Prop.
1990/91:91
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Föredragande vid regeringssammanträdet har varit statsrådet Wall-
ström och chefen för miljödepartementet.
Stockholm den 7 februari 1991
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Margot Wallström
I propositionen föreslås utökade möjligheter att förbjuda eller annars
reglera exporten av farliga varor och kemikalier.
Förslaget innebär bl. a. följande.
— En näringsidkare skall kunna förbjudas att exportera konsumentvaror
som medför särskilda risker för allvarliga personskador.
— Återutförsel av livsmedel som förvaras på tullupplag eller tullager eller i
frihamn skall kunna förbjudas, om de kan orsaka allvarliga personska-
dor. Sådana livsmedel skall också kunna förstöras.
— Export av farliga kemikalier skall kunna förbjudas eller annars förenas
med särskilda villkor.
De nya reglerna skall enligt förslaget tas in i produktsäkerhetslagen
(1988:1604), livsmedelslagen (1971:511) och lagen (1985:426) om kemi-
ska produkter. De avses träda i kraft den 1 juli 1991.
Som ett led i en försökverksamhet (jfr prop. 1989/90:90) har denna
proposition utformats på ett nytt sätt.
Det regeringen vill att riksdagen skall ta ställning till redovisas i
propositionen under rubriken Ärendet till riksdagen, som alltså mot-
svarar den tidigare rubriken Hemställan.
1 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 91
Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet kom handeln med
farliga varor att dra till sig stor uppmärksamhet internationellt.
I juni 1982 tillkallade chefen for handelsdepartementet en kommitté
(H 1982:06) för att utreda frågan om återkallelse av farliga varor
(dir. 1982:60). Kommittén antog namnet produktåterkallelsekommittén.
Genom tillläggsdirektiv i mars 1985 utvidgades uppdraget till att omfatta
också frågan om förbud mot export av farliga varor (dir. 1985:9).
Kemikalieinspektionen gjorde under år 1987 en framställning till rege-
ringen med förslag om införande av vissa föreskrifter om notifikation vid
export av farliga kemikalier. Kemikalieinspektionens förslag har övervägts
inom produktåterkallelsekommittén.
Ledamöter i kommittén var justitierådet Staffan Vängby, ordförande,
direktören Per Wallin, utredningssekreteraren Jan-Erik Nyberg, ombuds-
mannen Ann-Marie Petersson, juris doktorn Sten Tengelin och avdel-
ningschefen Turid Ström. Wallin och Tengelin ersattes under år 1987 av
direktörerna Lars Dahllöf och Anders Stenlund.
I november 1988 avlämnade kommittén slutbetänkandet (SOU
1988:56) Export av farliga varor. Kommitténs sammanfattning av sitt
betänkande och lagförslagen i betänkandet finns fogade till propositionen
som bilagorna 1 och 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna återfinns i bilaga 3. En sammanställning av deras yttranden finns
tillgänglig i lagstiftningärendet (dnr MA 106/89) i civildepartementet.
Regeringen tar i det följande på grundval av betänkandet och remissut-
fallet upp vissa frågor om export av farliga varor och kemiska produkter.
I avsnitt 2.1 lämnas en redogörelse för den svenska lagstiftningen och
internationella överenskommelser i frågor om produktsäkerhet. I de föl-
jande avsnitten 2.2 och 2.3 redogör vi för förslag till sådana ändringar i
produktsäkerhetslagen (1988:1604) och livsmedelslagen (1971:511, om-
tryckt 1989:461) som skall göra det möjligt att hindra export av farliga
konsumentvaror och återutförsel av livsmedel. I anslutning till frågan om
hinder för export av konsumentvaror och livsmedel finns anledning att ta
upp frågor om bl. a. exportförbud av kemiska produkter. I avsnitt 3.1
redovisas denna fråga närmare mot bakgrund av den internationella ut-
vecklingen och arbetet i internationella organ. De ändringar i lagen
(1985:426) om kemiska produkter (ändrad senast 1990:239) som föreslås
redovisas närmare i avsnitt 3.2. I avsnitt 4 tas upp handelspolitiska syn-
punkter på ett exportförbud. Kostnadskonsekvenser av förslagen behandlas
i avsnitt 5.1 avsnitt 7 kommenterar vi de olika lagförslagen närmare.
Regeringen beslutade den 17 januari 1991 att inhämta lagrådets yttran-
de över förslag till ändringar i produktsäkerhetslagen och livsmedelslagen.
De till lagrådet remitterade lagförslagen redovisas i bilaga 4. Lagrådet har
den 18 januari 1991 yttrat sig över förslagen och har därvid lämnat dessa
utan erinran. Lagrådets yttrande är fogat till propositionen som bilaga 5.
Prop. 1990/91:91
Propositionens lagförslag skiljer sig ifrån de remitterade lagförslagen bara Prop. 1990/91:91
genom att vissa redaktionella ändringar har gjorts i förslaget till lag om
ändring i produktsäkerhetslagen.
Samma synsätt som i fråga om export av konsumentvaror och kemika-
lier kan läggas på export av läkemedel. Regeringen avser att behandla
frågan om en särskild reglering av exportförbud för farliga läkemedel i
samband med pågående arbete på en ny läkemedelslagstiftning.
2.1.1 Handeln med farliga varor
I flera internationella sammanhang läggs det ned mycket arbete på att
komma till rätta med de problem som handeln med farliga varor är
förenad med.
Problemen skiftar med hänsyn till vilka varor det är fråga om. De
globalt sett allvarligaste problemen finns inom handeln med kemikalier,
särskilt bekämpningsmedel, och läkemedel. Här är det främst behovet av
hjälp till u-länderna som kommer i blickpunkten. U-länderna behöver
dessa produkter, men saknar samtidigt ofta möjligheter att skydda sig mot
de risker för människor och för miljön som hanteringen av kemikalier och
läkemedel medför.
Även inom handeln med konsumentvaror i allmänhet kan det finnas
varor, t. ex. leksaker, fritidsartiklar och el-materiel, som av skilda anled-
ningar visar sig vara farliga. Om faran är känd i exportlandet, kan det
finnas anledning att lägga ett ansvar på detta för att människorna i omvärl-
den inte skadas. Här är det alltså fråga om problem som inte bara har med
u-länderna att göra.
Också inom handeln med livsmedel, som hör till kategorin konsu-
mentvaror i vid mening, finns likartade problem.
Det arbete som under svensk medverkan bedrivs i olika internationella
organisationer har resulterat i rekommendationer till åtgärder av olika slag
från exportländernas sida i syfte att länderna skall bistå varandra i strävan
att skydda människor och miljön mot de skaderisker som spridningen av
farliga varor ger upphov till.
2.1.2 Svensk lagstiftning om produktsäkerhet
Produktsäkerhet ägnas stor uppmärksamhet i vårt land. Det finns i fråga
om åtskilliga viktiga varugrupper en ingående reglering av hur varorna
skall vara beskaffade i syfte bl. a. att kunna uppnå högt ställda krav på
säkerhet. Det finns också myndigheter som skall se till att lagstiftningen
efterlevs.
Produktsäkerhetslagen, som nämnts inledningsvis, innehåller grundläg-
gande föreskrifter om skydd mot farliga varor. Lagen har till ändamål att
motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom.
För detta ändamål får en näringsidkare åläggas att lämna säkerhetsinfor- Prop. 1990/91: 91
mation eller förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster. Efter det att en
vara har kommit ut till brukarkretsen kan näringsidkare åläggas att lämna
varningsinformation eller att återkalla varan.
Produktsäkerhetslagen tillämpas i fråga om varor och tjänster som till-
handahålls i näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig
omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk (1 §). Ett
åläggande eller ett förbud enligt lagen får inte meddelas i den mån det i
någon annan författning eller i beslut av myndighet har meddelats särskil-
da bestämmelser om varor eller tjänster med samma ändamål som åläg-
gandet eller förbudet skulle fylla (3 §). Konsumentverket är tillsynsmyn-
dighet, om inte enligt speciallagstiftning någon annan myndighet är till-
synsmyndighet för vissa varor eller tjänster (4 §).
Frågor om ålägganden och förbud enligt lagen prövas av marknadsdom-
stolen efter ansökan av konsumentombudsmannen. Denne har också möj-
lighet att själv utfärda förelägganden som, om de godkänns, gäller som
åläggande eller förbud av marknadsdomstolen. Organisationer av konsu-
menter, arbetstagare och näringsidkare har en subsidiär talerätt i mark-
nadsdomstolen (17 §).
I produktsäkerhetslagen finns det inte några regler som gör det möjligt
att hindra export av farliga varor. Vid sidan av lagen finns det vissa
bestämmelser som rör exporten av livsmedel, men i övrigt saknas bestäm-
melser som reglerar exporten av sådana varugrupper som kemikalier och
läkemedel. Regeringen har emellertid genom lagen (1975:85) med bemyn-
digande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor (ändrad
senast 1984:496) möjlighet att reglera bl. a. exporten av farliga varor.
2.1.3 Internationella rekommendationer m. m.
Allmänt: I den internationella handeln har konsumentprodukter i åtskilli-
ga fall visat sig kunna medföra risk för skador. Det kan bero på såväl
konstruktionsfel som fabrikationsfel. Andra industriländer har i regel en
produktkontroll som är i stort likvärdig med och ibland bättre än den
svenska. De flesta industriländerna har både lagstiftning och myndigheter
för produktkontroll m.m. som gör det möjligt att skydda medborgarna
mot risker för skador orsakade av farliga produkter.
Farliga varor kan emellertid oförutsett komma ut till brukarna och
skada dessa innan några åtgärder hinner vidtas. Produktutvecklingen är
snabb och det kommer oavbrutet ut nya varor på marknaden. Det är svårt
för produktkontrollerande myndigheter och organisationer att hinna med
utvecklingen. Fabrikationsfel kan också göra i och för sig bra produkter
riskabla. Om en sådan oväntad risk uppträder, finns det skäl för exportlan-
det att varna omvärlden eller förhindra export av produkten.
Krav har rests på olika typer av åtgärder för att komma till rätta med
problemen. Utgångspunkten har därvid varit att det främst bör ankomma
på varje land att självt bestämma om regler för handeln.
Tre typer av regleringar kan urskiljas bland de åtgärder som har aktuali-
serats i den internationella debatten. 4
Den första är att exportlandet ser till att importlandet underrättas — Prop. 1990/91:91
notifieras — om att farliga varor exporteras. Den andra är att man kräver
att mottagarlandet har begärt exporten eller officiellt godkänt konsumtion
av varan i fråga genom förhandsgodkännande (prior informed consent,
”PIC-system”). Den tredje typ av reglering som har aktualiserats är att
man över huvud taget inte tillåter export av varor som kan förorsaka skada
på människor eller miljön.
Olika former av notifikations- och PIC-system har diskuterats framfor
allt beträffande kemikalier. När det gäller vanliga konsumentvaror har
övervägandena i huvudsak varit inriktade på direkta exportförbud.
Nordiska rådet: Nordiska rådet antog år 1989 en rekommendation
(19/1989/j) om begränsningar av export av farliga varor.
Rekommendationen innebär att Nordiska rådet rekommenderar Nor-
diska ministerrådet att genomföra de åtgärder som är nödvändiga for att
förhindra att produkter, som är förbjudna att säljas i något av de nordiska
länderna på grund av att de är farliga, exporteras till andra marknader.
Utgångspunkten bör vara att sådana produkter bara får säljas under förut-
sättning att mottagarlandet har underrättats om säkerhetsriskerna och
uttryckligen tillåter import av varan. För sådana varor där risker är särskilt
allvarliga bör enligt rekommendationen export över huvud taget inte tillå-
tas.
OECD: År 1979 antog OECD en rekommendation (OECD C/79/ 202)
om produktsäkerhet.
1 den del rekommendationen som avser export av farliga produkter slås
fast att regeringarna i medlemsländerna skall sträva efter att — i enlighet
med gällande nationella regler — se till att sådana varor, som är förbjudna
eller återkallade inom respektive land därför att de är så riskabla att de
medför en allvarlig och direkt fara för liv, hälsa eller säkerhet för konsu-
menterna, inte exporteras till andra länder. Om befogenheter inte finns att
förbjuda export av sådana farliga varor, uppmanas medlemsländernas
regeringar att överväga önskvärdheten av att söka erhålla sådana befogen-
heter.
GATT: Även GATT har uppmärksammat frågan om export av farliga
varor.
Sedan sommaren 1989 har en arbetsgrupp studerat möjligheten att
reglera export av förbjudna eller strängt reglerade produkter eller substan-
ser. Arbetsgruppen arbetar för närvarande med ett förslag till överenskom-
melse, som avses innehålla en rekommendation till regeringar att överväga
åtgärder mot export som motsvarar åtgärder som vidtas på den egna
marknaden. Samtidigt överväger arbetsgruppen hur obehörigt intrång i ett
annat lands rätt att själv bestämma vilka varor det vill godta skall begrän-
sas.
EG: Ett produktsäkerhetsdirektiv är under utarbetande inom EG.
Ett väsentligt inslag i det arbetet är att — genom att möjliggöra åläggan-
den om säljförbud, information, återkallelse och destruktion — skapa ett
säkerhetsnät för sådana fall då farliga produkter kommer ut på markna-
den. I förslaget till direktiv (COM/90/259 final SYN 192) finns en möjlig-
het till säljförbud avseende hela den inre marknaden. I samband med
behandlingen i EG-parlamentet av direktivförslaget restes krav på förbud Prop. 1990/91: 91
mot export av farliga varor.
EG-kommissionen har i sitt forslag noterat problemet men inte ansett
att det skall lösas inom ramen for produktsäkerhetsdirektivet.
2.1.4 Utländsk lagstiftning
Flera länder har infört regler som gör det möjligt för dem att förbjuda
export av farliga varor. I det följande ges några exempel.
I Norge har i juni 1990 införts en bestämmelse om exportförbud i lagen
om produktkontroll. De produkter som återkallas med stöd av lagen får
inte heller exporteras. Möjligheten att utfärda exportförbud omfattar ock-
så återutförsel. En vara som beläggs med ett säljförbud omfattas automa-
tiskt av ett exportförbud. Den norska lagen har därmed ett vidare tillämp-
ningsområde än den svenska produktsäkerhetslagen.
I Island finns i fråga om konsumentvaror en lag av år 1936, som
innehåller regler om exportförbud. Lagen är under omarbetning. Även den
nya lagen avses innehålla regler om exportförbud.
Enligt den franska konsumentsäkerhetslagen från år 1983 kan export av
produkter som anses farliga förbjudas. Enligt lagen skall varor och tjänster
som inte uppfyller kraven om säkerhet kringgärdas med olika bestämmel-
ser. Beslut fattas av högsta förvaltningsdomstolen (Conseil d’Etat) genom
en förordning (décret). Om det föreligger en allvarlig eller omedelbar fara
kan de ansvariga ministrarna temporärt förbjuda bl. a. export av den
farliga produkten.
I den australiensiska handelslagen från år 1986 finns bestämmelser som
reglerar exporten av farliga varor. De innebär att det råder exportförbud
för farliga konsumentvaror.
Det kan anmärkas att internationella konsumentorganisationer ställer
krav på att export av farliga varor skall förbjudas av fler länder.
Regeringens förslag: En näringsidkare skall kunna förbjudas att
exportera en vara som medför särskilda risker för allvarliga person-
skador. Förbudet skall också kunna omfatta andra varor som liknar
den som avses med ett förbud och som innebär samma skaderisk.
Frågor om exportförbud av farliga konsumentvaror skall prövas
av marknadsdomstolen på talan av konsumentombudsmannen.
Förslagen genomförs genom ändringar i 1, 17 och 22 §§ produkt-
säkerhetslagen samt genom att en ny paragraf, 6 a §, förs in i lagen.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén har dock föreslagit att exportförbud skall få meddelas om det
av särskilda skäl krävs för att hindra att en vara orsakar allvarlig person-
skada. Kommittén har också föreslagit att en sammanslutning av konsu-
menter, arbetstagare eller näringsidkare skall ha subsidiär talerätt (betän- Prop. 1990/91: 91
kandet s. 234 — 244).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, däribland konsumentver-
ket och marknadsdomstolen, ställer sig positiva till kommitténs förslag.
Kommerskollegium och flertalet av företrädarna for näringslivet avstyrker
en lagstiftning om exportförbud.
Skälen för regeringens förslag
Exportförbud bör kunna meddelas
I princip ankommer det på varje land att bedöma om man vill förbjuda
eller begränsa import av vissa produkter. Olika former av notifikations-
och PIC-system vilar just på en sådan princip. För konsumentvaror finns
det emellertid inte några sådana internationella system utvecklade. I inter-
nationella sammanhang — t. ex. OECD, GATT och Nordiska rådet — har
man i stället såvitt avser konsumentvaror i första hand inriktat sig på
rekommendationer om exportförbud.
I Sverige finns en utvecklad produktkontroll. Den principiella utgångs-
punkten för denna reglering, och även för den reglering som finns i t. ex.
EGs medlemsländer, är att ansvaret för att produkterna på marknaden
uppfyller tillfredsställande säkerhetskrav vilar på företagen själva. Denna
marknadsrättsliga princip medför emellertid att det kan ta viss tid innan
de produktkontrollerande myndigheterna hinner ingripa mot farliga varor.
Starka skäl talar därför för att exporten bör kunna förbjudas, om det i
Sverige uppmärksammas att en vara som avses bli exporterad kan orsaka
allvarliga skador.
Principiella skäl talar även för att sådana produkter som inte får säljas
på hemmamarknaden eller som har återkallats från denna av den orsaken
att de anses kunna medföra allvarlig fara för människors liv och hälsa inte
heller skall få exporteras. Det är inte rimligt att de skadeförebyggande
åtgärder som visar sig nödvändiga att vidta när man upptäcker riskerna
med en farlig produkt får verkan enbart inom det egna landets gränser och
att användarna i andra länder tillåts att utsättas för risker.
Den internationella solidariteten talar tvärtom för att åtgärder — infor-
mation, exportförbud eller annat — vidtas för att hindra att samma
produkt vållar skador i andra länder. Regeringen anser därför att utgångs-
punkten måste vara att det är etiskt oförsvarligt att till andra länder
exportera produkter som av säkerhetsskäl inte får användas här i landet. I
sammanhanget bör man emellertid beakta att avvägningen mellan nytta
och risk kan variera mellan olika länder.
En reglering av exporten kan också behövas för att förhindra att ett
företag utomlands marknadsför en produkt som exempelvis har ålagts
säljförbud här i landet. Det kan i en sådan situation vara frestande att
försöka avsätta lagret utomlands.
Vi vill också erinra om att konsumentvaror exporteras inte bara till
industriländer med en väl utvecklad produktkontroll utan också till många
länder som saknar kontrollmöjligheter. 7
På grund av de nu redovisade övervägandena anser regeringen att det i Prop. 1990/91:91
lagstiftningen bör foras in en möjlighet att förbjuda export av farliga
konsumentvaror.
Det finns ofta flera i det närmaste identiska varor på marknaden. När
det kan antas förekomma andra varor som liknar den vara som är föremål
för exportförbud bör, i likhet med vad som gäller enligt produktsäkerhets-
lagen i fråga om säljförbud, ett förbud kunna utformas så att det omfattar
inte bara den vara som har avsetts med förbudet utan också liknande varor
som är förenade med samma slags skaderisk.
Återexport
En regel om exportförbud kan gripa in i civilrättsliga förhållanden. Således
kan det inträffa att ett företag importerar en vara som senare visar sig vara
farlig och att företaget därför vill skicka tillbaka varan.
Något generellt undantag från en regel om exportförbud för importerade
varor kan självfallet inte komma i fråga. De problem som kan uppkomma
bör i stället lösas genom att marknadsdomstolen prövar frågan om impor-
törens behov av att returnera varan från fall till fall.
Förutsättningarna för exportförbud
Enligt 6 § produktsäkerhetslagen kan säljförbud meddelas vid särskild risk
för skada, oavsett om denna hotar person eller egendom. När det gäller
beslut om exportförbud, är det enligt regeringens mening naturligt att en
sådan åtgärd genomförs bara för att motverka risken för skada på person.
Detta är i linje med OECD:s rekommendation, som främst avser att
skydda liv, hälsa och säkerhet.
En möjlighet att meddela exportförbud aktualiseras särskilt när en nä-
ringsidkare förbjuds att sälja en vara eller åläggs att återkalla en vara. Det
är dock inte lämpligt att låta ett svenskt beslut om säljförbud eller återkal-
lelse automatiskt medföra exportförbud.
Avvägningen i mottagarländerna mellan nytta och risk kan, som redan
nämnts, vara en helt annan än i Sverige. Ett skäl för återkallelse av en vara
i Sverige kan t. ex. vara att den inte motsvarar svenska säkerhetsföreskrif-
ter och därför inte kan användas av konsumenterna på det sätt som de är
vana vid. I ett annat land med andra säkerhetsföreskrifter kan varan ge
konsumenterna just det skydd som de förväntar sig. En skyddshjälm eller
en bilbarnstol kan t. ex. motsvara mottagarlandets regler, trots att varan
inte överensstämmer med svenska säkerhetsföreskrifter.
För att kunna ta hänsyn till varierande riskbedömningar anser kommit-
tén att det måste vara fråga om alldeles särskilda omständigheter för att ett
exportförbud skall kunna meddelas. En sådan omständighet skulle kunna
vara att andra länders produktkontrollmyndigheter kan antas vara omed-
vetna om den tilltänkta exporten eller den hotande faran. Om risken dock
är överhängande för att näringsidkaren kommer att exportera varan bör
enligt kommittén ett exportförbud under alla omständigheter kunna med-
delas.
Det prövningsförfarande som kommittén föreslår i fråga om exportfor- Prop. 1990/91: 91
bud blir enligt regeringens mening alltför komplicerat.
Ett beslut om exportförbud bör ges generell giltighet och således gälla
alla länder. Den omständigheten att myndigheterna i det land som är
aktuellt för exporten känner till denna bör därför inte göra det omöjligt att
meddela ett generellt exportförbud för att hindra att export sker till även
andra länder.
Även om det tilltänkta mottagarlandet känner till exporten, kan det
t. ex. sakna effektiva kontrollorgan som kan förhindra att varan kommer ut
på den öppna marknaden. Risken för att näringsidkaren kommer att
exportera en kvalificerat farlig vara kan också vara överhängande. Enligt
vår mening bör det vara tillräckligt att det kan konstateras att det finns
särskilda risker för att en vara kan medföra allvarliga personskador för att
ett exportförbud skall kunna meddelas.
Ett lands regering eller myndigheter kan dock uttryckligt ta ställning till
frågan om export till landet av en viss vara och då till och med begära
införsel av varan. Ett generellt exportförbud skulle då självfallet innebära
ett obehörigt intrång i landets rätt att självt bestämma vilka varor det vill
godta. I ett beslut rörande exportförbud bör därför i ett sådant fall undan-
tag kunna göras för landet i fråga.
Förfarandet
Ansvaret för att produkterna på marknaden uppfyller tillfredsställande
säkerhetskrav vilar i första hand på företagen själva. De säkerhetsproblem
som kommer upp förutsätts bli lösta i samförstånd mellan berörda tillsyns-
myndigheter och företag. Detta synsätt ligger till grund för vår produktsä-
kerhetslag. Tvister om tillämpningen av produktsäkerhetslagen prövas i
sista hand av marknadsdomstolen.
I likhet med kommittén anser regeringen att det är lämpligt att också
frågan om förbud mot export av farliga produkter vid behov får tas upp till
förhandlingar mellan företaget och vederbörande tillsynsmyndighet. Om
enighet inte kan nås, bör frågan kunna prövas av marknadsdomstolen.
I allmänhet torde frågan om exportförbud komma att tas upp i anslut-
ning till frågan om någon annan åtgärd enligt produktsäkerhetslagen.
Eftersom förutsättningarna för exportförbud kommer att vara strängare än
förutsättningarna för andra åtgärder enligt lagen, kommer ett exportför-
bud bara att kunna meddelas när det också finns skäl att meddela ett
säljförbud inom landet.
Det kan dock tänkas att företaget och tillsynsmyndigheten är överens
om att varan inte skall säljas inom landet, men att enighet inte kan nås i
fråga om export av varan. Marknadsdomstolen bör därför kunna pröva
frågan om exportförbud även om varan inte är föremål för prövning av
andra åtgärder enligt produktsäkerhetslagen.
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 91
Talerätt
Prop. 1990/91:91
I likhet med vad som redan gäller enligt produktsäkerhetslagen bör konsu-
mentombudsmannen ges rätt att i frågor om exportförbud väcka och
utföra talan i marknadsdomstolen. Det bör inte föra med sig några pro-
blem att konsumentombudsmannen för talan också i ärenden som härrör
från andra tillsynsmyndigheter än konsumentverket. I regel bör tillsyns-
myndigheten och konsumentombudsmannen efter samråd kunna komma
fram till en gemensam bedömning av vad som krävs i en risksituation.
I fråga om exportförbud tillkommer en aspekt, nämligen effekten på vår
utrikeshandel. Det kan därför finnas skäl för konsumentombudsmannen
att i sådana ärenden också samråda med kommerskollegium.
Enligt produktsäkerhetslagen är det möjligt också för andra än konsu-
mentombudsmannen att göra anmälan till marknadsdomstolen. Om till-
synsmyndigheten i ett visst fall beslutar att inte framställa någon begäran
hos konsumentombudsmannen eller konsumentombudsmannen beslutar
att inte göra någon ansökan hos marknadsdomstolen, får ansökan göras av
en sammanslutning av konsumenter, arbetstagare eller näringsidkare (17 §
andra stycket).
Genom produktsäkerhetslagens föreskrifter om en subsidiär talerätt för
vissa sammanslutningar ges dessa möjlighet att ta till vara de egna intresse-
na, om tillsynsmyndigheterna inte finner skäl att ingripa. Det saknas enligt
regeringens mening anledning att låta denna talerätt avse också ansökan
om exportförbud.
Förenklat förfarande
1 22 § produktsäkerhetslagen finns regler om ett förenklat förfarande. Om
det i ett visst fall, som inte är av större vikt, finns förutsättningar för bl. a.
säljförbud, får konsumentombudsmannen enligt dessa regler efter begäran
av tillsynsmyndigheten vid vite förbjuda näringsidkare att tillhandahålla
en vara (förbudsföreläggande). För att bli gällande skall föreläggandet
godkännas omedelbart eller inom viss tidsfrist av näringsidkaren.
Trots den principiella betydelsen av exportförbud anser regeringen det
inte uteslutet att ett fall som rör en sådan fråga kan vara av mindre vikt.
Det kan t. ex. röra sig om någon enstaka vara eller ett litet parti varor. Det
finns enligt vår mening heller inte något att erinra mot att ett förbudsföre-
läggande utfärdas av konsumentombudsmannen, eftersom det förutsätts
att ett sådant godkänns för att det skall komma att gälla som ett förbud av
marknadsdomstolen.
Sanktioner
På samma sätt som säljförbuden bör exportförbuden vara vitessanktione-
rade. Efterlevnaden bör övervakas av tillsynsmyndigheterna. Interimisti-
ska exportförbud bör också kunna meddelas på samma sätt som interimis-
tiska säljförbud enligt produktsäkerhetslagen.
10
Den lagtekniska lösningen Prop. 1990/91:91
Frågan om exportförbud av farliga konsumentvaror har nära samband
med möjligheten att meddela säljförbud enligt produktsäkerhetslagen.
Regler om exportförbud bör därför tas in som ett tillägg till denna lag.
Frågan bör regleras i en ny paragraf, 6 a §, i omedelbar anslutning till 6 §
som reglerar säljförbudet.
Vidare bör i 17 § andra stycket produktsäkerhetslagen tas in ett undan-
tag i fråga om exportförbud från lagens bestämmelser om subsidiär talerätt
för vissa sammanslutningar.
I likhet med vad kommittén har föreslagit bör 22 § produktsäkerhets-
lagen ändras så att bestämmelsen kommer att omfatta också exportförbud.
Ikraftträdande
Den nya lagstiftningen om exportförbud för konsumentvaror bör träda i
kraft den 1 juli 1991. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer skall kunna förbjuda återutförsel av livsmedel som
förvaras på tullupplag eller tullager eller i frihamn, om de kan
orsaka allvarliga personskador. Tillsynsmyndigheten skall låta för-
störa sådana livsmedel som omfattas av ett förbud, om det inte
finns särskilda skäl för något annat.
Förslagen genomförs genom att 27 § livsmedelslagen ändras och
genom att en ny paragraf, 11 a §, förs in i lagen.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens (be-
tänkandet s. 229).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget, där-
ibland konsumentverket, marknadsdomstolen, statens livsmedelsverk och
generaltullstyrelsen. Kommerskollegium och flertalet företrädare för nä-
ringslivet avstyrker en lagstiftning.
Skälen för regeringens förslag
Införsel och utförsel av livsmedel
Hanteringen av livsmedel är känslig och kräver en noggrann kontroll.
Smittbärande eller på annat sätt hälsofarliga livsmedel är inte ovanliga i
den internationella handeln.
Den grundläggande författningen på livsmedelsområdet i Sverige är
livsmedelslagen. Med stöd av bemyndiganden i lagen har det i administra-
tiv ordning meddelats föreskrifter om livsmedlens beskaffenhet, om hante-
ring, märkning m. m. Särskilda bestämmelser har även utfärdats för expor-
ten av vissa varor, t. ex. för kött. Till detta kommer kungörelsen
(1974:270) om kontroll vid införsel av livsmedel (ändrad senast 1989:807) Prop. 1990/91:91
och kungörelsen (1974:271) om kontroll vid utförsel av livsmedel (ändrad
senast 1989:1109).
Livsmedel enligt livsmedelslagen står under kontroll av livsmedelsver-
ket eller miljö- och hälsoskyddsnämnden. Även livsmedel som exporteras
är föremål för olika typer av kontroll.
Enligt lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av inför-
selreglerade varor, m.m. (ändrad senast 1987:1283) får varor som enligt
en särskild författning inte får föras in hit och varor där särskilt föreskriv-
na införselvillkor inte är uppfyllda bl. a. förvaras på ett tullupplag eller
tullager eller i en frihamn samt återutföras. Detta gäller om inte något
annat har föreskrivits.
Förbud mot återutförsel m. m.
Det har förekommit att kött som har varit infekterat av salmonella och
som inte har fått införseltillstånd i Sverige har återutförts, troligen till
något land med mindre stränga bestämmelser. Samma förfarande har
tillämpats för köttpartier, som enligt svenska riktvärden har haft för höga
halter av stafylokockbakterier. Det har också förekommit att livsmedels-
partier, som inte har fått föras in, efter rundvandring i världen har åter-
kommit till den svenska gränsen.
Någon risk för att farliga livsmedel skall kunna föras ut ur landet i andra
fall än när det gäller återutförsel torde knappast föreligga. Det är alltså
bara för sådana senare fall som frågan om exportförbud bör övervägas.
Det är inte tillfredsställande att livsmedel, som kan utgöra ett allvarligt
hot mot människors liv och hälsa och som av den anledningen inte får
föras in i landet, skall kunna återutföras. Återutförsel av livsmedel bör
därför kunna förbjudas.
Precis som i fråga om konsumentvaror kan det inte bli aktuellt att
förbjuda utförsel så snart ett livsmedel inte godtas för försäljning i Sverige.
Färgtillsatser och andra tillsatser som inte är tillåtna här kan exempelvis
godtas i andra länder. Likaså kan det finnas skilda gränsvärden för den
halt av olika slags bakterier som godtas.
Men det finns en klar gräns bortom vilken ett livsmedel samstämmigt
måste rubriceras som farligt för människors liv och hälsa. Det är i sådana
fall, dvs. när livsmedel kan orsaka allvarlig skada på person, som ett
förbud mot återutförsel bör kunna meddelas. Förbud bör meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Livsmedel av det slag som det här är fråga om bör i regel förstöras. Vi
föreslår därför att det ges en regel om att livsmedlet skall förstöras, om det
inte finns särskilda skäl som talar för något annat. Sådana skäl kan t. ex.
vara att livsmedlet kan omvandlas till djurfoder eller något liknande.
De ersättningsfrågor som kan bli aktuella i samband med att livsmedel
förstörs är av civilrättslig karaktär. De får regleras mellan säljare och
köpare.
Den lagtekniska lösningen m.m. Prop. 1990/91:91
I och för sig har regeringen redan bemyndigats att meddela föreskrifter om
export (1975 års lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om in-
eller utförsel av varor). Exportreglering är emellertid ett så viktigt led i den
reglering som allmänt gäller för de produkter som det här är fråga om, att
bestämmelserna bör tas in i den centrala produktförfattningen. Bestäm-
melser om exportförbud för livsmedel bör därför tas in i en ny paragraf,
II a §, i livsmedelslagen. Bestämmelser om att livsmedel som inte får
återföras skall förstöras bör tas in som ett tillägg till 27 § livsmedelslagen.
Av 25 § andra stycket livsmedelslagen följer att ett beslut om föreläggan-
de eller förbud enligt lagen kan förenas med vite.
Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1991. Några särskilda
övergångsbestämmelser behövs inte.
3.1.1 Allmänna utgångspunkter
I det föregående har vi lämnat en redogörelse för reglerna i produktsäker-
hetslagen och livsmedelslagen samt lämnat förslag som gör det möjligt att
förbjuda en näringsidkare att exportera eller återutföra varor som medför
särskilda risker för allvarliga personskador.
Enligt regeringens mening finns det därutöver anledning att föreslå
ändringar i lagen om kemiska produkter för att ge utrymme för föreskrifter
om tillstånd, villkor eller förbud, när fråga är om export från Sverige av en
kemisk produkt. Nämnda föreskrifter skall kunna utfärdas främst när det
är påkallat med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden.
Avsikten med den föreslagna ordningen är att minska sådana risker för
skador på hälsan och miljön som kan uppkomma till följd av internationell
handel med kemikalier. Den principiella utgångspunkten för ett sådant
förslag är att sådana kemikalier som i Sverige är föremål för långtgående
begränsningar i fråga om hantering eller import inte heller bör exporteras,
om de omständigheter som ligger till grund för begränsningarna har mot-
svarande bärkraft när det gäller förhållandena i importlandet.
Kemikalieinspektionen skall ombesörja notifiering och vara svensk kon-
taktmyndighet i de frågor om export av kemiska produkter som omfattas
av våra internationella åtaganden på kemikalieområdet. Kemikalieinspek-
tionen får således en viktig uppgift när det gäller att se till att en svensk
kemikalieexport inte bidrar till att skapa hälso- och miljöproblem i andra
länder.
13
3.1.2 Föreskrifter om utförsel av kemiska produkter Prop. 1990/91:91
1975 års lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- och
utförsel av varor ger — som redan nämnts — regeringen möjlighet att
reglera exporten av varor, om det är påkallat av hänsyn till bl. a. hälsovår-
den eller miljövården.
De förordningar som har tillkommit med stöd av 1975 års lag liksom
äldre författningar på området har nästan undantagslöst haft till syfte att
skydda svenska förhållanden. Bara i förordningen (1985:841) om miljöfar-
ligt avfall (ändrad senast 1991:32) finns bestämmelser som ger möjligheter
att reglera exporten av vissa kemiska restprodukter (miljöfarligt avfall).
Exportbestämmelserna, som finns i 19 och 20 §§ i förordningen, har ur-
sprungligen kommit till som en följd av rekommendationer från OECD.
Lagen om kemiska produkter och de föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen syftar till att förebygga att skador på människors hälsa och i
miljön förorsakas av kemiska ämnens inneboende egenskaper.
Lagen om kemiska produkter innehåller regler om bl. a. försiktighets-
mått, uppgiftsskyldighet, tillstånd och förbud i frågor som rör hantering
och import av kemiska produkter. Det finns emellertid inga bestämmelser
i lagen som reglerar exporten av kemiska produkter.
Enligt regeringens mening bör — mot bakgrund av den internationella
utvecklingen och arbetet inom FNs fackorgan UNEP (United Nations
Development Programme) och FAO (Food and Agriculture Organization
of the United Nations) — i lagen om kemiska produkter nu införas möjlig-
heter till en sådan reglering. Härigenom skapas det lagtekniska utrymme
som behövs för att för svenskt vidkommande reglera frågor om exportbeg-
ränsningar av farliga kemikalier.
3.1.3 Den internationella utvecklingen
Under år 1992 kommer en FN-konferens om miljö och utveckling att äga
rum. Inför konferensen har FN identifierat ett antal prioriterade områden
som kräver särskilda insatser, däribland den internationella handeln med
farliga kemikalier och hanteringen av sådana kemikalier.
Frågor om bekämpningsmedel och andra farliga kemikaliers skadeverk-
ningar särskilt för befolkningen i u-länderna har under de senaste åren
varit föremål för stor uppmärksamhet i flera internationella organ. Diskus-
sionen har till stor del förts mot den bakgrunden, att kemiska bekämp-
ningsmedel alltmer kommit till användning för att öka skördeutfallet och
förbättra människors villkor.
Användningen av bekämpningsmedel har lett till en bättre avkastning
men samtidigt har hanteringen på sina håll medverkat till miljöskador och
allvarliga hälsoproblem. Särskilt påtaglig har denna utveckling varit i u-
länderna. Där används ibland preparat som är förbjudna i andra länder
eller som i allt fall är så farliga att hanteringen med nödvändighet måste
förenas med särskilda skyddsåtgärder. Befolkningen i de fattiga länderna
saknar ofta närmare kunskaper om de bekämpningsmedel som används
och har dessutom många gånger inte möjlighet att skydda sig mot en
14
exponering. Användningen av bekämpningsmedel i vissa u-länder har Prop. 1990/91:91
därför lett till allvarliga förgiftningar och bestående skador både på männi-
skor och miljön.
Det är emellertid inte bara vid själva användningen av bekämpnings-
medlen som skador kan uppkomma. Rester av bekämpningsmedel i luft,
vatten och livsmedel kan också på sikt orsaka skador på bl. a. människan.
Barnen är särskilt utsatta för denna typ av skaderisk.
Sverige har tagit aktiv del i de internationella förhandlingar som har haft
till syfte att reglera den internationella handeln och övrig hantering av
bekämpningsmedel och andra kemikalier. Om Sverige och andra industri-
länder tämligen omgående i praktiskt arbete omsätter de resultat som nu
vunnits i det internationella arbetet kan det bidra till en bättre gemensam
framtid. Ett sätt att genomföra detta är att införa särskilda föreskrifter i
fråga om export av kemiska produkter.
Från Sveriges sida har i det internationella arbetet hävdats vikten av att
varje land utvecklar en nationell lagstiftning som stärker skyddet för
människan och miljön. I princip måste det ankomma på varje land att,
med beaktande av sina nationella och internationella åtaganden, göra en
egen bedömning om man vill tillåta eller förbjuda eller annars begränsa
import av vissa kemiska produkter.
Det främsta skälet till att en kemikalieexport kan framstå som olämplig
är att exportlandet på grund av hälso- eller miljöskäl förbjudit inhemsk
användning av den kemiska produkten i fråga. Ett sådant nationellt beslut
bygger oftast på omtanken om de egna medborgarnas säkerhet, men även
globala miljöhot kan vara av avgörande betydelse för den nationella regle-
ringen av den kemiska produkten i fråga.
Trots att importlandet normalt får anses ha ett självständigt ansvar för
eventuella negativa följder av en export av kemiska produkter, kan det
ibland förekomma att ett särskilt ansvar för exportlandet diskuteras. En
sådan fråga aktualiserades t. ex. med anledning av de i massmedia upp-
märksammade transporterna av kemiskt avfall till vissa u-länder.
För svenskt vidkommande ger förordningen om miljöfarligt avfall möj-
ligheter att vägra en sådan export oavsett om importlandet dessförinnan
skulle ha godkänt införseln. Av förordningen framgår sålunda att miljöfar-
ligt avfall får exporteras bara om det kan visas att avfallet slutligt kommer
att tas om hand på ett sätt som från hälso- och miljöskyddssynpunkt varit
godtagbart, om avfallet slutligt hade omhändertagits i Sverige. Det ankom-
mer det på statens naturvårdsverk att pröva denna fråga. En bestämmelse
av ungefär motsvarande innebörd återfinns efter ett svenskt initiativ också
i den s.k. Basel-konventionen om kontroll m. m. av export av miljöfarligt
avfall.
Vid sidan av att ha deltagit i förhandlingar som lett fram till Basel-
konventionen, har Sverige tillsammans med ett stort antal länder medver-
kat i två särskilda arbetsgrupper, dels inom FNs jordbruksorgan, FAO,
dels inom FNs miljöprogram, UNEP. Vardera arbetsgruppen har sam-
manställt en särskild rekommendation, som har antagits av styrelsen i
respektive fackorgan.
FAO har sålunda antagit särskilda riktlinjer i fråga om hantering och
15
annan handel med bekämpningsmedel (International Code of Conduct on Prop. 1990/91:91
the Distribution and Use of Pesticides) och UNEP har antagit en rekom-
mendation, vilken utvidgats under år 1989, i fråga om informationsutbyte
vid internationell handel med kemikalier (London Guidelines for the
Exchange of Information on Chemicals in International Trade, Amended
1989).
3.1.4 Arbetet i de internationella organen
Det har under många år pågått parallella arbeten i flera globala och
regionala organ som OECD, EG, FAO och UNEP i syfte att skapa mellan-
statliga principer och riktlinjer för kemikalieexport och annan kemikalie-
hantering. Ansträngningarna har främst inriktats på att utarbeta regler om
notifikation av nationella beslut som rör förbud eller begränsad hantering
av vissa kemiska produkter samt vad som bör gälla vid en eventuell export
av sådana produkter.
OECD fattade under år 1984 beslut om att rekommendera medlemslän-
derna att utväxla information om förbjudna och strängt reglerade kemika-
lier. OECD har numera avslutat sitt arbete med hänvisning till UNEP:s
och FAO:s nyligen utvidgade rekommendationer.
Inom EG regleras notifikations- och exportförfarandet av ett rådsbeslut,
som ansluter sig till principerna i UNEP:s rekommendationer om notifika-
tion beträffande vissa kemikalier. Rådsbeslutet är bindande för medlems-
länderna. I ett annex upptas 20 kemikalier, som i huvudsak utgörs av
bekämpningsmedelsubstanser, och som omfattas av regleringen. Annexet
är föremål för ett särskilt arbete inom EG-kommissionen med inriktning
på att det skall utvidgas till att omfatta ytterligare ett antal kemikalier.
FAO har nyligen beslutat om en ändring av rekommendationerna om
bekämpningsmedel i International Code of Conduct on the Distribution
and Use of Pesticides. Avsikten med ändringen har främst varit en anpass-
ning till UNEP:s nyligen utvidgade rekommendationer.
De regler som UNEP och FAO har fastställt är i princip likvärda. UNEP
och FAO kommer därför att samarbeta för att åstadkomma ett gemensamt
internationellt system. UNEP:s kemikalieregister i Geneve, IRPTC (the
International Register of Potentially Toxic Chemicals), kommer att få en
central roll i detta sammanhang.
UNEP är den organisation som har kommit längst när det gäller att ställa
upp principer och ange riktlinjer för användning och handel med kemika-
lier. Det finns därför anledning att här något utförligare redovisa det
arbete som UNEP utför.
Miljöstyrelsen i UNEP antog år 1987 de s. k. London Guidelines, som i
form av en rekommendation utgör riktlinjer i frågor om internationell
kemikaliehandel.
Under år 1989 antog miljöstyrelsen flera tillägg till London Guidelines,
som numera innehåller bl. a. följande rekommendationer.
— Informationsutbytet mellan olika länder och regionala ekonomiska or-
ganisationer skall förbättras när det gäller sådana kemikalier som är
16
föremål för internationell handel. Detta gäller särskilt sådana kemikali- Prop. 1990/91:91
er som i exportlandet är förbjudna eller strängt reglerade.
— Vad särskilt angår bekämpningsmedel utgör rekommendationerna ett
komplement till FAOs riktlinjer. UNEP och FAO skall samarbeta inom
bekämpningsmedelsområdet.
— I-länderna bör bistå u-länderna med tekniskt bistånd i frågor om kemi-
kaliekontroll.
— Varje land som vill ingå i systemet med utbyte av information är
skyldigt att notifiera FNs kemikalieregister IRPTC, när ett beslut om
förbud eller sträng reglering av en kemikalie har fattats. IRPTC skall i
sin tur på motsvarande sätt hålla länderna underrättade om vad som
anmäls till registret.
UNEP:s närmare regler för informationsutbyte, vilka delvis är desamma
som FAOs, innehåller rekommendationer av följande innehåll.
— Länderna inbjuds att delta i notifikationssystem samt att utse vilken
myndighet inom landet som skall svara för kontakterna.
— När ett land fattat beslut om förbud eller sträng reglering av en viss
kemikalie skall beslutet tillsammans med viss bakgrundsinformation
genom notifikation tillställas IRPTC (FAO). Av denna information
skall framgå den kemiska identifikationen av kemikalien i fråga, en
sammanfattning av kontrollaktionen och orsaken till denna samt en
upplysning om var ytterligare information kan erhållas.
— Om export av en förbjuden eller strängt reglerad kemikalie blir aktuell
skall en förnyad anmälan göras direkt till importlandet.
3.1.5 Förhandsgodkännande — PIC-processen
Genom de utvidgade rekommendationer som miljöstyrelsen i UNEP an-
tog år 1989 har reglerna om notifiering kompletterats med regler om
förhandsgodkännande, Prior Informed Consent (PIC). Reglerna om ett
förhandsgodkännande innebär i princip att export inte får ske av en
förbjuden eller strängt reglerad kemisk produkt förrän importlandet god-
känner importen. I rekommendationen finns närmare bestämmelser om
förfarandet vid inhämtande av ett sådant förhandsgodkännande.
Reglerna innebär bl. a. att exportlandet tar på sig ett ansvar för att någon
export inte sker mot importlandets vilja. Vidare skall exportlandet till
importlandet lämna över relevant information om de omständigheter som
har legat till grund för förbudet eller den särskilt stränga regleringen av den
kemiska produkten i fråga.
Arbetet med att implementera notifikationssystemet har nyligen på-
börjats. UNEP och FAO kommer att samarbeta också i dessa frågor.
Principen för PIC-processen är följande. Länderna kommer att inbjudas
att delta i PIC-processen samt att utse kontaktpunkt. IRPTC kommer
därefter att ge ut en lista över de länder som vill delta. PIC-processen
kommer att knytas till den första myndighetsnotifikationen. När en myn-
dighet har notifierat sitt beslut till IRPTC/FAO sänds notifikationen ut till
alla deltagande länder för beslut. Varje land skall svara inom 90 dagar om
man tillåter import av kemikalien i fråga och i så fall under vilka förutsätt- 17
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 91
ningar. En lista med aktuella beslut upprättas av IRPTC och skall kontinu- Prop. 1990/91:91
erligt hållas aktuell. Listan skall lämnas över till de deltagande länderna.
Om importlandet underlåter att avge ett slutligt svar får inte en export
av förbjuden eller strängt reglerad kemikalie ske enligt PIC-processen.
Exporten får dock ske om den avser ett bekämpningsmedel, som är regi-
strerat i importlandet, eller någon annan kemikalie som importlandet
tidigare har beslutat tillåta import av.
För att importländerna skall ha tillräckligt underlag för beslut skall
IRPTC/FAO ta fram dokumentation om de aktuella kemikalierna. Denna
dokumentation skall innehålla uppgifter om den aktuella kemikaliens
egenskaper och effekter. Dessutom skall det finnas upplysningar i frågor
om märkning, lagring och avfallshantering samt vilka åtgärder i övrigt som
kan vara nödvändiga för att minska riskerna vid användning.
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer skall genom tillstånd, villkor eller förbud få reglera
exporten av kemiska produkter.
Bestämmelserna om uppgiftsskyldighet i lagen om kemiska pro-
dukter skall också avse export av kemiska produkter.
Förslagen genomfors genom ändringar i 1,9, 11 och 12 §§ lagen
om kemiska produkter.
Kommitténs förslag: Utredningen har föreslagit att regeringen skall kun-
na förbjuda eller på annat sätt reglera export av en kemisk produkt, om det
av särskilda skäl krävs för att hindra att produkten orsakar allvarlig skada
på person eller miljön (betänkandet s. 221 —228).
Remissinstanserna: Statens naturvårdsverk och kemikalieinspektionen
har tillstyrkt kommitténs förslag. De remissinstanser som företräder nä-
ringslivet har ställt sig avvisande till utredningens förslag om förbud med
hänvisning till att en sådan bestämmelse inte skulle fylla någon praktisk
funktion för svenskt vidkommande.
Skälen för regeringens förslag
Exporten av kemiska produkter bör kunna regleras
Rätt hanterade är kemiska produkter en oundgänglig nödvändighet i ett
modernt samhälle. En felaktig kemikaliehantering kan emellertid leda till
stora skador både för människan och miljön. Den omfattande använd-
ningen av bekämpningsmedel och konsekvenserna därav illustrerar detta
förhållande.
I lagen om kemiska produkter finns inget stöd för att reglera exporten av
bekämpningsmedel eller andra kemiska produkter. Såvitt har kunnat utre-
das förekommer det för närvarande inte heller någon svensk export av i
Sverige otillåtna kemiska produkter. Inte heller lär det förekomma en
18
svensk export av kemikalier som är så kvalificerat farliga, att det vore Prop. 1990/91:91
direkt olämpligt att exportera dem till länder där användningen sannolikt
skulle leda till svåra skador på människor och miljön.
Genom olika internationella åtaganden har Sverige åtagit sig att hålla en
hög beredskap i frågor om export av förbjudna eller strängt reglerade
kemiska produkter. Detta innebär bl. a. att det är nödvändigt att införa en
svensk reglering på detta område och därigenom visa omvärlden att Sveri-
ge svarar för sina internationella åtaganden. Det kan dessutom på sikt vara
nödvändigt att införa en särskild svensk reglering för att undvika att
Sverige och de svenska reglerna utnyttjas av den internationella kemikalie-
handeln i syfte att kringgå en eventuellt mera restriktiv exportpolitik i
andra länder.
För att på det nationella planet fullfölja Sveriges internationella arbete
på det sätt det kommit till uttryck i FAO och UNEP bör därför i lagen om
kemiska produkter nu öppnas möjligheter för regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer, att föreskriva om förbud, tillstånd eller
särskilda villkor vid export av en kemisk produkt.
Utgångspunkten för en svensk reglering av exporten av kemiska produk-
ter skall vara de riktlinjer som ges i London Guidelines. Genom det
notifikationsförfarande som nyss redovisats hålls andra länder och FNs
kemikalieregister, IRPTC, informerade om vilka kemiska produkter som
är förbjudna eller strängt reglerade i Sverige och vad som gäller för en
svensk export. En reglering av den typ som här skisseras bör i fråga om
särskilda villkor innefatta regler om förhandsgodkännande (PIC-proces-
sen). En sådan ordning är avsedd att i första hand hjälpa u-länderna. Det
bör ankomma på kemikalieinspektionen att sköta notifikationerna och
vara den myndighet som ansvarar för det löpande internationella informa-
tionsutbytet.
Inom UNEP pågår ett arbete med att sammanställa en förteckning över
kemiska produkter som av många länder har bedömts vara så farliga eller
olämpliga i övrigt att de har blivit föremål för förbud eller sträng reglering.
Sverige deltar i detta arbete. Kemikalieinspektionen bör både kunna häm-
ta vägledning från och bidra till det i UNEP pågående arbetet.
I likhet med kommittén anser regeringen att frågan om vilka kemiska
produkter som skall bli föremål för en särskild exportreglering skall under-
ställas regeringens prövning och i den utsträckning det är sakligt motiverat
kemikalieinspektionens.
En reglering kan vara förenad med överväganden av skilda slag. Det kan
gälla överväganden av sådant slag som bör vara förbehållet regeringen
exempelvis den föreslagna regleringens förenlighet med andra internatio-
nella åtaganden. När det däremot gäller frågan om en prövning av produk-
tens farlighet i ett givet sammanhang kan normalt frågan om det föreligger
behov av att införa en särskild exportreglering överlåtas åt kemikaliein-
spektionen att avgöra.
Kemikalieinspektiones beslut om att inte godkänna vissa kemiska be-
kämpningsmedel i Sverige bygger på omständigheter som inte alltid kan
ligga till grund för en eventuell exportreglering av sådana bekämpningsme-
del. De svenska besluten grundar sig uteslutande på svenska förhållanden.
19
I andra länder, där klimatet och förhållandena i övrigt kan vara helt Prop. 1990/91:91
annorlunda, kan det enligt uppgift ibland finnas fog för att göra en annan
bedömning. Det fortsatta arbetet både internationellt och i Sverige får
dock visa vilka kemiska produkter som kan bli aktuella för exportreglering
med hänsyn till omständigheterna.
1 fråga om exporten av miljöfarligt avfall skall tilläggas att den hittillsva-
rande inställningen fortfarande bör gälla. Det är här inte fråga om ett
handelsutbyte i normal mening, då exporten går till ett u-land. I enlighet
med nu gällande föreskrifter och med beaktande av Basel-konventionen,
är det viktigt att som princip slå fast, att varje land som exporterar
miljöfarligt avfall har ett självständigt ansvar för att export inte sker till ett
land som saknar möjligheter att ta hand om avfallet på ett miljöriktigt sätt.
Sverige tillämpar sålunda redan nu principerna i Basel-konventionen.
Det internationella arbete som för närvarande pågår inger förhoppning-
ar om en bättre kontroll av handeln med och användningen av såväl
kemiska bekämpningsmedel som andra kemikalier. Emellertid kan kon-
stateras att många länder fortfarande saknar en myndighet som kan ge-
nomföra de uppgifter som de numera internationellt vedertagna riktlinjer-
na om kemikaliekontroll förutsätter. Det är därför viktigt att Sverige
tillsammans med andra länder i praktisk handling stödjer ansträngningar-
na, att vaije land skall ha möjlighet att bygga upp en egen kemikaliekon-
troll. Det är bara på detta sätt som de resultat som har uppnåtts i FN kan få
avsett genomslag.
Regeringen vill understryka att införandet av en möjlighet till exportreg-
lering i kemikalielagstiftningen på intet sätt är att uppfatta som en kritik mot
den svenska kemiska industrin som, såvitt känt, uppträder ansvarsfullt i sin
internationella verksamhet. Förslagen skall i stället ses i ljuset av att Sverige
också i fråga om kemikaliehanteringen utformar miljöpolitiken i samklang
med den internationella utveckling som den speglas i bl. a. Brundtland-
rapporten. I sammanhanget bör även beaktas Sveriges ansvar såsom det har
kommit till uttryck i arbetet i berörda FN-organ.
Som regeringen har framhållit i andra sammanhang måste Sverige ta sitt
ansvar för att tillsammans med andra länder söka bemästra de stora
regionala och globala miljöproblemen. Om dessa problem inte kan lösas,
uppstår allvarliga hinder för en positiv ekonomisk och social utveckling i
världen. Sveriges bidrag till att på det nationella planet reglera kemikalie-
exporten skall därför ses som en internationell solidaritetshandling och
som en del av arbetet att stödja andra länders utveckling.
Den lagtekniska lösningen m. m.
Den lagtekniska utformning som 1975 års lag givits innebär att det i och
för sig är möjligt att utnyttja lagen för att i önskad omfattning reglera
exporten av kemiska produkter. Denna lagstiftning har också i enstaka fall
tillämpats av regeringen på kemikalieområdet. Det är det emellertid bättre
att i lagen om kemiska produkter föra in föreskrifter om exportkontroll.
Det är i denna lag och i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen
som det redan finns utförliga bestämmelser om hantering och import av
20
kemiska produkter. Det framstår därför som mest ändamålsenligt att även Prop. 1990/91:91
knyta frågor om exportreglering av kemiska produkter till kemikalie-
lagstiftningen särskilt som motiven till den föreslagna lagstiftningen har
samma utgångspunkt som lagen om kemiska produkter, nämligen om-
sorgen om människan och hennes miljö.
Enligt 1 § första stycket lagen om kemiska produkter är lagen, som redan
nämnts, tillämplig på hantering och import av kemiska produkter. Rege-
ringens förslag i fråga om exportreglering förutsätter att lagens tillämp-
ningsområde utvidgas. Bestämmelsen i 1 § bör därför kompletteras så att
lagen också kommer att innefatta möjligheter till exportreglering. Därige-
nom blir lagen i princip tillämplig även i de fall avsikten är att skydda
människors hälsa och miljön utanför Sverige.
11 och 12 §§ lagen om kemiska produkter rör frågor om tillstånd, villkor
och förbud vid hantering och import av kemiska produkter. Paragraferna
bör också ge möjlighet till ett ingripande vid export av kemiska produkter.
Därigenom får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
möjlighet att föreskriva att en kemisk produkt får exporteras endast efter
tillstånd, eller att det for export av en sådan produkt skall gälla annat
särskilt villkor. Är det av särskild betydelse från hälso- eller miljöskydds-
synpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
med den föreslagna utvidgningen av 12 § rätt att förbjuda export av en
kemisk produkt.
Lagen om kemiska produkter bygger på en lagstiftningsmodell som i
stort innebär att lagen anger ett antal översiktligt utformade bestämmelser
om skyldigheter för den som i ansvarig ställning yrkesmässigt befattar sig
med kemiska produkter. Till de olika bestämmelserna har i regel knutits
bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer att mera i detalj reglera innehållet i dessa olika skyldigheter. Det
är alltså genom förordningar och myndighetsföreskrifter som lagens före-
skrifter preciseras.
Avsikten är alltså att det är med föreskrifter som bygger på 11 och 12 §§ i
den föreslagna nya lydelsen som regeringen avser att Sverige skall uppfylla
sina åtaganden om exportrestriktioner enligt reglerna i London Guidelines
och de rekommendationer som FAO har beslutat.
Reglerna om förhandsgodkännande av en export kommer alltså i den
svenska kemikalielagstiftningen att bygga på de bemyndiganden som finns
i 11 och 12 §§. Föreskrifterna om notifiering och förhandsgodkännande för
export av vissa kemiska produkter är avsedda att tillämpas på det sätt som
anges i de båda FN-organens rekommendationer.
Det bemyndigande till exportförbud som enligt vårt förslag skulle tillfö-
ras 12 § skall således normalt inte avse generella förbud, utan t. ex. förbud
för export till vissa länder som inom ramen för det internationella samar-
betet förklarat sig inte vara beredda att ta emot varan i fråga.
En förutsättning för en effektiv tillsyn i detta sammanhang är att en
myndighet har rätt att samla in uppgifter som rör export av kemiska
produkter i den utsträckning som behövs för att säkerställa en riktig
tillämpning av de exportföreskrifter som kan utfärdas med stöd av 11 och
12 §§. Reglerna om uppgiftsskyldighet i 9 § lagen om kemiska produkter
21
bör därför utvidgas till att omfatta även uppgifter om export. Denna
ändring behövs också som ett led i genomförandet av kemikalieinspektio-
nens förslag om notifikation vid export av farliga kemikalier.
Naturligtvis är inte avsikten med de föreskrifter som kommer att följa
på vårt förslag att de skall bli mer omfattande eller betungande för den
enskilde exportören än vad Sveriges internationella förpliktelser och övri-
ga åtaganden gentemot omvärlden ger anledning till. Kriteriet för att
produkten skall bli föremål för exportreglering är dess farlighet och even-
tuella användning i länder med bristande kemikaliekontroll. Föreskrifter
om exporthinder måste dock utformas med utgångspunkt i att hindra att
produkten mot importlandets vilja på omvägar når den från början avsed-
da destinationen.
Den nya lagstiftningen om reglering av exporten av kemiska produkter
bör träda i kraft den 1 juli 1991. Några särskilda övergångsbestämmelser
behövs inte.
De föreslagna ändringarna i lagen om kemiska produkter bygger på redan
internationellt accepterade rekommendationer. Det finns i sammanhanget
emellertid anledning att något belysa frågan om exportförbud från han-
delspolitisk synpunkt vad gäller ändringarna i produktsäkerhetslagen och
livsmedelslagen.
De förslag som regeringen här lägger fram innebär att ett exportförbud
skall kunna meddelas bara när det föreligger risk för allvarliga personska-
dor. Som vi har redovisat tidigare finns det många internationella rekom-
mendationer som innebär uppmaningar till exportländer att i nationell
lagstiftning införa regler som gör det möjligt att förbjuda export av farliga
varor.
De olika handelsöverenskommelser som Sverige är anslutet till, bl. a.
frihandelsavtalet med EG, innefattar i fråga om förbud mot handelshinder
regelmässigt undantag som innebär att avtalet i fråga inte skall utgöra
hinder mot bl. a. exportförbud som krävs för att skydda människors eller
djurs hälsa eller liv. En förutsättning för dessa undantags giltighet är att
förbuden inte utgör medel för någon godtycklig diskriminering eller inne-
fattar en förtäckt begränsning av handeln.
I Romfördragets artikel 34 anges att kvantitativa exportrestriktioner och
åtgärder med motsvarande verkan är förbjudna. Artikeln skall tolkas som
ett rent diskrimineringsförbud. Hemmamarknaden får således inte ges
någon särskild fördel på bekostnad av de fria varurörelserna mellan med-
lemsstaterna. Fördragets artikel 36 innehåller undantagsregler. Undantag
medges av hänsyn till skydd för människors och djurs hälsa och liv. Detta
gäller på sådana områden där det ännu inte finns någon gemenskapsrätt.
En bestämmelse motsvarande artikel 34 finns numera i vårt frihandels-
avtal med EG liksom bland de regler som styr handeln mellan EFTA-
länderna. Bakgrunden till dessa bestämmelser är att hemmamarknaden
inte får tillförsäkra sig någon särskild fördel.
Prop. 1990/91:91
22
Det kan också märkas att EG har utfärdat exportförbudsbestämmelser Prop. 1990/91:91
för vissa specifika varugrupper, bl. a. i direktivet om s. k. farliga produkt-
imitationer. Vi har redan redovisat att frågan om ett mer generellt export-
förbud har aktualiserats i Europaparlamentet och att det såväl i som
utanför Europa finns länder som har föreskrifter om exportförbud.
Mot den nu redovisade bakgrunden och med beaktande av att det finns
länder inom EG, t. ex. Frankrike, som redan har en sådan reglering som
regeringen nu föreslår, gör vi bedömningen att förslaget inte kan anses
utgöra något sådant handelshinder som strider mot föreliggande frihandel-
savtal. Att hindra export av en vara som av hänsyn till allmän hälsa och
säkerhet inte kan tillåtas på den egna marknaden och där åtgärden inte
motiveras av protektionistiska hänsyn torde tvärtom komma att ligga väl i
linje med Sveriges förpliktelser enligt ett eventuellt kommande EES-avtal.
Frågor om exportförbud torde inte bli särskilt vanliga och när de aktualise-
ras torde detta ske i samband med att det finns anledning till ingripande
med andra åtgärder enligt produktsäkerhetslagen, särskilt säljförbud. Pro-
blemen blir i huvudsak gemensamma och något nämnvärt merarbete för
myndigheterna kan inte väntas uppkomma. Regeringens förslag i denna
del torde därför inte komma att innebära något behov av ökade resurser
för berörda myndigheter.
Inte heller frågan om förbud mot återutförsel av livsmedel torde komma
att aktualiseras särskilt ofta. Vi menar därför att vårt förslag i denna del
inte kommer att innebära något behov av ökade resurser för administra-
tion.
Däremot kan förslagen medföra kostnader för enskilda, företag och
kommuner som bedriver utrikes handel. Dessa kostnader kan dock beräk-
nas bli av begränsad omfattning.
Mot bakgrund av det inte obetydliga arbete som kemikalieinspektionen
redan har utfört genom att notifiera IRPTC om de svenska besluten om
inskränkningar av användningen av bekämpningsmedel m.m., innebär
förslagen i fråga om en exportreglering av farliga kemikalier inte något
behov av ökade resurser för myndighetens del. Inte heller i övrigt menar vi
att förslagen i denna del kommer att innebära något behov av ökade
resurser för administration.
I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom civildepartemen-
tet upprättats förslag till
1. lag om ändring i produktsäkerhetslagen (1988:1604),
2. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511).
Förslaget 2 har upprättats i samråd med jordbruksdepartementet.
Vidare har inom miljödepartementet upprättats förslag till
3. lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter.
23
Förslagen 1 och 2 har granskats av lagrådet. De till lagrådet remitterade Prop. 1990/91:91
lagförslagen återfinns i bilaga 4 till denna proposition. Förslaget 3 har inte
granskats av lagrådet eftersom saken är av sådan beskaffenhet att lagrådets
hörande skulle sakna betydelse.
i§
I paragrafen har förts in en ny punkt om att en näringsidkare med stöd av
lagen även får förbjudas att exportera varor (exportförbud).
6a§
I paragrafen, som är ny och som i huvudsak har utformats efter mönster av
regeln om säljförbud i 6 §,har tagits in bestämmelser som gör det möjligt
för marknadsdomstolen att förbjuda en näringsidkare att exportera en
vara. Förutsättningen för att ett exportförbud skall få meddelas är att det
finns särskilda risker för att varan orsakar allvarliga personskador.
Med uttrycket särskilda risker avses detsamma som i 6 § (jfr prop.
1988/89:23 s. 87). Det uppställda skaderekvisitet är dock strängare än det
som gäller för säljförbud genom att den befarade skadan skall vara allvar-
lig-
I likhet med 6 § är bestämmelsen tillämplig på varje näringsidkare som
tillhandahåller varor, oavsett i vilket säljled han verkar.
På motsvarande sätt som i fråga om säljförbud får exportförbudet också
avse andra varor, som liknar den som avses med ett förbud och som
innebär samma skaderisker. Med uttrycket samma skaderisker avses såväl
nivån på risken som arten av skada.
Vid tillämpningen av produktsäkerhetslagen gäller allmänt att produkt-
säkerhetsåtgärderna kan begränsas i olika hänseenden. Det är här fråga om
partiella eller selektiva åtgärder. Selektiva åtgärder kan i vissa fall vara
motiverade också när det gäller ett exportförbud.
Exportförbud skall i princip vara generella, dvs. gälla för alla länder. För
att möjligheten att meddela exportförbud inte skall medföra ett obehörigt
intrång i ett annat lands självbestämmanderätt bör emellertid i ett beslut
om exportförbud undantag göras för ett land, vars myndigheter t. ex.
begärt att få motta varan.
Exportförbud kan ha effekter på vår utrikeshandel. Det kan därför
finnas skäl att konsumentombudsmannen samråder med kommerskolle-
gium innan han väcker talan vid marknadsdomstolen angående exportför-
bud. Under vissa omständigheter kan det åligga kollegiet att notifiera
tilltänkta beslut i enlighet med Sveriges förpliktelser i överenskommelser-
na inom GATT och EFTA om tekniska handelshinder.
24
Exportförbud skall bara kunna drabba kvalificerat farliga varor, varför Prop. 1990/91: 91
framställningar om detta måste antas bli mycket sällsynta. I de fall då
frågan aktualiseras kan det emellertid tänkas att marknadsdomstolen re-
dan har meddelat ett generellt exportförbud. Ett sådant beslut hindrar
dock inte att frågan prövas på nytt. Enligt 20 § produktsäkerhetslagen kan
nämligen förnyad prövning ske när ändrade förhållanden eller annat sär-
skilt skäl föranleder det.
Möjligheten att hos domstolen begära omprövning av ett förbud står
öppen för varje part som omfattas av beslutet. Talan om omprövning kan
således föras av en näringsidkare som beslutet rör. Konsumentombuds-
mannen bör i ett sådant ärende medverka till att frågan kan avgöras
skyndsamt. Om parterna är ense torde förutsättningar finnas för att ären-
det skall kunna avgöras på handlingarna.
I allmänhet torde frågan om ett exportförbud komma att aktualiseras
när det finns anledning till ingripande med andra åtgärder enligt produkt-
säkerhetslagen, t. ex. säljförbud. Det finns dock inte något som hindrar att
frågan om exportförbud tas upp till separat behandling. Det kan t. ex.
tänkas att företaget och tillsynsmyndigheten är överens om att varan inte
skall säljas här i landet, men att enighet inte kan nås om exportförbud
därför att man har skilda uppfattningar i frågan om förutsättningar förelig-
ger för meddelande av ett sådant förbud.
Det kan också finnas andra fall där undantag från exportförbud kan vara
motiverade. Ett sådant fall kan vara att ett företag har importerat en
produkt som senare visar sig vara farlig och att företaget därför vill skicka
tillbaka produkten. Vid bedömningen av frågan om exportförbud bör i
detta fall beaktas importörens behov av att returnera varan. I vissa fall kan
det vara tillräckligt att ett prov skickas tillbaka som bevis för att produkten
var behäftad med fel. Om produkten måste repareras eller annars rekondi-
tioneras hos tillverkaren, är det också skäligt att undantag från exportför-
bud görs. I beslutet om exportförbud måste då anges vart varan utan
hinder av exportförbudet får sändas.
En annan form av villkorat förbud kan vara att produkten får exporteras
sedan den har gjorts ofarlig genom reparation.
Av 21 § följer att ett exportförbud, om det finns särskilda skäl, kan
meddelas även för tiden till dess frågan slutligt har avgjorts. Vid prövning-
en bör hänsyn tas inte bara till befarade skaderisker utan också till de
konsekvenser ett beslut får för den eller de näringsidkare som drabbas av
det. Kostnader kan uppstå för företaget, om leveranstiden inte kan hållas.
Andra problem kan aktualiseras om det gäller produkter med en begränsad
hållbarhetstid. Kostnader för lagerhållning måste också vägas in vid be-
dömningen. Ett interimistiskt förbud bör därför meddelas endast om det
är sannolikt att beslutet kommer att följas av ett slutligt avgörande med i
stort sett samma innebörd.
17 §
Enligt bestämmelserna i andra stycket har vissa sammanslutningar tiller-
känts en subsidiär talerätt vid marknadsdomstolen. I frågor om exportför- 25
bud finns dock inte samma behov av möjligheter för någon annan än Prop. 1990/91:91
konsumentombudsmannen att kunna väcka talan. 1 nämnda frågor har
därför gjorts ett undantag beträffande den subsidiära talerätten.
22 §
I första stycket punkt 2 ges konsumentombudsmannen rätt att, på samma
sätt som gäller beträffande t. ex. säljförbud, vid vite förbjuda en näringsid-
kare att exportera en vara.
Ikraftträdande
Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1991.
lla§
I en ny paragraf, 11 a §, har tagits in bestämmelser som gör det möjligt att
förbjuda återutförsel av livsmedel som inte får föras in i landet och som
förvaras på ett tullupplag eller tulllager eller i en frihamn. Avsikten är inte
att förbudet skall kunna meddelas så snart ett livsmedel inte godtas för
införsel eller försäljning i Sverige. Tillsatser av olika slag som är förbjudna
i Sverige kan godtas i andra länder. För ett förbud krävs att livsmedlet
skall vara kvalificerat farligt, dvs. kunna orsaka allvarliga personskador.
27 §
I 27 § tredje stycket har tagits in bestämmelser om att ett livsmedel som
inte får återutföras skall förstöras, om det inte finns särskilda skäl som
talar mot detta. Ett sådant skäl kan t. ex. vara att livsmedlet på ett godtag-
bart och otvetydigt sätt omvandlas till djurfoder.
Ikraftträdande
Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1991.
1§
Paragrafens första stycke har utvidgats på det sättet att lagen också innefat-
tar förfaranden som innebär export. De materiella reglerna i lagen kan
alltså bli tillämpliga även för den som exporterar en kemisk produkt.
26
9§
I 9 § har förts in en skyldighet för den som yrkesmässigt exporterar en
kemisk produkt att till den myndighet som regeringen bestämmer och i
den omfattning regeringen eller — efter regeringens bemyndigande —
myndigheten föreskriver lämna de uppgifter om produkten och dess hante-
ring som kan behövas för att bedöma hälso- och miljörisker.
Av 12—16 §§ förordningen (1985:835) om kemiska produkter (ändrad
senast 1990:557) framgår kemikalieinspektionens skyldighet att föra ett
särskilt produktregister samt vilka uppgiftsskyldigheter för den enskilde
som för närvarande följer eller kan följa av bestämmelserna i 9 §. Det bör
dock framhållas att paragrafen också ger utrymme för sådana uppgiftsin-
samlingar som kan behövas vid sidan av produktregistret t. ex. en kartlägg-
ning av exporten.
Vad som sägs i 11 § om tillstånd och villkor skall också kunna gälla vid
export av en kemisk produkt. Genom att paragrafens tillämpningsområde
till följd av tillägget i 1 § vidgas kan alltså en särskild reglering av export av
kemiska produkter införas. En sådan reglering blir aktuell i fråga om
föreskrifter om notifiering vid export på det sätt som framgår av de
rekommendationer som UNEP har antagit i London Guidelines och de
riktlinjer som FAO har fastställt (jfr avsnitt 3.1.4).
12 §
I 12 § har förts in en möjlighet att av miljö- eller hälsoskäl förbjuda export
av en kemisk produkt. I den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2) har
redogjorts för bakgrunden till frågan om exportförbud. Syftet är att kunna
uppfylla de internationella åtaganden som Sverige gör på kemikalieområ-
det. Ett exportförbud torde i detta sammanhang normalt avse vissa pro-
dukter och länder. I övrigt gäller fortfarande de motiv som redovisas i
specialmotiveringen till prop. 1984/85:118 (s. 50).
Ikraftträdande
Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1991.
Regeringen föreslår
att riksdagen antar förslagen till
1. lag om ändring i produktsäkerhetslagen (1988:1604),
2. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),
3. lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter.
Prop. 1990/91:91
27
Härigenom föreskrivs i fråga om produktsäkerhetslagen (1988:1604)
dels att 1, 17 och 22 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 6 a §, och närmast före
denna paragraf en ny rubrik av följande lydelse.
Prop. 1990/91:91
Propositionens
lagförslag
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1§
Denna lag har till ändamål att motverka att varor och tjänster orsakar
skada på person eller egendom. För detta ändamål får en näringsidkare
1. åläggas att lämna säkerhetsinformation,
2. förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster (säljförbud),
3. åläggas att lämna varningsinformation,
4. åläggas att återkalla varor och 4. åläggas att återkalla varor och
tjänster (återkallelsé). tjänster (återkallelse),
5. förbjudas att exportera varor
(exportförbud).
Lagen tillämpas i fråga om varor och tjänster som tillhandahålls i nä-
ringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning ut-
nyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk.
Exportförbud
6a§
Tillhandahåller en näringsidkare
en vara som innebär särskild risk för
allvarlig skada på person, kan
marknadsdomstolen förbjuda ho-
nom att exportera varan. Förbudet
får även avse annan liknande vara
med samma skaderisk.
17§
Finner en tillsynsmyndighet att ett åläggande eller ett förbud enligt 5 —
9 § eller 12 § tredje stycket behövs, skall myndigheten överlämna frågan
till konsumentombudsmannen. Delar konsumentombudsmannen tillsyns-
myndighetens uppfattning, skall han ansöka hos marknadsdomstolen om
sådant åläggande eller förbud.
Beslutar i ett visst fall en tillsyns-
myndighet att inte framställa en be-
gäran enligt första stycket eller
konsumentombudsmannen att inte
göra ansökan hos marknadsdom-
stolen, får ansökan göras av en
sammanslutning av konsumenter,
arbetstagare eller näringsidkare.
Beslutar i något annat fall än som
avses i 6 a § en tillsynsmyndighet
att inte framställa en begäran enligt
första stycket eller konsumentom-
budsmannen att inte göra ansökan
hos marknadsdomstolen, får ansö-
kan göras av en sammanslutning av
konsumenter, arbetstagare eller nä-
ringsidkare.
28
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §
Om de i visst fall, som inte är av större vikt, finns förutsättningar för ett
åläggande eller ett förbud enligt 5 — 9 § eller 12 § tredje stycket, får konsu-
mentombudsmannen efter begäran som sägs i 17 § vid vite
1. ålägga näringsidkaren att lämna säkerhetsinformation eller varnings-
information enligt 12 § tredje stycket (informationsföreläggande),
2. förbjuda näringsidkaren att 2. förbjuda näringsidkaren att
fortsätta tillhandahålla en vara eller fortsätta tillhandahålla en vara eller
en tjänst (förbudsföreläggande), en tjänst eller alt exportera en vara
(förbudsföreläggande),
3. ålägga näringsidkaren att återkalla en vara eller en tjänst eller att
medverka till återkallelse enligt 12 § tredje stycket (återkallelseföreläggan-
de).
För att bli gällande skall föreläggandet godkännas omedelbart eller inom
viss tidsfrist. Ett godkänt föreläggande gäller som ett åläggande eller ett
förbud av marknadsdomstolen enligt 5 —9§ eller 12 § tredje stycket. Ett
godkännande som inkommer sedan den i föreläggandet utsatta tidsfristen
har gått ut är utan verkan.
Prop. 1990/91:91
Propositionens
lagförslag
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
29
Härigenom föreskrivs i fråga om livsmedelslagen (1971:511)
dels att 27 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 11 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:91
Propositionens
lagförslag
11 a§
Om livsmedel, som förvaras på ett
tullupplag eller tullager eller i en fri-
hamn, kan orsaka allvarliga person-
skador, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestäm-
mer förbjuda att de återutförs.
27 §'
Tillsynsmyndigheten får ta hand om en vara som saluhålls eller som
uppenbart är avsedd att saluhållas i strid med 16 —18 §§. Tillsynsmyndig-
heten får vidare ta hand om en vara som avses med ett föreläggande eller
ett förbud enligt 25 §, om föreläggandet eller förbudet inte följs.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vilka åtgärder som skall vidtas med kött som med stöd av
första stycket tagits om hand i samband med slakt.
Om en vara i annat fall än som
avses i andra stycket tagits om hand
får ägaren under tillsynsmyndighe-
tens kontroll göra varan duglig till
livsmedel eller använda den för an-
nat ändamål. I annat fal! skall va-
ran förstöras genom tillsynsmyn-
dighetens försorg.
Om en vara i något annat fall än
som avses i andra stycket har tagits
om hand, får ägaren under tillsyns-
myndighetens kontroll göra varan
duglig till livsmedel eller använda
den för något annat ändamål. An-
nars skall varan förstöras genom
tillsynsmyndighetens försorg.
Tillsynsmyndigheten skall låta
förstöra också sådana varor som
omfattas av ett förbud enligt 11 af
om det inte finns särskilda skäl för
något annat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1989:461.
30
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1985:426) om kemiska produk-
ter
dels att 1,9, 11 och 12 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 5 § skall lyda ”Skyldigheter vid hantering,
import och export av kemiska produkter”.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Denna lag är tillämplig på hante-
ring och import av kemiska ämnen
och beredningar (kemiska produk-
ter). Lagens syfte är att förebygga
att skador på människors hälsa eller
i miljön förorsakas av kemiska äm-
nens inneboende egenskaper.
Denna lag är tillämplig på hante-
ring, import och export av kemiska
ämnen och beredningar (kemiska
produkter). Lagens syfte är att före-
bygga att skador på människors
hälsa eller i miljön förorsakas av
kemiska ämnens inneboende egen-
skaper.
Prop. 1990/91:91
Propositionens
lagförslag
Om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att lagens be-
stämmelser om kemiska produkter skall tillämpas på varor, som innehåller
eller har behandlats med en sådan produkt.
Den som yrkesmässigt hanterar
eller importerar en kemisk produkt
skall till den myndighet som rege-
ringen bestämmer och i den omfatt-
ning regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, myndigheten
föreskriver lämna de uppgifter om
produkten och dess hantering som
kan behövas för att bedöma hälso-
eller miljörisker.
Om det behövs från hälso- eller
miljöskyddssynpunkt, får regering-
en eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer föreskriva att en
kemisk produkt får hanteras eller
importeras endast efter tillstånd el-
ler att för hantering eller import av
en sådan produkt skall gälla annat
särskilt villkor.
Är det av särskild betydelse från
hälso- eller miljöskyddssynpunkt,
får regeringen eller den myndighet
Den som yrkesmässigt hanterar,
importerar eller exporterar en ke-
misk produkt skall till den myndig-
het som regeringen bestämmer och
i den omfattning regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
myndigheten föreskriver lämna de
uppgifter om produkten och dess
hantering som kan behövas för att
bedöma hälso- eller miljörisker.
§
Om det behövs från hälso- eller
miljöskyddssynpunkt, får regering-
en eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer föreskriva att en
kemisk produkt får hanteras, im-
porteras eller exporteras endast ef-
ter tillstånd eller att för hantering,
import eller export av en sådan pro-
dukt skall gälla annat särskilt vill-
kor.
§
Är det av särskild betydelse från
hälso- eller miljöskyddssynpunkt,
får regeringen eller den myndighet
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
som regeringen bestämmer forbju- som regeringen bestämmer förbju-
da hantering eller import av en ke- da hantering, import eller export av
misk produkt. en kemisk produkt.
Prop. 1990/91:91
Propositionens
lagförslag
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
32
I Sverige saknas generell lagstiftning som reglerar exporten av farliga
varor. Av den redogörelse vi lämnar för gällande rätt (---) framgår att
bestämmelser i ämnet bara finns för några speciella varugrupper. Vi har
fått till uppgift att ta ställning till frågan, om regler angående förbud mot
export av farliga varor bör införas.
Den internationella debatten har visat att sådan export kan ge upphov
till olika problem (---). Utvecklingsländerna har inte alltid den lagstiftning
och organisation som gör det möjligt för dem att kontrollera och vid behov
reglera importen av farliga varor samt försäljningen av dem på hemma-
marknaden. Uppmärksamheten har härvid riktats främst mot bekämp-
ningsmedel och andra kemikalier samt mot läkemedel. Andra problem vid
export av farliga varor gör sig gällande oavsett typen av mottagarland. I-
länderna har i regel både lagstiftning och myndigheter för produktkontroll
som gör det möjligt att skydda medborgarna mot risker för skador av
farliga produkter. Emellertid visar erfarenheterna att farliga produkter
ändå kan komma ut på marknaden och vålla skador innan de upptäcks.
Detta medför behov av åtgärder särskilt beträffande konsumentprodukter.
Problemen har uppmärksammats av flera internationella organisationer
(---). Rekommendationer om notifikation vid export av farliga varor har
lämnats av UNEP och OECD beträffande kemikalier och av FAO särskilt
beträffande bekämpningsmedel. Rekommendationerna innebär att andra
länder skall informeras om beslut varigenom en användning av sådana
produkter förbjudits eller underkastats långtgående begränsningar samt att
vid export av produkterna i fråga exportören eller exportlandets myndig-
heter skall underrätta kontrollmyndigheterna i mottagarlandet. EG har
genom förordning nyligen för sitt vidkommande infört ett sådant notifika-
tionssystem. I FN:s resolution 37/137 om skydd mot produkter som är
skadliga för hälsa och miljö rekommenderas att produkter, som förbjudits
för inhemsk konsumtion och försäljning därför att de bedömts vara farliga
för hälsa och miljö, får försäljas utomlands endast om mottagarlandet har
begärt det eller officiellt godkänt konsumtion av produkten. Denna typ av
reglering, som kan förekomma i olika varianter med avseende på förutsätt-
ningarna för att export skall få äga rum, brukar kallas för PIC-system (prior
informed consent). Ännu ett steg till förebyggande av att skador orsakas av
att farliga produkter exporteras kan tas om exportländerna meddelar
formliga exportförbud, som alltså gäller oavsett vad som sker i mottagar-
landet. OECD har år 1979 antagit en rekommendation som innebär att
medlemsländerna skall sträva efter att tillse att varor som ej får säljas på
eller som är återkallade från hemmamarknaden, därför att de är så riskabla
att de medför en allvarlig och direkt fara för liv, hälsa och säkerhet för
konsumenterna, inte exporteras till andra länder.
Utgångspunkten i vårt arbete har varit att det är etiskt oförsvarligt att till
andra länder exportera produkter som av hänsyn till risken för allvarlig
skada på person eller i miljön inte får användas här i landet (—). Avsteg
33
från denna princip kan emellertid vara motiverade. Viktigast är fall när Prop. 1990/91:91
mottagarlandet gör andra riskvärderingar än de som görs här i landet. Bilaga 1
En aspekt som måste beaktas när det gäller export av farliga varor till
framför allt u-länder är svårigheten att vinna gensvar och därmed effekti-
vitet för regleringar som från u-ländernas sida kan uppfattas som intrång i
deras suveränitet. Enligt vår mening bör Sveriges åtgärder stå i samklang
med den internationella utvecklingen på området.
Vi har inte kunnat konstatera annat än att det svenska näringslivet
uppträder ansvarsmedvetet när det gäller export av farliga produkter. En
restriktiv hållning mot export av hälso- och miljöfarliga varor torde därför
inte medföra att näringslivet sett som helhet behöver ändra sin praxis. Inte
minst med tanke på de allvarliga skadeverkningar som bekämpningsmedel
och läkemedel kan föra med sig i u-länderna bör dock finnas en beredskap
så att exportförbud kan meddelas om en akut situation skulle göra det
nödvändigt. Avgörande för oss har varit kravet på internationell solidari-
tet. Sverige har i olika sammanhang varit drivande i miljöfrågor. Sverige
bör därför föregå med gott exempel när det gäller att reglera de problem
som export av farliga varor kan föra med sig. Detta kan också leda till ökad
good-will i u-länderna för det svenska näringslivet.
Kemikalieinspektionen har utarbetat ett förslag om notifikation och
informationsskyldighet i fråga om vissa kemiska produkter enligt de princi-
per som utarbetats inom UNEP, OECD och FAO. Förslaget bereds nu
inom regeringskansliet. Vi delar kemikalieinspektionens uppfattning att
ett notifikationssystem bör införas i Sverige. Sedan förslaget framlades
har, som nämnts, EG för sin del antagit ett sådant notifikationssystem,
---, vilket utgör ytterligare ett skäl för motsvarande åtgärd från svensk
sida. Vad angår systemets närmare utformning anser vi att det bör anpas-
sas till EG-förordningen.
Vi förordar att Sverige i det internationella arbetet verkar för att ett
effektivt PIC-system kommer till stånd. Under förutsättning att så sker bör
Sverige på ett tidigt stadium ansluta sig till systemet ---.
En förutsättning för att ett PIC-system skall fungera är att det finns en
samarbetspartner som vid mottagandet av exportanmälningar kan god-
känna eller motsätta sig exporten. Ett PIC-system bör därför tillämpas
endast i förhållande till länder som förklarat sig vilja delta i systemet och
som utsett myndigheter att i anledning av exportanmälningar godkänna
eller motsätta sig export. Det är främst u-ländernas intressen som bör
tillgodoses. Systemet bör kunna omfatta sådana bekämpningsmedel och
industrikemikalier, eventuellt även läkemedel, vilkas användning är för-
enad med stora risker för allvarlig skada på person eller i miljön.
Vi har under vårt arbete tagit ställning till frågan hur förfarandet i ett
PIC-system skulle kunna utformas. I slutfasen av vårt arbete har en av
UNEP tillsatt arbetsgrupp sammanträtt och kommit fram till andra ut-
gångspunkter för ett PIC-system. Med hänsyn bl. a. till UNEP-arbetets
ännu förberedande karaktär har vi inte funnit anledning att lägga fram
förslag till ett svenskt PIC-system baserat på arbetsgruppens tankegångar.
Vi redovisar därför kortfattat våra hittillsvarande överväganden rörande
förfarandet och anför därefter synpunkter på arbetsgruppens tankegångar.
34
Enligt vår bedömning finns det, om dessa tankegångar läggs till grund för
det fortsatta arbetet, förutsättningar att utveckla ett PIC-system som kan
fungera väl i praktisk tillämpning.
Det finns ämnen som är så farliga för mänskligt liv och den biologiska
miljön att de inte bör få användas någonstans. Enligt vår uppfattning bör
det finnas en beredskap så att export av verkligt farliga kemikalier och
läkemedel kan förhindras om det behövs. Vi föreslår därför att föreskrifter
införs som ger regeringen möjlighet att utfärda exportförbud Av skäl
som närmare redovisas i betänkandet anser vi att föreskrifterna bör tas in i
lagen om kemiska produkter och läkemedelsförordningen och inte, som i
och för sig vore möjligt, utfärdas med stöd av lagen (1975:85) med bemyn-
digande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Exportför-
bud för en kemikalie eller ett läkemedel torde vara motiverat endast om
det finns stor risk för att människor vid användning av ifrågavarande
preparat i u-länderna kommer att drabbas av allvarliga skador till liv eller
hälsa eller för att allvarliga skador kan uppstå i miljön. Även om förhållan-
dena i u-länderna utgör motivet för att export av särskilt farliga kemikalier
och läkemedel skall kunna förbjudas bör inte ett exportförbud begränsas
till att gälla enbart vissa länder. Vi föreslår att exportförbud får gälla
generellt. Förbud mot export av kemikalier och läkemedel torde bli myc-
ket sällsynta. Sådana beslut förutsätter också handelspolitiska bedömning-
ar, och vi föreslår därför att de meddelas av regeringen i förordning. Det
bör ankomma på tillsynsmyndigheterna, främst kemikalieinspektionen,
naturvårdsverket och socialstyrelsen, att lägga fram förslag om att export
av en kemikalie eller ett läkemedel skall förbjudas.
När det gäller livsmedel föreslår vi att en bestämmelse tas in i livsme-
delslagen av innebörd att ifall ett livsmedel, som förvaras på tullupplag
eller tullager eller i frihamn, kan orsaka allvarlig skada på person, regering-
en eller myndighet som regeringen bestämmer får förbjuda att det återut-
förs ---.
Vad angår konsumentprodukter behövs i första hand en möjlighet att
hindra export av varor som kan medföra oväntade risker och därför vålla
skada innan det importerande landets egen produktkontroll hinner ingri-
pa. Vi förordar att ett tillägg görs till den nya produktsäkerhetslag, som
regeringen nyligen föreslagit i proposition till riksdagen (prop.
1988/89:23), av innebörd att om det av särskilda skäl krävs för att hindra
att en vara orsakar allvarlig skada på person, marknadsdomstolen skall
kunna förbjuda export ---. Förslaget står i god överensstämmelse med
OECD:s rekommendation av år 1979.
Enligt förslaget till produktsäkerhetslag är det i första hand företagens
egen uppgift att svara för en fullgod säkerhet. Även när det gäller export av
farliga produkter bör ansvaret i första hand vila på företagen och uppkom-
mande frågor om tillrådligheten av export kunna lösas genom samråd
mellan företagen och de myndigheter som har ett tillsynsansvar för pro-
dukterna i fråga. I sista hand bör dock marknadsdomstolen kunna pröva
frågan om exportförbud. I allmänhet torde frågan om sådant förbud kom-
ma upp samtidigt med att en fråga om säljförbud eller återkallelse prövas
av marknadsdomstolen. Vi föreslår dock mer restriktiva förutsättningar
Prop. 1990/91:91
Bilaga 1
35
for exportförbud än for säljförbud och återkallelse. Möjlighet bör finnas
att pröva frågan om exportförbud separat.
Exportförbuden föreslås bli vitessanktionerade och efterlevnaden över-
vakas av tillsynsmyndigheterna. Även i övrigt bör den ordning som före-
slagits beträffande handläggningen av ärenden enligt produktsäkerhets-
lagen kunna tillämpas när fråga uppkommer om exportförbud beträffande
konsumentprodukter.
När marknadsdomstolen tar ställning till frågan om exportförbud för en
konsumentprodukt som importerats till Sverige, bör domstolen också
pröva om importören skall få reexportera den till tillverkaren. Är det fråga
om mycket farliga produkter eller föreligger risk att varan kommer att
säljas på utländska marknader talar starka skäl mot att reexport skall
tillåtas.
Vi har inte kunnat finna att de förslag vi lägger fram kan försvåra den
svenska anpassningen till EG eller eljest väcka betänkligheter från handels-
politiska synpunkter.
Vi är inte eniga. Två av oss (ledamöterna Lars Dahllöf och Anders
Stenlund) har reserverat sig och konstaterar i sin reservation att det inte
finns behov av att införa regler om exportförbud. Det kan inte hävdas att
etiskt oförsvarlig export förekommer från Sverige. Som framgått har inte
kunnat konstateras annat än att det svenska näringslivet tar sitt ansvar och
inte utsätter användarna i importländerna för oväntade risker för skador.
Inget tyder heller på att detta skulle ändra sig i framtiden. Att trots det
söka ”gå före” med nya regleringar kan inte vara att rätt utnyttja lagstift-
ningsinstrumentet, allra helst som ingripande redan kan ske enligt 1975 års
bemyndigandelag. Däremot kan majoritetens förslag skapa missförstånd
om vad som faktiskt förekommer, till skada för de utpekade industrigre-
narna.
Att komplettera produktsäkerhetslagen med en exportklausul kan utgöra
ett led i EG-anpassningen på området. Reservanterna menar dock att
utvecklingen inom EG bör avvaktas innan en sådan åtgärd genomförs.
Dahllöf och Stenlund är positiva till etableringen av ett notifikationssy-
stem som är anpassat till det system som nyligen införts i EG.
De avvisar däremot den PIC-modell som skisseras i betänkandet och
som bygger på att exporten skall godkännas av mottagarlandet i varje
enskilt fall. Ett internationellt utbrett PIC-system enligt de principer som
f. n. diskuteras inom UNEP tillgodoser på ett helt annat sätt kraven på
rättssäkerhet och förutsebarhet.
Prop. 1990/91:91
Bilaga 1
36
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1985:426) om kemiska produkter
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
Är det av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förbjuda hante-
ring eller import av en kemisk produkt.
Om det av särskilda skäl krävs för
att hindra att en kemisk produkt or-
sakar allvarlig skada på person eller
i miljön, får regeringen förbjuda ex-
port av produkten.
Denna lag träder i kraft den
37
Härigenom föreskrivs att i läkemedelsförordningen (1962:701) skall
införas en ny paragraf, 9 §, och närmast före 9 § en ny rubrik av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Om utförsel 9§‘ Om det av särskilda skäl krävs för |
Denna lag träder i kraft den
Upphävd genom 1973:1010.
Prop. 1990/91:91
Bilaga 2
38
Härigenom föreskrivs att 11 och 27 §§ livsmedelslagen (1971:511) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 §‘
Om det är påkallat från hälso- eller näringssynpunkt, kan regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer förbjuda eller föreskriva vill-
kor för hantering eller införsel till riket av visst slag av livsmedel.
Om ett livsmedel, som förvaras på
tullupplag eller tullager eller i fri-
hamn, kan orsaka allvarlig skada
på person, får regeringen eller myn-
dighet som regeringen bestämmer
förbjuda att det återutförs.
27 §
Tillsynsmyndighet får taga hand om vara som saluhålles eller uppenbart
är avsett att saluhållas i strid med 16 —18 §. Tillsynsmyndighet får vidare
taga hand om vara som avses med föreläggande eller förbud enligt 25 §, om
föreläggandet eller förbudet ej efterkommes.
Har vara tagits om hand enligt första stycket får varans ägare under
tillsynsmyndighetens kontroll göra den duglig till livsmedel eller använda
den för annat ändamål. Eljest skall varan förstöras genom tillsynsmyndig-
hetens försorg.
Vara som omfattas av förbud en-
ligt 11 § andra stycket får förstöras
genom en tillsynsmyndighets för-
sorg.
Denna lag träder i kraft den
Senaste lydelse 1975:733.
Prop. 1990/91:91
Bilaga 2
39
Härigenom föreskrivs att 1, 6 och 22 §§ produktsäkerhetslagen
(1988:000) skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:91
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Denna lag har till ändamål att
motverka att varor och tjänster or-
sakar skada på person eller egen-
dom. För detta ändamål får en nä-
ringsidkare
1. åläggas att lämna säkerhetsin-
formation,
2. förbjudas att tillhandahålla va-
ror och tjänster (säljförbud),
3. åläggas att lämna varningsin-
formation,
4. åläggas att återkalla varor och
tjänster (återkallelse).
Lagen tillämpas i fråga om varor
och tjänster som tillhandahålls i nä-
ringsverksamhet och som konsu-
menter i inte obetydlig omfattning
utnyttjar eller kan komma att ut-
nyttja för enskilt bruk.
Föreslagen lydelse
§
Denna lag har till ändamål att
motverka att varor och tjänster or-
sakar skada på person eller egen-
dom. För detta ändamål får en nä-
rintsidkare
1. åläggas att lämna säkerhetsin-
formation,
2. förbjudas att tillhandahålla va-
ror och tjänster (säljförbud),
3. åläggas att lämna varningsin-
formation,
4. åläggas att återkalla varor och
tjänster (återkallelse),
5. förbjudas att exportera varor
(exportförbud).
Lagen tillämpas i fråga om varor
och tjänster som tillhandahålls i nä-
ringsverksamhet och som konsu-
menter i inte obetydlig omfattning
utnyttjar eller kan komma att ut-
nyttja för enskilt bruk.
6§
Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst som medför
särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen
förbjuda honom att fortsätta med det. Förbudet får även avse annan
liknande vara eller tjänst med samma skaderisk.
Om det av särskilda skäl krävs för
att hindra att en vara, som tillhan-
dahålls av en näringsidkare, or-
sakar allvarlig skada på person, kan
marknasdsdomstolen förbjuda ho-
nom att exportera den. Förbudet får
även avse annan liknande vara med
samma skaderisk.
22 §
Om det i visst fall, som inte är av
större vikt, finns förutsättningar för
ett åläggande eller ett förbudf enligt
5 —9§ eller 12 § tredje stycket, får
konsumentombudsmannen efter
begäran som sägs i 17 § vid vite
1. ålägga näringsidkaren att läm-
Om det i visst fall, som inte är av
större vikt, finns förutsättningar för
ett åläggande eller ett förbud enligt
5 —9§ eller 12 § tredje stycket, får
konsumentombudsmannen efter
begäran som sägs i 17 § vid vite
1. ålägga näringsidkaren att läm-
40
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
na säkerhetsinformation eller var-
ningsinformation eller att medver-
ka till varningsinformation enligt
12 § tredje stycket (informationsfö-
reläggande),
2. förbjuda näringsidkaren att
fortsätta tillhandahålla en vara eller
en tjänst (förbudsjÖreläggande),
3. ålägga näringsidkaren att åter-
kalla en vara eller en tjänst eller att
medverka till återkallelse enligt
12 § tredje stycket (återkallelseföre-
läggande).
na säkerhetsinformation eller var-
ningsinformation eller att medver-
ka till varningsinformation enligt
12 § tredje stycket (informationsfö-
reläggande),
2. förbjuda näringsidkaren att
fortsätta tillhandahålla en vara eller
en tjänst eller att exportera en vara
(förbudsföreläggande),
3. ålägga näringsidkaren att åter-
kalla en vara eller en tjänst eller att
medverka till återkallelse enligt
12 § tredje stycket (återkallelseföre-
läggande).
Prop. 1990/91: 91
Bilaga 2
För att bli gällande skall föreläggandet godkännas omedelbart eller inom
viss tidsfrist. Ett godkänt föreläggande gäller som ett åläggande eller ett
förbud av marknadsdomstolen enligt 5 — 9§ eller 12 § tredje stycket. Ett
godkännande som inkommer sedan den i föreläggandet utsatta tidsfristen
har gått ut är utan verkan.
Denna lag träder i kraft den
41
Efter remiss av betänkandet har yttranden kommit in från:
Hovrätten för Västra Sverige
Kammarrätten i Göteborg
Kommerskollegium
Marknadsdomstolen
Konsumentverket
Statens livsmedelsverk
Kemikalieinspektionen
Socialstyrelsens läkemedelsavdelning
Generaltullstyrelsen
Statens naturvårdsverk
Statskontoret
Riksrevisionsverket
Statens kärnkraftsinspektion
Sveriges Industriförbund
Grossistförbundet Svensk Handel
Stockholms Handelskammare
Kemikontoret
Läkemedelsindustriföreningen
Sveriges Livsmedelsindustriförbund
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
Svenska tulltjänstemannaförbundet
Health Action International Sweden (HAI)
Kooperativa Konsumentgillesförbundet
Prop. 1990/91:91
Bilaga 3
42
Prop. 1990/91:91
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om produktsäkerhetslagen (1988:1604)
dels att 1, 17 och 22 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall inforas en ny paragraf, 6 a §, och närmast före
denna paragraf en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§
Denna lag har till ändamål att motverka att varor och tjänster orsakar
skada på person eller egendom. För detta ändamål får en näringsidkare
1. åläggas att lämna säkerhetsinformation,
2. förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster (säljförbud),
3. åläggas att lämna varningsinformation,
4. åläggas att återkalla varor och 4. åläggas att återkalla varor och
tjänster (återkallelse). tjänster (återkallelse),
5. förbjudas att exportera varor
(exportförbud).
Lagen tillämpas i fråga om varor och tjänster som tillhandahålls i nä-
ringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning ut-
nyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk.
Exportförbud
6a§
Om en näringsidkare tillhanda-
håller en vara, som innebär särskil-
da risker för allvarliga personska-
dor, kan marknadsdomstolen för-
bjuda honom att exportera den.
Förbudet får omfatta också andra
varor, som liknar den som avses
med ett förbud och som innebär
samma skaderisker.
17§
Finner en tillsynsmyndighet att ett åläggande eller ett förbud enligt 5 —
9§ eller 12 § tredje stycket behövs, skall myndigheten överlämna frågan
till konsumentombudsmannen. Delar konsumentombudsmannen tillsyns-
myndighetens uppfattning, skall han ansöka hos marknadsdomstolen om
sådant åläggande eller förbud.
Beslutar i ett visst fall en tillsyns-
myndighet att inte framställa en be-
gäran enligt första stycket eller kon-
sumentombudsmannen att inte
göra ansökan hos marknadsdom-
stolen, får ansökan göras av en
sammanslutning av konsumenter,
arbetstagare eller näringsidkare.
Beslutar i något annat fall än som
avses i 6 a§ en tillsynsmyndighet
att inte framställa en begäran enligt
första stycket eller konsumentom-
budsmannen att inte göra ansökan
hos marknadsdomstolen, får ansö-
kan göras av en sammanslutning av
konsumenter, arbetstagare eller nä-
ringsidkare.
43
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
22 §
Om de i visst fall, som inte är av större vikt, finns förutsättningar för ett
åläggande eller ett förbud enligt 5 — 9 § eller 12 § tredje stycket, får konsu-
mentombudsmannen efter begäran som sägs i 17 § vid vite
1. ålägga näringsidkaren att lämna säkerhetsinformation eller varnings-
information enligt 12 § tredje stycket (informationsföreläggande),
2. förbjuda näringsidkaren att 2. förbjuda näringsidkaren att
fortsätta tillhandahålla en vara eller fortsätta tillhandahålla en vara eller
en tjänst (förbudsföreläggande), en tjänst eller att exportera en vara
(för budsföreläggande),
3. ålägga näringsidkaren att återkalla en vara eller en tjänst eller att
medverka till återkallelse enligt 12 § tredje stycket (återkallelseföreläggan-
de).
För att bli gällande skall föreläggandet godkännas omedelbart eller inom
viss tidsfrist. Ett godkänt föreläggande gäller som ett åläggande eller ett
förbud av marknadsdomstolen enligt 5 —9§ eller 12 § tredje stycket. Ett
godkännande som inkommer sedan den i föreläggandet utsatta tidsfristen
har gått ut är utan verkan.
Prop. 1990/91:91
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
44
Prop. 1990/91:91
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om livsmedelslagen (1971:511)
dels att 27 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 11 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 a§
Om livsmedel, som förvaras på ett
tullupplag eller tullager eller i en fri-
hamn, kan orsaka allvarliga person-
skador, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestäm-
mer förbjuda att de återutförs.
27 §'
Tillsynsmyndigheten får ta hand om en vara som saluhålls eller som
uppenbart är avsedd att saluhållas i strid med 16 — 18 §§. Tillsynsmyndig-
heten får vidare ta hand om en vara som avses med ett föreläggande eller
ett förbud enligt 25 §, om föreläggandet eller förbudet inte följs.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vilka åtgärder som skall vidtas med kött som med stöd av
första stycket tagits om hand i samband med slakt.
Om en vara i annat fall än som
avses i andra stycket tagits om hand
får ägaren under tillsynsmyndighe-
tens kontroll göra varan duglig till
livsmedel eller använda den för an-
nat ändamål. 1 annat fall skall va-
ran förstöras genom tillsynsmyn-
dighetens försorg.
Om en vara i något annat fall än
som avses i andra stycket har tagits
om hand, får ägaren under tillsyns-
myndighetens kontroll göra varan
duglig till livsmedel eller använda
den för något annat ändamål. An-
nars skall varan förstöras genom
tillsynsmyndighetens försorg. Till-
synsmyndigheten skall låta förstöra
också sådana varor som omfattas av
ett förbud enligt 11 a§, om det inte
finns särskilda skäl för något annat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1989:461.
45
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-01-18
Prop. 1990/91:91
Bilaga 5
Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet UlfGad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 januari 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Wallström beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändring i produktsäkerhetslagen
(1988:1604), m. m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av jur. kand. Stig Hagelstam.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
46
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 februari 1991
Prop. 1990/91:91
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Eng-
ström, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wall-
ström, Lööw, Molin, Sahlin, Åsbrink
Statsråden Wallström och Dahl anmäler frågor om lagstiftning om hinder
för export av farliga varor.
Regeringen beslutar att genom proposition lämna förslag till riksdagen om
hinder för export av farliga varor i enlighet med bilagan till detta proto-
koll.
De olika avsnitten i propositionen har utarbetats inom regeringskansliet
enligt följande:
Avsnitten 1 och 2
Avsnitt 3
Avsnitt 4
Avsnitt 5
Civildepartementet
Miljödepartementet
Civildepartementet
Civildepartementet och
miljödepartementet
Avsnitten 6 samt 7.1
och 7.2
Avsnitt 7.3
Avsnitt 8
Civildepartementet
Miljödepartementet
Civildepartementet
Ur protokollet:
Maud Melin
47
Prop. 1990/91:91
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1
1 Inledning.................................................. 2
2 Export av konsumentvaror och livsmedel...................... 3
2.1 Bakgrund.............................................. 3
2.1.1 Handeln med farliga varor ......................... 3
2.1.2 Svensk lagstiftning om produktsäkerhet.............. 3
2.1.3 Internationella rekommendationer m. m.............. 4
2.1.4 Utländsk lagstiftning .............................. 6
2.2 Exportförbud för konsumentvaror........................ 6
2.3 Återutförsel av livsmedel ................................ 11
3 Export av kemiska produkter ................................ 13
3.1 Bakgrund.............................................. 13
3.1.1 Allmänna utgångspunkter.......................... 13
3.1.2 Föreskrifter om utförsel av kemiska produkter ........ 14
3.1.3 Den internationella utvecklingen.................... 14
3.1.4 Arbetet i de internationella organen.................. 16
3.1.5 Förhandsgodkännande — PIC-processen............. 17
3.2 Ändringar i lagen om kemiska produkter .................. 18
4 Handelspolitiska synpunkter på ett exportförbud ............... 22
5 Kostnadskonsekvenser...................................... 23
6 Upprättade lagförslag....................................... 23
7 Specialmotivering.......................................... 24
7.1 Förslaget till lag om ändring i produktsäkerhetslagen (1988:
1604) ................................................. 24
7.2 Förslaget till lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511) .... 26
7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska
produkter ............................................. 26
8 Ärendet till riksdagen....................................... 27
Propositionens lagförslag...................................... 28
Bilaga 1 Sammanfattningen i produktåterkallelsekommitténs be-
tänkande (SOU 1986:56) Export av farliga varor ...... 33
Bilaga 2 Lagförslagen i produktåterkallelsekommitténs betänkan-
de (SOU 1986:56) Export av farliga varor ............ 37
Bilaga 3 De remissinstanser som har yttrat sig över betänkandet
(SOU 1986:56) Export av farliga varor............... 42
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag ........................ 43
Bilaga 5 Lagrådets yttrande ................................ 46
Utdrag ur regeringsprotokollet 1991-02-07 .......................
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
47
48