Prop.
1990/91:93
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 14 februari 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Ingela Thalén
1 propositionen lämnas en redogörelse för beslutade och planerade
regeländringar som beräknas leda till en kraftig minskning av sådana
rättsmedicinska undersökningar som innefattar obduktion. De uppgick
år 1988 till drygt 14 000. Därav var hälften s.k. enkla dödsorsaks-
undersökningar. Den sistnämnda typen av undersökningar beräknas i stort
sett komma att upphöra till följd av de ändrade reglerna. Arbetsbelast-
ningen för den rättsmedicinska undersökningsorganisationen minskar
därmed.
En ny självständig myndighet, rättsmedicinalverket, föreslås bli inrättad
den 1 juli 1991 för de verksamheter som rättsläkarstationema och statens
rättskemiska laboratorium nu svarar för. Samtidigt upphör socialstyrel-
sens uppgift som chefsmyndighet för dessa verksamheter. Detta innebär
att ytterligare ett steg tas i arbetet med att renodla styrelsens roll och
ansvarsområde i linje med vad riksdagen beslutat våren 1989.
Inom den nya myndigheten skall finnas en rättsserologisk avdelning
med de uppgifter som blodgruppsserologiska avdelningen inom statens
rättskemiska laboratorium nu har ansvar för.
Vidare skall inom den nya myndigheten finnas regionala rättsmedicin-
ska avdelningar och en rättskemisk avdelning som bl.a. skall lämna
rättskemisk service åt de regionala avdelningarna. Dessa avdelningar
skall svara för de uppgifter som rättsläkarstationema och den kemiska
avdelningen vid statens rättskemiska laboratorium i dag har, dvs. främst
att utföra rättsmedicinska undersökningar på uppdrag av polisen och
andra rättsvårdande myndigheter.
För verksamheten inom rättsmedicinalverket föreslås att ett för-
slagsanslag på 59 554 000 kr. anvisas för budgetåret 1991/92.
1 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 93
Prop. 1990/91:93
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 februari 1991
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,
Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Frei-
valds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson
Föredragande: statsrådet Thalén
Vid statens rättsläkarstationer utförs rättsmedicinska undersökningar av
olika slag, t.ex. obduktioner, undersökningar av misshandlade eller för
brott misstänkta personer samt laboratorieundersökningar. Rättsläkar-
stationer finns i Stockholm (Solna), Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg
och Umeå.
Statens rättskemiska laboratorium (SRL) har till uppgift att utföra
undersökningar av rättskemisk och blodgruppsserologisk art. Inom SRL
finns två från varandra fristående avdelningar, nämligen en kemisk
avdelning och en blodgruppsserologisk avdelning. Enligt beslut av
riksdagen (prop. 1971:29, InU 29, rskr. 196) är SRL lokaliserat till
Linköping sedan slutet av 1970-talet.
Socialstyrelsen är chefsmyndighet för rättsläkarstationema och SRL.
Olika frågor som rör verksamheten vid dessa enheter har utretts i skilda
sammanhang under senare år. Det gäller såväl verksamhetens innehåll
och omfattning som dess organisation.
I propositionen 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisa-
tion, m.m. redovisades (s. 63) att avsikten var att en särskild utrednings-
man skulle tillkallas med uppgift att skyndsamt kartlägga behovet och
omfattningen av rättsmedicinsk service samt närmare utreda i vilka
organisatoriska former denna service skall tillhandahållas. Han skulle
därvid särskilt undersöka och belysa förutsättningarna för att överföra det
rättsmedicinska undersökningsväsendet till sjukvårdshuvudmännen.
Uppdraget avsågs även omfatta vissa frågor som rörde SRL.
I september 1983 tillkallades en särskild utredare (numera kanslichefen
Ingemar Nygren) med uppdrag att utreda det rättsmedicinska, rätts-
kemiska och kriminaltekniska undersökningsväsendets organisation, m.m.
(dir. 1983:57). Utredningen, som benämndes RRK-utredningen, avläm-
nade i februari 1986 sitt betänkande (Ds S 1986:3) Samordning av det
rättsmedicinska, rättskemiska och kriminaltekniska undersöknings-
väsendet.
Sammanfattningen i RRK-utredningens betänkande bör fogas som
bilaga 1 till protokollet i detta ärende. Betänkandet har remissbehandlats.
En förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över betänkandet
bör fogas till protokollet som bilaga 2. En sammanställning av remiss-
yttrandena har gjorts inom socialdepartementet och finns tillgänglig i
ärendet (dnr S 949/86).
Bl.a. med anledning av vad remissinstanserna anfört förordnade
statsrådet Sigurdsen den 3 mars 1987 en utredare (numera generaldirek-
tören Svante Englund) att ytterligare bereda de frågor som behandlats i
RRK-utredningens betänkande. Utredaren lade den 29 april 1987 fram ett
betänkande med förslag till lag om omhändertagande och undersökning
av avlidna. Sammanfattningen i betänkandet bör fogas som bilaga 3 till
protokollet i detta ärende. Remissyttrande över betänkandet har avgetts
av utredningen för översyn av bestämmelserna om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.m., den s.k. tillsynsutredningen (S 1987:03).
Både transplantationsutredningen (S 1987:02) och tillsynsutredningen
tillkallades i mars 1987. Uppdragen till båda utredningarna innefattar
frågor som behandlats i de två nyssnämnda betänkandena.
En redogörelse för bl.a. frågor som rör reglema om åtgärder vid
dödsfall, pågående utredningar och utvecklingen av antalet under-
sökningar av avlidna bör fogas till protokollet som bilaga 4. Flera av
syftena med förslagen i de två tidigare nämnda betänkandena har
tillgodosetts genom regeländringar som trädde i kraft den 1 januari 1990
och den nya begravningslagstiftningen. I redogörelsen och i det följande
(avsnitt 3) behandlas reformarbetet inom förevarande område. Det gäller
såväl åtgärder som redan vidtagits som planerade regeländringar.
Jag kommer i det följande att för fullständighetens skull beröra en del
frågor i vilka beslut kan fattas på regerings- eller myndighetsnivå. Dit
hör bl.a. sådana frågor som regeringen bör besluta om enligt riksdags-
beslutet om ledningen av den statliga förvaltningen (prop. 1986/87:99,
KU29, rskr. 226).
Jag har i detta ärende särskilt samrått med chefen för utbildnings-
departementet i frågor som rör tjänster inom högskolan, chefen för
civildepartementet i frågor som rör polisväsendet, statsrådet Wallström
i frågor som rör begravningslagstiftningen och statsrådet Åsbrink vad
gäller folkbokföringslagstiftningen.
I årets budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 7 s. 96) har rege-
ringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet,
for budgetåret 1991/92 beräkna till Statens rättskemiska laboratorium ett
förslagsanslag på 26 702 000 kr. och till Statens rättsläkarstationer ett
förslagsanslag på 43 149 000 kr.
Jag anhåller att nu få ta upp bl.a. frågan om organisationen av den
verksamhet som SRL och rättsläkarstationema nu svarar för och frågan
om anslag för budgetåret 1991/92 till denna verksamhet.
Prop. 1990/91:93
Prop. 1990/91:93
Som jag nämnt har frågor som gäller såväl den rättsmedicinska och
rättskemiska verksamhetens innehåll och omfattning som verksamhetens
organisation utretts i skilda sammanhang.
Jag vill erinra om att riksdagen har gett regeringen till känna vad
socialutskottet anfört om den framtida utvecklingen för rättsmedicinen
(1988/89:SoU16, rskr. 214). Utskottet har bl.a. förutsatt att regeringen
skyndsamt tar sig an frågorna om huvudman och organisation av verk-
samheten.
Vidare har riksdagen vid flera tillfällen behandlat frågor som rör
reglerna om kliniska och rättsmedicinska obduktioner (jfr bilaga 4).
I betänkandet SoU 1985/86:1 framhöll socialutskottet att obduktions-
lagens intentioner om hänsyn till de närmast berördas uppfattning inte får
urholkas genom att överdrivet många dödsfall för säkerhets skull hänförs
till sådana med okänd dödsorsak eller anses motivera rättsmedicinsk
undersökning. Samtidigt erinrade utskottet om att riksdagen vid till-
komsten av obduktionslagen uttalade att undantaget från principen om
hänsynstagande till den avlidne och hans anhöriga borde tillämpas
restriktivt.
Socialutskottet framhöll i betänkandet SoU 1986/87:6 att synpunkterna
föregående år i betänkandet SoU 1985/86:1 alltjämt gjorde sig mycket
starkt gällande. Utskottet poängter ade att det är angeläget att upprätthålla
obduktionslagens restriktiva syn i fråga om obduktion mot den avlidnes
eller de anhörigas vilja.
Utskottet erinrade i betänkandet 1989/90:SoUl om sina tidigare
uttalanden och framhöll att det vidhöll sin uppfattning i dessa avseenden.
Utskottet redovisade därvid att reglerna för samtycke till klinisk obduk-
tion utreddes av transplantationsutredningen. Även utfallet av reglerna
om obduktion och dödsbevis borde enligt utskottets uppfattning redovisas
i detta sammanhang Riksdagen beslutade att som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr. 1989/90:1).
Det föreligger således ett behov av att se över de regler som gäller vid
dödsfall, bl.a. i fråga om undersökningar av avlidna. De uttalanden som
riksdagen gjort visar också detta. Dessa uttalanden utgör en utgångspunkt
för mina överväganden. De har också legat till grund för tilläggsdirektiv
till transplantationsutredningen (se bilaga 4).
Antalet obduktioner har stor betydelse för arbetsbelastningen vid
rättsläkarstationema. Jag tar därför upp vissa frågor som rör de regler
som påverkar omfattningen av denna verksamhet (avsnitt 3) innan jag går
in på frågor om verksamhetens organisation m.m.
Beredningsarbetet
Det är naturligt att eftersträva en samlad reform inom ett område av det
slag som nu är aktuellt. Beredningen på grundval av RRK-utredningens
betänkande inleddes också med denna målsättning. Jag har dock kommit
fram till att det i detta fall är ändamålsenligt med ett reformarbete i flera
steg. Det rör sig om flera olika frågor inom ett komplicerat område.
Utredningar pågår inom några delområden. Inte minst mot bakgrund av
riksdagens uttalanden anser jag att detta inte får försena angelägna
reformer inom andra delområden.
Jag lägger i det följande fram förslag om myndighetsstrukturen m.m.
Inför den avslutande beredningen av dessa frågor tillsattes i oktober 1990
en arbetsgrupp inom socialdepartementet med uppgift att avge förslag om
rättsläkarstationemas och SRLs framtida organisation.
I beslutet om att tillsätta arbetsgruppen erinrades bl.a. om att rättsläkar-
stationemas verksamhet kommer att koncentreras till förrättningar av rent
rättsvårdande karaktär till följd av att sjukvårdshuvudmännen fr.o.m. den
1 januari 1990 tar ett större ansvar för utredningar vid dödsfall utanför
sjukhusen. Gruppen borde utgå från att ett landstingskommunalt huvud-
mannaskap inte är aktuellt. Vidare var en förutsättning att åtgärder borde
vidtas för att nämnda enheter skulle få en från socialstyrelsen fristående
ställning. De olika enheterna borde ha självständigt ansvar för den
löpande verksamheten men ha en gemensam administrativ service och
ledning. Gruppen skulle också bl.a. ta ställning till det förslag om
avgiftsfinansiering av verksamheterna som socialstyrelsen lämnat i
anslagsframställningen för budgetåret 1991/92.
I en rapport i februari 1991 (Ds 1991:8) har arbetsgruppen redovisat
resultatet av en första arbetsetapp som omfattar bl.a. frågor om
myndighetsstrukturen och en komplettering av det underlag som bl.a.
RRK-utredningens betänkande och remissyttrandena över detta utgör.
Mina förslag och bedömningar i det följande i de frågor som behandlas
i rapporten överensstämmer i huvudsak med arbetsgruppens (se avsnitten
4, 5 och 6). I övrigt gäller att en stor del av förslagen i gruppens rapport
rör frågor i vilka beslut kan fattas på regerings- eller myndighetsnivå.
Jag ser rapporten som ett värdefullt underlag för sådana beslut.
Prop. 1990/91:93
Obduktioner utgör en dominerande del av verksamheten vid rätts-
läkarstationema. Innan jag går in på frågor som rör organisationen m.m.
av verksamheten tar jag därför upp några frågor som rör bl.a. reglerna
om åtgärder vid dödsfall och undersökningar av avlidna (se i övrigt
bilaga 4).
Ett första steg i reformarbetet togs genom en överenskommelse mellan
staten och sjukvårdshuvudmännen som träffades i april 1989. Den
innebär att dessa huvudmän fr.o.m. den 1 januari 1990 tar ett större
ansvar än tidigare för att dödsbevis utfärdas vid dödsfall utanför sjuk-
husen. Avsikten var bl.a. att härigenom minska antalet enkla dödsorsaks-
undersökningar vid rättsläkarstationema. I anslutning till överenskommel-
sen ändrades allmänna läkarinstruktionen (1963:341) fr.o.m. den 1
januari 1990.
Jag vill nämna att antalet enkla dödsorsaksundersökningar vid rätts-
läkarstationema har minskat från 5 567 år 1987 till 5 179 år 1989 och
3 323 år 1990, dvs. med 40,3 % under fyraårsperioden och med 35,8 % Prop. 1990/91:93
mellan åren 1989 och 1990. Jag ser denna utveckling som ett stort steg
när det gäller att förverkliga de intentioner som riksdagen uttalat.
Den nya begravningslagstiftning som träder i kraft den 1 april 1991
innebär att regelsystemet ändras på ett antal väsentliga punkter. En god
grund for det fortsatta reformarbetet har därmed lagts.
Ett andra steg i reformarbetet bör nu tas. I den fortsatta framställningen
kommer jag att redovisa planerade regeländringar i detta steg. Det gäller
bl.a. författningsändringar som bör träda i kraft den 1 juli 1991.
Det tredje steget avser de frågor som tillsynsutredningen och trans-
plantationsutredningen behandlar (se bilaga 4). Tillsynsutredningen avser
att inom kort lägga fram sina förslag.
Transplantationsutredningens arbete beräknas vara avslutat under andra
hälften av år 1991. Utredningen skall bl.a. se över reglerna om rätts-
medicinska undersökningar.
Utgångspunkter
Som utgångspunkter för en översyn av gällande regler om åtgärder vid
dödsfall och om undersökningar av avlidna bör enligt min mening kunna
gälla följande. Reglerna bör
- anpassas till utvecklingen inom hälso- och sjukvården och underlätta
eftersträvade förändringar av denna,
- innebära att sjukvården skall ha samma ansvar oberoende av platsen
för ett dödsfall och oberoende av hur sjukvården lokalt är organiserad,
- vara i samklang med intentionerna i obduktionslagen,
- leda till att polisen kopplas in vid ett dödsfall enbart när detta är
motiverat med hänsyn till de rättsvårdande intressena och
- därmed också leda till att uppgifterna för den rättsmedicinska under-
sökningsorganisationen renodlas till att svara för den särskilda
kompetens som behövs med hänsyn till dessa intressen.
Att polisen och den rättsmedicinska undersökningsorganisationen i
fortsättningen inte bör kopplas in vid dödsfall när detta inte är motiverat
med hänsyn till de rättsvårdande intressena innebär bl.a. att polisen bör
befrias från uppgiften att i andra fall skaffa dödsbevis och att uppgifterna
för nämnda organisation bör renodlas så att den kan svara för den
särskilda kompetens som behövs med hänsyn till dessa intressen.
De uttalanden som riksdagen gjort (se avsnitt 2) bör ligga till grund för
fortsatt arbete med regelsystemet inom detta område. Som resultat av ett
beredningsarbete inom regeringskansliet redovisas i det följande vissa
planerade regeländringar. De kan beräknas leda till att de rättsmedicinska
undersökningarna i form av enkla dödsorsaksundersökningar i stort sett
kommer att upphöra.
Begravningslagstiftningen Prop. 1990/91:93
Statsrådet Asbrink avser att senare föreslå att regeringen inhämtar
lagrådets yttrande över bl.a. förslag till ny folkbokföringslag och förslag
till lag om ändring i begravningslagen (1990:1144). Sistnämnda förslag
innefattar ändringar i regler som är aktuella i förevarande sammanhang.
I fråga om dödsfallsanmälan är en nyhet i den nya begravningslagen att
dödsfall skall anmälas av sjukvårdsinrättningen om den avlidne vid döds-
fallet vårdades där eller förts dit i anslutning till dödsfallet. 1 andra fall
skall anmälan liksom hittills göras av anhöriga m.fl.
Genom att dödsbeviset fr.o.m. den 1 april 1991 endast blir ett
intygande av dödsfallet och inte längre ett intyg om dödsorsaken bör
dödsbeviset kunna tillställas folkbokföringsmyndigheten inom några få
dagar efter ett dödsfall och därmed så snabbt att en separat dödsfallsan-
mälan inte längre krävs. Mot denna bakgrund kommer det att föreslås i
lagrådsremissen att de regler som gäller anmälan om dödsfall i Sverige
(4 kap. 1-4 §§ begravningslagen) slopas i samband med att en ny
folkbokföringslag träder i kraft den 1 juli 1991.
Enligt allmänna läkarinstruktionen (1963:341) var lakarnas skyldighet
att anmäla ett dödsfall till polisen t.o.m. år 1989 formulerad så att sådan
anmälan skulle göras om en fullständigare undersökning av den döda
kroppen behövdes för att dödsorsaken skulle kunna fastställas.
1 samband med att varje läkare fr.o.m. år 1990 blev skyldig att om det
behövs ta initiativ till obduktion enligt obduktionslagen (1975:191)
ändrades nämnda formulering i läkarinstruktionen så att ett dödsfall skall
anmälas till polisen då förhållandena är sådana att en rättsmedicinsk ob-
duktion eller annan rättsmedicinsk undersökning behövs.
I lagrådsremissen kommer en motsvarande ändring i begravningslagen
att föreslås.
Polisens uppgift att skaffa dödsbevis innebär enligt begravnings-
kungörelsen (1963:540) och, fr.o.m. den 1 april 1991, enligt den nya
begravningsförordningen (1990:1147) att polisen skall skaffa dödsbeviset
om ett sådant inte kommit in till pastorsämbetet inom en vecka efter det
att dödsfallet anmälts.
Detta åliggande för polisen har medfört att polisen kommit att få
ansvaret för att skaffa dödsbevis vid dödsfall utanför sjukvårdsin-
rättningarna när det inte utfärdats av den läkare som konstaterat döds-
fallet eller någon annan läkare. Man räknade på sin höjd med ca 600
sådana fall per år när obligatoriskt dödsbevis infördes fr.o.m. år 1971 (se
prop. 1970:92 s. 7 och avsnitt 4 i bilaga 4). I stället har 6 000-7 000
enkla dödsorsaksundersökningar kommit att utföras per år fram t.o.m. år
1989.
Utgångspunkten bör vara att uppgiften att skaffa dödsbevis och, fr.o.m.
den 1 april 1991, intyg om dödsorsaken vid naturliga dödsfall skall
ankomma på sjukvården. Polisen skall kopplas in endast när detta är
motiverat med hänsyn till de rättsvårdande intressena. I linje därmed och
med den av riksdagen godkända riktlinjen att polisens verksamhet bör
renodlas så att polisen i ökad utsträckning kan koncentrera sig på sin
centrala funktion att upprätthålla allmän ordning och säkerhet (prop. Prop. 1990/91:93
1989/90:155, 1990/91:JuU 1, rskr. 1) bör därför nuvarande regler ändras
så att polisen befrias från åliggandet att skaffa dödsbevis när någon annan
inte har gjort det. Det ankommer på regeringen att besluta om detta. I
detta hänseende har jag särskilt samrått med chefen för civildepartementet
och statsrådet Wallström.
Som nyss nämnts innebär detta inte någon ändring av förhållandet att
polisen skall kopplas in vid ett dödsfall när det är motiverat med hänsyn
till de rättsvårdande intressena. Avsikten är i stället att göra sjukvårdens
ansvar vid naturliga dödsfall tydligare.
Allmänna läkarinstruktionen
För riksdagens information vill jag beröra frågan om reglering av
uppgiften att utfärda dödsbevis och intyg om dödsorsaken vid dödsfall
utanför sjukhus då förhållandena inte är sådana att en rättsmedicinsk ob-
duktion eller annan rättsmedicinsk undersökning behövs.
Jag har förut nämnt det ökade ansvar för att dödsbevis utfärdas vid
dödsfall utanför sjukhus som sjukvårdshuvudmännen och läkarna har
fr.o.m. den 1 januari 1990. Som också redovisats har antalet enkla
dödsorsaksundersökningar minskat kraftigt mellan åren 1989 och 1990.
Minskningen har dock varit starkt varierande mellan de olika rättsläkar-
stationemas områden (jfr avsnitt 5 i bilaga 4). Stora skillnader i detta
avseende föreligger också mellan såväl olika landstingsområden som
olika polisdistrikt. Mycket talar för att dessa skillnader till stor del beror
på hur primärvården och jourverksamheten är organiserad lokalt. 1 vilken
omfattning nyssnämnda ökade ansvar klargjorts för olika befattnings-
havare och nya rutiner etablerats torde också ha stor betydelse.
Det är inte acceptabelt att frågan om en enkel dödsorsaksundersökning
skall göras eller inte väsentligen beror på vilka rutiner som tillämpas
inom det landstingsområde och det polisdistrikt där dödsfallet inträffar.
Förutom av begravningslagstiftningen följer sjukvårdens ansvar i
förevarande avseenden av bestämmelser om olika läkares åligganden i
allmänna läkarinstruktionen.
Nu gäller att vaije läkare som i sin verksamhet får kännedom om att
någon avlidit på annan plats än ett sjukhus enligt 3 § 8) allmänna
läkarinstruktionen skall söka få fram sådana uppgifter om den avlidne,
i första hand från den läkare som vårdat denne före dödsfallet, som kan
vara av betydelse för att fastställa dödsorsaken. Om det behövs skall
läkaren ta initiativ till obduktion enligt obduktionslagen. Vidare skall
varje läkare lämna annan läkare de uppgifter om en avliden person som
denne behöver för att kunna utfärda dödsbevis och intyg om dödsorsaken.
Enligt lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans
död skall en läkare, i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet, fastställa att döden inträtt. Jag anser att det är naturligt att
läkarnas åligganden vid dödsfall utanför sjukhusen knyts till denna
åtgärd. Det bör därmed bli mer entydigt vilken läkare som åliggandet
gäller än den nuvarande vida och oklara formuleringen att läkaren skall
ha fått kännedom om att någon avlidit på annan plats än ett sjukhus. Prop. 1990/91:93
Dödsbeviset blir fr.o.m. den 1 april 1991 endast ett bevis om dödsfallet
och inte längre ett intyg om dödsorsaken. Den läkare som konstaterar ett
dödsfall bör därmed regelmässigt kunna utfärda ett dödsbevis.
Den nya lagen (1990:1536) om folkbokföringsregister innebär att döds-
orsaken fr.o.m. den 1 juli 1991 inte skall antecknas i folkbokföringen
(prop. 1990/91:53, SkU9, rskr. 109). Avsikten är att intygen om döds-
orsaken från denna tidpunkt inte skall lämnas till folkbokföringsmyndig-
heten utan sändas direkt till statistiska centralbyrån.
De nyss nämnda föreskrifterna i 3 § 8) allmänna läkarinstruktionen
innebär, rätt tillämpade, att den läkare som konstaterar ett dödsfall också
bör ha goda möjligheter att utfärda ett intyg om dödsorsaken eller att se
till att någon annan läkare gör det.
Nya bestämmelser om chefsöverläkare i 14 § hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) ersätter den 1 juli 1991 de regler som nu finns i denna
paragraf om överläkare och distriktsläkare samt om åligganden for dessa.
Regler om vissa åligganden för överläkare och distriktsläkare finns nu
även i allmänna läkarinstruktionen. Dessa åligganden bör, i vart fall i av-
vaktan på en mer genomgripande översyn av instruktionen, läggas på
chefsöverläkarna. Nuvarande regler om distriktsläkarnas uppgifter bygger
emellertid på att distrikten tillsammans geografiskt täcker hela landet. För
att säkerställa att dessa uppgifter utförs även i fortsättningen behövs en
kompletterande regel som innebär att en särskild läkare skall utses att
svara för dessa uppgifter om det för ett visst område utanför sjukhus inte
finns någon chefsöverläkare.
Vid de enheter där det kommer att finnas en chefsöverläkare får
ledningsansvaret för denne anses innebära ett övergripande ansvar för att
dödsbevis och intyg om dödsorsaken utfärdas. Detta gäller både öppen
och sluten vård inom den offentliga hälso- och sjukvården.
Även läkare vars verksamhet inte omfattas av en chefsöverläkares
ledningsansvar bör ha möjlighet att vända sig till en sådan läkare om det
skulle inträffa att han inte anser sig kunna utfärda ett intyg om döds-
orsaken och inte heller kan finna någon annan läkare som kan göra det.
Vilka åtgärder som bör vidtas får då övervägas av chefsöverläkaren eller
den som han gett i uppdrag att fullgöra sådana uppgifter. Motsvarande
bör gälla när en särskild läkare utses att svara för de uppgifter som nu
ankommer på distriktsläkarna, om det för ett visst område utanför
sjukhus inte finns någon chefsöverläkare.
Med en reglering enligt de nu beskrivna principerna bör statistiska
centralbyrån genom kontakt med vederbörande chefsöverläkare kunna få
in intyg om dödsorsaken då ett sådant inte kommit in inom föreskriven
tid.
Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag till
författningsändringar.
Socialstyrelsen och dess föregångare medicinalstyrelsen har under årens
lopp avlastats olika uppgifter. I fråga om statens rättskemiska laborato-
rium (SRL) kan erinras om att 1955 års utredning om SRLs organisation
m.m. ansåg att erfarenheterna av att SRL inordnats under medicinal-
styrelsen var ogynnsamma. Bl.a. hade styrelsen inte kunnat prestera den
kraft och det initiativ som erfordrades för att tillgodose laboratoriets
behov av tillsyn och ledning och på ett tillfredställande sätt fylla en
verksstyrelses funktioner. Utredningen ansåg därför att SRL borde
frigöras från medicinalstyrelsen och få en egen styrelse. Föredragande
statsrådet ansåg emellertid att SRL åtminstone tills vidare borde ligga
kvar under medicinalstyrelsen (se prop. 1957:65 s. 33).
I direktiven år 1962 till den s.k. MCA-utredningen (medicinalväsendets
centrala administration) framhölls att det borde eftersträvas att avlasta
medicinalstyrelsen alla sådana uppgifter som med fördel kunde decentrali-
seras eller överflyttas till andra organ. Utredningen skulle bl.a. överväga
att föra över vissa uppgifter till ett centralt organ, en statsmedicinsk
anstalt, vid sidan av medicinalstyrelsen. MCA-utredningens förslag (se
SOU 1965:49) innebar också att en sådan anstalt skulle inrättas och
omfatta bl.a. statens rättsläkarstationer, SRL och det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet samt en läkemedelsavdelning och dåvarande
statens farmacevtiska laboratorium. Förslaget genomfördes emellertid inte
(se prop. 1967:68). De organ som föreslagits bli knutna till den stats-
medicinska anstalten fördes i stället till den nya socialstyrelsen.
I propositionen 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisa-
tion, m.m. förutsattes att styrelsens underförvaltningar skulle föras över
till andra huvudmän.
Enligt riksdagsbeslut våren 1989 om socialstyrelsens uppgifter m.m.
skall styrelsens roll och ansvarsområde renodlas. Bl.a. i detta syfte har
styrelsens tidigare läkemedelsavdelning den 1 juli 1990 ersatts av en fri-
stående myndighet, läkemedelsverket. Vidare fördes myndighetsansvaret
för de trafikmedicinska frågorna den 1 januari 1990 över till trafiksäker-
hetsverket.
10
Prop. 1990/91:93
Mitt förslag: En ny självständig myndighet, rättsmedicinalverket,
inrättas den 1 juli 1991 för de uppgifter som rättsläkarstationema
och statens rättskemiska laboratoriums båda avdelningar nu svarar
för. Deras resurser förs över till den nya myndigheten.
RRK-utredningen: Verksamheten bör förbli statlig. En gemensam
myndighet föreslås för de rättsmedicinska, rättskemiska och kriminaltek-
niska verksamheterna. SRLs kemiska avdelning samordnas med och förs
lokalmässigt över till statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). Rätts-
läkarstationema blir regionala rättsmedicinska enheter inom den nya
myndigheten.
Utredningen har övervägt om den nya myndigheten skall vara helt
självständig men stannat för att rikspolisstyrelsen bör vara chefsmyndig-
het.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som uttalat sig i frågan om
landstingskommunalt huvudmannaskap instämmer samtliga utom en i
utredningens bedömning.
Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag om en
gemensam myndighet för de rättsmedicinska, rättskemiska och kriminal-
tekniska verksamheterna. Några remissinstanser, bl.a. justitiekanslemoch
riksåklagaren, menar dock att rättsläkarstationema även i fortsättningen
bör vara självständiga enheter under socialstyrelsen.
Bl.a. rättsläkarstationema och SRLs kemiska avdelning avstyrker en
samordning med SKL.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt.
Skälen för mitt förslag: Jag anser att det är angeläget att arbetet med
att renodla socialstyrelsens roll och ansvarsområde fullföljs i linje med
1989 års riksdagsbeslut. Mot den bakgrund som nyss redovisats kan jag
också konstatera att det länge varit aktuellt att avlasta socialstyrelsen och
dess föregångare uppgifter som rör bl.a. statens rättsläkarstationer och
SRL.
Enligt min mening är det inte aktuellt att föra över huvudmannaskapet
för den rättsmedicinska verksamheten till landstingskommunerna. RRK-
utredningen har övervägt fördelar och nackdelar med en sådan lösning
och, som nyss redovisats, kommit fram till att verksamheten bör förbli
statlig. Av de remissinstanser som yttrat sig i den frågan instämmer alla
utom en i utredningens bedömning.
Ett bibehållet statligt huvudmannaskap för verksamheten angavs också
som en utgångspunkt för den arbetsgrupp som har medverkat i bered-
ningen inom socialdepartementet av frågan om verksamhetens framtida
organisation. Gruppen skulle vidare utgå från att rättsläkarstationema och
SRLs båda avdelningar skall ha en från socialstyrelsen fristående ställning
och ett självständigt ansvar för den löpande verksamheten men ha en
gemensam administrativ service och ledning (se avsnitt 2).
De regeländringar som trädde i kraft 1 januari 1990 och den nya
begravningslagstiftningen samt planerade regeländringar (se avsnitt 3)
beräknas leda till att de s.k. enkla dödsorsaksundersökningama i stort sett
torde komma att upphöra. Den renodling av den rättsmedicinska
verksamheten som detta innebär är ett starkt argument för ett bibehållet
statligt huvudmannaskap.
Arbetsgruppen har föreslagit att det under regeringen skall inrättas en
ny självständig myndighet för de uppgifter som rättsläkarstationema och
SRLs båda avdelningar nu har. Denna lösning är enligt min uppfattning
väl ägnad att främja utvecklingen av verksamheten samtidigt som den
tillgodoser nämnda önskemål att avlasta socialstyrelsen. Mitt förslag
innebär således att en ny myndighet inrättas den 1 juli 1991 med dessa
uppgifter. Samtidigt bör rättsläkarstationema och SRL upphöra. I enlighet
med arbetsgruppens förslag bör den nya myndigheten benämnas
rättsmedicinalverket.
Den nya myndigheten bör bestå av en rättsserologisk avdelning (se
avsnitt 5) samt regionala rättsmedicinsk avdelningar och en rättskemisk
avdelning (se avsnitt 6). Myndighetens ledning bör biträdas av ett kansli
som också bör svara för administrativ service åt de olika avdelningarna.
Inom regeringskansliet pågår ett arbete med sikte på att en proposition
om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten skall föreläggas
riksdagen inom kort. Flera skäl talar för att den nya myndigheten även
bör ta över uppgifter som rör rättspsykiatrin från socialstyrelsen. Jag
avser att återkomma till den frågan vid min anmälan av propositionen om
den rättspsykiatriska verksamheten.
Prop. 1990/91:93
Myndighetens ledning, uppgifter, personal m.m.
När det gäller undersökningsverksamheten avger rättsläkarstationema och
SRL sina utlåtanden självständigt. Avdelningarna i den av mig föreslagna
nya organisationen bör ha samma ansvar för ärenden som rör enskilda
fall. Att socialstyrelsen avlastas uppgiften att vara chefsmyndighet för
rättsläkarstationema och SRL ändrar således inte handläggningen av
dessa ärenden.
Enligt socialstyrelsens instruktion avgörs sådana ärenden hos styrelsen
som rör rättsmedicinska undersökningar av styrelsens råd för vissa
rättsliga sociala och medicinska frågor. Rådet avger på styrelsens vägnar
utlåtanden till domstolar, åklagarmyndigheter och polismyndigheter.
Någon ändring av denna uppgift är inte aktuell. Att socialstyrelsens roll
som chefsmyndighet för rättsläkarsstationema och SRL upphör framstår
som en fördel med hänsyn till vikten av att rådet omfattas av ett stort för-
troende.
För riksdagens information vill jag nämna att jag anser att den nya
myndigheten i enlighet med arbetsgruppens förslag och i linje med
riksdagens verksledningsbeslut (prop 1986/87:99, KU29, rskr. 226) bör
ha en lekmannastyrelse. Myndighetens chef bör förordnas av regeringen
för bestämd tid och vara ordförande i styrelsen. Uppgiften att vara chef
12
för en avdelning inom myndigheten bör vara ett tidsbegränsat tilläggsupp-
drag för en tjänsteman där.
Viktiga uppgifter för den nya myndighetens ledning blir att svara för
mål- och resultatstyrning liksom att fortlöpande följa och utvärdera
utvecklingen vad gäller t.ex. tillförlitligheten och snabbheten i verksam-
heten.
Det ekonomiska ansvaret ställer höga krav på myndighetens ledning.
Det gäller bl.a. att fördela anvisade medel mellan de olika enheterna och
att följa upp utvecklingen av kostnaderna och att budgeten hålls. Till
detta ansvar hör vidare att utarbeta anslagsframställningar liksom andra
gemensamma budgetfrågor och taxefrågor samt bokslut m.m.
Policyutveckling inom personal- och ekonomiadministration liksom
service till de operativa enheterna för sådana administrativa funktioner
som det inte är lämpligt eller ekonomiskt försvarbart att decentralisera
bör ankomma på det centrala myndighetskansliet. Andra uppgifter finns
inom områdena personalutveckling, stöd till löpande effektivisering,
kvalitetskontroll och kvalitetssäkring.
Den nya myndigheten bör ha ansvaret för föreskrifter som rör den egna
verksamheten, exempelvis rättsmedicinska undersökningar. Utarbetandet
av dessa bör ske i samverkan med andra berörda myndigheter, bl.a.
socialstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Socialstyrelsen bör även i
fortsättningen ha uppgiften att meddela närmare föreskrifter om vad
dödsbevis och intyg om dödsorsaken skall innehålla samt om de under-
sökningar som dessa handlingar skall grundas på.
En mer effektiv organisation bör kunna uppnås genom att ansvar och
befogenheter i den grad det är rationellt decentraliseras och delegeras. En
förutsättning härför är att det finns tillräckliga kunskaper och kompetens
inom de olika avdelningarna.
Socialstyrelsen har skapat bättre förutsättningar i nämnda avseenden
genom utbildning av både chefer och annan personal. Bl.a. pågår ett
arbete med kompetensutveckling inom det administrativa området. De
små enheter som de olika avdelningarna utgör är sårbara i detta avse-
ende. Att se till att det inom varje avdelning finns tillräcklig kompetens
för såväl administrativ ledning som andra administrativa uppgifter blir en
viktig uppgift för den nya myndighetens ledning.
Förordnande av chefer för avdelningarna inom myndigheten liksom av
innehavare av tjänster som laborator och läkare bör vara en uppgift för
myndighetens ledning. Även beslut om den inre organisationen av dessa
avdelningar bör fattas av den nya myndigheten och inte, som nu gäller
i fråga om sektionsindelningenav SRLs båda avdelningar, av regeringen.
Det blir en uppgift för myndigheten att avgöra t.ex. vilka personal- och
ekonomiadministrativa frågor som skall delegeras till avdelningarna. Jag
utgår från att en långtgående delegering av ansvar och befogenheter
kommer att eftersträvas inom de ramar som fastställs av riksdag och
regering.
Jag vill också understryka att sådana frågor som rör uppföljning och ut-
värdering samt kvalitetskontroll och kvalitetssäkring av verksamheten
Prop. 1990/91:93
13
kommer att bli viktiga uppgifter även för cheferna för de olika av- Prop. 1990/91:93
delningarna.
Arbetsgruppen har erinrat om att en viktig utgångspunkt för förnyelsen
av den offentliga sektorn är, som framhållits i årets budgetproposition (se
prop. 1990/91:100 bil. 2 s. 17), att myndigheter och andra organ bör
samverka över myndighets- och sektorsgränser för att bl.a. göra den
offentliga förvaltningen mindre resurskrävande och mindre beroende av
indelningen i organisatoriska enheter. Detta är speciellt viktigt för så små
enheter som det här är fråga om.
Ett ökat samarbete med sjukvårdshuvudmännen på de orter där de olika
avdelningarna finns bör kunna medföra vinster för båda parter. Det gäller
bl.a. samutnyttjande av lokaler och utrustning liksom ett praktiskt
samarbete i den dagliga verksamheten.
Det bör bli en viktig uppgift för myndigheten att svara för att möjlig-
heterna till vinster genom samarbete såväl mellan avdelningarna som med
andra myndigheter och organ tas till vara. Det ingår i det ekonomiska
ledningsansvaret att fortlöpande aktivt följa dessa frågor.
Enligt min bedömning kommer arbetsfördelningen mellan chefen för
myndigheten och cheferna för de olika avdelningarna att likna den som
vanligen gäller mellan sjukhusdirektören och klinikcheferna vid ett
sjukhus.
Det är angeläget att myndighetens ledning utvecklar lämpliga former för
samarbetet med de olika avdelningarna och mellan dessa. Det bör
ankomma på myndigheten att själv avgöra om ett chefsråd bör inrättas
och om det skall finnas en chefsläkarfunktion liknande den som är vanlig
inom hälso- och sjukvården.
Resurserna vid statens rättsläkarstationer och SRL bör föras över till
den nya myndigheten. Personalen bör erbjudas anställning hos den nya
myndigheten.
Vid vardera av SRLs båda avdelningar finns en tjänst som avdelnings-
föreståndare i professors ställning. Som jag nyss nämnt bör uppgiften att
vara chef för en avdelning inom den nya myndigheten vara ett tids-
begränsat tilläggsuppdrag för en tjänsteman där. Nuvarande ordning i
fråga om föreståndarskap blir därför inte aktuell inom den nya myndig-
heten.
Den nya myndigheten bör kunna samarbeta med universitetet i
Linköping i fråga om bl.a. forsknings- och utvecklingsarbete som berör
rättsserologin och rättskemin. Det ankommer på de berörda myndig-
heterna att besluta om formerna för detta.
Arbetsgruppen har räknat med att det centrala kansliet behöver bestå av
tre till fem anställda utöver myndighetens chef. Därvid har förutsatts att
detta kansli också skall svara för administrativ service åt de olika avdel-
ningarna. Personalbehovet beror dock på arbetsfördelningen mellan
kansliet centralt och de olika avdelningarna liksom på i vilken mån
myndigheten kan köpa tjänster från andra myndigheter och organ.
Jag vill nämna att jag avser att föreslå regeringen att tillkalla en
organisationskommitté för att medverka i arbetet med att genomföra den
nya organisationen. Kommittén bör få i uppdrag att närmare klargöra
14
behovet av resurser för myndighetens ledning och nyssnämnda centrala Prop. 1990/91:93
kansli. Jag återkommer till denna fråga vid min anmälan i det följande
om anslagsfrågorna (avsnitt 7).
Innan jag går in närmare på frågan om organisationen av den verksam-
het som nu bedrivs vid rättsläkarstationema och SRLs kemiska avdelning
tar jag först upp frågor som rör den rättsserologiska verksamhet som
SRLs blodgruppsserologiska avdelning i dag svarar för.
SRLs blodgruppsserologiska avdelning är den centrala instansen i landet
för blodundersökningar i faderskapsärenden.
I föräldrabalken finns regler om faderskap till barn (1 kap.) och om
socialnämnds medverkan vid fastställande av faderskap (2 kap.) samt
vissa bestämmelser om rättegången i mål om faderskap (3 kap.). Fader-
skapsreglema i föräldrabalken kompletteras av lagen (1958:642) om blod-
undersökning m.m. vid utredning av faderskap (omtryckt 1982:1060).
Enligt denna lag kan domstol under vissa förutsättningar förordna om
blodundersökning eller annan undersökning i faderskapsmål.
Enligt förordningen (1969:624) om blodundersökning m.m. vid
utredning av faderskap skall blodprov som avses i nämnda lag undersökas
vid SRLs blodgruppsserologiska avdelning. Merparten av avnämnama är
socialnämnder och domstolar. Ett mindre antal undersökningar till-
kommer på privat initiativ.
Utifrån förekomsten av ärftliga egenskaper i insända blodprov uttalar
avdelningen sig om möjligheterna att en utpekad man kan vara eller kan
uteslutas som far till ett visst barn.
Verksamhetens omfattning är relativt konstant. I medeltal uppgick
antalet registrerade ärenden under perioden 1986-1990 till 2 135 per år,
varav 1 966 s.k. basärenden och 169 s.k. utvidgade ärenden. Antalet
ärenden har under de senaste åren motsvarat ca 2 % av antalet levande
födda barn.
Utgifterna för den anslagsfinansierade verksamheten uppgick budgetåret
1989/90 till drygt 13,1 milj. kr. Därav täcktes närmare 12,5 milj. kr.
(95 %) av avgifter för faderskapsundersökningar. Dessa inkomster
redovisades på statsbudgetens inkomstsida under inkomsttiteln Inkomster
vid statens rättskemiska laboratorium.
Vid avdelningen bedrivs också uppdragsverksamhet åt sjukvården som
främst avser s.k. vävnadstypning inför transplantation. Avgifterna i denna
verksamhet skall täcka utgifterna. För budgetåret 1989/90 har redovisats
att kostnaderna uppgick till 881 000 kr. och intäkterna till 729 000 kr.
De totala utgifterna för verksamheten vid avdelningen uppgick således
15
budgetåret 1989/90 till närmare 14 milj, kr., varav drygt 94 % täcktes Prop. 1990/91:93
av inkomster.
Antalet årsarbetskrafter var 46,8 vid utgången av juni 1990.
1955 års utredning om SRLs organisation m.m. (se avsnitt 4) ansåg att
de vetenskapliga och tekniska framstegen bestyrkt att det inte längre var
möjligt för en vetenskapsman att behärska såväl kemi som blodgrupps-
serologi i tillräcklig grad för att ta det vetenskapliga ansvaret för SRLs
verksamhet inom båda dessa områden (jfr prop. 1957:65 s. 8 f.). Det var
också fullständigt klart att dessa områden saknade sådan beröring med
varandra att sambandet behövde behållas av vetenskapliga skäl.
1955 års utredning undersökte mot den angivna bakgrunden möjlig-
heterna att föra över något av de två områdena till ett annat organ men
fann inte detta möjligt. Om det i framtiden skulle tillskapas en fristående
rättsmedicinsk enhet borde rättskemin enligt utredningen måhända ingå
i denna enhet.
Enligt utredningen var en grundförutsättning för att SRL skulle kunna
bestå med såväl kemisk som serologisk verksamhet att dessa områden
tillförsäkrades en sinsemellan fullt självständig ställning. SRL föreslogs
därför bli organiserat på två avdelningar med var sin chef. Som förut
nämnts (avsnitt 4) föreslog utredningen vidare att SRL skulle frigöras
från medicinalstyrelsen och få en egen styrelse. Någon särskild chef för
hela SRL ansågs inte behövlig. I stället föreslogs de två avdelningsföre-
ståndama svara för var sin avdelning under SRLs styrelse.
Föredragande statsrådet (se prop. 1957:65) godtog utredningens förslag
om en uppdelning av SRL på två sinsemellan självständiga avdelningar.
Däremot ansåg han att SRL i varje fall tills vidare borde ligga kvar under
medicinalstyrelsen.
SRLs verksamhet och organisation sågs vidare över av en arbetsgrupp
som socialstyrelsen tillsatte år 1970 och som i februari 1972 avlämnade
rapporten Rättskemisk och blodgruppsserologisk verksamhet - organi-
sation, lokalisering m.m. Arbetsgruppen framhöll att det organisatoriska
sambandet mellan SRLs båda avdelningar var historiskt betingat och att
utvecklingen hade medfört att de knappast hade något gemensamt.
Gruppen kunde varken från verksamhetsmässig eller rent administrativ
synpunkt finna skäl för att bibehålla det organisatoriska sambandet mellan
avdelningarna. Gruppen föreslog därför att de skulle skiljas åt och
organiseras som fristående laboratorier med socialstyrelsen som chefs-
myndighet.
Inför flyttningen av SRL till Linköping skisserades i nyssnämnda
rapport också en nära integration mellan SRLs blodgruppsserologiska
avdelning och blodcentralen vid regionsjukhuset i Linköping. Gruppen
föreslog bl.a. en gemensam ledning för dessa två enheter.
16
Prop. 1990/91:93
Min bedömning: Inom den nya myndigheten bör en avdelning
svara för de uppgifter som den blodgruppsserologiska avdelningen
vid statens rättskemiska laboratorium nu har.
RRK-utredningens förslag: Den blodgruppsserologiska avdelningen vid
SRL organiseras fristående från SRLs kemiska avdelning och rättsläkar-
stationema.
Remissinstanserna: De flesta av det tiotal instanser som uttalat sig är
positiva.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt.
Skälen för min bedömning: Som framgått av vad jag förut redovisat har
både frågan om att frigöra SRL från socialstyrelsen och frågan om att
dela upp SRL i två från varandra fristående enheter varit aktuell i
åtminstone 35 år. Såväl tidigare utredningar som RRK-utredningen har
klart visat att verksamheten vid den blodgruppsserologiska avdelningen
saknar nämnvärda beröringspunkter med den som bedrivs vid den
kemiska avdelningen och rättsläkarstationema.
Det har under årens lopp inte varit möjligt att uppnå några vinster
genom att samordna SRLs båda avdelningar. Även lokalmässigt är de
åtskilda. Den blodgruppsserologiska avdelningen ligger i huvudblocket
vid regionsjukhuset i Linköping nära sjukhusets blodcentral medan den
kemiska avdelningen ligger i en laboratoriebyggnad i utkanten av
sjukhusområdet.
SRLs två avdelningar har var sin chef och fungerar i praktiken som två
olika myndigheter. Endast namnet, instruktionen, chefsmyndigheten
socialstyrelsen och riksstatanslaget är gemensamt.
Jag anser mot den redovisade bakgrunden att den avdelning inom den
nya myndigheten som övertar de uppgifter som SRLs blodgruppsserolo-
giska avdelning nu har i enlighet med arbetsgruppens förslag bör
benämnas statens rättsserologiska institut och vara fristående från den
avdelning som övertar uppgifterna från SRLs kemiska avdelning.
Avdelningen skall svara för de uppgifter som nu ankommer på SRLs
blodgruppsserologiska avdelning. Huvuduppgiften blir därmed att utföra
undersökningar i faderskapsärenden.
För verksamheten, som är avgiftsfinansierad, bör tillämpas de principer
som gäller för en myndighet med ett s.k. 1 000-kronorsanslag. Jag
återkommer till den frågan i det följande (avsnitt 7).
Omfattningen av verksamheten bestäms av antalet ärenden som väcks.
Detta har bl.a. ett samband med vilka familje- och arvsrättsliga regler
som gäller. Verksamheten kommer alltså att vara produktionsinriktad och
styrd av en efterfrågan vars omfattning avdelningen själv inte kan på-
verka.
Gällande författningar innebär vidare att avdelningen får monopol på
vissa faderskapsundersökningar i landet. Samhällets intresse är att
17
2 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 93
verksamheten bedrivs effektivt. Tillförlitliga undersökningsresultat är en
fråga om rättssäkerhet som har stor betydelse för de personer som är
berörda. Jag vill därför understryka vikten av att verksamheten uppfyller
höga kvalitetskrav. Det blir en uppgift för den nya myndigheten att svara
för detta i bi.a. nordisk och internationell samverkan. För att fylla kvali-
tetskraven krävs också ett aktivt forsknings- och utvecklingsarbete inom
området.
För de personer som berörs av en faderskapsundersökning är det många
gånger angeläget att ett besked kan lämnas snabbt. Handläggningstiden
är därför också ett mått på effektiviteten.
Effektiviteten avspeglas vidare i kostnaderna och därmed i de avgifter
som tas ut. Jag vill understryka att det är både ett samhällsintresse och
ett ansvar för staten som huvudman för institutet att dessa avgifter inte
blir onödigt höga.
Prop. 1990/91:93
Statens riittsläkarstationer
Vid rättsläkarstationema utförs rättsmedicinska undersökningar av olika
slag, t.ex. obduktioner, undersökningar av misshandlade eller för brott
misstänkta personer samt laboratorieundersökningar. En redogörelse för
bl.a. reglerna om rättsmedicinska undersökningar av avlidna m.m. finns
i bilaga 4 (se även avsnitt 3).
De rättsmedicinska undersökningarna av avlidna är sedan länge
uppdelade på tre olika undersökningsformer. De benämns rättsmedicinsk
obduktion, fullständig dödsorsaksundersökning och enkel dödsorsaks-
undersökning. Även de två sistnämnda undersökningsformerna innefattar
i regel obduktion.
Antalet rättsmedicinska undersökningar av avlidna vid rättsläkarsta-
tionerna har minskat kraftigt under senare år, nämligen från 12 212 år
1987 till 11 493 år 1989 och 9 595 år 1990, dvs. med 2 617 (21,4 %)
under fyra år och med 1 898 (16,5 %) mellan åren 1989 och 1990.
Nästan hela minskningen avser de enkla dödsorsaksundersökningama.
De har minskat från 5 567 år 1987 till 5 179 år 1989 och 3 323 år 1990,
dvs med 2 244 (40,3 %) under fyraårsperioden och med 1 856 (35,8 %)
mellan åren 1989 och 1990.
Under perioden 1987 - 1990 har undersökningarna av levande personer
ökat från 717 till 858 (19,7 %) och övriga förrättningar (laboratorie-
undersökningar, brottsplatsundersökningar m.m.) från 763 till 1 051
(37,7 %).
Utgifterna budgetåret 1989/90 uppgick till drygt 36,1 milj. kr.
Vid utgången av juni 1990 fanns 66 årsarbetskrafter vid rättsläkar-
18
stationerna. Dessa var fördelade med 14,8 i Solna, 12 i Uppsala, 9,3 i Prop. 1990/91:93
Linköping, 12,9 i Lund, 11,4 i Göteborg och 5,5 i Umeå.
Kemiska avdelningen vid statens rättskemiska laboratorium
Huvuduppgiften för SRLs kemiska avdelning är att utföra toxikologiska
undersökningar åt rättsläkarstationema samt undersökningar av blodprov
från misstänkta rattfyllerister för alkoholbestämning.
Antalet undersökningar åt rättsläkarstationema uppgick till drygt 5 500
år 1989 och minskade till ca 5 300 år 1990. År 1990 analyserades 927
av ärendena vid avdelningens filial i Solna.
Rattfylleriärendena var 23 091 år 1989 och 17 419 år 1990. Härtill kom
dessa år resp. 251 och 195 ärenden för yttranden till domstolar, åklagare
eller polismyndighet. Flertalet rörde bedömningar i trafiknykterhets-
ärenden, framförallt s.k. eftersupning.
Budgetåret 1989/90 var utgifterna drygt 13,1 milj. kr. för den nu
redovisade anslagsfinansierade verksamheten.
Vid avdelningen bedrivs också uppdragsverksamhet. Dominerande är
undersökningarna av prover från kriminalvårdsanstaltema för kontroll av
narkotika och läkemedel i urin. Dessa undersökningar har minskat från
56 198 år 1988 till 46 054 år 1989 och 35 632 år 1990.
Sjukvård, socialvård m.fl. sände in 359 ärenden år 1989 och 400 år
1990. I flertalet av dessa begärdes enbart utlåtande om narkotikastatus i
urin.
Socialstyrelsen har redovisat att kostnaderna för uppdragsverksamheten
budgetåret 1989/90 uppgick till 2 205 000 kr. Därav täcktes 89 % av
intäkter.
För budgetåret 1989/90 var de totala utgifterna för verksamheten vid
avdelningen således drygt 15,3 milj.kr.
Antalet årsarbetskrafter var 32,4 vid utgången av juni 1990.
Min bedömning: Inom den nya myndigheten bör finnas regionala
rättsmedicinska avdelningar och en rättskemisk avdelning för de
uppgifter som statens rättsläkarstationer och den kemiska avdel-
ningen vid statens rättskemiska laboratorium nu har.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt.
Skälen för min bedömning: Den rättsmedicinska undersökningsverksam-
heten bör få en organisation som är ägnad att stärka identiteten och
samhörigheten inom verksamheten. Dess uppgift kommer samtidigt att
renodlas till att svara för den särskilda kompetens som behövs med
hänsyn till de rättsvårdande intressena (jfr avsnitt 3). Detta bör skapa
möjligheter att lägga ytterligare tonvikt på frågor som gäller verksam-
19
hetens kvalitet och därmed rättssäkerheten. Min bedömning är att en Prop. 1990/91:93
sådan inrikning liksom en organisation enligt mitt förslag skapar goda
förutsättningar för verksamhetens utveckling.
Den beskrivna utvecklingen med en minskad undersökningsvolym
avseende alkoholbestämningar och analyser åt kriminalvårdsanstaltema
medför att SRLs kemiska avdelning får en tydligare servicefunktion åt
den rättsmedicinska undersökningsorganisationen. Den rättskemiska
avdelningen bör därför främst utvecklas mot att vara en central labora-
torieenhet åt de regionala rättsmedicinska avdelningarna. Dessa verk-
samheter bör därför hållas samman organisatoriskt.
Mot den redovisade bakgrunden bör de avdelningar inom den nya
myndigheten som skall svara för rättsmedicinska undersökningar och för
den verksamhet som nu bedrivs inom SRLs kemiska avdelning i enlighet
med arbetsgruppens förslag tillsammans benämnas statens rättsmedicinska
institut. Denna del av den nya myndigheten bör bestå av regionala rätts-
medicinska avdelningar och en central rättskemisk avdelning.
De nuvarande föreståndarna vid rättsläkarstationema svarar för både
den administrativa och den medicinska ledningen. Där är alltså lednings-
funktionen redan organiserad på det sätt som fr.o.m. den 1 juli 1991
kommer att gälla inom stora delar av den offentliga hälso- och sjuk-
vården.
Som jag förut nämnt (avsnitt 4.2) bör uppgiften att vara chef för en
avdelning inom den nya myndigheten utgöra ett tidsbegränsat tilläggs-
uppdrag för en tjänsteman där. Vid de regionala rättsmedicinska
avdelningarna bör även i fortsättningen finnas chefer med ett samlat
ansvar för både den administrativa och den medicinska ledningen. Även
i övrigt bör i allt väsentligt gälla detsamma som kommer att gälla fr.o.m
den 1 juli 1991 för chefsöverläkare inom den offentliga hälso- och
sjukvården. I fråga om kompetenskrav, uppgifter m.m. liksom delegering
av ledningsuppgifter vill jag därför hänvisa till propositionen 1989/90:81
(avsnitten 2.8 - 2.11).
Fyra av rättsläkarstationema har som föreståndare innehavare av
fullmaktstjänst som professor i rättsmedicin inom högskolan. I Sveriges
läkarförbunds remissyttrande över RRK-utredningens betänkande har
denna automatiska koppling av professurerna med föreståndarskap
ifrågasatts eftersom vetenskapligt intresse inte med nödvändighet också
innebär intresse för administrativa göromål.
I och med att uppgiften att vara chef för en regional rättsmedicinsk
avdelning blir ett tidsbegränsat uppdrag upphör nämnda automatiska
koppling. Detta är i linje med riksdagens verksledningsbeslut.
Tjänster som professor i rättsmedicin inom högskolan bör i fortsätt-
ningen vara förenade med läkartjänster vid de rättsmedicinska avdel-
ningarna. Nuvarande innehavare av nämnda fullmaktstjänster är
införstådda med den nya ordningen som innebär att deras tjänster förenas
med överläkartjänst. Förändringen torde ge oförändrad ersättning för
dessa.
Som tidigare nämnts (avsnitt 3) avser tillsynsutredningen att inom kort
lägga fram sina förslag. Utredningen överväger bl.a. om den personkrets
20
som omfattas av lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårds- Prop. 1990/91:93
personalen m.fl. bör utvidgas att omfatta t.ex. personal med vårdut-
bildning som är knuten till rättsmedicinsk och rättskemisk verksamhet.
Uppgifter m.m.
De regionala rättsmedicinska avdelningarna och den rättskemiska av-
delningen skall inom den nya myndigheten svara för de uppgifter som nu
ankommer på rättsläkarstationema och SRLs kemiska avdelning. En
huvuduppgift blir alltså att utföra rättsmedicinska undersökningar efter
beslut av polismyndigheter och vissa andra myndigheter. Omfattningen
av denna verksamhet bestäms således av andra myndigheter och av de
regler som dessa har att tillämpa. Det rör sig alltså om en utpräglat pro-
duktionsinriktad och efterfrågestyrd verksamhet.
De ändrade regler som trädde i kraft den 1 januari 1990 har lett till att
de enkla dödsorsaksundersökningama och därmed obduktionsverksam-
heten vid rättsläkarstationema har minskat kraftigt mellan åren 1989 och
1990. Som jag tidigare nämnt (avsnitt 3) kan den nya begravnings-
lagstiftning som träder i kraft den 1 april 1991 och planerade ytterligare
regeländringar beräknas leda till att de enkla dödsorsaksundersökningama
i stort sett upphör. En av utgångspunkterna för arbetet med myndig-
hetsstrukturen har varit att den rättsmedicinska verksamheten renodlas till
sådana uppgifter som är av klart rättsvårdande karaktär.
Även ärendena vid SRLs kemiska avdelning har minskat kraftigt. Det
gäller såväl rattfylleriärendena som ärendena från kriminalvårdsanstalter-
na. Utvecklingen är bl.a. en följd av att polisen under senare tid alltmera
gått över från det tidigare förhärskande systemet med blodprov på
misstänkta rattfyllerister till analys av alkoholhalten genom utand-
ningsprov. En central funktion när det gäller utandningsproven har
nyligen inrättats vid statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) som är
en myndighet under rikspolisstyrelsen och som utför de flesta slag av
laboratorieundersökningar åt polisen. Arbetsgruppen redovisar i sin
rapport att den i en senare etapp av sitt arbete kommer att ta upp frågan
om den närmare gränsdragningen mellan den nya myndigheten och SKL
när det gäller dessa uppgifter. Jag avser att återkomma till regeringen i
den frågan när resultatet av gruppens fortsatta arbete föreligger.
Min avsikt är att arbetsgruppen även skall få i uppdrag att bl.a.
klargöra resursmässiga och andra konsekvenser av den redovisade
utvecklingen av de rättsmedicinska och rättskemiska verksamheterna.
Gruppen skall analysera resursbehoven och andra frågor som rör samtliga
verksamhetsgrenar. Förutom undersökningar av avlidna gäller det bl.a.
undersökningar av levande personer, laboratorieundersökningar m.m. Det
gäller vidare de resurser som tillhandahålls för den läkarutbildning samt
den forskning och forskarutbildning som bedrivs inom högskoleorganisa-
tionen.
Gruppen bör också närmare klargöra vilka vinster som kan nås genom
ett ökat samarbete mellan staten och sjukvårdshuvudmännen.
Som jag förut nämnt bör renodlingen av verksamheten skapa möjlig-
21
heter att lägga ytterligare tonvikt på frågor som gäller verksamhetens Prop. 1990/91:93
kvalitet och därmed rättssäkerheten. I avvaktan på resultaten av gruppens
arbete vill jag i detta sammanhang endast understryka det nära sambandet
mellan en hög kvalitet och en aktiv forskning. Det blir en viktig uppgift
för den nya myndighetens ledning att se till att verksamhetens kvalitet
kontrolleras och vid behov förbättras för att värna om rättssäkerheten.
Rättskemisk service åt de rättsmedicinska avdelningarna
SRL låg tidigare i Solna nära rättsläkarstationen. Sedan slutet av 1970-
talet är SRL, som redovisats inledningsvis, lokaliserat till Linköping. I
samband med flyttningen dit startades en försöksverksamhet med en filial
till SRL i Solna i anslutning till rättsläkarstationen. Denna filial finns
alltjämt kvar.
RRK-utredningen har ingående behandlat frågan om decentralisering av
rättskemiska analyser. Utredningen understryker att organisationen av den
rättskemiska verksamheten måste bestämmas av kravet på rättssäkerhet
och kvalitet samt tillgången på resurser. Enligt utredningen talar
övertygande skäl för att de rättskemiska analyserna bör förbli koncentre-
rade till ett centralt laboratorium. RRK-utredningen föreslår därför att
nämnda försöksverksamhet med en filial i Solna upphör.
Socialstyrelsen har i anslagsframställningen för nästa budgetår
framhållit att filialen enligt SRLs och styrelsens uppfattning bör
avvecklas och verksamheten flyttas till Linköping. Enligt styrelsens
mening finns betydande besparingar att vinna på att lägga ner filialen.
Föreståndaren för rättsläkarstationen i Stockholm har framfört farhågor
för att en nedläggning av SRLs filial i Solna skulle medföra risker för
rättssäkerheten. Regeringen har därför den 24 januari 1991 uppdragit åt
socialstyrelsen att senast den 15 maj 1991 utvärdera tillförlitligheten av
de analyser som SRL utför vid sin huvudenhet i Linköping och vid
filialen i Solna samt att därvid redovisa de förslag som utvärderingen
leder till.
Jag vill också nämna att arbetsgruppen för beredning av frågor om
rättsläkarstationemas och SRLs framtida organisation har redovisat att
den tekniska och medicinska utvecklingen på sikt kan innebära att bättre
förutsättningar uppstår att med tillfredsställande säkerhet och till rimlig
kostnad utföra vissa analyser utanför den centrala rättskemiska enheten
i Linköping. Det kan bli möjligt att göra en del analyser vid de regionala
avdelningarna eller att köpa analysservice från regionsjukhusen.
Under medverkan av socialstyrelsen har arbetsgruppen inlett ett arbete
som syftar till att få ett bättre underlag för att bedöma dessa frågor som
gruppen avser att behandla i sitt fortsatta arbete.
Mitt förslag innebär att den verksamhet som nu ankommer på rätts-
läkarstationema och SRLs kemiska avdelning hålls samman inom den nya
myndigheten. Detta skapar goda förutsättningar för en ändamålsenlig
avvägning mellan de skäl som talar för en centraliserad analysverksamhet
och de som talar för en decentralisering. Att svara för denna avvägning
22
och att se till att verksamhetens kvalitet och därmed rättssäkerheten följs Prop. 1990/91:93
och utvärderas blir en viktig uppgift för den nya myndighetens ledning.
Avgifts- och uppdragsfinansiering
Förutom den uppdragsverksamhet som i dag bedrivs vid SRLs kemiska
avdelning kan det också vid de regionala rättsmedicinska avdelningarna
vara motiverat med uppdragsverksamhet av mindre omfattning. Det bör
vara möjligt att mot ersättning lämna sådan service som avdelningarna
varken är skyldiga att utföra eller disponerar medel för. Det kan t.ex.
röra sig om uppgifter som det är praktiskt att utföra i samband med en
obduktion och där en åtgärd vid en avdelning kan medverka till att hålla
begravningskostnaderna nere. Det kan också gälla ersättning från en
begravningsentreprenör för utnyttjande av resurser vid en avdelning. Det
gäller vidare exempelvis när balsamering önskas i samband med en
obduktion. Detta bör också ses mot bakgrund av att personalen inte bör
få bedriva enskild verksamhet på arbetsplatsen. (Jämför även vad som
redovisats i denna fråga i betänkandet (SOU 1979:59) I livets slutskede
och i det inledningsvis nämnda betänkandet med förslag till lag om
omhändertagande och undersökning av avlidna.)
I den mån resurserna medger det bör de regionala rättsmedicinska
avdelningarna mot ersättning också kunna åta sig att utföra kliniska
obduktioner åt sjukvården liksom andra undersökningar, t.ex. histo-
patologiska undersökningar.
Den förutnämnda arbetsgruppen har till uppgift att behandla frågan om
avgiftsfinansiering av den rättsmedicinska verksamheten. Jag avser att
återkomma till regeringen i den frågan när resultatet av gruppens arbete
föreligger.
I 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 7 s. 96) har
regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1991/92 beräkna till Statens rättskemiska laborato-
rium ett förslagsanslag på 26 702 000 kr. och till Statens rättsläkar-
stationer ett förslagsanslag på 43 149 000 kr.
Jag tar nu upp frågan om anslag för verksamheten inom den nya
myndigheten.
Nytt anslag (förslag) 59 554 000 kr.
För den nya myndigheten bör gälla en utgiftsram för nästa budgetår
som motsvarar anslagen för de verksamheter som myndigheten skall
överta med beaktande av det generella produktivitetskravet av 1,5 %.
Som förut redovisats är den rättsserologiska verksamheten inom den
23
nya myndigheten avgiftsfinansierad. För denna verksamhet bör tillämpas
de principer som gäller för en uppdragsmyndighet med ett s.k. 1 OOO-
kronorsanslag. Utgiftsramen för denna del av verksamheten, för vilken
således 1 000 kr. bör anvisas, bör fastställas med beaktande av medels-
behovet för planerade investeringar om sammanlagt 2,6 milj.kr. i DNA-
teknik (jfr prop. 1989/90:100 bil. 7 s. 81).'
För den anslagsfinansierade verksamheten beräknar jag med nyss
angivna utgångspunkt 59 553 000 kr.
Som jag tidigare nämnt (avsnitt 4.2) bör en organisationskommitté till-
kallas för att medverka i arbetet att genomföra den nya organisationen
och också få i uppdrag att närmare klargöra behovet av resurser för den
nya myndighetens ledning och centrala kansli. När detta uppdrag
fullgjorts bör regeringen besluta om hur stor del av den samlade utgifts-
ramen som högst får disponeras för ändamålet.
Jag har förut även nämnt att det inom regeringskansliet pågår ett arbete
med sikte på att en proposition om den rättspsykiatriska undersöknings-
verksamheten skall föreläggas riksdagen inom kort. Jag har därvid också
nämnt att flera skäl talar för att den nya myndigheten även bör ta över
uppgifter som rör rättspsykiatrin från socialstyrelsen och att jag avser att
återkomma till den frågan vid min anmälan av nämnda proposition.
Som tidigare redovisats har antalet enkla dödsorsaksundersökningar
minskat kraftigt. Även vid SRLs kemiska avdelning minskar delar av den
anslagsfinansierade verksamheten. Innevarande budgetår har det varit
möjligt att avsätta förhållandevis höga belopp för investeringar vid
rättsläkarstationema. Med hänsyn till den minskade verksamheten räknar
jag med att en ännu större del av anslaget skall kunna avsättas för
investeringar vid den nya myndigheten.
Prop. 1990/91:93
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att
1. godkänna att en ny myndighet inrättas den 1 juli 1991 med
de uppgifter som jag angett i avsnitt 4.2,
2. godkänna att tjänsterna som professor i rättsmedicin inom
högskolan förenas med överläkartjänster vid den nya myndigheten
i enlighet med vad jag anfört i avsnitt 6.2,
3. till Rättsmedicinalverket för budgetåret 1991/92 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på 59 554 000 kr.
Regeringen ansluter sig till föredragandens hemställan och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som före-
draganden har lagt fram.
24
1 ett rättsligt system uppkommer en mångfald artskilda frågor. Det kan
exempelvis gälla medicinska, tekniska, kemiska eller liknande frågor.
Polis, åklagare och domstolar och andra rättsvårdande myndigheter kan
inte hålla sig med den kompetens som ibland fordras för att besvara
dessa frågor. Denna sakkunskap får i stället hämtas från myndigheter där
sådan finns, t.ex. hos statens rättsläkarstationer, statens rättskemiska
laboratorium (SRL) och statens kriminaltekniska laboratorium (SKL).
Dessa avger analysresultat och sakkunnigutlåtanden till de rättsvårdande
organen.
De sex statliga rättsläkarstationema i landet har till huvudsaklig uppgift
att utföra rättsmedicinska undersökningar av levande och avlidna
personer. SRL:s uppgift är att utföra undersökningar av rättskemisk och
blodgruppsserologisk art samt annan likartad verksamhet. SKL utför
huvudsakligen kriminaltekniska undersökningar och i mindre omfattning
andra undersökningar. Verksamheten vid de båda laboratorierna är
förlagd till Linköping. Rättsläkarstationema och SRL har socialstyrelsen
som chefsmyndighet och hör till socialdepartementet, medan SKL har
rikspolisstyrelsen som chefsmyndighet och lyder under justitiedeparte-
mentet.
En av utredningens uppgifter har varit att se över det rättsmedicinska
undersökningsväsendets organisation. Därvid har utredningen undersökt
och belyst ekonomiska och andra förutsättningar för att föra över
huvudmannaskapet till sjukvårdshuvudmännen. Som utgångspunkt för
dessa överväganden har utredningen kartlagt behovet och omfattningen
av den rättsmedicinska servicen.
Utredningen har också gjort en samlad bedömning av vad den rättsvår-
dande verksamheten behöver för laboratorieservice och i vilken grad
denna laboratorieverksamhet funktionellt kan samordnas för att fungera
på effektivast möjliga sätt. Frågan om en delning av SRL och en
överföring av den rättskemiska verksamheten till SKL har också
behandlats. Utredningen har övervägt om även verksamheten vid
rättsläkarstationema borde samordnas organisatoriskt med dessa
laboratorier. I detta sammanhang har utredningen prövat om vissa
laboratorieanalyser av rättskemisk art kan decentraliseras till stationerna.
En utgångspunkt för utredningens överväganden har varit att, inom
ramen för de krav som en god rättssäkerhet och en acceptabel serviceni-
vå ställer, föreslå lösningar i syfte att uppnå en så resurssnål organisation
som möjligt.
Rättsmedicinsk verksamhet utförs i Sverige av läkare vid rättsläkarstatio-
nema och av andra läkare i allmän eller enskild verksamhet. I verksam-
25
heten ingår tre huvuduppgifter, nämligen att utföra rättsmedicinska
undersökningar av levande och avlidna personer samt att avge utlåtanden
om skadors och sjukdomars uppkomstsätt och svårighetsgrad och om
orsakssamband mellan handling eller andra förhållanden och effekt.
Det är en ganska utbredd uppfattning att den rättsmedicinska verksam-
heten till övervägande del sysslar med undersökningar som syftar till att
utröna om brott har begåtts eller inte. Så sker förvisso, men dessa
undersökningar utgör inte flertalet. Att rättsmedicinska undersökningar
kan besvara rättsligt relevanta frågor har inte endast straffrättslig
betydelse. Undersökningsresultaten används också för att bedöma andra
rättsliga frågor, t.ex. om arv och försäkringsersättningar.
Ca 80 % av samtliga dödsfall sker inom sjukvårdsinrättning. När en
person avlider skall den sannolika dödsorsaken anges. Detta kan ske
genom olika metoder, t.ex. genom att behandlande eller undersökande
läkare utfärdar ett dödsbevis eller genom att obduktion företas. Ca 40 %
av samtliga avlidna personer obduceras, varav 14 % blir rättsmedicinskt
undersökta och 26 % genomgår klinisk obduktion. Bland dem som
avlider utanför sjukvårdsinrättning (ca 17 000) företas rättsmedicinska
undersökningar genom obduktion i ca 75 % av fallen.
De rättsmedicinska undersökningarna syftar bl.a. till att fastställa den
sannolika dödsorsaken och att utröna om döden varit naturlig eller
onaturlig. Dessa undersökningar sker med ledning av bl.a. social-
styrelsens föreskrifter om dödsbevis. Däri anges vissa riktlinjer för när
rättsmedicinsk undersökning skall företas. Enligt utredningens mening
har intentionerna i föreskrifterna inte förverkligats. Tillämpningen har
således blivit mer restriktiv än avsett, varigenom bl.a. många dödsfall
har kommit att hänföras till sådana med okänd dödsorsak och därmed
blivit rättsmedicinskt undersökta.
Mot denna bakgrund och av hänsyn till anhöriga och respekt för den
avlidne samt av ekonomiska skäl har utredningen övervägt om det är
möjligt att begränsa antalet sådana undersökningar och om andra
metoder kan - med beaktande av rättssäkerhetsaspekter - nyttjas för att
fastställa den sannolika dödsorsaken.
Utredningen har övervägt att införa ett system som motsvarar det
engelska "coroner"-systemet med en hög jurist som bestämmer om
obduktion skall företas. Systemet överensstämmer dock på väsentliga
punkter med det svenska, där en högre polisman beslutar om rätts-
medicinsk undersökning, varför utredningen avstår härifrån. Som ett
alternativ har utredningen diskuterat om en läkarundersökning av den
avlidne på platsen skulle leda till ett minskat antal obduktioner. För detta
syfte skulle särskilda läkartjänster krävas. Utredningen avfärdar emeller-
tid detta med hänsyn till att ett sådant system sannolikt skulle bidra till
ökade kostnader och till att tjänster för detta ändamål kan väntas bli föga
attraktiva.
Utredningen anser det viktigt att polisen gör vad som är möjligt för att
spåra behandlande läkare och anhöriga som kan lämna viktiga uppgifter
om den avlidne, vilka kan ligga till grund för dödsbevis. Som ett led däri
föreslår utredningen att polisen får tillgång till uppgifter ur de patient-
Prop. 1990/91:93
Bilaga 1
26
dataregister som förs inom respektive landstings hälso- och sjukvård. Av Prop. 1990/91:93
dessa framgår var och när en person fått vård eller behandling. Vad Bilaga 1
gäller behandlande läkare bör dessa enligt utredningens mening i större
utsträckning än vad som nu är fallet kunna utfärda dödsbevis.
Enligt utredningen bör enhetliga rutiner skapas för omhändertagande
av personer som avlider utanför sjukvårdsinrättning och som förs till en
akutmottagning vid sjukhus. Den läkare som konstaterar dödsfallet bör
på olika sätt medverka till att fastställa dödsorsaken efter viss utredning
inom sjukhuset. Om detta genomförs räknar utredningen med att antalet
enkla dödsorsaksundersökningar kommer att minska.
Ibland företas rättsmedicinska undersökningar som enligt utredningens
mening rätteligen inte bör betraktas som rättsmedicinska. Utredningen
anser därför att den rättsmedicinska verksamheten bör renodlas. Bl.a.
föreslår utredningen att personer som avlider av en till döden ledande
sjukdom utanför sjukvårdsinrättning och som varit föremål för vård för
den sjukdomen inte skall betraktas som rättsmedicinska fall. Om behov
av obduktion då uppkommer bör denna utföras inom den landstingskom-
munala sjukvårdsorganisationen. Ett sådant förslag bör medföra att sjuk-
vårdshuvudmännens skyldigheter vad avser avlidna personer klarläggs.
Utredningen anser att målet för den rättsmedicinska verksamheten bör
vara att främja rättssäkerheten. Utifrån detta övergripande mål har
utredningen föreslagit vissa huvuduppgifter för verksamheten vilka i
huvudsak överensstämmer med gällande ordning. Utredningen har
emellertid föreslagit en rad åtgärder för att avgränsa och renodla den
rättsmedicinska verksamheten.
Utredningen föreslår en författningsbestämmelse som anger när rätts-
medicinsk undersökning av avlidna personer får äga rum. Utredningen
anger åtta olika moment enligt vilka sådana undersökningar får företas.
Detta får inte uppfattas så att rättsmedicinsk undersökning alltid måste
ske i dessa fall.
Utredningen föreslår inte någon ändring beträffande de myndigheter
som beslutar om rättsmedicinsk undersökning. Sådana beslut bör alltjämt
fattas av domstol, länsstyrelse, polis eller åklagare. För närvarande
förekommer tre undersökningsformer, enkel och fullständig dödsorsaks-
undersökning samt rättsmedicinsk obduktion vilka föreslås oförändrade.
I praktiken innebär alla undersökningsformerna att den döda kroppen
obduceras. Utredningen föreslår - mot bakgrund av att det någon gång
har visat sig vara tillräckligt att göra en yttre likbesiktning och på
grundval därav kunna uttala sig om den sannolika dödsorsaken - att en
alternativ fjärde undersökningsform införs. Denna undersökningsform
skulle endast innebära en yttre besiktning av den döda kroppen.
Utredningen framhåller att det rättsmedicinska undersökningsmaterialet
bör utnyttjas i större utsträckning i förebyggande syfte när det gäller
olyckor, självmord, hälso- och sjukvård m.m. Därför föreslår ut-
redningen att forskning och utvecklingsarbete bör ingå i den rättsmedi-
cinska verksamheten.
Under senare år har ca 12 500 rättsmedicinska undersökningar
företagits. Av dessa har rättsläkarstationema svarat för ca 11 500 och
27
läkare i allmän och enskild verksamhet for resterande ca 1 000 under- Prop. 1990/91:93
sökningar. Bilaga 1
Med hänsyn till den rättsmedicinska verksamhetens särart har utred-
ningen frågat sig om undersökningar av avlidna personer endast bör
utföras vid rättsläkarstationema eller i vart fall av rättsläkare. Ut-
redningen anser att det är väsentligt att kraven på rättsmedicinsk
kompetens upprätthålls. Detta gäller särskilt kvalificerade rättsmedicinska
undersökningar. Utredningen menar därför att - i likhet med vad som
gäller för närvarande - uppdrag att utföra sådana kvalificerade
undersökningar inte bör lämnas till andra än rättsläkare. Vad därefter
gäller enkla dödsorsaksundersökningar bör bl.a. - för att undvika långa
transportvägar till rättsläkarstationema - sådana uppdrag även i
fortsättningen kunna lämnas till andra läkare utanför stationerna, i första
hand till läkare verksamma vid kliniskt patologiska avdelningar vid
länssjukhus. Till skillnad mot nu gällande föreskrifter föreslår utrednin-
gen att vissa kompetenskrav skall ställas på de personer som företar
rättsmedicinska undersökningar. Detta bör tillgodoses så att förestånda-
ren för en rättsläkarstation lämnar förordnanden till dem som han anser
vara kompetenta att utföra enkla dödsorsaksundersökningar utanför
stationen.
Rättsmedicinska undersökningar av levande personer utförs årligen i
Sverige till ett antal av ca 6 000. Av dessa svarar rättsläkare för ca 600.
Ca 90 % av antalet undersökningar utförs alltså av andra läkare än
rättsläkare. Av praktiska skäl, t.ex. att polisen för sitt arbete är beroende
av att undersökningar företas förhållandevis smidigt och snabbt och att
straffprocessuella tvångsmedel ställer krav på att en läkare finns på
orten, anser utredningen att dessa undersökningar alltjämt bör kunna
utföras av andra läkare jämsides med rättsläkama.
Emellertid anser utredningen att vid vissa typer av grövre brottslighet
vissa fördelar skulle vinnas, om rättsläkamas tjänster utnyttjades efter
mer enhetliga principer. Utredningen föreslår därför att undersökningar
av levande personer vid misstanke om försök till mord, dråp samt allvar-
ligare former av misshandel utförs av rättsläkare. Vidare föreslås att vid
misstanke om brott förövat av polisman den skadade bör undersökas av
läkare vid rättsläkarstation.
1 anslutning till undersökningen utfärdas ett rättsintyg. Kvaliteten på de
rättsintyg som lämnas av läkare varierar. Utredningen föreslår att
rutinerna för hur man bör utforma en begäran om rättsintyg ses över och
att de brister som kunnat iakttas beträffande rättsintygen ägnas särskild
uppmärksamhet under grundutbildningen för läkare.
Utredningen har övervägt fordelar och nackdelar med ett landstings-
kommunalt huvudmannaskap. Utredningen har därvid kommit fram till
att den rättsmedicinska verksamheten bör förbli en statlig angelägenhet
med hänsyn till dess anknytning till och samarbete med rättsvårdande
myndigheter. Det finns visserligen skäl som talar för ett landstings-
kommunalt huvudmannaskap men vid en jämförelse mellan de båda
alternativen anser utredningen att anförda skäl samt ekonomiska
28
beräkningar inte ger stöd för att ett landstingskommunalt huvudmannas-
kap skulle medföra lägre kostnader eller en effektivare verksamhet.
Några exakta beräkningar av effekterna av utredningens förslag går
inte att göra. Konsekvenserna av utredningens förslag innebär att antalet
rättsmedicinska undersökningar av avlidna personer bör kunna minska.
Utredningen räknar dock med att de föreslagna åtgärderna, bl.a. för att
öka läkarnas medverkan att utfärda dödsbevis, bör medföra en minsk-
ning med ca 3 000 rättsmedicinska undersökningar per år. Utredningen
anser att det framtida behovet av rättsmedicinska undersökningar bör
vara ca 6 500-8 000 per år.
Utredningens förslag angående undersökningar av levande personer
torde leda till att rättsläkamas andel av dessa ökar med 5-10 %. Detta
medför att antalet levandeundersökningar i framtiden beräknas uppgå till
900-1 200 undersökningar per år.
Utredningens förslag innebär en något minskad arbetsbelastning vid
rättsläkarstationema. Med hänsyn till nuvarande ansträngda arbets-
situation föreslår utredningen inte några personalminskningar.
Prop. 1990/91:93
Bilaga 1
Statens rättskemiska laboratorium (SRL) är uppdelad på på två av-
delningar, nämligen en kemisk och en blodgruppsserologisk avdelning.
Till den kemiska avdelningens uppgift hör att bestämma förekomsten av
giftiga substanser i biologiskt material avseende såväl levande som
avlidna personer. Bl.a. undersöks blod- och urinprov från samtliga
fordonsförare som misstänks för trafiknykterhetsbrott samt från personer
som misstänks för grövre brott. Den kemiska avdelningen utför också
analyser av urinprov från intagna i kriminalvårdsanstalter. Vidare görs
analyser av kroppsvätskor och organ på prov från avlidna personer.
Någon förändring av laboratoriets uppgift att utföra analyser av alkohol
m.m. beträffande fordonsförare föreslår inte utredningen. Dessa bör
göras vid ett centralt laboratorium. I sammanhanget kan inte uteslutas att
man inom en snar framtid går över till luftutandningsprov vid misstanke
om trafiknykterhetsbrott, vilket skulle få personalmässiga konsekvenser
för laboratoriet.
Antalet kriminalvårdsärenden har stigit oavbrutet sedan början av 1980-
talet. Ekonomiska beräkningar har visat att en decentralisering av sådana
undersökningar till respektive kriminalvårdsanstalt är kostnadsmässigt
ofördelaktig. Dessa undersökningar bör därför enligt utredningens
mening även fortsättningsvis utföras centralt. Utredningen har emellertid
ifrågasatt om mer än hälften av den kemiska avdelningens ärenden bör
bestå av dessa rutinärenden och därför framhållit att ärendeutvecklingen
bör uppmärksammas.
SRLs unika kompetens är rättskemiska analyser av prov från avlidna
personer. Dessa prov kommer från rättsläkarstationema. Enligt ut-
redningens mening talar övertygande skäl för att dessa uppdrag förblir
koncentrerade till ett centralt laboratorium.
29
Vad gäller den blodgruppsserologiska avdelningen har denna huvud- Prop. 1990/91:93
sakligen att svara för bestämning av ärftliga blodegenskaper i faderskaps- Bilaga 1
ärenden på uppdrag av främst socialnämnder. Avdelningen utför också
vissa medicinskt kliniska blodundersökningar i huvudsak på uppdrag av
Regionsjukhuset i Linköping. Ca 1,5-2 % av samtliga levandefödda barn
genomgår blodundersökning i ett faderskapsärende.
Den faderskapsdiagnostika verksamheten föreslås bibehållas och
bedrivas centralt.
Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) utför kriminaltekniska
undersökningar som i de flesta fall föranleds av misstanke om brott och
kan bl.a. vara serologiska och biokemiska undersökningar av fläckar
från kroppsvätskor, narkotikaanalyser, vapen- och brandtekniska
undersökningar, handstilsjämförelser samt äkthetsundersökningar av
dokument. I begränsad omfattning förekommer även andra under-
sökningar.
Laboratorieundersökningar hos SKL påkallas i endast ca 1 % av det
totala antalet anmälda brott i Sverige.
Utredningen bedömer att behovet av kriminaltekniska undersökningar
kan komma att öka något i framtiden bl.a. med hänsyn till att den
tekniska bevisföringen har fått en allt större betydelse. Enligt utred-
ningens mening innebär ett centralt laboratorium bl.a. tillgång till samlad
kompetens. Därigenom skapas förutsättningar för metodutveckling och
enhetlig bedömning. Av bl.a. dessa skäl bör undersökningarna inte
spridas ut på landets 118 polismyndigheter.
Utredningen har i sin analys av sambanden mellan berörda verksamheter
funnit att resultaten från verksamheten vid rättsläkarstationema, SRLs
kemiska avdelning och SKL har likartade syften och utnyttjas i ett
sammanhang, där det finns många beröringspunkter. Dessa myndigheters
roll och funktion kan alltså betraktas som en del i rättsväsendets
utredningsprocess. Mot bakgrund av rättsliga och verksamhetsmässiga
samband anser utredningen att det finns påtagliga fördelar med att
samordna dessa verksamheter. Härför talar också behovet av en bättre
samlad planering, samordning och uppföljning av verksamheten. Med
hänsyn härtill föreslår utredningen att de rättsmedicinska, rättskemiska
och kriminaltekniska verksamheterna samordnas under en gemensam
ledning. Vidare föreslås att SRLs kemiska avdelning och SKL integreras
lokalmässigt.
Den faderskapsdiagnostiska verksmheten saknar anknytning till
straffrättsliga och liknande frågor. Utredningen anser även att SRLs
blodgruppsserologiska avdelning har få beröringspunkter med nämnda
30
myndigheter i fråga om metoder, kompetens och utrustning. Verksam- Prop. 1990/91:93
hetsmässiga samband finns i stället med blodcentralen vid Regionsjuk- Bilaga 1
huset Linköping. Utredningen föreslår därför att regeringen ger
socialstyrelsen i uppdrag att utreda förutsättningarna för ett närmare
samarbete mellan den blodgruppsserologiska avdelningen och blod-
centralen vid Regionsjukhuset i Linköping.
Utredningens förslag innebär således att den kemiska avdelningen vid
SRL samordnas med och lokalmässigt överförs till SKL. De nuvarande
sex rättsläkarstationema föreslås bli regionala rättsmedicinska enheter
inom den nya myndigheten, vilken bör benämnas statens rättstekniska
laboratorium. Det föreslagna laboratoriet bör vara rikets centrala
expertorgan för kvalificierade undersökningar och metodutveckling inom
verksamhetsområdet. Den allmänna målsättningen bör vara att främja
rättssäkerheten genom att biträda de rättsvårdande organen med
undesökningar och utlåtanden. Myndighetens ansvars- och verksamhets-
område föreslås vara
• rättsmedicinska undersökningar av levande och avlidna personer
• rättskemiska undersökningar
• kriminaltekniska undersökningar och i vissa fall andra under-
sökningar
• forskning och utvecklingsarbete.
Utredningen har övervägt två förslag till yttre organisation för
laboratoriet. Det ena är en helt självständig myndighet, det andra innebär
att det även i fortsättningen skall finnas en chefsmyndighet för laborato-
riet. Utredningen har stannat för att rikspolisstyrelsen bör vara chefs-
myndighet för laboratoriet under regeringen och justitiedepartementet.
Beträffande den inre organisatinen föreslå att laboratoriet organiseras
i sex rättsmedicinska enheter, en kemisk enhet, en enhet för biologi, en
enhet för teknik, en enhet för skriftteknik samt en enhet för planering,
samordning, administration och intem service. Utredningen lämnar
förslag till kompetenskrav för vissa befattningar inom den nya myndig-
heten.
Utredningen har prövat förutsättningarna för att decentralisera
rättskemiska analyser till rättsläkarstationema. Enligt utredningens
mening finns det for närvarande i princip inte förutsättningar att
decentralisera sådana analyser. Detta innebär inte att enklare rätts-
kemiska analyser inte skall kunna utföras vid rättsläkarstationema.
Frågan om vilka analyser som i framtiden skall få utföras lokalt får
prövas fortlöpande inom myndigheten med hänsyn till den tekniska
utvecklingen, de ekonomiska förutsättningarna och kompetensen hos
personalen.
Om organisationsförslaget genomförs räknar utredningen med en
personalbesparing av 15-20 helårsarbetskrafter.
31
En sådan organisation skulle enligt utredningens mening ge förutsätt- Prop. 1990/91:93
ningar för en effektivare ledning men också kunna underlätta rationalise- Bilaga 1
ring och effektivisering av verksamheterna.
En förutsättning för att uppnå de samordningseffekter m.m. som
utredningen pekar på är att de rättskemiska och kemiska verksamheterna
vid SRL respektive SKL samordnas lokalmässigt. Utredningen anser att
en samordning av den kemiska avdelningen vid SRL och SKL kräver en
tillbyggnad av SKL. Om statens nyttjande av lokaler inom Regionsjuk-
huset i Linköping for SRLs kemiska avdelning inte kan avvecklas på ett
ekonomiskt tillfredsställande sätt, bör detta inte vara ett hinder för att
avdelningen organisatoriskt inordnas i den nya myndigheten. Utred-
ningen förutsätter dock att målet bör vara att samlokalisera SRLs
kemiska avdelning och SKL.
Utredningen bedömer att den föreslagna organisationen av statens
rättstekniska laboratorium kan leda till en total årlig kostnadsbesparing
med ca 3 700 000-4 500 000 kr.
Utredningens förslag att i mindre omfattning anlita utomstående läkare
för rättsmedicinska undersökningar beräknas utredningen medföra en
kostnadsminskning med ca 1 120 000-1 440 000 kr. per år.
Utredningen räknar med att även en samverkan mellan den blodgrupps-
serologiska avdelningen vid SRL och blodcentralen vid Regionsjukhuset
i Linköping kan ge möjligheter till rationaliseringsvinster.
De förändringar som utredningen föreslår beträffande innehållet i den
rättsmedicinska verksamheten bör genomföras den 1 januari 1987. Den
nya organisationen för statens rättstekniska laboratorium bör träda i kraft
senast första halvåret 1988.
32
Förteckning över remissinstanser som avgett ProP- 1"°/91:93
yttrande över betänkandet (Ds S 1986:3) Bllagd 2
Samordning av det rättsmedicinska, rättskemiska
och kriminaltekniska undersökningsväsendet
Justitiekanslem, riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, statens
kriminaltekniska laboratorium, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
statens rättskemiska laboratorium - blodgruppsserologiska avdelningen,
statens rättskemiska laboratorium - kemiska avdelningen, nämnden för
undervisningssjukhusens utbyggande, universitets- och högskoleämbetet,
statskontoret, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån, hovrätten för
västra Sverige, Stockholms tingsrätt, polismyndigheterna i Stockholm,
polismyndigheterna i Huddinge, Linköping, Norrköping, Jönköping,
Lund, Malmö, Varberg, Göteborg, Uddevalla, Mariestad, Kramfors,
Umeå, Vilhelmina och Boden, statens rättsläkarstationer i Stockholm,
Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg och Umeå, länsstyrelserna i Stock-
holms, Östergötlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Jämtlands och Västerbottens län, Linköpings kommun, Stockholms läns
landsting, Östergötlands läns landsting, Värmlands läns landsting, Norr-
bottens läns landsting, Landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorga-
nisation som översänt yttrande från Svenska Polisförbundet och Stats-
tjänstemannaförbundet, Centralorganisationen SACO/SR som översänt
yttrande från Sveriges Naturvetareförbund, Sveriges läkarförbund,
Svenska läkaresällskapet, Föreningen Sveriges länspolischefer, Före-
ningen Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges statsåklagare, Centrum
för forensisk vetenskap vid Linköpings universitet och Svenska
statistikersamfundet.
LIniversitets- och högskoleämbetet har överlämnat yttranden från
rättsmedicinska institutioner och andra lokala högskolemyndigheter.
33
3 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 93
I betänkandet föreslås en ny lag som reglerar hälso- och sjukvårdens
ansvar vid dödsfall. Sjukvårdshuvudmännen får ett lagfäst ansvar för
att en ändamålsenlig organisation finns för att ta hand om och under-
söka avlidna om inte rättssäkerheten kräver att en rättsmedicinsk
undersökning genomförs.
Lagen innebär att sjukvårdshuvudmännens nuvarande ansvar vid
dödsfall på sjukvårdsinrättningar utvidgas att gälla även vid dödsfall
utanför sådana inrättningar. Den offentliga hälso- och sjukvården får
därmed samma ansvar oavsett platsen för ett dödsfall. Detta innebär
att polisen inte behöver tillkallas vid dödsfall utanför sjukvårdsin-
rättningar i den utsträckning som nu sker. Det blir en uppgift för
sjukvården att vid naturliga dödsfall svara för de medicinska under-
sökningar som krävs för att fastställa den sannolika dödsorsaken.
Den nya lagen beräknas medföra en avsevärd minskning av de rätts-
medicinska undersökningarna och att dödsbevis i ökad omfattning
kommer att kunna utfärdas utan undersökning som innefattar obduk-
tion.
Lagförslaget syftar inte till någon ändring av förhållandet att polisen
skall tillkallas och att rättsmedicinsk undersökning skall utföras om det
är befogat med hänsyn till kraven på rättssäkerhet. Däremot avlastas
polisen och rättsläkarstationema befattningen med dödsfall vid vilka
det inte finns saklig grund att anlita dem.
Enligt den nya lagen skall sjukvårdshuvudmännen svara för att
dödsfall skyndsamt anmäls till folkbokföringsmyndighet samt att
dödsbevis utfärdas och lämnas dit. Om rättsmedicinsk undersökning
utförs skall dock polisen svara för dessa uppgifter.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1988.
I betänkandet behandlas också frågor som rör balsamering och
transporter av avlidna. Någon reglering i lag av dessa frågor föreslås
inte.
34
Obduktionslagen (1975:191) äger tillämpning på obduktion som inte
innefattar rättsmedicinsk undersökning. Detta innebär att lagen gäller
sådana obduktioner som utförs inom sjukvården och som brukar be-
nämnas kliniska obduktioner.
Enligt obduktionslagens huvudregel (2 §) får en obduktion företas om
den avlidne under sin livstid skriftligen har medgett det. Om ett sådant
medgivande saknas, får obduktion ändå göras (3 §) om det behövs för
att orsaken till dödsfallet skall kunna fastställas eller viktig upplysning
angående sjukdomens beskaffenhet erhållas.
Om dödsorsaken är känd, får obduktion dock inte äga rum om den
avlidne eller nära anhörig till honom har uttalat sig emot det eller
åtgärden eljest kan antas stå i strid med den avlidnes eller nära anhörigs
uppfattning. I fall då skriftligt medgivande inte föreligger skall, där det
kan ske och inte särskilda skäl talar emot, nära anhörig till den avlidne
underrättas om obduktionen innan den äger rum (4 §). Om dödsorsaken
är känd, får obduktionen inte påbörjas förrän skälig tid förflutit efter
underrättelsen.
Vid behandlingen av förslaget till obduktionslag uttalade riksdagen att
det i lagen medgivna undantaget från principen om hänsynstagande till
den avlidne och hans anhöriga borde tillämpas restriktivt (prop. 1975:50,
SoU 8, rskr. 141).
Socialstyrelsen utfärdade i december 1975 anvisningar till obduktionsla-
gen (MF 1975:123) som numera benämns allmänna råd (SOSFS
1986:36).
Obduktionslagen (1975:191) äger bara tillämpningpå obduktion som inte
innefattar rättsmedicinsk undersökning. I kungörelsen (1973:710) om
rättsmedicinsk obduktion finns bestämmelser som innebär att beslut om
en sådan obduktion meddelas av domstol, länsstyrelse, åklagare eller
polismyndighet.
De rättsmedicinska undersökningarna av avlidna är sedan länge
uppdelade på tre undersökningsformer som benämns rättsmedicinsk
obduktion, fullständig dödsorsaksundersökning och enkel dödsorsaks-
undersökning. Även de två sistnämnda undersökningsformerna innefattar
i regel obduktion. Bestämmelser om undersökningsformerna m.m. finns
för närvarande i socialstyrelsens cirkulär (MF 1975:12) med föreskrifter
35
om förfarandet vid rättsmedicinsk obduktion m.m. och i styrelsens före- Prop. 1990/91:93
skrifter (SOSFS 1989:34) om dödsbevis m.m. Bil. 4
l. 3 Dödsfallsanmälan, dödsbevis och intyg om dödsorsaken
En ny begravningslag (1990:1144) träder i kraft den 1 april 1991 (prop.
1990/91:10, KU14, rskr. 39). Reglerna om anmälan av dödsfall,
dödsbevis och intyg om dödsorsaken i den nya lagen och i en ny be-
gravningsförordning (1990:1147) ersätter då reglerna i 31 och 32 §§
folkbokföringslagen (1967:198) samt i begravningskungörelsen
(1963:540).
Enligt 31 § folkbokföringslagen gäller t.o.m. mars 1991 att anmälan
av dödsfall skyndsamt skall göras till pastorsämbete av anhöriga m.fl. En
nyhet i den nya begravningslagen är att dödsfallsanmälan görs av
sjukvårdsinrättningen om den avlidne vid dödsfallet vårdades där eller
förts dit i anslutning till dödsfallet. I övrigt innehåller den nya lagen i
stort sett hittillsvarande regler om att anmälan skall göras av anhöriga
m. fl. med tillägget att även polismyndigheten skall anmäla dödsfall om
det inte finns någon annan som är skyldig att göra det.
Enligt 32 § folkbokföringslagen gäller t.o.m. mars 1991 att ett intyg
om dödsorsak (dödsbevis) skall lämnas till pastorsämbetet. Detta var
tidigare en förutsättning för eldbegängelse (kreinering) men inte för grav-
sättning. Fr.o.m. år 1971 infördes obligatoriskt dödsbevis, dvs. krav på
dödsbevis även för gravsättning (se avsnitt 4).
Dödsbeviset är nu ett intyg om dödsorsaken. Den nya begravnings-
lagen innebär att det delas upp på två olika handlingar, nämligen dels ett
bevis om dödsfallet (dödsbevis), dels ett intyg om dödsorsaken. Döds-
beviset blir således ett intygande av dödsfallet och inte längre ett intyg
om dödsorsaken. Även i fortsättningen skall dödsbeviset ligga till grund
för prövning om gravsättning eller kremering får ske.
Dödsbeviset och intyget om dödsorsaken skall utfärdas av läkare och
lämnas till pastorsämbetet. Huvudregeln är att detta skall ske utan
dröjsmål. Dock gäller enligt begravningsförordningen olika tidsfrister,
nämligen en vecka för dödsbeviset och tre veckor för intyget om döds-
orsaken.
Ytterligare en nyhet i den nya begravningslagen är att anhöriga m.fl.
befrias från uppgiften att lämna dödsbevis och intyg om dödsorsaken.
Sjukvårdsinrättningarna skall inte bara, som hittills, lämna dessa
handlingar om den avlidne vårdas där vid dödsfallet utan även om han
förts dit i anslutning därtill. Detta gäller t.ex. om någon avlider på
allmän plats och förs till ett sjukhus. I andra fall skall beviset och intyget
lämnas av den läkare som utfärdat dem.
Liksom hittills gäller enligt den nya begravningsförordningen att
polisen skall skaffa ett dödsbevis om det inte kommit in till pastors-
ämbetet inom en vecka efter det att dödsfallet anmälts.
Enligt 4 kap. 8 § begravningslagen skall dödsbeviset med uppgift om
detta lämnas till polismyndighet om det kan antas att döden har orsakats
av någon annan person eller om det annars finns skäl för en fullstän-
36
digare undersökning av den döda kroppen. Polismyndigheten skall efter
den utredning som kan behövas skaffa intyg om dödsorsaken. Därefter
skall myndigheten lämna dödsbeviset och intyget till pastorsämbetet till-
sammans med ett tillstånd till gravsättning eller kremering.
Ett intyg om dödsorsaken skall bl.a. innehålla läkarens uttalande om
dödsorsaken och de omständigheter som det grundas på. Om döds-
orsaken inte har kunnat fastställas, skall läkaren i stället ange sin
uppfattning om orsaken och ange de omständigheter på vilka den
grundas.
Den nya lagen (1990:1536) om folkbokföringsregister (prop.
1990/91:53, SkU9, rskr. 109), som träder i kraft den 1 juli 1991,
innebär att dödsorsaken inte längre skall antecknas i folkbokföringen.
Avsikten är därför att intygen om dödsorsaken skall sändas direkt till
statistiska centralbyrån.
Enligt begravningsförordningen skall läkaren undersöka kroppen innan
ett dödsbevis och ett intyg om dödsorsaken utfärdas. En sådan under-
sökning behövs dock inte om läkaren har vårdat den döde för den
sjukdom som föranlett dödsfallet och anser sig på sannolika skäl kunna
fastställa dödsorsaken. Detsamma gäller om läkaren har hjälpt till vid en
förlossning då modem eller barnet har avlidit.
I begravningsförordningen finns bl.a. föreskrifter om vad ett dödsbevis
och ett intyg om dödsorsaken skall innehålla. Socialstyrelsen får efter
samråd med riksskatteverket, statistiska centralbyrån och rikspolis-
styrelsen meddela ytterligare föreskrifter därom och också fastställa
blanketter för dödsbevis och intyg om dödsorsaken. Socialstyrelsen får
också efter samråd med rikspolisstyrelsen meddela föreskrifter om de
undersökningar som dessa handlingar skall grundas på.
Prop. 1990/91:93
Bil. 4
Enligt 3 § 6) allmänna läkarinstruktionen (1963:341) gäller sedan länge
att varje läkare, vare sig han är i allmän tjänst eller enskilt utövar läkar-
yrket, så snart ske kan kostnadsfritt skall utfärda dödsbevis när någon
avlidit som läkaren vårdat under hans sista sjukdom. Detsamma gäller
när modern eller barnet avlider under förlossning vid vilken läkaren
hjälpt till eller när läkaren efter dödsfallet undersökt den avlidnes kropp.
Fr.o.m. den 1 april 1991 omfattas också intyget om dödsorsaken av
denna skyldighet (SFS 1990:1148).
Det har också sedan länge ålegat överläkarna vid sjukhusen att, när det
är påkallat, föranstalta om klinisk obduktion med iakttagande av
bestämmelserna i obduktionslagen (1975:191). Läkarna utanför sjuk-
husen har däremot före år 1990 i regel inte kunnat skaffa ett bättre
underlag för att utfärda ett dödsbevis genom en klinisk obduktion. I
stället har polisen kopplats in.
37
Ändringarfr.o.m. år 1990
Staten och sjukvårdshuvudmännen träffade i april 1989 en överenskom-
melse om ersättningar till dessa huvudmän under år 1990 från sjukför-
säkringen. Överenskommelsen innebär bl.a. att sjukvårdshuvudmännen
fr.o.m. den 1 januari 1990 tar ett större ansvar vid dödsfall utanför sjuk-
husen (se regeringens skrivelse 1988/89:153 s. 30).
I anslutning till överenskommelsen ändrades allmänna läkarinstruk-
tionen fr.o.m. den 1 januari 1990 (SFS 1989:815).
Efter denna ändring gäller enligt 3 § 8) i instruktionen, utöver nämnda
skyldighet enligt 3 § 6), att vaije läkare som i sin verksamhet får
kännedom om att någon avlidit på annan plats än ett sjukhus skall söka
få fram sådana uppgifter om den avlidne, i första hand från den läkare
som vårdat denne före dödsfallet, som kan vara av betydelse för att fast-
ställa dödsorsaken. Om det behövs skall läkaren ta initiativ till obduktion
enligt obduktionslagen. Vidare skall varje läkare lämna annan läkare de
uppgifter om en avliden person som denne behöver för att kunna utfärda
dödsbevis och intyg om dödsorsaken.
Vidare infördes fr.o.m. den 1 januari 1990 en ny 14 § i allmänna
läkarinstruktionen. Den innebär att distriktsläkarna skall se till att ob-
duktion enligt obduktionslagen görs när det finns skäl för detta i de fall
en person avlidit på någon annan plats än ett sjukhus. Detta gäller om
förhållandena inte ger anledning till en rättsmedicinsk obduktion eller
annan rättsmedicinsk undersökning.
Genom dessa ändringar har sjukhusens överläkare och distriktsläkarna
utanför sjukhusen fått samma skyldighet och samma möjlighet att se till
att klinisk obduktion görs när det finns skäl för det. Andra läkare utanför
sjukhusen kan fullgöra sin skyldighet att, om det behövs, ta initiativ till
en klinisk obduktion genom att kontakta distriktsläkaren. Oavsett om
dödsfallet ägt rum på eller utanför ett sjukhus finns därmed numera
samma möjlighet att genom en klinisk obduktion få underlag för att
utfärda ett dödsbevis.
Fr.o.m. år 1990 gäller enligt allmänna läkarinstruktionen att varje
läkare skall anmäla ett dödsfall till polisen då förhållandena är sådana att
en rättsmedicinsk obduktion eller annan rättsmedicinsk undersökning
behövs. Före år 1990 var denna skyldighet formulerad så att sådan
anmälan skulle göras om en fullständigare undersökning av den döda
kroppen behövdes för att dödsorsaken skulle kunna fastställas.
Till följd av överenskommelsen och ändringarna i allmänna läkarin-
struktionen reviderade socialstyrelsen berörda avsnitt i sina föreskrifter
om dödsbevis m.m. som trycktes om (SOSFS 1989:34) och sändes ut till
alla läkare med en skrivelse i december 1989.
Prop. 1990/91:93
Bil. 4
38
Bil. 4
Riksdagen har vid flera tillfallen under senare år behandlat frågor som
rör reglerna om kliniska och rättsmedicinska obduktioner. Här kan
erinras om några uttalanden som därvid gjorts.
I betänkandet SoU 1985/86:1 framhöll socialutskottet att obduktions-
lagens intentioner om hänsyn till de närmast berördas uppfattning inte får
urholkas genom att överdrivet många dödsfall för säkerhets skull hänförs
till sådana med okänd dödsorsak eller anses motivera rättsmedicinsk
undersökning. Samtidigt erinrade utskottet om att riksdagen vid till-
komsten av obduktionslagen uttalade att undantaget från principen om
hänsynstagande till den avlidne och hans anhöriga borde tillämpas
restriktivt (jfr avsnitt 1.1).
Vidare förutsatte utskottet att regeringen i lämpligt sammanhang skulle
överväga om de anhörigas rättsliga ställning behöver förstärkas.
Utskottet uttalade också att det kunde ifrågasättas om inte tillämpningen
av reglerna för dödsbevis blivit mer restriktiv än avsett, varigenom
onödigt många dödsfall kommit att hänföras till sådana med okänd
dödsorsak. Bl.a. det ökade antalet rättsmedicinska undersökningar tydde
enligt utskottet på detta.
Utskottet utgick från att regeringen i lämpligt sammanhang skulle
redovisa utfallet av 1975 års obduktionslag samt tillämpningen av
reglerna om rättsmedicinska undersökningar och om dödsbevis.
Socialutskottet tog åter upp dessa frågor i betänkandet SoU 1986/87:6.
Synpunkter föregående år i betänkandet SoU 1985/86:1 gjorde sig enligt
utskottets mening alltjämt mycket starkt gällande. Utskottet poängterade
att det är angeläget att upprätthålla obduktionslagens restriktiva syn i
fråga om obduktion mot den avlidnes eller de anhörigas vilja.
I betänkandet 1989/90:SoUl erinrade socialutskottet om sina tidigare
uttalanden och framhöll att det vidhöll sin uppfattning i dessa avseenden.
Utskottet redovisade därvid att reglerna för samtycke till klinisk obduk-
tion utreddes av transplantationsutredningen (se avsnitt 3.1). Även
utfallet av reglerna om obduktion och dödsbevis borde enligt utskottets
uppfattning redovisas i detta sammanhang. Riksdagen beslutade att som
sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr.
1989/90:1).
Transplantationsutredningen (S 1987:02) skall enligt sina direktiv (dir.
1987:17) från mars 1987 bl.a. överväga reglerna om samtycke till
kliniska obduktioner. I direktiven redogjordes för en del av social-
utskottets uttalanden i betänkandena SoU 1985/86:1 och SoU 1986/87:6
(se avsnitt 2).
Enligt tilläggsdirektiv i maj 1990 (dir. 1990:30) skall utredningen bl.a.
39
överväga kriterier och regler för vilka olika förfaranden med döda Prop. 1990/91:93
kroppar som skall anses etiskt godtagbara. Utredningen skall också Bil- 4
bedöma behovet av författningsreglering och etiska riktlinjer.
I tilläggsdirektiven erinrades om att det finns flera skäl till att en klinisk
obduktion kan behöva göras. Samtidigt framhölls bl.a. att samhällets
intresse av att tillförlitliga dödsbevis utfärdas självfallet kan komma i
konflikt med den avlidnes eller de anhörigas intresse av att obduktion
inte utförs. Vidare erinrades om att självbestäinmandeprincipen spelar en
viktig roll i hälso- och sjukvården och därför bör beaktas även i detta
sammanhang. Vid sina ställningstaganden till regler för kliniska obduk-
tioner förutsattes utredningen göra en avvägning mellan sådana motståen-
de intressen.
Mot bakgrund av vad riksdagen gett regeringen till känna skall trans-
plantationsutredningen enligt tilläggsdirektiven också redovisa utfallet av
reglerna om obduktion och dödsbevis. 1 direktiven erinrades även om
den överenskommelse som innebär att sjukvårdshuvudmännen fr.o.m.
den 1 januari 1990 tar ett större ansvar vid dödsfall utanför sjukvårds-
inrättning (se avsnitt 1.4).
Transplantationsutredningen skall enligt tilläggsdirektiven även se över
reglerna om rättsmedicinska undersökningar. Direktiven nämner att
RRK-utredningen hade lämnat förslag till en författningsbestämmelse om
när rättsmedicinsk undersökning skall få ske och att förslaget mött kritik
från remissinstanserna. Enligt direktiven bör en författningsreglering av
rättsmedicinska undersökningar ange under vilka förutsättningar de får
göras. En utgångspunkt bör vara att rättsmedicinsk förrättning skall
göras då särskilda rättsäkerhetsskäl motiverar det.
Enligt sina direktiv från mars 1987 (dir. 1987:21) skall tillsynsutred-
ningen (S 1987:03) bl.a. överväga om den personkrets som omfattas av
lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
(tillsynslagen) bör utvidgas. Detta gäller t.ex. personal med vårdut-
bildning som är knuten till rättsmedicinsk eller rättskemisk verksamhet.
Utredningen skall vidare bl.a. överväga om tillsynslagen bör förtyd-
ligas såvitt rör personalens iakttagande av respekt och skyddande av in-
tegriteten t.ex. vid omhändertagande av avlidna i avvaktan på bisättning
och begravning. Utredningen skall också överväga vilket ansvar sjuk-
vårdshuvudmännen bör ha för detta omhändertagande. Utredningen
avser att inom kort lägga fram sina förslag.
I landet inträffar 90 000-95 000 dödsfall per år. Därav har under 1980-
talet drygt 80 % inträffat på en sjukvårdsinrättning. Under 1970- och
1980-talen har de kliniska obduktionerna i stort sett endast utförts vid
sådana dödsfall. Dessa obduktioner har minskat från ca 32 000 år 1973
40
till knappt 22 600 år 1984 och ca 19 700 år 1987. Prop. 1990/91:93
RRK-utredningen redovisade att bland dem som avled utanför Bil- 4
sjukvårdsinrättningarna (ca 17 000 per år) företogs rättsmedicinsk
undersökning i form av obduktioner i ca 75 % av fallen.
De rättsmedicinska undersökningar vid statens rättsläkarstationer som
innefattar obduktion ökade kraftigt under första hälften av 1970-talet,
nämligen från drygt 6 000 i slutet av 1960-talet till drygt 11 000 år
1975. Antalet sådana undersökningar har under 1980-talet varierat
mellan ca 11 500 och ca 12 200. De uppgick år 1986 till 12 160,
år 1987 till 12 212 och år 1988 till 11 957 för att minska till 11 493
år 1989.
Ökningen från slutet av 1960-talet utgörs i allt väsentligt av enkla
dödsorsaksundersökningar.
De kvalificerade undersökningarna (rättsmedicinska obduktioner och
fullständiga dödsorsaksundersökningar) vid rättsläkarstationema har
under andra hälften av 1980-talet uppgått till ca 6 300-6 650 per år. De
enkla dödsorsaksundersökningama har under samma period varierat
mellan 5 635 (år 1986) och 5 179 (år 1989).
Härtill kom 1 000-1 400 undersökningar per år som utfördes utanför
rättsläkarstationema.
Den kraftiga ökningen av antalet enkla dödsorsaksundersökningar
sedan 1960-talet kan i och för sig inte anses vara en direkt följd av att
obligatoriskt dödsbevis (jfr avsnitt 1.3) infördes fr.o.m. år 1971 (prop.
1970:92, 3LU 48, rskr. 226). Antalet dödsfall vid vilka dödsbevis inte
lämnades hade nämligen minskat oavbrutet under 1960-talet och upp-
gick år 1966 till endast 613. Utvecklingen har blivit en helt annan än
vad man då hade anledning att räkna med. För att inte lägga ökade
besvär på allmänheten hade rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen
föreslagit att det skulle åvila polismyndigheten att skaffa dödsbevis i de
fall då skyldighet dittills inte förelegat att lämna sådana. Kostnaderna
härför föreslogs stanna på statsverket. Kostnadsökningen hade ämbets-
verken uppskattat till ca 250 000 kr. i dåvarande kostnadsläge. En viss
besparing skulle kunna göras om det rörande val av undersökningsform
föreskrevs att användandet av rättsmedicinsk obduktion så långt möjligt
skulle begränsas utan att rättssäkerhetskrav därför eftersattes.
Socialstyrelsen framhöll i de reviderade föreskrifter om dödsbevis m.m.
som gavs ut år 1980 (SOSFS 1980:1) att läkarna hade blivit allt mer
restriktiva då det gällt att utlärda dödsbevis i de fall döden inträffat utan-
för en sjukvårdsinrättning, t.ex. i hemmet. Den läkare som tillkallats för
att konstatera ett dödsfall hade i många fall inte utfärdat dödsbevis. Detta
gällde även vid helt naturliga dödsfall då den avlidne vårdats av en
annan läkare för den sjukdom som lett till döden. I stället hade dödsfallet
anmälts tillpolismyndigheten med följd att antalet rättsmedicinska under-
sökningar stadigt ökat.
Mot bakgrund av dessa förhållanden hade socialstyrelsen gjort den
översyn som resulterade i 1980 års föreskrifter. I dessa framhöll
styrelsen att det var viktigt att det inom sjukvården skapades sådana
rutiner att, utan eftersättande av rättsäkerhetskraven, dödsbevis kunde
41
utfärdas utan polismyndighetens medverkan i alla de situationer då det Prop. 1990/91:93
inte förelåg saklig grund att göra anmälan till denna. Bil. 4
Utvecklingen under 1970- och 1980-talen är en följd av tillämpningen
av de regler som gällt under denna period. Detta bekräftas också av den
kraftiga minskning av de enkla dödsorsaksundersökningama som de
ändrade reglerna fr.o.m. den 1 januari 1990 redan medfört (se avsnitt 5).
Polisen har kommit att kopplas in vid dödsfall utanför sjukhusen i en
omfattning som man inte hade haft anledning att räkna med. För att
kunna skaffa dödsbevis har polisen i praktiken ofta haft som enda
alternativ att besluta om en rättsmedicinsk undersökning i form av en
enkel dödsorsaksundersökning, dvs. en undersökning som i regel
innefattar obduktion. Detta har gällt även i sådana fall vid vilka en
ytterligare utredning inom sjukvården, ibland innefattande en klinisk
obduktion, hade kunnat ge tillräckligt underlag för att utfärda dödsbe-
viset. Detta har resulterat i den kraftiga ökningen av de enkla döds-
orsaksundersökningama.
De uttalanden som gjorts av riksdagen och dess socialutskott får ses
mot den redovisade bakgrunden. Utskottet har bl.a. ifrågasatt om inte
tillämpningen av reglerna för dödsbevis blivit mer restriktiv än avsett och
att därigenom onödigt många dödsfall kommit att hänföras till sådana
med okänd dödsorsak och därmed blivit rättsmedicinskt undersökta. Att
utskottet haft fog för detta uttalande bekräftas av RRK-utredningen som
också ansett att intentionerna i socialstyrelsens föreskrifter inte förverk-
ligats.
De regeländringar som trädde i kraft den 1 januari 1990 (se avsnitt 1.4)
utgör ett väsentligt steg i reformarbetet. I budgetpropositionen 1990
(prop. 1989/90:100 bil. 7 s. 82) redovisades att målet i detta steg var att
minska antalet enkla dödsorsaksundersökningar med 3 000-4 000. Vidare
framhölls att regeringen förutsatte att socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen
och sjukvårdshuvudmännen på olika sätt aktivt verkade för att nya
rutiner etablerades så att detta mål kunde nås successivt.
Nu kan konstateras att antalet enkla dödsorsaksundersökningar vid
rättsläkarstationema mellan åren 1989 och 1990 minskade från 5 179 till
3 323, dvs. med 1 856 eller 35,8 %. Detta visar att regeländringarna till
stor del redan fått den effekt som eftersträvats.
Skillnaderna är emellertid stora mellan olika delar av vårt land. De
enkla dödsorsaksundersökningama har minskat med ca 60 % inom de
områden som stationerna i Linköping och Göteborg betjänar. Minsk-
ningen inom områdena för stationerna i Uppsala, Lund och Umeå är
mellan 30 % och 35 % medan den endast är 13 % inom stockholms-
stationens upptagningsområde. Stora skillnader föreligger också mellan
såväl olika landstingsområden som olika polisdistrikt.
De stora skillnaderna talar för att, med de regler som gäller sedan den
1 januari 1990, nämnda minskning av de enkla dödsorsaksundersök-
42
ningama med 3 000-4 000 är realistisk under förutsättning att reglerna Prop. 1990/91:93
tillämpas lika och konsekvent i hela landet. Bil. 4
Som förut nämnts utfördes 1 000-1 400 enkla dödsorsaksundersök-
ningar per år utanför rättsläkarstationema under slutet av 1980-talet.
Budgetåret 1989/90 gjordes uppskattningsvis 900 enkla dödsorsaks-
undersökningar utanför stationerna. Uppgifter från flera polisdistrikt talar
för att dessa undersökningar minskar mycket snabbt till följd av de nya
regler som gäller fr.o.m. den 1 januari 1990.
43
Prop. 1990/91:93
Proposition...................................1
Propositionens huvudsakliga innehåll ...................1
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 februari 1991 2
1 Inledning ................................2
2 Reformarbetet i stort .........................4
3 Reglerna om åtgärder vid dödsfall ................ 5
4 Ledningen av de rättsmedicinska, rättskemiska och
rättsserologiska verksamheterna.................. 10
4.1 Tidigare utredningar m.m.................. 10
4.2 En ny myndighet ....................... 11
5 Den rättsserologiska verksamheten................ 15
5.1 Nuvarande verksamhet.................... 15
5.2 Tidigare utredningar ..................... 16
5.3 Ny organisation........................ 17
6 De rättsmedicinska och rättskemiska verksamheterna..... 18
6.1 Nuvarande verksamhet.................... 18
6.2 Ny organisation........................ 19
7 Anslagsfrågor för budgetåret 1991/92 .............. 23
8 Hemställan ..............................24
9 Beslut .................................24
Bilaga 1 Sammanfattningen i RRK-utredningens betänkande ... 25
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande
över betänkandet (Ds S 1986:3) Samordning av det
rättsmedicinska, rättskemiska och kriminaltekniska
undersökningsväsendet....................33
Bilaga 3 Sammanfattningen i betänkandet med förslag till lag
om omhändertagande och undersökning av avlidna ... 34
Bilaga 4 Redogörelse för frågor som rör reglerna om åtgärder
vid dödsfall, m.m.......................35
gotab 98071, Stockholm 1991