Onsdagen den 24 april
Protokoll
1990/91:101
Justerades protokollet för den 18 april.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:175 till socialutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Finansutskottets betänkande 1990/91 :FiU24
Skatteutskottets betänkande 1990/91 :SkU22
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1990/91 :SfU12
Kulturutskottets betänkanden 1990/91 :KrU20-KrU28
Jordbruksutskottets betänkande 1990/91 :JoU21,
Bostadsutskottets betänkanden 1990/91:BoU13 och BoU14
Företogs till avgörande kulturutskottets betänkanden 1990/91 :KrU 17 och
KrU18 (beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 97).
Kulturutskottets betänkande KrU17
Mom. 1 (idrottsrörelsens framtida inriktning)
Utskottets hemställan bifölls med 282 röster mot 18 för reservation 1 av
Alexander Chrisopoulos. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 2 (statens representation i Riksidrottsstyrelsen)
Utskottets hemställan bifölls med 212 röster mot 89 för reservation 2 av 1
Ingrid Sundberg m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
1 Riksdagens protokoll 1990/91:101
Prot. 1990/91:101 Mom. 6 (handikappidrott)
24 april 1991 Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Ingrid Sundberg
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 7 (medelsanvisningen till Stöd till idrotten)
Utskottets hemställan bifölls med 249 röster mot 55 för reservation 4 av
Stina Gustavsson och Stina Eliasson.
Mom. 11 (medelsanvisningen till Stöd till idrottens forskning och utveckling
m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 266 röster mot 39 för reservation 8 av
Stina Gustavsson och Stina Eliasson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrL'18
Mom. 1 och 2 (den huvudsakliga inriktningen av statens ungdomsråds verk-
samhet m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 214 röster mot 91 för reservation 1 av
Ingrid Sundberg m.fl.
Mom. 6 (beräknande av medel till Stiftelsen för internationellt ungdomsut-
byte, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 248 röster mot 55 för reservation 4 av
Ingrid Sundberg m.fl.
Mom. 9 (ungdomsutbyte med programländerna)
Utskottets hemställan bifölls med 282 röster mot 17 för reservation 8 av
Alexander Chrisopoulos. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 12 (ungdomsutbytescertifikat)
Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 16 för reservation 11 av
Alexander Chrisopoulos.
Mom. 17 (medelsanvisningen till Bidrag till folkrörelserna)
Utskottets hemställan bifölls med 264 röster mot 39 för reservation 12 av
Stina Gustavsson och Stina Eliasson.
Mom. 26 (extra omgångar av Trisslotteriet för folkrörelseändamål)
Utskottets hemställan bifölls med 228 röster mot 75 för reservation 13 av
Stina Gustavsson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Förste vice talmannen meddelade att justitieutskottets betänkanden
JuU23, JuU20 och JuU18 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad de-
batt.
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91:JuU23 Anslag till polisväsendet (prop. 1990/91:100 delvis).
Anf. 1 JERRY MARTINGER (m):
Fru talman! Den socialdemokratiska politiken under 1980-talet har tillfo-
gat Sveriges polisväsende svåra skador för lång tid framöver. Nedskärning-
arna av polisutbildningen har fått återverkningar inom i stort sett varje polis-
distrikt i landet. Från att ha legat på 600-800 aspiranter per år under den
borgerliga regeringsperioden 1976-1982, sjönk antalet aspiranter vid polis-
högskolan i mitten av 1980-talet så lågt att det under två år var nere i endast
150 per år.
Under den sex år långa borgerliga regeringsperioden antogs sammanlagt
4 124 nya polisaspiranter. Under de därefter följande sex socialdemokra-
tiska regeringsåren antogs endast 1 360 aspiranter, alltså inte ens en tredje-
del så många under lika lång tid.
De här kraftiga neddragningarna skedde i ett läge då brottskurvan var sti-
gande, vilket i sin tur fick till följd att brottsligheten ökade ytterligare.
Om man räknar om polisväsendets totala personalresurser till årsarbets-
krafter efter avdrag för semester, tjänstledigheter, sjukdom och sociala le-
digheter, finner man att situationen för polisen försämrats drastiskt under
de senaste åren. En jämförelse mellan resurstillgången 1986 och 1990 ger
följande resultat.
År 1986 förfogade polisväsendet över 16 986 poliser. Motsvarande siffra
för 1990 var 15 871. Eftersom det i siffrorna ingår 917 respektive 1 250 årsar-
betskrafter i betald övertid, har polisresurserna under de senaste fem åren
alltså minskat med 1 448 årsarbetskrafter eller 8,5%. Övertidsuttaget har
ökat med 333 årsarbetskrafter eller 36 %.
Under den ifrågavarande femårsperioden har resursförbrukningen för
brottsförebyggande verksamhet minskat med 7 % medan övervakningsverk-
samheten minskat med 10%.
Inom övervakningsverksamheten har stationstjänsten minskat med 9%,
kvarterspolisverksamheten med 22%, fotpatrulleringen med 43%, allmän
övervakning med 13% och särskild övervakning med 11%. Utrycknings-
verksamheten har däremot ökat med 6 %.
Beträffande kriminalpolisverksamheten har resurserna minskat med 4 %,
varav brottsspaning drabbats av minus 18%, teknisk undersökning minus
4 % och brottsutredning minus 2 %.
Att polisverksamheten över huvud taget kunnat upprätthållas på det sätt
Anslag till polis-
väsendet
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
som skett beror på att regeringen, som ytterst ansvarig i sammanhanget, har
kalkylerat med en otroligt lojal yrkeskår. Jag har hört talas om polismän som
inte haft en enda ledig dag mellan augusti och december. Hur många andra yr-
kesgrupper skulle acceptera sådana arbetsförhållanden? Jag skulle vilja påstå
att regeringen under de senaste åren bedrivit rovdrift på Sveriges poliser.
Fru talman! Kombinationen av polisnedskärningar och socialdemokratisk
kriminalpolitik i övrigt har varit förödande för rättstryggheten.
Samtidigt som polisnedskärningarna ägt rum har vi haft ett samhälle där
brottslingen satts i centrum och brottsoffret kommit i andra hand. Detta har
1 sin tur lett till att brottslingarna känt vind i seglen som aldrig tidigare. Plöts-
ligt har det lönat sig att ta chansen och begå brott.
De flesta brottslingar har löpt en tämligen liten risk. I allmänhet har man
kunnat utföra kriminella handlingar i stark förvissning om att inte åka fast.
Den som ändå har gripits har vetat att möjligheten har varit stor att snabbt
bli släppt. För den händelse brottet inte blivit avskrivet, utan gått till rätte-
gång, har det funnits goda chanser att få milda påföljder.
I de fall då det gått så långt att fängelse utdömts, har det funnits stora möj-
ligheter att bli utsläppt efter halva tiden. De som inte tillhört den kategori
av fångar som kunnat bli föremål för halvtidsfrigivning har i många fall kun-
nat ta sig ut ur fängelset på egen hand. Kriminalvården har t.o.m. anordnat
kurser i bergsklättring, vilket naturligtvis givit kunskaper som varit värde-
fulla för dem som tagit vägen över fängelsemuren. De som inte rymt från
fängelserna har haft goda möjligheter att avvika under permission.
Sådan har verkligheten varit under 1980-talet och dess värre tvingas jag
konstatera att det mesta är oförändrat i dag.
Under femårsperioden 1986—1990 har brotten mot brottsbalken ökat med
116 121 till 1 076 289, dvs. en ökning med 12%. De specialstraffrättsliga
brotten har ökat med 7 232 till 142 531. Det är 5 %. Det totala antalet polis-
anmälda brott har således ökat med 123 353 till 1 218 820, dvs. 11 %.
Brott mot liv och hälsa har ökat med 8 171 till 43 152, 23 %, och sexual-
brotten med 1 114 till 5 246, dvs. 27 %. Stöld, rån och andra tillgreppsbrott
har ökat med 75 141 till 740 376, 11 %, varav rån och grovt rån ökat med
2 161 till 5 967, inte mindre än 57 %.
När det gäller bedrägeri och annan oredlighet har det skett en ökning med
2841 brott till 106 699, dvs. en ökning med 3 %, och när det gäller skadegö-
relsebrotten med 16 859 brott till 96 963. dvs. med 21 %.
Den verkliga brottsnivån är dessutom betydligt högre än den som framgår
av den officiella statistiken. Statistiska centralbyråns senaste offerundersök-
ning, som presenterades i lördags, visar bl.a. att vart fjärde hushåll, dvs. om-
kring 840 000 hushåll, varje år drabbas av någon form av stöld eller skadegö-
relse. Det är inte konstigt att människor är oroliga.
Beträffande den s.k. uppklaringsprocenten har det blivit ytterligare för-
sämringar. Numera klaras i genomsnitt endast 32 % av alla brott upp. När
det gäller vissa typer av brott är uppklaringsprocenten ännu lägre. För rån
gäller 18 %, för skadegörelse 16 %, för bostadsinbrott 8 %, för inbrott i käl-
lare och på vind 4 %, för stöld från motorfordon 4 % och för cykelstöld 2 %.
Ett tecken på att polisens resurser är alltför underdimensionerade för att
det skall gå att klara ett modernt och utvecklat samhälles krav på ordning
och säkerhet är att såväl privata organisationer som företag och myndigheter
har börjat ägna sig åt egen polisverksamhet eller begär att få göra det.
Bevakningsföretagen får en allt större marknad, och sådana kriminalpolis-
uppgifter som polisen av resursskäl inte klarar av fullgörs i en växande om-
fattning av exempelvis de stora företagen själva eller genom olika typer av
privata utredningsföretag.
Många myndigheter - exempelvis trafiksäkerhetsverket, vägverket och
luftfartsverket - söker sig fram på egna vägar när polisen inte anser sig kunna
fördela tillräckliga resurser till uppgifter på dessa myndigheters sakområ-
den.
T.o.m. ute i kommunerna överväger man hur man skall kunna organisera
och finansiera egna poliser. Enskilda medborgare, som har ekonomiska möj-
ligheter, ”köper” egen säkerhet.
Fru talman! Det är absolut nödvändigt att polisen har tillgång till tillräck-
liga resurser, för annars riskerar vi en utveckling som leder till att medbor-
garna tar till oacceptabla medel för att skydda sig eller tar lagen i egna hän-
der för att beivra brottsligheten.
Redan i dag förekommer olika former av s.k. medborgargarden på skilda
håll i landet, och när det gäller denna företeelse kan man vänta sig en ökning
om inte medborgarna kan känna sig trygga med den poliskår som finns.
Nedrustningen av den svenska polisen har i många fall lett till att polishus
har stått obemannade under vissa tider av dygnet. Och tomma polishus inger
naturligtvis inte medborgarna någon starkare känsla av trygghet. Inbrottet
hos Lidingöpolisen förra veckan förtjänar att uppmärksammas i detta sam-
manhang. I en artikel i Lidingö-Posten klassificerar Lidingö kommuns full-
mäktigeordförande Allan Ekström inbrottet som ett nederlag för rättssam-
hället. Allan Ekström ställer följande fråga: ”Har den poliskår, som ej för-
mått att skydda sin egen polisstation nattetid från angrepp utifrån, tillgång
till tillräckliga resurser för att fullgöra sin primära uppgift, nämligen att upp-
rätthålla lag och ordning på Lidingö?”
Fru talman! Den dag det bildas medborgargarden för att skydda våra po-
lisstationer är kanske inte långt borta.
I sin anslagsframställning för budgetåret 1991/92 begär rikspolisstyrelsen
800 nya polisaspiranter. Samtidigt har man sagt att det, även om antagningen
skulle hållas på den nivån varje år framöver, kommer att dröja ända till
1996/97 innan den nuvarande bristen på poliser förbyts i ett överskott.
Regeringens behandling av detta äskande är emellertid mycket egendom-
ligt
I budgetpropositionen konstaterar civilministern först att personalsitua-
tionen inom polisen fortfarande är ”bekymmersam”. Därefter skriver han
följande: ”Av avgörande betydelse för att förbättra personalsituationen har
emellertid varit de senaste årens satsningar på intagningen av polisaspiranter
till polishögskolan. Dessa satsningar börjar nu ge effekt i form av färdigutbil-
dade poliser. Även om situationen således håller på att förbättras, gäller det
att behålla en fortsatt hög antagning till polishögskolan också framdeles, så
att utvecklingen inte på nytt vänder i negativ riktning.”
Efter dessa ord föreslås helt överraskande beträffande aspirantantag-
ningen under budgetåret 1991/92 en minskning från 800 till 600. Utskottsma-
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
joriteten ställer sig bakom civilministerns bedömning. Man blir inte litet
överraskad.
Att socialdemokraterna återigen föreslår en minskning av antalet polisas-
piranter kan bara betyda att man från regeringspartiets sida inte är beredd
att fullt ut rätta-till det misstag som man har begått under 1980-talet, och det
är obegripligt.
Vi moderater menar att 800 nya polisaspiranter bör antas även under det
kommande budgetåret. Fler kan för övrigt inte inrymmas i polishögskolans
lokaler. För att minska skadeverkningarna av 1980-talets nedskärningar bör
dessutom 600 administrativa befattningshavare nyanställas. Därigenom
skulle polispersonal med administrativa uppgifter kunna frigöras för rent po-
lisiär tjänst. En sådan förstärkning skulle - till skillnad från en utökad antag-
ning av aspiranter - ge omedelbar effekt.
Ett snabbt beslut i enlighet med detta förslag skulle innebära att vi redan
till sommaren kunde få ut fler poliser på gator och torg. Vi skulle då också
kunna placera ut de kvarterspoliser som har dragits in men som så väl behövs
i människors närhet.
Vi moderater kan för övrigt inte begripa varför socialdemokraterna drev
igenom de kraftiga nedskärningarna beträffande polisresurserna under 1980-
talet. Det skulle vara intressant att höra socialdemokraternas debattrepre-
sentant här i dag ange ett enda vettigt skäl till att de här nedskärningarna
ägde rum.
Fru talman! Följderna av polisbristen har fått ytterligare uppmärksamhet
under den senaste tiden genom att det har visat sig att rikspolisstyrelsen inte
har klarat statsmakternas beslut om att den ekonomiska brottsligheten skall
prioriteras.
Å andra sidan tror jag inte att det finns någon enda människa som på allvar
har trott att rikspolisstyrelsen verkligen skulle klara de prioriteringskrav som
har ställts. För svensk polis har ju situationen varit helt ohållbar under de
senaste åren.
Det står fullständigt klart att det är regeringen som bär ansvaret för den
uppkomna situationen genom att den har drivit en politik som har lett till en
sådan försvagning av polisens resurser att polisen helt enkelt inte har haft en
chans att klara prioriteringskraven.
Utskottet har varit medvetet om polisens svåra situation, varför man såvitt
gäller rikspolisstyrelsens ansvar bara har påpekat vad som har brustit. Ge-
nom att uttala att regeringen skyndsamt måste vidta åtgärder för att det skall
gå att komma till rätta med problemet har utskottet understrukit att det är
regeringen som har det yttersta ansvaret i sammanhanget.
I en förlängning innebär detta - som de moderata ledamöterna i utskottet
har sett saken - att regeringen måste lägga sig till med en betydligt mer verk-
lighetsnära uppfattning om hur mycket resurser som behövs inom polisen.
Utskottsskrivningen bör ge regeringen en fingervisning om att den i fortsätt-
ningen måste ta större hänsyn till rikspolisstyrelsens äskanden om exempel-
vis utbildning av nya polisaspiranter än som har skett inför den här budgetbe-
handlingen.
Texten under rubriken ”Sammanfattning” på s. 1 i betänkandet är en aning
drastiskt formulerad och kan ge ett intryck av att utskottet har velat fram-
ställa rikspolisstyrelsen som den stora syndaren i sammanhanget. Jag vill på-
peka att i vart fall de moderata ledamöterna i utskottet inte har haft tillgång
till denna text före tryckningen av betänkandet.
När det gäller riktlinjer för resursanvändningen inom polisväsendet, där
bl.a. frågan om prioriteringen av den ekonomiska brottsligheten hör
hemma, framgår det av reservation 1 vad som är moderata samlingspartiets
uppfattning.
I några av årets motioner aktualiseras frågan om resursfördelningen inom
polisen. I motionerna 202 och 203 förespråkas fler poliser till glesbygdsdist-
rikten, medan det i motionerna 218 och 227 begärs fler poliser till Stockholm
och andra storstadsområden. Jag vill i det sammanhanget anföra följande.
Riksdagen har godtagit förslagen i propositionen om förnyelse inom poli-
sen - proposition 1989/90:155. I denna proposition säger civilministern bl.a.
följande: ”1 ett längre och mera övergripande perspektiv står det enligt min
mening emellertid klart att frågan om fördelningen av polispersonal och
andra resurser mellan polismyndigheterna måste underkastas en mera nog-
grann analys än hittills. I allt väsentligt bygger den nuvarande fördelningen
av polistjänster och övriga resurser på de beräkningsgrunder och principer
som tillämpades vid förstatligandet av polisväsendet.”
Fru talman! Polisväsendet står nu inför stora förändringar när det gäller
resursfrågorna. Det är tänkt att polisen från den 1 juli 1992 skall övergå till
en ordning med treåriga budgetramar. I samband med den nya ordningen
skall ett nytt planeringssystem tas i bruk inom polisen.
Rikspolisstyrelsen har i denna del tagit fram ett förslag till hur planeringen
skall gå till. När det gäller fördelningen av medel mellan län har en jämfö-
relse gjorts mellan å ena sidan befolkningstal och anmälda brott samt å andra
sidan faktisk förbrukning av polismanslöner, löner till administrativ personal
och övriga förvaltningskostnader. Den jämförelse som rikspolisstyrelsen
gjort visar att den faktiska fördelningen av resurser stämmer nära överens
med befolkningstal och antalet brottsanmälningar.
Emellertid finns mycket resurssvaga polismyndigheter och län som under
åren missgynnats genom att gamla fördelningsprinciper använts. Den fördel-
ning vi haft har dock inte varit resultatet av politiska beslut. Orsaken har
bl.a. stått att finna i att det i vissa delar av landet varit svårt att locka ungdo-
mar till polisyrket.
Oavsett orsak måste nu denna ojämna fördelning bli föremål för analys
och medföra en annorlunda och mer rättvis fördelning än tidigare. Som ex-
empel på resurssvaga områden kan nämnas vissa glesbygdsdistrikt ute i
landet. Men samma sak gäller även storstadsområdena, dit exempelvis också
Uppsala län måste räknas. Anledningen till att jag här särskilt nämner Upp-
sala län är att brottsligheten där blivit ett allt större problem.
Näringslivets starka expansion i Stockholm-Uppsala-regionen under de
senaste åren har medfört att också brottsligheten i nämnda region expande-
rat kraftigt. Brottsligheten i Stockholm har fått allt fler förgreningar till Upp-
sala. Med Arlanda flygplats i centrum kan brottsligheten i den här regionen
komma att växa sig så stark att den blir ett hot mot hela Mellansverige.
Rikspolisstyrelsens egen uppföljning av den faktiska tillgången på poliser
i länen och förvaltningsmedlens fördelning visar att Uppsala län är missgyn-
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
nat i förhållande till andra län. Vissa förbättringar har visserligen skett under
de senaste åren, framför allt som en konsekvens av idogt tjat från såväl polis-
ledning som lokala och regionala politiker. Men situationen är fortfarande
otillfredsställande.
Fru talman! Företrädare för rikspolisstyrelsen har då och då påpekat att
vi inte kommer att uppnå verklig balans i resursfördelningen, förrän polisvä-
sendet går in i nyordningen med treårsbudget. Det innebär att den nuva-
rande situationen kommer att bestå under ytterligare ett år, samtidigt som
polisväsendet kommer att arbeta vidare enligt den gamla ordningen med slu-
tet budgetår. Under detta år krävs svar på en lång rad frågor innan den nya
ordningen kan börja gälla. Civildepartementet har den 4 mars 1991 beslutat
om en översyn av organisationsstrukturen inom polisväsendet. Meningen är
att resultatet av detta arbete skall ligga till grund för ett nytt organisationsbe-
slut som så långt det är möjligt skall genomföras i samband med övergången
till ett nytt budgetsystem inom polisen den 1 juli 1992.
Det är inte svårt att föreställa sig att svensk polis mot bakgrund av den
nuvarande fördelningen av resurser och de förändringar som krävs står inför
mycket svåra och i en del fall smärtsamma beslut. Det bör inte få förekomma
att de olika länen automatiskt får gå in med det antal poliser de nu har som
någon form av grundbemanning i den nya organisationen. I så fall skulle man
permanenta en mindre rättvis fördelning, vilket vore förödande för vissa
glesbygdsområden, men också för de fyra storstadsområdena, Stockholm,
Göteborg, Malmö och Uppsala.
Det kommer att behövas politisk kraft och politiskt mod att fatta beslut
som innebär att man måste göra vissa omfördelningar av polisens resurser.
Många frågar sig om rikspolisstyrelsen som förvaltningsmyndighet är till-
räckligt stark för att klara denna uppgift. Enligt min uppfattning handlar det
emellertid inte i första hand om en uppgift för rikspolisstyrelsen. Här, liksom
när det gäller de prioriteringsfrågor jag tidigare berört i samband med åtgär-
der mot den ekonomiska brottsligheten, är det regeringen som måste ha det
yttersta ansvaret.
Regeringen måste på ett helt annat sätt än tidigare medverka i fördelnings-
arbetet, dvs. med politiska beslut om resursfördelningen, och inte skjuta
ifrån sig denna mycket viktiga fråga till tjänstemän på rikspolisstyrelsen.
Frågan kommer att bli alltmer viktig, eftersom det i fortsättningen är de en-
skilda länen som skall lägga fram sina äskanden. Det är därvid angeläget att
regeringen på ett kraftfullt sätt medverkar till att det blir balans i den poli-
siära resursfördelningen.
Behovet av vissa omfördelningar av polisens resurser förändrar dock inte
det förhållandet att det i första hand erfordras en allmän förstärkning av po-
lisresurserna i form av ökad intagning till polishögskolan.
Fru talman! Polisens uppgift i rättssamhället har traditionellt varit att upp-
rätthålla allmän ordning och säkerhet samt att förebygga, förhindra och
klara upp brott. Från moderat sida anser vi att detta skall vara polisens hu-
vuduppgift även i fortsättningen. Som framgår av reservation 2 har vi emel-
lertid ansett att utskottet särskilt bort understryka polisens uppgift att
skydda medborgarna mot brott.
Vi hävdar att det i ett rättssamhälle måste vara en av statens viktigaste
uppgifter att garantera rättssäkerhet och rättstrygghet. Medborgarna skall
kunna känna trygghet till liv och egendom. Om inte den personliga säkerhe-
ten är tryggad rycks grundvalen undan för hela samhällslivet. Det samhälle
som inte kan garantera medborgarna personlig säkerhet kan inte utvecklas.
Om polisen skall klara sina uppgifter är det, som jag tidigare sagt, nödvän-
digt att den har tillräckliga resurser till sitt förfogande. Dessutom måste lag-
överträdare drabbas av påföljder som överensstämmer med den allmänna
rättskänslan.
I det sammanhanget kan jag nämna att vi moderater har framfört förslag
om förändringar av påföljdssystemet, som utgår från grundprincipen att
straffets främsta ändamål skall vara att avhålla människor från att begå
brott.
Vid behandlingen av det nu aktuella betänkandet har de moderata ut-
skottsledamöterna anfört reservation och särskilt yttrande på en rad punk-
ter. Det gäller beträffande vålds- och sexualbrott mot kvinnor och barn, där
vi understrukit vikten av att yrkesutövare inom rättsväsendet besitter och
vidmakthåller goda kunskaper. Det gäller också trafikövervakningen, där vi
särskilt velat betona angelägenheten av att polisen i allt större utsträckning
uppträder synligt. Vi har också förespråkat en förstärkt polisiär övervakning
till sjöss.
Vidare har vi upprepat vårt tidigare krav på att det nu måste göras en ut-
redning om samhällets totala kostnader för brott mot enskilda medborgare.
Kunskap om hur brott drabbar de enskilda människorna, inte minst i ekono-
miskt hänseende, är en förutsättning för bl.a. ett effektivt utformat stöd till
brottsoffren.
Vi har också framställt yrkande om att informationen till brottsoffer skall
förbättras. Enligt vår mening bör polisen få ett övergripande ansvar för
detta.
Ett annat förslag, som vi upprepar från tidigare år, är vårt förslag om se-
niorpoliser. Det borde vara möjligt att i större utsträckning än för närva-
rande dra nytta av pensionerade polismäns kapacitet och erfarenheter, inte
minst i fråga om att stödja brottsoffer.
För att polisen effektivt skall kunna fullgöra sina uppgifter erfordras att
man har tillgång till en effektiv radioutrustning. Det innebär ett stort pro-
blem för polisens operativa verksamhet att polisens radiotrafik i huvudsak
fritt kan avlyssnas. Vi anser därför att åtgärder snarast bör vidtas för att in-
föra en godtagbar ordning i det här avseendet. De tekniska möjligheterna
finns redan.
När det slutligen gäller frågan om företagsbot kan jag bara upprepa vad
vi sagt tidigare, nämligen att lagen om företagsbot inte kan anses uppfylla
elementära rättssäkerhetskrav och att den därför bör upphävas. Beträffande
vår närmare argumentation på den här punkten vill jag hänvisa till det av
mina tidigare anföranden som refererats i riksdagens protokoll 1989/90:31
s. 67-68.
Av voteringspraktiska skäl yrkar jag inte bifall till alla moderata reserva-
tioner, utan endast till reservationerna 1, 4 och 9.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
10
Anf. 2 KJELL-ARNE WELIN (fp):
Fru talman! Många av de förslag som framställts med anledning av propo-
sitionen om anslag till polisen har framförts tidigare men är lika viktiga i dag.
Jag kan konstatera att åtgärder för att tillgodose polisväsendets akuta behov
av förnyelse fördröjs av regeringen. Det är beklagligt. Allmänhetens förtro-
ende för polisen riskerar att allvarligt urholkas om verksamheten får rulla på
i samma hjulspår ytterligare ett antal år.
I januari 1990 väckte vi en motion, vilken till stora delar nu upprepas, om
rättsväsendets och polisväsendets förnyelse, där vi bl.a. framhöll behovet av
en snabb och genomgripande förändring av polisväsendet. De förslag som vi
då förde fram är lika aktuella i dag. Vi föreslog att målet för verksamheten
skall vara människors trygghet. Polisväsendet måste få en tydligare och
bättre organisation. Polisen skall koncentrera resurserna på de mest brotts-
aktiva. Icke polisiära uppgifter skall skötas av en administrativ personal. En
omorganisation bör genomföras så att antalet chefer och administratörer
minskar. Kvarterspolisverksamhet måste byggas ut. Delar av den nuvarande
verksamheten kan överföras till andra myndigheter. Polisens yttre arbete får
inte underordnas det inre arbetet. Slutligen måste polisväsendet moderni-
sera sin utbildning och personalpolitik.
Jag vill därför upprepa några av dessa krav, som i något fall avviker från
propositionens förslag.
En mycket allvarlig punkt i den kritik som under senare år har riktats mot
polisväsendet gäller svagheterna beträffande de mål som har formulerats för
verksamheten. Mycket skall prioriteras och inget skall eftersättas. Ansvaret
för detta är givetvis riksdagens - det är ju riksdagen som anger målen. Vi
anser emellertid att regeringens förslag till målformulering inte innebär nå-
gon förbättring jämfört med vad som gäller i dag. Regeringen föreslår att
polisens arbete skall inriktas på att förebygga och förhindra brott. Fortsatt
prioritering skall ske när det gäller kampen mot våldsbrottslighet och narko-
tikabrottslighet. Även ekonomisk brottslighet innefattande miljöbrottslig-
het skall ges förtur. Det säger sig självt att en polisman som skall rangordna
sina arbetsuppgifter inte får någon större vägledning i en sådan målformule-
ring.
Det övergripande målet för all polisverksamhet bör vara att människor
skall känna sig trygga. Med detta enda mål blir det lättare för den enskilde
polismannen att välja mellan arbetsuppgifterna. Att utföra den arbetsupp-
gift som leder till att allmänhetens krav på ett tryggt och laglydigt samhälle
uppfylls bör alltid prioriteras.
Vår uppfattning är att polisväsendet skall bygga på en långtgående själv-
bestämmanderätt för de lokala polismyndigheterna. Detta hindrar dock inte
att det ibland är nödvändigt med en entydig centralstyrning, men denna får
inte hindra maximal delegering av beslutsfunktionerna.
Jag delar moderaternas uppfattning om att lagstiftningen när det gäller fö-
retagsbot inte uppfyller elementära krav på rättssäkerhet. Därför bör den
omgående upphävas.
En grundläggande förutsättning för att målet för polisverksamheten,
trygghet för medborgarna, skall kunna uppnås är att polisen är synlig. Detta
gäller inte bara på gator och torg, utan också på vägar och andra platser där
medborgarna vistas. Polisens synlighet och närvaro i människornas vardag
berörs knappast i propositionen, vilket vi anser utgöra en brist. Enligt vår
uppfattning borde synligheten vara en huvuduppgift i polisverksamheten.
De polismannatjänster som i framtiden frigörs genom att administrativ
personal tar över viss verksamhet skall självfallet användas för verksamhet i
yttre, synlig tjänst.
Som vi framhåller i vår motion är det angeläget att polisväsendet tar perso-
nalflykten på allvar. Personalen måste få uppskattning för det arbete som
utförs. Ett entusiasmerande ledarskap, befordringsgångar, vidareutbildning
och lönesättning är viktiga inslag för varje arbetsgivare som vill behålla sin
personal. Denna syn på statlig verksamhet saknas i propositionen.
Civilministern har anfört att aspirantantagningen skall ske med hänsyn till
den översyn av personalutvecklingen som för närvarande pågår. Denna
översyn är väsentlig för att man skall kunna göra riktiga ställningstaganden
när det gäller aspirantintagningen. Det är av största vikt att riksdagen sna-
rast möjligt får ta del av denna översyn.
Vi vill också upprepa vårt tidigare förslag om att polisutbildningen borde
förläggas även till andra orter än Stockholm. Härigenom skulle den övre
gränsen för antalet utbildningsplatser ytterligare kunna höjas.
Medborgarinflytande när det gäller polisverksamheten är viktigt för att
minska avståndet mellan allmänheten och polisen, och för att skapa delak-
tighet för medborgarna i arbetet med att åstadkomma ett tryggt samhälle.
Detta är en viktig ambition och det är angeläget att man fortsätter arbetet
med att göra förbättringar.
Mot bakgrund av vad jag anfört bör följande riktlinjer gälla för polisväsen-
dets målsättningar.
Det övergripande målet för all polisverksamhet skall vara allmänhetens
krav på ett tryggt och laglydigt samhälle. Polisväsendet skall bygga på lokalt
självstyre med möjlighet att vid allvarliga händelser centralstyra hela organi-
sationen.
Allt arbete som inte behöver utföras av polisen bör snarast överföras till
administrativ personal.
Genom att omorganisera verksamheten i rationellare enheter bör behovet
av chefer och administratörer minska. Personal kan då i stället föras över till
operativt arbete.
Polisens synlighet måste väga tungt vid avvägningen av hur resurserna
skall användas.
Alla uppgifter som inte nödvändigtvis måste utföras av poliser bör snarast
föras över till andra myndigheter.
Flexibiliteten i utbildningen bör öka och personalpolitiken måste moder-
niseras.
Stödet för och informationen till brottsoffren bör få en mycket hög priori-
tet, eftersom detta är en synnerligen angelägen del av polisens verksamhet.
Självfallet önskar jag stöd för samtliga reservationer som folkpartiet libe-
ralerna står bakom, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna
3 och 11.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga några ord om den motion som Siw
Persson och jag har avgivit med anledning av polisens förutsättningar för att
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
11
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
12
bedriva ett framgångsrikt arbete i Helsingborg, som har en synnerligen svår
polissituation. I Helsingborg är trafikgenomströmningen stark. Närheten till
Danmark är stor. Vi som bor i denna del av Sverige känner naturligtvis stor
glädje av denna närhet, men den skapar också problem och behov av polisin-
satser. Det är därför synnerligen viktigt att rikspolisstyrelsen tar större hän-
syn och därmed förstärker polisens resurser i just Helsingborgs polisdistrikt.
Med det anförda yrkar jag ytterligare en gång bifall till reservationerna 3
och 11.
Anf. 3 KJELL ERICSSON (c):
Fru talman! Polisen har en mycket viktig uppgift i vårt samhälle. Den skall
värna om människors liv, hälsa, integritet, trygghet och egendom. För att
klara denna viktiga uppgift måste polisen också ha tillgång till erforderliga
resurser.
Under en lång tid har polisen i vårt land lidit av en kraftig underbeman-
ning - detta under en tid när brottsligheten samtidigt har ökat kraftigt. Det
är ju bara någon vecka sedan vi hade en debatt här i kammaren om ungdoms-
kriminalitet och åtgärder mot denna. Jag, och flera med mig, slog då fast att
det är viktigt med en snabb reaktion från samhällets sida när någon har be-
gått brott.
För att klara en snabb reaktion måste också polisen ha resurser. Detta gäl-
ler såväl på ordningssidan som på kriminalpolissidan. Vi har många exempel
på att balanserna har växt sig mycket stora på en del håll i vårt land, och det
är definitivt inte bra. Det gäller att kunna både uppdaga och utreda brotten
så snabbt som möjligt för att de senare skall kunna lagforas.
Den socialdemokratiska regeringen har under många år försummat rekry-
teringen till polisen, samtidigt som avgångarna har varit mycket stora. Sam-
mantaget har detta lett till ett stort underskott av poliser i hela vårt land,
både i glesbygd och i storstad. Jerry Martinger har här tidigare redovisat i
siffror för vad detta har betytt, så jag behöver inte upprepa det. Denna för-
summelse har fått konsekvenser när det gäller uppklaring av brott, som gör
att människor i allmänhet inte känner den trygghet och säkerhet som de har
rätt att kräva i ett land som vårt.
Under förra året ökades förvisso intagningen till polishögskolan. Detta
var bra och ett steg i rätt riktning. Även den förbättrade lönebilden för poli-
sen har verkat i rätt riktning och även minskat antalet avgångar. I år minskas
dock återigen intagningen från 800 till 600 aspiranter, och detta är högst
otillfredsställande.
I det här betänkandet har vi från centerns sida fått stöd för några motioner
när det gäller bl.a. den ekonomiska brottsligheten. Det är bra att utskottet
tagit fasta på våra åsikter. Jag vill i detta sammanhang instämma i det som
Jerry Martinger sade. På första sidan i betänkandet står det att bl.a. centern
skulle ha framfört kritik mot rikspolisstyrelsen för dess bristande efterlevnad
av statsmakternas intentioner. Det är fel. Vi har inte riktat kritik mot rikspo-
lisstyrelsen, utan vi har kritiserat regeringen, som är den som bär ansvaret.
Rikspolisstyrelsen har gjort vad den kunnat med de små resurser man har
haft till sitt förfogande. Detta är ett viktigt påpekande.
Vi har också en rad synpunkter som vi inte har fått gehör för. Därför har
vi avgivit ett flertal reservationer som är fogade till detta betänkande. Jag
skall beröra några av dem.
I reservation 2 tar vi upp det brottsförebyggande arbetet. Civilministern
har ju uttalat sig för vikten av en satsning på den preventiva verksamheten.
Jag ställer mig bakom dessa uttalanden. Det bör också ske en ökad satsning
på brottsförhindrande åtgärder. Vi från reservanternas sida vill betona poli-
sens betydelsefulla uppgift att skydda medborgarna mot brott, där polisen
har möjlighet att fullfölja denna uppgift. Vi vill därför ha till stånd en över-
syn av polisens brottsförebyggande arbete.
I reservation 4, som jag tycker är mycket viktig i detta sammanhang, tar
vi från centerns och moderaternas sida upp antalet polisaspiranter. Under
innevarande budgetår har 800 aspiranter antagits till polisen. Detta var en
nödvändighet med tanke på den alltför låga rekrytering som tidigare har
skett under i princip hela den socialdemokratiska regeringsperioden sedan
1982. Det har, som jag tidigare sade, varit en alltför låg rekrytering och en
för stor avgång från polisen under en följd av år. Detta har också lett till den
svåra polisbrist som vi haft och alltjämt har i vårt land.
Därför var det absolut nödvändigt med en rekrytering av 800 aspiranter
under innevarande budgetår. Nu skär regeringen emellertid ned antalet aspi-
ranter igen till 600, och detta kan vi inte acceptera. Det är fortfarande ett
bekymmersamt personalläge inom polisväsendet. Därför menar vi att det
även under innevarande år måste antas 800 aspiranter. Vi måste ha klart för
oss att det tar tre år innan en polis är färdigutbildad och kan göra självständig
tjänst. Bristen kommer därför att bestå under bra många år framöver, även
om så många polisaspiranter som vi har föreslagit tas in. Man kan därför inte
börja minska antalet aspiranter som tas in igen och nedrusta polisen. Detta
kan vi inte ställa oss bakom.
Centern tilllsammans med moderaterna föreslår därför i reservation 6 att
anslaget till rikspolisstyrelsen höjs med 40 milj.kr. för ett utökat antal aspi-
ranter.
I reservation 8 tar vi i centern upp behovet av polistjänster ute i glesbygds-
distrikten. Detta är en fråga som väckts av rikspolisstyrelsen och som även
statsrådet har uttryckt sympati för. Jerry Martinger tog tidigare upp detta
problem i storstäderna. Men just när det gäller glesbygden är det många poli-
ser som har nått en hög ålder och som trots detta måste vara ute i yttre tjänst.
Det beror naturligtvis på att det inte finns några möjligheter för dem att bli
befordrade till högre tjänster, t.ex. på en kriminalavdelning, eller att få
andra befattningar i inre tjänst.
Den höga medelåldern gör också att många har tagit delpension, vilket
man inte har fått några vikarier för. Inte heller har man fått vakansmedel så
att distriktet i fråga har kunnat anställa annan personal.
Sammantaget gör detta att redan tidigare knappa resurser har blivit ännu
knappare. Därför vore det riktigt att placera ut ett antal polistjänster ute i
glesbygdsdistrikten för att på så sätt få en föryngring av poliskåren. Jag tror
att detta är nödvändigt, och det är också bra för polisverksamheten att man
får en annan åldersfördelning än vad som i dag är fallet.
I reservation 10 tas anslaget till den lokala polisorganisationen upp. Enligt
denna reservation vill centern och moderaterna tillföra ytterligare medel till
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
13
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
bl.a. nya administrativa tjänster. Detta är också nödvändigt, inte minst där-
för att den administrativa personalen kan avlasta polisen vissa uppgifter, så
att polisen kan vara mer synlig ute på gatorna, vilket vi önskar.
Jag vill i det här sammanhanget även påpeka att det för närvarande finns
vissa distrikt som har fått vakansmedel för ej tillsatta polistjänster. Man har
för dessa medel kunnat anställa administrativ personal. För de ställen som
har fått sådana medel har det varit ett bra tillskott. Medlen har emellertid
bara delats ut för ett år i taget, och det har gjort att det har blivit ryckigt för
den berörda personalen. Detta missförhållande kan förhoppningsvis rättas
till när polisen får en flerårsbudget.
I reservation 11 tar centern och folkpartiet upp utrustning till trygghets-
skapande åtgärder. Regeringen har avsatt 5 milj.kr. till larm som ett akut
skydd för utsatta kvinnor. Jag tycker att det är bra att regeringen har tagit
initiativ för att hjälpa de kvinnor som ständigt riskerar att utsättas för vålds-
brott. Men vi anser att 5 milj.kr. inte räcker utan vi vill dubbla detta till 10
milj.kr.
När det gäller reservation 16 har det skett ett misstag från centerns sida.
Enligt betänkandet står vi inte bakom den. Jag vill därför nu i stället yrka
bifall till denna reservation i vilken utbildning beträffande vålds- och sexual-
brott tas upp.
Jag vill instämma i vad som sägs i reservationen om att det är viktigt med
kontinuerliga utbildningsinsatser för dem som har att handlägga dessa ären-
den inom rättsväsendet.
I reservation 26 tar de borgerliga partierna upp behovet av information till
brottsoffren. Jag tror att det är viktigt att vi kommer ihåg brottsoffren på
olika sätt. Brottslingen har blivit uppmärksammad och omhändertagen på
olika sätt, men däremot har brottsoffren under lång tid blivit bortglömda,
och detta måste man ändra på. Under senare år har förvisso denna informa-
tion förbättrats. Men vi anser inte att det är tillräckligt. Vi anser att polisen
bör få det övergripande ansvaret att informera brottsoffren. När det gäller
yrkandet om målsägandens rätt till information om förundersökning, beslut
om åtal, tidpunkt för rättegång, osv. skall åklagare eller domstol i och för sig
hålla målsäganden informerad om han eller hon begär det. Men dessa regler
tillämpas på litet olika sätt ute i landet. Vi menar därför att regeringen bör
vidta åtgärder så att denna information sker på ett tillfredsställande sätt i
hela landet.
När det sedan gäller sjukvårdssekretessen i polisarrest anser vi från cen-
terns sida att uppgiftsskyldigheten för hälso- och sjukvårdspersonal vid poli-
sarrest skall vara densamma som vid häkten. Vi vill därför att regeringen
snarast återkommer med ett förslag i enlighet med vårt krav.
Slutligen vill jag ta upp frågan om företagsbot. De borgerliga partierna har
tidigare velat avskaffa detta. Det har funnits kritik mot denna lagstiftning
för att den varit oklar och för att det har funnits alltför öppna formuleringar.
Den har också karaktären av en ramlagstiftning. Den uppfyller inte de ele-
mentära rättssäkerhetskrav som vi har rätt att kräva i ett rättssamhälle. Vi
föreslår därför att den skall avskaffas.
Fru talman! Naturligtvis står jag bakom alla de reservationer som centern
14
har fogat till betänkandet, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reserva-
tionerna 4, 16 och 26.
Anf.4 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Vänsterpartiets första reservation i detta betänkande handlar
om att en omfördelning av medel inom polisväsendet skall ske från kontot
lokala polisorganisationer till kontot rikspolisstyrelsen med 8 milj.kr.
Vänsterpartiet reserverade sig i fjol mot beslutet att inrätta en central spe-
cialstyrka för bekämpning av terroristdåd. Den specialstyrkan skall inrättas
nu under våren, och lönekostnaderna beräknas till 13 milj.kr. i år. Vi säger
i vår motion att vi inte anser att Sverige har varit utsatt för terroristdåd och
att det därför inte finns anledning att inrätta en sådan specialstyrka.
Däremot har vi liksom utskottet uppmärksammat ett verkligt problem
med en stor och växande ekonomisk brottslighet som hotar stora samhälls-
värden. I tider med knappa resurser tycker vi att det är viktigt att man använ-
der pengarna där de bäst behövs.
Vår nästa reservation handlar om att vi anser att utbildningen på polishög-
skolan så långt som möjligt skall samordnas med annan högskoleutbildning.
De samordningssträvanden som civilministern gav uttryck för i propositio-
nen måste preciseras och även genomföras. Det är en början.
Utskottsmajoriteten liksom civilministern säger dock att möjligheterna till
integrering är begränsade och anger som skäl att utbildningen är så speciell.
All utbildning är väl speciell på sitt sätt, och det finns många högskolelinjer
som är speciella. I nuläget är det kanske enklast att ha nuvarande ordning.
Men vi tycker att det finns så många vinster att göra. Därför kräver vi att
målet uttalas och att arbetet påbörjas. Den främsta vinsten är nog att risken
för att det utvecklas en isolerad kultur minskar. Men det finns även ekono-
miska vinster med möjligheten att ha lärare som är gemensamma för olika
högskolelinjer. Dessutom ökar även möjligheterna att föra in nya utbild-
ningsmoment i polisutbildningen som inte finns i dag men som skulle göra
polisen bättre rustad för sitt arbete, eftersom polisen också får nya arbets-
uppgifter bl.a. vid brottsbekämpningen.
Vi har även till betänkandet fogat reservationer om ett ökat medborgarin-
flytande. Vi anser att brott begångna av poliser skall utredas av en från poli-
sen fristående organisation.
Förutsättningarna för ett utökat lokalt inflytande i polisens verksamhet
saknas så länge det inte finns möjlighet för någon annan politiskt vald för-
samling, t.ex. kommunfullmäktige, att framföra lokala behov av polisverk-
samhet eller kräva redovisning av särskilt inträffade händelser.
Här skiljer sig polisstyrelsen markant från vad som gäller t.ex. för en skol-
styrelse eller en byggnadsnämnd, vars beslut kan ifrågasättas och t.o.m. änd-
ras av en folkvald församling. Om något speciellt har inträffat som diskuteras
allmänt, finns det i dag inget politiskt forum där frågan kan tas upp och dis-
kuteras. I kommunerna avfärdas sådana frågor, i exempelvis fullmäktige,
med hänvisning till att polisen är statlig. Och här i riksdagen är det svårt att
få en reell sakbehandling av samma fråga, eftersom det oftast handlar om
lokala polisangelägenheter. Kommunen borde ha ett sådant inflytande över
sin egen polis att det vore möjligt att utifrån lokala perspektiv göra vissa
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
15
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
16
prioriteringar, t.ex. beslut angående kvarterspolisverksamheten, särskilda
satsningar på trafikövervakning under en viss tid och på en viss plats etc.
I strävandena efter att polisen skall ha ett stort förtroende hos allmänhe-
ten tycker vi att det är viktigt att allmänheten uppfattar att poliser som begår
övergrepp i sitt arbete eller begår andra brott blir rannsakade och dömda.
Så länge som nuvarande ordning föreligger, att poliser utreder misstänkta
polisbrott, finns risken för misstankar och påståenden om att man inte är
tillräckligt opartisk. Vänsterpartiet föreslår därför att polisbrott utreds av ett
från polisen helt fristående organ.
Fru talman! I två särskilda yttranden tar vänsterpartiet upp frågorna om
det brottsförebyggande arbetet och om kvarterspoliser. Bland de grundläg-
gande prioriteringsfrågorna finns nu brottsförebyggande arbete med; det är
hoppfullt. Vi tror att de resurser som används för att förebygga brott ger
samhället en avsevärt större utdelning än de som används repressivt, dvs.
när brottsligheten redan är ett faktum. Redan i dag finns det en stor erfaren-
het bland poliser av brottsförebyggande arbete; i skolor och barnstugor, som
kvarterspoliser osv. Det finns redan en bred kunskap och erfarenhet att
bygga på. Problemet är att både brottsförebyggande arbete och kvarterspo-
listjänstgöring har låg status. Dessa arbeten måste stödjas genom att man får
adekvat fortbildning, att de blir meriterande, att arbetet organiseras och ges
en klar struktur. För att ett sådant arbete skall komma i gång på ett bra sätt
vore det vettigt att principer om målformulering, verksamhetsprogram och
utvärdering utarbetades och genomfördes på samma sätt som man nu föror-
dar när det gäller arbetet inom andra verksamheter ute i kommunerna.
Fru talman! Jag ställer mig bakom vänsterpartiets reservationer i det här
betänkandet, men yrkar endast bifall till reservation 7, i övrigt till utskottets
hemställan.
Anf. 5 INGER SCHÖRLING (mp):
Fru talman! När det gäller frågorna under rubrikerna Åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten, som finns under mom. 3, och Anslag till rikspo-
lisstyrelsen, mom. 19, tycker jag att det är bra att utskottet nu kunnat enas
om att regeringen snarast skall se till att rikspolisstyrelsen satsar mer på att
bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Sanningen att säga borde väl detta
ha gjorts för länge sedan. Vid utskottsutfrågningen i mars fick vi ta del av
ganska upprörande siffror; bl.a. att endast 40 % av de ekonomiska brott som
anmäls över huvud taget blir utredda. Vad jag kunde förstå av utfrågningen
var att det fanns planer på att ytterligare dra ner på arbetet med att utreda
ekonomiska brott. Jag är helt övertygad om att de pengar som man satsar på
utredning av ekonomisk brottslighet kommer att betala tillbaka sig på en
enda gång. Därför vill vi från miljöpartiet stödja den reservation som väns-
terpartiet har lagt - nr 7. Vid en votering kommer vi att stödja den.
När det gäller trafikövervakningen, mom. 32, anser jag, precis som Roy
Ottosson i motion Ju808, att hastighetsövervakningen måste skärpas genom
att automatisk övervakning införs över hela landet så snart den pågående
försöksverksamheten är ordentligt prövad, och när vi vet att den fungerar
betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt. Jag vill stödja reservation 18 utan
att yrka bifall till den.
När det gäller medborgarkommissionen, mom. 38, har Hans Leghammar
från miljöpartiet skrivit en motion - Ju224 - om att det finns så många oupp-
klarade frågor, så många spekulationer, teorier och påståenden kring mordet
på förre statsminister Olof Palme att man måste tillsätta en medborgarkom-
mission. Allmänhetens tilltro till polisen och polisens arbete har sjunkit på
grund av påståenden om oegentligheter. Vi anser att det behövs en genom-
gång av det utredningsmaterial som finns om mordutredningen. Genom-
gången bör göras av en medborgarkommission bestående av fristående och
erkänt självständiga medborgare. Utredningsmaterialet måste vara obe-
gränsat och kommissionen måste få full insyn även i det sekretessbelagda
materialet. Utredningen skall bl.a. klarlägga om det finns anledning till be-
rättigad kritik mot regeringen och polisen.
Fru talman! Jag yrkar därför bifall till reservation 22.
Kyrkofrid tas upp under mom. 44. Liksom Elisabet Franzén och Lars Nor-
berg i motion Ju722 tycker jag att det behövs mer än det vanliga straffrätts-
liga skydd för mötesfrid i kyrka och kyrkolokaler som i dag finns i brottsbal-
ken. En särskild lagreglering om kyrkofrid och riksdagsfrid behövs. Vi tror
att det är en allmänt spridd uppfattning bland svenska medborgare att det
skall råda kyrkofrid och att kyrkorummet inte får kränkas. Den som är för-
följd har rätt att få skydd i kyrkan. Undantag finns naturligtvis, men de bör
endast kunna göras när det klart kan bevisas att den som sökt sin tillflykt till
kyrkorummet nyligen har begått ett allvarligt brott eller våldsbrott.
Fru talman! Jag stödjer reservation 25, men yrkar inte bifall till den.
Vi har i ett särskilt yttrande tillsammans med moderaterna, folkpartiet och
vänsterpartiet anfört att det behövs en intensivare verksamhet när det gäller
kvarters- och områdespoliser. Vi räknar med att detta kommer att öka män-
niskors tilltro till polisen och polisens förmåga att hjälpa och skydda männi-
skor. Det kommer också att öka tryggheten på gatorna och även motverka
en hel del ungdomsbrott och därmed minska riskerna för att ungdomar råkar
illa ut. Frågan om områdes- och kvarterspoliser är något som vi verkligen
borde ta på allvar.
Anf. 6 ULLA-BRITT ÅBARK (s):
Fru talman! Som alltid när det gäller vårt polisbetänkande höjs rösterna.
Jag tänker då närmast på Jerry Martingers anförande. Det är betecknande,
tycker jag, för Jerry Martinger att höja rösten när inte argumenten håller
längre.
Jag vill ställa en direkt fråga till Jerry Martinger om utskottets skrivning
när det gäller ekonomisk brottslighet. Om jag uppfattade rätt, delar Jerry
Martinger inte längre utskottets mening. Jag skulle gärna vilja ha ett svar -
om det är rätt uppfattat eller inte.
Fru talman! Jag går nu in på mitt anförande.
Som jag sade tidigare är polisens resurser i dag föremål för behandling i
kammaren. Det har väckts ett stort antal motioner, och till betänkandet har
fogats 31 reservationer. I ett liknande betänkande förra året hade vi, tror
jag, 11 reservationer.
Jag yrkar avslag på samtliga motioner och reservationer.
Utskottet skriver att regeringen med skyndsamhet bör vidta åtgärder mot
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
2 Riksdagens protokoll 1990/91:101
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
18
den ekonomiska brottsligheten för att komma till rätta med densamma. Vi
menar att regeringen också bör ta initiativ till en mera övergripande översyn
av åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Översynen skall gälla både
aktuell lagstiftning och organisatoriska frågor. Vi understryker även att
översynen bör ske skyndsamt.
Mot bakgrund av den ekonomiska brottslighetens omfattning och skade-
verkningar vill utskottet understryka att den ekonomiska brottsligheten ut-
gör ett stort samhällsproblem. Medborgarnas lojalitet sätts på prov, främst
när det gäller skatterätten och det ekonomiska livets områden i övrigt.
Vi kan också konstatera att statens och kommunernas finanser påverkas
negativt. Våra fördelningspolitiska strävanden motverkas, och snedvridna
konkurrenssituationer uppstår mellan olika företag, så att seriöst arbetande
företag slås ut.
Det har vidtagits en rad åtgärder för att motverka den ekonomiska brotts-
ligheten, bl.a. uppbyggandet av ekorotlar, utbildning inom polisen samt
åklagar- och domstolsväsendet.
Brottsförebyggande rådet, BRÅ, har bedrivit en omfattande forskning,
och ett stort antal rapporter har presenterats.
Trots dessa åtgärder har anmälningarna om påstådd ekonomisk brottslig-
het blivit allt fler. I dag är det så, att i tre av fyra konkurser finns brottsmiss-
tanke. Sammanlagt var fordringarna i konkurser förra året 12 miljarder kro-
nor mot 2,5 miljarder 1985.
Vid utskottets utfrågning den 12 mars framkom att exempelvis endast
40% av alla ekonomiska brott som anmäls blir utredda. Läget är inte lika
alarmerande i hela landet. Det verkar vara ett storstadsproblem. Stockholm
och Malmö är värst drabbade. Den här situationen är klart otillfredsstäl-
lande.
Fru talman! Riksdagen har under ett antal år angett den ekonomiska
brottsligheten som ett av de prioriterade områdena för polisens insatser när
det gäller spaning och utredning. Riksdagens prioriteringsbeslut är avsedda
att utgöra riktlinjer för den resursanvändning och resursfördelning som be-
slutas av de regionala och lokala polismyndigheterna. Det åligger rikspolis-
styrelsen dels att förmedla besluten om grundläggande prioriteringar ute i
organisationen, dels att se till att fattade beslut följs.
Fru talman! Oavsett orsakerna till den nuvarande situtationen - jag har
pekat på några, och i betänkandet finns en mycket bra redogörelse för andra
orsaker - är vi i utskottet medvetna om att det finns svårbemästrade omstän-
digheter som kan inverka.
Men när det gäller efterlevnaden inom polisen av riksdagens intentioner i
fråga om den ekonomiska brottsligheten, bedömer vi att läget är så allvarligt
att åtgärder för att komma till rätta med detta måste vidtas skyndsamt, och
det bör ankomma på regeringen att vidta dessa åtgärder.
Fru talman! Det kan synas vara en lång redogörelse för den ekonomiska
brottsligheten, men jag anser att detta är en av våra viktigaste frågor. Vi
måste komma till rätta med problemet om vi som politiker, och framför allt
polisen, skall återfå trovärdigheten när det gäller bekämpandet av den eko-
nomiska brottsligheten.
Jag har skrivit så här, fru talman, men det kanske inte gäller längre: Jag
vill uttala min glädje över att vi är överens i utskottet om att detta är allvar-
liga problem och att de snarast måste lösas. Jag hoppas att det som står här
i mitt manus är sant.
Fru talman! Som jag sade inledningsvis föreligger ett stort antal motioner
och 31 reservationer. Flertalet av reservationerna är ”gamla bekanta”, så till
vida att vi har behandlat dem tidigare med samma resultat som i dag, nämli-
gen avstyrkan.
En fråga som - så länge jag kan minnas - har föranlett en reservation är
personalsituationen inom polisen, och då speciellt antagningen av polisaspi-
ranter.
I årets betänkande är det moderaterna och centern som har en gemensam
reservation. Förra året hade centern yrkat på 200 fler antagningar till polis-
högskolan, och i år yrkar centern också på 200 fler. Jag vill fråga centerpar-
tiet: Är det en magisk lösning att föreslå 200 fler än vad utskottet föreslår?
Utskottet tillstyrker civilministerns förslag att intagningen till polishög-
skolan skall vara 600 polisaspiranter.
I budgetpropositionen, s. 60—62, redogör civilministern för personalsitua-
tionen inom polisen. Utskottet ställer sig bakom den skrivningen, men vi un-
derstryker vikten av att den förutskickade avstämningen beträffande beho-
vet av intagning till polishögskolan kommer till stånd.
Enligt utskottets mening är denna prövning mycket angelägen. Vi anser
också att det sistnämnda tillgodoser kravet i reservation 5. I två reservatio-
ner, 8 och 9, krävs ytterligare tjänster.
Centern vill ha ytterligare polistjänster. Utskottet instämmer dock i civil-
minsterns uppfattning, att de satstningar som görs i dag i första hand bör
inrikta sig på att fylla de vakanta polistjänster som finns i dag.
Moderaternas krav på ytterligare 600 administrativa tjänster kan besvaras
med vad jag anfört om polistjänster, med det tillägget att lönemedel för va-
kanta polismannatjänster även under nästa budgetår får tas i anspråk för att
förstärka den administrativa kapaciteten.
Fru talman! Ibland blir jag en aning konfunderad över reservationer-var-
för man reserverar sig. Reservation 16, en moderat- och folkpartireservation
som även centerpartiet ansluter sig till, är en sådan. Reservationen handlar
om utbildning beträffande vålds- och sexualbrott. Utskottets skrivning och
redogörelse för vad som hänt och vad som pågår inom detta område täcker
in det som reservanterna kräver. Men jag har kanske missat någon väsentlig
mening i reservationen, och då kan jag kanske få ett svar från reservanterna.
Två reservationer, 17 och 18, behandlar frågan om trafikövervakning. Som
vi påpekar i betänkandet kommer frågan om trafikövervakning att bli före-
mål för en särskild utredning. Det pågår arbete på departementet med att
utarbeta direktiv för utredningen. Man kan med visst fog påstå att reservan-
terna - moderater och miljöpartister - har helt motsatta åsikter om vad som
är den bästa lösningen för bättre trafikövervakning.
Fru talman! Berith Eriksson tar upp frågan om medborgarinflytande i re-
servation 23 - om ett ökat lokalt inflytande över polisverksamheten.
Utskottet har behandlat motionen på ett sätt som jag tycker är utmärkt
och som jag ställer mig bakom, men jag vill ändå tillägga följande. Det är
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
19
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
20
närmast en uppmaning - och framför allt min personliga åsikt - till de poli-
tiska partierna.
Jag har en känsla av - efter att ha varit ledamot av en lokal polisstyrelse -
att polisstyrelserna ligger långt ner på prioriteringslistan hos de olika parti-
erna. Tillsammans måste vi höja statusen. I riksdagen har vi gett den lokala
polisstyrelsen förutsättningar för förändringar genom olika beslut.
Då kan jag komma tillbaka till det som Berith Eriksson var inne på när
det gäller kvarterspoliser och brottsförebyggande arbete. Det är riktigt att
kvarterspoliserna har låg status, som Berith Eriksson påpekade. Jag menar
att det ankommer på de lokala polisstyrelserna att se till att de beslut som vi
fattar här i riksdagen också når ut på fältet, framför allt när det gäller kvar-
terspoliser. Vi har gett de lokala polisstyrelserna möjligheter att själva se till
att det blir fler kvarterspoliser.
Fru talman! Jag nöjer mig med att kommentera de reservationer som jag
nämnt. Men, som jag tidigare sagt, yrkar jag avslag på samtliga motioner
och reservationer samt bifall till hemställan i justitieutskottets betänkande
1990/91 :JuU23.
Sammanfattningsvis, fru talman, har det skett en omfattande reformering
av polisväsendet, främst under åren 1984 och 1985. Bl.a. gäller det nya ar-
betsformer på lokal och regional nivå. Ett viktigt inslag i reformen var att
detaljstyrningen från central nivå minskade.
Riksdagen har gjort vissa ändringar i polislagen. Ändringarna gör att bl.a.
polismyndigheterna får möjlighet att inrätta att lokalt organ, polisnämnden,
för att under polisstyrelsen leda verksamheten inom de delar av polisdistrik-
tet som styrelsen bestämmer.
Reformarbetet har också inneburit att polisen har gått över till ett nytt
budgetsystem med treåriga budgetperioder och ramanslag inom resp, bud-
getår.
I förnyelsearbetet inom polisen får vi inte glömma samarbetet med andra
länder i kampen mot den internationella brottsligheten, exempelvis ekono-
misk brottslighet och narkotikabrottslighet. Det är särskilt angeläget att
finna vägar för ett utvidgat och mer reglerat samarbete på polisområdet med
länderna i EG.
Civilministern kommer inom kort att ta initiativ till en översyn av organi-
sationsstrukturen inom polisväsendet. Jag är övertygad om att detta arbete
kommer att leda till fortsatt decentralisering på alla nivåer, vilket kan leda
till ett ökat medborgarinflytande.
Ministern anser också att det är nödvändigt att finna en ny modell för in-
tagningen till polishögskolan. Ministern har förhoppningen att förändring-
arna bör kunna genomföras i samband med övergången till ett nytt budget-
system inom polisen.
Fru talman! Jag är övertygad om att kommande debatter i kammaren
kommer att visa på att förhoppningarna blir infriade.
Anf. 7 JERRY MARTINGER (m) replik:
Fru talman! Ulla-Britt Åbark frågade mig om jag står bakom utskottets
betänkande. Svaret är att moderaterna givetvis står bakom betänkandet i de
delar de moderata utskottsledamöterna inte har anfört reservation. Jag sade
i mitt inledningsanförande att formuleringarna i sammanfattningen på s. 1 i
betänkandet angående rikspolisstyrelsens ansvar för att prioriteringskraven
när det gäller den ekonomiska brottsligheten inte har uppfyllts har blivit väl
drastiska. De moderata ledamöterna fick inte se den texten innan den tryck-
tes.
Ulla-Britt Åbark säger i praktiken i sin fråga till mig att hon vill under-
stryka att hon riktar kritik mot rikspolisstyrelsen för att man där inte har
uppfyllt prioriteringskraven när det gäller ekobrotten. Inte nog med att Ulla-
Britt Åbark är med i utskottet och kritiserar sin egen socialdemokratiska re-
gering i dess egenskap av ytterst ansvarig i sammanhanget. Nu vill hon också
understryka att hon även riktar kritik mot sig själv. Hon säger att det är riks-
polisstyrelsens fel att den ekonomiska brottsligheten inte har prioriterats på
det sätt som var tänkt. Ulla-Britt Åbark sitter själv i rikspolisstyrelsen.
Jag är fullt nöjd med att Ulla-Britt Åbark i sin egenskap av socialdemokrat
tagit på sig skulden en gång. Det är visserligen något för landet mycket skad-
ligt som Ulla-Britt Åbark i sin egenskap av socialdemokrat varit med att fatta
beslut om. Men jag begär ändå inte att hon skall ta på sig skulden en gång
till. I sin egenskap av ledamot i rikspolisstyrelsen har hon inte haft så stort
val. De resurser som regeringen har ställt till rikspolisstyrelsens förfogande
har varit så dåliga att Ulla-Britt Åbark inte har haft en chans att klara priori-
teringskraven. Det har helt enkelt varit en omöjlig uppgift.
Jag vill än en gång understryka att det är den socialdemokratiska rege-
ringen och inte någon annan som bär huvudansvaret för att svensk polis i dag
befinner sig i en svår kris. Det är den socialdemokratiska regeringen som har
drivit fram de beslut som har lett till försvagningen av den svenska polisen
under 80-talet och som givit djupa sår i det svenska rättssamhället. Dessa sår
kommer kanske inte att läkas förrän långt in i nästa århundrade.
Jag vill upprepa min uppmaning från mitt huvudanförande till Ulla-Britt
Åbark: Ge ett enda vettigt skäl till att socialdemokraterna drev igenom den
kraftiga nedrustningen av polisens resurser under 1980-talet!
Anf. 8 KJELL ERICSSON (c) replik:
Fru talman! Ulla-Britt Åbark tar upp många områden som hon vill priori-
tera. Det är bra områden. Hon vill ha fler kvarterspoliser. De gör ett bra
brottsförebyggande arbete. Poliserna känner folket i kvarteren. Hon vill ha
ut poliser för att patrullera på gatorna.
Ulla-Britt Åbark vill bekämpa narkotikabrottsligheten, som är en farsot i
vårt samhälle. Det behövs fler poliser till det. Det vill vi andra också göra.
Likadant är det med den ekonomiska brottsligheten. Det behövs fler poliser.
Sedan har vi brottsoffren. Polisen skall kunna åka ut och ta upp anmälning-
arna när någon fått inbrott i sin båt eller sommarstuga, osv.
Men, Ulla-Britt Åbark, det går inte att rita pappoliser och ställa ut dem
på gatan. Vi måste ha riktiga poliser att ställa ut på gatan för att klara de
olika uppgifterna. De finns ju inte. Detta är det fundamentala som glöms
bort i sammanhanget. Jag tycker att underlåtenheten i rekryteringen av till-
räckligt många poliser under denna tid är den stora boven i dramat. Om till-
räckligt många poliser hade anställts under 80-talet hade inte dagens situa-
tion uppstått. Det hade gått att prioritera på det sätt olika uppgifter som vi
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
21
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
önskar för att få ett bra, tryggt och säkert samhälle att leva i. Det klarar vi
inte med nuvarande bemanning. Det är därför vi vill ha fler poliser.
Frågan är om 200 poliser är en magisk gräns. Nej, men det är en nödvändig
gräns. Det måste upprepas flera gånger. Det är kanske fler än 200. Det tar
ju tre år att utbilda poliserna. Under en lång tid framöver kommer det att
vara en svacka när det gäller antalet poliser i vårt land. Därför tycker jag att
800 poliser skall antas under året. Jag förstår inte konsekvensen av diskussio-
nen när Ulla-Britt Åbark säger att vi skall satsa på det och det. Skall vi inte
anställa poliser till dessa olika saker också? I dag måste prioriteringar göras
till förmån för utryckningsverksamheten. I många distrikt finns det bara en
patrull att tillgå under stora delar av dygnet. Var skall de andra poliserna
komma ifrån, dvs. de som skall fotpatrullera, kvarterspoliserna osv.? Hur
gärna man än vill göra allt detta finns det inte poliser.
Vidare har vi frågan om glesbygdsdistrikten. Såvitt jag kan utläsa av pro-
positionen har rikspolisstyrelsen begärt att få placera ut poliser i glesbygds-
distrikten. Jag har inte hört ett ord från Ulla-Britt Åbark om detta i debatten
i dag. Det är också en viktig fråga.
Varför kan vi inte gå med på att anställa fler poliser? Då skulle vi klara
problemet med prioriteringar på olika områden. Då skulle vi få den trygghet
vi önskar.
Anf. 9 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Ulla-Britt Åbark nämnde att polisstyrelsen har en låg status.
Det kan bero på att man inte uppfattar uppdraget som tillräckligt menings-
fullt och att möjligheterna att påverka styrelsen är små. Vi i vänsterpartiet
föreslår därför i vår motion och reservation att samarbetet mellan olika kom-
munala styrelser och nämnder skall öka. Polischefen skall ha samma ställ-
ning i polisstyrelsen som t.ex. socialchefen har i socialnämnden, nämligen
som sakkunnig men inte ordförande i styrelsen.
Jag måste ta tillfället i akt att något nämna debatten som förs angående
tillräckligt med poliser. Vad är tillräckligt? Det är något som de borgerliga
partierna borde kunna precisera på ett litet annorlunda sätt. Lyssnar man på
vad Jerry Martinger säger...
22
Anf. 10 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag vill erinra om att den medgivna repliken gäller Ulla-Britt Åbarks an-
förande.
(Berith Eriksson (v) inpass: Jag tog chansen.)
Anf. 11 KJELL-ARNE WELIN (fp) replik:
Fru talman! Jag vill ta upp det Ulla-Britt Åbark anförde med anledning av
reservation 16. Hon menade att utskottet går tillräckligt långt i skrivningen
i betänkandet. Men jag anser att det finns väsentliga gradskillnader mellan
texten i betänkandet och den i reservationen.
I betänkandet talar man om utbildningsinsatser för dem som skall utreda
sexualbrott som begåtts mot barn, medan vi i reservationen talar om både
barn och kvinnor. Det är väsentligt att de som skall utreda dessa brott har
en kunskap som är mycket stor. De brottsutsatta känner sig naturligtvis
utomordentligt kränkta, och man måste använda all den kunskap som kan
finnas på området för att bemöta dem i denna känsliga situation.
Jag vill också beröra det Ulla-Britt Åbark sade om hur man tillsätter leda-
möter i polisstyrelserna. Jag anser att Ulla-Britt Åbark gör ett alldeles felak-
tigt konstaterande när hon säger att polisstyrelserna inte har högsta prioritet
när man skall nominera och tillsätta ledamöter.
Jag kan till Ulla-Britt Åbark säga att folkpartiet liberalerna i Helsingborg
har Sten Sjöholm som representant, en före detta riksdagsledamot och han
är såvitt jag kan bedöma en utomordentligt kompetent person. Hans ersät-
tare i polisstyrelsen är ombudsman Annie Swedberg, som dessutom har varit
ordförande i social distriktsnämnd och för närvarande är vice ordförande i
en kommundelsnämnd. Jag anser att vi har givit en utomordentligt hög prio-
ritet när det gäller vilka människor som placerats i denna styrelse.
Dessa styrelser är minst lika viktiga som någon annan politiskt tillsatt sty-
relse. De erfarenheter som Ulla-Britt Åbark har måste i så fall avse hur soci-
aldemokraterna ser på dessa tillsättningar. Vi i folkpartiet liberalerna har i
varje fall inte den inställningen.
Anf. 12 ULLA-BRITT ÅBARK (s) replik:
Fru talman! Berith Eriksson sade att hon tog chansen, och då kan ju jag
fullfölja den chansen genom att fråga de borgerliga partierna vad de anser
är tillräckligt antal poliser. Detta är en fråga till alla tre partierna.
Jerry Martinger säger att utskottsmajoriteten uttryckt sig väl drastiskt.
Vad är det som är så drastiskt? Är det drastiskt att vi kritiserar rikspolissty-
relsen? Skall vi inte göra det om vi anser att den har gjort fel och att man
inte följt intentionerna?
Det är riktigt att jag är ledamot av rikspolisstyrelsen. Det finns också tre
borgerliga ledamöter i rikspolisstyrelsen, bl.a. en moderat. Om rikspolissty-
relsens tjänstemän inte fullföljer riksdagens intentioner, har riksdagen enligt
min mening, även om jag sitter i rikspolisstyrelsen, all anledning att kritisera
detta.
Berith Eriksson talade om sambandet mellan olika organ osv. och polis-
chefen som ordförande. Polischefen skall leda operativa verksamheten, och
det är inte absolut nödvändigt att polischefen är ordförande i ett polisdi-
strikt.
När det gäller det som Kjell-Arne Welin sade om polisstyrelserna, påpe-
kade jag att detta var min personliga uppfattning och mina erfarenheter. Det
är bra att man i Helsingborg har lyckats lösa detta på ett tillfredsställande
sätt. Men jag vidhåller fortfarande den uppfattning jag har tills jag blir över-
tygad om att flertalet styrelser tillsätts på ett riktigt sätt.
Anf. 13 KJELL-ARNE WELIN (fp) replik:
Fru talman! Det är andra gången som här i debatten hävdas att de borger-
liga partierna på något lättvindigt sätt yrkar att det skall vara fler poliser. Nu
är det Ulla-Britt Åbark som påstår detta, men tidigare påstod även Berith
Eriksson samma sak.
Jag sade i mitt anförande, vilket jag vill upprepa eftersom det tydligen inte
har gått hem, att vi i folkpartiet i dag inte har något sådant yrkande, eftersom
Prot. 1990 91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
23
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
24
civilministern håller på att utreda vilka resurser som kan behöva tillföras
med anledning av den personalutveckling som för närvarande pågår.
Jag efterlyste också att man efter hand som den utredning som pågår om
personalutveckling inom polisen når så långt att man har någonting att redo-
visa, bör detta redovisas till riksdagen så att riksdagspartierna på ett riktigt
sätt kan avgöra hur många polisaspiranter som bör antas i framtiden. Det är
folkpartiet liberalernas uppfattning att vi skall ha ett så bra beslutsunderlag
som möjligt. I sak anser jag att det behövs fler poliser, men vi vill ha de rätta
argumenten innan vi ställer de kraven.
Anf. 14 JERRY MARTINGER (m) replik:
Fru talman! Jag vill till Ulla-Britt Åbark säga följande. Vi skall inte kriti-
sera rikspolisstyrelsen. Den har inte haft en chans att uppfylla de krav som
ställts av statsmakterna när det gäller den ekonomiska brottsligheten, efter-
som socialdemokraterna år efter år har drivit igenom beslut om nedskär-
ningar av polisresurserna.
Sedan frågar Ulla-Britt Åbark hur många poliser vi skall ha. Vi skall ha så
många poliser att människor inte skall behöva känna oro för att bli utsatta
för brott. Den dolda brottsligheten ligger på en skrämmande hög nivå.
Socialdemokraterna har ofta hävdat att oron för brottsligheten är överdri-
ven. Men den senaste offerundersökningen från statistiska centralbyrån,
som jag refererade i mitt inledningsanförande, visar att människor tyvärr har
all anledning att känna ängslan för att bli utsatta för brott.
Samtidigt som man har fört en kriminalpolitik som har inneburit att straf-
fen halverats, att det varit lätt att få permissioner osv., har polisresurserna
urholkats, och detta har spätt på brottsligheten ytterligare. Eftersom polisen
inte haft tillräckliga resurser har upptäcktsrisken minskat. Med minskad
upptäcktsrisk har benägenheten att begå brott ökat. Så har varit fallet under
i stort sett hela 1980-talet, och det gäller fortfarande.
Jag vill upprepa min uppmaning till Ulla-Britt Åbark i mitt inledningsan-
förande: Ge mig ett enda vettigt skäl till varför socialdemokraterna skar ner
polisutbildningen under 1980-talet!
Anf. 15 KJELL ERICSSON (c) replik:
Fru talman! Ulla-Britt Åbark frågar här hur många poliser som är tillräck-
ligt många poliser. Det är så många poliser som behövs för att de skall kunna
fullgöra sin uppgift att förebygga, uppdaga och utreda brott. Det är det antal
som behövs för att vi skall få de behov som föreligger täckta och vakanser
fyllda, så att vi kan få de kvarterspoliser vi önskar och kan ha patrullerande
poliser på gatan. De skall kunna bekämpa ekonomisk brottslighet, utreda
brott, bedriva narkotikabekämpning, ta sig an brottsoffren osv. Men i dag
räcker de inte till. De räcker bara till det nödvändiga, dvs. utryckning och
att klara av att utreda de viktigaste brotten. Det är också därför som det blir
balanser.
Den snabba reaktionen jag talade om hinner man inte med. Vi måste fylla
de vakanser som finns, och sedan får vi se vad som ytterligare behöver göras.
Men det är först och främst den delen som behöver åtgärdas, och det skall
göras så snabbt som möjligt. Det har redan dragit ut på tiden alltför länge,
och också av den anledningen vill vi ha fler poliser. I det här fallet känner
jag ingen som helst tvekan. Vi måste ha det ytterligare antal poliser som fö-
reslagits.
Sedan vill jag slutligen till Ulla-Britt Åbark säga att jag håller med henne
när det gäller polisstyrelserna. Vi skall göra vad vi kan för att höja polissty-
relseledamöternas status. Det är ett viktigt arbete. Det lokala inflytandet är
också viktigt och en möjlig väg att påverka. Men om man skall ha någonting
att påverka måste det också finnas litet poliser att styra och ställa med, och
de räcker inte till i dag.
Anf. 16 ULLA-BRITT ÅBARK (s) replik:
Fru talman! Ge mig ett enda vettigt skäl för att dra ned på antalet polisas-
piranter, säger Jerry Martinger. Jag kan då börja med att nämna det stora
budgetunderskottet staten hade när socialdemokraterna återtog regerings-
makten. Vi lider fortfarande av det, och det gör alla verksamheter här i
landet. Jag hoppas att Jerry Martinger godtar det som ett vettigt skäl.
Det är intressant att höra att någon siffra kan man inte ange när det gäller
polisaspiranter. Så många att människor inte skall känna oro, säger Jerry
Martinger. Då kan man ju göra som Jerry Martinger, hålla ett sådant anför-
ande som det han höll och framhålla hur man från moderat håll ser på situa-
tionen. Det är inte underligt att människor känner oro, om de lyssnar till
Jerry Martinger.
Det finns en bok som heter Brottsutveckling 1989, och där står det om
brottsuppklaringen: ”Under de senaste tio åren har i genomsnitt 70 % av alla
uppklarade brottsbalksbrott klarats upp under samma kalenderår som de
polisanmälts och 99 % senast andra året efter anmälan.” Om inte Jerry Mar-
tinger har boken, kan han få låna den av mig.
Förste vice talmannnen anmälde att Jerry Martinger anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf.17 STIG BERTILSSON (m):
Fru talman! Med anledning av betänkandet om anslag till polisväsendet
vill jag ge kammaren en liten rapport från verkligheten om polisens arbets-
villkor.
I början av året skrev jag en motion om ett nytt polishus i Vänersborg. Jag
är alldeles övertygad om att det som jag exemplifierar med här inte gäller
bara polishuset i Vänersborg, men det kan ge en bild av hur det i dag står till
på en del håll inom vår polisförvaltning.
Motionen avfärdas av utskottet, och jag måste säga med tanke på hur si-
tuationen ser ut att detta är otillfredsställande. Bakgrunden till motionen var
ju att regeringen i budgetpropositionen intog en mycket passiv hållning, och
jag tycker att även utskottet visar en mycket passiv och otillfredsställande
inställning i frågan om polisens lokaler.
När det gäller just Vänersborg har man trots en 20-årig diskussion inte
lyckats komma någonstans. Utskottet uttalar visserligen att det finns ett stort
behov av nya polislokaler men hänvisar ändå till den löpande planeringen
för polisens lokaler. Detta gör man i en situation när man vet att inga resur-
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
25
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
26
ser finns. Det är alltså i högsta grad ord utan något egentligt innehåll, och
det är mycket otillfredsställande.
Behovet av ett nytt polishus i Vänersborg är mycket väldokumenterat.
Frågan har diskuterats sedan 1972, och flera gånger har den faktiskt också
varit på väg att lösas. 1982 fanns ett förslag framme. 1987 beslutade rege-
ringen om projektering av ett nytt polishus, men brist på resurser har gjort
att någon komplett projektering ännu inte har skett. Olika möjligheter har
dykt upp att åstadkomma en lösning genom förhyrning, men man har inte
velat gå till beslut.
Nå, en rapport från verkligheten om hur det ser ut. Häromdagen gjorde
yrkesinspektionen en tillsyn enligt arbetsmiljölagen. Den har resultaterat i
ett inspektionsmeddelande som jag till vissa delar gärna vill delge kamma-
ren. Jag skall inte trötta med hela meddelandet, men jag skall ge exempel på
hur det kan fungera för den svenska polisen i dag.
Av inspektionsmeddelandet framgår att det finns flera allvarliga brister
hos polishuset i Vänersborg, och slutsatsen är: ”För den verksamhet som är
fastställd för polismyndigheten inom länet och på distriktet är nuvarande lo-
kaler helt otillräckliga och oacceptabla.” Jag skall be att få ge några exempel.
Man talar om luftkvaliteten i hela polishuset som undermålig. Det finns
ingen ventilationsanordning som fungerar. Den är gammal och ineffektiv.
Det finns en redovisning av hur de manliga arbetstagarna har det. Det är
80 personer på ordnings- och kriminalavdelningen. De har sitt kläd-, tvätt-
och duschutrymme med toalett inrymt i ett f.d. cykelförråd i källaren. I de
här utrymmena finns det ingen ventilation. Det finns självdrag till små venti-
ler i gatunivå, men eftersom det är stor trafik utanför måste man täta till de
här utrymmena.
En toalett finns att tillgå för 80 personer i huset.
Motionshall har man alldeles i anslutning till polishuset. Där finns det hel-
ler ingen ventilation över huvud taget. Jag är övertygad om att kammaren
kan föreställa sig hur det ser ut och luktar i en sådan liten trång motionshall,
när den har använts ett tag.
Personalen har ingen möjlighet att torka sina kläder. Det finns inget ut-
rymme för det, men man kan ibland använda sig av pannrummet, där det ju
kan vara varmt och gott.
Receptionen och telefonväxeln i polishuset är ett ganska intressant kapi-
tel. Där är det oerhört trångt. Det är t.o.m. så trångt att man i inspektions-
meddelandet konstaterar att arbetstagarna ideligen stöter i skrivbord och
nästan ständigt går omkring med blåmärken. Under sådana förhållanden
jobbar den svenska polisen.
Om det är dåligt med ventilationen i andra utrymmen, är det desto bättre
i receptionen. Fönstren är så dragiga att man måste täta dem med trasor.
Garaget har man inte vågat sig på att göra rent sedan 60-talet, därför att
man är osäker på om lokalen tål en regelrätt rengöring.
Fru talman! På den här vägen fortsätter det i beskrivningen av hur en
svensk polismyndighet har det i dag. Detta föranleder som sagt utskottet att
hänvisa till den löpande planeringen för lokalförsörjning. Jag måste säga att
det är fullständigt oacceptabelt, när man som sagt vet att det där inte alls
finns resurser.
Jag tycker också att det jag här har beskrivit är ovärdigt den svenska poli-
sen. Det speglar ett förfall som gör att polisen i hög grad måste arbeta i mot-
vind. Därför, fru talman, återkommer jag med en förnyad framställning
ända tills den här frågan har lösts. Det är min förhoppning att vi inom kort
kan få majoritet i kammaren för en förändring.
Anf. 18 WIGGO KOMSTEDT (m):
Fru talman! Under allmänna motionstiden väckte jag en motion som har
fått nr 715 och som redovisas i det betänkande vi behandlar nu. I motionen
har jag fört fram tankar om att den som blir ertappad med att syssla med
brottslig verksamhet skall kunna vara anhållen upp till 24 timmar.
Anledningen till dessa tankar är att det inte alls är ovanligt att polisen gri-
per personer som begår brott, tar med dem till polisstationen, får uppgifter
om namn och adress och efter ett kort förhör släpper dem igen. Några tim-
mar senare samma kväll eller natt kan det mycket väl hända att man griper
samma lagöverträdare igen. Man tar med dem på nytt, och efter en ny om-
gång med namn och adress samt kort förhör, som kanske inte kan bli ordent-
ligt på grund av personalbrist över helger, släpper man i väg dem igen.
Jag tror att unga lagöverträdare får en dålig respekt för rättsväsendet när
de kan gå ut och in ungefär som de vill. De vet att det händer inte mer. Jag
tror att det skulle vara bra för dessa människor om de fick stanna kvar. Man
kanske t.o.m. skall meddela hem så att föräldrarna får komma och hämta
dem. Föräldrarna får många gånger inte ens vetskap om att deras barn har
varit på väg att stjäla bilar två gånger med några få timmars mellanrum
samma natt. Jag tycker att man skall fundera på de här preventiva åtgär-
derna. Utskottet har ingen förståelse för detta. Man hänvisar till att lagen är
sådan att man inte kan hålla någon anhållen så länge. Det argumentet är
ganska svagt.
Denna kammare är vald av svenska folket för att ändra på de lagar som vi
inte tycker är bra. De lagarna kan bli bättre.
Fru talman! Jag vet att man inte rår på ett enigt utskott även om dess tan-
kar har varit flummiga, och därför har jag inget yrkande.
Anf. 19 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Innan jag börjar argumentera skall jag titta noggrant efter
vilka som sitter här. Jag saknar nämligen socialdemokraternas företrädare
Ulla-Britt Åbark. Jag står sist på listan och finns inte med på föredragnings-
listan som har delats ut på bänkarna, men de två föregående talarna fanns
med på listan, och ändå är hon inte här. Jag hade frågor att ställa till henne.
Nu kommer hon in. Bra, då kan jag börja, fru talman.
Jag har en motion som gäller kvarterspoliser. Den har behandlats mycket
väl av utskottet. Under årens lopp har förståelsen för kvarterspolisernas
verksamhet blivit allt större. Men det är fortfarande så att när resurserna
skall fördelas kommer de ofta inte kvarterspolisen till del. Det var detta jag
ville ställa frågor om till Ulla-Britt Åbark. Om man, som Jerry Martinger
har påpekat, under 8O-talet har skurit ned polisens resurser, hur är det då
möjligt att få fler kvarterspoliser? Varför skriver man så positivt i betänkan-
det om man är medveten om att det blir mycket svårt att realisera detta?
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
27
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
28
Jag skrev min motion med utgångspunkt i Norrköpings kvarterspolis. Den
har arbetat i många år. Den började redan 1974, och jag tror att den nu har
verksamhet i 11 av 12 kommundelar. Citykärnan har de flesta. Där har man
fyra tjänster. Någonting som är mycket viktigt är att man innehar dessa tjäns-
ter under mycket lång tid. Jag fick i en debatt det påpekandet att kvarterspo-
liser väl var bra bara man flyttade på dem tillräckligt ofta. Det är precis raka
motsatsen som gäller. De skall tjänstgöra så länge att de blir kända i sitt om-
råde. Framför allt barnen måste få förståelse för dem. De måste få en nära
kontakt med dem. Man måste bli god vän med polisen och inte tvärtom. Det
framskymtar ju tyvärr ibland, inte minst i massmedia, att poliser är någon-
ting man skall akta sig för.
Vi som är föräldrar, eller kanske en generation äldre, borde uppmana våra
barn att söka kontakt med poliserna. Det främjar vi bäst genom att förorda
en kvarterspolis verksamhet.
Min fråga till Ulla-Britt Åbark är således: Tror Ulla-Britt Åbark att vi kan,
som det står i betänkandet, utöka kvarterspolisverksamheterna om vi saknar
poliser som kan inneha de här tjänsterna? Kontinuiteten i verksamheten är
oerhört väsentlig. Jag är övertygad om att en större satsning på kvarterspoli-
ser skulle ge tillbaka en mångfald av positiva effekter, t.ex. större förståelse
för poliserna och framför allt lägre brottslighet. Det är inte i första hand för
samhället vi skall söka detta, utan för de enskilda individer som på grund av
olyckliga omständigheter hamnar i den här situationen.
Anf. 20 JERRY MARTINGER (m):
Fru talman! Det ligger mycket i vad Wiggo Komstedt säger om att brotts-
lingar släpps ut alldeles för tidigt från polisstationerna. Det beror i många
fall på att polisväsendet befinner sig i en kris. Men läget kommer till stor del
att rättas till när polisen får tillräckliga resurser. Sedan kan man nog, som
Komstedt är inne på, behöva se över en hel del regler vidare. Det finns ett
stort behov av att skärpa reglerna beträffande unga brottslingar så att de i
högre grad än för närvarande blir föremål för reaktion från samhällets sida.
Här måste det bli förändringar. Vi moderater har lagt fram ett allomfattande
program för att minska ungdomsbrottsligheten. Däri finns även förslag om
en ny påföljd för unga människor.
I sin senaste replik till mig anförde Ulla-Britt Åbark som ett skäl för ned-
rustningen av polisen under 1980-talet att socialdemokraterna hade en svår
ekonomisk situation när man tillträdde 1982. Detta skulle vara skälet till att
socialdemokraterna drog ner polisutbildningen och på det sättet försämrade
rättstryggheten.
Samtidigt har Ulla-Britt Åbark berättat om de förstärkningar av polisen
som socialdemokraterna varit med om att genomföra under de senaste åren.
Det låter på Ulla-Britt Åbark som om vi alla borde känna något slags tack-
samhet över att socialdemokraterna trots allt elände ändå till slut gått med
på en ökad intagning av aspiranter till polishögskolan. Jag har emellertid lika
svårt att känna tacksamhet mot socialdemokraterna för detta som att känna
tacksamhet mot den som slagit sönder fönstren på mitt hus och sedan, när
regnet förstört innanmätet, mer eller mindre tvingats att laga några av ru-
torna. Att socialdemokraterna är med och reparerar de skador som man för-
orsakat är ju inte mer än rätt. Det är definitivt ingenting som de har anled-
ning att skryta med. Man kan möjligen säga att det är bra att syndaren till
slut har vaknat.
Det som har hänt är ju att rättssamhället erhållit svåra inre skador på
grund av polisnedskärningarna. Allmänhetens förtroende för polisen har
minskat. I många fall har ju polisen på grund av sina underdimensionerade
resurser inte längre möjlighet att stå till tjänst när människor ringer och ber
om hjälp. Det är allvarligt. Det förhållandet att polisen inte har tid att åka
till en brottsplats upplevs av den som utsatts för brottet som om han övergi-
vits av rättssamhället.
Anf. 21 ULLA-BRITT ÅBARK (s):
Fru talman! Jag vet inte om Elisabeth Fleetwood har lyssnat på vår diskus-
sion här i kammaren i dag. Så är det inte längre. Vi har haft uppe frågan om
kvarterspoliser, och jag har förklarat att det är de lokala polismyndigheterna
som har ansvar för kvarterspolisen. Det ankommer alltså på dem. Vi har
talat om dess låga status osv. Jag nöjer mig med det svaret.
Jag begär inte att Jerry Martinger skall vara tacksam. Jag är glad om han
är förstående för det som vi gör. Det tycker jag nämligen är viktigt. Vi hade
en svår ekonomisk situation 1982, och det vet Jerry Martinger. Vi drog inte
ner på intagningen för att vi tyckte det var roligt. Vi drog kanske ner på in-
tagningen därför att vi tyckte att även polisen måste vara med och spara på
sina resurser.
Jerry Martinger säger att en följd av att vi har för få poliser blir svåra inre
skador på rättssamhället. Anser Jerry Martinger att man måste ha en polis
till varje människa? Är det det som är målet? Eller är målet att man skall
upplysa människor om hur viktigt det är att frånhålla sig från brott? Vad är
det då som gör att man frånhåller sig från brott? Vad är det som gör att man
begår brott? Det är nog där vi skall börja, innan vi börjar tala om de andra
frågorna. Vi måste alltså även analysera orsakerna till att brott begås.
Jag anser fortfarande att polisen skall vara med och spara in på sina resur-
ser, precis som alla andra i samhället. Men moderaterna är tydligen inte
övertygade om detta, utan de skall ha fler poliser oavsett vad det kostar.
Anf. 22 WIGGO KOMSTEDT (m):
Herr talman! Jag vill bara tacka Jerry Martinger, eftersom han instämmer
i de goda tankegångar som jag presenterade i min motion. Ännu gladare
hade jag naturligtvis blivit om partikollegerna hade skrivit ner dessa goda
tankegångar på några rader i betänkandet. Det hade varit ännu bättre. Men
Jerry Martingers inlägg inger hopp, och efter höstens val står mitt hopp till
justitieminister Martinger.
Anf. 23 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Herr talman! Ulla-Britt Åbark frågade om jag hade suttit här i kammaren
under debatten. Det kunde jag inte göra, eftersom jag var tvungen att arbeta
samtidigt, vilket Ulla-Britt Åbark mycket väl vet att vi måste göra. Men jag
följde debatten via min TV-apparat.
Jag förstår inte svaret på den fråga jag ställde. Min fråga var: Tror verkli-
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
29
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till polis-
väsendet
gen Ulla-Britt Åbark att man lokalt kan satsa på kvarterspoliser när det inte
finns tillräckligt med poliser att få tag på, eftersom socialdemokraterna un-
der så lång tid har skurit ned på intagningen till polisskolan? Det är ju där
problemet ligger. Även om man lokalt är villig att satsa och har resurser,
finns det inga poliser att sätta in på tjänsterna. Det är det som också i läng-
den, Ulla-Britt Åbark, är så förödande. Vi får därmed inte den resurs som
kvarterspolisen utgör och som behövs för att minska brottsligheten framför
allt i den grupp där detta är mest angeläget, nämligen bland de allra yngsta.
Det är bland de unga som kvarterspolisen kan få den allra bästa effekten.
Om Ulla-Britt Åbark följer mitt råd uppfylls också det önskemål hon gav
uttryck för i de ord hon riktade till Jerry Martinger.
Anf. 24 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Jag kan inte, Ulla-Britt Åbark, ha förståelse för en politik
som bara leder till att brottsligheten hela tiden ökar.
Anf. 25 ULLA-BRITT ÅBARK (s):
Herr talman! Vi försöker nu äntligen att enligt Jerry Martingers synsätt
stävja brottsligheten, och vi tar nu fram ett förslag för bekämpandet av den
ekonomiska brottsligheten. Men moderata samlingspartiet tvekar då inför
förslaget. De ställer upp på det, men de skall ändå kritisera det. De menar
att vi inte skall kritisera rikspolisstyrelsen, och de säger att det inte är där
man har gjort fel utan att felen har begåtts av regeringen.
Jag vill fortfarande ha ett svar på mina frågor. Jag är nämligen osäker på
om moderata samlingspartiet står bakom inte bara sammanfattningen - som
Jerry Martinger har kritiserat - utan även det som står inne i betänkandet.
Anf. 26 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Nu förstår jag inte alls vad Ulla-Britt Åbark menar. Hon sä-
ger att vi moderater skulle hysa något slags tvekan inför att sätta in åtgärder
mot den ekonomiska brottsligheten. Jag vill då läsa upp vad som står i vår
reservation, eftersom det tydligen är den enda chansen att göra Ulla-Britt
Åbark uppmärksammad på vad som faktiskt gäller i det här avseendet. Hon
har uppenbarligen inte själv läst vad som står där.
”Utskottet kan i stort ansluta sig till civilministerns uttalande beträffande
prioriteringar inom polisväsendet. Emellertid anser utskottet - i ett läge då
polisens resurser är hårt pressade och då allmänheten upplever en klar brist
på poliser - att det inte är godtagbart att i detta sammanhang prioritera ut-
redningar om ekonomisk brottslighet på sätt som civilministern förordar.
Enligt utskottet går det nämligen inte att bortse från att sådan brottslighet i
första hand drabbar det allmänna, medan stölder, rån och våldsbrott för det
mesta drabbar enskilda personer, och utskottet anser att det är brott mot
enskilda som skall prioriteras framför brott mot staten. Om inte annat så
talar starka humanitära skäl härför.” - Sedan följer en markering av att vi
tycker att den ekonomiska brottsligheten är allvarlig. - ”En annan sak är
att ekonomisk brottslighet, inte minst i dess nyare former, också äventyrar
mycket viktiga intressen. Polisens åtgärder mot den måste därför också prio-
30
riteras, men inte på bekostnad av de intressen som utskottet nyss satt
främst.”
Vi vill alltså sätta in kraftfulla åtgärder mot den ekonomiska brottslighe-
ten, eftersom den i sina nyare former har kommit att bli ett allvarligare hot
än den har varit tidigare. Men när gamla fru Johansson ligger nedslagen och
blöder är det viktigare att polisen åker till henne än att de utreder ekono-
miska brott.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 7 §.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91 :JuU20 Anslag till statsrådsberedningen (prop. 1990/91:100 delvis).
Anf. 27 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! I en mycket kärv budgetsituation då många verksamheter
skall bantas ned har regeringen i budgetpropositionen föreslagit en kraftig
ökning av förvaltningskostnaderna, speciellt av lönekostnaderna, inom
statsrådsberedningen. Personalen skall enligt propositionstexten ökas från
64 till 66 årsarbetskrafter - dvs. med ca 3 % - samtidigt som lönekostnaderna
skall ökas från 21,71 milj.kr. med 7,57 miljoner, dvs. med mer än 34%.
Däremot satsar regeringen enligt miljöpartiets mening otillräckligt med
resurser på att förebygga och bekämpa brottslighet. Det har ju, inte minst i
dagens debatt, framkommit att det finns stora luckor.
Två typer av brott som drabbar samhället direkt är miljöbrott och ekono-
miska brott. De drabbar också samhället indirekt genom att tilltron till rätt-
visa och laglydighet minskar allteftersom den här typen av brott kan fortgå
utan att man kraftfullt ingriper.
Vi anser att regeringen här har gjort felaktiga prioriteringar, även om be-
loppen i och för sig är små. Jag yrkar därför, herr talman, bifall till reserva-
tionen till betänkandet och hävdar att anslaget till statsrådsberedningen bör
minskas med 4 milj.kr. och att pengarna skall användas till resursförstärk-
ning och utbildning i syfte att bekämpa miljöbrott.
Att vi när vi skrev reservationen inte tog upp den ekonomiska brottslighe-
ten kan jag så här i efterhand beklaga, men Inger Schörling har ju tagit upp
detta i sitt anförande tidigare under dagen.
Anf. 28 ULLA-BRITT ÅBARK (s):
Herr talman! Jag vill mycket kort yrka bifall till utskottets hemställan. Vi
har ju haft en lång diskussion om de frågor som Krister Skånberg har tagit
upp i sitt anförande. Jag yrkar därför avslag på hans reservation och bifall
till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 7 §.)
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
statsrådsberedningen
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Rättskipningen i
socialförsäkringsmål
32
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91 :JuU18 Rättskipningen i socialförsäkringsmål (prop. 1990/91:80).
Anf. 29 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! I justitieutskottets betänkande nr 18 behandlas rättskip-
ningen i socialförsäkringsmål. Regeringen har lagt fram ett förslag om ny
instansordning och organisation för rättskipningen i socialförsäkringsmålen.
Vi moderater är naturligtvis nöjda med att kunna konstatera att rege-
ringen har gjort en helomvändning i denna fråga sedan förra året. Regering-
ens förslag då, att försäkringsrätterna skulle integreras med kammarrät-
terna, visade sig bl.a. medföra betydande kostnadsökningar. Det nuvarande
förslaget kommer att medföra kostnadsminskningar. Landets tre försäk-
ringsrätter avskaffas, och socialförsäkringsmål som överklagas kommer att
handläggas av länsrätt. Alla länsrätter blir behöriga att döma i mål som över-
klagas från allmän försäkringskassa. Yrkesskademålen som överklagas från
riksförsäkringsverket skall däremot prövas av länsrätten i Stockholms län.
Herr talman! Det ligger även ett stort värde i att dömandet och domsto-
larna med det nya förslaget kommer att ligga närmare de försäkrade och alla
dem som i övrigt berörs av verksamheten. Det är även värt att notera att
länsrätten skall vara domför med en yrkesdomare och tre nämndemän vad
gäller socialförsäkringsmål. Uppdraget att vara nämndeman i försäkringsrätt
kommer också att utsträckas till att gälla länsrätt och kammarrätt. Det är
även viktigt att poängtera att ordinarie domare i försäkringsrätterna får för-
tur till de ordinarie domartjänster som i anslutning till reformen inrättas i
länsrätt och kammarrätt.
Herr talman! Jag har bara med denna korta bakgrundsbeskrivning av
ärendet velat poängtera de positiva effekterna av regeringens omsvängning.
Vi trodde på denna lösning redan förra året, och vi är nöjda med att den nu
kan bli genomförd.
Herr talman! Vi tycker emellertid inte att regeringen har varit konse-
kvent. Detta framhålls i reservation 2, som är gemensam för folkpartiet, cen-
tern och moderaterna och som behandlar frågan om sista instans. Rege-
ringen föreslår i propositionen att riksdagen skall upphäva sitt tidigare beslut
att första instans i socialförsäkringsmål skulle vara kammarrätt. Det innebär
ju att socialförsäkringsmålen inordnas i de allmänna förvaltningsdomsto-
larna. Men det föreligger ett väsentligt undantag. Man föreslår att högsta
instans i dessa ärenden nu liksom tidigare skall vara försäkringsöverdomsto-
len. Det är synd att man inte fullföljer principen fullt ut. Förslaget innebär
fortfarande att högsta instans inte - som rimligt vore - skall vara regerings-
rätten, utan man föredrar av något icke redovisat skäl att behålla försäk-
ringsöverdomstolen, som ju är en specialdomstol. Vi delar här centermotio-
närernas uppfattning att det är angeläget att prövningen av socialförsäk-
ringsmål utformas efter de principer som i dag gäller för andra förvaltnings-
mål.
Under en övergångstid och med förhoppning att målbalansen kan förbätt-
ras bör dock försäkringsöverdomstolen kunna behållas. Men det är en viktig
principfråga att riksdagen nu uttalar att rättskipningen i fråga om socialför-
säkringsmål i sin helhet skall överföras till de allmänna förvaltningsdomsto-
larna. Detta kommer att innebära att högsta instans för ärendegruppen kom-
mer att vara regeringsrätten.
Det är av den anledningen, herr talman, som vi reserverat oss till förmån
för motion Ju21. Jag yrkar också bifall till reservation 2 mom. 4, som gäller
frågan om sista instans.
Anf. 30 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! I propositionen om rättskipning i socialförsäkringsmål före-
slår regeringen att riksdagen skall frångå sitt tidigare beslut att första instans
i socialförsäkringsmål skall vara kammarrätten. Det är naturligtvis välkom-
met att regeringen ändrar sig. Vi i folkpartiet liberalerna ansåg redan våren
1990, när denna fråga förra gången var uppe till behandling, att det inte
fanns något som helst rimligt stöd för den lösning som socialdemokraterna
då med vänsterpartiets hjälp drev i genom.
Skälen för en förändring var att rättskipningen i socialförsäkringsmål hade
kommit in i en oroande utveckling med växande balanser och att försäkrings-
rätterna dessutom hade stora svårigheter att rekrytera dugande jurister. Det
märkliga var att regeringen med dessa mycket tunna skäl beslöt att flytta in
hela detta problem i kammarrätterna. Många, bl.a. vi i folkpartiet libera-
lerna, varnade för att problemen med rekrytering skulle smitta av sig på
kammarrätterna samtidigt som man skulle flytta in stora balanser i redan
hårt belastade kammarrätter. Redan då kunde vi konstatera att den lösning
regeringen valt skulle bli kostsam. Dessutom stred den mot de principer som
domstolsutredningen hade arbetat med, nämligen,att tyngdpunkten skall
ligga i den första domstolsinstansen, att mål skall ha god lokal förankring,
att det skall föreligga ett högt kostnadsmedvetande, att det skall leda till enk-
lare och billigare utredningar samt att det skall leda till kortare handlägg-
ningstider.
Allt detta var känt när regeringen lade fram sitt förra förslag. Det är be-
klagligt när regeringen inte lyssnar första gången utan måste ändra sig. Men
det sker ju för närvarande i fråga efter fråga.
Vi i folkpartiet liberalerna är som bekant emot specialdomstolar. Det är
därför glädjande att socialdemokraterna också på detta område närmar sig
våra ståndpunkter. Det går i alla fall åt rätt håll. Tidigare har vi tillsammans,
på regeringens förslag, avskaffat ekodomstolarna, och nu är vi på väg att
också avskaffa försäkringsdomstolarna. Det förslag som vi nu behandlar in-
nebär alltså att socialförsäkringsmålen i första instans skall behandlas av
länsrätt. Det är en både bra och önskvärd lösning.
När nu länsrätten blir första instans och kammarrätten andra instans för
socialförsäkringsmålen är det en säregen lösning att målen i tredje instans
skall avgöras av en specialdomstol, försäkringsöverdomstolen, i stället för av
regeringsrätten. Det är också konstigt att högsta instans skall fortsätta att ha
ändringsdispenser när ett mål enligt den nya ordningen redan har prövats två
gånger. Såväl regeringsrätten som högsta domstolen meddelar enbart preju-
dikatdispenser. För dem gäller att leda rättstillämpningen. Om regeringen
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Rättskipningen i
socialförsäkringsmål
3 Riksdagens protokoll 1990191:101
Prot. 1990 91:101
24 april 1991
Rättskipningen i
socialförsäkringsmål
vill ha kvar försäkringsdomstolar bör den i vilket fall som helst i den nya
ordningen enbart avgöra prejudikatärenden. Men hela lösningen är fel. Re-
geringen borde redan nu ha föreslagit att försäkringsöverdomstolen skall
bort.
Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till reservation 2.
Anf. 31 ANDERS SVÄRD (c):
Herr talman! Först vill jag bara helt kort stryka under det viktiga i att rege-
ringen snarast återkommer till riksdagen med förslag om ett avskaffande av
försäkringsöverdomstolen. Under en övergångstid och för att få ned ärende-
balansen bör emellertid försäkringsöverdomstolen behållas, något som
också framhålls i reservation 2.
Vad gäller sakargumenteringen i den här frågan kan jag i allt väsentligt
instämma med föregående talare. De har båda vältaligt argumenterat för
centermotionen, Ju21.
I reservation 1 behandlas frågan om länsrätten i Stockholms län och dess
lokalisering. Vi reservanter anser i enlighet med förslaget i motion Ju23 att
länsrätten i Stockholms län bör delas upp i två länsrätter, en i Stockholm för
Stockholms kommun och en i Haninge för övriga delar av länet.
För vår inställning talar regionalpolitiska skäl. Men förslaget skulle också,
om det genomfördes, innebära enklare administration och bättre överblick-
barhet. Inte minst dessa senare skäl skulle innebära fördelar för den
dömande verksamheten och för personalens arbetsvillkor.
Justitieministern och utskottsmajoriteten redovisar ett antal skäl mot en
delning av länsrätten, skäl av samma karaktär som alltid anförs i samband
med förslag om utlokalisering. Vi reservanter tror tvärtom att de positiva
effekterna kommer att överväga. Detta är för övrigt ett mycket vanligt prak-
tiskt resultat av genomförda utlokaliseringar. Vittnesmålen är i det avseen-
det ganska lika oberoende av om det gäller utlokaliserad offentlig eller privat
verksamhet.
En sammanslagen länsrätt, förlagd till Stockholm, kommer att bli en stor
myndighet. Regeringen har uppmärksammat olägenheterna med stora dom-
stolar. Statskontoret har i början av detta år fått i uppdrag att utreda denna
fråga med speciell inriktning på Svea hovrätt. Där finns inalles ca 230 an-
ställda. Länsrätten i Stockholms län har för närvarande 192 anställda. Med
det av majoriteten föreslagna tillskottet från försäkringsrätten för Mellan-
sverige kommer länsrätten upp i minst 230 anställda.
I det ena fallet - Svea hovrätt - finns det enligt regeringen anledning att
anlita statskontoret för att belysa olägenheterna med hovrättens storlek.
Samtidigt är regeringen beredd att medverka till att länsrätten i Stockholm
blir lika stor avseende personalantalet. Det är inte helt lätt att se logiken i
detta handlande.
Om utskottsmajoritetens och regeringens argument skulle vara riktiga, då
är det bara att konstatera att alla omlokaliseringar är omöjliga. Vi reservan-
ter har en annan uppfattning.
När försäkringsrätterna tillkom år 1979 spelade lokaliseringen en stor roll.
Den största försäkringsrätten - den för Mellansverige - placerades i Ha-
34
ninge, 2 mil söder om Stockholm. Att nu flytta verksamheten till Stockholms
innerstad går stick i stäv med alla regionalpolitiska strävanden.
Stockholmsregionen kännetecknas som alla vet av en stark obalans mellan
Stockholms innerstad och de södra delarna av länet. Om man inte vill accep-
tera en delning av länsrätten, bör det därför vara naturligare att förlägga hela
verksamheten till Haninge kommun. Det är trots allt bara 20 km mellan
Stockholms innerstad och Haninge. Haninge är en kommun med relativt sett
få arbetsplatser inom den offentliga tjänstesektorn. Att i det läget ytterligare
förvärra Haninges situation är oförsvarligt.
Utskottsmajoriteten sätter sitt hopp till att det av propositionen framgår
att regeringen uppmärksammat Haninge kommuns prekära situation. Möj-
ligheterna att lokalisera någon annan myndighet till Haninge övervägs, heter
det. Varför skulle det vara lättare än att låta en del av en delad länsrätt finnas
i Haninge, frågar man sig ängsligt. Samma gamla vanliga argument mot utlo-
kalisering kommer säkert att anföras, vilka förslag som än kan bli aktuella.
Med det anförda, herr talman, yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2.
Anf. 32 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! I likhet med Anders Svärd anser jag att länsrätten i Stock-
holms län bör delas. Anders Svärd har redan i sitt anförande motiverat detta
på ett bra sätt.
Jag vill tillägga att det är viktigt att inte i detta läge flytta verksamheter
och personal till Stockholms innerstad. Det vore en ändring åt fel håll. På
den punkten vill jag således förstärka Anders Svärds uttalande.
En flyttning av det slag som regeringens förslag innebär kommer att ytter-
ligare öka trafiken, stressen och skadorna på miljön och på människors liv
och hälsa i Stockholm. Framför allt kommer barnen att drabbas. Ganska
färska undersökningar visar på ett tydligare sätt än tidigare hur cancerfre-
kvensen ökar med ökande trafik och mer utsläpp från biltrafiken. Detta är
inget nytt för oss.
Herr talman! Jag yrkar i likhet med Anders Svärd bifall till reservation 1
om delning av länsrätten i Stockholms län.
Anf. 33 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till hemställan i justitieut-
skottets betänkande 18 och avslag på de två reservationerna.
Dömandet i socialförsäkringsmål har tyvärr under flera år vållat en del be-
kymmer och problem. Målbalanserna har varit för stora, och människor som
har varit beroende av domslut i domstolarna för sin utkomst och för sina för-
säkringsförmåner har fått vänta alltför länge. Det är bakgrunden till det be-
slut som riksdagen fattade i fjol på förslag av regeringen, nämligen att inte-
grera försäkringsrätterna i kammarrätterna.
I anslutning till den debatten fördes också en diskussion om instansord-
ningen i dessa frågor. I propositionen och även i betänkandet nämndes möj-
ligheten att i ett något längre perspektiv skjuta in länsrätterna som första
instans i socialförsäkringsmålen.
Med anledning av de argument som tidigare har framförts under debatten
om en helomvändning och om att det är bra att regeringen gör som opposi-
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Rättskipningen i
socialförsäkringsmål
35
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Rättskipningen i
socialförsäkringsmål
tionen vill, eller i varje fall som folkpartiet och ytterligare några partier anser
att regeringen skulle ha gjort redan i fjol, vill jag gärna, herr talman, säga
att huvudyrkandet i fjol mot integreringen i kammarrätterna var att denna
fråga ytterligare skulle utredas i domstolsutredningen. Därför borde det
glädja dessa partier att detta inte blev riksdagens beslut. I stället kan man
redan från den 1 juli i år få in länsrätterna som första instans i dessa mål.
Det tycker jag är alldeles utomordentligt bra. Därmed kommer dömandet
närmare människorna, och det blir förhoppningsvis en snabbare, effektivare
och billigare handläggning än om man hade fullföljt tanken på kammarrät-
terna som första instans i dessa mål.
En annan fråga gäller delning av länsrätterna i Stockholm och de regional-
politiska motiv som har framförts i debatten. Anders Svärd uttryckte saken
så att försäkringsrätten i Mellansverige, den som nu finns i Haninge, skulle
läggas in i länsrätten i Stockholm. Det är angeläget att från början under-
stryka att reformen i sig är utomordentligt bra ur regionalpolitisk synpunkt.
Dömandet i tre försäkringsrätter delas nu ut över landets 24 länsrätter. Det
är en väsentlig regionalpolitisk insats som jag tycker bör uppmärksammas i
den här debatten.
I frågan om en delning av länsrätten i Stockholm kan man naturligtvis
framföra olika synpunkter, dels domstolseffektiva, dels regionalpolitiska. I
motionerna och i reservationen upptas de regionalpolitiska aspekterna. Jag
har utomordentligt stor respekt för den synen i dessa frågor. Självklart är de
regionalpolitiska aspekterna mycket viktiga.
Samtidigt konstaterar jag att utskottsmajoriteten anför att det ur dom-
stols- och effektivitetssynpunkt är mest riktigt att integrera dessa försäk-
ringsmål i länsrätten i sin helhet och inte diskutera en delning av länsrätten.
Den inställningen baserar sig på vad som är bra ur domstolssynpunkt, ur ef-
fektivitetssynpunkt och annat. Både i propositionen och i justitieutskottets
betänkande konstateras dock att de regionalpolitiska frågorna måste tas på
stort allvar. Utskottet inskärper också i ett uttalande behovet av de konkreta
överväganden som nu sker i regeringskansliet om en ersättningslokalisering
till Haninge kommun. Det är viktigt att sådana kommer till stånd.
I den andra reservationen tas frågan om försäkringsöverdomstolen upp till
behandling. Jag tycker att skillnaderna i sak egentligen inte är så stora. Pro-
blemdefinitionen är ganska likartad hos reservanterna och utskottsmajorite-
ten. Den ordning som för närvarande råder är inte helt lyckad, men det finns
skäl, vilket regeringen angett och utskottsmajoriteten också instämt i, att av-
vakta erfarenheterna av de förändringar som nu sker beträffande instansord-
ningen, och att senare i ett annat sammanhang överväga hur man skall se på
frågan om försäkringsöverdomstolen, dvs. om man skall fullfölja den renod-
lade kedjan så att regeringsrätten blir sista instans och prejudikatinstans.
Det finns anledning att överväga dessa frågor ytterligare.
Det inser tydligen också reservanterna, eftersom man i reservationen
starkt pläderar för att försäkringsöverdomstolen måste få finnas kvar ytterli-
gare en tid. Jag anser därför att skillnaderna beträffande synen på försäk-
ringsöverdomstolen inte är särskilt stora mellan utskottsmajoriteten och re-
servanterna. Vi har förmodligen en ganska gemensam syn på detta. Det gäl-
36
ler kanske mer en vilja att lämna en pekpinne till regeringen om hur man
skall hantera denna fråga.
Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till justitieutskottets hemstäl-
lan.
Anf. 34 LARS SUNDIN (fp) replik:
Herr talman! Vad har hänt sedan förra året, Göran Magnusson? Då föror-
dade ni en helt annan lösning som innebar att försäkringsrätterna skulle inte-
greras med kammarrätterna. Det är ju en helt annan lösning än den ni i dag
förordar. Lätta litet på förlåten och berätta vad som hänt och varför ni svängt
så! Delar inte Göran Magnusson uppfattningen att det är en märklig ordning
att en specialinstans skall döma som sista instans, under det att förvaltnings-
domstolarna skall döma i första och andra instans? Är det inte märkligt att
det i högsta instans också skall kunna ges ändringsdispenser och inte endast
prejudikatdispenser som i högsta domstolen och regeringsrätten?
Anf. 35 ANDERS SVÄRD (c) replik:
Herr talman! Jag ser, Göran Magnusson, inget fel i att det blir 24 länsrät-
ter. Det är det som är bra.
Det andra problemet som jag tog upp var att man flyttar verksamhet från
Haninge in till Stockholm. Göran Magnusson säger att effektivitetsskäl fått
väga över, trots att Göran Magnusson har stor respekt för de regionalpoli-
tiska frågorna och sätter sin lit till regeringens överväganden. Det har jag
redan kommenterat, och jag tror att man kan anföra samma skäl som i detta
fall mot alla andra utlokaliseringar till Haninge.
Låt mig bara kommentera frågan om effektivitet. Det är ju så, att länsrät-
ten i Stockholm i samband med integreringen beräknas få ytterligare 30
tjänster, vilket motsvarar en medelstor länsrätt i landsorten. Om man i stäl-
let delar länsrätten i Stockholms län mitt itu skulle man efter integreringen
få två länsrätter i Stockholm med ca 110 tjänster vardera. De båda skulle
ändå var för sig bli klart större än t.ex. de båda länsrätterna i Göteborg och
Malmö och mycket större än den genomsnittliga länsrätten. De båda länsrät-
terna i Stockholms län skulle alltså bli Sveriges två största och borde därför,
enligt min uppfattning, få tillräcklig storlek för att uppnå mycket god effekti-
vitet, vilket Göran Magnusson efterlyser. Att påstå motsatsen, dvs. att dessa
skulle bli för små, är detsamma som att påstå att Sverige i övrigt endast har
ineffektiva länsrätter.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Rättskipningen i
socialförsäkringsmål
Anf. 36 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Lars Sundin frågar vad som hänt och vill att jag skall lätta på
förlåten. Jag skulle närmast vilja föreslå att Lars Sundin läser propositionen,
där det står att ett av skälen till att tanken på att ha länsrätterna som första
instans i dessa mål är att den tidigare tänkta lösningen visade sig vara för
dyr - den skulle dra 15 å 20 milj.kr. i extra kostnader. Därför togs denna
tanke upp, och jag vill påminna om att det i propositionen och i debatten i
fjol sades att man i ett litet längre perspektiv kunde tänka sig att ha länsrät-
terna som första instans och därmed åstadkomma bl.a. effektivitetsvinster.
Problemen beträffande försäkringsöverdomstolen anser jag mig ha beskri-
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Rättskipningen i
socialförsäkringsmål
38
vit på ett likartat sätt. Vi vill avvakta att man vinner erfarenheter av den
tänkta uppläggningen av länsrätterna och att regeringen därefter kommer
med förslag beträffande försäkringsöverdomstolen.
Anders Svärd tog upp frågan om stora eller små länsrätter. Det är alldeles
riktigt att regeringen har gett statskontoret i uppdrag att se över Svea hovrätt
ur olika synpunkter för att man skall kunna förbättra effektiviteten. Jag tror
dock att det är något förhastat att säga att utgångspunkten är att Svea hovrätt
är för stor och därför bör delas eller organiseras på något annat sätt. Stats-
kontoret har alldeles nyligen studerat Stockholms tingsrätt, som är avsevärt
mycket större, och kommit fram till att de effektivitetsproblem som man där
kunde iaktta inte berodde på domstolens storlek utan mer på hur arbetet är
organiserat.
När man diskuterar länsrätters eller domstolars storlek kan man inte, som
jag ser det, bara konstatera att det t.ex. när Stockholms länsrätt, som nu har
ungefär 200 anställda, kommer upp till 225 eller 230 anställda är effektivt att
dela domstolen. Jag tvivlar på att man kan föra ett sådant resonemang. Där-
för handlar det i första hand om regionalpolitik, och jag vill återigen upprepa
att utskottet med skärpa uttalar sig för att den ersättningslokalisering som
nämns i propositionen verkligen kommer till stånd. Det är naturligtvis nöd-
vändigt för att man skall kunna upprätthålla balansen i regionen.
Anf. 37 ANDERS SVÄRD (c) replik:
Herr talman! En tanke bakom statskontorets översyn beträffande Svea
hovrätt är att det kan vara så att hovrätten är för stor - det är en av de frågor
som skall belysas. Poängen i mitt resonemang är att det i det läget är olämp-
ligt att aktivt verka för att åstadkomma en lika stor domstol till när det inte
är nödvändigt.
Göran Magnusson vänder så att säga på resonemanget och påstår indirekt
att domstolar med 110 anställda är för små och inte kan vara lika effektiva
som domstolar som har 250 anställda. Jag upprepar att detta enligt Göran
Magnussons uppfattning skulle innebära att alla andra länsrätter skulle vara
för små och inte kunna fungera effektivt. Jag tror att detta resonemang är
klart felaktigt - ett ganska vanligt socialdemokratiskt sådant - och jag har
inga förhoppningar om att kunna omvända Göran Magnusson nu. Jag har
ändå tyckt att det är viktigt att få detta sagt.
Anf. 38 LARS SUNDIN (fp) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att Göran Magnusson tycks dela vår uppfatt-
ning att det är en märklig ordning att man i sista instans skall ha en special-
domstol och i första och andra instans vanliga förvaltningsdomstolar. Jag är
övertygad om att utvecklingen går dithän att det blir rena förvaltningsdom-
stolar. Det steget har emellertid denna gång varit för långt att ta.
Anf. 39 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Till Lars Sundin vill jag säga att det viktiga steget nu är att
vi får möjligheter att öka effektiviteten i försäkringsmål genom länsrätten
som första instans. Det steg som Lars Sundin i fjol talade så varmt för var
att frågan ytterligare skulle utredas av domstolsutredningen. Eftersom jag är
ledamot i domstolsutredningen kan jag konstatera att om utredningen hade
fått det uppdraget hade det inte förelegat ett förslag om länsrätten som första
instans vid den här tidpunkten i riksdagens kammare. Det är jag helt överty-
gad om.
När det gäller domstolar är jag övertygad om att storleken har betydelse
ur effektivitetssynpunkt. Men det handlar inte bara om storleken. Det hand-
lar om hur verksamheten som sådan är organiserad.
Anders Svärd är liksom jag politiker och drar väl litet hårda slutsatser av
vad som sägs här. Jag har inte hävdat att en domstol, en länsrätt, med ca 110
anställda skulle vara ineffektiv. Den kan naturligtvis fungera utomordentligt
bra. Däremot vänder jag mig emot att man a priori säger att stora domstolar
skall delas. Jag vänder mig också emot tanken på att man när det gäller soci-
alförsäkringsmålen skall sätta i gång en stor omorganisationsprocess just i
det område i landet som har de flesta målen, där syftet med förändringen är
att öka effektiviteten. Jag är säker på att även om man i ett längre perspektiv
kanske inte gör effektivitetsförluster, gör man det i alla fall inledningsvis. De
människor som är beroende av domstolarnas beslut för sin utkomst och sina
sociala förmåner skall inte behöva vänta ytterligare på att beslut eller domar
avkunnas.
Genom detta förslag får vi möjlighet till effektivitet. Det uppnår vi bäst
genom att integrera detta i Stockholms länsrätt såsom den är organiserad för
närvarande. Regionalpolitiken i Stockholm får klaras genom de uttalanden
som finns i propositionen och utskottsbetänkandet.
Tredje vice talmannen anmälde att Anders Svärd anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 40 LENNART ANDERSSON (s):
Herr talman! I detta ärende finns motion nr23 - en mycket betydelsefull
motion. Bakom motionen står fem socialdemokratiska riksdagsledamöter
från Stockholms län. Vårt förslag innebär att riksdagen hos regeringen begär
förslag om delning av länsrätten i Stockholms län till två länsrätter, en belä-
gen i Stockholm och den andra lokaliserad till Haninge.
Efter att nu ha lyssnat på debatten anser jag att motionens förslag fortfa-
rande är överlägset jämfört med det förslag som innebär en centralisering av
hela länsrätten till Stockholm.
I den här lokaliseringsfrågan finns en rad mycket talande fakta. Jag skall
ange några. Försäkringsrättens administration och lokaler i Haninge är en
mycket bra bas att bygga på. Praktiskt taget all administrativ personal vill
stanna kvar i Haninge liksom åtskilliga jurister.
En delning av länsrätten skulle ge Stockholms län Sveriges två största läns-
rätter. Det ger goda förutsättningar att uppnå alla rimliga effektivitetskrav.
Det kan t.o.m. vara till fördel för effektiviteten att en domstol inte blir alltför
stor.
Jag anser att justitieministern har fel när hon i propositionen säger att en
delning av domstolen skulle medföra ökade lokalkostnader. Jag anser att det
är tvärtom. Kostnaderna för länsrättens lokaler på Krukmakargatan i Stock-
holm är 35—40% större än för försäkringsrättens lokaler i Handen. Dess-
Prot. 1990 91:101
24 april 1991
Rättskipningen i
socialförsäkringsmål
39
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Rättskipningen i
socialförsäkringsmål
40
utom har det i debatten inte tillräckligt klart redovisats att lokalerna på
Krukmakargatan kräver ombyggnad för flera miljoner för länsrättens räk-
ning. Ju mer man flyttar till Krukmakargatan, desto dyrare blir det.
I den rent regionalpolitiska frågan har även länsstyrelsen i Stockholms län
yttrat sig i en särskild skrivelse från februari månad i år. Länsstyrelsen skri-
ver: En flyttning av försäkringsrätten kan enligt länsstyrelsens mening inte
accepteras. Denna strider inte enbart mot länsstyrelsens utan även mot rege-
ringens och riksdagens intentioner beträffande det regionalpolitiska arbetet
i Stockholms län.
I propositionen bemöter man detta med en mening och säger att i och för
sig beaktansvärda regionalpolitiska hänsyn måste tillgodoses på annat sätt.
Från Stockholms län är vi naturligtvis tacksamma för detta uttalande från
regeringen i propositionen, som Göran Magnusson här mycket kraftfullt har
understrukit.
Däremot undrar jag när man skall kunna göra en omlokalisering av en
myndighet om man inte vid det här tillfället kan göra det. I det här ärendet
föreligger utmärkta lokala förutsättningar. Man har mycket goda möjlighe-
ter att uppnå alla rimliga effektivitetskrav. Man kan tjäna pengar på att ta
regionalpolitiska hänsyn. Det är fakta som väger mycket tungt för oss som
är verksamma i den här regionen.
Under debatten i dag har utskottets talesman Göran Magnusson mycket
kraftigt understrukit vad man skriver från utskottets sida om att en annan
myndighet i framtiden måste lokaliseras till Haninge. Jag skulle därför vilja
rikta ett par frågor till utskottets talesman. Är det möjligt att i dag ange vil-
ken annan myndighet det är fråga om? Hur är det med storleken på denna
myndighet och antalet anställda? För att vi skall kunna göra en jämförelse
med det antal anställda som i dag arbetar på försäkringsrätten i Haninge
krävs ett svar på denna fråga. Kan Göran Magnusson i dag på justitieutskot-
tets vägnar uttala att utskottet för sin del kommer att tillstyrka att en annan
myndighet flyttas till Haninge? Jag tror att det här är besked som är nödvän-
diga att ge dels till alla ledamöter i Stockholms län, dels till alla dem som
arbetar på försäkringsrätten i Haninge. Det är besked som både länsstyrelse
och kommun önskar att få.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation nr 1.
I detta anförande instämde Anita Johansson (s) och Krister Skånberg
(mp).
Anf. 41 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Som jag sade i flera av mina tidigare inlägg har jag personli-
gen, och naturligtvis också utskottet som sådant, mycket stor respekt för de
regionalpolitiska problem som kan finnas inte bara i Storstockholmsområdet
utan runt om i landet. Den här förändringen av instansordningen när det
gäller socialförsäkringsdömandet innebär i sig att det sker en decentralise-
ring av arbetsuppgifter ut över hela landet.
När det gäller frågan om delning av länsrätten i Stockholm har vi naturligt-
vis tömt ut en del av argumenten redan tidigare. Vi har diskuterat stora och
små domstolar bl.a. ur effektivitetssynpunkt.
Till den debatten vill jag foga att Stockholms tingsrätt, som har ungefär
600 anställda, har genomlysts av statskontoret. Man har inte förordat en del-
ning. Det här argumentet har i och för sig inte så mycket att göra med regio-
nalpolitiken. Man måste naturligtvis föra en politik som innebär att man fak-
tiskt bestämmer sig för att fördela exempelvis statlig verksamhet ut över
landet. Bostadsverkets lokalisering till Karlskrona är ett exempel på ett så-
dant beslutsfattande.
När det gäller dömandet i socialförsäkringsmålen är utskottets majoritet
övertygad om att det skulle innebära effektivitetsförluster, inte beroende på
storlekarna i sig utan på själva omorganisationen i förhållande till angelägen-
heten av att få effektivitet och fart på dömandet i socialförsäkringsmålen.
När det sedan gäller Lennart Anderssons frågor till mig som utskottets ta-
lesman får jag hänvisa till vad som står i utskottsbetänkandet om ersättnings-
lokalisering till Haninge för den sysselsättningsförlust som man naturligtvis
gör i och med att den här förändringen sker. Det pågår alltså i regeringskans-
liet konkreta överväganden kring en annan lokalisering.
Lennart Andersson talade om att det skulle ske i någon framtid. Jag har
den uppfattningen att det är en sak som ligger betydligt närmare i tiden än
vad man får ett intryck av när Lennart Andersson talar om framtiden. Där-
emot kan jag inte uttala mig om vilken myndighet det är eller om den exakta
storleken på myndigheten. I det avseendet vill jag hänvisa till utskottets
mycket skarpa uttalande om vikten av att den här lokaliseringen faktiskt
kommer till stånd.
Anf. 42 LENNART ANDERSSON (s):
Herr talman! Göran Magnusson upprepar att det innebär en decentralise-
ring av verksamheten att flytta ut den till 24 länsrätter över landet. Så långt
är det riktigt. Vi som representerar Stockholms län har inte på något sätt
motsatt oss denna mycket övergripande decentralisering. Vi talar om Stock-
holms län.
Det är den mest befolkningsrika regionen i hela landet. Ingen annan re-
gion kan uppvisa motsvarande befolkningsunderlag. Det är och har varit vår
uppfattning att det är motiverat att här ha två länsrätter.
Människor som är bosatta och verksamma i Stockholms län är vana vid att
vi nu försöker omlokalisera institutioner från centrala Stockholm till grann-
kommunerna. Det är en tendens i utvecklingen i den här regionen som ac-
cepteras av allt fler människor. Mot den bakgrunden anser vi att det inte är
absolut nödvändigt att lokalisera stora myndigheter till Stockholms inner-
stad. Det går mycket väl att göra andra lokaliseringar i den här regionen och
ändå på ett mycket förtjänstfullt sätt tillgodose intressena hos regionens in-
vånare.
Jag tar till sist fasta på det uttalande som Göran Magnusson nu på nytt
gjorde om en annan myndighet till Haninge. Jag tolkar det uttalandet på det
sättet att justitieutskottet kommer att tillstyrka en sådan lokalisering av en
annan myndighet till Haninge.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Rättskipningen i
socialförsäkringsmål
Överläggningen var härmed avslutad.
41
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Rättskipningen i
socialförsäkringsmål
Företogs till avgörande justitieutskottets betänkanden 1990/91 :JuU23,
JuU20 och JuU18.
Justitieutskottets betänkande Ju(J23
Mom. 1 (riktlinjer för resursanvändningen inom polisväsendet)
Utskottets hemställan bifölls med 244 röster mot 54 för reservation 1 av
Göthe Knutson m.fl.
Mom. 5 (översyn av polisväsendet)
Utskottets hemställan bifölls med 224 röster mot 75 för reservation 3 av
Lars Sundin m.fl.
Mom. 17 (antagning av polisaspiranter)
Utskottets hemställan bifölls med 208 röster mot 91 för reservation 4 av
Göthe Knutson m.fl.
Mom. 19 (anslag till Rikspolisstyrelsen)
Utskottets hemställan bifölls med 197 röster mot 30 för reservation 7 av
Berith Eriksson. 71 ledamöter avstod från att rösta.
Eva Björne (m) anmälde att hon avsett att avstå från att rösta men marke-
rats ha röstat nej.
Mom. 22 (nya administrativa tjänster)
Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot 54 för reservation 9 av
Göthe Knutson m.fl.
Mom. 24 (anslag till Utrustning m.m. för polisväsendet)
Utskottets hemställan bifölls med 227 röster mot 71 för reservation 11 av
Lars Sundin m.fl.
Mom. 31 (utbildning beträffande vålds- och sexualbrott)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 16 av Göthe Knutson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 38 (medborgarkommission)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 22 av Krister Skån-
berg - bifölls med acklamation.
Mom. 45 (information till brottsoffer)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 26 av Göthe Knutson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
42
Justitieutskottets betänkande JuU20
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservationen av Krister Skån-
berg - bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
Justitieutskottets betänkande JuU18
Mom. 3 (länsrätten i Stockholms län)
Utskottets hemställan bifölls med 233 röster mot 65 för reservation 1 av
Anders Svärd m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 4 (sista instans)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 125 för reservation 2 av
Göthe Knutson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Anf. 43 TREDJE VICE TALMANNEN:
Med ändring av vad som angivits i planen för kammarens sammanträden
kommer bordläggningsplenum måndagen den 29 april att äga rum kl. 11.00.
Vidare får jag meddela att de ledamöter som ämnar delta i kammarens
debatter torsdagen den 2 maj skall anmäla detta till kammarkansliet senast
tisdagen den 30 april kl. 13.00.
Kammaren beslöt kl. 12.13 på förslag av tredje vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 13.00, då remissdebatten om proposition
1990/91:150 skulle börja.
Förhandlingarna återupptogs kl. 13.00.
Föredrogs proposition 1990/91:150 Förslag till slutlig reglering av stats-
budgeten för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringsproposition).
Anf. 44 BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Den reviderade finansplan som finansministern i går lade
fram innehåller som vanligt både goda och dåliga tecken. Jag tror att det är
ett omdöme som man kan fälla om snart sagt varje proposition av det här
slaget som framläggs. Men det är ändå de dystra färgerna som dominerar i
43
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
44
den här kompletteringspropositionen. Det som i synnerhet framkallar de
dystra sinnena är arbetslösheten; arbetslösheten som växer snabbt. Den är i
dag dubbelt så hög som för ett år sedan. Antalet varsel under de tre första
månaderna i år ligger betydligt över vad vi fick uppgift om förra året vid den
här tidpunkten. Det rör sig om ungefär 10 000 i månaden, vilket kommer att
blomma ut i arbetslöshet när vi kommer längre fram på året. Regeringen gör
själv bedömningen att arbetslösheten genom olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder kan begränsas till strax under 3 %. Men om man också tar hänsyn
till dem som är föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder talar vi - i rege-
ringens egen bedömning - om en arbetslöshet totalt på över 4%. Bland
andra bedömare finns det åtskilliga som är mer pessimistiska än så och tror
att arbetslösheten kommer att totalt överstiga 5 %.
De åtgärder som regeringen föreslår, och som presenterades för ett par
veckor sedan, tycker vi är bra i allt väsentligt. Vi har inga invändningar mot
de åtgärderna. Vi tycker att det också är nödvändigt att man, för att lindra
effekterna av den situation vi nu hamnat i på grund av regeringens ekono-
miska politik, sätter in den här typen av åtgärder.
I den plattform som Carl Bildt och jag presenterade i söndags - Ny start
för Sverige - säger vi att arbetslösheten inte får användas som ett medel i
den ekonomiska politiken. En liknande formulering återkommer i Allan
Larssons reviderade finansplan. Det är utmärkt att vi är överens om att det
skall vara på det sättet. Däremot grips jag av en obehaglig känsla när jag hör
statsministern tala om arbetslösheten som ett socialdemokratiskt trumfkort
i den kommande valrörelsen. Det är ett uttryck som gränsar till cynism från
statsministerns sida. Jag skall naturligtvis inte anklaga finansministern för att
ha använt detta uttryck, eftersom jag inte har hört att han har gjort det. Men
det skulle vara på sin plats att han markerar att han på denna punkt har en
annan uppfattning än sin regeringschef. Det är naturligtvis helt orimligt att
socialdemokraterna skulle kunna betrakta arbetslösheten som ett trumfkort,
eftersom arbetslösheten är ett resultat av den ekonomiska politik som rege-
ringen har fört under de senaste åren.
Det är socialdemokraternas, och ingen annans, ansvar att vi nu har en
snabbt ökande arbetslöshet. Det har inte saknats varningar eller insikter un-
der alla de här åren. Ända sedan 1982 har man från socialdemokratiskt håll
i finansplan efter finansplan varnat för följderna av en politik med alltför
snabb kostnadsinflation, alltför snabba prisstegringar. Men man har inte för-
mått att göra någonting åt detta. Nu ser vi resultatet av denna politik. Man
har inom det socialdemokratiska partiet helt enkelt varit sina egna myters
fånge. Det har länge förhindrat de nödvändiga åtgärderna.
Allan Larsson framställer det i finansplanen som om allting gått ganska
bra under 1980-talet. Men i början av 1990-talet har det uppstått en interna-
tionell lågkonjunktur, och vi har fått en släng av sleven i Sverige. Det skulle
vara den viktigaste förklaringen till att arbetslösheten nu stiger. Men det är
faktiskt inte så enkelt. När konjunkturinstitutet avlämnade sin senaste kon-
junkturbedömning för någon månad sedan pekade man just på att konjunk-
turen i vår omvärld visserligen dämpas nu, men att det går betydligt sämre i
Sverige. Avmattningen i den svenska ekonomin är större än avmattningen i
den internationella ekonomin. Konjunkturinstitutets slutsats är att konjunk-
turnedgången i den svenska ekonomin till stor del kan sägas ha inhemska
orsaker. Den är alltså inte främst ett resultat av en försvagning av den inter-
nationella ekonomin, utan den beror på en svag ekonomisk politik i Sverige.
Det visar sig också, när man studerar de bedömningar som Allan Larsson
själv redovisar i den reviderade finansplanen att Sverige - trots att relativpri-
serna sjunker svagt - fortsätter att förlora marknadsandelar. Det talas
mycket om vändpunkter i finansplanen. Men i det fallet kan vi inte skönja
någon vändpunkt; svenska företag fortsätter att förlora marknader utom-
lands.
När det gäller tillväxten är det intressant att notera att finansministern ta-
lar om en återhämtning under nästa år. Men vad som händer är att den inter-
nationella ekonomiska tillväxten ökar och att Sverige, enligt prognoserna,
kan tänkas hänga med något i denna ökning. Skillnaden gentemot omvärl-
den består. Det innebär att Sverige i praktiken fortsätter att förlora mark.
Tillväxten i Sverige blir enligt finansministerns egen prognos kanske 1 %
nästa år, medan den ligger på närmare 3 % i den övriga industrialiserade
världen. Skillnaden mellan övriga industriländer och Sverige krymper alltså
inte, utan den är lika stor nästa år som den har varit under lång tid. Detta är
allvarligt eftersom tillväxten är viktig för rättvisan, för jobben, för miljön,
för välfärden och för att de många människorna skall känna att det kanske
finns hopp om att också de så småningom skall kunna förverkliga drömmar
som de går och bär på men som i dag inte låter sig förverkligas.
Allan Larsson utvecklar i den reviderade finansplanen vältaligt skälen för
ekonomisk tillväxt. Men de väntade resultaten av den socialdemokratiska
politiken är desto sämre.
Herr talman! Finansministern talar mycket om att det mesta har vänt för
närvarande. I en mening har finansministern naturligtvis rätt. På något sätt
närmar vi oss hela tiden en vändpunkt, i samma mening som vi för varje dag
kommer närmare julafton eller närmare valdagen; i den meningen innebär
naturligtvis varje dag att vi kommer närmare vändpunkten. Men problemet
med den vändpunkt som Allan Larsson talar om - vändpunkten i svensk
ekonomi - är att vi inte riktigt vet när den kommer. Min bedömning är nog
att finansministern är alltför optimistisk när han tror att denna vändpunkt
kommer redan i år.
Bakom detta ligger också en föreställning om att alla de åtgärder som be-
hövs i svensk ekonomi för att utvecklingen skall vända redan har vidtagits.
När finansministern talade på Industriförbundets årsmöte i går sade han att
i fjol togs de stora besluten, i år kommer vändpunkten och nästa år är åter-
hämtningens år. Man kan möjligen tycka att detta som retoriskt knep är
poängfyllt, men jag tror att ingen föreställning är farligare än den att de nöd-
vändiga åtgärderna redan har vidtagits och att det inte behövs särskilt
mycket mer. Många av de nödvändiga åtgärder som krävs återstår fortfa-
rande.
Sida upp och sida ner i finansplanen redovisas vad som redan har gjorts.
När man läser om de åtgärder som regeringen nu skryter över och som man
nu tycker är bra och som man har gjort för att få ordning på svensk ekonomi,
finner man att praktiskt taget alla dessa förslag är hämtade ur motioner som
vi och andra oppositionspartier har väckt under många år i riksdagen, men
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
45
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
46
där vi ofta har fått kritik och nej från socialdemokrater och vänsterpartister -
många gånger i skön förening.
Det gäller skattereformen, det gäller det kommunala skattestoppet, med-
lemskapet i EG, olika satsningar på infrastruktur, den sänkta ersättningsni-
vån i sjukförsäkringen och sjuklönen, det kommunala huvudmannaskapet
för äldreomsorgen, vårdgarantin - att man skall få rätt till operation eller
behandling inom 3 månader - den skärpta konkurrensen, samordningen av
sjukvård och sjukersättning.
Jag minns hur Daniel Tarschys meddelade att han skulle jaga Gertrud Si-
gurdsen, som då var socialminister, med biåslampa tills regeringen på denna
punkt gav vika och lät sjukförsäkringspengarna också användas i sjukvår-
den, om det kunde förkorta sjukskrivningstiderna. Nu är sådana förslag på
gång, men det har inte varit lätt att övertyga regeringen om detta. Senast i
raden kommer nu ett förslag om ett folkhälsoinstitut, vilket vi också i ett
antal år har motionerat om från folkpartiet liberalerna.
Många av dessa förslag har alltså motarbetats av socialdemokraterna.
Man har också inom rörelsen, när förslagen väl har kommit från regeringen,
aktivt motarbetat förslagen. Det senaste exemplet är förslaget om sjuklön,
som ju Landsorganisationen mycket starkt har invänt emot. Detta har lett
till att förslagen har kommit sent, och det har lett till ett oändligt hattande
från regeringens sida. Vi var förra våren överns mellan socialdemokraterna
och folkpartiet liberalerna om att införa sjuklön den 1 januari i år. Men på
grund av den ena turen efter den andra har detta förslag skjutits fram i tiden.
Nu har alltså den angelägna reformen blivit ett år försenad, vilket naturligt-
vis också kommer att försinka möjligheterna att utnyttja detta år för att för-
bättra arbetsmiljöer, arbetsorganisation och annat.
Tänk om de förändringar i sjukförsäkringen som man nu har genomfört
hade genomförts tidigare! Tänk om de karensdagar som den borgerliga rege-
ringen i början av 80-talet drev igenom hade fått gälla under hela 1980-talet!
Det hade bidragit till att öka utbudet av arbetskraft och minska den överhett-
ning på arbetsmarknaden i slutet på 80-talet som vi i dag lider så svåra sviter
av.
Vi ser ju nu, när ersättningen har sänkts med ungefär en tredjedel - dvs.
tre dagaras frånvaro innebär att man förlorar en dags förtjänst - att redan
denna åtgärd, möjligen i kombination med den försvagade konjunkturen,
har lett till att närvaron har ökat på arbetsplatserna. Jag såg på TV häromda-
gen att Kronfågel i Hallands län hade varit tvunget att permitterat människor
därför att folk plötsligt började komma till jobbet. Det är naturligtvis bra att
det är så, men det är synd att den åtgärden kommer nu när vi har lågkonjunk-
tur och att den inte kom innan vi fick överhettning på arbetsmarknaden.
Hade inte beslutet om karrensdagar rivits upp i början på 80-talet, så hade
situationen under 80-talet och än i dag varit betydligt bättre än vad den nu
är.
Det är bra med alla dessa åtgärder, och en del andra som jag inte har
nämnt. Men det är också viktigt att gå vidare och effektivisera den offentliga
sektorn - och naturligtvis i hög grad den sociala tjänstesektorn, den som
kommuner och landsting har huvudsakligt ansvar för. Det handlar om utbild-
ning, omsorg, sjukvård och mycket annat. Inte minst när det gäller sjukvår-
den, som ju är den största delen - ungefär en fjärdedel - av den offentliga
konsumtionen, är jag helt övertygad om att det finns en mycket stor effekti-
viseringspotential. En sådan effektiviseringsmöjlighet är att i hela Sverige
införa ett husläkarsystem, att ge alla människor tillgång till en egen läkare,
som man har kontinuerlig kontakt med. Då slipper man att möta olika läkare
vid varje besök, och då slipper vi det system med brist på kontinuitet i kon-
takten mellan sjukvården och patienten som naturligtvis verkar fördyrande
på hela sjukvården och kräver mer personal och över huvud taget är mindre
effektivt än ett husläkarsystem.
Det är viktigt att stimulera små företag. I en stor internationell studie, där
några svenska ekonomer har medverkat - den har letts av en amerikansk
ekonom som heter Michael Porter - har man gått igenom förutsättningarna
för att företag och länder skall klara konkurrensen. Man understryker bety-
delsen av konkurrens inom länder. Det är viktigt att företag får känna på
konkurrens på hemmaplan innan de ger sig ut på världsmarknaden. Konkur-
rensen på hemmaplan har varit viktig för internationaliseringen av många
svenska företag. Men problemet är att vi nu under lång tid har fått en succes-
siv koncentration i Sverige och att det inte växer upp nya företag som kan
utmana de gamla företagen och konkurrera med dem. Det beror på att man
i Sverige har fört en mycket medveten politik där man satsat på de stora före-
tagen och försummat de små. Vi hade länge ett skattesystem som främjade
stora företags köp av små företag.
Nu har vi gjort en halv omläggning genom skattereformen, när vi har sänkt
bolagsbeskattningen. Men fortfarande har vi ett skattesystem som stimule-
rar dem som har byggt upp företag och så småningom har nått vissa fram-
gångar, att sälja sina företag till stora företag. En viktig motor i denna pro-
cess är förmögenhetsskatten på arbetande kapital. Det är obegripligt att re-
geringen inte är beredd att ta bort den här förmögenhetsskatten på arbe-
tande kapital, vilket skulle fungera som en kick för de små och medelstora
företagen i Sverige.
Ett tredje område som det är nödvändigt att satsa på är utbildningen, både
kvantitativt och kvalitativt. Den nedrustning på de teoretiska linjerna som
regeringen aviserade i gymnasiepropositionen nyligen är naturligtvis helt fel
signal i ett läge när alla Europas länder satsar hårt på utbildning, när Sverige
borde möta denna europeiska utmaning med en ökad satsning i stället för
stora neddragningar - som man t.ex. har föreslagit från regeringens sida när
det gäller antalet undervisningstimmar i gymnasiet.
Vi behöver också en omfattande internationalisering av det svenska ut-
bildningssystemet, t.ex. en ökad satsning på språk.
En fjärde punkt till sist, herr talman, är att sänka skattetrycket i Sverige.
Allan Larsson tycks dela den uppfattningen. I flera formuleringar i finans-
planen förekommer uttryckta önskemål om att minska de offentliga utgif-
terna som andel av bruttonationalprodukten och på det sättet skapa ut-
rymme för skattesänkningar. Men det stannar vid ganska mycket prat i kom-
pletteringspropositionen. Några tydliga mål ställs inte upp. Det talas egentli-
gen inte om hur vi skall bete oss för att uppfylla önskemålen.
En viktig restriktion för oss alla är naturligtvis att vi måste sträva mot bud-
getbalans. Det redovisas i kompletteringspropositionen en utomordentligt
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
48
oroande utveckling, där budgetunderskottet växer drastiskt i år. För 1992/93
förutses i den långtidsbudget som finansministern redovisar ett budgetun-
derskott som skulle överstiga 40 miljarder kronor.
När vi hade en diskussion med anledning av budgetpropositionen i ja-
nuari, varnade jag för de tecken som fanns på ett ökande budgetunderskott.
Då slog Allan Larsson undan den varningen och sade att det bara var tillfäl-
liga omständigheter som var förklaringen till detta och att det inte var någon-
ting att oroa sig för. Jag tror att det var en alltför optimistisk bedömning från
finansministerns sida och att det finns all anledning att oroa sig för det snabbt
ökande budgetunderskottet.
Det är en varning till oss alla - att inte i den valrörelse som stundar gå ut
med några lättsinniga löften, att inte lova pengar till barnfamiljer, pensionä-
rer eller andra. Det kommer inte under åren framöver att finnas utrymme
för stora reformer, som kostar många miljarder kronor. De löftena kommer
med nödvändighet att svikas och bör därför inte ställas ut.
Men samtidigt måste vi naturligtvis ha insikten att det inte går att bara
spara bort ett budgetunderskott av den här omfattningen. Det enda sättet
att komma till rätta med det är att få tillväxt i ekonomin och därmed öka
statens inkomster. Det är alltså om igen den ekonomiska tillväxten som är
av avgörande betydelse för hur vi skall kunna hantera detta problem. Det är
just när ett sådant här budgetunderskott hotar som det finns särskilt starka
skäl att satsa på tillväxtfrämjande åtgärder.
Den internationaliseringsprocess som Sverige nu är inne i, bl.a. Europain-
tegrationen, ger oss tillväxtchanser. Men den kräver en anpassning från
svensk sida för att vi skall kunna få de tillväxtchanserna. I denna anpassning
ligger bl.a. att sänka skatterna i Sverige.
När Allan Larsson talar om internationaliseringen och dess konsekvenser
för den ekonomiska politiken, nämns inte ordet skatt. Men jag hoppas att
finansministern ändå också inser att vi måste gå in och göra förändringar i
det svenska skattesystemet, sänka det svenska skattetrycket, om den här in-
ternationaliseringen skall bli framgångsrik.
I den plattform som Carl Bildt och jag redovisade i söndags har vi lagt stor
vikt just vid den här frågan. Vi pekar bl.a. på nödvändigheten av att anpassa
mervärdeskatten till EG-nivå för att undvika en omfattande gränshandel
mellan Sverige och EG-länder.
Jag blev minst sagt förvånad när jag såg Allan Larssons kommentarer till
den plattform vi har lagt fram. Allan Larsson har där mot sin vana - så långt
jag känner honom - fallit in i en vanlig socialdemokratisk retorik, både yvig
och ytlig. Det finns ingen analys över huvud taget. I en artikel i Aftonbladet
i går talar han om att den här plattformen innebär social nedrustning i That-
chersk anda; Maggie kallar han damen i fråga. Jag måste fråga finansminis-
tern vad han menar med detta. Vilken social nedrustning? Möjligen hade jag
tagit åt mig mer om det hade kommit anklagelser för att vi inte gått längre i
våra förslag för att skapa utrymme för skattesänkningar. Men de förslag som
vi har redovisat innebär sannerligen ingen social nedrustning utan precis
raka motsatsen, dvs. en politik som skapar förutsättningar för en social upp-
rustning i Sverige.
Herr talman! Det här med ekonomiska prognoser är rasande svårt. Jag vet
det bättre än de flesta. Jag har ändå ett starkt intryck av att Allan Larssons
prognos, även om han säkert har gjort sitt bästa, är färgad av att det är valår.
Jämför man t.ex. Allan Larssons prognos med den som Industriförbundet
lade fram bara några dagar dessförinnan, är Industriförbundets prognos
långt mer pessimistisk. Varför nämner jag just Industriförbundets prognos?
Det finns ju andra prognoser att jämföra med.
Jag har tittat litet grand på Allan Larssons första prognos i kompletterings-
propositionen förra våren och den prognos som Industriförbundet lade fram
något tidigare samt jämfört prognos med utfall. Det visar sig att Industriför-
bundets prognos var bra mycket mer träffsäker än Allan Larssons prognos.
Av det kan man naturligtvis inte dra slutsatsen att Industriförbundet även
denna gång har träffat mer rätt än vad finansministern har gjort. Men man
kan inte heller dra den motsatta slutsatsen att vi kan lita på Allan Larsson.
Eftersom vi kan utgå från att Allan Larsson i hög grad är påverkad av att det
är valår och att det känns bra att lägga fram en optimistisk prognos, kan vi
nog utgå från att han är något färgad av detta.
Industriförbundets ekonomer har tidigare visat sig vara duktiga prognos-
makare. Den prognos Industriförbundet redovisar är långt mer pessimistisk
när det gäller tillväxten, den privata konsumtionen och investeringarna. Ja,
snart sagt allt det som man försöker bedöma i dessa prognoser.
Herr talman! Låt mig understryka att jag ser utomordentligt allvarligt på
Sveriges läge för närvarande. Vår framtid som industrination är hotad. Den
är hotad därför att våra stora företag i dag är internationella företag. De har
verksamhet inte bara i Sverige utan i en lång rad olika länder. De har stor
frihet att välja var de skall investera och var de skall lokalisera produktionen.
Även om de verkställande direktörernas hjärtan säkerligen ofta klappar för
Sverige, måste de av hänsyn till företaget göra lokaliseringar där lönsamhets-
utsikterna är bäst. Då ligger Sverige i dag i jämförelse med andra länder illa
till. Det finns en rad tecken på det.
Verkstadsföreningen har sedan 1963 mätt vinstmarginalerna i de svenska
verkstadsföretagen och tittat på hur det ser ut i de svenska anläggningarna i
förhållande till företagens utländska anläggningar. Föreningen noterar att
förra året hade företagen de sämsta och lägsta vinstmarginalerna i de
svenska verkstadsföretagens svenska anläggningar sedan mätningarna bör-
jade 1963.
Förra året köpte svenska företag i Europa för mer pengar än vad de sat-
sade i investeringar i Sverige. Detta är inget nytt. Allan Larsson försöker i
finansplanen göra gällande att de problemen har uppkommit nu och hör bör-
jan av 90-talet till. Vi har levt med dessa problem i många år.
Industriförbundet har gjort en studie av de 20 största svenska företagen
med stor verksamhet utomlands och hur de agerade mellan 1985 och 1988.
De åren var litet grand av guldåren för den tredje vägens politik - om man
skall tro regeringen. Antalet anställda utomlands ökade med 40 % samtidigt
som antalet anställda sjönk något i Sverige. Investeringarna utomlands
ökade med 60 % samtidigt som investeringsnivån låg stilla i Sverige.
Det finns en lång rad tecken på att Sverige har svårt att hävda sig i konkur-
rensen med andra marknader. Vi ser det på att utländska företag knappast
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
49
4 Riksdagens protokoll 1990191:101
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
50
gör några investeringar i Sverige. Vi får gå 20-25 år tillbaka för att hitta ex-
empel på ett utländskt företag som har satsat på industriexpansion i Sverige.
En av de viktigaste uppgifterna som vi har är att lägga om politiken för
att rädda Sverige som industrination. De investeringar vi tappar till utlandet
kommer inte tillbaka. Därför är det bråttom. Signalerna efter valet i höst
kommer att bli avgörande för Sveriges framtid. De riktlinjer som då behöver
redovisas återfinns i den plattform som moderaterna och folkpartiet libera-
lerna har framfört - Ny start för Sverige.
Anf. 45 CARL BILDT (m):
Herr talman! Jag kan i mycket stora stycken, för att inte säga allt, in-
stämma i det som Bengt Westerberg har haft att säga. Det gäller både i kriti-
ken av regeringens ekonomiska politik och i beskrivningen av landets ekono-
miska situation och vad som krävs under de kommande åren.
Jag sätter stort värde på denna möjlighet att diskutera med finansminis-
tern. Han är en kompetent och skicklig debattör och en person som jag i
många avseenden hyser respekt för. Jag kan också ha förståelse för att en
statsminister har andra åligganden, som gör att han inte kan vara närvarande
i kammaren en dag som denna. Jag skulle över huvud taget inte ha tagit upp
frågan om det inte hade varit för en motsvarande debatt i höstas. Bengt Wes-
terberg och jag hade producerat en gemensam artikel i Dagens Nyheter. Re-
geringen hade lagt fram en skrivelse om den ekonomiska politiken. Bägge
dessa diskuterades i kammaren. Statsministern förde ett oherrans oväsen
över att Bengt Westerberg var i Bryssel och att jag var någon annanstans
upptagen med något annat. Ingvar Carlsson sade att han sällan under sitt
numera ganska långa politiska liv hade varit med om en sådan förvånansvärd
händelse som den han upplevde denna eftermiddag, dvs. att Bengt Wester-
berg och jag inte var närvarande i kammaren och deltog i debatten med stats-
ministern. Det var överord i den stunden. Det visar sig även nu att det var
överord. När han får möjlighet att visa att han menar allvar är han borta.
Jag skulle inte moralisera över detta om det inte var så att han bedrev detta
hejdlösa moraliserande över andra i höstas. Ord dokumenteras, och det
finns risk att man läser vad som har sagts. Jag tror att det är nyttigt om stats-
ministern själv läser vad han har sagt.
Ser vi framåt på den ekonomiska situationen är det viktigt att vi gör det
mot bakgrund av det som har inträffat under de gångna åren. Vi går mot ett
val. Vi vet att en valrörelse kan komma att sätta sin speciella färg både på
den politiska debatten och på den ekonomiska bedömningen.
Våren 1988, inför valet, stod den dåvarande socialdemokratiska finansmi-
nistern Kjell-Olof Feldt i denna talarstol och sade att ekonomin blomstrar
och att Sveriges ekonomi befinner sig i ett bättre skick än den har gjort sedan
mer än ett decennium.
Nu vet vi i efterhand att t.o.m. Kjell-Olof Feldt anser att den beskrivning
som han och hans partiordförande och regering då gav av Sveriges ekono-
miska tillstånd inför väljarna var felaktig och t.o.m falsk. Han använder i sin
bok ett uttryck som nästan är hårdare än vad jag skulle vilja använda om den
socialdemokratiska skönmålningen av ekonomin i valrörelsen 1988, nämli-
gen ordet bedrägeri. Det är ett av de hårdaste ord som jag har sett användas
i politisk polemik. Det är den f.d. socialdemokratiske finansministern som
använder det ordet om sig själv, om sin statsminister, om sin regering och om
det ekonomisk-politiska budskap som fördes ut i valrörelsn för tre år sedan.
Gång på gång har situationen varit sådan. Under debatten om komplette-
ringspropositionen förra året gjorde Allan Larsson under något hastiga for-
mer entré på den politiska scenen. Jag tror inte uttrycket vändpunkt använ-
des, men det lät som om vändpunkten var där redan då med sjunkande rän-
tor osv. Finansministern talade om att vi stod inför en balans på arbetsmark-
naden. Löneglidningen skulle ha bromsats, men det blev inte mycket av det
under det året. Producentpriserna skulle vara stabiliserade. Ingvar Carlsson
utlovade stora, kraftiga och kontinuerliga räntefall.
Vi vet vad som hände. Så blev det inte. Allan Larsson fick själv säga till
den socialdemokratiska partikongressen att det inte fick bli en fortsättning
på detta. Riksdagsgruppen fick kallas till krissammanträden kväll efter kväll
för att försöka få någon ordning på den ekonomi som man här i riksdagen
hade förklarat vara i bättre skick än vad den varit på mycket länge. Det var
verkligen inte balans på arbetsmarknaden vare sig då eller nu och kommer
inte heller att vara det i morgon.
I januari i år - för inte så länge sedan - när vi diskuterade finansplanen
och budgetpropositionen, hette det att Carl Bildt svartmålar. Att säga att
arbetslösheten skulle öka var bara svartmålning. Att säga att den ekono-
miska utvecklingen kunde bli sämre än vad regeringen angivit i sina ekono-
miska prognoser var också bara svartmålning. Det sades t.o.m. att om man
hade en från regeringen avvikande bedömning av den ekonomiska situatio-
nen berodde det på att man på något sätt tyckte illa om Sverige. Det är fak-
tiskt tillåtet att göra avvikande konjunkturbedömningar även om man tycker
bra om sitt land.
Men det blev som vi sade. I den kompletterade och reviderade finanspla-
nen tvingas regeringen på så gott som varje punkt revidera ned sina kalkyler
från januari. Bengt Westerberg, Anne Wibble, fackekonomer, jag själv och
många andra har i debatten kritiserat den reviderade finansplanen för att
vara en skönmålning av verkligheten. Så är det. Jag skall återkomma till den
saken.
Kompletteringspropositionen utgör en nedrevidering av kalkylerna på
varje punkt. Regeringen hade fel i januari. Regeringen har nu anpassat sig
åt det mer pessimistiska hållet.
Välkommen, statsministern!
Men propositionen är fortfarande på den skönmålande delen av den poli-
tiska skalan. Så blir det lätt när man befinner sig i ett valår. Så blev det med
socialdemokratin och den ekonomiska politiken 1988. Så håller det på att bli
med socialdemokratin och den ekonomiska politiken inför detta val 1991.
Jag tycker också att det är av visst intresse att diskutera vad som kunde ha
gjorts för att undvika den situation vi nu befinner oss i. Ekonomin är i oba-
lans. Arbetslösheten växer mycket kraftigt. Underskotten i bytesbalansen är
massiva och växande. Vi har förvisso haft - som även Bengt Westerberg erin-
rat om - våra politiska strider om detta under de gångna åren. En av de mest
betydelsefulla debatterna hade vi under regeringskrisen i februari förra året
i samband med att regeringen lade fram det s.k. stoppaketet.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
51
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
52
Jag läste en intervju med statsministern i SIF-tidningen nyligen. Artikeln
var inte så sensationell. Jag har hört honom säga samma sak i andra samman-
hang. Statsministern säger att det enda fel man kan se är att riksdagen inte
godkände det förslag till total statlig reglering av alla priser, löner, ersätt-
ningar i svensk ekonomi under två år som han och finansministern då lade
fram och som ledde till regeringskrisen. Det hade varit och är fortfarande,
av allt att döma, det socialdemokratiska budskapet.
Vi kritiserade paketet mycket hårt. Jag undrar dock återigen om vår kritik
nådde upp till de höjder som vi finner i förre finansministern Kjell-Olof
Feldts bok. Han dömer fullständigt och totalt ut detta paket ur varje enskild
del. Han skriver att paketet skulle ha lett till en härva av regleringar som
kunde skapa någonting liknande kaos. Det var något liknande kaos som höll
på att skapas i svensk ekonomi med hjälp av det paketet. Enligt tidningarna
övertalades tydligen den socialdemokratiska riksdagsgruppen att ställa sig
bakom förslaget. Kjell-Olof Feldt säger själv att den politiken var teoretiskt
orimlig och praktisk omöjlig. Det är hårda ord. Jag har ingen avvikande be-
dömning i sak. Så var det. Kjell-Olof Feldt säger att den politiken skulle med
största säkerhet bara påskynda utvecklingen mot en allvarlig kris. Det är den
man som hade det politiska ansvaret för Sveriges ekonomi som nu uttalar sig
om den politik som statsministern fortfarande säger hade varit bra om den
hade genomförts. Det skulle vara intressant att få veta vad statsministern
tycker. Min fråga skall egentligen ställas till finansministern.
Tycker finansministern också att det hade varit bra att införa den totala
statliga regleringen av alla priser, löner och ersättningar i svensk ekonomi
under två år? Tycker finansministern som sin företrädare att detta var en po-
litik som var teoretiskt orimlig och praktiskt omöjlig? Jag ställer inte frågan
därför att jag allmänt är akademiskt intresserad av den, utan jag ställer frå-
gan därför att den har en viss betydelse för att bedöma vad som kan inträffa
härnäst om vi skulle få en fortsatt socialdemokratisk minoritetsregering.
Den något kaotiska hantering av den ekonomiska politiken - som vi har sett
under den gångna mandatperioden - utmärker socialdemokratiska minori-
tetsregeringar. Finns det då en risk för att den typen av teoretiska orimlighe-
ter och praktiska omöjligheter och risker för kaos och påskyndande av all-
varliga kriser återkommer i den socialdemokratiska ekonomiska politiken?
Eller är det slut med denna typ av allvarliga ekonomisk-politiska villfarelser?
Jag nämnde prognoserna för det ekonomiska läget. Det är, som har påpe-
kats, inte alltid lätt att ha bestämda meningar om hur det faktiskt skall gå.
Men det är påfallande i de kommentarer som har kommit fram sedan kom-
pletteringspropositionen presenterades att de flesta ekonomer förefaller
anse att regeringen nu bedriver en skönmålande politik i verklighetsbeskriv-
ningen.
Lars Vinell på Industriförbundet talar om en ren verklighetsflykt.
Tomas Pousette på Nordbanken tycker att förslaget är tunt.
Lillemor Thalin på Handelsbanken talar om en fullständigt orealistisk in-
flationsprognos.
Sören Andersson på Sparbankernas bank talar om att risken är stor att vi
hamnar i en kraftig stagnation i år.
Björn Jonsson på S-E-Banken talar om en alltför positiv bedömning.
Hubert Fromlet på Sparbankernas bank talar om att regeringen målar i
för ljusa färger.
Omdömet är samstämmigt. Så mycket mer samstämmigt än så kan det fak-
tiskt inte bli. Det gäller alldeles speciellt på den punkt som ju bekymrar oss
alla, nämligen sysselsättningen. Jag har i denna talarstol sedan mer än ett år
tillbaka varnat för att vi går mot en kraftig ökning av den öppna arbetslöshe-
ten.
Regeringen har mellan varje tillfälle som den har tvingats lägga fram en
prognos tvingats att lägga fram en än mera pessimistisk prognos. Det är värt
att notera att även i detta skönmålande aktstycke vi fick i går lyckas rege-
ringen inte ens i den avlägsna framtiden visa någon vändning i den delen.
Man talar om vändningar i andra avseenden. Men när det gäller ökningen
av arbetslösheten finns ingen vändning i sikte ens i regeringens tabeller. Ar-
betslösheten fortsätter att öka och öka under de kommande åren. Då kan vi
diskutera hur hög arbetslösheten blir. Blir arbetslösheten mellan 4 och 5 %?
Blir den mellan 5 och 6 %? Det vet vi inte. Men det är nu på grund av miss-
lyckandena med den ekonomiska politiken och kostnadsbekämpningen en
utveckling på gång i den riktningen. Det kan ingen, åtminstone inte medve-
tet, förneka. Därmed står vi i en mycket besvärlig situation.
I den reviderade finansplanen står det att för att värna sysselsättningen
och välfärd måste inflationsbekämpningen överordnas andra ambitioner och
krav.
Jag tycker att det är riktigt. Detta hade varit riktigt också om man hade
följt den politiken under huvuddelen av 80-talet. Då hade vi varit i en bättre
sysselsättningssituation i dag än vi kommer att vara framför allt under de
kommande åren. En viss tillnyktring har skett från socialdemokratins sida.
Jag hoppas, även om jag medger att det är en förhoppning i den fromma
kategorin, att denna tillnyktring också återspeglar sig litet i de socialdemo-
kratiska talarstolarna. Alldeles säker kan man inte vara på den punkten.
Tillsammans med Bengt Westerberg presenterade jag i söndags ett pro-
gram som heter Ny start för Sverige. Det programmet har fått, tycker jag. ett
utomordentligt gott mottagande. Jag har också jag noterat Allan Larssons
kommentarer. Jag noterar en kommentar från Stig Malm i en artikel i dagens
Aftonbladet som är så fylld av invektiv att jag trodde att det var ett inlägg i
den interna debatten inom arbetarrörelsen. Men i det här fallet råkade det
för en gångs skull vara en extern fiende som man har lyckats hitta.
Från ekonomer och näringslivet - jag läste Veckans Affärer i dag på mor-
gonen - är det positiva omdömen vi har fått, och det ger ju anledning till en
viss ödmjukhet.
En sak har dock sagts som jag vill kommentera i all korthet, och det är att
det saknas fördelningspolitik i detta program. Låt mig bara säga att detta är
det genuina fördelningspolitiska programmet för Sverige på 1990-talet. där-
för att den stora och alldeles avgörande fördelningspolitiska frågan för Sve-
rige är fördelningen av nya jobb, av nya investeringar och av ny tillväxt mel-
lan länder och regioner i ett öppet Europa.
Jag tror inte att alla riktigt har insett konsekvenserna av det vägval som
Sverige har träffat i och med att vi söker medlemskap i Europeiska gemen-
skapen, först genom det europeiska samarbetsavtalet och därefter genom
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
53
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
det fulla medlemskapet. Sverige är en del av Europa, och i den enorma eko-
nomiska och internationella omvandling som världen och Europa står inför
på 1990-talet är den avgörande frågan: Var kommer de nya jobben? Var
kommer de nya möjligheterna? Var kommer den nya tillväxten?
Med den politik som Sverige har fört hitintills har vi fört en fördelningspo-
litik som inte minst genom det höga skattetrycket har fördelat jobb och för-
delat investeringar och fördelat nya möjligheter bort från Sverige och till öv-
riga europeiska länder. Förmår vi inte att byta politisk kurs och inrikta oss
på en successiv gradvis sänkning av skattetrycket och en förbättring av förut-
sättningarna för företagande och utveckling, då kommer denna fördelning
av möjligheter bort från Sverige att fortsätta och fortsätta, så att Sverige till-
hör förlorarna i den stora omställningen i 1990-talets Europa.
Vad vi behöver är en genuint annorlunda politik för att fördela tillväxt-
möjligheterna, jobben, investeringarna tillbaka till Sverige, så att vi ser till
att Sverige inte längre tillhör förlorarna - det har vi gjort i två decennier nu -
utan att Sverige tillhör vinnarna i 1990-talets europeiska omdaning. Detta är
den stora uppgiften för den ekonomiska politiken.
Bakom oss ligger ett decennium med den tredje vägen. Kjell-Olof Feldt
skriver - jag vet inte om statsministern numera har hunnit läsa hans bok -
att den tredje vägens ekonomiska politik ledde åt fel håll. Ömsom säger han
att den leder oss ut över ett stup, ömsom att den leder oss in i en vägg. Jag
vet inte vad som är värst, men det är inte något vidare bra någotdera. Den
politiken har misslyckats.
Nu krävs en annan politik. Det är den som vi har angett. Det är Europavä-
gen. Det är den enda politik som är möjlig, om vi skall klara att få tillbaka
tillväxten, få tillbaka jobben och få tillbaka framtidsmöjligheterna.
Anf. 46 OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Efter nio år av socialdemokratiskt regeringsinnehav står
Sverige inför betydande ekonomiska problem - en del nya, andra gamla -
detta trots 1980-talets långa högkonjunktur. Annat var det 1982, när kon-
junkturen gick i botten efter 1970-talets oljeprischocker, som följdes av in-
ternationell kris. Dessutom hade vi en särskild belastning genom hemmala-
gad kostnadskris och s.k. överbryggningspolitik kring mitten av 1970-talet.
1980-talet inleddes med devalveringspolitik. 1990-talet inleds med kamp
för trovärdigheten i en fast valutakurs. Nu skapas ibland intrycket att andra
länder skall hjälpa oss att klara våra ekonomiska balansproblem.
Ett närmare EG-samarbete initieras som en ”fotnot” i ett ekonomiskt kris-
paket. Det är illavarslande. Ingen annan än vi själva kan eller vill rätta till
våra egna ekonomiska obalanser. Sverige blir en trovärdig internationell
samarbetspartner bara om vi är beredda att klara ut våra ekonomiska pro-
blem på egen hand. Det bör göras fullständigt klart.
Sverige har världens högsta skattenivåer. Det gäller total skatt och värl-
dens högsta matskatt. Det har inte ändrats av skattereformeringen, för den
var en skatteomläggning på oförändrat hög nivå. Till en del förklaras skatte-
trycket av 70-talets kris och följande upplåning och därmed ökande stats-
skuld. Bakom detta ligger också den låt-gå-politik på energipolitikens om-
54
råde som vårt land ägnade sig åt på 60- och 70-talet som etablerat ett excep-
tionellt oljeberoende. När OPEC höjde priserna, drabbades vi särskilt svårt.
Vi hade lyckats med konststycket - och det är inte dåligt - att gå in i minst
två återvändsgränder samtidigt, och det fick den svenska ekonomin verkli-
gen känna av. En annan och avgörande förklaring till vårt höga skattetryck
är våra höga anspråk på offentlig service, på vår generella välfärdspolitik.
Det är en självklarhet att vi måste förnya den offentliga verksamheten, inte
minst därför att den är en så betydelsefull del av den svenska ekonomin. Den
förnyelsen måste kombineras med mer av personligt ansvarstagande, med
ökat inflytande för medborgarna. Men det är ingen självklarhet att allt skall
skötas inom den offentliga sektorn, även om resursansvaret ligger där. An-
språksnivån när det gäller offentlig service är i högsta grad en medborgar-
fråga, prioriteringarna likaså. Därmed är det ett politiskt ansvar.
För centern är grundtrygghet för alla en helt avgörande värdering. Det är
därför vi så hårt betonar rättvisa i fördelningspolitiken. Låt mig säga, med
anknytning till det som har sagts här tidigare, att för oss är det en fråga om
rättvis fördelning mellan medborgarna, inte enbart mellan företagen i nä-
ringslivet. Det är därför vi vill bygga ett system med grundpension för våra
äldre. Det är därför vi anser att familjestödet bör gälla lika för alla, oavsett
om man har tillgång till kommunal barnomsorg eller ej. Medlet är vårdnads-
ersättning till småbarnsfamiljerna med sikte på både rättvisa och valfrihet.
Det är därför vi prioriterar vård och omsorg, för det berör oss alla när vi är
som svagast som individer.
I ett land med generell välfärd måste den gälla för alla medborgare i hela
landet. Observera det - i hela landet! Målet måste vara likvärdig service.
Men välfärden bygger också på likvärdiga försörjningsmöjligheter, dvs. ar-
bete åt alla. Överslätande genomsnittstal döljer ofta sanningen om arbetslös-
hetens fördelning över landet. Det döljer tragedierna på den lokala arbets-
marknaden, där man är beroende av ett eller ett par företag. När något för-
svinner, blir valfriheten en illusion. Därför behövs en ekonomisk politik för
regional balans.
Mot den här bakgrunden är rättvis fördelning och solidaritet mellan med-
borgarna avgörande för den generella välfärdspolitiken. Förutsättningarna
för denna politik kan skadas på olika sätt.
Att rätta anspråken efter resurserna är en förutsättning för stabil välfärds-
politik. Solidaritet och sammanhållning kan skadas, om en del kan smita från
notan. Skattesystemet måste bygga på skatt efter bärkraft. Det gäller i syn-
nerhet i ett land där skattenivån är hög och där vi beskattar det mesta, även
för alla nödvändig konsumtion. Därför anser vi, att skattesänkningar måste
inriktas på att sänka de skatter som är tyngst för de vanliga inkomsttagarna.
Mat, boende och persontransporter är sådan nödvändig konsumtion. Där
måste skatterna sänkas i första hand. Den socialdemokratiska regeringen
har misslyckats med den ekonomiska politiken och även när det gäller kon-
kurrenskraften. Låt mig återkomma till det. Det är ett hot mot välfärden.
Kompletteringspropositionen är ett tydligt bevis på detta.
Sverige behöver en ny ekonomisk politik som ger framtidshopp. Inflatio-
nen måste pressas ned och konkurrenskraften stärkas. Helhetssynen på den
ekonomiska politiken och respekten för sambandet ekonomi-ekologi måste
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
55
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
56
stärkas. Välfärden måste fördelas rättvisare. Uthållig tillväxt måste skapas
genom att Sverige moderniseras. Viktiga samhällsinvesteringar måste tidiga-
reläggas och komma hela Sverige till del. Arbetslösheten måste bekämpas.
Problemen tydliggörs nu också av att finansdepartementet så uppenbart
misslyckats i sina bedömningar. Budgetunderskottet för innevarande bude-
tår har på några månader mångdubblats. Ingen annan förklaring finns än att
det handlar om fel i såväl beräkningar som bedömningar.
Finansministern och hans departement har tidigare gjort stor sak av att
försöka påvisa räknefel i oppositionspartiernas budgetförslag. Pinsamt nog
för räknemästarna i departementet har detta i de flesta fall haft sitt ursprung
i just egna räknefel. Finansdepartementets räknemästare sitter i sitt glashus
och kastar sten. Det skall man vara försiktig med. Det låter förfärligt illa.
Det finns givetvis ingen anledning att känna skadeglädje över finansdepar-
tementets oförmåga att räkna. I själva verket är det djupt beklagligt, efter-
som det kraftigt ökade budgetunderskottet påkallar en än tuffare ekonomisk
medicin för att bota sjukdomen. Det finns nu, med de nya beskeden om bud-
getunderskottet, ingen marknad för opreciserade skattesänkningslöften.
Observera att när jag tidigare har talat om skattesänkningar har det varit just
omfördelningar. Men det minskar inte kravet på rättvis fördelning, tvärtom.
Den bild av den svenska ekonomin som tecknas i kompletteringsproposi-
tionen anger förhoppningar om vändpunkter, men i övrigt är inte beskriv-
ningen ljus. Det gäller inte minst när det är fråga om arbetsmarknadsutveck-
lingen och arbetslösheten. Ansvaret faller tungt på regeringen, men inte ens
i valperiodens elfte timme tycks insikten om orsak och verkan ha infunnit
sig. Inte ens nu ser man sin egen oförmåga när det gäller att föra en politik
för god miljö, rättvisa, regional balans, full sysselsättning och, mest av allt,
stärkt svensk konkurrenskraft.
Sverige måste återfå framtidshoppet. Vi har som ledande politiker ett an-
svar för att inte i onödan teckna i svart. Samhällsekonomins växtkraft måste
återskapas för att generera resurser till 1990-talets viktiga förändringar och
förbättringar i samhället. Devalveringspolitik är utesluten, höjt skattetryck
likaså.
Jag noterar i det sammanhanget att svenska folket inom kort åter får dis-
ponera pengarna från det tillfälliga obligatoriska sparandet. Många försökte
kritisera sönder den åtgärden men avsedd effekt uppnåddes. I lågkonjunktu-
ren kan sparade medel göras disponibla. Det hade inte blivit fallet om moms-
höjningen, dvs. skattehöjningen som var alternativet, hade genomförts.
Avgörande för att kunna pressa ned kostnadsutvecklingen och inflationen
är att alla tar sitt samhällsansvar. Centern har alltsedan Rehnbergkommis-
sionen presenterade sitt förslag bejakat ett flerårigt stabiliseringsavtal på ar-
betsmarknaden. Utvecklingen de senaste månaderna med ökad arbetslöshet
har förstärkt, inte minskat, behovet. Då är det desto mer beklagligt när vissa
grupper ställer sig utanför det solidariska ansvaret.
Det innebär inte att vi viftar med tvångsvapen. Men den politiska pressen
på parterna skall vara tydligt. Jag noterar emellertid att den långt ifrån varit
total bland alla partier. En sak är klar, välfärden hotas om inte kostnadsut-
vecklingen kan pressas ned. Det ger inte minst långtidsbudgeten klart be-
sked om när man jämför huvudalternativ och referensalternativ.
Rättvis fördelning av välfärden är ett nyckelbegrepp när en ny ekonomisk
politik skall formuleras. Skatteomläggningen gav mycket litet i utbyte för
människor med låga eller normala inkomster.
Däremot fick de vara med och bära finansieringsbördan genom bl.a.
höjda hyror och resekostnader.
Det kommer att vara både orimligt och omöjligt att skapa opinion för be-
tydande och nödvändiga förändringar av främst skatten på produktion och
kapital, om inte vanligt folk upplever att skattesystemet behandlar dem rätt-
vist.
Enligt centerns uppfattning är därför sänkt skatt på nödvändig konsum-
tion en förutsättning för att lägga grunden för andra skattesänkningar. Skat-
tetrycket måste sänkas. Målet bör vara att det kan reduceras till 50 % av
BNP före sekelskiftet. Men grunden för sänkningen är omfördelning inom
den indirekta beskattningen och att alla känner att skattesänkningarna kom-
mer dem till del.
Centern har förespråkat en sänkning av skatten på maten och boendet
som totalt handlar om ca 17 miljarder kronor. Alla måste bo och äta. Den
som använder störst del av sin inkomst till sådan konsumtion vinner mest på
skattesänkningarna. Rättvisan ökar. Den folkliga opinionen för sänkt mat-
moms är mycket stark och ett tecken på att människor i allmänhet inser det
här sambandet. Solidaritet och rättvisa ger förutsättningar för att mer poli-
tiskt samlat kunna tackla andra svåra problem. För en fyrapersonersfamilj i
en normal trerummare handlar det om 500 kr. lägre kostnader per månad för
mat och hyra, med centerns förslag. Det är ett konkret förslag till förbättrad
rättvisa. Det minskar behovet av bidrag, och det minskar rundgången i eko-
nomin. Man skall helt enkelt kunna leva på sin lön.
Tyvärr verkar det som om regeringen tänker lägga ut nya dimridåer på
detta område. Vi har lagt ett konkret lagförslag om sänkt skatt på maten till
riksdagen. Hur tänker socialdemokraterna ställa sig?
Det är viktigt att ni inser att ni inte kommer undan med ”öppenhet” den
här gången! Det har ingen trovärdighet om ni inte ställer upp när det finns
chans till det - nu under vårriksdagen. Det är nu ni har chansen!
Det är nödvändigt att sänka de offentliga utgifternas andel av BNP. Detta
måste ske med valfrihet och effektivitet som ledord i förnyelsearbetet inom
den offentliga sektorn. Finansieringen måste i stora delar även i fortsätt-
ningen vara offentlig och solidarisk - men verksamheter kan mycket väl ut-
föras i annan regi, t.ex. privat, kooperativt osv.
Regeringen föreslår en tvåmiljardersbesparing i den statliga byråkratin.
Det är rätt inriktning, men det måste ses som ett första steg. Decentralise-
ringstanken genomsyrar nu alltmer debatten kring den offentliga verksam-
heten. Decentraliserat ansvar och decentraliserade beslut skapar förutsätt-
ningar för att ytterligare reducera byråkratin och för att effektivisera verk-
samheten. Det stämmer väl med vårt mål - ett decentraliserat samhälle.
Mer grundtrygghet och mindre inkomstrelaterade system skapar utrymme
för besparingar. Ingen faller igenom skyddsnätet, och samhällsekonomiskt
utrymme för att sänka skattetrycket utan att rasera välfärden kan skapas.
Den fulla sysselsättningen är ett avgörande ekonomiskt-politiskt mål. Ar-
betslöshet är resursslöseri och inte sällan en personlig tragedi dessutom. Nu
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
57
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
58
måste viktiga samhällsinvesteringar tidigareläggas för att möta problemen
på arbetsmarknaden och för att skapa förutsättningar för att hela Sverige
skall utvecklas och kunna gå stärkt ur krisen.
Centern bejakar ett 10-miljardersprogram för satsningar på järnvägar,
länsvägar och arbetsmarnadspolitik. Arbetslinjen skall gälla. Utbildning,
även beredskapsarbeten, är bättre än understöd.
I bjärt kontrast till centerns utvecklingsprogram för hela Sverige står de
röd-blå koalitionernas satsningar på miljökatastrofen Öresundsbron och på
motorvägar över storstädernas få kvarvarande grönområden. Då finns det
gott om pengar. Samtidigt lägger man strypsnara på inlandsbanan. Det är
inte mer miljöförstöring och fler koncentrationsprojekt som kan ta Sverige
ur krisen.
Vi måste satsa på utbildningen. Centern föreslår 1 miljard kronor till loka-
ler och utrustning i högskolan. Uppgörelsen i utbildningsutskottet - mot re-
geringen, men som man sedermera accepterat - om 5 000 nya högskoleplat-
ser är ett steg i rätt riktning och en seger för centerlinjen. Utbildning är en
investering i framtiden både för individ och för samhälle. Det är inte centern
som under 80-talet, låt mig understryka det, sett skolan som ett besparings-
objekt. Det är andra partier i denna riksdag som har gjort det. De måste
nu bekänna färg när vi formar den nya gymnasieskolan. Förlängningen av
yrkesutbildningen får inte gå ut över de studieförberedande linjerna i gym-
nasieskolan. Därför är en återföring av 330 milj.kr. ett nödvändigt första
steg.
Stabiliseringsavtal och nedpressad kostnadsutveckling. Minskade offent-
liga utgifter. Stram finanspolitik. Att byta statligt företagsägande mot en ak-
tiv satsning på byggande av vägar och järnvägar. Kampen mot arbetslöshe-
ten måste paras med nödvändiga samhällsinvesteringar och en modernise-
ring av Sverige. De mindre och medelstora företagen måste få bättre förut-
sättningar. Omställningen av jordbruket måste ske med fasta spelregler, och
inte som nu tycks vara avsikten, nämligen att inför valet och mindre än ett
år efter beslutet om livsmedelspolitiken riva upp beslutet. Det är löftesbrott,
och det är en typisk byråkratipolitik, dvs. det har ingenting att göra med
verkligheten för de människor som drabbas av besluten. Jag syftar på de
uppgifter som har kommit ut om att man nu skall sänka gränsskyddet. Det
är dessutom ohederligt att den vägen skapa felaktiga föreställningar om lätt-
köpta matprissänkningar.
Energisystemets förnyelse måste ge utveckling för inhemsk, förnybar och
miljövänlig energi och mota ut uran, olja och kol. Vi har haft tillräckligt med
ekonomiska problem som en följd av de tidigare låsningarna vid dessa ener-
gikällor. En rättvisare fördelning av välfärden är en viktig förutsättning för
att skapa acceptans för sänkta skatter på produktionen.
Man kan då naturligtvis säga att detta är en del i Europaperspektivet. Jag
vill i så fall erinra om att detta inte är något nytt problem. Det handlar också
om den regionala fördelningen i Sverige, den som man så många gånger har
tagit lätt på. Storföretagen har ju inte direkt premierat satsningar i de norra
delarna av vårt land såvida de inte har varit beroende av råvarorna där. Det
är därför vi har sagt att vi även för näringslivet måste skapa likvärdiga förut-
sättningar i olika delar av landet.
Med en allt öppnare och mer internationaliserad ekonomi gäller detta na-
turligtvis också på Europaplanet. Jag delar den uppfattningen, men jag för-
står då inte varför man inte på det nationella planet har insett detta.
Detta är en politisk uppgift, men som grund måste ligga att människor
känner att de blir rättvist behandlade. Man skall då slå vakt om människor
som befinner sig i en svår ekonomisk situation och har smala ekonomiska
marginaler. Man skall dessutom slå vakt om att skapa likvärdiga förutsätt-
ningar i olika delar av vårt land.
Vi kan på så sätt skapa förståelse och förutsättningar för en sänkning av
arbetsgivaravgifterna och för en sänkt kapitalbeskattning. Detta är nödvän-
digt mot bakgrund av internationaliseringen av ekonomin liksom det är nöd-
vändigt att ta bort skatten på arbetande kapital och att ta bort den kontra-
produktiva turistmomsen och omsättningsskatten på värdepappershandeln.
Att slopa skogsvårdsavgiften och sänka arbetsgivaravgifterna för småföreta-
gen är centerns prioritering. Löntagarfonderna avvecklas, och den nya AP-
fondsgigantomanin - som lätt skrämmer bort företagandet - måste stoppas.
På detta sätt skapas nya och bättre förutsättningar för en stärkt konkur-
renskraft. Då kan en uthållig tillväxt återskapas, och då kan Sverige elimi-
nera de ekonomiska obalanserna. Det blir inte enkelt med det budgetunder-
skott som nu redovisas, men rätt hanterat kan en ny politik utvecklas ur da-
gens ekonomiska obalans.
För att detta skall bli en trovärdig politik krävs en majoritetsregering med
klar centerprofil. Då riskerar inte god miljö, regional balans, rättvis fördel-
ning och full sysselsättning att hamna i strykklass. Ett samhälle med växt-
kraft kräver nämligen både kvalitet och kvantitet.
Anf. 47 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Regeringens kompletteringsproposition är ju regeringens
sista större verk under den här mandatperioden. Det är en slutsummering av
tre års regerande. Med tanke på hurdan den politiska diskussionen var 1988
kan vänsterpartiets omdöme om föreliggande proposition bara bli att det nu
är fråga om en total avsaknad av både rättvisepolitik och varje tanke på eko-
nomisk demokrati. Nu är det fråga om en fullständig anpassning till kapita-
lets och marknadens villkor.
Budskapet från den socialdemokratiska regeringen är: Arbeta hårt, spara
och var disciplinerad! Man kan naturligtvis fråga sig varför. Vilken är rege-
ringens politiska vilja med samhällsutvecklingen? Var finns jämlikhetstan-
ken, solidariteten och den ekonomiska demokratin? Var finns de grundläg-
gande värderingar som arbetarrörelsen har burit? Av regeringens politik
tycks det som om partiet ständigt måste anpassa sig till kapitalet och till
marknadens villkor utan att ha någon egen politisk kraft.
Regeringens politik är nu en kvartalspolitik, där anpassningen sker grad-
vis efter kapitalets utveckling och efter de senaste prognoserna från de eko-
nomiska bedömarna. Hänsynslöst kastar sig nu socialdemokratin ut i Europa
och kräver medlemskap i EG. Några större förbehåll för Sverige och för de
värderingar som Sverige har burit - t.ex. en generell välfärdspolitik för be-
folkningen - finns knappast kvar. I vissa stunder och med en viss överdrift
framstår regeringens egen politik som så fanatisk att t.o.m. Carl Bildt fram-
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
59
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
60
står som sansad. Hur har regeringen tänkt sig det hela? Kan arbetarrörelsens
mål genomföras genom underkastelse? Eller tänker man överge dessa mål i
och med EG-processen?
Vänsterpartiet var vid 1988 års val med och slog tillbaka de borgerliga par-
tierna. Vi betraktade valet som en framgång. Det fanns nämligen hos social-
demokratin avgörande kvalitativa skillnader i jämförelse med en ren och
skär borgerlig politik. Vallöftena om föräldraförsäkringen, åtgärder för att
förbättra arbetsmiljöerna och partiets sågning av främst folkpartiets skatte-
politik är exempel på sådana skillnader. Dessutom var försvaret av sjukför-
säkringen och arbetslöshetsförsäkringen, välfärden i kommunerna och strä-
van efter arbete åt alla också avgörande skillnader gentemot de borgerliga.
I dag är dessa skillnader svåra att upptäcka, eller kanske rör det sig nu bara
om kvantitativa skillnader? Efter vad jag har förstått har både Bengt Wester-
berg och Carl Bildt nästan understött analysen.
Tyvärr har regeringen kört in på samma väg som de borgerliga - den blå
vägen. Man ser nu EG framför sig, och man ser tydligen att man där skall
finna drivkrafter för vad man skall göra på hemmamarknaden. Skillnaden är
egentligen hastigheten.
I högerpartiernas framställning - det har här talats om ett dokument som
skulle uppfattas som början till slutet för Sverige eller någonting liknande -
sägs det ärligt och rakt vad högerpolitik innebär. Det är fråga om sänkt
moms, karensdagar, sänkta eller borttagna bostadssubventioner och bespa-
ringar inom välfärden - det är raka och entydiga förslag från högerhåll. Från-
sett högerns syn på AP-fondssystemet funderar man över om regeringen har
några direkt principiellt avvikande uppfattningar från det program som hö-
gerpartierna redovisar. Hur tänker sig t.ex. regeringen skatteharmonise-
ringen med EG? Skall den ske på något annat sätt än vad som nu föreslås av
högerpartierna? Det vore mycket klargörande och en politisk framgång om
Allan Larsson på avgörande punkter kunde ta avstånd från avsikten med för-
slaget och den principiella inriktningen i högerförslaget och inte bara göra
bedömningar av ifall det är en svartmålning eller inte.
Apropå högerdokumentet kan man konstatera att det politiska språkbru-
ket har tunnats ut ytterligare. Vi hörde Carl Bildt säga att det inte fanns nå-
gon fördelningspolitik i högerdokumentet. Fördelningspolitik kan ju vara
vad som helst. Jag har uppfattat det så att det viktigaste inom fördelningspo-
litiken har varit sysselsättningen, men nu är det tillväxten. Det intressanta
när det gäller dessa avgörande fördelningspolitiska frågor är att man samti-
digt ökar inkomstskillnaderna, ökar förmögenhetskillnaderna och minskar
solidariteten inom skattesystemet. Det traditionella synsättet på fördelnings-
politik dumpas alltså.
Regeringens politik har de senaste åren som sagt präglats av uppgivenhet
och anpassning till marknaden, till samhällsutvecklingen och till en allt
större makt till kapitalets marknadskrafter. I stället hade det behövts ett
större motstånd och en mobilisering från arbetarrörelsen. Vart tog tankarna
om ekonomisk demokrati vägen? Löntagarfondsdebatten handlade ju i
grunden om demokrati i hela samhället. Varför skall SAF ha monopol på
klasskampen i detta land? Skrivningarna i propositionen om AP-fondssyste-
met och löntagarfonderna är i många fall häpnadsväckande. Systemet skall
enbart bli ett pensionssystem. Det skall t.o.m. kunna kompletteras med indi-
viduella tilläggspensioner. Samtidigt går utvecklingen därhän att de stora
företagen i landet flyttar sin tyngdpunkt utomlands.
Sverige behöver långsiktiga investeringar i en framtidsinriktad industri.
För att åstadkomma det är det nödvändigt att på något sätt kunna använda
det kollektiva sparandet. Det är också ett sätt att säkerställa en bra utveck-
ling i Sverige.
I kompletteringspropositionen framgår att regeringen tror att konjunktu-
ren vänder uppåt i höst. Med tanke på prognosers tillförlitlighet kan man
fråga sig vad det egentligen handlar om. Är det fråga om ett hopp inför fram-
tiden? Tydligen litar regeringen inte heller på sin egen politik, utan på dessa
prognoser eller på den vändning i konjunkturen som skall rädda partiet i va-
let.
Vi saknar en mängd saker i kompletteringspropositionen. Främst är vi för-
vånade över att regeringen inte vill påbörja genomförandet av en sänkning
av matmomsen. Med vänsterpartiets förslag om en skärpt skatt för de välbe-
ställda och en sänkning av matmomsen skulle vårt land få en mycket rättvi-
sare skattepolitik än för närvarande. Min fråga till finansministern är: Är det
helt uteslutet att regeringen framlägger förslag om sänkt matmoms för att
åstadkomma ett rättvisare skattesystem? Eller tänker man, som Olof Jo-
hansson nyss sade, här i riksdagen under våren rösta för de föreliggande
förslagen?
Regeringen har sedan i höstas bytt överordnad paroll för sin politik. Infla-
tionsbekämpningen är överordnad kravet på arbete och sysselsättning åt
alla. Detta byte är ingen tillfällighet. Det är inte heller någon tillfällighet att
man är negativt inställd till beredskapsarbete. Egentligen är det en ganska
cynisk politik som regeringen för på detta område. Man kalkylerar helt kallt
med en arbetslöshet på närmare 3 % under 90-talet. Det är det genomsnitt-
liga arbetslöshetstalet. Vad händer i utsatta regioner? Att AMS får 6 miljar-
der i stället för begärda 10 miljarder för framför allt utbildning är också ett
tecken på denna politik. Huvudnumret är utbildning, och det är mycket bra.
Samtidigt är det en avsaknad på nya arbeten. I och med att sådana inte finns
blir följden en ökad skara av välutbildade arbetslösa. Effekten blir att rege-
ringen i praktiken skall bekämpa inflationen med välutbildade arbetslösa.
Är det vad finansministern kallar för att gå på två ben, dvs. att Sverige skall
ha världens mest välutbildade arbetslösa? Jag undrar om inte regeringen har
gått ett steg längre än vad riksdagen tänkte sig den 27 mars, när den fattade
beslut om att inta en ganska välvillig syn på beredskapsarbeten.
Vad säger man i Sandviken, Hallstahammar och i andra krisorter med hög
arbetslöshet? Visserligen kan man utbilda sig, men när man väl har gjort det
behöver man också ett arbete. Vad händer under tiden, dvs. innan arbeten
har tillskapats? Skall regionalpolitiken bara vara ett medel i flyttningskaru-
sellen?
Regeringen har haft chansen att göra bra ifrån sig i en fråga, nämligen i
frågan om sysselsättning. Men man har tydligen misslyckats även där. Hand-
lar det inte i den politiska verkligheten egentligen om ett hänsynstagande till
EG och dess anpassning till arbetslöshet, finansminister Allan Larsson?
Vi i vänsterpartiet, som anser att varje arbetslös är ett nederlag för ett
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
61
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
62
samhälle, vill verkligen satsa alla tänkbara resurser på att förhindra att nå-
gon är arbetslös i ett visst skede. Det behövs snabba investeringar i infra-
strukturen, inte minst regionalt. Vi kan tänka oss ROT-program för skolor
och VA-nät. Vi kan också tänka oss insatser i kommunerna för att se till att
äldreomsorg och barnomsorg verkligen bedrivs. Vi vill vidare sätta in åtgär-
der för att öka industrins investeringar.
Som jag ser det är regeringen mycket passiv på dessa områden. Anmärk-
ningsvärt i hela detta sysselsättningspaket är varifrån man har fått stöd för
det, nämligen från moderaterna och folkpartiet liberalerna. Regeringen för-
litar sig också mycket på stabiliseringsavtalet och Rehnbergkommissionen
och säger att man här har nyckeln till lösningen på inflationen. Men trots
Rehnbergsavtalet kan vi se att lönespridningen ökar. Väletablerade grupper
drar lönemässigt ifrån andra. De som alltid har haft det svårast, de som har
haft hjälp av en solidarisk lönepolitik, sitter nu fast i långvariga Rehnbergav-
tal. De blir knappast hjälpta av att lönespridningen i ett längre perspektiv
kraftigt kommer att driva på inflationen. Ökad lönespridning betyder nämli-
gen helt klart inflation.
Hur blir det med fackens roll i framtiden? Hur har den socialdemokratiska
regeringen egentligen tänkt sig den? En stor del av fackföreningsrörelsen
måste kanske sitta med armarna i kors i stället för att vidta nödvändiga åtgär-
der för att hjälpa sina lågavlönade. Vad händer efter nästa avtal? Vad händer
på marknaden, Allan Larsson? Är inte risken mycket stor för att de välbe-
ställda ”fixar” sin kompensation även efter Rehnbergåren, samtidigt som de
lågavlönade förlorar?
Vi i vänsterpartiet tycker att det hade varit oerhört mycket smartare att i
stället för Rehnbergavtal föra en kraftfull fördelningspolitik med insatser i
främst skattepolitiken. Vi betonar än en gång att inflationens grundorsak
inte ligger i löneutvecklingen. Grundorsaken hittar vi i stället hos dem som
sätter priserna, och dessa måste vi sätta press på.
Regeringen fullföljer även sin politik gentemot kommunerna. En real
minskning av kommunernas resurser, är vad man åter för höra. Den näralig-
gande välfärden vill man inte garantera. Statsbidragen skall minska realt
sett. Vi i vänsterpartiet kräver däremot omedelbart ett kommunalt stödpa-
ket.
Arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen är också en eftergift åt markna-
den och borgerligheten. Den har egentligen inget berättigande. Om man
misstror de fackliga organisationerna och deras möjligheter att påverka ut-
vecklingen i arbetslivet, då skall man naturligtvis ge efter och se till att mot-
parten stärker sina positioner.
Vi är också förundrade över regeringens hantering med hyrorna. Varför
vill man redan nu se till att kompensationen för byggmomsen minskar? Är
det inte en signal om att man egentligen vill höja hyrorna ytterligare efter de
rekordhöga hyreslyft som människor har fått vidkännas.
Vi vill också peka på arbetsmiljön, som i föregående val var en av de stora
slagnumren. Nu, nästan 2,5 år senare, vet vi ju resultatet av regeringens pre-
stationer. Vi har tagit del av en kartläggning av de 400 sämsta jobben, även
om dessa inte pekades ut. Framför allt saknas det förslag, befogenheter och
åtgärder för att kunna vidta åtgärder som förbättrar situationen. I stället för
insatser från skyddsombud och fack får den enskilde bara läsa välvilliga
skrivningar om hur det skall vara. Regeringen talar mycket om tillväxt och
produktivitet, men man bryr sig inte om själva grundvalen för produktionen,
dvs. förhållandena i arbetslivet. Man underskattar de arbetandes möjlighe-
ter att utveckla det svenska samhället. Inflytandet, miljön och villkoren för
de anställda - det som kan inordnas under begreppen ekonomisk demokrati
och demokratiska rättigheter - har tydligen inte längre någon plats i social-
demokratins politik. Likadant är det med miljön. Här saknas ett klart sam-
band i de skrivningar som regeringen har i kompletteringspropositionen med
den politik man egentligen företräder. Marknadskrafternas mekanismer
skall få fritt fram. Tillväxten har naturligtvis sina konsekvenser på miljön.
Därför är dessa skrivningar kosmetika, bortsett från några enstaka punkt-
insatser. Helhetsperspektivet och helhetsåtgärderna saknas, och tydligen
också insikten om att miljön sätter gränser för vår produktion och konsum-
tion.
Herr talman! Regeringens politik kan sammanfattas med att regeringen
hoppas på bättre tider. Allan Larsson måste naturligtvis dela vänsterpartiets
bekymmer för arbetarrörelsen och dess framtid. När människor känner för-
virring inför den politiska situationen, skulle det behövas klarhet och ett tyd-
ligt budskap från regeringen, ett budskap som skulle kunna stimulera männi-
skorna till insatser i samhället. Men vad de får höra är att vi hoppas på bättre
tider. Du skall arbeta mer, du skall spara om du kan, bråka inte utan var
lydig!
I kompletteringspropositionen är det mycket svårt att se vilka värderingar
regeringen har för sin politik, som på avgörande punkter skiljer sig från de
borgerligas. Kunde finansministern bringa klarhet i detta skulle den politiska
debatten i fortsättningen vara mycket enklare och klarare från arbetarrörel-
sens sida.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
Anf. 48 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Vi har en ny finansminister.
Vi har ”ny start för Sverige”.
Vi har ”ny demokrati”.
Det ser ut som om den svenska politiken har förändrats, men i själva ver-
ket är det en gammal politik i ny tappning.
Det är samma gamla tillväxtmedicin som vi har sett så många gånger förut.
I redovisningen av den ekonomisk-politiska strategin för de närmaste åren
sätts tillväxtmålet i vanlig ordning före miljömålet. Det räcker inte, Allan
Larsson, att på femte plats säga att den ekonomiska politiken skall medverka
till uthållig tillväxt. Under avsnitt 7 i propositionen: ”Politik för uthållig till-
växt" står det dessutom att läsa: "Miljöpolitiken måste vara i linje med den
ekonomiska politikens allmänna förutsättningar och mål.”
Problemet med denna formulering är att den måste uttydas så, att den
ekonomiska politikens förutsättningar och mål skall bestämma miljöpoliti-
ken. Det var ju precis så vi inte ville ha det, utan vi ville ha det tvärtom - vi
ville att miljömålet skulle ligga först och bestämma ramarna och utrymmet
för den ekonomiska politiken.
Jag saknar också en grundläggande kritik av bedömningen av landets eko-
63
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
64
nomi. Genom att använda de traditionella ekonomiska begreppen får man
en värdering som egentligen är irrelevant för hur det egentligen står till. Ju
snarare en grön nationalbudget läggs till grund för värderingen, desto tidi-
gare vet vi vad vi måste göra. I själva verket står vi inför ett vägval, där vi
måste välja miljövägen med seriös ekonomisk politik. Det kan inte ske med
ofinansierade skattesänkningar.
Den ekonomiska politiken bör naturligtvis underordnas de ekologiska ra-
marna. Men miljömålen kan tillgodoses endast genom strukturförändringar
och alltså inte i första hand genom speciella ”miljösatsningar”. Miljömålen
måste byggas in genom omstrukturering av produktionssystemen och kon-
sumtionssystemen, alltså både produktion och konsumtion. Miljöpartiet de
gröna vill därför aktivt stödja utveckling av ny teknik, som är energi- och
resurssnål och som helst inte smutsar ner vare sig vid produktion eller vid
användning av produkterna. Slutmålet är att ersätta dagens linjära produk-
tionssystem, där materialet vandrar från gruvan till avfallshögen, med ett cir-
kulärt system byggt på förnyelsebara råvaror, återbruk och återvinning.
Framväxten av ett cirkulärt system kan vi påskynda genom att aktivt an-
vända ekonomiska styrmedel i form av kraftigt höjda skatter på råvaror,
energi och miljöutsläpp för att i stället sänka skatten på arbete.
Varför är ni så rädda att föreslå en kraftfull omläggning av skattesystemet?
Frågan går till både Bildt, Westerberg, Johansson och Larsson. Varför?
Men det räcker inte med en miljövänlig teknik. Sådan har införts på
många områden under de senaste decennierna, men miljöproblemen har
ändå ökat. Felet är naturligtvis att de positiva effekterna av den nya tekniken
har motverkats av att den materiella produktionen hela tiden har ökat. Vi
har hela tiden konsumerat mer. Både med den av regeringen och av modera-
terna och folkpartiet föreslagna utvecklingen kommer miljöproblemen att
fortsätta att öka. Den ensidiga tillväxtsatsningen skapar fler problem än den
löser. Om man räknar med miljöskadorna, kommer vi förmodligen att få en
negativ tillväxt i Sverige under hela 90-talet. Utredningar har visat att den
strålande tillväxten i vårt grannland Tyskland under 80-talet i själva verket
har varit negativ, när man räknar med miljökonsekvenserna. Förmodligen
gäller samma sak för Sverige.
Det räcker inte att vi stabiliserar utsläpp och resursförbrukning på nuva-
rande nivåer. De måste drastiskt minska, om vi menar allvar med allt tal om
solidaritet med fattiga länder och kommande generationer. Miljöpartiets re-
cept för en sådan minskning är en kraftig satsning på miljövänlig teknik kom-
binerad med en minskning av den totala materiella förbrukningen. Det bety-
der en lägre eller ingen ekonomisk tillväxt, mätt på traditionellt sätt. Men
det betyder att vår livskvalitet kommer att öka.
Propositionens inriktning mot en ökad samhällsekonomisk effektivitet ge-
nom avreglering, ökad konkurrens samt satsning på utbildning och forskning
är bra, om detta leder till en förbättrad produktivitet. Men miljöpartiet är
inte överens med regeringen om hur den förbättrade produktiviteten skall
användas. Regeringen vill använda produktivitetsökningen till en snabb pro-
duktionsökning för att kunna öka framför allt den privata konsumtionen.
Regeringen gör ingen analys av eller åtskillnad mellan en produktion som
innebär ytterligare rovdrift på knappa naturresurser som förstör miljön och
på andra typer av tillväxt. Därför kommer rovdriften och miljöförstöringen
att förvärras både med regeringens och även med moderaternas och folkpar-
tiets politik.
Miljöpartiet vill i stället ha en grön tillväxt med mer varor och tjänster som
är skonsamma mot miljön:
- Vi vill ha en jordbrukspolitik som inte är baserad på kemikaliejordbruket,
något som riksdagens övriga partier har fattat beslut om.
- Vi vill förbättra resurshushållning och miljö genom hårdare betoning på
ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken och en bättre miljölagstiftning.
- Vi vill minska beskattningen av arbete.
- Vi vill ta bort momsen på kollektivtrafik och mat.
Ar det t.ex. rimligt att en gratis parkeringsplats från arbetsgivaren är skat-
tebefriad men inte årskortet på kollektivtrafiken. Nej, det är naturligtvis inte
rimligt, men detta visar på inkonsekvensen i det nuvarande systemet, som
direkt motverkar en miljöriktig politik.
Miljöpartiet de gröna anser att vinsterna av en förbättrad produktivitet i
första hand skall användas till en förkortning av arbetstiden, inte till en ökad
produktionsvolym. Om produktiviteten kan förbättras på det sätt som förut-
sätts i propositionen, skulle det vara möjligt att minska normalarbetstiden
med 2 timmar till 38 timmar per vecka fram till 1994. Det förutsätter i så fall
en grön ekonomisk tillväxt på mellan 0,5 och 1 % om året för att samtidigt
klara det investeringsprogram för en bättre miljö som vi eftersträvar.
En förkortad arbetstid medger också att människor själva i ökad utsträck-
ning övertar arbetsuppgifter som i dag bekostas med skattemedel. Ett exem-
pel härpå är ökad föräldramedverkan på daghemmen och i skolan. I dag får
Waldorfskolorna inte ens anständiga bidrag från staten. Därför demonstre-
rar i dag föräldrar till elever i Waldorfskolorna utanför riksdagen. Sådana
här fristående skolor, där föräldramedverkan är ett väsentligt inslag, borde
premieras i stället för att bestraffas av staten.
Såväl en storsatsning på miljöinriktade investeringar som en arbetstidsför-
kortning kommer att bidra till hålla nere arbetslösheten de närmaste åren.
Miljöpartiets politik ger inget ökat utrymme för ökad privat konsumtion
och kräver en ekonomisk politik som slår vakt om de svaga i samhället. Vi
kan inte få mer av allt, utan vi måste använda det vi har på ett bättre sätt.
Vår politik ger inte heller samma skatteinkomster som den snabba tillväxt-
politik som regeringen föreslår. Detta motverkas dock av att en del av sam-
hällets utgifter för miljöskador och utslitning av människor minskar. Men
det behövs också en sparsamhet med offentliga utgifter samt en översyn och
effektivisering av de offentliga systemen. Miljöpartiet de gröna vill verka för
att kostnaderna för de stora transfereringssystemen minskar genom en suc-
cessiv övergång till skydd för grundstandard i socialförsäkringssystemet i
stället för en ersättning för inkomstbortfall. De stora bostadssubventionerna
måste minskas och de boende själva i huvudsak betala bostadskostnaden
med en omfördelning i tiden som räntelånesystemet kan ge.
Vi stöder inriktningen på besparingar i den statliga förvaltningen och på
en bättre samordning av samhällets resurser, t.ex. mellan sjukförsäkringssys-
temet och sjukvården.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
65
5 Riksdagens protokoll 1990191:101
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
66
Låt oss sälja ut Vattenfall och använda pengarna till miljöinvesteringar,
något som dessutom skapar nya arbetstillfällen. Investeringar i infrastruktur
och forskning måste ges en klar inriktning på att skapa kommunikations-,
energi- och produktionssystem som är långsiktigt ekologiskt hållbara. Mins-
kad vägtrafik förbättrar miljön, minskar behovet av import av drivmedel,
förbättrar handelsbalansen och bytesbalansen samt minskar antalet dödade
och skadade på vägarna.
Miljöpartiet de gröna är för en fri handel på lika villkor och ett alleuro-
peiskt samarbete på demokratiska grunder och med en bevarad neutralitets-
politik.
Det intressanta är att det faktiskt går att föra en politik som hjälper oss att
minska och komma till rätta med de ekologiska störningarna och samtidigt
lösa våra ekonomiska problem. Vi har analysinstrumenten, vi har kunska-
perna och vi har redskapen. Men ni vägrar ju allihop att göra någonting re-
jält. Varför gör ni det - Bildt, Westerberg och Larsson?
Anf. 49 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att uttrycka min stora uppskattning över
den uppmärksamhet som oppositionen har ägnat åt kompletteringsproposi-
tionen och att partiledarna har tagit av sin dyrbara tid för att debattera den
ekonomiska politiken. Ni har ju, som Dagens Nyheter påpekat, varit litet
frånvarande när vi diskuterat den ekonomiska politiken här i riksdagen.
Vi skall tala om nuet men framför allt om framtiden. Men jag vill ändå
ägna någon minut åt 1980-talet med tanke på den orättfärdiga beskrivning
som Carl Bildt gav av 1980-talet. Han beskrev det som ett misslyckat år-
tionde från ekonomisk synpunkt.
Vad menar Carl Bildt? Var det ett misslyckande att ytterligare 330 000
människor kunde få arbete? Var det ett misslyckande att Sverige kunde hålla
arbetslösheten långt under den nivå som gäller i Europa? Var det ett miss-
lyckande att löntagarna kunde förbättra sina reallöner och återvinna den
månadslön som man förlorade under de borgerliga åren? Var det ett miss-
lyckande att industriinvesteringarna fördubblades 1982—1990? Var det ett
misslyckande att vi har kunnat öka barnbidragen med 6 000 kr.? Var det ett
misslyckande att vi byggde ut barnomsorgen med 186 000 platser och att vi
kunde bygga ut sjukvården och äldreomsorgen? Var det ett misslyckande att
vi kunde förbättra pensionärernas villkor genom ATP-systemet, pensions-
tillskott och KBT?
Nej, Carl Bildt, det var inget misslyckande. Allt detta var stora och viktiga
framgångar. Det har vi åstadkommit i samverkan med näringslivet, lönta-
gare och samhälle. Det kan vi vara stolta över. Ingen av alla dem som varit
med och åstadkommit detta skall behöva ta på sig av Carl Bildts kritik. Sve-
rige är ett bra land, och Sverige blev bättre på 1980-talet, och vi har stora
uppgifter framför oss.
Det är om detta som den ekonomiska politiken handlar. Det är det som är
innebörden i den proposition som nu är levererad. Här framträder nu tydliga
alternativ genom det förslag som högeralliansen har lagt fram häromdagen.
När ni presenterade era förslag i januari beskrev jag det som en såpbubbla
av skimrande löften om skattesänkningar och anslagsökningar. Jag sade då
att det skulle gå med det som det går med en såpbubbla. Så snart någon petar
på den spricker den. Nu har den borgerliga såpbubblan spruckit. Nu har vi i
stället fått högeralliansens valmanifest. Det innehåller ett tydligt alternativ,
som bör göra debatten och vägvalet tydligare.
Carl Bildt sade i söndags - jag såg det på TV - att högeralliansens program
är den enda vägen. Jag ser att samma formulering finns i Veckans Affärer i
dag. Menar Carl Bildt allvar med detta? Har inte väljarna rätt att ta ställ-
ning? Och är det inte folket som skall avgöra vilken väg som är rätt? Carl
Bildt är en god demokrat, men Carl Bildt uttrycker sig slarvigt. Högerallian-
sens program är inte den enda vägen, och det är säkert inte den rätta vägen.
Det är ett alternativ, och Carl Bildt får stå ut med att alla andra partier utan-
för högeralliansen presenterar sina förslag till vägar för det här landet.
Vad Carl Bildt har presenterat är en bred väg för dem som får lättnader i
förmögenhetsbeskattning och annan beskattning. Men det är en dålig väg
för alla som skall vara med och betala genom försämringar av alla de slag.
Hur skall det t.ex. gå med bostäderna om ni skall genomföra ert program?
Jag såg i dag i Göteborgs-Posten att Sveriges största hustillverkare, Team
Boro, nu varnar för en valseger för högeralliansen. En valseger för modera-
terna och folkpartiet innebär en katastrof för bostadsbyggandet, säger före-
tagets VD. Är det detta som är den enda vägen?
Vad Carl Bildt har presenterat är en väg som leder bort från rättvisan. Det
går inte att bygga ett samhälle på den grunden. Ert program är en återvänds-
gränd.
Så låt oss då gå över till den väg som bär framåt. Kompletteringsproposi-
tionen innehåller en ekonomisk-politisk strategi med fem bärande element.
Det första är att den ekonomiska politiken skall skapa förutsättningar för
Sverige att aktivt och framgångsrikt delta i den internationella integrationen.
Det är 1990-talets stora utmaning med GATT, EES-avtal och EG-medlem-
skap. Det ger oss tillgång till nya och vidgade marknader, men det sätter
också press på konkurrens och produktivitet på hemmaplan. Det är den in-
ternationella integrationen som är den mest dynamiska faktorn i vår eko-
nomi.
Det andra är att den ekonomiska politiken skall medverka till att bromsa
kostnadsutvecklingen och stärka konkurrenskraften för att hävda sysselsätt-
ningen och välfärden. Vi är på god väg, och jag skall strax redovisa hur långt
vi har nått.
Det tredje är att den ekonomiska politiken skall bidra till tillväxt genom
att stimulera produktivitet och sparande. Utrymme skall skapas för investe-
ringar i produktion och infrastruktur.
Det fjärde är att den ekonomiska politiken skall bidra till att utjämna lev-
nadsvillkor och skapa en starkare bas för välfärden genom att arbetslinjen
konsekvent hävdas - i arbetsmarknadspolitiken och i socialförsäkringarna.
Här innehåller propositionen konkreta förslag till aktiva åtgärder för utbild-
ning och kompetenshöjning, förslag som nu skall behandlas i riksdagen. Det
handlar om trygghet, rättvisa och om grunden för framsteg.
Arbetslöshet är inte ett medel i den ekonomiska politiken. Jag är glad över
att ni fångat upp min formulering i ert papper, men jag kan inte se att det
finns någon konsekvens av detta i de förslag ni lägger fram.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
67
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
68
Jag tycker inte det ligger på Bengt Westerbergs nivå att rikta den typ av
angrepp på Ingvar Carlsson som nyss skedde med anledning av en formule-
ring som uppenbarligen är fabricerad i ett nyhetsmedium och som statsminis-
tern inte har uttalat. Jag tycker att det var torftigt, och det är synd att sänka
debatten till den nivån. Jag hoppas att vi i stället kan hålla nivån uppe.
Det femte och sista är att den ekonomiska politiken skall medverka till en
uthållig tillväxt. Produktion och konsumtion måste ställas om så att balansen
mellan ekonomi och ekologi säkras. Miljöpolitiken, uppgörelsen om energi-
politiken och satsningen på kollektivtrafiken är exempel på detta. Vi har lagt
fast kursen. Vi skall fortsätta på den vägen av samspel mellan ekonomi och
ekologi.
Detta är den ekonomisk-politiska strategin. Det är en stram och ansvars-
full politik. Kompletteringspropositionen markerar att vi skall fullfölja arbe-
tet med att åstadkomma prisstabilitet på god europeisk nivå och sysselsätt-
ning på god svensk nivå. Vi skall med kraft bekämpa arbetslösheten.
Samtidigt måste vi höja ambitionerna när det gäller ekonomisk tillväxt i
förhållande till vad som gällde under 1980-talet. En huvuduppgift under de
kommande åren blir att frigöra och ta till vara alla goda krafter som kan med-
verka till att öka vår samlade produktion. Målet bör var att etablera en ny
och högre nivå för tillväxt och produktivitet. Det är på detta område som
tyngdpunkten i de kommande årens arbete ligger, i den ekonomiska politi-
ken och i det praktiska arbetet i företag och på arbetsplatser. Vi skall åstad-
komma en sådan ökad tillväxt på ett sätt som gör att välfärden kan hävdas
och att de nya resurserna blir rättvist fördelade. Om jag skulle sätta en titel
på denna proposition skulle den därför få heta "Alla dessa möjligheter”.
Ute i världen pågår en intressant och viktig diskussion om vilket förlopp
den nuvarande konjunkturen kommer att få.
Kommer vi att ha en lång och djup nedgång? Eller blir det en kort och
grund nedgång, en snar vändning till det bättre?
Vilken roll spelar nya mönster för näringslivets lagerutveckling, t.ex. just-
in-time-principen?
Den diskussionen pågår i USA, Canada och Storbritannien - tre länder
som har stagnation eller minskning i sin produktion under detta år. Den dis-
kussionen pågår också inom OECD.
Det finns en allmän uppfattning att vändpunkten för den ekonomiska akti-
viteten kommer under det här året.
Sverige befinner sig i en rejäl lågkonjunktur, och nedgången i samband
med Gulfkrisen blev snabbare och djupare än vad prognosmakarna kunde
förutse.
Men det är också ett faktum att framtidsutsikterna har förbättrats både på
grund av den internationella utvecklingen och på grund av de åtgärder som
vi nu vidtar här hemma.
Låt mig få peka på några enkla fakta.
- Vi har passerat en vändpunkt när det gäller kostnadsutveckling. Arbetet
med stabiliseringsavtalet ger resultat. Vi håller på att växla ned från infla-
tionslöner till reallöner.
- Sverige har också passerat vändpunkten när det gäller inflationen. Fram-
för oss ligger en period av betydligt stabilare priser. Vi är på väg mot en
prisstabilitet på god europeisk nivå. Det får stor betydelse för hela vår
ekonomi.
- Vi har passerat en vändpunkt när det gäller produktiviteten. Den har ut-
vecklats svagt under slutet av 80-talet. Nu står vi inför en period med snab-
bare tillväxt. Nästa år ökar produktiviteten i industrin med 3 %.
- Vändpunkten när det gäller produktionen har kommit närmare och bör
inträffa under andra halvåret. Nästa år bör bli ett år av återhämtning och
förnyad tillväxt. Detta framgår av konjunkturinstitutets företagsbarome-
ter och av andra undersökningar.
- Vi har nått en vändpunkt också när det gäller inriktningen på tillväxten.
De senaste åren har den skyddade sektorn växt snabbare än den konkur-
rensutsatta, men nu är vi på väg in i en ny och bättre utvecklingsbana.
Nästa år växer den konkurrensutsatta sektorn med 2,5%. medan den
skyddade sektorn växer med bara 0,5 %.
- Vi har nått en vändpunkt när det gäller handeln med omvärlden. Vi har
hela tiden haft ett överskott i varuhandeln, men nu börjar det överskottet
att öka på nytt igen - från ca 16 miljarder kronor i fjol till drygt 20 miljar-
der i år och 25 miljarder nästa år.
- Vi har passerat en vändpunkt när det gäller hushållens sparande. Under
åren 1989-1992 stiger sparkvoten från ett minus på 4,6% till ett plus på
0,5%.
- Vändpunkten när det gäller sysselsättningen kommer senare. Konjunktu-
ren på arbetsmarknaden kommer alltid något senare än den som gäller
produktionen. Därför ligger den ett stycke fram i tiden, men den kommer
också.
Min slutsats av detta är alltså att Sverige i viktiga avseenden är på rätt väg.
Oppositionen är upprörd, särskilt Carl Bildt, och kritiserar den här fram-
ställningen och ordar om skönmålning. Den kritiken faller platt till marken.
Propositionen innehåller fakta om en besvärlig ekonomisk situation. Och
den innehåller fakta om de resultat som vi nu är på väg att uppnå genom de
beslut som riksdagen, ofta med breda majoriteter, har fattat.
Det finns inget av lättsinnig löftespolitik i denna proposition.
Det finns konkreta förslag när det gäller arbetsmarknadspolitik och byg-
gande. Det finns ett omfattande program för en bantning av den statliga ad-
ministrationen.
Det finns riktlinjer för den ekonomiska politiken. Det finns klara marke-
ringar när det gäller inflationsbekämpning och konkurrenspolitik, om valu-
tapolitik och finanspolitik.
Vi har en besvärlig statsfinansiell situation med stora men tillfälliga under-
skott under de närmaste åren. Vi byggde den bedömning som vi gjorde i
budgetpropositionen i januari och vi bygger den som vi gör nu på det under-
lag som riksrevisionsverket lämnar till regeringen. Jag har ingen anledning
till kritik mot riksrevisionsverket för att man har givit oss nya beräkningar.
Läget är svårbedömt av två skäl - med hänsyn till konjunkturutvecklingen
men också med hänsyn till det nya skattesystemet.
Det kommer - jag håller med Bengt Westerberg om det - inte att finnas
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
69
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
70
utrymmen för nya statliga åtaganden, men inte heller för nya stora skatte-
sänkningar.
Vi måste fortsätta med en kärv men ansvarsfull ekonomisk politik under
flera år. Bengt Westerberg vädjade om att man inte skall lova pengar till
barnfamiljer och pensionärer. Jag utgår från att vi skall fullfölja de beslut
och åtaganden som finns till båda de grupperna. Men själv nöjer sig Bengt
Westerberg med att föreslå kostnadskrävande reformer till helt andra grup-
per - slopad aktieomsättningsskatt, sänkt skatt på aktieutdelning, sänkt
skatt på förmögenheter. Är det ett uttryck för den fördelningspolitiska syn
som präglar högeralliansen?
Jag har talat klarspråk om svensk ekonomi när det har sett mörkt ut. Jag
talar klarspråk nu när jag säger att vi är på rätt väg. Jag vill inte för ett ögon-
blick ge intryck av att detta är en bred och bekväm väg. Det är en smal och
stenig väg; här finns verkligen inte utrymme för några ystra språng.
Skillnaden mellan regeringen och högeralliansen ligger i synen på Sveriges
möjligheter.
Ni ser i backspegeln. Ni svartmålar och ser problem. Ni misstror Sverige.
Ni bygger er kritik på stöd från Industriförbundet med motiveringen att
dess prognos för förra året var så exakt. Jag vill då säga att det var mycket
skickligt av Industriförbundet att i god tid kunna förutse att det skulle in-
träffa en Gulfkris, som kom att påverka hela den internationella ekonomin.
Säkert får man nobelpriset för att ha gjort en sådan prestation.
Jag skulle också vilja uppmana er att titta på den prognos som Industriför-
bundet gjorde förra gången det var valår, inför 1988. Jag skall inte säga något
ofördelaktigt om den, men jag rekommenderar alla intresserade ett studium
för att kunna bedöma tillförlitligheten i Industriförbundets prognoser ett
valår.
Vi vet var vi befinner oss i dag. Vi ser framåt, och vi ser möjligheterna.
Därför kan jag konstatera att Sverige i flera viktiga avseenden är på rätt väg.
De flesta bedömare gör liknande prognoser. Den uppfattning som jag har
redovisat stöds med några nyanser i bedömningarna av
- de svar som företagen lämnat till konjunkturinstitutet i Barometern,
- de svar som företagen lämnat till SCBs exportenkät,
- de svar som har lämnats i Småföretagsbarometern,
- de svar som företagen lämnat till Veckans Affärers enkät.
De visar alla att optimismen har ökat ute i företagen.
Varför vill högeralliansen förtiga och förneka detta? Varför kan ni inte re-
dovisa de uttalanden som görs av t.ex. P.G. Gyllenhammar, Percy Barnevik,
Christer Zetterberg och andra, som säger att förutsättningarna för industriell
verksamhet är mycket bättre, att Sverige är på rätt väg?
Läs gärna den brittiska tidskriften Economist, som den här veckan i ett
diagram har ritat in var olika länder befinner sig i konjunkturcykeln. USA,
Canada och Sverige befinner sig vid eller nära vändpunkten. Är det också
en skönmålning? Jag hoppas att TV och tidningar uppmärksammar den bild
som redovisas där, så att den blir allmänt känd.
Carl Bildts kritik mot mig faller platt till marken. Verkligheten kommer
att bekräfta detta.
Avgörande för Sveriges möjligheter under 90-talet är att vi växlar om från
inflationslöner till reallöner. Skall en sådan växling komma till stånd måste
den ske samtidigt över hela arbetsmarknaden. Det var det som var bakgrun-
den till initiativet med en förhandlingsgrupp som skulle åstadkomma ett sta-
biliseringsavtal.
Det är många som haft synpunkter på detta.
I höstas sade man att det aldrig skulle vara möjligt att genomföra en sådan
nedväxling. Nu när det är på väg att lyckas säger man att det skulle ha inträf-
fat ändå och gått ännu längre. Jag tillåter mig att tvivla.
De avtal som nu träffas innebär nämligen att ökningarna i de nominella
lönerna blir betydligt lägre än vad som varit fallet något år under 1970- och
1980-talen. Därmed skapar vi också möjligheter att få bättre reallöner än vi
fick under 1980-talet.
De är också klart lägre än vad som förutses för några av våra viktigaste
konkurrentländer. Som exempel kan jag nämna att lönekostnaderna i Stor-
britannien väntas öka med 9 % i år och att man i Tyskland slutit avtal om
ökningar på drygt 6 % i den offentliga sektorn.
Det kanske allra mest betydelsefulla är att avtalen inte innehåller den typ
av klausuler - fugar, pugar, lugar och allt vad de kallas - som var så infla-
tionsdrivande under 80-talet.
Jag har svårt att tro att det hade varit möjligt att åstadkomma detta med
den gamla förhandlingsordningen. För ett år sedan var det ingen som hade
vågat sätta en krona på att detta skulle kunna uppnås.
Hittills har avtal träffats för alla offentliganställda och för ca 55 % av LO-
medlemmarna på SAF-området. Förhandlingarna fortsätter, och jag utgår
från att parterna skall få till stånd avtal över hela linjen, med den hjälp som
Rehnbergs förhandlingsgrupp kan ge.
Om jag har förstått högeralliansen rätt har man förkastat ansträngning-
arna att få till stånd ett stabiliseringsavtal.
Det är djupt beklagligt. Det borde vara i riksdagens och i partiernas in-
tresse att verkligen få till stånd en växling från inflationslöner till reallöner
över hela arbetsmarknaden. I annat fall hotas jobben och våra möjligheter
att skapa nya resurser.
Vi har kommit ett bra stycke på väg, och det är angeläget att det nu full-
följs på de återstående avtalsområdena. Vi har sagt i propositionen att vi
skall göra en samlad bedömning av läget innan riksdagen slutar för somma-
ren. Jag är beredd att ta de initiativ som behövs för att säkerställa att vi får
ordning och reda i lönebildningen, att vi återställer konkurrenskraften och
klarar att ha jobben kvar i Sverige.
Jag uppskattar mycket Olof Johanssons klara markeringar, både i budget-
debatten i januari och i dagens debatt.
Jag skulle vilja fråga Carl Bildt och Bengt Westerberg: Vad är ert alterna-
tiv när det gäller att hantera de här utomordentligt svåra och ömtåliga frå-
gorna? Dagens Nyheter påpekade ju i sin kommentar i måndags att ni står
tomhänta på det området. Nu har ni chansen att redovisa vad det är för tan-
kar ni har. Låt oss se var skiljelinjen går när ni på det här sättet dömer ut de
ansträngningar som gjorts och det arbete som vi har lagt ned för att åstad-
komma en växling från inflationslöner till reallöner.
Fru talman! Stabiliseringspolitiken skall bidra till att vi återvinner konkur-
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
71
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
72
renskraft. Den skall därmed lägga grunden för en ny period av tillväxt. Vi
skall åstadkomma en prisstabilitet på god europeisk nivå och en sysselsätt-
ning på god svensk nivå.
Vi skall samtidigt höja ambitionerna när det gäller ekonomisk tillväxt i
förhållande till vad som gällde under 80-talet.
I propositionen redovisar vi två perspektiv för den kommande ekono-
miska utvecklingen fram till 1995.
I det ena alternativet visar vi vad som händer om vi knallar på i den takt
som vi hade under 80-talet, när produktiviteten i näringslivet ökade med
blygsamma 1,5 % per år.
I det andra alternativet visar vi vad som händer om vi tar vara på de nya
möjligheterna och höjer produktiviteten till 2,2 % per år.
Det ger en lång rad positiva effekter när det gäller konkurrenskraft, bytes-
balans och tillväxt. Det skulle komma att ge oss 40 miljarder mer 1995 för
enskilda och gemensamma behov. Det skapar nya förutsättningar för fram-
steg och välfärd, det ger oss möjlighet att rätta till kvardröjande brister och
orättvisor.
Det är på denna uppgift - att etablera en ny syn på tillväxten - som tyngd-
punkten i de kommande årens arbete ligger, i den ekonomiska politiken och
i det praktiska arbetet i företag och på arbetsplatser.
Vi har de senaste åren beslutat och börjat genomföra en rad viktiga struk-
turåtgärder som skall göra att vår ekonomi fungerar bättre än på 80-talet.
- Skattereformen är kanske den viktigaste; den stimulerar till arbete och
sparande.
- Den fortsatta avregleringen av de finansiella marknaderna är en annan
viktig reform. Den leder till en mer rationell användning av knappa resurser.
- Avregleringen av jordbruket är en tredje. Den kommer att leda till rim-
liga matpriser och en effektivare produktion.
- Skärpningen av konkurrenslagstiftningen inom livsmedelssektorn,
transporterna, m.m. är en fjärde åtgärd som pressar priser och stimulerar
produktivitet.
- Det kommunala skattestoppet och avregleringen på det kommunala om-
rådet är en femte viktig insats; det kommer att ge mer reformer för peng-
arna, nu när vi inte kan satsa mer pengar på reformer.
- Arbetslinjen i socialförsäkringen med sjuklön, nya ersättningsnivåer och
framför allt en satsning på aktiv rehabilitering ger mer välfärd till mindre
kostnader.
- Den stora satsningen på infrastruktur med telekommunikationer, Öre-
sundsbro, Mälarbana, Västkustbana, Arlandapendel och kollektivtrafik i
storstäderna ger stora vinster för miljön men ger också ett viktigt bidrag till
tillväxten.
- Frisläppandet av investeringsfonder och avveckling av investeringsskat-
ten ökar utrymmet för att bygga ut och modernisera.
- Bantningen av den statliga förvaltningen är ett led i avreglering och de-
centralisering - den frigör resurser för andra ändamål.
Man kan se alla dessa åtgärder som en ekonomins by-pass-operation, som
skall ge ett bättre fungerande blodomlopp och en bättre kondition, bättre
ork och uthållighet och därmed större prestationer, dvs. en bättre tillväxt.
Men det gäller att verkligen ta vara på de nya möjligheter som nu har ska-
pats för svenskt näringsliv. Till en del kommer de som en direkt konsekvens
av åtgärderna. Det finns redan belägg för det, t.ex. att sparkvoten förbättras
som en följd av skattereformen. Men det som är helt avgörande är det prak-
tiska arbetet ute i företagen och på arbetsplatserna. Det är där resurserna
skapas, och det är där initiativen måste tas.
Det är nu nödvändigt att göra produktiviteten till en i bästa mening allmän
angelägenhet. Det gäller att organisera arbetet så, att var och en bland hund-
ratusentals anställda kan ge sitt bästa för den gemensamma uppgiften att
skapa nya resurser.
Det handlar om förändringar som ger en ny och flexibel arbetsorganisa-
tion - det finns många goda exempel på detta, men det behövs många fler.
Det handlar om kompetenshöjning, om en stor satsning på att bygga upp
90-talets yrkeskunnande, och det är just detta vi riktar in oss på när arbets-
marknadspolitiken nu får en ny och ännu mera ambitiös uppläggning.
Det handlar om ett gott klimat för samarbete, mellan fack och företagsled-
ning och en samsyn om produktivitet som grunden både för lönsamhet och
för goda reallöner.
Det är detta som är huvudfrågan för den ekonomiska politiken under de
närmaste åren. Här finns nyckeln till framgång för svensk industri och svensk
ekonomi. Det är kring detta arbete som regeringen vill ha till stånd ett kon-
struktivt samarbete mellan näringslivet och löntagarna.
Här finns det en viktig skiljelinje mellan oss socialdemokrater och höger-
alliansen. Vi vill engagera alla goda krafter i uppgiften att utveckla vårt nä-
ringsliv och vår ekonomi och vår välfärd. Vi vill bygga upp och skapa nya
resurser för att värna välfärden.
Ni skall skära ned, ni söker konflikt och konfrontation. Ni gör det på det
politiska planet, inte bara med oss socialdemokrater, utan med alla andra.
Ni kräver kapitulation och underkastelse. Jag förstår att den tilltänkta sam-
arbetspartnern, centerpartiet, reagerar mot dessa diktat. Hur skulle Sverige
se ut med en regering som går fram på det sättet? Hur skulle ni kunna skapa
det samarbetsklimat som är nödvändigt att skapa under 90-talet ute i företa-
gen mellan anställda och företagsledningar? Nu talar Olof Johansson om en
majoritetsregering med centerprofil. Vilka partier gäller det, och vilka är det
som skall böja sig för detta? Jag tycker att det hela börjar verka mycket
märkligt. Vad kan ni erbjuda väljarna när ni på alla håll kommer med diktat?
Vad ni har presenterat i ert dokument ifrån högeralliansen är inte en ny start
för Sverige. Det är en ny start för politiska konflikter, en ny start för ökade
motsättningar också i arbetslivet. Vad ni har att erbjuda är bara en åter-
vändsgränd.
Fru talman! Den viktigaste politiska uppgiften under de kommande åren
blir Sveriges Europapolitik med förhandlingarna om medlemskap i EG. Här
innebär högeralliansens program ett allvarligt hot. Jag vill uppmana alla som
är intresserade av en positiv Europapolitik att noga besinna vad som kan
komma att inträffa.
Det är nu inte en fråga om Sverige skall delta fullt ut. Debatten gäller nu
något helt annat, nämligen vilket Sverige som skall delta i EG. Är det det
Sverige som vi känner, med höga ambitioner när det gäller att förena trygg-
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
73
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
74
het för individen med flexibilitet för produktionen? Eller är det ett helt annat
Sverige, med växande klyftor och otrygghet, högeralliansens Sverige?
Det finns nämligen två sätt att se på Sveriges framtid i det nya Europa. Det
ena synsättet representeras av moderaterna. Ni ger intryck av att Sverige är
en randstat, en nation som skall komma med mössan i hand till förhandlings-
bordet, ett samhälle som måste skrota välfärden på Thatchers vis för att
passa in i det nya Europa. Ni framställer EG som en uppfostringsanstalt för
bortskämda svenskar.
Det andra synsättet representeras av oss socialdemokrater. Vi menar att
Sverige skall delta från en styrkeposition. Vi har ett näringsliv som i grunden
är starkt. Vi är nu på väg att klara av kostnadsproblemen, och vi kommer
att återställa konkurrenskraften. Vi har en samhällsorganisation som är väl
skickad att erbjuda människor trygghet i den förändring som under alla om-
ständigheter kommer att ske under 90-talet.
Vi har i Sverige en egen politisk identitet, som vi skall hävda i det nya
Europa. Vi skall göra det bl.a. därför att vi har många vänner i Europa som
vill driva utvecklingen i samma riktning: arbete, trygghet, miljö - det är
några av inslagen i den sociala dimension som blir ett allt viktigare inslag i
det nya Europa.
Ni moderater gör ett allvarligt misstag när ni använder EG som motiv för
era krav på att skrota välfärden. EG är inte en organisation som kräver att
alla länder skall rymmas i den europeiska högerns standardförpackning. I
EG ryms länder med mycket olika traditioner och politiska ambitioner. Det
är ett mångfaldens Europa.
Misstaget är allvarligt i två avseenden. För det första ger det ett felaktigt
intryck av EGs egen utveckling. Mina kontakter med regeringskolleger i
EG-länderna ger en annan bild än den som ni moderater ger här hemma. EG
är inte ett hot mot välfärden utan en viktig förutsättning för en ekonomisk
utveckling på vilken vi kan bygga vår egen välfärd.
För det andra är jag övertygad om att ni, med er politik, skulle misslyckas
med att samla en tillräcklig majoritet av det svenska folket för ett EG-med-
lemskap. Frågan om medlemskap skall ju sist och slutligen avgöras av det
svenska folket 1994.
För att kunna förhandla med tyngd och auktoritet med EG om ett med-
lemskap, måste det finnas en stark hemmaopinion, som ger sitt stöd för för-
handlingarna. Förhandlarna måste också kunna känna stöd både från nä-
ringslivet och från löntagarna. Den fronten kommer att rämna, om man går
till förhandlingarna med det partipolitiska syftet att rasera den svenska väl-
färden och klyva samhället.
Därför, Carl Bildt och Bengt Westerberg, är er Europapolitik dömd att
misslyckas. Man kan inte byta ut den svenska modellen och tro att man kan
få stöd av det svenska folket.
Fru talman! Vi socialdemokrater säger ja till Europa och ja till välfärden.
Därför säger vi nej till högeralliansens program, som är ett hot mot välfärden
och en återvändsgränd för Europapolitiken.
Anf. 50 BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Om man tar förmågan att göra prognoser under valår som
måttet på prognosmakares förmåga är Allan Larssons och socialdemokrater-
nas förmåga utomordentligt svag. De prognoser som ni redovisade under va-
låret 1988 har ju senare, enligt Allan Larssons företrädare, visat sig vara be-
drägerier. Vi skall väl inte ta den prognos som Allan Larsson nu lägger fram
på större allvar än prognosen 1988.
Allan Larsson talade om debattnivån, min debattnivå, men Allan Lars-
sons inlägg hör till de värsta lågvattenmärken jag sett prov på från den här
talarstolen. Här står Allan Larsson som företrädare för en socialistisk rege-
ring, som har fört Sverige in i en ekonomisk utveckling utan tillväxt - ingen
tillväxt i fjol, ingen tillväxt i år och förmodligen ingen tillväxt nästa år. Ar-
betslösheten stiger snabbt. Den är dubbelt så hög nu som för ett år sedan.
Tiotusentals människor har fått varsel som kan leda till arbetslöshet senare
under året. Ni säger nej till angelägna reformer beträffande handikappade,
ni skär ned u-landsbiståndet i ett läge då 20 miljoner människor i Afrika sväl-
ter och miljoner kurder är på flykt. Ni skärper flyktingpolitiken, vilket
mängder av människor och organisationer i Sverige har reagerat emot. Ni
avvisar människor som för bara ett och ett halvt år sedan ansågs ha tillräck-
liga skyddsbehov för att få finnas här. Sedan går Allan Larsson upp i talarsto-
len och står som något slags profet för solidaritet med människor. Som jag
sade i ett debattinlägg är det faktiskt ett lågvattenmärke.
Hur är läget för Sverige? Det är inte alls akut. Det gäller inte problem som
har uppstått i samband med Gulfkrisen eller den internationella konjunktur-
avmattningen. Sverige befinner sig sedan många år tillbaka i en utomordent-
ligt problematisk situation. Titta på japanerna. De har varit utomordentligt
intresserade av att göra investeringar i Europa. Men hur många japanska
investeringar har Allan Larsson och hans regering kunnat locka hit till Sve-
rige under 80-talet? Jag tror knappt att det är en enda japansk investering.
Man får gå över 20 år tillbaka i tiden till Philips investering i Järfälla för att få
ett exempel på att ett utländskt företag har investerat i industriell expansion i
Sverige. Situationen för Sverige är utomordentligt allvarlig.
Skall vi kunna utnyttja den tillväxtpotential som internationaliseringen in-
nebär, krävs det en anpassning, bl.a. av skattetrycket i Sverige. Allan Lars-
son visar ingen som helst vilja att ta de nödvändiga stegen för att klara job-
ben, välfärden och miljön i Sverige. Detta är utomordentligt allvarligt.
Anf. 51 CLAES ROXBERGH (mp):
Fru talman! Litet beröm kanske ändå är på sin plats. Om den nya synen
på tillväxten håller, Allan Larsson, är vi bara att gratulera, tycker jag. Men
det gäller att den verkligen håller när vi kommer till den kritiska punkten att
vi skall avgöra hur den ekonomiska politiken skall se ut. Jag hoppas att 90-
talet kommer att innebära något helt annat än vad 80-talet innebar.
Vad var det som hände på 80-talet? Vi hade en tillväxt på 1,5 % årligen.
Vad kom den tillväxten att användas till? Vad hände under 80-talet, förutom
att vi fick en mängd börsspekulanter? Vi fick fler bilar, fler och längre pend-
lingsresor, större bostäder, fler TV-apparater, videor, CD-spelare och dator-
spel, större och motorstarkare bilar och fritidsbåtar, fler och större stormark-
nader, glober och flygplatser. Ja, man kan sätta upp många exempel på den
här listan. Men hur mycket av detta bidrog egentligen till en förhöjd livskva-
litet för människorna? Det är den intressanta frågan.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
75
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
76
Hur mycket negativ tillväxt medförde den här ekonomiska utvecklingen.
Jag skulle vilja hävda, och många med mig, att den reella tillväxten har blivit
negativ, om vi räknar med de totala konsekvenserna, miljökonsekvenser och
sociala konsekvenser.
Vad är det dessutom som har hänt? Bensinen har blivit 10 % billigare i
reala termer. Dessutom har kollektivtrafiken nu senast blivit 10—15% dy-
rare. Är det en sådan utveckling vi vill ha?
Moderaterna och folkpartiet vill sänka momsen. Jag frågar mig varför
man skall sänka momsen. Den leder egentligen bara till en ökad privat kon-
sumtion. Varför inte i stället sänka skatten på arbete. Vore inte det vettigare,
om vi skall prioritera vår konkurrenskraft gentemot omvärlden?
I miljöpartiet anser vi att kommunerna skall vara självbestämmande och
att vi inte skall ha något kommunalt skattestopp. Vi ser fram emot ett nytt
statsbidragssystem för kommunerna och ett ökat självbestämmande för
kommunerna.
Sedan säger finansministern att Öresundsbron ger vinster för miljön. Jag
skulle vilja att han talar om på vilket sätt.
Anf. 52 OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Tonläget höjdes här ett ögonblick. Det kan ibland vara stimu-
lerande, men jag uppfattar det just nu mest som besvärande. Jag känner mig
nästan ha ett behov av att medla mellan herrarna.
I verkligheten finns ingen som bestämmer på egen hand, på grund av det
sätt som väljarna har ordnat majoriteterna på i detta parlament. Därför
tycker jag att ni tar varandra på litet för stort allvar, som någon sorts motpo-
ler. Ni är båda representanter för minoriteter i denna kammare.
Det krävs alltså samarbete för att man skall uppnå resultat. Det är inte
alla som har insett det. En del tror att man kan diktera, andra tror att man
vinner framgång genom att skälla ut varandra. Det var ett, med tanke på den
svenska ekonomin, ganska dyrt meningsutbyte vi fick avlyssna alldeles nyss.
Jag tror att det är viktigt att många inser att det behövs majoriteter för att
regera landet. Där vill jag knyta an till det som Allan Larsson sade, att det
är klart att varje parti eftersträvar möjligheter att påverka. Sedan är det väl-
jarna som bestämmer. Därför uttalar jag mig för en majoritetsregering med
stark centerprofil, för det är vår målsättning. Jag är övertygad om att det
behövs en sådan regering. Om väljarna ger en majoritet för en icke-socialis-
tisk regering, är vi beredda att delta i den på samma villkor som andra. Var-
för det? Jo, därför att vi är ett icke-socialistiskt parti, och det kommer att
krävas fler partier som har förmåga att skapa en majoritetspolitik för att
klara de problem som Sverige har och kommer att ha under 90-talet. Då be-
hövs alla partier, annars blir det nämligen ingen majoritet. Jag vet inte vad
Allan Larsson kommer att säga, men ta inte högeralliansen på så blodigt och
fullständigt allvar, för de kan inte bestämma själva.
Däremot skulle jag vilja fråga vad det är regeringen håller på med på en
punkt. Vi har en livsmedelspolitisk överenskommelse, i samarbetets tecken,
mellan fem partier i riksdagen. Nu går regeringen ut och säger att man skall
sänka gränsskyddet. Vad är detta, om inte ett brott mot det avtal som vi har
träffat och det beslut som riksdagen har fattat.
Anf. 53 CARL BILDT (m):
Fru talman! Får jag, innan jag tar mig an finansministern, bara säga till
Olof Johansson, som i stort sett vädjar till kammaren att inte ta någon annan
på allvar, att risken med att stå här och säga att ingen skall tas på allvar är
att man slutar att ta honom på allvar. Det är faktiskt allvarliga saker som
diskuteras. Att komma dragande ena dagen med en centerminoritetsrege-
ring och den andra dagen med en centerdominerad majoritetsregering leder
till en del besynnerligheter i det politiska spelet. Allvar krävs nog av oss alla.
Jag vet inte om Allan Larsson har läst Kjell-Olof Feldts bok ännu. Jag
förstår att man har haft mycket ont om tid i regeringen och inte har hunnit
göra det. Låt mig bara återge litet av det Kjell-Olof Feldt skriver om 1980-
talet. Han skriver att den tredje vägen ledde åt fel håll. Han använder ut-
trycket bedrägeri om det socialdemokratiska budskapet i den föregående
valrörelsen. Han säger att den politik som regeringen lade på denna kamma-
res bord så sent som i februari förra året var teoretiskt orimlig och praktiskt
omöjlig.
Det är ganska förödande omdömen. De stämmer inte med skönmålaren
Larssons uppvisningar nu. Han talar om sina vändpunkter. Låt oss komma
ihåg att det vi har varit med om under senare år bara har varit vändpunkter.
Vi hade vändpunkten på s-kongressen 1987, vändpunkten i valet 1988, vänd-
punkten med tvångssparandet 1989, vändpunkten med kompletteringspro-
positionen 1990, vändpunkten med s-kongressen 1990, vändpunkten i ja-
nuari 1991 och nu har vi en vändpunkt igen.
Den enda vändpunkt som vi egentligen har sett är det faktum att arbetslös-
heten bara har blivit högre. Arbetslösheten har blivit högre och högre och
högre och högre. Det är, som sagt, värt att notera att det inte ens i regering-
ens egna långsiktiga prognoser finns en antydan till en vändning av denna
utveckling. Hittills under socialdemokratin under senare år har det bara vänt
neråt. Det har gått neråt och neråt, och den utvecklingen ser ut att fortsätta.
Så helt kort något om den enda vägen. Det är klart att det finns andra
vägar. Det går att fortsätta på den tredje vägen - ner i stupet, in i väggen,
mot avgrunden och in i arbetslösheten. Visst går det! Men den politik som
Europavägen innebär skapar framtidstro, som Veckans Affärer skriver. Den
väg som vi har angett är den enda vägen om vi skall kunna klara av att göra
Sverige till en vinnare i 1990-talets stora europeiska omvandling.
Med nuvarande skattetryck, nuvarande socialdemokratiska låsningar och
nuvarande investeringsflykt från Sverige kommer Sverige att bli en förlorare
i denna omvandling. Det accepterar vi inte, och det är därför som det behövs
ett spårskifte i politiken. Vi kan inte möta framtiden med liknöjdhet inför
någonting som faktiskt har misslyckats, dvs. 80-talets, den tredje vägens,
ekonomiska politik.
Anf. 54 LARS-OVE HAGBERG (v):
Fru talman! Det är mycket glädjande att högeralliansen har formerat sig.
Det var med stor förväntan som jag lyssnade på finansministern här. Nu skall
det verkligen bli glasklart för alla vad det är för skillnad mellan högerallian-
sens och regeringens politik. Handlar det månne om bedömningen av kon-
junkturen, eller vad handlar det om? Handlar det om de avgörande frågor
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
77
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
78
som arbetarrörelsen har drivit under årens lopp om rättvisa, om solidaritet,
om bekämpandet av arbetslösheten eller om den ekonomiska demokratin?
Inte på någon av dessa punkter uppvisade finansministern någon front gent-
emot högeralliansen. Ja, möjligen gäller det i någon mån företagsskatterna.
Hur kan regeringen och socialdemokraterna tänka sig att den oro som
finns inom arbetarrörelsens valmanskår kan dämpas när man knappt gör sig
tydlig i förhållande till högeralliansen? Tydligen handlar det om ett projekt
som innebär att man hoppas att marknaden skall lösa alla problem åt rege-
ringen. Vidare tycker jag inte att man ser verkligheten. Det skall vara ett
samarbete mellan arbetsgivare och löntagare, säger Allan Larsson. Men
samtidigt springer man, skulle jag vilja säga, från Svenska arbetsgivareföre-
ningen ut från alla statliga styrelser och formerar sig. Ser inte finansministern
verkligheten? Vilka motåtgärder vidtas? Det är ju från det hållet som klass-
kampen förs. Men den borde väl föras av det parti som Allan Larsson före-
träder.
Finansministern presenterade också en annan allvarlig ståndpunkt. Vi
skall inte ha några ”fuggar” i stabiliseringsavtalen. Det gäller alltså förtjäns-
teutvecklingsgarantin. Men var och en som hör hemma inom arbetarrörelsen
eller fackföreningsrörelsen vet att just förtjänsteutvecklingsgarantin var
räddningen när det gällde att förhindra en ännu större lönespridning. Men
det här skulle bort. Man kan fråga: Är det lönekonkurrens, dvs. låga löner,
som skall rädda Sverige? Är det samma medicin som den tredje vägens de-
valvering innebar som skall gälla? Det skall ju vara avsevärt mindre löneök-
ningar här i Sverige jämfört med motsvarande konkurrentländer. Jag tycker
att det är en avgörande fråga. Är det alltså verkligen just detta som man
hoppas på från regeringens sida? Inte ens en tillstymmelse till offensivt hand-
lande kan ju konstateras vad gäller näringspolitiken, detta med att utnyttja
det kollektiva sparandet osv. Det finns inte en rad om detta. Jag vet inte om
det handlar om att hålla stånd mot högeralliansen och angrepp från det hållet
eller vad det nu kan vara.
Allan Larsson sade att vi nu skall komma med i EG. Från högeralliansens
sida skulle man komma med mössan i hand. Men jag undrar var Allan Lars-
son hade mössan i höstas då marknaden reagerade i och med att han slog till
med en försämrad sjukförsäkring och en ny inflationsstrategi.
Anf. 55 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Lars-Ove Hagberg tycks vara djupt fästad vid inflationen.
Han talar så varmt och vackert för att vi skall leva kvar i det tillstånd som
har gett luft i lönekuvertet och som faktiskt missgynnat de lägst avlönade.
Vi gör nu ett allvarligt försök att komma bort ifrån de krafter på marknaden
som har dragit isär lönevillkoren. Vi gör ett allvarligt försök att få ner pri-
serna. Jag tror att alla inom arbetarrörelsen sätter värde på det, dock inte
Hagberg. Det är märkligt. Vad har Lars-Ove Hagberg själv att erbjuda?
Jag har rest en del i Centraleuropa under våren. Jag har sett efterverkning-
arna av den kommunistiska politik som ni har stått för år efter år och predi-
kat för här i riksdagen. Res runt och se, kom tillbaka och var litet mindre
uppblåst.
För att växla över till litet mjukare tonfall, till Olof Johansson: Jag tackar
för erbjudandet om medling. Jag har själv varit medlare i några sammanhang
och vet att det är en viktig funktion. Jag vill som försvar för mitt lilla vänliga
inlägg här säga att jag i ett års tid har deltagit i den offentliga debatten från
denna position och försökt vara ganska lugn och dämpad. Jag tror att folk
har uppfattat mig också som så. Men jag kan säga ifrån; jag tar inte emot
vad som helst. Jag har tidigare sagt ifrån i denna talarstol, när folk utifrån
har haft synpunkter på den ekonomiska politiken och mina insatser. Jag gör
det också här i riksdagen.
Jag tycker att det som hände i söndags med högeralliansens program är
mycket allvarligt när det gäller samarbete och relationer och inte minst när
det gäller synen på Europa. 1994 skall svenska folket ta ställning till Sveriges
Europapolitik. Jag ser mycket engagerat på dessa frågor. Jag har hållit på
med Europafrågor sedan 1961. Jag är beredd att engagera mig mycket hårt
för dem. Men det ni har gjort nu innebär att jag ser stora svårigheter att
samla den opinion som är nödvändig för en positiv Europapolitik. Jag ber er
därför: Sätt er ner och tänk igenom situationen - är det någonting som ni
inte har kalkylerat med? Ni förstår inte vad det skulle innebära om ni skulle
genomföra er politik. Medla gärna, Olof Johansson, men lyssna ordentligt
på dessa argument, för jag tror att centern verkligen har anledning att fun-
dera över detta. Centern behövs också för en positiv Europapolitik.
Så till Bengt Westerberg: Jag blev litet förvånad över häftigheten i angrep-
pet. Jag fick kritik för att jag står upp för solidaritet. Jag skall försöka att
inte angripa Bengt Westerberg på samma sätt. Jag kan förstå att Bengt Wes-
terberg har en svår situation. För ett år sedan hade vi vårt första samtal i
våra nuvarande funktioner. Det var mycket öppet och konstruktivt. Bengt
Westerberg förklarade för mig att blockpolitiken var död. Jag avslöjar inga
hemligheter nu därför att samma sak stod dagen efter i Dagens Nyheter.
Men när det sades var det för mig överraskande. Vi kunde sedan göra upp
om riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Det var viktiga beslut som vi
fattade. Sedan har jag kunnat följa Bengt Westerbergs insatser i den offent-
liga debatten. Jag har satt stort värde på Bengt Westerbergs markeringar och
klara språk när det gäller moderaterna och välfärden. Vi har haft gemensam
syn. Men under de senaste sex månaderna har Bengt Westerberg hamnat i
dåligt sällskap. Att bli stödparti åt moderaterna kan väl inte vara en lycklig
situation för en person som Bengt Westerberg. Att bryta upp från sociallibe-
ralismen och slå följe med nyliberalismen måste förorsaka en viss vånda för
en person som Bengt Westerberg. Inte har den gett någon utdelning enligt
väljarundersökningarna heller.
Jag kan förstå Bengt Westerbergs vånda. Jag tolkar hans häftiga angrepp
som ett utflöde av den osäkerhet som måste följa med att ena året göra upp
med socialdemokraterna och nästa år bli stödparti åt moderaterna och samti-
digt förlora väljarsympatier. Min enkla fråga är: Vart går folkpartiets väljare
och var finns folkpartiet nästa år? Jag begär inte att Bengt Westerberg skall
svara, blott framtiden kan ge svaret.
Så slutligen till Carl Bildt, som hänvisar till Kjell-Olof Feldt. Jag tror att
om Kjell-Olof Feldt hade varit här, så hade han haft ett och annat att säga
till Carl Bildt om sättet att utnyttja den redovisning som Kjell-Olof Feldt har
gett, den självkritik som han står för. Jag tycker att vi skall ha en litet större
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
79
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
öppenhet och respekt i de offentliga samtalen och ge en person som Kjell-
Olof Feldt, som dragit ett tungt lass, rätten att redovisa vad han har stått för,
hur han ser på det och hur han värderar det nu, utan att använda det som
politiskt slagträ. Det finns ju memoarer från moderata samlingspartiets re-
presentanter också som vi skulle kunna använda, men jag drar mig för att
göra det. Jag tycker att det ligger under den värdighet som vi skall ha här i
riksdagen.
Jag har bara det att säga, Carl Bildt, när jag redovisar de ekonomiska ut-
sikterna att under det år som jag har varit med har vi fattat beslut, ofta med
bred majoritet, på alla de punkter där Kjell-Olof Feldt anser det nödvändigt
att fatta beslut. Därför kan jag också visa att utvecklingen ser betydligt
bättre ut nu. Visst var det rätt med alla dessa beslut. Visst skulle de ge effek-
ter, och visst ger de effekter. Låt oss se framöver. Svartmåla inte Sverige och
bortse inte från allt det som vi har fattat beslut om.
Låt mig avsluta om några ord om sysselsättningen. Är det inte märkligt,
Carl Bildt, att hela världen vet om att Sverige har varit mycket framgångsrikt
när det gäller jobben? Hela världen vet detta, men inte Carl Bildt. Under
80-talet har sysselsättningen ökat med 320000—330000 arbetstillfällen. Det
har varit en stor framgång. Vi har haft en i förhållande till omvärlden mycket
låg arbetslöshet. Detta är också en stor framgång. Nu är vi på väg mot kär-
vare tider, och det är viktigt att vi gör allt som kan göras för att klara jobben.
Det är viktigt för ungdomarna att de får chansen att komma in i arbetslivet,
bygga på sin utbildning och komma i arbete. Det är viktigt för dem som har
handikapp att det finns arbeten där deras handikapp inte är ett hinder. Det
är viktigt för alla dem som nu drabbas av varsel i företagen, därför att kost-
nadsutvecklingen har varit för snabb under de senaste åren och vi har förlo-
rat i konkurrenskraft. Det är därför vi satsar så hårt på ett stabiliseringsavtal,
som återställer konkurrenskraften och förbättrar förutsättningarna för pro-
duktion och sysselsättning. Nu har Carl Bildt chansen att ställa upp och mar-
kera att vi har en bred front i riksdagen för att detta avtal nu skall genomfö-
ras på resten av arbetsmarknaden, att vi inte skall ha några gräddfiler. Kan
Carl Bildt ställa upp och ge ett enda bidrag till den svenska ekonomins stabi-
lisering? Nu har han chansen att ställa upp och säga att moderaterna också
står bakom detta. Därmed skulle vi utöva tryck på de parter som ännu inte
har ställt upp. Därför satsar vi också så hårt på arbetsmarknadspolitiken. Jag
har sysslat med arbetsmarknadspolitiken i många år, och jag vet dess möjlig-
heter och begränsningar. Vi försöker att nu hitta en ny inriktning som passar
för den tid och den arbetsmarknad som vi har framför oss, med stark inrik-
ning på utbildning och kompetenshöjning för att bygga upp 90-talets yrkes-
kunnande.
Vi kan se en klar vändpunkt också framför oss på arbetsmarknaden. Det
finns redovisat i underlaget, och Carl Bildt kan säkert läsa innantill så jag
skall inte rabbla upp några siffror. Vi skall med dessa insatser klara syssel-
sättningen och bekämpa arbetslösheten. Men vad har Carl Bildt att erbjuda?
Hur har det gått i de länder där Carl Bildts politik har tillämpats? Se hur det
är i Storbritannien. Där har de nyliberala idéerna praktiserats i tio år, med
massarbetslöshet som följd. Svara mig på min sista fråga till Carl Bildt: Vad
80
ar det som gör att den politik som ni vill föra ger massarbetslöshet i Storbri-
tannien men skulle ge full sysselsättning i Sverige?
Anf. 5ö FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag tar erinra om de debattregler som gäller.
Anf. ?’ BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Jag får tacka i all ödmjukhet för finansministerns omtanke om
min person. Låt mig gärna förklara vad socialliberalismen är för någonting.
Det är att skapa resurser för att vi skall kunna få möjligheter att visa solidari-
tet med de människor som behöver vårt stöd. Jag skall gärna erkänna - det
har jag gjort tidigare från denna talarstol - att jag haft ett visst hopp om att
socialdemokraterna skulle kunna åtminstone till stora delar medverka till en
sådan politik. Men när jag nu sitter med facit i handen och ser vad ni har
åstadkommit under den här mandatperioden, måste jag konstatera att det
inte är sådan politik. Vi har ingen tillväxt. De resurser som vi behöver för
att visa solidaritet med människor finns inte. Det blev knappast någon till-
växt alls förra året. Allan Larsson tror t.o.m. att produktionen i år kommer
att minska. Hur det blir nästa år vet vi inte, men en mycket svag tillväxt blir
det, en väsentligt sämre tillväxt än i de länder som vi jämför oss med i den
industrialiserade delen av världen.
Vilka är konsekvenserna av denna misslyckade politik? Strax före jul, som
en liten extra julklapp, skärpte regeringen flyktingpolitiken, vilket gör att i
dag kanske bara hälften så många asylsökande som tidigare får stanna i Sve-
rige. Människor med klara skyddsbehov skickas tillbaka till sina hemländer.
Vad har hänt med u-landsbiståndet? Ni har skurit ner biståndet med 1 mil-
jard kronor under de senaste budgetåren. Vad händer när vi för fram förslag
om förbättringar för människor i Sverige som är i stort behov av vårt stöd,
människor som tillhör det glömda Sverige, handikappade och andra? Jo, då
säger socialdemokraterna nej. Ni gör det i förening med andra partier i
denna kammare. Men vi är helt övertygade om att skall vi kunna få gehör
för dessa insatser av solidaritet med människor som behöver vårt stöd, behö-
ver vi också en politik för att skapa resurser. Socialdemokraterna har visat
sig oförmögna att föra sådan politik. Däremot har vi upptäckt i våra diskus-
sioner med moderaterna att vi kan enas mycket långt när det gäller den eko-
nomiska politiken.
Till det viktiga hör att ge Sverige möjligheter att utnyttja de tillväxtchan-
ser som ligger i internationaliseringen, i den europeiska integrationen osv.
Men då måste vi vara beredda att se till att vi kan få den nödvändiga konkur-
renskraften när vi skall slåss med länderna i Europa för att öka tillväxten i
Sverige, för att företagen skall våga göra investeringar i Sverige och se till att
det finns jobb i Sverige, för att de skall slippa köpa upp företag i Europa och
förlägga investeringar och produktion där nere. Men detta har inte socialde-
mokraterna klarat av. Därför behövs en politikomläggning i Sverige för att
vi skall få utrymme att föra socialliberal politik, att i praktiken visa den soli-
daritet som ni så skamligt har försummat under de senaste åren.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
81
6 Riksdagens protokoll 1990191:101
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
82
Anf. 58 CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag skall försöka att hålla mig till debattreglerna, även om det
är svårt när det är så ensidigt som det förefaller att bli.
Detta är en vattendelardebatt i två avseenden. För det första säger finans-
minister Allan Larsson att han ser sin roll som att litet höjd över det partipo-
litiska meddela sanningar och säga sin mening. Det har han gjort. För detta
har han delvis vunnit respekt i olika läger, också utanför det socialdemokra-
tiska. Jag uttalade mig i den riktningen i inledningen av denna debatt. Men
nu ser vi den nya rollen, vänsterpopulisten Larsson. Vi såg den först i sön-
dags när han började hojta om Maggie och social nedrustning. Han förföll i
en gammaldags klasskampsretorik som i grunden är honom djup ovärdig.
Vi vet emellertid hur det går, och hur det gick med Feldt. Han försökte
att hålla sig till den ekonomiska sakligheten så länge det gick. Sedan kom
valrörelsen. 1 sin bok beskriver han - jag ber om ursäkt för att jag nämner
det - hur valfebern tog över. Ändamålet helgade medlen. Vänsterpopulis-
men svepte bort den ekonomiska sakkunskapen. Det är en ny och sämre Al-
lan Larsson vi nu ser, och det beklagar jag.
Förtig inte Feldts bok! Det är den största otjänst som ni kan göra er själva.
Skall hans bok göra någon nytta, skall den läsas och diskuteras också av soci-
aldemokrater. Om ni säger att ni inte läser den, är det inte sant. Ni ligger
förmodligen allihop där hemma och läser den under täcket i sängen på nät-
terna, därför att ni är så nyfikna. Men det vågar ni inte erkänna, för då skulle
ni tvingas att kommentera den. Läs boken och våga diskutera den!
Den tredje vägen ledde åt fel håll, mot stup, avgrund, vägg eller vart den
nu ledde till. Verkligheten avspeglar sig ju i sysselsättningssiffrorna och den
verkligheten kommer ni inte ifrån. Feldts bok beskriver hur ni faktiskt förde
Sverige in i denna besvärliga situation. Förtig inte Feldts bok, inte minst för
er egen skull!
Så till Europafrågan. Det är det andra hänseendet i vilket detta är en vat-
tendelardebatt. I det som Allan Larsson säger ligger det indirekta hotet att
en socialdemokrati i opposition skall svänga i Europapolitiken och börja sa-
botera förhandlingarna. Så sade han inte riktigt, men det var vad han an-
tydde. Detta är kanske inte förvånande, om man känner denna socialdemo-
kratis förmåga att hemfalla till opportunism, tillfällighet och kortsiktighet.
Jag beklagar att denna första svala till en socialdemokratisk omsvängning,
för den händelse att socialdemokraterna skulle hamna i opposition, kom
från Allan Larsson. Jag kan bekräfta att han under decennier har sysslat med
Europapolitik på ett seriöst och respektingivande sätt. Nu var det från Allan
Larsson som den första stormsvalan kom. Det var synd för Sverige.
Anf. 59 LARS-OVE HAGBERG (v):
Fru talman! Apropå uppblåst är vi i riksdagen inte några medarbetare till
någon generaldirektör. Vi är självständiga personer som uttrycker våra åsik-
ter. Det är klart att man inte vet vad som händer i riksdagen om man sitter
på en annan stol, vid sidan av politiken. Men den politik som Allan Larsson
står för har jag och mitt parti aldrig företrätt i denna kammare. Så nu kan vi
stryka ett streck över det här.
Jag vill komma tillbaka till sakfrågorna. Hur är det med inflationen? Ingen
annan än den som drabbas av inflationen kan hata den så starkt. Men man
kan inte säga att man bekämpar inflationen, samtidigt som man vill öka löne-
spridningen. Det är faktiskt kontentan av den politik som har förts under 80-
talet, en politik vars resultat nu börjar utgöra ett hot.
Vilka är de som är välbeställda och har möjlighet att ta för sig? Jo, det är
de som är attraktiva på marknaden, de högavlönade. Det här systemet öpp-
nar för sådana möjligheter, och det är det som jag varnar för, Allan Larsson.
Detta ökar inflationen. Allan Larsson har inte monopol på att bekämpa den.
Varför inte i stället föra en rättvis skattepolitik? Då skulle den totala löne-
bildningen se ut på ett helt annat sätt. De stora kollektiven skulle ha mycket
lättare att sluta avtal som ligger på rimliga nivåer i stället för att syssla med
marginalskattesänkningar. Därigenom har lönespridningen och inkomst-
klyftorna ökat.
När det gäller högeralliansen är jag återigen besviken. Jag trodde att Allan
Larsson verkligen skulle ta chansen och visa att sociademokratin befinner sig
på ett långt avstånd från denna högerallians. Men jag kan ännu inte höra
några politiska ståndpunkter från arbetarrörelsen, som visar att Allan Lars-
son har en direkt motsatsställning gentemot högeralliansen. Det handlar om
marknaden, men det är fortfarande enbart retorik. Jag hoppas att Allan
Larsson i sitt nästa inlägg klart och entydigt kan klargöra sin position.
Men om man har andra ambitioner i fråga om skattetrycket än dem som
högeralliansen har, andra ståndpunkter när det gäller karensdagar - man tas-
sade ju på det området redan i höstas - eller om man har andra ambitioner
beträffande bostadssubventionerna, varför i Herrans namn börjar man re-
dan nu att tafsa på bostadsfinansieringssystemet och minska momskompen-
sationen? Varför? Är man inte inne på ungefär samma väg, den blå vägen,
med den skillnaden att det inte skall gå lika snabbt?
Anf. 60 CLAES ROXBERGH (mp):
Fru talman! Det är uppenbart att detta är en vattendelardebatt eller en
vägvalsdebatt. Det finns ett antal alternativ till benämningar, t.ex. vattenvä-
gar eller vanliga vägar. Det finns också den tredje vägen, men nu säger alla
att den inte bar åt rätt håll. Här har någon byggt en ny väg som kallas höger-
alliansens Europaväg. Det finns ytterligare en väg som regeringen och Allan
Larsson har byggt, propositionens väg. Man frågar sig: Vart leder dessa vä-
gar? Vilket samhälle leder de till? Hur nära varandra går dessa vägar?
Vi i miljöpartiet anser att det egentligen bara finns en väg, miljövägen,
som klarar att kombinera både de ekologiska och de ekonomiska målen. Det
är bara denna väg som klarar att utveckla samhället både inom ekologiska
ramar och inom sunda ekonomiska ramar. Det är den vägen vi bör välja.
Anf. 61 OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag väntade till sist för att Allan Larsson inte skulle ha möjlig-
het att glömma bort mina frågor. Jag upprepar dem: Anser Allan Larsson
att man nu är beredd att tänka om när det gäller sänkt matmoms, från nej
till tvehågsenhet fram till ett ja? Vad har Allan Larsson att säga om en sänk-
ning av gränsskyddet beträffande jordbruksprodukter? I ljuset av GATT,
brukar Allan Larsson skriva i finansplanerna, men där har ju ljuset mest
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
83
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
84
flämtat. Varför har inte socialdemokratin uppfattat det, utan förordar i stäl-
let ensamteater på detta område?
När jag kritiserade Allan Larsson för att han ägnade tid åt högeralliansen,
gjorde jag det med bästa avsikt, men då reagerade Carl Bildt. Jag ber natur-
ligtvis om ursäkt för att jag trampade på en öm tå som jag inte ens siktade
på. Antingen var den så öm att den ändå reagerade eller också råkade jag
träffa den.
Det är dock en sak som jag vill göra alldeles klar. Jag tar Carl Bildt på
allvar, i synnerhet när han talar om politikens innehåll. Däremot beslutar
inte minoritetsregeringar på egen hand, och det är en väldigt viktig distink-
tion. Jag har på fullaste allvar noterat att vi numera inte längre är överens
om familjepolitiken. Först faller ett område, sedan faller nästa. Jag konsta-
terar bara att jag noterat de politiska förändringarna på scengolvet under
senare tid - Carl Bildt kallade det ju för ett spel.
Det är viktigt att vara medveten om det stora ansvar som vi alla har när
det gäller Europapolitiken. Det innebär bl.a. att en medlemskapsansökan
naturligtvis inte är detsamma som medlemskap. Varför? Jo, det handlar om
demokrati. Det handlar om att seriöst vara beredd att lyssna på och delta i
en debatt och tillmäta människor möjlighet att avgöra om man skall ha en
folkomröstning. Det är klart att jag också är medveten om att till demokra-
tins villkor hör också att debatten till sist påverkar människors ställningsta-
ganden. Därför finns det anledning att inte kräva sin egen politik för att vara
med i Europa.
Till sist vill jag bara säga att jag har försökt framhålla en del saker som
andra inte har talat så mycket om - god miljö, rättvis fördelning och regional
balans. Dessutom har jag, liksom andra, talat om full sysselsättning. Allt
detta är viktiga centerkrav.
Anf. 62 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Med anledning av vad Olof Johansson sade får jag erinra om att det inte
är fråga om repliker utan anföranden. Därvid är det inte någon begränsning
av antalet anföranden.
Anf. 63 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Lars-Ove Hagbergs inlägg gör mig något konfunderad. Jag
undrar var han har varit när vi har haft debatten här i kammaren mellan rege-
ringen och högeralliansen. Han är alldeles främmande för de redovisningar
som vi har gjort och de preciseringar som ligger i detta. Jag har inte någon
anledning att i övrigt kommentera Lars-Ove Hagbergs yttranden.
Till Olof Johansson vill jag säga att jag har varit fullt upptagen med arbetet
med kompletteringspropositionen, presentationen i går och debatten i dag.
Jag har därför ännu inte haft tillfälle att gå igenom den fråga som Olof Jo-
hansson aktualiserade och som gäller hur den tillfälliga momshöjningen skall
avvecklas, för att uttrycka mig mycket precist. Jag får förhoppningsvis till-
fälle att under de närmaste dagarna ägna mig åt den frågan.
Vi skall så småningom för riksdagen redovisa frågan om gränsskyddet. Jag
har inte anledning att ge något ytterligare besked i denna fråga. Jordbruks-
ministern kommer till riksdagen med det förslag som vi har på den punkten.
Bengt Westerberg, vi har samma uppfattning om vikten av tillväxt för att
vi skall kunna klara åtaganden i samhället när det gäller olika grupper och
för att kunna ha en fast grund för solidariteten. Kom då ihåg att det 80-tal
som ni från högeralliansen så ofta förtalar innebar att vi hade en snabbare
tillväxt än vi hade under de borgerliga åren. Vi har nu ett problem som vi
delar med flera andra länder. Internationellt är faktiskt detta år mycket då-
ligt. Canada, USA, Storbritannien och Finland har nolltillväxt eller mins-
kande produktion. Vi är påverkade av, förutom det internationella förhål-
landet, att vi har haft en för snabb kostnadsutveckling under slutet av 80-
talet. Jag har genom arbetet med stabiliseringsavtalet och finanspolitiken
och alla insatser i samband med den försökt ägna mig åt att vi skall komma ur
detta och lägga grunden till en stabilare ekonomi och därmed en ny tillväxt.
Bengt Westerberg borde ge mig ett erkännande på den punkten i stället
för att kritisera mig. Det är också detta som är skälet till att vi vill satsa fram-
över, visa upp ett perspektiv och samla krafterna - löntagare, näringsliv och
samhälle - i en ansträngning att åstadkomma en snabbare tillväxt än den som
man får om man bara har 80-talslunken. Det är just för att klara dessa viktiga
frågor om solidariteten, tryggheten och rättvisan i samhället som vi har lagt
fram detta. Det är det som är syftet.
Jag hade inte tänkt ställa några frågor, eftersom jag inte är helt på det
klara med debattordningen. Men eftersom Bengt Westerberg har begärt or-
det skall jag ställa en fråga. Hur skall Bengt Westerberg få plats med bistån-
det, insatserna för flyktingar och andra insatser i det program som folkpar-
tiet liberalerna har åstadkommit tillsammans med moderaterna? Era motio-
ner gick ju i helt olika riktningar. Har Carl Bildt fått underkasta sig Bengt
Westerberg på dessa punkter, eller är det tvärtom?
Till Carl Bildt, som nu kritiserar mig för att jag talar om vad jag tycker
och svarar på den kritik som jag får, vill jag säga följande. Jag vet inte om
det är någon debattordning här i riksdagen som innebär att det är bara Carl
Bildt som i och utanför riksdagshuset skall anklaga regeringen och kritisera
mig. Jag bör rimligen ha en chans att få svara. Jag hoppas att vi är överens
om det.
Jag har sagt en sak här som jag har tänkt igenom mycket noga. Jag har
under det här året rest och träffat kolleger i Europa, och jag har träffat flera
av mina kolleger i EG-länderna. Jag har tänkt igenom de kommande tre
årens politik ganska noga. Det är därför som jag i dag har sagt att med den
politik som ni presenterade i söndags, som innebär ett byte av modell, är det
inte den svenska modellen som ni står upp för, utan det är något annat. Det
kommer ni inte att kunna få folkets stöd för om ni skall använda EG som ett
sätt att åstadkomma den förändringen. Det är det som är det allvarliga och
som innebär att er Europapolitik är en återvändsgränd. Tänk om, ta litet
tid på er, och spela inte bort det mycket viktiga som vi har framför oss om
Europapolitiken! Det är för viktigt för att hanteras på det sättet.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
Anf. 64 CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag noterade åtminstone tillfälligt att finansministern höll till-
baka vänsterpopulismen. Den tidigare rollgestaltningen var faktiskt inte rik-
tigt trovärdig.
85
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
86
Eftersom detta är en viktig vattendelardebatt vill jag ta upp frågan om vä-
gen in i det europeiska samarbetet. Jag har under många år talat mycket om
Europavägen och de nya möjligheter för Sverige som ligger i att vi nu, efter
att ha brutit ner framför allt socialdemokratins motstånd i Sverige - så har
det nämligen varit, och det vet finansministern - kan komma in i detta sam-
arbete med alla de möjligheter som det innebär. Men det är ett öppnare
Europa med valfrihet och konkurrens, där vi måste bedriva vad jag inled-
ningsvis kallade fördelningspolitik. Och det är min fasta övertygelse att med
dagens socialdemokratiska strukturer, t.ex. det höga skattetrycket, är risken
mycket stor att Sverige kommer att tillhöra förlorarna i detta nya Europa.
Jag talade om vikten av att vi, när vi går in i EG och börjar anpassa vår
politik efter detta faktum - det måste vi göra - är beredda att göra t.ex. de
förändringar av vår utrikes- och säkerhetspolitik som krävs. Detta var det
inte många som insåg vikten av för bara något halvår sedan. Nu sitter partile-
darna faktiskt ner och för diskussioner vecka efter vecka om hur detta skall
ske. Och jag hoppas att vi kommer fram till enighet på den punkten. Men
på exakt samma sätt kommer det att bli på många av de områden som Allan
Larsson i dag har ansvaret för. Det kommer inte att gå att ha kvar det sky-
höga svenska skattetrycket i det framtida mer integrerade Europa. Det är
bara så. Det går inte. Skattetrycket måste ned.
Allan Larsson vet förmodligen, även om valrörelsen förhindrar honom att
säga det, att vi måste sänka de generella momssatserna på det sätt som vi
säger i En ny start för Sverige. Det är den enda vägen. Allan Larsson vet
sannolikt, det kommer säkert att stå i hans memoarer i alla fall att han visste
det också under denna debatt, att kapitalskatterna ligger på en för hög nivå.
Vi måste få ned bl.a. en del av de skatter som han i sitt vänsterpopulistiska
inlägg stod och sade var en förutsättning för svensk välfärd. Aktieomsätt-
ningsskatten är ingen förutsättning för svensk välfärd. Den är ett hot mot
Sveriges finansiella styrka. Och det måste vi avskaffa. Så är det också med
nivån på våra löneskatter. De är för höga.
Om vi håller på på detta sätt är den enda effekten i ett integrerat Europa
att vi ser till att investeringar, jobb och tillväxt hamnar i andra länder. Var
sitter vi då? Jo, då kommer den person som är Allan Larssons sentida efter-
trädare - jag tänker då på den som är ansvarig för arbetsmarknadspolitiken -
att få väldigt mycket att göra. Om vi försöker att gå in i EG utan att genom-
föra de förändringar av vår ekonomi som Bengt Westerberg och jag har talat
om, låser vi nämligen detta land i ekonomisk nedgång, industriell utarmning
och långtidsarbetslöshet, som Allan Larsson inte kan acceptera socialt, och
som jag inte kan acceptera socialt, och som ingen i denna kammare kan ac-
ceptera. Europavägen ställer krav på oss. Det måste vi inse. Att förtiga det
är vänsterpopulism och ingenting annat.
Anf. 65 BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Svaret på Allan Larssons fråga är naturligtvis att den som sät-
ter stor vikt vid de solidaritetsfrågor som jag har talat om bara har ett alter-
nativ när det blir val i höst, och det är folkpartiet liberalerna. Den personen
kan ju inte gärna stödja Allan Larsson och hans parti som har medverkat till
den politik som vi är så kritiska mot. Som en protest mot den politiken -
sättet att se på handikappade, människor som mottar svenskt bistånd och
flyktingar - bör man rösta på folkpartiet liberalerna.
Allan Larsson har vid flera tillfällen här i talarstolen sagt - och han skrev
i en artikel i Aftonbladet i går - att det program som vi har lagt fram skulle
innebära social nedrustning. Men varken under de 50 minuter som Allan
Larsson har talat nu eller i artikeln i går finns det något exempel på vad det
är i vårt program som är social nedrustning. Eftersom det som ni från social-
demokraternas sida betecknar som social nedrustning brukar förebåda vad
ni tänker föreslå något år senare, skulle det vara intressant att höra exakt
vad det är i vårt program som enligt Allan Larsson är social nedrustning. Är
det sänkt moms som är social nedrustning, eller är det något av de andra
förslagen som är social nedrustning?
Allan Larssons inlägg föranleder två frågor. För det första: Allan Larsson
beskrev nyss hur vi hade träffats för ungefär ett år sedan och gjort upp om
ett stabiliseringspolitiskt paket. Jag håller med om att det var ett bra paket.
Det är en viktig orsak till att vi kan se en långsammare inflationsutveckling
i Sverige och till att vi ser ut att få ett hyggligt avtal på arbetsmarknaden. I
den överenskommelse som vi träffade ingick att vi tillfälligt höjde mervärde-
skatten under ett och ett halvt år. och att den skulle avvecklas vid årsskiftet
1991-1992. Nu svävar Allan Larsson på målet på den punkten. Får jag tolka
det så att Allan Larsson går och funderar på att bryta överenskommelsen -
om han nu sitter kvar i den positionen - dvs. att inte återgå till den gamla
mervärdeskattesatsen utan att göra något annat med pengarna? Det skulle
jag vilja ha besked om.
För det andra: Allan Larsson har. som Carl Bildt också varit inne på. i
flera inlägg antytt att socialdemokraterna, om de skulle förlora regerings-
makten, är beredda att bryta med den Europapolitik som vi nu tillsammans
håller på att utforma. Jag måste be Allan Larsson om ett alldeles klart och
tydligt svar på denna punkt. Kommer socialdemokraterna att gå ifrån tanken
på ett svenskt medlemskap i EG om ni skulle förlora valet i höst? Ar det det
Allan Larsson försöker säga till oss - även om det är insvept i dimridåer -
eller hur skall vi tolka Allan Larssons inlägg i dagens debatt ?
Anf. 66 LARS-OVE HAGBERG (v):
Fru talman! Vi får ju anledning att återkomma till den här konrpletterings-
propositionens innehåll senare. Jag kanske inte är fullständigt lyhörd och
kanske inte har den rätta känslan för valörerna i de ord som sägs här. men
nog måste det vara oerhört svårt för arbetarrörelsens väljare att. i de frågor
som varit uppe, märka någon kvalitativ skillnad i förhållande till högerallian-
sen. Det är mycket klart. Om inte skillnaderna blir tydligare är jag fullstän-
digt övertygad om att det blir en ordentlig valförlust för socialdemokratin,
vilket jag inte önskar men ser framför mig som något som kan bli verklighet.
Inte på en enda punkt har finansministern lyckats profilera sig när det gäller
de s.k. klassiska värderingar som arbetarrörelsen har. När det gäller syssel-
sättningen skryter man om den och säger att det här finns avgörande skillna-
der. Men man visar i sin prognos för nästa år att 2,8 % kommer att vara ar-
betslösa. Statsministern har sagt att det blir under 3%; för hur lång tid är
ganska obestämt. Men varför dessa 3 %? När kommer åtgärderna för att se
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
87
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
till att de är i arbete? Varför skall vi över huvud taget tillåta att någon är
arbetslös? Det måste ju vara den avgörande frågan.
Finansministern kan väl, om han har något ytterligare inlägg, svara på frå-
gan: Hur blir det med moms på maten? Skall man ta bort den nu, eller skall
man låta den rättvisereformen få vila återigen? Det vore synd.
Jag ställde några frågor om EG och om på vilket sätt regeringen tänkte gå
in i EG. Carl Bildt kanske ställde detta på sin spets. Har nu Carl Bildt allde-
les rätt när det gäller EG? Är det så att vi måste anpassa oss med skattetryck,
kapital, skatter, arbetsgivaravgifter, eller har Allan Larsson en annan upp-
fattning? 1 så fall bör den redovisas mycket klart. Jag har i mycket färskt
minne höstens underkastelse under den marknad som framför allt har sitt
fäste i EG. Man skyndade sig att försämra sjukförsäkringen, man lade om
huvudmål för politiken. Det vore mycket klargörande för EG-debattens
fortsättning att få veta om Carl Bildt har rätt eller om regeringen har en an-
nan uppfattning.
Anf. 67 OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag vill be Allan Larsson att inte tänka för länge på svaren på
de frågor jag ställde; då kan det bli för sent.
Jag vill också säga att det inte är någon tillfällighet att vi mycket hårt mar-
kerar fördelningspolitiken och en rättvisare fördelnings betydelse. Det har
nämligen att göra med den Europaväg som Carl Bildt håller på att bygga -
med fri hastighet och mycket utsläpp, där man blir överkörd om man står i
vägen, där man inte har någonting att säga till om. Vi anser därför att det är
viktigt att vi markerar att vi har en egen politik - en egen generell välfärdspo-
litik och en uppfattning om hur fördelingspolitiken skall skötas också i fram-
tiden.
Därför tycker jag att det är bra att man för den här debatten. Jag vill gärna
ta Allan Larsson i försvar på den punkten. Debatten som sådan är inte ovä-
sentlig för de beslut vi kommer fram till. Det är alltid så i en demokrati, att
debatten skall påverka de beslut som man slutligt tar - och de ligger framför
oss.
88
Anf. 68 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Jag tycker att de två inlägg vi har lyssnat på, från Carl Bildt
och Bengt Westerberg, är mycket intressanta. De gav en belysning av höger-
alliansens politik. Vad var det Bengt Westerberg talade om ? Jo, utgifter; yt-
terligare utgifter utöver dem vi har. Vad talade Carl Bildt om? Jo, skatte-
sänkningar och skattesänkningar och skattesänkningar.
Hur skall det gå ihop? Jag kan inte se att ni efter den här debatten är tro-
värdiga i någon av de delarna. Bengt Westerbergs trovärdighet när det gäller
solidaritet försvinner i de stora svarta hål som Carl Bildt skapar med sina
uttalanden om skattesänkning. Och omvänt: Om Bengt Westerberg skall
hävda sina uppfattningar och om vi skall ta dem på allvar, vad blir det då
kvar av Carl Bildts uttalanden? Jag hade inte väntat mig att ni skulle vara så
avslöjande som ni var vid det här tillfället. Men ni får kanske sätta i gång era
seminarier igen och se till att ni kan lappa ihop sprickan och ge ett besked
om vad det är som gäller. Den här debatten kommer ni inte undan, den
kommer att föras. Och vi skall se till att väljarna får klarhet om vad det här
innebär. Det är stora, viktiga värden som står på spel de kommande åren,
och vi måste veta vad det är ni håller på med.
Detta är särskilt viktigt med tanke på Europafrågan, och nu har både Carl
Bildt och Bengt Westerberg tagit upp den. Jag är starkt engagerad i Europa-
frågan, och jag kan försäkra Bengt Westerberg och Carl Bildt att en socialde-
mokratisk regering kommer att spänna alla krafter för att klara en bra upp-
görelse på det här området.
Men jag har försökt beskriva det problem som landet - och en regering
som ni leder - skulle hamna i. Ni har ett trovärdighetsproblem när ni skall
gå ut till de svenska väljarna och säga: Nu skall vi åstadkomma ett medlem-
skap i EG, men för att göra det skall vi ge upp den svenska modellen. Det
var nämligen det som var innebörden i Carl Bildts uttalanden om att vi här
måste underminera grunden för den solidaritet och välfärd som Bengt Wes-
terberg talar så väl om.
Det är det som är ert problem. Men det finns ett mycket enkelt sätt att
lösa detta problem, och det är att se till att det i valet blir en sådan utgång
att vi inte behöver besvära er med att ni skall uppträda med ert trovärdig-
hetsproblem i den här frågan.
Anf. 69 CARL BILDT (m):
Fru talman! På en punkt har finansministern rätt, och det är att folkpartiet
liberalerna och moderaterna har olika uppfattningar om nivån på bistånds-
anslaget. Det är med förlov sagt en tämligen marginell fråga ekonomiskt i
det stora sammanhang som vi nu diskuterar.
Det finns två frågor som finansministern hela tiden smiter undan. Den ena
är - och Bengt Westerberg återkommer säkert till den: Vad är det som är
den sociala nedrustningen i En ny start för Sverige? Ge oss de konkreta ex-
emplen, så får vi höra. Jag tror egentligen att Allan Larsson inser - den s.k.
kanslihushögern utmärks ju inte av brist på insikter - att i stort sett allt det
som vi säger måste göras under de kommande åren.
Så den andra frågan: Tror Allan Larsson verkligen att Sverige kan gå in i
det europeiska samarbetet med dagens höga momsnivåer, med dagens ex-
tremt höga kapitalskatter, och långsiktigt med dagens extremt höga skatte-
tryck? Är det verkligen en momsnivå på 25 % som är den svenska modellen
som skall bibehållas? Inser han inte att om vi skall värna välfärden och bli
en vinnare i det nya Europa, måste vi sänka skatterna? Då får vi tillväxt, då
får vi jobb. Annars låser vi in oss i arbetslösheten.
Jag måste säga, fru talman, att jag är något förvånad - men vänsterpopu-
lismen skördar ju sina offer - över den brist på långsiktig Europavision också
när det gäller att förändra vårt eget samhälle för att vi skall bli en vinnare i
Europa, som utmärker Allan Larssons uttalanden.
Det blir tydligare för varje gång som Allan Larsson begär ordet att han
hotar med att en socialdemokrati i opposition kommer att vända i Europa-
frågan. Jag tror kanske inte att man kommer att vända i principfrågan - att
Sverige bör bli medlem. Men det ligger implicit i allt det som Allan Larsson
säger, att skulle socialdemokratin vara i opposition, så kommer han att mot-
sätta sig förhandlingsresultaten. Det förvånar mig egentligen inte, för så har
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
89
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
90
vi sett socialdemokratiska partier göra i andra länder. Den historiska erfa-
renheten i Europa är ju att den europeiska integrationen har skapats av libe-
raler, konservativa och kristdemokrater. Socialdemokrater har ofta stretat
emot. Sedan har de så småningom sett att detta är framtidsvägen. Men när
nya länder har sökt sig till denna nya framtidsmodell, så är det socialdemo-
kratins interna tumult som har varit den främsta bromskraften i de olika län-
derna.
Det är socialdemokratin som bromsat svensk Europadebatt under de se-
naste åren. Nu är ni med ett tag. Det är bra, och jag hoppas att vi skall kunna
cementera den enigheten. Men i det som Allan Larsson säger ligger de oro-
väckande signalerna om att den svenska socialdemokratin blir som brittiska
labour - söndrad på grund av att den inte har någon egen politik ens i Euro-
pafrågan.
Anf. 70 BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Det senaste konstaterandet som Carl Bildt gjorde måste jag
dess värre instämma i. Jag tycker att det är ett oroande besked som Allan
Larsson har gett i Europafrågan i dag. Om socialdemokraterna sitter kvar i
regeringen är man beredd att fullfölja Europapolitiken, men skulle väljarna
inte ge er förnyat förtroende kommer man att ompröva Europapolitiken. På
något annat sätt kan vi inte tolka Allan Larssons inlägg i dag. Det visar ju
att övertygelsen inte är så djup som man möjligen kunde ha hoppats.
Om vi får väljarnas förtroende att regera Sverige, så är det ju inte vi som
har problem med väljarna, utan det är socialdemokraterna som har det pro-
blemet.
Vi skall se till att Sverige blir medlem i EG, helst så snabbt som möjligt
och till 1995; det är vårt mål. Jag beklagar om socialdemokraterna inte vill
vara med på den vägen.
Jag frågade Allan Larsson om mervärdeskatten, och om Allan Larsson
håller överenskommelser eller inte. Och med anledning av att finansminis-
tern svävade på målet alldeles nyss, frågar jag: Hur blir det med mervärde-
skatten om Allan Larsson sitter kvar och regerar efter valet i höst? Kommer
den tillfälliga skattehöjningen att gå tillbaka vid årsskiftet, eller funderar Al-
lan Larsson på att bryta också den överenskommelsen? Jag skulle vilja ha
ett klart besked på den punkten.
Till sist: Allan Larsson antydde att det skulle finnas ett slags motsättning
mellan solidaritet och skattesänkningar. Men Allan Larsson skriver ju själv
i sin finansplan att det är angeläget med skattesänkningar, och kliver upp här
i talarstolen och anser sig vara något slags företrädare för solidariteten med
svaga grupper.
Då frågar jag: Hur går den politiken ihop inom Allan Larsson själv? Vi
skall nog klara ut det här. Vi har en politik för tillväxt som kommer att ge
oss resurser att satsa på mer åtgärder för u-länder, för flyktingar och för han-
dikappade. Men Allan Larsson ser en omöjlig målkonflikt mellan att sänka
skatten och att vara solidarisk. Skall vi uppfatta det så att Allan Larsson går
och funderar på att välja ett av dessa mål och bara försöka nå det? Vilket
mål blir det i så fall? Blir det sänkta skatter eller solidaritet? Är beskedet att
det som står i finansplanen om sänkta skatter aldrig kommer att förverkligas,
om man skall visa solidaritet? Eller är beskedet att finansplanens mål om
skattesänkningar skall nås, men vi bryr oss inte om biståndet, flyktingarna
och de handikappade? Också på den punkten vore det intressant att nu, i
debattens absoluta slutskede, få ett klart besked från Allan Larsson.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
Anf. 71 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Carl Bildt har förklarat att folkpartiet och moderaterna har
olika uppfattningar i en sakfråga, nämligen nivån på biståndet. Är det den
enda, eller är det fler frågor där det finns skillnader kvar?
När det gäller social nedrustning vill jag säga att det har varit en attack mot
mycket av det välfärdssamhälle som vi har byggt upp. En som har bidragit till
att visa på moderaternas avsikt har just varit Bengt Westerberg. Jag sade
tidigare att jag håller Bengt Westerberg räkning för de inlägg han har gjort i
debatten på den punkten.
Nu har ni gått ut med ett program som väldigt mycket liknar det som mo-
deraterna tidigare har redovisat. Skall ni åstadkomma de utgiftsnedskär-
ningar som svarar mot löftena om skattesänkningar, så måste det väl träffa
någon utgiftspost i budgeten. Jag har ägnat en del tid åt att gå igenom detta,
och jag vet hur pass svårt det är att åstadkomma besparingar som inte får
besvärande effekter ur fördelningssynpunkt.
Den bild ni ger, när ni går ut och säger att nu blir det stora sänkningar i
skattetrycket, måste väl rimligen innebära att ni träffar viktiga delar i väl-
färdspolitiken. När ni har gått ut och presenterat den bilden, har jag sagt
mig: Hur skall ni kunna klara de här viktiga uppgifterna som vi har framöver,
åtagandena mot olika grupper - när det gäller vården, pensionärerna, barn-
familjerna? Jag ställer frågan, men jag kan inte se något svar. Det finns en
oförenlighet i detta, och era budskap hänger inte ihop.
Vi har en överenskommelse om en tillfällig höjning av momsen, Bengt
Westerberg. Den innebär, som jag ser det, att momsen från årsskiftet skall
sänkas med 8,9 miljarder kronor.
När det gäller Europapolitiken vill jag bestämt protestera mot den be-
skrivning ni har gett av vad jag sagt. Det är inte sant det ni säger, och det vet
ni. Vad jag har sagt är att vi socialdemokrater och jag personligen är starkt
engagerade i denna fråga, och vi kommer att verka för detta.
Jag har beskrivit ett opinionsmässigt problem som ni kommer att få inom
era partier och som vi kommer att ha i vårt parti. Om det är ni som skall
regera och föra förhandlingarna och samtidigt säga att vi i Sverige nu måste
göra oss av med viktiga delar av välfärden, kommer inte människorna att
acceptera det. De kommer att tro att det är Europa som tvingar oss att göra
detta. Det är precis som Carl Bildt sade: Här finns mycket som vi måste göra
oss av med. Det är detta problem som gör att ni måste tänka efter.
Ta min uppmaning att tänka efter som ett gott råd och inte som ett uttryck
för att vi socialdemokrater inte står fast. Ni kommer att få ett opinionsmäs-
sigt problem i samtliga partier om ni skulle få regeringsmakten och skulle
föra förhandlingarna. Jag menar därför, fru talman, att den som vill ha en
positiv Europapolitik skall se till att socialdemokraterna kan föra dessa för-
handlingarna under de kommande åren.
91
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
Anf. 72 CARL BILDT (m):
Fru talman! Man blir mer och mer mystifierad över det finansministern
säger. Det är uppenbart att han har gett sig ut på litet tunnare is än som var
avsikten och vad han kanske klarar av.
Först till den sociala nedrustningen. Jag kan konstatera att det av de stora
anklagelserna bara blev tomma ord. Finansministern kunde inte ge ett enda
exempel på något i vårt program som kan beskrivas som social nedrustning.
Tala om att det blev en såpbubbla av det hela, finansministern!
Så till Europapolitiken. Det viktiga i Europapolitiken är att visa ledar-
skap, att gå ut och ärligt och uppriktigt säga som det är. Det är därför som
jag försöker få finansminister Allan Larsson att kanske antyda att han vet
hur det är. Han kan inte rimligen tro att det är möjligt att föra Sverige in
i detta europeiska samarbete med extremt höga skattesatser för moms, på
kapital, på företagande och för löneskatter på det sätt som vi har i dag. Han
borde veta att detta driver investeringar, arbeten och tillväxt ut ur Sverige.
Det är en felaktig fördelningspolitik ur det europeiska perspektivet.
Vilken är då den ärliga, framsynta politiska hanteringen av detta förhål-
lande, Allan Larsson? Jo, det är att gå ut och säga detta. Men det som har
utmärkt er socialdemokrater under detta senaste decennium är att ni aldrig
har haft modet att tala om sanningen. Ni har stått i valrörelse efter valrörelse
och sagt: Skär man ner ersättningsnivån i sjukförsäkringen hotas välfärden.
Denna vänsterpopulism har sedan skapat oerhörda interna problem för er
när ni tvingas att genomföra detta. Alla dessa dagar av strider som ligger
bakom er på grund av att ni inte har varit ärliga nog att tala sanning!
Var nu ärliga nog att tala sanning också om de krav som Europapolitiken
ställer på oss! Vi kommer att tvingas sänka och måste sänka skattetrycket.
Vi måste sänka momsnivåer och en del av dessa kapitalskatter. Lura inte era
egna väljare, era ombudsmän på Norra Bantorget och alla andra socialde-
mokrater att tro att det inte förhåller sig så. Det är som vi säger, och förr
eller senare måste dessa skattesänkningar genomföras, och då är det rimligt
att man också vågar gå ut och säga det.
I det Allan Larsson säger ligger att man kommer att få problem inom den
socialdemokratiska rörelsen efter valet på grund av att man inte vågar tala
sanning om detta före valet. Han säger: Jag, Allan Larsson, är engagerad i
Europapolitiken, men man vet inte hur det blir med andra socialdemokrater.
Nej, det förstår jag, eftersom ni inte talar om för dem hur det är. Läs i Kjell-
Olof Feldts bok hur det kan gå, och gör inte om det misstag ni har gjort i den
ekonomiska politiken under 80-talet även med Europapolitiken, för då går
det illa!
Det som Allan Larsson har sagt i dag när han varit ute på den tunna isen
och hållit på att braka igenom den är och förblir mycket illavarslande för
socialdemokratins framtid.
92
Anf. 73 BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Detta har varit en mycket upplysande debatt. Allan Larsson
har i polemik med oss försökt göra gällande att den plattform vi redovisade
i söndags skulle innebära en social nedrustning, eftersom vi föreslår vissa
skattesänkningar, och sådana skulle inte gå att förena med välfärdsstaten.
Men i detta ligger också att de skattesänkningar som Allan Larsson utlovar
i finansplanan i så fall inte heller skulle gå att förena med välfärdsstaten.
Men Allan Larsson vet att vi måste sänka skattetrycket. Allan Larsson skri-
ver i finansplanen att utgifterna måste pressas tillbaka för att vi skall få ut-
rymme för sänkta skatter. Detta är också vad vi säger i vår plattform.
I själva verket förhåller det sig så, att alla de uppslag som Allan Larsson
kallar för social nedrustning i artikeln i Aftonbladet funderar också den so-
cialdemokratiska regeringen på. Allt det ni tidigare kallat social nedrustning
och anklagat oss för när vi har framfört det, allt det har ni varit beredda att
diskutera i ett trängt läge, och mycket har ni faktiskt genomfört under senare
tid. Det är precis som Carl Bildt säger: Den såpbubbla som Allan Larsson
själv blåst upp har spruckit under denna debatt, och det var nyttigt.
Sedan vill jag komma tillbaka till detta med mervärdeskatten. Det är inte
så, Allan Larsson, att vi träffat en överenskommelse om att sänka momsen
med några 8,9 miljarder kronor. Vi har tillfälligt höjt mervärdeskatten från
19 % till 20 % och varit överens om att den skall gå tillbaka från 20 % till
19 % vid nästa årsskifte. Nu ställer jag en sista gång frågan till Allan Larson:
Är Allan Larsson, om han är kvar som finansminister efter valet i höst, be-
redd att fullfölja detta löfte, eller funderar Allan Larsson att svika också den
överenskommelsen?
Anf. 74 OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Det finns anledning att nämna att debatten befinner sig i ett
slutskede, eftersom den upprepar sig. Men låt mig lägga till ytterligare en
sak.
Det brukar sägas att det inte går att använda Europa som något slags ä la
carte, men det är just detta som det finns tendenser till i den svenska Europa-
debatten, dvs. här skall inte sänkas några skatter på mer än ett sätt. Här skall
framför allt inte differentieras några mervärdeskatter.
Jag tror det är viktigt att vi breddar den europeiska debatten här i Sverige
och talar om att Europa faktiskt innehåller mer än vad en del tycks vara med-
vetna om. Det är därför som också vi arbetar för en närmare anknytning till
Europa med respekt för de svenska medborgarnas möjlighet att besluta om
detta när den dagen kommer. Själv tänker jag för övrigt nu tillfälligt lämna
riksdagen för att åka till Strasbourg.
Anf. 75 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Vad finns kvar av högeralliansens program? De stolta dekla-
rationerna i söndags om stora skattesänkningar, att inga utgifter kommer att
påverkas - det är väl en fantastisk situation. Men visst får det effekter om
man skall gå fram på detta sätt. Det är precis det Bengt Westerberg sade
skulle inträffa i sina artiklar mot moderaterna för ett år sedan, och det är
precis det som sades på moderaternas stämma av Moderata studentförbun-
dets ordförande, nämligen att man måste ge sig på välfärden om man skall
genomföra denna skattepolitik. Vad som ligger i detta finns väl dokumente-
rat, och det kommer att få effekter. Tro inte att ni kan skyla över det hela.
Så till frågan om skattepolitiken inom EG. Jag har ägnat mig åt att träffa
människor i Bryssel och i EG-ländernas huvudstäder för att fråga var man
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
93
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Remissdebatt
94
befinner sig i denna fråga. Där finns väldigt många olika ambitioner, och det
finns inte någon gemensam uppfattning om vart man skall ta vägen i skatte-
politiken. Vi kan se på två av de tyngsta länderna, Storbritannien och Tysk-
land, som nyligen har fattat beslut vilka inte har präglats av någon samord-
ning med EG. De har haft sina egna problem.
Inom EG finns också inom ramen för planerna på en ekonomisk union
kravet på budgetdisciplin, något som jag tror kommer att få effekter på skat-
tesatserna i olika medlemsländer. Jag tycker att man skall ha litet is i magen
och överblicka situationen innan man exakt säger var EG kommer att
hamna.
Så till Bengt Westerbergs fråga om momsen. Det finns ett riksdagsbeslut
som vi har fattat, och det kommer att verkställas. Men det har på olika håll
uppkommit en diskussion om vad som kommer att hända efter den tiden.
Jag har inte haft tid att ägna mig åt den här frågan. Men jag anser att det är
rimligt att jag får sätta mig in i den och pröva och se om det finns någonting
i det som har kommit fram som utgör starka sakskäl. Jag anser att man skall
göra en sådan saklig prövning av alla frågor som är aktuella i debatten, och
det förbehåller jag mig rätten att göra. Jag tror inte att Bengt Westerberg i
min position skulle ha gjort någonting annat än detta.
Anf. 76 CARL BILDT (m):
Fru talman! I Ny start för Sverige står det faktiskt angivet ett antal olika
områden där vi avser att ompröva offentliga utgifter och se på systemföränd-
ringar. Vi talar som bekant om möjligheten att se över delar av sjukförsäk-
ringssystemet. Det har varit stora rubriker om detta. Vi talar om samordning
av arbetsskadeförsäkring och avdragsrätten för fackföreningsavgifter. Vi ta-
lar om den långsiktiga strävan som jag trodde vi hade gemensamt med rege-
ringen om att man i samband med att man sänker skatten också skall komma
ut ur de enorma kostnader vi har för att subventionera vårt boende.
Jag noterar med en viss tillfredsställelse att Allan Larsson allmänt talar
om social nedrustning, men han vågar inte beskriva någonting av detta som
social nedrustning, i medvetande om att om han skulle sitta kvar eller få en
efterträdare som socialdemokratisk finansminister, skulle socialdemokra-
terna tvingas att genomföra ungefär samma sak. Detta är den enda vägen
om vi skall lyckas med den ekonomiska politiken.
Jag vill därför rikta en sista vädjan till finansministern innan denna debatt
tar slut: Undvik Kjell-Olof Feldts misstag från valrörelsen 1988! Håll väns-
terpopulismen på avstånd och försök att stå för ett ledarskap som håller
också in i nästa mandatperiod. Oavsett om vi sitter i regering eller opposition
har vi samma ansvar för vår politik och för våra ståndpunkter. Vänsterpopu-
lism passar inte för Allan Larsson. Han bör söka sig andra roller. Det skorrar
så falskt när han ägnar sig åt det.
Anf. 77 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Också jag skall avvika från kammaren, jag skulle vara i Kö-
ping om 20 minuter. Men det har varit en sådan intensiv och intressant debatt
att jag glömde av att jag skulle resa.
Jag vill säga till Carl Bildt: Gör inte anspråk på att företräda den enda
vägen! Det är svenska folkets som i val i höst skall bestämma vilken väg Sve-
rige skall gå.
Överläggningen var härmed avslutad.
Propositionen hänvisades till finansutskottet.
Anf. 78 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
brottsskadenämnden
m.m.
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande i ett sammanhang i början av morgondagens arbetsple-
num.
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91:JuU21 Anslag till brottsskadenämnden m.m. (prop. 1990/91:100
delvis).
Anf. 79 GÖRAN ERICSSON (m):
Fru talman! När vi nu i dag skall diskutera anslaget till brottsskadenämn-
den är det i första hand inte anslaget som sådant som är av intresse utan de
positionsförändringar i positiv riktning för brottsoffer och målsägare som ägt
rum under senare år.
Kvinnojourer och brottsofferjourer är relativt nya begrepp, som härstam-
mar från 70- och 80-talets arbete inom enskilda organisationer och samman-
slutningar av människor. Målsägandebiträde är en annan ny och viktig funk-
tion som tillkommit under 80-talet som en följd av en alltmer förändrad syn.
Dessa företeelser har tillsammans bildat grunden för ett ökat och stärkt
skydd för målsägare och brottsoffer.
Fru talman! Vi moderater har skrivit under åtta reservationer till det be-
tänkande som behandlas i dag. De är alla tillkomna för att verka för en fort-
satt förstärkning av brottsoffrens ställning. Det är förslag som verkar på flera
områden. Dels stärker vi genom våra förslag organisationerna som arbetar
för brottsoffren, dels föreslår vi skärpta straff för misshandel och grov miss-
handel. Vi moderater står enhälligt bakom dessa reservationer, men jag skall
här inskränka mig till att yrka bifall till reservation 4.
Fru talman! I denna reservation föreslår vi moderater att riksdagen inrät-
tar en brottsoffernämnd, som skall få till uppgift att samordna insatserna och
95
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
brottsskadenämnden
m.m.
fördela anslagen till de olika aktiviteter som finns till förmån för brottsoffer,
såsom kvinnojourer och brottsofferjourer.
Vi menar också att en sådan nämnd i samverkan med enskilda och organi-
sationer skall pröva och utveckla nya idéer som ytterligare skulle kunna för-
stärka brottsoffrens ställning och tillskapa en förbättrad situation för dem
som drabbas av brott.
Genom en sådan nämnd skulle också utbildningsinsatser kunna förmedlas
till stödpersoner och liknande. Kort sagt, nämnden skulle vara den första och
grundläggande bastionen utifrån vilken ett mer målmedvetet brottsofferpro-
gram och brottsofferarbete skulle kunna utformas. Nu blir vi i dag, fru tal-
man, ensamma om denna tanke, men jag hyser gott hopp om att en del ytter-
ligare tankar kommer att gro i riksdagen och att fler vid något senare tillfälle
kommer att sluta upp bakom denna tanke.
Det är inte bara fråga om denna tanke, utan också om tanken bakom för-
slagen i exempelvis reservationerna 8 och 10 om förskottering av brotts-
skadestånd och frågan om automatisk utbetalning av sådant skadestånd.
Men man skall också se våra förslag i reservationerna 11, 12 och 13 sam-
manhållet såsom ett led i denna politik, något som kompletterar bilden.
Fru talman! Misshandel är kanske den mest integritetskränkande gärning
som kan drabba en enskild person. Endast våldtäkt och sexuella ofredanden
har samma nivå av kränkning.
Misshandel, vare sig den sker offentligt eller på enskilt område, är ett
övergrepp som ökar i omfattning och svårighetsgrad. Offren för detta brott
är alltid de svaga och utsatta. Kvinnoövergreppen och kamratövergreppen
på skolgårdar är exempel på övergrepp som förstör, bryter ner och skadar
individen, och de är alltid riktade mot den svage.
Alldeles oberoende av vilka överväganden man gör i departementet när
det gäller skärpning eller inte skärpning av straff eller framläggande av nya
straffskalor, tänker vi moderater strunta i dessä överväganden, ehuru det nu
gått snart två mandatperioder. Det har alltid sagts att förslagen snart ligger i
pipelinen på väg in till kammaren för beslut. Vi har ännu inte sett några nya
straffskalor, och de lär också låta vänta på sig denna mandatperiod ut.
Men detta innebär att regeringen också i detta läge inte gör någonting.
Det är en total politisk passivitet. Det förefaller som om man saknar politiskt
civilkurage för att ställa sig i spetsen i försvaret för de svaga. Det är något
egendomligt att socialdemokraterna i just denna fråga förefaller vara passiva
utan kurage och utan möjlighet att tänka sig att gå i härnadståg mot de för-
hållanden som skadar svaga och utsatta.
Fru talman! I anslutning till detta betänkande har det väckts en rad intres-
santa motioner med mångahanda uppslag. Gemensamt om dem alla kan sä-
gas att de syftar till att stärka och skydda svaga grupper. Vi har sett många
motioner till skydd för kvinnor som är förföljda och utsatta för misshandel.
Dessa motioner har vi sammanfattat i en tanke som vi har skrivit ned i ett
särskilt yttrande, där vi menar att vi skall återkomma från moderat håll när
besöksförbudslagen i sin nya skärpta form har varit i bruk så pass länge att
vi kan se effekten av den och vilka delar av denna lag som skall förändras
och förbättras. Intill dess får den prövas ute på fältet, och vi får se framöver
96
vad forskarna kommer fram till för resultat. Vi har alltså stannat för ett sär-
skilt yttrande.
Bifall således till reservation 4!
Anf. 80 LARS SUNDIN (fp):
Fru talman! För närvarande pågår en uppbyggnad av allmänna brottsof-
ferjourer i landet. Till dags dato har inrättas 30 stycken. Dessa har ett intimt
samarbete med polisen i de distrikt där de finns. Dessa brottsofferjourer in-
går i Brottsofferjourernas riksförbund, som har en centralt samordnande
roll, sprider idéer mellan de lokala jourerna och erbjuder utbildning till stöd-
personer.
Riksförbundet verkar för att fler jourer startar. Målet är en brottsofferjour
i varje polisdistrikt. Vi menar att detta är en utmärkt utveckling. Det är där-
för mycket glädjande när utskottet nu har kunnat ena sig om att höja ansla-
get till denna verksamhet med 500 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit.
Det är litet pengar i det stora hela, men pengar som förmodligen i stöd ger
stor utdelning.
Det har vidtagits en och annan åtgärd för att förbättra situationen för
brottsoffer, men vi tycker att det vore rimligt att ta fram ett samlat program
för dem som råkat ut för brott. Deras situation har berörts i olika utred-
ningar och utvärderingar, men någon samlad bild finns inte redovisad. Beho-
vet av kunskaper av brottsoffrens situation är fortfarande mycket stort.
Samhället, som har åtagit sig ansvaret för att skydda medborgarna mot
brott, har ett ansvar för att de som ändå utsätts för brott får det stöd och den
hjälp som de behöver. Just för att veta vilka åtgärder som är mest angelägna
anser vi att det behövs en sådan brottsofferutredning som vi har reserverat
oss för i reservation 6.
Fru talman! En av de viktigaste åtgärderna för ett brottsoffer är att bli er-
känd och behandlad som ett sådant. När samhället väl har erkänt att en per-
son är ett brottsoffer kommer nästa viktiga fråga, nämligen att få hjälp och
kompensation för det som man har blivit utsatt för. Som regel finns ingen
annan kompensation att ge än skadestånd. Men det har visat sig att just
skadeståndet för ett brottsoffer har stor betydelse bl.a. som bevis på att man
blivit erkänd som brottsoffer.
Tyvärr har det visat sig att skadestånden för ideell skada inte alls står i
proportion till lidandet. Det har länge diskuterats att det ideella skadestån-
det borde öka. Vi tycker nu att det är hög tid att ge klart uttryck för detta.
Det pågår för närvarande en översyn av ersättningsreglerna för ideell skada.
Vi menar alltså att denna utredning borde få tilläggsdirektiv, där det framgår
att arbetet skall inriktas på en höjning av ersättningsnivån, såsom vi säger i
reservation 7.
I reservation 16 har vi pekat på att det finns vissa tolkningsproblem i den
lagstiftning som i dag gäller om nödvärn. I en period har människor i allt
större utsträckning tyckts dra sig för att ingripa till räddning för en medmän-
niska. Utryck som att man inte skall blanda sig i andras angelägenheter är
vanliga. Det är angeläget att nödvärnsreglerna är sådana, att människor inte
upplever att de själva kan dömas för att de hjälper en utsatt medmänniska.
Eftersom det tekniskt sett finns en viss oönskad effekt i vår nuvarande
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
brottsskadenämnden
m.m.
7 Riksdagens protokoll 1990/91:101
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
brottsskadenämnden
m.m.
98
nödvärnsbestämmelse, borde det göras en översyn av den. Som exempel kan
nämnas att i dag tycks det vara så att om någon överskrider nödvärnsrätten
kan han ej dömas om han svårligen kunnat besinna sig, som det står i lagtex-
ten. Men när man tar hänsyn till om någon kan besinna sig, utgår man från
en objektiv bedöming och inte utifrån den situation som individen befann sig
i. Detta och annat anser vi angeläget att se över, och därför yrkar vi bifall till
reservation 16.
Jag vill till slut också beröra reservation 18 om olaga våldsskildring. Vålds-
pornografin spelar en stor roll för att vidmakthålla och förstärka en männi-
skosyn som inte är förenlig med vårt samhälles uppfattning om alla männi-
skors lika värde. Vi har sedan 1989 en lagstiftning om olaga våldsskildring.
Tyvärr tycks denna lagstiftning inte ha förhindrat spridningen av våldspor-
nografi, vilket var meningen med lagen.
Orsakerna till detta kan vara många, men en avgörande orsak är säkerli-
gen att övervakningen av att lagstiftningen efterlevs inte är tillräcklig. För
att uppnå förbättringar krävs att polisen verkligen satsar resurser på att kon-
trollera efterlevnaden. Vi menar att regeringen bör påpeka detta för rikspo-
lisstyrelsen, som kan ge impulser ut i polisdistrikten.
Alltså bifall till reservation 16, sammanfattningsvis!
Anf. 81 INGBR1TT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Arbetet att öka och förbättra stöd och hjälp till brottsoffer
har under senare år till stor del förts och drivits av oppositionen. Regeringen
har många gånger stretat emot och accepterat förbättringarna först när en
gemensam opposition har kört över den. Jag skall ge några exempel.
Besöksförbudslagen har förändrats, så att det blivit möjligt att anhålla och
häkta dem som bröt mot lagen - oppositionens förtjänst.
Målsägandebiträdeslagen har förbättrats för dem som utsatts för misshan-
del och sexbrott. Desstom skall det utredas hur svenska medborgare som blir
brottsoffer utomlands, lättare skall kunna få hjälp - oppositionens förtjänst.
Knivlagen har utvidgats att gälla även på allmän plats.
En översyn skall ske vad gäller den straffrättsliga regleringen av psykiskt
våld.
Trygghetslarm skall kunna ges till kvinnor som känner sig hotade och
rädda, för att förbättra skyddet.
Det skall bli lättare att byta identitet för förföljda personer.
Bidragen till kvinnojouren har höjts.
Förbättrad utbildning skall ske vad gäller att förstå och upptäcka barn som
utsatts för sexuella övergrepp.
Behandlingsprogram för våldsmän skall förbättras och utökas.
Ja, listan kan göras längre men duger som exempel för att visa hur opposi-
tionen driver på. Ytterligare förbättringar kommer att genomdrivas i dag.
Så t.ex. kommer stödet till Brottsofferjourernas riksförbund att förbätt-
ras. Förbundet får ytterligare 500 000 kr. Detta har tidigare talare varit inne
på, och därför skall jag inte säga mer om det.
Från centerns sida anser vi vidare, att målsättningen för brottsofferjou-
rerna bör vara att det skall finnas en i varje polisdistrikt. Vi anser att den
målsättningen är viktig och utgår från att olika instanser gemensamt kan ar-
beta för att den fullföljs. Ett sätt kan vara att staten tar ett övergripande an-
svar för att jourerna kan fortsätta sin verksamhet.
Olika jourverksamheter är i dag till största delen beroende av ideella in-
satser. Många jourer arbetar därför under knappa ekonomiska resurser. De
kommunala bidragen varierar väldigt mycket. Arbetet är emellertid viktigt
och bör därför garanteras stöd utan att jourernas självständiga och fristå-
ende ställning riskeras. Frågan kan vara lämplig att se över t.ex. i samband
med den brottsofferutredning som föreslås i en reservation som också cen-
tern står bakom.
Även om förbättringar för brottsoffer genomförts under senare år, som
jag sade bl.a. på grund av oppositionens agerande, finns åtskilligt mer att
förbättra. Jag tänker på skadeståndssidan, utbildning och information.
Olika myndigheters ansvarsområde och samarbetsformer kan också vara
lämpliga frågor att se över i en brottsofferutredning.
I reservation 19 har vi påtalat vissa problem i samband med beslutat be-
söksförbud. Som påpekats i utskottstexten beslutas besöksförbud vanligtvis
av åklagare, men vid konfliktsituationer och överklaganden, då skyddsbeho-
vet är extra starkt, blir beslutet föremål för domstolsprövning.
I dessa konfliktsituationer är risken som störst för den utsatta parten. Det
är oftast en kvinna som befinner sig i svåra situationer och behöver hjälp och
stöd av olika slag. Detta stöd och detta hjälpbehov kan gälla sådana saker
som vi pekar på i vår motion, t.ex. hjälp att spåra telefonsamtal, hjälp att
byta bostad, skydd av postadress m.m. Informationen skall kanske inte ske
automatisk, utan på förslag av offret, men sekretessfrågorna bör ses över så
att skyddet kan förbättras. Jag är säker på att det behövs.
Ytterligare två tillkännagivanden framförs i dag i dagens betänkande med
anledning av oppositionen samt med anledning av motionskrav från bl.a.
centern. Förbättringar för brottsoffer vad gäller utvidningen av rätten till
målsägande biträde bör utredas. Dessa är också att vänta. I dag har ett
brottsoffer, en målsägande, rätt till ett juridiskt biträde i vissa fall. Det gäller
främst offer för våldsbrott. Det finns även andra brottsoffer som är i stort
behov av biträdeshjälp. Jag tänker då bl.a. på äldre människor som utsatts
för bostadsinbrott, och jag tänker på dem som utsatts för övergrepp i rättsakt
och våld mot tjänsteman. Ett krav som också framförts från våldskommissio-
nen är att dessa behöver förbättrad hjälp. Hjälpen kan också behövas i vissa
fall av bedrägeri- och utpressningsmål.
I en annan centermotion har framförts krav på att utvidga rätten till måls-
ägandebiträde till att även avse överklagande av dom i skadeståndsärende.
Även detta krav ställer sig utskottet bakom. Det är mycket positivt.
Centern har under en följd av år arbetat för en förändring av praxis och
lag när det gäller ekonomisk kompensation och skadestånd till brottsoffer.
Vi har uttalat oss för att brottsoffren lättare skall få skadestånd, att skade-
ståndsnivåerna bör höjas - särskilt för ideella skadestånd - samt att det bör
bli lättare att få ett utdömt skadestånd utbetalt.
Visserligen kan inte lidande ersättas med pengar, som jag tidigare sagt,
men ett ekonomiskt skadestånd visar på samhällets stöd och inställning och
underlättar självfallet rehabiliteringen av offren. I reservationerna 7 och 8
utvecklar vi tankegångarna och kräver att den sittande utredningen bör få
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
brottsskadenämnden
m.m.
99
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
brottsskadenämnden
m.m.
100
tilläggsdirektiv vad gäller bl.a. höjt ideellt skadestånd. En utredning bör få
i uppdrag att även se över hur staten normalt skall kunna förskottera skade-
stånd även för sakskada och ren förmögenhetskada under förutsättning att
skadeståndsskyldigheten fastställts i dom.
Vi i centern ser mycket allvarligt på misshandelsbrott. Därför menar vi att
normalpåföljden för dessa brott bör vara fängelse eller annan frihetsberö-
vande påföljd. Så är inte fallet och praxis i dag. Våldskommissionen har t.ex.
påtalat att vid misshandel blir det annan dom än fängelse i drygt hälften av
fallen. Vi menar att denna bakgrund fordrar en lagändring för att man skall
komma till rätta med straffmätspraxis. Vi menar även att regeringen bör
återkomma med förslag i ärendet. Vi anser att vid grov misshandel bör straff-
rättsminimum höjas från ett till två års fängelse.
Debatten om kriminalisering eller ej av en eller båda parter i ett prostitu-
tionsförhållande böljar fram och tillbaka. Det finns såväl för- som nackdelar
med kriminalisering och icke kriminalisering. Ingen lösning är enbart bra el-
ler enbart dålig. Emot en kriminalisering av prostitution talar eventuella svå-
righeter att nå fram med sociala insatser. Jag menar att denna oro är överdri-
ven. Sociala insatser kan och bör göras även vid en kriminalisering. Att inte
kriminalisera prostitution innebär enligt min mening att vi sviker många ut-
stötta, utslagna och utnyttjade kvinnor, men också unga pojkar. Vi vet att
ett flertal av de prostituerade är missbrukare och behöver pengarna för att
finansiera sitt missbruk. Vi vet att många som säljer sin kropp tidigare har
utsatts för olika övergrepp - misshandel och sexuella övergrepp - vilket
många gånger lett till att de tappat tilltron till sitt egenvärde. Vi vet att
många av dem som säljer sina tjänster genom prostitution är HIV-smittade.
Att kriminalisera kunderna inom prostitutionen skulle kunna bidra till att
minska spridningen av aids. De nu nämnda exemplen talar för en kriminali-
sering av köparna, ett krav som vi framfört i reservation 17.
Med det anförda ställer-jag mig bakom samtliga reservationer som centern
står bakom, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna 8 och
12.
Anf. 82 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Som samtliga talare före mig har påpekat fortsätter arbetet
för att förbättra situationen för brottsoffer. Jag vill påpeka att vi i dag har
erfarenhet av att ha bl.a. en ombudsman för diskriminering och en ombuds-
man för jämställdhet. Jag vill påstå att vi har goda erfarenheter av deras ar-
bete. Framför allt har de kunnat se helheten inom sina områden. De har
kunnat vidareutveckla arbetet och initiera till åtgärder och till samordning
och samarbete.
Brottsoffer är ju inte bara enskilda personer som har utsatts för övergrepp
av enskilda brottslingar. Brottsoffer kan även vara grupper av människor
som lidit skada på grund av miljöbrott eller till följd av ekonomisk brottslig-
het i större skala. Det kan även vara t.ex. Cathrine Da Costas mamma och
syster, som inte fått någon hjälp för att kunna bearbeta de traumatiska upp-
levelser som mordet och nu rättegångarna innebär för dem. Däremot har
läkarna i det här fallet fått hundratusentals kronor för sitt lidande. Därför
vore det bra om det fanns en myndighet som kan hantera hela komplexet i
stället för att olika myndigheter försöker hantera varsin bit. Då blir resulta-
tet att det uppstår situationer då enskilda människor blir illa hanterade.
Naturligtvis skall åklagare, domare och polis även i fortsättningen sköta
sina skyldigheter. Men om man på allvar vill sätta brottsoffren i centrum tror
vi att inrättandet av en brottsombudsman är det grepp som behövs för att
skapa helhet i problematiken. Det har inrättandet av JämO visat.
I en annan reservation kräver vi att brottsskadelagen skall ses över. Många
klagomål om att lagen i dag är så restriktiv gör att vi kräver en översyn av
hur lagen egentligen fungerar. Den innehåller bl.a. knepiga avräkningsregler
som gör att det uppstår svårigheter att få ersättning.
I betänkandet besvarar utskottsmajoriteten vår motion om att låta bötes-
medlen gå till brottsskadenämnden med att man då riskerar att bli beroende
av i vilken utsträckning penningböter döms ut och drivs in, för att kunna be-
tala ut skadestånd. Det skulle bli en extra administrativ omgång. Detta är
struntprat. Det kan inte vara mer krångligt om penningböter går till brotts-
skadenämndens konto än om de går till ett annat statligt konto. Om medlen
inte skulle visa sig räcka till får väl staten skjuta till extra pengar. Det gör
man ju exempelvis när det gäller advokatbyråerna. Att sammankoppla böter
och ersättning skulle, förutom att det ger en pedagogisk poäng, samtidigt
vara överskådligt vad gäller relationerna mellan dessa inkomster och utgif-
ter. De skulle även kunna användas för att göra preventiva insatser och för
att undvika att skador uppkommer till följd av brott.
Fru talman! I detta betänkandet behandlas även motionerna om prostitu-
tion. Dessa motioner har i år avförts från dagordningen genom att man i de-
partementet har tillsatt en utredare. Det har kommit till min kännedom att
denne utredare är kriminologen Leif G W Persson. Leif G W Persson fanns
även med i den prostitutionsutredning som tillsattes 1977 och som kom med
sitt slutbetänkande 1981.1 betänkandet kom man fram till att prostitutionen
även i framtiden bör vara straffri.
Kan man då förutsätta att Leif G W Persson går in i den nya utredningen
förbehållsfritt? Jag gör det inte, utan jag riktar ett mycket starkt misstroen-
devotum mot att man har utsett den mannen till utredare.
En annan person som fanns med i den utredningen, som sekreterare, var
Hanna Olsson, författare till boken Catrin och rättvisan. Hon skriver i sin
bok bl.a. följande om sina erfarenheter från utredningen: "Det arbetet blev
omvälvande för mig. Prostitutionen är inte en detaljfråga som rör några avvi-
kande människor som skall föras in på den smala vägen. Det var som om jag
fått en skärva i ögat. Efter den dagen ser jag annorlunda på människorna
och världen. Jag miste den mänskliga oskuld som måste gå förlorad för att
man skall kunna se både sig själv och andra som komplicerade och samman-
satta varelser. Det man kallar ondska är inte förbehållet ett fåtal."
Ett strukturellt våld mot kvinnor är inbyggt i samhället. Vi kan inte handla
i kiosken eller i vissa livsmedelsaffärer, vi kan inte gå på vissa gator utan att
påminnas om att kvinnor betraktas som en handelsvara för män. Vi kan inte
jogga i skogen eller promenera hem efter mörkrets inbrott utan att tänka på
det hot om våld som ständigt vilar över kvinnor.
Det strukturella kvinnovåldet är mest uppenbart i pornografin och prosti-
tutionen, och i princip är dessa företeelser inte kriminaliserade, utan de ut-
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
brottsskadenämnden
m.m.
101
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
brottsskadenämnden
m.m.
102
gör en del av vår accepterade samhällsstruktur. Prostitution och pornografi
är en gigantisk storindustri i världen, lika stor som vapenhandeln. En stor
del av våldet i verkligheten och våldet som underhållning utgörs av sexualise-
rat våld mot kvinnor. Att bekämpa prostitution, pornografi, våldtäkt, incest
och kvinnomisshandel är några av de viktigaste frågorna för jämställdheten
på 90-talet.
Prostitutionen är ett syskonfenomen till pornografin och kvinnomisshan-
deln. Samhällets syn på prostitution har hittills inneburit att fokus har riktats
på kvinnan, och diskussionen har förts utifrån en moralisk aspekt. Mannen
har gjorts osynlig i sammanhanget. Åtskilliga utredningar har gjorts om de
bakomliggande orsakerna till att kvinnan säljer sin kropp mot betalning och
om hur man på bästa sätt skall rehabilitera henne och återföra henne till ett
normalt liv.
Om man gör mannen synlig genom att konstatera att han är köpare, blott-
lägger man grundläggande strukturer i samhället. Att inse att prostitution
handlar om att köpa sig makt, om missbruk av en annan människas kropp
och om manlig dominans blottlägger människoförakt. Prostitutionen hand-
lar om stora pengar genom sin koppling till pornografi, narkotika och annan
brottslig verksamhet. Att tro att man skulle kunna avskaffa prostitution och
pornografi genom upplysning och uppsökande verksamhet i gatuprostitutio-
nen är lika naivt som att tro att man skulle kunna avskaffa apartheid med
sådana medel.
Jag tror inte att arbetet med den förra prostitutionsutredningen gav Leif
G W Persson någon skärva i ögat så att han går in i den här utredningen med
andra insikter. Jag kräver därför att regeringen tillsätter en parlamentarisk
utredning med andra specialister än de män som ingick i den förra. Den förra
utredningsgruppen bestod av sju män och två kvinnor.
Herr talman! Jag ser att jag hinner nämna reservation nr 7, som handlar
om ideellt skadestånd och därför också hör ihop med det här komplexet. En
hovrättsdom resulterade i att en kvinna fick lägre skadestånd för ett över-
grepp på grund av att hon var prostituerad. En prostituerad räknas som en
tredjedel av en annan kvinna; kvinnan fick alltså en tredjedel av beloppet.
Herr talman! Jag ställer mig bakom vänsterpartiets reservationer till detta
betänkande och yrkar bifall till reservationerna 5 och 17.
Anf. 83 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! I jämförelse med den remissdebatt vi nyss har lyssnat till är
det som om vi nu vore i en annan värld. När vi diskuterar brottsskadenämn-
den finns det tydligen betydligt mer pengar att tillgå än vad som fanns nyss
under remissdebatten här i kammaren.
I budgetpropositionen föreslås brottsskadenämnden få sitt förvaltningsan-
slag höjt med drygt 1 miljon, och man får dessutom pengar för ADB-utbygg-
nad. Regeringen föreslår vidare för ersättning till brottsoffer för skador som
uppstått på grund av brott ett försöksanslag på 18,5 milj.kr. Det innebär att
regeringen tillgodoser nämndens begäran. Från detta anslag betalas ersätt-
ning dels för personskador, dels för rymlingsskador. Dessutom utgår från an-
slaget pengar till Brottsofferjourernas riksförbund.
Förra året uttalade riksdagen att bidraget till brottsofferjourerna borde ha
en sådan nivå att det blir möjligt att bygga ut jourerna och utveckla verksam-
heten. Utskottet föreslår därför att anslaget höjs med en halv miljon utöver
det belopp som regeringen har föreslagit. Vi förutsätter då att bidraget
främst används för uppbyggnad av lokala brottsofferjourer.
Med tanke på det synnerligen kärva budgetläget är brottsskadenämnden
mycket väl tillgodosedd, och utskottet är inte berett att tillstyrka ett årligt
fixerat verksamhetsbidrag, vilket föreslås i en motion.
Brottsoffren var länge en försummad grupp i samhället, men utvecklingen
har gått mycket fort på detta område. Ingbritt Irhammar framhåller opposi-
tionens roll i den utvecklingen. Jag skulle ändå vilja påpeka att det i den
här kammaren också finns ganska många socialdemokrater som har ett visst
inflytande över vad som händer.
Kunskaperna om brottsoffrens problem har radikalt förbättrats både hos
allmänheten och inom rättsväsendet. Det är utskottets mening att den ökade
kunskapen också innebär att de olika samhällsorganen stödjer brottsoffer-
jourerna på ett alltmer aktivt och engagerat sätt.
I reservation 2 föreslår centern en linje som tycks syfta till att jourerna så
småningom skall bli statliga institutioner. Utskottet ställer sig inte bakom det
synsättet. Verksamheten bör bygga på frivillighet och engagemang. Vi ser
detta som en mycket god kvalitet i verksamheten.
Kravet i reservation 1 skulle leda till en institutionalisering, vilket utskot-
tet också avvisar.
Enligt utskottets uppfattning är det enklare och bättre att finansiera
brottsskadenämnden över statsbudgeten än genom bötesmedel, vilket före-
slås av vänsterpartiet i reservation 3. Motionen var knappast så utformad att
den gav täckning för den lösning som Berith Eriksson föreslog från talarsto-
len.
Moderaterna har icke gett upp tanken på den ökade byråkratisering som
deras förslag om en brottsoffernämnd skulle innebära. Nämnden skulle
svara för administrationen av stödet till brottsofferjourerna, och man före-
slår ett anslag på 5 milj.kr. för det ändamålet. Utskottet avvisar förslaget på
samma grunder som förra året.
I en gemensam reservation kräver de borgerliga partierna att det tillsätts
en utredning för att ytterligare se över brottsoffrens situation. Jag tycker det
är rimligt att först få fram på bordet allt det utredningsarbete som pågår
inom denna sektor. Organisationen inom sektorn måste få sätta sig. Det är i
mycket stor utsträckning fråga om en ny verksamhet. Det krävs litet tåla-
mod, och vi kommer att ha ett bättre underlag i ett senare skede. Därför bör
vi inte nu tillsätta en sådan utredning.
I frågan om ersättning för skador som uppstår på grund av brott blir en
utredning klar under året. Ett delbetänkande har lagts fram den 16 april i år,
och det behandlar ersättningsfrågan för personer som smittats av HIV. Man
kan se att det kommer att bli uppjusteringar av skadeståndsanspråken. Det
kanske också äger giltighet för övriga skador.
Senare i år läggs också fram förslag från kommittén om ideellt skadestånd
vid våldtäkt och andra våldsbrott. Jag tror inte att det behövs några tilläggs-
direktiv, vilket Ingrid Irhammar föreslog på denna punkt. Misshandel är
självfallet ett allvarligt brott, och det tycker jag avspeglar sig redan i de
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
brottsskadenämnden
m.m.
103
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
brottsskadenämnden
m.m.
104
straffskalor och rekvisit som gäller. Förslagen om skärpningar, som finns i
tre reservationer, avvisas därför av utskottet. Utskottet delar dock uppfatt-
ningen att misshandel av prostituerade kvinnor skall bedömas som vilken
annan misshandel som helst. Förfarandet i domstolarna har visat att man an-
ser det också där.
Kravet i den motion som tar upp frågan om sexuella övergrepp mot barn
i andra länder är tillgodosett i svensk lagstiftning. Justitieministern har helt
nyligen lovat att under våren presentera ett förslag till skärpt lagstiftning.
Utskottsmajoriteten ser fram mot det förslaget. Det är angeläget att det hän-
der saker på detta område.
Reservation 16 handlar om nöd värnsrätten. Fängelsestraffkommitténs
förslag bereds nu i regeringskansliet och kommer så småningom att leda till
ett förslag som vi bör avvakta. Därmed bör reservationen avslås.
Som framgår av betänkandet har justitiedepartementet aktualiserat frå-
gan om kriminalisering av prostitutionskontakter. Berith Eriksson godkän-
ner inte kriminologen Leif G W Persson som utredningsman, därför att han
år 1981 deltog i en tidigare utredning på detta område. Jag tycker att han,
genom att ha deltagit i denna utredning och även därefter, måste ha inför-
skaffat sådana kunskaper att han kan lägga fram konstruktiva och bra förslag
på detta område. Enligt min mening jagar Berith Eriksson spöken i detta
sammanhang.
Spridning av våldspornografi är i lag förbjuden. Utskottet finner den ord-
ningen naturlig, eftersom våldspornografi sprider och befäster en människo-
syn som är främmande för det svenska samhället. Utskottet anser att civilde-
partementets arbetsgrupp för frågor om våld mot kvinnor drar de rätta slut-
satserna när man föreslår en utvärdering av lagstiftningens effekter. Att som
folkpartiet ge blinda order till rikspolisstyrelsen förefaller inte särskilt me-
ningsfullt.
Besöksförbud är ett förhållandevis nytt begrepp i svensk lagstiftning. Där-
för lockas tydligen oppositionspartier gång på gång till oöverlagda förslag i
sin strävan att framstå som radikala och progressiva. Den här gången är det
centerpartiet som har fallit i den fällan. Man föreslår i sin motion att hotade
kvinnor skall påtvingas restriktioner som de kanske inte vare sig önskar eller
behöver. Något tillkännagivande till regeringen vill majoriteten inte gå med
på i detta fall.
Rätten till målsägandebiträde har lagstiftaren sett som ett viktigt inslag i
ett humant och väl fungerande rättssystem. I detta avsnitt gör utskottet två
tillkännagivanden. Det första grundar sig på en hearing som utskottet anord-
nat samt på motionerna Ju804 och Ju821. Utskottet konstaterar att det finns
några brottstyper där inslaget av sexuellt eller annat våld saknas men där
integritetskränkningen kan var mycket stor. Regeringen bör få i uppdrag att
se över och lägga förslag om kriterierna för målsägandebiträde vid sådana
särskilt integritetskränkande brott.
Det andra tillkännagivandet gäller en översyn av ansvarsfördelningen
mellan åklagare och målsägandebiträde i fråga om skadeståndstalan. Dessa
två frågor bör självfallet ses över i ett sammanhang.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis konstatera att brottsskadenämnden i
och med det kommande beslutet är väl tillgodosedd. Min förhoppning är att
denna satsning skall förbättra brottsoffrens situation i det svenska samhället.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och avslag på samtliga reserva-
tioner.
Anf. 84 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Det är mycket viktigt med förändringen av inriktningen av
stödet till brottsoffer i vårt samhälle. Bengt-Ola Ryttar anser att oppositio-
nen inte kan ta åt sig hela äran av detta, då det även finns socialdemokratiska
riksdagsledamöter som har velat få till stånd en viss förbättring. Jag vill gärna
ge en eloge till många socialdemokrater i justitieutskottet vilka många
gånger har gått med på en samlad oppositions krav på förbättringar. Det har
de gjort mot sin egen regering. Men om de är riktigt ärliga måste de nog
medge att det vid flera tillfällen har skett under tvång. För ett par år sedan
var det vanligt att ni reserverade er i justitieutskottet, men det har ni slutat
med under de senaste åren. Det går alltså framåt. Men det finns många om-
råden där ni ser att oppositionen inte får majoritet för sina förslag, och då är
ni inte särskilt benägna att ge ert stöd till ytterligare förslag om förbättringar.
De tre tillkännagivanden som nämnts i dag baserar sig på det faktum att
ni under behandlingen i utskottet svängde till förmån för oppositionens krav,
då det visade sig att det skulle bli majoritet för dessa. På områden där det
visar sig att oppositionen inte får majoritet för sina förslag är ni däremot inte
beredda att ge ert stöd. Jag avser då viktiga områden på vilka det verkligen
behövs förbättringar. Det kan t.ex. gälla att det för brottsoffren skall bli lät-
tare att få ut skadestånd efter skatt i framtiden och att särskilt ideella skade-
stånd skall höjas. Framför allt handlar det om att ett skadestånd som har
blivit utdömt i domstol också skall utbetalas. Tänk på alla stackars brottsof-
fer som först har fått utstå ett fysiskt lidande och därefter suttit i domstolsför-
handlingar och tvingats visa och mer eller mindre fått stå till svars för hur de
har känt sig som brottsoffer och blivit kränkta. De blir tilldömda ett skade-
stånd, men pengarna ser de nästan aldrig röken av, eftersom det inte går att
få ut några pengar av gärningsmannen. Därmed står de som brottsoffer i en
andra omgång.
Jag tycker att staten skall ta sitt ansvar och betala ut skadestånd. Men ni
är inte beredda att stödja én sådan, som jag tycker, självklar tanke. Frågan
bör åtminstone utredas för att man skall komma fram till hur skadeståndet
skall utbetalas.
Eftersom vi har kommit överens om att inte ha ytterligare replikomgångar
slutar jag här.
Anf. 85 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Låt mig bara kommentera Bengt-Ola Ryttars synpunkter på
två av våra reservationer.
Om nödvärnsrätten står det i betänkandet och säger Bengt-Ola Ryttar att
vi skall vänta på regeringens ställningstagande. Så har utskottsmajoriteten
sagt förut i denna debatt utan att något har hänt. T.o.m. en informations-
kampanj, som vi föreslår i en motion, tycker utskottsmajoriteten är onödig
i rådande läge. Rådande läge innebär således, Bengt-Ola Ryttar, att ett ställ-
ningstagande från regeringen snart är att vänta. Eller är det bara tomt prat?
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
brottsskadenämnden
m.m.
105
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
brottsskadenämnden
m.m.
106
Jag är personligen övertygad om att det går i nödvärnsrättsfrågan som det
har gått i ett par andra frågor som behandlas i detta betänkande. De har lösts
på ett sätt som vi i folkpartiet liberalerna har önskat. Jag tänker på höjningen
av bidraget till brottsofferjourer, och jag tänker på rätten till målsägandebi-
träde som har utvidgats trots senfärdigheten hos regeringen och socialdemo-
kraterna i utskottet.
Beträffande reservation 18 om olaga våldsskildring hyser socialdemokra-
terna i utskottet stor tilltro till en arbetsgrupp inom civildepartementet och
dess möjligheter att påverka regeringen i en riktning som vi inom folkpartiet
liberalerna önskar. Vi har inte samma tilltro till arbetsgruppen, utan vill ge
eftertryck åt vårt motionskrav genom ett riksdagens uttalande i frågan. Vi
nöjer oss inte med vad en arbetsgrupp inom departementet anser.
Anf. 86 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag riktar, som jag sade, misstro mot Leif G W Persson som
utredningsman. Jag tror inte som Bengt-Ola Ryttar att Leif G W Perssons
insikt om prostitutionens verkliga natur har förändats från den förra utred-
ningen, när han tillsammans med övriga i den kom fram till att prostitution
inte skulle kriminaliseras. Jag hyser också misstro mot hans förmåga efter
hans uttalande i TV-programmet Kanalen under pågående styckmordsrätte-
gång. Reportern frågade honom om att han inte tyckte att åklagaren hade
rätt, och då svarade han så här:
”Nej, jag tycker faktiskt inte det. Utan där offret, som man kallar henne,
om hon nu är det. Det är också en väldigt kritisk person, det är en prostitue-
rad kvinna som är missbrukare. Om det hade varit ett annat offer, exempel-
vis en anhörig till någon av dessa båda åtalade, då hade jag utifrån krimino-
logisk synpunkt varit benägen att bedöma det på ett annat sätt. Personer
med den här bakgrunden, som det här offret har, de löper en väldigt stor
risk. De kan faktiskt springa på en galning i kraft av sin livsföring. Det är när
man har ett sådant här fall med ett offer av den här typen under sådana här
omständigheter, det är då väldigt kritiskt och väldigt viktigt att man är klar
över att det faktiskt finns en gärning i det här fallet, ett mord, och att det kan
kopplas på ett bestämt sätt till vissa personer. Och det kan man inte göra
här.”
Detta uttalande tycker jag verkligen visar att Leif G W Persson inte alls
har förstått de bakomliggande orsakerna till prostitution. Hans uttalande
kan också tyda på att prostitution skulle bygga på frivillighet. Därför ifråga-
sätter jag Leif G W Persson som utredare i detta fall.
Anf. 87 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Ingbritt Irhammar tycker att domstolarnas domar automa-
tiskt skall leda till utbetalning av skadestånd till brottsoffer. Jag tror att den
ordning som råder garanterar en smidigare handläggning med kanske mer
mänskliga aspekter i besluten än vad den strikta juridiken hos en domstol
kan innebära. Det tror jag kan vara till fördel.
Jag hävdar att det på senare år verkligen har hänt mycket på detta område.
Jag vill inte ta ifrån oppositionen deras andel i denna goda utveckling. Det
är bra att vi är så pass överens som vi är om att det är en viktig sektor.
Jag tycker, Lars Sundin, att det är bra att det pågår arbete i departementet
på den här punkten. Resultatet av det arbetet kommer att redovisas i sinom
tid. Jag hoppas att det tryck som folkpartiet utövar i den här frågan leder till
att arbetet kommer att ske skyndsamt.
Jag har inte läst det citat Berith Eriksson läste upp och har alltså inte kun-
nat begrunda det. På mig gör det närmaste intrycket att Leif G W Persson
uttalar sig om hur klasskrankorna i samhället påverkar brottsbedömningen
och inte om sin egen värdering av prostituerade människor. Jag hoppas att
den tolkningen är den riktiga, och jag tror att både Berith Eriksson och jag
har varit inne på det.
Anf. 88 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Om det vore så väl! Jag minns att jag hörde citatet i radiopro-
gammet Kanalen den här dagen. Om Bengt-Ola Ryttar tar sig tid att läsa
citatet skall han finna att det är Leif G W Perssons egna värderingar när det
gäller prostituerade kvinnor som här kommer fram.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utredningar m.m.
Anf. 89 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! Jag skall gärna läsa citatet, men jag har inte uppfattat det på
samma sätt som Berith Eriksson.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 25 april.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/9 l:JuU22 Anslag till utredningar m.m. (prop. 1990/91:100 delvis).
Anf. 90 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Justitieutskottets betänkande nr 22 har rubriken Anslag till
utredningar m.m. Vi moderater följer i reservationer upp två motioner,
nämligen Ju609 av Allan Ekström om tjänstefel och Ju634 av Jerry Mar-
tinger om påföljd för olovlig körning. Dessa motioner behandlar två olika
men var för sig viktiga områden inom betänkandets ram.
Jag yrkar inte bifall till reservation nr 6, men jag vill klargöra att vi ställer
oss bakom reservationen, som behandlar frågan om tjänstefel.
Är 1989 återinförde riksdagen i sina huvuddrag lagen om ansvar för tjäns-
tefel, men vi anser att den reform som då genomfördes inte var tillräcklig.
Den nya bestämmelsen i 20 kap. 1 § i brottsbalken om tjänstefel avser
nämligen inte all offentlig makt utan bara sådan som kommer till uttryck i
samband med myndighetsutövning. Vi anser att all verksamhet som är skat-
tefinansierad eller eljest bedrivs med stat eller kommun som huvudman bör
vara förenad med särskilt ansvar. Vi anser t.ex. att en kommunstyrelse som
fattar beslut som innebär överskridande av den allmänna kompetensen eller
som, vilket i dag inte är så ovanligt, sätter sig över domstolarnas avgörande i
107
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utredningar m.m.
108
kommunalbesvär skall kunna ställas till ansvar. Därför anser vi att riksdagen
borde fatta beslut om sådan ändring av 20 kap. 1 § i brottsbalken att begräns-
ningen av tjänstefel till begreppet ”myndighetsutövning” slopas.
Reservation nr 7 under mom. 10 om olovlig körning gäller också en
mycket allvarlig fråga. Varje år förekommer ett mycket stort antal olovliga
körningar. Det upprörande är att det i stor utsträckning är samma människor
som står för upprepade olovliga körningar. Det förekommer t.o.m. att per-
soner som dömts för trafikbrott och blivit fråntagna sina körkort ändå kör
till rätten i bil.
För att i någon mån skärpa straffet anser vi moderater att maximistraffet
för olovlig körning bör ändras. I dag är maximistraffet fängelse i sex måna-
der, och vi moderater anser att man för att öka respekten för stadgandet i 3 §
trafikbrottslagen bör höja straffet för detta brott till fängelse i ett år.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 7 om olovlig körning.
Anf. 91 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! För att förbättra rekryteringen av både domare och åklagare
har folkpartiet liberalerna föreslagit en rad åtgärder som utskottsmajorite-
ten avvisar. Bakgrunden till våra förslag är naturligtvis de svårigheter som
man har inom både domstolsväsendet och åklagarväsendet att behålla sin
personal - avhoppen är många - och att rekrytera ny personal. Problemen
bottnar i en kombination av för hög arbetsbelastning, eftersatt teknik, dålig
arbetsmiljö, föråldrade arbetsmetoder och en lönesättning som länge har
släppat efter. Banker, försäkringsbolag och advokatkontor har ofta attrakti-
vare arbetsmiljö och åtskilliga andra förmåner, varför avhoppen dit av unga
jurister knappast är förvånande.
Det krävs jurister av god kvalitet för att rättssäkerheten skall upprätthål-
las. Rättssäkerheten är för oss i folkpartiet liberalerna utomordentligt viktig.
Därför beklagar vi naturligtvis att utskottsmajoriteten avstyrkt våra mo-
tionsförslag. Inte ens att ge domarutredningen ett tilläggsdirektiv om att
också utreda en reformering av den s.k. fiskalsutbildningen kan man tänka
sig för att undersöka om man på det sättet kan få en moderniserad domar-
karriär.
När det gäller rekryteringsläget inom åklagarväsendet konstaterar ut-
skottsmajoriteten helt kort att läget för närvarande är gott. Något långsikti-
gare perspektiv har man inte - man är så nöjd, så nöjd!
Herr talman! Förutom reservation 2 om förändringsarbete inom åklagar-
väsendet och reservation 3 om moderniserad domarkarriär finns i betänkan-
det ytterligare ett par reservationer som vi i folkpartiet liberalerna står
bakom.
I reservation 1 föreslås att det kriminaliserade området bör minska. Jag
vet att det finns en åklagarutredning som ägnar sig åt denna fråga. Man kan
tycka att den utredningen har tillräckligt mycket att göra. Redan i rapporten
från RÅ finns ett förslag till avkriminalisering, som man enligt min mening
hade kunnat lägga till grund för en lagändring utan ytterligare något utre-
dande. Vi tror att det är ett sätt att öka respekten för vår strafflagstiftning,
om endast sådana handlingar som är direkt förkastliga kriminaliseras.
Slutligen, herr talman, vill vi att domarutredningen med förtur skall ta itu
med den översyn av frågan av rättegångskostnader i förvaltningsprocessen
som riksdagen länge har efterlyst. Det var redan 1985 som riksdagen gav re-
geringen till känna att frågan borde utredas, men ännu har inte något förslag
som kan ligga till grund för sådan lagstiftning framlagts. Saken brådskar en-
ligt vår mening.
Jag yrkar bifall till reservation nr 5 och uttalar naturligtvis folkpartiet libe-
ralernas stöd till de övriga reservationer som folkpartisterna i utskottet står
bakom.
Anf. 92 ANDERS SVÄRD (c):
Herr talman! Till det betänkande som nu behandlas är fogat ett antal re-
servationer. Vi centerpartister står bakom reservationerna nr 4 och 5. Jag
yrkar för tids vinnande bara bifall till reservation nr 5.
I reservation nr 4 pekar vi på behovet av en skyndsam utredning angående
vissa häktesfrågor. Det finns t.ex. häktade med speciella vårdbehov och häk-
tade vårdnadshavare med små barn. Vi vill att behovet av särskilda kvinno-
platser skall belysas. Den särskilda utredaren bör av regeringen få tilläggsdi-
rektiv i dessa avseenden.
Även när det gäller rättegångskostnader i förvaltningsprocessen pågår ett
utredningsarbete inom domstolsutredningen. Men det går för sakta. Frågan
bör utredas med stor skyndsamhet och med förtur så att riksdagen snarast
kan få ta ställning till förslag från regeringen i den här frågan.
I motion Ju705 pekar vi motionärer på behovet av en mer allmän rätt till
ersättning för kostnader i skatteärenden. Ersättning bör t.ex. alltid utgå i de
fall då en enskilds talan vunnit bifall och om det allmänna drivit målet vidare
med avsikt att erhålla prejudikat. Den skattskyldiges personliga ekonomiska
förhållanden eller omständigheter i övrigt kan också motivera ersättning.
Herr talman! Jag yrkar således bifall till reservation nr 5.
Anf. 93 BARBRO ANDERSSON (s):
Herr talman! Detta betänkande med rubriken Anslag till utredningar
m.m., behandlar delar av budgetpropositionen samt tio motioner. Sju reser-
vationer finns fogade till betänkandet. Jag har för avsikt att kort kommen-
tera de reservationer som det här har yrkats bifall till.
Reservation nr 2 handlar om förändringsarbetet inom åklagarväsendet.
Flera av de frågor som motionärerna tar upp har redan varit föremål för
överväganden i olika sammanhang. En särskild tjänst för arbete med enbart
rekryteringsfrågor har inrättats på riksåklagarens kansli. Enligt vad utskot-
tet har erfarit är rekryteringsläget för närvarande gott. Vi föreslår därför av-
slag på detta yrkande.
Reservation nr 3 behandlar en moderniserad domarkarriär. Domarkarriä-
ren har nyligen varit föremål för en översyn. Ärendet behandlades i riksda-
gen förra riksmötet. I propositioner från förra riksmötet presenterades rikt-
linjer för en avkortad och sammanhållen domarutbildning. Riksdagen läm-
nade då utan erinran vad justitieministern anfört. Då behandlades också en
motion med liknande yrkanden som de här aktuella. Yrkandet avslogs. Ut-
skottsmajoriteten har samma uppfattning även i år och avslår yrkandet.
Reservation nr 5 föregås av två motioner från centern och folkpartiet där
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utredningar m.m.
109
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utredningar m.m.
man begär förslag till lagstiftning och rätt för enskilda att erhålla ersättning
för rättegångskostnader i förvaltningsprocessen. Domstolsutredningen skall
enligt sina direktiv göra just den översyn som motionärerna efterlyser. Enligt
utskottsmajoriteten bör resultatet avvaktas. Därför avslår vi motionerna och
reservationerna.
Reservation nr 6 handlar om tjänstefel. En proposition om utvidgning av
det straffrättsliga tjänsteansvaret för offentligt anställda behandlades under
riksmötet 1988/89. Utskottet sade då att det kan finnas anledning att se över
omfattningen av straffansvaret och förordade en sådan översyn. Detta gav
riksdagen regeringen till känna. Utskottet står kvar vid detta ställningsta-
gande och motionsyrkandet avslås.
Reservation nr 7 tar upp olovlig körning. Även denna fråga är föremål för
överväganden inom regeringskansliet med anledning av fängelsestraffkom-
mitténs förslag. Det bör inte föregripas. Utskottsmajoriteten avslår yrkan-
det.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkandet och
avslag på samtliga reservationer.
Anf. 94 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Vi får mycket ofta höra att saker är under utredning. När
det gäller påföljder för olovlig körning har det visat sig att de bestämmelser
som kom så sent som 1987, där man kunde gå in med förverkande av fordon
enligt 7 § trafikbrottslagen, inte alls har ökat respekten för lagen såsom man
hade hoppats. Värdena på de förverkade fordonen har enligt en undersök-
ning som har genomförts av riksåklagaren i allmänhet varit mycket låga. Det
har rört sig om värden på bilar från 500 kr. upp mot sextusenkronorsgränsen.
Det här har således inte haft den effekt som man hade hoppats på.
Därför menar vi moderater att det är viktigt att i stället skärpa maximi-
straffet för olovlig körning. Vid upprepade brott bör straffet höjas från ett
halvt års fängelse till ett år. Det skulle också ge möjligheter till anhållande
och häktning om det visar sig att den som misstänks trots förverkande inte
kan avhållas från att fortsätta sin brottsliga verksamhet. Vi anser att detta är
så angeläget, eftersom dessa personer är inblandade i så många trafik-
olyckor, att man borde kunna ta ett steg nu.
Anf. 95 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Barbro Andersson säger att rekryteringsläget för åklagare
just nu är gott, och hon låter sig nöjas med det. Det beror enligt min mening
på en rad olika orsaker, bl.a. konjunkturläget. Har ni, Barbro Andersson,
ingen mer långsiktig personalpolitik? Hur skall man på sikt kunna förbättra
rekryteringsläget när det gäller åklagare? Att det just nu är bra kan ha sär-
skilda orsaker.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 25 april.)
110
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91 :JuU24 Anslag till brottsförebyggande rådet (prop. 1990/91:100 del-
vis).
Anf. 96 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! I betänkandet finns fyra reservationer, och jag tänker ställa
mig bakom alla. Det innebär att jag även stödjer reservation 1 av Krister
Skånberg angående inrättande av professurer på BRÅ. Det är, anser jag,
mycket angeläget att professurer inrättas vid BRÅ. Det skulle vara till fördel
för den kriminalpolitiska forskningen i vårt land. Det skulle underlätta rek-
ryteringen och återväxten av forskare och utbildning samt handledning av
doktorander inom området. Det skulle underlätta möjligheten att behålla
kvalificerade forskare inom BRÅ och inom Sverige. BRÅ kan erbjuda en
attraktiv forskarmiljö. Det finns kvalificerat folk där, och vi behöver värna
om dem. Detta är skäl nog att stödja reservation 1.
På forskningsområdet trycker vi inom centern särskilt på tre områden.
Det gäller forskning om våld mot kvinnor, forskning om könsrollernas bety-
delse för brottsbenägenheten och forskning om effekten av olika behand-
lingsmetoder.
När det gäller forskning om våld mot kvinnor har visserligen ett flertal ini-
tiativ tagits för att få fram kunskap om orsaker till våldet för att få fram rätt
stödinsatser.
Vi har i vår centermotion framfört krav på tvärvetenskaplig forskning i
vad gäller kvinnomisshandel och sexualiserat våld. Det är möjligt att en pro-
fessur borde ha inrättats på BRÅ just på detta område. Det hade kanske
varit bättre än att placera en professur vid Uppsala universitet. Det behövs
nämligen mer av tillämpad forskning, vilket skulle kunna ske vid BRÅ, även
inom kvinnovåldssidan.
Beträffande forskning om könsrollernas betydelse har BRÅ erinrat om att
ytterligare forskning behövs på området. Den rapport som det hänvisas till i
betänkandet, Kvinnobrott, är lämplig att inspirera till fortsatt diskussion och
forskning. Det finns ett problem på området som jag väl känner till, nämli-
gen att få i gång fortsatt forskning.
Forskningen på behandlingsområdet anser jag nog i dag är det allra vikti-
gaste att förstärka. Den forskning som i dag sker är otillräcklig. Visserligen
pågår visst forskningsarbete inom kriminalvårdsstyrelsen och visst förarbete
mellan BRÅ och kriminalvårdsstyrelsen med tanke på samarbete i framti-
den. Jag vill trycka på behovet av extern utvärdering av kriminalvårdens be-
handlingsresultat, vilket borde komma till stånd inom BRÅ.
Med detta yrkar jag bifall till reservation 2.
Anf. 97 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Justitieutskottet - och jag hoppas också riksdagen så små-
ningom - är helt överens om att det är viktigt att vi skaffar oss så goda kun-
skaper som möjligt om kriminaliteten och dess orsaker och verkningar och
Anslag till
brottsförebyggande
rådet
111
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
brottsförebyggande
rådet
med vilka medel vi kan förebygga brott. Det är också viktigt att de kunska-
per som vi har på det här området och får genom forsknings- och utvecklings-
arbete kan sprida sig till så många som möjligt. Det behövs för att alla de
som t.ex. arbetar inom kriminalvården och socialtjänsten skall kunna klara
sina arbetsuppgifter så bra som möjligt. Det är också nödvändigt att flera får
ökade kunskaper. Vi som politiker behöver kunskaper för att kunna göra de
rätta avvägningarna i vårt arbete. Även allmänheten har intresse av att få
del av faktakunskaper.
Kriminaliteten och dess orsaker är ofta ett hett debattämne, och det är
bra. Men ibland förs debatten från utgångspunkter som inte är helt sakliga.
Den bild som bl.a. massmedia ger av brottslighetens utveckling och ibland
av kriminalvårdens verksamhet är inte alltid grundad på verkligheten. Där-
för är det nödvändigt att fakta kan göra sig gällande och tränga igenom
mediabruset.
I det här avseendet har BRÅ en viktig roll att spela. Jag tycker att BRÅ
sköter sina uppgifter på ett bra sätt, inte minst genom att publicera sina
forskningsresultat på ett lättbegripligt sätt så att de blir tillgängliga för
många. Om detta, tror jag som sagt, att utskottet är helt överens. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan i betänkande nr 24 och avslag på de reserva-
tioner som trots enigheten har fogats till betänkandet.
I tre av reservationerna föreslås tillkännagivande till regeringen om forsk-
ningsinsatser på olika områden. I samtliga de fall som tas upp i reservatio-
nerna har vi konstaterat från utskottets sida att arbetet redan är i gång och
att det finns planer för en fortsättning. Därför anser vi inte att det är nödvän-
digt att vi påtalar dessa behov för regeringen. De är ju redan kända. Det är
att slå in öppna dörrar. Det är något som jag tycker har blivit allt vanligare i
vårt sätt att handskas med saker och ting i utskottet. Jag tror inte att det är
bra för riksdagens anseende. I värsta fall kan de som lyssnar på eller läser
vad vi säger få för sig att vi inte vet vad som pågår.
När det gäller tillsättandet av professur vid BRÅ har utskottet och seder-
mera även riksdagen redan i betänkandet om forskningspropositionen förra
året uttalat vikten av att forsknings- och utvecklingsarbetet vid BRÅ får be-
drivas under tillfredsställande omständigheter. Just inrättandet av professu-
rer vid BRÅ nämndes som viktigt. Utskottet ansåg därför att det borde
beaktas på sikt i det fortsatta arbetet. Utskottet förväntar sig naturligtvis att
regeringen så snart det är möjligt uppfyller dessa önskemål utan att riksda-
gen upprepar uttalandena.
Anf. 98 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag och Stig Gustafsson har väckt en motion i vilken vi ansåg
att ett tillkännagivande om professurer vid BRÅ behövde göras. Anled-
ningen är att detta behov förbigås med tystnad i budgetpropositionen. Det
är i och för sig bra att utskottet tidigare delade och även nu delar uppfatt-
ningen om behovet av professurer. Det förefaller dock som om intresset är
för svagt. Jag tycker därför att utskottet borde, som vi yrkade, göra ett till-
kännagivande.
Det är ingen överdrift att påstå att BRÅ har svarat för större delen av den
112
grundläggande kriminologiska forskningen här i landet sedan sin tillkomst
1974.
Det är anmärkningsvärt att BRÅ, som är den största kriminologiska
forskningsinstitutionen i Skandinavien, saknar professurer. För att få behålla
kvalificerade forskare vid BRÅ, för att kunna upprätthålla en hög forsk-
ningskvalitet och för att kunna erbjuda en attraktiv forskningsmiljö är det
nödvändigt att professurer inrättas inom det kriminologiska och kriminalpo-
litiska området.
Med dessa ord vill jag säga att jag stöder den reservation som avgivits i
överensstämmelse med vår motion. Jag hoppas att utskottet i fortsättningen
kommer att vara pådrivande för att förslaget snarast skall bli en realitet.
Prot. 1990 91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 25 april.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91 :LU25 Handelsagentur (prop. 1990/91:63).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 25 april.)
Kammaren beslöt kl. 17.51 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkanden
1990/91 :UbU6 Anslag till utveckling av skolväsendet m.m. (prop.
1990/91:100 delvis),
1990/91 :UbU7 Bidrag till det kommunala offentliga skolväsendet (prop.
1990/91:100 delvis),
1990/91:UbU8 Bidrag till särskolor, m.m. (prop. 1990/91:100 delvis),
1990/91 :UbU9 Bidrag till fristående skolor (prop. 1990/91:100 delvis) samt
113
8 Riksdagens protokoll 1990191:101
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
114
1990/91 :UbU 10 Utrustningsbidrag m.m. på skolområdet (prop. 1990/91:100
delvis).
Andre vice talmannen meddelade att utbildningsutskottets betänkanden
UbU6, UbU7, UbUS, UbU9 och UbUlO skulle debatteras gemensamt.
Anf. 99 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):
Herr talman! Utanför riksdagshuset har i dag Waldorfskolorna demon-
strerat - jag vet inte för vilken gång i ordningen. Deras kamp mot ett bidrags-
system som diskriminerar de fristående skolorna har pågått länge och torde
få fortsätta så länge som socialdemokraterna finns i regeringsställning.
Av budgetpropositionen kan man utläsa att skolministern inte ser behov
av fler fristående skolor på gymnasial nivå. Av förslaget som helhet kan man
se att regeringen helst inte vill ha fristående skolor på grundskolenivå heller.
Att alternativa lösningar inte kommer att släppas fram av socialdemokra-
terna framgår tydligt när man tar del av skolminister Göran Perssons uttalan-
den.
Häromdagen hävdade han att ett av argumenten för en tidigare skolstart
är att han måste gå de föräldrar till mötes som önskar en tidigare skolstart
för sina barn. "Annars riskerar vi att dessa föräldrar söker andra lösningar
och därmed hotas den sammanhållna grundskolan.”
Så argumenterade Göran Persson, och klarare kan det väl inte sägas. Det
är inte elevernas bästa, eller föräldrarnas berättigade krav, som skall vara
vägledande för politiken. Det gäller att främst bevaka och bevara ett sam-
manhållet skolsystem, lika för alla. Det är skolministerns paroll.
Senast den 7 mars i år debatterade vi ett saneringsbidrag för de Waldorf-
skolor som hade akuta ekonomiska problem; Norrköping, Umeå, Göteborg
och Örebro. Skolministern var mot bakgrund av den ovan redovisade inställ-
ningen följdriktigt mycket kallsinnig till möjligheterna att hjälpa dem trots
att ett saneringsbidrag skulle röra sig om för staten ganska små summor.
Situationen för Waldorfskolan i Norrköping är nu så allvarlig att lärarna
är permitterade och skolan står inför ett direkt stängningshot den 1 maj. Vad
skall då hända med eleverna?
För oss moderater är det ofattbart att orättvisan får fortsätta. Varför skall
inte alla skolelever i vårt land få likvärdigt stöd till sin skolgång? Har inte
staten ett ansvar för skolgången även för de barn som går i fristående skola,
i Waldorfskola? För barnen i Waldorfskolan i Norrköping?
Visserligen höjs bidraget till 13 000 kr. per elev, men det motsvarar inga-
lunda vad en elev i den kommunala grundskolan kostar, nämligen drygt
20 000 kr. i statliga bidrag.
Dessutom skall de fristående skolor som tidigare fått ett högre statsbidrag
få sitt statsbidrag fruset. Detta leder till en orimlig situation för dem.
Vi moderater anser att föräldrar och elever måste få ökad rätt att välja
skola - fristående eller allmän eller skola inom det allmänna skolväsendet.
Möjligheten att gå i en fristående skola får inte vara beroende av plånboken.
Vi anser också att skolmyndigheterna skall vara skyldiga att informera om
rätten att välja skola och att i största möjliga utsträckning tillgodose elevers
och föräldrars val av skola.
Varför är då valet av skola så viktigt?
Det är viktigt därför att vi alla är olika. En enda skolform kan inte tillgo-
dose alla.
Det är viktigt därför att rätten och möjligheten att välja leder till en vitali-
sering och skapar en debatt och ett engagemang som är bra för både eleverna
och skolan.
Det är viktigt därför att vi får en konkurrens mellan olika skolor, en kon-
kurrens som ger utveckling. Olika utbildningsanordnare stimuleras att göra
skolan så bra som möjligt. En icke-vald skola får signalen att det är dags att
göra något för att förbättra kvaliteten.
Rätten att välja får sin särskilda betydelse när inte alla skolor är lika. Alla
skolor skall självfallet ge en gemensam kärna av kunskaper och färdigheter,
men därutöver bör alla skolor ha rätten och möjligheten att skapa sig en sär-
skild profil. Det må vara särskilda satsningar på matematik, språk, teknik
eller särskild pedagogik. Det må vara Waldorfpedagogik eller Montessoripe-
dagogik.
Det skall vara lika möjligt för den som har en speciell begåvning att få sitt
speciella intresse tillgodosett som för den som är kvick i benen eller snabb i
simning.
Statsbidraget skall därför utformas så att bidraget följer eleven till den
skola eleven valt - fristående eller allmän.
Herr talman! De betänkanden från utbildningsutskottet som vi i dag skall
behandla rör viktiga frågor på skolområdet, framför allt sektorsbidraget.
Svensk skola förfogar över internationellt sett stora ekonomiska resurser,
men vår skola presterar inte på samma höga nivå. Men det beror inte på
bristande resurser utan på att pengarna i alltför liten utsträckning satsas på
det som är skolans huvuduppgift - att ge kunskaper och färdigheter. För att
lyckas med detta krävs välutbildade lärare, ändamålsenliga lokaler och bra
läromedel samt att resurserna i första hand satsas på undervisningen.
Den socialdemokratiska skolpolitiken har inte utformats så att hänsyn tas
till elevernas olika behov och ders rätt att utvecklas optimalt utifrån sina för-
utsättningar. Krav på förment jämlikhet liksom centralisering har lett till en
omfattande och resursslukande byråkrati.
Resurser har slussats från undervisning till andra uppgifter. Bidragen har
dessutom konstruerats så att kommunerna stimulerats att anslå ytterligare
medel för dessa ändamål.
Statsbidragen bör därför läggas om. Principen bör vara att skolan får ett
anslag för varje elev och att föräldrar och elever ges frihet att själva välja
skola och skolform.
Bidragssystemet skall ge skolan och lärarna stor frihet att själva disponera
resurserna. Om skolans huvuduppgift lyfts fram och skolans mål är tillräck-
ligt klart formulerade, kan man med förtroende lämna åt dem som är profes-
sionella att forma verksamheten så att målen nås.
Vi har i våra motioner lagt fram förslag om ett sådant statsbidragssystem.
Våra besparingar inom utbildningssektorn har utformats så att de i första
hand avser administration. Vi föreslår också i år som tidigare överföringar i
syfte att förstärka undervisningen.
Vi avvisar särskilda stimulansbidrag och anser att sådana skall avskaffas
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
115
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
116
och medlen överföras till kommunerna, som då själva kan besluta om an-
vändningen.
Stimulansbidrag styr den lokala verksamheten och binder upp resurser för
fördelningen av dem.
Vidare anser vi att lokaler och arbetsmiljö är ett lokalt ansvar. Vi modera-
ter har i ett annat sammanhang föreslagit att arbetsgivaravgifterna skall sän-
kas med 4,5 procentenheter. Det ger ökade möjligheter för kommunerna att
sköta sina lokaler på ett bättre sätt.
De 300 miljoner kronor som regeringen under kommunaliseringsdebatten
lovade vpk skulle anslås till skolmiljön bör i stället gå till en ämnesinriktad
lärarfortbildning. Detta torde vara bland det viktigaste för att förbättra sko-
lans arbetsmiljö och höja kvaliteten i skolarbetet.
Vi moderater har i våra motioner redovisat den inriktning vi vill ge arbetet
i skolan:
Vi vill ha klara mål som sätter kunskaper och färdigheter i centrum. Målen
skall formuleras så att skolans huvuduppgift blir tydlig och möjlig att genom-
föra. Av läroplanen skall klart framgå att läxor skall vara ett reguljärt inslag
i skolarbetet för att ge eleverna rejäla kunskaper.
Vi vill ha betyg som redovisar kunskaper och färdigheter i relation till läro-
planens krav och som sätts första gången vid utgången av lågstadiet och där-
efter ges varje termin.
Vi vill ha rätt att välja skola och ett statsbidrag som följer elevens val av
skola. Vårt system öppnar för skolor som kan organiseras och styras på olika
sätt och därmed i princip bli självstyrande. Möjligheter öppnas för personal-
kooperativ samt föräldra- eller organisationsdrivna skolor.
Vi vill ha mindre krångel och färre regler.
Vi föreslår en sänkt skolstartsålder och en förskola året innan skolstarten
som verkligen är förskola i ordets egentliga mening. Lågstadiets organisa-
tion, innehåll och metodik skall anpassas till att eleverna är ett år yngre.
Vi föreslår ökade möjligheter att välja inriktning och studiekurs efter in-
tresse. Undervisningen skall bygga på ämnen. Skolan skall tillsammans med
eleven och föräldrarna fortlöpande upprätta studieplaner för varje elev.
Vi föreslår en lärarutbildning inriktad på kunskap. Lärarutbildningen
skall liksom fortbildningen av lärare inriktas på att ge goda ämneskunskaper
och därför bygga på ämnesstudier.
Genom goda kunskaper får läraren den säkerhet som leder till att eleverna
får bra undervisning. Goda kunskaper kan också ge ett engagemang som gör
att läraren inte är hänvisad enbart till läroböckernas framställning.
Den nationella utvärderingen har dessutom visat att vissa ämnen skjuts åt
sidan i blockundervisningen. Skälet anger lärarna ofta var att vissa ämnen,
såsom religionskunskapen, är mycket svåra. Det krävs därför rejäla möjlig-
heter till ämnesfortbildning och att lärarutbildningen verkligen ger blivande
lärare en gedigen kunskap i varje ämne.
Vi har föreslagit en på ämnesstudier byggd lärarutbildning för lärare som
skall undervisa i årskurserna 4—9. Vi föreslår också att en lärare skall få ett
erbjudande om att genomgå en fortbildning om 20 poäng vart tionde år.
Den ämnesinriktade fortbildningen är svårt eftersatt. Det är därför ange-
läget att öka den fria sektorn i högskolan så att denna kan tillgodose lärarnas
behov av ämnesfortbildning. Vi har därför genom överföringar ökat det s.k.
LIF-anslaget, det anslag som bekostar fristående kurser, med 390 miljoner
utöver regeringens förslag.
Herr talman! Vi moderater står självfallet bakom alla reservationer från
moderata företrädare i de betänkanden från utbildningsutskottet som vi nu
behandlar. För att underlätta kammarens arbete yrkar jag dock endast bifall
till reservation nr 9 i betänkande UbU6, reservation nr 1 i betänkande UbU7
och reservation nr 3 i betänkande UbU9.
Anf. 100 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Skolpolitiken i Sverige har präglats av skärpta motsättningar
de senaste åren, åtminstone om man ser på den ur liberalt perspektiv. Den
traditionella bilden i Sverige har varit att skolutvecklingen mycket fram till i
början av 80-talet formades i skärningspunkten mellan socialdemokrati och
liberalism. Under 80-talet var det några stora strider. Jag syftar i första hand
på reformen av lärarutbildningen som beslutades 1985 och kommunalise-
ringsbeslutet som fattades hösten 1989.
Bilden av att socialdemokratin skapar majoriteter i första hand med stöd
från vänster tycks stå sig i det gymnasiebeslut som skall fattas senare i vår.
Vi menar att de tre reformerna har gemensamt att de i för liten grad har varit
kunskapsinriktade. Det har gått att rikta väl underbyggd kritik mot dem, att
de har inneburit att kunskapsmålet har prioriterats ned. Dagens debatt förs
nu mycket i skuggan av den strid som pågår om gymnasiereformen.
I ett av de betänkanden vi behandlar finns en vänsterpartireservation som
går tillbaka till beslutet om kommunalisering och de beslut som fattades i
höstas om statsbidragssystemet. Kommunaliseringsbeslutet kunde bara ge-
nomföras efter en förhandling i riksdagen mellan socialdemokraterna och
dåvarande vänsterpartiet kommunisterna. En majoritet skapades genom att
socialdemokraterna accepterade ett antal krav från vänsterpartiet. Det inne-
bar bl.a. att statsbidraget skulle förbli oförändrat. Ett annat krav var att
klasstorlekarna i mellan- och högstadiet skulle minska, så att det aldrig
skulle förekomma mer än 25 elever i varje klass. Ett tredje krav var att 300
milj.kr. årligen skulle tillföras till lokalupprustning.
Vi i folkpartiet varnade då för att dessa löften skulle brytas. Det som sedan
har skett har bekräftat att våra varningar var mycket befogade. Dessa 300
milj.kr. återkommer i debatten flera gånger. Pengarna skall bl.a. användas
för lokalupprustning. Men i ett av de besparingsförslag som regeringen har
lagt fram utgår man från att 300 milj.kr. sparas in på hemspråksundervis-
ningen. Nu återkommer de 300 milj.kr. i den diskussion som nu förs mellan
socialdemokraterna och vänsterpartiet. Nu skall dessa 300 milj.kr. användas
för att förbättra den nya gymnasieskolan. Samtidigt framgår det av vänster-
partireservationen i ett av betänkandena att för att uppnå minskningen av
klasstorlekarna skulle det egentligen behövas ytterligare 700-800 milj.kr.
Sanningen är att regeringen tidigare har föreslagit besparingar på skolan i
storleksordningen 1,3 miljarder kronor fram till dess att gymnasiepropositio-
nen lades. Den propositionen innebar, som vi vet, ytterligare besparingar på
skolan.
Det är för mig obegripligt hur vänsterpartiet på nytt, med tanke på den
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
117
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
118
reservation som finns här om klasstorlekarna och med tanke på de bespa-
ringar som man har accepterat med anledning av regeringens förslag om
hemspråksundervisningen, vågar ge sig in i uppgörelser med socialdemokra-
terna om finansieringen av skolan.
Jag tycker att dessa löftesbrott är allvarliga. Det skapar bland väljarna det
vi brukar kalla för politikerförakt. Men de som är verksamma i skolan, t.ex.
lärarna som vi är så beroende av för att nå goda resultat i den verksamhet vi
diskuterar, får ett misstroende mot de politiker som ägnar sig åt skolfrågor.
Det påverkar verksamheten på ett mycket negativt sätt.
Under 80-talet har vi från liberalt håll fört in en del nya element i skolde-
batten. Jag brukar påpeka att liberal skolpolitik bygger på de värderingar
som vi har anledning att tala mer om nästa år när vi skall fira folkskolans 150-
års jubileum. Det är i stor utsträckning samma värderingar om kunskapens
betydelse både för hela samhället, för individerna och för jämlikheten i sam-
hället som ligger till grund för vår skolpolitik. Men naturligtvis har de ut-
vecklats.
80-talets debatt om de stora välfärdssystemen har naturligtvis också påver-
kat vår syn på skolan. Det har visat sig att skolan, liksom flera andra av syste-
men så som sjukvården, barnomsorgen och äldreomsorgen, i alltför hög grad
har varit och är producentorienterade, i alltför hög grad politikerstyrd och i
för liten utsträckning utgått från vad de enskilda individerna som är berörda
av systemen tycker och tänker.
Detta har lett fram till en del innovationer som vi, ofta tillsammans med
moderata samlingspartiet, har drivit. Dessa innovationer finns alla upptagna
i reservationer i betänkande 7. Det gäller rätten att välja skola. En generö-
sare attityd gentemot friskolor. En positiv inställning till profilskolor. Tankar
om självstyrande skolor. Som ett instrument för att kunna åstadkomma detta
skall det finnas ett system med elevpeng.
Jag tror att detta pekar hän mot en mera dynamisk elev- och föräldratill-
vänd skola än dagens. Jag är övertygad om att vi på 90-talet kommer att få
se en utveckling av det svenska skolsystemet i den riktningen. Det är beklag-
ligt att vi skall behöva så mycket politisk strid om detta.
Jag vill i och för sig skjuta in här att de debatter vi har fört om skolan på
senare år, och som har varit rätt affekterade, inte enbart är av ondo. Att
ett politiskt område i högre grad kommer i fokus för den politiska debatten
innebär också att intresset dras till området på olika sätt. Det kan på längre
sikt faktiskt vara positivt för området. Med några år eller årtiondens mellan-
rum mår säkert skolområdet väl av att bli föremål för en mera intensiv poli-
tisk debatt. I de avseendet har vi blivit väl bönhörda på senare tid.
Det brukar ofta resas en huvudinvändning mot denna vision som vi har
skisserat om mera valfrihet. Det är att systemet skulle leda till ökad segrega-
tion, dvs. att befolkningsgrupper i högre grad skulle skiktas i skolsystemet.
Jag har då och då försökt argumentera emot detta. Jag har med intresse tagit
del i en statlig utredning, bil. 26 till långtidsutredningen med namnet Den
offentliga sektorn, ett resonemang om att öka valfriheten på skolområdet.
Utredaren, som heter Stefan Fölster, skriver: ”En principiell invändning mot
valfrihet är att välutbildade föräldrar är duktigare på att flytta sina barn till
de bästa skolorna. Det uppstår därför en segregering där priviligierade ele-
ver är överrepresenterade i de bästa skolorna. Detta är dock inte en självklar
effekt. Argumentet bortser från att en betydande segregering redan före-
kommer på flera håll i Sverige till följd av att bostadsområden är segrege-
rade. Under sådana förhållanden är det mycket möjligt att valfrihet minskar
segregeringen genom att varje skola kan locka till sig elever från ett större
upptagningsområde. ”
Stefan Fölster redogör sedan för några internationella erfarenheter, som
jag har nämnt i kammaren tidigare, som visar att i vissa fall kan system med
valfrihet rent av minska segregationen i skolsystemet. Jag hoppas att denna
typ av inlägg gör att de som slentrianmässigt avvisar dessa tankar tar sig yt-
terligare en funderare.
Jag tänkte beröra några av de reservationer som vi har fogade till betän-
kandena. Moderaterna och folkpartiet tar i en reservation, liksom centern
i en annan reservation, upp frågan om fortbildning av lärare, inte minst i
religionsämnet. Vi känner stor oro för religionsämnets ställning, både i
grundskolan och i gymnasieskolan. Den utvärdering av grundskolan som SÖ
har kommit med visar det vi har vetat länge, nämligen att kvaliteten i reli-
gionsundervisningen inte är tillräckligt hög. Ämnet har svårt att hävda sig i
sitt block, och många lärare är obehöriga. Mot denna bakgrund, och med
tanke på ämnets vikt för vårt land, är det enligt min mening alldeles nödvän-
digt att göra en särskild kvalitetssatsning på religionsämnet, och däri ingår
en satsning på lärarfortbildning i religionsämnet.
Vi har i ett par reservationer tagit upp möjligheten för svenska gymnasie-
studerande att studera utomlands. Jag vill särskilt nämna en reservation i
utbildningsutskottets betänkande 6 som handlar om något som heter United
World Colleges. Det är en organisation som har några skolor på gymnasie-
nivå runt om i världen där en del svenskar läser varje år. Sedan verksamhe-
ten startade 1962 har sammanlagt ca 350 svenska elever genomgått den två-
åriga utbildningen. Denna verksamhet åtnjuter ett visst statsstöd, men det
är mycket blygsamt. Vi har menat att de resultat vi kan se av denna verksam-
het är så goda att det finns all anledning för staten att ge ett något generösare
stöd till verksamheten.
Vi har i betänkande 7 också en reservation som handlar om gymnasiestu-
dier utomlands, något som jag också anser är en viktig sak.
Låt mig till sist säga några ord om detta med friskolor. Den frågan är nu
föremål för behandling i utskottet med anledning av skollagspropositionen.
Det är beklagligt att vi inte i det sammanhang som vi nu diskuterar har kun-
nat ena oss om en generösare syn på friskolor. Senast i dag har det återigen
skett en demonstration här utanför riksdagshuset av Waldorfelever och de-
ras lärare vilka pekar på den mycket prekära situation som t.ex. Waldorfsko-
lorna befinner sig i.
Det beslut som vi nu skall fatta kommer att innebära att ett antal friskolor
även i fortsättningen får mycket stora och i vissa fall växande ekonomiska
problem. Över huvud taget är det synd att vi behöver ha så många politiska
konflikter på detta område. Vi förde för en tid sedan en interpellationsde-
batt där skolministern sade att han i skollagspropositionen skulle föreslå ett
system där ett godkännande automatiskt ledde till statsbidrag. Men när skol-
lagspropositionen väl kom fanns något sådant förslag inte med.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
119
Prot. 1990 91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
120
Det är också beklagligt att det överlevnadsbidrag som man även från soci-
aldemokratiskt håll i tidigare debatter har talat om i ganska positiva ordalag
också har frusit inne. För några av dessa skolor, framför allt Waldorfskolan
i Norrköping, är läget så prekärt att man i stort sett dag för dag får avgöra
om skolverksamheten skall drivas vidare eller ej.
Utbildningsutskottet har tyvärr misslyckats att hitta en konstruktiv lösning
på denna fråga i de betänkanden som vi nu behandlar, men jag hoppas att vi
ändå så snart som möjligt kan finna en lösning också på detta område, liksom
på flera av de andra områden vi debatterar i dag, som kan öka elevernas och
föräldrarnas valfrihet.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 3 i betänkande 6,
reservation 2 i betänkande 7 samt reservation 1 och 2 i betänkande 9.
Anf. 101 LARZ JOHANSSON (c):
Herr talman! Vi behandlar i dag i ett sammanhang en hel rad betänkanden
från utbildningsutskottet. Jag tänkte därför i detta anförande koncentrera
mig på några principiellt viktiga frågor som finns med i dessa betänkanden.
En av dessa frågor har Lars Leijonborg redan berört. Det gäller ämnet
religionskunskap, vilket är aktuellt också i den nu pågående gymnasiedebat-
ten. Men grunden för detta ämne läggs i grundskolan, och där är det som
Lars Leijonborg så riktigt påpekade alldeles uppenbart att det nu finns en
hel del brister. Vi har i och för sig känt till dessa tidigare, men det är numera
tydligare belagt i den redovisning som nu har skett från det nationella utvär-
deringsprogrammet som den nuvarande skolöverstyrelsen håller i.
Den visar på att det finns uppenbara brister i utbildningen, eller rättare
sagt att undervisningen på många ställen och i många fall över huvud taget
inte kommer till stånd av det skälet att man saknar behöriga lärare. Många
lärare är helt enkelt inte villiga att ta upp ämnet, och de känner sig osäkra
inför hur de skall hantera ett sådant här i och för sig ganska svårt ämne.
Av detta skäl har vi i år i vår motion, som nu har resulterat i en reservation,
krävt att det görs särskilda fortbildningsinsatser just för religionskunskapslä-
rarna. Nu har utskottets majoritet avstyrkt detta. Då måste man naturligtvis
ställa sig frågan, som jag riktar till Ewa Hedkvist Petersen som skall föra
utskottsmajoritetens talan. Vad tänker majoriteten göra i stället? Utskotts-
majoriteten avstyrker de förslag om konkreta åtgärder som vi framfört. Jag
utgår ifrån att man inte tänker nöja sig med sakernas tillstånd, dvs. att dessa
lektioner som borde äga rum inte kommer till stånd. Den fråga vi väntar svar
på, eftersom man avvisar våra förslag, är: Vad avser utskottsmajoriteten i
stället göra för detta ämne?
Den andra frågeställning jag tänker beröra gäller hemspråksundervis-
ningen, och det kommer jag att göra på så sätt att det också utgör en röstför-
klaring. I årets budgetproposition möttes vi av ett par ganska stora bespa-
ringar. Den ena gällde hemspråksundervisningen i skolan och den andra
grundvuxundervisningen inom Komvux. Man blir nästan varje gång lika för-
vånad när det redovisas besparingsförslag från den socialdemokratiska rege-
ringen. De riktar sig alltid så klart och tydligt mot de allra svagaste grup-
perna inom skolan. Detta har vi upplevt under en följd av år, och så var det
också den här gången.
Vår inställning i centerpartiet är att vi inte vill ha några besparingar över
huvud taget när det gäller skolväsendet. Man behöver väl de resurser man
har och oftast mer därtill. Vi är alltså emot besparingen som sådan. Vi är
också emot den inriktning som denna besparing har mot hemspråksundervis-
ningen. På det sätt som den är utformad och den omfattning som den har är
det ett förödande slag mot hemspråksundervisningen. Praktiskt taget hela
hemspråksundervisningsresursen skulle komma att sopas bort på detta sätt.
Vi hade naturligtvis samma invändningar mot grundvuxbesparingen.
Nu visade det sig dess värre inte vara möjligt att stoppa denna besparing i
utskottet eftersom det fanns en majoritet som bestod av socialdemokrater,
folkpartiet och moderaterna som tillstyrkte besparingsbeloppen som sådana.
I det läget valde vi att i stället försöka påverka sättet på vilket besparingen
genomförs.
Förutom att det är förödande för hemspråksundervisningen som sådan,
föreslog man att den här besparingen skulle genomföras på ett principiellt
vidrigt sätt.
Sent i höstas strax före jul fattade vi beslut här i kammaren med anledning
av den s.k. ansvarspropositionen om det nya statsbidragssystem som skall
gälla från den 1 juli i år. Riksdagen markerade mycket klart och tydligt att
det nu är slut med statens detaljstyrning. Nu handlar det om ett generellt
finansiellt stöd till skolans verksamhet där staten bidrar med pengarna men
därutöver överlåter till kommunerna att själva fatta beslut om sin organisa-
tion, de prioriteringar man vill göra och de eventuella besparingar som kan
göras i en eller annan verksamhet.
Det är då naturligtvis alldeles omöjligt att som regeringen nu föreslår gå
in och säga att man i detta generella system helt plötsligt skulle göra en riktad
besparing mot hemspråksundervisningen. Eftersom detta egentligen var så
omöjligt lyckades vi övertala utskottets övriga ledamöter att man inte kunde
göra på detta sätt. Denna besparing byttes då ut mot en generell besparing
som tas från det generella bidraget. Det är i och för sig illa nog. Men av två
onda ting väljer man det minst onda. Av detta skäl har vi nu när vi lyckats
komma så här långt inte reserverat oss mot beslutet men väl avgivit ett sär-
skilt yttrande där vi redovisat våra ståndpunkter. Det är den som utgör vår
röstförklaring i den här delen.
Man kan se på vad detta förslag egentligen innebär. Det handlar om 355
milj.kr. som drabbar skolväsendet i form av en besparing, dvs. en generell
besparing på 355 milj.kr. Det är att notera att detta är vida mer än de 330
milj.kr. som debatten kring gymnasieskolan har handlat om den senaste ti-
den. Ändå är det fråga om precis samma sorts pengar. Det är samma mynt-
slag vi talar om, kronor och ören, eller om man så vill miljoner kronor. Be-
sparingen eller besparingarna om de genomförs drabbar precis samma sek-
torsanslag, och de får exakt samma effekt för de kommuner som skall driva
skolväsendet.
Icke heller det som nu kallas för en besparing på gymnasieskolan är på
något sätt specialdestinerat till någon viss bestämd verksamhet, utan det är
en del av sektorsbidraget. Men inte har man sett några upprörda ledare i
Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet kring de pengarna. Inte heller har
man sett Lars Gyllensten skriva några helsidesartiklar om den besparingen,
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
121
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
122
även om den nu alltså är större än den som har varit aktuell när det gäller
gymnasieskolan. För att undvika missförstånd är det väl lika bra att jag redan
nu säger att självklart är vi emot den besparingen också.
Sådan är då bakgrunden till den här diskussionen om hemspråket.
Sedan tyckte vi nog själva att vi var framgångsrika därutöver. Det blev
alltså inte bara på det sättet att hemspråksbesparingen byttes ut mot en gene-
rell besparing, utan utskottet upprepar också sitt ställningstagande från
1988, när den här frågan senast var aktuell. Utskottet talar återigen om att
man tycker att det är viktigt med aktiv tvåspråkighet, att det är bra att många
elever i skolan har ett andra språk med sig i form av sitt hemspråk, att det
är bra för landet med den naturliga tvåspråkigheten, inte minst i den tid av
internationalisering som vi lever i. Dessutom markerade utskottet ytterli-
gare en gång att det är självklart att hemspråksundervisningen skall ha lik-
värdiga arbetsvillkor med andra ämnen i skolan.
Detta har alltså ett enigt utskott uttalat, återigen. Då blir man naturligtvis
förvånad, när man sedan upptäcker att i den skollagsproposition som vi snart
skall behandla kommer förslag om att hemspråksundervisning skall kunna
förläggas till lördagar. Utskottet har i samband med en motion som väckts
redan nu om den här frågan också haft synpunkter.
Då inställer sig min andra fråga till Ewa Hedkvist, om hon och den majori-
tet som hon representerar anser att det riksdagsbeslut som vi nu fattar och
som slår fast hemspråksundervisningens betydelse samt att hemspråksunder-
visningen skall ha likvärdiga villkor med andra ämnen i skolan är förenligt
med ett beslut om att denna undervisning skall förläggas till lördagar. Det
vore väldigt bra om Ewa Hedkvist kunde ge ett klart besked i den frågan,
för det skulle underlätta den fortsatta hanteringen av skollagspropositionen.
Den tredje frågan som jag skall beröra har också de föregående talarna
varit inne på, och det är statsbidragen till de fristående skolorna. Från cen-
terpartiets sida har vi under en följd av år hävdat att det bästa sättet att lösa
den frågan är att låta de elever som går i en fristående skola - men som natur-
ligtvis är bosatta i en kommun - ingå i det beräkningsunderlag som ger kom-
munen statsbidrag för skolverksamhet och sedan överlåta till kommunen att
fördela resurser till de olika skolorna inom kommunens område, både de
offentliga och de fristående skolor som eventuellt kan finnas. Resurser skall
då fördelas till skolenheterna efter behov. Deras behov kan ju variera högst
avsevärt, inte bara beroende på skillnader i elevantal utan också på många
andra skillnader i de förutsättningar som gäller för skolverksamheten.
Om man hanterar den här frågan på det viset, skapar man på ett ganska
naturligt sätt den ytterligare förutsättning som krävs för att man skall kunna
hävda att de fristående skolorna arbetar på likvärdiga villkor, dvs. det blir
då naturligt att kommunen, när den fördelar sina resurser, också fördelar
resurser som svarar mot de kommunala kostnaderna i skolan. Det är väl all-
deles självklart att elever också i fristående skolor skall ha tillgång på likvär-
diga villkor till skolmåltider, skolskjutsar, skolhälsovård, läromedel, lokaler
osv.
Med det vi har föreslagit skulle det vara fullt möjligt att lösa den här frågan
på ett mycket enkelt sätt.
Vi kommer att få anledning att återkomma till de fristående skolornas och
då framför allt Waldorfskolornas behov av överlevnadsstöd. Vi hade som
många andra förväntat oss att det skulle finnas någonting om detta i den
kompletteringsproposition som vi nu har tagit del av, men såvitt vi har kun-
nat finna finns det inte någon som helst antydan där. Det kommer att ge oss
anledning att återkomma till frågan redan under den här riksdagsperioden.
Med det, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservation 10 i betän-
kande 6 och till reservation 4 i betänkande 9. Naturligtvis står vi som parti
bakom alla de övriga reservationer som inte här är särskilt nämnda.
Anf. 102 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Ibland tycker vi att det är en konstig ordning för hur olika
debatter förläggs i tiden här i riksdagen. Om man tänker litet närmare på
det, blir det nästan roligt att man i dag hela dagen under dagtid har diskute-
rat frågor som rör tjuvar och banditer. På kvällen, när skoleleverna snart
skall gå och lägga sig, eftersom de skall upp och gå i skolan i morgon och
många får åka skolskjuts väldigt tidigt, diskuterar vi viktiga skolpolitiska frå-
gor. Enligt alla pojkböcker och serietidningar är det nu som tjuvar och ban-
diter vaknar till och går ut för att fullgöra sina vedervärdiga värv.
Det går naturligtvis att diskutera vad denna ordning beror på, men det är
inte därför jag står i talarstolen nu. Jag kunde ändå inte låta bli att göra
denna notering.
En människas språk säger mycket. Det talar om varifrån du kommer. Det
talar om vilka erfarenheter du har. Förhoppningsvis säger det också en del
om vart du är på väg. Det här är en viktig utgångspunkt för språkundervis-
ningen i skolan. Att ha tillgång till ett eget språk innebär ju att jag får verktyg
som människa, för att kanske också förändra min situation.
Det är mot den bakgrunden beklagligt att se att regeringen har lagt fram
förslag om nedskärningar på hemspråksundervisningens område. Det är yt-
terst anmärkningsvärt i tider när alla partier säger, om än från olika utgångs-
punkter, att de vill verka för en ökad internationalisering i skolan och i övrigt
i samhället, att inte ta till vara de resurser vi får nästan gratis! Det är rent ut
sagt dumt att inte se till att våra invandrarelever får en bra hemspråksunder-
visning.
Nu fanns det ingen möjlighet att bilda majoritet mot det här nedskärnings-
förslaget, därför att folkpartiet och moderaterna accepterade nedskärningen
i sina motioner i samband med att budgetpropositionen lades fram. Att mo-
deraterna gör det är inte särskilt förvånande. Även om det blir mindre och
mindre förvånande, är det ändå till viss del förvånansvärt att folkpartiet ac-
cepterar en sådan nedskärning.
Folkpartiet har när det gäller invandrarpolitik, flyktingpolitik och kultur-
politik i mångt och mycket uppfattningar som vi i vänsterpartiet också kan
skriva under på. Men i sin nyliberala iver eller om det är i ivern att fria till
moderaterna accepterar folkpartiet alltså en så kraftig nedskärning av hem-
språksundervisningen i skolan som de dryga 300 miljonerna innebär. Det är
endast att konstatera, herr talman, att folkpartiet mer och mer mäler sig ut
ur den värdegemenskap som tidigare funnits när det gäller ett mångkulturellt
samhälle.
Till frågan om språk hör naturligtvis också handikappade människors till-
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
123
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
gång till läromedel och också till språk. Vi har föreslagit förstärkningar för
att se till att få fram lexikon på punktskrift. Det är ett krav som har backats
upp väldigt kraftigt och formulerats från de Synskadades riksförbund.
Betänkandet där vårt förslag avstyrks är justerat av utskottet den 7 mars.
Den 25 februari fick alla ledamöter i riksdagens utbildningsutskott ett brev
från Synskadades riksförbund där förbundet uppmanar utskottets ledamöter
att stödja vänsterpartiets motion om språklexikon på punktskrift. Förbundet
har gjort en inventering av tillgängliga lexikon, och den ger då följande bild.
Det finns en svensk-engelsk ordbok med tryckår Tomteboda 1963. Det
finns en engelsk-svensk ordbok som har tryckår Thilander 1955. Det finns
en tysk-svensk ordbok för vilken tryckåret är Thilander 1931. Det finns ett
svensk-tyskt standardlexikon som har tryckår punktskrift: Tomteboda 1973.
Det finns ett Petit dictionnaire francais-suédois som har tryckår punktskrift:
Thilander 1940 och det finns en spansk-svensk ordbok tryckår svartskrift:
1970. Detta är vad som finns tillgängligt av språklexikon för synskadade.
När vi talar om internationalisering, språkets betydelse och när vi försöker
att garantera en minimitid för undervisning i främmande språk i skolan för
våra ungdomar måste vi väl också avse dem som är synskadade. Då måste
väl även de som är synskadade ha en rimlig chans att bedriva studier på hög-
skolenivå. Jag ställer denna fråga därför att det är lätt att uttrycka vackra
ord om vikten av olika ämnen, vikten av viss utveckling i skolan och vikten
av att viss tid ges till viss undervisning i särskilda ämnesområden, men sedan
är man inte beredd att löpa linan ut och ge de medel som krävs för att man
skall uppfylla sina vackra ord. Det handlar om en å två miljoner kronor. Det
är mindre än felräkningspengar.
Vi har en reservation om detta, och det finns alla möjligheter att stödja
denna reservation senare när riksdagen går att fatta beslut i den här frågan.
Jag vill passa på att yrka bifall till reservation 1 i utbildningsutskottets betän-
kande 6. Jag vill också yrka bifall till reservation 13 i utbildningsutskottets
betänkande 6 och till reservation 12 i utbildningsutskottets betänkande 7. Vi
står naturligtvis bakom övriga reservationer där vänsterpartiet finns med.
Det talas ibland i debatten om att man slår in öppna dörrar. Det finns na-
turligtvis - höll jag på att säga - eller tyvärr sådana exempel också i de betän-
kanden som vi nu debatterar.
Ett sådant exempel är frågan om fortbildningens inriktning. Där finns det
reservationer från olika partier. Det finns särskilt en reservation från mode-
rata samlingspartiet. Jag kan inte gå förbi den. Där talar man om vikten av
att fortbildningens inriktning har appell till ämnesstudier. Det beslutet har
ju riksdagen precis fattat i samband med att man tog beslut om fortbildning
när man tog beslut om en ny lärarutbildning. Men det kan kanske vara in-
tressant ur kortsiktigt perspektiv att ha tillgång till denna plakatpolitik i sam-
band med ett valår. Men det ökar inte förtroendet för politiker.
När moderaterna talar varmt, vitt och brett om de s.k. fristående skolorna
kan man konstatera att det finns inga pengar, inga medelsförslag till detta.
Det handlar i stället om att man skall gå omvägen om en sänkt arbetsgivarav-
gift. Dessutom gör man tvärnit inför tidigare förslag som vänsterpartiet har
lagt fram när det gäller möjligheterna för dessa skolor att delta i den kommu-
124
nala skolorganisationen. Det skulle ge dem stora kvalitativa resurser. Men
det är klart, detta är politisk retorik som man ägnar sig åt, herr talman.
När det gäller en del andra bidrag, t.ex. statsbidrag, på skolans område
har vi i vänsterpartiet varit beredda och kommer att vara beredda att öron-
märka vissa anslag. Det kan gälla när man upptäcker olika brister i skolan
och vill försöka komma tillrätta med dem. Då reserverar sig moderata sam-
lingspartiet mot detta. Man säger att vi inte skall ha några stimulansbidrag
för att förbättra skolmiljön i ungdomsskolan. Vi skall i stället ta de här peng-
arna och lägga dem på fortbildning av lärare. Samtidigt får vi rapport på rap-
port om att skolmiljön, luftkvalitén osv. är ytterst dålig i många av våra sko-
lor. Senast fick vi en rapport om detta i måndags. Då kan man fråga sig vad
det är för ämnesfördjupning lärarna skall ha för att förbättra skolmiljön. Är
det studier i mikrobiologi och ventilationsteknik? Det lever nog många djur
i denna miljö.
Herr talman! Jag har alltid förvånats eller imponerats, det har varit litet
olika reaktioner, när det gäller Leijonborgs kunskaper i algebra. Hans klago-
sång när det gäller olika nedskärningar och olika medelsvillkor för skolans
del har moraliskt sett ungefär samma egenvärde som en TV-apparat. Egen-
värdet avgörs helt och hållet av om apparaten gör betraktaren, tittare glad,
ledsen eller likgiltig. De flesta av folkpartiets skolförslag är nog sådana att
de lämnar betraktaren likgiltig, och därmed avgörs också deras egenvärde.
Låt oss ta några exempel. Valfriheten, möjligheterna att välja skola avgörs
ju av skolorganisationen, kommunens geografiska utseende, dess infrastruk-
tur, kommunens ekonomi när det gäller möjligheter att erbjuda skolskjuts
och den kommunala ekonomin. Eftersom detta förmodligen är den sista de-
batten som jag deltar i här i kammaren före valet när det gäller grundskolan
och gymnasieskolan skall jag påminna litet grand om de nedskärningar som
gjorts under 8O-talet. Då kan Leijonborg öva upp sin räknekonst, eller räk-
neförmåga, och roa sig med att dels räkna ihop vad detta innebär, dels bocka
för vilka nedskärningar som folkpartiet har biträtt när det gäller ungdoms-
skolan.
Vi kan börja 1981. Då fattade riksdagen beslut om att investeringsbidra-
gen till skolbyggnader skulle slopas, minus 320 milj.kr. Man drog in statsbi-
draget till hyra av vissa skollokaler, minus 10 milj.kr.
1982 reducerades statsbidragen till lärarlöner med 2 %, minus 230 milj.kr.
Samtidigt passade man på att slopa statsbidraget till pedagogisk stödpersonal
inom gymnasieskolan, minus ytterligare 30 milj.kr.
1983 avvecklades statsbidraget till lokaler för elevhem, den utökade för-
stärkningsresursen enligt LGR80 kom inte till stånd, ett särskilt veckotim-
pris för hemspråksundervisning infördes med lägre statsbidrag som följd och
kommunerna fick ta över omskolning och omplacering av lärarpersonal. Allt
detta innebar en nedskärning med ytterligare 290 milj.kr.
1984 skedde flera reduceringar, fler nedskärningar av statsbidrag, t.ex.
minskades förstärkningsresursen för den icke undervisningsbundna delen.
Det infördes också timreduktion i gymnasieskolan, staten drog ned med mi-
nus 260 milj.kr.
1985 ändrades tidpunkten för utbetalning av statsbidrag till grundskolan
och statsbidraget till skolchefer slopades, minus 150 milj.kr.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
125
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
126
1986 fixade och donade regeringen och den här gången kan jag avslöja, ni
kan ju gissa när det gäller de andra exemplen, att folkpartiet var inblandat.
Då fixade och donade man med skatteutjämningsavgiften till kommunerna
eftersom riksdagen sade nej till att reducera statsbidraget till skolan med
3 %. Det innebar minus 690 milj.kr. för kommunerna. Kommunerna kom-
penserade sig nog i det avseendet genom att göra nedskärningar och bespa-
ringar på skolans område.
I dag biträder både folkpartiet och moderaterna regeringens förslag om
nedskärningar med drygt 300 milj.kr. på hemspråksundervisningen.
Det här blir nästan 2,4 miljarder kronor om man plussar ihop det. Det är
denna historiska påse som avgör det moraliska värdet i folkpartiets klago-
sång, herr talman.
Anf. 103 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Björn Samuelson säger att vi ägnar oss åt politisk retorik.
Vem gör inte det om inte Björn Samuelson.
Plötsligt ömmar Björn Samuelson för de fristående skolorna. Varför har
ni då inte några förslag om ökningar eller varför har ni inte kommit med
några förbättringar för de fristående skolorna? Vi kräver ett statsbidrag som
är lika för elever i fristående skolor och elever i det allmänna skolväsendet.
Sedan talar Björn Samuelson om vår reservation när det gäller ämnesin-
riktad fortbildning. Han säger att det redan är beslutat om detta. Var någon-
stans är det beslutat att lärarna skall få ett erbjudande om 20 poängs fortbild-
ning åtminstone vart tionde år, Björn Samuelson? Jag håller med om att det
borde vara åtminstone vart femte år, och det får väl vara en målsättning på
sikt. Vi föreslår här en fortbildning på 20 poäng minst vart tionde år och det
skall vara en ämnesinriktad fortbildning, eftersom lärarna behöver detta.
Det visar den nationella utvärdering som har gjorts, och detta gäller inte
minst för ämnet religionskunskap på mellanstadiet. Det är klart att ett parti
som har medverkat till en försämring av grundskollärarutbildningen inte vill
förstå behovet av en ämnesinriktad fortbildning. Detta torde vara det bästa
sättet att förbättra arbetsmiljön i fråga om det inre arbetet i skolan.
Björn Samuelson talade sedan om stimulansbidrag till exempelvis lokaler.
Åk ut i landet, Björn Samuelson, och titta på skolorna i de kommuner som
har satsat på en utrustning av dem! Dessa skolor är väldigt fina, och det är
många kommuner ute i landet som har genomfört en sådan upprustning. I
storstäderna har man däremot i många fall mycket sorgligt försummat sina
skolor.
Jag är helt övertygad om att en satsning på lärarnas fortbildning mycket
bättre skulle bidra till att förbättra skolans arbetsmiljö över hela landet, och
framför allt skulle det bidra till att förstärka undervisningen. Det skulle för-
stärka både lärarnas status och själva undervisningen, och det skulle därmed
förbättra elevernas kunskaper och färdigheter.
Anf. 104 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att den lista på besparingar som Björn Sa-
muelson redovisade är särskilt poängfull. Den ger för det första inte den full-
ständiga bilden av skolans ekonomi. Det är riktigt att det under de år som
Björn Samuelson talar om har skett en förskjutning av skolans finansiering
på så sätt att statens andel har minskat och kommunernas har ökat. Men
detta ger ju ingen bild av t.ex. medelkostnaden per elev.
Detta förs för det andra fram som ett argument mot valfrihet. Skulle det
kunna tolkas så, att vänsterpartiet vore för en större valfrihet om skolan
hade större ekonomiska resurser? Detta är ju inte fallet. Ni är ju av ideolo-
giska skäl emot en större valfrihet, oavsett hur mycket varje elev får kosta.
Det är därför ett ganska irrelevant argument i den här debatten.
Vänsterpartiet har vidare medverkat till ett antal av de besparingar som
nu är aktuella. Vi varnade erfor att gå med på kommunaliseringen, eftersom
den skulle komma att användas av regeringen till att spara in på skolan. Då
sade ni att ni hade fått löfte om att det inte skulle bli några besparingar på
skolans område. Därefter har det sparats 1,3 miljarder, vilket ni i det här
betänkandet accepterar. Ni hade era dubier mot nedskärningen med 300
milj.kr. på hemspråken, men det har ni nu accepterat. Ni hade dubier om
besparingar på ytterligare 500 miljoner, men nu sväljer ni också det. Ni har
alltså accepterat de här besparingarna.
Björn Samuelson säger att folkpartiets argument lämnar lyssnarna likgil-
tiga. Det är dess bättre inte den bild jag har från mina besök ute på skolor.
Där är man nu synnerligen engagerad i vad som sägs i riksdagen om skolan.
Jag försäkrar Björn Samuelson om att det budskap jag har brukar engagera
ganska mycket.
Jag tror för min del att många är engagerade i dessa frågor, eftersom de
känner att regeringens och vänsterpartiets diskussioner om förändringar av
gymnasieskolan innebär ett svek. Det engagerar, och när vi ute i skolorna
säger att vi motsätter oss det sveket, är det många som sympatiserar med den
åsikten.
Anf. 105 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Benämningen fristående skolor är i och för sig litet märklig,
eftersom den skulle innebära att alla andra skolor på något sätt inte skulle
vara fria.
Av de nedskärningar som jag räknade upp - och jag tog inte med allihop,
jag lovar att jag inte gjorde det - är det, Ann-Cathrine Haglund, ni som har
biträtt de allra flesta. Det är klart att det påverkar möjligheten att ge sub-
stantiella medel till drift av skolan och också till de s.k. fristående skolorna.
Vi har när det gäller de fristående skolorna också föreslagit att de skulle
kunna ingå i den kommunala skolorganisationen, men det var ju ni inte ett
dugg intresserade av. Inte ett dugg!
Vad jag vände mig emot vad gäller fortbildningen är att ni nu försöker
göra ett nummer av att fortbildningen inte skulle vara ämnesinriktad. Det
finns faktiskt ett riksdagsbeslut om det. Jag kommer inte ihåg i vilket betän-
kande det tas upp, men om jag hade tid på mig skulle jag naturligtvis kunna
leta fram det ganska så snabbt. Det finns ett sådant beslut, och er reservation
slår därför in öppna dörrar.
Pengarna till förbättringar av arbetsmiljön i skolan är nödvändiga, och de
skall ses som en uppmuntran till dem som inte har haft råd och inte har kun-
nat lösa frågan om arbetsmiljön i skolan. Vi måste komma ihåg en sak, näm-
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
ni
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
128
ligen att vi har skolplikt i Sverige. Mot en plikt måste enligt min uppfattning
vissa rättigheter svara. En av de rättigheterna måste vara att jag skall kunna
släppa iväg mina barn till skolan utan att de för den skull skall behöva riskera
att drabbas av allergier.
Jag tror dessutom att lärarna redan nu har en så pass hög grundkunskaps-
nivå att stå på att de klarar sig ett tag, fram till dess att vi har rättat till de
sämsta miljöerna i skolan.
De argument som jag lade fram mot valfriheten, Lars Leijonborg, var av
fysisk karaktär. Kommunerna är inte likadana runt omkring i Sverige. Vi bor
inte likadant, vi lever inte i samma miljö, och vi lever gudskelov inte alla
med en utslätad liberal lika erfarenhet. Våra barn är definitivt inte heller
tomma påsar när de kommer till skolan. Jag tror att den skola vi har i dag i
huvudsak är en bra skola för svenska barn. De behöver alltså inte söka sig
till något annat kvarter.
Anf. 106 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med Björn Samuelson om en sak, nämligen att
benämningen ”fristående skolor” kanske inte är den allra bästa. Egentligen
borde det heta ”fria skolor”, eftersom det är vad de skall vara. De skall vara
fria, och de skall vara förenade med en valfrihet på så sätt att föräldrar och
elever kan välja dem. Det, Björn Samuelson, står inte ni för.
Jag håller helt med Lars Leijonborg om att Björn Samuelson ger en sned
bild av nedskärningarna. Men samtidigt är det ju faktiskt så att vi internatio-
nellt sett satsar mycket på skolan. Problemet är att vi inte satsar på rätt saker.
Vi satsar på en väldig massa saker runt undervisningen och för litet på det
som är skolans huvuduppgift, nämligen kunskaper, färdigheter, undervis-
ning och sådant som stärker lärarnas kunnande så att de kan ge en bra under-
visning till sina elever.
Det är klart att vi skall ha en bra arbetsmiljö i skolan. Självfallet skall vi
ha en bra arbetsmiljö där precis som på andra ställen, och självfallet skall vi
inte ha en arbetsmiljö som ger upphov till exempelvis allergier. Vi anser att
detta är kommunernas ansvar och att det viktiga är att stärka lärarnas möjlig-
heter att vara bra lärare och bedriva bra undervisning. För att detta skall bli
möjligt behöver de för det första en bra lärarutbildning som i större utsträck-
ning än grundskollärarutbildningen bygger på ämnen och för det andra en
ämnesinriktad fortbildning.
Jag vill återigen erinra om vad som kommit fram genom den nationella
utvärderingen. Det visade sig där att vissa ämnen skjuts åt sidan i den s.k.
blockundervisningen. Lärarna säger som förklaring att det är svårt att t.ex.
undervisa i religionskunskap. Man känner sig osäker och har för dåliga kun-
skaper. Dessutom har vi många obehöriga lärare. Att fortbildningen behö-
ver vara ämnesinriktad finns alltså klart bestyrkt på många sätt och på många
håll.
Anf. 107 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Björn Samuelson hoppar från tuva till tuva. I sitt huvudan-
förande sade han att vi inte kan ha valfrihet därför att kommunerna har för
dåliga ekonomiska resurser. Nu säger han att vi inte kan ha valfrihet av fy-
siska skäl, dvs. på grund av att vissa kommuner är så stora och så glest befol-
kade att valfrihet inte fungerar. Detta gäller för en del elever men inte för
det stora flertalet. Varför skall vi neka dem för vilka valfrihet skulle kunna
bli en realitet den rätten på grund av att det inte kan gälla alla?
Vi har erbjudit friskolorna att komma in i det kommunala skolväsendet,
säger Björn Samuelson skenbart generöst. Men det är ju detsamma som att
säga åt dem att de inte får leva vidare. Socialdemokratiska kommunalråd har
sagt ungefär detsamma till Waldorfskolor på olika håll i landet. Man säger:
Kom in till oss, så behöver ni inte kämpa! Men därmed försvinner den särart
som dessa skolor vill slå vakt om.
Björn Samuelson visar med sitt sökande efter argument - som blir allt
sämre - att det är en ganska sjuk sak han försvarar.
Anf. 108 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Det är, Lars Leijonborg, fråga om vissa fysiska förhållanden.
Om man skall övervinna dem för att erbjuda någon eller några elever att
gå i en annan skola än den som ligger inom det som ibland kan kallas för
grannskapet - och detta kan i och för sig på glesbygden och även i en del
städer vara ganska stort ibland, det vet jag av egen erfarenhet -, då måste
det till ekonomiska medel. Det handlar om skolskjutsar, skolmåltider och
uppehållsrum. Så enkelt är det. Därför finns alltså här en koppling mellan
ekonomi, möjlighet och hinder. Hindret kan alltså vara av fysisk karaktär,
men det finns i och för sig också andra exempel.
Det är faktiskt redan i dag möjligt att till viss del välja skola. Jag känner
inte till något större hinder som står i vägen om ekonomin tillåter och det
finns praktiska förutsättningar.
Jag skulle egentligen, herr talman, ha velat gå in på en diskussion om kon-
kurrensbegreppet i fråga om olika skolenheter i den svenska ungdomskolan
för att se vad det egentligen innebär när olika enheter skall konkurrera med
varandra. Men vi kanske vid något annat tillfälle får möjlighet att komma
tillbaka till det.
Vi får längre fram en debatt här i kammaren om den framtida gymnasie-
skolan - och vem vet, jag kanske hoppar upp också i den debatten om Lars
Leijonborg så önskar. Vi får se. Jag sparar i alla fall den delen till dess.
Ann-Cathrine Haglund säger att det satsas på fel saker i skolan. Är det fel
att se till att lärarna får sina löner? Det är ju till stor del den kostnaden som
hittills har bestridits när det gäller statsbidragen till skolan. Visst behöver
lärarna en ämnesinriktad fortbildning, men den ämnesinriktade fortbildning
som ni i dag vill erbjuda dem innebär ju inte någon lösning på de stora arbets-
miljöproblem som finns i skolan. Jag tror inte heller att det hjälper en astma-
tisk lärare som måste vistas i en dålig luftmiljö att ha ytterligare 20 poäng i
religionsvetenskap. Först och främst vill han nog ha ren luft. Detta är vad
det handlar om.
Vi är alltså överens, och det var länge sedan vi fattade beslut om att fort-
bildningen skall vara ämnesinriktad och att högskolan och universiteten skall
spela en viktig roll i detta sammanhang. Det var länge sedan. Det var ett
väldigt tjat om denna fortbildning!
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
129
9 Riksdagens protokoll 1990191:101
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
130
Andre vice talmannen anmälde att Ann-Cathrine Haglund och Lars Lei-
jonborg anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytter-
ligare repliker.
Anf. 109 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Jag har nästan svårt att hålla mig för skratt efter den debatt
som har förts. Men nu skall jag väcka Larz Johansson. Vissa säger ”fru Hag-
lund”, och jag borde kanske säga "herr Johansson”.
Så till frågan om hemspråksundervisningen. Visst lyckades vi förhindra att
just hemspråksundervisningen drogs in, men jag tycker att Larz Johansson
”bröstar sig” och tar åt sig äran av det. Inte lade han tillbaka några 300
milj.kr. i påsen! Det är allvarligt att det inte gjordes. Vi har fått tillbaka det
som en rekyl, och för det anklagar jag socialdemokraterna med Ewa Hed-
kvist Petersen i spetsen.
I skollagen sägs att hemspråksundervisningen kan förläggas till lördagar.
Vad händer då ute i kommunerna? Jo, signalerna därom har gått ut till dem.
Föräldrarna får brev hemskickade med en förfrågan om de kan tänka sig att
dottern och sonen går i en skola där eller där på lördagar. Hemspråksunder-
visningen skall alltså förläggas till lördagar och långt bort från den närmaste
skolan. Man kan fråga sig vad som menas med likvärdiga villkor.
Mycket riktigt har vi bombarderats av brev, inte bara från lärare på fältet
som har påvisat lösningar. Dessa går ut på att de vill vidareutbilda sig och
gärna undervisa i två ämnen så att de kan vara på en och samma skola. De
vill också ha hemspråksundervisningen på skoltid, vilket gör att det hela fun-
gerar bättre. Dessutom anser de att hemspråksundervisningen kan samord-
nas med studiehandledning och undervisning i svenska etapp 2.
Forskare har sagt att det är otroligt viktigt att ha tillgång till sitt eget mo-
dersmål för att kunna ha en egen identitet när man som invandrarbarn kom-
mer till ett nytt land. Så visst har språket en enorm betydelse för den egna
utvecklingen och möjligheterna att gå ut i världen.
Jag tyckte att Björn Samuelson uttryckte det på ett mycket fint sätt när
han sade att det behövs undervisning i olika språk men att man inte fick
glömma dem som går i särskola. Vi i miljöpartiet har sagt att vi vill satsa
speciellt på hörselskadade och döva. Vi vill satsa 3 milj.kr. på framställning
av video och personalförstärkning. Det är ett sätt för de hörselskadade och
döva att förmedla sig med omvärlden.
Björn Samuelson talar gärna om konkurrens. Alla har säkert följt den se-
naste serien i pressen om olika skolsystem i i-länder, t.ex. i Japan och Frank-
rike. Vad jag tycker bör framhållas i denna debatt är skillnader i traditioner
och kulturer samt naturligtvis skillnader i ideologier. Vilka kunskaper är vik-
tiga att ha med sig när man lämnar skolan och går ut i samhället och världen?
När moderaterna talar om att våra skolor är så mycket dyrare än skolorna
i andra i-länder, så finns det anledning att fråga vad som skiljer länderna och
skolorna åt. I Japan är utslagningen enorm. Eleverna måste studera och för-
kovra sig på sin fritid för att klara sig i konkurrensen. Det får de göra med
föräldrarnas goda minne och stora hål i plånboken. Utslagningen är stor och
självmordsfrekvensen hög. Är det den skolan vi eftersträvar i Sverige?
Knappast.
I Frankrike är kraven på eleverna redan i låg ålder mycket hårda. Lärarna
får undervisa ända upp till 28 barn i tre- till fyraårsåldern. Naturligtvis är
skälen ekonomiska. På högstadienivå talar man om att traditionerna är svåra
att förändra liksom det är svårt att reformera systemet. Skolan är ur takt med
tiden.
I Frankrike förekommer också mycket rigida krav och höga betygskrav.
Det gör att 10 % av eleverna lämnar högstadiet eller tvingas gå om årskurser
både där och i gymnasiet. Men de har ingen folkskola att återvända till. När
de har gått om tillräckligt många gånger får de helt enkelt lämna grundskolan
utan att ha fullföljt den. Därefter väntar arbetslöshet. Är det den konkur-
rensskolan med utslagning som vi vill ha?
I miljöpartiets skola är eleven delaktig i skolans inre liv och även utanför
skolan, i samhället. Man tar in verkligheten i klassrummet. Vi vill betona
betydelsen av självstyrande skolor där eleverna lär sig att lösa problem, där
verkligheten tas in i skolan, där man betonar de existentiella frågorna, där
eleverna är med om problemlösningar och får arbeta aktivt och praktiskt för
att lösa problemen. De får också gå med i internationella projekt och göra
olika saker. Jag tänker på den här killen som fick ett miljöpris för att han
hade jobbat med att rädda skogen i Costa Rica, barnens regnskog. Det är
sådant vi skall stimulera. Det handlar ju om barnens framtid och överlevnad.
Därmed kommer jag direkt in på frågan om överlevnadsbidragen för Wal-
dorfskolorna. Ja, visst, eleverna har i dag på nytt stått utanför riksdagshuset.
Det börjar bli för många repriser här. Nästan alla partier har sagt ja till att
stödja Waldorfskolorna. Jag tycker även att Montessoriskolorna är mycket
bra.
De som har varit mest njugga är vänsterpartiet. Man har inte någonsin
sagt att man ekonomiskt vill stödja dessa skolor. Om de inte får ekonomiskt
stöd kan de inte heller överleva. Att bara inordna dem i ett system räcker
inte. Man säger att vi vill decentralisera och frågar varför vi inte vill göra det
nu i samband med framläggandet av gymnasiepropositionen och införandet
av kommunaliseringen på skolans område. Men vi vill inte decentralisera om
inte pengarna följer med. Det är vad det handlar om. Verktygen måste fin-
nas.
Nu har vi chansen, Ewa Hedkvist Petersen, att stödja dessa skolor i och
med denna kompletteringsproposition. Det saknas akut drygt 20 milj.kr.
Om miljöpartiet, folkpartiet, centern och moderaterna väcker en motion om
mer bidrag till fristående skolor, hur ställer sig då socialdemokraterna? Soci-
aldemokraterna har i sitt eget Program 87 sagt att de är positiva till fristående
skolor, som stimulerar förnyelsearbetet och därmed mångfalden i skolorna.
Kommer ni att ge ert stöd till en sådan motion? Helge Hagberg har sagt att
vi skall ta det lugnt, därför att överlevnadsbidragen kommer i särskild ord-
ning. Men ännu har inget hänt. Den 1 maj kan 200 barn i Norrköping stå
utan skola och lärare.
Jag förstår inte varför vänstern har en så njugg inställning till dessa skolor.
Det är ju ofta de elever som har havererat i den vanliga skolan som finner
sig till rätta och mår bra av att gå i Waldorfskolan. Jag vet också att många
barn till föräldrar som är vänsterpartister går i dessa skolor.
Vad vill vi då lära barnen i skolan? Jo, vi vill lära dem sådant som de har
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
131
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
132
nytta av när de går ut i livet. I skolan skall de lära för livet. Vi vill ge dem
verktygen för att kunna göra det. Det kräver en annan handledning från lära-
ren och ett annat förhållningssätt till skolarbete. Förutom mod och kreativt
tänkande hos läraren kräver det också fortbildning. Jag håller med Ann-
Cathrine Haglund om att fortbildning behövs. Förutom fortbildning vart
sjunde år har vi också sagt att lärare skall ges möjlighet att praktisera inom
annan verksamhet.
Det står så vackert att skolan skall lära för livet, men ofta dödar vi kreativi-
teten i skolan. Det är inte personligheten, tänkandet och intellektet hos bar-
nen som vi utvecklar. Vi vill framhålla att professor Matti Bergströms analy-
ser stämmer överens med våra idéer om hur barnens förmåga skall tas till
vara. Han är den professor som studerar hjärnans funktioner. Han säger att
vi inte skall knuffa in sexåringarna i den skola som vi har i Sverige. Han me-
nar att det är att förstöra deras kreativa tänkande, att indoktrinera dem, låsa
dem och hämma deras utveckling. Hjärnan är nämligen inte tillräckligt ut-
vecklad i den åldern. Han säger också att skolstarten egentligen bör skjutas
upp till dess barnet fyllt åtta år.
Det är en av anledningarna till att vi efterlyser en annan utbildning. Lärare
och förskollärare bör integrera sin verksamhet och arbeta mer intimt tillsam-
mans. Det sker redan i dag på många skolor och fungerar bra. Men där finns
oftast lokalerna nära varandra. Det är pedagogiken och metodiken som skall
anpassas till barnet, och barnet skall inte "pressas” in i en skola. Vi är alltså
definitivt motståndare till en skolstart vid sex års ålder. Vi har också arbetat
för att höja hemspråksundervisningen.
I det framlagda chockartade krispaketet leker man med dessa allvarliga
saker som brickor i ett spel, och det tycker jag är allvarligt. Det undergräver
tron på politiker och tron på att de verkligen vill barnens bästa i skolan.
Jag skall säga några ord om de förslag som vi fortfarande yrkar bifall till.
Vi anser att vi skall ha två olika typer av statsbidrag. Det ena är en elevpeng
som följer eleven, och det andra är ett generellt bidrag som tar hänsyn till
kommunernas struktur: antalet barn, familjestruktur, invandrartäthet, anta-
let barn med hemspråksundervisning, åldersstruktur, glesbygdskaraktär osv.
Vi anser att dessa struktprskillnader bör kompenseras. Det är nödvändigt att
vi har ett sådant statsbidrag som går ned direkt på skolorna till de självsty-
rande grupper som vi vill ha. I dessa skall barnen vara delaktiga tillsammans
med föräldrarna när de är yngre. När barnen blir äldre är det de själva och
personalen som skall styra skolan.
Vi anser att det generella bidraget till miljöförbättrande åtgärder skall
kunna användas för att kompensera dem som redan tidigare har gjort insat-
ser för att förbättra miljöni skolan. Vi vet att underhållet av skolorna i stor-
städerna är under all kritik. Man kan fråga sig varför de som dragit ut på
tiden med underhållet skall premieras. Vi vill alltså försöka kompensera
dem som redan gjort insatser.
Att det skulle vara en nyhet att arbetsmiljön i skolorna är dålig kan jag
inte förstå. Det var många år sedan vi försökte göra det möjligt att andas i
skolorna. I en skola i min hemkommun lyckades man riva bort en planka
och upptäckte då att det fanns ett ventilationssystem. Plankan hade satts dit
därför att det blev så kallt på vintern. Man hade också tagit bort handtagen
på fönstren, så att dessa inte gick att öppna. Efter tio minuter i skolsalen
hade barnen huvudvärk. Det är alltså inte bara i Sundsvall som det är dålig
luft i skolorna, utan det är utbrett över hela Sverige. T.o.m. i nya skolor har
man lyckats bygga så dåliga ventilationssystem, att det i det ena hörnet är så
kallt att man fryser när man sitter där, medan det andra hörnet är utsatt för
mögel.
Vi vill också stödja fristående skolor. Vi hoppas att vänsterpartiet och
även socialdemokraterna ställer upp på det när vi återkommer till behand-
ling av kompletteringspropositionen.
Jag yrkar bifall till reservation 2 i betänkandet nr 6, till reservationerna 8
och 13 i betänkandet nr 7 och till reservation 3 i betänkandet nr 9.
Anf. 110 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Först skall jag förklara för Eva Goés vad en röstförklaring
är för någonting. Det kan hon kanske ha nytta av i fullmäktige i Härnösand
eller var hon nu skall dväljas under nästa mandatperiod. En röstförklaring
innebär att man talar om varför man inte fullt ut röstar på sitt ur-
sprungsförslag, eftersom man därigenom kan uppnå det näst bästa när det
inte var möjligt att nå det bästa. I det här fallet var det alltså inte möjligt att
stoppa denna besparing, eftersom det fanns en stor majoritet som ändå
skulle genomföra den. Då valde vi att försöka åstadkomma någonting annat
i stället.
Jag har två frågor till Eva Goés med anledning av hennes inlägg:
Är det inte bättre för invandrarbarnen, t.ex. i Botkyrka eller i andra in-
vandrartäta kommuner, att den här besparingen tas ut som en generell be-
sparing i stället för att den riktas på hemspråksundervisningen? Det går att
svara ja eller nej på den frågan. Är inte det bättre? Det var den första frågan.
Den andra frågan går det också att svara ja eller nej på. Eftersom Eva
Goés antydde att jag stod här och bröstade mig och tog åt mig äran för nå-
gonting, är min enkla fråga till Eva Goés: Om det hade varit så att vi center-
partister hade suttit tysta i utskottet när den här debatten pågick och sedan
i slutändan sagt: ”Ja, vi fick inte gehör för vårt förslag utan vi reserverar
oss” - tror Eva Goés att hon då hade vänt utskottsmajoriteten? Ja eller nej!
Anf. 111 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Det här var nästan den värsta svartmålning jag på länge hört
i den här kammaren av den svenska skolan. Jag har en helt annan erfarenhet
av det som i dag görs inom det allmänna skolväsendet. Det görs varje dag
pedagogiska utvecklingsinsatser, och man gör varje timme nya erfarenheter
i det svenska skolväsendet.
Visst finns det problem. Ett problem är att kommunikationskanalerna
mellan de vanliga skolorna inte är så väl utbyggda, att skolorna på ett bra
sätt kan delge varandra sina erfarenheter, framgångar och misslyckanden.
Vi har i riksdagen lagt fram förslag om insatser på detta område, men dessa
har miljöpartiet valt att inte stödja.
Jag skall göra ett citat ur reservation 3 till betänkandet nr 9, en reservation
som är undertecknad bl.a. av Eva Goés. Där står det om fritt val av skola:
"Ett fritt val av skola skulle som en positiv bieffekt innebära en stimulans för
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
133
|
Prot. 1990/91:101 24 april 1991 |
utbildningsanordnarna att göra resp, skola så bra som möjligt.” - Men är det |
tiet vill ha in mer konkurrens i skolan. Vad är då konkurrens? Om man har
|
Anslag till |
konkurrens måste man tala om att det handlar om att tävla om att erbjuda Anf. 112 EVA GOÉS (mp) replik: Herr talman! Menar Larz Johansson att inga andra partier hade några be- Visst var det okej att vi fick fram en bra skrivning. Men sedan kan man Jag förstår inte vad Björn Samuelson talar om. Det finns mycket som är Anf. 113 LARZ JOHANSSON (c) replik: Herr talman! Eva Goés sade att vi fick in en tjusig skrivning i utskottsbe- |
|
134 |
språksundervisning skall ha samma arbetsvillkor som andra ämnen i skolan, |
resulterar det i att utskottet också avvisar förslag om hemspråksundervisning
på lördagar. Så enkelt är det Eva Goés, om man är konsekvent i sin politik.
Anf. 114 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag vidhåller att Eva Goés hade en målning av den svenska
skolan i sitt huvudanförande som inte innebär att hon hade särskilt många
nyanser på sin färgskala, om jag uttrycker mig litet milt.
Jag vände mig emot vad som står i reservation nr 3, Bidrag till fristående
skolor för skolpliktiga elever, i utbildningsutskottets betänkande nr 9. Där
har Eva Goés undertecknat följande: ”Ett fritt val av skola skulle som en
positiv bieffekt innebära en stimulans för utbildningsanordnarna att göra
resp, skola så bra som möjligt. ” Jag trodde att Eva Goés skulle nappa på den
krok som jag lade ut. En ansvarskännande politiker får nämligen aldrig ha
ambitionen att de som nu är verksamma i skolan skall göra den så bra som
möjligt och att detta skall vara en bieffekt. Det skall vara en huvudsaklig
arbetsuppgift för lärarna och skolledarna osv. De skall varje dag ha som am-
bition att göra skolan så bra som möjligt för alla elever.
Anf. 115 EVA GOÉS (mp) replik:
Herr talman! Ja, Björn Samuelson jag håller verkligen med om det sista.
Varje dag skall man tänka på barnens bästa. För personalen, eleverna och
skolledarna skall det viktigaste var att man har ett bra arbetsklimat i skolan.
Björn Samuelson måste ha hängt upp sig ordenligt på ordet ”bieffekt”. Vi
vill ha en grön nyans, om vi skall prata om kulörer, som förbereder eleven
för det som händer när man slutat skolan. Man skall ha ett bra verktyg med
sig när man kommer ut i livet, där man kan möta de ekologiska problem som
finns i världen och det globala medmänskliga perspektiv som man då råkar
ut för.
Jag kan hålla med om att i stället för bieffekt skulle jag vilja uppgradera
och fråga vad som är positivt med Waldorfskolan. Jo, det är inte bara inne-
hållet utan många gånger t.o.m. utseendet. Man bygger sina egna skolhus
med egen arkitektur. Man utvecklar barnen och deras utvecklingsstadier på
ett annat sätt genom att man i så väl arkitektur som själva uppläggningen av
bebyggelsen har barnen med sig. De lär sig ett annat tänkande. De är med i
en process och i en praktisk verklighet. Jag tycker att det är fel att använda
ordet bieffekt. Det är nog en huvudsak.
Larz Johansson talade om den tjusiga skrivningen. Är det konsekvent
skall förslaget till skollag dras tillbaka, så att man kan ha hemspråksunder-
visning på lördagar. Det håller jag också med om.
Sedan tycker jag att ni skall sluta insinuera om vad som händer efter valet
och om huruvida jag skall sitta i kommunfullmäktige eller i riksdagen. Jag
står för övrigt inte på kommunfullmäktigelisten i Härnösand eftersom jag
har avsagt mig att stå på flera platser.
Anf. 116 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr taiman! Det är roligt att få debattera utbildningspolitik just nu i en
tid då utbildningen och dess roll i samhället diskuteras över hela världen.
Det handlar om skolans organisation och om hur mycket pengar som skall
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
135
|
Prot. 1990/91:101 24 april 1991 |
satsas, om dess form, pedagogiska metoder och innehåll. Vi diskuterar vad |
individer och en del av arbetsmarknaden.
|
Anslag till |
I USA är man mycket oroad över sitt skolsystem, som på många platser Vår svenska skoldebatt är också mycket intensiv. Det har självfallet att Jag tror också att de flesta som är intresserade av utbildning och är överty- Det har tyvärr varit så, och är fortfarande i viss utsträckning, att skolan Samtidigt vet vi att vi har en mycket bra skola i Sverige. Kunskapstest visar Visst har vi också problem, men de är förhållandevis små jämfört med de Herr talman! Den socialdemokratiska reformpolitiken på skolans område |
|
136 |
behov. |
Just nu ligger två lagförslag på riksdagens bord. Elever på grundskole- och
gymnasienivå får laglig rätt till inflytande över utformningen av sin utbild-
ning. Hur det skall gå till skall man besluta lokalt, i linje med skolpolitiken.
Utformningen skall vara sådan att barnen och ungdomarna får hjälp när det
gäller att ta ansvar. Återigen står eleven i centrum.
Men, herr talman, vilket är då oppositionens - dvs. moderaternas och
folkpartiets - alternativ? Ja, det framgår till viss del av deras anföranden,
som kan betecknas som valtal. Men det framgår också av deras reservationer
i utskottets olika betänkanden. Några saker är mycket slående. Moderaterna
mäler som vanligt ut sig vad gäller den relativt stora enighet om den svenska
skolan som brukar finnas i riksdagen. Men det visar sig att också folkpartiet
alltmer ställer sig vid sidan av. Det har ju funnits en samsyn här, och det
bekräftade Lars Leijonborg också i sitt anförande. Han betraktade den skol-
politik som han talar för som en innovation. Svenska arbetsgivareföreningen
skulle ha använt sig av ordet vision. Nu har också miljöpartiet hakat på. Man
ansluter sig alltså till den ideologiska skolgrupp som finns här i riksdagen.
Moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet vill ha ett systemskifte i fråga
om skolan. Man vill införa en elevpeng. Alla elever skall ha en summa
pengar med sig oavsett var de väljer att gå i skola. Man vill också ha profils-
kolor. Dessutom vill man att alla elever skall ha rätt att välja, eller välja bort,
skola.
Först några ord om elevpengen. När man läser reservationerna om elevre-
laterat statsbidrag, som det heter, slås man av den mycket statiska syn på
skolan som moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet har. Här finns det min-
sann inte något utrymme för särskilda behov. Det är meningen att eleverna
skall få en skolpeng som är lika för alla.
Men verkligheten är inte så beskaffad att behoven är desamma överallt i
landet eller hos alla elever. Geografin kräver ibland mer pengar till exempel-
vis elever i glesbygd. Hur skall barnen på landsbygden kunna få en lika bra
grundskola, och då så nära hemmet som möjligt, som andra elever om hela
vårt anslag till skolan delas upp lika på alla barn? Skolpengen, som är en del
av de här partiernas ideologi, blir i stället en ransoneringskupong för barn
som har större behov än andra.
Vad gör ni med de elever som har särskilda behov? Det kan gälla barn
med inlärningsproblem, sociala svårigheter eller andra problem som kräver
särskilda resurser.
Herr talman! Moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet gör också ett stort
nummer av detta med rätten att välja skola. I samband med ansvarsproposi-
tionen sade utskottets majoritet att elever skall ha rätt att gå i den skola som
ligger närmast hemmet. Men utskottet sade också att kommunerna därut-
över så långt det är möjligt skall försöka tillgodose de önskemål som de ele-
ver och föräldrar har som vill välja skola. Detta står vi fast vid. Det framgår
av här aktuellt betänkande.
Men detta är inte tillräckligt för moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet.
I en reservation säger man att skolmyndigheterna i lag skall åläggas att infor-
mera om rätten att välja skola. Vidare skall man ”i största möjliga utsträck-
ning söka tillgodose elevernas och föräldrarnas val av skola”. Det står också
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
137
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
138
att ”en lagbestämmelse inkluderar självfallet en skyldighet för kommunerna
att också söka tillfredsställa dem som föredrar den närmaste skolan”.
Jag uppfattar reservationen så, att man både vill ha kakan och vill äta upp
den. Ni vill inte stöta er med någon och lägger därför fram ett förslag som är
mycket oklart. Lagen skall stödja både dem som vill välja skola och dem som
vill gå i den skola som ligger närmast hemmet. Men vad händer när olika
intressen kolliderar? Vems rätt är det då som gäller? Är det den starkes rätt
som gäller? Och vem skall besluta när intressena går isär? Vem skall tolka er
lag?
I en annan reservation tar folkpartiet och miljöpartiet upp frågan om själv-
styrande skolor. Man hade en liknande reservation i samband med ansvars-
betänkandet i vintras. Men då skrev man att det kunde finnas situationer där
självstyrande skolor kunde komma i strid med allmänintresset. Detta tas inte
upp i den nu aktuella reservationen. Jag gör tolkningen att man har uteläm-
nat det därför att man vill strama upp skrivningarna. Man vill ju få den här
innovationen, den här skolpolitiken, att hänga ihop.
De ståndpunkter som jag har redovisat och som återfinns i betänkandet i
fråga formulerade moderaterna och folkpartiet för någon månad sedan. Men
hur blir det nu? Ni skall ju spara några tiotals miljarder i statsbudgeten och
fastställa ett skattetak för kommunerna. Det säger ni i samband med er nya
s.k. valplattform. Hur går det då med skolan? Och vad är det som säger att
barnen i det nyliberala Sverige som ni vill skapa får samma fina skolgång som
barnen i dag garanteras? Det är ju de förhatliga skatterna som betalar både
de statliga och de kommunala bidragen till skolan. Här vill ni ju dela exakt
lika mellan alla elever, oavsett behov. Blir det då inte ett ännu mindre ut-
rymme när det gäller att sätta eleven i centrum? Kan ni ge ett svar här i kam-
maren i dag? Skall våra barns och ungdomars skola alltså vara en frizon när
den skattesänkning som ni planerar skall betalas?
Herr talman! Så till regeringens budgetförslag. Man kan säga att det är en
uppföljning av tidigare riksdagsbeslut om ansvaret för skolan. Bl.a. rensar
man upp i anslagsdjungeln på skolans område.
I detta sammanhang vill jag kommentera Lars Leijonborgs uppgift här om
att det sker en besparing om 1,3 miljarder på skolans område när det gäller
sektorsbidraget. Vad som i realiteten sparas är 300 milj.kr. Resten, och det
vet Lars Leijonborg mycket väl, handlar om tekniska justeringar av statsbi-
draget till följd av det nya statsbidragssystemet. Om dessa tekniska juste-
ringar inte gjordes, skulle det i realiteten bli fråga om en överkompensation
av skolväsendet. Det vore lättsinnigt att inte göra sådana här regleringar -
med tanke på att vi har tagit på oss ansvaret för hanteringen av skattepengar.
Sedan en kort rapsodi beträffande några av regeringens förslag. Jag skall
också kommentera några reservationer i detta sammanhang.
För det första: Regeringen vill satsa ytterligare 55 miljoner på ”åtgärder
för att förbättra tillgången på lärare”, som det heter. Tillsammans med de 35
miljoner som satsades i förra budgetpropositionen blir det fråga om drygt 90
miljoner per år.
Skolministern nämner olika möjligheter för att få fram fler lärare. Vi vet
ju att behoven är stora i det avseendet. Han vill ta till alla möjliga flexibla
lösningar. Bl.a. handlar det om en ökning av platsantalet på lärarlinjerna
och om utbildning av obehöriga lärare. Utskottets majoritet tillstyrker att
föreslagna extra 55 miljoner anslås för detta ändamål.
Moderaterna har naturligtvis en reservation här. Jag förstår inte varför.
Björn Samuelson talade också om fortbildning. Jag måste säga att jag inte
heller förstår vad det är som skiljer regeringsförslaget från moderaternas re-
servation - eller tvärtom.
För det andra: Regeringen vill avsätta 5 miljoner kronor till stipendier av-
sedda för fortbildning av ungefär 200 lärare. Det är ett åtagande som rege-
ringen tidigare har aviserat. Det kan gälla t.ex. enskilda lärare eller lärarlag
som vill utveckla nya metoder eller som vill bedriva internationella studier
eller studier i yrkeslivet. Förslaget tillstyrks av utskottsmajoriteten.
För det tredje: Statens bidrag till de fristående skolorna förbättras på flera
olika sätt. Bidraget på grundskolenivå höjs med 3 000 kr. till 13 000 kr. per
elev och år. Bidraget skall räknas upp med skolindex varje år, och det skall
hädanefter utgå fr.o.m. första skolåret. Nu beviljas det ju från tredje skol-
året.
Moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet framför i en reservation att de
vill att statsbidraget till fristående skolor skall vara lika stort som statsbidra-
get till grundskolan. Men vilken nivå handlar det då om? Man kan ju inte
påstå att det finns en nivå i fråga om statsbidraget per grundskoleelev. Stats-
bidraget är ju utformat så, att det skall användas efter behov. Beräknings-
grunderna är alltså sådana att man tar hänsyn till befintliga behov. Vilken
nivå handlar det alltså om?
För det fjärde: Det är värt att notera att regeringen tar upp en fråga som
utskottet har visat ett mycket stort intresse, nämligen frågan om läs- och
skrivsvårigheter. Regeringen anmäler att olika åtgärder för att öka lärarnas
kompetens på detta område skall vidtas.
För det femte: Stimulansbidraget till förbättringar av den fysiska miljön i
skolorna. Regeringen återkommer nu med närmare skrivningar om de 300
milj.kr. per år som skall delas ut till kommunerna. Vad som föreslås är att
storstäderna under de första fem åren skall komma i första hand.
Moderaterna och folkpartiet tycker inte, och det har Björn Samuelson ta-
lat om, att stimulansbidraget behövs. I stället vill man satsa pengarna på fort-
bildning av lärare.
Men hur är det? Tycker inte moderaterna och folkpartiet att barnens ar-
betsmiljö är viktig? Tror ni att en offentlig, privat ägd, inrättning - t.ex. en
bank - skulle låta bli att rusta upp sina lokaler om dessa var nedgångna och
inte fungerade med tanke på de anställda eller bankens besökare? Knappast.
Då kan man fråga: Varför anser ni att skolelever skall ha sämre förhållanden
än vuxna eller att skolpersonalen skall ha sämre arbetsförhållanden än per-
sonal inom andra verksamheter?
Till sist några ord om hemspråksundervisningen. Ett enigt utskott föreslår
här ett tillkännagivande till regeringen.
Regeringen har ju föreslagit att 300 milj.kr. skall sparas beträffande sek-
torsbidraget. Motiveringen är att riksrevisionsverket i en rapport har kunnat
visa på att hemspråksresurserna används ineffektivt. Det är alltså regering-
ens motivering. Statsbidraget har kunnat rekvireras utan prut. Undervis-
ningen har anordnats så, att det inte alltid har varit elevens behov som har
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
139
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
fått styra. Regeringen nämner olika möjliga åtgärder som leder till en billig-
are undervisning och ett minskat behov av statsbidrag - större grupper och
undervisning utanför timplanebunden tid.
Statsrådet anmäler att han skall återkomma till regeringen om detta. Men
han betonar också att det är kommunernas sak att planera hemspråksunder-
visningen och att man när det gäller denna måste utgå från varje enskild
elevs behov.
Herr talman! Till att börja med slår utskottet fast att elevernas rätt till
hemspråksundervisning kvarstår, enligt tidigare beslut. Vi betonar också att
riksdagen nyligen har beslutat om ett generellt statsbidrag till kommunerna,
ett sektorsbidrag.
Samtidigt visar RRVs rapport att det nuvarande statsbidragssystemet be-
träffande hemspråk och svenska 2 inte har uppmuntrat kommunerna till att
använda resurserna så effektivt som möjligt. Tvärtom har statsbidragets kon-
struktion medfört större kostnader än som är nödvändigt när det gäller att
ge eleverna en bra undervisning i hemspråket.
Detta gör att ett enigt utskott anser att det finns skäl att minska statsbidra-
get med 300 milj.kr. Därvidlag skall en generell metod tillämpas. Minsk-
ningen skall gälla proportionellt med avseende på samtliga kommuners sam-
lade sektorsbidrag.
Frågan om gruppstorleken tar utskottet inte nu ställning till.
Utskottet markerar också hur viktigt det är att invandrareleverna får en
kvalitativt god hemspråksundervisning. Aktivt tvåspråkiga invånare är en
tillgång för vårt land. Slutligen betonar utskottet att hemspråksundervis-
ningen bör ha samma ställning som undervisningen i andra ämnen i skolan
och att det bör finnas likvärdiga arbetsmöjligheter.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utbildningsutskottets hemställan i betän-
kandena 6-10.
140
Anf. 117 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):
Herr talman! Ewa Hedkvist Petersen inledde sitt anförande med att säga
att det just nu är roligt att debattera utbildningspolitik. Jag måste säga att
jag tycker att det är bra att utbildningspolitiken debatteras, så att vi får en
debatt i massmedia också. Men jag är snarast bekymrad över den debatt som
förs i Sverige i dag. Vad vi debatterar är ju regeringens ansträngningar för
att försämra innehållet. Det gäller t.ex. förslaget om den nya gymnasiesko-
lan. De teoretiska utbildningarna får där ett betydligt mindre timantal.
Ewa Hedkvist Petersen sade också att man ute i landet uppskattar rege-
ringens reformvilja. Nej, så är det inte. Ute i landet uppskattar man inte den
nedrustning av gymnasieskolan som försämringarna beträffande de teore-
tiska linjerna innebär. Det framgår av alla de hundratals brev som vi får och
som gäller dessa saker. Man känner också oro med anledning av förslaget
om sänkt ålder för skolstarten. Man tror nämligen att innehållet därmed
kommer att försämras. Någon vilja att ta hänsyn till att barnen är ett år yngre
finns inte. Det är många bekymmer som kommer fram vid de kontakter som
jag har i dessa frågor.
Moderaterna mäler ut sig, säger Eva Hedkvist Petersen och anammar
Göran Persson sätt att debattera. Han har ju den debattekniken att han sä-
ger att moderaterna mäler ut sig och att folkpartiet närmar sig moderaterna,
vilket skulle vara så förskräckligt.
Eva Hedkvist Petersen talar om systemskifte. Ja, Eva Hedkvist Petersen,
vi vill ha en elev- och föräldrastyrd skola, där elever och föräldrar får välja
och där statsbidraget följer eleven till den skola som man har valt. Vi vill
detta därför att elever, familjer och föräldrar är olika och har olika önskemål
och behov. Vi vill det därför att det skulle bidra till att göra skolan i vårt land
totalt sett bättre. Det skulle stimulera mångfald och utveckling. I så måtto
vill vi ha ett systemskifte.
Eva Hedkvist Petersen säger att vi har en statisk syn. Nej, det är ni social-
demokrater som har en statisk syn. Ni vill bromsa valfriheten och vill inte ge
stöd till de fristående skolorna. Det är ju valfriheten och mångfalden som
ger utveckling, och det är valfriheten och mångfalden som ger ett föräldra-
engagemang som vi behöver i den svenska skolan.
Eva Hedkvist Petersen frågar t.ex. om de fristående skolorna tar hänsyn
till elever med särskilda behov. Ja, ta Waldorfskolorna, som vi har diskuterat
i dag! Många elever som inte mår väl i den vanliga skolan kommer till Wal-
dorfskolorna och rekommenderas t.o.m. av lärarna att gå till dessa. Ni ser
de fristående skolorna som ett hot mot den sammanhållna grundskolan.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
Anf. 118 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Ewa Hedkvist Petersen sade bl.a. att jag höll valtal här. Jag
tycker nog i så fall en del av hennes inlägg kunde betäknas på samma sätt.
Jag fick en känsla av att hon när hon talade här åtminstone delvis använde
ett material som hon har förberett för nästa onsdag, den 1 maj.
Det gäller t.ex. när hon kommer in på risken för besparingar i skolan, om
man skulle sänka skattetrycket. Det är väl ändå ett ganska minerat område
för en socialdemokrat att ta upp. Ni har ju lovat att inte spara på skolan,
men sparar stora belopp ändå.
När det gäller den miljard som jag har nämnt är min argumentering
mycket enkel: Regeringen har själv angivit denna miljard som en besparing
i vissa sammanhang. Jag menar att man då måste göra det också i andra sam-
manhang. Mera sofistikerad än så är inte min argumentation på den punk-
ten. Det må vara hur tekniskt som helst, men i krispaket i höstas var peng-
arna tydligt och klart angivna som en besparing, som av målgruppen då
skulle tas som något positivt. Men inför skolans folk vill man inte låtsas om
den besparingen.
Ewa Hedkvist Petersen tar sedan i samma sammanhang brösttoner när det
gäller arbetsmiljöfrågorna och undrar om inte folkpartiet tycker att också
eleverna skall ha en god arbetsmiljö osv. Jag vill anföra två argument.
För det första: Kommunerna har haft ansvaret för skollokalerna i årtion-
den. Hösten 1989 överlämnade ni hela ansvaret för skolan till kommunerna.
Varför gjorde ni det, om de så komplett hade missköt det som de redan hade
ansvar för?
För det andra: Om de 300 miljonerna är räddningen för arbetsmiljön, var-
för tar ni i så fall nu 300 miljoner ur samma påse för en besparing i år? Hela
denna argumentation är ett moras, som jag inte tror att någon socialdemo-
141
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
142
krat kan klara sig ur och som definitivt inte berättigar ill sådana brösttoner
som de som framfördes här.
När det gäller valfriheten tycker jag att Ewa Hedkvist Petersen förde ett
intressant resonemang, som vi borde ha tid att reda ut, vilket vi tyvärr inte
har.
När två elever vill gå i samma skola och det bara finns en plats kvar, vem
har då företräde? Det är en intressant fråga, som det inte går att svara enkelt
på, men regeringen menar att den som bor närmast alltid har företräde. Vi
menar att det inte är fullt så enkelt. I vissa fall kan det vara lämpligare att
den andra sökanden får platsen. Men sanningen är ju att det är ni som har
tagit ställning i den frågan, medan vi menar att den måste prövas från fall till
fall.
Anf. 119 LARZ JOHANSSON (c):
Herr talman! I mitt inledningsanförande ställde jag två enkla frågor till
Ewa Hedkvist Petersen, som hon då undvek att svara på.
Eftersom ni avvisar vårt förslag om särskilt riktade fortbildningsinsatser
för att stärka ämnet religionskunskap i grundskolan, måste ni ha ett alterna-
tiv, och min första fråga var: Vad vill ni göra i stället.
Min andra fråga gällde hemspråksdiskussionen, där Ewa Hedkvist Peter-
sen gav en utförlig redovisning av innebörden av det eniga utskottsbeslut
som också jag delvis berörde i mitt tidigare anförande, nämligen att hem-
språksundervisningen skall ges likvärdiga arbetsvillkor med undervisningen
i andra ämnen i skolan. Min enkla och raka fråga till Ewa Hedkvist Petersen
var: Är detta förenligt med att sedan säga att dessa elever skall få sin hem-
språksundervisning på lördagar.
Anf. 120 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Ewa Hedkvist Petersen talade om att det var jätteroligt att
nu debattera skolan, att eleven skulle stå i centrum och att man visar en re-
formvilja, som såvitt jag förstår skulle uppskattas ute i landet.
Efter att tillsammans med några andra representanter för utbildningsut-
skottet i dag ha träffat lärare under tre timmar uppfattar jag det snarare så,
att de tycker sig ha blivit överkörda av en ångvält. Det tyckte inte att det var
fråga om någon reformvilja. De upplevde något helt annat. Vi skulle behöva
göra mera av besök ute i verkligenheten.
Man talar vidare här om att jag gör en svartmålning. Jag brukar faktiskt
se till att komma ut i skolorna när jag är hemma, och jag åker runt och talar
mycket i skolor. Jag har sex barn som passerar revy på alla stadier, - ett sär-
skolebarn och fem andra på olika nivåer. Två av dem är ute i världen och
studerar. Jag tror faktiskt att jag vet vad jag talar om.
Jag ser att många skolor fungerar bra. Det hänger mycket på lärarna, på
vilket arbetslag man har osv., men lärarna mår oerhört dåligt av det tryck
som hela tiden kommer uppifrån. Det tycker inte att de får vara med om att
besluta. De frågor som har varit ute på remiss stämmer inte alls överens med
vad de har tyckt och tänkt. De som undervisar i samhällkunskap har mycket
att invända emot beslutsgången, och det är naturligtvis kommunaliseringen
som ligger bakom det hela.
Den svartmålning som jag gjorde gällde snarare det som jag redovisade
från skolorna i Frankrike och Japan. Deras skolor skulle jag aldrig i livet
vilja ha i Sverige.
Visst är vi i miljöpartiet för ett systemskifte, där man tar hänsyn till de
ekologisk-ekonomiska grunderna, som bygger på demokrati, och där man
utvecklar fredstankarna. Det är därför vi är här. Vi har icke någon statisk
syn.
Barnen behöver stor omsorg i dag. Det är inte dem som vi får dra in på
när det gäller ekonomiska medel.
Ni säger att man i de fristående skolorna inte skulle bry sig om dem som
har problem. Men det är just de barnen som mår gott i fristående skolor.
Särskolebarn får den kanske finaste och bästa undervisningen i Waldorfsko-
lorna.
Jag tycker inte att det som Ewa Hedkvist Petersen har sagt stämmer med
verkligheten, och jag vill ha ett förtydligande på de här punkterna.
Jag undrar också förutom de frågor som har ställts från centerhåll om man
kommer att kräva att det skall vara obligatoriskt för kommunerna att ge
hemspråksundervisning.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
Anf. 121 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Jo, det är faktiskt så att den skolpolitik som den socialdemo-
kratiska regeringen för sätter eleven i centrum och vill stimulera ett sådant
arbetssätt att eleverna sätts i centrum i skolan. Det är också så att den social-
demokratiska regeringen har reformvilja, och de reformer som vi hitintills
har genomfört och den skoldebatt som förs med anledning av regeringens
förslag tas väl emot ute i landet.
Ann-Cathrine Haglund tog upp mitt påpekande om att moderaterna mä-
ler ut sig i debatten. Jag tror inte att det är första gången jag har sagt detta
här i kammaren. Jag uppfattar nämligen moderaternas skolpolitik på det sät-
tet. Man tar inte speciellt hänsyn till vad som händer ute i skolan, utan man
anför samma argumentering hela tiden.
Ann-Cathrine Haglund säger också att det behöver vara en mångfald i det
offentliga skolsystemet. Det finns mångfald i det offentliga skolsystemet.
Hon sade också i sitt första anförande att man satsar fel i skolan. Vilka sats-
ningar i skolan är felaktiga? Syftar hon på skolvärdinnorna eller på skolkura-
torerna, som är till för att stödja eleverna, eller vad är det fråga om? Exem-
plifiera!
Till Lars Leijonborg: Jag kan hålla med om att vi nog allihop håller valtal.
Det är kanske inte heller så underligt.
I fråga om valfrihet är det så att vi har tagit ställning för att det är närheten
till skolan som skall gälla. Men jag frågade vad som skulle hända i den lag
som ni vill lägga fram. Det vill Lars Leijonborg tyvärr inte svara på.
Jag uppfattade Eva Goés anförande som en svartmålning av skolan. Det
gäller inte beskrivningen av utländska skolor. Det gäller faktiskt Eva Goés
anförande om den svenska skolan. Jag tvivlar inte på att Eva Goés befinner
sig ute på skolorna för att se vad som händer i den s.k. verkligheten. Det är
nog fler än Eva Goés som är ute i verkligheten. Trots detta ger hon denna
beskrivning. Det är bara att beklaga.
143
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
144
Moderaterna och folkpartiet undviker att säga vad som skall hända med
de tiotal miljarderna och skattetaket. Kommer våra barns ungdomsskola att
vara en frizon när det gäller hur skattesänkningarna skall betalas? Jag vill
gärna ha ett svar på den frågan.
Anf. 122 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):
Herr talman! Det program som moderaterna har lagt fram för Sverige och
Sveriges ekonomi garanterar att man kan öka satsningarna på skola och ut-
bildning i Sverige. Det är en förutsättning för att vi skall kunna ha en bra
skolpolitik. Med den socialdemokratiska politiken blir den svenska ekono-
min allt sämre. Den socialdemokratiska politiken är ett hot även mot skolan
i det avseendet.
Ewa Hedkvist Petersen säger att regeringen har reformvilja och att rege-
ringen är glad för det. Men sanningen är att många verksamma i skolorna i
dag är bekymrade och oroade. Inte minst de som kontaktar oss politiker och
de brev som skrivs till oss visar på detta. Gymnasiefrågan är ett exempel.
Förändringarna på lågstadiet är ett annat exempel.
Visst har regeringen en reformvilja och ändrar i organisationen. Men re-
geringen tar mål- och innehållsfrågor sist. Det logiska vore att i förändringar
av grundskolan och gymnasieskolan först tala om vad målet är. Vad skall
skolan ägna sig åt? Vad är skolans huvuduppgift? Hur skall innehållet vara?
Vad är det vi vill ha ut av den svenska grundskolan? Men det gör inte social-
demokraterna, och det är därför som alla är så bekymrade. Socialdemokra-
terna ändrar i organisationen först.
Det centrala är att kunna lyfta fram skolans huvuduppgift, dvs. att ge kun-
skaper och färdigheter. Ewa Hedkvist Petersen förstår inte det. Det är därför
Ewa Hedkvist Petersen inte förstår reservation nr 8 i betänkande 6 som
handlar om vissa åtgärder för att förbättra tillgången på lärare. Vi moderater
säger att som förutsättning för all utbildning av lärare måste gälla att utbild-
ningen skall inriktas på lärarnas kunskapsförmedlande roll. Det är det som
är grunden för vår syn på lärarutbildning, på fortbildning och på åtgärder för
att förbättra tillgången på lärare i form av extra rekryteringsåtgärder av olika
slag.
Vi moderater vill lyfta fram skolans huvuduppgift, nämligen att ge kun-
skaper och färdigheter. Lärarna måste ha en utbildning som gör dem rustade
för detta.
Ewa Hedkvist Petersen ställer frågan om inte barnens arbetsmiljö är vik-
tig. Skall barn ha sämre arbetsmiljö än vuxna? Självfallet skall barnen inte
ha sämre arbetsmiljö. Hur kan Ewa Hedkvist Petersen över huvud taget
ställa en sådan fråga? Det är kommunens ansvar att se till att skolmiljön är
bra. Det är kommunens ansvar att se till att t.ex. lokalerna är bra. Kommu-
nen måste se till att barnen inte har sämre arbetsmiljö än de vuxna.
Anf. 123 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Jag har litet svårt att ta diskussionen om nedskärningar och
kommunalt skattetak riktigt på allvar. Ewa Hedkvist Petersen försöker
blanda bort korten. Det är socialdemokraterna som har lovat att inte spara
in på skolan, och därefter har ni gjort det mycket kraftigt.
Vi i folkpartiet har inte ställt oss bakom det löftet. Å andra sidan finns
det inget i paketet Ny start för Sverige som talar om att vi skall spara in på
skolan.
När det gäller ett kommunalt skattetak har finansminister Allan Larsson
gjort mycket tydliga uttalanden och överenskommelser med kommunför-
bunden att kommunalskatterna inte skall höjas. För Ewa Hedkvist Petersen
är lösningen för den svenska skolan att kommunalskatterna skall höjas. Det
vore en stor sensation. Jag tror inte att hon egentligen menar det.
Nu placerar skolmyndigheterna i princip eleverna i den skola som ligger
närmast. Det är huvudregeln, och det gäller för de allra flesta. Det förekom-
mer undantag.
Om man utökar möjligheten för elever och föräldrar att uttrycka vilken
skola de helst vill att eleven skall gå i och man gör sitt bästa att tillmötesgå
de önskemålen, kommer även i fortsättningen de allra flesta att gå i den när-
maste skolan. Det är vad de allra flesta vill. Men det är lätt att fundera ut
exempel där en elev inte har så förfärligt mycket emot att gå i en skola som
ligger något längre bort, om detta är en profilskola. Enligt principen största
möjliga lycka åt största möjliga antal, är det en bättre lösning än att välja
statiska lösningar som regeringen har stannat för.
Verkligheten är att om vår princip knäsätts, finns det i många fall möjlig-
heter att något utöka antalet platser i en populär skola. Jag vill inte ha alltför
stora skolor, men marginellt kan antalet platser utökas. Den möjligheten
ökar om det finns ett system där de ekonomiska resurserna följer med ele-
ven.
Till sist har vi den för närvarande rådande stämningen på gymnasieskol-
orna. Jag delar i huvudsak Ann-Cathrine Haglunds verklighetsbild. Jag för-
modar att även Ewa Hedkvist Petersen har en postkorg. Den är väl för när-
varande fylld, liksom min, med protestbrev från svenska lärare.
Anf. 124 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Jag vill upprepa den fråga jag ställde tidigare. Om Ewa Hed-
kvist Petersen menar allvar att socialdemokraterna månar om de små och
dem som har problem med skolan - dit räknar jag invandrarbarn - kommer
socialdemokraterna att ställa sig bakom ett obligatorium att anordna hem-
språksundervisning för alla dessa barn?
Vidare har vi miljöpartiets syn på skolan. Jag har redogjort för att skolan
skall vara levande, och verkligheten skall komma in i skolan. Det är många
skolor som klarar det. Men lärarna mår inte bra av den s.k. reformering som
sker. Trots att lärarna på grundskolan har fått höjda löner mår de inte bra.
Det beror på att det har blivit en otrivsel på skolorna. Verkligheten finns där.
Det måste även Ewa Hedkvist Petersen ha stött på. Jag vill inte försöka påstå
att det är bara är jag som är på skolorna. Jag vet att även ni socialdemokrater
är där. Jag vet att det var jobbigt för den som representerade socialdemokra-
terna i dag att svara på alla dessa frågor från trettiotalet lärare vid en utfråg-
ning.
Vi i miljöpartiet ser att Ewa Hedkvist Petersen vill ha en annan typ av
organisation för att kunna förverkliga målen för att få ett annat arbetsklimat
och en annan arbetsglädje. Organisationen stämmer väl med hur det är på
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
145
10 Riksdagens protokoll 1990191:101
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Anslag till
utveckling av
skolväsendet, m.m.
Waldorfskolor. Där är föräldrarna med i skolverksamheten. Skolan är själv-
styrande med budgetansvar. Det finns inflytande i skolans arbete. Den
största tonvikten läggs vid undersökande arbetssätt, skapande verksamhet
och praktisk träning. Det väsentliga är att utgå från varje enskild elev. Lik-
värdigheten ligger inte i att lära elever samma sak. Det är en sak att lära ut,
men tolkningarna är ju olika. Det viktiga är inlärningen. Vad är eleven och
barnet moget att ta emot? Vad lyckas eleven lära sig? Upplevelse, inlevelse
och förståelse är det som är viktigt. Då behövs det en helt annat handledning
och en helt annan kunskapssyn som är djupare. Vi är överens i betygsutred-
ningen om att det är den synen som skall gälla. Eleven skall få en förståel-
seinriktad kunskap.
Lärarna måste få en annan roll. Därför är det oerhört viktigt med fortbild-
ning. Jag frågade i dag hur dessa lärare såg på fortbildning. De tyckte att
även den frågan är styrd uppifrån. Men jag undrade då om de ändå inte hade
något behov att få utveckla sig på vissa områden. Men det var väldigt få som
ville fortbilda sig. Vad är det som gör att lärarna inte vill fortbilda sig?
Jag gav då exempel på miljön och saker som händer så snabbt omkring
oss. Efter Tjernobylolyckan släppte skolorna ut barnen på rasterna trots att
det var hög radioaktivitet i luften i områdena runt omkring. Lärarna visste
inte vad de skulle göra. Det hade varit väldigt bra att kunna litet grand om
radioaktivitet och miljöfaran i samband med Tjernobylolyckan.
Anf. 125 LARZ JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten genom att upprepa mina frå-
gor. Jag skall bara påminna Ewa Hedkvist Petersen om att hon glömde att
svara på dem. Det är väl inte så att Ewa Hedkvist Petersen är svarslös?
Anf. 126 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Det är kanske den dåliga luften som kommer från Sundsvall
som har gjort att jag glömt svara på frågorna, Larz Johansson, men nu skall
jag försöka att göra det.
Också jag anser att religionskunskap är ett mycket viktigt ämne i grund-
skolan. Jag beklagar att de rapporter som kommit visar att det inte alltid är
så mycket bevänt med kvaliteten i undervisningen. Jag ser det naturligtvis
som en uppgift för skolverket att ta sig an just religionskunskapen i sitt ut-
vecklingsarbete och så småningom i sin utvärdering.
När det gäller hemspråksundervisningen och skollagspropositionen, som
Larz Johansson ställde en fråga om, förstår jag inte riktigt att frågan ställs
nu. Det är i morgon vi har utskottssammanträde. Just nu pågår kammarar-
bete, och det är i morgon som vi har utskottssammanträdet.
Sedan till moderaterna och folkpartiet. Ann-Cathrine Haglund hade
många vackra ord att säga om deras valplattform. Det var väldigt många all-
mänt hållna ord. Lars Leijonborg säger att det inte finns något skrivet om
skolan i den. Nej, det finns inte det, och det är därför jag ställer min fråga.
Skall våra barns och ungdomars skola vara en frizon när dessa skattesänk-
ningar skall betalas? Ett skattetak på 30 kr. innebär att många kommuner
måste sänka sin kommunalskatt, och det skall betalas på något sätt. Kanske
146
genom sänkt ambitionsnivå i verksamheten. Det är därför som jag måste
ställa frågan om skolan.
Många har sagt att man är bekymrade i skolorna, och då talar man om
lärare. Självfallet är lärare bekymrade över att deras arbetssituation föränd-
ras. Reformeringen handlar mycket om att förändra lärarnas arbetssitua-
tion. Men det finns också många andra människor i kommunerna. Det finns
elever, lokala skolpolitiker och föräldrar. Det finns företag, näringslivsorga-
nisationer. Väldigt många i kommunerna, och det hävdar jag återigen, är
glada över den reformering av den svenska skolan som nu pågår, eftersom
de ser att de får arbetsmöjligheter och möjlighet att utifrån de arbetsförhål-
landen som finns utveckla skolan för de elever som finns där.
Ann-Cathrine Haglund blev mycket indignerad över min fråga om arbets-
miljön. Jag ställde frågan eftersom jag vill att man skall göra någonting. Det
handlar inte bara om att säga att arbetsmiljön självfallet skall vara bra. Vi
vill göra någonting också, och regeringen har ett konkret förslag i budgeten
som vi stöder.
När det till sist gäller val av skola, Lars Leijonborg, har vi faktiskt redan
uttalat att det är den närmaste skolan som man i första hand skall kunna gå
till. Men därutöver skall vi tillgodose elevernas vilja när det gäller att välja
skola.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 25 april.)
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1990/91 :UbUll Vissa för högskolan gemensamma frågor och anslag (prop.
1990/91:100 delvis).
Anf. 127 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Det är något rätt underligt när det gäller debatterna om hög-
skolan. Den här våren borde det egentligen vara tre olika debatter att döma
av betänkandenas planerade utseenden, fast vi borde kanske koncentrera
oss till en. I dag har vi att debattera vad som kallas för vissa högskolefrågor,
varav dock några är rätt principiella för den framtida högskole- och universi-
tetsverksamheten. Därefter kommer dimensioneringen av högskolan, en
nog så viktig punkt. Den behandlas för sig, och därutöver har vi ytterligare
ett betänkande som handlar om vissa forskningsfrågor. Det är naturligtvis
alldeles käpprätt galet att vi skall stå och debattera dessa frågor var för sig.
De borde ju hänga samman så att man får helhetsperspektivet. Alltnog, det
är som det är.
Lars Leijonborg nämnde att vi nästa år kommer att fira den svenska folk-
skolans 150-årsjubileum. Det hoppas jag att vi skall göra med all ackuratess,
för det är den värd. Inte minst har den betytt mycket för att bilda underlag
för de framgångar som de svenska universiteten länge kunde notera. Man
147
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
148
skulle kunna säga att den allmänna folkbildningen och även det storartade
arbete som utfördes vid universiteten när det gällde att bygga upp kunskap,
intensifiera forskningen internationellt och i andra hänseenden, var grunden
för det svenska välståndet och för vad man skulle kunna kalla för den andra
svenska stormaktstiden.
Men vi har alltsedan 60-talet kunnat se att det svenska högskoleväsendet
har försvagats med vänsterflummeriet som början. Inte minst fick den s.k.
högskolereformen från 1975, som sjösattes 1977, svåra följdverkningar. I
vissa fall skulle man t.o.m. kunna säga att de var förödande. Då infördes
linjesystemet, en byråkratisering och det var över huvud taget samhällets
och arbetslivets behov som i första hand skulle tillgodoses. Om däremot kun-
skaperna kom i andra hand brydde man sig inte så mycket om detta.
Det måste naturligtvis också klart sägas att det i första hand är socialdemo-
kraterna som bär ansvaret för den stora nedrustning som ägde rum. Det bru-
kar heta att sent skall syndaren vakna. Men uppenbarligen har det ändå fun-
nits vissa tendenser till ett uppvaknande under en längre tid. Uppenbarligen
blev man rätt förskräckt över det resultat som åstadkoms. Man har därför
successivt försökt rätta till den skada som åstadkommits.
Regionstyrelserna, som var ett otyg, har avskaffats. Examina, vilka man
gudbevars inte skulle få ha, har återinförts. Anslagssystemet har förändrats,
och nu t.o.m. i de yttersta av dagar har vi i kompletteringspropositionen fått
läsa att det äntligen är dags att avskaffa linjesystemet. Det är bra och alldeles
utomordenligt att man gör detta, men man skulle kanske från början ha låtit
bli att införa allt detta otyg vi har kunnat se.
Hur skall vi då på nytt kunna bygga upp våra universitet och högskolor?
Vi har i vår partimotion och även i en annan motion anvisat de vägar man
bör gå. Vi menar att Sverige liksom andra civiliserade länder borde ansluta
sig till det universitetens Magna Carta som antogs när Bolognauniversitetet
för två år sedan firade sitt 900-årsjubileum. Det gälller med andra ord att slå
fast att universitet och högskolor är centra för vidmakthållande och utveck-
ling av kunskapen. Det gäller att ge dem bättre förutsättningar att kunna stå
för det fria sökandet av och förmedlandet av kunskap.
Till den änden har vi föreslagit att man skall gå in för ett system, och även
folkpartiet har varit inne på den linjen, där man i varje fall gör universiteten,
de tekniska högskolorna och Karolinska institutet till fristående institutio-
ner. Man kan diskutera hur detta bör ske. Vi har föreslagit att man i detta
sammanhang skulle kunna gå in för någon typ av stiftelse och skaffa ett stif-
telsekapital genom att antingen, som folkpartiet har föreslagit, ta medel från
löntagarfondernas utförsäljning eller skrotning, eller också genom utförsälj-
ning av statliga företag. Hur som helst kommer infrastrukturen på detta sätt
att förstärkas.
Detta behöver bara i och för sig vara en början. Det kan senare också bli
aktuellt med kanske de regionala högskolorna, och inte minst kan man i sam-
manhanget tänka på de tidigare universitetsfilialerna.
Vi tror att detta skulle kunna vara början till en förnyelse av universitets-
och högskolelivet. Vi är naturligtvis glada att kunna konstatera att rege-
ringen har insett, och nog var den sista som insåg, att vi inte kan stå och
stampa på samma fläck när det gäller dimensioneringen som vi nu har gjort
i 20 år. Utskottet har därför kört över regeringen som i detta sammanhang
snabbt försöker visa sin vilja och nu i kompletteringspropositionen kommer
fram till att man behöver förstärka med ytterligare 5 000 platser - de 5 000
platser som utskottet redan var på väg att fördela. Dessutom vill vi lägga
tillbaka de pengar som de nya 2 200 platserna skulle kosta. Men allt detta
får vi tillfälle att diskutera senare.
Den kompletteringsproposition som nu har presenterats visar över huvud
taget att socialdemokraterna är rätt desperata. De kommer först med en
budgetproposition som egentligen inte innehåller någonting nytt. Sedan får
vi en s.k. tillväxtproposition, även om man talar om negativ tillväxt, vilket
är ett avskyvärt ord enligt mitt förmenande, skulle det ändå vara fråga om
en viss tillväxt med ett antal platser på högskolan. Detta skall sedan betalas
genom den s.k. miljöpropositionen, och nu får vi kompletteringspropositio-
nen. Allt detta är väl samlat, herr utbildningsminister, som jag till min glädje
ser här i kammaren. Det underlättar naturligtvis på alla sätt utskottets ar-
bete.
Herr talman! Det finns ett antal reservationer som jag skulle vilja beröra.
Jag kan redan nu säga att jag naturligtvis stöder alla de reservationer som
har undertecknats av moderater, men jag nöjer mig med att i detta samman-
hang yrka bifall till en reservation, nämligen till reservation nr 9.
I de andra reservationerna berörs ett antal intressanta frågeställningar.
Den första moderata reservationen handlar just om högskolans ställning i
framtiden, vilket jag redan har berört. Men det kommer också in en annan
frågeställning, nämligen hur utvärderingen bör gå till.
Vi menar då att den inte bör ligga på UHÄ, utan utvärderingen av högsko-
lans verksamhet måste ligga på ett fristående organ. Det borde den göra när
det gäller den andra skolverksamheten också.
En annan fråga som tas upp och som är intressant är kårobligatoriet. Här
har då folkpartisterna gått längre än vi andra, när de säger att vi i princip
redan nu bör ta ställning för avskaffande av kårobligatoriet. Vi moderater
har bl.a. varit påskyndare till den utredning som nu är klar, och vi har sagt
oss att det kanske är rimligt att avvakta remisstidens utgång. Remisstiden
går ut den 1 juli, och sedan får vi ta ställning.
Men jag kan väl redan nu säga att här kan man då tänka sig en rad olika
lösningar. En lösning är naturligtvis den att om man skapar fria och självstän-
diga universitet och högskolor, kan man också låta dem själva bestämma om
de vill att det skall vara ett kårobligatorium vid högskolan och universitetet.
Det är en möjlighet som man i varje fall borde övertänka i det här samman-
hanget.
Internationaliseringen har upptagit oss åtskilligt. Just reservation 9, som
jag yrkar bifall till, innebär i det här fallet ytterligare 12 miljoner till ERAS-
MUS-projektet. Folkpartiet har där 10 miljoner, och det är i princip samma.
Men hur som helst har denna fråga aktualiserats genom en särskild proposi-
tion som vi fått på våra bord.
Vi har motsatt oss den centrala antagningen och menar att den är en onö-
digt byråkratisk omväg. Jag ser att också regeringen nu i kompletteringspro-
positionen är inne på att den centrala antagningen successivt bör avvecklas.
Vi vill göra det redan nu och sparar på det 19,5 miljoner, vilket är en avse-
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
149
11 Riksdagens protokoll 1990/91:101
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
150
värd del av de 58 miljoner som regeringen skall spara under de närmast föl-
jande tre åren.
Vi vill också lägga på extra en engångssumma på 500 milj.kr. till utrustning
vid högskolorna och universiteten. Det behövs. Det har inte skett den för-
nyelse som borde ha skett. Vi menar vidare att NAMIC - National Acade-
mic Mobility Information Centre - vid Svenska Institutet väl behöver de
600 000 kr. som de har äskat ytterligare för att kunna sköta sitt viktiga inter-
nationaliseringsuppdrag.
Som sagt, herr talman, bifall till reservation 9 och stöd till de övriga mode-
rata reservationerna!
Anf. 128 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Jag uppskattar verkligen att Bengt Göransson är här. Jag
tycker att han visar respekt för riksdagen som institution och intresse för vad
vi representanter för politiska partier har att säga i samband med högskole-
frågorna.
Mycket av vad utskottet ägnat sig åt i samband med detta betänkande är i
och med kompletteringspropositionens förslag nu överspelat. Det gäller
UHÄs roll och ansvarsområde, linjesystemets vara eller inte vara, ansvaret
för högskolans lokaler, högskolornas beslutsrätt när det gäller tillsättningar,
bl.a. av professorer, och dimensioneringsfrågorna inte minst. För utskottets
ledamöter och också kansli har det blivit i högsta grad ett dubbelarbete, för
att inte säga ineffektivt arbete. Jag anser att det finns anledning att vara kri-
tisk mot departementet. Det hade varit möjligt att planera vårt gemen-
samma arbete bättre.
En förklaring till vad jag menar med ineffektivitet. I januari lämnades en
budget som riksdagens partier svarade på med motioner. Sedan kom en till-
växtproposition, som till en del förändrade förutsättningarna från januari.
Även den svarade vi alla olika partier på.
Sedan presenterades en miljöproposition, som gav ytterligare föränd-
ringar av förutsättningarna för högskolan, och med olika motioner som svar.
I går lämnades alltså kompletteringspropositionen, med ytterligare nya sig-
naler. Även den skall vi alla partier i riksdagen svara på, och de förslagen
skall behandlas i utskott och kammare. Tala om dubbelarbete, i utskott och
kammare!
Jag klagar, men ändå är ju inte jag eller vi i riksdagen, vare sig ledamöter
eller utskott, de mest utsatta mottagarna för alla dessa delvis motstridiga sig-
naler och besked. Mest utsatta är alla de människor som arbetar i högskolan.
Hur i all världen skall de kunna hänga med i svängarna? De har inte som
huvudsaklig arbetsuppgift att läsa riksdagstryck. De skall undervisa, leda
och ansvara för verksamheten, en verksamhet vars huvudmän inte kan be-
stämma sig för hur de vill ha det.
Hur skall den person vara skapt som skall utöva ett tydligt och profilerat
ledarskap för en högskola, när regeringen och därmed riksdagen är så otyd-
lig och dåligt samstyrd när det gäller högskolans basförutsättning?
Men, herr talman, jag klagar alltså på formerna för förändringarna och
tänker då mest på hur de berör högskolans ledare, lärare, administratörer
och studenter. Däremot klagar jag inte alls på den riktning som förändring-
arna går i. För varje nytt dokument från departementet kommer vi allt när-
mare liberal högskolepolitik.
Jag kan bara inte förstå varför man har behövt ta så lång tid på sig. Lena
Hjelm-Wallén, som var högskoleminister 1984, meddelade då att högskolans
styr- och anslagssystem skulle ses över. Det var alltså först i går, sex å sju år
senare, som någorlunda radikala idéer lades fram.
Men fortfarande saknar jag andra liberala och bra förslag, t.ex. vårt
grundläggande förslag i styr- och anslagsfrågan. Vi anser att ett sektorsvist
gemensamt anslag för grundutbildning och forskning är bättre än regering-
ens. Vi menar att det skulle ge högskolans sektorer ett uttryckligt ansvar för
fördelningen av potten pengar mellan utbildning och forskning. Vi menar
att det skulle förtydliga att man har ett gemensamt ansvar inom sektorn för
grundutbildningarnas kvalitet och för att studenterna vill studera inom sek-
torn och därmed att man själv ansvarar för att de studerande vill söka sig
till forskarutbildning och att sektorn i förlängningen själv har ett ansvar för
forskningen och kvaliteten i den.
Herr talman! Jag tror också att regeringen måste återkomma med förslag
om hur antagningssystemet till högskolan skall se ut. Det är inte längre lo-
giskt att UHÄ skall vara motor i antagningssystemet, i ett läge då linjerna är
borta och studenterna själva kan kombinera en utbildning. Det är bara lokal
antagning som kan fungera i det läget, eller hur?
För en bättre och effektivare högskola är fler platser och en ökad lokal
frihet viktiga ingredienser men räcker inte. Det behövs också mer pengar
till utrustning och lokaler. Att då avveckla löntagarfonderna och använda
pengarna i högskolan är en lösning på de ekonomiska behoven.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 6, som handlar om kårobli-
gatoriet. Vi liberaler kan inte acceptera att studenter i dag är obligatoriskt
tvingade att vara kåranslutna. Dessutom har folkpartiet liberalernas lands-
möte 1990 uttalat sig för att obligatoriet skall avskaffas.
Efter den utredning som är genomförd anser vi att riksdagen har tillräck-
ligt underlag för att göra ett principuttalande till förmån för avskaffandet.
Under en cirka treårig övergångstid finns ju då också möjlighet att lösa de
frågor som uppstår i samband med ett avskaffande, t.ex. hur studerandehäl-
sovården skall organiseras i fortsättningen och hur studenternas olika val
skall organiseras. Men för att börja en förändring krävs ett principuttalande,
och det är vi ensamma om att kräva redan i dag.
Så till internationaliseringen. I Sverige har vi höga förväntningar på inter-
nationalisering och Erasmussamarbete, att våra forskare och studenter skall
komma ut och leva och lära i Europa. Vi talar inte lika mycket om vad vi
måste prestera i gengäld, t.ex. att det behövs bostäder för utländska studen-
ter som vill hit, liksom att det behövs en anpassning av våra högskoleutbild-
ningars innehåll och längd till EG-standards.
Det behöver byggas kontaktnät. I många sektorer finns det i dag men långt
ifrån i alla. Därför tycker jag att regeringens snålhet mot NAMIC, informa-
tionscentret för internationellt utbyte, är helt obegriplig. Svenska Institutet
har sagt sig behöva 600 000 kr. till i förstärkning, och vi tror på den bedöm-
ningen. Jag tycker faktiskt att det handlar om vilka signaler vi skickar ut.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
151
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
152
Retoriken bör överensstämma med verkligheten, och i detta fall är pengarna
småpotatis i sammanhangen.
Det behövs också bättre språkundervisning, kanske inte i engelska men i
de andra europeiska språken - tyska, franska, spanska. Vi satsar därför re-
dan nu mera pengar på språkutbildning för studenter som förberedelse för
utlandsvistelse och Europasamarbete.
På samma sätt väljer vi att satsa pengar redan nu på våra språklärare. De
bör få möjlighet, i enlighet med vad Europarådet rekommenderar för alla
språklärare, att tillbringa minst 6 månader i landet vars språk de undervisar
i, för att få den kulturkompetens i vid mening som behövs för att de skall
kunna undervisa.
Folkpartiet liberalerna anser att vi snart nog måste ha en strategi för ut-
bildningen och EG-samarbetet. Målet är ju att vi skall delta på samma vill-
kor, med samma skyldigheter och rättigheter som EG-länderna. Vi måste
alltså vara inne i kärnan i detta samarbete.
Till sist, herr talman, har vi reserverat oss till förmån för ökat lokalansvar
för en bestämd högskola. Det är ju helt överspelat i dagens läge, men det är
också ett tydligt exempel på det velande hit och dit och på det dubbelarbete
som jag talade om när jag började.
Vi står självfallet bakom alla de reservationer som vi har undertecknat.
Jag väljer här att endast yrka bifall till reservation nr 6 om kårobligatoriet.
Anf. 129 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Herr talman! Det sker så stora förändringar inom utbildningens område
och vi har diskuterat det tidigare här i kväll. Det gäller inte minst gymnasie-
skolan, men det har även skett stora förändringar inom högskolan. Det som
har märkts mest är dimensioneringsfrågorna.
Det är synd att vi alltid lyckats planera så dåligt att utbildningsutskottets
debatter tenderar att ständigt hamna sist på kvällarna. Vi borde göra någon-
ting åt det så att vi kan komma tidigare någon gång.
Jag vill först instämma i den kritik som Margitta Edgren framförde om den
förvirrade arbetsordning som vi har i utskottet och i riksdagen när det gäller
högskolefrågorna med anledning av alla dessa propositioner. Det är inte så
enkelt att få ett grepp om vad som egentligen gäller, vad som är föreslaget
och vad som är beslutat. Vi tycker nog att de flesta av de förändringar som nu
kommer i kompletteringspropositionen är sådant som vi har efterlyst länge.
Jag tänker inte gå in på så många frågor. Vi har en del krav i våra motioner
som faktiskt har blivit tillgodosedda i utskottet eller som behandlas i hög-
skoleutredningen. Det gäller förbättringar av utbildningskvalitet och peda-
gogiska meriter för lärare. Det gäller vetenskaplig grundkurs och det gäller
en hel del om internationaliseringen där vi har krav på vidgat utbyte till
andra länder, inte bara inom Erasmus. Vi lär ha anledning att återkomma
till de här frågorna många gånger i framtiden. De är viktiga. Vi har också
efterlyst att regeringen skall komma med förslag när det gäller kårobligato-
riet.
Sedan skall jag uppehålla mig litet grand vid några frågor där vi har avvi-
kande mening. Det gäller ansvaret för högskolans lokalhållning, reservation
18. Nu när regeringen i kompletteringspropositionen föreslår att organisa-
tionen av utbildningen skall skötas lokalt framstår vårt krav som ännu mer
självklart - kravet att det lokala inflytandet över högskolans lokaler måste
öka. Först då går det att finna vägar för att utnyttja lokaler och resurser ra-
tionellt och effektivt. Vi tycker att högskolan skall kunna disponera över
egna anslag och lokaler.
Nu har utbildningsministern aviserat att en sådan ordning skall införas
från budgetåret 1993/94, om jag har läst rätt i propositionen. Vi tycker att en
sådan förändring är så pass komplicerad att den inte kan göras utan vidare.
Den kräver naturligtvis en hel del förberedelser och analyser. Vi anser nu att
vårt krav om en utredning är ännu mer aktuellt än vad det var när vi skrev
vår motion. Detta krav borde faktiskt vinna gehör. Jag vill ställa den frågan
till Bengt Silverstrand som kommer att föra majoritetens talan här senare.
En annan fråga är anslaget till utrustning. Vi är övertygade om att satsning
på kunskap och kompetensutveckling är de viktigaste strategiska frågorna
inför framtiden. Det är därför som vi under flera år har krävt en kraftig ök-
ning av antalet platser inom högskolans grundutbildning. I år krävde vi 6 000
platser, och eftersom behovet av en ökad dimensionering stod klart för alla
oppositionspartier kunde utskottet ena sig om en utökning på 5 000 platser.
Det var en sorts kompromiss. Dessa platser fördelades på olika utbildningar
och högskolor där det är möjligt att snabbt inrätta de här utbildningarna.
Den här utökningen kräver naturligtvis resurser i form av lokaler, utrustning
och inredning. Dessutom finns det sedan tidigare ett uppdämt behov av er-
sättningsutrustning m.m. inom de utbildningar som finns nu. Därför föreslår
vi att 500 milj.kr. bör ställas till UHÄs förfogande att fördelas på högskolor-
nas grundutbildnings- och fakultetsanslag. De skall användas till utrustning
och inredning. Vi har noterat att man i propositionen föreslår 35 miljoner
för detta ändamål. Vi anser att det är klart otillräckligt.
Behovet kommer naturligtvis att vara lika stort året efter. Vi anser att
UHÄ bör komma med ett förslag om en fördelning av ett motsvarande be-
lopp inför nästa års budgetproposition.
Vi föreslår även 500 milj.kr. till lokaler. Detta är nödvändigt vid en ut-
byggnad. De skall även täcka andra eftersatta behov. Det är ganska själv-
klart att ett utökat platsantal medför ökat lokalbehov. Vi tror inte att de mil-
joner som nu finns räcker till. Vi finansierar de här utökningarna genom ut-
försäljning av statliga företag.
Sedan vill jag säga någonting om ytterligare högskoleenheter. Det är vi i
centern som har drivit kravet att vi skall inrätta fler högskolor. Det har visat
sig att de små högskolorna har stor betydelse för den regionala utvecklingen.
De har oerhörd betydelse för kompetens och kunskapsspridning i samarbe-
tet mellan näringslivet och samhället i övrigt i de här regionerna. Vi anser
att det är mycket angeläget att de får möjlighet att växa och utvecklas och
att de får fasta utvecklingsresurser och möjligheter till profilering.
Vi menar också att högskolorna i Växjö, Örebro, Karlstad och Sundsvall-
Härnösand i samverkan med högskolorna runt omkring kan utvecklas till
fyra nya universitet. En modell för detta kan vara det s.k. nätverksuniversi-
tetet som man har kommit ganska långt med när det gäller samverkan mellan
högskolorna i Kalmar, Växjö och Karlskrona-Ronneby.
Vi anser också att det är nödvändigt att lokalisera högre utbildning till fler
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
153
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
orter. Det blir särskilt aktuellt nu när högskoleutbildningen håller på att byg-
gas ut. Närheten till studieorten har stor betydelse för att en student skall gå
vidare till högskolan. Dessutom vore det värdefullt om fler orter kan få del
av de positiva kringeffekter som en högskola ger. Jag talade om detta tidi-
gare. Därför föreslår vi att nya högskoleenheter skall inrättas i Kiruna och
Skellefteå. Vidare föreslår vi att högskolan i Eskilstuna-Västerås delas i två
självständiga enheter och att en självständig högskoleenhet inrättas i södra
delen av Stockholms län. Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat
de här kraven, och vi har reserverat oss för dem. Därför nöjer vi oss den här
gången med ett särskilt yttrande, men våra krav ligger naturligtvis fast.
Nu föreslår man att linjesystemet skall luckras upp. Det är precis vad vi
har krävt under flera år att systemet skall luckras upp och att studenterna
skall kunna välja friare studievägar. Nu är det dags att ompröva spärrarna
till den högre utbildningen så att de kan tas bort inom den s.k. fria sektorn.
Grundprincipen skall egentligen vara att högskolan skall vara tillgänglig för
alla som har intresse och behörighet att bedriva högre studier. Antalet ut-
bildningsplatser skall anpassas efter efterfrågan. Detta är troligen det bästa
instrumentet för att anpassa utbildningsvolymen efter arbetsmarknadens be-
hov. Det är även det bästa sättet att få det kunskapslyft som vi så väl behöver
i Sverige. Det finns förstås en del dyrbara utbildningar och en del ubildningar
där samhället har ett övergripande ansvar. Där krävs det naturligtvis natio-
nella dimensioneringsbeslut. Det föreslås väl nu också i propositionen. År
efter år har vi krävt det här och fått blankt avslag. Det är naturligtvis mycket
glädjande att verkligheten äntligen har hunnit i fatt regeringen, att man nu
föreslår den här förändringen av linjesystemet och att det i det närmaste skall
avskaffas från den 1 juli 1993. Jag har inte hunnit att närmare studera hur
det ser ut, men det verkar vara ett mycket bra steg på vägen.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till våra reservationer 18 och
20.
Anf. 130 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Vi står naturligtvis bakom de reservationer som vi har under-
tecknat i det här betänkandet, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reser-
vation 11.
I det här betänkandet har vi lagt fram förslag om vissa förbättringar på
högskolans område. Dessa förslag handlar om en möjlighet till en bättre re-
krytering av lärare på det tekniska området.
Vi har lagt fram förslag om en ökad internationalisering och om interna-
tionaliseringsmedel. Vi vill särskilt poängtera att det är viktigt att de lärar-
studerande får möjligheter att knyta olika internationella kontakter. De
skall ju sedan ut i ungdomsskolan och undervisa. Vi vill inte att någon som
studerar på högskolan av ekonomiska eller sociala skäl skall stängas ute ifrån
internationella kontakter när hela verksamheten som sådan går i den rikt-
ningen. Vi vill att internationaliseringen skall bygga på egna initiativ från
resp, högskola. Vi tror att detta blir mycket bättre än om man gör någon
slags överbyggnad när det gäller dessa strävanden.
Vi har lagt fram förslag om en förbättrad utrustningsstandard på högsko-
154
lan, vilket är särskilt angeläget nu när högskolan expanderar och får fler stu-
denter.
Vi har lagt fram förslag om en vetenskaplig grundkurs. Jag är alldeles sär-
skilt övertygad om att detta förslag förr eller senare kommer att hamna på
riksdagens bord och att det då kan få stöd från fler partier än enbart vänster-
partiet. Detta är krav som vi nu har drivit i många år.
Vi säger sammanfattningsvis att vi vill förbättra kvaliteten och fördjupa
kunskapen inom högskolan. Vi menar att Sverige är ett rikt land som har råd
att satsa på högskolan. Vi kommer aldrig att gå med på en segregering inom
högskolevärlden. Vi kommer aldrig att acceptera en inklassning av högsko-
lorna i ett A-, B- och C-lag.
Vi har i vänsterpartiet högre ambitioner än så. Vi har vad Galenskaparna
skulle kalla en himla massa bra förslag.
Anf. 131 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Man skall kanske inte plädera för egna intressen, men ett
bra exempel i detta sammanhang är vad som har skett på den institution där
jag har spenderat några decennier. Institutionen ansökte före min tid, för 55
år sedan, om nya byggnader i Lund. Nu har vi under 55 år ansökt om detta,
med varierande grad av intensitet men utan någon variation i fråga om bris-
ten på framgång.
Detta är anledningen till att vi menar att mycket mer skulle kunna ske lo-
kalt, där man verkligen känner till behoven. Det är ansvarsfulla människor
som sitter på de lokala högskoleenheterna. Visst skulle de kunna ta hand
om de lokala försörjningarna. Jag noterar att detta också är planeringen. Vi
menar att det skulle kunna ske redan nu. Jag yrkar därmed bifall till reserva-
tion nr 3.
Detta är ett mellan betänkande. De verkligt intressanta planerna behand-
las tydligen vart tredje år.
Eftersom jag ser minister Göransson här i kammaren, kan det också vara
intressant att något spekulera i vad som är syftet med högskolorna. Jag lade
märke till att Birger Hagård varmt pläderade för den djupa kunskapen som
sådan, och det tycker jag är oerhört viktigt. Det är också oerhört viktigt att
vi med kunskap, med högskoleutbildning och med forskning kan attackera
de frågor som i dag är väsentliga för vår värld. Det gäller globala miljöfrågor,
och det gäller frågor om fred och samlevnad i världen. Det vore mycket bra
om vi kunde profilera oss mycket starkare på de områdena.
Jag känner mindre sympati för att man tillgodoser näringslivets intressen.
Marianne Andersson i Vårgårda och jag har kanske litet olika syn på den
saken. Men det har blivit ganska mycket av den sortens utbildning i moderna
högskolor. Man gör kurser mer eller mindre inriktade på utbildning för olika
yrken inom näringslivet. Det tycker jag är synd. Då är det viktigare att ung-
domen kan få kunskapen som sådan och att man får kunskap som syftar till
att attackera väsentliga problem.
Därmed skall jag också säga några ord om internationaliseringen. Det
sägs i det här betänkandet inte särskilt mycket om den frågan, men visst in-
nebär internationaliseringen mycket mer än en anpassning till EGs Erasmus-
schema. Det är utmärkt, men mycket mer kan göras. Samarbete med u-län-
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
VZssa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
155
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
der och öststater borde gynnas i betydligt högre grad än vad som är fallet för
närvarande. Men det blir väl möjligt att komma tillbaka till den frågan om
tre år. Det blir ju fråga om en treårsperiod innan väsentliga ändringar kan
göras.
Anf. 132 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c) replik:
Herr talman! Jag vill bara ge en liten kommentar, eftersom Gösta Lyngå
kommenterade mitt inlägg om samarbete med näringslivet. Jag tycker fortfa-
rande att det är viktigt att en högskola har ett sådant samarbete, men Gösta
Lyngå kanske inte noterade att jag också sade att det är oerhört viktigt att i
högskoleutbildningen även lyfta fram den andra kunskapen. Där inbegrep
jag naturligtvis - även om jag inte sade det - miljökunskapen. Vi delar i
mycket hög grad uppfattning om vad som är viktigt i den delen.
Anf. 133 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Jag tror att det här måste vara fråga om ett missförstånd. Jag
kan väl inte ha fattat Gösta Lyngå rätt. Han kan väl inte mena att vi inte
skulle utbilda folk för näringslivet. Vi behöver - för att bara ta några exem-
pel - naturligtvis många fler tekniker, och vi behöver många bättre utbildade
ekonomer än vad vi nu har i landet. Det är naturligtvis någonting som är
snett när som i dag 70 % av dem som vi utbildar på högskolorna finns i offent-
lig tjänst. Vi måste ställa högskolans och universitetens kapacitet och för-
måga till förfogande för alla olika områden i vårt land som kan dra nytta av
dem.
Samtidigt vill jag än en gång stryka under nödvändigheten av djupa och
breda allmänna kunskaper. Men såvitt jag förstår det kan det inte vara fråga
om något antingen-eller, utan det måste vara fråga om ett både-och. Jag vill
tro att detta trots allt var vad Gösta Lyngå menade.
Anf. 134 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:
Herr talman! Jag kan fullständigt instämma i vad Marianne Andersson i
Vårgårda sade.
På Birger Hagårds fråga kan jag säga att jag naturligtvis menar att det skall
vara fråga om både-och. Men jag menar att det har skett en profilering till
förmån mera för yrkesutbildning och mindre för fundamental kunskap, och
detta beklagar jag delvis. Vi behöver kanske båda delar, men just nu borde vi
koncentrera oss på fundamental kunskap och sådan utbildning och forskning
som har med globala problem att göra.
Anf. 135 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Om Gösta Lyngå menar att man gjorde fel när man slog in
på det som kallas samhällets och arbetslivets behovslinjer, delar jag helt och
hållet hans ståndpunkt. Vi kan vid universiteten och högskolorna aldrig bli
några bra yrkesutbildare. Det duger vi inte till, utan det måste man sköta om
på arbetsplatserna. Vi skall emellertid kunna ge förutsättningarna och i vissa
fall bättra på den teoretiska kompetensen, om så behövs.
156
Anf. 136 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Det har blivit på modet att skriva politiska memoarer, och
lika modernt har det blivit att i denna kammare flitigt citera ur dessa memoa-
rer. En tidigare finansminister har i dessa dagar fått sin Alla dessa dagar upp-
läst nästan från pärm till pärm.
För att i någon mån skapa balans i kreationerna bland alla dessa åsikts-
mannekänger med Carl Bildt i spetsen, kan jag inte undanhålla kammaren
nöjet att få ta del av åtminstone några av de visdomsord som Britt Mogård,
moderat skolminister i två havererade borgerliga regeringar, så frikostigt
strött omkring sig i sin ganska färska memoarbok Summa summarum.
”Utbildning, det är svårt det. Jag är alltså inte säker på att mina kamrater
hade lyssnat och tänkt igenom de frågor jag ställde till dem. Den moderata
skolpolitiken har sedan jag lämnat den, återgått till det gamla. Den är visst
inte reaktionär när den hävdar kunskap, kompetens, ordning och effektivi-
tet. Men den beaktar inte alla de aspekter som måste läggas på skolan, den
samspelar inte med de förändringar som samhällsutvecklingen fört med sig -
för hemmen, för eleverna, för utbildningens innehåll.”
Detta är i själva verket en mycket träffande karakteristik av hela den mo-
derata utbildningspolitiken. Den samspelar inte med de förändringar som
samhällsutvecklingen fört med sig. Partiets reservationer till detta betän-
kande bär syn för sägen. När det inte är på stället marsch, är det öppna dör-
rar som slås in.
Högskolan liksom för övrigt hela utbildningsområdet är just nu inne i en
genomgripande omdaningsperiod. Vi kommer senare i vår, utifrån tillväxt-
och kompletteringspropositionerna, att få ta ställning till många väsentliga
förslag som berör högskolans organisation och arbetsformer samt omfördel-
ning av resurser från administration till utbildning och forskning inom hög-
skolan. Det handlar också om en välbehövlig förstärkning av antalet utbild-
ningsplatser vid våra högskolor.
Margitta Edgren klagade över riksdagens arbetsbörda och över att det
kom alltför många propositioner från regeringen. I andra sammanhang,
också i utbildningsutskottet och här i kammaren, får vi höra att regeringen
är för passiv och inte gör någonting. I den ekonomiska debatten tidigare i
dag var det en evig klagolåt på att det görs alldeles för litet och satsas för litet
på tillväxt. I kväll får vi höra skolpolitiker säga att det görs alldeles för
mycket. Fundera litet självkritiskt om inte riksdagens arbetsbörda i någon
mån också beror på de många motioner som väcks - vill jag säga - i tid och
otid. Detsamma gäller också i fråga om reservationer. Flera av de reservatio-
ner som är fogade vid detta betänkande slår nämligen in öppna dörrar. Man
känner till att det kommer förslag i de nämnda propositionerna, men ändå
har man inte kunnat låta bli att ta både utskottspersonal och kammarens tid
i anspråk för att diskutera dessa reservationer. Det skulle inte skada om ni i
oppositionen också var litet självkritiska.
En väsentlig utgångspunkt för vår högskolepolitik är att den utformas som
en avvägning mellan de studerandes önskemål och samhällets framtida be-
hov. I reservation 1 försöker moderaterna skapa en motsättning mellan det
behovsorienterade synsättet å ena sidan och det fria sökandet efter kunskap,
som man så vackert formulerar det, å andra sidan. Man kräver att Karo-
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
157
12 Riksdagens protokoll 1990191:101
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
158
linska Institutet och de tekniska högskolorna skall kunna ombildas till från
staten fristående institutioner och att en stiftelseform bör övervägas i sam-
manhanget. Man föreslår också ett centralt utbildningsverk gemensamt för
skolan och i första hand de regionala högskolorna.
Det första kravet är verkligen att slå in de öppna dörrar som jag nämnde,
då det klart framgår av olika dokument, bl.a. tillväxtpropositionen, att hög-
skolans frihet vad gäller resursanvändning, studieorganisation och beslutsor-
ganisation kommer att öka. Alla partier utom moderaterna finner det också
logiskt att staten även i framtiden bör vara huvudman för samtliga nuva-
rande högskoleenheter - allt i syfte att garantera en internationellt hög och
jämn standard i det svenska högskolesystemet. I konsekvens med detta syn-
sätt anser utskottsmajoriteten också att den centrala myndigheten skall om-
fatta hela högskolan.
Folkpartiet kräver i reservation 2 att ett för grundutbildningen och forsk-
ningen gemensamt anslag sektorsvis bör anvisas till varje högskoleenhet,
medan miljöpartiet i sin reservation 3 anser att högskoleenheterna redan
fr o m, budgetåret 1991/92 bör få disponera sina lokalanslag och själva svara
för förhyrning av sina lokaler. Det är samma sak här. Det finns en beredning
inom utbildningsdepartementet som har till uppgift att belysa just dessa frå-
gor. Då är det logiskt att ta ställning till frågorna i samband med de beslut
som skall fattas inför nästa treåriga planeringsperiod för högskolan. Det är
ingenting som man nu behöver reservera sig till förmån för.
Folkpartiet återkommer sedan i reservation 6 till ett gammalt krav, nämli-
gen avskaffandet av kärobligatoriet. Det är samma sak också här. Vi känner
till saken, den diskuteras, och det finns anledning att ta fasta på en del av
den kritik som framförs mot det nuvarande kårobligatoriet. Men det kom-
mer också ett utredningsbetänkande som skall behandlas i sedvanlig ord-
ning. När det kommer fram efter remisser och senare regeringsbehandling,
så skall vi debattera och ta ställning i frågan.
Utskottets moderater, folkpartister och vänsterpartister kräver i reserva-
tionerna 9. 10 och 11 ytterligare resurser utöver regeringens förslag i syfte
att förbereda den svenska högskolan för deltagande i EGs Erasmus-program
för att möjliggöra språkstudier på varje längre utbildningslinje i högskolan
resp, att skapa kunskap och förståelse för globala förhållanden och skeen-
den. Den senare formuleringen återfinns i vänsterpartiets reservation.
Efter den allmänna motionstiden har som bekant Sverige och övriga
EFTA-länder tecknat avtal med EG-länderna om deltagande i Erasmus-pro-
grammet. Överenskommelsen kommer senare i år att behandlas här i riksda-
gen. varför det inte i detta sammanhang finns anledning att ta ställning till
reservanternas förslag. Det förefaller som om man måste profilera sig i prak-
tiskt taget varje enskild fråga, trots att man vet eller åtminstone bör veta att
frågorna kommer upp till särskild behandling. Vi kan alltså spara både tid
och resurser även på detta område om vi vill.
I reservation 12 kräver moderaterna och folkpartiet ökade anslag till Na-
tional Academic Mobility Information Centre, NAMIC. Det är ett informa-
tions- och dokumentationscentrum för internationellt utbyte. Här görs en
sedvanlig lön- och prisomräkning. Men det är naturligtvis lätt att lägga fram
förslag om och kräva ytterligare utökningar. Här har dock gjorts en rimlig
avvägning, och det finns inte ekonomiskt utrymme för ytterligare anslag.
Därför yrkar jag avslag på reservationen.
Folkpartiet framhåller i reservation 17 att det är önskvärt att ansvaret för
lokalfrågorna läggs på resp, högskoleenhet och att en sådan ansvarsföränd-
ring bör utredas. Moderaterna och centerpartisterna kräver i reservation 18
att konsekvenserna av ett decentraliserat lokalförsörjningsansvar för såväl
högskolan som byggnadsstyrelsen bör utredas. Här kan vi också hänvisa till
källorna, närmare bestämt till tillväxtpropositionen. Regeringen markerar
klart att lokalkostnaderna skall ingå i anslagen till grundläggande högskole-
utbildning samt till forskning och forskarutbildning fr.o.m. budgetåret
1993/94.1 avvaktan på erfarenheterna från en sådan anslagsförändring finns
det knappast någon anledning att nu ompröva byggnadsstyrelsens roll.
Slutligen, herr talman, kräver moderaterna, folkpartiet och vänsterpartiet
i reservationerna 19, 20 och 21 ytterligare resurser till utrustning m.m. inom
högskolan. Även här finns upplysningar och kunskaper som kanske borde
ha gett anledning till en och annan fundering om det inte skulle vara bäst att
vänta. Reservanterna bör känna till att utskottet har begärt ett bättre under-
lag för bedömningar för vad som kan anses vara rimliga resurstillskott för
utrustning, inredning m.m. inför nästa treårsperiod för högskolan. Det finns
verkligen anledning att först ha tillgång till ett ordentligt sådant underlag in-
nan definitiva ställningstaganden görs i denna fråga.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan på samtliga
punkter.
Anf. 137 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Bengt Silfverstrand är en överdrifternas mästare. Han är
skicklig på att försöka göra odygden till en dygd. När vi har påtalat att social-
demokraterna successivt har insett den felaktiga politiken och på punkt efter
punkt inlett ett avskaffande av de egna förslagen och åtgärderna - jag
nämnde tidigare examina, regionstyrelser osv. - så menar han tydligen att vi
lugnt skall vänta på att regeringen anser tiden mogen. Han undrar t.o.m.
varför vi väcker motioner under den allmänna motionstiden om sådant som
senare kommer i tillväxtpropositionen. Men, Bengt Silfverstrand, vi har inte
tillgång till de kanslihuskanaler som Bengt Silfverstrand till äventyrs kan ha.
Dessutom kan vi inte heller lita på att saker och ting skall hända. Det finns
alltför många exempel på att det har utlovats förslag i olika riktningar, för-
slag som inte har infriats eller infriats långt senare.
Det citat av Britt Mogård, som Bengt Silfverstrand inledde med, har han
som vanligt ryckt ut ur sitt sammanhang. Jag förstod inte riktigt vad det hade
att göra i hans framställning. Jag kan bara konstatera att de förslag som vi
från moderata samlingspartiets sida lagt fram i mångt och mycket bygger på
just vad som händer ute i Europa, i detta verklighetens Europa som socialde-
mokraterna så länge förnekat och det Europa som ni så länge inte ville ha
någonting att göra med. Nu säger ni också att vi skall bli fullvärdiga medlem-
mar av EG och att det då kommer att kräva åtgärder. Ja. det kommer att
kräva att vi vidtar de åtgärder som vi moderater så länge har krävt och som
även ni nu måste inse verkligen behövs. Jag välkomnar uppvaknandet, men
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
159
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
jag konstaterar att det är ett uppvaknande som tyvärr kommit alldeles för
sent.
Anf. 138 MARG1TTA EDGREN (fp):
Herr talman! En rättelse, Bengt Silfverstrand: Vi har inte reserverat oss
när det gäller utrustningen, utan vi har accepterat den beställning som ut-
skottet gjort till regeringen.
Jag är ledsen om min klagan i mitt anförande gav Bengt Silfverstrand upp-
fattningen att det bara var min arbetsbörda jag talade om. Jag försökte fak-
tiskt göra tydligt att jag förde verksamhetens talan, att jag talade för alla de
människor som är beroende av vad vi eller regeringen säger, de människor
som skall planera och leda verksamheten. Hur i all världen skall de ha möj-
lighet att hänga med i svängarna? Det var poängen i vad jag sade. Att jag
tog mig själv som exempel kan vi bortse ifrån. Vad jag menade är att villko-
ren för verksamheten blir helt omöjliga, Bengt Silfverstrand.
Bengt Silfverstrand talade om att vi slår in öppna dörrar. När betänkandet
justerades i utskottet var t.ex. kompletteringspropositionen inte känd. Det
fanns ingen möjlighet för oss att i den situationen ta hänsyn till rykten, an-
tydningar eller uttryckssätt i tidigare propositioner. Vi måste lita på vad som
skrivs i det förslag som har lagts fram.
Bengt Silfverstrand, ta inte munnen riktigt så full och säg att vi skulle ha
känt till byggnadsstyrelsens minskade betydelse. Det är bara ett år sedan vi
förra gången hade den frågan uppe. Då försvarade Bengt Silfverstrand för-
slaget med att byggnadsstyrelsen även i fortsättningen skulle ha totalkontroll
till "sista droppen”. Detta sades för bara ett år sedan.
På samma sätt förhåller det sig med kårobligatoriet. Vad vi har föreslagit
är ett principuttalande redan nu för att ge studenter och högskolans ledning
långsiktiga spelregler, så att de vet vad som kommer att hända. Däremot fö-
reslår vi inte i dag att kårobligatoriet skall avskaffas i morgon eller till nästa
budgetår. Något sådant är inte möjligt, och det försökte jag också förklara.
Jag är ledsen om jag inte var så tydlig att Bengt Silfverstrand förstod det.
Anf. 139 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Det kunde ha varit mycket värre än vad Bengt Silfverstrand
sade. Det finns faktiskt mer än tre gånger så många motionsyrkanden som
det finns reservationer, och jag tror alltså att alla partier varit mycket restrik-
tiva.
Jag har någonting intressant att säga, och det gäller internationaliseringen.
Som Bengt Silfverstrand säkerligen vet är världen mer än tio gånger så stor
som EG. Jag är inte negativ till Erasmus-projektet, men tror Bengt Silfver-
strand att Erasmus-projektet kommer att hjälpa oss till en riktig internatio-
nalisering eller kommer det att konkurrera ut andra projekt, som är oerhört
intressanta när det gäller samarbetet med Östeuropa som vi redan haft ett
ganska utvecklat samarbete med? Detsamma gäller samarbete med u-län-
derna, där det kanske ännu inte har hänt så mycket. Har Bengt Silfverstrand
någon känsla för framtiden på den punkten?
160
Anf. 140 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Herr talman! Erfarenheten har ju visat att det är säkrast att motionera i
frågor som man tycker är viktiga. Alltför många gånger har vi blivit be-
svikna, när ett förslag har aviserats och sedan inte framlagts. Vi förbehåller
oss därför rätten att motionera även om vi vet att en sak kanske är på gång.
Bengt Silfverstrand kanske inte uppmärksammade att jag gjorde en kort
redovisning av sådana frågor som vi har tyckt varit viktiga men som vi inte
har reserverat oss i.
Jag förstod inte om jag uppfattade Bengt Silfverstrand rätt - det är inte så
lätt med hans debatteknik - när det gällde lokalkostnaderna. Menar Bengt
Silfverstrand att vi skall vänta och se hur det fungerar innan vi analyserar
konsekvenserna av att högskolorna själva får ta över sina lokaler? Det är ju
faktiskt ganska stora värden det här rör sig om. Vi tycker att detta skall ske,
men vi anser också att det bör föregås av en utredning om hur det skall gå
till. En sådan bör ju inte komma i efterhand.
Om vår reservation angående utrustning och inredning säger Bengt Silf-
verstrand att vi bör kunna vänta med detta, eftersom ett förslag har aviserats
och att vi när det kommer har ett bättre beslutsunderlag. Vi behöver inte
något bättre underlag, eftersom vi vet att dessa behov finns. Därför har vi
framlagt detta förslag och även reserverat oss för det. Behoven är kända se-
dan lång tid tillbaka. Detta är ingenting som har uppstått nu.
Anf. 141 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Först till Birger Hagård! Det handlar här inte om något upp-
vaknande. Det är en fullständigt medveten politik, en utbildningspolitik som
ingår i en större helhet i en socialdemokratisk politik och som bl.a. har ut-
tryckts på ett mycket tydligt sätt i den tillväxtproposition som berör detta
område och som Birger Hagård får tillfälle att återkomma till. Utgångspunk-
ten är att riksdagens och regeringens beslut i framtiden mer skall inriktas
på omfattning, inriktning och lokalisering än på forskningsuppläggning och
studieorganisation i detalj. Detta är ingen nyhet, och då behöver man den
24 april 1991 inte tala om något uppvaknande. I den mån det handlar om ett
uppvaknande, har det kommit för mycket länge sedan.
Jag ber Margitta Edgren om ursäkt för att jag kritiserade henne för att ha
”gjort sig skyldig” till en reservation för mycket. För övrigt tycker jag inte
att det på den punkten föreligger så stora meningsmotsättningar att det finns
skäl att uppta tiden med att kommentera den saken.
Till Gösta Lyngå vill jag säga att jag självfallet inte tror att Erasmus är
tillräckligt för att uppnå alla de syften för Europasamarbete på utbildnings-
området som vi vill uppnå. Det behövs oändligt mycket mer. Med tanke på
att miljöpartiet är så kritiskt mot EG-samarbete finns det ingen anledning
att måla fan på väggen. Här har vi ett tydligt exempel på att vi har nytta av
ett samarbete. Vi ligger på samma nivå som EG-länderna, och vi kommer
snabbt med i samarbetet. Vi har alldeles avgjort ingenting att frukta, utan
det här är ett område där vi har allt att vinna. Med den bakgrund och de
erfarenheter som Gösta Lyngå har tycker jag att han borde kunna påverka
det när det gäller EG-samarbetet mycket kritiska miljöpartiet. På detta om-
råde har vi inte samma möjligheter om vi står vid sidan om eller om vi bara
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
161
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
skall anpassa oss, utan möjligheterna blir mycket större om vi är medlemmar
och har ett inflytande.
Anf. 142 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Det är inte fråga om något uppvaknande, säger Bengt Silf-
verstrand. Så mycket värre då! Har man varit medveten om detta sakernas
tillstånd och inte gjort någonting, är det svårt att hitta en ursäkt.
Anf. 143 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Som jag redan sagt till Bengt Silfverstrand är världen mer än
tio gånger större än EG. Europa är betydligt större än EG. Visst behöver
vi samarbete med EG-länderna, med Europa och med hela världen, men
samarbetet skall inte bara kanaliseras till EG och ske i sådana former att det
konkurrerar med och kanske utesluter andra former av samarbete. Det är
detta vi är rädda för. Det är internationaliseringen som är det viktiga, inte
just EG-samarbetet.
Anf. 144 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Nej. Birger Hagård, det är en medvetenhet som har tagit sig
uttryck i mänga socialdemokratiska initiativ och som på utbildningsområdet
har lett fram till att det är vi som driver på och moderaterna som kommer
efter och kritiserar, svartmålar och talar om nedrustning. Det är en politik
som fått en på området tidigare sakkunnig, Britt Mogård, att säga att den
moderata skol- och utbildningspolitiken inte samspelar med de förändringar
som samhällsutvecklingen fört med sig.
Anf. 145 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Nu har Bengt Silfverstrand varit vaken så länge att han inte
ens verkar nymornad längre.
Överläggningen var härmed avslutad.
/Beslut skulle fattas den 25 april.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91 :L'LT 3 Förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i
massförstörelsesyfte, m.m. (prop. 1990/91:97).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
/Beslut skulle fattas den 25 april.)
162
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas vid arbetsple-
num torsdagen den 25 april.
Tredje vice talmannen meddelade att socialdemokratiska riksdagsgruppen
hade anmält Christina Raud som suppleant i näringsutskottet fr.o.m. den 25
april under Birgitta Johanssons ledighet.
Tredje vice talmannen förklarade utsedd till
suppleant i näringsutskottet
Christina Raud (s)
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1990/91:189 Förslag till lag om byggnadsgaranti
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:154 Rörelseregler för bank m.m.
1990/91 :N107 av Sigge Godin och Isa Halvarsson (fp)
1990/91 :N108 av Per Westerberg m.fl. (m)
1990/91 :N109 av Rolf L Nilson m.fl. (v)
1990/91 :N110 av Nic Grönvall (m)
1990/91 :N111 av Lars Norberg m.fl. (mp)
1990/91 :N112 av HadarCarsm.fi. (fp)
1990/91 :N113 av Håkan Hansson m.fl. (c)
med anledning av prop. 1990/91:160 Ändringar i lagen (1973:370) om arbets-
löshetsförsäkring, m.m.
1990/91:A48 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
med anledning av prop. 1990/91:166 Särskild löneskatt på pensionskostna-
der, m.m.
1990/91 :Sk74 av Bo Lundgren m.fl. (m)
med anledning av prop. 1990/91:167 Skattefrihet vid utdelning av aktier i
vissa fall
1990/91 :Sk75 av Kjell Johansson m.fl. (fp)
med anledning av prop. 1990/91:168 Vissa förmögenhetsskattefrågor m.m.
1990/91 :Sk76 av Bo Lundgren m.fl. (m)
163
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
1990/91 :Sk77 av Knut Wachtmeister och förste vice talman Ingegerd Troeds-
son (m)
1990/91:Sk78 av Kjell Johansson m.fl. (fp)
1990/91 :Sk79 av Görel Thurdin m.fl. (c)
med anledning av prop. 1990/91:170 En lag om sjukavdrag för statsråden
m.m.
1990/91:K95 av Anders Björck m.fl. (m)
1990/91:K96 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
med anledning av prop. 1990/91:171 En prisinformationslag
1990/91 :L28 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)
1990/91 :L29 av Göran Magnusson (s)
1990/91 :L30 av Ulla Orring m.fl. (fp)
med anledning av skr. 1990/91:143 Den lokala konsumentverksamheten
1990/91 :L24 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s)
1990/91 :L25 av Elisabeth Persson och Jan Jennehag (v)
1990/91 :L26 av Stina Gustavsson (c)
1990/91 :L27 av Elisabet Franzén (mp)
med anledning av skr. 1990/91:148 Pensionärernas medinflytande
1990/91 :K94 av Margit Gennser (m)
164
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 23 april
1990/91:183 av Anna Horn af Rantzien (mp) till statsrådet Lena Hjelm-
Wallén om bistånd och miljö:
I ett nyligen utkommet nummer av Beijing Review finns en artikel om ris-
odling. Där anges att halva risarealen i Kina år 1993 skall vara ersatt med
ett hybridris. Pengarna för projektet kommer från Occidental Petroleum i
USA. Samma ris skall också införas i hundra andra länder enligt nämnda
tidskrift.
Om detta är sant, innebär det en fruktansvärd utarmning av lokala rissor-
ter. Dessutom kommer stora mängder metangas att frigöras, vilket ökar
växthuseffekten och skyndar på nedbrytningen av ozonskiktet. Hybridris,
som visar en kraftig heterosiseffekt, är betydligt värre än vanligt ris i detta
avseende.
Skälet till att ett oljebolag marknadsför nya rissorter är, som vi vet av erfa-
renhet, att de nya sorterna behöver bolagets biocider. Tidigare samodlades
ris med fisk i fältdammarna. Det gav ett välkommet proteintillskott till den
kolhydratrika kosten och gödslade risplantorna utan kostnad.
Men fisken var inte anpassad till biociderna, och dog därför. Bonden
måste nu köpa handelsgödsel till sin risodling. Mycket av handelsgödseln
rinner tillsammans med biociderrester ut i vattendragen - och ännu en miljö
förstörs!
Detta är bara ett exempel på hur det naturliga växelspelet störs - och be-
roendet av de stora företagen cementeras - när ny teknik införs på kort tid,
utan att man tar hänsyn till följderna för konsumenter och naturtillgångar.
Mest utsatta är naturligtvis länderna i tredje världen.
Frågor:
- Hur hanteras denna typ av problem i biståndet?
- Vad gör svenskt bistånd för att öka medvetandet bland u-länderna om
dessa faror?
- På vilket sätt medverkar de svenska jordbruksinsatserna till en på sikt håll-
bar jordbruksproduktion?
Anmäldes att följande fråga framställts
den 24 april
1990/91:558 av Britt Bohlin (s) till försvarsministern om personalbostäderna
vid Såtenäs flygflottilj:
Många av försvarets etablissemang är så lokaliserade att bostadsfrågan för
personalen kan utgöra ett hinder vid rekryteringen. De personalbostäder
som finns vid bl.a. F7 är därför ytterst värdefulla att behålla.
Avser försvarsministern att medverka till ett bibehållande av personalbo-
städerna vid F7 Såtenäs?
21 § Kammaren åtskildes kl. 22.33.
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
165
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Vissa för högskolan
gemensamma
frågor och anslag
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf.21 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 12.13.
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 8§ anf. 49 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 9§ anf. 82 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.51,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 116 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Barbro Karlsson
166
Innehållsförteckning
Prot. 1990/91:101
24 april 1991
Onsdagen den 24 april
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Hänvisning av ärende till utskott........................ 1
3 § Förnyad bordläggning................................ 1
4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 18
april............................................ 1
Kulturutskottets betänkande KrU17
Kulturutskottets betänkande KrU18
Meddelande om samlad votering........................... 3
5 § Anslag till polisväsendet.............................. 3
Justitieutskottets betänkande JuU23
Debatt
Jerry Martinger (m)
Kjell-Arne Welin (fp)
Kjell Ericsson (c)
Berith Eriksson (v)
Inger Schörling (mp)
Ulla-Britt Åbark (s)
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Stig Bertilsson (m)
Wiggo Komstedt (m)
Elisabeth Fleetwood (m)
Beslut fattades efter 7 §
6 § Anslag till statsrådsberedningen......................... 31
Justitieutskottets betänkande JuU20
Debatt
Krister Skånberg (mp)
Ulla-Britt Åbark (s)
Beslut fattades efter 7 §
7 § Rättskipningen i socialförsäkringsmål.................... 32
Justitieutskottets betänkande JuU18
Debatt
Birgit Henriksson (m)
Lars Sundin (fp)
Anders Svärd (c)
Krister Skånberg (mp)
Göran Magnusson (s)
Lennart Andersson (s)
167
Prot. 1990/91:101 Beslut................................................ 42
24 april 1991 Justitieutskottets betänkande JuU23
Justitieutskottets betänkande JuU20
Justitieutskottets betänkande JuU18
Meddelande om kammarens arbete......................... 43
Tredje vice talmannen
Ajournering........................................... 43
Återupptagna förhandlingar............................... 43
8 § Remissdebatt....................................... 43
Bengt Westerberg (fp)
Carl Bildt (m)
Olof Johansson (c)
Lars-Ove Hagberg (v)
Claes Roxbergh (mp)
Finansminister Allan Larsson (s)
Förste vice talmannen (om debattreglerna och om sammanträ-
dets fortsättning under kvällen)
Beslut om uppskjuten votering............................. 95
9 § Anslag till brottsskadenämnden m.m..................... 95
Justitieutskottets betänkande JuU21
Debatt
Göran Ericsson (fp)
Lars Sundin (fp)
Ingbritt Irhammar (c)
Berith Eriksson (v)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Beslut skulle fattas den 25 april
10 § Anslag till utrednigar m.m............................. 107
Justitieutskottets betänkande JuU22
Debatt
Birgit Henriksson (m)
Lars Sundin (fp)
Anders Svärd (c)
Barbro Andersson (s)
Beslut skulle fattas den 25 april
11 § Anslag till brottsförebyggande rådet..................... 111
Justitieutskottets betänkande JuU24
Debatt
Ingbritt Irhammar (c)
Eva Johansson (s)
Hans Göran Franck (s) '
Beslut skulle fattas den 25 april
12 § Handelsagentur..................................... 113
Lagutskottets betänkande LU25
Beslut skulle fattas den 25 april
Ajournering........................................... 113
Återupptagna förhandlingar............................... 113
168
13 § Anslag till utveckling av skolväsendet, m.m................ 113 Prot. 1990/91:101
Utbildningsutskottets betänkanden UbU6-UbU10 24 april 1991
Debatt
Ann-Cathrine Haglund (m)
Lars Leijonborg (fp)
Larz Johansson (c)
Björn Samuelson (v)
Eva Goes (mp)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Beslut skulle fattas den 25 april
14 § Vissa för högskolan gemensamma frågor och anslag......... 147
Utbildningsutskottets betänkande UbUll
Debatt
Birger Hagård (m)
Margitta Edgren (fp)
Marianne Andersson i Vårgårda (c)
Björn Samuelson (v)
Gösta Lyngå (mp)
Bengt Silfverstrand (s)
Beslut skulle fattas den 25 april
15 § Förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i mass-
förstörelsesyfte, m.m................................ 162
Utrikesutskottets betänkande UU13
Beslut skulle fattas den 25 april
16 § Beslut om fortsatt ärendebehandling den 25 april........... 163
17 § Anmälan om kompletteringsval till näringsutskottet......... 163
18 § Bordläggning....................................... 163
19 § Anmälan om interpellation
1990/91:183 av Anna Horn af Rantzien (mp) om bistånd och
miljö......................................... 164
20 § Anmälan om fråga
1990/91:558 av Britt Bohlin (s) om personalbostäderna vid Så-
tenäs flygflottilj................................. 165
169
gotab 98846, Stockholm 1991