Regeringens proposition
1990/91:86
om polisens åtgärder i samband med
ingripanden mot ungdomar
Prop.
1990/91:86
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 24 januari 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag till bl.a. ändringar i polislagen (1984:387)
och lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Förslagen innebär att polisen i samband med ingripanden mot ungdomar un-
der 18 år får vidta särskilda åtgärder för att ungdomarna skall kunna komma
under tillsyn av någon vuxen.
När det gäller unga som anträffas i särskilt riskfyllda miljöer föreslås att
åldersgränsen for att ta hand om dem höjs från 15 till 18 år.
Ungdomar som omhändertagits av polis för att brott skall kunna avvärjas
eller för att ordningen skall kunna upprätthållas får inom den gällande sex-
timmarsfristen hållas kvar för att skyndsamt överlämnas till någon vuxen.
Ungdomar som är skäligen misstänkta för brott men som åklagaren inte
anhåller och ungdomar som tagits med för förhör får hållas kvar i högst tre
timmar för att kunna komma under tillsyn av någon vuxen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 30 april 1991.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 86
Härigenom föreskrivs att 12 och 16 §§ polislagen (1984:387) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:86
12 §
Anträffas någon, som kan antas
vara under femton år, under förhål-
landen som uppenbarligen innebär
överhängande och allvarlig risk för
hans hälsa eller utveckling, får han
tas om hand av en polisman för att
genom dennes försorg skyndsamt
överlämnas till sina föräldrar eller
någon annan vårdnadshavare eller
till socialnämnden.
Anträffas någon, som kan antas
vara under arton år, under förhål-
landen som uppenbarligen innebär
överhängande och allvarlig risk för
hans hälsa eller utveckling, får han
tas om hand av en polisman för att
genom dennes försorg skyndsamt
överlämnas till sina föräldrar eller
någon annan vårdnadshavare eller till
socialnämnden.
16 §
Den som har omhändertagits enligt 11 § eller enligt 13 § andra stycket
skall förhöras så snart som möjligt.
Har omhändertagandet skett
enligt 13 § andra stycket skall den
omhändertagne friges snarast möjligt
efter förhöret, dock senast inom sex
timmar efter omhändertagandet. Be-
döms den omhändertagne vara i be-
hov av hjälp eller stöd från samhäl-
lets sida, skall polisen gå honom till
handa med råd och upplysningar
samt, om det lämpligen kan ske,
samråda med annat samhällsorgan
som har till uppgift att tillgodose
sådant behov.
Har omhändertagandet skett enligt
13 § andra stycket skall den omhän-
dertagne friges snarast möjligt efter
förhöret. Den som är under arton år
får dock hållas kvar för att genom
polisens försorg skyndsamt kunna
överlämnas till sina föräldrar, annan
vårdnadshavare, en tjänsteman inom
socialtjänsten eller någon annan
lämplig vuxen person. Ingen får
hällas kvar längre än sex timmar.
Bedöms den omhändertagne vara i
behov av hjälp eller stöd från sam-
hällets sida, skall polisen gå honom
till handa med råd och upplysningar
samt, om det lämpligen kan ske,
samråda med annat samhällsorgan
som har till uppgift att tillgodose
sådant behov.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:86
När någon har omhändertagits enligt 14 § skall åtgärder för att hans
identitet skall fastställas skyndsamt vidtas. Den omhändertagne skall ome-
delbart friges så snart han har identifierats. Han får dock inte hållas kvar
under längre tid än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt att han
identifieras, tolv timmar.
Denna lag träder i kraft den 30 april 1991.
1* Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 86
Prop. 1990/91:86
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1964:167) med särskilda bestäm-
melser om unga lagöverträdare skall införas en ny paragraf, 6 d §, av föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Denna lag träder i kraft den 30 april
Föreslagen lydelse
6d§
Har någon som är under arton år
gripits och beslutar åklagaren att inte
anhålla honom, får polisen hålla ho-
nom kvar för att kunna skyndsamt
överlämna honom till hans föräldrar,
annan vårdnadshavare, en tjänste-
man inom socialtjänsten eller någon
annan lämplig vuxen person. Vad
som nu sagts gäller dock endast om
åklagaren funnit att den unge fort-
farande är skäligen misstänkt för
brott.
För samma ändamål får polisen
hålla kvar den som är under arton år,
om han har medtagits till förhör och
är skäligen misstänkt för brott.
Inte i något fall får någon enligt
första eller andra stycket hållas kvar
längre än tre timmar efter åklagarens
beslut respektive förhöret.
1991.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 januari 1991
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Engström,
Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds,
Wallström, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Freivalds
Under senare år har ungdomarnas situation i samhället uppmärksammats
alltmer. Uppmärksamheten har gällt bl.a. ungdomarnas möjlighet till me-
ningsfull fritidssysselsättning samt deras attityder och beteenden. En viktig
fråga i detta sammanhang har också ungdomsbrottsligheten varit, liksom
vilka reaktioner som skall följa när unga begår brott. I syfte att få ett brett
och väl genomarbetat underlag för hur reaktionssystemet bör vara utformat
när det gäller unga som begår brott, har jag efter regeringens bemyndigande
nyligen tillkallat en parlamentarisk kommitté (Ju 1990:07) att utreda denna
fråga (dir. 1990:52).
I samband med de överväganden som ledde fram till beslutet att tillkalla
kommittén framstod det emellertid som nödvändigt att på ett snabbare sätt
än genom kommitténs arbete kunna genomföra vissa begränsade ändringar
när det gäller polisens möjligheter att omhänderta och hålla kvar ungdomar
under 18 år.
Inom justitiedepartementet upprättades i september 1990 mot denna
bakgrund en promemoria om utvidgade befogenheter för polisen att
omhänderta och hålla kvar ungdomar under 18 år. I promemorian föreslås
utvidgade befogenheter för polisen att under vissa omständigheter tillfälligt
omhänderta och hålla kvar ungdomar under 18 år för att se till att de
överlämnas till vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller
någon annan lämplig vuxen person.
Den utvidgning av polisens befogenheter som behandlas i promemorian
gäller tre situationer. Den första är den som avses i 12 § polislagen
(1984:387), nämligen när en ung person anträffas under förhållanden som
uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller
utveckling. Den andra situationen som behandlas är när någon omhändertas
av polisen med stöd av 13 § andra stycket polislagen efter ordningsstörande
uppträdande eller när det behövs för att avvärja en straffbelagd handling.
Den tredje situationen är de fall då polisen gripit någon som är skäligen
misstänkt för brott men som det inte finns skäl att anhålla eller tagit med
någon som skäligen misstänks för brott till förhör.
Promemorians lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bi-
laga 1.
Promemorian har remissbehandlats. Yttranden har kommit in från justi-
tiekanslern, Svea hovrätt, Stockholms, Malmö och Örebro tingsrätter, kam-
marrätten i Stockholm, länsrätterna i Göteborgs och Bohus län samt
Malmöhus län, riksåklagaren, brottsförebyggande rådet (BRÅ), socialsty-
relsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs län och
Hallands län, rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna i Stockholm, Västerås,
Helsingborg, Umeå och Kalmar, riksdagens ombudsmän (JO), barn- och
ungdomsdelegationen (Ju 1983:01), våldskommissionen (Ju 1989:05), sta-
tens ungdomsråd, diskrimineringsombudsmannen, Svenska Kommunför-
bundet, Helsingborgs och Gotlands kommuner, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen
Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges sociono-
mers, personal & förvaltningstjänstemäns förbund (SSR), Svenska polisför-
bundet, Rädda barnen, Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige samt
Riksförbundet Hem och Skola.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholm,
Karlstad, Gävle och Luleå.
Rikspolisstyrelsen har överlämnat yttranden från polismyndigheterna i
Göteborg och Malmö.
En sammanställning av remissyttrandena har upprättats i justitiedeparte-
mentet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 90-1572).
Jag avser att nu ta upp frågan om genomförande av förslagen i prome-
morian.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 10 januari 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över förslag som i ärendet upprättats inom justitiedepartementet till lag om
ändring i polislagen (1984:387) och lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. De till lagrådet remitterade
lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Lagrådet har den 21 januari 1991 lämnat de remitterade förslagen utan
erinran. I förhållande till lagrådsremissen har några ändringar av redaktio-
nell karaktär gjorts i lagtexten.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Prop. 1990/91:86
Omhändertaganden vid riskfyllda förhållanden
Anträffas någon, som kan antas vara under 15 år, under förhållanden som
uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller
utveckling, får en polisman enligt 12 § polislagen ta om hand denne för att
skyndsamt överlämna honom till föräldrarna eller någon annan vårdnadsha-
vare eller till socialnämnden.
Bestämmelsen överfördes till polislagen från 2 § lagen (1973:558) om
tillfälligt omhändertagande (LTO). Den hade ingen motsvarighet i den tidi-
gare gällande polisinstruktionen som reglerade polisens verksamhet. Be-
stämmelsen infördes på förslag av 1973 års brottskommission. Bakgrunden
till bestämmelsen var att kommissionen hade funnit att det fanns behov av
en särskild föreskrift som gjorde det möjligt för polisen att under vissa nöd-
fallsliknande förhållanden tillfälligt omhänderta personer som kunde antas
vara under 15 år.
Föreskriften i 12 § polislagen är enligt förarbetena (prop. 1983/84:111,
JuU 27) avsedd att tillämpas exempelvis i situationer då någon under 15 år
uppehåller sig i en ”knarkarkvart” eller hittas omtöcknad av berusningsme-
del i en rivningsfastighet. Avsikten med bestämmelsen är att se till att bar-
net så fort som möjligt kommer bort från den skadliga miljön. Barnet skall
utan vidare omgång överlämnas till sin vårdnadshavare, om det är en lämp-
lig lösning, eller till socialnämnden. Tanken är inte att barnet skall föras till
en polisstation, om det inte är helt nödvändigt. Det får i så fall vara endast
helt tillfälligt. Under inga förhållanden får barnet låsas in i arrest.
Unga som inte kan antas vara under 15 år omfattas inte av 12 § polisla-
gen. Dessa äldre ungdomar likställs alltså med vuxna i de avsedda situatio-
nerna.
Omhändertaganden för att upprätthålla den allmänna ordningen
Polisen har till uppgift bl.a. att upprätthålla den allmänna ordningen. För att
kunna fullgöra denna uppgift har polisen som ett yttersta medel befogenhet
att tillfälligt omhänderta en person. Denna befogenhet följer av bestämmel-
sen i 13 § andra stycket polislagen. Ett omhändertagande förutsätter att an-
dra mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga för att upprätthålla den
allmänna ordningen eller för att avvärja en straffbelagd handling. Bestäm-
melsen hade tidigare en motsvarighet i 3 § LTO.
Enligt 16 § polislagen gäller att den som omhändertagits enligt 13 § an-
dra stycket samma lag skall förhöras så snart som möjligt och friges snarast
möjligt efter förhöret, dock senast sex timmar efter omhändertagandet. Det
finns inte några särregler om hur polisen eller andra myndigheter skall för-
fara i samband med frigivningen när någon under 18 år omhändertagits.
Prop. 1990/91:86
Ingripanden vid misstanke om brott
Finns det skäl att anhålla någon får en polisman i brådskande fall gripa per-
sonen utan anhållningsbeslut. Förutsättningen for att anhålla någon som är
misstänkt för brott är antingen att det föreligger skäl att häkta honom eller,
om det inte finns tillräckliga häktningsskäl, att det är av synnerlig vikt att
han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Häktning av någon som
är under 18 år kommer i fråga bara om det föreligger synnerliga skäl. När
en person gripits som misstänkt för brott, skall han så snart som möjligt
förhöras av en polisman eller av åklagaren. Om inte åklagaren efter förhöret
beslutar att anhålla honom, skall beslutet om gripande omedelbart hävas.
Vid lindrigare brott — brott där maximistraffet är lägre än ett års fäng-
else — är ett anhållande som huvudregel uteslutet. En misstänkt kan i ett
sådant fall hämtas, kallas eller tas med till förhör. Den som har tagits med
till förhör är i normalfallet inte skyldig att stanna kvar längre än sex timmar
eller, om han eller hon är under 15 år, tre timmar.
Det finns inga särskilda regler som tar sikte på formerna för hur den som
är under 18 år skall friges. Polisen saknar i dessa fall forfattningsstöd för att
mot den unges vilja ombesörja att han eller hon överlämnas till föräldrarna,
någon annan vårdnadshavare eller socialnämnden.
LVU
Den som är under 20 år kan bli omhändertagen för att ges vård enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Detta för-
utsätter bl.a. att det är sannolikt att den unge utsätter sin hälsa eller utveck-
ling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkal-
lande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande be-
teende. I fall som är brådskande har socialnämnden eller vissa företrädare
för nämnden möjligheter att besluta om ett omedelbart omhändertagande
enligt LVU. En polismyndighet är enligt LVU skyldig att på begäran lämna
biträde for att genomföra ett beslut.
Från såväl polis som socialtjänst har påtalats att det saknas forfattningsstöd
för att i vissa situationer ingripa till skydd för de unga och för andra sam-
hällsintressen. Bl.a. har ungdomsgruppen vid Norrmalms polisdistrikt i
Stockholm i en skrivelse till justitiedepartementet pekat på att polisen sak-
nar befogenhet att reagera och ingripa när unga över 15 år som vistas i up-
penbart olämpliga miljöer. Vidare har påpekats att unga, som omhändertas
eller grips av polis för att de stör ordningen eller begår brott, många gånger
fortsätter sitt oacceptabla beteende omedelbart efter frigivningen.
Det allmänna bör enligt min mening ta ett större ansvar för att ungdomar
i de här situationerna kommer under tillsyn av någon lämplig vuxen person.
Som jag nämnde inledningsvis är en särskild utredning tillsatt för att
göra en översyn av det allmännas insatser när unga begår brott (ungdoms-
brottskommittén). Kommittén har bl.a. till uppgift att överväga snabba
Prop. 1990/91:86
ingripanden mot unga. Jag har emellertid funnit det angeläget att snarast
möjligt föreslå lagändringar i syfte att ungdomar i akuta situationer skall
kunna få det skydd och stöd som de behöver. Sådana lagändringar bör
också på ett aktivt sätt kunna bidra till att förebygga brott och andra
ordningsstörande beteenden. Däremot är det angeläget att framhålla att
förslagen inte är avsedda att ge underlag för någon form av bestraffning i
administrativ ordning.
Mina förslag är tämligen begränsade och att genomföra dem förutsätter
enligt min mening inte i sig ökade ekonomiska resurser till polisen, social-
tjänsten eller berörda vårdinstitutioner. De eftersträvade resultaten bör
kunna uppnås genom ett ökat samspel mellan olika delar av den offentliga
sektorn. Ändamålsenliga prioriteringar och ett effektivt resursutnyttjande är
också viktiga faktorer för att åstadkomma resultat. Detta kan medföra behov
av delvis ändrade arbetsformer inom vissa delar av den offentliga sektom.
Många kommuner kan exempelvis få anledning att överväga i vilken ytter-
ligare utsträckning det behövs social verksamhet på annat än kontorstid och
hur man i så fall bäst löser den frågan.
Prop. 1990/91:86
Mitt förslag: Åldersgränsen höjs från 15 år till 18 år för ett omhän-
dertagande av den som anträffas under förhållanden som uppenbarli-
gen innebär överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes
hälsa eller utveckling.
Promemorieförslaget överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna utom Sveriges advokat-
samfund är mycket positiva. Åtskilliga av dem gör dock olika påpekanden.
Kammarrätten i Stockholm anser att en längsta tidsfrist på tre timmar bör
föreskrivas samt att kretsen personer till vilken den unge kan överlämnas
inte behöver begränsas. Länsrätten i Göteborgs och Bohus län efterlyser
vägledande uttalanden om hur och var den unge bör förvaras och hur lång
tid omhändertagandet får bestå. Länsrätten i Malmöhus län anser att en
fastare koppling mellan polisens omhändertagande och socialtjänstens
verksamhet kan säkerställa att åtgärder vidtas. Kopplingen till omedelbart
omhändertagande enligt LVU anser länsrätten inte sakligt motiverad
eftersom frivilliga åtgärder utesluter tvångsinsatser enligt LVU. Social-
styrelsen ifrågasätter om man inte till kretsen av lämpliga mottagare bör
foga även ”annan lämplig vuxen person” tillika ”företrädare för social-
tjänsten eller hälso- och sjukvården”. Polismyndigheten i Stockholm anser
att förslaget fått alltför restriktiv utformning och föreslår ett något utvidgat
tillämpningsområde. Polismyndigheten i Västerds föreslår att kopplingen i
motiven till LVU utgår. JO anser att tidsbegränsning, förbud mot inlåsning
och polisens hantering i praktiskt hänseende skall anges i lagen. Vdldskom-
missionen anser att polisen bör få ingripa på ett tidigare stadium än när för-
hållandena är så allvarliga att ett omhändertagande enligt LVU blir aktuellt
samt föreslår att polisen ges rätt att alltid meddela föräldrar till ungdomar i
åldern 15 - 18 år sådant som polisen ser men som inte är av karaktären att
ett ingripande är motiverat. Statens ungdomsråd anser att den ursprungliga
bestämmelsen i 12 § polislagen bör finnas kvar medan en ny bestämmelse
beträffande unga som fyllt 15 men inte 18 år bör placeras i LVU i syfte att
klarare markera de förhållanden som skall föreligga för omhändertagande
av ungdomar av den nya ålderskategorin. Rådet anser vidare att en översyn
bör göras av befintliga vårdresurser och de förbättringar som krävs, innan
beslut fattas om en utvidgning av 12 § polislagen. Diskrimineringsombuds-
mannen betonar att omhändertagandet inte får utgöra ett självständigt
frihetsberövande utan mer fungera som ett första steg i en social skydds-
åtgärd. Sveriges domareförbund vill ha belyst om förslaget innebär en
skyldighet att ständigt vara utrustad med identitetshandlingar. BRÅ hyser
viss tveksamhet till förslagets betydelse och framhåller den restriktivitet
som måste upprätthållas när det gäller tvångsingripanden samt pekar på den
enskilde polismannens svårighet att avgöra när ett omhändertagande enligt
LVU blir aktuellt.
Skälen för mitt förslag: Polisen har till uppgift bl.a. att lämna allmänhe-
ten skydd och annan hjälp när hjälpen lämpligen kan ges av polisen. I denna
uppgift ingår att ingripa när polisen i sitt arbete ser att barn uppenbarligen
far illa. Polisen tillhör de myndigheter som enligt 71 § socialtjänstlagen
(1980:620) är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin
verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden
behöver ingripa till en underårigs skydd. Denna anmälningsplikt gäller även
för de anställda hos myndigheterna. Anmälningsplikten är tvingande utfor-
mad och förutsätter inte att det är klarlagt att socialnämnden behöver in-
gripa till en underårigs skydd. Även uppgifter som är svårbedömda eller
obestyrkta skall alltså anmälas, om de tyder på att ett barn kan vara i behov
av stöd eller hjälp från socialnämndens sida. Anmälningsskyldighet förelig-
ger inte heller bara då omständigheterna är sådana att socialnämnden kan
behöva ingripa med stöd av LVU utan även då endast frivilliga insatser är
aktuella.
Regeln i 12 § polislagen om möjligheten att under vissa omständigheter
omhänderta den som kan antas vara under 15 år är ett naturligt led i de
skyldigheter som polisen även i övrigt har när det gäller skyddet för unga.
Den har tillämpats sparsamt men har inte desto mindre ansetts ha en själv-
klar plats i vår lagstiftning. I likhet med vad som framförts i promemorian
och som fått stöd av en mycket bred majoritet av remissinstanserna, har jag
också för egen del svårt att se varför denna möjlighet för polisen skall
upphöra när barnet inte längre kan antas vara under 15 år. Det finns enligt
min mening miljöer och situationer som polisen kommer i kontakt med i sitt
arbete och som för alla måste framstå som uppenbart olämpliga och skad-
liga även för dem mellan 15 och 18 år. Polisen bör enligt min mening ha
möjlighet att ingripa i sådana fall. Jag föreslår därför att den i 12 § polis-
lagen angivna åldergränsen höjs i enlighet härmed.
Prop. 1990/91:86
10
Promemorian bygger på uppfattningen att ett ingripande enligt 12 § po-
lislagen för den nya ålderskategorin i princip bör ses som en provisorisk åt-
gärd i avvaktan på att ett omedelbart omhändertagande enligt LVU kan ske.
Flera remissinstanser har ifrågasatt lämpligheten av detta. I praktiken kan
det vara svårt eller omöjligt för den enskilde polismannen att bedöma om
ett omedelbart omhändertagande kan bli aktuellt Tvångsåtgärder kan exem-
pelvis i praktiken vara uteslutna på grund av frivilliga åtgärder. Av bl.a.
detta skäl bör ett ingripande med stöd av 12 § polislagen inte förutsätta en
konkret bedömning av om ett omhändertagande inom ramen för LVU kan
förväntas.
Enligt min mening bör emellertid på samma sätt som enligt gällande rätt,
ett omhändertagande endast kunna komma i fråga när den situation som den
unge befinner sig i är av just det allvarliga slag som LVU förutsätter för
omedelbart omhändertagande. Ändamålet med omhändertagandet skall vara
att försöka säkerställa att den unge får det skydd och den tillsyn som han
behöver. Åtgärden skall alltså ses som en social skyddsåtgärd. Polisen skall
därför till ledning för sitt ställningstagande beakta om den unge omgående
behöver komma under någon vuxens tillsyn därför att omständigheterna in-
nebär en överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes hälsa eller
utveckling.
Under remissbehandlingen har också föreslagits att det i polislagen in-
förs en särskild bestämmelse som ger polisen rätt att underrätta föräldrar om
sådant som iakttagits i polisverksamheten men som inte föranlett något
ingripande av polisen mot den unge. Jag vill inte utesluta att underrättelser
av detta slag i många fall skulle kunna vara av värde. Redan enligt gällande
rätt finns det emellertid normalt inte något hinder för polisen att underrätta
föräldrar om gjorda iakttagelser. Någon särskild lagreglering är därför inte
nödvändig för det angivna syftet. Om en sådan ändå bör införas, kräver det
enligt min mening närmare överväganden än sådana som som varit möjliga
inom ramen för detta lagstiftningsärende.
Några remissinstanser, bl.a. socialstyrelsen, har föreslagit att kretsen av
personer till vilka den unge skall kunna överlämnas utvidgas bl.a. i syfte att
uppnå en önskvärd ökad samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården.
Åtgärder som bidrar till ökat samarbete är mycket angelägna. Jag har
emellertid stannat för att inte förorda att personkretsen utvidgas för de rela-
tivt allvarliga fall som 12 § tar sikte på. I sådana fall bör nämligen den unge
lämnas över till någon som har ett legalt ansvar för honom. En begränsning
av kretsen av personer är också motiverad från integritetssynpunkt.
Med hänsyn till ändamålet med omhändertagandet är jag inte beredd att
nu föreslå en formell föreskrift om en längsta tid för omhändertagandet.
Mer än ett helt kortvarigt omhändertagande med stöd av 12 § polislagen
kan normalt inte vara förenligt med de awägningsprinciper som skall
tillämpas enligt 8 § samma lag. Inskränkningar i någon enskilds frihet
måste också tolkas mot bakgrund av internationella åtaganden. En längre tid
är därför utesluten. Det torde också vara ytterst sällsynt med situationer som
kräver ett polisiärt omhändertagande mer än några få timmar. I
undantagsfall kan dock förekomma angelägna situationer som kräver en
något längre tid.
1** Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 86
Prop. 1990/91:86
11
Identifiering, samarbete och vissa praktiska frågor
Polisen har ofta i sitt arbete ett legitimt behov av att fä veta en persons
identitet. Det är också en vedertagen uppfattning att en polisman, om det
behövs för att en tjänsteuppgift skall kunna fullgöras, får fråga en person
om hans namn och hemvist.
Enligt 3 § polislagen åligger det polisen särskilt att fortlöpande samar-
beta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa
om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Enligt 71 § soci-
altjänstlagen föreligger också en anmälningsplikt. Därvid är det självfallet
av grundläggande betydelse att den unges identitet är klarlagd.
För att polisen med tvång mot den enskilde skall kunna utröna någons
identitet, s.k. polisiering, krävs emellertid lagstöd. I de fall som 12 § polis-
lagen tar sikte på har polisen inte möjlighet till polisiering. Ett sådant behov
föreligger inte heller for polisen.
Om polisen påträffar någon under sådana omständigheter som gör att det
finns anledning överväga ett omhändertagande enligt 12 § polislagen kan
det visserligen ofta, vara lämpligt att identifiera den unge. Ett omhänderta-
gande förutsätter dock inte att man känner till den unges identitet. Förutsätt-
ningen är dock att den som omhändertagandet avser ”kan antas” vara under
18 år.
Det kan i sammanhanget noteras att LVU inte uttryckligen reglerar hur
sociala myndigheter skall förfara när den unges identitet inte är klarlagd.
Lagen ställer emellertid inte upp något formellt hinder mot att, om förut-
sättningarna i övrigt föreligger, omhänderta en oidentifierad person.
När någon omhändertagits enligt 12 § polislagen torde det normalt inte
behövas att han eller hon tas med till en polisstation. Liksom för närvarande
bör det inte heller komma i fråga att ungdomar som omhändertas på de
grunder som anges i paragrafen placeras i polisarrest eller häkte eller låses
in på något annat sätt. Att i detta sammanhang särskilt föreskriva detta i la-
gen är dock enligt min mening inte tillräckligt motiverat. Det är naturligt att
den unge så fort som är möjligt överlämnas till föräldrarna eller någon an-
nan vårdnadshavare, om inte företrädare för socialnämnden beslutar om ett
omhändertagande.
För de fall där identiteten inte är klarlagd måste polisen anses berättigad
till visst rådrum för att försöka fastställa identiteten. Utan att veta
identiteten går det inte att kontakta en förälder eller annan vårdnadshavare.
Socialtjänsten får också svårare att bedöma vilka insatser som behövs från
dess sida om man inte vet vem det gäller.
Går det inte att inom rimlig tid fastställa den unges identitet, får polisen
lita till att företrädare för socialnämnden tar det ansvar som är nödvändigt
och möjligt. Hur lång tid som kan anses rimlig i sammanhanget går inte att
ange generellt. Förhållandena i det enskilda fallet, den unges ålder, omstän-
digheterna han anträffats under och hans möjligheter att ta vara på sig själv
får bl.a. vara avgörande vid bedömningen av hur lång tid som det är absolut
nödvändigt att omhändertagandet varar.
Prop. 1990/91:86
12
Prop. 1990/91:86
Mitt förslag: När den som är under 18 år omhändertagits med stöd av
13 § andra stycket polislagen får han eller hon efter avslutat förhör,
men inom den nu längsta föreskrivna tiden på sex timmar, hållas kvar
hos polisen for att han genom en polismans försorg skyndsamt skall
kunna överlämnas till sina föräldrar, annan vårdnadshavare, tjänste-
man inom socialtjänsten eller annan lämplig vuxen person.
Promemorieförslaget överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna är med undantag av Sveriges advokatsamfund posi-
tiva till promemorieförslaget, men vissa har gjort invändningar mot enskild-
heter i förslaget. Justitiekanslern har ifrågasatt om inte den föreslagna befo-
genheten ryms inom den gällande lagtexten. Riksåklagaren anser bl.a. att
det av lagtexten skall framgå dels under vilka betingelser ett kvarhållande
kan ske och dels ett krav på skyndsam handläggning. BRA framför diskus-
sionsvis förslaget att polisen alltid skall underrätta vårdnadshavaren om den
unge blivit föremål för polisingripande förutsatt att det inte finns särskilda
skäl mot det. Socialstyrelsen föreslår att kretsen av personer till vilka den
unge skall kunna överlämnas utvidgas till att omfatta samma krets som sty-
relsen föreslår beträffande 12 § polislagen. Rikspolisstyrelsen framhåller
behovet av att skapa förutsättningar for att se till att personal från socialtjän-
sten finns tillgänglig vid de tillfällen — ofta kvälls- och nattetid — då soci-
ala insatser påkallas. Styrelsen ifrågasätter vidare om inte ungdomar mellan
15 och 18 år som omhändertagits med stöd av lagen (1976:511) om omhän-
dertagande av berusade personer m.m. (LOB) bör omfattas av de åtgärder
som föreslås. Bl.a. polismyndigheten i Umeå ifrågasätter om den föreslagna
tiden är tillräcklig, särskilt i samband med helger och vissa festdagar. JO,
som ifrågasätter om inte förfarandet skall tillämpas även beträffande om-
händertaganden av berusade ungdomar enligt LOB anser att tidsbegräns-
ning, förbud mot inlåsning och polisens hantering i praktiskt hänseende
skall anges i lagen. Statens ungdomsråd understryker att den unge aldrig
skall låsas in. Sveriges advokatsamfund, som avstyrker promemorians för-
slag i sin helhet, anser att det i första hand skall ankomma på vårdnadshava-
ren att bestämma om den unge skall lämnas över till någon annan lämplig
vuxen person. Föreningen Sveriges polischefer anser att polisen bör ha som
rutin att i efterhand muntligen eller skriftligen underrätta någon i den an-
givna kretsen även om kvarhållandet inte lett till att den unge lämnats över
till annan. Vidare anser föreningen att ungdomar mellan 15 och 18 år som
tagits om hand enligt LOB skall omfattas av de åtgärder som föreslås.
Skälen för mitt förslag: När någon omhändertagits med stöd av 13 §
andra stycket polislagen är ingripandet föranlett av ett oacceptabelt
beteende från ordningssynpunkt. Efter identifiering och förhör skall enligt
gällande föreskrifter den som omhändertagits friges så snart som möjligt.
Om han eller hon bedöms vara i behov av stöd eller hjälp från samhällets
13
sida, skall polisen enligt 16 § andra stycket polislagen ge råd och
upplysningar och, om det är lämpligt, samråda med myndigheterna t.ex.
inom socialtjänsten.
När ingripandet skett mot någon som är under 18 år kan det många
gånger framstå som klart olämpligt att frige honom eller henne utan att för-
säkra sig om att han får tillsyn av vuxna. Exempelvis kan förhållandena
vara sådana att det kan antas att den omhändertagne utan tillsyn av någon
vuxen omedelbart efter ett frisläppande fortsätter ett beteende som föran-
leder ett nytt ingripande. I vissa situationer kan en omedelbar frigivning
också befaras leda till att t.ex. yngre kamrater i ett gäng beter sig på ett sätt
som föranleder ett nytt polisingripande.
Jag delar därför de flesta remissinstansers uppfattning att promemorie-
förslaget i denna del bör genomföras. I mitt ställningstagande ligger att jag
anser att nuvarande lagstiftning inte ger tillräckliga möjligheter att förfara
på det önskvärda sättet.
Polisen bör således i samband med frigivningen av den som är under 18
år ges möjlighet att hindra fortsatta beteenden som är allvarliga ur ordnings-
synpunkt även om förhållandena inte är så svåra att ett omedelbart omhän-
dertagande genom sociala myndigheters försorg kan bli aktuellt. Om
polisen bedömer det som nödvändigt, bör den som är under 18 år kunna
hållas kvar så att han som ett led i frigivningen kan överlämnas till i första
hand en förälder eller någon annan vårdnadshavare eller till en tjänsteman
inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person.
Arrangemangen kring frigivningen måste ordnas med största skyndsam-
het. Ett kvarhållande efter avslutat förhör för att försäkra sig om att den
unge kommer under tillsyn av någon vuxen får naturligtvis inte ta längre tid
eller göras på ett mer ingripande sätt än som är nödvändigt. Det är därför
angeläget att polisen så snart som möjligt efter omhändertagandet överväger
hur frigivningen bör anordnas. Det är naturligt att polisen snarast möjligt tar
de kontakter som man bedömer behövs.
Om det inte är olämpligt, bör i första hand en förälder eller en annan
vårdnadshavare kontaktas. Är detta inte möjligt eller är det av annat skäl
lämpligare, kan någon annan vuxen person som den unge har kontakt med
komma i fråga.
I många fall kan det vara ändamålsenligt och tillräckligt att polisen för-
söker kontakta föräldrar eller någon annan lämplig vuxen person tillsam-
mans och i samråd med den omhändertagne. Möjligheten att låta ett omhän-
dertagande enligt 13 § andra stycket polislagen genomföras på så sätt att
polisen skjutsar hem den som ingripandet skett mot berördes i motiven till
den nuvarande regleringen.
När det gäller kretsen av personer till vilka den unge skall kunna över-
lämnas föreslår socialstyrelsen att personal inom hälso- och sjukvården sär-
skilt skall anges i uppräkningen. Styrelsen anför som skäl främst att detta
skulle främja samarbetet mellan socialtjänst samt hälso- och sjukvård. Som
jag anförde i det föregående är ett utökat samarbete inom den offentliga
sektorn av största betydelse for att uppnå bra resultat. För mitt förslag anser
Prop. 1990/91:86
14
jag att det är tillräckligt att föreskriva annan lämplig vuxen person, vilket i
förekommande fall även kan avse en person inom sjukvården.
Som jag återkommer till i specialmotiveringen upphör naturligvis det in-
slag av frihetsberövande som polisens åtgärder kan anses innebära då den
unge överlämnas till någon annan. Ingen annan än polisen kan stödja sig på
den föreslagna bestämmelsen i polislagen för att mot den unges vilja hindra
honom att röra sig fritt.
När det gäller frågan hur den unge skall tas om hand i väntan på att han
kan få tillsyn av någon vuxen bör principen alltid vara att den unge skall
hållas under uppsikt av polis eller någon annan tjänsteman. Endast om det
är absolut nödvändigt, bör den unge låsas in och i så fall för en mycket kort
tid. Någon särskild lagregel om hur överlämnandet skall gå till behövs inte
enligt min mening.
Förslaget från bl.a. rikspolisstyrelsens att polisen skall få hålla kvar även
ungdomar som omhändertagits enligt LOB är jag, med nuvarande bered-
ningsunderlag, inte beredd att biträda. Det praktiska behovet synes inte vara
lika framträdande i detta fall. Har någon omhändertagits med stöd av LOB,
finns normalt redan den behövliga tiden för att ombesörja lämpliga vuxen-
kontakter för den unge.
Kretsen av personer som det kan bli aktuellt att kontakta är enligt mitt
förslag inte inskränkt till vårdnadshavare. Någon sekretess gäller i princip
inte för uppgifter om ingripanden enligt 13 § polislagen (jfr 7 kap. 17 §
samt 9 kap. 17 och 18 §§ sekretesslagen).
Den längsta tiden for detta slag av omhändertagande är enligt 16 § andra
stycket polislagen sex timmar. Denna tidsfrist får normalt anses vara till-
räcklig för att polisen även skall kunna ordna frigivningssituationen i de nu
aktuella fallen. Det finns därför inte anledning att förlänga tiden med anled-
ning av de åtgärder som nu föreslås.
Prop. 1990/91:86
Mitt förslag: Beslutar åklagaren att inte anhålla någon som är under
18 år och som polisen har gripit, får polisen hålla honom kvar i högst
tre timmar för att han skall kunna överlämnas till sina föräldrar, någon
annan vårdnadshavare, en företrädare för socialtjänsten eller någon
annan lämplig vuxen person. Kvarhållandet får avse bara den som
åklagaren fortfarande anser vara skäligen misstänkt för brott.
Polisen skall även för samma syfte i högst tre timmar kunna hålla
kvar någon under 18 år som medtagits till polisen för förhör och som
är skäligen misstänkt för brott.
Promemorieförslaget överensstämmer med mitt utom vad gäller tids-
fristen vid kvarhållande efter medtagande till förhör.
15
Remissinstanserna: Flertalet är positiva till promemorieförslaget i dess
huvuddrag men har gjort invändningar mot enskildheter i förslaget.
Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget. Justitiekanslern har ifrågasatt
om den föreslagna regeln behövs och om den i så fall bör placeras i en
straffprocessuell lag. Malmö tingsrätt efterlyser ett klargörande yttrande
huruvida den tidsförlängning på tre timmar som är möjlig när det är av
synnerlig vikt för utredningen också blir tillämplig för att ordna
frigivningen. Riksåklagaren anser att ytterligare överväganden behövs och
pekar på att en åklagare normalt inte redovisar skälen för att inte meddela
ett anhållningsbeslut för polisen samt att det från såväl praktiska som
principiella synpunkter kan anföras vägande skäl mot att införa någon
ändring i detta avseende. Riksåklagaren anser vidare att förslagets
förhållande till 12 § polislagen skall anges. Bl.a. polismyndigheten i
Stockholm anser att tidsfristen i LUL bör utsträckas till sex timmar samt att
inlåsning bör kunna få komma i fråga i undantagsfall. Polismyndigheten i
Malmö anser att den föreslagna regeln bör omfatta även de som hämtas till
förhör. JO anser att förbud mot inlåsning och polisens hantering i praktiskt
hänseende skall anges i lagen. Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige,
som inte finner åtgärderna vara tillräckligt långtgående, anser att föreskrif-
terna skall kunna tillämpas även på enstaka brott samt att det av lagen bör
framgå att frigivningen primärt skall ske till en förälder.
Skälen för mitt förslag: I likhet med vad som har framförts i prome-
morian och som vitsordats av de flesta remissinstanserna anser jag att det
många gånger framstår som motiverat att polisen kan hålla kvar även brotts-
misstänkta unga för att ordna deras tillsyn. Olika omständigheter kan visa
att någon som är under 18 år är i omedelbart behov av tillsyn efter det att
han gripits som skäligen misstänkt för brott, även om åklagaren inte finner
skäl att anhålla honom. Detsamma kan gälla någon under 18 år som har
medtagits för förhör och som är skäligen misstänkt för brott.
Ett kvarhållande bör emellertid kunna komma i fråga endast i sådana fall
då den unge fortfarande är skäligen misstänkt för brott. Detta bör uttryckli-
gen framgå av lagtexten. Kvarstår inte misstanken bör inte polisen ha rätt
att hålla kvar den unge för att överlämna honom till föräldrarna eller någon
annan for att ordna tillsynen av honom. Detta utesluter givetvis inte att det i
sådana fall kan vara lämpligt att polisen i samråd med den unge söker att se
till att han kommer i kontakt med eller överlämnas till föräldrarna i sam-
band med frigivningen.
Enligt 6c § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare (LUL) skall polisen omedelbart underrätta vårdnadshavaren,
om någon som inte fyllt 18 år är skäligen misstänkt för brott. Denna före-
skrift är tvingande för polisen men med möjlighet till undantag då det finns
särskilda skäl mot en underrättelse. Sådana kan bl.a. föreligga om det gäller
en mycket bagatellartad förseelse eller om en underrättelse riskerar mer att
skada än hjälpa den unge.
Under motsvarande omständigheter bör det inte komma i fråga att hålla
kvar den unge. Om förseelsen t.ex. är så bagatellartad att en underrättelse
kan underlåtas, skall den unge inte heller kunna hållas kvar för att
överlämnas till sina föräldrar eller annan vårdnadshavare. Riskerar den unge
Prop. 1990/91:86
16
att skadas mer än att hjälpas av att överlämnas till en förälder, skall ett
kvarhållande naturligtvis inte heller ske.
En underrättelse enligt 6 c § LUL kan lämnas redan innan det att ett
kvarhållande aktualiseras vilket kan underlätta ett snabbt överlämnande. Är
det ett fall som åklagaren skall ta ställning till och är skuldfrågan inte helt
klar, kan det dock finnas skäl att avvakta med underrättelsen till dess att
åklagarens bedömning av skuldfrågan föreligger.
Då den unge friges genom att överlämnas till någon annan vuxen person
som bedöms lämplig att hålla den unge under tillsyn ligger i detta att veder-
börande underrättas om brottsmisstanken. Detta möter inget hinder från se-
kretessynpunkt, eftersom det får anses nödvändigt för att polisen skall
kunna fullgöra sin verksamhet i detta avseende (1 kap. 5 § sekretesslagen).
Gripandefallen
Det finns inte föreskrivet någon längsta tid under vilken en person kan vara
berövad friheten som gripen. Ett arrangemang for att ordna frigivningen så
att en brottsmisstänkt som är under 18 år får tillsyn av vuxna får naturligtvis
inte avsevärt förlänga tiden för frihetsberövandet. Även om man kan utgå
från att polisen ordnar frigivningen med största skyndsamhet, är det ändå
från rättssäkerhetssynpunkt motiverat med en föreskrift om den längsta tid
som frigivningen får senareläggas för att tillsynen skall kunna ordnas.
Jag har viss förståelse för att de farhågor som uttalats av några remissin-
stanser, att den i promemorian föreslagna tiden inte alltid är tillräcklig för
att hinna ordna frigivningen på det sätt som är tänkt. Åtgärder som innefat-
tar frihetsberövanden bör emellertid inte tillåtas för längre tid än som fram-
står som nödvändigt. Jag är därför inte nu beredd att föreslå en längre tid.
Det finns emellertid skäl att följa tillämpningen av den nu föreslagna be-
stämmelsen i syfte att bedöma om en förlängd tidsfrist är motiverad. En
prövning av denna fråga ligger inom ramen för det uppdrag som ungdoms-
brottsutredningen har.
Ett kvarhållande efter ett gripande aktualiseras inte förrän åklagaren be-
slutat att inte anhålla den misstänkte. Frågan om frigivningssituationen är
inte heller avsedd att inverka på överväganden om straffprocessuella åtgär-
der. Åklagarens beslut att inte anhålla den misstänkte innebär att grunden
för det straffprocessuella frihetsberövandet upphör. Det är därefter inte
åklagaren utan polisen som har till uppgift att besluta om kvarhållande och
bedöma hur frigivningen skall ordnas. Polisen skall i princip självständigt
pröva om ett kvarhållande för att ordna frigivningen är påkallat och möjligt.
Som jag har framhållit tidigare är det dock en förutsättning att den unge
fortfarande är skäligen misstänkt för brott. Därvid bör polisen vara bunden
av den bedömning åklagaren gjort i det hänseendet. Det bör därför
föreskrivas att åklagaren skall ha funnit att den unge fortfarande är skäligen
misstänkt för brott.
Som riksåklagaren framhållit redovisar emellertid normalt åklagaren inte
sina skäl att inte besluta om anhållande för polisen. Åklagaren måste dock
Prop. 1990/91:86
17
ha gjort en bedömning av brottet och utifrån den kunna redovisa sin upp-
fattning om det föreligger skälig misstanke för att ett brott har begåtts.
När polisen tar emot åklagarens besked i anhållningsfrågan torde frågan
om hur frigivningen skall ordnas redan ha aktualiserats hos polisen. Det är
naturligt att polisen frågar efter åklagarens bedömning när det gäller miss-
tankefrågan.
Medtagande för förhör
i
För vissa lindrigare brott, t.ex. skadegörelse eller förargelseväckande bete-
ende, kommer ett anhållande som regel inte i fråga. Ett ingripande på plat-
sen mot ett sådant brott sker vanligtvis genom att en polisman tar med den
misstänkte till förhör.
Även när det gäller denna situation bör polisen kunna hålla kvar den
unge för att ordna frigivningen. Tidsfristen tre timmar anser jag åtminstone
för närvarande vara lämplig också för dessa fall.
Bestämmelserna i 23 kap. 9 § rättegångsbalken om polisens möjligheter
att hålla kvar den misstänkte i dessa fall innebär bl.a. att den som har
medtagits till förhör inte är skyldig att stanna kvar längre än sex timmar. Är
det av synnerlig vikt, att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig
för fortsatt förhör, är han skyldig att stanna kvar ytterligare sex timmar. För
den som är under 15 år, är tidsgränsen i normalfallet tre timmar med möj-
lighet till förlängning ytterligare tre timmar.
Den möjlighet till förlängning som finns i 23 kap. 9 § rättegångsbalken
avser endast brottsutredningen och är alltså inte tillämplig när syftet är att
ordna frigivningssituationen. Sedan de förhör som behövs är avslutade, bör
polisen ha särskilt föreskriven tid för att ordna frigivningssituationen.
I den mån det behövs för att klargöra hur polisen i sin dokumentation
skall redovisa tiderna för frihetsberövande för dels brottsutredande verk-
samhet, dels kvarhållande, finns möjligheten att rikspolisstyrelsen utfärdar
allmänna råd.
Lagtekniskt bör kvarhållande i nu avsedda situationer regleras i en sär-
skild bestämmelse i LUL eftersom den lagen inte innehåller uteslutande
straffprocessuella bestämmelser.
Principerna för hur den unge skall förvaras i avvaktan på att han kan
överlämnas bör vara desamma som jag har redovisat i föregående avsnitt.
Innehållet i vissa konventioner
Sverige har tillträtt bl.a. FN:s konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter (FN-konventionen), FN:s konvention om barnets rättigheter
(FN:s barnkonvention) samt den europeiska konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (europeiska
konventionen).
Prop. 1990/91:86
18
I artikel 9 i FN-konventionen anges att envar har rätt till frihet och per-
sonlig säkerhet och att ingen får utsättas för godtycklig arrestering eller an-
nat godtyckligt frihetsberövande.
I FN:s barnkonvention är barnets bästa en av grundpelarna. Vid alla åt-
gärder som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet. Barnet
skall skyddas mot alla former av utnyttjande som kan skada det i något av-
seende. Enligt konventionen är det föräldrar, eller i förekommande fall
vårdnadshavare, som har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveck-
ling.
När det gäller frihetsberövanden av barn föreskriver konventionen i arti-
kel 37 b att inget barn får olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet.
Gripande, anhållande, häktning, fängslande eller andra former av frihets-
berövande av ett barn skall ske i enlighet med lag och får endast användas
som en sista utväg och för kortast lämpliga tid.
Rätten till frihet och personlig säkerhet regleras i den europeiska konven-
tionens artikel 5. Den europeiska konventionen går i fråga om regleringen
av rätten till frihet och personlig säkerhet längre än FN-konventionen och
reglerar genom en uttömmande uppräkning under vilka förutsättningar som
frihetsberövanden är tillåtna.
I artikel 5:1 föreskrivs att ingen får berövas sin frihet utom i de fall som
räknas upp under punkterna a) — f). En av dessa punkter c) lyder i den
svenska översättningen "då någon lagligen är arresterad eller eljest berövad
sin frihet för att ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen
misstänkt för att ha förövat brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att
förhindra honom att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort
detta”. Punkten d) avser det fall "då en underårig i laga ordning är berövad
sin frihet för att undergå skyddsuppfostran eller för att inställas inför veder-
börlig rättslig myndighet”. Rätten till domstolsprövning av frihetsberövande
regleras i artikel 5:3 och 5:4.
Förslagens konventionsförenlighet
Med undantag för förslaget om en höjning av åldersgränsen för ingripanden
med stöd av 12 § polislagen, innebär mina förslag inte att det tillskapas nå-
gra nya självständiga grunder för frihetsberövanden. Förslagens innebörd är
i stället att särskilda regler införs för frigivningen av ungdomar som har
berövats friheten med stöd av redan nu gällande bestämmelser.
Den nya regleringen är emellertid bl.a. avsedd att tillämpas i samband
med frihetsberövanden som skett med stöd av bestämmelsen i 13 § polis-
lagen. Det har i olika sammanhang satts i fråga om den bestämmelsen i
vissa hänseenden kan passas in i den europeiska konventionens mönster (jfr
Danelius, Mänskliga rättigheter, fjärde upplagan, 1989). Enligt min mening
är detta en fråga som förtjänar att övervägas närmare. Även om mitt förslag
berör denna bestämmelse är det emellertid, som jag ser det, inte nödvändigt
att övervägandena görs inom ramen för det nu aktuella ärendet. Jag avser i
stället att aktualisera frågan i ett senare sammanhang. Vad som behöver
Prop. 1990/91:86
19
bedömas nu är endast om de här framförda förslagen, sedda för sig, är
förenliga med Sveriges konventionsåtaganden.
Såsom jag tidigare utvecklat har samtliga mina förslag det gemensamma
syftet att ungdomar som befinner sig i utsatta eller olämpliga situationer
skall kunna få det skydd och stöd som de behöver. Detta syfte står uppen-
barligen i mycket god överensstämmelse med inriktningen av FN:s barn-
konvention. I inledningen till den konventionen sägs bl.a. med ett citat från
deklarationen om barnets rättigheter, att barnet på grund av sin fysiska och
psykiska omognad behöver särskilt skydd och särskild omvårdnad, innefat-
tande lämpligt rättsligt skydd. Enligt konventionen (art. 37) får emellertid
frihetsberövanden endast användas som en sista utväg och då för kortast
lämpliga tid. Barn skall inte heller skiljas från sina föräldrar utom när det är
nödvändigt för barnets bästa (art. 9).
FN:s barnkonvention ställer alltså krav på aktiva och verksamma insatser
till skydd för barn som befinner sig i utsatta situationer. I sista hand kan fri-
hetsberövanden och annat tvång vara nödvändigt för att tillgodose detta än-
damål. Å andra sidan förutsätter konventionen att tvångsingripanden alltid
tillämpas restriktivt och i så begränsad omfattning som möjligt. Vad som
krävs är således en avvägning mellan olika intressen. För egen del anser jag
att det är uppenbart att mina förslag väl måste anses ligga inom ramen för
de åtaganden som följer av FN:s barnkonvention.
Förutom bestämmelserna i barnkonventionen måste emellertid också be-
stämmelserna i den europeiska konventionen beaktas. Såsom jag har
redovisat anges i denna genom en uttömmande uppräkning under vilka
omständigheter som frihetsberövanden kan vara tillåtna. När det gäller
ingripanden som syftar till att bereda underåriga skydd är det närmast
bestämmelsen i punkt d) som är aktuell. Den medger frihetsberövanden av
underåriga som syftar till att den unge skall undergå skyddsuppfostran eller
ställas inför vederbörlig rättslig myndighet.
Någon tvekan kan inte föreligga om att bestämmelserna om omedelbart
omhändertagande i LVU ryms inom denna punkt. När det gäller bestäm-
melsen i 12 § polislagen har det däremot förekommit att det framförts en
viss tveksamhet om dess konventionsförenlighet. Bedömningen av den frå-
gan är som jag ser det beroende dels av vilken roll som ingripandena av po-
lis i de aktuella fallen är avsedd att spela och dels av vilken innebörd som
termen skyddsuppfostran (educational supervision) har enligt konventionen.
När det gäller den senare frågan saknas det tyvärr närmare vägledning i
andra rättskällor än själva konventionen. Någon tvekan kan dock knappast
råda om att skyddsuppfostran som sådan inte förutsätter frihetsberövande
eller annat omedelbart tvång. Vad konventionen medger är endast att fri-
hetsberövande får förekomma inom ramen för skyddsuppfostran. Det torde
också stå klart att konventionen inte lägger hinder för provisoriska ingri-
panden som syftar till att frågan om åtgärder inom ramen för en skyddsupp-
fostran skall prövas av behörig myndighet. Mot den nu angivna bakgrunden
är det enligt min mening naturligt att anse att unga som är föremål för åt-
gärder enligt socialtjänstlagstiftningen undergår skyddsuppfostran i kon-
ventionens mening även om åtgärderna i sig bygger på frivillighet.
Prop. 1990/91:86
20
Som jag tidigare redovisat har polisen enligt 71 § socialtjänstlagen en
allmän skyldighet att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verk-
samhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behö-
ver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller oberoende av om polisen
själv har gjort något ingripande. Har polisen ingripit med stöd av bestäm-
melsen i 12 § polislagen, som ju i sig förutsätter sådana omständigheter att
ett omedelbart omhändertagande enligt LVU kan aktualiseras, skall polisen
självfallet så snart som möjligt underrätta socialnämnden även om den unge
överlämnas till sina föräldrar eller till annan vårdnadshavare. Ingripandena
syftar således till att frågan om åtgärder som ryms inom begreppet skydds-
uppfostran i den europeiska konventionens mening skall bli föremål för
prövning av behörig myndighet.
Enligt min mening innebär vad jag nu har anfört att frihetsberövanden
med stöd av 12 § polislagen måste anses stå i överensstämmelse med
kraven enligt artikel 5:1 punkt d) i den europeiska konventionen. Den
höjning av åldersgränsen som jag nu föreslagit föranleder inte någon annan
bedömning av den frågan.
Det finns inga föreskrifter om någon längsta tid som ett omhänderta-
gande enligt 12 § polislagen kan bestå. Som jag tidigare har anfört kan det
dock normalt inte bli fråga om mer än några timmar. Vid bedömningen av
hur långt frihetsberövande som kan tillåtas med stöd av den aktuella be-
stämmelsen måste givetvis också Sveriges konventionsåtaganden beaktas.
Som jag tidigare har nämnt kan mina förslag, vid sidan av det som gäller
12 § polislagen, ses som en specialreglering av hur frigivningen skall gå till
vid frihetsberövanden som äger rum enligt redan befintliga bestämmelser.
För ett sådant synsätt talar bl.a. de förhållandevis korta tidsfrister som är
tillåtna enligt förslaget samt att förslagen har en brottspreventiv funktion
(art. 5:1 c)). Ett sådant synsätt skulle också innebära att förslagen inte skulle
innebära några särskilda problem när det gäller konventionsförenligheten.
I vart fall när det gäller den föreslagna nya paragrafen i LUL finns det
dock skäl att bedöma ett kvarhållande som en grund för ett förlängt frihets-
berövande vars konventionsförenlighet måste prövas för sig. I långa stycken
torde härvid grunderna för det ursprungliga frihetsberövandet vara tillräck-
liga även för ett kvarhållande. Därutöver måste beaktas att de ursprungliga
frihetsberövandena genomgående torde vara av en sådan karaktär att de kan
ge anledning att överväga åtgärder enligt socialtjänstlagstiftningen. Även i
dessa fall har också polisen skyldighet att underrätta socialnämnden om
sina ingripanden. Mot den bakgrunden måste enligt min mening
befogenheten att hålla kvar den unge för att han skall kunna överlämnas
anses vara förenlig med den europeiska konventionen på samma grunder
som jag tidigare har redovisat när det gäller bestämmelsen i 12 § polislagen.
Domstolsprövning m.m.
De möjligheter till ingripanden som föreslås något utvidgade går enligt gäl-
lande rätt inte att överklaga till någon domstol. Dessa kortvariga frihets-
berövanden har inte ansetts strida mot föreskriften i 2 kap. 9 § regerings-
Prop. 1990/91:86
21
formen om rätt till domstolsprövning av frihetsberövanden. Inte heller har
det ansetts vara konventionsstridigt. Den korta tid som frihetsberövandet
kan omfatta gör att domstolsprövning i praktiken inte kan äga rum.
Samtliga ingripanden kan granskas av riksdagens ombudsmän, justitie-
kanslem och prövas av allmän åklagare. Menar den som har blivit föremål
för ett ingripande att det inte varit lagligen grundat, kan han eller hon föra
egen talan inför allmän domstol. Felaktiga frihetsberövanden grundar i viss
utsträckning också skadeståndsskyldighet för staten.
Jag anser att det är angeläget att mina förslag genomförs så snart som möj-
ligt. Lagförslagen är begränsade och förutsätter inte ett omfattande adminis-
trativt arbete för de myndigheter som berörs. Jag föreslår därför att lagän-
dringarna skall träda i kraft redan den 30 april 1991.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1. lag om ändring i polislagen (1984:387),
2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare.
12 §
Anträffas någon, som kan antas vara under arton år, under förhållanden som
uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller
utveckling, får han tas om hand av en polisman för att genom dennes för-
sorg skyndsamt överlämnas till sina föräldrar eller någon annan vårdnads-
havare eller till socialnämnden.
Den sakliga ändringen i paragrafen består i att åldersgränsen har höjts så att
bestämmelsen omfattar även dem som kan antas ha fyllt 15 men inte 18 år.
Regeln om omhändertagande är inte tvingande. Det är en uppgift för po-
lisen att i varje särskilt fall bedöma om ett omhändertagande kan och bör
ske. Den allmänna principen om ändamålsenlighet och proportionalitet
m.m. som kommer till uttryck i 8 § gäller alltid när ett ingripande övervägs.
När det gäller de omständigheter som kan föranleda ett omhändertagande
gäller fortfarande att det skall tillgripas bara som en yttersta åtgärd. Exem-
pel på sådana omständigheter kan vara allvarliga fall av t.ex. missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt
nedbrytande beteende. Givetvis inverkar den unges ålder på bedömningen
av situationens allvar.
Prop. 1990/91:86
22
Den unge skall alltid överlämnas till en förälder, någon annan vårdnads-
havare eller till socialnämnden, vilka har ett lagligt ansvar för den omhän-
dertagne. Det ligger närmast till hands att polisen så fort som möjligt försö-
ker få kontakt med föräldrarna, t.ex. per telefon, för att be dem hämta sitt
barn. Om det är möjligt och lämpligt kan polisen skjutsa hem den unge. Är
det av någon särskild anledning olämpligt eller är det inte möjligt att få
kontakt med en förälder eller en annan vårdnadshavare måste någon före-
trädare för socialnämnden kontaktas. Avser socialnämnden att vidta några
tvångsåtgärder är polisen skyldig att hjälpa till. Blir inte några tvångsåtgär-
der aktuella, kan polisen liksom socialtjänsten endast ge frivilliga hjälp- och
stödåtgärder.
När ett omhändertagande enligt paragrafen görs, skall det dokumenteras
och i enlighet med föreskrifterna i 3 § polislagen och 71 § socialtjänstlagen
rapporteras till sociala myndigheter, om det inte är uppenbart obehövligt.
Det finns ingen längsta tid föreskriven för hur länge ett omhän-
dertagande enligt 12 § kan pågå, men det ligger i sakens natur att
omhändertagandet inte skall vara längre än absolut nödvändigt.
Behövs längre sammanlagd tid än omkring sex timmar kan det normalt
inte vara en uppgift för polisen att ha hand om den unge.
Om ett omhändertagande inte förhållandevis omgående leder eller kan
förväntas leda till någon fortsatt tillsyn för den unge, kan polisen endast
rapportera sina iakttagelser och åtgärder.
Förutsättningarna för att identifiera någon och för rapportering av iaktta-
gelser har behandlats i den allmänna motiveringen.
Personer under 15 år får enligt rikspolisstyrelsens föreskrifter (FAP) inte
förvaras i arrest. Det bör gälla även för den nya ålderskategori som kommer
att omfattas av paragrafen, om det inte är absolut nödvändigt i det enskilda
fallet. Vid bedömning av om det är nödvändigt skall den unges bästa vara
vägledande. Normalt bör dessa ungdomar förvaras i förhörsrum eller lik-
nande utrymmen under bevakning av en polisman, annan lämplig tjänste-
man inom myndigheten eller någon som sköter arrestantbevakning och lik-
nande.
16 §
Den som har omhändertagits enligt 11 § eller enligt 13 § andra stycket skall
förhöras så snart som möjligt.
Har omhändertagandet skett enligt 13 § andra stycket skall den omhän-
dertagne friges snarast möjligt efter förhöret. Den som är under arton år får
dock hållas kvar för att genom polisens försorg skyndsamt kunna överläm-
nas till sina föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjän-
sten eller någon annan lämplig vuxen person. Ingen får hållas kvar längre
än sex timmar. Bedöms den omhändertagne vara i behov av hjälp eller stöd
från samhällets sida, skall polisen gå honom till handa med råd och upplys-
ningar samt, om det lämpligen kan ske, samråda med annat samhällsorgan
som har till uppgift att tillgodose sådant behov.
När någon har omhändertagits enligt 14 § skall åtgärder för att hans
identitet skall fastställas skyndsamt vidtas. Den omhändertagne skall ome-
delbart friges så snart han har identifierats. Han får dock inte hållas kvar
under längre tid än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt att han
identifieras, tolv timmar.
Prop. 1990/91:86
23
I paragrafens andra stycke har en föreskrift tagits in om kvarhållande vid
omhändertagande enligt 13 § andra stycket i syfte att genom polisens för-
sorg skyndsamt kunna överlämna den unge till någon lämplig vuxen person.
Kretsen av lämpliga mottagare omfattar enligt bestämmelsen den som är
förälder eller annars är vårdnadshavare. Också en tjänsteman inom social-
tjänsten eller någon annan lämplig vuxen person kan få ta emot den unge.
Det kan vara en släkting, en fritidsledare eller någon annan person som har
möjlighet att ge den unge den tillsyn han då behöver. Går det inte att få
kontakt med någon sådan person eller är den olämplig, bör en tjänsteman
inom socialtjänsten kontaktas. På många orter har polisen och socialtjänsten
ett väl etablerat samarbete. Då kan det vara ändamålsenligt att socialtjänsten
på frivillig väg sköter de kontakter som krävs för att den unge skall få den
tillsyn han behöver.
Åtgärderna för frigivningen skall ske skyndsamt och tiden får inte över-
skrida sex timmar från omhändertagandet. I angelägna fall är det motiverat
fortsätta ansträngningarna för en ordnad frigivning under hela den tid som
står till buds. Skulle det inte gå att få tillsynen ordnad inom den givna fris-
ten får polisen försöka att ordna den med den unges samtycke.
Endast polisen kan stöjda sig på denna föreskrift i polislagen. När
polisen har överlämnat den unge saknas grund för att enligt denna paragraf
med någon form av tvång inskränka hans frihet. Den omhändertagne bör
också informeras om att grunden för tvång upphör efter det att polisen har
lämnat över honom till någon annan.
Ett beteende som har utgjort grund för ett omhändertagande enligt 13 §
andra stycket behöver inte alltid motivera ett kvarhållande. Om beteendet
t.ex. var föranlett av en tillfällig provokation eller annan tillfällig omstän-
dighet kan det finnas fog för att anta att det inte kommer att upprepas omgå-
ende.
När det gäller förvaring, dokumentation och förfarandet i övrigt hänvisas
i tillämpliga delar till vad som har anförts under 12 §. Beträffande doku-
mentation är det viktigt att anteckna vilken tid som åtgått för åtgärder hän-
förliga till ett kvarhållande.
6d§
Har någon som är under arton år gripits och beslutar åklagaren att inte an-
hålla honom, får polisen hålla honom kvar för att kunna skyndsamt över-
lämna honom till hans föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom
socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. Vad som nu sagts
gäller dock endast om åklagaren funnit att den unge fortfarande är skäligen
misstänkt för brott.
För samma ändamål får polisen hålla kvar den som är under arton år, om
han har medtagits till förhör och är skäligen misstänkt för brott.
Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar
längre än tre timmar efter åklagarens beslut respektive förhöret.
Prop. 1990/91:86
24
Första stycket gäller den som är under 18 år och som har gripits skäligen
misstänkt för brott men som åklagaren beslutat att inte anhålla. Andra
stycket gäller den som blivit medtagen till förhör och som efter förhöret är
skäligen misstänkt för brott.
Det bör påpekas att befogenheten att hålla någon kvar såväl enligt första
som andra stycket förutsätter att skälig misstanke för ett brott kvarstår. Det
skall vara fråga om samma gärning som föranlett att den unge gripits eller
tagits med till ett förhör. Rubriceringen av brottet saknar således betydelse
men misstanken måste avse den gärning som föranlett polisingripandet.
Polisen är bunden av åklagarens bedömning i frågan om misstankegra-
den. Har åklagaren beslutat att inte anhålla den unge därför att han inte
längre är misstänkt för brott har polisen inte heller rätt att med stöd av
denna bestämmelse hålla kvar den unge.
I ett fall där åklagaren inte finner skäl att anhålla någon under 18 år
därför att brottet skall bedömas lindrigare utesluter inte ett kvarhållande.
T.ex. kan någon ha gripits för grov skadegörelse vilken åklagaren bedömer
som skadegörelse. I sådana fall har polisen möjlighet att hålla kvar den
unge för att ordna hans frigivning.
När åklagaren redovisar sitt beslut till polisen att inte anhålla den unge,
måste polisen inhämta åklagarens uppfattning i frågan om skälig misstanke
för ett brott fortfarande föreligger. Åklagaren behöver i detta sammanhang
dock inte redovisa mer än sin bedömning i frågan om skälig misstanke
kvarstår för den gärning som gripandet avsett
Andra stycket är inte tillämpligt på ett vittne eller en målsägande som
har tagits med till förhör. Den som har hämtats eller kallats till ett förhör
faller inte heller under paragrafens tillämpningsområde. Utanför
tillämpnings-området faller också den som skall friges efter att ha varit
anhållen eller häktad.
Av tredje stycket följer att den föreskrivna tidsfristen på tre timmar i
gripandefallen räknas från den tidpunkt dä åklagaren beslutat att inte
anhålla den unge, och i förhörsfallen räknas den från det att förhöret är
avslutat.
När det gäller förvaring, dokumentation och förfarandet i övrigt hänvisas
i tillämpliga delar till vad som har anförts under 12 och 13 §§ polislagen.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen fö-
reslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i polislagen (1984:387),
2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare.
Prop. 1990/91:86
25
Prop. 1990/91:86
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
26
Härigenom föreskrivs att 12 och 16 §§ polislagen (1984:387) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1990/91:86
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §
Anträffas någon, som kan antas
vara under femton år under förhål-
landen som uppenbarligen innebär
överhängande och allvarlig risk för
hans hälsa eller utveckling, får han
tas om hand av en polisman för att
genom dennes försorg skyndsamt
överlämnas till sina föräldrar eller
någon annan vårdnadshavare eller
till socialnämnden.
Anträffas någon, som kan antas
vara under arton år under förhållan-
den som uppenbarligen innebär
överhängande och allvarlig risk för
hans hälsa eller utveckling, får han
tas om hand av en polisman för att
genom dennes försorg skyndsamt
överlämnas till sina föräldrar eller
någon annan vårdnadshavare eller till
socialnämnden.
16 §
Den som har omhändertagits enligt 11 § eller enligt 13 § andra stycket
skall förhöras så snart som möjligt.
Har omhändertagandet skett en-
ligt 13 § andra stycket skall den om-
händertagne friges snarast möjligt
efter förhöret, dock senast inom sex
timmar efter omhändertagandet.
Bedöms den omhändertagne vara i
behov av hjälp eller stöd från sam-
hällets sida, skall polisen gå honom
tillhanda med råd och upplysningar
samt, om det lämpligen kan ske,
samråda med annat samhällsorgan
som har till uppgift att tillgodose så-
dant behov.
Har omhändertagandet skett enligt
13 § andra stycket skall den omhän-
dertagne friges snarast möjligt efter
förhöret, dock senast inom sex tim-
mar efter omhändertagandet.
Bedöms den omhändertagne vara i
behov av hjälp eller stöd från sam-
hällets sida, skall polisen gå honom
tillhanda med råd och upplysningar
samt, om det lämpligen kan ske,
samråda med annat samhällsorgan
som har till uppgift att tillgodose så-
dant behov. Inom den angivna
längsta tiden för omhändertagandet
får den som är under arton år hållas
kvar för att genom polisens försorg
kunna överlämnas till sina föräldrar,
annan vårdnadshavare, tjänsteman
inom socialtjänsten eller någon an-
nan lämplig vuxen person.
När någon omhändertagits enligt 14 § skall åtgärder för att hans identitet
skall fastställas skyndsamt vidtas. Den omhändertagne skall omedelbart
friges så snart han identifierats. Han får dock inte hållas kvar under längre tid
27
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:86
Bilaga 1
än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt att han identifieras, tolv
timmar.
Denna lag träder i kraft den 30 april 1991.
28
Prop. 1990/91:86
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1964:167) med vissa bestämmelser
om unga lagöverträdare skall införas en ny paragraf, 6 d §, av följande ly-
delse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 6d§ Har någon under arton dr gripits Detsamma gäller den som med- |
Denna lag träder i kraft den 30 april 1991.
29
Prop. 1990/91:86
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 12 och 16 §§ polislagen (1984:387) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
Anträffas någon, som kan antas
vara under femton år, under förhål-
landen som uppenbarligen innebär
överhängande och allvarlig risk för
hans hälsa eller utveckling, får han
tas om hand av en polisman för att
genom dennes försorg skyndsamt
överlämnas till sina föräldrar eller
någon annan vårdnadshavare eller
till socialnämnden.
Anträffas någon, som kan antas
vara under arton år, under förhållan-
den som uppenbarligen innebär
överhängande och allvarlig risk för
hans hälsa eller utveckling, får han
tas om hand av en polisman för att
genom dennes försorg skyndsamt
överlämnas till sina föräldrar eller
någon annan vårdnadshavare eller till
socialnämnden.
16 §
Den som har omhändertagits enligt 11 § eller enligt 13 § andra stycket
skall förhöras så snart som möjligt.
Har omhändertagandet skett en-
ligt 13 § andra stycket skall den om-
händertagne friges snarast möjligt
efter förhöret, dock senast inom sex
timmar efter omhändertagandet.
Bedöms den omhändertagne vara i
behov av hjälp eller stöd från sam-
hällets sida, skall polisen gå honom
till handa med råd och upplysningar
samt, om det lämpligen kan ske,
samråda med annat samhällsorgan
som har till uppgift att tillgodose så-
dant behov.
Har omhändertagandet skett enligt
13 § andra stycket skall den omhän-
dertagne friges snarast möjligt efter
förhöret. Den som är under arton är
får dock hällas kvar för att genom
polisens försorg skyndsamt kunna
överlämnas till sina föräldrar, annan
vårdnadshavare, tjänsteman inom
socialtjänsten eller någon annan
lämplig vuxen person. Ett omhän-
dertagande får inte i något fall om-
fatta mer än sex timmar. Bedöms
den omhändertagne vara i behov av
hjälp eller stöd från samhällets sida,
skall polisen gå honom till handa
med råd och upplysningar samt, om
det lämpligen kan ske, samråda med
annat samhällsorgan som har till
uppgift att tillgodose sådant behov.
30
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:86
Bilaga 2
När någon har omhändertagits enligt 14 § skall åtgärder för att hans identi-
tet skall fastställas skyndsamt vidtas. Den omhändertagne skall omedelbart
friges så snart han har identifierats. Han får dock inte hållas kvar under
längre tid än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt att han identifieras,
tolv timmar.
Denna lag träder i kraft den 30 april 1991.
31
Prop. 1990/91:86
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1964:167) med särskilda bestämmel-
ser om unga lagöverträdare skall införas en ny paragraf, 6 d §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 6d§ Har polisen gripit ndgon som är För samma ändamål får polisen Inte i något fall får någon enligt |
Denna lag träder i kraft den 30 april 1991.
32
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-01-21
Närvarande-, f. d. regeringsrådet Eskil Hellner, justitierådet Fredrik Sterzel,
regeringsrådet Björn Sjöberg.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 10 januari 1991 har regeringen
pä hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) m.m.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Catharina
Bergquist Levin.
Lagrådet har ingen erinran mot förslagen.
Prop. 1990/91:86
Bilaga 3
33
Innehåll
Prop. 1990/91:86
Propositionen...........................................................................1
Propositionens huvudsakliga innehåll...............................................1
Propositionens lagförslag.............................................................2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 januari 1991.............5
1 Inledning ............................ 5
2 Allmän motivering.................................................................7
2.1 Nuvarande regler.......................................................7
2.2 Reformbehovet m.m...................................................8
2.3 Omhändertagande av unga vid riskfyllda förhållanden.............9
2.4 Kvarhållande efter tillfälligt omhändertagande....................13
2.5 Kvarhållande efter ingripande på grund av misstanke om brott. 15
2.6 Förhållandet till Sveriges konventionsåtaganden m.m...........18
2.7 Ikraftträdande.........................................................22
3 Upprättade lagförslag...........................................................22
4 Specialmotivering................................................................22
4.1 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387)............22
4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167)...................
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare..............24
5 Hemställan........................................................................25
6 Beslut..............................................................................26
Bilaga 1 Promemorians lagförslag...............................................27
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag............................................30
Bilaga 3 Lagrådets yttrande.......................................................33
34
gotab 97553, Stockholm 1991