Torsdagen den 2 maj
Protokoll
1990/91:105
Justerades protokollen för den 24 och 25 april.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:180 till försvarsutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkanden 1990/91 :KU36 och KU42
Finansutskottets betänkande 1990/91 :FiU29
Jordbruksutskottets betänkande 1990/91 :JoU28
Företogs till avgörande kulturutskottets betänkanden
1990/91:KrU22-KrU28, utrikesutskottets betänkande 1990/91:UU21, kon-
stitutionsutskottets betänkande 1990/91 :KU35, finansutskottets betänkande
1990/91:FiU26 och socialförsäkringsutskottets betänkande 1990/91:SfU12
(beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 102).
Kulturutskottets betänkande KrU22
Mom. 1 (medelsanvisningen till Bidrag till Svenska riksteatern)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 91 för reservation 1 av
Lars Ernestam m.fl. 43 ledamöter avstod från att rösta.
1
1 Riksdagens protokoll 1990/91:105
Prot. 1990/91:105 Mom. 9 (användningen av de medel som frigjorts genom att verksamheten
2 maj 1991 vid Skådebanan i Stockholm upphört)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Ingrid Sundberg
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 10 (grundbelopp till regionala och lokala teater-, dans- och musikin-
stitutioner)
Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 150 för reservation 7 av
Ingrid Sundberg m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 15 (medelsanvisningen till Bidrag till fria teater-, dans- och musik-
grupper m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av Lars Ernestam
m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU23
Mom. 2 (stimulans av bokbussverksamhet m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 38 för reservation 1 av
Stina Gustavsson och Stina Eliasson.
Mom. 4 (permanentning av Konst där vi bor)
Först biträddes reservation 3 av Lars Ernestam och Margareta Fogelberg
med 42 röster mot 36 för reservation 4 av Alexander Chrisopoulos och Kaj
Nilsson. 229 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av
Lars Ernestam och Margareta Fogelberg - genom uppresning.
Mom. 8 (medelsanvisningen till Förvärv av konst för statens byggnader
m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 248 röster mot 60 för reservation 7 av
Lars Ahlmark m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Claes Roxbergh (mp) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats
ha avstått från att rösta.
Mom. 9 (stöd till Handarbetets vänner)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Lars Ernestam
m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU24
Mom. 1 (fråga om översyn av arkivens personalsituation)
Utskottets hemställan bifölls med 255 röster mot 55 för reservation 1 av
Stina Gustavsson m.fl.
Mom. 2 (fråga om inrättande av nya arkivarietjänster vid landsarkiven)
Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 37 för reservation 2 av
Stina Gustavsson och Stina Eliasson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 3 (fråga om inrättande av arkivlektorstjänster)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 37 för reservation 3 av
Stina Gustavsson och Stina Eliasson.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Mom. 5 (lokaliseringen av mikrofilmning av kyrkobokföringsarkiven)
Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 40 för reservation 5 av
Stina Gustavsson och Stina Eliasson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU25
Mom. 2 (ett internationellt sekretariat vid riksantikvarieämbetet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Margareta Fo-
gelberg m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 4 och 5 (beräknande av medel till vård av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse, m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Åke Gustavsson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 9 (beräknande av medel till information och utvecklingsverksamhet
m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 273 röster mot 37 för reservation 3 av
Stina Gustavsson och Stina Eliasson.
Mom. 10 (ett anslag för bidrag till Riksförbundet för hembygdsvård)
Utskottets hemställan bifölls med 273 röster mot 37 för reservation 4 av
Stina Gustavsson och Stina Eliasson.
Mom. 16 (medel på tilläggsbudget till de centrala museernas bevaknings-
kostnader)
Utskottets hemställan bifölls med 196 röster mot 42 för reservation 11 av
Stina Gustavsson och Stina Eliasson. 68 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 18 (medelsanvisningen till Centrala museer: Förvaltningskostnader)
Utskottets hemställan bifölls med 273 röster mot 37 för reservation 12 av
Alexander Chrisopoulos.
Mom. 19 (medelsanvisningen till Centrala museer: Vissa kostnader för ut-
ställningar och samlingar m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 250 röster mot 58 för reservation 14 av
Ingrid Sundberg m.fl.
Prot. 1990/91:105 Mom. 21 (beräknande av medel för anslagsposten Arbetets museum)
2 maj 1991 Utskottets hemställan bifölls med 221 röster mot 18 för reservation 17 av
Alexander Chrisopoulos. 69 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 23 (Konstmuseet Arkiv för dekorativ konst)
Utskottets hemställan bifölls med 252 röster mot 57 för reservation 19 av
Margareta Fogelberg m.fl.
Mom. 26 (grundbelopp till regionala museer)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 24 av Åke Gustavs-
son m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU26
Utskottets hemställan bifölls med 249 röster mot 59 för reservationen av
Lars Ahlmark m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Kulturutskottets betänkande KrU27
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU28
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU21
Mom. 1 och 2 (vissa frågor om medlemskapsansökan i EG, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 273 röster mot 34 för reservation 1 av
Bengt Hurtig och Inger Schörling. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (förhandlingarna om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 35 för reservation 2 av
Inger Schörling.
Konstitutionsutskottets betänkande KU35
Mom. 1 (biskoparnas ställning i kyrkomötet)
FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Både i utskottets hemställan och i reservationen föreslås ändringar i lagen
om svenska kyrkan. För en ändring i denna lag gäller samma beslutsordning
som i fråga om ändring av riksdagsordningen. Lagen kan alltså ändras an-
tingen genom två riksdagsbeslut med mellanliggande val eller genom ett be-
slut, om vilket minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av
riksdagens ledamöter förenar sig.
Av utskottsbetänkandet framgår att lagändringen i förevarande fall öns-
kas genomförd genom ett beslut.
Eftersom både utskottets hemställan och reservationen kräver kvalifice-
rad majoritet för bifall, kan dessa båda yrkanden inte ställas mot varandra i
en avgörande omröstning. Först måste därför genom ett särskilt beslut med
enkel majoritet bestämmas vilket av de båda yrkandena som skall kvarstå
till ett slutligt avgörande. Beträffande sistnämnda yrkande ställs därefter
propositioner på bifall och avslag, varvid för bifall krävs anslutning av den
förut angivna majoriteten av minst tre fjärdedelar av de röstande och mer
än hälften av riksdagens ledamöter.
Utväljande av yrkande för slutligt ställningstagande
Utskottets hemställan antogs för slutligt avgörande med 210 röster mot 97
för antagande av reservationen av Anders Björck m.fl. för slutligt avgö-
rande. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Slutligt avgörande
Utskottets hemställan bifölls med 307 röster mot 1 för avslag, dvs. utskot-
tets hemställan hade bifallits med minst tre fjärdedelar av de röstande och
mer än hälften av riksdagens ledamöter. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2—4
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU26
Mom. 1 (en effektivare statlig lokalförsörjning)
Utskottets hemställan bifölls med 211 röster mot 98 för reservation 1 av
Anne Wibble m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 2—6
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU12
Mom. 2 (inackorderingstillägg)
Utskottets hemställan bifölls med 220 röster mot 90 för reservation 1 av
Gullan Lindblad m.fl.
Mom. 6 (särskild utredning av studiemedelssystemet)
Först biträddes reservation 6 av Gullan Lindblad m.fl. med 131 röster mot
39 för reservation 7 av Sigge Godin och Barbro Sandberg. 138 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 138 röster mot 136 för reserva-
tion 6 av Gullan Lindblad m.fl. 33 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 8 (inkomstprövning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Ragnhild
Pohanka - bifölls med acklamation.
Mom. 27 (teckenspråksundervisning)
Utskottets hemställan bifölls med 290 röster mot 19 för reservation 29 av
Ragnhild Pohanka.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
|
Prot. 1990/91:105 2 maj 1991 |
Mom. 28 (huvudmannaskapet för studerandehälsovården) Utskottets hemställan bifölls med 204 röster mot 105 för reservation 30 av |
Gullan Lindblad m.fl.
|
Internationellt |
Mom. 30 (bidrag till studerandehälsovården) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 31 av Gullan Lind- Mom. 32 (reserabatter för studerande) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 34 av Ragnhild Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. 5 § Kontobaserat penningmarknadssystem Föredrogs Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. Beslut Utskottets hemställan bifölls. 6 § Internationellt utvecklingssamarbete Föredrogs Anf. 1 ALF WENNERFORS (m): Fru talman! Varje människa är unik, med resurser som hon eller han bör Gäller den här synen på människan och samhället bara Sverige? Nej, våra Det har gått ett år sedan förra riksmötets stora biståndsdebatt. Sedan dess |
|
6 |
har världens befolkning ökat med 90 miljoner människor. Sedan dess har |
dagligen får rapporter om den kurdiska flyktingkatastrofen är vi medvetna
om mänskliga tragedier i andra delar av världen, inte minst i Afrika söder
om Sahara.
95 % av befolkningstillväxten äger rum i u-länderna, påpekar ett enhälligt
utskott. Det är märkligt att både SIDA och regeringen under en följd av år
har varit så ljumt intresserade och engagerade i insatser för att dämpa den
enorma befolkningstillväxten. Att detta fattiga Tanzania med sina 23 miljo-
ner fördubblar sin folkmängd på 19 år borde väl få vilken biståndsarbetare
som helst att ifrågasätta biståndsinriktningen. Skulle Sverige dubblera sin
befolkning med nuvarande befolkningsutveckling skulle det ta 311 år.
Det är emellertid tillfredsställande att det skett en åsiktsförändring i SIDA
och regeringen. Nu tycks man ha börjat prioritera befolkningsfrågor. Bra!
Det är lika tillfredsställande att ett enhälligt utrikesutskott med sitt yttrande
på s. 70 och 71 i betänkande nr 15 och med ett uppräknat belopp för ökade
insatser på familjeplaneringsområden ger regeringen klart besked.
Fru talman! Under det gångna året har det svenska biståndet debatterats
alltmer. Visst finns det mycket som är bra. Visst kan man visa upp många
framgångsrika projekt. Visst är biståndsarbetarna, både hemma och ute på
fältet, besjälade av uppgiften. Men samtidigt har de kritiska debattinläggen
ökat. Tonen har skärpts. Krav på omprövning har höjts. Det är dags för ut-
redning, anser många i likhet med vad både centerpartiet och vi moderater
i utskottet kräver i två olika reservationer.
Låt mig få citera ur ett av alla dessa debattinlägg. Så sent som i måndags
fanns en brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”En rejäl
biståndsdebatt krävs”. Det var Olle Murelius som inledde artikeln med:
”Vi måste komma bort från fixeringen vid volymtänkandet i biståndet.
Det är inte vettigt att automatiskt överföra ökande resurser till länder som
inte kan använda dem för att åstadkomma önskade förändringar. Biståndet
kan därigenom försena, ja, rent av hindra de framsteg som det avser att un-
derlätta.”
Olle Murelius har så rätt. Jag vill uppmärksamma kammarens ledamöter
på vårt s.k. särskilda yttrande, längst bak i betänkandet. Jag beklagar att
mina vänner i folkpartiet envisas med denna procentdebatt.
Att man dessutom alltmer ivrar för ett tvåprocentsmål, gör inte saken
bättre. Att dubbla 14 miljarder till 28 miljarder vore synnerligen oklokt när
reservationerna bara ökat under senare år. Det påstås att det ligger 8 miljar-
der i riksbanken oanvända. Riksdagens revisorer granskar f.ö. detta.
Nej, bästa kolleger i folkpartiet, det är viktigare att diskutera kvalitén i
biståndet. Jag måste få citera ur en artikel i senaste numret av Liberal De-
batt, ”Sluta tjata om procenten”. I ledaren finner man bl.a. följande:
”Tjatet om procenten har dominerat biståndsdebatten inom den liberala
rörelsen och utgjort en spjutspets i kritiken mot socialdemokraterna och mo-
deraterna. Då budgetalternativen presenteras förvandlas biståndsanslaget
till en inrikespolitisk tävlan i att vara god.”
Jag erkänner gärna att folkpartiet varit allmänt pådrivande i den bistånds-
politiska debatten under årens lopp, men när ni i den nuvarande situationen
på allvar framför kravet på fördubbling av biståndet till 2 %, dvs. 28 miljar-
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
der, dvs. med Liberal Debatts vokabulär eftersträvar att vara dubbelt så
goda, då kan vi inte vara med.
Olof Murelius säger i sin debattartikel att det nya i debatten är krav på
respekten för mänskliga rättigheter som folkrättsligt förpliktande och där-
igenom ett villkor för bistånd. För oss moderater är inte detta nytt. Vi har
konsekvent protesterat mot det svenska biståndssamarbetet med diktaturer
och enpartistater.
Olof Murelius säger att han inte tror på villkor, såvida de inte ställs gemen-
samt av givarländerna, t.ex. genom OECDs kommitté för utvecklingsbi-
stånd. I detta avseende tänker Murelius fel. Om vi moderater efter internt
funderande och diskussion kommer fram till en sålunda väl genomtänkt upp-
fattning offentliggör vi denna uppfattning. Vi väntar inte på att den politiska
vinden blåser så att säga rätt. Vår skyldighet som politiker är att oavsett poli-
tiska vindar deklarera vår uppfattning.
Som tidigare år protesterar vi mot att Sverige har biståndssamarbete med
enpartistater och diktaturer där brott mot de mänskliga rättigheterna begås.
Det är Guinea-Bissau, Kenya, Lesotho, Mozambique, Tanzania, Zambia,
Zimbabwe, Laos och Vietnam.
Vi måste ställa villkor. Vi moderater föreslår att biståndet skall trappas
ned under en 5-årsperiod om det inte sker något i demokratisk riktning. Det
kan man inte göra, säger biståndsministern och regeringen. Det låter nästan
patetiskt när biståndsministern i anföranden och debattartiklar säger att hon
pratar med diktatorn i dessa länder om demokrati. Vad bryr sig en envålds-
härskare och i flera fall mördare om vad en snäll dam från Sverige säger till
honom? Men skulle hundratals miljoner i pengar utebli, skulle diktatorn bli
orolig. Vi vet ju att delar av vårt stöd inte når ut till de fattiga i städernas
utkanter och landsbygden. Vi vet ju att mycket pengar hamnar i härskarens
nomenklatura, maktelit och byråkrati. Vi vet att korruptionen är utbredd.
Fru talman! Jag talar med dessa ledare för diktaturer och enpartistater,
säger biståndsministern. Det skulle vara intressant att höra vad hon säger
och hur hon säger det.
Hur ofta sker detta? frågade jag mig. Träffar biståndsministern en diktator
flera gånger under en mandatperiod eller under ett år? Då får jag veta att av
de länder jag tidigare nämnde besökte biståndsministern endast Uganda och
Tanzania under 1988. Det framgår inte av regeringens reselista om bistånds-
ministern träffade presidenten Museveni i Uganda. Tanzania-besöket - i två
dagar - avsåg ett SADCC-möte. Det blev väl knappast tid över för ett
längre, allvarligare samtal med presidenten.
Under 1990 gjorde biståndsministern 14 resor. Under enbart tre resor,
dvs. till Zambia i januari, till Tanzania i februari och till Vietnam i juni,
kunde dessa allvarliga samtal om demokrati ha förekommit med resp, stats-
chefer, om nu biståndsministern över huvud taget fick träffa dem. Under
1991 har biståndsministern besökt Burkina Faso, Elfenbenskusten och Brys-
sel - alltså inte någon av enpartistaterna bland Sveriges programländer.
Till detta kommer att en mängd representanter för u-länderna har besökt
biståndsministern sedan 1988. Bland besökarna finner man Costa Ricas pla-
neringsminister, Angolas fiskeriminister, Zimbabwes statssekreterare för
planering och ekonomi, Vietnams skogsminister, Nya Zeelands biståndsmi-
nister, Mozambiques industri- och energiminister, Kap Verdes - numera en
flerpartistat med fria val - statsminister och Nicaraguas utrikesminister. I
den här listan finner jag inte en enda statschef eller diktator. Med andra ord,
fru biståndsminister, vad skall vi tro om era påståenden om att ni minsann
pratar med dem om demokrati?
- Fru talman! Magnus Brohult skriver i dag i en artikel ”Ska u-hjälp ges till
terror?” i dagens Svenska Dagbladet, jag citerar:
”1 dag väntas riksdagen besluta om att göra Uganda till program-land —
-. Förslaget är en skandal och vittnar om regeringens och SIDAs cynism när
det gäller demokrati och mänskliga rättigheter utanför Sveriges gränser.”
Här vill jag säga att vi moderater som enda parti avvisar förslaget. Folk-
partiet ökar anslaget med 10 milj.kr.
För det första tror vi inte på programlandsprincipen. Projektmetoderna
måste vara bättre. För det andra är Uganda en diktatur. Magnus Brohult
kom från Uganda för några dagar sedan och har alltså en hel del att berätta.
Visst får det finnas partier, berättar Magnus Brohult; det säger också den
svenska regeringen. Men hävdar man en annan åsikt än presidenten och dik-
tatorn så försvinner man. Var god observera, ärade kammarledamöter: då
försvinner man.
Visst råder det pressfrihet, säger den svenska regeringen. Men är journa-
listen kritisk, försvinner hon eller han, skriver Magnus Brohult. I bästa fall
blir det rättegång. Domen blir förräderi. Sedan försvinner journalisten. Det
är Uganda. Och med Uganda skall vi ha biståndssamarbete!
Det är uppseendeväckande att regeringen så demonstrativt struntar i vår
debatt om demokrati i våra programländer.
Utskottsbetänkandet är omfattande. Jag har berört enbart några av frå-
gorna. Inger Koch och Eva Björne skall komplettera. Jag måste slutligen
bara markera vårt avståndstagande från förslaget att slå ihop IMPOD,
Swedfund och SIDAs industribyrå till det som nu skall heta SITCO. Försla-
get bygger för det första på skrivbordsbyråkraters vänsterflum. För det
andra bygger det på brist på kunskaper och erfarenheter från import- och
exportverksamhet i näringslivet. Om det skulle bli en annan regering i höst
är en av mina förhoppningar på den regeringen att frågan omprövas.
Slutligen vill jag vädja till utskottets ledamöter att begära rösträkning på
så få reservationer som möjligt. Det är ju väldigt många i det här betänkan-
det. Vi har viktigare saker att göra än att sitta här i timmar och räkna röster
på varenda reservation. Således kommer jag att begära rösträkning bara på
en enda, nämligen nr 14. Att vi står bakom alla våra övriga reservationer är
självklart, fru talman.
Anf.2 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Sverige har mer än 30 års erfarenhet av offentlig biståndsverk-
samhet. Och långt innan statlig u-hjälp var påtänkt bedrev missionen för mer
än hundra år sedan verksamhet i flera u-länder.
Vilka lärdomar och slutsatser kan vi dra av alla dessa år av u-landsbistånd
i olika former? Vilka är resultaten av alla dessa satsningar? Gör biståndsmil-
jarderna någon nytta? Kort sagt: Når hjälpen fram?
Det finns inga enkla och entydiga svar på dessa frågor.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
10
En erfarenhet som jag tror att vi alla kan skriva under på är att bistånd är
svårt. Det är komplicerat att arbeta i fattiga länder just på grund av att de är
fattiga. Riskerna att misslyckas är påfallande och uppenbara. Där exempel-
vis analfabetism råder är det svårt att nå fram med rätt information. Där in-
frastruktur saknas i form av vägar, broar och transportmedel är det svårt att
arbeta effektivt. Det som vi i vår del av världen tar för givet vad gäller snabba
kommunikationer, postgång, telefon etc. existerar inte eller fungerar dåligt
i många biståndsländer.
Och svårigheterna är särskilt stora i den länderkrets som prioriteras i det
svenska biståndet, nämligen de allra fattigaste länderna. Och många gånger
är det också svårt att mäta och bedöma resultaten. Det kan ta 20 år eller
mer innan en biståndssatsning kan utvärderas tillfredsställande i fråga om
måluppfyllelse.
Problemen får dock inte leda till uppgivenhet. Tvärtom. Det gäller att ut-
värdera, försöka dra de rätta slutsatserna och göra biståndet än mer effektivt
och ändamålsenligt.
Men visst kan svårigheterna synas vara oöverstigliga och en viss uppgiven-
het förmärkas när vi kan konstatera att klyftan mellan rika och fattiga i värl-
den ökar i stället för att minska och att den ekonomiska utvecklingen i
många u-länder alltjämt är mycket svag. På många håll, främst i Afrika söder
om Sahara, håller den inte ens jämna steg med befolkningsutvecklingen. I
Latinamerika är levnadsstandarden för miljoner människor i dag lägre än
den var i början av 70-talet, och i Afrika har den fallit tillbaka till nivåer som
vi inte upplevt sedan 60-talet.
Och trots att det byggs allt fler skolor och att allt fler barn får lära sig läsa,
skriva och räkna ökar analfabetismen i världen. Det beror i sin tur på att
utbyggnaden av undervisningen släpar efter i förhållande till befolkningsök-
ningen. Bryts inte trenden har vi en miljard analfabeter i världen år 2000.
Missionen uppmärksammade naturligtvis i början av sin verksamhet anal-
fabetismen och byggde skolor och satsade på undervisning. FN hade förra
året en kampanj för läskunnighet - läskunnighetsåret 1990 - där målsätt-
ningen är att in på 2000-talet utrota analfabetismen.
Men allt är naturligtvis inte dystert. Det finns klara tecken på att bistånd
lönar sig - att bistånd ger resultat.
Under de senaste tre årtiondena har det skett avsevärda förbättringar i u-.
länderna som helhet. Medellivslängden har exempelvis ökat från 46 år 1960
till 62 år 1987. Läskunnigheten bland vuxna har ökat från 43 till 60 %. Död-
ligheten bland barn under fem år har halverats. Det kan man också utläsa av
statistiken.
Vi får dock inte förledas av något slags genomsnittsstatistik. Många miljo-
ner människor har inte fått det ett dugg bättre. Tvärtom. Många har rent av
fått det sämre. Det beror dock inte, som vissa försöker påskina, på ett för
generöst bistånd. Tvärtom! Resurserna är alldeles för knappa. Den interna-
tionella solidariteten sitter alltför trångt.
Rapporter når oss från Sudan och Afrikas Horn att barnadödligheten
bland nyfödda där nu är 100 %. Alla nyfödda barn dör. Inga nyfödda överle-
ver. Bara i Sudan och Etiopien beräknar FAO att 15 miljoner människor,
kanske än fler, kommer att dö svältdöden på grund av otillräckliga skördar.
Orsaken är två års torka och långvariga inbördeskrig. Vapenhandel och krig-
föring är några av de stora bovarna och skäl till att hjälpen inte når fram.
Enligt FNs och FAOs världslivsmedelsprogram är mer än 20 miljoner afri-
kaner beroende av livsmedelshjälp under 1991. Här gäller det för den rika
världen att ställa upp solidariskt för att lindra svälten och nöden.
Nu gäller det att öka resurserna vad gäller bistånds- och katastrofhjälp,
inte minska dem. Att minska biståndet, som allt fler röster allt högljuddare
talar för i dag - vi har hört det redan här i dag - är ett stort misstag och går
inte att trovärdigt försvara.
Det är onekligen oroande att i detta sammanhang se hur den socialdemo-
kratiska regeringen undan för undan urholkar det svenska biståndslöftet -
enprocentsmålet.
För femte gången sedan regeringsskiftet 1982 föreslår nu regeringen be-
sparingar som drabbar u-landsbiståndet. Och stöd för detta får man från mo-
derat håll.
Att moderaterna är beredda att göra kraftiga nedskärningar på biståndet
har vi fått erfara gång efter annan. Moderaterna hymlar ingalunda med
detta; vi har hört det här i dag. Öppet redovisar man i sina motionsförslag
var och hur mycket man är beredd att skära - neddragningar som uppgår
till miljardbelopp. Regeringen däremot dribblar enligt min uppfattning med
enprocentsmålet och försöker påskina att man trots allt uppfyller detta.
Regeringens teknik för att minska biståndet har varierat under åren:
-1 regeringens första budget efter regeringsskiftet, dvs. budgeten för
1983/84, genomfördes en dubbelräkning av anslaget genom att outnyttjade
reserver på 228 milj.kr. användes för att finansiera nya utgifter. Pengarna
räknades alltså två gånger.
- 1984/85 lades biståndet 150 milj.kr. under enprocentsramen.
- 1986/87 genomfördes åter en dubbelräkning.
- För ett år sedan beslutades att 900 milj.kr. av anslaget för u-landsbistånd
under tre år skulle satsas på stöd till Öst- och Centraleuropa.
- I år, i det betänkande vi i dag har att ta ställning till, driver socialdemokra-
terna igenom - även denna gång med hjälp av moderaterna - att 700 miljo-
ner för flyktingmottagning, som tidigare har betalats via arbetsmarknads-
departementet, i fortsättningen skall tas från anslaget för u-landsbistånd.
En helt ny princip för beräkning av det svenska biståndet knäsätts här, som
innebär ett svek mot enprocentsmålet och som kraftigt urholkar det-
samma.
Folkpartiet liberalerna ställer inte upp på dessa nedskärningar. I stället
satsar vi mer än 1 miljard utöver regeringens förslag till u-landsbistånd i
kommande budget. Vi kommer inte att sluta tjata om procenten. Även om
det står i Liberal debatt, kommer folkpartiet liberalerna att stå fast vid en-
procentsmålet och att vilja gå vidare utöver detsamma. Det är riktigt att vårt
mål på sikt är 2 %. Det kan låta ambitiöst, men jag är övertygad om att det
är detta vi behöver ha inför 2000-talet, om vi skall få en rättvisare värld.
Man frågar sig onekligen vad det är som håller på att ske med socialdemo-
kraternas förhållningssätt till u-landsbiståndet. Varför dessa löftesbrott, som
jag har pekat på? Varför sviker socialdemokraterna enprocentsmålet på
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
11
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
12
detta flagranta sätt gång efter annan? Kanske vi kan få svar från biståndsmi-
nistern här i dag.
Biståndsministern har ju i artiklar, i intervjuer och även här i kammaren
vid ett flertal tillfällen framhållit att enprocentsmålet skall ses som ett golv
och inte som ett tak. Biståndsministern har därmed låtit påskina en vilja att
gå vidare med påbyggnad utöver enprocentsramen. Därav ser vi dock inget.
Tvärtom. Biståndet till världens allra fattigaste urholkas undan för undan,
som jag här har visat.
Ett påstående som allt oftare dyker upp i dagens biståndsdebatt är att det
viktiga inte skulle vara storleken på biståndet, utan snarare hur effektivt bi-
ståndspengarna används. Dylika påståenden används sedan som argument
för att sänka biståndsanslagen. Man får det att framstå som om det skulle
finnas ett motsatsförhållande mellan biståndets storlek och dess effektivitet.
Det kan låta bestickande. Högt och ökande bistånd skulle vara lika med inef-
fektivitet, lågt och minskande bistånd lika med effektivitet. Det är ett enligt
mitt tycke krystat argument, som absolut inte håller. Är det månne detta re-
sonemang som regeringen lockas av när den nu urholkar biståndet?
Självklart gäller det att använda varje biståndskrona effektivt. Det är jag
den förste att skriva under på. Inte tu tal om annat. Allt annat vore föröd-
ande för biståndsviljan och trovärdigheten för biståndet som sådant. Varje
ineffektivt använd biståndskrona drabbar ju någon eller något på ett negativt
sätt.
En central uppgift vid utformandet och effektiviserandet av vårt bistånd
måste därför vara att stödja, uppmuntra och på olika sätt bidra till utveck-
lingen av demokratiska samhällssystem med respekt för mänskliga rättighe-
ter samt uppbyggande av fungerande marknadsekonomier. På dessa tre om-
råden - främjande av demokrati, mänskliga rättigheter och marknadseko-
nomi - har åtskilliga misstag begåtts i svensk biståndspolitik under årens
lopp. Det har varit dyra läropengar och vissa misstag görs naturligtvis fortfa-
rande. På dessa områden måste vi bli mycket tydligare och klarare i dialogen
med mottagarna. Vi måste ställa krav.
Onekligen har frigörelsen i Östeuropa påverkat det politiska klimatet i
många u-länder till det bättre. När de misslyckade plan- och regleringseko-
nomierna i de kommunistiska diktaturerna nu brutit samman och brutalt vi-
sats upp i all sin nakenhet, förljugenhet och grymhet, har det onekligen på-
verkat det politiska klimatet i många u-länder. En rad av dessa länder, som
attraherats av locktoner från kommunistiska östdiktaturer, börjar inse denna
ideologis grymma värld och bristande förmåga att forma ett mänskligt sam-
hälle med chans till utveckling. Inget bistånd kan kompensera de skador som
korruption och planekonomi skapar.
Nu ser vi dock vissa hoppingivande signaler i flera länder. Vi kan se dem
i Mozambique. Vi får rapporter därifrån om att man skall införa ett flerparti-
system, även om man naturligtvis har bekymmer med krigföringen med
RNM-gerillan. Det ser också hoppfullt ut för Zambia, Zimbabwe och An-
gola. Jag fick ett papper i min hand i dag där det stod att man planerar ett
allmänt val i Angola nästa år. Kap Verde har just haft fria val. Namibia är
ett bra exempel på ett land med flerpartisystem. Visst finns det ljuspunkter.
Det gäller nu att stödja och uppmuntra dessa länder samt ge vårt bidrag.
Det är givetvis en lång och svår demokratiseringsprocess som förestår, där
många bakslag kommer att inträffa. Men det vi på flera håll ser i dag är trots
allt en positiv förändring, som ökar möjligheterna för att biståndet skall göra
nytta. Det svenska biståndet står inför nya och spännande uppgifter i sam-
band med att reformer i riktning mot demokrati och marknadsekonomi ge-
nomförs. Det skall vi försöka se optimistiskt på och understödja på alla sätt.
Vi måste vara tydliga i dialogen med våra mottagarländer. Jag delar den
uppfattningen med Alf Wennerfors. Vi måste också vara beredda att reagera
med frysning och sänkning av landramar om vi kan skönja en utveckling i
felaktig riktning. De biståndsmedel som då frigörs kan med fördel föras över
till länder där förutsättningarna är bättre. Värdet av pluralism, flerpartisys-
tem, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter måste alltid betonas i
samtal och överläggningar med våra mottagarländer.
Till sist hänger det dock på u-ländernas egen politik om deras ekonomi
skall kunna lyfta de breda folklagren till en anständig levnadsnivå. Därför är
det angeläget att den svenska biståndspolitiken formas mot denna bakgrund
och med realistiska föreställningar om vad bistånd kan åstadkomma.
Det allra viktigaste den rika världen kan göra är att främja frihandel och
öppna sig för import från fattiga länder. Det är framför allt genom handel
och egen export som u-länder kan utvecklas. Om vi hade haft en fri interna-
tionell handel råder det inget tvivel om att situationen i t.ex. Afrika skulle
ha varit annorlunda och bättre i dag.
Solidariteten med världens fattiga är grunden för det svenska u-landsbi-
ståndet, och det är bevekelsegrunden för att vi i folkpartiet liberalerna envist
och enträget pläderar för högre nivåer och effektivare användning av bi-
ståndsmedlen. Båda de greppen behövs. Det gäller att gå vidare från 1 % och
bygga på med ytterligare bistånd. Världen blir uthärdligare att leva i först när
vi, och andra, är beredda att visa solidaritet även med människor som vi inte
känner och aldrig någonsin kommer att möta.
Fru talman! Biståndsverksamheten är omfattande. Jag har här bara snud-
dat vid några av de uppgifter som vi står inför och som vi måste finna lös-
ningar på. Mycket mer kan sägas exempelvis om befolkningsexplosionen.
Jag läste förresten Alf Wennerfors artikel i just Liberal debatt. Det var en
bra artikel om bekymret med befolkningsökningen och dess konsekvenser.
Likaså kan mycket sägas om u-ländernas svåra miljöproblem, deras skuld-
kris, FNs roll, där satsningar på det multilaterala biståndet från svensk sida
enligt folkpartiet liberalerna måste öka.
Av folkpartiet liberalernas reservationer till betänkande 15 framgår vilka
prioriteringar vi gör och vilken biståndspolitik vi vill föra. Charlotte Bran-
ting och Ylva Annerstedt kommer senare att ta upp områden som jag här
inledningsvis bara har snuddat vid.
Jag kommer inte att yrka bifall till samtliga reservationer, utan nöjer mig
med att yrka bifall till reservationerna 2, 5, 7, 15, 35, 110, 121 och 151. Jag
kommer också att följa Alf Wennerfors råd att inte begära votering för var
och en av dessa. Naturligtvis står jag bakom de övriga reservationer som
folkpartiet undertecknat.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
13
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
14
Anf. 3 ALF WENNERFORS (m) replik:
Fru talman! Karl-Göran Biörsmark talar, som vanligt, mycket bra och ny-
anserat. Det är utmärkt att han påminner oss - vi är ju alla mycket medvetna
om den saken, men det bör sägas i en sådan här debatt - om att detta med
bistånd är svårt. Men Karl-Göran Biörsmark fortsätter med att kräva ytterli-
gare resurser. Jag tycker att det är märkligt. Vi vet ju att det brister i fråga
om SIDAs förmåga för närvarande att genomföra projekten på ett fullt till-
fredsställande sätt, dvs. att göra biståndet tillräckligt effektivt - detta sagt
med tanke på att det dessutom blir reservationer med nuvarande anslag.
Detta tycker jag alltså är mycket märkligt.
Ja, vi föreslår öppet en nedtrappning av biståndet när det gäller länder
med diktatur, länder där brott begås mot de mänskliga rättigheterna. Vi me-
nar att det inte går att komma till rätta med sådana länder på något annat
sätt. Vidare anser vi att det verkligen är fel att stödja en diktator. Därför är
det mycket märkligt att Karl-Göran Biörsmark och folkpartiet så entydigt
stöttar framlagda förslag om att göra Uganda till ett programland. Hur kan
ni skriva och tala om kravet på demokrati, om detta med en flerpartistat,
om fri marknadsekonomi och om respekten för de mänskliga rättigheterna
samtidigt som ni vill vara med om att göra Uganda till ett programland och
t.o.m. plussa på anslaget i fråga med 10 milj.kr.?
Sedan vill jag påminna om att vi ännu inte vet hur det kommer att bli med
Angola. Vi har visserligen alla fått besked i dag om den aktuella uppgörel-
sen. Men en liknande uppgörelse träffades ju för två år sedan, och därav blev
ingenting. Vi får nog avvakta litet. Vi får alltså innerligt hoppas att det här
kommer att göra Angola till ett mera demokratiskt och fredligt land.
Anf. 4 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Fru talman! Jag är övertygad om att Alf Wennerfors, jag och övriga här i
kammaren är intresserade av och även har en gemensam målsättning, nämli-
gen att vi när det gäller de länder som vi diskuterar skall få se en demokratisk
utveckling, att man har respekt för de mänskliga rättigheterna och att yttran-
defrihet får råda. Medlen för att nå dithän kan variera något. Moderaterna
säger att detta mål bäst kan uppnås genom att biståndet minskas med 1 mil-
jard. Men det är inte bara så, att nedskärningar görs beträffande vissa länder
och att pengar då kan gå till vissa andra. Så är det alltså inte. Vad som gäller
är en total nedskärning om 10 %.
Sedan är det viktigt att vi inte får dubbla signaler från Uganda. Jag har
själv haft tillfälle att besöka Uganda och att resa omkring i det landet. Jag
har då resonerat med regeringsledamöter, som har sin syn på dessa saker och
sina problem att brottas med. Vidare har jag haft tillfälle att träffa företrä-
dare för oppositionen - som i Uganda, liksom är fallet i andra biståndslän-
der, jobbar under svåra betingelser. Men om man ser till Ugandas utveckling
under perioden från Idi Amins tid och framåt, finner man att det onekligen
är så, att det i dag finns ett visst hopp med tanke på den besättning som rege-
ringen i landet i dag har. Det är min bedömning. Många av regeringsledamö-
terna har för övrigt fått utbildning här i Sverige och har även studerat vid
svenska universitet. Jag träffade landets justitieminister så sent som för 14
dagar sedan. Man försvarar de mänskliga rättigheterna och jobbar med
dessa saker. Men flyktingar strömmar obehindrat in i landet från grannlän-
derna. Dessutom har landet varit så gott som bankrutt. Det är alltså klart att
det finns bekymmer. Visst kan överträdelser förekomma. Ja, jag är säker på
att så sker. Men detta, tycker jag, får inte dölja landets utvecklingsmöjlighe-
ter. Därför tycker jag att det vore att ge fel signal att nu säga att vi drar in
vårt stöd till landet. I och för sig gör ju inte moderaterna heller det. Ni mode-
rater vill ju också ge 110 miljoner till Uganda, även om ni inte vill se Uganda
som ett programland.
Jag menar alltså att de här pengarna är värdefulla och att de kan vara ett
medel för att stötta den regim som i dag verkar i landet. Tar vi inte den här
chansen nu, finns risken att Uganda glider tillbaka igen. Kanske får man då
en regim av Idi Amins typ, och det vore etter värre.
Anf. 5 ALF WENNERFORS (m) replik:
Fru talman! Av det senaste inlägget, som innehöll många budskap, fram-
går helt klart att Karl-Göran Biörsmark är mycket medveten om vad som
händer i Uganda just nu och som sammanfaller med det som Magnus Bro-
hult rapporterar i dag i en artikel på kultursidorna i Svenska Dagbladet. Det
handlar alltså inte om åsiktsfrihet. Det får finnas olika partier. Men den som
hävdar en annan ståndpunkt än den som president Musuveni har åker så att
säga in någonstans. Vederbörande ”försvinner” som jag sade i mitt huvudan-
förande.
Visst säger man att det råder pressfrihet. Men den journalist som skriver
någonting som inte tilltalar herr presidenten försvinner. Jag kan inte förstå
att Karl-Göran Biörsmark kan säga att han känner till förhållandena och att
han t.o.m. har varit i landet. Samtidigt skrivs det ju och sägs att vi måste
ställa krav på en demokratisk utveckling. Vi måste ställa krav beträffande
respekten för de mänskliga rättigheterna. Här kommer ni med två olika bud-
skap, och det tycker jag verkligen är synd.
Anf. 6 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Fru talman! Jag har inte skrivit under på det som Magnus Brohult säger i
sin artikel i Svenska Dagbladet i dag. Jag har bara visat på att det visst finns
bekymmer. Men jag har inte uppfattat att dessa skulle vara så långtgående
som det framgår av den här artikeln.
I Uganda finns det i dag trots allt en helt annan strävan att uppnå demo-
krati än som tidigare var fallet. Det finns pressfrihet. Vidare finns det möjlig-
heter för oppositionen i koalitionen att arbeta. Vi kan inte ha en måttstock
av samma modell som den svenska när det gäller dagens krav på att det skall
vara samma situation som i västerlandet och i Sverige. Det här är i stället en
process. Poängen med att vi stödjer flera av de här länderna - det handlar
ju inte bara om Uganda utan också om andra länder som inte i dag har ett
demokratiskt system av västerländsk och svensk modell - är, det är ju vad vi
hoppas på, att vi genom detta stöd, genom de överläggningar som vi har
chans att ha i Uganda och där svenska representanter kan sitta ned tillsam-
mans med den ugandiska regeringen och föra fram synpunkter, kan ha nära
kontakter och stödja de krafter som finns i landet. Det är motiveringen till
att vi vill gå den här vägen. Det går alltså inte att bara åka ned till de här
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
15
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
16
länderna och säga att vi skär ned på eller tar bort biståndet och att man sedan
får sköta sig själv. Vi vill vara med i processen och ge vårt bidrag. Det är
bevekelsegrunden för vårt agerande i det här sammanhanget.
Anf. 7 PÄR GRANSTEDT (c):
Fru talman! Världsfattigdomen är någonting som angår oss alla, oavsett
var i världen vi råkar bo. Det är lätt när man lever i ett land som Sverige att
någonstans få uppfattningen att det naturliga, det normala är att få leva un-
der god komfort, god trygghet när det gäller att få mat för dagen, ha någon-
stans att bo, vara välklädd och få den utbildning och läkarvård osv. som man
behöver. Men verkligheten för de allra flesta människor på vår jord är en
annan. Vi vet det teoretiskt. Vi läser om det i tidningarna och vi ser det på
TV, vi kanske gör ett sporadiskt besök ibland i ett u-land och ser att verklig-
heten för de flesta människorna i vår värld i början av 90-talet är att leva i
en ständig kamp för att få livets absoluta nödtorft och att ofta misslyckas i
denna kamp.
Världsfattigdomen är en angelägenhet för alla i världen, därför att världs-
fattigdomen innebär också att de grundläggande försörjningsförutsättning-
arna för människor på denna jord successivt urgröps i form av ökenutbred-
ning, jordförstöring, uthuggning av regnskogar, växande storstadsslum osv.
Det handlar i grunden om att gemensamt säkerställa överlevnadsbetingelser
för människor på vår jord. Där har naturligtvis vi som är bäst rustade med
ekonomiska resurser och kunskapsmässiga resurser ett särskilt stort ansvar.
Det är naturligtvis också så att vi aldrig kan hoppas på en fredlig värld om vi
inte kan skapa en någorlunda rättvis värld.
Mot denna bakgrund, fru talman, är det ganska deprimerande att se hur
litet världssamfundet under de gångna årtiondena har lyckats åstadkomma i
arbetet för att skapa drägliga levnadsbetingelser för alla människor på jor-
den. Mänskligheten har presterat många storverk under efterkrigstiden, tek-
niska under av olika slag. Men vi har inte lyckats klara en rimlig försörjning
för huvuddelen av denna planets invånare. Som Karl-Göran Biörsmark be-
skrev det är det t.o.m. så att det är fler som lever i elände i dag än det var
för 20 eller 30 år sedan. Det är ett stort underbetyg åt världssamfundets ar-
bete på att skapa rättvisa i världen.
Det här har naturligtvis flera orsaker. En viktig orsak är helt enkelt en
bristande ambitionsnivå. Världens rika länder tycker inte att de här proble-
men är viktiga nog och är inte beredda att satsa resurser nog. När t.ex. mode-
raterna gör gällande i Alf Wennerfors anförande här att det stora problemet
skulle vara att det satsas för mycket resurser på biståndet, då är det naturligt-
vis kvalificerat nonsens. Problemet är naturligtvis inte att för stora resurser
används för att råda bot på världsfattigdomens problem. Bekymret är att det
satsas alltför litet, att vi inte är beredda att avstå tillräckligt mycket. Men det
är inte bara en fråga om resursernas storlek, utan naturligtvis också en fråga
om hur resurserna används, om man använder rätt metoder i biståndet, om
världsekonomin i dess helhet är organiserad på rätt sätt. Det går nämligen
med fog att hävda att samtidigt som vi ger en del med den ena handen, tar
vi tillbaka ganska så mycket med den andra. Vi har en ekonomisk världsord-
ning som har skapats av de rika länderna och existerar på de rika ländernas
villkor. Det här illustreras ganska konkret av att resursflödet från u-länderna
till i-länderna är större än det är från i-länderna till u-länderna.
Sverige spelar av tradition en ganska progressiv roll när det gäller u-lands-
politiken. Men det innebär naturligtvis inte att inte också vi måste besinna
vilken politik vi för och pröva om den är den mest ändamålsenliga utifrån
ambitionen att skapa rimliga levnadsvillkor för alla människor i världen.
Också vi har anledning att fundera över t.ex. resursflödets storlek, i synner-
het nu när den socialdemokratiska regeringen med stöd av moderata sam-
lingspartiet i praktiken går ifrån enprocentsmålet. Det här är allvarligt. Det
är allvarligt därför att det innebär att vi själva tummar på vår solidaritet med
de fattigaste människorna i världen. De pengar som har lovats till deras ut-
veckling använder vi i stället för att finansiera de insatser som vi vill göra i
Öst- och Centraleuropa och för att finansiera våra egna kostnader för flyk-
tingar som vi tar emot här i Sverige.
Det här får till följd också att våra möjligheter att gå till andra rika länder
och kräva att de skall öka sina insatser och visa en större solidaritet med
tredje världen urgröps. Det är inte lätt för oss att kritisera andra länder som
tar pengar från sitt u-landsbistånd för att finansiera stöd till östeuropeiska
länder när vi själva gör det. Vi kan inte heller kritisera andra länder som på
andra sätt manipulerar med de uppsatta målen för biståndet, t.ex. genom att
täcka inhemska kostnader för flyktingmottagning. När det gäller just flyk-
tingmottagningen kan vi i och för sig acceptera att man använder bistånds-
pengar för insatser som är utformade för att göra det möjligt för flyktingar
att återvända till sina hemländer, om det är u-länder, och bidra till en upp-
byggnadsinsats eller att resa till andra länder i tredje världen och göra en
biståndsinsats. Men kriteriet att våra biståndsmedel bara skall användas för
insatser för att främja utvecklingen bland de fattigaste länderna i tredje värl-
den får vi inte rucka på.
Det är viktigt att vi får en samlad och sammanhållen u-landspolitik. Olika
utvecklingsländer har olika behov och olika förutsättningar. I de länder som
har kommit en bit på vägen i sin tekniska och industriella utveckling spelar
det särskilt stor roll vilken handelspolitik vi medverkar till. Man talade på
70-talet mycket om en ny ekonomisk världsordning. Det var när man var
rädd att oljeländer och andra råvarurika länder skulle bilda kartell och ställa
krav på i-länderna. Numera diskuteras inte detta särskilt mycket. Det är
synd, därför att det är inget tvivel om att det är väldigt mycket i handelsvill-
koren, villkoren för kapitalflöden, terms of trade, som grunden läggs för
många fattiga länders utvecklingsmöjligheter. Debatten om hur man skapar
en rättvis ekonomisk världsordning måste återupptas och leda till insatser
för att få rättvisare spelregler på världsmarknaden.
Vi måste underlätta för fattiga länder att kunna ta del av den kunskap och
den teknik som de behöver för sin utveckling. Vi måste hjälpa till att ut-
veckla teknik som är anpassad till fattiga länders förutsättningar, som tar
vara på deras komparativa fördelar, som kan fungera i de miljöer som finns
i de fattiga länderna och som också är miljöanpassad.
För de allra fattigaste länderna är det naturligtvis fortfarande det regel-
rätta biståndet som är av störst betydelse. Här finns det också anledning att
diskutera formerna för och inriktningen på vårt bistånd.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
17
2 Riksdagens protokoll 1990/91:105
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
18
Vi tillämpade länge en princip för vårt bistånd, där vi valde ut ett antal
länder, vilkas allmänna utvecklingspolitik vi uppfattade som gynnsam. Se-
dan ställde vi många gånger tämligen okritiskt upp på de önskemål som dessa
länder framförde. Från principiella utgångspunkter var detta en ganska till-
talande princip, som innebar en respekt för dessa länders egen integritet.
Men i praktiken ledde denna princip till att Sverige medverkade till åtskilliga
stora prestigeprojekt med tvivelaktig utvecklingseffekt, åtminstone i förhål-
lande till insatsens storlek. Bai Bang kan här tjäna som en symbol. Eller
också gav vi oss in på projekt som hade stark ideologisk motivering, men
där de reella konsekvenserna var högst tvivelaktiga. Projektet med Ujamaa-
byar i Tanzania, där vi medverkade på ett hörn, kan illustrera den här typen
av felprioriteringar.
Numera är vi mera kritiska. Vi ställer villkor, och då har vi i stället anpas-
sat vår biståndspolitik i väldigt hög grad till Världsbankens och Internatio-
nella valutafondens prioriteringar. Här finns en annan fälla, nämligen att vi
alltför mycket inriktar oss på balansproblem på nationell nivå, på u-länder-
nas möjligheter att anpassa sig till världshandelns villkor, på att de skall be-
tala igen lån sedan 70-talets låneboom osv. Det finns då stor risk för att de
verkligt fattiga människornas behov på lokal nivå kommer i kläm.
Vi måste göra en mer självständig analys av vilken typ av insatser vi ser
som angelägna att stödja. Vi måste försöka definiera vilka som är de mest
överhängande globala problemen, som vi har ett ansvar att medverka till en
lösning av. Det handlar mycket om att tillfredsställa de grundläggande för-
sörjningsmöjligheterna för de fattigaste människorna i de fattigaste län-
derna. Det gäller att stoppa en fortgående miljöförstörning, att säkerställa
långsiktiga försörjningsmöjligheter, att utveckla jordbruk med anpassad tek-
nik samt att utveckla råvaruförädling och småindustri på det lokala planet.
Dessutom gäller det att också främja en social och demokratisk utveckling.
Apropå den demokratidebatt som har blossat upp här, vill jag säga att en
demokratisk utveckling är en absolut förutsättning för utveckling på alla
andra områden. Därför måste strävandena att främja en demokratisk ut-
veckling vara det grundläggande i vårt bistånd. Men då kan man inte göra
det så enkelt för sig som moderaterna gör. Moderaterna menar att vi skall
skära av förbindelserna med de länder som inte uppfyller våra krav på demo-
krati. Detta är naturligtvis en bekväm hållning, om ens strävan är att skära
ned biståndet så mycket som möjligt. I själva verket måste vi besvära oss
med att göra en analys av våra insatser i varje enskilt fall och bedöma huru-
vida dessa insatser främjar en demokratisk utveckling eller inte. Ett bistånd
kan naturligtvis vara demokratifrämjande också i länder som har brister från
demokratisk synpunkt. Ett sådant bistånd måste vi kunna ställa upp på också
framgent. Brister i demokratin är ofta en del av underutvecklingen, men vi
skall ställa krav på att det skall finnas förutsättningar att verka i en demokra-
tibefrämjande riktning.
Vi i centerpartiet anser att det är viktigt med ett helhetsgrepp när det gäl-
ler bistånds- och u-landspolitiken, där den rena biståndspolitiken vägs sam-
man med vår handelspolitik och med vår internationella miljöpolitik, där vi
väger samman bilateral politik med vårt agerande i internationella organ.
Det behövs en omprövning av våra biståndsmetoder och vår inriktning.
Vi i centerpartiet anser nu tiden mogen för en ny u-landspolitisk utred-
ning, som tar just detta helhetsgrepp på vårt bistånd. Detta har vi utvecklat
närmare i reservation 24, som jag härmed yrkar bifall till och som jag också
kommer att begära votering om.
Vi i centerpartiet har också i en lång rad reservationer utvecklat vår inställ-
ning till olika anslag. Detta kommer delvis att längre fram i debatten när-
mare beröras av Birgitta Hambraeus och Karin Söder. Vi kommer bara att
yrka bifall till ett fåtal reservationer, men vi står självfallet bakom det som
sägs också i övriga reservationer med centern som reservant eller medreser-
vant.
Sammanfattningsvis är tiden nu kommen för en förnyelse av biståndspoli-
tiken, där vi tar vara på erfarenheter från gångna år, såväl allt det goda som
har uppnåtts, men också de allvarliga bekymmer som det finns anledning att
hysa för utvecklingen i tredje världen, och för vår hittillsvarande oförmåga
att få till stånd den positiva utveckling som skulle behövas.
Anf. 8 ALF WENNERFORS (m) replik:
Fru talman! Vice ordföranden i utskottet Pär Granstedt sade att mina
kommentarer till den onödiga debatten om enprocentsmålet och min förvå-
ning över att partier framför krav på tvåprocentsmål var nonsens. Så länge
det ligger stora reservationer, dvs. oanvända biståndspengar, i riksbanken
tar jag faktiskt lätt på Pär Granstedts omdöme om att mina synpunkter
skulle utgöra nonsens. Det påstås att reservationerna efter flera år är 8 mil-
jarder kronor. Hur förklarar Pär Granstedt att det ligger 8 miljarder kronor
oanvända biståndspengar i riksbanken?
Pär Granstedt sade att förutsättningarna för demokrati är grundläggande
för biståndsverksamheten. Jag instämmer helt i detta. Vidare sade han att vi
skall ställa krav och det är ungefär vad regeringen säger. Men på vilket sätt
skall ni ställa krav? Samtidigt säger ni att vår metod är fel. Det är fel att ställa
villkor och att trappa ned biståndet för att få till stånd en ändring. Om Pär
Granstedt blir biståndsminister i en eventuell borgerlig regering i höst, då
blir det han som skall åka runt och göra precis som den nuvarande bistånds-
ministern gör, tala allvar med envåldshärskare och diktatorer. Den snälle
farbrorn från Sverige kommer och talar allvar med envåldshärskare, som
inte bryr sig ett endaste dyft om vad han säger. Är det så det skall bli?
Anf. 9 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Fru talman! När jag säger att det är nonsens att hävda att problemet skulle
vara för mycket bistånd är det naturligtvis därför att behoven egentligen är
mycket större, dvs. att det totalt sett behövs ett mycket större biståndsflöde
från de rika länderna till de fattiga. Jag tycker att det är viktigt att slå fast
detta och att man inte automatiskt får bättre kvalitet därför att man minskar
biståndet. Sedan är det mycket möjligt att vi behöver ge SIDA större admi-
nistrativa resurser. Men det åstadkommer man ju inte genom nedskärningar,
utan då får vi vara beredda att lossa på penningpungen litet mer. Om mode-
raterna vill ställa upp på det tror jag nog att vi kan lösa detta problem.
Det är väl ändå så att styrelseledamoten i SIDA Alf Wennerfors borde
vara bättre underrättad om reservationer än vad han tycks vara. Mängden
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
19
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
reservationer beror i och för sig inte på någon oförmåga att hitta använd-
ningsområden, utan det har att göra med anslagstekniken. Den innebär att
man binder pengarna till vissa projekt. Sedan är det klart att det kan uppstå
förseningar i projekt. Detta kan ske i Sverige när vi skall genomföra olika
saker, t.ex. byggen. Och detta kan naturligtvis ske ännu lättare i fattiga län-
der med en dålig infrastruktur. Då är pengarna bundna, de är redan an-
slagna, och de blir reservationer. De allra flesta reservationer på SIDA är
redan anslagna till projekt som skall genomföras men där det av olika skäl
har blivit förseningar. Detta är något som är naturligt, och det måste man
leva med.
Vi har sagt att man kanske skall ha en annan anslagsteknik, som innebär
att om ett visst belopp inte kan användas för sitt ursprungliga ändamål skall
det kunna användas för andra ändamål. Då skulle vi slippa reservationerna.
Om moderaterna vill medverka till en sådan lösning som innebär en ökning
av vårt totala resursflöde till u-länderna välkomnar vi naturligtvis det. Det
kan dessutom finnas anledning att påpeka att SIDAs reservationer dessutom
har minskat under senare år. Man har alltså fått ut pengarna.
Vi binder också pengar till internationella finansieringsorgan, vilket också
är en anslagsteknik. Vi anslår hela beloppet, men sedan ropas det av under
en längre tid.
När det till sist gäller demokratin vill jag påminna om vad jag tidigare
sade, nämligen att vi skall analysera varje enskilt projekt och bedöma om
det kan främja en demokratisk utveckling eller inte. I de fall vi kommer till
slutsatsen att projektet inte kan främja en demokratisk utveckling på grund
av de politiska förhållandena i landet och på grund av projektets art, då skall
vi inte genomföra det och alltså inte satsa några pengar på det. Jag tror inte
att det räcker med vänliga eller ovänliga samtal med diktatorer, utan vad vi
måste göra är att avgöra effekten av de insatser vi gör. Men det är inte så
enkelt som moderaterna föreställer sig, att om det finns brister i demokratin
kan vi inte göra någonting, det kan vi i vissa fall, och då skall vi göra det.
Anf. 10 ALF WENNERFORS (m) replik:
Fru talman! Det som Pär Granstedt sade i sitt senaste inlägg när det gäller
demokratin tyckte jag lät avsevärt mycket bättre än det som jag tidigare har
hört från honom. Det gäller faktiskt att ställa villkor, och det hälsar jag med
tillfredsställelse.
Men i dessa sammanhang handlar det om 8 miljarder. Det är rätt mycket
pengar. Och när det gäller reservationerna på SIDA är det för närvarande
fråga om 500—600 milj.kr. Det tycker jag inte är något att bråka om. Jag
förstår mycket väl att det kan bli sådana reservationer. Men här är det alltså
fråga om miljarder. Och då måste man väl ändå ställa frågan: Har biståndet
varit på rätt nivå? Om vi tar hänsyn till inflation, värdeförsämring osv. har
biståndet legat på ungefär samma nivå under ett stort antal år. Men det in-
tressanta är att antalet anställda på SIDA, både här i Stockholm och ute på
fältet, har ökat med 30—40 %. Jag undrar därför om man behöver anställa
fler människor för att göra arbetet effektivare. Jag tror att det är fråga om
andra fel. Det måste vara någon form av systemfel eller liknande.
20
Anf. 11 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Fru talman! När det gäller demokratin sade jag i min replik nästan exakt
detsamma som i mitt huvudanförande. Så om Alf Wennerfors är nöjd med
vad jag sade i min replik kanske hans invändningar tidigare var litet omotive-
rade.
Vi är tydligen ense om att de reservationer som i dag ligger på SIDA inte
är något särskilt stort problem. Och då kan vi släppa debatten om effektivite-
ten i fråga om det bilaterala biståndet, trots att det är detta som moderaterna
vill skära ned. Men vi är tydligen ense om att SIDA förmår att göra menings-
fullt bruk av de pengar man får. Det är bra om vi är ense på den punkten.
Beträffande det multilaterala biståndet beror de stora reservationer som
finns där på en anslagsteknik som har att göra med bankerna, utvecklings-
bankerna, Världsbanken osv., där man gör ett flerårigt åtagande. Hittills har
vi haft den tekniken att i och med att detta åtagande görs anslås hela belop-
pet, trots att vi vet att det kan ta ett antal år innan dessa pengar ianspråktas.
Detta går vi nu ifrån, vilket är mycket bra. Detta har nämligen varit ett sätt
att i realiteten minska biståndet. Vi har anslagit pengar trots att vi vet att de
inte skall betalas ut. Det är en dålig metod, eftersom det innebär att vi så att
säga lägger oss på pengar i stället för att låta dem gå till biståndsändamål.
Jag tycker att det är bra att moderaterna också är motståndare till denna
anslagsmetod. Men Alf Wennerfors skall då veta att effekten av en annan
anslagsteknik, som innebär att vi varje år anslår bara så mycket som skall ut
det året, är att det totala biståndet ökar. Detta brukar ju i vanliga fall inte
applåderas av moderaterna. Men om moderaterna nu stöder en anslagstek-
nik som innebär ett totalt ökat bistånd, tycker jag att det är en värdefull sin-
nesförändring av moderata samlingspartiet som man bara kan applådera.
Anf. 12 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Många hoppades att avslutandet av det kalla kriget skulle
lägga grunden till en ny världsordning, där risken för krig skulle minska,
klyftorna i världen överbryggas och social rättvisa skapas. Det kalla krigets
väpnade konflikter utspelades i huvudsak i tredje världen. Det var i länder
som Algeriet, Vietnam, Afghanistan, många länder i Afrika och Latiname-
rika som miljoner människor fick sätta livet till i konflikter som präglades av
dragkampen mellan de två supermakterna. Det är klyftorna i världen mellan
fattiga och rika, mellan mäktiga och maktlösa, mellan förtryckta och för-
tryckare som utgör grunden för hot om väpnade konflikter och som skapar
osäkerhet på många håll i världen. I en del konflikthärdar har man nu lyckats
ta steg mot förhandlingslösningar, men grundorsakerna för framtida instabi-
litet finns fortfarande kvar på många håll. Jag tänker då på framstegen i Syd-
afrika. Och vi får också hoppas på framsteg i Angola, i El Salvador och i
Västsahara.
Det är i de fattiga länderna som man inte har råd till utbildning, och läs-
kunnigheten är därför låg. Där kan gamla religiösa fördomar och etniska
motsättningar utnyttjas för att sprida förenklade budskap och därigenom
erövra makt. Jag tror att vi måste erkänna att det kan finnas ledare och hjäl-
tar i kampen mot imperialism och kolonialism som själva i maktställning kan
utvecklas till förtryckare och bli ett hinder på vägen mot demokrati. Jag tror
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
21
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
22
att medvetenheten om demokratins utvecklingskraft och nödvändighet har
ökat under de senaste åren i många u-länder, inte minst till följd av utveck-
lingen i Östeuropa.
De stora klyftorna i världen och massfattigdomen har inte försvunnit i och
med det kalla krigets slut och det faktum att två stormakter har ersatts av en.
Snarare växer klyftorna, vilket många talare här har påpekat.
De senaste 30 åren har världens befolkning ökat med 2 miljarder indivi-
der, och de kommande 30 åren väntas befolkningsökningen bli 3 miljarder.
80-90 % av denna befolkningsökning kommer att ske i den fattiga delen av
världen. De rika folken kommer att utgöra en allt mindre del av jordens be-
folkning. Förutom att levnadsstandarden måste höjas i utvecklingsländerna
måste den alltså höjas för många fler än tidigare och dessutom med hjälp av
stagnerande eller sjunkande naturresurser. World Watch Institute uppger att
hundratals miljarder ton matjord under de senaste åren försvunnit till följd
av erosion och felaktiga brukningsmetoder. Bristen på rent vatten drabbar
1,75 miljarder människor. Det finns alltså betydande risker för stora bakslag
för de framsteg som trots allt gjorts.
Skuldkrisen, de rika ländernas protektionism, sjunkande råvarupriser och
risk för minskat bistånd, fortsatt miljöförstöring och hiv- och aidsproblema-
tiken ger anledning till oro för framtiden på jordklotet.
Det är mot denna bakgrund fullständigt oacceptabelt att också vårt land
sluter sig till dem som vill minska den del av BNP som går till direkt traditio-
nellt bistånd. Tendensen till minskat bistånd till utvecklingsländerna finns
över hela världen. Som utskottet påpekar sjönk biståndet från OECD-län-
derna mellan 1988 och 1989. Därefter torde det totala biståndet ha minskat
på grund av att en stor del har fallit ifrån till följd av att stödet från statshan-
delsländerna har minskat. Dessa länder är nu själva i behov av stöd.
Vår anpassning till EG kommer att påverka vår utrikeshandel, och svårig-
heterna att upprätthålla enprocentsmålet kan komma att öka dels på grund
av att skatterna måste anpassas nedåt, dels på grund av att krav på stöd till
svagare regioner inom EG kommer att resas.
Klyftorna mellan nord och syd i vår värld har sin grund i en lång historia
av ständig utsugning och plundring. Kolonialism, neo-kolonialism och impe-
rialism har för syd genom århundrandena inneburit slavhandel, leverans av
billiga råvaror, utnyttjande av billig arbetskraft och sedan något decennium
tillbaka ett förödande skuldkrig, som sedan början av 80-talet inneburit en
nettokapitalöverföring från tredje världen till de rika länderna.
På grund av den koloniala historien, hoten mot stabiliteten i världen och
behovet av en anständig solidaritet måste enligt vår mening biståndet öka.
Självfallet kan vi i vårt land inte lösa världens alla problem, men vi kan åt-
minstone försöka vara en spjutspets och envetet försöka stimulera andra län-
der att ta ett ökat ansvar. Det gör vi inte genom att minska vårt bistånd. Riks-
dagen borde kunna åstadkomma en avsiktsförklaring att öka biståndet. Det
är först på mycket lång sikt som vi kan hoppas på en sådan utveckling att
behovet av bistånd minskar. Den framtiden är, enligt min mening, mycket
avlägsen. Finns det i dag dolda biståndsresurser måste medel självfallet
kunna styras över till de områden där vi kan konstatera att behoven är
enorma. Såvitt jag förstår pågår en sådan process. Delvis har vi i riksdagen
redan fattat beslut i den riktningen, t.ex. när det gäller stödet till Mellanös-
tern.
Ett krympande bistånd kommer sannolikt att leda till den sorgliga utveck-
lingen att en allt större del av biståndet får karaktär av katastrofbistånd. Vi
ser redan nu att vi i den löpande budgeten grovt underskattat behovet av
katastrofbistånd. Förutom katastroferna till följd av kriget i Persiska viken,
svälten på Afrikas horn, krisen i Liberia och koleraepidemin i Latinamerika
kan vi i dag nämna katastrofen i Bangladesh.
Porten till den nya världsordningen skulle enligt USAs president Bush
vara säkerhetsrådets agerande och de allierades krigsinsats i Persiska viken.
Vi levde några veckor med triumfatoriska hyllningar i massmedia till den
amerikanska krigsinsatsen. Det s.k. kirurgiska kriget fick sina hyllningar av
krigsnaivisterna också i vårt land. När man har försvarat detta krig har det
t.o.m. funnits inslag av rasism. Oavsett om vi anser att kriget var den enda
utvägen för att befria Kuwait eller inte borde vi vara eniga om att kriget är
ett nederlag för de centrala principerna för internationella relationer. Allt
mer har bilden av hur civilbefolkningen drabbats blivit klar. I krigets slutske-
de ingick också försöken att mot mycket dåliga odds få i gång ett nationellt
uppror i Irak. Kriget och inbördeskriget har lett till ett gigantiskt flykting-
problem, som man nu brottas med i regionen och som kommer att fordra ett
omfattande katastrofbistånd. Även den del av civilbefolkningen inne i Irak
som inte består av shiamuslimer eller kurder har fått stora delar av sin infra-
struktur sönderslagen och kommer under många år att få lida mycket av svi-
terna efter kriget.
I en rad utvecklingsländer har kriget i Persiska viken fått förödande konse-
kvenser. Hundratusentals gästarbetare i Kuwait har tvingats bli flyktingar,
ofta i sina egna hemländer, i stället för att leverera inkomster till miljoner
anhöriga. Till de särskilt drabbade hör palestinier, jordanier, egyptier, yeme-
niter, sudaneser, indier, srilankeser och invånare från Bangladesh. De höjda
oljepriserna under 6 månader har försvårat transporter på en rad områden,
bl.a. på livsmedelsområdet. Biståndspengar styrs till Mellanöstern och mins-
kar utrymmet för bistånd till andra områden. För statsbudgeten i USA upp-
ges själva kriget ha gått med vinst på grund av bidragen från de inblandade
parterna, men för biståndsbudgetarna runt om i världen torde kriget gå med
förlust. Den totala bilden av krigets konsekvenser har ännu inte tecknats,
men när vi så småningom ser slutresultatet får vi med säkerhet anledning att
fråga oss om kriget verkligen var värt sitt pris.
Fru talman! Vänsterpartiet har under en lång följd av år kritiserat Världs-
banken och IMF och Sveriges följsamhet mot dessa organ. Följderna av de-
ras politik är väl kända. ”IMF-riots” är ett begrepp sedan lång tid tillbaka.
Många internationella organisationer har kritiserat hänsynslösa strukturan-
passningsprogram, finansiering av miljökatastrofer, folkförflyttningar m.m.
Fattiga och svaga regeringar har inte haft något annat val än att gå med på
de hårda krav som IMF har ställt och försöka förmå sitt folk att svälta sig
igenom skuldkrisen. Enligt ett talesätt i en del länder består den nationella
självbestämmanderätten för fattiga länder numera i rätten att hissa flaggan
och sjunga nationalsången, medan IMF och Världsbanken bestämmer politi-
ken. Delvis till följd av Världsbankens övertro på marknadskrafterna har
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
23
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
24
utvecklingen i Afrika lett till att BNP per capita nu är 15 % lägre än vid 80-
talets början. De fattigas antal i Afrika har ökat och uppgår i dag till närmare
300 miljoner människor. En hårt ansträngd miljö kommer att försvåra livs-
medelsförsörjningen. Förhoppningar knyts nu till det särskilda programmet
för Afrika, där man försöker reparera de skador som den tidigare struktu-
ranpassningen har förorsakat.
Efter ett årtionde har läget i de latinamerikanska länderna försämrats.
BNP per capita har sjunkit med 8 % på tio år. Genom kraftig åtstramning av
de offentliga utgifterna har sjuk- och hälsovård eftersatts, alfabetiserings-
kampanjer stoppats och satsningar på infrastruktur uteblivit. Resurserna har
gått åt för att försöka öka exportinkomsterna. Det är enligt min mening tro-
ligt att den koleraepidemi som nu har brutit ut och som hotar miljoner män-
niskor på denna kontinent skulle ha kunnat undvikas, om man under 80-talet
i stället hade satsat på att tillgodose elementära behov hos de enskilda män-
niskorna. Om inte människorna kan hålla sig friska utan rent av går under i
epidemiska sjukdomar, om de inte kan läsa eller skriva, om de inte har till-
gång till rent vatten omintetgörs också den ekonomiska utvecklingen. Hela
strategin att under stora umbäranden för vanligt folk framtvinga exportsats-
ningar, vilkas inkomster skall användas för att betala räntor och amorte-
ringar till den rika världens banker, är helt enkelt ingen utvecklingsteori. Det
är en utsugningsteori. Vi har ansett att Sverige inte skall delta i strukturan-
passningsprogrammen med tanke på den form som dessa har fått. Självklart
har många länder behövt få ordning på sin ekonomi, men det borde kunna
ske med en annan typ av omstruktureringsprogram, t.ex. enligt den modell
som FN-kommissionen för Afrika har utarbetat.
Det är positivt att det i Världsbanken nu finns tendenser till att börja tänka
om. I skriften om fattigdomen säger man att marknadskrafterna måste styras
för att de fattiga skall få del av tillväxten. Generell tillväxt är tydligen i sig
inte tillräckligt för att man säkert skall kunna få större resurser till de fattiga.
Man börjar t.o.m. använda det förbjudna ordet jordreform. I skriften sägs
också att hälsovård och massalfabetisering är viktiga saker. Vi får nu se om
denna attityd också leder till praktiska resultat i den verksamhet som Världs-
banken bedriver. Innan dess vill vi inte ändra vår kritiska hållning.
Enligt FN-stadgan är rättigheterna lika för små och stora nationer vid röst-
ningsförfaranden, men i IMF gäller den graderade röstskalan: ju rikare land,
desto fler röster. Allmänhet och parlament har föga insyn i dessa organs di-
rektionsrum. Ett svenskt initiativ för att demokratisera IMF och Världs-
banken är något som vi efterlyser i en av våra motioner.
Världsbanken har medgivit att dess stöd till utvecklingsprogram förorsa-
kat miljöproblem. Frågan är hur allvarlig denna självkritik är. Under ak-
tionsplanen för de tropiska regnskogarna planeras exempelvis en ökning av
skogsavverkningen i Amazonas med 400-600 %, och i Nepal räknar man
med en 250-procentig ökning av den industriella skogsproduktionen. Vad
blir miljökonsekvenserna av dessa väldiga projekt?
I dagarna har vi här också fått information om det indiska Narmada-pro-
jektet, som också det står under häftig debatt.
Efter det att Kina lagt ned sin röst i säkerhetsrådet i slutet av november
fick Kina ett lån från Världsbanken beviljat den 4 december, trots att banken
tidigare varit återhållsam med sitt stöd på grund av massakern på Himmelska
fridens torg. Även Iran har fått lättnader. När det gäller s.k. realpolitik kan
man lätt sopa kraven på mänskliga rättigheter under mattan. USA har i da-
garna än en gång fått ta sig en funderare på sina relationer till Kina med
anledning av uppgifterna om detta lands export av kärnvapenteknik.
Det är genom sin röststyrka som USA styr IMFs och Världsbankens poli-
tik. Detta har ju t.ex. också Vietnam drabbats av när landet förvägrats till-
gång till mjuka IDA-lån på den internationella marknaden.
Om skuldkriget mot tredje världen har vi väckt en särskild motion, nr
U252.
Det är bra att utskottet slår fast att skuldkrisen utgör ett allvarligt hinder
för en ekonomisk och social återhämtning och för en hållbar utveckling. Ut-
skottet konstaterar också att de hårdast drabbade länderna inte av egen kraft
kommer att klara av sin skuldbörda. Krisen vid Persiska viken har, som jag
nämnt, ytterligare förvärrat bördan för en del länder.
Sverige borde enligt vår mening göra gemensam sak med progressiva län-
der i en aktion för att stoppa skuldkriget mot de allra fattigaste länderna.
Gärna ett moratorium med betalning av räntor och amorteringar följt av en
omfattande nedskrivning av skulderna! Ansvaret för skulderna borde i
större utsträckning kunna bäras av dem som en gång gav ut lånen utan or-
dentlig prövning. Bankerna har säkerligen också garderat sig för förluster på
fordringar som de vet att låntagarna inte kommer att kunna betala.
Ett organ borde skapas som prövar skuldernas laglighet. Det kan ju vara
envåldshärskare som Somoza i Nicaragua eller Marcos i Filippinerna som
har tagit upp lånen, men sedan låtit en del av pengarna gå direkt till privata
konton, kanske t.o.m. i långivarlandet. Då är det orimligt att fattiga männi-
skor som störtat despoter skall betala på sådana lån.
Nya grepp för att kraftigt reducera skuldbördan bör också kombineras
med åtgärder mot protektionism i de rika länderna, för bättre råvarupriser
och stabilare växelkurser och en ökad självförsörjning av livsmedel. Vi
borde kunna börja tala om den nya ekonomiska världsordningen igen.
Herr talman! Det finns från vårt parti en lång rad yrkanden som utskottet
avstyrkt. Av våra mer än 100 yrkanden har emellertid bortåt hälften tillgodo-
setts på ett eller annat sätt. Vi avser inte att yrka bifall till hela denna rad av
yrkanden. Att reservationsmängden blir så stor beror på att vi hanterar en
lång rad belopp, som vi kan ha olika meningar om.
När det gäller beslutet i frågan om att göra Uganda till ett programland
måste vi naturligtvis sätta en avgörande del av vår tilltro till den information
som vi får via t.ex. vår ambassad och de direkta kontakter som vi har. Men
jag är övertygad om att om vi får riktiga uppgifter om att situationen verkli-
gen håller på att utvecklas i en ny riktning, kommer det också att få konse-
kvenser för vårt sätt att hantera resurserna till Uganda.
Vi har också sällat oss till dem som vill slå vakt om importkontoret IM-
PODs självständighet. IMPODs kompetens är inriktad på den svenska
marknaden, och det blir mycket egendomligt om importkontoret skall sam-
ordna sin verksamhet med svenska investerare utomlands som skall konkur-
rera med u-landsprodukter i Sverige. Vi har därför yrkat avslag på att organi-
sationen SITCO skall bildas i detta läge.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
25
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
26
Herr talman! Jag vill med detta slutligen yrka bifall till reservationerna 3,
8,93 och 117.
Anf. 13 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! När jag har suttit här och lyssnat på debatten har jag gjort
följande reflexion: Tänk om man kunde få upp den internationella solidari-
tetspolitiken i valrörelsen! Då skulle debatten förmodligen se helt annor-
lunda ut än i dag. Debatten har haft ett ganska intressant förlopp. Först tar
regeringen hjälp av moderaterna för att sänka biståndet. Sedan kommer
folkpartiet och vill höja biståndsmålet till 2%, men har därefter inga pengar
att lägga till, inte ens den miljard som vi har föreslagit för satsningar på mil-
jön. Detta klarar man inte, trots att man i många år har talat sig varm för
att biståndet måste höjas. Om nu folkpartiet och moderaterna skall ha en
gemensam ekonomisk politik, skall det bli mycket intressant att se hur deras
biståndspolitik kommer att utformas.
Man behöver inte läsa speciellt mycket i World Watch Institutes bok Till-
ståndet i världen för att inse att i-ländernas sätt att bruka jordens resurser
inte är globalt hållbart. Vi riskerar att gå mot en katastrof.
De hot som den globala miljöförstöringen utgör har blivit allt tydligare.
En ständigt tilltagande försämring av tillståndet i våra hav, i atmosfären och
när det gäller den odlingsbara marken har kunnat följas genom flera decen-
nier. Under den senaste tiden har även nya problem med ozonlagrets uttun-
ning, det radioaktiva strålningsfältets ökning och uppvärmning genom driv-
huseffekten blivit alltmer kända.
Det står klart att de flesta av dessa fenomen är uttryck för människans
påverkan på miljön. Det står också klart att människor måste ta ansvar för
problemens lösning. Trots att miljöförstöringen hotar livskvaliteten och
t.o.m. överlevnaden försvinner oftast frågorna bland andra, mer kortsiktiga
frågor. Fortfarande behandlas plånboksfrågorna som mer viktiga av parla-
menten runt om i världen. De ansträngningar som hittills gjorts framstår ofta
som patetiska och helt otillräckliga.
Även om effekterna av den destruktiva utvecklingen inte blivit tydliga
förrän under vår generation, har utvecklingen fortgått i några hundratal år.
Samtidigt som allt starkare ekonomier har byggts upp i USA, Japan och
EG-länderna, har tredje världens beroende av industrivärlden blivit allt
större. Processen har påskyndats genom att det ekonomiska systemet är av-
passat till en snabb ekonomisk tillväxt, vilket medför en ökning av energiför-
brukningen. I-länderna har varken lyckats bryta sambandet mellan ekono-
misk tillväxt och ökad energiförbrukning eller försökt anpassa samhället till
en cyklisk ekonomi. Situationen är helt annorlunda i u-länderna. Där ökar
konsumtionen inte därför att överflödskonsumtionen växer utan därför att
allt fler människor måste få sina basbehov fyllda. De 20 % av jordens befolk-
ning som bor i i-länderna förbrukar 80 % av jordens resurser.
Herr talman! Det framstår som helt klart att varken Sverige eller något
annat land ensamt kan lösa de problem som mänsklighetens destruktiva ut-
veckling medfört. Kunskap är viktig, och en gemensam internationell hand-
lingsplan är en grundförutsättning för att arbetet skall kunna ge resultat.
Eftersom ett troligt resultat av en hållbar lösning blir att den materiella
levnadsstandarden sänks för de flesta människor inom i-världen, är det yt-
terst viktigt att reformerna genomförs solidariskt, såväl internationellt sett
som inom varje land. Det är också nödvändigt att kunskap om situationen
blir väl spridd bland befolkningen i i-världen, så att förståelse finns för nöd-
vändigheten av både solidariteten och åtgärderna.
Miljöpartiet de gröna föreslår att en parlamentarisk utredning tillsätts för
att:
- samla in kunskap om miljöproblemens lösning,
- samordna information från andra avslutade och pågående utredningar
som berör problemen,
- studera sambanden mellan ekonomi och miljö,
- upprätta ett förslag till konkret nationell handlingsplan och tidtabell,
- upprätta ett förslag till konkret internationell handlingsplan där i-länderna
tar på sig ett stort ansvar att minska sin resursförbrukning.
Utredningen måste inhämta information från experter på bl.a. humaneko-
logi, internationell ekonomi, naturresursräkenskaper, internationell befolk-
ningsutveckling och energiomsättning.
En av de frågor som vi tagit upp här, en fråga som jag tycker är oerhört
viktig, är följande. Om vi över huvud taget skall fundera över hur det fram-
tida biståndet skall se ut, måste vi göra en ordentlig utredning om läget i
världen och här hemma. Det går inte att studera sådana här frågor i små
detaljinriktade biståndsutredningar.
Vi måste, för att över huvud taget få ett grepp om det, ha en mer övergri-
pande översyn med målsättningarna klargjorda. Jag tycker därför att det är
så märkligt att folkpartiet, som vill höja biståndet till 2%, inte ställer sig
bakom en mer övergripande utredning. Den skulle ju faktiskt få till följd att
man fick klart för sig skillnaden mellan moderat åsikt och folkpartiåsikt, hur
mycket man skulle kunna tillföra och var behoven finns.
Innan den utredningen är gjord och innan vi vet vilka behoven är, kan vi
inte acceptera att man, som regeringen har föreslagit, skall minska biståndet
till de allra fattigaste. Egentligen skulle man rent logiskt kunna säga att be-
hoven är enorma. Jag kan inte förstå att det skulle kunna bli reserver av me-
del liggande någonstans.
Behovet av hjälp till olika delar av världen har inte minskat utan ökat.
Katastroferna avlöser varandra i nyhetsmedia. Det är därför mycket an-
märkningsvärt att regeringen även i år frångår enprocentsmålet. Vi i miljö-
partiet de gröna har i vår budget ökat biståndsanslaget med 2 miljarder. Vi
anser det ytterst angeläget att omedelbart ge resurser till miljöbistånd. Vi
vill också ha ett särskilt Östeuropaorgan, som har till uppgift att kanalisera
kunskaperna och hjälpen till Östeuropa.
Vi har budgeterat 1 miljard kronor till de nya möjligheter som nu ges att
ge miljöbistånd till våra grannländer runt Östersjön. Möjligheterna att på
detta vis rädda delar av vårt eget hav får naturligtvis inte försittas.
Förra året fick regeringen hård kritik för användningen av biståndsmedel
till Östeuropa. Många av u-länderna kände oro för att intresset för deras si-
tuation skulle avta på grund av de mer närliggande problemen i öst. Det är
därför ytterst märkligt att regeringen även i årets budget tar medel från en-
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
27
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
28
procentsmålet till biståndet till Östeuropa och dessutom tar ytterligare
700 000 kr. till flyktingmottagningen i Sverige.
Under många år har debatten om biståndet varit aktiv. Det folkligt förank-
rade enprocentsmålet har setts som en minimigräns. Och behovet av hjälp i
världen har ökat. Svält, hunger och miljökatastrofer kräver vårt engage-
mang och inte en minskning av hjälpen.
Herr talman! Jordens befolkning ökar mycket snabbt, vilket innebär ökad
konkurrens om jordens resurser. Den snabbaste ökningen äger rum i Afrika
och Asien. I Afrika beräknas befolkningen år 2000 vara 880 miljoner, för att
år 2025 vara hela 1 600 miljoner - om inget görs.
Hitintills har vi inte sett någon större aktivitet från regeringshåll vad gäller
befolkningsfrågan. Jag skulle därför vilja fråga biståndsministern: Vad äm-
nar regeringen göra för att ge ökade möjligheter och resurser till denna
mycket viktiga framtidsfråga?
Många länder som får svenskt bistånd dras med korruption och stora ad-
ministrativa problem. Det gör att många u-länders förvaltningar ofta mer är
en del av problemet än av lösningen på de fattigas problem. Möjligheter att
hitta nya kanaler som går mera direkt till folken måste utvecklas. För att
minska centraliseringen anser vi att kommuner och landsting i större ut-
sträckning än i dag skall kunna delta i biståndsansvaret. Vänortskontakter
skulle kunna knytas utifrån solidaritets- och biståndssynpunkt.
Biståndet som går direkt till olika gräsrotsorganisationer bör öka kraftigt
i takt med utvecklingen av kapaciteten hos dessa organisationer. De har of-
tast en god kunskap om de fattigas situation, stor medvetenhet om proble-
men och deras orsaker, stort engagemang och goda idéer. Detta gäller i hög
grad exempelvis kvinnorörelsen i u-länderna.
Frivilligorganisationema har värdefull erfarenhet av kvinnobistånd som
bör tas till vara i det statliga biståndet. Miljöpartiet de gröna anser att stödet
via folkrörelserna och enskilda organisationer skall öka med 200 milj. kr. ut-
över regeringens förslag.
Vi har i vår motion redogjort för vår syn på det framtida biståndet, i hu-
vudsak utifrån den målsättning som vi anser bör finnas. Vi har därför inte
gått in och yrkat på ändringar i de olika landramarna. Vi menar att med en
klar målsättning med biståndet skall detta klaras av den myndighet som har
till uppgift att hantera anslaget.
Vi anser att ett nytt mål för den globala solidariteten skall vara självtillit.
Självtillitsbegreppet har hittills mest diskuterats som en politik för utveck-
ling i de fattiga länderna. Men självtillit både kan och bör tillämpas även i
de rika länderna.
Självtillit kan definieras som förmågan att lita till egna krafter. I begreppet
brukar inrymmas följande aspekter: Självförtroende i meningen tillit till
egna kulturella värden. Möjlighet att vara självförsörjande vad beträffar
basbehoven. Oräddhet och osårbarhet gentemot yttre maktutövning och
manipulation.
Självtillit byggs nedifrån och upp. Lokala problem löses med lokala resur-
ser. Med självtillit har man en öppen inställning till omvärlden men vill mini-
mera beroendet av den. Självtillit är alltså något helt annat än självförsörj-
ning, som innebär att man sluter sig helt inom de egna gränserna.
Herr talman! Det skulle vara mycket intressant att få reda på när vi kan få
se en regeringspolitik som bygger på solidarisk fördelning inom de gränser
som jordens resurser räcker till för, här hemma lika väl som i biståndspoliti-
ken.
Jag yrkar bifall till en del av våra reservationer, nämligen nr 4,10,11, 24,
53 och 124. Jag tycker att det är angeläget att inte strunta i de målsättningar
som vi har dragit upp när vi har debatterat frågan. Jag stöder naturligtvis alla
våra övriga reservationer, men jag tänker inte yrka bifall till fler. Det är inte
heller säkert att vi kommer att begära votering om samtliga. Det får vi ta en
diskussion om.
Anf. 14 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Marianne Samuelsson tycker att det är underligt och bekla-
gansvärt att inte folkpartiet liberalerna ställer upp på en översyn av och en
utredning om biståndet. En sådan utredning skulle, säger Marianne Sa-
muelsson, klargöra skillnaden mellan moderaterna och folkpartiet.
Jag tror inte att det behövs någon utredning för att se skillnaden mellan
moderaterna och folkpartiet liberalerna när det gäller biståndspolitiken.
Den skillnaden har framkommit alldeles tydligt här i dag, så den motive-
ringen för att göra en utredning ger jag inte mycket för.
Det låter som om det inte utreds på det här området. Om Marianne Sa-
muelsson ser efter i betänkandet på s. 76 och 77, finner hon en redogörelse
för vad som görs på utredningsområdet. Under årens lopp har det skett en
översyn av SIDAs organisation, av biståndet genom enskilda organisationer,
forskningsbiståndet och katastrofbiståndet. Det har gjorts en översyn av bi-
ståndsmålen, kultursamarbetet med u-länderna, den statligt finansierade u-
landsinformationen, vissa aspekter på u-kreditsystemet, m.m.
Så det utreds ständigt, och folkpartiet liberalerna tycker att det är ett bra
sätt att gå till väga, att utreda bitar av biståndet. Det pågår också utredningar
just nu, bl.a. det nordiska projektet ”FN i utvecklingssamarbetet”, som
kommer att avslutas under 1991. Vidare utreds det multilaterala biståndet,
och den utredningen kommer att ha sitt slutjusteringssammanträde någon
gång i maj. Vi har också haft en utredning som heter ”Bra beslut - om effek-
tivitet och utvärdering i biståndet”.
Det är ingalunda så att det inte utreds. Vi får svar på en hel del frågor.
Folkpartiet liberalerna är naturligtvis beredda att gå vidare med att utreda
biståndet men inte att göra en övergripande utredning om biståndsmål och
sådana saker. Det finns skillnader mellan moderaterna och folkpartiet libe-
ralerna i fråga om storleken på biståndet, men det behöver inte utredas. Det
är helt klart som det är.
Anf. 15 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Det som utreds är inte riktigt det som jag tänker mig i den
stora utredning som jag vill ha vad gäller framtida målsättningar med bistån-
det. Det som har utretts tycker jag mer liknar revision, att man alltså går
tillbaka och ser efter hur verksamheten har fungerat, om man har fått det
resultat man har velat på de små bitar som utredarna tittar på. Men jag tror
inte att vi löser världens problem med en biståndspolitik. I så fall skulle vi
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
29
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
30
nog behöva gå upp betydligt högre än 2 % för att över huvud taget komma
till rätta med de orättvisor som finns i världen.
Vi måste se över målen mer övergripande. Hur skall vi i framtiden hantera
den resursfördelning som finns i världen och det otroliga resursslöseri som
vi ägnar oss åt i i-världen? Vi måste ge möjligheter till u-länderna att också
utvecklas och få en del av den gemensamma kakan. Som det ser ut nu är
det faktiskt så att 20 % av världens befolkning förbrukar 80 % av världens
resurser. Det är naturligtvis ohållbart om man samtidigt menar att vi skall ha
en rättvisare fördelning i världen. Det är en sådan typ av stor utredning som
vi verkligen behöver för att kunna få i gång en debatt igen om vad vi menar
med bistånd, vad vi vill ha och vad det är för mål vi skall sätta upp. Skall över
huvud taget det nuvarande biståndet vara det som gäller? Är det kanske inte
så att vi på ett helt annat vis än i dag måste fördela resurserna?
Anf. 16 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Det behövs ingen utredning för det som Marianne Samuels-
son talar om här, nämligen en rättvisare fördelning. Vi är överens om att vi
måste ha detta, Marianne Samuelsson och jag.
Marianne Samuelsson låter här påskina att hela världsekonomin skulle ut-
redas. Det kommer knappast att låta sig göras. Det kommer i alla fall inte
att komma ut någonting konkret av detta. Det vi gör nu är att vi utreder det
multilaterala biståndet. Vi ser t.ex. på hur mycket pengar det fordras för att
FN-organen skall fungera effektivare. Vad kan man göra där för att FN-or-
ganen skall utföra ett effektivare och bättre arbete. Jag är övertygad om att
vad de behöver är ytterligare medel. De har ont om pengar. Detta kan säkert
Marianne Samuelsson och jag konstatera utan någon större utredning. Jag
är övertygad om att vi måste satsa mer.
På 2000-talet måste vi gå vidare med bistånd, inte bara från Sverige utan
även från andra länder, för att få en rättvisare värld. Det behöver inte utre-
das. Det är ganska självklart att så är fallet. Därför välkomnar jag naturligt-
vis att miljöpartiet ställer upp på att gå vidare mot ett tvåprocentsmål.
Anf. 17 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Det är klart att vi ställer upp på att gå vidare och ge mer
resurser till de fattiga. Men vi måste faktiskt titta på detta med resursfördel-
ningen i världen totalt. Karl-Göran Biörsmark talar nu som om den nuva-
rande situationen alltid skall vara den rådande i världen. De fattiga skall all-
tid vara bereonde av någon form av bistånd. Vi skall alltid ge smulorna från
den rike mannens bord till de fattiga länderna. Jag menar att vi måste ha en
annan tingens världsordning. Då måste vi titta över detta betydligt djupare
än vad som hittills har gjorts.
Anf. 18 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! Varje dag dör 40 000 barn i u-länderna på grund av svält och
vanliga barnsjukdomar. Det är barn som i många fall skulle kunna räddas till
livet. Man känner en viss maktlöshet inför de här siffrorna.
Men man skulle också kunna uttrycka det så här: varje minut räddas 5
barn från att dö i de vanligaste barnsjukdomarna, i mässling, kikhosta och
stelkramp. Genom vaccinationsprogram räddas minst 2,6 miljoner liv om
året.
När det gäller utvecklingen mot demokrati och respekt för mänskliga rät-
tigheter är det förvisso sant att flera av våra programländer fortfarande är
enpartistater, som moderaterna så nogsamt brukar konstatera.
Men det kan också uttryckas så här. Det har påbörjats en utveckling i
många av de här länderna mot en demokratisk utveckling. En utveckling
som vi i våra biståndskontakter aldrig missar att stödja och kräva en vida-
reutveckling av. Att vi vill stärka demokrati och mänskliga rättigheter åter-
speglas också i att vi har anslagit pengar i en ny anslagspost som just heter
Demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd. Fattigdomsfrågan
i världen är en av de allra svåraste att hantera. Det är uppenbarligen så att
resursflödet från u-länderna till i-världen totalt sett är negativt.
Men det kan också uttryckas så här: bland de allra fattigaste länderna har
det på senare tid varit en utveckling som innebär att fler av dem nu kan se
resultat av sina ekonomiska omställningsprogram i form av tillväxt.
Om man studerar två av de viktigaste rapporterna som har kommit på det
här området på senare tid, Human development report och World develop-
ment report, säger de samstämmigt att det finns goda utsikter om man kan
tillskapa en tillväxt, om man kan se till att det blir en bättre resursfördelning
och om man dessutom satsar på sociala reformer.
Med detta vill jag ha sagt att visst finns det många svåra problem i bistån-
det. Men det händer också mycket positivt, om man bara vill se det, och det
måste vi ta vara på. Vi behöver även de positiva delarna i biståndsdebatten.
Herr talman! Svenskt bistånd håller hög kvalitet och vi är i förhållande till
merparten av de rika länderna generösa. Medan vi här i riksdagen fokuserar
debatten på om vi har uppnått enprocentsmålet eller inte, ger OECD-län-
derna i genomsnitt 0,33 % av sina BNP i bistånd. Vår största insats på bi-
ståndsområdet måste väl vara att använda allt vårt inflytande för att förmå
de här länderna att öka sitt bistånd och att avstå från protektionism som le-
der till handelshinder.
Bland de 152 reservationer som har fogats till det här betänkandet finns
det flera som har varit med förut. Jag skall inrikta mig på att kommentera
några av dem. Jag vill samtidigt säga att vi i utskottet har gjort en fördelning
som innebär att Kristina Svensson kommer att ta hand om debatten som
handlar om biståndsutredningar, världsbanken och strukturrationaliserings-
programmet, den nya myndigheten, landprogrammeringen, nya program-
länder och avbrytande av eller minskat bistånd.
Då vill jag först koncentrera mig på biståndet till Central- och Östeuropa.
Där har folkpartiet, centerpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet reserverat
sig emot att vi har lagt de 300 milj.kr. i bistånd för i år inom enprocentsra-
men. Vi tycker faktiskt att vi har goda motiv för att göra detta. Vi har inte
tagit de här pengarna från Afrikas fattigaste länder. De ryms väl inom den
stora ökning av biståndsanslaget som tillkommer under nästa budgetår. Av
871 milj.kr. i ökning tar vi 300 milj.kr. till Östeuropa.
Öst- och Centraleuropabiståndet stämmer dessutom med mycket väl med
en del av våra biståndspolitiska mål. Det är klart demokratifrämjande insat-
ser och ett bistånd som står i överensstämmelse med våra miljömål. Dess-
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
31
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
32
utom påminner de här biståndsinsatserna mycket om de som vi framgångs-
rikt utövar i en del u-länder, nämligen förvaltningsbistånd. Central- och Öst-
europa kan naturligtvis inte betraktas som u-länder, men i många fall har de
här länderna en per capita-inkomst som är lika låg som en del av våra u-
länder. Det är självklart att vi har ett särskilt ansvar för våra nära grannlän-
der. Det är också självklart att vi skall ta av biståndsanslaget för att snabbt
komma till rätta med de svåra förhållanden som de har i dag för att på det
sättet hjälpa dem.
En positiv utveckling i Central- och Östeuropa kan på sikt gynna u-län-
derna genom att man kan vidga kretsen av biståndsgivare.
När det gäller kostnader för flyktingmottagande av asylsökande från u-
länder är det förenligt med DACs regler. Därmed anser vi också att vi med
gott samvete kan inrymma detta inom enprocentsmålet. När jag nu betonar
en procent vill jag att kammaren skall förstå att vi inte anser enprocentsmålet
som någonting statiskt. Enprocentsmålet är ett golv, inte ett tak. Vi motsät-
ter oss inte på något sätt en ökning av biståndsanslaget när det finns ekono-
miska resurser för det framöver. Folkpartiet förespråkar en höjning som på
sikt skall leda till 2 % av BNP i bistånd. Det är naturligtvis lovvärt, men jag
är litet rädd att den här procentdiskussionen skymmer kvaliteten i biståndet,
att kvantiteten blir det viktigaste och att man glömmer att effektivitet och
undanröjande av handelshinder har långt större effekt för u-länderna än att
långsamt och successivt öka biståndet.
Man skulle kunna spetsa till det hela litet och säga att allt bistånd egentli-
gen borde ha som främsta uppgift att göra sig självt onödigt. Det skall vara
hjälp till självhjälp. Inriktningen måste vara att biståndet på alla sätt syftar
till att ge u-länderna självförsörjning, ge dem de marknadsandelar som de så
väl förtjänar. De skall vara medvetna om att biståndet ges på mycket lång
sikt men att de ändå så småningom skall kunna bli oberoende av biståndet.
Jag skall kort kommentera de reservationer som rör biståndsmålen.
Miljömålet har miljöpartiet tagit upp i flera reservationer. Det låter nästan
som om miljöpartiet var ensamt om att driva miljöfrågorna när det gäller
biståndet. Så är det ju inte. Miljöhänsyn präglar allt biståndsarbete, alla våra
projekt. Inom SIDA är man i full färd med att utarbeta utbildning för att
man skall kunna göra miljökonsekvensbeskrivningar när det gäller bistån-
det.
Vi måste också arbeta för ett ökat miljömedvetande i u-länderna. Det
räcker inte att vi här vet att man måste arbeta på ett miljövänligt sätt. Den
medvetenheten måste också komma u-länderna till del. Man kan inte tvinga
den på dem. Självfallet måste vi också satsa på tekniköverföring så att vi,
samtidigt som vi ökar deras medvetenhet om angelägenheten, kan hjälpa
dem att använda bästa möjliga teknik.
Befolkningsfrågorna poängteras i propositionen. Men vi har i utskottet
funnit att vi vill öka denna anslagspost ytterligare. Jordens befolkningstill-
växt under de kommande åren leder till att många ytterligare miljoner män-
niskor - 900 miljoner på 90-talet - kommer till världen, och 95 % av dem
kommer att födas i u-länderna. De barnen föds till en mycket oviss framtid.
Det är viktigt, både när det gäller fattigdomsutvecklingen och när det gäller
att på olika sätt hjälpa enskilda individer och familjer, att satsa på befolk-
ningsfrågorna. Vi tredubblar anslaget till 30 milj.kr., från de 10 milj.kr. som
hade angivits i propositionen.
Slutligen skall jag säga några ord om det ytterligare biståndsmål som mil-
jöpartiet i en reservation anger att man vill ha, ett sjätte biståndsmål som
skulle vara självtillit. Jag tycker inte alls att detta är något nytt. Självtillit
som biståndsmål är för mig detsamma som det mål vi i dag redan har, dvs.
att biståndet skall främja politiskt och ekonomiskt oberoende och att det
skall syfta till resurstillväxt. Det måste väl vara detsamma som självtillit!
Därför finner jag inte någon anledning för oss att inrätta ett sjätte bistånds-
mål.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i dess helhet och
avslag på samtliga reservationer.
Anf. 19 ALF WENNERFORS (m) replik:
Herr talman! Det är utmärkt att Viola Furubjelke pekar på det positiva
som sker när det gäller biståndet. Hon påminner t.ex. om hur bra det är med
vaccinering. Det är många barn som dör, men det är ändock så att vi räddar
många barn. Och demokratin är i vissa fall på väg. Jag tror att det är bra att
debatten får den balansen.
Men jag måste få fråga Viola Furubjelke om hon inte skulle kunna gå så
långt i den här debatten i kammaren att hon medger att det ändå inte känns
så helt bra att vi nu skall göra Uganda till ett programland, att vi alltså skall
stötta en president, Museveni, vars regim till vardags låter oppositionella po-
litiker och journalister försvinna. Det kan ju inte kännas helt bra att sådant
sker, att vi stöttar den typen av regim.
Det sitter på läktaren representanter för oppositionen i Uganda. De är
liksom jag mycket nyfikna - om det inte kunde finnas en tveksamhet hos
Viola Furubjelke inför detta.
Anf. 20 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Viola Furubjelke sade att vi måste försöka förmå andra i-
länder att ge mera bistånd, och det håller jag mycket gärna med om. Men
visst måste det vara ett problem för den svenska regeringen att försöka förmå
andra i-länder att ge mera, samtidigt som vi sänker vår ambitionsnivå. Det
är ju så att regeringens förslag nu - och majoritetens förslag här i kammaren,
nämligen socialdemokraternas och moderaternas förslag - innebär att vi har
skurit ned biståndet med 1 miljard kronor jämfört med vad det skulle vara
om vi hade uppehållit enprocentsmålet. Hur skall vi, samtidigt som vi alltså
skär i vårt bistånd, kunna gå ut och begära, med något slags trovärdighet, att
andra skall höja sitt? Jag tycker att det måste vara ett mycket stort problem.
Nu vill jag gärna säga att jag tycker litet synd om Viola Furubjelke i den
här debatten, för det kan inte vara lätt att försvara en så sjuk sak. Försvaret
blir ju inte heller särskilt övertygande.
Viola Furubjelke säger att de här pengarna inte tas från de fattiga länderna
i Afrika, utan de tas ur den stora ökningen av biståndsanslaget. Vad är nu
detta för struntprat? Nominellt ökar biståndsanslaget med 871 milj.kr., det
är riktigt. Men det räcker ju med knapp nöd för att täcka penningvärdeför-
sämringen. Det är inga friska pengar, det är inflationsuppräkning - och
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
33
3 Riksdagens protokoll 1990/91:105
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
34
knappt det. Detta skall då täcka en reell nedskärning på sammanlagt 1 mil-
jard kronor, om man räknar ihop effekten av östbiståndet och det här flyk-
tingbiståndet. Verkligheten är att ni vill beröva de fattigaste länderna 1 mil-
jard kronor, jämfört med de utfästelser som vi tidigare har gjort. Det tycker
jag är mycket allvarligt.
Sedan kan man naturligtvis säga att östbiståndet är demokratifrämjande
och miljöfrämjande, att det är förvaltningsbistånd osv. Men snälla nån, det
kan man ju säga om mycken verksamhet. Skall vi använda bistånd för att
främja demokrati, miljö osv. även i Sverige? Det är ju också demokratifräm-
jande och miljöfrämjande om vi ger pengarna till statens naturvårdsverk.
Huvudkriteriet för bistånd måste ju ändå vara att det skall gå till u-länder.
Vi har dessutom slagit fast att vårt bistånd skall gå till de fattigaste u-län-
derna. Därför är det inte heller särskilt relevant att påminna om att en del
av de central- och östeuropeiska länderna har lika låg BNP som vissa u-län-
der. Det må vara, men det är inte den krets av u-länder som vi har förbundit
oss att ge bistånd till.
Argumentationen för det här avsteget från enprocentsmålet är som sagt
ganska tunn.
Anf. 21 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Även Viola Furubjelke har nu hemfallit åt att tycka att det
är för mycket tal om procent - enprocentsmål och tvåprocentsmål. Debatten
borde röra något annat, nämligen hur pengarna används, effektivitet osv.
Men jag har ju här i dag just talat om att det inte finns något motsatsförhål-
lande mellan pengarna och effektiviteten. Varje krona skall användas effek-
tivt.
Jag kan förstå att det är besvärande för socialdemokraterna att det tjatas
om enprocentsmålet här i dag, den 2 maj 1991. Det skulle man inte behöva
göra om socialdemokraterna levde upp till det löftet; då hade det inte blivit
någon diskussion. Tjata inte om procenten, stod det i den tidning som Alf
Wennerfors refererade till här tidigare. Ja, det är klart att den som sviker ett
löfte inte vill att vi skall tjata om detta löfte. Men försätter man sig i den
situationen, får man faktiskt leva med att det påpekas att löftet sviks.
Nu säger Viola Furubjelke återigen, precis som biståndsministern har sagt
tidigare, att det är fråga om golv, inte tak. Men problemet är att golvet har
fått ett hål, där pengar rasar igenom. Det är därför som vi är så måna om att
det hålet skall täppas till med den ytterligare dryga miljard som vi nu vill
satsa på biståndet.
Jag skriver under på det resonemang som Pär Granstedt förde här, när
Viola Furubjelke låtit påskina att vi inte tar pengarna från u-länderna. Jo,
visst gör vi det, och det är det som är problemet.
Anf. 22 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Det var ju glädjande att höra att miljöhänsynen präglar alla
projekt. Så har ju dock inte varit fallet. Vi har sett otaliga bevis för att miljön
alltid kommer i andra rummet när det gäller det andra målet - ekonomiskt
oberoende och tillväxt.
Viola Furubjelke talade om att vi måste minska antalet handelshinder. Jag
tror också att det är ett viktigt led i sammanhanget. Men samtidigt måste vi
också se till vad vi handlar med. Det gäller t.ex. att Sverige årligen importe-
rar regnskog motsvarande ytan av hela Stockholm stad. Det är något som
inte stämmer med miljömålet, självtillitsmålet eller hänsynen till männi-
skorna.
Vidare har vi frågan om Östeuropa. Jag förstår inte diskussionen om en-
procentsmålet. Okej, det går att säga att målet inte är så väsentligt. Det är
viktigt med innehållet osv. Men det är faktiskt en stor principfråga när man
säger att 1 % av BNP skall gå till de allra fattigaste i världen, till u-länderna,
och sedan kantrar man över och säger att Östeuropa också skall räknas till
u-länderna.
Vi har tidigare haft en debatt om behovet av miljöbistånd till Östeuropa.
Men då fanns det inga möjligheter. Det var av rent egoistiska skäl såsom att
Östersjön skulle räddas och andra mål. Det här stämmer inte. Det är viktigt
att vi markerar att vi i Sverige är villiga att behålla enprocentsmålet när det
gäller bistånd till de allra fattigaste.
Anf. 23 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag vänder mig först till Pär Granstedt. Jag är oerhört tack-
sam för den omtänksamhet om min samvetsnöd som Pär Granstedt gav ut-
tryck för.
Vi socialdemokrater har inte någon som helst anledning att skämmas för
det bistånd som vi har drivit igenom i regeringsställning. Det finns en stor
samstämmighet. Jag vill inte på något sätt säga att vi själva skall ta åt oss
äran av detta. Men svensk socialdemokrati ute i världen står för mycket av
solidaritet med fattiga länder. Man kan känna det när man reser i bistånds-
länderna. Jag tror också att Pär Granstedt har upplevt det.
Det är förvisso så att bistånd till Östeuropa kan motiveras på det sätt som
Pär Granstedt beskrev. Men det leder inte till att vi lika gärna skulle kunna
ge bistånd åt oss själva för miljö- och demokratifrämjande åtgärder. Sverige
är inte ett så fattigt land.
Pär Granstedt nonchalerade fullständigt ett av mina argument, nämligen
att en del av länderna i Central- och Östeuropa ligger på samma per capita-
inkomst som flera av våra biståndsländer. Jag har inte svårt för att motivera
detta. När jag möter människor från Central- och Östeuropa och hör dem
beskriva hur situationen är i dessa länder i dag, känner jag att vi gör rätt.
Går det inte att skaka fram pengarna på annat sätt måste de tas från bistånds-
anslaget. Det är ett väl motiverat bistånd. Anslagsposten är visserligen av-
sedd för de allra fattigaste länderna, men den är ju rubricerad Internationellt
utvecklingsbistånd. I det sammanhanget tycker jag att Central- och Öst-
europa platsar väl. Karl-Göran Biörsmark hade ungefär samma invänd-
ningar mot mitt inlägg. Enprocentsmålet är inte på något sätt statiskt och en
gång för alla givet att det skall vara 1 %. Vi kan mycket väl tänka oss att höja
målet. Egentligen har det redan gjorts med hjälp av den tekniska anslags-
konstruktion som finns angiven i budgeten, bl.a. när vi kan ta i anspråk en
del av IDA-pengarna. Därtill har vi i särskild ordning för en till två veckor
sedan beslutat att öka på katastrof anslaget, dvs. ta i anspråk reserverade
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
35
Prot. 1990/91:105 pengar som på grund av detta måste betalas ytterligare en gång till Världs-
2 maj 1991 banken.
Internationellt
utvecklings-
samarbete
36
Anf. 24 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Viola Furubjelke sade att hon inte skäms för socialdemokra-
ternas insatser när det gäller solidaritet. Jag kan ha en viss förståelse för det
i ett historiskt perspektiv. Men nog måste det vara pinsamt när socialdemo-
kraterna nu går ifrån de stolta mål som man länge har hävdat. Det är det som
sker nu, dvs. att man släpper ambitionerna när det gäller solidariteten, och
skär ned biståndet med 1 miljard jämfört med vad det skulle kosta att upp-
rätthålla enprocentsmålet.
Vi kan kanske kosta på oss den historiska påminnelsen, att de som drev
fram enprocentsmålet i början av 70-talet knappast var socialdemokraterna.
Det var centerpartiet och folkpartiet som år efter år motionerade om att
uppnå enprocentsmålet snabbare. Dessa motioner stoppades av samma al-
lians som vi ser i kammaren i dag, nämligen socialdemokraterna och mode-
raterna. Jag har haft förmånen att få göra en specialstudie på den historien.
Det är intressant att konstatera att det låg till på det sättet. Sedan har kanske
socialdemokraterna varit bättre på att marknadsföra sin roll internationellt
än vad vi andra har varit. Men det är alltså fler som har velat slå vakt om
enprocentsmålet. Nu är det återigen andra än socialdemokraterna som slår
vakt om enprocentsmålet.
Jag nonchalerade inte alls argumentet om att central- och östeuropeiska
länder har samma BNP som en del u-länder. Jag kommenterade det i mitt
föregående inlägg, men jag kan gärna upprepa det om Viola Furubjelke inte
lyssnade på vad jag sade. Argumentet stämmer, men det är inte samma som
de u-länder vi har förbundit oss att ge bistånd till. Vi har nämligen sedan
gammalt policyn att ge bistånd till de fattigaste u-länderna. De ligger på en
helt annan nivå än de cental- och östeuropeiska länderna gör. Jag tycker inte
heller att det är ett relevant argument.
Slutligen säger Viola Furubjelke att biståndet till öst är viktigt och värde-
fullt. Det håller jag med om. Men problemet är att det inte är vi som betalar
det. Vi står inte själva för generositeten gentemot Öst- och Centraleuropa.
Det är våra samarbetsländer i Afrika, Asien och Latinamerika som finansie-
rar vår generositet i Öst- och Centraleuropa. Jag tycker att det känns litet
obehagligt. Vi kan alltså inte yvas över östbiståndet eftersom det inte är vi
som har betalat det.
Anf. 25 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Nu säger Viola Furubjelke att enprocentsmålet utgör ett
golv. Socialdemokraterna vill gå vidare. Det låter bra. Men problemet är att
man inte försvarar den procentsiffra som man har utlovat. Först måste hålet
i golvet täppas till, och sedan kan man börja bygga vidare. Man visar detta
med ord men inte med handling. Det är därför vi har fått den här debatten,
vilket jag beklagar. Jag tycker att det är tråkigt. Vi skulle behöva debattera
andra saker än nivån, som vi var överens om.
Jag förstår inte riktigt resonemanget om de reserverade pengarna och att
de på något sätt skulle räknas in i regeringens och socialdemokraternas vilja
att öka på utöver 1 %. Det vi gör när vi tar pengar från reserverade medel
är att vi lånar från reserverna. Men de måste fyllas på. Annars lever vi inte
upp till enprocentsmålet. Jag förstår inte det resonemanget riktigt. Det kan
knappast räknas in som en ökning utöver 1 %.
Anf. 26 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Det är intressant att höra Viola Furubjelke säga att hon är
stolt över den internationella solidariteten bland socialdemokraterna och
samtidigt konstatera att för att få igenom budgeten måste socialdemokra-
terna ta hjälp från moderaterna. Det finns inget annat parti i riksdagen som
vill skära ned på enprocentsmålet och använda det till Östeuropa. Vi står för
att det behöver läggas på ytterligare pengar.
Hur stämmer det egentligen med de reserverade pengarna? Pengarna till
katastrofbiståndet utgjorde väl inte någon utökning med nya pengar? Det
var väl pengar som togs från pengar avsedda för andra ändamål för att klara
den akuta katastrof som vi stod inför?
Anf. 27 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag börjar denna gång med Marianne Samuelsson, eftersom
jag inte hann bemöta henne i min förra replik.
Det är självklart att pengarna skall betalas tillbaka. Det innebär också att
de används två gånger. Men vi har inte skrivit något i betänkandet om hur vi
i nästa budget skall finansiera återläggningen. Det är ett lån av reserverade
pengar. Men det är förvisso så att om man räknar ihop de pengar som ansla-
gits till bistånd för i år blir det en utökning av den ursprungliga budgeten.
Det kan vi vara överens om.
Det börjar nu bli litet rundgång i debatten om argumenten beträffande
enprocentsmålet. Både jag och mina meddebattörer återupprepar samma
argument.
Jag vill säga till Pär Granstedt, Karl-Göran Biörsmark och Alf Wenner-
fors, att de största problemen när det gäller biståndspolitiken ligger i det fak-
tum att ni tre förespeglar svenska folket att ni skall vara överens om någon
slags gemensam biståndspolitik till hösten. Det blir det verkliga fältslaget.
Anf. 28 Statsrådet LENA HJELM-WALLÉN (s):
Herr talman! Mycket av den senaste tidens uppmärksamhet har riktats
mot den tragedi och det lidande som drabbat kurder och andra grupper som
tvingats fly undan Saddam Husseins krigsmaskin och långvariga förtryck.
Ytterligare minst en och en halv miljon män, kvinnor och barn kan nu fogas
till världens över femton miljoner flyktingar.
Jag kom nyligen tillbaka från ett besök bland flyktingarna i Iran och Tur-
kiet. Det är djupt tragiskt att höra människors berättelser om sin flykt, deras
oro inför framtiden, liksom att uppleva de mycket svåra förhållandena i flyk-
tinglägren. Framför allt är det barnen som far illa.
Jag fick också bekräftat att de svenska insatserna har varit till stor hjälp.
Sverige var snabbt på plats. De internationella insatser som görs är dock fort-
farande otillräckliga. Denna katastrof är så omfattande att omvärlden måste
komma till hjälp mer än vad som hittills har skett. Samtidigt måste sådana
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
37
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
38
förhållanden skapas inne i Irak att det blir möjligt för flyktingarna att åter-
vända.
FNs flyktingkommissarie, Sadako Ogata, ringde mig i förmiddags för att
vi skulle kunna jämföra intryck från området men också för att diskutera hur
vi skulle kunna gå vidare. Jag meddelade henne då att regeringen är beredd
att gå in med ytterligare resurser till hjälparbetet för kurderna och andra ira-
kiska grupper som nu tvingas vara på flykt utanför sitt lands gränser.
Men det är inte bara i Mellanöstern som man har drabbats av denna typ
av mänskligt framkallade katastrofer. I Afrika är just nu mer än 20 miljoner
människor helt beroende av hjälp utifrån för att överleva. Orsakerna är hu-
vudsakligen två: konflikter och torka. Även här har Sverige lämnat ett
mycket omfattande katastrofbistånd. Det är insatser som självfallet måste
fortsätta så länge katastrofläget består. Det är därför nödvändigt med ett
omfattande katastrofbistånd nästa budgetår, något som också utrikesutskot-
tet har ställt sig bakom.
Jag vill här också betona hur viktigt det är att vi satsar på det långsiktiga
utvecklingssamarbetet. Det måste vara det som utgör biståndets huvudupp-
gift. Samtidigt som vi har en hög beredskap för akuta humanitära insatser
måste vi arbeta med att undanröja katastrofernas orsaker. Detta kräver lång-
siktiga insatser mot fattigdom och miljöförstöring och för demokrati och so-
cial utveckling. Det är därför nu av än större vikt att flera länder än Sverige,
Norge, Danmark och Holland uppfyller FNs mål om minst 0,7 % av brutto-
nationalinkomsten till bistånd.
Visst är det så, Pär Granstedt, att Sverige som nation har rätt att ställa
stora krav på att omvärlden skall göra mera. Vi spelar i en helt annan divi-
sion vad gäller biståndsvolym än de allra flesta rika länder. Det här ältandet,
som en del kallar det, om procentsatser har mycket med internationellt ge-
mensamt ansvarstagande att göra. Om det inte finns en procentsats som man
skall försöka leva upp till - FN har satt den till 0,7 % - kan en del smita undan
sitt internationella ansvarstagande. Dess värre sker det också bland många
länder. Även när man räknar in östbiståndet i biståndsramen och kostna-
derna för de flyktingar som kommer till Sverige från u-länder, har vi anled-
ning att vara stolta över vår biståndsvolym och våra insatser. Internationellt
sett klarar vi oss mycket bra i alla jämförelser.
För att tredje världen skall kunna bryta massfattigdom och underutveck-
ling krävs ökat resursflöde till u-länderna. Men detta stöd utifrån kommer
alltid att ha sina begränsningar. Huvudansvaret måste ligga på u-landet
självt. Biståndsgivarnas roll är att vara samarbetspartner i en utvecklingspro-
cess. Grunden är hjälp till självhjälp.
En av de viktigaste målgrupperna för det svenska biståndet är kvinnor och
barn. De utgör merparten av världens fattiga. Barnens situation har betonats
särskilt det senaste året genom FNs barnkonvention och barn toppmötet.
Konventionen utgör en stark maning till alla länder att på alla plan se till
barnets bästa.
Svenskt bistånd riktas i stor utsträckning mot sektorer som påverkar barns
och kvinnors situation. Detta gäller även befolkningsfrågorna, som många
talare i dag berört. Jag välkomnar riksdagens intresse för befolkningsfrå-
gorna och deras betydelse inom biståndet. För en vecka sedan var chefen för
FNs befolkningsfond, Nafis Sadik, i Stockholm. Hon är också generalsekre-
terare för 1994 års befolkningskonferens. Vi kunde i samtal med henne från
svensk sida försäkra om ett aktivt svenskt stöd också fortsättningsvis i be-
folkningsfrågorna. Det kan ske via multilaterala kanaler, men också genom
ökade insatser via bilaterala kanaler.
Dessa frågor är naturligtvis viktiga för kvinnor. Det är viktigt att ha ett
bistånd som stöder hälsovård, undervisning och annan social välfärd, liksom
att vi bidrar till att höja värdet av kvinnors arbete. Det kan ske dels genom
att ge kvinnorna tillgång till resurser och kunskap, dels genom att hjälpa dem
att få sina rättigheter eller förutsättningar för att kräva sina rättigheter. Det
är ett viktigt inslag i ett bistånd som också syftar till att främja demokrati.
Det mesta av det svenska biståndet går sedan länge till Afrika. Det är na-
turligt, eftersom det är just Afrika som lider av snart sagt alla utvecklings-
problem. Bristen på demokrati är ett. Det är därför nödvändigt att i-län-
derna ökar sin resursöverföring till u-länderna genom bistånd, skuldlättna-
der och rättvisare handel. Men ansvaret måste delas. U-länderna kan inte
bara ses som offer, Bengt Hurtig. Det krävs också att u-länderna för en ut-
vecklingsfrämjande ekonomisk politik, inkluderande strukturanpassning.
Men då måste vi också se till att u-länderna får extra stöd för att undvika
alltför negativa effekter på områden som hälsovård och skola.
I Afrika genomför nu många länder viktiga reformer i riktning mot en
marknadsanpassad ekonomi. Med biståndet stöder vi dessa ansträngningar.
Men vi betonar samtidigt att detta kräver särskild omsorg om miljön och
satsningar på de sociala sektorerna. Enbart marknaden kan inte lösa fattig-
domsproblemen, det visar också vår egen historia.
Det finns nu mitt i alla svårigheter, som man i dag kan se i u-länderna,
en tendens till ljusning, inte minst i en rad afrikanska länder som genomför
ekonomiska reformer. Det inger hopp om att Afrika kan finna utvägar ur sin
kris. Till detta ökade hopp bidrar också förändringarna i riktning mot ökad
demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Flera afrikanska län-
der, däribland många av våra samarbetsländer, har på senare tid tagit viktiga
steg mot politisk pluralism och flerpartisystem.
Under 1980-talet har svenskt bistånd markerat dessa frågor allt tydligare.
Jag vill inte överdriva Sveriges roll för de demokratiska förändringar som
pågår i Afrika, men jag är övertygad om att Sveriges och andra länders bi-
ståndsnärvaro i dessa länder och vår målmedvetna strävan att genom dialog
och genom utformningen av biståndet främja en demokratisk utveckling är
en av många orsaker till det som nu sker.
I detta läge, när de afrikanska länderna arbetar både med demokratisering
och med svåra ekonomiska reformer, är det viktigare än på länge med ett
starkt stöd utifrån. Därom råder också, som framgått av den här debattten,
en stor enighet i Sveriges riksdag. Det enda undantaget är moderata sam-
lingspartiet - som vanligt, skulle jag kunna tillägga. Även i år utmärker sig
moderaterna som det enda riksdagsparti som vill överge enprocentsmålet
och skära ned biståndet till de fattiga.
Jag förstår att Alf Wennerfors gärna tar till argument som att man skall
sluta att tjata om procenttal. Jag menar att det är viktigt att vi har en diskus-
sion. Även när jag får kritik i det avseendet från flera partier, tycker jag att
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
39
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
40
det är viktigt att vi för den debatten. Volymen är väl så viktig som kvalite-
ten - det ena betingar det andra.
Jag beklagar att ett parti här mäler sig ur. Det skulle ha varit ett styrkebe-
vis för Sveriges internationella anseende om alla riksdagens partier slutit upp
bakom principen om en procent i bistånd.
Ett kärt argument hos moderaterna för att skära ned vårt bistånd är bris-
ten på demokrati i fattiga länder. Argumentet är att vi skulle främja en de-
mokratisk samhällsutveckling bättre genom att minska biståndet till de fat-
tiga människor som inte har haft lyckan att födas i ett land med flerpartisys-
tem. Men, Alf Wennerfors, ingen har hittills lyckats bevisa att demokratiut-
veckling skulle främjas av fattigdom och av bristande sjukvård, utbildning,
kommunikationer osv.
Uganda har diskuterats mycket här, och jag vill ta detta land som exempel,
eftersom jag just fått fram uppgifter på vad våra insatser i Uganda består i.
Det är inte, Alf Wennerfors, ett regimstöd det handlar om. Det är ett brett
samarbete med svenska internationella organisationer, med FN-organ och
med Världsbanken. Genom UNICEF samarbetar vi för att få fram vatten
och en bättre hälsovård. Genom Världsbanken stöder vi ett program för att
rehabilitera hälsovården i Uganda.
Det finns också ett direkt fattigdomsinriktat program, som behövs just
därför att Uganda genomför ett strukturrationaliseringsprogram. Vi gör om-
fattande aidsinsatser genom Världshälsoorganisationen, UNICEF och Röda
korset. Vi stöder kooperationen, och vi ger valutastöd. Både stöd till koope-
rationen och valutastödet via Världsbanken är till för att bönderna skall
kunna köpa utsäde, klara transporter, osv. Vi stöder småföretagarna genom
att de får låna i Östafrikanska utvecklingsbanken. Det görs insatser för
mänskliga rättigheter, för kvinnobistånd, miljöbistånd osv.
Jag har väldigt svårt att förstå att demokratin i Uganda skulle förbättras
om vi inte gav detta stöd. Jag tycker att Alf Wennerfors måste försöka bevisa
det för oss.
Jag har tagit detta så här utförligt, eftersom jag anser att man måste ha
något så när klart för sig vad det är man säger när man anklagar ett land eller
vårt bistånd till det landet på det sätt som Alf Wennerfors här gör.
Moderaterna vill vidare avveckla biståndet, på kortare eller längre sikt,
till 12 av våra 19 programländer. Jag vill då gärna fråga: Vilka andra fattiga
länder vill ni då göra till programländer? Eller vill ni helt enkelt dra in det
här biståndet? Var finner ni de länder som är demokratiskt så fullgångna att
de platsar på den moderata biståndskartan?
Enligt min mening måste man när man arbetar med demokratifrågor se
detta som en del i ett lands hela utveckling, där också ekonomiska och so-
ciala förhållanden är avgörande. Detta samtalar vi naturligtvis om, inte bara
med statschefer, Alf Wennerfors, utan naturligtvis även med politiker på alla
nivåer och med företrädare för myndigheter. Jag för dessa samtal, men det
gör även alla andra som deltar i svensk biståndspolitik. Alf Wennerfors be-
höver därför inte skämta om någon snäll tant som kommer och för samtal.
Det handlar inte om detta, utan här har vi en konsekvent linje rätt rakt ige-
nom.
Men det är inte bara samtalen och dialogen som är det viktiga, utan det
viktiga är vad vi gör praktiskt för att främja demokratin. Hela vårt bistånd
är inriktat på att man skall få en utveckling till stånd. Detta är i sig demokra-
tifrämjande. Vidare är naturligtvis valet av samarbetsprojekt och arbetsme-
toder viktigt. Demokratimålet finns med i allt bistånd. Särskilt viktigt är na-
turligtvis det speciella demokratianslaget, som jag föreslagit i budgetpropo-
sitionen och som faktiskt uppgår till över en halv miljard kronor. Vi kan slå
fast och vara stolta över att genom svenskt bistånd görs det runt om i världen
mycket viktiga insatser för att främja demokratin och respekten för mänsk-
liga rättigheter.
Herr talman! Internationalism och ömsesidigt beroende är två nyckelord
när det gäller att möta de utmaningar mänskligheten har framför sig. Allt
flera av de stora överlevnadsproblemen kräver en internationell samverkan.
Det gäller såväl massfattigdom och krig som de globala miljöproblemen.
Just nu pågår förberedelserna inför FNs stora miljökonferens 1992. Från
svensk sida har vi framför allt verkat för att konferensen skall kunna fatta
konkreta beslut om handling.
I en värld av ökat ömsesidigt beroende blir det multilaterala biståndet allt
viktigare. Det multilaterala utvecklingssamarbetet är sedan länge en av de
tyngsta posterna i Sveriges bistånd, och så är fallet även i årets budgetförslag.
Det är ett uttryck för den vikt vi lägger vid FN och andra internationella or-
gan. Sverige hör därmed till en av de största bidragsgivarna i flera FN-organ,
även räknat i absoluta tal. De stora resurser vi använder för multilateralt
bistånd gör naturligtvis också att vi måste ställa krav på att pengarna används
på effektivast möjliga sätt.
De nordiska länderna har sedan en tid tillbaka arbetat med en gemensam
analys om FN i utvecklingssamarbetet. Syftet är att bidra till en process mot
ett starkare FN. Rapporten, som kallas ”FN i utvecklingssamarbetet”, kom-
mer att presenteras inom kort.
De senaste åren har vi kunnat se dramatiska förändringar i världen. Aldrig
förut har demokratins styrka som utvecklingskraft varit så tydlig. Samtidigt
har vi ett läge där hoppet om verklig nedrustning är större än på mycket
länge. En större del av världens resurser borde nu användas till fredliga än-
damål, social och ekonomisk utveckling. Det finns också en växande insikt i
hela världen om vikten av internationellt samarbete. Detta manifesterades
senast för tio dagar sedan i Saltsjöbaden vid den internationella konferens
om globalt samarbete som statsminister Ingvar Carlsson stod som värd för.
Det är riktigt som Pär Granstedt sade att Sverige av tradition spelar en pro-
gressiv roll. Det framkom mycket tydligt vid denna konferens.
Utvecklingsbistånd kan synas vara en droppe i havet, och behoven kan
verka oändliga. Ändå vet vi att bistånd gör nytta, att det är en hjälp till själv-
hjälp för fattiga människor och fattiga nationer.
Under de senaste 30 åren har många framsteg gjorts, även i Afrika, som
har de största problemen. Läskunnigheten har ökat liksom den genomsnitt-
liga livslängden. Barnadödligheten har minskat kraftigt. Trots att befolk-
ningen i u-länderna har ökat med 2 miljarder har livsmedelsproduktionen
ökat ännu mer.
Detta får naturligtvis inte skymma de alltjämt skriande klyftorna mellan
fattiga och rika, de stora flyktingströmmarna, miljöhoten och det lidande
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
41
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
som fortfarande orsakas av våld och förtryck. Men de framsteg som trots allt
gjorts visar att det går att förändra verkligheten, om alla är med och tar sitt
ansvar. Det bidrag som Sverige kan ge i det här arbetet är ett fortsatt gene-
röst utvecklingsbistånd och en fortsatt politik för internationell solidaritet
och samverkan.
Anf. 29 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag kan inte låta bli att bli litet imponerad av de djärva grepp
som biståndsministern tar i den här debatten. Lena Hjelm-Wallén står här i
talarstolen och talar med patos om enprocentsmålet och angriper moderata
samlingspartiet som det enda parti som ”mäler sig ur” den stora enigheten
om enprocentsmålet. Lena Hjelm-Wallén talar om hur bra det vore om det
fanns en enighet i kammaren och alla ställde upp på enprocentsmålet.
Men verkligheten är ju den, att Lena Hjelm-Wallén själv har lagt fram ett
förslag som innebär att vi faktiskt går ifrån enprocentsmålet - låt vara att det
sker under skydd av en del passande rökridåer. Om det hade varit så. som
Lena Hjelm-Wallén önskar, nämligen att även moderaterna ställde upp på
enprocentsmålet, då skulle ju regeringen ha fått stryk. Då skulle biståndet-
mot regeringens förslag - ha höjts med en miljard. Jag vill gärna, herr tal-
man, tro att Lena Hjelm-Wallén innerst inne hade tyckt att det hade varit
riktigt bra. Men det hade kanske möjligen gett upphov till litet diskussioner
och litet svårigheter med finansdepartementet.
Jag tycker ändå att det är dags att biståndsministern bestämmer sig. Skall
vi slåss för enprocentsmålet, så låt oss då göra det! Låt oss då se till att vi får
de anslag som krävs för det. I annat fall får vi bara erkänna att socialdemo-
kratin inte längre står för detta uttryck för den internationella solidariteten.
Jag ber om ursäkt för att jag återkommer till detta. Det har sagts att vi är
litet tjatiga, men Lena Hjelm-Wallén sade ju att vi fick diskutera enprocents-
målet. Det är faktiskt inte heller vi som står för enprocentsmålet som provo-
cerar fram denna debatt, utan det är socialdemokrater och moderater som
provocerar fram debatten genom att gå ifrån målsättningen, precis som Karl-
Göran Biörsmark tidigare sade.
Det är också viktigt att vi diskuterar biståndets innehåll. Vi vill gärna att vi
får till stånd en ordentlig debatt om detta genom att man i en u-landspolitisk
utredning så att säga tar ett totalgrepp på frågan. Det har ju i den svenska
biståndspolitiken skett en ganska stor omsvängning. Tidigare ställde vi
ganska okritiskt upp på ofta socialistiskt inriktade mottagarländers krav och
önskemål. Numera är marknadsekonomi lösenordet, och det är fråga om en
kanske lika okritisk anslutning till Världsbankens ambitioner. Vi skall ställa
upp för att se till att det inte blir ”alltför negativa effekter på utbildning och
hälsovård”. Vi glömmer kanske att just utbildning och hälsovård är lika vik-
tigt för utveckling som en god betalningsbalans.
Anf. 30 ALF WENNERFORS (m) replik:
Herr talman! Jag vill för det första säga att jag uppskattar att biståndsmi-
nistern efter vad jag förstår prioriterar biståndsdebatterna i riksdagen. Det
är inte alla statsråd som prioriterar och respekterar riksdagen på det sätt som
42
biståndsministern gör. Jag tycker därför att det är bra att vi varje år få ha en
sådan här debatt tillsammans.
Det är för det andra mycket som jag kan instämma i i biståndsministerns
anförande.
För det tredje var det trevligt att biståndsministern välkomnar riksdagens
intresse för befolkningsfrågor.
För det fjärde sade biståndsministern att Ugandastödet inte är något re-
gimstöd. Sedan berättade biståndsministern vad stödet bestod av. Det har
väl även tidigare varit fråga om ett myndighetssamarbete mellan Sverige och
Uganda. Men nu skall Uganda bli ett programland. Detta måste väl ändå gå
via statsledningen, och det kan väl därför sägas vara ett regimstöd?
Jag måste för det femte säga att jag har upplevt biståndsministern som en
väldigt just politiker som inte tar till låga argument. Men nu har biståndsmi-
nistern faktiskt nått något av ett bottenläge. Biståndsministern har alltså
mage att säga att vi moderater menar att det blir demokrati om vi minskar
biståndet till de fattiga människorna. Det är väl att gå väldigt, väldigt långt!
Det påminner om de arbetsmarknadspolitiska debatterna för en del år se-
dan, där arbetsmarknadsministern påstod att avsikten med vår politik var att
det skulle bli arbetslöshet. Det här är något liknande, biståndsministern. Jag
trodde inte att biståndsministern skulle använda ett sådant argument mot ett
annat parti, att hon skulle hävda att vi med avsikt skulle sänka biståndet till
de fattiga för att det skall bli demokrati. Jag måste säga att det är uppseende-
väckande.
Vi ställer på dessa länder det villkoret, att om de fortsätter med sin dikta-
tur och inte gör något som helst för att omvandla landet till en flerpartistat
och föra in demokrati och respekt för mänskliga rättigheter, då trappar vi
ned biståndet. Men det innebär, biståndsministern, att biståndet skall återfå
sin nuvarande storlek så fort man i dessa länder vidtar åtgärder med syfte att
föra in demokrati.
Koppla därför inte ihop olika saker på det sättet! Det anstår inte ett stats-
råd.
Anf. 31 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Jag vill först korrigera mina yrkanden när det gäller våra re-
servationer. Jag yrkade i mitt huvudanförande bifall till ett antal reservatio-
ner, men jag tar nu tillbaka yrkandena i fråga om reservationerna 35, 110,
121 och 151. Orsaken är inte att jag inte står bakom dessa reservationer, utan
att hanteringen skall bli litet enklare. Jag yrkar alltså bifall till reservatio-
nerna 2, 5, 7 och 15. Det är en praktisk åtgärd.
Jag vill sedan rikta mig till biståndsminister Lena Hjelm-Wallén. Jag skri-
ver under på väldigt många av de vackra ord som Lena Hjelm-Wallén här
framförde - så gott som allihop. Jag är övertygad om att detta verkligen
kommer från hjärtat och är biståndsministerns uppriktiga mening. Det lång-
siktiga utvecklingssamarbetet är viktigt. Det måste till en väldig envishet i
det sammanhanget.
Det är också glädjande att biståndsministern säger att vi skall fortsätta att
tjata om den procentdebatt som förs här. Det är en viktig debatt, sade bi-
ståndsministern. Jag uppfattar detta som litet av ett rop på hjälp, som att
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
43
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
44
biståndsministern säger: Blås på här nu, ni som försvarar enprocentsmålet!
Hjälp mig att stå emot finansen och andra som rycker i pengarna!
Jag lovar att vi skall stå upp och hjälpa till att driva de här frågorna. Det
är nämligen ett löfte som socialdemokraterna har ställt sig bakom. Jag tror
att biståndsministern uppfattar det som en urholkning, även om jag kan för-
stå att det är svårt att använda just det ordet.
Jag skulle vilja ställa ett par frågor till biståndsministern. I samband med
att 1 miljard över en treårsperiod togs från u-landsanslaget till anslaget för
hjälp åt öststaterna sades det att detta skulle vara tillfälligt, att det skulle
gälla just den miljarden. Gäller det fortfarande? Skall de 700 miljonerna till
flyktingar i Sverige uppfattas som en tillfällig åtgärd, eller är det någonting
som skall rulla vidare? Jag vill inte ha som svar att det är roligt att från folk-
partiet liberalerna få höra att socialdemokraterna skall regera vidare och ta
ansvaret, utan jag vill ha biståndsministerns syn på detta. Är de 300 miljo-
nerna och de 700 miljonerna tillfälliga, eller skall de - såsom vi uppfattar
det - rinna igenom hålet i golvet, det golv som biståndsministern tidigare
sade skulle gälla för enprocentsmålet?
Anf. 32 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Efter att ha hört Lena Hjelm-Walléns inlägg blir det betyd-
ligt intressantare med enprocentsmålet och vikten av det. Dels har vi beho-
vet att driva det gentemot andra länder, som ännu inte kommit upp till den
målsättning FN satt på 0,7 %. Vidare har vi principfrågan: Skall vi klassa
Östeuropaländerna som biståndsländer, och vad innebär det för andra län-
ders sätt att ge bidrag? Är det inte en stor risk att de tar efter oss och tar av
sina medel, som ännu inte uppgår till 0,7 %, kanske 0,3 %, och lägger stora
delar av detta i Östeuropa? Många länder har insett att det är intressant att
vara med och investera och eventuellt få upp ekonomin i öst, för att sedan
kunna ha glädje av den för att öka sin egen tillväxt.
Lösningen på den principfrågan tycker jag det är viktigt att vi diskuterar
oss fram till.
Den fantastiska ökningen på 871 milj.kr. åts faktiskt upp av flyktingpeng-
arna, 700 milj.kr., och räckte inte för att täcka Östeuropabiståndet. Det var
inte mycket att komma med.
Jag tror att det kan vara bra att vi driver på denna fråga, så att finansdepar-
tementet får upp ögonen för att vi inte kan ha ett sådant osolidariskt tän-
kande, utan måste öka biståndssidan.
En annan fråga, som inte biståndsministern berörde, men som jag förvän-
tat mig få höra någonting om, är biståndet i ett kommande EG-perspektiv.
Vi vet att folkrörelsernas möjlighet att påverka är betydligt sämre inom EG
än vad vi är vana vid. Det kan vara intressant att få reda på vad som händer
med det svenska biståndet i det kommande EG-medlemskapet.
Anf. 33 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Det är klart att det är glädjande att höra anslutningen till
enprocentsmålet. Men trots det försöker man på olika sätt lägga ut rökridåer
för en minskning av biståndet till vad jag förstår 0,93 %.
Vi har sedan början på 1970-talet drivit ett arbete på att uppnå det 0,7-
procentsmål som FN lade fast redan 1970. De ansträngningarna har lett till
att biståndet från OECD-världen nu är 0,33 % eller någonting sådant av
bruttonationalintäkten.
När regeringen nu är beredd att minska det svenska biståndet förlorar vi
en del av vår argumentationstyngd.
Man säger att i Östeuropa är bruttonationalprodukten per capita likadan
som i en del av de bättre u-länderna.
Men detsamma skulle man förmodligen kunna säga om vissa utkantsområ-
den i Portugal. När vi nu har förhandlingar med EG och kanske också blir
medlemmar, kommer de länder i Sydeuropa som har svaga regioner att ställa
tuffa tag på att vi skall bidra till de fattiga delarna av södra Europa också.
Var skall de pengarna tas? Jag tycker att det skulle vara välgörande att i dag
få höra ett statsråd säga att de pengar som eventuellt kommer att utbetalas
dit - det rör sig om många miljarder som skall gå till de eftersläpande regio-
nerna - inte till någon del kommer att tas av biståndspengar.
Anf. 34 Statsrådet LENA HJELM-WALLÉN (s):
Herr talman! Först ett tack till Alf Wennerfors för de vänliga orden. Jag
tycker denna debatt är intressant och vill gärna vara med så mycket jag kan.
Jag ställde frågan till Alf Wennerfors om detta med att ni vill ta bort bi-
ståndet - om inte på en gång så på sikt - från 12 av de 19 programländerna,
om de inte utvecklar sig i den riktning ni önskar. Om detta ställningstagande
är genomtänkt måste ni ha funderat på vad ni gör om det inte blir som ni
önskar. Menar ni att ni då inte skall avbryta? Har ni inte någon alternativ-
strategi? I så fall är detta bara ett inrikespolitiskt slagträ i debatten.
Jag ber än en gång att få ställa frågan: Vilka länder bland de fattiga afri-
kanska länderna kan ni finna som uppfyller era krav på mottagarland för
svenskt bistånd? Ni måste i alla fall kunna ta fram några. I annat fall tycker
jag att det ni håller på med är mycket schablonartat och bara en inrikespoli-
tisk träta.
Jag fick en direkt fråga vad som händer när Uganda blir programland. Vi
har redan tidigare haft samtal och överläggningar med ugandiska regeringen
om det bistånd som nu finns spritt på många händer. Det kommer att gå till
på samma sätt fortsättningsvis, även om det skrivs ett papper om detta med
den ugandiska regeringen. Fortfarande kommer det att vara den svenska
kooperationen, Röda korset, Världshälsoorganisationen, Unicef, Världs-
banken osv. som är aktörerna. Vi kommer inte att ha egen biståndsnärvaro
ens i Uganda, utan det är via enskilda och internationella organisationer som
vårt bistånd kommer att gå.
Så till procentdiskussionen. Jag menar att det är viktigt att riksdagen stäl-
ler upp för enprocentsmålet. När jag pekar ut moderaterna i det samman-
hanget, Pär Granstedt - det verkar som om Pär Granstedt inte märkt det -
är det inte därför att moderaterna accepterat flera av regeringens förslag när
vi tittar på vad som är innehållet i en procent, utan det är därför att modera-
terna föreslår en minskning på nästan 1 miljard utöver detta. Det kan ändå
inte Pär Granstedt bortse ifrån och stryka över med hartassen. Därmed går
ju moderaterna kraftigt under enprocentsmålet och skiljer ut sig från alla
andra.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
45
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
Sedan kan vi andra, som ställer upp för enprocentsmålet, diskutera vad
man kan acceptera som bistånd inom denna ram. Jag har tidigare gjort klart
att jag inte tycker det är särskilt ärorikt att nu föra in asylkostnader för flyk-
tingar från u-länder i biståndsanslag. Jag hade helst önskat att detta skulle
fortsätta att finansieras över arbetsmarknadsdepartementets budget. Men
detta är helt enligt reglerna i OECDs biståndskommitté DAC. Därmed är
det inte underligt att vi i en situation med starka budgetbegränsningar på oss
från alla områden gör på detta sätt och tar in denna kostnad inom biståndet.
Hur länge? Det beror på hur budgeten kommer att se ut fortsättningsvis.
Så Östeuropabiståndet. Man måste ha klart för sig vilka siffror man talar
om. Det gäller 900 milj.kr. på tre år, alltså 300 miljoner om året. Det är 2 %
av hela biståndsvolymen.
Men jag vill gärna säga här att denna miljard nu är uppe i 1,7 miljarder
eller så, och jag tror att inom en treårsperiod kommer den säkert att vara
uppe i 2 miljarder. Men det är andra departement som ställer upp med de
tillkommande medlen. Det tycker jag är bra. Det tyder på att vi fått ett diver-
sifierat intresse och ansvarstagande i vårt finansiella samarbete med Öst-
europa.
Det är inte så lätt att svara på hur länge vi behöver ha bistånd. Det beror
på utvecklingen i Östeuropa. Vi är på första året och har några år att se på
utvecklingen. Jag har svårt att bedöma hur det kommer att vara om tre år.
För att fortsätta huvudräkningen: enprocentsmålet som vi alltså upprätt-
håller innebär i år en ökning på 871 milj.kr. Dessutom har jag föreslagit en
annan anslagsteknik vad gäller Världsbankens utvecklingsfond IDA. Det
gör att vi får loss ytterligare 422 milj .kr. för användning som normalt bistånd.
Detta innebär att vi tar av en stor ökning och en redan stor volym när vi
bekostar Östeuropabiståndet inom biståndsramen. Därmed tycker jag att
man inte behöver skämmas för detta.
Det finns ingen utfästelse till något u-land som vi därmed behövt nagga i
kanten. Se på Afrikabiståndet - det sker en mycket kraftig ökning detta år.
Slutligen till Marianne Samuelsson och Bengt Hurtig: EG-biståndet är en
intressant fråga. Men vårt samarbete med EG är ännu ganska mycket i sin
linda, vi håller på att lära oss mera om det. Vi har länge haft ett nära och
gott samarbete med dem som står för EG-biståndet. Detta är ett stort och
betydelsefullt bistånd ute i världen och någonting som man skall ha stor re-
spekt för, tycker jag.
Några samarbetspartners - de som brukar kallas ”like minded” - som
Danmark och Holland har också funnit att de kan spela en mycket stor roll
i EG-sammanhang och på ett progressivt sätt påverka EG-biståndet. Där-
med vill de gärna ha oss med som ytterligare en partner i det sammanhanget.
Det sker nu en analys, och vi kommer till sommaren som en del i en analys
av olika områden för vad EG-medlemskapet betyder för Sverige, att också
visa vad EG-biståndet kommer att betyda. Vi skall alltså svara på det litet
senare.
Sedan var det fråga om var EGs regionala fonder skulle betalas någon-
stans. Jag kan inte tänka mig att dessa regionala fonder som finns inom EG
skall betalas av biståndsanslaget.
46
Anf. 35 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 36 ALF WENNERFORS (m) replik:
Herr talman! Jag hade hoppats att biståndsministern skulle ta tillbaka det
låga argument som förekom i hennes huvudanförande, men hon har ju en
chans till att göra det. Jag skulle aldrig komma på tanken att misstänkliggöra
min motståndare på det sätt som biståndsministern här har gjort. Jag sade i
den arbetsmarknadspolitiska debatten att jag aldrig skulle kunna tänka mig
att misstänkliggöra Anna-Greta Leijon för att med avsikt föra en sådan poli-
tik att det blev arbetslöshet. Sedan tog det ganska snart slut. Jag hoppas att
också denna typ av argumenterande kan ta slut.
Däremot ligger det mycket i att biståndsministern ställer frågan till mig
vad det är för andra länder som vi skall satsa på. Jag har också funderat på
det och vi har diskuterat den frågan, men vi har inte kommit så mycket
längre.
Samtidigt vill jag säga att om Sverige skulle ställa sådana villkor, att vi
trappar ned biståndet på ett antal år - fem, sex, sju eller åtta - då är jag
övertygad om att det skulle hända saker med den demokratiska utvecklingen
i många av dessa tolv länder, kanske t.o.m. i alla. Under dessa förhållanden
är vårt förslag till bistånd detsamma som biståndsministerns, för att gå till-
baka till den träta vi nu för.
Skulle vi dessutom få det så att vi kunde påverka andra länder, alltså följa
den tanke Olof Murelius hade i sin artikel i Svenska Dagbladet i måndags,
då skulle det gå ännu fortare med den demokratiska utvecklingen i dessa
diktaturer.
Sedan bara en sak som jag inte hann med i förra inlägget. Biståndsminis-
tern säger nu att hon inte träffat så många statschefer och diktatorer under
den här treårsperioden och kunnat tala allvar med dem. Men, säger hon, vi
talar med de andra representanterna för de här regimerna: skogsministern
hit och samordningsministern dit. Vidare sade biståndsministern att andra i
hennes omgivning, hennes medarbetare, talar med dem.
Det är litet blåögt - ursäkta att jag säger det. I ett land där man har en
diktator är det han som bestämmer. Människor runt omkring honom -1.ex.
på olika ministerposter - sitter ofta där på hans villkor. Att tala med dem
om det här viktiga tror jag inte betyder så mycket. Att tala med statschefen,
diktatorn, kan, tror jag däremot, så småningom ge resultat tillsammans med
att ställa rejäla villkor.
Anf. 37 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Först till frågan om enprocentsmålet.
Lena Hjelm-Wallén försöker fortfarande ge moderaterna en särställning.
Jag håller gärna med så långt att det är klart att moderaterna är värst. Social-
demokraterna skär ned med 1 miljard i förhållande till enprocentsmålet.
Moderaterna vill skära ned med 2 miljarder i förhållande till enprocentsmå-
let. Det är klart att det är en gradskillnad, men det är inte en artskillnad. Ni
har det gemensamt att ni faktiskt går ifrån enprocentsmålet.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
47
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
48
Nu hänvisar Lena Hjelm-Wallén till att förfaringssättet med asylkostna-
derna är godkänt av DAC. Men vad har det med saken att göra? Vårt enpro-
centsmål är inte en utfästelse i förhållande till DAC, utan det är en utfästelse
som Sveriges riksdag har gjort i förhållande till u-länderna. Det är en rela-
tion mellan Sverige och de u-länder som vi har åtagit oss att hjälpa, och de
har nog inte godkänt det här. Vi har alltså gått ifrån den utfästelse som Sveri-
ges riksdag gjorde i början av 1970-talet. Det kommer vi inte ifrån, oavsett
vilka principer DAC tillämpar när man där räknar på sitt 0,7-procentsmål.
Jag tycker uppriktigt sagt att det är viktigt att vi är sakliga i debatten. Lena
Hjelm-Wallén upprepade det Viola Furubjelke sade om den stora ökningen
på 875 miljoner. Jag vill bara påminna om den kommentar jag då gjorde,
nämligen att den ökningen är bara luft - det är en nominell ökning. Den
räcker knappast till att täcka inflationen. Det finns inga reella nya pengar.
Vartenda öre som går till asylkostnader och till Östeuropa innebär mindre
resurser till de fattiga länderna.
Sedan påstår Lena Hjelm-Wallén att det är en stor ökning av biståndet till
Afrika. Det är ett mycket häpnadsväckande påstående. Jag gjorde ett hastigt
överslag och kom fram till att det var en nettoökning i löpande penningvärde
med ungefär 30 miljoner, och det skall då täcka inflationen för ett anslag på
två och en halv miljard. Vad det innebär är att vårt bistånd till Afrika mins-
kar kraftigt i reala termer. Det är naturligtvis en följd av att vi använder
pengarna till annat - till asylkostnader i Sverige och till stöd till Östeuropa.
Det här har konsekvenser för våra samarbetsländer, t. ex. i Afrika - det kom-
mer vi inte ifrån.
Men det är också viktigt att vi tittar på hur pengarna används, och där vill
jag igen påminna om den nya inriktning som har skett av de svenska bi-
ståndsprioriteringarna. Man har gått ifrån att satsa på ländernas priorite-
ringar och över till att satsa på Världsbankens prioriteringar. Det är en de-
batt som jag tycker att vi borde fördjupa i framtiden.
Anf. 38 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Man kan fråga sig hur långt en minister kan gå när det gäller
att erkänna ett fel eller ett misstag. Biståndsministern har inte här i dag till-
stått att man har gått ifrån enprocentsmålet. Men biståndsministern har i alla
fall gått så långt att hon har sagt att det som nu föreslås inte är särskilt äro-
rikt; det var så biståndsministerns ord föll när hon skulle sätta något slags
epitet på det förfarande med en miljard av biståndspengarna som vi talade
om. ”Inte särskilt ärorikt”. Det är det förvisso inte! Jag tar det som ett erkän-
nande av biståndsministern att hon hade velat göra någonting annat, men till
detta är hon nu nödd och tvungen. Det är klart att det då inte är lätt att för-
svara det - det är en sjuk sak.
Nu tvekar inte biståndsministern heller när det gäller att fortsätta rulla de
här miljonerna, t.ex. till Östeuropa, inom enprocentsramen. Jag hade den
uppfattningen att detta var - jag har för mig att det sades i biståndsdebatten
för ett år sedan - en engångsföreteelse. När de här tre åren var slut skulle
det upphöra. Men nu låter det annorlunda.
Det är på det här sättet socialdemokraterna har gjort gång efter annan
under 1980-talet. Jag har framfört det i mitt inledningsanförande. Jag tänker
på alla de gånger då regeringen har lagt ut dimridåer och dribblat med bi-
ståndet.
Påståendet att Östeuropabiståndet och biståndet till flyktingar i Sverige
inte naggar på biståndet till u-länderna håller inte. Precis som Pär Granstedt
om och om igen har sagt haltar det resonemanget. Det är förvisso inte sär-
skilt ärorikt att föra det resonemanget!
Något har vi lärt oss av den här debattomgången, tycker jag, och det är att
biståndsministern slåss ganska ensam i regeringen för enprocentsmålet. Vi
kommer från vårt håll att hålla den lågan brinnande. Enprocentsmålet är ett
åtagande, det är en viktig signal till andra länder. Det är en felaktig signal
att nu på vårt håll - i ett av världens rikaste länder - börja darra på manschet-
ten när det gäller att vara solidarisk och uppfylla våra löften.
Anf. 39 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! När vi träffar företrädare för tredje världen märker vi en
stark oro för utvecklingen när det gäller biståndet. Som exempel tar man
kantringen när det gäller synen på biståndet till Östeuropa och även vad som
kommer att inträffa under EG-anpassningen.
Vi har redan fattat beslutet att uppdra åt regeringen att söka medlemskap
i EG, och det är först efter detta beslut som man nu håller på att utreda oer-
hört centrala frågor för Sveriges hela utrikespolitik, inte minst synen på al-
liansfrihet och neutralitet. Men det är tydligen också så att man inte tänkt
igenom konsekvenserna för biståndet innan man slog in på linjen att söka
medlemskap i EG. Det sista beslutet när det gäller riksdagens möjligheter
att förhindra en medlemskapsansökan fattades för övrigt i dag.
En konsekvens som väl de flesta av analytikerna är överens om är att vi i
och med ett medlemskap får ett oerhört starkt tryck på oss att minska skatte-
trycket här i landet, och det kommer naturligtvis också att få konsekvenser
för förmågan att genomföra ett bistånd.
Det gläder mig att vi fick beskedet att medlen till de regionalpolitiska in-
satser som skall göras främst i södra Europa inte kommer att tas från bistån-
det. Jag skulle vara glad om även företrädare för de borgerliga partierna
kunde göra en sådan utfästelse.
Anf. 40 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Enligt DAC-reglerna är det okej att nu, i ett kärvt läge, an-
vända 700 miljoner av biståndsmedel till vår flyktingpolitik, säger bistånds-
ministern.
För det första kan man då fråga: Kan det kärva läget möjligen ha ett sam-
band med den skatteuppgörelse som har träffats med folkpartiet?
För det andra kan man fråga: Är det inte så att vi har fört en dålig flykting-
politik, som lett till att vi i det här läget har fått exeptionellt stora kostnader?
Jag talade i mitt anförande litet grand om global hållbarhet för utveck-
lingen. Det är då intressant att ur EG-perspektiv titta på vad som är hållbart
långsiktigt på en enda jord. EG är ju framför allt en ekonomisk sammanslut-
ning där man strävar efter ekonomisk tillväxt. Det kan i och för sig vara bra,
om det är globalt hållbart. Stämmer det med den internationella solidaritet
som vi vill driva - och som jag antar att även socialdemokraterna vill driva -
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
49
4 Riksdagens protokoll 1990191:105
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
50
med en bättre fördelning av jordens resurser? Eller skapar man nu ännu mer
av biståndsberoende i framtiden, där man med enprocentsmål och annat kö-
per sig fri för det man egentligen roffar åt sig av u-ländernas del av kakan?
Anf. 41 Statsrådet LENA HJELM-WALLÉN (s):
Herr talman! Pär Granstedt är mycket snabb i många avseenden. Han är
också snabb i huvudräkning, men det kan då också bli litet fel.
Det är så att det som vi när regeringens budget går igenom ger till Afrika
nästa år innebär en avsevärd ökning. Sedan skall man också komma ihåg att
även om vi kan tycka att det är inflationspengar - pengar som beror på en
inflationsuppräkning i Sverige - så är det reala pengar för u-länderna. Det
har faktiskt varit så konstigt - ja, så illa, kan man tycka - att ju högre infla-
tion vi har haft i Sverige, desto mer har vi kunnat överföra till u-länderna
realt sett. Det är tekniken som är sådan.
Karl-Göran Biörsmark! Det är klart att det är så att vi alla skulle ha önskat
göra mer - det må gälla biståndsområdet eller andra samhällsområden. Det
finns ingen av oss politiker som vill skära ned någonstans - av ren självbeva-
relsedrift, egentligen. Ingen vill strama åt eller begränsa. I varje fall gäller
det oss socialdemokrater - det kan jag lova.
Det är bara så att vi har ett budgetläge som vi faktiskt måste se i vitögat
och göra något åt. När vi i höstas tog in asylkostnaderna för u-landsflyktingar
i biståndsbudgeten var det just i en situation där man på nästan alla samhälls-
områden drog åt svångremmen en del. Då fick också biståndet vara med.
Som jag har sagt tycker jag inte att just det är någonting att vara särskilt stolt
över - det är, som jag har sagt, inte särskilt ärorikt. Men samtidigt går det ju
att försvara just därför att detta accepteras i OECDs biståndsregler. I andra
sammanhang använder man väldigt gärna OECDs biståndsregler för att tala
om vad vi får och inte får göra. Det här får vi alltså göra och ändå räkna det
som bistånd; det ingår i enprocentsramen.
Alf Wennerfors upprörs över att jag talar om att den minskning som blir
konsekvensen av moderaternas avvecklingsplan för bistånd i tolv länder
kommer att drabba fattiga människor. Det kommer att öka fattigdomen i de
länderna.
När Alf Wennerfors litet troskyldigt säger att han upprörs över det tror jag
att det är så att han inte måtte ha insett vad det är moderaterna föreslår.
Vill man avveckla eller minska ett bistånd som har en fattigdomsinriktning,
drabbar det dessa människor. Det drabbar inte den här diktatorn som Alf
Wennerfors talar om. Den personen får faktiskt inget bistånd.
Jag måste faktiskt också protestera mot det här sättet att räkna upp en
mängd framför allt afrikanska länder och deras statschefer och omnämna
dem som diktatorer. Jag har en gång tidigare här i kammaren sagt att jag
upprörs av att exempelvis Alf Wennerfors uttalar att en sådan man som pre-
sidenten i Tanzania, Mwinyi, denne i sitt umgänge med kollegor i regeringen
så timide man, skulle vara diktator. Det tycker jag faktiskt är mycket obe-
hagligt och mycket upprörande. Det gäller inte bara den presidenten, det
gäller många andra också. Jag kan försäkra Alf Wennerfors att jag har talat
med alla statscheferna i de länder vi har biståndssamarbete med, om nu det
skulle vara ett argument i sammanhanget. Jag tycker inte att det enbart skall
handla om statscheferna, utan det måste föras en dialog på alla nivåer för att
främja demokratin.
Tredje vice talmannen anmälde att Pär Granstedt, Alf Wennerfors, Karl-
Göran Biörsmark, Marianne Samuelsson och Bengt Hurtig anhållit att till
protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 42 INGER KOCH (m):
Herr talman! Flyktingsituationen i världen är i dag mycket allvarlig. Flera
av talarna har tidigare berört detta. Vi har t.ex. genom televisionen under
de senaste veckorna på mycket nära håll kunnat följa en grupp flyktingars
olidliga förhållanden, nämligen det kurdiska folkets flykt undan diktatorn i
Irak. Biståndsministern har också redogjort för intrycken från sin resa i det
aktuella området.
Men detta är tyvärr bara en liten del av alla de flyktingar som finns i värl-
den. Människor flyr från förföljelse eller på grund av väpnade konflikter,
inbördeskrig, miljökatastrofer eller ekonomiska och sociala problem. Enligt
UNHCR - FNs flyktingkommissariat - uppgår antalet flyktingar till omkring
15 miljoner. Huvudparten av dessa finns i tredje världens fattigaste länder.
Det finns dessutom minst lika många potentiella flyktingar som inte passerat
nationsgränser, s.k. displaced persons, vilka inte omfattas av det internatio-
nella skydds- och hjälpsystemet.
Flyktingproblemen är svårast i Afrika. Åratal av krig och torka kombine-
rat med en befolkningsexplosion har skapat denna svåra situation. Men det
är framför allt de många krigen och striderna som slagit sönder jordbruken
och drivit stora mängder människor på flykt.
Särskilt svår är flyktingsituationen i länderna kring Afrikas Horn. Stri-
derna mellan de totalitära regimerna och olika gerilla- och befrielserörelser
i Etiopien, Sudan och Somalia har framkallat en hopplös situation för om-
kring två miljoner flyktingar. Även i Mozambique har många års strider mel-
lan gerillan och regimen lett till att en miljon människor flytt ur landet och
att två och en halv miljoner människor är på flykt inne i landet. Svälten är
svår i alla dessa länder och allt fler människor dör. Exemplen kan flerfaldi-
gas. I Liberia är över hälften av landets befolkning flyktingar efter flera års
inbördeskrig. Även dessa människor hotas av svält.
Herr talman! Det är viktigt att Sverige genom ett ökat stöd till FNs flyk-
tingkommissariat, UNHCR, och till enskilda organisationer på alla sätt för-
söker lindra den akuta nöden för de hårt drabbade invånarna i dessa afri-
kanska länder. Vi föreslår därför att bidraget till UNHCR höjs med ytterli-
gare 25 milj.kr.
Vi har också i vår biståndsmotion föreslagit att medelsramen för bistånd
genom folkrörelser och andra enskilda organisationer skall höjas med ytter-
ligare 15 milj.kr. till 750 milj.kr. De enskilda organisationerna spelar en stor
roll när det gäller att snabbt och effektivt förmedla bistånd i olika former.
Det är därför glädjande att detta yrkande nu tillstyrks.
Men det är lika viktigt att Sverige på alla sätt även initierar och stödjer en
utveckling mot demokrati i de här länderna. Alf Wennerfors har tidigare i
debatten poängerat detta. Vi får inte genom vår biståndspolitik fortsätta att
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
51
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
52
medverka till att totalitära regimer kan framhärda med sitt förtryck. Det är
viktigt att Sverige gentemot omvärlden markerar den vikt vi fäster vid en
demokratisk utveckling i u-länderna.
Vi moderater har därför under flera år yrkat på att ett särskilt anslag för
demokratibistånd inrättas. Vi tycker därför att det är positivt att även rege-
ringen och utskottet nu vill betona behovet av mer riktade demokratifräm-
jande biståndsinsatser. Vi anser emellertid att anslaget för demokrati,
mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd, mot bakgrund av det stora be-
hovet av riktat stöd till insatser för förberedelse och genomförande av demo-
kratiska reformer, bör höjas med 100 milj.kr. till 650 milj.kr.
Herr talman! Sovjets invation och det långvariga kriget i Afghanistan har
framkallat världens största enskilda flyktingkatastrof. Av världens hela flyk-
tingpopulation utgör de afghanska flyktingarna nära 40 %. I dag lever om-
kring 7 miljoner afghaner i yttre och inre exil. Ca 3,5 miljoner av dem finns
i pakistanska flyktingläger.
Pakistan - i sig självt ett fattigt land - har sedan 1979 gjort stora egna upp-
offringar för att bistå människorna i den afghanska flyktingvågen. Även
UNHCR och flera enskilda organisationer har lämnat ekonomiskt och mate-
riellt stöd. UNHCR har nu, som en följd av minskat stöd från omvärlden,
fått minskade resurser när det gäller det ekonomiska stödet till de afghanska
flyktingarna i Pakistan. Pakistan kan på grund av sin egen svaga ekonomi
inte fylla upp gapet mellan de afghanska flyktingarnas behov och den inter-
nationella hjälpen.
Pakistan är också ett av de länder som kommit att drabbas hårt ekono-
miskt av Gulfkrisen. Därmed försämras landets möjligheter att bistå de af-
ghanska flyktingarna. Det är därför en överhängande risk att livsviktiga flyk-
tingprojekt äventyras. Enligt uppgifter i The Pakistan Times kommer flyk-
tingransonerna generellt att minskas med 20% under 1991. Fotogenranso-
nerna har redan tidigare skurits ned, med påföljd att flyktingarna, i en despe-
rat jakt på bränsle för matlagning och husvärme, har tvingats börja tära på
det begränsade skogsbeståndet i Pakistan.
Även om det under det senaste året har gjorts stora ansträngningar från
FNs sida för att uppmuntra de afghanska flyktingarna att återvända hem, har
den afghanska verkligheten, med fortsatt krig och miljontals minor ut-
spridda på landsbygden, förhindrat en större återvandring. Människor som
en gång tvingats fly undan bomber och granater kommer inte att återvända
i stor skala förrän freden har säkrats.
Det är angeläget att omvärlden i en tid av dramatiska händelser på andra
håll i världen inte glömmer bort och överger de afghanska flyktingarna. Des-
sas marginaler för att överleva har alltid varit små. En 20-procentig nedskär-
ning av nödhjälpen kan därför komma att driva fram en akut katastrofsitua-
tion. För att undvika detta bör Sverige medverka till att UNHCR ges ökade
resurser för sitt fortsatta stöd till de afghanska flyktingarna.
Det är också viktigt att det svenska stödet till humanitära hjälpinsatser
inne i Afghanistan, som kanaliseras genom enskilda organisationer, främst
Svenska Afghanistankommittén, Rädda barnen och Internationella röda
korset, fortsätter och att ökade resurser ges. Svenska Afghanistankommit-
téns insatser på den afghanska landsbygden har visat sig vara mycket effek-
tiva och har rönt stor internationell uppmärksamhet. Detta är ett utmärkt
exempel på hur effektiva enskilda organisationer kan vara i hjälparbetet.
Med detta, herr talman, vill jag uttala mitt stöd för samtliga moderata re-
servationer, men jag vill särskilt yrka bifall till reservationerna 44 och 109.
Anf. 43 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Jag skall ta upp ett begränsat antal områden som ligger oss i
folkpartiet liberalerna varmt om hjärtat. Övriga områden har Karl-Göran
Biörsmark tidigare kommenterat. Jag tänker ta upp frågor som rör miljön.
Vidare tänker jag beröra några av landramarna samt särskilda program och
de områden som angår BITS.
När det gäller frågan om miljön skall de multilaterala insatserna räcka till
ett stort och vitt område. Det gäller då insatser för att förhindra ökensprid-
ning och överodling. Vidare gäller det insatser för att skydda regnskogar
samt för att förhindra olika slags förstöring av kustvatten. För ett så omfat-
tande fält för arbete och insatser räcker självfallet inte de pengar som rege-
ringen har föreslagit. Vi har därför plussat på när det gäller detta konto med
ytterligare 56 milj.kr. att avsättas för multilaterala miljöinsatser. Vi menar
att däri skall inbegripas 6 miljoner till Mekongkommitténs arbete. Denna
kommitté gör värdefulla insatser i Asien.
Jag vill också något kommentera medelsramen för särskilda miljöinsatser.
Det här kontot kan ju användas för angelägna och viktiga insatser som inte
naturligen infogas i de vanliga biståndsinsatserna och som kanske inte hade
gjorts om det inte hade funnits ett särskilt anslag. Det rör sig t.ex. om miljö-
konsekvensanalyser, om stöd till metodutveckling, om frivilliga organisatio-
ners arbete och om regionalt samarbete. Vi i folkpartiet anser att en uppräk-
ning bör ske beträffande detta konto. Vi har således lagt till 25 milj.kr. i det
sammanhanget.
När det gäller landramarna vill jag först säga några ord om Vietnam. Här
vill regeringen höja anslaget. Det handlar om en höjning från 300 milj.kr.
till 325 milj.kr. Visserligen har det skett en försiktig kursändring i fråga om
ekonomin. Men ännu har det inte hänt något på demokratins område. Fort-
farande internernas en mängd oliktänkande. Någon yttrandefrihet finns
ännu inte. Och fortfarande begås en mängd brott mot de mänskliga rättighe-
terna. Vidare har invånarna inte några demokratiska rättigheter. Vi tycker
det är helt fel att i ett sådant läge premiera Vietnam, som alltså inte visar
några som helst tecken på att vilja införa demokratiska rättigheter och åstad-
komma en förbättring. Vi tycker därför att biståndet till Vietnam bör inrik-
tas på en överföring av kunskaper när det gäller företagande samt ekono-
misk och offentlig förvaltning. Vi tycker också att ett förstärkt stöd skall utgå
till demokratisk samhällsutveckling och till insatser i fråga om miljö- och häl-
sovården. Vi anser att 225 milj.kr. räcker i det sammanhanget.
I betänkandet sägs det att Sverige verkar internationellt för att blocke-
ringen av Vietnam skall hävas. Jag skulle i det sammanhanget vilja under-
stryka att sådana ansträngningar inte alls skall fortgå om de inte är förenade
med några villkor. Det skall vara en självklarhet att steg i riktning mot en
demokratisk utveckling skall tas innan Sverige kan understödja arbetet med
en normalisering av förhållandena när det gäller Vietnam.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
53
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
54
Vidare gäller det frågan om landramen beträffande Indien. Indien är ju
ett av våra största samarbetsländer. Men Indien är också ett av världens allra
fattigaste länder. När det gäller utvecklingen där blir det alltmer ansträngt.
Men samtidigt finns det en god grund för ett ytterligare utvecklat samarbete.
Här finns det en etablerad och relativt väl fungerande demokrati, och här
finns det ett antal lyckade projekt som jag själv - och jag vet att flera här
också har haft den möjligheten - kunnat studera närmare. Jag tänker då på
projekt som gäller detta med rent vatten och hälsovård, utbildningen i de
allra fattigaste byarna samt insatser för skogsvård som i sin uppläggning in-
volverar de bybor som man vill skall ändra attityd. Vi tycker att det är ange-
läget att satsa pengarna där de uppenbarligen är till stor nytta. Indien är ett
exempel i det avseendet. Vi har därför lagt till ytterligare 35 miljoner beträf-
fande den landramen.
Vi har även tagit upp Nicaragua, Costa Rica och Filippinerna. Samtliga
dessa är demokratier i tredje världen. Två av dem är helt nya. Här har vi
alltså en chans att stödja någonting annat, dvs. att stödja länder som inte är
totalitära socialiststater. Men varför är regeringen så ovillig att stödja sådana
insatser?
Om Nicaragua, som för första gången i landets historia har fått ett demo-
kratiskt valt parlament, säger regeringen att utvecklingen inte har gått till-
räckligt fort och att utvecklingen inte har gått i precis den riktning som man
tänkt sig. Men det här landet har faktiskt bara haft ett enda år på sig för att
påbörja en upprustning efter den utveckling som har varit och efter det att
landets ekonomi har körts i botten.
Man säger också att det krävs ett betydande internationellt bistånd. Vi-
dare säger man att den föreslagna ramen är lämplig. Men om en demokratisk
utveckling har påbörjats, finns det enligt vår mening anledning att ytterligare
stödja denna. Vi har således lagt till ytterligare en summa pengar här.
Om Costa Rica, som vi i folkpartiet liberalerna vill göra till ett program-
land - med en landram om 40 miljoner - sägs det i betänkandet att det spelar
en viktig roll som förebild i regionen. Vidare kan man läsa: Skäl talar för ett
fortsatt biståndssamarbete. Men landramen är ingen lämplig form.
Filippinerna är en annan ny kämpande demokrati. I det avseendet avfär-
das förslagen genom att man säger att det bistånd som nu utgår har en sådan
karaktär att det svårligen passar in i en meningsfull landram.
Vi för vår del har alls inte föreslagit att biståndet alltid skall se likadant ut.
Vi tycker att det skall ske en successiv utvidgning. Dessutom vill vi att stöd
skall utgå till gagn för en demokratisk utveckling samt för samarbetet med
lokala och enskilda organisationer. Dessutom tycker vi att stödet skall vara
långsiktigt.
I betänkandet säger man också att systemet med landramar är motiverat
särskilt i fråga om de fattigaste länderna. Mot den bakgrunden är det mycket
svårt för oss att inse varför Filippinerna inte skulle kunna bli ett program-
land. Systemet med programländer ger ju en signal om att Sverige på ett
mera systematiskt sätt vill etablera och bygga ut ett långsiktigt biståndssam-
arbete. Vi menar alltså att biståndssamarbetet successivt bör utvidgas och att
målet skall vara att Filippinerna blir ett programland.
Biståndsministern har i flera sammanhang uttalat att vårt bistånd måste få
en tydligare demokratisk inriktning. Av den uppräkning som jag har gjort
framgår det att det har skett en uppräkning med 25 miljoner beträffande det
enda kommunistiska landet i den här samlingen. Det har alltså skett en höj-
ning från 300 till 325 milj.kr. Det enda av länderna som inte gör några som
helst förändringar för att införa demokrati och för att skydda de mänskliga
rättigheterna får en ordentlig uppräkning, medan de som verkligen försöker
behandlas ytterligt snålt. Har verkligen inte socialdemokraterna lärt sig nå-
gonting alls av kommunismens sammanbrott i Ost- och Centraleuropa?
Folkpartiet liberalerna har också särskilt tagit upp biståndet till Nepal.
Just i dagarna är Nepal speciellt aktuellt med anledning av översvämningska-
tastrofen i Bangladesh. En av orsakerna till de upprepade katastroferna där
är just skogsskövlingarna i Nepal och markerosionen i bergen. Jag anser att
det senaste händelserna mer än väl borde räcka för att aktualisera vad ut-
skottsmajoriteten skriver i betänkandet: ”Får miljöproblemen i Nepal kata-
strofala former---ställer sig utskottet inte främmande till utökade insat-
ser.” Då skulle jag vilja fråga utskottets företrädare: Räcker det med 100 000
döda, vilket nu rapporteras i de senaste nyhetssändningarna?
Jag vill vidare ta upp ett par frågor som rör BITS verksamhet, dvs. bered-
ningen för internationellt tekniskt och ekonomiskt samarbete. Svenskt bi-
ståndssamarbete har ju skilda modeller för verksamheten. Vi har SIDA,
multilateralt bistånd, IMPOD, SWEDFUND, BITS och SAREC. Jag
tycker att det är angeläget att slå fast att det finns ett mycket starkt behov av
skilda former och modeller för olika mottagare. BITS fungerar utmärkt när
det gäller tekniskt samarbete och internationella kurser samt hantering av u-
landskrediter. I motsats till regeringen anser vi i folkpartiet liberalerna att
BITS tekniska bistånd behöver vidareutvecklas och öka. BITS vänder sig till
länder som har kommit en bit i utvecklingen, som har en viss kompetens för
att ta emot mer avancerat bistånd och som också kan göra en motprestation.
De projekt som BITS går in i är ofta mycket framgångsrika och ger de effek-
ter som man förväntar. Att då inte satsa på sådan verksamhet rimmar illa
med vad som sägs i andra sammanhang. Vi anser att bra bistånd skall utveck-
las och utökas. Därför vill vi satsa 20 miljoner extra på det tekniska biståndet
inom BITS.
I detta sammanhang skulle jag något vilja kommentera BITS största sats-
ning, nämligen kraftverket i Uri i Indien, som ju nu är aktuellt. Jag hörde
just i den senaste radiosändningen att de fängslade svenskarna har fått träffa
utsända journalister och att de har hopp om att snart bli frigivna - för den
organisation som har fängslat dem har fått den uppmärksamhet som den öns-
kade. Vi kan bara hoppas att så är fallet.
Uriprojektet är ett bra projekt och ger billig energi till befolkningen och
därmed också ett skydd för miljön som ju är oerhört utsatt genom befolk-
ningens behov av brännved. Det underlättar för kvinnorna och ger utbild-
ning till flera tusen människor. I det här projektet ingår miljöhänsynen som
en naturlig del, men i andra länder kan det finnas behov av speciella avgrän-
sade miljöinsatser. För sådana projekt vill vi inrätta ett speciellt anslag på 10
miljoner.
Jag skulle vilja ställa ett par frågor till socialdemokraterna med tanke på
den konstiga prioriteringen när det gäller landramarna och våra krav på nya
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
55
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
56
programländer: Varför framhärdar socialdemokraterna med att favorisera
kommunistdiktaturer när det gäller biståndet? Ytterligare skulle jag vilja
fråga om de senaste dagarnas händelser är tillräckliga för att socialdemokra-
terna skall öka sina insatser i Nepal.
Anf. 44 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Sverige har av tradition betonat småstaters rätt till självbe-
stämmande och oberoende. Den rätten vill vi skall gälla också u-länder, som
kämpar med omställningen från koloni till fritt land.
I slutet av 1980-talet förändrades emellertid Sveriges agerande i interna-
tionella fora. Vi har blivit alltmer bundna till Världsbankens och Internatio-
nella valutafondens metoder. Men de är inte utvecklingsbefrämjande. Där
är det inte oberoende som gäller utan ”integrering i världsmarknaden”, inte-
grering på de rika ländernas villkor och krav på regeringarna att ställa om
landets ekonomi så att man kan sköta räntebetalningarna på lån till de inter-
nationella finansinstituten. Resursflödet går numera från u-länderna ti/Z i-
länderna, inte tvärtom. Det handlar om nykolonialism.
De strukturanpassningsprogram som påtvingas de skuldtyngda länderna
har kritiserats allvarligt. Enligt Unicefs rapport Development with a Human
Face på s. 60 i del I har de flesta länder som gått in för program som stötts
av Valutafonden och Världsbanken haft en negativ tillväxt och minskade
produktiva investeringar. Världsbanken har gett sina kritiker rätt i mycket,
men trots ändrad retorik i Världsbanken fortsätter man med samma meto-
der.
Världsbanken påstår att man är samstämmig med de alternativa program
som tagits fram för Afrikas utveckling av t.ex. FNs ekonomiska kommission
för Afrika, ECE, Institutet för afrikanska alternativ, IFA A, och Sydkom-
missionen. Företrädare för dessa organisationer förnekar samstämmigheten
och vill i stället att Afrika skall tillåtas utvecklas enligt sina egna program.
Näst SIDA är Sveriges största biståndsförmedlare Världsbankens bi-
ståndsorgan IDA. Regeringen tycks inte ifrågasätta längre om de strukturan-
passningsprogram som Världsbanken tvingar u-länders regeringar att anta
hjälper dem till självständighet och demokrati. Vi undersöker inte ens om
de verkligen är effektiva när det gäller att ordna upp landets ekonomi och
öka produktionen. Vi satsar på plåsterlösningar för att, som det brukar heta,
de ”smärtsamma” följderna av anpassningen för de svagaste grupperna i u-
länderna skall lindras.
Sverige bör i stället öka stödet till FNs biståndsorgan UNDP, barnorgani-
sationen Unicef och flyktingbiståndsorganet UNHCR samt miljöbiståndet.
Regeringen föreslår tvärtom en nedskärning av det svenska bidraget till
UNDP och miljösatsningarna. Centerpartiet yrkar på 75 milj.kr. utöver re-
geringens förslag till UNDP. Vi vill också att man satsar ytterligare 15
milj.kr. till UNCHR och ytterligare 50 milj.kr. till internationella miljöinsat-
ser.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 37.
Norden är en dominerande finansiär i flera FN-organ. Vi borde arbeta in-
tensivt för att andra länder skall göra motsvarande insatser. Vi bör också
söka påverka FN-organens policy mer än vad vi gör.
Sverige är t.ex. näst största bidragsgivare i Världshälsoorganisationen
WHO. Dag Hammarskjöldsfondens tidskrift Development Dialogue slår
larm om WHO i sitt senaste nummer. Den förra chefen Mahlers fina pro-
gram för primärvård och basläkemedel har övergetts till förmån för läkeme-
delsjättarnas behov av marknader, och man bjuder inte längre motstånd mot
marknadsföringen av bröstmjölksersättning i fattiga länder, där det inte ens
finns rent vatten! En barnmatsfabrikanternas förening, IFM, har fått status
som NGO hos WHO, dvs. den har associerats till organisationen. Det är vik-
tigt att därtill särskilt utnämnda personer i UD får självständigt ansvar och
tillräckligt mycket tid att följa organisationernas policy och verksamhet på
fältet och rapporterar till regeringen. Vi måste kontrollera så att vi inte stö-
der en utveckling som vi vill motverka!
Utskottet markerar särskilt vikten av insatser för att minska befolknings-
ökningen. För att man skall nå framgångar på detta område är kvinnornas
situation helt avgörande. Man räknar med att kvinnorna i Afrika står för
80 % av familjens uppehälle. Många är ensamstående mödrar. De nuva-
rande strukturanpassningsprogrammen gör det ännu svårare för kvinnorna
att försörja familjen. Och flickorna får sluta skolan för att hjälpa mamma
med småsyskonen. Alla undersökningar visar entydigt att det bästa sättet att
höja befolkningens levnadsnivå är att utbilda kvinnorna. Därmed minskar
också de oönskade graviditeterna.
Världens livsmedelssituation är kritisk, enligt World Watch Institute, vars
rapport Tillståndet i världen lämnats till alla riksdagsledamöter. Stora områ-
den som nu ger det beramade spannmålsöverskottet brukas med icke uthål-
liga metoder. Grundvattnet sjunker med upp till en och en halv meter om
året på vissa håll. Världens spannmålslager räcker bara i 60 dagar, och den
rekordstora skörden förra året ökade bara mängden dagar med några få. Det
är oerhört betydelsefullt att FN efterfrågar en stor lagerkapacitet i många
länder för att kunna ge internationellt livsmedelsbistånd i krissituationer.
Regeringens förslag innebär en reell minskning av anslaget till World Food
Programme. Centerpartiet föreslår att anslaget räknas upp med 50 milj.kr.
utöver regerings förslag, vilket vi har reserverat oss för i reservation 52.
Vi bör också åter satsa stort på UNCTAD, den handelsorganisation som
står på u-ländernas sida. Målet är att bistånd inte skall behövas, utan att alla
länder skall ha grepp om sin försörjning och samverka i handelsutbyte till
ömsesidig glädje och nytta.
När i-länderna fruktade att de råvaruproducerande u-länderna skulle
hålla ihop, liksom de oljeproducerande länderna gjorde i OPEC, var man
villig att lyssna på u-ländernas krav. Nu känner man sig uppenbarligen inte
längre hotad. Priserna på u-ländernas råvaror pressas ned. Den nuvarande
världsordningen är fruktansvärt cynisk och gynnar de redan rika.
Sverige bör återuppta kampen för en rättfärdig ekonomisk världsordning,
där de rika gör rätt för sig och hjälper fattiga länder att komma loss från
ett ensidigt beroende av en stenhård och kall världsmarknad, så att de kan
utvecklas på ett sätt som de själva känner för.
Sverige bör genom SIDA kunna erbjuda sig att hjälpa u-länder som vägrar
att lyda Världsbanken. Nu är förhållandet det motsatta. Bankirers sakkun-
skap räcker inte för att bygga demokrati och välfärd. Ökad tillväxt av resur-
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
57
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
58
ser på ett miljövänligt och hållbart sätt, en demokratisk utveckling, jäm-
ställdhet och oberoende som är våra biståndspolitiska mål låter sig svårligen
förenas med de nyliberala doktriner som driver Världsbanken och Interna-
tionella valutafonden. Sverige bör frigöra sig från följsamheten gentemot
dessa organ.
Anf. 45 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Jag vill anknyta till den demokratidebatt som Alf Wenner-
fors startade strax efter kl. 12.00 i dag. Till att börja med gäller det Uganda.
Det har nämnts en hel del exempel. Biståndsministern tog upp konkreta ex-
empel på vårt bistånd till Uganda. Jag vill förlänga den listan med exempel
på vad man gör i Uganda för att stärka demokratiska rättigheter.
Man har bl.a. inrättat ett institut som kallas IGG, Inspector General of
Government. Det är en ombudsman som är tillsatt för att granska och under-
söka MR-frågor. Denne ombudsman arbetar framför allt med att granska
korruptionen bland statstjänstemännen. Han tar såväl egna initiativ till un-
dersökningar som initiativ föranledda av anmälningar från allmänheten.
Ombudsmannen har tillgång till all information och dokumentation.
Det finns emellertid problem i verksamheten. Det saknas kompetent per-
sonal. Man är omgiven av korruption. Det saknas utrustning. Man arbetar i
mycket undermåliga lokaler.
Tillsammans med några riksdagskamrater besökte jag i somras ombuds-
mannen. Vi fick då veta att det pågick 300 undersökningar och att 100 rätte-
gångar hade avslutats. Detta är alltså ett arbete för att stärka mänskliga rät-
tigheter i Uganda.
Ett annat exempel är det seminarium som hölls här i riksdagens lokaler
för några veckor sedan. Seminariet hölls på ett initiativ från Ugandas ambas-
sadör i Norden. Till detta seminarium inbjöds exilugandier som represente-
rade olika partier. Dessa hade möjlighet att ställa frågor till IGG och till ju-
stitieministern, som båda var närvarande. Det fördes en dialog mellan de
berörda.
Det tredje exemplet är en person som jag träffade i somras, professor
Mandani, som har arbetat vid Makarere-universitetet i Kampala. Han är en
mycket stor regimkritiker. Professor Mandani sade så här - det finns de här
i kammaren som kan bekräfta detta uttalande: Jo, Uganda är det land i Af-
rika som har det friaste debattklimatet. Därför stannar jag kvar här.
Detta är några exempel som har stärkt mig i uppfattningen att beslutet att
göra Uganda till ett programland är riktigt.
Om man skall fästa tilltro till det som Alf Wennerfors sade, skulle profes-
sor Mandani vara försvunnen för länge sedan, och det är han bevisligen inte.
Han arbetar vid ett fritt forskningsinstitut i Kampala.
Självfallet har den nuvarande regimen en mycket svår uppgift. Det före-
kommer övergrepp och oroligheter i norra och nordöstra Uganda. Det finns
rester kvar, framför allt inom armén, av det gamla skräckkabinettet. Det
kommer naturligtvis att ta tid att komma till rätta med allt, men jag anser att
man är på god väg.
Det har inte sagts någonting i debatten här i dag om stödet och landramen
beträffande Kenya, någonting som faktiskt ingår i denna demokratidebatt.
Vi i utskottet har tagit konsekvenserna av det som hände i somras i Kenya
och som var kulmen på en rad händelser. Att Daniel Arat Moy inte ville
offentliggöra händelserna kring förre utrikesministerns död var visserligen
inte olagligt enligt kenyiansk lag, men det var upprörande enligt vår rätts-
uppfattning. Två av de dåvarande ministrarna arresterades. Det förekom
massarresteringar och razzior. Ett mötesförbud infördes, som gällde under
en längre tid. De nordiska representanterna i Nairobi protesterade i en ge-
mensam not. Vi i utskottet vill markera vår uppfattning att Daniel Arat Moy
inte för Kenya mot en demokratisk utveckling. Därför har vi tagit initiativ
till att sänka biståndsramen för Kenya. Detta är en signal som visar hur all-
varligt vi ser på händelserna där.
Det är synd att Alf Wennerfors inte är här. Han sade att förslaget till ny
biståndsorganisation är ”en produkt av skrivbordsbyråkraters vänsterflum”.
Det var dessa ord han använde. Det var det betyg som Alf Wennerfors gav
detta förslag. Detta låter något märkligt och jag måste be om ett förtydli-
gande. Jag kan kanske få ett sådant av Inger Koch.
När man hör Alf Wennerfors tala låter det som att moderaterna inte ställer
sig bakom detta förslag. Läser man reservationen som moderaterna har av-
gett, tolkar jag den på ett annat sätt. Men jag vill gärna ha ett förtydligande
om var ni står i den här frågan.
Det var för att effektivisera delar av det bilaterala biståndet, dvs. det bi-
stånd som är näringsinriktat, som regeringen lät utreda förutsättningarna för
en ny organisation. Den här utredningen kom fram till att de myndigheter
som i dag arbetar med industribistånd och näringsinriktat bistånd - SWED-
FUND, IMPOD, SIDAs industribyrå och BITS - hade mellan sig en mycket
oklar rollfördelning. Framför allt var ansvarsfördelningen diffus för motta-
garländerna. De hade svårt att överblicka vem som gjorde vad och vem de
skulle vända sig till. Detta bekräftades vid fält besök som vi som deltog i ut-
redningen gjorde. Vi konstaterade just den förvirring som rådde när det
gällde kompetensområden.
Vi fann också att de olika myndigheterna arbetade mycket professionellt
var för sig. Men vi ställde oss frågan om de inte kunde arbeta mer effektivt
inom en annan organisationsform. Vi fann att en sammanslagning av
SWEDFUND, IMPOD och delar av SIDAs industribyrå skulle innebära att
man kom ifrån den överlappning som vi såg flera exempel på. Och man
skulle naturligtvis även göra administrativa vinster. Vi kom fram till att de
små organisationerna skulle vinna på en sammanslagning. Det skulle säkert
stimulera genom erfarenhetsutbyte och större kontaktytor för den personal
som arbetar i dessa organisationer. Vår slutsats blev alltså att en samman-
slagning skulle effektivisera det näringsinriktade biståndet, och de oklarhe-
ter som tidigare rått i rollfördelningen dem emellan skulle elimineras.
Jag vill emellertid gärna ha ett förtydligande från moderaterna. Alf Wen-
nerfors uttalande i morse tycker jag var mycket märkligt minst sagt.
Jag skall därefter säga något om kvinnobiståndet, vilket Birgitta Ham-
braeus berörde. Alla som arbetar med bistånd är övertygade om att bistånd
som riktas till kvinnor är det bistånd som når resultat. Kvinnor som ges ar-
bete och får inkomster använder sina inkomster för att se till att barnen får
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
59
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
60
mat, att de får gå i skola, osv. Vi vet att det är mycket viktigt att kvinnobi-
ståndet inriktas i all biståndsverksamhet.
Utskottet har tillstyrkt en motion som jag gärna vill lyfta fram. I denna
motion föreslås att handläggare av kvinnobistånd i största möjliga utsträck-
ning skall vara utsända från Sverige och att man alltså inte skall ha lokalan-
ställda handläggare. Vi menar att detta skulle vara en kompetensförstärk-
ning, och det kommer också att höja statusen när det gäller kvinnobiståndet.
Vi har alltså föreslagit att riksdagen skall bifalla denna motion.
Jag vill sedan gå över till att kommentera Bengt Hurtigs anförande. Han
hade synpunkter på strukturprogrammen. Först vill jag säga något om struk-
turprogrammen. De är avsedda att skapa hållbara ekonomiska system - att
man skall få stabila växelkurser, att man skall få ned inflationen och minska
subventionerna. Egentligen går det ytterst ut på att skapa arbete så att män-
niskor kan försörja sig. Dessa program är nödvändiga att genomföra i u-län-
derna för att dessa länder på sikt skall komma ifrån sitt biståndsberoende.
Men det är alldeles självklart att man i dessa program måste bygga in skydd
för svaga grupper. Vi kan inte acceptera strukturprogrammen så som vi har
sett exempel på när man började genomföra dem. Man ville då iscensätta
dem under en mycket kort tid, och hänsyn togs inte till att primärundervis-
ning och primärvård drabbades på grund av att man var tvungen att ta ut
avgifter. Det betydde att fattiga grupper inte längre fick tillgång till hälso-
vård och undervisning. Den formen av strukturprogram kan vi självfallet
inte applådera.
Vi har arbetat för att våra biståndspolitiska mål skall genomsyra även
strukturprogrammen. Det är självklart. I det korta perspektivet har vi tyvärr
sett negativa följder av detta. Men vi har nu också sett exempel på hur man
är på väg att ändra inriktning på grund av den kritik som har framförts. Och
i ett längre perspektiv leder det till en hållbar ekonomi. Det är min överty-
gelse. Det betyder att t.ex. jordbrukare får avsättning för sina produkter,
dvs. att de får betalt för det som de producerar. Jag vill sedan åter anknyta
till kvinnorna. Det är nämligen kvinnor som till största delen är jordbrukare
i de fattiga länderna. Det betyder att man härigenom också förbättrar kvin-
nornas situation.
Det är viktigt att vi stöder u-länderna på en makroekonomisk nivå, så att
de självständigt kan förhandla med Bretton Woods-institutionerna, Världs-
banken och Valutafonden, att de inte sitter i ett underläge vid förhandlings-
bordet. I dessa sammanhang tror jag att vi genom biståndsinsatser har en
uppgift att fylla.
Jag tycker att vi måste diskutera både banken och fonden. Det skall vi
göra eftersom verkligheten är sådan att Världsbanken är störst bland alla
multilaterala biståndsförmedlare och i dag spelar en huvudroll när det gäller
biståndet. Världsbanken har de största ekonomiska resurserna, mycket
stora resurser när det gäller forskning och utredningskapacitet och när det
gäller dokumentation. Tidigare i dag har poverty-rapporten nämnts, som är
ett mycket gediget verk. Banken har också intellektuella resurser som är att
räkna med. Och i dag är verkligheten den att det faktiskt är banken som
samordnar mycket av multilaterala biståndsinsatser i u-länderna. Och det är
en ny roll, den roll som tidigare låg på UNDP. Att det har blivit på detta sätt
beror naturligtvis väldigt mycket på att de kommersiella bankernas intresse
för u-länderna har svalnat betydligt på grund av att u-länderna inte längre är
kreditvärdiga. De är inte intressanta längre. I det ljuset har banken och fon-
den fått mycket större betydelse. Men hela tiden måste vi ställa frågan om
våra biståndspolitiska mål uppfylls, eftersom vi satsar så mycket av våra mul-
tilaterala medel på banken.
Jag menar att vi måste granska de vackra orden från banken. Det vi hör
får inte vara bara retorik om att man bättre skall ta hänsyn till miljön, till en
hållbar miljö, i de projekt som banken finansierar. Det får inte vara bara
vackra ord när man säger att kvinnor skall ha ett större inflytande och att
man skall ta större hänsyn till kvinnor i biståndet. Det får inte vara bara
vackra ord när man säger att NGO har en påverkan på bankens verksamhet.
När det gäller det multilaterala biståndet i stort skiljer sig partierna egent-
ligen inte åt när det gäller den procentuella volymandelen. Det är ungefär
30 % av biståndet som vi avsätter till det multilaterala biståndet. De partier
som har mer pengar att röra sig med satsar naturligtvis mer på en del av orga-
nisationerna. Men i princip kan man säga att det faktiskt är samma organisa-
tioner som vi stöder. Och vi gillar så att säga samma organisationer. Och det
är Befolkningsfonden, UNICEF, flyktingkommissarien och IPPF, som job-
bar med familjeplanering.
Ylva Annerstedt frågade om programländer. Folkpartiet vill se nya pro-
gramländer, t.ex. Costa Rica. Vår uppfattning är den att Costa Rica är ett
land som icke står på tur för att bli programland. Själva systemet med pro-
gramländer är naturligtvis flexibelt i sig. Det är inte så att vi absolut måste
ha ett bestämt antal, vilket vi kommer att visa när det gäller beslutet beträf-
fande Uganda, som vi kommer att fatta litet senare. Costa Rica har faktiskt
en relativt hög levnadsnivå. Det övergripande målet för vårt bistånd är ju att
utrota fattigdomen. I dag har vi bra kanaler i Costa Rica. Bl.a. ger vi stöd
till ett område i San José, där det kommer att uppföras nya bostäder. Det rör
sig om ett slumområde och är ett mycket bra projekt.
Ylva Annerstedt nämnde också ett indiskt projekt som ger effekt och som
så att säga når fram. Självfallet skall vi fortsätta att stödja på det här områ-
det. Jag förmodar att hon bl.a. avsåg Unicefprojektet beträffande vatten och
hälsa i Ra jastan.
Landramarna skall naturligtvis inte vara alltför givna, och programlands-
systemet är inte för alltid givet. Det kan förändras, men vi föreslår alltså att
Uganda blir nytt programland, och där stannar vi.
Ylva Annerstedt frågade också om insatser i Nepal. Till Nepal ger vi multi-
lateralt bistånd, bl.a. genom Unicef och UNDP. Om situationen ändras är
det möjligt att det kan bli diskussion om katastrofbistånd, men för närva-
rande kanaliserar vi genom multilaterala organisationer.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 46 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Kristina Svensson efterlyste den moderata synen på det nya
biståndsorganet, eller vad vi skall kalla det. Vi har en reservation i betänkan-
det och där skriver vi nu klart om vad vi anser. Att organisationen skall ar-
beta med affärsmässig prägel i syfte att åstadkomma en positiv utveckling av
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
61
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
utvecklingsländernas näringsliv är bra, men vi tycker att det är olyckligt och
felaktigt att den nya organisationen får ställning av myndighet.
Vi skriver också, att man när man slutgiltigt prövar uppbyggnaden av or-
ganisationen, bör se om man inte i större utsträckning än vad som nu plane-
ras kan frikoppla den från statlig verksamhet. Vi tycker att näringslivet skall
delta i verksamheten i högre grad.
Enligt vår mening bör även IMPODs ställning ytterligare övervägas. Vi
skriver att det är bra om man eftersträvar ett så nära samarbete som möjligt
med näringslivet och IMPOD, i synnerhet med Grossistförbundet.
Anf. 47 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Kristina Svensson sade att det är nödvändigt med makroeko-
nomiska analyser av u-länderna. Jag håller med om detta och om att det be-
hövs makroekonomiska åtgärder. Naturligtvis behövs det också sådant. Men
det borde ha gått till på ett helt annat sätt än nu. Kritiken mot strukturan-
passningsprogrammen är ju mycket omfattande. Den kommer från ett stort
antal håll, bl.a. Unicef och Brundtlandrapporten. Vi skulle ha velat se
mycket mjukare program.
Det är märkligt att man hela tiden måste försvara de åtgärder som Världs-
banken vidtar. Det förs ju också en intern debatt i banken. Flera personer
har hoppat av. I fjol vid den här tiden hoppade en brittisk cheftjänsteman,
Michael Irwin, av. Han sade att Världsbanken regelbundet överförde stora
överskott. Han anklagade banken för inkompetens, arrogans och profitbe-
gär på bekostnad av världens fattiga. Vidare var han orolig med anledning av
bankens överdimensionerade byråkrati, slösaktighet, dåliga administration
och som sagt obefogade arrogans. Personen i fråga är ju inte vem som helst
utan en chef för bankens hälsovårdsavdelning.
En annan medlem av bankens stab, Davidson Budhoo från Grenada, har
skrivit en bok om det här. Han framhåller att det för tjänstemännen handlar
om första klassens resor och nattklubbar i arbetet på att ruinera infödingarna
i Afrika, Asien och på andra håll. De som är anställda i Världsbanken och
Internationella valutafonden får varje dag en exklusiv, subventionerad lunch
i New York som skulle kosta 30 dollar men som kostar bara 5 dollar.
När det gäller miljöfrågorna kan man naturligtvis säga att det har blivit en
viss tillnyktring och självkritik. Före jul fick vi en rapport från den svenske
experten i naturresurshushållning, professor Erik Arrhenius. Han hoppade
av och avlossade en salva mot Världsbanken. Han sade att han inte alls har
fått den respons eller den budget som krävs för att arbetet skall vara me-
ningsfullt. Han vill inte vara med i banken som en vanlig handläggare och
arbeta utan vetenskaplig kvalitet. Om 54 personer av bankens 4 000 an-
ställda sysslar med miljöfrågor, kan man förstå att det är ganska svårt att få
en ordentlig respons.
Så här kan man gå igenom bankens verksamhet. Det är många vackra ord,
men jag tror att det även i framtiden kommer att behövas stor vaksamhet
och kritik av verksamheten. Jag tror att kritiken redan nu har betytt en hel
del.
62
Anf. 48 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Även jag vill anknyta till strukturanpassningsprogrammen.
Kristina Svensson sade att hon har sett exempel på att strukturanpassnings-
programmen har gynnat kvinnorna. Detta gör mig litet förvånad. Har vi inte
sett många exempel på att just kvinnorna har drabbats av strukturanpass-
ningsprogrammen? Det har naturligtvis i stor utsträckning varit fråga om att
få i gång ekonomierna och se till att länderna kan betala tillbaka en hel del
av skulderna till i-länderna. På många håll har det varit tuffa tag, och vi har
sett att just kvinnorna har blivit utslagna. Det skulle vara intressant att få
veta var det finns exempel på att kvinnorna har gynnats av programmen.
Anf. 49 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:
Herr talman! Kristina Svensson sade att Världsbankens och Internatio-
nella valutafondens kommande program måste inriktas på kvinnor och på
en god utveckling. Det får inte vara bara vackra ord, säger hon. Jag håller
verkligen med henne. Vi skiljer oss kanske åt i fråga om bedömningen av
huruvida det verkligen rör sig om en djupgående förändring när det gäller
Världsbanken och Internationella valutafonden.
Jag läser helt färska rapporter från u-länderna, t.ex. Third World Econo-
mics, som publiceras av ekonomer i u-länderna. I dessa rapporter förnekas
att det i praktiken över huvud taget är fråga om en förändring.
Kristina Svensson tycks förlita sig på Världsbankens egna påkostade rap-
porter. Men om det nu, Kristina Svensson, visar sig att Världsbanken inte är
rätt aktör när det gäller att dirigera u-ländernas utveckling, är då Kristina
Svensson villig att verka för att Sverige skall stödja u-länder som inte gör
upp med Världsbanken och IMF? Skall vi kunna göra självständiga bedöm-
ningar och faktiskt gå in och hjälpa u-länder med strukturanpassningen på
u-ländernas egna villkor? Det gäller alltså de u-länder som inte lyder Världs-
banken.
Anf. 50 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att Kristina Svensson avsiktligt missförstod
min fråga. Hon svarade på varför man inte kunde göra Costa Rica till pro-
gramland. Jag frågade inte varför man inte kunde göra det, utan jag frågade
varför man skall prioritera Vietnam på bekostnad av demokratierna.
Det är faktiskt så att Vietnam får 25 miljoner extra för att upprätthålla sin
kommunistiska diktatur, medan Costa Rica och Filippinerna inte får någon
väsentlig påplussning för att stödja de demokratiska strävandena.
I betänkandet säger utskottet om Nicaragua - det var det citatet jag inte
hittade i mitt första inlägg: ”Kriget har avslutats, betydande framsteg gjorts
vad avser mänskliga rättigheter och arméns storlek har reducerats avsevärt.
Ett nödvändigt ekonomiskt reformprogram håller på att genomföras, men
på grund av den bräckliga koalition av politiska partier den nicaraguanska
regeringen baserar sitt stöd på har reformen inte kunnat genomföras i den
takt som är önskvärd."
Man har alltså haft ett år på sig att genomföra sitt reformprogram. Men
Vietnam, som har haft 25—30 år på sig och hela tiden har fått inpumpat mil-
jarder av svenska biståndsmedel, skall ha mera fastän det där inte tas ett
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
63
|
Prot. 1990/91:105 2 maj 1991 |
enda steg i demokratisk riktning. Det är otillständigt och visar bara att rege- |
kratiska staternas bekostnad.
|
Internationellt |
Vi tog upp frågan om det multilaterala miljöbiståndet, och Kristina Svens- Anf. 51 KRISTINA SVENSSON (s) replik: Herr talman! Låt mig börja med att rikta mig till Ylva Annerstedt när det Marianne Samuelsson lyssnade kanske inte riktigt ordentligt. Jag sade så I de tidigare strukturprogrammen var det i väldigt stor utsträckning kvin- Självklart skall vi fortsätta att kritisera, om vi inte ser att man lever upp Inger Koch talade om det nya biståndsorganet. Det var bra att vi fick klar- (forts.) |
64
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande i ett sammanhang i början av morgondagens arbetsple-
num.
Internationellt
utvecklings-
samarbete
6§ (forts.) Internationellt utvecklingssamarbete (forts. UU15)
Anf. 52 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Vi vidhåller stödet till Vietnam, sade Kristina Svensson. Ja,
det gör vi också, på en något lägre nivå. Vi tycker faktiskt att 225 milj.kr.
räcker. Vi anser att det är fel att ge extra premier till diktaturer som håller
oliktänkande fängslade och internerade och som gör ständiga övergrepp mot
de mänskliga rättigheterna. Kristina Svensson tror väl inte att terrorn och
övergreppen är mindre i Vietnam än de är i Kenya, och i fråga om Kenya
har man beslutat sig för att dra ner ramen.
Vi tycker att det skall gå stöd till Vietnam, till demokratiskt utvecklingsar-
bete, men vi tycker inte att det skall ges några extra premier, extra påplus-
ningar på ramen, när det inte kan skönjas någon utveckling i demokratisk
riktning. Det finns ju nu länder som gör mycket betydande ansträngningar i
den vägen. I Filippinerna t.ex., som är ett av världens fattigaste länder, för-
söker man bevara och vidareutveckla det samhällsskick man har med en de-
mokratiskt vald regering.
Det är bara att konstatera att folkpartiet liberalerna prioriterar att inom
en given ram ge pengar åt dem som strävar mot demokrati, länder som försö-
ker ge sina medborgare demokratiska fri- och rättigheter, framför att, som
socialdemokraterna gör, prioritera kommunistiska diktaturer som inte tar
några steg mot en demokratisk utveckling.
Anf. 53 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Det var väl det jag misstänkte, att det inte gick att ta fram
några exempel på strukturanpassningsprogram som hade direkt gynnat kvin-
norna. Att jordbrukssatsningarna gynnar kvinnorna är väldigt tvehågset. I
Burkina Faso går det möjligen att se att man har lyckats behålla ett jordbruk
som har varit sysselsättningsanpassat till kvinnor. Men på många håll har an-
passningsprogrammen slagit ut kvinnorna, därför att man har utvecklat en
teknik som har gynnat männen. Så det är väl inte så helt med satsningarna
just på kvinnor.
Betalningen är väl fortfarande tämligen dålig och bygger fortfarande på
att i-länderna i väldigt stor utsträckning styr och ställer med u-länderna. U-
landsbefolkningens egna självtillitsmöjligheter är ytterst små.
Anf. 54 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! I fråga om Vietnam kunde Kristina Svensson också ha sagt
att USA håller på att ompröva sin inställning till den s.k. kommunistiska dik-
taturen, som Ylva Annerstedt pratar om, och är berett att starta ett samar-
65
5 Riksdagens protokoll 1990/91:105
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
66
bete. Då finns det kanske anledning för folkpartiet också att så småningom
ändra sig.
När det gäller att rädda jobben åt bönderna i tredje världen genom Världs-
bankens program får åtminstone jag information om att det kan gå till så att
man avskedar tusentals lantarbetare och sätter in några få som i ett för u-
landet högteknologiskt kemiskt jordbruk kör traktorer. De som tidigare
hade jobb som lantarbetare blir arbetslösa och blir helt enkelt utan inkoms-
ter, medan de som kör traktor får rätt rejält betalt.
De som då blir arbetslösa borde åtminstone få en jordbit, så att de kunde
odla sin egen mat, som de har gjort tidigare, men i stället skall jordbrukspro-
dukterna gå på export. Jag kallar inte det någon ökad inkomst för bönderna.
Det kan vara en kraftigt ökad inkomst för 5 % av bönderna, medan 95 %
förlorar sina inkomster.
Man måste alltså analysera vad som ligger bakom den vackra statistik som
Världsbanken ibland redovisar.
Anf. 55 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Det är bra att man nu överväger associationsformen för den
nya myndigheten, men vi anser att IMPODs ställning bör ytterligare övervä-
gas. Framtiden får väl visa om man skall sära ut IMPOD och göra det till en
självständig myndighet eller om det skall uppgå i Grossistförbundet, som det
ju nära samarbetar med.
Anf. 56 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:
Herr talman! U-länderna håller just nu på att genomföra de strukturan-
passningsprogram som blivit så fruktansvärt kritiserade. Det är de som hål-
ler på att implementeras. Man har även egna idéer. Det finns u-landsekono-
mer både i Afrika och på andra håll som har idéer om hur man skall kunna
ändra sin struktur på ett annat sätt och anpassa sig till sina egna förhållan-
den, till syd-syd-samarbete och till en utveckling på ett annat sätt än vad som
passar de nyliberala ekonomerna i världsbanken. De är oerhört influerade
av en viss ekonomisk teori.
Kristina Svensson hade inte tid att svara på min fråga. Därför vill jag upp-
repa den. Om nu u-länderna bestämmer sig för att inte underteckna ett nytt
avtal med Världsbanken, är Kristina Svensson då villig att arbeta för att Sve-
rige bilateralt skall kunna stödja ett sådant u-land? Då kan de få ordna sin
utveckling efter egen modell och inte vara tvungna, för att få sin ekonomi
ordnad när det gäller skuldomsättning, gå in för Världsbankens metoder.
Anf. 57 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! När det gäller det nya biståndsorganet har utskottet också
klart markerat i sitt betänkande att IMPOD bör behålla sin identitet. Det
bör även behålla sitt namn. Detta har naturligtvis att göra med att IMPOD,
som gör ett mycket gott arbete, är inarbetat i de länder man arbetar med.
Detta har vi skrivit klart och tydligt om i betänkandet.
När det gäller Ylva Annerstedts kommentar om Vietnam är det väl bara
att konstatera att folkpartiet och socialdemokraterna skiljer sig i fråga om
ramen till Vietnam. Vi hoppas och tror på en utveckling som leder mot de-
mokrati i Vietnam. Vi kan väl inte heller glömma bort vilka erfarenheter det
här landet har bakom sig.
Det är svårt att föra den här diskussionen eftersom jag känner att vi inte
når fram till varandra, Marianne Samuelsson. Jag har rest ganska mycket,
bl.a. i Afrika, och verkligen försökt att tränga in i den här frågan som gäller
strukturprogrammen. Det är synd att vi inte kan föra en saklig diskussion.
Jag har kommit fram till den slutsatsen att de här programmen är nödvändiga
att genomföra om man skall nå en hållbar ekonomisk utveckling och inte bli
ständigt biståndsberoende.
Den vackra statistik som Bengt Hurtig åberopar skall naturligtvis läsas kri-
tiskt. Det är jag helt överens med honom om.
Slutligen vill jag säga till Birgitta Hambraeus att Världsbanken till syvende
og sidst är en utvecklingsbank. Det måste vi komma ihåg, och det måste vi
kanske ibland påminna dem som arbetar i Världsbanken om. Det är en ut-
vecklingsbank som skall arbeta för ekonomisk och social utveckling i u-län-
derna och inte en ren formell bankinstitution.
Anf. 58 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! Vi ser i land efter land hur biståndet från en regering till en
annan regering ofta gör mer skada än nytta. Biståndet som ges till t.ex. Etio-
pien, Vietnam och Tanzania har stärkt den sittande regimen och bidragit till
att de fattiga blivit ännu fattigare. Såvitt jag kan förstå finns det inte någon
enda diktator eller statschef som frivilligt underminerar grunden för sin egen
makt. Inte ens statschefen i Tanzania, hur trevlig och förtjusande han än må
vara i privat umgänge med biståndsministern.
Ett flertal experter, såväl svenskar som andra, har pekat på hur dåligt vissa
biståndsformer fungerar. Det gäller både multilaterala och bilaterala bi-
ståndsformer. Den hjälp som kommer fram är den som ges i form av kata-
strofbistånd och det bistånd som ges via organisationer av olika slag, t.ex.
Lutherhjälpen, Diakonia, Röda korset osv. Det biståndet lämnas direkt till
nödställda fattiga människor. Den hjälpen kommer verkligen fram till dem
som behöver hjälp och till dem som vi vill hjälpa.
I Sydamerika erhåller Nicaragua bistånd via SIDA som s.k. programland.
Sveriges övriga biståndsverksamhet i Centralamerika ges via anslaget Regio-
nala insatser i Centralamerika. Det bistånd som ges till programländer fun-
gerar inte särskilt bra. Däremot är projektinriktade bistånd flexiblare och
kan anpassas till den allmänna samhällsutvecklingen i det aktuella landet.
I Latinamerika har demokratin vuxit sig starkare sedan mitten av 8O-talet.
Det är angeläget att Sverige understöder denna utveckling och processen
mot fred och marknadsekonomi inom hela regionen.
Stödet till Nicaragua bör också ges via anslagsposten Regionala insatser i
Centralamerika. Under år 1990 tillsattes för första gången en regering som
valts på ett demokratiskt sätt i Nicaragua. Den pågående demokratiska ut-
vecklingen ger nya och bättre förutsättningar för att biståndet skall kunna bli
effektivt. Bistånd till regionala samarbetsprojekt bidrar till att få ett öppnare
samarbetsklimat och till frihandel mellan länderna. Vidare används stödet
till att främja fredssträvanden, demokratisering, respekt för mänskliga rät-
tigheter, ekonomisk återhämtning m.m.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
67
|
Prot. 1990/91:105 2 maj 1991 |
Anslaget till regionala insatser i Centralamerika bör därför höjas till 300 |
Cuba får svenskt bistånd via SAREC och BITS. Det biståndet anser vi
|
Internationellt |
bör avbrytas omedelbart. Landet är en enpartistat där endast ett parti, det Herr talman! Ett fortsatt bistånd till Cuba anser vi därför vara helt oaccep- Anf. 59 KARIN SÖDER (c): Herr talman! Jag tänker ägna mitt anförande i huvudsak åt barnens situa- Vi trodde länge att också barnen hade ett skyddsnät i de konventioner som Därtill kommer också den deklaration och det aktionsprogram som antogs Sveriges regering har varit mycket aktiv i de här sammanhangen, det skall Utskottet har mycket tydligt sagt att det här skall följas upp, och visst ar- Rädda barnens grundare, Eglantyne Jebb, uttryckte för 70 år sedan: Det Detta äger en kuslig sanning även i dag. Man frågar sig vad som har hänt |
68
lösningar går mycket ofta ut över barnen. Detsamma gäller våld och krig,
precis som Viola Furubjelke sade.
Miljöförstöringen är ett annat exempel; den drabbar barnen oerhört hårt.
En dålig miljö, föroreningar, och psykisk oro hos mamman drabbar barnet
redan i moderlivet. Det finns ett oupplösligt samband mellan kvinnors situa-
tion, flickors situation under uppväxttiden, och barnens situation. Även
detta kom till uttryck vid barntoppmötet i New York i höstas. På ett gläd-
jande sätt tog man upp just denna problematik, detta samband som faktiskt
innehåller lösningen när det gäller att komma till rätta med orättvisorna i
världen. Vi måste verkligen satsa på flickornas - de blivande mödrarnas -
situation.
Jag har för min del tillsammans med några andra ledamöter - och Anita
Persson från socialdemokraternas sida - motionerat om en professur i Sve-
rige som innebär att man får ledning när det gäller arbetet med mödrarnas
situation i u-länderna. Det har sagts tidigare - och det behöver upprepas -
att varannan timme dör lika många kvinnor vid förlossning eller graviditet
som antalet passagerare i ett jumbojetplan. Det är alltså en pågående kata-
strof, dag ut och dag in, år ut och år in. Kommer vi inte till rätta med detta,
så blir svårigheterna enorma för framtiden.
Samtidigt vet vi att den här dåliga miljön ger upphov till undernäring,
sjukdomar och handikapp - tillsammans med mödrarnas situation.
Vi har fått ett positivt svar på våra motioner i utrikesutskottet. Men upp-
draget att inrätta den här professuren har man överlämnat till SAREC. Jag
utgår nu från att professuren blir en realitet, så att den tillsammans med an-
nan kunskap som finns inom våra biståndsorganisationer skall kunna stärka
arbetet på detta område och bli vägledande också för andra biståndsorgan
när det gäller de samband som det här är fråga om. Jag är väl medveten om
att en professur inte löser hela problemet, men den är ett led i detta arbete.
Miljön påverkar barnens hela situation. Vi vet att barn är mera känsliga
för föroreningar än vuxna. Den växande kroppen är mera känslig och mera
sårbar. Miljögifter kan anrikas i bröstmjölken. Det finns många exempel på
hur barn far illa av den miljö som omger dem. På andra sidan Östersjön, i
de baltiska länderna, finns det, enligt vad vi har fått veta genom undersök-
ningar, städer där endast 8 % av barnen har fullgod hälsa. Detta är ett av
skälen till att det är så oerhört viktigt att vi stöder barnen också i dessa län-
der, framför allt med miljöinsatser. Det blir ju här senare en diskussion om
situationen i Baltikum och om de insatser som vi kan göra där.
Jag vill, herr talman, återknyta till vad jag tog upp tidigare - Eglantyne
Jebbs uttalande att det är barnen som är de stora förlorarna när vi vuxna gör
missgrepp. Vi har ju Gulfkriget i färskt minne. Det är en fasansfull situation
som har följt i det krigets spår, på många olika sätt. I dag har vi anledning
att påminna - som har gjorts tidigare - om kurdernas situation. Vi har också
anledning att fundera över vad vi kan göra för de oskyldiga irakiska barnen.
De är ju inte skyldiga till de övergrepp som Saddam Hussein har gjort.
Mot bakgrund av den diskussion som har förts här i dag om att vi inte skall
stödja diktatorer, vill jag säga: Självfallet inte. Men hur skall vi nå de oskyl-
diga barnen? Det är en fråga som det inte finns något enkelt svar på; jag har
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
69
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
70
det i varje fall inte. Att lämna dem helt i sticket - det är ingen lösning för de
barnen.
När det gäller barnen i flyktinglägren i Iran och Turkiet pågår ju ett arbete
för att reda ut något av den katastrof som kriget har fört med sig - och för-
bättra situationen för barnen i dessa områden.
Det finns också en annan sida av Gulfkriget, nämligen den fruktansvärda
påverkan som det haft för de fattiga länderna. Det är faktiskt de fattiga län-
derna som får betala priset för kriget. Det redovisas ju att deras ekonomier
har försämrats på ett katastrofalt sätt på grund av den situation som Gulfkri-
get har åstadkommit. Minst 40 utvecklingsländer, klassade som låginkomst-
eller medelinkomstländer, står inför motsvarigheten till en naturkatastrof till
följd av kriget.
Ett land som ligger mycket nära själva krigsområdet, Jemen, har fått bära
en mycket tung börda på grund av de ekonomiska förhållanden som har följt
i krigets spår. Jordanien är ett land som har blivit ännu hårdare drabbat. Men
även länder söder om Sahara har drabbats på olika sätt på grund av de eko-
nomiska problem som detta krig har åstadkommit.
Många frivilligorganisationer vädjar därför om ökat stöd för dessa länder.
Det är viktigt att den rapport som har lagts fram om situationen för många
av våra biståndsländer, och även andra länder, tas på stort allvar. Vi måste
fråga oss: Vad kan vi göra för framtiden för dessa länder, så att inte de allra
fattigaste ännu en gång skall få betala det högsta priset för vad andra har
åstadkommit?
I Afrika pågår en katastrof varje dag, i likhet med den som jag nämnde
tidigare, när det gäller kvinnornas situation - i Afrika liksom på andra håll i
världen. I Afrika pågår för närvarande en svältkatastrof. Krigssituationen i
ett Etiopien och på Afrikas horn har lett till en fruktansvärd utsatthet för
många människor. 12 000 barn dör varje dag i Afrika, alltså 4 368 000 barn
per år.
Den här situationen ger mycket få rubriker. I denna sal är vi rätt medvetna
om läget. Men under de senaste åren har vi inte så ofta kunnat följa denna
situation i TV. Det har hänt några gånger, kanske något mera på senare tid,
men det har varit alldeles för litet för att världssamfundet riktigt skall reagera
och satsa när det gäller det som händer i Afrika.
Vart och ett av de 12 000 barn som dör varje dag i Afrika har ju ett männi-
skovärde, precis som våra barn. Vi kan inte stillatigande åse denna katastrof.
Stora insatser måste till för att förbättra situationen för de här barnen. UNI-
CEF har uppskattat att kostnaden för att nå de mål som barntoppmötet satt
upp skulle vara 110 miljarder per år fram till år 2000. Men den här summan
gör världen av med för krigsändamål på tio dagar. Hur skulle det vara om
man satsade på barnen i världen med samma effektivitet och samma kraft
som man satsade för militära ändamål i Gulfområdet? Världen skulle se an-
norlunda ut framöver, om den effektiviteten och den snabbheten fick
komma till uttryck världssamfundet.
Ett faktum är att det i FN-stadgan, artikel 50, föreskrivs att medlemmar
som påverkas av beslut i säkerhetsrådet skall kompenseras. Jag återkommer
här till påverkan utanför Gulfkrisens område i de fattigaste länderna. FN har
ett ansvar.
Jag skulle v-ilja ställa en fråga till biståndsministern, som jag beundrar för
att hon har suttit här hela dagen - jag instämmer i Alf Wennerfors hyllnings-
låt. Katastrofinsatserna fungerar inte riktigt som de borde. Min fråga är: Vad
är biståndsministern beredd att göra för att stärka beredskapen för katastro-
fer? De kommer ju oftast inte överraskande. Kriget pågick visserligen inte
så lång tid, men vi kunde faktiskt inse vad efterbörden skulle bli. Vad gör
man alltså i regeringen för att förmå FN, eller FNs organ, att verkligen få till
stånd en organisation som har en beredskap att rycka in när man vet att det
blir slut på ett krig och att en katastrofsituation på ett eller annat sätt kom-
mer att vara för handen?
Det är ju egentligen ingen överraskning att man får en svältkatastrof i Af-
rika. Den är förutsebar, den kommer med en viss regelbundenhet. Även här
borde ett förberedande arbete vara utfört, så att den ena handen visste vad
den andra gjorde - också att man var där i tid.
I dag har vi exemplet i Bangladesh. Även där är en katastofsituation förut-
sebar med de geografiska och topografiska förhållanden som är för handen
där. Den nedhuggning av skogar som ägt rum i Himalyaområdet gör att det
blir översvämningar. I det här fallet har det skett i samband med en orkan.
Vi måste i världssamfundet ta ett större ansvar för att i tid kunna ingripa i
katastrofsituationer och att rädda barn till livet.
Till Eva Björne, som nu har gått, vill jag säga följande. Katastrofinsatser
skall vara effektiva. Men en katastrofinsats får aldrig innebära slutet. En ka-
tastrofinsats måste alltid innebära en början på något långsiktigt. Människor
skall inte bara överleva. Människor och framför allt barn måste få leva ett
värdigt liv.
Det är min förhoppning för framtiden att barnens situation i världssam-
fundet skall få ett betydligt större utrymme. Vi säger ofta att barnen är fram-
tiden. Men ofta är det som Eglantyne Jebb har sagt, att det är de kortsiktiga
bedömningarna som får råda. De långsiktiga insatserna glöms lätt bort.
Låt oss bli litet mera insiktsfulla inför framtiden - för barnens skull.
Anf. 60 Statsrådet LENA HJELM-WALLÉN (s):
Herr talman! Jag vill instämma i vad Karin Söder så klokt har sagt. Jag
tror att det är många av oss som vill göra det.
Karin Söder ställde en fråga till mig. Det är naturligtvis en fråga som
också sysselsätter mig mycket. Hur skall världssamfundet bli bättre på att
svara snabbt och effektivt när katastrofer uppstår? Hur skall samfundet bli
bättre på katastrofförebyggande verksamhet?
Det har blivit något bättre. Det gäller naturkatastrofer, för vilka man utar-
betat ett ”early warning system”, som i förväg kan varna oss om naturkata-
strofer. Vidare handlar det om resurser. Problemet i dag är att allt fler kata-
strofer framkallas av människor, dvs. det är inte fråga om naturkatastrofer.
Vi lärde oss i höstas mycket om de brister som finns i FN-systemet när det
gäller katastrofsamordning. Jag var mycket kritisk mot hur olika delar av
FN-systemet fungerade i höstas i samband med krisen i Gulfen. Samord-
ningen har blivit litet bättre nu när det gäller nästa fas i Gulfkrisen, nämligen
flyktingkatastrofen. Generalsekreteraren utsåg ganska tidigt som ledande
organisation UNHCR. Men ändå fattas mycket.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
71
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
72
Vi kan i vår analys av FN-systemet - en sådan analys pågår just nu - till-
sammans med de nordiska länderna se på samordningen och koordineringen
och se till att det inte blir dubbelarbete. Statssekreteraren för utvecklingsfrå-
gor är i denna vecka i New York och Washington för att diskutera dessa frå-
gor bl.a. med FN-myndigheter. Resultatet kommer att presenteras i Sverige
nästa vecka.
Jag tror att det finns mycket att göra här. Men jag tror också att det är
viktigt att framhålla att det faktiskt är FN som tar på sig arbetet. Katastrofer
av denna storlek kan bara en global organisation klara av. Men då gäller det
att vi andra som givarländer ställer upp och ger FN resurser till detta arbete.
Anf. 61 KARIN SÖDER (c) replik:
Herr talman! Jag tackar biståndsministern för det positiva svaret.
Den lärdom som vi har fått i världssamfundet, när det helt eller delvis bli-
vit ansvarigt för krigföring, gäller också för att skapa ett större samordnings-
ansvar för katastrofinsatser. Det är oerhört viktigt.
Jag vill passa på att yrka bifall till vår reservation där vi föreslår ökade
resurser för katastrofinsatser. Behovet är mycket stort från tid till annan.
Det gäller reservation 114.
Anf. 62 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag vill också instämma i det Karin Söder har sagt när det
gäller katastrofer runt om i världen och kriget i Mellanöstern.
Jag vill erinra om att i januari, när vi diskuterade den s.k. FN-insatsen,
som många i FN i dag inte vill kännas vid, var entusiasmen stor för att insat-
sen var nödvändig. Vi varnade och pekade på de miljökatastrofer och de
mänskliga lidanden som skulle följa i krigets spår.
En sådan katastrof, på grund av det myckna körandet av militära fordon
och bombningarna, har bidragit till att det fastare skiktet som finns i öknen
lösts upp, och det gör att det nu finns betydande risker för sandstormar som
kan dra in över bebyggelsen i Irak. Det kan drabba de människor som redan
har fått sin infrastruktur sönderslagen ännu hårdare än vad som redan har
skett.
När vi tar en del av ansvaret för att dra i gång ett sådant krig, är det faktiskt
i högsta grad människan som är ansvarig för katastroferna. Man borde redan
då planera för de insatser som man vet blir en nödvändig följd av en sådan
katastrof.
Vi i vänsterpartiet hade helst sett att möjligheterna med fortsatta sanktio-
ner hade prövats.
Anf. 63 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! I folkpartiet liberalerna har jag i uppdelningen av försvaret
av våra reservationer fått på min lott att tala om det multinationella bistån-
det, regionala insater och Västsahara. Det var bra att jag kom in efter replik-
skiftet där biståndsministern försäkrade vikten av det multinationella bistån-
det. Därmed är vi ändå inte i folkpartiet liberalerna nöjda med satsningen i
årets budget.
Det multilaterala biståndet utgör en viktig del av Sveriges utrikes- och bi-
ståndspolitik. För svensk del är det multilaterala biståndet genom FNs olika
biståndsorgan ett uttryck för den stora vikt vi vill lägga vid Förenta nationer-
nas arbete för fred och utveckling i världen.
För ett litet land som Sverige är det viktigt att stärka det multilaterala sam-
arbetssystemet. Om vi tror på bärkraften i våra värderingar, utgör det en
plattform där vi i dialog med andra kan verka för demokrati och samarbete.
För många u-länder utgör det multilaterala biståndet en nödvändig mot-
vikt mot de kortsiktiga politiska hänsyn som ofta styr särskilt stormakternas
bilaterala bistånd.
Vissa utvecklingsproblem kan bäst lösas med hjälp av samordnade eller
regionala insater. Det kan t. ex. gälla katastrof- eller flyktingsituationer, ut-
rotande av smittsamma sjukdomar, miljöproblem och forskning. Endast ett
starkt multilateralt system kan ta på sig dessa uppgifter.
Liksom det svenska bilaterala biståndet har biståndsorganisationerna en
stark fattigdomsinriktning. Biståndet går till de fattigaste länderna, och man
söker nå de fattiga befolkningsgrupperna. Detta gäller särskilt Internatio-
nella utvecklingsfonden, FNs utvecklingsprogram, UNDP, och FNs barn-
fond, UNICEF.
Det ökade anseende som det multilaterala samarbetet har fått under se-
nare tid har ännu inte avsatt några spår i form av ökade anslag från de stora
i-länderna. Det är beklagligt. Utvidgade resurser ter sig särskilt nödvändiga
i en tid när många u-länder, inte minst i Afrika, har slagit in på mödosamma
reformprogram. De multilaterala organisationerna har här spelat en aktiv
roll, men det behövs tillskott av yttre resurser för att ge dessa strukturanpass-
ningsprogram ett ”mänskligt ansikte”.
Det finns i dag dubbelt så många flyktingar i världen som vid början av
1980-talet. Till detta kommer 14 miljoner som är flyktingar i sitt eget land.
FNs flyktingkommissariat, UNHCR, bistår i dag direkt sju miljoner flyk-
tingar. För detta disponerar man resurser som motsvarar 1:17 kr. per flykting
och dag.
I det svenska demokratimålet innefattar vi försvar av mänskliga rättighe-
ter. Världens flyktingar är en grupp, vars mänskliga rättigheter ofta trampats
under fotterna. Vi menar från folkpartiet liberalerna att det är oerhört ange-
läget att UNHCR får resurser att skydda dem mot övergrepp och klara deras
överlevnad.
Den utomordentligt allvarliga flyktingsituationen i världen och den eko-
nomiska kris UNHCR befinner sig i motiverar kraftigt utökade svenska bi-
drag. Organisationen har tvingats friställa ca 10 % av sin personal. Situatio-
nen är osäker mot bakgrund av att den helt finansieras av frivilliga bidrag
från givarländerna. Vi från folkpartiet liberalerna föreslår en höjning med
100 milj.kr. utöver regeringens förslag, vilket motsvarar 315 milj.kr.
Biståndsministern sade tidigare här i dag att hon haft ett samtal med FNs
flyktingkommissarie Sadako Ogata. Jag är alldeles övertygad om, att om
hon kunnat försäkra att man kunnat ge de pengar som folkpartiet liberalerna
föreslår, hade det varit ett ännu mer positivt samtal.
Intifadan är nu inne på sitt tredje år med en allt svårare situation för be-
folkningen som följd. Allt fler palestinier som tidigare var självförsörjande
söker nu bistånd från FNs hjälporgan för Palestinaflyktningar, UNRWA.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
73
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
74
Också här föreslår vi en utökning med 20 milj.kr. i förhållande till regering-
ens förslag.
Herr talman! Folkökningen i tredje världen är ett av de absolut största
hoten mot strävan att åstadkomma utveckling och människovärdiga levnads-
villkor i u-länderna. Prognoserna är särskilt i Afrikas fall mycket oroande.
Den absolut årliga befolkningstillväxten beräknas uppgå till mer än 90 miljo-
ner människor i slutet av 90-talet.
Hela 95 % av ökningen sker i utvecklingsländerna, exempelvis fördubblas
Tanzanias befolkning på 19 år och Kenyas på 18 år, att jämföra med Sverige
där en fördubbling sker på 311 år. I dag räknar vi med att det finns ungefär
5 miljarder människor. År 2025 kommer vi att ha 10 miljarder människor i
vår värld.
Den snabba befolkningsökningen, som till två tredjedelar sker i städerna,
är ett allvarligt hot mot möjligheterna till en bärkraftig ekonomisk utveck-
ling, inte minst i en rad afrikanska länder. Det är ett starkt motiv för en ut-
ökad satsning på bistånd i former som kan bidra till att dämpa befolknings-
tillväxten.
En stärkt social ställning för kvinnorna i kombination med en höjd bild-
ningsnivå har en oerhörd betydelse i arbetet på att få ner födelsetalen. Pri-
märundervisning med särskild uppmärksamhet riktad just mot flickorna är
oerhört viktig och måste på alla sätt stödjas. En utbyggnad av familjeplane-
ringen i svenskt bistånd bör ske, inte minst av rent humanitära skäl, både i
bilateralt bistånd och via multilaterala organ.
Tonårsflickorna i städerna är särskilt utsatta. Tonårsgraviditeterna och
könssjukdomarna ökar. Familjeplaneringen vänder sig oftast bara till kvin-
nor. Det är rimligt att man också ser till att män får bättre beredskap för att
kunna ta ansvar som fäder och för att förstå konsekvenserna av graviditeter
för kvinnors och barns hälsa och livsmöjligheter. Kvinnor får i bästa fall råd
genom bybarnmorskor och genom barn- och mödravård. För tonåringar och
män fordras kanske andra kanaler: industrier, militäranläggningar och sko-
lor.
Sverige har en lång tradition och god kunskap på familjeplaneringens om-
råde. Det finns därför anledning att prioritera detta i det svenska biståndet.
Men insatserna måste göras på bred front, även utanför programlandskret-
sen.
Jag tillhör sedan många år, faktiskt redan sedan starten, Sidas kvinnoråd,
KIBs, styrelse. Jag stödde i mitten på 80-talet förslaget att Sveriges stöd till
familjeplanering i exempelvis Indien skulle minska. Men då handlade det
om tvångssteriliseringar, och jag utgår ifrån att det aldrig kan bli tal om det
idag.
Riksdagen bör enligt vår mening genom ett särskilt tillkännagivande till
regeringen markera att biståndet på befolkningsområdet under 90-talet skall
ges större utrymme och dignitet än hittills. En redovisning av dessa åtgärder
skall lämnas i nästa budgetproposition. Vi föreslår också en höjning av ansla-
get till FNs befolkningsfond och till den internationella familjeplaneringsfe-
derationen, IPPF.
Insikten om många barns situation i tredje världen är en stark drivkraft i
arbetet för internationell solidaritet. Jag vill här också understryka det som
Karin Söder så engagerat talade om. Verkligheten har en rad plågsamma in-
slag. Svält och undernäring skördar ständigt nya offer, inte minst i Afrika. I
en rad storstäder i Asien förekommer sexuellt utnyttjande av barn i en för
oss skrämmande omfattning. Latinamerikas gatubarn har inte mycket att
hoppas av framtiden. Detta kan vi konstatera enbart genom att studera de
skrämmande bilder om deras situation som visats i våra TV-apparater.
FNs barnfond UNICEF har en stark fattigdomsinriktning i sin verksam-
het. Vi från folkpartiet liberalerna har föreslagit att vi bör stödja den ytterli-
gare. Vi anser det också angeläget att Sverige stöder UNIFEM, FNs utveck-
lingsfond för kvinnor.
Vad i övrigt gäller biståndet till kvinnor, kan jag med glädje konstatera att
utskottet gör ett tillkännagivande till regeringen med anledning av folkpar-
tiet liberalernas skrivning angående kvinnohandläggare. Det är viktigt att
dessa har samma status som biståndshandläggare och normalt utsedd perso-
nal och har samma kontaktmöjligheter.
Fortfarande efterlyser vi från folkpartiet liberalerna statistik vad gäller bi-
ståndet, där man lätt kan konstatera huruvida det kommer kvinnorna till del,
och likaså att översynen av kvinnornas roll i biståndsmyndigheterna följs
upp av praktiskt inriktade strategier för att visa hur man tar hänsyn till kvin-
noaspekterna. SIDAs kvinnoenhet behöver också förstärkas. Detta är frågor
som vi från folkpartiet liberalerna kommer att driva antingen vi befinner oss
i opposition eller i regeringsställning.
Herr talman! Jag vill slutligen säga några ord om något som ligger mig sär-
skilt varmt om hjärtat, nämligen Västsahara och Polisario. Situationen för
västsaharierna börjar äntligen ljusna när det nu finns ett löfte om folkom-
röstning. Ett direkt stöd till Polisario i detta läge skulle vara utomordentligt
betydelsefullt och försvårar på intet sätt de ansträngningar som görs inom
FN och OAU för att få till stånd en rättvis och bestående lösning av konflik-
ten.
Vi från folkpartiet liberalerna har motionerat om detta under många år,
och vi frågar socialdemokraterna varför man inte ställer sig bakom ett krav
på att västsaharierna skall få detta stöd direkt och även ett ökat stöd till Poli-
sario.
Herr talman! Vi från folkpartiet liberalerna arbetar både för ett högre och
för ett effektivare bistånd. Hur vi tänker använda den ytterligare miljard
som vi föreslår utöver regeringens biståndsförslag, har jag här gett några ex-
empel på.
Vi betonar alltså vikten av humanitärt bistånd, åtgärder för familjeplane-
ring, åtgärder för handikappade och för barn, men också en kraftig höjning
av katastrofbidrag, bistånd kanaliserat genom enskilda organisationer och
FNs olika organ.
Jag ställer mig bakom fp-reservationer men yrkar bara bifall till reserva-
tion nr 45 och nr 118.
(forts.)
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
75
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
76
Kammaren beslöt kl. 17.56 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
6§ (forts.) Internationellt utvecklingssamarbete (forts. UU15)
Anf. 64 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Fru talman! Låt mig säga att jag tar till mig det faktum att mer än dubbelt
så många kvinnor som män har anmält sig till debatten i detta ärende. Även
i den närvarande församlingen är kvinnorna i majoritet. Det är en markering
av att frågor av global signifikans är väsentliga.
Fru talman! Jag menar att det på sikt måste vara vårt mål att avveckla bi-
ståndet fullständigt. Först måste dock vår målsättning vara att avveckla be-
hovet av biståndet.
Jag tänker på den gamla fabeln, där vår hjälte står vid en flod och en
drunknande kommer flytande nedför floden. Vår hjälte, som är en bra sim-
mare, hoppar i och räddar den drunknande. Strax därefter kommer ännu en
kropp nedför floden. Denne drunknande räddas också av vår hjälte. När den
tredje drunknande kommer flytande nedför floden misstänker vår hjälte att
någonting möjligtvis kan vara fel. Mycket riktigt, ovanför flodkröken, upp-
ströms, står en elak buse och kastar i folk. Vår hjälte har upptäckt att det
kanske är roten till det onda som skall angripas.
Jag vill inte beteckna Världsbanken som den elake busen i den här fabeln,
utan det är snarare den abstrakta skuldbördan.
Vi ger bistånd till världens fattiga länder. Det biståndet är i många fall inte
så stort som den ränta dessa länder betalar till i-världen. Förhållandet är full-
ständigt omoraliskt. Det är också farligt. För en värld som skall leva i fred
på lång sikt kan detta inte fortsätta. Vårt väsentligaste angrepp måste gälla
skuldbördan. Alla krafter måste sättas till för att lösa det problemet.
Fru talman! Vi har i en motion föreslagit ett skuldbördesbyte av mer okon-
ventionellt slag. Sådana byten som hittills har förekommit, och som har varit
framgångsrika, har varit byten av skuldnedsättning mot naturvärden. I Costa
Rica och flera andra länder har åtgärder vidtagits i naturvårdssyfte mot ned-
sättning av skuldbördan. Det har gått till så, att frivilligorganisationer och
naturskyddsorganisationer har köpt in ”begagnade skulder”. Man har åter-
löst skuldpapper mot att regeringarna har förbundit sig att skydda områden.
Vi känner till dessa metoder. De är beprövade.
Det vi har föreslagit är en något annorlunda metod, nämligen att man
skulle angripa de starka militära upprustningar som har gjorts. I många av
dessa utvecklingsländer går en mycket stor budget just till kostnader för va-
pen. Man skulle i så fall byta vapenskrotning mot skuldnedskrivning. Det är
inte ologiskt, eftersom många av skulderna har uppkommit i samband med
att vapen har köpts in och upprustning gjorts. Det är givet att dessa länder
menar att deras vapen har en funktion. Man måste titta på den regionala
balansen. Närliggande länder måste samtidigt göra en sådan nedrustning.
Givetvis skall detta också följas av nedrustning i i-världen. Men den frågan
hör hemma i andra betänkanden.
I det här fallet har vi föreslagit en metod. Den har avvisats av utrikesut-
skottet, såvitt jag förstår utan någon särskilt bra motivation. Jag hoppas att
framtida utrikesutskott skall kunna diskutera den här metoden litet djupare
och kanske komma fram till ett annat ställningstagande.
Anf. 65 ANITA PERSSON (s):
Fru talman! Sverige är en av de största bidragsgivarna i världen när det
gäller att stödja familjeplanering. Sverige har också under ett antal år ökat
anslagen både till UNFPA och IPPF och det betyder mycket för dessa orga-
nisationer. Jag hoppas att detta kan fortsätta även i kommande budgetar.
Men det är också viktigt att familjeplanering kommer med i det bilaterala
biståndet. Det gäller att få de mottagande regeringarna att förstå behovet av
familjeplanering i sina nationer. Världens befolkning är i dag ca 5,3 miljar-
der, och det föreligger en risk, om inget görs, för att en fördubbling eller
t.o.m. en tredubbling kan komma att ske inom en nära framtid.
Att sätta upp mål för familjestorlekarna, som man t.ex. har gjort i Kina
och Indien, leder till minskat antal barn i familjerna, även om man inte når
målet. Det är viktigt att få hela nationen att ställa upp. Det gäller därför att
få med far- och morföräldrar och se till att deras förhållanden på ålderdomen
kan ordnas, så att de inte blir beroende av att ha för många barn. Det är
därför viktigt att Sverige vid all biståndsgivning arbetar för att få mottagande
regering att inse behovet av familjeplanering och behovet av att förbättra
situationen för kvinnorna.
I denna satsning måste ingå utbildning av både män och kvinnor. Männen
måste vara medvetna om att de också har ett stort ansvar när det gäller famil-
jeplaneringen. Det är de fattiga, outbildade kvinnorna som har de flesta bar-
nen och de tyngsta jobben. I u-länderna är det bara ca 51 % av kvinnorna
som kan läsa och 72 % av männen. Därför måste de preventivmetoder som
används vara enkla att tillämpa.
Men det är också viktigt att en utbyggnad av mödra- och barnhälsovården
sker, så att de barn som föds verkligen överlever.
Fru talman! Jag har i en motion, Ub515, tillsammans med några andra
socialdemokrater föreslagit att en professur i internationell mödrahälsovård
inrättas. Först vill jag säga att jag är glad åt att motionen i år har blivit över-
flyttad till utrikesutskottet från utbildningsutskottet. Detta har medfört en
mycket positiv skrivning och en förståelse för behovet av en sådan professur.
Det saknas i dag en institutionell bas i Sverige vad gäller mödrahälsovård i
u-länderna. Därför är det svårt att bedriva tillfredsställande konsultverk-
samhet, forskning och undervisning här.
SIDA, frivilligorganisationerna och andra biståndsgivare har regelbundet
behov av konsulter för att utvärdera och förbättra mödravårdsbiståndet. Be-
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
77
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
78
hovet av ett svenskt obstetriskt kunnande när det gäller biståndsverksamhe-
ten, utbildningen och forskningen är stort.
U-landskvinnornas hälsosituation, vilken på ett avgörande sätt är knuten
till barnens överlevnad, ägnas liten uppmärksamhet, trots att barn och kvin-
nor i reproduktiv ålder utgör ca 70 % av alla människor i tredje världen.
Kvinnorna står närmast sina barn. Omsorg, amning, hygien, förståelse och
motivation är avgörande för barnens hälsosituation. Kvinnornas egen hälsa
blir då av avgörande betydelse.
Närmare 70 % av tredje världens kvinnor får aldrig kontakt med mödra-
vård, förlossningsvård eller hälsovård över huvud taget i samband med gra-
viditet och barnsäng. Släktingar, traditionella medicinmän och andra lekmän
utsätter ofta dessa kvinnor för livshotande ingrepp i brist på rimlig hälsovård
under hygieniska betingelser.
Ca en halv miljon kvinnor i u-länderna, 500 000 kvinnor, dör varje år i gra-
viditets- och förlossningskomplikationer, vilka varit möjliga att förebygga i
nära nog samtliga fall. Detta motsvarar en jumbojetkatastrof, med 250 kvin-
nor ombord på planet, var fjärde timme dygnet runt och året om. Barn till
kvinnor som omkommit, i graviditets- eller förlossningskomplikationer, lö-
per ca 95 % risk att dö innan de uppnått fem års ålder.
Till detta skall läggas spridning av HIV/aids, som är mycket omfattande i
u-ländema. T.ex. 40 % av alla nyfödda i Uganda har HIV-smitta, förutom
andra STD-infektioner.
Först under de senaste åren har en opinion i i-länderna börjat växa fram
som tagit fasta på dessa fakta och sålunda belyst vår dåliga beredskap och
vår bristande kunskap om realiteterna för u-landskvinnorna. Medan barnen
länge varit i fokus för biståndet, har u-landskvinnorna mest varit målgrupp
för barnbegränsande åtgärder. Nu träder bilden av u-landskvinnornas under-
måliga hälsa klarare fram. Familjeplanering är en viktig del i en mer omfat-
tande mödrahälsovård. Med mödrahälsovård menas i detta sammanhang
hälsovård för den gravida kvinnan, för kvinnan under förlossning, för den
ammande kvinnan och för kvinnan med små barn.
I Sverige finns det inte någon sammanhållen sakkunskap på detta område.
Men några svenska läkare har genom personliga forskningsinsatser i u-land
gjort området känt och även väckt ett intresse för internationell mödrahälso-
vård. En förutsättning för ett växande svenskt engagemang på detta område
är att betingelser skapas i Sverige, så att denna resursbas kan tryggas. Detta
skulle, som vi framför i vår motion, kunna ske genom att en institution byggs
upp för att stimulera forskning och kunskapstillväxt på området.
Att det lönar sig att satsa på mödrahälsovård framgår av det faktum att
Sverige för hundra år sedan hade samma höga dödlighetstal vid förlossningar
som Bangladesh har i dag.
Genom att bygga upp en särskild bas i Sverige skulle vi kunna göra stora
insatser för mödrahälsovården i u-länderna.
Vi anser att en forsknings- och undervisningstjänst på professorsnivå bör
inrättas i syfte att möjliggöra en samlad svensk satsning på u-landsinriktad
forskning och forskarutbildning inom mödrahälsovården.
För att få ut så mycket kunskap som möjligt är det angeläget att ämnesom-
rådet knyts till eri svensk klinisk institution för obstetrik och gynekologi samt
att klinisk verksamhet utgör en del av professuren. Ett skäl till att detta är
angeläget är att utländska u-landsforskare som i framtiden skall kunna ge
forskarutbildning i sitt hemland, med stöd från företrädare för ämnesområ-
det i Sverige, nästan alltid är kliniskt verksamma läkare.
Syftet med en sådan tjänst är således att utveckla och värdera metoder för
att förbättra kvinnors hälsa i u-land - med särskild tonvikt på kvinnors hälsa
i samband med graviditet, förlossning och amningsperiod.
Med hänvisning till det anförda yrkar jag i dag bifall till utskottets hemstäl-
lan i betänkandet. Men jag vill understryka att jag återkommer till riksdagen
med nya motioner ända fram till dess att professuren är inrättad - detta inte
för min egen skull eller för professorns skull utan med tanke på de utsatta
kvinnorna i tredje världen som behöver allt vårt stöd.
Anf. 66 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Fru talman! Anita Persson talar här ingående om vikten av familjeplane-
ring och av satsningar på u-landskvinnorna. Biståndet måste i större ut-
sträckning vara en hjälp för kvinnorna. Då skulle jag vilja säga till Anita
Persson att det vore bra om vi i folkpartiet kunde få stöd för våra reservatio-
ner i det avseendet. Vi lägger ju tonvikten vid just detta med hur viktigt det
är att satsa på familjeplanering. Vidare understryker vi vikten av att detta
möjliggörs genom FNs befolkningsfond och genom IPPF. Genom att vi ger
ett rejält stöd blir det möjligt att åstadkomma en bättre situation för kvin-
norna.
Sedan gäller det UNIFEM, som vi i folkpartiet liberalerna tycker är en
organisation som sysslar med just de frågor som vi anser vara angelägna. Så-
vitt jag förstår tycker också Anita Persson att det handlar om angelägna frå-
gor. Jag hoppas alltså på ett stöd för våra förslag om ytterligare satsningar
på nämnda organisationer.
Anf. 67 ANITA PERSSON (s) replik:
Fru talman! Ni i folkpartiet anser er tydligen ha mycket gott om pengar
för dessa ändamål. Jag skulle också gärna vilja höja anslaget. Men jag vet
hur Sveriges ekonomi ser ut. Regeringen har höjt bidraget till både UNFPA
och IPPF. I Europarådet håller jag för närvarande på med en rapport om
UNFPAs verksamhet avseende 1990. Som jag tidigare har sagt är Sverige en
av de största bidragsgivarna. Det är endast Tyskland, Holland och Norge
som står i paritet med Sverige.
När jag är ute och reser känner jag alltid stolthet över Sveriges generositet
i dessa hänseenden. Jag skulle vara mycket glad om ni i folkpartiet och öv-
riga partier kunde påverka era kamrater i andra länder - t.ex. i Finland,
Storbritannien, Österrike, Belgien och Danmark - så att det blir större bi-
drag. Det gäller verkligen att se till att så sker, så att FN får det stöd som
behövs.
Jag tycker att Sverige - numera höjs ju det här bidraget varje år - gör en
stor insats. Med de räntekostnader som vi har i Sverige - nu rör det sig om
60 miljarder - och som vi får kämpa med efter den borgerliga regeringstiden
är det inte särskilt lätt för regeringen att höja anslagen särskilt mycket. Ändå
sker det en höjning varje år, och det tycker jag är mycket positivt.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
79
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
80
Men, som sagt, se till att era partikamrater i andra länder också kämpar
för större biståndsanslag! Framför allt gäller det Storbritannien, som verkli-
gen bidrar med små summor.
Anf. 68 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Fru talman! Socialdemokraternas svek vad gäller enprocentsmålet har dis-
kuterats mycket här tidigare i dag. Jag tänker inte förlänga den debatten.
Men jag vill säga att om man inte hade svikit på den punkten, skulle det ha
funnits möjligheter att verkligen satsa på så här angelägna saker. Tydligen
har Anita Persson och jag samma uppfattning i detta avseende. I varje fall
är det svårare att driva på internationellt om man själv sviker beträffande
det mål som man har satt upp till förmån för de fattiga. I reala termer handlar
det faktiskt om en nedskärning.
Anf. 69 ANITA PERSSON (s) replik:
Fru talman! Charlotte Branting säger att vi sviker beträffande enprocents-
målet. Men det kan jag inte hålla med om. I stället ökar vi ju anslagen varje
år. Det har vi gjort under ett flertal år. För några år sedan stod det emellertid
stilla när det gäller anslagen. Under ett par års tid återkom Iris Mårtensson
och jag med motioner i det här sammanhanget. Det har lett till ökade anslag.
Jag är glad över det stöd som kommer från andra partier. Men med tanke på
läget i dag tycker jag att regeringen i det här skedet har gjort allt som varit
möjligt att göra.
I nämnda rapport trycker jag på detta med att det är viktigt att andra län-
der ökar sitt bistånd. Det får ju inte vara så, att enbart vissa länder skall bära
den stora bördan. Alla i-länder måste delta i det sammanhanget. Jag tänker
då bl.a. på Storbritannien. Där har man verkligen skäl att öka sitt bidrag.
Anf. 70 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Jag har också tidigare här i riksdagen väckt en motion om ut-
vinning av bladnäring. Jag kan inte låta bli att återge vad utrikesutskottet
skriver i betänkandet: Utskottet har med intresse tagit del av vad som i mo-
tion U247 framförts om fördelarna med att utvinna bladnäring. I likhet med
vad som ovan anförts om möjligheterna att med biståndsmedel stödja ut-
vecklingen av anpassad teknik anser utskottet att även stöd till utvecklad
teknik för att utvinna bladnäring bör kunna övervägas av biståndsmyndighe-
terna.
Den här skrivningen är väldigt positiv. Jag har därför inte något yrkande.
Men en kättersk tanke har faktiskt, fru talman, föresvävat mig: Kan det vara
så, att min medmotionär i år, som ju sitter med i utrikesutskottet, är en orsak
till att motionen har behandlats så positivt? Detta är något som kan lända till
efterrättelse med tanke på att det finns annat som vi väcker motioner om.
Den ideella organisationen Find your Feet påbörjade sin verksamhet re-
dan på 60-talet. Den tanke man hade var mycket riktig. Man ville nämligen
i första hand ge u-ländernas människor hjälp till självhjälp. Det skulle inte
vara fråga om någon invecklad teknik. I stället skulle det handla om en en-
kel, billig och effektiv teknik, En sådan har också utvecklats i och med den
aktuella kvarnpressen, som tar hand om den bladnäring som är så proteinrik.
En sked bladnäring räddar människor från nattblindhet. Vidare får man
därmed - det gäller då små barn och, framför allt, spädbarn - det proteintill-
skott som behövs.
De flesta gröna växter kan användas för detta ändamål. Det här systemet
har t.o.m. den fördelen att den slaggprodukt som återstår sedan saften har
pressats ur, nämligen fibrerna, kan användas till kreaturföda. I ett 60-tal län-
der har man faktiskt arbetat med den här saken. Men det har varit svårt att
få fram bladnäring i Sverige, trots att vi i vårt land har haft prototyper och
en utvecklingsverksamhet när det gäller kvarnpressar. T.o.m. i Lycksele har
det funnits en fabrik. Med tanke på t.ex. antalet arbetstillfällen i övre Norr-
land fanns förhoppningen att man skulle satsa mera på detta. Nu har den här
verksamheten flyttats till Eksjö och där behövs fabrikationen också. Men
summan av kardemumman är att vi i Sverige faktiskt, äntligen, efter många
år - sedan 60-talet har det ju arbetats med denna sak här i Sverige - har tagit
ett stort steg framåt. Jag hoppas att u-ländernas folk skall kunna få glädje av
denna produkt som har framställts av svenskar.
Anf. 71 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! I går kl. 23.05 i Estoril utanför Lissabon undertecknades en
överenskommelse om någonting som skulle kunna bli ett fredsfördrag i An-
gola mellan Unitas vice president Jeremias Chitunda och Luandaregeringens
talesman Lopo do Nascimento. Detta kan förebåda slutet på ett 16-årigt
krig, som i sin tur har föranlett motioner i sju år i Sveriges riksdag från en
grupp moderater som sedan har kunnat se hur vår utrikeskommitté och re-
presentanterna i utrikesutskottet med framgång har fört fram samma syn
som i motionerna.
Inbördeskriget har alltså rasat sedan 1975, då den nuvarande regimen med
kubanska legoknektars hjälp grep makten. Sedermera trappades det hela
upp. Som mest deltog 55 000 kubaner, och en enorm vapeninsats gjordes
från Sovjetunionen.
Sveriges attityd till Angola var när vi över huvud taget blev medvetna om
vad som hände där nere ganska skrämmande. Det hörde till vanligheterna
att både utrikesministern och kabinettsekreteraren, när frågan över huvud
taget bringades på tal, uttryckte sig i skymfande ordalag om Unita - banditer
och terrorister var invektiv som hörde till de vanligheter som man vräkte ur
sig. Delvis får det väl skyllas på okunnigheten. Men i varje fall efter 1987
tonade man ned språket och nöjde sig med att i vanlig socialdemokratisk
ordning visa sin solidaritet med kommunistregimen i Luanda.
Jag skall inte gå in närmare på bakgrunden utan bara konstatera att det
svenska biståndet framför allt har koncentrerats på frisk- och hälsovård.
Men det talas också om lastbils- och bussrehabilitering. Det skulle vara ett
annat uttryck för reparation av sådana lastbilar som skjutits sönder av Unita
i kriget, med andra ord direkt hjälp till regeringssidan.
Under tidernas lopp har ungefär 6 500 Scanialastbilar kunnat frakta kom-
munistsoldater från och till fronten nere i Angola. Det talas också om kom-
munikationsutrustning, men jag har inte exakt klart för mig om den har an-
vänts i kriget eller inte.
Vi motionärer har fört fram krav på att Sverige skall upphöra med det en-
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Internationellt
utvecklings-
samarbete
81
6 Riksdagens protokoll 1990/91:105
|
Prot. 1990/91:105 2 maj 1991 |
sidiga biståndet till en kommunistisk vålds- och terrorregim. Vi har efterlyst |
1989 att freden skulle stå för dörren. Unita har hela tiden sträckt ut handen
|
Internationellt |
och visat att förhandlingsvilja finns. Den 22 juni räckte i Gbadolite, i Zaire, När kommunisterna hade besegrats blev det dags för nya förhandlingar Tyvärr är Sveriges anseende i Angola ganska skamfilat på grund av det Hur har det då gått med de yrkanden som vi har ställt i vår motion? För Vi kan alltså konstatera att utrikesutskottet inte så där direkt har velat |
82
I detta anförande instämde Gullan Lindblad (m).
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 3 maj.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91 :UU20 Tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1990/91
(prop. 1990/91:125, bilaga 5, finansdepartementet).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 3 maj.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91 :UU22 Insatser för kurdiska flyktingar.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 3 maj.)
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU16 Samarbete med Baltikum, Central- och Östeuropa.
Anf. 72 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Fru talman! Precis som förra året inträffar riksdagens östdebatt den 2 maj,
vilket närmare bestämt är dagen före den 3 maj, alltså Polens historiska na-
tionaldag som det under decennier var förbjudet att fira. För ett år sedan
hade ännu bara knappt ett år gått sedan Solidaritets kandidater vann alla
platser utom en i de fria valen till den nya polska senaten. Några få månader
hade gått sedan de folkliga revolutionerna sopade bort de kommunistiska
härskarna också i resten av det Sovjetkontrollerade Europa. Bara några
veckor hade gått sedan de baltiska parlamenten hade proklamerat att de fria
baltiska staterna hade återupprättats.
Den debatt som fördes för ett år sedan även här i Sveriges riksdag speglade
på många sätt hur yrvaken man här och var var inför den nya situationen.
Många socialdemokrater tycktes utgå från att just socialdemokrati av svensk
typ var precis det som folken i Östeuropa alltid hade önskat sig. Några inlägg
var därefter.
I den moderata partimotionen hade man föreslagit svenskt bistånd för att
83
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
84
hjälpa de nya demokratierna att sänka skattetrycket - utan en tanke på att
man inte alls kan tala om skattetryck i västerländsk mening i planekonomier
av sovjetisk typ. Dessutom ville man i samma motion varna östeuropéerna
för att införa löntagarfonder.
Det då ännu inte omdöpta svenska kommunistpartiet ansåg för sin del att
vi från omvärldens sida inte skulle ägna någon särskild energi alls åt att
hjälpa dessa länder att utvecklas till moderna marknadsekonomier. Det var
ju inte alls säkert att man ville ha marknadsekonomi efter 40 års erfarenhet
av motsatsen. Det var en något förbluffande tankegång som utvecklades.
Nu har vi levt ännu ett år i den nya verklighet som skapades under 1989
och 1990. Tre inslag i denna förtjänar att särskilt betonas.
För det första: Intresset för någon sorts kompromiss mellan den gamla
kommunistiska planekonomin och normal europeisk marknadsekonomi är
praktiskt taget obefintligt. Alla betydande politiker och nybildade partier,
liksom den stora allmänheten, inser att det behövs ett fullständigt system-
skifte - inte till svensk, schweizisk, fransk eller tysk marknadsekonomi utan
till de grundläggande institutioner och rättsregler som är gemensamma för
alla länder som tillåter fri företagsamhet, fria fackföreningar och fri prisbild-
ning på en fri marknad.
För det andra: Det är fel att beskriva de f.d. östeuropeiska länderna som
u-länder och föreställa sig att de behöver bistånd på samma sätt och av
samma slag som våra traditionella biståndsländer. Vad vi möter i öst är, trots
djup och förfärande nöd på många håll, snarare förhållanden som man kan
förvänta sig i relativt utvecklade länder som i decennier har låsts in i ett
omöjligt politiskt och ekonomiskt kommandosystem. Det som behövs ut-
ifrån är inte så mycket pengar som kunskapsöverföring samt att vi beslutsamt
öppnar våra marknader för de nya produkter som dessa länders näringsliv
kommer att producera och i förekommande fall redan producerar i dag.
Kunskapsöverföring och annat kostar i och för sig pengar, men att jämföra
detta med traditionellt svenskt u-landsbistånd är fel och vilseledande.
För det tredje: Nyckelordet för politiker och allmänhet i samtliga nya de-
mokratier är i dag ”tillbaka till Europa”. Precis som i Spanien och Portugal
under 70-talet ser man i dag delaktighet i det demokratiska Europas samar-
betsorganisation, från Europarådet till EG, som en livförsäkring mot sovje-
tisk revanschism eller mot andra hot mot den nyvunna demokratin till följd
av den ekonomiska katastrofsituationen, av extrem nationalism eller av ma-
nipulationer från de just avsatta kommunistiska makthavarna.
I Ungern har man redan antytt att man vill bli medlem i EG under 90-
talet. Sannolikt kan Ungern, precis som Polen och Tjeckoslovakien, ansluta
sig vid 90-talets slut. Detta ger en ytterligare dimension åt debatten om Sve-
riges kommande ansökan om medlemskap i EG.
Numera råder i allt väsentligt enighet om inriktningen av det svenska öst-
biståndet. Det skall inriktas på kunskapsöverföring i syfte att bygga upp fun-
gerande demokratier och marknadsekonomier. Särskild tonvikt skall inom
ramen för detta läggas på miljövårdsinsatser. Krafterna skall koncentreras
till Polen och Baltikum. Samarbete med det bistånd som ges bl. a. av EG och
andra internationella organisationer skall eftersträvas. Man måste kanske
ändå tillägga ”till sist” när man säger att det numera i allt väsentligt råder
enighet, åtminstone när det gäller Baltikum. Detta gäller inte bara biståndet
utan över huvud taget den officiella svenska attityden.
När jag som ny kom till riksdagen hösten 1988 var en av mina första upple-
velser en kammardebatt om den då just inledda förändringsprocessen i Balti-
kum. Flera talare från regeringspartiet var utomordentligt oroliga för att ens
medge att riksdagen uttalade den mycket blygsamma förhoppningen att för-
ändringarna som hade inletts skulle kunna leda till positiva resultat. Även
detta var alltför riskabelt.
Därefter har det varit en period med konstiga uttalanden från regerings-
håll, ohållbara undanflykter och märkliga manövrar än hit, än dit. Det är
skönt att den här perioden nu förefaller ha tagit slut och att vi kan avge en-
hälliga betänkanden från utrikesutskottet och ställa oss bakom uttalanden i
andra sammanhang, där alla de stora partierna står eniga.
Med anledning av det betänkande som vi nu behandlar vill jag poängtera
att vi från folkpartiet liberalerna hade velat se ytterligare 50 milj.kr. i bistånd
till de baltiska staterna. Detta krav har behandlats i samband med hante-
ringen av ett annat betänkande, så det finns inte med här. Men det är värde-
fullt med en markering även i den här debatten att vi hade velat se en sådan
utvidgning av stödet.
Vi har också i det aktuella betänkandet uttryckt en vilja att ge stöd åt
handikapporganisationers arbete i Östeuropa. Det finns skäl att ge det
svenska biståndet en social dimension, och inte bara inrikta det på sådant
som jag hittills har räknat upp.
Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten på det särskilda yttrande om te-
lekommunikationer med de baltiska länderna, som folkpartiet liberalerna
har avgett. Som det ibland kanske antas är det inte fråga om insatser som så
småningom kan leda till ett resultat. Det är inte heller fråga om att vi skall
avvakta, ta det litet lugnt och se vad som kan komma att hända. För de bal-
tiska staterna kan just telekommunikationer med omvärlden vara av avgö-
rande betydelse för att undvika isolering i händelse av ett nytt tillslag mot
självständighetsrörelsen, liknande det som vi såg i januari. Därför är det
bråttom med ett resultat av det arbete som jag vet pågår.
Det förekommer i dag trots allt endast marginella avvikelser när det gäller
den allmänna synen på samarbetet med Östeuropa. En av dessa avvikelser
är dock anmärkningsvärd.
De två partier, vänsterpartiet och miljöpartiet, som motsätter sig såväl
svenskt medlemskap i EG som ett EES-avtal mellan EFTA och EG drar
också in Östeuropa och Baltikum i sin allmänna negativism mot den euro-
peiska gemenskapen och de europeiska integrationssträvandena. Det må väl
finnas någon logik i detta från de berörda partiernas utgångspunkter, men
sanningen är ju inte desto mindre att för östländerna själva och deras med-
borgare framstår EG som den självklart mest betydande samarbetspartnern.
Den tanke som uttrycks i vänsterpartiets och miljöpartiets reservationer,
att EFTA skulle vara något slags alternativ till EG, saknar all verklighets-
kontakt. Ett medlemskap såväl i EFTA som i EG är naturligtvis i dag lika
omöjligt för dessa länder av det enkla skälet att det är fråga om planekono-
mier som ännu inte har reformerats till att vara kompatibla - för att använda
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
85
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
86
ett i det här sammanhanget träffande uttryck - med normala västerländska
marknadsekonomier. Detta gäller för både EFTA och EG.
Samtidigt som de nya demokratierna i öst förhandlar med EFTA om ett
frihandelsavtal, förhandlar man om associering till EG. De EG-avtal som
kan förutses väntas bli betydligt mer omfattande än vad avtalen med EFTA
någonsin kan bli. Det är snudd på oförskämt mot dessa länder att skriva dem
på näsan att de under dessa villkor skall bortse från de mer långtgående avtal
som de kan få med EG och att de i stället skall försöka haka på EFTA, om
vars framtid vi i dag vet mycket litet - möjligen bara att den är ytterst osäker.
Drömmen om ett Europa av förenade fria demokratier är attraktiv långt
in i Sovjetunionen. Att den är attraktiv i Baltikum är uppenbart. Det skulle
återknyta banden med Västeuropa och innebära ett skydd för den frihet som
steg för steg håller på att återtas, precis som under 1970-talet i Spanien, Por-
tugal och i Grekland. Detsamma gäller också på andra håll i Sovjetunionen.
Häromdagen visades i svensk TV bilder - jag antar att de har gått runt
i hela världen - från gruvarbetarstrejken i Ukraina, där Europafanan bars
bredvid Ukrainas egen nationalflagga. Kan Sovjetunionen eller dess efter-
följare på något sätt anknytas till EG-samarbetet, skulle det betyda mycket
för de länder, även för de f.d. Warszawapaktsstaterna, som i dag är osäkra
och i vissa fall mycket oroliga inför vad man kan vänta sig i framtiden från
den gamla stormakten i öster.
I miljöpartiets motion påstås att EG är ”tabu” på de måndagsmöten som
hålls till förmån för Baltikum. Även om dessa möten ligger utanför riksda-
gens kompetensområde och dessutom inte är upplagda så att man antar reso-
lutioner om det ena eller det andra, kan jag ändå som medansvarig upplysa
om att detta påstående är fel. I februari ägnades t.o.m. ett helt möte åt Balti-
kums plats i Europa, med inslag från såväl EG som Europarådet. Men det
medges att andan inte var negativ till EG på det sätt som miljöpartiet kanske
skulle önska. I själva verket refererades t.o.m. ett i sakfrågan utmärkt utta-
lande om Baltikums självständighet från EG-parlamentet.
Sedan slutet av hösten 1990 har den sovjetiska statsledningen gjort gemen-
sam sak med de krafter inom KGB, militären och de stora statliga industri-
kombinaten, som mer än något annat fruktar för följderna av att perestroj-
kan förs till sin naturliga slutpunkt, alltså till demokrati, marknadsekonomi
och rätt för varje sovjetrepublik att utan trakasserier, blockader och militär
inblandning avgöra sin egen framtid.
Visserligen misslyckades försöken i januari att vända de senaste årens po-
sitiva förändringar till sin motsats och återställa den gamla ordningen till nå-
got som liknande en repetition av den polska militärens kupp mot folket på
luciadagen 1981. Men samtidigt har fortsatta förändringar i riktning mot de-
mokrati och marknadsekonomi blockerats. Den vanliga och i och för sig sä-
kert riktiga förklaringen, att krisen i sovjetsystemet beror på att det gamla
kommandosystemet avvecklats utan att något nytt kommit i stället, räcker i
dag knappast till för att förklara den kollaps som vi nu bevittnar. Snarare har
den omöjliga situation som rådde redan tidigare förvärrats än mer, när den
sovjetiska centralregeringen under vintern och våren försökt att genom-
föra - förutom de militära tillslagen mot bl.a. Baltikum och hotelser riktade
också mot andra delar av unionen - en serie av obegripliga åtgärder på det
ekonomiska området, vilkas enda förklaring förefaller vara traditionell kom-
munistisk ignorans mot vad en verklig ekonomi innebär. Den enda uppma-
ning man i dag kan rikta till den sovjetiska ledningen är densamma som har
riktats vid många andra tillfällen: Erkänn de baltiska ländernas rätt till själv-
ständighet, inled seriösa förhandlingar, avstå från allt fortsatt bruk av våld
för att försöka återupprätta de gamla samhällsförhållandena och återuppta
dessutom ett seriöst reformarbete i förbund med de demokratiska krafterna
i landet!
I motioner och i reservationer har frågan om svenskt erkännande av de
baltiska länderna aktualiserats. Argumenten är välkända, så jag behöver
inte ytterligare gå in på dem. Däremot kan man konstatera att det som i dag
i praktiken betyder någonting för att föra den baltiska självständighetsrörel-
sen framåt är det praktiska stöd vi kan ge utifrån till alla de tusentals olika
konkreta projekt som genomförs i olika former, alltifrån att etablera han-
delssamarbete och företagssamarbete över till samarbete mellan organisatio-
ner, fackföreningsrörelsen, fria partier, körutbyten, kulturutbyten m.m.
Alla dessa tusentals olika konkreta initiativ bygger dag för dag grunden litet
fastare för återupprättad självständighet och återupprättat civilt samhälle i
de baltiska staterna och därmed för en framtid av demokrati och frihet. Det
är detta som är det avgörande. Vad vi gör på den formella sidan kan i prakti-
ken inte vara mer än ett kvitto på en utveckling som redan har skett och
redan har nått fram till ett resultat. Vi är ännu inte riktigt framme vid målet,
men det finns mycket som vi kan göra rent konkret för att hjälpa de baltiska
länderna fram till målet att återupprätta politisk självständighet.
De baltiska staternas situation är unik, folkrättsligt och historiskt. Det är
viktigt att hålla detta i minnet. Stödet till de baltiska frihetskraven har sin
grund i internationell rätt. Den internationella rätten hör nära samman med
demokratins och rättssamhällets principer i övrigt. Enligt liberal uppfattning
är demokratin och rättssamhället det överordnade.
Sovjetunionen kan inte gärna bestå i dagens form om demokrati införs på
allvar i hela landet. I Sovjetunionen står det nationella krafterna, t.ex. i Bal-
tikum, därför i förbund med demokratins krafter - demokratin kan inte för-
verkligas annat än i återupprättade fria baltiska stater. Detta gäller kanske
också i andra delar av imperiet, i Ryssland lika väl som i Estland. I andra
delar av Europa, i länder med fungerande demokrati, drivs nationalistiska
krav i stället ofta av minoriteter av det ena eller det andra slaget med helt
andra prioriteringar än dem som förenar demokrater i olika politiska läger.
Ett slående exempel på detta är att det av allt att döma nu är klarlagt att det
bakom i alla fall delar av den slovakiska separatismen i den tjeckiska och
slovakiska federala republiken finns kommunister från den gamla störtade
regimen som försöker utnyttja den här typen av stämningar för att återvinna
sina egna gamla privilegier. I andra länder i samma område har vi också sett
hur extrema nationalistiska stämningar har utnyttjats just av de kommunis-
tiska makthavare som det måste vara den viktigaste uppgiften att få bort.
Många analytiker av krisen i Jugoslavien pekar på detta när det gäller Ser-
bien och att det är de inrikespolitiska förhållandena i Serbien som bär en stor
del av skulden till svårigheterna att få i gång en fungerande dialog mellan
Jugoslaviens olika republiker.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
87
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
Från liberal utgångspunkt är nationalism berättigad i den mån som den
strävar efter demokratiska samhällsförhållanden och går hand i hand med
sådana ambitioner. Det överordnade för oss är det öppna samhället - demo-
kratin, en ekonomi som är öppen mot omvärlden, fria rörelser av människor
och idéer över gränserna, medborgerliga fri- och rättigheter, skydd för mino-
riteter. Detta inses mycket klart av de liberala krafter som har trätt fram i de
nya demokratierna. Nationalismen identifieras av dessa liberala krafter i dag
entydigt som det farligaste hotet mot de demokratiska samhällsförändring-
arna. Ett skäl är naturligtvis just att gamla kommunistiska makthavare, t.ex.
i delar av Jugoslavien eller i Slovakien, utnyttjar dessa stämningar för att på
nytt bereda sig tillträde till den politiska makten eller klänga sig fast vid de
positioner de har.
I Rumänien har vi sett hur f.d. kommunister i den nationella räddnings-
fronten uppträder som nationalister och i nationalismens namn slår ned just
de krafter som vill införa demokrati i landet. Nationalism i denna form är en
kollektivism som endast till formen skiljer sig från den kollektivism som
dessa folk redan utsatts för av de kommunistiska regimerna.
För några månader sedan ägde ett seminarium rum i Tjeckoslovakien då
liberala tänkare och politiker från en rad länder i både Öst- och Västeuropa
deltog med Tjeckoslovakiens president Vaclav Havel som ordförande för se-
minariet. Det entydiga budskapet på detta seminarium var att nationalism i
meningen att återupprätta något slags drömd stamgemenskap i den ena eller
andra lilla enheten är ett hot mot de demokratiska landvinningar som har
skett. Den formen av nationalism, i kontrast till den demokratiska frigörelse
som vi ser i andra länder, t.ex. de baltiska, är ett hot mot demokratin. Saken
har uttryckts, bl.a. av medlemmar i det ungerska fridemokratiska partiet, på
följande sätt: I det nya Europa är uppgiften inte att börja ändra gränser mel-
lan demokratiska länder utan att öppna gränser. Öppna gränser är det ty-
piska liberala kravet både i Östeuropa och i andra delar av vår världsdel.
Jag har varit ganska utförlig därför att jag känner mig oroad över det reso-
nemang som uppenbarligen finns bakom en reservation från miljöpartiet,
där man över huvud taget inte gör någon distinktion mellan olika typer av
nationalism, olika typer av krafter som kopplas till nationella strävanden.
Man gör över huvud taget ingen distinktion mellan den demokratiska folkrö-
relse som strävar efter att återupprätta självständiga baltiska stater och de
ofta mycket ljusskygga företeelser som strävar efter att slå sönder funge-
rande nya demokratier i andra delar av Öst- och Centraleuropa. Nationalism
kan inte ha ett självständigt värde höjt över det öppna samhällets värden.
Den typen av tankegångar har ställt till nog med elände i Europa. Däremot
har nationella strävanden i förening med strävanden efter demokrati och
återupprättande av ett civilt samhälle, ett öppet samhälle, hur man nu vill
uttrycka det, en självklar plats i det förändringsarbete som fortfarande be-
hövs i Sovjetunionen och som måste leda fram till att också de baltiska sta-
terna likmätigt folkrätten återtar sin plats bland Europas självständiga sta-
ter.
Anf. 73 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Om inriktningen av samarbetet med Östeuropa råder såvitt
jag kan förstå en rätt stor samstämmighet. Det är främst metoderna att ta
resurser från biståndmedel, som vi tidigare har debatterat här i kammaren,
som vi har haft olika meningar om. Vi kan konstatera att en växande del av
det ekonomiska samabete som sker med Öst- och Centraleuropa går utanför
biståndsmedlen. Man tar dessa medel från andra håll. Vi hade för vår del
gärna sett en nordisk fondkonstruktion när det gäller samarbete med Öst-
europa i stället för den nu igångdragna återuppbyggnadsbanken, EBRD.
Det beror på att vi i Norden har haft en något annan syn på arbetslöshet och
sociala frågor än de krafter som står bakom denna europeiska återuppbygg-
nadsbank och deras krav på privatiseringar i stor skala av näringslivet. Vi vill
alltså, som vi markerade förra gången, åtminstone hålla möjligheten öppen
för olika former av ägande i näringslivet i denna del av världen.
Den förstärkta Östeuropapolitiken måste ses som ett led i en ny säkerhets-
politik. När murar faller är det viktigt att hitta en politik som inte leder till
nya murar på andra ställen. Om Sverige skulle bli medlem i en ny europeisk
militärunion, som vänder taggarna utåt, mot slutet av detta decennium finns
det enligt min mening en viss risk för att nya hinder för samarbete och männi-
skornas rörlighet över Östersjön reses. Detta får absolut inte inträffa.
Östersjöområdet är enligt min mening ett naturligt område för handel och
ekonomiskt utbyte. Likartad kultur och likartade förutsättningar när det gäl-
ler klimat och naturresurser sätter sin prägel på teknik och varuproduktion.
Dessutom erbjuder Östersjön och angränsande vatten och vattenvägar ut-
märkta förutsättningar för snabba och miljömässigt bra transporter. Dessa
fördelar måste utnyttjas.
Fru talman! En viktig drivkraft för demokratiseringssträvanden i såväl
som Öst- och Centraleuropa som Sovjetunionen har miljörörelsen varit. Re-
dan på 60-talet tog studenter och forskare upp kampen för naturreservat och
biologisk mångfald. Protester i syfte att rädda Bajkalsjön och hindra vän-
dandet av de sibiriska floderna förekom för många år sedan. Efter Tjerno-
bylolyckan fick miljörörelsen förstärkt kraft.
De växande ekonomiska problemen och det kaos som nu råder i Sovjet-
unionen leder hos många till krav på en snabb övergång till marknadseko-
nomi, och det tidigare miljömedvetandet trängs tillbaka. Det vore en fördel
om den styrning av marknadsekonomin som vi i vår del av världen eftersträ-
var från början kunde bli en del av reformerna i Östeuropa. I annat fall kan
ett växande sopberg, kraftig expansion av privatbilismen och fler i stället för
färre typer av föroreningar av mark, luft och vatten bli följden.
I den politiska turbulensen i Sovjetunionen är det svårt att se vilka krafter
och vilka ledare som så småningom kommer att bli tongivande och om
Sovjetunionen över huvud taget kommer att existera. Men det borde vara
möjligt att bygga upp samarbetet med institutioner och kring särskilda miljö-
projekt som det rimligen inte finns delade meningar om. Satsningar på mil-
jön i Sovjetunionen skulle sannolikt också vara nationalekonomiskt lön-
samma eftersom hälsotillståndet skulle förbättras och kostnaderna för sjuk-
vård minska. Vi har också vårt egenintresse av miljösatsningar åtminstone i
västra Sovjetunionen. Vår beredvillighet att samarbeta på miljöområdet är
också viktigt som en förtroendeskapande åtgärd. Att avbryta eller skära ned
det samarbete som redan finns med Sovjetunionen på grund av övergreppen
i Baltikum kan motverka sitt syfte och måste i det längsta undvikas. Samar-
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
89
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
90
betet får inte hindra att vi öppet och ärligt framför våra åsikter och krav när
det gäller frigörelsekampen i Baltikum. I samband med behandlingen av mil-
jöpropositionen får vi anledning att återkomma till dessa frågor.
Den enda reservation vi har i detta betänkande berör frågan om graden
av öppenhet som EFTA bör visa de öst- och centraleuropeiska staterna. På
grund av de svårigheter som nu tornar upp sig i EES-förhandlingarna och de
olika EFTA-ländernas positioner när det gäller att söka medlemskap vet vi
inte hur starkt EFTA kommer att bli. Det kanske rent av blir en spricka i
EFTA eller en försvagning av EFTA. Vi har med vår reservation velat mar-
kera det önskvärda i att EFTAs samarbete med de öst- och centraleurope-
iska staterna får en sådan inriktning att ett medlemskap på lång sikt skulle
kunna vara möjligt. Vi har inte sett detta som någon motsättning till ett sam-
arbete med EG, vilket också sägs i vår reservation. Självklart är det på det
sättet att dessa länder måste utveckla en betydande ekonomisk stabilitet och
styrka för att kunna fungera effektivt som medlemmar i ett framtida EFTA
om det nu skulle bli möjligt för en sådan organisation att utvecklas.
Vi står givetvis bakom denna reservation, men jag avstår från att yrka bi-
fall till den.
Anf. 74 INGER SCHÖRLING (mp):
Fru talman! I betänkandet om samarbete med Baltikum och Central- och
Östeuropa behandlas en ganska stor mängd av motioner och yrkanden från
samtliga riksdagspartier, men det är förvånansvärt få reservationer. För åtta
av de tio reservationerna står miljöpartiet. Detta kan tolkas på olika sätt:
antingen så att det i utskottet råder stor enighet - med undantag för miljö-
partiet -, att skrivningarna i betänkandet har utformats med stor försiktighet
och generositet, eller att förslagen om samarbete med Baltikum, Central-
och Östeuropa kännetecknas av en ordens rikedom och en handlingens fat-
tigdom.
Samarbetet med och stödet till Baltikum och Central- och Östeuropa kan
genomföras på många plan - ekonomiskt, socialt och politiskt. Det ekono-
miska biståndet har vi behandlat i tidigare betänkanden, medan det numera
gäller samarbetets utformning och inriktning.
I den situation som råder i Östeuropa och Baltikum finns enorma miljö-
problem och nästan ofattbara ekonomiska och sociala problem. Det pågår
en omformning av ett helt samhällssystem, och det finns en längtan efter fri-
het och självbestämmande. Detta, fru talman, kräver mycket av rika och de-
mokratiska grannländer som Sverige.
Hittills har vi dåligt levt upp till vad som kunde förväntas av oss. Det eko-
nomiska bistånd som regeringen har föreslagit, uppgående till 1 miljard över
en treårsperiod, är helt otillräckligt. Dessutom tar man pengar från bi-
ståndsbudgeten - men det har kanske redan debatterats tillräckligt här i dag.
Miljöpartiet har föreslagit ytterligare medel för budgetåret: 1 miljard till en
miljöfond, som naturligtvis skall användas till miljösatsningar.
Behovet är stort. Miljösituationen är katastrofal i hela Östeuropa. Den
sovjetiska miljöministern rapporterade 1990 att koncentrationen av tungme-
taller, av svaveldioxid och av cancerframkallande benspyren i inte mindre än
ett hundratal städer överskrider WHOs normer mellan 10 och 100 gånger.
Vi har också föreslagit att den nuvarande administrationsmodellen för
svensk bistånd till Östeuropa skall ses över och att en särskild myndighet
inrättas för att handlägga samarbetet med Östeuropa. Vi tycker att det både
finansiellt och organisatoriskt finns skäl för att stödet till Central- och Öst-
europa skall särskiljas från stödet till u-länderna. Vi tycker därför inte att
BITS är en lämplig handläggningsinstans.
Jag ingick i en delegation från miljöpartiet som för ett par månader sedan
besökte Baltikum och Litauen. Jag kunde då i samtal med parlamentariker
samt med personer i miljöutskott och miljökommittéer konstatera att inget
konkret miljöbistånd hade nått fram till Litauen. Däremot hade minst sju
delegationer från Sverige varit på besök. Vid en föredragning i utskottet för
några veckor sedan bekräftades också att de beviljade pengarna redan var
intecknade. Det räcker inte med att låta det svenska stödet gå till erfaren-
hetsutbyte och kunskapsutveckling, utan det måste till konkret miljöbistånd.
Östländernas skuldproblem, orsakat av de gamla systemet, sätter många
käppar i hjulet för en utveckling mot demokrati och ekologiskt balanserad
marknadsekonomi. Det talas om behov av en massiv ”Marshallhjälp” till
Östeuropa i storleksordningen flera hundra miljarder dollar. Samtidigt upp-
går den östeuropeiska skuldbördan till västvärlden till tiotals miljarder dol-
lar.
Vi har föreslagit att Sverige skulle utarbeta en avvecklingsplan för avskriv-
ning av de skulder som de östeuropeiska länderna har till oss. Polen har re-
dan, via Parisklubben, uppnått en överenskommelse och har fått sin skuld
till offentliga kreditorer reducerad med ungefär 50 %. Visserligen säger man
att Polen skall betraktas som ett exceptionellt fall, men den handlingsförlam-
ning som följer av skuldproblemet i öst gäller naturligtvis fler länder. Jag an-
ser också att det är lämpligt att en avvecklingsplan skall utformas efter varje
lands speciella förhållande.
Det finns många exempel på missbruk av den centrala Sovjetmakten, och
det tycker vi i sin tur väl motiverar att svenskt stöd tills vidare går direkt till
delrepublikerna och till demokratiska folkrörelser. Stödet måste gynna en
utveckling av ekonomin som kan förena rimliga krav på produktionseffekti-
vitet med långtgående miljöhänsyn. Det finns exempel på att västliga företag
i samarbete med öst fullständigt har struntat i att ta miljöhänsyn.
Miljöpartiet har vidare föreslagit inrättande av ett Östersjöråd för fördju-
pat samarbete bl.a. när det gäller miljöskydd. Jag är glad för de positiva sig-
naler som regeringen har gett. Det förslag som vi har lagt fram bygger på ett
gemensamt förslag från företrädare för gröna partier i parlamenten i Sve-
rige, Finland, och Estland till Östersjökonferensen den 7-9 januari 1991.
Andra partier har framfört liknande tankegångar.
Ett förslag till ett sådant Östersjöråd kommer enligt regeringen att presen-
teras under innevarande år. Utskottet uttalar också stöd för regeringens an-
strängningar att finna nya, effektiva samarbetsformer i Östersjöområdet.
Jag hoppas verkligen att regeringen anstränger sig och att det aviserade för-
slaget kommer snart. Kanske är det någon representant för regeringspartiet
som redan i dag kan ge besked härom.
Som vi alla vet är det bråttom med miljösamarbetet runt Östersjön. Bl.a.
måste kväve- och fosforutsläppen minskas med upp till 80 % till 1995 i förhål-
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
91
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
92
lande till läget 1985. Utsläppen av kvicksilver, kadmium och organiska klor-
föreningar måste helt enkelt upphöra fram till 1995, om vi skall kunna rädda
Östersjön.
För att öka samförståndet och samarbetet runt Östersjön bör lättnader
snarast införas för resande mellan Sverige och de baltiska länderna. Vi har
framhållit att visumtvånget snarast bör avskaffas. Det bör också bli lättare
för människor i Östeuropa att arbeta i Sverige. Som ett första steg kan man
låta de baltiska medborgarna arbeta i Sverige på samma villkor som medbor-
gare i de nordiska länderna nu får göra. Vi ser det som mycket olyckligt om
just östeuropéerna skulle utestängas från den ökade rörlighet för människor
som är ett viktigt mål för Europasamarbetet.
Utskottet säger i betänkandetexten att det i avvaktan på att de baltiska
staterna blir självständiga torde för en eventuell viseringsfrihet åtminstone
krävas någon form av separat s.k. passidentitet. Ja, låt det då bli ett första
steg, men gör det nu! Gå från ord till handling!
Håkan Holmberg, som talade så fint om människans rörlighet i Europa,
är välkommen att stödja miljöpartiets reservation på den här punkten.
Håkan Holmberg tog i med brösttoner när det gällde miljöpartiets skriv-
ning om att det varit tabu att ta upp EG på måndagsmötena. Vi skrev motio-
nen i fråga under allmänna motionstiden i januari. Om man sedan på mån-
dagsmöten i februari har tagit upp EG och Baltikum är inga gladare än vi i
miljöpartiet.
Jag vill också passa på att säga att Håkan Holmberg läste litet slarvigt i
reservationen om självständighetskraven i Central- och Östeuropa. Den som
läser hela reservationstexten ser att det längst ned också talas om att län-
derna i Öst- och Centraleuropa kan utvecklas från centralistiskt uppbyggda
unioner till samarbetande självständiga regioner eller stater, något som kan
genomföras fredligt och demokratiskt.
Så, fru talman, till det så viktiga politiska stödet för de demokratiska kraf-
terna och för de självständighetskrav som folket i Central- och Östeuropa
reser. Sverige bör agera så att det inte råder något tvivel om att Sverige anser
att alla folk har rätt till självbestämmande, något som för oss har varit en
självklarhet i århundranden.
I dag är det 108 dagar sedan skotten vid TV-tornet i Vilnius inledde en
blodig vecka i Baltikum, då Sovjetregimen försökte kväsa och med våld slå
ned frihetssträvandena. I februari och i mars har folkomröstningar hållits i
Baltikum, och de har entydigt visat att det är självständighet och ingenting
annat som man vill ha. Även den ryska befolkningen i Baltikum stöder kam-
pen för självständighet.
De valda ledarna för folken i Estland, Lettland och Litauen vädjar om
omvärldens stöd, men ännu är det bara Island som erkänt Litauen. Så är
fallet trots många löften från andra länder om erkännande, inte minst från
Sverige. Trots statsminister Ingvar Carlssons långtgående stöd för principen
om baltisk suvernänitet i samband med ESK-mötet i Paris hösten 1990 är det
oklart hur långt Sverige i konkret politisk handling är berett att gå för att
stödja de baltiska ländernas frihet.
Också inför de borgerliga partiernas stöd till ett fritt Baltikum finns det
anledning att sätta frågetecken, trots deras tidigare utfästelser.
Pierre Schori besökte Litauens president Landsbergis i februari i år.
Veckan före hade jag själv träffat presidenten i Vilnius. Han var mycket opti-
mistisk efter mötet med Schori och talade om att denne sagt att Sverige
skulle vara bland de första länder som erkände Litauen. Det kunde man
också läsa om i referat från dagstidningarna där. Det verkade som om det
skulle handla om dagar, på sin höjd veckor, innan erkännande skulle
komma.
För mer än ett år sedan, den 14 mars, uttalades i denna kammare från bl.a.
folkpartiet att svenskt diplomatiskt erkännande inte skulle vara en fråga om
”om” utan om ”när”. Många måndagsmöten har hållits sedan den 14 mars
förra året.
De principer som hävdas strida mot ett erkännande är inte hållbara, och
ändå är det dem som partierna gömmer sig bakom i utrikesnämnd och i utri-
kesutskott.
Tisdagen den 3 april gav man i Dagens Industri följande maning: Erkänn
de baltiska staterna! Jag skall be att få citera en del av det som anfördes i
artikeln: ”Sveriges snabbhet att gå Sovjet till mötes i det läget är nog någon-
ting som konstituerat vårt dåliga samvete mot Baltikum än i dag. Sveriges
relation till Baltikum är som en varböld av svekfullt uppträdande. Där finns
ingredienser som baltutlämningen och överlämnandet av Estlands guldre-
serv till Sovjet.
Omsvängningen under det senaste året är glädjande. Regeringen, närings-
livet, organisationssverige - alla ställer upp bakom en ny slogan - 'Balternas
sak är vår’.
Nu är emellertid tid att gå från ord till handling. Den sittande regeringen
eller den regering som tillträder efter valet i september bör erkänna Est-
lands, Lettlands och Litauens självständighet.
För det är väl inte så att engagemanget för grannländerna vid Östersjön
bara är valfläsk?”
Fru talman! Vid en föredragning inför utskottet för några veckor sedan
redogjorde föredraganden från utrikesdepartementet för att Baltikum har
ett väl substantierat krav på självbestämmande. Baltikum är ett unikum vad
gäller nationell identitet och historia, sade föredraganden. Men utskottets
slutsats är att samtliga kriterier för ett svenskt erkännande av Litauen ännu
inte är uppfyllda.
I vår reservation nr 7 redovisas ett antal tillfällen då regeringen har gjort
undantag från de principer som man har sagt skall gälla vid erkännande av
stater. Jag upprepar dem inte här, men jag frågar er, ärade ledamöter och
representanter för andra partier och partier i utrikesnämnden: Har ni något
svar på när ett erkännande kan komma?
Fru talman! Det mesta som jag har tagit upp i mitt anförande är krav och
ställningstaganden som inte fått gehör i utskottet och där miljöpartiet har
reserverat sig. Naturligtvis stöder jag samtliga miljöpartiets reservationer i
betänkandet, men jag yrkar bifall till reservationerna 2, 3, 5 och 7.
Anf. 75 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Fru talman! Syftet med den här debatten är ju inte att diskutera måndags-
mötena, där för övrigt Inger Schörling har deltagit med utmärkta insatser.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
93
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
94
Inte heller är syftet med måndagsmötena att diskutera EG, och det var ju
det som var poängen här. Det var det som var felet med somliga möten.
Jag kan försäkra att även långt före det speciella möte som jag nämnde i
februari har gång på gång av både mig och andra som har medverkat där
framhållits just de baltiska ländernas plats i ett fritt Europa, ett Europa av
fria demokratiska stater där naturligtvis EG är en del. Förmodligen har det
gjorts vid vartenda tillfälle på ett eller annat sätt med den ena eller andra
formuleringen.
Det som är problemet för miljöpartiet är att vi inte har gjort dessa möten
till ett forum för miljöpartiets egen mycket speciella syn på EG, och det
tycker jag faktiskt att vi skall låta bli att göra även i fortsättningen. Inger
Schörling är välkommen ändå att komma till måndagsmötena, men de skall
inte vara ett forum för miljöpartiets syn på EG. Det var ju detta som en for-
mulering i miljöpartiets reservation uppenbarligen gick ut på.
När det gäller erkännandet av baltisk självständighet frågar Inger Schör-
ling: När inträffar när? Precis som jag tror att jag själv och andra sade för ett
år sedan: Det styr inte vi. Det avgörs tyvärr av utvecklingen på platsen. När
den litauiska regeringen har kontroll över sitt territorium, är det naturligt att
erkänna den litauiska republiken som en självständig stat.
I dag ockuperas TV-stationen i Vilnius av sovjetiska trupper. För några
dagar sedan gjordes stora tillslag på en rad platser i landet. Att låtsas som
om detta inte betyder någonting är på något sätt att trivialisera frågan om
nationellt oberoende. Det betyder ingenting hur det egentligen ser ut i ett
land - vi erkänner litet hit och dit! Det är tror jag, i grund och botten att göra
de baltiska folken en otjänst.
Det viktiga är de insatser vi gör för att hjälpa dem på olika sätt att komma
ur det låsta läge som råder. Det är det som räknas, och jag hoppas att det
kommer att ge resultat mycket snabbt. På den punkten tror jag inte att det
finns någon motsättning.
Till sist den miljöpartireservation som jag kritiserade, om självständig-
hetskrav från olika folk och regioner - det uttrycks precis så. Det är en oer-
hört långtgående formulering. Där finns inga nyanser över huvud taget. Det
är en generell rekommendation.
Jag anser att det hade varit olämpligt och omdömeslöst, om utskottet hade
skrivit på det sättet, mot bakgrund av det som är väl känt om hur nationalis-
tiska strömningar i vissa länder i öst utnyttjas av makthavare som vill komma
tillbaka till sina gamla positioner. Det avgörande är kampen för demokrati,
i Baltikum likaväl som i Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Rumänien och andra
länder.
Anf. 76 INGER SCHÖRLING (mp) replik:
Fru talman! Håkan Holmberg fick det att låta som om jag hade varit på
måndagsmöten och pratat om EG och att det skulle vara olämpligt. Jag har
inte pratat om EG på några måndagsmöten, men jag är ändå glad att den
frågan har tagits upp - flera gånger, enligt Håkan Holmberg - för den har
naturligtvis stor betydelse.
Det är helt uppenbart att central- och östeuropeiska länder inte kommer
att kunna bli medlemmar i EG under det här århundradet, även om något av
dem skulle vilja det. Därför tycker vi att vi inte vill undanhålla östeuropeiska
länder ett nära samarbete med andra länder i Europa och i vårt område.
EFTA är en betydligt mer lämpad organisation för det, inte minst för att
EFTA inte inskränker i den suveränitet som de här länderna nyligen har
återvunnit och också förefaller väldigt angelägna att behålla.
Sedan några ord om principerna för erkännande. I stället för att förlänga
debatten rekommenderar jag er att läsa om de undantag som miljöpartiet
har redovisat i reservation 7.1 en rad fall har erkännandet av stater som inte
i alla avseenden motsvarar de svenska erkännandeprinciperna fördröjts på
grund av politiska hänsyn. I andra fall har stater som de facto motsvarar de
svenska kriterierna över huvud taget inte erkänts, av politiska skäl. Så man
har vägt in en rad politiska tolkningar och bedömningar.
När det gäller reservationen måste jag säga att jag är litet överraskad över
med vilken frenesi som Håkan Holmberg vidhåller att den skulle vara oan-
svarig. Det står klart och tydligt att vi vill att Sverige skall bidra till att själv-
ständigheten för stater och regioner genomförs fredligt och demokratiskt.
Det är väl en definition så god som någon. Definitionen på demokrati tror
jag väl att också Håkan Holmberg känner till.
Anf. 77 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Fru talman! Inger Schörling har talat om Baltikum på måndagsmöten. Det
är utmärkt. Det är detta som dessa möten är till för. Det var ungefär det jag
försökte säga nyss.
Sedan är det ju bra att det i miljöpartiets reservation finns en formulering
om förändringar i demokratiska former. Men det som är problemet i den och
som har gjort att det hade varit olämpligt om utskottet hade anslutit sig till
miljöpartiets motion - man får naturligtvis reservera sig hur man vill - är
detta att där förekommer en generell rekommendation om att alla typer av
nationalistiska strävanden, oavsett deras bakgrund, vilket syftet är och vilka
som egentligen har satt i gång det hela, skall stödjas från svenskt håll.
Det är inte rimligt, utan det som skall stödjas är frihetsrörelser som syftar
till demokrati och till normala och öppna samhällsförhållanden som i de bal-
tiska länderna. Det kan finnas andra exempel, men ett generellt förord när
man känner till vilka krafter som försöker manipulera sådant här i vissa län-
der i Europa, gör att jag ändå tycker att det är bekymmersamt att det har
dykt upp som ett förslag.
Anf. 78 INGER SCHÖRLING (mp) replik:
Fru talman! En mycket kort replik. Ordet nationalistiska nämns över hu-
vud taget inte, vare sig i vår motion eller i vår reservation, utan det är en
konstruktion av Håkan Holmberg.
Anf. 79 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Fru talman! Om vi inte drömmer om ett bättre Europa, kommer vi aldrig
att bygga ett bättre Europa. Så formulerade sig president Havel i Europarå-
dets parlamentariska församling för snart ett år sedan. Jag tror att det är vik-
tigt att hålla den drömmen levande, att det är viktigt både för oss som lever
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
95
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
96
väster om den forna järnridån och dem som lever öster om den järnridå som
nu är borta.
Fru talman! Det egentliga biståndet till Baltikum och till Central- och Öst-
europa har debatterats i samband med betänkandet om internationellt ut-
vecklingssamarbete. Riksdagen ställde sig förra året bakom regeringens för-
slag om en miljard för samarbete med länderna i Central- och Östeuropa. Vi
som lyssnade till biståndsministern i eftermiddags kunde notera att stödet nu
är uppe i ca 1,7 miljarder.
Vi är alltså nära, Inger Schörling, det tal som miljöpartiet förde fram. Ut-
skottet skriver att vi är väl över 1,5 miljarder, men biståndsministern sade
faktiskt 1,7 miljarder, och jag kontrollerade det med henne i eftermiddags.
Regeringen vill ju med det här stödet stärka ländernas förmåga att genom-
föra den demokratisatsning och den reformering som nu inletts på olika sam-
hällsområden. Vi i utskottet ansluter oss självklart till detta.
Jag vill instämma med, jag tror det var Bengt Hurtig, som sade att det
råder stor samstämmighet i utskottet om Baltikum, Central- och Östeuropa-
politiken. Jag vill vitsorda det. Jag tycker att det är glädjande att vi har denna
stora samstämmighet. Men det finns ju också några reservationer och dem
har olika talare berört här.
Till Håkan Holmberg vill jag säga att vi i utskottsmajoriteten är helt på
det klara med vikten av stöd till handikapporganisationer. Den möjligheten
finns inom den här ramen som vårt Central- och Östeuropastöd innebär.
Jag förstår inte riktigt Inger Schörling som först klagar över att det går
långsamt med den praktiska hanteringen av vårt bistånd till Central- och
Östeuropa och sedan föreslår en särskild myndighet för detta bistånd, dvs.
de myndigheter, organisationer och andra som nu är konkret inriktade på att
förmedla det här stödet skall bytas ut mot en särskild myndighet. Det blir ju
att fördröja processen och inte att påskynda den.
Jag delar inte Inger Schörlings och miljöpartiets syn på erfarenhetsutbyte
och kunskapsuppbyggnad. Vi menar att detta faktiskt är det allra viktigaste
för länderna i Central- och Östeuropa och även i Baltikum. Därför kan inte
miljöpartiets synpunkter här bli utskottets.
När det gäller visumtvånget för medborgare från de baltiska republikerna
som Inger Schörling talade om är det faktiskt så att de har sovjetiska pass.
Vi har i utskottet talat om en passidentitet så att vi kan identifiera de baltiska
medborgarna. Då säger Inger Schörling att detta ju är bra, men låt oss gå
från ord till handling. Men det ankommer inte på oss. Det är Sovjetunionen
som måste medge att innevånare i de baltiska republikerna skall ersätta sina
sovjetiska pass med baltiska. Det är där problemet ligger, och det är därför
vi inte nu kan häva något visumtvång för dem.
Det låter naturligtvis väldigt bra att den nordiska arbetsmarknaden skulle
öppnas också för baltiska medborgare. Men detta är en nordisk överens-
kommelse om en fri nordisk arbetsmarknad. Det är ingenting som vi kan
besluta om här i Sveriges riksdag, utan det är en fråga för de nordiska län-
derna gemensamt.
Vilka är egentligen medborgare i de baltiska republikerna nu? Detta är
också en fråga som måste diskuteras och lösas. Vi stödjer ju de baltiska fol-
kens självständighetssträvanden, och det har vi gjort i utskottets betänkande
och även tidigare. Det är väl faktiskt så, Inger Schörling, att Sverige genom
sitt agerande i exempelvis ESK och i andra sammanhang har gått längst av
alla stater i praktiskt hantering av de baltiska folkens självständighetssträ-
vanden. Jag vet inte om Island på något sätt har åstadkommit något mer än
Sverige.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets betänkande nr 16 på
samtliga punkter.
Anf. 80 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag vill bara påminna Karl-Erik Svartberg om att folkpartiets
reservation om stöd till handikapporganisationer handlar om ett förslag om
mer pengar, 15 nya miljoner. Det är detta som utskottets majoritet inte vill
vara med på. Däremot är det naturligtvis bra om det går att göra insatser
även inom ramen för det bistånd som redan ges, men saken gällde att utöka
det.
Jag vill passa på att också yrka bifall till reservation 6 liksom till utskottets
betänkande i övrigt, vilket j ag dess värre glömde bort när j ag var uppe i talar-
stolen tidigare.
Anf. 81 INGER SCHÖRLING (mp) replik:
Fru talman! Det gällde först och främst Karl-Erik Svartbergs beskrivning
om att regeringen nu låg på samma nivå som miljöpartiet när det gäller stöd
till Östeuropa och Baltikum. Men de pengar som regeringen har beslutat
om, 1 miljard, var ju under en treårsperiod medan vår vår miljard sträckte
sig över den här budgetperioden. Det var en liten skillnad.
När det sedan gäller den här särskilda myndigheten kan jag förstå att man
kan undra över att man dels har mycket bråttom, dels att man kan fördröja
processen med att inrätta en ny myndighet. Min förhoppning är att det skall
bli precis tvärtom. Man skall inte fördröja processen med en ny myndighet
utan det skall tvärtom gå fortare.
Efter samtal med parlamentariker, med människor i miljökommissioner,
kommittéer och utskott tyckte man nästan att det var pinsamt att kunskaps-
mässigt bli behandlad som ett u-land i tredje världen. I Baltikum vet man
mycket väl vad man vill göra för insatser. Visst är det bra med kunskapsut-
byte och erfarenhetsutbyte, men vad man vill ha där är konkreta åtgärder
för att åtgärda de miljöproblem som man har. Efter att sju delegationer från
Sverige har varit där och kontrollerat hur mycket man egentligen kan, har
man sagt att vi nu måste utbyta mer erfarenheter osv. Men utan några pengar
är man oerhört besviken och litet snopen på det svenska miljöbiståndet.
Anf. 82 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Fru talman! Det är bara så, Håkan Holmberg, att vi inte har de 15 miljoner
som folkpartiet vill anslå. Därför måste vi alltså nöja oss med att hålla oss
inom ramen, som jag sade i mitt anförande.
Detsamma gäller miljöpartiet. Vi är ledsna att vi inte har så mycket pengar
som ni. Vi skulle naturligtvis vilja satsa mer, men det kan vi inte eftersom vi
inte har de pengarna.
Jag reagerade bara mot den negativa ton som Inger Schörling angav när
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
7 Riksdagens protokoll 1990191:105
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
det gäller erfarenhetsutbyte och kunskapsuppbyggnad i jämförelsen här. Det
skall självfallet bli konkreta åtgärder i vårt Central- och Östeuropabistånd.
Självfallet skall det bli detta.
Fru talman! När det gäller debatten om självständighetskraven i Central-
och Östeuropa slutar faktiskt reservationen med: ”Med det sagda tillstyrker
utskottet yrkande 8 i motion U525.” Det är alltså miljöpartiets motion och
där heter det ordagrant: Att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att Sverige bör inta en positiv hållning till de självständighetskrav som
nu kommer fram från olika folk och regioner i Central- och Östeuropa.
Där står ingenting om den demokrati osv. som Inger Schörling talade om.
Anf. 83 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Fru talman! Karl-Erik Svartberg får det att låta som om somliga, närmare
bestämt vi i folkpartiet liberalerna, trollar fram pengar som ingen annan kan
åstadkomma. Det är inte fråga om detta. Det är fråga om prioriteringar och
vilka prioriteringar olika partier vill göra.
Det yrkande som det är fråga om här har sitt ursprung i folkpartiets handi-
kappmotion. Den är ett led i den allmänna prioritering som vi vill ge åt de
frågor som vi sammanfattar med beteckningen Det glömda Sverige. I det här
fallet ges det också en internationell tillämpning. Socialdemokraterna är inte
kända för att prioritera de grupper vi brukar kalla för Det glömda Sverige.
Därför är det helt logiskt att de, som Karl-Erik Svartberg uttrycker det, inte
har de miljoner som vi anser att man skall anslå.
Anf. 84 INGER SCHÖRLING (mp) replik:
Fru talman! Det skall bli en kort replik. I texten inne i motionen står precis
det som jag har sagt. Jag förstår inte att detta yrkande 8 skulle vara så för-
skräckligt. Är det inte en positiv hållning till de självständighetskrav som nu
kommer fram från olika folk och regionier i Central- och Östeuropa som vi
i Sverige vill ha? Om det finns någon som har andra synpunkter än att vi skall
ha en positiv hållning till självständighetskraven ber jag er att framföra dem
nu.
Anf. 85 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Fru talman! Vi ställer upp på mycket av det som Håkan Holmberg och
folkpartiet anför när det gäller Det glömda Sverige - också den internatio-
nella solidariteten. Håkan Holmberg avfärdar mig med att vi socialdemokra-
ter inte prioriterar rätt. Men det är inte så. Oppositionen har alltid mera
pengar än regeringspartiet. Det gäller oavsett vilken färg det är på rege-
ringen och vilken färg det är på oppositionen. Det är ett faktum. Vi socialde-
mokrater har själva fått de argumenten emot oss de sex åren vi var i opposi-
tion.
Förste vice talmannen anmälde att Håkan Holmberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 86 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Vi lever i en tid då bokstavligen vår egen europeiska framtid
avgörs. Frågan är om Europas nationer enhetligt kommer att utvecklas mot
demokrati och marknadsekonomi, eller om vi kommer att få se en utveckling
som öppnar för nationella motsättningar och växande fattigdom i de delar av
Europa som i dag åter söker sin europeiska identitet.
Detta innebär att den politik och de aktiviteter som europeiska nationer,
inbegripet även Sverige, står för har en betydelse för hur vi skapar och påver-
kar vår egen framtid. Det ger direkta återverkningar på vår egen säkerhets-
politiska situation.
För att kunna bidra till denna omvandling måste man också rätt förstå vad
den handlar om. Den handlar om europeiska stater som åter söker sin euro-
peiska identitet. Därför prioriteras bl.a. den europeiska samverkan som den
Europeiska gemenskapen innebär. Det handlar om en omvandling från det
sovjetiska och kommunistiska förtrycket till demokratiska staters fria och
frivilliga samverkan. Det kan också så här dagen efter den 1 maj, socialis-
mens firande, vara värt att tänka på att den europeiska omvandlingen inte
handlar om att utveckla socialismen. Den handlar inte om att pröva nya vä-
gar för att finna olika metoder för planhushållning. Den handlar inte om att
kollektivisera ägandet. Den handlar om en politik för att stärka marknads-
ekonomin och dess institutioner, de enskilda människornas rättigheter och
demokratin. Detta är något som kan vara ett memento inte minst för de par-
tier som i detta betänkande har tillfogat reservationer där man på olika sätt
försöker finna former för att undvika denna europeiska samverkan eller för
att på annat sätt urholka betydelsen av vad som nu kan ske.
Fru talman! För oss i Sverige finns det ett perspektiv som är särskilt viktigt
vid sidan om vårt europeiska integrationsperspektiv, nämligen Ostersjöpers-
pektivet. Det som händer i Sovjetunionen och i de baltiska republikerna har
en direkt betydelse för våra framtida förutsättningar att leva i en del av värl-
den som utvecklas under fred, stabilitet och växande välfärd. Därmed ser vi
det som skulle kunna vara vår uppgift, nämligen att bidra till att stärka de
baltiska staternas självständighetssträvanden och bidra och medverka till de-
ras integrering i det europeiska samarbetet. Jag tillhör dem som menar att
vi i Sverige har försummat detta perspektiv i nästan 50 år. Det har varit utri-
kespolitiskt oansvarigt just på grund av den betydelse som vår nära omvärld
av uppenbara skäl har för vår egen framtid. Men det har också varit omora-
liskt, därför att människor som har levat i djupt förtryck, grannar vid sidan
om oss, inte har fått den politiska uppmärksamhet, det stöd och de kontakter
som de borde ha fått.
Det måste bli en huvuduppgift för svensk utrikespolitik att vid sidan om
integrationen in i den Europeiska gemenskapen också medverka till att
dessa stater får sin rättmätiga självständighet. Därför känns det befriande att
kunna konstatera att Sverige i dag står för att de baltiska staterna har en rätt
till självständighet och att Sverige har ett ansvar för att internationellt föra
denna fråga framåt. I dag vet alla att de baltiska staterna är ockuperade. I
dag vet alla att det inte handlar om en minoritet i de baltiska staterna som
vill ha självständighet. Jag tillåter mig att också säga att i dag är vi alla tok-
stollar i denna kammare. Tokstolle skulle man vara om man skulle tro på
socialdemokratiska företrädare i denna kammare att Sverige ville verka för
de baltiska staternas självständighet så sent som för två år sedan. Jag vet,
därför att jag var den som ansågs vara tokstolle.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
99
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
100
I dag erkänner Sverige de baltiska staternas rätt till självständighet. Men
det räcker inte i detta perspektiv med politiska deklarationer. Nu krävs
också politisk handling inom alla de områden som är av betydelse för att de
baltiska staterna skall kunna utveckla sin självständighet. Vi måste med-
verka till att de skall kunna bli självständiga ekonomier. Jag menar inte bara
självständiga ekonomier i en sluten bemärkelse, utan självständiga ekono-
mier som kan tåla att leva på världsekonomin och kan tåla att betala världs-
marknadspriser för bl.a. importen av energi, olja och gas från det nuvarande
Sovjetunionen. Det måste vara ekonomier som har en högt utvecklad grad
av kunskap och tradition vad gäller marknadsekonomins sätt att fungera.
Fru talman! Jag var rätt förvånad över Inger Schörlings påstående i dag
att behovet av kunskap finns i ringa bemärkelse. Jag tror inte att Inger
Schörling har träffat alla dem som på institutioner, akademier, myndigheter
osv. i olika städer söker kontakterna, kunskaperna och möjligheterna att
göra sig till en del av den västeuropeiska kunskapen och dess tradition. Hon
har kanske varit litet för upptagen av att förtala Sveriges erkännande av de
baltiska staternas rätt till självständighet, för att hinna lyssna på de balter
som inte bara så snabbt som möjligt vill integreras in i Europa utan som
också söker kunskap om allt det som vi har kunnat lära oss under de senaste
50 åren men som de har varit avskurna från.
Fru talman! Vi måste hjälpa de baltiska staterna att utveckla sina politiska
och offentliga institutioner. Vi måste med hjälp av ett aktivt utbyte stärka
de baltiska medborgarnas samhörighet med väst och deras delaktighet i den
västerländska traditionen.
Det är bråttom. Detta är inte något som vi kan debattera och diskutera i
det långa perspektivet. Vi ser i dag en utveckling öster om oss som känne-
tecknas av ett snabbt sovjetiskt sönderfall inom ekonomins och politikens
områden. Det är ett sönderfall som kommer att få inte bara politiska konse-
kvenser utan självfallet också materiella konsekvenser. En politisk oaning,
en hyperinflation och en växande ekonomisk misär är något som är en allt
snabbare, växande verklighet. Det innebär att vi i vår alldeles uppenbara
närhet kan komma att få se den nöd som Håkan Holmberg tidigare i dag helt
rätt konstaterade att vi ännu inte ser. Men det är inskrivet i det utvecklings-
förlopp som vi i dag ser i den sovjetiska unionens ekonomi.
Mot den bakgrunden måste man tyvärr konstatera att det finns en oaccep-
tabel senfärdighet i hur regeringen politiskt har lett de svenska biståndsinsat-
serna. Mot bakgrund av de krav som riksdagen har ställt för stöd till mark-
nadsekonomi och demokrati, är det nästan parodiskt att se att merparten av
vad som hittills har gjorts har varit att ge ekonomiska bidrag till svenska stat-
liga myndigheter för utbildning av baltiska myndigheters personal. Jag har
respekt för svensk skatteförvaltning, fru talman, men jag tror inte att utveck-
lingen mot marknadsekonomi i de baltiska staterna är stensatt med överför-
andet av de bästa kunskaperna om det svenska skattesystemet. Jag har all
respekt för svensk trafikplanering. Jag har respekt för många av de offentliga
myndigheternas förmåga att administrera. Men jag tror inte att det är genom
att exportera den svenska administrationens syn på hur en stat administreras
som vi kan se nya företag och ny ekonomi växa fram i Baltikum.
Med tanke på vikten och perspektivet, är det oacceptabelt att så litet har
gjorts och att det som har gjorts har fått en inriktning som bildar ett mönster
som tycks peka på att de ansvariga tycks tro att marknadsekonomi växer
fram genom att satsa på utbildning i byråkrati.
Inom ramen för vad som sägs i detta betänkande måste regeringen nu sätta
fart. Det är bra att vi här i riksdagen, och som det kommer till uttryck i detta
betänkande, är överens om att det är utvecklingen mot demokrati och mark-
nadsekonomi som måste prioriteras. Då ställs det krav på att regeringen le-
ver upp till detta.
Vi moderater har i det betänkande som behandlades tidigare här i dag
också föreslagit att biståndsmedlen till de baltiska staterna bör ökas med yt-
terligare 50 milj.kr. och i praktiken fördubblas. Men inriktningen måste vara
att öka kunskapsöverföringen om marknadsekonomi och företagande. Av
miljöskäl är det viktigt att göra insatser på energi- och miljöområdet, efter-
som detta kommer att bli en förutsättning för att de baltiska staterna skall
kunna upprätthålla en stor del av sin industri. De måste få miljömässigt ac-
ceptabla sätt att producera energi och producera över huvud taget.
Detta är också viktigt av det skälet, att det är enbart genom en effektiv
energianvändning som de baltiska ekonomierna kommer att kunna bära
världsmarknadspriser på naturgas och olja. Det finns sannerligen projekt
där man mycket snabbt skulle kunna göra någonting som både har betydelse
för miljön och för energin. I närheten av Narva ligger vad som förmodligen
är Europas största utsläppsområde när det gäller svavelutsläpp, med två
stora kraftstationer där man med hjälp av oljeskiffer producerar inte bara
Estlands behov av elkraft utan också exporterar till såväl Leningrad som
Lettland. En effektivisering av dessa kraftstationer skulle leda till omedel-
bara miljöeffekter men också ha en mycket stor energipolitisk betydelse.
Fru talman! Mycket kan och bör göras när det gäller att stödja utveck-
lingen av företagande och handel. Senare i kväll kommer vi i samband med
behandlingen av ett annat betänkande diskutera vad man kan uppnå genom
att accelerera och ge bättre förutsättningar för svensk handel. Det är gläd-
jande att notera att näringsutskottet har biträtt ett yrkande om att Sverige
skall ha en hög beredskap för att inrätta handelskontor i de baltiska staterna.
Vi måste självfallet också vid sidan av stöd till den ekonomiska utveck-
lingen ställa krav på att den politiska processen tar fart. Det utbyte som i dag
finns har stor betydelse, och man har nästan kunnat se en tradition av utbyte
mellan de baltiska parlamenten och den svenska riksdagen växa fram och
likaså ett utbyte på regeringsnivå. Men det är viktigt att slå fast att utbytet
mellan Sverige och de baltiska staterna måste ske inom samhällslivets alla
olika områden. Förvisso är de politiska besluten av stor betydelse, men det
är också viktigt att hela det svenska samhället, inkl, de politiska partierna,
tar utmaningen att göra bestående insatser för de baltiska staternas utveck-
ling på allvar.
Fru talman! För min del, och jag tror att det gäller för de flesta i denna
kammare, är det ett självklart mål för svensk utrikespolitik att medverka till
att de baltiska staterna uppnår full självständighet och att vi därmed kan er-
känna dem som fullt självständiga stater. Detta är ett viktigt mål att manifes-
tera gentemot balterna och övriga omvärlden, men också att lägga till grund
för svensk politik gentemot de baltiska staterna.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
101
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
102
Den fullständiga desinformation som framför allt miljöpartiet, och såvitt
jag kan begripa även vänsterpartiet, ägnar sig åt i denna fråga gränsar till det
ansvarslösa. Ni tycks medvetet missbruka och misstolka skillnaden mellan
de krav som Sverige ställer för ett folkrättsligt erkännande och de krav vi
ställer på de baltiska folkens rätt till självständighet.
Det vore en sak om ni ägnade er åt detta tillsammans med Europeiska
arbetarpartiet - och inkludera gärna ledaren i Dagens Industri i detta sam-
manhang - men en annan och betydligt värre sak är att kunna konstatera att
ni också gör detta gentemot våra baltiska vänner. Ni sprider därmed uppfatt-
ningen att Sverige inte ställer krav på dessa länders rätt till självständighet
och att det på något sätt skulle brista i politisk mod.
Det handlar i själva verket om att ni anser att Sverige skall erkänna för-
tryckta stater som icke är självständiga såsom självständiga stater. Om vi har
erkänt dem som självständiga stater, hur skall vi då kunna kräva att de skall
bli självständiga stater? Eller vill Inger Schörling påstå att Litauen, med sov-
jetiska pass och för Inger Schörlings del ett nödvändigt visa från den sovje-
tiska ambassaden, är en självständig stat? Vill Inger Schörling hävda att Sve-
rige som en självständig stat skall erkänna en stat som inte är självständig?
Vad får då de folkrättsliga begreppen över huvud taget för betydelse?
När jag tar del av er reservation i denna del, kan jag konstatera att ni i er
fullkomliga okunskap är ansvarslösa. Ni tar Taiwan som ett exempel på en
stat som Sverige borde erkänna som en självständig stat. Men Taiwan har ju
inte kontroll över det territorium som Taiwan gör anspråk att ha kontroll
över, såvida inte Inger Schörling anser att den taiwanesiska militären har ett
militärt grepp över det kinesiska fastlandet.
När det gäller Demokratiska republiken Vietnam, DDR och Nordkorea
dröjde Sverige med att erkänna. Dessa länder använder Inger Schörling som
exempel och argument för att vi nu bör erkänna Litauen. Med detta sätt att
resonera skulle Sverige direkt ha erkänt den irakiska ockupationen av Ku-
wait. I dessa exempel finns det inte några som helst folkrättsliga grunder för
era resonemang.
Jag anser att ni borde skämmas för den desinformation som ni sprider om
Sveriges förhållningssätt till de baltiska staternas krav på självständighet. Jag
säger detta eftersom jag själv under lång tid i denna kammare krävt att Sve-
rige skall erkänna de baltiska staternas rätt till självständighet, och det gör
Sverige i dag. Men jag har aldrig hävdat att Sverige som ett självständigt land
skall erkänna ett land som inte är självständigt. Jag har hävdat att vår poli-
tiska uppgift är att medverka till att de baltiska staterna så snabbt som möj-
ligt blir självständiga.
Fru talman! Detta är något som vi måste medverka till i det europeiska
sammanhanget. Det finns inget annat sätt att uppnå en baltisk självständig-
het än förhandlingar mellan Moskva och de baltiska staterna. Vad vi i
Europa och i Norden kan göra är att klargöra att de baltiska staterna är euro-
peiska stater och att Sovjet, om man vill ha goda relationer med Europa och
vara en del av det europeiska huset, också måste förhandla med dessa de
snart allra sista europeiska stater som ännu lider av det andra världskrigets
konsekvenser och bär spåren av Hitlers och Stalins missgärningar mot den
europeiska civilisationen.
Inom ESK finns ett lämpligt forum för att skapa en europeisk samverkan
för att i form av den internationella diplomatin skapa en press gentemot
Moskva och Sovjetunionen för att därmed uppnå det som måste vara en sta-
bil europeisk fred, en fred som för vår del innebär tre nya grannstater. Mos-
kva måste få klart för sig att vägen till Europa går över förhandlingar med
dessa europeiska stater.
Fru talman! Med detta vill jag än en gång hävda att Sverige måste ha som
en viktig politisk uppgift att bereda vägen för att dessa länder inte längre av
någon skall ses som en region i Sovjet, utan för just vad de är: tre självstän-
diga stater och självklara grannar till Sverige.
Anf. 87 INGER SCHÖRLING (mp) replik:
Fru talman! Gunnar Hökmark var ovanligt grälsjuk i kväll, skulle jag vilja
påstå. Det verkar som om han har många ömma tår i sina skor, och jag har
tydligen trampat på alla samtidigt.
När det gäller att missbruka och misstolka är faktiskt Gunnar Hökmark
en mästare. Hur kan han få det till att jag har sagt att Sverige inte skall ha
erfarenhetsutbyte och kunskapsutbyte med Baltikum när jag säger att det
inte räcker med att låta det svenska stödet gå till erfarenhetsutbyte och kun-
skapsutveckling? Även konkret miljöbistånd måste till, det är vad jag sade,
och nu har jag citerat mig själv.
Det som står i reservation nr 7 innebär att miljöpartiet sticker hål på de
erkännandeprinciper som regeringen gömmer sig bakom och som också
Gunnar Hökmark gömmer sig bakom. Det vi respekterar är det litauiska
parlamentets, folkets valda parlament, krav på självbestämmande. Det är
detta som vi respekterar och går efter.
Sedan kan jag inte låta bli att ge Gunnar Hökmark några ord på vägen när
det gäller marknadsekonomi och att marknadsekonomin måste underordna
sig de ekologiska ramarna. Tro inte att allting blir frid och fröjd bara man
inför marknadsekonomi. Det finns åtskilliga exempel på hur medverkan av
företag från väst leder till ny miljöförstöring. Den tyska firman Lurgi har
t.ex. byggt en fabrik för kemiska bekämpningsmedel som är förbjudna i
Västeuropa i Volgograd, och USA-koncernen Occidental har byggt en PVC-
fabrik i Ukraina. En sovjetisk miljöekonom säger: De västliga företagen är
inte bättre än våra ministrar om de inte tvingas till miljöansvar.
Enligt miljöpartiets uppfattning är det inte en lösning på Östeuropas pro-
blem, vare sig de ekonomiska eller ekologiska, att så snabbt som möjligt för-
söka göra östekonomierna till kopior av den marknadsliberalism som finns
i väst. Visserligen har vi varit oändligt mycket effektivare när det gällt att
producera varor och tjänster, men vad har vi åstadkommit? Jo, rovdrift på
naturen, miljöskador och ett enormt slöseri. Vi anser därför att västvärldens
stöd till Östeuropa inte skall inriktas på att pådyvla dessa länder västmodel-
len, utan man skall i stället sikta mot att ge stöd för utveckling av en ekonomi
som kan förena rimlig produktionseffektivitet med långtgående miljöhän-
syn, precis som vi i Sverige och i andra europeiska länder också måste göra
om vi skall få en hållbar ekonomi i framtiden.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
103
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
104
Anf. 88 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är bra att Inger Schörling har ändrat sin
syn på kunskapsöverföring. Jag hörde henne i denna kammare alldeles nyss
tala om att det var förnedrande att man från västs sida talade om ”deras be-
hov av kunskaper”. I den delen kan Inger Schörling gå tillbaka till protokol-
let och läsa vad hon sade. Hennes nya upplevelser var i vilket fall som helst
bättre.
Inger Schörling trodde att hon trampat på några ömma tår. Nej, det är nog
inte så farligt. Däremot har Inger Schörling i frågan om självständigheten
ramlat omkring i porslinsaffären som en berusad elefant.
Det handlar inte om, vilket Inger Schörling antydde i sin replik, att vi er-
känner det litauiska parlamentets krav på självbestämmande. Det handlar
om huruvida vi skall folkrättsligt erkänna de baltiska staterna som självstän-
diga stater. Jag tycker att minimikravet bör vara att man inte förstör ordens
innehåll, utan att man klargör vilken politisk prioritering som skall gälla.
Symbolpolitiken innebär att orden tappar sin mening. Inger Schörling häv-
dade inte ens i sin replik att de baltiska staterna är självständiga. Hon vill
bara att de skall erkännas som självständiga. I stället menar jag att vi skall
föra en sådan politik att de skall kunna bli självständiga. Det förutsätter fak-
tiskt att vi inser att de ännu inte är självständiga. Det är en ypperligt enkel
logik i detta.
Det som däremot gör mig upprörd är när jag stöter på baltiska vänner som
i olika sammanhang har fått uppfattningen att Sverige inte erkänner de bal-
tiska staternas rätt till självständighet, nu när Sverige faktiskt gör det. Detta
bottnar i samtal med miljöpartister som just missbrukar skillnaden mellan
Sveriges krav på ett folkrättsligt erkännande och de krav som Sverige i dag
ställer på de baltiska staternas rätt till erkännande. Det handlar inte bara
om en debatt i denna kammare, utan det handlar om att ni förmedlar en
fullkomligt felaktig inställning rörande svensk politik i denna viktiga fråga.
Det är skadligt för baltiska vännerna om de får denna felaktiga uppfattning.
Det är fullkomligt onödigt och urholkar Sveriges förmåga att föra en bra Bal-
tikumpolitik. Därför menar jag, Inger Schörling, att ni är ansvarslösa. Inte
för att ni trampar på några ömma tår, utan för att ni trampar runt utan att
veta var ni är.
Anf. 89 INGER SCHÖRLING (mp) replik:
Herr talman! Vi trampar inte omkring utan att veta var vi är, Gunnar Hök-
mark. Vi vet precis var vi är. Vi vet precis var vi står. Att Gunnar Hökmark
anklagar oss för att fara runt i Baltikum och sprida desinformation är full-
ständigt absurt. Vi har mycket goda kontakter med parlamentariker i Balti-
kum. Vice premiärministern i Litauen är grön. Miljöministern i Estland till-
hör de gröna. Detsamma gäller många parlamentariker i Estland. Vi har näs-
tan veckovis kontakt med dem. Vi vet precis vad som rör sig. Kom inte och
påstå något annat.
Gunnar Hökmark sade att jag hade citerat mig själv rätt och att det lät
mycket bättre den här gången. Det var Gunnar Hökmark som hade missupp-
fattat det jag sade. Balterna var besvikna på att det bistånd de ditills hade
fått bara var erfarenhetsutbyte. Sju delegationer från Sverige hade varit där
för att höra sig för om hur mycket man visste om problematiken. Man skulle
ta reda på vilken typ av bistånd som skulle ges. Det var den besvikelsen jag
gav uttryck för. Men i mitt citat sade jag: ”Det räcker inte med att låta det
svenska stödet gå till erfarenhetsutbyte och kunskapsutveckling. Konkret
miljöbistånd måste också till.”
Anf. 90 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! När det gäller kunskapsöverföringen är det som Inger Schör-
ling nu säger bra.
Beträffande erkännandet blev jag inte riktigt klok på om ni visste vad det
handlar om. Jag fick höra att ni har goda kontakter i Litauen. Men det berör
inte den fråga som jag talar om här, nämligen att ni i reservationer och i all-
män politisk agitation hävdar att Sverige tvekar på målet när det gäller att
erkänna de baltiska staterna och deras rätt till självständighet. Ni förmedlar
ett intryck av den opinion som nu under mer än ett år har kommit till uttryck
runt om i landet och som har lett till en förändring i svensk utrikespolitik. Ni
förnekar denna omsvängning därför att ni missbrukar skillnaden mellan de
krav som vi ställer på ett folkrättsligt erkännande och de krav som Sverige i
dag ställer på baltiska staters rätt till självständighet.
Andre vice talmannen anmälde att Inger Schörling anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 91 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) :
Herr talman! Först vill jag tala om att centerns två reservationer kom bort
i data- och pappershanteringen. De föreligger nu som särskilda yrkanden ut-
delade på ledamöternas bänkar.
Herr talman! Strax efter påsk gjorde jag en resa tillsammans med center-
partiets miljö- och resurssektion till Estland och Leningrad.
Det var imponerande att tala med den person som ordnat med de enorma
stenblocken som skyddar parlamentet i Tallin. De hade hämtats från en
gravstenshuggare och körts dit under ett par timmar nattetid. Det var
mycket tankeväckande att besöka denna unga demokrati, där folket bok-
stavligen slår vakt om sina förtroendevalda.
När frigörelsekampen började var centerpartiet tidigt där och undersökte
på vilket sätt vi bäst kunde bistå esterna. Sedan dess har många personliga
kontakter knutits och ett estniskt centerparti bildats. Nu mottogs vi hos pre-
sident Edgar Salisaar och fick klart för oss att de personliga kontakterna och
vänskapen betyder mycket för detta grannfolk. Man var mycket intresserad
av den internationella konferens i Stockholm som centern föreslår att Sve-
rige skall ta initiativ till. Den skulle ytterligare kunna bidra till att sätta press
på Sovjetledningen att medverka till en förhandlingslösning, som återger de
baltiska republikerna deras självständighet.
Centern anser att möjligheterna att få till stånd en sådan konferens i första
hand bör prövas inom ESK-processens ram. Ett sovjetiskt veto får dock en-
ligt vår åsikt inte bli ett avgörande hinder. Om en ESK-konferens förhindras,
bör Sverige ta initiativ till att finna andra former för en sådan internationell
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
105
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Certtral-
och Östeuropa
106
konferens om Baltikum. Vi anser att riksdagen bör bifalla detta förslag, som
förts fram i yrkande 9 i vår partimotion U507.
Jag yrkar bifall till det särskilda yrkande för mom. 32 som utdelats på bän-
karna.
(Yrkandet hade följande lydelse:
32. beträffande internationell konferens om Baltikum
att riksdagen med bifall till yrkande 9 i motion 1990/91:1)507 som sin me-
ning ger regeringen till känna följande:
En internationell konferens om Baltikum som föreslås i centermotionen
skulle ytterligare kunna bidra till att sätta press på sovjetledningen att med-
verka till en förhandlingslösning som återger de baltiska republikerna deras
självständighet. I första hand bör möjligheterna prövas att få en sådan kon-
ferens till stånd inom ESK-processens ram. Ett sovjetiskt veto får dock inte
bli ett avgörande hinder. Om en ESK-konferens förhindras bör Sverige ta
initiativ för att finna andra former för en sådan konferens.)
I Leningrad vill man stoppa det särskilt dåliga och riskabla kärnkraftverk
av Tjernobyltyp som ligger i närheten av denna femmiljonersstad. Stadsfull-
mäktige i Leningrad kommer att utlysa en tävling om metoder att ersätta
energin. De var mycket intresserade när jag erbjöd mig att kontakta exper-
ter i Danmark och Sverige som i den s.k. Balaton-gruppen, med vetenskaps-
män från väst och öst, arbetar för ett energiprogram för ett Europa utan
kärnkraft och kol. Investeringar för att modernisera industrin kommer att
innebära också energieffektivisering.
Vi besökte den egendomliga dammbyggnad tvärs över Finska viken som
man projekterat sedan länge för att den skulle hindra översvämningar, som
man trott att havet orsakat vid kraftig vind mot inlandet. Den vetenskapliga
expertisen tvivlar på denna teori och är nu nästan samstämmigt mot projek-
tet, som ändå rullar på.
Vi blev skakade över hur nedslitet och förfallet mycket var både i Estland
och i Leningrad. Miljöförstöringen kommer att kräva stora resurser och
mycket kunskap för att avhjälpas. Centerpartiet har i annat sammanhang
föreslagit att Sverige minst skall fördubbla biståndanslaget till Baltikum,
Central- och Östeuropa för kommande treårsperiod, utan att dessa pengar
tas från u-hjälpen. Hur fattiga många människor här än är, finns det ingen
likhet när man jämför med situationen i många u-länder. Här är det för vår
del fråga om en naturlig grannhjälp, som dessutom gynnar vår egen miljö
och lägger grunden för ett normalt handelsutbyte i framtiden.
I vår partimotion U507, yrkande 8, vill vi att regeringen också skall pröva
ett annat system för resursöverföring. Sverige kunde ge länderna i Central-
och Östeuropa lån på fördelaktiga villkor i hårdvaluta, vilket de berörda län-
derna skulle ha möjlighet att återbetala i egen valuta. Dessa lån skulle endast
få användas för inköp av nödvändiga varor och tjänster i Sverige. För insat-
ser på miljöområdet föreslås tillgång till s.k. mjuka lån. Ett särskilt kreditin-
stitut bör inrättas.
Ett system med sådana förmånliga krediter skulle kunna vara ett värde-
fullt komplement till övrigt bistånd. Bristen på hårdvaluta hör till de största
problemen för de nya demokatierna i Central- och Östeuropa. Krediter i
hårdvaluta, som kan betalas tillbaka i lokal valuta, skulle stimulera handeln
mellan Sverige och dessa stater i bägge riktningar. Regeringen bör därför ta
initiativ till ett sådant kreditinstitut.
Jag yrkar bifall till det särskilda yrkande för mom. 14 som utdelats i bän-
karna.
(Yrkandet hade följande lydelse:
14. beträffande förmånliga krediter till de baltiska länderna
att riksdagen med bifall till yrkande 8 i motion 1990/91 :U507 och med av-
slag på yrkande 4 i motion 1990/91:U203 som sin mening ger regeringen till
känna följande:
Ett system med förmånliga krediter av det slag som föreslås i centermotio-
nen skulle kunna vara ett värdefullt komplement till dessa åtgärder. Bristen
på hårdvaluta hör till de största problemen för de nya demokratierna i Cen-
tral- och Östeuropa. Krediter i hårdvaluta som kan återbetalas i lokal valuta
skulle stimulera handeln mellan Sverige och dessa stater i bägge riktningar.
Regeringen bör därför ta initiativ till ett etablerande av ett särskilt kreditin-
stitut för förmånliga lån till staterna i Central- och Östeuropa av det slag som
föreslås i motionen. Riksdagen instämmer i att lån på särskilt förmånliga vill-
kor bör beviljas för miljöinvesteringar.)
Herr talman! Öppnandet av Nordiska rådets informationskontor i de tre
baltiska huvudstäderna är glädjande. Nordiska rådet föreslår att ministerrå-
det skall anslå 30 miljoner svenska kronor för ett reviderat arbetsprogram
för Baltikum och Östeuropa. Man vill prioritera kunskapsutbyte, kultur och
miljö.
I motion U528, av en centerpartist och en folkpartist, föreslås att Nordiska
ministerrådet tillsammans med de baltiska länderna snabbt bör kartlägga be-
hovet av stöd inom kommunikationsområdet.
Herr talman! Det är viktigt att Sverige också i fortsättningen driver frågan
om ett allt närmare samarbete med Baltikum i Nordiska rådet och minister-
rådet.
Anf. 92 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Jag vill först något kommentera Nordiska rådets inställning
i den här frågan. Senast vi debatterade samarbetet med Baltikum och Cen-
tral- och Östeuropa var förhållandena sådana att man knappt kunde nämna
frågan i Nordiska rådet utan att man snabbt fick höra att utrikespolitiska frå-
gor icke skulle diskuteras där. Vid den senaste sessionen i februari, det vet
ni alla, hade en total omsvängning skett. Det var mycket glädjande. En helt
ny och generös inställning fanns plötsligt. Man kan nog säga att det nordiska
opinionstödet under en tid faktiskt har medverkat till att Sovjetunionen låtit
bli att enligt sedvanlig militär modell omedelbart sätta stopp för frihetssträ-
vandena.
Resultatet av omsvängningen i Nordiska rådet är att det nu finns ett
ganska omfattande biståndsprogram. Det gäller då samarbete, miljö, stöd
till fortbildningsorganisationer och partier samt en fri press i Central- och
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
107
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
Östeuropa. Det handlar alltså om stöd till stipendieverksamhet och till av
Birgitta Hambraeus nämnda informationskontor.
Allt detta är alldeles utmärkt. Men den springande punkten illustreras
mycket tydligt på s. 11 i betänkandet. Man säger att sådana här frågor i samt-
liga fall skall drivas i Ministerrådet. Svenska ministrar måste alltså aktivt
driva dessa frågor i Ministerrådet, för annars blir resultatet inte vad vi för-
väntar oss.
Biståndet till Baltikum administreras och bereds av BITS på ett alldeles
utmärkt sätt, trots svårigheter av olika slag. Det gäller att arbeta tillsammans
med länder där ekonomin fungerar dåligt och där administrativ verksamhet
inte motsvarar vad vi anser om t.ex. administration. En rad miljöprogram
har kunnat planeras, och verksamheter har också kunnat komma i gång.
Problemet är inte att det finns för få bra miljöprojekt. Vad som avgör grän-
serna är ofta bristen på kunskaper hos mottagarna eller det faktum att ansla-
gen är för små. Här finns det en viss anknytning till Inger Schörlings syn-
punkter.
Jag vill dock göra en par allmänna reflexioner när det gäller det admini-
strativa biståndet. Den vanliga modellen är ju att regeringarna i Sverige och
mottagarlandet i fråga träffar ett avtal. Det är mottagarlandet som gör prio-
riteringar när det gäller de insatser som skall göras.
Beträffande Baltikum och Östeuropa borde man dock överväga, tycker
jag, om det inte kan finnas också andra modeller för prioriteringen av det
här stödet. I nämnda områden är ju förhållandena sådana att det inte alltid
finns förutsättningar att bedöma räckvidden av gjorda insatser eller effekten
av olika projekt. Allteftersom utvecklingen fortgår ser man tecken på att er-
farna politiker och tjänstemän som var aktuella tidigare nu under ny täck-
mantel tar makten i vissa församlingar och vid vissa myndigheter.
För att åter anknyta till Inger Schörlings synpunkter om att det inte fanns
några påbörjade projekt i Litauen vill jag säga följande. Litauen kom fak-
tiskt efter i planeringen. Det beror framför allt på den, jämfört med förhål-
landena i Lettland och Estland, mycket våldsamma frigörelseprocess som
skedde i Litauen. När planeringen för Estlands och Lettlands del inleddes
hade man i Litauen faktiskt annat att göra än att bara sitta i förhandlingar
med den svenska regeringen. I ett barrikaderat parlament kämpade man ju
för sina liv och för sin frihet. Det är bl.a. därför som jag undrar om vi inte
skulle kunna överväga att fördela biståndet på något annat sätt. Det behöver
ju inte ske genom centrala myndigheter.
Sedan förstår jag inte alls Inger Schörlings uppdelning mellan kunskaps-
överföring och miljöinsatser. Bl.a. Inger Schörling har ju sagt att det inte
räcker med kunskapsöverföring. Det måste till ett konkret miljöbistånd
också. Men då vill jag framhålla att miljökatastrofen i öst till stor del beror
på just okunnighet. Därför måste kunskapen komma först. Det är väl ingen
idé att installera reningsanläggningar på ställen där det inte finns någon som
kan sköta dessa anläggningar.
Så till en annan sak som bör beaktas i det här sammanhanget. Svenska
ministrar som reser i Baltikum borde nämligen vara litet försiktigare i sina
uttalanden - detta för att inte medverka i den ryktesspridning som nu försig-
108
går eller till att misstankarna om en favorisering av vissa orter sprids när det
gäller Baltikum.
Vidare har man mycket stort behov av att få skicka personer till Sverige,
som då skall samla kunskaper, erfarenheter och impulser från olika samhälls-
områden. För några dagar sedan besökte jag Pärnu i Estland - en vänort till
min hemstad Södertälje.
I Pärnu finns Estlands enda ullväveri. Jag fann inte något fel vare sig på
kvaliteten eller på kapaciteten. Men hur det var beställt med designen illu-
streras bäst på följande sätt. Ingen på utvecklingsavdelningen hade nämligen
någonsin träffat en kollega från väst. Inte heller hade man tillgång till mode-
kataloger eller formtidskrifter från övriga världen.
Att få tillgång till stipendier för inhämtande av kunskaper och för att få
träffa kollegor från Sverige är livsviktigt för människor på många produk-
tionsområden i Baltikum. Därför finns det anledning att överväga en utök-
ning av den här verksamheten. Ett sätt är att bereda ungdomar tillfälle att
komma till Sverige genom s.k. tillfälliga arbetstillstånd. Självfallet skall då
de områden prioriteras där kunskapsöverföring kan ske och där erfarenhe-
terna är till nytta också när ungdomarna återvänder till sina hemländer.
Därför är det fullständigt omöjligt att förstå att svenska arbetsmarknads-
myndigheter nu har beviljat 5 063 ungdomar arbetstillstånd för sommarjobb
på jordbruk och inom trädgårdsnäringen. Men bara 205 ungdomar har fått
arbetstillstånd för arbete inom sjukvård och långvård. Enligt våra myndighe-
ter är det alltså viktigare att vårda jordgubbar än att vårda vanliga gubbar.
Sedan vill jag nämna en fara i det här sammanhanget. Risken finns nämli-
gen att vi i vår iver att få samtals- och samarbetspartner i östländerna för
över arbetsmetoder från vår egen i flera avseenden ineffektiva offentliga
sektor till dessa nymornade demokratier. I andra länder kan vi samarbeta
med fristående organisationer när det gäller utbildning, forskning eller mil-
jökompetens. Men här är det inte fråga om någonting sådant. Därför med-
verkar vi till att en modell appliceras som innebär att allt arbete kanaliseras
genom statskontrollerade funktioner. Det finns all anledning för oss att vara
vaksamma och att hålla ögonen på denna företeelse.
Hur skall vi kunna hjälpa Baltikum och Polen med att organisera ett effek-
tivt arbetsförmedlingssystem när vi bara kan erbjuda ett monopol? Och hur
skall vi kunna erbjuda en effektiv och resurssnål hälso- och sjukvård när vi
själva har system som medborgarna näst intill förkastar? Och hur skall vi
kunna vidareförmedia en effektiv administration till människorna i Baltikum
och Polen när det enda vi har att erbjuda är en offentlig sektor som vi är
piskade att reformera för att vårt eget samhälle skall fungera?
Till sist, herr talman, vill jag rikta ett tack till alla trogna som besöker mån-
dagsmötena. Vecka efter vecka kommer man för att på plats visa sin solidari-
tet med människorna i öst. Jag vill uppmana fler svenskar att göra samma
sak. Den uppmärksamhet som detta stöd har fått i öst är det bästa beviset
för att det här stödet är oerhört viktigt och att vi bör fortsätta att ge detta.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 3 maj.)
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
109
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Handel med
Baltikum samt
Central- och
Östeuropa
110
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU36 Handel med Baltikum samt Central- och Östeuropa.
Anf. 93 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! Att bedriva handel med de baltiska staterna är det absolut
bästa sättet att snabbt integrera dem med den europeiska ekonomin. Att be-
driva handel är också det överlägset bästa sättet att snabbt överföra kunska-
per inom samhällslivets alla olika områden till de baltiska samhällena. Men
att bedriva handel är även ett sätt att stärka samhörigheten. Det är den enda
vägen när det gäller att forcera en utveckling i riktning mot en effektivare
och en marknadsanpassad produktion. Det är, och kommer att vara, livsnöd-
vändigt för att de baltiska staterna skall kunna realisera sina strävanden efter
självständighet.
Men att bedriva handel är också ett sätt att medverka till en omvandling
av olika system - från en planerad ekonomi, där råvaror och andra resurser
tilldelas genom administrativa beslut, till en dynamisk utveckling med ett
ständigt utbyte med andra länder i närheten. Det är mot den bakgrunden
som vi tillsammans med folkpartiet liberalerna, centern och även miljöpar-
tiet, vill jag gärna understryka, har reserverat oss till förmån för en handels-
politisk målsättning som innebär att man skall ge högsta prioritet åt handels-
politiskt stöd för att utveckla marknadsekonomier i det gamla Östeuropa.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till vår reservation.
Jag vill också lyfta fram det faktum att vi i näringsutskottet har vunnit
enighet om att Sverige nu skall stimulera insatserna för att öka handeln mel-
lan de baltiska staterna och Sverige och att en hög beredskap för att inrätta
handelskontor i de baltiska huvudstäderna är en viktig del av en sådan stra-
tegi. Jag tror att detta kan förtjäna att betonas särskilt mot den bakgrunden
att den typ av produktion och industriell tillverkning som kommer att vara
dominerande och som är de baltiska ekonomiernas stora chans väldigt
mycket handlar om legotillverkning och samverkan med svenska och väster-
ländska företag. Den typen av produktion kan vi inte utveckla genom den
normala konsumentmarknaden, utan den bygger väldigt mycket på ett rikt
kontaktnät. Det är den erfarenhet som vi har av den än så länge ringa han-
deln mellan Sverige och de baltiska staterna, att det alltid har funnits en kon-
takt, en kunskap och en personlig kännedom innan möjligheter till samver-
kan ha uppstått.
I ljuset av vad som nu sker i de baltiska staterna, herr talman, finns det
anledning att fortlöpande följa diskussionen om när ett inrättande av han-
delskontor bör ske. I den delen är det hoppfullt att man nu från de övriga
sovjetiska rådsrepublikerna, och med instämmande av Gorbatjov, inte
längre ställer kravet att alla unionsrepublikerna skall skriva under ett nytt
unionsavtal. I gengäld skall de som inte skriver under betala världsmark-
nadspriser för råvaror som olja och naturgas. När detta blir en etablerad
verklighet är det kanske lämpligt att utnyttja den beredskap som skall finnas
för att inrätta handelskontor. Det skapar en möjlighet, en tillräcklig auto-
nomi, för att fullt ut ta vara på de möjligheter som den handeln och det som
ett handelskontor kan erbjuda kommer att ge.
Med dessa reflektioner om att vi kanske ligger rätt nära i tiden när det
gäller att utnyttja den beredskap som utskottet har uttalat sig för ber jag att
få yrka bifall till denna del av utskottets hemställan samtidigt som jag vidhål-
ler mitt yrkande om bifall till reservationen.
Anf. 94 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Jag noterar liksom Gunnar Hökmark den vikt som samtliga
i utskottet fäster vid en ökad handel med de baltiska staterna. Det är själv-
klart av allra största betydelse och en del i en strävan att ge dessa länder
verkliga förutsättningar att utveckla sig till marknadsekonomier. Då behöver
vi också hjälpa dem genom att främja handeln med dem. Då är det också
naturligt att man, som vi i utskottet har kunnat enas om, till regeringen gör
ett tillkännagivande om lämpligheten att vi vid lämpligt tillfälle inrättar fri-
stående handelskontor. Det är en bra strävan i denna riktning.
Sedan vill jag gärna trycka på en passus i den reservation som vi har ge-
mensamt med moderaterna, centern och miljöpartiet och där vi talar om
möjligheterna för svenska företag att investera i de central- och östeuro-
peiska nationerna. Vi måste vara medvetna om att investeringar i dessa län-
der alltjämt är mera riskabla än på många andra håll i Europa och också på
många andra håll utanför Europa. Därför kan det finnas skäl att regeringen
ser över vad som kan göras för att uppmuntra svenska företag att ta de risker
som investeringar i Central- och Östeuropa är förenade med.
Med detta yrkar jag bifall till reservationen under mom. 1.
Anf. 95 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Det är naturligtvis, som har framgått av den tidigare debat-
ten här i kväll, oerhört viktigt att Sverige som nation stöder och stimulerar
den process mot självständighet och marknadsekonomi som nu pågår i de
baltiska staterna.
Att etablera handel på lika villkor, att etablera fristående handelskontor,
är för denna process en förutsättning, och det är också av mycket stor symbo-
lisk betydelse för de baltiska folken. Av de kontakter som centerpartiet tidigt
hade med de baltiska staterna och deras folk framgick mycket tydligt att det
här att känna stödet är symboliskt viktigt och kanske i inledningen av proces-
sen rent av det allra viktigaste.
Etablering av handelskontor är alltså det som vi har sett som ett av de vik-
tigaste stegen när det gäller utbyte av handel. För Sverige är det naturligtvis
också av stor betydelse att tidigt vara med i det som nu händer i de baltiska
staterna. På sikt kommer dessa länder att vara viktiga handelspartner för
oss, även om det är långt fram till dess att de kan få den betydelse som man
hoppas och tänker sig just nu. Det är viktigt att vi ändå är med tidigt i denna
process. Att nu utskottet enhälligt har ställt sig bakom ett tillkännagivande
som går i riktning mot att inrätta fristående handelskontor ser vi som mycket
tillfredsställande. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i denna del. För
övrigt yrkar jag bifall till den reservation som vi tillsammans med modera-
terna, folkpartiet och miljöpartiet ställt oss bakom.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Handel med
Baltikum samt
Central- och
Östeuropa
111
|
Prot. 1990/91:105 2 maj 1991 |
Anf. 96 LARS NORBERG (mp): Herr talman! Jag kan börja med att yrka bifall till utskottets hemställan i |
den del som handlar om inrättande av handelskontor i de baltiska staterna.
|
Handel med |
Det är ett steg i rätt riktning. Samarbete med Baltikum har diskuterats tidi- Det är rätt små differenser mellan utskottets skrivning och den reservation Från miljöpartiets håll ställer vi oss gärna bakom det som står i reservatio- Hadar Cars tog upp frågan om investeringar. Jag hälsar hans uttalande När det däremot rör sig om rent kommersiella frågor ifrågasätter vi om Jag kan inte låta bli att säga något om Gunnar Hökmark och Litauen. Sverige har aldrig dragit tillbaka sitt erkännande av de länder som i det |
112
ockuperade stod erkännandet kvar. Det är dags att ge Litauen det erkän-
nande som man har begärt.
Karl-Erik Svartberg frågade vad Island har gjort för Litauen som inte Sve-
rige har gjort.
Herr talman! Island har gjort mer än Sverige, trots sin litenhet. Island har
erkänt Litauen.
Anf. 97 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! I två avseenden går inte EG de baltiska staterna och Öst-
europa till mötes i den utsträckning som dessa länder skulle önska. Det gäller
import av livsmedel och import av tekoprodukter. När den senare frågan för
en tid sedan behandlades av riksdagen, yrkade jag för folkpartiets del att
importen av tekoprodukter från Östeuropa skulle öppnas. Jag kan inte
erinra mig att miljöpartiet då slog följe med oss, men nu går det väldigt bra
för Lars Norberg att principiellt uttala sig för att man skall gå längre. I prakti-
ken bromsar han nästan mer än vad EG-länderna gör.
Anf. 98 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Vi har inte motsatt oss import av tekoprodukter från de bal-
tiska staterna. Jag har uttalat att det är önskvärt med en viss självförsörjning
för Sveriges del när det gäller tekoprodukter. Siffran 30 % av den totala för-
brukningen har nämnts. Då finns det 70 % kvar som skall och kan importe-
ras. Jag kan inte se vad som hindrar de baltiska staterna att exportera till
Sverige inom dessa 70 %.
Anf. 99 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Jag vill erinra Lars Norberg om att vi här behandlar ett be-
tänkande som inte enbart handlar om de baltiska staterna, utan det handlar
om handelspolitiska målsättningar avseende Central- och Östeuropa.
Lars Norberg har mer eller mindre beredvilligt undertecknat den reserva-
tion som miljöpartiet står bakom. Denna reservation handlar också om att
man skall ge minst samma möjligheter som dessa länder har när det gäller
tillgången till EGs marknad. Därför tycker jag att Lars Norberg, med anled-
ning av sitt påstående, borde gå längre. Jag trodde att Lars Norberg var be-
redd att gå längre och utgick ifrån att detta gällde även miljöpartiet. Jag vill
påminna Lars Norberg att han för en tid sedan hade den möjligheten, men
då vek han fegt runt kröken.
Anf. 100 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Jag kan inte påminna mig att vi under den tekodebatt som
då ägde rum diskuterade just de östeuropeiska länderna. Jag har i dag ställt
mig bakom denna reservation, som bl.a. säger att Sverige, liksom övriga EF-
TA-länder, skall försöka etablera tullfrihet med dessa länder.
Anf. 101 REYNOLDH FURUSTRAND (s):
Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är glädjande
att vi har fått denna debatt om samarbete med Central- och Östeuropa och
de baltiska republikerna. Som vanligt när näringsutskottets betänkanden
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Handel med
Baltikum samt
Central- och
Östeuropa
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:105
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Handel med
Baltikum samt
Central- och
Östeuropa
kommer upp är det sent på kvällen. Det borde naturligtvis vara av intresse
för fler att ta del av denna samlade debatt.
Låt mig inledningsvis konstatera att den utveckling mot frihet och obe-
roende som vi i dag ser i Östeuropa är glädjande. Självfallet skall vi på sätt
som är lämpliga och möjliga bidra till en demokratisk och ekonomisk utveck-
ling, som underlättar och stärker det internationella samarbetet länder emel-
lan. Ett av motiven för ökade svenska insatser är att de ekonomiska refor-
merna på sikt skall medverka till att såväl de baltiska som de central- och
östeuropeiska länderna blir betydelsefulla handelspartner.
I årets budgetproposition lämnas också en mycket utförlig redovisning av
Sveriges insatser på olika plan för att reformprocessen i de här länderna skall
underlättas.
Herr talman! Låt mig också understryka att Sverige mycket aktivt deltar i
internationella sammanhang och på ett flertal områden stöder en utveckling
mot marknadsekonomi och demokrati. Dessutom ges ett omfattande bilate-
ralt stöd i olika former. En lång rad svenska organisationer, företag och myn-
digheter är engagerade i denna verksamhet.
Regeringskansliet har också inom ramen för de faktiska möjligheter som
finns försökt att bygga ut Sveriges närvaro i det här området och bidra till att
handeln skall vidgas. Jag vill påminna om det beslut som vi tidigare fattade
här i riksdagen om ett program omfattande bidrag i olika former till ett be-
lopp av 1 miljard kronor för insatser i Central- och Östeuropa. Dessutom
föreslås att fonden för industriellt samarbete med u-länder, SWEDFUND,
skall få ytterligare 50 milj.kr. för särskilda insatser. Detta bör ju ge större
möjligheter till ökat engagemang från näringslivet i just det här området.
Herr talman! För närvarande arbetar flertalet utredningar som skall se
över och komma med förslag till åtgärder som kan underlätta en positiv ut-
veckling i såväl Central- och Östeuropa som Baltikum. Som tidigare har
sagts i debatten handlar det om bättre kunskapsöverföring, småföretagsut-
veckling, en bättre arbetsmarknadspolitisk utbildningsinsats, prisbildnings-
frågor, teknikutveckling samt penning- och valutafrågor m.m.
Man ligger alltså inte på latsidan när det gäller dessa frågor, utan det är ett
mycket omfattande och viktigt arbete som utförs på flera håll för att för-
bättra möjligheterna för dessa länder att skapa sig en bättre framtid.
Herr talman! Jag yrkar därför avslag på reservation nr 1 och bifall till ut-
skottsmajoritetens förslag.
När det gäller handeln med Baltikum, kan jag konstatera att ett enigt ut-
skott står bakom förslag om förstärkningar för att en utvidgad handel mellan
Sverige och Baltikum skall uppnås på sikt. Vi vill dessutom understryka det
angelägna i att Sverige har en hög beredskap att vid lämplig tidpunkt inrätta
ett fristående handelskontor i de baltiska länderna för att ett växande han-
delsutbyte mellan vårt land och dessa länder skall underlättas. Utskottet me-
nar att riksdagen i ett uttalande bör ge regeringen till känna vad som anförts
på den här punkten.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag än en gång yrka bifall till utskottets
förslag.
114
Anf. 102 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Enigheten beträffande dessa frågor tycks vara ganska stor.
Jag vill bara komma med en kompletterande synpunkt, som är ganska natur-
lig för en miljöpartist, nämligen att det givetvis är viktigt att detta handelsut-
byte om möjligt sker med metoder och produkter som är miljövänliga. Det
finns ju stora förutsättningar för detta, eftersom vi har kunskaper. Under
den tidigare utrikesdebatten talades det om betydelsen av att överföra kun-
skaper till bl.a. de baltiska länderna och naturligtvis också till Öst- och Cen-
traleuropa om t.ex. energisnål teknik.
Vi vet att Estland har samma energiförbrukning per capita som Sverige,
trots att man har en ofantligt mycket lägre levnadsstandard. Där har vi i Sve-
rige saker och ting att lära ut.
Det är samtidigt uppenbart att svensk massbilism är ett av våra stora miljö-
problem och resursslöseriproblem. Det är kanske inte önskvärt att vi expor-
terar denna livsstil eller dessa produkter i stor skala till de här länderna.
Jag vill alltså erinra om att innehållet i handeln är viktigt. Vi skall natur-
ligtvis inte sätta oss på höga hästar och säga vad de skall köpa och inte köpa,
utan det är snarare fråga om att vi svenskar skall lägga om våra konsumtions-
system och tala om att vi inte kan fortsätta med den här livsstilen, eftersom
den icke är hållbar. Därför bör man i dessa länder om möjligt undvika den.
Anf. 103 REYNOLDH FURUSTRAND (s):
Herr talman! Naturligtvis måste människorna i dessa länder själva få rät-
ten att forma sin livsstil. Jag tror inte att någon industri i det här landet eller
i något land över huvud taget som kommer att idka handel med Baltikum,
Central- eller Östeuropa har för avsikt att dumpa icke miljövänliga varor i
dessa länder. Jag tror att man måste lära framför allt dessa länder att själva
bygga upp en teknik för att ta fram både miljöriktiga och konsumentvänliga
produkter. Och i detta sammanhang har vi från de västliga industriländerna
stor kunskap och stor erfarenhet som kan bli till nytta för dessa länder.
Anf. 104 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Reynoldh Furustrand, jag sade ju just att vi icke skall vara
förmyndare, men det finns många skäl för Västeuropa och industrivärlden
att om möjligt föregå med gott exempel. I vissa avseenden är vi nämligen ett
mycket dåligt exempel. Därför gäller det att vi på många områden bör lägga
om stil och upplysa dem om att detta är något som vi håller på att försöka
avveckla. Massbilismen är, som jag säger, ett bra exempel på detta.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 3 maj.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91:NU45 Styrelserepresentation för samhället i vissa stiftelser (prop.
1990/91:133).
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Styrelserepresentation
för samhället i vissa
stiftelser
115
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Styrelserepresentation
för samhället i vissa
stiftelser
Anf. 105 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! Lagen om styrelserepresentation för offentligt utsedda re-
presentanter i allmännyttiga stiftelser infördes 1972. Den har under hela
denna tid betecknats som en försöksverksamhet. I betänkandet redovisas
inte någon enda erfarenhet under denna tid av försöksverksamhet, dvs. un-
der nästan 20 år, som är så positiv att den motiverar att man förnyar denna
försöksverksamhet med tre år. Om det nu finns någon ledamot från utskotts-
majoriteten närvarande som kan ange någon erfarenhet som skulle motivera
att man förnyar försöksverksamheten vore det av intresse om detta gjordes,
så att vi kan diskutera denna. Men eftersom varken någon i utskottsmajori-
teten eller någon annan har anfört att det finns några sådana erfarenheter,
och eftersom det dessutom finns starka principiella skäl till att man inte skall
ha en offentlig representation i olika privata allmännyttiga stiftelser, utan att
kontrollen från den offentliga sidan skall ske på sedvanligt sätt genom reviso-
rer och annan lagstiftning, anser jag och ett antal andra reservanter att det
inte finns någon anledning att förnya denna försöksverksamhet.
Mot denna bakgrund ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservatio-
nen i betänkande 45.
Anf. 106 HADAR CARS (fp):
Herr talman! De argument som Gunnar Hökmark anför och de frågor han
ställt till dem som står bakom utskottsmajoritetens skrivning kan jag också
ansluta mig till. Förutom detta har jag, herr talman, inget ytterligare att foga
till denna debatt.
Anf. 107 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Det skulle givetvis vara intressant att få höra de skäl som gör
att man anser att denna tillfällighetslag återigen skall förnyas. Det är, såvitt
jag förstår, fjärde gången sedan 1982, då lagen förra gången reviderades.
Dessförinnan gjordes ytterligare ett antal revisioner och förnyelser.
Jag har anslutit mig till denna reservation för det första därför att tillfällig-
hetslagar över huvud taget är ett oting som riksdagen bör undvika, och fram-
för allt inte hålla på med år efter år eller gång efter annan. Riksdagen bör i
stället stifta bestående lagar.
För det andra har jag anslutit mig till denna reservation därför att det är
en skandal att riksdagen inte för länge sedan har fått ett förslag till en ny
stiftelselag, dels därför att det är ett orimligt söleri att det inte har kommit
fram ett sådant förslag som man har begärt från riksdagen, dels därför att
nuvarande stiftelselag uppenbarligen är föråldrad och i många avseenden in-
adekvat. Jag vet det eftersom jag själv har suttit som ordförande i en stiftelse
och försökt rätta mig efter denna något besynnerliga lag.
För det tredje har jag anslutit mig till denna reservation därför att statens
kontrollmakt inte skall utövas inifrån i styrelsen utan utifrån genom den revi-
sion och den kontroll som är befogad när man har en ideell stiftelse som är
befriad från skatt.
Jag yrkar bifall till reservationen.
116
Anf. 108 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! I detta betänkande från näringsutskottet tillstyrker utskottet
regeringens proposition om fortsatt giltighet av lagen om styrelserepresenta-
tion för samhället i vissa stiftelser.
Enligt lagen har staten rätt att utse en ledamot och en ersättare för denne
i allmännyttiga stiftelser som har tillgångar över 5 milj.kr. Högst tio stiftelser
får samtidigt omfattas av lagen.
I den gemensamma reservationen från moderaterna, folkpartiet och cen-
tern kritiseras systemet med insyn genom styrelserepresentation samt att ar-
betet med någon ny stiftelselag inte har slutförts, vilket också framförts här
i kammaren.
Systemet med offentliga styrelseledamöter i vissa stiftelser, vilket också
övriga talare varit inne på, har betecknats som försöksverksamhet och har
förlängts vart tredje år, senast 1988.
Nuvarande system har bedömts fungera bra. Nu har det efterlysts motiv
för att man skall ha detta system. Ett av motiven är naturligtvis att dessa
offentliga styrelseledamöter skall se på placeringsrätten. Men allteftersom
åren har gått har placeringsrätten blivit mer inaktuell. Och i vissa stiftelser
har man fått en betydligt förändrad bild. Och i dag har det skett en förskjut-
ning av ledamöternas roll till att bli någon form av översyn av kapitalplace-
ringen.
Klart ställningstagande kan ske först när riksdagen har antagit en ny stif-
telselag. Samtidigt bör den nu pågående utredningen om bl.a. beskattningen
av stiftelser beaktas. Just skattefriheten i stiftelsen är ett skäl till att staten
bör ha en viss insyn i dessa stiftelser.
För närvarande pågår en lagrådsremiss om ny allmän stiftelselag, vilket
innebär att ett lagförslag bedöms ej kunna ikraftträda förrän tidigast den 1
januari 1993.
Herr talman! Mot bakgrund av det anförda anser utskottsmajoriteten att
styrelserepresentation för samhället i vissa stiftelser bör förlängas enligt vad
som föreslås i propositionen.
Med det anförda yrkar jag avslag på reservationen och bifall till utskottets
hemställan.
Anf. 109 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att staten har insyn i stiftelser
som man beviljar skattefrihet. Och det kan man få genom att ta del av de
berättelser, årsredogörelser och annat som kommer från stiftelsen. Därige-
nom kan man se hur stiftelsen har använt sina pengar och om den har använt
dem till de ändamål som finns angivna i stiftelsekungörelsen och som är
grunden för att statsmakterna en gång beviljade stiftelsen skattebefrielse.
Men att man skulle få en ökad kunskap om det som är nödvändigt genom
att man har en representation i styrelsen, har jag inte på något sätt fått styrkt
genom det som Leif Marklund sade. Han sade att systemet har fungerat bra.
Min fråga är: För vem har det fungerat bra? Jag tror att de enda som kan
tycka att ett sådant system är bra är de som sätter likhetstecken mellan de-
mokrati och mygelekonomi.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Styrelserepresentation
för samhället i vissa
stiftelser
117
9 Riksdagens protokoll 1990/91:105
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Styrelserepresentation
för samhället i vissa
stiftelser
Anf. 110 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag hade tänkt instämma helt och hållet i det föregående in-
lägget. Men jag måste göra en reservation. Jag tror inte att ordet mygeleko-
nomi är applicerbart i detta fall. Å andra sidan håller jag med Hadar Cars
om att den vinst som detta system har lett till är naturligtvis att den av staten
utsedde styrelseledamoten har fått ett arvode, och det är också med i detta
lagstiftningsförslag. I övrigt har det väl inte gett någon vinst för samhället.
Det viktiga är givetvis att de stiftelser som åtnjuter skattefrihet blir föremål
för en rimlig kontroll. Och det bör naturligtvis också skrivas in i en lag om
hur sådana här stiftelser skall fungera.
Anf. 111 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Jag tycker att det är en ganska allvarlig anklagelse som Ha-
dar Cars framför när det gäller mygelekonomi och mygel när det gäller insyn
i sådana stiftelser. Det verkar litet sjukt att ha denna uppfattning.
Som jag tidigare sade har de offentliga ledamöternas roll delvis förändrats
från att så att säga ha en insyn i stiftelsens kapitalplacering till att ha en insyn
i hur anslagen fördelas just när det gäller skattefriheten.
Herr talman! Jag vidhåller min uppfattning och yrkar bifall till utskottets
hemställan om en förlängning i fråga om detta fram till dess att vi får en hel-
het i stiftelselagen.
Anf. 112 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! Jag vill gärna instämma i det som Hadar Cars tidigare sade.
Jag väntar med spänning på det svar som det ännu finns möjlighet att ge på
frågan om för vem det har fungerat bra.
Jag vill inte vidare plåga Leif Marklund med frågan om vilka erfarenheter
som talar för att man skall bibehålla försöksverksamheten, utan jag konsta-
terar bara att utskottets majoritet varken i betänkandet eller här i kväll har
kunnat redovisa några sådana positiva erfarenheter.
Anf. 113 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Jag vill instämma i det inlägg som Gunnar Hökmark nyss har
gjort.
Anf. 114 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! I en tidigare utredning, som ledde till att man begränsade
styrelserepresentationen från att också ha omfattat investmentbolag till att
enbart avse stiftelserna, anfördes starka belägg för att denna typ av insyn har
fungerat bra. En utvärdering visar också att nuvarande system fungerar väl.
Den pekar också mot att eventuell skattebefrielse bör behållas även i framti-
den. Från utredningen kommer så småningom förhoppningsvis att läggas
fram förslag av denna innebörd. Med hänsyn till detta anser jag att det inte
finns något skäl till att fortsätta debatten i dag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 3 maj.)
118
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1990/91:BoU13 Ny bostadsrättslag (prop. 1990/91:92).
Anf. 115 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Det betänkande som vi nu skall behandla berör bostadsrätts-
lagen. Jag skall kommentera några av de förslag som centern har lagt fram
och som inte vunnit majoritetens bifall.
Ett av förslagen berör synen på de intresseorganisationer som arbetar för
bostadsrättsföreningarna. Deras arbete är av stort värde för samhället ut-
över deras betydelse för de enskilda medlemmarna och föreningarna. De
bör ges lika förutsättningar att utföra sin uppgift. Så är det inte i dag. En
av de tre riksorganisationerna, SBC, diskrimineras. Jag har vid upprepade
tillfällen ställt frågan till majoriteten varför man vill behålla denna diskrimi-
nering, men aldrig fått något sakligt argument till svar. Därför ställer jag frå-
gan återigen: Varför fortsätter ni att diskriminera Sveriges bostadsrättsför-
eningars centralorganisation, SBC?
Ett genombrott i positiv mening har skett sedan vi behandlade dessa frå-
gor förra året. I fastighetsmäklarlagen likställs nu SBC med de övriga. Det
har en enig riksdag nu beslutat. Vad är det för skillnad som gör att jämställd-
heten inte skall gälla lagarna vid sidan om fastighetsmäklarlagen? Varför är
SBC att jämföra med en folkrörelsekooperativ organisation i fastighetsmäk-
larlagens mening, men inte t.ex. enligt tillståndslagen och bostadsrättsla-
gen?
Jag vill betona att vi från centerns sida inte ser en utförsäljning av allmän-
nyttan som något självändamål. Kommunpolitikerna är alldeles för kloka att
göra sig av med allmännyttan. Men skall den kunna utvecklas, och det anser
vi den skall göra på lika villkor med andra på bostadsmarknaden, måste även
ombildning från hyresrätt till bostadsrätt kunna ske. Varför skall hyresgäster
i dessa fall diskrimineras och inte få äga sin bostad, om de vill det? Det bästa
sättet att motverka spekulation är att hyresgästerna äger lägenheterna, inte
att stora fastighetsägare köper och äger dem.
Det nya förslaget till bostadsrättslag omfattar i första hand en modernise-
ring av lagtexten. Det är bra att möjligheter nu har öppants för bostadsrätts-
föreningar att själva bestämma om juridisk person skall få förvärva en bo-
stadsrätt och bli medlem. Det har betydelse för att man skall kunna komma
till rätta med de s.k. övernattningslägenheterna i Stockholm och på vissa
andra ställen i landet. Alla ser inte detta som något problem, men i det fallet
står centern på de bostadslösas sida.
I stora delar ställer vi oss bakom reformeringen av lagstiftningen. Vi har
emellertid föreslagit förändringar vilka, som vi ser det, är till de bostadsrätts-
boendes fördel i några sammanhang. För att det skall vara möjligt att välja
bostadsrättsformen för dem som bor i mindre orter bör det antal lägenheter
som minst krävs för att en bostadsrättsförening skall få bildas inte vara för
stort. Enligt lagen krävs det fem lägenheter. Vi föreslår att det skall räcka
med tre. Varför vill socialdemokraterna och vänstern försvåra ett bostads-
Ny bostadsrättslag
119
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Ny bostadsrättslag
120
rättsboende på mindre orter? Det är en fråga som jag tycker att man har
anledning att besvara i debatten här i kväll.
Vi tycker inte heller att det är motiverat att förhindra lokalhyresgäster att
i vissa fall i samband med en ombildning bli medlemmar i en bostadsrättsför-
ening. En lokalhyresgäst är oftast en butiksägare eller hantverkare som bi-
drar till en levande stadskärna med variation i bebyggelsen och som tillhan-
dahåller viktig service vilken behövs i nära anslutning till boende och arbe-
ten. Lokalhyresgästen bör kunna känna samma trygghet i besittningen av
sin lokal som de bostadsrättsboende i samma hus har i besittningen av sin
bostadsrätt.
Socialdemokraterna har i andra sammanhang vägrat att förstärka det indi-
rekta skyddet för lokalhyresgäster när vi lagt fram förslag i den riktningen.
Det här är ett annat exempel på en avog inställning mot lokalhyresgäster.
Vad är motivet, Lennart Nilsson? Vill ni inte ha dem bland de boende? Vill
ni inte ha variation i bostadsområdena och i stadskärnorna? Föredrar ni fort-
farande kategorisering i boendet? Det är tydligen så. Enligt majoriteten
skall man bo på ett ställe, arbeta på ett annat, få service på ett tredje, handla
i stormarknader och få långa tröttande resor med bil och andra trafikmedel
till jobb och service. Vi vill skapa ett mer harmoniskt samhälle med mindre
stress och mindre tröttande resor. Önskemål om ett nära integrerat boende
och så långt möjligt kompletta lokalsamhällen är bakgrunden till vårt krav
på likställdhet för lokalhyresgäster i bostadsrättslagen.
Beträffande den s.k. vetorätten för bostadsrättshavare redovisas delade
meningar i betänkandet. Den innebär att en bostadsrättshavare enligt nuva-
rande lagstiftning kan motsätta sig ett beslut om om- och tillbyggnad, om
hans bostadsrätt blir utsatt för en försämring av inte ringa betydelse, som
lagtermen lyder. Den tas nu bort. Det är svåra avvägningar mellan å ena si-
dan rätten att stoppa en åtgärd som är till fördel för övriga boende och å
andra sidan den fulla bestämmanderätten för den enskilde över sin egen lä-
genhet. Vi tror att ett ägande i föreningsform och i solidaritet med och an-
passning till föreningen och övriga medlemmar har ett värde och ett innehåll
och att det finns med i bedömningen när någon ändå väljer denna boende-
form.
Lagstiftningen understryker mycket stor återhållsamhet i de fall en om-
byggnad måste ske utan den enskildes medgivande. Från centerns sida delar
vi den uppfattningen och tycker att äganderätten så långt som det är rimligt
inte skall trädas för när. Vi tycker till skillnad från majoriteten att denna re-
striktiva hållning är lika viktig oavsett om det är en större eller en mindre
åtgärd som skall göras i lägenheten. Det finns inget som motiverar att man
skall gå hårdare fram mot det egna självbestämmandet bara för att åtgärden
i ett visst fall skulle vara av ringa betydelse för den enskilde bostadsrätts-
boende. På den punkten vill vi skärpa lagen till förmån för den enskilde och
äganderätten.
Herr talman! Slutligen vill jag anmäla att centerns riksdagsgrupp står
bakom samtliga de reservationer som företräds av centerns representanter i
utskottet. För att spara kammarens tid yrkar jag endast bifall till reservatio-
nerna nr 6 och 22. I de moment där centerreservationer inte står emot yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.
Anf.116 JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Man skulle av en speciell anledning kunna hålla detta betän-
kande om en ny bostadsrättslag mot sitt öra, nämligen därför att det är väl-
digt talande. Det berättar framför allt tre saker.
För det första är det ytterligare ett av många betänkanden som innehåller
fler och längre lagar, paragrafer och lagtexter. Den som studerar betänkan-
det närmare finner att utskottets text omfattar 35 sidor. Ytterligare 47 sidor
består av lagtext, sida upp och sida ner. Och inte nog med det - på ytterligare
två sidor redovisas text som utskottet ändrat i förhållande till regeringens
förslag.
För det andra kan man konstatera att lagarnas inriktning i huvudsak är att
minska beslutanderätten för de enskilda människorna - bostadsrättshavarna
och för bostadsrättföreningarna - dess värre inte att öka den, vilket vi mode-
rater vill.
För det tredje framgår av betänkandet att vi moderater, ofta med stöd av
folkpartiet och ibland centern, vill gå motsatt väg. Vi vill ha färre lagar och
mer frihet åt medborgarna.
Jag vill nämna några områden där utskottsmajoritetens och moderaternas
åsikter går isär. Det första gäller antalet lägenheter i ett hus som krävs för
att bilda bostadsrättsförening. Utskottsmajoriteten säger att det skall vara
minst fem. Vi moderater säger att det skall vara minst tre lägenheter.
Spelar det någon roll? Ja, faktum är att i många samhällen i Sverige finns
många äldre, stora fristående hus med fyra lägenheter i varje. De husen
skulle fungera alldeles utmärkt som bostadsrättsföreningar. Det skulle finnas
naturliga förutsättningar för samarbete mellan de boende, kontakter, ge-
mensamt ansvarstagande m.m. Socialdemokraterna vill inte låta de här små
och naturliga gemenskaperna utvecklas. Man kan fråga sig varför. Det frågar
jag mig men även socialdemokraterna.
Sedan tycker jag också att majoriteten som står bakom betänkandet visar
upp en tendens till klåfingrighet. Ett exempel är att man vill förhindra bo-
stadsrättsföreningar att tillåta medlemskap för juridiska personer. Det borde
vara upp till föreningarna själva att avgöra detta, tycker vi moderater i varje
fall.
Det föreslås också att styrelsens medgivande skall behövas för att man
skall kunna upplåta en lägenhet i en bostadsrättsförening i andra hand till en
som redan är medlem i samma bostadsrättsförening. Det finns anledning att
fråga vilka argumenten är för detta. Det är ytterligare ett exempel på klåfing-
righet och på försöken att minska inflytandet för dem som bor i en bostads-
rättsförening.
Vidare har det föreslagits att den enskilde bostadsrättshavarens vetorätt
vid ombyggnader m.m. skall försvagas. Trots att man i en bostadsrättsför-
ening i princip äger sin bostad föreslås att den möjligheten skall minimeras.
Redan i dag krävs faktiskt mycket starka skäl för att den enskilde bostads-
rättsinnehavaren skall få sin vilja igenom, men man vill minska den möjlig-
heten ännu mer i det förslag som föreligger på riksdagens bord.
Det finns också regler om hembud i det här förslaget. Det är något som
vi moderater anser inte behövs, därför att det är principiellt förkastligt på
bostadsrättsmarknaden.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Ny bostadsrättslag
121
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Ny bostadsrättslag
122
Ett annat exempel på att man vill detaljreglera över huvudet på dem som
är aktiva i en bostadsrättsförening är när utskottsmajoriteten tycker att de
boende och medlemmarna i en bostadsrättsförening inte ens skall ha chans
att välja vilka som skall sitta i den egna styrelsen. Det borde självklart vara
de boende själva.
Vi kan också se att socialdemokraterna, beroende på i vilken position de
är, har olika uppfattningar om människors boende. Jag vill hänvisa till den
s.k. storstadsutredningen, som presenterade sin rapport för inte alltför länge
sedan. Där hette det att det var viktigt att underlätta ombildningen av hyres-
rättsbostäder till bostadsrättsbostäder, delvis därför att många vill det. Vi vet
via olika undersökningar att nio av tio svenskar vill äga sin bostad. Samtidigt
vet vi att många har synpunkter på allmännyttans sätt att sköta sin verksam-
het och hyresrättsbostäderna.
Vi moderater vill öka möjligheten att ombilda hyresrätter till bostadsrät-
ter. Vi vill också ha bort förbudet mot dubbelupplåtelse, dvs. förbud irnx att
en bostadsrättsförening skall kunna äga en lägenhet som sedan hyrs ut till
dem som vill bo kvar med hyresrätt, om de inte vill vara med och bilda bo-
stadsrättsförening.
Vi tycker att det är viktigt att återge rätten till en enkel majoritet att om-
bilda sin fastighet från hyresrätt till bostadsrätt, dvs. det som gällde förut.
En sista liten kommentar vill jag föra fram här i kammardebatten som gäl-
ler ikraftträdandet av förändringarna. Man föreslår att ikraftträdandet skall
ske den 1 juli 1991, dvs. om knappt två månader. På två månader hinner
knappast en normal remiss i en liten kommun klaras av. Här handlar det om
väldigt många fritidsengagerade, aktiva i bostadsrättsföreningar som inte
har tid att sätta sig och läsa nya utgåvor av svensk författningssamling och
vad det nu kan vara. Det rimliga vore att man i varje fall gav dem något mer
tid, till den 1 januari 1992, att ta till sig förändringarna.
Herr talman! Jag stöder samtliga moderata reservationer i betänkandet
men nöjer mig med att yrka bifall till reservation 9.
Avslutningsvis vill jag fråga utskottsmajoritetens talesman: Vad är det för
fel med att låta dem som bor i fristående fastigheter med fyra lägenheter
bilda en bostadsrättsförening? Riskerar man att få för nära kontakt mellan
de boende? Eller vad är egentligen skälet?
Anf. 117 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! I förslaget till bostadsrättslag från den socialdemokratiska
regeringen är det ett antal frågor där folkpartiet liberalerna har en annan
åsikt. Jag skall nämna några.
När det gäller antalet lägenheter i föreningens hus m.m. föreslås nu ett
tillägg till bestämmelserna med krav på minst fem lägenheter. Vi vänder oss
mot att det krävs så många som fem medlemmar resp, lägenheter för att
bilda en förening. Det finns mycket som tyder på att även hus med tre och
fyra lägenheter kan vara lämpliga för denna form av upplåtelse.
Att juridiska personer kan förvärva bostadsrätter kan i vissa fall utgöra ett
problem. Det är vi medvetna om. Bostadsrätt som upplåtelseform bygger på
en kooperativ ide, grundad på enskilt ägaransvar och kollektivt förvaltaran-
svar. Folkpartiet liberalerna håller med om att det kan finnas skäl som talar
för en utökad möjlighet för bostadsrättsföreningar att vägra juridiska perso-
nar medlemskap. Men regeringens förslag till lösning av detta problem, som
i sin tur bygger på den särskilda utredarens förslag, bär tyvärr prägeln av en
kompromiss mellan avtalsfriheten och framför allt bostadspolitiska skäl,
men också bostadsrättsföreningarnas intresse av att ha direkt ansvarskän-
nande medlemmar. Vi anser att förslaget bör beredas ytterligare och att det
inte kan genomföras i den utformning som det har nu.
När det gäller bostadsrättshavares vetorätt har vi också en annan uppfatt-
ning än utskottsmajoriteten. Vi är väl medvetna om att bostadsrättshavarens
starka ställning när det gäller förändringar i den egna lägenheten ibland kan
vara ett hinder för genomförande av vissa om- och tillbyggnader. Därför an-
ser vi också att vetorätten i vissa fall inte skall vara absolut.
Socialdemokraternas negativa inställning till bostadsrättsboendet märks
också genom att de försöker reglera priserna. Den socialistiska riksdagsma-
joriteten ändrade våren 1985 lagen så att hembudsskyldighet blev tillåten.
Detta skedde på förslag av majoriteten i bostadsutskottet och utan att någon
beredning av ärendet skett.
Någon ändring i gällande regler om hembud föreslås inte i den nya bo-
stadsrättslagen. Folkpartiet liberalerna vill emellertid gå i motsatt riktning.
Enligt vår uppfattning finns det inga skäl som talar för att bibehålla ett sy-
stem som innebär kontroll över prisbildningen på bostadsrättsmarknaden.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 15.
När det sedan gäller ändring i stadgar anför utskottsmajoriteten att detta
är en fråga för medlemmarna i en bostadsrättsorganisation. En bostadsrätts-
förening har tyvärr inte praktisk möjlighet att själv ändra sina stadgar utan
godkännande av viss riksorganisation. Det måste vara en självklar rätt för
varje lokal bostadsrättsförening att ha den fulla beslutanderätten i viktiga
frågor.
Låt mig nu redogöra för ett par praktiska fall som inträffat i Skåne.
Bostadsrättsföreningen tillsätter en styrelse, som har hela det ekonomiska
ansvaret. Riksbyggen, som inte har någon form av ansvar, kan enligt 49 § på
stämman lägga in veto mot allt vad styrelsen föreslår, alltså utan att ha någon
form av ansvar. Styrelsen har det ekonomiska ansvaret, kan straffas enligt
lag och kan få betala skadestånd, men den har inte möjlighet att på stämman
få igenom sina förslag helt, utan en kooperativ organisation kan inlägga sitt
veto.
Ett annat exempel. Inom den här bostadsrättsföreningen finns det ny-
byggda fastigheter och dessutom en gammal fastighet, som har renoverats
på ett sådant sätt att det finns mycket att säga om just detta. Bostadsrättsin-
nehavarna har inte fått påverka det här, men de får vara med och betala kost-
naderna. I det konkreta fallet får de betala 600 kr. extra på sin månadshyra
för att bekosta de reparationer som gjorts i fastigheten.
Bostadsrättsinnehavarna vill avyttra den här fastigheten, för de anser inte
att den är räntabel, men den kooperativa organisationen inlägger ännu en
gång sitt veto.
Jag hade för några månader sedan en interpellationsdebatt med bostads-
ministern om just de här frågorna, och då hänvisade han föreningen till dom-
stol för prövning av frågan. Man skall alltså gå till domstol för att få rätt att
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Ny bostadsrättslag
123
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Ny bostadsrättslag
124
påverka beslut som innebär att man måste vara med och betala. Jag trodde
faktiskt att den formen av livegenskap var avskaffad i Sverige.
Man pratar så mycket om boendedemokrati. Jag trodde att det gällde även
bostadsrättsinnehavare.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 21.
Till sist vill jag också säga att folkpartiet liberalerna anser att det måste bli
enklare att bilda bostadsrätter. Därför måste kravet på att en kvalificerad
majoritet av hyresgäster står bakom en intresseanmälan ändras till ett krav
på enkel majoritet. Det är viktigt att den svenska bostadspolitiken avregle-
ras, och ett led i detta är att de hyresgäster som vill skall få ett ökat ansvar
i sitt boende. Det skall gälla även de hyresgäster som bor i allmännyttan.
Det finns inga bärande skäl för en så stor andel offentligt ägda bostäder
som vi har i Sverige. De som vill hyra sina bostäder skall naturligtvis även i
fortsättningen få göra det, men den som vill äga bostaden måste också få rätt
att göra det.
För övrigt, herr talman, vill jag säga att folkpartiet liberalerna står bakom
alla de reservationer där dess ledamöter är reservanter, men jag yrkar alltså
bifall bara till nr 15 och 21.
Anf. 118 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! Jag får ibland frågan varför jag och vi vänsterpartister inte
gillar bostadsrätt. Då vill jag påpeka att det gör vi visst, men vi gillar inte den
bostadsrätt som innebär att man har släppt spekulationen med bostäder fri.
Vi har lagt fram förslag här om att man skall utvidga den hembudsmöjlighet
som de föreningar som är anslutna till bostadskooperationen har under tre
år. Den skall utvidgas till alla typer av bostadsrättsföreningar och också i ti-
den. Den skall inte begränsas till de här tre åren. Därmed har jag också sva-
rat på att jag vill ha en jämställdhet mellan de olika centralorganisationer
som organiserar bostadsrätter. Det skall innebära ett obligatoriskt hembud
för samtliga utom vid byte.
Vi gillar alltså en form av upplåtelse som innebär att de boende själva i
demokratiska former bestämmer över sitt boende. Det gäller bostadsrätt,
det gäller kooperativ hyresrätt och det gäller hyresrätt med ett utvecklat
boendeinflytande.
I den här demokratiska belysningen finns en egendomlighet i bostadsrätts-
lagen, nämligen att bostadsrättshavarna inte själva på stämman egentligen
har rätt att utse mer än en minoritet av sin egen styrelse. Där har vi för ovan-
lighetens skull fått med oss moderaterna på att förändra lagen så att årsmö-
tet, stämman, skall utse hela styrelsen. Samtidigt kan man naturligtvis ha en
sådan ordning att vissa av styrelsemedlemmarna skall föreslås av en kom-
mun eller en centralorganisation, men stämman, medlemmarna, själva skall
utse hela sin styrelse.
Vi tycker inte att förslaget om att man skall kunna begränsa möjligheterna
till medlemskap för juridiska personer är tillräckligt. Vi menar att man skall
införa ett förbud mot medlemskap för juridiska personer i lagstiftningen.
Bostadsrättsformen är ju en förening av de boende själva och inte av några
företag som t.ex. upplåter övernattningslägenheter. Dessutom är, som alla
känner till, intresset att ombilda hyresrätt till bostadsrätt inte bara en följd
av att man vill öka inflytandet. Det handlar också om att man tror att man
skall göra fina klipp, åtminstone i en del lägen, genom en omvandling från
hyresrätt till bostadsrätt. Vi vill att detta inte skall styra den här ombild-
ningen. Vi menar att om man bland hyresgäster vill ombilda det till en annan
upplåtelseform skall alla hyresgäster i huset vara överens om detta för att
det skall få ske. Då har vi ingenting emot det. Men det skall krävas att alla
hyresgäster helt enkelt kommer överens för att man skall kunna göra en om-
bildning från den ena upplåtelseformen till den andra.
Slutligen har vi ett förslag om att man skall begränsa insatsens storlek vid
kooperativ hyresrätt. Detta för att de insatser som bestäms där inte skall
hindra dem som inte har så god ekonomi att vara med i den kooperativa hy-
resrätten.
Herr talman! Jag står bakom samtliga reservationer där vänsterpartiet är
med, men jag yrkar bifall till reservationerna 4, 16,17 och 26.
Anf. 119 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! En revidering av bostadsrättslagen kan jag inte uppfatta som
någon särskilt stor politisk händelse. Jag tänker vara ganska kortfattad här.
Jag kan instämma i Jan Sandbergs påpekande att betänkandet är en stor
bok, men jag tycker att det är en mycket stum tegelsten, som jag i stort sett
inte tycker leder någon vart. Det är några detaljregleringar, delvis åt det po-
sitiva hållet för bostadsrättsföreningarna. Bostadsrätten har ju fungerat bra
i olika tappningar sedan 1930. Den har gett oss här i Sverige många bra bo-
städer som med rätta kännetecknar en god svensk bostadsstandard interna-
tionellt sett. Jag har själv växt upp i en alldeles utmärkt HSB-lägenhet från
50-talet med öppen spis och annat fint som man kunde bygga på den tiden i
HSB-lägenheter.
Jag tycker inte att den här revideringen av bostadsrättslagen leder särskilt
långt. Jag skulle i den här sena timmen ändå vilja väcka en tanke på en vidare
diskussion som inte bara handlar om upplåtelseformer. Jag undrar om det
inte är dags att börja fundera i banor om att renodla två upplåtelseformer,
hyra och äga. Bostadsrätten finns ju på något sätt mitt emellan. De flesta
människor har, genom den marknad som har uppstått på bostadsrättens om-
råde, uppfattat bostadsrätten som att man äger lägenheten, även om det juri-
diskt sett inte är på det viset. Man har bara dispositionsrätten till bostaden.
Detta går väl tillbaka på jordabalken och problemen med det s.k. horison-
tella ägandet. Det problemet har man inte så mycket ute i det Europa som
vi uppenbarligen skall harmonisera oss med. Där är det ganska vanligt att
man äger lägenheter horisontellt. Man löser detta mycket bra, vad jag för-
står. Jag har försökt att tala med jurister ute i Europa när jag har träffat på
dem. Vad jag förstår är det någon typ av bolagsordning som inträder för att
klara det nödvändiga samröret när det gäller stomme och den fasta marken.
Man äger t.ex. en tjugondei av marken där huset står. Detta fungerar uppen-
barligen rätt hyfsat. Det är alltså någon typ av bolagsordning som går in när
man exempelvis vill bygga in en hiss. Det klarar man alltså utan någon sär-
skild lagstiftning. Vi har ju en sådan lagstiftning på grund av att vi har en
alldeles speciell upplåtelseform.
Jag tycker att upplåtelseformerna går tillbaka på det gamla vänster-höger-
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Ny bostadsrättslag
125
10 Riksdagens protokoll 1990/91:105
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Ny bostadsrättslag
126
resonemanget. Borgarna tycker att man mycket väl kan få vinna på att kapi-
talisera de statliga subventionerna i boendet, medan socialisterna på sätt och
vis har accepterat att man förlorar i sitt boende. Vi i miljöpartiet de gröna
menar att man varken skall vinna eller förlora på boendet. Hembudsskyldig-
heten för bostadsrätter är ju bra så långt vi har den. Men den omfattar inte
hela marknaden. Hembud finns inte alls för småhus t.ex. Jag tycker att det
är konstigt att man skall vara olika solidarisk beroende på vilken upplåtelse-
form det är. Skall vi i framtiden ha någon typ av hembud skall det egentligen
gälla hela bostadsmarknaden, tycker jag och miljöpartiet de gröna.
Det var några synpunkter. Jag har inte för avsikt att yrka bifall eller begära
votering i något moment här. Men vi stöder självfallet de reservationer där
vi finns med som undertecknare. Vi har stor förståelse för vänsterpartiets
kritik mot förbud att inrymma utomstående personer i bostadsrätter - det är
en klåfingrighet.
Vi tycker även som moderaterna att man mycket väl kan tänka sig bland-
ningar av upplåtelseformer i en och samma fastighet. Vi tycker också att
ikraftträdandet inte behöver ske så snabbt som det är tänkt, nämligen redan
nu i juli. Vi har stor sympati för moderaternas tanke att försena det ett
halvår. Men därom blir det väl ingen omröstning, kan jag tänka mig.
Anf. 120 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! Om man vid den här sena timmen skall tala om sympatier,
kan jag ge en del sympatier till Kjell Dahlström. Det här betänkandet hand-
lar ju om en revidering av en bostadsrättslag som vi har att behandla. Man
kan diskutera om detta är någon större fråga eller inte, i det här politiska
sammanhanget.
Men det är viktigt att konstatera att för oss socialdemokrater skall bosta-
den vara en social rättighet och inte en handelsvara. Det skall alltså varken
finnas vinnare eller förlorare på det här. Det är en social rättighet som vi har
slagit fast i våra grundstadgar.
Det behövs riktlinjer för bostadsrättssituationen i landet. Kjell Dahlström
nämnde hur bra bostadskooperationen har fungerat i de här landet som ett
alternativ till de privata hyresockrarna som fanns på den tiden när bostads-
kooperationen växte fram. Därför behövs den här lagstiftningen revideras
emellanåt, och det behövs lagar.
Även om jag i likhet med Jan Sandberg tycker att det inte skall finnas mer
lagar än vad som krävs, menar jag att det ibland behövs en lagstiftning för
att ge möjligheter till de olika aktörer som finns på bostadsmarknaden att
kunna bedriva en vettig verksamhet för medlemmarna, inte minst inom ko-
operationen.
Det är litet konstigt med moderaternas inställning till frågorna. Om man
har en sammanslutning i ett kooperativ -1.ex. Jan Sandbergs familj - måste
man ibland diskutera. Det är inte säkert att bara för att Jan Sandberg eller
en enda medlem tycker på ett sätt, ställer de andra upp på det. Det handlar
om att kompromissa, diskutera och gemensamt fatta beslut. Det är det som
är kooperationens grundtanke, dvs. att man tillsammans skall kunna vara
med och utveckla och påverka sin situation i olika avseenden.
Egentligen är moderaternas politik på detta område inte något annat än
förmynderi. De talar om att socialdemokraterna är förmyndare, vill stifta
lagar osv. Moderaternas förslag är inte något annat än förmynderi. Vi kan
titta litet på de förslag som finns i betänkandet. De handlar om att kommu-
nerna inte i demokratiskt valda församlingar skall få bestämma om det skall
finnas anvisningsrätt eller inte. Praktiskt går det ofta till så att bostadskoope-
rationen tillsammans med kommunen gör upp om hur det hela skall lösas
när nya bostäder skall förmedlas. Det vill moderaterna avskaffa. Varför skall
inte kommunerna själva få bestämma?
När det gäller juridiska personer är det också förmynderi när man vill för-
bjuda föreningarna att diskutera frågan. Bostadskooperation handlar om att
delta i verksamheten. Därför är det naturligtvis angeläget att de bostads-
rättsföreningar som finns är med och bestämmer i stadgarna om juridiska
personer skall tillåtas eller inte. Oavsett om frågan är upptagen i stadgarna
eller ej skall föreningarna kunna bestämma om juridiska personer skall
kunna tas in.
Vidare har vi frågan om hembud. Varför inte låta föreningarna avgöra om
de vill ha hembud eller inte för att motverka spekulation? Moderaterna är
motståndare till kooperativa hyresrätter, och moderaterna är med andra ord
motståndare till mångfald. Det speglar inte något annat än den syn som mo-
deraterna, och viss mån även folkpartiet, har på demokratin i olika frågor.
Det kan gälla bostäder eller andra frågor.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 121 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Först vill jag slå fast att den kooperativa tanken är viktig.
Det tycks inte alla ha förstått i denna debatt. På den punkten är socialdemo-
kraterna och centern överens.
Den kooperativa tanken, eller bostadsrättsformen, har sina främsta förde-
lar i att den främjar enskilt ägande i föreningsform. Båda dessa element är
oerhört viktiga för samhällsutvecklingen, ägandet och sparandet för sam-
hällsekonomin och föreningsformen för demokratin. Det är de främsta för-
delarna med bostadsrättsformen, och den bör främjas eftersom den bygger
på den kooperativa tanken. Den tanken står vi bakom.
Den andra viktiga förändringen i revideringen av lagstiftningen gäller det
som har tagits upp om juridiska personers möjligheter att bli medlemmar.
Frågan gäller i grunden om bostadsbristen skall kunna lösas i storstadsområ-
den. Det gäller att t.ex. få bort de många övernattningslägenheterna och i
stället ge dem till de bostadslösa. Det är en av flera åtgärder som behöver
vidtas. Men det skall inte vara ett totalt förbud, utan det är den enskilda
föreningen som skall fälla avgörandet. Det tycker vi är viktigt.
Det här gällde de viktigaste delarna i bostadsrättslagen ur revideringssyn-
punkt. Det gällde värdet av att främja den kooperativa tanken när det gäller
ägandet och sparandet i föreningsform i bostäder.
Jag ställde en rad frågor till Lennart Nilsson. Han undvek att besvara dem.
Många av frågorna går tillbaka till varför vi från centern tycker att det är
viktigt att främja just den kooperativa tanken och vidareutveckla den.
Varför vill socialdemokraterna diskriminera en del av de centrala organi-
sationer som arbetar på området för att främja bostadsrättsboendet? Varför
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Ny bostadsrättslag
127
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Ny bostadsrättslag
vill socialdemokraterna diskriminera SBC? Vad är det för skillnad när det
gäller fastighetsmäklarlagen i förhållande till SBC och när det gäller till-
ståndslagen och bostadsrättslagen?
Varför skall det vara två tredjedelars majoritet för att få en ombildning?
När tänker ni införa det i Sveriges riksdag och i de kommunala församling-
arna i stället för enkel majoritet? Vad har socialdemokraterna egentligen
emot lokalhyresgäster när det gäller bostadsrättsboendet? Varför skall hy-
resgästerna i allmännyttan diskrimineras när det gäller bostadsrättsboendet?
Anf. 122 JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Vi moderater vill främja bostadsrättsboendet därför att
många människor vill bo i bostadsrätt. Det är grundorsaken till att vi kämpar
för att fler skall ha möjlighet att bo i bostadsrätt.
Om Lennart Nilsson påstår att han inte vill ha fler lagar än nödvändigt,
kan man konstatera att i det här betänkandet kommer det att bli fler lagar
när riksdagen har fattat beslut än vad det fanns innan. Dessa lagar är inte till
för att förstärka de enskildas ställning eller förstärka ens bostadsrättsför-
eningarnas ställning. Det är lagar som är till för att ytterligare begränsa såväl
de enskildas som föreningarnas möjligheter att påverka det egna boendet.
Ett exempel är att majoriteten inte ens är beredd att låta de boende i en
fastighet välja sin egen styrelse.
Jag tycker att det är ganska underligt att Lennart Nilsson kallar moderat
politik för förmynderi. Men har man inställningen som Lennart Nilsson har
att kommunerna själva skall få bestämma mer, är det inte förmynderi. Jag
vill påstå att det kan bli en majoritets förmynderi över en minoritet. Lennart
Nilsson och jag har nog inte samrna syn på demokratibegreppet. Demokrati
i majoritetsbeslut är en del av samhället som är viktig. Men en majoritet skall
inte fatta beslut som inkräktar på en minoritets verksamhet, om det inte är
nödvändigt att ha lagar som används på det sättet. Det är nödvändigt i vissa
fall. Men inte i det här fallet.
Lennart Nilsson säger vidare helt felaktigt saker som att vi moderater går
emot att bostadsrättsföreningar skall få förbjuda juridiska personer att bli
medlemmar. Det är fel. De har den rätten i dag. De har möjligheten att ta
in i stadgarna att juridiska personer icke får bli medlemmar. Nu är det vi i
riksdagen som talar om för alla föreningarna att de måste agera på det sättet.
Det är det vi moderater vänder oss emot. Det är ytterligare ett exempel på
att vi i riksdagen minskar föreningarnas möjligheter att påverka själva.
Jag har inte fått svar på den fråga som jag ställde i mitt inledningsanfö-
rande och som också handlar om förmynderi eller utökad demokrati, dvs.
att låta fler bo på det sätt de vill. Det gällde frågan om varför socialdemokra-
terna inte vill göra det möjligt för alla dem som bor i fastigheter med fyra
lägenheter att bilda bostadsrättsföreningar. Just dessa fastigheter är extra väl
lämpade för att bebos av bostadsrättsinnehavare.
Anf. 123 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Jag noterar att Lennart Nilsson nämnde privata hyresock-
rare och att det var på grund av sådana som bostadsrättsföreningar som t.ex.
128
HSB och Riksbyggen infördes. Jag förstår att Lennart Nilsson menade att
de privata hyresockrarna tog ut så höga hyror att folk inte hade råd att bo.
Det skulle vara intressant att få höra vad Lennart Nilsson kallar ledning-
arna för de allmännyttiga bostadsbolag som i dag driver sina fastigheter så
dåligt att hyreshöjningarna har kommit upp i en klass som lämnar mycket
övrigt att önska. Vad kallas sådana politiskt valda ledningar?
När det gäller bostadsrättsinnehavarna trodde jag faktiskt att Lennart
Nilsson skulle ge en förklaring till varför man inte låter de lokala bostads-
rättsinnehavarna ha full beslutanderätt i den lokala föreningen. Varför ges
HSB och Riksbyggen vetorätt över bostadsrättsinnehavarna? I praktiken
kan det i dag vara så att 19 bostadsrättsinnehavare har en åsikt och Riksbyg-
gen har en annan. Ställningen är 19-1, men eftersom Riksbyggen har veto-
rätt vinner Riksbyggen i alla fall. Var finns boendedemokratin?
Nej, Lennart Nilsson, folkpartiet liberalerna vill inte minska valmöjlighe-
terna. Vi vill öka dem. Det är socialdemokraterna som vill hindra fri konkur-
rens och valmöjligheter.
Anf. 124 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! Vi kan naturligtvis tvista hela natten om vem som represen-
terar vad här i livet. Under de år jag har varit med i politiken har jag aldrig
upplevt att moderaterna har velat slå vakt om de svaga, oavsett om det har
gällt bostadskonsumenter eller andra. Det handlar ytterst om att de som har
pengar och som kan tjäna pengar på saker och ting slår moderaterna vakt
om. Moderaterna vill begränsa lagstiftningen i olika sammanhang för att
man skall få fritt spelrum för spekulanterna.
Det är kanske så i Skåne som Siw Persson påstår, vilket jag inte känner
till, eftersom jag sällan är i Skåne och inte följer bostadskooperationen där.
Har man anslutit sig till en förening som har olika stadgar som man vet om,
gäller det naturligtvis att följa dessa stadgar. Om det har begåtts stadgebrott,
eller vad det nu kan handla om, genom att riksorganisationer, som Siw Pers-
son säger, har burit sig illa åt mot en förening i Skåne, är detta något som jag
har mycket svårt att kommentera. Man får ändå utgå ifrån, oavsett om det
nu handlar om Riksbyggen eller HSB, att föreningen följer de stadgar som
man uppsatt och i demokratisk ordning beslutat om.
Jag vill slutligen till centern säga att det finns möjligheter för föreningarna
att göra lokalhyresgäster till medlemmar i föreningen. När det gäller lika för-
utsättningar för olika s.k. kooperationer rekommenderar jag centerpartiets
Agne Hansson att läsa HSBs och Riksbyggens stadgar och jämföra dem med
SBCs. Då kanske han finner svaret på sin fråga.
Anf. 125 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Jag kan försäkra Lennart Nilsson att jag har studerat dessa
riksorganisationers stadgar och deras sätt att arbeta. Vi från centern kan nu-
mera inte se någon skillnad mellan dessa organisationer. Jag kan inte heller
förstå, och jag har inte fått något svar på min fråga, varför socialdemokra-
terna å ena sidan i fastighetsmäklarlagen numera erkänner SBC som riksor-
ganisation och å andra sidan inte erkänner den som sådan i tillståndslagen
och bostadsrättslagen. Varför gör ni i dessa fall skillnad i er syn på SBC? Det
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
7Vy bostadsrättslag
129
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Ny bostadsrättslag
130
är fullständigt omöjligt att förklara detta. Är en central organisation i det
ena fallet godkänd som folkrörelsekooperativ bör den väl vara det i det
andra fallet också. Jag är övertygad om att ett sådant godkännande kommer
så småningom.
När det gäller majoritetsförhållandena anser jag att jag fortfarande inte
har fått något svar på varför man skall hålla fast vid att försvåra möjligheten
att bilda bostadsrättsförening genom att ha ett så hårt krav på majoritet.
Detta rimmar illa med de demokratiska former vi har i kommunala samman-
hang, här i riksdagen och i andra sammanhang.
Det är fortfarande så, Lennart Nilsson, att en lokalhyresgäst inte har
samma möjlighet att bli medlem som en vanlig boende. Vi anser att man bör
göra reglerna rättvisa, så att inte citykärnorna skall bli segregerade. I detta
sammanhang kan jag bara konstatera att socialdemokraterna inte är med på
den linjen.
Slutligen till frågan om antalet lägenheter. Det är helt uppenbart att det är
omöjligt att bilda bostadsrättsförening på landsbygden med det höga kravet
på fem lägenheter. Varför är socialdemokraterna emot att underlätta för
människor att bilda bostadsrättsförening i små orter och på landsbygden?
Anf. 126 JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Fick vi månne höra en fläkt från gårdagens förstamajtal när
Lennart Nilsson började tala om att vi moderater aldrig har kämpat för de
svaga? På vilket sätt kämpar socialdemokraterna för de svaga när de hård-
nackat motsätter sig i stort sett alla försök till ombildning av hyresrätter till
bostadsrätter? Med den effekt detta får på prisbilden blir det ännu färre som
får möjlighet att köpa en egen bostad eller få en egen bostad. De s.k. svaga
skulle vinna mycket på om man ökar möjligheterna att bilda bostadsrätt.
Jag föreslår att Lennart Nilsson om han inte gjort det än läser storstadsut-
redningen, där huvudtanken är att man skall låta dem som bor i de s.k. mil-
jonprogramområdena få friköpa sina lägenheter för att den vägen lyfta dessa
bostadsområden, vilka i många fall lämnar mycket övrigt att önska när det
gäller boendemiljö och social miljö i allmänhet. Dessa bostäder ägs oftast av
allmännyttan.
På vilket sätt ger man de svaga mer makt när man inte ens låter de svaga
som kommit över en bostadsrättslägenhet få välja sin egen styrelse? Jag fick
heller inte något svar på min fråga om möjligheten att bilda bostadsrättsför-
eningar i fastigheter i exempelvis glesbygden, vilket bostadsutskottets ordfö-
rande var inne på. Det var mest retorik såväl i Lennart Nilssons anförande
som i hans inlägg i repliken. Dess värre får man i bostadsdebatter höra allt-
mer retorik från socialdemokraternas företrädare, och det tycker jag är
synd.
Anf. 127 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Det är synd att Lennart Nilsson inte är så ofta i Skåne. Det
hade nog varit nyttigt för honom, för då hade kanske skygglapparna trillat
av. Dessutom är det mycket vackert i Skåne just nu, så jag hälsar Lennart
Nilsson välkommen.
Det är inte bara i Skåne som dessa problem finns. Jag kan glädja Lennart
Nilsson med att de aktioner som man startat i Skåne sprider sig som en löpeld
över Sveriges rike, och likartade aktioner är på gång i bl.a. Stockholm.
Det är nog ändå inte så svårt att kommentera detta om man vill, men om
man inte vill går det inte. Så länge en organisation fungerar bra kanske det
inte betyder så mycket hur stadgarna är. Men när någonting fungerar dåligt,
måste de ansvariga kunna påverka sin situation och ha full beslutanderätt.
Det är det de inte har med de bestämmelser som socialdemokraterna har sett
till att det finns. Detta är inte boendedemokrati.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 3 maj.)
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas vid arbetsple-
num fredagen den 3 maj.
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1990/91:178 Överlämnande av uppgiften att fördela statsbidrag till folkbild-
ningen m.m.
1990/91:182 Godkännande av en överenskommelse mellan Sverige och Po-
len om ömsesidigt administrativt bistånd i tullfrågor
1990/91:186 Ändringar i reglementet för allmänna pensionsfonden
1990/91:187 Ändring i lagen om dubbelbeskattningsavtal mellan de nordiska
länderna
1990/91:190 Ombildning av Stadshypotek
1990/91:192 Organiserad överföring av flyktingar till Sverige
Skrivelse
1990/91:164 En redovisning av allmänna pensionsfondens verksamhet år
1990
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Ny bostadsrättslag
131
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:177 Sammanslagning av bankinspektionen
och försäkringsinspektionen, m.m.
1990/91:N114 av Nils-Olof Gustafsson (s)
1990/91:N115 av Lars Norberg m.fl. (mp)
1990/91 :N116 av Per Westerberg och Gunnar Hökmark (m)
132
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 29 april
1990/91:192 av Maria Leissner (fp) till statsrådet Maj-Lis Lööw om asylrät-
ten:
I december 1989 tog regeringen ett beslut som innebar att paragraferna
om krigsvägrare och de facto-flyktingar togs ur bruk tills vidare med hänvis-
ning till det ansträngda läget för svensk flyktingmottagning.
Skälen som angavs var att mängden asylsökande ökat kraftigt under hös-
ten 1989 och att inflödet därför skapade stora problem såväl för tillståndsgiv-
ningen och möjligheten att hinna med att utreda ansökningarna som för mot-
tagningsapparaten i övrigt. Kommunutplaceringen gick allt trögare, vänteti-
derna ökade och förläggningsplatserna tröt. Eftersom det i de nämnda para-
graferna fanns en hänvisning till ”särskilda skäl”, beslöt regeringen att be-
trakta det uppkomna läget för flyktingmottagningen som just ett sådant ”sär-
skilt skäl”. Tills vidare skulle därför de som flytt av flyktingliknande skäl el-
ler som flytt från krigsskådeplats inte längre få rätt till uppehållstillstånd.
Sedan dess har många av de förhållanden som då rådde ändrats. Inflödet
av asylsökande är nu en bråkdel av vad det var de månader som föregick
decemberbeslutet. Flyktingmottagningen fungerar relativt smidigt enligt
bl.a. invandrarverkets generaldirektör. Kommunerna är inte längre en
propp i maskineriet utan har t.o.m. ibland outnyttjade platser för flyktingar.
Det råder inte längre något kaos som under hösten 1989, utan invandrarver-
ket förefaller ha bemästrat de administrativa problemen.
Regeringen har all rätt att bedöma när ”särskilda skäl” föreligger, utan att
innan dess tillfråga riksdagen. Däremot kan man fråga sig om detta institut
verkligen var avsett att tillämpas utan tidsbegränsning, och oavsett ändrade
förhållanden. Nu har snart ett och ett halvt år passerat sedan beslutet togs.
De skäl som anfördes officiellt för decemberbeslutet föreligger inte
längre. Jag vill därför fråga invandrarministern följande:
1. Hur är regeringens bedömning i dag av de faktorer som utgjorde den offi-
ciellt redovisade grunden för decemberbeslutet?
2. Fanns någon annan, icke officiellt redovisad, faktor bakom regeringens
inskränkning av flyktinglagstiftningen, t.ex. rädsla för ökad flyktingfient-
lighet?
3. När har regeringen för avsikt att återgå till lagstiftningen i sin helhet och
upphäva det s.k. 13-decemberbeslutet?
4. Är det regeringens avsikt att invänta ett riksdagsbeslut om ytterligare ett
nytt lagförslag om flyktinglagstiftningen innan man frångår bedömningen
att ”särskilda skäl” råder?
5. I vilken utsträckning har möjligheten att låta asylsökande stanna under
bestämmelsen om humanitära skäl påverkats av decemberbeslutet och
den därmed förändrade praxisen?
6. Anser regeringen att de facto-flyktingar generellt kan sägas ha ett mindre
skyddsbehov än flyktingar i Genévekonventionens bemärkelse?
1990/91:193 av Siw Persson (fp) till försvarsministern om anmärkningar vid
revision vid vissa militära regementen:
Riksrevisionsverket har genomfört revision vid I 12/FO 17 och Ing 2 i Ek-
sjö främst avseende budgetåret 1989/90.
Revisionen anser att den ekonomiska styrningen av verksamheten och
uppföljningen av kostnader kan förbättras. Myndigheterna bör överväga att
organisera en gemensam ekonomienhet med funktioner för budget, ekono-
misk styrning, inköp och ADB. Budgetering enligt nollbasplanering bör prö-
vas och en månadsvis prognos upprättas. Tjänster och material, som lämnas
av I 12/FO 17 och Ing 2 skall belasta Ing 2 med verkliga kostnader och inte
ges som gratistjänster.
Myndigheterna skall upprätta investerings-, anskaffnings- och inköpspla-
ner och konstaterade brister i tillämpningen av anskaffningsrutinen skall åt-
gärdas. Rutinen för beställning av transporter bör förbättras och förbanden
se över förhyrningen av fordon. Klarare regler bör utarbetas för debitering
m.m. vid utlåning av maskiner och fordon och när arbeten utförs åt enskild
m.fl.
Revisionen säger vidare, att den är tveksam till om Ing 2 korrekt har be-
räknat underlaget till de lokala löneförhandlingarna. På grund av redovis-
ningens utformning är det svårt att beräkna rationaliseringsvinster och even-
tuella besparingar inom ett område, som i första hand skall täcka underskott
inom andra områden.
Revisionen har särskilt granskat kostnader för myndigheterna som i be-
skattningshänseende kan betraktas som förmåner till personalen. Gransk-
ningen har visat att den materiel, till ett värde av 1 000 kr./anställd vid
I 12/FO 17 och 500 kr./anställd vid Ing 2, som utlämnats till samtlig personal
i princip är skattepliktig ersättning för mottagaren. Fria måltider till perso-
nalen och dagstidningar till vissa anställda är i allmänhet beskattningsbara
förmåner. Revisionen anser att utnyttjandet av ett särskilt undersökt fordon
eventuellt kan betraktas som en beskattningsbar bilförmån och rekommen-
derar därför förbanden att uppmärksamma frågan. Vidare är de trivselresor
och s.k. teambuildingresor, som en myndighet genomfört, en skattepliktig
förmån för de anställda vad avser de anhöriga och förmodligen även av-
seende de anställda själva. Under revisionen konstaterades att en utrikes-
resa genomförts i strid med gällande bestämmelser och att de beslut som
skett om subventioneringar av hyran till två hyresgäster vid en av myndighe-
terna är tveksamma.
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
133
Prot. 1990/91:105 Detta är en svidande kritik av I 12/FO 17 och Ing 2. Det blir inte bättre
2 maj 1991 när revisionen konstaterar ett budgetöverskridande av 2,78 milj.kr. på en
omslutning av 219,6 milj.kr. för I 12/FO 17 och ett litet överskridande av
Ing 2 på en omslutning av 90 milj.kr. Övriga armémyndigheter redovisar i
allmänhet underutnyttjanden av tilldelade medel för 1989/90.1 12/FO 17 re-
dovisade dessutom ett överskridande föregående budgetår.
Revisionen konstaterar att i princip alla rutiner bör stramas upp och för-
bättras.
Min fråga till försvarsministern är:
Vilka åtgärder kommer att vidtas med anledning av dessa allvarliga an-
märkningar från riksrevisionsverket?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 29 april
1990/91:574 av Ragnhild Pohanka (mp) till statsrådet Maj-Lis Lööw om re-
geringens åtgärder med anledning av vissa asylärenden:
Nu väntar många av bulgarturkarna på sina beslut. För de allra flesta ser
det ut att bli negativa besked och de blir utsatta för den retroaktiva lagstift-
ningen från den 13 december 1989.
Barnen, som ofta redan rotat sig, rycks upp med rötterna och barnpraxi-
sen är ett minne blott.
Men jag vill rikta uppmärksamheten speciellt på kvinnorna. Många av
dem har blivit våldtagna och misshandlade av poliser i sitt hemland, något
som de har upplevt som mycket förnedrande att berätta om. Dessutom har
de av förklarliga skäl inte vågat berätta om dessa händelser för svensk polis.
När de sedan vågat berätta har de bedömts som icke trovärdiga även av rege-
ringen.
Kan invandrarministern söka påverka dessa utvisningsbeslut?
1990/91:575 av Knut Wachtmeister (m) till justitieministern om ändrad lag-
stiftning för visst slags brottmål:
En äldre man har under brutala former mördats av två män. Den ene döm-
des för mord, den andre för medhjälp. Efter överklagande friades båda.
De skyllde på varandra och kunde blott fällas för stöld.
Avser justitieministern att föreslå någon ändring i lagstiftningen med an-
ledning av det inträffade?
1990/91:576 av Barbro Westerholm (fp) till statsrådet Maj-Lis Lööw om vår-
den av psykiskt sjuka flyktingar:
134
Socialstyrelsen har i sina allmänna råd gjort det möjligt att utvisa flyk-
tingar som vårdas i enlighet med lagen om sluten psykiatrisk vård. Ett sådant
beslut har nyligen verkställts, till men för patienten, men det kan också upp-
levas som pressande för personalen.
Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga till invand-
rarministern:
Vilket initiativ avser statsrådet att vidta för att polisen inte skall kunna
avbryta vården av psykiskt sjuka flyktingar för att utvisa dem?
1990/91:577 av Bengt Harding Olson (fp) till justitieministern om översyn av
rättsläget i visst slags brottmål:
Vårt rättssamhälle bygger i hög grad på att det föreligger harmoni mellan
det rättsliga regelsystemet och det allmänna rättsmedvetandet.
Vissa speciella brottmål har på senare tid allt oftare upprört allmänhetens
rättskänsla. Detta gäller fall då domstolen helt frikänt två åtalade som skyl-
ler på varandra och då med den motiveringen att det visserligen klarlagts
att en av dem är skyldig men det inte kunnat bevisas vem av dem som är
gärningsman. Senast aktualiserades frågan i ett hänsynslöst rånmord på en
gammal pensionär i Lindome.
I anledning härav borde det vara motiverat att göra en översyn av rättslä-
get för att klarlägga rättspraxis och gällande rätt. Mot denna bakgrund vill
jag ställa följande fråga:
Är justitieministern beredd att göra en översyn av rättsläget i dessa spe-
ciella brottmål?
den 30 april
1990/91:578 av Hans Göran Franck (s) till statsrådet Maj-Lis Lööw om upp-
hävande av gällande inskränkningar i asylrätten:
Regeringen beslutade den 13 december 1989 om inskränkningar i asylrät-
ten med innebörd att endast sådana asylsökande som är flyktingar eller som
annars har ”ett särskilt starkt skyddsbehov” får stanna i Sverige. Innebörden
av detta begrepp har ansetts vara oklart och antalet utlänningar som får sina
ansökningar avslagna har varit stort. Jag har tidigare framfört att regerings-
beslutet snarast bör upphävas.
Nu har det från arbetsmarknadsdepartementet aviserats att en förändring
är aktuell bl.a. med hänvisning till att antalet asylsökande minskat. Men
ingen tidpunkt har angetts för nytt beslut.
Enligt min mening bör ett upphävande av decemberbeslutet kunna ske
snarast och senast den 1 juli i år. Därvid bör icke avgjorda ärenden avgöras
på grundval av det nya beslutet, som upphäver inskränkningarna. Den oviss-
het som nu råder är mycket olycklig.
I anledning härav får jag ställa följande fråga till invandrarminister Maj-
Lis Lööw:
När är regeringen beredd att senast fatta beslut om upphävande av rege-
ringsbeslutet den 13 december 1989 om inskränkningar i asylrätten?
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
135
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
1990/91:579 av Krister Skånberg (mp) till industriministern om åtgärder för
att minska energiförluster på kraftledningsnätet:
Det uppstår i dag stora energiförluster på kraftledningsnätet på grund av
reaktiva effekter och för klena ledningar. Med bättre faskompensering
skulle dessa förluster kunna minskas avsevärt, vilket skulle innebära ett
bättre utnyttjande av den tillgängliga elenergin, särskilt när kraftnätet är
hårt belastat, och dessutom ge minskade kostnader för alla parter samt un-
derlätta en omställning till en mer miljövänlig och resurssparande energipo-
litik som regeringen vill uppnå enligt sin senaste energiproposition.
Vad gör man från statens sida och vad planerar man att göra för att minska
dessa förluster och för att uppmuntra kraftföretagen att göra det?
1990/91:580 av Hadar Cars (fp) till utrikesministern om åtal mot Iraks presi-
dent, Saddam Hussein, för krigsförbrytelse:
Iraks president, Saddam Hussein, har inlett angreppskrig mot Iran och
Kuwait, förorsakat en omfattande miljökatastrof genom att antända oljekäl-
lor i Kuwait samt använt dödande gas mot kurder och tvingat miljoner kur-
diska landsmän på flykt ur landet.
Tysklands utrikesminister, Hans Dietrich Genscher, har av bl.a. dessa skäl
föreslagit att Förenta Nationerna väcker åtal mot president Saddam Hussein
för krigsförbrytelse och brott mot mänskliga rättigheter.
Folkpartiet har, genom uttalande av Bengt Westerberg, stött utrikesminis-
ter Genschers förslag.
Har också regeringen för avsikt att stödja förslaget?
17 § Kammaren åtskildes kl. 22.55.
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 § anf. 12 (del-
vis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 41 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.56,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 87 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
BENGT TÖRNELL
/Barbro Karlsson
136
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Torsdagen den 2 maj
1 § Justering av protokoll................................. 1
2 § Hänvisning av ärende till utskott......................... 1
3§ Förnyad bordläggning................................. 1
4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 25
april............................................ 1
Kulturutskottets betänkande KrU22
Kulturutskottets betänkande KrU23
Kulturutskottets betänkande KrU24
Kulturutskottets betänkande KrU25
Kulturutskottets betänkande KrU26
Kulturutskottets betänkande KrU27
Kulturutskottets betänkande KrU28
Utrikesutskottets betänkande UU21
Konstitutionsutskottets betänkande KU35
Förste vice talmannen
Finansutskottets betänkande FiU26
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU12
5 § Kontobaserat penningmarknadssystem.................... 6
Lagutskottets betänkande LU33
Beslut................................................ 6
6§ Internationellt utvecklingssamarbete...................... 6
Utrikesutskottets betänkande UU15
Debatt
Alf Wennerfors (m)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Pär Granstedt (c)
Bengt Hurtig (v)
Marianne Samuelsson (mp)
Viola Furubjelke (s)
Statsrådet Lena Hjelm-Wallén (s)
Andre vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Inger Koch (m)
Ylva Annerstedt (fp)
Birgitta Hambraeus (c)
Kristina Svensson (s)
(forts.)
Beslut om uppskjuten votering av kvällsärepden............... 65
6§ (forts.) Internationellt utvecklingssamarbete (forts. UU15) .... 65
Eva Björne (m)
137
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
Karin Söder (c)
Charlotte Branting (fp)
(forts.)
Ajournering...........................................
Återupptagna förhandlingar...............................
6§ (forts.) Internationellt utvecklingssamarbete (forts. UU15) ....
Gösta Lyngå (mp)
Anita Persson (s)
Elisabeth Fleetwood (m)
Birger Hagård (m)
Beslut skulle fattas den 3 maj
I § Tilläggsbudget II inom finansdepartementet................
Utrikesutskottets betänkande UU20
Beslut skulle fattas den 3 maj
8 § Insatser för kurdiska flyktingar..........................
Utrikesutskottets betänkande UU22
Beslut skulle fattas den 3 maj
9 § Samarbete med Baltikum, Central- och Östeuropa...........
Utrikesutskottets betänkande UU16
Debatt
Håkan Holmberg (fp)
Bengt Hurtig (v)
Inger Schörling (mp)
Karl-Erik Svartberg (s)
Gunnar Hökmark (m)
Birgitta Hambraeus (c)
Ylva Annerstedt (fp)
Beslut skulle fattas den 3 maj
10 § Handel med Baltikum samt Central- och Östeuropa.........
Näringsutskottets betänkande NU36
Debatt
Gunnar Hökmark (m)
Hadar Cars (fp)
Roland Larsson (c)
Lars Norberg (mp)
Reynoldh Furustrand (s)
Beslut skulle fattas den 3 maj
II § Styrelserepresentation för samhället i vissa stiftelser.........
Näringsutskottets betänkande NU45
Debatt
Gunnar Hökmark (m)
Hadar Cars (fp)
Lars Norberg (mp)
Leif Marklund (s)
Beslut skulle fattas den 3 maj
138
76
76
76
83
83
83
110
116
12 § Ny bostadsrättslag................................... 119
Bostadsutskottets betänkande BoU13
Debatt
Agne Hansson (c)
Jan Sandberg (m)
Siw Persson (fp)
Jan Strömdahl (v)
Kjell Dahlström (mp)
Lennart Nilsson (s)
Beslut skulle fattas den 3 maj
Prot. 1990/91:105
2 maj 1991
13 § Beslut om fortsatt ärendebehandling den 3 maj............. 131
14 § Bordläggning...................................... 131
15 § Anmälan om interpellationer
1990/91:192 av Maria Leissner (fp) om asylrätten.......... 132
1990/91:193 av Siw Persson (fp) om anmärkningar vid revision
vid vissa militära regementen....................... 133
16 § Anmälan om frågor
1990/91:574 av Ragnhild Pohanka (mp) om regeringens åtgär-
der med anledning av vissa asylärenden............... 134
1990/91:575 av Knut Wachtmeister (m) om ändrad lagstiftning
för visst slags brottmål........ 134
1990/91:576 av Barbro Westerholm (fp) om vården av psykiskt
sjuka flyktingar................................. 134
1990/91:577 av Bengt Harding Olson (fp) om översyn av rätts-
läget i visst slags brottmål......................... 135
1990/91:578 av Hans Göran Franck (s) om upphävande av gäl-
lande inskränkningar i asylrätten.................... 135
1990/91:579 av Krister Skånberg (mp) om åtgärder för att
minska energiförluster på kraftledningsnätet........... 136
1990/91:580 av Hadar Cars (fp) om åtal mot Iraks president,
Saddam Hussein, för krigsförbrytelse................ 136
139
gotab 98904, Stockholm 1991