Protokoll
1990/91:109
TALMANNEN:
Ärade kammarledamöter! Innan vi inleder dagens plenum, vill jag på-
minna om att det i dagarna är 25 år sedan SIPRI, Stockholms Internationella
fredsforskningsinstitut, inrättades.
SIPRI kom till efter en idé av Tage Erlander. Riksdagen stod fadder i den
meningen att beslutet om institutet fattades av riksdagen den 6 maj 1966.
Riksdagens beslut fick internationell uppmärksamhet och välkomnades.
SIPRI inrättades som en obunden internationell institution, som skulle be-
driva freds- och konfliktforskning. SIPRI har ett gott internationellt an-
seende och har, och har haft, stor betydelse för nedrustningsarbetet. Detta
gäller såväl insamling och presentation av fakta som idégivning för att föra
arbetet för fredens sak vidare.
Jag vill på riksdagens vägnar tacka SIPRI för dess insatser och önskar insti-
tutet framgång i dess fortsatta arbete i fredens tjänst.
Justerades protokollet för den 2 maj.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:193 till bostadsutskottet
Företogs till avgörande jordbruksutskottets betänkanden 1990/91 :JoU21
och JoU28 samt justitieutskottets betänkande 1990/91:JuU26 (beträffande
debatten i dessa ärenden, se prot. 106). 1
1 Riksdagens protokoll 1990191:109
Prot. 1990/91:109 Jordbruksutskottets betänkande JoU21
8 maj 1991 Mom. 1 (samlat förslag till förpackningspolitik)
Först biträddes reservation 1 av Bengt Rosén och Lars Ernestam med 42
röster mot 17 för reservation 2 av Annika Åhnberg. 251 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 258 röster mot 39 för reserva-
tion 1 av Bengt Rosén och Lars Ernestam. 13 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 2 (pantsystem för olika förpackningar)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Sven Eric
Lorentzon m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 3 (producentens ansvar)
Utskottets hemställan bifölls med 201 röster mot 110 för reservation 4 av
Karl Erik Olsson m.fl.
Mom. 4 (internationell förpackningsstandard)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Annika
Åhnberg - bifölls med acklamation.
Mom. 5 (avslag på propositionen)
Utskottets hemställan bifölls med 194 röster mot 101 för reservation 6 av
Sven Eric Lorentzon m.fl. 17 ledamöter avstod från att rösta.
Claes Roxbergh (mp) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats
ha röstat nej.
Mom. 6 (villkor för hanteringstillstånd)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Marianne
Samuelsson - bifölls med acklamation.
Mom. 8 (återtagningsmålet för retursystem)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av Karl Erik
Olsson m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU28
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU26
Mom. 4 (arbetsdomstolens sammansättning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Berith Eriks-
son - bifölls med acklamation.
Mom. 7 (översyn av specialdomstolarna)
|
Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 132 för reservation 2 av |
Prot. 1990/91:109 8 maj 1991 |
|
Mom. 8 (avskaffande av bostadsdomstolen m.m.) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Britta Bjelle |
Yttrandefrihets- |
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Talmannen meddelade att konstitutionsutskottets betänkanden KU21,
KU36, KU42, KU34, KU37 och KU45 skulle avgöras i ett sammanhang efter
avslutad debatt.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU21 Yttrandefrihetsgrundlag m.m. (prop. 1990/91:64).
Anf. 1 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse som jag kan konstatera att
vi i dag, efter en utdragen och komplicerad lagstiftningsprocess, kan ta ett
avgörande steg mot en för första gången på över hundra år helt ny grundlag,
nämligen en yttrandefrihetsgrundlag.
Jag vill framhålla att det förslag till grundlag som riksdagen i dag skall ta
ställning till har varit föremål för en mycket omfattande och grundlig bered-
ning. Tanken att man skulle utvidga de tryckfrihetsrättsliga garantierna till
att gälla även andra uttrycksformer än tryckta skrifter, i första hand radio
och film, har funnits alltsedan den nuvarande tryckfrihetsförordningen kom
till i slutet av 40-talet. Frågan har behandlats av flera utredningar, däribland
massmedieutredningen och yttrandefrihetsutredningen.
Det förslag som regeringen lägger fram i den proposition som skall be-
handlas här i dag bygger, i enlighet med av riksdagen tidigare uttalade önske-
mål, på yttrandefrihetsutredningens förslag. I vissa avseenden går dock för-
slaget längre än vad yttrandefrihetsutredningen gjorde, bl.a. på radio- och
TV-området.
De politiska överläggningar som har ägt rum under beredningen av ären-
det har varit inriktade på att utröna hur ett förslag med utgångspunkt i ytt-
randefrihetsutredningens betänkande borde vara utformat för att kunna få
en bred anslutning i riksdagen. Det förslag som regeringen lägger fram i pro-
positionen har förankrats inom en särskild beredningsgrupp med företrädare
för riksdagspartierna. Det var glädjande att man lyckades uppnå så stor enig-
het i de olika frågorna.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Yttrandefrihets-
grundlag m.m.
Den nya grundlagen om yttrandefrihet bygger i allt väsentligt på de princi-
per som sedan gammalt gäller på det tryckfrihetsrättsliga området. Den re-
glerar yttrandefriheten i medier som hittills fallit under regeringsformens
mindre detaljerade skydd för grundläggande fri- och rättigheter, nämligen
radio och TV, filmer och videogram, ljudupptagningar och liknande medier.
De frågor i den nya grundlagen som in i det sista under beredningen krävt
de mest ingående övervägandena har gällt film- och videocensurens omfatt-
ning, etableringsfriheten för eter- och trådsändningar samt reklamfrågan.
Jag vill därför nämna något om dessa frågor särskilt. Jag vill också ta upp
meddelarskyddskommitténs förslag om meddelarfrihet i förhållandet mellan
enskilda, som ju behandlas utförligt i propositionen.
Våren 1990 antog riksdagen som bekant lagen om granskning och kontroll
av filmer och videogram. Denna lag ersatte den tidigare biografförord-
ningen. Riksdagen tog i det sammanhanget ställning till ett antal andra åtgär-
der för att komma till rätta med problemen med de extrema våldsskildring-
arna. Bl.a. beslutades om en intensifierad tillsyn över videogrammarknaden
och om en skärpning av ansvarsbestämmelsen om olaga våldsskildringar.
Den begränsade verkan som censur av videogram, avsedda för uthyrning
och försäljning, kunde väntas ha ansågs inte motivera en utvidgad förhands-
granskning.
I yttrandefrihetsgrundlagen medges censur enbart av filmer och video-
gram som skall visas offentligt. Ett censurförbud är en principiellt viktig be-
ståndsdel i en yttrandefrihetsgrundlag, och jag har en stark tro på att det
skall gå att komma till rätta med våldsskildringarna på annat sätt.
Enighet har i stort rått om att det begränsade frekvensutrymmet för eter-
sänd radio och TV inte tillåter någon etableringsfrihet för dessa mediefor-
mer. Det behövs någon form av tillståndssystem för att fördela frekvenserna.
Detta framgår nu uttryckligen av yttrandefrihetsgrundlagen. Däremot läm-
nas det öppet hur ett sådant system skall utformas genom vanlig lag. Men
det markeras att det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i
anspråk på ett sådant sätt att vi får vidaste möjliga yttrande- och informa-
tionsfrihet. Närmare förslag till lagregler i ämnet skall lämnas av frekvens-
rättsutredningen.
Närradiolagstiftningen har dessutom fått förankring i grundlagen genom
en bestämmelse om att sammanslutningar skall ha möjlighet att få tillstånd
till lokala radiosändningar.
Frågan om etableringsfrihet för trådsändningar har varit kontroversiell på
ett helt annat sätt. Här sätter ju fysiken inte samma gränser för vad som är
möjligt att sända. Nu föreslås en ordning med etableringsfrihet med vissa
begränsningar. Rätt för var och en att sända radio- och TV-program genom
tråd slås således fast. Som en möjlig inskränkning i denna grundlagsenliga
frihet kan det dock i vanlig lag meddelas föreskrifter om skyldighet för kabel-
nätsinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det be-
hövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till exempelvis Sveri-
ges Radios program. Vidare tillåts lagstiftning om ingripanden mot fortsatta
sändningar av vålds- och porrkanaler och rasistiska programkanaler.
Frågan om reklam i radio och TV har diskuterats mycket under bered-
ningsarbetet. Även här lyckades dock beredningsgruppen i stort sett enas.
Grundlagen tar inte ställning till vad som skall gälla på annat sätt än att den
tillåter att det i vanlig lag föreskrivs om reklam i radio och TV. Det ges t.ex.
möjlighet att införa förbud mot kommersiell reklam eller sponsring. Ett för-
slag till lagstiftning om sådan reklam har också nyligen förelagts riksdagen.
Meddelarskyddskommittén har - också efter begäran av riksdagen - utrett
frågan om meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda.
Kommittén presenterade ett förslag som innebar att man i grundlag skulle
slå fast att meddelarfriheten i princip gällde också uppgifter som omfattades
av avtalad tystnadsplikt, men att man kunde göra undantag från denna prin-
cip i vissa fall. Förslaget, som var väl genomarbetat, fick emellertid ett starkt
negativt mottagande under remissbehandlingen. I propositionen tvingades
därför regeringen att konstatera att det med hänsyn till remissutfallet inte
finns möjlighet att föra fram frågan om meddelarfrihet i förhållandet mellan
enskilda till grundlagstiftning. Tanken på en vidgad insyn inom den privata
sektorn är emellertid fortfarande bärkraftig, och vissa förslag till alternativa
lösningar som förts fram i frågan bör enligt min mening övervägas närmare.
Det finns också skäl att avvakta erfarenheterna av lagen om skydd för före-
tagshemligheter.
Herr talman! Jag är medveten om att man i ett så betydelsefullt och kom-
plicerat lagstiftningsärende som detta knappast kan vänta sig en fullständig
samstämmighet i varje enskild fråga. Men jag anser att det finns skäl att
framhålla att det nu är angeläget att grundlagsfrågan får sin lösning. Genom
den proposition som regeringen lagt fram blir det möjligt att förverkliga riks-
dagens önskemål om en bred enighet kring en ny grundlag till skydd för ytt-
randefriheten.
Herr talman! Jag beklagar mycket att jag på grund av regeringssamman-
träde inte har möjlighet att närvara i kammaren, när detta historiska ärende
behandlas.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Yttrandefrihets-
grundlag m.m.
Anf.2 ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Det finns anledning att känna stor tillfredsställelse över att
riksdagen i dag kan fatta beslut om en ny grundlag, en ny yttrandefrihets-
grundlag. Det är också mycket glädjande att detta beslut kan fattas under
stor enighet.
Den nya yttrandefrihetsgrundlagen har beretts under väldigt många år.
Tidvis har det förefallit omöjligt att nå den breda enighet som är önskvärd i
samband med att man antar en ny grundlag. En bred enighet är t.o.m. en
förutsättning för att riksdagen skall ta upp förslag till nya grundlagar. Det
kan inte vara rimligt att stifta en grundlag under stor oenighet. Man bör inte
vara oenig i riksdagen om demokratins spelregler.
Denna strävan efter enighet leder dock med naturnödvändighet till kom-
promisser. Det föreliggande förslaget är en kompromiss mellan olika sätt att
hantera konkreta yttrandefrihetsproblem. Detta kan emellertid inte dölja
att det i grunden i vårt svenska samhälle finns en gemensam strävan efter
öppenhet, informations- och yttrandefrihet i ordens vidaste bemärkelse.
Sedan 1949 års tryckfrihetsförordning utarbetades och antogs har dock
mediesituationen i Sverige och i omvärlden grundligt förändrats. Nya medier
har kommit till, de existerande har utvecklats och ändrat form. Tekniken har
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Yttrandefrihets-
grundlag m.m.
förändrat förutsättningarna för yttrandefriheten och opinionsbildningen.
Radio och television, i olika former, har stor genomslagskraft och svarar i
dag för en betydande del av opinionsbildningen. Radion och televisionen har
på intet sätt tagit över det tryckta ordets roll - tidningarna är i dag inte på
något sätt på väg att mista sin roll - men de har tillfört en ny dimension i
opinionsbildningen, en dimension som lagstiftaren självfallet inte kan bortse
ifrån.
Det är också på denna punkt som problem har uppstått. Dessa problem
är bl.a. av teknisk natur. Det är inte alldeles enkelt att reglera sådana medier
som radio och television, som har många uttrycksformer och en teknisk
komplexitet. Dessutom har vi faktiskt olika politiska infallsvinklar.
Det grundlagsförslag som vi i dag har att ta ställning till har enligt min
mening inte löst några av problemen på ett fullt ut tillfredsställande sätt. Det
gäller grundlagsskyddet för reklam och etableringsfrihet. De lösningar som
här har uppnåtts är emellertid acceptabla. De har uppnåtts genom kompro-
misser, som vi från moderata samlingsförbundet har stått, och står även i
dag, bakom, men vi vill gärna understryka att den reglering som nu föreslås
när det gäller dessa båda områden inte på något sätt kan betraktas som slut-
giltig. Man kan lugnt räkna med att utvecklingen kommer att tvinga fram ett
starkare grundlagsskydd, såväl för reklamen som för etableringsfriheten.
Frågan om meddelarskyddet mellan enskilda har varit föremål för en lång-
varig debatt. Här finns förvisso olika åsikter som måste respekteras. Vad jag
dock tycker har varit fel i denna debatt är de försök som har gjorts att dra
absoluta paralleller mellan den privata och den offentliga sektorn i yttran-
defrihetshänseende. Det går enligt min mening inte att dra sådana absoluta
paralleller. Det finns starka skäl för att ha annorlunda regler för meddelarfri-
heten inom den privata sektorn än för vad som gäller på den offentliga sidan
med dess lagreglering, offentlighetsprincip och mycket annat som gör att det
där råder annorlunda förhållanden.
Det är mot denna bakgrund inte konstigt att något förslag om utvidgning
av meddelarfriheten till att omfatta den privata sektorn inte har lagts fram.
De som tycker att detta är bra grundar - och det vill jag understryka - defini-
tivt inte sitt ställningstagande på någon generell önskan till mindre öppenhet
i samhället, utan helt enkelt på en respekt för den privata sfären och att den
kan vara annorlunda än den offentliga. Det är en åsikt som kanske inte delas
av alla, men som jag faktiskt tycker måste respekteras och som har fog för
sig. Om detta vittnar den proposition och det utskottsbetänkande som har
lagts fram.
Herr talman! Det är inte var dag som riksdagen har att ta ställning till en
ny grundlag. De randanmärkningar som här har gjorts skall på intet sätt
dölja att det finns anledning att känna stor glädje och tillfredsställelse över
att ett långvarigt och mödosamt utredningsarbete och lagstiftningsarbete i
departementet, i riksdagen och i utredningar nu har nått sitt slut för ett tag
framöver. Dessa anmärkningar förtar inte intrycket av att vi trots allt har
kommit en väsentlig bit på vägen mot att slå vakt om yttrande- och informa-
tionsfriheten för medier som på några decennier har förändrat vår vardag på
ett dramatiskt sätt.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Anf. 3 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Det öppna samhällets mest lyckade paradox är lagstiftarnas
ambition att sätta genomtänkta spärrar för sina egna möjligheter att ge sig
på medborgarnas fri- och rättigheter. Så skrev yttrandefrihetsutredningen i
upptakten till sitt slutbetänkande. Nu får vi lagstiftare tillfälle att bekräfta
den iakttagelsen, genom att fatta det första beslutet om en yttrandefrihets-
grundlag. Det inte bara känns, utan det är högtidligt.
Remissen innehåller förslag till en ny, fjärde grundlag och har därmed en
ovanlig och betydelsefull karaktär, konstaterade lagrådet i sitt yttrande om
lagrådsremissen. Genom ett utbyggt grundlagsskydd åt framför allt eterme-
dierna med deras utomordentliga genomslagskraft och betydelse för upplys-
ning och opinionsbildning i dagens samhälle skapas - med lagrådets ord - en
balans i rättsordningens vaktslagning kring yttrandefriheten och informa-
tionsfriheten.
Vi är inte för tidigt ute med att etablera den balansen. Man kan undra
varför vi har dröjt så länge.
Det hittillsvarande tillståndet med ett utbyggt grundlagsskydd endast för
det tryckta ordet speglar närmast det medieläge som rådde för mer än ett
halvsekel sedan, finner lagrådet och fortsätter: ”1 det perspektivet och med
erfarenheterna av de auktoritära samhällssystemens utnyttjande av eterme-
dierna för sina syften är det egentligen förvånande att det nya grundlags-
skyddets tillkomst varit en så utdragen process och förenad med sådana föds-
lovåndor.”
Onekligen liknar det en historisk eftersläpning, särskilt med tanke på att
vi fick vår första tryckfrihetsförordning redan 1766. Man frestas nästan att
betrakta tryckfrihetsförordningen som en lyckosam tillfällighet - de yngre
mössorna hade en passion för publicitet och en djärvhet som svarade mot
den passionen.
Att grundlagsskyddet för det tryckta ordet sedan förblev ensamt berodde
förstås länge på att tryckpressen var det helt dominerande mediet. Men när
den fick konkurrens från andra nya medier borde det väl ha varit dags för en
reform. Varför kom den inte snabbare?
En förklaring kan vara att den grundlag som vi nu skall besluta om utgör
ett led i ett omfattande och långsiktigt konstitutionellt reformarbete för att
befästa och utveckla folkstyret och för att förstärka de medborgerliga fri- och
rättigheterna. En annan - som mer ansluter sig till födslovåndorna - gäller
den tempoförlust som uppkom genom de skilda meningarna om den lämpli-
gaste lagtekniska lösningen.
Om detta behöver vi inte orda nu. För min del tycker jag att vi åtminstone
så här i efterhand kan se avspänt på tidsförlusten. I stället för att beklaga den
kan vi glädja oss åt uthålligheten i strävan att verkligen nå ett resultat och
att kunna göra det tillsammans.
Vi kunde ha gett upp, men vi gjorde det inte. Vi återvände till yttrandefri-
hetsutredningens huvudalternativ och vände förlusten i tid till en vinning i
sak genom att uppdatera och förbättra alternativet. Och så blev vi överens
om innehållet, enligt den goda vanan att försöka blir eniga om våra konstitu-
tionella regler.
Den vanan skall vi ha kvar. Men enigheten har inte vunnits genom tystnad
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Yttrandefrihets-
grundlag m.m.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Yttrandefrihets-
grundlag m.m.
utan genom diskussion. Det är ju så det skall vara. Det må så vara att den
tekniska utvecklingen gjort det omöjligt att framhärda i försvar för Sveriges
Radios monopol, reklamförbud och videocensur. Det förringar inte vår
kamp för ökad frihet eller dem som svängt under senare tid och gjort den
nya grundlagen acceptabel och möjlig. Men tyst blir det inte heller fram-
över - allra minst om yttrandefrihetens villkor. Folkpartiet liberalerna upp-
fattar inte reformarbetet som avslutat.
Av praktiska skäl lämnades teatrar och utställningar, demonstrationer och
andra sammankomster utanför det detaljerade grundlagsskyddet. De har en
utestående fordran på oss. Den yttrandefrihet som används på så sätt är inte
mindre skyddsvärd än den som utövas av de tunga medierna.
Tänker vi annorlunda har vi glömt vår histoia - med dess konventikelpla-
kat och dess länsmansbesök i de hagar där den begynnande arbetarrörelsen
fick hålla till med sina möten. Vi saknar då också blick för det faktum att nya
opinioner inte sällan växer fram i enkla former. Och vi besinnar inte att det
i kritiska lägen kan vara ett livsvillkor för vårt demokratiska samhälle att just
den yttrandefriheten fungerar.
Därför fäster vårt parti stor vikt vid utskottets mening att det finns skäl
som talar för att det bör finnas ett allmänt formellt stöd för beaktande av de
yttrandefrihetsintressen som kan finnas i vanliga brottmål. Sådana mål blir
det vid påstådda missbruk av yttrandefriheten på teatern eller utställningen,
i demonstrationen eller under sammankomsten.
Det handlar om en översättning till brottsbalken av den s.k. instruktionen
i tryckfrihetsförordningen - som nu också kommer att finnas i yttrandefri-
hetsgrundlagen. Den manar dem som skall döma över missbruk av yttrande-
friheten att betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhälls-
skick, att alltid uppmärksamma syftet mer än framställningssättet och att vid
tvekan hellre fria än fälla.
Vi gläder oss över stödet för bl.a. vår motion, och vi förväntar oss ett posi-
tivt resultat av det tillkännagivande till regeringen som utskottet vill att riks-
dagen skall göra i frågan. Ett sådant resultat möjliggör en viktig förstärkning
av yttrandefriheten.
I den motion som vi väckte med anledning av propositionen påpekade vi
att det under hela berednings- och beslutsförloppet fram till riksdagens be-
slut under förra riksmötet att anta lagen om skydd för företagshemligheter -
också kallad lex Bratt - har stått klart att den lagen inte kan svara mot det
öppna samhällets krav. Dess primära syfte är ju också ett annat, nämligen
att ge ett skydd mot illojal konkurrens i form av stöld av eller illegitimt förfo-
gande över företagshemligheter.
Det är alltså logiskt att riksdagen har visat sitt intresse för ett fortsatt ar-
bete på att åstadkomma en vidgad insyn utanför offentligheten. Och det vore
inkonsekvent att låta det reformarbetet stanna av därför att vi har stött på
svårigheter. Det vore en försummelse att ta svårigheterna till intäkt för att
ställa upp bakom dem som fortfarande hävdar att insyn i den privaträttsliga
sfären är något principiellt nytt som skulle få oöverskådliga konsekvenser.
Fortfarande gäller yttrandefrihetsutredningens princip att ”där besluts-
makt finns, där skall också insyn finnas”. Ytterst rör det sig om medborgar-
nas möjligheter att påverka sina egna livsbetingelser; människorna lever inte
bara i offentligrätten. Och samhället slutar inte där den upphör. En välgrun-
dad samhällskritik kan inte heller få göra det.
För folkpartiet liberalerna är det här en viktig fråga. Vi tror också att den
kommer att få en växande betydelse, i den mån uppgifter som hittills har
skötts i offentligrättslig regi flyttas över till friare former. Den förflyttningen
får inte innebära att medborgarnas insyn drastiskt minskar.
Vi tar fasta på utskottets ord om att frågan bör ägnas fortsatt uppmärk-
samhet. Men det måste vara en aktiv uppmärksamhet, som går ut på att
finna ändamålsenliga lösningar.
Herr talman! Jag kan, trots högtiden, inte gå förbi den plump i lagen som
den kvarvarande censuren för filmen är. Filmcensuren representerar en rest
från en gammal tid och avviker helt från de principer som bär upp tryck- och
yttrandefriheten. Offentlig visning av rörliga bilder har nu faktiskt några år
på nacken. Ofta förses nya medier som ser dagens ljus med restriktioner på
grund av rädsla, förmynderi eller ovana. Den lösning för videon som nu be-
fästs borde ha kunnat få gälla även för den betydligt mognare filmen.
I propositionen noteras att det kan finnas olika uppfattningar om hur
grundlagen kan behöva utvecklas. Det finns ingen motsättning mellan den
iakttagelsen och vår avsikt att nu befästa den enighet som trots allt har upp-
nåtts. Men inte ens grundlagar är eviga. Också de är instrument som skall
hanteras varsamt men kunna ändras för att bättre tjäna sina syften under nya
förutsättningar.
Det gäller även yttrandefrihetsgrundlagen. Ingen vet hur mediestruktu-
ren kommer att utvecklas. Åtskilligt talar för att vi kommer att få nya möjlig-
heter att främja yttrandefriheten, men också konfronteras med nya problem
som kräver sin lösning. Vi är inte färdiga med bl.a. efterbörden av Sveriges
Radios öppna monopol. Hur koncessionsgivning skall gå till och hur villko-
ren för sändningar skall regleras i lag i stället för i avtal kommer om några
år att vara frågor som får stöd i grundlagen.
Det som nu sker är att vi lägger en grund för framtiden, hämtad från den
beprövade tryckfrihetsförordningen. Det är en stor vinst för yttrandefrihe-
ten.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Yttrandefrihets-
grundlag m.m.
Anf. 4 BENGT KINDBOM (c):
Herr talman! Äntligen, kan man säga när nu riksdagen efter många utred-
ningar och beredningar står i begrepp att fatta det första beslutet om en ny
yttrandefrihetsgrundlag.
Från centerns sida har vi arbetat med utgångspunkt i att det skulle vara
möjligt att utforma en gemensam grundlag för hela yttrandefrihetsområdet.
Den skulle omfatta alla medier. Vid varje tillfälle då ett förslag har lagts fram
har den allmänna debatten varit intensiv, och farhågor har uttryckts för att
det nuvarande skyddet i tryckfrihetsförordningen skulle urholkas eller smit-
tas av regler som gäller övriga medier. Därför har beredningen så små-
ningom kommit fram till en lösning som fortsättningsvis innebär två grundla-
gar.
Herr talman! När det nu i det parlamentariska beredningsarbetet har upp-
nåtts enighet om att det skall bli två grundlagar, tycker jag att det är viktigt
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Yttrandefrihets-
grundlag m.m.
10
att detta inte tolkas som att vi ger ett sämre skydd för de medier som omfat-
tas av den nya grundlagen än för dem som använder det tryckta ordet.
Etermedier, andra medier och de som också kallas nya medier får nu en
reglering, och jag menar att den kommer i rätt tid. Vissa undantag har måst
göras, eftersom etableringen av radio och TV i etersändning är begränsad.
När det gäller de nya medierna är expansionen i princip obegränsad. Vi har
under de gångna åren sett exempel på detta. Jag menar att det inte finns
något som tyder på att det inte blir en lika snabb utveckling av de nya me-
dierna även i fortsättningen. Möjligen kan vår egen fantasi sätta gränser för
vad som är möjligt inom en kanske t.o.m. nära framtid. Videotex är exempel
på ett medium som expanderar. Övriga teletekniska lösningar och utbyggna-
den av fiberoptik gör att medierna används mer och mer och troligen kom-
mer att expandera i en kraftig våg av ny information. Då är det viktigt att
det finns ett skydd.
I grundlagen finns det fortfarande kvar bestämmelser om censur. Den de-
batt som har varit mest intensiv under de senaste åren har ju gällt förhands-
granskningen av videogram. När centern nu biträder förslaget i dessa delar
är det angeläget att understryka att det inte rör sig om ett accepterande av
våldsskildringar, pornografi och andra avarter på videomarknaden. Debat-
ten kan ofta föras som om man skulle acceptera allting när man inte vill vidta
censuråtgärder. Det är viktigt att understryka att den lagstiftning som finns
mot våldsskildringar, pornografi m.m. i annan lagstiftning måste hävdas med
all kraft för att man skall kunna motverka de nedbrytande krafter som vill
publicera sig den vägen.
Herr talman! En fråga som inte heller denna gång har kunnat lösas gäller
meddelarfriheten i förhållandet mellan enskilda. Inom centern är det vår
förhoppning att problemen härvidlag kan lösas snabbare än problemen be-
träffande yttrandefrihetsgrundlagen. Öppenhet måste vara huvudmålet
även när det gäller organisationer, företag och andra enskilda verksamheter.
När den enskilde påverkas av ett beslut måste det också finnas insyn. Vi de-
lar fullt ut den uppfattning som återfinns i betänkandet, nämligen att frågan
måste prövas ytterligare. Det måste bli en aktiv prövning som tar hänsyn
till ett arbete som redan har gjorts och som förhoppningsvis kan leda till ett
resultat.
Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
beträffande ett första beslut om en ny yttrandefrihetsgrundlag.
Anf.5 BO HAMMAR (v):
Herr talman! Jag tror att jag kan instämma i det mesta som mina kolleger
i konstitutionsutskottet redan har sagt.
Det har varit en ganska lång resa och många svårigheter, innan vi nu kom-
mit fram till målet, en ny yttrandefrihetsgrundlag. Det visar demokratins
djupa förankring i vårt land att vi faktiskt med gemensamma krafter har kun-
nat lösa en rad mycket svåra problem och att ett i stort sett enhälligt konstitu-
tionsutskott i dag kan presentera sitt betänkande i ärendet. Det är, som en
del talare redan har sagt, något förvånande att det historiska beslut som vi
nu står inför, att anta en ny grundlag till skydd för yttrandefriheten, inte har
väckt större uppmärksamhet i offentlighet och nyhetsmedier. Men det är väl
så att politiska konflikter och skärmytslingar väcker större uppmärksamhet
än enhälliga beslut hur viktiga dessa än är.
Men kanske kan man, herr talman, ändå se något positivt i bristen från
bl.a. massmediernas sida på uppmärksamhet i ärendet. Det faktum att riks-
dagens samtliga sex partier har kunnat ena sig i grundläggande demokrati-
frågor anses uppenbarligen inte som något märkligt. Det är helt enkelt vad
man förväntar sig av riksdagens ledamöter. Låt oss hoppas att detta även i
framtiden skall vara en självklarhet. Låt oss hoppas att, mitt uppe i det poli-
tiska stridsvimlet, denna grundläggande värdegemenskap kring demokratin
och de demokratiska och mänskliga fri- och rättigheterna skall bli något be-
stående. Vi är med all rätt stolta över vår, höll jag nästan på att säga, urgamla
tryckfrihetsförordning. TF är ingenting som givits det svenska folket av en
givmild överhet. Tvärtom är yttrande- och tryckfriheten något som vi har
tillkämpat oss i hård kamp, och just därför är den så förankrad i den svenska
politiska kulturen och i det svenska samhället. Jag tycker att det är bra att
TF består och nu kompletteras med en ny grundlag, till skydd för yttrandefri-
heten i andra medier än det tryckta ordet. Frågan om den nya grundlagen
skulle sammansmältas med TF var länge föremål för en livlig diskussion. Det
var en av de största svårigheterna i det här sammanhanget. Min vän Anders
Ehnmark drev redan i yttrandefrihetsutredningen den linjen att arbetet
borde inriktas på en ny, fristående grundlag, detta helt enkelt därför att
denna nya grundlag, trots alla sina förtjänster, ändå inte är riktigt lika stark
som TF. Därför skall man inte ta risken att vissa svagheter i en ny grundlags-
text får smitta av sig på den gamla. Kring denna fråga har det varit många
och mångåriga kontroverser. Det är tillfredsställande att vi nu funnit enighet
kring att vi bör ha två grundlagar som reglerar yttrandefrihetsfrågorna.
Jag är också glad över, herr talman, att de motioner som jag och Birgit
Friggebo har väckt om en s.k. parallellinstruktion har fått en välvillig be-
handling i utskottet. Utskottet har därigenom ytterligare förbättrat det för-
slag till riksdagen som regeringen har lagt fram. Vi föreslår att det i brotts-
balken skall införas bestämmelser till stöd för yttrandefrihetsintressena
också i vanliga brottmål. Jag tror att detta är viktigt även med tanke på den
diskussion vi har fört om meddelarfriheten och en utvidgning av meddelar-
friheten. Flera talare har tidigare tagit upp att vi har utrett den här frågan
ganska länge och omsorgsfullt inom meddelarskyddskommittén. Men ändå
har vi inte kunnat komma fram till en lösning. Justitieministern var också
inne på den här frågan. Jag tror att den förbättring av lagförslaget som ut-
skottet har gjort är ett litet steg i rätt riktning men att vi fortfarande måste
arbeta på en mer fullödig lösning av frågan om meddelarfriheten.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
Anf.6 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Vi har nu att ta ställning till en ny yttrandefrihetsgrundlag,
som vi från miljöpartiet de gröna har avstått från att reservera oss emot, trots
att den öppnar möjligheten för reklam i svensk television. Miljöpartiet de
gröna är och förblir, baserat på flera grunder, principiell motståndare till re-
klam i radio och TV. Tyngst väger kanske det ekonomiska skälet och de eko-
nomiska ställningstagandena.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Yttrandefrihets-
grundlag m.m.
11
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Yttrandefrihets-
grundlag m.m.
12
I debatten om reklam-TV framförs argumenten som om reklamen vore
gratis för oss konsumenter och TV-tittare och att vi därför inte kan avstå
från att använda de pengar det här är fråga om. Konsumentverkets remissvar
angående reklam-TV-frågan visar något helt annat. Man säger att varje per-
son i Sverige i dag betalar ca 5 000 kr. i reklamkostnader per år och att denna
kostnad kommer att öka ganska drastiskt om vi inför reklam-TV. Det är bara
fråga om hur vi skall betala för TV, om vi skall göra det via licenser eller via
reklampengar. Vi tycker att licenspengarna är den rätta vägen.
Det finns också många andra skäl till att avstå från reklam i radio och TV.
Jag skall inte fördjupa mig i den debatten nu, eftersom dagens debatt hand-
lar om en yttrandefrihetsgrundlag. I miljöpartiet de gröna har vi gjort det
ställningstagandet att vi skall försöka lösa de här frågorna så bra som möjligt.
Vi har därför deltagit i det parlamentariska arbetet med reklamfrågorna.
De förslag som har lagts fram och de ställningstaganden som har gjorts i
olika beredningar har medfört att vi i utskottet inte har yrkat bifall till vår
motion, som visar hur en lagstiftning skulle se ut utan reklam i radio och TV.
Vi anser att i vårt parlamentariska ansvar ligger att kompromissa så pass
långt i denna fråga. Vi har därför redogjort för vår mening i ett särskilt ytt-
rande.
På en punkt vill vi dock yrka bifall till vårt ställningstagande. Det gäller
möjligheten till förhandsgranskning av videofilmer, för att bli av med video-
våldet. Vi tror att det är viktigt att hålla den vägen öppen i en ny yttrandefri-
hetsgrundlag. Därför yrkar vi bifall till vår reservation i denna fråga.
Anf. 7 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! Jag vill uttrycka min tillfredsställelse över den enighet som
man har kunnat uppnå i utskottet vid behandlingen av detta förslag till ytt-
randefrihetsgrundlag. Det är en historisk händelse. Grundlagen har före-
gåtts av ett utredningsarbete som pågått i två decennier. Det är över 100 år
sedan förslag lades fram om en helt ny grundlag vid sidan av tryckfrihetsför-
ordningen, regeringsformen, successionsordningen och riksdagsordningen.
Den senare har varit grundlag men har inte längre denna höga dignitet.
Personligen känner jag särskild glädje över att stå bakom detta betän-
kande. Jag var medlem av massmedieutredningen, som tillkallades 1970 och
som 1975 lade fram betänkandet Massmediegrundlagen. De förslag som
gällde bl.a. meddelarfrihetens förstärkning i tryckfrihetsförordningen an-
togs av riksdagen de närmaste åren därefter. Enighet kunde inte uppnås om
förslaget till grundlagsregler för andra medier än det tryckta ordet.
Sven Romanus, som varit ordförande i högsta domstolen och i massmedie-
utredningen, tillsatte som justitiemininster 1977 den s.k. yttrandefrihetsut-
redningen. Det var en utomordentligt intressant utredning, i vilken bland
nuvarande utskottsledamöter Bertil Fiskesjö och jag deltog. Efter fem år
presenterade vi ett debattbetänkande, Grundlagsskyddad yttrandefrihet,
och 1983 på hösten huvudförslaget, Värna yttrandefriheten.
Meningen var att riksdagen skulle nå fram till ett första beslut före 1988
års val. Men regeringen kom inte längre än till en lagrådsremiss. Propositio-
nen fick en del kritik och lades aldrig fram för riksdagen. I stället genomför-
des vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen. Jag vill säga att i det läget spe-
lade vårt konstitutionsutskott en viktig roll. Vi röt till om att det måste bli
något av de många årens utrednings- och beredningsarbete. Utskottet me-
nade att det visst fanns möjligheter att skapa en bred enighet om en reform,
som skulle ge grundlagsskydd även åt andra uttrycksformer än det tryckta
ordet.
Det förslag som nu föreligger har starkt stöd både här i riksdagen och ute
bland allmänheten. Jag har blivit övertygad om att den väg yttrandefrihets-
utredningen och beredningen under statssekreterare Sten Heckscher, som
senast utrett frågan, slagit in på är den rätta. Det visar det mottagande justi-
tieminister Laila Freivalds proposition har fått.
Tryckfrihetsförordningen behålls i nuvarande skick. Vid sidan om denna
införs en yttrandefrihetsgrundlag med ett regelverk efter tryckfrihetsförord-
ningens mönster. Skyddet för yttranden i de nya medierna bygger på sex
grundläggande principer: censurförbud, etableringsfrihet, särskilda regler
om ansvarighet för yttrandefrihetsbrott, skydd för den som anskaffar eller
tillhandahåller upplysningar för offentliggörande i berörda medier, uttöm-
mande angivande av de gärningar som kan beivras som yttrandefrihetsbrott
och särskild rättegångsordning för beivrande av sådana brott.
Enighet kunde uppnås då det blev klart att det inte gick att hundraprocen-
tigt svara mot kravet att ge enhetligt skydd åt samtliga medier. Så har man
under arbetets gång blivit övertygad om att det är möjligt att efter tryckfri-
hetsförordningens mönster radikalt förbättra skyddet för den offentliga ytt-
randefriheten, utan att det sker någon uttunning av den redan grundlagsfästa
tryckfriheten.
Riksdagen markerar genom sitt beslut i dag att yttrandefriheten inte kan
vara delbar. Därför undanröjs uppdelningen av uttrycksformerna på grund-
lagsskyddade och icke grundlagsskyddade rättigheter.
Det är värdefullt att den svenska riksdagen genom denna grundlag är i takt
med den tekniska utvecklingen på informationsområdet.
Skydd införs för yttranden i ljudradio, television, filmer, videogram,
ljudupptagningar och andra moderna elektroniska medier - ja, även i nya
sådana medier som kommer att finnas i framtiden. Skyddet berör även upp-
länkning till satelliter och vidarespridning av satellitprogram i trådnät. Jag
vill instämma med Birgit Friggebo i att den långa beredningstiden har haft
det goda med sig att grundlagen görs ä jour med den snabba utvecklingen på
medieområdet. I många andra länder har lagstiftningen halkat efter utveck-
lingen.
Jag vill också beröra några problem som utskottet haft anledning att syssla
med under slutputsningen av förslaget. Det råder en allmän uppslutning om-
kring uppfattningen att den etableringsfrihet för tidningar som tryckfrihets-
förordningen ger inte går att överflytta till etermedieområdet. Utrymmet i
etern är fortfarande begränsat, och även om utrymmet har vidgats och kom-
mer att utvidgas ytterligare finns ett behov av att reglera tillgängliga utrym-
men. Utanför användningen av radiofrekvensspektrum gäller dock etable-
ringsfrihet.
Systemet med avtal mellan staten och programföretagen diskuterades av
lagrådet. Enligt ett enhälligt utskott ges detta system ett stöd i grundlagen.
Avtalen är inte överenskommelser i vanlig civilrättslig mening utan kan mera
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Yttrandefrihets-
grundlag m.m.
13
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Yttrandefrihets-
grundlag m.m.
betraktas som direktiv för verksamheten. Utskottet konstaterar att grundla-
gens regler om villkor för att sända just tar sikte på avtalskonstruktionen.
Ett undantag från censurförbudet görs genom att det även i fortsättningen
blir möjligt att förhandsgranska filmer och videogram som skall visas offent-
ligt. Däremot motsätter sig utskottet miljöpartiets förslag i den enda reserva-
tion som är knuten till betänkandet, att införa förhandsgranskning av video-
gram som är avsedda för privat bruk.
Här hänvisar vi till vad utskottet anförde vid behandlingen av ärendet -
vid föregående riksmöte - om åtgärder mot våldsskildringar i rörliga bilder.
Redan då fastslogs det att det skulle vara ett betydande avsteg från de princi-
per som gäller på det yttrandefrihetsrättsliga området om man införde obli-
gatorisk förhandsgranskning av filmer och videogram som är avsedda för pri-
vat bruk. Det beslut som då togs gav också uttryck för bedömningen att man
genom ett särskilt åtgärdsprogram på ett mycket mer effektivt sätt än genom
en förhandsgranskning kunde komma åt dessa våldsskildringar som vi alla
tycker så illa om.
Tryckfrihetsförordningens s.k. instruktion, dvs. efter vilka allmänna prin-
ciper domstolarna skall döma i tryckfrihetsmål, tas in i yttrandefrihetsgrund-
lagen. Det har påpekats tidigare här i debatten. Utskottet har efter ingående
prövning beslutat förorda att man bör överväga att i brottsbalken införa be-
stämmelser med samma innebörd som instruktionens. Därmed markeras
önskemålet att det som instruktionen ger uttryck för skall gälla även i vanliga
brottmål. Formellt stöd kommer i så fall att ges för att yttrandefrihetsintres-
sena särskilt skall beaktas även i dessa fall. Jag delar Bo Hammars och Birgit
Friggebos uppfattning att det är mycket positivt att vi har kommit överens
om ett tillkännagivande till regeringen, och jag förutsätter att regeringen tar
ad notam vad som har sagts i utskottet.
Principiellt viktiga är de förtydliganden som utskottet gör till förslaget om
radionämndens rätt att meddela vitesförelägganden mot dem som bryter
mot de föreskrifter eller villkor som gäller för sändningarna. Utskottet anser
det vara en fördel att frågan om vitets utdömande kommer under behandling
av domstol som inte tidigare varit inkopplad och som kan ha egna synpunk-
ter på föreläggandet. Domstolen bör få i uppgift att pröva vitesföreläggandet
i hela dess vidd, vilket betyder att även frågan om huruvida radionämndens
beslut varit befogat ur yttrandefrihetssynpunkt avgörs under jurymedver-
kan.
Herr talman! I yttrandefrihetsutredningens betänkande sägs - jag återger
samma avsnitt som Birgit Friggebo - att det öppna samhällets mest lyckade
paradox är lagstiftarnas ambition att sätta genomtänkta spärrar för sina egna
möjligheter att ge sig på medborgarnas fri- och rättigheter. Bakom detta
finns insikten att ett fritt samhälle inte kan förlita sig enbart på den goda
viljan hos de människor som från tid till annan har ansvaret för besluten. Det
måste, skriver utredningen, söka sin trygghet även i institutionella arrange-
mang, som ger rådrum och tvingar till eftertanke, som bär genom påfrest-
ningar och bryggar över svackor i det demokratiska engagemanget. Till de
arrangemangen hör de regler som efter tryckfrihetsförordningens mönster
införs i den yttrandefrihetsgrundlag som riksdagen snart skall fatta ett första
14
beslut om och som med största sannolikhet kommer att promulgeras efter
valet.
Samhället kan emellertid också aktivt främja yttrandefriheten och infor-
mationsfriheten genom ett rättvist utformat stöd till offentliga framställ-
ningar. Det gäller att med tillgängliga medel ge tillfälle för så många som
möjligt att göra sig hörda i den politiska, kulturella, vetenskapliga och all-
mänt samhälleliga debatten. Härmed ökar man också förutsättningarna för
medborgarna att ta del av så många åsikter och så mycken information som
möjligt.
Jag skall avsluta med ett citat från den kommitté som förberedde vår nuva-
rande tryckfrihetsförordning. Uttalandet gjordes strax efter andra världskri-
gets slut - alltså under en period då yttrandefriheten just hade utsatts för
påfrestningar även i Sverige. Kommittén skrev:
”Publiciteten måste i ett demokratiskt samhälle, där de allmänna organen
bygger sin ställning på folkligt förtroende, vara grundad på yttrandefrihet.
Den enskildes politiska medverkan i samhället kräver att han fritt kan skaffa
sig kännedom om händelser och förhållanden av politisk betydelse. Därige-
nom sätts han i stånd att bilda sig ett omdöme i aktuella frågor. Likaså ford-
rar de allmänna organens verksamhet en kännedom om de enskildas förhål-
landen och reaktioner, som endast en fri debatt och nyhetsbevakning kan
förmedla.”
Med denna motivering yrkar jag bifall till utskottets hemställan om att
riksdagen antar den nya yttrandefrihetsgrundlagen.
Anf. 8 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! I det nu aktuella betänkandet behandlas en motion som
handlar om lagen om olaga våldsskildringar. Vi som har skrivit denna motion
har vid flera tillfällen frågat oss hur verkningsfull lagen om olaga våldsskild-
ringar egentligen är.
Bilder påverkar ju människor. Detta är vi säkert alla helt överens om.
Varje vecka används miljontals kronor för att genom reklam påverka oss.
Om relativt oskyldiga bilder påverkar, hur fungerar det då med bilder där
t.ex. kvinnor och barn plågas och förnedras?
Många av kvinnorna som arbetar på landets kvinnojourer har ett svar på
denna frågeställning. De ser ett tydligt samband mellan det ökade våldet i
hemmen och pornografins utveckling mot allt grövre våld. Herrtidningarna
fungerar som postorderkataloger för den allt grövre pornografin. Våldet mot
kvinnor är i vissa fall tydligt inspirerat av bilder i de här tidningarna. Många
kvinnor lever i ständig skräck för att bli misshandlade. Vi vet att antalet an-
mälda fall av våldsbrott mot kvinnor ökar, men också att det dolda våldet -
det våld som aldrig anmäls - är omfattande. Som ett led i arbetet för dessa
kvinnor måste vi alla ta avstånd från de bilder som nu tycks inspirera till miss-
handel.
Vi måste ställa oss frågan: Hur fungerar egentligen lagen om olaga vålds-
skildringar?
Vid flera tillfällen har bilder som skildrar sexuellt våld och tvång anmälts-
men, herr talman, de här anmälningarna har avskrivits utan åtgärd. Vi mo-
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Yttrandefrihets-
grundlag m.m.
15
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens arbets-
former
tionärer tycker att detta är upprörande. Det är bra att vi har en lag, men den
får inte upplevas som tandlös och utan kraft.
Tolkningen av lagen är tydligen mycket vid.
I KUs svar på motionen kan vi läsa att olaga våldsskildringar är ett tryck-
frihetsbrott, om inte gärningen i förhållande till omständigheterna är för-
svarlig. När är då gärningen försvarlig? Är det försvarligt att visa bilder som
innehåller närgångna och utdragna skildringar av grovt våld? Vårt svar blir
naturligtvis nej! Men hur ser verkligheten ut? Vi frågar oss naturligtvis: Var-
för lämnas anmälningar utan åtgärd?
I det socialdemokratiska kvinnoförbundet har vi länge arbetat för kvin-
nornas jämställdhet i vårt land, och vi har också krävt kvinnors rätt till kvin-
nofrid. Tillämpningen av lagen visar dålig förståelse för dessa krav. Det är,
herr talman, anledningen till vår motion. Vi anser att kravet om en utvärde-
ring av lagen om olaga våldsskildringar är ett rimligt krav.
Det är med besvikelse som vi noterar att konstitutionsutskottet inte har
delat vår syn. Att straffmaximum ökat från sex månaders till två års fängelse
när det gäller lagen om olaga våldsskildringar hjälper ju inte när anmäl-
ningar inte ens tas upp till behandling. De som tolkar lagen måste förstå att
de försvarliga omständigheterna inte kan vara så allmänna att lagen upplevs
som verkningslös.
Jag har, herr talman, med detta inlägg velat rikta riksdagens uppmärksam-
het på frågan. Debatten fortsätter - och från det socialdemokratiska kvinno-
förbundet kommer vi att återkomma i frågan. Kvinnofrid är, som jag tidigare
påpekat, ett rimligt krav, och ett sätt att nå detta mål är att lagen om olaga
våldsskildringar får en bättre uppföljning.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU36 Ändring i instruktionen för riksdagens förvaltningskontor
(förs. 1990/91:15).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 9 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91 :KU42 Riksdagens arbetsformer.
16
Anf. 9 ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Föreliggande betänkande upptar en rad punkter, av vilka jag
i dag bara skall kommentera två. Det gäller val av utskott och frågan om
sanningsförsäkran.
I och med innevarande valperiod ökade antalet ledamöter i utskotten från
15 till 17. Orsaken var att man ville se till att miljöpartiet blev representerat
i utskotten.
Frågan är emellertid, herr talman, om det är en rimlig princip att ändra
antalet ledamöter i utskotten beroende på hur många partier som råkar vara
representerade i riksdagen. Vi kan t.ex. fråga oss: Om det förestående valet
skulle innebära att ytterligare ett par partier blev representerade i kamma-
ren, är det då rimligt att ändra ledamotsantalet i utskotten i enlighet med
detta? Skall vi efter valet t.ex. ha utskott med kanske fler än 20 ledamöter,
vilket mycket väl kan bli fallet om vi skall följa principen från innevarande
valperiod?
Vi hävdar från moderata samlingspartiets sida att frågan om utskottsre-
presentationen måste lösas på ett mera långsiktigt sätt. Vi är övertygade om
att det med den praxis som nu riskerar att etableras kan bli problem av ett
slag som icke bidrar till att effektiviteten i riksdagsarbetet stärks. Frågan om
utskottsrepresentationen måste ånyo tas upp - och på ett annat sätt än vad
som är fallet när man nu försöker få till stånd en ordning som innebär att
valberedningen vid varje nytt riksmöte tar ställning till antalet utskottsleda-
möter.
Herr talman! Den andra frågan rör sanningsförsäkran. Liksom tidigare vill
utskottsmajoriteten inte tillstyrka att en sådan införs i samband med utfråg-
ning inför riksdagsutskott. Det heter - och har sagts i ett antal sammanhang
härvidlag - att man måste utgå från att människor talar sanning. Man måste
tro dem på deras ord, och man måste tro på den goda viljan.
Tidigare här i dag har såväl Birgit Friggebo som Olle Svensson sagt, när
det gäller yttrandefrihetsgrundlagen, att man inte bara kan lita till den goda
viljan utan att det behövs ”institutionella arrangemang” för att säkerställa
vissa saker.
Just detta, herr talman, att man inte bara kan lita till den goda viljan utan
att det behövs institutionella arrangemang vill utskottets majoritet inte bi-
träda. Det har sagts att vi kan utgå från att folk talar sanning. Men i själva
verket kan vi se att under 80-talet ett antal personer bevisligen icke har talat
sanning inför konstitutionutskottet. Det har t.o.m. gått så långt att utskottet
inte bara har fått kalla personer till förnyade utfrågningar. Det finns ju, herr
talman, exempel på hur en enhällig riksdag har riktat kritik mot ett statsråd
just för att vederbörande ”brustit i uppriktighet” inför riksdagen, som det
något förskönande hette i ett betänkande från ett enhälligt konstitutionsut-
skott. Riksdagen själv har alltså enhälligt tvingats konstatera att statsråd
icke har talat sanning inför konstitutionsutskottet.
Jag vill, herr talman, varna för att bara knyta den här frågan till den s.k.
Ebbe Carlsson-affären. Den har förvisso inneburit att strålkastarljuset har
satts på hur lättsinnigt man har handskats med sanningen. Men det här är ju
bara ett exempel.
Vad jag tror är nödvändigt är faktiskt att vi funderar på om det inte går
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens arbets-
former
2 Riksdagens protokoll 1990191:109
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens arbets-
former
18
att införa någon form av, för att citera Olle Svensson och Birgit Friggebo,
”institutionellt arrangemang” för att se till att vi driver fram ökad sanning i
utskotten. Jag tycker att det motargument som då hörs, nämligen att det ald-
rig går att se till att det blir hundraprocentigt säkert, är tämligen meningslöst.
Det går inte heller i andra sammanhang där man har sanningsförsäkran. Men
just att det finns en sanningsförsäkran inför t.ex. domstol bidrar helt klart
till att man begränsar ljugandet en smula, och det är inte så pjåkigt det heller.
Herr talman! Det finns de som i denna debatt menar, att eftersom konsti-
tutionsutskottet inte är en domstol, kan man inte ha någon form av sannings-
försäkran. Men detta är, för att citera en känd ambassadör, trams. Vi tvingas
i en rad sammanhang att underteckna handlingar på heder och samvete, som
det ibland heter, utan att det för den sakens skull är fråga om en domstolsför-
handling. Detta att man innan man begår en handling tvingas att skriva un-
der ett papper eller avge någon annan form av försäkran, är i själva verket
ganska vanligt i det svenska samhällslivet. Att man då inte skulle kunna ha
en sanningsförsäkran inför ett riksdagsutskott som enligt grundlagen har
vissa granskande uppgifter, och viktiga sådana, är med förlov sagt den obot-
färdiges förhinder. Det är alltså möjligt att göra på detta sätt, och jag hoppas
att vi skall kunna komma till klarhet relativt snabbt.
Jag är övertygad om att reaktionen hos svenska folket, när det har konsta-
terats att man har ljugit och när man kommer att göra det i fortsättningen,
med all säkerhet kommer att tvinga fram någon form av sanningsförsäkran.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 3 som är fogad till utskot-
tets betänkande.
Anf. 10 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Detta betänkande berör frågor som sedan gammalt är be-
kanta för utskottet och för riksdagen. Det är tredje gången som jag är med
och behandlar dessa frågor under denna riksdagsperiod. Jag skall därför
fatta mig relativt kort.
Miljöpartiet de gröna står bakom två reservationer till detta betänkande.
Jag skall börja med frågan om utrikesnämndens representation. I utrikes-
nämnden handläggs frågor om utrikespolitik, och det förekommer också
möten med partirepresentanterna i andra viktiga frågor. Med dagens kon-
struktion är de två minsta partierna utestängda från dessa överläggningar
och samtal. Vi ifrågasätter starkt riktigheten av att i en demokrati handlägga
viktiga demokratiska frågor på detta vis. Vi ser det som att denna konstruk-
tion inte stämmer överens med grundlagen, som säger att all makt utgår från
folket, när 10 % av riksdagens representation inte får insyn och möjlighet att
driva den fria opinionsbildningen i dessa frågor.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 till detta betänkande.
Den andra reservation som miljöpartiet de gröna ställt sig bakom är den
reservation som Anders Björck talade varmt om alldeles nyss och som här-
leds från en motion av mig och Anders Björck. Det gäller också här en fråga
som är bekant för utskottet sedan flera år tillbaka, nämligen sanningsförsäk-
ran vid utskottsutfrågningar.
Det är mycket viktigt att utskottsutfrågningarna stramas upp efter den de-
batt som förekommit om ljugande vid utskottsutfrågningar. Det handlar om
riksdagens och konstitutionsutskottets anseende och möjligheten att genom-
föra trovärdiga utfrågningar.
Herr talman! Jag yrkar även bifall till reservation nr 3.
Anf. 11 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! När det gäller riksdagens arbetsformer vill jag inledningsvis
säga att vi på senare tid haft en positiv utveckling mot bakgrund av de önske-
mål som anmäldes av folkstyrelsekommittén. De gick ut på att riksdagen
skulle placeras mer i centrum för den allmänna debatten. I detta fall anser
jag att de initiativ som talmannen tagit i många avseenden varit lyckade och
positiva.
Jag har liksom Hans Leghammar här i kammaren deltagit i många debat-
ter kring de frågor som tagits upp i motionerna. Jag skall därför begränsa
mig till att kommentera de tre reservationer som fogats till det betänkande
som behandlas i dag.
Först till den oro som moderata samlingspartiet ger uttryck för när det gäl-
ler antalet ledamöter i utskotten. Man är orolig för konsekvenserna av riks-
dagens beslut från våren 1990. Det sägs i reservationen att det har skapats
ett prejudikat som kan vara farligt. Det riksdagen har sagt, vilket utskottet
även i dag vill understryka, är att man delar uppfattningen att det endast kan
bli aktuellt med en utökning med några enstaka platser, om utskotten skall
kunna arbeta i smidiga och effektiva former. Undantagsvis kan en sådan ut-
ökning som skedde vid detta tillfälle göras.
Jag menar att det var befogat med denna utökning efter det att miljöpar-
tiet kommit in i riksdagen. Det hade varit ganska orimligt om t.ex. vänster-
partiet fått representation i samtliga utskott medan miljöpartiet, vars riks-
dagsgrupp egentligen var nästan lika stor, hade ställts utanför utskottsbe-
handlingen. Detta var ett viktigt beslut.
När denna fråga skall diskuteras nästa gång på förslag av valberedningen
menar jag att man skall iaktta vad riksdagens majoritet har sagt, dvs. att ut-
skotten även i fortsättningen skall kunna arbeta i smidiga effektiva former.
Jag vill starkt understryka detta, och i det fallet har jag inte någon annan
uppfattning än Anders Björck.
Jag skall också kommentera Hans Leghammars synpunkter när det gäller
utrikesnämndens sammansättning. Det är inte något nytt yrkande som fram-
förs i motionen. Jag vill vidhålla vad utskottet tidigare sagt, nämligen att utri-
kesnämnden med hänsyn till sina uppgifter borde vara begränsad till sin stor-
lek och ha proportionell sammansättning. Det förslag som Hans Leghammar
framför kan inte tillgodose dessa krav. Om man följer detta förslag måste
man uppgiva antingen den ena av principerna eller båda. Med detta yrkar
jag avslag på reservation nr 2, och jag vidhåller utskottets yrkande.
Så till diskussionen om de offentliga utfrågningarna. Det är ett ganska nytt
system som införts här i riksdagen. Det gäller inte bara konstitutionsutskot-
tet, även om publiciteten varit störst beträffande konstitutionsutskottets ut-
frågningar, utan det gäller samtliga utskott. Anders Björck och jag deltog i
folkstyrelsekommittén som förberedde denna reform. Vi var då mycket
noga med utformningen av reglerna, och den institutionella ordningen finns
noga beskriven. Där sägs att dessa utfrågningar är ett led i materialinsam-
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens arbets-
former
19
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens arbets-
former
20
lingen, en komplettering av det skriftliga materialet med inhämtande av sak-
upplysningar på muntlig väg.
Vi är i mycket stor utsträckning beroende av en frivillig medverkan från
dem som vi kallar för att hjälpa oss med att få in dessa informationer som
underlag för en granskning av regeringen. Min iakttagelse från den tid som
hittills har varit är att vi fått en mycket positiv medverkan. Jag anser inte att
de som har kommit till oss - annat än i undantagsfall - har avstått från att
försöka ge så bra svar som möjligt på våra frågor.
Jag har som ordförande ansett att man skall ge utskottets ledamöter möj-
ligheter att ställa frågor även i tillspetsad form utifrån den strategi som ve-
derbörande kan ha och som ofta kan utgå från att stora misstag har begåtts.
När dessa ofta polemiskt utformade frågor ställs kan det bli en sammanstöt-
ning mellan den frågande och den svarande. Jag delar Anders Björcks upp-
fattning, som han har delgivit i ett TV-program nyligen, att detta borde vi
inte bli så fruktansvärt oroliga över. Vi kan gott acceptera dessa tillspets-
ningar.
Men jag tror inte att det är ett botemedel att hota den som sitter och svarar
att han skall kunna dras inför domstol för mened om han inte svarar på ett
tillfredsställande sätt. Jag håller fast vid att det vore att skapa en onödigt
institutionaliserad byråkratisk ordning om man inför en sådan sanningsför-
säkran. Jag vill också tillägga att om en sanningsförsäkran skall ha en effekt
måste den vara kopplad till bestämmelser om plikt att delta i en sådan utfråg-
ning och att lämna upplysningar. Min uppfattning är att vi bör behålla nuva-
rande ordning.
När det gäller statsråden, som vi närmast granskar, kan jag knyta an till
Anders Björks uttalande, även om jag har kommit till en annan slutsats. Om
de ljuger och det uppenbaras att de ljuger, får de av den allmänna opinionen
ett straff som är hårdare än något annat. De blir politiskt döda människor
om de ljuger systematiskt inför utskottet.
Vi är helt överens om att de som kallas till utskottsutfrågningar skall visa
respekt för utskottet och tala sanning. Så noggrant bevakade som dessa ut-
frågningar är tror jag att vi kan komma fram till detta utan speciella regler
av den typ Anders Björck har föreslagit.
Jag yrkar även i denna del bifall till utskottets hemställan.
Anf. 12 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Herr talman! De offentliga utskottsutfrågningarna har fått en ökad bety-
delse under den korta tid de har funnits. Jag tror att vi kan räkna med att de
kommer att spela en stor roll också i framtiden.
Dess värre, herr talman, har vi kunnat konstatera att antingen har sådana
som har svarat direkt ljugit - låt oss använda det uttrycket, för det är ett
korrekt uttryck - eller också har de varit osedvanligt glömska. Problemet för
utskottet är att när detta upprepas minskar respekten, inte bara för ifrågava-
rande utskott utan även för riksdagen och för den granskningsprocess som
vi skall utföra. Det gäller naturligtvis också - jag medger att jag spetsar till
det - för vårt demokratiska system.
Herr talman! Om det är så som det har framgått de senaste dagarna, att
personer går ut och säger att de har förtigit saker och ting men också att de
struntar i vad utskottet gör, hånar utskotten och riksdagen, nästan kräks
över det granskningsarbete som sker, är situationen inte bra. Jag skall inte
citera vad som bevisligen har sagts i de sammanhangen. Men det är upprö-
rande att de personer som försöker få fram sanning, ordning och reda blir
utsatta för riktigt rejäla attacker i massmedia. Det gäller inte de människor
som är skyldiga till att det har blivit så. Det är direkt upprörande att man
vänder på bevisbördan i de sammanhangen.
Det är dess värre inte så, Olle Svensson, att statsråd som har ljugit, eller
andra som har ljugit, straffas särskilt hårt. Statsministern använder inte den
s.k. foten. De blir befordrade och får byta arbete. Rör det sig om tjänstemän
får de sitta kvar helt orubbade på sina ambassader. Det är inte bra för den
demokratiska processen. Det är inte bra för riksdagen när sådant sker. Kan
vi få till stånd en förändring på den punkten, borde det väl ligga i allas in-
tresse att försöka hitta former för detta. Jag medger att det kan vara knepigt
att göra så, i stället för att säga ett blankt nej.
Anf. 13 HANS LEGHAMMAR (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker att konstitutionsutskottets ordförande Olle
Svensson tar lätt på frågan och i förlängningen på KUs och riksdagens an-
seende som kontrollorgan och demokratisk institution för att se till att våra
lagar och förordningar efterlevs. Att det inte går att få en fördjupad och
bättre behandling av denna fråga efter de senaste veckornas inflammerade
debatt, där en av huvudpersonerna i utskottsutfrågningarna offentligt hånar
utskottet med att utskottet ändå inte vill veta sanningen och liknande formu-
leringar, tycker jag visar på dålig respekt för den ansvarsfulla uppgift som vi
utskottsledamöter trots allt har. Jag tycker att man skall visa litet mer öd-
mjukhet för den situation som utskottet faktiskt har hamnat i när det gäller
dessa frågor.
Anf. 14 OLLE SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att i de två senaste inläggen har både Anders
Björck och Hans Leghammar distanserat sig från den diskussion vi skall ha
enligt utskottets betänkande, nämligen om sanningsförsäkran skall införas
eller ej.
Det sägs här att vi som sitter i utskottet blir utsatta för förnedrande be-
handling i den offentliga debatten. Det får vi väl acceptera i ett öppet sam-
hälle. Vi bör nog inte vara alltför mycket prinsessor på ärten, i all synnerhet
som vi gärna vill ha en fri form för våra utfrågningar. Det går då att komma
fram till olika bedömningar. Jag tror inte att det är en lösning med sannings-
försäkran.
Med tanke på Hans Leghammars inlägg uppfattar jag det som att jag har
tagit allvarligt på utskottets arbete. Jag anser att de öppna utfrågningarna är
positiva och att vi har skött dem på ett ganska bra sätt inom utskottet. Det
skall vi inte komma ifrån. Jag tycker inte heller att vi skall vara orättvisa mot
dem som ofta har ställt upp för att hjälpa oss att få in material och utmåla
dem som systematiska lögnhalsar. De har i stort sett, med något undantag,
visat respekt för utskottet. Det är därför viktigt att vi fortsätter med utfråg-
ningarna och att de som kommer till utskottet hjälper oss med att skaffa upp-
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens arbets-
former
21
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens arbets-
former
lysningar. Men den institutionaliserade formen med sanningsförsäkran är
inte enligt min mening något bra hjälpmedel.
Anf. 15 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Herr talman! Jag vill gärna fråga Olle Svensson för det första om han anser
att det har förekommit att människor har farit med osanning inför konstitu-
tionsutskottet och för det andra om han anser att detta i så fall har inneburit
att man har förbättrat riksdagens och konstitutionsutskottets rykte. För det
tredje: Ser Olle Svensson någon annan lösning än sanningsförsäkran på det
problem som uppenbarligen finns, nämligen att människor kan medvetet
fara med osanning inför utskottet?
De offentliga utfrågningarna har ställt riksdagen i centrum på ett annat
sätt än tidigare. Självklart blir ett nytt institut kritiserat och omdiskuterat.
Det tål vi. Ingen i utskottet känner sig särskilt upprörd personligen över de
påhopp som kan ha gjors på enskilda ledamöter. Det tål vi och det skall vi
tåla.
Däremot tycker jag att det finns anledning att reagera när högt uppsatta
personer ibland hånar utskottet, när man menar att det inte spelar någon roll
om man talar sanning eller inte och när man hävdar, som har skett - icke från
högt uppsatta personer men andra att utskottet inte vill veta sanningen.
Då reagerar allmänheten faktiskt väldigt starkt. Jag tycker att det är viktigt
att stämma i bäcken, herr talman.
Nu har vi några års erfarenheter av de offentliga utskottsförhören. Det
är nu dags att utvärdera dem, också när det gäller frågan om en eventuell
sanningsförsäkran. Sedan får vi titta gemensamt på de tekniska lösningar
som kan finnas. Vi är, förmodar jag, såväl från miljöpartiet som från mode-
rata samlingspartiet beredda att diskutera olika förslag i de sammanhangen.
Anf. 16 HANS LEGHAMMAR (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker att Olle Svensson glider i frågan om hur man skall
komma till rätta med sanningshalten vid utskottsutfrågningar. Det tycker jag
är ganska allvarligt. Jag ser det som att man från majoritetens sida försöker
gömma sig bakom eventuella tekniska hinder som kan förekomma.
I den motion som vi har skrivit framhåller vi att det här inte är någon lätt
fråga, men heller ingen fråga som man får smita undan från. Man får titta på
vilka tekniska lösningar som går att genomföra. Vi har pekat på en del linjer
som man inte kan smita undan ifrån, och en sådan är sanningsförsäkran när
det gäller statsråd och de politiskt anställda i regeringskanslierna. De andra
frågorna får man försöka lösa tekniskt.
Jag tycker också att det med hänsyn till allmänhetens intresse är viktigt att
gå djupare in i de här frågorna. När jag är ute och håller anföranden och
pratar med folk från mun till mun, är den vanliga reaktionen i den frågan att
de inte kan förstå varför det inte finns sanningsförsäkran. Hos allmänheten
finns ingen förståelse för den uppfattning som Olle Svensson företräder i
dag, som jag kan se det i alla fall, att de tekniska lösningarna försvårar att
komma till rätta med problemen.
22
Anf. 17 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Arbetet här i riksdagen är segt, och jag hör många av mina
kolleger klaga över pappersmängden och bristande tid för att fördjupa sig i
viktiga lagstiftningsfrågor. Själv tycker jag att våren i KU har varit på grän-
sen till vad man kan tillåta. Vi har behandlat den nya grundlagen om yttran-
defrihet och grundlagsändringarna för EES-avtalet. Vi har den nya kommu-
nallagen, som kan sägas vara kommunernas konstitution, och vi har hela
komplexet med den nya TV-kanalen. Samtidigt bereder vi granskningsbe-
tänkandet med offentliga utfrågningar och andra undersökningar.
Naturligtvis kommer vi att klara av det, men det går inte att komma ifrån
att det finns begränsad tid för att t.ex. ta externa kontakter som ett led i
beredningen av alla de här ärendena liksom för vanliga kontakter med väl-
jarna i form av möten och sammankomster, artikelskrivande osv. Privatlivet
kan jag lämna helt därhän.
Utredningen om översyn av riksdagens arbetsformer, under talmannens
ledning, har mycket stora förväntningar ställda på sig. För att inte hamna i
några som helst detaljer om vad som skulle kunna göras och behöver göras
vill jag bara sammanfatta med att säga att det måste bli en ändring.
Så har vi frågan om sanning i KU och vid utskottsförhör. Det är i och för
sig bra, tycker jag, att den diskussionen kommer upp igen. Det är naturligt-
vis en självklarhet att de som framträder i riksdagen håller sig till sanningen.
Det gäller också riksdagens ledamöter.
Efter den offentliga debatt som förts är det många som tror att ljugandet
är omfattande i konstitutionsutskottet. Jag är inte så säker på det. En del
som har vittnat inför KU eller svarat på frågor har samtidigt varit föremål
för brottsutredning. De har då inte velat svara på frågor som har anknytning
till brottsutredningen. Det har ibland tolkats som att de inte velat hålla sig
till sanningen, att det är någonting som de vill dölja.
Enligt min mening skall en utfrågad ha rätt att vägra att svara på frågor
som kan komma att ställas i brottsutredningen. Det är en rättssäkerhets-
fråga. En tilltalad skall ha rätt att försvara sig på bästa sätt. I USA, som ofta
framhålls som ett föregångsland i de här avseendena, är rätten att vägra att
svara, om man är föremål för brottsutredning, inskriven i konstitutionen.
Slutenheten kan dock förvandlas till öppenhet i byte mot immunitet i brott-
målet. Jag är inte säker på att det är en sådan ordning som vi vill ha i Sverige.
Ibland hävdas det att vissa fakta inte har kommit fram i utskottet, och det
är förvisso sant. Det beror ibland på att det inte har ställts några frågor och
att det inte har betydelse för granskningen av regeringen. Det är klart att det
i hela Leijon-Carlsson-härvan finns massor med ytterligare information, som
inte har bäring på vår bedömning av vad regeringen har gjort eller inte gjort.
Det faktum att vi inte behöver veta allting, vid sidan av det som gäller rege-
ringens befattning med ett ärende, kan inte tas till intäkt för att det ljugs i
konstitutionsutskottet.
Ibland hävdas det också att man inte kommer ihåg. Det kan naturligtvis
bero på att en del faktiskt inte kommer ihåg och att en del vill dölja någon-
ting. Men det hjälper ju inte med att införa en sanningsförsäkran.
Jag utesluter inte att de som kommit till utskottet ibland svänger sig och
att de utfrågade inte själva tar initiativ till att berätta allting, om det inte
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens arbets-
former
23
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens arbets-
former
24
ställs direkta frågor. Ibland har det åstadkommit strul för oss, men då har vi
kunnat kalla in personerna igen.
Då är frågan: Är missförhållandena så svåra att vi inte kan fullgöra vår
granskning? Mitt svar på den frågan är nej.
Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att jag hävdar att de som ständigt talar
om det upprepade ljugandet i konstitutionsutskottet - inte minst sådana som
är ledamöter av utskottet - bidrar till att undergräva arbetet i utskottet. Då
sprids ju uppfattningen att det mesta som sägs är lögn och att vi ofta bygger
våra slutsatser på lögner.
Det sägs att det är en utbredd uppfattning hos svenska folket att man inte
förstår varför vi inte har en ordning med sanningsförsäkran. Det beror ju på
vad vi själva säger, vilken beskrivning vi gör av vårt arbete. Jag skulle vilja
påstå att när sanningen så småningom kryper fram, vilket den har gjort
många gånger, ökar det respekten för KUs arbete. Det faktum att Ebbe
Carlsson är en obehaglig figur har naturligtvis ingenting att göra med om vi
skall införa sanningsförsäkran i KU eller inte. Man måste se till vilka konse-
kvenser det skulle få om man ytterligare byråkratiserar och reglerar utskot-
tets utfrågningar. Det handlar ju inte bara om KU här, utan det handlar om
alla utskotten i riksdagen. Problemet är att motionärerna under resans gång,
under alla de år som vi har diskuterat den här frågan, inte på något sätt har
antytt någonting om vad det är för konstruktion de vill ha. De talar bara om
en utredning. Skall det t.ex. vara några sanktionsföreskrifter knutna till en
sådan här sanningsförsäkran?
Reservanterna i utskottet säger att det är självklart att statsråd, statssekre-
terare och politiskt sakkunniga skall avlägga sanningsförsäkran. Om man då
går över och jämför med domstolar är det vittnen som avlägger sanningsför-
säkran i domstolar. De tilltalade får ljuga hur mycket som helst. Om man är
skyldig får man ändå säga att man är oskyldig i en domstol. Här skulle man
alltså göra det omvända. De som är ”tilltalade” skulle i första hand komma
i fråga för att avlägga en sanningsförsäkran.
Då är frågan om vi helt saknar korrektionsmedel om det skulle vara så att
statsråden och den politiska ledningen svänger sig med sanningen i KU. Nej,
så är det naturligtvis inte. Enligt min mening är det ett skäl för krav på av-
gång om ett statsråd systematiskt ljuger i riksdagen. Där finns det ju olika
korrektionsmedel. Det första är att statsministern naturligtvis har ett ansvar
för detta. Det andra är att man kan väcka misstroendevotum här i kamma-
ren. Det är ett väsentligt mycket hårdare straff än om det skulle vara någon
form av böter, fängelse eller någonting annat kopplat till en sanningsförsäk-
ran.
Olle Svensson har också varit inne på förhållandet att vi endast kan av-
kräva myndigheter information under vår granskning. När det gäller privat-
personer har vi inte den möjligheten. Jag tror att det skulle påverka privat-
personers villighet att ställa upp i utfrågningar i utskott ifall de riskerade att
i efterhand få något straff om de inte har svarat alldeles exakt på frågorna.
Detta leder vidare till att man skulle behöva införa något slags hämtningsre-
gel om man skulle följa den uppläggning som finns inom domstolsväsendet.
Det har sagts här att det har förekommit att statsråd har glidit på san-
ningen, och det är helt riktigt. Det var inte minst efter folkpartiets envetna
arbete i utskottet som vi så småningom efter flera års granskning kunde
komma fram till detta. Jag vill påstå att Anders Björcks insatser för att
komma fram till den slutsatsen inte var särskilt heroiska.
Detta är inte bara en teknisk fråga om sanningsförsäkran eller inte. Vi står
inför ett vägval om vi skall institutionalisera och byråkratisera utskottens ut-
frågningar. I domstolar får man hålla sig till vissa begränsade frågor. Man
har förundersökningar som gör att utfrågningarna i domstolen är väl förbe-
redda. Är det detta vi skall ha? Skall vi undandra oss möjligheten att ställa
mycket fria frågor till dem som kommer till oss?
Någon jämförde detta med sanningsförsäkran med att man skriver under
en blankett. Det var nästan det dummaste jag har hört. Där har man ju blan-
ketten, man har frågorna, man svarar och sedan skriver man under. I ett ut-
skott kan det komma upp vilka frågor som helst som de utfrågade skall svara
på.
Ofta görs en internationell jämförelse och man hänvisar till USA. Det är
riktigt att man där har en form av sanningsförsäkran, men den används
utomordentligt sparsamt. De flesta här i Sverige tror, efter Iran-skandalen
med Oliver North och flera andra, att man alltid tillämpar sanningsförsäkran
där. Så är inte fallet.
Enligt uppgifter som jag fick när jag var där och studerade utfrågnings-
verksamheten är det i mindre än 1 % av fallen som man använder sannings-
försäkran. Möjligheten finns också i brittiska underhuset. Där används den
över huvud taget inte. Det intressanta är att i både Storbritannien och USA
har man en anglosaxisk tradition när det gäller kongressens och parlamen-
tets uppbyggnad. Man har mer av domstol inbyggd i systemet. Frågan är om
det är detta vi vill ha.
Herr talman! Jag har varit lite långdragen, men eftersom det här är den
första gången som vi har en ordentlig djuplodande debatt när de gäller de
här frågorna har jag velat vara litet mer specifik och gå mer in på detaljer.
Det vore intressant att veta åtminstone någonting om vad det är reservan-
terna vill åstadkomma. Skall det vara straffsanktioner kopplade till det här?
Skall det alltid användas? Skall det likna de förfaranden som vi har i dom-
stol? Innebär det att vi på ett helt annat sätt måste ha tjänstemän som förbe-
reder utfrågningarna med s.k. förundersökningsmaterial och liknande?
Anf. 18 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis med stor rädsla jag beträder talarstolen
efter fru Friggebos alla avhyvlingar av oss som råkar ha en annan mening.
Det var ett av de mer tvärsäkra anföranden jag har hört från den här talarsto-
len, och det säger inte litet. Omdömen som ”det dummaste hon hade hört”
och mycket annat hoppade ur hennes mun. Jag medger att fru Friggebo alltid
har rätt. Det vet vi. Så är det. Då får vi väl tala mycket tyst som råkar ha en
annan uppfattning. Jag kände mig som en liten skolpojke inför en argsint
lärarinna när jag lyssnade till det här anförandet.
Alla vi som kanske ändå försöker få en förändring av den situation som
råder känner vår ofullkomlighet. Det nämndes här att vapenaffärerna tog
lång tid. Vi kunde konstatera att det var besvärligt att få fram sanningen. Jag
tillåter mig, herr talman, i all ödmjukhet att tro att om det hade funnits nå-
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens arbets-
former
25
|
Prof. 1990/91:109 8 maj 1991 |
gon form av sanningsförsäkran hade de kanske gått litet snabbare. Informa- |
mationen till svenska folket. Det hade kanske inte varit helt fel.
|
Riksdagens arbets- |
När det gäller andra frågor är det faktiskt inte bara statsråden som är av Vad säger då reservanterna? Vi är faktiskt väldigt ödmjuka. Vi säger att Herr talman! Jag är övertygad om att vi får någon form av sanningsförsäk- Anf. 19 HANS LEGHAMMAR (mp) replik: Herr talman! Man förvånas litet lätt över den besserwissermentalitet som Vi som är reservanter är inte fullt så tvärsäkra, men vi ser utskottsförhören Men samtidigt påpekar ju faktiskt fru Friggebo att detta är första gången Jag är inte tvärsäker på att det faktiskt går att slutgiltigt införa en verksam Anf. 20 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik: Fru talman! Både Anders Björck och Hans Leghammar sade att jag var |
|
26 |
att för att få fram sanningen måste vi få en sanningsförsäkran. Att säga det |
tycker jag är mer tvärsäkert än att resonera om huruvida det finns andra vä-
gar och att också försöka analysera hurdan situationen i utskottet verkligen
är.
Det är riktigt att vi här i kammaren tidigare inte har haft någon mer ge-
nomlysande debatt. Däremot har vi i utskottet flera gånger tagit upp frågan.
Under alla år har vi inte fått en enda hint, inte en enda tanke, inte ett förslag
till hur en eventuell sanningsförsäkran skulle gå till. Detta gör att intresset
för att följa upp en sådan fråga blir ganska litet.
Jag lämnar därhän kommentarer om min person. Jag är van vid sådant.
Jag tycker däremot att det kan tolkas som att ni är rädda för att föra en de-
batt just i sakfrågan: Vart skulle det leda hän om vi beträdde vägen mot att
ge utskottets arbete en mer domstolsliknande karaktär? Det är väl en högst
relevant diskussion att föra. Jag har funderat mycket på detta och också haft
väldigt många diskussioner om detta ute bland folk. Jag tycker därför att det
är viktigt att göra en pedagogisk genomgång av de olika argumenten för och
emot. Om det tolkas som att jag är lärarinna, tar jag tacksamt emot den
komplimangen.
Vi skall vara överens om att det är viktigt att det skall talas sanning överallt
i riksdagen. Jag förbehåller mig rätten att ha invändningar mot tilltron till
att en sanningsförsäkran på något verksamt sätt skulle bidra till att vi kan få
fram sanningen.
Anf. 21 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att Birgit Friggebo skall vara glad över kommenta-
rerna om sin person. Vi medgav ju - i varje fall gjorde jag det - att hon hade
rätt på i stort sett alla punkter och att vi kände ödmjukhet inför alla de syn-
punkter hon hade på de stackars reservanternas förslag. Vi fick höra att vi
inte kommit med ”en enda hint, inte en enda tanke”. Jag vet inte var fru
Friggebo har hållit hus under de senaste åren av utskottets arbete. Vi har ju
beställt promemorior, som har levererats av vårt förträffliga kansli, vi har
gjort noggranna genomgångar av hur verksamheten fungerar i andra länder,
och vi har pekat på möjligheten att använda någon av de lösningar som an-
vänds på andra ställen. Om man säger att det är detsamma som ”inte en enda
hint, inte enda tanke”, får man nog acceptera att bli beskylld för besserwis-
sermentalitet.
Vad reservanterna har sagt i reservationen är ju inte något särskilt tvärsä-
kert. Det är de som avvisar förslaget som är tvärsäkra, som inte vill ge någon
öppning. Vi har sagt: ”Det finns enligt utskottet starka skäl att införa någon
form av sanningsförsäkran för dem som utfrågas av riksdagsutskotten. Frå-
gan bör därför bli föremål för skyndsam utredning.” Jag tycker, fru talman,
att detta är en ganska ödmjuk approach till det problem vi diskuterar - om
vi nu vill erkänna att det är ett problem. Det är möjligt att Birgit Friggebo
inte tycker att det är något problem.
De reaktioner som jag har fått från svenska folket - om jag får använda
ett så pass högtidligt begrepp - är att man tycker att det är otillständigt att
personer kan ljuga inför konstitutionsutskottet och andra utskott. Man
tycker att det är otillständigt att de förolämpar riksdagsutskott och spelar
pajas och att man rimligtvis bör se om man kan göra någonting åt detta.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens arbets-
former
27
|
Prot. 1990/91:109 8 maj 1991 |
En sådan utredning skulle kanske kunna komma med någon liten liten lös- |
värdefullt vunnet.
|
Riksdagens arbets- |
Fru talman! Jag vill upprepa att jag vet att kammaren inte i dag är beredd Anf. 22 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik: Fru talman! Det är riktigt att det i utskottet har kommit fram promemorior Anders Björck hänvisar till att det är ett problem att svenska folket tycker Anf. 23 LARS AHLMARK (m): Fru talman! Konstitutionsutskottet tar i sitt betänkande 42 upp vissa delar Till att börja med vill jag tacka utskottet för att motionen blivit föremål Förfarandet strider mot regeringsformen 4 kap. 3 § och riksdagsordningen Konsekvenserna av en utebliven beredning blir, utöver bristerna i riksda- Nu anför KU att man avser att i ett senare betänkande återkomma till vad |
|
28 |
Mitt andra exempel är att riksdagen inte avslutar sitt arbete i enlighet med |
riksdagsordningen. I dess 1 kap. 4 § stadgas att lagtima riksmöte, som inletts
under augusti, september eller oktober, skall avslutas senast den 31 maj föl-
jande år. Om synnerliga skäl föreligger kan riksdagen förlänga riksmötet,
dock längst t.o.m. den 15 juni.
Det står således ”synnerliga skäl”, inte ”särskilda skäl”, som KU skriver i
sitt betänkande. Skillnaden är, som alla vet, väsentlig.
I min motion citerar jag utrikesutskottets ordförande Stig Alemyr, som i
juni 1987 anförde i kammaren: ”Även detta år har vi hållit på en vecka in i
juni. Under de 17 år som gått sedan vi gjorde den första flyttningen till Ser-
gels torg är det endast under tre år som vi kunnat följa riksdagsordningens
regel att sluta den 31 maj.”
År 1988 avslutades riksmötet den 10 juni, år 1989 den 8 juni, år 1990 den
13 juni. Redan i höstas aviserades att det då inledda riksmötet skulle för-
längas till den 14 juni 1991; utan angivande av några konkreta synnerliga
skäl.
I en av riksdagens tidskrifter inflöt i vintras en notis enligt vilken riksdags-
ledamöterna ”kompenserades” för det förlängda riksdagsåret genom vissa
lediga dagar tidigare under året. Men stadgandet om riksmötets avslutande
är naturligtvis inte tillkommet för ledamöternas skull.
Avsikten är att de många riksdagsbeslut som träder i kraft den 1 juli skall
hinna bli kända och beaktade av berörda myndigheter, organisationer och
enskilda i skälig tid. Det är den tiden riksdagen tagit för vana att upp till
halvera.
När budgetpropositionen kan läggas rätt dag år efter år - ingen skulle ac-
ceptera att den blev en enda dag försenad - är det anmärkningsvärt att inte
riksdagen kan effektivisera sitt arbete så att det blir färdigt i enlighet med
riksdagsordningen.
Mitt tredje exempel gäller formerna för beslutet om en sänkning av riks-
dagsledamöternas arvoden i höstas. Riksdagen beslöt den 12 december 1990
att införa en lag om avvikelse från vissa bestämmelser i lagen (1988:589) om
ersättning m.m. till riksdagens ledamöter. Innebörden av beslutet var att le-
damöternas arvoden med verkan från den 1 oktober 1990 sänktes med ca
4 000 kr. per månad jämfört med ersättningslagens nivå.
Det i detta sammanhang intressanta är att under tiden oktober-november
1990 fanns en lag som klart angav på vilken nivå ledamöternas arvoden
skulle ligga. Den tillämpades dock inte. I stället anteciperades en kommande
lag.
KU lutar sig mot lagrådets yttrande om eventuell retroaktivitet i beslutet
av den 12 december. Lagrådet menar att avgörande i den saken är tidpunk-
ten för förvaltningskontorets beslut om arvodets beräkning. Eftersom någon
sådan beräkning inte gjorts fick decemberbeslutet inte retroaktiv karaktär.
Då kvarstår frågan varför inte arvodets storlek fastställdes på det sätt lag-
stiftarna avsett. Dess nivå var ju på kronan känd av alla som läser tidningar.
Det finns, fru talman, konkurrerande maktcentra i samhället. Därmed
fördelas i bästa fall inflytande och ansvar på ett balanserat sätt. Riksdagen
måste slå vakt om sin position och hävda sitt konstitutionella uppdrag. Utan
tvivel har denna händelse med dess konsekvenser för rekryteringen av leda-
möter försvagat riksdagens ställning i det svenska statslivet.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens arbets-
former
29
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Sekretess inom och
mellan myndighe-
ter på vårdområdet
m.m.
30
Sedan motionen väcktes har det getts ett fjärde exempel på en fri tillämp-
ning av lagarna. Det gäller den nya s.k. frågestunden. Frågeinstitutet är re-
glerat i tilläggsbestämmelserna till riksdagsordningens 6 kap. 2 §.
Den nya frågestunden följer inte dessa bestämmelser och har därför for-
mellt betecknats som en ”särskilt anordnad debatt”. Men det kallas fråge-
stund och är, som alla vet, en frågestund.
Personligen har jag svårt att tro att riksdagsarbetets yttre former avgör
massmedias och allmänhetens intresse för vad vi gör. Ytterst är det genom
den sakliga tyngden i sin verksamhet som riksdagen vinner respekt och upp-
märksamhet.
Vart och ett av mina exempel kan synas betydelselöst och närmast småak-
tigt att ta upp till belysning. Men summan av dem indikerar en tendens: riks-
dagen frigör sig alltmer från sitt regelverk.
Detta är ur konstitutionell synvinkel mycket intressant. Riksdagsordning
och andra lagar har inte tillkommit av en slump. Följs de inte finns, som jag
här har visat, risk för att skilda parter lider en rättsförlust. Det kan gälla
myndigheter, organisationer, allmänheten eller riksdagens egna ledamöter.
Jag har därför i min motion föreslagit att riksdagen uttalar att dess arbete
strikt skall följa regeringsform, riksdagsordning och andra lagar som reglerar
dess verksamhet.
KU skriver för sin del att den självklara utgångspunkten är att riksdagens
verksamhet i alla delar skall följa bestämmelserna i riksdagsordningen och i
annan lagstiftning. Det är utmärkt. Med detta får jag låta mig nöja.
Jag har med min motion önskat rikta KUs uppmärksamhet på den anförda
problematiken. Det har nu skett, och jag har därför inget särskilt yrkande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91 :KU34 Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet
m.m. (prop. 1990/91:111).
Anf. 24 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! I detta betänkande finns 13 reservationer, av vilka vi modera-
ter står bakom 4. Jag vill redan från början säga att jag kommer att inskränka
mig till att yrka bifall till reservation 4. Vidare skall jag försöka följa den
frivilliga överenskommelsen mellan partierna att begränsa antalet yrkanden
om bifall för att underlätta proceduren i kammaren.
I reservation 4 säger vi så här: ”Vid sekretesslagens tillkomst framhölls att
lagens regler om sekretess mellan myndigheter---innebar en provisorisk
lösning och att frågan skulle bli föremål för ytterligare utredning”. Så har
dock inte blivit fallet. Utredningen har inte kommit till stånd trots att gäl-
lande reglering medför ganska besvärliga tolknings- och tillämpningsprob-
lem inom inte minst hälso- och sjukvårdsområdet. Framför allt har det gällt
i vilken utsträckning hälso- och sjukvården inom en landstingskommun skall
anses vara uppdelad på olika myndigheter. Vi reservanter från de tre borger-
liga partierna och miljöpartiet anser således att det tillstånd som har rått i tio
år inte kan fortsätta, utan att frågan skyndsamt måste lösas. Därför ställer vi
oss bakom det i motion K42 framställda yrkandet om en ändrad lagstiftning
som klargör tolkningen av begreppen myndighet och basenhet.
I reservation 5, som vi moderater ensamma står för, säger vi att skyddet
för den enskildes integritet inte blivit tillräckligt beaktat. Jag behöver inte
orda länge om den saken, eftersom frågan har varit uppe till debatt vid flera
tillfällen. Det är ett krav som vi definitivt står bakom, både nu och tidigare.
Skyddet för den enskildes integritet är enligt vår uppfattning alltför svagt.
Många människor i samhället känner oro inför allt insamlande av uppgifter
för myndigheters verksamhet.
Även i reservation 8, som behandlar förslaget till lag om viss uppgiftsskyl-
dighet inom hälso- och sjukvården, berör vi detta.
Vi anser att det är viktigt att vi får till stånd hälsoregister, som kan utnytt-
jas för att uppdaga och kartlägga hälsorisker.
Får jag här som en kuriositet nämna att man i det gamla Östtyskland upp-
täckt mycket avancerade cancerregister, som kanske - det vet jag ännu inte
säkert - skulle kunna jämföras med det utmärkta cancerregister som finns
här i Sverige. Skillnaden är dock stor på det sättet, att såvitt man vet har det
östtyska cancerregistret använts i enbart för planering av sjukvårdens resur-
ser men inte för forskning. Kanske kan man - detta är min egen uppfattning,
som jag själv står för - i framtiden få fram erfarenheter av detta register med
de miljöaspekter som finns i den delen av Tyskland, något som skulle kunna
hjälpa forskningen över hela världen framåt. Insamlandet av uppgifter skulle
härigenom också kunna ske på sådant sätt att de enskilda människor som
drabbas inte blir rädda för att lämna de uppgifter som kan vara till nytta.
Vår fjärde reservation, nr 12, gäller en generell översyn av sekretesslagen.
Sekretesslagen har nu varit i kraft i tio år. Det är litet märkligt att majorite-
ten inte vill ställa upp på detta förslag. När det pekas på särskilda problem
som sammanhänger med offentlighet och sekretess, drar man sig för att göra
en översyn. Om man anser att det inte finns några brister, behöver man ju
inte oroa sig för en översyn. Vi är helt övertygade om att man genom en
översyn skulle kunna åstadkomma en bättre situation.
Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till reservation 4 och ställer mig bakom
övriga motioner som moderata ledamöter av utskottet har undertecknat.
Anf. 25 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Fru talman! Det betänkande som vi nu diskuterar handlar om sekretess
inom och mellan myndigheter på vårdområdet. Här finns många svåra frågor
att ta ställning till. Det gäller att väga mellan individens rätt till integritet och
individens behov av vård.
Jag vill börja med att ta upp ett problem som även Elisabeth Fleetwood
berörde. Vi anser båda att man borde ta itu med detta problem, som gäller
definitionen av begreppen ”myndighet” och ”basenhet”. Vad står dessa be-
grepp egentligen för i just det här sammanhanget? Denna fråga är inte löst,
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Sekretess inom och
mellan myndighe-
ter pä vårdområdet
m.m.
31
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Sekretess inom och
mellan myndighe-
ter pä vårdområdet
m.m.
32
trots att den har diskuterats under lång tid. För att kunna tillämpa de regler
som gäller sekretessen inom hälso- och sjukvård är det av vital betydelse att
man vet vad en basenhet och en myndighet är för någonting. Skall t.ex. häl-
so- och sjukvården anses bestå av flera myndigheter! Är vården uppdelad på
självständiga enheter inom en myndighet?
Utskottets majoritet accepterar propositionens resonemang att det är för
svårt att definiera begreppen, och därmed låter man tolkningsproblemen
kvarstå. Vi i folkpartiet liberalerna anser att det är dags att bestämma sig för
en definition och att lagstiftningen klargör tolkningen av begreppen ”myn-
dighet” och ”basenhet” vid tillämpningen av sekretesslagen. Riksdagen
borde alltså av regeringen begära ett förslag till lagändring som klargör tolk-
ningen av begreppen.
Utskottet föreslår en ändring av sekretesslagen, så att det skall vara möj-
ligt att överföra uppgifter mellan å ena sidan hälso- och sjukvården och å
andra sidan socialvården vad gäller barn, ungdomar eller missbrukare, för
att dessa skall få nödvändig vård. Detsamma skall gälla väntade barn, så att
dessa skall få ett tillräckligt skydd. Vi motsätter oss från folkpartiet liberaler-
nas sida inte denna möjlighet till utbyte av information, men vi anser att ut-
lämnandet av uppgifter måste ske mycket restriktivt. Det får inte bli så att
människor tvekar att gå till en vårdinstitution därför att man är rädd för att
uppgifter skall spridas till andra myndigheter, t.ex. när det gäller missbruk.
Därför är det angeläget att det av lagtexten framgår att det endast rör sig om
aktuella uppgifter som är av väsentlig betydelse för att den enskilde skall få
nödvändig vård.
För att en behandling skall bli framgångsrik är det av största vikt att det
finns ett förtroendefullt samarbete mellan den som behandlar och den som
blir behandlad. För att inte undergräva förtroendet bör man alltid fråga den
det berör om vederbörande samtycker till att man överför uppgifter till en
annan myndighet. På det viset kan man bryta sekretessen genom att det finns
ett samtycke från den enskilde. Detta bör också framgå av lagen.
Ett speciellt problem som uppmärksammats alltmer på sistone är läkeme-
delsmissbruket. Här har regeringen inte kommit med något förslag. Vi anser
att det är hög tid att regeringen skyndsamt tar upp denna fråga till beredning
och återkommer till riksdagen med förslag. Vi anser att det här måste finnas
möjligheter till samarbete mellan apotek och vårdmyndighet för att man
skall kunna ingripa mot läkemedelsmissbruk.
Det är också angeläget att förbättra samordningen vad gäller polisens och
socialnämndernas insatser vid utredningar om sexuella övergrepp mot barn.
För att underlätta ett sådant samarbete behövs det en översyn av sekretess-
lagstiftningen på det området.
Utskottet föreslår ett friare uppgiftslämnande mellan olika kommunala
och landstingskommunala myndigheter. Här rör det sig om uppgifter av
mycket integritetskänsligt slag. Vi menar att det först och främst gäller att
avgöra frågan om specialreglering av personregister inom kommuner och
landsting innan vi tar ställning till den nu aktuella frågan. En författningsreg-
lering av ADB-register måste helt enkelt komma till stånd. Därför vill vi inte
gå med på utskottsmajoritetens förslag i detta avseende.
Slutligen vill jag kommentera förslaget till lag om viss uppgiftsskyldighet
inom hälso- och sjukvården. Vi motsätter oss inte i princip att hälsoregister
utnyttjas för forskning för att förebygga hälsorisker. Men vi menar att cen-
trala register med integritetskänsliga uppgifter skall regleras i särskilda regis-
terlagar. Med sådana lagar skulle medborgarna ha större möjligheter att
överblicka vilka register som finns och vad de används till. Detta har vi fram-
fört i många olika sammanhang, och vi står fast vid denna vår ståndpunkt.
Vi yrkar därför avslag på propositionens förslag i denna del i förhoppningen
att regeringen skall lägga fram förslag om sådana registerlagar.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4.
Anf. 26 BENGT KINDBOM (c):
Fru talman! Låt mig först ta upp frågan om behovet av en översyn av sek-
retesslagstiftningen. Sekretesslagen har nu gällt under tio år. Den har vid
upprepade tillfällen ändrats och kompletterats. Det har också företagits änd-
ringar i andra författningar som reglerar uppgiftsskyldighet. Sammantaget
har detta inte inneburit att lagstiftningen i och för sig har blivit enklare att
tillämpa. Komplexiteten är stor.
Förslagen i propositionen 111 medför inga genomgripande förändringar i
det här avseendet. Propositionsförslagen innebär endast en begränsad ge-
nomgång av de rådande sekretessproblemen som förekommer mellan å ena
sidan hälso- och sjukvården och å andra sidan socialtjänsten. Propositions-
förslagen tillgodoser dock de krav som riksdagen har framfört.
Detta gäller dock inte i fråga om de problem som tas upp i reservation 4,
som jag ber att få yrka bifall till och som gäller avgränsningen av myndighets-
grupper inom hälso- och sjukvården.
Data- och offentlighetskommittén genomförde ett omfattande arbete. I
utredningen gick vi igenom också dessa frågor, och det finns i kommitténs
betänkande uttalanden som skulle kunna användas för en reglering av detta
område. Regeringen har emellertid avstått från att lägga fram några förslag
i den riktning, och vårt förslag är att man ånyo prövar den här frågan och
återkommer till riksdagen med förslag som klarlägger frågan om uppgifts-
skyldigheten mellan myndigheter på hälso- och sjukvårdens område. Ut-
gångspunkten för dessa förslag bör vara de uttalanden som gjorts av data-
och offentlighetskommittén.
När det gäller frågan om en översyn av sekretesslagstiftningen i dess hel-
het vill jag framhålla att det kravet också framställts i remissvar över depar-
tementspromemorian Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområ-
det. Bl.a. föreslog socialstyrelsen en allmän översyn av sekretesslagen eller
i varje fall en översyn av sekretesslagens bestämmelse i de delar som berör
det område som vi nu har att diskutera.
Detta är viktigt också därför att sjukvårdshuvudmännen nu har ett stort
och omfattande arbete på gång när det gäller organisatoriska och administra-
tiva system av olika slag. Det är viktigt att integritetskänsliga uppgifter i vår-
den inte hanteras hur som helst i administrativa system.
Yttranden från bl.a. Läkarförbundet över registret FAS 90 ger också ut-
tryck för denna uppfattning. Det kan ligga en fara i att uppgifter om patien-
terna i medicinska frågor kommer att bli sämre, om man befarar att skyddet
för den enskilde inte kan upprätthållas på ett godtagbart sätt.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Sekretess inom och
mellan myndighe-
ter på vårdområdet
m.m.
3 Riksdagens protokoll 1990191:109
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Sekretess inom och
mellan myndighe-
ter på vårdområdet
m.m.
34
Jag skall, fru talman, kommentera ytterligare ett par punkter i det förslag
som vi i dag har att behandla.
Till förslaget om ändring i 7 kap. 1 § sekretesslagen har vi avgivit en reser-
vation, nämligen reservation nr 7. Jag skall nu inte yrka bifall till denna re-
servation, men vi kvarstår vid uppfattningen att det i dag inte finns någon
anledning att ändra sekretessreglerna. Utgångspunkterna bör vara de som
gäller i dag. Behovet av uppgifter för forskning och statistik kan tillgodoses
på olika sätt. Antingen kan man avidentifiera uppgifterna, dvs. att inte göra
dem individanknutna. Man kan också ordna det så att det krävs ett godkän-
nande av den enskilde, så att denne är medveten om på vilket sätt uppgif-
terna kommer att hanteras. Ett tredje sätt att reglera denna fråga är att ge-
nom särskild lagstiftning klargöra uppgiftslämnandet. Vi vänder oss emeller-
tid emot det generella uppgiftslämnandet och den uttunning av gällande sek-
retessbestämmelser som i dag sker.
Regeringen föreslår vidare en ny lag om ett visst uppgiftslämnande inom
hälso- och sjukvården. I propositionen föreslås en skyldighet. Förslaget är
föga motiverat i propositionen - det gäller både allmänna motiveringar och
specialmotiveringar. Den föreslagna lagen kommer att kunna innebära bety-
dande uppluckringar i fråga om uppgiftslämnandet. Så länge lagförslaget
inte är bättre motiverat och med hänvisning till att vi kräver en översyn av
sekretesslagen i dess helhet yrkar vi avslag på propositionsförslaget i denna
del.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr 4 och 13.
Anf. 27 ULLA PETTERSSON (s):
Fru talman! När man skall handha sekretessprövning på vårdområdet får
man lov att vara något av en balanskonstnär. Det är lätt att hamna vid sidan
om, och det är lätt att utsätta sig för kritik. Det ligger väl också i sakens natur
att människor känner sig utsatta när det handlar om deras plastikoperatio-
ner, alkoholberoende, aborter, depressioner, ekonomiska trassligheter eller
vad det vara må. Även sådant som för den ene framstår som något mycket
trivialt kan för den andre utgöra mycket känsliga uppgifter. Det här vet man
egentligen inte förrän man själv befinner sig i en situation då det är brin-
nande aktuellt. Det här medför naturligtvis att utrymmet för kritik blir rätt
stort. Jag menar då framför allt kritik som mera grundar sig på vad man kän-
ner i sitt innersta än på vad som står i lagboken.
Det är lätt att bli upprörd vid tanken på att myndighetspersoner skall ut-
byta kunskap - och kanske inte ens det - och personliga uppgifter. Det är
lika lätt att bli upprörd över tidningsartiklar om hur barn skadas och t.o.m.
förlorar livet för att myndigheterna inte har pratat tillräckligt mycket med
varandra. Det är inte fullt så lätt att se att det egentligen handlar om två sidor
av samma problem.
Som en allmän kommentar till de tidigare inläggen skulle jag vilja säga att
det är självklart och att vi inte behöver vara oense om att man skall vara rädd
om de här personlighetskänsliga uppgifterna. Det är också självklart att man
naturligtvis i första hand skall försöka se till att allt utbyte av sekretessbe-
lagda uppgifter sker med samtycke från dem det berör. Men det är ju när
samtycket inte fungerar och man inte kan gå fram den vägen som vi behöver
ha en lagstiftning. Om samtycke var en möjlig väg i alla avseenden skulle vi
inte behöva någon sekretesslag.
Låt mig sedan gå in på de frågor där vi har varit oeniga i utskottet. För
enkelhets skull tar jag upp dem i turordning.
Den ändring i sekretesslagen 14 kap. 2 § som först behandlas i betänkan-
det har sin grund i en beställning från riksdagen. Både socialutskottet och
konstitutionsutskottet har varit inblandade. Det skulle således vara mycket
anmärkningsvärt om vi skulle bifalla reservation nr 1 där vänsterpartiet före-
slår avslag på hela förslaget. Konstitutionsutskottet sade i sitt betänkande,
när man gjorde beställningen, att det fanns skäl för en smidigare tillämpning.
Vi uttryckte då att det finns situationer när sekretessen är till uppenbar nack-
del för den enskilde ur vård- och behandlingssynpunkt. Detta hade vänster-
partiet ingen invändning emot då. Jag föreslår avslag på reservation nr 1.
Från folkpartihåll har man försökt skärpa till den här lagen litet och putsat
på formuleringarna. Jag kan förstå den frestelse som det innebär att försöka
ringa in möjligheterna till utbyte av uppgifter mellan myndigheter så långt
som möjligt. Men någonstans måste man sätta en gräns om man vill ha en
lagregel som inte bara finns på papper utan också är användbar i praktiken.
Det säger sig självt att det handlar om undantagsfall, att det enbart är rele-
vanta uppgifter som har väsentlig betydelse som får lämnas ut och att ett fri-
villigt informationsutbyte måste ha förtur.
Folkpartiet har i en motion undertecknad av bl.a. partiordföranden skrivit
om vikten av informationsutbyte och att det fungerar för att skydda miss-
handlade barn. Jag tycker att den motionen innehåller en del av förklaringen
till varför vi måste ha ett utrymme för utlämnande av uppgifter utan att varje
tänkbar inskräkning skall finnas i lagtexten och kanske lägga hinder i vägen
just där inget hinder borde finnas. Jag yrkar avslag på reservation nr 2.
Beträffande frågan om samarbetet mellan vårdgivare och apotek är arbe-
tet i full gång för att lösa problemen. Alla berörda, socialministern, socialut-
skottet och konstitutionsutskottet, är helt överens om att det brådskar och
att gräset inte bör få gro under fotterna på regeringen så snart tillsyns-
enheterna är organiserade och tillsynsutredningen har sagt sitt. Ett uttalande
av riksdagen skulle knappast kunna skynda på en lösning i det avseendet.
Jag föreslår således även avslag på reservation nr 3.
Sekretesskyddet inom myndigheter på hälso- och sjukvårdsområdet är en
viktig och känslig fråga. Jag beklagar att vi inte står inför ett beslut även i
den frågan. Samtidigt ligger det i sakens natur att man måste ha ett tillräck-
ligt säkert underlag för att kunna lösa den frågan. Det talas också i proposi-
tionen om fortsatta överväganden. Från folkpartiet sades det - jag tror att
det var Ingela Mårtensson - att det är viktigt att ta itu med den frågan. Det
är länge sedan man började ta itu med den. Det är ju inte en fråga som är
ointressant. I propositionen har man visat på de svårigheter som kom fram
inte minst vid remissbehandlingen av det förslag som lades fram under förar-
betena. Det förslaget avsåg basenheter. Utgångspunkten var att man skulle
ha sekretess mellan basenheter. En del tunga remissinstanser, t.ex. socialsty-
relsen och justitieombudsmannen, var kritiska bl.a. därför att vi inte har
klart fastslagit i dag vad en basenhet är. Vilka hinder kan uppstå för en på-
gående utveckling på det organisatoriska området om vi i dag beslutar oss
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Sekretess inom och
mellan myndighe-
ter på vårdområdet
m.m.
35
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Sekretess inom och
mellan myndighe-
ter på vårdområdet
m.m.
36
för en sådan här lagstiftning? Vilka nya problem skapar vi när vi försöker
lösa gamla? Det är frågor som vi i dag inte har några svar på. Därför skulle
det vara fel att slå till med en lagstiftning omedelbart. Jag föreslår avslag
även på reservation nr 4.
Jag vill sedan ta upp ändringen i sekretesslagen 7 kap. 1 § med möjligheter
för utlämnande av uppgifter för statistik, forskning och administration. Jag
tycker att vi inledningsvis måste ställa ett par frågor. Varför behövs dessa
uppgifter? Jag tycker faktiskt att det är vår skyldighet som lagstiftare att inte
bara göra oss till språkrör för den oro som kommer fram utan också klargöra
vilka nyttigheter vi kan få ut av forskningen. Elisabeth Fleetwood visade
t.ex. på ett sådant exempel i sitt inlägg. Vad tar man in i asken med hemliga
uppgifter? Det är viktigt att inte bara se på utflödet, vad man får lov att
lämna vidare. Det är minst lika viktigt att se på vilka uppgifter man tar in.
Det skall enbart vara uppgifter som man verkligen behöver, och det skall
också vara uppgifter för rätt ändamål. De skall inte kunna användas för
andra ändamål. Det är viktigt att samma sekretess gäller hos den motta-
gande myndigheten som hos den utlämnande. I det här sammanhanget kan
det också finnas skäl att påminna om det arbete som pågår med lagreglering
av register och kryptering. Detta behandlas av datalagsutredningen. Jag yr-
kar avslag på reservationerna nr 5, 6 och 7.
Samma resonemang som det sistnämnda gäller i stort sett också förslaget
till lag om viss uppgiftsskyldighet. Låt mig slå fast att utskottet är enigt och
upprepat har sagt att en författningsreglering av ADB-register behövs och
att register hos bl.a. socialstyrelsen bör regleras i lag. För att vi skall lyckas
i kampen mot ohälsan behöver vi register, statistik och forskning. Det är ett
arbete som inte bör avstanna därför att vi inte har löst alla administrativa
problem runt omkring. Jag yrkar avslag på reservationerna nr 8 och 9.
Sedan återstår frågan om en översyn. Det finns ett antal reservationer som
på olika sätt begär en översyn av sekretessreglerna. Den första avser enbart
utsatta barn. Med de lagregler vi redan har och den ändring i 14 kap. 2 § som
vi förhoppningsvis kommer att besluta om i dag, tycker jag att vi har ett sy-
stem som bör fungera i det här avseendet. Jag ser det snarast som en över-
loppsgärning om vi skulle bifalla reservation nr 10. Jag yrkar avslag på denna
reservation.
Förslagen i övrigt om översyn av sekretesslagen vet vi återkommer. Varje
år har vi i utskottet att behandla motioner som kräver en översyn av sekre-
tesslagen. Det är klart att dessa reservanter kommer att få rätt förr eller se-
nare. Någon gång kommer vi att behöva göra en översyn av sekretesslagen.
Däremot har man fel om man tror att ingenting sker under tiden med sekre-
tesslagen. Det är de årligen och ibland två gånger om året återkommande
betänkandena i utskottet ett bevis för. Man ser kontinuerligt över sekretess-
lagen. Den har också varit föremål för ett avsevärt intresse från JO och JK
på senare år.
Jag är tämligen pessimistisk inför utsikten att åstadkomma en heltäckande
sekretesslag som på ett enkelt sätt skall kunna lösa dessa frågor. Jag tror inte
att sekretessprövningen någonsin kommer att bli enkel. Därför kommer vi
heller aldrig att kunna genomföra en mycket enkel lagstiftning på det här
området. Utskottet tror för sin del att för dagen med de ändringar vi nu gör
kommer sekretesslagen att kunna fungera. Den uppfattningen står vi fast
vid. Jag yrkar avslag till reservationerna nr 11, 12 och 13. Därmed återstår
för mig endast, fru talman, att yrka bifall till hemställan i utskottets betän-
kande.
Anf. 28 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Fru talman! Ulla Pettersson berörde här våra olika reservationer. Den
första gällde var man skall sätta gränser för överlämnande av uppgifter mel-
lan olika myndigheter. Som jag sade i mitt anförande är vi inte emot att man
överlämnar uppgifter, men vi vill att det skall ske mycket restriktivt. Ulla
Pettersson sade att man måste sätta gränsen någonstans.
Vi har framfört ett förslag om att gränsen skall gå vid aktuella uppgifter
som är av väsentlig betydelse för att den enskilde skall få nödvändig vård.
Det står på intet sätt i någon konflikt med vår uppfattning att det är mycket
viktigt att barn får den vård som de behöver. Våra synpunkter på det här
området hänger ihop. Om det är nödvändigt skall det finnas möjligheter att
föra över uppgifter. Jag tycker att det var en konstruktion från Ulla Petters-
sons sida när hon påstod att det skulle finnas en motsättning.
När det gäller definitionen av basenheter och myndigheter har jag inte på-
stått att det inte har förekommit en diskussion. Tvärtom har jag noterat att
diskussionen har pågått länge. Men det är nu dags att komma med ett klargö-
rande och bestämma sig för en definition. Vi tycker att en sådan måste
komma till stånd.
Ulla Pettersson säger att nya problem skulle skapas, t.ex. med tanke på
omorganisationer av kommuner. Själv kommer jag från Göteborg där vi har
haft en stor omorganisation till stadsdelsnämnder. I remissvaret från Göte-
borg i den här frågan menade man att man borde ta upp detta. I kommu-
nerna har man problem med att tolka sekretesslagen. Det finns ett stort be-
hov ute i kommunerna av att få veta hur man skall tolka lagen. Det vore väl
skam om regeringen inte skulle kunna komma fram med ett förslag på hur
det skall göras efter så mycket diskussioner, så att det här kan lagregleras.
Ulla Pettersson säger att det är fel att slå till med lagstiftning omedelbart.
Diskussionen har faktiskt pågått länge, och det gäller nu för regeringen att
också visa sig handlingskraftig.
Någon gång kommer vi att få en översyn av sekretesslagen, säger Ulla Pet-
tersson. Vi har pekat på ett särskilt problem. Det gäller barn som utsätts för
sexuella övergrepp m.m. Det behövs ett förbättrat skydd och en samordning
mellan polisen och socialnämnden. Vi tycker att det är mycket angeläget och
att man borde kunna göra en sådan översyn på just den här punkten.
Anf. 29 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Fru talman! Får jag börja med att säga att jag håller med Ulla Pettersson
när hon säger att sekretess aldrig kan bli en enkel fråga. Självfallet inte, men
det får inte heller tas som intäkt för att man inte försöker göra förbättringar.
Ulla Pettersson sade att det är en viktig och känslig fråga och att man har
tagit itu med den. Fattas bara att man inte hade gjort det under de här tio
åren! Men hur lång tid anser Ulla Pettersson skall gå innan socialdemokra-
terna är mogna för att gå med på det här?
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Sekretess inom och
mellan myndighe-
ter på värdområdet
m.m.
37
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Sekretess inom och
mellan myndighe-
ter på vårdområdet
m.m.
38
Ulla Pettersson sade också att förr eller senare, allteftersom tiden går,
kommer reservanterna att få rätt. Det är självklart att vi får det - vi är överty-
gade om det. Men vi tycker att skadeverkningarna under tiden som socialde-
mokraterna motsätter sig detta är så stora att vi måste försöka skynda på.
Jag frågar Ulla Pettersson: Hur lång tid anser Ulla Pettersson måste gå innan
vi får rätt? Ulla Pettersson har ju redan konstaterat att vi kommer att få rätt.
Anf. 30 BENGT KINDBOM (c) replik:
Fru talman! Jag kan instämma i Ulla Petterssons allmänna inledning om
ansvaret för den enskilde och behovet av sekretess i olika vårdärenden. Sek-
retesslagen är ju inte till för vare sig politiker eller byråkrater utan för att
skydda den enskildes personliga förhållanden.
Ulla Pettersson blev sedan mindre engagerad när hon kom in på nyttjan-
det av uppgifterna för administrativa ändamål. Det sägs att det är fråga om
att ge rätt uppgift vid rätt tidpunkt och för rätt ändamål. Från centerpartiets
sida har vi när det gäller uppgiftslämnandet i samband med stora database-
rade register i många olika sammanhang hävdat att uppgifter insamlade för
ett ändamål inte skall användas för andra ändamål. Det leder i många fall till
felaktiga slutsatser när uppgifterna används för ett annat ändamål. Det leder
också till att den enskilde inte har något begrepp om hur uppgifterna an-
vänds.
Socialdemokraterna har ju under många år haft en förkärlek för detta re-
gistrerande, och det återkommer även i det här sammanhanget. Jag konsta-
terar att Ulla Pettersson inte heller i sitt inlägg har givit någon mer utförlig
motivering för exempelvis införandet av den särskilda lagen om uppgiftsskyl-
dighet.
Anf. 31 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Fru talman! Ingela Mårtenssons inlägg kan få en att tro att det finns någon
motsättning mellan majoriteten - det är inte bara socialdemokrater som bil-
dar majoriteten i utskottet - och oppositionen om att man skall vara restrik-
tiv med att lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Så är det ju inte alls. Jag
tycker att det här väldigt mycket handlar om något slags lek med ord.
För att inte bara citera vad vi har sagt i konstitutionsutskottet kan jag t.ex.
citera att socialutskottet skriver: Utskottet anser det viktigt att onödiga upp-
gifter så långt möjligt sorteras bort. Det utskott som är sakutskott på be-
handlingsområdet säger också att man inte kan se att förslaget leder till några
nackdelar. Även i propositionen säger man när det gäller forskningsregister
att de så långt möjligt inte bör innehålla personnummer eller andra uppgifter
som gör att enskilda kan identifieras.
Jag tror inte att vi egentligen har så olika uppfattningar. Det är självklart
att sådant som inte är nödvändigt inte skall lämnas ut. Framför allt - det
sade jag i mitt inlägg, och jag vill upprepa det - skall vi inte samla in sådana
uppgifter som inte är nödvändiga. Vi skall inte ha offentliga register med
onödiga uppgifter.
När det gäller definitionen av basenheter sade jag också i mitt anförande
att det är en viktig fråga och att vi behöver återkomma till den. Av proposi-
tionen framgår det också att det här är ett arbete som fortsätter.
Men jag tycker att Ingela Mårtensson gör sig skyldig till litet av det som
jag har kritiserat i den här frågan, nämligen att anlägga något av ett stor-
stadsperspektiv, just när hon tar upp Göteborg. Där är det här kanske en
enkel lösning. Men i det län som jag kommer ifrån - Gotland - har man väl-
digt små enheter. Det skulle vara alldeles orimligt eller i varje fall väldigt
krångligt om vi skulle ha en skarp sekretessgräns mellan t.ex. öronkliniken
och barnkliniken på Visby lasarett. Att barn kan få öronskador av misshan-
del vet i varje fall alla som har läst Mobergs Utvandrarna. Det kan vara väl-
digt viktigt med ett intimt samarbete mellan de klinikerna, som ju skulle för-
svåras om man satte upp bestämda sekretessgränser på en så liten enhet.
Elisabeth Fleetwood berörde när reservanterna skall få rätt. Som jag sade
tror jag inte att reservanterna någonsin kommer att få rätt så till vida att vi
kommer att hitta en väldigt enkel lösning. Även om vi gör en total översyn
av sekretesslagen kommer vi, är jag rädd, att hamna i ett läge där vi blir
tvungna att plåstra och fila och i alla fall måste återkomma i den här frågan;
det ligger liksom i sakens natur.
Bengt Kindboms invändning hinner jag inte med - den får jag försöka
återkomma till.
Anf. 32 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Fru talman! Socialdemokraternas företrädare Ulla Pettersson säger att
hon inte tror att vi någonsin når en enkel lösning utan att man här får plåstra
och fila - jag tror det var det uttryck hon använde. Det är väl ingen som har
påstått att det skulle finnas någon enkel lösning. I de här sammanhangen
finns som jag ser det över huvud taget inte någon enkel lösning; de är ofta
mycket komplicerade. Men det sätt på vilket socialdemokraterna nu hand-
lägger det här innebär att man inte ens sätter i gång, fastän tio år har gått.
Man har tagit itu med det, enligt vad Ulla Pettersson påstod i sin första re-
plik, men vi ser ju inget resultat av det.
Ulla Pettersson säger att vi reservanter kommer att få rätt - det här måste
man ta upp. Men vi vill inte bara ha rätt så till vida att man skall plåstra och
fila. Vi vill ha till stånd en ordentlig genomgång, och det måste naturligtvis
leda till en bra mycket bättre lag och inte bara till att man plåstrar och filar.
Anf. 33 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Fru talman! Ulla Pettersson konstaterade att det inte finns någon motsätt-
ning mellan majoriteten och oss reservanter när det gäller uppfattningen att
inhämtandet av uppgifter skall ske restriktivt. På den punkten är vi enligt
Ulla Pettersson helt ense - det är självklart att man inte skall lämna ut upp-
gifter som inte behövs för vården. I så fall förstår jag inte varför majoriteten
inte kunde gå med på att man i lagen skriver in att det skall gälla endast ak-
tuella uppgifter som är av väsentlig betydelse för att den enskilde skall få
nödvändig vård. Andemeningen i just de orden ställer ni er ju då också
bakom enligt vad jag förstår. Då vore det väl bra om det också stod i lagen,
så att det inte blir några missförstånd ute på fältet utan man verkligen är
restriktiv. På det sättet förvissar vi oss om att det finns en restriktivitet när
det gäller informationsutbytet.
När det gäller definitionen av basenheter och myndigheter har Ulla Pet-
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Sekretess inom och
mellan myndighe-
ter på vårdområdet
m.m.
39
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Sekretess inom och
mellan myndighe-
ter på vårdområdet
m.m.
tersson fått det till att det finns skillnader i dessa avseenden mellan glesbygd
och storstad och att det skulle vara enkelt att lösa detta på det sätt som vi
föreslår i storstaden men att svårigheten skulle gälla glesbygden.
Från Göteborgs sida ser man problemet med att det inte finns något klar-
görande på den här punkten. Man vill ha en definition av vad som skall be-
traktas som basenhet för att kunna veta när sekretessen gäller och när den
inte gäller. Det är snarare så att man i Göteborg efterfrågar en definition
därför att man tycker att det här är problematiskt. Jag tror inte att förkla-
ringen ligger i att det är enkelt att genomföra i en storstad men svårare i
glesbygd.
Anf. 34 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Fru talman! Den här gången skall jag börja med Bengt Kindbom, som
tyckte att jag talade om en socialdemokratisk förkärlek för register. Då lyss-
nade inte Bengt Kindbom. I mitt anförande sade jag att det är viktigt att vi
talar om varför vi behöver registren. Människor som lider av sjukdomar som
kanske är miljöbetingade eller ärftligt betingade är naturligtvis i allra högsta
grad betjänta av att vi registrerar och får fram uppgifter som gör att man kan
hitta bot för eller stoppa spridning av en sjukdom eller på annat sätt lindra
människors bekymmer och problem.
Detta med att ha en mängd register får inte vara ett självändamål. Jag
tycker att jag har sagt det många gånger redan. Vi måste alltså vara mycket
varsamma och ha kontroll över vad vi stoppar in i registren. I ett register får
bara finnas sådant som är absolut nödvändigt med tanke på syftet med regist-
ret och även med forskningen.
Jag måste fråga Elisabeth Fleetwood, som tycker att det är eländigt att
vi inte gör en omfattande översyn av sekretesslagen: Vilka är då de stora
skadeverkningarna när det gäller nuvarande sekretesslagstiftning? Man får
en känsla av att vi inte gör någonting i det här sammanhanget. Men bara det
faktum att vi i dag i denna kammare diskuterar dessa saker och att vi minst
en gång om året för sådana här diskussioner är ju bevis för att vi kontinuer-
ligt filar och plåstrar, som jag tidigare har sagt, i syfte att få fram en använd-
bar lag.
Om Elisabeth Fleetwood tycker att det är så erbarmligt dåligt nu, varför
har hon då inte yrkat avslag på hela den aktuella propositionen? Elisabeth
Fleetwood kan ju i stället komma med en reservation.
Sedan tror jag inte, Ingela Mårtensson, att det som det här talas om enbart
är ett storstadsproblem. Jag har också sagt att det är möjligt att det här är
ett sätt att lösa problemet i Göteborg. På Gotland fungerar det dock inte.
Jag ville bara visa på de svårigheter som finns i det här avseendet. Det är
alltså inte så, att man inte skall gå vidare och se över dessa saker. De här
frågorna tas ju också upp i propositionen. Om jag inte minns fel uttrycker
sig föredragande statsrådet så, att man nu inte skall göra en lagreglering. Det
innebär således att man avvisar det förslag som finns i den promemoria som
har lagts fram och som handlar just om att sätta en gräns mellan basenhe-
terna. I det sammanhanget har jag visat på en del av svårigheterna.
40
Förste vice talmannen anmälde att Elisabeth Fleetwood och Ingela Mår-
tensson anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytter-
ligare repliker.
Anf. 35 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Dagens tio år gamla sekretesslag hindrar, som Ingela Mår-
tensson berörde, samarbetet mellan apoteken och läkarna när det gäller att
ge människor som är läkemedelsberoende möjligheter till tidig behandling
och tidig rehablilitering. En farmaceut får inte bryta sekretessen och kon-
takta förskrivande läkare om han eller hon ser att en patient går runt till flera
läkare och får stora mängder beroendeframkallande medel. Det farmaceu-
ten i dagsläget kan göra är att kontakta socialstyrelsen. Men då blir ärendet
en tillsynsfråga, inte en vårdfråga. Och tillsynsärendet bara ”mal på”. Det
kan leda till disciplinära åtgärder, till kritik mot läkaren, medan den läkeme-
delsberoende patienten lämnas åt sitt öde.
Från socialstyrelsen, Sveriges farmaceutförbund och Apoteksbolaget har
man påtalat problemet med att de nuvarande sekretessreglerna lägger hin-
der i vägen för lämpliga vårdinsatser. I den proposition om sekretess inom
och mellan myndigheter på vårdområdet som vi nu har framför oss finns det
inget förslag om en förändring av sekretesslagen på den punkten. I proposi-
tionen beskrivs detta som en tillsynsfråga. Det är vad det föredragande stats-
rådet gör, och så tolkar jag också Ulla Petterssons inlägg i debatten här i dag.
Men det är helt fel. Den här frågan är primärt en vårdfråga.
Om det fanns möjligheter till kommunikation mellan apotek och vårdgi-
vare om en patients misstänkta läkemedelsberoende, skulle behandlande lä-
kare tidigare kunna undersöka om beroende föreligger eller inte och föran-
stalta om vård och behandling. Det är ont om avgiftningsplatser, och vänteti-
derna är avsevärda. Men under väntetiden skulle behandlande läkare i sam-
råd med en avgiftningsklinik kunna lägga upp en behandlingsstrategi i öppen
vård, så att patienten slapp springa runt till många doktorer för att undvika
abstinensbesvär. Det är ju det plötsliga avbrottet i medicineringen och absti-
nensbesvären som patienterna är rädda för. Jag kan inte se annat än att det
är ett humanare system än dagens. Med dagens system upptäcks ju ett bero-
ende alldeles för sent. Läkarna så att säga panikslutar med sin förskrivning,
och patienterna lämnas i sticket, om vi bryter sekretessen mellan läkare och
apotek. Det är alltså patienten som kommer i kläm genom det här dröjsmå-
let, dvs. genom att man har gjort frågan till en tillsynsfråga. Därför anser jag
att riksdagen borde bifalla min motion KU40, som det hänvisas till i reserva-
tion 3 - avseende mom. 4 i betänkandet.
För tids vinnande kommer jag inte att begära votering på den här punkten.
Jag ville dock göra det här inlägget.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Sekretess inom och
mellan myndighe-
ter på vårdområdet
m.m.
41
|
Prot. 1990/91:109 8 maj 1991 |
8 § Kommunala dispensavgifter i trafikärenden |
|
Riksdagens |
Föredrogs 1990/91:157). Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. (Beslut fattades efter 9 §.) 9 § Riksdagens byggnader Föredrogs Anf. 36 HANS NYHAGE (m): Fru talman! Vi moderata ledamöter i konstitutionsutskottet anför i ett sär- Vi påtalar att det föreslagna projektet, och det handlar då om en ytterst Enligt vår mening borde därför förvaltningsstyrelsen ha prövat andra al- När den moderata riksdagsgruppen i går diskuterade detta ärende ansågs Fru talman! I enlighet med riksdagsgruppens ställningstagande yrkar jag Anf. 37 IVAR FRANZÉN (c): Fru talman! Självfallet delar Börje Hörnlund och jag KUs uppfattning att |
|
42 |
Detta får dock inte innebära att riksdagen accepterar orimligt höga kost- |
nader. Visst kan en del av de mycket höga kostnaderna förklaras av kompli-
cerade grundläggningsförhållanden, av ett centralt och trångt läge, av ett
högt kostnadsläge på byggmarknaden, av de höga kostnader som är för-
enade med storstaden och koncentrationen av bebyggelse, av ett dåligt ut-
nyttjande av den totala byggytan samt av kostnadsfördelningen mellan sta-
den och riksdagen.
Men detta gör inte en investering om ca 35 000 kr. per kvadratmeter lägen-
hetsyta acceptabel. Någon kanske reagerar då och säger att det är fel att bara
se till lägenhetsytan. Men det är ju sådana uträkningar som vi har nytta av.
Även om vi tar med övrig uthyrningsbar yta blir kostnaden över 30 000 kr.
per kvadratmeter. En av de stora nackdelarna med projektet är alltså att den
totala byggytan utnyttjas mycket dåligt.
Jag vill göra en jämförelse, även om också den har sina brister. Jag har i
dagarna medverkat i en upphandling av 64 lägenheter i Göteborgsregionen.
Standarden är minst lika hög som i riksdagslägenheterna. Totalkostnaden är
9 300 kr. per kvadratmeter lägenhetsyta, dvs. ungefär en fjärdedel av kost-
naden för riksdagslägenheterna.
Det finns säkert många som lyssnar som säger att det här är en oriktig jäm-
förelse. Självklart har jämförelsen sina begränsningar. Dessa 64 lägenheter
ligger inte i centrala Göteborg. Grundförhållandena är mindre komplice-
rade, men det krävs ändå en mycket omfattande s.k. korrosionspålning. Lä-
genheterna är i genomsnitt 80 kvadratmeter, vilket sänker kostnaden per
kvadratmeter; riksdagslägenheterna är på 57,6 kvadratmeter. I detta Göte-
borgsprojekt ingår en mycket avancerad energianläggning, som gör att 90 %
av lägenheterna kommer att använda förnybar energi.
Jämförelsen ger ändå ett par viktiga besked. På byggmarknaden i Göte-
borg finns det i dag en god konkurrens, vilket har pressat ned priserna.
Denna konkurrenssituation kommer i slutet av 1991 och i varje fall under
1992 att i betydande omfattning finnas också i Stockholm. Detta bör förvalt-
ningsstyrelsen och förvaltningskontoret verkligen utnyttja.
Beräknad projekteringskostnad bedömer jag också som orimlig. Inkl, ti-
digare medelsanvisning blir kostnaden ca 14 miljoner. Det motsvarar 5 300
kr. per kvadratmeter lägenhetsyta, eller nästan 60 % av totalkostnaden för
det projekt som jag redovisade här ovan. Projektet i kvarteret Ormen vid
Slussen belastas hårt av dåligt utnyttjad byggyta. Endast ca 60 % av byggytan
är uthyrningsbar. Redan detta borde ha gjort förvaltningsstyrelsen tveksam
till projektet.
KU förutsätter att förvaltningskontoret ytterligare prövar kostnadsfördel-
ningen mellan staden och riksdagen. Det är bra att denna prövning sker, men
skall det bli resultat krävs framgångsrika förhandlingar med staden. Jag för-
utsätter att KUs skrivning skall tolkas som en uppmaning till förhandlingar.
KU har vidare ansett att riksdagen inte kan besluta om entreprenadform.
Detta är säkert korrekt. Däremot är det mycket vanligt att riksdagen i sin
medelsanvisning lägger en styrning. Riksdagen har en primär uppgift att hus-
hålla väl med skattebetalarnas pengar. Jag ifrågasätter att en projektering
till en kostnad på 12,5 milj.kr. för 45 lägenheter är god hushållning. Därför
borde inte dessa pengar ha beviljats.
Nu säger KU att entreprenadform skall avgöras av förvaltningskontoret.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens
byggnader
43
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens
byggnader
44
Jag vill rikta en uppmaning till förvaltningsstyrelsen, som har ansvaret för
ledningen av förvaltningskontoret, att känna ett utomordentligt stort ansvar
för dessa beslut när det gäller entreprenadform och över huvud taget de åt-
gärder som vidtas för att pressa ned kostnaderna. Med en, vågar jag säga,
mångårig erfarenhet av upphandlingar av byggnadsentreprenader tillåter jag
mig hävda att det i det upphandlingsläge som vi kan förvänta oss den när-
maste tiden är möjligt att genomföra den planerade byggnationen till en
starkt reducerad kostnad. Min bedömning är att bästa formen är en modern
och styrd totalentreprenad.
KU har i väsentliga delar beaktat vad Börje Hörnlund och jag skriver i vår
motion. Vår målsättning är inte att stoppa projektet utan att få projektet
genomfört till en rimlig kostnad. Det är alltså vår primära målsättning.
Fru talman! Jag yrkar ändå bifall till motionen, men jag avser inte att be-
gära votering. Jag vill i stället rikta en uppmaning till förvaltningsstyrelsen
att på allt sätt medverka till att om projektet genomförs - KU har sagt att
man inte tagit ställning - så skall det vara till en väsentligt lägre kostnad än
den nu redovisade.
Beträffande Hans Nyhages återremissyrkande är det tveksamt om återre-
miss kommer att medföra något nytt i ärendet. Är det inte fråga om förtro-
ende - hur våra valda representanter i förvaltningsstyrelsen kommer att
handlägga ärendet? Har vi förtroende för dem, kommer de att fullfölja detta
på ett riktigt sätt. Sedan tycker jag - detta är också anledningen till att jag
yrkar bifall till motionen - att det är onödigt att bevilja 12,5 miljoner som
man absolut inte vill skall användas till projektering. Då hamnade jag ändå
på den slutsatsen att riksdagen - jag hoppas att KUs ordförande instämmer -
bör betona i sin uppmaning till förvaltningsstyrelsen att förvaltningsstyrelsen
verkligen tar i denna fråga på allvar och fullföljer de intentioner i motionen
som KU har ställt sig bakom.
Anf. 38 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag har följt det här ärendet som ledamot i arbetsgruppen för
ledamöternas bostäder och senare även som suppleant i förvaltningsstyrel-
sen. Jag känner tämligen väl till detta projekt.
Låt mig först på miljöpartiet de grönas vägnar säga att vi i vår riksdags-
grupp helt instämmer i att riksdagsledamöterna skall ha ett rimligt boende
under sin vistelse i Stockholm. Vi ställer alltså inte upp på tanken att vi skall
bo i studentkorridorer eller liknande, vilket har diskuterats. Från miljöpar-
tiets sida menar vi helt klart att en förutsättning för att ledamöterna skall
kunna ha en förankring ute i landet, från Skåne till Norrland, är att de har
ett bekvämt leverne i Stockholm när de är här. Nog om detta, men det var
nödvändigt att understryka detta.
Vad gäller entreprenadformer vill jag säga att när vi diskuterat detta har
ibland frågan kommit upp om inte Stockholms stad skulle kunna ta en större
andel av kostnaderna. Jag tycker att vi kanske borde ha drivit på dessa frågor
litet mera både i arbetsgruppen och i förvaltningsstyrelsen. Det är faktiskt
så - nu måste jag gå till historiebeskrivningen - att det var en arkitekttävling
om det här bygget. Det framkom två förslag: ett som populärt har kallats
Osten och som egentligen är en pendang till ett ganska voluminöst kollektivt
kontorshus på andra sidan gatan och en mera sparsmakad och delikat lösning
av arkitekten Chet Kanra. Från början fanns det majoritet i riksdagen för
att riksdagen skulle bygga den stora ”Osten” som enligt mitt tycke skulle ha
varit ett ganska anskrämligt monument. Det var mycket glädjande att vi till
slut kunde få en majoritet för det mera sparsmakade förslaget. Det är det
som vi nu diskuterar och som har blivit få fruktansvärt dyrt i efterhand.
Bakgrunden är alltså den att vi efter en nogrann studie av de olika arki-
tektförslag som lagts fram kommit till en mycket bra lösning, en lagom kom-
plettering av de känsliga kvarteren på Söder intill Slussen. Precis som Ivar
Franzén var inne på beror de stora kostnaderna på att det inte är så bra ut-
nyttjande av kvartersmarken, därför att det just är en sparsmakad lösning
som inte innebär att man bygger så mycket man någonsin kan på den givna
markytan. Man kan knappast tala om markyta, eftersom man inte vet var
den fasta marken går. Därför är det väldigt svårt att avgöra hur stora grund-
läggningskostnaderna blir.
Om man väljer totalentreprenad eller generalentreprenad innebär detta
att riksdagen, dvs. staten, genom entreprenadformen försäkrar sig om hur
höga kostnaderna blir. Vilken entreprenör som helst tar självfallet till i över-
kant så att han inte råkar i svårigheter när kontraktet med riksdagen skall
fullföljas. Man måste alltså föra en helt annan diskussion om vilken entre-
prenadform man skall välja. För min del anser jag nog att former med lö-
pande räkning är mycket bättre.
Vid kvarteret Jason, där det har byggts bostäder för riksdagens räkning,
använde man sig av löpande räkning, medan man hade ett fast entreprenad-
avtal när det gällde Ormsaltaren. Såvitt jag förstår var det mycket lättare att
få rättelse och att få arbetet väl utfört i fråga om Jason än vad som var fallet
vid Ormsaltaren.
Vid komplicerade grundläggningsförhållanden kan det vara värdefullt att
träffa ett avtal om löpande räkning. Då står riksdagen, staten, för försäk-
ringskostnaderna vid obehagliga överraskningar. Staten försäkrar sig över
huvud taget aldrig vid annan verksamhet. Staten brukar inte bry sig om för-
säkringar av det slag som det privata näringslivet och privatpersoner behöver
göra.
När förvaltningsstyrelsen godtog detta förslag hade vi lyckats få till stånd
en stadsbildsförsköning genom att ändra majoriteten från den - som det all-
mänt anses i arkitektkretsar och kulturbevararkretsar - anskrämliga s.k. Os-
ten till ett mer sparsmakat förslag. Det var skönt att vi kom så långt. Nu visar
det sig att det blir väldigt dyrt och att kostnaderna beror på grundläggnings-
förhållandena. Jag skulle vilja se att man försökte förhandla med Stock-
holms stad, som ju får stadsbildsförsköningen. Stockholms stad borde därför
vara intresserad av att bidra till kostnaderna.
Fru talman! Jag instämmer i första hand i Hans Nyhages yrkande.
Anf. 39 OLLE SVENSSON (s):
Fru talman! Den här frågan har ju behandlats i utskottet och i det aktuella
betänkandet finns det ingen reservation. Däremot föreligger det särskilda
yttranden från moderata samlingspartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet.
När vi behandlade det här ärendet i konstitutionsutskottet koncentrerade
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens
byggnader
45
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens
byggnader
46
vi oss på övergripande frågor, såsom riksdagens ledamöters servicebehov när
det gäller bostäder. Jag har inte upplevt att några av talarna i det fallet har
någon skiljaktig mening, utan där är vi ganska överens.
De frågor som Ivar Franzén talade om och som berörs i motionerna har
inte utskottet - det måste jag erkänna - någon särskild sakkunskap att be-
döma. Jag tror inte héller att jag kan gå i någon detaljdiskussion med Ivar
Franzén i detta avseende.
Vi har under beredningen av ärendet försökt fråga ut förvaltningskontoret
och vi har erhållit kompletterande upplysningar. Vi har också inhämtat upp-
gifter om byggnadskostnader för jämförbara fastigheter som byggts under
senare tid inom centrala områden med mycket komplicerad grundstruktur.
Jag har kommit fram till samma slutsats som Ivar Franzén, nämligen att
detta handlar ändå ytterst om vårt förtroende för förvaltningsstyrelsen och
förvaltningskontoret. Det är de som har att svara för byggnader. Utskottet
säger därför att frågan rörande t.ex. entreprenadform skall avgöras av för-
valtningskontoret. Jag vill då understryka att vi är självfallet intresserade av
att denna styrning görs så att kostnaderna pressas ned så mycket som möj-
ligt. Vi har väl så pass bra kontakt mellan partierna och våra företrädare i
förvaltningsstyrelsen att detta resultat kan uppnås.
Ett bifall till detta förslag innebär inte att riksdagen därmed tar definitiv
ställning till genomförande av projektet. Jag vill dessutom understryka -
Ivar Franzén tog också upp detta - att om projektet skall fullföljas utgår ut-
skottet ifrån att förvaltningskontoret ytterligare prövar kostnadsfördel-
ningen mellan staten och riksdagen.
Hans Nyhage undertecknade utan reservation detta enhälliga betän-
kande. Nu förklarar han att hans parti har ändrat sig. Hans Nyhage yrkar
således avslag. Jag brukar vara försiktig i mina kommentarer, men jag vill
bara säga att en sådan helomvändning under tiden från utskottsbehandling
fram till kammarbehandling är glädjande nog utomordentligt ovanlig här i
riksdagen. Det är uppenbart för alla att en sådan helomvändning medför att
betänkandet ger en dålig information till övriga riksdagsledamöter inför vo-
teringen. Jag hoppas att det är sällsynt att man på det här sättet ändrar sig
från tiden för justeringen av betänkandet fram till kammarbehandlingen.
I likhet med Ivar Franzén anser jag att det inte finns något positivt att
vinna i en återremiss till utskottet. Jag yrkar således avslag till återremissyr-
kandet. Däremot yrkar jag bifall till utskottets hemställan, som innebär en
tillstyrkan av förvaltningsstyrelsens förslag till projekteringsanslag.
Anf. 40 IVAR FRANZÉN (c):
Fru talman! Jag börjar med att konstatera att Börje Hörnlunds och min
motion har lett till avsedd effekt, nämligen att uppmärksamheten har fästs
vid dessa orimliga kostnader. Jag vill återigen understryka vikten av att för-
valtningsstyrelsen tar sitt fulla ansvar. Man har utomordentligt goda möjlig-
heter att visa ett bra resultat.
Jag skall inte ägna för mycket tid åt tekniska saker, men med anledning av
Kjell Dahlströms inlägg vill jag ändå rikta en varning till förvaltningsstyrel-
sen för att ge sig in på någon sorts löpande-räknings-upphandling. Det vore
att underskatta den mycket omfattande kompetens som finns hos väldigt
många byggföretag i Stockholm. Ge dessa byggföretag en rimlig tid att räkna
på en totalentreprenad! De är säkerligen beredda att ta det fulla funktions-
ansvaret. Finessen med totalentreprenad är att man köper funktioner och
inte en massa detaljer som alltid drar med sig extra kostnader och som gör
att ansvaret ligger kvar på beställaren. Här ligger ansvaret odelat på entre-
prenören. Och det är just vid komplicerade förhållanden en klar fördel. I det
förväntade upphandlingsläget är jag alldeles övertygad om att det finns ett
antal entreprenörer i Stockholm liksom i Göteborg som är beredda att se
seriöst på detta och ge ett mycket konkurrenskraftigt pris.
Anf. 41 HANS NYHAGE (m):
Fru talman! Ingen av dem som har varit närvarande i konstitutionsutskot-
tet vid detta ärendes handläggning kan hävda annat än att vi från moderat
håll framförde mycket stark kritik framför allt beträffande de synnerligen
höga kostnaderna men även beträffande att andra alternativ ej har prövats.
Vi var högst betänkta när det gällde att reservera oss men valde till slut att
markera vår kritiska inställning genom ett särskilt yttrande. Jag är fullt med-
veten om att detta ställningstagande inte var något avslagsyrkande. Men vår
kritiska inställning har klart markerats i detta särskilda yttrande, vilket även
Olle Svensson torde kunna erkänna.
Nu har riksdagsgruppen diskuterat frågan och kommit till slutsatsen att
man borde pröva frågan en gång till. Och det var faktiskt mitt första yr-
kande, Olle Svensson - återremiss för ny prövning i fullt förtroende för våra
ledamöter i förvaltningsstyrelsen och för förvaltningskontoret. Jag finner
därför inte att det som jag framför här i dag är särskilt anmärkningsvärt.
Olle Svensson talar om helomvändning och är mycket kritisk. Jag tycker
att just Olle Svensson skall vara försiktig med att tala om helomvändningar.
Maken till helomvändningar som vi har fått uppleva från socialdemokratiskt
håll inkl. Olle Svensson under det senaste året får man nämligen sannerligen
leta efter.
Anf. 42 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Fru talman! Helomvändningar är bra om man fortsätter att tänka. Man
fortsätter att tänka så länge man kan göra helomvändningar, om man säger
så. Att inte våga ändra en uppfattning är en svaghet i en demokrati, måste
jag säga. Jag har därför ingenting emot att människor kan tänka om.
Efter den diskussion som vi nu har haft här i kammaren skulle jag finna det
högst besynnerligt om inte konstitutionsutskottet eller förvaltningsstyrelsen
och kanske arbetsgruppen för ledamöternas bostäder får ansvaret att se över
det här projektet en gång till. Jag tycker att diskussionen här är så pass all-
varlig och kritisk mot detta projekt på grund av den enorma kostnad som
vältras över oss att det måste bli kammarens beslut. Oavsett om det blir en
återremiss till konstitutionsutskottet eller avslag kommer förvaltningsut-
skottet så småningom få ta tag i detta. Och jag finner att det då är mycket
lämpligt att man går in i förhandlingar med Stockholms stad, om man över
huvud taget kan se någon rimlig ekonomi i att fullfölja projektet.
Fru talman! Jag vill också säga att vi har fogat ett särskilt yttrande till be-
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Riksdagens
byggnader
47
|
Prot. 1990/91:109 8 maj 1991 |
tänkandet, och jag ansluter mig till partiets kritiska hållning genom Hans |
|
Riksdagens |
Anf. 43 OLLE SVENSSON (s): Fru talman! Jag vill inte förmena någon att ändra sig. Vad jag litet stillsamt I sakfrågan står jag emellertid kvar vid att det inte finns någonting att Överläggningen var härmed avslutad. Beslut Företogs till avgörande konstitutionsutskottets betänkanden Konstitutionsutskottets betänkande KU21 Mom. 1 (förhandsgranskning av filmer och videogram) Utskottets hemställan bifölls med 273 röster mot 28 för reservationen av Elver Jonsson (fp) och Claes Roxbergh (mp) anmälde att de oavsett att Mom. 2-9 Utskottets hemställan bifölls. Konstitutionsutskottets betänkande KU36 Utskottets hemställan bifölls. Konstitutionsutskottets betänkande KU42 Mom. 4 (utrikesnämndens sammansättning) Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 38 för reservation 2 av Mom. 5 (sanningsförsäkran vid utskottsutfrågning) Utskottets hemställan bifölls med 234 röster mot 78 för reservation 3 av Mom. 9-10 (riksdagens budgetprocess, m.m.) |
|
48 |
I dessa moment föreslogs ändringar i huvudbestämmelserna i riksdagsord- |
förda med ett enda beslut. För bifall härtill krävdes att minst tre fjärdedelar
av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter förenade sig om
beslutet. Beslutet skulle fattas genom omröstning med omedelbar rösträk-
ning.
Utskottets hemställan bifölls med 311 röster mot 0 för avslag, dvs. utskot-
tets hemställan hade bifallits med minst tre fjärdedelar av de röstande och
mer än hälften av riksdagens ledamöter. 1 ledamot avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Anslag till
rättshjälp m.m.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU34
Mom. 5 (sekretess inom myndigheter på hälso- och sjukvårdsområdet)
Utskottets hemställan bifölls med 163 röster mot 151 för reservation 4 av
Birgit Friggebo m.fl.
Mom. 10 (en generell översyn av sekretesslagen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 13 av tredje vice tal-
man Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU37
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU45
Återförvisningsyrkandet
Kammaren avslog med 217 röster mot 95 det av Hans Nyhage under över-
läggningen framställda yrkandet om återförvisning av ärendet till utskottet
för ytterligare beredning. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga yrkanden
Först biträddes Hans Nyhages under överläggningen framställda yrkande
om avslag på utskottets hemställan - som ställdes mot motion K45 av Ivar
Franzén och Börje Hörnlund - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 212 röster mot 81 för avslag. 21
ledamöter avstod från att rösta.
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande i ett sammanhang i början av kammarens arbetsple-
num onsdagen den 15 maj. 49
4 Riksdagens protokoll 1990191:109
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Anslag till
rättshjälp m.m.
50
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91 :JuU27 Anslag till rättshjälp m.m. (prop. 1990/91:100 delvis).
Anf. 44 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Till detta betänkande, som handlar om rättshjälp, har vi mo-
derater fogat tre reservationer. Jag ställer mig bakom dessa reservationer,
nr 1, 2 och 4, och vill nu yrka bifall till reservationen 4.
Den första av de här reservationerna har sin grund i motioner av Charlotte
Cederschiöld m.fl. samt av Mona Saint Cyr och Ewy Möller. Man konstate-
rar i de här reservationerna att den allmänna rättshjälpen i praktiken har
avskaffats vid angelägenhet rörande bodelning. Effekten är att många kvin-
nor har fråntagits den ekonomiska möjligheten att kämpa för sin rätt. Man-
nen drabbas mer sällan, eftersom han i flertalet fall får sitt ägande skyddat
mot rättsprövning genom den nuvarande lagstiftningen. Enkelt uttryckt: Vid
bodelningar hamnar kvinnan ofta i ett ekonomiskt underläge.
I den motion som Charlotte Cederschiöld har väckt tillsammans med
några andra moderater, däribland jag själv, konstateras också att om staten
inte ens är beredd att låna ut medel för senare återbetalning, för att nå rätt-
visa i de här fallen, förefaller det som om staten inte bedömer det som ange-
läget att de drabbade grupperna - det är oftast kvinnorna - får rättvisa för-
hållanden. Vi moderater konstaterar att den översyn av rättshjälpslagen,
RHL, som för närvarande görs bör leda till, att möjligheterna åter öppnas
för att man vid bodelning i samband med skilsmässa skall få ett temporärt
ekonomiskt stöd i form av rättshjälp. Vi konstaterar också att makar med
bodelningsproblem inte bör ha sämre möjlighet att få rättshjälp än andra
personer med juridiska problem.
Dessa motioner, som alltså ligger till grund för reservation 1, slutar i en
hemställan om att regeringen begär förslag till sådan ändring i rättshjälpsla-
gen att inskränkningen vad avser bodelning mellan makar avskaffas.
I reservation 2 handlar det om rättshjälp till småföretagare. Bakom den
reservationen finns en motion av Ewy Möller, framliden ledamot av kamma-
ren, och Mona Saint Cyr. I motionen konstateras att den nuvarande prak-
tiska rättstillämpningen enligt rättshjälpslagen ibland upplevs som alltför re-
striktiv. En enmansföretagare kan mycket väl råka minst lika illa ut ekono-
miskt som någon löntagare. Löntagaren är, till skillnad från enmansföretaga-
ren, bokstavligen inbäddad i trygghetslagar. Relativt sett diskrimineras nä-
ringsidkare i detta avseende.
Självklart skall allmän rättshjälp inte utgå till företag och företagare när
rättegångskostnaderna naturligt integreras i verksamheten. Men vi anser att
bedömningen bör vara en annan då lagen prövas gentemot en småföretagare
som i sak inte skiljer sig mycket från löntagaren och löntagarens förutsätt-
ningar att erhålla rättshjälp. Småföretagare bör kunna få ekonomiskt bi-
stånd i'rättsliga angelägenheter i samma mån som det kommer löntagare till
del. Det är vår hemställan och som jag sade återkommer den i reservation
2.
Reservation 4 bygger på en kommittémotion av den moderata lag- och ju-
stitiekommittén med Rolf Dahlberg som första namn.
Motionen handlar i sin helhet om stöd till brottsoffer. Vi har i flera avsnitt
ganska grundligt behandlat de problemen. Vi kan konstatera att det i fjol
begicks inte mindre än 1,2 miljoner brott. Det är den siffra vi har att tillgå;
mörkertalet, som det heter numera, är sannolikt ganska stort, eftersom så
många människor inte finner det mödan värt att anmäla t.ex. ett inbrott eller
en misshandel. Ibland händer det att man inte anmäler t.ex. misshandel där-
för att man är rädd för repressalier från den eller dem som gjort sig skyldiga
till brottet, alltså våldsverkarna.
Det är väldigt många människor som är offer för våldet och brottsligheten
i vårt land. En stor del av dem skulle behöva hjälp och vägledning och till att
börja med information om sina rättigheter och om hur man skall gå till väga
i vårt komplicerade, ofta mycket byråkratiska samhälle. Det är naturligtvis
vår uppfattning - vi moderater har i alla fall den uppfattningen - att samhäl-
let, staten och kommunerna skall ställa upp för att ge rättslig trygghet åt en-
var medborgare. Det innebär också att man måste kunna få möjlighet till
rättshjälp. Det är minsann inte alla som har råd att själva betala.
Vi konstaterar också att det finns en rätt till skadestånd vid inbrott, men
att många finner att de ändå har gjort stora förluster. Vi har väl alla och en-
var ofta hört om sådana fall där människor säger: Det har inte varit möjligt
att få rätsida på det här. Jag är glad att jag fick behålla livet och inte blev
alltför sönderslagen. Men den ekonomiska kompensationen har jag inte fått.
Jag visste inte hur jag skulle gå till väga.
I den motion jag nu talar om, Ju825, som jag rekommenderar till läsning,
finns på s. 8 ett avsnitt med rubriken Ge brottsoffren rättsligt stöd. Där
framgår att man i vissa fall kan få hjälp med målsägandebiträde. Men det
gäller endast i samband med rättegång. Brottsoffren kan även i viss utsträck-
ning få rättshjälp och därmed anlita juridiskt biträde. I många situationer är
dock möjligheten mycket begränsad. Många brottsoffer har behov av stöd
och hjälp för att bevaka sin rätt efter brottet. Det kan vara fråga om kontak-
ter med myndigheter, såsom exempelvis brottsskadenämnden och försäk-
ringsbolag. Det är ju inte alltid som det i försäkringsvillkoren är särskilt väl
utsatt, med väl synlig skrift, vilken rättighet och möjlighet som försäkrings-
tagaren har. Här skulle en jurist kunna vara till hjälp. Ett sådant behov av
rättshjälp kan också finnas hos efterlevande till någon som avlidit till följd
av brott; dess värre är de många.
Det är alltså vår mening att allmän rättshjälp skall kunna beviljas i betyd-
ligt större omfattning till personer som utsatts för allvarligare brott; förutom
våldsbrott vill jag också nämna bostadsinbrott.
Även i andra fall då offret allvarligt skadats fysiskt, psykiskt eller ekono-
miskt, bör sådan rättshjälp kunna beviljas. Det bör därför, anser vi modera-
ter, vidtas sådana ändringar i rättshjälpslagen att det klart framgår att rätts-
hjälp skall kunna utgå i de situationer som jag här har nämnt.
Herr talman! Jag ställer mig alltså bakom reservationerna 1 och 2, men
yrkar bifall endast till reservation 4, av skäl som kammarens närvarande le-
damöter så väl känner till: för att spara tid så här i slutet av en session.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Anslag till
rättshjälp m.m.
51
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Anslag till
rättshjälp m.m.
52
Anf. 45 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Ett flertal förbättringar har under senare år skett i syfte att
förbättra brottsoffrens situation på olika områden; förbättringar som van-
ligtvis initierats av oppositionen, vilket jag vid ett tidigare tillfälle anfört här
i kammaren. Bl.a. har möjligheterna att få målsägandebiträde kraftigt för-
bättrats på flera områden. Resultatet har blivit en mängd tillkännagivanden
till regeringen - även under nuvarande riksdagsår.
Tyvärr har inte regeringen alltid tagit tillräckligt allvarligt på riksdagens
uttalanden. Ett exempel på detta ser vi i punkt 15 under hemställan. Här
känner sig utskottet föranlett att upprepa ett tillkännagivande vad gäller per-
soner som utsatts för brott utomlands. Ett liknande motionskrav har tidigare
framförts från centern. Det resulterade i ett tillkännagivande, som rege-
ringen inte tycks ha tagit tillräckligt allvarligt på. Detta föranleder nu utskot-
tet att förnya tillkännagivandet.
Centern står bakom reservation 5 i betänkandet. Den gäller rättshjälp i
miljömål. Även på detta område har förbättringar skett under senare år. En
tidigare centermotion har lett till förbättringar för enskilda som drabbats av
problem bl.a. inom fastighetsområdet. Särskilt utsatta är de som drabbats av
mögel i sina hus. Här har skapats möjligheter till hjälp genom en mögelfond.
Tyvärr visar det sig att detta inte är tillräckligt. Det har påtalats i en ny cen-
termotion. Den motionen är faktiskt baserad på miljöskadeutredningens
förslag.
Miljöskadeutredningen föreslår att förändringar och förbättringar bör
ske. Det bör införas en regel i 25 § i rättshjälpslagen, föreslår miljöskadeut-
redningen. Centern följer förslaget, eftersom man menar att man bör kunna
få hjälp av en sakkunnigutredning när det gäller tekniska och medicinska
frågor i skadeståndstvister. Vi reservanter anser att regeringen skall utarbeta
ett förslag som tillgodoser detta motionskrav.
Därutöver har vi inom centern under många år tagit upp frågan om lika
ersättning till nämndemän; lika ersättning för lika arbete. Nu har det emel-
lertid beslutats om en översyn av ersättningsnormerna för nämndemännen -
deras situation över lag. Därför anser vi i centern att det i nuläget inte är
meningsfullt att upprepa vårt tidigare krav, utan utgår från att centerkravet
om lika ersättning för lika arbete kommer att beaktas i utredningen. Jag stäl-
ler mig därför bakom reservation 5, men för tids vinnande yrkar jag inte bi-
fall till den.
Jag vill slutligen tillägga, med anledning av Göthe Knutsons inlägg, att vi
i centern naturligtvis med intresse ser fram emot att moderaterna kommer
att driva reservationskraven om rättshjälp, om de hamnar i en framtida icke-
socialistisk regering.
Anf. 46 BERITH ERIKSSON (v);
Herr talman! Före 1973 hade vi ett rättshjälpssystem med fri rättegång för
mindre bemedlade. Detta innebar att de som hade verkligt dålig ekonomi
fick fri rättegång, medan de som befann sig strax över den satta gränsen inte
fick någonting alls. Det upplevdes som - och var ju - mycket orättvist, och
1973 infördes rättshjälpslagen som en social reform. Under årens gång har
rättshjälpslagen varit föremål för ett antal översyner och förändringar, alla
med målet att spara pengar, vilket i sin tur lett till en kraftig urholkning av
den ursprungliga lagen. I dag kan man nog med fog påstå att det bara är ett
skelett kvar av ursprungsförslaget.
Nu är lagen föremål för ytterligare en översyn, där man skall analysera
möjligheten att dra ner kostnaderna för staten ännu en gång. Vänsterpartiet
vill ha en parlamentarisk översyn av hela rättshjälpslagen, en översyn som
skall utgå ifrån grundintentionerna att allas likhet inför lagen skall råda och
att ingen av ekonomiska skäl skall behöva avstå från sin rätt.
I mitten av 80-talet försämrades möjligheten till offentlig försvarare, vilket
har kunnat avläsas i statistiken över antalet personer som dömts till fängelse-
straff utan att ha varit företrädda i rätten av ett juridiskt ombud.
Tidigare år har vi i detta sammanhang haft en speciell motion, som vi inte
har väckt i år, eftersom vi tycker att vi måste koncentrera oss på en översyn
av rättshjälpslagen.
Antalet reservationer är större i detta betänkande än det var tidigare år i
motsvarande betänkande. I reservationerna pekar man på att det finns
luckor i lagen. De krav som ställs i dag utgår ju inte från att statens utgifter
skall minska. Jag är mer för helhetsgrepp, och i stället för att försöka stoppa
hål och åstadkomma ett ytterligare påbyggt lappverk vill jag få till stånd en
översyn som kan belysa situationen och föreslå en rättshjälpslag som tillgo-
doser grundintentionen allas likhet inför lagen.
Jag vill även, herr talman, uttala min tillfredsställelse över att det nu kom-
mer till stånd en översyn av ersättningen till nämndemän. Det är också ett
gammalt vänsterpartikrav. Men jag hoppas, till skillnad från Ingbritt Irham-
mar, att det blir ungefär samma lösning som man har tänkt sig när det gäller
kommunala politiska uppdrag, dvs. att det blir ersättning för förlorad arbets-
förtjänst.
Jag ställer mig bakom vänsterpartiets reservation men ämnar inte begära
votering. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 47 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Jag ställer mig bakom reservation 3 i det här betänkandet
och därmed bakom motion Ju721, där det yrkas på ökade möjligheter till
rättshjälp i förvaltningsärenden.
Alla skall naturligtvis ha rätt och råd att få sin sak rättvist prövad, och
många kan behöva rättshjälp för detta i ärenden där allmän rättshjälp inte
beviljas i dag. Det gäller t.ex. skatteärenden, arbetsskadeärenden, sociala
ärenden, ärenden som rör felbehandling av läkare, samt bygglovs- och plan-
ärenden.
Jag vill, herr talman, yrka bifall till reservation 6, som bygger på motion
Jo816 om åtgärder mot miljöskadlig verksamhet. I reservation 6 yrkas på
ökad rättshjälp i miljömål. Vi vill ha rättshjälp för att enskilda personer och
organisationer bättre skall kunna stoppa miljöförstöringen som drabbar
marken, luften och vattnet omkring dem. Det gäller alltså vad vi kan kalla
lokal miljöpåverkan, möjligheten att skydda sig och de sina, djur och natur
där man bor och verkar. Det vore rimligt att organisationer och enskilda
kunde få den här möjligheten att via domstolar skydda sig mot miljöförstö-
ring och miljöbrottslighet.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Anslag till
rättshjälp m.m.
53
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Anslag till
rättshjälp m.m.
54
Centerns reservation 5 är värdefull men inte tillräcklig. Den gäller större
saker, den gäller inte de enskildas möjligheter att skydda sig, och den gäller
heller inte t.ex. miljöorganisationernas möjlighet att driva sådana här frågor.
Slutligen vill jag, herr talman, ställa mig bakom reservation 8, där det yr-
kas att riksdagen skall begära en utredning om de s.k. rättshaveristernas si-
tuation.
Anf. 48 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! I betänkandet anvisar utskottet ett förslagsanslag till rätts-
hjälpen på 645 milj.kr. Det är en ökning från i fjol med drygt 218 milj.kr.
Från budgetåret 1988/89 har kostnaderna för rättshjälpen ökat kraftigt.
Även om det inte finns säker statistik som ger svar på frågan varför kostna-
derna skjutit i höjden, vet vi att riksdagen de senaste åren fattat viktiga och
angelägna beslut angående rättshjälp, och de besluten kostar pengar. Lagen
om målsägandebiträde trädde i kraft den 1 juli 1988. Den 1 januari 1991 ut-
vidgades den lagen, och den 25 april i år fattade vi beslut om ytterligare ut-
vidgning.
När det gäller rättshjälpsansökningar var det före 1988 en övervikt på
rättshjälpsnämnderna i fråga om allmän rättshjälp. I början av 1988 blev det
en övervikt av utlänningsärenden. Riksdagen hade beslutat om ökade möj-
ligheter för flyktingar att få advokathjälp, dels för att de bättre skulle kunna
tillvarata sin rätt, dels för att man skulle försöka förkorta väntetiderna. Vi
har också beslutat om att höja inkomstgränsen för allmän rättshjälp, och vi
har sänkt egenavgiften. Arvodet för advokathjälp har ökat både på grund av
att advokaternas egna kostnader ökat och på grund av att det nu är moms
på advokattjänster. Timkostnaden är i dag 825 kr. för arbete och 740 kr. för
tidsspillan.
Riksrevisionsverket skall nu analysera möjligheterna att minska kostna-
derna och se om reformens syfte uppfylls, nämligen att förbättra den enskil-
des möjligheter att få tillgång till juridisk hjälp i rättsliga frågor.
Sedan lagen om rättshjälp tillkom har den ständigt utvärderats, och in-
skränkningar har gjorts på vissa områden medan andra utvidgats eller till-
kommit. Jag är ledamot i rättshjälpsnämnden i Sundsvall, och även om jag
inte har uppgiften att komma med sparförslag anser jag att dessa många om-
flyttningar från en flyktingförläggning till en annan fördyrar. Jag känner inte
till skälen bakom dessa beslut. Men för rättshjälpen innebär det merarbete
och ökade kostnader.
Om en flykting i t.ex. Flen beviljats rättshjälp och fått en advokat och skall
sedan förflyttas till Hofors, står rättshjälpsmyndigheten eller rättshjälps-
nämnden, om ärendet överklagas, inför valet att byta advokat eller att det
blir dyra resor och telefonsamtal. Om ärendet inte hunnit så långt blir det
oftast byte av advokat, vilket innebär att ett nytt biträde i Hofors skall sätta
sig in i de fakta som finns. Får flyktingen behålla sin gamla advokat i Flen,
för att det finns starka skäl härtill, blir det dyra resekostnader. Regeln är att
klienten uppsöker advokaten och inte tvärtom. Även om det är invandrar-
verket och inte rättshjälpen som betalar resor till advokatens kontor tas
dessa pengar i båda fallen från allmänna medel.
Herr talman! Jag vill också ta upp några av önskemålen i motionerna.
Det är inte lätt att få rättshjälp i tvister vid bodelning. Lagstiftarna utta-
lade att rättshjälp inte kan beviljas bara för att makarna har svårt att samar-
beta och finner bodelningsfrågorna svårhanterliga. Reglerna för allmän
rättshjälp vid bodelning har ändrats flera gånger, senast i proposition
1987/88:73 som bygger på rättshjälpskommitténs förslag. Utskottet uttalade
i betänkandet 1988/89:JuU19 att det kunde finnas anledning att närmare stu-
dera om de nya reglerna medfört en alltför restriktiv bedömning av rättsligt
bistånd vid bodelning.
Den 20 mars 1990 hölls en hearing på justitiedepartementet dit personer
inbjudits som i sitt dagliga värv kommer i kontakt med bodelningsfrågor. Jag
bad att få lyssna till hearingen, och det fick jag. De frågor som deltagarna
fått i förväg var:
1. Är möjligheten att få rättshjälp vid bodelning alltför begränsade?
2. Om så är fallet, för vilka situationer bör man överväga att ändra reglerna?
Det stod naturligtvis mötesdeltagarna fritt att lämna synpunkter på andra
frågor med anknytning till rättshjälp och bodelning. Vid samtalen ansåg
några att reglerna var för restriktiva, och de gav exempel på olika fall där
man borde kunnat få rättshjälp vid bodelning. Det märkliga var att praxis
tillämpades så olika i rättshjälpsnämnderna. Det som i en rättshjälpsnämnd
föranledde ett självklart beviljande betydde avslag i en annan.
Det rådde dock enighet om att de gamla reglerna var för generösa och att
det var orimligt att dyrbar rättshjälp skulle utgå till gräl mellan makar om
småsaker, t.ex. om jultomten som brukar stå vid granen och kaffeservisen
från lysningsdagen. Fast det handlade om bodelning blandades i flera fall
också vårdnad om barnen in. En del bodelningsärenden blev så dyra att
boets värde knappt översteg kostnaderna för rättshjälpen. Efter hearingen
ökade antalet beviljade ansökningar i bodelningsärenden.
Liksom övriga partier i utskottet anser vi socialdemokrater att det är vik-
tigt att frågan följs upp så att praxis inte blir strängare än vad lagstiftaren har
tänkt sig. På s. 5 i betänkandet poängterar utskottet att utskottet ser med
tillfredsställelse på att det sker en fortlöpande bevakning av praxis i bodel-
ningsärenden.
När det gäller rättshjälp till näringsidkare tittar man på vilken verksamhet
det gäller, om den är begränsad i sin omfattning, ekonomin, personliga för-
hållanden och omständigheter i övrigt. Omsättningen kan uppgå till miljo-
nen utan att det utgör hinder för rättshjälp. Målaren som betalat för en leve-
rans färg men inte fått varan kan få rättshjälp, likaså snickaren som jobbat
på ett hus men inte fått betalt. Om han eller hon har en ekonomisk situation
som kan jämställas med löntagare, är det enligt dagens regler möjligt att be-
vilja rättshjälp. Årsinkomsten får inte överstiga 207 900 kr. Men har t.ex.
målaren två barn att betala underhållsbidrag till höjs gränsen med 14 850 kr.
per barn. Om han har en förmögenhet läggs ett belopp till den beräknade
årsinkomsten, och har han skulder dras ett belopp ifrån.
Även den som blir lurad innan han blivit näringsidkare kan få rättshjälp.
T.ex. han som betalade in 75 000 kr. i förskott för att börja sälja möbler,
men fick varken vad som utlovats eller pengarna tillbaka. För extraknäck vid
sidan av ett ordinarie arbete beviljas i regel inte rättshjälp. Vi anser, liksom
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Anslag till
rättshjälp m.m.
55
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Anslag till
rättshjälp m.m.
56
rättshjälpskommittén, att rättshjälp till näringsidkare skall beviljas i den ut-
sträckning som förutsatts.
Miljöpartiet har föreslagit att rättshaveristerna, som till antalet kan vara
hundratusentals, skall få en förbättrad situation och rättsställning och att en
utredning bör tillsättas. Dessutom bör rättshjälp utgå till organisationer och
enskilda som vill stoppa miljöförstöring som drabbar mark, luft och vatten.
Miljöpartiet har inte föreslagit mer pengar till rättshjälpen, men anser att vi
har råd med opreciserade och vidlyftiga områden. Vi socialdemokrater
tycker att det är dags att även miljöpartiet tar ett ansvar för Sveriges eko-
nomi. Jag upprepar att timarvodet för en advokat är 825 kr., för att miljöpar-
tiet bättre skall kunna tänka över konsekvenserna av sina förslag.
För ovanlighetens skull har vi socialdemokrater skrivit ett särskilt ytt-
rande. Det gäller offer för brott utomlands. Vi anser att tillkännagivandet
på s. 9 i betänkandet är helt onödigt. Det har bara gått några månader sedan
det förra tillkännagivandet.
Den 7 november 1990 behandlade riksdagen betänkandet om en utvidg-
ning av möjligheterna att få målsägandebiträde. Då beställde riksdagen en
utredning om brottsoffer utomlands. Efter en månad, den 6 december, hölls
en hearing i ämnet på justitiedepartementet. Frågan om rättsligt bistånd till
brottsoffer utomlands bereds inom regeringskansliet och på flera departe-
ment. Dessutom råder inga delade meningar inom utskottet om att en utred-
ning skall tillsättas enligt riksdagsbeslutet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 49 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Herr talman! Jag noterar att socialdemokraternas representant inte kriti-
serar centern för den uppfattning som vi i vår reservation och miljöskadeut-
redningen står bakom att det vore vettigt att se över hur enskilda, inte orga-
nisationer, kan få förbättrad rättshjälp för sakkunnigutredning i tekniska och
medicinska frågor i skadeståndstvister. Det gläder mig att miljöpartiet har
för avsikt att stödja den reservationen om deras egen reservation faller. In-
formationsmässigt är det ett rimligt krav att förbättra rättshjälp i miljöfrågor.
Jag är säker på att det med tiden kommer att bli så.
Informationsmässigt vill jag säga till Berith Eriksson...
Anf. 50 ANDRE VICE TALMANNEN:
Repliken gällde inte Berith Eriksson.
Anf. 51 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Herr talman! Jag vet det.
Informationsmässigt vill jag säga till dem som är representanter i utskottet
och till riksdagen att frågan om ersättning till nämndemän är svår. Dels finns
en princip om lika ersättning för lika arbete som de flesta politiska partier
har ställt sig bakom, dels finns verkligheten som visar att det är svårt att re-
krytera om det inte ges en ersättning för förlorad arbetsinkomst. Det är där-
för vi tycker att den utredning som skall komma till stånd är så viktig. Det
är inte alltid som principerna stämmer överens med verkligheten.
Jag hoppas att vi i framtiden skall få stöd för bättre rättshjälp i miljömål.
Anf. 52 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Eftersom Sigrid Bolkéus använde mycket tid i sitt inlägg för
att diskutera sina egna erfarenheter, vill jag ta tillfället i akt att säga att det
var ett intressant påpekande om kostnaderna för att flytta asylsökande runt
om i landet till olika förläggningar. Har Sigrid Bolkéus kontaktat arbets-
marknadsdepartementet och invandrarverket och delgett dem sina erfaren-
heter? Jag hoppas att Sigrid Bolkéus inte menar att man skulle försämra
rättshjälpen för de asylsökande i något slags besparingssyfte utan att det är
fråga om att angripa problemets kärna.
Anf. 53 KRISTER SKÅNBERG (mp) replik:
Herr talman! Det är intressant och för mig och säkert för många andra
avslöjande och upprörande att utskottets majoritet i betänkandet beskriver
miljöpartiets yrkande om rätten att skydda den näraliggande miljön, luften,
vattnet och jorden som oprecist. Man ger intrycket av att detta är onödigt.
Speciellt skulle det gälla påpekandet att vi i miljöpartiet borde ta större an-
svar när det gäller ekonomiska frågor. God ekonomi innebär faktiskt också
att närmiljön och hälsan måste skyddas, annars uppstår det på sikt mycket
stora skador och kostnader. Det finns i alla fall risk för det. Vi kan se sådant
runt omkring oss i världen. De flesta människor vet att miljöskadorna ökar
i omfattning.
Verkligheten är för många det som är närmast dem själva. Att inte få möj-
lighet att på ett tidigt stadium stoppa miljöförstöringen, t.ex. miljöförstö-
rande verksamhet i ens närhet, är direkt fel och kommer att leda till ökade
kostnader. Vi upplever, herr talman, att vi uppträder ansvarsfullt, inte bara
mot vår samtid och vår nuvarande ekonomi utan också mot framtiden och
kommande generationer.
Jag är övertygad om att kommande riksdagar inte kommer att betrakta
sådana krav på det sätt som har skett i utskottet nu och föraktfullt kommen-
tera sådana förslag. Förslagen kommer i fortsättningen, jag hoppas snart, att
utan vidare beviljas. Jag är övertygad om att vi i längden inte kommer att
vara det enda parti som kommer att lägga fram sådana krav. Insikten, herr
talman, kommer säkert att öka. Det har den gjort hos stora delar av svenska
folket. Jag önskar att insikten även kommer till riksdagsledamöterna.
Anf. 54 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill med anledning av regeringspartiets företrädares ar-
gumentation mot den moderata reservationen 2 beträffande rättshjälp till
småföretagare säga, att bakom motionen och reservationen finns dystra erfa-
renheter av den nuvarande ordningen, dvs. praxis då det gäller möjlighe-
terna för fåmansföretagare, enmansföretagare och småföretagare att få
rättshjälp.
Rättsordningen är alltför restriktiv. Möjligheterna för näringsidkare att få
rättshjälp bör i vissa fall öka. Företagaren skall då jämställas med löntagare.
Ingen skall få diskrimineras i ett rättssamhälle. För oss moderater är det en
självklarhet att vi skall slå vakt om rättssamhället till alla delar. Då får rättvi-
san också kosta.
Det är alldeles givet att man inte i onödan skall anlita dyrbar rättshjälp.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Anslag till
rättshjälp m.m.
57
Prot. 1990/91:109 Med tanke på den restriktivitet som riksdagen är känd för i så många sådana
8 maj 1991 fall, ger det säkert ingen anledning till oro.
Anslag till
rättshjälp m.m.
58
Anf. 55 SIGRID BOLKÉUS (s) replik:
Herr talman! I dagens läge, Göthe Knutson, har småföretagare som är
jämställda med vanliga löntagare möjlighet att få rättshjälp. Jag instämmer
i Göthe Knutsons kommentar om att rättshjälp inte skall anlitas i onödan.
När man ser på olika ärenden går det att se om den sökande har kunnat
teckna en rättsskyddsförsäkring. Då ges i regel inte rättshjälp. Det är inte
meningen att den sökande skall ha kunnat strunta i att ta en försäkring och
sedan begära allmän rättshjälp i stället. Men vi är inte beredda till en utvidg-
ning på småföretagarområdet.
Jag tog inte upp frågan om rättshjälp i miljömål, Ingbritt Irhammar. Vi
tycker inte att det finns någon anledning att ytterligare utvidga möjlighe-
terna till rättshjälp på något av de områden som diskuteras i dag. Resurserna
är begränsade, och det finns starka skäl att invänta riksrevisionsverkets över-
syn. När det gäller förvaltningsärenden har domstolsutredningen till uppgift
att studera hur utredningsskyldigheten fungerar i praktiken.
Naturligtvis vill jag inte ha någon inskränkning i möjligheterna för våra
flyktingar att få rättshjälp, Berith Eriksson. Det är ingalunda så. Men det är
litet orimligt för oss i rättshjälpsnämnden när vi träffas varje måndag att av
18—20 ärenden 4—5 gäller biträdesbyten. Nu är detta så nytt - från januari -
att jag har uppriktigt sagt inte talat med arbetsmarknadsdepartementet och
invandrarverket om detta. Men det är ett klart problem.
Det är klart att Krister Skånberg tycker att det låter föraktfullt när vi talar
om vidlyftiga och opreciserade förslag. Jag kan i och för sig uttrycka detta
litet mer byråkratiskt genom att säga att det som framkommer i motionerna
kommer att kräva kostnader som inte står i rimlig proportion till vad som
kan uppnås på området. Jag vidhåller att miljöpartiet bör tänka över konse-
kvenserna av de förslag partiet ställer.
Anf. 56 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill bara erinra Sigrid Bolkéus om vad som står i vår re-
servation. Det gäller de näringsidkare som skall jämställas med löntagare
eller som helt enligt lagens bokstav och tillämpning jämställs med löntagare.
De får inte enligt vår uppfattning diskrimineras. Det är vad som har hänt och
kommer att hända ända till dess att nya regler kommer. Det är vad vi begär
av riksdagen.
Anf. 57 KRISTER SKÅNBERG (mp) replik:
Herr talman! Det är möjligt att man kan befara att vår begäran är vidlyftig
om man med det menar att det skulle kunna bli ett antal ärenden. Det bety-
der i så fall att det i många fall finns behov av att stoppa en miljöförstöring
som drabbar mark, luft och vatten omkring människor där de bor. I alla de
kommuner där miljö- och hälsoskyddsnämnderna arbetar med de resurser
som de borde ha och på det sätt som de borde göra enligt de rekommendatio-
ner som finns för avsikten med deras verksamhet, bör det inte uppkomma
så många sådana behov. Men i många fall finns det risker för lojalitetskon-
flikter, t.ex. när företag kan hävda att vissa företeelser är nödvändiga förut-
sättningar för deras verksamhet. Skulle företagen tvingas att behöva ta itu
med det ena eller det andra utsläppet skulle företagen kunna hävda att dessa
åtgärder hotade sysselsättningen. Det kan göra miljö- och hälsoskydds-
nämnderna mindre tilltagsna när det gäller att beivra sådan verksamhet.
Därför är det viktigt att både organisationer och enskilda ges ekonomisk
möjlighet att stoppa en miljöförstöring som drabbar mark, luft och vatten
omkring dem.
Nu är det ju valår, och i sådana tider brukar väldigt många partier visa stor
miljövänlighet, men inte ens nu tycker man annat än att det här är någonting
som kammaren utan vidare skall avslå. Jag tycker att det är trist, och jag
upprepar vad jag sagt tidigare: Jag tror att kommande riksdagar kommer att
visa större förståelse.
Sedan kommer vi till frågan vad kostnaderna skulle bli. Ett bifall till försla-
get kan naturligtvis, jag medger det, leda till en omedelbar kostnadshöjning,
men det kommer också att leda till motsvarande eller rättare sagt större kost-
nadssänkningar, genom att man så tidigt som möjligt stoppar miljöförstör-
ingen. Ekonomi kan inte ses som någonting som bara har att göra med årets
budget, utan det gäller att se längre fram i tiden.
Anf. 58 SIGRID BOLKÉUS (s) replik:
Herr talman! Till Göthe Knutson vill jag säga beträffande rättshjälpen till
småföretagare att jag har angett inkomstgränser, och jag anser att deras öns-
kemål är uppfyllda. Småföretagare som kan jämföras med vanliga löntagare
får hjälp i dag, precis som lagstiftarna har tänkt sig.
Krister Skånberg säger att ett bifall till hans motion kan innebära omedel-
bara kostnadshöjningar. Ja, och då är frågan var ni tänker ta pengarna. Är
det något område inom rättshjälpen som ni tycker är för generöst och som
vi kan ta pengar ifrån? Det kommer inga förslag om det.
Andre vice talmannen anmälde att Krister Skånberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 59 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! Kvinnor som våldtagits eller sexuellt ofredats utomlands ut-
sätts ofta för en mycket påfrestande situation. Det är inte nog med att själva
brottet är synnerligen kränkande, utan de här kvinnorna kan också utsättas
för obehagliga upplevelser i samband med utredning och rättegång, framför
allt därför att synen på sexualbrott varierar mellan olika kulturer. Det kan
många gånger vara så att i andra kulturer bedöms kvinnan vara medvållande
till brottet på ett sätt som är helt främmande för oss i Sverige.
De svenska kvinnor som råkar ut för sexualbrott utomlands är därför i
stort behov av stöd och hjälp. Brottsoffrens situation är sådan att de i vart
fall borde jämställas med kvinnor som i Sverige har råkat ut för likartad
brottslighet. På grund härav beslöt riksdagen i höstas att ge regeringen till
känna att regeringen snarast skulle tillsätta en utredning med uppdrag att
utreda situationen för svenska medborgare som utsatts för grova brott utom-
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Anslag till
rättshjälp m.m.
59
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Kompetenskrav
för fastighets-
mäklare m.fl.
60
lands. Avsikten med utredningen skulle vara att hitta regler som i görligaste
mån tillförsäkrade målsägandena ett förbättrat stöd.
Vad som hänt efter det tillkännagivandet är att justitiedepartementet ar-
rangerat en hearing i frågan. Men det var inte en utfrågning i departementet
som riksdagen beställde, utan en utredning med uppgift att utarbeta ett för-
slag i syfte att åstadkomma de förbättringar som vi har talat om.
Eftersom regeringen inte utfört den beställning som riksdagen har gjort,
uttalar vi i det här betänkandet att vi inte är nöjda med regeringens åtgärder
utan kräver att regeringen vidtar snabbare och kraftfullare åtgärder för att
lösa frågan. Vi i folkpartiet har motionerat i det här ärendet och är därför
tacksamma för att utskottet nu vill att riksdagen skall göra ytterligare ett till-
kännagivande till regeringen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91:JuU37 Nordisk arbetsmarknad (Advokater m.m.) (prop.
1990/91:116).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91:LU26 Kompetenskrav för fastighetsmäklare m.fl.
Anf. 60 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! För de allra flesta personer och familjer är köp av villa eller
bostadsrätt eller fritidshus den största och viktigaste affär de gör. Det är där-
för av mycket stor betydelse att de affärsuppgörelserna görs först sedan ve-
derbörande fått en allsidig och korrekt information om‘värdet, olika förhål-
landen på fastigheten och de ekonomiska följder som köpet kan få. Det är
mot den bakgrunden som vi har en lagstiftning, vari uppställs ett flertal krav
på dem som arbetar som fastighetsmäklare.
Värdering av fastigheter görs ofta av speciella fastighetsvärderingsmän,
men dessa omfattas inte av lagen om fastighetsmäklare, trots att utlåtandet
som värderingsmannen ger om en fastighet kan vara av avgörande betydelse
för köpare, säljare och kreditgivare.
Fem motioner av representanter för de fyra största partierna har i år
väckts om skärpning av utbildningskrav m.m. för fastighetsmäklare och om
kompetenskrav för fastighetsvärderingsmän. Vad gäller motionsyrkandena
om skärpning av kraven på fastighetsmäklare understryker ett enhälligt lag-
utskott vikten av att skärpa kraven, och man hänvisar till den översyn av
fastighetsmäklarlagen som riksdagen begärde 1988 och som kommer att re-
sultera i en departementspromemoria under våren. Men det är angeläget i
det sammanhanget att mot bakgrund av motionskraven betona vikten av att
bl.a. utbildningsfrågorna får en tillfredsställande lösning utan onödigt dröjs-
mål.
När det gäller fastighetsvärderingsmännen har vi inte nått samma enighet.
Deras ställning behandlas inte i någon utredning eller motsvarande. Majori-
teten avstyrker ändå motionskraven i den delen.
I reservationen som fogats till betänkandet av moderaterna, folkpartiet,
centern och miljöpartiet begär vi däremot ett tillkännagivande till regeringen
om vikten av att kvalifikationskrav och andra bestämmelser om fastighets-
värderingsmännen tas upp till prövning ”i lämpligt sammanhang”, som vi ut-
trycker det. Med hänsyn till de väsentliga uppgifter på fastighetsmarknaden
som värderingsmännen fyller anser vi reservanter att det är en brist i lagstift-
ningen att det saknas krav på utbildning m.m. för dem som yrkesmässigt äg-
nar sig åt fastighetsvärdering.
Det är i högsta grad rimligt att vissa grundläggande krav i framtiden ställs
även på värderingsmän och inte enbart på mäklarna. Det skulle enligt vår
mening öka tryggheten vid fastighetsförvärv och minska riskerna för känn-
bara förluster på grund av felbedömningar. Därför, herr talman, yrkar jag
bifall till reservationen.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Kompetenskrav
för fastighets-
mäklare m.fl.
Anf. 61 LENNART ANDERSSON (s):
Herr talman! I betänkandet behandlas fem motioner om skärpning av ut-
bildningskraven för fastighetsmäklare och om kompetenskrav för fastighets-
värderingsmän. Nu gällande lag om regler för fastighetsmäklare trädde i
kraft den 1 juli 1984. Det var en framgång att det då blev en särskild lag med
betydligt skärpta regler, jämfört med vad som gällde tidigare.
Fyra år senare, dvs. 1988, beslutade riksdagen med anledning av då ak-
tuella motioner att hos regeringen begära översyn av lagen i olika avseen-
den. Den begärda översynen av fastighetsmäklarlagen pågår inom justitie-
departementet. Resultatet av översynsarbetet kommer att redovisas i en de-
partementspromemoria under våren eller försommaren 1991. I denna pro-
memoria behandlas bl.a. utbildningsfrågorna.
Med hänsyn till att vi inom en mycket snar framtid får en samlad redovis-
ning av de förslag som översynsarbetet resulterat i anser utskottet att motio-
nerna inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd. Jag vill tillägga att
vi inom lagutskottet upplever det som mycket positivt att översynen av fas-
tighetsmäklarlagen nu i det närmaste är slutförd. Jag uttalar också, på ut-
skottets vägnar, den förhoppningen att det fortsatta arbetet i departementet
skall kunna bedrivas effektivt och skyndsamt, så att vi inom en inte alltför
lång tid får en proposition i ärendet.
När det sedan gäller fastighetsvärderingsmännen bör det först konstateras
att för dem finns inga bestämmelser som motsvarar dem som finns för fastig-
hetsmäklare. Några motionärer vill att den arbetsgrupp som arbetar med en
61
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Kompetenskrav
för fastighets-
mäklare m.fl.
62
översyn av fastighetsmäklarlagen, och som nu snart är färdig med sitt arbete,
skall få tilläggsdirektiv och även utreda frågan om eventuella lagregler för
fastighetsvärderingsmän. Förslaget innebär att hela utredningsarbetet kraf-
tigt försenas, något som utskottets majoritet inte vill vara med om. Det är
enligt vår uppfattning mest angeläget att översynen av fastighetsmäklarlagen
snarast kan presenteras.
De nya lagregler och krav på utbildning som kan komma att gälla för fas-
tighetsmäklare blir i hög grad styrande för bedömningen av vilka krav som
bör ställas på fastighetsvärderingsmän. Av den anledningen bör vi först be-
sluta om ändringar i fastighetsmäklarlagen. Därför får frågan om eventuella
kompetenskrav för fastighetsvärderingsmän tas upp till behandling i en se-
nare etapp av reformarbetet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i utskottets betänkande och
avslag på reservationen.
Anf. 62 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Detta är en viktig konsumentskyddsfråga. Som jag nämnde
i mitt inlägg är köp av villa och liknande den största affär som de flesta perso-
ner gör. Därför är det viktigt att inte bara mäklarna utan även värderings-
männen har tillräckliga kvalifikationer. Vi tycker att det är synd att socialde-
mokraterna är passiva i den här frågan. Vårt ställningstagande är att riksda-
gen i anledning av motionerna skall göra ett uttalande. Det gäller ju princi-
piellt om vi vill att riksdagen skall ange en färdriktning i det här fallet eller
om riksdagen passivt skall avvakta om regeringen någon gång i framtiden
kommer att vidta några åtgärder.
Jag vill betona att vi var ense om att avslå motionerna när det gäller fastig-
hetsmäklarna. Men nu gäller det fastighetsvärderingsmännen. Den översyn
av fastighetsmäklarlagen som sker kommer enligt vad vi alla kan förstå inte
att på något sätt påverka fastighetsvärderingsmännens ställning och kraven
på deras kompetens.
Att detta har mycket stor betydelse upplevde jag för några dagar sedan.
Jag träffade två ungdomar som hade bott tillsammans några år och skaffat
sig villa. Nu ville man inte hålla ihop längre. De hade en tvist om hur de
skulle förfara med villan. För några månader sedan hade en värderingsman
kommit fram till att deras villa var värd omkring 750 000 kr. Efter diskute-
rande och diverse annat hade en ny värderingsman kopplats in. Han värde-
rade villan till 520 000 kr., alltså bara ungefär två tredjedelar av vad den
första hade värderat den till. Villamarknaden har inte ändrats på den orten
det gällde och ingenting annat heller. Där ser vi dels hur viktiga uppgifter
värderingsmännen har, dels att vi verkligen måste kunna lita på att deras ut-
låtande är sakligt väl motiverat. Därför behövs det krav på utbildning av dem
m.m. Det är därför vi har reserverat oss.
Anf. 63 LENNART ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag vill bara göra ett kort tillägg. Även om det inte finns
några formella kompetenskrav uppställda i dag för fastighetsvärderingsmän
sker det ändå ett strängt urval. Banker och kreditinstitut anlitar ett rätt stort
antal fastighetsvärderingsmän, men för att anlitas av dessa banker och kre-
ditinstitut måste man ha visat att man besitter en mycket stor kompetens
inom området. Man måste ha förtroende från bankerna och kreditinstituten
för att fortsätta med sitt arbete.
I dag är många konsult- och ingenjörsfirmor fastighetsvärderingsmän. I
den kretsen av människor finns det många som har civilingenjörsexamen el-
ler annan ingenjörsexamen och som har lång erfarenhet från byggnadsverk-
samhet och fastighetsvärderingsarbete. Det finns alltså i dag ett urval av
människor som ger en garanti för att vi får en riktig värdering av fastighe-
terna. Av dessa skäl har vi ansett att det går att vänta ytterligare ett tag innan
vi sätter i gång med det utredningsarbetet. Vi skall först kunna besluta om
vilka krav vi ställer på fastighetsmäklarna, eftersom det har ett visst samband
med det här.
Anf. 64 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! När vi talar om vikten av kompetenskrav då det gäller fastig-
hetsvärderingsmännen är det inte förenat med något påstående att samtliga
värderingsmän skulle vara för litet kvalificerade. Många är säkert väl kvalifi-
cerade, även om man kan sätta frågetecken när utskottsmajoriteten ut-
trycker att en majoritet av dem skulle ha civilingenjörsexamen. Det är nog
en överdrift. Låt oss vara ense om att många, eller kanske de flesta, är väl
kvalificerade och gör ett mycket gott arbete, men det förekommer - det vitt-
nar motionerna om och det visar den praktiska erfarenheten - ändå personer
som utger sig för att vara fastighetsvärderingsmän men inte handlar på ett
sätt som man egentligen kan kräva av den gruppen.
När vi nu vill ha dessa regler kan vi anknyta till varför det blev en lagregle-
ring av fastighetsmäklarna. Före denna lagreglering skötte sig de flesta fas-
tighetsmäklare bra, men det fanns ett samhällsintresse och ett konsumentin-
tresse av att det blev en lagstiftning. På samma sätt tror vi reservanter att det
finns ett starkt samhällsintresse av att få de här frågorna om värderingsmän-
nen mer belysta, så att vi också förhoppningsvis kan få speciella kompetens-
krav för dem.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91 :LU28 Ändringar i namnlagen m.m.
Anf. 65 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Också förra året behandlade lagutskottet och riksdagen ett
förslag om ändring av namnlagen. Då var det Birger Hagård från moderata
samlingspartiet som i en brett upplagd motion pekade på en del olägenheter
med den nuvarande namnlagen.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Ändringar i
namnlagen m.m.
63
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Ändringar i
namnlagen m.m.
64
I år har vi tagit ställning till två motioner, en från centerpartiet och min
från vänsterpartiet, om det här.
Jag tänkte bara peka på ett exempel som gör att den nuvarande namnlagen
från 1982 inte upplevs som den liberala lagstiftning som det faktiskt var tänkt
att den skulle vara från början. Jag vill peka på problemen med de s.k. mel-
lannamnen. För den som kanske inte vet det kan jag berätta att mellannam-
nen är ett icke efternamn eller släktnamn som man av olika skäl kan få anta.
Det placeras mellan de vanliga förnamnen och släktnamnet. Det har blivit
ganska vanligt att göra detta. Många kvinnor vill kanske visa namntillhörig-
heten med barn i tidigare äktenskap, med sitt ursprungliga familjenamn och
sin släkt och kanske med en makes släkt och namn. De väljer därför att till
sitt efternamn, som vi vanligen kallar det, lägga ett mellannamn.
Också tidigare fanns den här möjligheten, men då kallades det för tilläggs-
namn och placerades efter efternamnet. Jag vill påstå att den här placeringen
mellan förnamn och efternamn ställer till med otroliga problem och förvir-
ringar. Det här är en nymodighet som det borde ändras på, eftersom den har
visat sig ge många problem vid användandet.
Ett målande och beskrivande exempel på detta kan man se om man läser
förra numret av Mitt i Strömmen. En delegation av tjänstemän från riksda-
gen hade varit nere i Bryssel för att göra ett studiebesök. Deras pass skrevs
av mycket noga för att de skulle få namnbrickor. När avskrivningen var fär-
dig upptäckte de till sin förfäran att i stort sett ingen hette vad de egentligen
hette. De hade dels råkat ut för att man automatiskt utgick från att det första
namnet - om någon hade fler - var tilltalsnamn, dels hade det beryktade mel-
lannamnet fått gälla för efternamn. Man hade nämligen nere i Bryssel, precis
som man gör här, automatiskt utgått från att det som ser ut som efternamnet
och kommer först också är släktnamnet.
Jag menar att det är där problemet och knutpunkten ligger. Mellannam-
nen behandlas nästan alltid som vore de efternamn eller släktnamn. Det kan
man se otaliga exempel på. Det kan gälla plastkort - något som vi alla är
överösta av - det kan gälla register, och det kan bli problem när man skall få
sitt namn infört i telefonkatalogen. Jag nöjer mig med att hänvisa till min
motion, där jag har beskrivit problemen, i stället för att ytterligare uppehålla
mig vid dem här från talarstolen.
Detta är alltså problemet. Det strider egentligen mot vår intuitiva uppfatt-
ning, att av de namn som kommer efter förnamnet är det naturligtvis det
första som är det viktigaste och som borde vara efternamnet. Det strider
också mot vanor och praxis på andra håll i världen. Jag anser alltså att det är
dags att se över namnlagen på den här och några andra punkter, och jag vill
med detta yrka bifall till reservationen till lagutskottets betänkande 28.
Anf. 66 LENNART ANDERSSON (s):
Herr talman! Begreppet mellannamn uttrycker precis vad det är fråga om,
nämligen ett namn som placeras mellan förnamnet och efternamnet. Ett
mellannamn är underordnat efternamnet.
Elisabeth Persson anser att det nuvarande systemet innebär risker för
missförstånd dels vid utformningen av en rad register, dels i dagligt tal. När
det gäller utformningen av olika register anser jag att registren måste anpas-
sas efter människors namn. Det är människan som är det högsta, och regist-
ren är hjälpmedel. Det är alldeles klart att det finns tekniska lösningar för att
i ett register kunna ta in hela namnet, dvs. såväl mellannamn som efternamn.
Kontokort och andra plastkort kan också utformas så att det fullständiga
namnet anges. De som hävdar att namnlagen måste ändras med hänsyn till
olika registers utformning kan inte mena allvar. Namnlagen är av högre sta-
tus än principen för hur ett register skall utformas.
Utskottets majoritet kan vidare inte dela uppfattningen att det nuvarande
systemet med mellannamn och efternamn inger en allmän osäkerhet om vil-
ket som är efternamn. Dessutom skulle enligt vår uppfattning den i motio-
nen föreslagna ändringen, dvs. att mellannamnet skulle kallas tilläggsnamn
och placeras efter efternamnet, inte innebära någon lösning av det even-
tuella problem som kan finnas. Detta förslag skulle i stället troligen skapa
en ännu större osäkerhet hos folk i allmänhet, eftersom det är en helt ny
princip som bryter mot den tradition som sedan lång tid finns i det svenska
namnbruket.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan och avslag
på reservationen.
Anf. 67 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Vi kan träta om huruvida detta är ett problem eller ej, men
vi rör oss ju båda med förmodanden. Jag vill bara hävda att jag faktiskt tror
att en majoritet av den svenska befolkningen uppfattar det som ser ut som
ett efternamn och som kommer först just som ett efternamn.
Det låter bra att man skulle ändra kontokort eller andra register efter
människan, men jag kan inte se annat än att man då får göra det genom att
efter mellannamnet ha en liten parentes där man skriver exempelvis ”mel-
lannamn, obs ej efternamn”, eftersom detta namn uppfattas som efter-
namnet.
Jag får emellertid finna mig i att utskottets majoritet inte har låtit sig över-
tygas. Men jag förmodar att den här frågan också framöver kommer upp i
riksdagen. Namnlagen kan ju inte vara så helig att den inte går att ändra om
det är på det sättet att många människor upplever detta som en olägenhet.
Jag ser fram emot att kanske under kommande år få diskutera frågan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Det allmännas
skadestånds-
ansvar
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91 :LU27 Det allmännas skadeståndsansvar.
Anf. 68 ALLAN EKSTRÖM (m):
Herr talman! Antag att det allmänna begår fel eller på annat sätt handlar
oriktigt och därigenom tillfogar en enskild person ekonomisk skada som kan 65
5 Riksdagens protokoll 1990/91:109
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Det allmännas
skadestånds-
ansvar
66
vara mer eller mindre kännbar. Vem skall slutligt stå för skadan - den som
oförskyllt drabbats eller det allmänna, dvs. alla vi medborgare solidariskt?
Om svaret inte kan ges i en enda formel, vilken bör då den allmänna inställ-
ningen vara till denna för rättsstaten centrala fråga? Bör själva utgångspunk-
ten vara hänsynen till det omgivande kollektivets krav på överhöghet eller
omsorgen om den enskildes integritet?
Mina frågor kan formuleras även på ett annat sätt, nämligen hur långt det
allmännas intresse rent allmänt bör sträcka sig i förhållande till den enskil-
des. Självfallet måste det finnas samhälleliga ramar som kollektivet måste
säkra - vid behov med tvångsmakt. Men det är vid utstakningen av gränsen,
punkt för punkt, mellan områdena för den enskildes anspråk på självbestäm-
mande och det omgivande kollektivets krav på överhöghet som djupa, inte
alltid helt medvetna attitydskillnader slår igenom. Denna beskrivning har
jag hämtat från professor Stig Strömholms bok Rött och blått.
Med en kanske alltför grov förenkling skulle man, fortsätter Strömholm,
kanske kunna säga att den ena sidan - den socialistiska - lägger bevisbördan
för riktigheten i den enskildes anspråk på denne själv; det är hans sak att
övertygande styrka att frågan är sådan att alla andra bör avstå från att be-
stämma över honom. Den andra sidan - den borgerliga, för att något namn
ha - ålägger däremot det allmännas företrädare att bevisa att en fråga verkli-
gen i så hög grad angår alla, eller i varje fall en stor grupp, att det är motive-
rat att spörsmålet undandras den enskildes suveräna disposition och under-
kastas kollektivets beslut.
Dagens rättsläge kan i stort karakteriseras som ”det kollektiva intressets
övervikt”, för att citera Gustaf Petrén i den av Rättsfonden för något år se-
dan utgivna skriften Domstolarna och rättsutvecklingen. Det är lätt att
åskådliggöra denna tes från hela det stora mänskliga område som kan sam-
manfattas i betänkandets rubrik Det allmännas skadeståndsansvar. Det all-
männa slipper med andra ord att i stor utsträckning göra rätt för sig eller
sålunda att kompensera den uppkomna skadan i motsvarande mån.
Vi borgerliga i lagutskottet har också tålmodigt under en följd av år genom
egna motioner och anföranden i kammaren och med hänvisningar till olika
timade händelser med pedantisk noggrannhet slagits för att öka den enskil-
des rättsskydd; min första motion i ämnet har sålunda sex år på nacken. En
sådan händelse som vi ansett särskilt upprörande har varit den behandling
som Halvar Alvgard utsatts för. Han har på sitt sätt blivit en symbol för de
enskilda som kommit i kläm till följd av rådande rättsläge. Min partikamrat
Knut Wachtmeister kommer att uppmärksamma fallet Alvgard i ett eget an-
förande, detta med anledning av en färsk motion från honom i ämnet. Våra
ansträngningar och våra omsorger om den enskilde har emellertid varit för-
gäves. Socialdemokraterna har konsekvent sagt nej till nästan varje förbätt-
ring av den enskildes ställning. De har funnit förhållandena tillfredsstäl-
lande. År efter år har våra förslag sålunda röstats ned i kammaren.
Till sist fann socialdemokraterna läget emellertid för något år sedan vara
så besvärande att de gjorde betydande eftergifter åt oss borgerliga. De när-
mare omständigheterna har jag beskrivit tidigare från denna talarstol. Efter-
gifterna bestod dels i en proposition om avskaffande av de s.k. begränsnings-
reglerna i 3 kap. 3-5 §§ skadeståndslagen, dels också i tillsättande av en stor
parlamentarisk utredning med syfte att överse gällande, invecklade rättssy-
stem.
Så långt är allt gott och väl: Gutta cavat lapidem. . . Droppen urholkar
stenen, icke genom sin tyngd utan genom att falla ofta.
Utredningen har nu varit i full verksamhet i drygt ett år. Många av de juri-
diska spörsmålen är utomordentligt invecklade. Utredningens betänkande,
när det ser dagens ljus, kommer att bli en förnämlig rättskälla. Direktiven
till utredningen - i vilken dagens debattörer från lagutskottet med något un-
dantag när har säte - är emellertid alltför snäva och hindrar därmed formellt
den förutsättningslösa och allsidiga prövning som vi borgerliga pläderat för.
I reservation 1 till betänkandet utvecklar vi våra ståndpunkter närmare.
Herr talman! Med hänvisning till det anförda och till anföranden av mina
borgerliga bröder yrkar jag bifall till de båda reservationerna till betänkan-
det.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Det allmännas
skadestånds-
ansvar
Anf. 69 BENGT HARDING OLSON (fp):
Herr talman! Detta ärende handlar om det allmännas skadeståndsansvar.
Det betyder på vanlig svenska: myndigheternas ansvar för felaktig myndig-
hetsutövning eller - som jag egentligen skulle vilja formulera det för att ta
det från rätt håll, dvs. de drabbades håll - de drabbade myndighetsoffrens
rätt till skadestånd. Det är vad ärendet skall handla om.
Myndighetsoffrens extremt dåliga rättsskydd har blivit blixtbelyst genom
den s.k. Alvgardhistorien. Det var ju bilhandlaren i Vimmerby som efter
en felaktig myndighetsutövning drabbades av en miljonförlust och av staten
”generöst” erbjöds 5 000 kr.
I riksdagen har under många år drivits en envis kamp på det sätt som min
företrädare i talarstolen, Allan Ekström, sade, mot en socialistisk majoritet
för att förbättra rättsläget. Det har varit en lång och knagglig väg, och på
den vägen finns tre milstolpar.
Den första milstolpen nåddes år 1989. Det var då som riksdagen, efter
flera tidigare resultatlösa försök motionsvägen, äntligen beslöt starta en ut-
redning för att göra en översyn av den orättfärdiga skadeståndslagen. Detta
utredningsarbete pågår, vilket Allan Ekström också nämnde.
Herr talman! Den andra milstolpen gäller dagens unika beslut. Det är fak-
tiskt unikt att riksdagen ingriper för att i ett enskilt fall hjälpa ett hårt drab-
bat myndighetsoffer. Alla vet att jag talar om Halvar Alvgard. Det är ett
myndighetsoffer som regeringen och justitiekanslern på ett uppenbart sätt
har nonchalerat i snart tio år.
Under denna vår har det väckts flera motioner i ärendet, och de har till-
styrkts även av den socialdemokratiska gruppen under ledning av Lennart
Andersson i lagutskottet. Jag tycker att jag utan problem kan kosta på mig
att ge en eloge till Lennart Andersson för att vi har kommit så långt.
Resultatet blev ett tillkännagivande från lagutskottet till regeringen om
gottgörelse till Halvar Alvgard. Det betyder på vanlig folklig svenska att
riksdagen har givit regeringen en rejäl knäpp på näsan, och det var välför-
tjänt. Det blev en stor seger för riksdagen. Det var riksdagen som ytterst tog
ansvaret för myndighetsoffer i detta land, som ytterst ställde upp på att Sve-
67
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Det allmännas
skadestånds-
ansvar
68
rige skall vara ett rättssamhälle. Jag är stolt över att jag är med i det organ
som värnar om rättssamhället på ett sådant sätt.
Nu hoppas jag att det inte skall behövas fler ingripanden från riksdagen.
Men jag nödgas säga att risken ändå finns. Socialdemokraterna har nämligen
lämnat två bakdörrar olåsta. Regeringen kan antingen besluta att ersättning
inte skall utgå eller att ersättningsbeloppet, om det skall utgå, kan sättas hur
lågt som helst, ja, t.o.m. oskäligt lågt. Allt detta är möjligt utan att man
kommer i konflikt med riksdagsbeslutet.
Detta beslut från majoriteten har vänsterpartiet ställt upp på, och det är
ägnat att förvåna. Det sker nu genom Elisabeth Persson, men det hade sä-
kert inte skett om Lars Werner och Bo Hammar hade fått råda.
Minoriteten har nu försökt att på alla sätt täppa till luckorna. Bl.a. har
man gjort det genom att i en reservation fogad till betänkandet föreskriva
att gottgörelse skall utges, att beloppet skall vara skäligt och att regeringen
skall återkomma till riksdagen, så att riksdagen får kontroll över hur ärendet
handläggs i fortsättningen.
Slutresultatet av majoritetens inställning är tyvärr osäkert. Vi i minorite-
ten får hoppas på det bästa för Halvar Alvgards och för rättssamhällets skull.
I varje fall måste regeringens beslut, oavsett dess innehåll, komma snarast.
Det har lagutskottet enhälligt beslutat. Jag är medveten om att detta är ett
oklart begrepp, men det är min och många andras bestämda uppfattning att
detta beslut rimligen måste komma före den 15 september 1991.
Herr talman! Den tredje milstolpen gäller den nya skadeståndslagen. Det
pågår, som jag nämnde, en utredning i positiv anda. Om det blir en stor för-
bättring för myndighetsoffren - och det hoppas jag verkligen - då, men först
då har man nått den tredje milstolpen. Låt oss alltså hoppas på ett sådant
positivt riksdagsbeslut. Men det kan nog inte komma förrän tidigast under
1994.
Under denna långa väntetid lever vi med en otillfredsställande skade-
ståndslag. Därför behövs provisoriska regler. Någon form av säkerhetsventil
borde införas i lagen för att undvika att vi hamnar i nya skandalomskrivna
Halvar Alvgardfall. Jag tycker i all enkelhet att det här är ett självklart krav.
Socialdemokraterna avstyrker dock detta krav. Vänsterpartiet är även i
den här delen vågmästare. Elisabeth Persson lierar sig med socialdemokra-
terna. Jag tror inte att vare sig Lars Werner eller Bo Hammar skulle vilja
svika myndighetsoffren under alla år fram till 1994. Men frågan avgörs slutli-
gen genom votering i denna kammare nästa vecka. Då får vi hoppas att resul-
tatet utfaller till myndighetsoffrens fördel.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga att följetongen om myndighets-
offrens rätt till skadestånd går vidare. Alla hoppas på ett lyckligt slut. Det
vore en seger för Halvar Alvgard och alla andra myndighetsoffer samt en
seger för svenskt rättssamhälle.
Herr talman! Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till de reservationer
som folkpartiet står bakom.
Anf. 70 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! De båda föregående talarna har uppehållit sig vid frågan om
det allmännas skadeståndsansvar, vilket också är det ärende som vi just nu
behandlar. Jag skall kortfattat beröra de olika frågorna i ärendet. Dessa har
behandlats upprepade gånger här i kammaren efter motioner och reservatio-
ner från de tre borgerliga partierna.
Centern ser det som en naturlig utgångspunkt att den som drabbas av ska-
dor och förluster skall ha samma rätt till ersättning när den skadevållande är
samhället som när enskild näringsverksamhet eller motsvarande är vållande
och skadeståndsskyldig. Vi ser det som en viktig rättsgrundsats att alla be-
handlas lika inför lagen. Då måste reglerna vara sådana att den enskilde har
rätt till fullgott skadestånd oberoende av vem eller vilka som har föranlett
skadorna och förlusterna. Denna viktiga utgångspunkt har vi haft som vår.
Eftersom möjligheterna att få skadestånd av samhället, både när det gäller
myndighetsutövning och affärsmässig verksamhet, är begränsade enligt spe-
ciella regler, har vi krävt en översyn i syfte att nå de resultat och strävanden
som jag har nämnt.
Våra krav har avvisats under en följd av år. Den socialdemokratiska majo-
riteten har alltid legat steget efter oss. Nu har dock en utredning om det all-
männas skadeståndsansvar arbetat ett år. En utredningsman har sett över
de regler som gällt beträffande statens skadeståndsansvar vid affärsmässig
verksamhet.
Dessa frågor har fått ökad aktualitet, delvis för att vi har drivit dem här i
riksdagen men framför allt till följd av de uppmärksammade fall som har
inträffat. Både Allan Ekström och Bengt Harding Olson har påmint om fal-
let med Halvar Alvgard, en person som har blivit en symbol och ett exempel
på hur en enskild person kan drabbas av myndigheternas åtgärder och, som
i detta fall, inte få någon ersättning.
Jag är glad över att ett enigt utskott nu vill att riksdagen skall ge regeringen
till känna att ersättning bör utgå. Tyvärr har vi inte kunnat enas om motive-
ringen i den skrivning som skall överlämnas till regeringen. Däremot har vi
enats om hemställan om ett tillkännagivande till regeringen. Det är ett fram-
steg, och det är min förhoppning att regeringen skyndsamt skall handlägga
den här frågan på ett för den drabbade tillfredsställande sätt.
I fråga om utredningen om det allmännas skadeståndsansvar anser vi att
direktiven inte är tillräckligt omfattande och att utredningen inte blir till-
räckligt förutsättningslös. Bl.a. skall utredningen inte ta upp frågan om sta-
tens skadeståndsansvar i affärsmässig verksamhet. Eftersom vi anser att de
frågorna dels är viktiga att lösa, dels nära sammanhänger med det allmännas
skadeståndsansvar i stort, föreslår vi som framgår av reservationen att utred-
ningen skall få tilläggsdirektiv, bl.a. i fråga om det spörsmålet.
Herr talman! Med hänvisning till vad som anförts av de båda föregående
talarna yrkar jag i likhet med dessa bifall till reservation nr 1.
Anf. 71 ELISABET FRANZÉN (mp):
Herr talman! Reservation 1, som handlar om det allmännas skadestånds-
ansvar och tilläggsdirektiv till den sittande kommittén, har motiverats av ti-
digare talare. Jag anser att det är onödigt att upprepa vad som redan har
sagts, och jag nöjer mig i det avseendet med att framhålla att miljöpartiet
står bakom den reservationen.
När det gäller ersättningen till Halvar Alvgard är jag uppriktigt glad över
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Det allmännas
skadestånds-
ansvar
69
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Det allmännas
skadestånds-
ansvar
att det till slut verkar bli så att han får ersättning för den skada han lidit på
grund av myndigheternas ingripande i samband med misstanken om skatte-
brott, en misstanke som han senare har friats från. Miljöpartister står bakom
en av de elva motioner som väckts i år med anledning av hans fall.
Jag beklagar bara att det inte gick att få ett enigt utskott bakom skriv-
ningen.
Reservation nr 2 av de borgerliga utskottsledamöterna är identisk med ut-
skottets skrivning sånär som på att ett ord är tillagt och sex ord är strukna ur
utskottets skrivning. I reservationen sägs att det kan vara rimligt att ”skälig
ekonomisk gottgörelse” utgår, medan det i utskottets skrivning bara talas om
”ekonomisk gottgörelse”. Givetvis anser vi i miljöpartiet att gottgörelsen
skall vara skälig, och vi hoppas att detta blir regeringens beslut. Om så inte
blir fallet, får vi återkomma i saken.
Anledningen till att vi inte ställt oss bakom reservation 2 är de sex ord i
utskottets skrivning som har strukits i reservationen, det som Bengt Harding
Olson kallade för bakdörrar. Detta har lett till en motsägelse som vi inte kan
acceptera.
Det heter i utskottets betänkande: ”Det ligger också i sakens natur att
riksdagen inte - med för regeringen bindande verkan - kan uttala sig i frågor
om huruvida ersättning ex gratia skall utbetalas i enskilda fall. Även sådana
spörsmål får överlåtas på regeringen att avgöra. Riksdagen är dock oför-
hindrad att - på eget initiativ eller efter framställning från regeringen - an-
visa medel för utbetalning av ex gratia-ersättning.”
I följande avsnitt skriver utskottsmajoriteten att ”det måste ankomma på
regeringen att bedöma huruvida och med vilket belopp ersättning bör ut-
ges.” De borgerliga reservanterna skriver att ”det måste ankomma på rege-
ringen att bedöma med vilket belopp ersättning bör utges” - de har alltså
strukit orden ”huruvida och”. Reservanterna vill dessutom ge regeringen or-
der om att återkomma till riksdagen genom att stryka orden ”om så är erfor-
derligt”.
Vi anser att regeringen måste ha kvar den här rätten, och vi kan inte ta
bort den. På grund av bristen på logik ställer vi oss inte bakom reservatio-
nen. Jag vill dock poängtera att jag hoppas och utgår ifrån att ersättningen
blir skälig.
70
Anf. 72 STIG GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till hemställan i lagutskottets
betänkande 27 och avslag på de reservationer som fogats till betänkandet.
De motioner om det allmännas skadeståndsansvar som behandlas i detta
betänkande är gamla bekanta för utskottet och kammaren. De rör skade-
ståndsansvar för fel som begås vid myndighetsutövning och frågan om villko-
ren för statens affärsdrivande verksamhet. Vidare behandlas även frågan om
ersättning till bilhandlaren Halvar Alvgard och slutligen behandlas ett par
motioner som rör ansvaret för skador som orsakas av polisens tjänstehundar
vid myndighetsutövning.
Skadeståndslagen, som är den lagstiftning som är tillämplig i dessa sam-
manhang, är för närvarande föremål för en översyn, vilket redan har fram-
hållits från talarstolen. Enligt direktiven till den statliga utredning som gör
översynen skall en förutsättningslös och allsidig analys göras av i vilken ut-
sträckning det allmänna bör svara för skador som uppkommer för enskilda i
samband med myndighetsutövning. Jag skall här inte gå in på direktiven
utan bara säga att direktiven är vida och att de problem som tagits upp i mo-
tionerna faller under det område som utredningen har att arbeta med. Det
sägs även i direktiven att utredningen är oförhindrad att ta upp andra frågor
om det allmännas skadeståndsansvar än sådana som uttryckligen har nämnts
i direktiven.
Som jag redan sagt har motioner om det allmännas skadeståndsansvar
med samma inriktning som de vi nu behandlar avgjorts av riksdagen vid ett
flertal tillfällen och avslagits, senast våren 1990.
Eftersom de aktuella motionerna har samma inriktning som de tidigare
som har avslagits kan jag inte finna att riksdagen nu skulle ändra sin inställ-
ning. Det finns med andra ord ingen anledning att ompröva direktiven för
utredningsarbetet. Direktiven är ju så utformade att de inte hindrar kommit-
tén från att också ta upp de synpunkter som framförs i motionerna om kom-
mittén så önskar. Därför bör riksdagen inte göra något nytt tillkännagivande
om utredningsarbetets bedrivande.
En förbättring av enskildas möjligheter att få ersättning för sina skador
bör åstadkommas inom ramen för nuvarande ansvarighetsregler när det gäl-
ler frågan om statens skadeståndsansvar i affärsmässig verksamhet. En sär-
skild utredare har också haft i uppdrag att se över formerna för postens och
televerkets rättsförhållanden gentemot sina kunder och i detta sammanhang
föreslagit bl.a. att privaträttsliga avtalsvillkor bör användas i postens och te-
leverkets affärsverksamhet medan föreskrifter bör användas när affärsver-
ken utför uppgifter som innefattar myndighetsutövning. Förslagen innebär
att avtalslagens bestämmelser och det civilrättsliga regelsystemet i övrigt
skall gälla för de avtal som posten och televerket sluter med sina kunder.
Förslagen innebär också att den näringsrättsliga lagstiftningen blir tillämplig
på kundvillkoren.
Herr talman! Enligt min och utskottsmajoritetens bedömning tillgodoser
förslagen i betänkandet om postens och televerkets kundvillkor de synpunk-
ter som framförs i motionerna om villkoren för statens affärsdrivande verk-
samhet. Utredarens förslag övervägs för närvarande i regeringskansliet, och
med hänsyn härtill avstyrker också utskottet bifall till motionerna.
När det sedan gäller frågan om ersättning till Halvar Alvgard kan jag be-
träffande bakgrunden fatta mig ganska kort och beträffande de faktiska om-
ständigheterna hänvisa till utskottsbetänkandet.
Det bör emellertid noteras att Alvgards bilbolag, som startades 1945 och
som var agent för bilmärket Peugeot i Vimmerbytrakten, hade upphört med
denna agentur redan 1979 - drygt två år innan Alvgard anhölls. Vid tidpunk-
ten för anhållandet sålde Alvgard enbart begagnade bilar och hade bara en
anställd. Alvgard har även omvittnat att han vid denna tidpunkt hade stora
ekonomiska problem med olika lånetransaktioner för att hålla bolaget fly-
tande, dvs. Alvgards rörelse hade mer eller mindre redan upphört.
Man kan i fem punkter sammanfatta de omständigheter som gjorde att
misstankarna mot Alvgard ansågs befogade.
För det första tydde vid skatterevisionen en s.k. påläggskalkyl avseende
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Det allmännas
skadestånds-
ansvar
71
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Det allmännas
skadestånds-
ansvar
72
verkstadsdelen av Alvgards rörelse på att inkomster på cirka en miljon kro-
nor hade lämnats oredovisade, drygt 450 000 kr. för inkomståret 1977—1978
och drygt 560 000 kr. för 1978—1979. Sedan vissa differenser fått naturliga
förklaringar justerades beloppen till 105 000 kr. resp. 455 000 kr.
För det andra hade Alvgard i sak inga väsentliga invändningar mot skatte-
revisorernas kalkyl utan hänvisade till relativt vaga misstankar om att en
kamrer förskingrat pengar, att anställda stulit reservdelar och att revisorn
”friserat” boksluten. Redan vid den första kontakten med skatterevisorerna
uppgav Alvgard att det försvunnit pengar ur bolaget och att han misstänkte
en tidigare anställd för förskingring. Han ville dock inte göra polisanmälan.
För det tredje var Alvgard enligt skatterevisorerna inte samarbetsvillig.
Ibland hade han ursäkter som de bedömde som undanflykter. Vid ett tillfälle
lovade han att lämna över reskontrakort senast viss dag men gjorde det inte.
Som förklaring angav han att han hade haft influensa. När skatterevisorerna
erbjöd sig att komma och hämta materialet sade sig Alvgard vara för sjuk
för att orka lämna över handlingarna.
För det fjärde uppdagades det att en anställd hade upprättat skenkontrakt
avseende försäljning av bilar. Kontrakten hade använts för diskontering i
bank. Alvgard förnekade delaktighet i detta. Såvitt framgår av tillgängliga
handlingar blev det inte klarlagt om Alvgard haft någon del i upprättandet
skenkontrakten.
För det femte fanns det betydande formella brister i räkenskaperna.
När man nu går in i en diskussion om skadeståndsersättning anser jag att
det är nödvändigt att ha med också dessa fakta i bedömningen.
I några motioner har nu frågan väckts att riksdagen skulle besluta att efter-
skänka statens krav mot Halvar Alvgard. Det sägs i en motion t.ex. att ex
gratia-ersättning bör beviljas honom, eftersom hans fall är unikt.
Här bör dock framhållas att riksdagen inte är ett förvaltande eller rättski-
pande organ. Riksdagen disponerar heller inte över statens penningmedel
och andra tillgångar, utan dessa står till regeringens disposition. Därför an-
kommer det inte på riksdagen att avgöra huruvida i det enskilda fallet en
fordran från statens sida på t.ex. rättegångskostnader skall efterges. Inte hel-
ler kan riksdagen med för regeringen bindande verkan uttala sig i frågor om
huruvida ersättning ex gratia skall utbetalas i enskilda fall. Även sådana frå-
gor ligger på regeringen att avgöra. Däremot kan riksdagen antingen på eget
initiativ eller efter framställning från regeringen anvisa medel för utbetalning
av ex gratia-ersättning.
Mot denna bakgrund är det självklart att utskottet ställer sig i princip avvi-
sande till att frågor om ersättning ex gratia skall tas upp till närmare övervä-
gande i riksdagen. I så fall behöver särskilda medel anslås för ändamålet.
När det gäller fallet Halvar Alvgard anser dock utskottet att ett undantag
kan vara motiverat, och jag citerar ur utskottets betänkande:
”Vad som förekommit i saken leder utskottet till den uppfattningen att det
kan vara rimligt att ekonomisk gottgörelse utgår utöver den ersättning som
Halvar Alvgard kan vara berättigad till enligt lagen om ersättning vid frihets-
inskränkning. Utskottet har emellertid inte underlag för att kunna göra
några ytterligare uttalanden i ersättningsfrågan utan det måste ankomma på
regeringen att bedöma huruvida och med vilket belopp ersättning bör utges.
Regeringen bör snarast ta upp spörsmålet till prövning och - om så är erfor-
derligt - återkomma till riksdagen med förslag till medelsanvisning.”
När det gäller frågan om Halvar Alvgards och hans bolags rättegångskost-
nader föreligger ännu inte något lagakraftvunnet avgörande. Detta betyder
att regeringen i avvaktan på ett sådant avgörande får anses vara förhindrad
att nu ta upp frågan om eftergift av statens fordran på ersättning för rätte-
gångskostnaderna. Men även här har utskottet gjort uttalandet att om det
slutgiltigt blir fastslaget att staten har rätt till ersättning av Halvar Alvgard
och bilbolaget, bör regeringen ändå ta upp frågan om eftergift i detta fall till
prövning.
Herr talman! Låt mig i detta sammanhang konstatera att utskottet inte
gärna kan göra några mera långtgående uttalanden utan att komma i konflikt
med regeringsformen eller andra rättsregler. Det är alltså inte fråga om -
vilket Bengt Harding Olson påstår - några socialdemokratiska påfund med
bakdörrar. Det är fråga om respekt för grundlagar.
Låt mig till sist beträffande fallet Halvar Alvgard bara säga följande. Jag
tycker, herr talman, att vi nu, när vi har blivit i eniga om att riksdagen bör
göra ett tillkännagivande till regeringen, hellre bör betona den enigheten än
att här i kammaren göra en stor affär av den eventuella skillnad i uppfattning
som framgår av reservationen. Jag tror faktiskt att saken tjänar på det.
När det slutligen gäller motionerna om strikt ansvar för skada orsakad av
polishund, skall enligt lagen om tillsyn över hundar och katter dessa djur
hållas under sådan tillsyn som behövs för att förebygga att de orsakar skador
eller avsevärda olägenheter. Skada som orsakas av t.ex. hund skall ersättas
av dess ägare även om han inte är vållande till skadan, dvs. här föreligger ett
strikt ansvar för hundägaren.
Den aktuella motionen gäller skadestånd till en 15-årig yngling som blivit
biten av en polishund sedan ynglingen avvikit från en trafikkontroll. Motio-
närerna vill ha en lagändring som innebär att det strikta ansvaret enligt lagen
inte skall gälla för polis med hund i tjänst. Här kan anmärkas att rikspolissty-
relsen redan uppmärksammat förhållandet och tillställt regeringen en skri-
velse i frågan. Denna skrivelse har överlämnats till kommittén för översyn
av det allmännas skadeståndsansvar och kommer att där behandlas. Någon
ytterligare åtgärd från riksdagens sida är därför inte påkallad i denna fråga.
Herr talman! Jag vill härmed yrka bifall till lagutskottets hemställan och
avslag på reservationerna.
Anf. 73 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Herr talman! Det är en utomordentligt viktig fråga för rättssamhället som
vi här behandlar. Jag hade också hoppats på total enighet i lagutskottet. Ty-
värr blev det inte så. Vi blev mer eller mindre tvingade att skriva den här
reservationen. Jag kan lugna alla kritiker med att den till sin formulering
och sitt innehåll är konstitutionellt kontrollerad. Där borde rimligen ingen
invändning kunna göras.
Sedan vill jag komma in på några av de avgörande punkterna när det gäller
fallet Halvar Alvgard. Jag måste säga, Stig Gustafsson, att det är häpnads-
väckande att få höra att det från denna talarstol mer eller mindre görs en
skuldbedömning av Halvar Alvgard, där man tar upp alla de eventuella
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Det allmännas
skadestånds-
ansvar
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Det allmännas
skadestånds-
ansvar
74
nackdelar som kan finnas i ärendet och glömmer bort att Halvar Alvgard är
frikänd av skattemyndigheterna och åklagare. Då bör han rimligen bli fri-
känd också av Stig Gustafsson.
Det finns anledning att fundera över de bakdörrar som jag har talat om.
Jag har påstått att det här finns en möjlighet för regeringen att underlåta att
betala ut ersättning. Jag vill då fråga Stig Gustafsson: Kan regeringen säga
nej till att betala ut en enda krona? Tänker regeringen göra det? Stig Gus-
tafsson har väl ändå kontakt med sin regering. Det utgår jag ifrån. Vad
tycker i så fall Stig Gustafsson själv om det blev nej till ersättning till Halvar
Alvgard?
Det står ingenting om beloppets storlek. Vi från minoritetens sida har inte
krävt att det skall anges några belopp. Vi har haft den modesta synpunkten
att orden ”skälig gottgörelse” skulle kunna skrivas in, för att undvika att be-
loppet blir oskäligt lågt. Det får vi nej på. Kan regeringen utbetala ett oskä-
ligt lågt belopp, och tänker regeringen göra det, Stig Gustafsson? Vad tycker
i så fall Stig Gustafsson om detta, och varför blev det sådant bråk om formu-
leringen ”skäligt” om det vore självklart att det skall vara skälig ersättning?
Beträffande den generella punkten vill jag säga följande. Jag vet att utred-
ningen har vida direktiv, men det handlar inte om vad den kan och inte kan
göra. Vi är överens om att den kan föreslå en säkerhetsventil för att undvika
att fler drabbas, men vi vill ha en delreform, ett delförslag, nu och snabbt.
Vad tycker Stig Gustafsson om det?
Anf. 74 ALLAN EKSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Stig Gustafsson säger att direktiven för utredningen är till-
räckligt vida. Vi reservanter har den motsatta ståndpunkten. De är, enligt
vår mening, för snäva. Jag skall bara peka på tre viktiga punkter.
Den första punkten är den viktiga rättsgrunden. Skall den utgöras av slarv,
slapphet, culpa eller skall man kräva strikt ansvar? Skillnaden kan vara helt
avgörande för den skadelidandes möjligheter att få ersättning.
För det andra: Skall ansvaret kopplas till begreppet myndighetsutövning
eller inte? Den begränsningen är till skada för den enskilde. Härmed utesluts
offentliga beslut och åtgärder som inte anses ha karaktär av myndighetsutöv-
ning.
Den tredje punkten handlar om statens ansvar vid affärsmässig verksam-
het, vilket berör t.ex. SJ, televerket och postverket. I dag har staten på detta
område ett lindrigare ansvar än vad enskilda näringsidkare skulle ha haft.
Enligt min mening är det obestridligt så att direktiven inte tillåter fullstän-
dig prövning av alla dessa frågor, låt vara att vi hittills i utredningen kunnat
laga efter läglighet.
Om Stig Gustafsson har rätt i sin ståndpunkt borde han ju för tydlighetens
skull kunna stödja reservation 1. Varför har vi för övrigt annars vid åtskilliga
tillfällen tvistat om dessa saker i utskottet?
Anf. 75 STIG GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Det är intressant att höra att Bengt Harding Olson tycker att
fakta är häpnadsväckande. Jag har bara redogjort för något av bakgrunden
till Alvgardfallet.
Jag vill då bara, herr talman, säga något om de rättsregler som gäller och
som vi har att rätta oss efter. Domstolarna har förklarat att de myndighetsåt-
gärder som det varit mest diskussioner omkring och som Alvgard framhållit
som dem som främst orsakat honom skada inte innefattade några fel från
myndighetens sida. Detta har motiverats med bl.a. att Alvgard har agerat på
ett sätt som, enligt domstolarna, gjort misstankarna mot honom befogade.
Det är för övrigt inte en helt ovanlig situation att misstankarna och bevisen
mot en person räcker till för att det skall vara befogat och riktigt att inleda
en förundersökning och vidta vissa tvångsåtgärder, men att det sedan visar
sig att utredningen inte motiverar ett åtal. Att det finns en sådan skillnad i
beviskraven beror på att åtgärderna under brottsutredningen syftar till att
bringa klarhet i huruvida det finns tillräckliga bevis för fällande dom. I Sve-
rige har vi hittills hållit fast vid huvudregeln att skadeståndsskyldighet bara
föreligger om skadan orsakas genom fel som begåtts. Bara på särskilda rätts-
områden finns regler om strikt ansvar. Det jag nu sagt gäller såväl för myn-
digheternas som för den enskildes ansvar. Det är den allmänna huvudregeln
som tillämpats när Halvar Alvgard inte ansetts ha rätt till skadestånd. Låt oss
nu inte tvista mer om det. Vi har nu att ta ställning till utskottsbetänkandet.
Dessutom skall den kommitté som har tillsatts för att se över skadeståndslag-
stiftningen bl.a. överväga i vilka situationer staten och kommunerna skall
vara skyldiga att betala skadestånd även om inget fel har begåtts.
Till sist vill jag bara säga att hypotetiska frågor om vad som händer om det
ena eller det andra inträffar eller inte inträffar kan jag svara på lika litet som
Bengt Harding Olson.
Anf. 76 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Herr talman! Detta är, som jag tidigare poängterat, en utomordentligt an-
gelägen fråga för ett rättssamhälle. Den förtjänar en omfattande och ingå-
ende debatt, åtminstone i Sveriges riksdag.
Stig Gustafsson framhärdar tydligen och tillägger att det är bevisproble-
matiken som gjort detta. Man får nästan uppfattningen att Halvar Alvgard
är frikänd på grund av bristande bevis. Jag tror att det är lämpligt att vi nu
slutar att diskutera den punkten här. Det blir bara sämre ju längre det pågår.
För att ge Stig Gustafsson rätt på en punkt kan jag säga följande. Domsto-
larna har inte gjort fel när de sade nej till skadestånd till Halvar Alvgard.
Men det är ju det som är problemet, att lagen är dålig. Det är lagen vi skall
ändra. För att få någon rätsida på gamla oförrätter vill vi se till att åtminstone
Halvar Alvgard får ersättning. Sedan skulle man genom den skadestånds-
ventil som jag har talat om kunna förbättra läget även för andra, så att de
slipper att lida ända fram till 1995 innan det blir någon förbättring.
Nej, jag räknade inte med något svar från Stig Gustafsson, men det är up-
penbarligen så att regeringen här kan göra litet som den vill. Jag hoppas att
man i regeringen ändå inser att man inte kan det - i varje fall inte av etisk-
moraliska skäl. Men Stig Gustafsson har väl ändå någon personlig uppfatt-
ning! Kan vi inte få ett enkelt klargörande, att i varje fall Stig Gustafsson
som person tycker att det är rimligt och självklart att Halvar Alvgard skall
få ersättning, och då en skälig ersättning och inte ett skambud som ligger
omkring 5 000 kr.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Det allmännas
skadestånds-
ansvar
75
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Det allmännas
skadestånds-
ansvar
76
Låt mig sedan avslutningsvis bara säga att jag hoppas att det skall bli ett
slut på det här ärendet. Jag hoppas att det inte skall dyka upp fler slingerbul-
tar och bromsklossar. Jag hoppas att vi i varje fall till slut skall få till stånd
en rimlig lösning på detta, som innebär en seger för Halvar Alvgard och en
seger för det svenska rättssamhället.
Anf. 77 STIG GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att vi skall avhålla oss från mytbildning och över-
ord som ”myndighetsoffer”, ”rättssamhällets förfall” och liknande. Det här
är alltför viktiga frågor för att behandlas med ett sådant språkbruk.
Skillnaden, herr talman, mellan majoritetens och minoritetens uppfatt-
ning i Alvgardärendet är att det i reservationen sägs ”att det är rimligt att
skälig ekonomisk gottgörelse utgår utöver den ersättning som Halvar Alv-
gard kan vara berättigad till enligt lagen om ersättning vid frihetsinskränk-
ning”. Det innebär en direkt uppmaning till regeringen att utbetala skade-
stånd, men med vilket belopp lämnar reservanterna öppet att bedömas av
regeringen.
Nu förhåller det sig på det sättet att riksdagen inte på det här sättet kan
ålägga regeringen att utbetala ersättning utan att ange ett belopp och helst
också varifrån pengarna skall tas. Men inte ens om riksdagen anvisar peng-
arna kan riksdagen genom ett beslut binda regeringen att utbetala beloppet.
Det kan riksdagen göra först om riksdagen stiftar en särskild lag i det en-
skilda fallet, och det är ju någonting som riksdagen har avhållit sig från och
bör avhålla sig från. Något sådant krav har heller inte ställts av reservan-
terna - det bör noteras.
Men det viktiga är att vi i riksdagen inte skall hålla på med enskilda fall.
Om vi mot all förmodan skulle stifta lag i ett enskilt fall skulle ganska snart
en rad personer och företag höra av sig till riksdagen med krav på ersättning
för förmenta rättsövergrepp. Riksdagen har ju också avhållit sig från att göra
på det sättet, och jag tycker att vi skall vara kloka nog att fortsätta med den
traditionen.
Talmannen anmälde att Bengt Harding Olson anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 78 KNUT WACHTMEISTER (m):
Herr talman! Under senare år har ett antal fall där den enskilde drabbats
av en okänslig statsapparat väckt stor uppmärksamhet. Snickare Elof Hjort-
berg är ett namn, bilhandlare Halvar Alvgard, vars fall vi behandlar i dag,
ett annat.
De bakomliggande omständigheterna i fallet Alvgard är ganska noggrant
beskrivna i lagutskottets betänkande och även av andra, tidigare talare, var-
för jag i den delen kan fatta mig ganska kort.
Det finns ett antal punkter i handläggandet av målet mot Halvar Alvgard
som det finns anledning att brännmärka och som tillsammantagna har gjort
att fallet Alvgard i allmänhetens ögon med rätta betraktats som en rättsskan-
dal.
1. Det första anhållandet för grovt skattebedrägeri 1981 - följt av hus-
rannsakan och presskonferens där länsåklagare och polismästare anklagade
Alvgard för att vara länets störste skattebrottsling - var grovt kränkande.
2. Ett förnyat anhållande tre månader senare och ett samtida länsrättsbe-
slut om en betalningssäkring på ca 700 000 kr., som dessutom blev årslång,
var naturligtvis också felaktig, eftersom Halvar Alvgard påföljande år gick
helt fri från misstanken om skattebrott.
3. Något som också i högsta grad upprört människor är statens krav att
Alvgard skall betala ca 120 000 kr. i rättegångskostnader. Detta krav är ännu
inte avgjort i domstol, men i opinionens ögon är det helt felaktigt, även om
Alvgard förlorade skadeståndsmålet mot staten.
Alvgards berättigade skadeståndsanspråk avvisades som bekant både av
tingsrätten och av hovrätten, som naturligtvis hade att gå efter den dåva-
rande lagstiftningen. Presidenten i Göta hovrätt, Carl Axel Petri, beklagade
sin egen dom och sade enligt ett tidningsreferat: ”Hovrätten har dömt enligt
den lagstiftning som gäller, men reglerna är för hårda. De ger inte den en-
skilde stor chans mot staten”.
När så Alvgard i maj förra året nekades prövningstillstånd i högsta dom-
stolen var tiden kommen att efterhöra regeringens eventuella avsikt att er-
sätta Alvgard för den flermiljonförlust han lidit genom övergreppen.
På min fråga svarade justitieministern här i kammaren den 29 maj att det
tänkte regeringen inte göra, eftersom domstolarnas utslag visade att staten
inte begått något fel. På min följdfråga, vem som då var skuld till de
olyckor - ekonomiska och moraliska - som drabbat Halvar Alvgard gavs
inget svar. Jag skrev då i en tidningsartikel i början av juni att det enda som
återstod var att motionsledes kräva upprättelse för Halvar Alvgard. Motio-
nen väcktes i januari. Även Elisabeth Fleetwood och Hans Nyhage har en
liknande motion i frågan.
Det är denna process som nu är i gång, och jag noterar med tillfredsstäl-
lelse att inställningen hos socialdemokraterna i lagutskottet är betydligt mer
positiv till Alvgard än vad justitieministerns var för ett år sedan. Förhopp-
ningsvis har hennes inställning numera bringats i överensstämmelse med
partivännernas i lagutskottet.
Den behandling som Halvar Alvgard utsatts för är djupt kränkande och
ovärdig ett rättssamhälle. För att slå vakt om detta rättssamhälle och för att
gottgöra den som under många år så illa behandlats av samhället och fått se
sitt livsverk sönderslaget är det nödvändigt att vi nu tar vårt ansvar och ser
till att rättvisa vederfars Halvar Alvgard.
Vi som arbetat för detta har kommit en bra bit på väg, och nu återstår det
ställningstagande från regeringens sida som utskottet krävt och som parti-
erna bakom reservation nr 2 därtill begärt skall vara positivt och snabbt.
Med det sagda, herr talman, yrkar jag bifall till reservation nr 2.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Det allmännas
skadestånds-
ansvar
77
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Vårdnad och
umgänge med
barn
78
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91 :LU29 Vårdnad och umgänge med barn.
Anf. 79 BENGT HARDING OLSON (fp):
Herr talman! Det här ärendet handlar om umgängesrätt med barn bl.a. Vi
fick ju nya regler om vårdnad och umgängesrätt under hösten 1990 enligt
beslut i riksdagen. Beträffande umgängesrätten är det emellertid på det sät-
tet att de grundläggande reglerna står kvar oförändrade sedan 1983.
Under höstens utskottsbehandling framförde vi i folkpartiet liberalerna
krav på ett förtydligande av umgängesreglerna. Ett förtydligande behövdes
på tre punkter.
För det första gäller det ett uttryckligt krav på att hänsynen till barnets
bästa borde lagfästas i 6 kap. 15 § föräldrabalken. Där skulle man även preci-
sera de viktiga faktorerna: barnets ålder och mognadsgrad, känslomässig an-'
knytning mellan barnet och umgängsrättshavaren, barnets egen inställning
samt föräldrarnas inbördes förhållanden.
För det andra vill vi ha ett förtydligande beträffande rätten att utesluta
skadligt umgänge. Den möjligheten borde utökas.
För det tredje gäller det möjligheten att ompröva vårdnaden vid s.k. um-
gängessabotage. Det gäller alltså fall där vårdnadshavaren på alla sätt söker
omintetgöra umgänget. En sådan omprövningsrätt borde införas i 6 kap. 7 §
föräldrabalken. Tyvärr avstyrktes den aktuella motionen i lagutskottet.
Vid den efterföljande debatten den 5 december 1990 här i kammaren kom
den av oss i folkpartiet liberalerna påtalade oklarheten i öppen dag. Justitie-
ministern förklarade att regeln hade missförståtts och hänvisade till flera tid-
ningsartiklar som visade på detta faktum.
En riksdagsledamot - Kaj Larsson, socialdemokraterna - har intresserat
sig särskilt för umgängesrättsfrågorna. Han tyckte att justitieministern hade
uttryckt sig dunkelt. Själv var han osäker beträffande reglernas innebörd.
Det var han, trots att vi under tre timmar hade debatterat reglernas innehåll.
Men inte heller det hjälpte alltså. Folkpartiet liberalernas reservation av-
slogs, och propositionen bifölls.
I det ärende som behandlas i dag aktualiseras den här frågan igen. Center-
partiet och miljöpartiet begär nu en fullständig översyn av reglerna, som är
mycket färska. De trädde i kraft den 1 mars. Vi tycker inte att det behövs
någon sådan översyn. Vi tycker i stället att det räcker med de förtydligande
ändringar som vi i folkpartiet har föreslagit.
Mot den bakgrunden, herr talman, yrkar jag bifall till reservation3.
Anf. 80 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Frågan om vårdnad och umgänge är i många fall svår. Det
blir problem för såväl det barn som det gäller som de båda föräldrar som
inte kan enas. Både vårdnaden och umgängesrätten skall bestämmas med
utgångspunkt i barnets behov - och rätt - när det gäller nära och goda rela-
tioner med båda föräldrarna. Det är lätt att säga detta och också att skriva
in detta i en lagtext. Men det är desto svårare att uppnå detta i många fall
där förhållandet mellan föräldrarna är komplicerat. Det kan gälla fall där en
ovilja att lösa frågorna finns hos den ena föräldern, eller kanske hos båda
föräldrarna, eller fall där det finns fog att misstänka att umgänge med den
ena av föräldrarna inte är bra för barnets utveckling och säkerhet.
Med hänsyn till barns skilda förhållanden och behov är det nödvändigt
med en flexibel värdering och en individuell anpassning vid bedömningen
av umgängsrättens omfattning och formerna härför. Domstolsavgörandena i
umgängesfrågor är tyvärr i regel mycket schablonmässiga.
En annan viktig - och svår - fråga i detta sammanhang är frågan om um-
gängessabotage, alltså när vårdnadshavaren systematiskt förhindrar kontakt
mellan barn och umgängesföräldrar. Det är självfallet klandervärt att för-
söka förmena ett barn umgänge med den andra föräldern. I många fall finns
det dock inte sakliga skäl för att försöka förhindra denna kontakt. Men vi
kan heller inte bortse från det faktum att vårdnadshavarens handlande
ibland beror på hänsyn till barnets säkerhet -1.ex. då vårdnadshavaren har
blivit övertygad om att kontakt mellan barnet och umgängesföräldern kan
vara skadlig eller t.o.m. farlig för barnet. Det finns ju exempel på fall där
umgängesföräldern har förgripit sig mot sitt barn och där vårdnadshavaren,
självfallet, inte vill att barnet skall få vistas hos umgängesföräldern.
En annan form av umgängessabotage gäller fall där den som har rätt till
umgänge inte följer överenskomna regler om samvaro och alltså inte bryr sig
om att ta emot barnet på de tider och i den omfattning som man varit överens
om. Det lär vara den vanligaste formen av det som kan rubriceras som um-
gängessabotage.
I motion L412 tar Stina Eliasson och jag upp dessa frågor. Vi begär att
man gör en översyn av umgängesreglerna och att förslag till erforderliga lag-
ändringar framläggs. Det beslut som riksdagen fattade i höstas i anledning
av framlagd proposition leder inte till erforderliga förbättringar. I motionen
i fråga tar vi därför upp speciella saker. Vi säger att det i vissa fall är viktigt
med en restriktivare tillämpning av umgängesreglerna. Vi betonar vikten av
att s.k. umgängessabotage i vid mening stävjas. Dessutom understryker vi
att det är angeläget att man gör mer flexibla bedömningar av vad som är
barnets bästa och barnets behov. Allt detta talar för att umgängesreglerna
bör ses över.
Vår motion - och det gäller i viss mån också en socialdemokratisk motion -
utgör underlaget för reservation nr 4 från centern och miljöpartiet. Där
framförs just de synpunkter och krav som återfinns i centermotionen och
som jag här kort har redovisat. Vår motion har kommit att utgöra utgångs-
punkten för en särskild reservation från folkpartiet innehållande krav på
speciella lagändringar. Skillnaden mellan våra reservationer är alltså den att
vi anser att det här rör sig om komplicerade frågor som behöver en noggrann
analys. Först därefter kan man bestämma sig för vilka lagändringar som be-
hövs - detta för att få en tillfredsställande lösning.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation nr 4.
Anf. 81 ELISABET FRANZÉN (mp):
Herr talman! Jag tänker i mitt anförande bara uppehålla mig vid de reser-
vationer som vi i miljöpartiet står bakom.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Vårdnad och
umgänge med
barn
79
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Vårdnad och
umgänge med
barn
80
I reservation nr 1 föreslår vi i miljöpartiet att en parlamentarisk utredning
tillsätts för att kartlägga och analysera barnens levnadsvillkor och rättsliga
ställning samt för att reda ut hur nuvarande regler tillämpas och fungerar
i praktiken. Utredningen bör sedan lägga fram lagförslag som skall främja
barnens intressen - inte bara skydda dem. Nuvarande regler som rör barn är
splittrade på flera olika ställen. Vi vill gärna att lagregler som rör barnens
rätt skall kunna samlas i en särskild barnbalk. En sådan balk skulle bli en
markering av den vikt som samhället fäster vid barnens rätt.
Vi i miljöpartiet vill, det framgår av reservation nr 2, införa regler i föräld-
rabalken som innebär att domstolen åläggs att motivera interimistiska be-
slut. Om vårdnads- och umgängesfrågorna inte kan lösas i godo, blir det ofta
rättegång. När domstolen i den processen fattar ett interimistiskt beslut om
vårdnad och umgänge får den själv avgöra om beslutsskälen skall anges eller
inte. I alltför många fall saknas därför beslutsskälen helt, eller också är de
alltför knapphändiga. Detta är en nackdel för parterna i målet, eftersom
dessa har stor nytta av att se skälen. Den som vet hur domstolen har resone-
rat har många gånger lättare att acceptera beslutet och avstå från att över-
klaga. För den part som ändå vill överklaga är det å andra sidan lättare att
angripa beslutet med adekvata argument.
Till sist vill jag säga att Martin Olsson pläderade så övertygande för cen-
terns och miljöpartiets gemensamma reservation nr 4, som handlar om att
reglerna för umgänge behöver ses över, att jag inte behöver tillägga något i
den saken.
Anf. 82 GUNILLA ANDERSSON (s):
Herr talman! De frågor som behandlas i lagutskottets betänkande LU29
rör vårdnad och umgänge med barn. Den svenska familjerätten har sedan
början av 70-talet varit föremål för en fortlöpande reformering. Det senaste
steget i reformarbetet togs i höstas, då riksdagen fattade beslut om vissa änd-
ringar i bl.a. föräldrabalkens regler om vårdnad och umgänge. Lagändring-
arna, som trätt i kraft den 1 mars i år, syftar särskilt till att underlätta för
föräldrarna att i större utsträckning än hittills ta ett gemensamt ansvar för
barnen och själva kunna komma överens om hur umgänges- och vårdnads-
frågor skall lösas.
De olika förslagen till nya regler belystes och debatterades utförligt i sam-
band med beslutet i höstas, så jag tänker inte gå närmare in på dem nu, utan
jag nöjer mig med att bemöta de reservationer som har fogats till betänkan-
det, som för övrigt är likalydande med reservationerna från i höstas.
I den första av reservationerna av miljöpartiet vill man ha en ny utredning
om barnens rätt. Vi har nyligen haft en mycket omfattande utredning om
barnens rätt. Resultaten av det utredningsarbetet ligger delvis till grund för
de förändringar som trädde i kraft den 1 mars. Enligt utskottets mening har
det inte framkommit något nytt som tyder på att en ny utredning skulle behö-
vas.
Även den andra motionen är från miljöpartiet och tar upp frågan om moti-
vering till interimistiska beslut. Miljöpartiet vill att domstolarna skall vara
mer utförliga i sina motiveringar. I rättegångsbalkens 17 kap. 13 § står det att
domstolarna i den mån det erfordras skall ange de skäl varpå de grundar sitt
ställningstagande. Utskottsmajoriteten utgår ifrån att domstolarna följer
rättegångsbalkens regler. Interimistiska beslut skall enligt de nya reglerna
enbart ta hänsyn till var barnet skall bo.
I två reservationer som folkpartiet och centerpartiet varit med om att un-
derteckna behandlas frågor runt umgänget och umgängesrätten. Båda parti-
erna vill ha en översyn av reglerna för umgänget. Folkpartiet vill att det av
lagtexten skall framgå att umgängesrätten skall tillgodoses efter vad som är
bäst för barnet samt vill införa ett straffansvar för vårdnadshavaren vid up-
penbart sabotage av umgänget. Centern vill ha en restriktivare tillämpning
av umgängesreglerna i vissa fall samt åtgärder för att förbättra umgänget
med barnet i de fall där umgängesföräldern inte följer de överenskomna reg-
lerna för umgänget.
Både centern och folkpartiet vill ha en flexiblare omfattning av och former
för umgänget. Former för umgänget skall alltid utgå ifrån vad som är bäst
för barnet! Men ibland kan det ju finnas skäl för att umgänge med en föräl-
der inte bör förekomma, t.ex. vid fall där föräldern gjort sig skyldig till ett
brott mot barnet. Umgänget måste bestämmas utifrån de förutsättningar
som föreligger i varje enskilt fall och alltid utgå från barnets bästa.
I annat fall kan det vara så att en förälder utan fog försöker hindra en kon-
takt mellan barnet och den andre föräldern. Vi kan inte acceptera att en för-
älder ensidigt och utan skäl försöker hindra kontakten mellan barnet och den
andre föräldern. Samhällets syn på detta måste klart markeras. För att för-
hindra umgängessabotage infördes den 1 mars en regel i föräldrabalken som
slår fast att frågan om barnets behov av kontakt och samvaro med båda för-
äldrarna skall ges en framträdande plats vid valet av vårdnadshavare. Även
satsningen på samarbetssamtal för att få fram lösningar där föräldrarna är
överens om hur vårdnaden och umgänget skall ordnas är ett led i att se till
att fall av umgängessabotage i framtiden minskar.
Regeln innebär inte att vårdnaden vid umgängessabotage mer eller
mindre flyttas över till den andra föräldern, utan varje fall måste bedömas
för sig utifrån barnets bästa. Det kan ju, som jag ovan anförde, finnas skäl
till att umgänget inte fungerar.
Utskottets majoritet tror inte heller på att införa ett straffansvar för vård-
nadshavaren vid uppenbart sabotage av umgängesrätten, som folkpartiet fö-
reslår i sin reservation. Det löser inte problemet ur barnets synvinkel. Det
är viktigt att ta reda på varför föräldern saboterar ett umgänge. Här vill jag,
med risk för att bli tjatig, understryka att det skall göras en bedömning i
varje enskilt fall, alltid med barnets bästa i tankarna. Personligen tror jag
inte på att det går att ”straffa fram” ett bra umgänge.
Jag menar att man med de förändringar som trädde i kraft den 1 mars i år
uppnår samma mål som de i reservationerna.
Herr talman! En ständigt återkommande fråga är kostnader i samband
med umgänget. Här gav utskottet i höstas regeringen till känna att rege-
ringen snarast bör återkomma med förslag till lösning.
Vid den hearing som utskottet höll med den beredningsgrupp inom de be-
rörda departementen som arbetar med frågan framkom att man ämnar
komma med förslag under året. Beredningsgruppen behandlar också frågan
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Vårdnad och
umgänge med
barn
81
6 Riksdagens protokoll 1990191:109
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Vårdnad och
umgänge med
barn
om underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation. Även här kom-
mer ett förslag att lämnas undet det här året.
Herr talman! Slutligen vill jag säga att jag mötts av ett positivt gensvar ute
bland människor som är berörda av dessa frågor, och då speciellt av pappor.
De nu genomförda förslagen förbättrar barnens rätt att få träffa båda sina
föräldrar.
Med det ovan anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan samt avslag
på samtliga reservationer.
Anf. 83 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Det låter ju bra att man skall ta hänsyn till barnens bästa och
att den lagstiftning som just trätt i kraft skulle vara till fyllest i det fallet. Men
när vi från centern har tagit upp frågan motionsledes har vi efteråt funnit att
vi inte har varit ensamma om att ha synpunkter på frågan och velat ha en
översyn. Socialdemokraterna Ulla-Britt Äbark, Kaj Larsson och Åke Sel-
berg har i sin motion 414, liksom vi, även om detta inte utvecklats, ställt krav
på att umgängesrätten skall utredas. När vi i höstas hade att behandla propo-
sitionen om barnens rätt hörde vi från dem som framför allt har tagit till sin
uppgift att försvara barnens ställning i samhället synpunkter som var klart
emot propositionen.
Jag har i min hand ett brev från november i höstas från Riksorganisationen
för kvinnojourer i Sverige, undertecknat av Ebon Kram som är ordförande
och för övrigt socialdemokratisk kommunalpolitiker i Sundsvall. Där tyckte
man att det var önskvärt att riksdagen skulle ha skjutit på beslutet och åter-
remitterat ärendet till en ny utredning om umgängesrätten. Andra motsva-
rande synpunkter på att man skulle ta hänsyn till barnens bästa kan vi läsa i
en artikel i Svenska Dagbladet den 28 november 1990, där man har rubrice-
rat artikeln: ”Nästan riskfritt förgripa sig på barn. Föräldrar som försöker
skydda sina barn kan förlora vårdnaden”. Det är Kaisu Akselsdotter och
Lena Feuk som har skrivit artikeln, den senare är ordförande i BRIS.
När vi framför vårt krav på att man ordentligt skall se över umgängesreg-
lerna för att få dem tillfredsställande ur alla synpunkter, och med tanke på
de hänsyn som bör tas finns det en bred uppslutning, vågar jag säga, från
dem som särskilt har tagit till sin uppgift att slå vakt om barnens bästa.
Anf. 84 ELISABET FRANZÉN (mp):
Herr talman! Gunilla Andersson påpekade att det redan nyligen avslutats
en utredning om barnens rätt. Jag vill inte på något sätt förringa den utred-
ningen, den var mycket värdefull. Men vitsen med de parlamentariska utred-
ningar som miljöpartiet föreslår är att man skall samla olika bestämmelser
som gäller barnens rätt inom en balk för att slippa motsägelser och för att på
ett bättre sätt kunna främja barnens intressen.
När det sedan gäller vårt krav på att interimistiska beslut i domstol skall
motiveras pekar Gunilla Andersson på att det i lagen står att domstolarna i
den mån det är erforderligt skall motivera besluten. Nu har erfarenheten vi-
sat att domstolarna tydligen inte alltid bedömer det rätt. Många gånger upp-
lever föräldrarna behov av att få veta skälen, men domstolarna har inte be-
82
dömt det erforderligt. Det är därför som vi ställer krav på att de interimis-
tiska besluten skall motiveras.
Anf. 85 BENGT HARDING OLSON (fp):
Herr talman! När det gäller umgängesrätten skall naturligtvis barnens
bästa sättas i centrum. Vid en familjekonflikt kan det uppstå oerhört kompli-
cerade situationer och då gäller det att hitta en flexibel lösning, vilket inte
alltid är så enkelt. Lagstiftningen skall självfallet ge klara signaler så att par-
ter och advokater som sysslar med familj erättsmål har stöd att hämta i lagen
för hur konflikten skall lösas.
Jag har angripit oklarheten i lagstiftningen och det är en uppfattning som
jag delar med flera. Förutom mitt parti anser även Barnens rätt i samhället,
BRIS, att lagstiftningen är oklar. Justitieministern, som var närvarande un-
der en del av debatten förra gången, lyckades inte klarlägga reglernas inne-
börd. En partikamrat till henne ansåg att det var dunkelt sagt, möjligen
också dunkelt tänkt.
Denne partikamrat, Kaj Larsson, är inte vilken som helst. Det är en per-
son som på ett mycket seriöst sätt och mycket ingående har försökt sätta sig
in i dessa frågor. Han kämpar för att det skall bli så bra som möjligt. Kaj
Larsson undrade vad reglerna verkligen innehöll. Han lämnade denna tre-
timmarsdebatt med osäkerhet om vad lagen verkligen innebar. Oroar det
inte Gunilla Andersson alls att lagen är så oklar?
Gunilla Andersson och jag är helt överens. Man straffar inte fram en bra
situation för barn genom att ha en straffsanktion. Men jag kan inte begripa
hur det kommer sig att om en umgängesrättshavare saboterar vårdnaden, då
straffas han, men om vårdnadshavaren saboterar umgängesrätten, då utgår
inte straff. Vi borde kunna vara överens om en sak: antingen skall det finnas
straff för båda situationerna eller - vilket jag tycker är mycket bättre - inte
straff för någon av dem.
Denna debatt blev ungefär som den vi hade förra gången. Vi glömmer bort
några av de oerhört viktiga personerna i den här familjetragedin, nämligen
de ensamma papporna. Var finns de ensamma papporna i socialdemokratins
värld? Det skulle jag gärna vilja veta.
Anf. 86 GUNILLA ANDERSSON (s):
Herr talman! Till Martin Olsson vill jag säga att det enligt min mening är
viktigt att betona betydelsen av barnens rätt till båda sina föräldrar så långt
det är möjligt. Detta får sedan vägas mot andra intressen som barnen kan
ha. Den nya regeln innebär inte att det skall ske någon automatisk överflytt-
ning av vårdnaden vid umgängessabotage, men den öppnar en möjlighet till
en sådan överflyttning, om det skulle vara bäst för barnet.
Låt mig för säkerhets skull upprepa att det utan tvivel ibland förhåller sig
så att den förälder som inte låter barnet träffa den andre föräldern har goda
skäl för sitt agerande. Barnen kan riskera att skadas fysiskt eller psykiskt.
Det framstår då ofta som fullt godtagbart att vårdnadshavaren vägrar att låta
den andre föräldern träffa barnet. Det är av just den anledningen som vi har
ett rättssystem som innebär att verkställigheten av umgängesrätten skall prö-
vas särskilt i länsrätten.
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Vårdnad och
umgänge med
barn
83
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Vårdnad och
umgänge med
barn
Till Elisabet Franzén vill jag säga att man i utskottets betänkande från i
höstas ville avge ytterligare ett tillkännagivande om en översyn som skall
syfta till att barnens uppfattning och synpunkter i vårdnads- och umgänges-
mål skall tas till vara på ett mer påtagligt sätt. Där fick man en bra utgångs-
punkt för fortsatta överväganden i departementet. I och med detta har kra-
vet i miljöpartiets reservation på en översyn av barnens rätt delvis blivit till-
godosett.
I interimistiska beslut skall man endast ta ställning till var barnet skall bo
och inte till vem vårdnaden skall tillfalla. Det behövs alltså inte någon omfat-
tande utredning.
Till Bengt Harding Olson vill jag säga att också jag har uppmärksammat
problemet med de ensamstående männens ställning. Det finns en grupp
inom socialdepartementet som arbetar med just detta. Vi får hoppas att man
snart kan komma fram till något förslag.
Anf. 87 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Jag konstaterar att Gunilla Andersson är helt nöjd med den
lagstiftning som just har trätt i kraft. Hon har ingenting till övers för de farhå-
gor och den kritik som uttalats av bl.a. dem som jag citerade, dvs. Sveriges
kvinnojourer och representanter från BRIS.
Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man från majoritetens sida är så
tvärsäker och att man har kunnat lösa dessa frågor på ett tillfredsställande
sätt, trots kritiken från sakkunnigt och erfaret folk. Det vore en betydligt
bättre lösning att följa reservationens krav på att dessa frågor skall ses över.
Det är så oerhört många viktiga saker att ta ställning till. Det gäller vilka
uppväxtförhållanden många barn skall ha och vilka rättigheter resp, skyldig-
heter många vårdnadshavare och umgängesrättshavare skall ha. Därför vore
det värdefullt om dessa frågor fick en allsidig belysning.
Som i så många andra frågor är socialdemokraterna nöjda med de regler
som gäller. Det är bara att återkomma. Den förra frågan som vi diskuterade
har vi återkommit till i sex år. Jag hoppas att man återkommer även i den
fråga som vi nu diskuterar, så att man får en tillfredsställande lösning.
Anf. 88 BENGT HARDING OLSON (fp):
Herr talman! Det är verkligen viktigt att barn har rätt till båda sina föräld-
rar. Detta är nog särskilt angeläget när föräldrarna är skilda.
Jag upprepar mina två frågor för att få svar på dem. Är Gunilla Andersson
inte oroad över att den här lagstiftningen är oklar - något som ändå har fram-
förts från flera håll? Är vi överens eller inte om att straffsanktionerna för
båda skall tas bort, så att det blir likställighet mellan umgängesrättsföräldern
och vårdnadshavaren?
Det är glädjande att det finns en grupp som arbetar med frågan om en-
samma pappors ställning. Det var av det skälet som vår motion och reserva-
tion avslogs förra gången, men det var inte någon som kunde klara ut huru-
vida det fanns en grupp eller inte. Vi har nu noterat att det finns en grupp
som arbetar med detta. Jag är nyfiken på hur tidsplanen ser ut. När kan man
tänka sig något konstruktivt resultat?
84
Många ensamma pappor lider svårt. Förutom att de har förlorat sitt barn,
har de även förlorat sin familj, sitt jobb och sitt fotfäste i samhället.
Låt barn få rätt till båda sina föräldrar inkl, pappan! Låt det inte ske bara
på papperet utan även i verkligheten!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/9LLU30 Allmänna arvsfonden (prop. 1990/91:132).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91 :LU32 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91:SfU15 Huvudmannaskapet för sjukreseadministrationen m.m.
(prop. 1990/91:135).
Anf. 89 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Gunnar Wetterberg, chef för finansdepartements struktur-
enhet, skriver i sin bok Det nya samhället:
Lägg om sjukvårdens finansiering. Sjukvården skall finansieras på ett sätt
som gynnar konkurrens och kostnadseffektivitet inom vården. Detta sker
bäst genom att sjukförsäkringen tar över hela finansieringen av vården. Då
följer vårdersättningen patienterna, som själva kan välja vilken vårdcentral
de vill ha som vårdare och rådgivare. Behöver patienterna mer vård kan
vårdcentralen hjälpa dem att finna det sjukhus eller den specialist de behö-
ver.
Vi moderater har länge förespråkat en allmän obligatorisk sjukvårdsför-
säkring som följer patienten, där han och hans läkare som rådgivare väljer
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Huvudmannaskapet
för sjukresead-
ministrationen
m.m.
85
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Huvudmannaskapet
för sjukresead-
ministrationen
m.m.
den vård som är bäst och billigast. Vi vill ha konkurrens inom sjukvården.
Vi vill inte medverka till att cementera landstingsmonopolet.
Det är nödvändigt också av kostnadsskäl. Sjukvården kostar drygt 9 % av
bruttonationalprodukten. Landstingen hade för bara några år sedan 14 mil-
jarder i reserver. Nu har de 3 miljarder i skulder, och underskotten fortsätter.
Det nuvarande sjukvårdssystemet håller på att braka samman utan att något
påtagligt görs. Situationen för de mest utsatta handikappade och invalida
blir allt ovissare.
Det här förslaget tar bort ytterligare en funktion från försäkringen och gör
landstingen ännu mer cementerade som ensamma vårdgivare, och vi går vi-
dare mot sjukvårdens kommande totala kollaps. Även ett sjukresemonopol
skapas nu för landstingen.
Även om det här förslaget på kort sikt kan ge administrativa fördelar är
det ytterligare ett steg i fel riktning. Och det allvarliga är inte steglängden
utan färdriktningen. Kortsiktiga lösningar är alltid sämre än långsiktigt kloka
beslut. Det gäller i vårt dagliga liv, och det gäller också i politiken. Dessutom
tar det här förslaget också ifrån patienten ytterligare en möjlighet att själv
påverka användningen av sina försäkringsmedel. Vi vill att han skall få till-
baka makten i sjukvården och makten över sina försäkringsmedels använd-
ning. Det är en frihetsfråga. Men framför allt gör detta förslag det ännu svå-
rare att gå över till ett vettigt försäkringssystem. En av vårdgivarna får mo-
nopol på sjukresorna. Konkurrensbehovet motverkas ytterligare.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.
Anf. 90 BARBRO SANDBERG (fp):
Herr talman! I denna proposition behandlas överförande av huvudmanna-
skapet från försäkringskassorna till landstingen.
Som sägs i motion Sf44 tillstyrker folkpartiet liberalerna förslaget att hu-
vudmannaskapet för sjukreseadministrationen förs över från försäkringskas-
sorna till sjukvårdshuvudmännen. Vi tror att detta kan underlätta en sam-
ordning av sjukresorna, vilket på sikt kommer att ge lägre kostnader. Men
vi tycker inte att förslaget tillräckligt tydligt anger förutsättningarna för den
enskilde.
Enligt propositionen skall den statliga regleringen av hur ersättningen för
den enskilde skall beräknas slopas. Men det sägs att regeringen kan före-
skriva ett maximum för reskostnaden.
Sedan i höstas arbetar en parlamentarisk utredning, merkostnadskommit-
tén, som bl.a. har till uppgift att överväga ett högkostnadsskydd även för
sjukresor. Vi liberaler tycker att det är viktigt att slå fast att landstingen inte
skall kunna höja egenavgiften för den enskilde innan denna utredning är klar
och ett förslag till högkostnadsskydd finns.
Vi torde alla ha diskussionen från i vintras i gott minne då taxi höjde sina
priser. För undvikande av något liknande anser folkpartiet liberalerna att
riksdagen, i avvaktan på utredningens förslag, skall slå fast att den enskilde
inte skall belastas med högre egenavgift för sjukresor än för närvarande.
Detta sägs i reservation 2, men för att bespara kammaren en votering yrkar
jag inte bifall till reservationen.
86
Anf. 91 MARGARETA PERSSON (s):
Herr talman! Ansvaret för sjukresorna har diskuterats i många år. Äntli-
gen har nu staten och sjukvårdshuvudmännen nått en överenskommelse om
att överföra huvudmannaskapet för sjukresorna till sjukvårdshuvudmännen.
Ett viktigt skäl till den här förändringen är att kostnaderna för sjukresorna
ökat snabbare än den allmänna kostnadsutvecklingen under senare år. Om
inte någon förändring görs av organisationen och administrationen, kommer
den enskilda patienten att bli lidande. Samhällsekonomin tål nämligen inte
att kostnaderna bara stiger, när det är kostnader som inte förbättrar männi-
skornas välfärd. Då hade kravet på kraftigt höjda patientavgifter för resorna
kommit som ett brev på posten.
För att förhindra kraftiga höjningar för de enskilda, måste man rationali-
sera. Den rationaliseringen kan inte ske på alltför långt avstånd från patien-
ten. Det betyder att sjukvårdshuvudmännen lättare kan göra de praktiska
förändringar som behövs.
Om t.ex. två personer från samma by skall till samma sjukhus samma dag
för kontroll och båda behöver åka taxi, är det ganska dumt att de åker med
en timmes mellanrum. Om de i stället fick sådana kontrolltider på sjukhuset
att de kunde samordna resan, skulle varken patienterna eller landstinget bli
lidande, men mycket pengar skulle sparas.
Det är viktigt att vi inom den offentliga sektorn hittar sådana här expemel
för att kunna hindra kostnadsstegringar som inte är till glädje för någon,
utom i detta fall möjligtvis för taxinäringen.
Moderaternas reservation, om att inte ändra något alls i avvaktan på den
stora förändring av hela sjukvårdsförsäkringen som de vill göra, tycker jag i
och för sig är konsekvent men ändå väldigt slösaktig. Hur länge skall man
låta reskostnaderna rusa i höjden utan att den enskildes välfärd ökar? Tycker
moderaterna att man kan blunda för att kostnaderna tredubblats under en
tioårsperiod - samtidigt som konsumentprisindex endast fördubblats? Även
rent kortsiktigt borde alltså moderaterna ha intresse av att resorna sköttes
mer rationellt. Sedan har jag väldigt svårt att förstå att man skall kunna ha
någon som helst kostnadskontroll med moderaternas sjukvårdsmodell. Vi
har t.ex. sett vad som har hänt på reseområdet sedan taxinäringen släpptes
fri. Fortfarande får vissa patienter i ett par län i Sverige betala mer än 30 kr.
per resa därför att taxinäringen tagit ut oskäliga priser.
Med det här förslaget så kan sjukvårdshuvudmännen helt enkelt teckna
avtal med de företag som ger bäst och billigast service för den enskilde.
I övrigt vill jag inte kommentera Bertil Perssons syn på sjukvårdspoliti-
ken, eftersom det som han tog upp rör stora principer som egentligen inte
behandlas i detta betänkande.
Jag hyser stor sympati för det som sägs i folkpartiets reservation. Men
folkpartiets påpekande om att den enskildes kostnader inte bör öka är ju
egentligen hela tankegången bakom propositionen. Det är ju just för att för-
hindra en sådan utveckling som det är bråttom att genomföra det här försla-
get. Regeringen har ju också rätt att föreskriva hur stor den högsta resekost-
naden får vara för den enskilde. Och vi har också i utskottets betänkande
särskilt sagt att vi utgår från att regeringen beaktar behovet av att den enskil-
des kostnader begränsas. Som påpekas skall ju merkostnadsutredningen
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Huvudmannaskapet
för sjukresead-
ministrationen
m.m.
87
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Huvudmannaskapet
för sjukresead-
ministrationen
m.m.
också se över detta, och den kommer snart att lägga fram ett förslag. Jag tror
därför att vi i praktiken egentligen är ganska eniga på den här punkten.
Med det anförda yrkar jag bifall till hemställan i utskottets betänkande
och avslag på reservationerna.
Anf. 92 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Självfallet är socialdemokraterna glada över att kunna ce-
mentera landstingsmonopolet med ännu ett steg mot ett totalt monopol. Det
tvivlar jag inte ett ögonblick på. Det är visserligen ett litet ynka steg, men
det är dock ett steg i den riktningen.
Men, Margareta Persson, samhällsekonomin räddas faktiskt inte av att två
personer tvingas sitta och vänta i timmar på en samåkningstaxi. Det fordras
betydligt mer för att komma till rätta med sådana saker.
Landstingens ekonomiska utveckling i dag ger mig mardrömmar, och jag
undrar om Margareta Persson sover gott om nätterna nu när hon vet att hon
har lyckats åstadkomma en landstingsadministration för att tvinga folk att
sitta i väntrummen och vänta på taxi längre än tidigare.
Anf. 93 MARGARETA PERSSON (s):
Herr talman! Jag hade tänkt att fundera ytterligare en liten stund på vad
jag skulle svara på drapan om vår inställning till landstingen. Bertil Persson
gjorde ett mycket märkligt påpekande. Det här syftar till att de beslut som
skall fattas om människors resande skall ske närmare än i dag. Kostnaderna
kan inte begränsas på något annat sätt än att besluten läggs närmare dem
som har hand om själva vården. Jag är fullständigt övertygad om att det sy-
stem som moderaterna förespråkar blir dyrare. Det skulle vi väl kunna ac-
ceptera, om välfärden ökade. Men resultatet av den sjukvårdspolitik som
moderaterna nu förespråkar skulle bli att vi närmar oss USAs situation, dvs.
det kostar mycket mer och färre människor får tillgång till sjukvård. Det är
klart att läkare och andra skulle etablera sig i Stockholm och på andra stäl-
len, där det finns människor som kan betala och efterfråga. På andra platser
skulle det bli tomt. Detta skulle bli resultatet av den politik som ni föresprå-
kar, men jag tycker debatten i den här frågan bör föras på annat håll och
därför avstår jag ifrån vidare repliker.
Anf. 94 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Kan, Margareta Persson, besluten på något sätt komma när-
mare patienten än vid en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring, där peng-
arna följer patienten? - jag bara frågar.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91:SkU32 Tilläggsanslag till tullverket (prop. 1990/91:125 delvis).
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1990/91:FöUll Tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1990/91
(prop. 1990/91:125 delvis).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1990/91:SoU14 Statsbidrag till missbrukarvård och ungdomsvård m.m.
(prop. 1990/91:96).
Anf. 95 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Tvångsvård av unga är något som i det längsta skall undvi-
kas, men ibland är det nödvändigt. I fjol tog vi ställning till den nya lagen
om vård av unga. Vi var i stort sett överens om i vilka situationer och enligt
vilka kriterier som den här vårdformen måste tillgripas. I riksdagen har vi
också mycket länge varit på det klara med att lagen inte fungerar i praktiken.
Det finns betydande brister som framför allt består däri att många unga inte
får den vård som länsrätten har bestämt och att många unga inte får vård
som passar med tanke på deras problem. Det här har stegvis lett oss fram till
slutsatsen att den nuvarande organisationsformen inte fungerar.
Vad som nu föreslås i socialutskottets betänkande är att staten tar över
huvudansvaret för verksamheten. Vi menar att två krav måste ställas.
Det är nödvändigt att vi för det första kan åstadkomma en differentierad
vård, så att de tvångsomhändertagna ungdomarna med sina många olika be-
hov kan få en adekvat behandling.
För det andra måste utbudet utvecklas, så att alla verkligen får plats, så
att ingen som nu kan straffa sig ur systemet.
Vi uppmanar regeringen att omedelbart ta itu med problemen, både de
terapeutiska frågorna om vårdens innehåll och de organisatoriska frågor som
måste lösas för att utbud och efterfrågan skall kunna stämma överens.
Från kommuner och landsting har det kommit invändningar mot den här
lösningen. På många håll frågar man sig varför vi ändrar på någonting som
fungerar, det finns inga större problem. Jag vill gärna utnyttja detta tillfälle
Statsbidrag till
missbrukarvård
och ungdomsvård
m.m.
7 Riksdagens protokoll 1990/91:109
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Statsbidrag till
missbrukarvård
och ungdomsvård
m.m.
90
till att understryka några synpunkter i betänkandet och bemöta invändning-
arna.
För det första frågar man sig om det inte är felaktigt att gå tillbaka till
någonting som inte fungerade förr i världen. De gamla statliga ungdoms-
vårdskolorna hade inte det bästa rykte. Jag är på det klara med att det inte
fungerade bra förr i världen, men tanken är ju inte att veva filmen baklänges,
att återvända till någonting gammalt. Vi siktar framåt och tar till vara de er-
farenheter och kunskaper som i dag finns och försöker bygga någonting nytt
för framtiden. Det är inte en reträtt, utan vi vill gå framåt mot någonting
som är bättre.
För det andra är man rädd för att ett statligt ansvar för tvångsvården skulle
kunna bryta kontakten med kommunernas socialtjänst, som ju även fortsätt-
ningsvis kommer att ha huvudansvaret för andra insatser för unga, t.ex. fa-
miljehemsvård. Jag vill understryka, vilket utskottet också gör i sitt betän-
kande, att det absolut inte får bli något avbrott i kontakterna mellan tvångs-
vården och kommunernas socialtjänst. Det är tvärtom oehört viktigt att den
kontakten hålls levande och att man även fortsättningsvis engagerar sig i
ungdomarnas framtid och utveckling. Det får alltså inte bli så att kommu-
nerna frånsäger sig ansvaret bara därför att staten har huvudmannaskapet
för tvångsvården.
Är det inte en risk, frågar man sig också, för att fungerande LVU-hem
bryts sönder? Nu när vi äntligen har börjat få ordning på LVU-vården är det
då inte felaktigt att komma och ändra på allting? Jag vill understryka att det
är helt nödvändigt att man tar till vara allting som är gott och som fungerar.
Vi skall inte bryta sönder någonting som i dag fungerar väl. Inom ramen för
ett statligt huvudmannaskap kan man mycket väl tänka sig att kommuner
och landsting även fortsättningvis driver inrättningar på entreprenad, inte
minst i början när det gäller att ge arbetet en flygande start. Stor tidsutdräkt
är ofta till skada när man planerar förändringar av den typ som det här är
fråga om. Därför föreslår vi att reformen skall genomföras snart, senast un-
der 1992. Vi markerar också att nu planerade projekt måste kunna fullföljas
utan att det uppstår ekonomiska risker för de nuvarande huvudmännen. Vi
har alltför länge accepterat att LVU-vården inte har fungerat. Nu är det dags
att ta hjälp av alla goda krafter, så att vi verkligen kan ge de här ungdomarna
det stöd som de behöver och samhället det skydd som det behöver.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till hemställan i socialutskottets be-
tänkande.
Anf. 96 ANITA PERSSON (s):
Herr talman! Det är ett enigt utskott som nu föreslår riksdagen att vi skall
fatta ett principbeslut om att staten skall överta huvudmannaskapet för de
särskilda ungdomshemmen. Jag kan instämma i mycket av det som Daniel
Tarschys här har sagt.
Det rör sig om ett ovanligt beslut, eftersom det i olika frågor brukar vara
staten som överlämnar huvudmannaskapet till kommunerna. Så skedde
också 1983 då staten till kommuner och landsting överförde huvudmanna-
skapet för de dåvarande ungdomsvårdsskolorna och vissa nykterhetsanstal-
ter. Det var då ett led i socialtjänstreformen. Vi förutsatte att kommuner och
landsting skulle se till att de som behövde kvalificerad vård också skulle få
sådan, men som vi många gånger har hört här i riksdagen har det under lång
tid funnits stora brister i denna vård, och ungdomarna har farit illa. Beslutet
om ett statligt övertagande är kanske inte det bästa, om vi ser till intentio-
nerna i socialtjänstlagen. Men, herr talman, när de för vården ansvariga, re-
presentanterna för kommunförbunden och landstingsförbunden, vid den ut-
frågning som utskottet hade klart markerade att de ville frånsäga sig ansvaret
för denna vård, ansåg vi socialdemokrater att det i det uppkomna läget var
riktigt att välja ett principbeslut om att staten tar det övergripande ansvaret
för denna vård. Som Daniel Tarschys sade är det viktigt att utredningen om
förändringar snabbt kommer i gång, likaså att byggandet av nya vårdplatser
inte fördröjs. Kommunförbundet har också lovat att bidra till detta. Jag in-
stämmer också i den uppfattningen att de institutioner som i dag fungerar
bra även fortsättningsvis kan bedrivas på entreprenad åt staten.
Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1990/91:SoU15 Ledningsansvaret inom hälso- och sjukvården.
Anf. 97 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Det beslut om ledningsansvaret inom hälso- och sjukvården
som riksdagen fattade i fjol måtte inte ha varit helt glasklart. Det har lett till
tolkningstvister ute på fältet och det har föranlett ett antal motioner.
Riksdagen avsåg med detta beslut att skapa stor frihet för huvudmännen
att bestämma inom vilka områden som man ansåg att patientsäkerheten
krävde att enheter inom hälso- och sjukvården leddes av chefsöverläkare.
Man avsåg också att understryka att det måste finnas stor frihet för lands-
tingen att befordra kompetenta personer med annan utbildning än läkarut-
bildning till chefsbefattningar inom hälso- och sjukvården. I det betänkande
som nu ligger på riksdagens bord bekräftar socialutskottet den här inrikt-
ningen. Man understryker att några detaljerade bestämmelser av bindande
karaktär inte skall utfärdas av vare sig regering eller riksdag, utan att stor
frihet skall gälla för sjukvårdshuvudmännen.
Det är min förhoppning, herr talman, att det med det här försöket till klar-
görande skall bli lättare för sjukvårdshuvudmännen att utveckla vården och
att organisera den på det sätt som de själva finner vara klokt och riktigt.
Anf. 98 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Utskottets ordförande har alldeles rätt i att det utskottsbe-
tänkande som förelåg i fjol inte tycks ha varit alldeles glasklart, eftersom
förhållandena är sådana som de är i dag. Jag vill erinra om att när propositio-
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Ledningsansvaret
inom hälso- och
sjukvården
91
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Ledningsansvaret
inom hälso- och
sjukvården
nen behandlades yrkade vi moderater på ett klart avslag. Som utvecklingen
har blivit vill jag nog hålla för troligt att det rätta hade varit att avslå proposi-
tionen och helt enkelt inte göra någon ändring av hälso- och sjukvårdslagen.
Det är sant att socialutskottet gjorde vissa avvikelser från propositionen,
framför allt genom att uttala att det utan nackdelar för patientsäkerheten
borde kunna ankomma på sjukvårdshuvudmännen att själva inom den an-
givna ramen bestämma vilka enheter som skulle omfattas av ledningsansva-
ret och vilka enheter som skulle lämnas utanför.
Det gavs en annan uppgift till socialstyrelsen än den som förespråkades i
propositionen. Man talade om föreskrifter eller författning. Utskottet föror-
dade i stället allmänna råd, som inte är så hårt bindande. Det var en åtgärd
som så att säga syftade åt rätt håll. Utskottet hade också uttalat att väldigt
många uppgifter kunde delegeras. Det gällde ungefär hälften av lednings-
uppgifterna inom hälso- och sjukvården.
Sedan har ärendet gått till socialstyrelsen. Det är därför jag tar till orda,
eftersom jag är ledamot i socialstyrelsens verksstyrelse. I de allmänna råden
ser man inte mycket av nytänkande. Vid de diskussioner vi har haft i social-
styrelsen i anledning av en begäran av mig och Karin Israelsson har det fram-
kommit att socialstyrelsen har tolkat sjukvårdens 14 § direkt efter ordalydel-
sen. Man har inte kunnat finna utrymme för en annorlunda tolkning.
I socialstyrelsen har TCOs representant Christer Romilson och jag avgett
ett särskilt yttrande i vilket vi har tagit fram de punkter där vi är missnöjda
med socialstyrelsens sätt att bedöma utskottets intentioner. Bl.a. har vi tagit
upp att man har fört in ett helt nytt begrepp, nämligen primärt kliniskt an-
svar, som inte förekom vare sig i propositionen eller i utskottsbetänkandet.
Socialstyrelsen säger med tvärsäkerhet att som huvudregel kräver patientsä-
kerheten att ledningen utövas av chefsläkare. Det är faktiskt inte mycket
som återstår av friheten om man skulle följa de allmänna råden. Landstings-
förbundet har senare också varit starkt kritiskt och menat att här får vi laga
efter läge. Det är inte särdeles lyckat att man inte vill följa de allmänna rå-
den, men dock förståeligt.
Nu har utskottet bedömt ärendet igen. Utskottets intentioner stämmer
ganska väl överens med de jag själv har och som jag har försökt att tillsam-
mans med TCOs representant föra fram i socialstyrelsen, dock utan fram-
gång. Man framhärdar i de gammalmodiga bedömningarna. Det är litet trist,
eftersom vi i dag har en väldig omstöpning av svensk hälso- och sjukvård.
Det skulle vara möjligt att hitta nya former. Men man låser fast sig i ett orga-
nisationsmönster som faktiskt inte hör 1990-talet till. Enligt mitt sätt att göra
bedömningar går vi ett steg tillbaka.
Jag kan hålla med om att vi i dag inte kommer så mycket längre. En utred-
ning skall följa utvecklingen med stort intresse och jag får hoppas också med
noggrannhet. Det är mycket viktigt att vi verkligen ger denna grupp ett
starkt ansvar för att komma tillbaka till riksdagen så snart som möjligt så att
eventuella ändringar kan göras, om det nu behövs ändring av lagtexten för
att herrarna i socialstyrelsen skall förstå att det finns andra intentioner i det
här huset.
För att gå ett steg i rätt riktning vill jag yrka bifall till motionen av Margitta
92
Edgren. För att vara litet rationella och för att vi inte skall få för många yr-
kanden har vi enat oss på den punkten.
Anf. 99 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Det är bra att utskottet gör en markering av hur missnöjet
med förra årets beslut om det samlade ledningsansvaret har hanterats och
tolkats. Kritiken är inlindad, men den finns där.
Det intressanta är vad kritiken innebär för fortsättningen. Hur påverkar
en sådan misstroendeförklaring socialstyrelsen och hur påverkas socialde-
partementet och socialministern? Kommer denna utskottsskrivning att på-
verka aktörerna över huvud taget? Den förra gjorde det tydligen inte.
Har beslutet haft någon positiv effekt i vården? Vad säger huvudmännen,
landstingen, om riksdagens beslut? Har det underlättat deras arbete? Har
det gett skjuts åt förändringsarbetet och har det ökat patientsäkerheten?
Nej, vad man nu kan säga är att motsättningarna mellan personalkatego-
rierna har ökat. Läkarnas absoluta krav på att det skall finnas chefsöverlä-
kare nästan överallt kolliderar med de 150 sjuksköterskor, psykologer och
laboratorieassistenter som redan har chefstjänster. De senare blir nu upp-
sagda eller omplacerade. Det är en tydlig signal till vårdens alla kvinnor: Du
duger inte! Bry dig inte om att engagera dig och ta mer ansvar, politiker litar
i alla fall bara på att det är läkare som kan ta ansvar!
Läkarnas absoluta krav på att det skall finnas chefsöverläkare får många
lokala vårdpolitiker att svikta. De vågar inte heller lita på riksdagens beslut
att det är huvudmannen som skall fatta besluten; speciellt efter det att till-
synsmyndigheten givit anvisningar som inte följer riksdagsbeslutet. Man är
van att följa tillsynsmyndighetens råd och sitter alltså i kläm mellan tillsyns-
myndigheten och doktorernas gemensamma agerande.
På många kliniker och sjukhus innebär beslutet att det nu förs fram krav
på fler hierarkiska nivåer. I en tid då murarna skall rivas och vårdens karak-
tär av kunskapsorganisation förs fram, konserveras det bestående och man
tar faktiskt ett steg tillbaka.
I betänkandet försöker socialutskottet komma runt kritiken genom att
skriva - jag läser på s. 13 - att socialstyrelsens allmänna råd inte är bindande
och att huvudmännen står fria att följa råden; underförstått: eller inte följa.
Jag anser att det är mycket betänkligt att råda verksamheten att helt bortse
från vad tillsyningsmyndigheten säger. Socialutskottets råd till huvudmän-
nen menar jag leder ut på ett gungfly, där tillsyningsmyndighetens legitimitet
kommer att kunna ifrågasättas i fortsättningen även i andra frågor. Jag me-
nar att utskottets ordförande borde kunna erkänna och acceptera att beslu-
tet om samlat ledningsansvar var oöverlagt och konsekvenserna inte tillräck-
ligt genomlysta. Vi politiker bör kunna erkänna när något är fel och kunna
ta tillbaka ett beslut. Det dunkelt sagda kanske också är det dunkelt tänkta.
Till detta kommer ju, som Gullan Lindblad också framförde, att huvud-
männen ångrar sitt initiala stöd för detta. I dagarna har Landstingsförbun-
dets styrelse behandlat en motion om ledningsansvaret och svarar motionä-
rerna: Styrelsen delar motionärernas uppfattning att lagstiftningen om sam-
lat ledningsansvar medför oklarheter och oenigheter mellan olika yrkesgrup-
per inom vården och att den tolkning som socialstyrelsen gjort har förstärkt
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Ledningsansvaret
inom hälso- och
sjukvården
93
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Ledningsansvaret
inom hälso- och
sjukvården
94
denna situation. Längre fram i svaret står det: Förbundsstyrelsen är beredd
att fortsätta sitt arbete för att få bort bestämmelsen om samlat ledningsan-
svar i hälso- och sjukvårdslagen.
Efter att ha konstaterat detta vill jag kritisera utskottet för att man inte
tagit steget fullt ut och anmält sitt missnöje till regeringen i ett formellt till-
kännagivande. Det finns alltså ingen formell anledning för regeringen att
fundera på fortsättningen. Det är också en signal.
Herr talman! Jag yrkar bifall till min motion So510, där jag kräver en tydli-
gare markering av riksdagens missnöje när det gäller tolkningen av beslutet.
Anf. 100 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Vad utskottet strävar efter i sitt betänkande är att skingra de
missuppfattningar som råder bl.a. om de allmänna rådens konstitutionella
status. Det tycker jag framgår ganska klart och tydligt i betänkandet.
Jag tror inte att man kan bedöma frågan om den nuvarande regleringens
värde om man inte också beaktar vilken reglering vi hade tidigare på det här
området. Vi hade tidigare ett medicinskt ledningsansvar fastslaget i lagen.
Det medicinska ledningsansvaret tillkom varje läkare på en klinik. Det med-
förde att vi vid många kliniker hade ett flertal läkare som alla var och en för
sig hade ett medicinskt ledningsansvar. Det kunde nog fungera från början
när man bara hade en läkare per klinik, men så småningom fick vi alltså flera
läkare per klinik, och det var då som alla de ledningsansvariga personerna
började skapa bekymmer, eftersom det inte fanns något samlat ansvar. Det
var orsaken till att det lades fram förslag om att ändra den här paragrafen i
hälso- och sjukvårdslagen. Den ändring som regeringen föreslog modifiera-
des av riksdagen i syfte att klart markera att landstingen skall ha en stor fri-
het att utnyttja kompetenta personer även om dessa inte är läkare. Det är
alldeles klart utskottets mening att skapa ett stort utrymme för duktiga sjuk-
sköterskor, arbetsterapeuter och andra att bekläda chefsbefattningar inom
hälso- och sjukvården.
Anf. 101 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Jag känner mycket väl till det Daniel Tarschys säger, men
jag anser att vi därmed inte har löst problemet. I stället har vi skapat andra
och nya samt kanske för framtiden t.o.m. ännu svårare problem. I dag vågar
huvudmännen inte lita på oss, eftersom de är vana vid att lita på sin tillsyns-
myndighet. Huvudmännen sitter i kläm genom läkarnas absoluta krav på att
det skall tillsättas chefsöverläkare. Deras egen känsla för de sjuksköterskor,
psykologer och laboratorieassistenter som i dag är bra chefer får ge vika för
läkarnas krav, som i det närmaste kan sägas vara ett hot. Det kommer att bli
en oerhörd oro framöver, en oro som vi bara har sett början på. Det är ett
problem som man enligt min mening inte reder upp i betänkandet.
Anf. 102 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Att läkarna skall ha det medicinska ledningsansvaret är
självklart, och det är något som vi moderater hela tiden har tryckt på. Där-
emot hade det varit bättre att inte ändra hälso- och sjukvårdslagen. Social-
styrelsen har så att säga gått efter lagens bokstav. I den finner man ingen
skillnad jämfört med den bedömning som nu görs, nämligen att enbart lä-
kare skall ha också det administrativa ansvaret.
Jag är bekymrad över socialstyrelsens agerande i fråga om distriktsläkar-
centraler. Där finns faktiskt ett antal distriktssköterskor som i dag fungerar
som administrativa ledare. Nu vet man inte om man skall föreslå att de skall
sägas upp eller hur landstingen skall förfara.
Till följd av Landstingsförbundets uttalande struntar man kanske helt i de
allmänna råden. Jag håller med Margitta Edgren om att det inte är särskilt
lyckat med tanke på situationen på andra områden inom medicinsk tjänst
och socialtjänst. För sakens skull vete gudarna om inte det är det bästa.
Jag har fått kännedom om att man håller på att bygga upp ytterligare stora
byråkratier. Inom landstingsvärlden är det redan i dag mycket byråkratiskt.
Man har olika nivåer, sjukvårdsdirektioner, klinikchefer och annat. I Malmö
har man dessutom skapat en mellannivå mellan sjukvårdsdirektionen och
klinikcheferna. Det kan inte vara rimligt.
Det är nog hög tid att den arbetsgrupp som ser över detta snabbt lägger
fram ett förslag till riksdagen som vi får ta ställning till igen, så att vi får en
modern bedömning av dessa frågor. Jag har själv arbetat många år i vården
och kan inte förstå att läkarna till varje pris vill ha detta ansvar. På många
håll verkar det vara så. De har ju i alla tider talat om hur jobbigt det har
varit med all pappersexercis. Nu finns det läkare som enbart skall ägna sig åt
administrativt arbete och organisation och därmed inte har tid att ägna sig åt
vård.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1990/91:SoU17 Avgifter för kontroller av teknisk sprit och alkoholhaltiga
preparat (prop. 1990/91:139).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1990/91 :SoU24 Tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1990/91
(prop. 1990/91:125 delvis).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 maj.)
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Ledningsansvaret
inom hälso- och
sjukvärden
95
96
Prot. 1990/91:109 25 § Bordläggning
8 maj 1991
Anmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:176 Ändring i lagen (1988:205) om rätts-
prövning av vissa förvaltningsbeslut
1990/91 :K97 av Anders Björck m.fl. (m)
med anledning av skr. 1990/91:163 Redogörelse för den svenska krigsmate-
rielexporten år 1990
1990/91:U18 av Inger Schörling m.fl. (mp)
Anmäldes att följande frågor framställts
den 7 maj
1990/91:593 av Sten Andersson i Malmö (m) till justitieministern om valsed-
lar och nominering av kandidater:
I Malmö har ett parti av egen kraft visat sig oförmöget att bli invalt i riks-
dagen. Inför stundande val har därför partiet kopierat moderaternas och so-
cialdemokraternas valsedlar och toppat dessa med registrerade namn från
resp, parti. Utöver ovan nämnda partis representanter är övriga personer,
från sex partier, på valsedlarna inte tillfrågade om kandidatur.
Att kopiera andra partiers valsedlar och nominera dessa personer, vilka
aldrig blivit tillfrågade, är uppenbart stötande och kränkande.
Är statsrådet beredd att föreslå ändring i lagstiftningen så att agerande av
i frågan beskriven art omöjliggörs?
1990/91:594 av Görel Thurdin (c) till statsrådet Erik Åsbrink om effekterna
av måltidsbeskattningen:
Av tidningsuppgifter, bl.a. i SvD den 21 mars och DN, framgår att de of-
fentliganställda blivit de tydligaste offren för beslutet att beskatta måltids-
subventioner.
Det gäller exempelvis sjukvårdspersonalen. På Södersjukhuset har gäst-
antalet i personalmatsalen halverats efter årsskiftet. Vårdpersonalen äter i
bästa fall medhavd mat i personalrummet. Företrädare för arbetsledarna
menar att risken är stor för att effektiviteten kommer att sjunka på grund av
att personalen får näringsfattig kost.
Det här drabbar låglönegrupperna, både offentligt anställda och privat an-
ställda, medan andra grupper fått behålla sina subventioner eller t.o.m. fått
ökade subventioner. Detta är enligt min mening helt oacceptabelt.
Med hänvisning till vad som anförts vill jag fråga statsrådet:
Är statsrådet beredd att vidta åtgärder som mildrar de negativa effekterna
av beskattningen av måltidssubventionerna för anställda i offentlig och pri-
vat verksamhet?
1990/91:595 av Jan-Olof Ragnarsson (v) till statsrådet Maj-Lis Lööw om
rättshjälpsbiträden i asylärenden:
Flyktinggruppen och Asylkommitténs riksråd har nyligen offentliggjort en
sammanställning av exempel från de svenska myndigheternas handläggning
av asylärenden. Av denna genomgång framgår mycket tydligt att utlännings-
lagens bestämmelser ofta åsidosätts. Som exempel vill jag nämna fall nr 45 i
sammanställningen som handlar om en statslös palestinier från Libanon som
sökte asyl i Sverige i oktober 1985. Som offentligt biträde förordades en ad-
vokat som vid sitt sammanträffande med B bar en israeliska organisations
märke i kavajuppslaget. Sedan invandrarverket den 1 juli 1989 från rätts-
hjälpsnämnden övertog uppgiften att förordna offentliga biträden i utlän-
ningsärenden ges de asylsökande inte längre tillfälle att själva föreslå vilket
offentigt biträde de önskar. En sådan rätt föreligger enligt rättshjälpslagen,
men invandrarverket föredrar att självt avgöra vem som skall biträda en asyl-
sökande. Detta har bl.a. fått till konsekvens att erfarna flyktingadvokater
får ytterst få förordnanden.
Jag vill därför fråga statsrådet:
Är regeringen beredd att vidta åtgärder för att de asylsökande i praktiken
skall åtnjuta den rätt de har enligt rättshjälpslagen att föreslå det offentliga
biträde de önskar?
1990/91:596 av Bertil Måbrink (v) till utrikesministern om en nordisk kärnva-
penfri zon:
Vid utrikesministermötet i Karlshamn överlämnades en rapport från Nor-
diska ämbetsmannagruppen om förutsättningarna för en kärnvapenfri zon i
nordiskt område.
Jag vill fråga utrikesministern:
Avser regeringen nu att föra upp frågan om en nordisk kärnvapenfri zon
på politisk nivå för att åstadkomma konkreta resultat?
1990/91:597 av Margareta Persson (s) till justitieministern om brottsbalkens
bestämmelse om förledande av ungdom:
I en interpellationsdebatt den 8 april ansåg justitieministern att lagen om
förledande av ungdom bör prövas, för att om möjligt kunna förhindra sprid-
ning av förråande tidningar till barn och ungdom. Åklagarmyndigheten i
Stockholm har nu sagt nej till att använda den lagen för att pröva om en
tidning, i det här fallet ett nummer av Batman, är förråande. Motiveringen
från åklagarens sida var bl.a. att förarbetena till paragrafen om förledande
av ungdom inte avsåg försäljning i bokhandel eller enstaka försäljning. Ef-
tersom justitieministern i interpellationsdebatten ansåg det viktigt att den
gamla lagen ”dammades av”, för att kunna stävja spridande av våld bland
barn, vill jag fråga följande:
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
97
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
Mot bakgrund av att åklagarmyndigheten i Stockholm inte anser att para-
grafen om förledande av ungdom går att använda på det sättet, undrar jag
om justitieministern nu är beredd att säga ja till att modernisera den gamla
paragrafen om förledande av ungdom.
1990/91:598 av Jan-Olof Ragnarsson (v) till statsrådet Maj-Lis Lööw om åt-
gärder med anledning av bedömningen av humanitära skäl i verkställighets-
ärenden:
Den praxis som utbildas i anslutning till vad som utgör tillräckliga humani-
tära skäl för upphävande av awisningsbeslut utgör ett mått på våra värde-
ringar. En handläggare hos invandrarverket har i pressen avslöjat att det hos
invandrarverket finns en hemlig kroppsviktstabell, en s.k. lathund, för be-
dömning av när det finns tillräckliga humanitära skäl att häva ett avvisnings-
beslut av psykiska skäl. Enligt tabellen skulle en sjukhusvårdad asylsökande
väga mellan 40 -44 kg innan ett awisningsbeslut kan upphävas av humani-
tära skäl. Läkare anser att en tillämpning av tabellen kan leda till ödesdigra
resultat.
Min fråga till statsrådet Maj-Lis Lööw är:
Avser regeringen, om tidningsuppgifterna, är korrekta att vidta några åt-
gärder med anledning av uppgifterna om användandet av en s.k. lathund
över kroppsvikt för bedömningen av humanitära skäl i verkställighetsären-
den, och finns det i så fall behov av vägledande regler för bedömningen av
sådana skäl?
1990/91:599 av Berith Eriksson (v) till statsrådet Maj-Lis Lööw om rättshjäl-
pen i asylärenden:
Flyktinggruppen och Asylkommitténs riksråd har nyligen offentliggjort en
sammanställning av exempel från de svenska myndigheternas handläggning
av asylärenden. Av denna genomgång framgår mycket tydligt att utlännings-
lagens bestämmelser ofta åsidosätts. Så är exempelvis fallet i referat nr 19
där asylförhöret med en asylsökande iransk kvinna ägde rum utan att offent-
ligt biträde hade förordnats, trots att riksdagen hade beslutat att den asylsö-
kande skall biträdas av ett offentligt biträde vid polisutredningen.
Polisförhöret varade 1 timme och 45 minuter och handlade huvudsakligen
om resan från Iran till Sverige. A fick sedan möjlighet att gå igenom polisut-
redningen med sitt offentliga biträde och kompletterade det ofullständiga
polisförhöret beträffande sin egen politiska aktivitet i Iran. Invandrarverket
avslog asylansökan med motiveringen att A inte var trovärdig. Det fanns
nämligen en markant skillnad mellan vad som framkom genom det offentliga
biträdets inlaga och polisförhöret. Regeringen delade invandrarverkets be-
dömning och avslog As överklagande.
Är regeringen beredd att vidta åtgärder för att de offentliga biträdena ska
beredas möjlighet att medverka redan under polisutredningarna i enlighet
med reglerna i rättshjälpslagen?
98
1990/91:600 av Bertil Måbrink (v) till statsrådet Maj-Lis Lööw om säkerhe-
ten i Libanon för Arafattrogna palestinier:
I den nyligen offentliggjorda sammanställningen av Flyktingruppen och
Asylkommitténs riksråd om de svenska myndigheternas handläggning av
asylärenden vill jag nämna fall nr 45 som handlar om en statslös palestinier
från Libanon (B) som sökte asyl i Sverige i oktober 1985.
B tillhörde den Arafattrogna delen av PLO. Han blev vittne till ett mord
i ett flyktingläger i Libanon utfört av Syrientrogna palestinier. På grund av
att B befann sig i en mycket farlig situation råddes han av sin organisation
att fly från Libanon. Invandrarverket och regeringen ansåg att Bs skäl inte
var tillräckliga för asyl, och han avvisades till Libanon. Amnesty Internatio-
nals svenska sektion hade i ett yttrande till statens invandrarverk framhållit
att B riskerade att omedelbart gripas, kvarhållas under obestämd tid och ut-
sättas för tortyr i Libanon. B greps i Libanon av syrisk säkerhetstjänst och
misshandlades ohyggligt under tre dagar.
Min fråga till statsrådet Maj-Lis Lööw är:
Vilken bedömning gör regeringen av säkerheten i Libanon för palestinier
tillhörande den Arafattrogna delen av PLO?
Tar regeringen tillräcklig hänsyn till våra åtaganden enligt FNs tortyrkon-
vention när Arafattrogna palestinier återsänds till Libanon?
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
27 § Kammaren åtskildes kl. 16.09.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6§ anf. 19 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 44 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 14 § anf. 72 (delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
OLOF MARCUSSON
/Barbro Karlsson
99
Prot. 1990/91:109
Onsdagen den 8 maj
SIPRI 25 år........................................... 1
Talmannen
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Hänvisning av ärende till utskott........................ 1
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 3
maj............................................. 1
Jordbruksutskottets betänkande JoU21
Jordbruksutskottets betänkande JoU28
Justitieutskottets betänkande JuU26
Meddelande om samlad votering........................... 3
4 § Yttrandefrihetsgrundlag m.m........................... 3
Konstitutionsutskottets betänkande KU21
Debatt
Justitieminister Laila Freivalds (s)
Anders Björck (m)
Birgit Friggebo (fp)
Bengt Kindbom (c)
Bo Hammar (v)
Hans Leghammar (mp)
Olle Svensson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Beslut fattades efter 9 §
5 § Ändring i instruktionen för riksdagens förvaltningskontor..... 16
Konstitutionsutskottets betänkande KU36
Beslut fattades efter 9 §
6 § Riksdagens arbetsformer.............................. 16
100
Konstitutionsutskottets betänkande KU42
Debatt
Anders Björck (m)
Hans Leghammar (mp)
Olle Svensson (s)
Birgit Friggebo (fp)
Lars Ahlmark (m)
Beslut fattades efter 9 §
7 § Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet m.m. 30
Konstitutionsutskottets betänkande KU34
Debatt
Elisabeth Fleetwood (m)
Ingela Mårtensson (fp)
Bengt Kindbom (c)
Ulla Pettersson (s)
Barbro Westerholm (fp)
Beslut fattades efter 9 §
8§ Kommunala dispensavgifter i trafikärenden............... 42 Prot. 1990/91:109
Konstitutionsutskottets betänkande KU37 8 maj 1991
Beslut fattades efter 9 §
9 § Riksdagens byggnader............................... 42
Konstitutionsutskottets betänkande KU45
Debatt
Hans Nyhage (m)
Ivar Franzén (c)
Kjell Dahlström (mp)
Olle Svensson (s)
Beslut................................................ 48
Konstitutionsutskottets betänkande KU21
Konstitutionsutskottets betänkande KU36
Konstitutionsutskottets betänkande KU42
Konstitutionsutskottets betänkande KU34
Konstitutionsutskottets betänkande KU37
Konstitutionsutskottets betänkande KU45
Beslut om uppskjuten votering............................. 49
10 § Anslag till rättshjälp m.m............................. 50
Justitieutskottets betänkande JuU27
Debatt
Göthe Knutson (m)
Ingbritt Irhammar (c)
Berith Eriksson (v)
Krister Skånberg (mp)
Sigrid Bolkéus (s)
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
Britta Bjelle (fp)
Beslut skulle fattas den 15 maj
11 § Nordisk arbetsmarknad............................... 60
Justitieutskottets betänkande JuU37
Beslut skulle fattas den 15 maj
12 § Kompetenskrav för fastighetsmäklare m.fl................. 60
Lagutskottets betänkande LU26
Debatt
Martin Olsson (c)
Lennart Andersson (s)
Beslut skulle fattas den 15 maj
13 § Ändringar i namnlagen m.m........................... 63
Lagutskottets betänkande LU28
Debatt
Elisabeth Persson (v)
Lennart Andersson (s)
Beslut skulle fattas den 15 maj
101
Prot. 1990/91:109
8 maj 1991
14 § Det allmännas skadeståndsansvar.......................
Lagutskottets betänkande LU27
Debatt
Allan Ekström (m)
Bengt Harding Olson (fp)
Martin Olsson (c)
Elisabet Franzén (mp)
Stig Gustafsson (s)
Knut Wachtmeister (m)
Beslut skulle fattas den 15 maj
15 § Vårdnad och umgänge med barn........................
Lagutskottets betänkande LU29
Debatt
Bengt Harding Olson (fp)
Martin Olsson (c)
Elisabet Franzén (mp)
Gunilla Andersson (s)
Beslut skulle fattas den 15 maj
16 § Allmänna arvsfonden................................
Lagutskottets betänkande LU30
Beslut skulle fattas den 15 maj
17 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden..............
Lagutskottets betänkande LU32
Beslut skulle fattas den 15 maj
18 § Huvudmannaskapet för sjukreseadministrationen m.m.......
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU15
Debatt
Bertil Persson (m)
Barbro Sandberg (fp)
Margareta Persson (s)
Beslut skulle fattas den 15 maj
19 § Tilläggsanslag till tullverket............................
Skatteutskottets betänkande SkU32
Beslut skulle fattas den 15 maj
20 § Tilläggsbudget II....................................
Försvarsutskottets betänkande FöUll
Beslut skulle fattas den 15 maj
21 § Statsbidrag till missbrukarvård och ungdomsvård m.m........
Socialutskottets betänkande SoU14
Debatt
Daniel Tarschys (fp)
Anita Persson (s)
Beslut skulle fattas den 15 maj
22 § Ledningsansvaret inom hälso- och sjukvården..............
Socialutskottets betänkande SoU15
Debatt
Daniel Tarschys (fp)
102
78
85
85
85
88
89
89
91
Gullan Lindblad (m) Prot. 1990/91:109
Margitta Edgren (fp) 8 maj 1991
Beslut skulle fattas den 15 maj
23 § Avgifter för kontroller av teknisk sprit och alkoholhaltiga prepa-
rat ............................................. 95
Socialutskottets betänkande SoU17
Beslut skulle fattas den 15 maj
24 § Tilläggsbudget II.................................... 95
Socialutskottets betänkande SoU24
Beslut skulle fattas den 15 maj
25 § Bordläggning...................................... 96
26 § Anmälan om frågor
1990/91:593 av Sten Andersson i Malmö (m) om valsedlar och
nominering av kandidater......................... 96
1990/91:594 av Görel Thurdin (c) om effekterna av måltidsbe-
skattningen.................................... 96
1990/91:595 av Jan-Olof Ragnarsson (v) om rättshjälpsbiträden
i asylärenden................................... 97
1990/91:596 av Bertil Måbrink (v) om en nordisk kärnvapenfri
zon.......................................... 97
1990/91:597 av Margareta Persson (s) om brottsbalkens be-
stämmelse om förledande av ungdom................ 97
1990/91:598 av Jan-Olof Ragnarsson (v) om åtgärder med an-
ledning av bedömningen av humanitära skäl i verkställig-
hetsärenden.................................... 98
1990/91:599 av Berith Eriksson (v) om rättshjälpen i asylären-
den .......................................... 98
1990/91:600 av Bertil Måbrink (v) om säkerheten i Libanon för
Arafattrogna palestinier.......................... 99
103
gotab 98916, Stockholm 1991