Regeringens proposition
1990/91:88
om energipolitiken

1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 88

Regeringens proposition
1990/91:88

om energipolitiken

Prop.

1990/91:88

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 14 februari 1991 för de åtgärder och de ända-
mål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Rune Molin

Propositionens huvudsakliga innehåll

Energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och
annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Härigenom
främjas en god ekonomisk och social utveckling i Sverige. Energipolitiken
skall utgå ifrån vad natur och miljö kan bära.

Omställningen av energisystemet måste, vid sidan av säkerhetskraven,
ske med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av
sysselsättning och välfärd. När kärnkraftsavvecklingen kan inledas och i
vilken takt den kan ske avgörs av resultaten av hushållningen med el,
tillförseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion och möjligheterna att
bibehålla internationellt konkurrenskraftiga elpriser.

Regeringen tog hösten 1990 initiativ till överläggningar med företrädare
för riksdagspartierna folkpartiet liberalerna och centerpartiet i syfte att
skapa ett underlag för långsiktigt hållbara politiska beslut om energipoliti-
ken. Överläggningarna slutfördes den 15 januari 1991 med en överenskom-
melse mellan socialdemokraterna och de nämnda partierna om riktlinjer för
energipolitiken.

I propositionen redovisas överenskommelsen till sin exakta ordalydelse
och föreslås att de i överenskommelsen angivna riktlinjerna för energipoli-
tiken antas av riksdagen. Dessa riktlinjer föreslås i berörda delar ersätta dem
som riksdagen beslutade om år 1988 (prop. 1987/88:90, NU40, rskr. 375).

Riksdagen uttalade år 1980 (prop. 1979/80:170, NU70, rskr. 410) att
kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet
av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd. Vidare
angav riksdagen att det bör slås fast att den sista reaktorn i Sverige skall

stängas senast år 2010. Under överläggningarna mellan partierna har frågan Prop. 1990/91: 88
om när kärnkraften skall vara avvecklad inte varit föremål for förnyad
prövning eller nytt ställningstagande.

I propositionen föreslås att stöd skall lämnas till kraftvärmeproduktion
med biobränslen och till investeringar i vindkraftverk och anläggningar för
utnyttjande av solvärme.

En biobränslekommission kommer att tillkallas. Utveckling av storska-
lig vindkraft samt utvecklings- och demonstrationsprojekt rörande an-
vändning av motoralkoholer ges ökad prioritet vid fordelning av stödet ur
energiteknikfonden. Energiteknikfonden tillfors ytterligare medel.

Kraftvärmen föreslås bli undantagen från allmän energiskatt på bräns-
len. Skattebefrielsen för elkraft som används i s. k. avkopplingsbara elpan-
nor avskaffas.

Vidare föreslås ett program för effektivare användning av energi. Pro-
grammet innebär att det nuvarande stödet till teknikupphandling av el-
effektiva produkter, processer och system förstärks och utvidgas till att
även gälla annan energieffektiv teknik. Därutöver omfattar programmet
bl. a. stöd för demonstration av energieffektiv teknik i bostäder och loka-
ler, stöd för energieffektiva demonstrations- och pilotanläggningar inom
industrin samt en förstärkning av arbetet med energideklarationer och
produkttestning.

Förslag lämnas också om stöd till etanolframställning.

Utvärderingar skall göras fortlöpande av resultatet av insatserna för
energihushållning och ny kraft- och värmeproduktion. Regeringen kom-
mer att årligen i budgetpropositionen redovisa de resultat som har upp-
nåtts genom de energipolitiska programmen för omställning och utveck-
ling av energisystemet samt förelägga riksdagen förslag om de ytterligare
åtgärder som är motiverade.

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 februari 1991

Prop. 1990/91:88

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wall-
ström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson

Föredragande: statsråden Molin och Hellström

Proposition om energipolitiken

Statsråden Molin och Hellström anmäler sina förslag. Anförandena och
förslagen redovisas i underprotokollen för industri- resp, jordbruksdepar-
tementet.

Statsrådet Molin anför:

Med hänvisning till vad jag och statsrådet Hellström har anfört hemställer
jag att regeringen i en proposition förelägger riksdagen vad vi har anfört för
de åtgärder och de ändamål som vi har hemställt om.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört
för de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i
underprotokollen skall bifogas propositionen enligt följande:

Industridepartementet        Bilaga 1

Jordbruksdepartementet       Bilaga 2

Industridepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 februari 1991

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

Föredragande: statsrådet Molin

Anmälan till proposition om energipolitiken

1 Riktlinjer för energipolitiken

Regeringen tog hösten 1990 initiativ till överläggningar med företrädare
för riksdagspartierna folkpartiet liberalerna och centerpartiet i syfte att
skapa ett underlag för långsiktigt hållbara politiska beslut om energipoliti-
ken. Överläggningarna slutfördes den 15 januari 1991 med en överens-
kommelse mellan socialdemokraterna och de nämnda partierna om rikt-
linjer för energipolitiken.

Jag redovisar i det följande (avsnitt 1.1 — 1.5) överenskommelsen till
sin exakta ordalydelse och förordar att den föreläggs riksdagen med förslag
att de i överenskommelsen angivna riktlinjerna för energipolitiken antas
av riksdagen. Dessa riktlinjer bör i berörda delar ersätta dem som riksda-
gen beslutade om år 1988 (prop. 1987/88:90, NU40, rskr. 375).

Riksdagen uttalade år 1980 (prop. 1979/80:170, NU70, rskr. 410) att
kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till
behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd.
Vidare angav riksdagen att det bör slås fast att den sista reaktorn i Sverige
skall stängas senast år 2010. Under överläggningarna mellan partierna har
frågan om när kärnkraften skall vara avvecklad inte varit föremål för för-
nyad prövning eller nytt ställningstagande.

Ett omfattande utredningsarbete har genomförts inom energiområdet
under åren 1989 och 1990. En förteckning över dessa utredningar bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.2. En sammanfattning av
utredningarna och remissinstansernas synpunkter har publicerats i rappor-
ten (Ds 1991:4) Energiutredningar åren 1989 och 1990. Jag har dessutom
tagit del av en stor mängd synpunkter och förslag rörande åtgärder inom
energiområdet från myndigheter, kommuner, organisationer, företag och
enskilda.

1.1 Energipolitiska utgångspunkter

Energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och
annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Härigenom
främjas en god ekonomisk och social utveckling i Sverige. Energipolitiken
skall utgå ifrån vad natur och miljö kan bära.

Landets elförsörjning skall tryggas genom ett energisystem som i största
möjliga utsträckning grundas på varaktiga, helst inhemska och förnybara,

energikällor samt en effektiv energihushållning. Stränga krav skall ställas
på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och utveckling av all
energiteknik.

Riksdagen uttalade år 1980 (prop. 1979/80:170, NU70, rskr. 410) att
kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till
behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd.
Vidare angav riksdagen att det bör slås fast att den sista reaktorn i Sverige
skall stängas senast år 2010.

En trovärdig politik för omställningen och utvecklingen av energisyste-
met förutsätter konkreta åtgärder som förenar en stabil och tillräcklig
tillförsel av energi med energipolitikens övriga mål. Stränga miljökrav
skall gälla för all el- och värmeproduktion.

En säker tillgång på el till ett rimligt pris är en viktig förutsättning för
den svenska industrins internationella konkurrenskraft. Energipolitiken
skall utformas så att denna förutsättning bevaras. Särskilt för den elinten-
siva industrin — som omfattar viktiga basnäringar som pappersindustrin,
gruvindustrin och stålindustrin — är detta ett grundläggande krav. Det är
därför nödvändigt att det finns tillräcklig kapacitet i elproduktionen och
att priset på el sätts efter marknadens villkor.

Riksdag och regering anger de förutsättningar som kraftföretagen skall
arbeta inom. Så beslutar t. ex. statsmakterna om energibeskattningen och
om miljöpolitiska styrmedel i form av t. ex. miljöavgifter och utsläppsnor-
mer. Energiproduktionsanläggningar prövas enligt miljöskyddslagen. Lo-
kaliseringen av större anläggningar prövas dessutom enligt naturresurs-
lagen. Koncession krävs enligt rörledningslagen för rörledningar för trans-
port av bl. a. naturgas. I ellagen finns föreskrifter om bl. a. koncession för
överföring och distribution av elektrisk kraft. Det är kraftföretagens upp-
gift att med utgångspunkt i den av statsmakterna fastlagda energipolitiken
planera och utveckla kraftsystemet så att landets behov av el blir tillgodo-
sett.

Det kan förutses att de nationella el- och naturgassystemen i Europa allt
mer växer samman till en mångnationell energimarknad. Ambitionerna
att främja en sådan utveckling är påtagliga främst inom EG men även
andra stater i Väst- och Östeuropa kan väntas bli berörda. Det finns
anledning att se positivt på en sådan utveckling.

En elmarknad som möjliggör en omfattande internationell handel med
elkraft leder bl. a. till att de samlade produktionsresurserna kan utnyttjas
bättre. En europeisk elmarknad kan leda till att elpriserna i de berörda
länderna utjämnas på sikt. 1 en internationalisering ligger också att be-
skattningen av elproduktionen i ett enskilt land inte kan utformas så att
den väsentligt höjer totalkostnaden för konkurrensutsatt verksamhet.

Utsläpp av koldioxid vid förbränning av fossila bränslen påverkar kli-
matet. Det är därför angeläget att i största möjliga utsträckning undvika
eldning med fossila bränslen. Detta kan ske genom en aktiv energihushåll-
ning och genom att utnyttja förnybara energislag som inte ger något
nettotillskott av koldioxid till atmosfären. Biobränslen, som redan nu
spelar en väsentlig roll i den svenska energiförsörjningen, har mot den
bakgrunden en viktig uppgift att fylla i omställningen och förnyelsen av

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

energisystemet. Vid valet mellan fossila bränslen ger naturgas lägst utsläpp Prop. 1990/91: 88
av koldioxid. Aven andra fossila bränslen kan dock behöva utnyttjas för Bilaga 1
elproduktion baserad på förgasning eller annan miljövänlig teknik.

Tekniken för att utnyttja vindkraft och biobränslen i storskalig elpro-
duktion behöver ytterligare utvecklas. Det kan krävas särskilda åtgärder
avseende bl. a. teknikutveckling för att främja en på sikt ökad användning
på kommersiella villkor av biobränslen och andra förnybara energislag för
storskalig elproduktion.

De orörda älvarna och de älvsträckor som riksdagen har undantagit från
utbyggnad skyddas även fortsättningsvis. Utbyggnaden av vattenkraft be-
gränsas därmed till högst den av riksdagen antagna vattenkraftsplanen.

Omställningen och utvecklingen av energisystemet bör grundas på lång-
siktigt hållbara politiska beslut. Besluten måste vara sådana att fastlagda
mål för energipolitiken framstår som trovärdiga över tiden. Det är viktigt
att de beslut som riksdagen nu står inför blir sådana.

Förutsättningar finns för ett energipolitiskt beslut i ett brett och stabilt
parlamentariskt samförstånd. De åtgärder som här föreslås lägger grunden
till en konkurrenskraftig och miljöriktig svensk energiförsörjning. Försla-
gen innebär kraftfulla åtgärder för ökad hushållning med energi och en
målmedveten satsning på utveckling av ny miljövänlig kraftproduktion.

Det är viktigt att riksdag och regering har möjlighet att bedöma resulta-
tet av insatserna för energihushållning och ny kraft- och värmeproduktion.
Utvärderingar bör därför göras fortlöpande av myndigheterna. Regeringen
bör årligen i budgetpropositionen redovisa de resultat som har uppnåtts
genom de energipolitiska programmen för omställning och utveckling av
energisystemet samt förelägga riksdagen förslag om de ytterligare åtgärder
som är motiverade. I budgetpropositionen bör regeringen även fortsätt-
ningsvis redovisa drifts- och säkerhetsförhållandena i de svenska kärn-
kraftsreaktorerna.

Omställningen av energisystemet måste, vid sidan av säkerhetskraven,
ske med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av
sysselsättning och välfärd. När kärnkraftsavvecklingen kan inledas och i
vilken takt den kan ske avgörs av resultaten av hushållningen med el,
tillförseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion och möjligheterna att
bibehålla internationellt konkurrenskraftiga elpriser. Partierna är ense om
dessa utgångspunkter.

1.2 Åtgärder för ny kraftproduktion m. m.

Kraftproduktionen under 1990-talet

Vid investeringar i kraftanläggningar gäller långa ledtider från det att ett
utbyggnadsbehov har identifierats till dess att anläggningen är driftklar.
Det finns därför ett stort behov av prognoser över såväl användningen som
tillförseln av el och annan energi. Metodiken kan behöva utvecklas. Ge-
nom utvecklade energi prognoser kan säkrare bedömningar göras bl. a. när
det gäller behovet av nya kraftanläggningar.

Energipolitiken bör utformas så att den stimulerar till en ekonomiskt

försvarbar utbyggnad av ny kraft som är grundad på förnybara energislag
och som utnyttjar teknik med hög energieffektivitet, såsom kraftvärme.
Som en följd av sitt effektiva utnyttjande av bränslet har kraftvärmen
också påtagliga miljöfördelar.

Från principiella utgångspunkter är det rimligt med ett energiskatte-
system i vilket skatten på fossila bränslen är beroende av de utsläpp för-
bränningen ger upphov till men oberoende av till vad energin används.
Miljöhänsyn kan tas genom särskilda utsläppsavgifter, t. ex. skatt på kol-
dioxid och svavel. Med en sådan beskattning skulle användningen av för-
nybara energislag och även kraftvärmen gynnas. Sådana beskattningsprin-
ciper skulle dock höja totalkostnaderna i den svenska elproduktionen och
för den elintensiva industrin. Vidare skulle det kunna uppstå problem i det
nordiska kraftutbytet. Bl. a. kunde kondensanläggningar utomlands komma
att utnyttjas före kraftvärme i Sverige.

Åtgärder mot koldioxidutsläpp från elproduktion bör samordnas med
övriga länder i Europa. Sverige bör eftersträva sådana internationella
överenskommelser som möjliggör en ökad användning av gentemot om-
världen konkurrensneutrala koldioxidskatter.

EGs miljöministerråd har nyligen uppdragit åt kommissionen att ta
fram förslag till ekonomiska styrmedel avseende bl. a. klimateffekter.

I avvaktan på en internationell samordning måste andra styrmedel än
koldioxidskatten utnyttjas för att främja de förnybara energislagen och
kraftvärmen.

Till investeringar i biobränsleeldade kraftvärmeverk bör lämnas ett
investeringsbidrag per installerad kW elproduktionskapacitet. Bidrag bör
även ges till ombyggnad av värmeverk och befintliga fossileldade kraft-
värmeverk till biobränsleeldad kraftvärme. Alla biobränsleeldade
kraftvärmeanläggningar kan komma i fråga för stöd. Det betyder att även
kraftvärmeanläggningar inom industrin, t. ex. mottryck, är stödberättiga-
de.

Stöd bör lämnas till utbyggnad av vindkraften. Regler för att låta små-
skalig vindkraft leverera el till nätet bör fastställas. Stöd ges även till
investeringar i anläggningar för utnyttjande av solvärme.

Den koldioxidbeskattning som har trätt i kraft vid årsskiftet belastar
kraftvärmen. För att förbättra kraft värmens konkurrenskraft föreslås att
beskattningen ändras så att kraftvärmen undantas från energiskatt på
bränslen. Härigenom stärks kraftvärmeverkens konkurrenskraft gentemot
såväl kondenskraftverk som värmeverk. Samtidigt bör åtgärder vidtas för
att säkerställa konkurrenskraften för de befintliga, biobränsleeldade
kraftvärmeverken.

Bortfallet av intäkterna av energiskatten från kraftvärmen kan finansi-
eras genom att möjligheterna till skatteavdrag vid användning av s. k.
avkopplingsbara elpannor avskaffas.

Kraftvärmens konkurrenskraft skulle stärkas ytterligare om Sverige till-
sammans med andra europeiska länder vidgar koldioxidskatten till att
omfatta elproduktionen. Vi bör noga följa utvecklingen i Europa och vara
beredda på att genomföra en sådan utvidgning.

För att minska trafik- och energisystemens påverkan på klimat och miljö

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

bör även vissa andra åtgärder vidtas. Utvecklingsinsatser för etanoldrivna
fordon i tätorterna stöds.

Tekniken att i storskalig elproduktion utnyttja vindkraft och biobräns-
len behöver ytterligare utvecklas. Det kan inte uteslutas att en del av den
nya elproduktionskapacitet som kan komma att byggas för att säkra eltill-
förseln under 1990-talet kan behöva bli baserad på fossila bränslen.
Stränga miljökrav bör ställas på nya fossileldade anläggningar. En förut-
sättning är vidare att utbyggnaden kan ske inom ramen för en utvecklad
klimatstrategi.

Naturgas och biobränslen är konkurrerande bränslen i bl. a. kraft-
värmen. Naturgas kan utnyttjas inom det nuvarande naturgasområdet i
södra och västra Sverige utan att det inskränker förutsättningarna att
utveckla biobränsleanvändningen i landet som helhet.

Den starka kraftbalans som för närvarande råder gör att det inte kan
förutses någon nämnvärd utvidgning av naturgasområdet under tiden
fram till mitten av 1990-talet. Genom de föreslagna åtgärderna kan bio-
bränslena under denna period få en mer etablerad ställning på värme- och
kraftvärmemarknaden.

Som framgår i nästa avsnitt bör en biobränslekommission tillsättas för
att bl. a. bedöma behovet av åtgärder för att stärka biobränslenas konkur-
renskraft på lång sikt. Kommissionen skall redovisa resultatet av sitt
arbete sommaren 1992. Under tiden fram till dess torde en utbyggnad av
naturgasnätet utanför det nuvarande naturgasområdet inte bli aktuell.

Kraftproduktion på längre sikt

Avvecklingen av kärnkraften innebär att ca hälften av den nuvarande
elproduktionskapaciteten faller bort. Bortfallet måste kompenseras genom
hushållning med el eller genom tillkomsten av ny elproduktion. För att
storskalig elproduktion baserad på förnybara energikällor skall kunna ske
med hög energieffektivitet och till internationellt konkurrenskraftiga pri-
ser krävs det omfattande forsknings- och utvecklingsinsatser. Förutsätt-
ningarna för och konsekvenserna av en väsentligt ökad användning av
biobränslen särskilt vid storskalig elproduktion är inte tillräckligt kända,
bl. a. avseende kostnader och miljöaspekter.

En biobränslekommission bör tillkallas för att analysera förutsättningar-
na för en väsentligt ökad användning av biobränslen och lämna förslag till
åtgärder för att stärka biobränslenas konkurrenskraft på lång sikt. Kom-
missionen bör med förtur redovisa överväganden och förslag om samord-
ning och förstärkning av pågående utvecklingsinsatser för biobränslen.
Kommissionen bör redovisa resultatet av sitt arbete senast den 1 juli 1992.

Inhemsk produktion av etanol för drivmedel

Riksdagen beslöt våren 1990 om inriktningen av en ny livsmedelspolitik.
Beslutet innebär en successiv marknadsanpassning och avreglering av

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

10

jordbruket. Under övergången från en reglerad till en fri inhemsk marknad
vidtas särskilda åtgärder för att underlätta anpassningen och omställ-
ningen till den nya situationen.

Enligt riksdagens beslut lämnas bl. a. ett omställningsstöd för areal som
varaktigt ställs om från livsmedelsproduktion till alternativ användning.

Överenskommelsen som nu har träffats innebär att del av stödet för
omställning av åkermark alternativt kan ges direkt till anläggning för
etanolframställning. En förutsättning härför är att sammanhängande even-
tuella handelspolitiska konsekvenser först har klarats ut (se bil. 2.1).

1.3 Vägar till bättre energihushållning

En alltmer effektiv energianvändning och en ökad energihushållning är en
förutsättning för att viktiga energi- och miljöpolitiska mål skall kunna nås.
En effektiv energianvändning bör prägla samtliga verksamhetsområden i
samhället.

Det innebär för elmarknaden att den s. k. balansprincipen bör gälla och
att investeringar i eleffektivisering och hushållning således bör genomföras
så länge kostnaderna per kWh inte överstiger kostnaderna för ny elproduk-
tion.

Den tekniska och ekonomiska potentialen för elhushållning under 1990-
talet torde ligga i storleksordningen 10—15 TWh. På längre sikt kan den
vara betydligt större. Även med ett framgångsrikt elhushållningsprogram
kan det inte uteslutas att den totala elanvändningen ökar.

Av ekonomiska och miljömässiga skäl är det angeläget att potentialen
för eleffektivisering tas till vara på såväl kort som lång sikt.

Priset utgör ett viktigt styrmedel som signal till marknadens aktörer. En
del av utrymmet för eleffekti viseringar under 1990-talet kommer därför
sannolikt att kunna nås utan andra styrmedel än marknadspriset på elener-
gin. Det finns emellertid en rad hinder för att sparpotentialen skall kunna
utnyttjas med enbart priset som styrmedel. Hindren består av bl. a. bris-
tande intresse hos många konsumenter för elhushållning, otillräckliga kun-
skaper om hur elanvändningen skall kunna effektiviseras och alltför svaga
ekonomiska incitament. Stora elanvändningsgrupper reagerar endast lång-
samt och i begränsad utsträckning på prissignaler.

Inom den elintensiva industrin har elpriset en avgörande betydelse för
kostnaderna för produktionen, vilket i sig utgör ett incitament till ett
effektivt energiutnyttjande. De nuvarande reglerna för nedsättning av
energiskatt har emellertid kritiserats för bristande styrning mot lägre
energiförbrukning i industrin. Det är väsentligt att dessa regler utformas så
att de stimulerar till energihushållning utan att detta resulterar i ökade
totala kostnader för industrin. En utredningsman har tillkallats med upp-
gift att göra en översyn av reglerna om skattenedsättning för industrin och
växthusnäringen m. m. Utredaren skall redovisa sina överväganden senast
den 31 maj 1991.

Elprishöjningarna under första hälften av 1990-talet bedöms bli måttliga
med den goda elbalans som kan förväntas.

En rad aktiviteter pågår som syftar till en effektiv elanvändning. Det

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

11

gäller det statliga program som påbörjades år 1988, Vattenfalls Uppdrag
2000, verksamhet inom Svensk Energiutveckling AB, Sydkraft AB, Svens-
ka Elverksföreningen m. fl. Sammantaget bedöms eleffektiviseringsåtgär-
der inom ramen för denna verksamhet fram till mitten av 1990-talet
representera ett par miljarder kronor i investeringar, inkl, kundernas insat-
ser.

En väl fungerande elmarknad är en grundläggande förutsättning för att
ökad effektivitet i elanvändningen skall uppnås. Även på en väl funger-
ande marknad kan uppstå perioder med en mycket stark elbalans. Det är
angeläget att såväl kraftindustrin som övriga marknadsaktörer engagerar
sig aktivt och uthålligt i arbetet med elhushållning, även i sådana situatio-
ner. De har huvudansvaret för att ekonomiskt rimliga effektiviseringsåt-
gärder vidtas. Energitjänstföretagen bedöms kunna spela en framträdande
roll men kommunernas engagemang är också av betydelse. Vidare är det
av stor vikt att även de kategorier av elanvändare för vilka elenergin inte
utgör en stor kostnadspost har kunskap om och incitament för elhushåll-
ning.

För att nå en effektivare energianvändning krävs såväl prispåverkande
åtgärder som stimulanser. Statsmakterna kan påverka elpriserna genom
olika beskattningsåtgärder.

En skatt på koldioxid som belastar även elproduktionen innebär att
elpriserna höjs samtidigt som de miljöpolitiska målen tillgodoses. En
sådan beskattning förutsätter dock en internationell samordning. Inom
EG diskuteras för närvarande förslag om ekonomiska styrmedel avseende
bl. a. klimateffekter. Diskussionerna kan leda till en europeisk överens-
kommelse om bl. a. en koldioxidskatt på elproduktionen.

Om de pågående internationella diskussionerna inte inom rimlig tid
resulterar i beslut om en sådan beskattning bör ensidiga svenska åtgärder
prövas, t. ex. en höjning av skatten på el vid annan användning än indu-
striell verksamhet och växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusod-
ling. En sådan skattehöjning bör motsvaras av en sänkning av andra
skatter så att det totala skattetrycket inte ökar.

De åtgärder som diskuteras i det följande syftar till att öka kunskapen
och stimulera marknadens intresse för ekonomiskt motiverade energi-
effektiviseringar.

Ett kraftfullt hushållningsprogram för den närmaste femårsperioden bör
kunna rymmas inom den tillgängliga ekonomiska totalramen. Exempel på
möjliga huvudinsatsområden inom ett energihushållningsprogram anges i
det följande.

— Nuvarande stöd till teknikupphandling av eleffektiva produkter, pro-
cesser och system utvidgas till att även gälla annan energieffektiv tek-
nik. Tyngdpunkten i programmet skulle ligga i denna del.

— Ett system för demonstration i större skala av ny energieffektiv teknik i
bostäder samt statliga, kommunala och privatägda lokaler utarbetas.
Åtgärder vidtas främst inom ramen för befintliga resurser. Ett komplet-
terande stöd ges.

— Statlig delfinansiering möjliggörs av energieffektiva demonstrations-

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

12

och pilotanläggningar inom industrin. Energiinriktad information till
icke-energiintensiva foretag utvecklas.

— Arbetet med energideklarationer av bl. a. hushållsapparater intensifie-
ras och utvidgas.

— Statens energiverk ges kompletterande uppgifter utöver de nu pågående
avseende bl. a. samordning och utvärdering av programmet (informa-
tions- och undervisningsmaterial riktat till olika användargrupper, bl. a.
fastighetsskötare, utveckling och vård av databaser, sprida kunskap om
den s. k. balansprincipen). Energiverket och övriga berörda myndig-
heter skall verka för att kravet på en effektiv el- och energianvändning
beaktas i olika regelsystem, rörande exempelvis byggnormer och bo-
stadsfinansiering, förutsatt att detta inte medför ökat krångel. För- och
nackdelar med normer för maximal elförbrukning i hushållsapparater
bör studeras. Energiverket bör vidare i samråd med kraftproducenterna
och eldistributörerna undersöka förutsättningarna för försöksverksam-
het i storstäderna med köp och försäljning av energieffektiviseringsåt-
gärder (elbörs). Elanvändningsrådet fortsätter sin verksamhet.

1.4 En strategi för minskad klimatpåverkan

Inledning

Människans påverkan på klimatet genom utsläpp av s. k. växthusgaser är
ett av de mest allvarliga miljöhoten. Enligt expertgruppen IPCC är risken
stor för utbredd torka i vissa områden och översvämningar i andra.
Hundratals miljoner människor kan behöva flytta, ekosystem förstöras
och allvarliga sjukdomar spridas över vida områden. Utsläpp av koldioxid
svarar för ungefär hälften av klimatpåverkan från svenska källor. Reste-
rande del utgörs huvudsakligen av freoner, metan och gaser med indirekt
men betydande påverkan på klimatet (kväveoxider, kolväten m. fl.).

Jordbruksutskottet gjorde år 1988 ett uttalande om koldioxidutsläppen
med följande lydelse:

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att koldioxidproblemet är av glo-
bal natur. Det kan icke lösas genom nationella åtgärder. En internationell
reglering är nödvändig. Det är emellertid först nödvändigt att vinna inter-
nationellt erkännande av problemet. Som ett led i ansträngningarna härför
och mot bakgrund av vad som framkommit ansluter sig utskottet till försla-
get i motion Jo30 om att regeringen bör klarlägga energianvändningens
effekter på koldioxidhalten i atmosfären och utarbeta ett program för att
minska utsläppen till vad naturen tål. Som ett nationellt delmål bör anges att
koldioxidutsläppen icke bör ökas utöver den nivå de har i dag.

Riksdagen ställde sig bakom detta uttalande.

Sedan år 1988 har ett stort antal utredningar genomförts om möjlighe-
terna att minska klimatpåverkan. Den internationella expertgruppen
IPCC har lagt fram en rapport, som bl. a. pekar på att en strategi för
minskad klimatpåverkan bör behandla samtliga växthusgaser. Förhand-
lingar om en klimatkonvention inleds i februari 1991. Flera ministerkonfe-
renser med deltagande från ett stort antal länder har uttalat sig i frågan.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

13

Det västeuropeiska samarbetet har ökat och får en allt större betydelse. I
Sverige har framfor allt biltrafikens och flygets snabba ökning inneburit
ökningar av koldioxidutsläppen.

Mot denna bakgrund bör riksdagen på nytt ta ställning till klimatfrågan.
En samlad svensk strategi för att minska klimatpåverkan bör behandlas av
riksdagen under innevarande riksmöte. Därmed kan riksdagens begäran
om ett program mot klimatförändringar tillgodoses. I det följande anges
förslag till en sådan strategi.

Allmänt

Klimatfrågan intar en särställning i miljöarbetet.

Utsläppen av klimatpåverkande gaser har samma effekt oavsett var de
sker. Problemet är således globalt.

Det är också långsiktigt. Effekterna uppträder gradvis, men det är möj-
ligt att de mest dramatiska effekterna uppstår först om 50—100 år. På
grund av att den globala uppvärmningen fördelas ojämnt kommer utsatta
regioner att kunna påverkas redan under första hälften av 2000-talet.

Trögheten i klimatsystemet innebär tidsfördröjningar mellan åtgärder
och deras resultat. De utsläpp som sker i dag påverkar klimatet hundratals
år framåt.

Det finns visserligen fortfarande osäkerhet bland vetenskapsmännen om
tidskalan och den exakta storleken av de befarade klimatförändringarna,
liksom om effekterna i olika regioner. Försiktighetsprincipen (precautio-
nary principle), som Sverige hävdat i en rad internationella sammanhang,
innebär dock att åtgärder måste vidtas redan innan kunskapen är fullstän-
dig. Det behövs därför ett aktivt arbete mot klimatförändringar redan nu.

Internationellt arbete

Sverige bör aktivt delta i internationella diskussioner om möjligheter och
sätt att klara ett långsiktigt mål som innebär att klimatförändringarna
begränsas till en för samhället och naturen hållbar nivå. Det fordrar
åtgärder för att såväl begränsa utsläppen av koldioxid och andra växthus-
gaser som öka upptaget av kol i skog och annan växtlighet.

Industriländerna svarar för den dominerande delen av utsläppen av
klimatpåverkande gaser. Dessa länders utsläpp fram till i dag har redan
skapat en stor risk för förändringar av det globala klimatet. Inget fram-
gångsrikt arbete mot klimatförändringar kan bedrivas utan konkreta åtgär-
der av dessa länder. Industriländerna har därför en särskild roll och ett
särskilt ansvar för att minska klimatpåverkan.

Det internationella samarbetet för att uppnå globala mål för begräns-
ningar av klimatpåverkan bör utgå från ett internationellt rättvist synsätt.
Detta gäller mellan i-länder och u-länder men även inom den industrialise-
rade världen. Kraven på länderna bör ställas så att åtgärder kan vidtas på
ett kostnadseffektivt och rättvist sätt med hänsyn till bl. a. nuvarande
utsläpp per invånare och till tidigare åtgärder som har minskat utsläppen.

Sverige bör lägga särskild vikt vid möjligheterna till en gemensam

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

14

EG/EFTA-linje infor de förhandlingar om en klimatkonvention som in- Prop. 1990/91:88
leds i februari. Det finns fördelar med att de västeuropeiska länderna enas Bilaga 1
om en strategi för minskad klimatpåverkan och driver den inom OECD.
Strategin bör omfatta koldioxid och andra klimatgaser. Ett gemensamt
EG/EFTA-mål, som senare kan breddas till övriga Europa och OECD, bör
vara att de samlade koldioxidutsläppen år 2000 för de berörda ländergrup-
perna inte får överstiga nuvarande nivå för att därefter minska. Sverige
har tillsammans med övriga EFTA-länder nått en principöverenskom-
melse med EG om att utarbeta en gemensam position vad gäller stabilise-
ring av koldioxidutsläpp. Åtaganden inom denna ram bör fördelas
kostnadseffektivt och rättvist mellan länderna. Formerna för detta blir
föremål för senare förhandlingar inom EG-EFTA.

Ett samarbete mellan västeuropeiska länder kan även innehålla förslag
till samordnade ekonomiska styrmedel, stöd till åtgärder i Östeuropa
m. m. De insatser Sverige gör som stöd till omställningen i Östeuropa
bidrar till en mer effektiv energianvändning och därmed till minskad
klimatpåverkan. Utvecklingen mot en alltmer internationell elmarknad
nödvändiggör att åtgärder mot koldioxidutsläppen från elproduktion sam-
ordnas med övriga länder i Västeuropa, så långt detta är möjligt. Sverige
bör i detta sammanhang verka för att prissättningen av el avspeglar de
verkliga kostnaderna inkl, miljöpåverkan.

Utvecklingsländerna är särskilt utsatta för klimatförändringar och har
en betydelsefull roll i det internationella arbetet. Åtgärder mot avskogning,
ökenspridning och ineffektiv energianvändning i dessa länder är nödvän-
diga för en långsiktig hållbar utveckling. Ett ökat stöd från industriländer-
na är viktigt för att skapa förutsättningar för en utveckling där sådana
åtgärder inte ställs mot andra kortsiktiga behov. Sverige bör verka för att
samtliga industriländer uppfyller FNs biståndsmål. Insatser för skogsvård
och återbeskogning bör spela en viktig roll inom ramen för den svenska
biståndspolitiken.

Nationellt arbete

Det nationella arbetet mot klimatförändringar bör utformas så att Sverige
tillsammans med övriga västeuropeiska länder kan vara pådrivande i det
internationella arbetet. En svensk klimatstrategi måste vara åtgärdsinrik-
tad. Den skall omfatta samtliga klimatpåverkande gaser och samtliga
samhällssektorer. Sverige skall aktivt verka för begränsningar av utsläppen
även från sektorer som är beroende av att konkurrera på en internationell
marknad. Långtgående sådana begränsningar förutsätter internationellt
samarbete.

I Sverige innebär den beslutade avvecklingen av freoner en snabbare och
kraftigare minskning av den nuvarande klimatpåverkan än vad som regle-
ras i internationella överenskommelser (Montrealprotokollet).

Användningen av andra ozonnedbrytande ämnen, som haloner, måste
upphöra. Detta innebär ytterligare minskningar av klimatpåverkan. Kol-
dioxidutsläppen måste begränsas och utsläppen av kväveoxider, kolväten
och koloxid minska kraftigt.

15

I det följande redovisas ett antal tänkbara åtgärder för att minska Prop. 1990/91:88
utsläppen av dessa växthusgaser. Rangordningen mellan åtgärderna bör Bilaga 1
bestämmas av deras effekt för att minska klimatpåverkan i förhållande till
kostnaderna.

Om ett tillräckligt antal av de åtgärder som redovisas i det följande
genomförs blir resultatet en kraftig minskning av klimatpåverkan från
svenska källor till år 2000, jämfört med nuvarande nivå. Många åtgärder
innebär även andra miljöfördelar än minskad klimatpåverkan, som mins-
kad försurning, förbättrad tätortsmiljö och skydd av ozonskiktet.

Riksdagens beslut år 1988 innebar dels en begäran om ett program för
att minska utsläppen av koldioxid, dels ett delmål om att de svenska
koldioxidutsläppen inte bör öka utöver 1988 års nivå. Det senare målet
har dock redan överskridits och torde med hänsyn till bl. a. en ökande
trafik vara svårt att uppnå under de närmaste åren. Beträffande målet om
ett program för minskning på längre sikt under 1988 års nivå bör här
redovisade åtgärder utgöra en god grund. En rad faktorer — råoljepris,
priskänslighet hos konsumenter, framtida energibehov etc. — gör det svårt
att ange i exakt vilken takt utsläppen kan minska.

För att koldioxidutsläppen från energisektorn skall kunna hållas på en så
låg nivå som möjligt, måste energiförsörjningen på sikt klaras genom ett
effektivt utnyttjande av varaktiga och miljövänliga, helst förnybara, ener-
gikällor. Hushållning med energi och en ökad användning av förnybara
energikällor är därför avgörande inslag i en strategi för minskad klimat-
påverkan.

Åtgärder

Effektiv energianvändning är ett viktigt instrument för minskad klimat-
påverkan. Energihushållningsarbetet måste, som här har föreslagits, för-
stärkas. Nedsättningsreglerna för energiintensiv industri utreds för närva-
rande bl. a. för att åstadkomma incitament för energihushållning och
minskade koldioxidutsläpp.

Miljöanpassad energiproduktion med låg klimatpåverkan måste stimule-
ras. Det är miljömässigt motiverat att stödja bl. a. vindkraft, solenergi och
biobränslebaserad kraftvärme. Biobränslen är från klimatsynpunkt gene-
rellt sett bättre än fossila bränslen. I ett val mellan fossila bränslen bör
naturgas användas hellre än kol och olja. Kraftvärme bör gynnas framför
kondenskraft. Denna fråga har behandlats i avsnitt 1.2.

Insatser för hushållning med energi och en satsning på miljöanpassad
energiproduktion, tillsammans med den koldioxidskatt riksdagen beslutat
införa, gör det möjligt att begränsa koldioxidutsläppen från bostäder,
service och fjärrvärme så att de inte överstiger nuvarande nivå år 2000.

Det är angeläget att minska trafikens klimatpåverkan. Det kan ske t. ex.
genom kollektivtrafik med låga koldioxidutsläpp, ökad bränsleeffektivitet
hos nya personbilar, motoralkoholdrivna tätortsfordon och sänkta medel-
hastigheter på landsväg. Koldioxidutsläppen från flyg och sjöfart bör be-
gränsas.

Denna typ av åtgärder kan göra det möjligt att begränsa koldioxidutsläp-

16

pen från trafiken så att de inte överstiger nuvarande nivå år 2000. Med Prop. 1990/91:88
hänsyn till att trafiken även bidrar till utsläpp av andra växthusgaser Bilaga 1
innebär detta att sektorns samlade klimatpåverkan kan minskas. Resulta-
tet av åtgärderna är beroende av den ekonomiska utvecklingen och av
drivmedelspriserna. Höjda bensinpriser första halvåret 1990 som ett led i
skattereformen bidrog till att koldioxidutsläppen från biltrafiken minska-
de från att tidigare ha ökat med 4 — 5 % per år.

Ett bättre omhändertagande av avfall kan bidra till att minska klimat-
påverkan. Ett exempel är energiåtervinning genom förbränning av metan
från soptippar. Åtgärden minskar behovet av fossila bränslen och redu-
cerar metanutsläppen. Metan är en kraftfull växthusgas.

Åtgärder inom jordbruket har en stor betydelse i en klimatstrategi.

Freonavvecklingen kan breddas till andra ämnen med liknande effekt
(haloner, koltetraklorid, HCFC etc.). Utöver redan fattade beslut kan ett
antal åtgärder vidtas, med hänsyn till bl. a. den internationella utveck-
lingen. Det kan gälla begränsningar av t. ex. HCFC (mjuka freoner), ha-
loner, koltetraklorid och 1,1,1-trikloretan.

Åtgärder av detta slag kan innebära att utsläppen av klimatpåverkande
gaser minskar kraftigt.

Även åtgärder mot flyktiga organiska ämnen (t. ex. vissa lösningsmedel)
har betydelse för att minska klimatpåverkan.

1.5 Vissa kärnsäkerhetsfrågor

Statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut redovisade i
januari 1990 på regeringens uppdrag en bedömning av säkerhets- och
strålskyddsläget vid de svenska kärnkraftverken.

Enligt de svenska tillsynsmyndigheterna inom kärnkraftsområdet har
samtliga svenska kärnkraftsreaktorer en betryggande säkerhet. Kärn-
kraftverken har dessutom försetts med tekniska system som skall begränsa
de radioaktiva utsläppen i händelse av en reaktorolycka. Såväl tekniska
faktorer som driftsrutiner m.m. påverkar säkerheten och denna kan
undergå förändringar i framtiden. Regeringen redovisar årligen i budget-
propositionen drifts- och säkerhetsförhållandena vid de svenska kärnkrafts-
reaktorerna. Denna redovisning bygger på de kvartalsvisa rapporterna från
säkerhetsmyndigheterna.

Kärnkraftsindustrins ansvar vid en eventuell kärnkraftsolycka är enligt
bestämmelserna i atomansvarighetslagen begränsat till 800milj.kr. Den
svenska lagstiftningen överensstämmer med det ersättningssystem som
gäller i Västeuropa och grundar sig på två internationella konventioner,
Pariskonventionen och tilläggskonventionen. Det torde för närvarande
inte vara förenligt med Pariskonventionen att ålägga anläggningsinne-
havaren ett obegränsat ansvar. Regeringen bör dock med hänsyn till frå-
gans vikt aktivt driva frågan om ett vidgat ansvar i internationella sam-
manhang.

Ett obegränsat ansvar ryms inte inom de åtaganden som en försäkrings-
givare får göra. Enligt nyligen gjorda beräkningar är kapaciteten på försäk-
ringsområdet såvitt avser ansvarsförsäkringar för närvarande ca                   17

2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 88

1 200milj. kr. Eftersom ansvarsförsäkringen som regel måste tecknas så att Prop. 1990/91: 88
den motsvarar 120% av ansvarsbeloppet skulle detta kunna höjas till ca Bilaga 1

1 000 milj. kr. En höjning av ansvarsbeloppet bör därför genomföras.

Efter de säkerhetsstudier som tyska säkerhetsmyndigheter gjort av kärn-
kraftsreaktorerna i Greifswald står det klart att ett stort antal kärnkraft-
verk i Östeuropa byggts och drivs efter säkerhetskriterier som inte godtas i
OECD-länderna. Säkerhetsprogrammen i Sovjetunionen och övriga öst-
europeiska stater är under omdaning. Internationella atomenergiorganet
(IAEA) medverkar i detta arbete. Sverige bör även bilateralt stödja säker-
hetshöjande insatser framför allt i östersjöstaterna.

2 Vissa miljöfrågor

2.1 Inledning

Miljöpåverkan från el- och värmeproduktionen i Sverige har minskat
kraftigt under 1970- och 1980-talen. El- och värmeproduktionens svavel-
utsläpp har minskat med drygt 70% sedan år 1980. Utsläppen av kväve-
oxider från el- och värmeproduktionen har minskat med ca 35% under
samma period. Luften i tätorterna har blivit betydligt bättre genom utbygg-
nad av fjärrvärme, övergång till lågsvavligt bränsle och mer effektiva för-
bränningsanläggningar.

Energipolitiken måste utgå från vad natur och miljö kan bära. Stränga
krav bör ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och
utveckling av all energiteknik.

Regeringen har nyligen lagt fram propositionen 1990/91:90 om en god
livsmiljö. Jag lämnar i det följande en sammanfattning av de förslag i
propositionen som har störst betydelse för energiområdet. Därefter re-
dovisar jag kort de ekonomiska styrmedel som nyligen har beslutats för
energiområdet. Slutligen berör jag frågan om ett miljöanpassat energi-
system på lång sikt.

2.2 Den miljöpolitiska propositionen

I den miljöpolitiska propositionen föreslår regeringen en strategi för mins-
kad klimatpåverkan. Jag har nyss (avsnitt 1) redovisat huvuddragen i
denna strategi.

Vidare föreslås vissa skärpningar av krav och riktlinjer för utsläpp av
försurande ämnen.

De nya gränsvärdena för utsläpp av svavel överensstämmer med dem
som regeringen tidigare (prop. 1987/88:85, JoU23, rskr. 373) har aviserat.
I enlighet härmed kommer förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt
bränsle att ändras så att de nya årsmedelvärdena för utsläpp av svavel från
mindre anläggningar blir 0,10g svavel per megajoule bränsle och för större
anläggningar 0,05 g svavel per megajoule bränsle. Utsläpps värdena bör i
princip tillämpas som genomsnitt för samtliga förbränningsanläggningar i
ett fjärrvärmenät eller en kraftstation eller för flera pannenheter inom en

18

industrianläggning. Avsikten är att de nya kraven skall träda i kraft år 1993 Prop. 1990/91:88
och vara genomförda i hela Sverige senast år 1997. Detta är två år tidigare Bilaga 1
än planerat.

Riksdagen har tidigare (prop. 1987/88:85, JoU23, rskr. 373) uttalat sig
om riktlinjer för kväveoxidutsläpp från förbränningsanläggningar vid
tillämpningen av miljöskyddslagen. Dessa riktlinjer bör också vara vägle-
dande beträffande förbränningsanläggningar som inte omfattas av för-
prövningsplikten enligt miljöskyddslagen.

För nya förbränningsanläggningar med en tillförd effekt över 500 MW
föreslår regeringen att som riktlinje vid tillämpningen av miljöskyddslagen
skall gälla att utsläppen får uppgå till högst 30 mg svavel och högst 30 mg
kväveoxider per megajoule tillfört bränsle.

Regeringen föreslår att krav på miljökonsekvensbeskrivningar införs i
lagen (1977:439) om kommunal energiplanering.

2.3 Ekonomiska styrmedel på energiområdet

Sverige har hittills utnyttjat huvudsakligen tillståndsprövning och tillsyn
enligt miljöskyddslagen och annan lagstiftning för att nå de uppsatta
miljömålen. Den omläggning av skatter och avgifter på energiområdet som
för närvarande genomförs innebär en ökad användning av ekonomiska
styrmedel för att minska energisystemets miljöpåverkan.

Den 1 januari 1991 belädes de fossila bränslena olja, kol, naturgas, gasol
och bensin med en koldioxidskatt som motsvarar 25 öre per kg utsläppt
koldioxid (prop. 1989/90:111, SkU31, rskr. 357). Samtidigt minskades
den allmänna energiskatten på de fossila bränslena. Utsläpp av svavel vid
förbränning av olja, kol och torv belädes med en skatt på 30 kr. per kg
svavel.

För utsläpp av kväveoxider skall från den 1 januari 1992 betalas en
avgift på 40kr. per kg (prop. 1989/90:141, JoU24, rskr. 349). Avgiften
gäller endast för energiproduktionsanläggningar med en effekt av minst
10 MW och en energiproduktion av minst 50GWh per år. Bl. a. för att inte
konkurrenskraften för de pannor som omfattas av avgiftssystemet skall
försämras gentemot mindre pannor, betalas de sammantagna avgiftsintäk-
terna tillbaka till de avgiftsskyldiga. Fördelningen av intäkterna sker med
den nyttiggjorda energin i form av el eller värme som fördelningsgrund.
Härigenom behålls styreffekten av avgiften, samtidigt som ett effektivt
energiutnyttjande och en hög verkningsgrad premieras.

2.4 Ett miljöanpassat energisystem

Statens naturvårdsverk och statens energiverk har på regeringens uppdrag
utrett hur ett miljöanpassat energisystem kring år 2015 kan utformas.
Uppdraget redovisades i december 1989 och har remissbehandlats. En
sammanfattning av rapporten och remissinstansernas synpunkter har re-
dovisats i rapporten (Ds 1991:4) Energiutredningar åren 1989 och 1990.

De två myndigheterna har i enlighet med regeringens uppdrag utgått
bl. a. från att det framtida svenska energisystemet inte skall innehålla

19

någon kärnkraft. Vidare har förutsatts att högst 66 TWh vattenkraft per år
kan utnyttjas. Med dessa utgångspunkter har konstruerats dels basscena-
rier, dels miljöscenarier i vilka utsläppen av koldioxid hålls på en så låg
nivå som möjligt.

Som ersättning för de närmare 70 TWh el per år som kärnkraften kan ge
i dag har i myndigheternas rapport antagits en storskalig användning av
vindkraft samt biobränslen i kombinerad el- och värmeproduktion. Dess-
utom måste ett kraftigt elsparande ske. I miljöscenarierna har kraftfulla
styrmedel förutsatts för att behålla konstanta koldioxidutsläpp.

För att den svenska energiförsörjningen år 2015 skall bli miljöanpassad
krävs enligt rapporten en genomgripande förändring av hela energisektorn
med energieffektivitet och miljöhänsyn som ledstjärnor.

En slutsats i rapporten är att en strategi för förnyelse av energisystemet
måste ligga i linje med utvecklingen i andra länder, samtidigt som möjlig-
heterna i Sverige identifieras och utnyttjas. Internationellt samarbete är av
största betydelse inte bara på miljöområdet utan även för utveckling och
införande av ny energiteknik. De två myndigheterna, liksom en stor del av
remissinstanserna, konstaterar att det är mycket svårt och knappast me-
ningsfullt för ett enskilt land att agera helt isolerat för att begränsa kol-
dioxidutsläppen.

Flertalet remissinstanser har lämnat synpunkter på de förutsättningar
och metoder som använts i utredningens scenarier. Ett antal remissinstan-
ser ifrågasätter metoden att låta styrmedlen mot koldioxidutsläpp repre-
senteras av höga koldioxidskatter.

Många remissinstanser berör konsekvenserna för samhällsekonomin av
en övergång till ett miljöanpassat energisystem. Några instanser anser att
kostnaderna för en sådan övergång inte är acceptabla med hänsyn till
andra samhällsmål. Andra anser att fördelarna med en miljöanpassning av
energisystemet inte har beaktats i tillräcklig utsträckning.

Ingen av de i dag globalt sett dominerande metoderna för energitillförsel
— fossila bränslen, kärnkraft eller tredje världens utnyttjande av ved-
bränslen — är långsiktigt hållbar. En förändring av världens energisystem
kommer att kräva stora insatser och industriländerna måste vara föregång-
are i detta arbete. Den fortsatta miljöanpassningen av det svenska energi-
systemet skall ses mot denna bakgrund. Jag instämmer i utredningens
bedömning att en fullt ut genomförd omställning till ett miljöanpassat
energisystem kräver en internationell samordning.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

3 Elförsörjningen

Jag övergår nu till att redovisa mina bedömningar av elförsörjningen
under 1990-talet. Längre fram (avsnitten 3.4 —3.7) tar jag upp några där-
med sammanhängande frågor: kostnads- och prisutvecklingen på elmark-
naden, den elintensiva industrins konkurrenskraft, kostnaderna för bo-
stadsuppvärmning med el och konvertering till annan uppvärmning samt
elmarknadens internationalisering.                                                          20

3.1 Energibalansen

Under de senaste årtiondena har Sveriges energiförsörjning karaktäriserats
av en minskande oljeanvändning och en ökande användning av el för
uppvärmning av bostäder och för industriella behov. Inom transportsek-
torn har dock användningen av oljeprodukter ökat. År 1989 var den totala
energianvändningen ca 20 TWh lägre än år 1970 (tabell 1). Om den faktiska
energianvändningen under dessa år räknas om till normalårs förbrukning i
temperaturhänseende erhålls dock ungefär samma energianvändningsnivå
för båda åren, ca 450 TWh.

Det kan noteras att det finns olika beräkningsmetoder för energistatistik.
I Sverige har bränslen till en betydande del ersatts med el. Med exempelvis
den statistiska metod som för närvarande tillämpas av OECD skulle denna
förändring redovisas som en ökning av den totala energianvändningen.
Näringsutskottet har hösten 1987 i betänkandet (1987/88:7) om energipo-
litik behandlat valet av metod för energistatistiken.

Tabell 1. Energiförsörjningen åren 1970, 1980 och 1989, TWh

1970

1980

1989

Inhemsk energianvändning:
Industri

154

148

142

Transporter

56

68

88

Bostäder,service m. m.

165

165

141

Total slutlig inhemsk
energianvändning

375

380

371

Utrikes sjöfart, förluster och
energi för icke energiändamål

82

59

67

Summa användning

457

439

438

Tillförsel av energi:

Oljor

350

285

193

Naturgas

-

-

5

Kol/koks

18

19

30

Inhemska bränslen*

43

48

65

Vattenkraft, kärnkraft,
spillvärme och värmepumpar
i fjärrvärmeanläggningar**,
nettoimport av el

45

87

145

Summa tillförsel

457

439

438

Källa: Statens energiverk

* inkl, privat vedeldning
**inkl. insatsen av el

Vissa förskjutningar i användningen av energi har ägt rum under den
redovisade tjugoårsperioden. Industrisektorns andel av den slutliga energi-
användningen har minskat från ca 41% år 1970 till 38% år 1989. För
sektorn bostäder, service m. m. har den minskat från 44% till 38%. Trans-
portsektorns andel har ökat från 15% år 1970 till 24% år 1989.

Fördelningen mellan energislagen i energitillförseln har förändrats mera
markant. Oljans andel var omkring 75% år 1970 men har minskat till 44%
år 1989. Detta beror bl. a. på att insatsen av inhemska bränslen, energikol
och kärnkraft har ökat. Förändringen av energitillförselns sammansätt-

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

21

ning har medverkat till att utsläppen av svaveldioxid har minskat med mer Prop. 1990/91:88
än 75% under perioden 1970—1989.                                   Bilaga 1

Flertalet av de prognoser som gjordes under 1970-talet överskattade
kraftigt de framtida energibehoven. Prognoserna hade upprättats mot
bakgrund av utvecklingen på 1950- och 1960-talen. De utgick från att ökad
ekonomisk tillväxt med nödvändighet leder till ökad energianvändning.
Energiprisförändringar, energihushållningsprogram och insatser för mins-
kat oljeberoende ledde emellertid till eflfektivisering och sparande. Detta
medverkade till en stabilisering av den totala energianvändningen trots en
fortsatt god ekonomisk utveckling.

Det finns ett stort behov av prognoser över såväl användningen som
tillförseln av el och annan energi. Metodiken kan behöva utvecklas. Genom
utvecklade energiprognoser kan säkrare bedömningar göras bl. a. när det
gäller behovet av nya kraftanläggningar.

3.2 Användningen av el

Sedan år 1970 har den prima elanvändningen (el levererad inom ramen för
ordinarie abonnemang och kontrakt) ökat med i genomsnitt 4% per år.
Ökningstakten har dock varierat avsevärt under tidsperioden. Under någ-
ra år på 1980-talet ökade elanvändningen med ca 10% per år. De senaste
åren har ökningstakten varit mycket låg. Detta gäller även om hänsyn tas till
temperaturförhållandena.

Elanvändningen åren 1970, 1980 och 1989 redovisas i tabell 2.

Tabell 2. Elanvändningen åren 1970, 1980 och 1989, TWh

1970

1980

1989

Industri

33

40

54

Transporter

2

2

3

Bostäder, service, m. m.

22

43

62

Fjärrvärme, m. m.

1

1

9

Distributionsförluster

6

8

12

Total användning, inkl.

avkopplingsbara elpannor

63

95

139

Källa: Statens energiverk

Enligt preliminär statistik uppgick den totala elanvändningen år 1990
till 140 TWh. De avkopplingsbara leveranserna till stora elpannor var ca
9,5 TWh. Den prima elanvändningen blev därför ca 131 TWh. Året 1990
var ovanligt varmt. Den temperaturkorrigerade prima elanvändningen
bedöms motsvara ca 135 TWh år 1990.

Regeringen uppdrog år 1987 åt statens energiverk att årligen redovisa
elbelastningens utveckling och tillkomsten av ny elproduktion. Verket
överlämnade i april 1990 Elmarknadsrapport 1990. Rapporten har remiss-
behandlats. En sammanfattning och remissinstansernas synpunkter har
publicerats i rapporten (Ds 1991:4) Energiutredningar åren 1989 och 1990.

Energiverket redovisar bl. a. bedömningar av elanvändningens utveck-
ling till mitten av 1990-talet. Till grund för bedömningarna ligger två

22

alternativa antaganden om elprisutvecklingen från år 1989 till 1990-talets
mitt. Enligt det första alternativet antas elpriserna ungefär motsvara
genomsnittskostnaderna i elproduktionssystemet. I detta alternativ beräk-
nas den prima elanvändningen öka till mellan 143 och 158 TWh per år
med antagande om en ekonomisk tillväxttakt mellan 1,2 och 2,5% per år
under perioden.

Enligt det andra alternativet, då priserna antas motsvara den långsiktiga
marginalkostnaden i elproduktionen, bedöms elanvändningen växa lång-
sammare och vid mitten av 1990-talet vara ca 8 TWh lägre än i det
förstnämnda alternativet. Prognosintervallet i detta andra alternativ blir
således 135-150 TWh.

De vida prognosintervallen speglar en osäkerhet om den allmänna eko-
nomiska tillväxten. Skilda antaganden om bruttonationalproduktens
(BNP) ökningstakt leder till olika prognoser om elanvändningen, framfor
allt inom industrin. Den ekonomiska utvecklingen påverkar bedömningar-
na av industrins produktionsutveckling, förhållandet mellan de elinten-
siva branschernas och övriga branschers produktion samt den teknisk-
ekonomiska sparpotentialen.

Elanvändningen inom bostads- och servicesektorn består av dels elvär-
me, dels hushållsel och driftsel. Flera faktorer har betydelse för hur elan-
vändningen förändras, bl. a. elprisets utveckling, hushållens inkomster och
investeringsbeteendet, t. ex. i vilken utsträckning som gamla ved- eller
oljepannor byts mot andra pannor, t. ex. kombipannor. Senare års medve-
tenhet om betydelsen av luftväxling för att förhindra uppkomst av vissa
sjukdomar har också betydelse.

Även andra faktorer än de som har nämnts kan komma att inverka på
elanvändningens utveckling. Exempelvis är de antaganden som har gjorts
angående prisutvecklingen på bränslen av stor betydelse för prognosutfal-
len.

I sammanhanget kan även nämnas den prognos, Elprognos för år 2000,
som i januari 1990 publicerades av kraftindustrins samarbetsorganisation,
Kraftsam. I denna prognos förutsätts i huvudalternativet en årlig ekono-
misk tillväxt på 1,9% och en total realprishöjning på el med 30% under
perioden 1989 — 2000. Kraftsam räknar med att elanvändningen kommer
att ha ökat till 153 TWh år 2000. Ökningen sker främst inom industri och
servicenäringar medan användningen av elvärme stagnerar. En eleffektivi-
sering motsvarande ca 10 TWh förutsätts äga rum under perioden.

Även Kraftsam betonar betydelsen av samhällsekonomins utveckling
för prognosen. Med en lägre BNP-tillväxt, 1,4% per år i stället för 1,9%,
uppskattar man elanvändningen år 2000 till ca 140 TWh. En högre till-
växttakt för BNP på 2,3% per år antas resultera i en elanvändning på ca
160 TWh år 2000.

Den allmänna ekonomiska aktiviteten har betydelse för efterfrågan på
el. Svensk ekonomi är nu inne i en tydlig avmattningsfas. Under år 1990
försämrades resursutnyttjandet i industrin kraftigt, vilket har medfört en
minskning av industrins elförbrukning. Som har påpekats från bl. a. sta-
tens energiverk kan en dämpad efterfrågan på el också väntas i andra
sektorer.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

Prognosalternativen från statens energiverk anger ett sammantaget osä-
kerhetsintervall för den prima elanvändningen vid mitten av 1990-talet på
135—158 TWh per år. Kraftsams prognoser ryms inom detta intervall om
hänsyn tas till att prognostiden där sträcker sig längre fram i tiden.

Jag är inte beredd att ta ställning till något av de prognosalternativ som
har lagts fram. Jag instämmer med statens energiverk och Kraftsam att
prognoser över elanvändningen med nödvändighet är behäftade med stora
osäkerheter. Det är kraftföretagens uppgift att närmare följa elanvänd-
ningens utveckling och planera för en produktionskapacitet som möjliggör
en säker tillgång på el. Jag kommer strax att redovisa de projekt för
utbyggnad av den svenska kraftproduktionen som planeras.

Det är i detta sammanhang viktigt att betona att antaganden om hushåll-
ningsinsatser från kraftindustrins och distributionsföretagens sida har va-
rit en förutsättning för prognoserna. Det är således nödvändigt att det
arbete för en effektiv elanvändning som har ägt rum under senare år
fortsätter och intensifieras. Elhushållningspotentialen bör tas till vara
inom ramen för vad som är ekonomiskt och tekniskt möjligt. Jag återkom-
mer senare till denna fråga (avsnitt 5).

3.3 Elproduktion

Vattenkraftens produktionskapacitet anges av statens energiverk till ca 63
TWh för ett år med medeltillrinning av vatten till vattenmagasinen. Till-
rinningen var riklig år 1990, vilket möjliggjorde en ovanligt stor vatten-
kraftsproduktion, ca 71,5 TWh. Den goda tillgången på vattenkraft under
år 1990 innebar att produktionskapaciteten i kärnkraftverken inte utnytt-
jades fullt ut.

Elproduktionen (exkl. kraftverkens egenförbrukning) åren 1970, 1980
och 1990 sammanfattas i tabell 3.

Tabell 3. Netto elproduktion åren 1970, 1980 och 1990 fördelad på kraftslag, TWh

1970

1980

1990*

Vattenkraft

41

58

71

Kärnkraft

25

65

Ind. mottryck och kraftvärme

5

10

5

Kondenskraft baserad på fossila

bränslen och gasturbinkraft

13

1

0

Netto elproduktion

59

94

142

*Preliminära uppgifter

Källa: Statens energiverk, Vattenfall.

Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 3.2) kan 1990 års prima elanvänd-
ning beräknas ha uppgått till ca 135 TWh, om korrigering görs till normala
temperaturförhållanden.

Det svenska kraftsystemet bedöms i dag tåla en elanvändning på upp till
ca 145 TWh per år inom ramen för de krav på leveranssäkerhet för energi
som tillämpas av svensk kraftindustri. Marginalen mellan 1990 års tempe-
raturkorrigerade prima elanvändning och den elanvändning som kraft-

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

24

systemet tål är således omkring 10 TWh eller ca8% av den prima elan- Prop. 1990/91:88
vändningen.                                                           Bilaga 1

Även med ett framgångsrikt elhushållningsprogram kan det inte uteslu-
tas att den totala elanvändningen ökar. Det är redan av detta skäl angeläget
att ekonomiskt försvarbar utbyggnad genomförs av sådan ny kraft, som är
grundad på förnybara energislag och som utnyttjar teknik med hög ener-
gieffektivitet, såsom kraftvärme.

Kraftvärmeanläggningar är under uppförande i bl. a. Hudiksvall, Karl-
skoga, Kiruna, Lund, Sandviken, Stockholm (Värtan) och Ängelholm.
Sammantagna kan dessa bedömas ge ett produktionstillskott på nära
1 TWh el per år. Ytterligare några mindre kraftvärmeprojekt har beslutats
men tidpunkten för byggstarten är i en del fall oklar.

I regeringskansliet bereds för närvarande ett antal ansökningar om till-
stånd att uppföra större kraftvärmeanläggningar enligt 4 kap. lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., naturresurslagen
(NRL). Även några ansökningar om tillstånd för kondenskraftanläggning-
ar prövas av regeringen.

Riksdagen har på förslag av regeringen antagit en plan för utbyggnad av
vattenkraft (prop. 1983/84:160, BoU30, rskr. 388). Syftet är att projekt
motsvarande en årskapacitet på minst 2,5 TWh skall byggas ut. Av projekten
i planen har hittills utbyggnader motsvarande en årsproduktion av 0,6 TWh
tagits i drift. Ca 0,6 TWh är under byggnad eller har fått tillstånd efter
prövning i vattendomstol. Drygt 0,1 TWh är under prövning i vattendom-
stol. Utöver planen bedöms ny vattenkraft motsvarande en årsproduktion
om ca 0,2 TWh tillkomma till år 1995. Mot denna bakgrund räknar jag med
att uppemot 1 TWh ny vattenkraft tillkommer till mitten av 1990-talet.

Vattenfall har nyligen slutit ett avtal med Statkraft i Norge om import av
2,4 TWh per år fast kraft under perioden 1995—1999. Även Uddeholm
AB har avtalat om köp av fast kraft från Norge. Detta avtal omfattar 0,5
TWh per per år under 20 år. Jag återkommer senare till frågan om elmark-
nadens internationalisering.

I kraftsystemet finns det en relativt stor oljeeldad elproduktionskapaci-
tet som utgör huvuddelen av den s. k. torrårsreserven. Den består av
kraftverk som används i liten utsträckning under normala år men som
under år med liten vattentillrinning kan komma att utnyttjas i större
omfattning. Möjligheterna att utnyttja den befintliga oljeeldade produk-
tionskapaciteten kommer att begränsas genom de skärpningar av utsläpps-
kraven för svavel- och kväveoxider som kommer att införas från år 1993
resp. 1995 (prop. 1987/88:85, JoU23, rskr. 373).

Minskningen av produktionsförmågan kan bli avsevärd om inga åtgär-
der vidtas för att minska utsläppen. Även med omfattande åtgärder för att
anpassa den oljeeldade produktionskapaciteten till de nya kraven minskar
enligt energiverkets bedömning den årliga elanvändning som elsystemet
tål med ca 3 TWh.

Vattenkraftskapaciteten kan komma att påverkas av de omprövningar
av nu gällande tillstånd enligt vattenlagen som kommer att ske efter
utgången av år 1993.

Mot den här redovisade bakgrunden bedömer jag att kraftsystemets

25

produktions- och leveransförmåga blir tillräcklig för att elsystemet skall
kunna hålla en tillfredställande leveranssäkerhet fram till mitten av 1990-
talet. Samtidigt är det angeläget att på både kort och lång sikt en god mar-
ginal upprätthålls mellan tåld och prima elanvändning. Jag kommer strax att
föreslå åtgärder för att främja en utbyggnad av miljövänlig elproduktion. En
sådan utbyggnad kan medverka till att den oljeeldade produktionskapaci-
teten behöver utnyttjas endast i begränsad utsträckning.

3.4 Elprisutvecklingen

Regeringen tillkallade i december 1988 en särskild utredare med uppgift
att undersöka hur konkurrensförhållandena för den elintensiva industrin
påverkas under kärnkraftsavvecklingen (EL 90). Utredningen har redovi-
sat resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1990:21) Den elintensiva
industrin under kärnkraftsavvecklingen (utredare generaltulldirektören Ulf
Larsson).

Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet
och remissinstansernas yttranden återfinns i rapporten (Ds 1991:4) Energi-
utredningar åren 1989 och 1990.

EL 90 redovisar beräkningar av kostnadsutvecklingen i elproduktionen
under perioden 1990 — 2010 med olika antaganden vad gäller elförbruk-
ningens tillväxt och förläggningen i tiden av kärnkraftens avveckling.

Utredningen konstaterar att storleken på de elprishöjningar som kan
förväntas under 1990-talet i hög grad beror på faktorer som principerna för
prissättning av el och restriktioner för utbyggnad av olika kraftslag. Käm-
kraftsavvecklingen spelar i sammanhanget en mindre roll, även om dess
förläggning i tiden är av betydelse för vid vilken tidpunkt prisökningarna
inträder.

EL 90 avråder från en prissättning av el som leder till priser på nivån för
långsiktig marginalkostnad. En rimlig prissättningsprincip är enligt EL90s
mening att kraftindustrin får en skälig avkastning på sitt samlade investe-
ringskapital, dvs. att tariffnivån även fortsättningsvis motsvarar kraftföre-
tagens genomsnittskostnad.

Utredningen understryker att med en prissättning efter genomsnitts-
kostnad uppkommer vissa samhällsekonomiska kostnader. Dessa kostna-
der beror på att eltariffer på genomsnittskostnadsnivån kan medföra att
elhushållningen inte genomförs i önskvärd takt. EL 90 pekar på olika vägar
för att undvika detta problem: att övergå till ett tvåprissystem eller att
utnyttja punktskatterna på el. Utredningen framhåller att nedsättning av
energiskatter är ett verksamt instrument för att begränsa effekterna för
elintensiva företag av sådana elprishöjningar som beror på förändringar av
energiskatterna.

Remissopinionen är delad beträffande utredningens förslag om prissätt-
ning på elmarknaden. Statens energiverk, Jernkontoret, LO, Skogsindustri-
erna, Svenska kommunförbundet, Svenska Kraftverksföreningen, Sveriges
Kemiska Industrikontor, TCO och IVA stöder i huvudsak utredningens
förslag i denna fråga eller framhåller att prissättningen i stort bör ske efter
nuvarande principer. Statens energiverk understryker att prissättning efter

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

26

genomsnittskostnaden kan ha fördelar under en övergångstid. Flera in-
stanser anser att det medelkostnadsbaserade pris som hittillsvarande pris-
sättningsprinciper kommer att ge upphov till överstiger den av EL 90
beräknade genomsnittskostnaden.

Ett antal remissinstanser, SPK, statskontoret, statens naturvårdsverk,
Svebio och LRF avvisar utredningens förslag och förordar något slag av
marginalkostnadsprissättning. Vattenfall, Sveriges Civilingenjörsförbund
och Svenska Elverksföreningen förordar en fri prisbildning på en oreglerad
marknad i stället för EL90s förslag. Även statens industriverk, Värme-
verksföreningen och Svenska Naturskyddsföreningen avvisar från skilda
utgångspunkter utredningens förslag angående elprissättning.

Flertalet av de remissinstanser som uttalat sig i frågan avstyrker utred-
ningens förslag om ett tvåprissystem för el.

Jag har redan tidigare (avsnitt 3.2) uppehållit mig vid statens energi-
verks prognoser för elanvändningen som har redovisats i Elmarknadsrap-
port 1990. I detta sammanhang vill jag peka på de bedömningar som
verket i denna rapport har gjort av kostnadsutvecklingen inom kraftpro-
duktionen.

Enligt rapporten kommer genomsnittskostnaden i kraftproduktionen att
öka med ca 4 öre till ca 19 öre per kWh (i 1987 års prisläge) från år 1989 till
1990-talets mitt. Den långsiktiga marginalkostnaden i produktionen be-
döms uppgå till ca 30 öre per kWh vid mitten av 1990-talet.

Jag konstaterar att EL 90 och statens energiverk trots olika utgångspunk-
ter för sina beräkningar redovisar samstämmiga bedömningar av kost-
nadsutvecklingen inom kraftsektorn.

Elprisutvecklingen beror i hög grad på den framtida elanvändningen.
Priserna kommer därför att vara beroende av bl. a. den ekonomiska till-
växten i landet. Med en hög tillväxt kan elförbrukningen komma att öka
och därmed skapa behov av ny elproduktionskapacitet eller en ökad im-
port av el. Den tillkommande elproduktionen kan väntas bli dyrare än de i
dag dominerande kraftslagen.

Andra faktorer som påverkar elpriset är exempelvis elproduktionskapa-
citetens sammansättning och de avkastningskrav som gäller inom kraftin-
dustrin. Avkastningskravet på Vattenfall ger staten en rimlig avkastning i
förhållande till den risk som är förknippad med verksamheten. Det ger
också Vattenfall goda möjligheter att till stor del självt finansiera investe-
ringar i ny kraftproduktion.

Priserna på den svenska elmarknaden fastställs efter förhandlingar mel-
lan kraftföretagen och deras kunder — eldistributörer och större industri-
er. Riksdagen och regeringen har undvikit att styra elprissättningen. Vat-
tenfall svarar för hälften av den svenska elproduktionen och är genom sin
storlek prisledande. För närvarande gäller treåriga tariffer (1989—1991)
för Vattenfalls kunder.

Ett elpris som ligger under den långsiktiga marginalkostnaden informe-
rar inte elanvändarna om kostnaderna för ny kraft. Det kan innebära en
fortsatt hög ökningstakt i elförbrukningen. Jag lämnar senare (avsnitt 5)
förslag till ett program för effektivare användning av energi.

Jag vill understryka att med de riktlinjer för energipolitiken som jag nyss

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

27

har angivit (avsnitt 1) är förutsättningarna goda för att endast måttliga
höjningar av elpriserna skall inträffa under 1990-talets första hälft.

Regeringen har nyligen i proposition 1990/91:87 om näringspolitik för
tillväxt redovisat sina överväganden och förslag avseende vissa föränd-
ringar på den svenska elmarknaden. I samband med att statens vatten-
fallsverk ombildas till aktiebolag skall stamnätet ges en mer fristående
ställning. Förändringarna avseende stamnätet syftar till att främja en
effektivare handel med el och förbättra möjligheterna för en decentralise-
rad elproduktion. En effektiv elmarknad är en viktigt förutsättning för att
arbetet med att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen för elanvändarna skall
lyckas.

3.5 Den elintensiva industrins konkurrenskraft

En fortlöpande omvandling av industrin är en viktig förutsättning för den
industriella och ekonomiska utvecklingen i Sverige. Näringslivets struktur
måste anpassas så att produktionen inriktas på varor och tjänster för vilka
Sverige har goda förutsättningar att konkurrera med andra länder.

Tillgången till råvaror, främst skog och malm, har inneburit att Sveriges
industri i hög grad är inriktad på råvarubaserad produktion. En gynnsam
faktor för denna produktion har varit de låga elpriser som har rått i
Sverige. Sverige har lägre elpriser än många av de viktigaste konkurrent-
länderna. De branscher som är speciellt känsliga för elprishöjningar är
bl. a. massa- och pappersindustrin, gruvor samt metallframställning.
Massaindustrin har dock möjligheter att öka den egna produktionen av el.

Elprisutvecklingen har stor betydelse för den industriella och ekonomis-
ka utvecklingen. EL90-utredningen pekar i sitt betänkande på de anpass-
ningskostnader som kan uppstå om den elkrävande industrin får vidkän-
nas snabba och kraftiga höjningar av elpriset. Sådana prishöjningar med-
för risker för onödiga eller förtida nedläggningar av elintensiva industrier
med lokalt svårbemästrade arbetslöshetsproblem som följd. Problemen
förstärks av att den elintensiva industrin i stor utsträckning är lokaliserad
till regioner som redan har betydande regionalpolitiska problem.

Som jag nyss har anfört är dock möjligheterna goda att endast måttliga
elprishöjningar kommer att inträffa under den första hälften av 1990-talet.
Prisutvecklingen i Sverige på el kommer härigenom knappast att avvika
påtagligt från prisutvecklingen i flertalet av industrins viktigaste konkur-
rentländer.

3.6 Uppvärmning av bostäder och lokaler

Regeringen uppdrog år 1989 åt statens energiverk och boverket att utreda
vissa frågor om kostnadsutvecklingen för uppvärmning av elvärmda bo-
städer m. m.

Statens energiverk och boverket överlämnade i mars 1990 till regeringen
den gemensamma rapporten Elvärme och boendekostnader. Statens ener-
giverk överlämnade samtidigt rapporten Konvertering av elvärmda hus.
Rapporterna har remissbehandlats. Sammanfattningar av rapporterna och

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

28

remissinstansernas yttranden däröver återfinns i rapporten (Ds 1991:4)
Energiutredningar åren 1989 och 1990.

Värmekostnaderna är mycket olika for hushåll i småhus med elvärme,
beroende på bl. a. husets storlek, ålder och läge i landet samt hushållets
sammansättning och brukarvanor. Elpriset varierar dessutom mellan olika
delar av landet. Statens energiverk och boverket bedömer att kostnaderna
för värme och varmvatten för ett hushåll i småhus varierade mellan 3 500
kr. och 13 300 kr. år 1989. Den lägsta kostnaden gäller for ett litet nybyggt
hus i södra Sverige medan den högsta kostnaden avser ett stort och
gammalt hus i norra Sverige.

Verken arbetar med två antaganden om elprisutvecklingen från år 1989
till mitten av 1990-talet. I alternativet med en lägre elprisökning beräknas
det genomsnittliga elpriset att stiga med ca 13 öre till ca 56 öre per kWh för
landets elvärmekunder. Större delen av elprishöjningen är en följd av
skatteändringar, bl. a. införandet av mervärdeskatt. För ett eluppvärmt
hus i mellersta Sverige med ca 120 m2 uppvärmd yta beräknas kostnadsök-
ningen för uppvärmning bli 2 000 kr. per år. Enligt verkens beräkningar
blir kostnaderna för eluppvärmning vid mitten av 1990-talet lägre för alla
hus — oavsett storlek, läge m.m. — jämfört med kostnaderna för olje-
uppvärmning.

Med en större elprisökning på 25 öre per kWh, vilket inkluderar en
ökning av råkraftspriset med 16 öre per kWh, blir kostnadsökningen för
värme och varmvatten ungefär dubbelt så stor.

Med de relativt måttliga prishöjningar som kan förutses under de när-
maste åren kan man, enligt min mening, räkna med en kostnadsökning för
hushållen i elvärmda bostäder som inte nämnvärt avviker från uppvärm-
ningskostnaderna för andra hushåll. De beräknade kostnadsökningarna
för elvärme som har redovisats i statens energiverks och boverkets utred-
ning är till en betydande del en följd av att mervärdebeskattning har
införts på energiområdet. Mervärdeskatten har inneburit ungefar motsva-
rande ökning av uppvärmningskostnaderna även för övriga hushåll.

Statens energiverk konstaterar att det med dagens energipriser i allmän-
het är olönsamt för konsumenterna att konvertera eluppvärmda hus till
andra uppvärmningsformer. Vid låga kostnader för fjärrvärme och höga
värmetätheter kan det emellertid löna sig att konvertera vattenburen
elvärme i flerbostadshus och större lokaler till fjärrvärme.

Verket har beräknat att en viss konvertering därutöver skulle vara
lönsam vid ett ca 10 öre högre elpris per kWh vid mitten av 1990-talet.
Större delen av konverteringen skulle då bestå av att individuella elpannor
byttes ut mot eller kompletterades med individuella oljeeldade och i vissa
fall ved- eller gasoleldade pannor. De kalkyler som redovisas i rapporten är
dock i hög grad beroende av den antagna prisutvecklingen på olja, gas och
andra bränslen.

Min bedömning är att endast måttliga elprisökningar kan väntas under
de närmaste åren. Statens energiverk understryker dock att konvertering
från elvärme till fjärrvärme kan vara ekonomiskt fördelaktig för kraftpro-
ducenter och distributörer genom att investeringar i nya produktions- och
distributionsanläggningar för el kan undvikas. Det är dock, om möjlighe-

Prop.1990/91:88

Bilaga 1

29

tema härtill skall kunna tillvaratas, väsentligt att en del av kostnadsbespa-
ringarna kommer abonnenterna till godo för att göra det lönsamt för dem
att konvertera sina värmeanläggningar.

Konverteringsarbetet torde enligt verket kunna bli effektivare och kosta
mindre om standardiserade lösningar, komponenter och arbetsmetoder
utarbetas. Ett projekt med denna inriktning har påbörjats inom program-
met för effektivare användning och ersättning av el (prop. 1987/88:90,
NU40, rskr. 375).

Jag vill framhålla att det från miljösynpunkt är att föredra om elvärme
konverteras till fjärrvärme i stället för till individuella system. Det är
därför väsentligt att möjligheterna till övergång från elvärmesystem till
andra kollektiva värmesystem tillvaratas så långt det är ekonomiskt rim-
ligt. Långsiktiga bindningar till el för uppvärmning bör undvikas. Jag
återkommer till frågan om konvertering i avsnitt 5.7.

3.7 Elmarknadens internationalisering

På elområdet, liksom på många andra områden, pågår en snabb interna-
tionalisering. Energipolitiken måste därför utformas med beaktande av
vad som sker i vår omvärld. Just nu pågår genomgripande och delvis
oförutsedda förändringar som skapar både möjligheter och problem. En
del av dessa skeenden kan med tiden få stor betydelse för den svenska
elsituationen.

Utbytet av elkraft mellan länder ökar i Europa. De nordiska kraftföre-
tagen har länge samarbetat inom ramen för Nordel. Genom utbyte av
tillfällig kraft mellan länderna har man uppnått ett effektivare utnyttjande
av det nordiska systemet som helhet. Inom Nordiska ministerrådet disku-
teras nu frågan om ett mer omfattande elsamarbete.

Jag har nyss (avsnitt 3.3) redogjort för Vattenfalls och Uddeholms köp
av kraft från Norge. Sydkraft AB förhandlar om ett samarbetsavtal med
det tyska kraftföretaget Preussen Elektra med sikte på såväl forskning och
utveckling som kraftutbyte.

Genomgripande förändringar av elförsörjningen i de östeuropeiska län-
derna krävs för att minska de katastrofala miljöeffekterna av nuvarande
kol- och brunkolsbaserade elsystem och för att eliminera riskerna från
kärnkraftverk med bristfällig säkerhet. Sverige deltar genom bl. a. den
Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling och Beredningen
för internationellt tekniskt samarbete med tekniskt och ekonomiskt stöd
till uppbyggnadsarbetet i de östeuropeiska länderna.

Inom EG ökar handeln med el. Det gäller främst leveranser på grundval
av långsiktiga överenskommelser. Frankrike är en betydande exportör av
el. En omorientering av energipolitiken har under senare år ägt rum inom
EG. Dessa strävanden kan på sikt få ett betydande inflytande också på
elsystemet i vårt land. EG-kommissionen arbetar för en utvidgning av den
inre marknaden till energiområdet, i första hand såvitt avser ledningsbun-
den energi.

Elförsörjningen i Europa präglas i hög grad av nationell självförsörjning.
Centrala inslag i EG-kommissionens strävanden är att undanröja vissa av

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

30

de nationella distributions- och produktionsmonopolens konkurrens-
snedvridande effekter samt att utjämna skillnader i finansiering, beskatt-
ning, subventioner, säkerhetsföreskrifter och miljökrav. Genom att så
långt möjligt skapa ensartade ekonomiska förutsättningar för medlemslän-
dernas elproduktion och eldistribution vill kommissionen åstadkomma en
ökad internationell handel och en för hela EG kostnadseffektiv elförsörj-
ning.

Kommissionen har även framhållit att en utbyggnad av transmissions-
nätet är en viktig förutsättning för den inre elmarknaden. För att säkra
likabehandling och stimulera till en fri konkurrens när det gäller elhandel
med oberoende producenter och avnämare bör de vertikalt integrerade
elföretagen åläggas att tillhandahålla överföringskapacitet utan prisdiskri-
minering för transitering av el från producent till andra distributörer eller
stora slutanvändare inom exempelvis elintensiv industri.

Särskilt det senare målet, s. k. common carriage — dvs. tillgång till näten
för tredje part — har blivit föremål för omfattande kritik från elföretagen.
De har pekat på många tekniska och ekonomiska svårigheter och speciellt
på problem med leveranssäkerheten i en mer utbredd elhandel.

År 1989 lade kommissionen fram direktivförslag rörande pristranspa-
rens, transitering av el och informationsplikt beträffande investeringar.
Under år 1990 har direktivförslag på de två första områdena antagits av
ministerrådet, medan förslaget till investeringsdirektiv mött ett betydande
motstånd inom EG.

Beslutet om pristransparens innebär att beräknade genomsnittspriser
även för större förbrukare av el skall insamlas och publiceras. Syftet är att
undanröja omotiverad prisdiskriminering och att förbättra marknadens
funktion genom att stärka avnämarnas förhandlingsposition.

Beslutet om transitering av kraft innebär att de företag som äger delar av
det europeiska högspänningsnätet skall ha rätt och skyldighet att transitera
el under vissa villkor. Rätten begränsas till internationell handel mellan
kraftproducenter och transmissionsföretag och omfattar således varken
distributörer eller stora slutanvändare.

Förslaget om informationsplikt angående kraftinvesteringar syftar till
att åstadkomma en förbättrad koordination av kapacitetsutbyggnaden
inom EG och därigenom lägre behov av reservkapacitet och lägre produk-
tionskostnader. Förslaget förutsätter att kommissionen yttrar sig över
investeringsplanerna men innehåller inga tvingande regler.

De nämnda EG-direktiven är aktuella i de s.k. EES-förhandlingama
som för närvarande pågår mellan EG och EFTA.

Betydelsefulla steg har således tagits inom EG mot en öppnare marknad
för el. Samtidigt kvarstår många problem och motsättningar innan de
teoretiskt möjliga kostnadssänkningarna av en friare handel kan utnyttjas i
större utsträckning.

Den utveckling, som jag nu i korthet har redovisat, kan på sikt få en stor
betydelse för den svenska elförsörjningen. Följderna kan vara av mycket
olika slag.

Jag vill betona vikten av att man från svensk sida följer utvecklingen på
elområdet i Europa. Jag avser att senare föreslå regeringen att uppdra åt

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

31

statens energiverk att följa elmarknadernas utveckling i Europa samt att
årligen rapportera därom till regeringen.

Statens energiverk genomfor för närvarande en studie av den svenska
elmarknaden. För riksdagens kännedom kan noteras att regeringen avser
att uppdra åt energiverket att i samband med denna elmarknadsstudie
särskilt utreda vissa frågor avseende stamnätets framtida organisation.
Den framtida elmarknaden bör utredas även i andra avseenden. Utöver
syftet att främja konkurrensen mellan aktörer på elmarknaden bör också
åtgärder som kan stärka hushållningen med el utredas.

4 Kärnsäkerhetsfrågor m. m.

Jag har tidigare (avsnitt 1) berört vissa kärnsäkerhetsfrågor. Jag avser att i
det följande behandla dessa frågor något mera utförligt. Jag har i dessa
frågor samrått med chefen for miljödepartementet.

4.1 Säkerhet och strålskydd

På uppdrag av regeringen redovisade statens kärnkraftinspektion och sta-
tens strålskyddsinstitut i januari 1990 i en gemensam rapport det aktuella
säkerhets- och strålskyddsläget vid de svenska kärnkraftverken. Rapporten
har remissbehandlats. Ett sammandrag av rapporten tillsammans med
remissinstansernas yttranden återfinns i rapporten (Ds 1991:4) Energiut-
redningar åren 1989 och 1990.

En bärande princip i Sverige är att ansvaret for säkerheten åvilar den
som har tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet. Denna skyldighet
har lagts fast i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet.

I de två myndigheternas rapport framhålls att det inte är möjligt att
komma fram till ett entydigt kvantitativt jämforelsemått på säkerhets-
nivån vid olika svenska reaktorer. Myndigheterna har i stället sökt göra en
i huvudsak kvalitativ bedömning i förhållande till de allmänna säkerhets-
och strålskyddsmål som tillsynsmyndigheterna och kraftföretagen arbetar
efter.

Det primära och grundläggande säkerhetsmålet är att förebygga och
förhindra omfattande skador på reaktorhärden — ett härdhaveri som i
värsta fall går så långt som till en härdsmälta. Även med hög förebyggande
säkerhet ingår det i den svenska säkerhetsfilosofin att inte utesluta att ett
härdhaveri trots allt kan inträffa.

Ett andra säkerhetsmål är därför att, for det fall ett svårt härdhaveri
skulle inträffa, de radioaktiva utsläppen skall kunna begränsas kraftigt så
att dödsfall i akut strålsjuka förhindras och endast mycket begränsade
områden drabbas av restriktioner på grund av markbeläggningar av lång-
livade radioaktiva ämnen som t. ex. cesium. Det innebär att utsläppen vid
ett härdhaveri i en svensk reaktor skall kunna begränsas till mindre än en
tiondels procent av härdinnehållet av cesium 134 och 137. Detta motsva-
rar en mängd som är mindre än en tiondel av den mängd cesium som föll
ned i Sverige efter haveriet i Tjernobyl.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

32

Regeringen lade fast dessa mål genom beslut den 27 februari 1986 om Prop. 1990/91:88
ytterligare villkor för drift av de svenska kärnkraftverken.                    Bilaga 1

Det går inte att helt utesluta haveriförlopp som leder till större utsläpp
genom att de utsläppsbegränsande systemen inte fungerar som avsett. I
enlighet med de riktlinjer som angavs i regeringens beslut skall de utsläpps-
begränsande systemen därför vara utformade så att sådana förlopp kan
bedömas ha extremt låg sannolikhet.

Under de senaste åren har de tolv svenska kärnkraftsreaktorerna upp-
visat hög driftstillgänglighet och tillförlitlighet. Antalet driftsstörningar
som lett till snabbstopp eller oplanerade avställningar har varit lågt. Såväl
personalstråldoser som utsläpp av radioaktiva ämnen till omgivningen
ligger på en internationellt sett låg nivå.

Enligt tillsynsmyndigheterna går det inte att urskilja några långsiktiga
tendenser som pekar på skillnader mellan reaktorerna när det gäller stör-
ningar av väsentlig betydelse för säkerhet och strålskydd. Kärnkraftinspek-
tionen understryker dock att de senaste årens svenska och utländska drifts-
erfarenheter visar att vaksamheten i säkerhets- och tillförlitlighetsarbetet
måste vidmakthållas på en mycket hög nivå. Antalet mindre störningar
och tillbud bör om möjligt bringas ned ytterligare så att tillräckligt stora
marginaler till allvarligare händelser kan upprätthållas.

Den tekniska livslängden hos större komponenter och system i kärn-
kraftverken är till stor del beroende av de möjligheter som finns att
reparera eller byta ut skadade delar. Möjligheter till reparation eller byte är
i sin tur beroende av kostnaden för sådana arbeten, såväl ekonomiskt som
i form av stråldos till personalen.

Reaktortank och tillhörande primärkretsar i de svenska reaktorerna är
ursprungligen dimensionerade mot utmattning med sikte på en teknisk
livslängd på minst 40 år. De delar av reaktortanken som utsätts för
neutronbestrålning kommer att försprödas. Den takt med vilken förspröd-
ningen fortskrider beror på bl. a. materialet i reaktortanken och dess svets-
fogar. Enligt kärnkraftinspektionens bedömning är det endast för reaktorn
Oskarshamn 1 som försprödning på grund av bestrålning kan ha betydelse
för reaktorns tekniska livslängd.

Kärnkraftinspektionen pekar dock på två områden där osäkerheten är
stor beträffande materialens livslängd. Det ena avser s. k. spänningskorro-
sion i komponenter tillverkade av en speciell nickellegering, Inconel 182.
Det andra avser s. k. bestrålningsinducerad spänningskorrosion hos bl. a.
större interndelar i reaktorerna. Båda dessa områden är föremål för omfat-
tande undersöknings- och uppföljningsprogram och har en hög prioritet
inom inspektionens forskningsprogram.

4.2 Vissa ansvarsfrågor

Som jag har anfört är kärnkraftsindustrins ansvar vid en eventuell kärn-
kraftsolycka enligt bestämmelserna i atomansvarighetslagen (1968:45) för
närvarande begränsat till 800milj.kr. Den svenska lagstiftningen grundar
sig på två internationella konventioner, 1960 års konvention om skade-
ståndsansvar på atomenergins område (Pariskonventionen) och 1962 års                  33

3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 88

konvention om supplerande statsansvar (tilläggskonventionen). Konven-
tionerna syftar till en regional västeuropeisk reglering av skadeståndsan-
svaret vid kärnenergiolyckor.

Enligt artikel 7 i Pariskonventionen kan anläggningsinnehavarens an-
svar bestämmas till 15 miljoner särskilda dragningsrätter, SDR (1 SDR =
ca 8 kr.). Beloppet får dock sättas högre eller lägre än detta riktvärde, dock
lägst 5 miljoner SDR.

Pariskonventionens regler om anläggningsinnehavarens ansvar kom-
pletteras av tilläggskonventionens ersättningssystem. Enligt tilläggs-
konventionen bär anläggningsinnehavaren det primära ansvaret i enlighet
med de nationella regler som fastställts på grundval av bestämmelserna i
Pariskonventionen. Därtill kommer enligt tilläggskonventionen ett subsi-
diärt ansvar för staterna. Detta bärs i första hand av den stat där den
skadeorsakande anläggningen finns (anläggningsstaten). I andra hand an-
svarar samtliga konventionsstater gemensamt.

Det torde för närvarande inte vara förenligt med Pariskonventionens
bestämmelser att ålägga en anläggningsinnehavare ett obegränsat ansvar.
Att Sverige skulle lämna konventionen och därmed ställa sig utanför det
ersättningssystem som gäller i Västeuropa bör inte komma i fråga. Jag
förordar dock att regeringen, med hänsyn till frågans vikt, aktivt driver
frågan om ett vidgat ansvar i ett internationellt sammanhang.

Ett obegränsat ansvar ryms inte inom de åtaganden en försäkringsgivare
får göra. Enligt nyligen gjorda beräkningar är kapaciteten på försäkrings-
området såvitt avser ansvarsförsäkringar för närvarande ca 1 200milj. kr.
Eftersom ansvarsförsäkringen som regel måste tecknas så att den motsva-
rar 120% av ansvarsbeloppet skulle detta kunna höjas till ca 1 000 milj. kr.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för justitiedepartementet och
har därvid erfarit att frågan om en höjning av ansvarsbeloppet till
1 OOOmilj. kr. kommer att tas upp inom justitiedepartementet under våren
1991.

4.3 Kompetensfrågor

Regeringen tillsatte våren 1989 en särskild arbetsgrupp med uppdrag att
kartlägga och redovisa dels personal- och kompetenssituationen vid kärn-
kraftföretagen, dels kärnkraftsavvecklingens väntade direkta och indirekta
sysselsättningseffekter inom berörda län och orter.

Arbetsgruppens betänkande, (SOU 1990:40) Kärnkraftsavveckling —
kompetens och sysselsättning, har remissbehandlats. En sammanfattning
av betänkandet tillsammans med remissinstansernas yttranden återfinns i
rapporten (Ds 1991:4) Energiutredningar åren 1989 och 1990.

Tillståndsinnehavaren har det direkta ansvaret för säkerhet och strål-
skydd i kärnteknisk verksamhet. Däri ligger också ett ansvar för att tillse
att tillräcklig kompetens finns inom den kärntekniska organisationen.

Arbetsgruppen har bl. a. pekat på behovet av återkommande uppfölj-
ning av kompetensnivån hos såväl de företag som bedriver kärnteknisk
verksamhet som tillsynsmyndigheterna. Vidare understryker arbetsgrup-
pen betydelsen av att utbildningskapaciteten och utexamineringen inom

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

34

för kärntekniken viktiga områden inom högskolan vidmakthålls på en
nivå som är åtminstone lika med dagens.

I betänkandet behandlas också forskningens betydelse för att nödvändig
kompetens i landet skall kunna långsiktigt bibehållas. Gruppen pekar i det
sammanhanget på behovet av att säkerställa att forskningsreaktorerna i
Studsvik kan drivas vidare för såväl forskningsändamål som i kompetens-
uppbyggande syfte under överskådlig tid.

Regeringen delar uppfattningen att en fortsatt hög kompetensnivå inom
det kärntekniska området måste tryggas. Som arbetsgruppen framhållit
kommer den generella förstärkning som nu sker av teknisk utbildning
inom gymnasieskolan, vuxenutbildningen och högskolan att innebära en
väsentlig höjning av utbildningsnivån för framtida tekniker och ingenjörer
på ett sätt som också kommer kärnkraftsområdet till del.

I propositionen (1990/91:87) om näringspolitik för tillväxt föreslår rege-
ringen att resurser tilldelas universitetet i Uppsala för att fullfölja utveck-
lingen av en energiteknisk ingenjörsutbildning som påbörjats i Forsmark.
Några direkta åtgärder utöver vad arbetsgruppen i övrigt har redovisat
kring den pågående utvecklingen inom området är inte nu motiverade.
Regeringen avser dock att följa den fortsatta utvecklingen med uppmärk-
samhet, bl. a. för att så vitt på den ankommer se till att tillräckliga resurser
behålls för den berörda grundläggande högskoleutbildningen och forsk-
ningen. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdeparte-
mentet och med statsrådet Persson.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att regeringen i sina direktiv till
fördjupad anslagsframställning för budgetåren 1992/93 — 1994/95 har upp-
dragit åt tillsynsmyndigheterna inom kärnkraftsområdet att särskilt beakta
de kompetensfrågor och teknikområden som belyses i arbetsgruppens be-
tänkande.

Arbetsgruppen har också behandlat de sysselsättningseffekter som kan
uppstå på kärnkraftsorterna i anslutning till att kärnkraftverken läggs ned.
1 betänkandet lämnas bl. a. förslag till hur sysselsättningsfrågorna bör
hanteras inför beslut om nedläggning av kärnkraftverk.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för arbetsmarknadsdeparte-
mentet och bedömer att det för närvarande inte behövs ytterligare åtgärder
inom detta område.

4.4 Kärnavfallskostnader

Regeringen beslutade den 15 december 1988 att uppdra åt statens kärn-
bränslenämnd att utarbeta förslag till ändringar av finansieringssystemet
enligt lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt
kärnbränsle m.m. (finansieringslagen). Ändringarna skulle enligt beslutet
syfta till att vid fastställande av avgifter enligt finansieringslagen göra det
möjligt att låta reaktorinnehavarna solidariskt belastas med ökade avgifts-
uttag som kan behövas som följd av de beslut som tas för att inleda
kärnkraftsavvecklingen.

Den 29 juni 1989 överlämnade kärnbränslenämnden till regeringen en
promemoria med förslag till sådana ändringar i finansieringssystemet.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

35

Förslaget har remissbehandlats. Domstolsverket, riksskatteverket, sta-
tens pris- och konkurrensverk, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevi-
sionsverket, statens vattenfallsverk, Forsmarks Kraftgrupp AB, LO, OKG
AB, Svensk Kärnbränslehantering AB, Sveriges Industriförbund, Sveriges
Riksbank och Sydsvenska Värmekraft AB har inkommit med remissytt-
randen.

Jag har av chefen för miljödepartementet erfarit att det inte finns anled-
ning att nu föreslå regeringen att genomföra ändringar i finansieringssyste-
met.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

5 Program för effektivare energianvändning

5.1 Utgångspunkter

Mitt ställningstagande: Ett nytt program för effektivare användning
av energi genomförs. Programmet omfattar åtgärder som syftar till
att

— stimulera en effektiv energianvändning så att viktiga energi- och
miljöpolitiska mål kan nås,

— utnyttja den potential för eleffektivisering som är ekonomiskt
och tekniskt tillgänglig under 1990-talet,

— intensifiera och bredda arbetet för en effektiv energianvändning
och en ökad energihushållning,

— ta till vara de långsiktiga möjligheterna att effektivisera och stär-
ka flexibiliteten i energianvändningen,

— utvidga verksamheten med energieffektivisering till att omfatta
alla sektorer av samhället,

— stärka organisationen för att genomföra och årligen följa upp
programmet.

Pågående program för elhushållning

Riksdagen beslöt år 1988 om ett program för effektivare användning och
ersättning av el (prop. 1987/88:90, NU40, rskr. 375). Programmet syftar
bl. a. till att den potential för eleffektivisering och elersättning som är
ekonomiskt och tekniskt tillgänglig till år 1997 skall utnyttjas. Vidare skall
de långsiktiga möjligheterna att effektivisera elanvändningen och ersätta el
med andra energislag tas till vara framför allt inom uppvärmningsområdet
och inom den elintensiva industrin.

Statens energiverk har följande uppgifter i programmet:

— att administrera ett stöd för teknikupphandling och introduktion av

eleffektiva och elersättande produkter, processer och system,

— att samordna informationsinsatser och att med försöksprojekt utveckla

och effektivisera rådgivningsmetoder,

— att bevaka elmarknaden och att engagera elproducenterna och eldistri-

butörerna i effektiviseringsarbetet,                                                           36

— att ta initiativ till överläggningar mellan statliga myndigheter, Lands- Prop. 1990/91:88
tingsförbundet och Svenska kommunförbundet samt andra större lokal- Bilaga 1
förvaltare om möjligheterna att åstadkomma effektiviserad elanvänd-
ning,

— att följa upp, utvärdera och rapportera årligen om hela elhushållnings-
programmet.

Ett kansli har inrättats vid statens energiverk med uppgift att åstadkom-
ma upphandling och spridning av produkter och tillämpningar för en
effektivare elanvändning inom olika sektorer av samhället, samordna ef-
fektiviseringsarbetet hos sektormyndigheterna samt förmedla kunskap om
energieffektivisering.

Regeringen har i proposition 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt
föreslagit att en central näringspolitisk myndighet inrättas. Avsikten är att
den nya myndigheten bl. a. skall handha huvuddelen av de uppgifter på
energipolitikens område som för närvarande ligger på statens energiverk.

Även andra myndigheter har viktiga uppgifter inom programmet. För
att stärka samordningen av myndigheternas informations- och rådgiv-
ningsverksamhet m.m. inom elanvändningsområdet inrättades ett elan-
vändningsråd som knöts till statens energiverk. Det nyssnämnda kansliet
är rådets sekretariat. Elanvändningsrådet skall bl. a. årligen redovisa sek-
tormyndigheternas verksamhet avseende elhushållning. Rådet har vid två
tillfallen under år 1990 lämnat rapporter till regeringen. I rapporterna
redogörs för de aktiviteter som myndigheterna inom elhushållningspro-
grammet har bedrivit under budgetåret 1989/90 och för de överläggningar
avseende lokalsektorn som har genomförts.

Elanvändningsrådets rapporter har publicerats separat i rapporten (Ds
1991:4) Energiutredningar åren 1989 och 1990.

Vid riksdagens beslut år 1988 förutsattes att eldistributörer och elprodu-
center i framtiden skulle engagera sig i eleffektiviseringsfrågor i större
omfattning än vad som då gällde. Vid behov skulle åtgärder vidtas för att
stimulera utvecklingen. Vidare betonades kommunernas ansvar att plane-
ra värmeförsörjningen så att den sker till rimliga kostnader för kommuner-
nas invånare.

I rapporten Pågående aktiviteter för effektivare elanvändning redovisar
statens energiverk de fortlöpande insatser som görs för ökad eleffektivise-
ring och elersättning hos i första hand statliga myndigheter och organisa-
tioner men även hos kraftbolag, forskningsinstitut m. m. Sådan verksam-
het pågår, förutom inom det statliga programmet, hos Vattenfalls Uppdrag
2000, Svensk Energiutveckling AB (SEU), Sydkraft AB, Svenska Elverks-
föreningen m. fl. En sammanfattning av redovisningen återfinns i rappor-
ten (Ds 1991:4) Energiutredningar åren 1989 och 1990.

Potentialen för elhushållning

Flera bedömningar av potentialen för elhushållning har gjorts under de
senaste åren.

Statens energiverk har haft regeringens uppdrag att konkret visa hur
tillgängligt utrymme för effektiviseringar och hushållningsåtgärder m.m.                   37

inom elanvändningsområdet skall kunna utnyttjas till mitten av 1990-
talet. Verket har i april 1990 redovisat utredningsuppdraget i rapporten
Effektivare elanvändning. Den har remissbehandlats.

En sammanfattning av rapporten och remissinstansernas synpunkter
återfinns i rapporten (Ds 1991:4) Energiutredningar åren 1989 och 1990.

Energiverket redovisar i rapporten bedömningar av de privat- eller
företagsekonomiskt lönsamma effektiviseringsåtgärdernas omfattning vid
två antagna elprisutvecklingar. Som ett alternativ förutsätts råkraftpriset
stiga från ca 15 öre per kWh år 1987 till 30 öre per kWh (i 1987 års
penningvärde) vid mitten av 1990-talet. Eleffektiviseringarna bedöms då
motsvara ca 1,1% av den totala elanvändningen per år under perioden
1987—1997, dvs. totalt drygt 10%. Det motsvarar 12,6 TWh el. Vid en
måttlig elprisökning till ca 19 öre per kWh år 1997 antas potentialen för
effektivisering vara något lägre, 11,3 TWh.

Utöver möjligheterna till effektivisering har energiverket bedömt pris-
höjningarnas effekter i form av varusubstitution (omfördelningar inom
produktionen) och konvertering från el till andra energikällor. Med det
lägre elprisantagandet blir effekterna små, totalt ca 2 TWh, medan de vid
den högre prisnivån blir betydligt större, ca 7 TWh.

I Elprognos för år 2000 räknar Kraftsam med att eleffektiviseringar skall
ha givit besparingar på drygt 10 TWh till år 2000. Bland förutsättningarna
för bedömningarna är en elprishöjning på 30% och en BNP-tillväxt på
1,9% per år. Denna elhushållning förutsätter, enligt Kraftsam, att kraftfö-
retagen och eldistributörerna ägnar sig åt information, rådgivning och
kampanjer rörande elhushållning utöver tidigare insatser. I ett högprisal-
ternativ (med 70% högre elpriser år 2000) beräknas effekt i viseringarna
komma att öka till 12,5 TWh.

Vattenfall har i projektet Uppdrag 2000 arbetat med elhushållning i
lokaler, småhus och icke-elintensiv industri. Den teknisk-ekonomiska po-
tentialen för elhushållning inom dessa sektorer har uppskattats vara 12 —
19 TWh till år 2000. Mot bakgrund av erfarenheterna från projektet gör
Vattenfall bedömningen att 5 — 7 TWh är ett möjligt hushållningsresultat
till år 2000. Då förutsätter man ett aktivt agerande från kraftindustrin.

De ovan refererade bedömningarna är samstämmiga och visar en tek-
niskt och ekonomiskt realistisk elhushållningspotential i storleksordning-
en 10—15 TWh vid måttliga elprishöjningar under 1990-talet. Även med
ett framgångsrikt elhushållningsprogram kan det emellertid inte uteslutas
att den totala elanvändningen ökar.

I studien Electricity som publicerades inför Vattenfalls internationella
konferens år 1989 om effektiv produktion och användning av el bedömdes
också hushållningspotentialens storlek. I ett referensalternativ anges en
elanvändning år 2010 på 140 TWh. Om vad som i studien betecknas som
tekniskt och ekonomiskt tillgänglig teknik utnyttjades där så är möjligt,
skulle elanvändningen kunna sänkas till ca 100 TWh per år. Samma nytta
skulle erhållas i form av maskinarbete, ljus, kraft, etc. Electricity-studien
redovisar dock inte de styrmedel som skulle krävas för att nå denna låga
elanvändningsnivå och inte heller de kostnader det skulle medföra.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

38

5.2 Programmet i huvuddrag

Jag har nyss (avsnitt 1) redovisat de utgångspunkter och riktlinjer som jag
anser bör gälla for det fortsatta arbetet med energihushållning.

En effektiv användning av energi är nödvändig för att viktiga energi- och
miljöpolitiska mål skall kunna nås. Påfrestningarna på miljön kan därmed
minskas. Vidare främjar ett effektivt utnyttjande av knappa energiresurser
den ekonomiska tillväxten.

Det program for effektivare energianvändning som jag föreslår innebär
att programmet för effektivare användning och ersättning av el förstärks
på en rad punkter och utvidgas. Det nya programmet inkluderar åtgärder
på både kort och lång sikt. Sammantaget innebär programmet en förstärk-
ning av insatserna för energihushållning inom alla samhällssektorer.

Enligt min uppfattning är fem år en lämplig tid för programmet. Jag
bedömer medelsbehovet under femårsperioden till sammanlagt ca
1 OOOmilj. kr.

Förslaget till program för effektivare användning av energi består av
följande punkter.

1. Teknikupphandlingsprogrammet ges ökade resurser och breddas till att
omfatta hela energianvändningsområdet.

2. Ett stöd införs för demonstration i större skala av ny energieffektiv
teknik i statliga, kommunala och privatägda lokaler samt bostäder.

3. Statligt stöd införs för energieffektiva demonstrations- och pilotanlägg-
ningar inom industrin. Den energiinriktade informationen till icke-
energiintensiva företag utvecklas.

4. Arbetet med energideklarationer av bl. a. hushållsapparater intensifie-
ras och utvidgas.

5. Statens energiverk ges kompletterande uppgifter utöver de nu aktuella
avseende bl. a. samordning och utvärdering av programmet.

Jag utvecklar förslagen mer i detalj i de följande avsnitten (5.3 —5.7).

Utöver dessa åtgärder bör en förstärkning ske av bl. a. den samhälls- och
beteendevetenskapliga forskningen om implementering av ny energitek-
nik. Jag återkommer till dessa frågor i avsnitt 5.8.

Möjligheter till närmare harmonisering med EGs regelverk för statsstöd
och offentlig upphandling har beaktats. Vad avser stödprogrammen (stöd-
intensitet och -instrument, m.m.) skall de regler som gäller för svenskt
vidkommande tillämpas på ett sådant sätt att snedvridning av handel eller
konkurrensförhållanden o. d. inte uppstår i strid med Sveriges internatio-
nella åtaganden. Relevanta mellanstatliga notifikationsordningar skall föl-
jas.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

39

5.3 Stöd till upphandling och introduktion av energieffektiv Prop. 1990/91:88

teknik                                                             Bilaga 1

5.3.1 Bakgrund

År 1988 beslöt riksdagen om ett program för effektivare användning och
ersättning av el (prop. 1987/88:90, NU40, rskr. 375). Programmet syftar
till att utnyttja den potential för eleffektivisering och elersättning som är
ekonomiskt och tekniskt tillgänglig till år 1997.

En del av programmet är ett statligt stöd för teknikupphandling av
eleffektiva och elersättande produkter, processer och system. Det totala
medelsbehovet för stödet beräknades till 400 milj. kr. för en femårsperiod.
Inledningsvis anvisades 150milj. kr.

Anvisningar för stödet finns i förordningen (1988:806, ändrad 1990:33)
om statligt stöd till upphandling och introduktion av eleffektiva och eler-
sättande produkter, processer och system. Stöd kan lämnas i form av
bidrag och lån. Beslut därom fattas av statens energiverk. Innan ställning
tas till stödets fortsatta omfattning och inriktning bör, enligt 1988 års
riksdagsbeslut, en utvärdering genomföras.

För budgetåret 1990/91 har regeringen av riksdagen bemyndigats att
ikläda staten ekonomisk förpliktelse i samband med teknikupphandlings-
stödet som innebär åtaganden om högst 50milj.kr (prop. 1989/90:100,
NU25, rskr. 247). Detta bemyndigande har regeringen överlåtit på statens
energiverk.

5.3.2 Utformning av stödet

Mitt förslag: Stödet till upphandling och introduktion av eleffektiva
och elersättande produkter, processer och system intensifieras och
utvidgas. Verksamheten breddas till att gälla stöd till upphandling
och introduktion av energieffektiv teknik. Därmed ges ytterligare
möjligheter att effektivisera användningen av såväl el som bränslen.

Statens energiverk: En utvärdering av teknikupphandlingsstödet genom-
fördes under våren 1990 av en grupp bestående av svensk och utländsk
expertis. Gruppens rapport behandlades av elanvändningsrådet innan den
överlämnades till regeringen. En sammanfattning återges i rapporten
(Ds 1991:4) Energiutredningar åren 1989 och 1990. Gruppen konstaterar
att arbetet med stödet bedrivs genom ett stort antal projekt och med olika
metoder. Utvärderingsgruppens omdöme om dessa projekt och metoder är
i huvudsak mycket positivt.

Utvärderingsgruppen anser att stödet bedrivs som en aktiv och initi-
erande verksamhet samt på ett dynamiskt sätt vad gäller formerna för att
organisera verksamheten. Det är inte fråga om ett generellt stöd till eleffek-
tivisering och därför finns, enligt gruppen, inga risker för att stödet kan
leda till skeva marknadsanpassningar. Stödet har en klar profil i förhållan-
de till andra verksamheter som exempelvis Svensk Energiutveckling ABs

40

och Vattenfalls arbete med eleffektivisering. Gruppen bedömer att en Prop. 1990/91:88
väsentlig verksamhet har påbörjats vilken är väl värd att vidareutveckla. Bilaga 1
Möjligheten att tillämpa samma metoder och verksamhetsformer inom
hela energianvändningsområdet bör övervägas.

Vattenfall anför i ett yttrande med anledning av utvärderingsgruppens
rapport att det marknadsorienterade synsätt som tillämpas for stödet är
bra och bör vidareutvecklas. Erfarenhetsutbytet och de gemensamma pro-
jekten rörande effektiv elanvändning mellan Vattenfall och statens ener-
giverk har fungerat väl.

Energiforskningsnämndens studie Stödformer för energiteknisk utveck-
ling överlämnades till regeringen i juni 1990. En sammanfattning av
studien finns i rapporten (Ds 1991:4) Energiutredningar åren 1989 och
1990. Studien omfattar såväl statliga stödformer (exkl. energiforsknings-
programmet) som annan verksamhet för energiteknisk utveckling i Sveri-
ge. Energiforskningsnämnden (Efn) konstaterar att utvecklings- och de-
monstrationsprojekten rörande användning av annan energi än el utgör en
mycket liten del av stödverksamheten jämfört med projekten for energitill-
försel. Vidare konstaterar nämnden att forskningsanknytningen är svag
vad avser projekt inom teknikupphandlingsstödet.

Skälen för mitt förslag: Stöd till teknikupphandling av eleffektiva och
elersättande produkter, processer och system har lämnats sedan andra
halvåret 1988. Stödet utgör tyngdpunkten i det statliga programmet för
effektivare användning och ersättning av el. En betydande verksamhet
inom området eleffektivisering pågår också hos aktörerna på energimark-
naden.

Jag anser att det är angeläget att verksamheten med hushållning och
effektivisering av elanvändningen fortsätter under kommande år i enlighet
med det av riksdagen antagna elhushållningsprogrammet och i överens-
stämmelse med de allmänna riktlinjer för programmet för effektiv energi-
användning som jag nyss har föreslagit. Tyngdpunkten i programmet för
effektivare energianvändning bör enligt min mening även fortsättningsvis
utgöras av ett stöd till teknikupphandling.

En viktig slutsats av utvärderingsgruppens och Efns rapporter är att
stödet till upphandling och introduktion av eleffektiv och elersättande
teknik successivt bör vidgas till att omfatta effektivisering av all slags
energianvändning. En sådan utvidgning bör genomföras. Vidare bör, som
Efn föreslår, kopplingen till den tekniska forskningen förstärkas. De meto-
der och verksamhetsformer som hittills har använts for stöd till teknikupp-
handling på elområdet bör därvid kunna tillämpas på hela energiområdet.
Detta innebär att stöd även skall kunna lämnas till teknik som innebär
effektivare användning av andra energibärare än el. Stödet skall således
kunna användas for att engagera tillverkare, leverantörer och användare i
utveckling, spridning och användning av exempelvis individuella värme-
pannor och industriella processer. Denna breddning av teknikupp-
handlingsstödet till effektiv energianvändning inom alla samhällssektorer
bör kunna genomföras under den femårsperiod som jag föreslår for den
fortsatta verksamheten.

Det är enligt min mening väsentligt att insatserna för effektivisering på

41

elområdet ökar. Jag föreslår att teknikupphandlingsstödet får en utökad Prop. 1990/91:88
medelsram. Härigenom kan stödet förstärkas på elområdet. Dess huvudin- Bilaga 1
riktning bör således även fortsättningsvis vara effektivare användning och
ersättning av el.

Det är en uppgift för elanvändningsrådet att följa upp och utvärdera
insatserna. Den breddning från effektiv elanvändning till effektiv energi-
användning som jag nyss har förordat innebär också att elanvändningsrå-
dets sammansättning och roll bör förändras. Jag återkommer till denna
fråga i avsnitt 5.7.

Det krävs vidare ytterligare forskning om möjligheterna att introducera
effektiv energiteknik. Det gäller bl. a. aktörernas roll i detta sammanhang.
Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 5.8.

Det bör ankomma på regeringen att bestämma om formerna för admini-
strationen av stödet till teknikupphandling av energieffektiv teknik liksom
om de närmare föreskrifter som bör gälla för stödet. För riksdagens infor-
mation vill jag anmäla att enligt min mening bör den näringspolitiska
myndighet, som regeringen nyligen (prop. 1990/91:87) har föreslagit skall
inrättas, handha stödet.

Enligt min bedömning bör 750 milj. kr. anvisas för teknikupphandlings-
stödet under den närmast följande femårsperioden. Jag återkommer till
anslagsfrågan i avsnitt 11.

5.4 Demonstration av energieffektiv teknik i lokaler och
bostäder

Mitt förslag: Ett nytt stöd införs för demonstration av energieffektiv
teknik i lokaler och bostäder. Stödet lämnas i form av bidrag och
villkorslån och begränsas till högst 50% av godkända kostnader.
Stödet införs den 1 juli 1991.

Elanvändningsrådet: Elanvändningsrådet har föreslagit bl. a. att statliga
och kommunala myndigheter skall åläggas att installera ny och energieffek-
tiv teknik på 10% av den disponibla lokalytan. Avsikten är att dessa
lokalytor skall utgöra demonstrationsobjekt för energieffektiv teknik.

Svenska kommunförbundet har yttrat sig över elanvändningsrådets för-
slag. Förbundet kan inte tillstyrka förslaget eftersom varken kostnaderna
eller formerna för genomförandet har preciserats. Inte heller har kravnivån
vad gäller eleffektivitet och definitionen av avsedd lokalyta specificerats
närmare. Kommunförbundet framhåller att eleffektivisering inte får ge-
nomföras på ett sådant sätt att den blir kostnadshöjande för kommunen.

Statens energiverk: I sin utredning Effektivare elanvändning föreslår
statens energiverk att det bör övervägas att i myndighetsinstruktionerna
föreskriva att byggnadsbeståndet i de statliga förvaltningarna skall fungera
som demonstrationsobjekt för energieffektivisering.

Remissinstanserna: Byggnadsstyrelsen poängterar att de byggnader som
blir föremål för mer investeringskrävande effektiviseringsåtgärder bör

42

väljas med hänsyn till turordningen for genomgripande underhålls- och Prop. 1990/91:88
ombyggnadsarbeten. Landstingsförbundet framhåller att det är värdefullt Bilaga 1
om erfarenheterna av åtgärder för att effektivisera elanvändningen i det
statliga fastighetsbeståndet kan delges landstingen och kommunerna på
lämpligt sätt. LRF tillstyrker förslaget att det statliga fastighetsbeståndet
effektiviseras inom ramen för rimliga lönsamhetskriterier. Svenska El-
verksföreningen har ingen erinran mot förslaget om ökade statliga insatser.

Statskontoret avstyrker förslaget och menar att instruktionerna endast
bör innehålla preciseringar av myndigheternas verksamhetsområden och
därmed sammanhängande frågor. Vattenfall anser att förordningsföre-
skrifter inte i större utsträckning kan bidra till att effektivisera energi-
användningen om budgetmässiga förutsättningar saknas. Svenska
Kraftverksföreningen hänvisar till liknande förslag som har framförts tidi-
gare och då har visat sig stöta på svårigheter.

Skälen för mitt förslag: För egen del anser jag att det är viktigt att möjlig-
heterna till energieffekti visering tas till vara inom lokal- och bostadssektorn.
Demonstration av ny energiteknik och nya förvaltningsformer är viktiga
medel för att främja utveckling och spridning av kunskaper som leder till ett
effektivare utnyttjande av energi och till sänkta driftskostnader.

Genom ett intensifierat arbete med energieffektivisering inom de offent-
liga förvaltningarnas byggnader kan med tiden ett stort antal demonstra-
tionsobjekt skapas. En konsekvent inriktning på energieffektivitet vid
statlig upphandling och byggnation bör därmed på sikt få betydande
spridningseffekter inom såväl den offentliga förvaltningens byggnader som
den övriga lokal- och bostadssektorn.

Därför bör demonstrationsinsatser genomföras av stora lokalförvaltare.
Jag anser det vara av yttersta vikt att så sker inom den offentliga sektorn,
vars totala lokalyta uppgår till ca 80 miljoner kvadratmeter, men det är
också angeläget att privata lokalförvaltare engageras. Ett program för
demonstration av energieffektiv teknik i lokaler m.m. bör inrättas. Det
skall ha till syfte att initiera, samordna och stödja arbete med demonstra-
tion av energieffektiv teknik i lokaler m. m.

Stöd bör lämnas för delar av sådana investeringsprojekt som har bety-
dande demonstrations- och spridningsmöjligheter och där teknikupphand-
lingsstödet inte kan utnyttjas. Stödet bör i vissa fall kunna utgå för projekt
avseende nya förvaltningsformer, system och metoder. Stödet bör begrän-
sas till högst 50% av tillämpliga projekterings-, anskaffnings- och utvärde-
ringskostnader.

Demonstrationsprogrammet bör komplettera teknikupphandlingsstödet
och byggforskningsrådets program för eleffektiva byggnader m.m. Ny
teknik samt bygg- och installationstekniska forskningsresultat bör således
kunna demonstreras i programmet. Stöd för energieffektiviseringsåtgärder
bör kunna samordnas med andra stödformer såsom arbetslivsfondens stöd
för inomhusmiljöåtgärder. Internationella erfarenheter av demonstration
av energieffektiv teknik bör beaktas. Det gäller bl. a. samarbetet inom
Internationella energiorganets (IEA) CADDET-projekt.

Effektiviseringsåtgärder bör i huvudsak genomföras i samband med

43

planerade underhålls- och ombyggnadsåtgärder. Detta gäller särskilt åtgär-
der avseende förbättrad inomhusmiljö.

Stödet bör införas den 1 juli 1991. Det bör ankomma på regeringen att
bestämma om formerna för administration av stödet. För riksdagens in-
formation vill jag anmäla att enligt min bedömning bör stödet handhas av
den nya näringspolitiska myndigheten. Det totala medelsbehovet för
stödprogrammet beräknar jag till 150 milj. kr. under den kommande fem-
årsperioden. Medel från energiteknikfonden bör utnyttjas för detta ända-
mål. Jag återkommer till denna fråga i avsnitten 8.3.2 och 11.

Vid genomförandet av programmet bör samverkan ske med boverket
och BFR.

Jag anser, mot bakgrund av vad jag nyss har anfört, att det inte nu bör
införas sådana formella krav på installation av energieffektiv teknik på
delar av myndigheternas lokalyta som elanvändningsrådet har föreslagit.

1 detta sammanhang vill jag erinra om att chefen för finansdepartemen-
tet nyligen har lämnat förslag (prop. 1990/91:100 bil. 9) om en effektivare
statlig lokalförsörjning som innebär att resultatkravet för statlig fastighets-
förvaltning skärps för budgetåret 1991/92. Detta bör öka samordningsbe-
hovet vad gäller genomförandet av energisparåtgärder och andra effektivi-
seringsåtgärder inom de statliga fastigheterna.

Jag har för avsikt — efter att ha samrått med chefen för finansdeparte-
mentet — att föreslå regeringen en ändring av förordningen (1976:757) om
vissa åtgärder inom statsförvaltningen för att minska förbrukningen av
energi. Ändringen syftar till att underlätta samordningen av planerade
effektiviseringsåtgärder inom det statliga fastighetsbeståndet.

Regeringen har i december 1990 uppdragit åt statens energiverk att bl. a.
redovisa förslag rörande de insatser kommunerna kan genomföra i syfte
att medverka vid utveckling och spridning av ny energieffektiv teknik.
Detta arbete skall redovisas till regeringen senast den 1 juli 1991. Uppdra-
gets resultat bör beaktas vid genomförandet av programmet för demon-
stration av energieffektiv teknik i lokaler och bostäder.

5.5 Energieffektivisering inom industrin

Demonstrations- och pilotanläggningar inom industrin

Mitt förslag: Möjligheterna till statligt stöd för energieffektiva de-
monstrations- och pilotanläggningar inom industrin utökas.

Styrelsen för teknisk utveckling: I samband med den redovisning av
sektormyndigheternas elhushållningsaktiviteter till elanvändningsrådet,
som sammanfattas i Elanvändningsrådets rapport från maj 1990, framhål-
ler styrelsen för teknisk utveckling (STU) att det i FoU-arbetet inom
teknikområdet Energiteknik i industrin ofta identifieras potentialer för
eleffektivisering.

I utvecklingsarbetets senare fas, när försöksanläggningar skall uppföras,
ökar kostnaderna kraftigt för projekt inom den tunga processindustrin.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

44

Industrins intresse for att utnyttja effektiviseringspotentialerna hänger Prop. 1990/91:88
starkt ihop med möjligheterna till delfinansiering av pilot- och demonstra- Bilaga 1
tionsanläggningar.

STU har funnit att brist på projektmedel för den senare delen av den
tekniska utvecklingsprocessen i vissa fall har lett till att projekt över huvud
taget inte startats.

STU föreslår därför att medel anslås för pilot- och demonstrations-
projekt till den elintensiva processindustrin.

Skälen för mitt förslag: En fortlöpande omvandling av industrin är en
viktig förutsättning för den industriella och ekonomiska utvecklingen i
Sverige. Näringslivets struktur måste anpassas så att produktionen inriktas
på varor och tjänster för vilka Sverige har goda förutsättningar att konkur-
rera med andra länder.

Den elintensiva industrin arbetar under stark internationell konkurrens
och under en stark press att fortlöpande rationalisera sin verksamhet och
sänka produktionskostnaderna. De elintensiva industribranscherna svarar
för nära en fjärdedel av landets elförbrukning. Elförbrukningen i flera
enskilda anläggningar uppgår till omkring 1 TWh per år. Det torde därför
finnas möjligheter att nå betydande effektivitetsvinster genom ett målmed-
vetet forsknings- och utvecklingsarbete.

Inom företagen finns en ansenlig teknisk kompetens om de egna proces-
serna och branschgenerell kunskap om hur el används effektivt.

Det är av ett betydande samhällsintresse att de möjligheter till energi-
effektivisering och elbesparingar som skapas genom FoU-insatserna från
statens, industrins och branschorganisationernas sida snabbt kan omsättas
i konkreta åtgärder. Det är därför angeläget att ett pågående utvecklingsar-
bete som bedöms kunna leda till effektiviseringar inte hindras eller av-
stannar. Ett statligt stöd bör kunna bidra till att nya energieffektiva lös-
ningar utnyttjas vid processomläggningarna inom den elintensiva indu-
strin.

Stödet bör normalt utgå för utvecklingsinsatser eller som ett investe-
ringsbidrag till pilot- eller demonstrationsanläggningar och motsvara högst
25% av godkända kostnader.

Det bör ankomma på regeringen att bestämma om formerna för admini-
strationen av stödet. Enligt min bedömning bör den nya näringspolitiska
myndigheten handha stödet.

Medelsbehovet för stödet uppskattar jag till 10 milj. kr. per år under den
närmaste femårsperioden. Medel från energiteknikfonden bör utnyttjas
för detta ändamål. Jag återkommer till denna fråga i avsnitten 8.3.2 och 11.

45

Information till icke-energiintensiv industri

Mitt förslag: Mindre och medelstor industri skall i större utsträckning
få del av information och rådgivningsverksamhet rö rande effektiv
energianvändning. Den energiinriktade informationen till icke-
energiintensiva foretag skall därför samordnas och utvecklas.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

Statens energiverk: 1 rapporten Effekti vare elan vändning påpekar statens
energiverk att en mängd utvecklings- och demonstrationsprojekt i dag
pågår kring utprovning av ny eleffektiv teknik. Det är också delvis nya
aktörer som engagerar sig i detta arbete. För potentiella kunder kan det
vara svårt att tillägna sig den nya kunskapen. Samordning och bearbetning
av informationen är därför nödvändig.

Statens energiverk anser att staten bör ta ett ökat ansvar för att bearbeta
och sammanställa den kunskap om el- och energieffektivisering som kom-
mer fram och som redan delvis finansieras med statliga medel. För sam-
ordning av informationsinsatserna krävs ett sammanhållande organ i vil-
ket informations- och metodutveckling, bearbetning och spridning av erfa-
renheter kan ske. En lämplig kanal för att föra vidare denna informations-
verksamhet kan vara branschernas egna organisationer, t. ex. Mekanför-
bundet.

Remissinstanserna: Statens industriverk, Vattenfall och Svenska Mekan-
jorbundet tillstyrker statens energiverks förslag.

Skälen för mitt förslag: Det är viktigt att kompetensen på energiområdet
höjs genom att även mindre och medelstora industriföretag får information
och rådgivning om effektiv energianvändning. Sammantagna svarar dessa
företag för en betydande förbrukning av energi.

Stora insatser har under 1970- och 1980-talen gjorts beträffande kun-
skapsuppbyggnad, metodutveckling samt utarbetande av informationsma-
terial angående möjligheterna till energieffektivisering och elsparande
inom industrin. Det har skett inom bl. a. statens industriverk, Vattenfalls
Uppdrag 2000, flera branschorganisationer och Svensk Energiutveckling
AB. Dessa insatser bör utnyttjas och utvecklas även framdeles.

Enligt min bedömning bör samordningsansvaret för utbildnings- och
informationsverksamheten på energihushållningsområdet samlas hos den
nya näringspolitiska myndigheten. Jag återkommer strax (avsnitt 5.7) till
denna fråga. I detta uppdrag bör även ingå att ansvara för informations-och
undervisningsmaterial för industrin. Det är viktigt att myndigheten tillva-
ratar de erfarenheter som har byggts upp beträffande effektiviseringsarbete
inom industrin samt skapar och upprätthåller ändamålsenliga kanaler för
att föra ut kunskaperna.

Branschorganisationerna har uppmärksammat betydelsen för medlems-
företagen av energihushållning. Flera har engagerat sig för utbildning och
utveckling av informationsmaterial beträffande energieffektivisering,
ibland i samarbete med t. ex. statens energiverk eller statens industriverk.
Ett fördjupat samarbete med branschorganisationerna kan vara en lämplig

46

väg att fora ut de samlade erfarenheterna av arbetet med energieffektivise-
ring inom industrin.

Jag uppskattar medelsbehovet för energiinriktad information till mindre
och medelstora industriföretag till 10 milj. kr. Jag återkommer till anslags-
frågan i avsnitt 11.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

5.6 Energideklarationer, normer m. m.

Energideklarationer

Mitt förslag: Arbetet med energideklarationer av bl. a. hushållsappa-
rater intensifieras och utvidgas.

Elanvändningsrådet: Rådet framhåller i sina rapporter från maj och
oktober 1990 att produktmärkning av hushållsapparater m.m. är ett vik-
tigt styrmedel för att tillvarata elhushållningspotentialen. Märkningen bör
ge information om väsentliga produktegenskaper. Ett konsekvent val av
effektivare utrustning skulle ge en minskad användning av el med 0,5 —1,5
TWh per år enligt rådet.

Elanvändningsrådet anser att principerna för märkning bör anpassas till
kundernas köpbeteende snarare än till producenternas förmåga att dekla-
rera produkternas energianvändning. Produktinformationen bör vara lätt-
begriplig och tillgänglig när kunden överväger köp.

Statens energiverk: Statens energiverk har i sin utredning Effektivare
elanvändning sammanfattat bl. a. konsumentverkets pågående arbete med
energideklarationer.

Remissinstanserna: Konsumentverkets arbete med energideklarationer
och testning av produkter bemöts i huvudsak positivt av de remissinstan-
ser som har yttrat sig därom. Vattenfall framhåller att energideklarationer
av hushållsapparater genom konsumentverkets försorg bör kunna ge en
långsiktig reduktion av hushållselförbrukningen genom att energisnålare
apparater väljs vid utbyten. Om möjligt borde energideklaration vara ett
villkor för marknadsintroduktion. Lantbrukarnas riksförbund menar att
statliga styrmedel i form av minimikrav på eleffektivitet samt tydliga
prissignaler bör införas för att göra det lönsamt för tillverkare och konsu-
menter att övergå till resurssnåla apparater. Svenska Mekanförbundet
framhåller att elförbrukande utrustning bör förses med energideklaration.
Ett sådant krav från beställarnas sida kan driva på utvecklingen av eleffek-
tivare utrustning och få leverantörerna att avstå från att förorda överdi-
mensionerad utrustning.

Skälen för mitt förslag: Regeringen har uppdragit åt konsumentverket att
dels vidareutveckla systemet med energideklarationer för hushållsapparater
och metoder för provning av dessa, dels ta initiativ till och ansvara för
genomförandet av tester av olika produkter för uppvärmning, isolering,
ventilation etc. Medel för ändamålet har ställts till förfogande från det för
budgetåret 1985/86 under tolfte huvudtiteln anvisade anslaget E 22. Vissa
åtgärder för omställning av energisystemet. Konsumentverkets arbete med

47

energideklarationer har medverkat till en utveckling av alltmer energieffek-
tiva produkter.

Produkter testas for närvarande nästan uteslutande på företagens egen
bekostnad. Detta har lett till att de företag som utför testning huvudsakli-
gen är större tillverkare med relativt energieffektiva produkter. Testverk-
samheten bör fortsätta och utvidgas och bör även omfatta ny teknik inom
viktiga produktområden såsom värmeåtervinning, lågenergiarmaturer
samt styr- och reglerutrustning. En effektiv spridning av testresultaten är
väsentlig.

Den europeiska marknadsintegrationen gör det svårare för enskilda
länder att ensidigt utveckla system för energideklarationer och märkning.
Det internationella samarbetet blir därför allt viktigare. Konsumentverket
har bidragit finansiellt till det internationella metodutvecklingsarbetet och
har inom ramen för Nordiska ministerrådets arbete inlett ett samarbete
angående ett gemensamt nordiskt märkningssystem för hushållsapparater.
Den internationella inriktningen av verkets arbete bör behållas.

Jag anser det angeläget att arbetet med energideklarationer och produkt-
märkning fortsätter och utvidgas. Enligt min bedömning bör 5 milj. kr.
anvisas till konsumentverket för ökade insatser inom områdena produkt-
testning, energideklarationer och märkning av hushållsapparater och vissa
andra energiförbrukande produkter. Arbetet bör ske i samverkan med den
nya näringspolitiska myndigheten.

Elanvändningsrådet har också aktualiserat frågan om normer för maxi-
mal elförbrukning hos hushållsapparater. Sådana normsystem har diskute-
rats och i vissa fall införts i andra länder.

Jag avser att senare i dag föreslå regeringen att uppdra åt statens energi-
verk och konsumentverket att utreda förutsättningarna för normer för
maximal elförbrukning i hushållsapparater m. m.

1 dessa frågor har jag samrått med statsrådet Wallström.

5.7 Information och samordning

Mitt ställningstagande: Samordningen och uppföljningen av arbetet
med el- och energieffektivisering bör stärkas.

Elanvändningsrådet: I sin rapport till regeringen framhåller elanvänd-
ningsrådet att den energitekniska utbildningen behöver intensifieras både
vid ordinarie institutioner och inom intresseorganisationernas ram. Rådet
föreslår att utbildningsplaner och studieplaner tas fram för kompletteran-
de utbildning av i första hand redan yrkesverksamma tekniker.

Rådet påpekar vidare att flera hundra projekt avsätter information hos
exempelvis Svensk Energiutveckling AB, Vattenfalls Uppdrag 2000,
Kansliet för effektivare energianvändning, BFR, Sydkraft AB och Stock-
holm Energi. Det krävs betydande insatser för att sammanställa, analysera
och presentera detta omfattande material på ett sådant sätt att generella
slutsatser kan dras.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

48

Elanvändningsrådet framhåller också att ett konsekvent arbete med   Prop. 1990/91:88

energitjänster har pågått och utvecklats i Förenta staterna. I Norge har   Bilaga 1

flera av de grundläggande arbetsmetoderna därifrån tagits upp. 1 flera
svenska foretag har också lovande arbete gjorts. Rådet anför att det behövs
en samlande idé av typ integrerad resursanvändning och balansprincipen
för att energitjänstföretagens verksamhet skall fungera.

Statens energiverk: I juni 1989 uppdrog regeringen åt statens energiverk
att analysera behovet av särskilda informations- och utbildningsinsatser
som rör el- och energihushållning. Verket redovisade i mars 1990 uppdra-
get i rapporten Informations- och utbildningsbehov rörande el- och energi-
hushållning. Den har remissbehandlats. En sammanfattning av rapporten
och av remissinstansernas synpunkter återfinns i rapporten (Ds 1991:4)
Energiutredningar åren 1989 och 1990.

Statens energiverk framhåller att utbildning och information i el- och
energihushållningsfrågor är ett kraftigt eftersatt område. Det finns vidare
ett stort och uttalat behov av utbildning för driftspersonal i frågor om el-
och energihushållning. De på många håll uppmärksammade bristerna i
skötseln av befintliga utrustningar och installationer, i synnerhet ventila-
tionsanläggningar, beror ofta på bristfälliga kunskaper.

Statliga aktörer måste enligt verket ta ett större ansvar för utbildning och
information i el- och energihushållningsfrågor.

Energiverket föreslår ett ökat ekonomiskt stöd till utbildning i frågor
som rör el- och energihushållning samt att skolöverstyrelsen (SÖ) och
boverket ges i uppdrag att utarbeta undervisningsmaterial för gymnasie-
skolan resp, för utbildning av driftspersonal.

Remissinstanserna: Vattenfall, HSB.s Riksförbund, Landstingsförbun-
det, Fastighetsanställdasförbund. Svenska Elverksföreningen, Kraftverksfö-
reningen samt SABO delar statens energiverks bedömning angående beho-
vet av utbildning och information om el- och energihushållning samt
instämmer i att staten bör ta ett större ansvar för dessa frågor. De nämnda
remissinstanserna anser också att staten bör lämna ekonomiskt stöd till
utbildning inom området. SPK och Statskontoret ifrågasätter energiverkets
förslag.

Vattenfall, Landstingsförbundet, Stockholm Energi och STOSEB tillstyr-
ker förslaget att SÖ ges uppdraget att utarbeta utbildningsmaterial om
energi för gymnasieskolan. Statskontoret avstyrker förslaget.

Vattenfall, konsumentverket, Landstingsförbundet och Svenska Elverks-
föreningen tillstyrker förslaget att boverket ges uppdrag avseende informa-
tion och utbildning för driftspersonal. Statskontoret avstyrker förslaget.
Boverket är berett att medverka i det föreslagna arbetet, men hänvisar till
dels resursbrist, dels risken för dubbelarbete inom området eftersom flera
myndigheter redan arbetar med dessa frågor.

Skälen för mitt ställningstagande: Det krävs ytterligare insatser för att
samordna resultatredovisningar och information inom området effektiv
energianvändning. Jag vill understryka vikten av att det arbete inom om-
rådet som redan har inletts vid statens energiverk fortsätter och vidareut-
vecklas inom den nya näringspolitiska myndigheten. Jag förutsätter att kost-
naderna för verksamheten kan rymmas inom befintliga medelsramar. Som                 49

4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 88

jag redan har nämnt (avsnitt 5.5) föreslår jag dock ett särskilt stöd for sam- Prop. 1990/91:88
ordning av den industriinriktade informationen.                            Bilaga 1

Ansvaret för energihushållningsarbetet åvilar berörda sektormyndighe-
ter. Detta är nödvändigt om åtgärder för att främja en god energihushåll-
ning skall kunna samordnas med andra typer av åtgärder inom myndighe-
ternas ansvarsområden. Genom elanvändningsrådet, som är knutet till
statens energiverk, samordnas arbetet för att främja en effektiv elanvänd-
ning vid de myndigheter som är närmast berörda av det pågående elhus-
hållni ngsprogrammet.

Genom att elhushållningsprogrammet enligt mitt förslag förstärks och
utvidgas till ett program för effektiv energianvändning ökar behovet av
samordning och utvärdering. Den verksamhet som elanvändningsrådet
bedriver bör därför fortsätta. Mot bakgrund av bl. a. programmets ut-
vidgning bör elanvändningsrådet ändras till ett energianvändningsråd.

Elanvändningsrådet och statens energiverk har lämnat förslag om ökade
utbildningsinsatser inom områdena el- och energihushållning. I proposi-
tionen (1990/91:85) om reformering av gymnasieskolan och vuxenutbild-
ningen redovisar statsrådet Persson förslag om den fortsatta utbildnings-
strukturen inom bl. a. de områden som tagits upp av elanvändningsrådet
och statens energiverk. Den föreslagna omstruktureringen bör ge goda
möjligheter till förnyelse och utveckling av utbildningen i el- och energi-
hushållningsfrågor.

Enligt min mening bör den näringspolitiska myndigheten fortsätta och
vid behov intensifiera den informations- och undervisningsverksamhet
angående energihushållning som statens energiverk för närvarande bedri-
ver. Jag vill här understryka vikten av att myndigheten i sitt samordnings-
arbete särskilt beaktar behovet av uppdatering och spridning av utbild-
nings- och informationsmaterial för drifts- och underhållspersonal. Detta
arbete bör kunna utföras i samverkan med andra myndigheter, främst med
boverket och BFR, samt med Landstingsförbundet, Sveriges kommunför-
bund, branschorganisationer och kursarrangörer.

Det är angeläget att såväl kraftindustrin som övriga marknadsaktörer
engagerar sig aktivt och uthålligt i arbetet med elhushållning. De har
huvudansvaret för att ekonomiskt rimliga effektiviseringsåtgärder vidtas.
Det innebär för elmarknaden att den s. k. balansprincipen bör gälla, dvs.
att investeringar i eleffektivisering och hushållning bör genomföras så
länge kostnaderna per kWh inte överstiger kostnaderna för ny elproduk-
tion.

Jag avser att senare i dag föreslå regeringen att uppdra åt statens energi-
verk att utföra vissa kompletterande uppgifter avseende bl. a. samordning
och utvärdering av energihushållningsprogrammet. Samordningsansvaret
omfattar bl. a. sammanställning av informations- och undervisningsmate-
rial, utveckling och vård av databaser samt spridning av kunskap om den
s. k. balansprincipen. Detta ansvar bör den 1 juli 1991 överföras till den nya
näringspolitiska myndigheten.

50

Främjande av en effektiv el- och energianvändning genom regelsystem

Mitt ställningstagande: Den näringspolitiska myndigheten och övri-
ga berörda myndigheter skall verka för att kravet på en effektiv el-
och energianvändning beaktas i olika regelsystem rörande exempel-
vis byggande och bostadsfinansiering.

Elanvändningsrådet: En effektivare elanvändning inom bl. a. byggsek-
torn kan uppnås genom att ökad hänsyn tas till energihushållning och
elanvändning i den fysiska planeringen. Rådet föreslår en ökad samhälls-
styrning av byggnadsutformningen genom preciseringar i byggregler och
ekonomiskt stöd från staten.

Statens energiverk: I rapporten Effektivare elanvändning framhåller
energiverket att nybyggnadsreglerna gäller tillförd energi för uppvärm-
ning, varmvatten och ventilation men inte inkluderar krav på eleffektiv
drift. Sådana krav är svårare att utforma varför den nuvarande utform-
ningen enligt rapporten kan komma att resultera i en avsevärt högre
elanvändning än vad som är driftsekonomiskt motiverat. Verket föreslår
en översyn av nybyggnadsreglerna.

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i
denna fråga tillstyrker förslaget om en översyn av nybyggnadsreglerna.
Boverket påpekar att arbete med kompletterande föreskrifter för effektiv
elanvändning pågår. Eärmeverksföreningen anser att även lånereglerna bör
ses över.

Skälen för mitt ställningstagande: Enligt min uppfattning är det väsent-
ligt att möjligheterna till en effektiv el- och energianvändning tas till vara
vid utformningen av regelsystem inom alla områden i samhället. Några
exempel på sådana områden har lämnats i det nyss refererade utrednings-
materialet.

Jag har nyss föreslagit att energianvändningsrådet skall svara för sam-
ordningen av olika sektormyndigheters verksamhet för energieffektivise-
ring. Det är därvid viktigt att frågor beträffande olika reglers effekter på
energianvändningen tas upp. Den näringspolitiska myndigheten bör i sam-
verkan med berörda myndigheter se över olika regelsystem i syfte att ändra
regler som motverkar en effektiv el- och energianvändning. Det är därvid
angeläget att sådana förändringar inte medför ökat krångel.

Vad jag här har anfört förutsätter jag även skall beaktas inom boverket i
det löpande arbetet med nybyggnadsreglerna och reglerna för beräkning av
låne- och bidragsunderlag för det statliga stödet till bostadssektorn.

Gällande nybyggnadsregler innebär i förhållande till den gamla byggnor-
men (SBN 1980) skärpta krav på energihushållning i alla bostadshus.
Kraven är satta i nivå med dem som föreslogs av elanvändningskommittén
(ELAK) i betänkandet (Dsl 1980:22) El och olja. De beaktar dock inte
elanvändningen i tillräcklig grad. Exempelvis beaktas inte att värmeåter-
vinning kan kräva ökad elanvändning. Enligt vad jag har erfarit har boverket
inlett ett arbete med översyn av reglerna för att tillgodose kraven på
effektiv elanvändning.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

51

De nuvarande stränga hushållningskraven i byggreglerna kan inom vissa
fjärrvärmeområden motverka konvertering från individuell eluppvärm-
ning till fjärrvärme. Boverket avser att också inbegripa dessa frågor i sin
översyn av byggreglerna.

De övergripande administrativa styrmedlen inom bostadsfinansieringen
ses for närvarande över av en arbetsgrupp inom bostadsdepartementet.
Arbetsgruppen kommer enligt vad jag har erfarit att behandla även hur de
styrmedel som behövs inom en reformerad bostadsfinansiering skall sam-
verka med andra regelsystem, bl. a. inom detta område.

1 denna fråga har jag samrått med chefen för bostadsdepartementet.

5.8 Forskning och utveckling rörande effektiv
energianvändning

Förstärkt forskning om effektiv energianvändning

Mitt ställningstagande: Den samhälls- och beteendevetenskapliga
forskningen om implementering av ny energiteknik förstärks. Insat-
serna för forskning om effektiv energianvändning inom teknikom-
rådet Allmänna energisystemstudier ökas under budgetåret
1991/92.

Skälen för mitt ställningstagande: På förslag av statens energiverk beslu-
tade regeringen i mars 1990 att genom omprioriteringar inom ramen för
energiforskningsprogrammet (prop. 1989/90:90, NU40, rskr. 337) anslå
2 milj. kr. till forskning rörande effektivare energianvändning.

Statens energiverk har i en skrivelse till industridepartementet i decem-
ber 1990 föreslagit att forskningen rörande effektiv energianvändning
permanentas genom att teknikområdet Allmänna energisystemstudier
(AES) tillförs ytterligare 2 milj. kr. per år under resterande två år av energi-
forskningsprogrammets löpande treårsperiod (budgetåren 1991/92 —
1992/93). Energiverket har vidare i december 1990 till industrideparte-
mentet redovisat fortsatta insatser inom ramen för AES.

I propositionen om forskning (prop. 1989/90:90 s. 436 — 437) pekade
regeringen på behovet av samhällsvetenskaplig kunskap inom energiområ-
det. Sådan kunskap bör bidra till att institutionella och andra hinder för
introduktion av ny energiteknik undanröjs. Det gäller exempelvis konsu-
menternas beteende vid användning av energi och attityder till hushåll-
ningskampanjer. Även forskning om kommuners och energitjänstföretags
medverkan vid omställningen av energisystemet är härvid av intresse.

Forsknings- och utvecklingsinsatser inom detta område bedrivs av bl. a.
Vattenfall, Svensk Energiutveckling AB och BFR. Även kommunala bolag
som Stockholm Energi och Jämtkraft stöder sådan verksamhet. Internatio-
nellt bedrivs forskning om effektiv energianvändning i bl. a. programmet
Energi och samhälle inom det Nordiska energiforskningsprogrammet och
EGs program SAVE. Dessa program syftar bl. a. till att kartlägga förutsätt-
ningarna för introduktion av energieffektiv teknik i energisystemet.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

52

Det finns enligt min mening behov av att öka insatserna inom energi-
forskningsprogrammet på detta område. Jag föreslår därför att ytterligare
resurser härför ställs till förfogande inom ramen för AES-programmet och
att insatserna utvidgas till att omfatta även implementering av ny energi-
teknik. Vidare bör frågor rörande kommunernas roll, innefattande energi-
tjänstföretagens verksamhet, bli föremål för insatser inom programmet.

Medel ur programmet bör kunna utnyttjas även för internationellt sam-
arbete exempelvis inom ramen för EG, FNs Ekonomiska kommission för
Europa (ECE), Nordiska ministerrådet och IEA.

Jag återkommer till anslagsfrågan i avsnitt 11.

Kommunernas roll

I propositionen om forskning (prop. 1989/90:90 s. 436 — 437) aviserade
regeringen överläggningar med kommunerna och andra berörda aktörer
för att närmare klarlägga förutsättningarna för kommunernas engagemang
i arbetet med att introducera ny teknik för omställningen av energisyste-
met. Regeringen tillkallade en arbetsgrupp med detta uppdrag. Gruppen tog
sig namnet kommunsamrådsgruppen.

Under våren och sommaren 1990 genomfördes överläggningar med
företrädare för bl. a. Svenska kommunförbundet, statens energiverk och
ett antal kommunala energiverk. Resultatet av gruppens arbete har redovi-
sats i rapporten (Ds 1990:77) Kommunernas roll i introduktionen av ny
energiteknik.

Regeringen har i december 1990 uppdragit åt statens energiverk att
utreda förutsättningarna för att kunna engagera kommunerna mer aktivt i
arbetet med att utveckla ny teknik för effektiv energianvändning och
småskalig energiproduktion i linje med kommunsamrådsgruppens förslag.
Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 1 juli 1991.

För egen del vill jag framhålla att det kan finnas behov av att förstärka
kommunernas möjligheter att engagera sig i arbetet med att introducera ny
energiteknik. I avvaktan på att energiverket redovisar resultatet av sitt
uppdrag till regeringen är jag dock inte beredd att nu ta ställning till
kommunsamrådsgruppens förslag.

Försöksverksamhet rörande effektiv energianvändning

Statens energiverk stöder i samverkan med energimarknadens aktörer
försöksverksamhet rörande effektiv energianvändning. Det gäller bl. a. att
utveckla energitjänstföretagens och kommunernas möjligheter att engage-
ra sig aktivt på energiområdet. Energiverket har i en skrivelse till regering-
en i september 1990 redovisat en modell för att skapa konkurrens mellan
åtgärder som syftar till en ökad eltillförsel resp, effektivare användning av
el. Modellen innebär bl. a. att kraftproducenter skall kunna lösa in effek-
tiviseringsåtgärder hos distributörer genom en s. k. elbörs. Genom model-
len skulle konkurrensen mellan tillförsel- och användaråtgärder öka på
elmarknaden. Verket föreslår att en sådan modell prövas.

Enligt min uppfattning är det viktigt att den nya näringspolitiska myn-

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

53

digheten även fortsättningsvis aktivt stöder försöksverksamhet rörande
effektiv energianvändning. Jag är inte beredd att nu ta ställning till vilka
möjligheter den föreslagna elbörsen kan ge när det gäller att effektivisera
energianvändningen. Några praktiska försök har enligt vad jag erfarit
hittills inte genomförts. Jag finner det därför motiverat att den näringspo-
litiska myndigheten i samråd med kraftproducenterna och eldistributörer-
na undersöker förutsättningarna för försöksverksamhet med köp av ener-
gieffektiviseringsåtgärder (elbörs), exempelvis i ett storstadsområde.

6 Åtgärder för att främja kraftvärme, m. m.

6.1 Inledning

I det följande föreslår jag förändringar av beskattningen av bränsle som
används för kraft värmeproduktion.

Vidare föreslår jag att den nuvarande skattebefrielsen för elkraft som
förbrukas i s. k. avkopplingsbara elpannor upphör.

6.2 Beskattning av kraftvärme

Mitt förslag: Vid kraftvärmeproduktion får den allmänna energi-
skatten på insatt bränsle dras av. I övrigt behålls nuvarande beskatt-
ningsprinciper.

Skälen för mitt förslag: Punktskatterna på bränslen är differentierade
bl. a. i avsikt att styra bränslevalet. Tidigare var syftet främst att stimulera
till en övergång från olja till andra bränslen. Under senare år har bränsle-
nas miljöeffekter alltmer blivit utgångspunkten vid bestämningen av skat-
tesatserna. Koldioxidskatten innebär en kraftig ekonomisk styrning från
fossila bränslen med hög kolhalt till sådana bränslen med lägre kolhalt eller
till biobränslen.

Ett kraftvärmeverk definieras som en anläggning vilken är avsedd för
bränslebaserad samtidig produktion av el och värme, där båda produkter-
na framställs i mer än obetydlig omfattning och båda nyttiggörs.

Kraftvärmeteknikens energieffektiva och därmed miljövänliga sampro-
duktion av el och nyttiggjord värme har hittills inte fått någon särskild
fördel i beskattningshänseende. Det finns därför skäl att ändra energibe-
skattningen så att kraftvärmeteknikens konkurrenskraft generellt stärks
gentemot såväl kondenskraftproduktion som ren värmeproduktion.

Mot bakgrund härav och av de skäl som nyss (avsnitt 1) har redovisats,
anser jag att energibeskattningen bör ändras så att kraftvärmen undantas
från allmän energiskatt på bränslen. Mitt förslag innebär att endast kol-
dioxidskatt tas ut för det bränsle som åtgår för värmeproduktionen i
kraftvärmeanläggningar. Härigenom uppnås konkurrensfördelar för
kraftvärmeproduktion gentemot kondenskraft- och värmeproduktion utan

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

54

att beskattningens påverkan på bränslevalet i kraftvärmen upphävs. I alla Prop. 1990/91: 88
alternativ betalas eventuell svavelskatt och kväveoxidavgift.                Bilaga 1

Jag bedömer att skatteintäktsbortfallet, med 1989 års produktionsför-
hållanden, uppgår till ca 130 milj. kr. per år.

Skatteförändringen innebär kostnadsminskningar i många befintliga
kraftvärmeanläggningar.

Jag bedömer vidare att denna lättnad i beskattningen av kraft värmepro-
duktion med fossila bränslen är möjlig utan nämnvärd försämring av
biobränslenas relativa konkurrenskraft.

Ändringen bör träda i kraft den 1 juli 1991.

Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Åsbrink.

Jag kommer strax att redovisa förslag till dels ett investeringsstöd som är
avsett att säkerställa den ekonomiska konkurrenskraften för en utbyggnad
av biobränslebaserad kraftvärme (avsnitt 7.2), dels ett särskilt stöd för att
säkerställa fortsatt användning av biobränslen i befintliga anläggningar
(avsnitt 7.3).

Det är viktigt att möjligheten till energieffektiv och miljövänlig elpro-
duktion i kraftvärmeanläggningar utnyttjas. Jag avser att noga följa ut-
vecklingen när det gäller såväl utbyggnaden av kraftvärme som utnyttjan-
det av de befintliga anläggningarna, inte minst inom industrin. Jag vill i
det sammanhanget erinra om att riksdagen på regeringens förslag (prop.
1989/90:111, SkU31, rskr. 357) den 1 januari 1991 införde möjlighet för
industrier som har kraftvärmeproduktion som används i den egna indust-
riella verksamheten att välja mellan att göra avdrag för skatten
på bränsle eller skatten på elkraft.

6.3 Beskattning av el i avkopplingsbara elpannor

Mitt förslag: Skattebefrielsen för elkraft som används i avkopplings-
bara elpannor upphör.

Skälen for mitt förslag: Befrielse från energiskatt på el som under vissa
förutsättningar förbrukats i s. k. avkopplingsbara elpannor har förekom-
mit sedan början av 1950-talet.

Den 1 januari 1984 ändrades reglerna för denna återbetalning av energi-
skatt (prop. 1983/84:28, SkU9, rskr. 97). Som följd av ändringen ökade
antalet elpannor mycket kraftigt. Särskilt stor var ökningen under åren
1984 och 1985. Det finns numera drygt 300 avkopplingsbara elpannor
med en sammanlagd effekt på ca 3 000 MW. Ungefär två tredjedelar av
den installerade effekten finns i fjärrvärmenäten och resten inom indu-
strin.

Den 1 juli 1988 förenklades reglerna (prop. 1987/88:163, SkU36, rskr.
315). Genom förändringen infördes skattebefrielse i stället för den tidigare
återbetalningen av inbetalad energiskatt. Förutsättningarna för skattebe-
frielse för el använd i avkopplingsbara elpannor anges i lagen (1957:262)
om allmän energiskatt.

55

Det viktigaste motivet för skattebefrielsen av avkopplingsbara elpannor Prop. 1990/91: 88
har varit att det har ansetts önskvärt att under tidsperioder med en god Bilaga 1
tillgång på billig el från vatten- och kärnkraft denna el utnyttjas till att
ersätta olja i värmepannor. På så sätt har användningen av eldningsoljor
kunnat minskas avsevärt.

Under perioder då efterfrågan på el har varit så hög att även oljebaserad
elproduktion varit nödvändig för att klara kraftbalansen har skattebefriel-
se inte medgivits. För att undvika framtida låsningar till dessa elpannor
har vidare krävts att de när som helst skall kunna stängas av och att
motsvarande värmeproduktion då har kunnat ske med annan uppvärm-
ningsanordning.

Användningen av avkopplingsbara elpannor varierar avsevärt mellan
åren och beror främst på tillgången på vattenkraft. Under de senaste åren har
de avkopplingsbara elpannorna kunnat användas praktiskt taget utan in-
skränkningar, eftersom det har rått en stark kraftbalans med ovanligt god
tillgång på vattenkraft. Den oljebaserade elproduktionen behövde därför
endast utnyttjas marginellt. År 1990 användes ca 9,5 TWh el i avkoppling-
sbara elpannor.

Oljans andel av energiinsatsen i fjärrvärmenäten har minskat kraftigt,
från 90% år 1980 till 11 % år 1989. Oljan har ersatts av fasta bränslen,
spillvärme, värmepumpar m.m. De tidigare skälen för att stimulera till
användning av avkopplingsbara elpannor för att ersätta olja har således
efter hand försvagats. Systemet med skattebefrielse har även mött viss
kritik för att det i flera fall anses ha medfört att investeringar i pannor för
fasta bränslen skjutits upp.

Enligt min mening bör skattebefrielsen för el som förbrukas i avkopp-
lingsbara elpannor nu upphöra. De därigenom ökade skatteintäkterna
motsvarar ungefärligen de statsfinansiella kostnaderna för mitt nyss (av-
snitt 6.2) redovisade förslag om att införa en skattelättnad för kraftvärme.

En förutsättning för den nu gällande skattebefrielsen är att elleveranser-
na till pannorna sker enligt särskilda kontrakt i vilka ingår att elleveransen
kan avbrytas av elleverantören, när så erfordras av kraftsystemskäl. Det
bör ligga i kraftföretagens intresse att dessa stora elpannor även fortsätt-
ningsvis kan styras så att de inte belastar elförsörjningen under tider då
knapphet på el råder. Det finns således starka skäl för kraftföretagen att
även fortsättningsvis tillämpa särskilda kontrakt för elleveranser till av-
kopplingsbara elpannor. Enligt min bedömning kommer därför dessa pan-
nor i huvudsak att utnyttjas som hittills i det svenska kraftsystemet.

Skattebefrielsen för el som förbrukas i avkopplingsbara elpannor bör
upphöraden 1 juli 1991.

Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Åsbrink.

56

7 Stöd till kraftvärmeproduktion med biobränslen

7. i Bakgrund

Under senare år har en ökad användning av biobränslen främjats genom
bl. a. en aktiv energiskattepolitik, statliga oljeersättningsprogram och stöd
till forskning och utveckling. Den koldioxidskatt på fossila bränslen, som
infördes den 1 januari 1991, innebär att konkurrenskraften för biobränslen
har förbättrats ytterligare. Regionalpolitiskt stöd kan lämnas bl. a. till
anläggningar där energiråvara i form av flis framställs eller förädlas.

Koldioxidskatten får en mindre styrverkan för bränslevalet vid kraftvär-
meproduktion än vid värmeproduktion, eftersom denna skatt får dras av
vid produktion av beskattad el. Miljöavgiftsutredningen föreslog i sitt
betänkande (SOU 1989:83) Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken att
elproduktion med miljöfördelar skulle främjas genom ett system med
bidrag för varje producerad kWh. Bl. a. föreslogs att den som producerar el
med bränslen som inte ger ett nettotillskott av koldioxid till atmosfären
skulle få bidrag med 10 öre per producerad kWh el. Biobränslena bedöm-
des med detta bidragssystem få en rimlig konkurrenskraft vid elproduk-
tion. Vidare föreslogs ett stöd till elproduktion i vindkraftverk. Jag åter-
kommer strax till frågan om stöd till vindkraft (avsnitt 8.4.3).

Miljöavgiftsutredningens förslag har remissbehandlats. En förteckning
över remissinstanserna har redovisats i en bilaga till proposition
1989/90:141 om vissa ekonomiska styrmedel inom miljöpolitiken, m.m.
En sammanställning av remissyttrandena har upprättats och finns tillgäng-
lig i miljödepartementet, dnr 6 —3177/89.

Vid remissbehandlingen framkom att ett rent driftsstöd har betydande
nackdelar. Bl. a. framhöll många remissinstanser att ett driftsbidrag knap-
past skulle få någon betydande styrverkan vid valet av anläggning, efter-
som det upplevs som mycket osäkert. Ett investeringsbidrag är enligt
många remissinstanser att föredra, eftersom ett sådant kan betraktas som
en säker post i investeringskalkylen.

Även investeringsbidrag kan dock, om det utformas felaktigt, ha vissa
nackdelar. Exempelvis finns risk att ett sådant bidrag höjer prisnivån på
den utrustning som avses. Det finns också risk att bidragsköer uppstår,
t. ex. när anslagstilldelningen är begränsad. Detta kan försena investering-
arna.

Jag kommer senare (avsnitt 8.2) att föreslå särskilda insatser för att
utveckla biobränsletekniken och förstärka biobränslenas konkurrenskraft
på lång sikt. Om biobränslena skall kunna spela någon avgörande roll för
omställningen av energisystemet krävs dock att en stabil marknad för
biobränslen byggs upp redan under de närmaste åren.

Det pågående omställningsprogrammet för jordbruket kan innebära att
utbudet ökar av energiskogsflis, ettåriga energigrödor och andra biobräns-
len. Enligt 1990 års livsmedelspolitiska beslut (prop. 1989/90:146, JoU25,
rskr. 327) kan anläggningsstöd erhållas bl. a. för plantering av energiskog.

Det är angeläget att användningen av biobränslen vid kraftproduktion
ökar, i första hand i kraftvärmeverk. Jag anser därför att de ekonomiska

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

57

förutsättningarna för att uppföra anläggningar för kraftvärmeproduktion Prop. 1990/91: 88
med biobränslen bör förbättras genom ett stöd som lämnas under en Bilaga 1
övergångstid.

De synpunkter som framkom vid remissbehandlingen av miljöavgiftsut-
redningens förslag talar för att stödet bör utformas som ett investerings-
stöd.

I det följande föreslår jag vissa åtgärder för att främja investeringar i
anläggningar för kraftvärmeproduktion med biobränslen samt särskilda
åtgärder för att förbättra konkurrenskraften för befintlig biobränsleba-
serad kraftvärme.

Som jag tidigare (avsnitt 5.2) har anfört bör stödreglerna tillämpas på ett
sådant sätt att snedvridning av handel eller konkurrensförhållanden o. d.
inte uppstår i strid med Sveriges internationella åtaganden.

7.2 Investeringsstöd

Mitt förslag: Ett bidrag på 4 000 kr. per kW installerad eleffekt lämnas
för investeringar i anläggningar för kraftvärmeproduktion med
biobränslen. Bidrag lämnas även för ombyggnad av befintliga värme-
verk och fossilbränslebaserade kraftvärmeverk till anläggningar för
kraftvärmeproduktion med biobränslen. Bidrag lämnas i sådana fall
med 25% av investeringkostnaden för ombyggnaden. Bidraget får
dock inte överstiga 4000kr. per kW installerad eleffekt.

Stödsystemet träder i kraft den 1 juli 1991 och avser anläggningar
som har beställts tidigast den 20 februari 1991. Stödsystemet gäller
under en femårsperiod.

Skälen lör mitt förslag: Stödet till investeringar i anläggningar för
kraftvärmeproduktion med biobränslen bör lämnas som ett bidrag per
kW installerad eleffekt. Härigenom främjas en hög elverkningsgrad, dvs.
en så stor elproduktion som möjligt från en given bränslemängd. Styreffek-
ten är i detta avseende jämförbar med miljöavgiftsutredningens förslag om
ett bidrag per kWh producerad el. Stödformen innebär vidare att beställa-
rens incitament att hålla ned anskaffningskostnaden för anläggningen inte
minskas. Detta motverkar risken för prishöjningar till följd av investe-
ringsbidraget.

Stöd bör lämnas för nya anläggningar för kraftvärmeproduktion med
biobränslen samt för ombyggnad av befintliga värmeverk och fossil-
bränslebaserade kraftvärmeverk till anläggningar för kraftvärmeproduk-
tion med biobränslen. Av praktiska skäl är det dock inte lämpligt att
bidrag lämnas per kW eleffekt vid ombyggnad av befintliga verk. Kostna-
derna för sådana ombyggnader varierar kraftigt och ett schablonbidrag per
kW el skulle kunna ge felaktiga styreffekter. Bidraget vid ombyggnad bör
därför relateras till investeringskostnaden för ombyggnaden.

Ett villkor för bidrag bör vara att biobränslen svarar för den huvudsakli-
ga bränsleförsörjningen. Det bör dock godtas att även andra bränslen än

58

biobränslen används som komplement och som reservbränsle när särskil- Prop. 1990/91: 88
da skäl finns. Närmare föreskrifter i detta avseende bör utformas av den Bilaga 1
myndighet som skall administrera stödet.

Med biobränslen avser jag här exempelvis trädbränslen, energigrödor
och halm, även i förädlad form såsom biogas, pellets m. m. Stöd bör inte
lämnas till anläggningar där torv svarar för den huvudsakliga bränsleför-
sörjningen.

Anläggningar enbart avsedda för eldning med osorterat avfall bör inte
vara stödberättigade. Det kan dock från såväl energi- som miljömässiga
utgångspunkter vara fördelaktigt att förbränna sorterade avfallsfraktioner,
som miljömässigt är jämförbara med biobränslen. Sådana avfallsfrak-
tioner bör därför i detta sammanhang likställas med biobränslen. Även
kraftvärmeanläggningar som utnyttjar metangas som utvinns ur avfallsde-
ponier bör vara berättigade till stöd.

Alla typer av anläggningar för kraftvärmeproduktion med biobränslen
bör kunna komma i fråga för stöd. Det betyder att även kraftvärmeanlägg-
ningar inom industrin, exempelvis s. k. industriellt mottryck, är stödberät-
tigade.

Investeringskostnaden för anläggningar för kraftvärmeproduktion med
biobränslen varierar avsevärt och beror främst på den teknik som väljs och
på verkets storlek. Ett typiskt värde på investeringskostnaden för medel-
stora verk kan bedömas vara 15 000 kr. per kW el. Investeringsbidraget bör
enligt min mening uppgå till 4000 kr. per kW installerad eleffekt. Ett
sådant bidrag kan bedömas leda till att ny biobränslebaserad kraftvärme
blir en konkurrenskraftig produktionsform i fjärrvärmen och industrin.

För ombyggnad av befintliga värmeverk och fossilbränslebaserade
kraftvärmeverk till anläggningar för kraftvärmeproduktion med biobräns-
len bör bidrag lämnas med 25 % av investeringskostnaden för ombyggna-
den. Bidraget får dock inte överstiga 4000 kr. per kW installerad eleffekt.

Stödsystemet bör träda i kraft den 1 juli 1991 och avse anläggningar som
har beställts tidigast den 20 februari 1991. Av skäl som jag tidigare har
anfört, bl. a. risken för en prishöjande effekt, bör ett investeringsstöd inte ges
permanent karaktär. Jag anser att stödsystemet bör gälla under en femårs-
period.

7.3 Åtgärder för att förbättra konkurrenskraften för
befintliga anläggningar

Mitt förslag: Ett bidrag på 1 000 kr. per kW installerad eleffekt lämnas
till befintliga anläggningar för kraftvärmeproduktion med biobrän-
slen. Tidigare erhållet statligt stöd till investeringen räknas av.

En förutsättning för stöd är att kraftvärmeverket skall ha beställts
under perioden den 1 januari 1985 — den 19 februari 1991.

Skälen för mitt förslag: Jag har nyss (avsnitt 6.2) föreslagit att den
allmänna energiskatten på insatt bränsle skall få dras av vid kraftvärme-

59

produktion med beskattade bränslen. Som jag då framhöll, bedömer jag
att denna åtgärds negativa inverkan på biobränslenas konkurrenskraft i
befintliga kraftvärmeanläggningar blir liten. För att säkerställa en fortsatt
användning av biobränslen i dessa anläggningar anser jag dock att ett
särskilt stöd bör lämnas. Stödet bör lämnas i form av ett engångsbidrag på
1 000 kr. per kW installerad eleffekt.

Det finns i dag 5—10 anläggningar for kraftvärmeproduktion med bio-
bränslen. För flertalet av dessa anläggningar har tidigare lämnats någon
form av statligt stöd till investeringen, exempelvis från bränslemiljöfon-
den, energiforskningsprogrammet, teknikutvecklingsprogrammet eller nå-
got av investeringsprogrammen. Sådant stöd bör avräknas från bidraget på
1 000 kr. per kW.

Endast den del av eleffekten som kan bedömas vara hänförlig till bio-
bränsleeldning bör vara stödgrundande. Exempelvis bör, i de fall flera
pannor för olika bränslen försörjer samma turbin med ånga, stödet lämnas
i proportion till biobränslepannans andel av den totala bränsleeffekten.

Ett villkor för stödet bör vara att anläggningsägaren förbinder sig att
under en femårsperiod ha en faktisk användning av biobränslen, dock ej
torv eller osorterat avfall, som uppgår till minst 85 % av den totala bränsle-
förbrukningen i den biobränsleeldade pannan.

En avgränsning bör göras av de anläggningar som är berättigade till stöd
på så sätt att dessa skall ha beställts under perioden den 1 januari 1985 —
den 19 februari 1991. Kapitalkostnaden för anläggningar som har beställts
före år 1985 kan bedömas vara så låg, att konkurrenskraften klaras utan
tillkommande statligt stöd.

Befintliga kraftvärmeanläggningar inom industrin bör inte kunna kom-
ma i fråga för detta stöd.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

7.4 Medelsbehov m. m.

Enligt min bedömning bör 1 000 milj, kr ställas till förfogande för stöd till
anläggningar för kraftvärmeproduktion med biobränslen under den när-
maste femårsperioden. Medlen bör under femårsperioden anvisas i form
av årliga anslag på 200milj.kr. Jag återkommer senare (avsnitt 11) till
anslagsfrågan.

Risken för bidragsköer bör minskas genom att den stödgivande myndig-
heten, inom den totala medelsramen 1 000 milj, kr., får möjlighet att fritt
fördela sina åtaganden över femårsperioden. Utbetalningarna får dock
inte överstiga det belopp som finns tillgängligt på anslaget.

Det bör ankomma på regeringen att bestämma om formerna för admini-
strationen av stödet. För riksdagens information vill jag anmäla att det
enligt min mening är lämpligt att stödet handhas av den nya näringspoli-
tiska myndigheten (prop. 1990/91:87).

60

8 Utveckling och introduktion av ny energiteknik

8.1 Inledning

Det statliga energiforskningsprogrammet har bedrivits sedan år 1975.
Riksdagen beslutade år 1990 (prop. 1989/90:90, NU40, rskr. 337) om
energiforskningsprogrammets utformning under perioden den 1 juli 1990
— den 30 juni 1993. Jag återkommer senare (avsnitt 11) till anslagsfrågor-
na för energiforskningsprogrammet under budgetåret 1991/92.

Energiforskningsprogrammet har innefattat stöd till bl. a. utveckling av
teknik för produktion och utnyttjande av biobränslen. Ny miljövänlig
teknik för förbränning av fasta bränslen har utvecklats och kommersialise-
rats. Betydelsefulla steg har tagits i utvecklingen av storskalig vindkraft.
Ny energieffektiv teknik har utvecklats inom den tyngre energikrävande
processindustrin och bebyggelsesektorn. Kunskap och kompetens har vi-
dare byggts upp, främst inom högskolan, när det gäller teknik som kan bli
aktuell på marknaden under de kommande decennierna. Det gäller exem-
pelvis bränsleceller och solceller.

Riksdagen har vidare anvisat betydande belopp för att utveckla och
demonstrera ny energiteknik. Det gäller bl. a. oljeersättningsprogrammen
(prop. 1980/81:49, NU 19. rskr. 100 och prop. 1983/84:62, NU9, rskr.
124), bränslemiljöfonden (prop. 1984/85:120, NU30, rskr. 362) och pro-
grammet för utveckling och introduktion av ny teknik inom energiområ-
det (prop. 1985/86:102, NU 17, rskr. 172). För närvarande kan stöd för att
utveckla eller förbereda kommersiell introduktion av ny energiteknik läm-
nas ur energiteknikfonden (prop. 1987/88:90, NU40, rskr. 375).

Vid sidan av forsknings- och utvecklingsprogrammen har konjunkturan-
passade investeringsprogram genomförts.

Utveckling och demonstration av ny energiteknik sker även inom bl. a.
Vattenfall, de privata kraftföretagen och Svensk Energiutveckling AB.

Jag kommer i det följande att föreslå ett program för fortsatt utveckling
och introduktion av ny teknik i enlighet med de riktlinjer för energipoliti-
ken, som jag tidigare (avsnitt 1) har redovisat. Programmet innebär en
utvidgning av den nuvarande energiteknikfonden samt särskilda utveck-
lingsinsatser för biobränslen och vindkraft. Vidare föreslås stöd till inves-
teringar i vindkraftverk och solvärmeanläggningar.

Som jag tidigare (avsnitt 5.2) har anfört bör stödreglerna tillämpas på ett
sådant sätt att snedvridning av handel eller konkurrensförhållanden o. d.
inte uppstår i strid med Sveriges internationella åtaganden.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

8.2 Särskilda insatser for utveckling av biobränsleteknik

Omfattande forskningsinsatser rörande biobränslen har gjorts och pågår,
bl. a. inom ramen för energiforskningsprogrammet och med stöd från
energiteknikfonden. Flera samarbetsprojekt av utvecklingskaraktär drivs
av kraftbranschen tillsammans med bl. a. kommuner och skogsindustri.

Förutsättningarna för och konsekvenserna av en väsentligt ökad an-
vändning av biobränslen särskilt vid storskalig elproduktion är inte till-
räckligt kända, bl. a. avseende kostnader och miljöaspekter.

61

Jag avser att senare i dag föreslå regeringen att en biobränslekommission
tillkallas för att analysera de långsiktiga förutsättningarna för en ökad kom-
mersiell användning av biobränslen och lämna förslag till åtgärder for att
stärka biobränslenas konkurrenskraft på lång sikt. Kommissionen bör med
förtur redovisa överväganden och förslag om samordning och förstärkning
av pågående utvecklingsinsatser for biobränslen. Kommissionen bör redo-
visa resultatet av sitt arbete senast den 1 juli 1992.

8.3 En utvidgad energiteknikfond

8.3.1 Bakgrund

Energiteknikfonden inrättades den 1 juli 1988 (prop. 1987/88:90, NU40,
rskr. 375). Stöd ur fonden lämnas för att utveckla eller förbereda kommer-
siell introduktion av ny energiteknik eller ny miljöskyddsteknik. Föreskrif-
ter för stödet har meddelats i förordningen (1988:805) om statligt stöd ur
energiteknikfonden, m.m.

Fonden finansierades ursprungligen via den särskilda skatten på olja.
Sedan denna skatt slopades den 1 januari 1991 finansieras fonden via den
allmänna energiskatten (prop. 1989/90:111, SkU31, rskr. 357). Fonden
tillförs för närvarande medel som motsvarar 10 kr. per kubikmeter olja av
den allmänna energiskatten på oljeprodukter.

Regeringen beslutade den 14 juni 1988 att statens naturvårdsverk får
disponera högst 25 milj. kr. per budgetår ur energiteknikfonden förstod till
utveckling av ny miljöskyddsteknik utanför energiområdet. Fonden i öv-
rigt administreras av statens energiverk.

Stödet ur energiteknikfonden har utvärderats av energiforskningsnämn-
den under våren 1990. Utvärderingen har publicerats i rapporten Stödfor-
mer for energiteknisk utveckling (Efn rapport 36). En slutsats är att fonden
i huvudsak har fungerat bra men att vissa justeringar av stödregler m.m.
bör genomföras. En sammanfattning av nämndens rapport och en sam-
manställning av remissinstansernas synpunkter har publicerats i rapporten
(Ds 1991:4) Energiutredningar åren 1989 och 1990.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

8.3.2 Inriktning av stödet

Mitt förslag: Utveckling av storskalig vindkraft samt utvecklings-
och demonstrationsprojekt rörande användning av motoralkoholer
ges ökad prioritet vid fördelning av stödet ur energiteknikfonden.

Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande riktlinjer för stödet ur energi-
teknikfonden (prop. 1987/88:90, NU40, rskr. 375) kan stöd ur fonden
lämnas till projekt vars ändamål är att utveckla eller förbereda kommer-
siell introduktion av ny energiteknik.

Chefen för miljö- och energidepartementet angav vid sin anmälan av
frågan om inrättande av fonden (prop. 1987/88:90 s. 76) exempel på stöd-
berättigade projekt. Sådana projekt är bl. a. utveckling av teknik för små-

62

skaliga kraftvärmeanläggningar, vindkraftverk och teknik som medger
direkt utnyttjande av solenergi.

Som andra exempel angavs utveckling av bränsledrivna värmepumpar,
ny kul vertteknik för fjärrvärme och teknik som medgeratt miljöpåverkan av
förbrännings- och förgasningsanläggningar kan minskas. Föredragande
statsrådet framhöll att teknik som möjliggör en ökad användning av in-
hemska bränslen särskilt bör uppmärksammas.

Stöd kan även lämnas till vissa projekt som rör energianvändning,
exempelvis utveckling av teknik som innebär en effektivisering av elan-
vändningen.

Enligt min mening är det angeläget att utvecklingen fortsätter av sådan
teknik, exempelvis biobränsleteknik, som hittills har kunnat stödjas via
energiteknikfonden. Jag anser dock att några teknikområden bör ges ökad
prioritet. J ag bedömer att ett medelstillskott till fonden är nödvändigt för att
möjliggöra en sådan satsning. Jag återkommer strax (avsnitt 8.3.5) till frågan
om medelsbehovet. I det följande anger jag de teknikområden som enligt
min mening bör ges ökad prioritet vid stödgivningen.

Hög prioritet bör ges åt projekt som innebär utveckling av storskalig
vindkraft. Jag återkommer strax (avsnitt 8.4.2) till denna fråga.

Användning av motoralkoholer som drivmedel har fördelar från såväl
miljö- som beredskapssynpunkt. Det är angeläget att stimulera utveckling-
en av teknik för alternativa drivmedel och att genomföra försök med
fordon i tätortsmiljö för att vinna erfarenheter av hantering och använd-
ning av alternativa drivmedel. Jag anser att transportforskningsberedning-
en bör få disponera 30 milj. kr. per år under fyra år från energiteknikfon-
den för stöd till utvecklings- och demonstrationsprojekt rörande använd-
ning av motoralkoholer. Transportforskningsberedningen bör vid stödgiv-
ningen samråda med den nya näringspolitiska myndigheten och statens
naturvårdsverk.

Jag har tidigare (avsnitt 5) redovisat mitt förslag till program för effekti-
vare användning av energi. Enligt min mening bör medel från energitek-
nikfonden utnyttjas för vissa delar av detta program. Det gäller delpro-
grammet för demonstration av energieffektiv teknik i lokaler och bostäder
(avsnitt 5.4) samt delprogrammet för demonstrations- och pilotanlägg-
ningar inom industrin (avsnitt 5.5).

8.3.3 Utformning av stödet, m. m.

Mitt förslag: Stöd ur energiteknikfonden kan i fortsättningen även
lämnas till programorienterad verksamhet och kollektivforskning
inom energiområdet.

Stöd ur energiteknikfonden kan i fortsättningen lämnas i form av
bidrag, villkorliga bidrag, lån och lånegarantier.

Energiforskningsnämnden föreslår i rapporten Stödformer för energitek-
nisk utveckling bl. a. att stödet ur energiteknikfonden skall göras mer

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

63

flexibelt genom att anpassas till situationen i varje enskilt fall. Nämnden Prop. 1990/91:88
framhåller att en förutsättning för god flexibilitet är att den stödgivande Bilaga 1
myndigheten har tillgång till ett brett spektrum av stöd. Nämnden anser
att stödnivån bör kunna uppgå till 100%. Nämnden föreslår även att lån
skall införas som ny form för stöd från energiteknikfonden.

Statens energiverk framhåller i sitt remissyttrande över nämndens rap-
port att det är mycket angeläget att möjligheter skapas att främja mer
sammanhållna program. Häri bör innefattas möjligheter att stödja kollek-
tivforskning. Verket anser att någon förändring av den högsta stödnivån
om 50% inte bör genomföras. Verket instämmer i energiforskningsnämn-
dens bedömning att stöd under vissa förutsättningar bör kunna lämnas i
form av lån.

Skälen för mitt förslag: Jag anser att stöd ur energiteknikfonden även i
fortsättningen bör kunna lämnas med högst 50% av investeringskostna-
den. Stödregler med denna utformning ligger bl. a. väl i linje med de
principer för stödgivning som finns inom EG. Undantagsvis bör dock
energiforskningsprogrammet kunna komplettera energiteknikfonden så att
den totala stödnivån uppgår till 100%.

Enligt nuvarande riktlinjer för stödet ur energiteknikfonden (prop.
1987/88:90, NU40, rskr. 375) bör en samordning ske mellan energiteknik-
fonden och energiforskningsprogrammet. Det bör ankomma på ansvariga
myndigheter att utforma riktlinjer för fondens verksamhet så att energitek-
nikfonden kan komplettera energiforskningsprogrammet i den senare de-
len av utvecklingsprocessen.

Stödet ur energiteknikfonden kan med nuvarande föreskrifter lämnas
främst till uppförande av anläggningar och genomförande av enskilda
projekt. Jag instämmer i energiverkets bedömning att det är angeläget att
även programorienterad verksamhet och kollektivforskning kan stödjas
med medel ur energiteknikfonden. Utvecklingsprogrammen kan genomfö-
ras i samarbete mellan den stödgivande myndigheten och övriga aktörer,
exempelvis utrustningstillverkare, energibolag, kommuner eller den ener-
gianvändande industrin. Jag anser att en förändring av föreskrifterna för
stödet bör göras så att det tydligt framgår att stöd även kan lämnas till
programorienterad verksamhet och kollektivforskning.

Enligt nuvarande riktlinjer bör stödet huvudsakligen lämnas till bestäl-
larna av den nya tekniken. Även utrustningstillverkare m.fl. kan undan-
tagsvis ges stöd, om detta krävs för att underlätta för användarna att ta ny
teknik i anspråk. Energiverket påpekar i sitt remissyttrande att stöd till
utrustningstillverkare lämpligen kan lämnas i form av ett villkorligt lån.
Verket anser att sådant stöd bör lämnas främst i de fall en kommersialisering
av den nya tekniken kan förutsättas ske inom 5 — 10 år. Jag delar energiver-
kets bedömning att det i vissa fall kan vara lämpligt med ett stöd i form av
ett lån.

Stöd ur energiteknikfonden bör således fortsättningsvis kunna lämnas i
form av bidrag, villkorliga bidrag, lån och lånegarantier.

64

8.3.4 Ansvar för stödgivningen                                           Prop. 1990/91:88

Energiforskningsnämnden (Efn) föreslår i rapporten Stödformer för energi-          1

teknisk utveckling att ansvaret för stödet ur energiteknikfonden skall för-
delas på statens energiverk, styrelsen for teknisk utveckling (STU) och
Byggforskningsrådet (BFR).

1 sina remissyttranden över rapporten motsätter sig statens energiverk
och VAST en uppdelning av handläggningsansvaret på olika programor-
gan. STU, som tillstyrker Efns forslag, föreslår att en särskild nämnd skall
bildas for att pröva ärenden om stöd ur energiteknikfonden. BFR, statens
naturvårdsverk och Sveriges Industriförbund tillstyrker Efns förslag.

Det bör ankomma på regeringen att bestämma om administrationen för
stödgivningen. För riksdagens information vill jag dock redovisa min
bedömning i denna fråga. Regeringen har nyligen (prop. 1990/91:87)
föreslagit att en myndighet for näringspolitiska frågor skall inrättas. Arbe-
tet med utformningen av den nya myndighetens organisation pågår. Ett
ställningstagande till ansvarsfördelningen for stödgivning ur energiteknik-
fonden bör ske i samband med detta arbete.

Statens naturvårdsverk bör dock även i fortsättningen besluta om stöd
till ny miljöskyddsteknik utanför energiområdet.

Vidare bör, som jag nyss (avsnitt 8.3.2) har anfört, transportforsknings-
beredningen disponera vissa medel ur energiteknikfonden för stöd till
utvecklings- och demonstrationsprojekt rörande användning av motoral-
koholer.

8.3.5 Medelsbehov och finansiering

En förutsättning för att de insatser som jag nyss har föreslagit skall kunna
genomföras är att energiteknikfonden tillförs ytterligare medel. Jag beräk-
nar medelsbehovet till 110 milj. kr. per år under den närmaste femårsperi-
oden. Jag föreslår att dessa medel tillförs fonden via ett anslag på statsbud-
geten. Jag återkommer senare (avsnitt 11) till anslagsfrågan.

Utöver detta belopp bör fonden även i fortsättningen tillföras medel
som motsvarar 10 kr. per kubikmeter olja av den allmänna energiskatten
på oljeprodukter.

8.4 Stöd till utveckling och introduktion av vindkraft

8.4.1 Inledning

Om vindkraften skall kunna ge ett betydande tillskott till landets elenergi-
försörjning bör utbyggnaden sannolikt ske i huvudsak med stora vind-
kraftverk (större än 1 000 kW). Medelstora och mindre verk kan ge värde-
fulla tillskott till lokal och regional elförsörjning.

Som ett räkneexempel kan anges att det behövs omkring 1 200 aggregat
för att åstadkomma årsproduktionen 10TWh med stora vindkraftverk,
om medelstorleken på aggregaten är 3 MW. För att åstadkomma motsva-
rande kraftproduktion med aggregat i storleken 100 kW skulle flera tiotu-
sental aggregat krävas.                                                                          65

5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 88

År 1985 tillkallade regeringen en särskild utredare för att föreslå lämpli-
ga lägen för stora vindkraftverk i Sverige. Utredningen antog namnet
vindkraftsutredningen. Utredningen överlämnade sitt betänkande (SOU
1988:32) Läge för vindkraft till regeringen år 1988. Betänkandet har re-
missbehandlats. Regeringen har nyligen i propositionen 1990/91:90 om en
god livsmiljö behandlat betänkandet och remissinstansernas synpunkter.
Mot bakgrund av utredningens redovisning kan det bedömas vara möjligt
att finna lägen för lokalisering av en årlig produktion på 2 — 5 TWh
storskalig vindkraft på land och omkring 20 TWh till havs.

För den storskaliga vindkraften fordras det fortfarande flera utveck-
lingssteg innan tekniken blir fullt kommersiell. Kostnaderna för elproduk-
tionen bedöms bli höga även efter ytterligare utvecklingssteg och i seriepro-
duktion. Däremot kan mindre och medelstor vindkraft betraktas som be-
prövad kommersiell teknik med kostnader i nivå med vad annan ny kraft
skulle kosta.

I det följande kommer jag att föreslå dels särskilda insatser för utveck-
ling av storskalig vindkraft, dels ett stöd till investeringar i vindkraftverk.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att det är angeläget att småskalig
vindkraft erbjuds rimliga villkor för leverans av el till nätet. Genom en
ändring av ellagen (prop. 1986/87:167, NU 1987/88:7, rskr. 56) infördes år
1988 skyldighet för eldistributionsföretag att köpa el från små elproduk-
tionsanläggningar, upp till 1 500 kW, inom företagets distributionsområ-
de. Samtidigt gavs de små producenterna möjlighet att få skäligheten i pris
och andra villkor prövad av en oberoende statlig instans.

Genom lagändringen gavs alla små elproducenter den fasthet i reglerna
som krävs för att de skall våga investera i en elproduktionsanläggning som
i praktiken endast kan leverera till det lokala eldistributionsföretaget.
Storleksgränsen, 1 500 kW, inrymmer flertalet ”oberoende” små vatten-
eller vindkraftverk.

Jag bedömer att dessa regler nu har varit i kraft så lång tid att en första
utvärdering bör göras. Därvid bör behovet av regeländringar prövas. Ut-
värderingen bör omfatta alla lagregler eller andra förutsättningar som kan
ha betydelse för utbyggnad och drift av småskalig vindkraft. Jag avser att
återkomma till regeringen i denna fråga.

8.4.2 Insatser för utveckling av storskalig vindkraft

I Sverige har betydande insatser gjorts för utvecklingen av den storskaliga
vindkraften. Den statliga vindkraftssatsningen, som inleddes år 1975, har
varit inriktad på grundläggande forskning och utveckling av storskalig
vindkraft. Två prototypaggregat, Maglarp (3000 kW) i Skåne och Näsud-
den (2 000 kW) på Gotland, har byggts och utvärderats. Erfarenheterna har
i stort sett varit goda och utvecklingen fortsätter. I aggregatet i Näsudden
håller rotor, turbin m.m. på att bytas ut mot nyutvecklade komponenter.
Vattenfall överväger dessutom att, inom ramen för sitt utvecklingspro-
gram för vindkraft, uppföra en gruppstation bestående av fem landbasera-
de stora vindkraftsaggregat vid Näsudden.

I Blekinge har en industrigrupp genomfört en omfattande studie av de

Prop.1990/91:88

Bilaga 1

66

industriella förutsättningarna för att bygga havsbaserad storskalig vind- Prop. 1990/91:88
kraft. Industrigruppen har nyligen i en skrivelse till regeringen och kraft- Bilaga 1
företagen föreslagit att en grupp stora havsbaserade vindkraftsaggregat skall
uppföras i södra Kalmarsund.

Staten stöder bl. a. genom energiforskningsprogrammet grundläggande
forskning inom vindkraftsområdet. Det ankommer i första hand på kraft-
företagen att svara för att den storskaliga vindkraften utvecklas och de-
monstreras. Detta kan ske bl. a. genom att kraftindustrin beställer och
utprovar aggregat. Staten kan understödja denna verksamhet bl. a. genom
stöd ur energiteknikfonden.

Som jag nyss (avsnitt 8.3.2) har anfört bör därför vid stödgivningen ur
energiteknikfonden en ökad prioritet ges åt projekt som innebär utveckling
av storskalig vindkraft.

8.4.3 Stöd till investeringar i vindkraftverk

Mitt förslag: Ett bidrag med 25% av investeringskostnaden lämnas
för investeringar i vindkraftverk med en eleffekt på minst 60 kW.
Investeringsstödet kan inte kombineras med statligt forsknings- eller
utvecklingsstöd.

Stödsystemet träder i kraft den 1 juli 1991 och gäller under en
femårsperiod.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare (avsnitt 7) redogjort för miljöav-
giftsutredningens förslag om bidrag till elproduktion med miljöfördelar.
Utredningens förslag innefattade även ett stöd till vindkraft på 14 öre per
kWh el. Liksom vad gäller stödet till biobränsleeldad elproduktion fram-
kom vid remissbehandlingen av förslaget att ett investeringsstöd är att
föredra framför ett driftsstöd.

Jag anser att det är angeläget att incitamenten att satsa på utbyggnad av
vindkraft stärks. De ekonomiska förutsättningarna för att uppföra vind-
kraftverk bör därför förbättras genom ett tidsbegränsad investeringsstöd.

Enligt min bedömning bör investeringsstödet lämnas i form av ett
bidrag med 25% av investeringskostnaden. Investeringsstödet bör inte
kunna kombineras med statligt forsknings- eller utvecklingsstöd. Eftersom
sådant stöd huvudsakligen ges till storskalig vindkraft kommer investe-
ringsstöd främst att kunna lämnas för små och medelstora vindkraftverk.

Jag har erfarit att boverket, tillsammans med andra berörda myndighe-
ter, för närvarande utarbetar föreskrifter och allmänna råd till kommuner
och länsstyrelser om handläggningen m. m. av ärenden rörande små och
medelstora vindkraftverk. Boverket arbetar även med riktlinjer för typ-
godkännande av små vindkraftverk. Arbetet avses slutföras under år 1991.

Jag anser att en förutsättning för att investeringsstöd skall kunna lämnas
bör vara att vindkraftsanläggningarna uppfyller vissa kvalitetskrav och för-
läggs till platser med acceptabla vindförhållanden. En nedre storleksgräns
på 60 kW eleffekt bör tillämpas. Det bör ankomma på den myndighet som
administrerar stödet att utforma erforderliga villkor.

67

Stödsystemet bör träda i kraft den 1 juli 1991 och gälla under en Prop. 1990/91:88
femårsperiod.                                                              Bilaga 1

För riksdagens information vill jag anmäla att det enligt min mening är
lämpligt att den nya näringspolitiska myndigheten får ansvaret for stödgiv-
ningen.

För stödet bör anvisas 250 milj. kr. under den närmaste femårsperioden.
Medlen bör under femårsperioden anvisas i form av årliga anslag på
50milj. kr. Jag återkommer strax (avsnitt 11) till anslagsfrågan.

Risken för bidragsköer bör minskas genom att den stödgivande myndig-
heten, inom den totala medelsramen 250milj.kr., får möjlighet att fritt
fördela sina åtaganden över femårsperioden. Utbetalningarna får dock
inte överstiga det belopp som finns tillgängligt på anslaget.

8.5 Stöd till investeringar i solvärmeanläggningar

8.5.1 Bakgrund

Genom 1979 års energipolitiska beslut (prop. 1978/79:115 NU60, rskr.
429) fastlades det s. k. Sol-85-programmet, som innebar en satsning på
forskning, utveckling och experimentbyggande kring solvärme, värmelag-
ring och värmepumpar.

Stödet till forskning och utveckling på solenergiområdet kompletterades
med investeringsstöd. Riksdagen beslutade år 1985 (prop. 1984/85: 120,
NU30, rskr. 362) att det tidigare investeringsstödet skulle förlängas till
utgången av år 1986. Genom regeringsbeslut den 18 december 1986 ställde
regeringen ytterligare lOmilj.kr. till förfogande för stöd till solvärme för
tiden efter den 31 december 1986. Dessa medel, som disponerades av
bostadsstyrelsen (numera boverket) och statens energiverk, var förbrukade
hösten 1988. Sedan dess har inget stöd lämnats för investeringar i solvär-
me. Däremot pågår ett forskningsprogram för utveckling av groplager,
produktionsmetoder för solfångare, m. m. inom energiverket och BFR.

Sverige anses ha en ledande position internationellt sett när det gäller
kompetens inom solvärmetekniken. Det låga oljepriset under senare år har
dock medfört en sämre marknad för solvärmeanläggningar. Antalet leve-
rantörer har därför minskat.

Kostnaden för solvärmeteknik är än så länge alltför hög för att solvärme
utan särskilda bidrag skall kunna klara konkurrensen med andra uppvärm-
ningsalternativ.

68

8.5.2 Utformning av stödet, medelsbehov m. m.

Mitt förslag: Bidrag till investeringar i solvärmeanläggningar läm-
nas med högst 25% av investeringskostnaden.

Stödsystemet träder i kraft den 1 juli 1991 och gäller under en
femårsperiod.

Skälen för mitt förslag: Det tidigare investeringsstödet lämnades inled-
ningsvis med 50% av investeringskostnaden. Från år 1987 var bidragsan-
delen 35 %. Bidragsbehovet kan i dag bedömas ha sjunkit, bl. a. eftersom de
konkurrerande energislagen har fördyrats sedan koldioxidskatt och svavel-
skatt infördes den 1 januari 1991.

I en underlagsrapport till miljöavgiftsutredningen (SOU 1989:84 bil. 6)
angavs kostnader för solvärme på mellan 45 och 60 öre per kWh. I detta
ingår även kostnaden för värmelagring. Huvuddelen av dessa kostnader är
kapitalkostnader. Den årliga drifts- och underhållskostnaden kan uppskat-
tas till 1,5% av anläggningskostnaden. Den pågående teknikutvecklingen
inom området innebär att det är rimligt att räkna med en sänkning av
kostnaden under de närmaste åren.

Det investeringsstöd som nu inrättas bör lämnas som ett bidrag med 25 %
av investeringskostnaden. I denna kostnad bör inräknas kostnaden för såväl
solfångare som ledningar, reglerutrustning och installation. Däremot inräk-
nas normalt inte kostnaden for anordning för lagring av solvärme.

För riksdagens information vill jag anmäla att boverket enligt min
bedömning bör ansvara för stöd till solvärme i bostäder och den nya
näringspolitiska myndigheten för stöd till solvärme inom övriga använd-
ningsområden. Detta överensstämmer med den uppdelning av ansvarsom-
råden som tidigare har gjorts. Jag har i denna fråga samrått med chefen för
bostadsdepartementet.

Stödsystemet bör träda i kraft den 1 juli 1991 och gälla under en femårs-
period.

För stödet bör 50 milj. kr. ställas till förfogande under den närmaste
femårsperioden. Medlen bör under femårsperioden anvisas i form av
årliga anslag på lOmilj.kr. Jag återkommer strax (avsnitt 11) till anslags-
frågan.

Risken for bidragsköer bör minskas genom att den stödgivande myndig-
heten, inom den totala medelsramen 50 milj, kr., får möjlighet att fritt
fördela sina åtaganden över femårsperioden. Utbetalningarna får dock
inte överstiga det belopp som finns tillgängligt på anslaget.

9 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom industridepartementet upprättats
förslag till

1. lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt,

2. lag om ändring i lagen (1990:582) om koldioxidskatt.

Prop.1990/91:88

Bilaga 1

69

Lagförslagen har upprättats i samråd med statsrådet Åsbrink. De är av
den beskaffenheten att lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Yttrande
från lagrådet behöver därför inte inhämtas.

De upprättade lagförslagen bör fogas till detta protokoll som bilaga 1.1.

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

10 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen

dels att anta förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt,

2. lag om ändring i lagen (1990:582) om koldioxidskatt,
dels att godkänna de riktlinjer som jag har förordat i fråga om

3. energipolitiken (avsnitt 1),

4. stöd till upphandling och introduktion av energieffektiv teknik
(avsnitt 5.3),

5. stöd till demonstration av energieffektiv teknik i lokaler och
bostäder (avsnitt 5.4),

6. stöd till demonstrations- och pilotanläggningar inom indu-
strin (avsnitt 5.5),

7. stöd till kraftvärmeproduktion med biobränslen (avsnitt 7),

8. stöd ur energiteknikfonden (avsnitt 8.3),

9. stöd till investeringar i vindkraftverk (avsnitt 8.4.3),

10. stöd till solvärmeanläggningar (avsnitt 8.5).

11 Vissa anslagsfrågor för budgetåret 1991 /92

Tolfte huvudtiteln

H. Energi

H 6. Energiforskning

1989/90 Utgift

1990/91 Anslag

1991/92 Förslag

370 321000

343 800000

355672000

Reservation

156001000

Under anslaget redovisas utgifterna för statens stöd för forskning och
utveckling på energiområdet inom ramen för Huvudprogram Energiforsk-
ning.

Riksdagen beslutade våren 1990 om ett nytt statligt energiforsknings-
program för budgetåren 1990/91 — 1992/93 (prop. 1989/90:90, NU40,
rskr. 337). Beslutet innebär bl. a. en fortsatt satsning på grundläggande
forskning inom energiområdet. För budgetåret 1990/91 anvisade riksda-
gen totalt 372,4 milj. kr. fördelat på 343,8 milj. kr. på Huvudprogram Ener-
giforskning och 28,6 milj. kr. på Integrerade insatser. Förslagen byggde på
de överväganden och förslag som redovisats i energiforskningsutred-
ningens (EFU 90) betänkande (SOU 1989:48) Energiforskning för framti-

70

den. För att möjliggöra en bättre samordning och samverkan vad gäller Prop. 1990/91:88
teknisk forskning överfördes 24 milj. kr. från energiforskningsprogrammet Bilaga 1
till det nybildade teknikvetenskapliga forskningsrådet (TFR). I beslutet fö-
rutsattes att myndigheterna inom energiforskningsprogrammet i sin plane-
ring kommer att samverka med TFR.

Huvudprogram Energiforskning har uppdelats på teknikområden där i
vissa fall fler än en myndighet har ansvar. En utförlig redovisning av
programmet m.m. återfinns i proposition 1989/90:90 s.434 ff. Enligt riks-
dagens beslut anvisas medel inom energiforskningen för integrerade insat-
ser under resp, departements huvudtitel.

Programorganen, dvs. transportforskningsberedningen (TFB), naturve-
tenskapliga forskningsrådet (NFR), statens råd för byggnadsforskning
(BFR), styrelsen för teknisk utveckling (STU), statens energiverk och
Studsvik AB, har kommit in med anslagsframställningar för budgetåret
1991/92.

På grundval av erfarenheter från tidigare treårsprogram har program-
organen föreslagit att de skall få göra fleråriga åtaganden under budgetåret
1991/92 och att sådana bemyndiganden skall beräknas till 267,3 milj. kr.
för budgetåret 1992/93, till 237,9 milj. kr. for budgetåret 1993/94, till
190 milj. kr. for budgetåret 1994/95, till 152,5 milj. kr. för budgetåret
1995/96, till 113milj. kr. för budgetåret 1996/97 samt till 91 milj.kr. för
budgetåret 1997/98.

Föredragandens överväganden

Utgångspunkter

Nuvarande energiforskningsprogram bör under nästa budgetår bedrivas i
huvudsak i enlighet med vad riksdagen beslutade våren 1990. Enligt riks-
dagens beslut överförs 4milj. kr. från energiforskningsprogrammet till
TFR budgetåret 1991/92.

Jag beräknar behovet av medel till energiforskningprogrammet till
381256000kr. för budgetåret 1991/92. Från detta belopp bör i enlighet
med vad regeringen tidigare har redovisat i proposition 1990/91:87 om
näringspolitik för tillväxt 4821 000 kr. överföras till den nya näringspoli-
tiska myndighetens förvaltningsanslag för att finansiera vissa kostnader i
samband med energiforskningsnämndens avveckling den 30 juni 1990.
Det gäller bl. a. frågor där statens energiverk enligt riksdagens forsknings-
politiska beslut har givits ett övergripande ansvar. Därutöver har jag vid
min beräkning av förvaltningsanslag för den nya myndigheten även inräk-
nat sådana förvaltningskostnader m. m. som tidigare har ställts till förfo-
gande för STU och statens energiverk från anslaget H6. Energiforskning.
Anslaget för Huvudprogrammet uppgår därigenom till 355 672000 kr. un-
der budgetåret 1991/92.

Programstruktur

Huvudprogrammet har delats in i teknikområden. Justeringar och omför-
delningar inom Huvudprogrammet kan liksom tidigare komma att aktuali-

71

seras mot bakgrund av erfarenheter och underlag som successivt kan
komma fram. Inom vissa av teknikområdena förutsätts ett delansvar åt ett
annat programorgan än det som har huvudansvaret for teknikområdet.

1 linje med vad jag anförde i avsnitt 5.8 föreslår jag att forskningsinsat-
serna rörande effektiv energianvändning förstärks för budgetåret 1991/92
genom att resurserna for teknikområdet Allmänna energisystemstudier
(AES) förstärks. Jag föreslår att 12,8 milj. kr. anvisas för detta teknikområ-
de under budgetåret 1991/92. Mitt förslag till fördelning av medel inom
Huvudprogram Energiforskning redovisas i följande sammanställning.

Huvudprogram Energiforskning

1991/92

1. Energiteknik i industrin

54 184080

2. Energiteknik i bebyggelse

22 575000

3. Bränsleteknik

33 136 380

4. Förbränning och förgasning

43 979 950

5. Elproduktionsteknik

26528 730

6. Värmeteknik

35480170

7. Allmänna energisystemstudier

12811300

8. Energi relaterad transportforskning

10393 390

9. Energirelaterad grundforskning m.m.

9a. NFR

33 325000

9b. Studsvik AB

67 725000

Till regeringens disposition

15 533000

Summa

355672 000

När det gäller frågan om ansvarsfördelningen inom ramen för Huvud-
programmet vill jag anföra följande. Regeringen har nyligen i proposition
1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt bl. a. föreslagit att SIND, STU
och statens energiverk skall läggas ned den 30 juni 1991. Myndigheternas
uppgifter skall enligt propositionen tas över av en ny myndighet för nä-
ringspolitiska frågor som regeringen föreslår riksdagen skall inrättas den
1 juli 1991.

Arbetet med utformningen av den nya myndighetens organisation på-
går. Vidare är BFRs organisation föremål för översyn. Jag är därför inte
beredd att nu ta ställning till den närmare ansvarsfördelningen inom
Huvudprogrammet mellan programorganen. Det ankommer på regeringen
att mot bakgrund av bl. a. riksdagens ställningstagande till frågan om den
nya näringspolitiska myndigheten ange föreskrifter för ansvarsfördelning-
en m.m. inom Huvudprogrammet.

Statens energiverk och TFB har till regeringen redovisat planerade insat-
ser inom ramen för energiforskningsprogrammet. Härvid har även insatser
av utvecklingskaraktär angetts liksom de närmare formerna för samplane-
ring av myndigheternas verksamhet inom ramen för energiforskningspro-
grammet.

Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om en särskild grupp
för utvärdering av forskning och utveckling inom energiområdet.

Studsvik AB

1 enlighet med 1990 års forskningspolitiska beslut redovisas FoU-verksam-
heten inom Studsvik inom Huvudprogram Energiforskning. Ett program-

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1

72

råd för Studsvik AB har inrättats med uppgift att beställa insatser vid Prop. 1990/91:88
bolaget inom området för icke kärnteknisk forskning och utveckling som Bilaga 1
finansieras med statsanslag. Programrådet skall enligt sin instruktion
(1990:942) också svara för att insatserna samordnas med andra forsknings-
och utvecklingsinsatser som sker inom ramen för energiforskningspro-
grammet m. m. Rådet, som är administrativt knutet till statens energiverk,
består av företrädare för bl. a. högskolor, programorganen, kraftföretag
och kommuner.

Regeringen har vidare genom beslut den 10 maj 1990 givit naturveten-
skapliga forskningsrådet i uppdrag att redovisa behov och finansiering av
en forskningsreaktor för svenska universitet och högskolor. Uppdraget har
i december 1990 redovisats till regeringen. Frågan bereds för närvarande
inom industridepartementet.

Anslagsfråga

Jag har nyss redovisat mina överväganden och förslag rörande Huvud-
program Energiforskning under budgetåret 1991/92. Detta utgör det andra
året i den treåriga programperiod riksdagen fattade beslut om våren 1990.
Inom Huvudprogram Energiforskning beräknar jag 355 672000kr. för
budgetåret 1991/92.

De programansvariga organen har för sin planering och organisation av
insatserna inom Huvudprogrammet behov av att kunna göra fleråriga
åtaganden. Riksdagen har årligen bemyndigat regeringen att i samband
med stöd till energiforskning göra åtaganden även för flera år efter det
aktuella budgetåret och efter det beslutade treårsprogrammets slut. Sådana
bemyndiganden behövs även under budgetåret 1991/92 för att möjliggöra
kontinuitet och långsiktighet i forsknings- och utvecklingsverksamheten.
Detta är av särskild vikt med hänsyn till att energiforskningen under den
senaste programperioden har givits en mer långsiktig inriktning, bl. a.
genom ett utökat stöd till grundläggande forskning.

Jag beräknar behovet för sådana åtaganden för budgetåren 1992/93 —
1997/98 till 260 milj, kr., 230 milj, kr., 190 milj, kr., 150 milj, kr., 100 milj,
kr. resp. 50 milj. kr. Jag förordar att regeringen inhämtar dessa bemyndi-
ganden av riksdagen. Lämnas bemyndiganden ankommer det på regering-
en att meddela de närmare bestämmelser som erfordras.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

11. godkänna riktlinjerna för energiforskningens inriktning,

12. bemyndiga regeringen att under budgetåret 1991/92 ikläda
staten ekonomisk förpliktelse i samband med stöd till forskning och
utveckling inom energiområdet som, inräknat redan fattade beslut,
innebär åtaganden om 260000000 kr. för budgetåret 1992/93,
230000000kr. för budgetåret 1993/94, 190000000kr. för budget-
året 1994/95, 150000000kr. förbudgetåret 1995/96, 100000000kr.

förbudgetåret 1996/97 samt 50000000kr. förbudgetåret 1997/98.                   73

6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 88

13. till Energiforskning for budgetåret 1991/92 anvisa ett reserva- Prop. 1990/91:88

tionsanslag på 355672000kr.                                      Bilaga 1

H 13. Vissa åtgärder för effektivare användning av energi

Nytt anslag (förslag) 165000000.

Föredragandens överväganden

Jag har nyss redovisat mina förslag till riktlinjer i fråga om stöd till
upphandling och introduktion av energieffektiv teknik (avsnitt 5.3), sam-
ordning och utveckling av information till mindre och medelstor industri
(avsnitt 5.5) samt utvidgning av insatser för energideklarationer, m. m. (av-
snitt 5.6).

Jag beräknar det totala medelsbehovet för teknikupphandlingsstödet till
750milj.kr. över en femårsperiod. Medlen bör under femårsperioden an-
visas i form av årliga anslag på 150milj. kr. Den stödgivande myndigheten
bör, inom den totala medelsramen 750milj, kr., få möjlighet att fritt förde-
la sina åtaganden över femårsperioden. Utbetalningarna får dock inte
överstiga det belopp som finns tillgängligt på anslaget.

Medelsbehovet för utvidgning av insatserna för energideklarationer,
m.m. beräknar jag till 5milj.kr. För informationsinsatser riktade till
mindre och medelstor industri beräknar jag medelsbehovet till lOmilj.kr.
Dessa medel bör anvisas för budgetåret 1991/92.

Det bör ankomma på regeringen att, inom ramen för de riktlinjer som
jag tidigare har förordat, närmare bestämma de stödvillkor som skall gälla
för de tre insatsområdena.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

14. till Vissa åtgärder för effektivare användning av energi för
budgetåret 1991/92 anvisa ett reservationsanslag på 165 000000 kr.

H 14. Insatser för ny energiteknik

Nytt anslag (förslag) 370000000.

Föredragandens överväganden

Jag har nyss redovisat mina förslag till riktlinjer för ett stöd till kraftvär-
meproduktion med biobränslen. Bidrag bör lämnas för investeringar i
anläggningar för kraftvärmeproduktion med biobränslen (avsnitt 7.2) och
för att säkerställa en fortsatt användning av biobränslen i befintliga
kraftvärmeverk (avsnitt 7.3).

Jag har även föreslagit stöd för investeringar i vindkraftverk (avsnitt

8.4.3) och solvärmeanläggningar (avsnitt 8.5).

74

Jag beräknar det totala medelsbehovet for stöden till kraftvärmeproduk- Prop. 1990/91: 88
tion med biobränslen, vindkraftverk och solvärmeanläggningar till Bilaga 1
1 300milj. kr. under en femårsperiod. Medlen bör under perioden anvisas i
form av årliga anslag på 260milj.kr. Den stödgivande myndigheten bör,
inom den totala medelsramen 1 300 milj, kr., få möjlighet att fritt fördela
sina åtaganden över femårsperioden. Utbetalningarna får dock inte över-
stiga det belopp som finns tillgängligt på anslaget.

Jag har nyss (avsnitt 8.3) redovisat ett förslag till en utvidgad energitek-
nikfond. Fonden tillförs för närvarande medel som motsvarar 10 kr. per
kubikmeter olja av den allmänna energiskatten på oljeprodukter. Fonden
bör även i fortsättningen tillföras dessa medel. Jag beräknar att medelsbe-
hovet för stöd ur energiteknikfonden är ytterligare 550milj. kr. under den
närmaste femårsperioden. Medlen bör tillföras fonden via ett årligt anslag
på 1 lOmilj.kr. per budgetår. Vid ingången av varje budgetår bör dessa
medel överföras till riksgäldskontoret för fondering i energiteknikfonden.

Det bör ankomma på regeringen att, inom ramen för de riktlinjer jag
tidigare har redovisat, närmare bestämma de stödvillkor som skall gälla.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regering-
en föreslår riksdagen att

15. till Insatser för ny energiteknik för budgetåret 1991/92 anvisa

ett reservationsanslag på 370000000 kr.

75

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1.1

Härigenom föreskrivs att 2, 24 och 25 §§ lagen (1957:262) om allmän
energiskatt1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

2 §2

Skatt utgår icke för inhemska fasta bränslen.

Skatt utgår inte heller för elektrisk kraft, som

a) framställs inom landet av producent, som förfogar över en installerad
generatoreffekt av mindre än 100 kilowatt och som inte yrkesmässigt
distribuerar elektrisk kraft,

b) till lägre effekt än 50 kilowatt utan avgift levereras av producent eller
distributör till någon, som inte står i intressegemenskap med producenten
eller distributören,

c) framställs eller förbrukas på fartyg eller annat transportmedel,

d) nyttiggörs inom rörelse för
produktion eller distribution av
elektrisk kraft eller bortgår till följd
av förluster vid överföring, trans-
formering eller omformning hos
producent eller distributör,

e) förbrukas i en elektrisk panna-
för produktion av varmluft, hetvat-
ten eller ånga under förutsättning
att,

elpannans effekt överstiger en me-
gawatt,

ingen oljebaserad produktion av
elektrisk kraft förekommer inom
landet av energibalansskäl under
den tid som pannan utnyttjas,

värmebehovet under de tider då
en elektrisk panna inte utnyttjas
kan tillgodoses på annat sätt,

mätaravläsning sker i början och
slutet av den period som skattebefri-
elsen avser, och

i fråga om inköpt kraft, ett sär-
skilt av riksskatteverket godkänt av-
tal har träffats som innebär att leve-
ransen kan avbrytas av leverantö-
ren, när så erfordras av kraftsystem-
skäl, eller

f) framställs i ett reservkraftsagg-
regat.

d) nyttiggörs inom rörelse för
produktion eller distribution av
elektrisk kraft eller bortgår till följd
av förluster vid överföring, trans-
formering eller omformning hos
producent eller distributör, eller

e) framställs i ett reservkrafts-
aggregat.

Lagen omtryckt 1984:994.

Senaste lydelse 1990:583.

76

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

24 §3

I deklaration som avser bränslen får avdrag göras för skatt på bränsle

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1.1

som

a) i beskattat skick förvärvats för återförsäljning eller förbrukning i egen
rörelse,

b) återtagits i samband med återgång av köp,

c) förbrukats av eller försålts till kommunikationsföretag för bandrift
eller därmed likartat ändamål,

d) förbrukats eller försålts för förbrukning i luftfartyg eller i fartyg, när
luftfartyget eller fartyget inte används för fritidsändamål eller annat privat
ändamål,

e) av den skattskyldige eller för hans räkning utförts ur riket eller förts
till svensk frihamn för annat ändamål än att förbrukas där,

f) förbrukats eller försålts för förbrukning för annat ändamål än energi-
alstring,

g) förbrukats för framställning av bensin eller i bilaga 1 angivet bränsle
eller för produktion av annan skattepliktig elektrisk kraft än sådan som

avses i 25 § första stycket d),

h) försålts med förlust för den
skattskyldige, i den mån förlusten
hänför sig till bristande betalning
från köpare.

h) förbrukats för produktion av
värme vid samtidig produktion av
värme och skattepliktig elektrisk
kraft i en kraftvärmeanläggning om
förbrukaren även är registrerad som
skatlskyldig förbrukare enligt lagen
(1990:582) om koldioxidskatt och i
förekommande fall enligt lagen
(1990:587) om svavelskatt för
bränslet i fråga,

i) försålts med förlust för den
skattskyldige, i den mån förlusten
hänför sig till bristande betalning
från köpare.

Avdrag får, i den mån avdrag inte har gjorts enligt första stycket f), även
göras för kolbränslen som förbrukats eller försålts för förbrukning i me-
tallurgiska processer, vari även skall anses ingå den gas- och värmeproduk-
tion som sker till följd av sådana processer.

Avdrag enligt första stycket h) får
göras med belopp som svarar mot
så stor del av skatten som förlusten
visas utgöra av varans försäljnings-
pris. Har sådant avdrag gjorts och
inflyter därefter betalning skall re-
dovisning åter lämnas för skatten
på det bränsle som betalningen av-
ser.

Avdrag enligt första stycket i) får
göras med belopp som svarar mot
så stor del av skatten som förlusten
visas utgöra av varans försäljnings-
pris. Har sådant avdrag gjorts och
inflyter därefter betalning skall re-
dovisning åter lämnas för skatten
på det bränsle som betalningen av-
ser.

25 §4

I deklaration som avser elektrisk kraft får avdrag göras för skatt på
elektrisk kraft, som

3 Senaste lydelse 1990:583.

4 Senaste lydelse 1990:583.

77

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse                  Prop. 1990/91:88

Bilaga 1.1

a) förbrukats av eller levererats till kommunikationsföretag för bandrift
eller därmed likartat ändamål eller överförts till annat land,

b) förbrukats eller försålts för förbrukning för annat ändamål än energi-
alstring eller för användning i omedelbart samband med sådan förbruk-
ning eller vid framställning av bensin eller i bilaga 1 angivet skattepliktigt
bränsle,

c) försålts med förlust för den redovisningsskyldige, i den mån förlusten
hänför sig till bristande betalning från förbrukare eller icke registrerad
distributör av elektrisk kraft,

d) producerats i en kraftvärmeanläggning och förbrukats i egen industri-
ell verksamhet.

Avdrag enligt första stycket c) får göras med belopp som svarar mot så
stor del av skatten som förlusten visas utgöra av den elektriska kraftens
försäljningspris. Har sådant avdrag gjorts och inflyter därefter betalning
skall redovisning åter lämnas för skatten på den kraft som betalningen
avser.

Avdrag får även göras för skatt på bensin eller i bilaga 1 angivet bränsle,
som förbrukats vid produktion av skattepliktig elektrisk kraft i den mån
avdrag inte gjorts enligt första stycket d) eller 24 § första stycket g) denna
lag eller enligt 7 § 1 mom. första stycket f) lagen (1961:372) om bensin-
skatt.

Avdrag får även göras för skatt på
bränsle som anges i bilaga 1 och
som förbrukats vid produktion av
sådan värme som avses i 24 § första
stycket h) av den som inte kan med-
ges registrering som skattskyldig
förbrukare av bränsle.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

78

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:582) om koldioxidskatt

Prop. 1990/91:88

Bilaga 1.1

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1990:582) om koldioxidskatt skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 fråga om bränslen som avses i

1 § första stycket tillämpas 2 § för-
sta stycket, 2 a, 6 —8 §§, 10 § andra
stycket, 24 §, 25 § tredje stycket,
26,  27,  32 och 33 §§ lagen

(1957:262) om allmän energiskatt.

1 fråga om bränslen som avses i

1 § första stycket tillämpas 2 § för-
sta stycket, 2 a, 6 —8 §§, 10 § andra
stycket, 24 § utom första stycket h),
25 § tredje stycket, 26, 27, 32 och
33 §§ lagen (1957:262) om allmän
energiskatt.

I fråga om varuslag som är skattepliktiga enligt 1 § andra stycket tilläm-
pas lagen (1961:372) om bensinskatt utom 1 § och 2§ första och andra
styckena. Bestämmelserna om bensin i nämnda lag gäller de varuslag som
är skattepliktiga enligt 1 § andra stycket denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

79

Energiutredningar åren 1989 och 1990               Pr°p-1990/91:88

Bilaga 1.2

Sammanfattningar av föjande utredningar och sammanställningar av re-
missinstansernas synpunkter på dessa har publicerats i departementspro-
memorian (Ds 1991:4) Energiutredningar åren 1989 och 1990.

— Ett miljöanpassat energisystem. Statens naturvårdsverk och statens
energiverk, december 1989.

— Elmarknadsrapport 1990. Statens energiverk, april 1990.

— Reaktoravveckling 1995/96, Konsekvenser och samhällsekonomiska

kostnader. Statens energiverk, februari 1990.

— Den elintensiva industrin under kärnkraftsavvecklingen. Betänkande
(SOU 1990:21) från EL 90.

— Säkerhets- och strålskyddsläget vid de svenska kärnkraftverken. Statens
strålskyddsinstitut och statens kärnkraftinspektion, januari 1990.

— Kärnkraftsavveckling — kompetens och sysselsättning. Betänkande

(SOU 1990:40) av arbetsgruppen för kompetens- och sysselsättningsfrå-
gor.

— Effektivare elanvändning — problem, potential, program. Statens ener-
giverk, april 1990. Informations- och utbildningsbehov rörande el- och
energihushållning. Statens energiverk, april 1990.

— Elvärme och boendekostnader. Boverket och statens energiverk, mars
1990.

— Konvertering av elvärmda hus. Statens energiverk, mars 1990.

— Pågående aktiviteter för effektivare elanvändning. Statens energiverk,
mars 1990.

— Elanvändningsrådets rapport samt utvärdering av teknikupphandlings-
stödet. Statens energiverk, maj 1990.

— Elanvändningsrådets rapport. Statens energiverk, oktober 1990.

— Stödformer för energiteknisk utveckling. Energiforskningsnämnden,
juni 1990.

— Rapport från arbetsgruppen för etanolproduktion, juni 1990.

— Fjärrvärmens ekonomiska situation. Statens energiverk, oktober 1989.

80

Jordbruksdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 februari 1991

Föredragande: statsrådet Hellström

Anmälan till proposition om energipolitiken

Stöd till etanolframställning

Mitt förslag: För åkerareal som används för odling av grödor som
används i anläggning för etanolframställning kan omställningsstöd
lämnas direkt till etanolanläggningen. Stödet skall motsvara det
omställningsstöd som odlaren skulle ha fått enligt bestämmelserna
för omställningsstödet för den areal som odlaren ställer om. Stödet
får motsvara högst omställningsstödet för 100000 ha. Odlingen
skall ske på kontrakt.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslutade i juni 1990 om en ny
livsmedelspolitik. Beslutet innebär en övergång till ett mer marknadsinrik-
tat system. Jordbruket skall endast ersättas för efterfrågade varor och
tjänster och jordbruksproduktionen skall i princip vara underkastad sam-
ma villkor som andra näringar. Beslutet innebär att prisstödets roll som
livsmedelspolitiskt medel tonas ned. För att bibehålla en god livsmedels-
beredskap, värna om miljön och bidra till en regional fördelning av syssel-
sättning och välfärd förstärks i stället de riktade åtgärderna för att nå dessa
mål. Den interna regleringen — inkl, den kollektiva exportfmansieringen
— avvecklas med början den 1 juli 1991.

För att underlätta anpassningen till en avreglerad inhemsk marknad
vidtas under en femårsperiod en rad övergångsåtgärder. Bl. a. utgår det
under budgetåren 1991/92 — 1993/94 ett omställningsstöd för åkermark
som varaktigt tas ur produktion och överförs till annan användning än
livsmedelsproduktion. Stödet uppgår under de tre åren till i genomsnitt
9000 kr., 6000 kr. resp. 4000 kr. per ha.

I samband med beslutet om en ny livsmedelspolitik uttalade riksdagen
att skapandet av varaktiga marknader för biobränslen är av grundläggande
betydelse för att omställningsarbetet skall bli framgångsrikt och för att
jordbruket skall kunna medverka i produktionen av miljövänliga energi-
former. Riksdagen uttalade vidare att etanolproduktion är av särskilt
intresse i detta sammanhang.

I enlighet med riksdagsbeslutet lämnas omställningsstöd även för odling
av ettåriga energigrödor, under förutsättning att odlingen sker på kontrakt.
Kontraktsproduktion av spannmål och andra grödor för etanolproduktion
berättigar således till omställningsstöd. Produktionen som sådan kräver

Prop. 1990/91:88

Bilaga 2

81

dock ingen egentlig omställning, medan däremot stora investeringar krävs Prop. 1990/91: 88
i de anläggningar där etanolframställningen sker. Spannmålsodlaren fort- Bilaga 2
sätter i praktiken med samma produktion som tidigare. Om spannmålen
används för etanolframställning undandras emellertid arealen från livsme-
delsproduktion på ett varaktigt sätt, vilket är det grundläggande kravet för
omställningsstödet.

För att möjliggöra etanolproduktion inom ramen för jordbrukets om-
ställning anser jag att omställningsstödet skall kunna utbetalas direkt till
etanolanläggningen. Detta förutsätter givetvis att inget omställningsstöd
lämnas till odlaren för den areal som ställs om på detta sätt. Samma villkor
som för omställningsstödet skall gälla i dessa fall. Exempelvis skall om-
ställd areal tas ur produktion fr. o. m. det år då omställningsstöd lämnas
och vara varaktigt omställd vid omställningsperiodens slut den 30 juni
1996. Om etanolanläggningen inte kommer till stånd under denna period
skall stödet betalas tillbaka. Om odlaren i denna situation, på annat sätt,
varaktigt ställer om kontrakterad areal bör stödet utgå direkt till denne.

Stödet till etanolanläggningen skall motsvara det omställningsstöd som
odlaren skulle ha fått enligt bestämmelserna för omställningsstöd för den
areal han ställer om. Detta innebär att stödet per hektar är olika stort i
olika delar av landet och större ju tidigare omställningen sker. Stödet som
lämnas direkt till etanolanläggningar får totalt motsvara högst omställ-
ningsstödet för 100000 ha.

Spannmålsareal för etanolproduktion skall kontrakteras. Detta innebär
alltså att etanolanläggning för att erhålla stöd måste uppvisa kontrakt.
Stödet uppgår till aktuellt omställningsstöd för den kontrakterade arealen.
Kontrakterad areal får inte användas för livsmedelsproduktion.

Av kontrakten skall framgå när arealen tas ur livsmedelsproduktion. För
att få det högsta omställningsstödet som lämnas under budgetåret 1991/92
måste alltså arealen tas ur produktion detta budgetår. Vidare skall av
kontrakten framgå de uppgifter i övrigt som lantbruksstyrelsen behöver för
sin prövning samt att odlaren är skyldig att uppfylla samma villkor för
kontrakterad areal som om denne hade erhållit omställningsstöd. Stödet
betalas ut när kontrakten behandlats av lantbruksstyrelsen. Odlaren skall
anmäla till lantbruksnämnden att arealen har kontrakterats för etanolpro-
duktion.

Under budgetåren 1990/91 — 1992/93 utbetalas ett inkomststöd som
baseras på arealen som odlas med reglerade grödor. Inkomststöd betalas
dock inte för areal för vilken omställningsstöd erhålls. Inkomststöd skall
således inte heller lämnas för areal som på detta sätt kontrakterats för
etanolproduktion.

Omställningsstödet bör under de nu givna förutsättningarna lämnas
direkt till tillverkaren av etanol. Det bör dock stå parterna i kontrakten
fritt att fördela stödet så att en del kan tillfalla odlaren. Det är även i övrigt
upp till parterna att avgöra övriga villkor än de jag här berört. Även andra
bedömningar är en sak för eventuella intressenter, dvs. om produktion
skall startas med hänsyn till marknadsbedömningar m.m., var eventuella
fabriker skall lokaliseras, osv.

En förutsättning för att omställningsstödet skall få användas på sätt som

82

här angivits bör vara att sammanhängande handelspolitiska konsekvenser Prop. 1990/91: 88
först har klarats ut.                                                            Bilaga 2

Den överenskommelse om stöd till etanolframställning som träffats
mellan socialdemokraterna, folkpartiet liberalerna och centerpartiet bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.1.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen

att godkänna vad jag förordat om omställningsstöd till etanolfram-
ställning.

83

Stöd till etanolframställning                                                Prop. 1990/91:88

Omställningsstöd kan ges direkt till anläggning för etanolframställning Bilaga 2.1
enligt följande:

— Stödet motsvarar det omställningsstöd som odlaren skulle ha fått enligt
bestämmelserna för omställningsstödet för den areal han ställer om.
Stödet får motsvara högst omställningsstödet för 100000 ha.

— Spannmålsareal för etanolproduktion skall kontrakteras. Av kontraktet

skall framgå när arealen tas ur livsmedelsproduktion. Vidare skall fram-

gå de uppgifter i övrigt som lantbruksstyrelsen behöver för sin pröv-

ning. Stödet betalas ut när kontrakten behandlats av lantbruksstyrelsen.

— Det står parterna i kontraktet fritt att fördela stödet så att en del kan
tillfalla odlaren.

— Inkomststöd resp, omställningsstöd utgår inte i övrigt för kontrakterad
areal. Odlaren skall därför anmäla till lantbruksnämnden att arealen
kontrakterats för etanolproduktion.

— Stödet betalas tillbaka om anläggningen inte kommer till stånd under
omställningsperioden. Om odlaren i denna situation på annat sätt var-
aktigt ställer om kontrakterad areal utgår stödet direkt till denne.

— En förutsättning för att omställningsstödet skall få användas för eta-
nolproduktion på sätt som här har angivits är att sammanhängande
eventuella handelspolitiska konsekvenser först har klarats ut.

84

Innehåll

Prop. 1990/91:88

Regeringens proposition.......................................

Propositionens huvudsakliga innehåll ...........................

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 februari 1991 .

3

3

5

Bilaga 1 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 14 februari 1991 (industridepartementet)......... 6

1 Riktlinjer för energipolitiken ............................... 6

1.1 Energipolitiska utgångspunkter.......................... 6

1.2 Åtgärder för ny kraftproduktion m.m.................... 8

1.3 Vägar till bättre energihushållning ....................... 11

1.4 En strategi för minskad klimatpåverkan .................. 13

1.5 Vissa kärnsäkerhetsfrågor .............................. 17

2 Vissa miljöfrågor.......................................... 18

2.1 Inledning............................................. 18

2.2 Den miljöpolitiska propositionen........................ 18

2.3 Ekonomiska styrmedel på energiområdet................. 19

2.4 Ett miljöanpassat energisystem.......................... 19

3 Elförsörjningen ........................................... 20

3.1 Energibalansen........................................ 21

3.2 Användningen av el.................................... 22

3.3 Elproduktion ......................................... 24

3.4 Elprisutvecklingen..................................... 26

3.5 Den elintensiva industrins konkurrenskraft ............... 28

3.6 Uppvärmning av bostäder och lokaler.................... 28

3.7 Elmarknadens internationalisering....................... 30

4 Kärnsäkerhetsfrågorm.m.................................. 32

4.1 Säkerhet och strålskydd ................................ 32

4.2 Vissa ansvarsfrågor.................................... 33

4.3 Kompetensfrågor...................................... 34

4.4 Kärnavfallskostnader .................................. 35

5 Program för effektivare energianvändning.................... 36

5.1 Utgångspunkter....................................... 36

5.2 Programmet i huvuddrag............................... 39

5.3 Stöd till upphandling och introduktion av energieffektiv

teknik................................................ 40

5.3.1 Bakgrund ....................................... 40

5.3.2 Utformning av stödet............................. 40

5.4 Demonstration av energieffektiv teknik i lokaler och bostäder 42

5.5 Energieffektivisering inom industrin ..................... 44

5.6 Energideklarationer, normer m. m........................ 47

5.7 Information och samordning............................ 48

5.8 Forskning och utveckling rörande effektiv energianvändning .  52

6 Åtgärder för att främja kraftvärme, m. m...................... 54

6.1 Inledning............................................. 54

6.2 Beskattning av kraftvärme.............................. 54

6.3 Beskattning av el i avkopplingsbara elpannor.............. 55

7 Stöd till kraftvärmeproduktion med biobränslen............... 57

7.1 Bakgrund............................................. 57

7.2 Investeringsstöd....................................... 58

85

7.3 Åtgärder for att förbättra konkurrenskraften för befintliga           Prop. 1990/91.88

anläggningar.......................................... 59

7.4 Medelsbehov m. m..................................... 60

8 Utveckling och introduktion av ny energiteknik ............... 61

8.1 Inledning............................................. 61

8.2 Särskilda insatser för utveckling av biobränsleteknik ....... 61

8.3 En utvidgad energiteknikfond........................... 62

8.3.1 Bakgrund ....................................... 62

8.3.2 Inriktning av stödet .............................. 62

8.3.3 Utformning av stödet, m. m........................ 63

8.3.4 Ansvar för stödgivningen.......................... 65

8.3.5 Medelsbehov och finansiering ..................... 65

8.4 Stöd till utveckling och introduktion av vindkraft.......... 65

8.4.1 Inledning ....................................... 65

8.4.2 Insatser för utveckling av storskalig vindkraft........ 66

8.4.3 Stöd till investeringar i vindkraftverk............... 67

8.5 Stöd till investeringar i solvärmeanläggningar ............. 68

8.5.1 Bakgrund ....................................... 68

8.5.2 Utformning av stödet, medelsbehov m.m............ 69

9 Upprättade lagförslag...................................... 69

10 Hemställan............................................... 70

11 Vissa anslagsfrågor för budgetåret 1991/92 .................... 70

Bilaga 1.1 Propositionens lagförslag........................... 76

Bilaga 1.2 Energiutredningar åren 1989 och 1990 ............... 80

Bilaga 2 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 14 februari 1991 (jordbruksdepartementet) ....... 81

Stöd till etanolframställning ........................ 81

Bilaga 2.1 Stöd till etanolframställning ........................ 84

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991

86