Justerades protokollet för den 26 april.
Protokoll
1990/91:106
Remissdebatt
Föredrogs proposition 1990/91:178 Överlämnande av uppgiften att fördela
statsbidrag till folkbildningen m.m.
Propositionen hänvisades till utbildningsutskottet.
Beträffande denna proposition hade regeringen föreslagit att riksdagen
skulle besluta att motionstiden förkortades till sju dagar.
Anf. 1 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Enligt riksdagsordningen skall proposition avlämnas senast
den 31 mars, om regeringen anser att den bör behandlas under pågående
riksmöte. Gäller det en anslagsfråga går tidsfristen ut redan i slutet av feb-
ruari. Det finns dock en möjlighet att dröja till kompletteringspropositionen
i slutet av april, vilket i år liksom tidigare utnyttjats för att där hänga på för-
slag utan det minsta samband med budgetregleringen.
Men även nu i början av maj - sedan kompletteringspropositionen avläm-
nats - fortsätter regeringen att avge propositioner som den vill få behandlade
före riksmötets slut. Det gäller både anslagsfrågor och lagstiftningsärenden.
Förutsättningen för att så skall kunna ske är enligt riksdagsordningen att det
föreligger synnerliga skäl, men sådana åberopas praktiskt taget aldrig. Var
och en som har sysslat med lagstiftning vet att ”synnerliga skäl” är ett krä-
vande kriterium.
I det nu aktuella fallet - proposition 178 - heter det bara att det är önskvärt
och lämpligt. Men dessutom begär regeringen att motionstiden skall begrän-
sas till sju dagar. Även detta kräver enligt riksdagsordningen synnerliga skäl,
men några sådana finns inte redovisade. Det är vidare praxis att en sådan
begäran föregås av samråd med riksdagspartierna, som därvid skall lämna
sitt samtycke. Så har inte skett i detta fall. Det har inte ens tagits någon kon-
takt med oss moderater. Jag yrkar därför avslag på regeringens begäran om 1
1 Riksdagens protokoll 1990/91:106
|
Prot. 1990/91:106 3 maj 1991 |
förkortad motionstid och att den som vanligt bör vara två veckor eller 15 |
|
Remissdebatt |
Överläggningen var härmed avslutad. Det av Lars Tobisson framställda yrkandet att den föreskrivna motionsti- 3§ Hänvisning av ärenden till utskott och beslut om förkortad Föredrogs och hänvisades Propositionerna 1990/91:182 till skatteutskottet 1990/91:186 till näringsutskottet 1990/91:187 till skatteutskottet 1990/91:190 till näringsutskottet 1990/91:192 till socialförsäkringsutskottet Skrivelse 1990/91:164 till näringsutskottet Motionerna 1990/91 :N 114-N116 till näringsutskottet Beträffande proposition 1990/91:192 Organiserad överföring av flyktingar Kammaren beslöt förkorta motionstiden för denna proposition till att utgå 4§ Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 2 Företogs till avgörande utrikesutskottets betänkanden 1990/91 :UU15, Utrikesutskottets betänkande UU15 Mom. 1 (biståndet till Central- och Östeuropa) Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 3 av Birgitta |
|
2 |
Biörsmark, dels reservation 4 av Inger Schörling - bifölls med acklamation. |
Mom. 2 (vissa flyktingkostnader)
Utskottets hemställan bifölls med 221 röster mot 77 för reservation 5 av
Jan-Erik Wikström m.fl. 7 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Mom. 3 (enprocentsmålet)
Först biträddes reservation 7 av Jan-Erik Wikström och Karl-Göran
Biörsmark med 44 röster mot 20 för reservation 8 av Bertil Måbrink. 246
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 245 röster mot 59 för reserva-
tion 7 av Jan-Erik Wikström och Karl-Göran Biörsmark. 5 ledamöter avstod
från att rösta.
Mom. 5 (övergripande principer och riktlinjer)
Utskottets hemställan bifölls med 291 röster mot 19 för reservation 10 av
Inger Schörling.
Mom. 6 (miljöhänsyn i det svenska biståndet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 11 av Inger Schör-
ling - bifölls med acklamation.
Mom. 10 (riktlinjer för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i
biståndet)
Först biträddes reservation 14 av Alf Wennerfors m.fl. med 60 röster mot
42 för reservation 15 av Jan-Erik Wikström och Karl-Göran Biörsmark. 207
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 204 röster mot 61 för reserva-
tion 14 av Alf Wennerfors m.fl. 42 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 38 (biståndsutredningar)
Utskottets hemställan bifölls med 203 röster mot 73 för reservation 24 av
Birgitta Hambraeus m.fl. 35 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 52 (bidrag till UNDP)
Utskottets hemställan bifölls med 226 röster mot 49 för reservation 37 av
Birgitta Hambraeus och Karin Söder i motsvarande del. 35 ledamöter avstod
från att rösta.
Mom. 56 (bidrag till UNHCR)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 44 av Alf Wen-
nerfors m.fl., dels reservation 45 av Jan-Erik Wikström och Karl-Göran
Biörsmark, dels reservation 37 av Birgitta Hambraeus och Karin Söder i
motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 60 (bidrag till multilaterala miljöinsatser)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 37 av Birgitta Ham-
braeus och Karin Söder i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:106 Mom. 63 (bidrag till miljöfonder)
3 maj 1991 Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 53 av Inger Schör-
ling - bifölls med acklamation.
Mom. 98 (medelsram för Vietnam)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 18 för reservation 93 av
Bertil Måbrink. 124 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 109 (medelsram för regionala insatser i Centralamerika)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 106 av Alf Wenner-
fors m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 110 (medelsram för anslagsposten demokrati, mänskliga rättigheter
och humanitärt bistånd)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 109 av Alf Wenner-
fors m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 113 (medelsram för katastrofbistånd)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 114 av Birgitta Ham-
braeus och Karin Söder - bifölls med acklamation.
Mom. 115 (katastrofbistånd till Västbanken och Gaza)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 117 av Bertil Må-
brink - bifölls med acklamation.
Mom. 116 (katastrofbistånd till Västra Sahara)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 118 av Jan-Erik
Wikström och Karl-Göran Biörsmark - bifölls med acklamation.
Mom. 122 (medelsram för bistånd genom folkrörelser och andra enskilda
organisationer)
Utskottets hemställan bifölls med 200 röster mot 18 för reservation 124 av
Inger Schörling. 87 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU20
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU22
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU16
Mom. 2 (medlemskap i EFTA för länder i Central- och Östeuropa)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Inger Schör-
ling- bifölls med acklamation.
Mom. 4 (utvidgande av den nordiska arbetsmarknaden)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Inger Schör-
ling - bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Mom. 14 (förmånliga krediter till de baltiska länderna)
Utskottets hemställan bifölls med 244 röster mot 62 för det av Birgitta
Hambraeus under överläggningen framställda yrkandet i motsvarande del.
2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 15 (skuldavvecklingsplaner för de central- och östeuropeiska län-
derna)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Inger Schör-
ling- bifölls med acklamation.
Mom. 25 (bidrag till handikapporganisationer)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Jan-Erik Wik-
ström och Håkan Holmberg - bifölls med acklamation.
Mom. 28—31 (erkännande av Litauen, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 20 för reservation 7 av
Inger Schörling. 1 ledamot avstod från att rösta.
Lola Björkquist (fp) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats ha
röstat nej.
Mom. 32 (internationell konferens om Baltikum)
Utskottets hemställan bifölls med 252 röster mot 39 för det av Birgitta
Hambraeus under överläggningen framställda yrkandet i motsvarande del.
16 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU36
Mom. 1 (handelspolitisk målsättning avseende Central- och Östeuropa)
Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 152 för reservationen av
Hadar Cars m.fl.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU45
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservationen av Hadar Cars
m.fl. - bifölls med acklamation.
Bostadsutskottets betänkande BoL13
Mom. 3 (medlemskap för juridiska personer)
Utskottets hemställan bifölls med 202 röster mot 18 för reservation 4 av
Jan Strömdahl. 87 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
Mom. 5 (medlemskap för lokalhyresgäst)
Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 37 för reservation 6 av
Agne Hansson och Birger Andersson.
Mom. 11 (bostadsrättshavarens s.k. vetorätt)
Utskottets hemställan bifölls med 214 röster mot 59 för reservation 9 av
Knut Billing m.fl. 37 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 15 (reglerna om hembud)
Först biträddes reservation 15 av Agne Hansson m.fl. med 144 röster mot
23 för reservation 16 av Jan Strömdahl. 143 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 154 röster mot 136 för reserva-
tion 15 av Agne Hansson m.fl. 18 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 16 (val av styrelse)
Utskottets hemställan bifölls med 211 röster mot 95 för reservation 17 av
Knut Billing m.fl.
Mom. 20 (viss ändring av stadgarna)
Utskottets hemställan bifölls med 213 röster mot 97 för reservation 21 av
Knut Billing m.fl.
Mom. 21 (särregler för folkrörelsekooperativa organisationer)
Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 152 för reservation 22 av
Agne Hansson m.fl.
Mom. 23 (krav att alla av en ombildning berörda hyresgäster anmält in-
tresse)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 26 av Jan Ström-
dahl - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Andre vice talmannen meddelade att finansutskottets betänkande FiU29
och bostadsutskottets betänkande BoU14 skulle avgöras i ett sammanhang
efter avslutad debatt.
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU29 Den kommunala ekonomin (prop. 1990/91:100 delvis).
Anf. 2 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Vi skall nu på sedvanligt sätt behandla finansutskottets be-
tänkande om den kommunala ekonomin. Till betänkandet är inte mindre än
27 reservationer fogade, och av dem svarar vi moderater för 10. Man skulle
av detta kunna dra slutsatsen att det kommer att bli en lång och hård debatt
om den kommunala ekonomin, men det är inte säkert att så blir fallet.
Med undantag av några viktiga grundläggande frågor verkar det som om
uppfattningarna när det gäller den kommunala expansionen och möjlighe-
terna för kommunerna att höja skatterna snarare konvergerar än divergerar.
Vi moderater tycker att det är utmärkt, eftersom uppfattningarna i regel har
gått åt vårt håll. Det gäller kommunalt skattestopp, att skatterna skall sänkas
och att direktiven till den kommunalekonomiska kommittén säger att utde-
biteringen i varje fall inte bör vara över 30 kr. Ytterligare steg åt det mode-
rata hållet är regeringens nedskrivning av den kommunala volymökningen
till högst 0,5 % per år i den långstidsbudget som presenterades i komplette-
ringspropositionen för några dagar sedan. När det gäller volymexpansionen
talade propositionen i januari om mindre än 1 %, nu gäller det inte mer än
0,5%. I nästa budget, om socialdemokraterna får lägga fram den, skulle
man säkert vara nere på 0 %.
Varför följer ni inte det moderata förslaget när det gäller volymexpansion
redan nu, Arne Andersson i Gamleby? Då skulle ni slippa skicka olika signa-
ler till kommunerna, som alltid har legat över regeringens ramar för volym-
expansion. Sedan år 1985 har kommunerna ökat med ungefär 1,5 % årligen
i volym. Nu är man vid vägs ände. Expansionen för kommunernas del kan
inte fortsätta. Det erkänner regeringen indirekt genom den ändrade målsätt-
ningen i kompletteringspropositionen.
I den kommunalekonomiska kommittén sitter representanter för parti-
erna. Det medför att många av de frågeställningar som har diskuterats i ut-
skottet och som finns upptagna i betänkandet, i både majoritetstexten och
reservationerna, också kommer att behandlas i utredningen.
Herr talman! Det är ett av skälen till att jag yrkar bifall endast till reserva-
tionerna nr 1 och 23 samt begär rösträkning på dem. Naturligtvis står vi mo-
derater bakom även de övriga reservationerna där våra namn förekommer.
Men för tids vinnande har jag begränsat mig till de två nämnda.
Herr talman! Kommuner och landsting disponerar över utomordentligt
stora reala resurser. Genom en effektivare förvaltning och omprioritering
skulle en god kommunal service kunna ges inom en oförändrad total ram
realt sätt, vilket vi moderater har föreslagit. Den tidigare så snabba expan-
sionstakten ökar möjligheterna till en betydande effektivisering av verksam-
heten. Om de kommunala monopolen bryts kan privata alternativ och entre-
prenader bli regel snarare än undantag som det är i dag. Härigenom kan man
uppnå ökad välfärd genom valfrihet för konsumenten samtidigt som den
friare konkurrensen ger effektivitetsvinster.
Vi har där ett problem i kommunerna i dag. De styrs i hög grad av statliga
regleringar och bidragsbestämmelser. Enligt vår uppfattning har det varit en
målmedveten socialdemokratisk politik som har gått ut på att detaljstyra
kommunernas verksamhet och service till medborgarna. Om det skall bli
möjligt att skapa en god kommunal verksamhet, måste enligt vår uppfatt-
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
ning den statliga styrningen av den kommunala verksamheten minska mar-
kant. Först då kan vi tala om en verklig decentralisering av besluten och där-
med en anpassning till de lokala förhållanden som råder.
Direktiven i utredningen pekar även i det här fallet åt det moderata hållet.
Men vi har ännu inte sett något resultat. Det vore därför intressant att höra
Arne Anderssons uppfattning på den här punkten.
Det brukar ofta framhållas i den kommunala debatten att ökade anslag till
den offentliga verksamheten automatiskt medför bättre service. Vi tycker
dock inte att det sambandet finns längre. Högre anslag kan till och med ge
mindre verksamhet beroende på ineffektivitet. Det finns dessutom flera
mätningar av produktivitetens utveckling inom skilda sektorer som visar att
den kommunala verksamheten genomgående har haft en mycket långsam
och t.o.m. negativ produktivitetsutveckling. I de tre dominerande kommu-
nala verksamheterna hälso- och sjukvård, utbildning och social verksamhet
som svarar för över 80 % av de kommunala utgifterna och närmare 90 % av
de anställda, har produktivitetsutvecklingen varit negativ under de senaste
åren.
Dessa sektorer har varit inlåsta inom den offentliga sektorn, vilket innebu-
rit onödigt stora kostnader samt en kraftig begränsning av medborgarnas
valfrihet. Litet ironiskt kan man konstatera att det är enbart hushåll som har
höga inkomster som har valfrihet i dag. De kan utnyttja de alternativ som
finns utanför den offentliga sektorn. Så går det med socialdemokratisk poli-
tik.
Vi moderater har sagt att vi vill att den kommunala tillväxten skall upp-
höra realt sätt. Men vi anser att det finns stora förutsättningar att erbjuda en
oförändrad eller t.o.m. bättre kommunal service inom ramen för oföränd-
rade kommunala utgifter. Det kan ske om den produktivitetsminskning som
vi upplevt under så lång tid upphörde och vändes i sin motsats på en eller ett
par procent per år. Den nolltillväxt i volym som vi förespråkar låter sig alltså
väl förenas med höga ambitioner förutsatt att bättre förutsättningar för ef-
fektivisering skapas och tas till vara. Speciellt viktigt är att de statliga be-
stämmelser som nu finns och som försvårar eller förhindrar ökad konkurrens
tas bort. Ofta är dessa bestämmelser knutna till statsbidrag i olika former
som genom sin utformning lätt får en kostnadsdrivande effekt. Nu har t.ex.
finansministern upptäckt detta och uttalat sig för en sådan här avreglering i
överläggningar med kommun- och landstingsförbund. Men inga sådana för-
slag fanns i budgetpropositionen. Det tycker vi är anmärkningsvärt.
Vi moderater har länge framhållit att den statliga styrningen av kommuner
och landsting måste minskas radikalt. Många av de specialdestinerade ansla-
gen har en snedvridande effekt och motverkar dessutom effekten av skatte-
utjämningsbidragen. Kommuner lockas av bidragsbestämmelser att välja
verksamheter som är samhällsekonomiskt dyrare på grund av att bidragen
då blir större. Många kommuner väljer utbyggnad av daghem i stället för
familjedaghem som ett exempel. Även om den kommunalekonomiska kom-
mittén nu arbetar med dessa frågor så anser vi moderater att man redan till
nästa år måste slå samman flertalet specialdestinerade statsbidrag till kom-
mun och landsting till ett allmänt kommunalt bidrag som fördelas på ett med
de specialdestinerade statsbidragen ekonomiskt likvärdigt sätt.
De neddragningar av det statliga stödet till kommuner och landsting som
vi moderater har talat om kan ske över det allmänna bidraget. De bestäm-
melser och detaljregleringar som är kopplade till statsbidraget vill vi natur-
ligtvis också skall avvecklas samtidigt. Kommunerna kan på det sättet utan
hinder av statliga bidragsvillkor bestämma uppläggning, inriktning och om-
fattning av skilda verksamheter så att det passar den enskilda kommunen
och dess invånare bäst.
Herr talman! Under de år som jag har suttit i finansutskottet har utskottet
besökt Danmark och Norge. Man kan konstatera att man i inget av de två
länderna klarar sig utan någon form av kommunal skatteutjämning. Så är
det även här i Sverige. En av förutsättningarna för en god kommunal verk-
samhet över hela landet är faktiskt att det finns ett väl fungerande skatteut-
jämningssystem. Det systemet skall utjämna de yttre förutsättningarna som
kommunerna inte själva kan påverka i någon nämnvärd utsträckning. Det
gäller i första hand kommunens skatteunderlag, befolkningssammansättning
och kostnadsläge men däremot inte de kostnadsskillnader som orsakas av
olika standardval för verksamheten inom kommunerna.
Den kommunala skattesatsen skall vara ett uttryck för den kommunala
självstyrelsen och spegla den avvägning mellan offentlig och enskild verk-
samhet som kommunens befolkning väljer - ingenting annat.
Däremot bör rundgång av bidrag och avgifter mellan stat och kommuner
på sikt försvinna helt. Ett system där kommunerna betalar in skattepengar
till staten, som i sin tur betalar tillbaka dem i form av riktade bidrag, är inte
bara opraktiskt utan leder också till fördyringar och urgröpningar av den
kommunala självstyrelsen. Vi moderater kan inte acceptera ett sådant sy-
stem, och det rör sig inte om några små belopp. I dag är skatteutjämningsav-
giften 79 öre per skattekrona för kommunerna och 56 öre för landstingen.
Nu föreslår regeringen en höjning med ytterligare 11 öre för både kommu-
ner och landsting och dessutom en särskild avgift för nästa år på 25 öre för
både kommuner och landsting. Om det förslaget genomförs kommer skatte-
utjämningsavgiften att öka från 1 kr. och 35 öre i dag till 2 kr. och 7 öre nästa
år. Enligt min uppfattning illustrerar det på ett mycket tydligt sätt den ab-
surda omfattningen av den ökade rundgången mellan stat och kommun.
En ännu mer absurd avgift är den s.k. Robin Hood-skatten, som nu har
utvidgats till att gälla alla kommuner med ett eget skatteunderlag som över-
stiger 100% av medelskattekraften. Det rör sig om 42 kommuner. Vi har
alltid sagt att det inte är rimligt att kommuner som hushållar väl med skatte-
betalarnas pengar, bedriver en effektiv och mindre kostnadskrävande verk-
samhet, vilket sammantaget gör kommunerna attraktiva att bo i, skall be-
straffas av staten och tvingas höja skatten. Det är ju faktiskt så att det är
kommunens invånare och skattebetalare, inte kommunen i sig, som betalar
den här särskilda skatteutjämningsavgiften. Ja, det är faktiskt så, att invå-
nare med låga inkomster i kommuner som drabbats av Robin Hood-skatten
kan få bidra till utgifter för invånare med höga inkomster i andra kommuner.
Man skulle kunna sammanfatta det med att säga att skatteutjämningsavgif-
terna, både den allmänna och den särskilda, i praktiken är en statlig kommu-
nalskatt, som fastställs av staten och betalas av kommunens invånare, oav-
sett ekonomiska förutsättningar. Ännu mer upprörande blir Robin Hood-
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
10
skatten när man vet att två kommuner, Danderyd och Lidingö, får på margi-
nalen betala mer i avgift till staten än de får in i skatt av sina kommuninvå-
nare på den sist tjänade hundralappen. Genom det kommunala skattestop-
pet kan de här kommunerna inte kompensera sig genom att höja skatten.
Låt oss ta exempelt Danderyd, som år 1991 har en utdebitering på 11:65
kr. Danderyd betalar som alla andra kommuner en allmän skatteutjämnings-
avgift på i år 79 öre och dessutom en särskild skatteutjämningsavgift, denna
s.k. Robin Hood-skatt, på hela 14 kr. på varje beskattningsbar hundralapp
som är intjänad i kommunen.
Summerar man detta får man en förlust på 3 kronor och 14 öre på varje
intjänad hundralapp för i år. Detta, herr talman, är inte rimligt. Tar man
dessutom med avräkningsskatten blir det ännu värre. Lägger man därtill de
höjningar som regeringen föreslagit på de olika skatteavgifterna för nästa år,
blir situationen ännu värre för dessa kommuner. För oss moderater är den
här frågan ganska enkel, eftersom vi anser att den här typen av beskattning
av kommunerna inte skall finnas över huvud taget. Bort med den! Men ma-
joriteten har inte ens velat reflektera över möjligheten att ta bort marginalef-
fekten, där kommunen tvingas betala mer än vad man får in på den sist tjä-
nade hundralappen i kommunen. Detta tycker jag är anmärkningsvärt, herr
talman! Jag skulle vilja veta vad herr Arne Andersson i Gamleby har för
försvar för detta. Kan man verkligen som gammal kommunalpolitiker accep-
tera ett sådant system, där man tar ut mer i avgift än kommunen får in?
Vi moderater har alltid talat för att man skall ha en så låg kommunal skat-
tesats som möjligt, att man skall sänka de höga kommunalskatterna när man
kan göra det. Vi moderater vill därför att den kommunala utdebiteringen
sänks i de kommuner som har särskilt hög kommunalskatt, dvs. över 17 kr.
Vi vill att dessa kommuner skall få ett extra skatteutjämningsbidrag på 50 %
av skattesänkningen det år som man genomför en sänkning. Det är speciellt
motiverat av att det ordinarie skatteutjämningssystemet har stimulerat höj-
ningar, något som pressat upp de kommunala skattesatserna i stället för att
hålla dem nere på en låg nivå. Vi tycker att de kommunala skattesatserna
och den kommunala konsumtionstillväxten fortfarande ligger på alltför höga
nivåer, och därför anser vi att det kommunala skattestopp som nu råder bör
förlängas ytterligare ett år, dvs. t.o.m. år 1993, i avvaktan på den kommunal-
ekonomiska kommitténs betänkande.
Låt mig, herr talman, till sist ta upp en gammal bekant, som har förvånat
mig när jag läst utskottstexten. Det gäller majoritetens rädsla för analyser av
konsekvenserna för kommuner och landsting av regeringens propositioner.
Mona Saint Cyr har i år framfört samma krav som hon har gjort tidigare i en
motion om behovet av konsekvensanalyser av regeringsförslagen. Vi stöder
den motionen tillsammans med folkpartiet liberalerna och centern. Vi tycker
nämligen att det är högst rimligt att regeringen försöker leva upp till de krav
som regeringen själv ställer på de statliga myndigheterna i den s.k. begräns-
ningsförordningen när det gäller konsekvensberäkningar av olika beslut.
Majoritetstexten i utskottsbetänkandet går, liksom tidigare år, oss delvis till
mötes, men man avstår från att föreslå riksdagen att ge regeringen detta till
känna, och därmed blir det inget resultat utan allt blir vid det gamla. Det
tycker jag, herr talman, är symptomatiskt för socialdemokratisk politik.
Anf.3 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Liksom Sveriges ekonomi har bekymmer i stort har också
kommuner och landsting bekymmer med sin ekonomi. Detta skyller man
ibland på att staten har dragit in pengar från kommunsektorn, samtidigt som
staten lagt över flera uppgifter på kommuner och landsting. Även det kom-
munala skattestoppet möts ibland av vissa med ogillande.
Det är otvivelaktigt sant att riksdagen har genomfört begränsningar i de
finansiella överföringarna till kommunsektorn. Motivet har varit samhälls-
ekonomiskt och är så fortfarande. När Sveriges ekonomi växer i den blyg-
samma takt som har skett under 80-talet, finns det inget utrymme för en stor
kommunal expansion - om man inte vill begränsa den privata konsumtionen
genom att höja de kommunala skatterna. Det vill vi i folkpartiet liberalerna
inte medverka till.
I själva verket har trots den finansiella begränsningen kommunerna vuxit
varje år utom ett under 80-talet betydligt snabbare än vad riksdagen har utta-
lat. En effekt av detta är att kommunsektorn har expanderat betydligt snab-
bare än hela ekonomin. Andelen av sysselsättningen har ökat från 19,5 % år
1980 till 22% år 1990. Det är en andelsökning med 2,5%, och det är ett
uttryck för en ganska betydande expansion. I själva verket var det så att
kommunerna växte med ca 2,5 % under första hälften av 80-talet och med
ca 1,5% under andra hälften av 80-talet, trots att riksdagen under hela
denna tid har uttalat att en procents konsumtionsökning är vad som kan vara
samhällsekonomiskt försvarbart.
I dagens betänkande upprepar socialdemokraterna målet en procents
konsumtionsökning, vilket också var den siffra som angavs i budgetproposi-
tionen i januari. Vi i folkpartiet liberalerna gör den bedömningen att en ök-
ning med 1 % per år inte är förenlig med återgång till samhällsekonomisk
balans. Vi har i reservation 2 angivit ca 0,5 % per år som den volymökning
som under de närmaste åren kan försvaras.
Det är intressant att notera att den reviderade nationalbudgeten gör precis
samma bedömning som folkpartiet liberalerna. Jag citerar från s. 179: ”1 kal-
kylerna för den kommunala ekonomins utveckling har antagits att den kom-
munala konsumtionen växer med 1/2 % per år.”
Reservation 2 från folkpartiet liberalerna överensstämmer alltså med den
reviderade nationalbudgetens bedömning, vilket utskottsmajoritetens upp-
fattning inte gör. Jag hoppas att Arne Andersson i Gamleby drar någon slut-
sats av detta.
Herr talman! Det kan ibland synas nästan omöjligt att tillgodose medbor-
garnas berättigade krav på bra skola, barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård
och mycket annat som kommuner och landsting tillhandahåller, om den
kommunala expansionen nästan helt skall utebli. Kommun- och landstings-
förbunden anser i sina beräkningar att det behövs en expansion på mellan
1,5 och 2 % per år för att klara gjorda åtaganden.
Jag vill först slå fast att lösningen på detta dilemma inte heter höjda kom-
munalskatter. Folkpartiet liberalerna anser liksom moderata samlingspartiet
att skattestoppet måste förlängas, i första hand t.o.m. år 1993. Sedan måste
kommunalskatten sänkas till i genomsnitt 30 kr. för att säkerställa skattere-
formens princip om ”hälften kvar”.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
11
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
12
Lösningen på dilemmat med gapet mellan skatteintäkter och medborgar-
nas servicebehov heter inte heller ökade bidrag från staten. Sådana pengar
finns nämligen inte. Lösningen heter i stället konkurrens och privata alterna-
tiv. Det handlar om att utnyttja existerande resurser på ett bättre sätt och
därmed öka produktiviteten och få en effektivisering av den kommunala
verksamheten.
Jag måste säga att det förvånar mig att socialdemokraterna är så benhårda
motståndare till enskilda alternativ och så ovilliga att skapa konkurrens inom
den sociala tjänstesektorn. På flera andra områden har det skett en positiv
utveckling i regeringens politik. Det talas en hel del om avreglering och kon-
kurrens i regeringens olika propositioner, och vissa konkreta åtgärder har
också vidtagits. Senast i går kväll hörde jag jordbruksminister Hellström tala
om hur viktigt det var med konkurrens, för att inte sådant som hör till hans
område skulle bli för dyrt. Det gällde särskilt maten. Det tycker jag är ut-
märkt. Men det måste också gälla sådana viktiga saker som barnomsorg, ut-
bildning och vård. Jag tycker därför att Arne Andersson i Gamleby borde ta
sitt försvar för de offentliga monopolen under omprövning och se till att de
kommer bort, så att även de viktiga tjänster som dagis, skola och sjukvård
utgör kan få bli tillgängliga för medborgarna till rimliga kostnader.
Monopol är nämligen ineffektiva. Därmed bidrar den socialdemokratiska
politiken till slöseri med resurser. Detta går i slutänden ut över barn, gamla
och sjuka. Dessutom skapar den en orimlig arbetssituation för de anställda
som har idéer om förbättringar, vilka helt omintetgörs av en i dag omöjlig
arbetsorganisation.
Herr talman! De finansiella strömmarna mellan stat och kommunsektor
består av ett stort antal poster i båda riktningarna. Alltihop är för närva-
rande föremål för utredning i den kommunalekonomiska kommittén och det
är min förhoppning att man där skall komma fram till ett betydligt bättre
system för statsbidragen och den kommunala skatteutjämningen. Framför
allt måste kommunerna få större möjligheter att använda pengarna på det
sätt som passar de egna invånarna bäst - vilket med stor sannolikhet inte
alltid är det sätt som vi politiker i riksdagen beslutar om. Jag vill alltså för-
orda att vi tar bort en mängd statliga pekpinnar. Detta ligger också i utred-
ningens uppdrag.
Det finns annat som måste bort omedelbart. Dit hör den s.k. Robin Hood-
skatten. Detta är en progressiv avgift som tas ut på kommuner med hög egen
skattekraft. Det finns mycket att säga om denna skatt. Jag delar den uppfatt-
ning som Rune Rydén gav uttryck för nyss. Särskilt anmärkningsvärd är ef-
fekten för vissa kommuner i Stockholms län. För dem är avgiften så hög att
om skatteunderlaget ökar, t.ex. därför att någon person flyttar in, så ökar
den summa som kommunen skall betala ut till staten mer än kommunens
skatteintäkter ökar. Marginalskatten blir över 100%. Förr i tiden kallades
detta för Pomperipossa-effekten. Det är fortfarande ett bra ord. En inflyttad
person blir rena förlustaffären för dessa kommuner.
Jag måste erkänna att jag hade vissa förhoppningar om att utskottets soci-
aldemokrater skulle göra något åt den här problematiken. Även om de, i
motsats till oss i folkpartiet liberalerna, vill ha kvar Robin Hood-skatten, var
det uppenbart även för dem att den konstruktion vi har i dag är orimlig. De
säger i betänkandet att ”detta förhållande utifrån principiella utgångspunk-
ter är otillfredsställande”. Det är sannerligen det minsta man kan säga. När
någonting som man själv beslutar om är ”principiellt otillfredsställande” är
det naturliga att man gör något åt det - men icke. Jag utgår dock från att vi
får en chans till i voteringen så småningom.
Herr talman! Jag har undvikit att ställa några frågor till utskottets tales-
man, Arne Andersson, eftersom jag tyvärr är förhindrad att delta i något
replikskifte.
Jag vill för tids vinnande tala om att vi i folkpartiet liberalerna självklart
står bakom alla reservationer som vi har undertecknat, men jag vill yrka bi-
fall bara till reservation nr 2.
Anf.4 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Jag vill först instämma i att det finns en betydande samsyn
när det gäller den kommunala ekonomin och den kommunala verksamhe-
ten. Jag tror att vi alla i utskottet är medvetna om att produktiviteten måste
förbättras. Vi måste få ett bättre skatteutjämningssystem. Vi måste ge kom-
munerna en större frihet. De måste själva ta det fulla ansvaret.
Sedan finns det nyanser som skiljer. Jag tror också att bedömningarna kan
skilja sig något åt. Jag tar upp några av dessa saker.
Jag vill börja med att konstatera att den kommunala ekonomin genom sin
omfattning och inriktning är avgörande för Sveriges ekonomi. Den kommu-
nala ekonomin är i dag svag. Detta är allvarligt. Under 1990-talet kommer
de samlade kommunala utgifterna att bli ca 20 miljarder större än de samlade
intäkterna. Detta sker trots att många kommuner genom fastighetsförsälj-
ningar och andra extraordinära intäkter skaffar sig tillfälliga inkomstför-
stärkningar.
Kommunernas situation beror inte till oväsentlig del på den socialdemo-
kratiska regeringens politik. Kommunerna har under 1980-talet påförts nya
uppgifter motsvarande ungefär 5 kronor i skattehöjning. Under samma tid
har kommunalskatterna höjts med drygt 1:70 kr. Dessa nya uppgifter är hu-
vudorsaken till den alltför snabba expansionen i den kommunala ekonomin
under 1980-talet. Den har i genomsnitt varit ca 2% per år. Detta kan och
får inte fortsätta i en situation där tillväxten i Sveriges ekonomi är noll eller
därunder.
Vi i centern anser att den privata och offentliga konsumtionen måste hål-
las tillbaka för att skapa utrymme för nödvändiga framtidsinvesteringar.
Centern delar under vissa förutsättningar det mål som anges i budgetpropo-
sitionen, att volymtillväxten i den kommunala verksamheten får bli högst
1 % per år. Förutsättningen måste bl.a. vara att kommunerna inte åläggs nya
uppgifter utan att godtagbar finansiering kan anvisas från statens sida.
Den kommunala självstyrelsen måste respekteras. Det nu gällande skatte-
stoppet är därför olyckligt och ger sannolikt inte några som helst långsiktigt
positiva effekter. Det bidrar mer till tillfälliga lösningar av kommunernas
ekonomiska problem än till att stimulera till den långsiktiga effektivisering
som är helt nödvändig för att skapa balans i den kommunala ekonomin. Var-
aktigt underskott i den kommunala ekonomin är lika allvarligt som varaktigt
underskott i den statliga budgeten.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
13
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Dert kommunala
ekonomin
Herr talman! Ett talande exempel på skattestoppets orimliga effekter är
kombinationen med den särskilda skatteutjämningsavgiften. Den s.k. Robin
Hood-skatten har till uppgift att verka för en utjämning av skattenivån kom-
munerna emellan. I dess nuvarande utformning har centern röstat emot Ro-
bin Hood-skatten. Dess effekter i kombination med skattestoppet är helt
orimliga. Det innebär t.ex. att Danderyd och Lidingö, med hög egen skatte-
kraft och med låg skattesats, på marginalen får betala väsentligt mer i skatte-
utjämningsavgift än vad de får in i skatt. När det gäller de här marginaleffek-
terna vill jag ändå göra den kommentaren att det för Danderyd är mer lön-
samt att det flyttar in låginkomsttagare än att det flyttar in höginkomstta-
gare. I nuvarande situation medför låginkomsttagarna en sänkning av skatte-
kraften och därmed också en sänkning av den totala Robin Hood-skatten,
om vi ser den här matematiken i en förlängning. Det är en unik situation.
Effekterna är i dag helt orimliga.
Nu kan vi konstatera att hela finansutskottet har anslutit sig till uppfatt-
ningen att detta förhållande är orimligt och måste åtgärdas. I centerns mo-
tion Fi314 tas dessa problem upp och snabba åtgärder krävs för att man skall
komma till rätta med de mest orimliga effekterna av Robin Hood-skatten.
Socialdemokraterna och vänsterpartiet nöjer sig med att med anledning
av centermotionen göra ett uttalande. Man menar att Robin Hood-skattens
orimliga effekter bör beaktas i samband med att ett nytt skatteutjämnings-
system utarbetas. Detta innebär att beskrivna orimligheter kommer att bestå
ytterligare ett par år.
Moderaterna och folkpartiet vill avskaffa Robin Hood-skatten, något som
också är centerns målsättning. Men detta är möjligt först när ett nytt skatte-
utjämningssystem kan sättas i sjön.
Centern och miljöpartiet föreslår därför i reservation 19 att regeringen
skyndsamt lägger fram förslag som går ut på att ingen kommun på margina-
len skall betala mer i Robin Hood-skatt än man får in i kommunalskatt. Vi
menar att detta måste ske så snabbt att vi får ett ikraftträdande den 1 januari
1992, alltså vid kommande årsskifte.
I utskottet har moderaterna och folkpartiet anslutit sig till det förslag som
handlar om denna åtgärd. Jag förväntar mig därför att både moderaterna
och folkpartiet vid omröstningen kommer att stödja reservation 19. Jag yr-
kar härmed bifall till reservation 19.
Vidare förväntar jag mig att det åtminstone skall finnas så många själv-
ständiga och rättänkande riksdagsmän bland socialdemokraterna och väns-
terpartisterna att det kan skapas en majoritet för reservation 19. Det borde
vara en hederssak för alla riksdagsmän, oavsett partitillhörighet, att inte
bara tala om det som är orimligt utan också i praktiken medverka till att det
blir möjligt att komma till rätta med detta orimliga förhållande.
Min uppmaning till alla riksdagsledamöter är: Ta er del av ansvaret och
rösta för reservation 19!
I reservation 21 tar vi i centern upp en annan orättvis skatt. Det gäller den
s.k. avräkningsskatten. Avräkningsskatten är av generell karaktär, dvs. den
drabbar alla kommuner lika. Däremot varierar utfallet av skatteomläggning-
ens effekter väsentligt mellan skilda kommuner. Det finns alltså helt klart ett
14
behov av att också avräkningsskatten anpassas till skattereformens verkliga
effekter för de enskilda kommunerna.
Den varaktigt bästa lösningen vore att reglera detta via det nya skatteut-
jämningssystemet. Men av tidsskäl låter sig detta knappast göra. Inom den
tid som den kommunalekonomiska kommittén förfogar över hinner man
inte få tillräcklig erfarenhet. Det är också viktigt att kommittén fullföljer sitt
arbete inom den tänkta tidsramen. Vi i centern förordar därför att en sär-
skild utredare tillkallas som får i uppdrag att göra analyser och att lägga fram
förslag till en differentierad avräkningsskatt. Jag yrkar bifall till
reservation 21.
Centerns riksdagsgrupp står självfallet bakom alla reservationer som cen-
tern varit med om att underteckna. Men för att spara tid åt kammaren yrkar
jag bara bifall till reservation 3 - förutom då de två tidigare nämnda reserva-
tionerna.
Anf. 5 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Kommunerna har hand om en stor del av den generella väl-
färdspolitiken i vårt land. Det är faktiskt i kommunerna, nära medborgarna,
som den tryggheten finns. Naturligtvis påverkar kommunernas ekonomi, or-
ganisation och effektivitet i mycket stor utsträckning medborgarnas möjlig-
heter att leva i det här landet. Men på något sätt har kommunerna hamnat
i strykklass när det gäller den ekonomiska politiken. Kommunerna är inte
effektiva nog och gör allting fel. Kommunerna tar för stora resurser i an-
språk. En tes som hela tiden drivs är att kommunerna kräver alltför stor del
av våra samlade resurser. Om kommunerna krävde ännu mera, skulle det
innebära att den privata konsumtionen skulle få minska, precis som om det
skulle vara fråga om en jämn fördelning över hela riket. Det finns faktiskt
grupper av människor, och även juridiska enheter, här i landet som skulle
kunna minska sin konsumtion för att därmed i stället tillåta en fördelning.
Det finns alltså någonting som egentligen handlar om fördelningspolitik.
Men det är något som sällan kommer till uttryck när man i de fyra partierna
diskuterar kommunernas ekonomi. Jag tänker då på de tre borgerliga parti-
erna samt socialdemokraterna.
Vi i vänsterpartiet har stora ambitioner när det gäller den generella väl-
färdspolitiken. Vi menar att plånbokens storlek absolut inte i något skede
eller i något sammanhang får vara avgörande. Det är därför som vi föreslår
ett kommunalt stödpaket.
Vi är inte ute efter att bara göda kommunerna, utan vi vill ha preciserade
och direkta insatser för att på det sättet stödja kommunerna. Därför anser
vi - och det framgår också av våra reservationer - att 1 % volymtillväxt i det
här läget är alldeles för litet. Jag tror att de som arbetar ute i kommunerna
står på vår sida. Inte minst gäller det Kommunförbundet och Landstingsför-
bundet. Dessa är inte allenarådande när bedömningar skall göras. Vi har ju
också konsumenterna av kommunernas resurser.
Vi för vår del vill framför allt att vården, omsorgen och skolan skall få
sina resurser. Vi vill också att de anställda skall ha en dräglig arbetsmiljö.
Förhållandena måste vara goda. Det skall också finnas resurser för att kon-
trollera att både organisation och ledning ute i kommunerna är effektiva.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
15
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
16
Detta är en omöjlig uppgift med tanke på de neddragningar som har gjorts.
Jag tänker då på de huvudlösa besparingar som har genomförts.
Vi menar alltså att kommunerna skall vara effektiva och ändamålsenliga.
Men att tillgripa privat finansiering och höjda avgifter - något som utgör en
del av Allan Larssons förslag i den reviderade nationalbudgeten - är absolut
att gå åt fel håll.
Det talas här mycket om produktivitet. För den som är verksam inom in-
dustrin är det mycket enkelt att förstå detta begrepp. Men här har vi lyssnat
till Rune Rydén och Anne Wibble, som direkt sade att produktiviteten är
för låg inom den kommunala verksamheten. Själv sitter jag med i den kom-
munalekonomiska kommittén, som har kallat in allehanda experter och ut-
nyttjat allehanda resurser vad gäller produktivitet. Men ingen har hittills
kunnat presentera entydiga mätningar i fråga om produktiviteten. Ingen har
kunnat säga vad som är plus eller minus i det sammanhanget.
När det gäller industrisektorn i övrigt kan man också se till sådana här re-
sultatenheter. Frågan är om det är produktiviteten i kommunerna som är
viktigast att läsa ut. Inom en industri skärs ju det bort som är otrevligt. Men
inom en kommun finns det mycket kostsamma saker. Vården och omsorgen
exempelvis är ju besvärliga områden. Det rör sig säkert om en annan resul-
tatenhet här. Inom industrin skär man bort delar som inte är gångbara på
marknaden. Naturligtvis ökar produktiviteten ofantligt inom verksamheter
där så sker. Men si i kommunerna går det inte vad gäller vård och omsorg att
göra sådana mätningar. Därför är produktivitetsmåttet inte något bra mått i
kommunala sammanhang.
Däremot tror jag att den bästa mätaren på vad som är bra i en kommun
eller inte är medborgarnas egen uppfattning om den kommunala verksamhe-
ten. Jag lovar att medborgarnas dom över onödig byråkrati, ineffektivitet
och dålig service är oerhört hård. Man ser inte mellan fingrarna när det gäller
den kritik som man har. Jag tror att den så att säga folkliga biten är allra
viktigast när det gäller att åstadkomma effektivitet och att göra det hela
ändamålsenligt. Det handlar alltså inte om diktat uppifrån, något som jag
faktiskt tycker att de borgerliga och socialdemokraterna ägnar sig åt.
Enligt det stödpaket som vi har föreslagit skall resurserna framför allt går
till barnomsorg, hemtjänst och sjukvård. Vi tycker att 10 miljarder på årsba-
sis skall tillföras kommunerna. Nu läser vi, som det redan har nämnts, i den
reviderade nationalbudgeten att det inte ens blir 1 % utan det skall bli 0,5 %.
Det som är intressant här är faktiskt vad utskottets socialdemokratiska ma-
joritet skriver med anledning av folkparti- och moderatmotionerna. Där sä-
ger man att det visserligen måste till omprövningar och effektiviseringar om
vi verkligen vill värna om vården, omsorgen och utbildningen, för detta är
väldigt viktigt, men folkpartiets krav på 0,5 % i volymtillväxt går inte alls och
absolut inte moderaternas förslag på 0%. Det går inte alls, för då blir det
ytterst svåra konsekvenser för människor som är beroende av den kommu-
nala servicen. Så skriver utskottets socialdemokratiska majoritet i det här
sammanhanget. Det vore intressant att höra vad som egentligen hänt sedan
januari, vad det egentligen handlar om. Det är en klar dragning till den mo-
derata ståndpunkten, som Rune Rydén mycket riktigt påpekade, som vi ser
framför oss. Nog om detta, herr talman.
Jag skall ta upp ett par andra frågor som behandlas i betänkandet. Statsbi-
draget skall tydligen lösa allting när det gäller effektivitet. Vi från vänster-
partiet är inte heller för detaljerade när det gäller statsbidraget, som ju mins-
kar kommunens möjligheter att göra det så ändamålsenligt som möjligt.
Men vi är inte heller för att smeta ut alltihopa som ett stort skatteutjämnings-
bidrag. Det finns ändå en viss motsättning mellan samhällets totala ambition
att uppnå rättvisa och lika villkor för medborgarna i samhället på olika sek-
torsområden - skolan, äldreomsorgen, barnomsorgen och vården - och de
nationella mål som bör hävdas. Först när någon kan övertyga mig eller mitt
parti om att man kan hävda de nationella målen genom att bara ha generella
statsbidrag skall vi ge oss. Men problemet är att jag tror att man måste ha
sektorsbidrag för att på något viss kunna följa upp det ansvar som samhället
har för hur resurserna fördelas till kommunerna.
Vi har ställt oss bakom en reservation tillsammans med miljöpartiet om
den kommunala utdebiteringen. Vi har varit emot att det har införts ett kom-
munalt skattestopp. Vi är helt övertygade om att det i det här läget med pro-
blem blir en snedvridning och orättvisa för kommunens invånare genom de
ökade avgiftsuttagen och andra snedfinansieringsformer. Vi vill klart uttala
att detta är av ondo.
Vad gäller den kommunalekonomiska kommitténs fortsatta arbete har in-
tressanta förslag förts fram motionsvägen. Några socialdemokrater med
Inger Hestvik i spetsen - det är inte heller vilka som helst som har skrivit på
motionen, bl.a. Bo Holmberg - säger att kommunerna bör ha andra finan-
sieringskällor än bara statsbidrag och sin kommunalskatt. Man kan tänka sig
en ny kommunal företagsskatt eller en fastighetsskatt för att se till att kom-
munerna får in nya resurser. Man pekar på de problem som kommunerna
har med ansvaret för näringslivet på orten. Man pekar också på de problem
som uppstår när kommuner, som i mitt hemlän Malung, har enorma kostna-
der för människors fritidsverksamhet i fjällen men beskattningen ligger nå-
gon helt annanstans. Det klarar man aldrig av med ett skatteutjämningssys-
tem, såvitt jag kan förstå. Det är rakt upp och ner. Det måste till föränd-
ringar. Därför har vi sagt att det som sägs i motionen, nämligen att den kom-
munalekonomiska kommittén skall se över frågan, också bör göras. Tyvärr
avstyrker utskottet förslaget, men vi vidhåller det i en reservation.
Till sist med anledning av Robin Hood-effekten vill jag säga att det natur-
ligtvis kan bli många marginaleffekter men en liten reflexion: Det kan fak-
tiskt vara en möjlighet till styrning att in i den rika kommunen flytta en och
annan låginkomsttagare. Det kanske inte skulle vara så dumt med tanke på
den sociala balansen.
Därmed yrkar jag bifall till reservationerna 4 och 8.
Anf. 6 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Vi hyllar ju principen om kommunalt självbestämmande och
att beslut fattas så nära dem som berörs som möjligt i samhället. Till kommu-
nerna har förts en mängd uppgifter på senare tid - hemtjänsten, civilförsva-
ret och mycket annat samt skolan har kommunaliserats. Det är bra, och det
är en mycket viktig förändring.
Samtidigt som vi hyllar principen om kommunalt självbestämmande är de
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
2 Riksdagens protokoll 1990191:106
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
18
stora partierna i full färd med att avskaffa vårt demokratiska system genom
att söka medlemskap i EG. Det är ett väldigt fint demokratiskt system som
vi har byggt upp. Vi har haft parlamentarism sedan 1500-talet. Det vill man
nu avskaffa. Vad det kan få för konsekvenser för kommunalt självbestäm-
mande anar väl ingen.
Vi är nu inne i en utveckling mot ökat kommunalt självbestämmande i så
måtto att man vill att allt färre statsbidrag skall vara specialdestinerade. Det
tycker vi är en väldigt bra utveckling. Vi skall fortsätta på den vägen och vi
skall lita på att kommunerna och deras valda ombud faktiskt vet vad de vill
och att de kan ta ansvar för saker och ting i kommunerna. Menar man allvar
med kommunalt självbestämmande måste det vara rimligt att kommunerna
faktiskt får bestämma i detalj hur de vill ha verksamheten ute i kommu-
nerna.
Vi tycker att det är viktigt att den skattefinansierade verksamheten inte
automatiskt utförs av kommuner och landsting utan att man på olika sätt
försöker finna vägar så att man får ut så mycket som möjligt av de samlade
medel som vi har gnetat ihop i samhället och av skattemedlen. Men det är
viktigt att vi ställer precis lika höga kvalitetskrav oavsett vem som sköter den
fysiska verksamheten. Kvalitetskraven kan vi inte pruta på. Men problemet
är att kommunernas ekonomi är väldigt ansträngd. Samtidigt som man har
lagt på kommunerna väldigt många nya uppgifter så har man infört kommu-
nalt skattestopp och tvingar nu kommunerna att fortsätta med det. Vidare
har man dragit bort kommunernas beskattningsrätt beträffande fastigheter
och juridiska personer. Man kan fråga sig om det finns något mera kommu-
nalt förutom invånarna än de fastigheter som finns i kommunerna. Det är
rimligt att kommunerna får beskattningsrätt beträffande fastigheter. Att ha
fastigheter i en kommun är förknippat med många olika sorters kostnader
för kommunen. Det är rimligt att kommunen på något sätt får ha fastigheten
som skatteobjekt och använda sig av fastighetsskatten för att täcka en del av
dessa kostnader.
Detsamma gäller juridiska personer. Juridiska personer ger arbete och
skattepengar från de verksamheter som människorna arbetar i. Men många
av verksamheterna ger kommunen olika kostnader - väginvesteringar av
olika slag, trafikinvesteringar och miljöinvesteringar för att ta hand om det
som kommer ut ur fabrikerna på ett mindre önskat sätt. Det är därför rimligt
att kommunerna återfår beskattningsrätten för juridiska personer för att
kunna täcka en del av de kostnader som juridiska personer faktiskt åsamkar
kommunerna.
Vi vet att kommunerna i de flesta fall står inför mycket stora utgifter i
framtiden. Det gäller framför allt miljövänlig trafikförsörjning. Vatten- och
avloppsfrågorna är mycket komplicerade. Det skall bli intressant att se hur
kommunerna kommer att klara detta med kommunalt skattestopp. Då åter-
står lånevägen. Man intecknar framtiden eller avgiftsfinansieringsvägen. Vi
ser naturligtvis att kommunalt skattestopp kan få en del mycket negativa
verkningar inom kultursektorn, fritidssektorn och på det sociala området.
Vi ser redan vissa tecken i skyn när det talas om att det inte längre skall vara
gratis att låna en bok på bibliotek. För mig är det en sorts kulturskymning.
Samtidigt är vi inte för att skattefinansieringen i samhället skall ökas. Ett
hävt kommunalt skattestopp får ju inte innebära att kommunerna blir våld-
samt lössläppta på utgiftssidan. Vi förutsätter att kommuner och landsting
är minst lika ansvarsfulla som riksdagen när det gäller pengar. Återhållsam-
het är och borde vara en kommunal dygd.
Under mitt politiska liv har jag arbetat i två olika kommunfullmäktige,
dels i Södertälje, dels i Hjo. Någon stor utgiftsyra var det aldrig fråga om.
utan man strävade och gnetade verkligen för att inte behöva höja skatterna.
Det finns en mycket stark vilja ute i kommunerna att inte avsiktligt höja
skatterna, om man därtill inte är absolut tvungen.
Lars-Ove Hagberg talade om att man inte skulle behöva ta hänsyn till
plånboken för att uppnå generell välfärd. Så ser inte vi i miljöpartiet på sa-
ken. Vi anser att man i det långa loppet måste skapa grundtrygghet, lika för
alla. Vill människor sedan ha någonting utöver detta, måste de ta hänsyn till
vad de faktiskt tjänar. De generella systemen måste på sikt ändras i sådan
riktning att de som tjänar mycket pengar inte får ut lika stor andel av sin lön
i ersättning som i dag. Det är ett förslag som vi har framfört i många motio-
ner. Vi tror att det är en riktig utveckling.
I en motion, Fi308, av Erling Bager m.fl. lyfter man fram ett speciellt in-
ternationellt miljöproblem, som drabbar små och ofta ekonomiskt svaga
kustkommuner på västkusten. Dessa kommuner utsätts av en omfattande
nedsmutsning från den internationella sjöfarten, som är en del av vår fria
handel med många länder. Nedsmutsningen är ett resultat av något som vi
för övrigt till övervägande del anser vara väldigt positivt, nämligen interna-
tionellt varuutbyte och utbyte av mänskliga kontakter. Det är då inte rimligt
att dessa kommuner drabbas av speciella renhållningskostnader för en ned-
smutsning som faktiskt är en nationell angelägenhet. Vi har denna gång nöjt
oss med ett särskilt yttrande i frågan och menar att dessa förhållanden nog-
grant måste övervägas i samband med en ansökan om extra skatteutjäm-
ningsbidrag i framtiden. Jag anser att det är ganska oförskämt att belasta
dessa små kommuner med kostnader av det här slaget.
Det har i olika sammanhang tagits upp de något bisarra förhållandena i
kommunerna Danderyd och Lidingö. Det är ganska orimligt att kommu-
nerna på grund av en kombination av en Robin Hood-skatt och ett kommu-
nalt skattestopp förlorar pengar på det sätt som de gör. Vi i miljöpartiet har
därför ställt oss bakom den motion som centern har avgivit i denna fråga.
Därmed stöder vi också reservation 19. Jag yrkar samtidigt bifall till reserva-
tionerna 6, 23 och 26.
Vi står för tillfället mitt uppe i en ganska intressant utveckling i landet.
Den innebär i många avseenden en sorts nedrustning i stället för en vidareut-
veckling av samhället i miljövänlig riktning under demokratiska former.
Under många år har starka krafter inom näringsliv och bland liberaler äg-
nat mycket tid och kraft för att svärta ner det mesta som Sverige står för. Det
visas bilder av följda, förtryckta, nedslagna, skatteförtryckta människor, och
den skatt som inte går till polis och försvar betraktas i stort sett som stöld.
Ni har odlat denna bild så länge att ni själva framstår som ert föraktade
systems bevarare, därför att inget uppenbart händer av det ni säger borde
hända. Ni har blivit era löftens fångar. Då föds ett nytt parti, ny demokrati,
som med kraft förfäktar det ni säger er förfäkta, och ni förfasar er.
Prot. 1990/91:106
3 ma j 1991
Den kommunala
ekonomin
19
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
Herr talman! Man ser här i det verkliga livet att föräldrarna förfasar sig
över det barn som de själva har alstrat - ett barn som dessutom ser ut att må
väldigt bra och växer till sig. Jag kan inte förstå er oro över den här frodiga
ungen, som säkert är villig att hjälpa er på vägen mot ökad miljöförstöring
och demokratiavveckling. Tack.
Anf. 7 ARNE ANDERSSON i Gamleby (s):
Herr talman! Det betänkande som vi nu behandlar innefattar de flesta av-
snitt inom det kommunalekonomiska området. Det gäller den kommunala
ekonomin i allmänhet, begränsningar i den kommunala utdebiteringen, den
kommunalekonomiska kommitténs arbete, statsbidragen till kommunerna,
skatteutjämningssystemet, extra skatteutjämningsavgift, avräkningsskat-
terna samt kompensation för slopad kommunal företagsbeskattning.
Samtliga dessa avsnitt är nu föremål för överväganden i den kommunal-
ekonomiska kommitténs arbete. Detta sätter naturligtvis sin prägel på av-
lämnade motioner i anledning av propositionen, på reservationer och själv-
fallet också på betänkandet.
Jag vill inledningsvis nämna att också jag, liksom flertalet har varit inne
på, uppfattar det som att det rent övergripande finns en betydande samstäm-
mighet vid bedömningen av de problem som föreligger inom den kommu-
nala sektorn. Jag har dock inte hört särskilt mycket i de tidigare anförandena
om det arbete som nu pågår ute i kommunerna. Det är ett omfattande effek-
tiviseringsarbete med anpassningar och nydaningar inom flera områden. Ar-
betet är t.o.m. så pass avancerat att det har gett underlag för förslag till skat-
tesänkningar, t.ex. här i Stockholm. Jag för min del har en optimistisk be-
dömning när det gäller de framtida möjligheterna för att åstadkomma balans
inom denna sektor. Jag tror att de flesta delar min bedömning. En förutsätt-
ning är naturligtvis att en del grundläggande förändringar i olika avsnitt
måste genomföras.
Med anledning av proposition 100, bil. 9, har under allmänna motionsti-
den väckts 25 motioner samt en motion som har överlämnats till finansut-
skottet från utrikesutskottet.
Utskottet ansluter sig till budgetpropositionens inriktning, att åtgärder
måste vidtas för att långsiktigt nå balans mellan den kommunala sektorns
utgifter och inkomster och att den kommunala sektorns utveckling och sam-
mantagna ekonomi måste anpassas till det samhällsekonomiska utrymmet.
Med hänvisning härtill är utrymmet för landstingens och kommunernas vo-
lymtillväxt mindre än 1 % per år under de närmaste åren, vilket är den angi-
velse som finns i budgetpropositionen.
I anledning av tidigare inlägg vill jag hänvisa just till texten i budgetpropo-
sitionen. Volymtillväxten i kommunerna får inte tillåtas bli högre än 1 %.
Det skrevs av det skälet att man vid den tidpunkten var tveksam inför ut-
vecklingen. När man nu vet vad som hände, har man i kompletteringspropo-
sitionen angivit 0,5 %. Jag säger detta med anledning av de kritiska synpunk-
ter som framfördes om de justeringar som gjordes i kompletteringsproposi-
tionen i förhållande till budgetpropositionens. Utskottet ansluter sig nu till
de inriktningar som anges i budgetpropositionen om begränsningarna för
kommunernas ekonomiska utgiftsexpansion.
Propositionen anger bl.a. också att kommuner och landsting inte skall
åläggas nya uppgifter utan att finansiering av åtaganden har anvisats - dock
anges att finansiering via höjda skatteuttag icke är finansieringsalternativ,
vilket också överensstämmer med de tidigare inläggen, utom i fallet Hagberg
och vänstern, som i det här fallet kanske har en annan inriktning.
I den moderata motionen FU303 av Lars Tobisson m.fl. hävdas som ett
allmänt faktum att produktivitetsutvecklingen är negativ inom den kommu-
nala sektorn, inom hälso- och sjukvård, utbildning och social verksamhet.
Det är ett mycket omstritt påstående, som det inte finns några övertygande
bevis för. Själv delar jag inte den uppfattningen, men låt oss följa moderater-
nas resonemang för att se vart det leder.
Så här skriver moderaterna i sin motion: ”Om produktivitetsminskningen
upphörde och vändes till en ökning skulle inom ramen för oförändrade kom-
munala utgifter bättre service kunna erbjudas än den som nu kräver en real
kostnadsökning och trots detta leder till oförändrade resultat.”
Därmed skulle, säger moderaterna, en nolltillväxt låta sig väl förenas med
höga ambitioner för den kommunala verksamheten.
Det är väl en underbar förutsättning för politisk överbudspolitik? Rune
Rydén måste redovisa för riksdagen hur detta teoretiskt och praktiskt egent-
ligen skall kunna fungera i verkligheten.
Moderaterna fortsätter: Vi förutsätter högre produktivitet i den kommu-
nala sektorn. Därmed får vi ut mera av de resurser som vi satsar.
I själva verket satsar moderaterna mindre på den kommunala verksamhe-
ten än något annat parti, men de hävdar att de får ut mer. Det är samma
luftiga resonemang som man numera hör från exempelvis det nybildade par-
tiet Ny demokrati. Skär man ned så blir allt bättre. Jag får lust att fråga:
Varför skär moderaterna inte ner ännu mer, så att man får en ännu större
produktivitetsökning i den kommunala sektorn, eller finns det en gräns för
hur mycket man kan skära ned innan produktiviteten sjunker? På denna
punkt upprepar jag till Rune Rydén: Ge oss en liten redovisning av hur det
som ni framför i era luftiga resonemang egentligen skall fungera! Jag tror att
detta är en vilseledande teknik från moderaterna, som inte har med verklig-
heten att göra. Moderaternas förslag leder faktiskt inte till en oförändrad
omfattning av den kommunala verksamheten. Med all sannolikhet skulle
detta innebära nedskärningar av verksamhet och nedrustning på flera områ-
den. Visa av erfarenheterna anger moderaterna numera inte på vilka områ-
den de vill skära ned, utan nedskärningarna skall ske generellt av statsbidra-
gen, och kommunerna får anpassa sig bäst de kan. Det är inriktningen i mo-
deraternas motion, som också följs upp i en reservation.
Vi anser till skillnad från moderaterna att den kommunala verksamheten
måste få öka något i omfattning. Det finns stora eftersatta behov i den kom-
munala verksamheten, och det vore därför fel att drastiskt skära ned den.
Jag är inte så övertygad som moderaterna om att vi har haft en negativ
produktivitetsutveckling i den kommunala verksamheten. Jag tror i stället
att den har varit positiv och att den kommer till uttryck i successiva kvalitets-
förbättringar. Inom sjukvården kan vi i dag bota och operera fler sjukdomar
och åkommor än tidigare. Det leder till ökad efterfrågan och större anspråk
än tidigare. Det är därför som vi fortfarande har köer inom sjukvården. Men
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
21
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
22
jag tror att flertalet medborgare instämmer i att när vi får del av vården så
är den av hög kvalitet och fungerar mycket bra. Det finns undersökningar
som ger stöd för den uppfattning som jag här har deklarerat.
Folkpartiet har i motion 309 med Anne Wibble som första namn under-
strukit den kommunala ekonomins stora betydelse för samhällsekonomin i
stort. Folkpartiet pekar i sin motion också på nödvändigheten av att man
balanserar kommunernas ekonomiska utveckling, så att den överensstäm-
mer totalt med statens allmänna ekonomiska möjligheter. Samtidigt påtalas
att det är uteslutet att tillskjuta ytterligare resurser via statsbidrag till den
kommunala sektorn.
Centerpartiet behandlar de kommunalekonomiska frågorna i motion 227
med Olof JohanSson som första namn. Centern brukar i sina motioner hävda
att alla kommuner bör ingå i skatteutjämningssystemet. De rika kommu-
nerna skall inte stå utanför utan bör ingå i utjämningen och omfördelningen.
Det är den inriktning som tidigare har redovisats av centerpartiet, och jag
delar den uppfattningen.
Men jag kan inte förstå varför centern vill avskaffa den särskilda skatteut-
jämningsavgiften. Den innebär ju att även de rikaste kommunerna, framför
allt i Stockholmsområdet, får vara med och betala avgifter i förhållande till
sin skattekraft. Det är väl en bra princip för utjämning mellan fattiga och
rika kommuner att skillnaderna mellan dem utjämnas? Det finns visserligen
vissa brister i detta system i kombination med skattestoppet för de allra ri-
kaste kommunerna, vilket vi påtalar i betänkandet. Men det skall lösas inom
den kommunalekonomiska kommitténs utredningsarbete. Men principen
måste vara riktig om man anser att alla kommuner bör omfattas av systemet.
Jag tycker att centerns agerande i denna fråga inte är helt konsekvent. Det
vore därför intressant om centerns representant ville beröra min synpunkt i
detta avseende.
I vänsterns motion 224 med Lars Werner som första namn redovisas, pre-
cis som Lars-Ove Hagberg har gjort här, att vänstern vill ha en avsevärd på-
spädning till kommunerna. Jag har tidigare fört ett sådant resonemang från
denna talarstol med Lars-Ove Hagberg. Med tanke på det samhällsekono-
miska läget är det nästan oansvarigt att gå ut och ge sken av att denna möjlig-
het skulle kunna föreligga.
Utskottet behandlar i övrigt hela den kommunala ekonomin med den in-
riktning som jag nämnde inledningsvis, nämligen i etapper.
Utskottet ställer sig bakom propositionens inriktning, och jag yrkar bifall
till hemställan i betänkandet och avslag på de reservationer som är fogade
till betänkandet.
Till sist vill jag göra ytterligare några kommentarer. Rune Rydén ställde
några frågor till mig om exempelvis skatteutjämningssystemet. Jag tror att
Rune Rydén har förbisett eller glömt - vilket jag har nämnt tidigare, och han
och jag har även haft en diskussion om det tidigare - att skatteutjämningssy-
stemet är konstruerat och presenterat av en borgerlig regering. Jag har sagt
att detta system inte är möjligt att tillämpa. Skatteutjämningsavgiften är en
följd av att skatteutjämningssystemet inte fungerar. Om man skulle låta det
fungera fullt ut skulle samhällsekonomin inte tåla de ökade kostnader som
blir följden därav. Inom ramen för det allmänna skatteutjämningssystemet
har man därför infört skatteutjämningsavgiften. Men det är en utjämning för
att åstadkomma att de bäst behövande kommunerna ändå inte drabbas så
hårt av den neddragning som var nödvändig med hänvisning till systemet.
Jag delar principen att det systemet har sett sina bästa dagar. Men det är en
borgerlig konstruktion. Och jag vet vilka bravorop som man då fick höra
från olika håll om hur bra det skulle bli och hur positiv kommunernas utveck-
ling skulle bli med anledning av detta.
Carl Frick blandar i sitt anförande in en del företeelser som egentligen inte
har med debatten att göra. Såvitt jag förstår är det inte någon som vill ta bort
eller nagga den kommunala självstyrelsen i kanten. Det är en Frickkonstruk-
tion. Så är det alltså inte. Men att man diskuterar vilka avsnitt som man skall
ha möjlighet att bedriva verksamhet i och hur tillämpningen skall ske, förut-
sätter jag att riksdagen även i framtiden har möjlighet att göra.
Jag tycker att den kommunala verksamheten har större frihet i dag än nå-
gonsin. Och så kommer det att vara även i fortsättningen, inte minst med
hänvisning till de förslag som har genomförts och som innebär att man ser
till att kommunerna får en sådan storlek att de har resurser för att klara sina
verksamheter. Vi vet också vilken kritik som har framförts i dessa samman-
hang. Men det har också varit ett led i den kommunala självstyrelsens möj-
lighet att utvecklas. Och den inriktningen står i varje fall socialdemokraterna
fortfarande fast vid.
Anf.8 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Jag vill till Arne Andersson i Gamleby bara säga att det som
oroar oss moderater mest när det gäller den kommunala ekonomin är att den
kommunala konsumtionen har ökat betydligt mer än vad som är förenligt
med en balanserad utveckling av samhällsekonomin. Den utvecklingen har
pågått under många år. Visserligen har det år efter år påpekats i finansplanen
att nivån har varit för hög. I år har man krupit ned litet grand i förhållande
till tidigare och sagt att ökningen skall bli 1 %. Det sade man i januari. Nu i
slutet av april när kompletteringspropositionen presenterades talas det om
0,5%. Arne Andersson uppfattade alldeles riktigt att detta visar att även
regeringens uppfattning i denna fråga närmar sig den moderata. Men jag
saknar att Arne Andersson inte drar lärdom av detta och säger att det är
riktigt och att det bör bli på det här sättet. I stället säger han att det inte är
troligt att man kommer ned till den nämnda nivån. Jag fick intryck av att
Arne Andersson önskade att volymexpansionen skulle uppgå till ungefär
1 %. Detta oroar mig, eftersom det visar att det bland socialdemokraterna
finns ett ointresse för att hålla den kommunala expansionen nere. Därmed
uppstår automatiska störningar i samhällsekonomin. Det är vi överens om.
Sedan sade Arne Andersson någonting som förvånade mig. Han sade att
han inte är övertygad om att det har varit en negativ produktivitetsutveckling
inom den kommunala sektorn. Det finns undersökningar som visar på mot-
satsen, hette det. Ja, det finns enstaka sådana undersökningar, men man kan
verkligen betvivla deras sätt att arbeta metodologiskt, och det finns oerhört
många fler undersökningar som visar på motsatsen, nämligen att utveck-
lingen har varit utomordentligt dålig och i regel negativ. Detta är ett allvar-
ligt bekymmer, för om det fortsätter kommer ju den totala kakan i kommun-
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
23
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
24
sektorn att krympa. I stället borde man, som sagt, försöka se till att produkti-
vitetsutvecklingen blir positiv. Om den kan öka med 1-2 % om året, blir det
en bättre utveckling än för närvarande då man har en 0-procentig utveckling
realt sett i volym i kommunerna. Man får ju ändå mera till godo än om man
har ingen produktivitetsutveckling alls vid en ökning av den kommunala
konsumtionen med 1 %.
Anf. 9 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Arne Andersson i Gamleby blev helt plötsligt mycket otyd-
lig. I andra sammanhang är han inte direkt känd för att vara otydlig, men
när det gällde volymtillväxten mellan januari och april gled Arne Andersson
betänkligt i sitt resonemang. Jag hoppas att Rune Rydén har rätt i sin be-
dömning: att Arne Andersson egentligen vill ha minst 1 % i volymtillväxt.
Men regeringen kom och slog till.
Annars kan man fundera över vad som egentligen har hänt mellan januari
och april. Har regeringens bedömning av det ekonomiska livet i framtiden
blivit så mycket sämre? Om jag har förstått det hela rätt, hyser regeringen
en oändlig optimism om att utvecklingen vänder i höst. Kunde regeringen
lägga fram ett förslag i höst, skulle det bli en ökning från 1 % till kanske
1,5 %. Regeringen förnekar ju inte direkt behovet. Man säger ju att områ-
dena vård, omsorg och utbildning är oerhört viktiga. Det är väl kvartalspoli-
tiken som på nytt kommer till uttryck. Jag vet inte om det var några förlupna
ord när Arne Andersson sade att det var politiskt nästan ohederligt av väns-
terpartiet att säga att vi borde kunna satsa 10 miljarder extra på kommu-
nerna, framför allt då på de områden som vi mycket konkret har pekat på:
barnomsorgen, hemtjänsten och sjukvården. Det gäller insatser för de män-
niskor som arbetar inom kommunen. Som jag sade tidigare handlar det gi-
vetvis om fördelning mellan offentlig och privat konsumtion. Vi har föresla-
git att pengarna skall tas genom ett slopande av grundavdraget för personer
med en inkomst över 180000 kr. Det betyder att de högavlönade måste
minska sin konsumtion till förmån för offentlig konsumtion i kommunerna.
Det är gammal hederlig fördelningspolitik inom arbetarrörelsen.
Jag blev litet förvånad när Carl Frick i ett tidigare inlägg diskuterade gene-
rell välfärdspolitik. Miljöpartiet är kanske mycket nära de borgerliga. Jag
vet inte om jag fattade rätt. Skall vi ha en grundtrygghet, varefter man i kraft
av plånbok skall kunna plussa på sin trygghet? Eller skall vi ha en mycket
hög grundtrygghet samtidigt som de högavlönade inte får sjukvård och annat
gratis? Jag blev inte riktigt på det klara med miljöpartiets ståndpunkt. Det
här är ju ganska intressant, eftersom högerpartiernas ståndpunkt ju är den
att grundtryggheten skall vara ganska låg, så att plånboken sedan får avgöra.
Anf. 10 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Låg mig börja med en liten komplimang till Arne Andersson
i Gamleby. Att Arne Andersson tog upp det omfattande omdaningsarbetet
i kommunerna visar vad vi väl alla vet, nämligen att Arne Andersson är
mycket väl förankrad i den kommunala verkligheten. Det är alltid roligt att
få debattera med dem som kan de frågor som de diskuterar.
Beträffande omdaningsarbetet kan man säga att många möjligheter till
produktivitetsförbättringar onekligen finns i kommunerna, men i en del
kommuner är de redan utnyttjade. När moderaterna säger att man skall
satsa mindre för att få mera är det som om man skulle diskutera om fåglar
som man inte har i handen. Det gamla ordstävet att det är bättre med en
fågel i handen än tio i skogen har en viss giltighet. På den grunden är också
centerpolitiken upplagd.
Med tanke på den kunskap som Arne Andersson besitter blir jag litet för-
vånad över att han kunde tolka mig på det sättet att centern skulle ha uppgi-
vit det klara och mycket konsekventa målet att alla kommuner skall vara
med i ett skatteutjämningssystem. Jag deklarerade tidigare att vi har målet
att avskaffa Robin Hood-skatten. Jag trodde faktiskt att även Arne Anders-
son hade det målet, eller är det så att Arne Andersson vill ha den skatten
kvar inom det nya skatteutjämningssystemet? I så fall vill vi gärna få upplys-
ning om den saken. Vi har i alla fall haft en vision av att det nya skattesyste-
met skall fungera som vi tänkt, eftersom de specialdestinerade bidragen skall
minska radikalt. Jag tror att vi är överens om detta. Då kommer det att ges
utrymme för att styra skatteutjämningen i första hand genom att skatteut-
jämningsbidraget blir mindre. Detta innebär att skatteintäkterna får behål-
las i mycket högre grad. Det blir en påfyllnad ovanifrån endast genom stats-
bidrag.
Det blir ett mer logiskt och rättvist system, och i det systemet har Robin
Hood-skatten inte någon plats. Dess nuvarande utformning har centern varit
emot - vi ville ha en annan utformning, bl.a. för att minska de orättvisor som
i dag uppstår.
Jag kan inte förstå, Arne Andersson, att ni socialdemokrater inte vill rätta
till de uppenbara orimligheterna. Det kostar någon promille, sett ur skatte-
utjämningssynpunkt, att rätta till detta att man som i Danderyd och Lidingö
betalar 125—130 % av sin skatteintäkt. Varför ställer ni inte upp på det? Var-
för låter ni en helt onödig orättvisa fortgå ett extra år, när vi här i dag kan se
till att avskaffa detta fr.o.m. nyår? Ge mig ett ärligt besked på den punkten!
Anf. 11 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Jag gläder mig åt Arne Anderssons i Gamleby självklara
hängivenhet till det kommunala självbestämmandet och den kommunala de-
mokratin. Även jag tycker att detta utgör grunden för den framtida kommu-
nala ekonomin.
Jag vågade framföra en farhåga beträffande det kommunala självbestäm-
mandets framtid, med tanke på det som sker i det svenska samhället och de
önskningar som framförs om att vi skall integreras i det demokratiska under-
skottet i EG. Men det var bara en oro som jag ville uttrycka.
Det kom upp en diskussion om den generella välfärden. I ett läge i ett land
när man faktiskt har ont om pengar tycker vi det är viktigt att lägga pengarna
där de verkligen behövs. De som har goda inkomster kan avstå från stora
delar av den generella välfärden eftersom de har råd med det. Men andra
har inte råd med detta. Pengarna skall alltså användas på rätt sätt. Därför
tycker vi att det finns all anledning att se över systemen så att de fungerar på
ett bra sätt, så att de som har gott om pengar inte är med och slösar och
konsumerar för mycket.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
25
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
26
Anf. 12 ARNE ANDERSSON i Gamleby (s):
Herr talman! Rune Rydén har förmodligen missuppfattat mitt inlägg, vil-
ket jag beklagar. När det gäller den kommunala volymtillväxten har jag sagt
att det var skillnad mellan budgetpropositionen och kompletteringsproposi-
tionen, och jag angav också orsakerna till det. Med den skrivning som finns
i budgetpropositionen är det helt klart att man kunde förvänta sig en juste-
ring i kompletteringspropositionen - det kan inte vara något märkvärdigt.
Att den justeringen sedan är neddragen och närmar sig förslag som ligger
ännu lägre bör moderaterna inte tillskriva sig alltför stora fördelar av.
Det finns inget ointresse från socialdemokratin i fråga om att se till att få
ett system som ger kommunerna ett ekonomiskt underlag och rättmätiga re-
surser av de samlade samhällsresurserna. Det är detta vi håller på att sam-
verka till en lösning av i den kommunalekonomiska kommittén, men det är
inte så enkelt. Många förenklar det hela och säger att alla problem nu skall
lösas. Problemen kan lösas, men det måste till mycket samstämmighet,
mycket samordning och förståelse för att det i slutändan skall bli ett bra re-
sultat. Hittills ser det ut som att det skall bli möjligt, och jag hoppas att slut-
produkten får denna inriktning.
Beträffande Lars-Ove Hagbergs resonemang vill jag säga att jag självfallet
delar uppfattningen att det vore önskvärt att de samhällsekonomiska resur-
serna gav möjligheter till påspädningar. Men oavsett var man tar resurserna
och balanserar dem, är det i den totala samhällsekonomiska omslutningen
omöjligt att i det här avsnittet plötsligt dra på med stora insatser. Då skulle
det bli snedvridningar i det stora sammanhanget, som vi i alla andra samman-
hang säger att vi måste hjälpas åt att balansera. Under den övergångsperiod
som vi nu upplever får vi godta de här anpassningarna, för att så småningom
komma rätt igen.
Till Ivar Franzén: Jag tycker kanske att det som står i de centerpartistiska
motionerna om Robin Hood-skatten är ganska klart. Det är också på den
grunden som jag har uppfattat centerns allmänna hållning. Men det är möj-
ligt att vad som sägs i motionerna inte överensstämmer med den centrala
centerinriktningen och med verkligheten.
Till sist till Carl Frick: Jag kan konstatera att Carl Fricks farhågor beträf-
fande det kommunala självstyret är helt obefogade. Jag uppfattade också att
Carl Frick ansåg att det var på det sättet.
Anf. 13 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Jag har inte alls missuppfattat Arne Anderssons i Gamleby
inlägg vad gäller den kommunala volymexpansionen. Han säger: Det finns
inget ointresse av att låta kommunerna få sin rättmätiga andel av de samlade
resurserna. Ja, det är det viktiga och den avgörande frågan. Det är tydligt att
vi har olika uppfattningar om vad som menas med den rättmätiga andelen.
Vi moderater menar att kommunernas andel av den totala samhällsekono-
min inte får öka. Arne Andersson tycker att det är riktigt med ytterligare
ökningar, även i det för landet så ekonomiskt besvärliga läge som vi har för
närvarande. Det är en intressant uppgift som vi har fått.
Låt mig, herr talman, till sist rikta en välgångsönskan och ett tack till Arne
Andersson. Jag har debatterat kommunal ekonomi med honom sedan 1985,
och nu drar han sig tydligen tillbaka till sitt kära Gamleby och Västerviks
kommun. Jag är övertygad om att han fortsättningsvis kommer att ägna sig
åt kommunal ekonomi och kommunalpolitik. Jag har alltid tyckt att det har
varit givande och trevligt att debattera med en kommunalekonomiskt så
kunnig person som Arne Andersson. Tack!
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
Anf. 14 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Om man skall ta Arne Andersson på orden skulle man säga:
Det är ett bekymmersamt samhällsekonomiskt läge, och även om vi tar re-
surser från de högavlönade som tjänar över 180 000 kr. och tar bort grundav-
draget för dem och tillför kommunerna de resurserna, för framför allt vård
och omsorg, kan det gå alldeles snett.
Då måste det vara en oerhört vårdslös skrivning som majoriteten har gjort
som svar på motionerna. Såvitt jag förstår säger man att det grundläggande
ansvaret för vård, omsorg och utbildning måste tas av kommunerna. Man
säger att man inte delar folkpartiets uppfattning att det går att klara medbor-
garnas berättigade krav på dessa områden inom ramen för en årlig volymtill-
växt på 0,5 % eller kravet på nolltillväxt, som moderaterna framför. Man
säger vidare att en neddragning till den senare nivån skulle få kraftiga effek-
ter för kommuner och landsting osv.
Det måste vara en oerhört djärv skrivning från majoritetens sida. Ar det
så besvärligt när vänsterpartiet föreslår fördelningspolitiska åtgärder? Man
kan naturligtvis ha olika uppfattningar om det.
Den snedvridning som sker är bl.a. de galenskaper som på en del håll kan
uppträda inom vård, omsorg och utbildning. Målsättningen för samhället
framöver är ju att gemene man skall ha tillgång till vård, omsorg och bra
utbildning, alltså kvalitet.
Det jag ännu mer ser som en fara är, som finansministern säger, det ekono-
miska läge kommunerna framöver kommer att få genom framför allt de lägre
skatteintäkterna, vilket kanske kommer att dra ner kommunernas volym.
Men detta skall man kompensera genom omställningar, omprioriteringar
och avgiftsfinansiering, något som också kommer att gå ut över medbor-
garna. Jag tror inte att detta i sammanhanget är fördelningspolitiskt rätt. Det
är just de som behöver servicen och omsorgen i kommunerna som är de
sämst ställda. Detta är en mycket sämre väg, Arne Andersson i Gamleby.
Sedan vill jag till Carl Frick säga, att jag tror vi har precis samma uppfatt-
ning om dem som har gott om pengar.
De som har gott om pengar skall betala. Men jag är kanske lika bekymrad
som Carl Frick i detta sammanhang över att man tagit bort progressiviteten
i skattesystemet, något som skulle utjämna skillnaderna och minska de hög-
avlönades möjligheter till orättmätig konsumtion.
Anf. 15 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! För att undanröja alla möjligheter till missförstånd vill jag
upprepa att centerns konsekventa målsättning är att alla kommuner skall
vara med i skatteutjämningssystemet. Robin Hood-skatten är inte någon bra
lösning. Vi menar därför att den måste ersättas av ett nytt skatteutjämnings-
system, där man i första hand låter utjämningen ske genom att bidragen blir
27
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Den kommunala
ekonomin
28
mindre till kommuner med hög skattekraft. Det innebär att den större delen
av de samlade statsbidragen utgår som skatteutjämning.
När Arne Andersson i Gamleby talar om att inte nagga det kommunala
självstyret i kanten, är det mycket svårt att få någon trovärdighet i detta,
eftersom man beslutat om skattestopp. Det om något är att nagga det kom-
munala självstyret i kanten.
Jag har några gånger haft det nöjet att debattera kommunal ekonomi med
Arne Andersson i Gamleby. Också jag vill tacka Arne Andersson, och jag
önskar lycka till i fortsättningen. Men det vore särskilt tillfredsställande för
Arne Andersson att kröna denna mycket fina period i riksdagen med att göra
en liten extra insats här i dag och visa att man i praktisk handling vill undan-
röja orättvisor. Jag föresätter därför att Arne Andersson blir en av dem som
röstar för reservation nr 19.
Anf. 16 ARNE ANDERSSON i Gamleby (s):
Herr talman! Lars-Ove Hagberg gör sina deklarationer utifrån, från min
sida sett, felaktiga utgångspunkter. Socialdemokraterna har alltid prioriterat
de socialpolitiska frågorna. Vi har drivit dem hårt och lagt fram omfattande
förslag i strid med icke minst de borgerliga partierna i denna kammare.
Det har uppstått en ekonomisk situation i detta samhälle som gör det nöd-
vändigt att stanna upp och vidta vissa justeringsåtgärder för att uppnå balans
i den totala ekonomin, och då har även vissa sociala frågor fått stå tillbaka
under någon kort period.
Jag förutsätter att de förändringar som nu pågår i olika sammanhang, och
som jag deltar i, bl.a. i den kommunalekonomiska utredningen, skall skapa
en grund för en rättvis bidragsgivning och överförande av resurser från stat
till kommun. Detta är nu inte så enkelt. Ett och annat parti föreslår att riks-
dagen plötsligt, med kritik från kommunerna, i dag eller i morgon skall fatta
ett beslut om att förändra det regelsystem som skall tillämpas redan nästa år.
Vi vet att Ivar Franzén i andra sammanhang har riktat kritik mot detta. Jag
tror att det kanske är bäst att låta sådana ändringar anstå tills vi får en samlad
överblick över möjligheterna att i det nya bidragssystemet arbeta bort de ne-
gativa inslagen, såsom exempelvis delar av Robin Hood-skattesystemet.
Flera talare har uttalat sig på denna punkt. Jag är medveten om att det
med Robin Hood-systemet har uppstått brister som man inte riktigt har kun-
nat överblicka. Detta är också en av de viktiga frågorna i arbetet i den kom-
munalekonomiska kommittén, och jag förutsätter att systemet kommer att
justeras i en riktning som gör att de orättvisor som nu kan påvisas i vissa
sammanhang, och som vi också erkänt i kommittébetänkandet, försvinner.
Anf. 17 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Får jag påminna Arne Andersson i Gamleby om att han till-
sammans med utskottsmajoriteten står bakom skrivningen i betänkandet,
att den nuvarande utformningen av Robin Hood-skatten är otillfredsstäl-
lande och oacceptabel. Jag är kort och gott besviken över att Arne Anders-
son och majoriteten inte vill rätta till en sådan uppenbar brist i systemet utan
försöker krypa bakom att vi måste göra allt på en gång.
Jag lovar att det inte kommer att komma kritik från några kommunalmän
om vi avskaffar bestämmelser som leder till effekten att man får betala
130—140 % mer än vad man får i i skatt. Jag tror att alla kommunalmän har
förståelse för att vi inte kan ha det på så sätt. Jag tror att Arne Andersson
verkligen kommer att få lovord om han ställer upp och röstar för reservation
nr 19.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 6 §.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1990/91:BoU14 Anslag till länsstyrelserna m.m. (prop. 1990/91:100 delvis
och 1990/91:87 delvis).
Anf. 18 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):
Herr talman! Detta är en av de sista gångerna riksdagen behandlar länssty-
relsefrågor innan den nya länsstyrelsereform som kallas den samordnade
länsförvaltningen genomförs den 1 juli i år. Det kunde ha varit en spännande
dag, där man från olika håll redovisat sina förändringar och vad man ser fram
emot.
Men olika regeringsförslag under det senaste året, bl.a. inom skolan och
vägväsendet, har tagit musten ur många länsstyrelsers förnyelsearbete. Man
är också försiktig med kostnaderna. Visserligen anslås under nästa budgetår
32 milj.kr. för att täcka kostnader för bl.a. flyttningar och dessutom drygt 8
milj.kr. för överförande av fiskenämndernas verksamhet till länsstyrelserna.
Men man vet på förvaltningarna att besparingskrav kommer, och man vill
därför vara försiktig med att dra på sig nya kostnader.
Det blir nu den enskilda länsstyrelsens styrelses ansvar att besluta om
nämndorganisationen. I det län som jag kommer från, Kalmar län, har man
valt att tills vidare inrätta endast en nämnd: lantbruks- och fiskenämnden.
Detta minskar givetvis förtroendemannainflytandet väsentligt. Det är därför
viktigt att noga följa arbetet inom övriga områden och ifrågasätta, om det
medborgerliga inflytandet visar sig bli alltför ringa.
Länsstyrelserna fick för några år sedan i uppdrag av civildepartementet att
undersöka vilka förenklingar som kunde göras i arbetet, regler som kunde
tas bort etc. Praktiskt taget ingenting kom ut av denna enkät. Inom vissa
områden ökar i stället arbetsbelastningen starkt. Planbesvären har t.ex. bli-
vit fler med nya PBL.
Regionalekonomiska enhetens arbete ökar i takt med nedgången i kon-
junkturen. Många företag ansöker om stöd i olika former. Länsanslagen är
en stor tillgång, men de utredningar och bedömningar som enheten gör är
också viktiga. De skapar ett underlag för länsstyrelsens arbete i näringslivs-
frågor och för initiativ till att stödja utvecklingen i länet.
Att bevaka kommunikationsfrågorna som ett led i länets utveckling är en
av länsstyrelsens huvuduppgifter i samarbete med vägförvaltningen. Om
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Anslag till länssty-
relserna m.m.
29
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Anslag till länssty-
relserna m.m.
30
denna förvaltning försvinner som självständig enhet i flera län, måste be-
handlingen av de viktiga infrastrukturfrågorna diskuteras. Vissa län har re-
dan tagit beslut om en ny organisation även på detta område, medan andra
avvaktar riksdagens beslut.
Nu förslås i kompletteringspropositionen en ny översyn för förenkling av
arbetet. Vi kan bara hoppas att denna leder till mer av rationalisering än
den enkät som jag tidigare nämnde. Detta behövs för att klara den ökade
arbetsbelastningen inom bl.a. de områden som jag redan nämnt, till vilka jag
också kan lägga det sociala området och de två områden beträffande vilka vi
har avgivit reservationer.
Herr talman! Folkpartiet liberalerna har alltså på två punkter yrkat tillägg
till regeringens förslag till länsstyrelseanslag. Liksom tidigare år vill vi för-
stärka miljövårdsenheterna, främst för arbete med den s.k. gröna naturvår-
den. Till detta vill vi anslå 20 milj.kr. Den landskapsvårdande uppgiften och
det förhållandet att vi har fler naturreservat pressar miljövårdsenheterna
hårt, och vi vill ge dem denna förstärkning.
Likaså ökar behovet av att skydda kulturmiljöer och av att ta vara på vär-
den från en svunnen tid, vilka annars helt kan försvinna. Regeringen har till-
fört medel för två biträdande länsantikvarietjänster. Folkpartiet liberalerna
yrkar på ytterligare två, något som centern instämmer i. Regeringen bör till-
sammans med riksantikvarieämbetet besluta var tjänsterna skall placeras.
De län som nämns i reservationen - Värmland och Kronoberg - har stort
behov av att få detta bidrag till handläggningen av sina fina kulturmiljöer.
Två språkforskare som nyligen analyserat riksdagsledamöternas sätt att
tala tycker att vi är för opersonliga i dag. På 40-talet kunde politiker gå upp
och tala utifrån egna erfarenheter. Jag ber därför att utifrån mina erfarenhe-
ter få säga att hjärtat naturligtvis klappar litet extra för den värmländska kul-
turen.
Jag stöder reservationerna 1, 2 och 8 vid bostadsutskottets betänkande 14
och yrkar bifall till reservationerna 2 och 8.
Innan jag slutar vill jag ta upp en fråga som inte finns med i dagens betän-
kande men som ofta debatteras, nämligen länsindelningen. Framtidsminis-
tern Odd Engström uttalade för en tid sedan att ”länsstyrelserna några år in
på 2000-talet har utvecklats till spännande arbetsplatser där man kan följa
samhällsutvecklingen från bästa utkiksplats. Länen är färre och det har ut-
kristalliserats ett antal regioner, som samverkar över nationsgränsen med
andra regioner i det nya Europa som kommer efter EG och Efta.” Han fort-
sätter: ”Utvecklingen kommer att växa fram långsamt och stabilt under en
15-årsperiod. Några hastiga förändringar blir det inte.”
Regeringen har följt upp detta uttalande genom att i dagarna tillsätta en
utredning som skall se över länsindelningen i landet. Man skall också studera
relationerna mellan länsstyrelserna, landstingen och kommunerna.
Det är bra att man tar upp dessa frågor. Länen har tyvärr i dag i vissa fall
en regional struktur som inte gynnar det praktiska arbetet. Men det är viktigt
att man inte som regeringen har gjort i fråga om den samordnade länsförvalt-
ningen kommer med flera budskap samtidigt. Länsstyrelserna har i många
fall en mycket viktig funktion i dag. Som ledamot av en länsstyrelse tycker
jag att jag kan instämma med Odd Engström och säga att länsstyrelserna
redan i dag är en spännande plats, där man har utblick över länet. Vi måste
försöka bevara de viktiga funktioner som länsstyrelserna har och få ut det
bästa av dem i en kommande omdaning.
Anf. 19 STINA GUSTAVSSON (c):
Herr talman! Förra årets debatt om länsstyrelsefrågor och -anslag prägla-
des av länsstyrelsereformen, den s.k. samordnade länsförvaltningen. Nu
börjar man ute i länen skönja hur denna kommer att te sig. Det tycks bli
det som centern förra året befarade, ett insnävat beslutsorgan. Som Ingrid
Hasselström Nyvall nyss betonade har ingen större förnyelse förmärkts.
Någon minskning av den centrala styrningen blir det inte mycket av, inte
heller kommer arbetsuppgifterna på länsplanet att i nämnvärd utsträckning
decentraliseras ute i länen. Det finns därför anledning att ge länsstyrelserna
i uppdrag att lägga fram förslag om decentralisering av tjänster inom den
regionala förvaltningen, såsom centern föreslagit i reservation nr 7.
Jag skall ytterligare något kommentera ett par centerreservationer som är
fogade vid bostadsutskottets betänkande nr 14.
Under riksmötet 1987/88 tog riksdagen ett viktigt steg i arbetet för att ut-
veckla vården av kulturmiljön. Ansvaret för de kulturella och kulturhisto-
riska kvaliteterna i den yttre miljön slogs fast, och lagstiftningen samlades i
en särskild kulturminneslag. Men det återstår en del reformarbete. I olika
utredningar och i kontakt med kommuner och myndigheter tas ämnet upp,
med betoningar på öppet landskap, underhåll av byggnader, skötsel av forn-
lämningar m.m.
Riksantikvarieämbetet har ju också föreslagit en kraftfull insats för kultur-
miljöenheterna vid länsstyrelserna, något som jag tycker att varken rege-
ringen eller utskottsmajoriteten helt har tagit fasta på. Flera län har erhållit
en biträdande länsantikvarie medan andra blivit utan. Vi menar inom cen-
tern att riksdagen borde gå litet snabbare fram och inrätta ytterligare två
tjänster utöver de två som bostadsutskottets majoritet ställt sig bakom.
Vi menar vidare från centerns sida att även miljövårdsenheterna bör få
personalförstärkningar. Ytterligare arbetsuppgifter har ju lagts på dessa en-
heter - jag skall här bara nämna en, nämligen den som tillkom genom förra
årets livsmedelspolitiska beslut.
Herr talman! Jag står bakom de reservationer som undertecknats av cen-
terns företrädare, men jag yrkar endast bifall till reservationerna 1, 7 och 8
vid bostadsutskottets betänkande 14.
Anf. 20 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! Jag skall inskränka mig till att beröra frågan om extra resur-
ser till länsstyrelserna på miljö- och naturvårdsområdet. Både vi och flera
andra partiers företrädare har föreslagit en förstärkning av dessa resurser
redan fr.o.m. nästa budgetår.
Regeringen hänvisar till en översyn över naturvårdsverkets organisation
och uppgifter, eventuellt innefattande förslag till en decentralisering. Över-
synen skall genomföras så att beslut om förändringar kan fattas före den 1
juli. Det är ganska kort tid till den 1 juli, och vi tycker därför att det är rimligt
att man under alla förhållanden gör en förstärkning för nästa budgetår. Det
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Anslag till länssty-
relserna m.m.
31
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Anslag till länssty-
relserna m.m.
är knappast troligt att det kan fattas något beslut om organisatoriska föränd-
ringar som kan träda i kraft före nästa budgetår.
Vi har föreslagit en förstärkning med 15 milj.kr. Vi tror att det är realis-
tiskt att förstärka länsstyrelserna med resurser motsvarande två nyanställ-
ningar per länsstyrelse. Vi vet också att det nu är svårt att få tag i kunnigt
folk på detta område ute på marknaden, och det är därför möjligt att man
får göra en blandning av anställningar och förstärkningar via uppdrag och
konsultuppdrag. Detta medför att jag i första hand yrkar bifall till reserva-
tion nr 3, i andra hand till folkpartireservationen nr 2.
Anf. 21 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! Det här betänkandet behandlar anslag till länsstyrelserna.
Det är inte läge att ta upp en stor debatt om länsstyrelsernas vara eller icke
vara eller förändringar på det stora planet.
Länsstyrelserna är ett arv från det gamla, centralistiska svenska kungadö-
met på 1600-talet. Vi från miljöpartiet de gröna vill ha en klar och tydlig
förändring på så sätt att det kan skapas självstyrande länsparlament. De tan-
kegångarna finns inte bara hos miljöpartiet, centern och vänsterpartiet. Det
finns stora grupper bland moderater, socialdemokrater och folkpartister
bl.a. i mitt hemlandskap Skåne som gärna skulle vilja se mera av självstyre i
landskapen snarare än den centraldirigerade länsstyrelsestrukturen som nu
finns.
Jag vill mot bakgrund av detta yrka bifall till de resursförstärkningar som
vi har föreslagit till länsstyrelserna. Det går att göra oavsett vilken överlaga
struktur som det skulle vara på det regionala självstyret. Det här gäller
främst på miljöområdet. Där finns det flera reservanter som kräver mest till
miljövårdsenheterna, nämligen i runda tal två nya tjänster på varje länssty-
relse i hela Sverige. Summa summarum blir det 50 milj.kr. Jag yrkar alltså
bifall till reservation 4. I andra hand kommer vi att stödja den reservation
som samlar de flesta reservanterna.
I övrigt stöder vi i miljöpartiet, även om jag nu inte yrkar bifall, att resur-
ser för fiskefrågorna på länsstyrelserna finns kvar. Det handlar om en bespa-
ring på 3 milj .kr. Vi tycker att de pengarna skall finnas kvar. Det är självklart
nu när man ändå vill att fiskefrågorna skall föras ned på länsstyrelsenivå.
Vi i miljöpartiet menar att resurserna för livsmedelskontrollen måste för-
stärkas. Det skall vara en person ytterligare på varje länsstyrelse som sam-
ordnar verksamheten för livsmedelskontrollen. Kommunerna har fått ta
över ett allt större ansvar för den tillståndspliktiga miljöfarliga verksamheten
i länen. Jag kan från hemmafronten konstatera att länsstyrelsen är på det
planet en bättre granskare än t.ex. livsmedelsverket. Livsmedelsverket har
t.ex. stoppat försäljning i rimlig omfattning av opastöriserad mjölk i min
hemkommun Lund. Länsstyrelsen har där gjort en närmare och vettigare
bedömning.
Jag yrkar bifall till ökade resurser för livsmedelskontrollen på länsstyrel-
sen.
Anf. 22 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Bostadsutskottets betänkande BoU14 behandlar anslag till
länsstyrelserna m.m. Utskottsmajoriteten tillstyrker regeringens förslag och
avstyrker aktualiserade motioner. Till betänkandet har fogats 10 reservatio-
ner och två särskilda yttranden.
Herr talman! Det allra mesta är gammal skåpmat, och vi återfinner gamla
välkända schlagermelodier från tidigare festivaler och år. Jag skall kort be-
röra och argumentera för utskottsmajoritetens skrivningar och våra ställ-
ningstaganden för avslag inom berörda avsnitt i betänkandet.
Reservation nr 1 behandlar kulturmiljöenheternas resursbehov. Reser-
vanterna vill ha ytterligare två nya tjänster som biträdande länsantikvarier.
Det är angelägna krav som framförs. Men vi finner att ytterligare medel ut-
över regeringens föreslagna två tjänster ej finns. Även mitt hjärta klappar
för Värmland, Ingrid Hasselström Nyvall. Det vill jag lova. Men i det här
läget finns inga pengar. Någon annan hemlig finansieringskälla att ösa
pengar ur hänvisar icke någon av de berörda reservanterna till.
Behovet av resursförstärkning är dokumenterat. Men det är också odisku-
tabelt att en successiv förstärkning av antalet tjänster trots allt sker och har
skett under årens lopp. Inte mindre än åtta nya tjänster har tillskapats under
de tre senaste åren. Förstärkningar ute i de olika länen får nu ske i den takt
som Moder Svea har råd med. Med den motiveringen yrkar jag avslag på
reservation nr 1.
Reservationerna 2, 3 och 4 behandlar resurserna på miljöområdet. Samt-
liga reservanter vill tillföra miljövårdsenheterna mera pengar och mera re-
surser. Jag vill påminna damer och herrar, ärade reservanter, om att här har
faktiskt skett och sker resurstillskott efter hand. Naturvårdsenheterna har
fått åtskilliga tjänster och förstärkningar under årens lopp. Om man ser till
länsenheterna har de fått det mesta. I samband med en förestående omorga-
nisation, som för närvarande är föremål för utredning, menar vi inom majo-
riteten att det är klokt att först och främst avvakta slutresultatet från utred-
ningen. Det finns starka skäl att förutsätta och anta att den regionala organi-
sationen i stor utsträckning berörs. En decentralisering av arbetsuppgifterna
från central till regional och lokal nivå kan på goda grunder förväntas. Vi har
i miljöskyddskommittén, där jag själv är ledamot, diskuterat även dessa och
näraliggande spörsmål inom naturvårdsverkets kompetensområde. Det rå-
der inget tvivel om att det finns en klar majoritet för att decentralisera många
av de arbetsuppgifter som i dag ligger på central nivå närmare människorna
osv. Beslutsprocessen bör läggas så nära människorna som möjligt, och det
ligger väl i linje med vad reservanterna själva vill. Med andra ord vill vi av-
vakta utredningen innan ytterligare medelsanvisning sker. Med denna moti-
vering yrkar jag avslag på de tre reservationerna nr 2, 3 och 4.
Reservation nr 5 gäller fisket. Reservanterna vill inte att besparingen på 3
milj.kr. genomförs. Vi förutsätter att samordningsvinsterna tas både på cen-
tral och regional nivå. Rimligen bör den centrala fiskeadministrationen, fis-
keristyrelsen, känna av vad vi politiker tycker och tänker.
Det råder väl inget tvivel om att om riksdagen beslutar om vissa bespa-
ringar, förväntas den centrala myndigheten generöst och rättvist fördela
medlen ut på fältet så långt som möjligt till människorna. Den centrala admi-
nistrationen eller byråkratin skall inte sitta i orubbat bo medan man får
svälta ute på fältet.
De centralbyråkrater som handlägger dessa frågor, allt från generaldirek-
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Anslag till länssty-
relserna m.m.
3 Riksdagens protokoll 1990/91:106
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Anslag till länssty-
relserna m.m.
34
törer till byråchefer, bör vara medvetna om att det finns en klart uttalad vilja
hos oss politiker att se till att medlen kommer ut på fältet.
Vi kan inte tillmötesgå reservanterna, utan jag yrkar avslag på reservatio-
nen.
1 reservation nr 6 vill man att det vid varje länsstyrelse skall finnas en re-
sursperson som tillsammans med vederbörande länsveterinär skall ges hu-
vudansvaret för livsmedelsfrågorna inom resp. län. Vi följer jordbruksut-
skottets yttrande som bl.a. hänvisar till att ett nytt avgiftssystem med för-
dubblad kapacitet på tillsynsområdet nyligen har satts i sjön. Därför yrkar
jag avslag på reservation nr 6.
I reservation nr 7 av Agne Hansson och Birger Andersson vill de båda
reservanterna framhålla decentraliseringssträvandena i sin reservation. Ut-
skottetsmajoriteten tycker nog att detta haltar betänkligt. Efter den tidigare
kompromissen i utskottet och i riksdagen finns det en bred enighet om att
resp, länsstyrelse skall kunna decentralisera utifrån sina egna bedömningar
och finna sin egen modell. Vi redovisar också skriftligt, utförligt och doku-
menterat för vår decentralistiska linje i utskottsbetänkandet, och det bör
räcka.
Rent allmänt sett är jag, i likhet med Ingrid Hasselström Nyvall, lyhörd
för att medborgarintressena inte försvinner i samband med omorganisatio-
nen. Låt oss nu avvakta den nya omorganisation som sker den 1 juli. Skulle
dessa tankegångar, som oppositionens företrädare gör sig till tolk för, då fin-
nas kvar är jag beredd att resonera och titta på om man kan förändra den
här organisationen. Men låt oss nu i första hand avvakta vad som sker den 1
juli.
Reservationerna 8, 9 och 10 är direkta följdreservationer som gäller an-
slagsposter. Det är äskanden till förstärkningar på resp, enheter inom läns-
styrelseanslaget. Det är bara för mig att helt enkelt yrka avslag på reservatio-
nerna 8, 9 och 10 i konsekvens med tidigare resonemang.
De särskilda yttranden som vänsterpartiets och miljöpartiets företrädare
har avgett avstår jag helt från att kommentera. De finns i obeskuret skick
fogat till betänkandet, och den eller de som är intresserade av texten kan
mer utförligt ta del av den in extenso i betänkandet.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan och avslag på samtliga till
betänkandet fogade reservationer.
Det finns inte mycket mer att säga, men jag skulle vilja kommentera några
av de inlägg som har förekommit.
Ingrid Hasselström Nyvall säger att antalet överklaganden har ökat. Det
är en sanning med modifikation. På PBL-området kan man se att i samband
med att vi gjorde en kompromiss med centern om plan- och bygglagen har
antalet överklaganden inom den sektorn minskat med inte mindre än 30 %.
Det är en bra siffra som jag tycker visar att det var ett bra lagförslag. Man
får inte generalisera som Ingrid Hasselström Nyvall gör.
Centerns Stina Gustavsson säger att länsstyrelsen skulle bli ett insnöat be-
slutsorgan. Ungefär så sade hon i debatten. Men, herr talman, det är ju så
att länsstyrelsen redan i dag kan gå ut och decentralisera och flytta vissa posi-
tioner, vissa av de viktiga funktionerna, ut i länet. Gör det i ert eget hemlän
och se till att det händer någonting på området.
När det gäller de gränsregionala frågorna är det riktigt - och jag vill i allt
väsentligt instämma i det - som Ingrid Hasselström Nyvall säger att det är
viktigt att länsstyrelserna får de här resurserna. När nu departementschefen,
i det här fallet civilministern, tillsätter en utredning i Västsverige och vissa
andra delar, är det för att titta på dessa gränsregionala frågor och se om det
skall ske justeringar osv.
Herr talman! Dessa frågor har vi skjutit till hösten. Låt oss återkomma till
dem och se vart åt det lutar när höstlöven börjar fladdra på gator och torg.
Den dagen, den sorgen. Då får vi ta den debatten. Det är viktiga frågor som
ligger framför oss i utskottet och i riksdagen.
Till Kjell Dahlström vill jag säga att detta med självstyre ute i landskapen
låter så vackert, men det är ju ett steg för att den nya länsstyrelseorganisatio-
nen bättre skall ta tillvara länsmedborgarnas och politikernas olika ställ-
ningstaganden. Det skall finnas en styrelse som diskuterar och tar till vara
kommunmedborgarnas och länsmedborgarnas intressen. Vi hoppas på den
här reformen, och vi tror att detta är ett steg i rätt riktning. Låt oss nu av-
vakta detta under en viss tid och sedan se vad som händer.
Med detta, herr talman, yrkar jag än en gång bifall till utskottets hemstäl-
lan och avslag på samtliga till betänkandet fogade reservationer.
Anf. 23 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp) replik:
Herr talman! Det är som Magnus Persson säger att det här är ärenden som
har debatterats flera gånger och på de flesta punkterna är vi överens. Jag vill
bara göra en liten kommentar. Det är naturligtvis inte så att vi öser pengar
ur några hemliga källor, så lyckligt är det inte. När vi föreslår tjänster och
ökade bidrag t.ex. till kulturmiljöenheterna och miljövårdens förstärkning,
är det inberäknat i vår totala budget. Man gör ju omdisponeringar, och där
har skapats utrymme för dessa förstärkningar. På den punkten behöver inte
Magnus Persson vara orolig.
När det gäller ökning av planbesvär grundade jag mig kanske på en stick-
provsundersökning. I det län som jag bäst känner till har det ökat starkt. Jag
skall kanske nämna och jag vill inte generalisera, men i vissa länsstyrelser
har man fått ett väsentligt ökat antal planbesvär.
När det gäller länsindelningen var det inte heller min avsikt att vi skall
debattera detta i dag. Men på samma sätt som Arne Andersson i Gamleby
var uppe och debatterade kommunalekonomi för sista gången är detta kan-
ske sista gången jag debatterar länsfrågor. Därför vill jag nämna någonting
om detta med länsindelningen.
I går i Kommunaktuellt stod det: Regeringen har tillsatt en utredning som
skall se över länsindelningen i landet. Man skall också titta över relationerna
mellan länsstyrelserna och landsting och kommuner. En särskild utredning
skall dessutom se över länsindelningen nere i Göteborgsregionen där splitt-
ringen är stor på grund av de tre länen.
Det är tydligen mer än Göteborgsregionen på gång nu. Jag motsätter mig
inte alls detta, utan jag vill bara göra er uppmärksamma på att det är frågor
som måste hanteras med stor varsamhet. De har även verkan på andra saker
än själva den geografiska indelningen.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Anslag till länssty-
relserna m.m.
35
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Anslag till länssty-
relserna m.m.
36
Anf. 24 STINA GUSTAVSSON (c) replik:
Herr talman! Magnus Persson säger att centerns förslag till en decentrali-
serad länsförvaltning haltar betänkligt. Vi har den uppfattningen att den
länsstyrelsereform som nu håller på att genomföras inte kommer att inne-
bära att den centrala styrningen av den regionala förvaltningen påtagligt
minskar. Reformen innebär inte heller att arbetsuppgifterna på länsplanet
kommer att decentraliseras på ett sätt som vi för vår del anser nödvändigt.
Det vore också bra och nödvändigt för befolkningen ute i länen. Därför
måste en rad åtgärder vidtas för en ökad länsdemokrati. Det finns t.ex. för-
slag om att decentralisera vissa verksamheter vid länsstyrelsen, skogsvårds-
styrelsen, länsarbetsnämnden, utvecklingsfonden för att nämna några.
Skall över huvud taget något hända ute vid länsstyrelserna i de här styck-
ena måste länsstyrelserna få uppdraget från riksdagen. I annat fall tror inte
jag att det kommer att hända någonting.
Magnus Persson tyckte att jag skulle börja på hemmaplan. Jag kan tala
om att det har jag faktiskt gjort. Det jag har sagt nu har jag gjort utifrån
mina erfarenheter som ledamot i en länsstyrelse. Jag kan försäkra Magnus
Persson om att centern vid flera tillfällen har initierat decentralisering av
funktioner. Där har också kommunerna i stor utsträckning ställt upp för att
ta emot vederbörande funktioner. Men intresset från övriga partier har varit
minimalt, för att inte säga obefintligt.
Anf. 25 MAGNUS PERSSON (s) replik:
Herr talman! Först till Ingrid Hasselström Nyvall. Jag nämnde siffran
30 %, men det skall vara 13 % som antalet PBL-ärenden har minskat totalt
inom landet. Jag vågar inte uttala mig för den länsstyrelse som Ingrid Hassel-
ström Nyvall nämnde. Men generellt sett har vi fått färre antal överklag-
ningsärenden. Det tycker jag ligger i linje med det lagförslag vi har lagt fram.
Jag noterar det med tillfredsställelse.
Sedan vet jag att Ingrid Hasselström Nyvall har varit, och är. mycket invol-
verad i detta med länsstyrelseförvaltningen. Jag tycker att det vore bra om
fler ledamöter i kammaren vore det.
Det är riktigt som hon säger att jag i min hand har departementschefens
kommande direktiv till de två utredarna. Den ena skall utreda Göteborgsre-
gionen och titta på indelningen där samt hämta litet stoff från storstadsutred-
ningen. Jag råkar också veta vem det blir. Det vill jag inte säga till kamma-
rens protokoll, men det blir en politiker som finns i Västsverige.
Den andra utredaren kommer att arbeta centralt och titta på och analysera
den offentliga verksamheten. Jag menar att om vi nu sjösätter en länsstyrel-
seförvaltning, så får man inte göra en regionindelning och slå sönder det som
vi har kämpat för under årens lopp. Jag har för regeringskansliet framhållit
att så får det inte gå till - och jag tror att vi är ganska överens om den uppfatt-
ningen.
När det gäller pengarna, herr talman, vill jag bara säga att vi tycker att
Moder Svea inte har mera pengar att fördela. Den fördelningsprofil som
folkpartiet liberalerna här har lagt fram innebär inte att man prioriterar mil-
jöintressena. Vi finner att vad vi föreslår är en bättre väg att vandra.
Till Stina Gustavsson vill jag säga: Fortsätt med de decentralistiska strä-
vandena! Fortsätt med att inom era län initiera utlokalisering och decentrali-
sering av olika organ och förvaltningar! Det är det vi vill. Men det skall ligga
på regional bas där de folkvalda själva beslutar i den här riktningen. Det är
alltså den målsättningen vi står bakom.
Anf. 26 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp) replik:
Herr talman! Jag välkomnar naturligtvis det som Magnus Persson redo-
gjorde för. Det stämmer kanske inte riktigt med vad som stod i tidningen i
går. Vi får hoppas att Magnus Persson är mera initierad än Kommun-Ak-
tuellt.
Men hur som helst är det bra att man ser över den här frågan. Jag har inte
själv, det skall jag villigt erkänna, tagit ställning för eller emot - om, hur och
i vilken riktning vi skall göra om länen. Jag tycker att det är en oerhört svår
fråga. Men vad jag ville betona i dag var, med utgångspunkt i hur man har
hanterat den samordnade länsförvaltningen, att man måste göra detta var-
samt och inte komma med dubbla budskap, som man har gjort på skolans
område, på vägområdet osv. Jag är glad att Magnus Persson instämmer i att
det inte har varit bra.
Anf. 27 JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Vi moderater står bakom majoritetsförslaget i det här betän-
kandet, men jag vill ändå kommentera två saker.
Den första gäller kulturmiljövården. Jag vill hänvisa till moderatmotionen
1990/91 :Kr286. Ett genomförande av motionens förslag skulle medföra för-
bättringar av kulturmiljövården.
När det gäller den avvikande meningen i utbildningsutskottets yttrande i
det här ärendet vill jag kommentera det som berör den statliga tillsynen på
regional nivå i fråga om utbildningen. Vi moderater i bostadsutskottet tror
inte att det kommer att råda någon tveksamhet om var besluten inom utbild-
ningsområdet skall fattas. Men vi kommer att följa utvecklingen med stort
intresse och föreslå de eventuella förändringar som kan behövas om det visar
sig erforderligt. Vi tror emellertid inte att så kommer att ske.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande finansutskottets betänkande 1990/91 :FiU29 och
bostadsutskottets betänkande 1990/91 :BoU14.
Finansutskottets betänkande FiU29
Mom. 1 (inriktningen av den kommunala ekonomin)
Först biträddes reservation 3 av Gunnar Björk och Ivar Franzén med 33
röster mot 19 för reservation 4 av Lars-Ove Hagberg. 249 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter biträddes reservation 2 av Anne Wibble och Lars De Geer med
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Anslag till länssty-
relserna m.m.
37
Prot. 1990/91:106 38 röster mot 33 för reservation 3 av Gunnar Björk och Ivar Franzén. 231
3 maj 1991 ledamöter avstod från att rösta.
Därpå biträddes reservation 1 av Rune Rydén m.fl. med 59 röster mot 40
för reservation 2 av Anne Wibble och Lars De Geer. 203 ledamöter avstod
från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 158 röster mot 57 för reserva-
tion 1 av Rune Rydén m.fl. 86 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (begränsningar i den kommunala utdebiteringen)
Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 37 för reservation 6 av
Lars-Ove Hagberg och Carl Frick. 88 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (den kommunalekonomiska kommittén)
Utskottets hemställan bifölls med 228 röster mot 20 för reservation 8 av
Lars-Ove Hagberg. 54 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 9 (särskild skatteutjämningsavgift)
Utskottets hemställan bifölls med 156 röster mot 144 för reservation 19 av
Gunnar Björk m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 10 (avräkningsskatt)
Utskottets hemställan bifölls med 234 röster mot 33 för reservation 21 av
Gunnar Björk och Ivar Franzén. 36 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 12 (konsekvensanalyser i regeringens propositioner m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 146 för reservation 23 av
Anne Wibble m.fl.
Mom. 16 (utvidgning av den kommunala beskattningsrätten)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 18 för reservation 26 av
Carl Frick. 6 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Bostadsutskottets betänkande BoU14
Mom. 1 (kulturmiljöenheternas resursbehov)
Utskottets hemställan bifölls med 231 röster mot 72 för reservation 1 av
Agne Hansson m.fl.
Mom. 2 (resurserna på miljöområdet)
Först biträddes reservation 3 av Jan Strömdahl med 24 röster mot 19 för
reservation 4 av Kjell Dahlström. 260 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 2 av Agne Hansson m.fl. med 72 röster
mot 37 för reservation 3 av Jan Strömdahl. 194 ledamöter avstod från att
rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 195 röster mot 106 för
reservation 2 av Agne Hansson m.fl.
38
Mom. 11 (resurser för livsmedelskontrollen)
Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 17 för reservation 6 av
Kjell Dahlström.
Mom. 14 (en decentraliserad länsförvaltning)
Utskottets hemställan bifölls med 260 röster mot 43 för reservation 7 av
Agne Hansson och Birger Andersson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU22 Alkoholskattefrågor.
Anf. 28 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Som vanligt har ett stort antal motioner väckts som gäller
alkoholbeskattningen och ett mindre antal som gäller tobaksbeskattningen.
Prisfrågor återkommer man till med en drucken papegojas envishet. Ut-
trycket ”drucken papegoja” användes första gången här i riksdagen av nuva-
rande utrikesministern, Sten Andersson, i en debatt med Per Ahlmark. Men
Per Ahlmark förstod inte riktigt vad Sten Andersson menade. Sedan dess
har emellertid ett påtagligt begåvningslyft ägt rum i riksdagen, varför jag inte
närmare behöver utveckla meningen med uttrycket.
Utskottets majoritet skriver att skattehöjningar bör genomföras på alko-
hol och tobak så att dessa priser följer den allmänna prisutvecklingen. Men
talet om att följa den allmänna prisutvecklingen är litet luddigt. Som bekant
talar man om den allmänna opinionen, det allmänna brandskyddet, det all-
männa livet osv. Men skattehöjningar på alkohol och tobak grundar sig inte
på den allmänna prisutvecklingen, utan på utvecklingen av konsumentpris-
index. Därutöver har vi grosshandelsindex, produktionsindex, exportindex,
importprisindex osv. Om man talar om utvecklingen på alla dessa områden
kanske man kan tala om en tendens som är allmän i betydelsen generell.
Varför skattehöjningar skall följa konsumentprisindex utveckling kan disku-
teras. Det innebär ju en rätt passiv politik. Om reallönerna stiger samtidigt
som konsumentpriserna stiger blir ju alkoholen relativt sett billigare. Om
man via priserna vill påverka konsumtionen av alkohol bör man agera litet
annorlunda.
I vår reservation 6 föreslår vi att lättvinsbeskattningen ändras, så att kvali-
tetsviner blir billigare och vissa förhållandevis alkoholstarka lättviner blir dy-
rare. Jag yrkar bifall till denna reservation.
I reservation 7 föreslår vi ytterligare en åtgärd som bör medverka till en
övergång till svagare drycker och minska den totala alkoholkonsumtionen.
Det är att lindra skatten på alkohol i samband med servering. Den frågan
anser jag att regeringen snarast bör utreda.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frågor
39
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frågor
40
I reservation 8 vill vi att man skall undersöka möjligheterna att tillåta ser-
vering av obeskattade alkoholdrycker ombord på Gotlandsfärjorna. Bl.a.
länsstyrelsen i Gotlands län, Gotlands kommun och statens industriverk har
ställt sig bakom tanken att tillåta viss skattefri försäljning på Gotlandsfär-
jorna.
Vi anser också - i reservation 9 - att samma regler bör gälla för färjeför-
bindelserna mellan Skåne och Danmark som för övriga linjer, t.ex. Göte-
borg och Danmark samt Halland och Danmark. Vi anser att man bör ta ini-
tiativ till nya överläggningar med Danmark om att få bort den s.k. Lex Öre-
sund.
Inte heller finns det något skäl för att färjetrafiken på Bornholm inte skall
få drivas på samma villkor som gäller för rederierna i Göteborgs- och Stock-
holmsregionerna. Det kan ske genom att man anser samtliga förbindelser
med Bornholm som långa rutter. I dag är det endast en linje, nämligen linjen
Ystad-Rönne som får drivas som s.k. lång rutt. Enligt vår mening bör rege-
ringen omedelbart ta upp frågan om ändrad klassificering också för linjen
Simrishamn—Allinge till diskussion med Danmark. I detta instämmer både
folkpartiet liberalerna och centerpartiets ledamöter i skatteutskottet.
Jag yrkar bifall till reservation 10.
Anf. 29 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Hugo Hegeland skämtar om druckna papegojor. Vi tycker
att det här ärendet är för allvarligt för att man skall göra det. Det är nämligen
viktigt att tränga tillbaka bruket av alkohol, och särskilt viktigt är det att
förebygga missbruk hos den unga generationen.
Om Sverige skall kunna nå det mål som WHO har ställt upp och som riks-
dagen har anslutit sig till, nämligen att minska alkoholkonsumtionen med
25 % från år 1980 till år 2000, så krävs det enligt folkpartiet liberalernas me-
ning en nationell offensiv för minskad konsumtion av alkohol. Det beror på
det faktum att konsumtionen har minskat med enbart 2 % från 1980 på vägen
mot en minskning med 25 % till år 2000. Det krävs alltså krafttag för att
minska konsumtionen i enlighet med WHOs mål.
Alkoholmissbruket är ett våra största samhällsproblem, och konsumtio-
nen av alkohol är förmodligen den viktigaste enskilda faktorn bakom sjuk-
domar, olyckor, våld och död bland svenskar i yrkesverksam ålder.
Riksdagen beslöt 1977 att vi mer aktivt skulle använda prisinstrumentet i
syfte att minska alkoholkonsumtionen. En sådan policy medför behov av
täta prishöjningar, något som tyvärr inte har skett i den takt som krävs för
att prisinstrumentet skulle ha åsyftad verkan. Alkoholskatten höjdes senast
i maj 1990, men sedan dess har prisutvecklingen varit kraftig inom ett flertal
områden. Trots detta och trots upprepade förslag från oss om att justera upp
alkoholskatten så att den följer inflationen, har regeringen visat fullständig
passivitet i denna fråga.
Folkpartiet liberalerna kräver i reservation 1 tillsammans med centerpar-
tiet en höjning av alkoholskatterna med 10% under 1991. Den höjningen
bör också, som vi påpekar, ta hänsyn till riksdagens beslut hösten 1989 om
beskattning efter alkoholstyrka.
Anders Johnson har nyss uppdaterat sin välkända trebetygsuppsats från
1981 om alkoholens samhällsekonomiska kostnader i Sverige. Undersök-
ningen avser enbart de materiella kostnaderna, dels de direkta kostnaderna,
dvs. resursförbrukning till följd av alkoholkonsumtionen, dels de indirekta
kostnaderna, dvs. utebliven produktion till följd av alkoholkonsumtionen.
Humanitära kostnader som lidande och obehag finns inte medtagna i beräk-
ningarna.
Omräknat till prisläget vid årsskiftet 1990/91 är alkoholens materiella
kostnader ca 100 miljarder kronor. Anders Johnson kallar också sin bok för
”100 miljarder kostar supen!”. Om alkoholens kostnader skulle översättas
till flaskans nivå betydde det att en flaska 75 cl. starksprit betingade en sam-
hällsekonomisk kostnad på ca 550 kr., en helflaska lättvin ca 160 kr. och 33
cl. starköl ungefär 30 kr.
Den här undersökningen tar definitivt död på den inte helt ovanliga upp-
fattningen att statens inkomster av alkoholskatten skulle vara större än de
statliga utgifterna för alkoholskadorna. Inget kan vara mer felaktigt, vilket
Anders Johnson klart har visat.
Många tror att svenskar dricker mer alkohol än vad som är brukligt i andra
västländer, eller i varje fall att våra alkoholproblem är värre än i andra län-
der. Man skyller detta på vår speciella, aktiva alkoholpolitik. Internationella
jämförelser visar dock på motsatsen. Ser vi till den registrerade försäljningen
av alkoholdrycker finner vi att Sverige, Norge och Finland ligger på en lägre
nivå än övriga västvärlden. Dessa tre länder för en likartad, restriktiv alko-
holpolitik. Vi i folkpartiet liberalerna finner det nödvändigt att Sverige får
möjligheter att fullfölja denna restriktiva alkoholpolitik även som medlem i
EG.
Sverige har en internationellt sett relativt låg alkoholkonsumtion. År 1987
kom vi på 28 :e plats av 36 undersökta länder. Även när det gäller dödlighet
i skrumplever ligger Sverige relativt lågt vid en internationell jämförelse.
Men vi har ändå en ur folkhälsosynpunkt alltför hög alkoholkonsumtion i
landet.
Europarådet, i vilket de 12 EG-länderna och ytterligare 12 europeiska sta-
ter är medlemmar, har i höstas antagit en rekommendation om alkoholpoliti-
ken som väl överensstämmer med folkpartiet liberalernas syn. Rekommen-
dationen kom fram genom en pionjärinsats av Daniel Tarschys, som år 1990
var rapportör för alkoholpolitik i församlingens sociala utskott.
I rekommendationen framhålls att bruk och traditioner i samband med
alkoholförtäring varierar kraftigt mellan Europas länder, liksom de natio-
nella strategierna för att reducera alkoholbruket gör. Dessa varierande na-
tionella strategier omfattar också olika nivåer av alkoholskatter, varför nå-
gon fiskal harmonisering inte bör avkrävas Europas länder. Däremot rekom-
menderar Europarådet medlemsländernas regeringar att i högre grad än i
dag beakta folkhälsoaspekterna. Det skulle kunna ske genom att man antar
nationella mål för att nedbringa alkoholkonsumtionen i linje med WHOs
mål "Hälsa för alla år 2000”, och genom att arbeta för nationella strategier
för att begränsa överkonsumtion och förebygga missbruk.
Folkpartiet liberalernas slutsats är att Sverige som medlem av EES och
EG kan och bör arbeta för en fortsatt restriktiv alkoholpolitik. Europarådets
rekommendation innehåller ett viktigt konstaterande, nämligen att just där-
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frågor
41
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frågor
42
för att ländernas alkoholtraditioner varierar så kraftigt behövs ett betydande
utrymme för nationella strategier mot hög alkoholkonsumtion. Vi förutsät-
ter att regeringen noga bevakar denna fråga i integrationsarbetet med EG.
Därför har vi heller ingen reservation på denna punkt.
I reservation 14 däremot betonar vi tillsammans med centerpartiet att pris-
och skattepolitiken också spelar en stor roll när det gäller att minska bruket
av tobak. Den politiken måste enligt vår uppfattning få spela en än större
roll än hittills, och vi föreslår att tobaksskatten nu skall höjas. Det gör vi för
att ett hälsopolitiskt program mot tobak skall få trovärdighet. Regelbundna
prishöjningar på tobaksvaror är bland de viktigaste instrumenten för att
minska tobakskonsumtionen.
Ett skäl mot prishöjningar har varit att tobak räknas in i konsumentprisin-
dex och att en höjning av priset därmed blir inflationsdrivande. Inom EG
anser man att det av hälsoskäl är angeläget att ta bort tobak från konsument-
prisindex. Redan i dag publiceras för vart och ett av de 12 medlemsländerna
prisindex exkl. tobak. År 1992 skall det helt tas bort. Vi i Sverige borde göra
detsamma.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 14.
Anf. 30 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Ungefär vart åttonde dödsfall i vårt land anses orsakas av
tobaksrelaterade sjukdomar, och en stor del av sjukvårdsresurserna tas i an-
språk för personer med sjukdomar eller andra skador som har samband med
alkoholförtäring. Mot denna bakgrund och på grund av de stora skador i öv-
rigt, lidande och förluster som tobaks- och alkoholbruket medför, är det för
oss inom centerpartiet självklart att samhället genom olika åtgärder måste
försöka begränsa tobaks- och alkoholkonsumtionen. Det är främst åtgärder
som saklig upplysning, restriktioner och utnyttjande av prisinstrumentet,
alltså beskattningen av tobak och alkohol.
Det nu aktuella ärendet gäller alkohol- och tobaksskatterna. Vi anser att
dessa skall höjas successivt så att priserna åtminstone följer penningvärde-
försämringen och helst så att sprit och tobak relativt sett blir något dyrare. I
tider av en positiv reallöneutveckling är det särskilt viktigt att prishöjning-
arna sker så att de överstiger kostnadsutvecklingen. Åtgärder bör vidtas för
att förhoppningsvis begränsa konsumtionen.
Vad gäller alkoholskatterna vill jag först erinra om att det i det alkoholpo-
litiska program som antogs av riksdagen 1977 ingår att föra en aktiv prispoli-
tik, innebärande att alkoholpriserna skall vara höga och följa den allmänna
prisnivån samt att prishöjningar skall genomföras relativt ofta. Vi kan nu
konstatera att alkoholskatterna senast höjdes i början av maj i fjol, alltså för
ett år sedan. Med hänsyn till prisutvecklingen sedan dess bör alkoholskat-
terna höjas med 10 % i år, något som vi tillsammans med folkpartiet framhål-
ler i reservation 1.
Tyvärr finns det en utskottsmajoritet som inte anser att riksdagen skall ut-
tala någon uppfattning i denna viktiga samhällsfråga som alkoholpolitiken
utgör och som aikoholbeskattningen är en viktig del av.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.
Vad gäller åtgärder för att begränsa tobaksbruket har jag tillsammans med
Kersti Johansson under en följd av år väckt ganska omfattande motioner,
vari successivt höjd tobaksbeskattning och ett från tobaksskatt rensat konsu-
mentprisindex varit några av de många kraven. I vår senaste motion framhål-
ler vi mot bakgrund av vikten av en aktiv prispolitik när det gäller tobaken
följande:
”Det bör ankomma på regeringen att mot bakgrund av strävandena att
begränsa tobaksbruket överväga och föreslå erforderliga successiva höj-
ningar av beskattningen av tobaksvaror, så att tobakspriserna stiger mer än
konsumentprisindex, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.”
Jag är glad över att skatteutskottets centerpartister och folkpartister i re-
servation 14 helt ställt sig bakom denna del av vår motion. Men det är bara
dessa 4 ledamöters ställningstagande som vi som vill försöka begränsa to-
baksbruket kan vara glada över. De 14 övriga i utskottet motsätter sig nämli-
gen varje riksdagsuttalande i denna fråga.
Herr talman! Jag yrkar med det bifall till reservation 14.
I det nu aktuella utskottsbetänkandet behandlas även en fråga av något
annan karaktär. Det är hur färjeförbindelsen Simrishamn-Allinge skall
klassificeras. För att jämställa denna linje med de andra färjeförbindelserna
från Sverige till Bornholm bör, enligt utskottets icke-socialistiska ledamöter,
även den förstnämnda linjen klassificeras som s.k. lång rutt.
Motion med detta krav har bl.a. väckts av de båda centerpartisterna Karl
Erik Olsson och Ingbritt Irhammar. I skrivelser dels till regeringen i januari,
dels till riksdagsgrupperna i april har Simrishamns kommun bl.a. med hän-
visning till vikten av upprätthållande av principen om lika behandling av
konkurrerande näringsidkare begärt att den nämnda färjelinjen skall få
samma klassificering som övriga linjer från Sverige till Bornholm. I reserva-
tion 10 stöder bl.a. centern detta mycket välmotiverade krav, vilket avstyrks
av den socialistiska majoriteten utan någon som helst motivering. I varje fall
har inte jag kunnat finna någon i betänkandet.
Den kanske största alkoholpolitiska frågan torde ganska snart bli om vi
inom ramen för den västeuropeiska integrationen kan fortsätta att föra en
tillräckligt restriktiv alkoholpolitik i vårt land. I ett särskilt yttrande fogat
till utskottets betänkande understryker centern och folkpartiet kraftigt att
integrationsarbetet från svensk sida inte får bedrivas så att en effektiv alko-
holpolitik försvåras. Det är, herr talman, ett synnerligen värdefullt påpe-
kande som görs i detta särskilda yttrande.
Anf. 31 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! I skatteutskottets betänkande nr 22 diskuteras en del fiskala
aspekter på alkoholfrågan. Jag avser inte att för vänsterpartiets del denna
dag i kammaren driva någon alkoholpolitisk debatt. Jag anser att de alkohol-
politiska frågorna är bättre ägnade att hanteras inom socialutskottets ram,
och det är väl också den allmänna meningen i kammaren att så bör vara. Jag
kommer främst att uppehålla mig vid fiskala aspekter och den del av stats-
budgetens intäktssida som alkoholbeskattningen utgör.
Jag skall dock säga några ord angående alkoholpolitiken. Isa Halvarsson
och Martin Olsson har tagit upp ståndpunkter som jag till stor del kan in-
stämma i. Från vänsterpartiets sida verkar vi naturligtvis för att nå WHOs
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frågor
43
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frågor
målsättningar och fullfölja riksdagens alkoholpolitiska program. Bruket av
alkohol är naturligtvis en av de viktigaste orsakerna till missbruk. Därför är
prisinstrumentet viktigt. Men det är också en intäktskälla som är riktig. Den
har mycket få negativa aspekter. De flesta skatter har någon negativ aspekt.
De marknadsstörningar som uppstår av en skatt är i denna fråga enbart posi-
tiva.
Vi har därför från vänsterpartiet yrkat i en motion att man borde ta fram
förslag som leder till att skatteintäkterna kan öka med 10 %. Det kan kräva
en något större skatteskärpning än 10 %. Hoppeligen sjunker bruket vid en
skattehöjning. Vi yrkar bifall till reservation nr 2. Jag vill också redan nu
säga att därest kammaren inte skulle tillstyrka reservation nr 2, kommer vi i
en senare votering även att stödja reservation nr 1.
Herr talman! Jag vill också yrka bifall till reservation nr 4. Den gäller to-
baksbruket. Ledamöter från sex partier har här kunnat enas. Jag tror att det
vore mycket värdefullt om dessa motionärer skulle kunna få stöd av en majo-
ritet i kammaren. Även tobaksbruket har ju mycket påtagliga skadeverk-
ningar, i likhet med alkoholbruket. Här skulle finnas ett utmärkt sätt att göra
en koppling till att försöka minska tobaksbruket genom ett bifall till denna
reservation.
Jag vill också kommentera reservation nr 6, dock utan att yrka bifall till
densamma. För min personliga del vill jag säga att det finns ståndpunkter i
denna reservation som jag delar och ställer mig bakom. Men jag menar
också att i och med direktiven 1989:51 arbetar en utredning i riktning mot
att ändra beskattningen så att man tar ökad hänsyn till alkoholhalten. I ett
sådant sammanhang menar jag också att man bör överväga att införa en ny
form av starköl som enbart skall säljas på Systembolaget. Med tanke på att
det pågår ett utredningsarbete i denna riktning menar jag att vi bör avvakta
detta.
I reservationerna nr 10 och 11 tas en fråga upp som av nationell betydelse
är mycket liten men som är besvärlig ur regionala aspekter. Det gäller den
bristande likställigheten mellan rutterna till Bornholm. Socialutskottet har i
sitt yttrande påpekat att det vore lämpligt med en bättre likställighet. Social-
utskottet säger också att det enligt utskottets bedömning vore ur alkoholpo-
litisk synpunkt lämpligt om den skattefria försäljningen på sträckan Ystad-
Rönne upphörde. Det har också varit åsikten i vänsterpartiets riksdagsgrupp
att man borde skapa en likställighet genom att klassa bägge rutterna som
korta rutter.
Detta skulle kunna leda till att man borde stödja reservationen från miljö-
partiet. Jag menar dock att så som den är formulerad bör man göra vidare
överväganden innan man rakt av kan stödja den. Där förs ståndpunkten att
alla internordiska färjeleder skall klassificeras som korta rutter fram. Om
man skall ta det ställningstagandet rent generellt, fordrar det vidare övervä-
ganden på det trafikpolitiska området. Vi har nämligen den situationen att
vissa färjelinjer mellan t .ex. Göteborg och Danmark är beroende av en skat-
tefri försäljning av alkohol och tobak för att över huvud taget kunna fortsätta
som färjelinje. För att kunna gå denna väg - som i och för sig kanske kommer
att bli verklighet om en majoritet driver igenom en snabb EG-harmonisering
44
kring år 1993 - krävs ytterligare överväganden på det trafikpolitiska området
och stödåtgärder för att stimulera den färjetrafik som har fördelar.
Av detta skäl har vi från vänsterpartiet inte ställt oss bakom reservation
nr 11. Av alkoholpolitiska skäl har vi inte heller sett det möjligt att stödja
reservation nr 10, som faktiskt innebär att man skulle utvidga möjligheterna
att köpa skattefri sprit. Det är fel väg att gå när alla tycks vara överens om
att man skall minska alkoholbruket.
Jag vill dock inte påstå att jag är nöjd med det resultat som utskottsbe-
handlingen har lett till. Jag tror att man hade kunnat skapa mer konstruktiva
åtgärder om alla parter i utskottet hade varit mera kreativa. Nu står vi i det
läge vi står, men det är möjligt att alla parter kan ta andra steg och komma
med uppslag så att vi kan få en likställighet på en grund som innebär att man
försöker reducera alkoholbruket. I det sammanhanget är det särskilt viktigt
att skärpa kontrollen på den linje som i dag finns, där vi vet att det har före-
kommit hantering som är mindre lämplig. Tullen tycks här vara beredd till
insatser.
Herr talman! Jag vill också kommentera reservation nr 13 där vi från väns-
terpartiet och miljöpartiet har tryckt på vikten av att behålla en självständig
och aktiv svensk alkoholpolitik i Europaperspektivet. Jag tycker också att
det är positivt med det särskilda yttrande som finns från centern och folkpar-
tiet, där man i alla fall ligger i fas med de ståndpunkter som har redovisats
av vänsterpartiet och miljöpartiet.
När det gäller reservation 14 vill jag säga att när vi behandlade frågan i
skatteutskottet tog vi från vänsterpartiet främst ställning till de förslag be-
träffande budgetsaldot som vänsterpartiet hade redovisat. I detta skede hade
vi inte tagit in en höjning av tobaksskatten. Det är dock motiverat av andra
skäl än budgetsaldot att ställa sig bakom denna reservation. Vi kommer i
kammaren att stödja reservation nr 14 vid en eventuell votering.
Anf. 32 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Det är med en känsla av nostalgi som jag för tredje gången
deltar i denna debatt. Leden Simrishamn-Allinge har blivit ett begrepp oss
alla, och man använder i stort sett samma argument som tidigare.
När det gäller motivationen bakom alkoholpolitiken finns det ingen anled-
ning att upprepa Isa Halvarssons utmärkta beskrivning - sjukvårdskostna-
der, supen kostar 100 miljarder osv. Däremot har vi dragit helt andra slutsat-
ser. Vi menar att alkoholmissbruket allvarligt måste bekämpas.
Det är en svår fråga. 90 % av befolkningen kan handskas med spriten och
har glädje av den, medan 10% inte kan göra det och orsakar mycket stor
misär och mycket stora problem såväl ekonomiska som sociala och mänsk-
liga.
Att i det läget fortsätta att stödja billigt spritinköp på färjor för dem som
är ute och reser, kanske bara av den anledningen, kan inte vara det rätta
sättet att stödja upprätthållandet av färjeleder.
När det gäller Bornholmstrafiken är det givetvis så att även vi tycker att
man skall ha konkurrensneutralitet. Vi har dragit en slutsats, som Lars Bäck-
ström tydligen inte ställer upp på, nämligen att man i alla dessa fall borde ha
klassifikationen korta rutter.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frågor
45
|
Prot. 1990/91:106 3 maj 1991 |
Trafiken bör bäras upp av turism, när det är turistfärjor, och av gods när |
Ystad och Simrishamn borde kunna bäras av turisttrafik. Vi erkänner
|
Alkoholskatte- |
blemet. Om man bara kan köpa sprit på färjan från Ystad, kommer kanske Jag yrkar bifall till reservation 11. När det gäller tobaken måste jag korrigera Martin Olssons uträkningar I fråga om tobaken har en mycket intressant sak hänt. Jag åsyftar det stora Anf. 33 YVONNE SANDBERG-FRIES (s): Herr talman! Utskottet avstyrker samtliga de motioner på alkohol- och Tobaks- och alkoholskatterna höjdes senast i maj 1990. Vi kan faktiskt Till betänkandet har fogats ett yttrande från socialutskottet. I det yttran- |
46
mycket noggrant, inte minst när det gäller tobaken där det finns studier som
pekar på att just ungdomar är mer känsliga för priset än vad vuxna är.
I denna folkhälsoproposition föreslås en rad andra åtgärder. Det föreslås
t.ex. inrättande av ett särskilt folkhälsoinstitut, som skall ges förstärkta eko-
nomiska resurser. Det föreslås vidare en skärpt tillsyn av restaurangverk-
samheten, åtgärder när det gäller marknadsföring av snabbvinsatser, hem-
bränning och missbruk av teknisk sprit. På tobakens område förebådar man
en lag om rökfria miljöer och förbud mot tobaksreklam.
Målet för den svenska alkoholpolitiken skall även fortsättningsvis vara att
minska den totala alkoholkonsumtionen för att därigenom minska alkoho-
lens skadeverkningar. Riksdagen har ju också ställt upp bakom WHOs utta-
lade mål om en 25-procentig minskning av alkoholkonsumtionen.
Grunderna för den svenska alkoholpolitiken skall självfallet hävdas inför
de fortsatta överläggningarna om ett svenskt närmande till de europeiska ge-
menskaperna. Frågan om alkoholbeskattningens utformning, som tas upp i
en moderat reservation, finns det enligt utskottsmajoritetens mening inte nå-
gon anledning att gå in på i dag. Vi väntar ju på resultatet av den utredning
som haft uppgiften att fundera över dessa frågor. Vi vet också att denna ut-
redning inom kort kommer att avge sina förslag, om det inte har skett nu i
dagarna, och då får vi anledning att diskutera dessa frågor med ett bättre
underlag.
I några reservationer tas de alkoholfrågor som har samband med färjetra-
fiken upp. Vi har hört att vissa motionärer och reservanter förespråkar en
utökning av de färjelinjer som klassas som lång rutt och därmed får ha skat-
tefri försäljning ombord. Andra vill däremot ha mer restriktiva regler. Ut-
skottsmajoriteten har inte funnit anledning att i något fall ändra sin tidigare
inställning. Utskottsmajoriteten anser sålunda att den skattefria försälj-
ningen och serveringen av alkoholdrycker bör förbehållas den internatio-
nella trafiken och alltså inte medges på Gotlandstrafiken.
Vi vill inte riva upp lex Öresund. Vi anser att ett sådant beslut skulle mot-
verka målet om en sänkning av alkoholkonsumtionen, som vi i riksdagen ti-
digare har uttalat oss för.
Förslaget att linjen Simrishamn-Allinge skall klassas som lång rutt avvisar
utskottsmajoriteten. Vi anser att en förutsättning för att en linje skall klassas
som lång rutt är att det finns ett behov av nyttotrafik på linjen. Linjen mellan
Ystad och Rönne, som är en lång rutt, tillgodoser bevislingen ett behov av
nyttotrafik. Den linjen fanns i många herrans år, innan den omklassificera-
des till lång rutt. Det är därmed så att säga bevisat att den linjen fyller ett
trafikbehov. Däremot anser vi inte att linjen Simrishamn-Allinge fyller
samma behov. De framställningar som gjorts bygger inte heller på att trafi-
ken skulle bedrivas året runt på den sträckan. Därför anser vi inte att det
finns förutsättningar för en omklassificering av den linjen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på samt-
liga reservationer.
Anf. 34 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:
Herr talman! Jag hörde att Yvonne Sandberg-Fries också ställer upp på
målet 25 % minskning, som Världshälsoorganisationen har satt upp till år
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frägor
47
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frågor
48
2000. Jag är förvånad över att man inte tar konsekvenserna av det, utan sä-
ger att alkoholpriset skall följa den allmänna prisutvecklingen. Jag är förvå-
nad att man inte inser att man måste profilera priset så att man uppnår en
effekt i den riktning som Världshälsoorganisationen anger, och att man dess-
utom inte inser att en begränsning av inköp av skattefri sprit verkligen kan
hjälpa till på vägen mot det mål som Yvonne Sandberg-Fries säger sig stå
bakom.
Jag är också förvånad över att jag inte fick några direkta kommentarer till
”kvinnomotionen” om tobak. Förslaget innebär att man skulle ta bort 2,5
öre per cigarett vilket skulle gå till en informationskampanj om tobakens
skadeverkningar. Det vore intressant att höra om ni har funderat över och
tagit till er det som har uttalats i denna sexpartimotion.
Anf. 35 HUGO HEGELAND (m) replik:
Herr talman! Jag vill fråga Yvonne Sandberg-Fries varför den internatio-
nella trafiken skall förbehållas rätten till skattefri försäljning av alkohol.
Varför skall man få dricka skattefri sprit när man far till Danmark, men inte
när man far till Gotland? Det tar längre tid att fara till Gotland än till Dan-
mark. Varför i all världen skall man göra den differentieringen? Vad är det
för något speciellt som gör att det skall vara skattefritt när jag far till Dan-
mark, men sätter jag mig på en Gotlandsfärja för att åka från Stockholm till
Gotland, som tar längre tid, då är det inte skattefritt. Men det är ungefär
lika mycket vatten och det är båtar i båda fallen.
Anf. 36 MARTIN OLSSON (c) replik:
Herr talman! Det räcker inte att med ord uttrycka att man stödjer WHO-
målet om att minska alkoholkonsumtionen med 25 % fram till sekelskiftet,
utan det måste även vidtas åtgärder. Prisinstrumentet är ett av de medel som
måste tillgripas.
Utskottsmajoriteten säger att motionen avstyrks för att inga nya omstän-
digheter anförs som skulle föranleda något ändrat ställningstagande. Om-
ständigheterna har tidigare varit så allvarliga att vi i vårt land alkoholpoli-
tiskt är ense om att missbruket står i relation till bruket. Det är därför vi
vill nedbringa den totala alkoholkonsumtionen. Allteftersom vi närmar oss
sekelskiftet får vi kortare och kortare tid på oss att nå den stora minskning
som vi har förbundit oss att sträva efter.
Det är två huvudlinjer som står emot varandra i betänkandet. Skall riksda-
gen vara aktiv och ange viljeyttringar i viktiga frågor som alkoholpolitiken,
eller skall riksdagen nöja sig med att säga att det inte har hänt någonting
nytt. Vi har avslagit motsvarande motioner tidigare, alltså skall vi göra lika-
dant nu. Yvonne Sandberg-Fries är försvarare av den senare linjen. Jag vill
fråga: Varför skall riksdagen avstå från att klart uttala en viljeriktning i vik-
tiga politiska frågor, när frågorna aktualiseras genom motioner? I det här
fallet skedde det genom motioner från olika partier.
Vi kräver i vår reservation en tioprocentig prishöjning på sprit, eftersom
det inte har skett någon ändring av skatterna på ett år. Vi tycker att det är
mycket väl motiverat.
En sak som inte tas upp här är i vad mån man på olika sätt skall få kompen-
sation för att sprit- och tobakspriser höjs. Det är en sak som behandlas av
finansutskottet. Vårt krav är att konsumentprisindex skall rensas från sprit-
och tobaksskatterna, så att inte någon grupp skall kunna hävda att man skall
ha kompensation för dessa höjningar. Det faller liksom på sin egen orimlig-
het.
Det viktiga är att riksdagen gör klara uttalanden och bidrar till att få ned
konsumtionen av såväl alkohol som tobak.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frågor
Anf. 37 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! CAN har alldeles nyligen kommit ut med en forskningsöver-
sikt där man konstaterar att beskattning av alkohol är ett i jämförelse med
andra åtgärder mycket verksamt medel för att minska konsumtion och före-
bygga skador. Man säger också att vad man än vill jämföra med. reglerad
inköpsålder, monopol, reglerade öppettider, information och kampanjer, är
effekterna mycket begränsade jämfört med vad en målinriktad och medve-
ten prispolitik kan åstadkomma.
Jag noterade att Yvonne Sandberg-Fries höjde rösten väldigt mycket när
hon talade om propositionen rörande vissa folkhälsofrågor. Det fanns ingen
anledning till det, om hon inte hade brist på argument. Propositionen har
blivit en mycket stor besvikelse. Det talas inte om höjning av alkoholskatten,
där finns ingenting om insatser för att begränsa marknadsföring av snabbvin-
satser, det finns inga konkreta åtgärder mot hembränning och det finns ing-
enting som säger att man har tagit fasta på riksdagens beredskap att harmo-
nisera åldersgränsen vid restaurangutskänkning. Vi är mycket besvikna på
folkhälsopropositionen och tycker att den inte tar i på allvar med de här frå-
gorna.
I CAN sägs också att det är rimligt att anta att en prishöjning medför en
ökad konsumtion av legalt eller illegalt hemtillverkad alkohol, men att man
ändå kan konstatera att den konsumtionen inte uppväger den minskade för-
säljningen. Skulle den göra det skulle alkoholskadorna inte minska när pri-
set höjs. Därav drar man slutsatsen att prishöjningar är en mycket effektiv
alkoholpolitisk åtgärd.
Anf. 38 YVONNE SANDBERG-FRIES (s) replik:
Herr talman! Hugo Hegeland undrar varför man gör åtskillnad mellan in-
ternationell och nationell trafik. Det har bl.a. att göra med att man, om man
åker båt till ett annat land, passerar internationellt vatten. Jag skulle vilja
ställa en motfråga till Hugo Hegeland: Skall vi ha skattefri alkoholförsälj-
ning inom Gotlandstrafiken, borde vi kanske i likställdhetens namn också
erbjuda detta till trafikanter som färdas på annat sätt inom Sverige - Gotland
tillhör bevisligen Sverige. Då skulle man t.ex. kunna tänka sig att om man
åker med SJ skall man ha tillgång till skattefri sprit. Det vore väl konsekvent,
Hugo Hegeland?
Beträffande prishöjningar redovisade jag i mitt inledningsanförande att vi
har haft en prisutveckling som i huvudsak stämmer med den utveckling vi
har haft av konsumentpriserna. Det läge vi nu befinner oss i, med tanke på
stabiliseringsavtal och annat, utgör ytterligare ett skäl till att inte nu höja
priserna på de här varorna. 49
4 Riksdagens protokoll 1990191:106
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frågor
50
Till Isa Halvarsson vill jag säga att jag också har läst CANs rapport, som
kom i går. En intressant slutsats man också kan dra av den rapporten är att
inkomstförändringar förmodligen påverkar benägenheten att lägga pengar
på alkohol mer än prisförändringar. Det står också att läsa i den här rappor-
ten. Om vi återknyter till stabiliseringsavtalet och de mycket låga nivåer som
huvuddelen av arbetsmarknadens parter nu har slutit avtal på, skulle det
också tala för att det av alkoholpolitiska skäl inte finns så starka argument
för att just nu klippa till med skattehöjningar på detta område. Det finns
alltså två skäl till detta.
Isa Halvarsson må vara besviken på folkhälsopropositionen, men det har
sagts i andra sammanhang att förslaget om folkhälsoinstitut är ett gammalt
folkpartiförslag som vi nu har lagt fram. På den punkten tycker jag att hon
borde vara ganska lycklig. Vi skall inte debattera detta nu, för det skall ett
annat utskott göra. Men det finns en hel rad förslag i denna proposition som
alla är ägnade att ta itu med och komma till rätta med de problem som ett
överdrivet alkoholbruk och tobaksbruk innebär. Den fortsatta debatten i
den frågan får vi kanske överlåta till dem som har att hantera den propositio-
nen.
Anf. 39 HUGO HEGELAND (m) replik:
Herr talman! Det är ganska lätt att svara på Yvonne Sandberg-Fries fråga.
Yvonne Sandberg-Fries har ju nu haft både en sufflör och en sufflös vid sin
sida, som antagligen har gett henne goda tips om vad som skall sägas.
När man åker med färja från Stockholm till Gotland kommer man ut på
internationellt vatten. Man håller sig alltså inte inom nationens gränser hela
tiden, vilket man ju gör om man åker tåg i landet eller om man åker på Göta
kanal. Det gör man också om man åker på Vänern eller Vättern - om det nu
skulle tillåtas fri försäljning där. Yvonne Sandberg-Fries förslag är kanske
inte så dumt. Men jag vill låta det vara osagt hur det förhåller sig i det fallet.
Jag tycker i varje fall att det finns en klar skillnad i det här sammanhanget
när det gäller sträckan mellan fastlandet och Gotland resp. Bornholm. En
del tycker att det är dumt att införa samma villkor för linjen Simrisham-
n—”Allike”. Man är rädd för att alla skall komma i land som ”allikar” - och
det kan ju ha sina sidor.
För det första kan hela debatten om prishöjningar vad gäller alkohol t.ex.
och om procentsatser - 10,12 eller 8 % - betecknas som ett rätt så fantasilöst
resonemang. För det andra har man hela tiden när priser har fastställts utgått
från att staten inte skall gå miste om intäkter. Det har varit det primära. När
höjningar görs räknar man med att det inte skall bli någon förlust. Det skall
minsann bli intäkter - och gärna litet mera än så.
Anf. 40 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:
Herr talman! Jag drar återigen slutsatsen att Yvonne Sandberg-Fries inte
riktigt tar Världshälsoorganisationens mål på allvar. Det handlar då om en
minskning av alkoholkonsumtionen med 25 %.
Vi vet att prissättningen är ett känsligt instrument när det gäller alkohol-
konsumtionen - ett instrument som vi tydligen inte använder oss av. Detta
beklagar jag.
Sedan vill jag passa på och yrka bifall till den reservation som jag står
bakom och som gäller mom. 1. Den här reservationen handlar just om
nämnda saker. Det talas här om en uppskattning av hur stor konsumtions-
minskning man kan vänta sig med den höjning av spritskatten som vi föreslår
och hur många miljarder som staten skulle tjäna. Det här kunde i och för sig
vara intressant för regeringspartiet.
Anf. 41 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Det är klart att vi tycker att det är bra att man har nappat på
vår tanke om ett folkhälsoinstitut. Men just förslaget i fråga är bristfälligt.
Men det kanske blir en ändring under arbetets gång.
Just när det gäller alkohol- och tobaksfrågorna tycker vi att propositionen
är väldigt tunn. Målet om en minskning av alkoholkonsumtionen med 25 %
under perioden från år 1980 till år 2000 har ju antagits. Det handlar alltså om
en 20-årsperiod. Nu har det gått 11 år, och vi kan konstatera en minskning
om 2 %. Då skulle jag vilja fråga Yvonne Sandberg-Fries: Kan man i det
läget bara ligga helt stilla så att säga och låta sig nöja med de priser som vi
har? Eller hur har Yvonne Sandberg-Fries tänkt sig att man aktivt skall verka
för en minskning av alkoholkonsumtionen?
Anf. 42 MARTIN OLSSON (c) replik:
Herr talman! Jag noterar att jag inte har fått något svar på min fråga om
varför socialdemokraterna är så emot att riksdagen gör uttalanden i så vik-
tiga frågor som frågorna om alkohol- resp, tobakspolitiken är.
Yvonne Sandberg-Fries angav nu ett nytt motiv för att inte höja skatten
på tobak och alkohol. Det gäller då det stabiliseringsavtal som träffats. Men
den här frågan är väl så viktig att ett sådant argument borde ha funnits med
i utskottets betänkande som motiv för ett avslag på motionen. Varför åter-
finns alltså inte detta argument i utskottsbetänkandet? Varför får vi, helt
överraskande, höra det här?
Sedan vill jag anknyta till det som Hugo Hegeland sade om skatteinkoms-
ter. Ser Yvonne Sandberg-Fries skatten på alkohol och tobak som ett medel
att få maximala skatteinkomster eller som det främsta medlet för att be-
gränsa tobaks- och alkoholbruket?
Anf. 43 YVONNE SANDBERG-FRIES (s) replik:
Herr talman! Jag tror att jag kan ta Gösta Lyngås och Martin Olssons frå-
gor samtidigt. Gösta Lyngå gick mycket långt när han sade att vi över huvud
taget inte utnyttjar prisinstrumentet för att åstadkomma resultat på alkohol-
politikens område. Det är, Gösta Lyngå, litet väl häftigt så att säga att göra
ett sådant uttalande mot bakgrund av att Sverige förmodligen är det land
som har den högsta alkoholskatten. Visst utgör alkoholbeskattningen ett led
i vår alkoholpolitik. Det torde vara kammarens ärade ledamöter välbekant
att vi genom den alkoholpolitik som har förts i vårt land faktiskt har åstad-
kommit goda resultat. Alkoholkonsumtionen på våra nordliga breddgrader
är faktiskt betydligt mindre än vad som gäller för stora delar av Europa i
övrigt.
När man debatterar dessa frågor - det gäller då särskilt de partier som är
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frågor
51
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frågor
ivriga anhängare av ett medlemskap i EG - skall man vara litet försiktig med
orden. Man måste vara litet försiktig när man skäller på regeringen och säger
att denna inte gör tillräckligt mycket. Det torde vara välbekant att det när-
mande till EG som vi har framför oss inte är helt okomplicerat med tanke på
alkoholpolitiken här i Sverige. Vi måste minsann med gemensamma krafter
se till att vi verkligen argumenterar för dessa saker och att vi på bästa sätt
sköter de framtida förhandlingarna om vi skall kunna fortsätta med vår alko-
holpolitik som hittills har varit mycket framgångsrik.
Vidare är alkoholpolitiken inte bara en fråga om skatter - även om skat-
terna utgör ett effektivt instrument, som också har utnyttjats. Det finns oer-
hört många andra saker som vi kan göra i det här sammanhanget. Jag har
redovisat en del. Det är bara att läsa regeringens folkhälsoproposition. Men
vi kan inte gärna föra den debatten nu. Egentligen är det, herr talman, litet
olyckligt att vi här i kammaren på det här sättet får två olika debatter om
alkoholpolitiken. Kanske hade vi sparat tid åt kammaren om frågorna hade
kunnat debatteras i ett sammanhang.
Anf. 44 KAJ LARSSON (s):
Herr talman! Regeringarna i Danmark och Sverige träffade 1989 en över-
enskommelse om en ändring av klassificeringen beträffande färjeleden Ys-
tad—Rönne på Bornholm från kort till lång rutt. Men det var ett olyckligt
beslut ur konkurrenssynpunkt för leden Simrishamn-Allinge, som ej blev
omklassificerad. Nu, två år efter det att det här beslutet fattats, kan man
klart utläsa resultatet. Beslutet har lett till en ohållbar konkurrenssituation
för linjen Simrishamn-Allinge. 1989 var det endast det danska helstatliga
rederiet Bornholmstrafiken som trafikerade linjen Ystad—Rönne.
1990 erhöll ett annat rederi långruttillstånd för trafiken mellan Ystad och
Rönne med bil- och passagerarfärja. Den 4 april i år beviljade regeringen
ytterligare ett rederi långruttillstånd för färjetrafiken mellan Ystad och
Rönne. Det senaste tillståndet avser snabbgående katamarantrafik av
samma slag som man hittills har varit ensam om att bedriva på linjen mellan
Simrishamn och Bornholm.
Den under sommarsäsongen tidtabellslagda trafiken mellan Ystad och
Rönne har nu en kapacitet om totalt ca 20 000 passagerare per dag. Detta
innebär en kapacitetsökning med 65 % jämfört med tiden innan långruttill-
ståndet beviljades. Den skattefria försäljningen på Ystad-Rönne-linjen har
visat sig vara ett kraftfullt marknadsargument. Resandeströmmen, som tidi-
gare av naturliga skäl gått via andra linjer, har letts över till denna linje med
skattefri försäljning. Den skattefria försäljningen medverkar också till ni-
våer som klart understiger vad som kan anses riktigt ur företagsekonomisk
synpunkt. Lägsta pris för en tur- och-returresa Ystad-Rönne är för närva-
rande 10 kr. Rederiet som trafikerar linjen Simrishamn-Allinge kan omöjli-
gen konkurrera på dessa villkor. Om inte linjen omklassificeras, blir följden
att den måste läggas ned.
I sin förtvivlan har Simrishamns kommun vid flera tillfällen uppvaktat re-
geringen. Man har också haft sammankomster med ansvariga myndigheter
på dansk sida. Det är högst otillfredsställande att man från båda länders
52
myndigheters sida säger att det är det andra landets uppfattning som har va-
rit vägledande. Man måste tala klarspråk och inte skylla på varandra.
I utskottets betänkande skriver man nu återigen bl.a. att det krävs nya
förhandlingar med Danmark, som hitintills inte varit intresserat. Detta kan
jag absolut inte hålla med om.
Jag är ingen vän av att det absolut måste vara skattefri försäljning på lin-
jerna mellan Skåne och Bornholm. Men jag kan inte acceptera som öster-
lenbo att orter med 4 mils avstånd behandlas olika. Den totala mängden av
skattefri försäljning kommer inte att öka enligt min uppfattning. Resandeun-
derlaget för resor mellan Sverige och Bornholm är begränsat med hänsyn till
övernattningsmöjligheter inom regionerna. Vad det är fråga om är att hela
Simrishamnslinjens resandeunderlag, 30 000—35 000 passagerare, flyttas
över till Ystad-Rönne-linjen.
Det finns inte några delade meningar mellan kommunerna Ystad och Sim-
rishamn. Kommunledningen i Ystad ser det som naturligt att Simrishamns-
linjen blir klassad som långrutt och att konkurrensen sker på lika villkor.
Simrishamns kommun, som satsat mycket på turistverksamhet byggd på en
resandeström till och från Bornholm är i dag fullt förståeligt mycket besviken
på denna ohållbara konkurrenssituation, där resultatet troligt blir en ned-
läggning av färjelinjen Simrishamn-Allinge om inte omklassificering sker.
Eftersom frågan varit uppe till debatt flera gånger under senare år, borde
utskottsmajoriteten ta ett bättre grepp om frågan i stället för att envist hålla
fast vid sitt ursprungliga ställningstagande. Men det är brådskande. Ur rätt-
visesynpunkt bör linjerna klassas lika, vare sig det är lång eller kort rutt. Jag
ser det som naturligt att det är lättare att klassa Simrishamn—Allinge-linjen
som långrutt än att ta steget tillbaka till Ystad—Rönne-linjen.
Yvonne Sandberg-Fries säger att Ystad-Rönne-linjen har trafikerats un-
der lång tid. Men linjen Simrishamn-Allinge har trafikerats under större
delen av 1900-talet, visserligen med några års uppehåll, men större delen av
1900-talet har som sagt linjen trafikerats. Året-runt-trafik kan också ske
mellan Simrishamn och Allinge.
Herr talman! Med anledning av vad jag framfört yrkar jag bifall till reser-
vation 10 angående korta och långa rutter.
I detta anförande instämde Börje Nilsson och Johnny Ahlqvist (båda s).
Anf. 45 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Herr talman! Egentligen är det bara ett av våra yrkanden i vår motion om
tobakens skadeverkningar som behandlas i detta betänkande. Men när jag
lyssnat har jag förstått att även andra frågor har tagits upp, och då anser jag
att jag som representant för de tolv kvinnorna bakom motionen också bör
säga någonting.
Det här är en mycket svår debatt. Man kan lätt trampa på människors inte-
gritet, och det tycker vi inte om. Men samtidigt som man gör det så oroar
man människor. Man skrämmer människor. Det vill vi inte heller. Varför har
vi då skrivit vår motion, och varför är vi så envetna? Det beror naturligtvis
på att vi genom kontakter med forskare och sjukvårdens representanter har
fått klart för oss hur långt forskningen har kommit under senare tid. Vi kän-
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frågor
53
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frågor
54
ner kravet på oss att visa civilkurage, att bli obekväma inte minst för oss
själva, för det blir vi, det kan jag intyga. Men vi fortsätter i alla fall.
Jag skall passa på tillfället att nämna några korta fakta i den här frågan
innan vi återkommer i samband med behandlingen av folkhälsopropositio-
nen.
I Sverige dör mellan 10 000 och 12 000 personer per år på grund av miss-
bruk av tobak. 800 000 dör i Europa därav, 2 ä 2,5 miljoner i hela världen
per år. Man behöver inte vara någon moralpredikant - det är en etikett som
ibland sätts på oss - för att förstå att vi måste ta dessa siffror ad notam och
på allvar.
Tobaksrökningen är faktiskt den helt dominerande orsaken till sjukdomar
och för tidig död i dagsläget. Tobaksbolaget säger att tobaksförsäljningen
totalt har minskat. Det är fel, men det mest tragiska är att det är bland unga
människor som rökningen ökar mest, framför allt bland unga lågutbildade
kvinnor. Det är därför det är så viktigt att vi från riksdagens sida tar vårt
ansvar för att informera om hur farliga tobakens skadeverkningar är. Vi som
har rökt länge - jag har också rökt många år - tar vårt ansvar för oss själva,
men vi måste också ta ansvar för kommande generationer. Vi har fått veta
att den metod som vi ställer krav på, nämligen reklamförbud, är ineffektiv.
Det var den i Norge, sade man i en debattartikel mot oss. Det är inte riktigt.
Man räknar med att rökningen bland unga människor har minskat med 40 %
genom reklamförbud. Det är ett av de krav som vi ställer. Vi vill införa en
informationsavgift på 2,5 öre. För oss är det egentligen egalt om man lägger
den på toppen av priset i dag eller tar den genom den beskattning som redan
finns. Det viktigaste är att dessa pengar går till information, för jag tycker
att unga människor som i framtiden ser tio-procentiga ökningar av lungcan-
cerfall bland unga kvinnor har rätt att ställa krav på oss att vi talar klartext.
Det har vi inte gjort. Tyvärr räknar forskarna också med att en ökning på
10 % som vi haft under de senaste två åren kommer att bestå. Det beror ju
på att effekterna inte kommer förrän kanske efter 20 eller 25 år. Det är nu vi
måste vidta åtgärder för att få en förbättring under decennier som kommer.
Den passiva rökningen har man bortsett från i många fall. Låt mig nämna
ett exempel på passiv rökning, en grupp som råkar värre ut än några andra,
och det är fostret i kvinnans livmoder och de små barn som ammas av sina
mödrar. I tobaksröken finns 3 000-4 000 olika ämnen som passerar genom
moderkakan. Vad kan dessa ha för effekter? Jo, de ökar risken för missfall
eller för tidig födsel. De påverkar fostrets andning och blodcirkulation. De
påverkar hjärnfunktionen. Man tror att läs- och skrivsvårigheterna bland
barn kan bero på detta. Även risken för tidig spädbarnsdöd finns med i bil-
den.
Jag tycker, herr talman, att det här säger så mycket om varför vi inte får
släppa vårt ansvar. Jag har inget yrkande i dag, herr talman, men det är helt
säkert att vi återkommer med en motion med anledning av folkhälsoproposi-
tionen, som vi tycker i många delar är alltför svag. Vi trodde att regeringen
skulle ta ett starkare ansvar i denna fråga än vad den har gjort.
Anf. 46 WIGGO KOMSTEDT (m):
Herr talman! Jag skall vara mycket kortfattad. Vi har fått en form av följe-
tong i riksdagen som diskuteras varje år, och det är förbindelserna mellan
sydvästra Skåne och Bornholm. Inget nytt har kommit fram. Vi motionerar
troget varje år för att skapa konkurrensneutralitet mellan linjerna
Ystad—Rönne och Simrishamn-Allinge. Utskottsmajoriteten tycker att det
är bra som det är. Utskottsmajoritetens syn på neutralitet är att neutralitet
är att ge en förmån till den ena linjen och missgynna den andra. Så nu vet vi
vad utskottsmajoriteten har för syn på konkurrensneutralitet.
En del anser att förbindelsen bör omklassificeras till kort rutt och att den
skattefria försäljningen skall tas bort även på linjen Ystad-Rönne. Jag und-
rar om de i utskottet och i riksdagen som gärna diskuterar alkoholpolitik vet
vad kort rutt innebär. Det tar längre tid från Ystad till Rönne än vad det gör
från Kapellskär till Mariehamn, men det har aldrig lagts fram något förslag
till denna riksdag om att den skattefria försäljningen skall tas bort på den
linjen.
Trafiken på linjen mellan Simrishamn och Ailinge har bedrivits betydligt
längre tid än trafiken mellan Ystad och Rönne. Det är i och för sig betydelse-
löst i sammanhanget, men det har förts fram som ett argument för att detta
förhållande skulle prioriteras.
Vad är det egentligen som en del är ute efter i den här diskussionen? Jo,
man vill ta bort den skattefria försäljningen. Jag förstår inte varför ni inte
kan vara raka och tala om att ni vill ta bort all skattefri försäljning. Men det
törs ni inte. Att få ta med sig den lilla pavan när man har varit utomlands är
något av det allra heligaste för svensken. Det finns inte någon riksdagsleda-
mot som vågar föreslå någonting annat, speciellt inte ett valår. Ar det vad ni
är ute efter, så kom igen och ge raka besked om vad det handlar om!
För två år sedan ställde jag en fråga här i kammaren till dåvarande svenske
finansministern om detta, men han skyllde på danskarna. Jag ställde samma
fråga i Nordiska rådet i Köpenhamn i våras till den danske ministern, som
sade att det inte alls var sant. Det var Sverige som krånglade. Jag vill därför
fråga utskottsmajoritetens företrädare: Vem är det som talar sanning? Skulle
inte detta kunna ordnas upp i det nordiska samarbetets anda, så att man i
alla fall fick samma svar av den danske resp, den svenske ministern?
Det förs ständiga diskussioner om den här lilla linjen mellan Österlen och
Bornholm. Denna fråga brukar behandlas i ett betänkande som handlar om
Världshälsoorganisationens målsättning beträffande alkoholkonsumtion
osv., och det är ju en bra målsättning. Här sitter det ledamöter av Sveriges
riksdag och säger att vi är på väg att klara målsättningen. Men snälla ni, som
nu vill ta itu med dessa frågor, varför gör ni ingenting? Det förhåller sig fak-
tiskt inte så som ni tror.
Enligt en tidningsuppgift tillverkas det i Sverige 1040 ton jäst mer än vad
som kan gå åt till brödbak. Denna siffra motsvarar 10 miljoner liter, om man
omsätter den till något annat. Då undrar jag: Håller vi inte på att lura oss
själva, mina vänner? Är det inte dessa problem som vi borde ta itu med när
det gäller alkoholproblematiken i Sverige, och inte en liten, futtig diskussion
om en linje mellan Simrishamn och Allinge?
Kaj Larsson och övriga socialdemokrater på Kristianstadsbänken brukar
ju rösta för den gemensamma borgerliga reservationen om att den här linjen
skall likställas. För dessa socialdemokrater från Kristianstads län står hop-
pet, precis som för mig, till en annan regering till hösten.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Alkoholskatte-
frågor
55
|
Prot. 1990/91:106 3 maj 1991 |
Anf. 47 GÖSTA LYNGÅ (mp): Herr talman! Jag vill bara korrigera Wiggo Komstedt. Jag har i vår reser- |
|
Alkoholskatte- |
vation framfört att alla internordiska färjelinjer skall klassificeras som korta Anf. 48 WIGGO KOMSTEDT (m): Herr talman! En del vill lösa saker och ting med förbud medan andra vill Överläggningen var härmed avslutad. Beslut Mom. 1 (allmän höjning av alkoholbeskattningen) Först biträddes reservation 2 av Lars Bäckström med 25 röster mot 15 för Härefter biträddes reservation 1 av Görel Thurdin m.fl. med 74 röster mot Slutligen bifölls utskottets hemställan med 189 röster mot 103 för reserva- Mom. 2 (särskilda avgifter för alkohol och tobak) Först biträddes reservation 4 av Lars Bäckström - som ställdes mot reser- Härefter bifölls utskottets hemställan med 236 röster mot 37 för reserva- Carl G Nilsson (m) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha Mom. 3 (beskattningen av lättviner och starköl) Utskottets hemställan bifölls med 227 röster mot 63 för reservation 6 av Mom. 7 (korta och långa rutter) Först biträddes reservation 10 av Bo Lundgren m.fl. med 128 röster mot Härefter bifölls utskottets hemställan med 148 röster mot 129 för reserva- Mom. 11 (tobaksskatten) Utskottets hemställan bifölls med 188 röster mot 102 för reservation 14 av Barbro Westerholm (fp) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats |
|
56 |
Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. |
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU27 Ändring i kupongskattelagen (prop. 1990/91:107 delvis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande i ett sammanhang i början av kammarens arbetsple-
num onsdagen den 8 maj.
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91 :JoU21 Lag om vissa dryckesförpackningar (prop. 1990/91:71).
Anf. 49 INGVAR ERIKSSON (m):
Fru talman! I jordbruksutskottets betänkande 1990/91:21 behandlas rege-
ringens förslag till lag om vissa dryckesförpackningar. I betänkandet föreslås
en lag som föreskriver att PET-flaskor som innehåller konsumtionsfärdig
dryck framöver skall få användas endast om flaskorna ingår i ett retursystem
med återfyllnad. Lagen föreslås gälla från den 1 juli.
Vi moderater och folkpartiets representanter i utskottet har inte kunnat
ställa upp för regeringens förslag, detta såväl av konkurrensmässiga skäl som
med hänsyn till miljön. Vi anser också att ett större grepp borde ha tagits när
det gäller hela förpackningsområdet.
Genom reservation 6 i betänkandet följer vi upp den avvikande mening
som moderater och folkpartister i näringsutskottet tillkännagivit i dess ytt-
rande till jordbruksutskottet. Vi noterar också, fru talman, att det finns di-
rektiv rörande förpackningsavtal under utarbetande inom EG. Till grund för
det arbetet ligger bl.a. förslag som har framlagts i Tyskland om insamling och
återvinning av förpackningar.
Den svenska förpackningsutredningen har fått i uppdrag att utarbeta ett
principförslag av innebörd att tillverkare, distributörer och handel skall ges
ett väsentligt ökat ansvar för hanteringen av förpackningsavfallet över huvud
taget.
Det retursystem för PET-flaskor som oppositionen nu är inriktad på inne-
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
57
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
58
bär att flaskorna skall återfyllas. Detta retursystem medför emellertid en up-
penbar risk för att koncentrationen på bryggerimarknaden blir ännu större
än den är i dag. Enligt vår åsikt leder detta till en försämring av konkurren-
sen på området, liksom även till risk för åtföljande prisstegringar.
Företrädare för näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och kon-
kurrensverk har också inför utskottet redovisat sina farhågor för en sådan
utveckling - utan framgång.
Vi tar bestämt avstånd från att konkurrensen på området skall värnas ge-
nom myndighetsgranskning av de större bryggeriernas prissättning i fråga
om utnyttjande av anläggningar för diskning m.m. av PET-flaskorna. Denna
metod för upprätthållande av konkurrensen är enligt vår åsikt principiellt
felaktig. Den urholkar marknadsekonomin. Vi vill ha ett system för återvin-
ning av PET-flaskorna vid sidan av återfyllnadssystemet. Då skulle risken
för konkurrensbegränsning bli mindre, liksom risken för att Sverige skulle
anklagas för införande av importrestriktioner. Utformningen av ett retursys-
tem för PET-flaskor bör stå i överensstämmelse med det förestående EG-
direktivet på området. Som bekant befinner vi oss just i slutfasen av förhand-
lingar mellan EFTA-länderna och EG om ett EES-avtal. Målet har ju varit
att ett avtal skulle ligga klart före sommaren och börja tillämpas den 1 ja-
nuari 1993. Därtill kommer också att den svenska medlemsansökan till EG
förhoppningsvis skall kunna inlämnas med det snaraste. Sverige kommer en-
ligt ett EES-avtal att åta sig att tillämpa samma regler som de som återfinns i
Romfördraget. Detta kommer att ske dels i gemensamma EFTA-organ, dels
genom nationella myndigheter. De regler som är aktuella i sammanhanget
är regler om konkurrensbegränsningar och om kvalitativa hinder för den fria
varurörligheten. I princip innebär bestämmelserna förbud mot alla åtgärder
som i praktiken hindrar eller försvårar import. Direktivens allmänna utform-
ning i vad gäller dryckesförpackningar har visat sig ge upphov till olika natio-
nella lösningar inom EG. I vissa fall har dessa råkat i konflikt med EGs kon-
kurrens- och diskrimineringsregler. Därför pågår en revidering av direktiven
mot klarare regler för att få en godtagbar utformning av åtgärder på dryckes-
förpackningsområdet. Under arbetet med att åstadkomma en sådan revide-
ring har man dock inom EG kommit fram till att problemet angående dryck-
esförpackningarnas miljöpåverkan bäst kan lösas inom ramen för ett nytt di-
rektiv, som reglerar hela förpackningsproblematiken och som således inte
begränsas till att avse dryckesförpackningar. Man har därför inriktat arbetet
på att söka åstadkomma ett sådant direktiv före utgången av detta år. Den
nya inriktningen beskrivs i ett diskussionsunderlag som nyligen har upprät-
tats inom EG.
Från de utgångspunkter som SPK har att bevaka är det i dagsläget - med
hänsyn till de pågående EES-förhandlingarna, troligen också med sikte på
en eventuell medlemsansökan - av största vikt att Sverige nu inte vidtar åt-
gärder som strider mot EGs konkurrensregler. Det skall erkännas att det
inte är en helt enkel sak att värdera hur förslaget till lag om vissa dryckesför-
packningar låter sig förenas med EG-reglerna. Men det är vad vi kommer
att bli tvungna att klara av redan i en EES-ordning, och vad vi bör göra redan
nu om vår motpart i förhandlingarna skall uppfatta att vi menar allvar.
I USA har nu Coca-Cola Company som första företag introducerat läske-
drycksflaskor som tillverkats av återvunnen plast. Flaskorna är gjorda av en
blandning av 25 % återvunnen plast och 75 % ny plast.
Tillverkningen bygger på en metod som innebär att använda engångs-
PET-flaskor i en kemisk process bryts ned till molekyler, som sedan renas
och används i tillverkningen av nya flaskor. Det är första gången återvunnen
plast kan användas som råvara i dryckesförpackningar. Metoden är testad
och godkänd av USAs motsvarighet till livsmedelsverket.
Med det nya systemet kan alltså PET-plast nu återvinnas och bli nya läske-
drycksflaskor, på samma sätt som aluminiumburkar i dag återvinns i Sverige.
Flaskor av återvunnen plast måste ses som ett betydelsefullt framsteg för
hela dryckesindustrin. Den nya teknologin innebär att man kan återvinna
plastflaskor utan att tumma på de stränga krav vi har för produktkvalitet och
säkerhet för konsumenter och miljö. Självfallet bör detta kunna ske också i
vårt land.
Fru talman! Regeringen har i sin proposition föreslagit, vilket majoriteten
i utskottet har ställt upp bakom, att endast återfyllningsbara PET-flaskor
skall tillåtas. Förslaget är inte acceptabelt från miljösynpunkt. Ett stort antal
remissinstanser påvisar att förslaget är dåligt genomtänkt.
Förslaget vittnar om att regeringen har en lättvindig inställning till avfalls-
problemen. I stället för att låta en helhetssyn genomsyra miljöåtgärderna på
förpackningsområdet väljer regeringen att rikta all kraft mot ett begränsat
område. Regeringen låter kortsiktig politik gå före den långsiktiga hänsynen
till miljön.
Lagförslaget är principiellt felaktigt av flera olika skäl. Det riktas endast
mot engångsflaskor av PET-plast. Engångsflaskor av andra plastmaterial
omfattas således inte av förslaget. Lagen löser inte det grundläggande pro-
blemet beträffande vad som händer med förpackningen då den kasseras. Det
saknas dessutom incitament för att återta flaskorna. Flaskorna kan vara hur
återfyllningsbara som helst, men enligt förslaget kan konsumenterna fort-
sätta att behandla flaskorna som om de vore engångsflaskor. En återfyll-
ningsbar PET-flaska vållar lika stora problem i soptunnan som en engångs-
flaska av PET-typ.
Regeringen har valt fel tillvägagångssätt. Skall alla miljöproblem bekäm-
pas på detta sätt skulle det behövas ett otal olika miljölagar, vars uppgift
skulle vara att ange detaljerade regler på område efter område. Detta menar
vi är orimligt. Vi menar att miljöproblemen skall bekämpas med hjälp av
generella metoder: miljökonsekvensbedömningar, ekonomiska styrmedel
och miljömärkning. På förpackningsområdet föredrar vi pantsystem och mil-
jömärkning.
Vi moderater har i reservation 3 tagit upp pantsystemet. Vi anser att av-
fallsproblemen skall lösas med hjälp av generella metoder. Ökad miljömed-
vetenhet hos konsumenterna leder till ett miljövänligt handlande. Miljö-
märkning av olika produkter är ett bra stöd för konsumenterna. Pantsystem
kan användas för att återta olika förpackningar. Förpackningen kan sedan
återfyllas. Materialet i de insamlade förpackningarna kan också återvinnas.
Pantsystem är att föredra eftersom det garanterar en hög återtagningspro-
cent. Vi tycker att riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Fru talman! Jag yrkar bifall till både reservation 3 och reservation 6.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
59
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
Reservation 6 gäller avslag på propositionen. Med detta har jag framfört
moderata samlingspartiets syn på denna på många sätt viktiga fråga, både ur
drycksförpackningssynpunkt och ur miljösynpunkt.
Anf. 50 LARS ERNESTAM (fp):
Fru talman! Insatser på miljöområdet kan ibland få missriktad effekt på
andra områden, samtidigt som man inte uppnår den förbättring av den totala
miljösituationen som förhoppningsvis var avsikten med förslaget.
Ett sådant exempel diskuterar vi i dag, när riksdagen skall ta ställning till
miljöminister Birgitta Dahls förslag om att PET-flaskor skall få försäljas en-
dast om de ingår i ett retursystem. Folkpartiet liberalerna har länge krävt ett
samlat grepp på förpackningsområdet. Eftersom miljöavgiftsutredningen på
grund av bristande tid inte hann lämna genomarbetade förslag anser vi att
en parlamentarisk utredning borde få ta fram ett samlat och genomarbetat
förslag, ingående i en återvinningslag.
Utskottet delar inte denna uppfattning, och jag yrkar därför bifall till
reservation 1. Vi yrkar också avslag på hela propositionen i reservation 6,
som jag också yrkar bifall till.
Varför är vi då motståndare till ett förslag att införa pant på PET-flaskor?
Folkpartiet liberalerna brukar ju ofta tala om behovet av ekonomiska styr-
medel och panter. Nu kommer det ett förslag - men då ställer ni inte upp!
Jag skulle kunna tänka mig att majoritetens företrädare kommer att lägga
upp argumenteringen så.
Jag vill, fru talman, nämna några anledningar till att vi yrkar avslag på
propositionen. Först vill jag påpeka att vi inte har några principiella erin-
ringar mot ett pantsystem. Vi är tvärtom positiva till ett sådant. Men det
måste komma in som en del i ett samlat grepp på förpackningsområdet. Det
gäller införande av resurssnåla system som är anpassningsbara till EG och
den utveckling som pågår i hela världen just nu. Vi anser också att proposi-
tionen i för stor utsträckning bortser från producentens ansvar. Det är i det
ledet som åtgärder också måste sättas in.
Vid sidan av ett retursystem borde också ett återvinningsalternativ finnas.
Vi har med skärpa påpekat i vår motion att risker uppkommer för att de
företag som förfogar över returorganisationen får monopol och andra före-
tag lämnas utanför. Utskottet har med anledning av vår motion skärpt sina
skrivningar, men vi tror inte på att marknadsekonomin vinner på kontroll av
statliga myndigheter.
Fru talman! Det finns flera exempel på företag som lägger ned verksamhet
där PET-flaskor används, på grund av den hotande monopolsituationen. Ett
sådant företag är Bob i Kumla, som inte kan anpassa den del av produktio-
nen där sådana här flaskor används. Om regeringen hade tagit ett totalt
grepp på situationen och stimulerat ett återvinningssystem vid sidan av retur-
systemet hade inte denna situation uppkommit.
Monopol kan få oanade konsekvenser. I Örebro län finns ännu ett exem-
pel på det, nämligen den planerade nedläggningen av Hammars glasbruk,
som har tagit hand om återvinningsglas. Även det exemplet visar på det
olyckliga i att regeringen inte har tagit ett samlat grepp på återvinningspro-
60
blematiken. Nu hotar, genom Birgitta Dahls förslag, ett monopol också när
det gäller PET-flaskan.
Utskottet har som sagt skärpt skrivningarna, och de bryggeriföretag som
äger retursystemet har förklarat sig villiga att släppa in intresserade nya del-
ägare eller nyttjare i sitt system. Då hänvisar utskottet till att konkurrenspro-
blemen skall kunna klaras ut genom att prisövervakande myndigheter skall
kunna gå in och kontrollera. Fru talman! Det är en metod som vi inte anser
överensstämmer med en fungerande marknadsekonomi.
Vi tycker alltså att det är beklagligt att vi vid sidan av retursystemet inte
får något återvinningsalternativ. Om ett sådant hade funnits, kunde konkur-
rensproblemen ha bemästrats, samtidigt som stora miljövinster hade kunnat
göras.
Vi närmar oss nu EG. Det är då viktigt att vi inte bygger upp system som
inte stämmer in i mönstret. Det är naivt att tro att inte EG kommer att ta
bra initiativ också på det här området.
Fru talman! Jag vill slutligen säga att den här propositionen är ett exempel
på att miljöministern kortsiktigt vill visa handlingskraft utåt, samtidigt som
de stora problemen lämnas kvar. Jag yrkar än en gång bifall till
reservationerna 1 och 6.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
Anf. 51 LENNART BRUNANDER (c):
Fru talman! God miljö är något som är mycket viktigt för oss alla. I själva
verket är en god miljö nödvändig för att vi skall kunna leva ett bra liv här på
jorden. Hur vår miljö ser ut beror naturligtvis på många olika saker. Men
avfallsfrågorna är naturligtvis i detta sammanhang mycket viktiga.
Vi kan inte såsom vi gjort under många år på ena sidan gräva upp naturre-
surser, använda dem ett tag och sedan slänga dem i en hög på andra sidan.
Det innebär att vi så småningom får brist på resurser att göra någonting av,
samtidigt som vi har ett berg av allsköns bråte på andra sidan som vi inte kan
använda till särskilt mycket. Det är nödvändigt med en avfallsstrategi som
för oss bort från detta sätt att leva.
Förpackningarna utgör en mycket stor del av dessa avfalls- och soppro-
blem. Vi måste komma dithän att vi anser att dessa förpackningar inte är
sopor utan någonting som vi kan använda igen. Härvidlag är returförpack-
ningar den bästa lösningen av problemet. Jag vill därmed inte säga att det
inte finns andra sätt att lösa problemen. Men ur miljösynpunkt ger returför-
packningarna de bästa resultaten.
Ingvar Eriksson talade här om att pantsystem är så mycket bättre. Men ett
retursystem förutsätter att det finns pant. I systemet med en retur-PET-
flaska ingår också ett pantsystem. Jag kan i dag inte säga hur stor denna pant
blir, men jag har hört summan 3:50 kr. per flaska eller något liknande, men
jag vet inte säkert. Men så mycket är väl ändå helt klart att det blir fråga om
ett pantsystem. Jag förstår inte riktigt resonemanget att man skulle välja ett
pantsystem i stället. Detta system är ett retursystem med pant.
Sedan är det naturligtvis viktigt att vi får en miljöstrategi och beskattning
eller avgifter på det material som används så att det sker en återanvändning
och en begränsning av användningen av sådana resurser som vi vill spara.
Detta ligger naturligtvis i förlängningen av detta arbete, och jag förutsätter
61
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
62
att det kommer att fortsätta. I varje fall kommer vi från centerpartiet som
hittills att fortsätta att driva denna fråga mycket hårt. Men samtidigt är det
bra att vi ändå kommit en bit på väg. Detta är ett steg på vägen utan att man
har löst hela problemet. Här har genomförts ett arbete, och det är viktigt att
man så här långt kan säga att det är bra.
När det gäller de material man använder i förpackningar, är det viktigt att
de också går att använda till någonting annat när förpackningen inte skall
användas längre. Även om det är en returförpackning kommer den förr eller
senare att mönstras ut ur systemet när den blir sliten och man inte vill an-
vända den längre. Det skall då gå att använda förpackningen till någonting,
eller den skall kunna brukas ner i marken för att återgå till naturens krets-
lopp.
Vi har här riktat kritik mot detta förslag så till vida att man inte i detta
förslag samtidigt ålagt producenten av dessa flaskor att de skall ha denna
kvalitet. Nu är det visserligen sagt att dessa flaskor skall användas till att göra
takpapp av eller liknande, men det är bara ett steg på vägen. Man skall också
veta, att när takpappen inte används längre skall det vara möjligt att an-
tingen mala ner den eller använda den igen och att man då inte förgiftar natu-
ren. Det är viktigt att detta ansvar finns, och det har vi också tagit upp i reser-
vation nr 4.
När det gäller användningen av retur-PET-flaskorna åläggs användarna
att vidta åtgärder så att nedskräpning i naturen förhindras på det ena eller
andra sättet, och för detta erlägger man en avgift. I propositionen var detta
litet tokigt beskrivet. Där stod nämligen att man skulle betala 1 öre per
flaska. Detta skulle bli litet fel, och framför allt skulle det innebära ett sy-
stem på betydligt lägre nivå än det som vi i dag har för aluminiumburken.
Utgångspunkten var ju att systemen skulle ligga på samma nivå.
Nu har utskottet i betänkandet tagit hänsyn till de synpunkter som vi haft
från centerpartiet och föreslår ett system som utgår ifrån tappning och att
panten skall ha ungefär samma värde som det som i dag gäller för burken.
Men detta kommer regeringen så småningom att besluta om, och jag utgår
från att regeringen vid detta beslut tar hänsyn till det utskottet här säger.
I propositionen sägs att man är nöjd med att 90 % av de flaskor som säljs
kommer tillbaka för återfyllning. Det tycker jag och vi i centerpartiet är en
alldeles för låg ambition. Vi har sagt att nivån borde vara samma som för
returglas. Det finns ingenting som kan få mig att acceptera att det skulle fin-
nas en lägre ambition på detta område. Vi har därför föreslagit att man även
här som för returglaset borde ha en återtagsgrad på 98 %. Detta har vi tagit
upp i reservation nr 9.
Det är ganska väsentligt att man höjer denna nivå. Även om vi i dag inte
skulle få igenom vårt förslag här i riksdagen, kan jag vädja till miljöministern
att successivt skärpa kravet. Jag tror det är mycket viktigt att man gör detta
för att människor skall förstå att det är någon mening med att returnera för-
packningen.
Sedan har här diskuterats konkurrensen mellan olika bryggerier. Det är
helt klart att alla restriktioner av något slag får konsekvenser. Det har natur-
ligtvis också returglassystemet. Alla retursystem skapar ett visst merarbete
och kanske också en del merkostnader. Men de leder å andra sidan till stora
kostnadsminskningar. Det är därför ändå fel att påstå att detta nödvändigtvis
kommer att vara ett bekymmer för de bryggerier eller tappningsställen som
inte är tillräckligt stora.
Vi har i utskottets betänkande slagit fast, och också gjort regeringen upp-
märksam på, att man måste vara vaksam när det gäller dessa problem. Bryg-
garna och de som bygger upp dessa system för diskning och framtagning av
dessa returflaskor har också lovat att systemet skall kunna fungera. Dess-
utom är det inte ödesbestämt att allting skall tappas på PET-flaskor. Jag för-
står inte riktigt varför så skulle vara fallet. Det fanns drycker i förpackningar
även innan PET-flaskor fanns, och vi har glasförpackningarna kvar. Retur-
glaset är från min synpunkt ett ännu bättre sätt att förpacka de drycker man
säljer.
Man bör kunna klara av konkurrensfrågorna. Det vore litet ledsamt om
man anser att konkurrensfrågorna är mycket viktigare än miljöfrågorna.
Som jag ser det måste miljön ändå utgöra en utgångspunkt för detta arbete,
och därefter får vi lösa de andra frågorna när det gäller konkurrens, ekonomi
och annat inom ramen för de förutsättningar som miljön ger.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan med un-
dantag för de punkter där vi från centerpartiet har reservationer. Jag yrkar
dock inte bifall till dessa reservationer, eftersom jag inte tänker begära vote-
ring. Men det hindrar inte att vi även i fortsättningen med kraft kommer att
driva de frågor som vi reserverat oss för, och vi står bakom dessa reservatio-
ner.
Anf. 52 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! ”Strunt är strunt, och snus är snus, om än i gyllne dosor, men
rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.” Så skaldade Gustaf Fröding,
och han tänkte väl inte på våra problem med förpackningarna. Men jag
tycker ändå att hans ord uttrycker en sanning som är svår att hävda i vårt
samhälle, nämligen att det är innehållet som är det viktiga, inte förpack-
ningen som omsluter innehållet. I vårt samhälle är förpackningen oerhört
viktig. Den är ett argument vid försäljningen. Vi vet alla att vi som konsu-
menter blir mer eller mindre lurade av förpackningarna till det som vi skall
köpa.
Förpackningarna är ett jätteproblem för oss. Volymmässigt utgör förpack-
ningar omkring 50 % av hushållsavfallet. Vi vet också att många av förpack-
ningarna är mycket svåra att hantera. De måste deponeras eller förbrännas,
eftersom det inte går att få in dem i ett fungerande kretslopp som i någon
mån påminner om naturens eget.
Tetrapaks förpackningar, som är en blandning av plast, aluminium och
papper, är ett exempel på detta. Tetrapak är ett oerhört lönsamt företag,
som skulle vara Sveriges tredje lönsammaste, om det nu hade sitt huvudkon-
tor här i landet. Det spottar ut en oerhörd mängd förpackningar varje år.
Det finns också många andra exempel på förpackningar som är mycket svåra
att hantera.
Detta är ett mycket tydligt uttryck för vårt samhälles grundläggande pro-
blem, att vi inte har fått produktion och konsumtion att länkas in i funge-
rande kretslopp. Det är en akut fråga, som vi måste göra något åt mycket
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
63
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
64
snabbt. Därför är det beklagligt att det har dröjt så länge. Nu har rege-
ringen - sent omsider, får man väl säga - till förpackningsutredningen, som
är en enmansutredning, lämnat tilläggsdirektiv om att den skall studera hel-
heten. Man har därvid sneglat mycket på det som hänt i Tyskland och som
även vi har sett på med stort intresse.
För över ett år sedan presenterade man i det som då fortfarande hette
Västtyskland ett förslag som gick ut på att handel och industri skulle vara
skyldiga att återta alla förpackningar. Detta förslag har utlöst en ferbril akti-
vitet i Tyskland och har fått både industri och handel att börja fundera över
hur man skall åstadkomma system för detta.
Det är självklart att någonting liknande måste till även i vårt land. Som
konsument känner man sig oerhört maktlös. Jag har varit ute och talat på
många möten och har då träffat tuffa människor - faktiskt ofta pensionärer -
som har berättat för mig att de efter det att de har handlat i kassan stannar
och plockar av alla onödiga förpackningar och lämnar dem där. Men få av
oss är så modiga att vi kan göra det. Även om många skulle göra det. är de
dessutom ändå inte tillräckligt många för att pressa handel och industrier till
att ta sitt ansvar. Det behövs lagförslag och ett samlat agerande från regering
och riksdag.
Det är beklagligt att det här tilläggsdirektivet till utredningen kominer så
sent att vi t.ex. redan står i begrepp att besluta med anledning av det nu ak-
tuella förslaget. Det är också beklagligt att man tillsatt en enmansutredning.
eftersom det handlar om grundläggande politiska och principiella frågor,
som borde bli föremål för en mycket mer övergripande politisk diskussion.
De problem som sammanhänger med resurshushållning och återvinning i re-
tursystem ställer i blixtbelysning de traditionella politiska ideologiernas svå-
righeter att möta dagens verklighet.
Det handlar här om att i praktiken klara balansen mellan marknadseko-
nomi och planhushållning. För att man skall kunna genomföra retursystem
eller återvinningsystem krävs det faktiskt planhushållning. Dessa system är
nämligen kostsamma. Vi har i detta fall sett hur hundratals miljoner kronor
redan har investerats i ett system som vi ännu inte har beslutat om. Detta
beskär i hög grad våra möjligheter att i realiteten utöva vår beslutsmakt.
Men när man lägger ned så oerhört stora summor för att få system att fun-
gera, krävs det mycket av planering, och väldigt många måste ansluta sig.
Förpackningen i fråga måste vara enhetligt utformad. Det måste därför till
mycket tydliga inslag av traditionell planhushållning för att detta skall fun-
gera.
Flexibiliteten, förmågan att utvecklas och anpassas, är ju marknadsekono-
mins stora förtjänst. Det är verkligen något att fundera över hur man skall
kunna förena ett flexibelt system med de för miljön helt nödvändiga mera
storskaliga lösningarna. Hur kommer detta att påverka situationen för nytill-
trädande aktörer? Hur kommer det att påverka möjligheterna att utveckla
helt nya material och förpackningar, som inte alls passar in i de etablerade
systemen? Det finns en uppenbar risk att man hamnar precis i de problem
man har fått i de traditionella planhushållningsländerna, dvs. att man brom-
sar inte bara en dålig utveckling utan också en bra utveckling till nytänkande
och innovation.
Jag skulle gärna vilja se den som kan ställa sig upp och säga att han har
svar på dessa frågor. Jag har det inte. Jag tror att krävs mycket av diskussion
och funderingar för att vi skall klara av balansgången mellan hänsynen till
naturen och nödvändiga storskaliga system, där sådana behövs. Men det gäl-
ler också att försöka jämna vägen för en flexibilitet och ett nytänkande i
framtiden när det gäller förpackningar. Därför skulle det ha varit bra om
denna utredning hade haft en större parlamentarisk bredd.
Vi har nu yrkat avslag på detta förslag. Som jag sade tidigare känns det
som om verkligheten här - mer än vanligt, höll jag på att säga - har sprungit
förbi oss. Vi är mer än vanligt överkörda i denna församling, eftersom syste-
met redan är i stort sett färdigt att tas i bruk. Det har pågått diskussioner
under flera år, och det har varit en lång process fram till dess att förslaget i
stort sett i färdigt skick har lämnats till riksdagen. Jag tycker att det är be-
klagligt och nonchalant mot landets högsta beslutande församling att en så
pass viktig fråga har hanterats på detta sätt.
Vi borde ha fått chansen att komma in i denna diskussion på ett tidigare
stadium, en diskussion om de problem som jag tidigare har tagit upp. Vi
skulle ha fått överlägga om huruvida man i det här fallet skulle ha valt retur-
system eller återvinningssystem.
Nu är jag inte så säker på att ett återvinningssystem, som här tidigare har
diskuterats, skulle ha varit att föredra. Det gäller i varje fall inte av energi-
och miljöskäl. Ser man på hela kedjan inkl, energiåtgång, tror jag att man
kommer fram till att ett retursystem är att föredra. Det är symtomatiskt att
den moderate företrädaren här gör sig till för förespråkare just för Coca-
Cola, ett företag som verkligen säljer på förpackningen och inte på innehål-
let och som därför konsekvent vägrar att inordna sig i system där man måste
konkurrera med varans egna kvaliteter, inte med en mycket hårdför reklam
och marknadsföring av förpackningen.
Om man väger in alla aspekter kommer man kanske fram till att ett retur-
system är att föredra, men jag tycker inte att problemen med ett sådant har
blivit tillräckligt belysta.
Vi har också tagit upp ett förslag i detta sammanhang som jag tyckte vifta-
des bort mycket nonchalant i utskottets hantering, nämligen att man borde
verka för internationell standardisering av livsmedelsförpackningar. Detta
har t.ex. tagits upp i Danmark. Vi ställs nästan dagligen inför de problem
som uppkommer när ett land vill ta hänsyn till miljön och etablera retur-
eller återvinningssystem. Då väcks frågor om huruvida det inte handlar om
tekniska handelshinder, och exporterande länder vägrar att acceptera syste-
men. Detta leder sedan till långa förhandlingar och till domslut i internatio-
nella församlingar.
Om man med större konsekvens och energi drev frågorna om standardise-
ring av livsmedelsförpackningar, skulle man undvika en hel del av de här
problemen. Jag förstår inte varför den tanken nästan väckte litet löje i ut-
skottet. När det kan läggas ned väldigt mycket tid på att standardisera skru-
var och muttrar, kan jag inte förstå varför man inte kan lägga ned lika mycket
energi på ett så viktigt område som livsmedelsförpackningar. Man kan i så-
dana diskussioner se till att konsumentintresset hävdas på ett sätt som inte
sker i dag. Den diskussionen kommer ändå - den förs av branscher och före-
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
65
5 Riksdagens protokoll 1990191:106
|
Prot. 1990/91:106 3 maj 1991 |
tag - man jag tycker att det borde vara en politisk uppgift att se till att konsu- |
Det är också av intresse att bevaka vilka material som kommer till använd-
|
Lag om vissa |
ning i förpackningar. Det skall inte bara vara förpackningen som skall ingå i Jag vill också yrka bifall till vår reservation 2, där vi framhåller att vi hade Anf. 53 MARIANNE SAMUELSSON (mp): Fru talman! När det gäller förpackningar och det stora avfallsproblemet Annika Åhnberg sade att vi skulle vilja se ett samlat förslag om förpack- Jag är glad för den insats jag gjorde i utskottet när jag begärde att ärendet Det talas om återanvändning och återvinning som om det vore samma sak. Förpackningarna är ju för oss alla ett elände i dag. Vi bär hem mer för- |
|
66 |
Jag vill yrka bifall till reservation 4 där frågan om producentens ansvar tas |
upp. Det finns med i vårt lagförslag att producenten skall ha ett större ansvar
även för avfallet och att ett s.k. cykelsystem skall utarbetas.
Jag yrkar också bifall till reservation 8 där vi tar upp frågan om en återan-
vändningsgrad på 90 %.
Jag yrkar bifall till reservation 9 där vi tillsammans med centern tar upp
frågan om en återvinningsgrad på 98 %.
I det här sammanhanget är det naturligtvis synd att det fortfarande finns
PET-flaskor som inte kommer att tas till vara. Det gäller framför allt de som
inte innehåller konsumtionsdrycker, t.ex. saftflaskor. Det är fråga om 15 mil-
joner flaskor per år. Regeringen måste återkomma med förslag till ett system
som gör att sådana flaskor kan tas tillvara och att de inte blir liggande i natu-
ren. Jag hoppas att vi får se ett sådant förslag vid ett senare tillfälle.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
Anf. 54 DAG ERICSON (s):
Fru talman! Frågan om lag för vissa dryckesförpackningar, i detta fall den
s.k. PET-flaskan, kan tyckas som ett litet ärende. Men det är ett exempel på
hur vardagsprodukter kan påverka vår miljö och genom olika beslut för-
ändra människors uppfattningar och handlande.
Genom att förhindra att PET-flaskor får tillverkas och försäljas som en-
gångsflaskor kan vi dra vårt strå till stacken för att minska miljöförstöringen
i vår närmiljö, men även i ett globalt perspektiv.
Genom att studera dels de olika motionerna, dels de olika reservationerna
som är skrivna om PET-flaskorna, ser man mycket tydligt att det finns en
stor uppslutning från riksdagens partier när det gäller att värna om vår miljö.
Jag tycker att det är en bra grund att stå på vid det fortsatta miljöarbetet i
Sverige.
Grundidén om att värna om miljön finns det alltså stor uppslutning kring.
Däremot finns det mellan utskottsmajoriteten och de olika motionerna skif-
tande uppfattningar om hur vägen till en bra miljö skall utformas även när
det gäller PET-flaskorna.
Under en lång tid har vi märkt att avfallet belastar vår miljö i allt större
utsträckning. Vi har också märkt att det har blivit en ökning av speciellt en-
gångsförpackningar, och detta har ytterligare ökat avfallsmängden. Vi har
alla ett intresse av att arbeta för att minska mängden avfall.
Som mål för denna verksamhet kan mycket väl propositionens text i detta
fall användas.
I propositionen framgår det att produktionsmetoder måste utvecklas med
hänsyn till sparsamhet med råvaror och återvinning av använt material.
Sparsamhet, hushållning och återanvändning bör vara grundläggande princi-
per för utnyttjandet av naturresurser och inriktningen av varuproduktionen.
Varorna måste vara anpassade till miljöns krav redan från början. Det är
producenten som skall ansvara för att varorna får en miljöanpassad utform-
ning och att den restprodukt varan lämnar i form av avfall kan tas om hand
på ett från miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt.
I propositionen sägs även att ett viktigt steg i arbetet med att minska av-
fallsmängden är att nedbringa antalet dryckesförpackningar av engångska-
raktär.
67
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
68
Vad har då jordbruksutskottets uppfattning varit för att uppfylla dessa
målsättningar?
Den övergripande inriktningen skall vara att det skall skapas ett återfyll-
ningssystem. Där skall varje flaska kunna användas 15-20 gånger. Registre-
ring av antalet fyllningar av varje flaska kan ske genom modern märk- och
räkningsteknik.
Detta beslut innebär samtidigt att ett förbud mot engångsflaskor av PET-
typ skall införas från den 1 juli 1991. Under en övergångsperiod skall dock
de mindre bryggerierna kunna söka dispens för att underlätta sin anpassning
till systemet.
Vi skall också notera att dispensen inte skall vara generell utan måste sö-
kas i varje enskilt fall.
Vad finns det nu för skäl till dessa åtgärder, och vad är fördelarna med
systemet?
Mycket är självklart, men jag upprepar det i alla fall. Ur miljösynpunkt är
det helt naturligt att om en flaska kan användas 15-20 gånger går det åt
mindre råvaror och energi vid tillverkningen än om flaskan endast kan an-
vändas en gång. Efter det att flaskan är ”utsliten” kan den malas ner och
enligt uppgift, det har flera sagt här, användas t.ex. som beståndsdel i tak-
papp.
Lika klart är att avfallsmängden i det här fallet endast blir 5—8 % med ett
återfyllningssystem i förhållande till ett engångssystem.
Det är viktigt att få ett fungerande system där återfyllnadsflaskan får en
enhetlig utformning så att konsumenterna inte får flera flasktyper att hålla
reda på. För handeln måste det också vara viktigt med ett enhetligt system
för att slippa en massa varianter som fordrar sortering på många ställen.
Vi får inte heller glömma bort att PET-flaskan faktiskt är en mycket lätt
förpackning för konsumenterna vid köp och återlämnande. Detta är inte
minst viktigt när konsumenterna skall gå långa vägar mellan affären och
hemmet.
PET-flaskorna är även lätta för affärerna att handskas med. De är lättare
än glasflaskor och det är naturligtvis bra för butikspersonalen att ha ett sy-
stem som inte blir så tungt när man tar tillbaka flaskor.
Finns det då inte några nackdelar med detta system? Jo, det finns en nack-
del och det är att konkurrenssituationen kan snedvridas mellan de tre största
koncernerna, AB Pripps Bryggerier, Spendrups Bryggerier AB, Falcon AB,
som i dag har 90 % av marknaden. De övriga tio små svenska företagen har
ca 5 %. Resterande del av marknaden, ca 5 %, är import.
Systemet med att tvätta flaskorna, läsa av antalet fyllningar samt kontrol-
lera flaskornas kondition kan endast utföras av de tre stora bryggerierna.
Det är endast dessa som har resurser att skaffa sig de stora maskinella an-
läggningarna. De mindre bryggerierna har också uttryckt en oro för att bli
alltför beroende av de stora bryggerierna, det vet vi. De små bryggerierna
måste låta alla sina flaskor tvättas, märkas m.m. av de stora. I en förlängning
har man också talat om att det kan bli så att man ibland utnyttjar de större
företagen för att också fylla flaskorna.
Det här har både näringsutskottet och jordbruksutskottet uppmärksam-
mat och därför har man gett ett tillkännagivande till regeringen att man bör
tillse att de konkurrensvårdande myndigheterna särskilt följer utvecklingen
vad gäller systemet för PET-flaskan. SPK bör löpande granska prissätt-
ningen och övriga villkor för utnyttjande av anläggningarna för diskning
m.m. Regeringen bör även uppmärksamma frågan om distribution av PET-
flaskor över grossistleden. Om så erfordras bör regeringen inleda överlägg-
ningar med företrädare för bryggerierna, partihandeln och detaljhandeln i
syfte att en överenskommelse kan nås som säkerställer möjligheten till fort-
satt distribution vid införande av krav på återfyllning.
Det sista jag läste upp var ett utdrag ur jordbruksutskottets betänkande.
Vi från utskottsmajoritetens sida lägger mycket stor vikt vid detta tillkänna-
givande. Det får inte vara någon som helst risk för att införandet av återfyll-
ningssystemet med PET-flaskor gör att konkurrensen mellan de små och de
stora bryggerierna kommer att snedvridas. Med denna uppstyrning anser jag
att det enda hindret för införande av återfyllningsflaskor är undanröjt.
Det har under ärendets gång kommit en hel del synpunkter från de olika
partierna. Jag skall inte ta upp alla, eftersom det skulle ta mycket lång tid.
Det är intressant att följa linjerna i det här. Om jag får kommentera modera-
ternas och folkpartiets linje uppfattade jag det som att man inte vill göra nå-
gonting åt det här. Man skyller på EG och man skyller på allt möjligt bl.a.
på att det är en krånglig konkurrenssituation, i stället för att göra det som är
möjligt i dagens läge. Då vill jag säga, som Lennart Brunander, att det här
är inte hela vägen, men man har kommit en bit på vägen. Därför skall man
fortsätta med det här systemet så att vi kommer vidare. Nu har vi en möjlig-
het att komma en bit på väg när det gäller att värna om vår miljö. Jag tycker
att både folkpartiet och moderaterna har en mycket pessimistisk och svart
syn på det här. Man vill alltså inte göra någonting, och egentligen förstår jag
inte riktigt varför. Man skyller också på att det inte finns enhetliga system.
Sedan tas frågan om producenternas ansvar upp av några stycken. Det är
naturligtvis riktigt att producenterna har ett ansvar, men den frågan kommer
att behandlas i den här förpackningsutredningen. Det är ingenting som hind-
rar att vi genomför ett förbud för engångsförpackningar eller PET-flaskor.
Vi kan mycket väl genomföra det och sedan ta de andra frågorna efter hand.
Det har talats om ett pantsystem. Då vill jag säga, som Lennart Brunan-
der, att det måste naturligtvis vara någon form av pant när man lämnar till-
baka de här flaskorna, precis som det är i alla andra system när man lämnar
tillbaka t.ex. glasflaskor. De här sakerna kommer att lösa sig automatiskt.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets hemställan och av-
slag på reservationerna.
Anf. 55 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Fru talman! Föregående talare sade att det finns ett problem med det här
förslaget och det är konkurrensaspekterna. Sedan nämnde han att man skall
genomföra en skärpt konkurrensövervakning. Jag tycker att det är mycket
bra att utskottet har tillfört detta krav på en skärpt konkurrensövervakning.
Men samtidigt tvivlar jag på att det kommer att fungera. Vi kan ju se hur det
ser ut i dag i den här branschen som är så monopoliserad. Om man tittar på
prisutvecklingen visar det sig att priserna när det gäller den här typen av
drycker har stigit snabbare än konsumentprisindex i övrigt. Det tyder på att
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
69
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
70
konkurrensövervakningen inte har fungerat särskilt bra. Det måste nog till
en betydligt tuffare attityd från samhällets myndigheter på de här området.
Det är för övrigt inte sant att det bara finns ett problem. Det finns åtmin-
stone ett till och det är materialet i sig. Det är mycket bra att man kan an-
vända den här plasten i nästa skede som takbeläggning. Men det är ju också
ett sätt att skjuta problemet framför sig. Någon gång skall ju den här takbe-
läggningen också bli avfall som skall förbrännas eller deponeras. Så länge vi
håller oss med den här typen av materiel, som inte ingår i slutna kretslopp,
är det ändå ett problem.
Jag tycker också att det är ett problem hur detta påverkar det redan befint-
liga retursystemet för läskedrycksförpackningar, nämligen det på glasflas-
kor. Det har inte hämmat konkurrensen mellan olika bryggerier. Det har
byggt på att det har funnits fungerande kedjor ända från produktionen av
förpackningarna till det fungerande retursystemet. Dess kedjor håller nu på
att slås sönder bl.a. därför att PET-plaskan har erövrat så stor del av den här
marknaden.
Jag befarar att detta kommer att bli dödsstöten för retursystemet med
glasflaskor. Frågan är om det var det vi ville. Vill vi slå ut det glasbaserade
retursystemet för att få ett PET-system i stället? Glasflaskorna kan ju också
bli lättare och mindre energiförbrukande än vad de hittills har varit. Men
den utvecklingen kommer vi nog inte att få nu. Det är en utvecklingsväg som
vi kanske stänger i och med det här beslutet.
Det var synd att Dag Ericson inte tog upp litet mer om hur han ser på
behovet av helhetslösningar. Skulle kunna man kunna vidga den här utred-
ningen till att få en större parlamentarisk bredd? Han berörde inte heller
detta med standardisering av livsmedelsförpackningar. Jag hade gärna velat
få en förklaring till varför utskottets majoritet avslog det förslaget.
Anf. 56 LARS ERNESTAM (fp) replik:
Fru talman! Vi vill inte göra någonting säger Dag Ericson trots att vi år
efter år har begärt förslag om återvinningslag. Vi har begärt ett samlat grepp
över hela avfallsområdet.
Sedan säger Dag Ericson att det här egentligen är ett litet ärende. Ja, det
är kanske inget stort ärende, men det är ett ärende som av miljöministern
och socialdemokraterna har blåst upp till en stor ballong precis som en plast-
flaska. Den skall utåt dölja de brister som föreligger på grund av att man inte
har redovisat ett samlat förslag på förpackningsområdet. På det viset, Dag
Ericson, är det ett litet ärende. Vi har genomskådat detta, och det är därför
vi säger att så skall det inte gå till.
Nu har jag ett par frågor till Dag Ericson. Känner Dag Ericson ingen oro
för de här storskaliga förslagen? Det är fråga om stordrift här. Här kommer
de små företagen som ofta verkar i glesbygd utanför. Den här frågan skulle
jag kunna ställa till andra som också är med på det här förslaget men som
jag inte har replikrätt på. Är det inte viktigt att det finns en fungerande kon-
kurrens i samhället? Är det inte viktigt att man har ett helhetsgrepp där mil-
jöaspekterna verkligen står i fokus? Men det är det inte frågan om här. Det
är inte fråga om att här smita undan ett miljöansvar, utan det är fråga om att
få ett genomtänkt, bra och heltäckande förslag. Anser Dag Ericson verkli-
gen att detta är ett heltäckande förslag? Han har själv sagt att det är ett litet
förslag. Varför har man då inte kunnat lägga fram det i ett större, heltäck-
ande sammanhang, så att man fått en fungerande marknadsekonomi i stället
för det här monopolet?
Så talar Dag Ericson om de förändringar som gjorts i utskottet när det
gäller monopolfrågan. Detta hade inte regeringen tänkt på, men genom en
motion från folkpartiet aktualiserades den frågan. Vi är tacksamma för den
skärpning av skrivningarna som skett genom näringsutskottets hantering och
också genom det som har hänt i jordbruksutskottet. Men det är inget bra
förslag att säga att vi skall klara konkurrensen genom att statliga myndighe-
ter kontrollerar. Konkurrensen klaras bäst i en fri marknad.
Anf. 57 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Först säger Dan Ericson att det är stor uppslutning kring vär-
nandet om miljön, och det är riktigt. Men så säger han också att vi i moderata
samlingspartiet och folkpartiet inte vill göra någonting. Det vittnar om att
han har lyssnat mycket dåligt. Vi har ju redovisat vad vi vill göra - att vi vill
ta ett helhetsgrepp på förpackningsområdet. Det förslag som nu föreligger
löser väl inte de grundläggande problemen, t.ex. när det gäller vad som hän-
der med förpackningarna när de kasseras. Vi menar därför att regeringen för
en kortsiktig politik i stället för att ta mera långsiktiga hänsyn till miljön.
Vi har också fått gehör för dessa synpunkter genom att både statens indu-
striverk, SPK och NO ifrågasätter det här förslaget. SPK säger t.ex. att i den
mån systemet motiveras av miljöskäl är det emellertid viktigt att utreda de
totala konsekvenserna för miljön, inkl, energiaspekten. Det gäller också
konsekvenserna av olika förpackningsalternativ. NO säger att miljö- och
energikonsekvenser av olika utformningar av retursystem ej redovisats, och
förordar därför att vi skall vänta med att fatta beslut tills detta har utretts
färdigt. Jag tycker inte att det är ett lättvindigt sätt att se på de här proble-
men.
Konkurrensfrågan berördes inte så mycket. Men tror verkligen Dag Eric-
son att det kommer att gå alldeles friktionsfritt när de stora bryggerierna nu
skall ta över både diskning och - som han sade - på sikt också påfyllningen
av flaskorna? Och tror Dag Ericson att de små bryggerierna i det långa lop-
pet klarar den här pärsen? Jag ställer mig mycket tveksam till det. I varje fall
är det inte rätt väg att arbeta med konkurrensfrågor. Jag tycker att det skulle
behövas ett bättre försvar för detta än vad vi har fått höra.
Anf. 58 DAG ERICSON (s) replik:
Fru talman! Jag delar Annika Åhnbergs uppfattning att det gäller att sam-
hället här är tufft och ser till att man ställer upp med de här åtgärderna, så
att det inte blir en snedvridning av konkurrensen. Det är nödvändigt för att
det här systemet skall fungera.
När det gäller talet om dödsstöten åt glasflaskorna kan inte jag ha någon
uppfattning om det. Men när det sägs att just det här systemet med återfyll-
ning av glasflaskor skulle innebära en dödsstöt, vill jag säga att det naturligt-
vis skulle bli precis lika mycket av en dödsstöt om man hade ett engångssy-
stem. Det finns alltså inget motsatsförhållande här. Att det kommer att bli
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
71
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
72
mindre användning av glasflaskor i det här sammanhanget - det tror jag
också.
Beträffande helhetslösningar vill jag säga att vi naturligtvis väntar på en
helhetslösning; vi tycker att det är bra. Men vad vi i utskottsmajoriteten sä-
ger hela tiden är att finns det en lösning just på det här området, låt oss då
arbeta med den. Vi skall inte alltid behöva vänta på en helhetslösning för att
kunna göra någonting. När det gäller PET-flaskan går det alldeles utmärkt
att jobba vidare. Nu kan vi alltså få ett nytt system redan den 1 juli i år. Jag
tycker att det är viktigt att man får jobba med det som är klart, att man får
gå stegvis. Och man skall inte tro att man kan lösa miljöfrågorna på alla om-
råden samtidigt och att allting blir klart. Så fungerar det inte.
När det gäller standardisering av förpackningar blir det naturligtvis, åt-
minstone här i Sverige, en standardisering av dessa förpackningar. Med åter-
fyllningssystemet kan man bara ha en storlek på förpackningarna. Ur den
synpunkten borde en standardisering bli billig.
Lars Ernestam säger att vi har påstått att ni inte vill göra något. Nej, ni
vill ju skjuta allt på framtiden. Ni vill vänta på helhetslösningar innan ni gör
någonting, ni vill vänta på EG, ni vill vänta på allting. Och ni vill fortfarande
behålla engångssystemet. Jag tycker alltså inte att ni vill ställa upp och göra
någonting i det här sammanhanget.
Sedan sade Lars Ernestam att jag har uttryckt mig så, att det här var ett
litet ärende. Men så sade jag inte. Jag sade att det kan tyckas att det är ett
litet ärende, och det är en mycket stor skillnad mellan att säga detta och att
säga att det är ett litet ärende. Jag tycker inte att det är ett litet ärende. Det
kan tyckas vara ett litet ärende, men det är det alltså inte. Här visar vi hur
man vill jobba med dessa saker, hur man skall kunna göra något konkret,
inte bara lägga upp en massa program osv. Här kan vi alltså göra någonting
direkt och konkret för vår miljö, och det tycker jag är riktigt.
På frågan om jag är orolig för det storskaliga vill jag svara: Ja, jag är orolig
för det storskaliga - att man åstadkommer den här konkurrenssituationen.
Det är därför som det har varit så viktigt att både näringsutskottet och jord-
bruksutskottet mycket klart deklarerat att vi nu måste se till att det blir över-
vakning när det gäller de här systemen, så att inte de stora företagen slår ut
de små.
Anf. 59 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Fru talman! När det gäller glasflaskorna vill jag helt kort säga att förut,
när PET-flaskorna innebar ett engångssystem, valde männisor som hade stor
miljömedvetenhet att satsa på glasflaskorna. De kommer kanske nu att välja
att satsa på PET-flaskorna. Inget ont sagt om det i den här situationen, det
har jag all förståelse för. Men det kommer i sin tur att försvåra upprätthållan-
det av glasflaskorna. Det var bara så jag menade. Konsekvenserna av detta
i vidare mening har man inte funderat över.
Bryggeribranschen har ju själv gjort en utredning och kommit fram till att
PET-flaskorna miljömässigt är bättre än glasflaskorna. Men jag betraktar
den branschens utredning som en partsinlaga. Det är kanske oförskämt, men
jag anser att en utredning som tog hänsyn till både miljö- och energiaspekter
skulle ha funnits med som underlag till den här propositionen. Den skulle ha
utförts på uppdrag av samhället och inte varit en partsinlaga. Då skulle vi ha
kunnat föra den här diskussionen mycket bättre förberedda.
Det är ju detta som över huvud taget är min kritik. Jag kan hålla med Dag
Ericson, när han säger att vi nu har chansen att få någonting att hända från
den 1 juli, annars får vi vänta flera år. Men det beror ju på att processen har
drivits på sådant sätt att vi har ställts i den här situationen. Det är först nu,
under den här korta tiden som vi har haft ärendet i riksdagen, som det har
funnits möjlighet för oss att i någon vidare mening föra den här diskussionen.
Själva processen bakom förslaget, tills det kom hit till riksdagen, skulle ha
sett ut på ett annat sätt, skulle ha gett oss möjlighet att diskutera de här olika
miljömässiga och konkurrenspolitiska aspekterna som nu anläggs på ären-
det.
Det är detta som är så illa - att man tar ett delförslag och för diskussio-
nerna i stort sett med representanter för de riktigt stora företagen inom bran-
schen, och ställer alla andra utanför diskussionen. Därför har vi nu försatts i
den här mycket beklagliga situationen, och därför finns det inte någon annan
möjlighet för mig än att hävda den ståndpunkt som vi har haft tidigare, och
som vi fortfarande anser vara riktig, nämligen att detta skulle ha varit före-
mål för en helhetsbedömning.
När det gäller standardiseringen var det ju den internationella standardi-
seringen jag talade om, inte den nationella, som Dag Ericson valde att tala
om när han svarade.
Anf. 60 LARS ERNESTAM (fp) replik:
Fru talman! Det kan tyckas vara ett litet förslag, säger Dag Ericson att han
har sagt. Då kan det tyckas att Lars Ernestam erkänner att Dag Ericson sagt
detta - och det gör jag; jag har missuppfattat det. Och jag ber om ursäkt för
att jag nu kanske gick litet för långt i min bedömning.
Däremot, Dag Ericson, tycker jag - och det står jag fortfarande fast vid -
att det här är ett litet förslag.
Jag förstår inte riktigt Dag Ericsons sätt att argumentera på avfallsområ-
det. Vi har här i riksdagen år efter år fört en debatt om detta - jag har själv
varit här i nio år - och varje år har vi lagt fram önskemål om ett samlat förslag
på avfalls- och förpackningsområdena. Främst har det skett på senare år.
Under tidigare år var det mer allmänna skrivningar därom.
Nu kommer ett, som jag tycker, litet delförslag utbrutet ur de stora sam-
manhangen. Det skadar mer än det gör nytta. Därför tycker jag det är rimligt
med ett samlat förslag. Avsikten är inte att skjuta upp ett beslut, utan det är
för att få något som är hållbart och som inte skadar de små företagen. Vi ser
till att ta miljöhänsyn samtidigt som vi har kvar fri konkurrens samt inte bara
får storföretag på detta område.
Anf. 61 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Nu förbjuder man alltså PET-flaskan och hänvisar till att det
görs stora miljövinster. Det som kanske inte har kommit fram i dagens de-
batt är att det också finns andra flaskor som mer har karaktären av miljöbo-
var, t.ex. PVC-flaskor och andra. Dessa lämnar man helt åt sidan, och det
tycker jag finns anledning att kommentera. Om hänsyn hade tagits också till
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
73
|
Prot. 1990/91:106 3 maj 1991 |
dessa flaskors miljöfarlighet, då hade man också kunnat ta ett större grepp |
situation.
|
Lag om vissa |
Det finns exempel på att man på sina håll har försökt och t.o.m. lyckats I vår nära omvärld går utvecklingen mycket snabbt på detta område. Talet Anf. 62 DAG ERICSON (s) replik: Fru talman! Vad Lars Ernestam och Ingvar Eriksson nu säger stärker mig Vi kommer inte, som jag tidigare sade, att kunna lösa alla miljöproblem Annika Åhnberg kommenterade frågan om glasflaskor. Man kan inte i Det var med flit som jag talade om standardisering enbart i Sverige. Jag Förste vice talmannen anmälde att Annika Åhnberg och Ingvar Eriksson Anf. 63 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s): Fru talman! Jag har med stort intresse följt kammarens debatt och kam- |
|
74 |
denna debatt kan jag med glädje konstatera att propositionen kommer att |
få en stabil majoritet bakom sig i riksdagen. Allra bäst hade det förstås varit
om alla partier ställt upp på den.
Jag vill också understryka att det här förslaget är ett led i regeringens och
riksdagens samlade insatser för en bättre avfallshantering och för en bättre
hantering av framför allt förpackningsavfallet. Jag kan erinra om att rege-
ringen förra året presenterade ett samlat avfallsprogram som riksdagen
ställde sig bakom och som nu håller på att genomföras. Vi hoppas kunna
förelägga nästa riksdag förslag baserade på förpackningsutredningens kom-
mande betänkande. Regeringen och jag själv anser nämligen att det är vik-
tigt att vi så snart som möjligt vad gäller förpackningsavfallet får ett förslag
som baserar sig på helhetsgrepp där producentens och branschens ansvar
skall utgöra utgångspunkten för hanteringen av allt förpackningsavfall. Med
den inriktning som arbetet nu har tror jag också att vi då uppnår en interna-
tionell harmonisering och standardisering av förpackningarna.
Jag tror att ett system som baserar sig på producentansvar och ansvar för
branschen för stor nytta med sig när det gäller att sanera marknaden, så att
produkterna blir rena, resurshushållande och standardiserade. Det kommer
säkerligen att bli många sådana positiva effekter. Ett förslag därom vill vi
kunna förelägga riksdagen så fort som möjligt.
Det är angeläget att det föreliggande förslaget, som är mycket betydelse-
fullt, kan genomföras i praktiken. Engångsflaskorna, dvs. PET-flaskorna,
utgör 7 viktprocent av allt hushållsavfall och ännu mer om man ser till voly-
men. Det rör sig om 30—40 miljoner flaskor per år. De höll på att totalt
tränga undan returglasflaskorna. Det var det stora problemet. Vi måste få
ett stopp på den utvecklingen.
Handeln hade ett direkt intresse av att sälja just engångsflaskor för att
slippa ha ett retursystem att hantera. Det var hotet mot glasflaskorna. Jag
tror att förslaget, Annika Åhnberg, kommer att ha en positiv effekt när det
gäller att stoppa utträngningen av glasflaskan från marknaden.
Med viss skärpa vill jag säga att regeringen i arbetet med propositionen
har lagt ned stor möda på konkurrensfrågorna. I propositionen beskriver vi
också hur de har diskuterats med bryggeribranschen. Svenska bryggareför-
eningen har också tagit fram ett system för att hantera de små bryggeriernas
problem. Vi kommer mycket snart, faktiskt redan på tisdag nästa vecka, att
ha överläggningar med SPK i syfte att tillse att det blir en övervakning av
hur systemet fungerar i praktiken. Vi har sedan tidigare kontinuerliga över-
läggningar med branschen, och det kommer vi givetvis att ha även i fortsätt-
ningen. Som ett direkt svar till kammarens ledamöter vill jag säga att vi kom-
mer att fullfölja vårt åtagande med stor kraft.
Självklart kommer det, i det retursystem som skall få regeringens godkän-
nande, att ställas mycket höga krav på återvinningsgrad. Vi måste försäkra
oss om att systemet kan fungera i praktiken. Det förutsätter bl.a. ett pantsys-
tem. Enligt uppgift kommer panten att bli hög, sannolikt kring 4 kr.
Med detta, fru talman, vill jag än en gång sammanfatta denna diskussion
med att uttala min glädje över att detta viktiga inslag i de samlade insatserna
för att minska den totala mängden avfall inkl, de onödiga förpackningsavfal-
len kommer att ta ett viktigt steg framåt.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
75
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
76
Anf. 64 LARS ERNESTAM (fp):
Fru talman! Miljöministern sade att PET-flaskorna utgör 7 % av avfallet.
Är det riktigt?
(Miljöminister Birgitta Dahl: 7 % av hushållsavfallet. Det står i betänkan-
det.)
Nej, det står att 7 % är dryckesförpackningar. Huvudpartern av förpack-
ningarna är av glas. PET-flaskorna utgör 1 %. Det får vi kolla upp, miljömi-
nistern. PET-flaskorna utgör 1 %. Det är 7 % inkl, glaset. Kan det vara en
av anledningarna till att miljöministern har överskattat betydelsen av denna
fråga? Det skall bli intressant att höra svaret på detta.
Vi har haft en lång debatt, och jag skall inte förlänga den mycket mer. Jag
vill bara uttrycka i stort sett samma förhoppning som miljöministern, nämli-
gen att kommande regeringar skall lägga fram samlade förslag på förpack-
ningsområdet. Jag har min uppfattning om hur den regeringen skall se ut,
Birgitta Dahl har en annan. Det som hänt hittills ger oss fullt fog för att vara
kritiska och komma med synpunkter på att dessa frågor har tagit mycket lång
tid.
Anf. 65 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! När det gäller PET-flaskornas andel av avfallet, kan jag bara
instämma med Lars Ernestam. Det står faktiskt också i propositionen på s.
5 att tomma dryckesförpackningar utgör 7 % av hushållsavfallet, men det
står inte att det är just PET-flaskorna. Det är lätt att göra det misstaget, det
har jag själv gjort.
Jag instämmer med miljöministern om grunderna för det fortsatta arbetet.
Jag tycker det är helt riktigt, och vi har från vänsterpartiets sida många
gånger betonat betydelsen av producentansvaret och vikten av att man nu
med konsekvens driver detta arbete. Vi har av den tyska utvecklingen, åt-
minstone hittills, kunnat se att detta verkar vara en framgångsrik väg att be-
träda, eftersom den sätter i gång så många processer. Man tvingar industrin
och handeln att börja ta detta ansvar.
Det är verkligen inte så - som det sagts tidigare här i debatten - att den
fria marknaden själv löser dessa problem. Just bristen på hänsyn till miljön
är en av de stora marknadsimperfektionerna, som ekonomerna säger. Det
är ju ett av de stora problemen med marknadsekonomin, att den inte tar
hänsyn till miljön. Det är en process som konsekvent måste drivas av oss
politiker. Det är ett stort ansvar för oss.
Även om vi har den gemensamma grunden för det fortsatta arbetet, kan
det ändå inte hindra att man har rätt att rikta en viss kritik mot hur processen
i detta ärende har gått till. Jag tycker fortfarande att denna process alltför
snabbt kom att inriktas på - man kan kanske inte kalla det en detalj - ett
delområde, en delaspekt. Mycket av problematiken har här tagits upp, så-
som att man inte kommer åt de nu befintliga flaskorna som är tillverkade av
andra material, t.ex. PVC-flaskorna, och därmed inte heller eventuellt nya
flaskor med annan sammansättning än PET-flaskor. Dessa kommer ju inte
heller att beröras av den här lagen. Likaså är det inte bra att den över huvud
taget inte berör det som inte är konsumtionsfärdiga drycker, t.ex. saft osv.,
som också förpackas i denna typ av flaskor.
Jag tycker det är ganska uppenbart att utvecklingen gått förbi det sätt att
hantera förpackningsfrågor som denna proposition är ett utslag av. Det visar
också det som har hänt bara under de senaste åren.
Jag kunde i och för sig stå här och säga att vi från vänsterpartiets sida alltid
sedan 1903 lagt fram förslag, men jag måste säga att det är litet tröttsamt
med denna typ av politisk argumentation där alla säger att de länge har drivit
frågor och att det trots det ändå inte händer något. Jag tror det vore ärligare
om vi alla erkände att det hänt mycket på detta område ute i samhället under
de senaste åren och att det nu är vår uppgift som politiker att driva dessa
frågor vidare.
Sedan måste jag reagera när miljöministern säger att avsikten med detta
är att vi skall stoppa utträngningen av glasflaskorna från marknaden. Jag tror
inte riktigt på den argumentationen. Jag tror inte att man fått bryggeribran-
schen att investera hundratals miljoner kronor i ett system som i själva ver-
ket skall leda till att de minskar andelen av PET-flaskorna och ökar andelen
av glasflaskorna. Jag tror att verkligheten kommer att bli den motsatta.
Anf. 66 INGVAR ERIKSSON (m):
Fru talman! Miljöministern verkade mycket optimistisk om framtiden.
Det är gott och väl. Vi hoppas också att man skall kunna ta ett bredare
grepp. Vi anser dock att man borde ha tagit det redan nu.
I andra frågor som kanske inte belyses så mycket här i debatten talas det
också om en viss dispensgivning. Jag vill gärna fråga miljöministern om hon
verkligen tror att denna dispensgivning kan bli fullt neutral med tanke på att
t.ex. Bryggareföreningen skall vara remissinstans när man skall ta ställning
till dessa frågor. Det tycker jag är litet alarmerande, även om man är expert
på området. Det är en viktig uppgift att hantera detta på ett riktigt sätt.
PVC-flaskorna, som ju är den verkliga miljöboven bland förpackningar,
omfattas ju inte av lagen denna gång. Jag vill fråga: När beräknar miljömi-
nistern att man kan göra någonting på det området? Det vore en verklig mil-
jöinsats.
Anf. 67 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Jag tycker det vore intressant att få en redogörelse för hur vi
skall klara problemet med de flaskor som inte innehåller konsumtions-
drycker och därmed inte ingår i detta retursystem. Det borde vara ganska
enkelt att få med även dessa flaskor som innehållsmässigt kanske är av
samma kvalitet. Om inte annat bör man kunna styra det så, att även engångs-
flaskorna, t.ex. 15 miljoner saftflaskor, omfattas av retursystemet, så att de
inte hamnar utanför.
Anf. 68 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Fru talman! Först skall jag direkt erkänna att jag i hastigheten läste fel.
Lars Ernestam hade rätt. Det är dock inte så att PET-flaskorna är ett så litet
problem som Lars Ernestam vill göra gällande. Det står faktiskt också i ut-
skottets överväganden att de volymmässigt utgör en betydligt större del och
att det just är PET-flaskorna som svarar för den här effekten, att dryckes-
förpackningarna volymmässigt utgör en växande andel av det totala hus-
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
77
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Lag om vissa
dryckesförpack-
ningar
hållsavfallet. Det är i sig ett problem som vi måste ta itu med. Men jag erkän-
ner att jag hade litet för bråttom och att tankarna rusade i väg för mig.
Jag tycker också, Annika Åhnberg, att det är tröttsamt att vi hela tiden
står här och öser på varandra vår egen historia. Det är riktigt att det på detta
område har hänt väldigt mycket. Jag kan säga att avfallsområdet och dryck-
esförpackningsområdet var bland de värsta områdena jag fick ta itu med för
fem år sedan när jag började arbeta som miljöminister. I diskussioner med
bryggeribranschen och förpackningsbranschen stoppade vi en del nya för-
packningar som då var på väg in på marknaden. Vi fick till stånd ett nytt sätt
att arbeta med dessa frågor som ledde fram till att man tog fram en återfyll-
ningsbar flaska. Vi fick också fram ett nytt flask- och backsystem när det
gäller glasförpackningar. I den här processen och i överläggningar med olika
parter, även handeln, såg jag så tydligt - liksom även när jag handlade i min
Konsumaffär hemma - att man störtskyltade med engångs-PET-flaskorna
för att tränga ut andra förpackningar och slippa ha besvärliga retursystem
i affären. Det var tydligt. Därför var det strategiskt viktigt att göra denna
engångsinsats som ett led i det bredare arbetet med att få någon ordning på
avfallshanteringen och förpackningssystemet.
Jag tror att det som vi nu redovisar i den miljöpolitiska propositionen om
helhetsansvaret för producenter och branschen är det riktiga svaret på pro-
blemet. Inga andra lösningar kan lika bra hantera detta som den satsning vi
nu gör och som, vilket jag är övertygad om, kommer att bli gemensam med
övriga Europa. Det kommer att få dynamiska och självsanerande effekter
som är mycket bra. Jag tror också att vi får en standardisering av förpack-
ningarna internationellt.
Anf. 69 LARS ERNESTAM (fp):
Fru talman! Jag skall avsluta den här diskussionen kring mängden avfall.
Enligt våra beräkningar produceras 140 miljoner flaskor varje år. De väger
i genomsnitt 70 gram. Det blir ungefär 10 000 ton. Det skall ställas mot den
totala volymen hushållsavfall som uppgår till 2 600 000 ton.
Miljöministern säger att det är fråga om en stor volym, och visst är det så.
De är dock mycket lätta att klämma ihop. Vi har inte förringat problemet
kring PET-flaskorna. Det är en viktig del i andra åtgärder.
Vi tycker att miljöministern i denna fråga har hamnat på ett stickspår. Var-
för säger jag detta? Den järnvägsräls som leder rakt fram leder mot EG, in-
ternationella överenskommelser och stora grepp. Det var miljöministern
inne på i sitt anförande. Det här förslaget är dock ett stickspår. Därför har
vi kritiserat det, inte därför att det har gällt att komma till rätta med detta
miljöproblem.
78
Anf. 70 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Fru talman! Först vill jag säga till Lars Ernestam att ton är ett mått på
vikt, och inte volym som Lars Ernestam sade. Volymmässigt utgör detta en
mycket större del.
Jag tycker att Coca-Colas mycket stora intresse för regeringens och riksda-
gens hantering av den här frågan med all önskvärd tydlighet visar att detta
långt ifrån är ett stickspår, utan tvärtom att det har utomordentligt stor bety-
delse för utvecklingen även internationellt. Tack vare riksdagsmajoritetens
kloka ställningstagande kommer Sverige att bli ett föregångsland på det här
området.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 maj.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91 :JoU28 Vissa tillsynsfrågor enligt vattenlagen m.m. (prop.
1990/91:114).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 8 maj.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91 :JuU26 Bostadsdomstolen och hyresnämnderna (prop. 1990/91:98).
Anf. 71 BRITTA BJELLE (fp):
Fru talman! Vi skall nu behandla justitieutskottets betänkande nr 26 om
specialdomstolar. Bakgrunden till detta betänkande är det s.k. Langborger-
målet i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, där Sverige blev fällt
därför att bostadsdomstolen inte hade varit en opartisk och oavhängig dom-
stol i förhållande till det mål som prövades. Sverige bröt därför mot artikel
6 punkt 1 i Europakonventionen.
Det mål som prövades handlade om att en parts talan kan stå i strid mot ett
gemensamt intresse hos de organisationer som utsett intresseledamöterna i
domstolen. Det faktum att Sverige har fällts i Europadomstolen har föran-
lett regeringen att lägga fram förslag till förändringar.
Regeringens förslag innebär att intresseledamöter som representerar or-
ganisationer som kan antas ha gemensamma intressen som i sin tur står i strid
med den ena partens intressen i tvisten, inte får delta i ett sådant mål. Om
en sådan situation uppstår skall målet i stället handläggas av enbart jurister.
Vi i folkpartiet liberalerna tycker att förslaget är ett steg i rätt riktning,
men långt ifrån tillräckligt. Langborgerdomen i Europadomstolen är bara
ett av flera symptom på ett systemfel. Regeringen försöker nu isolera de fall
där maktbalansen kan tänkas vara förskjuten i stället för att angripa hela
systemet av beroendeförhållanden.
Vi menar att i en demokratisk rättsstat skall riksdagen bestämma vilka la-
gar som skall gälla. När tvister sedan uppkommer skall de avgöras av en obe-
roende och opartisk domstol som inte kan misstänkas för att ta obehöriga
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Bostadsdomstolen
och hyres-
nämnderna
79
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Bostadsdomstolen
och hyres-
nämnderna
80
hänsyn. Det är konstitutionellt tveksamt att ha domstolar vars grundläg-
gande idé är att de bygger på en maktbalans av beroendeförhållanden i stäl-
let för att bygga på oberoende.
Hyresnämnden består i regel av en lagfaren ordförande samt två ledamö-
ter från hyresnämndens organisationer. En hyresnämnds beslut kan överkla-
gas till bostadsdomstolen. Men även den instansen har en majoritet av orga-
nisationsföreträdare - tre lagfarna domare och fyra intresseledamöter. Vi
anser att det är betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt med en sådan sam-
mansättning i domstolar.
Människors förtroende för den dömande maktens oberoende och integri-
tet urholkas genom intresseledamöternas delaktighet i rättstillämpningen.
Vi anser därför att hyres- och arrendenämnderna samt bostadsdomstolen
bör avskaffas så snart som möjligt.
Rättegångsutredningen som lämnade sitt betänkande år 1987 var inne på
samma linje. Utredningen skrev bl.a. att utvecklingen beträffande speciali-
seringen av domstolsväsendet nu gått så långt att det gällde att välja väg.
Man menade att det allmänna domstolsväsendet hade blivit så utarmat att en
återgång till ett mera enhetligt domstolsväsende var befogad. Därför borde
fastighetsdomstolen och hyres- och arrendenämnderna avskaffas och deras
uppgifter överföras just till de allmänna domstolarna. Utredningen menade
också att även sjörättsmål, tryckfrihetsmål m.fl. liknande mål kunde över-
föras till de allmänna domstolarna.
Mot bakgrund av den här beskrivningen anser vi att det nu vore lämpligt
att ge den sittande domstolsutredningen tilläggsdirektiv för att göra en över-
syn av specialdomstolarna. När det gäller bostadsdomstolen och hyresnämn-
den bör regeringen nu lägga fram förslag som går ut på att den verksamhet
som dessa domstolar bedriver skall överföras till allmänna domstolar.
Dessa båda yrkanden framgår av reservationerna nr 2 och 3, som jag yrkar
bifall till, i det här betänkandet.
Anf. 72 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Fru talman! Justitieutskottets betänkande nr 26 behandlar bostadsdom-
stolen och hyresnämnderna. Regeringen har i proposition 1990/91:98 bl.a.
lagt fram vissa förslag till ändring i lagen om bostadsdomstol. Man har efter
avgörande i Europadomstolen i Strasbourg som Britta Bjelle nyss framhöll,
föreslagit vissa ändringar i lagen, så att den bättre anpassas till de krav som
Europadomstolen har dömt efter.
Det är i och för sig tillfredsställande att förändringar görs i svensk lagstift-
ning för att uppfylla Europadomstolens krav. Men enligt moderata samlings-
partiets uppfattning räcker inte dessa förändringar till. Från regeringens sida
har man - som vanligt skulle jag vilja säga - inte tagit steget fullt ut.
Fru talman! Vi moderater har tidigare krävt en fullständig översyn av sy-
stemet med partssammansatta domstolar och specialdomstolar och vidhåller
fortfarande nödvändigheten av en sådan översyn.
Vissa former av specialisering av domstolsväsendet behandlades i statens
offentliga utredningar, SOU 1987:13. Utredningen ansåg redan då att spe-
cialiseringen av domstolsväsendet hade gått så långt att man måste välja
väg - antingen en fortsatt utarmning av de allmänna domstolarna eller en
återgång till ett mera enhetligt domstolsväsende. Vi moderater - liksom för
övrigt utredningen - förordar det sist nämnda alternativet. Vi vill ha ett mera
enhetligt domstolsväsende.
Vi vet att många i dag oroar sig över att de särskilt utsedda representan-
terna i de partssammansatta domstolarna och nämnderna inte i varje sam-
manhang kan frigöra sig helt från bindningen till den part som har utsett dem
som sina speciella representanter i domstolen. Dessa domstolar är också fri-
stående från de allmänna underrätterna. Ofta finns ingen eller bara begrän-
sad möjlighet att överklaga dessa domstolars avgöranden. Talan kan t.ex.
inte föras vare sig mot arbetsdomstolens eller marknadsdomstolens domar.
Fru talman! Det är mot denna bakgrund som vi i mom. 7, reservation 2
kräver en fullständig översyn av specialdomstolarna. Det är hög tid att över-
synen kommer i gång, och utgångspunkterna för arbetet med översynen
skall vara att flertalet specialdomstolar skall avskaffas. Mycket starka rätts-
säkerhetsskäl talar för en förändring i den riktningen.
Förändringen kan komma att medföra ökat behov av expertmedverkan
inom de allmänna domstolarna, varför även den frågan bör ingå i utrednings-
direktiven, som regeringen bör ge som tilläggsdirektiv till domstolsutred-
ningen. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.
När det gäller reservation 3 har vi liksom folkpartiet liberalerna och cen-
terpartiets företrädare i utskottet krävt att bostadsdomstolen m.m. skall av-
skaffas. Vi anser att ärendena skall överföras till allmän domstol. Det är från
principiella utgångspunkter betänkligt att intresseorganisationer är repre-
senterade i dömande organ.
En hyresgäst kan klaga på hyresvillkor och dylikt hos hyresnämnd eller
bostadsdomstol. Organen är partssammansatta, vilket innebär att ärendena
avgörs av en representant för fastighetsägarna och en från Hyresgästernas
Riksförbund samt en domare. Eftersom de bägge avtalsparterna - naturligt
nog - slår vakt om sin avtalsuppgörelse leder partssammansättningen här till
att den enskilde har mycket små möjligheter att vinna gehör för sin åsikt.
Enligt moderata samlingspartiets uppfattning skall prövning inför domstol
vara reell och opartisk. Vi har därför, fru talman, yrkat att hyresnämnd och
bostadsdomstol skall avskaffas och att ärendena skall överföras till allmän
domstol.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 3.
Anf. 73 ANDERS SVÄRD (c):
Fru talman! Centerpartiet har sedan tidigare uppfattningen att special-
domstolar av det slag som det här är fråga om bör avskaffas. Av skäl som i
allt väsentligt redan har anförts av Britta Bjelle och Birgit Henriksson yrkar
jag bifall till reservationerna nr 2 och 3.
Anf. 74 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Langborgermålet ligger till grund för förslag till förändringar
när det gäller bostadsdomstolen för att den enskilde skall vara berättigad till
en domstolsprövning inför en oavhängig och opartisk domstol. Målet kan
beskrivas så att både de som ingick i rätten och den svarande hade en ekono-
misk vinst av att en viss klausul fanns kvar.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Bostadsdomstolen
och hyres-
nämnderna
6 Riksdagens protokoll 1990191:106
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Bostadsdomstolen
och hyres-
nämnderna
82
I propositionen som behandlar detta tar man även upp andra specialdom-
stolar med intresseledamöter, bl.a. arbetsdomstolen. Vänsterpartiet tar i en
reservation upp sammansättningen i arbetsdomstolen. Även i arbetsdomsto-
len kan den enskilde människan känna oro och tvivel inför om domstolen är
opartisk.
Jag vill ta ett exempel med ett ärende som jag har läst om. Det gäller en
kvinna som sökte arbete som vaktmästare på en LO-skola. Hon fick inte
tjänsten. Hon upplevde det som en diskriminering på grund av kön och ville
föra frågan till arbetsdomstolen. Hennes fackförbund, ett LO-fack, vägrade
bistå henne i en sådan prövning, och hon anlitade en privat advokat. I dom-
stolen fanns då LO-representanter både som svarande och som ledamot av
rätten. Man kan förstå att kvinnan kände sig överkörd i en sådan rättegång.
Jag har arbetat som facklig förhandlare i ett TCO-förbund i ett antal år.
Därför vet jag hur mina fackliga kolleger, främst från LO-förbunden, ser på
syndikalister. Jag kan också föreställa mig att i mål där syndikalister är part
kan situationer uppstå där den enskilde kan känna tvivel beträffande opar-
tiskheten.
Därför har vi i en motion från vänsterpartiet föreslagit att i de konkreta
fallen då en enskild vill föra sin talan i domstol och det egna fackförbundet
inte ställer upp med jurist i domstolen eller en syndikalist vill föra sin talan -
syndikalisterna har inga representanter i arbetsdomstolen - skall man ha en
domstol utan intresseledamöter.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.
Anf. 75 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till hemställan i justitieutskottets
betänkande 26 och avslag på de reservationer som fogats till betänkandet.
Som tidigare talare framhållit handlar den proposition som ligger till
grund för betänkandet i första hand om sammansättningen av bostadsdom-
stolen och hyresnämnderna i vissa typer av mål. Anledningen till propositio-
nen är en dom i Europadomstolen där det konstateras att den nuvarande
sammansättningen i den typ av mål som det är fråga om inte fyller kraven på
att domstolen skall vara opartisk och oavhängig. Det finns naturligtvis all
anledning att se till att vi har ett domstolsväsende som fungerar utifrån de
principer som anges i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
I propositionen behandlas också ett par andra frågor. Det gäller frågan om
att nämndemän i olika domstolar inte får uppträda som partsombud i sina
domstolar. Vidare föreslås slopande av 70-årsgränsen för valbarhet i hyres-
nämnd och arrendenämnd. Detta överensstämmer med vad som i övrigt gäl-
ler för nämndemän.
Vad Europadomstolen sagt - och det är detta som ligger bakom proposi-
tionen - är att lekmannaledamöterna, som är utsedda till ledamöter av dom-
stolarna därför att de har erfarenhet av fastighetsförvaltning sett ur ett ägar-
perspektiv eller av ett boende sett ur hyresgästperspektiv, inte är represen-
tanter för några organisationer, utan det är personer som har just dessa erfa-
renheter. Vad Europadomstolen uttalat sig om är att lekmannaledamöterna
hade ett gemensamt, sammanfallande intresse som stod i motsatsförhållande
till intresset hos den person som hade väckt talan i domstolen.
Det är viktigt att komma ihåg att det inte handlar om något generellt utta-
lande från Europadomstolen om att den här typen av domstolar inte skulle
uppfylla rättssäkerhetskriterierna, utan det gäller just den situationen där
lekmannaledamöterna har ett sammanfallande, gemensamt intresse som
strider mot det intresse som den person har som väckt talan i domstolen.
Utskottet skriver om Europadomstolens uttalande:
”Samtidigt bör det redan här understrykas att Europadomstolen uttryckli-
gen konstaterade att intresseledamöterna i bostadsdomstolen är utomor-
dentligt väl kvalificerade att delta i bedömande av tvister mellan hyresvärdar
och hyresgäster m.m. just på grund av sin särskilda erfarenhet.”
Man kan alltså inte ta domen i det s.k. Langborgermålet till intäkt för att
en ordning med intresseledamöter generellt sett skulle vara oförenlig med
Sveriges konventionsåtagande. Jag tycker att det är viktigt att konstatera
detta för den fortsatta debatten i anslutning till de reservationer som fogats
till betänkandet om att riksdagen skall uttala sig för att avskaffa specialdom-
stolar. En del reservanter föreslår att det skall ske först efter utredning, me-
dan andra vill att det skall ske mer omedelbart.
Denna fråga är inte något nytt diskussionsämne i denna kammare, utan
den har varit föremål för flera betänkanden från justitieutskottet. Utskottet
har i dessa betänkanden uttalat att det inte finns anledning att generellt av-
skaffa det som kallas för specialdomstolar. Specialdomstolarna har i stället -
det framhåller också rättegångsutredningen - lett till att många mål har blivit
utomordentligt väl utredda och att det har kunnat avkunnas bra domar.
Rättegångsutredningens förslag hade sin utgångspunkt i att man skulle
göra en satsning på de allmänna domstolarna och att den allmänna kompe-
tensen där skulle utvecklas ytterligare. Rättegångsutredningen ansåg att
man i stället för specialdomstolarna skulle utveckla ett system med expert-
medverkan i domstolarna, såsom fallet är just i bostadsdomstolen och hyres-
nämnderna, där folk med erfarenhet från just de områden som domstolarna
skall döma i medverkar. Det är alltså fråga om en expertmedverkan. Därige-
nom har man egentligen bara genom en annan organisation enligt min me-
ning försatt sig i ungefär samma läge som vi för närvarande befinner oss i.
Det är svårt att förstå att flera partiföreträdare här utifrån principiella ut-
gångspunkter uttalar sig i dessa frågor. För dessa principiella utgångspunkter
kan man inte finna stöd vare sig i Europakonventionen om mänskliga rättig-
heter eller i uttalandet från Europadomstolen. Man kan inte heller finna stöd
för dessa principer ens i uttalanden från lagrådet. Dessa instanser har ansett
att detta är en korrekt anordning.
Reservation nr 1 har en delvis annan utgångspunkt. Den handlar om ar-
betsdomstolen. Jag anser att reservanten har missat själva poängen, nämli-
gen att Europadomstolens uttalande handlar om just sammanfallande, ge-
mensamma intressen. Den situationen bör man inte kunna råka in i när det
gäller arbetsdomstolen, något som framhålls i regeringens proposition och
som det argumenteras för i utskottsbetänkandet.
Fru talman! Till sist vill jag säga att jag tycker att det är underligt att före-
trädare för vänsterpartiet så starkt vill förlita sig på enbart ämbetsmanna-
medverkan i vissa typer av mål i arbetsdomstolen.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Bostadsdomstolen
och hyres-
nämnderna
83
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Bostadsdomstolen
och hyres-
nämnderna
84
Anf. 76 BRITTA BJELLE (fp):
Fru talman! Göran Magnusson verkar förorda att vi skall behålla den typ
av specialdomstolar som vi har på alla tänkbara områden i Sverige. Faktum
är emellertid att även hans parti börjat inse att det inte ens för socialdemo-
kratin ligger i tiden att behålla specialdomstolar. Vi har ganska nyligen av-
skaffat ekodomstolarna, och vi har också avskaffat försäkringsdomstolarna
som en typ av specialdomstolar. Så nog verkar det som om socialdemokratin
vore på väg åt samma håll som vi andra. Det är bara det att socialdemokra-
terna väntar tills de tvingas in i en ny fålla. Den tiden kanske också kommer
då socialdemokratin anser att detta även gäller i det här fallet.
Jag kan inte heller låta bli att konstatera att även rättegångsutredningen
konkret förordade att man skulle avskaffa såväl fastighetsdomstolen som hy-
res- och arrendenämnderna. Det finns alltså inget stöd i rättegångsutred-
ningen för att behålla den nuvarande ordningen, något som jag fick intrycket
av att Göran Magnusson hävdade.
Man kan säkerligen läsa in litet olika meningar i Europadomstolens utta-
lande, beroende på vilka egna värderingar man har. Min bedömning är att
Europadomstolen principiellt uttalade att man kunde ha nämndemän som
var kunniga. Europadomstolen uttalade sig däremot inte om det lämpliga i
att organisationer var företrädda i specialdomstolar. Detta är för mig två helt
skilda saker.
Anf. 77 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Fru talman! Jag vill bara kort deklarera att jag har uppfattat Europadom-
stolens utslag på samma sätt som Britta Bjelle här har redogjort för. Vad
man uttalar sig om är sammansättningen i den här typen av mål. Vad vi har
utgått ifrån är att man aldrig skall behöva känna tvekan om hur en nämnds
sammansättning eventuellt kan påverka domen.
Göran Magnusson säger att domstolarna i alla fall måste anlita expertmed-
verkan. Vi har då sagt att det bör kunna utredas om expertmedverkan be-
hövs. Men det är skillnad att höras som expert och att ha dömande funktion.
De partssammansatta fristående domstolarna, som har att tillämpa sär-
skilda regler inom vissa områden, i snarlika rättsliga frågor, dömer olika.
Det tycker vi är mycket olyckligt. Vi anser att det allmänna domstolsväsen-
det här är bättre skickat att handha den dömande funktionen.
Anf. 78 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Jag vill först svara Göran Magnusson på hans funderingar
över att vänsterpartiet skrivit en sådan här motion och reservation. Det be-
ror på att vi värnar om demokratin och rättssäkerheten. Vi tycker att även
syndikalisterna skall få finnas till och kunna få sin rätt. Det gäller alla en-
skilda människor.
Även om ett överklagande inte skulle vinna bifall i Europadomstolen, kan
det ändå vara fråga om ett otillfredsställande förhållande. Detta kan leda
till vad vi i dagligt tal kallar för rättshaveri. Man kan befara att det även i
arbetsdomstolen kan uppstå sådana situationer som jag pekade på i mitt in-
ledningsanförande, där en part i målet och lekmannaledamöterna kan ha ett
gemensamt intresse av att tvisten skall få en viss utgång.
Anf. 79 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Socialdemokratins ställningstagande till specialdomstolar är
mer att betrakta som ett praktiskt ställningstagande. Det är riktigt som
Britta Bjelle säger att vi har avskaffat ekodomstolarna och fattat beslut om
en annan ordning när det gäller socialförsäkringsmål. Vi känner inte alls nå-
got motstånd mot att diskutera dessa frågor. Vad jag vänt mig mot i min argu-
mentation är den principiella utgångspunkt som både Britta Bjelle, Anders
Svärd och Birgit Henriksson har när de hävdar att man inte skall ha special-
domstolar utan man i stället skall lösa frågan genom att de allmänna domsto-
larna i olika typer av mål tillförs expertmedverkan. Det är i varje fall den
lösning som rättegångsutredningen förordar. Jag anser att man då i verklig-
heten får ungefär samma lösning som man för närvarande har och att det
alltså kan komma principiella invändningar mot detta.
När det gäller Europadomstolens uttalande är det precis så som det står
på s. 9 i utskottsbetänkandet och som jag citerade, nämligen att uttalandet
inte sträcker sig längre än till att lekmannaledamöterna har sammanfallande
intressen, såsom jag redogjorde för i mitt anförande. Det är ju enklare att vi
läser på detta än att vi argumenterar här i kammaren. Europadomstolen har
alltså inte uttalat någonting negativt i detta fall.
Till Berith Eriksson vill jag säga att arbetsdomstolen haft denna samman-
sättning under en mycket lång följd av år. Arbetsdomstolen har ett utomor-
dentligt gott anseende. Varken jag, utskottskansliet eller någon annan har
kunnat finna att den typen av konflikter som föranlett denna proposition
skulle kunna uppstå i arbetsdomstolen. Därför är det inte nödvändigt att
göra någon förändring av arbetsdomstolens sammansättning. Jag vidhåller
också min uppfattning att det på något sätt känns underligt att just vänster-
partiet förordar en sammansättning som medför enbart ämbetsmannaleda-
möter.
Anf. 80 BRITTA BJELLE (fp):
Fru talman! Till Göran Magnusson vill jag säga att det ur min synpunkt är
en himmelsvid skillnad mellan en specialdomstol av den typ vi talar om nu
och det allmänna rättsväsendet. Specialdomstolarna bygger på maktbalans.
I specialdomstolarna tar man in representanter för olika organisationer som
står i motsatsförhållande till varandra. Dessa skall i någon mening göra att
man får en maktbalans. Mitt emellan dessa sitter sedan en domare. I bo-
stadsdomstolen har man tre domare och fyra partsrepresentanter som skall
utgöra något slags maktbalans.
Min uppfattning är att människorna i Sverige har rätt till en opartisk dom-
stol. Jag är inte alls för att man skall ha expertmedverkan i domstolarna.
Domstolarna skall i stället anlita sakkunniga och göra sig underkunniga om
vad som gäller och i en opartisk dom komma fram till den rätta slutsatsen.
Detta tycker jag att svenska medborgare har rätt till, och jag hoppas att av-
vecklingen av specialdomstolarna skall gå snabbare än hittills.
Anf. 81 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Man kan fundera över hur många ärenden som stoppats innan
de över huvud taget kommit till arbetsdomstolen, därför att facket inte velat
bistå den enskilde.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Bostadsdomstolen
och hyres-
nämnderna
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Bostadsdomstolen
och hyres-
nämnderna
Sedan kan man undra vad det är för statistik som Göran Magnusson läser.
Jag har exempel på mål där de enskilda efteråt har kommit och sagt att så
här har det förhållit sig. Det kommer ju inte in i någon statistik.
Jag har tagit fram två konkreta fall där ur den sökande parterns synpunkt
hade varit angeläget att intresseledamöterna inte hade fått delta i domen.
Anf. 82 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Till Berith Eriksson vill jag säga att arbetsdomstolen av ålder
har ett utomordentligt gott anseende. Jag vill inte på något sätt förneka att
det kan finnas enskilda personer som anser att de blivit felaktigt behandlade
i arbetsdomstolen. Men det intressanta är om det hänger samman med ar-
betsdomstolens sammansättning vid de olika tillfällena och om det förhål-
lande har förelegat som är grunden för denna proposition. Detta har Berith
Eriksson inte påvisat, utan hon har endast anfört att det finns människor som
har varit missnöjda. Att så är fallet kan jag mycket väl förstå.
Jag tycker att det finns anledning att fundera över konsekvenserna av
Berith Erikssons ståndpunkt. I vilka fall kommer det till sist att vara bra att
ha andra än ämbetsmän som dömer i arbetstvister?
Britta Bjelle säger att det är en himmelsvid skillnad, och hon tar till väl-
diga brösttoner och säger att svenska folket skall ha rätt till opartiska dom-
stolar. På den punkten råder naturligtvis ingen oenighet. De specialdomsto-
lar som nu finns uppfyller ju de krav som Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna har. Jag tycker därför att detta är att slå in öppna
dörrar.
Jag tror att Britta Bjelle har en felaktig utgångspunkt för sin kritik, nämli-
gen att de s.k. intresseledamöterna skulle representera särskilda organisa-
tioner. De representerar kunskaper och insikter på dessa olika områden, och
det finns det väl ingen anledning att ifrågasätta. Jag anser att med den orga-
nisation som vi för närvarande har får det svenska folket en opartisk och rik-
tig rättegång. Det är den uppfattning som majoriteten i utskottet har.
Anf. 83 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Orsaken till vänsterpartiets förslag är faktiskt att vi inte vill
förstöra arbetsdomstolens goda anseende. Vi vill att arbetsdomstolen skall
fortsätta att ha ett gott anseende. Det kräver att man i de få fall det här gäller
inte har intresseledamöter med i domstolen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 maj.)
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas vid arbetsple-
num onsdagen den 8 maj.
86
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Anmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:172 Godkännande av avtal mellan Sverige
och den Europeiska ekonomiska gemenskapen avseende ERASMUS-
programmet
1990/91 :Ubl89 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m)
1990/91 :Ubl90 av Claes Roxbergh och Eva Goes (mp)
Konstitutionsutskottets betänkanden
1990/91:KU21 Yttrandefrihetsgrundlag m.m.
1990/91:KU34 Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet
m.m.
1990/91 :KU37 Kommunala dispensavgifter i trafikärenden
1990/91 :KU45 Riksdagens byggnader
Skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU32 Tilläggsanslag till tullverket
Justitieutskottets betänkande
1990/91 :JuU37 Nordisk arbetsmarknad (Advokater m.m.)
Lagutskottets betänkanden
1990/91:LU27 Det allmännas skadeståndsansvar
1990/91 :LU29 Vårdnad och umgänge med barn
1990/91 :LU30 Allmänna arvsfonden
1990/91:LU32 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Försvarsutskottets betänkande
1990/91:FöUll Tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1990/91
Socialutskottets betänkanden
1990/91 :SoU 14 Statsbidrag till missbrukarvård och ungdomsvård m.m.
1990/91 :SoU15 Ledningsansvaret inom hälso- och sjukvården
1990/91SoU17 Avgifter för kontroller av teknisk sprit och alkoholhaltiga
preparat
1990/91 :SoU24 Tilläggsbudget II till statsbudgeten budgetåret 1990/91
87
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 30 april
1990/91:194 av Bo Lundgren (m) till finansministern om sänkt skattetryck
m.m.:
Sverige har världens högsta skattetryck. Det beräknas enligt komplette-
ringspropositionen uppgå till 55,6% av bruttonationalprodukten. På drygt
30 år har skattetrycket mer än fördubblats.
Sverige har därmed alltmer fjärmat sig från övriga industriländer. Av ne-
danstående diagram framgår hur skattetrycket i Sverige och inom OECD-
länderna har utvecklats mellan 1955 och 1990. Skillnaden i skatteuttag var
1960 bara 2,4 procentenheter. Drygt 25 år senare hade socialdemokraterna
fört upp skattetrycket till över 50 % och skillnaden mot OECD-länderna
hade ökat till inte mindre än 16 procentenheter. Även i förhållande till EG-
länderna är det svenska skattetrycket extremt hårt. Det genomsnittliga skat-
teuttaget inom EG är knappt 41 % av BNP.
88
1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990
Skatteutvecklingen avspeglar en medveten socialistisk politik. Kollektiva
lösningar har prioriterats. Vård, omsorg och inkomstomfördelningar över
livscykeln handhas i dag av offentliga - huvudsakligen skattefinansierade
monopol. Till detta kommer att stabiliseringspolitiska åtgärder konsekvent
har genomförts så att åtstramning skett genom skattehöjningar medan efter-
frågan stimulerats genom offentliga utgiftsprogram. Detta har medfört att
skattetrycket skruvats åt ytterligare.
Skattetrycket leder - i kombination med utformningen av de åtaganden
det finansierar - till mindre frihet, sämre utnyttjande av bristande resurser
och lägre tillväxt i ekonomin.
Höga skatter, offentliga monopol och regleringar minskar de enskilda
medborgarnas valfrihet. De blir beroende av bidrag, vars existens alltför ofta
är en följd av att inkomsten efter de höga skatterna inte räcker till. De blir
utlämnade åt att de politiska system som tar hand om den övervägande delen
av deras inkomster klarar att lösa sina uppgifter. Om sjukvård, äldreomsorg
eller barnomsorg inte fungerar finns för de flesta inga alternativ.
Socialdemokraterna har format ett Sverige där stat och kommuner beskat-
tar medborgarna så hårt att de allra flesta blir beroende av bidrag och inte
kan välja någon annan vård eller omsorg än den stat och kommuner erbju-
der.
I socialdemokraternas Sverige är det därför bara de som har råd att själva
betala för inte subventionerad vård och omsorg som slipper köer och kan
välja fritt.
Genom att den för medborgarna så viktiga vård- och omsorgssektorn i hu-
vudsak bedrivs i monopolform blir effektiviteten mindre - vi får ut mindre
per satsad krona än vad som vore möjligt med system med etableringsfrihet
och rätt för medborgarna att välja mellan olika alternativ. Det är oomstritt
att privata monopol leder till höga kostnader och dålig produktivitet. Samma
sak gäller självfallet de offentliga monopolen.
Hade produktivitetsutvecklingen i den offentliga sektorn under 1970- och
1980-talen varit oförändrad i stället för att minska hade skattetrycket kunnat
vara uppemot 10 procentenheter lägre än det i dag är. Det motsvarar drygt
100 miljarder kronor - eller mer än 25 000 kr. per hushåll i genomsnitt.
De offentliga subventionerna snedvrider ekonomiska beslut genom att
bl.a. dölja verkliga kostnader. Det innebär ofta felaktig fördelning av resur-
ser och minskad kostnadspress. Den s.k. byggprisutredningen bedömde att
uppemot 30 % av byggkostnadsökningarna var en följd av de omfattande
subventionerna på detta område.
Transfereringssystemen har utformats så att de i vissa fall kunnat utnyttjas
på ett sätt som inte varit avsett. De har ibland lett till en överkompensation.
Därmed har kostnaden för det eftersträvade sociala skyddsnätet blivit högre
än vad som vore nödvändigt. Det framgår klart genom effekten av föränd-
ringen av sjukförsäkringen. Kostnaderna för medborgarna kommer att
minska kraftigt samtidigt som en tillfredsställande nivå på inkomstskyddet
erhålls.
De olika aspekter på alltför höga kostnader i offentlig verksamhet och
inom transfereringssystemen som redovisats ovan innebär dessutom att ar-
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
89
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
90
betskraft och resurser i övrigt undanhålls industri och privat tjänstesektor.
Det leder till lägre tillväxt i ekonomin.
Sammanfattningsvis leder således Sveriges höga skattetryck i kombination
med offentliga monopol, regleringar och subventioner till att friheten urhol-
kas, att de resurser vi i dag har utnyttjas sämre och att tillväxten blir lägre.
Det är i ekonomiska termer oerhört stora belopp som medborgarna i Sve-
rige förlorat. Bruttonationalprodukten i Sverige utvecklades fram till 1970
ungefär likvärdigt med andra jämförbara länder. Därefter har tillväxten varit
klart lägre i Sverige än i övriga OECD-länder.
Denna utveckling har accentuerats under de senaste åren till följd av den
s.k. ”tredje vägens” kollaps. Innevarande år beräknar regeringen att brutto-
nationalprodukten i Sverige t.o.m. minskar.
Hade Sverige sedan 1970 haft samma tillväxttakt som genomsnittet för öv-
riga OECD-länder hade våra resurser i år varit uppemot 300 miljarder kro-
nor större. Av detta belopp hade - vid nuvarande skatteuttag - hushållen
kunnat disponera ungefär 130 miljarder kronor eller mer än 30 000 kr. räk-
nat per hushåll i genomsnitt. Hade skatteuttaget legat på europeisk nivå (vil-
ket hade varit nödvändigt för att uppnå en så hög tillväxt) hade hushållen
kunnat disponera ytterligare uppemot 50 miljarder kronor (motsvarande ca
13 000 kr. per hushåll i genomsnitt).
Mot denna bakgrund vill jag fråga finansministern:
1. Avser den nuvarande regeringen att genomföra en successiv sänkning av
skattetrycket ned till europeisk nivå?
2. Avser den nuvarande regeringen att lägga förslag som innebär att offent-
liga monopol bryts upp och att enskilda alternativ tillåts och stimuleras?
1990/91:195 av Görel Bohlin (m) till försvarsministern om kostnaderna för
den kommunala räddningstjänsten:
Den kommunala räddningstjänsten bekostas till största delen av kommu-
nala skattemedel. De utryckningar som sker är emellertid till en tredjedel
för bostadssektorn, en tredjedel för näringslivet och cirka en tredjedel för
trafikolyckor. Mot den bakgrunden har räddningstjänstens företrädare frå-
gat, varför en kommuns skattebetalare skall stå för 100 % av kostnaderna
för räddningstjänsten då två tredjedelar utgör mer allmänna hjälpbehov.
Man har också frågat om förändringar kan göras för att trygga räddnings-
tjänsten med intäkter från annat håll.
Olika kommuner har olika riskbilder och det finns kommuner i landet,
som på grund av sin infrastruktur måste ha en räddningstjänst som vida över-
stiger kommunens behov. Exempel på sådana kommuner är Åre med sin tu-
ristnäring och Sigtuna som med Arlanda flygplats som är ett riksintresse får
bära ett stort ansvar både beroende på företagsetablering och inte minst be-
roende på en intensiv biltrafik från och till Arlanda flygplats. Antalet utryck-
ningar har för Sigtuna räddningstjänst ökat med 55 % på fem år. Ökningen
nästan helt beroende på icke-kommunala hjälpbehov, främst Arlandas.
Länsstyrelsen i Stockholms län, som är regional tillsynsmyndighet över
räddningstjänsten, har skrivit till försvarsdepartementet den 30 november
1990 och begärt en utredning för att finna ytterligare ekonomiska finansie-
ringsmöjligheter utöver skattefinansiering. Statens räddningsverk, berörda
parter och länsstyrelsen föreslogs delta i arbetet.
I takt med ökad bil- och flygtrafik ökar behovet av räddningsinsatser och
trycket på berörd kommun. Problemen finns även i anslutning till Sturup och
Landvetter. Det brådskar att finna en lösning.
Vad avser försvarsministern att vidta för åtgärder för att finna en lösning
som kan innebära såväl hög standard på räddningstjänsten, som att den
kommunala räddningstjänsten inte belastas med en alltför orättvis andel av
kostnaderna?
1990/91:196 av Ragnhild Pohanka (mp) till statsrådet Bengt Lindqvist om
åtgärder för att hjälpa de bostadslösa:
Under en tid har jag besökt härbärgen och andra institutioner, som har
öppet för bostadslösa män och kvinnor. I Stockholm beräknar man att det
finns ca 5 000 män och 1 000 kvinnor som är bostadslösa i verklig bemär-
kelse.
Vid en A-lagstribunal, där också statsrådet Lindqvist var närvarande,
mötte vi nio män, som var eller hade varit beroende av samhället för sitt
boende. Då blev vi verkligen medvetna om att detta stöd är långt ifrån till-
räckligt.
Endast ett fåtal av de bostadslösa får plats på de härbärgen som finns, och
där har de i regel inte någon plats för mer än ett par dagar i taget. Dessutom
stänger de flesta hemmen under sommaren. De människor som arbetar på
de olika härbärgena har en stor uppgift och satsar verkligen helhjärtat, men
de och de ideellt arbetande räcker inte till för det stora behovet för dessa
människor.
Här skulle behövas en typ av gruppboende som liknar det vi har för ut-
vecklingsstörda, gamla m.fl. Även större härbärgen behövs för att erbjuda
sängplats åt dem som nu sover ute i portgångar eller i kulvertar. Många av
dem som vistas på olika härbärgen förvärvsarbetar också, och det är beund-
ransvärt att klara av det utan att veta om man har en säng att sova i till nat-
ten.
Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga:
1. Vilka åtgärder är statsrådet villigt att vidta, när det gäller de bostadslösa?
2. Är statsrådet beredd att undersöka behovet för de mest utslagna?
3. Kan statsrådet tänka sig någon form av gruppboende som mellanform för
de bostadslösa, som behöver stöd och hjälp i sitt boende och
4. i så fall starta i större skala, så att något eller några decenniers status quo
kan brytas?
1990/91:197 av Ragnhild Pohanka (mp) till miljöministern om miljöeffek-
terna m.m. av indiskt fördämningsprogram:
Narmadaprojektet är ett gigantiskt fördämningsprogram för floden Nar-
mada, en av Indiens största floder.
Planeringen omfattar 3 000 mindre dammar, 30 mellanstora och 2 större
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
91
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
92
dammar, där Sardar Sarovar delvis är finansierad genom medel från Världs-
banken.
Dammarna skall dels generera elkraft som skall ge möjligheter till en in-
dustriell utveckling och dels utgöra stora bevattningsprojekt. Sammanlagt
beräknas kraftverkens elproduktion bli 600 MW och 4,8 miljoner hektar be-
räknas bli konstbevattnade.
Vattnet i dammarna kommer dock troligen att klara endast 20—30% av
de planerade arealerna, samtidigt som delar av jordbruksområden blir för-
störda av försumpning och försaltning.
Med tanke på de miljöeffekter, som andra stora dammar i övriga delar av
världen orsakat, är jag starkt kritisk till projekt av den här storleksord-
ningen. Tag exempel som Assuandammen i Egypten, GAP-projektet i Tur-
kiet, Aralsjön i Kasakhstan, Kot-Male på Sri Lanka m.fl. Effekter på flod-
systemen, deltabildning och uttorkning av sjöar har åstadkommit jordförstö-
ring av katastrofala mått.
Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga miljöministern:
1. Finns det någon utredning eller undersökning gjord när det gäller Nar-
mada vad gäller avdunstning från dammarna, försumpning och markför-
störing?
2. Har man planerat för bosättning för de ca 1 miljon människor, som behö-
ver förflyttas om hela Narmadaprojektet genomförs? Och har man tänkt
på effekterna för människor vars ekonomiska och sociala förutsättningar
slås sönder?
3. Har man undersökt om de 125 miljarder kronor, som projektet beräknas
kosta, hade kunnat användas för att utveckla området i en annan miljö-
vänlig småskalig inriktning?
1990/91:198 av Anne Wibble (fp) till statsrådet Erik Åsbrink om AP-fondens
rätt att köpa aktier:
I en nyutkommen departementspromemoria från finansdepartementet fö-
reslås att AP-fonden skall få köpa aktier för upp till 60% av sitt kapital.
Detta motsvarar för närvarande ca 250 miljarder kronor.
Förslaget innebär således möjlighet till ett ökat statligt ägande i svenska
företag på 250 miljarder kronor. Det är ungefär tio gånger så mycket som
de kollektiva löntagarfonderna har och ungefär fem gånger så mycket som
löntagarfondernas och fjärde AP-fondens nuvarande innehav.
Om denna utveckling förverkligades skulle den således innebära ett
mycket stort förstatligande av det svenska näringslivet.
Förslaget har av statsrådet Åsbrink lanserats under parollen ”trygga pen-
sioner”. Detta argument motsägs emellertid redan i finansdepartementets
egen promemoria. Där sägs:
”Det ligger också i ett fördelningssystem att pensionsförmånen baseras på
upparbetade pensionsrättigheter, men är oberoende av avkastningen på
eventuella fondmedel.”
Trygga pensioner skapas enbart av en ekonomi med tillväxt. Detta fram-
går både av nyss nämnda promemoria och av pensionsberedningens betän-
kande. I flertalet av världens länder pågår för närvarande en omfattande
minskning av statens ägande i företagen just för att sådan socialisering har
visat sig oförenlig med en god ekonomisk utveckling. Bara den svenska soci-
aldemokratin vill gå motsatt väg.
Till saken hör också att tre socialdemokratiska statsministrar har lovat att
inte använda AP-fonden för socialisering. Tage Erlander lovade redan när
fonden skapades att den inte skulle användas för att förstatliga företagen.
När löntagarfonderna inrättades lovade Olof Palme att det inte var det första
steget, utan steget. Detta löfte upprepades av Ingvar Carlsson så sent som i
oktober 1987:
”Efter 1990 tillförs löntagarfonderna inga nya pengar. De ersätts inte hel-
ler av något som liknar fonderna eller av andra system av fonder med samma
syfte.”
Det nu aktuella förslaget är med andra ord ett löftesbrott av det grövre
slaget.
Mot denna bakgrund vill jag ställa två frågor till statsrådet Åsbrink:
1. Är statsrådet Åsbrink beredd att dra tillbaka förslaget om socialisering
genom AP-fonden för att undvika en ny svekdebatt?
2. Om svaret på den första frågan är nej, anser statsrådet Åsbrink att förstat-
ligande och socialisering av svenskt näringsliv främjar en god ekonomisk
utveckling?
1990/91:199 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) till statsrådet Maj-Lis Lööw om
flyktingpolitiken:
Känslan för humanitet och medmänsklighet är stor i vårt land. Människor
reagerar i allmänhet negativt, när de upplever byråkrati och okänslighet för
människors nöd. Många är därför beredda till stora insatser och uppoffringar
för en generös flyktingpolitik. Dessa människor utgör en ovärderlig motvikt
och garant mot främlingsfientliga strömningar och rasism.
Enskilda och organisationer med stor kunskap om flyktingsituationer i
andra länder och djup respekt för mänskliga rättigheter kan bli en ovärderlig
resurs i flyktingmottagandet om det finns förtroende mellan dem och myn-
digheterna. Mycket tyder på att det förtroendet har rubbats - framför allt
genom de skärpningar i regler för flyktingmottagandet som skedde i novem-
ber och december 1989.
* Enligt en artikel i Dagens Nyheter 4 november klarar Sverige inte längre
av att utvisa flyktingar. Drygt 1 300 personer har gått under jorden. De
hålls gömda med hjälp av människor, som bedömt att utvisningsbeslutet
är orättfärdigt. De som engagerar sig i dessa enskilda flyktingärenden är
mycket kunniga och väl insatta i lag- och konventionstexterna varför den
växande kritiken och misstroendet mot den förda flyktingpolitiken måste
tas på stort allvar.
* Andra känner besvikelse på grund av att deras ansträngningar att inom
lagens ram underlätta flyktingars integrering och bidra till en positiv start
i Sverige inte tas till vara. Det gäller t.ex. nykterhetsrörelsen, som har kon-
trakterats av invandrarverket för 22-veckorskurser med vardera 15 delta-
gare vid rörelsens 10 kursgårdar. Målsättningen med utbildningen är bl.a.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
93
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
94
att ge kunskaper i svenska, förmedla ett demokratiskt förhållningssätt,
skapa kontakter med närsamhället och underlätta kommunplaceringen.
Utvärdering av de två kurser som hittills kunnat genomföras uppfyller de
positiva förväntningarna utom på en punkt - man har haft svårt att få ele-
ver till kontrakterade platser varför kurserna omfattat bara 3—7 deltagare.
* Kommuner har hörsammat kravet på kommunplatser för flyktingar och ut-
arbetat ambitiösa program för ett generöst mottagande, men platserna står
tomma. I t.ex. Vaggeryd, där avtalet gäller 50 flyktingar, har man byggt
upp en flyktingmottagning med två handläggare och kanslisttjänster och
skaffat fram lägenheter och barnomsorg under den tid undervisning i
svenska planerats. Men några flyktingar har man inte sett till under inneva-
rande år.
Invandrarpolitiken måste syfta till att motverka främlingsfientliga krafter
och uppmuntra grupper, som verkar för ökad förståelse och generositet. Ini-
tiativ, som syftar till att bereda mark för en generös flyktingpolitik och mot-
verka hatstämningar mot människor som far illa, bör därför uppmuntras.
Den nu uppkomna situationen är utomordentligt allvarlig. Invandrarfient-
liga har styrkts i uppfattningen att deras motstånd ger effekt och att flyk-
tingar är en risk och inte en tillgång för samhället. Många, som engagerat sig
för att hjälpa enskilda flyktingar, har fått erfara att alla ansträngningar är
förgäves och blir utbrända eller ger upp. Ideella organisationer, som erfarit
att deras planerade insatser inte behövdes, förlorar entusiasmen och lägger
av. Kommuner, som satsat pengar och arbete på att bygga upp en mental och
materiell beredskap för ett generöst flyktingmottagande kan bli ovilliga att
engagera sig i framtiden när utdelningen blev ekonomiska förluster men inga
flyktingar.
Jag vill med hänvisning till det anförda fråga invandrarministern:
Anser regeringen att de ”särskilda skäl” som angavs ligga bakom beslutet
om inskränkt asylrätt i december 1989 fortfarande föreligger?
Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att ta till vara den kunskap och
det engagemang, som ideella organisationer kan bidra med för att skapa en
generös flyktingpolitik?
Anser regeringen att nykterhetsrörelsens initiativ med 22-veckorskurser
är en tillgång värd att värna om och utveckla vidare?
1990/91:200 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) till socialministern om barnhäl-
sovården:
I strävan mot familjeperspektiv och helhetssyn har barnsjuksköterskor
inom barnhälsovården ersatts med distriktssköterskor, som samtidigt tvingas
ägna allt större del av sin tid åt hemsjukvård och äldreomsorg. Enligt rapport
nr 79/1989 ”Barnhälsovården och barnsäkerheten” (Boel Henckel, pedago-
giska institutionen, Umeå) uppgav distriktssköterskorna samstämmigt i en
enkätundersökning att deras arbetsuppgifter blivit så omfattande att barn-
hälsovården riskerade att komma på efterkälken. Frågor om barnolycksfall
har bl.a. blivit eftersatta. Från många håll har rapporterats att föräldraut-
bildningen har stagnerat. Antalet födda barn har också ökat vilket medfört
en ökad arbetsbelastning på barnhälsovården.
Landstingsrevisionen i Jönköpings län har nyligen granskat barnhälsovår-
den i länet. Deras rapport, daterad den 30 januari 1991, speglar en liknande
bild som den som omvittnats från andra håll i landet. 16 distriktssköterske-
områden i Huskvarna, Vetlanda och Gislaveds kommuner har granskats.
Enligt socialstyrelsens allmänna råd bör minst 30 % av distriktssköterskor-
nas tid avsättas för barnhälsovård för att kompetens och kontinuitet skall
upprätthållas. Ingen av drygt 30 granskade distriktssköterskor kom upp till
den nivån. De flesta låg kring 15 %, minimum var 8 % barnhälsovård.
Enligt riksdagsbeslut skall barnhälsovården ha föräldrautbildning med
8—10 träffar med föräldragrupperna under barnets första levnadsår. 18
granskade barnavårdscentraler rapporterade från 0 till 6 träffar per år.
Många hade utbildning enbart för förstagångsföräldrar.
Revisorerna påpekar också att samarbete med socialförvaltningen före-
kom endast sporadiskt vid de flesta mottagningarna och att kort tid var avsatt
för telefontiderna, som var gemensamma för samtliga målgrupper - i några
fall bara en timme per dag.
Flyktingbarnen drabbas särskilt hårt av barnhälsovårdens knappa resur-
ser. Barnläkaren Anders Hjern ifrågasätter i en färsk rapport, som enligt
pressuppgifter skall lämnas till socialstyrelsen inom kort, om de svenska reg-
lerna för hälso- och sjukvård uppfyller de krav som FNs barnkonvention stäl-
ler på lika behandling av alla barn i ett land. Han lämnar flera exempel på
hur barn på flyktingförläggningarna särbehandlas jämfört med andra barn i
Sverige. Bl.a. framförs att det finns förläggningar där ingen förebyggande
barnavård förekommer. Det leder bl.a. till att förskolebarn utvisas efter en
tid på förläggningen till fattiga länder i tredje världen utan ens ett grundläg-
gande skydd mot polio, difteri, stelkramp och mässling!
Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor till socialmi-
nistern:
Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att bevara och förbättra
kvaliteten på barnhälsovården i Sverige?
Vilka omedelbara åtgärder är regeringen beredd att vidta för att garantera
flyktingbarn deras rätt till hälso- och sjukvård?
1990/91:201 av Hadar Cars (fp) till utrikesministern om den politiska ut-
vecklingen i Indonesien:
Vill utrikesministern redovisa regeringens syn på den politiska utveck-
lingen i Indonesien och om, och i så fall gärna också på vad sätt och med
vilka eventuella begränsningar, regeringen vill utveckla Sveriges relationer
med Indonesien?
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
1990/91:202 av Eva Goés (mp) till socialministern om effekterna i Sverige
av Tjernobylkatastrofen:
För fem år sedan drabbades världen av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, sju
år tidigare drabbades världen av den i Harrisburg. Vi vet att varje dag släpps
det ut radioaktivitet från våra egna kärnkraftverk, s.k. normalutsläpp. Nu
börjar befolkningen runt Ringhals oroas på grund av oförklarligt många can-
cerfall på Värö som upptäckts under en kort tidsrymd.
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
96
Direkt efter Tjernobylolyckan uppstod förvirring. Beredskapen var låg
ute i landet och Birgitta Dahl och Jan Olof Snihs gick ut med att detta inte
skulle betraktas som en katastrof. Sålunda skulle inte order om katastrofbe-
redskap gå ut.
Radiofysiska institutionen vid Umeå universitet tillsammans med FOA
startade helkroppsmätningar av bl.a. samer. Själv uppmanade jag Väster-
norrlands landsting att göra blodanalyser på barn. Om detta gjordes har jag
inte fått någon klarhet i.
Det viktiga var att omedelbart följa upp blodbilden för att senare kunna
se förändringar i blodbilden av vita blodkroppar m.m. Japan och Tyskland
har erfarenheter av detta sedan tidigare och en jämförelse hade varit bra att
ha för att kunna avgöra vår framtida hälsa och effekter efter strålningen, spe-
ciellt för våra barn, som är känsligast. Jag talar här om lågdosstrålning.
Likaså uppmanade jag Gunnar Bengtsson att ta upp de psykologiska och
sociala verkningarna för folket i denna och andra regioner, som fick mycket
nedfall. Jag ville att socialstyrelsen skulle kopplas in. Inget har jag sett eller
hört.
Jag frågar socialministern:
1. Har socialministern följt upp effekterna efter Tjernobyl på barn och
vuxna som bott i de mest drabbade områdena?
2. Finns det några offentliga data om dessa effekter?
3. Vad avser socialministern göra för att dämpa den ångest och oro som finns
hos folk i de områden som drabbats?
4. Avser socialministern att undersöka närmare vad som ligger bakom döds-
fallen på Värö?
5. Har socialministern några uppgifter om ökning av diabetes och Downs
syndrom de senaste åren i Sverige och Europa?
6. Hur koordineras uppgifter och data om helkroppsmätning av personer i
Sverige med eventuellt liknande i Ukraina, i Vitryssland och i Ryska
Rådsrepubliken?
7. Blodanalyser med anledning av misstänkt strålning har gjorts utomlands.
Har vi i Sverige gjort några liknande, i så fall när?
1990/91:203 av Görel Thurdin (c) till statsrådet Erik Åsbrink om differentie-
rad mervärdeskatt:
Sverige hade innan skatteomläggningen 1990 och 1991 världens högsta
marginalskatter och ett lapptäcke av olikformiga skattebestämmelser. Det
var skadligt för samhällsekonomin, det var byråkratiskt och enskildas insat-
ser när det gäller arbete och sparande lönades illa. Systemet ledde till omfat-
tande skatteplanering, avdragshysteri, en ökande svart samhällssektor och
en urholkad skattemoral. Avdragsrätten och marginalskatterna ledde till att
lånebaserad konsumtion gynnades, medan sparande missgynnades. Den
progressiva inkomstskatteskalan ledde inte till den fördelningspolitiska om-
fördelning som det var tänkt. I stället gynnades högavlönade grupper med
stora lån och skattefria förmåner vid sidan av lön.
Den internationella integrationen leder vidare till att Sverige inte kan ha
gentemot omvärlden markant avvikande skattenivåer. 90-talet ställer krav
på ett sänkt totalt skattetryck, något som skatteomläggningen inte åstad-
kom.
Mot denna bakgrund var den nu genomförda skatteomläggningen med
sänkta marginalskatter nödvändig.
Under utrednings- och remissarbetet som föregick beslutet om skatteom-
läggningen ställdes från bl.a. fackföreningsrörelsen kravet att låginkomstta-
gare inte skulle betala höginkomsttagarnas skattesänkningar. Även för cen-
terpartiet var detta ett viktigt kriterium för skatteomläggningen.
En total utvärdering av skatteomläggningen är ännu inte möjlig att göra.
De hittillsvarande erfarenheterna och flertalet av de utredningar som prog-
nostiserat skatteomläggningens fördelningspolitiska utfall tyder dock på att
ovanstående kriterium inte nåtts.
Omläggningen ger av allt att döma ett snedvridet fördelningspolitiskt ut-
fall till nackdel för de med lägre inkomster. Flertalet av de fördelningspoli-
tiska utredningarna visar att låginkomsttagare i genomsnitt förlorar på refor-
men, alternativt vinner mindre än de högre inkomsttagarna. Framför allt en-
samstående med barn, studerande samt pensionärer utan eller med låg ATP
är grupper bland vilka en hög andel med stor sannolikhet förlorat på refor-
men. Regeringen har redan tvingats korrigera skatteomläggningen på flera
punkter på grund av dess fördelningspolitiska utfall. Det gäller bl.a. höjda
kommunala bostadstillägg sedan tusentals pensionärer tvingats söka social-
bidrag, förutom bostadsbidrag i övrigt. Bidragsberoendet, inkl, socialbidra-
gen, har över lag ökat kraftigt sedan skatteomläggningen.
Avancerad skatteplanering och olaglig skatteundandragande verksamhet
minskar förhoppningsvis genom skatteomläggningen. Den skattevinst som
höginkomsttagare tidigare, trots den progressiva skatteskalan, åstadkom ge-
nom sådan verksamhet vinner de nu genom sänkta marginalskatter. I den
meningen var inte ens kriteriet att ”låginkomsttagare inte skulle betala...
etc.” någonsin tillräckligt för att skatteomläggningen skulle återupprätta
skattesystemet som ett system för skatt efter bärkraft.
Skatteomläggningen är därför inte en fördelningspolitisk reform - i bety-
delsen omfördelning. Däremot kan givetvis minskade marginalskatter leda
till ökad tillväxt på längre sikt, förutsatt minskade löneökningar och infla-
tion, vilket kan förbättra låginkomstgruppernas allmänna ekonomiska situa-
tion.
Det finns också skäl att rekapitulera även det ursprungliga förslag till skat-
teomläggning som socialdemokraterna och folkpartiet föreslog och som sak-
nade förhöjt grundavdrag och som tog ut statsskatt först från 200 000 kr.
taxerad inkomst. Detta alternativ skulle lett till en betydande omfördelning
mellan hög- och låginkomsttagare.
Samhällssolidariteten är för närvarande satt på stora prov. Det gäller inte
minst löneavtalen för de närmaste åren och möjligheten att få ner takten i
pris- och kostnadsutvecklingen. Skatteomläggningen skapar genom sitt för-
delningspolitiska utfall, föranlett inte minst av finansiering genom omfat-
tande mervärdeskattehöjningar, ökade spänningar mellan skilda samhälls-
grupper. Här är också viktigt att lyfta fram moms på kollektivresor, vilket
fördyrar resorna till och från arbetet för alla.
Under 90-talet kommer detta att fortsätta att gälla. Den nödvändiga sänk-
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
97
7 Riksdagens protokoll 1990/91:106
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
98
ningen av skattetrycket riskerar att omöjliggöras om inte förståelse bland
breda grupper kan tillskapas. Det ställer krav på att det samlade skatte-
trycket sänks på ett fördelningspolitiskt acceptabelt sätt. Sänkning av skat-
ten på produktion och kapital måste därför balanseras med skattesänkningar
som direkt kommer breda folklager till del.
Grunddragen i skatteomläggningen bör ligga fast. Skatteomläggningen
bör således inte rivas upp. Däremot finns anledning att förbättra skatteom-
läggningens fördelningspolitiska profil. Detta bör bl.a. ske genom differen-
tierad mervärdeskatt med lägre skatt på bl.a. mat, boende och persontrans-
porter. Det finns också anledning att förbättra beskattningsreglerna för små-
företag och skatteomläggningens miljöpolitiska profil.
Differentierad mervärdeskatt med sänkt skatt på nödvändig konsumtion
är en fördelningspolitisk åtgärd och innebär att Sverige får en mervärdebe-
skattning som bättre än i dag harmonierar med både nuvarande och förvän-
tade regler inom EG.
Sänkt moms på mat ger en god fördelningspolitisk effekt eftersom den
kommer alla till del, men betyder mest för låginkomsttagare och barnfamil-
jer. Detta förhållande gäller också mervärdeskatten på boendet och på kol-
lektivtrafiken.
Investeringsbidraget för byggande motsvarar i stort sett tidigare lägre mer-
värdeskattesats för byggande. Beslutet av fp och s att byta ut byggmoms mot
investeringsbidrag leder därför till ökad rundgång av skattemedel och ett
höjt skattetryck. Enligt centerns uppfattning skall reducerad byggmoms
återinföras och investeringsbidraget slopas.
Det förefaller föga rationellt att, som s och fp, omedelbart inför en med-
lemskapsansökan till EG avvisa en differentiering av mervärdeskatten.
Pensionärer utan eller med låg ATP tillhör de grupper som är särskilt ut-
satta i dag. Pensionssystemet måste reformeras med inriktning höjd grund-
trygghetsnivå genom höjd grundpension, kombinerat med frivilligt pen-
sionssparande utöver grundtrygghetsnivån. AP-fonden skall inte göras om
till gigantiska löntagarfonder genom det förslag som socialdemokraterna
förutskickat. Framtidens pensioner tryggas inte genom omfattande förstatli-
gande av näringslivet.
Jag vill mot ovanstående bakgrund fråga statsrådet:
Avser statsrådet medverka till sänkt skattetryck och förbättrat fördel-
ningspolitiskt utfall för skatteomläggningen gonom att differentiera mervär-
deskatten och härigenom sänka skatten på mat, boende och persontranspor-
ter?
1990/91:204 av Krister Skånberg (mp) till industriministern om energipoliti-
ken:
Sedan regeringen lade fram sitt förslag till energipolitik i proposition
1990/91:88 och oppositionen lämnat sina motioner som svar på detta har yt-
terligare frågor blivit aktuella. Bl.a. har en rad organisationer, företag och
myndigheter kontaktat näringsutskottet och kommit med synpunkter och
förslag på regeringens proposition. Utskottet har självt kallat representanter
för statens energiverk och dess norska motsvarighet till en utfrågning. Vi-
dare har utskottet vid ett besök i Köpenhamn fått information och intryck
om den nya danska energipolitiken. Därför vill jag ta upp en rad frågor som
gäller energipolitiska mål, medel att nå dessa mål och tidplanen för detta.
Många aktörer på energiområdet har tidigare klagat över bristen på lång-
siktighet i energipolitiken, ja rent av på bristen på energipolitik. Åtminstone
delar av kraftindustrin och skogsindustrin har sagt sig vara ganska nöjda med
den energipolitiska trepartiuppgörelsen och det regeringsförslag som bygger
på denna uppgörelse, dock vill man ha klarare besked om att kärnkraftsav-
vecklingen skall skjutas på framtiden och fritt fram för fortsatta satsningar
på fossila bränslen. Från skogsindustrin centralt anser man förväntningarna
på biobränslen vara orealistiska, och varnar för satsningar - man uppger att
det inte finns mycket att hämta och att det kommer att vara tidsödande och
dyrt att ta vara på det som ändå kan finnas. Samtidigt ser ju åtminstone en
del skogsbolag fram emot ökade möjligheter att sälja flis bl.a. från skogsav-
verkningsrester. Och som svar på oron för skogsskador svarar man från
skogsbolagen: Det växer som aldrig förr - och man redovisar den förväntade
virkestillväxten under de närmaste åren i klara siffror. Så skogsindustrin läm-
nar dubbla budskap.
Om jag har förstått regeringens deklarationer och svar på andras frågor
om kärnkraftavvecklingen rätt så bekräftar man att en total avveckling av
den svenska kärnkraften skall vara slutförd senast år 2010 enligt folkomröst-
ningsbeslut och upprepade riksdagsbeslut men att man inte har någon tid-
plan för hur detta skall genomföras. Man skriver i propositionen (s. 8 i bil.
1):
... När kärnkraftavvecklingen kan inledas och i vilken takt den kan ske
avgörs av resultaten av hushållningen med el, tillförseln av el från miljö-
acceptabel kraftproduktion och möjligheterna att bibehålla internationellt
konkurrenskraftiga elpriser ...
Fråga 1: Bekräftar den socialdemokratiska regeringen att en total avveck-
ling av den svenska kärnkraften skall vara slutförd senast år 2010?
Om svaret på denna fråga är ja har jag följande följdfrågor:
2. Tror den socialdemokratiska regeringen i så fall att detta blir möjligt utan
en handlingsplan och tidplan?
3. Anser den socialdemokratiska regeringen att det är viktigt
a) att de stora svenska kraftbolagen och den svenska industrin blir enty-
digt klar över att en total avveckling av den svenska kärnkraften skall vara
slutförd senast år 2010 och vad planerar den socialdemokratiska rege-
ringen i så fall att göra för att klargöra detta samt
b) att dessa aktörer medverkar till att genomföra avvecklingen och dess-
förinnan till att skapa förutsättningar för att göra det och vad planerar den
socialdemokratiska regeringen i så fall att göra för att skaffa sig en sådan
medverkan?
I en skrivelse till regeringen har statens energiverk genom sin generaldi-
rektör Hans Rode påpekat:
- att det behöver skapas en fungerande elmarknad i Sverige och en elbörs,
en marknadsplats, där säljarna kan bjuda ut sina leveransmöjligheter till kö-
parna i fri konkurrens samt
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
99
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
100
- att de fysiska leveransmöjligheterna tryggas genom att åtminstone stam-
nätet förvaltas av ett bolag som är fritt och oberoende av kraftproducenterna
och ställer nätet till förfogande för elöverföring till sjävkostnadspris.
I en utfrågning i näringsutskottet redogjorde det norska energiverkets re-
presentant för att och delvis för hur motsvarande planer skall genomföras
i Norge efter ett enhälligt beslut i stortinget, som led i en avreglering och
effektivisering av den norska elmarknaden.
Ledande personer i Vattenfall har offentligt beskrivit de norska planerna
som utslag av planekonomi, trots att de lanserades av den förra, borgerliga
norska regeringen. Vid en uppvaktning uttalade Vattenfalls representanter
att vi i Sverige fortfarande skulle ha en friare och öppnare elmarknad än vad
Norge kommer att få med den nya norska ellagen och avregleringen.
Fråga 4: Kommer den socialdemokratiska regeringen att se till att det ska-
pas en fungerande elmarknad i Sverige och en elbörs i enlighet med Rodes
förslag? I propositionen skriver man bara på s. 13 att energiverket i samråd
med kraftproducenterna skall undersöka förutsättningarna för försöksverk-
samhet med köp och försäljning av effektiviseringsåtgärder i storstäderna.
Om svaret är ja har jag några följdfrågor:
5. Kommer den socialdemokratiska regeringen
a) att ge Vattenfall de direktiv som krävs för att Vattenfall skall med-
verka till att i praktisk handling genomföra ett sådant beslut i stället för
att misstänkliggöra det och motarbeta det samt
b) att se till att det skapas en fri el-transiteringsrätt till självkostnadspris
åtminstone på det svenska högspänningsnätet och att detta förvaltas fri-
stående från Vattenfall och andra aktörer som hittills har upprätthållit nå-
got som liknar ett monopol på elleveranser i Sverige?
I Norge kommer man enligt den nya ellagen att tillämpa det man kallar
för balansprincipen och som i USA kallas Least cost utility planning. Den
innebär att kraftverken inte får bygga ut sin produktionskapacitet om de inte
kan visa att det ger lägre elkostnader för konsumenterna än om man fri-
gjorde motsvarande energimängder genom att motsvarande investeringar
gjordes i effektivare energianvändning? Det finns svenska, nordiska och ut-
ländska rapporter, bl.a. Vattenfalls rapport U(S) 1990:22 ”Att välja väg...”,
som tydligt visar att en sådan politik också leder till mindre utsläpp av miljö-
påverkande ämnen och att det ofta är det billigaste sättet att minska sådana
utsläpp, bl.a. för att motverka att ytterligare bidra till den s.k. växthuseffek-
ten.
Regeringen skriver i propositionen på s. 13 att energiverket skall ges kom-
pletterande uppgifter ..., bl.a... sprida kunskap om den s.k. balansprinci-
pen.
Fråga 6: Tror regeringen att det räcker med att energiverket ”sprider kun-
skap” om detta eller är man beredd att använda styrmedel för att genom-
driva en tillämpning av balansprincipen? Skulle regeringen t.ex. vara beredd
att göra balansprincipen till ett villkor för att kraftbolagen skall få konces-
sion för utbyggnad av ny produktionskapacitet?
Ett av de allvarligaste hindren för effektivare energianvändning är det s.k.
lönsamhetsgapet, som innebär att kraftbolagen tillämpar helt andra lönsam-
hetsbedömningar än andra företag när det gäller energiinvesteringar. Kraft-
bolagen nöjer sig med återbetalningstider på storleksordningen tio år och en
avkastning på 6—10% på sina investeringar medan andra företag kräver
högre avkastning, ofta i storleksordningen 20 % och väsentligt kortare åter-
betalningstider, normalt cirka två år eller kortare på sina investeringar.
Fråga 7: Vad planerar regeringen att göra för att överbrygga detta lönsam-
hetsgap som motverkar samhällsekonomiskt lönsamma och miljömässigt an-
gelägna investeringar, satsningar på effektivare energianvändning, sats-
ningar som dessutom skulle minska behovet av import av fossila bränslen
och därigenom vår sårbarhet och som skulle förbättra den svenska bytesba-
lansen?
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
1990/91:205 av Carl Frick (mp) till civilministern om polisväsendet i EG:
”Gränser stoppar inte poliser”. Detta är rubriken på en intresseväckande
artikel i Dagens Nyheter den 30 april 1991 författad av Gun Fälth.
Här skildras att man i EGs inre kärna i Tyskland, Frankrike och Benelux-
länderna tillåter polisaktiviteter över nationsgränserna.
Det sägs att detta system är något som Sverige kan tvingas acceptera som
pris för att bli medlem i EG.
Detta känns helt främmande och strider enligt artikeln mot grundlagen.
Statsbildningen vilar på rättsordningen. Och denna övervakas av polisen.
Om t.ex. utländsk polis går över gränsen till vårt land följer också deras
rättsordning med över och i samma mån inskränks vårt eget lands rättsord-
ning.
Samtidigt förbereds en speciell EG-polis för de nuvarande tolv staterna
för att kunna möta den ökande brottslighet som man väntar sig skall bli följ-
den av EG-integrationen.
Jag vill fråga polisministern om han nu eller i annat sammanhang vill redo-
göra för hur det förhåller sig med den svenska polisintegrationen med EG
och om det är meningen att olika länders rättsordning på ett tillfälligt sätt
genom gränsöverskridande polisingripande kan vinna tillämpning i Sverige
och sätta svensk rättsordning ur spel.
Om så är fallet vad har vi till slut att rätta oss efter?
Hur ser polisministern på hotet om ökad grov brottslighet som resultat av
ett EG-medlemskap? Förbereds nya fängelsebyggen?
Jag vill ha en öppen, klar och redig redogörelse i dessa viktiga frågor.
1990/91:206 av Per Gahrton (mp) till utrikesministern om EG och den
svenska neutralitetspolitiken:
Trots riksdagsbeskedet om att eventuellt EG-inträde skall ske med ”bibe-
hållen neutralitetspolitik” duggar motstridiga regeringsuttalanden. I Mor-
gonekot den 15 april svarar utrikesministern att ”det kan tänkas inträffa” på
frågan om Sverige kan komma att ”överge den traditionella alliansfriheten”.
I riksdagens frågestund den 16 april vill han inte ange hur riksdagsbeslutets
neutralitetsförbehåll skall framföras till EG i samband med en ansökan och
svarar inte heller på om Sverige som EG-medlem skulle utnyttja veto för att
stoppa militärt samarbete i EG. I DN den 18 april säger kabinettssekreterare
101
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
102
Pierre Schori att EG ”kan på sikt omvandlas till en försvarsallians, men det
går inte i dag att säga om Sverige ska motsätta sig eller stödja detta”. I riksda-
gen samma dag råkar (?) statsministern kalla neutralitetspolitiken en
”börda”, vilket han dock stryker ur protokollet. Vad är egentligen på gång?
Journalisten Ulf Nilsson kräver ett slut på ”den eländiga tredjevärldenpoliti-
ken med fjäsk för Fidel, Saddam och grabbarna” och i stället klarspråk om
att vi ”hör hemma i den stora demokratiska familjen”, dvs. EG (Expr 22/4).
Diplomaten Leif Leifland varnar för ”svensk ovillighet att helhjärtat identi-
fiera sig med den krets av nationer där vi hör hemma”, dvs. EG (SvD 23/4).
Alltså: Slut på ambitionen att visa upp att det kan finnas rika länder som inte
bara sköter sig själva och skiter i de utarmade, slut på Olof Palmes goda si-
dor! Nu skall Sverige ansluta sig till ”EGcentrikerna” - för att citera omslags-
rubriken på ett nummer av Sida-Rapport som ägnas oron i tredje världen för
effekterna av EGs stormaktsbygge. Sveriges röst i världen skall tystas.
De som läst på har länge vetat att Romfördragets artiklar 75 och 113,
ECSC-fördragets artikel 59 och Euroatom-fördragets artikel 52 är oförenliga
med Haag-konventionens principer för neutralitet (se s. 197-205). Till det
kommer allt som hänt efter slutbehandlingen i utrikesutskottet av EG-ären-
det:
- EGs ambassadör i Sverige tar för givet att ”EG sätter upp en egen armé”
(Riksdag och Departement 23/11 1990),
- Frankrike och Tyskland lägger fram ett gemensamt förslag om gradvis
sammansmältning av militärpakten Västeuropeiska unionen (WEU) och EG
(4/2),
- WEU beslutar flytta sitt huvudkontor till Bryssel och sluter upp bakom
det fransk-tyska förslaget om fusion av WEU och EG (22/2),
- Danmarks utrikesminister deltar för första gången i ett WEU-möte
(8/4),
- Luxemburg lägger fram ett kompromissförslag vari föreslås att EG-län-
derna skall ”agera gemensamt på den världspolitiska scenen”, bl.a. genom
samordning av vapenutveckling, vapenexport, nedrustning, FN-aktioner
och handelsblockader. I traktatsförslaget, artikel H, heter det att ”medlems-
länderna stödjer aktivt och utan förbehåll Unionens utrikes- och säkerhets-
politik med utgångspunkt i ömsesidig lojalitet och solidaritet”. Det sägs
också att EG skall uppträda enat i internationella organisationer och att be-
slut skall kunna fattas med majoritet (Notat 19/4 1991).
Sammanfattningsvis: EG-medlemskap betyder - som Carl Bildt har ut-
tryckt det - en systemförändring beträffande utrikes-, säkerhets- och för-
svarspolitik. Sverige har haft en lång tradition av neutralitet och talat med
hög röst på världsscenen. En del har velat tysta den svenska solidaritetsrös-
ten i världen. Så kommer att ske om Sverige blir ett län i EG-staten.
Mot denna bakgrund vill jag fråga utrikesministern:
1. Anser utrikesministern att bibehållen svensk neutralitetspolitik är fören-
lig med förpliktelserna i Romfördraget artiklarna 75 och 113, kol- och
stålunionsfördraget artikel 59 och Euroatoms artikel 52?
2. Anser utrikesministern att en anslutning till EG på grundval av den nya
versionen av Romfördraget som lagts fram av Luxemburg vore förenlig
med bibehållen svensk neutralitetspolitik?
3. Anser utrikesministern att ett svenskt medlemskap i Västeuropeiska Prot. 1990/91:106
Unionen vore förenligt med bibehållen svensk neutralitetspolitik? 3 maj 1991
4. Står utrikesministern fast vid tidigare riksdagsuttalanden om att Sverige
inte kan bli EG-medlem om EG utvecklar ett militärt samarbete?
5. Anser sig utrikesministern bunden av riksdagens beslut att eventuellt
medlemskap i EG skall ske med bibehållen svensk neutralitetspolitik?
6. Om Sverige skulle vara medlem i EG när nya förhandlingar inom EG upp-
tas om militärt samarbete, kommer Sverige då att utnyttja möjligheten att
genom veto förhindra en sådan utveckling av EG?
7. Anser utrikesministern det förenligt med svensk neutralitetspolitik att
vara medlem i ett EG som avser att ”tala med en röst” i världspolitiken?
8. Skulle Sverige som EG-medlem självständigt kunna föra den sorts själv-
ständiga utrikespolitik som Olof Palme förde?
9. Skulle Sverige som EG-medlem kunna föra den sorts självständiga utri-
kespolitik som Sten Andersson själv stått för beträffande Mellanöstern?
10. Vad finns det kvar att göra för en svensk utrikesminister om Sverige blir
medlem i ett EG som skall tala med en röst på världsscenen?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 2 maj
1990/91:581 av Hugo Hegeland (m) till justitieministern om rätten till för-
tidspension i visst fall:
En 36-årig man blev svensk medborgare 1979. Samma år dömdes han
första gången till sex månaders fängelse för misshandel, hemfridsbrott och
otukt med barn. Nästa gång han stod inför rätta dömdes han för grovt narko-
tikabrott och narkotikasmuggling. Därefter har han stått inför skranket vid
ytterligare tio tillfällen. Det har varit fråga om våldsbrott och stölder.
Om några veckor blir mannen villkorligt frigiven efter ännu ett fängelse-
straff. Under tiden har han blivit förtidspensionär och kan därmed förverk-
liga sin dröm - att flytta tillbaka till sitt hemland och få pensionen eftersänd.
Med anledning av det inträffade vill jag fråga justitieministern:
Är statsrådet beredd att föreslå ändringar i gällande lagstiftning för att för-
hindra fler fall av ovan nämnt slag?
den 3 maj
1990/91:582 av Berndt Ekholm (s) till kommunikationsministern om taxi-
verksamheten:
Transportrådet har nu redovisat en rapport om utfallet under det första
halvåret för den avreglerade taxiverksamheten.
Avregleringen blev inte den vinstlott för kunderna som ställts i utsikt. Den
103
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
104
ökande konkurrensen har tvärtemot av marknadsekonomiska principer lett
till kraftigt höjda priser, långt utöver kostnadsutvecklingen. Detta även i om-
råden, där utbudet av taxibilar ökat markant, t.ex. i Stockholm.
Antalet taxiföretag som också tagit chansen att lägga på extra marginaler
i samband med skattereformens momspåslag är otaliga, dessutom hänvi-
sande till att påslaget enbart motsvarar momsbelastningen.
Därutöver har prisjämförelser varit svåra att göra för kunderna och i
många områden mindre meningsfulla. Risk för en överetablering föreligger
i vissa områden och kan i kombination med förekomst av oseriös verksamhet
leda till utslagning av många gamla etablerade näringsutövare.
Vilka åtgärder är kommunikationsministern beredd att vidta för att
komma till rätta med de kraftiga prishöjningarna, förbättra kundernas möj-
ligheter till prisjämförelser och motverka utvecklingen av oseriös verksam-
het?
1990/91:583 av Sigrid Bolkéus (s) till justitieministern om utbildningen för
fastighetsmäklare:
Tillväxten i svensk ekonomi förutsätter kunniga yrkesutövare för att lan-
dets resurser skall utnyttjas på bästa sätt.
För att bli fastighetsmäklare erfordras för närvarande endast nio veckors
utbildning.
Konsumenter, som anlitar mäklare tvingas regelmässigt acceptera
20—30 % underpriser. I extrema fall kan det bli 80 % underpris. I de många
finansbolagskraschernas kölvatten har avslöjats fastighetsvärderingsintyg,
som varit 200—300 % för höga. I extrema fall har 1 000 % för höga värde-
ringar gjorts.
Det ryktas att man inom den pågående utredningen på justitiedeparte-
mentet har tänkt sig nästan oförändrad utbildningsnivå, trots att många ex-
perter bedömer två års högskoleutbildning som ett absolut minimum för en
acceptabel servicenivå gentemot konsumenterna.
Jag vill mot denna bakgrund fråga justitieministern:
Vad tänker justitieministern göra för att råda bot på den otillfredsställande
utbildningsnivån bland fastighetsmäklare?
1990/91:584 av Gudrun Schyman (v) till civilministern om formerna för po-
lissamarbete inom EG:
Polisens myndighetsutövning på svenskt territorium är enligt grundlagen
en svensk angelägenhet. Inom EG finns överenskommelser om att resp,
lands poliskår får jaga kriminella över gränserna och även göra gripanden på
varandras territorier.
Det är en del av vad Sverige kan komma att tvingas acceptera i sina strä-
vanden att närma sig EG. Planer finns också på en gemensam polisstyrka
och ett gemensamt dataregister över ”oönskade” personer.
De nya formerna för polissamarbete är politiska frågor som förmodligen
har konstitutionella hinder.
Min fråga är:
Tänker civilministern vidta några åtgärder för att få en öppen och demo-
kratisk diskussion i dessa frågor?
1990/91:585 av Karl-Gösta Svenson (m) till finansministern om värdet av
bilförmån i taxiföretag:
En taxibil är i regel passbelagd större delen av dygnet. Möjligheten att
kunna nyttja taxibilen för privata resor är därför synnerligen begränsad.
I samband med skatteomläggningen har förmånsbeskattningen schabloni-
serats och taxiägarna har fått en ökad förmånsbeskattning.
Det har också visat sig att beskattningseffekterna blir mycket olika bero-
ende på om taxiföretaget bedrivs som enskilt företag eller i aktiebolagsform.
Avser finansministern framlägga förslag som innebär att beskattningsef-
fekterna avseende bilförmån i taxiföretag likställes oavsett företagsform och
att bilförmånsvärdet relateras till det verkliga nyttjandet?
1990/91:586 av Sten Andersson i Malmö (m) till justitieministern om rätten
till förtidspension i visst fall:
Enligt uppgift i pressen, IDAG den 25 april 1991, har en 36-årig marockan,
sedan 1979 svensk medborgare, beviljats förtidspension.
Sedan tolv år tillbaka har mannen ägnat sig åt grov brottslighet som miss-
handel, grova narkotikabrott, otukt med barn m.m.
Nu erhåller mannen förtidspension, dock utan att ha tjänat ihop någon del
av denna, och kommer att flytta tillbaka till Marocko med en månatlig
svensk förtidspension.
Är statsrådet beredd medverka till ändrad lagstiftning så att återbrytning
av svenskt medborgarskap i vissa fall kan ske?
1990/91:587 av Margit Gennser (m) till justitieministern om upptagande av
kandidatnamn på valsedlar i allmänna val:
I en väl fungerande demokrati måste det råda en grundläggande respekt
för ett fåtal men viktiga spelregler - spelregler som kan vara mycket svåra
att lagfästa, eftersom stelheten i det politiska livet skulle kunna accentueras
ytterligare. Av denna anledning är vallagen relativt öppen, när det gäller
möjligheterna att i riksdags-, landstings- och kommunfullmäktigeval gå ut
med spränglistor.
Dess värre har lagstiftningens öppenhet på ett flagrant sätt utnyttjats av
Skånepartiets ledning och enskilda personers namn har utan deras vetskap
satts upp på valsedlar på ett sådant sätt att förfarandet måste uppfattas som
ytterligt kränkande. I och med att vallagens regler medvetet missbrukas för
att skada den politiska processen bör en prövning av vallagen i det här hän-
seendet genomföras.
Med hänvisning till vad som ovan anförts ber jag att få ställa följande fråga
till statsrådet Freivalds:
Avser justitieministern vidta åtgärder för att om möjligt hindra framtida
missbruk av vallagen i nu nämnt hänseende?
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
105
Innehållsförteckning
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
Fredagen den 3 maj
1 § Justering av protokoll................................. 1
2§ Remissdebatt....................................... 1
Lars Tobisson (m)
3 § Hänvisning av ärenden till utskott och beslut om förkortad mo-
tionstid .......................................... 2
4§ Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 2
maj............................................. 2
Utrikesutskottets betänkande UU15
Utrikesutskottets betänkande UU20
Utrikesutskottets betänkande UU22
Utrikesutskottets betänkande UU16
Näringsutskottets betänkande NU36
Näringsutskottets betänkande NU45
Bostadsutskottets betänkande BoU13
Meddelande om samlad votering........................... 6
5§ Den kommunala ekonomin............................. 6
Finansutskottets betänkande FiU29
Debatt
Rune Rydén (m)
Anne Wibble (fp)
Ivar Franzén (c)
Lars-Ove Hagberg (v)
Carl Frick (mp)
Arne Andersson i Gamleby (s)
Beslut fattades efter 6 §
6§ Anslag till länsstyrelserna m.m.......................... 29
Bostadsutskottets betänkande BoU14
Debatt
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Stina Gustavsson (c)
Jan Strömdahl (v)
Kjell Dahlström (mp)
Magnus Persson (s)
Jan Sandberg (m)
Beslut................................................ 37
Finansutskottets betänkande FiU29
Bostadsutskottets betänkande BoU14
107
Prot. 1990/91:106 1990/91:588 av Lennart Brunander (c) till miljöministern om mindre skad-
3 maj 1991 liga dieselbränseln:
Bilavgaserna är den största föroreningskällan i tätorterna. Trots att diesel-
fordonen bara står för 6 % av alla fordon svarar de för 40 % av de skador som
ger ärftliga effekter på människan. Att göra något åt dieseltrafiken skulle få
stor effekt för hälsa och miljö. I Frankrike har det franska petroleuminstitu-
tet tagit fram ett högvärdigt bränsle av vegetabilisk olja. Bränslet har fått
namnet diester. Dess förbränningsegenskaper är mycket lika dieselns, vilket
gör att bränslet kan användas i befintliga dieselmotorer. Jag vill mot denna
bakgrund fråga miljöministern:
Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att snabbt få in miljövänliga
bränslen av detta slag?
1990/91:589 av Martin Olsson (c) till utbildningsministern om samisksprå-
kiga tolkar, m.m.:
Samerättsutredningen hade bl.a. till uppgift att föreslå insatser för att
stärka det samiska språkets ställning. Förslag om rätt att i viss utsträckning
använda samiska i officiella sammanhang framlades i slutbetänkandet avgi-
vet i november 1990.
För ett genomförande av förslagen och strävandena över huvud taget att
stärka det samiska språkets ställning fordras bl.a. utbildning av tolkar och
översättare samt lexikon och läromedel för såväl grundutbildning som högre
undervisning. Parallellt med genomförande av samerättsutredningens för-
slag behövs även en samisk språkvårdsutveckling och ett språk vårdsarbete.
Med hänsyn till det akuta behovet av åtgärder för att stärka det samiska
språkets ställning vill jag fråga utbildningsministern:
Vilka åtgärder överväger regeringen för att tillgodose behovet av samisk-
språkiga tolkar och översättare samt lexikon och läromedel i samiska?
16 § Kammaren åtskildes kl. 15.59.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 10 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 28 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 32 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. beslutet om uppskjuten votering
kl. 13.50 och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
OLOF MARCUSSON
106
/Gunborg Apelgren
Prot. 1990/91:106
3 maj 1991
108
7 § Alkolholskattefrågor.................................. 39
Skatteutskottets betänkande SkU22
Debatt
Hugo Hegeland (m)
Isa Halvarsson (fp)
Martin Olsson (c)
Lars Bäckström (v)
Gösta Lyngå (mp)
Yvonne Sandberg-Fries (s)
Kaj Larsson (s)
Elisabeth Fleetwood (m)
Wiggo Komstedt (m)
Beslut................................................ 56
8 § Ändring i kupongskattelagen........................... 57
Skatteutskottets betänkande SkU27
Beslut................................................ 57
Beslut om uppskjuten votering............................. 57
9 § Lag om vissa dryckesförpackningar....................... 57
Jordbruksutskottets betänkande JoU21
Debatt
Ingvar Eriksson (m)
Lars Ernestam (fp)
Lennart Brunander (c)
Annika Åhnberg (v)
Marianne Samuelsson (mp)
Dag Ericson (s)
Miljöminister Birgitta Dahl (s)
Beslut skulle fattas den 8 maj
10 § Vissa tillsynsfrågor enligt vattenlagen m.m................ 79
Jordbruksutskottets betänkande JoU28
Beslut skulle fattas den 8 maj
11 § Bostadsdomstolen och hyresnämnderna.................. 79
Justitieutskottets betänkande JuU26
Debatt
Britta Bjelle (fp)
Birgit Henriksson (m)
Anders Svärd (c)
Berith Eriksson (v)
Göran Magnusson (s)
Beslut skulle fattas den 8 maj
12 § Beslut om fortsatt ärendebehandling den 8 maj............. 86
13 § Bordläggning...................................... 87
14 § Anmälan om interpellationer
1990/91:194 av Bo Lundgren (m) om sänkt skattetryck m.m. . 88
1990/91:195 av Görel Bohlin (m) om kostnaderna för den kom-
munala räddningstjänsten......................... 90
1990/91:196 av Ragnhild Pohanka (mp) om åtgärder för att
hjälpa de bostadslösa............................. 91
1990/91:197 av Ragnhild Pohanka (mp) om miljöeffekterna Prot. 1990/91:106
m.m. av indiskt fördämningsprogram................ 91 3 maj 1991
1990/91:198 av Anne Wibble (fp) om AP-fondens rätt att köpa
aktier......................................... 92
1990/91:199 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) om flyktingpoliti-
ken .......................................... 93
1990/91:200 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) om barnhälsovår-
den .......................................... 94
1990/91:201 av Hadar Cars (fp) om den politiska utvecklingen
i Indonesien.................................... 95
1990/91:202 av Eva Goes (mp) om effekterna i Sverige av Tjer-
nobylkatastrofen................................ 95
1990/91:203 av Görel Thurdin (c) om differentierad mervärde-
skatt ......................................... 96
1990/91:204 av Krister Skånberg (mp) om energipolitiken ... 98
1990/91:205 av Carl Frick (mp) om polisväsendet i EG...... 101
1990/91:206 av Per Gahrton (mp) om EG och den svenska neu-
tralitetspolitiken ................................ 101
15 § Anmälan om frågor
1990/91:581 av Hugo Hegeland (m) om rätten till förtidspen-
sion i visst fall.................................. 103
1990/91:582 av Berndt Ekholm (s) om taxiverksamheten .... 103
1990/91:583 av Sigrid Bolkéus (s) om utbildningen för fastig-
hetsmäklare .................................... 103
1990/91:584 av Gudrun Schyman (v) om formerna för polis-
samarbete inom EG..............................
104
1990/91:585 av Karl-Gösta Svenson (m) om värdet av bilför-
mån i taxiföretag................................ 105
1990/91:586 av Sten Andersson i Malmö (m) om rätten till för-
tidspension i visst fall............................. 105
1990/91:587 av Margit Gennser (m) om upptagande av kandi-
datnamn på valsedlar i allmänna val................. 105
1990/91:588 av Lennart Brunander (c) om mindre skadliga die-
selbränslen.................................... 106
1990/91:589 av Martin Olsson (c) om samiskspråkiga tolkar,
m.m.......................................... 106
109
gotab 98905, Stockholm 1991