Torsdagen den 25 april
Protokoll
1990/91:102
Justerades protokollet för den 19 april.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:189 till bostadsutskottet
Motionerna
1990/91:N107-N113 till näringsutskottet
1990/91 :A48 till arbetsmarknadsutskottet
1990/91 :Sk74—Sk79 till skatteutskottet
1990/91 :K95 och K96 till konstitutionsutskottet
1990/91 :L24—L30 till lagutskottet
1990/91 :K94 till konstitutionsutskottet
Företogs till avgörande justitieutskottets betänkanden 1990/91 :JuU21,
JuU22 och JuU24, lagutskottets betänkande 1990/91 :LU25, utbildningsut-
skottets betänkanden 1990/91:UbU6- UbUll samt utrikesutskottets betän-
kande 1990/91:UU13 (beträffande debatten i dessa betänkanden, se prot.
101).
Justitieutskottets betänkande JuU21
Mom. 9 (en brottsoffernämnd m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 224 röster mot 59 för reservation 4 av
Göthe Knutson m.fl. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 10 (en brottsofferombudsman)
Utskottets hemställan bifölls med 259 röster mot 31 för reservation 5 av 1
Berith Eriksson. 2 ledamöter avstod från att rösta.
1 Riksdagens protokoll 1990/91:102
Prot. 1990/91:102 Mom. 13 (förskottering av brottsskadestånd)
25 april 1991 Utskottets hemställan bifölls med 202 röster mot 88 för reservation 8 av
Göthe Knutson m.fl.
Mom. 17 (straffminimum för grov misshandel)
Utskottets hemställan bifölls med 202 röster mot 91 för reservation 12 av
Göthe Knutson m.fl.
Mom. 22 (nödvärnsrätten)
Utskottets hemställan bifölls med 257 röster mot 35 för reservation 16 av
Lars Sundin och Kjell-Arne Welin. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 23 (kriminalisering av prostitutionskontakter)
Utskottets hemställan bifölls med 217 röster mot 67 för reservation 17 av
Anders Svärd m.fl. 8 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU22
Mom. 7 (rättegångskostnader i förvaltningsprocessen)
Utskottets hemställan bifölls med 223 röster mot 68 för reservation 5 av
Lars Sundin m.fl.
Mom. 10 (olovlig körning)
Utskottets hemställan bifölls med 232 röster mot 58 för reservation 7 av
Göthe Knutson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU24
Mom. 4 (forskning om behandlingsmetoder)
Utskottets hemställan bifölls med 240 röster mot 54 för reservation 2 av
Anders Svärd och Kjell Ericsson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU25
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU6
Mom. 2 (anslagsbeloppet under Utveckling och produktion av läromedel)
Först biträddes reservation 1 av Ylva Johansson med 25 röster mot 19 för
reservation 2 av Claes Roxbergh. 248 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 259 röster mot 17 för reserva-
tion 1 av Ylva Johansson. 17 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 6 (stöd till United World Colleges)
Utskottets hemställan bifölls med 206 röster mot 88 för reservation 3 av
Ann-Cathrine Haglund m.fl.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Mom. 12 (fortbildningens inriktning)
Först biträddes reservation 9 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. med 87 rös-
ter mot 38 för reservation 10 av Larz Johansson och Marianne Andersson i
Vårgårda. 166 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 171 röster mot 90 för reserva-
tion 9 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. 34 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 14 (anslagsbeloppet under Fortbildning m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 203 röster mot 17 för reservation 13 av
Ylva Johansson. 73 ledamöter avstod från att rösta.
Lola Björkquist (fp) anmälde att hon avsett att avstå från att rösta men
markerats ha röstat ja.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU7
Mom. 6 (rätten att välja skola)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 106 för reservation 1 av
Lars Leijonborg m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Anf. 1 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag viil erinra åhörarna om att kammarens förhandlingar inte får störas.
Mom. 7 (möjlighet för skolor att skapa en särskild profil)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Lars Leijonborg
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 23 (ett nytt statsbidragssystem)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 19 för reservation 8 av
Eva Goés.
Mom. 29 (anslagsbeloppet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 12 av Ylva Jo-
hansson, dels reservation 13 av Eva Goés - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU8
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:102 Utbildningsutskottets betänkande UbU9
25 april 1991 Mom. 1 (real minskning av statsbidraget till de estniska skolorna, Hillelsko-
lan, Kristofferskolan m.fl. fristående skolor)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 143 för reservation 1 av
Larz Johansson m.fl.
Mom. 2 (statsbidrag till det faktiska antalet elever vid statsunderstödd fristå-
ende skola på grundskolenivå)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Larz Johansson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 3 (bidrag till fristående skolor för skolpliktiga elever)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 3 av Lars Leijon-
borg m.fl., dels reservation 4 av Larz Johansson och Marianne Andersson i
Vårgårda - bifölls med acklamation.
Mom. 4-10
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbUlO
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbUll
Mom. 2 (högskolans styr- och anslagssystem m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Eva Goés - bi-
fölls med acklamation.
Mom. 14 (kårobligatoriet)
Utskottets hemställan bifölls med 251 röster mot 39 för reservation 6 av
Lars Leijonborg och Margitta Edgren. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 21 (ytterligare internationaliseringsåtgärder inom högskolan)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 9 av Birgitta
Rydle m.fl., dels reservation 11 av Björn Samuelson - bifölls med acklama-
tion.
Mom. 27 (ansvaret för högskolans lokalhållning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 18 av Larz Johansson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 32 (ytterligare anslag till utrustning m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 184 röster mot 36 för reservation 20 av
Larz Johansson och Marianne Andersson i Vårgårda. 69 ledamöter avstod
från att rösta.
Övriga moment
4 Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU13
Utskottets hemställan bifölls.
Meddelande om samlad votering m.m.
Förste vice talmannen meddelade att finansutskottets betänkande FiU24
och kulturutskottets betänkande KrU20 och KrU21 skulle avgöras i ett sam-
manhang efter avslutad debatt samt att kulturutskottets betänkanden KrU20
och KrU21 skulle debatteras gemensamt.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Återbetalning av
tillfälligt sparande
m.m.
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU24 Återbetalning av tillfälligt sparande m.m. (prop.
1990/91:134).
Anf. 2 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Förra veckan förde vi här i kammaren en debatt om åtgärder
för att stimulera hushållens sparande. En sak är säker, det bör inte och kan
inte ske genom tvång. Det tvångssparande som vi nu haft under några år
måste beskrivas som ett stort misslyckande. Det har bara skapat problem,
administrativa problem och politiska problem. Det räcker egentligen att som
karakteristik citera förre finansminister Kjell-Olof Feldt som i sin bok har
skrivit: Det var det dummaste jag gett mig in i. Med hänsyn till de många
andra dumheter han där beskriver får man säga att det är ett nog så täckande
och avskräckande omdöme.
Nu har ju tvångssparandet inte bara drabbat sina upphovsmän hos center-
partiet och socialdemokraterna, utan det har också gått ut över skattebeta-
larna. Mest har det drabbat en liten grupp, nämligen de med svagast eko-
nomi. De har inte haft möjlighet att göra det andra har kunnat göra, nämli-
gen parera tvångssparandet genom att dra ned på annat sparande eller ge-
nomföra en upplåning i väntan på att pengarna återkommer. För de sist-
nämnda har det mest varit fråga om att de drabbats av ett krångel som har
varit nog så kännbart. Det kan vi konstatera från de reaktioner som avlästs.
Här har åsamkats stora kostnader för beräkning, uppbörd och återbetal-
ning av tvångssparandet. Det blev inte enklare av att man när systemet im-
proviserades fram i finansutskottet våren 1989 kom fram till att man behövde
ha två system, ett för de fyra månaderna under 1989 och ett helt annat system
för 1990.
Det vi hittills har sett när det gäller återbetalningen, som debatten främst
skall gälla i dag, har varit närmast en fars. Det kom en skarp reaktion hösten
1989 från bl.a. pensionärer. Det ledde till att man sommaren 1990 föranstal-
tade om en förtida återbetalning av det i och för sig mindre belopp som inbe-
talats 1989. Riksskatteverket skickade ut mängder av postanvisningar pa en
krona eller två kronor eller vad det nu kunde vara som skulle betalas igen.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Återbetalning av
tillfälligt sparande
m.m.
allt till en kostnad av sex kronor och trettiotvå öre per styck. Hela detta ka-
las, den extra utbetalningen, gick på drygt 17 milj.kr.
Enbart arbetet med alla returnerade postanvisningar från dem som fått en
eller två kronor i återbetalning och som inte alltid brytt sig om att lösa ut
dessa småslantar, gick löst på 1,5 milj. kr. Det krävdes 98 000 arbetstimmar
för att hantera detta.
Mot denna bakgrund är det inte underligt att partierna bakom tvångsspa-
randet har velat göra sig av med denna kvarnsten runt halsen redan före va-
let. Men då uppkommer naturligtvis frågan varför man inte går den naturliga
vägen, den smidigaste och billigaste vägen. Kan förklaringen vara att den
har angetts redan i en moderat motion från januari i år?
I reservation 1, som jag nu yrkar bifall till, anger vi hur vi menar att denna
återbetalning bäst skall ske så att det både åsamkar statsverket minst kostna-
der och även så att de som utsatts för detta experiment snarast möjligt får
tillbaka sina pengar.
Vi föreslår alltså att huvuddelen av dem som har försökt delta i detta får
tillbaka alla sina sparmedel i juni månad - dels det återstående sparandet
från 1989, dels det som sparades 1990 enligt det preliminära besked som
skickas ut i juni till inkomsttagare som har förenklad självdeklaration. Det
kan då sägas - och den invändningen har rests i utskottet - att detta inte är
det slutliga beskedet. Men det sker mycket få avvikelser - små och få korri-
geringar - i förhållande till de förenklade taxeringsbesked som skickas ut i
juni till dem som har förenklad självdeklaration. Skulle det någon gång ske
en avvikelse, så får man väl ta besväret - i de få fallen - med t.ex. kvarskatt.
För övriga, som deklarerar på det mer komplicerade sättet, skulle återbe-
talningen ske i december i samband med besked om den slutliga debite-
ringen, då man också får ut överskjutande skatt. Det sistnämnda är kanske
den största besparingen, för man undviker då en extra omgång utbetal-
ningar.
Vi har efterlyst en förklaring i utskottet. Den enda förklaring som har an-
tytts skulle vara att det är farligt att sätta så mycket pengar i händerna på
människor före jul. Men då är man återigen tillbaka i föreställningen att
vuxet folk inte kan tänka själva. Det är ju alldeles självklart att samma mo-
ment som jag förut berörde - att man parerar en sådan här tillfällig inkomst-
förlust genom upplåning eller genom att man utnyttjar andra sparmedel -
sätter man in i december, om man redan då får besked om att man i februari
får si eller så mycket pengar tillbaka. I det här fallet gäller samma rationella
förväntningar som när man skulle hantera den likviditetsindragning som
tvångssparandet ursprungligen var tänkt att åstadkomma.
Fru talman! Det här är en sorglustig historia. Vi står nu vid slutet av dess
politiska behandling. Utöver den reservation jag har yrkat bifall till finns det
ett uttalande i reservation 3, där man säger att vi inte skall ägna oss åt sådana
här experiment i fortsättningen. Och jag kan utlova att vad moderata sam-
lingspartiet anbelangar kommer vi aldrig att ägna oss åt att försöka tvinga
människor att spara. Vi skall naturligtvis skapa förutsättningar så att männi-
skor själva väljer att spara. Det är angeläget för utbyggnaden av Sveriges
näringsliv och för vår framtida välfärd.
Anf. 3 LARS DE GEER (fp):
Fru talman! Första gången tvångssparande förekom i den här riksdagen
tror jag var för ungefär trettio år sedan, när Gunnar Sträng var finansminis-
ter och lade fram ett förslag. Det fick han ta tillbaka på grund av en våldsam
opinion. I stället kom då ATP-systemet. Det var också en form av tvångsspa-
rande, men med ett ändamål som folk accepterade - och därför gick det ige-
nom.
Men i maj 1989, när centern kom med det här förslaget och socialdemo-
kraterna accepterade det, så inträffade det som Lars Tobisson nyss vältaligt
har skildrat och som jag därför inte skall skildra på nytt. I stort kan man säga
att det tvångssparande som då kom drabbade dem som verkligen inte hade
några resurser. Det var ju också de som så småningom fick tillbaka pengarna
för tidigt, vilket kostade staten en viss summa. För normala inkomstlägen
innebar det ju bara att man minskade annat sparande och ökade det här spa-
randet, så det blev ingen åtstramning. Vissa människor har t.o.m. lånat för
att klara av det inkomstbortfall som tvångssparandet medförde.
Summerar man detta, så finner man att ingen åtstramning har kunnat på-
visats av någon nationalekonom som ett resultat av tvångssparandet. Det var
ju en åtstramning som var tvångssparandets syfte. Däremot har man i stället
fått ganska väsentliga kostnader. Det är därför som vi i reservation 3 säger
att man inte bör ägna sig åt åtgärder av typen tvångssparande i framtiden.
Det hör hemma i en kommandostatsekonomi, och det bör utrangeras som
ett politiskt medel.
Fru talman! I reservation 2 har vi föreslagit att man skall återbetala den
andra hälften av tvångssparandet tillsammans med skatteåterbäringen i de-
cember 1991. I betänkandet föreslår utskottsmajoriteten att återbetalning
skall äga rum i februari 1992. Att göra en särskild återbetalning i februari
1992 till alla skattebetalare lär kosta ca 40 milj .kr. Vi tycker att det är onödigt
att ta en sådan kostnad när det hela administrativt går lika bra att göra i sam-
band med det utskick till alla skattebetalare som i alla fall skall göras i de-
cember 1991.
Fru talman! Med hänsyn till kammarens tid har jag inget särskilt yrkande.
Anf. 4 ROLAND SUNDGREN (s):
Fru talman! I detta betänkande från finansutskottet tillstyrker utskottet
regeringens förslag om ett tidigareläggande av återbetalningen av det tillfäl-
liga sparandet. Sparandet från de fyra månaderna 1989 återbetalas redan i
maj i år, och sparandet från 1990 i februari 1992.
När det tillfälliga sparandet infördes var hushållssparandet mycket lågt.
Den svenska ekonomin var kraftigt överhettad. Regeringen hade andra för-
slag för hur den överhettade ekonomin skulle dämpas. Tvångssparandet var
inte direkt Kjell-Olof Feldts förslag. Idégivare var chefredaktören för Da-
gens Industri. Det visade sig då att sparandet var det enda sättet att få till
stånd någon åtstramning. Vi fick ju ingen hjälp av vare sig moderaterna eller
folkpartiet att ändå göra den nödvändiga åtstramningen. De tyckte ju att för-
slaget var så oförnuftigt.
Vi har nu erfarenheter av sparandet. Som Feldt säger blev de inte så goda.
Men redan när beslutet fattades förutsattes det att när sparandet skulle åter-
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Återbetalning av
tillfälligt sparande
m.m.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Återbetalning av
tillfälligt sparande
m.m.
betalas skulle återbetalningen anpassas till konjunkturläget. Nu är det en
lågkonjunktur. Dessutom har hushållssparandet förbättrats som en följd av
skattereformen så pass mycket att vi nu återigen i år kan räkna med ett litet
överskott i hushållssparandet. Därför är det lämpligt att tidigarelägga åter-
betalningen av sparandet till två olika tillfällen - precis som det var tänkt när
beslutet fattades på försommaren 1989.
Sparmedlen från 1989 beräknas uppgå till 2,6 miljarder kronor. De skall
återbetalas i maj. Sparandet från 1990, som beräknas uppgå till nära 9 miljar-
der kronor, skall återbetalas i februari.
Moderaterna vill att hela det tillfälliga sparandet skall utbetalas vid ett
enda tillfälle i juni 1991. Vid den tidpunkten finns det inte tillgång till samt-
liga uppgifter om 1990 års sparande, vilket också Lars Tobisson har sagt. Vi
anser det därför vara rationellt, men också samhällsekonomiskt riktigt, dels
att vänta tills de definitiva uppgifterna är klara, dels att som i det tidigare
riksdagsbeslutet låta återbetalningen ske vid två tillfällen.
I reservation 2 anser folkpartiet och miljöpartiet att sparandet skall åter-
betalas i december för att därmed kunna samordnas med skatteåterbä-
ringen. Den beräknas uppgå till inte mindre än 15—17 miljarder kronor. Att
då späda på likviditetsförstärkningen med ytterligare 9 miljarder kronor an-
ser inte utskottsmajoriteten av stabiliseringspolitiska skäl vara lämpligt.
Dessutom är december redan en påfrestande tid för handeln. Det finns också
av det skälet anledning att göra utbetalningen vid ett senare tillfälle. Intres-
set för frivilligt sparande brukar vara högre i deklarationstider. Det vore
samhällsekonomiskt värdefullt om så mycket som möjligt av det tillfälliga
sparandet omvandlas till ett frivilligt hushållssparande.
Lars De Geer nämnde att skatteförvaltningen skall spara 40 milj.kr. Jag
vill rätta till en felskrivning i reservationen där det står 40 miljarder kronor.
Hade det varit fråga om så mycket pengar hade vi naturligtvis också kunnat
acceptera en återbetalning i december. Nu är det fråga om 40 milj.kr., vilket
är betydligt mindre än vad staten tjänar i räntor på att göra utbetalningen
två månader senare. Av statsfinansiella skäl är det en vinst att göra återbetal-
ningen i februari. Jag yrkar avslag på reservation 1 och 2.
Reservation 3 är minst sagt en märklig reservation. Där framförs att riks-
dagen som sin mening skall ge regeringen till känna att tvångssparande aldrig
mer skall förekomma i vårt land. Jag tycker att riksdagen skall avstå från
sådana uttalanden. Det borde vara självklart att man inte skall binda upp
framtida riksdagar. Det måste stå varje riksdag fritt att välja de ekonomisk-
politiska medel som den anser vara lämpligt eller möjligt vid den ekono-
miska situation som kan råda vid det aktuella tillfället.
Fru talman! Jag yrkar avslag på reservation 2 och bifall till utskottets hem-
ställan.
Anf. 5 LARS DE GEER (fp) replik:
Fru talman! Roland Sundgren säger att socialdemokraterna inte fick nå-
gon hjälp av moderaterna och folkpartiet. Nej, det fick ni inte för att vi ansåg
att åtgärden var ett slag i luften och värdelös. Vi ville inte stödja den. Ut-
vecklingen har ju sedan givit oss rätt.
Det var alldeles riktigt när Roland Sundgren korrigerade siffran 40 miljar-
der till 40 miljoner. Men även 40 miljoner är rätt mycket pengar att spara.
Roland Sundgrens argument att staten skulle spara ränta kan väl inte
stämma. Staten får väl rimligtvis betala ränta till tvångsspararna tills de får
tillbaka pengarna.
Anf. 6 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Efter Roland Sundgrens försök att rättfärdiga tvångssparan-
det skulle det kunna räcka med att återigen citera Kjell-Olof Feldt: ”Det var
det dummaste jag har gett mig in i.”
Nu försökte Roland Sundgren framhålla att förslaget inte var Kjell-Olof
Feldts och därmed skulle han vara ursäktad. Nå, man kan alltid diskutera
hur länge en finansminister skall sitta kvar och administrera förslag och
ståndpunkter som han inte själv tror på. Men den debatten kan jag föra med
Kjell-Olof Feldt i annat sammanhang.
Nu vill jag diskutera med Roland Sundgren förhållandet att han ändå var
den som var med och formulerade förslaget. Han kan inte svära sig undan
det ansvaret.
När det gäller utformningen av återbetalningen sade Roland Sundgren att
vi moderater vill att allt skall betalas tillbaka i juni. Vi är medvetna om att
det inte går. Men det går att återbetala till den huvuddel av skattebetalarna
som har haft förenklad självdeklaration och får sitt besked om taxeringen
redan i juni. Jag kan inte se något fel i den tidpunkten. Större delen av spa-
randet skulle kunna betalas tillbaka redan då. Nu dröjer det för samtliga
ända fram till februari nästa år. Roland Sundgren har verkligen inte besvarat
frågan om varför man inte i alla fall i samband med återbetalningen av över-
skjutande skatt kan göra denna återbetalning.
Man kan visserligen säga att de merkostnader som uppstår i form av 40
milj.kr. kan man tjäna in i ränta. Det är ett väldigt snävt och statscentrerat
sätt att betrakta problemet. Den andra sidan av detta är att människor får
vänta längre på att få disponera de medel som riksdagen nu skall besluta om
att de skall få tillbaka. Det är i hög grad motiverat med hänsyn till den för-
ändring som har skett i ekonomin. Jag tycker inte att det försvar som Roland
Sundgren har utvecklat har någon bärkraft. Jag begär inte mera när man är
satt att försöka finna argument för något som en onekligen ekonomiskt erfa-
ren person har beskrivit som det dummaste han har gett sig in i.
Anf. 7 ROLAND SUNDGREN (s) replik:
Fru talman! Lars Tobisson visar omtanke om det socialdemokratiska par-
tiet, tycker jag, när han vill att hela sparbeloppet skall betalas tillbaka två
månader före valet. Denna generositet mot vårt parti känns litet omtum-
lande. Det vore naturligtvis väldigt populärt att göra på det sättet, särskilt
som det ju har förts en propaganda, ute i buskarna så att säga, att de här
pengarna kommer medborgarna inte att få se röken av.
Nu är det mera rationella och samhällsekonomiska skäl, som jag tidigare
har angett, som gör att vi vidhåller att utbetalningen bör ske vid två tillfällen
och då med de definitiva beloppen.
Jag sade att vi inte fick hjälp med den nödvändiga åtstramningen. Jag vill
då erinra om att Kjell-Olof Feldts förslag var en tillfällig momshöjning. Nu
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Återbetalning av
tillfälligt sparande
m.m.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Återbetalning av
tillfälligt sparande
m.m.
10
nyktrade folkpartiet till ett år senare och gick med oss på det. Det hade kan-
ske varit bra, om man hade gjort det redan 1989. Då hade vi inte behövt föra
den här debatten i dag.
Anf. 8 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Om Roland Sundgren ställer upp på vår plan för återbetal-
ningen och ser till att flertalet får alla sina pengar i juni, skall jag åta mig att
förklara för människorna att det är tack vare moderata insatser i Sveriges
riksdag som denna förändring har kommit till. Den arbetsfördelningen
tycker jag faller sig rätt naturlig.
Men jag vill återigen betona att vad vi föreslår är också en återbetalning
fördelad på två tillfällen. Därvidlag finns det ingen skillnad. Vad Roland
Sundgren verkligen inte har förklarat är varför han inte tror människor som
får pengar i december om att själva kunna bestämma hur de skall hantera de
medlen. Förslaget i propositionen bygger på antagandet att får man pengar
i december, sätter man sprätt på dem, men får man dem inte förrän i feb-
ruari, så behåller man dem.
Inget försök har gjorts att motbevisa min tes att människor ser vad de har
att vänta i en kommande utbetalning och rättar sitt handlande därefter. Har
man inte fått pengarna i december, gör man slut på annat sparande eller kö-
per på kreditkort, för pengarna kommer ju sedan.
Det är en ren omyndigförklaring av människor att hantera återbetalningen
på det sätt som socialdemokraterna förordar.
Anf. 9 ROLAND SUNDGREN (s) replik:
Fru talman! Det finns faktiskt stabiliseringspolitiska och samhällsekono-
miska skäl att inte ösa ut alltför mycket pengar vid ett enda tillfälle. Det rör
sig ändå om 25 miljarder som skall ut i december.
Högste chefen för den penningvårdande myndigheten, riksbankschefen,
har haft vissa åsikter om att man kanske borde vara litet försiktigare med
den här återbetalningen. Det finns alltså samhällsekonomiska orsaker till att
det kan vara rationellt och riktigt att göra återbetalningen i två omgångar.
Anf. 10 GUNNAR BJÖRK (c):
Fru talman! Våren 1989 fanns det en ganska stor enighet om att svensk
ekonomi behövde stramas åt. Ekonomin var överhettad, och regeringen,
med den sedermera på grund av missnöje avgångne finansministern Kjell-
Olof Feldt, föreslog en kraftig höjning av momsen och arbetsgivaravgif-
terna. Från centerns sida avvisade vi det förslaget. Dels är en momshöjning
inflationsdrivande, dels drabbar högre indirekta skatter hårdast de männi-
skor som har de minsta marginalerna i sin ekonomi.
I stället kom vi överens om att införa ett tillfälligt obligatoriskt sparande
och en arbetsmiljöavgift under tiden 1 september 1989-31 december 1990.
Därmed vanns också flera fördelar. Den nödvändiga åtstramningen åstad-
koms utan skattehöjning, sparandet ökade och stora resurser skapades för
att ge långtidssjuka och förtidspensionerade ökade möjligheter att komma
tillbaka till ett meningsfullt arbete.
Den uppgörelse som vi då träffade innebar en ordentlig satsning på att
försöka minska sjukfrånvaron. Det faktum att vi fortfarande förtidspensio-
nerar ca 50 000 personer varje år, att pensionsåldern för förtidspensionering
nu är nere i 51 år samt att en halv miljon människor står utanför arbetsmark-
naden är oacceptabelt. Därför kom vi överens om en arbetsmiljöavgift som
skall återgå till arbetsgivarna under en sexårsperiod.
Resultatet av den satsningen är mycket imponerande. Det har gjorts väl-
digt fina insatser för att förbättra arbetsmiljön och för att höja utbildningsni-
vån och därmed förbättra kvaliteten i svenskt näringsliv. Ca 12 miljarder togs
in i arbetsmiljöavgift, och redan nu har 2,5 ä 3 miljarder under det här bud-
getåret återgått för offensiva satsningar i företagen. Vi har också på den
punkten fullföljt våra löften. Pengarna återgår nu alltså till arbetsgivarna.
Den andra delen av uppgörelsen, som har diskuterats mest här i dag och
som det också är min huvuduppgift att tala om, är kanske den mest kända,
nämligen det obligatoriska sparandet. Det är också ett sätt att dra in köp-
kraft men med löfte om återbetalning. Det var alltså inte som i fråga om de
vanliga skattehöjningarna, där pengarna aldrig återgår.
Därför har det varit ganska spännande att få en debatt om när pengarna
skall betalas tillbaka. Det har faktiskt varit riktigt skojigt att i riksdagen få
diskutera när dessa pengar skall betalas ut. Det skulle vara roligt att få fler
debatter av den typen, i stället för att det handlar om att höja skatter som
aldrig återgår. Redan i fjol återgick också vissa medel.
Med det förslag som nu ligger i propositionen fullföljs löftet att medlen
återgår. Det är samtidigt en finanspolitiskt lämplig lösning. Det visar också
det faktum att även partier som var emot dessa reformer anser att det är
lämpligt att pengarna återbetalas och t.o.m. att de med fördel bör släppas ut
mitt i julruschen.
Ser vi tillbaka på reformerna som beslutet innebar, kan vi konstatera att
det var en bra och riktig åtgärd. De alternativ som fanns verkar man nu vilja
glömma bort i debatten. Ett alternativ till tillfälligt sparande och arbetsmil-
jöavgift var högre moms och ökade arbetsgivaravgifter. Då hade det inte va-
rit några sparpengar att betala tillbaka. Då hade det inte funnits några möj-
ligheter för dem som står utanför eller riskerar att ställas utanför arbets-
marknaden att få tillbaka pengar.
Genom att satsa på arbetsmiljöavgift låter vi företagen själva vidta åtgär-
der för att förbättra sin arbetsmiljö. De som inte hyllar åsikten att näringsli-
vet självt skall klara det här menar att man skall gå den traditionella vägen
genom sjukkassebyråkratin. Jag har därför med bestörtning sett att ett av de
partier som reserverat sig här har föreslagit i arbetsmarknadsutskottet att
man skall ta en miljard av de pengar som arbetsgivarna har betalat in. Vi
kommer aldrig att acceptera att pengar som arbetsgivarna har betalat in för
att förbättra arbetsmiljön går in i någon byråkrati. Jag tycker att det är ett
oerhört allvarligt ställningstagande, att försöka dra undan en miljard av de
pengar som man har slitit in från näringslivet.
Anf. 11 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Debatten gäller finansutskottets betänkande 24, återbetalning av tillfälligt
sparande.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Återbetalning av
tillfälligt sparande
m.m.
11
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Återbetalning av
tillfälligt sparande
m.m.
12
Anf. 12 GUNNAR BJÖRK (c):
Fru talman! I det beslut som fattades 1989 ingick det flera komponenter.
Ett tredje alternativ till det som finansministern föreslog var att inte göra
någonting alls. Det hade lett till högre inflation och sämre konkurrenskraft.
Riksdagens beslut innebär nu att pengarna ställs till folks disposition. Da-
tumen kommer att tidigareläggas, står det i propositionen. De hårdaste kriti-
kerna får svälja förtreten. Vi står vid vårt ord. Något annat har heller aldrig
varit aktuellt.
En sak är ändå utomordentligt säker. Hade det blivit en momshöjning,
hade de pengarna varit räddningslöst förlorade för medborgarna. Nu får de
många människorna inom kort fritt disponera sina sparade pengar. Man frå-
gar sig naturligtvis: När kommer de pengar att betalas tillbaka som dragits
in genom momsbeslutet året efter?
Genom det här beslutet drog vi in köpkraft under en överhettad period.
Vi återbetalar sparpengarna i lågkonjunkturen och i en tid när avtalen ger
litet. Vi satsar på att näringslivet självt skall sköta sin arbetsmiljö, inte att
det skall göras via försäkringsbyråkratin, och vi fullföljer våra löften om
återbetalning.
Jag ber att få yrka bifall till utskottsmajoritetens hemställan.
Anf. 13 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Det är inte utan att jag i det här läget hyser en stark medkänsla
med Gunnar Björk. Till skillnad från Roland Sundgren skall jag erkänna att
Gunnar Björk inte var särskilt pådrivande vid införandet av tvångssparan-
det, även om initiativet onekligen kom från hans parti. Men jag skall räkna
honom till heder att han i det här fallet låg ganska lågt. Det framgick ju också
av hans framträdande i här i dag att han helst vill tänka och tala om något
annat.
Arbetsmiljöavgiften var ju ändå en arbetsgivaravgift, så den undgick man
inte. Vad beträffar momshöjningen, som man i centerpartiet var så angelä-
gen om att förhindra, kan sägas att den redan var avförd från dagordningen
när beslutet om tvångssparandet formulerades. Det skedde i ett tal som hölls
av LO-ordföranden Stig Malm den 1 maj, då han förklarade att LO aldrig
kunde gå med på en momshöjning. Därmed var den frågan således inte
längre aktuell. Hela den räddningsinsats som tvångssparandet skulle utgöra
var alltså alldeles i onödan, och vi har också fått se konsekvenserna av detta.
Jag skall nöja mig med att ändå fråga Gunnar Björk, som satsat på att
försvara en dålig sak, om han inte kan medge att tvångssparandet - dvs. att
tvinga människor att spara och att styra återbetalningen till en tidpunkt som
man bedömer vara den minst skadliga från samhällets synpunkt - är ett ut-
slag av kommandoekonomi, dvs. den sortens tänkande som vi på den icke-
socialistiska sidan har all anledning att ta avstånd från.
Anf. 14 LARS DE GEER (fp) replik:
Fru talman! Gunnar Björk sade att alternativet till införande av tvångsspa-
rande var en höjning av momsen. Men då bortser han faktiskt från att det i
riksdagen skulle ha funnits en majoritet mot en momshöjning om centern
hade anslutit sig till de övriga motståndarna. Det var alltså ingen konst att
undvika momshöjningen; om bara centern hade sagt nej hade det funnits en
majoritet med vänsterpartiet inblandat, och förslaget om en momshöjning
hade därför aldrig kunnat gå igenom.
I övrigt hänvisar jag till vad Lars Tobisson har sagt som motivering.
Anf. 15 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Fru talman! Jag måste, Lars Tobisson, konstatera att debatten i dag ändå
visar på att vi nu är rätt överens om att pengarna skall betalas tillbaka. Det
finns en del tekniska invändningar om när det skall ske - det rör sig om några
månader. Men annars är vi ganska överens, och det är väl bra att vi är så
eniga, även om det till betänkandet finns reservationer.
Lars De Geers argumentering när det gäller momsen håller inte i folkpar-
tiets fall. Året därpå behövde man nämligen inte vidta några åtgärder alls,
eftersom folkpartiet då valde att traska patrull med socialdemokraterna i en
rejäl och duktig skattehöjning.
Anf. 16 LARS DE GEER (fp) replik:
Fru talman! Skattehöjningen upphör ju med utgången av det här året, så
den är inte evig.
Anf. 17 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Fru talman! Skillnaden är då att den överenskommelse som centern gick
med i innebär att alla pengar återgår till näringslivet och till skattebetalarna,
medan folkpartiets skatteöverenskommelse möjligtvis upphör, men peng-
arna återgår därmed inte. Det är skillnaden mellan centerpolitik och liberal
politik.
Anf. 18 HUGO HEGELAND (m):
Fru talman! Jag tror att den här diskussionen om tvångssparandet kommer
att bli ett klassiskt exempel på hur man försöker försvara en dålig sak. Ta
bara det senaste inlägget av Gunnar Björk, där han sade att alternativet till
tvångssparandet var en momshöjning. Men vi fick ju en momshöjning året
efter; vi fick alltså både tvångssparande och momshöjning.
Det var också underbart att höra Roland Sundgren urskuldande säga att
det inte var Kjell-Olof Feldts idé. Det är ju så man argumenterar i barnkam-
maren! Det var ju ändå regeringen, i vilken Kjell-Olof Feldt ingick, som lade
fram propositionen, vilken är underskriven av vice statsministern och biträ-
dande finansministern. Det kan man ju ändå inte springa ifrån.
Jag tycker att det är minst sagt underligt att man kallar detta för ett ”tillfäl-
ligt” sparande. Jag slog för nöjes skull upp ordet, eftersom jag tycker att det
i detta sammanhang är mycket förvillande. Ordet tillfällig kan betyda föl-
jande: kasuell, ockasionell, accidentell, episodisk, improviserad, dagslände-
lik, efemär, sporadisk, enstaka och udda.
Apropå ”enstaka” kan jag nämna att man på Göteborgs och Bohus läns
skattemyndighet, som skatteutskottet besökte i måndags, uttryckte en för-
hoppning om att detta verkligen skulle vara en unik händelse. Man bad att i
fortsättningen få slippa något liknande. Som ni vet har man på skattemyndig-
heterna otroligt mycket att göra dels på grund av skatteomläggningen, dels
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Återbetalning av
tillfälligt sparande
m.m.
13
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Återbetalning av
tillfälligt sparande
m.m.
14
till följd av den nya skatteförvaltningen. Man har alltså där verkligen sett
med mycket stor skepsis på detta.
Man använder alltså uttrycket ”tillfälligt” sparande därför att man inte vill
säga att det är ett tvångssparande, men det är fråga om ett tvångssparande.
Att säga att det är ett tillfälligt sparande låter ju väldigt vackert. Man kan
givetvis säga att varje sparande beslutas vid ett visst tillfälle. Man talar om
tillfälligt obligatoriskt sparande, men man skulle väl inte tala om tillfälligt
frivilligt sparande. För övrigt är inte något sparande tillfälligt, utan det är
antingen kortfristigt, långfristigt eller eventuellt på medellång frist.
Jag tror att den här språkförvanskningen ökar misstron mot politiker. Man
vågar exempelvis inte säga skattehöjning, utan man säger i stället inkomst-
förstärkning. Man talar däremot inte om en ”inkomstförsvagning” när man
sänker skatterna, utan då är det fråga om en skattesänkning, vilket ju låter
väldigt populistiskt. Man har anpassat vokabulären efter det intryck som
man tror att det gör på väljarna.
Jag skall gärna hålla mitt tidigare utskott räkning för att man faktiskt på
s. 3 i betänkandet - och det är första gången jag ser detta - talar om ett tillfäl-
ligt obligatoriskt sparande. Det är det första erkännandet jag har sett på att
det är fråga om ett obligatoriskt sparande. Att det är obligatoriskt innebär
ju att det är ett tvång. Finansutskottets ledamöter vet ju att en obligation är
en statlig skuldförbindelse, som staten är tvungen att lösa in. Det betecknar
alltså ett tvång.
Jag vill sedan ta upp de samhällsekonomiska effekterna, eftersom detta
också är ett helt ohållbart argument. Jag har tidigare ställt en fråga till biträ-
dande finansministern om det tillfälliga sparandet - eller tvångssparandet,
som det rätteligen heter -, och jag har även väckt en motion i frågan, vilken
finansutskottet har behandlat. När man hade beslutat om återbetalningen
av tvångssparandet sade biträdande finansminister Erik Åsbrink följande:
Regeringen vill härmed också tacka alla de människor som genom sitt spa-
rande gjort en viktig insats för att i ett besvärligt läge stabilisera landets eko-
nomi.
Detta är naturligtvis rent nonsens, och en som inser det är Kjell-Olof
Feldt. Lars Tobisson har redan citerat honom. Kjell-Olof Feldt skriver i sina
memoarer att han tyckte att han under den tiden levde i två verkligheter -
jag frågar mig om han egentligen levde i någon verklighet; han verkar ju sna-
rare ha existerat i en annan värld. Han ansåg alltså att tvångssparandet var
det dummaste han gett sig in i. Han säger vidare något som jag tycker är
ännu intressantare: ”Även om jag utåt måste stå för uppgörelsen och för-
svara den insåg jag att den ur stabiliseringspolitisk synpunkt närmast var en
katastrof.”
Jag tycker av den anledningen att det nu är mycket tröttsamt att höra fi-
nansutskottet upprepa att uppgörelsen var mycket betydelsefull ur stabilise-
ringspolitisk synpunkt. Detta är ju fullständigt nonsens! Skatteåterbäringen
betalas nu ut i december, och den får betalas ut oavsett beloppet. Ni kan
inte gå ut och säga att ni av stabiliseringspolitiska skäl inte kan återbetala så
mycket av skatten och att ni därför väntar med att betala tillbaka en del av
överskjutande skatt till januari eller februari därför att man inte ytterligare
skall öka efterfrågan i december.
Det är, som Lars Tobisson sade, ett uttryck för kommandoekonomi att
man på detta sätt skall dirigera människors konsumtionsvanor. Dessutom är
det ur stabiliseringssynpunkt helt orimligt. Vi vet inte alls vilken nettoeffek-
ten av tvångssparandet var. Den kanske var mycket liten och över huvud ta-
get inte hade någon verkan ur stabiliseringspolitisk synpunkt - detta är ju
Kjell-Olof Feldt inne på, och han kan ju det här.
Jag vill också gärna peka på hur orättvis återbetalningen egentligen är. De
som slarvar med sin skatt och som inte har betalat in en tillräcklig fyllnadsin-
betalning till den 30 april, får ju tillgodoräkna sig det genomförda tvångsspa-
randet. De får använda det till att betala in kvarstående skatt. Men de som
har betalat in all sin skatt skall få vänta ända till i februari följande år innan
de får utnyttja sin överskjutande skatt. De som ligger efter får som sagt ut-
nyttja de pengar de skulle ha betalat in som tvångssparande redan nu för att
minska sin kvarstående skatt. Det är en klar orättvisa. Därför är det angelä-
get att man så snart som möjligt betalar tillbaka de tvångssparade medlen till
samtliga.
De administrativa kostnaderna är underskattade. De uppgår till mer än 40
miljoner - de ligger på minst 100 milj.kr. Man räknar nämligen inte in det
extra arbete som skatteförvaltningarna har utsatts för, och man räknar heller
inte in att kronofogdemyndigheten - de har 460 000 fall - måste gå igenom
varje restlängd för att se om personerna i fråga är uppförda på restlängd, och
för att i så fall från tvångssparandet dra av det vederbörande är skyldig staten
innan pengarna får betalas ut. Det är också en granskning som man har ute-
lämnat när man beräknat kostnaderna. Till det kommer utbetalningen via
posten och den dubbla utbetalningen, dels i december, dels i februari, som
man försöker motivera från stabiliseringssynpunkt och med att man inte
skall öka julhandeln och annat nonsens.
Jag tror som sagt att hela den här historien kommer att bli ett klassiskt
exempel på hur politiker försöker försvara en dålig sak.
Anf. 19 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Fru talman! Det är intressant att Hegeland hävdar att även om tvångsspa-
randet innebär en åtstramning med 25-30 miljarder - paketet innehöll ju
flera saker än tvångssparandet - skulle det inte vara någon intressant del av
en åtstramningspolitik; i så fall är även en hel del av de åtgärder som modera-
terna har föreslagit ganska olönsamma.
Hegeland talar om misstro mot politiker på grund av tvångssparandet. En
sak som kan ha skapat misstro är den ymniga flod av insändare som förekom-
mit i tidningar - en del har varit ganska lika varandra - om att centern och
socialdemokraterna lurar folk, eftersom vi inte skulle ha för avsikt att betala
tillbaka pengarna. På det sättet skapas en bild av att vi har ljugit om återbe-
talningen. På den punkten kanske en och annan just nu känner sig litet be-
kymrad över att pengarna återbetalas såsom lovat. Det uttalandet kan möjli-
gen avslutas med: ”Surt, sa’ räven”.
Anf. 20 HUGO HEGELAND (m) replik:
Fru talman! Jag känner naturligtvis liksom Lars Tobisson en viss sympati
för Gunnar Björk - han är ju rätt återhållsam här i debatten. Vi beskyller
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Återbetalning av
tillfälligt sparande
m.m.
15
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Återbetalning av
tillfälligt sparande
m.m.
16
inte Gunnar Björk för att ha farit med osanning. Däremot har det tänjts litet
på sanningen.
Tidigare sades det här att man skall betala tillbaka tvångssparandet; till
skillnad från en skatt, som man inte får tillbaka, får man ändå tillbaka de här
pengarna. Men det gäller ju inte alla de människor som fick betala in detta
tvångssparande och sedan hann avlida medan medlen hölls inne. Från deras
synpunkt var det absolut fråga om en skatt - de fick aldrig mer se de peng-
arna! Det kanske skattemyndigheten, de närmast anhöriga eller någon stif-
telse däremot fick.
Frågan var vilken effekt just tvångssparandet har på samhällsekonomin.
Då diskuterade man inte alls nettoeffekten. Det är klart att åtstramningsåt-
gärder har en viss effekt, men nettoeffekten känner man inte till.
Det intressanta är att man egentligen aldrig kan tvinga någon människa
att spara - människorna kan alltid kompensera sig på annat sätt: De kanske
köper på kredit, de kanske utnyttjar tidigare besparingar. Ingen känner fak-
tiskt till hur stort nettosparandet blev. Därför kan tvångssparandet mycket
väl vara ett slag i luften. Jag är helt övertygad om att Kjell-Olof Feldt efter
alla sina år som finansminister insåg detta sammanhang.
Anf. 21 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Fru talman! Det tal som förekommer om omfördelning ger en känsla av
att det är 20 000-30 000 det handlar om. För det första året handlar det för
många löntagare om mellan 400 och 800 kr.
Skälen till att spara i allemanssparandet och allemansfonder är så att säga
också att det kan sägas ge till resultat en omfördelning av pengarna, och en
sådan omfördelning har också skett.
Jag begärde ordet för att Hegeland sade att vi har tänjt på beslutet. Okej,
vi har tänjt åt ett håll: Vi har betalat tillbaka det tidigare än vad som var sagt.
Anf. 22 CARL FRICK (mp):
Fru talman! Det här är egentligen en ganska intressant debatt. Kjell-Olof
Feldt har tydligen blivit den mest populära personen i Sveriges riksdag. Jag
tror inte att han någonsin tidigare blivit så citerad som i dessa dagar. Aldrig
trodde jag väl att han skulle bli så populär i borgerliga kretsar. Man skulle
nästan kunna tro att han pretenderade på att bli kommande borgerlig finans-
minister med tanke på all den glädje med vilken han här citeras och med
tanke på all den klokskap som han i dessa dagar uppenbarligen representerar
jämfört med all den dumhet som han tidigare representerade. Jag är inte här
för att försvara Kjell-Olof Feldt, men jag tycker att det är intressant att iaktta
hans utomordentligt stigande popularitet. Det är möjligt att han är mindre
populär bland socialdemokraterna - det vet jag inte.
Tvångssparandet var ju ett sätt att dra in pengar - vi hade då en överhett-
ning i den svenska ekonomin. Grunden var att man skulle göra något åt den,
och då var det moms och arbetsgivaravgifter man hade tänkt sig. Det tyckte
vi i miljöpartiet inte var någon bra lösning. Vi ville gärna vara med och för-
söka dämpa ekonomin, men vi ville att det skulle ske på ett grönare sätt,
nämligen genom att vi fick en miljöinriktning på politiken. För vår del inne-
bär det att se till att göra sådant som förstör miljön dyrare. Sådana var inte
grundförslagen, och tvångssparandet har inte alls den verkan. Därför avvi-
sade vi det förslaget.
Det är naturligtvis alldeles utomordentligt att man nu har kommit till in-
sikt om att de här medlen skall betalas tillbaka, och det snabbare än vad som
från början planerades. Vi ställer oss då bakom att man faktiskt skall ge till-
baka de här pengarna så fort som det över huvud taget går till människorna.
Vi hade gärna velat att det skulle ske före sommaren, men det var av admi-
nistrativa skäl inte möjligt. Nästa tidpunkt är då när människor får sin skatte-
återbäring. Det är den sista tänkbara tidpunkt då det här borde ske. Vi
tycker att det är bedrövligt att majoriteten inte kan ställa upp på det.
Jag reagerar på ett litet lustigt uttryckssätt av Gunnar Björk. Han sade att
om man hade tagit ut det här som moms hade det varit räddningslöst förlo-
rat. Det tycker jag är litet egendomligt. Det innebär att han har en syn på
skatter som närmast en stöld. Det betyder att han anser att de pengar som
man tar in på skatter över huvud taget inte används till någonting vettigt. I
så fall undrar jag vad centern har för skattepolitik. Jag tycker att Gunnar
Björk skall förklara vad han menar med att pengarna är räddningslöst förlo-
rade. Han sade tidigare också att skatter inte återgår. Jag trodde faktiskt att
de återgick till försvar, skolor, vägar, sjukvård och en väldig massa annat.
Det här är tydligen en ny filosofi från centerns sida.
Jag ställer mig bakom våra reservationer men för tids vinnande yrkar jag
inte bifall till dem.
Anf. 23 GUNNAR BJÖRK (c):
Fru talman! Frick har tydligen inte läst våra skattemotioner. Det råder
ingen oklarhet på den punkten. Vad jag menade var naturligtvis att det här
var ett unikt tillfälle, eftersom pengarna här går direkt tillbaka till dem som
har betalat in dem.
Anf. 24 CARL FRICK (mp):
Fru talman! I så fall har Gunnar Björk uttalat sig mycket slarvigt här i
kammaren. Man kan bibringas uppfattningen att centern betraktar skatter
som något slags stöld när det sägs att pengarna aldrig återgår. Jag hoppas att
han inte har den uppfattningen.
Anf. 25 GUNNAR BJÖRK (c):
Fru talman! Ordet stöld har jag aldrig använt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 5 §.)
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
Föredrogs
kulturutskottets betänkanden
1990/91:KrU20 Allmän kulturverksamhet m.m. (prop. 1990/91:100 delvis)
samt 17
2 Riksdagens protokoll 1990191:102
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
18
1990/91 :KrU21 Ersättningar och bidrag till konstnärer (prop. 1990/91:100
delvis).
Anf. 26 LARS AHLMARK (m):
Fru talman! Herr kulturminister! Ärade bortskyndande ledamöter av fi-
nansutskottet! Ni kan gott stanna en stund och lära er något om kulturpoli-
tik - det tror jag att ni kan behöva.
Som blomstren skifta i det gröna,
så skiftar diktens lätta här.
I många former trivs det sköna,
och skönt är allt som snillrikt är.
Kulturen skall präglas av frihet, mångfald och kvalitet. Friheten är konst-
närens frihet att verka efter sina egna intentioner men också allmänhetens
frihet att välja ur ett rikt kulturutbud. Mångfald är en förutsättning för den
friheten. Kvalitet på kulturområdet främjas av en levande kulturtradition,
av god undervisning och av en fri debatt.
Med politiska insatser skapas ingen kultur men i bästa fall ett mer kreativt
kulturklimat. Det förutsätter att kulturen ses som ett värde i sig och inte görs
till ett instrument för partipolitiska strävanden eller utsätts för annan styr-
ning.
De kulturpolitiska mål som slogs fast av riksdagen 1974 var tämligen okon-
troversiella. De har ändå på ett värdefullt sätt fokuserat kulturdebatten till
vissa viktiga punkter. Samtidigt har andra aspekter därmed kommit i bak-
grunden. Det gäller inte minst kvalitetsfrågorna och problemen kring kultur-
skaparnas villkor. Från borgerligt håll har vi därför under en rad år begärt att
behovet av en komplettering av målen för kulturpolitiken prövas. Vi framför
detta önskemål även i år.
Ett lands kulturklimat beror på mycket annat än den förda kulturpoliti-
ken. Internationella kontakter som låter idéer, människor och samtida
konstverk röra sig fritt över gränserna är avgörande för den kulturella ut-
vecklingen.
Samarbetsstävandena i Europa får långtgående effekter inte endast på det
ekonomiska, utan också på det kulturella området. Men vi får inte byta en
nationell till en europeisk slutenhet. Impulser från Fjärran Östern, Afrika,
Nord- och Sydamerika har under århundraden berikat vår kultur. Öppenhe-
ten mot den övriga världen är oförändrat viktigt i ett europeiskt samarbete.
Fria media är en annan förutsättning för ett kultursamhälle. Att Nordsat -
det fria nordiska radio- och TV-utbytet - sköts i sank, delvis med hjälp av
kortsynta kulturskapare, var tragiskt ur nordisk synvinkel. Nu växer dock
fram - inom Sverige - den mångfald på radio- och TV-området som är nöd-
vändig för en öppen debatt. Författare, musiker och andra kommer att få
lättare att nå sin publik.
Barnens kultursyn grundläggs i hemmet. En familjepolitik som ger möjlig-
heter till goda kontakter mellan generationerna och som respekterar männi-
skors rätt att själva forma sin tillvaro är därför också god kulturpolitik.
Förskola och skola har avgörande betydelse för bevarandet av en levande
kulturtradition. Goda gemensamma kunskaper för alla kan väl kombineras
med att varje individ ges möjligheter att utveckla sina bästa förutsättningar.
Kultur i skolan är inte ett utanverk som berör enstaka ämnen eller projekt -
den skall inte läggas till, utan genomsyra undervisningen. En nedrustning av
skolan är en nedrustning av kulturen.
Går jag över till den egentliga kulturpolitiken kan man konstatera att soci-
aldemokraterna är vänner av en starkt centralistisk modell. De har tilldelat
statens kulturråd en mycket dominerande roll. När det regionala kulturlivet
successivt förstärks har detta inte lett till att kulturrådets roll tonats ner.
Tvärtom ökade förra året de regionala museernas beroende av kulturrådet.
Även de centrala museerna tvingades att bli kulturrådets supplikanter i fråga
om utvecklings- och forskningspengar.
Från moderat sida har vi större förtroende för kulturinstitutionerna själva
än för kulturrådet då det gäller att bedöma vad som är bra verksamhet värd
att prioritera. Vi anser därför att fördelningen av statliga medel till regionala
museer bör skötas av dem själva genom en samarbetsorganisation. På mot-
svarande sätt kan t.ex. de regionala teatrarna och de fria grupperna få förtro-
ende att ordna sin inbördes medelsfördelning.
Även i övrigt kan kulturrådets bidragsfördelande uppgifter tas över av
andra, från staten fristående organ med särskild sakkunskap - akademier
t.ex. Därmed främjas mångfald och kvalitet på en friare kultursektor. Kul-
turrådet kan avskaffas.
Den stela konstruktionen med grundbelopp bör också ses över. Inte minst
på musikområdet, där två bidragssystem förekommer parallellt, blir resulta-
tet svåröverskådligt. Ett nytt bidragssystem som ger ökad regional rättvisa
och större inflytande över medlen för mottagarna själva bör införas. Det är
beklagligt att regeringen inte haft kraft att ta itu med den frågan.
Kulturell verksamhet vinner på att ha flera inkomstkällor. En betydande
del av kulturens kostnader betalas av enskilda människor i egenskap av bok-
köpare, biobesökare, och kunder hos konstnärer. Det offentligas insatser är
avgörande inom andra områden: fornminnesvård, teater och museer. Två
andra källor skall jag särskilt nämna: sponsring och kulturfonder.
Det vore naivt att tro att sponsring kan ersätta andra inkomster. Men den
kan ge värdefulla tillskott som möjliggör turnéer, mer påkostade uppsätt-
ningar eller utställningar, dyrbara gästspel och liknande ting som kanske inte
ryms inom ordinarie budget.
Särskilt värdefull blir sponsring om den kombineras med fördjupade kon-
takter mellan kulturinstitution och företag. Så kan t.ex. anställda och kunder
i ett sponsrande företag besöka en teaterföreställning men även träffa skåde-
spelare och diskutera pjäs eller teaterns villkor.
Den kyliga inställning till sponsring som funnits och i viss utsträckning allt-
jämt finns hos de socialistiska partierna har tyvärr kostat kulturen mycket
pengar. Man kan inte bjuda med armbågen och tro att sponsorer strömmar
till. Det måste etableras en ömsesidig positiv relation.
Från moderat sida har vi fört fram tanken på kulturfonder. Många en-
skilda personer och små företag som inte skulle komma på idén att sponsra
en viss verksamhet vill ändå gärna stödja kulturen - kanske en sektor som
musik eller den egna hembygdens konstutövare. Sådana bidrag skulle kunna
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
19
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
20
kanaliseras genom fonder som stöddes av staten i relation till de privata in-
satserna. Regeringen har haft i uppdrag att se på frågan, men likgiltigt skjutit
den ifrån sig.
Den lönebidragsreform som riksdagen fattat beslut om har klara fördelar,
men riskerar också att få icke avsedda negativa effekter. Det gäller situatio-
nen för de kulturinstitutioner som i stor utsträckning blivit beroende av de
lönebidragsanställdas insatser. Kostnaderna kommer vid personalomsätt-
ning att stegvis öka och rätt snart bli svårhanterliga. Här behövs ett snabbt
initiativ från regeringens sida, det är kulturutskottet enigt om. Vi och cen-
tern har önskat markera frågans vikt genom ett tillkännagivande.
Låt mig säga ett par ord om det helhetsintryck årets budgetproposition på
kulturområdet ger innan jag går över till några budgetfrågor. Under gälla
trumpetstötar gick socialdemokraterna för två år sedan ut och aviserade en
reformperiod för kulturen. I år skulle tredje och sista steget tas. Men därav
blev föga. Även uttryckliga löften från förra året har svikits.
Speciellt har de regionala institutionerna blivit dragna vid näsan. Det gäl-
ler grundbelopp till teater-, dans- och musikinstitutionerna och 125 grundbe-
lopp till museerna. För att klara en blygsam satsning på kulturskaparna blev
Svenska riksteaterna av med ett tjugotal miljoner. Om de pengarna har det
sedan varit en danse macabre där man i pressen kunnat läsa att besparingen
först flyttades till Operan och Dramaten, sedan till kulturrådet.
Vem som till sist blir sittande med denna kulturens Svarte Petter är svårt
att räkna ut. Men om 20 milj.kr. i en budget på över 450 000 milj.kr. vållar en
sådan uppståndelse och ger upphov till så många alternativa nedskärningar
frågar man sig om socialdemokraterna längre tror på sin egen kulturpolitik.
Något har kulturutskottet kunnat rätta till i efterhand av regeringens miss-
grepp. Men det gäller inte allt det som lovades ut av regeringen förra året.
Så gick för Bengt Göransson beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka
blekhet över.
I den moderata partimotionen har vi slagit fast att våra förslag syftar till
att stärka kulturskaparnas situation,
att skapa mer likvärdiga villkor för skilda intressenter på kulturområdet,
att ge bidragsmottagare större inflytande över fördelning och disposition av
medlen.
att ge kulturpolitiken en mer långsiktig inriktning och
att nå kulturpolitiska mål genom åtgärder även på andra samhällsområden.
Den sista punkten berörde jag när jag tog upp hemmen, förskolan, skolan
och massmedia. En mer långsiktig inriktning innebär bl.a. fördjupade inter-
nationella kontakter men också något så elementärt som att utställda löften
skall infrias. Bidragsmottagarna ges ett större inflytande över medlen i den
fördelningsmodell jag skisserat och som skulle ersätta mycket av kulturrå-
dets arbete.
Mer likvärdiga villkor för skilda intressenter får man genom att inte priori-
tera Arbetets museum på andra museers bekostnad, inte rikskonserter fram-
för andra fonogramproducenter, inte Konstfrämjandet framför Svenska
Konstföreningars Riksförbund, inte kultur på arbetsplatsen framför annan
kulturverksamhet och inte kommuner som misskött sina bibliotek framför
dem som skött sina. Exemplifieringen ger en bild av hur socialdemokratisk
kulturpolitik vill låta stödet också styra.
I detta sammanhang vill jag nämna den egendomligheten att medel till
länsbildningsförbunden m.fl. beräknats under anslaget Bidrag till utveck-
lingsverksamhet inom kulturområdet och inte under Bidrag till folkbildning
vilket varit naturligt. Den saken bör rättas till.
Återstår så punkten om att stärka kulturskaparnas situation. Därmed
kommer jag in på det andra betänkandet som vi behandlar i denna debatt,
nämligen ersättningar och bidrag till konstnärer. Nu avgörs inte kulturska-
parnas villkor i första hand av statens bidrag. De beror på mycket annat:
det allmänna kulturklimatet, möjligheterna att publicera sig och framträda i
etermedia, skattepolitiken gentemot konstnären men också gentemot den
potentielle köparen, kulturinstitutionernas resurser för inköp osv.
Skattepolitiken behandlas i annat sammanhang. Men det bör understry-
kas att frågor om avdragsrätt och kvittningsrätt, moms och skattesatser kan
avgöra kulturskaparnas liksom så många andras möjligheter att leva på sitt
arbete.
Kulturskaparna får således inte ses som understödstagare beroende av sta-
tens välvilja. Men det hindrar inte att inkomstgarantier och stipendier kan
ha stor betydelse. Regeringens förslag präglas - trots talet om en satsning
på kulturskaparna - av stor återhållsamhet. Märkligt är att man inte infriat
riksdagens direkta beställning från 1988/89 om sex nya inkomstgarantier
1991/92 som ett led i en total förstärkning på 20 garantirum under en treårs-
period. En sådan småsnålhet verkar vara uttryck för ren motvallsmentalitet
i kanslihuset. Nu har riksdagen lagt till de felande fem garantirummen, men
nog var det en onödig nesa för kulturministern.
Vidare föreslår utskottet att 15 nya långtidsstipendier inrättas. De skall
utgå under tio år och motsvara tre basbelopp. Utskottets socialdemokrater
reserverar sig såväl mot detta som mot de extra inkomstgarantierna.
Låt mig slutligen beröra frågan om en särskild avgift alternativt skatt på
vidareförsäljning av konst. Frågan om en upphovsrättslig avgift av detta slag
prövas av regeringskansliet. Här bör en samordning med utvecklingen i
Europa i övrigt ske. Man kan dock konstatera att en sådan avgift i första
hand tillför redan framgångsrika konstnärer nya medel.
Att införa en kulturpolitiskt motiverad skatt på vidareförsäljningen för att
få medel till insatser för konstnärer vore helt fel. Konstmarknaden går upp
och ner - just nu verkar den rätt punkterad. Den kan inte dräneras på mer än
några få miljoner till hög administrativ kostnad och till skada för den seriösa
konsthandeln. Om staten vill utöka stödet till bildkonstnärerna skall det na-
turligtvis ske direkt över statsbudgeten, inte via en ny punktskatt.
Jag började med Tegnér. Låt mig sluta på samma sätt:
För den bleka nöd
stäng min dörr igen!
Giv mig tak och bröd,
kläder, och en vän;
att den höga himlakraft ej rymmer
ur mitt bröst för jordiska bekymmer.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
21
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
22
Fru talman! Med det anförda ställer jag mig bakom de reservationer i kul-
turutskottets betänkanden 20 och 21 som har moderata undertecknare. Jag
yrkar bifall till reservationerna 1 och 16 i betänkande 20 och reservation 8 i
betänkande 21.
Anf. 27 LARSERNESTAM (fp):
Fru talman! Ett fritt och vitalt kulturliv är nödvändigt för att ge stimulans
och motverka de krafter som vill förleda människor till passivitet och rädsla.
Delaktighet i kulturlivet stärker fantasi, känsla, tolerans och glädje och ska-
par ett mänskligare samhälle. Det säger vi i folkpartiet liberalernas partimo-
tion. Vi säger också att i en liberal kulturpolitik måste ständigt den skapande
människan försvaras.
Statens engagemang i kulturpolitiken vilar på de kulturpolitiska mål som
fastställdes 1974 och som också vi ställt upp för. De målen har varit en bra
grund för kulturlivet. Men detta innebär inte att fullt samförstånd råder om
kulturpolitikens inriktning.
Ibland, fru talman, tycker jag mig kunna se att i kultursektorn verksamma
prioriterar ett eller ett par av dessa mål så starkt att de kan bli något av en
gökunge som tränger ut de andra målen ur boet.
Socialdemokraterna betonar ofta - ibland på ett, som jag vill säga, reflex-
mässigt negativt sätt - målet om insatser mot kommersialismens negativa
verkningar. Förvisso är det så att ett aktivt kulturliv är en motkraft och skall
vara en motkraft mot kommersialismen, men en reflexmässigt negativ in-
ställning kan också skada kulturen. Vår diskussion i dag kring sponsring är
ett exempel på det.
Ett annat mål som ofta diskuteras är insatserna för eftersatta grupper. I en
ambitionsiver att alla skall vara delaktiga i samma kulturupplevelser motver-
kas ibland det goda syftet. I stället för stimulans åt deltagarna kan avstånd
skapas och en immunitet som inte hade kommit till stånd om kontakterna
med människorna varit så att säga nedifrån och uppåt i stället för motsatsen
uppifrån och nedåt. Ett aktivt kulturliv skapas inte genom dekret från kul-
turråd eller andra statliga myndigheter.
Jag kan också säga på det lokala planet att ett aktivt kulturliv skapas inte
av dekret från kulturnämnder, enbart styrda från socialdemokraternas kul-
turförening.
Kulturengagemanget måste ha lokala rötter och från de rötterna frodas,
utvecklas och växa upp.
Socialdemokraterna vill, som jag sade, gärna uppifrån styra och rikta kul-
turlivet mot de delar av de kulturpolitiska målen som man, såsom jag bedö-
mer det, upplever som mer angelägna än andra mål.
Vi liberaler betonar mer de enskilda människornas möjligheter att i ett
fritt kulturskapande göra synliga nya tankar och ideér som frigör männi-
skorna i konstnärligt skapande. Här kan dock kritik komma, och jag vill säga
att det synsättet inte står i motsats till målen att göra fler delaktiga i kulturli-
vet.
Fru talman! Folkpartiet, moderaterna och centern har i en kortfattad re-
servation redovisat mål för kulturpolitiken. Jag yrkar bifall till den reserva-
tionen. Den är kortfattad, men bakom den finns, i motionerna, en bred be-
lysning av kulturpolitikens inriktning. Liksom tidigare år säger man att det
finns skäl att komplettera de kulturpolitiska målen med synpunkter om
mångfald och konstnärlig kvalitet, liksom att möjligheter skall finnas för ett
allsidigt kulturliv över hela landet. Med allsidigt behöver då inte menas lik-
formigt. Utformningen av kulturlivet måste framspringa ur lokal inspiration
och inte, som jag har sagt, genom statliga direktiv.
Riksdagen anvisar pengar. Därför är det naturligt att våra diskussioner i
stor utsträckning gäller anslagsramar och budgetbelopp. Bakgrunden till den
diskussion som har varit så akut det här året är att regeringen inte har full-
följt de löften som ställdes ut förra året. Kulturutskottet har rättat till en del
av bristerna.
Mera principiellt allvarlig än frågan om pengarna - det är egentligen inte
fråga om så mycket pengar, det har också Lars Ahlmark sagt - är frågan om
vilka signaler som ges till det lokala kulturlivet. Kulturlivet är hotat. Jag har
visserligen kritiserat ensidighet och sagt att vi skall ha variation och mångfald
i kulturlivet, men jag upplever att man på något sätt från statens sida har
tryckt på regionerna att de skall aktivera sig, starta institutioner och att re-
surser skall fram. Landsting och kommuner har ställt upp, men sedan kom-
mer reträtten. Det är det allvarliga med att 300-miljonersprogrammet inte
har fullföljts.
Som jag sade har kulturutskottet täppt igen några av de hål som finns i
kulturministerns förslag. I det arbetet har folkpartiet liberalerna tagit aktiv
del tillsammans med de övriga oppositionspartierna. Nu inrättas långtidssti-
pendier för konstnärer. Det skall bli flera inkomstgarantier, vilket redan har
nämnts. Riksteatern får 20 miljoner mera än vad kulturministern föreslog.
Kulturmiljövården får 10 miljoner osv. Jag kan nämna flera förstärkningar,
men den här diskussionen får vi ta successivt under dagens debatt när vi dis-
kuterar kulturbudgeten.
Folkpartiet liberalerna har i sitt snäva budgetalternativ prioriterat kultur-
frågorna. Sammanlagt har vi föreslagit förstärkningar - jag räknar då även
in filmfrågorna - på ca 100 miljoner. Vi har inte fått igenom allt, och jag vill
kortfattat kommentera några av reservationerna i betänkande nr 20.
För att kunna skrapa ihop pengar till Riksteatern har socialdemokraterna
och vänsterpartiet tagit 2 miljoner från kulturrådet, som skulle användas till
särskilda projekt. Denna indragning kan komma att drabba folkmusik, dans,
amatörkultur m.m. Vi tycker att det är beklagligt att partierna låter teck-
ningen av hålet för Riksteatern gå ut över bl.a. amatörorganisationerna. Det
indragna beloppet är inte särskilt stort, det erkänner jag. Men frågan har
mycket stor principiell betydelse. Därför yrkar jag bifall till reservation nr
19.
Fru talman! Jag vill även säga några ord om sponsring. I svensk politik i
dag står socialdemokraterna för fasthållandet av gamla stelbenta uppfatt-
ningar. Det har gällt enskilda initiativ inom barnomsorg och vård, men det
gäller också kultursektorn. Vad är det för fel? Varför ser man inte sponsring
som en vitamininjektion för kulturlivet? Är det ordet sponsring man är rädd
för? Vore det bättre om man sade att kulturlivet mår väl av donationer och
ekonomiskt engagemang även från enskilda företag? Sponsring kan aldrig
bli ett huvudalternativ för finansiering av kultursektorn. Det är inte fråga
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
om att skådespelare och bibliotekarier t.ex. skall gå med Volvoemblem på
bröstet. Volvo betyder: jag rullar. Det vore naturligtvis inte så trevligt att gå
med sådana emblem. Men det är inte detta frågan gäller. Frågan gäller att
stimulera donationer och speciella insatser. Socialdemokraterna är ståndak-
tiga tennsoldater i en värld som förändras. Men, fru talman, socialdemokra-
terna kommer att få byta fot även på det här området på samma sätt som
man har fått göra när det gäller reklam i TV och enskilda initiativ inom barn-
omsorgen. Jag yrkar bifall till reservation nr 10.
Jag vill också säga något om det betänkande som gäller konstnärernas vill-
kor. Konstnärerna har väntat länge på de förslag som nu föreligger. Rege-
ringen föreslår att anslag tas upp för visningsersättning. Det är bra att det
förslaget nu har kommit till riksdagen. Vår kritik i det avseendet har gällt att
kulturministern har låtit det här anslaget gå ut över andra delar av kultursek-
torn. Nu är det glädjande att kulturutskottet har lyckats förstärka konstnärs-
stödet med femton långtidsstipendier och fem inkomstgarantier. Från folk-
partiet liberalernas sida hade vi önskat dubbelt så många stipendier, men vi
ser det ändå som en framgång att försöksverksamheten med dessa stipendier
kommer i gång. Vi ser utskottets förslag som en god början. Jag yrkar avslag
på de socialdemokratiska reservationerna nr 10 och 11 samt följdreservatio-
nen nr 12 och i övrigt bifall till hemställan i utskottets betänkande med un-
dantag av det avsnitt som gäller reservation 3 om husartister som jag yrkar
bifall till.
Folkpartiet liberalerna anser att det är angeläget att försöksverksamhet
får påbörjas med anslag för 20 s.k. husartister. Ett bifall till det anslaget
skulle ge lovande artister möjlighet att utveckla sin konst under den tid de
jobbar för att bli etablerade.
Anf. 28 JAN HYTTRING (c):
Fru talman! Det vore en överdrift att påstå att vårens kulturdebatt har
präglats av någon lyrisk stämning. Av naturliga skäl har den präglats av an-
slagsfrågor, där man från olika håll har uttryckt stora bekymmer. Det gäller
centrala institutioner, lokala föreningar, regionala teatrar och praktiskt taget
överallt där man ger medborgarna kulturupplevelser.
Det har inte blivit plats för någon mer framåtsyftande idédebatt. Det be-
klagar vi från centerns sida. En idédebatt måste föras om vi skall kunna ut-
veckla förutsättningarna för en god kultur som gäller hela vårt land.
I den pressdebatt som har pågått har det stundtals blivit en stor fixering
vid några institutioners behov. Däremot har man glömt bort hela den breda
kulturgärning som utförs i vårt land. I denna verksamhet deltar många män-
niskor - aktivt som utövare eller som åskådare, som finner stort nöje i att ta
del av kulturutbudet.
Det blev en konstig debatt eftersom det utlovade treårsprogrammet inte
fullföljdes i budgetpropositionen. All planering och alla utfästelser som hade
gjorts ifrån dem som hade att fördela medel kom på skam. Det blev en för-
tvivlan i stället för en framåtsyftande planering och ett fullföljande av de pla-
ner man hade fastställt. Det blev naturligtvis mycket diskussioner om hur
man skulle kunna försöka att rätta till den uppkomna situationen. Jag kan
24
nu med glädje konstatera att till mycket stora delar har kulturutskottet rättat
till den snedbild som blev resultatet av budgetpropositionen.
Det fattas emellertid viktiga bitar, och på dessa områden har vi från cen-
terns sida avgivit reservationer, som jag kommer att kommentera längre
fram i mitt anförande.
Vi har kunnat konstatera att också regeringspartiets representanter i ut-
skottet har varit besjälade av att i möjligaste mån fullfölja treårsprogram-
met. Det borde glädja kulturarbetarna att det på väldigt många punkter rått
stor enighet.
Den här vårens debatt tycker jag också visar det berättigade i de krav som
centern under flera år fört fram, dvs. att man inte i så stor utsträckning som
i dag sker borde knyta kulturdebatten direkt till en budgetproposition och
till anslagsfrågor. I stället borde vi ha en idédebatt, och de beslut som föran-
leddes av denna skulle fattas av riksdagen. Till grund för diskussionen skulle
ligga förslag till en treårsbudget för kulturen. Den idédebatten bör inte läg-
gas i omedelbar anslutning till behandlingen av budgetpropositionen. I riks-
dagen borde vi diskutera de framlagda idéerna och förslagen till utveckling
av kulturen och därvid göra prioriteringar på olika satsningar. En sådan ord-
ning skulle vara en klar fördel, och jag anser som sagt, fru talman, att den
här vårens debatt mycket väl understryker det kravet. Den visar hur riktigt
det vore att ha en sådan diskussion på grundval av ett förslag till en treårs-
budget, oavsett vilken regering som sitter.
I reservation 1 till betänkande nr 20 tas frågan om de kulturpolitiska målen
upp. Den reservationen är gemensam för centern, folkpartiet och modera-
terna. Det kan naturligtvis behövas en genomgång och kompletteringar av
de kulturpolitiska mål som i stor enighet fastställdes 1974. Mycket har hänt,
och många anser att det inte är alldeles säkert att dessa mål har uppfyllts på
ett sådant sätt att alla kan känna sig nöjda och belåtna.
Vi har från centerns sida krävt en utvärdering av hur de kulturpolitiska
målen har uppfyllts. Det har skett en utvärdering i Europasamarbetet, men
vi som här har ansvaret för att ge goda betingelser för kulturens utveckling
måste själva kunna göra en utvärdering och företa de justeringar som kan bli
nödvändiga när man ser resultatet av en sådan utvärdering.
Den fråga man kan ställa till socialdemokraterna är naturligtvis om de är
rädda för en sådan utvärdering, rädda för att den skulle komma att ge resul-
tat som visar att man inte kan vara så nöjd som man gav uttryck för när man
såg resultatet av utvärderingen i Europasamarbetet. Om resultatet av en ut-
värdering på något sätt skulle bli negativt, är det naturligtvis all anledning
att man rättar till det som har gått fel. Vi kanske inte är så bra på att sprida
kultur till alla delar av vårt land som vi i vissa situationer vill göra gällande.
Kulturen är mycket viktig för den regionala utvecklingen. Det visar sig
alltmer att en god kultur som ger möjligheter till många upplevelser har bety-
delse både för arbete och för bosättningen, och den förhindrar faktiskt också
folkomflyttningar, någonting som vi har upplevt tillräckligt av. Folkomflytt-
ningar som beror på otrivsel, dåliga bostäder eller, vilket är det vanligaste,
brist på arbete, är någonting som vi har all anledning att motverka.
De som arbetar med näringspolitik kommer på ett tidigt stadium in på ut-
bildningspolitiken men även på kulturpolitiken. Vad är det på den här orten
Pfot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
25
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
26
som skulle kunna intressera mig och som skulle få mig att välja att bo och
arbeta på den här orten framför andra? Vilka aktiviteter finns det här för
barnen och vad har man för möjligheter att få del av kultur? Sådana frågor
kommer upp mycket tidigt när människor diskuterar var de skall bosätta sig
och ta ett arbete.
På denna punkt föreslår vi ett tillkännagivande till regeringen. Ett sådant
riksdagsuttalande skulle ha betydelse inte bara för statsmakternas kultur-
satsningar, utan det skulle givetvis också vara ett stöd för många regioner
som verkligen gör stora satsningar på kulturen.
Från centerns sida tar vi också upp diskussionen om ett nationellt ansvar
för Riksteatern, Riksutställningar. Avsikten med den konstruktionen var att
man skulle ta ett stort ansvar för kulturens utveckling i landet. Det har man
också delvis gjort, men bilden har delvis förändrats. Vi i centern anser att
Operan borde ges betydligt större möjligheter till turnéverksamhet. Det
borde göras större insatser än nu för att ge människor ute i landet möjlighe-
ter att se opera. Under förra säsongen, då Operahuset renoverades, hade
Operan en mycket uppskattad turné verksamhet. Många människor som tidi-
gare aldrig hade haft möjligheter att se opera fick nu denna möjlighet.
Många människor som bor långt ifrån Stockholm har inte haft möjlighet att
resa till Stockholm för att se operaföreställningar.
Vi framhåller i reservation 8 att nationalscenerna i det här avseendet har
ett stort ansvar. Andra företrädare för centerpartiet kommer att senare un-
der debatten när det gäller andra delar av kulturen att utveckla vikten av ett
nationellt ansvar för att kultursatsningar sprids över landet.
Frågan om sponsring har varit uppe i debatten. Man har säkerligen på sina
håll en betydande övertro på sponsring. Det har visat sig att sponsring kan
vara någonting mycket svårt, särskilt sponsring av offentliga institutioner
utan några regler. I reservation 11 kräver centern klara regler för sponsring
av offentliga institutioner. Ett talande exempel är här sponsringen av Ope-
ran. Det var mycket hysch-hysch kring de avtalen, och vi tycker att avtal med
offentliga institutioner inte skall vara hemliga. Det gäller alltså institutioner
som får hela anslaget till sin verksamhet från statsmakterna efter riksdagsbe-
slut på förslag av regeringen. Om sådana institutioner får kompletterande
inkomster genom sponsring skall det redovisas vilka villkor sponsorerna stäl-
ler för att bidra till verksamheten. Jag tror att vi alla är överens om att spons-
ring inte skall utgöra grunden för en långsiktig verksamhet. Sponsring skall
kunna stödja tillfälliga verksamheter eller projekt som tillför kulturen nå-
gonting nytt och utvecklar kulturen.
Ett enigt utskott har uttalat sitt bekymmer för vad som händer inom kul-
turvärlden när villkoren för lönebidragsanställningen ändras. Vi känner alla
till att kulturen i stor del av samhället - det gäller både institutioner och före-
ningsliv - är beroende av att lönebidragsanställning kan ske på goda ekono-
miska villkor för arbetsgivaren. Detta förändras nu, och det kommer att
sätta kraftiga spår i Kultursverige. Därför har vi i en reservation krävt att det
skall vidtas åtgärder som hindrar dels att det blir fler lönebidragsanställda
som aldrig kommer att få arbete - det är den viktigaste punkten dels att
det vidtas åtgärder, så att folk kan vara kvar i sina anställningar. Det måste
finnas ekonomiska villkor som gör att arbetsgivaren - i detta fall folkrörel-
ser, institutioner m.fl. - har råd att betala lönerna. Bidraget enligt de nya
bestämmelserna måste bli tillräckligt stort, eftersom det kan bli problem för
de flesta på kulturområdet.
Herr talman! Sedan skall jag också beröra kulturutskottets betänkande
21. Betänkandet handlar om bidrag till konstnärer. Man kan konstatera att
utskottsmajoriteten har tillstyrkt vissa värdefulla reformförslag beträffande
konstnärerna. Här finns det på några punkter reservationer från regerings-
partiet. Som jag tidigare konstaterade finns det en mycket stor samstämmig-
het i många av de frågor som berörs i betänkandena, och det är naturligtvis
bra för Kultursverige.
Utskottet tillstyrker att 34 milj.kr. tillförs kulturen. Detta kan kanske
tyckas vara litet jämfört med andra anslag. Men i detta fall rör det sig om ett
betydelsefullt belopp, och det går till mycket bra verksamhet. Det har inte
varit utan svårighet som man fått fram medlen, men det här är som sagt
mycket positivt för kultursektorn.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3,7 och 19 i kulturutskot-
tets betänkande 20 och till reservation 9 i kulturutskottets betänkande 21.
De centerpartister som sitter i kulturutskottet står naturligtvis bakom re-
servationer på ett antal punkter, men med hänsyn till kammarens tidsbrist
skall jag inte yrka bifall till dem. Jag konstaterar bara att vi centerpartister
står bakom reservationerna. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemstäl-
lan.
Anf. 29 ALEXANDER CHRISOPOULOS (v):
Herr talman! Jag tror att man i dag har anledning att fråga sig vad det är
som har hänt med arbetarrörelsen. Vad beror det på att arbetarrörelsen för
en så motsägelsefull politik när det gäller kulturen? Vad beror det på att soci-
aldemokratin å ena sidan har programmatiska mål och deklarationer och å
andra sidan en praxis som innebär någonting helt annat? Socialdemokratin
skriver i sitt 90-talsprogram följande:
”Kulturen kan vara en frigörande kraft, som stödjer och hjälper männi-
skorna till en bättre livskvalitet. Men den kan också vara fördummande,
konserverande och passi viserande. Den risken är särskilt stor i en situation
då konkurrensen mellan kvällstidningarna och allt fler TV-kanaler blir allt
hårdare, och då löpsedlar och underhållningsvåld brutaliserar den mänskliga
samvaron. Arbetarrörelsen måste inför 90-talet utforma en offensiv kultur-
politik. I arbetarrörelsens ungdom sågs kulturen och kulturkampen som ett
redskap för förändring. Under senare år har arbetarrörelsens kulturpolitik
främst handlat om att se till att god kultur ställs till människors fria förfo-
gande. Den uppgiften skall naturligtvis fullföljas och drivas än hårdare - ge-
nom bibliotek, folkbildning, studieförbund, m.m. Men arbetarrörelsen
måste återupprätta kulturen som ett vapen och verktyg att förändra verklig-
heten. Arbetarrörelsen måste ta strid mot skräpkulturens och underhåll-
ningsbrusets vulgarisering och fördumning av verkligheten. Socialdemokra-
tin skall inte göra det med förbud eller censur, utan genom att arbeta för
alternativ till den internationella, kommersiella masskulturen.”
Så där skrev alltså socialdemokratin i sin 90-talsrapport, och i detta in-
stämmer vänsterpartiet helhjärtat. Det är speciellt glädjande att den i stora
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
27
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
delar idémässiga och värderingsmässiga gemenskapen som de facto finns
inom arbetarrörelsens partier kommer till uttryck, om än tyvärr enbart i pro-
grammatisk form. Samtidigt som socialdemokratin gör sådana där deklara-
tioner i 90-talsrapporten slängs det ut miljard efter miljard till JAS-projek-
tet. Man snålar när det gäller kultursektorn. Detta rimmar inte. Vad beror
det här på? Inom arbetarrörelsen har det i och för sig funnits en motsättning
mellan krafter som tänker mera kortsiktigt ekonomiskt och andra som gärna
vill framhäva ideologiska värderingar, ideal och visioner. Har de kortsiktigt
ekonomiskt tänkande personerna inom arbetarrörelsen helt fått övertaget?
I dag kan vi konstatera att avståndet mellan programmatiska mål å ena sidan
och den politiska praxisen å andra sidan ökar mer och mer. I dag kan man
konstatera att arbetarrörelsens traditionella idémässiga och värderingsmäs-
siga högborgar och ideal raseras till förmån för en kortsiktig ekonomi och
s.k. pragmatisk politik, som inte är något annat än en ideologisk kapitulation
för de verkliga ekonomiska makthavarna och deras villkor. Därför accepte-
rar vi prylkonsumtionens antiintellektuella och kulturfientliga dominans.
Därför har vi en omfattande och vitt förgrenad byråkrati, som brer ut sig i
den administrativa apparaten, där den icke-ifrågasättande lojaliteten är den
främsta meriten i karriären. Den mesta energin används för att bevaka sina
egna positioner vid köttgrytorna. Därför finner vi oss i en utveckling som
innebär att förutsättningarna för att yttrandefriheten skall komma till ut-
tryck blir ett privilegium för en allt mindre skara professionella tyckare, idé-
debattörer, kulturskribenter och experter. Oftast rör det sig om en omfat-
tande kultursnobbism, som i första hand söker ständig bekräftelse på sin
egen förträfflighet. Allt detta är mycket fjärran från sjuksköterskans vardag-
liga liv, problem, förhoppningar och drömmar.
Så visst är dagens utveckling ett nederlag för hela arbetarrörelsen, ett
ideologiskt, värdemässigt och kulturellt nederlag. Det behöver sägas och det
behöver diskuteras speciellt i dessa dagar. Annars riskerar vi att sjunka ned
i självbelåtenhetens intellektuella stagnation. I en tid då vi mer än någonsin
skulle behöva fria medier och levande kulturliv håller vi på att översvämmas
av en kommersiell, massproducerad och främmande kultur, som med nöd-
vändighet är utslätad och förgrovad och som förmedlar allmänna väster-
ländska ideal, värderingar och livsformer som inte stämmer med svenska fol-
kets verklighet. Det hela syftar till att upphöja människan till ett nytt slags
individualistisk varelse, helt befriad från samhälleliga, sociala eller klassmäs-
siga samband, där känslan av ouppnåelighet får råda i stället för samhörig-
het. Denna kultur saknar varje form av nationella särdrag och syftar till att
omvandla individen till konsumtionsfaktor. Därför utgör den ett oerhört hot
mot yttrandefriheten. Till följd av denna kultur får en hel generation ungdo-
mar ett förhållande till sina idoler som präglas av den egna otillräckligheten
i stället för av samhörighet.
För att passa in i den nya kulturens ideal gäller det att du lever upp till de
normer, regler och mönster för beteende och utseende som den kräver. Det
innebär att du måste köpa enligt den trend för kläder, prylar, tankar och åsik-
ter som gäller för tillfället, den trend som är skapad av dem som har makt
och inflytande. Misslyckas du med att leva upp till de förebilder som den
28
kommersiella kulturen öser över dig, riskerar du att alltid känna dig otill-
räcklig och misslyckad.
Totalt okritiska skall ungdomarna ikläda sig en identitet skapad för att
passa ett samhällssystem där det inte finns några olikheter och följaktligen
inga motsättningar. I den mån olikheterna finns, skall de sminkas över med
ett kladdigt lager brunkräm. Men när skalet görs till den mest betydande
delen av människan, förlorar insidan sin betydelse.
Det är den själsliga tomhet som den här kulturen lämnar i människornas
inre som tvingar ungdomar till desperata handlingar, som ett sätt att göra sig
synliga i ett samhälle som gjort dem osynliga. Låt arbetarrörelsens ideal och
värderingar vara vägledande för vårt handlande och inte en kortsiktig eko-
nomisk politik, vars villkor andra bestämmer. Då kan vi angripa - som soci-
aldemokraterna själva skriver i sitt 90-talsprogram - vår tids överskuggande
problem, som är andlig fattigdom, brist på tillit, på bildning och på just god
kultur, mitt i den materiella välfärden.
En god kultur är en kultur som återspeglar dagens svenska verklighet, som
framspringer ur vårt kulturella arv, men också ur det svenska folkets vardag-
liga liv, som återger det svenska folkets problem, villkor, förhoppningar och
visioner, som fångar upp nyanserna i samhällsutvecklingen, som förmedlar
sanningar, attityder och moralbegrepp och som åskådliggör sambanden i
människornas liv. På så sätt kan det svenska folket få sina egna erfarenheter
bekräftade genom kulturen. Då får vi en levande, nationell kultur, som fyller
sin roll som en garant för yttrandefriheten.
Om den antikulturella utvecklingen tillåts fortsätta, kommer Hans Al-
fredsson även i fortsättningen att kunna konstatera att de historielösas och
identitetslösas skara växer. Man kan tillägga att det nu är tid att förstå att
det finns mycket starka politiska och ekonomiska intressen som uppmuntrar
denna utveckling i multinationaliseringens tidevarv, i EG-anpassningens ti-
devarv och i pragmatismens tidevarv. Fler och fler s.k. idédebattörer utropar
att ideologierna och med dem följande värderingar är döda. Fler och fler
politiker och idédebattörer utropar ett leve för pragmatismen, dvs. det av
ideal, värderingar, moralbegrepp och visioner helt befriade, kortsiktiga och
perspektivlösa ekonomiska tänkandet. Politiska maktcentra befolkas mer
och mer av visionslösa ”korridorglidare”, som intar ur opinionssynpunkt
lämpliga ståndpunkter. Det politiska klimatet är till sitt väsen antiintellek-
tuellt, antiideologiskt och ett hot mot kulturen.
I det sammanhanget vill jag fråga kulturministern: Är det möjligt för arbe-
tarrörelsen att fortsätta, med bibehållen styrka och utstrålning, utan en klart
utmejslad ideologisk och värderingsmässig profil, som bygger på arbetarrö-
relsens traditionella värderingar av humanism, medmänsklighet, solidaritet
och gemenskap? Om det inte är möjligt för arbetarrörelsen att på lång sikt
spela någon politisk roll, måste man nu inrikta sig på att slå vakt om arbetar-
rörelsens kulturella och idémässiga identitet.
Herr talman! Det är sant att man med den nya teknikens hjälp kan skapa
nya möjligheter till internationellt kulturellt utbyte. Men denna utveckling
har ägt rum under kapitalistiska marknadsförhållanden. Respekten för na-
tionellt kulturarv har undertryckts. Resultatet har blivit kulturimperialism
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
30
och konstnärlig utslätning. Målet har aldrig varit kulturellt utbyte, utan ideo-
logisk dominans.
Rätten till nationell identitet, kulturarv och till ett självständigt internatio-
nellt kulturutbyte måste i dag försvaras mot imperialistiska koncerners och
staters strävan efter ideologisk dominans. Vpk anser att en förutsättning för
människorna, och framför allt för ungdomarna, att skapa sig en gruppidenti-
tet, som är sammansatt av både nationell identitet och klassidentitet, är att
de tar del av sitt kulturarv, ett kulturarv som inte är en relik i form av en
färggrann nationaldräkt, avsedd att plockas fram och dammas av vid högtid-
liga tillfällen, ett kulturarv som motsvarar ett fornminne som appelerar till
en förgången och för alltid död tid, utan ett kulturarv som är en kontinuerlig
kulturpolitisk utvecklingskedja, med klara och uppenbara samband till da-
gens kultur.
Kulturarvet består av samlade erfarenheter och vunna konstnärliga eröv-
ringar. Det består av verk och arbetsmetoder skapade under specifika histo-
riska betingelser. I varje ögonblick och med varje ny generation läggs ny
kunskap, grundad på upplevelser av nya förhållanden, till kulturarvet.
Gamla etablerade sanningar ifrågasätts. På så sätt berikas, tolkas, förändras
och utvecklas vårt kulturarv.
Vänsterpartiet anser att arbetarrörelsen måste skapa ekonomiska förut-
sättningar som möjliggör och garanterar den konstnärliga mångfalden, den
konstnärliga friheten och därmed yttrandefriheten. Vänsterpartiet föreslår
att 1 % av statsbudgeten avsätts för kulturella ändamål. De här resurserna
skall bl.a. användas för att skapa förutsättningar för en större och i procent
fastställd andel svenskproducerade program i Sveriges Radios sändningar.
De skall också användas för att utveckla och stödja kulturyttringar som vän-
der sig mot förtryck och degradering av människan och i stället genom sitt
motstånd bidra till en fri och allsidig utveckling. De skall användas för att
särskilt stödja den kulturella kamp som bedrivs av utsatta grupper med sär-
skilda erfarenhet och behov, vilket förutsättsätter klassamhällets nedbry-
tande. Vi anser i vårt parti att det är hög tid för arbetarrörelsen att genom
ekonomiska satsningar och omprioriteringar gå ifrån det kortsiktiga, ekono-
miska och pragmatiska tänkandet och framhäva sin egen kulturella, idémäs-
siga och värderingsmässiga identitet, annars har vi inte någon framtid.
Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga vänsterreservationer som är fo-
gade till dessa två betänkanden.
Anf. 30 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Jag skall be att få deklarera miljöpartiets syn på kulturen till
att börja med.
Kulturen tillfredsställer mänskliga behov av skapande, helhets- och skön-
hetsupplevelser. Kultur är ett område på vilket människor mer oförbehåll-
samt kan ta fram sina bästa mänskliga sidor. Att bli delaktig av kulturlivets
frukter kan stärka människors förmåga till fantasi, känsla och förståelse. Det
ger glädje och näring åt själen.
Mycket av det här slaget av kultur kräver stöd av stat, landsting och kom-
mun, i dag mer än förut, eftersom de kommersiella drivkrafterna i ökad ut-
sträckning tränger in på kulturområdet.
Den kulturdebatt som förs i dag kan sägas bli mandatperiodens avstäm-
ning av den förda kulturpolitiken, av det som har åstadkommits under rege-
ringens egid, med en prioriterad satsning på kultur. Samtidigt bör debatten
kunna peka ut inriktningen för framtiden. Det är därför inte ointressant att
de kulturpolitiska målen på nytt blir föremål för kritik och för krav på för-
ändringar eller tillägg.
De åtta målen har säkerligen varit nyttiga som riktlinjer för kulturpoliti-
ken sedan 1974 - och är det väl alltjämt, fastän i avtagande och på ett halv-
hjärtat sätt. Det innebär en stadga. Men de kommer väl så småningom att
duka under inför kommersialismens glättade och utslätande, för att inte säga
ansvarslösa, framfart.
Det visar den s.k. utvecklingen på etermedieområdet. Det finns tydliga
tecken på detta. När det gäller den hittills uppbromsande etermediepolitiken
för kulturområdet tycks risken finnas att denna inom några år kommer att
brytas ner helt, när reklamvågorna breder ut sig med full kraft. Vi i miljöpar-
tiet de gröna har här en klart annorlunda kulturpolitik, speciellt med tanke
på den unga generationen. Men vi har blivit överkörda och har tvingats till
vissa kompromisser i den parlamentariska medieberedningen.
Det första kulturpolitiska målet är att skydda yttrandefriheten och att
skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas. På den
punkten påtvingar de borgerliga partierna oss en hållning till yttrandefrihe-
ten och etermedia som snarare kommer att innebära en minskning av yttran-
defriheten vad gäller flertalet människor.
Inom några år kommer tidningspressen antagligen att vara fullt engagerad
i etermedia. Via reklam kan en vital demokratisk och fri debatt ute bland
människorna komma att förstummas. Den journalistiska självständigheten
blir kanske ett minne blott.
Vi i miljöpartiet de gröna har vid något tillfälle ställt oss bakom målen om
konstnärlig kvalitet och mångfald. Verklig mångfald och rimliga arbetsvill-
kor för landets fritt arbetande konstnärer skulle komplettera de befintliga
kulturpolitiska målen. Den reservation där dessa saker tas upp ställer vi oss
bakom.
Kulturutskottet vidhåller sin uppfattning i fråga om de kulturpolitiska må-
len. Man avstyrker förslag om nya mål och är inte ens beredd att genomföra
en utvärdering av i vad mån 1974 års kulturpolitiska mål har uppnåtts eller
har en levande realitet.
De kulturpolitiska målen upprepas på nytt i årets betänkande, på samma
slentrianmässiga sätt som tidigare. Vi står även nu bakom dessa men är skep-
tiska. Vi undrar om man verkligen på allvar vill förverkliga de här målen, i
synnerhet som det inte heller skedde under den borgerliga regeringstiden
under åren 1976-1982. Vi har därför sökt oss fram på en annan väg.
Herr talman! Vi anser liksom centern att det föreligger ett behov av att få
till stånd en samlad värdering av hur de olika målen har uppnåtts. Av kultur-
utskottets betänkande 1989/90:17 framgår att utskottet trodde att en sådan
värdering skulle visa att målen står sig men att medlen måste förnyas. Det är
kanske inte målen som behöver ändras i någon större utsträckning utan med-
len för att nå målen. Det är troligen de senare som måste förnyas eller refor-
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
meras.
31
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
32
Efter en så grundlig utvärdering bör det vara lättare att på ett genomgri-
pande sätt ta ställning till olika förändringar, för att slippa en sådan slentrian-
mässig upprepning som jag har varit med om under den period som vi har
suttit med här.
Det har emellertid inte saknats bidrag eller uppslag till nya kulturpolitiska
mål från miljöpartiet de gröna. Jag har vid olika tillfällen fört fram sådana.
Vår kulturmotion från den allmänna motionstiden har ett motto som ankny-
ter till filosoferna Spinoza och Naess: ”Den lyckliga upplevelsen av björken
i solskenet finns i björken lika mycket som i mig som åskådare.”
Med detta vill jag ha sagt att det är en självdestruktion att ta avstånd från
naturen i det ”andligas”, ”kulturens” eller ”samhällets” namn. Om naturen
kan exploateras hur som helst, kommer detta också att gälla människor. Re-
spekt eller vördnad för naturen är samtidigt en respekt för människan. Här
kan kulturen utgöra ett bidrag. Jag har tidigare fört fram förslag till en ny
målsättning som visar på alternativ till en livsstil som utvecklar en tillit till
den egna förmågan att hantera livet, med ett minskat beroende av myndig-
heter och marknader. Liv är ett samspel med andra varelser. Det handlar
inte om att härska över andra och inte heller om att reduceras till objekt.
Livet består av interaktioner mellan subjekt: ”Det går inte att isolera björ-
ken där ute som ett ting och glädjen som en känsla i mig”, säger Arne Naess,
som är en filosofisk företrädare för den s.k. djupare ekologiska rörelsen.
Kulturpolitiken bör kunna främja ett personligt ansvarstagande beträffande
naturens helhet för att det därigenom skall vara möjligt att uppnå en djupare
ekologisk medvetenhet.
Någon helt generell hållning till naturen finns emellertid inte. Med den
skisserade hållningen skulle en synvända kunna åstadkommas i fråga om
vårt förhållande till naturen.
Den skönhet som därvid skulle kunna manifesteras skulle vittna om en
sanning. ”Sanningen” blir att se föremålen på rätt sätt. Att göra konsterfa-
renheter är att tänka, betänka, begrunda och tänka efter - att försjunka i
”saker”.
Det är nästan motsatsen till den nymornade borgerlighetens främsta post-
moderna manifestation på 80-talet - den s.k. uppblåsta Globen som är ett
skrytbygge utan någon som helst prövande instinkt vad gäller kulturella am-
bitioner. Någon eftertanke inför det bygget kan knappast uppbådas. Skall
någonting sådant bli framtidens symbol?
Med det sönderfall beträffande den offentliga sektorn som i viss mån har
varit kulturens vagga i Sverige och en extremt marknadsfixerad borgerlighet
blir framtidsperspektivet dystert när det gäller en progressiv utveckling av
kulturpolitiken, där en fri och otvungen kultur - för att inte säga motkultur -
skulle kunna blomstra. Det statsbärande partiets hållning är numera både
defensiv och visionslös.
När det gäller den regionala kulturpolitiken förs det i betänkandena fram
argument om att det för kulturlivet som helhet behövs starka centrala kultur-
institutioner som måste ligga i Stockholm, eftersom de är kostnadskrävande
och därför nödvändigtvis måste tillföras ökade resurser - även när det är
önskvärt att bygga ut den regionala kulturen. Det kan tolkas så, att det blir
omöjligt att över huvud taget någonsin kunna erbjuda de regionala kulturin-
stitutionerna rimliga villkor, vilket ju också propositionen delvis ger belägg
för.
Beträffande sponsring och kulturfonder handlar det om en utvecklings-
verksamhet i kulturrådets regi. Det här anses vara ”en synnerligen angelägen
strategisk resurs”. Detta upprepas i utskottsskrivningen. Det gäller inte
minst satsningen på Folkmusik- och dansåret 1990. Vi i miljöpartiet de gröna
vill främja folkmusik- och dansområdet i hela dess vidd och önskar att riks-
dagen uttalar sig för en satsning under fem år.
Anslaget passar enligt min mening in både under rubriken Stöd i akut
nödsituation och under rubriken Enskilda projekt och evenemang och konti-
nuerliga utvecklingsinsatser - vilka ligger under kulturrådet.
Trots detta tar man paradoxalt nog 2 miljoner från den verksamheten. Vis-
serligen heter det i utskottets motivering att man "tvingas avstyrka krav på
ökade resurser till folkmusik”. Vidare står det: "Utskottet är inte berett---
.” Nej, utskottet är inte berett. Utskottet är passivt, och kulturrådet tvingas
också till en hård prioritering vid prövningen av bidragsansökningar. Katten-
på-råttan-leken är här i full gång. Den kommer att tillämpas även beträffande
musikinstitutioner och filminstitutet. Lars Ahlmark har redan beskrivit detta
som en ”danse macabre”. Det gäller då Riksteatern.
Den dystra bild av kulturen som nu förknippas med och blir följden av
regeringens kapsejsning inför finansdepartementets hårdhänta behandling
ger dock några ljusglimtar. Sålunda förstärkt visningsersättningen till konst-
närerna - dock ursprungligen till ett högt pris. Man drog ju in alla Rikstea-
terns resurser om 23 miljoner. Detta har delvis reparerats genom ett sam-
gående mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet. Om detta inte hade
skett, skulle moderaterna och socialdemokraterna ha fått bestämma, och då
hade det blivit 0 kr. Men denna kombination har fått negativa kedjeverk-
ningar över nästan hela kulturområdet.
Herr talman! Det finns en innovation i årets kulturbetänkande. Ett av för-
slagen till nytt kulturpolitiskt mål är nämligen inriktat på att landets fritt ar-
betande konstnärer skall få rimliga arbetsvillkor. Detta bör i synnerhet gälla
unga lovande artister för att dessa över huvud taget skall kunna få ett fotfäste
på arbetsmarknaden - i synnerhet som de kan ha en avgörande betydelse för
förnyelsen av verksamheten inom musik och sång, drama, dans etc.
Projektet kallas husartister. Man knyter dessa artister till kulturinstitutio-
ner, i första hand regionala, på två år. Miljöpartiet de gröna vill att vi skall
pröva detta projekt med 20 husartister.
Som vanligt vill vi gå litet längre än regeringen på olika områden inom
ramen för de ytterligare 100 miljoner till kulturen som vi ställt till förfo-
gande. Vi hörde av Jan Hyttring att 34 miljoner redan har räddats för kultu-
ren utöver regeringens förslag.
Jag tänker nu på inkomstgarantier för konstnärer. Här föreslår regeringen
endast ett enda nytt garantirum. Det är naturligtvis glädjande att en enad
opposition har kunnat förverkliga ett ursprungligt beslut från riksmötet
1988/89 om totalt 20 garantirum under treårsperioden, där regeringen inte
nådde ända fram så nära som på de fem ytterligare garantirum som nu räd-
das.
I likhet med projektet husartisterna är den nya formen av tioåriga stipen-
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
33
3 Riksdagens protokoll 1990/91:102
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
34
dium som konstnärsnämnden har föreslagit intressant och bör prövas. Det
är därför bra för kulturskapare i landet att oppositionen också här har kun-
nat ena sig om inrättande av 15 långtidssstipendier för nästa budgetår.
Herr talman! Med hänvisning till vad jag här sagt ber jag att få yrka bifall
till reservationerna 3, 21 och 35 i betänkande KrU20. För övrigt ställer jag
mig bakom reservationerna 1,7 och 14.1 kulturutskottets betänkande 21 yr-
kar jag bifall till reservationerna 1, 4 och 7 samt i övrigt till utskottets hem-
ställan.
Anf. 31 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! ”Socialdemokratins kulturpolitik syftar till att berika och fri-
göra, tillgodose behov av gemenskap åt känsloupplevelser. Socialdemokra-
tin vill ge möjligheter åt alla att fördjupa sina erfarenheter och vidga sina
perspektiv genom att ta del av och delta i olika former av kulturyttringar;
om man är van att reflektera över sitt och sina medmänniskors liv med hjälp
av litteraturen, teatern och konsten, är det lättare att ta till sig nya impulser,
oavsett om de kommer från klassikerna eller avantgardisterna, från den egna
kulturkretsen eller någon annan. Socialdemokratin ser kulturell kvalitet och
mångfald som viktiga samhälleliga värden. Den demokratiska socialismen
ser det fria skapandet, som är den bärande principen i all kulturell verksam-
het, som en omistlig del av samhällslivet.”
Så heter det i ingressen till det kulturpolitiska avsnittet i det socialdemo-
kratiska partiprogrammet. Det speglar en insikt i det nödvändiga att göra
kulturens värden tillgängliga för hela folket. Häri ligger en strävan att låta
en aktiv kulturpolitik vara ett led i att fördjupa demokratin. Här har hela
samhället ett gemensamt ansvar - staten, kommunerna och landstingen. En
viktig del är utbyggnaden av länsinstitutioner i hela landet. Under senare år
har det också skett en målmedveten och successiv utbyggnad i samverkan
med olika samhällsorgan.
Denna socialdemokratins deklaration innebär också att vi tror på det nöd-
vändiga i att förbättra arbets- och inkomstmöjligheterna för konstnärer.
Detta kommer Ingegerd Sahlström att utveckla ytterligare i sitt anförande.
Folkrörelser, sång- och musikgrupper, ungdomsorganisationer och andra
sammanslutningar bildar ett kulturellt nätverk över hela landet, och de
måste ha goda arbetsmöjligheter. För många människor är deltagande i
denna verksamhet deras viktigaste kulturella aktivitet och engagemang. Att
stimulera verksamhet inom barn- och ungdomskulturen är en annan viktig
del av socialdemokratins kulturpolitiska arbete.
Herr talman! Dessa utgångspunkter var också en viktig grund i regerings-
förklaringen hösten 1988, då regeringen utfäste sig att under en treårsperiod
förstärka de statliga insatserna med 300 miljoner. Årets budgetförslag är det
sista i det programmet. Jag blev litet förvånad när flera av talarna, framför
allt från borgerligt håll, sade att man inte levt upp till programmets utfästel-
ser, för det stämmer inte. I den redovisning som utskottet har tagit del av
och som är gjord av utbildningsdepartementet den 30 januari i år framgår att
höjningen i fast penningvärde är 376,2 milj.kr. Sedan har bl.a. socialdemo-
kraterna i kulturutskottet gjort sitt. Det innebär att i stället för 300 miljoner
är det snarare 400 miljoner - och ni säger att utfästelsen inte är uppfylld. Till
detta kan tilläggas satsningen på investeringsbidrag på närmare 350 miljoner
till byggande av en ny musikteater i Göteborg. Enbart detta är mer än utfäs-
telsen på 300 miljoner. Därför tycker jag att det kunde vara klädsamt - jag
vill inte påstå att jag själv är nyansernas mästare - om man vore litet mera
nyanserad i diskussionen på dessa punkter.
Självklart är detta positivt, men vi får aldrig slå oss till ro med redan vunna
framgångar - detta apropå visioner. Fortfarande står alltför många männi-
skor utanför olika aktiviteter. Fortfarande får vi bevis på stora behov inom
filmens, museernas och musikens områden. Fortfarande har vi mycket
ogjort när det gäller det internationella kulturutbudet. Därmed har vi också
stora utmaningar framför oss.
Det kan ha sitt värde att göra internationella jämförelser. En sådan är re-
sultatet av Europarådets granskning av medlemsländernas kulturpolitik.
Sverige får ett högt betyg för den statliga kulturpolitiken både när det gäller
de kulturpolitiska insatsernas omfattning och när det gäller resursernas för-
delning över landet. Men detta är också de ouppfyllda förväntningarnas
missnöje. Trots detta måste vi bli ännu bättre på dessa områden. Man bedö-
mer i Europarådets rapport de kulturella yrkesutövarnas villkor som goda.
Ändå tycker vi att det är nödvändigt att fatta beslut om att ytterligare för-
bättra villkoren. Med förvåning konstaterar examinatörerna att administra-
tionen är så liten. Man är närmast kritisk över någonting som vi är mycket
stolta över, nämligen att det förekommer så litet statlig styrning. Därför åhör
jag, med all respekt för Lars Ahlmark, inte utan stigande förvåning när Lars
Ahlmark säger att vi har för mycket styrning och inte tillåter mångfalden
råda. Jag menar alltså att så inte är fallet.
Trots att man internationellt sett är förvånad över att vi har en sådan liten
administration, har vi ambitionen att minska administrationen inom kultur-
området. Detta kom senast till uttryck i den kompletteringsproposition som
i går remitterades till finansutskottet. Enligt denna komletteringsproposition
är målsättningen att minska kostnaderna för administrationen inom kultur-
områdets myndigheter med 12 milj.kr. På så sätt kan man frigöra ytterligare
resurser.
Alexander Chrisopoulos nämde JAS-projektet. Jag var en gång i tiden le-
damot av försvarsutskottet. När man då försökte rationalisera administra-
tion och byråkrati inom försvaret, brukade militären - om än motvilligt -
acceptera detta genom att säga: Det blir mer pang för pengarna. Vi sysslar
nu med kulturens område, där det är fråga om att rationalisera byråkrati och
administration. Då kan man kanske säga att det blir mer kul för kulorna.
Det vore inte så dumt, det heller.
Det är så man ser på oss internationellt. När vi får beröm för att vi med
hjälp av kulturpolitiken når en stor del av befolkningen, måste slutsatsen bli
att vi inte når tillräckligt många. Därför är det viktigt att vidareutveckla det
kulturella nätverk som finns i de regionala institutionerna, i det ideella kul-
turlivet, i samarbete mellan konstnärliga yrkesutövare och amatörer, ute på
arbetsplatserna och i bostadsområderna.
Det är inte sant att ideologierna är döda. Att göra ett sådant påstående
innebär att man gör en värdering. Som bekant består ideologier av ett knippe
politiska värderingar som sammanställts till en mer systematisk helhet.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
35
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
36
Dessa frågor är i grunden ideologiska i den meningen att ambitionsnivån och
inriktningen av samhällets kulturpolitik är en spegling av viljan att förverk-
liga humanistiska ideal, såsom alla människors lika värde och varje männi-
skas okränkbarhet. Dessa ideal anger naturligtvis också bestämda direktiv
för en socialdemokratisk kulturpolitik.
Jag lyssande till Lars Ernestams resonemang om de åtta kulturpolitiska
målen. Han sade att socialdemokraterna överbetonar en del mål medan de
låter andra bli något slags gökungar, och att kulturpolitiken inte kan skapas
vare sig genom kontakt uppifrån och ner eller genom dekret. Vem har på-
stått någonting sådant?
Jag vill nu ta upp de kulturpolitiska målen var för sig.
Alla är överens om och en enhällig riksdag har uttalat att det viktigaste
kulturpolitiska målet är att medverka till att skydda yttrandefriheten och
skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas.
Folkpartisterna har motionerat om att snabbt skära ner det statliga pro-
duktionsstödet till dagspressen. Därmed motverkas uppfyllelsen av det vikti-
gaste kulturpolitiska målet. Då riskerar vi att få en koncentration, kanske
ett monopol, av yttrandefriheten till vissa massmedia. Det finns anledning
för folkpartiet att begrunda konsekvenserna av detta ställningstagande.
Det andra kulturpolitiska målet är att ge människor möjlighet till egen
skapande aktivitet och främja kontakten mellan människor. Därför är det
viktigt att ha levande och starka folkrörelser, och samtidigt se till att de får
möjlighet att utvecklas. Vad har det med kontakt uppifrån och ned att göra?
Tvärtom, stimulansen och arbetet skall komma nerifrån basen.
Lars Ernestam ondgjorde sig mest över det tredje kulturpolitiska målet,
som innebär att kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet
skall motverkas. Den viktigaste kulturpolitiska frågan i vad avser kommer-
sialismens negativa verkningar, som vi här i kammaren nu har att ta ställning
till är en ny massmediepolitik. En sådan skall införas just för att man skall
komma till rätta med reklamens negativa verkningar. Restriktionerna kom-
mer att bli hårdare när det gäller såväl omfattningen av sändningar som att
sända reklam i block mellan programmen och att förhindra att det riktas spe-
ciella reklambudskap till barn. När man inför restriktioner av den här typen,
kan jag inte se att man låter det här målet bli något slags gökunge. Tvärtom
visar detta att det är nödvändigt att vidta dessa åtgärder. Jag kunde fortsätta
med att kommentera de övriga kulturpolitiska målen, men jag kanske åter-
kommer till dem senare i någon replik.
En annan fråga som har diskuterats är Riksteatern. Jag tycker att det har
varit angeläget att se till att Riksteatern kan uppehålla sin verksamhet. Där-
för har man ökat på anslaget med ungefär 20 milj.kr. i förhållande till rege-
ringsförslaget. I detta sammanhang ondgjorde sig Lars Ahlmark över kultu-
rens Svarte Petter. Kaj Nilsson sade att detta får negativa kedjeverkningar
för nästan hela kulturområdet. Det är klart att det beror ju på hur stort man
anser kulturområdet vara. Jag anser det dock vara betydligt större än att det
skulle utgöra 4 milj.kr. från Skådebanan i Stockholm och 2 milj.kr. från kul-
turrådets utvecklingspengar. Sanningen är att detta har finansierats via stats-
kassan med 14 milj.kr. utöver de pengar som tas från Skådebanan och kul-
turrådet. Det är faktiskt inte något dåligt utbyte. Inom parentes vill jag säga
att jag tycker att Alexander Chrisopoulos i radioprogrammet Klarspråk ar-
gumenterade alldeles utmärkt för denna ståndpunkt.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till utskottets hemställan,
som utgör grunderna för en socialdemokratisk kulturpolitik. Denna grund
skall vi gå vidare på och använda oss av för att erbjuda människorna ett
bättre innehåll i deras liv. Vi skall aldrig glömma att det är ute bland männi-
skorna som man kan skapa och som man kan utveckla sig själv. Detta kan
aldrig ske genom dekret, men vi kan hjälpa till genom att ställa resurser till
förfogande.
Anf. 32 LARS AHLMARK (m) replik:
Herr talman! Socialdemokraterna kämpar ju nu med ett antal löften som
man har haft svårt att infria. Ett av dessa löften var löftet om den treåriga
reformperioden för kulturen. Nu har Åke Gustavsson fått ett papper, där
det står att i själva verket har kulturens kostnader under dessa år ökat med
376 milj.kr. Till att börja med måste man tänka på att detta belopp är i da-
gens penningvärde. De miljoner som utlovades var rimligen räknade i dåti-
dens penningvärde. Om man räknar med en 23-procentig inflation under de
senaste tre åren, är 376 milj.kr. inte lika imponerande.
Uttalanden som gjorts har uppfattats så, att reformen inte var avslutad för
ett år sedan, utan ytterligare reformer var att vänta.
Den 26 april sade Åke Gustavsson i denna kammare: ”Trots denna ekono-
miska situation slog Sveriges statsminister i regeringsförklaringen den 7
mars” - det var alltså den 7 mars 1990, inte i någon regeringsförklaring från
1988 - ”fast att treårsprogrammet för kulturen skall fullföljas. Detta, menar
jag, är ett uttryck för socialdemokratins vilja att även i besvärliga ekono-
miska situationer hävda de kulturella värdena i vårt demokratiska sam-
hälle”.
Mot detta uttalande vill jag ställa vad kulturministern själv skriver i årets
budgetproposition från januari i år: ”Eftersom det statsfinansiella läget inte
medger ytterligare utgiftsökningar grundar sig mina förslag i det följande på
en oförändrad utgiftsnivå. Det innebär att det tredje årets planerade insatser
för regionala institutioner m.m. måste anstå till dess att den statsfinansiella
situationen har förbättrats”.
Jag har förståelse för att socialdemokraterna har problem med ekonomin.
Men det som många med mig har vänt sig emot är att så uttryckliga löften
från föregående år inte har infriats. Man har ställt ut checkar utan täckning.
När det gäller styrningen vill jag bara påminna om det exempel som jag
tog upp i mitt inledningsanförande, nämligen att kulturrådet förra året fick
i uppdrag att till ansvarsmuseerna fördela pengar för utvecklingsverksamhet
och för forskning. Om inte ens våra ansvarsmuseer åtnjuter förtroende när
det gäller att finna bästa möjliga användning för utvecklingspengar och
forskningspengar utan måste gå via statens kulturråd då finns det för mycket
centralstyrning.
Anf. 33 ALEXANDER CHRISOPOULOS (v) replik:
Herr talman! Jag vill gärna för Åke Gustavsson förklara min avsikt med
den här debatten. Kanske gör jag det på grund av att detta är en av de sista
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
38
gångerna som jag står i denna talarstol. Men min avsikt är inte att föra parti-
politik. Min avsikt är inte heller i första hand att se till mitt eget partis intres-
sen. Jag upplever mig själv som en del av arbetarrörelsen. Och om jag skall
förklara mig ytterligare upplever jag de försämrade förutsättningarna för so-
cialdemokratin som ett stort nederlag för hela arbetarrörelsen.
Med denna utgångspunkt vill jag säga att denna replik inte har polemisk
karaktär.
Åke Gustavsson säger att man självklart har gjort mycket, att man måste
upprätthålla visionerna för framtiden, att man inte skall vara nöjd och att
det fortfarande finns många behov som måste tillfredsställas. Dessutom sä-
ger Åke Gustavsson att de internationella omdömena om vårt lands kultur-
politik är mycket positiva och att vi får många klappar på axeln från Europa-
rådet, osv.
Det kan vara sant. Men min uppfattning om den utveckling som pågår ute
i landet är, generellt sett, att egoismens, individualismens och de vassa arm-
bågarnas mentalitet breder ut sig mer och mer på bekostnad av det kollektiva
tänkandet och på bekostnad av arbetarrörelsens grundläggande värderingar.
Jag tänker mer på den arbetare som vaknar på morgonen och breder sina
mackor för att sedan gå till ett ofta meningslöst och intetsägande jobb. Han
vet att hans liv kommer att utvecklas på samma sätt vecka efter vecka, år
efter år i väntan på veckohelgen eller i väntan på semestern. Han tänker på
sina förlorade drömmar och på de förhoppningar som han har knutit till ar-
betarrörelsen om ett rikare liv. Vi måste nu anstränga oss för att tillfreds-
ställa hans intressen. Vi måste ge honom den frihet som han är berättigad
till. Och i det avseendet har vi från arbetarrörelsen inte råd att misslyckas.
Därför är satsningar på kulturen en fråga om prioriteringar. Vi får inte tillåta
att ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande tar överhanden. Jag är medveten om
att den motsättningen alltid har funnits inom arbetarrörelsen. I detta sam-
manhang måste vi slå vakt ont den ideologiska och värderingsmässiga profil
som vi måste ha.
Anf. 34 LARS ERNESTAM (fp) replik:
Herr talman! Jag vet inte om Åke Gustavsson lyssnade på mitt anförande.
Jag sade också att det gäller att motverka kommersialismens negativa verk-
ningar. Men jag sade att det i detta sammanhang inte bara gäller att ha en
reflexrörelse, att man på alla områden när det gäller insatser från andra om-
råden anar kommersialism. Vi har haft diskussionen om reklam i TV, där
socialdemokraterna har fått ändra sig. Jag tror att socialdemokraterna också
kommer att få att finna sig i att andra går in. Och det behöver man inte alltid
ta som kommersialism.
Jag vill sedan ta upp pressen, även om vi inte skall diskutera presstödet i
dag. Det är riktigt att vi från folkpartiet har sagt att presstödet behöver trap-
pas ned. Det är sant. Men vi har sagt att det först skall göras en konsekvens-
utredning för att man skall se effekterna. Och är det inte så, Åke Gustavs-
son, att också ägarna har ett ansvar för att vi skall ha yttrandefrihet? De tid-
ningar som i dag är hotade har ofta de mest kapitalstarka ägarna. De måste
också göra en insats, staten kan inte göra allt.
Beträffande gökungen och uppfattningen om att vissa delar av de kultur-
politiska målen prioriteras vill jag säga att jag har en sådan punkt som jag
vill ta upp, och jag har tagit upp den tidigare. Den gäller att levandegöra
äldre kultur. Jag har under en ganska lång tid då jag har haft ett yrkesverk-
samt engagemang inom kultursektorn sett hur socialdemokraterna konse-
kvent har arbetat för att rasera och förändra stadskärnor. De har visat en
stor okänsla för våra rötter. Det målet har för många socialdemokrater blivit
utsatt för det som jag kallar gökungementalitet. Jag tycker att vi också i dag
har ett exempel på detta. Var är det som det prutas, trots löften? Jo, det är
när det gäller de regionala museerna. De är inte så viktiga. I fråga om detta
reserverar sig Åke Gustavsson trots att majoriteten i utskottet vill ge stöd till
dem. Beror det möjligen på att de har en uppgift att levandegöra äldre tiders
kultur? Är det den känslan och det som jag upplever som ett bristande enga-
gemang i denna fråga som kommer igen när Åke Gustavsson reserverar sig
på den punkten? Det skulle vara intressant att få svar på det.
Anf. 35 KAJ NILSSON (mp) replik:
Herr talman! Åke Gustavsson menar att jag överdriver när jag säger att
den här prutningen eller besparingen i det senaste årets kulturbudget griper
omkring sig på nästan hela kulturfältet. Jag skall förklara varför jag säger
det. Det handlar inte så mycket om pengarna. Åke Gustavsson har ju visat
att det ändå är fråga om ganska mycket pengar. Det handlar i stället om det
senaste årets behandling av kulturen, vilken har stor otrygghet, osäkerhet
och otydlighet på institutionerna. Man kan ju inte bara stänga en hel institu-
tion som Riksteatern, en institution som servar minst 220 lokalteaterföre-
ningar i landet. Man var alltså beredd att stänga den. Det skulle stå tomma
scener över hela landet. Det är ju helt orimligt att man för en så desperat
politik och vidtar sådana åtgärder för att spara.
Sedan har man försökt plocka in pengar på alla möjliga håll, vilket innebär
ett ryckande i andra institutioners och kulturändamåls budgetar. Det är detta
som skapar denna otrygghet och osäkerhet. Det gäller inte bara Riksteatern
utan även, som har sagts här, museerna och musikinstitutionerna. Det är
faktiskt någon konstig fanflykt över hela kulturfältet när man ser det på detta
sätt. Det är beklagligt att det senaste året skulle bli på det sättet, att det s.k.
statsfinansiella läget skulle bestämma budgetens utfall. Jag tror att vi måste
komma fram till att kulturens budget skall vara så stabil att den klarar dåliga
tider. Jag nämnde i början att vi nu är tillbaka till att kulturbudgeten är en
budgetregulator.
Anf. 36 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! Det är självklart att alla statliga utgiftsposter måste vägas
noga. Det är vi alla i den här kammaren medvetna om. Men att kultur skulle
vara, i negativ mening, särbehandlad är fel. Det är också fel att påstå att vi
inte har klarat av de 300 miljoner kronorna. Även om jag skall följa med i
Lars Ahlmarks räkneexempel och säga att vi har haft en inflation på 23 %
sedan regeringsdeklarationen, har ändå 376,2 miljoner kommit ut t.o.m. den
tidpunkt när budgetpropositionen lades här i riksdagen. Om vi räknar in in-
flationseffekten där också klarar vi det med god marginal. Till det har vi,
bl.a. för att klara riksteatern, räknat upp anslaget en del. Man kan självfallet
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
39
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
40
inte, Kaj Nilsson, ”slänga ut” en institution som Riksteatern. Det anser inte
heller den socialdemokratiska riksdagsgruppen att man kan göra.
Lars Ernestam säger att socialdemokraterna visar stor okänsla för våra
rötter och undrar vad jag tycker om museerna. Den största enskilda posten
i den sammanställning som vi nu diskuterar över reformmiljonerna har gått
till museer och utställningar. Där har höjningen varit 113,6 miljoner kronor
om man skall vara exakt. Det säger väl en del om vad socialdemokraterna
tycker om sådana saker.
Sedan säger Lars Ernestam att socialdemokraterna har fått ändra sig i re-
klam-TV-frågan. Det var intressant att få veta, eftersom vi tidigare har fått
kritik för att vi aldrig har kunnat bestämma oss. Möjligen har jag fått ändra
mig, eftersom det är ett majoritetsbeslut i riksdagsgruppen, men jag tror
knappast det socialdemokratiska partiet kan beskyllas för att ha fått ändra
sig.
Lars Ernestam säger att ägarna har ett stort ansvar för yttrandefriheten.
Ja, men här talar vi om ett statligt kulturpolitiskt mål som staten skall med-
verka till att uppfylla. Ställer inte staten upp för detta mål klarar vi inte att
uppfylla yttrandefrihetens förutsättningar i de här avseendena.
Slutligen vill jag säga till Alexander Chrisopoulos att jag vill motverka all
utveckling som innebär att de vassa armbågarnas mentalitet breder ut sig,
som Alexander Chrisopoulos uttryckte sig. Jag tycker inte heller att vi har
råd att misslyckas. Det här är en viktig ideologisk kamp därför att - och det
kan gärna bli en slogan - människovärde är mer än marknadsvärde.
Anf. 37 LARS AHLMARK (m) replik:
Herr talman! Även om Åke Gustavsson i dagens penningvärde får ihop
en ökning med 376 milj.kr., utlovades 300 milj.kr. för 3 år sedan. För 3 år
sedan hade vi 23% lägre penningvärde och det gör att dessa 376 milj.kr.
krymper ihop ganska rejält jämfört med detta löfte.
Jag har inte uppfattat att den väsentliga kritiken gäller den totala volymen.
Den gäller vad som har hänt det sista året. Jag tror inte att de regionala mu-
seerna som inte får sina 125 grundbelopp, som var mycket konkret utlovade,
kan förstå att det faktum att man kan räkna fram en total volym innebär att
socialdemokraterna nu plötsligt tycker att de har infriat sina löften. Det gäl-
ler även de 39 grundbelopp till musiklivet som t.o.m. statens kulturråd
tyckte var så säkra att de delades ut till konkreta institutioner. Faktum är att
inte ens kulturministern i budgeten, när han skriver om vad som har hänt,
anser att han kan infria löftena. Han konstaterar att mycket av det utlovade
får anstå. Det får komma i framtiden. Det är det kritiken gäller.
Anf. 38 LARS ERNESTAM (fp) replik:
Herr talman! Utöver vad Lars Ahlmark har sagt i sin replik, det kanske
inte finns så mycket att tillägga, vill jag ta upp litet grand om yttrandefrihe-
ten och pressen en gång till. Jag tror att Åke Gustavsson var litet illa ute.
Han sade så här: ”Ägarna har ett ansvar.” Staten har också ett ansvar, det är
riktigt.
Får jag säga till Åke Gustavsson att det finns fortfarande ett presstöd. Vi
har visserligen reserverat oss för en sänkning med 20 % men det finns fortfa-
rande ett stort statligt presstöd. Men var finns ägarnas ansvar, Åke Gustavs-
son? Såvitt jag förstår när det gäller den press som ligger Åke Gustavsson
nära har man fört över den del man finner lönsam till ett reklambolag. Hur
det går med resten vet vi inte. Ägarna har sagt att de inte kommer att ta sitt
ansvar. Menar Åke Gustavsson att det bara är staten som skall ha ansvar för
den här delen av yttrandefriheten?
Anf. 39 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! Detta blir kanske mer en presspolitisk debatt än en kulturpo-
litisk debatt, men det är ett viktigt kulturpolitiskt mål.
Det är inte sant att ägarna har sagt att de inte kommer att ta sitt ansvar.
De har tagit och de tar sitt ansvar. Det är därför man vidtar dessa åtgärder
för omstrukturering. Frågan är hur mycket man har råd att blöda. Det är den
ena frågan.
Den andra frågan är vilka åtgärder man kan vidta för att rekonstruera och
bygga upp. Detta arbetar man med för närvarande. Det är bl.a. därför den
här åtgärden är vidtagen. Det hade självfallet varit enklare om vi hade haft
ett högre presstöd, och det är alldeles självklart att hade vi inte haft något
presstöd eller beslutat att snabbavveckla det, som folkpartiet vill, hade vi
inte behövt diskutera den här frågan i kammaren över huvud taget. Då hade
tidningarna varit döda och stora delar av yttrandefriheten mycket kraftigt
begränsad. Detta är det allvarliga i den här situationen.
Lars Ahlmark säger i sin sista replik att kritiken kanske inte gäller så
mycket den totala volymen av dessa 300 miljoner, och det är bra för då har
vi kommit till något slags slutsats i den här debatten, nämligen ett konstate-
rande att volymmålet är uppfyllt. Det gäller snarare kritiken om det sista
året, och den saken kan man ju diskutera. Jag menar att vi ändå har gjort en
del i utskottet på socialdemokratiskt initiativ för att lyfta fram detta. En del
beror väl dessutom på att tempot minskade något och på att vi här i riksda-
gen har velat gå snabbare fram - och även gjort det i något fall - än vad
regeringsförslagen har inneburit.
Eftersom detta är det sista replikskiftet vill jag fortsätta och vända mig till
Lars Ahlmark. Jag vill tacka för en som vanligt intressant och stimulerande
debatt. Jag skall gärna erkänna att man får skärpa sig litet extra när man
diskuterar med Lars Ahlmark. Vi träffas kanske inte i debatt i riksdagen så
mycket mer. Jag vill ändå ta tillfället i akt att härifrån få framföra ett tack för
samarbetet i utskottet.
På liknande sätt vill jag vända mig till Alexander Chrisopoulos. Vi har väl
delvis gemensamma nämnare, men vi har också delvis olika utgångspunkter.
Det som har varit stimulerande, och det har även dagens debatt visat, är att
det i stor utsträckning blir en ideologisk inriktning på debatter och diskussio-
ner. Det uppskattar jag mycket. Jag tror att svenska folket över huvud taget
skulle må väl av att mer ta del av en ideologisk debatt.
Anf. 40 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! I debatten hittills har talarna belyst de olika kulturpolitiska
målen. Det har varit mycket intressant att lyssna. Jag kan till fullo instämma
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
41
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
42
i Åke Gustavssons deklaration när det gäller de socialdemokratiska kultur-
politiska målsättningarna.
Regeringens kulturinsats för att främja förnyelse och utveckling av kultur-
livet har ju väckt reaktioner i form av tankar, funderingar, kritik och beröm,
och det bevisar att kultur inte lämnar någon oberörd. Ett av delmålen i kul-
tursatsningarna har varit att förbättra de konstnärliga yrkesutövarnas arbets-
villkor. I kulturutskottets betänkande nr 21, som vi nu behandlar, finns för-
slag om ersättning och bidrag till konstnärer. Flera talare har redan i debat-
ten påpekat att vi i varje fall i stort har varit mycket samstämmiga när det
har gällt de här frågorna.
Jag tycker, herr talman, att det är värt att nämna att vi nu, trots det kärva
ekonomiska läge som råder, kan konstatera att pengar har avsatts för att
stödja konstnärerna. Det sker nu en nysatsning för att förbättra konstnärer-
nas villkor.
Att satsa på konstnärerna är att satsa på oss alla. 1 den föränderliga värld
som vi lever i, med upplösning av gamla värderingar, nya livsstilar, en inter-
nationalisering som vi inte har varit med om tidigare, en ökad välfärd, mer
fritid och nya tekniker, behövs konstnärerna kanske mer än någonsin tidi-
gare. Det är ju de som på olika sätt genom sin verksamhet får oss att reflek-
tera, att utforska och kritisera både gamla och nya företeelser. Konstnärer-
nas arbete är ett medel för oss att hitta vår identitet i en föränderlig värld.
Intresset för konstnärlig verksamhet av skilda slag har ökat, och det tycker
jag är ett utmärkt betyg åt den kulturpolitik som har förts. Men trots det blir
ju inte alla konstnärliga produkter efterfrågade. Populärkulturen breder ut
sig alltmer, och ibland är det litet svårt för den seriösa konsten att klara sig
på den hårda marknaden.
Vi socialdemokrater tycker att det är nödvändigt att stödja konstnärlig
verksamhet som inte av egen kraft kan överleva på den s.k. marknaden. Det
finns smala uttrycksformer som behöver stöd.
Jag kan inte låta bli att reflektera - inte reflexmässigt, som någon sade
tidigare, utan i verklig mening - över vad som skulle hända om enbart mark-
naden tilläts att råda inom kulturens område. Hur skulle det då gå med
mångfalden och vår strävan efter ett breddat, icke likformigt kulturutbud?
Jag håller med om att vi måste se till människovärdet mer än till marknads-
värdet. För att skapa en bättre arbetsmarknad för konstnärer, även för ny-
skapare och för dem som arbetar med smala verksamheter, samt för att i
olika former kompensera konstnärerna för den tillgång allmänheten har till
deras verk föreslår vi nu en förstärkning med exempelvis en kollektiv vis-
ningsersättning om 13,5 milj.kr. I utskottet tillstyrker vi också regeringens
förslag om förstärkningar för upphovsmän på musikområdet samt för musi-
ker och sångare. Bidraget för internationellt kulturutbyte ökas, och biblio-
teksersättningen justeras.
Ett sätt att skapa ytterligare inkomster för att förstärka konstnärernas
ekonomi kan vara att låta en del av försäljningssumman vid vidareförsälj-
ning av konst gå tillbaka till konstnären eller till konstnärskollektivet. Frå-
gan har aktualiserats vid flera tidigare tillfällen, och nu säger vi från kulturut-
skottets majoritet att vi förutsätter att regeringen snarast prövar den här frå-
gan.
Kulturutskottets socialdemokratiska grupp har inte kunnat ställa sig
bakom förslagen om ytterligare 5 inkomstgarantier och 15 långtidsstipen-
dier. Det har ju talats om det fyllda programmet, och för oss har det varit
fråga om en prioritering. Vi har då, som vi skriver i våra reservationer, prio-
riterat Riksteaterns verksamhet.
Trots den satsning som nu görs på konstnärerna och deras villkor finns det
naturligtvis mycket övrigt att önska. Bidrag till husartister är ett exempel.
Även om inte alla förslag kan tillstyrkas, tycker jag att det känns mycket
positivt att vi nu har tagit ett stort steg framåt när det gäller ersättning och
bidrag till konstnärer.
Herr talman! Jag yrkar bifall till kulturutskottets hemställan i dess betän-
kande nr 21 på alla punkter utom mom. 9, 10 och 11, där det finns socialde-
mokratiska reservationer. Detta innebär att jag yrkar avslag på de övriga re-
servationerna vid betänkandet.
Anf. 41 LARS AHLMARK (m) replik:
Herr talman! Med tanke på den långa debatt som vi har fört och kommer
att föra i dag skall jag bara ställa en kort fråga till Ingegerd Sahlström, och
den gäller inkomstgarantierna. Riksdagen konstaterade för ett par år sedan
att dessa var en värdefull form av stöd till olika typer av kulturskapare och att
därför ytterligare 20 garantirum skulle inrättas. När nu socialdemokraterna
säger nej till de 5 sista av dessa 20 garantirum är det för att spara 400 000 kr.
Jag har mycket svårt att förstå att man, när riksdagen har uttalat sin upp-
fattning på en sådan punkt, för att spara denna summa reserverar sig. Det
måste ligga någonting annat bakom, t.ex. en markering mot riksdagens möj-
ligheter att ha egna åsikter i kulturfrågor.
Anf. 42 INGEGERD SAHLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Frågan om inkomstgarantierna var uppe till behandling bl.a.
i samband med utarbetandet av utredningsrapporten Konstnärens villkor.
Av den framgår att en hel del av remissinstanserna inte var så positiva till de
här garantierna. I nuvarande läge har utbildningsministern i sitt förslag sat-
sat på en enda garanti. Inom den begränsade reformram som föreligger är
det i dag knappast någon idé att binda upp sig för resurser till långsiktiga
fasta åtaganden.
Anf. 43 LARS AHLMARK (m) replik:
Herr talman! Vad utskottets majoritet har gjort på den här punkten är att
den fullföljt det löfte som tidigare hade givits om inrättande av ytterligare 20
garantirum. Majoriteten har emellertid också accepterat synpunkter om att
andra stödformer kan vara intressanta. Det är bakgrunden till att därutöver
15 långtidsstipendier föreslås bli inrättade, men socialdemokraterna har ju
varit motståndare även till dem.
Anf. 44 INGEGERD SAHLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Som jag sade tidigare har vi i vår grupp gjort en prioritering.
I det här fallet har vi prioriterat Riksteaterns verksamhet.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
43
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
44
Anf. 45 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Det är glädjande att notera den uppmärksamhet som kultur-
frågorna numera får i våra debatter. Det är också angeläget att slå fast att de
många som nästan reflexmässigt talar om kulturens undergång, medborgar-
nas ointresse och politikernas benägenhet att ständigt skära ned kulturansla-
gen faktiskt är offer för en mytbildning.
Det gångna decenniet har varit det decennium då det har byggts flest bib-
liotek i vårt land och fler kulturhus än någonsin tidigare. Denna oerhörda
expansion fortsätter även under detta decennium. Ett exempel härpå är en
ny musikteater i Göteborg, ett annat exempel är avancerade planer på ett
nytt modernt museum.
Vi kan se att regionaliseringen har varit framgångsrik och att barn och
ungdom såsom aldrig tidigare har fått plats i kulturdiskussionen och i kultur-
politiken, dessutom en mycket medveten placering. Konstnärerna har fått
förbättrade villkor, låt vara att deras arbetssituation alltjämt i långa stycken
är otillfredsställande.
Debatten i denna riksdag präglas av en omsorg om och av respekt för kul-
tur, och deltagarna i debatten visar ett genuint intresse för kultur från skilda
utgångspunkter. Jag har all anledning att uttrycka uppskattning för att den
debatten i denna kammare nu kan föras på det sättet över partigränserna.
Jag vill gärna vid detta tillfälle, när jag vet att flera av kulturutskottets ak-
tiva och engagerade ledamöter med denna riksdagsperiods slut lämnar riks-
dagen, uttala några ord av tack och uppskattning till dem. Det är Ingrid
Sundberg, Lars Ahlmark och Lars Ahlström, samtliga de ordinarie mode-
rata ledamöterna, som om jag har förstått rätt med detta riksmötes utgång
lämnar riksdagen. Också Sylvia Pettersson, socialdemokrat, och Alexander
Chrisopoulos, vänsterpartiet, tillhör dem som lämnar riksdagen. Jag vill
gärna upprepa den uppskattning som jag har lärt mig känna för deras kun-
skapsrika inlägg, för deras engagemang och för de i bästa mening goda sam-
tal som vi här har kunnat föra.
Det finns emellertid skillnader i våra synsätt, och det har att göra med det
som jag bl.a. kan se i vårt eget parti, som så starkt betonar att tillgänglighe-
ten inte räcker som riktningsgivare för en kulturpolitik. Det krävs också ett
engagemang för att stimulera delaktigheten, och det är, som jag ser det, en
avgörande punkt.
Vi går nu in i ett utvecklat europeiskt samarbete, där många i entusiastisk
yra talar om det gränslösa Europa, vilket naturligtvis inte är gränslöst. Grän-
serna kommer att finnas kvar. De som föreställer sig att medborgare i Flen
eller Hökarängen redan när de vaknar den första morgonen efter Sveriges
inträde i EG kommer att kunna tyska kommer att bli grymt besvikna. Det
blir lika svårt att lära sig tyska i fortsättningen som det har varit hittills. Kul-
turskillnaderna består, men gränsöverskridandena förenklas, och det är vik-
tigt. Vi måste dock ha nyans och perspektiv också i det sammanhanget.
Men vi ser nu olika hot dyka upp vid horisonten. Jag har under många år
kunnat se vad jag har uppfattat som en obehaglig kulturlöshet hos vissa grup-
per i samhället, ofta människor med ledande positioner, folk som tillhör
samhällets etablissemang. Jag kan nu konstatera att den kulturlösheten, som
ofta har varit personlig och icke medvetet uttalad, kan man se medvetet och
preciserat uttalad, ofta i form av ett rent kulturförakt, hos dem som beteck-
nar sig själva som nyliberaler. Jag skall be att få ge några exempel.
Endast två dagar efter det att det moderata borgarrådet Carl Cederschiöld
hade övertagit makten i Stockholms stadshus, väljer han att ställa ut sitt kul-
turförakt inför offentligheten. I Expressen säger han: ”1 dag får du bidrag
bara du kallar dig konstnär. Det måste bli slut på det.” ”Kommunen skall
satsa mindre pengar på kulturen.” Det är ett annat av hans programmatiska
uttalanden.
Det är uppenbart att Cederschiöld inte har en aning om de villkor under
vilka konstnärer verkar. Man kan misstänka att han inte ens är intresserad
av att ta reda på det. Men vad är det som gör att hans portföljbärare i Stads-
huset i Stockholm - Dreber, Rydberg, Kahn och allt vad de heter - stödjer
honom? Även de menar tydligen att kulturen skall leva på sina inträdesavgif-
ter och kommersiella intäkter i fortsättningen.
Cederschiöld är inte ensam moderat om att visa ringaktning mot kulturen.
Han har en partibroder i Haninge kulturnämnd som i en debattartikel i Da-
gens Nyheter säger att nu är folkbibliotekens tid förbi. De har ju bara haft
till uppgift att påverka folket i en viss riktning. Det har socialdemokraterna
sörjt för. Nu är det den specialiserade kunskapen som gäller. Enligt artikeln
bygger man upp specialbiblioteket bäst hemma. Denne moderate kultur-
nämndsledamots brist på historisk kunskap borde vara generande för hans
parti. Folkbibliotekens roll som bildningshärd och som plats för ett fritt intel-
lektuellt sökande torde bara den kunna undgå att begripa som aldrig läser
skönlitteratur, som aldrig har besökt ett bibliotek och som kanske inte ens
läser tidningarna. Debattartikeln är emellertid inte bara generande, den är
också skrämmande. Han avfärdar varje medborgares rätt till kunskap ge-
nom att säga: ”Det är ofrånkomligt att kunskapssökande är de starkas privi-
legium, men detta har i årtionden motarbetats av en utbildningspolitik som
styrs av antiintellektualism och nivellering. Att söka kunskap är och bör vara
ett privilegium för de starka!”
Råare och öppnare har högerns sämsta tradition inte formulerats på länge.
Högerns ledande strateger uttrycker sig försiktigare. Jag talar inte explicit
om moderaterna. Det är därför jag använder termen högern. Jag ber om att
inte bli korrigerad när det gäller partibeteckning. Men det är dess bättre så
att korpralerna emellanåt säger det som fältherren bara tänkte. Ibland finns
det skäl att vara glad att det finns pratglada korpraler.
Jag skulle inte ägna så stor uppmärksamhet åt dessa båda exempel om de
vore enstaka övertramp. Men det är de inte. För något år sedan kunde man,
också i Dagens Nyheter, läsa om den unge framgångsrike fullmäktigeleda-
moten och riksdagsledamoten som krävde att ett konstverk av Albin Amelin
skulle avlägsnas från fullmäktigesalen för att konstnären målat röda fanor på
det. Det var inte politiskt neutralt. Även när DN-intervjuaren litet urskul-
dande sade att det ju också fanns blommor på bilden fick han till svar att
blommorna ju var röda. Man vet ju hur det är med blommor. Socialdemo-
kraterna har en röd ros, och vpk en nejlika. Han kunde ha tillagt att centern
har en klöver, miljöpartiet en maskros och kds en vitsippa. Det blir inte
många blommor kvar som konstnärerna får måla, om de skall bli godkända
av de moderata censorerna.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
45
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
46
Tillgänglighet och delaktighet, frihet och öppenhet - det är nyckelorden
för socialdemokratins kulturpolitik.
Vem kommer i höst att ersätta de förtjänta ledamöter som nu lämnar de
moderata platserna i kulturutskottet? Vilken konst- och kultursyn kommer
de att företräda? Kommer likgiltigheten och föraktet för konst och kultur att
vara ledande, eller kommer censurivrarna att vara de som tar befälet? Hur
kan centerpartister och folkpartister godta att ställa upp som hej aklack åt de
högerkrafterna?
Än en gång har vi kunnat se hur kulturfrågorna i dessa inlägg som nu ställts
ut till öppet beskådande kan placeras i ett höger—vänster-perspektiv. Var
håller den liberala vänstern till? Var finns de frisinnade? Var finns den folk-
liga centern? Är den klassiska kulturkonservatismen i dag alldeles stendöd?
Var finns dess förespråkare i de skaror som nu stormar fram och hoppas på
inträde i detta hus? Har de dukat under för högerpopulismens yviga strids-
rop?
Vi behöver en stark och stärkt opinion för en öppen generös kultursyn och
en enträgen kulturpolitik. Socialdemokratin är beredd att över partigrän-
serna samarbeta med alla goda krafter för att vinna det syftet.
Anf. 46 LARS AHLMARK (m) replik:
Herr talman! Först vill jag tacka Bengt Göransson för hans vänliga ord.
Det utbildningsministern därefter sade har jag ingen anledning att tacka
honom för. Jag vill snarare uttala en besvikelse över att han, som i allmänhet
kan föra en intellektuellt högtstående debatt, använder sig av en sådan tek-
nik. Han angriper ett par personer som inte är närvarande i kammaren och
utvecklar sina synpunkter om dem. Han angriper artiklar som jag förutsätter
att flertalet ledamöter inte har läst eller känner till. Detta gör han i stället för
att diskutera den socialdemokratiska politik som framkommer i riksdagen i
dess arbete, och - om han så finner anledning - angripa den moderata politik
som vi presenterar här i huset i våra parti- och kommittémotioner. Jag tycker
att Bengt Göranssons typ av debatt inte är värdig denna kammare.
Jag går över till själva sakfrågan. Jag tror att det kan finnas en viss skillnad
i grundsyn. Men jag tror inte att Bengt Göransson har fångat den när han
säger att det är engagemanget som är speciellt utmärkande då det gäller den
socialdemokratiska kulturpolitiken. Tvärtom, vi har från moderat sida ofta
förvånat oss över hur ointresserade socialdemokraterna är av människors
spontana engagemang. Det gäller t.ex. det stora engagemang som finns i
våra frivilliga konstföreningar runt om i landet. Det gäller det personliga en-
gagemang som finns när någon satsar egna medel på en kulturhistoriskt in-
tressant byggnad. I stället sticker den socialdemokratiska bockfoten fram
när man försöker styra kulturen i en viss riktning.
Kulturpolitiken blir ett instrument för att nå vissa mål. Det är facket som
skall engagera sig i kulturen på arbetsplatserna, inte de anställda som frivil-
ligt sluter sig samman och bildar en konstförening eller något annat av det
slaget. Det är kulturrådet som skall bestämma vilken utvecklingsverksamhet
ett ansvarsmuseum eller regionalt museum skall syssla med, inte den styrelse
som dessa museer har eller de kunniga tjänstemän som finns inom museets
organisation.
Det är en väsentlig skillnad mellan socialdemokratisk och moderat kultur-
politik i det att socialdemokraterna försöker ta tag i kulturen och leda den i
den riktning man vill i stället för att uppskatta kulturens egenvärde.
Anf. 47 LARS ERNESTAM (fp) replik:
Herr talman! Var finns socialliberalismen? Var finns frisinnet?
I dessa dagar diskuteras mycket finansminister Feldts bok. Om det som
står i boken är sant vill jag ge kulturministern en eloge. Feldt säger att kultur-
minister Göransson var den enda av de föreslagna statsråden som ställde
krav. Han ställde kravet att kultursektorn inte skulle missgynnas. Det var av
skälet att under de borgerliga regeringsåren, när kulturministern var liberal,
hade kultursektorn varit en gynnad sektor. Så har det varit med folkpartiet.
Folkpartiet prioriterar kulturen. Vi har gjort det i årets budget, och vi gjorde
det i föregående års budget. Vi har vunnit vissa framgångar i år.
Jag vill ta upp en annan fråga när nu kulturministern diskuterar hela
landet. Det finns ett län som heter Bohuslän. Det är en borgerlig majoritet
i det länet. Där vill man starta en regional teater. Den folkpartistiske ordfö-
randen har varit bekymrad. Han säger att det inte kommer att bli några nya
grundbidrag och att det inte går att starta någon ny teater.
Vad säger kulturministern om att det inte kommer några nya grundbidrag?
När skall bohuslänningarna få sin teater? De signaler som nu skickas ut är
allvarliga. Även jag är medveten om att det finns hot gentemot kulturen i
landet. Landstingen, som har fått ett övergripande ansvar, har stora behov
när det gäller vård och annat att fylla. Frågan är också hur många kommuner
som skall engagera sig. Det blir då bekymmersamt när det kommer signaler
om att kulturminister Göransson inte fullföljer de löften som är inskrivna i
tidigare riksdagsprotokoll. Det går inte då att skylla ifrån sig. Detta är fakta
i dag. Vilka signaler ger kulturministerns budgetförslag ute i landet?
Anf. 48 JAN HYTTRING (c) replik:
Herr talman! Jag hade förväntat mig att statsrådet Göransson litet mer
skulle ha uttryckt sin tacksamhet över kulturutskottets arbete under dessa
två år och inför det tredje året på kulturbudgeten. Utskottet har stått för en
stor del av arbetet med att uppfylla målen och dessa summor som har
nämnts. Utskottet har faktiskt tillfört kultursektorn pengar. Jag trodde att
kulturministern kände stor tacksamhet över att ha fått denna hjälp i drag-
kampen mellan olika konton i regeringen.
Jag ställde tidigare frågor till de socialdemokratiska företrädarna. Jag har
ännu inte fått några svar. Jag hade också hoppats på att få svar från Bengt
Göransson i hans inlägg om vad det är som gör att man skyggar inför tanken
på en utvärdering om huruvida 1974 års kulturpolitiska mål är uppfyllda. Det
vore viktigt att få en sådan utvärdering för att se om målen är uppfyllda, om
rätt medel används om målen inte är uppfyllda osv. Det finns möjligheter att
förändra förslagen så att det blir en bättre tingens ordning.
Herr talman! Centerns agerande när det gäller den moderata politiken ty-
der ju inte precis på att den är en hejaklack. Om Bengt Göransson har tagit
del av de handlingar som vi debatterar i dag, ser han att det finns en stor iver
från centerns sida att verkligen flytta fram positionerna för svensk kulturpo-
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
47
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
litik. Det skall bli bättre för många människor, och tillgängligheten till kultu-
ren skall ökas.
Om jag känner centerpartisterna rätt i Stockholm, har de genom praktiskt
handlande under årens lopp visat samma ambition. Jag kan inte tro att ett
byte av den finansansvarige i Stockholm innebär att man i alla delar till punkt
och pricka delar hans uppfattning. Jag tror att centern även i Stockholms
kommun kommer att visa fortsatt stor självständighet till fromma för kultu-
rens utveckling.
Anf. 49 KAJ NILSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag vill upprepa att miljöpartiet de gröna i sitt förslag har
ställt till förfogande 200 milj .kr. mer än vad regeringen anslår. Det var intres-
sant att höra att det den här gången var fråga om 34 milj .kr. mer än vad rege-
ringen har anslagit. Tidigare har det rört sig om 50-60 milj.kr., men det är
inte det som är det viktiga.
Kulturministern talar om tillgänglighet och delaktighet och att de måste
befrämjas som något slags tvillingpar. Det håller jag med om. Det är viktigt
att konstupplevelser eller kulturupplevelser betraktas som lika aktivt och
kreativt som själva skapandet av konsten. Man kommer då in på frågan om
estetik. Det är mycket viktigt att estetiken inte kommer bort i detta samman-
hang. Det är människans sjätte sinne att kunna uppleva världen genom este-
tiken.
Jag kan inte gå in på exemplen från den kommunala verksamheten och
inte heller artikeln, eftersom jag inte har läst den och därför inte kan bemöta
den. Men det intressanta är vad som sker i den statliga politiken. Det har
nu kommit en gymnasiereform som innebär att bildämnet skärs ned mycket
kraftigt och att konst-, musik- och kulturhistoria nästan försvinner totalt.
Det var någon som här nämnde att det var mycket viktigt att topparna
inom näringsliv och förvaltning har med sig kulturupplevelser och en riktig
syn på kulturen, något som inte minst är viktigt när de skall ut i Europa och
agera för Sverige.
Hur kan det vara möjligt att man skär ner så radikalt på detta ämne? Det
är inte nödvändigt att kulturministern svarar på detta, eftersom den frågan
redan har ställts av fyra frågeställare, och jag är en av dem. Jag kommer att
få svar den 7 maj, men jag tycker att det är egendomligt och att det inte rik-
tigt stämmer.
Anf. 50 ALEXANDER CHRISOPOULOS (v) replik:
Herr talman! Jag vill först tacka kulturministern för de vänliga ord han har
sagt. Jag är också speciellt tacksam för att jag fått chansen att lära känna
kulturministern.
Kulturministern säger att det naturligtvis finns nyanser mellan de olika
partier som är aktiva i kulturpolitiken och i kulturutskottet. Det finns det
självfallet. Man betonar mer eller mindre, som kulturministern säger, till-
gängligheten och delaktigheten. Jag delar kulturministerns uppfattning att
det inte räcker med en allmän rätt att tycka, utan man måste skapa förutsätt-
ningar för människor att också kunna utnyttja denna rätt. Det räcker alltså
48
inte med den allmänna tillgängligheten utan man måste skapa möjligheter
för människor att kunna utnyttja denna tillgänglighet.
Detta är en av huvudpunkterna inom kulturpolitiken, och det gäller även
exempelvis för yttrandefriheten. Det räcker alltså inte bara med formell rätt
att yttra sig, man måste kunna skapa förutsättningar för att människor skall
kunna utnyttja yttrandefriheten, och det gäller alla i detta samhälle. Det för-
håller sig på samma sätt med kulturell frihet.
Nu säger kulturministern - som vanligt, höll jag på att säga - att socialde-
mokraterna har gjort det ena efter det andra. Vi har skapat så och så många
folkbibliotek, kulturinstitutioner och vi har gett så och så mycket stöd till
tidningar genom presstöd och till amatörkulturen osv. Det kan man ju säga.
Därefter går kulturministern till direkt angrepp mot högern och dess kultur-
syn. Men kulturministern säger inte något annat.
Min enkla fråga är: Anser kulturministern att det som görs i dag är tillräck-
ligt för att uppnå den delaktighet som är målsättningen för denna kulturpoli-
tik? Anser kulturministern att det som hitintills har skett, vilket naturligtvis
är positivt, är tillräckligt för att möta de nya krav som utvecklingen ställer
på kulturområdet?
Vi kan i detta sammanhang nämna den massproducerade skräpkultur som
väller över oss, den allmänt utbredda anonymiteten och människors ensam-
het, en viss kris som finns i organisationslivet osv. Man kan också i största
allmänhet nämna det andligt fattigare liv, vilket konstaterades i socialdemo-
kraternas 90-talsprogram. Är insatserna utifrån denna utgångspunkt tillräck-
liga?
Anf. 51 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Jan Hyttring inledde med att säga att han tyckte att jag borde
ha uttalat min tacksamhet för kulturutskottets ansträngningar. Det har jag
faktiskt gjort. Jag sätter värde på kulturutskottets ansträngningar, och jag
uttalar ofta tacksamhet för de insatser som görs. Jag förbehåller mig emeller-
tid rätten att också föra resonemanget vidare och inte föra kulturdiskussio-
nen i riksdagen som om den ingick i ett slutet system för uteslutande kultur-
utskottets ledamöter och den i debatten deltagande kulturministern.
Jag fick också frågan varför regeringen inte är entusiastisk inför en utvär-
dering. Det har skett en stor europeisk utvärdering av kulturpolitiken. Jag
vet att centerpartiet av tradition älskar utredningar mer än andra partier gör,
och det finns kanske där också något av ett kynne för detta. Socialdemokra-
tin har möjligen, om jag får använda det uttrycket, en något mer exekutiv
ambition än ambitionen att dokumentera och utreda.
Jag är medveten om, Jan Hyttring, att många centerpartister känner
vånda inför denna mycket aggressiva höger, och jag talar fortfarande om hö-
gern och inte explicit om moderata samlingspartiet. Jag talar om högerten-
densen i samhället. Att den oroar kan man se även hos centerpartiets partile-
dare. Men det som förvånar mig är att konklusionen ändå är att man måste
söka ett nära samarbete med just de krafter som man så starkt misstror.
Lars Ernestam refererar till Kjell-Olof Feldt som i och för sig, vilket är
helt riktigt, på vissa ställen i sin bok säger att kulturpolitiken alltjämt var
gynnad, vilket möjligen kan kännas som en viss påminnelse till dem som i
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
4 Riksdagens protokoll 1990/91:102
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
50
tidigare debatter här i kammaren har sagt att Kjell-Olof Feldt ständigt har
hindrat kulturpolitiken att expandera. Den har varit gynnad. Jag noterar
denna ändrade syn på verkligheten hos dem som från borgerligt håll nu refe-
rerar honom.
Han säger också att kultursektorn var gynnad under de borgerliga rege-
ringsåren, och det stämmer ju. Den var det. Märk väl, jag har aldrig, och det
förutsätter jag att Jan-Erik Wikström som sitter här i kammaren är beredd
att vitsorda, påstått att den skulle varit illa hanterad av Jan-Erik Wikström.
Det har jag aldrig gjort. Jag är däremot inte säker på, och det är skälet till
min oro, att den kommer att gynnas på samma sätt i den allians som nu eta-
bleras.
Lars Ernestam frågar om man inte skall fullfölja löften. Jo, det skall man
göra. Jag har mycket hederligt i årets budgetproposition redovisat de pro-
blem som regeringen har stått inför. Vi har i fast penningvärde kunnat för-
stärka den statliga kulturbudgeten med bortåt 400 milj.kr. utöver de medel
som är förda till musikteatern i Göteborg.
Men eftersom riksdagen är suverän har de pengarna inte placerats på ex-
akt de poster som regeringen hade förutsatt och förutsett i sin planering. Jag
har därför sagt att regeringen har kvar uppgifter som vi måste skjuta på, ef-
tersom de pengar som regeringen avsatt och räknat med att disponera har
förbrukats då riksdagen har gjort vissa andra dispositioner, och det får vi re-
spektera. Löftet är i själva verket därmed mätt i mängden pengar fullföljt
med råge, och det har vi redovisat. Vi försöker inte komma ur de åtaganden
som vi har gentemot bl.a. konstnärerna genom att säga att detta är något
som vi får ta under kommande år.
Lars Ahlmark beklagar och säger att jag ägnar mig åt en ovärdig debatt.
Jag angriper dem som inte är här och berör artiklar som inte alla har läst.
Samma sak sade Kaj Nilsson. Jag har inte valt att beröra artiklar speciellt för
att ge Lars Ahlmark tillfälle att bemöta artiklarna eller resonera kring dem.
Jag har tagit upp ett antal mycket konkreta exempel för att blottlägga ten-
denser i svenskt samhällsliv och i svenskt politiskt liv i dag, tendenser som
jag tycker är oroande och obehagliga. Jag väljer då mycket konkreta exem-
pel. Finansborgarrådet i Stockholm Carl Cederschiöld är faktiskt inte vilken
moderat som helst. En vice kulturnämndsordförande i söderkommunen Ha-
ninge är inte vem som helst. En riksdagsledamot som tycker att man skall
censurera konstverk är inte vem som helst.
Man kan inte föreställa sig att man skall ha det så underbart i tillvaron att
man skriver artiklar och låter publicera dem, i förhoppning att de skall fun-
gera som opinionsbildare i undervegetationen, och sedan i riksdagens kul-
turdebatt, mot bakgrund av ett starkt och uppriktigt personligt engagemang,
skall slippa att för sitt partis räkning konfronteras med de tendenserna. Det
är därför jag har tagit upp dem.
Jag har all respekt för de många välsinnade och engagerade moderata riks-
dagsledamöter som bärs upp av ett genuint och entusiastiskt kulturintresse.
Skillnaden mellan oss är kanske den som har med delaktigheten att göra.
Där tror jag att Lars Ahlmark litet grand missförstod mig. Jag talar alltså
om att ett kulturarbete alltid måste förenas med vad som kan sägas vara en
folkbildningsambition.
Jag kommer ihåg häromåret, när nyliberalismen och kulturkonservatis-
men kolliderade på den punkten. Gunnar Hökmark, då ganska ung, skrev i
en artikel att kultur uppstår först i det ögonblick då kulturen möter konsu-
menten och vinner dennes uppskattning. Leif Carlsson på Svenska Dagbla-
det, som representerar en kulturkonservativ tradition, sade att det kanske
faktiskt inte är fullt så enkelt, att kulturens värde är detsamma som dess
marknadsvärde, mätt i antalet konsumenter. Det är på den punkten som jag
har sagt att tillgänglighet räcker inte. Man måste också sträva efter delaktig-
het.
Bohusläns länsteater är, Lars Ernestam, mot denna bakgrund med all sä-
kerhet tryggad. Det kommer att bli en länsteater. Det kommer att bli många
länsteatrar.
Jag vill gärna avsluta med att ta upp den fråga som Alexander Chrisopou-
los ställde: Är det som görs i dag tillräckligt? Nej, det är inte det. Det kom-
mer aldrig att vara tillräckligt. De kulturpolitiska målen är faktiskt inga mål
som uppfylls. Jag har sagt det förut: De är riktningsgivare vid varje besluts-
tillfälle. Man måste alltid sträva efter att tillgodose yttrandefrihetens krav,
man måste vid varje tillfälle sträva efter att föra ut det man har.
Vi kommer aldrig att kunna säga: Jättefint, nu har vi uppfyllt de kulturpo-
litiska målen, så nu kan vi glömma dem! Så enkelt är det inte. Vi kommer
aldrig att kunna avsätta tillräckligt.
Jag hoppas att vi kommer att ha många tillfällen framöver, då vi får på
skilda platser i skilda egenskaper möjlighet att konstatera att på kulturens
område finns det så oerhört mycket kvar att göra, därför att det fält som vi
har framför oss är oändligt.
Anf. 52 JAN HYTTRING (c) replik:
Herr talman! Det är nog inte så att vi mer än andra partier älskar utre-
dande. Det är väl närmast så att vi är rätt noga med inom centerpartiet att
få en bra grund och en bra utgångspunkt för de åtgärder och förändringar
som vi föreslår. Min förhoppning är naturligtvis att den nuvarande rege-
ringen har samma synsätt, att man vill ha en god grund för sina ställningsta-
ganden.
Nu säger Bengt Göransson att Europarådets utvärdering är bra. Det är
klart att min omedelbara fråga blir: Vad har Bengt Göransson dragit för slut-
satser av denna utvärdering? Finns det någonting som man behöver ändra
på? Eller har utvärderingen redan haft någon effekt på regeringens förslag?
Kanske är det så att man gläder sig åt att det mesta var positivt - alltså är
det bra då. Utvärderingen har inte så där särskilt mycket att göra med de
mål som vi formulerar här för en bra kulturpolitik i landet, en politik som
gör att fler människor i alla landets delar får del av kulturen.
Men som sagt var: Eftersom det verkar vara bra med Europarådets utvär-
dering, skulle jag vilja veta vad kulturministern drar för slutsatser och vad
Bengt Göransson, i den händelse han skulle vara kvar som kulturminister
efter höstens val, tänker föreslå för förändringar i nuvarande kulturpolitik.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
51
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
Anf. 53 LARS ERNESTAM (fp) replik:
Herr talman! Jag är överens med kulturministern om några ord som han
sade i sin replik. Vi kommer aldrig att kunna avsätta tillräckligt, sade kultur-
ministern.
Men förutsättningen för att vi skall kunna avsätta någonting är att vi har
någonting att avsätta. Det är där som programmet Nystart för Sverige kom-
mer in. Får vi inte tillbaka tillväxten, får vi inte tillbaka framtidstron i Sve-
rige, är det mycket som drabbas. Det gäller också kulturen. Det är därför
det behövs en nytt engagemang, skapande av nya resurser.
Sedan kände jag inte riktigt igen kulturministern. Det är klart att det är
bara ett par tre dagar till den 1 maj, och många urladdade socialdemokra-
tiska batterier behöver laddas upp. Kanske var det därför han nämnde några
politiker som jag inte känner - jag tyckte att jag hörde namnet på en partivän
till mig också - som ett hot, med svepande formuleringar: Det och det kom-
mer att hända! Illavarslande! Vi har hört om hyrorna - och det kommer att
hända! Är det detta budskap vi kommer att få höra de närmaste månaderna?
Skall vi få en saklig debatt, eller blir det de här svepande formuleringarna
som skall gälla för framtiden?
Herr talman! Jag skall avsluta debatten med att tacka kulturministern, för
han har såvitt jag förstår i dag lovat mig att länsteatern i Bohuslän skall få
det grundbidrag som den önskat få. Min partivän som är ordförande i styrel-
sen där kommer att bli glad att få det beskedet, när jag ringer honom och
säger: Du kan ringa till kulturministern! Det är klart! Länsteatern i Bohuslän
får sina pengar!
Anf. 54 LARS AHLMARK (m) replik:
Herr talman! Om jag skulle försöka ställa en diagnos på kulturministern
efter det utfall han ägnade sig åt, skulle jag ställa diagnosen bitterhet. Men
det är inte en bitterhet mot några diffusa högerkrafter som han skissar upp.
Han kan inte ens förklara i vilka partier de finns. Inte heller är det en bitter-
het mot några enstaka kommunalpolitiker som inte har möjligheter att be-
möta honom i en diskussion. Möjligen är det en bitterhet mot finansminis-
tern eller mot tillvaron i största allmänhet, som har hindrat honom från att
fullfölja den reformperiod som han utlovade för tre år sedan.
Jag tror att det är detta, att han plötsligt har hamnat på defensiven, att han
inte kan genomföra vad han hade hoppats, att han överflyglats på punkt efter
punkt, ibland av en enig opposition, som har förorsakat den bitterhet som
speglas i hans anförande. Kanske är det detta i kombination med valfeber
som gör att blodtrycket stiger en smula.
Den avgörande punkt där moderat och socialdemokratisk kulturpolitik
skiljer sig åt är i synen på politisk inblandning i kulturlivet. Vi moderater ser
kulturen som ett värde i sig. Vi vägrar att se kultur som ett instrument för att
uppnå vissa politiska eller andra effekter, och det är en avgörande skillnad.
Slutligen måste jag också säga att när kulturministern inte tror att han be-
finner sig hos en arbetarekommun och skall elda upp folket för valrörelsen
utan känner sig trygg och diskuterar i en församling där man sätter saklighe-
ten främst, är han en trevlig och klok person. Det vill jag ha sagt.
52
Anf. 55 KAJ NILSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag instämmer naturligtvis i det allra sista som nämndes av
Lars Ahlmark.
Jag skall bemöta det som har sagts om de kommunalpolitiska högerinhop-
pen i Stockholms kommun. Jag är naturligtvis lika bekymrad som kulturmi-
nistern över att sådant sker. Jag nämnde också i mitt huvudanförande att
Globen kanske var en symbol för det som väntar under 90-talet eller vid ett
regimskifte i höst.
Kulturministern sade att delaktigheten i kulturen skall kunna uppnås ge-
nom folkbildningen, och det är väl bra. Men det grundläggande är ju vad den
unga generationen kan ta till sig. Jag nämnde hur man inom gymnasieskolan
håller på att minska betydelsen av ämnena bild och kulturhistoria. Jag går
inte så långt som att säga att skolan skall uppfostra inom konsten. En engels-
man, Herbert Reed, försökte ju efter andra världskriget lansera tanken att
detta skulle fungera som en fredsbevarande faktor. Det är viktigt att i första
hand den unga generationen möter kulturen och blir delaktig i den.
Anf. 56 ALEXANDER CHRISOPOULOS (v) replik:
Herr talman! Jag frågade kulturministern om de resurser som i dag läggs
på kulturen är tillräckligt stora. De är naturligtvis inte tillräckligt stora för
att vi skall uppnå de kulturpolitiska målen. Jag och alla andra är medvetna
om att de kulturpolitiska målen inte kan uppnås och aldrig kommer att upp-
nås. Är de medel som i dag satsas på kulturen tillräckliga för att nå en bit
mot målet eller förbättra situationen? Jag menar att detta är självklart, men
kulturministern undviker mycket skickligt att svara på min fråga. Enligt kul-
turministerns resonemang skulle det vara ointressant hur mycket som satsas
på kulturen, eftersom de kulturpolitiska målen aldrig kan uppnås. Men
självfallet menar kulturministern inte det.
Jag skulle även vilja ha ett klargörande från kulturministern i en annan
intressant fråga. Kulturministern säger att regeringen har utlovat ett visst an-
tal miljoner - 300 miljoner under en mandatperiod, vilka skall delas ut med
100 miljoner varje år. Sedan säger kulturministern att det målet har upp-
nåtts. Målet har uppnåtts tack vare egna initiativ från en majoritet i kulturut-
skottet, och dessa pengar skall därför inte räknas in i det löfte som rege-
ringen lade fram.
Resonemanget blir då litet besynnerligt. Låt oss anta att kulturutskottet
inte uppnådde den majoritet som behövdes för att så att säga spä på förslaget
i budgetpropositionen med de aktuella miljonerna. Låt oss anta att vi i kul-
turutskottet inte var så aktiva eller så eniga i våra värderingar om vad peng-
arna skall satsas på och därför inte uppnådde den majoriteten. Det som åter-
stod då vore regeringens budgetproposition, och i den budgetpropositionen
finns inte den ökning med 100 miljoner som regeringen har utlovat. Eller
menar kulturministern att man i budgetpropositionen medvetet inte satsar
pengar på kulturen för att ge oss i oppositionen möjlighet att kunna spä på?
Skulle det vara en gåva till oss så att vi skall få visa att vi är aktiva inom
kulturpolitiken? Vad menar kulturministern? Det skulle jag gärna vilja ha
en förklaring på.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
53
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
54
Anf. 57 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Alexander Chrisopoulos frågar vad jag menar när jag säger
att det ekonomiska målet har uppnåtts och överträffats. Jag menar precis
vad jag säger. Regeringen har sagt två saker. Under mandatperioden vill vi
satsa 300 friska miljoner, och dessa miljoner skall satsas på fyra angivna om-
råden. Riksdagens majoritet och kulturutskottet har under de gångna åren
gjort andra prioriteringar än dem som regeringen hade gjort i sina plane-
ringar, och de pengar som regeringen hade avsatt för perioden - de 300 mil-
jonerna - är därför med råge förbrukade. Det finns områden där vi fortfa-
rande anser att det är nödvändigt att göra insatser, och detta redovisar jag
uppriktigt och öppet i stället för att säga att vi redan har uppfyllt målet. Jag
vidgår nämligen att detta mål omfattade två moment - ett ekonomiskt och
ett som gäller uppdelningen på vissa bestämda områden. Det är förkla-
ringen.
Lars Ernestam ställde en fråga om Bohusläns länsteater. Jag har inte gjort
något uttalande om huruvida den skall starta nästa vecka. Jag vill uttala re-
spekt och uppskattning för precis det som Lars Ernestam säger, nämligen att
förutsättningen för att något skall kunna avsättas är att det finns något att
avsätta. Jag noterar att Lars Ernestams parti och mitt parti gör olika bedöm-
ningar av hur detta skall kunna åstadkommas. Vi har olika värderingar vad
gäller vilka konsekvenser den ena eller andra metoden får för uppnåendet
av detta ekonomiska mål, vilket skall möjliggöra för oss att avsätta pengar.
I det stycket är jag alltså övertygad om att det med den politik som mitt parti
presenterar och är berett att föra kommer att finnas möjligheter att etablera
en länsteater i Bohuslän. Jag har däremot inte sagt att den skulle kunna få
grundbelopp nästa vecka. Det är faktiskt riksdagen som fattar de besluten;
det har ni här i kulturutskottets betänkande. Regeringen har inga egna
grundbelopp som den delar ut vid sidan av.
Jan Hyttring frågar mig vilka konkreta slutsatser jag drar av Europaråds-
rapporten. Mina slutsatser är ganska många. Det är en bra rapport. Den är
erkännande i långa stycken, och den är kritisk i andra stycken. Man pekar i
rapporten på att vi har satsat väldigt mycket på regionalisering, men man
tycker inte att vi har fått ut tillräckligt mycket. Man skall enligt min uppfatt-
ning ta detta på allvar, och man skall fundera över vad som kan göras i stället.
Jag kan konstatera att vi under de gångna åren mycket kraftigt har ökat
anslagen till fria grupper. När de första fria grupperna i Sverige fick sitt fri-
gruppsstöd fanns det där 56 yrkesverksamma skådespelare anställda. I dag
ligger siffran runt 600. Det har alltså skett en mycket stark ökning.
Vi behöver antagligen få bidragsformer som verkar förtätande snarare än
förtunnande. Men detta är ganska komplicerat att genomföra. Det finns en
rad uppgifter och områden för regeringens och riksdagens kommande insat-
ser på det kulturpolitiska området.
Lars Ahlmark tror att jag är bitter, men jag är inte alls bitter. Jag är vid
mycket gott humör, och jag är mycket förtröstansfull. Det är ett vanligt och
enkelt inlägg att säga om någon att han tror att han är på ett arbetarkommun-
möte. Också en moderat riksdagsledamot kan ibland behöva höra det kan-
ske litet raka och hårda språk som man annars använder när man talar med
kompisar på arbetarkommunmöten. Jag tillåter mig i detta sammanhang,
med iakttagande av den formella språkliga korrektheten - jag svär inte ens
vid mina offentliga framträdanden på arbetarkommunmöten - att vara upp-
riktig och tydlig i det jag säger.
Vad jag har velat göra och vad jag har ansett vara viktigt att göra är att
blottlägga tendenser och att dra slutsatser. Man kan då säga att man inte får
ta upp vad olika kommunalpolitiker och olika diffusa personer har sagt. Men
om det gäller ett uttalande av finansborgarrådet i Sveriges huvudstad, så
måste man faktiskt få redovisa det. Om Lars Ahlmark och andra moderater i
denna kammare säger att de vill satsa mer än regeringen och det tillträdande
finansborgarrådet i Stockholm sedan säger att man nu skall skära ned på an-
slagen och att folk skall betala inträde i Kulturhuset, då måste man faktiskt
i riksdagens kulturdebatt få peka på detta. Den spänningen, den tendensen
måste man faktiskt få blottlägga. Det vore orimligt att inte göra det.
Jag är ledsen om jag på den punkten gör Lars Ahlmark besviken. Inför
framtiden är jag full av förtröstan, i vetskap om att de goda krafterna ändå i
det långa loppet kommer att ha goda möjligheter att artikulera sig och att
organisera sina ansträngningar gemensamt för att bekämpa den ytliga, för-
tunnade kulturlöshetens ideologiska företrädare.
Anf. 58 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp den granskning som Europarådets kul-
turgrupp har gjort genom den europeiska granskningsgruppen. Vi hörde
nyss kulturministern säga att gruppen hade berömt Sverige för sina sats-
ningar på regionalisering. Men det beror litet på hur man ser på det.
Jag har i en motion tagit upp denna bedömning av den svenska kulturpoli-
tiken. Expertgruppen konstaterar att kulturanslagen ”i oproportionerligt
hög grad gick till personer, projekt och ensembler med bas i Stockholm”.
Man kan i utvärderingen vidare läsa att Stockholms andel av de statliga kul-
turanslagen mellan 1974 och 1984 knappast har minskat. Det betyder att
Stockholm får över hälften av de statliga anslagen. Detta rimmar litet illa
med de mål som uttalades 1974 om en starkare satsning på regionerna. Ex-
pertgruppen kommenterar i sin utvärdering den tendens som innebär att sta-
ten, genom den mycket blygsamma omfördelningen av de egna anslagen
från huvudstaden till regionerna, har förmått lokala instanser att ta på sig ett
större ansvar för kulturlivet.
Visst är det bra att kommuner satsar mer på kultur. Det är självfallet väl-
kommet, men det är också nödvändigt att vissa centra - exempelvis Göte-
borg, Malmö och Umeå - får extra anslag. De har nämligen ett större ansvar
för en region, och de måste därför också få del av de statliga anslagen i större
utsträckning än i dag. Stockholmarna behöver däremot inte betala särskilt
mycket för sina museer, teatrar, osv. De får så mycket av de statliga anslagen
att de är väl försedda ändå.
Man måste i högre grad uppmärksamma denna snedfördelning och även
dra konsekvenserna av den. Jan Hyttring frågade vilka resultat som har upp-
nåtts genom kulturpolitiken, och då svarade statsrådet att regeringen var
exekutiv. Men det är ju faktiskt också nödvändigt att se på de utvärderingar
som är gjorda och dra konsekvenserna av dem. Jag skulle då vilja att man i
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
55
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Allmän kultur-
verksamhet, m.m.
större utsträckning och på ett annorlunda sätt såg till att fördela anslagen
mellan huvudstaden och resten av landet.
Även utskottet påpekar detta och instämmer i att det är fråga om en sned-
fördelning. Man säger att det är viktigt att studera den här typen av analyser
och diskussioner och att man följer kulturstatistiken. Jag hoppas att också
regeringen tar till sig detta, så att vi får en ändring till stånd i detta samman-
hang. Det är nämligen inte meningen att vissa kommuner skall stå för kultur-
utbudet i en större region.
Statsrådet kommer säkerligen att påpeka att Göteborg har fått en väldig
satsning genom musikteatern. Det är sant, och det är vi i Göteborg mycket
tacksamma för. Vi tycker att det är en mycket fin satsning som borde ha
gjorts för länge sedan, men vi är ändå glada att den nu kommer till stånd.
Det är alltså inte det jag klagar på, utan det gäller en mer principiell diskus-
sion om hur man skall fördela de statliga kulturanslagen mellan huvudstaden
och resten av landet.
Jag vill också säga några ord om en annan motion som vi har gemensam
med centerpartiet och som gäller folkmusik- och dansåret 1990, som ju var
mycket framgångsrikt. Man konstaterar också i utskottet att det var en fin
satsning och att man även fortsättningsvis måste satsa på detta slag av kultur.
Jag tycker att det är väldigt bra, och jag hoppas att det även i framtiden kom-
mer att ske en satsning på folkmusik och folkdans.
Anf. 59 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Jag vill i långa stycken instämma i resonemanget om behovet
av en ordentlig analys och en ordentlig fördelning så att alla delar av landet
får rimliga insatser. Men jag tror att det är nödvändigt att understryka att
man måste vara litet försiktig i den typen av analyser. Jag tror att även Euro-
parådets examinatörer kan ha sprungit på en mina där - en teatergrupp som
har sin hemvist i Stockholm betraktas definitionsmässigt som mottagande
stöd för Stockholmsverksamhet, och så enkla är inte sambanden. Stödet till
Riksteatern räknas, eftersom den har sin hemvist i Stockholmsområdet, näs-
tan alltid till Stockholmsstöd. Att göra fördelningen kräver alltså en ordent-
lig analys, och det var det jag var angelägen att framhålla i min replik till
Lars Ernestam och Jan Hyttring: Vi behöver göra denna ordentliga analys.
Anf. 60 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag är glad över att kulturministern instämmer i att vi verkli-
gen behöver en analys och en diskussion om hur vi fördelar de statliga peng-
arna mellan huvudstaden och resten av landet.
Men det är ju inte bara den här europeiska gruppen som har kommit till
de slutsatserna. Även andra utredningar visar på samma sak. Jag tänker då
på utredningen om kultur i hela landet, som kom till på grund av att vi här i
riksdagen ansåg att man borde se över de här förhållandena. Där framhålls
också att huvudstadens kulturinstitutioner behöver motvikt och konkurrens
från andra ställen här i landet. Då skulle jag vilja peka på att Göteborg är
ett sådant ställe.
56
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Företogs till avgörande finansutskottets betänkande 1990/91 :FiU24 samt
kulturutskottets betänkanden 1990/91:KrU20 och KrU21.
Finansutskottets betänkande FHJ24
Mom. 1 (återbetalning av det tillfälliga sparandet)
Utskottets hemställan bifölls med 182 röster mot 65 för reservation 1 av
Lars Tobisson m.fl. 26 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 och 3
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU20
Mom. 1 (de kulturpolitiska målen)
Först biträddes reservation 1 av Ingrid Sundberg m.fl. med 121 röster mot
19 för reservation 2 av Alexander Chrisopoulos. 135 ledamöter avstod från
att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 149 röster mot 118 för
reservation 1 av Ingrid Sundberg m.fl. 9 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (en utvärdering av i vad mån 1974 års kulturpolitiska mål uppnåtts)
Utskottets hemställan bifölls med 231 röster mot 45 för reservation 3 av
Stina Gustavsson och Stina Eliasson.
Mom. 4 (ökade ekonomiska insatser på kulturområdet)
Utskottets hemställan bifölls med 259 röster mot 16 för reservation 4 av
Alexander Chrisopoulos. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 7 (kulturen som regional utvecklingsfaktor)
Utskottets hemställan bifölls med 227 röster mot 34 för reservation 7 av
Stina Gustavsson och Stina Eliasson. 9 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 14 (sponsring)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Ingrid Sund-
berg m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 23 (avskaffande av kulturrådet)
Utskottets hemställan bifölls med 219 röster mot 55 för reservation 16 av
Ingrid Sundberg m.fl.
Mom. 26 (beräknande av medel för anslagsposten Till statens kulturråds dis-
position för utvecklingsverksamhet, m.m.)
Först biträddes reservation 19 av Lars Ernestam m.fl. med 64 röster mot
17 för reservation 21 av Kaj Nilsson. 191 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 143 röster mot 60 för reserva-
tion 19 av Lars Ernestam m.fl. 72 ledamöter avstod från att rösta.
57
Prot. 1990/91:102 Mom. 29 (beräknande av medel för delposten Organisationer inom bild och
25 april 1991 formkonstområdet m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 234 röster mot 34 för reservation 23 av
Alexander Chrisopoulos och Kaj Nilsson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 35 (beräknande av medel under en särskild delpost för inköp av litte-
ratur på invandrar- och minoritetsspråk)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 26 av Stina Gustavs-
son m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 37 (beräknande av medel för delposten Till statens kulturråds disposi-
tion under anslagsposten Bidrag till internationellt kulturutbyte)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 28 av Stina Gustavs-
son m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU21
Mom. 3 (beräknande av medel för särskilda insatser för upphovsmän på mu-
sikområdet samt musiker och sångare, m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Alexander Chri-
sopoulos och Kaj Nilsson - bifölls genom uppresning.
Mom. 4 (stödet till konsthantverkskooperativ)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Alexander Chri-
sopoulos och Kaj Nilsson - bifölls med acklamation.
Mom. 5 (husartister)
Först biträddes reservation 3 av Lars Ernestam och Margareta Fogelberg
med 37 röster mot 17 för reservation 4 av Kaj Nilsson. 221 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av
Lars Ernestam och Margareta Fogelberg - genom uppresning.
Mom. 7 (vidareförsäljning av konst)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering - som
ställdes mot utskottets hemställan med godkännande av den i reservation 8
av Ingrid Sundberg m.fl. anförda motiveringen - bifölls med acklamation.
Mom. 8 (delning av anslaget Bidrag till konstnärer)
Utskottets hemställan bifölls med 243 röster mot 30 för reservation 9 av
Stina Eliasson och Stina Gustavsson.
Mom. 9 (beräknande av medel för inkomstgarantier för konstnärer)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Åke Gustavs-
son m.fl. - bifölls med acklamation.
58
Mom. 10 (beräknande av medel för långtidsstipendier för konstnärer)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 11 av Åke Gustavs-
son m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 12 (inrättande av långtidsstipendier för konstnärer åren efter budget-
året 1991/92)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 13 av Alexander
Chrisopoulos - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
kulturutskottets betänkanden
1990/91:KrU22 Teater, dans och musik (prop. 1990/91:100 delvis) samt
1990/91:KrU23 Bibliotek, bildkonst och konsthantverk (prop. 1990/91:100
delvis).
Tredje vice talmannen meddelade att kulturutskottets betänkanden
KrU22 och KrU23 skulle debatteras gemensamt.
Anf. 61 LARS AHLMARK (m):
Herr talman! I den föregående debatten behandlade vi i första hand kul-
turpolitikens principer. Vi är nu ute i den kalla verkligheten.
Det ärende i betänkandena KrU22 och KrU23 som tilldragit sig störst upp-
märksamhet är regeringens förslag att dra ned Svenska riksteaterns anslag
med nominellt drygt 7 milj, kr.; realt en neddragning på ca 18 milj. kr. snarare
än de 23 kulturministern av någon anledning talar om. Något egentligt motiv
för åtgärden anförs inte i budgetpropositionen, endast att pengarna varit
lätta att komma åt.
Det är verkligen skada att regeringen hafsat över frågan om Riksteatern
på det sätt som skett. Debatten har därmed fokuserats på anslagsfrågan, inte
på vilken typ av teater vi vill ha runt om i vårt land. De regionala teatrarna
har byggts ut. Samtidigt har kostnaderna för turnerande ökat kraftigt. Man
borde då ställa sig frågan om inte Riksteaterns dramatiska produktion i viss
utsträckning borde begränsas mot att de regionala teatrarna tillförs därmed
frigjorda resurser.
Eftersom dessa teatrar i flertalet fall kan ge föreställningar inom sina an-
svarsområden utan att skådespelarna behöver övernatta på hotell sänks
kostnaderna och man får ut mer verksamhet inom en given ekonomisk ram.
Då skulle Riksteatern kunna koncentrera sig på sådant som de regionala
teaterinstitutionerna oftast inte kan producera t.ex. musikteater, balett, tyst
teater och dramatiska uppsättningar av särskilt krävande slag.
Detta vore en verklig regionalisering av teaterlivet men förutsätter att
vissa medel förs över från Riksteatern till de regionala teatrarna. I den andan
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
59
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
60
har vi moderater accepterat en begränsad nedskärning av Riksteaterns an-
slag. Vi förordar dock ett belopp som med 5 milj.kr. överstiger regeringens
förslag.
Vi kombinerar detta genom att tillföra de regionala teatrarna totalt 73 nya
grundbelopp så att de kan ta ett ökat ansvar för teaterutbudet i sina regioner.
Därutöver bör, enligt vår uppfattning, regeringen göra en analys av effek-
terna för teaterlivet och vid behov återkomma med begäran om medelsför-
stärkning.
Det är inte bara teatrarna som blir illa behandlade i årets budgetproposi-
tion. Detsamma gäller det regionala musiklivet. På grund av löften i förra
årets proposition om 50 nya grundbelopp har statens kulturråd preliminärt
fördelat 39 grundbelopp till musikinstitutioner. Men regeringen föreslår inte
ett enda.
Detta skapar stora problem för musiklivet. Här har kommuner och lands-
ting bearbetats för att ställa upp med sin andel av den nya resursen. Och så
uteblir de statliga pengarna. Det blir inte lätt för musikens företrädare att
komma igen med sina önskemål.
En bred minoritet i utskottet har tillstyrkt att 39 nya grundbelopp tillförs
musiklivet. Jag är förvånad över att vänsterpartiet som enda oppositions-
parti inte vill vara med och därmed skapa en majoritet. Det är så mycket
egendomligare som vänsterpartiet i en egen motion yrkar på 60 nya grundbe-
lopp till musiklivet. Jag hoppas att vänsterpartiet under resans gång har om-
prövat sin inställning och nu är berett att stödja reservation 7 till kulturut-
skottets betänkande 22.
Alexander Chrisopoulos hade ju i sin inledning till den föregående debat-
ten ett mycket ideologiskt färgat inlägg. Det är ju så, Alexander Chrisopou-
los, att grå är all teori, men livets gyllene träd är grönt. Vill inte vänsterpar-
tiet låta musiklivets gyllene träd grönska ute i Sverige?
Marknadsföringen av teater- och musikutbudet sköts bäst av institutio-
nerna själva. Några statliga bidrag till Skådebanan bör därför inte utgå.
Svenska rikskonserter åtnjuter ett särskilt stöd för s.k. smal utgivning av
fonogram. Statens kulturråd disponerar medel för samma ändamål. Ur det
senare anslaget kan andra fonogramproducenter söka bidrag. Enligt mode-
rat uppfattning finns det inga skäl för att Svenska rikskonserter intar denna
särställning. Resurserna bör därför samlas under ett anslag, så att alla produ-
center kan söka medel på lika villkor. Det kommer att göra utgivningen be-
tydligt mer omfattande inom en oförändrad total kostnadsram.
Så ett par ord om statens konstråds förvärv av konst till statens byggnader.
Det är utmärkt att bildkonstnärerna därmed får avsättning för sina verk.
Däremot är det egendomligt att över detta anslag anvisas medel till folkpar-
ker, Folkets hus och vissa sammanslutningar för förvärv av konst till deras
samlingslokaler. De inköpen borde resp, organisationer själva finansiera, så-
som det stora flertalet föreningar gör.
Vi vill inte minska anslagets storlek men anser att pengarna helt skall gå
till statens förvärv. Eftersom de nu gynnade organisationerna rimligen ändå
skulle köpa en del konst ger vår modell en större total inköpsvolym till konst-
närernas fromma.
Slutligen vill vi garantera Handarbetets vänner en försäljning till statens
konstråd som i reala termer inte understiger den som gäller för innevarande
budgetår.
Herr talman! Med det sagda ställer jag mig bakom de reservationer i be-
tänkandena KrU22 och 23 som har moderata undertecknare. Jag yrkar bifall
till reservation 7 i betänkande 22 och likaledes till reservation 7 i betänkande
23.
Anf. 62 MARGARETA FOGELBERG (fp):
Herr talman! Alexander Chrisopoulos höll, precis som Lars Ahlmark
sade, ett långt ideologiskt, för att inte säga retoriskt anförande. ”Antiintel-
lektuellt, antiideologiskt och ett hot mot kulturen”, sade han om det poli-
tiska klimatet i Sverige. Jag kan till dels dela den beskrivningen, men jag tror
inte att de idéer som vägleder Alexander Chrisopoulos skulle få oss bort ur
det här tillståndet. Varken socialismen eller marxism-leninismen har någon-
sin tillåtit yttrandefriheten och kreativiteten att flöda fritt. Ett mer föröd-
ande andligt förtryck än i de forna öststaterna eller i dagens Cuba finner man
inte någonstans i hela kulturhistorien.
Herr talman! Det påstås ibland att riksdagsdebatter är förfärligt tråkiga,
och det är lätt att hålla sig för skratt när man ser regeringen omsätta sina
vallöften i konkreta förslag. Ett av paradnumren i den förra valrörelsen var
de 300 färska miljonerna till kulturen under tre år, redan nämnt av många
talare i debatten. Berömmet från tidningarnas kulturspalter uteblev inte hel-
ler. Men en god del av pengarna försvann, för nu när de skall delas ut har
socialdemokraterna upptäckt ”det ekonomiska läget”, som man säger. Det
är självklart att man måste vara sparsam med skattebetalarnas pengar. Det
måste man alltid vara, och i synnerhet när det ser dystert ut för landets eko-
nomi. Då slipper man inte undan de svåra prioriteringarna, och samtidigt
avslöjas var solidariteten finns.
Hur kan socialdemokraterna t.ex. bjuda löntagare och arbetsgivare på 1,5
å 2 miljarder kronor i skattelättnad för fackföreningsavgifter, medan de fatti-
gaste i tredje världen, eller svenska familjer med handikappade barn liksom
kulturen, får nöja sig med att vänta på bättre tider?
För folkpartiet liberalerna har kulturen alltid hört till de prioriterade om-
rådena. Men givetvis måste man kunna tänka om när verkligheten föränd-
ras. Ingenting kan garanteras evigt liv bara därför att det en gång finns där.
Somliga verksamheter måste försvinna för att andra som känns mer ange-
lägna skall få utvecklas eller nya komma till.
Men det kan ju inte få gå till på det viset som regeringen hade tänkt sig,
dvs. att helt käckt sätta yxan i Riksteatern. Operationen kunde tyckas
ganska enkel, men det var ju mer än några programblad som man hade tänkt
riva bort. Det handlade om uteblivna arbetsmöjligheter för många männi-
skor, för kulturskaparna, som regeringen hade lovat bättre arbetsvillkor, och
det handlade om att ta ifrån teaterpubliken den kultur som särskilt skulle
stödjas för att den skulle nå ut över landet och där Riksteaterns egen turné-
produktion är grunden för den lokala och regionala kulturverksamheten.
Protesterna mot den katastrofala nedskärningen av Riksteaterns anslag
blev tydligen för starka. Genom diverse turer har socialdemokraterna nu
samlat en majoritet bakom förslaget att återge Riksteatern en del av den
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
61
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
bantade summan. Men vi i folkpartiet liberalerna är inte nöjda med det, ef-
tersom det går ut över andra konstnärliga verksamheter. Därför, herr tal-
man, yrkar jag bifall till reservationen 1 i betänkandet nr 22, där vi tillsam-
mans med centerpartiet föreslår att alla de 23 miljonerna skall läggas ovanpå
regeringens förslag.
Teater-, dans- och musikinstitutioner runt om i landet har också räknat
med det löfte som ställdes ut i förra årets budgetproposition. Kommuner och
landsting har planerat utifrån det, eftersom deras stöd är förutsättningen för
att staten skall ge sitt bidrag. Men inte ens löften utställda så sent som förra
året är regeringen beredd att fullfölja.
Två utredningar ”Kultur i hela landet” och ”Symfonierna och samhället”
har spänt förväntningarna. Inte underligt då att besvikelsen blir stor. Mot
den bakgrunden har folkpartiet liberalerna föreslagit att man skall låta peng-
arna från den nedlagda Skådebanan i Stockholms län bidra till att öka antalet
grundbidrag till de regionala kulturinstitutionerna.
Herr talman! Inte heller de fria teater-, dans- och musikgrupperna får den
anslagshöjning de blivit lovade. Detta är inte bara anmärkningsvärt, utan
det är oförsvarligt, eftersom de fria teatergrupperna reser över hela landet
och svarar för 60 % av alla föreställningar för barn och ungdom. För att de
fria grupperna skall kunna behålla sin verksamhet på nuvarande nivå behö-
ver anslaget höjas med minst de 5 milj.kr. som regeringen lovade i fjol.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till reservationerna 5, 7, 8 och
9 i kulturutskottets betänkande nr 22.
Herr talman! Sedan ett par år tillbaka har staten bidragit med pengar för
att informera om vilka möjligheter det finns att göra konst tillgänglig för
människor mitt i vardagen i deras boendemiljö, inte bara vid nybyggnader
utan också vid upprustning av de ofta sterila bostadsområdena från 60-talets
byggrusch. I dag kan man möta mustiga målningar i förut trista trappupp-
gångar och underbara lekskulpturer inne på gårdarna. Ganska blygsamma
belopp från staten har genererat en mycket större ström av pengar till konst-
närliga produkter, vilket i sin tur har ökat arbetstillfällena för många konst-
närer. Precis som statens kulturråd, statens konstråd, boverket, konstnärs-
nämnden och Konstnärernas riksorganisation finner vi det angeläget att in-
formationsprojektet ”Konst där vi bor” skall bli permanent.
Till sist, herr talman! Handarbetets vänner är en unik institution, vars
värde både som förnyare av den textila bildkonsten och som bevarare av det
textila hantverket inte kan överskattas. För att dess verksamhet skall kunna
fortsätta i minst nuvarande omfattning anser folkpartiet liberalerna att ett
riksdagens uttalande behövs för att garantera Handarbetets vänner minst det
stöd som utgår för det innevarande budgetåret.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 3 och 8 i kul-
turutskottets betänkande nr 23.
Anf. 63 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
62
Anf. 64 STINA GUSTAVSSON (c):
Herr talman! Intresset för teater i alla samhällsskikt har lett till att det se-
dan länge finns en bred teaterverksamhet i vårt land, alltifrån ren amatör-
verksamhet till professionell teater av kvalificerat slag. Bildandet av Riks-
teatern på 1930-talet kom att innebära en satsning på turnéverksamhet och
uppbyggnad av fasta ensembler ute i länet för att teatern skulle bli en tillgång
för alla. Riksteatern har enligt min mening, trots de många länsteatrar som
sett dagens ljus under senare år, ett alldeles speciellt åtagande i svenskt tea-
terliv, nämligen som ett komplement till övrig teater. Regeringens förslag
om att minska anslaget drastiskt till Riksteatern gav därför eko runt om i
landet. Därom kan även ett stort antal motioner till riksdagen vittna.
I anslagssammanhang brukar ju Riksteatern behandlas på samma sätt som
Operan och Dramaten. Medan dessa institutioner fick sina anslag uppräk-
nade med 6% kom Riksteatern att få sitt anslag beskuret med 23 milj.kr.
Från centerns sida fann vi detta mycket anmärkningsvärt, inte minst med
tanke på att teaterkostnadsutredningen ännu inte har presenterat sitt betän-
kande. Vi från centerns sida menar att Riksteatern, som bl.a. har uppgiften
att komplettera annan teaterverksamhet ute i landet, måste få sina pengar.
Även socialdemokraterna i kulturutskottet begrep det orimliga i att ställa
upp på regeringens förslag. Några miljoner utverkades av regeringen och
några miljoner togs från andra anslag, sammanlagt 20 milj.kr.
Centern vidhåller förslaget om 23 milj.kr. till Riksteatern, ett förslag som
också folkpartiet liberalerna och miljöpartiet stöder.
Vi menar vidare att de medel som frigjorts genom att verksamheten vid
Skådebanan inte skall finansiera Riksteatern skall användas för andra teater-
främjande åtgärder. Vi förutsätter faktiskt att regeringen i nästa års budget-
proposition återkommer till riksdagen med förslag om en permanent an-
vändning av medlen.
I förra årets budgetproposition utlovade regeringen en utökning av antalet
grundbelopp till de regionala institutionerna. Löftet var då 50 nya grundbe-
lopp till musikinstitutionerna och 15 till teater- och dansinstitutionerna. Men
i årets budget fullföljs inte satsningen. Från centerns sida menar vi att löften
så långt möjligt skall hållas.
I ett särskilt yttrande i det betänkande som nu debatteras har vi tillsam-
mans med folkpartiet liberalerna tagit upp ett par exempel på vad en utebli-
ven satsning på de regionala institutionerna kan medföra. Det gäller dels den
nya länsteatern i Bohuslän, dels kammarorkestern Musica Vitae som ingår
i Musik i Kronoberg. Personligen tycker jag att det är en mycket ojämlik
fördelning i vad gäller bidragsgivningen till musikinstitutioner. Småland och
Blekinge tillsammans tilldelas endast 25 grundbelopp, medan Skåne tilldelas
hela 145 och Östergötland 79 grundbelopp.
De fria grupperna utgör ju också ett intressant och mycket dynamiskt in-
slag i det svenska kulturlivet. Deras ekonomiska situation är dock, som vi
har hört här tidigare, mycket bekymmersam. Detta har vi erfarit inte minst
vid uppvaktningar i kulturutskottet. Inte heller här tycker jag att regeringen
lever upp till sitt löfte.
I kulturutskottets betänkande 23 behandlas bl.a. anslag till bibliotek. Lit-
teraturen har som regel en central roll i ett lands kulturliv. Språket, som det
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
63
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
64
talas och skrivs, är alltjämt det viktigaste kommunikationsmedlet, och med
litteraturens hjälp tillägnar vi oss vårt språk och vidgar våra erfarenheter och
upplevelser. För en levande samhällsdebatt är litteraturen av mycket stor be-
tydelse.
Vi är ju i kulturutskottet överens om att det är angeläget att biblioteks-
verksamheten kan utvecklas. Det gäller även när nya stadsdelar byggs ut och
för glesbygden. Likaså är vi överens om att den uppsökande verksamheten
bland äldre och handikappade också måste utvecklas. Det är därför som vi i
centern har tagit fasta på vad som framkom i kulturrådets rapport, Ända
hem till fru Nilsson, där olika metoder om uppsökande verksamhet presen-
teras. Vi menar att riksdagen borde stödja utvecklingen av bokbussverksam-
heten och därvid särskilt ta fasta på den uppsökande verksamheten bland
äldre.
Vi anser vidare att staten har ett särskilt ansvar att förvärva konst till sina
egna byggnader, likaså att stödja svenska konstnärer. Det kan t.ex. ske ge-
nom inköp och deponering av konst i samlingslokaler av olika slag. Här sam-
las ju många människor, som på det sättet får möta konsten. En sådan sats-
ning kan utgöras av inköp och beställningar hos t.ex. Handarbetets vänner
som måste tillförsäkras minst det stöd som man haft under innevarande år,
vilket också påpekats av de båda tidigare talarna.
Herr talman! Jag står bakom de reservationer av centerns företrädare som
återfinns i kulturutskottets betänkanden 22 och 23, men jag yrkar bifall en-
dast till reservationerna 1, 7, 8 och 9 i kulturutskottets betänkande 22. Be-
träffande kulturutskottets betänkande 23 yrkar jag bifall till reservation 1
och 2.
Anf. 65 ALEXANDER CHRISOPOULOS (v):
Herr talman! Jag skulle vilja beröra Margareta Fogelbergs inlägg. Hon
försöker sig på en ideologisk diskussion. Jag föredrar att Margareta Fogel-
berg, när hon skall bemöta mig ideologiskt, inskränker sig till det jag säger i
talarstolen. Det jag talar om i talarstolen är den kulturpolitiska verklighet
som råder här i Sverige. Jag har varken nämnt marxism eller något annat i
den vägen. Det som är intressant i sammanhanget är att om det är något parti
som vi har mycket samarbete med i kulturutskottet, så är det folkpartiet.
Margareta Fogelberg borde i så fall dra vissa slutsatser av den mycket farliga
närhet till marxismen som hon befinner sig i.
Herr talman! Jag måste ägna en stund åt den överenskommelse som träf-
fats i kulturutskottet mellan vänsterpartiet och socialdemokraterna. Den in-
nebär att vi ger Riksteatern 20 miljoner åter av de 23 miljoner som rege-
ringen berövade teatern i samband med budgetpropositionen. Skälet till
överenskommelsen är att vi anser att Svenska riksteatern är den enda av de
statligt stödda nationalscenerna i Stockholm som fått till uppgift att svälla ut
i landet. Riksteatern är emellertid inte bara en teater utan också en organisa-
tion för teater. Riksteatern består av 221 teaterföreningar. Mer än 4 000
fackliga, politiska och ideella organisationer är medlemmar i Riksteaterns
lokala teaterföreningar. Genom dessa teaterföreningar utför Riksteatern ett
stort publikarbete på både små och stora orter för att nå nya grupper i sam-
hället och skapa intresse för teater. Riksteaterns teaterföreningar arrangerar
också föreställningar med program från andra teatrar, länsteatrar och fria
grupper. Vi anser att Riksteatern har en så pass stor kulturpolitisk betydelse
att det är skäl för att prioritera Riksteaterns anslag.
Av de 20 milj.kr. som Riksteatern får tas 14 nya miljoner direkt från stats-
kassan, 4 miljoner från Skådebanan i Stockholm, som upphört med sin verk-
samhet, och 2 miljoner från utvecklingsverksamhet på kulturområdet. I av-
vägningen mellan de positiva och de negativa delarna i den här överenskom-
melsen har jag och mitt parti kommit fram till att de positiva delarna övervä-
ger. Det negativa är att 2 milj.kr. tas från utvecklingsverksamhet på kultur-
området. Men de positiva delarna överväger i stort sett. Överenskommelsen
innebär att vi hjälpligt garanterar Riksteaterns verksamhet. Totalt tillför vi
kultursektorn ytterligare 14 milj.kr. Det innebär att vi i mitt parti i framtiden
skall arbeta för att öka anslaget till utvecklingsverksamhet inom kulturområ-
det.
Det är självklart att man måste göra sådana här överväganden inom ut-
skottet. Trots att man har en ideologisk framtoning för sin politik - det skall
man ha och den skall man framföra - är den verklighet som man möter som
politiker sådan att man måste överväga villkor som vi inte själva bestämmer
över, utan som är givna av den parlamentariska situation som vi befinner
oss i. Jag anser att det är positivt att utskottet har möjligheter att modifiera,
förbättra och påverka regeringens budgetförslag. Jag anser att det är positivt
att oppositionspartierna också i fortsättningen kan komma överens och göra
gemensamma ställningstaganden som påverkar kulturanslagen positivt.
Samtidigt är det självklart att varje oppositionsparti måste förbehålla sig rät-
ten att göra sina egna prioriteringar av vilka slags kulturella satsningar som
måste göras.
I det sammanhanget var vi självklart beredda på att låta Riksteaterns gyl-
lene träd blomma i första hand. Det är en prioriteringsfråga. Den rätten skall
vi tillskansa oss. Samtidigt skall vi tillerkänna Lars Ahlmark och moderata
samlingspartiet rätten att tycka att Riksteaterns blommande träd inte skall
blomma fullt ut, utan att satsningar bör göras på andra områden. Det får
man leva med i fortsättningen. Jag tycker att det är ett naturligt inslag i en
demokratisk process. Man får acceptera att andra partier har rätt att göra
sina egna kulturpolitiska prioriteringar i fortsättningen, utan att det är något
märkvärdigt med det.
Herr talman! Jag skulle vilja prata litet om de fria teatergruppernas verk-
samhet. De fria grupperna svarar för ca 40 % av landets totala utbud av tea-
ter och står för 60 % av barn- och ungdomsteater. De turnerar landet runt
och har ett utvecklat samarbete med arrangörerna. Ökningen av anslaget
har i realiteten ej motsvarat kostnadsökningarna. Under 1990 har situatio-
nen ytterligare förvärrats, då arrangörerna, dvs. kommunerna, inte kunnat
täcka ökade kostnader för bl.a. hotellmoms, energiskatt och stigande ben-
sinpriser. Jag tycker att det är befogat att de fria teatergrupperna får det an-
slag som vi tillsammans med andra partier föreslår i reservation nr 9, till vil-
ken jag yrkar bifall.
Anf. 66 MARGARETA FOGELBERG (fp) replik:
Herr talman! När Alexander Chrisopoulos i ett tidigare inlägg klagade på
antiideologin i det politiska klimatet, trodde jag inte att han efterlyste ideo-
5 Riksdagens protokoll 1990/91:102
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
logier för egen del. Även om vänsterpartiet har strukit ordet kommunisterna
ur partinamnet, förutsätter jag att det fortfarande var socialismen och mar-
xism-leninismen som vägledde honom. Det kan vara intressant att få veta
hur det egentligen ligger till med den saken. Flera ledamöter i kammaren
har tidigare frågat efter detta, men inte fått något riktigt svar.
Anf. 67 LARS AHLMARK (m) replik:
Herr talman! När jag föreslog vänsterpartiet att göra en viss prioritering,
önskade jag inte att vänsterpartiet skulle ansluta sig till den moderata priori-
teringen, utan enbart att man skulle stå fast vid sin egen prioritering. Den
innebar att man hade avsatt medel för ett antal grundbelopp till musiklivet,
grundbelopp som för övrigt kulturrådet redan har fördelat och där ett maski-
neri har rullat i gång för att man skall kunna ta emot de här pengarna tillsam-
mans med sådana medel som har uppbringats lokalt och regionalt. Det är
därför jag tycker att det är synd att vänsterpartiet gör detta ställningsta-
gande. I andra sammanhang brukar ni inte ha särskilt ont om pengar.
Anf. 68 ALEXANDER CHRISOPOULOS (v) replik:
Herr talman! Till Margareta Fogelberg vill jag säga att vi faktiskt har en
utvecklad kulturpolitik. Vår kulturpolitik bygger på våra egna erfarenheter,
på våra egna analyser av den politiska verksamheten i Sverige. Den åter-
speglar vår syn på kulturpolitiken och den delas i stort av Margareta Fogel-
berg, om man skall döma av de överenskommelser vi hittills har gjort i kul-
turutskottet. Jag tycker att det är billig demagogi att blanda in Cuba, marxis-
men och en massa andra saker i sammanhanget, när diskussionstemat i dag
faktiskt är den svenska kulturpolitiken.
Till Lars Ahlmark vill jag säga att vi gör två slags prioriteringar. När man
skriver motionerna anser vi att man får ha krav på kulturell utveckling på en
rad områden. Sedan gör man en prioritering till vad gäller de krav som är
möjliga att genomföra. I de prioriteringarna förbehåller vi oss rätten att dis-
ponera de medel som vi har skapat, enligt det vi anser väsentligt. I det sam-
manhanget anser vi att det är väsentligt att satsa 20 milj.kr. på Riksteatern.
Även om vi hade andra önskningar är de villkor som i dag dikterar vårt age-
rande inte villkor som vi själva har satt upp, utan det är villkor som också
moderata samlingspartiet medverkat till.
Anf. 69 LARS AHLMARK (m) replik:
Herr talman! Vänsterpartiet har tydligen två slags krav. Krav som det inte
är meningen att genomföra och krav som det är mening att genomföra. Jag
beklagar att inte musiklivet hörde till den grupp som det var mening att ge-
nomföra.
Anf. 70 ALEXANDER CHRISOPOULOS (v) replik:
Herr talman! Jag vet inte vad Lars Ahlmark pratar om. Vi har en motion
som kräver 29 milj.kr. till Riksteatern. Det är ett krav som vi anser skall
genomföras. Vi gör allt vi kan för detta och vi har lyckats att delvis genom-
föra det kravet. Det är vi nöjda med.
66
Anf. 71 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Med den ursprungliga neddragningen av Riksteaterns resur-
ser höll faktiskt den stolta socialdemokratiska kulturpolitiska byggnaden på
att rämna. Här återfinns resterna av Riksteatern efter flera turer, kanske in-
takt med undantag av översta våningen och taket. Ser man på det moderata
inlägget är det kanske själva grunden som är i fara.
Vid beskedet om att Riksteatern skulle mista alla de 23 miljonerna, blev
det stor rörelse i landet från många protesterande. Hur var något sådant
möjligt? Det var ett spontant uttryck. Det torde vara unikt att en regering
skulle kunna vara beredd att lämna en stor teaterinstitution som Rikstea-
tern, likställd med en nationalscen, med tomma scener ute i landet.
Åtgärden har beskrivits som en skandal och en katastrof. Tre parter var
hotade av radikala förändringar: publik, särskilt på landsbygden och i
mindre orter i hela landet, teaterverksamheten och de anställda.
Uppsägningar av personal skulle drastiskt förvärra den redan höga arbets-
lösheten bland skådespelare och andra grupper på teaterområdet. Rikstea-
terns samarbete med länsteatrarna bör i det här sammanhanget understry-
kas. Här är ett samspel oerhört viktigt. I Riksteatern är ett 150-tal artister
indragna i produktionen, motsvarande 40 årsanställda. De skall åstad-
komma en grundrepertoar om ca 6 flexibla produktioner.
Cullbergbaletten omfattar 19 dansare och dess produktioner är livligt ef-
terfrågade utomlands. Danskompaniet framträder halva tiden i teaterföre-
ningar ute i landet och halva tiden utomlands. Man självfinansierar sin verk-
samhet, med undantag av lönerna. Många och viktiga impulser hämtas i ut-
landet. För att klara situationen har socialdemokraterna i utskottet tvingats
ge med den ena handen och ta med den andra. Jag erinrar mig osökt detta
med karusellen och gungorna.
Vi i miljöpartiet de gröna har inte kunnat accepterat neddragningen av
Riksteaterns resurser utan vill ställa hela den ursprungliga summan till förfo-
gande. Tillsammans med folkpartiet och centern reserverar vi oss alltså till
förmån för hela summan. Vi värnar speciellt om den viktiga turnéverksam-
het som ca 220 lokala teaterföreningar har över hela landet.
Herr talman! Beträffande innehållsförteckningen i kulturutskottets betän-
kande 22 har vår partibeteckning fallit bort när det gäller reservation 7, som
handlar om grundbelopp till regionala och lokala teater-, dans- och musikin-
stitutioner. Detta har emellertid justerats, som framgår av det rättingsblad
som finns på ledamöternas bänkar. Det är här fråga om en viktig varubeteck-
ning. Dessutom är detta av visst intresse för vänsterpartiet, som - det har vi
hört - inte kommer att ”nappa”. Det är alltså fyra partier som ställer sig
bakom framlagda förslag om stöd till bl.a. musikinstitutionerna.
Tack vare att vi i miljöpartiet de gröna har tillskjutit medel motsvarande
50 grundbelopp - 11 för teater- och dansinstitutioner och 39 för musikinsti-
tutioner - behöver en utbyggnad av stödet inte skjutas upp. I ett särskilt ytt-
rande anför jag att ett bifall till reservationerna 7 och 8 innebär att det skapas
ett utrymme för en betydande ökning av stödet till de regionala institutio-
nerna, t.ex. Helsingborgs konsertförening. Det handlar då om 4 grundbe-
lopp.
Tyvärr har vi inte varit lika framgångsrika när det gäller stödet till de fria
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
67
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
teater-, dans- och musikgrupperna, som bedriver ett slitsamt arbete. Fram-
för allt handlar det om turnéverksamhet bland barn och ungdomar ute i
landet. Vi hörde nyss att 60 % av barnen och ungdomarna nås av den verk-
samheten. Utöver de 2 miljoner som föreslås i budgetpropositionen har de
fria grupperna gjort sig förtjänta av den av oss föreslagna förstärkningen ge-
nom ett stöd om 5 milj.kr.
Det statliga stödet till de regionala och lokala teater-, dans- och musikin-
stitutionerna var tänkt att utgöra första steget i en tvåårig satsning. Här har
vi ytterligare ett fall där regeringen inte nått ända fram.
Herr talman! Med hänvisning till vad jag här har anfört yrkar jag bifall till
reservationerna 1, 7, 8 och 9.
Så några ord om kulturutskottets betänkande 23 som handlar om biblio-
tek, bildkonst och konsthantverk. Det är bara en sak som jag vill ta upp i det
sammanhanget.
Statens konstråd driver nämligen i egenskap av huvudman ett informa-
tionsprojekt, Konst där vi bor. Projektet har pågått i två år och visar på fina
resultat. Detta har jag själv kunnat studerat på en utställning på Gamla ar-
kivmuseet i Lund, numera kallat Skissernas museum.
Även arbetsmarknadsstyrelsen, boverket och Konstnärernas riksorgani-
sation har samarbetat i fråga om det här projektet. Informationen har avsett
statliga lån och bidrag för konstnärlig utsmyckning. Intresset för konstnärlig
utsmyckning av bostadsområden har ökat kraftigt under de senaste åren. Vi
i miljöpartiet de gröna anser att det aktuella projektet skall permanentas
fr.o.m. nästa budgetår och vill att 4 milj.kr. beräknas för verksamheten.
Herr talman! Med anledning av vad jag sagt om detta betänkande yrkar
jag bifall till reservationerna 4, 5 och 6.
Anf. 72 ANDERS NILSSON (s):
Herr talman! Bakgrunden till de förslag till anslag inom teater-, musik-,
och dansområdet som vi nu diskuterar är naturligtvis det ekonomiska läget.
Som flera talare i kulturdebatten tidigare har påpekat innebar planerna vid
den här tidpunkten förra året att vi i årets budgetförslag skulle fortsätta med
utbyggnaden av de regionala institutionerna. Vi anser att det, tyvärr, saknas
förutsättningar för det i dag. Det finns helt enkelt inte ekonomiska resurser
för det. Den här situationen har emellertid inte medfört något reformstopp.
Som framgick av den föregående debatten här i kammaren har vi kunnat
förbättra konstnärernas villkor betydligt. Detta har naturligtvis medfört en
stram budget på andra områden inom kultursektorn, bl.a. när det gäller de
delar som vi nu behandlar.
Med utgångspunkt i vad jag här har anfört vill jag emellertid göra några
kommentarer. I budgetpropositionen anges det mycket klart att det inte är
fråga om att skrinlägga några planer om den fortsatta utvecklingen av de re-
gionala kulturinstitutionerna. Vad det gäller är att av statsfinansiella skäl
göra en reformpaus.
Jag tror faktiskt att folk i allmänhet accepterar ett sådant resonemang. Det
är bara att se till hur det kan vara på det personliga planet. Om jag t.ex. inte
har pengar för inköp av den soffa som jag vill ha, väntar jag ju med det kö-
68
pet. Men för den skull skrinlägger jag inte mina planer på att köpa en soffa.
Så enkelt är det.
Nämnda reformpaus görs dessutom på en mycket hög nivå. Vi har ju ett
väl utbyggt nät av lokala och regionala teater- och musikinstitutioner. Ut-
byggnaden har varit omfattande under 80-talet. En ordentlig satsning har
gjorts under innevarande budgetår. Förra året fattade vi beslut om musiktea-
tern i Göteborg.
Vidare har kultursektorn under senare år fått en gynnsam statlig medels-
tilldelning jämfört med många andra områden. Det här gör att vi rimligen
bör se årets budget sådan den är - som en reformpaus på hög nivå.
Utskottet har gjort en betydande ändring i regeringens förslag till budget.
Vi har funnit det möjligt att höja anslaget till Riksteatern med 20 milj.kr. -
tack vare en uppgörelse mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet. Ut-
skottets förslag innefattar dels 14 nya miljoner, dels en omfördelning av 6
miljoner.
Motiven till utskottsmajoritetens beslut är flera: Vi markerar Riksteaterns
kulturpolitiska betydelse. Resurser till Riksteatern innebär i realiteten re-
surser till regional och lokal kulturverksamhet. I och med teaterföreningarna
ute i landet har Riksteatern en unik publikorganisation som är mycket värde-
full ur många aspekter. I riksteaterns uppdrag innefattas dessutom flera be-
tydelsefulla kulturpolitiska uppgifter, t.ex. tyst teater, teater på finska och
Cullbergbaletten.
Att döma av de många reaktionerna när budgeten presenterades från tea-
terföreningar, från kulturpolitiker överallt i landet och från enskilda perso-
ner får Riksteatern ett stort gensvar ute i landet. Ytterligare ett skäl till att
vi skall upprätthålla nivån på anslaget till Riksteatern är den översyn av spe-
ciellt Operan, Dramaten och Riksteatern som görs i teaterkostnadsutred-
ningen.
Jag vill också något kommentera moderaternas och folkpartiets argumen-
tation när det gäller Riksteatern. Lars Ahlmark pekar på de regionala teater-
institutionernas verksamhet som ett alternativ eller komplement till Rikstea-
tern . Jag kan då berätta om mina erfarenheter från ett län som jag väl känner
till, nämligen Skaraborgs län. Om vi skulle följa Lars Ahlmarks råd och tona
ned Riksteaterns betydelse och lita till Länsteatern, skulle vi få en eller högst
två vuxenföreställningar per år. Men bara t.ex. i Falköping och Skövde, två
städer i Skaraborgs län, ger Riksteatern 10-14 vuxenföreställningar med
olika pjäser varje spelår. Den måttliga omfördelning av pengarna som Lars
Ahlmark förordar ger faktiskt bara ett ringa utbyte när det gäller Skaraborg.
Jag skulle vilja råda Margareta Fogelberg att ta en diskussion med den
tilltänkta regeringspartnern, Lars Ahlmark, om Riksteatern. Margareta Fo-
gelberg beskärmar sig över oss socialdemokrater och över vår njugghet att
inte ställa oss bakom förslaget om ytterligare 300 miljoner till Riksteatern,
så som Margareta Fogelberg vill. Varför då ägna tiden åt att argumentera
mot oss, när Margareta Fogelbergs tilltänkte regeringspartner Lars Ahlmark
vill kapa ännu mycket mer på Riksteatern? Det är väl bättre att skjuta på
den som vill ta ett mycket stort stycke av Riksteatern än på oss, som ändå i
utskottet har gjort ett bra arbete för att skapa förutsättningar för Rikstea-
tern. Det här gäller också det område där vi vill ta litet pengar, nämligen 2
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
69
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
miljoner från kulturrådets utvecklingspengar. Om folkpartiet och Margareta
Fogelberg tycker att det är alldeles bedrövligt, är det ännu mera bedrövligt
att Lars Ahlmark och moderaterna vill ta ännu mer av dessa utvecklings-
pengar. Rikta kritiken mot det håll där det kan vara befogat.
Omfördelningen av de 6 miljonerna inom kulturbudgeten omfattar 2 mil-
joner av de 19,6 miljoner som regeringen föreslog till kulturrådets disposi-
tion för utvecklingsverksamhet. Det är en i rådande situation måttlig be-
gränsning av anslaget under ett budgetår.
Omfördelningen berör också de nära 4 miljoner som frigjorts genom Skå-
debanans i Stockholm konkurs. De fanns i budgetförslaget till regeringens
disposition för teaterfrämjande åtgärder. Att upprätthålla nivån på Rikstea-
tern är naturligtvis en teaterfrämjande insats.
En sådan omfördelning av pengar kan otvivelaktigt leda till problem för
vissa grupper, det vill jag inte förneka. Däremot reagerar jag mot de må-
lande beskrivningar som görs i debatten om konsekvenserna. Åtminstone
Margareta Fogelberg har utmålat de anslag som vi är beredda att gå med på
som väldigt katastrofala för kulturlivet. Själv vill hon lägga på 2 miljoner till
kulturrådet så att anslaget kommer upp till 19 miljoner. Hon vill lägga på 5
miljoner till de fria grupperna. Jag vill påstå att i den totala kulturbudgeten
på detta område är det här väldigt små pengar. Om nu vårt förslag föranleder
brösttoner hos folkpartiet, måste man säga att det faktiskt också är befogat
med en veklagan över folkpartiets förslag om ytterligare 7 miljoner, för det
löser ju inte alla de problem som de fria grupperna har med tanke på de
utvecklingspengar som behövs på kulturområdet. Om dessa mycket starka
toner i kritiken mot regeringen skulle vara befogade, borde ni rimligen ha
lagt på åtminstone 8,10 eller 15 gånger så mycket som ni de facto har gjort.
De rörliga pengarna inom kulturområdet, vare sig de disponeras av kul-
turråd eller regering, har en stor kulturpolitisk betydelse för utveckling, ny-
tänkande och nya idéer och initiativ. Det är inget tvivel om det. En liten tröst
kan möjligen vara att - jag vet visserligen inte det exakta resultatet - kultur-
lotteriet lär ha sålt mycket bra i år. Det ger sannolikt ett större tillskott av
rörliga kulturpengar än förra året. Därmed förändras bilden på det här om-
rådet på ett positivt sätt.
Med detta vill jag, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan och
avslag på samtliga reservationer.
(forts.)
På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande i ett sammanhang i början av arbetsplenum torsdagen
den 2 maj.
70
6§ (forts.) Teater, dans och musik, m.m. (forts. KrU22 och KrU23)
Anf. 73 LARS AHLMARK (m) replik:
Herr talman! Anders Nilssons inlägg visar hur skadligt det förslag var som
regeringen presenterade i budgetpropositionen. När han talar om vart, mot
vem, kritiken skall riktas, måste jag säga att det är mot regeringen. Vi från
vår sida har önskat ta upp en nyanserad diskussion där man ställer sig frågan:
Hur får man inom en given kostnadsram - vi vill inte pruta på teatern - det
bästa möjliga teaterlivet runt om i vårt land? Då har vi sagt oss att en viss
begränsning är befogad då det gäller Riksteatern, där man vinner medel som
flyttas ut till de regionala institutionerna för att dessa i större utsträckning
än nu skall kunna bearbeta sitt eget ansvarsområde, spela på olika platser i
landet och därutöver kunna stödjas till turnéer på olika håll i landet. Det
vore någonting som skulle ge mer teater för pengarna, för att nu uttrycka sig
på det sättet. Det är alltså helt fel när Anders Nilsson försöker skapa intryck
av att vår modell skulle ge mindre teater. Den ger mer teater för den gemen-
samma resurs som står till förfogande.
Nu har vi fått en debatt enbart om Riksteatern och hur mycket den får
kosta. Vi saknar debatten om svenskt teaterliv. Den får vi ta vid något annat
tillfälle.
Anf. 74 MARGARETA FOGELBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag har visserligen bara varit i riksdagen i knappt sex år, två
mandatperioder, men jag har uppfattat det som så att det är den sittande
regeringen som har regeringsansvaret fram till den 15 september åtminstone.
Jag förstår inte riktigt Anders Nilssons vädjan till oss att vi skulle gå händel-
serna i förväg. Vem det är som tar till brösttoner får auditoriet avgöra.
När regeringen lägger fram sitt budgetförslag, lägger vi fram våra motio-
ner där vi gör våra prioriteringar i kulturbudgeten. De är finansierade till
sista öret. Jag har inte beskrivit regeringens nedskärningsförslag som kata-
strofala. Vad jag har velat betona är att man måste leva upp till sina löften,
därför att även kulturinstitutionerna planerar för sin verksamhet. Att så här
förändra de ekonomiska förutsättningarna från ett år till ett annat innebär
att det blir väldigt besvärligt för dem.
Anf. 75 ANDERS NILSSON (s) replik:
Herr talman! Man skall inte gå händelserna i förväg och den sittande rege-
ringen har ansvaret fram till den 15 september, säger Margareta Fogelberg.
Men hon vill alltså inte ta något resonemang med Lars Ahlmark om anslaget
till Riksteatern. Men är det ändå inte så att dessa två partier har sagt sig vilja
regera efter den 15 september? Vi talar egentligen inte för varandra utan för
svenska folket. Teaterpubliken i Sverige kan ha intresse av att veta hur en
moderat-folkpartistisk regering skulle se på teateranslagen i framtiden. Jag
tror att Riksteaterns publik i Falköping och Skövde, som jag tidigare hänvi-
sat till, har ett betydande större intresse av att få veta det än av en akademisk
diskussion om hur länge regeringen sitter eller vilka principer som skall väg-
leda oss.
Till Lars Ahlmark vill jag säga att jag i och för sig har respekt för det sätt
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
71
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
72
att resonera som Lars Ahlmark har när det gäller länsteatrarna och Rikstea-
tern. Det är sannolikt att vi gör en olika bedömning, och det är sannolikt att
vi båda än så länge får bygga våra kunskaper på otillräckligt underlag, därför
att teaterkostnadsutredningen inte är färdig och att det inte gjorts några jäm-
förelser. Men i avvaktan på ett besked tycker jag att det är rimligt att hålla
uppe nivån på Riksteaterns anslag.
Anf. 76 MARGARETA FOGELBERG (fp) replik:
Herr talman! Det är väl ändå ganska förmätet, Anders Nilsson, att begära
att vi när vi lämnar våra motioner i januari skall konferera med andra partier
när vi kanske i detalj i en budget har litet olika meningar. Tidigare, under de
borgerliga åren, var det så att folkpartiet faktiskt var garanten för att kultur-
anspråken blev väl tillgodosedda. Det har också Bengt Göransson erkänt.
Då vill jag ställa en motfråga till Anders Nilsson: Varför ser ni socialdemo-
krater inte till att ni har vänstern med när ni lägger fram era regeringsförslag,
så att de går igenom?
Anf. 77 LARS AHLMARK (m) replik:
Herr talman! Jag vill understryka att vår modell innebär dels en förstärk-
ning i förhållande till regeringens förslag med 5 milj.kr. till Riksteatern, dels
en förstärkning med 73 regionalt placerade grundbelopp, dels en beställning
till regeringen att vid behov återkomma med ytterligare medel.
Avslutningsvis antydde Anders Nilsson att han hade en viss förståelse för
våra tankar och att vi på sikt kanske kan komma överens. Om Anders Nils-
son och jag kan komma överens, är jag övertygad om att också Margareta
Fogelberg och jag kan göra det.
Anf. 78 ANDERS NILSSON (s) replik:
Herr talman! Margareta Fogelberg sade att hennes parti i de borgerliga
regeringarna stod som en garant för kulturbudgetarna. Innebär detta att
Margareta Fogelberg nu inte riktigt litar på Lars Ahlmark och moderaterna
i de nuvarande diskussionerna, eftersom hon gör denna markering?
Till Lars Ahlmark vill jag säga att om jag läser rätt vill moderaterna öka
anslaget till de regionala teatrarna med ungefär 8 milj.kr. och anslaget till
Riksteatern med 5 milj.kr. Det blir sammantaget en ökning med 13 milj.kr.
Med vårt förslag tllför vi 14 friska miljoner till kulturområdet. Det är faktiskt
ett något bättre resultat, tycker jag.
Tredje vice talmannen anmälde att Margareta Fogelberg anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 79 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till kulturutskottets hem-
ställan i betänkande 23 och avslag på samtliga reservationer.
I betänkandet behandlas bibliotek, bildkonst och konsthantverk.
Vid förra årets debatt i detta ärende kämpade vi socialdemokrater förgä-
ves för att en omprioritering skulle ske på biblioteksområdet till förmån för
en invandrarlånecentral. Den gången menade utskottets majoritet att tre de-
påbibliotek skulle prioriteras. I dag är det mycket glädjande för mig att
kunna konstatera att ett enat utskott inte har något att erinra mot utbild-
ningsministerns förslag i propositionen, när han nu än en gång lägger fram
förslag gällande en omstrukturering av depåbiblioteken till förmån för en
invandrarlånecentral.
Visst kunde vi väl redan förra året ha fattat beslut som möjliggjort denna
förändring. Men vi får glädja oss åt den åsiktsändring som nu tycks ha skett
bland utskottets övriga ledamöter. Det förefaller som om det nu finns möj-
lighet till en omprioritering när det gäller den här verksamheten.
Herr talman! Jag vill instämma med Stina Gustavsson i det som hon sade
om bokbussarnas värdefulla insatser och den uppsökande verksamhetens
betydelse inom biblioteksväsendet, framför allt för äldre och handikappade,
men också för andra människor i vårt samhälle. Enligt min mening är det
dock i första hand en kommunal skyldighet att ge kommuninnevånarna
denna service. Ett generellt bidrag utformat på det sätt som Stina Gustavs-
son föreslår kan jag inte tillstyrka.
Tidigare i dag har vi här i kammaren diskuterat ersättning och bidrag till
konstnärer. Bild- och formkonstnärer tillhör en grupp som vi socialdemokra-
ter vill värna om och stödja genom att bl.a. underlätta utställningsverksam-
heten och genom att ge en visningsersättning. Det är viktigt att människor
runt om i vårt land, var de än bor, får möjlighet till konstupplevelser. Bilden
är en viktig del i vår vardag. Det gäller för oss alla att förstå den rätt.
Ett sätt att sprida bildkonsten är att placera konstverk i byggnader, som
besöks av många människor. Konst i statens byggnader fyller en mycket vik-
tig funktion, men till skillnad från utskottets moderata ledamöter anser vi
socialdemokrater också att det är värdefullt med statens medverkan vid
konstinköp till föreningsägda lokaler. Konst i folkets hus, i bygdegårdar och
i andra samlingslokaler ger bildupplevelser till många männskor, som annars
inte skulle få möjlighet till någonting sådant.
Herr talman! Projektet Konst där vi bor har speciellt under det senaste
året fått ett lyft. Ett stort antal bildkonstnärer har fått arbete och många
människor har kunnat glädja sig åt god konst i sin närmiljö. Det är 24 konst-
närer som har arbetat för att sprida kunskaper om låne- och bidragsmöjlig-
heterna runt omkring i landet. Byggherrar, arkitekter och andra aktiva inom
byggnadsproduktionen har visat ett väldigt stort intresse för denna försöks-
verksamhet. Utskottet delar motionärernas uppfattning om projektets fram-
gång och dess betydelse.
Jag ser fram emot den utvärdering som utbildningsministern förutskickar,
och jag förutsätter att ärendet förhoppningsvis ganska snart återkommer då
det gäller en eventuell permanentning av projektet Konst där vi bor. Det är
en utmärkt verksamhet till gagn både för konstnärer och för allmänhet.
Anf. 80 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! Det var både i landstinget och i några kommuner ganska
hårda strider om en länsteater i Bohuslän. Men nu är teatern sedan den 1
juli förra året i gång med en engagerad ledning.
Landstinget har tagit huvudansvaret för teaterns driftskostnader. Med-
lemskommunerna stödjer teatern genom årsanslag. Uddevalla kommun har
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
73
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
tagit på sig det stora ansvaret att stödja teatern, såväl i egenskap av med-
lemskommun som genom att svara för teaterns lokaler. Staten, å sin sida,
har medverkat till denna satsning på Bohusläns teater genom att godkänna
det regionala initiativet, samtidigt som den har bidragit med åtta grundbe-
lopp som en start.
Som sagt är teatern i gång med en engagerad ledning. Men det räcker ju
inte med en bra ledning för att spela teater. Det var därför som vi på Bohus-
bänken avgav motion KrU304. Det behövs även skådespelare till de produk-
tioner som har förberetts för nästa år. Man har faktiskt sålt 100 föreställ-
ningar under den kommande hösten.
Vi blev därför litet oroade över budgetpropositionens förslag om en frys-
ning av grundbeloppen när det gäller regionala teatrar. En frysning går na-
turligtvis att bära för fullt utbyggda teatrar - man kan ju alltid omprioritera.
Men för en sådan teater som Bohusläns teater, som är under uppbyggnad,
skapar en frysning självfallet särskilda problem. Det fanns också en risk för
att Uddevalla kommun skulle ompröva eller senarelägga det planerade tea-
terbygget - de lokaler som man nu har är alltså provisoriska.
Vid sidan av möjligheten att motionera har vi använt även andra kanaler,
uppvaktningar hos kulturministern, osv. Av dessa resonemang har vi förstått
att länsteatern i Bohuslän kan känna sig ganska säker för framtiden. Jag no-
terade kulturministerns formulering i ett replikskifte med Lars Ernestam.
Även om kulturministern inte kan sitta här och lova exakt löd hans formule-
ring: Länsteatern i Bohuslän är med all säkerhet tryggad. Det känns bra för
oss.
Alla partier på Bohusbänken har varit överens om att motionera för att
stödja länsteatern i Bohuslän. Nu har de sex partier som står bakom detta
hamnat i olika grupperingar. Det tycker jag inte att vi skall hänga upp oss så
väldigt mycket på. Det viktigaste är nämligen att länsteatern i Bohuslän med
sin engagerade ledning nu kan gå ut i produktion och genomföra de föreställ-
ningar som man redan har sålt. Det är i förhoppningen att allt skall fungera
så som vi tror och hoppas att det skall göra som vi socialdemokrater på Bo-
husbänken kommer att ställa oss bakom majoriteten.
I detta anförande instämde Lisbet Calner (s).
Anf. 81 MARGARETA FOGELBERG (fp) replik:
Herr talman! Det var roligt att höra Karl-Erik Svartberg tala så väl för
länsteatern i Bohuslän. Jag kan bara uppmana honom och hans kamrater på
Bohusbänken att rösta på reservation 7, så kan det bli litet pengar till de
regionala teatrarna också.
Anf. 82 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Herr talman! Det är på det sättet, Margareta Fogelberg, att vi inte har de
10 milj.kr. som krävs i reservationen. Om det bara hade gällt länsteatern i
Bohuslän skulle vi ha röstat på reservationen om inte majoriteten hade ställt
sig bakom vår motion. Men nu gäller det alltså 10 milj.kr. till bra mycket mer
än länsteatern i Bohuslän. Dessa 10 milj.kr. har vi inte. Annars fronderar vi
74
bohuslänningar ibland och kör över regeringens förslag. Men det behöver vi
inte göra i detta fall, eftersom vi känner oss trygga ändå.
Anf. 83 MARGARETA FOGELBERG (fp) replik:
Herr talman! Det är skönt när man har en sådan stark tro på sina statsråd.
Men det skulle vara ett gott stöd för alla de andra som inte har stått här och
talat för sina länsteatrar om vi fick stöd för reservation 7.
Anf. 84 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Herr talman! Var och en talar ju för sin sak. Vi har talat för länsteatern i
Bohuslän och kommer att fortsätta att driva frågan om stödet till den. Och
eftersom vi tror oss ha vunnit det som vi var ute efter, har vi ingen anledning
att lägga oss i hur man resonerar från andra håll. Jag har full förståelse för
att man motionerar, stöder osv. Men nu var det fråga om 10 milj.kr., och
det är inte så att dessa 10 milj.kr. skall gå till länsteatern i Bohuslän.
Anf. 85 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Jag är en av dem som har motionerat om anslaget till Riks-
teatern och är mycket nöjd med utskottsbehandlingen av frågan så till vida
att utskottet inte kan acceptera den drastiska nedskärning av anslaget som
regeringen föreslog.
Men jag är inte nöjd med att man finansierar ökningen genom att anslaget
till kulturrådets verksamhet för utvecklingsarbete minskas med 2 miljoner.
Detta fattade vi beslut om tidigare i dag.
Jag vill peka på några konsekvenser av detta.
I den statliga utredningen Kultur för hela landet fanns ett förslag om för-
söksverksamhet med s.k. länskonstnärer. Kulturrådet tog upp det här försla-
get som sitt och uppmanade landstingen ute i landet att med ekonomiskt stöd
från kulturrådet under en försöksperiod om tre år genomföra verksamhet
med länskonstnärer.
Mitt eget landsting, Värmlands landsting, som bedriver en mycket aktiv
regional kulturverksamhet, ställde sig bakom detta förslag och lade ned
mycket tid och arbete på att förbereda sig för ett treårigt projekt med två
länskonstnärer. Arbetet skulle särskilt inriktas på att stimulera barns och
ungdomars intresse för musik och bild.
I december 1990 kom besked från kulturrådet där man meddelade att an-
slag beviljats för tre år preciserat i kronor för de kommande tre åren. Lands-
tinget beslutade om sitt ekonomiska åtagande och planerade ekonomiskt för
att ställa upp under treårsperioden.
Två unga konstnärer kunde anställas, och de har nu arbetat någon månad
och har med entusiasm planerat verksamhet efter de förutsättningar som
meddelats från kulturrådet och huvudmannen.
Den 16 april kom helt plötsligt besked från kulturrådet att projektet skall
stoppas efter ett år beroende på att anslaget till kulturrådets utvecklingsar-
bete skärs ned, dvs. det anslag som vi fattade beslut om tidigare i dag.
Det här är ett konkret exempel för att belysa hur fel det är att man, för att
finansiera Riksteaterns anslag, skär i anslaget för kulturrådets utvecklingsar-
bete. Det var ingen bra lösning. Det leder till ryckighet i planeringen, och
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
75
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Teater, dans och
musik, m.m.
det är en lösning som tyvärr föga stimulerar till fortsatt kulturellt utveck-
lingsarbete.
Jag anser att utskottet för att rädda Riksteatern gjort ett mycket gott ar-
bete, men jag beklagar djupt att det till vissa delar måste gå ut över sådan
verksamhet som skall stimulera till utveckling av det regionala kulturlivet.
Anf. 86 ALEXANDER CHRISOPOULOS (v):
Herr talman! Jag är också missnöjd över att 2 milj.kr. togs från utveck-
lingsverksamhet på kulturområdet. Men frågan är vad den senaste talaren
har för alternativ. Vad skulle hon föredra i stället? För vår del fanns inget
annat alternativ. Vi övervägde det positiva att tillföra kultursektorn ytterli-
gare 14 milj.kr. och ge Riksteaterns verksamhet 20 milj.kr. Jag instämmer i
att det är negativt att ta pengar från utvecklingsverksamhet inom kultursek-
torn. Det kommer att drabba just sådana grupper som den senaste talaren
tog upp. Men det är meningslöst att säga att något är negativt när det de
facto inte finns något annat alternativ i detta sammanhang.
Anf. 87 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Jag har inte pekat på något alternativt sätt att finansiera
Riksteatern. Det är mycket riktigt. Vad jag pekar på är de konsekvenser som
man kan uppleva ute i landet på grund av att dessa pengar har dragits in. Jag
har tagit detta exempel just för att visa att kulturrådet i detta sammanhang
har handlat i en ganska svår och bekymmersam situation, vilket får effekter
även ute i landet. Jag hoppas att man inom kulturrådet skall kunna lösa detta
problem och hitta andra pengar just till denna verksamhet som nu har kom-
mit i gång på ett så bra sätt.
Anf. 88 ALEXANDER CHRISOPOULOS (v):
Herr talman! Detta gäller inte bara inom kulturrådet. Jag kan lova att vårt
parti skall göra allt det kan för att tillföra medel till utvecklingsverksamhet
inom kultursektorn. Jag tror också att de socialdemokratiska ledamöterna i
utskottet är fullt medvetna om behovet av ökade resurser på detta område.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 maj.)
Kammaren beslöt kl. 18.00 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
76
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Föredrogs
kulturutskottets betänkanden
1990/91:KrU24 Arkiv (prop. 1990/91:100 delvis),
1990/91 :KrU25 Kulturmiljövård, museeer och utställningar (prop.
1990/91:100 delvis),
1990/91 :KrU26 Forskning (prop. 1990/91:100 delvis),
1990/91 :KrU27 Lokalförsörjning m.m. för kulturändamål (prop.
1990/91:100 delvis) samt
1990/91 :KrU28 Arkivet för ljud och bild (prop. 1990/91:100 delvis).
Förste vice talmannen meddelade att kulturutskottets betänkanden
KrU24, KrU25, KrU26, KrU27 och KrU28 skulle debatteras gemensamt.
Anf. 89 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Fru talman! Det gäller nu att ta nya tag efter den mycket spännande och
fina diskussionen om kultur i mera allmänna termer timmarna före midda-
gen.
Jag skall inleda den här debatten om kulturmiljö, och jag skall börja de-
batten med att påminna om att vi faktiskt har ett arv att förvalta - det är
precis vad det handlar om. Jag hör till de politiker som säger att ett land inte
bara har en nutid och en framtid utan också en historia. Det är med den
kulturkonservativa värderingen som grund som jag för det här resone-
manget.
På Gotland finns 97 kyrkor. För tre veckor sedan besökte jag i en funktion
jag har inom kyrkan några av de kyrkorna. Den kyrka jag mest ägnade mig
åt var Eskelhems kyrka söder om Visby. Jag gick runt där och tittade i kyr-
kan, där århundradens gudstjänster har hållits och där århundradens kultur-
minnen finns, och jag såg att kyrkan var litet sprucken och litet sned och att
det fanns oerhörda behov av upprustning. Erik Sjöberg, antikvarien som var
med mig, pekade också och sade, att där behöver vi göra detta, och där be-
höver vi göra detta, och därefter är det nödvändigt att genomföra olika åt-
gärder inne i kyrkorummet.
Varför nämner jag nu det här? Jo, anledningen är att det utskottsbetän-
kande som jag i huvudsak skall tala om, nämligen kulturutskottets betän-
kande nr 25, handlar precis om detta. Det handlar om hur vi skall bevara
gamla byggnader och om hur vi skall se till att det kulturarv som finns i bygg-
naderna, i inredningen och i skulpturerna kan bevaras.
Detta förutsätter ett intresse. Vi fick ju tidigare i dag höra av Bengt Gö-
ransson att han stod på det godas sida. Det må han få säga, även om jag
tycker att det är förmätet, eftersom jag menar att vi som vill slå vakt om
kulturmiljön rimligen står på det godas sida. Eftersom socialdemokraterna
är klart mindre intresserade, klart mindre ambitiösa och klart underpriorite-
rar de här frågorna kan man fråga sig på vilken sida socialdemokraterna står.
Detta förutsätter intresse, och det förutsätter kunskap, Vi har i vår mo-
tion, som ligger till grund för en av våra reservationer, talat om hur viktigt
det är att man uppmärksammar utbildningen i ett sådant speciellt ämne som
Kulturmiljövård,
m.m.
77
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Kulturmiljövård,
m.m.
78
byggnadsvård. Det är viktigt att det finns människor som har kunskaper i hur
man bevarar gamla byggnader. Det är ingen hemlighet för kulturutskottets
ledamöter att det här finns påtagliga brister. Ibland är det inte pengar som
fattas, och ibland är det inte heller arbetskraft, utan tillräcklig kunskap. Det
är en mycket sofistikerad verksamhet att rädda gamla byggnader, att göra
det på rätt sätt och att göra det med pietet - och då tänker jag inte på pietet
i tekniska termer utan i kulturella.
Fru talman! Detta är enligt min mening den viktigaste delen av kulturut-
skottets betänkande 25. Det handlar naturligtvis också om sådana saker som
att bevara kulturlandskapet och att hantera fornminnena på rätt sätt. Vi har
i vår motion också talat om hur viktigt det är med mångfald i det här sam-
manhanget. Vi har aldrig förstått varför man inte skulle kunna ha en friare
konkurrens i fråga om arbetet med fornminnena.
Som jag inledningsvis nämnde uppfattar vi som bildar majoritet i utskot-
tet - och det är alla partier förutom socialdemokraterna; alla andra partier
har ambitioner i den här riktningen - att socialdemokraterna är dåliga på
detta. Det skall bli intressant att höra vad Sylvia Pettersson har för argu-
ment, varför socialdemokraterna inte i en diskussion i kulturutskottet även
kan prioritera kulturmiljön. Det framgår av reservationer till utskottets be-
tänkande att socialdemokraterna har fått lov att reservera sig. Alla andra
partier bildar majoritet, och som bekant är kulturutskottet det av alla utskott
där detta oftast händer. Det borde leda till slutsatsen att socialdemokraterna
kanske inte är så bra på just det här avsnittet, att den skönmålning som
Bengt Göransson förut ägnade sig åt inte har någon som helst grund i det
praktiska riksdagsarbetet.
Jag blir som politiker och riksdagsman i ett land med världens högsta skat-
ter litet förvånad över att det på alla de områden som man bedömer som
angelägna att arbeta med fattas pengar. Hur är det möjligt att vara ansvarig
för ett politiskt system där det fattas pengar till allt som är angeläget? Det
sägs att det inte finns några pengar till vare sig skola, barnomsorg eller äldre-
vård. Likadant är det på den lilla sektion som många av oss tycker är den
kanske viktigaste i den politiska verksamheten, nämligen kulturen - det
finns inga pengar.
Flera partier i utskottet - ibland de tre borgerliga partierna och ibland mo-
deraterna och folkpartiet - har på några punkter varit tvungna att säga att
det inte kan vara som det för närvarande är. Vi är tvungna att göra överflytt-
ningar mellan olika poster så att den kvalitet som är det helt avgörande i de
här sammanhangen inte tappas bort. Jag tänker på sådana saker som att det
skall betalas hygglig hittelön till den som hittar fornminnen och en sådan full-
komligt självklar sak som att man skall kunna bevaka museernas samlingar.
Det är närmast genant att vi i det som förr i världen kallades välfärdsstaten
Sverige inte ens skall kunna få regeringspartiet att förstå att en sådan själv-
klar sak som att bevaka museernas samlingar fordrar anslag.
Fru talman! Jag skall inte yrka bifall till så många reservationer. Men vad
gäller betänkande 25, som jag i första hand har talat om, yrkar jag bifall till
reservation 14. Jag gör det därför att det i den reservationen ligger en annan
kvalitetsbedömning i fråga om vilken vi tycker att regeringen gör dåligt ifrån
sig och socialdemokraterna i utskottet är litet aningslösa, eftersom de inte
förstår vilka kvalitetsförluster man kan göra genom att inte bifalla sådana
här förslag. Vi vill utöka möjligheterna för museerna att köpa in samtida
svensk konst.
Vi hade tidigare i dag en debatt, som för moderaternas del sköttes av Lars
Ahlmark och som handlade rätt mycket om satsningar centralt resp, regio-
nalt. I våra betänkanden ligger också frågan om museerna. Här är det, som
alla som har läst betänkandena vet, alldeles klart att vi mer vill satsa på de
regionala och centrala museerna och ge dem möjligheter att få ett anslag som
ligger väsentligt över vad som föreslås i propositionen och vad socialdemo-
kraterna i utskottet kan hänga med på. Vi menar att vi, om vi satsar kraftfullt
och seriöst på regionala och centrala museer, inte behöver använda Riksut-
ställningar i tillnärmelsevis samma utsträckning som tidigare. Vi gör en bety-
dande besparing på Riksutställningar men menar att det i satsningen på re-
gionala och centrala museer finns starka kvalitetsskäl som förklarar omprio-
riteringen inom budgeten.
Till kulturutskottets betänkande nr 26 har fogats en reservation från vår
sida som handlar om var forskningen och utvecklingen inom kulturområdet
bör ligga. Vi menar att dessa uppgifter bör överföras från kulturrådet - de
som vet vad vi har för inställning till kulturrådet förstår också varför - till
den plats där de rimligen hör hemma, nämligen vid universitetsfakulteternas
samhällsvetenskapliga sektioner.
Med detta, fru talman, yrkar jag också bifall till reservation 1 till betän-
kande 26.
Anf. 90 LARS ERNESTAM (fp):
Fru talman! Jag finner ingen anledning att särskilt kommentera arkivbe-
tänkandet utöver vad vi som representerar folkpartiet liberalerna säger om
att vi ifrågasätter att Arbetarrörelsens arkiv har en sådan särställning att det
behöver ha en särskild anslagspost. Det säger vi självfallet inte därför att vi
inte anser att arbetarrörelsen som alla andra folkrörelser skall ha ett arkiv,
utan det är särbehandlingen vi står frågande inför.
Den stora ekonomiska framtidsfrågan för arkiven gäller utvecklingen av
lönebidragen. Ett genomförande av flexibla lönebidrag - som i och för sig
kan ha mycket positiva följder - kan få ödeläggande konsekvenser för arki-
ven. Frågorna kring lönebidragen handläggs av arbetsmarknadsutskottet,
och ett enigt kulturutskott har i yttrandet dit redovisat att riskerna för arki-
ven är akuta. Det finns skäl att också här påminna om att folkpartiet libera-
lerna i det sammanhanget tillsammans med andra reserverat sig för att den
konsekvensutredning som utlovats måste genomföras.
Kulturutskottet ger kulturmiljövården en välbehövlig förstärkning på 10
miljoner för vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och vård av kultur-
landskap och fornlämningar. Göran Åstrand har kommenterat den frågan.
Jag finner ingen anledning att nu ytterligare gå in i diskussion kring detta. Vi
har där en likartad uppfattning - de här frågorna är så viktiga och så efter-
satta att insatser måste göras. Socialdemokraterna har reserverat sig på den
punkten.
Nordiska museet har fått samordningsuppgifter. Detta är en angelägen
uppgift. Utskottet ger museet möjligheter att fullgöra dem.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Kulturmiljövård,
m.m.
79
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Kulturmiljövård,
m.m.
Utskottet erinrar om de löften som utställdes föregående år och föreslår
att utlovade grundbelopp för de regionala museerna skall inrättas. Det är
märkligt att socialdemokraterna kan ha motsatt uppfattning. Som vi sagt ti-
digare i dag i debatten när vi har diskuterat andra områden har de kommu-
nala bidragsgivarna ställt upp och planerat för den utbyggnad som har aktua-
liserats genom löften om statliga stimulanser i form av dessa grundbidrag.
Med ett pennstreck styks det löftet. Det var ett misstag, och kulturutskottet
rättar nu till förhållandet så att planerade förstärkningar kan genomföras.
Socialdemokraterna är inte ensamma om att ha reservationer i betänkan-
det. Folkpartiet liberalerna har också reservationer. Länsmuseerna är tydli-
gen ingen hjärteangelägenhet för socialdemokraterna, men det är uppenbar-
ligen Arbetets museum i Norrköping, ett museum som enligt flera bedö-
mare - jag känner inte alls till saken - inte utvecklats särdeles väl. Där före-
slår utskottet nya insatser.
De internationella kulturfrågorna får allt större betydelse; inte minst gäl-
ler det i samband med biståndsinsatser i u-länderna. Dessa länder är mycket
utsatta. Det stöd de får går ofta till rent ekonomiska satsningar. Insatserna
för att bevara och levandegöra dessa länders kultur är en mycket viktig del
av biståndsarbetet. Därför anser vi från folkpartiet liberalerna att förutsätt-
ningarna att inrätta ett internationellt sekretariat vid riksantikvarieämbetet
bör utredas. Jag yrkar bifall till reservation 1.
Kulturutskottet har tidigare behandlat frågor som gäller museernas be-
vakningskostnader. I en reservation säger vi att regeringen, om anslagen inte
räcker till, bör återkomma med förslag om anslag på tilläggsbudget. Bevak-
ningen av våra kulturskatter får inte eftersättas.
Liksom föregående år föreslår folkpartiet liberalerna att 500 000 kr. skall
ges till konstmuseet Arkiv för dekorativ konst, som lyder under universitetet
i Lund. Anslaget bör beviljas i avvaktan på att museet får självständig ställ-
ning. Utskottets majoritet delar inte vår uppfattning.
Jag vill, fru talman, än en gång uttala min tillfredsställelse över att riksda-
gen, om kammaren följer utskottets förslag, kommer att förstärka möjlighe-
terna att bevara kulturmiljön och att länsmuseerna får bättre möjligheter att
fullgöra sina mycket angelägna uppgifter.
Anf. 91 STINA ELIASSON (c):
Fru talman! ”Riksarkivet och landsarkiven är statliga myndigheter med
särskilt ansvar för den statliga arkivverksamheten och för arkivvården i
landet. I deras uppgifter ingår att vara arkivdepåer, att främja forskning och
ge råd i arkivfrågor till enskilda.” Det är ett direktcitat ur betänkande nr 24,
och det upplyser om vilka ansvarsfulla och viktiga uppgifter som åligger
dessa statliga myndigheter.
För att de skall klara de ålagda uppgifterna måste tillräckliga resurser stäl-
las till förfogande. Därvidlag fattas mycket. Bristerna finns på lokalsidan,
och de finns i hög grad även när det gäller personalresurser.
Arkivverksamheten är imponerande, och det rör sig om stora och ange-
lägna kulturfrågor. Det gäller både nytt och gammalt, det gäller bevarandet
och tillgängliggörandet av det historiska materialet men också hanteringen
80
av den rykande färska information som i stor mängd och i olika former väller
genom det moderna samhället.
Vi har från centern i motioner fört fram krav på att arkivens, särskilt
landsarkivens, personalsituation snarast skall bli föremål för en översyn.
I detta sammanhang vill jag, precis som föregående talare, nämna hur be-
roende våra arkiv är av lönebidragsanställda. Därför är det med stor besvi-
kelse som jag noterar att förslaget i arbetsmarknadsutskottets betänkande
blev riksdagens beslut. Därmed nonchalerades kulturutskottets enhälliga
förslag att det nuvarande systemet med lönebidragsanställda skulle fortsätta
som nu, i varje fall tills regeringen låtit tillsätta den konsekvensutredning i
frågan som riksdagen i fjol beställde.
I den frågan har Sylvia Pettersson förtjänstfullt agerat. Jag vill gärna uttala
min uppskattning om det. Det hjälpte nu inte. Det skall bli intressant att se
hur regeringen tänker klara de negativa konsekvenser som det kommer att
innebära för museer och arkiv, när den nya typen av lönebidragssystem är i
funktion. De insatser som de lönebidragsanställda har gjort vid våra arkiv
är stora, ibland rent av heroiska, när det gällt att t.ex. ordna och förteckna
myndigheters arkiv.
Fru talman! Vi har från centern visat på behovet av ökade resurser för att
göra det möjligt att öka tillgängligheten till arkiven, särskilt för folk som äg-
nar sig åt släktforskning och lokalhistorisk forskning på amatörnivå. Därför
föreslår vi att medel för sju arkivarietjänster redan nu anvisas för dessa ända-
mål. Vi framför vidare krav på att arkivlektorstjänster inrättas för att för-
stärka arkivens resurser att levandegöra sina samlingar.
Dessa förslag har utskottet yrkat avslag på, men utskottet slår ändå fast
att det är angeläget att frågan om arkivens användarservice uppmärksam-
mas, inte minst med hänsyn till att arkiven vid sidan av den professionellt
bedrivna forskningen i ökande utsträckning utnyttjas för forskning i släkt-
och hembygdshistoria. Hur skall det kunna ske om arkiven inte får mer re-
surser? Att frågan enbart uppmärksammas kan inte lösa arkivens resurs-
problem!
Fru talman! Några av centerförslagen avslås med hänvisning till den arbe-
tande arkivdepåkommittén, som nu tydligen äntligen kommit. Vi fick ett
pressmeddelande om detta i går. Där framkommer att kommittén delar cen-
terns uppfattning om vissa organisatoriska förändringar. Kommittén föreslår
att ett nytt landsarkiv inrättas för Värmlands län och ett i sydöstra Sverige
för Kronobergs, Kalmar och Blekinge län. Den uppfattningen stöder center-
reservationen nr 4.
I reservation nr 5, som centern står för, föreslås att mikrofilmning av kyr-
kobokföringsarkiven bör förläggas till Ljungaverk. Där finns nämligen re-
dan nu viss arkiv- och mikrofilmningskompetens.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom alla reservationer i kulturutskot-
tets betänkande nr 24 där centern finns med, men för att spara kammarens
tid nöjer jag mig med att yrka bifall till reservationerna nr 1, 2, 3 och 5.
Härefter går jag över till att tala om kulturutskottets betänkande nr 25.
Jag vill till att börja med uttala min tillfredsställelse över att viktiga center-
förslag har fått majoritet i utskottet. Så är t.ex. fallet när det gäller medelsan-
visning under anslaget Kulturmiljövård, där utskottet anvisar 10 milj.kr. ut-
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Kulturmiljövård,
m.m.
6 Riksdagens protokoll 1990/91:102
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Kulturmiljövård,
m.m.
82
över regeringens förslag. På det sättet kan bidragen till vård av kulturhisto-
riskt värdefull bebyggelse ökas. Centerpartisten Gunhild Bolander påpekar
särskilt i motion nr 269 att bidragen skall kunna omfatta både byggnadsmin-
nen och annan bebyggelse. Nu stryker utskottet särskilt under precis detta.
I betänkandet sägs att det måste finnas rimliga möjligheter att vårda även
sådan kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som inte utgör byggnadsminne.
Annars riskerar en omistlig del av kulturarvet att förstöras eller att få skador.
Det är bra att utskottet uttalar sig på ett sådant sätt.
Jag vill också uppmärksamma det glädjande i att utskottet föreslår att an-
slaget till Nordiska museets förvaltningskostnader skall ökas med 500 000 kr.
bl.a. med tanke på museets samordningsuppgifter och verksamheter med ett
fotosekretariat.
Fru talman! Jag övergår nu till att säga något om de regionala museerna.
Statsbidrag utgår i form av grundbidrag, och förutsättningen för statsbidrag
är att de statliga bidragen motsvaras av satsningar från museernas huvud-
män.
I fjolårets budgetproposition uttalade sig kulturministern för en förstärk-
ning av resurser till de regionala museerna. Det är beklagligt att det löftet
inte uppfylls i årets budgetproposition. Det är naturligtvis mycket angeläget
att de regionala museerna kan planera sin verksamhet också på längre sikt.
Den ryckighet som har utmärkt regeringens kulturpolitik när det gäller de
regionala museerna har ställt till besvär och skapat irritation, inte minst hos
de anslagsgivande huvudmännen som känner sig lurade. Här har de uppfyllt
kraven på satsningar och så ställer inte staten upp - staten som har ställt
dessa krav. Nu har en majoritet i utskottet enats om att inte lämna de regio-
nala museerna i sticket utan föreslår att de regionala museerna tillförs 125
nya grundbelopp fr.o.m. den 1 januari 1992.
Fru talman! Länsmuseerna - de regionala museerna - har stor betydelse
på många olika plan. Jag vill särskilt som exempel nämna den roll som de
spelar inom regionalpolitiken. Museerna kan aktivt medverka med kultur-
verksamhet för att ge självkänsla, identifikation och gemenskap. De kan
vara basresurs för det regionala föreningslivet, skola och folkbildning. Mu-
seerna kan medverka i utvecklingen av kultur, turism, hemslöjd m.m. Mu-
seerna kan vara ett forsknings- och utredningsorgan med förmåga att analy-
sera den regionala utvecklingen och föreslå åtgärder. Så nog är det viktigt att
se till att de regionala museerna ges resurser som möjliggör dessa mycket
viktiga uppgifter.
Fru talman! Utskottet uttalar sin uppskattning av hembygdsrörelsen. Det
finns också statsrådsord på att hembygdsrörelsen är en betydelsefull faktor
inom kulturmiljövården och för kulturmiljöinformationen. Det stannar dock
vid uppskattande ord, och utskottet yrkar avslag på centerns förslag om att
öka anslaget för medel till information och utvecklingsverksamhet, något
som enligt vår mening till största delen skulle gå till Riksförbundet för hem-
bygdsvård. Vi i centern reserverar oss till förmån för vårt förslag och ut-
trycker det i reservation nr 3.
I reservation nr 4 stöder vi från centern vårt förslag om att anslaget till
Riksförbundet för hembygdsvård anvisas under särskilt anslag i framtiden.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom alla de reservationer där centern
finns med, men för att spara kammarens dyrbara tid nöjer jag mig även här
med att yrka bifall till reservationerna nr 3, 4 och 11.
Anf. 92 ALEXANDER CHRISOPOULOS (v):
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr 12 och 17 i betänkande
25.1 bägge dessa reservationer föreslår vi en ökning av anslaget till Nordiska
museet resp. Arbetets museum. Det anslaget är välbehövligt för en fortsatt
verksamhet.
Anf. 93 KAJ NILSSON (mp):
Fru talman! Jag vill först ta upp betänkande nr 24 om arkiv. Stina Eliasson
har nu utrett frågan om landsarkiven. Jag har själv besökt landsarkivet i
Lund och kunnat konstatera den trängda personalsituationen som finns där.
Man har ett otillräckligt antal anställda och ibland i övrigt svåra arbetsförhål-
landen. Jag anser också att det är nödvändigt att arkivinstitutionernas an-
vändarservice kompletteras med insatser för att aktivt tillhandahålla arkivin-
formation till användarna. Problemet är till stor del, vilket har sagts här tidi-
gare, att landsarkivens personal är lönebidragsanställd. Jag hoppas att den
frågan får sin lösning. På sikt är det ohållbart.
Frågan om arkivens personalsituation bör bli föremål för en översyn. Där-
för yrkar jag bifall till reservation 1 i betänkande 24.
Jag skulle också vilja yrka bifall till en reservation som behandlar dialekts-
och ortnamnsarkivet i Lund. Jag skall emellertid också bidra till att spara tid.
Jag meddelar därför att jag ställer mig bakom reservation 6, men att jag inte
kommer att yrka bifall till den.
Betänkande nr 25 behandlar ett område som vi tycker är mycket väsentligt
och som under den tid vi har varit i riksdagen har fått mera resurser. Det
gäller kulturmiljövården. År 1988 föreslog jag 23 miljoner mer till den här
verksamheten än vad regeringen föreslog. 23 miljoner har vi även hört talas
om i dag, och då gällde det Riksteatern. Det är tydligt att det behövs stora
summor för att klara upp kulturmiljövården. Den har många grenar att
verka på.
I år har vi krävt ökade insatser till vård av kulturlandskapet och kulturmin-
nen. En post för landskapsvårdande åtgärder tas också upp i proposition nr
90 under den fjortonde huvudtiteln enligt beslut i jordbruksutskottet. Det
föreslås att denna post för nästa budgetår skall bli uppförd med 200 milj.kr.
De medlen skall användas för att betala ersättning till lantbrukare för land-
skapsvårdande insatser. Miljöpartiet de gröna har i en motion föreslagit en
ökning med 300 milj.kr. Jag ställer mig bakom reservationerna nr 5 och 8.
En annan intressant fråga gäller konstmuseet Arkiv för dekorativ konst
eller som det nu heter Skissernas museum. Skaparen Ragnar Josefsson fyller
100 år i år, och hans verk fyller 50 år. Detta har nyligen firats i Lund. Jag hade
förmånen att få vara med på nyinvigningen av Skissernas museum. Detta är
ett museum som man önskar att många människor skulle komma i kontakt
med. Det är att komma in i konstnärens verkstad, in i idéernas konceptions-
ögonblick och sedan följa utvecklingen fram till ett färdigt konstverk - inte
alltid till fördel för slutprodukten. Förra året hade vi en motion om stöd till
museet. I avsaknad av en ny sådan har vi beslutat att stödja den folkpartimo-
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Kulturmiljövård,
m.m.
83
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Kulturmiljövård,
m.m.
84
tion som vill att museet skall bli självständigt med statliga resurser och att
detta skall prövas.
Museet startade faktiskt i småskoleseminariets gymnastiksal. Ragnar Jo-
sefsson fick nåden att ha sina verk där till att börja med, men han fick ta bort
dem när man skulle ha gymnastik. Verken hängde på ribbstolar. Museet har
nu växt och består av nio baracker, och det har framtiden för sig. Jag yrkar
bifall till reservationerna nr 19 och 23.
Fru talman! Jag ställer mig även bakom reservation nr 13, men jag yrkar
inte bifall till den. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan. Detta
gäller även de övriga betänkandena nr 26, 27 och 28.
Anf. 94 SYLVIA PETTERSSON (s):
Fru talman! Till allra största delen är det här utskottsbetänkandet om kul-
turmiljövård, museer och utställningar mycket traditionellt. Vi intar i stort
sett samma ståndpunkter som förr om åren. Några av oppositionspartierna
förfogar över en något innehållsrikare portmonnä än vi i regeringspartiet i år
och spenderar sina resurser på vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,
vård av fornlämningar och fler grundbelopp till länsmuseerna. Knappt 17
milj.kr. anslår utskottsmajoriteten utöver vad regeringen har föreslagit.
Samtidigt vill moderaterna sin vana trogen inte alls ge något stöd till Arbe-
tets museum och dra ner väsentligt på statens bidrag till Riksutställningar.
Här sparar moderaterna in drygt 20 milj.kr., så för deras del handlar det om
omfördelning av känd modell. Allt detta känner vi igen, och vi är också be-
kanta med vars och ens bevekelsegrunder sedan tidigare.
Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan och till reservationerna 2 och
24 samt följdreservationerna och avslag på övriga reservationer.
I båda fallen har vi socialdemokrater reserverat oss för ett mindre anslag
än majoriteten - inte därför att vi anser att vården av kulturmiljön resp, läns-
museerna inte skulle behöva utökade resurser utan på grund av det statsfi-
nansiella läget. Göran Åstrand säger att vi underprioriterar kulturmiljön.
Jag tror att han mycket väl vet att det inte är så. Dessutom kan man fråga sig
om Göran Åstrand möjligen inte har lagt märke till att båda dessa anslag har
ökat i propositionen även i år. Vi har faktiskt förstärkt dessa anslag under en
följd av år.
Vi socialdemokrater är mycket väl medvetna om behoven och om det an-
gelägna i att de blir täckta. Det är alltså ingalunda fråga om att satsningen
på t.ex. de regionala museerna skall upphöra. Det framgår också redan av
propositionen. Tidigare planerade satsningar får lov att skjutas upp tillfäl-
ligt, eftersom det just nu inte finns ekonomiskt utrymme för dem.
Ett av anslagen är vi eniga om att höja. Det handlar om 500 000 kr. ytterli-
gare till Nordiska museets förvaltningskostnader, bl.a. med tanke på mu-
seets samordningsuppgifter för att använda datorbaserad information och på
verksamheten med ett fotosekretariat. Dessa frågor har tagits upp i motio-
ner från flera partier.
Detta är ett nytt inslag i museidebatten. Jag vill därför särskilt lyfta fram
det, också därför att jag tror att det är nödvändigt att politiker på alla nivåer
funderar över vilka konsekvenser det kan få om vi satsar litet mer resurser
här resp, om vi väljer att inte göra det.
Museerna har bildat organisationen INSAM med Nordiska museet som
huvudman. INSAM står för Informationssystem i samverkan vid svenska
museer. Dess syfte är att främja och utveckla museernas användning av mo-
dern informationsteknologi.
Det första man tänker på i anslutning till museer och datorer är väl att
museerna i datorerna fått ett hjälpmedel för att hålla reda på sina samlingar.
Men när man tittar litet närmare på det här området, så växer det. Och man
hissnar över de perspektiv som öppnar sig, hissnar inför tanken på vad en
yngre, mer tekniktillvänd generation kan komma att göra av detta, om den
får chansen.
Samla, bevara och levandegöra - så uttrycker vi museernas viktigaste upp-
gifter. Det är på området ”levandegörandet” som problemen oftast finns,
och det är där det finns plats för initiativ och utveckling. Med rätt använd-
ning av den nya moderna tekniken öppnas här oanade och mycket spän-
nande möjligheter. Datorerna kan få besökare att komma i nära kontakt
med utställningen, t.o.m. så att besökaren kan styra innehållet i vad han ser;
det kan uppstå en dialog.
Om man därtill tänker på vad en sådan här utveckling kan komma att be-
tyda för skolans och folkbildningens möjligheter att göra kulturarvet till-
gängligt för alla, då kan man hissna även inför demokratiperspektivet. När
alla människor får tillgång till sin historia, sina rötter, presenterad och for-
mulerad på ett sätt som man förstår, då underlättas och ökas förståelsen för
ens egen bakgrund. Då kan man känna självförtroende och stolthet över sin
kultur.
Det är viktigt att vi ger människor de redskap de behöver för att de skall
kunna söka den kunskap och information som finns på våra museer. Kunska-
pen om det förflutna kan vara en förutsättning för att vi skall kunna bidra till
en bra samhällsutveckling. Om vi inte vet varför vårt samhälle ser ut som det
gör i dag, kan vi inte skapa ett bättre morgondagens samhälle.
Detta leder osökt över till det andra område som jag skulle vilja beröra
litet särskilt - Arbetets museum.
Författaren Sven Lindqvist, han som är ansvarig för Grävrörelsen som
startade på 70-talet, där man gick i studiecirklar med rubriken Gräv där du
står, har en gång sagt: ”Det är bra att det finns många bilder av historien, då
finns det också många möjliga bilder av framtiden.” Det är en sådan syn vi
försöker stödja, det är en sådan utveckling vi försöker stimulera till, genom
att bidra till uppbyggandet av Arbetets museum. Vi vill säga till t.ex. indu-
striarbetaren: ”Din bild av historien är väl så mycket värd att bevara och visa
fram som någon annans.”
Industrilandskapet i Norrköping är ett välbevarat, arkitektoniskt sett in-
tressant industriområde, som saknar motstycke i Europa. Strykjärnet, som
fastigheten heter, byggdes 1917 som bomullsspinneri för Holmens bruk. Ar-
kitekt var Folke Bensow. Carl Milles lär ha sagt att Strykjärnet var Sveriges
vackraste industribyggnad. Det är vackert än i dag.
Men betänk detta: Att arkitekten bakom det nya väveriet var Folke Ben-
sow är det mycket lätt att ta reda på. Vad arbetarna hette som sedan byggde
fabriken har aldrig uppmärksammats eller nedtecknats.
I Strykjärnet hittar vi alltså Arbetets museum, som vi under årens lopp har
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Kulturmiljövård,
m.m.
85
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Kulturmiljövård,
m.m.
haft så skilda uppfattningar om. I det sammanhanget skulle jag vilja ställa
en fråga till Göran Åstrand. Hur kan det komma sig att moderaterna kan
underprioritera anslaget till Arbetets museum på det sätt som ni gör, Arbe-
tets museum som är ett så viktigt inslag i Sveriges kulturpolitik?
Moderaterna har aldrig haft någon förståelse för vårt behov av att doku-
mentera arbetet och levandegöra arbetets historia. Tidigare var det bara mo-
deraterna som motarbetade Arbetets museum. Sedan förra året har de säll-
skap av folkpartiet, fast i något mildare form. I år gläder vi socialdemokrater
oss mycket åt att centern valt att ställa upp på det tillkännagivande om beho-
vet av framtida resurser som vi har föreslagit. Vi tror nämligen att vi nu har
kommit till den punkt då vi måste bestämma oss angående Arbetets mu-
seums framtid. Vi socialdemokrater har kommit fram till att det är dags att
lyfta in arbetets historia i museivärlden - historien inifrån och historien un-
derifrån är vad det handlar om, och den är värd sin plats och den är värd ett
statligt stöd.
Vänsterpartiet har reserverat sig för ett ökat anslag redan i år. Jag är säker
på att Arbetets museum gärna skulle ta emot ytterligare 4 milj.kr. redan i år.
Men efter mina kontakter med företrädare för museet vet jag att man klarar
ett år till med oförändrat statligt stöd, eftersom man har samlat litet i la-
dorna. Nästa år kommer det dock att bli alldeles nödvändigt med ett ökat
stöd.
Alla som följt utvecklingen alltsedan starten vet att Arbetets museum ofta
brottats med stora problem och tidvis arbetat i motvind. Men det har hela
tiden funnits ett antal eldsjälar som har satsat allt på detta, och de har bidra-
git till att det ordspråk besannas där det sägs: ”Det är i motvind som draken
stiger.”
Nu för tiden finns det liknande museer eller planer på sådana i ett flertal
andra länder: i Finland, Danmark och Norge men också i Tyskland, Eng-
land, Österrike, USA och Canada. Vi är alltså inte unika längre - de är lika
kloka världen över.
Fru talman! Man kan inte annat än beklaga att vi i år måste göra den be-
dömningen att det saknas utrymme för en förstärkning av länsmuseerna.
Men det finns ett problem som det är ännu angelägnare att lösa, och det har
bl.a. Stina Eliasson pekat på. Det gäller de effekter som det ändrade syste-
met för lönebidragen kan komma att medföra. Den frågan hoppas jag att
vi tillsammans skall kunna följa upp och så småningom finna en acceptabel
lösning på.
En fråga som ständigt är aktuell i den socialdemokratiska kulturpolitiska
debatten, och jag utgår ifrån att den diskuteras även i andra partier, är den
fördelningspolitiska aspekten. En socialdemokratisk kulturpolitiker sade en
gång att på kulturens område handlar det om att ta från alla och ge till några
få.
Museiveckans tema i år var Historien, museerna och den unga generatio-
nen, men som diskussionerna utvecklades kunde temat lika gärna ha varit:
Hur når vi nya grupper?
Den här frågan har ju också blivit föremål för en undersökning av kultur-
rådet. Av kulturrådets rapport framgår att det finns institutioner och organi-
86
sationer som lyckats bättre än andra. Det finns medel som man använt och
som visat sig verkningsfullare än andra.
Allt detta har man alltså beskrivit, och rapporten är nu ute på remiss i
kommuner, landsting och organisationer. Jag hoppas att det blir många som
tar chansen till en ordentlig diskussion och tittar efter hur man arbetar och
hur man kan förändra sitt eget sätt att arbeta så att fler blir delaktiga. Det
här gäller i högsta grad också politiker och tjänstemän som har att besluta
om museiverksamheten i Sverige. En av de medverkande i museiveckans
stora debatt, professor Gert Z Nordström, sade att museerna skall vara till
för dem som kommer dit första gången. Jag vill tillägga att verksamheten
skall vara så upplagd att besökarna lockas att komma tillbaka. Det är viktigt
att alla vi som har ansvar för verksamheten deltar i en diskussion om vägar
att nå ett sådant resultat.
Anf. 95 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:
Fru talman! Det var intressant att lyssna till Sylvia Pettersson och rätt av-
slöjande för den politik som socialdemokraterna uppenbarligen vill föra.
Hon noterar att det i år inte finns tillräckligt mycket pengar till kulturen.
Det är precis det vi sagt i alla andra partier, att socialdemokraterna lågpriori-
terar kulturen. Jag bara noterar som ett faktum att det inte bara är vår be-
skrivning av verkligheten utan även Sylvia Petterssons.
Sedan lyfter hon fram ett museum i det härliga spektrum av fina museer
som vi har i Sverige, på central nivå och på regional nivå, härligt aktiva, sti-
mulerande museer, som i ordets rätta bemärkelse är arbetets museum. De
finns över hela landet. Men hon lyfter fram ett annat, nämligen det som he-
ter Arbetets museum. Det är rätt avslöjande att när det gäller andra verk-
samheter, t.ex. länsmuseerna, är ni till ytterlighet återhållsamma. Till Arbe-
tets museum plockar ni fram pengar.
Tala om nu om för mig, Sylvia Pettersson: Hur många utställningar har
Arbetets museum haft under de här åren? När jag fått svaret skall jag göra
en kommentar till det och jämföra den aktivitet som bedrivs på Arbetets mu-
seum med den mycket stimulerande aktiviteten på andra museer.
Jag, liksom flera andra, tog i mitt inlägg upp kvalitetsaspekterna, hur vik-
tigt det är att vi i kulturmiljöfrågan uppmärksammar kvaliteten, kunskapen
och utbildningen. Jag skulle väldigt gärna från socialdemokraternas företrä-
dare i utskottet vilja få någon kommentar till varför ni inte stödjer dessa för-
slag om ökade satsningar på kulturmiljön.
Anf. 96 STINA ELIASSON (c) replik:
Fru talman! Detta blir mer en kommentar än en replik och på slutet en
liten fråga.
Det var väldigt intressant det Sylvia Pettersson sade om Nordiska museet
och de positiva konsekvenser som det ökade anslaget kommer att få, inte
minst för länsmuseerna. Det handlar om INSAM.
Nordiska museet har faktiskt hittat vägar för att arbeta som det centralmu-
seum som det skall vara. Nu får man alltså ett redskap för att olika samlingar
skall kunna bli mer tillgängliga för alla människor. Det är klart att det är bra
med de tekniska lösningarna. Men apparater och bildskärmar måste ju skö-
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Kulturmiljövård,
m.m.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Kulturmiljövård,
m.m.
88
tas av någon. De nya positiva möjligheter som länsmuseerna nu får måste
tas till vara av människor. Därför är det väldigt viktigt att länsmuseerna nu
får dessa ökade grundbelopp som majoriteten vill satsa på. Sylvia Pettersson
kan väl inte tycka att det är rena eländet att en majoritet har föreslagit att
det skall bli 125 grundbelopp till länsmuseerna. Jag tror inte det, men jag
funderar i alla fall.
Sylvia Pettersson säger att det inte är mening att satsningarna på länsmu-
seerna skall upphöra. Nej, det skulle bara fattas att denna viktiga verksam-
het som vi fattade beslut om för många år sedan och som har betytt så mycket
för de olika regionerna helt enkelt skulle upphöra.
Anf. 97 LARS ERNESTAM (fp) replik:
Fru talman! En kort replik till Sylvia Pettersson.
De regionala museerna har många uppgifter, och de är profilerade på
många olika sätt. Jag skulle tro att de flesta av dem på något sätt är ett arbe-
tets museum. De präglar och speglar arbetets utveckling i sin region.
Det är därför jag tog upp denna diskussion i mitt anförande. Socialdemo-
kraterna riktar sina insatser mot ett speciellt museum samtidigt som man inte
ger några kommentarer om att dessa 125 grundbidrag behöver tas fram. Det
vi ser i betänkandet är att just detta museum bör ha ytterligare anslag till sina
driftskostnader.
Jag kan nämna för Sylvia Pettersson att i mitt hemlän finns i anslutning
till vårt länsmuseum, en rederibyggnad. Örebro som jag kommer ifrån har
faktiskt varit en sjöfartsstad. Där har man byggt upp ett museum som speglar
arbetets utveckling i den regionen.
Man skall inte bara tro på rubriken. Om ordet ”Arbetet” står längst upp,
då blir det engagemang. Men det finns liv och engagemang i dessa frågor
också ute i de regionala museerna.
Anf. 98 SYLVIA PETTERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag måste tyvärr börja med att korrigera Göran Åstrand. Jag
har ingalunda sagt att socialdemokraterna inte har några pengar till kultur.
Jag har lyft fram ett par områden där vi har mindre resurser än vi skulle
kunna önska oss. Samtidigt vill jag än en gång påpeka att även anslagen till
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och till kulturlandskap ökar i proposi-
tionen även i år.
Sedan lyfte jag alltså fram ett museum, Arbetets museum. Jag kanske
skall påpeka för mina meddebattörer att inte heller på det området har vi i
år ansett oss ha några ytterligare resurser. Museet får alltså inte ett öre mer
i år än tidigare år. Det enda vi gjort är att säga att nästa år måste vi ta ställ-
ning till ytterligare resurser om dess framtid skall kunna säkras.
Göran Åstrand frågar hur många utställningar Arbetets museum har haft.
Jag kan inte påstå att utställningar är enda tecknet på att ett museum har
någon verksamhet, men jag kan försäkra att Arbetets museum under dessa
år har haft ett flertal utställningar. De har själva producerat ett antal, men
de har även sysslat med andra saker.
För att kunna erbjuda möjligheter till studier och forskning i samband
med studiebesök på museet har man byggt upp ett arkiv och ett bibliotek.
Man har ägnat sig åt ett omfattande forsknings-, inventerings- och dokumen-
tationsarbete. Ganska unikt är att man gjort detta i en stor uppsökande verk-
samhet. Man har stött LO och ABF i bildandet av Arbetets historiska råd
över hela landet. Man har aktivit deltagit i att ta fram Arbetets historia i
Sverige, som är en guidebok till Arbetets museer och miljöer. Man har också
fungerat som forum för en lång rad seminarier på olika områden. Dessutom
har tiden förstås använts till planering för den framtida museiverksamheten.
Inför öppnandet i december i år produceras en utställning som heter Sjätte
sinnet, som är en utställning om vardagsupplevelser, om hur vi använder
våra sinnen i arbetet. Den handlar om arbetets innehåll och vill stimulera till
nya frågor, nya tankar, nya krav på arbetets område. En annan utställning
som kommer att visas fr.o.m. december är en stor fototutställning som heter
World of Work. Den består av mer än 500 bilder av fotografer från flera olika
länder.
Till Stina Eliasson kan jag säga om länsmuseerna: Det är klart att det inte
är rena eländet att de inte får flera grundbelopp. Det förstår säkert Stina
Eliasson också. Hon var rädd för att vi hade menat - när vi säger att satsning-
arna inte skall upphöra - att vi skulle sluta att betala bidrag över huvud taget
till länsmusserna. Men det vi talar om hela tiden är ökningen av grundbelop-
pen, och det vet Stina Eliasson mycket väl.
Anf. 99 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:
Fru talman! Jag ställde frågan om Arbetets museum därför att vi har hört
att det har varit vådliga igångsättningssvårigheter. Stora pengar har satsats
från statsmakterna för att museet skall komma i gång. Det som Sylvia Pet-
tersson nu säger - jag tror på det naturligtvis - gäller perspektivet framåt. I
perspektivet bakåt har, såvitt jag förstår ingen utställning genomförts.
Nu öppnar museet i december, det är riktigt, men det har under lång tid
genererats mycket pengar till denna verksamhet.
Det handlar nu om det perspektiv som jag och andra har på kulturlivet.
Det är kanske litet bredare än det perspektiv som ensidigt skulle gynna Ar-
betets museum. I den humanismens och etikens västeuropeiska kultur, där
jag hämtar min stimulans, finns en oändlig massa andra verksamheter också
att satsa på i ett perspektiv som är längre och som hämtar sin inspiration dels
från antiken, dels från västerlandets utveckling. Att den typen av museer
inte med ett ord skulle nämnas känns litet konstigt när Sylvia Pettersson bara
lyfter fram Arbetets museum.
Anf. 100 STINA ELIASSON (c) replik:
Fru talman! Det var ganska bra att Sylvia Pettersson påpekade att det inte
är fråga om att ta bort någonting ifrån de regionala museerna, utan att
grundbeloppen ökar. Men jag fick den uppfattningen av hennes första anför-
ande, när hon sade att det inte är meningen att satsningarna skall upphöra.
Sedan är det faktiskt så att det dröjer länge innan man nått till en sådan
nivå för länsmuseerna vad avser grundbeloppen att man helt och hållet och
perfekt kan klara de åtaganden som man har och de uppgifter som är pålagda
ifrån olika myndigheter. Länsmuseernas samarbetsråd har gjort en utred-
ning som visar att de statliga bidragen egentligen skulle behöva mer än för-
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Kulturmiljövård,
m.m.
89
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Kulturmiljövård,
m.m.
90
dubblas från i genomsnitt 15 till 50 grundbelopp per museum för att mu-
seerna skall kunna fullgöra sina uppgifter när det gäller kulturarv, hembygd,
historia, konst, natur och kulturminnesvård.
Men nu är dessa missförstånd uppklarade.
Får jag säga när det gäller Arbetets museum att jag har varit där. Det är
ett mycket intressant museum. Jag rekommenderar ett besök där. Jag tror
inte det är särskilt märkvärdigt om ett museum, eller vad som helst, kan ha
igångsättningssvårigheter. Det kan nog drabba våra projekt litet var. Men
museet som sådant är mycket intressant.
Anf. 101 SYLVIA PETTERSSON (s) replik:
Fru talman! Jo då, Göran Åstrand, att Arbetets museum haft problem i
starten är alldeles sant. Däremot är det alldeles fruktansvärt osant att man
inte skulle haft någon utställning under årens lopp. Det får nog moderaterna
kolla upp litet bättre.
Jag tyckte precis jag hörde Göran Åstrand säga att han trodde på Sylvia
Pettersson. Gör det! Det tycker jag är ett klokt beslut.
Sedan är det inte så att vi ensidigt gynnar Arbetets museum bara för att
det är det jag har valt att tala om här i dag. Det låter på Göran Åstrand
precis som om vi skulle ta bort de statliga bidragen för alla andra museer än
Arbetets museum, men det är inte heller sant.
Det är en lång rad länder, inte bara i Europa utan också i USA och Ca-
nada, som är precis lika kloka som vi och satsar på ett Arbetets museum.
Detta museum kommer att öppna den 15 december. Jag tror jag skall följa
Stina Eliassons råd. Jag skall se till att moderaterna får en inbjudan. Så kan
ni åtminstone komma och titta på den vackra byggnaden.
Till Stina Eliasson skulle jag när det gäller länsmuseerna vilja säga att vi
naturligtvis aldrig kommer att hamna i den situationen - oavsett hur mycket
pengar vi anslår - att museerna säger: Tack, nu är det nog, nu vill vi inte ha
mera. Jag hoppas faktiskt att vi heller aldrig kommer att hamna där. Jag
tycker att det är viktigt att det hela tiden kommer att finnas ambitioner som
sträcker sig litet längre än vad de ekonomiska resurserna gör.
Förste vice talmannen anmälde att Stina Eliasson anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 102 LEO PERSSON (s):
Fru talman! Jag tänker tala om betänkandena 24 och 26. I betänkande 24
behandlas förslag i budgetpropositionen om anslag till statligt arkivväsende,
m.m.
Samtliga motioner som har lämnats med anledning av budgetpropositio-
nen i härmed berörd del avstyrks mot bakgrund av arkivdepåkommitténs ar-
bete. Utskottets majoritet anser att man skall avvakta med förslag tills kom-
mittén har redovisat förslag som bl.a. rör arkivens personalsituation, förslag
om inrättande av nya tjänster och om utbyggnad av landsarkivorganisatio-
nen.
Arkivdepåkommittén har den 22 april överlämnat sitt betänkande till ut-
bildningsminister Bengt Göransson. Vi får nu avvakta utbildningsdeparte-
mentets proposition i ärendet, men nog tycker jag att det i arkivkommitténs
betänkande skymtar lösningar som ger tillförsikt i många av de frågor som
Stina Eliasson och Kaj Nilsson talar om. Jag anser liksom utskottets majori-
tet att det var klokt att vänta på detta kommittébetänkande.
Det finns ett antal motioner som tar upp mikrofotografering av kyrkobok-
föringsarkiven och verksamheten vid Svensk Arkivinformation i Ramsele.
De avstyrks av utskottet med hänvisning till att frågorna faller under riksar-
kivets ansvarsområde. Dessa frågor har också till vissa delar övervägts i ar-
kivdepåkommittén. I sitt betänkande har arkivdepåkommittén beräknat me-
delsbehovet till ca 93 milj.kr. för mikrofilmning av folkbokföringsmaterial
som överförts från pastorsämbetena. Vi får anta att den kommande proposi-
tionen tar upp detta.
Motionsyrkanden om förbättring av riksarkivets stöd till enskilda arkiv
och om ändring av principerna för bidrag till folkrörelsearkivens förestån-
darlöner avstyrks också av utskottet.
I detta sammanhang vill jag nämna en centerreservation som tar upp be-
hovet av att ändra nu rådande principer. Jag vill påpeka att det är riksarki-
vets särskilda nämnd som har till uppgift att genom riksarkivet äska och för-
dela medel till föreståndartjänsterna. Att förändra fördelningsprinciperna
bör enligt min uppfattning åligga nämnden, om de principer för fördelning
som används anses felaktiga. Regeringen har släppt detta.
Jag vill också meddela att nämnden har kvar medel, då man inte har inrät-
tat det antal föreståndartjänster som har funnits med i budgetäskandet tidi-
gare. Man har möjlighet att själv bedöma om man i stället skall justera ni-
våerna på lönebidragen för redan inrättade föreståndartjänster.
Jag vill instämma med reservanterna i att man framdeles måste arbeta för
att öka basen för stödet. När stödet inrättades för ett antal år sedan, beräk-
nade staten sin andel till 60 % av lönesumman i lönegrad F13. Denna löne-
grad finns inte i dag. Jag tror att den heter M15. Men i dag anser utskottsma-
joriteten att det inte finns pengar för dessa åtgärder. Viktigt i sammanhanget
är ändå principen om att riksdag och regering inte skall detaljstyra nämndens
användning av anslaget.
Fru talman! I övrigt vill jag nu yrka bifall till utskottets hemställan i dess
helhet och avslag på samtliga reservationer som finns fogade till betänkan-
det.
De reservationer som jag inte har berört i min föredragning kan man säga
är gamla bekanta från i fjol, och eftersom utskottsmajoriteten inte förordar
mer pengar än regeringens förslag i budgetpropositionen får vi låta oss nöja
med detta.
Fru talman! Jag vill också yrka bifall till hemställan i betänkande 26 om
forskning och avslag på reservationen från moderaterna med den motivering
som utskottsmajoriteten tydligt har angett i betänkande 26. Det finns tydli-
gen olika uppfattning om sektorsforskningens betydelse som komplement
till annan forskning. Vi tycker att det är viktigt att den får förekomma även
inom den här sektorn.
Anf. 103 STINA ELIASSON (c):
Fru talman! Nog vet jag och centern att det är en särskild nämnd inom
riksarkivet som har hand om bl.a. anvisning av medel för föreståndare vid
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Kulturmiljövård,
m.m.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Vissa frågor
beträffande
Sveriges
Europasamarbete
92
folkrörelsearkiven. Folkrörelsearkiven, liksom landsarkiven, är visserligen
underställda riksarkivet, men de lever i alla fall ett eget regionalt liv. Vi
tycker att det inte skadar att peta litet grand på riksarkivet, så att man också
där får en uppfattning om vad vi ute i bygderna tycker. Folkrörelsearkiven
är oerhört viktiga för den lokala forskningen, för studiecirkelverksamheten
osv. Jag vidhåller det förslag som vi för fram i vår reservation.
Anf. 104 LEO PERSSON (s):
Fru talman! Det Stina Eliasson tar upp gäller fördelningen av anslagen.
Vårt resonemang i dag och tidigare har satt litet fart på den särskilda nämn-
den. Tydligen har de sammanträde i dag, där de diskuterar om de skall utse
fler föreståndare eller om de skall använda pengarna på annat sätt. Jag tror
nog att den uppmärksamhet som den här riksdagsdebatten har inneburit och
det arbete som har utförts i utskottet kring detta har satt fart på nämnden på
ett sätt som var nödvändigt just nu. Men som jag antydde tidigare kan det
finnas skäl att följa upp om man orkar uppfylla det mål man hade från bör-
jan.
Anf. 105 STINA ELIASSON (c):
Fru talman! Se där, så bra det var att vi gjorde den här reservationen! Man
har t.o.m. fått den här nämnden att hålla ett sammanträde och att förbättra
dessa möjligheter. Det var mycket bra.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 maj.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91 :UU21 Vissa frågor beträffande Sveriges Europasamarbete.
Anf. 106 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Det har sagts att beslutet om att söka medlemskap i EG är det
viktigaste beslutet under efterkrigstiden. Det tillfälle vi nu får torde vara
sista chansen för Sveriges riksdag att ha en mening om huruvida en medlems-
ansökan skall lämnas in eller ej. Fortfarande utgår all offentlig makt från
folket, enligt regeringsformens portalparagraf. Man kan givetvis diskutera
om detta motsvarar verkligheten. Om vi blir medlemmar i EG, med nuva-
rande beslutsordning, torde en bättre beskrivning bli att avgörande makt ut-
går från EG-kommissionen och ministerrådet i Bryssel. Den diskussion om
ny grundlag som kommer torde få behandla frågan om varifrån makten skall
anses utgå.
När vi i november diskuterade och förberedde beslutet att öppna dörren
för en svensk medlemsansökan till EG, fanns en föreställning om att vi ur
säkerhetspolitisk synpunkt stod inför ett helt nytt skede i Europas historia.
Avspänning, icke väpnad konfliktlösning samt respekt för mänskliga rättig-
heter och nationell självbestämmanderätt skulle prägla framtiden. ESK-pro-
cessen lyftes fram som ryggraden i den europeiska säkerhetspolitiken.
Vi tolkade för vår del decemberbeslutet så, att de fyra partierna i majorite-
ten var beredda att överge vår alliansfrihet syftande till neutralitet i krig. Vi
ansåg också att det var uppenbart att utvecklingens egen logik i EG skulle
leda till ett allt närmare förvarspolitiskt och militärt samarbete och att ett
medlemskap därför inte var förenligt med Sveriges alliansfrihet. Vi menade
dessutom att skildringen av den säkerhetspolitiska situationen i Europa inte
var så sann som utskottsmajoriteten ville ge intryck av. Utvecklingen i
Europa och världen har under de månader som gått bekräftat vår syn på sa-
ken, vilken vi gav utryck för i november och december.
De flesta av EG-staterna, och även vårt land, har varit inblandade i ett
krig som framställts som ett nytt sorts krig, ett krig som med kirurgiska meto-
der skonar de egna soldaterna samtidigt som fienden får lida stora förluster.
Detta krig har i västliga media under en period framställts som en framgångs-
rik metod att lösa konflikter. Det är först de senaste veckorna som den tra-
gedi som har drabbat civilbefolkning och flyende kurder och shiamuslimer
har stämt till en viss eftertanke i fråga om att använda kriget som metod.
I EGs politiska ledning understryker man emellertid gång på gång att
Gulfkriget visat hur nödvändigt det är att skapa ett försvarspolitiskt och mili-
tärt samarbete. Det är just hoten från arabvärlden som förs på tal när EG-
politiker skall svara på frågan om vilka hoten mot EG är. Alla EG-länder är
i dag eniga om att målet är att ha ett försvarspolitiskt och militärt samarbete.
Elur detta samarbete skall gå till och vilken omfattning det skall ha förs det
diskussioner om. En ny regeringskonferens väntas bli sammankallad 1996
för att närmare bestämma hur det försvarspolitiska och militära samarbetet
skall se ut när Brysseltraktaten om den västeuropeiska unionen löper ut
1998.
Fru talman! I vårt närområde har vi tidvis haft en het konflikt i Baltikum,
med bl.a. skottlossning från sovjetisk militär och dödsoffer. Förekomsten av
konfliktrisker i detta område kan komma att permanentas. Och om en ny
militärstrategisk linje dras över Östersjön, kan detta ha en påverkan.
Motsättningarna mellan Sovjet och västmakterna i den s.k. CFE-proces-
sen har också blivit tydliga. Man reser frågan om huruvida Sovjet kan be-
traktas som en pålitlig avtalspart. Denna oenighet påverkar hela ESK-pro-
cessen, som skulle utgöra grunden för den nya alleuropeiska säkerhetsord-
ningen i Europa. Övergången till demokrati och marknadsekonomi i Öst-
och Centraleuropa har blottlagt nya motsättningar. Nationella och etniska
konflikter blossar upp. Rasism och fascism får ett spelrum. Urholkade so-
ciala rättigheter och oron för en långvarig stagnation i Öst- och Central-
europa gör att risken för våldsamma urladdningar på sikt blir större.
I denna situation väcks förslag inom EG om en militär insatsstyrka med
inriktning också på Öst- och Centraleuropa. Eftersatta områdens närhet till
högt utvecklade områden i centrala Europa är en faktor som givetvis kom-
mer att innebära att oro skapas om en utjämning inte sker. Öppenhet gent-
emot Öst- och Centraleuropa från EGs sida, rörelsefrihet, handel och ett
intensivt ekonomiskt samarbete måste vara huvudlinjen när det gäller att
stärka säkerheten och stabiliteten i hela Europa. Föreställningen om ett eko-
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Vissa frågor
beträffande
Sveriges
Europasamarbete
93
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Vissa frågor
beträffande
Sveriges
Europasamarbete
94
nomiskt mycket starkt och utvecklat centrum omgivet av en svagare periferi
och av ännu svagare utkantsområden är inte någon positiv framtidsbild av
Europa. Tvärtom kan en sådan centrum-periferi-struktur medföra att kon-
flikterna i världsdelen skärps och till att det uppstår ett behov för centrum
av att med militära medel freda sig gentemot en besviken och underordnad
periferi. Det skulle vara en paradoxal utveckling för en organisation som
bygger på Romtraktaten, vars syfte var att skapa en bestående fred i Europa.
En sådan utveckling är också något helt annat än det demokratins, fredens
och avspänningens Europa som många hoppades på när vi i höstas diskute-
rade frågan om EG-medlemskap.
Även om det bara gäller vårt närområde och Europa finns det starka skäl
att bibehålla vår alliansfrihet syftande till neutralitet i krig. Att trovärdighe-
ten beträffande denna alliansfria politik har försvagats genom samarbetet
med USA och NATO utgör inte något avgörande skäl till att göra en annan
bedömning.
Den neutrala positionen har gjort det lättare för oss att medverka i arbetet
för kärnvapenfria zoner, för medlaruppdrag i Mellanöstern, för femkonti-
nentsalternativ m.m. Den neutrala positionen har också gett trovärdighet åt
argumentationen för att konflikter skall lösas med politiska och diplomatiska
metoder. Tidvis har Sverige kunnat fungera som talesman för mindre länder
och länder i tredje världen. Jag tror att en sådan ”röst” behövs också i fort-
sättningen inom Förenta nationerna och andra internationella organisatio-
ner.
Inom EGs gemensamma regeringskonferens finns det i dag också förslag
om att EG skall uppträda med en röst i Förenta nationerna. Det förefaller
inte sannolikt att vi ens vid ett medlemskap får möjlighet att lägga fram egna
förslag i FN som strider mot EGs linje. Det starka kravet på samordning
och centralstyrning av utrikespolitiken blir en logisk följd av en centralstyrd
ekonomi, valutapolitik, utrikeshandel och lagstiftning på många områden.
Danmark upplever redan i dag i någon mån detta problem i och med att EG
häver sanktionerna mot Sydafrika. Om förslaget i regeringskonferensen går
igenom, får vi troligen en position liknande den som Vitryssland och Uk-
raina har haft i FN. Dessa stater gör nu anspråk på en självständigare roll i
Förenta nationerna.
Det som det kalla krigets heta delar har handlat om under de senaste 30
åren är inte väpnade konflikter i Europa utan i betydande utsträckning i
tredje världen. I Algeriet, Vietnam, Cambodja, Etiopien, Sudan, Södra Af-
rika, Afghanistan, Iran, Irak, El Salvador, Nicaragua och Chile har samman-
lagt miljontals offer krävts. Båda supermakterna har utnyttjat många av
dessa konflikter för egna syften. Det är i fattiga länder där läskunnigheten
är ringa som människors missnöje kan utnyttjas i en förenklad politisk pro-
paganda riktad mot etniska och nationella minoriteter eller grupper som har
en avvikande religion.
Men de verkliga konfliktorsakerna har på intet sätt försvunnit. Svält, mil-
jöförstörelse, skuldkris, ojämlika handelsvillkor och gigantiska flykting-
problem föder ständigt desperation och ger näring åt såväl folkliga rörelser
som despoter. Att bygga upp nya supermakter som har ambitionen att svinga
sig upp på toppen här i världen är inte någon lösning på de globala säkerhets-
politiska problemen. Ett sådant supermaktsbyggande kan tvärtom innebära
att nya hot utvecklas och att nya konflikter stimuleras fram.
Det är ofrånkomligt att en ekonomisk supermakt känner ett behov av att
samordna och centralt bestämma sin säkerhets- och försvarspolitik för att
kunna hävda sina intressen i världen. Kravet på en gemensam militär inva-
sionsstyrka avsedd för tredje världen framfördes redan i september av EG-
kommissionens ordförande Jacques Delors.
Att NATO kommer att kvarstå som en organisation avsedd för att ansvara
för öst-väst-frågor är möjligt. Några starkare krafter som vill upplösa NATO
finns det för närvarande inte. Olika länder kan komma att finna sig i den
försvarspolitiska samordningen i Europa olika snabbt. Men när det gäller
det slutliga målet behöver vi inte längre hysa några tvivel. Att Sverige som
medlem skulle kunna hävda några särskilda principer för att svenska pojkar
och flickor inte skall behöva riskera livet i krig eller för att vårt territorium
inte får användas av en gemensam europeisk styrka måste anses vara ganska
orealistiskt. Lika orealistiskt vore det om Norrlandslänen gjorde anspråk på
att få vid sidan av det svenska försvarssystemet. Det politiska trycket på Sve-
rige, i den meningen att också Sverige tar sitt ansvar för de besvärliga och
bekymmersamma sidorna av alliansen, kommer givetvis att bli starkt. Detta
tryck har vi för övrigt redan upplevt i samband med Gulfkrisen.
Slutligen, fru talman, skulle jag vilja påminna om att det när det gäller den
västeuropeiska unionens plattform från 1987 finns ett starkt stöd för Frankri-
kes och Englands kärnvapenutveckling. ”Frankrikes och Storbritanniens
oavhängiga kärnvapenstyrkor bidrar till den samlade avskräckningen och
försvaret i Europa”, heter det i fråga om denna plattform. Om det vill sig
riktigt illa i de här förhandlingarna, kan hela den omorienteringen av svensk
säkerhetspolitik och utrikespolitik som nu pågår leda till att Sverige blir en
delstat inom en kärnvapenutrustad supermakt och till att vi får finna oss i de
beslut som denna supermakts militära organ fattar.
Vi för vår del har alltså dragit slutsatsen att argumenten för det neutrali-
tetsförbehåll som riksdagen gjorde för ansökan i december 1990 har för-
stärkts. Det bör nu leda till att regeringen inte lämnar in en ansökan om med-
lemskap. Vi tror att de politiska principerna om alliansfrihet i fred syftande
till neutralitet i krig fortfarande har en roll att spela i såväl Norden som
Europa och världen som helhet. Vi kan konstatera att det både i Norge och
i Finland finns starka krafter som ger uttryck för att en ansökan om medlem-
skap i EG inte är aktuell. Det är beklagligt att de nordiska länderna splittras
på denna punkt, och för denna splittring har Sverige ett stort ansvar. Det är
viktigt att hoppet om att Norden och Östersjöområdet blir en demilitarise-
rad zon präglad av mellanfolkligt samarbete finns även i fortsättningen.
Vårt parti står utanför de överläggningar som nu förs mellan de fyra parti-
ledarna om en omläggning av svensk utrikespolitik. Överläggningarna tycks
gå ut på att man skall hitta en väg för att kunna slingra sig från det neutrali-
tetsförbehåll som riksdagen uttalade den 12 december 1990. Vi anser att ett
så här stort och allvarligt beslut - det kommer ju att medföra en omläggning
av utrikespolitiken, en ny grundlag och en reduktion av den nationella själv-
bestämmanderätten - borde ställas under folkomröstning innan förhand-
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Vissa frågor
beträffande
Sveriges
Europasamarbete
95
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Vissa frägor
beträffande
Sveriges
Europasamarbete
96
lingar om medlemskap inleds. Men det är ännu inte för sent att fatta ett så-
dant beslut.
Jag yrkar bifall till reservation 1. För övrigt känner vi också stor sympati
för reservation 2.
Anf. 107 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Fru talman!' Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 1 och 2 i
utrikesutskottets betänkande 21. Detta betänkande handlar i mycket stor ut-
sträckning om demokrati och medbestämmande.
I en motion kräver vi en bättre tingens ordning när det gäller den demo-
kratiska processen och besluten i samband med ansökningsförfarandet och
EG. Det är ganska märkligt att riksdagen så snabbt och utan folklig förank-
ring har fattat det beslut som har fattats. Men ännu märkligare är det att
man, trots att vi har ett demokratiskt system, i mycket stor utsträckning hål-
ler några utanför, så att information ej når fram. Det gäller de partier som
inte är representerade i utrikesnämnden.
Naturligtvis är det viktigt att ett land som så starkt har hävdat de demokra-
tiska principerna står upp för dessa när det hettar till. Och det är väl vad
som har skett i det här fallet. Det har ju förekommit en otroligt omfattande
propaganda för att ett medlemskap i EG snabbt skall bli verklighet. Vi skall
vara med i Europa, heter det i debatten - precis som om vi inte hela tiden
skulle ha varit med i Europa. Rädslan för att behöva stå utanför har man på
många håll gjort stor affär av. Som det nu är ser det inte ut som att utskottet
vill gå på vår linje att få en bättre ordning när det gäller den demokratiska
biten, med en folkomröstning som är ordentligt förankrad i en folklig debatt.
Häromdagen hörde jag i en radiodebatt en EG-expert uttala sig om vad vi
har att förvänta oss. Han talade just om EG-marknaden. Han sade så här:
Det är klart att vi får in mer asbest och fler färgämnen. Så räknade han upp
ett otal av sådana saker som vi under många år har kämpat för att slippa på
vår marknad. Han slutade med att säga: Tål européerna dessa, skall väl
också svenskarna tåla dem.
Denna propaganda är fruktansvärt allvarlig, därför att den underminerar
väldigt mycket av det som vi har värnat om i Sverige.
Jag tänker inte gå så mycket in på vad vi har skrivit i våra reservationer.
Det som står i dem tycker jag är oerhört viktigt, och jag hoppas att alla leda-
möter i det här huset verkligen läser dem.
Så vill jag tala litet om kvinnans roll, för jag tror att den hör till de viktiga
frågorna. Såvitt jag förstår är det inte så mycket på kvinnans villkor som de-
batten har förts. Den kamp som vi kvinnor har fört för att få vara med och
bestämma och sitta med i beslutande organ är man nu villig att snabbt bli av
med. Det kan hända att vi kvinnor har varit besvärliga i många fall när vi
kommit in i de beslutande organen. Men det är likväl viktigt. Jag möter dag-
ligen kvinnor som undrar hur EG-anpassningen kommer att påverka deras
situation, vad som kommer att hända med de tidigare krav som vi har ställt
och vad som kommer att hända med vår offentliga sektor. Det är många frå-
getecken. I det fallet tycker att det borde finnas betydligt bättre upplysnings-
kampanjer än vad som hittills har förekommit. Vi måste värna om vår folk-
ligt förankrade demokrati i det här landet, där människor har möjlighet att
ta ställning, där människor verkligen upplever att de är med i beslutsproces-
sen. Det är jag orolig för att vi nu håller på att frångå.
Jag tänker inte bli långrandig i den här debatten, utan jag nöjer mig med
detta. Jag yrkar bifall till våra reservationer med hopp om att alla som skall
vara med och besluta också läser dem.
Anf. 108 NILS T SVENSSON (s):
Fru talman! Jag vill inledningsvis påpeka att detta betänkande endast tar
upp vissa frågor om Sveriges Europasamarbete. Det är två motionsyrkanden
om EES-förhandlingarna och fem yrkanden som berör vissa frågor om med-
lemskapsansökan. Utskottet har bestämt att under hösten skriva ett särskilt
betänkande om samarbetet med EG och då ta upp ett stort antal motioner
från den allmänna motionstiden. Som bekant beslutade riksdagen den 12 de-
cember i fjol, med en mycket bred majoritet, att Sverige bör eftersträva att
bli medlem i EG med bibehållen neutralitetspolitik. Det är således inte fråga
om att överge neutralitetspolitiken, Bengt Hurtig.
I samband med beslutet om EG-ansökan angavs att vid en svensk med-
lemsansökan till EG måste en ny genomgång göras av de rättsliga aspekterna
och då även frågan om grundlagsändring. Nu har frågan om de grundlags-
mässiga aspekterna behandlats i KU och av kammaren. KU konstaterar att
ett medlemskap i EG kommer att ha överstatlig karaktär och innebär att
konstitutionella befogenheter skall överlämnas till EG. Därför anser KU det
angeläget att de olika, såväl grundlagsmässiga som allmänrättsliga och insti-
tutionella, aspekterna på ett EG-medlemskap utreds i parlamentariska for-
mer.
Utrikesutskottet ansluter sig till KUs uppfattning om att EG-medlemska-
pets grundlagsmässiga aspekter bör behandlas av en parlamentarisk utred-
ning. En sådan utredning kommer att tillsättas nu av regeringen där alla riks-
dagspartier är representerade.
I detta sammanhang framhåller utskottet vikten av att man får en grundlig
genomlysning av och en bred diskussion och debatt om medlemskapets inne-
börd och konsekvenser samt att allmänheten ges en god information om Sve-
riges samarbete med EG. Nu har i kompletteringspropositionen, som lämna-
des häromdagen, redovisats vilka ökade informationsinsatser som planeras
för att tillmötesgå dessa krav.
En folkomröstning kan anordnas antingen som rådgivande eller som folk-
omröstning om vilande grundlagsförslag. Utskottet ser det som naturligt att
en folkomröstning anordnas i anslutning till frågan om svenskt medlemskap
i EG. Utskottet konstaterar att de båda nämnda möjligheterna till folkom-
röstning kan komma att aktualiseras. Utrikesutskottet förutsätter att detta
ärende kommer att behandlas av riksdagen under kommande mandatpe-
riod. Enligt vad utskottet har fått veta kommer den parlamentariska utred-
ningen att överväga de frågor som kan vara aktuella inför en folkomröstning
om EG-medlemskap. I sammanhanget vill utskottet framhålla att ett EG-
medlemskap, liksom för övrigt ett EES-avtal, förutsätter riksdagens godkän-
nande.
Det möter ju emellertid inga hinder att regeringen inleder förhandlingar
om en internationell överenskommelse och även ingår ett preliminärt avtal
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Vissa frågor
beträffande
Sveriges
Europasamarbete
7 Riksdagens protokoll 1990/91:102
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Vissa frägor
beträffande
Sveriges
Europasamarbete
98
med förbehåll för riksdagens godkännande. Detta är i själva verket en vanlig
och vedertagen ordning när det gäller internationella förhandlingar.
I reservation 1 krävs att en folkomröstning anordnas innan ansökan om
medlemskap i EG lämnas in och att grundlagen ändras innan förhandlingar
inleds. Som framgått av vad jag redan sagt avstyrker utskottet dessa yrkan-
den. Ett motionsyrkande om folkomröstning tillmötesgås dock av utskottet.
I reservation 2 tar miljöpartiet upp frågor som berör de pågående förhand-
lingarna om ett avtal mellan EFTA och EG om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde, EES. Utskottet har där behandlat och besvarat ett yr-
kande från moderaterna och ett från centern. Några ord om detta. Utskottet
behandlade i betänkandet i december i fjol frågan om EES-förhandlingarna.
Utskottet uttalade sig då med bred majoritet om övergripande riktlinjer för
förhandlingarna mellan EFTA och EG. Dessa uttalanden äger full giltighet
även i dag.
Utskottet gör den bedömningen att de förhandlingar som hittills förts och
de resultat som vi hittills fått del av ligger väl i linje med förhandlingsmålen.
Vi har oförändrat stort intresse av ett EES-avtal och hoppas att ett förslag
till avtal kan föreligga enligt den tidtabell som är uppgjord och således pre-
senteras före sommaren. Utskottet vill här framhålla att intresset för ett
EES-avtal inte på något sätt står i någon motsättning mot beslutet om svensk
ansökan om medlemskap i EG.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reservationerna.
Anf. 109 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Nils T Svensson sade att det inte var fråga om att överge vår
neutralitetspolitik. Nu är det första steget taget när man från regeringen och
de fyra partierna säger att något neutralitetsförbehåll inte skall fogas till
själva ansökan. De har också EG-ländernas utrikesministrar vid sin konfe-
rens varnat för. De vill själva upprätta sitt program för sitt försvarspolitiska
samarbete innan de släpper in några neutrala länder. Därför måste förmodli-
gen förbehållet plockas bort.
Kabinettssekreteraren gick ut häromdagen och underströk att Sveriges
neutralitetspolitik är föråldrad och sade att man även kan tänka sig att i en
framtid gå in i en allians. Är man alltså allierad måste man lyda alliansens
förpliktelser. Då måste rimligen också neutraliteten överges.
Samtidigt får man i studiecirklar som drivs ute i landet inte minst i ABFs
regi läsa vad Ingvar Carlsson säger om dessa frågor: ”Varje överenskom-
melse som förutsätter att Sverige ger upp en del av sitt utrikespolitiska obe-
roende kommer vi tveklöst att förkasta. Att ingå i ett kollektiv som syftar till
att koordinera utrikespolitiken är inte förenligt med neutralitetspolitiken.”
Detta budskap ger man alltså de egna partimedlemmarna, och sedan ger
man också ett annat budskap. Den här boken, som jag citerade ur, kom ut
hösten 1990. Jag vill fråga om Nils T Svensson ställer sig bakom de formule-
ringar som Ingvar Carlsson använder i boken ”20 röster om EG”.
Anf. 110 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja höra av vilken anledning man inte vill ha en
rådgivande folkomröstning medan det fortfarande finns rådrum. Ett senare-
läggande kan innebära att folkomröstningen hålls vid en tidpunkt då man
redan har låst sig. Det talades här om preliminära avtal. Vad innebär dessa
konkret? Det vore intressant att få veta om man inte genom preliminära av-
tal låser sig ganska rejält.
För mig är det svårt att få det att gå ihop när det gäller att passa in neutrali-
tetspolitiken. På vilket vis skall man vara neutral? Hur skall man kunna vara
med i den här unionen och samtidigt vara neutral? Man måste faktiskt vara
klar över vart man syftar och vart man är på väg. Det talas ju klart och tydligt
om en politisk union och dessutom en gemensam försvarsgräns. Det blir
svårt att hävda neutraliteten, och jag tror att det kommer att stöta på pro-
blem.
Anf. 111 NILS T SVENSSON (s) replik:
Fru talman! I det beslut som fattades den 12 december i fjol angavs att
Sverige kan lämna in en medlemskapsansökan när det har gjorts en samlad
bedömning av de utrikes- och säkerhetspolitiska faktorerna samt efter sam-
råd i utrikesnämnden. Det som Bengt Hurtig talade om och den analys som
nu pågår är precis ett fullföljande av detta. Det är då ganska naturligt att
de fyra partier som stod bakom beslutet i december och som också tillhör
utrikesnämnden gör denna analys tillsammans. Så småningom kommer den
att redovisas här i kammaren.
När det gäller det studiecirkelsarbete som pågår ute i landet är det natur-
ligtvis väldigt bra att det har kommit i gång mycket aktiviteter inom folkrö-
relserna, inom de politiska partierna, inom de fackliga organisationerna och
bland medborgarna i allmänhet. Det finns all anledning att stimulera detta
arbete. Jag hoppas att vi på den punkten gemensamt kan hjälpas åt och få i
gång många aktiviteter.
Beträffande folkomröstningsfrågan är det rimligt att man först bör veta
vad man skall folkomrösta om innan en sådan kommer till stånd. Om man
skall kunna veta det, måste det finnas ett framförhandlat avtal att ta ställning
till. För mig är det alldeles självklart att man inte kan företa en folkomröst-
ning förrän man vet vilket resultatet blir av den förhandling som skall ge-
nomföras. Först skall Sverige lämna in en ansökan innan själva förhandlings-
processen kommer i gång. Efter det är det rimligt att genomföra en folkom-
röstning.
Anf. 112 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Jag noterar att Nils T Svensson inte tog någon ställning till det
uttalande som nu flitigt citeras ute bland studiecirklarna. Därför återuppre-
par jag Ingvar Carlssons uttalande: ”Varje överenskommelse som förutsät-
ter att Sverige ger upp en del av sitt utrikespolitiska oberoende kommer vi
tveklöst att förkasta. Att ingå i ett kollektiv som syftar till att koordinera
utrikespolitiken är inte förenligt med neutralitetspolitiken”. Så sade Ingvar
Carlsson, och det får de socialdemokratiska partiarbetarna och även andra
partiarbetare lära sig. Detta rimmar dåligt med de tongångar som nu hörs.
Av de resurser som har fördelats till studiearbete och opinionsarbete när
det gäller EG har huvudparten gått till de stora fackliga organisationerna,
till LO, TCO, SACO och i viss mån till studieförbunden. Den rörelse som är
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Vissa frågor
beträffande
Sveriges
Europasamarbete
99
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Vissa frägor
beträffande
Sveriges
Europasamarbete
100
kritisk mot ett EG-medlemskap och som gärna vill ha till stånd ett bättre
avtal med EG har ännu inte fått några resurser tilldelade. Är Nils T Svensson
beredd att medverka till att även den organisation som kallas Nej till EG får
resurser för att den skall kunna spela åtminstone någon opinionsbildande
roll i det här landet?
Anf. 113 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Fru talman! Nils T Svensson gör mig litet fundersam, och inte så litet heller
förresten. Han sade att han inte vet vad vi skall folkomrösta om och att Sve-
rige först skall lämna in en ansökan. Då måste vi väl kunna folkomrösta om
huruvida Sverige skall ansöka om medlemskap eller inte, eftersom Sverige
vid en medlemsansökan lämnar över en hel del av besluten till en överstatlig
organisation.
Anf. 114 NILS T SVENSSON (s) replik:
Fru talman! Bengt Hurtig får lov att lugna sig ännu en tid innan han och
alla andra får besked genom den analys som nu pågår om förutsättningar
för en medlemskapsansökan. Denna analys och de bedömningar som görs
kommer att redovisas. Alla kommer då att kunna ta del av detta material
och naturligtvis få tillfälle till diskussioner. Håll ut ett litet tag, så kommer
besked på den punkten!
När det gäller informationsinsatserna har vi kommit fram till att det är
lämpligt med en folkomröstning. Under nästa riksmöte skall riksdagen ta
ställning till formerna och andra arrangemang kring det hela. I det samman-
hanget får man organisera kampanjer och annat på ett sätt som är rimligt.
Sverige är ju inte helt utan erfarenhet av folkomröstningar, även om de inte
är så vanligt förekommande. På den punkten kan vi säkert finna lämpliga
former.
Det är emellertid viktigt att påpeka att man från regeringens sida nu satsar
mer på resurser för att göra det möjligt att producera information av olika
slag. Där finns det utrymme, inte bara för regeringskansliet utan också för
utomstående, att delta. Inte minst studieförbunden har resurser och de är
därför väl rustade att bedriva kampanjer av den här typen.
Till Marianne Samuelsson vill jag säga att för mig är det ganska självklart
att vi, efter det att vi lämnat in en medlemskapsansökan, förhandlar för att
nå fram till ett förhandlingsresultat. Detta förhandlingsresultat skall sedan
ligga till grund för en folkomröstning, så att folk vet vad de har att folkom-
rösta om. Det är den rimliga vägen att gå, tycker jag.
Förste vice talmannen anmälde att Bengt Hurtig och Marianne Samuels-
son anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare
repliker.
Anf. 115 INGER KOCH (m):
Fru talman! Sveriges inträde i det europeiska samarbetet är ett historiskt
steg av stor betydelse för hela vårt samhälles utveckling. Det innebär nya
möjligheter för oss som medborgare, men också nya begränsningar för olika
nationella politiska institutioner. Vi moderater anser därför att det är natur-
ligt att avtalet om Sveriges anslutning till EG godkänns i en folkomröstning.
För oss ter det sig också naturligt att denna folkomröstning sammanfaller
med riksdagsvalet den 18 september 1994.
I den ordning som grundlagen föreskriver bör ett första godkännande av
avtalet och de nödvändiga förändringarna i bl.a. grundlagen dessförinnan
ske av riksdagen. Folkomröstningens resultat bör bli politiskt bindande för
riksdagens andra och slutliga ställningstagande till avtalet hösten 1994.
Medlemskapet kan därefter, i den mån det ankommer på Sverige, träda i
kraft 1995. I avvakten på detta är det viktigt att de nu pågående EES-för-
handlingarna kan slutföras snabbt i syfte att ge EFTA-ländernas medborgare
och företag så goda förutsättningar som möjligt att medverka på den inre
marknaden.
Genom ett EES-avtal kan delar av de fyra friheterna, som EG avser att
uppnå genom att skapa en gemensam inre marknad, även komma Sverige
och andra EFTA-länder till del redan 1993.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till hemställan i utrikesut-
skottets betänkande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 maj.)
Föredrogs
konstitutionsutkottets betänkande
1990/91 :KU35 Biskoparna i kyrkomötet, m.m. (prop. 1990/91:122).
Anf. 116 HANS NYHAGE (m):
Fru talman! Biskoparna var från tillkomsten av svenska kyrkans kyrko-
möte 1868 självskrivna ledamöter av detta i 114 år. Kyrkomötet 1982 blev
det sista enligt den gamla ordningen. Därefter har biskoparna haft närvaro-
plikt och yttranderätt vid kyrkomötena. Någon förslags- eller rösträtt har de
däremot inte haft, därest de inte varit valda ledamöter.
Biskoparna är enligt gällande lagstiftning självskrivna som ordförande i
resp, domkapitel, och de är också självskrivna som ordförande i de nyinrät-
tade stiftsstyrelserna. Detta markerar deras ställning som stiftets främste fö-
reträdare för såväl ämbetet som vad gäller organisation och verksamhet.
Biskoparnas ställning som främste företrädare för resp, stift borde rimli-
gen leda till att de åter blir självskrivna som ledamöter i kyrkomötet med
full yttrande-, förslags- och rösträtt. Deras kompetens och erfarenhet skulle
därmed mer påtagligt komma kyrkomötet till godo.
Regeringen har i proposition 1990/91:122 föreslagit att biskoparnas ställ-
ning skall stärkas så till vida att de i fortsättningen också skall ges förslagsrätt
i kyrkomötet. Något fullt medlemskap är det emellertid inte fråga om. Detta
har dock föreslagits i ett antal motioner. Vi moderater anser att biskoparna
skall vara självskrivna ledamöter i kyrkomötet, och vi ställer oss således
bakom motionsyrkandena i detta avseende. Utskottsmajoriteten delar ty-
Prot. 1990/91:102
22 april 1991
Biskoparna i kyrko-
mötet, m.m.
101
|
Prot. 1990/91:102 22 april 1991 |
värr inte denna uppfattning, varför vi tillsammans med folkpartiets ledamö- |
således bifall till reservationen i utskottsbetänkandet.
|
Biskoparna i kyrko- |
Fru talman! Därest reservationsyrkandet avslås kommer vi moderater i Anf. 117 INGELA MÅRTENSSON (fp): Fru talman! Folkpartiet liberalernas principiella inställning när det gäller I dag har vi att ta ställning till dels behörighet till biskopstjänst, dels bisko- Frågan om biskoparnas ställning i kyrkorådet har varit föremål för diskus- Vid förra kyrkomötet lade svenska kyrkans centralstyrelse fram förslaget I de diskussioner som har förts i denna fråga menar man att de biskopar • de som inte är valda ombud och som därför deltar i kyrkomötet enligt skyl- • de som väljs i konsensus på gemensam stiftlista eller placeras först på alla • de som väljs in på någon grupps lista till kyrkomötet. Erfarenheterna bl.a. från Stockholms stift har förstärkt vår åsikt att ett Vi från folkpartiet liberalerna anser att det är mycket olyckligt att en bis- |
|
102 |
kop på detta sätt ställs i en dylik valsituation och tvingas bli en politisk före- |
trädare. En biskop bör stå fri från de väljargrupper inom svenska kyrkan
som kandiderar till beslutade organ på olika nivåer. Detta undviks om bisko-
parna blir självskrivna ledamöter.
Ett annat starkt skäl för vårt förslag om att göra biskoparna till själv-
skrivna ledamöter av kyrkomötet är den dubbla ansvarslinjen inom svenska
kyrkan. Denna innebär att kyrkans organ bygger på en förening av prästerlig
ämbetsförvaltning och folkligt förankrad självstyrelse. Denna dubbla an-
svarslinje har ofta ansetts grundläggande för svenska kyrkans organisation.
Den återkommer i biskopens ställning som självskriven ordförande i stifts-
styrelsen och i kyrkoherdens självskrivna roll som en av ledamöterna i kyr-
korådet.
Mot detta hävdas det ofta i debatten att självskrivna biskopar får en dub-
bel självskrivenhet, då de också tillhör kyrkomötets läronämnd. Vi delar
inte denna uppfattning. Läronämnden är nämligen inte ett besutande organ.
Det är ju kyrkomötet som fattar besluten.
Ett tredje skäl för att biskoparna skall vara självskrivna är att alla andra
lutherska kyrkor och troligen också alla andra kristna kyrkor ger sina bisko-
par rösträtt i sina beslutande församlingar.
Vi har i bilaga till vår reservation tillsammans med moderaterna angett
hur vårt förslag skulle regleras i lag.
Jag vill för folkpartiet liberalernas del också säga att vi, liksom modera-
terna, i den första omgången av voteringen kommer att rösta på vår reserva-
tion och i den andra omgången på utskottsmajoritetens förslag, eftersom det
fordras tre fjärdedelar av rösterna för att förslaget skall gå igenom. Som
Hans Nyhage sade tidigare finns det i utskottsmajoritetens förslag vissa för-
delar jämfört med dagens situation. Men i första hand vill vi reservera oss
för att biskoparna skall bli självskrivna i kyrkomötet.
Anf. 118 TORGNY LARSSON (s):
Fru talman! 1990 års kyrkomöte beslöt med klar majoritet att hos rege-
ringen begära en lagändring med innebörden att biskopar ges förslagsrätt i
kyrkomötet. Detta kyrkomötesbeslut innebar en kompromiss. Detta har
inte någon av de tidigare talarna noterat i sina inlägg. Denna kompromiss
innebar att man sade nej till att biskoparna skulle få rösträtt i kyrkomötet,
men att man däremot sade ja till att dessa skulle få motions- och förslagsrätt.
Det är naturligtvis alldeles riktigt som har sagts att biskoparna fram till
1982 hade rösträtt. Men då träffades en fyrpartiuppgörelse mellan socialde-
mokraterna, moderaterna, folkpartiet och centern. Denna innebar en demo-
kratisering av kyrkomötet. Det var förresten inte bara biskoparna som då
var självskrivna. Det fanns även 26 präster som var valda av präster. Det var
alltså en kategoriindelning som avskaffades - biskopar, präster och lekmän.
1982 fattades beslut om att ingen självskriven ledamot längre skulle få fin-
nas. Däremot skulle, som det har sagts här, biskoparna få rätt att delta i kyr-
komötets överläggningar, inte bara i plenum utan även i de olika utskotten.
Dessutom bildades ett nytt organ, läronämnden, där biskoparna kom att få
en mycket kraftig majoritet, 13 av 21. Nu är det 14 av 22 sedan en biträdande
biskop i Uppsala tillkom. Detta innebär att innan kyrkomötet fattar beslut i
lärofrågor ges läronämnden rätt att yttra sig. Därigenom ges biskoparna
Prot. 1990/91:102
22 april 1991
Biskoparna i kyrko-
mötet, m.m.
103
Prot. 1990/91:102
22 april 1991
Biskoparna i kyrko-
mötet, m.m.
ännu en möjlighet att ge sina åsikter till känna för kyrkomötets ledamöter
innan beslut fattas. Biskoparna deltar alltså i läronämnden, och det finns all-
tid en eller två biskopar i varje utskott. Dessutom deltar de i plenum.
Efter hand väcktes förslag i kyrkomötet om att återge biskoparna rösträtt.
Med växlande resultat var frågan föremål för behandling 1984, 1985 och
1988. Men - och detta är mycket viktigt att betona - när frågan kom upp
1990 blev beslutet en kompromiss. Majoriteten ansåg då det vara viktigt att
man skapade en konstruktion, eller rättare sagt behöll en konstruktion, som
både tillgodosåg kravet på en folklig demokrati och gav möjlighet för det
kyrkliga ämbetet att genom biskoparna få ett väl avvägt inflytande. Det in-
nebär att demokratin kan bevaras samtidigt som företrädarna för läroämbe-
tet ges ett förstärkt inflytande, förstärkta möjligheter att framföra sin syn-
punkter.
När nu regeringen beslutat att bifalla kyrkomötets begäran är det egen-
domligt att man från reservanternas sida inte vill acceptera vad kyrkan själv
genom dess högsta beslutande organ önskat. I detta sammanhang tycker jag
nog att man skall skilja på moderaterna och folkpartiet. Jag har i alla fall inte
uppfattat att man från moderat håll har sagt att man skall ta hänsyn till vad
kyrkomötet har sagt. Däremot har man från folkpartihåll gång på gång i
olika sammanhang sagt att det är mycket viktigt att staten inte lägger sig i
kyrkans egna interna angelägenheter. Kyrkan bör bli fri, säger man på folk-
partihåll. Och så länge den inte är det skall man så långt som möjligt effek-
tuera de önskemål som kyrkan ställer.
Här har kyrkan tagit ställning. Vad gör då folkpartiet? Jo, då struntar man
i detta. Jag tycker faktiskt att man från folkpartihåll skall försöka följa upp
vad man själv säger. Jag tycker att man måste bestämma om man skall lyssna
till vad kyrkan här önskar. Detta är ju ändå en typisk intern kyrklig angelä-
genhet, som riksdagen måste befatta sig med på grund av nuvarande ord-
ning. Jag tycker att detta visar att folkpartiet inte har någon kyrkopolitik
värd namnet. Det är naturligtvis ingen skam att hålla en låg profil i en fråga.
Jag tycker att man kunde ha gjort som vänsterpartiet i denna fråga. De har
egentligen inte tagit ställning, utan de har följt majoriteten, eftersom de då
effektuerar de önskemål som kyrkan själv har uttryckt. Jag menar att också
folkpartiet kunde ha gjort det.
Jag noterar dock med tillfredsställelse att man från varken folkpartiet eller
moderaterna kommer att försöka sätta käppar i hjulet med hänvisning till
kravet på tre fjärdedels majoritet.
Herr talman! På den tid då biskoparna hade självskriven rösträtt, innan
kyrkomötet var demokratiserat, fanns ingen läronämnd. Nu vill modera-
terna och folkpartiet inte bara låta biskoparna få tillbaka sin rösträtt, utan
man vill dessutom behålla läronämnden, fastän den kom till som en ersätt-
ning för biskoparnas förlorade rösträtt. Varför vill man då inte i logikens
namn avskaffa läronämnden? Varför behövs då läronämnden? Den kom ju
till som en följd av att biskoparna inte längre skulle vara självskrivna leda-
möter.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reser-
vationen.
104
Anf. 119 HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Torgny Larsson har här gett en beskrivning av hur kyrkomö-
tet har handlagt frågan om biskoparnas ställning i kyrkomötet. Jag skall inte
kommentera detta på annat sätt än genom att påpeka att det vid det senaste
kyrkomötet trots allt var en mycket stark minoritet som ansåg att biskoparna
skulle vara självskrivna ledamöter. Eftersom vi moderater delar denna upp-
fattning är det ganska naturligt att vi i det här sammanhanget följer upp den
uppfattningen och alltså yrkar på att biskoparna skall få denna ställning i
kyrkomötet.
Jag finner ingen anledning att bemöta Torgny Larsson när det gäller läro-
nämnden. Vi har i varje fall inte i det här läget ansett att det har funnits an-
ledning att avskaffa densamma.
Vi vidhåller att biskoparna skall ges fullt ledamotskap i kyrkomötet.
Anf. 120 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Torgny Larsson säger att det är fråga om en klar majoritet i
kyrkorådet, men det är ju inte en så våldsamt stor majoritet. Om man förde-
lar rösterna på ett annat sätt skulle det skilja sex eller sju röster. Det är alltså
inte någon överväldigande majoritet av kyrkomötets ledamöter som har rös-
tat mot förslaget att biskoparna skulle vara självskrivna på mötet.
Till saken hör dessutom att det på de föregående kyrkomötena fanns en
majoritet i den andra riktningen. Jag skulle därför snarare vilja säga att frå-
gan står och väger.
Det är riktigt som Torgny Larsson säger, att folkpartiet vill ha en fri kyrka.
Av den anledningen har vi inte gått in i vissa frågor, utan vi tycker att kyrkan
själv skall få bestämma exempelvis när det gäller organisationen. Men i det
här fallet måste ändå riksdagen ta ställning, och vi menar att erfarenheterna
av den nuvarande situationen, med den politisering som därmed tvingas
fram, är så pass negativa att vi därför vill markera att det vore rimligare att
biskoparna var självskrivna på mötet. Vi skulle då slippa ifrån att biskoparna
tvingas in i en politisk grupp för att bli valda. Vi har av den anledningen
motionerat i frågan, och vi står fast vid att de bör vara självskrivna på mötet.
Om vi skulle få majoritet för vårt förslag kan man väl gott tänka sig att
läronämnden skulle avvecklas. Men det lär ju knappast bli så.
Anf. 121 TORGNY LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag sade inte att det var fråga om en överväldigande majori-
tet i kyrkomötet, utan jag sade att det var en klar majoritet. Det var nämli-
gen 131 ja och 116 nej. 2 ledamöter avstod och 2 var frånvarande. Detta ger
totalt 251 ledamöter. Det blev alltså en majoritet med 15 röster. Vi kan i och
för sig diskutera och tvista om vad som skall kallas klart och vad som skall
kallas överväldigande. Jag bara konstaterar att det var vad jag anser vara en
klar majoritet. Jag är mycket förvånad över att folkpartiet talar om att man
skall låta kyrkan sköta sina interna angelägenheter, men att man sedan inte
låter den göra det.
Det sägs här att biskoparna skulle ha det så besvärligt på grund av att de
måste välja parti. Detta har hittills bara hänt tre gånger. I två av fallen stod
biskoparna på samlingslistor, och den tredje, Lars Carlzon, valdes på en so-
Prot. 1990/91:102
22 aprif 1991
Biskoparna i kyrko-
mötet, m.m.
105
Prot. 1990/91:102
22 april 1991
Biskoparna i kyrko-
mötet, m.m.
106
cialdemokratisk lista en eller möjligen två gånger, och sedan gick han i pen-
sion. Han har för övrigt nu lämnat kyrkomötet. Det är för närvarande ingen
biskop som är vald, utan alla har avstått från att kandidera och kan i allra
högsta grad delta i de här sammanhangen.
Jag är som sagt mycket förvånad över folkpartiets hållning i den här frå-
gan.
Anf. 122 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Faktum kvarstår ändå: Lars Carlzon tvingades gå in och bli
partiföreträdare i stället för att ha rösträtt på kyrkomötet. Jag förstår att
andra avskräcks av detta, och därför existerar i realiteten inte den möjlighe-
ten att bli vald.
Torgny Larsson sade i sitt huvudanförande att biskoparna genom att de
sitter i läronämnden har möjligheter. Men där har man alltså inte beslutsrätt,
och det är ju ändå det avgörande för om man får besluta eller ej.
Anf. 123 TORGNY LARSSON (s) replik:
Herr talman! Ingela Mårtensson! Genom tillkomsten av läronämnden fick
ju biskoparna en god möjlighet att uttrycka sina åsikter. Kyrkomötet i sin
helhet har faktiskt svårt att gå emot vad de samlade biskoparna i läronämn-
den säger. Jag kan inte på rak arm erinra mig om det har förekommit något
fall - det kan hända. Men biskoparna får genom läronämnden en väldig
tyngd. Biskoparna är nu 14 utöver de 251 ledamöterna, dvs. 14 av 265. Tyng-
den i argumenten påverkar väl ändå mer än röstknappen. Om inte annat så
har väl vi här i riksdagen erfarenhet av att argumenten är mer avgörande.
Tredje vice talmannen anmälde att Hans Nyhage och Ingela Mårtensson
anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare
repliker.
Anf. 124 LARS AHLMARK (m):
Herr talman! Jag har motionerat om att regeringens befattning med ut-
nämning av biskopar skall upphöra. I sitt svar hänvisar utskottet till 1986 års
kyrkomöte. Vad utskottet anför är värt att citera:
”1986 års kyrkomöte behandlade frågan om utnämning av biskop med an-
ledning av ett motionsyrkande om att utnämningsrätten skulle flyttas över
till svenska kyrkans centralstyrelse. Kyrkolagsutskottet hänvisade till att re-
geringens rätt att utnämna biskoparna har sin grund i det nuvarande förhål-
landet mellan staten och kyrkan. Som chefer för domkapitlen är biskoparna
i administrativt hänseende underställda regeringen. Svenska kyrkans cen-
tralstyrelse är däremot i konstitutionellt hänseende en statlig förvaltnings-
myndighet under kyrkomötet (punkt 11 övergångsbestämmelserna till rege-
ringsformen och 8 § första stycket lagen om svenska kyrkan).
Kyrkolagsutskottet uttalade att en ordning enligt vilken centralstyrelsen
utser biskopar, vilka är chefer för statliga förvaltningsmyndigheter under re-
geringen strider mot den grundlagfästa ordningen när det gäller statsskickets
grunder. Kyrkolagsutskottet underströk vidare att domkapitlen också efter
ikraftträdandet av kommande nya organisation skulle ha betydelsefulla
myndighetsfunktioner gentemot de i stiften anställda prästerna, som har
statligt reglerade tjänster.”
Jag har, herr talman, aldrig träffat på en mer övertygande - låt vara helt
oavsiktlig - argumentation för ändrade relationer mellan kyrkan och staten.
Kyrkan skall inte vara ett antal statliga förvaltningsmyndigheter - hon skall
vara en självständig kraft i det svenska samhället.
Nu anser jag personligen absolut inte att det är svenska kyrkans centralsty-
relse som skall utnämna biskopar. Varje stift borde i stället i lämpliga former
utse sin biskop. Endast ärkebiskopen kan behöva en bredare bas för sin ut-
nämning.
Poängen i min motion är dock att detta inte är en sak för någon annan än
kyrkan själv att avgöra. Jag hoppas att den utredning som utskottet hänvisar
till bedrivs med all skyndsamhet och når fram till samma resultat.
Anf. 125 TORGNY LARSSON (s):
Herr talman! I sakfrågan delar jag helt den uppfattning som föregående
talare gav uttryck för, att kyrkan själv så småningom bör svara för utnäm-
ningen. Jag delar också uppfattningen att stiften och inte centralstyrelsen
skall svara för det. Jag vill bara hänvisa till det som står på sidan efter det
stycke som Lars Ahlmark läste upp. Utskottet säger där att man bör avvakta
den utredning som nu pågår under ledning av Carl Axel Petri.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 maj.)
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Statlig lokal-
försörjning
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91:FiU26 Statlig lokalförsörjning (prop. 1990/91:100 delvis).
Anf. 126 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Nu har det alltså hänt igen! Finansutskottets flertal med soci-
aldemokraterna i spetsen avstyrker’en moderat motion med konkreta förslag
som i samma veva övertas och framläggs av regeringen för riksdagen. Den
debatt vi nu skall föra kan nog göras kort, men den måste med nödvändighet
handla om utskottsmajoritetens handlingssätt och bevekelsegrunderna för
detta. Avser Hans Gustafsson, som nu tydligen i egen hög person skall ta
hand om debatten, att om en månad avstyrka även regeringens i princip lika-
lydande förslag? Om inte, är han då beredd att medverka till ett uppskov
med ställningstagande till motionen, så att vi slipper en dubbel hantering här
i kammaren, där majoriteten först är negativ och sedan positiv till en och
samma sak?
Under en följd av år har vi moderater lagt fram förslag om effektivisering
av statens lokalförsörjning genom övergång till en mer marknadsmässig ord-
ning, innefattande bl.a. decentralisering och privatisering på det här områ-
det. Regeringen har successivt rört sig i rätt riktning, men det har varit med
107
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Statlig lokal-
försörjning
108
korta och försiktiga steg; de har på intet sätt varit tillräckligt långtgående,
trots de avslöjanden som slag i slag gjorts om häpnadsväckande brister i ef-
fektivitet i det här avseendet.
De moderata förslagen har i huvudsak för det första gått ut på större frihet
för statsmyndigheterna att själva råda över sina lokalfrågor, vilket för det
andra förutsätter att byggnadsstyrelsens monopol som lokalhållare upphävs.
För att sedan konkurrens på lika villkor skall råda har vi för det tredje föror-
dat att byggnadsstyrelsen skall ombildas till aktiebolag.
De här förslagen avstyrktes i förra veckan av finansutskottets majoritet. I
tisdags kom regeringen med exakt de förslagen. Jag förstår att det är förarg-
ligt för en trogen supportergrupp i finansutskottet, som trodde sig göra sin
plikt men fick stryk på fingrarna redan några dagar senare. Det är inget nytt.
Det har skett många gånger tidigare under 80-talet, inte minst under senare
tid. Jag kan visa på det stora exemplet, som gäller valutaregleringens avskaf-
fande. Vi har ett färskt ärende som ännu inte är avgjort. Det gäller den
mångåriga kampen från moderat håll för att få till stånd en nyordning när
det gäller statliga betalningar, nämligen att bankgirot skall kunna användas
på samma sätt som postgirot. Där kommer nu regeringen i kompletterings-
propositionen med förslag som i långa stycken tillgodoser det önskemålet.
Men på den punkten hade utskottsmajoriteten ändå den goda smaken att
vänta med behandlingen av den moderata motionen tills vi också tar ställ-
ning till förslagen i kompletteringspropositionen och där framgår att ett se-
dan länge framfört moderat förslag nu äntligen har vunnit stöd även på rege-
ringskanten.
Hans Gustafsson kan invända att den moderata motionen innehåller även
tankar om en framtida privatisering som inte direkt kommer till uttryck i pro-
positionen. Låt mig då påpeka att det där sägs att ombildningen av byggnads-
styrelsen till aktiebolag är ett led i en aktivare förmögenhetsförvaltning och
att resurser på det sättet frigörs för andra satsningar, t.ex. investeringar i in-
frastruktur. Det ansluter nära för att inte säga helt till den moderata stånd-
punkten att utbyggnaden av infrastruktur skall bekostas genom försäljning
av statliga tillgångar.
Jag kan fortsätta med ett citat ur propositionen, där det heter: ”statens
balansräkning bör konsolideras under de närmaste åren med avseende på
vad staten bör äga”. Det är krångligt uttryckt men öppnar onekligen för för-
säljning av statliga fastigheter i syfte att nedbringa innehavets storlek.
Jag skall inte göra pinan längre för Hans Gustafsson utan yrkar bifall till
reservation 1, vilket tillika innebär ett tillstyrkande inte bara av den social-
demokratiska motionen Fi404, som väckts under den allmänna motionsti-
den, utan även i förskott av yrkandena 18,19 och 20 i regeringens häromda-
gen avgivna kompletteringsproposition.
Anf. 127 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Jag skall allra först be att få yrka bifall till utskottets hemstäl-
lan och avslag på de reservationer som finns redovisade i betänkandet.
Utskottet har inte haft någonting att erinra mot de förslag som framlagts
i budgetpropositionens bil. 9. Även reservanterna anser - det fick vi nyss
ytterligare styrkt - att utvecklingen har gått åt rätt håll. Men den har inte
gått tillräckligt snabbt och varit tillräckligt omfattande enligt reservanternas
uppfattning. När utskottet behandlade frågan och reservationerna utarbeta-
des förelåg inte kompletteringspropositionen. Nu kan det konstateras att re-
geringen har tagit ytterligare steg i samma riktning som den gjort redan tidi-
gare. Därmed borde önskemålen om snabbare och mer genomgripande för-
ändringar ha varit tillgodosedda. Jag har verkligen svårt att förstå att Lars
Tobisson kan bli så oerhört upprörd över att han enligt egen mening har fått
sina krav tillgodosedda.
Det är inte så, Lars Tobisson, att det är full överensstämmelse mellan mo-
tionen och den kompletteringsproposition som nu har lagts fram. På väsent-
liga och viktiga punkter finns det, inte minst från ideologisk synpunkt, bety-
dande skillnader mellan motionen och den kompletteringsproposition som
nu har lagts fram.
På Lars Tobissons fråga vill jag svara att jag skall arbeta för att komplette-
ringspropositionen skall bifallas, och Lars Tobisson kan ju medverka till att
underlätta behandlingen i kammaren, om han nu tycker att den är så påfres-
tande, genom att inte yrka bifall till reservationerna.
Anf. 128 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Hans Gustafsson är i alla fall ärlig när han medger att det
förslag som vi har arbetat för överensstämmer med det som sedermera har
framlagts i kompletteringspropositionen. Han sade något vagt att det skulle
föreligga grundläggande ideologiska skillnader, men han begagnade inte ti-
den här i kammaren till att närmare utreda vad de kan bestå i. Det skulle jag
gärna vilja efterhöra - dem kan jag då verkligen inte urskilja, och jag har
noga läst avsnittet i kompletteringspropositionen.
Om jag nu tycker att den här behandlingen är onödig är det helt enkelt
därför att när finansutskottets ordförande konstaterar att han så att säga i
misshugg har förordat avslag på en motion som överensstämmer med något
som regeringen själv senare kommit att föreslå och som utskottsmajoriteten
dessutom kommer att ställa sig bakom - varför medverkar Hans Gustafsson
då inte till att motionen kommer att behandlas parallellt med regeringsför-
slaget? Då anser jag mig kunna tillstyrka hemställanspunkterna i komplette-
ringspropositionen, och vi behöver då inte tillämpa den här konstiga ord-
ningen, att vi först avslår ett förslag som till innehållet överensstämmer med
det som sedan mot riksmötets slut skall bifallas.
Anf. 129 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Jag fann ingen anledning att redovisa skillnaderna mellan
motionen och det förslag som nu föreligger i kompletteringspropositionen,
eftersom Lars Tobisson gjorde det själv i sitt inlägg. Han påpekade där att i
motionen ingår också frågan om privatisering, utförsäljning av statliga fastig-
heter. Något sådant återfinns inte i kompletteringspropositionen under av-
snittet om byggnadsstyrelsen. Det är en avgörande skillnad i sammanhanget.
Det är väl många gånger på det sättet att vi får ta ställning till motioner
som i allt väsenligt överensstämmer med förslag som framlagts i propositio-
ner. Vi behandlar dem ändå, på samma sätt som vi nu har behandlat motio-
nen i anslutning till det ärende som var aktuellt vid det tillfället. Komplette-
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Statlig lokal-
försörjning
109
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Statlig lokal-
försörjning
ringspropositionen och det förslag som finns där får vi behandla när den frå-
gan blir aktuell. Den står inte på dagordningen.
Anf. 130 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Jag läser högt ur kompletteringspropositionen, den berörda
bilagan, som handlar om effektivare statlig fastighetsförvaltning: ”Genom
att öka avkastningen på existerande tillgångar och genom omdisponering av
tillgångar kan resurser frigöras för andra satsningar, t.ex. investeringar i in-
frastruktur. Under de närmaste åren bör statens balansräkning konsolideras
med avseende på vad staten bör äga.”
Detta kan inte uttolkas på annat sätt än att just ombildningen till aktiebo-
lag syftar till att underlätta en utförsäljning, vare sig det avser enskilda fastig-
heter eller delar av bolaget.
Jag vill fråga Hans Gustafsson: Anser Hans Gustafsson för det första att
det är fel att de statliga myndigheterna får större frihet att själva råda över
sina lokalfrågor? Anser Hans Gustafsson för det andra att det är fel att upp-
häva byggnadsstyrelsens monopol på statens lokalförsörjning? Avser Hans
Gustafsson för det tredje att gå emot en ombildning av byggnadsstyrelsen till
aktiebolag? Om man tänker ställa upp på dessa tre punkter och därtill på den
av mig citerade skrivningen i kompletteringspropositionen - hur kan Hans
Gustafsson förorda ett avslag på den moderata motionen, där just dessa tre
punkter är huvudingredienserna?
Anf. 131 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! De frågor som Lars Tobisson nu ställde till mig skall jag be-
svara när det ärendet kommer upp till behandling i finansutskottet och när
motionerna föreligger. Vid det tillfället har vi möjlighet att ta ställning till
frågan i dess helhet.
Det avsnitt i kompletteringspropositionen som har anknytning till behand-
lingen här i kväll är det avsnitt som handlar om byggnadsstyrelsen. Där sägs
ingenting om att fastigheter skall säljas ut eller privatiseras. Det handlar om
den statliga lokalförvaltningen, inte om statliga fastigheter.
Anf. 132 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Hans Gustafsson förutskickar att det skall bli ett resone-
mang i utskottet kring de motioner som kommer att väckas med anledning
av kompletteringspropositionen. Jag kan försäkra Hans Gustafsson att jag
inte ser någon anledning att väcka en motion som innehåller en ren tillstyr-
kan av regeringens förslag, i synnerhet som denna motion redan har varit
föremål för behandling i finansutskottet, där dess ordförande av någon an-
ledning försvarar att den först avstyrks innan den tillstyrks i den skepnad den
får av regeringen i kompletteringspropositionen.
Anf. 133 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Jag vill bara erinra om att Lars Tobisson inte är den enda
i riksdagen som har motionsrätt. Han kan inte uttala sig för de andra 348
ledamöterna.
110
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 maj.)
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91 :SfU12 Studiestöd (prop. 1990/91:100 delvis och prop. 1990/91:108).
Anf. 134 HANS DAU (m):
Herr talman! Jag har i tidigare studiestödsdebatter konstaterat att vi har
en avsevärd snedrekrytering till högre studier och forskning i Sverige. Det
är ett i och för sig välkänt förhållande som för den sakens skull inte är ovä-
sentlig.
Orsakerna är givetvis flera. Det kan vara sociala och regionala skäl, som
kan vara svåra för riksdagen att påverka. Trots det är de ganska väsentliga.
Det kan gälla bristande studievana i hemmet och ett långt avstånd till studie-
orterna. De ekonomiska orsakerna är emellertid också viktiga. Här kommer
studiestödets utformning in, och vi i riksdagen kan påverka hur man skall
komma till rätta med den delen av snedrekryteringen.
Den socialdemokratiska regeringens ovilja att genomföra förändringar i
studiestödet trots uppenbara missförhållanden är beklaglig. Endast när op-
positionen har förmått enas har det blivit resultat. Så skedde vid fjolårets
behandling i utskottet när fribeloppet blev föremål för ganska omfattande
överläggningar och justerades i positiv riktning för de studerande. Ett annat
exempel är CSN-kortet som regeringen ville avskaffa, men där oppositionen
fick de socialdemokratiska företrädarna i utskottet att ta reson.
Nu har regeringen dessutom genomfört sådana förändringar i skattesyste-
met att studenternas ekonomiska ställning ytterligare försämras. Lägre in-
komstskatter betalas fullt ut med höjd moms på mat, resor, byggande, per-
sonlig hygien och skatter som höjer hyrorna mycket drastiskt.
Studerande som inte får del av lägre inkomstskatt men måste vara med och
betala höginkomsttagarnas skattesänkningar drabbas av alla dessa pålagor.
Större delen av denna otillräckliga kompensation som man trots allt har
fått utgörs av högre skuldsättning. Man får låna mer, och problemen ökar
ytterligare.
Herr talman! Ett lågvattenmärke har noterats i årets budgetproposition.
Glesbygdsungdomarna vägras nämligen kompensation för de kostnadsök-
ningar som de drabbats av genom skatteomläggningen. De som måste bo
borta, långt borta från föräldrar och familj, får större kostnader för resor,
dyrare mat och högre hyror precis som alla andra. För att dessa gymnasieele-
ver inte skall få ökade självkostnader vill CSN höja inackorderingsbidraget.
Göran Persson vägrar dock att gå med på CSNs förslag. Han prutar 320 kr.
i månaden för dem som har de högsta kostnaderna. Om man vet att det ofta
gäller föräldrar med små inkomster och låg studiemotivation förstår man att
det är ett förödande slag.
Vårt krav att höja till den nivå som CSN anser är nödvändig stöds förvå-
111
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
112
nande nog endast av centern. Jag trodde att flera partier skulle ställa upp på
denna åtgärd och gå emot Göran Perssons orättfärdiga förslag. Man bör inse
att dessa ungdomar behöver stöttas redan när det gäller gymnasiestudierna,
och för att inte tala om deras vidare studier på högskola. Därför yrkar jag
bifall till reservation nr 1.
Den största stötestenen är dock studenternas ökade skuldsättning och pro-
blemen kring denna. Vi moderater har, trots att vi var med om huvuddragen
i utformningen av det nya studiemedelssystemet, snabbt insett att skuldsätt-
ningens problematik måste ses över. Vi har krävt en översyn av dessa förhål-
landen tidigare år, och vi upprepar detta krav även i år.
Allt fler partier ansluter sig till vår uppfattning att det behövs en förutsätt-
ningslös utredning om hur man skall komma till rätta med problemen kring
den höga ibland livslånga skuldsättningen som hotar stora grupper. Tyvärr
har folkpartiet ännu inte insett hur allvarligt studenterna och deras anhöriga
ser på detta. Liksom regeringen har man inte förstått hur stor del skuldsätt-
ningsproblematiken har i snedrekryteringen till högskolan. Jag yrkar bifall
till reservation nr 6.
I övrigt står jag givetvis bakom reservationerna nr 2 och 4 som tar upp
den orättvisa som begås mot de ungdomar som vill bedriva gymnasiestudier
utomlands. Det har jag pläderat för tidigare år, och jag tänker inte återupp-
repa det. Det gäller dock saker som vi moderater har arbetat för tidigare,
och det kommer vi att fortsätta med.
I reservation nr 8 tas det skeva inkomstbegrepp som drabbar vissa barnfa-
miljer och egenföretagare upp. I reservation nr 9 upprepar vi vårt krav om
avskaffande av fribeloppet. Det är krav som i allra högsta grad stöds av stu-
dentorganisationerna och de studerande.
När det gäller fribeloppet noterar jag dessutom med en viss förvåning att
folkpartiet inte har anslutit sig till vår ståndpunkt. Om jag inte minns fel
fanns det uppgifter i pressen om att FPU fick folkpartiets landsmöte med
på sitt förslag att avskaffa inkomstprövningen. Barbro Sandberg kanske har
någon förklaring till att man inte har stött vårt krav.
Reservationerna nr 11 och 12 angående avskrivning av studielån och ter-
minsavgifter vid utlandsstudier stöder jag givetvis också, även om jag för tids
vinnande inte kommer att begära votering så länge det endast är vi modera-
ter som ömmar för dessa grupper.
Vi moderater inser att de studerande vid konstskolor har en svår situation
som absolut måste uppmärksammas. Vi avstår dock från något yrkande till
dess sittande utredning kommer med förslag. Vi vill också avvakta tills rege-
ringen t.ex. avgjort Forumskolornas ställning, vilket vi förutsätter kommer
att ske mycket snart.
Vuxenstudiestödet behandlas även i detta betänkande. När det gäller er-
sättningsnivån inom korttidsstudiestödet stöder vi propositionen och tillba-
kavisar utskottsmajoritetens förslag. Vi kan inte acceptera att pengar tas
från vuxenstudiestödet, där det alltid fattas medel till den ökande grupp
vuxna som vill vidareutbilda sig. De 10,4 milj.kr. som vänsterpartierna vill
ta från vuxenstudiestödet behövs fullt ut inom det området.
Beträffande anslaget till studiesociala ändamål är utskottet enigt om att
bidraget till studerandehälsovården behöver höjas. Samtliga oppositionspar-
tier utom vänsterpartiet vill höja detta anslag med 5 milj.kr., medan vänstern
gått ihop med socialdemokraterna som nöjer sig med 2 milj.kr.
Med tanke på det goda arbete som Studenthälsan utför på många håll
tycker vi att 5 miljoner behövs.
Herr talman! Slutligen vill jag uttala min tillfredsställelse över de framsteg
som CSN har gjort i förhandlingarna med trafikföretagen när det gäller rese-
rabatterna för studerande. Den utökning av resemöjligheterna som erbjuds
är bra. Möjligen kan några mindre grupper studerande som behöver rabatt
ha hamnat utanför systemet. Det gäller t.ex. vissa med extra lång studietid,
doktorander som behöver företa många långa resor i studierna och de som
studerar på distans. Vi förutsätter i utskottet att CSN följer dessa gruppers
situation och kommer med förslag till lösning av deras problem om så anses
nödvändigt. CSN bör också fortsätta strävandena att nå uppgörelse med
flera trafikföretag. Det borde vara i alla parters intresse att få de studerande
att utnyttja kollektiva färdmedel. Som jag sade tidigare tycker jag att CSN
har lyckats bra i sina förhandlingar, och jag tror att man kommer att göra det
även i fortsättningen.
Anf. 135 BARBRO SANDBERG (fp):
Herr talman! Sverige har ett bra studiefinansieringssystem. Visserligen får
vi som arbetar med dessa frågor ofta ta emot önskemål om ytterligare för-
bättringar, men i ett internationellt perspektiv har våra studenter en bra si-
tuation.
Våra högskolestudier är avgiftsfria, och studiemedel och extrainkomster
gör att studenter kan leva på samma ekonomiska standard som ungdomar i
samma ålder som arbetar. I många andra länder är ungdomarna beroende
av sina föräldrar. Föräldrarnas inkomster är avgörande för om studenterna
skall få studiestöd. Föräldrar med goda inkomster förväntas försörja sina
ungdomar även när dessa studerar på högskolan. I andra länder är studen-
terna tvingade att konkurrera om stipendier. Vårt studiemedelssystem är en
del av den generella välfärdspolitiken. Jag tycker att vi i stort sett skall vara
stolta över vårt studiemedelssystem.
Men ingenting är så bra att det inte går att förbättra. Det system som vi
har i dag infördes för ett par år sedan, och det måste, Hans Dau, enligt folk-
partiet liberalernas mening utvärderas innan en eventuell ny parlamentarisk
utredning tillsätts. I propositionen 1987/88:116 om ett nytt studiemedelssys-
tem sade föredragande statsrådet att om systemet skulle råka i allvarlig oba-
lans under längre tid, så skulle åtgärder vidtas.
Förra våren beslutade, precis som Hans Dau sade, också riksdagen om
vissa förbättringar, bl.a. att reduktionen skall göras proportionell på bidrags-
och lånedel i stället för att först ta hela bidragsdelen. Även fribeloppsgrän-
sen höjdes.
CSN har i uppdrag att göra en utvärdering av studiemedelssystemets funk-
tion och dess effekter. Vi anser att denna utvärdering bör göras omedelbart
och inte först om några år som regeringen föreslår och att den även skall
omfatta en beräkning av kostnaderna för avskaffandet av fribeloppsgränsen.
CSN bör presentera alternativa lösningar av frågan hur låntagarnas skuld-
börda skall kunna minskas.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
113
8 Riksdagens protokoll 1990191:102
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
114
Jag måste återigen konstatera att moderaterna uppenbarligen har en
mycket större kassakista än vad vi har. Vi har föreslagit en gemensam ekono-
misk plattform. Folkpartiet liberalernas plattform inrymmer inte vad det
ändå kostar att avskaffa fribeloppet. Därför tycker vi att man åtminstone
måste ha en kostnadsberäkning. Det är riktigt, som Hans Dau sade, att vårt
ungdomsförbund har drivit igenom att vi skall avskaffa fribeloppet. Det är
också vår avsikt att göra det när vi får pengar till det. Men vi anser att även
denna reform måste betalas.
Fr.o.m. år 1989 kan svenska studenter som studerar utomlands få svenskt
studiestöd. Det är något som folkpartiet liberalerna pläderat för i många år.
Att det också var efterlängtat förstår man av antalet ansökningar. Dessa har
tredubblats jämfört med tiden före reformen. Nu visar det sig emellertid att
studier utomlands ofta är förknippade med höga kostnader för terminsavgif-
ter och resor. CSN kan bevilja extra studiemedel för utlandsstudier men en-
dast i form av iån. För att hålla skuldsättningen nere föreslår vi att bidrag
skall ges med 25 % av kostnaderna för terminsavgifterna.
För ungdomar med ambition att idrotta på elitnivå är det ofta svårt att
kombinera utbildning med träning och tävling. Det måste också vara möjligt
att kombinera höskolestudier med kvalificerad idrott. Därför bör man ha
rätt till förlängd studiegång med fullt studiestöd, och för att undvika alltför
stora skulder för idrottsungdomarna bör en särskild stipendiefond inrättas.
Herr talman! Vuxenstudiestöd är en särskild form av statligt studiestöd
som i första hand riktar sig till vuxenstuderande med förhållandevis kort tidi-
gare utbildning och svåra arbetsförhållanden. Den del av stödet där bidrags-
beloppets storlek varierar med A-kassans dagpenningnivå är särskilt vuxen-
studiestöd, förkortat svux.
Folkpartiet liberalerna anser att reglerna för svux bör ändras för att skapa
större rättvisa mellan skilda grupper sökande. Medlem i arbetslöshetskassa
får i dagens system högre ersättning än den som inte är med i A-kassan. Man
har inte heller rätt till barntillägg om man inte är med i A-kassa.
Vuxenutbildningsavgiften tas ut av alla arbetsgivare. Därför är det orim-
ligt att differentiera vuxenstudiestödet beroende på om man är medlem i A-
kassan eller ej. Detta drabbar dessutom oftast kvinnor som varit hemma och
vårdat barn.
Jag kan inte heller låta bli att säga att jag tycker att ni socialdemokrater
gör märkliga prioriteringar. Ni anser att det inte finns pengar till att förbättra
studiemedlen. Inte heller vi anser att de pengarna finns. Den vanliga invänd-
ningen från er sida när oppositionen äskar pengar är, att man skall avvakta
någon utredning. Men helt plötsligt går ni omvänd väg. I avvaktan på finvux-
utredningen höjer ni timersättningen för dem som studerar kort tid och låter
det gå ut över antalet långa studiestöd. Bara för att ge högre stöd till dem
som kanske t.o.m. har ett jobb men ändå behöver viss utbildning, så är ni
beredda att offra dem som behöver en längre utbildning - och detta när ar-
betslösheten stiger och många fler kommer att behöva utbildning. I reserva-
tion 19 yrkar de tre borgerliga partierna bifall till propositionen, något som
i det här sammanhanget får anses som litet udda.
En annan fråga som diskuterats under många år i denna kammare är den
kollektiva ansökan om internatbidrag. Den infördes år 1987 på försök under
två år. Sedan dess har regeringen bara förlängt detta försök varje år, egentli-
gen utan någon motivering. Medel från vuxenutbildningsavgiften måste an-
ses vara till för människor i yrkesaktiv ålder. Ett av era försvar för differeru
tieringen av vuxenstudiestödet är att de som betalar fackavgift skall ha rätt
till det högre bidraget. Pensionärer betalar väl ingen avgift till facket! De har
heller inte någon arbetsgivare som betalar någon vuxenutbildningsavgift. Vi
anser fortfarande att försöket med kollektiv ansökan skall permanentas för
handikapporganisationerna men upphöra för pensionärsorganisationerna.
Dessa borde få sina medel från annat håll.
Däremot anser vi att möjligheten till kollektiv ansökan om internatbidrag
också bör kunna erbjudas Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges Fiskares
riksförbund och Företagens riksorganisation på samma villkor som löntagar-
organisationerna.
Studerandehälsovårdens organisation har kritiserats. I dag är studentkå-
ren huvudman. Men det behöver inte finnas någon Studenthälsa - det avgör
studentkåren. Vill den driva verksamhet får den statsbidrag. I samband med
utredningen om kårobligatoriet har även Studenthälsans organisation disku-
terats.
Folkpartiet liberalerna anser att oavsett om kårobligatoriet avskaffas eller
ej, måste studerandehälsovården få en fastare form och en mer stabil finan-
siering. I dag tvingas man t.o.m. att avskeda personal därför att pengarna
inte räcker. Obligatorieutredningen föreslår att stiftelser bildas. Det kan
vara en väg. Regeringen bör lägga fram ett förslag i frågan.
Anslaget till studerandehälsovården har diskuterats varje år. Oppositio-
nen har alltid kunnat enas om ett högre belopp än vad regeringen föreslagit.
Det har trots allt endast rört sig om små belopp. Nu är den ekonomiska situa-
tionen, som jag sade tidigare, kritisk - man t.o.m. avskedar personal. Vi har
från de borgerliga partiernas sida föreslagit en kraftigare höjning i år, men
då väljer vänsterpartiet att stödja socialdemokraterna. Visserligen innebär
vänsterpartiets förslag en höjning i förhållande till propositionens förslag,
men den är trots allt inte tillräcklig.
Studenthälsan har en viktig uppgift när det gäller studenternas fysiska och
psykiska hälsa. Dessutom vet vi att tillströmningen till universitet och hög-
skolor kommer att öka. Riksdagen kommer troligen att på förslag av utbild-
ningsutskottet fatta beslut om fler platser. Att i det läget inte ge statsbidrag
i vad vi anser rimlig omfattning tycker jag vara missriktad sparnit. Vi har
föreslagit 5 milj.kr. utöver regeringens förslag.
Till sist herr talman några ord om CSN-kortet. Förra året föreslog utskot-
tet att regeringen skulle ge CSN i uppdrag att förhandla fram förmånligast
möjliga reserabatter. Från CSN ansåg man att man skulle kunna nå bety-
dande resultat i en sådan förhandling. Vi har också kunnat konstatera att
man har slutit avtal som ger möjlighet till rabatt även med andra trafikföre-
tag än SJ.
CSN-kortet bör ses som en studiesocial förmån och därför bör villkoret att
den studerande måste ta ut åtminstone bidragsdelen av studiemedlen avskaf-
fas. Det avgörande bör vara att man har rätt till studiestöd. Om man sedan
tar ut pengar eller inte är den enskildes ensak.
Utländska studenter som studerar i Sverige inom Erasmus-samarbetets
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
115
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
ram kommer inte att omfattas av reserabatterna. Vi anser att regeringen bör
beakta detta vid utformningen av de gäststuderandes ekonomiska villkor un-
der tiden i Sverige.
Herr talman! Folkpartiet liberalerna står givetvis bakom alla reservationer
som de liberala representanterna i utskottet undertecknat, men jag yrkar en-
dast bifall till reservationerna 7 och 30.
Anf. 136 HANS DAU (m) replik:
Herr talman! Barbro Sandberg gjorde en kommentar till mitt anförande.
Hon tog fram den gemensamma plattform Carl Bildt och Bengt Westerberg
har lagt fram. Jag vill erinra Barbro Sandberg om att så sent som kl. 11 i dag
lade Lars Tobisson och Lars Leijonborg fram ett program om de satsning-
arna på högre utbildning. Där nämnde man att en av de saker man måste
göra är att åtgärda ett ofullkomligt studiestödssystem.
Jag kan inte anse att man då var överens om att det är sådana saker som
jag nämnde i mitt anförande som borttagande av fribeloppet och en utred-
ning om hur man skall komma till rätta med skuldsättningen som är det de
avser.
Då kan man säga som ni sade även i fjol att man måste ha en kostnadsbe-
räkning beträffande fribeloppets avskaffande.
CSN har utrett och till mig sagt att ett borttagande av fribeloppet för hel-
tidsstuderande kostar 60 miljoner. Även om vi också skall vara rädda om
slantarna anser vi att detta är en nödvändig satsning för att få ett fungerande
studiestöd.
Dessutom begär ni att CSN skall göra en utvärdering. De studerande har
redan utvärderat detta och tycker att skuldsättningen inte fungerar som den
skall. Vi behöver inte en utvärdering till, utan vi behöver ett förslag på nå-
gonting som är bättre.
Anf. 137 BARBRO SANDBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är viss skillnad på en ny parlamentarisk
studiemedelsutredning som moderaterna begär och en utvärdering av en
ganska ny reform.
Alla reformer måste följas upp innan man tillsätter utredning om en ny
reform. Denna genomfördes för två år sedan. Jag har därför väldigt liten
förståelse för tanken på en utredning.
En ny parlamentarisk utredning kommer att ta ganska många år. Det
gjorde den förra utredningen. Om jag inte tar alldeles fel står även modera-
terna bakom det förslag vi har i dag.
Att skuldsättningen är ett problem är vi också överens om. Därför har
även vi i en reservation yrkat att man skall se över skuldsättningen och ta
fram vad det skulle kosta att avskaffa fribeloppsgränsen.
Att sedan Hans Dau, som sitter i CSNs styrelse, har fått en annan informa-
tion än jag för tillfället har må vara hänt. Jag har inte de siffrorna som Hans
Dau har.
116
Anf. 138 MARIANNE JÖNSSON (c):
Herr talman! Det var riktigt uppiggande den här sena kvällstimmen att få
höra en replikväxling mellan moderaterna och folkpartiet liberalerna. Men
låt mig gå över till mitt anförande.
All utbildning är god investering - för den enskilde, för samhället och för
framtiden. När vi i dag debatterar SfU12 om studiestöd m.m. rör det sig om
en mängd anslagsfrågor alltifrån studiehjälp till gymnasieungdom, bl.a. i
form av inackorderingstillägg, till pensionärsorganisationers internatbidrag.
Jag vill börja med inackorderingstillägg för gymnasieungdom. I reserva-
tion 1 föreslår vi en höjning härav till lägst 1 030 kr. och högst 2 330 kr.
För föräldrar till barn i gymnasieskolan innebär det många extra utgifter,
när utbildningsorten ligger så långt från hemmet att barnen måste vara inac-
korderade. Inackorderingstillägget täcker inte alla merkostnader som upp-
står nu när hyrorna stigit och matkostnaderna ökat. Det är mycket cyniskt
att, som socialdemokraterna gör, säga att föräldrarna kan betala de ökade
hyres-, mat- och resekostnaderna med eventuella skattesänkningar.
De föräldrar det gäller bor i glesbygdsområden. De har inte fått särskilt
stora skattesänkningar, och drabbas av höga avgifter och svårigheter att
klara sin ekonomi.
Risken är stor att många avstår från en utbildning som under andra beting-
elser skulle ha valts. Detta bidrar ytterligare till att förstärka den sociala och
regionala snedrekryteringen beträffande gymnasie- och senare högskolestu-
dier.
För de ökade kostnader som den av oss föreslagna höjningen av inackor-
deringstillägget kommer att medföra vill vi anvisa ytterligare 10 milj.kr.
Det studiemedelssystem som vi har sedan den 1 januari 1989 har utsatts
för mycken kritik. Genom sin konstruktion med bidragsregler, fribeloppsbe-
stämmelser och låneregler är det svåröverskådligt för den studerande. Det
ger också kraftiga marginaleffekter. Den kraftigaste kritiken har gällt skuld-
bördan.
Redan en normalutbildning på tre år vid högskola/universitet ger en rejäl
studieskuld. Största problemen får de grupper som har en lång utbildning
och en förhållandevis låg inkomst. Hit räknas många grupper som är mycket
nödvändiga för samhället: personal på vård- och skolområdet, biblioteka-
rier, socionomer och präster. Åtskilliga kommer aldrig att kunna återbetala
studieskulden under sin förvärvsaktiva tid.
Det nuvarande studiemedelssystemet infördes för bara drygt två år sedan.
Trots detta behövs redan nu en översyn.
Centern var kritisk redan under utredningstiden och påtalade vad som
skulle komma med de brister som fanns i systemet. Just skuldsättningen för-
anledde den starkaste kritiken.
Centern har många gånger i kammaren utvecklat sin modell för hur ett bra
studiemedelssystem skall vara beskaffat - vi kallar det studielön. Eftersom
vi i dag är fyra partier som kräver en förutsättningslös utredning om studie-
medelssystemet och om hur studier i fortsättningen skall finansieras, nöjer
jag mig härmed och yrkar bifall till reservation 6. Jag utvecklar inte närmare
vår modell.
Jag beklagar, liksom Hans Dau gjorde, att folkpartiet liberalerna skiljer
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
117
9 Riksdagens protokoll 1990'91:102
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
118
ut sig och inte kunnat ansluta sig till oss andra. I annat fall hade vi här i dag
kunnat skicka en beställning om en omedelbar översyn av det som är så an-
geläget för de studerande.
Herr talman! Vuxenstudiestödet förekommer i många former. Reglerna
för tillämpningen är många och ofta svåra att tolka. Därför är det bra att
regeringen har beslutat företa en översyn av vuxenstudiestödet.
Centern anser inte att det är rimligt att det särskilda vuxenstudiestödet är
differentierat på det sätt som gäller i dag.
Den som är medlem i arbetslöshetskassa får högre belopp än den som står
utanför. Precis som Barbro Sandberg säger här leder det ofta till att kvinnor
som varit hemma och vårdat barn och som är korttidsutbildade inte har möj-
lighet att få ett belopp som täcker kostnaderna för studier och övriga utgifter
man har i samband med det. Det måste utredas hur detta slår. Det har
mycket stor betydelse för möjligheterna att rekrytera kvinnor till utbildning.
Även det speciella barntillägget anser vi bör utgå på lika villkor för alla. Får
vi en annan beräkningsgrund med en jämnare fördelning av det särskilda
vuxenstudiestödet skulle det betyda att fler hade möjlighet att utnyttja det
för studier.
Regeringen har föreslagit en höjning av korttidsstudiestödet till 58 kr. Nu
föreslår socialdemokraterna och vänsterpartiet en ytterligare höjning till 65
kr. Det kan visserligen vara befogat. Det skall i så fall också gälla grundvux,
servux och grund-sfi. Men finansieringen tycker vi i centern är felaktig. Man
skall inte omfördela inom vuxenstudiestödet. Det är just denna grupp som
är korttidsutbildad och som behöver stöd till sina studier som nekas det sär-
skilda vuxenstudiestödet. Omfördelningen kommer att gälla en summa på
10,4 milj.kr. Vi anser detta vara en felaktig prioritering av olika studeran-
degrupper. Vi yrkar därför bifall till propositionen i denna del, vilket tidigare
gjorts här av moderaterna och folkpartiet liberalerna.
I en pågående försöksverksamhet finns möjligheter för olika organisatio-
ner att kollektivt ansöka om internatbidrag. Centern anser att denna för-
söksverksamhet skall permanentas för handikapporganisationerna.
Med de begränsade resurser som står till buds anser vi att vuxenstudiestö-
det skall begränsas till att gälla studerande i yrkesaktiv ålder. Vi tycker där-
för liksom folkpartiet liberalerna att pensionärerna på annat sätt bör få stöd
för sin studieverksamhet, t.ex. genom studieförbunden. Därför anser vi det
vara riktigt att försöksverksamheten upphör när det gäller pensionärsorgani-
sationer.
Vi anser att den kollektiva ansökan om internatbidrag som gäller löntagar-
organisationerna skall utsträckas att gälla Lantbrukarnas riksförbund, Sveri-
ges Fiskares riksförbund och Företagarnas riksorganisation. Detta vill vi att
riksdagen skall ge regeringen till känna. Vi tycker det är en rättvisefråga.
Till sist, herr talman, vill jag ta upp bidraget till studerandehälsovården.
Som här tidigare sagts är Studenthälsan, som den heter, föremål för övervä-
ganden. Kårobligatorieutredningen har föreslagit en omorganisation. En så-
dan är säkerligen välbehövlig. Utredningen menar att studerandehälsovår-
den skall vara förebyggande och att den i statsbidragshänseende skall jäm-
föras med företagshälsovården.
För 1991 är anslaget till företagshälsovården 276 kr. per anställd och år.
Detta kan jämföras med Studenthälsan som har totalt 90 kr. per student och
år.
Vi har genom olika källor inhämtat att den ekonomiska situationen för
studerandehälsovården är sådan att det behövs en kraftig förstärkning av an-
slaget. Personal får sägas upp och man har mycket svårt att bedriva sin verk-
samhet.
Vi i centern anser att det är ytterst väl investerade pengar att genom den
verksamhet som Studenthälsan bedriver göra det möjligt för fler studenter
att klara sig igenom sin högskoleutbildning. Det är en påfrestande tid för
många unga och avhoppen är också stora. 20 % fullföljer inte en högskoleut-
bildning. Med de stödinsatser som Studenthälsan många gånger kan för-
medla kan det vara möjligt att fullfölja en högskoleutbildning. Det är sam-
hällsekonomiskt oförsvarbart att inte förstärka resurserna till Studenthälsan,
anser vi. Därför föreslår vi att anslaget höjs med 5 milj.kr. utöver vad rege-
ringen föreslagit.
Så några ord om CSN-kortet. Det avtal som har förhandlats fram tycker
vi är bra. Vissa grupper kommer visserligen i kläm här, men CSN får följa
utvecklingen och komma tillbaka med rapporter om hur det utvecklas. Vi
har också från centern ansett det viktigt att man förhandlar med de fyra
nordliga länstrafikföretagen för busstrafik, så att man får avtal även där, lik-
som man fått i övriga delen av Sverige.
Med det anförda, herr talman, yrkar jag bifall till reservationerna 1,6 och
31. Men jag står givetvis bakom alla motioner som centern undertecknat. I
övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 139 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! En av 1987 års studiemedelskommittés viktiga uppgifter var
att lägga fram ett förslag till ett nytt studiemedelssystem, som inte innebar
en så stor skuldbörda för studenterna som det då gällande systemet gjorde.
En annan viktig uppgift var att se till att studenterna fick en tillräcklig summa
pengar per månad under studietiden.
1989 trädde det nya systemet i kraft och totalbeloppet höjdes. I år kan
studenterna konstatera att höjningen av totalbeloppet inte förslår gentemot
de kostnadsökningar som är en följd av skattereformen. Som bekant har stu-
denterna till 70 % fått låna till kompensationen för dessa kostnadsökningar.
Skuldsättningen verkar bli lika stor som i det hårt kritiserade gamla syste-
met.
Skatteomläggningen har påverkat återbetalningsvillkoren, så att många
låntagare aldrig kommer att hinna betala igen lånen före 65 års ålder. Konse-
kvenserna av detta blir att staten i efterhand tvingas subventionera återbetal-
ningsdelen. Det var också en del i det nya systemet, att man skulle ta bort
subventionerna från återbetalningssidan och flytta dem till bidragssidan. Nu
kommer man alltså att återigen få subventionera återbetalningsdelen. Det
blir inte efter några urvalskriterier, utan det blir helt slumpmässigt. Vi tycker
att det borde vara bättre om man kunde använda pengarna på ett planerat
sätt, till subventioner på tilldelningssidan.
Stockholms universitets studentkår har tagit fram ett räkneexempel som
visar skillnaderna mellan beräknade kostnader med det nya systemet och det
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
119
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
120
faktiska utfallet för 1990 och 1991. Sparbankerna har gjort liknande beräk-
ningar.
Det exempel som studenterna har tagit fram gäller ett lån på 150 000 kr.
När det nya systemet infördes beräknades att den årliga kostnaden för lånet
skulle bli 3 750 kr. Men 1991 blir den faktiska kostnaden 12 450 kr., dvs.
nästan fyra gånger så mycket.
1989 angav man att det krävdes en inkomst på 93 750 kr. om året för att
skulden på 150 000 kr. inte skulle öka, utan i stället minska när man började
betala av. Men det faktiska förhållandet är att det i år krävs en inkomst på
311 250 kr. för att man skall kunna göra så stora årliga inbetalningar att skul-
den inte ökar. Det råder alltså helt andra förutsättningar i dag än när studie-
medelskommittén lade fram sitt förslag.
Det mest besvärande med återbetalningarna är att ju lägre inkomst man
har, desto mer växer skulden och desto längre blir återbetalningstiden. En
låginkomsttagare får alltså med det här systemet ett betydligt dyrare lån än
vad höginkomsttagaren får. Det drabbar kvinnor i större utsträckning än
män, eftersom kvinnors utbildning oftare än mäns leder till låglöneyrken.
Givetvis drabbar det kvinnor som bara kan jobba deltid på grund av bris-
tande barnomsorg.
Detta är anledningen till att vi anser att det snarast måste göras en ny över-
syn av studiemedelssystemet. Vi ställer inte nu några krav på en övergång
till studielön. Det är vårt gamla krav. Vi är faktiskt villiga att diskutera andra
vägar. Vi tycker också att det finns många positiva tankar i det förslag till
nytt system som studenterna själva har skissat på.
Utskottsmajoriteten, dvs. socialdemokraterna och folkpartiet, tycker att
det räcker med att CSN skall få i uppgift att göra en utvärdering av systemets
funktion och effekter. Men vi menar att detta uppdrag till CSN inte kan er-
sätta den politiska översyn som vi förespråkar. Vi vill inte bara ha en expert-
översyn. Vi vill att man samtidigt skall göra en politisk prövning av om det
finns förutsättningar för att i grunden ändra på nuvarande system. Det mis-
sar man helt med expertöversynen.
Vi vill också ha förändringar i möjligheterna att få studiemedel till utbild-
ning vid de s.k. fristående konstskolorna. I dag begränsas den möjligheten
som bekant av att man bara kan få studiemedel för sex terminers studier på
gymnasienivå. Utbildningarna på konstskolorna kan omfatta upp till tio ter-
miner. Vi menar att dessa fristående konstskolor bör undantas från regeln
om sex terminer.
Jag vill understryka att det avtal om reserabatter som CSN har förhandlat
fram är bra. Det innebär förbättringar för många som bor på långt avstånd
från studieorten. Men vi vill att CSN skall få göra ett försök till för att fler
studerande skall få del av rabatterna. Vi anser att en del av dem som nu ställs
utanför kommer att få uppenbara ekonomiska problem. Vi tänker främst på
dem som misslyckats med studierna och som inte får dispens av CSN för fort-
satta studiemedel, liksom på den grupp studenter som reser mycket på grund
av utbildningen.
Våra förslag finns i reservationerna till betänkandet och jag yrkar bifall till
nr 6.
Men, herr talman, jag vill också kommentera den gemensamma reserva-
tionen från miljöpartiet och de borgerliga om en 50-procentig höjning av
statsbidraget till studerandehälsovården. Den 50-procentiga höjningen har
ställts mot vänsterpartiets och socialdemokraternas föreslagna höjning på
20 %. Jag vill också påpeka att tidigare om åren har jag tillsammans med de
borgerliga partierna plussat på till studenthälsovården, men då har det rört
sig om storleksordningen 4%, dvs. helt andra summor. I år läggs det fram
förslag om en 50-procentig höjning av statsbidraget.
Då frågar man sig givetvis vad det är som har hänt med studenthälsovår-
den. Hans Dau sade bara att Studenthälsan med tanke på det goda arbete
som utfördes behövde 5 miljoner. Men det är inget nytt för i år. Studenthäl-
san har alltid utfört ett gott arbete. Det måste vi alla säga. Det har den gjort
hela tiden. Det arbetet har man utfört under knappa ekonomiska förhållan-
den. Det som Barbro Sandberg och Marianne Jönsson säger är inte sant, att
Studenthälsan inför kommande budgetår skulle vara i den situationen att
man skulle avskeda personal. Det är inte sant. Studenthälsan säger själv att
pengarna i och för sig räcker till att betala befintlig personal. Men man vill
höja lönerna. Det tycker vi också är mycket berättigat, för Studenthälsans
personal har en lägre lön än vad motsvarande personal har inom offentlig
hälsovård. Men Studenthälsans egen kommentar till kravet på lönehöj-
ningar är att löneförhöjningar givetvis inte kan ske över en enda natt. Det
instämmer nog vi i. Det går alltså inte att höja lönerna på det sättet. Då frå-
gar man sig igen: Vad är det som har hänt på Studenthälsan? Vad är det som
motiverar en 50-procentig höjning av bidraget?
Situationen är som den har varit förut. Svaret är att ingenting nytt i sak
har hänt. Det nya är att fyra partier plötsligt har enats om ett krav på en
50-procentig höjning av statsbidraget. Det är det nya. Därför är de här fyra
partierna mycket uppbragta över att det femte oppositionspartiet inte vill gå
med på den här höjningen. För i så fall hade man alltså fått majoritet. Det
är det nya.
Vänsterpartiets avsikt är att så småningom höja statsbidraget till Student-
hälsan. Det är en nödvändighet. Det är också en nödvändighet att man be-
stämmer sig för vem som skall vara huvudman för Studenthälsan. Studentkå-
ren tycker själv att den är olämplig att vara huvudman. Man vill egentligen
inte syssla med studenthälsovården, och Studenthälsan själv är inte heller så
förtjust i att ha studentkåren som huvudman. Vi menar att man måste lösa
frågan om huvudmannaskapet. När man har bestämt sig för vem som skall
ansvara för Studenthälsan och även fastställt vilken ambitionsnivå Student-
hälsan skall ha, då skall vi också anslå tillräckligt med pengar till den verk-
samheten. Det är vår avsikt.
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
Anf. 140 BARBRO SANDBERG (fp) replik:
Herr talman! Margö Ingvardsson säger att det inte är sant att Studenthäl-
san har måst säga upp personal. Jag vet inte vad hon grundar detta sitt påstå-
ende på. Under en lång rad år har det när det gäller studerandehälsovården
faktiskt skett, vilket ju har konstaterats, en liten uppräkning. Men denna har
ingalunda varit till fyllest. Den har inte ens täckt löneuppräkningarna under
de år som är aktuella. 1 Örebro har man faktiskt, Margö Ingvardsson, sagt
upp sin studentläkare. Detta har man gjort enbart av ekonomiska skäl. Vi-
121
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
122
dare har personalstyrkan i Stockholm under senare år nästan halverats - och
detta av samma anledning. Jag tycker att det här är skäl nog att göra någon-
ting. Det har alltså hänt saker. Därför måste statsbidraget höjas.
Sedan tycker jag att det är alldeles riktigt att man måste bestämma sig för
vilken huvudman man skall ha. Men man kan inte vänta tills hela Studenthäl-
san så att säga har ramlat ihop. Något måste alltså göras i det sammanhanget.
Mot den bakgrunden tycker vi att man faktiskt kan tala om ett något kaotiskt
läge.
Anf. 141 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Barbro Sandberg frågar vad det är som ligger till grund för
mitt uttalande att ingen kommer att avskedas inför kommande budgetår. Jag
kan då säga att jag grundar detta påstående på upgifterna från studenterna
själva.De borgerliga partierna föreslår plötsligt i år en höjning av anslaget i
fråga med 50 %. Då måste jag fråga: Vad är det som har hänt i år? Varför
föreslog ni inte i fjol eller året dessförinnan att statsbidraget till studerande-
hälsovården skulle höjas med 50 %? Det är ju under tidigare år som det har
varit på det sätt som Barbro Sandberg beskriver, nämligen att man har tving-
ats avskeda personal. Inför det här budgetåret säger studenterna själva att
pengarna räcker till befintlig personal men att man vill höja lönerna.
Vi tycker att det är ett berättigat krav och föreslår därför att 2 miljoner
skall anslås för detta ändamål. Det innebär en höjning av statsbidraget till
studerandehälsovården med 20 % - pengar som behövs för att Studenthälsan
skall kunna satsa på sin personal.
Anf. 142 BARBRO SANDBERG (fp) replik:
Herr talman! Vi har också fått uppgifter från Studenthälsan. De uppgifter
som vi har är alltså inte gripna ur luften, Margö Ingvardsson!
Ja, man säger kanske att det inte är nödvändigt att just nu avskeda perso-
nal. Men den här personalen har, som Margö Ingvardsson sade, lägre löner.
Man får inte någon utbildning. Man kan inte åka på kurser. Sådant får man
betala själv. Det sades från det hållet vid den uppvaktning som var i utskot-
tet.
Sammanfattningsvis: Att vi har fått uppgifter från studerandehälsovården
och att vi grundar våra påståenden på dessa lär alltså inte vara någon nyhet
för Margö Ingvardsson.
Anf. 143 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Det är bra att Barbro Sandberg nu börjar ge akt på vad stu-
denterna egentligen säger. Barbro Sandberg och jag har alltså fått samma
uppgifter. Det är klart att man inför kommande budgetår inte skall avskeda
någon personal. De pengar som vi vill anslå är i huvudsak avsedda just för
de personalförbättrande åtgärder som Barbro Sandberg kräver.
Anf. 144 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Det har varit en mycket lång kulturdebatt här i kammaren i
dag. För att svenska ungdomar skall kunna undgå att enbart ta intryck av
den kommersiella flodvåg av tvivelaktiv våldsporr och glitterfixerad kultur i
fråga om video, musik, tidningar och böcker gäller det att från föräldrarnas,
skolans och samhällets sida ge alternativ. Genom att erbjuda möjigheter till
en god utbildning för barn och ungdomar - det gäller då även vuxenutbild-
ning och högskolestudier - kan samhället ge människor personliga förutsätt-
ningar för en bättre konstruktiv kritik och ett kreativt tänkande.
Vidare skall utbildningen syfta till att motverka utslagning. Genom eko-
nomiska styrmedel kan vi motverka snedrekrytering vad gäller utbildning ef-
ter grundskolan. Det gäller även tillströmningen till postgymnasial utbild-
ning. I dag kan en snedrekrytering konstateras - könsmässigt, regionalt och
klassmässigt. Hårdast drabbas de som inte går ut grundskolan. I dessa fall
måste speciella åtgärder vidtas kommunalt. Så sker också genom uppfölj-
ningskurser inom grundvux t.ex.
Vi i miljöpartiet säger ja till en utredning om bättre villkor för gymnasie-
elever. Det handlar då om reservation 5. Gymnasieelever arbetar i allt större
utsträckning under kvällar och helger och orkar då inte satsa helhjärtat på
sina studier. Det kan vara orsaken till att en del ej fullföljer sina studier eller
till att utgångsläget för fortsatt utbildning blir alltför dåligt.
Vi i miljöpartiet vill i likhet med moderaterna, centerpartiet och vänster-
partiet ha en särskild utredning om studiemedelssystemet för högre studier.
Det nya systemet, som gäller sedan två år tillbaka, fungerar uppenbarligen
inte. Studenterna hamnar oåterkalleligen i en skuldfälla. Detta måste vi göra
någonting år. Det är inte bra att, som folkpartiet gör, säga att det har gått för
kort tid. Ju snabbare ett fel upptäcks, desto färre hinner ju drabbas. Självfal-
let skall man omedelbart starta ett arbete här.
Det är tråkigt att vi inte har fått igenom kravet på en sådan utredning. I
och för sig vill vi i miljöpartiet ha en utredning som studielön. Men vi har
anslutit oss till vad den förutsättningslösa parlamentariska utredningen sä-
ger - detta för att reservationen skulle få större tyngd. Vi hoppades därmed
att det skulle gå att få igenom detta krav.
Vi i miljöpartiet anser, och det framgår av reservation 10, att studerande
skall kunna skaffa sig inkomster under ferier utan att studiemedlen påverkas
härav.
I reservation 29, som handlar om teckenspråksundervisning, säger vi att
vi vill undersöka - vi kräver alltså inte någon utredning - om syskon till döva
och hörselskadade barn också kan få stöd när det gäller teckenspråksutbild-
ning. Så är det inte i dag. Det finns vissa barngrupper vid folkhögskolan Väs-
tanvik i Leksand. Men det är inte fråga om någon direkt utbildning. Sådan
behövs dock. De här barnen och familjerna är väldigt utsatta och behöver
all hjälp som det är möjligt att ge.
Vidare vill vi att taket för folkhögskoleveckorna skall höjas för de här spe-
ciella kurserna.
Reservation 31 handlar om bidrag till studerandehälsovården. Vi reser-
vanter säger att det behövs en 50-procentig förstärkning. Margö Ingvardsson
undrar vad det är som har hänt. Ja, egentligen har det inte hänt någonting
speciellt. De akuta problemen kan möjligen avhjälpas genom de 2 miljoner
som majoriteten har tillstyrkt. Efter att ha undersökt hur det förhåller sig är
jag väl medveten om att nivån beträffande studerandehälsovården inte
räcker till. Studenterna har oerhört stora behov. Fysiskt är de friskare än
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
123
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
genomsnittsbefolkningen. Det gäller då inte genomsnittet i samma ålder.
Men studenterna tillhör i alla fall de friskaste grupperna i samhället. Där-
emot har studenterna mycket stora psykiska problem. Vi vet att det är
många självmord bland studenterna. 20 % av dem fullföljer inte sin utbild-
ning. Orsakerna härtill är inte enbart ekonomiska. Det är mot den bakgrun-
den som vi vill satsa 5 miljoner här. Vi är övertygade om att det behövs ännu
mera pengar. Men det går inte att satsa ännu mera pengar, eftersom de inte
skulle så att säga sugas upp på ett bra sätt direkt. Det här är någonting som
måste ske successivt. Det behövs alltså större resurser i detta sammanhang.
Jag yrkar bifall till reservation 31.
När det gäller studeranderabatterna tycker också vi att man har gjort ett
mycket bra arbete. Vi är glada över att vi förra året tillsammans med andra
partier fick igenom kravet på att CSN-kortet skall behållas. Däremot anser
vi att det är alldeles för många studenter som hamnar utanför, som inte får
del av det här. Många studenter har ju stora behov, som har nämnts tidigare
i kväll. Vi menar att det är nödvändigt att satsa litet mera pengar. Vi föreslår
att 10 miljoner satsas här för att täcka in alla grupper av studenter.
Jag yrkar bifall till reservationerna 6,29,31,34 och 35. Det aktuella betän-
kandet är mycket viktigt. Jag har alltså yrkat bifall till många reservationer.
Men naturligtvis står jag bakom alla reservationer som miljöpartiet har un-
dertecknat.
Anf. 145 ARNE MELLQV1ST (s):
Herr talman! Inledningsvis kan jag säga att jag i mångt och mycket instäm-
mer i de beskrivningar av studiefinansieringssystemet som tidigare talare här
har gett i sina anföranden. Diskussionen har mycket kommit att kretsa kring
några punkter i det betänkande som vi nu har att ta ställning till.
Det nya studiemedelssystemet har funnits i drygt två år. Vi kan konstatera
att antalet studiemedelstagare har ökat. Studiemedelssystemet är ett av de
instrument som samhället utnyttjar för att kunna uppnå de utbildningspoli-
tiska mål som vi, åtminstone tidigare år, har uttalat att vi är överens om.
Emellertid har en debatt om den kommande skuldsättningen uppstått vad
gäller studiemedlen. Från ett antal partier har krav på en utredning höjts.
Men det är inte på något sätt en garanti för att problemen kommer att kunna
lösas.
Herr talman! Det viktiga här är att handla snabbt. Det tycker jag att rege-
ringen gör i och med att man ger CSN, en allmänt uppskattad myndighet,
i uppdrag att utvärdera studiemedelssystemet med särskild prioritering av
återbetalningsfrågorna inför en kommande treårsbudget. Hösten 1992 kom-
mer utvärderingen om återbetalningen. Den kommer att ge fakta på bordet.
Allmänt vill jag säga att vi har ett utmärkt system. Det går att stoppa in
mera pengar i systemet, om man har dem.
Svenska Sparbanksföreningen och SACO har nyligen presenterat en rap-
port kring studieskulden. Slutsatsen i rapporten vill jag i detta sammanhang
återge. Man skriver så här:
”En högre ränta slår således hårt mot återbetalningen i form av längre
återbetalningstid och därmed högre kostnad för lånet.
124
Att rätta till obalanserna i den svenska ekonomin och sänka räntan bör
därför vara ett starkt studentintresse.”
Det ligger i linje med den ekonomiska politik som regeringen och det so-
cialdemokratiska partiet för. Den kommer att på detta sätt komma de stude-
rande till del. Avskrivningar i studiemedelssystemet är självfallet ingen bra
form av subvention, det vill jag gärna understryka. Självfallet skall man an-
vända pengarna som går åt till en eventuell avskrivning till att minska skuld-
sättningen redan i studiernas begynnelse. Det är visshet om bl.a. detta som
vi förväntar oss att få i CSNs översyn.
Studiehjälpen utgör en viktig del i samhällets stöd till barn och ungdomar.
Den följer barnbidraget och höjs således till 835 kr. per månad den 1 januari
1992. Centrala studiemedelsnämnden kommer på regeringens uppdrag att
ägna särskild uppmärksamhet åt hela studiehjälpssystemet. En utvärdering
är så gott som klar. CSN återkommer i anslagsframställan i höst.
Vuxenstudiestödsreformen fyller 16 år i år. Den har under åren förändrats
ganska marginellt. Dess bärande tanke finns fortfarande kvar. Den är, som
väl känt är, uppbyggd efter en trestegsraket, där den uppsökande verksam-
heten är själva bärraketen. Den syftar till att försöka förmå folk att bryta
upp från arbete, att testa sina vingar under en kortare studieperiod innan
man med ökade kunskaper och ökat självförtroende vågar ta klivet ut till de
längre studierna, där det särskilda vuxenstudiestödet är avsett att hjälpa till
att klara den ekonomiska bördan.
När det gäller vuxenstudiestödet finns till betänkandet som vi nu diskute-
rar några reservationer fogade. Folkpartiet har här flaggat för att man vill ha
en annan beräkningsgrund för det särskilda vuxenstudiestödet. Man hoppas
därigenom uppenbarligen att stöden skall komma att räcka åt fler. Men kom-
mer stöden verkligen fler till del om man höjer ej-A-kassemedlemmars er-
sättningsnivå? Man vill ge denna grupp rätt till barntillägg. Det kommer sä-
kerligen inte heller att göra stöden fler till antalet.
Finvux-kommittén som tillsattes på initiativ från utskottet kommer bl.a.
att se på hur de samlade resurserna för studiestöd till vuxna används och
kommer med ett förslag till fördelning.
Ersättningsnivån inom korttidsstudiestödet är också den föremål för re-
servation. Här har utskottet ansett det angeläget att redan nu höja den-
samma. En tilltalande princip torde vara full ersättning för förlorad arbets-
förtjänst, men som ett steg på väg mot detta behöver ersättningen höjas nå-
got mer än vad regeringen i budgetpropositionen föreslår - detta för att inte
svårigheter att den här vägen rekrytera till längre studier skall upplevas av-
skräckande.
Den uppsökande verksamheten är också uppmärksammad i år på så sätt
att vissa reservanter helst vill låta den gå i graven. Syftet med uppsökeriet är
ju att förmå kortutbildade att komma till utbildning. Vi tror fortfarande att
fackliga organisationer, som känner arbetsförhållandena och som kan röra
sig fritt på arbetsplatserna, bäst kan nå ut till de grupper som stödet i första
hand är avsett för. En fördel är också att de fackliga organisationerna står
fria från utbildningsanordnare och utifrån sina medlemmars behov kan råda
dessa till studier på komvux, vid folkhögskolor eller studieförbund.
I förra årets betänkande i ärendet uttalade utskottet att CSN borde ta upp
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
125
10 Riksdagens protokoll 1990191:102
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
126
förhandlingar om studenternas resor, inte bara med SJ utan också med andra
trafikföretag. I årets proposition redovisas tre avtal om reserabatter för stu-
derande som CSN framgångsrikt slutit. Avtal har träffats med SJ, Linjeflyg/-
SAS och Svenska Buss. Därigenom har möjligheterna ökat för studerande
från glesbygd och Norrland att till ett reducerat pris resa exempelvis mellan
hemorten och studieorten.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till socialförsäkringsutskot-
tets hemställan i dess helhet.
Anf. 146 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! Jag har givetvis ett stort förtroende för CSN. Men en myn-
dighetsöversyn kan inte ersätta den politiska översyn över studiemedelssys-
temet som vi vill ha. Jag utgår från att vi vid en sådan politisk översyn av
systemet skulle få del av myndighetens fackkunskaper. Jag menar att man
förlorar tid på att gå den vägen att först göra en myndighetsöversyn. Sedan
måste det ju ändå ske en politisk prövning huruvida det finns en politisk ma-
joritet för att pröva om systemet. Det hade varit bra om vi hade kunnat få
allt i ett.
Jag tycker givetvis att det låter betryggande att den ekonomiska politiken
nu ligger i linje med studenternas intresse av att hålla nere räntan så att lånen
inte blir för dyra och återbetalningstiden så lång. Men hur har det varit sedan
1989, då vi fick det nya systemet, och fram till i dag? Verkligheten ser litet
annorlunda ut. Det var en expertbedömning 1989 då man räknade på de
olika modellerna att räntekostnaden för lånen skulle ligga på 2,5 %. 1990 var
den 6,5 % om året. 1991 blir den 8,3 %. Det är ju verkligheten som gör att
det studiemedelssystem som nu är i kraft inte håller. Jag tror att det är något
grundläggande fel på det och att man behöver göra om det helt och hållet,
inte bara lappa på det gamla systemet.
Anf. 147 HANS DAU (m):
Herr talman! Liksom Margö Ingvardsson vill jag säga att Arne Mellqvists
undanflykter med tal om att vi skall få en utvärdering från CSN hösten 1992
gör att vi bara förlorar tid. En politisk utvärdering borde göras så snart som
möjligt.
Sedan säger Arne Mellqvist att man skall föra en ekonomisk politik som
gör att räntan sänks. Hittills har vi inte sett några exempel på en sådan eko-
nomisk politik. Vi tycker tvärtom att man fört en helt annan ekonomisk poli-
tik. Jag vill erinra Arne Mellqvist om att höjningen av räntan på studielånen
inte enbart är resultatet av den ekonomiska politiken och den allmänna rän-
tenivåhöjningen. Räntan på studielånen har dessutom höjts på grund av
skattereformen. Man säger att eftersom andra har mist vissa rättigheter till
avdrag för ränteutgifter skall man höja räntan för studenterna också. Det
kommer inte att beröras av vilken ekonomisk politik som förs. Dessutom
skall man komma ihåg att subventionerna för räntan håller på att bli ganska
stora, eftersom räntan på studielånen nu är 8,3 % medan vi har en betydligt
högre ränta i övrigt.
Arne Mellqvist talade mycket om den uppsökande verksamheten som ett
medel för att få folk att gå in i längre vuxenstudier. Det kan hända att han
tycker så. Då vill jag erinra om att vi redan har alltför många som inte kan
få vuxenstudiestöd. Det finns fler sökande än vi har möjligheter att ge bidrag
till just på grund av bristen på pengar. Använd pengarna till alla som behöver
vuxenstudiestöd nu!
Sedan tycker jag att det är bestickande att Arne Mellqvist i sitt anförande
inte tar upp det som både centern och moderaterna anser har försummats,
nämligen inackorderingstillägget. Göran Persson profiterar på de svagaste i
samhället när man gör på det här viset. Det borde Arne Mellqvist ta upp i
sina repliker.
Anf. 148 BARBRO SANDBERG (fp):
Herr talman! Jag skall börja med att ta upp höjningen av korttidsstudie-
stödet. Jag vet inte om det rörde sig om en felsägning a v Arne Mellqvist, men
han menade att det var viktigt att höja denna ersättning till full ersättning
för förlorad arbetsförtjänst. Då skulle man kunna rekrytera fler till längre
studier.
Som Hans Dau sade innebär ju denna höjning att det kommer att utbeta-
las färre studiestöd för långa studier, eftersom man tar pengar från denna
ersättning för att ge till dem som studerar kortare tid. De har i så fall större
möjligheter att finansiera sina kortare studier. Många har kanske ett arbete
som de är tjänstlediga ifrån. Den ekvationen går inte riktigt ihop.
Jag instämmer med Hans Dau i att det är viktigare att det fördelas pengar
till dem som studerar längre tid, för dessa studerande är ofta arbetslösa och
det är de som behöver ha tillgång till studier.
När det gäller den uppsökande verksamheten har studieförbunden redan
etablerat kontakter ute på arbetsplatserna. Den uppsökande verksamheten
behöver inte något extra statsbidrag. Dessa pengar kan göra bättre nytta på
annat håll.
Arne Mellqvist sade att det gäller att handla snabbt beträffande skuldsätt-
ningen. Det är just därför vi har reserverat oss. Vi anser att regeringen inte
handlar tillräckligt snabbt. Man bör sätta i gång med den här utredningen
omedelbart och inte vänta till hösten 1992. Då har det hunnit gå för lång tid.
Anf. 149 ARNE MELLQVIST (s):
Herr talman! Vi skall överväga ytterligare omläggningar av och föränd-
ringar i regelsystemet i fråga om studiehjälpen när CSNs analys föreligger.
Vi skall följa detta noga. Elevernas rätt att välja utbildning får självfallet inte
begränsas på grund av att kommunerna fr.o.m. budgetåret 1992/93 tar över
ansvaret för elevernas inackordering.
När det gäller rekryteringen och höjningen av ersättningen för de korta
stöden, glömmer man kanske perspektivet när man säger att om denna er-
sättningsnivå varit lägre, hade stöden räckt till fler som går på de långa kur-
serna. Syftet med vuxenstudiestödsreformen är att nå de grupper som nor-
malt är svåra att motivera för studier. Att ta klivet direkt in på komvux är
kanske inte det naturliga för dessa grupper, utan man behöver tid att känna
sig för, t.ex. i en studiecirkel eller i en kortare studiekurs, där man kan pröva
sina tidigare skolkunskaper och där man kan få yrkes- och studievägledning,
innan man känner att vingarna bär för en längre utbildning. Det är i detta
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
127
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
128
skede som den uppsökande verksamheten fyller sin funktion och som en er-
sättning för förlorad arbetsförtjänst är viktig. Ekonomiska skäl skall inte
lägga hinder i vägen för en kontinuitet när det gäller dem man avser att moti-
vera med det särskilda vuxenstudiestödet, så att de inte kliver av på vägen.
Av det skälet behövs det korta stödet för att i någon mån uppnå paritet med
den arbetsinkomst som den studerande går förlustig. 65 kr. är inte någon
överdrivet hög ersättning. Till hösten räknar man med att en genomsnittlig
industriarbetarlön kommer att ligga på närmare 75 kr. Det krävs ändå en viss
övertygelse att man har satsat rätt innan man lämnar sitt arbete.
Anf. 150 HANS DAU (m):
Herr talman! Arne Mellqvist tog till sist upp frågan om inackorderingstill-
lägget. Han sade att kommunerna så småningom skall ta över ansvaret. För
min del anser jag att det är ännu viktigare att man har rätt nivå på inackorde-
ringstillägget när kommunerna skall ta över. Eljest är risken stor för att man
konserverar en alldeles för låg nivå. Jag tror personligen att vi måste vara
väldigt observanta för att det inte skall bli för stor spridning och för låga inac-
korderingstillägg när det skall fattas beslut på olika nivåer. Därför borde
Arne Mellqvist erkänna att det nu verkligen behövs en rimlig nivå. Jag har
fortfarande svårt att acceptera Göran Perssons beslut att dra ner på inackor-
deringstillägget.
Anf. 151 BARBRO SANDBERG (fp):
Herr talman! Jag blev litet förvånad över Arne Mellqvists förklaring till
höjningen av korttidsstudiestödet. Denna höjning skall företas bara för att
få människor att uppskatta en utbildning och hålla sig kvar på den. Om man
deltar i en studiecirkel, skall man då behöva ha en lika hög timpenning som
man har när man arbetar, bara för att gå kvar och fullfölja denna studiecir-
kel?
Dessutom frångår ni en princip som ni hävdar i alla andra sammanhang,
nämligen den principen att det inte går att vidta några förändringar förrän
en utredning har gjorts. Här kan man helt plötsligt höja en ersättning med
hänvisning till att en industriarbetare har si och så mycket i lön. Det är plöts-
ligt en omvänd ordning som ni går efter.
Jag kan ändå inte låta bli att tro att samtidigt som ni tillstyrker motioner
från egna partikamrater, avstyrker ni oppositionens goda förslag rakt upp
och ned, oavsett hur bra förslagen är. I det här fallet tillämpar ni en omvänd
ordning.
Anf. 152 ARNE MELLQVIST (s):
Herr talman! Stödet till vuxna är föremål för en översyn inom finvuxutred-
ningen. Redan i sommar räknar man med att presentera ett förslag till hur
vuxna skall kunna finansiera sina studier i framtiden. Jag är övertygad om
att även dessa delar kommer att övervägas inom utredningen och ingå i ett
framtida förslag. Trots Barbro Sandbergs svårigheter att följa med i tanke-
gången, finner vi det angeläget att stödja dem som ger sig i kast att bryta upp
från ett arbetsliv och ge sig in i en studietillvaro.
Barbro Sandberg talade om cirkelstudier. Det är en alldeles utmärkt stu-
dieform. Med hjälp av den trygghet som cirkelkamraterna utgör vågar man
kanske ta klivet att skaffa sig kunskaper i allmänna ämnen, t.ex. samhälls-
kunskap, matematik och historia, för att därmed våga ge sig på de långa stu-
dierna. Det är just det som är syftet med reformen.
Vi får återkomma till det framtida, bestående systemet efter sommaren,
då finvux har presenterat sitt förslag.
Anf. 153 BARBRO SANDBERG (fp):
Herr talman! Jag har full förståelse för Arne Mellqvists alla goda argu-
ment för den här förändringen. Trots allt går den ut över människor som
kanske t.o.m. är arbetslösa. Människor som har ett arbete och som vill stu-
dera för att kunna byta det får högre ersättning, medan stöden för dem som
kanske inte ens har ett arbete och därför behöver längre studier skall minska.
Vi vet att det är många i dag som inte får studiestöd för längre studier,
medan det är svårt att rekrytera till studier med korttidsstöd. Då skall man
locka till korta studier med högre timersättning, vilket medför att det dras
ned på de långa studierna där det redan är kö.
Jag kan inte tycka att man tar saker och ting i rätt ordning när man gör på
det här viset.
Anf. 154 ARNE MELLQVIST (s):
Herr talman! Det särskilda vuxenstudiestödet för arbetslösa berörs inte
alls av dessa förändringar i de ekonomiska ramarna. De pengarna anvisas i
annan ordning och ligger utanför det som vi nu diskuterar.
Anf. 155 BARBRO SANDBERG (fp):
Herr talman! Jag vill bara säga att det sista faktiskt inte var riktigt sant.
Man plockar ju bort drygt 10 milj.kr. från det särskilda vuxenstudiestödet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 maj.)
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Studiestöd
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas vid arbetsple-
num torsdagen den 2 maj.
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1990/91:181 Sjuklön, m.m.
1990/91:185 Vissa ändringar av det särskilda grundavdraget för folkpensio-
närer
129
9 Riksdagens protokoll 1990191:102
Prot. 1990/91:102 Motionerna
25 april 1991 med anledning av prop. 1990/91:169 Ett nytt prövningsförfarande vid ansö-
kan om vapenfri tjänst
1990/91 :Fö22 av Knut Wachtmeister och Per Stenmarck (m)
1990/91 :Fö23 av Birgitta Hambraeus (c)
1990/91 :Fö24 av Berndt Ekholm m.fl. (s)
1990/91 :Fö25 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp)
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 24 april
1990/91:184 av Viola Claesson (v) till miljöministern om Narmada-projek-
tet:
Narmada-projektet, exploatering av en av Indiens mäktigaste floder, är
ett av de största projekt som någonsin planerats. Drygt 3 000 dammar ingår i
projektet. Syftet med dammarna är att de skall användas till konstbevattning
samt produktion av elkraft.
1985 beviljade Världsbanken 450 miljoner dollar för byggnationen av
dammen Sardar Sarovar i floden Narmada. Redan från början var projektet
omdiskuterat. Friends of Earth International, Survival International and
Environmental Defense Fund är några av de många organisationer som en-
gagerat sig för att stoppa projektet.
Byggs Sardar Sarovar-dammen betyder det att 90 000 människor tvingas
flytta. Om och när projektet i sin helhet fullföljs innebär det att omkring 1
miljon människor måste lämna sina områden. Flertalet är fattiga jordbru-
kare, som redan tillhör de mest utsatta i Indien. Flera hundra tusen hektar
bördig, jordbruks- och skogsbruksareal kommer att läggas under vatten,
trots att Indien har brist på sådana arealer. Kritiker inom och utom den inter-
nationella miljörörelsen menar att det vore både mer lönsamt och ekologiskt
mer försvarbart att bl.a. satsa på ökad livsmedelsproduktion genom småska-
lig bevattning.
Enligt Världsbankens policy skall det redan innan ett projekt av detta slag
godkänns finnas en plan för ”rehabilitering”. Men ännu finns det ingen sådan
plan för de 90 000 människor som tvingas flytta när dammprojektet byggs.
Narmada-utbyggnaden finansieras av Världsbanken via den Internatio-
nella Utvecklingsfonden (IDA). Världsbankens medlemsstater bidrar till fi-
nansieringen. 1989/90 var Sveriges bidrag till IDA 800 milj.kr., vilket var en
tolftedel av det totala svenska u-landsbiståndet.
Jag vill därför fråga statsrådet följande:
1. Anser statsrådet att biståndet till Narmada-projektet vägleds av omsorg
om miljön och naturresurserna i Indien?
2. Anser statsrådet att projektet kan bidra till sociala förbättringar för de
130
många fattiga bönder och andra som tvingas flytta när bördig skogs- och
jordbruksmark dränks under vatten?
1990/91:185 av Sten Andersson i Malmö (m) till justitieministern om protest-
aktioner vid införsel av rågvete:
Med tanke på den olagliga aktion LRF (Lantbrukarnas Riksförbund)
ställde sig bakom i Malmö hamn vintern 1990 är rubriken väl motiverad.
I en frågedebatt den 23 april 1991 sade civilministern att inskränkningar i
demonstrationsrätten inte kommer att göras. Mot detta finns givetvis inget
att invända! Men händelsen som åberopas var ingen demonstration. Vad det
handlade om i praktiken var en attack mot enskilda företag, vilka till alla
delar följt gällande regler. LRF ställde sig bakom och agerade aktivt genom
pressmeddelande och brev.
Åkeriföretag och enskilda åkare fick klart för sig av LRF, att om det utför-
des transporter av det parti rågvete, som lagligen importerats, skulle inga
transportuppdrag erhållas framöver. Lastbilsekipage saboterades och ”de-
monstranter” ställde sig i vägen för lastbilar. Enligt pressen uttalades direkta
hot mot statliga tjänstemän. Importören av rågvetet gjorde en förlust på 1,5
milj.kr. trots att alla regler följts. Men dessa passade uppenbarligen inte
LRF, utan organisationens kritik mot svensk jordbrukspolitik drabbade
oskyldiga och seriösa företagare!
Om polis och åklagares tveksamma agerande i ärenden av ovan nämnd
art beror på bristfällig lagstiftning, är då statsrådet beredd medverka till en
lagändring i syfte att förhindra upprepning?
1990/91:186 av Karin Israelsson (c) till jordbruksministern om gränsen för
fjällnära skog:
Vid riksdagens beslut den 6 december 1990 om nya regler i fjällnära skog,
beslöts det att det skulle upprättas en gräns för fjällnära barrskog. Gränsen
skulle grundas på den skogsodlingsgräns som användes vid riksskogstaxe-
ringen 1969. På statens mark är den identisk med domänverkets tidigare till-
lämpade skogsodlingsgräns.
Riksdagsbeslutet innebar att endast smärre justeringar av gränsen skulle
vidtas - detta för att rätta till vissa olägenheter som uppstått vid den scha-
blonmässiga sammanbindningen av gränsen mellan domänverkets gränser
och privat mark.
När man nu granskar det kartmaterial som skall ligga som underlag för
den framtida gränsen ser man för Sorsele kommuns del att gränsen dragits
betydligt längre ner än vad som gällde för den tidigare tillämpade skogsod-
lingsgränsen. Det betyder för Sorsele kommuns del att ytterligare 9 000 ha
produktiv skogsmark undantas av domänverkets mark. Detta innebär att ca
20 % av domänverkets mark kommer att ligga ovanför gränsen för fjällnära
skog. Till detta kommer den privata skogsmarken, bl.a. den s.k. allmän-
ningsskogen, som också kommer att omfattas av stränga restriktioner.
Vad som nu händer är att flera skogsägare anhåller om att få avverka sin
skog, innan denna gränsdragning fastläggs. På det sättet har skyddet för de
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
131
Prot. 1990/91:102 fjällnära skogarna förfelat sin verkan, om skogen avverkas, innan gränsen
25 april 1991 blir klar.
132
Med anledning av detta vill jag fråga om regeringen är beredd att justera
den nu föreslagna gränsen till den ursprungliga skogsodlingsgränsen.
1990/91:187 av Hans Göran Franck (s) till utrikesministern om Mellanöstern
m.m.:
Kuwait är nu lyckligtvis fritt från irakiska inkräktare och ockupationstrup-
per. Iraks angrepp mot Kuwait var ett brott mot freden, det allvarligaste av
alla folkrättsbrott. Det gäller nu att ge Kuwait skydd för sitt nationella obe-
roende och mot nya angrepp eller otillbörlig inblandning i landets inre ange-
lägenheter. Ett viktigt sätt är att en demilitariserad zon upprättas mellan Irak
och Kuwait under beskydd av FN-observatörer och fredsbevarande förband.
Det är emellertid oroande att den palestinska befolkningen i Kuwait ut-
satts för allvarliga övergrepp. Det är bl.a. Amnesty Internationals rapporter
som nu liksom tidigare gett en inträngande bild av vad som förekommit i
Kuwait. Det är nödvändigt att vidta mer kraftfulla åtgärder än hitintills för
att ge skydd åt denna folkgrupp.
Det finns andra konflikthärdar i Mellanöstern. Det finns andra ockupatio-
ner av främmande territorier som måste upphävas.
Ansträngningarna måste nu inriktas på att uppnå inte bara fred och säker-
het utan även frihet och rättvisa i Mellanöstern. Den avgörande förutsätt-
ningen för en varaktig fred i Mellanöstern är att folkens självbestämmande-
rätt säkras.
Det är orimligt och oförsvarligt att det palestinska folket fått leva i 23 år
under israelisk ockupation. Det måste äntligen bli ett slut på denna ockupa-
tion. Det palestinska folket har rätt till ett eget hemland och en egen stat.
Frågan är om man mäter med olika eller samma måttstock då det gäller det
kuwaitiska och det palestinska folkens rätt till självbestämmande.
Palestina måste bli fritt snarast men inte genom militära aktioner. Det
räcker att FN och dess medlemsländer använder alla de fredliga medel som
står till buds för att förmå Israel att förhandla om en fredlig lösning. Israel
måste lämna Västbanken och Gaza.
Trots starka protester från skilda håll fortsätter de israeliska bosättning-
arna på Västbanken. Dessa bosättningar framstår som provokativa och ökar
svårigheterna att uppnå förhandlingslösningar mellan berörda parter. Det är
därför erforderligt att nya ansträngningar görs för att få ett stopp på denna
bosättningspolitik.
Syrien och Israel har under lång tid de facto ockuperat olika delar av Liba-
non. Syrien och Israel har en ovillkorlig skyldighet att dra sig tillbaka från
Libanon och upphöra med den otillbörliga inblandningen i landets inre ange-
lägenheter.
Syrien och Israel bör i stället ägna sig åt att lösa sina inbördes konflikter
bl.a. om Golanhöjderna som Israel ockuperat.
Detsamma gäller de konflikter och motsatsförhållanden som råder mellan
Israel å ena sidan och olika arabländer å den andra.
Det kurdiska folket, ca 20 miljoner människor, som utgör en stor minori-
tet i fem olika länder i regionen, har i internationella sammanhang inte lyck-
ats få erforderlig medverkan och stöd till lösning av sina strävanden om auto-
nomi och självbestämmande eller om respekt för sin minoritetsställning och
sina mänskliga rättigheter.
Det krävs i dag att en rad olika freds- och förhandlingsprocesser igångsätts
för att söka fredliga lösningar. Först bör detta ske separat beträffande här
angivna konflikter för att därefter övergå till en breddad internationell freds-
konferens för hela Mellanöstern-regionen där de övergripande målsättning-
arna för fred och säkerhet uppnås och de separata lösningarna på de speciella
konflikterna behandlas. Jag anser sålunda att det snarast bör fattas beslut
om en internationell Mellanöstern-konferens och att förberedelserna igång-
sätts i dess olika delar utan vidare dröjsmål.
I detta sammanhang fordras att initiativ tas till en internationell plan för
omfattande bistånd till alla länder och folk i Mellanöstern, som drabbats av
detta och tidigare krig liksom av ockupationer och förföljelse.
Om självbesämmanderätten i Mellanöstern skall kunna säkras är det nöd-
vändigt att stormakterna upphör med militär inblandning. De allierade mili-
tära styrkorna från USA och icke-arabiska länder bör snarast möjligt lämna
regionen. USA har lovat detta, men nu begränsas löftet till markstridskraf-
ter och sålunda icke i fråga om flyg- och marinstyrkor. Fred och säkerhet i
regionen bör i stället säkras genom FN-observatörer och FN-förband i erfor-
derlig utsträckning för att nå detta syfte.
Iraks krigsmakt byggdes upp i stor utsträckning genom jättelika vapenle-
veranser från bl.a. USA, Sovjet och Frankrike. Den internationella vapen-
handeln måste begränsas kraftigt och ställas under sträng kontroll och regi-
strering genom ett effektivt och självständigt FN-organ. Men en förutsätt-
ning för att denna effektivitet skall uppnås är att motsvarande kontroll och
övervakning kommer till stånd av rustningsindustrin i alla länder.
Den internationella vapen- och rustningskontrollen skall vara ett viktigt
led i den internationella ned- och avrustningen som nu måste forceras.
Det är angeläget att aktivt verka för att återupprätta och stärka förtroen-
det för FN som internationellt organ för fred och säkerhet, för frihet och
rättvisa. FNs övergripande målsättning är att rädda mänskligheten från kri-
gets gissel.
FNs stadga måste försvaras och förbättras men bara för att stärka dess roll
som fredsinstrument. FN skall strikt följa stadgan då det gäller frågor om
krig och fred, då det gäller att avvärja fara för krig som t.o.m. kan sätta
världsfreden i fara.
Då FN redan genomgår och framdeles kan göra betydande förändringar
och förbättringar i vitaliserande och förstärkande riktning, får FN inte göra
s.k. innovationer eller nyskapelser av stadgan som medför storkrig eller fara
därför. Ändringar av betydelse i FN-stadgan skall ske i den ordning som
föreskrivs i dess 18:e kapitel.
Frågor om fred och säkerhet i regionen måste lösas med fredliga medel.
FNs generalsekreterare Javier Peres de Cuellar har sagt nej till aktioner som
syftar till att störta en regering som är medlem i FN. Detta gäller alla, även
Irak. Det är emellertid av stor betydelse att den demokratiska oppositionen
i Irak och andra länder i Mellanöstern får ett fredligt, solidariskt internatio-
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
133
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
nellt stöd i sin kamp för frihet och demokrati samt för att få regeringar med
denna inriktning.
Krigsaktivisterna har agerat mycket intensivt under den gångna svåra ti-
den. Men de har mött starkt motstånd från antikrigsrörelsen, från fredsrörel-
sen och fredsopinionen i vårt land och runt om i världen.
Det är fredens krafter som skall forma vår framtida värld i fred och mel-
lanfolklig samverkan. I Sverige står de olika fredsorganisationerna eniga i
allt väsentligt som rör Mellanöstern. Aktionsgruppen för fred i Mellanös-
tern, som har sin förankring i freds- och folkrörelserna och i olika riksdags-
partier, spelar därvid en viktig roll. De krav som gruppen har framfört, är
ett uttryck för detta.
Hundratusentals offer har drabbats av kriget. Miljontals kurder har drivits
på flykt med ett stort antal döda och skadade som följd. De krigsdrabbades
sorg och vrede är mycket stor.
Kriget löser inga problem i dagens värld. Fredsrörelsens huvuduppgift är
att förebygga krig och väpnade konflikter. Men de som begår brott mot folk-
rätten och internationella konventioner måste ställas till ansvar både poli-
tiskt och rättsligt.
Det skulle behövas en internationell krigsförbrytardomstol. Med hänsyn
till att president George Bush talar så starkt för att Irak med rätta är skyldigt
att betala ersättning för de förbrytelser som begåtts i Kuwait finns det anled-
ning att erinra om att den utfästa krigsskadeersättningen till folken i Indo-
kina ännu inte betalats. Under USAs angreppskrig bombades dessa små län-
der sönder och samman.
Det är av stor betydelse att frågor om krigsförbrytelser och krigsskade-
stånd behandlas objektvt och konsekvent.
Under kriget vid Persiska viken har förekommit
1. bombning av skyddsrum, kyrkor, moskéer, skolor och bostadsområden
2. bombning av kärnkraftsanläggningar m.m.
3. otillåten behandling av krigsfångar
4. allvarliga övergrepp av den irakiska ockupationsstyrkan mot civilbefolk-
ningen i Kuwait
5. användning av laser och andra sofistikerade vapen.
En opartisk undersökning bör göras av de krigsföringsmetoder som an-
vänts av båda sidor.
Många människor upprörs med rätta av alla brott mot mänskliga rättighe-
ter, av den tortyr och de avrättningar som förekommit före och under kriget.
Även detta bör utredas och prövas. Detta gäller också dödsskjutningarna
och tortyren i Israel, utomrättsliga avrättningar och massakrer i Syrien lik-
som de politiska fångarnas situation i Saudi-Arabien och Egypten. Listan
kan göras längre. Amnesty International har gjort utförliga rapporter om
övergreppen i alla länder i Mellanöstern.
Kränkningar av mänskliga rättigheter måste beivras var än de inträffar och
inte utnyttjas när det passar som ett politiskt propagandamedel mot dem
man ogillar.
Mänskliga rättigheter främjas bäst av fred och avspänning, inte av krig och
konfrontation.
134
På grund av det anförda får jag ställa följande frågor till utrikesminister
Sten Andersson:
1. Avser Sverige att i FN framlägga förslag om eller på annat sätt medverka
till en breddad internationell Mellanösternkonferens?
2. Hur bedömer utrikesministern möjligheterna till att få till stånd en omfat-
tande internationell biståndsplan för Mellanöstern?
3. Vilka åtgärder avser regeringen att vidta mot den internationella vapen-
handeln samt för rustningsregistrering och rustningskontroll?
4. Hur ställer sig regeringen till inrättande av en internationell krigsförbry-
tardomstol samt till en FN-undersökning av krigsföringsmetoder och
folkrättskränkningar i Mellanöstern?
5. Vad kan göras för att återupprätta och förstärka förtroendet för FN?
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Anmäldes att följande fråga framställts
den 24 april
1990/91:559 av Ingbritt Irhammar (c) till justitieministern om påföljden vid
grovt rattfylleri, m.m.:
Polisrapporterna om antalet trafikskadade visar oacceptabelt höga siffror,
trots att dessa polisrapporter inte visar hela sanningen. Sjukhusens statistik
visar därtill, att betydligt fler än vad som framgår av polisstatistiken skadas.
Tillgången till tillförlitlig statistik måste anses vara nödvändig för att
kunna minska antalet trafikolyckor. Korrekt statistik bör ligga till grund för
åtgärder i syfte att förbättra trafiksäkerheten på olika vägsträckor och vägar.
Många trafikolyckor sker med alkohol i blodet. Den som kör efter att ha
druckit alkohol är en fara för sig själv och för andra i trafiken. Det är oaccep-
tabelt att fängelse inte längre kan anses utgöra normalpåföljd för grovt ratt-
fylleri. Påföljden vid grovt rattfylleri måste därför ses över.
Jag vill med anledning av vad som ovan anförts ställa följande fråga till
justitieministern:
Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att öka trafiksäkerheten på vä-
garna?
16 § Kammaren åtskildes kl. 22.48.
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 28 (del-
vis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 52 (delvis),
135
Prot. 1990/91:102 av tredje vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 18.00,
25 april 1991 av förste vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 118 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
OLOF MARCUSSON
/Gunborg Apelgrert
136
Innehållsförteckning
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Torsdagen den 25 april
1 § Justering av protokoll................................. 1
2 § Hänvisning av ärenden till utskott........................ 1
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 24
april............................................ 1
Justitieutskottets betänkande JuU21
Justitieutskottets betänkande JuU22
Justitieutskottets betänkande JuU24
Lagutskottets betänkande LU25
Utbildningsutskottets betänkande UbU6
Utbildningsutskottets betänkande UbU7
Förste vice talmannen (om förbudet att från åhörarläktaren
störa kammarens förhandlingar)
Utbildningsutskottets betänkande UbU8
Utbildningsutskottets betänkande UbU9
Utbildningsutskottets betänkande UbUlO
Utbildningsutskottets betänkande UbUll
Utrikesutskottets betänkande UU13
Meddelande om samlad votering m.m........................ 5
4§ Återbetalning av tillfälligt sparande m.m................... 5
Finansutskottets betänkande FiU24
Debatt
Lars Tobisson (m)
Lars De Geer (fp)
Roland Sundgren (s)
Gunnar Björk (c)
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Hugo Hegeland (m)
Carl Frick (mp)
Beslut fattades efter 5
5§ Allmän kulturverksamhet, m.m.......................... 17
Kulturutskottets betänkanden KrU20 och KrU21
Debatt
Lars Ahlmark (m)
Lars Ernestam (fp)
Jan Hyttring (c)
Alexander Chrisopoulos (v)
Kaj Nilsson (mp)
Åke Gustavsson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Utbildningsminister Bengt Göransson (s)
Ingela Mårtensson (fp)
137
Prot. 1990/91:102
25 april 1991
Beslut................................................ 57
Finansutskottets betänkande FiU24
Kulturutskottets betänkande KrU20
Kulturutskottets betänkande KrU21
6§ Teater, dans och musik, m.m............................ 59
Kulturutskottets betänkanden KrU22 och KrU23
Debatt
Lars Ahlmark (m)
Margareta Fogelberg (fp)
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Stina Gustavsson (c)
Alexander Chrisopoulos (v)
Kaj Nilsson (mp)
Anders Nilsson (s)
(forts.)
Beslut om uppskjuten votering av kvällsärenden............... 70
6§ (forts.) Teater, dans och musik, m.m. (forts. KrU22 och KrU23) 71
Ingegerd Sahlström (s)
Karl-Erik Svartberg (s)
Kristina Svensson (s)
Beslut skulle fattas den 2 maj
Ajournering........................................... 76
Återupptagna förhandlingar............................... 76
7§ Kulturmiljövård, m.m................................. 77
Kulturutskottets betänkanden KrU24-KrU28
Debatt
Göran Åstrand (m)
Lars Ernestam (fp)
Stina Eliasson (c)
Alexander Chrisopoulos (v)
Kaj Nilsson (mp)
Sylvia Pettersson (s)
Leo Persson (s)
Beslut skulle fattas den 2 maj
8 § Vissa frågor beträffande Sveriges Europasamarbete.......... 92
Utrikesutskottets betänkande UU21
Debatt
Bengt Hurtig (v)
Marianne Samuelsson (mp)
Nils T Svensson (s)
Inger Koch (m)
Beslut skulle fattas den 2 maj
9§ Biskoparna i kyrkomötet, m.m.......................... 101
Konstitutionsutskottets betänkande KU35
Debatt
Hans Nyhage (m)
138
|
Ingela Mårtensson (fp) Torgny Larsson (s) |
Prot. 1990/91:102 25 april 1991 | ||
|
10 § |
Lars Ahlmark (m) Beslut skulle fattas den 2 maj Statlig lokalförsörjning............................... |
107 | |
|
11 § |
Finansutskottets betänkande FiU26 Debatt Lars Tobisson (m) Hans Gustafsson (s) Beslut skulle fattas den 2 maj Studiestöd......................................... |
111 | |
|
12§ |
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU12 Debatt Hans Dau (m) Barbro Sandberg (fp) Marianne Jönsson (c) Margö Ingvardsson (v) Ragnhild Pohanka (mp) Arne Mellqvist (s) Beslut skulle fattas den 2 maj Beslut om fortsatt ärendebehandling den 2 maj............. |
129 | |
|
13 § |
Bordläggning...................................... |
129 | |
|
14§ |
Anmälan om interpellationer | ||
|
1990/91:184 av Viola Claesson (v) om Narmada-projektet . . . |
130 | ||
|
1990/91:185 av Sten Andersson i Malmö (m) om protestaktio- |
131 | ||
|
1990/91:186 av Karin Israelsson (c) om gränsen för fjällnära |
131 | ||
|
1990/91:187 av Hans Göran Franck (s) om Mellanöstern m.m. |
132 | ||
|
15 § |
Anmälan om fråga | ||
|
1990/91:559 av Ingbritt Irhammar (c) om påföljden vid grovt |
135 | ||
139
gotab 98847, Stockholm 1991