnfamiljerna i. Man måste arbeta för att kunna försörja sig. Man
måste arbeta heltid, och då kommer barnen i kläm. Båda föräldrarna tvingas
att arbeta heltid för att över huvud taget kunna försörja sig.
Anf. 147 ANITA STENBERG (mp):
Herr talman! Det kan inte vara lätt att försvara barnomsorgen när kraven
från barnen är större än förmågan att tillfredsställa dem.
Är det sant att 50 000 barn står i kö?
Är det sant att regeringen försnillar en del av barnomsorgspengama?
Anf. 148 MAJ-INGER KLINGVALL (s):
Herr talman! Först till Daniel Tarschys om arbetsgivarnas barnomsorgsav-
gifter. Jag har inte under den tid jag har suttit i riksdagen upplevt att folkpar-
tiet, och nu också miljöpartiet, har lagt förslag om ett högre statsbidrag. Det
är endast det som gör att man använder pengarna fullt ut.
Vidare har vi de barn som är under 18 månader. De flesta kommuner som
aktionsgruppen besökte anser att det inte går att utestänga barn under 18
månader, även om riksdagsbeslutet talar om en rätt från 18 månaders ålder.
Men denna rätt innebär inte att man får utestänga barn under 18 månader.
Vi har talat litet om målet 1991. Nu spurtar kommunerna inför 1991. Han-
den på hjärtat: visst fanns det borgerliga kommunalpolitiker som hoppades
på ett regimskifte 1988, och som en konsekvens av det inte planerade någon
barnomsorgsutbyggnad. Här har vi som fattade beslut 1985 en gemensam
uppgift att skapa en förskola för alla barn. Jag hoppas Daniel Tarschys vid
resor ute i landet noga följer vad som händer i borgerligt styrda kommuner
vad gäller både planering och faktisk utbyggnad. Det gör vi socialdemokra-
ter när vi besöker s-styrda kommuner.
Jag har funderat mycket på vad ni vill med era förslag om bamomsorgs-
peng med udden riktad mot den kommunala barnomsorgen. Jag har förstått
att det bl.a. bygger på att ni tycker att barnomsorgen i Sverige har alldeles
för hög kvalitet. I en artikel i Dagens Nyheter den 5 september 1990 utveck-
lar folkpartisterna Lennart Rydberg och Kerstin Åslund följande: ”Det ska
inte hymlas med att systemet särskilt på sikt kommer att leda till billigare
barnomsorg. Det kommer säkert att innebära mindre administration, enk-
lare lokaler, lägre omkostnader för städning, mathållning, trädgårds- och
fastighetsskötsel, men också minskad personaltäthet.”
Per Unckel sade på en presskonferens i söndags att om det kommunala
monopolet skulle brytas upp skulle kostnaderna sänkas med 20 %.
Varför säger ni inte rent ut att barnomsorgen inte får kosta så mycket?
Den skall bli billigare, men då blir det också en annan kvalitet. Barnen kan
nöja sig med enklare lokaler, mindre personal och sämre mat. Till det säger
vi socialdemokrater bestämt nej. Vi står fast vid den familjepolitik som inne-
bär att barnomsorgen byggs ut till full behovstäckning utan att göra avkall
på kvaliteten. Barnbidraget höjs i två etapper till 10 020 kr. Föräldraförsäk-
ringen har högsta prioritet när den svenska ekonomin har kommit i balans.
Det är en familjepolitik som bygger på föräldrarnas önskemål och som är
bra för barnens utveckling och uppväxt.
Anf. 149 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Jag avser inte att fortsätta denna debatt. Jag tänker gå hem
till mina övergivna barn. Men innan jag gör det vill jag tala om för Maj-Inger
Klingvall att statsbidraget till barnomsorgen är ett förslagsanslag. Det får
följaktligen överskridas om utbyggnaden tar fart. Det är självfallet vårt öns-
kemål att utbyggnaden skall ta fart och att man skall använda alla de pengar
som utgår när det hela tar fart.
Vi har inte lagt någon som helst kapson på statsbidragen. Vi utgår från att
de kommer att öka. Det enda jag har gjort i denna debatt är att stillsamt
fråga vart de fem miljarderna har tagit vägen som ni socialdemokrater har
tagit in för barnomsorgen men inte givit ut.
Anf. 150 ULLA TILLÄNDER (c):
Herr talman! Vår strävan när det gäller barnomsorgen är en ökad valfrihet
för föräldrar att få bestämma själva. Det är de som är beställare och konsu-
menter av barnomsorgens tjänster. Därför skall de också ha ett ekonomiskt
inflytande över pengarna inom barnomsorgen. Det anser vi vara självklart.
För min del är jag övertygad om att detta också kommer att leda till en rad
nya, fräscha och utmärkta initiativ från olika håll. Det skulle medföra en is-
lossning. Den stelbenthet och brist på fantasi som barnomsorgen i Sverige
har kritiserats för och som också har medfört mycket höga kostnader skulle
få en välgörande konkurrens på en ganska fri marknad, där det bästa skulle
ha mycket lätt att fortleva och utvecklas. Således skulle det innebära en helt
ny framtid för barnomsorgen.
Anf. 151 ANITA STENBERG (mp):
Herr talman! Jag var på studiebesök i Maj-Inger Klingvalls hemkommun
förra veckan och besökte då en förskola. Jag frågade just om man hade några
barn där under 18 månader, men det hade man inte.
Anf 152 INGRID HEMMINGSSON (m):
Herr talman! Såvitt jag förstår av Maj-Inger Klingvalls diskussion om
pengar och kvalitet, förhåller det sig så att ju högre kostnader, desto bättre
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Barnomsorg m.m.
139
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Jordförvärvs-
lagen
140
kvalitet. Men det är ett underligt sätt att mäta och det stämmer faktiskt inte.
När man utgår från detta, sitter man fast i monopolets tänkande, att kostna-
derna med en viss automatik alltid kommer att öka. Om man bygger ut en
ensidig barnomsorg, är det självklart att kostnaderna kommer att öka.
Vi moderater tror att föräldrar är kapabla att bedöma kvalitet. De är väl-
digt måna om sina barn. De föräldrar som inte klarar den biten behöver ändå
hjälp. Föräldrar väger in olika saker i vad som är kvalitet, och de kan ha
väldigt olika önskemål. I mitt inledningsanförande talade jag om att när för-
äldrar gör sin familjekalkyl, räknar de med andra saker som inte går att mäta
i pengar. De gör olika prioriteringar beroende på vilka värderingar de har.
Det är viktigt att sådana möjligheter ges. Jag tror att föräldrar är en garant
för kvalitet.
Anf. 153 MAJ-INGER KLINGVALL (s):
Herr talman! Jag vill kommentera Anita Stenbergs inlägg. Hon hade varit
i Norrköping och besökt en förskola. I Norrköping finns det inga begräns-
ningar för barn under 18 månader att få plats inom barnomsorgen. Dessutom
kommer Norrköpings kommun att fr.o.m. hösten 1991 införa en garanti för
alla barn över 18 månader.
Slutligen finns det ett samband mellan kostnader och kvalitet, Ingrid
Hemmingsson.
Anf. 154 ULLA TILLÄNDER (c):
Herr talman! Jag konstaterar till sist att Maj-Inger Klingvall icke med ett
ord har kommenterat mina frågor som rörde dagens orättvisa fördelning av
barnomsorgsresurserna och vad man skall göra för att underlätta för ensam-
stående mödrar att förkorta sin arbetsdag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 24 oktober.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91:JoUl Jordförvärvslagen.
Anf. 155 JAN FRANSSON (s):
Herr talman! Kammaren kommer nu att behandla tre betänkanden från
jordbruksutskottet. Betänkande 1990/91 :JoUl handlar om jordförvärvsla-
gen och betänkande 1990/91:JoU2 om vattenlagen.
Betänkandena är ganska tunna till omfånget, och jag vill lämna en förkla-
ring att antecknas till protokollet. Det beror på att utskottet har tillämpat en
s.k. förenklad behandling. Bakgrunden är en diskussion som har förts mel-
lan jordbruksutskottet och utbildningsutskottet om vad som kan göras för
att minska arbetsbelastningen. Inom utskottet har partierna enats om att fri-
stående motioner i princip skall sakbehandlas högst en gång under varje val-
period. På så sätt räknar utskottet med att det kommer att finnas utrymme
för att varje ämnesområde skall kunna bli föremål för en mer fördjupad han-
tering inom en treårsperiod. Partierna är också överens om att de partier
som så önskar kan utveckla sina partiskilj ande ståndpunkter i särskilda ytt-
randen.
Herr talman! Vi hoppas att denna s.k. förenklade hantering även skall
kunna bidra till bättre arbetsvillkor för kammaren.
Därmed yrkar jag bifall till utskottets hemställan i dessa två betänkanden.
Anf. 156 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! När när det gäller förvärvsprövningen för fysiska personer
är jordförvärvslagen helt onödig. Det har vi moderater hävdat under alla år.
Vi motsatte oss tillkomsten av denna förvärvsprövning. Vi accepterar att det
sker en förvärvsprövning när det är fråga om bolag, staten och - åtminstone
enligt min uppfattning - kyrkliga förvärv. Det finns också andra institutioner
vilkas förvärv kan prövas.
I en av de motioner som behandlas i detta betänkande och som har väckts
av Gullan Lindblad och mig, motion 1989/90: JoU271, påpekar vi att jordför-
värvslagen var avsedd att bli till gagn för de jordbrukare som lantbruks-
nämnderna ville satsa på. Det har också påståtts att jordförvärvslagen skulle
bli till gagn för landsbygden. I det sistnämnda avseendet blev resultatet
tvärtom. Genom storleksrationaliseringen har gårdarna blivit färre. Befolk-
ningen har minskat starkt, och glesbygden har blivit ännu glesare.
I utskottets betänkande omnämns en nyligen gjord utredning som presen-
terade sin rapport i fjol. I rapporten - som har lämnats av en grupp under
ledning av professor Sören Wibe - utsätts jordförvärvslagen för en mycket
stark kritik.
Jag skall nu läsa högt ur denna rapports slutsatser i sammandrag. Profes-
sor Sören Wibe skriver tillsammans med sina medarbetare, experter av olika
slag, bl.a. följande angående jordförvärvslagen:
”Slutsatsen av analysen är att lagen inte fyller sina syften utom i ett viktigt
avseende, nämligen då det gäller juridiska personers ägande - - - Vad gäller
övriga mål är lagen ineffektiv. Den har inte förhindrat en långtgående sepa-
ration av brukande och ägande inom jord - och skogsbruk. Lagen har möjli-
gen bidragit till att göra lantbruksenheterna större än eljest, men den har
inte främjat rationaliseringen i betydelsen produktionskostnader per enhet.
Slutligen har lagen inte förhindrat en långtgående utflyttning från glesbyg-
den. Inte heller hindrar lagen köp och försäljning i spekulationssyfte.
Till yttermera visso finns det starka skäl att misstänka att lagen i väsentliga
delar verkat i en riktning som går rakt emot dess uttalade syften. På goda
grunder kan det antas att lagen bidragit till att skilja ägande från brukande
samt att den avfolkar snarare än befolkar glesbygden.”
Under rubriken ”Utredningens rekommendationer” i Sören Wibes rap-
port sägs vidare:
”Då lagen är ineffektiv i förhållande till de angivna syftena är det utred-
ningens slutsats att lagen bör förändras. Vad avser förbudet för juridiska per-
soners förvärv föreslås ingen ändring. Som utredningen visar fungerar lagen
här effektivt, och utredningen ser heller inga samhällsekonomiska skäl till
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Jordförvärvs-
lagen
141
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Jordförvärvs-
lagen
att förändra ägarstrukturen till lantbruksfastigheterna. Bestämmelserna för
att underlätta rationaliseringsprocessen i skogs- och lantbruk bör emellertid
enligt utredningen lyftas ut ur förvärvslagstiftningen. Rationaliseringspro-
cessen inom skogs- och jordbruk (liksom för övrigt inom alla andra näringar)
sköts på ett naturligt sätt genom konkurrensen och behöver inte understöd-
jas genom en särskild lagstiftning. Ett borttagande av rationaliseringsparag-
raferna kommer möjligen att leda till en långsammare storlekstillväxt för
lantegendomarna, men det kommer inte att medföra en långsammare effek-
tiviseringsprocess.
Likaså anser utredningen att all form av prisprövning skall upphöra. Den
specialundersökning av fastighetspriserna som gjorts visar att dessa (i ge-
nomsnitt) inte innehåller några större spekulationselement, utan avspeglar
underliggande reella värden, som rotnetto, ränta, jordbrukssubventioner
osv. Den nuvarande prisprövningen är ett direkt gynnande av de som önskar
och får köpa egendomar. I motsvarande grad missgynnar det nuvarande sys-
temet säljarna, som inte får ut det fulla värdet av sina fastigheter. Systemet
hindrar inte spekulation, det endast begränsar kretsen av människor som till-
låts spekulera. Det finns enligt utredningen ingen anledning till att samhället
skall ingripa mot priser som är ’för Jiöga’ men inte mot priser som är ’för
låga’. Om någon köpare (av okunskap eller annat) är beredd att betala vad
som normalt anses vara ett för högt pris för en fastighet, bör denne köpare
själv få svara för följderna.”
Detta var således citat ur den rapport som jag här har presenterat och som
finns nämnd som grund för ett propositionsarbete i departementet. Det är
vad som står i jordbruksutskottets betänkande.
Den socialdemokratiska regeringen har således beställt denna utredning,
eller översyn som det ibland kallas. Den är mycket grundlig. När man, som
jag, har läst igenom den finner man att den imponerar. Jag antar att samtliga
ledamöter och suppleanter i riksdagens jordbruksutskott också har tagit del
av varje sida. De är ca 120 till antalet, och därtill kommer tabeller. Så långt
rapporten och slutsatserna.
Låt mig konstatera att utredningen bekräftar vad vi moderater länge häv-
dat. Jag är inte, liksom förmodligen inte heller mitt parti, till alla delar över-
ens med utredaren Sören Wibe om vissa av de förslag han lägger fram.
Jag vill dock tillägga speciellt, herr talman, att vi nu har en ny jordbruks-
politik. Det föreligger ett marköverskott. Det påstås allmänt att åkerarealen
är för stor, och markanvändningen diskuteras inom jordbruket. Man vet inte
vad man skall göra med marken.
Jag har deltagit i åtskilliga diskussioner i mitt hemlän Värmland. Senast
gällde det ett arrangemang av skogsägarna och LRF för ca 14 dagar sedan.
Det var en heldag som bl.a. bekräftade den vilsenhet som jordbrukarna, åt-
minstone i Värmlands län, känner för närvarande. Man frågar om kommu-
nerna kan ta vara på den halm som man eventuellt kan producera eller om
man skall plantera gran eller någon form av energiskog i stället. Ni som be-
finner er i kammaren nu, och förmocjligen en del andra också, känner säkert
till detta.
Mitt uppe i detta håller vi oss med en stor kader av byråkrater i lantbruks-
142
nämnderna. Det är hederliga människor, men de gör i byråkratins namn sitt
bästa för att krångla till det vid jordförvärv.
Det är icke brist på mark. Marken är i sig och i stort en tillgång för evinner-
liga tider, men ändock skall man hålla på och peta i dessa förvärv. Sveriges
riksdag, åtminstone en majoritet, har givit dessa tjänstemän makten att
kunna vägra förvärvstillstånd. Det har, som Sören Wibe och hans medarbe-
tare har konstaterat, bl.a. lett till en avfolkning av landsbygden.
Landsbygden behöver nu inte i första hand utvecklingsbara jordbruks-
företag. Det finns väldigt många sådana. Utvecklingsbarheten är ett krite-
rium. Det behövs i stället framför allt fler utvecklingsbara människor. Låt
oss inte hindra dem från att köpa gårdar, jordbruks- och skogsfastigheter på
landsbygden.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 24 oktober.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91: JoU2 Vattenlagen.
Anf. 157 JAN FRANSSON (s):
Herr talman! Med hänvisning till vad jag anfört under föregående ärende
)'rkar jag å utskottets vägnar bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 24 oktober.)
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vattenlagen
Kemikalie-
kontroll
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91 :JoU3 Kemikaliekontroll.
Anf. 158 INGVAR ERIKSSON (m):
Herr talman! I jordbruksutskottets betänkande 1990/91:3 behandlas 34
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1990. Dessa gäller kemi-
kalieinspektionen, lagstiftningsarbetet och förbud mot miljögifter. Samtliga
yrkanden har avstyrkts av utskottet.
Herr talman! Vi moderater i utskottet har i två reservationer, nr 9 och 18,
markerat vår uppfattning när det gäller användningen av vissa miljögifter
samt forskning om klorföreningars skadeverkningar.
Vi har i partimotion nr 773 krävt dels omfattande forskningsinsatser för att
miljöproblemen skall kunna upptäckas på ett tidigt stadium, dels ytterligare
åtgärder för att olika miljögifter skall kunna minimeras. Vi anser att sträng-
143
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Kemikalie-
kontroll
are regler är motiverade när det gäller användning av t.ex. klorerade kolvä-
ten och tungmetaller. Kvicksilver i febertermometrar och klorerade kolväten
i hushållskemikalier är exempel på ämnen som kan ersättas av andra ämnen
med mindre miljöpåverkan. Därför bör de också kunna ersättas.
Användning av klorerade kolväten och tungmetaller bör i princip tillåtas
endast då realistiska ersättningsämnen eller alternativa produktionsmetoder
saknas.
Vi vill i reservation nr 9 ge regeringen detta till känna.
Herr talman! I reservation nr 18 följer vi upp vårt förslag i en kommitté-
motion med nr Jo883. Vi anser att naturvårdsverket bör få möjligheter att
intensifiera forskningen om olika klorföreningars skadeverkningar. Det vore
en av de mest välmotiverade satsningar vi kunde göra för att därmed snabbt
kunna öka takten när det gäller förbättringar i den marina miljön.
Herr talman! Jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 9 för att
spara tid, men jag stöder givetvis reservation nr 18 som vi har lagt fram och
i övrigt utskottets hemställan.
Anf. 159 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Så står vi åter i samma situation som förut. En hel rad förslag
för att på olika sätt värna miljön har lagts fram av de olika politiska partierna
och kommer att avslås, därför att den socialdemokratiska regeringen saknar
handlingskraft på miljöområdet. I ett vakuum fritt från visioner, framåtanda
och hårt arbete för miljön frodas interna maktkamper, och utredandet rullar
vidare i regeringskansliet. Så länge inte regeringen har en miljöpolitik i sak,
utgörs den socialdemokratiska politiken av ett nej. Här finns med något
enda undantag, som jag kommer till senare, inga öppningar för nya förslag.
Kemisamhället är en företeelse på gott och ont. Den ”kemiska revolution”
som vi genomgått under de senaste årtiondena har inneburit att åtskilliga
tusen kemiska ämnen används dagligen - ofta med okända miljö- och häl-
soeffekter. Denna utveckling har inneburit att människan ibland utsätts för
oacceptabla risker och konsekvenser. Samtidigt är det klart att mycket av det
som vi omges av och tycker är bra finns tack vare denna ”kemiska revolu-
tion”. Många produkter och verksamheter bygger på möjligheterna att syn-
tetisera nya ämnen, t.ex. mediciner, samt skapa nya material, t.ex. nylon.
Vi varken kan eller skall avsäga oss ”kemikaliesamhället”, men vi får inte
blunda för de - ibland mycket allvarliga - problem det kan innebära. Kemi-
kalierna är redan i dag ett allvarligt bekymmer och kommer enligt många
forskare att bli ett av framtidens stora problem. Det är folkpartiets uppfatt-
ning att de kemikalier och miljögifter som hotar miljön, och i förlängningen
människans existens, måste prioriteras högre i regeringens politik. Delar Jan
Fransson den uppfattningen?
Herr talman! Folkpartiet har i många år understrukit vikten av att mate-
rialbalanser upprättas för de mest farliga och använda ämnena. På så sätt
kan kemikalieflödet följas och identifikation av problem göras. Efter en lång
och seg vandring för detta viktiga förslag tillgodoses vår mångåriga motion
med information om att utformningen av materialbalanser nu pågår i rege-
ringen. Det gäller, Jan Fansson, att miljöminister Birgitta Dahl slutar gräma
144
sig över att förnuftet fått in en fot i kärnkraftshandläggningen och sätter fart
på detta ärende. Så värst länge till kan vi knappast vänta.
Herr talman! Socialdemokraterna ställde i valrörelsen 1988 ut många
tomma löften. I och med behandlingen av detta betänkande kan socialdemo-
kraterna inte längre slingra sig undan ytterligare att sådant avslöjas. Alla s.k.
Sverigénya ämnen skulle minsann förhandsgranskas. Nu när den här valpe-
rioden snabbt går mot sitt slut har regeringen inte lämnat något förslag som
uppfyller detta löfte. Varför uppfyller inte regeringen detta vallöfte, Jan
Fransson?
Brister som upptäcks i den nuvarande miljölagstiftningen måste enligt
folkpartiet snabbt täppas till. Biologiska bekämpningsmedel, vilkas risker
och effekter kan jämföras med de kemiska bekämpningsmedlens, omfattas
inte av förordningen om kemiska bekämpningsmedel. Därför borde enligt
vår uppfattning regeringen lägga fram ett förslag här i riksdagen om en lag
om bekämpningsmedel. Kemikaliekontrollutredningen har visat vägen.
Men socialdemokraterna avstyrker naturligtvis vårt förslag. Hur lång är
långbänken i den här frågan, Jan Fransson?
Herr talman! Jag vill till slut säga följande. Kläder och textilier behandlas
med formaldehyd för att de skall se släta och snygga ut när vi köper dem.
Men medlet ger allergier. Formaldehyd är en gas som frigörs i luften när den
kommer i kontakt med värme. Människans känslighet varierar, men späd-
barn ligger extra illa till. T.o.m. ökad cancer har kunnat påvisas för den som
ofta exponeras för detta. Kemikalieinspektionen har publicerat en kartlägg-
ning av produkter och varor som innehåller formaldehyd. Länder som t.ex.
Japan och Finland har därför infört gränsvärden. Allergiutredningen har
faktiskt föreslagit att gränsvärden införs även i Sverige. Men inte så med en
socialdemokratisk regering. Jan Fransson, varför avstyrker socialdemokra-
terna folkpartiets förslag om gränsvärden för formaldehyd för kläder?
Folkpartiet står bakom reservationerna 2,6 och 8, men av hänsyn till kam-
marens arbetsbelastning nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 8.
Anf. 160 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Vi lever i ett samhälle där vi använder väldigt mycket kemi-
kalier, räknat i både kilo och antal kemikalier. Det är väl mycket sagt att vi
vet hur alla dessa kemikalier påverkar oss människor. Många människor
lider av allergisjukdomar, överkänslighet, osv. som säkerligen har sin grund
i att vi använder en mängd ämnen som inte är bra för oss och som vi reagerar
negativt på. Det måste alltså vara en ambition att vi så långt möjligt försöker
få bort dessa ämnen och preparat så att vi slipper dessa bekymmer.
Som Anders Castberger sade finns det många kemikalier som är nyttiga
och bra, och det finns för den delen även kemikalier som inte är farliga. Allt
som vi har runt omkring oss är ju på sitt sätt kemikalier. Men vi måste an-
stränga oss väldigt mycket mer för att använda kemikalier som kan gå in i
det naturliga kretsloppet och som inte förstör de ekologiska systemen utan
som kan finnas med i de ekologiska systemen utan att de förstörs över tiden.
I det här betänkandet behandlas en mängd olika förslag som i och för sig
är mycket bra. Mycket av det som står i betänkandet kommer att behandlas
i vår igen när regeringen lägger fram en proposition om miljön. En utredning
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Kemikalie-
kontroll
145
10 Riksdagens protokoll 1990/91:11
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Kemikalie-
kontroll
146
är tillsatt för att utreda lagstiftningen på kemikalieområdet och som också
kommer med förslag.
Mot denna bakgrund anser vi från centerpartiets sida att det inte har fun-
nits anledning att ställa oss bakom alla krav i detta sammanhang, vilka i och
för sig kunde ha varit bra och vettiga.
Det har sedan 1988, då vi fick en samlad miljöproposition, inte hänt så
förfärligt mycket. Socialdemokraterna har väntat och avstått från att lägga
fram förslag på grund av att de skall lägga fram dem i vår för att på det sättet
samla ihop det som de eventuellt vågar göra. Vi får se vad det blir av dessa
förslag. Men jag lovar att vi från centerpartiets sida kommer att vara mycket
aktiva för att vi då skall kunna fatta de beslut som är nödvändiga för att skapa
en bättre miljö och en bättre atmosfär för människorna.
Centerpartiet har fogat två reservationer till betänkandet, vilka vi anser
vara mycket väsentliga, och de gäller freonutsläppen. Koldioxidutsläppen är
ett bekymmer som vi diskuterar mycket, men det är inte bara koldioxid som
förorsakar bekymmer med ozonet, utan det är även freonerna. Tack vare
centerinitiativ här i riksdagen har vi fått till stånd ett beslut om avveckling
av användningen av freon. Men det här är inte ett teoretiskt problem, utan
det är ett reellt problem, ett problem som finns och som vi faktiskt kan se
konsekvenserna av. Det är ett bekymmer inte bara för oss i Sverige, utan
det är ett globalt bekymmer. Därför spelar det ingen roll var dessa freoner
används eller var utsläppen sker. De blir ett bekymmer för oss alla oavsett
var detta sker. Därför är det inte rimligt att vi säger att vi skall avstå från att
använda freoner men att vi från andra länder skall importera produkter som
innehåller freoner. Vi måste alltså se till att vi får ett system och regler som
innebär att dessa varor inte kommer in i Sverige från andra länder. Utsläp-
pen blir lika förödande om de sker i andra länder som om de sker i Sverige.
Och de ansträngningar som svenska företag gör kanske inte ger de resultat
som var tänkt, eftersom deras ansträngningar så att säga förstörs genom en,
som jag skulle vilja kalla det, illojal konkurrens.
Herr talman! Vi får anledning att ofta återkomma till dessa frågor under
det närmaste halvåret, så att vi får en bra lösning på dessa problem och får
en minskning av antalet farliga kemikalier och en övergång till fler och fler
kemikalier som har ett biologiskt ursprung.
Herr talman! Jag vill med det anförda yrka bifall till reservation 12. Cen-
tern har även fogat en andra reservation till betänkandet, vilken vi naturligt-
vis står bakom, men jag yrkar i detta sammanhang inte bifall till den.
Anf. 161 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Många av de svåraste miljökatastrofer som världen har upp-
levt var effekter av kemikaliehantering, sådana som i Seveso 1976, när en
explosion i en kemisk fabrik orsakade stor ödeläggelse. Dioxiner spreds ut,
och stora jordbruksarealer blev obrukbara för lång tid. Detsamma gäller den
fruktansvärda olyckan i Bhopal 1984, när tusentals människor dog som ef-
fekt av att en mycket giftig gas släpptes ut från en kemisk fabrik. Vid San-
dozbranden 1986 fick floden Rhen ta emot hundratals ton av insektsgifter
och bekämpningsmedel, och vattentäkten förstördes för en tid framåt.
Också många av de långsamt växande miljöproblemen, som vi först efter
lång tid har blivit medvetna om och som inte har drabbat oss som plötsliga
katastrofer, har varit effekter av samhällets kemikaliehantering - DDT och
PCB, för att ta några exempel. Det är produkter som nu är förbjudna, men
som trots att de har varit det under ett antal år ändå fortsätter att ställa till
problem, t.ex. i Östersjön. Klorfluorkarboner eller freoner har nämnts här
tidigare.
Det är utan tvivel så att kemikaliehanteringen är en av vårt samhälles
största källor till miljöproblem, och det är ett växande problem, eftersom
kemikaliehanteringen i samhället blir mer och mer omfattande. Varje år
släpps ju nya syntetiskt framställda ämnen ut på marknaden, eller nya pro-
dukter som innehåller kombinationer av ämnen. Vi saknar i dag effektiva
styrmedel. Vi hinner från samhällets sida helt enkelt inte med att kontrollera
och styra denna process. Vi vet inte hur de här ämnena och produkterna i
sig kommer att påverka människors hälsa eller miljön. Vi vet definitivt inte
hur de kommer att bete sig när de samverkar, t.ex. i industriprocesser eller
när de hamnar tillsammans i avfallet.
Om detta vet vi mycket litet. Det enda vi med säkerhet kan säga är att vi
i framtiden säkerligen kommer att få se många fler miljöproblem orsakade
av vår kemikaliehantering.
Det finns verkligen anledning för oss att fundera över vad vi skall göra
från samhällets sida för att hitta bättre och mer effektiva styrmedel. Det är
uppenbart att de som vi har i dag inte är tillräckliga. I teorin vilar ansvaret
för kemikaliehanteringen på den som producerar, importerar, överlåter eller
handlar med kemikalier, men vi vet alla att det i praktiken inte fungerar så.
Om man går in på en bensinmack och frågar personalen vad som ingår i de
produkter som står uppställda där, vet den som regel inte ens detta, ännu
mindre vilka effekter de kan tänkas få på miljön eller på människors hälsa.
Substitutionsprincipen, som nu finns inskriven i lagen, har de förmodligen
inte ens hört talas om. Den innebär att man skall byta ut produkten, om det
finns någon annan som är likvärdig men inte har samma negativa miljöeffek-
ter.
Detta fungerar inte alls i praktiken. Det betyder att det finns all anledning
för oss i denna församling att ändra på lagstiftning och regler. Vi måste skapa
ett helt nytt regelverk för kemikaliehanteringen.
Jag har inte yrkat bifall till det förslag som folkpartiet har framlagt om
materialbalanser. Det beror inte på att vi från vänsterpartiet tycker att det
skulle vara fel med materialbalanser utan på att vi tycker att det är en del i
ett större system, som måste innehålla många fler moment. Man måste också
göra en produktanalys, inte bara redovisa vilka material man från början har
satt in utan också hurdan effekten av de olika materialen blev, hur de skall
användas under den tid som produkten skall existera i samhället och också
hur den slutligt skall tas om hand som avfall.
Genom denna typ av livscykelspecifikationer eller produktanalyser och
med miljökonsekvensanalyser av verksamhet, där producenter och de som
tillhandahåller produkterna åläggs att redovisa sådant här inför samhällets
myndigheter, får dessa ett underlag för sitt arbete, sin tillsyn och sin kontroll,
och för att t.ex. bestämma miljöavgifter. Man får också ett underlag för kon-
sumenterna.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Kemikalie-
kontroll
147
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Kemikalie-
kontroll
148
När vi i dag kommer in på bensinmacken eller i affären och ser på produk-
terna är det inte tillräckligt tydligt för oss som konsumenter vad de innehåller
eller vilka effekter de har på miljön och hälsan. Därför måste det ansvar som
producenterna i teorin har förtydligas, så att det också kommer att fungera
i praktiken.
Vi kommer aldrig någonsin att kunna hantera kemikalieutflödet, om vi
skall ha det som nu, då samhällets myndigheter, framför allt kemikaliein-
spektionen, i efterhand skall försöka komma in och stoppa det som redan
har gått fel. Då får vi den typ av olösliga problem som vi får leva så länge
med och som ställer till så mycket av problem för oss.
Det behövs alltså effektivare styrmedel, och vi har från vänsterpartiet lagt
fram förslag till sådana, vilka har behandlats i andra sammanhang och vilka
vi skall återkomma med när riksdagen till våren skall behandla den samlade
miljöpolitiken. Men dessutom måste ett stort ansvar vila på oss som konsu-
menter, även om det svårt. Alla av oss tyckte inte att kemi var särskilt lätt
eller roligt i skolan. Det är dessutom mycket svårt att förstå de olika beteck-
ningar som producenterna använder eller att veta vad som döljer sig bakom
produkternas mer eller mindre fantasifulla namn.
Detta ställer i sin tur stora krav på samhället att genom utbildning och in-
formation underlätta för människor att bli kunniga och insatta på det här
området. Det är därför som vi har krävt att man skall gå ut med en tydlig och
bra miljömärkning. Jag yrkar bifall till reservation 1, som handlar om detta.
Vi har också i en annan reservation tagit upp ett förslag som vi inte heller
denna gång fick gehör för, och det är att man skall göra kemikalieinspektio-
nens produktregister mer tillgängligt för allmänheten, så att människor skall
kunna använda detta register för att få reda på vilka kemikalier som ingår i
en produkt. Det används alldeles för litet. Och vi tror att det beror på att
människor upplever detta register som alldeles för slutet.
I betänkandet behandlas en lång rad olika ämnen från vitt skilda områden.
Vi delar från vänsterpartiets sida uppfattningen att det behövs en lagstiftning
för både kemiska och biologiska bekämpningsmedel. Det är också mycket
angeläget att i framtiden studera det som vi ännu inte har något riktigt namn
för, nämligen medel eller åtgärder framtagna med avancerad bioteknik, dvs.
genteknik. Också detta måste samhället finna ett sätt att hantera.
Vi delar vidare uppfattningen att man skall ha gränsvärden för formalde-
hyd i kläder. Vi ansluter oss till kravet att importen av freonprodukter måste
upphöra. Vi har kommit så långt att vi i Sverige från årskiftet 1990-91, om
några månader, förbjuder produktion av en hel del produkter som innehåller
freoner. Det kan då inte vara rimligt att vi fortfarande tillåter import av dessa
produkter. Det är uppenbart fel och egentligen ganska upprörande att man
inte från regeringens sida har vidtagit åtgärder för att förbjuda alla dessa pro-
dukter som vi har förbjudit svensk tillverkning av.
Men utöver de här åtgärderna att lägga ett tyngre ansvar på producenten,
att se till att skaffa bättre information för allmänheten, finns det också en hel
del ämnen som vi redan nu skulle kunna förbjuda och som vi egentligen
måste förbjuda. Vi tycker att det arbete som pågår löper alldeles för sakta.
Kemikalieinspektionen och naturvårdsverket har tillsammans tagit fram för-
slag till ämnen som man tycker att man så småningom, litet sakta, kan av-
veckla. Vi tycker att detta arbete måste gå mycket fortare, eftersom dessa
ämnen ställer till oerhört mycket av problem. Det är ämnen som trikloretan,
alkylfenoletoxylater, kadmium, paradiklorbensen, kvicksilver, kvicksilver-
föreningar och andra klorerade organiska lösningsmedel. Vi menar att man
mycket snabbare måste komma bort från dessa medel. Vi har uttalat att
denna avveckling skall vara slutförd senast 1995.
Det finns ersättningsprodukter för dessa kemikalier, där de nu används i
samhället. Det förhållandet att dessa ämnen fortfarande är ute i användning
visar allra tydligast att substitutionsprincipen tyvärr inte fungerar. Jag yrkar
därför bifall till reservation nr 16. I övrigt står vi från vänsterpartiets sida
bakom de reservationer och särskilda yttranden som vi har fogat vid betän-
kandet.
Jag yrkar än en gång särskilt bifall till reservationerna 1 och 16.
Anf. 162 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Ett stort och dessutom växande miljö- och hälsoproblem är
den omfattande användningen av olika syntetiska, kemiska ämnen. Dagli-
gen används ett stort antal kemiska produkter såsom rengöringsmedel, tvätt-
medel, drivmedel, limmer, oljor och lösningsmedel.
Det är relativt enkelt att framställa nya kemikalier för olika ändamål, men
det är betydligt svårare att ta reda på negativa miljö- och hälsoeffekter. Kra-
ven för att godkänna kemiska ämnen måste skärpas och samverkanseffekt-
erna mellan olika kemiska ämnen måste också beaktas i kemikaliekontrol-
len.
Användningen av kemikalier måste begränsas. En övergång måste ske till
miljöanpassade produkter som inte orsakar skador på den yttre miljön. I dag
finns en övertro på filterlösningar, dvs. att skadliga ämnen kan filtreras bort
i reningsanläggningar. Detta är fel. Problemen måste angripas från källan.
Ämnen som kan ersättas av miljövänligare alternativ skall inte få användas.
Alltför många kemikalier introduceras på marknaden utan att hälso- och
miljöeffekter kontrollerats på ett tillfredsställande sätt.
Någon förhandsgranskning av myndighet görs inte förutom då det gäller
införandet av ett nytt bekämpningsmedel. Det åligger den som introducerar
en kemisk produkt på marknaden att själv kontrollera att lagens kravregler
är uppfyllda. Den som tillverkar eller importerar en kemisk produkt är enligt
lagen skyldig att utreda vilka hälso- eller miljöskador som produkten kan
orsaka. Beträffande utredningsskyldigheten är bevisbördan omvänd.
Miljöpartiet de gröna anser att en bestämmelse om förprövningsplikt för
införandet av en kemisk produkt på marknaden måste införas i lagen om
kemiska produkter. Dessutom anser vi att lagen tydligt skall visa att omvänd
bevisbörda gäller även vid tillämpningen av substitutionsprincipen. Det in-
nebär t.ex. att en tillverkare har bevisbördan för att hans produkt är mindre
skadlig än andra produkter.
Vi anser också att det skall vara en bättre märkning och redovisning av
produkters skadlighet.
Kopplas produktionsinformationskravet till substitutionsprincipen i la-
gens 5 § blir resultatet att information om för vilka ändamål produkten inte
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Kemikalie-
kontroll
149
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Kemikalie-
kontroll
150
får användas måste framgå. Denna skyldighet föreligger alltså redan i lagen,
men den framgår inte tillräckligt klart.
Vi anser att lagen om kemiska produkter måste skrivas om på ett sådant
sätt att de som hanterar, importerar, tillverkar och utövar tillsyn enligt lagen
klart kan se vilka krav lagen ställer.
Kemikalieinspektionen har det centrala tillsynsansvaret över tillverkare,
importörer och andra leverantörer. Statens naturvårdsverk är central till-
synsmyndighet för skyddet av den yttre miljön i samband med yrkesmässig
hantering av kemiska produkter. Länsstyrelsen utövar den närmare tillsynen
inom länet, och miljö- och hälsoskyddsnämnden utövar tillsyn över hante-
rare inom kommunen.
Kemikalieinspektionen skall kontrollera att lagen efterlevs både vad gäl-
ler krav på att iaktta försiktighetsmått, märkning och varuinformation. Ef-
tersom inte lagen innehåller någon regel om förprövningsplikt för införande
av kemiska produkter, måste kemikalieinspektionen ”söka upp” de produk-
ter som redan finns på marknaden och därefter bedöma om de kan bytas ut
mot någon mindre skadlig produkt.
Miljöpartiet anser att kemikalieinspektionen årligen skall redovisa de mil-
jöfarliga kemikalier som man anser vara utbytbara och därmed möjliga att
förbjuda.
Miljöpartiet anser vidare att kommunernas befogenheter måste utvidgas.
Kommunerna måste bemyndigas att direkt med hjälp av lagen kunna med-
dela generella föreskrifter om förbud mot användning av vissa kemiska pro-
dukter.
För att underlätta miljö- och hälsoskyddsmyndigheternas tillsynsarbete
måste de centrala tillsynsmyndigheterna omedelbart ställa krav på substitu-
tion hos tillverkare och importörer. Vi kräver ett absolut förbud mot de ke-
miska produkter som i dag är utbytbara.
För att kunna lösa problem som orsakas av miljöfarliga kemikalier måste
information gå ut till allmänheten om ämnenas skadlighet och utbytbarhet.
Företag är i dag skyldiga att anmäla vad de producerar till kemikaliein-
spektionens produktregister. Dessa uppgifter är sekretessbelagda. Vi anser
att uppgifter om industrins kemikalieanvändning måste vara offentliga och
lättillgängliga för att en inventering av de olika ämnena skall kunna ske. Ett
sätt att göra informationen lättillgänglig är att samla alla uppgifter i ett data-
bassystem. Med all information samlad på ett ställe är uppgifterna lätta att
sprida.
Miljöpartiet kräver att produktion, import, export och inrikes användning
av miljöfarliga kemikalier årligen offentliggörs.
Miljöpartiet anser att varje kommun skall upprätta en åtgärdsplan för att
kraftigt minska användningen av miljöfarliga kemikalier. Dessa åtgärdspla-
ner kan lämpligen ingå i det krav på bl.a. lokala genomförandeplaner som
vi driver inom ramen för utredningen om miljöskyddslagstiftningen.
Nyligen hade vi en jordbruksdebatt här i kammaren. Vi i miljöpartiet
ställde oss inte bakom utskottsmajoritetens förslag, då vi ansåg att man inom
jordbruket måste minska användningen av kemiska bekämpningsmedel och
handelsgödselanvändningen. I stället bör man av inte minst solidaritetsskäl
övergå till ett ekonomiskt hållbart jordbruk. I Sverige har vi globalt sett en
bra jordbruksmark. Det går mycket väl att dra ned på insatsämnena. I gen-
gäld kan man tillgodose behovet av en större jordbruksyta.
Herr talman! Vi politiker måste sätta gränser för användningen av kemi-
kalier i samhället, både av hälsoskäl och av ekologiska skäl. Riksdagsmajori-
teten har gjort detta i mycket liten utsträckning, och regeringen tycks helt
ha tappat greppet. Vi överhöljs i dag av nya kemikalier. De är bristfälligt
dokumenterade vad gäller effekter på hälsa och miljö. Alltför länge har vi
haft ett alldeles för lamt kontrollarbete när det gäller kemiska produkter. Nu
är det dags att - som miljöpartiet begär i motionen - införa den omvända
bevisbördan. Tillverkare och importörer skall kunna visa att produkterna är
ofarliga för hälsa och miljö.
Därmed, herr talman, ställer jag mig bakom samtliga tolv reservationer
från miljöpartiet. Men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna
3, 4, 5, 7 och 10.
Anf. 163 JAN FRANSSON (s):
Herr talman! Jag delar Annika Åhnbergs mening att kemikalierna utgör
en av vår tids verkligt svåra miljöfrågor. Vad som är oroande är givetvis att
våra kunskaper om de kemiska ämnena, var de finns och framför allt hur de
påverkar hälsa och miljö, är helt otillräckliga. Många har beskrivit detta som
att vi befinner oss på toppen av ett isberg. Den bilden är sannolikt riktig.
Herr talman! Även detta betänkande från jordbruksutskottet skulle kan-
ske ha kunnat hanteras på ett förenklat sätt, som de två tidigare. Så har inte
skett, men samtliga motionsyrkanden har avstyrkts, merparten med hjälp av
folkpartiet. Av 18 reservationer är folkpartiet med på tre. Till Anders Cast-
berger vill jag säga att socialdemokraterna inte har majoritet i Sveriges riks-
dag. I det här ärendet har således folkpartiet varit med om att avstyrka mo-
tioner som uppenbarligen Anders Castberger här i talarstolen talade för, för-
utom att han tog upp frågor som inte alls behandlas i detta betänkande. Som
han sade närmar vi oss med stormsteg slutet på en valperiod. Hans anför-
ande formades mer till ett valtal än ett sakligt inlägg i en allvarlig fråga.
Motionerna har i huvudsak avstyrkts med motiveringen att det mesta som
i motionerna tas upp är under beredning i regeringskansliet eller åtgärdas
av berörda myndigheter. Det gäller förslag om förhandsgranskning av nya
kemiska ämnen. Det gäller förslag om ett utbyggt produktregister, förslag
om en lag om bekämpningsmedel - det bereds också i regeringskansliet. En
parlamentarisk kommitté arbetar med samordningen av lagstiftningen på
miljöområdet och skärpta miljökrav. Det är väl ingen i denna debatt som
menar att vi i riksdagen skall föregå vad en parlamentarisk kommitté möjli-
gen kan föreslå. Allergiutredningens förslag, bl.a. om formaldehyd i kläder,
bereds också i regeringskansliet.
Jag skall kommentera några av de reservationer som berörts i inläggen
här.
Annika Åhnberg tar upp märkningen av miljöfarliga kemikalier och
tycker att det måste fram regler snarast. Tillverkare och de som hanterar
kemiska varor har redan i dag skyldighet att informera om dessa varors mil-
jöfarlighet. Här är det viktigt - det har också utskottet sagt - att vi så långt
möjligt samordnar detta i första hand med våra nordiska grannar. En nordisk
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Kemikalie-
kontroll
151
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Kemikalie-
kontroll
152
arbetsgrupp har nyligen lagt fram en rapport som tar upp regler för märk-
ning av kemikaliers miljöfarlighet. Kemikalieinspektionen inleder också ett
arbete om ett svenskt regelsystem som är baserat just på denna rapport.
När det gäller informationen till allmänheten har vi produktregistret. Ke-
mikalieinspektionen har presenterat förslag till en utbyggnad av detta regis-
ter. Som jag sade tidigare bereds ärendet i regeringskansliet. Men utskottet
har kunnat konstatera att allmänheten hittills utnyttjat registret i mycket be-
gränsad utsträckning. Vi tror att det finns en förklaring till det: Så som regist-
ret är utformat i dag tarvas kunskaper för att förstå det hela. Jag delar upp-
fattningen att det måste göras mera begripligt, det måste vara mer informa-
tion. Det är just vad kemikalieinspektionen arbetar med. En skyldighet som
vi aldrig någon gång kan avsvära oss är att göra allt vi kan för att informera
människorna om olika kemiska ämnens skadlighet.
När det gäller gränsvärden för formaldehyd i kläder - som flera har tagit
upp - undrar Anders Castberger varför vi avstyrker motionen. Kemikaliein-
spektionen arbetar med åtgärder, som jag sade tidigare. Allergiutredningen
har lämnat ett förslag till regeringen. Det finns anledning att påpeka att det
redan i dag finns möjligheter att enligt lagen om kemiska produkter förbjuda
ämnen.
Ingvar Eriksson talar för reservation 9, som tar upp användningen av vissa
miljöavgifter. Man vill ha strängare regler om användningen av t.ex. klore-
rade kolväten och tungmetaller och menar att dessa endast skall tillåtas då
alternativ saknas. Som redan nämnts i debatten har den här subtitutionsprin-
cipen alldeles nyligen införts genom en ändring av lagen om kemiska pro-
dukter.
Lennart Brunander talar för reservation 11 om förbud mot import av
freonprodukter. När det gäller freoner, CFC, slår utskottet mycket klart fast
att målet för avvecklingsprogrammet för CFC är en total avveckling av an-
vändningen av ozonnedbrytande ämnen inom alla användningsområden.
Som ett led i det här arbetet har regeringen nyligen fattat beslut om förbud
mot import av vissa skumplastprodukter tillverkade med hjälp av CFC. Na-
turvårdsverket har regeringens uppdrag att senast vid årsskiftet komma med
förslag om nya varugrupper som kan omfattas av importförbud.
Annika Åhnberg talar för reservation 16, som handlar om förbud mot pro-
duktion, import och användning av vissa kemikalier. Här har naturvårdsver-
ket och kemikalieinspektionen nyligen presenterat en rapport med förslag
till åtgärder för begränsning av användningen av ämnen som kan skada mil-
jön - det kan vara klorerade lösningsmedel, blyhagel, kvicksilver osv.
Den som tar del av utskottets betänkande finner att regeringen och be-
rörda myndigheter i dag bedriver ett mycket aktivt arbete på det här mycket
svåra området. Steg för steg försöker regeringen arbeta vidare för att vi med
kunskaper skall kunna fatta kloka beslut, som i detta avseende mycket kom-
mer att handla om skärpt lagstiftning och aktiva åtgärder för att minska och
förebygga skadorna av kemikalier i miljön.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 164 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Jag framhöll inledningsvis hur allvarligt vi i folkpartiet ser
på de här frågorna. Jag håller gärna med Jan Fransson om att vi behöver mer
kunskaper i dessa allvarliga frågor och om att det finns balanspunkter där vi
självfallet har nytta av kemiska substanser. Men i det avseendet finns det
också faror för miljön och för människor. Sådana konstateranden leder
dock, enligt Jan Fransson, till slutsatsen att det borde ha varit ett förenklat
förfarande också i detta ärende. I stort sett kan man säga att det var vad han
inledde sitt anförande med att säga. Ja, på det viset hade Jan Fransson slup-
pit en besvärlig debatt. Men så skall det inte vara om det handlar om så all-
varliga frågor som vi bekänner oss till.
Efter att ha försökt göra sig lustig över mitt påpekande om att regeringen
faktiskt inte har så lång tid på sig att göra någonting före valet hänvisar Jan
Fransson till att det mesta återfinns i beredningar inom regeringskansliet.
Inga klara besked ges om regeringens syften. Inga klara besked ges om vart
det bär hän. Inga resultat. Det bereds; myndigheterna arbetar-men uppen-
barligen utan resultat. Det är detta som jag i själva verket kritiserar.
Ta i stället motsatsen! Vi lyssnade ju nyss på Annika Ähnberg, som i prin-
cip ställer upp på några av folkpartiets förslag. Det gäller att pröva möjlighe-
terna till vidareutveckling och att lägga till olika förslag. Tillsammans bidrar
vi med förslag om miljökonsekvensanalyser. Vi ger stöd och får stöd av var-
andra partier emellan. Men vid sidan av har vi socialdemokraterna, som sä-
ger nej. Det är självklart att en minoritetsregering inte kan säga nej helt en-
sam. Men det är underligt att man, och det gäller på punkt efter punkt, inte
i något fall vill ansluta sig till något annat parti och säga ja till något av försla-
gen. I bästa fall får man veta att det kanske är ”tillgodosett”. En av fyra frå-
gor försökte Jan Fransson att svara på. Det gällde då formaldehyd. Alla ar-
betar, säger Jan Fransson mycket tryggt, och därför avstyrker vi förslaget.
Men är ni verkligen emot gränsvärden för formaldehyd i kläder, Jan
Fransson?
Anf. 165 ANNIKA ÄHNBERG (v):
Herr talman! När Jan Fransson inledde sitt anförande trodde jag att vi på
nytt skulle få ta del av en dialog, en numera vanlig företeelse, mellan två av
riksdagens partier, medan vi andra bara skulle få titta på. Men så småningom
lämnade Jan Fransson folkpartiet och vände sig till de andra partierna. Det
tackar vi för.
Egentligen skulle det som sades kunna sammanfattas med två ord: under
beredning. På i stort sett varje punkt där avvikande meningar anmälts har
han bemött dessa genom att säga att det handlar om ett arbete som redan är
på gång. Han säger att en utredning eller en beredning arbetar med ärendet
i fråga. När väldigt många frågor på ett ämnesområde är under beredning
kan det självfallet betyda att det råder en sjudande aktivitet och att väldigt
mycket håller på att hända på området. Det kan inte hjälpas men just när
det gäller kemikaliehanteringen får man en känsla av motsatsen. Allt bere-
dande och utredande får i själva verket motsatt effekt: Det försenar och för-
sinkar utvecklingen. Jag vill ta några exempel.
Först något om importförbudet när det gäller freoner. Jag kan inte förstå
att det inte är självklart att ha importförbud när det i Sverige råder förbud
mot tillverkning av sådana produkter. Visserligen har regeringen beslutat
om förbud beträffande några av de freonhaltiga produkter som vi tidigare
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Kemikalie-
kontroll
153
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Kemikalie-
kontroll
154
importerat. Men det gäller inte alla sådana produkter. Varför inte det? Är
det så, trots allt vackert tal om miljön, att handelsskäl tillmäts ett högre
värde än miljöfrågorna? Om det är så, är det synnerligen beklagligt.
När det gäller avvecklingen av de ämnen som jag har räknat upp säger Jan
Fransson att den frågan är under beredning och att man återkommer. Men
det sägs ingenting om den saken i betänkandet, och det finns inte någonting
som tyder på att regeringen har för avsikt att komma tillbaka till detta till
våren, när vi skall ha en övergripande diskussion om miljöpolitiken. Jag vill
gärna ha ett klarläggande här. När är det tänkt att vi i riksdagen skall få dis-
kutera detta med avvecklingen av vissa kemiska produkter? När skall detta
beredande vara färdigt?
Anf. 166 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! I likhet med Annika Ähnberg måste jag fråga Jan Fransson:
När får vi några förslag? Vi har ju trott att det skulle komma en mängd för-
slag till våren. Det är naturligtvis inte riktigt bra att samla ihop allting och ta
allt vid ett och samma tillfälle. Men nu har det gått så lång tid att det väl blir
så. Det finns ju en mängd yrkanden bl.a. från centerpartiet som hänskjutits
till den utredning som Jan Fransson talar om när det gäller lagstiftningen.
Förhoppningsvis kommer där fram förslag som innebär att vi kan komma
framåt i de här frågorna, så att vi kan få ett säkrare samhälle och bättre möj-
ligheter att kontrollera de substanser, kemikalier, som vi använder samt att
vi kan stoppa sådana kemikalier som måste förbjudas. Sådana kemikalier
finns faktiskt i omlopp i väldigt stor utsträckning även i dag. Det är alldeles
klart att det är både dumt och skadligt att vänta med åtgärder, och varje dag
betyder mycket i det avseendet.
När får vi alltså förslag om formaldehyden? Jag tror att det är en viktig
fråga. Visserligen står vi inte bakom den reservationen. Det är kanske ett
misstag att vi inte gör det. Men vi vet att det skall komma ett förslag, och
därför spelar det kanske inte så stor roll att vi inte är med på reservationen.
Det vore dock, som sagt, bra att få veta när förslaget kommer, Jan Fransson.
När det gäller importen av freonprodukter borde ett stopp vara en själv-
klarhet. Frågan om ozonskiktet och de ämnen som förstör detta berör inte
bara oss i Sverige utan alla på det här jordklotet. Därför borde det vara na-
turligt att förbjuda import av freonprodukter. Det räcker inte att bara peka
på några exempel bara för att på det sättet försöka visa handlingsvilja.
Jan Fransson säger att regeringen är aktiv. Jag kan tyvärr inte hålla med
honom på den punkten. Jag tycker nämligen inte att regeringen har varit
särskilt aktiv på miljöområdet under de senaste åren. Denna passivitet är vi
mycket kritiskt inställda till. Det krävs kanske en uppryckning. Vidare krävs
det förslag, så att vi kan fatta beslut.
Anf. 167 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Jan Fransson inledde med att säga att detta med kemikalier
är oroande och att kunskaperna är dåliga i regeringskansliet vad gäller den
här,biten.
Men sedan gör han plötsligt en kovändning och gör något som vi mycket
ofta får uppleva här i kammaren från socialdemokratiskt håll: Dels skyller
man på att man inte har egen majoritet, dels tar man de tillväxtfixerade par-
tierna i handen, moderaterna eller folkpartiet. Man säger: Vi kan inte göra
något, för ni vill inte göra någonting. Men i stället kunde man väl bry sig om
miljön och ta de partier i handen som faktiskt vill göra någonting. Man
kunde säga: Tillsammans har vi faktiskt majoritet och kan göra något.
Sedan kommer nästa ursäkt, och det är att regeringen - för det är ju fak-
tiskt regeringen som tillsätter parlamentariska utredningar - har tillsatt en
parlamentarisk utredning och att det därför inte går att göra någonting. Sam-
tidigt talar man om astma- och allergiutredningen. Visst är sådana här utred-
ningar viktiga. Men antalet människor som får astma eller någon form av
allergi ökar ju ständigt. Mot den bakgrunden borde man dra åt bromsen och
säga: Så länge vi inte är klara med utredningen tillåts inga sådana här ut-
släpp. Man vet ju då inte säkert om det är sådana här utsläpp som ger upphov
till astma och allergier.
När man sitter i regeringsställning och trots allt har majoritet kan man inte
säga att man inte kan göra någonting. Det är mycket märkligt att göra så.
Dessutom är det oroväckande att ett parti som i valrörelsen faktiskt gick ut
och sade att man ville bli ett miljöparti och att man ville åstadkomma någon-
ting beträffande det som faktiskt bekymrade människor då väldigt mycket
sedan bara hänvisar till pågående utredningar och till att att man inte har
egen majoritet. Men här borde det faktiskt gå att åstadkomma en hel del.
Det finns trots allt förslag som, om de förverkligades, skulle innebära en för-
bättrad situation.
Anf. 168 INGVAR ERIKSSON (m):
Herr talman! Det är riktigt som Jan Fransson säger, att substitutionsprinci-
pen införs genom viss ändring i lagstiftningen. Denna princip har antagits
efter bl.a. initiativ av moderata samlingspartiet här i riksdagen. Det är gott
och väl. Men substitutionsprincipen har, som tidigare sagts i debatten, ännu
inte i praktiken fått fullt genomslag. Det finns fortfarande varor som i prakti-
ken skulle kunna ersättas med mindre farliga sådana. Det är därför vi marke-
rar i detta betänkande.
Debatten kring kemikalierna riskerar att bli negativ - jag tycker att det är
så här i kväll - på grund av de negativa verkningar som de i många fall har
haft. Dock får vi icke glömma att kemikalier i många fall har kommit oss
människor till hjälp för att minska risker och hindra sjukdomar och ohälsa.
Jag vill gärna också ha sagt det i den här debatten. Det är därför kontrollen
av och kunskaperna om kemikalierna är så oerhört viktiga. Det är också där-
för som det på många punkter i detta betänkande framhålls att mycket är på
gång.
Det är just av det skälet som vi moderater på flera punkter inte har marke-
rat. Det är faktiskt mycket på gång. Det är inte mindre viktigt att vi alla här
anstränger oss att på allt sätt öka kunskapen, minimerar riskerna, förbättrar
kontrollen och förbättrar uppföljningen av de produkter som jag nyss sade
har kommit oss till hjälp för att just minimera riskerna.
Anf. 169 JAN FRANSSON (s):
Herr talman! Man kan naturligtvis raljera över utredningar och över att
det tar tid att bereda svåra frågor. Det är lätt att göra det. Men jag håller
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Kemikalie-
kontroll
155
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Kemikalie-
kontroll
156
faktiskt fast vid att det är mycket viktigt att veta innan man gör något, att ha
bra kunskaper som underlag för de åtgärder som sedan kan bli effektiva. Vi
har ett avskräckande exempel - nu kanske jag skall vända mig till Anders
Castberger - från den period när vi hade en folkpartiregering. Det var kad-
miumförbudet. Det är klart att man kan införa ett kadmiumförbud och se-
dan efter ett tag få backa från beslutet. Så vill inte vi socialdemokrater han-
tera de här frågorna. Trovärdigheten kan knäckas på annat sätt än genom att
man vidtar åtgärder utan att ha kunskaper. Vi skall försöka göra ett bättre
jobb än det exempel visar som jag tog fram för folkpartiet.
Vi får inga besked om inriktningen, sade Anders Castberger. Då lyssnade
han mycket dåligt till vad jag sade. Självklart måste alla åtgärder syfta till att
bli effektiva, att förebygga skador på hälsa och miljö, på människor, djur
och växter.
Annika Ähnberg och Lennart Brunander tycker att provernas beredning
tar lång tid, att man inte kommer framåt när det gäller importen av fler pro-
dukter som innehåller freon. Jag upprepar det jag sade tidigare. Regeringen
har nyligen fattat beslut om vissa produkter, och naturvårdsverket återkom-
mer med förslag om ytterligare produkter. Detta medverkar till att vi kan
genomföra det vi föresatte oss för några år sedan med freonförbudet, nämli-
gen en awecklingsplan som omfattar den totala användningen av freon.
Marianne Samuelsson beskyller oss socialdemokrater för att inte göra nå-
got för miljöarbetet. Jag vill begränsa mig till att säga att vi om något halvår
kommer att summera vem som har gjort vad. Som socialdemokrat är jag be-
redd att ta den debatten med miljöpartisterna.
Anf. 170 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Om vi nu tar Jan Fransson på ordet om nödvändigheten av
kunskap - han säger också att det är nödvändigt att utreda och utreda så
länge regeringen vill hålla på - måste man faktiskt dra den logiska slutsatsen
att socialdemokraterna började alldeles för sent med att utreda. Faktum är
att socialdemokraterna nu står sist i kön. Socialdemokraterna har uppenbar-
ligen ännu inte kommit fram till någonting som skulle kunna presenteras.
Jag ställde fyra frågor. Jag lyssnade och lyssnade, som Jan Fransson efter-
lyste, och de klara besked han hade att komma med var att det skulle vara
effektiva förslag. Mer klarläggande blev det inte. Nog skulle väl Jan Frans-
son kunna precisera sig åtminstone i svaret på min enklaste fråga, nämligen
om inte frågorna om de kemikalie- och miljögifter som hotar miljön borde
prioriteras högre i regeringens politik. Det var den första frågan, om jag får
påminna. Den har vi inte fått något svar på.
Den andra frågan var naturligtvis litet klarare. Socialdemokraterna ställde
faktiskt ut ett vallöfte om att förhandsgranska nya ämnen, och då sade jag:
Varför uppfyller inte regeringen detta löfte?
Jag kan väl vara litet snällare och säga: Kommer regeringen att uppfylla
sitt vallöfte om detta?
I den tredje frågan har kemikaliekontrollutredningen visat vägen när det
gäller bekämpningsmedel. Jag frågade naturligtvis, vilket var litet svårt för
Jan Fransson att svara på: Hur lång är långbänken i den där frågan? Men jag
skall väl omformulera mig och säga: När slutar regeringen att bekämpa en
lag om bekämpningsmedel? Det kanske kommer en något senare, kanske vi
kan få besked om det.
Är det inte i själva verket så, Jan Fransson, att det rätt och slätt och sim-
pelt borta i kanslihuset kokas en valbrygd? Där kommer oppositionens för-
slag snart att konverteras till socialdemokratiska paradlöften. Är det inte det
som kommer att ske i mars nästa år? Det är därför Jan Fransson inte kan
göra annat än att stå här med sin tunghäfta.
Anf. 171 ANNIKA ÄHNBERG (v):
Herr talman! Jan Fransson säger att samhället inte kan vidta åtgärder utan
kunskaper. Det är därför det går så sakta. Det låter riktigt att säga så. Men
problemet är att de som producerar kemikalier får vidta åtgärder utan kun-
skap. Det är det grundläggande problemet. De får släppa ut på marknaden
ämnen och produkter som varken de eller samhällets myndigheter har till-
räckliga kunskaper om.
När vi tittar bakåt kan vi se att mycket av våra stora miljöproblem har
berott på kemikaliehanteringen. Vi kan nästan också veta att så kommer det
att bli i framtiden. Samhället måste någon gång komma i fatt, så att vi inte
ständigt springer efter och försöker reda ut hemskheter som redan har inträf-
fat plus att vi aldrig kan reda ut eller kompensera människor som drabbas av
dessa miljöproblem, de som får sin hälsa eller sin levnadsmiljö förstörd. Vi
måste komma ifrån detta och nå en situation där alla krafter i samhället sam-
verkar. Samhällets myndigheter, de som producerar och tillhandahåller pro-
dukter och vi alla i vår egenskap av konsumenter måste vara medvetna och
ha fungerande redskap för att komma till rätta med de problem som kemika-
liehanteringen kan ge upphov till.
Om vi åtminstone i kväll hade fått höra att vi i den diskussion vi skall ha
till våren, om den övergripande miljöpolitiken, kommer att få tillfälle att dis-
kutera ett helt nytt regelsystem, ett helt nytt sätt att möta problemen, då
hade det känts litet mer hoppfullt. Tyvärr har vi inte fått det beskedet, men
vi får ändå alltid hoppas att det skall bli så. Det är detta som vi måste komma
fram till om vi skall klara av problemen.
Anf. 172 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Jan Fransson sade att vi om ett halvår skulle få en utredning,
eller vad det var, om vem som hade gjort vad på miljösidan. Jag vet inte om
Jan Fransson har uppfattat saken så, att miljöpartiet med sina 20 mandat i
riksdagen har något slags majoritet, så att miljöpartiet kan genomföra bra
miljöförslag utan hjälp av andra partier. Vi sitter inte i regeringställning än,
men det kan ju bli en förändring ganska snart.
Jag skulle bara vilja veta vad man tänker göra. Principen om den omvända
bevisbördan tycker jag är bra när det gäller att komma till rätta med en hel
del av kemikalieproblematiken eller det här med sekretessen beträffande fö-
retagshemligheter och informationen till allmänheten. Det är ju ganska vik-
tigt att man i sin närmiljö kan få en korrekt information om vilka ämnen som
hanteras och finns.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Kemikalie-
kontroll
157
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa
elfrägor
158
Anf. 173 JAN FRANSSON (s):
Herr talman! Beträffande det som Marianne Samuelsson sist tog upp, in-
formation till allmänheten, sade jag tidigare att det register som vi har inte
har utnyttjats särskilt mycket av allmänheten. Men vi kan kanske hysa för-
hoppningar om att det blir en bättre och begripligare information till allmän-
heten, när vi har fått ett utbyggt produktregister. Jag delar i princip Mari-
anne Samuelssons mening att det inte finns någon anledning att sekretessbe-
lägga en information som det är viktigt att få ut till allmänheten.
Låt mig be dem som tar del av kammarprotokollet att studera de motioner
som oppositionspartierna har väckt beträffande kemikaliekontroller. Man
kommer att finna att det i motionerna inte har presenterats underlag som i
en enda fråga kan ligga till grund för konkreta åtgärder. Sida upp och sida
ned reser man krav på regeringen. Man har också all anledning att ha för-
väntningar på en socialdemokratisk regering. Vi har verkligen ingenting att
skämmas för när det gäller att redovisa det arbete som vi under drygt 20 år
har lett i det här landet.
Det är naturligtvis lätt att på olika sätt resa krav, men jag vidhåller att vi
när vi skall göra någonting bör ha ett bra underlag. Det tillsätts inga utred-
ningar och görs inga beredningar om syftet icke är att det skall framläggas
för riksdagen, därför att riksdagen skall fatta beslut. Regeringen har aviserat
en mycket omfattande miljöproposition till nästa vår. Då om inte förr kom-
mer det att finnas anledning att återkomma till både sakdebatten om åtgär-
der på olika miljöområden och, Marianne Samuelsson, till frågan vem som
har uträttat det ena och det andra på miljöområdet under de här tre åren.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 24 oktober.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91: NU 1 Vissa elfrågor.
Anf. 174 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Sedan minst 20 år tillbaka finns det starka och växande indi-
kationer på att de elektriska och magnetiska fält som uppstår kring apparater
och ledningar medför hälsorisker. De elallergier som orsakas av den eltäta
miljö som vi omger oss med, och särskilt bildskärmsarbete, är utan tvivel
ett faktum. Att elektriska fält kring kraftledningar nedsätter fertili teten hos
kreatur torde också vara ett faktum. Indikationerna är också starka på att
de elektriska fälten medverkar till uppkomsten av cancer.
Indikationerna är så starka att något bör göras. Det är hög tid att ansvariga
myndigheter tar ett krafttag för att medverka i en elsanering av vår inre och
yttre miljö. Det är pinsamt att utskottsmajoriteten är så okänslig för dessa
problem att den inte ens vill göra ett uttalande till regeringen om att det är
hög tid att öka säkerhetsavstånd till kraftledningar och transformatorer och
att intensifiera forskningen kring elallergier och möjligheten till sanering av
vår elmiljö. Man har inte ens orkat ta reda på hur stora forskningsinsatser
som görs i dag.
Passiviteten är dock inte så överraskande om man betänker vilka oerhört
starka ekonomiska intressen som nästan till varje pris vill bagatellisera pro-
blemen och undvika restriktioner. Det är inte bara elindustrin, kraftindu-
strin och dataindustrin som har allt intresse av att bagatellisera. Praktiskt
taget alla företag som har investerat stora belopp i datorisering av sina före-
tag har liknande intressen, och politikerna stöder villigt de starkas intressen.
Detta är den typ av okänslighet som fått Gunnar Adler Karlsson att karak-
terisera politiska makthavare som ”adrenalinstinna hannar”, som inte kan
leva sig in i känsligare människors reaktioner.
Okänsligheten accentueras ytterligare av att vissa utskottsledamöter anser
att detta är en fråga som inte behöver behandlas i riksdagen mer än vart
tredje år. Att riksdagen nonchalerade dessa frågors allvar förra riksmötet är
knappast något som tröstar de människor som lider på grund av dessa pro-
blem. Därför anser jag att det är rätt att utnyttja varje lägligt tillfälle att ak-
tualisera dessa frågor i hopp om att även en okänslig riksdagsmajoritet så
småningom skall låta sig påverkas.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.
Anf. 175 ÅKE WICTORSSON (s):
Herr talman! Ja, Lars Norberg, jag känner mig faktiskt inte som någon
sådan där ”adrenalinstinn hanne”. Jag upplever att det finns anledning att se
med stor oro på de här frågorna. Det finns anledning att ta oron på allvar,
vilket också utskottsmajoriteten betonar i betänkandet. Men om man skall
kunna ta den typ av faror som redovisas på allvar, farorna med anledning av
magnetfält vid kraftledningar, måste man rimligtvis ha ett faktaunderlag.
Man har ju, som Lars Norberg mycket riktigt konstaterar, att göra med
mycket stora ekonomiska värden. Man måste kunna gå till angrepp mot
eventuella problem, rustad med ett faktaunderlag. Detta underlag skall vi få
av den forskning som kommer att redovisas i början av 1992. I avvaktan på
resultatet av detta arbete yrkar utskottsmajoriteten avslag på miljöpartiets
motioner.
Jag vill erinra Lars Norberg om att det här betänkandet inte handlar om
bildskärmar. Jag vill också erinra Lars Norberg om att utskottets majoritet
inte på något sätt har försökt hindra honom från att uttrycka sina uppfatt-
ningar i de här frågorna.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till näringsutskottets hemställan i
betänkandet nr 1 och avslag på de två reservationerna.
Anf. 176 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Det skulle ha varit ganska förfärligt, om näringsutskottet
hade försökt hindra mig i min lagliga rätt att reservera mig och uttala mig
här i kammaren.
Åke Wictorsson sade att det var motioner från miljöpartiet. Det är det nu
inte. Det är motioner av socialdemokratiska ledamöter och från centerpar-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa
elfrågor
159
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Vissa
elfrågor
160
tiet som jag har stött, vilket visar att inte alla ledamöter, oberoende av parti-
färg, är så okänsliga att de nonchalerar de här problemen.
Skall vi vänta på att forskare blir färdiga, kommer vi nästan aldrig att
kunna göra någonting åt miljöfrågorna. Det finns tillräcklig kunskap. Dess-
utom är det ju inte riksdagen som skall svara för den detaljerade kunskapen,
utan det är regeringen och de statliga verk och myndigheter som sorterar
under regeringen som skall ta krafttag när det gäller det här arbetet.
Det är nämligen så att det finns fakta. Det finns mycket klara indikationer
på skador. Det är väl inget tvivel om att elallergierna har blivit ett växande
problem i vår miljö, men såvitt jag vet har det praktiskt taget inte gjorts nå-
gonting från myndigheternas sida för att sanera miljön på de här punkterna.
Dessutom är ju oron faktisk. När människor är oroliga, måste man ta det
som ett faktum också och fråga sig om man på något vis kan motverka denna
oro. I allmänhet är oron inte bara en psykologisk faktor, utan den är grundad
på iakttagelser av reella fakta.
Jag tycker alltså att man skall använda sig av försiktighetsprincipen, dvs.
gärna ta till litet för mycket när man sätter upp säkerhetsavstånd och lik-
nande, än att säga att vi måste veta absolut allt innan vi kan göra någonting.
Anf. 177 ÅKE WICTORSSON (s):
Herr talman! Jag bekräftar Lars Norbergs konstaterande att det var social-
demokratiska och centerpartistiska motioner. Däremot var det två miljöpar-
tistiska reservationer som vi debatterade. Det förklarar min felsägning. Men
det bekräftar också, vilket jag tillåter mig att hävda men en viss emfas, att
det inte är ett ointresse, som Lars Norberg försöker göra gällande, hos ut-
skottsmajoriteten i de här frågorna.
Vi är också beredda att ta människors oro på allvar, men det bästa sättet
att ta människors oro på allvar är att få fram fakta som underlag för de beslut
man tar. Det är det förhållandet som vi vill markera genom att i det här sam-
manhanget i avvaktan på resultat från forskningen hemställa att riksdagen
avslår motionerna.
Anf. 178 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Intresset för att få fram fakta är väl inte så där överväldi-
gande. Jag ställde i utskottet en fråga om hur mycket pengar som satsas på
forskning inom det här området. Om utskottsmajoriteten hade varit intres-
serad av fakta och av det här problemet hade man väl åtminstone kunnat ta
reda på hur mycket som satsas i dag inom forskarvärlden i Sverige på att lösa
problemet. Det vet man inte, och det tycker jag är en brist och en noncha-
lans.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 24 oktober.)
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas vid arbetsple-
num onsdagen den 24 oktober.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1990/91:41 Ändrade kassakravsavgifter
Konstitutionsutskottets betänkanden
1990/9LKU2 Statlig förvaltning m.m.
1990/91:KU5 Nationaldagen som helgdag, m.m.
1990/91:KU6 Negativ föreningsrätt samt kollektivanslutning m.m.
Skatteutskottets betänkande
1990/91:SkUl Tullskyddet för trädgårdsprodukter
Lagutskottets betänkande
1990/91 :LU5 Ändring i aktiekontolagen (1989:827)
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden
1990/91 :AU9 ILOs konventioner nr 168 och 167
1990/91 :AU10 Ändring i arbetsmiijölagen
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 16 oktober
1990/91:49 av Jens Eriksson (m) till jordbruksministern om EGs torskfiske i
den svenska fiskezonen:
I den överenskommelse som Sverige träffade med EG i samband med Spa-
niens och Portugals inträde i EG bytte Sverige bort fiskekvoter mot vissa
tullättnader, bl.a. på frysta ärter.
Enligt det ingångna avtalet skall EGs fiskare ha rätt att ta upp 2500 ton
torsk. Det finns dock ett viktigt förbehåll. I tilläggsprotokollet på s. 102,
prop. 1985/86:153d, står det:
”Om TAC (totalt uttag) för torsk i den svenska fiskezonen skulle fastställas
på en nivå under 40000 ton, skall kvoten på 2500 minskas med samma pro-
centsats.”
I de överläggningar som Sverige hade med EG var parterna överens om
att f.d. vita zonen efter uppgörelsen med Sovjet var ett speciellt område med
anmälningsplikt vid in- och utgående och med särskilda kvoter och licenser.
Man kan därför konstatera att detta område ligger utanför den egentliga
svenska fiskezonen och utanför det avtal Sverige ingick med EG 1986.
Detta innebär att den svenska kvoten icke obetydligt understiger 40000
ton torsk. TAC på torsk sänktes kraftigt vid årets uppgörelse med Baltiska
fiskerikommissionen och Sverige erhöll 40200 ton. Om man lägger samman
161
11 Riksdagens protokoll 1990191:11
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
162
vad EG, Sovjet och Sverige sammanlagt kommer att fiska i f.d. vita zonen,
finner man att avtalet berättigar Sverige att kraftigt reducera EGs uttag av
torsk i det område avtalet gäller, dvs. den ursprungliga svenska fiskezonen.
I anpassningsavtalet ingår också en passus om förändrat fiskemönster som
skall bevaras, dock med reservation för oförutsebara biologiska omständig-
heter.
Med den stora nedgången i torskbestånden kan det därför ifrågasättas om
EGs fiskemönster kan bevaras.
Man kan för övrigt ifrågasätta om det s.k. anpassningsavtalet är rimligt
och värt vad det kostar svenskt fiske i form av kvoter och tillgång för tredje
land till våra fiskevatten.
I anledning av vad som ovan anförts anhåller jag att till jordbruksminis-
tern få ställa följande frågor:
1. Avser jordbruksministern att i årets förhandlingar utnyttja de möjlighe-
ter till begränsning som avtalet med EG medger?
2. Har jordbruksministern för avsikt att vid årets förhandlingar förändra
EGs fiskemönster på grund av inträffade biologiska omständigheter, dvs.
bristen på torsk?
3. Avser jordbruksministern att ta initiativ för att få tilläggsprotokollet till
Sveriges frihandelsavtal med Europeiska gemenskapen upphävt?
1990/91:50 av Viola Claesson (v) till utrikesministern om konflikten på Nord-
irland:
I augusti i år genomfördes i Belfast, Nordirland, en internationell konfe-
rens kallad ”Ireland - The Way Forward”. På konferensen deltog en svensk
delegation, däribland Ingela Mårtensson, folkpartiet och jag. Vi kunde kon-
statera att Belfast var en militariserad stad, med ständigt närvarande och
hotfullt beväpnade brittiska säkerhetsstyrkor.
Reiulf Steen, socialdemokratisk parlamentariker och rådsförman i den
norska Helsingforskommittén, var en av deltagarna på konferensen på
Nordirland. Steen gjorde jämförelser med sina erfarenheter från vistelser i
diktaturer i Latinamerika, Asien och europeiska länder som Tjeckoslova-
kien. Ingenstans tidigare, menade han, hade han upplevt liknande saker som
i Belfast. Reiulf Steen uttalade både på konferensen och vid hemkomsten:
”Vistelsen i Belfast var långt mer skrämmande än jag var förberedd på. Jag
utsattes bl.a. för ett mycket obehagligt förhör av några tungt beväpnade sä-
kerhetssoldater.”
I den övergripande riksdagsdebatten om Europafrågan den 10 oktober
sade Sveriges utrikesminister bl.a. följande:
- Drömmen om ett Europa i fred, demokrati och samarbete har börjat för-
verkligas.
- Neutralitetspolitiken är grunden för vår säkerhetspolitik.
- Europas historia är en lång kamp för frihet, folkstyre och mänskliga rättig-
heter. Den kampen är inte vunnen. Den måste ständigt föras vidare.
- Mycket av det vi vill se förverkligat i hela Europa har redan förverkligats
i Västeuropa. Vi eftersträvar djupaste och bredaste möjliga samarbete
mellan de västeuropeiska industriländerna. Sverige är ett av dem. Vi har
en gemensam politisk och kulturell frihetstradition. Vårt näringsliv och
våra samhällen är likartade.
- Solidaritet måste prägla vår Europapolitik.
Såväl Storbritannien som Nordirland finns inom den västeuropeiska sfä-
ren. Konflikten på Nordirland tillspetsades på ett avgörande sätt 1969. Den
nordirländska poliskåren och spikklubbsbeväpnade grupper från protestan-
tiska/unionistiska områden gick till gemensam attack mot katolska/nationa-
listiska bostadsområden, där många dödades och hela kvarter brändes ner.
Storbritannien gick in med trupper i Nordirland för 21 år sedan med motive-
ringen att den katolska befolkningen behövde skydd. De grupper som skulle
skyddas upplever i dag britternas militära närvaro som ett hot. Omkring
3000 människor har hittills dödats i denna politiska konflikt, som liknar ett
krigstillstånd.
I den förytligade massmediebevakningen har konflikten oftast avfärdats
som ett religionskrig. Men det av Storbritannien kontrollerade samhället på
Nordirland är mer att likna vid ett apartheidsystem. Sedan Irlands delning i
början av 1920-talet har privilegier gynnat utvalda grupper, ättlingar till brit-
tiska kolonister som lojalt och aktivt stödjer en fortsatt utländsk, brittisk
kontroll.
I den rörelse som växte fram under 60-talet blev Bernadette Devlin en av
de mest kända medborgarrättskämparna på Nordirland. 1981 blev Berna-
dette (Devlin) McAckley, hennes man och deras barn angripna och be-
skjutna av en dödsskvadron. Bernadette blev träffad av sex kulor medan hon
skyddade sin son. Även hennes man blev allvarligt skadad. Orsaken var att
familjen stödde hungerstrejkande irländare och deras släktingar. Det finns
sedan 60-talet ett mycket stort antal exempel på liknande våldshandlingar
mot civila på Nordirland. Många barn har dödats eller skadats av de brittiska
soldaterna, bland annat av s.k. plastkulor - ett vapen som britterna ”förfi-
nat” för att få större effekt!
Redan på 70-talet drog Europarådets kommission för de mänskliga rättig-
heterna i Strasbourg slutsatsen att myndigheterna på Nordirland samt brit-
tiska regeringen var ansvariga för att fångar utsatts för tortyr och omänsklig
behandling när de förhörts av polisen. Storbritannien har sedan dess blivit
oftare fördömt än något annat land av den europeiska domstolen för mänsk-
liga rättigheter. Särskilt är det lagen ”Prevention of Terrorism Act” som har
varit i fokus. Lagen öppnar för att arrestera misstänkta i 48 timmar utan kon-
takt med advokat, följt av fortsatt fängelse i fem dagar utan att åtal behöver
väckas. Människorättsadvokaten Pat Finnucane hävdade att de arresterade
blev misshandlade i mer än 50 % av fallen. Pat Finnucane blev själv mördad
1989.
Amnesty International har i sina årliga rapporter gett utförliga beskriv-
ningar av förtryckets metoder och karaktär på Nordirland. Under 1990 har
den norska Helsingforskommittén sammanställt en omfattande rapport med
titeln "Irish Terroism or British Colonialism?”. De som skrivit rapporten slår
bl.a. fast att det är felaktigt att avfärda Nordirland som ett terroristproblem.
Nordirland är först och främst en produkt av olösta politiska och ekono-
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
163
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
164
miska problem. I rapporten konstaterar de att det är regeringen i London
som genom sin kontroll av Nordirland bär huvudansvaret för situationen där
i dag. På konferensen i Belfast deltog en av rapportens författare, Björn
Cato Funnemark, tillsammans med den inledningsvis nämnde Reiulf Steen.
I anslutning till sin presentation säger de:
"Det är riktigt att Helsingforskommittén tidigare koncentrerade sig på
brott mot de mänskliga rättigheterna i Sovjet och Östeuropa. Men Helsing-
forsavtalen tar upp brott mot mänskliga rättigheter i hela Europa. Det hade
varit anmärkningsvärt om vi helt hade ignorerat de grova brott mot mänsk-
liga rättigheter som sker på Nordirland.”
Varför skulle då regering och riksdag i Sverige ignorera det som sker på
Nordirland? Utrikesminister Sten Andersson påminde i riksdagens Europa-
debatt mer allmänt om följande internationella ”instrument”:
• Europarådet är det viktigaste instrumentet för att värna och stärka re-
spekten för de mänskliga rättigheterna i Europa. De höga krav som den
europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna ställer på sina
medlemmar får aldrig sänkas. Nästa år övertar Sverige ordförandeska-
pet i rådets ministerkommitté.
• I november möts ESK-ländernas stats- och regeringschefer i Paris för
att dra upp riktlinjerna för den framtida säkerheten och samarbetet i
Europa.
Mot bakgrund av den mycket allvarliga och olösta konflikten på Nordir-
land samt statsrådets uttalanden om demokrati, säkerhet och solidaritet i
Europa vill jag fråga:
1. Är regeringen beredd att agera internationellt, t.ex. via Europarådet och
ESK, för att medverka till en lösning av konflikten på Nordirland?
2. Ämnar den svenska regeringen ta kontakt med den brittiska regeringen
för att diskutera brotten mot de mänskliga rättigheterna på Nordirland?
den 17 oktober
1990/91:51 av Sten-Ove Sundström (s) till industriministern om Luleås ställ-
ning som metallurgiskt centrum m.m.:
Svenskt Stål, Tunnplåt i Luleå har presenterat ett förslag till s.k. effektivi-
serings- och åtgärdsprogram. Förslaget innebär att 237 arbetare och 27 tjäns-
temän skall bortrationaliseras på två år.
Bland de anställda råder nu en osäkerhet över företagets framtida produk-
tionsinriktning och förädlingsplaner. En volymökning upp till 2 miljoner ton
har ansetts som angelägen för att garantera de största kunderna god tillgång
på stålämnen. Det gäller såväl SS AB Borlänge som Ovako Steel AB.
Förutom att investeringar inom metallurgin i Luleå är angelägna, är det
viktigt att investeringar för både kvalitets- och arbetsmiljöförbättringar ge-
nomförs.
Självfallet tillkommer det främst styrelse, företagsledning och de anställ-
das organisationer att ta ställning till de olika investeringsobjekten. Men
samtidigt har självfallet staten som huvudägare ansvaret för att planerna full-
följs.
Med hänvisning till det anförda vill jag ställa följande frågor till industri-
ministern:
1. Ar industriministern beredd att vidta åtgärder för att stärka Luleås ställ-
ning och utveckling som metallurgiskt centrum under 1990-talet?
2. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att öka förädlingen och
bearbetningen av stålprodukterna vid SSAB i Luelå?
1990/91:52 av Margit Gennser (m) till statsrådet Erik Åsbrink om förhands-
besked i skattefrågor:
Det är ofta svårt att förutse skattekonsekvenserna av genomförda rätts-
handlingar, särskilt för enskilda skattskyldiga och företag med mer kompli-
cerade skatteförhållanden i vårt land. Dessa problem kommer att leva kvar-
och kanske t.o.m. accentueras - i och med ikraftträdandet av en helt ny skat-
telagstiftning 1991.
Problemet är gammalt. Redan 1951 fick vi en lag om förhandsbesked i tax-
eringsfrågor. Detta institut skulle i viss mån kunna öka den skattskyldiges
förutsättningar att förutse de skattemässiga konsekvenserna av olika rätts-
handlingar. I samband med den första lagen mot skatteflykt 1980 uppmärk-
sammades med rätta de allvarliga rättssäkerhetsproblem den nya lagstift-
ningen skapade. Därför skärptes och moderniserades den äldre lagstift-
ningen om förhandsbesked i skattefrågor. Ett bra, effektivt och snabbt för-
handsinstitut skulle öka förutsättningarna att förutse olika rättshandlingars
skattekonsekvenser.
Sedan dess har skattelagstiftningen snarare blivit otydligare, och 1990-ta-
lets helt nya skattelagstiftning kommer helt uppenbart att skapa nya tolk-
ningsproblem. Samtidigt har förhandsinstitutet inte fungerat.
Detta har jag påtalat vid åtskilliga tillfällen. I svar på en fråga till dåva-
rande finansministern Feldt den 4 februari 1988 konstaterade han att vänteti-
derna var minst tolv månader i frågor om direkt skatt. Finansministern be-
tecknade detta som otillfredsställande. Han hoppades dock på förbättring,
och riksskatteverket hade informerat honom om att väntetiderna skulle
komma att förkortas.
Den 20 oktober 1989 ställde jag på nytt samma fråga till finansministern.
Handläggningstiderna vad gällde förhandsbeskeden var fortfarande oaccep-
tabelt långa. Fortfarande hänvisade finansministern till hög personalomsätt-
ning.
Den 28 maj i år tog jag återigen upp frågan om förhandsbesked i skattefrå-
gor. Erik Åsbrink hänvisade då till sin företrädare Feldts tidigare svar, att
allt skulle bli bättre om dispensärendena flyttades ut från verket, något som
skulle avlasta rättsnämnden och dess kansli. Skatteministerns strävan sades
nu vara att lägga fram förslag om rättsnämnden under 1990. Drygt två måna-
der återstår av 1990, och fortfarande fungerar förhandsinstitutet lika illa.
Revisorer och skattekonsulter är djupt bekymrade och detta med rätta. I
Dagens Industri av den 16 oktober 1990 behandlas frågan mycket seriöst av
skattekonsulten Jan-Eric Askenström, Vinge-Grosskopf. I normala fall,
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
165
12 Riksdagens protokoll 1990191:11
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
konstateras i artikeln, bör man räkna med en väntetid på snarare över än
under tolv månader. (Om beskedet överklagas kan detta ta ytterligare ett
år.)
Riksskatteverket har, konstaterar artikelförfattaren, förgäves sökt
komma till rätta med väntetiderna, och enligt verket går det för närvarande
inte att komma under en handläggningstid på 4—6 månader ens under gynn-
samma omständigheter.
Så här kan det inte fortsätta. Det måste dess värre upprepas än en gång.
Staten har lagt ett stort rättsligt ansvar på revisorer och andra ekonomiska
rådgivare för de råd de ger bl.a. i skattefrågor. Ekonomiska följder av en
felaktigt uppfattad lagstiftning eller felaktig tolkning av lagstiftningen kan
vara utomordentligt betungande för den enskilde. Av denna anledning
måste institutet förhandsbesked i skattefrågor fungera såsom ursprungligen
tänkt, effektivt och snabbt - annars bör de stränga krav som ställs på bl.a.
revisorer och andra rådgivare i skattefrågor tonas ner. Den skevhet som nu
råder mellan statsmaktens oförmåga att komma till rätta med sin handlägg-
ning och de krav på korrekta avgöranden som ställs på de skattskyldiga och
deras rådgivare bör inte accepteras i ett rättssamhälle.
I den nu citerade artikeln framförs förslag om att skattenämnderna skall
få ta hand om förhandsbeskeden. Ovanpå detta krävs en instansordning för
att säkra den rättsliga och formella precisionen, bl.a. för att ärendena skall
kunna gå vidare till regeringsrätten. Som överinstans skulle man kunna
tänka sig en från riksskatteverket fristående rättsnämnd och som slutinstans
regeringsrätten. Om regeringsrättens prövning begränsas till frågor av preju-
dikatintresse skulle tidsåtgången i prövningsprocessen minska. Sannolikt
skulle en sådan här instansordning ge snabbare förhandsbesked än vad som
är fallet i dag.
Invändningar kan säkert göras mot detta förslag, t.ex. att utslagen i första
instans kan skilja sig åt i olika skattenämnder, men då finns överklagande-
möjligheterna. Förhållandena kan dock inte bli mer otillfredsställande än
vad de är för närvarande. Decentraliseringen har också "plusvärden". Att
skattemyndigheterna på länsplanet på ett tidigt stadium måste diskutera
svåra överväganden med de skattskyldigas revisorer eller advokater har ett
värde i sig. Förståelsen för näringslivets problem med tolkningen av skatte-
lagstiftningen ökar. Den praktiska verkligheten ser ofta helt annorlunda ut
än vad lagstiftarna och riksskatteverket föreställt sig.
Trots att jag med en envetenhet gränsande till tjatighet tagit upp frågan
om den bristfälliga handläggningen av förhandsbeskeden i skatteärenden,
återkommer jag än en gång och ber att till skatteministern få ställa följande
fråga:
Avser statsrådet Åsbrink att nu på allvar vidta konstruktiva åtgärder, t.ex.
i enlighet med det nu refererade förslaget, för att skapa ett fungerande insti-
tut för förhandsbesked i skattefrågor, eller är ministern nöjd med nuvarande
ordning?
166
1990/91:53 av Eva Björne (m) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén om Zambia:
I Zambia protesterar invånarna mot det enda härskande partiet UNIP.
Under juni, juli och september i år har demonstrationer ägt rum i större stä-
der som Lusaka och i Kopparbältet.
President Kenneth Kaunda och hans parti har nödgats besluta att flera
partier får finnas och att en folkomröstning skall hållas i augusti 1991.
Den ledande oppositionsrörelsen Movement for Multiparty Democracy,
MMD, har haft en bra start och driver en saklig kampanj.
Zambianerna har under årtionden levt i en diktatur och saknar många av
de kunskaper och insikter som är en av grundstenarna för en fungerande de-
mokrati.
Jag vill därför fråga biståndsministern om biståndsmedel kan användas för
att stödja den framväxande pluralismen i Zambia på liknande sätt som det
görs i t.ex. de baltiska staterna?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 16 oktober
1990/91:98 av Marianne Löfstedt (m) till miljöministern om Blaikfjällets na-
turreservat m.m.:
Regeringen uppdrog genom beslut den 8 februari 1990 (ärende 4-974/88)
åt länsstyrelsen i Västerbottens län att utvidga Blaikfjällets naturreservat
samt avslog samtidigt Tärna/Stensele Allmänningsskogs yrkande om att
upphäva förordnande enligt 11 § naturvårdslagen vid Mattanberget.
Ett genomförande av regeringens beslut föranleder kostnader för staten,
på grund av ersätningar till markägarna, i storleksordningen 100 000-200 000
kr.
På vilket sätt har miljöministern tänkt sig lösa finansieringsfrågan?
1990/91:99 av Sten Svensson (m) till statsrådet Bengt Lindqvist om byggan-
det av gruppbostäder:
Många skäl talar för att göra tillämpningen av bostadsfinansieringsförord-
ningens regler för gruppboende mer flexibla.
Socialstyrelsen har exempelvis nekat två privata vårdgivare att inrätta fem
platser för psykiskt utvecklingsstörda. Kammarrätten har fastställt detta be-
slut efter besvär. Regeringsrätten har ännu inte meddelat prövningstillstånd.
Riksdagen har - på förslag av bostadsutskottet - uttalat sig för en översyn
av reglerna för finansieringen av olika typer av bostäder för äldre, dvs. även
gruppboende. Några motsvarande åtgärder när det gäller de psykiskt ut-
vecklingsstörda har inte aviserats.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
167
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Är statsrådet Lindqvist beredd att vidta sådana åtgärder att reglerna för
byggandet av gruppbostäder generellt blir mer flexibla?
168
1990/91:100 av Hans Göran Franck (s) till utrikesministern om en konferens
om Mellersta Östern:
En Mellersta Östern-konferens i FNs regi framstår som alltmer angelägen.
Det är inte bara Kuwait som befinner sig under främmande truppers ockupa-
tion. Det gäller också Libanon, Västbanken och Gazaområdet. Ett tillbaka-
dragande av alla främmande trupper från olika länders territorium är en av
förutsättningarna för att fredlig samlevnad skall kunna uppnås i Mellersta
Östern.
I anledning av det anförda vill jag ställa följande fråga till utrikesminister
Sten Andersson:
Hur bedömer utrikesministern möjligheterna till ett snart sammankal-
lande av en internationell Mellersta Östern-konferens och vilka åtgärder vid-
tar regeringen i detta syfte?
1990/91:101 av Jan Jennehag (v) till miljöministern om ökad eftermontering
av avgasrenare:
För några år sedan beslöt riksdagen att ett bidrag om 1000 kr. kunde utgå
till den som eftermonterade avgasrening på sitt fordon. Enligt uppgift från
Svensk Bilprovning har endast drygt 300 fordonsägare utnyttjat denna möj-
lighet.
Vilka åtgärder överväger miljöministern för att öka antalet?
1990/91:102 av Jan Jennehag (v) till utrikesministern om den dumpade krigs-
materielen vid Måseskärs fyr:
I närheten av Måseskärs fyr sänktes efter andra världskriget stora mäng-
der granater innehållande senapsgas. Enligt uppgifter i massmedia nyligen
gällde detta brittisk och amerikansk materiel.
Vilka initiativ planerar utrikesministern för att i samarbete med berörda
stater förhindra att skador uppstår?
den 17 oktober
1990/91:103 av Lena Boström (s) till arbetsmarknadsministern om sysselsätt-
ningen i Västerbottens län:
Vi måste tyvärr inse att arbetslösheten har börjat stiga igen. I Västerbot-
tens län kan vi konstatera att vi fått och kommer att få återhållsamhet inom
handeln, en minskad sysselsättning i gruvnäringen, inom industrin - framför
allt under 1991, inom hotell- och restaurangnäringen, hos statliga myndighe-
ter och verk, sannolikt också inom landstingets verksamhetsområde samt en
kraftig uppbromsning av kommunernas expansion. Glädjande nog kan
byggsysselsättningen bibehållas på hög nivå året ut och troligen också första
halvåret 1991.
I Umeå kommun inger de framtida prognossiffrorna stark oro. Umeå har
en medelålder på 34 år och en omfattande offentlig sektor, och det finns skäl
att befara att Umeåregionen kommer att kraftigt känna av konjunkturför-
ändringen. Man kan också befara att nytillträdande på arbetsmarknaden,
ungdomar och flyktingar, får svårare att snabbt hitta ett arbete. Åtstram-
ningen på den offentliga sektorn, handeln samt inom hotell- och restaurang-
näringen kommer särskilt att drabba kvinnor.
Har regeringen och arbetsmarknadsministern någon ”beredskapsplan” i
form av utbildning och beredskapsarbeten för att möta den befarade ned-
gången i sysselsättningstillfällen i Västerbottens län?
1990/91:104 av Åsa Domeij (mp) till miljöministern om exporten av miljöfar-
ligt avfall:
Greenpeace presenterade den 11 oktober en rapport ”Poland: the waste
invasion”. Rapporten visar att Polen, sedan gränsen öppnats mot väst, mot-
tagit stora mängder miljöfarligt avfall utan att man kunnat ta hand om avfal-
let på ett tillfredsställande sätt. Sverige är ett av de länder som exporterat
betydande mängder avfall till Polen.
Avser regeringen att, mot bakgrund av de uppgifter som framkommit, fö-
reslå några lagändringar för att skärpa reglerna för export av miljöfarligt av-
fall?
1990/91:105 av Gunnar Hökmark (m) till utrikesministern om visum till
Sverige för balter:
Ett av de viktigaste bidragen det svenska samhället kan ge de baltiska fol-
ken i deras strävanden till självständighet är att underlätta kontaktskapande
över Östersjön. Inom samhällslivets alla områden är förmodligen kontakter,
kunskaper och överföring av know-how det som tillsammans med en utveck-
lad samhörighetskänsla med Västeuropa är det som kan betyda mest för bal-
terna. Mot den bakgrunden är det beklagligt att det i dag för många balter
upplevs som lättare att få utresetillstånd ur Sovjetunionen än att få visum till
Sverige. Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet följande:
Avser regeringen att vidta åtgärder för att underlätta för balter att få visum
till Sverige?
1990/91:106 av Bo Hammar (v) till justitieministern om åtgärder för att
stärka domstolarnas oberoende m.m.:
I det pågående målet vid Stockholms tingsrätt mot flera polischefer om
olovlig avlyssning har tingsrätten utan att ha något som helst lagstöd avvisat
advokater som biträder målsägande från rättssalen. Det inträffade, som san-
nolikt utgör en kränkning av artikel 6 i Europeiska konventionen om mänsk-
liga rättigheter, är oerhört allvarligt i en rättsstat och har föranlett utomor-
dentligt starka reaktioner från ledande rättsvetenskapsmän och från Sveri-
ges advokatsamfund.
En rad andra egendomligheter har ägt rum under målets handläggning,
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
169
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
170
som personalkontroll av nämndemän och närvaro vid förhandlingen av en
företrädare för säkerhetspolisen, med uppgift att ge anvisningar till vittnen
om vad de får yppa vid förhandlingen.
Händelserna vid Stockholms tingsrätt riskerar att tillfoga tilltron till rätts-
väsendet svårreparabia skador.
Är justitieministern beredd att efter målets slutliga avgörande tillsätta en
utredning med företrädare för Advokatsamfundet och rättsvetenskapsmän
med uppgift att föreslå sådana förändringar i rättegångsförfarandet som på-
kallas för att stärka domstolarnas oberoende och målsägandebiträdenas
ställning?
1990/91:107 av Annika Ähnberg (v) till miljöministern om dumpade laster
av kemiska stridsmedel:
Efter andra världskriget dumpade de allierade 150 000 ton kemiska strids-
medel i Skagerrak. Vad händer med dessa medel när fartyg och emballage
rostat sönder? Den redan hårt belastade havsmiljön drabbas ytterligare. För
fiskarena utgör de dumpade kemiska stridmedlen en stor arbetsmiljöfara. I
Östersjön har flera allvarliga olyckor inträffat. Vi har fått ytterligare ett ex-
empel på hur hänsynslöst miljön har förötts genom åren.
Förhandlingar borde tas upp med de ansvariga länderna. Stridsmedlen
måste lokaliseras och markeras på kartor och oskadliggöras.
Jag vill därför fråga miljöministern:
Vad avser regeringen att göra åt de dumpade kemiska stridsmedlen från
andra världskriget?
1990/91:108 av Gudrun Schyman (v) till utrikesministern om Antarktis:
Antarktis befinner sig vid ett vägskäl - valet står mellan att antingen bli
exploaterat eller beskyddat. Deklarationerna, som fastställer att mineralex-
ploatering i Antarktis inte är förenlig med ett allomfattande miljöskydd, har
antagits. Fler och fler förstår betydelsen av denna sista, i stort sett orörda,
kontinent på jorden. De havsströmmar och klimatsystem som omger An-
tarktis har en avgörande effekt på den globala ekologiska balansen. Konti-
nenten spelar en viktig roll som känslig indikator av klimatförändringarna
och representerar ett unikt internationellt vetenskapligt laboratorium.
År 1988 slöts en mineralkonvention som skulle begränsa exploateringen
av Antarktis, men inget land har till dags datum ratificerat konventionen,
och det står klart för allt fler att den är otillräcklig. Flera länder arbetar nu i
stället på att få till stånd ett permanent exploateringsförbud samt etablering
av allomfattande miljöskyddsregler.
Min fråga är:
Tänker utrikesministern vidta några åtgärder för att Sverige aktivt skall
medverka till ett totalt förbud mot exploateringen av Antarktis?
1990/91:109 av Gudrun Schyman (v) till socialministern om åtgärder för att
hindra svenska män att utnyttja barn i Asien:
Västvärldens män håller på att förstöra en hel generation asiatiska barn.
Den växande turismen har drivit 100 000-tals barn in i prostitution. Många
är bara åtta nio år.
Pastor Ron CTGrady från Nya Zeeland leder en treårskampanj för att
stoppa västvärldens övervåld mot asiatiska barn. Hans första etapp i resan
är Sverige, eftersom han vet att svenska män åker till Asien och köper barn.
Förutom att träffa frivilligorganisationer av olika slag är syftet med kampan-
jen också att få regeringar i de länder som han besöker att reagera.
Min fråga till socialministern är:
Vilka åtgärder tänker den svenska regeringen vidta för att inte svenska
män skall utnyttja barn i Asien?
1990/91:110 av Kjell-Arne Welin (fp) till statsministern om statsrådens löner:
Sveriges riksdag är på väg att besluta om en frysning av riksdagsledamö-
ternas löner. Löneförhöjningar som redan gäller skall inte utbetalas. Skälet
till beslutet är att en utebliven löneförhöjning för riksdagsledamöterna
skulle få utomordenligt stort symbolvärde för andra yrkesgruppers krav på
lönehöjningar 1991, dvs. alla förväntas frivilligt avstå från löneökningar
1991. Ökningen av riksdagsarvodena var en kompensation för andras löne-
höjningar 1990. Statsråden har redan under 1990 fått kraftigt höjda löneök-
ningar. För att förstärka symbolvärdet vore det på sin plats att även statsrå-
den avstod från sina lönehöjningar 1990. Redan utbetalda höjningar skall
självfallet återbetalas.
Avser statsministern att verka för att statsrådens löner återställs till 1989
års nivå och att redan utbetalda lönehöjningar för 1990 återbetalas?
1990/91:111 av Ragnhild Pohanka (mp) till statsrådet Maj-Lis Lööw om klä-
desbidrag till asylsökande:
Vintern närmar sig och vi alla behöver varmare kläder.
De asylsökande som bor på förläggningar utan egen möjlighet att laga mat
får mindre än 30 kr. i fickpengar, och de som har tillgång till kök får ca 70 kr.
per dag för mat, resor, telefon, frimärken m.m. Dessa blygsamma summor
kan omöjligt räcka för inköp av varmare kläder. Då de asylsökandes väntetid
fortfarande är lång behöver de flesta varmare kläder för vintern. De stora
grupperna asylsökande kommer från länder med ett betydligt varmare kli-
mat än vårt.
Är det sant att man inte längre beviljar schablonbidrag för vinterkläder till
alla asylsökande, och i så fall varför?
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
171
|
Prot. 1990/91:11 17 oktober 1990 |
1990/91:112 av Lennart Brunander (c) till statsrådet Erik Åsbrink om idrot- Skatteomläggningen som regeringen genomför påverkar oss alla. De Västergötlands idrottsförbund har gjort en beräkning på vad skatteom- Ett annat problem, som förstärks av vad som nu sker, är svårigheten att få Jag vill ställa följande fråga till statsrådet: På vilket sätt kommer regeringen att kompensera idrotten för de kost- 1990/91:113 av Carl Frick (mp) till kommunikationsministern om Öresunds- ”Bro över Öresund en katastrof” var rubriken för en artikel i Dagens Ny- Östersjön är ekologiskt utomordentligt känslig och tål inte förändringar av Vi har all anledning att tro att de beräkningar som nu har gjorts för Stora Jag vill fråga Georg Andersson om han avser att genomföra den sorts be- |
172
27 § Kammaren åtskildes kl. 22.25.
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Förhandlingarna leddes
av talmannen talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 22 (del-
vis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 9§ anf. 51 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 10§ anf. 91 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 14§,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 16 §,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 19 § anf. 156 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Gunborg Apelgren
173
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Onsdagen den 17 oktober
1 § Justering av protokoll................................. 1
2 § Hänvisning av ärende till utskott........................ 1
3 § Förnyelse inom polisen............................... 1
Justitieutskottets betänkande JuUl
Debatt
Britta Bjelle (fp)
Göran Ericsson (m)
Ingbritt Irhammar (c)
Berith Eriksson (v)
Carl Frick (mp)
Lars-Erik Lövdén (s)
Civilminister Bengt K Å Johansson
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Göthe Knutson (m)
Hans Göran Franck (s)
Beslut............................................ 34
4 § Meddelande om samlad votering........................ 35
5 § Konsumentkreditfrågor............................... 35
Lagutskottets betänkande LU1
Debatt
Elisabet Franzén (mp)
Bengt Kronblad (s)
Beslut fattades under 12 §
6 § Aktiebolagsrättsliga frågor............................. 39
Lagutskottets betänkande LU2
Debatt
Martin Olsson (c)
Ulla Orring (fp)
Elisabet Franzén (mp)
Stig Gustafsson (s)
Beslut fattades under 12 §
174
7 § Ändring i namnlagen................................. 46
Lagutskottets betänkande LU3
Beslut fattades under 12 §
8 § Ändring i 1980 års fördrag om internationell järnvägstrafik
(COTIF) ........................................ 47
Lagutskottets betänkande LU4
Beslut fattades under 12
9 § Vissa trafikpolitiska frågor............................. 47
Trafikutskottets betänkande TU3
|
Debatt Görel Bohlin (m) |
Prot. 1990/91:11 17 oktober 1990 | ||
|
Anders Castberger (fp) Rune Thorén (c) Viola Claesson (v) Kjell Dahlström (mp) Birger Rosqvist (s) Beslut fattades under 12 § Andre vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under | |||
|
kvällen)....................................... |
74 | ||
|
10 § |
Inriktningen av televerkets verksamhet åren 1991-1993 ...... Trafikutskottets betänkande TU1 Debatt Tom Heyman (m) Anders Castberger (fp) Rune Thorén (c) Viola Claesson (v) Anna Horn af Rantzien (mp) Birger Rosqvist (s) Beslut fattades under 12 § |
76 | |
|
11 § |
Vissa yrkestrafikfrågor............................... Trafikutskottets betänkande TU2 Debatt Sten Andersson i Malmö (m) Anders Castberger (fp) Lennart Brunander (c) Anna Horn af Rantzien (mp) Jarl Lander (s) Beslut fattades under 12 § |
85 | |
|
12 § |
Beslut............................................ Lagutskottets betänkande LU1 Lagutskottets betänkande LU2 Lagutskottets betänkande LU3 Lagutskottets betänkande LU4 Trafikutskottets betänkande TU3 Trafikutskottets betänkande TUI Trafikutskottets betänkande TU2 |
94 | |
|
13 § |
Handikapp........................................ Socialutskottets betänkande SoUl Debatt Barbro Sandberg (fp) Margö Ingvardsson (v) Anita Stenberg (mp) Jan Andersson (s) Ragnhild Pohanka (mp) Marianne Jönsson (c) Sten Svensson (m) |
96 | |
|
Beslut............................................ |
109 |
175 | |
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
Beslut om uppskjuten votering av kvällsärenden
Barnomsorg m.m.......................
110
110
Socialutskottets betänkande SoU2
Debatt
Ingrid Hemmingsson (m)
(forts. 18 §)
§ Ajournering för middagsuppehåll....................... 112
§ Återupptagna förhandlingar............................ 112
§ Barnomsorg m.m. (forts. SoU2)........................ 113
Daniel Tarschys (fp)
Ingrid Hemmingsson (m)
Ulla Tilländer (c)
Gudrun Schyman (v)
Anita Stenberg (mp)
Maj-Inger Klingvall (s)
Beslut skulle fattas den 24 oktober
§ Jordförvärvslagen................................... 140
Jordbruksutskottets betänkande JoUl
Debatt
Jan Fransson (s)
Göthe Knutson (m)
Beslut skulle fattas den 24 oktober
§ Vattenlagen....................................... 143
Jordbruksutskottets betänkande JoU2
Debatt
Jan Fransson (s)
Beslut skulle fattas den 24 oktober
§ Kemikaliekontroll.................................. 143
Jordbruksutskottets betänkande JoU3
Debatt
Ingvar Eriksson (m)
Anders Castberger (fp)
Lennart Brunander (c)
Annika Ähnberg (v)
Marianne Samuelsson (mp)
Jan Fransson (s)
Beslut skulle fattas den 24 oktober
§ Vissa elfrågor...................................... 158
Näringsutskottets betänkande NU1
Debatt
Lars Norberg (mp)
Åke Wictorsson (s)
Beslut skulle fattas den 24 oktober
§ Beslut om fortsatt ärendebehandling den 24 oktober........ 160
§ Bordläggning...................................... 161
§ Anmälan om interpellationer
1990/91:49 av Jens Eriksson (m) om EGs torskfiske i den
176
svenska fiskezonen
161
1990/91:50 av Viola Claesson (v) om konflikten på Nordirland 162
1990/91:51 av Sten-Ove Sundström (s) om Luleås ställning
som metallurgiskt centrum m.m..................... 164
1990/91:52 av Margit Gennser (m) om förhandsbesked i skat-
tefrågor ....................................... 165
1990/91:53 av Eva Björne (m) om Zambia............... 167
26 § Anmälan om frågor
1990/91:98 av Marianne Löfstedt (m) om Blaikfjällets natur-
reservat m.m................................... 167
1990/91:99 av Sten Svensson (m) om byggandet av gruppbostä-
der .......................................... 167
1990/91:100 av Hans Göran Franck (s) om en konferens om
Mellersta Östern................................ 168
1990/91:101 av Jan Jennehag (v) om ökad eftermontering av
avgasrenare.................................... 168
1990/91:102 av Jan Jennehag (v) om den dumpade krigsmate-
rielen vid Måseskärs fyr........................... 168
1990/91:103 av Lena Boström (s) om sysselsättningen i Väster-
bottens län..................................... 168
1990/91:104 av Åsa Domeij (mp) om exporten av miljöfarligt
avfall......................................... 169
1990/91:105 av Gunnar Hökmark (m) om visum till Sverige
för balter...................................... 169
1990/91:106 av Bo Hammar (v) om åtgärder för att stärka
domstolarnas oberoende m.m....................... 169
1990/91:107 av Annika Ähnberg (v) om dumpade laster av
kemiska stridsmedel............................. 170
1990/91:108 av Gudrun Schyman (v) om Antarktis........ 170
1990/91:109 av Gudrun Schyman (v) om åtgärder för att
hindra svenska män att utnyttja barn i Asien........... 170
1990/91:110 av Kjell-Arne Welin (fp) om statsrådens löner . . 171
1990/91:111 av Ragnhild Pohanka (mp) om klädesbidrag till
asylsökande.................................... 171
1990/91:112 av Lennart Brunander (c) om idrotten och skatte-
omläggningen .................................. 172
1990/91:113 av Carl Frick (mp) om Öresundsbron......... 172
Prot. 1990/91:11
17 oktober 1990
177
gotab 97166, Stockholm 1990