Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1990/91: 85

Växa med kunskaper

- om gymnasieskolan och vuxenutbildningen


Prop. 1990/91: 85


Regeringen förelägger riksdagen vad som har lagils upj) i bifogade ut­drag ur regeringsprotokollet den 14 februari 1991 för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Göran Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen ulgår från all utbildningen i gymnasieskolan och vuxen­utbildningen skall läggas upp i ell perspektiv av livslångt lärande.,An­svarsfördelningen mellan skolformerna preciseras samtidigt som sam-verkansmöjlighelerna underlättas.

1 gymnasieskolan skall alla ungdomar mellan 16 och 20 åi erbjudas utbildning. Utrymmet för både personliga val och lokal profilering ökar väsentligt. Utbildningen i gymnasieskolan skall i framtiden organiseras i 16 treåriga nationella program riktade mot olika områden. Ffler ett för­sta, gemensamt år kan de delas i grenar, som kan vara nationella eller lokala. Därutöver skall ungdomarna av sina hemkommuner erbjudas individuella program komponerade efter deras personliga bchciv och ilc lokala förutsättningar som finns.

Ulbildningen i gymnasieskolan skall motsvara de krav som ett inter­nationellt präglat samhälle ställer. Miljökunskapen förstärks i alla pro­gram. Elevernas eget inflytande över sin utbildning betonas. Genom au alla nationella program blir treåriga höjs kvalitén radikalt på yrkesut­bildningen. Denna skall delvis förläggas till arbetsplatser inom såväl of-


 


fentlig som privat verksamhet. Alla nationella program innehåller en      Prop. 1990/91:85

gemensam kärna av ämnen och verksamheter som skall vara obligatoris­ka för alla. Denna gemensamma del upptar ca 30 procent av undervis­ningstiden. Därutöver förekommer karaktärsämnen för de olika pro­grammen liksom utrymme för personliga val. Timplanerna konstrueras om och får en ny funktion - nämligen att ange den minsta tid som varje elev skall garanteras undervisning i olika ämnen. Timplanerna lämnar stor frihet för kommuner och landsiing att utforma sin gymnasieskola utan statlig detaljreglering.

Kommunernas skyldigheter att erbjuda alla ungdomar en gymnasie­utbildning på nationella och individuella program läggs fast och precise­ras i lag. Även elevernas rättigheter i dessa avseenden lagfästs liksom de­ras rätt till medinflytande. Skyldigheten att beiala interkommunal er­säUning regleras liksom ansvarsfördelningen mellan primärkommuner och landstingskommuner.

Gymnasiereformen skall genomföras under en fyraårsperiod. Ett kursplanearbete skall bedrivas så alt nya kursplaner tas fram successivt och senast den 1 juli 1992. De skall utformas så att gymnasieskolan ut­vecklas till en kursulformad skolform.

Kommuner och landsting skall planera inrättandet av de nationella programmen så alt alla ungdomar i landet erbjuds dessa inför läsåret 1995/96. De nya programmen får inrättas inför läsåret 1992/93. Under åren 1992/93 t.o.m. 1997/98 utgår en statlig genomföranderesurs bl.a. till komplettering av utrustning.

Reformen beräknas kosta 1,8 miljarder kronor. Finansieringen av re­formen skall vara ett gemensaml åtagande för stat, kommun och arbets­liv. De statliga besparingar, som finansierar reformen, uppgår till 430 milj.kr. Kommunernas bidrag till finansieringen tas ut genom ett ratio­naliseringskrav på hela sektorsbidraget och beräknas till drygt 600 milj.kr. Arbetslivets bidrag uppgår till ca 750 milj.kr och tas ut genom en omfördelning inom arbetsgivaravgiften.

1 propositionen betonas de möjligheter till en ökad .samverkan mel­lan i första hand gymnasieskolan och komvux, men också med andra utbildningsanordnare, som en friare resurstilldelning och en flexiblare studieorganisation nu öppnar.

I propositionen föreslås alt del offentliga skolväsendet för vuxna i forisäliningen skall omfatta komvux, särvux och grundläggande under­visning i svenska för invandrare (sfi).

Nuvarande grundvux och etapp Ii komvux (grundskolenivån) er­sätts av en ny grundläggande vuxenutbildning. Alla vuxna, som saknar grundläggande kunskaper, skall ha räll alt gå i den nya utbildningen. Den blir en skyldighet för landets kommuner att erbjuda, antingen i egen regi eller genom avlal med någon annan utbildningsanordnare.

Invandrare, som inte har fått utbildning i svenska som nyanlända, får räll att läsa svenska som andraspråk i komvux. Även här blir det en skyldighet för kommunerna att erbjuda sådan utbildning.

Komvux skall kunna erbjuda gymnasial utbildning i samma utsträck­ning som gymnasieskolan, med undantag av estetiska ämnen. Komvux


 


skall härutöver erbjuda påbyggnadsutbildningar.  Dessa skall ge vuxna  Prop. 1990/91:85

en sådan utbildning som leder till en högre kompelens i yrket eller till ett nytt yrke. Påbyggnadsulbildningarna ersätter nuvarande yrkesinrikta­de utbildningar i komvux och vissa specialkurser i gymnasieskolan. Teknikerutbildningen i gymnasieskolan överförs också till påbyggnads­utbildningen i komvux.

Kommunerna skall erbjuda gymnasial vuxenutbildning och påbygg­nadsutbildning och skall sträva efter att anordna utbildning i den ut-sträckrving som motiveras av behov och efterfrågan.

Särvux utvidgas till att också omfatta utbildning på träningsskoleni-vå.

Statens skolor för vuxna avvecklas med början den I juli 1991.

En utredning med syfte att utveckla distansutbildningen aviseras.

Förslagen vad gäller grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vux­enutbildning och påbyggnadsulbildning föreslås träda i kraft den 1 juli 1992. Den nya grundläggande kursen i svenska för invandrare i komvux skall finnas från den 1 juli 1991. Särvux utvidgas fr.o.m. den 1 juli 1991.


 


Propositionens lagförslag

1    Förslag till

Lag om ändring i skollagen (1985:1100)

Härigenom föreskrivs att i fråga om skollagen (1985:1100)'

dels all 3 kap. 18 och 19 a §§, 5 kap. samt punkterna 4 och 5 över­gångsbestämmelserna till lagen (1990:1477) om ändring i skollagen skall upphöra att galla,

dels att nuvarande II och 12 kap. skall betecknas 14 respektive 15 kap.,

deb alt 1 kap. 8 och 10 §§ samt nya 15 kap. 2 och 10 §§ skall ha föl­jande lydelse,

deb att det i lagen skall införas fyra nya kapitel, 5och I 1-13 kap., av följande lydelse.

Nuvarande lydebe                         Föreslagen lydelse

1 kap. Allmänna föreskrifter

8§'

För vuxna anordnar del allmän­na utbildning i form av kommu­nal vuxenutbildning (komvux), vuxenutbildning för psykiskt ut­vecklingsstörda (särvux) och svenskundervisning för invandrare (sfi).

Komvux, särvux och sfi bildar del offentliga skolväsendet för vuxna. Dessutom finns särskilda utbildningsformer som anordnas av det allmänna som komplette­ring till vuxenutbildningen inom det offentliga skolväsendel för vuxna.

För vuxna anordnar det allmän­na utbildning i form av grund­utbildning för vuxna (grundvux) och kommunal vuxenutbildning (komvux) samt vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux).

Grundvux, komvux och särvux bildar det offentliga skolväsendet för vuxna. Dessutom finns särskil­da utbildningsformer som anord­nas av det allmänna som komplet­tering till vuxenutbildningen inom del offentliga skolväsendet för vuxna.


Prop. 1990/91:85


10 S*


Kommunerna är huvudmän för grundvux.

Kommuner och landstingskom­muner är huvudmän för komvux.

Landstingskommuner och i vissa fall kommuner är huvudmän för särvux.


Kommuner och landstingskom­muner är huvudmän för komvux.

Landstingskommuner och i vissa fall kommuner är huvudmän för särvux.


' Senasie lidelse av 3 kap. 14 a § l'W():2y4 .S kap. 5 a « ]tm):294 5 kap. 7 § l'M):294 5 kap. 12 a § liW0;294 5 kap. 14 a 5 1V«):2'M.

i Senaste lydelse 1W():1477.

Senaste lydelse 1990:1477.


 


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Kommunerna   är  huvudmän för sfi.

5 kap. Gymnasieskolan

Allmänna bestämmelser

1 §

I dena kapitel ges föreskrifter om sådan utbildning inom det offentliga skolväsendet för barn och ungdom som är avsedd au påbörjas av ung­domar efter avslutad grundskoleut­bildning eller motsvarande fram liU och med det första kalenderhalvåret det år de fyller tjugo år. Denna ut­bildning bildar gymnasieskolan.

Beslämmelserna i detta kapitel gäller endast ungdomar som är bo­salla i landet, om inte regeringen fö­reskriver annat.

Eleverna skaU ha inflytande över hur deras utbildning utformas.

Ulbildningen i gymnasieskolan skaU utgöras dels av utbildning pä nationella program, som omfattar tre årskurser, dels av utbildning på individuella program.

Inom de nationella programmen kan finnas olika grenar. Grenarna kan vara nationellt eller lokalt fast­ställda. Regeringen får meddela när­mare föreskrifter om grenarna.

De nationella programmen skall vara grund för fortsatt utbildning på högskolenivå och för yrkesverk­samhet.


Prop. 1990/91.85


 


Nuvarande lydebe


..    ,       ,  , ,                                 Prop. 1990/91:85

Foreslagen lydebe                                '

Vilka de nationella programmen är framgår av bilaga 1. Vbsa be-stämmeber om utbildningens om­fattning på de nationella program­men (timplaner) framgår av bila­ga 2. Ytterligare föreskrifter om tim­planer får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Varje kommun skall informera om de nationella programmen och om möjligheterna att få utbildning på individuella program.


Erbjudande om  utbildning på de nationella programmen

Varje kommun är skyldig alt er­bjuda utbildning på nationella pro­gram för samtliga de ungdomar i kommunen som avses i I § förutsatt au de

1.    har slutfört sbta årskursen i grundskolan eller motsvarande och

2.    inle tidigare har gått igenom utbildning på ett nationelU program eller likvärdig utbildning.

Erbjudandet skall omfatta ett all­sidigt urval av nationella program. Antalet platser på de olika program­men och deras grenar skall anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.

Erbjudandel skall avse utbildning som anordnas inom kommunen el­ler i en annan kommun eller lands­tingskommun i enlighet med sam­verkansavtal. Två eller flera kom­muner som gemensamt erbjuder en utbildning på ett nationelU program bildar ett samverkansområde för den utbildningen. Kommuner som har slutit samverkansavtal med en landstingskommun om en vbs ut­bildning bildar eu samverkansområ­de för den utbildningen.


 


Nuvarande lydebe                        Föreslagen lydebe


Prop. 1990/91:85


Landstingskommunerna fär an­ordna utbildning endast på sådana nationella program som avser natur­bruk och omvårdnad.

Om en landstingskommun anord­nar sådan utbildning som avses i första stycket, får kommuner som ingår i landstingskommunen inte anordna samma utbildning utan överenskommelse med landstings­kommunen.

För svårt rörebehindrade ungdo­mar får de kommuner som regering­en bestämmer i sin gymnasieskola anordna specieUi anpassad utbild­ning (gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning).

Särskilda  besiämmeber  om  Rh-anpassad     utbildning     finns 27-32 §§.

Mottagande av sökande till de na­tionella programmen

Den som av sin hemkommun skatt erbjudas gymnasieutbildning på eu nationelU program enligt 5 § första stycket är behörig sökande till en sådan utbildning var som helst i landet.

Av behöriga sökande till de na­tionella program som anordnas i en kommun eller för ett samverkans-område skall i första hand tas emot de som år hemmahörande i den kommun som anordnar utbildning­en och de som är hemmahörande i en kommun som tillhör samver­kansområdet för utbildningen.

Med sådana sökande som avses i andra stycket skaU jämställas


 


Nuvarande lydebe


..    ,        ,  , ,                                Prop. 1990/91:85

Foreslagen lydebe                              

1.   de som med hånsyn till sina personliga förhållanden har särskil­da skäl att få gå i den gymnasiesko­la du de har sökt,

2.   de som är hemmahörande i en kommun som inte erbjuder det sök­ta programmet och

3.   de som har sökt till gymnasie­skolan ifråga under åberopande av au där, inom del sökta programmet, anordnas en gren som inte erbjuds av hemkommunen.

Regeringen kan för vbsa utbild­ningar fastställa det område från vil­ket sökanden i första hand skall tas emot.

10 §

Innan en kommun eller en lands­tingskommun lar emot en sökande som inte är hemmahörande i kom­munen eller i samverkansområdet för utbildningen skad yttrande in­hämtas från sökandens hemkom­mun. Yttrande behöver dock inte inhämtas, om det med hänsyn tid ti­digare yttrande är onödigt.

n §

Styrelsen föi ulbildningen i den anordnande kommunen eller lands­tingskommunen beslutar om någon sökande inle skatt tas emot därför att han inle är behörig.

Styreben för utbildningen beslu­tar också om mottagande av en sö­kande som inte är hemmahörande i kommunen eller samverkansområ­det för utbildningen.

Styrebens beslut enligt första och andra styckena får överklagas hos länsrätten av sökanden. Länsrättens beslut fär inte överklagas.


10


 


Nuvarande lydebe                        Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:85


12     §

En ansökan om au tas in på ett nationelU program skall skickas till styreben för utbildningen i den sö­kandes hemkommun. Om ansökan avser ett nationelU program som an­ordnas av en annan kommun eller av en landstingskommun, skall sty­relsen omedelbart sända ansökan vi­dare till styreben för utbildningen där.

Erbjudande om utbildning på indi­viduella program

13     §

Varje kommun är skyldig au er­bjuda gymnasieutbildning i form av individuella program för de ungdo­mar i kommunen som avses i I § och som inte har tagits in på något nationelU program. I fråga om ele­ver från särskolan gäller dock sär­skilda besiämmeber.

Ett individuellt program bör mot­svara ett nationellt program eller syfta tiU att stimulera eleven au se­nare gå över på eu sådant program.

Utbildningen på ett individueUi program skall följa en plan, som skall faststäUas av styrelsen för ut­bildningen.

14     §

Regeringen får föreskriva att vbsa utbildningar skall utgöra indivi­duella program som står öppna för sökande från hela landet.

Intagning av elever

15 §

Styreben för utbildningen ansva­rar för intagningen tiU de olika ut­bildningar som anordnas inom kommunen eller landstingskommu­nen, om inte annal följer av före­skrifter av regeringen.


 


,  ,  , ,                              E-    /        /  / /                             Prop. 1990/91:85

Nuvarande lydebe                       Foreslagen lydelse                            

Inlagningsorganisaiionen får vara gemensam med en annan kommun och gemensam för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning.

Föreskrifter om urval mellan be­höriga sökande meddelas av rege­ringen.

Beslut om intagning får inte över­klagas.

Elevernas rätt att fullfölja sin utbild­ning

16    §

Den som har tagits in på eu na­tionelU program i gymnasieskolan och påbörjat del, har räu att fullföl­ja sin utbildning på del programmet i kommunen eller inom sam­verkansområdet eller, om utbild­ningen har en landstingskommun som huvudman, inom del lands­tingsområdet. Detta gäller även om de förhållanden som låg tiU grund för mottagandet ändras under stu­dietiden.

17    §

En elev, som har tagits in på ett nationellt program eller på en viss gren inom ett sådant program och påbörjat ulbildningen men som där­efter flyttar från kommunen eller samverkansområdet för utbild­ningen, har rätt att fullfölja ulbild­ningen på det påbörjade program­met eller grenen där den nya hem­kommunen erbjuder sådan utbild­ning. Erbjuder den nya hemkommu­nen inte programmet eller grenen har eleven rätt au efter eget val full­följa sin utbildning i en annan kom­mun eller landstingskommun som anordnar utbildningen.

12


 


Nuvarande lydebe                         Föreslagen lydebe


Prop. 1990/91:85


18    §

Elever som önskar fullfölja sin ut­bildning på en sådan gren inom ett nationellt program som inte erbjuds av deras hemkommun bör, i mån av plats, få flytta tiU gymnasieskolan i en kommun eller landstingskommun där den önskade grenen anordnas. Styreben för utbildningen i den kommun eller landstingskommun där grenen anordnas beslutar om sådant mottagande av en elev.

Styrelsens beslut får inte över­klagas.

19    §

Regeringen får meddela föreskrif­ter om vad som krävs för att flytta tiU högre årskurs och om begräns­ningar i rätten au gå om årskurser

20    §

Den som har påbörjat en utbild­ning på eu individueUt program i en kommun har räU au fullfölja pro­grammet enligt den plan som fanns när utbildningen inleddes.

Om eleven har medgivU au pro­grammet ändras, har han rätt att fullfölja utbildningen på det ändra­de programmet.

Kostnader

21 §

Utbildningen i gymnasieskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. De skaU utan kostnad ha tillgång till böcker, verktyg och andra hjälpme­del som behövs för en tidsenlig ut­bildning. Huvudmannen får dock besluta au eleverna skall hålla sig med enstaka egna hjälpmedel. I verksamheien får också förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna.


 


Nuvarande lydebe


„..    ,        ,  , ,                              Prop. 1990/91:85

Foreslagen lydebe                                '

Interkommunal ersättning

22        §

En kommun som i sin gymnasie­skola på ett nationelU program har tagit in en elev som inte år hemma­hörande i kommunen eller i samver-kansområdei för utbildningen, har räu till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun.

23        §

En landstingskommun som i sin gymnasieskola på ett nationelU pro­gram har taga in en elev som inte är hemmahörande i en kommun som har samverkansavtal med lands­tingskommunen, har rätt till ersätt­ning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkom­mun. Landstingskommunen får dock inle betinga sig högre ersätt­ning från hemkommunen än som svarar mol del sialsbidrag som ut­går du för elevens utbildning i gym­nasieskolan.

24       §

I fall som avses i 22 och 23 §§ är dock hemkommunen inte skyldig att beiala ersättning, om det är fråga om ett nationellt program eller gren av sådant program som kommunen själv erbjuder, utom då eleven har tagits emot med stöd av 8 § tredje stycket I och 3.

25       §

När del gäller utbildning för dö­va, hörselskadade och svårt rörelse­hindrade elever får regeringen fast­ställa den extra ersättning som skall lämnas för dessa elever.


 


Nuvarande lydebe


..    ,        ,  , ,                                Prop. 1990/91:85

Foreslagen lydebe                              

26 §

Regeringen får föreskriva om skyldighet för hemkommunerna att betala ersättning till den anordnan­de kommunen för sådan utbildning som avses i 9 och 14 §§.


 


Utbildning som är speciellt anpas­sad för svårt rörebehindrade ungdo­mar (Rh-anpassad utbildning) m.m.

27        §

I denna lag avses med svårt rörelsehindrad den som på grund av en rörelsehinder eller, om även annat funktionshinder fö­religger, siu samlade handikapp inte kan följa reguljär studiegång i gym­nasieskolan och som för att kunna genomföra gymnasiala studier behö­ver tillgång till en gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning och särskilda omvårdnacbinsatser i form av boende i elevhem, omvårdnad i boendet och habilitering.

28        §

Ungdomar som är svårt rörebe­hindrade har rätt att efter fullgjord skolplikt få utbildning på ett natio­nelU program på en sådan gymna­sieskola med Rh-anpassad utbild­ning som avses i 7 §. Rätten gäller intill utgången av vårterminen det kalenderår då eleven fyller 21 år.

Om cn elev har påbörjat utbild­ning i en gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning före utgången av vårterminen det kalenderår då han fyller 21 år, skall han beredas möjlighet att fortsätta utbildningen ull utgången av vårterminen det ka­lenderår då han fyller 23 år, om det behövs för au slutföra ulbildningen.


15


 


Nuvarande lydebe                         Föreslagen lydebe


Prop. 1990/91:85


 


29        §

En sådan gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning som avses i 7 § skall ta emot sökande från hela lan­det liU den specielU anpassade ul­bildningen.

30        §

Frågor om intagning liU Rh-anpassad utbildning vid vbsa gym­nasieskolor och andra frågor om rätt tid sådan utbildning enligt 7 § prövas av en särskild nämnd, ge­mensam för sådana gymnasieskolor.

Nämnden skall ha minsl sju och högst elva ledamöter. I nämnden skall finnas bl.a. företrädare för gymnasieskolan och grundskolan samt för de rörelsehindrade. Leda­möterna utses av regeringen.

Nämndens beslut i fråga om in­tagning eller i övrigt om rätt till ut­bildning får överklagas endast av den som begärt utbildningen. Beslu­tet överklagas hos länsrätten. Eu be­slut får dock inte överklagas såviu del gäller placering vid en viss gym­nasieskola.

31       §

Avgifter får inle las utför insatser för omvårdnad i boendet och habi­litering som lillhandahålb av staten, kommun eller landstingskommun i anslutning till gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för kost och logi.

32       §

Regeringen får föreskriva att ut­bildningen på nationella program får fördelas på fler än tre läsår när det gäller utbildning för döva, hörsebkadade och svårt rörelse­hindrade.


16


 


Nuvarande lydebe


Föreslagen lydelse

11     kap.    Kommunal    vuxen­utbildning (komvux)

Gemensamma bestämmelser

I §

Komvux består av grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxen­utbildning och påbyggnadsulbild­ning

Grundläggande vuxenutbildning syftar till au ge vuxna sådana kun­skaper och färdigheter som de behö­ver för au delta i samhälls- och ar­betsliv. Den skaU också syfta iill all möjliggöra fortsatta studier.

Gymnasial vuxenutbildning syftar till au ge vuxna kunskaper och fär­digheter motsvarande de som ung­domar kan få genom gymnasiesko­lan.

Påbyggnadsulbildning syftar liU alt ge vuxna en sådan utbildning som leder till en ny nivå inom deras yrke eller till ett nytl yrke. Vad som sägs i delta kapitel om gymnasial vuxenutbildning gäller också på­byggnadsulbildning.

Bestämmelserna om komvux gäl­ler inle vuxna som behöver under­visning motsvarande grundsärsko­lans eller iräningsskolans. Beträffan­de sådana vuxna gäller i stället la­gens bestämmelser om .särvux.

Eleverna skaU ha inflytande över hur deras utbildning uiformas.


Prop. 1990/91:85


2   Riksdagen 1990/91. 1 saml Nr 85


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydebe                        Prop. 1990/91:85

Ulbildningen i komvux skaU vara avgiftsfri för eleverna.

Såviu gäller läroböcker, skrivma­teriel, verktyg, skyddskläder och andra därmed jämförliga hjälpme­del som varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom, får huvudmannen bestämma au hjälp­medlen skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbju­das mot avgifter som högst motsva­rar huvudniannens anskaffnings­kostnader.

I övrigt skaU hjälpmedel som an­vänds i komvux tillhandahällas utan kostnad för eleverna, om inie något annal följer av föreskrifter som meddelas av regeringen.

Kommuner och landstings­kommuner får uppdra ät andra att anordna komvux. Regeringen får meddela föreskrifter om vem som får ges ett sådant uppdrag och om villkor för det.

För sådan komvux som anordnas av någon annan än en kommun el­ler en landstingskommun gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 4-7 §§.

Grundläggande vuxenutbildning

Huvudmannens ansvar

Varje kommun ansvarar för att de kommuninnevånare som enligt 10 § har räu liU ulbildningen och önskar della i den, får det.

18


 


Nuvarande lydebe                        Föreslagen lydebe


Prop. 1990/91:85


9S

Varje kommun skaU akiivi verka för att nå dem i kommunen som har räu tiU grundläggande vuxen­ulbililning och för au motivera dem att della i utbildningen.

Räu att della

10 §

Varje kommuninnevånare har rätt att delta i grundläggande vuxen­utbildning från och med andra ka­lenderhalvåret del år han fyller 20 år, om han saknar sådana färdighe­ter som normaU uppnås i grundsko­lan och är bosatt i landet.

Regeringen får föreskriva au också den som inle är bosau i lan­det skaU ha rän aU delta.

Den som liar rätt au delta i grundläggande vuxenutbildning har räu aU detta i sådan undervisning i en annan kommun om utbildningen finns där.

Hesiämmcberna i denna paragraf gäller inte den som är inlagen i kri-minalvårdsanslall.

Anmälan

II §

Den som viU delta i grund­läggande vuxenutbildning skaU an­mäla delta idl styrelsen för utbild­ningen i sin hemkommun. Om an­mälan avser en utbildning som en annan kommun anordnar eller låter anordna, skaU styreben omedelbart sända anmälan vidare till den kom­munen.


 


.,          .   ,  , ,                             ,-    ,        ,   , ,                               Prop. 1990/91:85

Nuvarande lydebe                      Föreslagen lydelse                            

Undervisning  på   annal   språk   än svenska

12 §

Om en elev i grundläggande vux­enutbildning har bristfälliga kunska­per i svenska språket, får undervis­ning meddelas på elevens eget språk. Sådan undervisning skaU kompletteras med undervisning eller träning i svenska språket.

Underi'isningens upphörande

13 §

Undervisningen t grundläggande vuxenutbildning skull upphöra så snart som eleven har uppnått såda­na kunskaper som ulbildningen av­ses ge.

Undervisningen för en elev skull också upphöra, om eleven saknar förutsättningar au tillgodogöra sig ulbildningen eller annars inte gör tillfredsställande framsteg.

Den för vilken grundläggande vuxenutbildning har upphört enligt andra stycket skall på nyu beredas sådan utbildning, om särskilda skäl talar för delta.

Styrelsens uppgifter

14 §

Frågor om mottagande av cn elev tiU grundläggande vu.xenuibildning avgörs av styrelsen för ulbildningen. Styrelsen beslutar även om lubild-ningcn för en elev skall upphöra och om au på nytt bereda en elev utbildning.

20


 


M          ,  ,  , ,                              ,-    ,       ,  , ,                                Prop- 1990/91:85

Nuvarande lydebe                        ioreslugen lydelse                              

Överklugunde

15 §

Styrebens beslut enligt 14 § får överklagas hos länsrätten av eleven. Länsrättens beslut får inte överklu-gas.

Interkommunut ersättning

16 §

En kommun som i sin grundiäg-gunde vuxenutbildning har taga emot en elev som kommer från cn annan kommun, har räu tiU ersäu-ning för kostnaderna för elevens ut­bildning frän elevens hemkommun.

Gymnasial     vuxenutbildning     och påbyggnadsiubildning

Huvudmannens ansvar

I7§

Kommunerna skull erbjuda gym­nasial vuxeniubildning. De skall härvid sträva efter att erbjuda ut­bildning som svarar mol efterfrågan och behov.

Landsungskomnumernu fär an­ordna gymnasial vuxenutbildning endast inom områdena naturbruk och omvårdnad.

18    

Varje kornmun skull injönnera om möjligheiernu iill gymnusiul vuxenutbildning .samt verka för att vuxna dcUur i sådan utbildning.

19     §

Varje kommuninnevånare är be­hörig au della i gymnusiul vu.xenui­bildning om han är bosalt i lundei och i övrigi uppfyller föreskrivnu villkor.


 


.,        ,   ,  , ,                     t-    ,        ,   , ,                   Prop- 1990/91:83

Nuvarande lydebe                        Foreslagen lydelse                              

1.   från och med andra kalender­
halvåret del år han fyller 20 år, eller

2.   när han slutfört utbildning på
ell nationellt program eller likvärdig
utbildning i gymnusieskolun.

Regeringen får föreskriva att också den som inle är bosau i lan­det skuU vuru behörig ull della.

Föreskrifter om ytterligare behö-righeisviUkor och om urval mellan behöriga sökande meddelas av rege­ringen.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inie den som är intagen i kri­minalvårdsanstah.

20 S

En kommun eller en landsiings­kommim är skyldig att iill sin gym-nasiulu vuxenutbildning ta emot en sökande från en annan kommun, om hemkommunen har åiagu sig alt svara för kostnaderna för elevens utbildning.

Ansökan

21 S

Den som vill della i gymnasial vuxenutbildning skaU ansöka om detta hos styrelsen för utbildningen i sin hemkommun. Om ansökan av­ser en utbildning som en annan kommun eller cn landstingskommun anordnar eller tåler anordna, skall styreben skyndsamt sända ansökan vidare tdl styreben för utbildningen där. TiU unsökan skaU styrelsen fo­ga eu yttrande av vilkel del framgår om hemkommunen åtar sig all sva­ra för kostnaderna för elevens ut­bildning, såvida det inle pä grund av tidigare överenskommelse är onödigt.

27


 


,           ,  ,  . ,                              L-    ,        ,  / ,                              Piop. 1990/91:85

Nuvarande lydelse                        Foreslagen lydebe                               '

Siyrebens uppgifter

22 §

Frågor om mottagande av en elev till gymnasial vuxenutbildning och om intagning till sådan utbildning avgörs av styrelsen för ulbildningen.

Intagningsorganisationen får vara gemensam för flera kommimer samt för gymnasial vuxenutbildning och gymnasieskolan.

Överklagande

23 §

Styrdsens beslut om mottagande får överklagas hos länsrätten av ele­ven. Länsrättens beslut får inte övrklagas.

Beslut om intagning får inie över­klagas.

23


 


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:85


 


12   kap.    Vuxenutbildning   för
psykiskt
        utvecklingsstörda

(särvux)

Allmänna bestämmelser

I §

Särvux syftar till all ge vuxna som är psykiskt utvecklingsstörda kun­skaper och färdigheter motsvarande de som ungdomar kan få i grund­särskolan och träningsskotan.

FJevernu skull ha inflytande över hur deras utbildning uiformas. Om­fattningen och utformningen av ele­vernas inflytande skaU anpassas ef­ter deras förutsättningar.

Huvudmannens ansvar

Landstingskommunerna skall er­bjuda särvux. De skall härvid sträva efter att erbjuda utbildning som sva­rar mol behov och efterfrågan.

En landstingskommun får överlå­ta tdl en kommun som ingår i land­stingskommunen att erbjuda sär­vux, om kommunen medger det.

4 §

Vad som sägs i delta kapitel om landstingskommun gäller även kom­mun som inte ingår i någon land­stingskommun och kommun som fått ansvaret au erbjuda särvux överlåtet liU sig enligt 3 § andra stycket.

Varje landstingskommun skall in­formera om möjligheterna till sär­vux saml verka för att vuxna psy-kbkl utvecklingsstörda deltar i så­dan utbildning


24


 


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Behörighet


Prop. 1990/91:85


 


6*-

Varje kommuninnevånare är be­hörig au della i särvux om han är bosatt i landet och i övrigi uppfyller föreskrivna villkor, när han inte längre har räu au gå i särskolan.

Regeringen får föreskriva au också den som inte är bosatt i lan­det skall vara behörig att della.

Föreskrifter om ytterligare behö­righetsvillkor och om urval mellan behöriga sökande meddelas av rege­ringen.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte den som är inlagen i kri-minalvårdsanslalt.

Fm landstingskommun är skyldig aU liU sin särvux ta emot en sökan­de som kommer från en annan landstingskommun, om hemland­stingskommunen har åiagtt sig au svara för kostnaderna för elevens utbildning.

Kostnader

8S

Ulbildningen i särvux skall vara avgiftsfri för eleverna.

Såvut gäller läroböcker, skrivma­teriel, verktyg, skyddskläder och andra därmed jämförliga hjälpme­del som varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom, får huvudmannen beslämma att hjälp­medlen skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbju­das mol avgifter som högst motsva­rar huvudmannens anskaffnings­kostnader.


25


 


Nuvarande lydebe                      Föreslagen lydelse                       Prop. 1990/91:85

/ övrigt skall hjälpmedel som an­vänds i särvux tillhandahållas ulan kostnad för eleverna, om inle något annat följer av föreskrifter som meddddas av regeringen.

Uppdrag att anordna utbildning

Landstingskommuner får uppdra åt andra att anordna särvux. Rege­ringen fär meddela föreskrifter om vem som får ges ett sådant uppdrug och om villkor för del.

10 §

För sådan särvux som anordnas av någon annan än en kommun el­ler en landstingskommun gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 4-7 §§.

Arisökan

II §

Den som vill delta i särvux skaU ansöka om detta hos styrelsen för utbildningen i sin hemlandstings-kommun. Om ansökan avser en ut­bildning som en kommun eller en annan landstingskommun anordnar eller låter anordna skall styreben skyndsamt sända ansökan vidare till styreben för utbildningen där.TiU ansökan skatt styrelsen foga ett yt­trande av vilkel del framgår om hcmlandstingskommunen åtar sig au svara för kostnaderna för elevens utbildning, såvida det inle på grund av tidigare överenskommebe är onödigt.

26


 


Nuvarande lydebe                        Föreslagen lydebe

Undervisningens upphörande

12 §

Undervisningen i särvux skall upphöra så snart eleven uppnått så­dana kunskaper som utbildningen avses ge.

Undervisningen för en elev skatt också upphöra, om eleven saknar förutsättningar au tillgodogöra sig utbildningen eller annars inle gör lillfredsiällande framsteg.

Den för vilken särvux har upp­hört enligt andra stycket får på nytt beredas sådan utbildning, om sär­skilda skäl lalar för detta.


Prop. 1990/91:85


 


Styrelsens uppgifter

13 §

Frågor om mottagande av en elev till särvux och om intagning till så­dan utbildning prövas av styrelsen för utbildningen. Styrelsen beslutar även om ulbildningen för en elev skall upphöra och om all på nytt bereda en elev utbildning.

Överklagande

14 §

Siyrebens beslut om mottagande, om au utbildningen för cn elev skuU upphöru och beslut om att inte på nyu bereda en elev utbildning får överklugus hos länsrätten uv eleven. Länsrättens beslut får inle överkla­gas.

Beslut om intagning får inte över­klagas.


27


 


Nuvarande lydebe


...    ,        ,  , ,                               Prop. 1990/91:85

Föreslagen lydebe                               

13   kap.        Svenskundervisning för invandrare (sfi)

Allmänna bestämmelser

I §

Sfi syftar till att ge vuxna nyan­lända invandrare grundläggande kunskaper och färdigheter i svenska språket samt kunskaper om det svenska samhällel.

Eleverna skaU ha inflytande över hur deras utbildning uiformas.


Huvudmannens ansvar

Varje kommun är skyldig all se till alt sfi erbjuds de personer över 16 år som anges i 6 §.

Undervisningen skaU erbjudas så snart som möjligt efter invandrarens ankomst till Sverige.

Varje kommun skall aktivt verka för att nå dem i kommunen som har räu till sfi och för ull motivera dem att della i ulbildningen.

Kommunen skatt samråda med den berörda arbetsgivaren och den lokala arbetstagarorganisationen i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollekuvavial om cn arbetstagares deltagande i undervis­ningen och undervisningens förlägg­ning

Rätt au delta

Rätt att della i en kommuns sfi har, med del undanlag som följer av 7 §, följande personer:

28


 


Nuvarande lydebe


„.    ,        ,  , ,                    Prop. 1990/91:85

Foreslagen lydebe                             "

/. Utländsk medborgare, som an­tingen är bosau i kommunen eller som utan au vara bosatt där, regel­mässigt vistas i kommunen efter au ha ansökt om uppehålbiillsiånd i avsikt att bosätta sig i riket. Be­träffande sådan i kommunen icke bosatt person gäller dessutom all han skaU ha väntat på uppehålbiill­siånd under minst den tid som rege­ringen bestämmer. Rättigheten gäller dock inte under tid den utländske medborgaren vblas på en statlig för­iäggning för asybökande.

2.  Svensk medborgare, som är bo­satt i kommunen, men som tidigare har vara bosatt utom landet och som saknar grundläggande kunska­per i svenska språket.

3.  Finländsk medborgare,som sta­digvarande arbetar i kommunen, men som är bosau i Fintand nära gränsen till Sverige.

Om inte något annat följer av tredje stycket gäller rätten under sammanlagt högst två år. Tiden rä­knas för dem som avses i första stycket 1 och 2 från del att de bosat­te sig i landet eller, om rättigheten iniräti lidigare, från den tidpunkten. För dem som avses iförsta stycket 3 räknas tiden från det au de började arbeta i Sverige.

Om någon på grund av särskilda skäl inte kunnat påbörja undervis­ningen under den lid som anges i andra stycket gäller rätten imder yt­terligare eu år.

En utländsk medborgare som liar svenska, danska eller norska som modersmål eller den som eljest har sådana kunskaper i något av dessa språk att grundläggande svenskun-dervbning inle kan anses nödvän­dig, har inte räu att delta i sfi.


29


 


Nuvarande lydebe                      Föreslagen lydelse                        *'''°P- '990/91:85

Kostnader

Ulbildningen i sfi skaU vara av­giftsfri för eleverna. De skaU utan kostnad ha tillgång titt böcker och andra hjälpmedel som behövs för cn tidsenlig utbildning. Huvudman­nen får dock besluta au eleverna skall hålla sig med enstaka egna hjälpmedel. I verksamheten får också förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kost­nad för eleverna.

Uppdrag att anordna utbildning

Kommuner får uppdra åt andra all anordna sfi. Regeringen får med­dela föreskrifter om vem som får ges ett sådant uppdrag och om vill­kor för del.

10     §

För sådan sfi som anordnas av någon annan än cn kommun gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 4-7 §S.

Undervbningens upphörande

11     §

Undervisningen i sfi skaU upphö­ra när en elev har uppnått sådana kunskaper  som  utbildningen  avses

ge-

Undervisningen för cn elev skaU också upphöra, om eleven saknar förutsäliningar all tillgodogöra sig undervisningen eller annars inte gör tillfredställande framsteg.

Den för vilken sfi har avslutats enligt andra stycket, eller som frivil­ligt avbrutit utbildningen skall, om han inie ändå har rätt till det, på nytt beredas sådan utbildning, om särskilda skäl talar för detta.

.30


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydebe

Siyrebens uppgifter

12 §

Frågor om mottagande av en elev till sfi avgörs av styreben för ulbild­ningen. Styreben beslutar även om Ulbildningen för en elev skall upp­höra och om au på nytt bereda cn elev utbildning.


Prop. 1990/91:85


Överklagande

13 §

Styrelsens beslut enligt 12 § får överklagas iill länsrätten av eleven. Länsrättens beslut får inte överkla­gas

15 kap. Övriga löreskrifter


Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med­dela föreskrifter om möjlighet all låta enskilda och andra utomståen­de svara för enstaka inslag i verk­samheten inom det offentliga skol­väsendet.


Regeringen får meddela förekrif-ter om möjlighet att låta enskilda och andra utomstående svara för enstaka inslag i verksamheien inom det offentliga skolväsendel för barn och ungdom.

När det gäller utbildning i form av ett individueUi program får rege­ringen föreskriva att enskilda och andra utomstående får anordna mer av utbildningen än som föUer av första stycket.

Bestämmelserna i 2 kap. 4-7 §§ gäller inte sådan utbildning som med slöd av första eller andra styckena anordnas genom annan än huvudman för del offentliga skolvä­sendet.


31


 


v            /   ,   , , L-    ,        ,  , I                                      P'Op- 1990/91:85

Nuvarande lydebe                                            Föreslagen lydelse                                           

10                                             §"

Regeringen eller den myndighet  Regeringen får meddela före-
som regeringen bestämmer får med-
skrifter om svårt rörelsehindrade
dela föreskrifter om svårt rörelse-
elevers utbildning i gymnasieskola
hindrade elevers utbildning i gym-
med Rh-anpassad utbildning som
nasieskola med Rh-anpassad ut-
avses i 5 kap. 7 §. 1 sådana före­
bildning som avses i / kap. 5 a §. I
skrifter får undanlag göras från de
sådana föreskrifter får undantag
allmänna regler om gymnasieskola
göras från de allmänna regler om
            som finns i denna lag.
gymnasieskola som finns i denna
lag.

"Senaste lydelse l'W0:2'M.

32


 


Nationella program

Barn- och fritidsprogrammet

Byggprogram met

Elprogrammet

Energiprogrammel

Estetiska programmet

Fordonsprogram mel

Handels- och administrationsprogrammel

Hani verksprogram mel

Hotell- och reslaurangprogrammel

Industriprogram mel

Livsmedelsprogrammet

Mediei)rogrammei

Naiurbruksprogrammel

Nalurvelenskapsprogrammel

Omvårdnadsprogrammet

Sam häl lsvelenska|)Sprogram mel

3   Riksdagen 1990/91. I .saml. Nr 85


Bilaga 1      Prop. 1990/91:85

33


Bilaga 2       Prop. 1990/91:85

Vissa bestämmelser om utbildningens omfattning på de nationella pro­grammen (timplaner)

Den sammanlagda undervisningstiden för eleverna inom programmen skall vara lägst följande;

Estetiskt program                                  1 650 timmar

Naturvetenskapsprogram                       I 750 limmar

Samhällsvetenskapsprogram                  1 650 timmar

Övriga program                                     2 250 timmar

Varje elev skall inom varje program som lärar- eller handledarledd un­dervisning få lägst följande antal limmar i följande ämnen:

Svenska                                                 140 limmar

Engelska                                                100 timmar

Samhällskunskap                                      80 limmar

Matematik                                              100 limmar

Naturkunskap                                           30 timmar

Idrott och hälsa                                        80 timmar

Estetisk verksamhei                                  30 limmar

Individuella val                                       100 limmar

Specialarbete                                           30 timmar

34


 


Ikraftträdande-och övergångsbestämmelser                                  Prop. 1990/91:85

1.     Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och tillämpas i fråga om
sådan utbildning som äger rum efter den 1 juli 1992, om inte något an­
nat föreskrivs nedan.1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och till­
ämpas i fråga om sådan utbildning som äger rum efter den 1 juli 1992,
om inte något annat föreskrivs nedan.

Genom lagen upphävs vuxenutbildningslagen (1984:1118) och lagen (1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare.

För utbildning som äger rum före den 1 juli 1992 gäller äldre bestäm­melser, dock med de undanlag som anges nedan under 5-11. Intill ilen 1 juli 1992 skall också tillämpas bestämmelserna om uppföljningsansvarei i 3 kap. 18 § i dess äldre lydelse.

2.     Sådana utbildningar i gymnasieskolan som har påbörjats före den
I juli 1992 men då ännu inte slutförts skall huvudmannen fortsättnings­
vis anordna till dess eleverna har avslutat dem. Huvudmannen får för
sådan fortsatt utbildning anordna samtliga de studievägar som huvud­
mannen hade rätt att anordna under läsåret 1991/92. Intagning till års­
kurs 4 av fyraårig teknisk linje får dock inle ske efter läsåret 1992/93.

Som elevområde för grenar och varianter som börjar i högre årskurs gäller de elevområden som fanns under läsåret 1991/92.

I fråga om interkommunal ersättning för sådan utbildning som avses i förslå stycket tillämpas bestämmelserna i 5 andra och tredje styckena.

3.     En kommun eller landstingskommun som under läsåret 1991/92
hade rätt att anordna utbildning på linjer i gymnasieskolan får även ef­
ter den 1 juli 1992, som alternativ till de nationella programmen, an­
ordna dessa linjer med undantag för tvåårig ekonomisk och tvåårig tek­
nisk linje. Intagning till årskurs 1 får dock inle ske efter läsåret 1994/95.

Har elever lagils emot på linjer med stöd av första stycket, skall ul­bildningen fortsättningsvis anordnas till dess eleverna har avslutat den.

Bestämmelserna om nationella program skall tillämpas beträffande sådan utbildning på linjer som anordnas enligt första stycket.

En kommun eller landstingskommun som under läsåret 1991/92 hade rätt att anordna utbildning på specialkurser i gymnasieskolan får även efter den 1 juli 1992, som alternativ till de nalionclla programmen, an­ordna dessa specialkurser. Intagning får dock inte ske efter läsåret 1994/95.

4.    Före läsåret 1993/94 får utbildning på nationella program inte an­ordnas i andra kommuner än de som vid ikraftträdandet hade rätt au anordna gymnasieskola enligi äldre hestämmekser.

5.    För utbildning som äger rum under liden den 1 juli 1991 - 30 juni 1992 gäller i stället för bestämmelserna i 5 kap. 15-20 §§ i deras äldre lydelse och i 6 kap. vuxenutbildningslagen (1984:1118) följande.

En kommun som i sin gymnasieskola eller sin grundvux eller kom­vux har tagit in en elev från en annan kommun har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun.

En landstingskommun som i sin gymnasieskola eller komvux har ta­git in en elev har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens ut­bildning. Ersättningen skall betalas av elevens hemkommun.

En landstingskommun som i sin särvux har tagit in en elev har räll till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från en kommun som ingår i en annan landstingskommun eller som inte ingår i någon

35


 


landstingskommun. Ersättningen skall  i sådant fall betalas av elevens    Prop. 1990/91:85

hemlandslingskommun eller, t)m eleven kommer från en kommun som inte ingår i någon landstingskommun, av denna. Motsvarande räll till­kommer en kommun som inle ingår i någon landstingskommun.

6.     För utbildning som äger rum under tiden den 1 juli 1991 - 30 juni
1992 g
äller i stället för bestämmelserna i 5 kap. 9 § andra och tredje
styckena och 10
§ i deras äldre lydelse följande.

Beslut om mottagande skall fattas av styrelsen för ulbildningen i den kommun där mottagande har sökts. Styrelsens beslut får av sökanden överklagas till länsrätt.

7.   Bestämmelserna i 2 kap. 1 § vuxenulbildningslagen (1984:1118) skall inle tillämpas.

8.   Beslut som enligt 3 kap. 7 §, 4 kap. 5 S, 4 a kap. 6 § vuxenutbild­ningslagen och 10 § lagen (1986:159) om grundläggande svenskunder­visning för invandrare får överklagas till skolöverstyrelsen, skall i stället överklagas till länsrätten. Länsrättens beslut får inle överklagas.

9.   Sådan utbildning vid Statens skola för vuxna i Norrköping som be­drivs enbart som korrespondensundervisning skall forlsättningsvis an-ortlnas till och med den 30 juni 1995.

Annan utbildning vid Statens skola för vuxna än som avses i första stycket, till vilken intagning skett före den 1 juli 1991, men som då inte slutförts, skall fortsatt anordnas till dess eleverna har avslutat den, dock längs till och med den 30 juni 1992.

10.  Utöver ilen undervisning som anges i 4 a kap. 1 § får i särvux an­ordnas undervisning för dem av de psykiskt ulveckling.sslörda som be­höver undervisning motsvarande träningsskolans.

11.  En invandrare som behöver grundläggande svenskunämmelsen i 5 S andra stycket lagen (1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invanilraic, har räll till sådan utbildning skall i stället ha räll till motsvarande utbildning i komvux. Kommunerna är skyldiga all vid behov anordna såilan utbildning.

12.  En kommun som vid ikraftträdandet med skolöversiyrel.sens med­givande bedrev utbildning på vårdlinjen får efter den 1 juli 1992 anord­na utbildning på etl nationellt program som avser omvårdnad ulan medgivande från landstingskommunen.

36


 


2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter


Prop. 1990/91:85


Härigenom föreskrivs all 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgif­ter' skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


kap.

1 §


En arbetsgivare skall på det av­giftsunderlag som anges i 3-5 §§ för varje år betala

1.   sjukförsäkringsavgift     med 10,10 procent,

2.   folkpensionsavgifl med 7,45 procent,

3.   tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges i särskild lag,

4.   delpensionsavgift med 0,50 procent,

5.   barnomsorgsavgift med 2,20 procent,

6.   arbetsskadeavgift med 0,90 procent,

7.   arbetsmarknadsavgift    med 2,16 procent,

8.   arbetarskyddsavgift med 0,35 procent,

9.   vuxenutbildnings­avgift    med 0,270 procent saml

10.    lönegaraniiavgift med 0,20
procent.

Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 § andra stycket skall dock betala endast tilläggspensionsavgift.

Staten betalar inle arbelsskade-avgift.


En arbetsgivare skall på del av­giftsunderlag som anges i 3-5 §§ för varje år betala

med

0,35

1.   sjukförsäkringsavgift    med 10,10 procenl,

2.   folkpensionsavgift med 7,45 procent,

3.   tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges i särskild lag,

4.   dclpensionsavgift med 0,50 procent,

5.   barnomsorgsuvgifi med 2,20 procenl,

6.   arbcisskadcavgift med 0,90 procent,

7.   arbetsmarknadsavgift 2,04 procenl,

8.   arbetarskyddsavgifi   med procent,

9.   utbildn i ngsavgift
med 0,39 procent samt

10.    lönegaraniiavgift med 0,20
procent.

Arbetsgivare som avses i I kap. 2 S andra stycket skall dock beiala endast tilläggspensionsavgift.

Staten betalar inte arbelsskade-avgifi.


 


1.    Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

2.    Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgifter som av­ser tid före ikraftträdandet.

3.    Arbetsmarknadsavgiften skall, ulan hinder av 2 kap. 1 §, för

 

-  del statliga budgetåret 1992/93 utgöra 2,12 procent

-  del statliga budgetåret 1993/94 utgöra 2,08 procent.

4. Utbildningsavgiflen skall, ulan hinder av 2 kap. 1 §, för

-  det statliga budgetåret 1992/93 utgöra 0,31 procent

-  det statliga budgetåret 1993/94 utgöra 0,35 procent.

1 lgen omtryckt \9H):hii.


37


 


3 Förslag till                                                                   Prop. 1990/91:85
Lag om uppdragsutbildning i vissa fall

Härigenom föreskrivs följande.

1   § Med uppdragsutbildning avses i denna lag utbildning som innebär att kommuner och landstingskommuner mot särskild ersättning från annan än enskild, för dennes räkning anordnar utbildning för personer som uppdragsgivaren utser. Uppdragsutbildning får bedrivas på de vill­kor .som anges i denna lag.

2   § Kommuner och landstingskommuner får beilriva u[)pdragsulbild-ning som i fråga om art och nivå motsvarar den verksamhei kommunen eller landstingskommunen får bedriva inom det offentliga skolväsendet. Uppdragsutbildningen får dock inte motsvara ett helt nationellt pro­gram i gymnasieskolan.

■3 § I anslutning till kommunal högskoleutbildning inom vårdområdet får bedrivas uppdragsutbildning som i fråga om art och nivå har anknyt­ning till huvudmannens högskoleutbildning inom detla område, dock inte uppdragsutbildning som motsvarar någon hel allmän utbildnings­linje.

1 fråga om  uppdragsutbildning i anslutning till  högskolan i övrigt finns särskilda bestämmelser.

4  § Deltagare i sådan uppdragsutbildning som motsvarar utbildning
inom det offentliga skolväsendet eller i kommunal högskoleutbildning
inom vårdområdet får ges betyg eller annat kompetensbevis enligt be­
stämmelserna för sådan utbildning under de förutsättningar som anges i
föreskrifter som meddelas av regeringen.

Även i andra frågor som rör förhållandet till del offentliga skolväsen­det eller högskoleutbildning meddelas föreskrifter av regeringen.

5  § Kommuner och landstingskommuner som är huvudmän för folk­
högskolor som kan få statsbidrag, får bedriva uppilragsulbildning vid
skolorna vid sidan av den verksamhei som kan berättiga till statsbidrag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 då lagen (1985:903) om upp­dragsutbildning i anslutning till det kommunala skolväsendet m.m. skall upphöra att gälla.

38


 


4 Förslag till                                                                   Prop. 1990/91:85

Lag om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor

Härigenom föreskrivs följande.

1   § Kommunerna skall svara för kostnaderna för elevresor enligi vad som framgår av denna lag.

2   § För en elev som har räll till studiehjälp enligt studieslödslagen (1973:349), skall den kommun som enligt 1 kap. 15 § skollagen är ele­vens hemkommun, ansvara för elevens kostnader för dagliga resor mel­lan bostaden och skolan. Ansvaret gäller för sådana resor där färdvägen är minst sex kilometer.

3   § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter för tillämpningen av denna lag. Sådana föreskrifter får innebära att kommunens ansvar för elevens resor begränsas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

39


 


Utbildningsdepartementet                        Prop. 1990/91:85

Utdrag ur protokoll vid rcgerings.sammanlräilc den 14 februari 1991

Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden lljclm-Wallcn, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carls.son, Hellström, Johansson, Liridqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Liiöw, Persson, Molin, Sahlin, Lars.son

Föredragande: statsrådet Persson

Proposition Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen

1 Inledning

Till grund för mina förslag i del följande, vad gäller gymnasieskolans område, ligger nedanstående angivna utredningar och förslag samt erfa­renheterna av de försöksverk.samheter inom gymnasieskolan som bedri­vits under 1980-lalel.

Den 27 februari 1989 redovisade skolöverstyrelsen (SÖ) i rapporten "Redovisning av två regeringsup|)ilrag om gymnasieskolan" dels förslag till ny sluilieväg.sslruktur av den yrkesförberedande gymnasieutbildning­en, dels förslag till förändringar av de sludieförberedande linjerna.

F.tl förslag från utredningen om de tvååriga, ej direkt yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan redovisades i betänkandet (SOU 1989:10) Två nya treåriga linjer i gymnasieskolan.

Ell översynsarbete inom utbildningsdcparlcmcnlet av den s.k. lilla ramen och dess specialkurser för sökande med viss ålder, praktik eller uibililning efier grundskolan saml för invandrarungdom redovisades i promemorian Gymnasieskolans lilla ram.

Des.sa förslag har varit föremål för ell bretl remissarbete. Sedan för­slagen avlämnats och synpunkterna på dem reilovisats har riksdagen ta­git ställning till etl nytt ansvars- och styrsystem för skolan (prop. 1990/91:18, UhU4, rskr. 76). Delta förhållande medför all del nu inle är meningsfullt att under varje enskilt ställningstagande i del följande för­söka redovisa motsvarande utredningsförslag och remissinstansernas ställningstaganden till dem. Dessa redovisningar bör i stället i sin helhet ingå i bilagor som innehåller korta sammanfattningar av förslagen och av remissyttranden, bilagor som bör ft)gas till protokollet som bilagorna I och 2, förda till en separat bilagedel till propositionen.

Jag tar i detta sammanhang också ställning till återstående förslag av Skola-Arbele-utredningen   i  betänkandet  (SOU   1989:113)  Ungdomars

40


 


kompetens, Vägar in i framtidens kunskapssamhälle jämte rapporten           Prop. 1990/91:85

(SOU 1989:114) Livlina för livslångt lärande.

En kort sammanfattning av förslagen i relevanta delar saml en sam­manfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilagorna 3 och 4.

Till grund för mina förslag på vuxenutbildningens område ligger SÖs fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1991/92-1993/94.

Den 23 oktober 1989 redovisade SÖ ett regeringsuppdrag om en ut­värdering av statens skolor för vuxna (SSV). SÖ har vidare den I okto­ber 1990 dels lagt fram förslag om grundläggande svenskundervisning för lidigare invandrare, dels redovisat sitt uppilrag om kompelensregler för lärare i grundläggande svenskundervisning för invandrare.

Riksrevisionsverket (RRV) har den 5 oktober 1990 till regeringen överlämnat en rapport Grundvux - styrning och resursutnyttjande. Rap­porten utgör synpunkter och förslag grundad på en förvaltningsrevision av grundvux.

Jag tar också i detta sammanhang ställning till särvuxkommitléns förslag i betänkandet (SOU 1990:11) Vidgad vuxenutbildning för ut­vecklingsstörda. En sammanfattning av förslag saml av remissyttrandena över dem bör fogas till protokollet som bilaga 5.

Jag behandlar också den s.k. samverkansgrup[)ens förslag (Ds 1990:59) Samverkan mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen. En sammanfattning av gruppens förslag och inkomna yttranden bör fogas till protokollet som bilaga 6.

Vidare redovisar jag några synpunkter på former för samverkan i en kursbaserad gymnasial utbildning i bilaga 7.

41


 


2  Några principiella utgångspunkter         Prop. i99o/9i:85

2.1   Utbildningen i ett välfärdssamhälle

Det svenska samhället har under de senaste 45 åren genomgått en radi­kal omdaning. Välfärdssamhället har byggts ut. Del har i grunden förän­drat del svenska folkets levnadsförhållanden samtidigt som anspråken på trygghet och rättvisa har spridils till hela folkel.

Efter en period av kvantitativa reformer förestår nu en period när ambitionerna snarare kan inriktas mot sådana kvalitativa reformer som gör välfärden mera rättvis och som bättre tillgodoser den enskilde med­borgarens och individens behov, men också samhällsekonomins krav på effektivitet och produktivitet.

Kunskaper och utbildning är ett av samhällets främsta medel för all främja välstånd och välfärd.

Från en snäv urvalsskola har vi i Sverige skapat en allt bredare till­valsskola, som ger ungdomen en god grundutbildning. Den allmänna utbildningsnivån har kraftigt höjts, den högre utbildningen har öppnats och spridits till nya sociala skikt samtidigt som en rikt differentierad vuxenutbildning har utvecklats inom ramen för folkbildningen, den kommunala vuxenutbildningen, arbetsmarknadsutbildningen och perso­nalutbildningen.

Även om utbyggnaden av de olika skolformerna inie från början har planerats som komponenter i ett genomtänkt system för återkommande utbildning, så är de ändå delar i ell utbildningssystem som erbjuder fle­ra ingångar och utgångar, ger möjligheter till val och omval och lägger en grund för ett lärande genom hela livet.

Genom vår utbildningspolitik är Sverige etl gott stycke på väg mol det "lärande samhälle" som ofta efterlyses i den internationella debat­ten. Inget annat land satsar heller så stor andel av sina |)rodukliva resur­ser på utbildning som Sverige gör. Vi hör ilärför till de länder som har de allra bästa förutsättningar all forma framtiden.

Vår uppgift är nu all gå vidare och vi kan göra del uiifrån medveten­heten om alt vi har ett bra utbildningsväsende med förutsättning att bli ännu bättre. Vi slår i själva verket inför ett nyll spännande skede i vår ulbililningspolitik, där förutsättningarna i hög grad har skapats av den höjda utbildningsnivån och av de stigande förväntningar som är ett re­sultat av alt utbildningsmöjligheterna har spridils till hela folkel.

Perspektivet för vår politik måste vara det livslånga lärandet och de enskilda människornas vilja att ständigt växa med kunskaper.

Den kunskapsuppbyggnad som följer med ulbildningssamhällets framväxt driver samhällsutvecklingen i demokratisk riktning. I krafl av sina egna ökande kunskaper och sin växande kompelens vill de enskilda människorna själva ha större möjligheter att välja och själva bestämma över sina näraliggande omständigheter.

42


 


2.2  Kunskapssamhällets utmaningar                  Prop. 1990/91:85

Kunskapstillväxten hör till en av de viktigaste samhällsomdanande kraf­terna i vår tid, stimulerad av väldiga investeringar i utbildning, forsk­ning och utveckling. Del har blivit allt vanligare att beskriva det framti­da samhället som "ett kunskapssamhälle". Det finns flera goda skäl att göra det.

Tillväxten av kunskaper i mängd och komplexitet är mer omfattande och omväxlande än någon gång tidigare. Dagligen rapporteras om nya fakta och föråldrade data. Kunskaper omsätts i en accellererande fart och vi lever bildligt talat mitt uppe i en dramatisk "kunskapsexplosion".

Nya kunskaper förvandlar arbetsmarknader, förrycker dominerande teknologier och förskjuter de kunskapsmässiga tyngdpunkterna mellan nationerna. Sambanden mellan kunskapslillväxien och den ekonomiska tillväxten stärks. 1 växande utsträckning beror nationernas välstånd och ländernas konkurrenskraft på den mänskliga arbetsinsatsen, på männi­skors utbildning och kunskap, kompetens och förmåga att ta till vara och utveckla ny kunskap och ny teknik. Del mänskliga arbetet blir del strategiska kapitalet i ett kunskapsintensivt näringsliv.

Informationsteknologins dramatiska utveckling innebär samiidigl alt de industriella kunskaperna internationaliseras. Globala förelag upphä­ver nationernas gränser, ekonomierna integreras i gemensamma mark­nader och de nationella arbetsmarknaderna blir inlernalionella.

Även den moderna medieteknologin suddar ul nationsgränser. En världsvid nyhetsförmedling och en internationell, ofta amerikansk, mas­skultur hör till vardagligheterna, precis som resor till andra länder. 1 tid och rum vistas vi allt oftare på utländsk ort samtidigt som vi dagligen möter människor som invandrat eller flytt till vårt land. Sverige har bli­vit ell både mångnationelll och mångkulturellt samhälle.

Men när vårt intresse för folk och länder runt om i världen ökar, fal­ler det sig naturligt all också ställa frågan om vår egen nationella identi­tet och vår historia och det bidrag vi kan ge till den kulturella mångfal­den i världen. Kunskaper om den egna kulturen och historien är viktiga för att förstå andra folk och kulturer.

Att skapa en slörre förståelse mellan folken är nödvändigl med tanke på att utvecklingen i världen mer och mer kommer att handla om den djupa klyftan mellan rika och fattiga länder. Denna klyfta fördjupas av vad som framstår som vår tids allvarligaste utmaning: att skapa en hus­hållning med miljö och resurser som tillåter ett uthärdligt liv på jorden.

Det västerländska konsumlionsmönslrel måste förändras om inle den globala miljön skall förstöras. Detta framstår som särskilt nödvändigl om rättvisa mellan folken skall kunna skapas., särskilt om man betän­ker att jordens befolkning kan komma att fördubblas under de närmaste femtio åren.

Ansvaret för vår gemensamma framtid är globalt, men det får inte bli en undanflykt från vårt nationella ansvar. Sverige bör därför på nytt bli ett föregångsland, ilenna gång för hur kunskaper om ett ekologiskt ut­hålligt samhälle kan utvecklas och tillämpas.

43


 


Kunskapsexplosionen, förändringarna i arbetslivet, inlernationalise-        Prop. 1990/91:85 ringen och det globala ansvaret för vår gemensamma framtid kommer att resa nya och växande anspråk på ulbildningen i vårt samhälle.

Den allmänna utbildningsnivån måsle ständigt anpassas till kun­skapssamhällets framväxt. Solida kärnkunskaper blir än mer nödvändi­ga - för alla - i en värld där kunskaperna ständigt förändras. En generell bas av solida kunskaper underlättar den specialisering och omspecialise-ring som kommer att bli vanlig i arbetslivet. Internationaliseringen har som en given förutsättning goda språkkunskaper.

Hoten mot vår miljö är svåra att uppfatta för dem som saknar ele­mentära naturvetenskapliga insikter. F.n rationell debatt om miljöpro­blemen har blockerats av ett allmänbildningsideal som uteslutit naturve­tenskapliga kunskaper.

Den nödvändiga miljömedvetenheten förutsätter en naturvetenskap­lig alfabetisering som omfattar hela folkel, om besluten skall vara grip­bara för en demokratisk debatt och för ett demokratiskt beslutsfattande.

Reformeringen av gymnasieskolan och vuxenutbildningen syftar till att höja den allmänna utbildningsnivån och förbereda alla för ett livs­långt lärande, där återkommande utbildning blir alll vanligare.

2.3  Livslångt lärande

Sedan lång tid tillbaka har en strävan i svensk utbildningspolitik varit att förbättra individernas möjligheter till återkommande utbildning bl.a. genom att undvika återvändsgränder i utbildningssystemet och ge möj­ligheter till val och omval under yrkeslivets gång. I ett samhälle som alltmer präglas av en fortgående kunskaps- och teknikutveckling är in­dividens möjligheter att vara delaktig avgörande, inte bara för samhälls­utvecklingen utan också för den enskildes personliga ulveckling och ar­betstillfredsställelse.

Utbildningsväsendet måste därför i allt slörre utsträckning organise­ras så att det kan möta både individens och samhällets krav på etl livs­långt lärande. Gymnasieskolan intar i detta sammanhang en strategisk plats. Den måsle till alla delar bli en gymnasieskola, där varje individ kan mötas utifrån sina skilda förutsättningar och behov. Detta betyder inte bara att elevernas efterfrågan på utbildning skall vara mera styrande för utbudet än det är i dag, utan också att systemet måsle göras så flexi­belt att en enskild studerandes behov av en särskild utbildningsgång till­godoses.

Att skapa förutsättningar för ett livslångt lärande och så långt möjligt undanröja hinder för vuxnas studier är en angelägen uppgift, om åter­kommande utbildning skall kunna bli en rell möjlighet för allt fiera. Den kraftiga utbyggnad som skett av ungdomens utbildning har fördju­pat den utbildningsklyfta som finns mellan yngre och äldre. Närmare 800 000 svenskar i yrkesverksam ålder har kortare formell utbildning än nio år.

44


 


De vuxna har många vägar all gå för all finna kunskap. Kommunal Prop. 1990/91:85 vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildning, högskoleutbildning, folk­högskolor och studieförbunil saml personalulbildning är de viktigaste vägarna. Den kommunala vuxenutbildningen, .som jag behandlar här, är avsedd att ge vuxna en utbildning som motsvarar den som ungdomarna får i grundskolan och gymnasieskolan. Det är alltså en utbildning som är viktig framför allt som grund för fortsatta studier eller för fortsatt yr­kesutbildning. Den är också viktig för dem som vill ändra eller kom­plettera tidigare studie- och yrkesval.

Den kommunala vuxenutbildningen är särskill ägnad alt minska ut­bildningsklyftorna mellan ungdomen och de vuxna. [)ess viktigaste upp­gift är att erbjuda utbildning till dem .som tidigare fått minst av utbild­ningsresurserna i samhället. När denna prioritering blir tydlig, kan åter­kommande utbildning också bli en realitet för de korttidsutbildade.

2.4  Ansvar och inflytande

De beslut om ansvaret för skolan som riksdagen fattade uniler höslriks-dagen 1990 (prop. 1990/91:18, UbU4, rskr. 76) utgick ftån den grund­läggande uppfattningen alt den offentliga veiksamhelen i framtiden måste utvecklas och förbättras genom all de som är beroende av den el­ler arbetar inom den får ell slörre inflytande över verksamheien. Denna grundsyn måsle successivt få genomslag inom all offentlig verksamhet och ta sig uttryck i all besluten och ansvaret för besluten läggs längre fram i organisationen till dem som verkar och arbetar där. Medborgar­nas krav på inflytande och ansvar måsle mötas genom beslut i kommu­nerna, beslut som gör medborgarna delaktiga i fördelningen och utveck­lingen av välfärden.

Riksdagsbeslutet innebär i sak att ansvaret för verksamheien i skolan överförs till kommunerna. Del traditionella .säiiel all styra skolan ge­nom en detaljerad statlig reglering överges nu. Slalen skall i stället styra skolan genom att ange mål och riktlinjer som är naiionelll giltiga och som skall garantera en likvärdig skola för alla. Grundläggande mål för skolan skall anges i lag. Övriga generellt giltiga mål och riktlinjer för utbildningen skall anges i läroplaner. Likvärdighclcn skall också garan­teras genom lärarutbildningen och fortbildningen. Slaten skall ge finan­siellt stöd till skolans verksamhei. Uppföljningen och utvärderingen skall ge besked om i vilken utsträckning skolan förverkligar de intentio­ner som riksdagen och regeringen gett uttryck för.

Det grundläggande synsätt och de principer för styrningen av skolan som presenterats för riksdagen och anlagils av den ligger till grund för den reformering av gymnasieskolan och vuxenutbildningen som jag nu presenterar. Den statliga detaljregleringen på dessa områden skall upp­höra. Det lokala inflytandet skall bli större, samtidigt som den nalioncl­la likvärdigheten inom dessa viktiga utbildningsområden garanteras. In­dividens valmöjligheter skall öka.

En viktig drivkraft för utvecklingen av utbildningen är de studeran­des egna insatser för att påverka och förändra. Med en ökad lokal frihet

45


 


att utforma utbildning och undervisning, ökar också deras möjligheter i         Prop. 1990/91:85

detta avseende.

En starkt reglerad utbildning ger i sig ett mycket begrän.sal utrymme för elever att påverka sin egen utbildningsgång. 1 den kommunala ut­bildningen för vuxna är studerandeinfiytandet stort. Del kursbaserade systemet gör här att de studerande har stora påverkansmöjligheter på si­na studier, vad gäller både omfattning, inriktning och ämnesval. Mot­svarande möjligheter måste nu skapas inom gymnasieskolan.

Utvecklingen av ett aktivt sluderandeinfiytande är ytterst helt bero­ende av insatser på lokal nivå. I samband med en reform som omfattar både gymnasieskolan och den kommunala utbildningen för vuxna är det avgörande all förutsättningar skapas för etl ansvarstagande från de studerandes sida och alt deras möjligheter alt delta i beslutsprocesserna blir mer uppenbara. De studerande måsle få goda möjligheter all till­sammans med sina lärare planera innehållet i och uppläggningen av ut­bildningen inom de ramar som lagts fast.

2.5  Samverkan

1 det samhällsekonomiska läge vi i dag befinner oss i, kan vi inte längre räkna med ökade resurser och kostnadskrävande reformer inom den of­fentliga sektorn. I stället gäller del att inom tillgängliga ramar hitta nya vägar, att omprioritera och effektivisera redan existerande verksamheter och därmed utnyttja de betydande resurser som ändå finns på bästa möj­liga sätt. Delta gäller självklart också utbildningssektorn. Det går knap­past alt tänka sig all varje kommun skall kunna ulveckla en väl utbyggd ungdomsskola och, en omfattande vuxenutbildning samt därutöver kun­na ha högskoleutbildning och en blomstrande folkbildningsverksamhet.

En ökad efterfrågan på utbildning måste ilärför mötas med bättre samverkan såväl mellan kommuner som mellan företrädare för olikaiul-bildningsformer och utbildningsanordnare. Detta kan ge båda ökad till­gänglighet och bättre kvalitet i utbildningen. En sådan samverkan kan eller skall inte regleras fram. Det är däremot en uppgift för riksdagen och regeringen all undanröja de hinder för nya och okonventionella lösningar som kan finnas i lagstiftning och andra regelsystem.

Också samverkan med arbetslivet är av vilalt intresse för utbildning­en. Arbetslivet skall delta i den gymnasiala yrkesutbildningen.Jag ser dessutom en utökad samverkan mellan utbildningsanordnarna och ar­betslivets företrädare som etl verksamt medel att på skilda sätt främja ut­vecklingsprocessen. Samtidigt är det viktigt att gränsdragningen mellan utbildningsansvaret för det allmänna och för yrkeslivet blir så klar och entydig som möjlig. Gymnasieskolans och den kommunala vuxenutbild­ningens uppgift är att ge en bred utbildning som skall ge en god grund för yrkesverksamhet inom ett bredare yrkesområde. Färdigutbildningen måsle alllid ske i arbetslivet. Denna grundläggande åtskillnad ligger bak­om mina förslag i del följande.

46


 


3  Gymnasieskolan                                          Prop. 1990/91:85

3.1   Gymnasieskolan under 1980-talet

Gymnasiereformen 1970 innebar att utbildningar som tidigare funnits i flera olika skolformer fördes samman i en gymnasieskola. I den nya gymnasieskolan inleddes integrationen av skilda utbildningar med olika rötter och traditioner.

Med gymnasieskolan skapades ett system av linjer, grenar och spe­cialkurser som svarade mot behov som uppfattades angelägna inte bara inom högskolan utan också inom arbetslivet. Ungdomarna skulle i gymnasieskolan få antingen en utbildning som förberedde för vidare studier eller en utbildning som innebar en grundläggande yrkes­utbildning. De olika utbildningsvägarnas särdrag bibehölls emelleriid.

Under den tid som förflutit sedan den nya gymnasieskolan började byggas upp 1970, har en rad åtgärder vidtagits för alt anpassa och förbät­tra den gymnasiala utbildningen. Försöks- och utvecklingsarbete har be­drivits i olika former och en omfattande försöksverksamhet med en för­ändrad yrkesinriktad utbildning pågår sedan 1988.

Läroplanen för gymnasieskolan (Lgy 70) har dock i sina grunder va­rit oförändrad sedan 1970. Två stora översyner har genomförts. Den för­sta gjordes av gymnasieutredningen (GU, SOU 1981:96), och den andra av arbetsgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY, SOU 1986:2 och 3).

Gymnasieutredningen föreslog en långtgående förändring av den gymnasiala utbildningen. I propositionen Gymnasieskola i ulveckling (prop. 1983/84:116) förordade dåvarande utbildningsministern en stegvis strategi för reformering.

Ett centralt försöks- och utvecklingsprogram initierades därför, inom vilket kommunerna fick möjlighet att bedriva eit lokall förankrat ut­vecklingsarbete. Riksdagen anvisade under en femårsperioil 15 milj.kr. årligen till stöd för arbetet. I fortsättningen kallar jag detla program för FS-projeklel, där FS slår för frivilliga skolformer.

FS-projeklel bedrevs i fyra huvudområden:

-  den yttre organisationen av studierna

-  det inre arbetet

-  praklikförsök

-  samarbete gymnasieskola - kommunal vuxenutbildning. Intresset för försöksverksamheten var särskilt under de första åren

mycket stort. Flertalet av de ca 900 olika försök som bedrevs i landets skolor berörde emellertid främst de sludieförberedande linjerna. 1 lan­dets gymnasieskolor avvaktade man ett beslut som mer direkt gällde de yrkesförberedande utbildningarna.

Inom försöksverksamhetens ram inleddes i många kommuner arbe­tet med lokala utvecklingsplaner. En ämnesmetodisk utveckling av framför allt ämnet svenska på yrkesförberedande linjer inleddes vid många skolor. Relativt många försök gällde s.k. ämnesanknuten praktik

47


 


på i första hand de sludieförberedande linjerna. Relativt få försök kom         Prop. 1990/91:85

att röra ökat medansvar och medinfiytande för eleverna. Antalet försök med syfte att bättre samordna gymnasieskolans och den kommunala vuxenutbildningens resurser var också få.

I sin anslagsframställning för budgelårel 1991/92 har skolöverstyrel­sen (SÖ) givit en sammanfattning av erfarenheterna från försöksperio­den. Min bedömning är all många försök varit framgångsrika och givil viktiga erfarenheter i det fortsatta förändringsarbelet, genom att hinder för förändring blivit lydliga och svårigheter kunnat bearbetas. FS-projektet innebar dessutom en viktig förberedelse inför framtida föränd­ringar i gymnasieskolan.

I början av 1980-talel började allt fler tala om att den gymnasiala yr­kesutbildningen var i behov av modernisering och förnyelse. I proposi­tionen om gymnasieskola i utveckling (prop. 1983/84:116) diskuterades yrkesutbildningen och riktlinjerna för en utredning om yrkesutbild­ningen drogs upp.

Ar 1986 lade expertgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesut­bildningen (ÖGY) fram sina förslagom förlängd yrkesutbildning. I pro­positionen utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan (prop. 1987/88:102) föreslog dåvarande utbildningsministern en försöksperiod på tre år med en 3-årig, moderniserad och i hög grad arbetsplatsförlagd yrkesutbildning i gymnasieskolan. De allmänna ämnena skulle, enligt förslaget, få större utrymme och ett utvecklingsarbete skulle ske för all förbättra kvaliteten på yrkesutbildningen.

En särskild utredare utsågs för att följa och utvärdera försöksverk­samheten. De erfarenheter som såväl SÖ som utredaren (SOU 1989:90 och 1990:75) hittills redovisat är att försöksverksamheten som helhet har mötts av stort intresse från elever, lärare och arbetslivsförelrädare. De treåriga linjerna har givit utrymme för breililning och fördjupning. De har givil stimulans till arbetet i många skolor och till fördjupade och regelbundna kontakter mellan skola och arbetsliv.

Anlalel ungdomar som söker till de yrkesinriktade studievägarna ul­gör i ilag ca 55 % av de förstahandssökande. Sammanförandel av yrkes­förberedande och sludieförberedande utbildningar till en skolform har dock inle inneburit att vare sig den sociala eller den könsbundna karak­tären i studievalen har förändrats. Fortfarande är barn till akademiker och tjänstemän starkt överrepresenterade på de sludieförberedande lin­jerna. Fortfarande väljer flickorna yrkesutbildningar inom begränsade sektorer, vanligen vårdsektorn och koniorssekiorn.

Under de senaste 20 åren har en rad åtgärder vidtagits för att anpassa gyrnnasieskolans utbildningar till arbetsmarknadens behov och ungdo­marnas önskemål. Härtill kommer att antalet utbildningsplatser har ökat så all gymnasieskolan i dag är dimensionerad för 1 12 % av landels 16-åringar. Direktövergången från grundskola till gymnasieskola har också ökat från ca 65 % till ca 85 % under ilenna period.

Jag kan alltså konstatera all en alll slörre andel av ungdomsgruppen har fått tillgång till gymnasial utbildning. F"-ffekicn av expansionen har

48


 


också medfört att eleverna i fierlalel fall kan få sill förstahandsval lillgo-dosett.

En viktig intention med reformen var att likställa de yrkesinriktade utbildningarna och utbildningarna i del gamla gymnasiet och att upplö­sa motsatsförhållandet mellan yrkesutbildning och sludieförberedande utbildning. Den nuvarande gymnasieskolan byggdes i slora drag efter principen att utbudet så långt möjligt skall motsvara den existerande ar­betsmarknaden och den högre utbildningens uppbyggnad. Med det ar­betsliv som då fanns var della rimligt. Följden har emellertid blivit all linjernas, grenarnas och specialkursernas mångfald har skapat ett system som är svåröverskådligt för ungdomar och svårmanövrerat och kost­nadsdrivande för skolhuvudmännen. Än viktigare är att den nuvarande strukturen knappast längre motsvarar de krav som omvärlden ställer.

Den gymnasieskola som beslutades år 1970 har på många sätt svarat mot de behov som medborgare och näringsliv givit uttryck för. Interna­tionellt sett har vår gymnasieskola haft ett gott rykte. Den har bidragit till att den generella utbildningsnivån bland landets medborgare har höjts.

Det finns emellertid ett uppenbart behov av en revidering av studie-vägsstrukluren och innehållets organisation och alt skapa förutsättning­ar för fortgående förändringar av innehållet. Del förslag jag nu lägger bygger på den erfarenhet vi har av gymnasieutbildningen under 1980-talel.


Prop. 1990/91:85


 


3.2  Gymnasieskolan i framtiden

Min bedömning: Gymnasieskolan skall erbjuda alla ungdomar en treårig gymnasieutbildning av god kvalitet och med hög till­gänglighet. Förutsättningar skapas för fortgående förändringar av utbildningen efter ungdomarnas önskemål och med beaktan­de av förändringarna i arbetslivet och i samhället i övrigi. En övergång till en kursulformad gymnasieskola skall ske.

Skäl för min bedömning: Jag har tidigare i skilda sammanhang fram­hållit att de förslag som vid varje givet tillfälle läggs ftain då bedöms va­ra den bästa lösningen på ell aktuellt problem eller på förhållanden som behöver förändras. Snart nog kan emelleriid besluten framstå som förål­drade och otidsenliga. För att möta den snabba utvecklingen inom u(-bililningsområdel är det därför viktigt att skapa lösningar som ger förut­sättningar för en fortgående  utvecklingsprocess.

Min avsikt är all med mina förslag nu lägga grunden för en forisati utveckling av gymnasieutbildningen. Grundföruisätlningcn har givits ge­nom de beslut om ansvaret för och styrningen av skolan som riksdagen nyligen har fatlat och vars syfte är all lägga besluten långl fram i organi­sationen, så alt de som berörs av verksamheten i skolan, elever, lärare,

4   Riksdagen 1990/91. 1 .saml Nr 85


49


skolledare, lokalt ansvariga politiker och arbetslivets företrädare, kan        Prop. 1990/91:85 utöva infiytande på utbildningen.

Riksdagen har tidigare slagit fast att utbildningen i skolan skall vara likvärdig. Jag menar att det är en viktig likvärdighetsfråga att alla ung­domar erbjuds en treårig gymnasieutbildning, oavsett vilken inriktning de väljer. Målsättningen för gymnasieskolan måsle vara att erbjuda alla ungdomar en kvalificerad utbildning som ger grunden för både yrkes­verksamhet och fortsatt utbildning.

Den viktigaste drivkraften för en fortsatt utveckling av näringslivet och en fortsatt hög sysselsättning är, som jag lidigare har anfört, med­borgarnas kunskaper och kompetens. Arbetslivet kräver i större ut­sträckning än någonsin tidigare goda baskunskaper både i allmänna äm­nen och i yrkesämnen. Gymnasieutbildningen skall ge alla möjlighet att göra en utvecklingsinsats i arbetslivet och all själva utvecklas i sitt arbe­te.

En gotl gymnasieutbildning är också viktig för den enskildes person­liga utveckling och livssituation. Möjligheterna för alla att gå vidare till högre studier måste vara reella. Givetvis kommer kompletteringar för särskild behörighet till högskoleutbildningar att krävas i många fall, men jag menar att det är väsentligt att gymnasieutbildningen ger en god allmän grund för forisatta studier i högskolan.

Gymnasieutbildningen skall vara en etapp i etl livslångt lärande. De sludieförberedande linjerna har fyllt sin uppgift genom de starka kopp­lingarna till högskolan. Vad gäller de yrkesinriktade linjerna har denna traditionella koppling inte funnits. Snarare har många lärare och elever upplevt en motsättning mellan de akademiska traditioner, som förmed­las genom de allmänna ämnena och de arbetslivsorienterande traditio­nerna, förmedlade genom yrkesämnena.

Den högre utbildningen måsle i framtiden i ökad utsträckning kun­na rekrytera studerande från yrkeslivet, studerande som har en yrkesut­bildning från gymnasieskolan som grund. Yrkesutbildningen måsle också mol denna bakgrund ge en bred kompetens och en god grund för fortsatta studier.

I detta perspektiv är del nödvändigt att ulbildningen i gymnasiesko­lan innehåller en kärna av allmänna ämnen som gei' varje studerande oavsett utbildningens inriktning en gemensam kunskap alt bygga vidare på. Delta är etl ytterligare led i strävan alt garantera likvärdigheten.

Varje kommun skall i fortsättningen svara för att alla ungdomar er­bjuds gymnasieutbildning. För alt tillgång till utbildning av skilda slag och med god kvalitet skall säkras kommer jag i det följande att föreslå all del utbildningsutbud som kommunen erbjuder skall vara brett och allsidigt.

Den utbildning som gymnasieskolan erbjuder ungdomar riktar sig till de fiesta av samhällets verksamhetsområden. Den nya gymnasiesko­lan skall utbilda människor som kommer att vara verksamma på framti­dens arbetsmarknad. Förändringar sker i snabb takt. Det är idag omöj­ligt att göra exakta förutsägelser om vad internationellt inflytande, ökad

50


 


konkurrens, ny teknik och förändrade arbetsorganisationer kommer alt        Prop. 1990/91:85 innebära för samhället och därmed också för ulbildningen.

Gymnasieutbildningen måste därför inle bara ge goda allmänna kun­skaper som grund för förändring och ulveckling hos varje medborgare. Gymnasieskolan i sig måste också inrymma ell stort mått av flexibilitet samt incitament och utrymme för förändringar och förbättringar.

Förulsällningarna för detla måste ges i del säll och på de villkor som gymnasieutbildningen organiseras. Del är möjligt alt med utgångspunkt i den utbildnings- och yrkesstruktur som finns idag se ett antal utbild­ningsområden i gymnasieskolan, nämligen

-  utbildning inom ekonomi och handel,

-  utbildning inom industri och teknik,

-  utbildning inom natur och miljö,

-  utbildning inom humaniora, samhälle och omvårdnad.

Dessa utbildningsområden kan betraktas som breda kunskapsområ-ilen inom vilka traditionella ämnesgränser kan överskridas och nya kombinationsmöjligheter skapas. Indelningen ulgår inle från alt utbild­ningarna är sludieförberedande eller yrkesinriktade eller från alt utbild­ningsbehov en gång för alla är givna. Den är däremot ett ullryck för min uppfattning all del nuvarande linjesystemet måsle brytas upp för all gymnasieutbildningen stegvis skall kunna omformas. Indelningen kan vara ett hjälpmedel för ett sätt alt länka vid utbildningsplaneringen i kommunerna, särskilt när det gäller all samla resurser och kompetens.

Genom alt lägga samman kurser från olika områden kan nya utbild­ningar skapas.

Kombinationsmöjligheterna är vikliga inle minst för flickorna, efter­som sådana skulle kunna göra utbildningsutbudet bredare för dem än del i praktiken för närvarande är. Del finns en lång rad områden, som idag sysselsätter stora grupper kvinnor och där nya yrken växer fram. Jag tänker bl.a. på information, reklam, personalvård och turism. En mindre låst utbildningsstruktur kan lättare ge utrymme för nya och at­traktiva utbildningar.

En myckel fast linjestruklur med centralt fastlagda grenar och vari­anter samt låsta timplaner är enligt min mening inte heller förenlig med kraven på ett utökat individuellt och lokall infiytande och ansvars­tagande. Linjebegreppel i .sig associerar Iill en ulbildningsväg, som i och för sig kan rymma vissi individuellt tillval men som i huvudsak är fär-digskräddad när eleverna träder in i den.

Gymnasieutbildningen måste i stället få en struktur som ger incita­ment till förändringar och garanterar fiexibilitel och valfrihet.

Utbildningsutbudet i gymnasieskolan bör därför organiseras i natio­nellt fastställda utbildningsprogram. Programbegrep|)et är enligt min me­ning att föredra framför linjebegreppet, därför att det lättare kan för­knippas med ramar inom vilka olika vägar kan väljas. Programmen skall utgöra en stabil grund för en fortsatt uppbyggnad av gymnasiesko­lan men också ge förutsäliningar för flexibilitet och förändring.

Jag anser vidare att den hittills fasta grenslrukluren måste ersättas av ett mer flexibelt system, som gör systemet öppet för långsiktig ulveck-

51


 


ling. Del bör därför finnas nationella grenar som uiformas centralt och   Prop. 1990/91:85

erbjuds kommunerna. Men utrymme måste också skapas för lokala gre­nar som uthildningshuvudmannen ulformar och fastställer.

För att underlätta en successiv förändring och utveckling krävs hä­rutöver ett mer flexibelt kursplanesystem än del nuvarande. De centralt fastställda programmen måste med andra ord kunna anpassas till lokala, individuella och tidsmässigt bundna behov. Kursplanesyslemet måste dessutom vara uppbyggt så att det möjliggör samordning mellan gymna­sieskolans undervisning och den kommunala vuxenutbildningens. Det skall finnas utrymme för både centralt och lokalt utformade kurser.

Förutsättningar måsle därför skapas för en övergång till en på sikt kursulformad gymnasieskola. 1 en sådan gymnasieskola kan innehållet i enskilda kurser förändras ulan all systemet i övrigi påverkas. En kurs kan avvecklas om behov inte längre finns och nya kurser - inom befint­liga skolämnen eller genom tematisering - kan inrättas som svarar mol nya behov.

1 en kursulformad gymnasieskola underlättas samordningen inom gymnasieskolan genom alt samma kurs kan beröra flera utbildningsvä­gar. Likaså skapas bätlre förutsättningar för samverkan med vuxenut­bildningen och uppdragsutbildning.

Studievägar i en kursulformad gymnasieskola kan planeras på flera sätt (se bilaga 7). De kan byggas upp som fasta utbildningsprogram med fasta grenar, inom vilka kurserna tillsammans motsvarar vad som krävs som grundutbildning för en bestämd yrkesutövning eller vad som krävs för en fortsatt utbildning i högskolan. En sådan modell skiljer sig inte myckel från del nuvarande linjesystemet. Studievägar kan också byggas upp som helt individuella program av ett antal kurser som eleven väljer med hänsyn till vidare yrkes- eller studieverksamhet och till personligt intresse. 1 den förra är klassen den sammanhållande enheten medan den andra extremvarianlen innebär en upplösning av skolklassen som enhet.

Erfarenheter från Sverige och andra länder visar att båda exlremerna är förenade med problem. Mellan den helt låsta strukturen och den helt fria, finns emellertid lösningar som innebär alt vissa delar i varje elevs utbildningsgång är given och andra delar är valbara. Dels ger en .sådan lösning en viss stabilitet för eleverna. Dessutom svarar en sådan lösning bättre mot intentionen all utbildningen skall svara mot såväl nationella krav som individuella och lokala behov och förutsättningar.

De nationella utbildningsprogrammen och nationella och lokala gre­nar kan sålunda byggas upp av kurser inom olika områden. Innehållet i varje elevs utbildning kommer att utgöras av sådana kurser som är ge­mensamma för alla elever - kärnämnen, av sådana som är karakteristis­ka för ett eller flera program och av sådana som kanske är specifika för en nationell eller lokal gren.

Genom alt sträva mot en kursulformad gymnasieskola skapas således möjligheter att åstadkomma den flexibilitet och de samarbetsformer som behövs för att gymnasieutbildningen skall bli en motor för de enskilda regionernas utveckling. Kursutformningen skapar också goda förutsätt­ningar för eleverna att påverka sin egen utbildning och ta ansvar för

52


 


den. Väsentligt är dock att detta inte enbart sker genom att elevernas        Prop. 1990/91:85 möjlighet att välja kurser blir större än i det nuvarande systemet, utan också - vilkel kanske är minst lika viktigt - får möjlighet att tillsammans med sina lärare planera innehållet i och uppläggningen av kurserna inom de ramar som fastlagts.

En individuell inriktning inom ett program eller en gren innebär att eleven kan välja kurser som är karakteristiska för andra program och grenar. Utrymmet för en sådan individuell inriktning är detsamma som för en lokal gren. Elevernas rätt att alt påverka innehållet i sin utbild­ning förstärks ytterligare av det utrymme som ges av det fria tillvalet.

För att ge förändringarna önskad effekt måsle de lokalt fastställda kurserna i utbildningen ha samma värde och status som de nationellt fastställda kurserna. De nationellt och de lokall fastställda kurserna inom ett program, konstituerar tillsammans en gymnasial utbildnings-väg.

Vidare förutsätter förändringen en timplanekonstruktion som anger ramar snarare än låser möjligheterna att utforma och anpassa skolverk­samheten. Genom att inte heller låsa timplanerna till olika årskurser kan undervisningstimmarna i olika ämnen, grupper av ämnen eller te­man planeras och läggas ut så att de bäst passar olika lokala förutsätt­ningar och på bästa sätl garanterar en effektiv undervisning.

Ansvaret som nu läggs på landets kommuner för den utbildning som erbjuds inom kommunen, innebär i sig en drivkraft för förändring. Ett utrymme ges för en flexibilitet och känslighet för förändringar i omvärl­den som inte ryms inom etl centralt fastlagt syslem. Etl utrymme ges för det naturliga engagemang som finns i lokalsamhällets krav och behov. Det lokala ansvaret att utforma och planera utbildningen ger dessutom förutsättningar för bätlre anpassning till ungdomars behov och intres­sen.

1 de förslag jag lägger står de nationella intressena inte i motsatsställ­ning till de lokala och individuella intressena och behoven. Tvärtom förutsätter de varandra i en utvecklingsstrategi. Utan den spänning som finns genom dessa riskerar varje syslem all stagnera och cementeras i si­na former.

53


 


3.3   Allmänna motiveringar

3.3.1  Gymnasieskolans grunddrag

Mitt forslag: Ulbildningen i gymnasieskolan skall ske dels på na­tionella program, som skall vara treåriga och utgöra grund för högskolestudier och yrkesverksamhet, dels på individuella pro­gram. Inom ramen för de individuella programmen skall kunna anordnas ett brett spektrum av utbildningar, som spänner från heltidsstudier motsvarande dem på de nationella programmen till kurser som exempelvis kompletterar en anställning eller kompletterar brister i tidigare utbildning som förberedelse för studier på ell nationellt program. 1 fråga om elever från särskolan skall gälla särskilda regler.

Skälen för mitt förslag: De förslag jag nu lägger fram omspänner bå­de gymnasieskolan och den vuxenutbildning som hör till det offentliga skolväsendet. Även om förslagen bl.a. syftar till en närmare samverkan mellan dessa två utbildningsformer är det nödvändigt att ha en klar gräns mellan dem. Enligt min mening bör den gränsen dras så alt gym­nasieskolans ansvar avser utbildning som inleds före utgången av del första kalenderhalvåret det år då eleven fyller 20 år, medan vuxenutbild­ningens ansvar tar vid därefter. Jag skall närmare gå in på denna gräns-ragning när jag längre fram behandlar vissa gemensamma frågor (avsnilt 5.1.1). Här kan jag emelleriid nämna all man med en så dragen gräns ansluter till gränsdragningen i studieslödslagen mellan studiebidragen, som avser gymnasiala studier, och studiemedel, som avser postgymnasia­la studier.

Jag anser att utbildningen i gymnasieskolan skall anordnas dels i form av treåriga utbildningar enligt program som fastställs nationellt, dels i form av individuella program.

Utbildningen på de nationella programmen skall tjäna som grund för högskoleutbildning och yrkesverksamhet. Något sådant mål bör där­emot inle generellt gälla för de individuella programmen, eftersom det inom ramen för dessa bör finnas utrymme för ett brett spektrum av ut­bildningar. Som sådana program bör sålunda kunna anordnas utbild­ningar som till sin omfattning och kompetensnivå helt svarar mot dem som ges på de nationella |)rogrammen. Samtidigt skall emellertid ett in­dividuellt program kunna uiformas som studier som kompletterar ex­empelvis en yrkesverksamhet eller på ett sätt som syftar till att reparera brister i utbildningen från grundskolan och senare göra det möjligt all gå in t.ex. på ett nationellt program. De individuella programmen bör sålunda allt efter omständigheterna kunna anpassas för alt på olika sätt ge en utbildning inom gymnasieskolan för dem som inle önskat gå nå-


Prop. 1990/91:85

54


 


got av de erbjudna nationella programmen. Det säger sig självt att ett ge­mensamt mål av samma slag som för de nationella programmen inte kan ställas upp här.

De nationella programmen kan sägas motsvara linjesystemet i dagens gymnasieskola. Liksom linjerna bör de kunna ha olika utgångar i form av grenar. Grendelning bör dock inle i något fall ske förrän tidigast i årskurs 2. För dessa program ser jag det som en väsentlig princip att de har en sammanhållen ingång. Det är naturligt att på ell nationellt pro­gram också grenar kan fastställas nationellt. Grenar bör emellertid också kunna fastställas lokalt. 1 de lokala grenarna ligger en utvecklings­möjlighet för gymnasieskolan. Givetvis måsle därvid ställas villkor så all en lokal gren kvalitativt motsvarar de förekommande nationella grenar­na inom programmet. Regeringen bör få till uppgift alt meddela närma­re föreskrifter beträffande grenarna.

Jag skall längre fram redogöra för hur jag anser att de nationella pro­grammen bör se ut. 1 anslutning därtill skall jag också återkomma till frågan om lokala grenar. Vidare skall jag närmare utveckla vad som bör kunna anordnas i form av individuella program. Jag vill emellertid re­dan nu förorda all den grundstruktur för gymnasieskolan som jag här har dragit upp anges direkt i skollagen. Bestämmelserna i den delen kan läm|)ligen placeras som en inledning till ett kapitel om gymnasieskolan.

Ulbildningen i särskolan är inte sådan att den kan ge behörighet till de nationella programmen. De individuella program inom gymnasi­eskolans ram som jag har i tankarna är knappast heller lämpade för dem som fått sin utbildning i särskolan. För dessa ungdomar bör i stäl­let gälla särskilda regler. Jag avser alt inom kort lägga fram förslag även i den delen.


Prop. 1990/91:85


 


3.3.2    Kommunernas skyldigheter när det gäller nationella program

Mitt förslag: Varje kommun skall vara skyldig att erbjuda ut­bildning på nationella program för samtliga de ungdomar i kommunen som har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande, dock längst till och med det första kalenderhalvå­ret del år de fyller 20 år och förutsatt att de inle lidigare har galt igenom ett sådant program eller likvärdig utbildning.

Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom den eg­na kommunen eller i en annan kommun eller landstingskom­mun enligt samverkansavtal.

Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av de nationella programmen.


55


 


Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.

Varje kommun skall informera om de nationella programmen och om möjligheterna att få utbildning på individuella program.

Skälen för mitt förslag: Den helt övervägande andelen av de elever som går ut grundskolan fortsätter numera i gymnasieskolan. Mot den akgrunden ser jag det nu som etl naturligt steg all ge lagstadgad rätt till utbildning i gymnasieskolan för alla de ungdomar som har slutfört sista årskursen i grundskolan eller en motsvarande utbildning. Jag vill här också erinra om att en sådan rätt fanns med bland utgångspunkterna för beräkningen av del nya statsbidrag till kommunernas offentliga skolvä­sende som riksdagen har beslutat om under år 1990.

För varje kommun bör gälla en skyldighet att erbjuda utbildning på de nationella programmen för alla de ungdomar i kommunen som har gått ut grundskolan eller motsvarande, dock längst till och med del för­sta kalenderhalvåret del år de fyller 20 år och förutsatt att de inle redan har genomgått en sådan eller likvärdig utbildning. De nationella pro­grammen är ett utflöde av principen att statsmakterna i ett målslyri sys­tem ändå måste ge eleverna vissa garantier för kvalitet och likvärdighet över landet. Det är därmed följdriktigt att del är denna utbildningsform som kommunerna blir skyldiga att dimensionera för alla och erbjuda till alla.

En sådan skyldighet för kommunen som jag nu har föreslagit konsti-tuterar samtidigt en rätt för de ungdomar i kommunen i förhållande till vilka skyldigheten gäller. Indirekt följer också av en så angiven skyldig­het för kommunerna vad som generellt ger behörighet att söka utbild­ning på de nationella programmen, nämligen att ha gått ut grundskolan eller motsvarande och att ännu inte ha passerat del första kalenderhal­våret del år man fyller 20 år. En uttrycklig bestämmelse om behörighet bör emellertid finnas, bl.a. med hänsyn till dem som vill söka annan gymnasieutbildning än den hemkommunen erbjuder. Jag återkommer till del längre fram.

Den krets ungdomar i kommunen som har rätt att få en utbildning i gymnasieskolan på ett nationellt program bör avgränsas i tre hänseen­den.

Den första avgränsningen består i all kommunens skyldighet gäller dem som har gått ut sista årskursen i grundskolan eller motsvarande. Undervisningen på programmen förutsätts bygga på den kunskap som förmedlas i grundskolan. Motsvarande kunskap kan fås också på andra vägar, I.ex. genom sameskolan, specialskolan och godkända frislående skolor. Vidare får utbildning i motsvarande skolformer i de andra nor­diska länderna anses likvärdig. Även andra vägar kan tänkas ge motsva­rande kunskap. Jag har därför stannat för att inte föreslå någon uppräk-


Prop. 1990/91:85

56


 


ning av skolformer utan föreslår att utbildningsnivån anges så att veder-    Prop. 1990/91:85

börande har gått ul sista årskursen i grundskolan eller motsvarande.

Med hänsyn till den gränsdragning mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen som jag lidigare har föreslagit bör kommunens skyl­dighet att erbjuda utbildning upphöra beträffande dem som inte hunnit börja utbildningen under del första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år. Utbildning som påbörjas därefter bör, såvitt gäller det offentliga skol­väsendet, ske inom den kommunala vuxenutbildningen. Givetvis bör gälla att den som väl har börjat gymnasieskolan före åldersgränsen skall få gå ut densamma, även om han under tiden passerar åldersgränsen.

Den sista avgränsningen består i att skyldigheten inte gäller dem som redan har gått igenom utbildning på ett nationellt program eller en lik­värdig utbildning. I fråga om dem som har utbildats på ett nationellt program vore del givetvis inle rimligt om de skulle behöva erbjudas än­nu etl program därför att de ännu tillhörde ålderskategorin för gymnasi­eskolan. Del räcker dock inte att stanna vid ilessa ungdomar. Som jag li­digare har påpekat - och som jag skall ulveckla närmare i det följande -bör det vara möjligt all inom ramen för de individuella programmen anordna utbildning som är likvärdig med den på de nationella program­men. Den som har fått en sådan utbildning i gymnasieskolan skall rim­ligen inte heller omfattas av skyldigheten all erbjuda utbildning.

Det kan inte krävas all alla kommuner inom sina egna gränser skall etablera gymnasieskolor som kan ta emol alla de ungdomar i kommu­nen som har rätt till utbildning på de nationella programmen. I åtskilli­ga fall skulle sådana etableringar vara orationella och i realiteten göra det svårt att få till stånd ett bretl och kvalitativt gott utbildningsutbud utanför de slörre tätorter som har tillräckligt eget underlag för bredd i utbudet förenad med god kvalité i ulbildningen. Lösningen ligger i stäl­let i att kommunerna samverkar med varandra för all komponera ett ut­bildningsutbud för sina ungdomar.

Mot denna bakgrund föreslår jag att kommunerna skall få fullgöra sin skyldighet att erbjuda utbildning på de nationella programmen både genom erbjudande som avser sådan utbildning som anordnas i kommu­nen och genom erbjudande som avser sådan utbildning som anordnas i en annan kommun eller landstingskommun enligt samverkansavtal. Ge­nom sådana samverkansavtal kan två eller fiera kommuner sinsemellan fördela olika program eller grenar inom ett program så att en från alla synpunkter ändamålsenlig organisation för ilenna del av gymnasieskolan uppnås. Kommuner som gemensamt erbjuder en utbildning bildar ett samverkansområde för den utbildningen.

Systemet med samverkansavtal mellan kommunerna ersätter den statliga planeringen av gymnasieskolan. Det är därmed av avgörande vikt för huruvida den avregleringen skall bli lyckosam all kommunerna verkligen bemödar sig om all samverka med varandra om gymnasieorga­nisationen. Enligt min bedömning har kommunerna dock goda anled­ningar att se till att samverkan kommer till stånd. Tillskapandet av än­damålsenliga samverkansområden ger kommunerna ett stabilt plane­ringsunderlag för dimensionering och   inriktning av gymnasieskolan,

57


 


när det gäller de nationella programmen. Det bör också ligga i kommu- Prop. 1990/91:85 nernas ansvar för gymnasieskolan alt de för ungdomarna och deras för­äldrar kan presentera ett samlat utbud med uppgift om var olika pro­gram och grenar faktiskt anordnas genom kommunens försorg. Genom samverkansavtalen kan också läggas fast grunder för kostnadsfördelning mellan de samverkande kommunerna. Jag skall återkomma till den ekonomiska aspekten längre fram.

Ytterligare bör på varje kommun ställas de ivå kraven alt erbjudan­del om utbildning skall omfatta ell allsidigt urval av nationella program samt all antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas efter elevernas önskemål. En skyldighet för kommunerna att erbjuda etl allsidigt urval är nödvändig för att undvika risken all bred­den i utbildningsutbudet påtagligt minskar i förhållande till det utbud som för närvarande finns i flertalet gymnasieregioner. Utan en sådan bredd i utbudet från varje kommun skulle den oönskade utvecklingen kunna inträda att en växande skara ungdomar på egen hand skulle få finna utbildning på orter utanför kommunen eller samverkansområdet.

Ett allsidigt urval bör enligt min mening innebära all mer än hälften av de nationella programmen finns med i utbudet. Jag vill dock helst undvika all uppställa en stel regel om utbudets innehåll, ulan förlitar mig på all kommunerna i eget intresse tillser alt bredden blir tillräcklig. För slora delar av landet torde det, med det linjeutbud som finns för närvarande, bli naturligt att i väl sammanhållna samverkansområden anordna alla programmen. Den undervisning som skall erbjudas skall givetvis ha formen av normal gymnasieundervisning med lärarledda lek­tioner. Detla kommer att framgå bl.a. av att riksdagen avses föreskriva en minsta garanterad tid av lärarhandledd undervisning på de olika pro­grammen. Vad jag nu har sagt innebär att exempelvis specialformer med distansundervisning, som har förekommit som försöksverksamhet, inle ryms inom den nya gymansieskolans nationella program.

I linje med min strävan att utveckla elevinflytandet och därmed att också stärka ungdomarnas intresse och ansvar för sin gymnasieutbild­ning ligger förslaget alt fördelningen av platser mellan olika program och grenar skall anpassas efter elevernas önskemål. Regeln innebär inte någon fullständig garanti för att envar i varje årsklass skall få just det program eller just den gren inom programmet som han eller hon har önskat. Gymnasieskolans organisation kan inle allliil anpassas så snabbi som tillfälliga svängningar i studieval kan ske. Principen bör emellertid vara klar, det skall vara elevernas studieval som skall slyra utvecklingen, inle andra hänsyn från kommunens sida. 1 en sådan princip ligger också att kommunerna bör försöka skaffa sig en uppfattning om önske­målen i så god tid all man har rimlig möjlighet att justera plalsfördel-ningen inför den åldersklass som närmast kommer att las in i gymnasi­eskolan. En väg är alt låta eleverna i årskurs 9 redan under hösttermi­nen i den årskursen preliminärt ange önskad studieväg i gymnasiesko­lan. Det bör enligt min mening, inom ramen för en föreskrift i lagen om skyldighet att anpassa platsantalet efter elevernas önskemål, finnas utrymme för regeringen att som verkställighetsföreskrifter meddela be-

58


 


stämmelser om ordningen för ansökan eller förhandsanmälan till gym­nasieskolan.

Anpassningen efter elevernas önskemål begränsas också av huvudre­geln att det från varje kommun skall erbjudas ell allsidigt urval av natio­nella program. Särskilt när del gäller huvudsakligen yrkesförberedande program får sålunda inte tillfälliga strömningar mot ell visst yrke eller yrkesområde leda till att utbildningar för andra, nationellt sett stora yr­kesområden försvinner eller försummas i en kommuns sammansättning av utbildningsutbudet.

Varje kommun skall informera om vilka nalionclla program och grenar som finns och om de erbjuds i kommunen. Om ett program el­ler en gren inte erbjuds i kommunen skall kommunen informera om var programmet eller grenen anordnas. Vidare skall kommunen infor­mera om de möjligheter som finns att få utbildning på ett individuellt program.


Prop. 1990/91:85


 


3.3.3  Landstingskommunerna och gymnasieskolan

Mitt förslag: Landstingskommunerna skall före primärkommu­nerna ges rätt att anordna utbildning i gymnasieskolan på såda­na nationella program som avser naturbruk och omvårdnad.

Om landstingskommunen har anordnat sådan utbildning får kommunerna inom landstingskommunen inle anordna samma utbildning utan överenskommelse med landstingskommunen.

Skälen för mitt forslag: Landstingskommunerna har med framgång bedrivit gymnasieutbildning inom vissa områden, främst vårdområdet men även inom jordbruk, trädgård och skogsbruk. När nu ansvaret för gymnasieskolan läggs på primärkommunerna inställer sig emellertid frå­gan om landstingskommunernas ställning som huvudmän för gymnasie­utbildning. Till bilden hör också att ansvaret för äldrevården har förts över till primärkommunerna.

Enligt min bedömning är del för närvarande mest ändamålsenligt all låta landstingskommunerna behålla ell företräde framför primärkom­munerna när det gäller anordnande av gymnasieutbildning på områden som omvårdnad och naturbruk. Landstingskommunerna har, genom sin långa erfarenhet och sitt ansvar för hälso- och sjukvård, särskilda förut­sättningar att anordna en god utbildning för yrkesverksamhet i vård och omsorg. När det gäller naiurbrukssiilan har vissa landstingskommuner gjort betydande investeringar i utbildning som ilärför kan bli svår all an­ordna för primärkommuner.

Landstingskommunernas företräde att anordna utbildning på de nämnda områdena bör begränsas till de nationella program som avser nalurbruk och omvårdnad. Utnyttjar en landstingskommun sin företrä­desrätt att anordna sådana nationella program bör primärkommuner som ingår i landstingskommunen inte själva få anordna samma utbild-


59


 


ning utan överenskommelse meil landstingskommunen. Omvänt gäller då all, om landstingskommunen väljer alt inle anordna programmen el­ler något av dem, primärkommunerna slår fria alt göra det i stället. Gi­vetvis bör en primärkommun inle ge sig in på etl sådant anordnande utan all ha haft ingående kontakt med landstingskommunen om dess planer för utbildningen.

Företrädesrätten för landstingskommunen medför i praktiken alt pri­märkommunerna kommer all bli tvungna att träffa samverkansavtal med landstingskommunerna om den utbildning ilessa anordnar. Som regel får del nämligen anses höra till ett allsidigt urval alt erbjuda åt­minstone omvårdnadsutbildningen. En kommun blir dock inle tvungen att samverka just med den egna landstingskommunen. Geografiska och andra skäl kan lala för samverkan.savtal med en annan landstingskom­mun. Den friheten bör kommunerna ha.

Eftersom statsbidraget avseende den del av det offentliga skolväsendet som gymnasieskolan utgör kommer all lämnas direkt till elevernas hem­kommuner, är landstingskommunen hänvisad all få ul sina kostnader för eleverna från deras respektive hemkommuner. Jag återkommer till den frågan längre fram då jag skall behandla den reglering som bör fin­nas angående interkommunal ersättning.

Landstingskommunen bör inte ha räll all anordna utbildning på andra program än de nämnda. F.n sådan begränsning i landstingskom­munernas rätt svarar i huvudsak mot nuvarande ordning.

Den företrädesrätt att anordna utbildning som jag här föreslagit skall ges landstingskommunerna striiler i och för sig mot principen om kom­munernas ansvar för gymnasieutbildningen. Avsteget har gjorls främsl av praktiska skäl. Skulle del, mot förmodan, visa sig medföra svårighe­ter, är jag inte främmande för att på nytt ta upp saken.


Prop. 1990/91:85


 


3.3.4  Elevernas rätt att bli mottagna på de nationella programmen i olika gymnasieskolor

Mitt förslag: Behörig sökande till de nationella programmen, oavsett var de anordnas, är envar som har gåll ut sista årskursen i grundskolan eller motsvarande och ännu inle passerat del för­sta kalenderhalvåret det år han fyller 20 år.

Av behöriga sökande till de nationella program som anordnas i en viss kommun eller inom etl samverkansområde skall i för­sta hand tas emot de som är hemmahörande i kommunen eller i samverkansområdet för den utbildningen.

Jämställda med de sökandena som är hemmahörande i kom­munen eller samverkansområdet skall vara följande


60


 


1.   de som med hänsyn till sina personliga förhållanden har särskilda skäl att få gå i skolan inom kommunen eller samver­kansområdet,

2.   de som är hemmahörande i en kommun som inte erbjuder det sökta programmet och

3.   de som har sökt till gymnasieskolan ifråga under åberopan­de av att där - inom det sökta programmet - anordnas en gren som inte erbjuds av hemkommunen.

Regeringen bemyndigas att för vissa speciella utbildningar, som kan anordnas inom ramen för nationella program, föreskri­va att de skall vara öppna för sökande från hela landet.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare (avsnitt 3.3.2) har framhållit följer indirekt av kommunernas skyldighet att erbjuda utbildning på de nationella programmen att den allmänna behörigheten att tas emot på sådana program finns för den som har gått ut sista årskursen i grund­skolan eller motsvarande, ännu inle passerat första kalenderhalvåret det år han fyller 20 år och inte redan har utbildning på ett sådant program eller likvärdig utbildning.

I klarhetens intresse bör dock i skollagen direkt anges alt den som i sin hemkommun skall erbjudas utbildning på de nationella program­men är behörig att söka sådan utbildning var som helsl i landet. En an­nan sak är att det enligt min mening är naturligt och även från andra synpunkter lämpligt all bland dem som söker till etl nationellt program i en viss gymnasieskola ge företräde åt dem som är hemmahörande i den kommun som anordnar utbildningen eller i en kommun som till­hör samverkansområdet för utbildningen. Övriga sökande kommer ilå i en andra prioritetsgrupp.

Genom en sådan företrädesrätt för kommunens eller samverkansom­rådets egen ungdom vinns fördelar både för ungdomarna och kommu­nerna. För ungdomarna gäller all de inle måsle konkurrera om olika program med en helt okänd krets sökande. Kommunen vinner en vä­sentlig stabilitet för sin planering i del all den inte får en slor oviss fak­tor alt räkna med när den skall beräkna det utbud som är nödvändigt med hänsyn till den egna ungdomen.

Helt utan undantag kan dock inte principen om hemmaungdomens företräde få gälla. Sålunda finns det tre kategorier ungdomar från "främ­mande" kommuner .som bör jämställas med hemmaungdomen när del gäller intagning. Dessa kategorier skall alltså räknas som vore de hem­mahörande i kommunen resp. samverkansområdet.

Den första kategorin bör vara de som med hänsyn Iill sina personliga förhållanden har särskilda skäl att få gå i den gymnasieskola dit de har sökt. En regel av motsvarande innebörd finns redan i dagens system och en sådan möjlighet att la personliga hänsyn bör finnas kvar. När jag här talar om "särskilda skäl" vill jag dock understryka att jag använder ul-


Prop. 1990/91:85

61


 


trycket i den restriktiva innebörd som del av hävd har i svenskt lag-      Prop. 1990/91:85

språk.

Den andra och den tredje kategorin som jag anser bör ha förmånen all jämställas med hemmaungdomen är sådana som saknar viss utbild­ning i sin hemkommuns erbjudande. För all upprätthålla den grundläg­gande principen om allas lika rätt till utbildning är det nödvändigt att ge dem räll alt på lika villkor med hemmaungdomen söka sådan utbild­ning där den anordnas.

Vi har först det fall att ett visst program över huvud taget inte er­bjuds av en kommun. Självfallet måste ungdomar från den kommunen som önskar utbildning på det saknade programmet behandlas lika med de bäst prioriterade sökandena till ulbildningen där den finns.

En sådan likställighet för sökande från kommuner med ett inkom-plett utbud medför naturligtvis en viss osäkerhetsfaktor för dem som an­ordnar utbildning på programmet. För att leva upp till sin skyldighet gentemot ungdomarna i den egna kommunen måste man alltså dimen­sionera utbildningen med viss marginal. Jag bedömer dock att det blir ett ganska begränsat antal ungdomar som kommer alt söka sig utanför det utbud som hemkommunen erbjuder själv eller genom samarbetsav­tal.

Det andra fallet har viss likhet med del sist berörda. Det avser den si­tuationen att en kommun visserligen erbjuder ett nationellt program men - när ansökan till gymnasieskolan görs - inte erbjuder alla grenar som programmet senare delas upp på. I dagens system utgör grenen en särskild studieväg och alla elever hör till något elevområde för varje stu­dieväg. Därmed kan de konkurrera på lika villkor med de andra från elevområdet om plats på de olika grenarna. Med borttagandet av den slatliga indelningen i elevområden faller den möjligheten all fördela ele­verna på grenar.

En nära till hands liggande lösning kan då tyckas vara att efter det första, inte grendelade året på programmet låta alla elever fritt konkur­rera om grenarna där de finns. Den vägen leder dock till konsekvenser som inte är acceptabla. Sålunda skulle elever, som har påbörjat ett pro­gram i gymnasieskolan för en viss kommun eller visst samverkansområ­de, kunna riskera att konkurreras ut från programmet där vid grendel­ningen, därför att sökande utifrån har bättre meriter. På en del utbild­ningar kan kanske platsantalel utökas för alt bemästra en sådan situa­tion, men inte alltid.

Inte heller anser jag det lämpligt alt kräva av alla elever att de redan från början skall bestämma sig för en viss gren, på vilken de i så fall skulle tas in redan från första läsåret i gymnasieskolan.

En rimlig avvägning finner jag däremot i den väg som medger att en elev, som från början är så starkt inriktad på en viss gren att han är be­redd att söka utbildningen längre borl från hemorten, medges alt redan vid intagningen till årskurs I få konkurrera om plats på programmet där grenen finns på lika villkor som de bäst prioriterade sökandena där. Det innebär lika lilel som för skolans hemmaungdom någon garanti för en plats på den eftertraktade grenen. Vid fördelningen på grenar inom

62


 


den gymnasieskolan finns dock eleven på plats och med lika rätt som de    Prop. 1990/91:85

andra som går på programmet där.

Den överströmning till främmande gymnasieskolor som kan komma till följd av den nu sist behandlade likslällighelsrcgeln bedömer jag som liten. Till största delen torde det komma all röra sig om överströmning Iill skolor med sådana smala ulbildningsvägar där det redan i dag räknas med en regional eller t.o.m. nationell rekrytering. Sådana smala ulbild­ningsvägar kommer naturligen ofta all ha formen av lokala grenar. Alt de kan länkas anordnas också som individuella program skall jag åter­komma till.

Det bör också ankomma på styrelsen för utbildningen i den kom­mun som faktiskt anordnar ulbildningen alt besluta huruviila någon sö­kande inte skall tas emot därför att denne inte är behörig att börja på ett nationellt program. Skulle inom ett samverkansområde den sökta ul­bildningen anordnas parallellt i flera kommuner i samverkansområdet, får de i moliagandefrågan besluta var för sig såvitt gäller den utbildning de själva anordnar. Om inte alla berörda kommuner ställer sig positiva, är placering möjlig endast i en kommun som anser sökanden behörig.

Beslut huruvida någon, som inte är hemmahörande i kommunen el­ler samverkansområdet, skall tas emol i en kommuns gymnasieskola på ett nationellt program bör fallas enbart av den mottagande kommunen. Beslutet bör ankomma på styrelsen för utbildningen. Jag har här före­slagit att vissa förhållanden skall kunna leda till att uiifrån sökande vid intagningen till programmen skall prioriteras lika med skolans hemma­ungdom. Det är givetvis viktigt att, i de fall sådana omständigheter åbe­ropas, riktigheten av dem kontrolleras. Därför bör som regel gälla att yt­trande skall inhämtas från hemkommunen innan beslut fattas att ta emol en elev utifrån. Man bör dock kunna avslå från yttrande, om del med hänsyn till lidigare erhållet yttrande ter sig onödigt.

Beslui av styrelsen att inte la emot en viss sökanile bör få överklagas enbart av den sökande. Beslut av det här slaget bör inle överklagas till del nya skolverkel. Verket är inte avsett all utgöra överinstans på del sät­tet. Jag har då vall alt föra ärendena till domstol, närmare bestämt läns­rätten. Jag är emellertid medveten om all det kan ifrågasättas huruvida della på sikt är den bästa lösningen. Ytterligare fall där val av överin­stans måste träffas kommer emellertid upp i samband med de förslag som jag inom kort avser att lägga fram rörande grundskolan m.m. Jag anser att det i det sammanhanget är plats för cn mer samlad bedömning av instansfrågan. Med länsrätterna .som överinstans ser jag dock knap­past skäl att medge ytterligare överklagande. Jag har i denna fråga sam­rått med chefen för justitiedepartementet.

Den reglering av mottagandet på nationella program som jag nu har föreslagit bör las in i skollagen. Den är av grundläggande beiydelse. Där bör också i anslutning till denna reglering tas in de erforderliga besläm­melserna om överklagande.

En generell reglering kan ofta behöva förses med möjligheter till un­danlag i speciella fall för alt inte där få oönskade konsekvenser. Etl så­dant behov av undantagsregler finns enligt min mening när det gäller de

63


 


nu föreslagna generella reglerna om mottagande. Bakgrunden härtill är följande.

Jag förutser all man på enstaka platser, inom ramen för ett nationellt program och dess naiionelll fastställda grenar, kommer alt ordna utbild­ning som ändå har en speciell profil. Dessa utbildningar förutsätter då oftast en riksrekrytering. 1 och med att ulbildningen ryms inom ett na­tionellt program eller dess grenar kommer sökande från kommuner som i och för sig har programmet eller grenen all föras Iill prioritets­grupp två och inte heller vara säkra på att hemkommunen betalar den­na utbildning. Det är naturligtvis inte en lycklig lösning för dessa sär­fall. En utväg är naturligtvis att formellt beteckna dessa särskilt profile­rade utbildningar som lokala grenar (om profileringen kommer efter årskurs 1) eller som individuellt program (om profileringen finns under alla tre årskurserna). En bättre lösning anser jag dock vara att regering­en får ett bemyndigande alt, beträffande vissa ulbildningsvägar inom de nationella programmen, föreskriva att ulbildningen skall stå öppen för sökande från hela landet.

Ett sådant bemyndigande kan då användas för särskilda rekryterings­områden t.ex. när det gäller sk. idrottsgymnasier. Utbildningen där sker för närvarande på vanliga linjer och lorde framdeles ske på nationella program. Ett annat exempel kan vara den vattenkraftsutbildning som finns i Jokkmokk och som mycket väl kan rymmas inom den tilltänkta energigrenen på energiprogrammet.


Prop. 1990/91:85


 


3.3.5  Kommunernas skyldigheter när det gäller individuella program

Mitt förslag: Varje kommun skall vara skyldig alt erbjuda ett in­dividuellt program till de ungdomar i kommunen .som har av­slutat sin grundskoleulbildning men inle .sökt eller inte har ta­gits in på något nationellt program.

Omfattningen av de individuella programmen regleras inte i skollagen, eftersom de skall kunna fylla många olika syften. Däremot föreskrivs i lagen att utbildningen på etl individuellt program skall följa en plan.

Regeringen bemyndigas all föreskriva all vissa utbildningsvä­gar, som anordnas som individuella program, skall slå öppna för sökande från hela landet.

Skälen for mitt förslag: En huvudlinje i mill förslag till en ny gym­nasieskola är att denna skolform skall erbjuda utbildning för alla de ungdomar som har lämnat grundskolan fram till och med det första ka­lenderhalvåret det år de fyller 20 år. Därav följer all kommunernas skyl­dighet inte kan stanna vid alt erbjuda utbildning på de nationella pro­grammen. Gymnasieskolan måsle innefatta också en rätt till utbildning för dem som av någon anledning inle har sökt eller tagits in på något naiionelll program eller som avbrutit sin utbildning där. Som jag förut


64


 


framhållit kan det fordras en stor variation i sådana utbildningar. De        Prop. 1990/91:85 kan sålunda ges helt olika syften alltifrån att svara mot sådana utbild­ningar som ges på de nationella programmen till att utgöra utbildnings­moment i anslutning till en anställning.

Det är, med den variationsbredd som jag förutser för de individuella programmen, inte meningsfullt att i lagen försöka reglera deras omfatt­ning. Därav får emellertid inte slutas alt ell individuellt program skall få bli något lösligt som utformas mera efter hand som tiden går. Del är tvärtom viktigt att sådana program utformas med slor omsorg så att det uppställda syftet regelmässigt nås. Av den anledningen bör alltid för var­je individuellt program finnas en plan. Detta krav anser jag vara så vä­sentligt att det bör tas in i skollagen.

Kravet på en plan för varje individuellt program utesluter på intet sätt att en kommun har vissa färdiga utbildningspaket som kommer fie­ra till del. Uppställningen av paketets innehåll får då för var och en som väljer den utbildningen fungera som plan.

Att det finns en plan för utbildningen har också en rättssäkerhets-aspekt för eleven. Jag skall återkomma till det då jag längre fram lar upp frågan om gymnasieelevernas rätt att fullfölja sin utbildning.

När det gäller de individuella programmen finns det inle anledning att medge någon generell räll för ungdomar att söka sådana program i annan kommun än hemkommunen. 1 ett hänseende bör emellertid un­dantag kunna göras. På vissa orter anordnas för närvarande speciella ut­bildningar på gymnasial nivå som, oaktat de är vikliga, inte lämpligen torde kunna infogas i något nationellt program. Sådana utbildningar är ett exempel på utbildningspaket, som kan anordnas inom ramen för de individuella programmen. En del av dessa utbildningar är riksrekryter­ande eller i vart fall rekryterande från stora områden. De bör kunna ha kvar sin rekryteringsbas. Det är därför lämpligt att regeringen bemyndi­gas att föreskriva att vissa individuella program skall stå öppna för sö­kande från hela landet. Ett sådant bemyndigande bör inrymma rätt även att ange en regional indelning, om paketet finns på mer än ett håll.

1 vad mån olika utbildn i ngspaket skall föras upp i en förordning om riksrekryterande utbildningar inom ramen för de individuella program­men bör i princip få bero på initiativ från den anordnande kommunen. Jag återkommer till frågan om den inlerkommunala ersättningen vid dessa utbildningar.

Som jag nyss har påpekat är det avsett att inom ramen för de indi­viduella programmen skall kunna rymmas ett bretl spektrum av insatser från gymnasieskolans sida. Förutom de kurser som ges inom ramen för gymnasieskolans nationella program kan undervisningen t.ex. anordnas inom den kommunala vuxenutbildningen. Oavsett hur undervisningen arrangeras bör som princip gälla att den skall följa de allmänna mål som enligt 1 kap. skollagen gäller för gymnasieskolan. Likaledes bör självfallet regler om undervisningen som är generellt tillämpliga för gymnasieskolan iakttas, var än ulbildningen praktiskt äger rum. Del gäl­ler t.ex. bestämmelser om avgiftsfrihet för eleven. Principen om status som gymnasieskoleelev kan dock inte tillämpas om det skulle bli fråga

65

5    Riksdagen 1990/91. I .saml. Nr 85


om ett regelrätt anställningsförhållande. Skulle sålunda planen för ett individuellt program inbegripa eller förutsätta en anställning, kan givet­vis inte skollagens regel för gymnasieskolan tillämpas i själva anställ­ningsförhållandet. De förhållanden som jag nu har berört är enligt min mening tämligen självklara. Ett visst behov av författningsföreskrifter finns dock. Del hänför sig till möjligheten att för utbildningen anlita någon annan än den som är huvudman för en del av del offentliga skol­väsendet. Enligt gällande bestämmelser får regeringen i fråga om ung­domsskolan (del nuvarande offentliga skolväsendet för barn och ung­dom) meddela föreskrifter om möjlighet att låta enskilda och andra ut­omstående svara för enstaka inslag i verksamheten (12 kap. 2 § skolla­gen). Bemyndigandet behöver göras vidare såvitt gäller de individuella programmen. Ett förslag om etl sådant vidgat bemyndigande har tagits in i anslutning till det nu nämnda stadgandet i nuvarande 12 kap. skol­lagen. Kapitlet avses framdeles bli betecknat 15 kap.


Prop. 1990/91:85


 


3.3.6   Elevernas rätt att fullfölja sin utbildning

Mitt förslag: Den som har börjat sin utbildning på etl nationell! program skall ha rätt att fullfölja sin utbildning på programmet i den kommun eller det samverkansområde där han har börjat. Om en landstingskommun anordnar utbildningen, skall eleven få fullfölja den inom landstingskommunen.

Den som har börjat etl individuellt program skall ha rätt att fullfölja del enligt den plan som fanns när utbildningen inled­des.

En elev som har börjat utbildning på ett nationellt program eller senare på en gren inom ett sådant program och sedan flyt­tar skall ha rätt att fortsätta sin utbildning på programmet eller grenen i den gymnasieutbildning som den nya hemkommunen har ordnat - själv eller genom samverkansavial - om utbildning­en finns där.

En elev som önskar fortsätta sin utbildning på en sådan gren av ett nationellt program som inle erbjuds av hemkommunen bör i mån av plats få flytta över till en gymnasieskola där den önskade grenen anordnas.

Regeringen bemyndigas att begränsa rätten att flytta till högre årskurs och att gå om en årskurs.

Skälen för mitt förslag: Del är enligt min mening rimligt att en elev som har tagits in på ett nationellt program ges rätt att fullfölja utbild­ningen på det programmet i den kommun eller inom det samverkans­område där han har tagils emot. En sådan rätt bör vara oberoende av om någon av de förutsättningar som låg till grund för mottagandet sena­re har ändrats. Om exempelvis en elev med sina föräldrar flyttar till en


66


 


annan kommun skall detta inte rubba rätlen att fullfölja utbildningen i        Prop. 1990/91:85 den kommun eller inom det samverkansområde där den har inletts.

Jag bedömer del sålunda ha en slor betydelse för elevernas trygghet i utbildningen att de vet att de alltid kan få gå ul det program de väl har påbörjat och dessutom att de får göra del inom den kommun eller det samverkansområde där de har tagils emot på ulbildningen. Denna rätt att fullfölja utbildningen bör skrivas in i skollagen.

Regeln innebär bl.a. alt en kommun inte kan lägga ned ett program innan alla de som har påbörjat det har haft tillfälle att gå ut. Inte heller kan den omständigheten att nya elever tillkommer medföra all någon skall tvingas lämna programmet i kommunen eller samverkansområdet.

Rätten att få fullfölja sin utbildning inom programmet innebär inte någon garanti för all komma in på en viss gren av programmet. Om in­te alla elevers grenval kan tillgodoses, får ett urval göras till de olika gre­narna. Alla måste dock placeras på någon av programmets grenar. Se­dan en elev väl tagits in på en viss gren skall han givelvis få gå kvar där och inte mot sin vilja flyttas över till en annan gren. Detta bedömer jag dock som en så självklar sak all den inle bör behöva regleras i lag.

Också den som har påbörjat etl individuellt program bör ha en ga­ranti att få fullfölja det. Denna garanti kan lämpligen knytas till den plan som skall göras upp för programmet. Sedan väl en plan är upp­gjord och eleven har börjat sin utbildning enligt den, bör inle kommu­nen ensidigt kunna ändra planen. Rätten bör sålunda knytas till den plan som fanns när utbildningen inleddes. Endast om eleven har sam­tyckt till en ändring i planen, övergår rätten till alt gälla den ändrade planen.

Jag har här tidigare föreslagit en rätt alt fullfölja utbildningarna på de nationella programmen där des.sa utbildningar en gång har påbörjats. För många ungdomar kan del dock vara önskvärt att, om de t.ex. flyttar med sina föräldrar, också kunna få läsa vidare i den skola som finns för ungdomen i den nya hemkommunen. Jag anser det självklart all de skall ha rätt alt få flytta över till programmet resp. grenen i den gymna­sieskola som den nya hemkommunen erbjuder, om nu den utbildning­en finns där.

Skulle program eller gren saknas, följer av den nya hemkommunens allmänna skyldighet att erbjuda gymnasieutbildning alt ett alternativ ordnas, såvida inte eleven då gör bruk av sin rätt att fortsätta i sin gamla skola.

Den sista fråga jag vill ta upp som en fråga om elevernas rätt att full­följa sin utbildning gäller den situationen alt någon, som har börjat på ett program som erbjuds av hemkommunen, sedermera vill fiylta till en annan skola för att kunna gå på en gren som saknas i hemkommunens utbud. Som jag tidigare har redogjort för bör det finnas en möjlighet för den som redan vid ansökan till gymnasieskolan syftar till en viss gren, som saknas hemma, att få söka till en annan gymnasieskola och då med samma förtur som hemmaungdomarna där. Den som väl har lagils in på gymnasieskolan är då naturligen med vid fördelningen på grenar i den  kommunen  resp. del  samverkansområdet.  På  många ställen   kan

67


 


man förutse alt det vid fördelningen kommer att uppslå någon eller nå- Prop. 1990/91:85

gra lediga platser på olika grenar. Givetvis bör den kommun som har

kapacitet vara beredd att ta över elever från skolor som inte kan erbjuda

den grenen. Det är viktigt all denna avsikt kommer till tydligt uttryck

och jag förordar därför att det i skollagen   tas in en bestämmelse om att

sådant övertagande bör ske i mån av plats.

Jag anser inte att det bör ställas upp några särskilda regler om urval för del fall att flera elever konkurrerar om en ledig plats i sådant fall som nu nämnts. Vid grendelningen är det i princip fråga om att fördela de elever som finns på programmet inom kommunen eller samverkans­området. Det är sålunda inte då något öppet intagningsförfarande av samma slag som vid intagningen till årskurs 1. När del gäller överiagan-defallen bör den mottagande kommunens styrelse för ulbildningen ha frihet att själv väga de olika önskemålen om överflytming. Av della ställ­ningstagande följer att kommunens beslut i ärendena inle bör få över­klagas.

Den rätt att fullfölja ulbildningen som jag nu har föreslagit avses inle hindra sådana temporära avstängningar från undervisningen som kan föranledas av disciplinära skäl. Besiämmelser om sådana disciplinära ål-gärder ges för närvarande i gymnasieförordningen. De bör även fortsätt­ningsvis ges i förordningsform och det bör ankomma på regeringen all bestämma om sådana föreskrifter.

1 en rätt att fullfölja sin utbildning på de nationella programmen bör givetvis inte ligga någon rätt all gå om årskurser helt enligt eget gollfin-nande och därmed uppehålla sig i gymnasieskolan under en obestämd lid utöver de tre läsår utbildningen på dessa program skall omfatta. Lik­som hitintills bör regler finnas om vad som krävs för alt flyttas från en årskurs till en annan och om begränsningar i rätten all gå om årskurser. Del bör - också i enlighet med vad som för närvarande gäller - få an­komma på regeringen att meddela föreskrifter i dessa hänseende. Etl be­myndigande av den innebörden bör ilärför tas in i lagen.

En fråga som är under övervägande gäller om del finns skäl att infö­ra regler om att mer definitivt skilja en elev från undervisningen med hänsyn till risk för andras väl och egendom. Såilana regler finns för högskolan. Jag har här velat markera all rätlen att fullfölja gymnasieut­bildningen inle får betraktas som så absolut all sådana begränsningar som jag nu har nämnt skulle anses strida mol grunderna för det förslag som nu läggs fram.

68


 


3.3.7  Intagningen av elever

Mitt förslag: Ansvaret för intagningen av elever till gymnasi­eskolan skall ligga på den styrelse som kommunen resp. land­stingskommunen har utsett för ulbildningen. Regeringen skall dock få föreskriva annat.

Intagningen får anordnas gemensaml med en annan kommun.

Beslut om intagning får inle överklagas.

Skälen för mitt förslag: Jag har lidigare här lagt fram förslag om vad som bör gälla i fråga om mottagande av elever till gymnasieskolans na­tionella program. De reglerna avgör vem som över huvud laget är behö­rig att tas emot på ett sådant program och vidare den prioritering som skall göras mellan de behöriga sökande till dessa program i en koivi muns gymnasieskola. 1 princip skall ju "hemmaungdomen" gå före öv­riga sökande. All någon skall tas emot i en kommuns gymnasieskola för utbildning på ett nationellt program innebär dock inte att det därmed också är avori jusi vilkel program som den sökande kan få plais på. För den sorlens fördelning bör del även framdeles finnas en särskild intagningsorganisation.

Även om behovet av en intagningsorganisation sålunda uppslår främst på grund av de nationella [)rogrammen finns det inie anledning alt begränsa dess uppgift till enbarl dessa program. Del får i allmänhet anses ändamålsenligt all en såilan organisation också kan hantera vissa frågor om intagning till individuella program. Särskill tydligt blir del om en kommun erbjuder ett ulbildningspaket som framstår som ell lo­kall program och där flera sökande konkurrerar om den utbildningen.

En viktig princip i den reform av del offentliga skolväsendet som har inletts är att statsmakterna inte onödigtvis skall reglera hur kommuner­na eller landstingskommunerna skall organisera sitt skolväsende. 1 linje med den principen anser jag att man i skollagen i huvudsak kan begrän­sa sig till att lägga del som en uppgift på styrelsen för ulbildningen att svara för intagningen till de olika utbildningarna.

I det föregående har jag betonat vikten av samverkan mellan kom­munerna när det gäller att få fram etl brett ulbud av nationella program för sina ungdomar. En sådan samverkan kan innebära all en kommun själv inle anordnar något program ulan erbjuder programmen via grannkommunerna. I .sådant fall kan givetvis inle den kommun som sa­knar programmen ha någon egen intagning.sorganisalion för program­men. Intagningen tiil de ulbildningsvägarna får naturligen skötas av den eller de kommuner som anordnar utbildningen. Styrelsens ansvar får då i stället vara att via samverkansavtalen ha säkerställt att intagningsor­ganisationen för samverkansområdet verkligen läcker också den egna kommunen. När samveikansavtalen i stället innebär all två eller flera


Prop. 1990/91:85

69


 


kommuner fördelar anordnandet av program mellan sig är den enda rimliga lösningen att de också har gemensam intagningsorganisation.

Mot den bakgrund som jag nu senast har angivit anser jag det befogal att det i lagtexten direkt utsägs att intagningen får anordnas gemensamt med annan kommun.

Det kan uppkomma behov av särskilda regler rörande intagningen. Bl.a. kan det tänkas bli fallet med utbildningar som är riksrekryterande. Med hänsyn härtill bör huvudregeln om styrelsens ansvar för intagning­en förses med förbehåll för det fall att regeringen inle har föreskrivit nå­got annat.

Fördelningen på program av de olika behöriga sökandena ägnar sig inle för överklagande. Om det inle rör sig endast om någon enstaka kla­gande kan en överinstans inte ändra på placeringen utan alt börja förde­la om de sökande. En sådan ordning är inte rimlig. Beslut rörande in­tagning bör därför inle få överklagas.

Förutom att det kan vara lämpligt eller nöilvändigl alt två eller flera kommuner har en gemensam inlagningsorganisalion vill jag framhålla att det också kan vara ändamålsenligt att ha gemensam inlagningsorga­nisalion för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. En sådan koordinering inom kommunerna kräver i och för sig inle för­fattningsslöd, men som etl led i målstyrningen bör lämpligheten i en så­dan anordning komma till uttryck i lagen.


Prop. 1990/91:85


 


3.3.8   Interkommunal ersättning

Mitt förslag: Om en kommun i sin gymnasieskola har lagil in en elev som inte är hemmahörande i kommunen eller samver­kansområdet för ulbildningen, skall den kommunen ha rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun. Motsvarande skall gälla när en landstingskom­mun i sin gymnasieskola tar in elever från kommuner som inle har samverkansavial med landstinget. Landstingskommunens rätt begränsas dock till att svara mot statsbidraget till elevernas hemkommuner för deras utbildning i gymnasieskolan.

Som undantag från regeln om rätt till ersättning bör gälla all hemkommunen inte skall vara skyldig att betala för utbildning på ell nationellt program eller gren inom ett sådant program som hemkommunen själv erbjuder, annal än i fall då eleven har tagits emol av vissa särskilda skäl.

När del gäller utbildning för döva, hörselskadade och svårt rörelsehandikappade bemyndigas regeringen att besluta om den extra ersättning som skall betalas för dessa elever.

Någon reglering i lag av ersättningarna mellan samverkande kommuner resp. kommuner och landstingskommuner görs inte.


70


 


Skälen för mitt förslag: Den ordning för gymnasieskolans organisa- Prop. 1990/91:85 tion som jag här förut har föreslagit bygger myckel på alt kommunerna, för att uppfylla sina skyldigheter att erbjuda gymnasieutbildning, sluter samverkansavtal med varandra. En naturlig komponent i ett samver­kansavtal är givetvis den ekonomiska regleringen mellan kommunerna. Den regleringen kan förutsättas se mycket olika ut allt efter samverkans­avtalens innehåll. 1 vissa fall torde avtalen innebära all en kommun själv inte anordnar några nationella program, utan litar till grannkom­munerna. 1 andra fall kan de samverkande kommunerna fördela pro­gram och grenar sinsemellan.

Jag ser det som önskvärt att den ekonomiska regleringen mellan kommunerna i samverkansavlalen inte skall behöva styras av lag­stiftning. Rimligen bör sådan regelgivning från statsmakterna kunna undvaras om kommunerna i huvudsak baserar sina uppgörelser på självkostnadsprincipen. Som jag förut framhållit (avsnitt 3.3.2) är det av yttersta vikl för att det system som nu föreslås skall fungera väl alt sam­verkansavtal kommer till stånd. Jag kommer därför att uppmärksamt följa kommunernas agerande i det avseendet.

Ungdomarna i en kommun är, enligt de regler som jag förut har fö­reslagit, inle skyldiga att hålla sig till den egna kommunens utbud. Skul­le vissa utbildningsvägar saknas i det utbudet, är de ju tvärtom tillförsä­krade rätt att på jämställd fot få konkurrera med hemmaungdomen där dessa vägar fmns. Del blir i sådana fall knappast möjligt att i förväg träf­fa några regelrätta avlal om ersättningen mellan kommunerna. För­hoppningsvis skall det dock inte bli så många ungdomar som behöver söka sig utanför det utbud som hemkommunen erbjuder. Situationen blir därför närmast den alt den mottagande kommunen skickar räk­ningar avseende enstaka elever till hemkommunen. Här bör, enligi min mening ställas upp vissa regler Iill skydd för hemkommunen.

Grundregeln bör vara att hemkommunen skall vara skyldig att beta­la, endast om det är fråga om utbildning på ett nationellt program eller på en gren inom ett sådant program som hemkommunen inte själv er­bjuder. Alt kommunen skall betala för saknade utbildningsvägar när det gäller de nationella programmen anser jag å andra sidan med nödvän­dighet följa av principen om allas lika rätt till utbildning.

Grundprincipen bör få vidkännas två undantag till elevernas förmån. Hemkommunen bör sålunda få betala för elever som har tagils emol nå­gon annanstans på grund av särskilda personliga skäl. Hemkommunen bör rimligen också få betala för en elev som tagits in på ett program i den främmande gymnasieskolan därför alt en gren som saknas i hemor­tens utbud finns där. Sedan väl grendelning skett skulle delta följa av grundregeln, om eleven också kommer in på grenen. Betalningsskyldig­heten bör dock rimligen gälla redan från början och stå kvar även om eleven inte kommer in på den önskade grenen.

Också när det gäller ersättningens storlek bör i skollagen ges en viss reglering till skydd för hemkommunen när det gäller betalningen för elever utanför samverkansavtalen. Den mottagande kommunen bör så­lunda vara berättigad till ersättning endast för sina kostnader för elevens

71


 


utbildning. En sådan regel ansluter till den i kommunalrälten väl eta-      Prop. 1990/91:85

blerade självkostnadsprincipen. De kostnader det här är fråga om är gi­vetvis endast kostnader som gäller ulbildningen.

Olika kommuner kan ha olika kostnader för liknande verksamheter. Tillämpning av självkostnadsprincipen medför därför inle något enhet­ligt pris för gymnasieplalser. Ingenting hindrar dock kommunerna från att komma överens om schabloniserade ersättningar för de fall som nu är ifråga. Det kan nämligen knappast antas att en sådan schablon skulle ge någon kommun en så klar överkompensation att den uppenbart skulle slå i strid med en självkostnadsregel. Även inom ramen för själv­kostnadsprincipen finns det visst utrymme för olika beräkningar av kostnaden.

Det yttersta remediet för en kommun som inte vill godta kraven från en annan kommun är att föra talan inför domstol. Del bör dock kunna antas att kommunerna kan undvika sådana inbördes processer.

De ersättningar som skall utgå mellan kommunerna avses vara er­sättning för de totala kostnaderna för utbildningen, dvs. såväl den del som kan täckas av stalsbidragel som den del kommunen avses skjuta till när den själv anordnar utbildningen för sina ungdomar. Det är sålunda inte meningen att en kommun som tar emol elever från andra kommu­ner skall behöva beskatta sina invånare för utbildning som ges till ung­domarna från de andra kommunerna.

När det gäller förhållandet mellan primärkommuner och landstings­kommuner finns dock anledning till en något annorlunda ordning än mellan primärkommuner inbördes. Detla hänger samman med lands­tingskommunernas egenintresse i att anordna de utbildningar som kom­mer ifråga för deras del. Hänsyn till delta egenintresse ligger bakom den nu gällande regeln om att statsbidragen till landstingens gymnasieskolor reduceras med 20 % (18 kap. 4 § gymnasieförordningen).

Med beaktande av det nu nämnda förhållandet och då primärkom­munerna i huvudsak kan antas söka samarbete med det egna landstinget ser jag det som mest praktiskt att landstingskommunerna även fortsätt­ningsvis får finansiera den del av utbildningskostnaderna som inle läcks av statsbidrag med egna medel. Ersättningen från elevernas hemkom­muner kan därmed begränsas till vad som svarar mot del statsbidrag som beräknats för elevernas utbildning i gymnasieskolan och som läm­nats till primärkommunen. En sådan ordning överensstämmer med vad riksdagen anlog vara avsedd då den behandlade propositionen (1990/91:18) om ansvaret för skolan (1990/91: UbU 4, s. 39).

Liksom när det gäller förhållandet mellan primärkommunerna anser jag dock att man bör kunna avvara lagreglering för de fall att samver­kan.savtal slutils mellan kommunen och landstingskommunen. Jag för­utsätter, mot den bakgrund jag nu har angivit, att sådana avtal ändå kommer att gå ut på alt endast medel svarande mol slatsbidragsdelen skall överföras från primärkommunerna.

lör del fall att del inle finns något avtalsförhållande mellan land­stingskommunen och elevens hemkommun får del däremot anses lika behövligt med en lagregel som när det saknas samverkansavtal mellan

72


 


primärkommuner. Regeln bör gå ut på att landstingskommunen är be­rättigad endast till ersättning som svarar mol stalsbidragel till elevens hemkommun för elevens utbildning i gymnasieskolan.

För det fall att hemkommunen skulle anordna eller hos annan er­bjuda den utbildning som eleven har lagils in på hos en landstingskom­mun bör gälla samma begränsningar i hemkommunens betalningsskyl­dighet som förordats i motsvarande fall mellan primärkommuner.

Gymnasieutbildning för döva, hörselskadaile och svårt handikappade drar betydande kostnader utöver dem för vanliga elever. De kommuner som anordnar gymnasieutbildning för de nu nämnda kategorierna bör rimligen få ersäiining från hemkommunerna också för dessa kostnader. Besiämmelser om nivån på denna ersättning är dock inte ägnade att ge i lag. Det bör lämnas åt regeringen att meddela föreskrifter om sådan yt­terligare ersättning.

Jag har tidigare (avsnitt 3.3.5) varit inne på att regeringen skulle få ell bemyndigande att föreskriva att vissa individuella program skulle slå öppna för sökande från hela landet. Det gällde sådana utbildningar som till sin natur var riksrekryterande och beträffande vilka huvudmannen ansökt om en sådan föreskrift. 1 konsekvens med att en sådan utbildning görs riksrekryterande bör gälla alt hemkommunen också blir skyldig alt betala ersättning till den anordnande kommunen. Någon sådan skyldig­het finns inte i övrigt när det gäller elever som till äventyrs har tagits in på individuella program i en annan kommun än hemkommunen. En särskild bestämmelse om den betalningsskyldighet som jag nu har före­slagit bör tas in i lagen.


Prop. 1990/91:85


 


3.3.9   De svårt rörelsehindrade ungdomarnas rätt till utbildning

Mitt förslag: De svårt rörelsehindrade ungdomarna skall ha räll till utbildning på ett nationellt program i en gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning. 1 övrigt skall deras rätt till utbildning vara oförändrad.

Skälen för mitt förslag: Regeringen föreslog i prop. 1989/90:92 om gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar att de.ssa ungdo­mar skulle ges räll enligt skollagen all få specialanpassad utbildning i gymnasieskolan - dvs. på en linje - efter den obligatoriska skolgångens slut. Denna rätt skall gälla intill utgången av vårterminen det kalender­år då eleven fyller 21 år, eller om del behövs för all avsluta dessförinnan påbörjad utbildning t.o.m. vårterminen det år eleven fyller 23 år. Vidare föreslogs att speciellt anpassad gymnasieutbildning kombinerad med sär­skilda omvårdnadsinsatser i form av boende i elevhem, omvårdnad i bo­endet och habilitering skall anordnas i gymnasieskolan i de kommuner som regeringen bestämmer. Rik.sdagen antog förslagen (SoU20, rskr.271). Dessa ändringar gäller från den 1 januari 1991. Jag föreslår inte någon ändring härvidlag. Dessa ungdomar skall således ha rätt att


73


 


genomgå en utbildning på ett nationellt program i gymnasieskolan, vil­ket är den form som motsvarar dagens linjer.


Prop. 1990/91:85


 


3.4  De nationella programmen i gymnasieskolan

Mitt förslag: I gymnasieskolan skall del finnas 16 nationellt fast­ställda treåriga program. Barn- och fritidsprogrammel, Byggpro-grammet, Elprogrammet, Energiprogrammel, Estetiska pro­grammet. Fordonsprogrammet, Handels- och administrations-programmet. Hantverksprogrammet, Hotell- och restaurangpro­grammet, Industriprogrammel, Livsmedelsprogrammet, Medie­programmet, Naiurbruksprogrammel, Naturvetenskapsprogram­met, Omvårdnadsprogrammet och Samhällsvetenskapsprogram­met.

Elever som önskar kombinera ulbildningen på två eller flera program och därmed skapa sin egen studiegång skall ha rätt alt göra detta om det finns organisatoriska förutsättningar för det. 1 studieprogrammet måste dock ingå de ämnen som är obligato­riska i samtliga program, och som jag redovisar i avsnilt 3.7.

En elev skall, i stället för det tredje året av ett program kunna välja att gå en kompletteringskurs med humanis­tisk/samhällsvetenskaplig, naturvetenskaplig/teknisk eller merk­antil inriktning.

Skälen för mitt förslag: Gymnasieskolan omfattar i dag 27 linjer och ca 550 specialkurser av varierande längd. Till delta kommer ett antal re­gionalt och lokalt arbetsmarknadsanknulna kurser. Många av dessa stu­dievägar är mycket specialiserade och hår ilärmed en snäv yrkesinrikt­ning. En helt ny struktur är nödvändig med tanke på den föränderliga arbetsmarknad som jag lidigare talat om. Av de 16 program jag nu före­slår med 34 nationella grenar kan 14 sägas ha en markant yrkesförbere­dande karaktär. Dessa är utformade så att de ger såväl en breddad som en fördjupad kunskap jämfört med dagens yrkesutbildning.

Programmen är utformade så att de skall svara mot de näringsstruk­turella förändringar som sker i samhällel. De skall svara mot de förän­drade krav som kommer alt ställas på skolan. De skall svara mol den enskilde elevens önskemål. De är utformade så att de, i största möjliga utsträckning, skall attrahera såväl flickor som pojkar. De är utformade för att ge en bred basutbildning inom ett yrkesområde samt för att vara en bra grund för vidare studier genast efter gymnasieskolan eller senare i livet.

Ett exempel är Industriprogrammel där utbildningarna för sex olika industribranscher nu samlas i etl program. För att del första året skall bli så konkret och engagerande som möjligt för eleverna blir del en vik­tig uppgift för de enskilda skolorna alt lägga upp undervisningen och


74


 


välja innehåll på ett sådant sätl alt eleverna känner igen sig och får till-        Prop. 1990/91:85 fälle all tillämpa kunskaperna på den gren de väljer från årskurs 2. Ing­et hindrar heller att skolan gör klassindelningen på ett sådant sätl att den speglar elevernas val av gren.

De program jag här föreslår är de som jag anser bäst svarar mol be­hoven i dag. Även framlida förändringar på kortare sikt bör kunna mö­tas dels med den flexibilitet jag tidigare beskrivit, dels med den breddade strukturen i sig. 1 avsnitt 3.2 har jag tecknat den ulveckling av gymnasi­eskolan på längre sikt, som jag ser som både naturlig och önskvärd.

Som ett alternativ till all slutföra studierna på etl program kan ele­verna i årskurs 3 välja mellan komplelteringskurser med humanis­tisk/samhällsvetenskaplig, naturvetenskaplig/teknisk eller merkantil in­riktning.

Det bör ankomma på regeringen eller den myndighel som regering­en bestämmer all besluta om vilka karaktärsämnen som skall finnas inom ett nationellt program, men för riksdagens information övergår jag nu till all beskriva de enskilda programmen och komplelleringskur-serna närmare.

Barn- och fritidsprogrammet

Barn- och fritidsprogrammet skall ge en bred utbildning som kan leda till verksamheter bland barn och ungdom och inom fritidssektorn.

Studievägen skall inle vara grendelad utan beslå av en kärna av ge­mensamma kurser till vilka ett antal valbara kurser knyts. När en del av kurserna är valbara, kan olika studieinriktningar byggas upp för olika skolor. Genom all koppla olika valbara kurser till de gemensamma kur­serna kan eleverna få kompetens för arbetsuppgifter som t.ex. barnskö­tare, handikappsassisleni, bad- och idrotlshallspersonal och biblioteksas­sistent.

Tonvikten i ulbildningen skall ligga på barns, ungdomars och vuxnas utveckling. I utbildningen skall stort utrymme ges åt kunskaper och fär­digheter av pedagogisk nalur.

Barn- och fritidsprogrammel ersätter den tvååriga vårdlinjens gren för omsorg om barn och ungdom samt den treåriga vårdlinjens variant för barnomsorg i försöksverksamheten. Inriktningen av utbildningen mot verksamhet inom fritidssektorn är ny.

Intresset för försöksutbildningen har varit mycket storl och den har lockat många sökande. Den tvååriga studievägen har alltid haft många sökande.

Kommunerna framhåller i sina remissvar alt behovet av personal för barnomsorg och verksamhet med ungdom under fritiden är storl. Den hittillsvarande utbildningen anses i alltför stor utsträckning ha varit in­riktad mol barnomsorg och vård och mindre mol ungdom och fritids­verksamhet.

De synpunkter som framförts av etl stort antal primärkommunala instanser tillmäter jag särskilt stor vikt. Elever som genomgår del Barn-och friiidsprogram som jag nu föreslår bör ha en given arbetsmarknad

75


 


under överskådlig tid. Utbildningsinnehållet och arbetsmarknaden bör    Prop. 1990/91:85

vara av intresse för både pojkar och flickor.

Byggprogrammet

Byggprogram mel skall ge en bred utbildning med inriktning mot bygg-och anläggningsområdet och måleribranschen.

Ulbildningen skall vara sammanhållen under del första årel. Elever­na får då materialkunskap, de får lära sig använda olika verktyg och ma­skiner, de får lära sig rilningsläsning och de får grundläggande kunska­per i mureri, betong- och träteknik, måleri mm.

I årskurs 2 delas programmet i de två grenarna Hus- och anlägg­ningsbyggnad saml Måleri.

Inom grenen för Hus- och anläggningsbyggnad kan eleverna välja att få ett yrkeskunnande mol exempelvis mureri, belongieknik, träleknik, anläggningsbyggnadsteknik eller någon mer haniverksbelonad profile­ring. Eleverna kan ändå gå i samma klass ty den enskildes inriktning kan åstadkommas genom att man av ett antal valbara kurser i karaktär­sämnena väljer dem som var och en är intresserad av. Den arbetsplats-förlagda delen av ulbildningen bör också väljas så all eleverna där får utbildning inom del områile de vall.

Inom grenen för Måleri kan eleven välja kurser som ger en profil mol måleri, lackering eller golvläggning.

Byggprogrammet ersätter den tvååriga bygg- och anläggningstekniska linjen saml den treåriga bygg- och anläggningstekniska linjen och den treåriga måleritekniska linjen i försöksverksamheten.

Den treåriga bygg- och anläggningstekniska linjen har fyra grenar. På mindre orter har man normall bara elevunderlag för att anordna ut­bildning inom en gren. Den gren som erbjuds är då vanligen den som lockar flest sökande, nämligen byggnadsträleknik.

Jag har dock erfarit all man i ett par kommuner i en och samma klass har erbjudit eleverna att välja kurser på det sätt som jag nu har be­skrivit och därmed kunnat ge olika profileringar åt utbildningen. Jag har funnit all della ger så slora fördelar all jag anser att grenen mol Hus- och anläggningsbyggnad bör vara upplagd just på det sättet. Denna konstruktion är resursbesparande eftersom flertalet skolor bör kunna arbeta med slörre gru[)per. Den leder sannolikt också Iill all fier elever kan få en byggutbildning i sin hemkommun.

Den treåriga måleriiekniska linjen har två grenar, en för byggnads­målare och en för lackerare. Även dessa två inriktningar saml därtill golvläggning bör kunna erbjudas på grenen Måleri med hjälp av valbara kurser på alla skolor som har måleriutbildning.

Arbetsmarknaden för bygg- och måleribranscherna är starkt kon­junkturberoende. Intresset bland ungdomarna för dessa utbildningar är också myckel stort och de utbildningsplatser som finns räcker inle till alla som för närvarande vill gå där.

Bygg- och måleriulbildningar har alltid varit starkt pojkdominerade. Skolan och arbetsmarknaden  har ett stort ansvar för att flickor skall

76


 


känna sig välkomna att söka ulbildningen och för alt arbetsklimatet un-        Prop. 1990/91:85 der deras studietid, såväl i skolan som på arbetsplatserna, skall vara po­sitivt och respektfullt.

För elever som vill arbeta i exempelvis en (arghandel eller på ett byggvaruhus kan den merkantila kompletteringskursen vara etl bra al­ternativ i årskurs 3.

Elprogrammet

Elprogrammet skall ge en bred grundutbildning för verksamhet inom el-området alll ifrån eldistribution och elinstallation till datorservice.

Del gemensamma första årel ger grundläggande kunskaper i eltek­nik, elektronik och styrteknik.

Programmet delas i årskurs 2 i de tre grenarna Automation, Elektro­nik resp. Installation.

Grenen för Automation har sin tyngdpunkt i styr- och reglerteknik. Denna utbildning kan exempelvis leda till arbete med montering, servi­ce och underhåll inom process- och verkstadsindustrin.

Grenen för Elektronik har sin tyngdpunkt i svagströmsleknik och ger kompetens att utföra service och underhåll på vitvaror, radio, TV och telekommunikation.

Grenen för Installation har sin tyngdpunkt i elkraftleknik. Efter ge­nomgången utbildning kan man arbeta som installatör av kraft-, belysnings- och larmsystem. Den utbildning Iill elkraftmonlör som i dag finns på drift- och underhållsteknisk linje inryms också i denna gren. Inom vartdera av de tre områdena finns del således ett flertal yrken all välja på. Eleverna kan dessutom få en viss profilering inom en gren ge­nom att vissa kurser i karaktärsämnena är valbara.

Elprogrammet ersätter den tvååriga el-ieletekniska linjen, den treåri­ga el-leletekniska linjen i försöksverksamheten saml ell tiotal påbygg-nadsutbililningar.

Den tekniska utvecklingen inom el-området har varit snabb och för­väntas fortsätta all vara så. Apparatur och system inom exempelvis tillverknings- och processindustrin ökar i komplexitet och del i sin tur ställer krav på ytterligare personal med hög kompetens. Jag bedömer därför att arbetsmarknaden för elever som gåll elprogrammet är god.

Intresset bland ungdomarna för utbildning inom elområdet är stort. Till dagens utbildningar söker betydligt fler än vad det finns utbild­ningsplatser till. Jag har också med tillfredsställelse noterat att andelen flickor inom el-utbildningarna har ökal. Min förhoppning är au delta intresse från flickornas sida skall öka ytterligare.

Ungdomar, som exempelvis vill arbeta med försäljning i specialaffä­rer eller med teknisk information om el-produkter, kan i årskurs 3 välja den merkantila kompletleringskursen.

Energiprogrammet

Energiprogrammel skall ge grundläggande kunskaper om energiförsörj­ning i dagens och framtida system. För närvarande är del främst   fråga

77


 


om  installation, drift och underhåll av olika typer av energisystem i   Prop. 1990/91:85

byggnader och anläggningar. Den framtida energiförsörjningen kan in­nebära behov av utökad kompelens.

Del första ogrenado året ger grundläggande kunskaper om fysikaliska samband, energi- och miljöpåverkan, maskin- och systemkännedom för olika anläggningsutrustningar inom energiområdet, el- och reglerteknik och datoriserade övervakningssystem.

1 årskurs 2 delar sig programmet i en Energigren och en VVS-gren.

Grenen för Energi har sin tyngdpunkt i drift- och underhållsteknik. Den skall ge eleven kunskaper om energiförsörjning och energiomvand­lingar. Efter ulbildningen kan eleven få arbele inom exempelvis kraft-och värmeverk, vallen- och avloppsreningsverk, industribyggnader eller liknande.

Grenen för VVS har sin tyngdpunkt i installationsteknik. Den skall ge eleven kunskaper för arbete med installation, service och reparation av värme-, kyl- och sanitetsanläggningar.

Inom ramen för Energiprogrammet kan elevens personliga önskemål tillgodoses genom val mellan olika kurser.

Energiprogrammet ersätter den tvååriga drift- och underhållsteknis­ka linjen, värme- och sanitetstekniska grenen på den tvååriga bygg- och anläggningslekniska linjen saml den treåriga VVS-linjen i försöksverk­samheten.

Behovet av ell nationellt Energiprogram skall ses mot bakgrund av den betydelse utbildningen inom programmet har för all säkerställa vår framtida energiförsörjning.

Omställningen av det svenska energisystemet i samband med att kärnkraften successivt kommer att avvecklas, ställer stora krav på ut­veckling av dagens energiproduktions- och distributionssystem och framtagning av förnybara system för att begränsa energianvändningen och värna om miljön.

Även om sökande till dagens tvååriga drift- och underhållstekniska linje inte har attraherat eleverna i önskad utsträckning, bedömer jag att det framtida behovet av väl kvalificerad personal med energiutbildning och ungdomens engagemang i energi- och miljöfrågor succe.ssivt leder till ett ökat elevintresse för utbildning inom F.ncrgiprogrammct, såväl för flickor som för pojkar.

Estetiska programmet

Det Estetiska programmet skall ge en grundläggande utbildning, som förbereder eleverna för fortsatta studier och arbete i anslutning till den valda estetiska specialiseringen och ger grund för ett bredare socialt och kulturellt område.

Ett första gemensaml år ger eleverna möjlighet att pröva olika konst­närliga uttrycksformer inom inriktningarna dans, teater, konst och formgivning samt musik.

78


 


Inför den andra årskursen får eleverna möjlighet alt välja intressein-        Prop. 1990/91:85 riktning mot tre grenar: Konsl och formgivning. Musik resp. Dans och teater.

I årskurs 3 kan eleverna, alltefter vad kommunen har möjlighet att anordna, välja en särskild inriktning på en eller flera av specialisering­arna Bild, Dans,  Konsthantverk, Slöjd och Teater.

Det Estetiska programmet ersätter dels den tvååriga musiklinjen med påbyggnadsutbildning, dels den tvååriga estetisk-praktiska linjen som hittills bedrivits som försöksverk.samhei.

Den estetiska grundutbildning som eleven får i delta program är inte bara en förberedelse för vidare utbildning till konstnär, utan den ger också en bas för konstnärligt ska|)ande arbete med barn inom skolan och fritidssektorn och vidare arbete inom I.ex. omsorgen om äldre, i vård av psykiskt sjuka eller på annal sätt handikappade människor, där man använder olika konstnärliga uttrycksformer som terapi.

Intresset hos eleverna för såväl dagens musiklinje som dagens estetisk-praktiska linje är stort och del är många fler som söker än vad del finns utbildningsplatser.

Musiklinjen har en jämn könsfördelning, medan däremot flickor är i stor majoritet på den estetisk-praktiska linjen. Jag anser det väsentligt att såväl pojkar som flickor stimuleras att söka till det Estetiska program­met.

För elever som t.ex. vill arbeta i en musikhandel eller på etl musik­förlag kan den merkantila kursen vara ett bra alternativ i årskurs 3.

Fordonsprogrammet

Fordonsprogrammet skall ge en utbildning för verksamhet inom motor­branschen och transportsektorn.

Etl gemensamt första år ger kunskap om konstruktion och funktion av olika fordonslyper samt kunskap om verktyg och utrustning som an­vänds i branschen. Därefter delar sig programmet på fyra grenar. Flyg­underhåll, Karosseri, Reparation resp. Transport.

Grenen för Flygunderhåll ger kunskaper om mekaniskt och elek­triskt underhåll av flygplan i drift. Utbildningen skall leda till kompe­tens för yrkesarbete som flygmekaniker eller flygtekniker. För all få cer­tifikat som flygtekniker krävs alt man nöjaktigt klarat de prov som luft­fartsverket anordnar.

Grenen för Karo.sseri ger kunskaper som kan leda till yrkesverksam­het med kvalificerade karosserireparalioner. Inom grenen finns del också valbara kurser i lackeringsarbete.

Grenen för Reparation ger eleven kompetens all reparera fordon med fel i motorer, kraftöverföring, styrning, bromsar och elektriska och hydrauliska system. Inom grenen finns valbara kur.ser så att eleven kan välja alt profilera sig mol personbilar, lastbilar eller maskiner.

Grenen för Transport ger kompelens för kvalificerade yrkesarbeten med Iransporter, vilket förutom körkunskap också innefattar kunskap om terminalarbete, transport av farligt gods m.m.

79


 


Elever som påbörjat sina studier inom Byggprogrammet och som        Prop. 1990/91:85 önskar få en yrkesutbildning med inriktning mot anläggningsmaskintek­nik bör ges möjlighet att avsluta sina studier inom Fordonsprogrammet och på det viset kombinera ulbildningen från två program och få exakt den yrkesprofil de önskar sig.

Fordonsprogrammet ersätter den tvååriga fordonslekniska linjen samt den treåriga fordons- och Iransportlekniska linjen i försöksverk­samheten.

Det är för närvarande balans mellan utbud och efterfrågan på arbets­kraft inom motorbranschen, medan transportsektorn har brist. Denna sektor förväntas också öka. Personer med kunskaper om fordon är också efterfrågade inom olika induslribranscher. Jag bedömer därför ar­betsmarknaden vara god för elever som genomgått Fordonsprogrammet. Eleverna är också intresserade av denna typ av utbildning och antalet sökande till dagens fordonsutbildningar är något större än antalet till­gängliga platser.

Arbete inom motor- och transportsektorn är ofta tungt och del är starkt mansdominerat. En bättre utrustning som gör arbetet på verkstä­derna mindre tungt saml en mer välkomnande attityd mot flickor, såväl i skolan som på arbetsplatserna, skulle kunna ändra på detta.

Elever som önskar arbeta med bilförsäljning, reservdelshantering el­ler motsvarande kan vara intresserade av alt under det tredje årel välja en merkantil komplelteringskurs som avslutning på gymnasiestudierna.

Handels- och administrationsprogrammet

Handels- och administrationsprogrammel skall ge en bred yrkeskompe­tens för kommersiella och administrativa arbetsuppgifter inom närings­liv och förvaltning.

Programmet erbjuder en sammanhållen utbildning över alla de tre åren. Eleverna kan dock genom val av kurser skaffa sig en adminisira­liv, kommersiell eller turisminriktad profilering av sina studier. Valet av plats för den arbelsplalsförlagda utbildningen kan ytterligare förstär­ka den inriktning mol ett specifikt yrkesområde som eleven vall.

Handels- och administrationsprogrammet ersätter de tvååriga linjer­na distribution och kontor samt handel och kontor. Vidare ersätter pro­grammet den treåriga handelslinjen i försöksverksamheten samt vissa specialkurser och påbyggnadsulbildningar.

Den allt snabbare utvecklingen mot ett service- och inft)rmalions-samhälle har fått påverka den nu försöksvis bedrivna handelslinjens ut­formning vad gäller såväl ny teknik som olika sätt att agera i servicesi­tuationer. Jag anser det mycket viktigt att detta får gälla även för del nya Handels- och administrationsprogrammel.

De nuvarande utbildningarna på detta område har oftast bedömts va­ra överdimensionerade i förhållande Iill arbetsmarknadens behov. Den förlängda studietiden ger dock utrymme för en breddning av såväl yr­kesämnen som allmänna ämnen. Detta bör kunna leda till all program­met kan tillgodose etl mer differentierat arbetskraftsbehov än i dag.

80


 


Jag räknar  med all den  breddade ulbildningen skall  leda iill en    Prop. 1990/91:85

jämnare könsfördelning än vad som i dag gäller på motsvarande linjer, där nickdominansen är stor.

Hantverksprogrammet

Hantverksprogrammet skall kunna utbilda elever för etl stort antal hantverksyrken. Enligt Nordisk yrkesklassificering finns del flera hund­ra hantverksyrken. Jag kan bara som några exempel nämna dekormåla­re, korgmakare och sadelmakare.

Under det första året inom hanlverksprogrammei tillägnar sig elever­na verktygs- och maskinkunskap, kunskap om färg- och formlära saml materialkunskap och får prova olika hantverk inom områdena metall, trä, läder m.m.

Under årskurserna 2 och 3 inriktas ulbildningen för varje enskild elev mol del område han har valt. En mycket slor del av den specifika yrkesutbildningen måste ske genom arbetsplatsförlagd utbildning.

Jag räknar också med all det kan finnas en del elever .som börjar på en annan yrkesutbildning och som efter en lid kommer underfund om ati de vill gå över till Hantverksprogrammet. Jag anser all del skall vara möjligt för elever att på del sättet byta program efter det första årel.

Den pågående försöksverksamheten med treårig haniverksteknisk linje har visal att det även i fortsättningen finns behov av s.k. riksskolor. Dessa kan rymmas inom ramen för Hantverkspiogrammet och avse ett fåtal yrken där hela klassen har samma inriktning. Jag tänker på exem­pelvis guldsmeder och glasblåsare. Även frisörutbildning anser jag kan inrymmas i detta program. Jag återkommer till frågan om riksrekryter­ande yrkesutbildningar.

Arbetsmarknaden för kunniga hantverkare är för närvaiande god. Del är också angeläget att vissa hantverksyrken, som nu har ett fåtal äld­re yrkesutövare, får yngre efterträdare så att hanivcrkskunnandet hålls vid liv. Programmet bör också utgöra en god bas för fortsatta studier inom konsthantverk, design och liknande verksamheter.

Hanlverksprogrammei skall ersätta tien tvååriga specialkursen hanl-verksteknik samt den treåriga hanlverkstekniska linjen i försöksverk­samheten.

Dagens hanlverksutbildningar attraherar kvinnor i större utsträck­ning än män. Detla kan möjligen förklaras av alt dessa utbildningar ofta har ägnats ål traditionellt kvinnliga verksamhetsområden. Med den ut­formning av Hantverksprogrammet som jag här föreslår räknar jag med en jämnare könsfördelning. Dessutom har jag erfarit att endast omkring hälften av de sökande har sökt direkt från grundskolan. Del finns tydli­gen ett behov av denna typ av utbildning för äldre elever. I och med in­förandel av seklorsbidraget till kommunerna finns det inga hinder för att arrangera utbildningen i samverkan mellan gymnasieskolan och komvux. Tvärtom är det närmast en nöilvänilighcl om man skall kunna erbjuda de studievägar som rekryterar ganska få elever.

81

6   Riksdagen 1990/91. I .saml. Nr 85


Hotell- och restaurangprogrammet

Hotell- och reslaurangprogrammel skall utbilda elever för flera yrken inom hotell, restaurang och storhushåll. Efter ett grenlösl första år delar sig programmet i de två grenarna Hotell resp. Restaurang.

På grenen för Hotell utbildas eleverna för uppgifter inom receptions-, konferens- och husfruområdena. På grenen för Restaurang kan eleverna via valbara kurser i årskurs 3 specialisera sig mot kök, kallskänk eller servering. På båda grenarna är ekonomi, organisation och personlig service väsentliga inslag i utbildningen.

Genom samordningen i ett treårigt program för hotell- och restau­rangyrken kan gymnasieskolan utbilda kompelcni personal på området, vilkel är en av förutsättningarna för att Sverige skall kunna konkurrera inom luristnäringarna.

Hotell- och reslaurangprogrammel ersätter de varianter för storhus­håll, restaurang resp. serveringsteknik som i dag finns i årskurs 2 av tvåårig livsmedelsteknisk linje. Det nya programmet ersätter också del slora utbudet av specialkurser med varierande längit för utbildning till hotellyrken. En samordning av dessa kurser har länge varit önskvärd.

Av dem som är sysselsatta inom logi- och restaurangnäringarna och i siorhu.shållssektörn är många deltids- eller säsongsanställda.

Personalomsättningen är slor och eftersom många anställda saknar yrkesutbildning, kommer det i framliden all vara efterfrågan på utbildad personal.

Intresset för att arbeta inom hotell- och lestautangnäringen är stort. Antalet sökande till utbildningarna är ofta dubbell så storl som anlalel intagningsplalscr och utbildningarna attraherar både pojkar och flickor.

Industriprogrammet

Industriprogrammel skall ge grundläggande kunskaper om industriell produktion inom främst verkstads-, trä-, pappersmasse-, metallurgisk, gruv-, sten-, kemisk, teko-, grafisk och livsniedelsindusirin.

Det första ogrenade årel ger grundläggande kunskaper i bl.a. maskin­teknik, produktionsteknik och ekonomi, el- och reglerteknik, kvalitets­kontroll, service och underhåll och industriell arbetsorganisation.

Programmet delas i årskurs 2 i de fyra grenarna Industri, Trä, Pro­cess och Textil- och konfektion.

Grenen för Industri skall ge eleven kunskaper om modern tillverk­ningsteknik och fiexibla produktionssystem för arbele huvudsakligen inom maskinbearbelning, underhåll, svetsning och plåttillverkning.

Grenen för Trä skall ge eleven kunskaper om industriell Iräteknisk produktion för arbete främst inom snickeri och möbelindustri saml vid sågverk.

Grenen för Process skall ge eleven kunskaj)er om högteknologisk produktion för arbete inom bl.a. pappersmasse, kemisk, metallurgisk, grafisk och livsmedelsleknisk industri.


Prop. 1990/91:85

82


 


Grenen för Textil och konfektion skall ge eleven kunskaper för arbe-        Prop. 1990/91:85 le inom främsl den tillverkande tekoindustrin.

Inom ramen för Industriprogrammel kan elevens personliga önske­mål tillgodoses genom val mellan olika kurser.

Industriprogrammel ersätter de tvååriga verkstads-, trä- respektive processtekniska linjerna, delar av de tvååriga beklädnads- respektive livsmedelstekniska linjerna, de treåriga industri-, trä- respektive process­tekniska linjerna samt delar av de treåriga textil- och beklädnads- resp. livsmedelstekniska linjerna i försöksverksamheten.

Industriell produktionsutrustning blir alllmei' tekniskt avancerad och komplex och av bl.a. ekonomiska skäl ställs därför krav på hög till­gänglighet. Det innebär att utöver traditionella branschkunskaper be­hövs ordentliga kunskaper i service och underhåll av produktionsut­rustningen, kunskaper som är av gemensam karaktär för olika bran­schområden. Jag ser nu goda förutsättningar för alt samla olika bran­scher inom den tillverkande industrin i ett gemensamt industriprogram. Därigenom skapas underlag för gemensamma läromedel och lärarfort­bildning som bidrar till all höja kvalitén på ulbildningen.

Med den flexibiliiel som en kursulformad utbildning ger och med de samordnade inslagen från olika branschområden som redovisats ovan, bedömer jag att vi kan få ett induslriprogram, som i högre grad än idag attraherar ungdomarna. Den bredd vad gäller innehåll som industripro­grammet får, ger, enligt min bedömning, förutsättningar för en god re­krytering av både flickor och pojkar.

Livsmedelsprogrammet

Livsmedelsprogrammet skall ge en utbildning för verksamhei inom dag­ligvaruhandeln eller för arbele med bagerivaror resp. kött och charkute-rivaror.

Etl gemensamt första år ger eleverna kunskap om olika livsmedel, livsmedelshantering och livsmedelshygien.

1 årskurs 2 delas programmet i två grenar. Bageri och konditori resp. Kött och charkuteri.

Grenen för Bageri och konditori ger yrkeskunnande för arbete som bagare eller konditor.

Grenen för Kött och charkuteri ger kunskap om styckning av kött och tillverkning av charkulerier.

Elever som önskar arbeta i dagligvaruhandeln kan välja vilken som helst av de två grenarna och sedan i årskurs 3 välja den merkantila kompletteringskursen. De får därigenom en grundläggande utbildning om livsmedel och en kunskap om lagerhållning, kundservice m.m.

Livsmedelsprogrammet ersätter delar av den tvååriga livsmedelstek­niska linjen samt den treåriga livsmcilelsiekniska linjen i försöksverk­samheten.

Arbetsmarknaden för personer med livsmedelsulbildning är för när­varande god. Del finns i dag endast få utbildningar som riktar sig mol dagligvaruhandeln och där är behovet av utbildad personal stort. Jag be-

83


 


dömer således att antingen man väljer alt gå även del tredje året på en      Prop. 1990/91:85

av grenarna eller går den merkantila kursen så är det inga svårigheter att få arbete.

Livsmedelsutbildningarna attraherar såväl flickor som pojkar och in­tresset för utbildningarna är stort.

Medieprogrammet

Medieprogrammet skall ge en bred utbildning med inriktning mot tryckmedie-, reklam-och informationsområdet.

Ett gemensamt första år ger eleverna kunskap om olika mediers för­utsättningar och arbetsmetoder. Eleverna skall också bekanta sig med förutsättningarna på arbetsmarknaden för olika medier.

Efter det första året delas programmet i Ivå grenar. Tryckmedier resp. Information och reklam.

Grenen för Tryckmedier har sin tyngdpunkt i olika layoultekniker och grafisk formgivning. Eleverna får här arbeta med text- och bild­montering, reprofotografering och scannerteknik.

Grenen för Information och reklam utbildar för yrkesverksamhet inom områdena reklam, dekoration, informationsteknik samt foto- och videoteknik. Genom alt välja olika kurser kan eleven få en profilering mot de olika områden som grenen utbildar för.

Medieprogrammet ersätter den treåriga grafiska linjen i försöksverk­samheten samt ett flertal kortare och längre kurser.

Den tekniska utvecklingen, inom såväl del specifikt grafiska området som inom medieområdet som helhet, har varit myckel snabb under det senaste decenniet. Utvecklingen av datoriserade metoder för framställ­ning av text och bild har förändrat arbetssituationen för många. Behovet av fortbildning av redan yrkesverksamma och nyrekrytering av ungdo­mar med modern utbildning är storl. Jag bedömer ilärför arbetsmarkna­den som god för dem som går Medieprogrammet.

De utbildningar inom området som finns i gymnasieskolan visar att della är utbildningar som attraherar både flickor och pojkar. Intresset för dessa utbildningar är också storl.

De elever som önskar arbeta med exempelvis försäljning av utrust­ning för reklam- och iryckmedieproduklion kan vara intres.serade av att läsa en merkantil komplelteringskurs i årskurs 3.

Naturbruksprogrammet

Naiurbruksprogrammel skall ge en bred uibililning mod inriktning mot verksamhei inom jordbruk, skogsbruk, trädgårdsnäring, fiske och vat­tenbruk samt djurvård, hästhållning och verksamheter som hör till na­turbruk, t.ex. miljö, bioenergi m.m.

Del nya programmet skall vara en sammanhållen utbildning utan grendelning. Den skall beslå av gemensamma kurser och valbara kurser. Utbildningen skall ge bred kompetens för yrkesverksamhet inom de oli­ka näringsområden som utbildningen riktar sig mot.

84


 


Ulbildningen skall förutom huvudinriktningarna innehålla moment        Prop. 1990/91:85 kring miljö- och naturresursfrågor. Speciella utbildningsbehov inom na-lurbruksområdet bör tillgodoses genom elevernas val av kurser.

Naturbruksprogrammet ersätter de tvååriga linjerna inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring saml den treåriga naturbrukslinjen i för­söksverksamheten och ell tiotal specialkurser och påbyggnadsutbild­ningar.

De beslut som riksdagen fattade våren 1990 om livsmedelspolitiken (prop. 1989/90:146, JoU25, rskr. 327) kommer att resultera i stora för­ändringar inom jordbruksnäringen. Tonvikten kommer att ligga på marknadsanpassning både nationellt och internationellt saml med hän­syn till miljö, landskapsvård och regional fördelning.

Den ökade marknadsinriktningen kommer alt ställa krav på nya kunskaper hos jordbrukarna. Vid riksdagsbehandlingen betonade jord­bruksutskottet bl.a. att man bör pröva möjligheten att bredda skogs- och lanlbruksutbildningen så att den utifrån ett bretl ekologiskt perspektiv kan understödja landsbygdens ulveckling. Utskottet framhöll också att del är viktigt all ulbildningen tigger i linje med inlenlionerna bakom den livsmedelspolitiska reformen. Detla förutsätter ökade insatser när det gäller utbildning i företagande, marknadsföring och företagsutveck­ling.

Av den försöksvis tillämpade kursplanen för naturbrukslinjen fram­går att de moment som utskottet efterlyser i slor utsträckning redan in­går i utbildningen.

Naturbruksutbildning spelar en viktig roll när det gäller regional ul­veckling, landets försörjning och resurshushållning. Det är därför av na­tionellt intresse att utbildning för näringarna är väl spridd över landet. Jag vill därför understryka vikten av alt det finns ett tillräckligt storl an­tal utbildningsorter.

Såväl jordbruks- som trädgårdslinjerna har attraherat både pojkar och flickor, medan mycket få flickor sökt sig till skogsbrukslinjen. Jag räknar med att det kan bli en jämn könsfördelning på naturbrukspro­grammet.

Naturvetenskapsprogrammet

Naturvetenskapsprogrammet skall ge en bred allmänkunskap inklude­rande språk, samhällskunskap m.m. Det skall ge kunskaper för en vida­re utbildning inom naturvetenskap och teknik på universitet och hög­skola. Programmet ger också en god bas för dem som sedan vill utbilda sig till exempelvis grundskollärare, journalister, samhällsplanerare m.m.

Efter ett första gemensamt år delar sig programmet i de två grenarna. Naturvetenskaplig och Teknisk. Grenarna är främst sludieförberedande men ger också en god grund för anställning i förelag som erbjuder in­tern utbildning.

På Naturvetenskapliga grenen får eleverna kunskaper i matematik, fysik, kemi och biologi. Dessa ämnen skall dessutom ha betydande in­slag av miljökunskap. Eleverna studerar minsl Ivå språk. Utbildningen

85


 


skall vara så djup och omfattande att studierna skapar intresse och att        Prop. 1990/91:85 eleverna får en god uppfattning om ämnena och kan bedöma vad vidare studier i dessa kan innebära.

På den Tekniska grenen studerar eleverna också två språk. Förutom de naturvetenskapliga ämnena med miljökunskap studerar man ett te­kniskt ämne av relativt stor omfattning. Jag anser att del är väsentligt att det i gymnasieskolan finns en utbildning med en klar teknisk profil för elever som har ett stort tekniskt intresse. Utbildningen skall förbereda eleverna för vidare studier inom det tekniska området, som tekniker­ingenjörs- och civilingenjörsutbildningar. Vidare är också denna utbild­ning en god bas för dem som önskar gå vidare till exempelvis grund­skol lärarutbildningen.

Elever, både på Naturvetenskaplig gren och Teknisk gren, som har etl så stort intresse för miljöfrågor all de vill fördjupa sig ytterligare i dessa, skall ha möjlighet att välja en mindre kurs i matematik och på den då frigjorda liden studera miljöteknik. Jag återkommer till delta när jag utvecklar min syn på ämnena matematik och miljökunskap.

Jag anser att utbildningen på såväl den Naturvetenskapliga grenen som den Tekniska utgör en god grund för vidare studier. Då avser jag inte bara studier i naturvetenskap och teknik utan också studier inom exempelvis samhällsvetenskap och ekonomi. Jag vill också än en gång påminna om vikten av alt vi Iill våra lärarutbildningar kan rekrytera ungdomar som har naturvetenskaplig och teknisk kunskap.

Den fyraåriga tekniska linjen i gymnasieskolan har under de senasie tio åren varit en eftersökt linje. Den naturvetenskapliga linjen har haft en lång period med rekryteringsproblem men har nu ökat i omfattning. Denna linje har också en jämn könsförilelning medan den tekniska inle lyckats komma längre än till ca 20 % flickor. Jag räknar med att den programkonstruktion med etl gemensaml första år som jag nu föreslagit skall medföra att fler flickor väljer teknisk utbildning. Erfarenheterna från det s.k. NT-försöket i slutet på 1970-talet och början på 1980-talel visade att det uppskjutna valet mellan naturvetenskap och teknik ledde till att fler flickor valde teknik.

Omvårdnadsprogrammet

Omvårdnadsprogrammet skall ge en bred sammanhållen grundutbild­ning med inriktning mot verksamhet inom hälso- och sjukvård, dvs. så­väl somatisk som psykiatrisk vård saml äldre- och handikappomsorg. Programmet skall inte vara grendelat utan beslå av en kärna av gemen­samma kurser, sådana som alla läser, och ett antal valbara kurser. Paral­lellt med att utbildningen skall ge en bred kompetens finns också beho­vet av fördjupade kunskaper inom vissa områden, t.ex. kunskaper om rehabilitering, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, akutsjukvård och om vård av nyfödda sjuka barn. Sådana kunskaper bör inhämtas inom ramen för valbara kurser.

Omvårdnadsprogrammet ersätter den nuvarande tvååriga vårdlinjens gren för hälso- och sjukvård, den tvååriga sociala servicelinjen, försöks-

86


 


verksamheterna med den treåriga vårdlinjens varianter med omvårdnad        Prop. 1990/91:85 av nyfödda barn och sjuka barn och omsorger om psykiskt utvecklings­störda samt den treåriga omvårdnadslinjen.

Arbete inom något av samhällets olika vård- och omsorgsområden kräver i dag kunskaper från näraliggande områden. Arbele inom hälso­och sjukvården fordrar t.ex. kunskaper om socialtjänsten samtidigt som en utbyggil och förändrad äldreomsorg förutsätter all personalen har kunskaper och erfarenhet från hälso- och sjukvårdsområdet. Av betydel­se är också den förändring av den psykiatriska vården och vården av psykiskt utvecklingsstörda som nu sker saml tillkomsten av nya former för behandling och boende inom dessa områden samtidigt som del sker en ökad satsning på vård i hemmet.

Arbetsmarknaden för vårdutbildade är för närvarande mycket god och det är brist på vård- och omsorgspersonal. Trots detta har anlalel sö­kande till vårdutbildningarna minskat under senare år. Framför alll har della gällt storstadsregionerna. Även den försöksvis inrättade omvård­nadslinjen har haft ell vikande sökandeintresse under försöksperioden. Osäkerhet om yrkeskompetensen liksom bristande information till ele­verna om behörigheten för fortsalla högskolestudier efter utbildningen kan här ha bidragit till del minskade elevintresset.

I försöksverksamheten har tillämpats en regel om att 20 % av de in­tagna eleverna på omvårdnadslinjen skall vara pojkar. Regeln har inle gett några avgörande positiva resultat på grund av ell för lågt intresse hos pojkar att söka. Del är dock angeläget att fortsätta arbetet med all förändra den könsmässiga sammansättningen i utbildningen.

Samhällsvetenskapsprogrammet

Samhällsvetenskapsprogrammel skall ge goda kunskaper i samhällsve­tenskap för såväl vidare studier som arbetsliv. Programmet skall ge en bred kommunikaliv kompetens, där också studier av naturkunskap, miljökunskap och matematik ingår. De studerande skall få beredskap att möta en framtida arbetsmarknad som alltmer kommer att präglas av informations- och kunskapssamhällets krav och av en ökad internatio-nali.sering.

Efter ett gemensamt första år delas programmet i de Ire grenarna Ekonomi, Humaniora resp. Samhällsvetenskap.

Den Ekonomiska grenen lägger tonvikten vid ekonomi och närings­liv. Grenen leder till ekonomiska och kommersiella arbetsuppgifter i näringsliv och förvaltning men ger också en god grund för vidare studi­er.

Utbildningen på Ilumanioragrenen domineras av studier i språk -moderna såväl som klassiska. Historia, lilleratursludier och andra hu­manistiska ämnen skall förekomma.

Den Samhällsvetenskapliga grenen lägger tonvikten vid historiska och samhällsinriklade studier.

De två senare grenarna är främst sludieförberedande men ger också en god grund för anställning i företag som erbjuder intern utbildning.

87


 


Samhällsvetenskapsprogrammet ersätter dagens treåriga ekonomiska,        Prop. 1990/91:85 humanistiska och samhällsvetenskapliga linjer.

För att ge behörighet till grundskollärarulbildning har Humaniora­grenen fått ökat utrymme för matematik, jämfört med dagens humanis­tiska linje. Ämnet naturkunskap har förstärkts på både humaniora- och ekonomigrenarna.

Intresset hos ungdomarna för Samhällsvetenskapsprogrammets ut­bildningsområden får sägas vara stort. Läsåret 1990/91 har dagens tre linjer, motsvarande Samhällsvetenskapsprogrammels tre grenar över 20 % av del totala antalet intagningsplatser i gymnasieskolan.

Dagens ekonomiska linje har en i storl jämn könsfördelning, medan den samhällsvetenskapliga och särskilt den humanistiska linjen har en klar dominans av flickor.

Humanistisk-samhällsvetenskaplig komplelteringskurs

Inom alla program utom Samhällsvetenskapsprogrammel skall elever i årskurs 3 kunna välja en komplelteringskurs med inriktning mot huma­niora och samhällsvetenskap. Denna kurs skall ge eleverna den teoretis­ka komplettering de kan behöva för att bli behöriga till vissa humanis­tiska och .samhällsvetenskapliga utbildningar i högskolan.

Beroende på elevens tidigare studieinriktning och önskemål om framlida yrkesområde, kan kompletleringskursen antingen inriktas mot Humanioragrenens språkkompetens eller Samhällsvetenskapsgrenens kompelens i samhällskunskap.

Kursen skall ge den kompetens i historia som fås inom Naturveten­skapsprogrammet samt den kompelens i religionskunskap som fås inom båda dessa program.

Vidare skall kurserna i matematik och nalurkunskap ge den kompe­tens som fås inom Samhällsvetenskapst)rogrammel och därmed bl.a. ge behörighet till lärarutbildning.

Naiurvetenskaplig-teknisk kompletteringskurs

Elever från alla program utom Naturvetenskapsprogrammet skall ha möjlighet all läsa en teoretisk komplelteringskurs med inriktning mot naturvetenskap/teknik under årskurs 3. Denna kurs skall ge eleverna den teoretiska komplettering de behöver för att söka till högre utbild­ningar inom del naturvetenskapliga och tekniska området.

Kursen skall ge kompelens i fysik och kemi och biologi motsvarande Naturvetenskapsprogrammet. Tekniska ämnen kan väljas för all ge kompetens motsvarande den Tekniska grenens. Alla skall dessutom läsa matematik. Hur långt den enskilde eleven når i dessa studier beror av hur mycket matematik han läst under de två första åren i gymnasiesko­lan.

88


 


Merkantil kompletteringskurs

Studerande från alla program utom Handels- och administrationspro­grammet skall ha möjlighet att i årskurs 3 läsa en merkantil kurs som ger de kunskaper som behövs för att arbeta i handeln inom det yrkes-/ämnesområde de tidigare valt.

De studerande skall skaffa sig kunskaper om inköps-, lager-, försäljnings- och ekonomifunktioner samt färdighet i att använda dator­program för bl.a. registerhantering, kalkylering och textbehandling.

Den arbelsplalsförlagda delen av utbildningen väljs så alt den förstär­ker såväl yrkesprofilen som det merkantila kunnandet. Så kan exempel­vis en byggvaruhandel, en el-grossisl, ett reservdelslager eller en livsme­delsaffär utgöra lämpliga arbetsplatser för elever från Bygg-, El-, Fordons-, resp. Livsmedelsprogrammet.

3.5  Individuella program

Jag har tidigare i anslutning till frågorna om vad som bör regleras i skollagen kortfattat berört de individuella programmen. Jag vill nu yt­terligare utveckla mina tankar om syftet med dessa program och de möjligheter som ryms inom dem. Såsom framgår redan av förslagen i vad gäller lagstiftningen skall de lokala programmen komma till genom lokala beslut. Individuella utbildningsinslag förekommer i dag inom gymnasieskolan och det kommunala uppföljningsansvaret i en rad olika former och också med varierande innehåll och inriktning. Försöksverk­samhet har t.ex. bedrivits inom gymnasieskolan med individuell studie­takt och inom uppföljningsansvarei med individuella utbildningsplaner.

De individuella program jag nu föreslår skall ersätta bl.a. dessa nämnda verksamheter. De utgår därför från flera motiv. Ett motiv är det kompensatoriska, dvs. elever, som saknar tillräckliga kunskaper för ati kunna tillgodogöra sig en gymnasieutbildning, ges möjlighet att få motsvarande grundläggande kunskap. Vå{ annal motiv är all verka moli-vationsskapande och vägledande för omotiverade och studieobestämda elever. Ett ytterligare motiv ligger i all på olika säll stödja de ungdomar som inte kommit in på sitt val till gymnasieskolan och elever som av­brutit sin gymnasieutbildning. Ell fjärde motiv är all tillmötesgå önske­målen hos de mycket målinriktade ungdomar som vill ha en individuell utbildning av ell slag som inle ryms inom de nationella programmen. Detta senare motiv kan avse ungdomar med såväl yrkesinriktade .som teoretiska ulbildningsönskemål.

Som jag nyss har redovisat kommer de nationella programmen att innehålla etl väsentligt utrymme för ämnen och verksamheter som skall vara obligatoriska för alla. Del är önskvärt alt även de individuella pro­grammen, så långl möjligt, byggs upp kring ilenna gymnasieskolans kär­na. Som jag i etl tidigare sammanhang anfört anser jag dock - med den variationsbredd jag förutser för de indiviiluella programmen - all någon närmare reglering av deras innehåll och omfailning inle är lämplig.


Prop. 1990/91:85

89


 


Genom de individuella programmen får kommunerna etl arbelsred-   Prop. 1990/91:85

skåp för att uppfylla sina skyldigheter att erbjuda ungdomar utanför de nationella programmen en gymnasieutbildning. För riksdagens informa­tion redovisar jag i det följande vad jag uppfattar som huvuddragen i de individuella programmen.

Programmen kan utformas som en form av preparandkurs för elever med bristande förkunskaper från grundskolan och kan avse såväl elever med svenska som med annat modersmål. De kan också utgöras av delar av den reguljära utbildningen på något nationellt program eller en ut­bildning, som på gymnasieskolans uppdrag anordnas av någon annan. De individuella programmen kan därvid vara utformade så alt de un­derlättar en övergång till eller samläsning med ett nationellt program. 1 enlighet med grundtanken att programmen skall vara styrda uiifrån ele­vens behov kan dessa också, under längre eller kortare lid, komma all bestå av enbart arbete på ungdomsplals och vägledande åtgärder.

Ungdomsplatserna har visal sig vara ungdomsuppföljningens kanske viktigaste pedagogiska redskap för att motivera ungdomarna till fortsatta studier genom att stärka deras självkänsla och att ge dem en introduk­tion i yrkeslivet. Detta framgår bl.a. av SÖs rapport (R 85:5) om kvalita­tiv uppföljning av kommunernas uppföljningsansvar 1984/85. Även rap­porten (SOU 1989:114) Livlina för livslångt lärande uppmärksammar ungdomsplatsernas stora vikl i uppföljningsverksamheien. Jag finner det nödvändigt all denna möjlighet finns kvar även i framtiden.

Jag anser all flera befintliga förslag till och redan prövade verksam­heter kommer att finna sin naturliga plats inom ramen för de individu­ella programmen. Jag tänker då i första hand |)å försöksverksamheten med gymnasieutbildning inom ramen för individuella planer, det s.k. DELTA-projektet, försöksverksamheten med individuell studietakt i gymnasieskolan, det s.k. FÖRST-projeklel, ÖCY-utredningens förslag om introduktionskurser och specialklasserna i dagens gymnasieskola med undervisning i lugnare studietakt och med mindre studiekurser än motsvarande reguljära linjer. Grundidéerna i ilessa verksamheter är in­tressanta att bygga vidare på för de elever som är i behov av stor indi­viduell handledning eller individuell studietaki.

För de mycket målinriktade ungdomarna, med udda studieönskemål, kan de individuella programmen bli deras möjlighet all nå sina utbild­ningsmål. Jag räknar här även in utbildning som t.ex. yrkesdansarut-bildningen i Stockholm.

Delar av de individuella programmen får - förutom i gymnasieskolan - anordnas inom olika utbildningsformer si>m komvux, arbetsmarknads­utbildning, lanthushållsskola och folkhögskola. Ansvaret för upprättan­det av del individuella programmet och dess genomförande åvilar dock styrelsen för utbildningen. Jag återkommer senare till frågan om sam­verkan mellan olika utbildningsanordnare.

90


 


Invandrarungdomar

Invandringen till Sverige har konstant ökat under senare år, huvudsakli­gen genom flyktinginvandring. Antalet kommuner som tar emot asylsö­kande och flyktingar har växt för varje år, och i dag lar i stort sett alla kommuner emot flyktingar.

Om man definierar alla i Sverige boende som är födda utomlands el­ler som har minst en förälder som är född utomlands som invandrare, dvs. tar med också andra generationens invandrare, uppgår antalet in­vandrare i Sverige till drygt 1,1 miljoner personer, alltså en betydande del av vår befolkning.

En grundläggande förutsättning för invandrarnas integration i del svenska samhället är att de får en god och effektiv undervisning i sven­ska. Invandrarungdomarnas kontakter med svenska språket i skolan och på arbetsplatser har avgörande betydelse för deras språkutveckling och för deras möjligheter ati genomföra gymnasiala studier. En ungdoms­plats i kombination med främst svenskundervisning kan därför fylla en viktig funktion. I de individuella programmen kan ingå både studie­handledning på hemspråk och undervisning i svenska.

Jag föreslår i denna proposition avregleringar som ger också invand­rarungdomarna bätlre anpassade utbildningsmöjligheter och därmed underlättar deras integrering i det svenska samhällel. Dessa speciella ar­rangemang kommer att finnas i första hand inom ramen för de indi­viduellt upplagda programmen.

Möjligheter skall finnas för invandrarungdomar all, inom de indi­viduella programmen, studera företrädesvis svenska och andra baskun­skapsämnen med syfte att ge förulsätlningar all klara av senare gymnasi­estudier. Undervisning i svenska, i engelska och om det svenska samhäl­let kommer sannolikt att inta en framträdande plats i dessa program. Jag finner det naturligt all bygga vidare på de erfarenheter som finns från dagens introduktionskurser för invandrare, liksom att jag kan se fördelar med att en samverkan sker mellan gymnasieskolans och vuxen­utbildningens invandrarundervisning.

Individuell yrkesutbildning

ÖGY-ulredningen konstaterade att inslag av fackieori och allmänna äm­nen förekommer i mycket ringa omfattning i dagens gymnasiala lär­lingsutbildning. Den fann heller inga sakliga skäl till att de elever som får sin utbildning på delta sätt skall undanhållas de viktiga inslag som allmänna ämnen och fackieori utgör. I enlighel med ÖGY-utredningens förslag och åtföljande proposition Utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan (prop. 1987/88:102) anser jag all det skall kunna före­komma individuella program inriktade mot yrkesutbildning. Dessa kan uiformas så all eleven, ulan alt vara anställd, studerar karaktärsämnena i huvudsak enskilt och meil en slor del av ulbildningen förlagd till en el­ler fiera arbets|)latser. Fackieori och undervisning i de ämnen som är obligatoriska och gemensamma för alla nationella program skall ingå i


Prop. 1990/91:85

91


 


samma utsträckning som för andra elever. Dessa program bör kunna fö-        Prop. 1990/91:85 rekomma huvudsakligen i följande fall:

-  för små och udda yrken,

-  då eleven är bosatt på stort avstånd från den gymnasieskola som an­ordnar önskat program,

-  då denna studieform är bäst för eleven av personliga skäl,

-  för elever med bestämda och målinriktade önskemål om yrkesstu­dier i övrigt, där de nationella programmen inte kan lillgodose önske­målen.

Jag vill dock inle överge dagens gymnasiala lärlingsutbildning som utbildningsalternativ. Att få en gymnasieutbildning i kombination med yrkesutbildning i ell anställningsförhållande, anser jag skall kunna vara en form av individuellt program. Förutsättningen är naturligtvis alt så­dan yrkesutbildning håller samma kvalitet som utbildning inom gymna­sieskolan. Målsättningen för denna yrkesutbildning bör vara alt fackteo­ri och ämnena svenska, engelska, matematik, samhällskunskap och na­turvetenskap skall ingå. Detta förutsätter att en överenskommelse sker mellan styrelsen för utbildningen och berört företag.

De individuella programmen och kommunernas och arbetsmarknadsmyndigheternas samverkan

År 1976 lagfästes kommunernas uppföljningsansvar för arbetslös ung­dom. Med anledning av den s.k. ungdomspropositionen 1980 (prop. 1979/80:145) renodlades gränsdragningen mellan skolans och arbets­marknadsmyndigheternas resp. ansvarsområden, och myndighetsåldern gjordes till övre gräns för skolans ansvarstagande. År 1983 fick skolsty­relsen det totala ansvaret för både utbildning och arbele för de omyndi­ga ungdomarna. Är 1984 fick kommunerna ett sysselsätlningsansvar för de arbetslösa 18- och 19-åringarna genom lagen om ungdomslag. Sedan den 1 juli 1989 är åtgärdsansvaret knutet till lagen (1989:425) om sär­skilda inskolningsplatser hos offentliga arbetsgivare.

Kommunernas uppföljningsansvar regleras i dag i skollagens kapitel om skolplikt och rätt till utbildning. Ansvaret omfattar ungdomar som lämnat grundskolan, men inte fyllt 18 år. Kommunerna är skyldiga att kontinuerligt hålla sig underrättade om alla ungdomars sysselsättning. De har även ett åtgärdsansvar, som innebär att de är skyldiga att erbjuda ungdomarna studie- och yrkesorientering och sysselsättning i form av utbildning och arbete. Eftersom framtidens samhälle kommer all ställa högre ulbildningskrav bör kommunernas åtgärdsansvar för ungdomarna utökas och starkare inriktas mot utbildning. Skyldigheten för hemkom­munen att erbjuda i princip alla 16-19-åringar, som lämnat grundsko­lan, en gymnasieutbildning medför att kommunens ålgärdsansvar för ungdomar ulan genomförd gymnasieutbildning höjs från 18 till 20 år, vad avser utbildningsinsatser. Inriktning mot utbildning medför all del hittillsvarande uppföljningsansvaret kommer att ingå som en naturlig del av gymnasieskolan. Jag kommer senare att redovisa mitt förslag om

92


 


ansvarsfördelning mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen (av­snitt 5.1.1).

Det är också sannolikt att vissa - om än få - ungdomar kommer att tacka nej till de erbjudanden om individuella program som de får. För dessa ungdomar, som av olika anledningar vill söka sig egna vägar ulan-för gymnasieskolan, måsle naturligtvis arbetsmarknadsmyndigheternas åtgärder och service stå öppna. Den enskildes behov skall vara styrande för de åtgärder som sätts in. Det är också viktigt att betona att skolans huvudansvar för åtgärder riktade mol ungdomarna inte automatiskt bryts i och med myndighetsåldern. Huvudansvaret övergår till arbets­marknadsmyndigheten när gymnasieutbildningen är slutförd eller när eleven avbryter sina studier och själv önskar hjälp av arbetsmarknads­myndigheterna, dock tidigast från 18 års ålder. Några generella riktade arbetsmarknadsåtgärder för ungdomar uniler 18 år förekommer inte. Arbetsförmedlingarnas skyldighet kvarstår som tidigare och regleras främst genom bestämmelserna i den tidigare nämnda lagen (1989:425) om särskilda inskolningsplatser hos offentliga arbetsgivare. Jag ulgår ifrån att skola och arbetsförmedling samverkar vid ungdomars övergång från skola till arbetsliv och att del samarbete som redan finns dem emel­lan kommer att utvecklas. Jag har i dessa frågor samrått med arbets­marknadsministern.


Prop. 1990/91:85


 


3.6  Nuvarande specialkurser

Mitt förslag: Gymnasieskolans nuvarande specialkurser skall av­vecklas och motsvarande utbildning anordnas antingen inom programmen, inom komvux eller inom högskolan.

Skälen för mitt förslag: All utbildning i den nya gymnasieskolan skall ske inom den programstruktur jag nyss har redovisat. Jag räknar, i likhet med vad den särskilde utredaren av lilla ramens specialkurser fö­reslagit, med att ca 55 % av dagens specialkurser innehållsmässigt inord­nas i nationella och inilividuella program.

Jag delar också utredarens up[)fallning att de utbildningsbehov, som huvuddelen av återstående specialkurser nu tillfredsställer, i framliden bör tillgodoses främst genom den kommunala vuxenutbildningen men också av högskolan.

Vid överväganden om cn utbildning skall förläggas till högskola eller till den kommunala vuxenutbildningen måsie enligt min mening ut­bildningens syfte och innehåll vara ulgångs[)unkien. Jag utvecklar i av­snitt 4.4.2 hur jag ser på dessa frågor i perspektivet av mina övriga vux­en utbildn i ngsförslag. När del gäller specialkurser med ett syfte och in­nehåll som leder till att ulbildningen i framtiden bör erbjudas som hög­skoleutbildning avser utbildningsministern all återkomma senare.


93


 


3.7  Timplanerna för de nationella programmen


Prop. 1990/91:85


 


3.7.1   Timplanernas konstruktion och funktion

Mitt förslag: Timplanerna skall - för varje nationellt fastställt program - ange den minsia lid, som kommuner och landsiing skall garantera varje elev lärar/handledailedd undervisning. Riksdagen beslutar om denna tid. Siyrelsen för utbildningen får besluta om en ökning av timtalet.

Alla program i den nya gymnasieskolan skall ha en gemensam kärna av nio ämnen eller verksamheter: svenska, engelska, sam­hällskunskap, matematik, nalurkunskap, idrott och hälsa, este­tisk verksamhet, individuellt tillval och specialarbete. Riksdagen beslutar om minsta antalet limmar i ilessa ämnen eller verksam­heter.

Programmen skall i sina grunddrag få egen profil genom ka­raktärsämnen. Regeringen beslutar om minsta antalet limmar i karaktärsämnena.

Den fastställda liden för ile gemensamma ämnena och karak­tärsämnena utgör ca 90 % av den undervisningstid som skall ga­ranteras. Den reslerande liden skall fördelas på de ämnen som förekommer i programmet efter beslut av styrelsen för ulbild­ningen.

Timplanerna uttrycks i scxtiominuferstimmar utan årskursför­delning.

Skälen för mitt förslag: Timplanerna i dagens gymnasieskola uttrycks som det antal lektioner per vecka (veckolimmar) som ett ämne skall studeras i varje årskurs. På de flesta skolor har man vall att, vid kon­struktion av elevernas schema, lägga ul just detta antal lektioner per vecka, dvs. man har endast i ringa omfattning koncentrerat undervis­ningen till vissa delar av läsåret.

Den statliga resurstilldelningen till undervisningen har beräknais ut­ifrån antalet veckotimmar per år, ämne och klass alternativt antalet ele­ver. I de statligt reglerade lärartjänsterna uttrycktes också lärarnas tjänst­göringsskyldighet som ett visst antal veckotimmar. Antalet veckolimmar i ett ämne utgör däremot ingen garanti för all eleverna får en bestämd volym undervisning i ett ämne.

SÖ har tillsammans med ett antal länsskolnämnder studerat lidsan­vändningen i gymnasieskolan under ett par år. Studien visar på ett storl lektionsborifall - tillfallen då på schemat ullagda lektioner inte används till avsedd undervisning.

Den vanligaste orsaken till lektionsbortfall är skrivningar. 1 vissa klasser används närmare 14 % av den totala undervisningstiden till skrivningar. Mer än tre fjärdeilelar av ilessa skrivningar förläggs till för­middagen på tisdag, onsdag och torsdag. Det behöver knappast påpekas


94


 


att vissa ämnen härigenom får ett mycket stort lektionsbortfall till följd        Prop. 1990/91:85 av skrivningar i andra ämnen. Undersökningen visar också att den tid som åtgår för skriftliga prov skall räknas upp med ca 20 % för alt få den verkliga tidsåtgången. Detta hänger samman med att eleverna vanligen får viss ledighet före eller efter ett skriftligt prov.

Andra orsaker till lektionsborifall är koncentrationsdagar, lemadagar och studiebesök i annat ämne. En del av motståndet mot ämnesanknu­ten praktik beror också av svårigheter att läsa igen förlorad lid i icke be­rörda ämnen. Lektioner går också borl på grund av lärares frånvaro i samband med konferenser, fortbildning och sjukdom. Till detla kom­mer all lektionstid las i anspråk för föredrag, politisk information, id­rottsevenemang, hälsoundersökningar, syoinformation m.m.

Orsaken till att vi i gymnasieskolan har etl ganska stort lektionsbori­fall är ett antal aktiviteter som i flertalet fall är både önskvärda och nöd­vändiga. Lärare och elever har dock ofta svårigheter att planera under­visning och studier på grund av detta. Det förekommer också att man avstår från alt göra studiebesök som på ett positivt sätt skulle åskådliggö­ra ett arbetsområde bara för att man inte vill förorsaka ännu större lek­tionsbortfall.

I och med införandet av ett sektorsbidrag för skolväsendet finns inte längre den direkta kopplingen mellan timplaner och statlig resurstilldel­ning. Det finns därför inget skäl för att fortsättningsvis ange undcrvis-ningsvolymen som ett visst antal veckolimmar. Jag har i stället valt alt låta timplanerna uttrycka den lid som eleverna skall garanteras som etl minimum av lärar/handledarledd undervisning. Denna garanterade lid överensstämmer med ett medelvärde av den lid som eleverna i dagens gymnasieskola får i form av lärarledda lektioner.

Utöver denna garanterade undervisningstid skall det avsättas lid för prov, studiebesök praktik m.m. Den minsta garanterade undervisnings­tiden jag kommer att föreslå för det Fsteliska programmet samt för Samhälls- och Naturvetenskapsprogrammen är lägre än för övriga pro­gram. Della beror dels på alt man vanligen har fler skriftliga prov inom dessa program och dels på att jag har utgått ifrån alt viss lid behövs även för ämnesanknuten praktik. Tiden till iletta skall inte tas av den garante­rade undervisningstiden. I detta sammanhang vill jag betona vikten av att verksamheten inom samtliga program knyts närmare arbetslivet och samhällslivet i övrigt. För elever som studerar inom sludieförberedande program är det viktigt alt sådana praktikinslag dels ger eleverna konkre­ta erfarenheter av arbetslivet, dels knyter ihop ämnesundervisningen med tillämpningar i arbets- och samhällslivet. Målet för sådan praktik liksom utrymmet i tid bör bestämmas lokall och bör kunna variera efter elevens intresseinriktning, ulbildningsväg, årskurs och plaislillgång. För de övriga programmen kommer jag alt föreslå en minsta garanterad lid för arbetsplatsförlagd utbildning och därmed torde det inle finnas något behov för praktik för dessa elever. Inom samtliga program finns det dock tid för exempelvis studiebesök och projektarbeten vid sidan av den garanterade undervisningstiden.

95


 


Vid min beräkning av resurser till gymnasieskolan har jag avsatt me-    Prop. 1990/91:85

del såväl för den lärar/handlcdarledda undervisningstiden som för den lärarmedverkan som är nödvändig vid övrig verksamhet som |)rov, praktik och studiebesök. Styrelsen för skolan har ansvaret för att avsätta medel för all verksamhei som skall förekomma i skolan.

Timplanerna har dessutom konstruerats för all lillgoilose och balan­sera tre motstridiga men angelägna behov

-  behovet av att vidga utrymmet för elevernas personliga val

-  behovet av en i landet likvärdig gymnasieskola och

-  behovet av att väsentligt öka utrymmet för lokala beslut.

För persontiga val öppnas många möjligheter. På flera program finns nationellt fastställda grenar. Möjlighet skall finnas alt inrätta lokala gre­nar. Val av gren är således etl sätl alt möta behovet av utrymme för per­sonliga val. Alla elever skall också genom ett individuellt tillval kunna välja att studera vilken kurs som helst i gymnasieskolan. Häri innefattar jag också hemspråk för invandrarelever.

Timtalet i en och samma kurs har, där så varil möjligt, gjorls enhet­ligt för att underlätta samläsning och elevernas individuella val. Rätten till olika personliga kombinationer av program, grenar och ämnen får i framliden bestämmas av de förhållanden som råder lokall.

Ett ytterligare exempel på del ökade utrymmel för personliga val, som mina förslag innebär, är den uppsättning av valbara kurser, som flera program avses innehålla och som framgår av programbeskrivning­arna.

Vidare skall, som jag tidigare redovisat i avsnitt 3.5, möjligheter fin­nas för ungdomar att fullfölja etl individuellt [)rogram. Jag hänvi.sar också till vad jag längre fram föreslår om elevinflytande och om del framtida kursplanearbetet, liksom till vad jag inledningsvis anfört om viklen av att eleverna på olika sätl får ell slörre inflytande och ansvar för sin utbildning

Likvärdigheten tillgodoses främst genom att alla ()rogram får ett antal gemensamma ämnen eller verksamheter. De utgör gymnasieskolans kär­na och skall vara obligatoriska för alla elever och därmed tvingande för huvudmännen au anorilna. Denna gemensamma del har jag bedömt det som rimligt alt fastställa till mellan 30 och 42 % av den undervisnings­tid som skall garanteras.

Därutöver ökar likvärdigheten, jämfört med i dag, givetvis av mina förslag om att alla program blir treåriga och om att vissa garantitider för elevernas undervisning skall bestämmas nationellt.

Utrymmet för lokala beslut blir markant genom limplanerna.

Jag anser det rimligt all man genom lokala beslui får avgöra hur ca 10 % av den totala tiden inom resp. program skall fördelas på de i pro­grammet ingående ämnena. Detta ger möjlighet både alt lillgodose sär­skilda lokala behov och att ge skolor en önskad profil. Det ger exempel­vis möjlighet för en invandrartät kommun att lägga belydligl mer tid på undervisning i svenska. På andra håll kanske man vill salsa |)å estetisk verksamhet, matematik, språk eller öka utrymmel för del individuella tillvalet.

96


 


Jag ser det som väsentligt alt på olika sätt göra gymnasieskolan mer        Prop. 1990/91:85 högskolelik och låta eleverna i större utsträckning få inflytande över och ta ansvar för sitt arbele. Lärares och handledares insatser måste där­för tillåtas variera i tid mellan olika elevgrupper efter lokala bedöm­ningar och beslui.

När elever kommer Iill högskolan eller ul i arbele, avkrävs de genast ett betydligt större ansvar och de förväntas också med en gång klara av andra, mindre styrda arbetssäll. En timplan som underlättar friare ar­betsformer med fiexibla .scheman som ger större möjligheter än i dag all variera lärarinsatserna är därför önskvärd.

Ett mindre antal absolut låsta timmar innebär .således att skolan själv får bedöma i vilka ämnen och för vilka elever eller grupper av elever undervisningsvolymen skall ökas.

Genom att inte låsa timtalen för olika ämnen till bestämda årskurser får den enskilda skolan en myckel stor frihet att organisera studierna. Bl.a. ger detta betydligt bättre möjligheter till exem|)elvis koncentra-lionsläsning av ämnen. 1 samband med den undersökning om tidsan­vändningen, som jag nyss talat om, har eleverna framfört önskemål om en mindre splittrad studiesituation med färre samtidigt lästa ämnen. Koncentrationsläsning är etl sätt att tillgodose elevernas önskemål. Det är också ell sätl alt studera, som är av betydelse för den samverkan mel­lan gymnasieskolan och komvux, som jag anser önskvärd all utveckla. Situationen för elever som flyttar eller byter studieväg har ibland förts fram som problematisk i samband med timplaner utan årskursfördel­ning och med koncentrationsläsning. Erfarenheter från grundskolans stadieindelade limplaner säger emellertid alt problemen inte är vare sig ofta förekommande eller särskill slora. Där del blir problem ulgår jag från att elever i behov av stöd får ett adekvat sådant av den kommun som ansvarar för ulbildningen.

Skolan får också frihet att variera lektionstiderna efter vad man fin­ner lämpligast i olika sammanhang. En lektion kan i framliden omfalia t.ex. 30, 60, 80 eller 120 minuter.

Jag har tidigare talat om de nationella grenarna inom de olika pro­grammen. Jag vill här redovisa att jag anser all kommunerna bör, inom ramen för de nationella programmen, få utveckla lokala grenar. Inrikt­ningen och kursplanerna för dessa grenar, skall beslulas av styrelsen för utbildningen.

De lokala grenarna skall limplanemässigl byggas upp på samma säll som de nationella. Detla innebär att nationella program med lokala gre­nar måste ha en ogrenad årskurs I. De måsle innehålla de nio obligato­riska ämnena, karaktärsämnen i minsl samma omfattning som på de na­tionella grenarna samt minst del antal lärar/handlcdarledda timmar som eleverna är garanterade. Vidare skall kursplanerna utarbetas efter de riktlinjer för kursplanearbete som blir etl resultat av läroplanskommil-léns arbete.

Den stora rörelsefrihet som skolhuvudmännen får med det nya stats­bidragssystemet gör det möjligt att klara sig utan en rad särbestämmel­ser, som  tillkommit för alt säkerställa gymnasial  utbildning på orter

97

7   Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 85


med litet elevunderlag. Jag avser här dels undervisning i B-form, dels de två särskilda timplanesyslemen för dagens sludieförberedande linjer på orter med lilel elevunderlag - alternativa resp. samordnade timplanei' dels den speciella formen med distansundervisning i Torsås.

Härtill vill jag lägga att ett stort antal av de försöksverksamheter som bedrivs i dagens gymnasieskola kommer att kunna bli reguljära inslag genom de nya timplanerna och mina förslag i övrigt. En del av försöken kommer alt naturligt kunna ingå i den nya programstrukturen, andra åter att inrymmas inom det individuella tillvalet. En tredje, tills vidare mycket liten men glädjande nog växande, grupj) av försök gäller under­visning i olika ämnen på främmande språk. Sådan utbildning bör, i framtiden, få starta efter beslut av styrelsen för utbildningen.

Den helt nya timplanekonslruktionen innebär alt en jämförelse med dagens tim|)laner knappast låter sig göras. Resursberäkningarna bygger på antalet undervisningslimmar (neltolid), antalet elever och en upp­skattad klassfyllnadsgrad. Till delta har lagts en förhållandevis generös resurs för alt t.ex. kunna ha delad klass. Jag har redan lidigare påpekat alt jag också har beräknat resurser för prov, praktik m.m.

Jag anser del väsentligt att ge skolhuvudmännen och de enskilda sko­lorna större rörelsefrihet i fråga om resurser än i dag, då endast cn liten del av resurserna är rörliga och kan användas för de ändamål man lo­kall vill prioritera. Med milt förslag ökar della fria utrymme väsentligt.

Slutligen vill jag anmäla att resursberäkningen är gjord så all en kommun som så önskar kan öka den lärarledda undervisningstiden för alla med 5-10 % med samma kostnadsläckning som i dag och ändå ha resurser för klassdelning mm.


Prop. 1990/91:85


 


3.7.2  Timplanernas innehåll

 

Mitt förslag: Följande antal timmar skall varje elev i de natio-

nella programmen garanteras som minsta läiar/handledarledda

undervisning.

 

För samtliga program

skall följande ämnen, kärnämnen, och

lider gälla:

 

is venska

140 timmar

Engelska

100   "  .

Samhällskunskap

80     "

Matematik

100   "

Nalurkunskap

30     "

Idrott och hälsa

.   80    "

Estetisk verksamhei

30    "

Individuella val

100   "

Specialarbete

30     "


98


 


Prop. 1990/91:85

Den sammanlagda garanterade undervisningstiden för eleverna
totalt inom programmen skall vara f
öljande:
Estetiskt program       1 650 timmar

Naturvetenskapsprogram         1 750 "
Samh
ällsvetenskaps-
program                       1 650  "
Övriga program            2 250  "


Skälen för mitt förslag: Gymnasieskolan skall fiirbereda för ell livs­långt lärande. Timplanerna och ämnena med deras innehåll bör ilärför vara så litet specialiserade och tidsbundna som möjligt. Ulbildningen bör inriktas på grundläggande kunskaper och ge cn bred kompelens. 1 timplaner och kursplaner skall öppenhet och beredskap för successiva förändringar finnas inbyggda. Jag har i inledningen utförligt redovisat vilka utgångspunkter som varit vägledande vid aibeici med au utforma gymnasieskolan. Jagskall här endast helt kon erinra om huvuddragen.

Först kommer miljöfrågorna. Vår tid kännetecknas av befolkningsex­plosion, förslösning av naturresurser, skador i ekosystemen. För all kla­ra välstånd och en tillväxt i balans behövs en allmän kunskap om vad som är fel i dagens syslem. Sådan kunskap skall alla elever få. De skall också lära sig hur man sköter sin kro|)p och hur man förebygger ohälsa.

Eleverna i gymnasieskolan är alla i närheten av myndighetsåldern. De bör själva ha inflytande och ta ansvar för sin utbildning och vänja sig vid alt arbeta självständigt. De skall få en bred medborgerlig utbildning. De skall få tillfälle till estetisk verksamhet och kulturella u|)()lovelser.

I vår tid av internationalisering ökar hela tiilen samröret över gränser­na. Förståelsen för andra kulturer behöver öka. Kunskapen om den eg­na kulturen skall befästas. Språkutbildningen hör förstärkas.

Vad gäller de olika programmens karaktärsämnen redovisar jag, för riksdagens information, i bilaga den minsta garanterade undervisnings­tid som bör gälla. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag all utfärda en förordning om detla.


99


 


Bilaga till avsnitt 3.7.2 Timplanernas innehåll                                       Prop. 1990/91:85

De nationella programmens karaktärsämnen

För de olika programmen skall följande undervisningslid minsl garante­ras varje elev i nedanstående ämnen.

-t- innebär att denna tid skall adderas till ilet antal limmar som samtliga elever skall ha i motsvarande ämne i kärnan.

Flsteliskt program

 

Engelska

+ 40

Matematik

-(- 40

Historia

60

Estetiska ämnen

710

Tolalt                          850

Naturvetenskapsprogram


N-gren                             T-gren

-t- 40

-t- 140/ -I- 80

60 30 80 150 110 50 0/60 260


 

Engelska

-(-

40

Matematik

-1-

I40/-I- 80

Idrott och hälsa

-1-

40

Individuella val

+

40

Historia

 

60

Religionskunskap

 

30

Språk

 

140

Fysik

 

150

Kemi

 

110

Biologi

 

90

Miljökunskap

 

0/60

Tekniska ämnen

 

60


lotalt                             900                                 920


100


 


Samhälbvetenskapsprogram

 

 

E-gren

11-gren

S-gren

Engelska

+   40

-1- 40

+ 40

Samhällskunskap

 

 

+ 80

Matematik

+   80

-1- 40

+ 80

Idrott och hälsa

-1-   40

+ 40

-H 40

Individuella val

+   80

+ 80

+ 80

Historia

60

140

140

Religionskunskap

30

30

30

Språk

140

310

140

Psykologi/filosofi

30

30

30

Naturkunskap

+   50

+ 50

+ 50

Ekonomiska ämnen

220

 

 

Humaniora/samhälls-

 

 

 

vetarfördjupning

 

60

60

Totalt                         770              820             770

Övriga program

Ämnen inriktade på

resp. yrkesområde   1 330


Prop. 1990/91:85


 


3.7.3  Arbetsplatsförlagd utbildning


Prop. 1990/91:85


 


Mitt förslag: Inom Barn- och fritidsprogrammel, Byggprogram­met, Elprogrammet, Energi|)rogrammet, Fordonsprogrammet, Handels- och administrationsprogrammel, Hanlverksprogram­mei, Hotell- och restaurangprogrammet, Industriprogrammel, Livsmedelsprogrammet, Medieprogrammet, Naturbrukspro­grammet och Omvårdnadsprogrammel skall minsl 15 % av den totala studietiden arbetsplatsförläggas. Skolhuvudmännen beslu­tar om hur fördelningen över årskurserna skall göras.

Anskaffning av arbetsplatser sker genom skolhuvudmannens försorg.

Den arbelsplalsförlagda delen av ulbildningen skall planeras och genomföras med utgångspunkt i de utbildnings- och under­visningsmål som fastställts. Den skall ske uniler ledning av en för uppgiften kvalificerad handledare som arbetsplatsen tillhan­dahåller. Det ankommer på skolhuvudmännen att försäkra sig om handledarnas kvalifikation för uppgiften och att när kvalifi­cerade handledare saknas, anordna utbildning för dessa.

Skolhuvudmännen har ansvar för tillsyn av eleverna under ar­betsplatsförlagd utbildning.

Även under den arbelsplalsförlagda delen av ulbildningen skall eleven ha ren elevslatus. Anställningsförhållande skall så­lunda inte råda.

Skälen för mitt förslag: Jag har lidigare sammanfattat utvärderarens synpunkter på bl.a. den arbelsplalsförlagda delen av utbildningen inom försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade studievägar.

Regeringen valde 1988 att föreslå en period med försöksverksamhet med treåriga yrkesinriktade linjer framför alll för att utröna om det är möjligt att ha så slor del av utbildningen arbetsplatsförlagd. Det rådde en osäkerhet om man skulle kunna finna tillräckligt många arbcis|)lal-ser för att tillgodose behovet.

Det finns i dag ingenting som tyder på alt arbetsplatserna i Sverige generellt sett inte har tillräckliga resurser för alt la emot eleverna i yr­kesutbildningen. All man i försöksverksamheten haft svårigheter att uppnå den önskvärda volymen på den arbelsplalsförlagda delen av ut­bildningen har främst tre orsaker.

För del första är det en ovan situation för skolan all ha en så iniensiv konlakl med arbetslivet som nu krävs. Delta har inneburit att platsack-visitionen tagit lång tid och skolans personal har helt enkelt inle hunnit med. Skolor som har varil med i försöket ända sedan 1988 anger ock.så alt det går bätlre för varje år. Man kan därför räkna med att skolorna, vill övergången till treåriga utbildningar, behöver arbcia tre till fem år med den arbelsplalsförlagda ulbildningen innan man har arbetat upp tillräckligt många kontakter inom arbetslivet.


102


 


För det andra har del varil svårt att i någon betydande omfattning engagera småföretag i den arbetsplatsförlagda utbildningen. Jag är dock överlygad om att detta kan lösas på lite sikt.

För del tredje vill jag också påminna om att kommuner, som var med i försöksverksamheten redan från 1988, hade en mycket kort tid Iill planering. Riksdagsbeslutet om en försöksverksamhet med treåriga linjer kom först i juni och skolorna skulle vara klara all la emot elever på dessa linjer under senare delen av augusti. Det är mot denna bak­grund naturligt att ackvisilion av platser för arbetsplatsförlagd utbild­ning inte har kunnat drivas med full intensitet.

Utvärderarna har pekat på all förutsättningarna för att ha arbetsplats­förlagd utbildning varierar för de olika linjerna och från ort till orl. Inom vissa kommuner är näringslivsstrukluren sådan alt del endast finns etl fåtal lämpliga arbetsplatser för en viss linje. Utbildningen får då i slörre omfattning bli skolförlagd. Vissa branscher har också uppfatt­ningen all man bör ha mer resp. mindre arbetsplatsförlagd utbildning än vad som gäller i försöksverksamheten. Så menar exempelvis FJ-fackets Cenirala Yrkesnämnd all strukturen inom elbranschen gör den olämplig för arbetplalsförläggning, medan byggbranschens företrädare vill ha mer arbetplalsförläggning än vad som är vanligt på de flesta lin­jer. Uppläggningen av studierna på vissa linjer innebär dessutom all del kan vara lämpligare att ha mer arbeisplatsförläggning under de första åren än vad man har i försöket.

Jag anser det därför vara befogat all ange den minsia lid som bör gäl­la för den arbelsplalsförlagda liden till 15 % av den totala studietiden under tre år saml all överlämna till den enskilda siyrelsen för utbild­ningen att besluta om denna tid skall utökas och hur den skall fördelas över åren.

Med en ren elevslatus även i de arbelsplalsförlagda delarna är del na­turligt alt skolan, i förhållande till arbetsplatsen, åtar sig ansvaret för eleverna i skadeståndsrättsligt hänseende. Hur detta bör ordnas skall jag återkomma till längre fram (avsnitt 5.9.4).


Prop. 1990/91:85


 


3.8  Reformens genomförande

Mitt förslag: Gymnasiereformen skall genomföras så alt all in­tagning till gymnasieskolan läsåret 1995/96 avser de nya pro­grammen.

Intagning till programmen får starta inför läsåret 1992/93. Kommuner och landsting bör upprätta planer, som visar hur programmen skall införas inom dessa tidsramar.

Intagning Iill tvåårig ekonomisk och tvåårig teknisk linje upp­hör från och med läsåret 1991/92.


103


 


Årskurs 4 av fyraårig teknisk linje får anordnas för sista gång­en läsåret 1992/93.

Intagning till övriga linjer får ske sista gången inför läsåret 1994/95.

Den statliga regleringen av nuvarande gymnasieorter avvecklas fr.o.m budgelårel 1993/94.

Skälen för mitt förslag: Gymnasiereformen är cn omfattande reform. Den innebär för del första en ny struktur av studieprogram med radi­kalt utökat utrymme för både personliga val och lokala beslut. Refor­men innebär för det andra att gymnasieutbildningen skall präglas av etl delvis nytt innehåll, där miljöfrågor och internationella perspektiv ställs i förgrunden. För det tredje är reformen en uppfordran till hela arbets­livet - det privata såväl som det offentliga - att tillsammans med skolan la ell ansvar för alt ungdomarna i landet får en modern yrkesutbildning av hög kvalitet genom all ställa utbildningsplatser till förfogande.

Den nya gymnasieskolan skall bedrivas med del slatsbidrag.ssystem och med den syn i övrigt på ansvaret för skolan, som riksdagen nyligen har beslutat om med anledning av mina förslag i ansvarspropositionen.

På statlig, nationell nivå, skall ett läroplansarbele bedrivas. Kurspla­ner skall fastställas. Vidare skall staten sörja för all ett ulbud av angelä­gen fortbildning tas fram och erbjuds huvudmännen. Därutöver kom­mer slatliga informationsinsatser att genomföras efter riksdagsbeslutet för den riksomfattande information om reformen som är nödvändig. Det mest omfattande förberedelsearbetet skall emellertid bedrivas i sko­lorna och i kommuner och landsting.

Vilka program och grenar som huvudmännen skall inrätta är en frå­ga för lokala överväganden och samråd mellan olika huvudmän. Varje ung människa, har rätt att av sin hemkommun erbjudas etl allsidigt ur­val av program och grenar. De och deras föräldrar har rätt till informa­tion om samtliga nationella program. Samverkansavial skall slutas mel­lan huvudmän. Inom samma yrkesulbildningsområde kan förhållande­na och förulsällningarna skilja avsevärt mellan olika huvudmän. Det näraliggande arbetslivet, lokalbesiåndel och tillgången på utrustning är exempel på faktorer, som talar för att så många beslut som möjligt bör fattas av huvudmännen själva under genomförandeperioden. Detta är skälet till mill förslagom att statens beslut om genomförandet skall be­gränsas till all ange två tidpunkter

-  när genomförandel får börja, läsåret 1992/93

-  när det senast skall starta, läsåret 1995/96.

Därmed kommer reformen alt vara fullt genomförd i alla årskurser och i hela landet läsåret 1997/98.

Ett annat område, som fordrar ell omfattande lokalt förberedelsear-beie, är de föreslagna timplanerna. De är utformade så all de lokall skall kunna läggas upp för att passa elevernas behov och de förhållanden, som råder vid varje skola. Friheten är stor när det gäller att sprida eller


Prop. 1990/91:85

104


 


koncentrera olika ämnen på dagar, veckor, terminer och läsår liksom Prop. 1990/91:85 mellan årskurser. Lektionernas längd skall kunna variera, timplanerna innehåller inte längre begreppet veckotimmar. Friheten är också slor när det gäller att bestämma hur slora undervisningsgrupperna skall vara vid olika tillfallen och att avgöra när och för vilka elever mer lärarledd undervisning behövs, liksom när och för vilka ett mer självständigt upp­lagt arbete kan vara lämpligt. De föreslagna timplanerna skall i framti­den vara ett underlag för den lokala styrelsen för gymnasieskolan när det gäller all avsätta medel för en lärarledd undervisning av minst den omfattning som timplanerna anger.

Hösten 1990 anlog riksdagen ansvarspropositionens förslag om skol­plan. Detta beslut gör del naturligi att många frågor, som gäller gymna­siereformens genomförande, anges i skolplanen.

1 den nya gymnasieskolan är det mer nödvändigt än tidigare att män­niskor samarbetar på olika sätt om man skall lyckas med sina uppgifter. När verksamheten tidigare styrdes hårt av cenirala bestämmelser, som detaljerat föreskrev hur arbetet skulle ordnas, hade lärarna mindre möj­ligheter till samarbete och att utveckla skolan tillsammans med andra. En rad frågor som skall lösas lokalt, kräver i forisäliningen gemensam­ma överväganden och samråd. Jag ser arbetet med gymnasieskolans ar­betsplaner som strategiskt för en skola med lokalt engagemang och an­svar.

För att detla lokala förberedelsearbete med alt genomföra gymnasie­reformen skall vara möjligt fordras all de nödvändiga statliga besluten föreligger senast vid vissa bestämda tidpunkter. Jag räknar med alt rege­ringen fastställer mål och riktlinjer för gymnasieskolan senast vid ut­gången av år 1991 med ledning av vad jag nu föreslagit. Jag bedömer alt dessa kommer att gälla uniler genomförandeperiodens inledningsskede i avvaktan på resultatet av den nu tillsalla läroplanskommilténs arbete.

Av direktiven till läroplanskommittén, vilka jag redogör för i avsnitt 5.4, framgår all kommittén senast den 1 juli 1991 skall presentera mo­deller och riktlinjer för hur gymnasieskolans och vuxenutbildningens kursplaner skall utformas.

Denna redovisning bör bli ett viktigt underlag för kommuner och landsting inför deras planering och genomförandebeslul. Jag räknar med alt den kursplaneöversyn, som därefter skall fullföljas av skolverkel i alll väsentligt skall vara slutförd till sommaren 1992.

Hösten 1990 lillkallade jag en parlamentarisk beredning av betygsfrå­gorna. Beredningen skall ha slutfört sitt arbete Iill sommaren 1991. Mot denna bakgrund räknar jag med all kunna förelägga riksilagen ett för­slag om gymnasieskolans betygssystem under riksmötet 1991/92.

Budgetåret 1991/92 blir med denna uppläggning etl år, som ägnas åt förberedelsearbete, planering, information saml läroplans- och kurspla­nearbete.

Den statliga regleringen av nuvarande gymnasieorier föreslås upphö­ra den 1 juli 1993. När en ny struktur på gymnasieskolan nu skall infö­ras - bl.a. med stöd av en statlig genomföranderesurs - skulle etl bibehål­lande av de gymnasieorter, som inrättades för ca 20 år sedan, verka åter-

105


 


hållande på utvecklingen av den nya gymnasieskolan. Ett förlängt eta-  Prop. 1990/91:85

bleringsstopp skulle också vara till nackdel för nya gymnasiekommuner som därmed kunde gå miste om möjligheten alt få del av genomföran-dcresursen. Tidpunkten för avvecklingen av den slatliga regleringen är satt med hänsyn till den planeringsperiod som behövs för samråd mel­lan kommunerna.

Varje kommun, som inle har en gymnasieskola, får således besluta om man även efter 1 juli 1993 skall sända sina ungdomar till gymnasi­eskolor i närliggande kommuner, eller om man skall investera i en egen skola. Jag vill i det här sammanhanget utveckla min .syn på nyetablering av gymnasieskolor.

1 övergången från den statliga detaljplaneringen till det nya systemet kan finnas en risk att uppdämda ambitioner att få starta egen gymnasi­eskola kan leda till att nya gymnasieskolor för de nationellt fastställda programmen anordnas på ell sätt som inte är i elevernas intresse och som inte heller står i samklang med del politiska syftet att få bredd i ut­bildningen. Vad jag tänker på är risken all vissa kommuner etablerar en egen gymnasieskola med endast några få av de naiionelll fastställda pro­grammen. Lättast all etablera blir då några av de främsl högskoleförbe-redande programmen, som kräver mindre utrustning än vad som i all­mänhet gäller för de yrkesförberedande.

Etl beslut om nyetablering av en ny gymnasieskola måste föregås av en noggrann analys av utbildningsbehovet uiifrån ungdomarnas intresse, arbetsmarknadens struktur och regionens totala utbildningsutbud. Till detla kommer också att en nöilvändig hög utbildningskvalitet förutsätter att en skola kan erbjuda fiera program med olika inriktning. Genom ell brett urval av utbildningsprogram skapas underlag för all ha lärare med olika bakgrund och skiftande kompetenser vilket bidrar positivt till ett kreativt arbetsklimat på en skola.

Seklorsbidraget till skolverksamheten är också så utformat alt det beaktar variationerna i de kostnader som är förenade med olika utbild­ningsprogram. Statsbidragets utformning bidrar därmed till all ge förut­sättningar för ell allsidigt utbildningsutbud.

I detta sammanhang vill jag också framhålla alt länsstyrelserna har en viktig uppgift när del gäller utbildningsplanering för regional ulveck­ling. Detta arbele kräver en fortlöpande dialog med kommunerna. Läns­styrelserna kan därigenom medverka till att kommunernas siällningsla­gande sätts in i ett övergripande regionalt perspektiv.

Den särskill lillkallade utredningen för ulvärdering av försöksverk­samheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan kom­mer i september 1991 all avlämna sin slutrapport. Den kommer att vara av största betydelse för all genomföra reformen i praktiken, för kurspla-neulvecklingen och för gymnasieskolans fortsalla utveckling.

Av mina förslag följer att intagning till nuvarande linjer i gymnasi­eskolan får ske sista gången inför läsåret 1994/95. I vilken takt och hur införandet av program resp. avveckling av linjer sker under genomfö­randeperioden avgör varje huvudman med följande undantag.

106


 


I proposition 1987/88:102 om ulveckling av yrkesutbildningen i gym­nasieskolan förutsatte dåvarande utbildningsministern att intagningen till de tvååriga ekonomiska och tekniska linjerna skulle upphöra från och med läsåret 1991/92.

I proposition 1988/89:90 om ingenjörsutbildning förutsatte utbild­ningsministern att årskurs 4 på fyraårig teknisk linje skulle anordnas för sista gången läsåret 1992/93.

Den successiva övergången till utbildning på de nya programmen liksom avvecklingen av de tvååriga ekonomiska och tekniska linjerna samt av intagningen till årskurs 4 på fyraårig teknisk linje bör lämpli­gen komma till uttryck genom övergångsbestämmelser till ändringarna i skollagen.

I dagens gymnasieskola pågår försöksverksamheter av olika slag. En hel del av dessa verksamheter grundas på förordningar, som har utfär­dats av regeringen. Med de förändringar som nu föreslås beträffande gymnasieskolan kan huvudparten av dessa förordningar upphävas. Be­slut om upphävande torde ankomma på regeringen. Om riksdagen bi­faller mina förslag om en ny gymnasieskola, avser jag att återkomma till regeringen beträffande försöksförordningarna.


Prop. 1990/91:85


 


3.9  Kostnader och finansiering

Mitt förslag: Finansieringen av den nya gymnasieskolan är ett gemensamt åtagande för stal, kommun och arbetsliv.

Det statliga bidraget till finansieringen sker genom direkta ul-giftsbegränsningar - genom kraftiga neddragningar i den statliga skoladminislrationen saml genom en limplanekonslruktion som leder till minskade anspråk på kommunerna.

Del kommunala bidraget Iill finansieringen sker genom ratio­nalisering och en ökad produktivitei. Ett statligt resultatkrav be­räknas på seklorsbidraget under en tidsperiod.

Arbetslivets bidrag till finansieringen sker genom alt den ar­betsplatsförlagda delen av undervisningen finansieras genom en omfördelning inom ramen för de lagstadgade arbetsgivaravgifter­na.

Under budgetåren 1992/93-1997/98 beräknas en särskild re­form- och genomföranderesurs

Skälen för mitt förslag: Regeringen har i årets budgetproposition, mol bakgrund av del ekonomiska läget och utsikterna för de närmaste åren, lagt fram riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ett av de vikti­gaste målen för denna är alt förbättra tillväxtförulsältningarna i den svenska ekonomin. Den tekniska utvecklingen fortsätter i snabb takt, och den europeiska integreringen leder till en ökad konkurrens och på­skyndar strukturomvandlingen. Det ställer ökade anspråk på arbctskraf-


107


 


lens kompetens och på nya former för arbetsorganisation på arbetsplat-        Prop. 1990/91:85 serna.

En moderniserad och utbyggd gymnasieskola är enligt min uppfatt­ning en viktig förutsätlning för att möjliggöra en fortsatt strukturom­vandling och en god produktivitetsutveckling. Utbildningssatsningar på gymnasieskolan och insatser inom ramen för vuxen- och arbetsmark­nadsutbildningen har en ceniral roll i regeringens politik för att långsik­tigt stärka konkurrenskraften och att öka tillväxten i ekonomin.

En reformering av gymnasieskolan enligt mina förslag skapar ett storl finansieringsbehov. I ell fortvarighetslillslånd beräknas reformen kosta tolalt 1 300 milj.kr. Därutöver bör särskilda resurser tillföras hu­vudmännen under den sexåriga genomförandeperioden. De samhälls­ekonomiska förulsällningarna ställer krav på all nya ulgiflsålaganden måste finansieras genom omprioriteringar, besparingar och ralionali.se-ringar inom ramen för en begränsad tillväxt.

Reformens långsikliga betydelse för den svenska ekonomin och dess konkurrenskraft samt de allmänna ekonomiska förutsättningarna kräver en bred uppslutning kring finansieringen. Mol denna bakgrund är ut­gångspunkten för mina finansieringsförslag alt finansieringen måste ses som ett gemensaml åtagande för stat, kommun och arbetsliv. Jag skall senare utveckla dessa förslag.

Kostnadsberäkningar

Förlängningen av utbildningstiden på de yrkesinriktade linjerna till Ire år belyder att del totala elevantalet i gymnasieskolan utökas med ca 40 000 elever vid full utbyggnad.

Utgångspunkten för mina beräkningar av de tillkommande undervis­ningskostnaderna är den struktur och de nya limplaner, som jag tidigare har redovisat, och de principer som hittills tillämpats vad avser dimen­sioneringen av gymnasieskolan i förhållande till anlalel 16-åringar i ri­ket.

Enligt vad jag tidigare anfört föreslås intagning på de nya program­men få ske fr.o.m. läsåret 1992/93. Jag angav samtidigt att senast budge­tåret 1995/96 skall samtliga elever i årskurs I las in på de nya program­men. Några statliga organisationsbeslut existerar således inle i samband med övergången till de nya programmen.

Friheten för kommunerna att välja när övergång till de nya program­men skall ske, medför all kostnadsberäkningen bör kopplas till antalet 16- åringar i riket vid fullt genomförd ny programstruktur. Det betyder läsåret 1997/98, dvs. det första läsår då alla i också årskurs 3 studerar en­ligt de nya programmen.

Kostnaderna för undervisningen har beräknats uiifrån dels samma kostnadsnivå som i årets budgetproposition, dels dagens fördelning i 30-och 16-klasser och antaganden om en klassfyllnad motsvarande dagens organisation. I mina beräkningar har jag vidare lagil hänsyn till behovet av resurser vid gruppdelning för laborationer etc. saml för tid utanför timplanerna för särskilda aktiviteter som prov, praktik och studiebesök

108


 


m.m. Som jag redovisat i avsnitt 3.7.1 innehåller limplanerna en lägsta        Prop. 1990/91:85 garanterad undervisningslid. Jag har dock beräknat resurser så all ut­rymme finns för huvudmännen att öka undervisningstiden med 5-10 % utöver den angivna tiden.

Med ovan angivna förutsättningar har jag beräknat undervisningskost­naderna (ill 7 274 milj.kr.

Det avser kostnader motsvarande dagens allmänt undervisningsbi­drag, skolledningsresurs, särskilt undervisningsbidrag, särskilda löne­kostnadsbidrag, bidrag till lokal skolutveckling, bidrag till sjuk­försäkrings- och folkpensionsavgifter, allmän tilläggspensionsavgift, lö­nekostnadspålägg, bidrag till studie och yrkesorientering, inbyggd ut­bildning, gymnasial lärlingsutbildning och de särskilda kostnaderna för försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade studievägar.

I försöksverksamheten beräknas den arbelsplalsförlagda delen av ut­bildningen (APU) utgöra ca 25 % fördelad med 10 + 10 + 60 % över de tre åren. I den nya gymnasieskolan anges APU som minsl 15 % för­delad över de ire åren. Della ger bättre möjlighet all uiifrån lokala för­ulsätlningar anpassa den skolförlagda och den arbelsplalsförlagda delen av yrkesutbildningen. Jag har beräknat kostnaderna för ersättning till företagen för APU till 753,8 milj.kr.

Under APU skall ungdomarna få handledning av anställda vid före­lagen. Som stöd till kostnader för utbildning av sådana handledare har jag beräknat 72 milj.kr.

Vidare skall eleverna under denna del av utbildningen ha ell med anställda ]ärr\förban försäkringsskydd (jfr avsnitt 5.9.4). Jag har beräknat 5,9 milj.kr. för detta ändamål.

Som jag tidigare har redovisat innebär förlängningen av de yrkesin­riktade linjerna till tre år att det totala elevantalet i gymnasiet utökas med ca 40 000 elever vid full utbyggnad.

Den nämnda förlängningen av studietiden medför också ökade studiestödskosinadcr. Jag har beräknat denna kostnadsökning till 395,6 milj.kr.

Jag har beräknat de tillkommande kostnaderna för skolmåltider, läro­medel, förbrukningsmaterial, lokalvård m.m. Iill 400 milj.kr.

Mina beräkningar i del föregående ulgår från del beräknade resurs­behovet i ett forlvarighetstillstånd, dvs. fr.o.m. budgetåret 1997/98. Jag bedömer del nödvändigt alt under den sexåriga genomförandetiden till­föra extra resurser för vissa ändamål .så all införandel av de nya pro­grammen underlättas.

Jag har som en särskild genomföranderesurs för kommunernas plane­ring och information beräknat 500 kr. per elev i den nya strukturen, vilket får full effekt budgetåret 1997/98 med ca 133 milj.kr.

För inirodukiionsfortbildning av främsl lärare i karaktärsämnen, men också för skolledare har jag beräknat 11 milj.kr. Del förändrade inne­hållet i ämnena fordrar enligt min mening extra insatser för fortbild­ning. Jag har därför beräknat extra medel för ämnesfortbildning med 80 milj.kr.

109


 


I genomförandeskedet bedömer jag del vidare nödvändigl med för-        Prop. 1990/91:85 stärkta insatser för handledarulbildning och har för detta beräknat 30 milj.kr.

Jag har tidigare redogjori för de erfarenheter som hittills vunnits av försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade linjer.

Den av regeringen tillsatta utvärderaren pekar i sin senaste rapport på att många kommuner gick in i försöksverksamheten med utrustning som är etl par årtionden gammal. Under 1980-lalet har sannolikt också många kommuner avstått från behövliga investeringar i utrustning och lokaler i väntan på att få kännedom om vad som skulle krävas i den nya utbildningen. Utvärderaren anser därför, att de extremt höga ulrusl-ningskoslnader som vissa kommuner redovisat inle kan relateras till för­söksverksamheten som sådan. En kostnadsanalys bör i stället la sin ut­gångspunkt i jämförelsen mellan moderniserad tvåårig utbildning och en treårig utbildning.

Sett i etl längre tidsperspektiv har kraven på yrkeskunnande succes­sivt förändrats. För etl halvt sekel sedan var det viktigt alt ha ett ordent­ligt hanlverkskunnande. Under 1950-talel övergick man allt mer till produktion med hjälp av industriella maskiner och behovet av etl hanl­verkskunnande minskade. Förmåga alt manuellt hantera maskinerna blev viktigare. I slutet på 1970-lalet skedde en övergång till kvalificerat styrda maskiner som ofta kunde programmeras att ulföra olika saker. Produktionsutrustningen blev så dyr all en ostörd produktion ulan stopp till följd av maskinskada blev en nödvändighet. Kunskap om drift och underhåll av dessa maskiner blev allt viktigare.

Dessa förändringar i arbetslivet har också avspeglat sig i yrkesutbild­ningen. Från att ha varit inriktat på ett hanlverkskunnande övergick ul­bildningen på 1960-talet till en mer detaljerad uppläggning med sla-lionssyslem, där man lärde sig den manuella hanteringen av maskiner­na. På 1970-lalet övergick man gradvis till att skapa en utbildningssitua­tion som är så verklighetstrogen som möjligt. Detta innebar att kravet på att utrusta skolorna med fullstora produktionsmaskiner ökade. Detta ledde till stora investeringar i utrustning som ofta har en låg utnyttjan­degrad.

Den tekniska utvecklingen och den förändring av arbetets innehåll och organisation som nu skett i näringslivet medför förändrade krav på utbildningen. Tillämpningar och färdighelsträningar bör tonas ner till förmån för en teknikförståelse och en beredskap alt lära nya saker och att lösa uppkomna problem. Skolans övningar och laborationer bör in­riktas på att förstå processerna. Tillämpningar i produktionsmaskiner hör naturligt hemma på företag och bör i största utsträckning ske under den arbelsplalsförlagda delen av utbildningen. Skolans investeringar kan således i ökad omfattning inriktas mot mindre ulbildningsuirustning och simulatorer.

Dagens regler för statsbidrag till anskaffning av utrustning grundar sig på etl av SÖ fastställt bidragsunderlag. Delta utgörs av beräknade kostnader för en normalutrustning för en klass på studievägens karak­tärsämnen. Som vägledning för sådant bidragsunderlag utfärilar SÖ nor-

110


 


malutrustningslistor. Dessa listor har kommit att få en för kommunerna Prop. 1990/91:85

styrande effekt. Övergången till ett målrelaterat styrsystem med ett schabloniserat statsbidrag som allmänt finansiellt stöd till skolväsendet bör, enligt min mening, också få genomslag på bidragel till utrustnings-kostnader. Jag menar således all della statsbidrag också bör beräknas mera schabloniserat och all dessa normalutrustningslistor därmed kan avvecklas.

Mol bakgrund av dessa erfarenheter anser jag det väsentligt alt infö­randet av en ny yrkesutbildning i gymnasieskolan också åtföljs av en modernisering av den utrustning i enlighet med vad jag nu redogjori för. Jag föreslår därför alt 100 milj.kr. utgår som etl extra stimulansbi­drag till kommunerna under perioden 1992/93 - 1997/98 till kompletter­ande inköp av utrustning. I-rån och med budgelårel 1998/99 bör del åligga huvudmännen alt ansvara för underhåll och nyinköp av utrust­ning.

För cenirala tiivccklingsresurser har jag beräknat 146 milj.kr.

För reform- och genomförandekostnader beräknar jag således totalt 500 milj.kr.

Jag beräknar således del sammanlagda medelsbehovet för den nya gymnasieskolan vid full effekt (inkl. reform- och genomförandekostna-der) till 9 401,3 milj.kr. En kostnadsberäkning för den dimensionering jag beräknat för budgelårel 1997/98 men avseende samtliga ulbildningar enligt dagens studievägsslruktur i gymnasieskolan ulgör 7 593,3 milj.kr. I förhållande till delta innebär den nya gymnasieskolan således ett ökal medelsbehov på avrundat 1 800 milj.kr.

Det nya sektorsbidraget har stor följsamhet till förändringarna i po-pulationen. Den nedgång i antalet 16-åringar som inträffar under ge­nomförandeperioden påverkar såleiles gymnasieskolans andel av sektors-bidraget. Jag avser ilock att i det årliga budgetarbetet la hänsyn till infö­randet av de nya programmen så att gymnasieskolans andel av sektorsbi­draget för budgelårel 1997/98 innehåller de nu beräknade I 800 milj.kr.

Finansiering av den nya gymnasieskolan

Utgångspunkten för mina finansieringsförslag är, som jag angav inled­ningsvis, all finansieringen av den nya gymnasieskolan måsle ses som etl gemensaml åtagande för stat, kommun och arbetsliv.

Del siatligu bidraget till finansieringen av den nya gymnasieskolan, sker genom kraftiga neddragningar i den statliga skoladministraiionen samt genom en limplanekonslruktion som leder iill minskade anspråk på kommunerna.

Riksdagens beslui med anledning av ansvarsproposilionen innebär en kraftigt minskad statlig skoladminislration i förhållande till dagens situation. Denna bes[)aring beräknar jag till 100 milj.kr.

Som jag nyss redovisat ändras timplanerna och blir belydligl mindre detaljerade. I stället för att uttrycka undervisningsvolymen som del antal veckotimmar etl ämne skall omfatta, har limplanerna nu ulfoimals så att de anger den volym av undervisning som eleverna skall garanteras


 


under tre år. Den lärar-/handledarledda undervisningslid som garanteras        Prop. 1990/91:85 eleverna är något mindre än dagens timtal uttryckt i veckotimmar.

Besparingar genom denna utformning av timplanerna beräknar jag till ca 330 milj.kr.

Det kommunala bidragel till finansieringen sker genom rationalise­ring och en förbättrad produktivitet.

Förändringsarbetet inom skolområdet präglas av ell systematiskt ar­bele all ulveckla styrningen av skolan i riktning från regelstyrning till en mål- och resultatorienterad styrning. Den slatliga regleringen av tjänster som lärare m.fl. har upphört med utgången av år 1990. Del om-fallande och tyngande statliga regelverket kring tjänsterna ersätts i den nya skollagen av en ytterst begränsad statlig reglering. Den nuvarande regleringen av skolans organisation avvecklas och kommunerna har fri­het att disponera över skolans ekonomiska resurser.

Avvecklingen av de nuvarande reglerna om klass- och gruppstorle­kar, om begränsad rätt till start vid lågt elevantal eller fortsatt undervis­ning vid minskande elevantal innebär en möjlighet för kommunerna all utifrån lokala förhållanden och i samverkan med grannkommuner ul­veckla sin gymnasieorganisation på ett effektivt säll.

Syftet med förändringarna är således all ge möjlighet till en lokal an­passning av verksamhet och organisation och stimulera till ett effektivt utnyttjande av resurser.

Den nuvarande regleringen av organisation och resurser motverkar ell effektivt resursutnyttjande i kommunerna och är etl hinder för sam­verkan mellan skolformer och över kommungränser. Jag menar all möjligheten iill samverkan mellan utbildningsanordnare är speciellt viktig i framliden för att lillgodose elevernas rätt till ett allsidigt urval gymnasieutbildningar. Etl ökat sambruk av tillgängliga resurser är också avgörande för utvecklingen av gymnasieskola och vuxenutbild­ning. Kommunförbundet liksom enskilda kommuner har också i olika sammanhang framfört uppfattningen all ett effektivare resursutnyttjande kan bli resultatet av en statlig avreglering.

Jag anser därför alt, som ett led i en konsekvent genomförd målstyr­ning, ett resultatkrav kan formuleras på skolsektorn som ell rationalise­ringskrav. Della bör beräknas som eit procentuellt uttag på seklorsbi­draget.

De frigjorda resurserna återförs direkt till kommunerna som ett re-formlillskott i takt meil reformeringen av gymnasieskolan.

Jag anser att ett rationaliseringskrav på ca 0,5 % per år beräknat på del totala sektorsbidraget under en fyraårsperiod är ell limligt statligt re­sultatkrav. Del medför all ca 617 milj.kr. kan frigöras för reformeringen av gymnasieskolan.

Den framtida modellen för yrkesutbildning har som utgångspunkt att yrkesutbildningen skall vara ell gemensaml ansvar för stat, kommun och arbetsliv.

F.n betydande del av yrkesutbildningen (minst 15 %) sker ute på ar­betsplatserna. Jag anser del därför viktigt att arbcllivels ansvar för yrkes­utbildningen också markeras och tydliggörs i finansieringsmodellen.

112


 


Det innebär all arbetslivet får bära kostnaderna för den arbetsplats-        Prop. 1990/91:85 förlagda delen av utbildningen. Det sker adminislralivl enklast genom alt en viss procentuell andel av lönesumman uttaxeras för att finansiera den arbelsplalsförlagda delen av utbildningen .

Finansieringen enligt denna modell kan ses som en kostnadsfördel­ning mellan utbildande och icke utbildande arbetsplatser. Bidragel till den arbelsplalsförlagda delen av utbildningen kan i detta perspektiv an­ses leda till kostnadsutjämning i rätlvisesyfte inom arbetslivet.

Ett kostnadsansvar för arbetslivet genom kopplingen till arbetsgivar­avgiften torde också vara en återhållande faktor när del gäller ersätt­ningsnivån liil de enskilda företagen.

Jag bedömer, efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdeparte­mentet, att en finansiering av den arbetsplatsförlagda delen av ulbild­ningen är möjlig genom alt en viss andel, 0,12%, av arbetsmarknadsav­giften las i anspråk.

De totala kostnaderna för den arbetsplatsförlagda delen av utbild­ningen beräknar jag till 753 milj.kr.

Tekniskt innebär del att arbetsmarknadsavgiften sänks i motsvarande mån som den nuvarande vuxenutbildningsavgiften höjs. Samtidigt bör benämningen av avgiften ändras till ulbildningsavgift. Ändringen inne­bär alt 2 kap. 1 § lagen (1981: 691) om socialavgifter måste ändras. Jag har samrått med chefen för socialdepartementet angående della.

Inkomsterna från avgiflen återförs via del statliga diiftbidragel till kommuner, som vidareför del till arbetslivet.

AnslagsefTekter

Mina kostnadsberäkningar utgår, som jag redovisat, från en rad antagan­den. Det ligger i sakens natur dels att sådana måste till vid en förändring av den omfattning, som mina förslag innebär, dels all en uppföljning av dessa beräkningar måste ske löpande och justeringar göras vid behov.

Enligt min mening bör rationaliseringskravet på kommunerna stäl­las fr.o.m. budgetåret 1992/93.

Av den ökade kostnaden skall sektorsanslagel endast tillföras medlen från neddragningen av den statliga skoladministraiionen (100 milj.kr.) och från arbetsgivaravgiften (753 milj.kr), eftersom effekterna av ratio­naliseringskravet och timplaneförändringarna ligger inom sektorsansla­gel.

Jag anser att de nya medlen skall tillföras sektorsanslagel under en treårsperiod fr.o.m. budgelårel 1992/93 med fördelningen 253, 300 och 300 milj.kr.

113

8    Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 85


4  Den kompetensinriktade vuxenutbildningen     Prop. i990/9i:85

4.1   En kort historik

Den kompetensgivande vuxenutbildningen i Sverige växte fram ur del fria bildningsarbetet, ur kvällsgymnasier och korrespondensutbildning. När satsningen på vuxenutbildningen inleddes med 1967 års proposition angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens område m.m.(prop 1967:85, SUll, rskr. 277) dominerade fortfarande folkbildningen de vuxnas utbildningsmöjligheter.

Ökade kompetenskrav i arbetslivet och formella behörighetskrav för tillträde till vidareutbildning började väga tyngre i människors val av ut­bildningar och blev den avgörande drivkraften till att en kompetensgi­vande vuxenutbildning skildes ut från den fria och frivilliga folkbild­ningen.

1 nyssnämnda proposition angavs tre huvudmotiv för en satsning på vuxenutbildningen: att överbrygga de växande utbildningsklyftorna i samhället, att öppna möjligheter för individen alt senare i livet komplet­tera ungdomsutbildningen och alt förse arbetsmarknaden med väl utbil­dad arbetskraft.

Uniler intryck av den internationella debatten om återkommande ut­bildning och livslångt lärande samt av starka fackliga krav kom de för­delningspolitiska målen för vuxenutbildningen alltmer i förgrunden. I 1971 års proposition om vuxenutbildning (prop.1971:37) angavs ut­tryckligen att det övergripande målet för utbildningen var all åstadkom­ma en utjämning av den faktiska levnadsnivån.

1970-talets fortsatta reformer tog i hög grad fasta på vuxnas ekono­miska förutsättningar att delta i studiearbetet. Genom lagstadgad rätt till ledighet för studier och olika former av studiestöd med en klar priorite­ring av dem som hade kort eller bristfällig utbildning, fortsatte de för-delningspolitiskt inriktade satsningarna. Under 1970-talels första del till­kom också grundvux, en utbildning som riktar sig till vuxna med brist­fälliga kunskaper och färdigheter i läsning, skrivning och räkning.

Den totala omfattningen av den kommunala vuxenutbildningen tilläts öka fram till 1970-talets slut. Budgetåret 1978/79 infördes ett tak på gymnasieskolekurserna och 1982/83 för hela den kommunala vuxen­utbildningen.

Den fortsatta omvandlingen av arbetsorganisation och arbetsliv un­der 1980-talet, med snabbt stigande krav på arbetskraftens kom|)etens, har medfört en stark tillväxt av personalutbildningen, dvs. den utbild­ning arbetsgivare anordnar eller låter anordna för sina anställda. Denna tillväxt ökar risken för att utbildningsklyftorna vidgas. LO och TCO har övertygande visat alt personalutbildningen till såväl inriktning, in­nehåll som omfattning missgynnar dem som har korta.st utbildning. Re­geringen har i april 1990 tillkallat en parlamentarisk kommitté för ut­redning om kompetensutveckling i arbetslivet (Dir. 1990:25) Kommit­tén väntas avlämna förslag senare i år.

114


 


Komvux finns i nästan samtliga kommuner och landstingskommu­ner i riket och mer än hälften av kommunerna har vuxenutbildningsen­heter i sin skolorganisation. Kvinnorna dominerar i komvux och utgör drygt 65 % av de studerande. Knappt en iredjedel av eleverna är under 24 år, en iredjedel är mellan 25 och 34 år och knappt 40 % är över 35 år. Var tredje elev som studerar på etapj) 1 är numera invandrare. Även om de flesta invandrare studerar på grundskolenivå, finns det också många i de teoretiska gymnasieskolekurserna.

1 grundvux dominerar invandrarna med fördelningen 60 % invand­rare och 40 % svenskar. Invandrarna är genomgående äldre än svens­karna och över hälften är över 35 år. Bland svenskarna är 40 % över 35 år, drygt 50 % mellan 20 och 34 år och 8 % under 20 år.


Prop. 1990/91:85


 


4.2  Den kompetensinriktade vuxenutbildningen i framtiden

Min bedömning: De syften med vuxenutbildningen som angavs i 1967 års riksdagsbeslut ligger fast, nämligen att överbrygga ut­bildningsklyftorna i samhället, att öppna möjligheterna för indi­viden att komplettera sin ungdomsutbildning samt att bidra till att höja kompetensnivån inom yrkeslivet. Satsningar på grund­läggande vuxenutbildning skall prioriteras.

Skälen för min bedömning: Den kommunala vuxenutbildningen skall medverka till att förverkliga de allmänna målen för vuxenutbildningen genom all erbjuda vuxna kompelensinriktad utbildning motsvarande den som ges i grundskolan och gymnasieskolan.

Den snabba utvecklingen mot ett mera kunskapsintensivt arbetsliv skärper anspråken på vuxenutbildningen. 1 etl arbetsliv och i ett sam­hälle där kunskaper och utbildning blir allt viktigare, kommer de stra­tegiska investeringarna att bestå i del som många ännu inte vant sig vid att betrakta som investeringar - nämligen människors kunskaper och er­farenheter. Att ulveckla näringslivet blir i långa stycken liktydigt med att ulveckla den mänskliga arbetskraften.

En medveten strategi för vuxenutbildningen är nödvändig för att ut­veckla den svenska ekonomins konkurrenskraft men också för att för­hindra att ett mera kunskapsrikt arbetsliv skapar nya utbildningsklyftor mellan och inom olika grupper.

Alt överbrygga och utjämna utbildningsklyftor inom och mellan ge­nerationerna hör till vuxenutbildningens viktigaste syften. Den ulvärde­ring som redovisats av en särskild tillkallad utredningsman i rapporten Vuxenutbildning 1970-talets reformer - en utvärdering (DsU 1985:10) visar tillsammans med annan forskning att uljämningseffeklena dock va­rit mycket måttliga.


115


 


Av erfarenhet vet vi att arbetstagare utan yrkesutbildning och med   Prop. 1990/91:85

låg utbildning i övrigt har en svag ställning på arbetsmarknaden. Brister i grundläggande färdigheter i läsning, skrivning och räkning får konse­kvenser för individens situation inom många olika områden. Risker för arbetslöshet, arbetsskador och social utslagning gör de korttidsutbildade, särskill bland invandrade grupper, mer utsatta än andra.

Skillnaderna i utbildning har också en regional dimension som sam­spelar med näringslivsstrukturen i olika delar av landet. Arbetslivets för-änilring och tillväxt i storstäderna och på universitetsorterna medverkar Iill all attrahera välutbildad arbetskraft medan slora delar av landet, med en redan oförmånlig utbildningsstruktur, riskerar att ytterligare utarmas.

För att vuxenutbildningen skall kunna bli den möjlighet som kort­lidsulbildade vuxna behöver är del nödvändigl all insatserna för dem prioriteras. Mina förslag i del följande skall ses i detla perspektiv. Den miniminivå i fråga om basfärdigheier - motsvarande årskurs 6 i grund­skolan - som lades fast genom tillkomsten av grundvux i början av 1970-talel är, som SÖ också påpekat i sin fördjupade anslagsframställning, i dag helt otillräcklig.

Med de förslag jag för fram i dag får alla ungdomar en 12-årig sam­manhängande utbildning. Även dessa förslag medför att utbildningsklyf­torna mellan unga och vuxna skärps. Den kommunala vuxenutbild­ningen måste därför också kunna möta kraven från dem som behöver förbättra sin utbildning på gymnasienivå för att t.ex. skaffa sig behörig­het för högre studier.

Utvecklingen av arbetsliv och arbetsmarknad motiverar också en yr­kesutbildning som stärker människors ställning på arbetsmarknaden rent generellt. Mina förslag i del följande innebär att den kommunala vuxenutbildningen kommer alt kunna erbjuda påbyggnadsutbildningar som har en kompetenshöjande karaktär. Utbildningarnas mål är således all ge de vuxna en utbildning som för dem till en ny nivå i yrket eller till ell nytl yrke.

Jag vill betona den kommunala vuxenutbildningens roll som ett al­ternativ till personalutbildningen. Den sistnämnda är styrd av företagens behov och tar sikte på att öka den anställdes kompetens i anställningen och på den enskilda arbetsplatsen. Den kommunala vuxenutbildningens uppgift är att stärka den enskildes situation i samhället och på arbets­marknaden i enlighet med dennes egna behov och ambitioner.

De ekonomiska villkoren har självklart en avgörande betydelse för många vuxnas studiemöjligheter. Jag har därför tillsatt en särskild utred­ning om vuxnas möjligheter alt finansiera studier, vilken har i uppdrag att senare i vår presentera förslag till eit bätlre studiesocialt stödsystem.

116


 


4.3  Det offentliga skolväsendet för vuxna


Prop. 1990/91:85


 


Mitt förslag: Del offentliga skolväsendet för vuxna utvidgas till alt fr.o.m. den 1 juli 1992 också omfatta grundläggande under­visning i svenska för invandrare (sfi). Det kommer då alt omfat­ta grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning, som tillsammans bildar den kommu­nala vuxenutbildningen (komvux), vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) samt sfi. Bestämmelser om ilessa skol­former överförs till skollagen.

Skälen för mitt förslag: I den nyligen av riksdagen antagna lagen (1990:1477) om ändring i skollagen slås fast all för vuxna anordnar del allmänna utbildning i form av grundutbildning för vuxna, kommunal vuxenutbildning samt vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda. Med en mindre ändring i skollagens 1 kap. 8 § kommer den kommuna­la vuxenutbildningen (komvux) att omfatta grundläggande vuxenutbild­ning, gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. Till dessa utbildningar återkommer jag i det följande med beskrivningar av mål och inriktning.

Jag förordar nu att även grundläggande svenska för invandrare (sfi) ir\ordnas i del offentliga skolväsendel för vuxna. Med anledning av pro­positionen om reformerad svenskundervisning för vuxna invandrare (prop. 1989/90:102, UbU27, rskr. 279) har riksdagen beslutat att ge kommunerna ansvaret för en ny sammanhållen utbildning i sfi. En kommun kan dock uppdra ål vissa andra utbildningshuvudmän alt an­orilna undervisningen. När kommunerna på detla sätt har fått huvudan­svaret för hela sfi- undervisningen, finner jag det naturligt au inordna verksamheten i del offentliga skolväsendet. Sfi kommer därmed alt om­fattas av de generella regler som gäller för den övriga skolverksamheten och behovet av särreglering minskar.

Som jag förutskickade i ansvarsproposilionen föreslår jag nu all vux­enulbildningslagen inarbetas i skollagen. Skälen för delta har jag ut­vecklat där. Även bestämmelserna om sfi bör på samma säll överföras till skollagen.

För fullständighelens skull vill jag slutligen också nämna all den typ av orienteringskurser, som i dag anordnas som cn första introduktion till olika typer av studier, även i fortsättningen kan anordnas av kom­munerna. För sådana kurser behövs enligi min mening ingen siallig reg­lering.


117


 


4.4  Grundläggande vuxenutbildning


Prop. 1990/91:85


 


4.4.1   Mål och inriktning

Mitt förslag: En ny utbildning på grundläggande nivå för vuxna benämnd grundläggande vuxenutbildning inrättas inom komvux fr.o.m. läsåret 1992/93. Den nya utbildningen ersätter grundvux och etapp 1 i nuvarande komvux. Utbildningen skall främst till­godose vuxnas behov av en bred allmän kompelens för arbets-och samhällslivet. Den skall också ge en grund för vidare stu­dier.

SÖs och riksrevisionsverkets förslag: Överensstämmer med mitt för­slag.

Bakgrund och skälen för mitt förslag:

Ny grundläggande vuxenutbildning

I dag är den grundläggande utbildningen för vuxna uppdelad på två ul-bildningsformer dels grundvux, dels etapp 1 i nuvarande komvux, som i huvudsak motsvarar högstadiet i grundskolan. Både SÖ och riksrevi­sionsverket (RRV) har pekat på en rad problem med nuvarande ord­ning.

Enligt SÖ lalar flera skäl för en långtgående förändring av utbild­ningen på grundskolenivå för vuxna. I det nuvarande systemet är t.ex. den fiktiva årskurs 6-nivån, som nu utgör en gräns mellan grundvux och grundskolekurserna i komvux, otidsenlig och organisatoriskt svår­hanterlig. Därtill kommer ett alltmer påtagligt behov av att strama upp verksamheten i grundvux och konkretisera målen bätlre. Härigenom blir det lättare att utvärdera verksamheten. Del är därför enligt SÖs me­ning rationellt alt utforma etl enklare och flexiblare syslem för studier på grundskolenivå.

RRV lar i sin rapport om grundvux t.ex. upp den bristande styrning­en och framhåller all grundvux i dag i vissa avseenden är satt på undan­tag i förhållande till komvux. RRVs granskning visar att del finns pro­blem vid övergången från grundvux med dess fria ft)rm till komvux. RRV påpekar också att en stramare läroplan med tydligare målformule­ringar, där anknytning till arbetsmarknad och yrkesliv ingår som en central del, är en förutsättning för ett bättre resursuinyttjande och en mer ändamålsenlig och resultatinriktad utbildning.

Jag förordar därför, i likhet med SÖ och RRV, att en helt ny utbild­ning uiformas för den grundläggande nivån. Syftet med den nya grund­läggande vuxenutbildningen bör vara all ge vuxna en bred allmän kom­petens för arbets- och samhällslivet. Den bör också kunna utgöra en grund för vidare studier.


18


 


Utbildningens utformning

Jag avser all senare återkomma till regeringen med förslag om den när­mare utformningen av den grundläggande vuxenutbildningen. Denna bör omfatta en kärna av basämnen och möjligheter att läsa ämnesinte-grerade kurser. För studerande med ingen eller myckel kort skolutbild­ning bör det finnas ett grundblock, som avser att ge grundläggande fär­digheter i läsning, skrivning och räkning. Innehållet i och uppläggning­en av ulbildningen bör bestämmas utifrån de kortiidsutbildades behov.

För att vuxna skall kunna studera krävs ofta stor fiexibilitel i studier­nas uppläggning. Inom den grundläggande vuxenutbildningen bör del därför i framtiden vara möjligt för de studerande att studera på heltid eller dellid. En del har behov av att läsa hela studieprogrammet, medan andra endast vill delta i något eller några ämnen. Genomgångna delar av utbildningen bör kunna dokumenteras. Ulbildningen bör också kun­na  kombineras med annan utbildning, i.ex. gymnasial vuxenutbildning.

Skolhuvudmännen får stor frihet att själva organisera sin verksam­het. Jag förutsätter all man då i större utsträckning än nu kommer att anpassa verksamheten efter de behov som finns.

Den nya utbildningen bör införas så snart som möjligt. Utformning­en av utbildningen, utarbetande av kursplaner m.m. bör göras under budgetåret 1991/92. Den nya utbildningen bör därför inrättas den I juli 1992.

4.4.2  Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter


Prop. 1990/91:85


 


Mitt förslag: Varje kommun har ansvar för att alla dess innevå­nare, som behöver och önskar della i grundläggande vuxenut­bildning, också får möjlighet till detta. Vuxna som saknar såda­na kunskaper och färdigheter som normalt uppnås i grundsko­lan skall ha rätt all della i utbildningen.

SÖs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

RRVs förslag: Överensstämmer med mill förslag.

Skälen för mitt förslag: I vårt land har vi i många år haft en obligato­risk nioårig skolgång. 1 dag går den helt övervägande delen av alla ung­domar i gymnasieskolan. Inom vuxenutbildningen är endast grundvux en skyldighet för kommunerna att anordna. Delta innebär all vuxna i dag har rätt att få utbildning upp till en nivå som motsvarar årskurs 6 i grundskolan.

Mot bakgrund av samhällets ökade krav på medborgarnas basfärdig­heter, som jag inledningsvis har beskrivit, förordar jag att nivån för den utbildning kommunerna har skyldighet att erbjuda vuxna höjs. Jag före­slår därför alt kommunernas ansvar skall utvidgas till att omfatta hela den grundläggande vuxenutbildningen. Slulnivån för denna utbildning motsvarar i princip årskurs 9 i grundskolan. Utbildningen leder i vikti-


119


 


ga ämnen fram till de kunskaper och färdigheter som är nödvändiga för fortsatta studier på gymnasial nivå.

Den grundläggande vuxenutbildningen är en myckel viktig uppgift för komvux. Kommunen ansvarar för att ulbildningen genomförs för de medborgare som behöver den och som önskar della. Delta kräver aktiva insatser för ati ulbildningen skall nå dem som verkligen behöver den. Jag förordar därför att kommunens ansvar skall omfatta såväl en skyl­dighet all anordna utbildningen, som all aktivt verka för att de som har behov av den rekryteras. Kommunerna kan anordna utbildningen i egen regi eller i samverkan med andra utbildningsanordnare, organisa­tioner och myndigheter.

De personer, som önskar studera på den grundläggande nivån, skall ha rätt att göra detta antingen i den egna kommunens, eller om de så önskar i en annan kommuns vuxenutbildning.

Mina förslag i del föregående föranleder ändringar i skollagen.


Prop. 1990/91:85


 


4.5  Grundläggande svenskundervisning för tidigare invandrare m.m.

Mitt förslag: Invandrare, som saknar grundläggande kunskaper i svenska och inte har rätt till svenskundervisning enligt de be­stämmelser som gäller för nyanlända invandrare, skall fr.o.m. budgetåret 1991/92 ha rätt till grundläggande utbildning i sven­ska som andraspråk inom ramen för komvux.

SÖs förslag: Kommunerna skall tilldelas eu särskill sialsbidrag för undervisning i svenska för tidigare invandrare, dvs. invandrare som kom till Sverige före den I januari 1985. Statsbidraget skall tilldelas en­ligt samma regler som gäller för övriga dellagare, för vilka statsbidrag nu utbetalas från anslaget Undervisning för invandrare i svenska språket m.m., upp till etl sammanlagt antal som motsvarar 2,5 % av antalet utri­kes födda i kommunen.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslutade förra årel om en refor­mering av svenskundervisningen för vuxna invandrare. Reformen träd­de i kraft den 1 januari 1991. Härigenom försvann den tidigare uppdel­ningen på grundläggande svenskundervisning (grund-sfi) och påbygg­nadsutbildning (påbyggnads-sfi). Den nya ulbildningen bör enligt min mening i fortsättningen benämnas svenska för invandrare (sfi).

Sfi är avsedd för nyanlända invandrare. Den ger pn introduktion till svenska förhållanden och allmänna kunskaper i svenska. Enligt lagen (1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare, som enligt mitt förslag i det föregående fr.o.m. den 1 juli 1992 kommer alt ersättas av kapitel 13 i skollagen, är kommunen skyldig all erbjuda ut­bildningen inom två år efter det att invandraren kyrkobokfördes i lan­det. Om en invandrare på grund av särskilda skäl inle har kunnat på-


120


 


börja undervisningen inom den liden, gäller kommunens skyldighet för  Prop. 1990/91:85

den personen under ytterligare ett år.

För nyanlända invandrare har alltså en reform nyligen genomförts. Milt förslag till förändringar i detta avsnitt gäller därför enbart de in­vandrare som inte omfattas av reformen.

Enligt tidigare beslut av riksdagen har kommunerna under en fem­årsperiod skyldighet alt erbjuda svenskundervisning också till s.k. tidiga­re invandrare, dvs. invandrare som har kommit till Sverige före den 1 januari 1985. Före femårsperiodens slut, dvs. vid utgången av budgelårel 1990/91, skall det återstående undervisningsbehovet för dessa invandrare prövas på nytt. Riksdagen uttalade sig senast i ilessa frågor i samband med riksdagsbeslutet om sfi-reformen förra våren (1989/90;UbU27, s.9, rskr. 279).

Enligt en enkät till kommunerna, som SÖ låtit utföra, beräknas ca 6 800 tidigare invandrare ha fåll eller komma all få grundläggande un­dervisning i svenska under femårsperioden fram till den 1 juli 1991. I vissa kommuner återstår det dock fortfarande många lidigare invandrare som har slori behov av undervisning.

Mitt förslag innebär att kommunen blir skyldig att inom ramen för komvux erbjuda grundläggande utbildning i svenska som andraspråk in­te bara för s.k. tidigare invandrare, dvs. invandrare som kom före år 1985, utan också för övriga invandrare som av olika anledningar ham­nat utanför sfi-systemet. Förslaget innebär alt undervisningen av dessa invandrare, till skillnad från vad som gäller för nyanlända invandrare, kommer all bekosias inom ramen för del nya seklorsbidraget som efter den 1 juli 1991 kommer all utgå till det offentliga skolväsendel.

Att grundläggande svenskundervisning för lidigare invandrare utfor­mas som en kurs inom komvux innebär också att samma regler för le­dighet för studier och regler för studiestöd kommer att gälla som för öv­riga dellagare i komvux.

I dag finns en kurs i svenska som andraspråk på grundskolenivå inom komvux. Den förutsätter att deltagarna lidigare har gått igenom grundläggande svenskundervisning för invandrare eller har motsvarande kunskaper. Mitt förslag innebär all ulbildningen på grundskolenivå utö­kas, så att den kan omfatta även undervisning på en nivå som motsvarar den som ges inom sfi. Kursen bör uniler budgetåret 1991/92 inordnas i nuvarande komvux och därefter i grundläggande vuxenutbildning.

121


 


4.6  Gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning


Prop. 1990/91:85


 


4.6.1   Mål och inriktning för gymnasial vuxenutbildning

Mitt förslag: Gymnasial vuxenutbildning skall ge vuxna kunska­per och färdigheter motsvarande dem som ungdomar kan få i gymnasieskolan.

Utbildningens innehåll skall nära anknyta till gymnasiesko­lan och den skall leda till samma kompetens som motsvarande utbildning i gymnasieskolan.

Bakgrund och skälen för mitt förslag:

Mål och inriktning

Avsikten är att en utbildning skall leda till samma kompetens oavsett om den genomförs inom gymnasieskolan eller inom gymnasial vuxenut­bildning. Del föranleder en bestämmelse i skollagen som anger all gym­nasial vuxenutbildning syftar till all ge vuxna kunskaper och färdigheter motsvarande dem som ungdomar kan få genom gymnasieskolan.

Gymnasial vuxenutbildning kommer på så sätt att utgöra en spegel­bild av större delen av gymnasieskolan. Detla innebär bl.a. att de för­ändringar av ämnen och den modernisering av yrkesutbildningen som i dag föreslås för gymnasieskolan, samtidigt skall genomföras i komvux. Estetiska ämnen skall dock fortfarande anses tillhöra folkbildningens ansvarsområde inom vuxenutbildningen.

Jag räknar med att kursplanerna skall vara gemensamma för gymnasieskolan och för gymnasial vuxenutbildning. En viss anpassning kan dock komma alt krävas för vuxenutbildningens del.

Kommunerna och landstingskommunerna får i framliden stor frihet att själva inrätta lokala kurser inom gymnasieskolans ram. Sådana kur­ser bör också kunna ges inom ramen för komvux eller i samverkan mellan skolformerna.

Arbetsplatsförläggning

Jag har nyss föreslagit att yrkesutbildningen i gymnasieskolan delvis skall vara arbetsplatsförlagd. Vad som får arbetsplatsförläggas skall fram­gå av kursplanerna. Med gemensamma kursplaner kommer delta att gäl­la även för motsvarande gymnasiala vuxenutbildning. Många vuxenstu­derande behöver bara komplettera sin tidigare utbildning eller yrkeser­farenhet med vissa delkurser eller moment ur kursplanen. För flera kan kompletteringen enbart avse fackieoretiska delar. lör vuxenutbildning­ens del bör därför inga krav på omfattning av arbelsplatsförläggningen


122


 


uppställas. Vilka delar av en yrkesutbildning som skall arbetsplatsförläg­gas måste av naturliga skäl beslutas lokalt. Därför bör det även beträf­fande vuxenutbildningen ankomma på styrelsen för ulbildningen all be­sluta om delta.


Prop. 1990/91:85


 


4.6.2  Mål och inriktning för påbyggnadsutbildning

Mitt förslag: Påbyggnadsulbildning skall ge vuxna en sådan ut­bildning som leder iill en högre kom|)elens i yrket eller Iill etl nytt yrke.

SÖs förslag: Kortare yrkesutbildningar, som har en längd på en till tre terminer, finns för närvarande huvudsakligen inom gymnasieskolans påbyggnadsutbildningar men anordnas i viss utsträckning också inom komvux. I den mån utbildningar av denna an inte lämpligen kan inord­nas i den reformerade gymnasieskolan skall sådana utbildningar kunna anordnas i komvux.

Utredarens förslag: Förslagen om att överföra kurser från gymnasie­skolans lilla ram till komvux kan förverkligas inom ramen för mitt för­slag om påbyggnadsulbildning.

Bakgrund och skälen för mitt förslag:

Mål och inriktning, begreppsbestämning

Utöver gymnasieskolekurser, som motsvarar utbildning inom de nuva­rande linjerna i gymnasieskolan, får komvux i dag anordna dels särskil­da yrkesinriktade kurser, vilka saknar motsvarighet inom gymnasiesko­lan, dels gymnasieskolekurser motsvarande de specialkurser och påbygg­nadsulbildningar som nu finns i gymnasieskolan.

Även i framtiden kommer det enligt min uppfattning alt finnas be­hov av utbildning som riktar sig enbarl till vuxna och därför saknar motsvarighet i gymnasieskolan. Det gäller sådan utbildning, som är en påbyggnad på en avslutad gymnasial utbildning utan att ha högskoleka­raktär. Vidare gäller det utbildning som visserligen har enbart den obli­gatoriska skolan - dvs. folkskola, enhetsskola eller grundskola - som för­kunskapskrav, men som dessutom har ett behörighetskrav som avser praktik eller arbetslivserfarenhet.

Jag förordar att sådan utbildning, som alltså riktar sig enbarl till vuxna, fr.o.m. den 1 juli 1992 skall betraktas som vuxenutbildning och anordnas inom komvux under beteckningen påbyggnadsutbildning. Den skall syfta till utbildning för en ny nivå i yrket eller till ett nytt yrke. Därmed finns det utbildningsmöjligheter för de vuxna som genom etl frivilligt utbildningsåtagande vill höja sin kompetens inom del egna yr­ket eller på eget initiativ utbilda sig för etl nytl yrke. En bestämmelse om syftet med påbyggnadsutbildning bör införas i skollagen.


123


 


Kommunerna och landstingskommunerna bör i framtiden ha frihet att själva inrätta lokala kurser även beträffande påbyggnadsutbildning. Utbildning av del slag som i dag anordnas av lanthushållsskolor kan i framtiden äga rum som påbyggnadsutbildning.


Prop. 1990/91:85


 


Nuvarande särskilda yrkesinriktade kurser

Kursplaner för särskilda yrkesinriktade kurser inom dagens komvux fastställs av SÖ. Antalet sådana kursplaner är stort för närvarande. Både innehåll och omfattningar myckel skiftande. 1 samband med att gymna­sieskolans yrkesutbildning och därmed motsvarande vuxenutbildning moderniseras i enlighet med mina förslag i dag, behövs en genomgri­pande översyn av de nuvarande särskilda yrkesinriktade kurserna. Kur­ser som inte är helt aktuella bör avskaffas. Delsamma gäller vissa av de nuvarande kurserna, där utbildning i framliden enbart bör få anordnas som uppdragsutbildning. Den nuvarande beteckningen särskilda yrkes­inriktade kurser bör slopas. De kurser som skall få anordnas i framliden bör inordnas under del nya begreppet påbyggnadsutbildning. Det är re­geringens uppgift att besluta i dessa frågor.

Utbildningar från Ulla ramen och vissa andra specialkurser

Jag har tidigare (avsnitt 3.6) redovisat mill ställningstagande beträffande specialkurser. Vissa utbildningar kommer att ingå i gymnasieskolans tredje årskurs, några kommer att överföras till högskolan.

De ulbildningar som i dag anordnas som specialkurser och som skall finnas kvar, bör fr.o.m. den 1 juli 1992 inordnas under det nya begrep­pet påbyggnadsutbildning samt anordnas inom komvux. Även här bör alla kurser, som inte är helt aktuella eller som enbart bör anordnas i form av uppdragsutbildning, upphävas.

4.6.3  Teknikerutbildning

Mitt förslag: Försöksverksamheten med ettårig teknikerulbild-ning skall upphöra och ersättas med en reguljär utbildning inom komvux fr.o.m. den 1 juli 1991.

SÖs och UHAs förslag: Förslaget kan inrymmas som en del av på­byggnadsutbildningen enligt milt förslag.

Bakgrund och skälen för mitt förslag: Eftersom kommunerna i för­söksverksamheten har visal alt de har goda förutsättningar därtill, bör de få la hand om leknikerutbildningen. Utbildningen är en påbyggnad på en avslutad gymnasial utbildning och bör därför betraktas som vux­enutbildning. Den hör fr.o.m. den 1 juli 1992 definitionsmässigl in un­der den nya beteckningen påbyggnailsuibildning.

Teknikerutbildningen bör emellertid få anordnas av kommunerna som en reguljär utbildning redan fr.o.m. den 1 juli 1991. Detla kan enk-


124


 


last ske genom att utbildningen under läsåret 1991/92 betraktas som en        Prop. 1990/91:85 särskild yrkesinriktad kurs inom nuvarande komvux.

Samordnad ingenjörsutbildning

Arbetsgruppen för samordnad ingenjörsutbildning på mellannivå disku­terade i sin rapport Samordnad ingenjörsutbildning på mellannivå (Ds 1988:20) behovet av en ny leknikerutbildning. Gruppen konstaterade att samhällets behov av personer med tekniskt kunnande kan tillgodoses med teknisk utbildning på tre nivåer, nämligen teknikerutbildning, in­genjörsutbildning och civilingenjörsutbildning.

Regeringen gav våren 1989 ett uppdrag till SÖ och UHÄ att gemen­samt

-     studera vilken kompetens som en ettårig leknikerutbildning skall
leda till,

-      analysera behovet av olika inriktningar på en leknikerutbildning,

-  belysa konsekvenserna av ell statligt resp. kommunalt huvudman­naskap samt

-  föreslå omfattningen och lokaliseringen på en försöksverksamhet med en leknikerutbildning.

1 sin slutrapport våren 1990 föreslog verken alt en försöksverksamhet under en femårsperiod borde bedrivas i gymnasieskola och komvux, ef­tersom verken fann att den kommunale skolhuvudmännen har de bästa förutsättningarna när det gäller såväl lokaler och utrustning som lärar­kompetens. Den försöksverksamhet som redan finns i högskolan borde dock få fortsätta under denna period.

Intresset för leknikerutbildningen

Kommunerna har visat ett mycket stort intresse för en ettårig tekniker­utbildning. När SÖ begärde in intresseanmälningar till försöksverksam­het var drygt 80 kommuner beredda att anordna utbildningen från hös­ten 1989 eller i enslaka fall från hösten 1990.

Intresset från högskolornas sida var väsentligt lägre. Endast ell fåtal högskolor var intresserade av alt anordna denna uibildning.

Under 1980-talet har delar av den tekniska utbildningen på mellan­nivå organiserats om så att utbildningar av samma längd och med sam­ma innehåll inle skall anordnas av olika huvudmän och ges olika namn. Del har visat sig alt såväl studerande som avnämare haft svårighe­ter att bedöma och värdera den mångfald av tekniska utbildningar som funnits. Del finns dessutom ett behov av en slörre enhellighel för au ut­bildningarna skall kunna värderas på en internationell marknad. Detta har lett till att jag i dag (avsnitt 3.8) föreslår att det fjärde året på fyra­årig teknisk linje skall avvecklas. Vidare kommer högskolan (prop. 1988/89:90) att få det fulla ansvarel för den tvååriga ingenjörsutbildning som skall organiseras inom ramen för det allmänna linjesyslemel där.

125


 


Kommunernas möjligheter att anordna teknikerutbildning

Det har i många sammanhang framhållits att en leknikerutbildning skall ha en teknisk-praktisk inriktning. Trots att försöksverksamheten med ettårig leknikerutbildning ännu bara har pågått ett halvt år står det klart att kommunerna har mycket goda förutsättningar att ta hand om denna typ av utbildning. Många kommuner har genomfört avsevärda investeringar i modern utrustning i samband med reformeringen av yr­kesutbildningen. Jag anser därför alt det inte är motiverat all bygga upp ett antal ettåriga ulbildningar, som är tänkta att leda till en leknikerni-vå, inom såväl det kommunala skolväsendet som högskolan. För hög­skolans del skulle det i vissa fall bli fråga om betydande nyinvesteringar om man där skulle bygga upp denna utbildning till en sådan volym som näringslivet frågar efter. Jag anser vidare all det för näringslivet i många medelstora kommuner, som inte har någon högskoleutbildning, kan få en slor betydelse för möjligheten att rekrytera kvalificerad arbetskraft om kommunen kan anordna en leknikerutbildning. För de studerande innebär del alt närheten till ulbildningen kan öka om den anordnas i kommunal regi.

När yrkesutbildningen i enlighet med mina förslag i dag har övergått till all vara en treårig utbildning i gymnasieskolan, kommer det också att finnas ett behov av leknikerutbildning som bygger på dessa yrkesut­bildningar och ger möjlighet till fördjupade kunskaper.


Prop. 1990/91:85


 


4.6.4  Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter

Mitt förslag: Kommuner och landstingskommuner skall erbjuda gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. De bör sträva efter att erbjuda utbildning i den utsträckning som moti­veras av behov och efterfrågan i kommunen.

Skälen för mitt förslag: Dagens arbetsmarknad kräver i ökande om­fattning välutbildade människor. Del antal elever som varje år lämnar gymnasieskolan med en god utbildning är inte tillräckligt för att fylla dessa behov. Även de som redan är yrkesverksamma behöver möjlighet alt komplettera sin tidigare utbildning för alt kunna behålla och förbät­tra sin ställning på arbetsmarknaden.

Även om kommunerna inte åläggs skyldighet att anordna gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning i någon viss omfattning, bör skollagen ändå föreskriva alt de skall erbjuda kommunens innevånare möjligheter till vuxenutbildning. Kommunerna bör i skollagen åläggas att sträva efter alt även gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsut-bililning erbjuds i den utsträckning som motiveras av innevånarnas be­hov och efterfrågan.

Jag vill i detla sammanhang särskilt betona vikten av att det finns vuxenutbildning som svarar mot den enskilda individens önskemål. Även om vuxenutbildning också anordnas på annat håll i samhället.


126


 


t.ex. som arbetmarknadsutbildning eller som personalutbildning, är den av kommunerna anordnade vuxenutbildningen den enda vuxenutbild­ning — vid sidan av folkbildningen — som initieras utifrån den enskil­da individens behov och som ger de sluderande möjlighei att fritt välja studieinriktning. Samhället har all anledning att uppmuntra och under­lätta för vuxna som vill studera för att stärka sin ställning i arbetslivet, skaffa sig kompetens för vidareutbildning eller få vidgade perspektiv och därmed bättre förutsättningar för alt delta i del kulturella och politiska livet. Jag ser del som ytterst angelägel att behålla och utveckla denna fria utbildningssektor och därigenom ge möjlighet för vuxna alt på eget initiativ studera efter eget val.


Prop. 1990/91:85


 


4.7  Timplaner för komvux

Mitt förslag: För grundläggande vuxenutbildning skall särskilda timplaner fastställas. De timplaner som fastställs för gymnasie­skolan skall tillämpas även för gymnasial vuxenutbildning. Sär­skilda timplaner skall fastställas för påbyggnadsutbildning.

Timplanerna skall utgöra en rekommendation för vuxenut­bildningen.

Även timplaner för grundläggande vuxenutbildning och på­byggnadsutbildningar skall uttryckas i sexliominuterstimmar.

Bakgrund och skälen för mitt förslag: För den grundläggande vuxen­utbildningen förordar jag all särskilda timplaner fastställs, som är obero­ende av timplanerna för grundskolan. Timplanerna bör övervägas när­mare i samband med kommande kursplanearbele för grundläggande vuxenutbildning.

Jag har nyss föreslagit alt samma kursplaner skall gälla för gymnasie­skolan och gymnasial vuxenutbildning. Även när det gäller timplaner bör det finnas ett samband mellan dessa två former av gymnasial utbild­ning.

Dagens.timplaner för komvux ingår i läroplanen och utgör bindande föreskrifter. Men timplanen får underskridas efter lokala beslut, efter­som det som anges är det högsta antalet lektioner som kursen får omfat­ta. Enligt de föreskrifter som gäller nu får skolstyrelsen också, med ut­nyttjande av den särskilda delramen, utöka timplanen i en kurs med upp till 10 %, om de sluderande har särskilda svårigheter att följa studi­erna i kursen.

Övergången till målstyrning innebär bl.a. all den koppling som tidi­gare fanns mellan timramar och statsbidrag nu försvinner.

Del är angelägel all åstadkomma största möjliga fiexibilitel och an­passning av vuxenutbildningen till målgruppernas behov. Mol denna bakgrund förordar jag all limplanerna utgör en rekommendation, som anger den genomsnittliga lid det beräknas la att uppnå målet för resp.


127


 


kursplan. Styrelsen för ulbildningen bör ha frihet all besluta vilket tim­tal som skall gälla för en kurs.

Till skillnad från ungdomsskolan anger timplanerna för nuvarande komvux redan i dag etl neltoantal lektioner för hela kursen i stället för veckotimmar. Det finns inle och bör inie finnas föreskrifter om vecko­arbetstid, terminer eller läsår i vuxenutbildningen. Kommunerna bör fritt bestämma under vilken tid på dagen, i veckan och under året som utbildningen skall bedrivas.

Jag har lidigare föreslagit att även timplanerna för gymnasieskolan, som enligt vad jag nyss förordat skall tillämpas också för den gymnasiala vuxenutbildningen, skall anges i nettolid och dessutom i sextiominuters-limmar. Motsvarande bör gälla timplanerna för grundläggande vuxenut­bildning och påbyggnadsutbildning. Detla innebären lokal frihet alt be­stämma även de enskilda lektionernas längd. De studerandes önskemål och behov skall ha avgörande betydelse för sådana beslut.

Det bör vara regeringens uppgift alt utfärda nödvändiga föreskrifter om timplanernas utseende och funktion.


Prop. 1990/91:85


 


4.8  Vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda

4.8.1  Utvidgning av särvux m.m.

Mitt förslag: Särvux utvidgas till att också omfatta viss utbild­ning på iräningsskolenivå.

Särvux-kommitténs förslag: Överensstämmer i storl sell med mitt för­slag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om en utvidgning av särvux med undervisning på iräningsskolenivå. Några remissinstanser vill dock all särvux skall utvidgas med samtliga moment som finns i träningsskolan. Endast Lärarnas Riksförbund har avstyrkt förslaget.

Bakgrund och skälen för mitt förslag:

Utvidgning med undervbning på iräningsskolenivå

Särvux-kommitlén hade som sin främsta uppgift alt utreda hur särvux kan utvidgas till att också omfatta vuxna som behöver utbildning på en nivå som motsvarar särskolans iräningsskolenivå. Kommitténs utgångs­punkt var att vuxenutbildning för alla människor är en viktig jämlik­hetsfråga. Utvecklingsstörda har liksom andra möjlighet att tillgodogöra sig utbildning om den anpassas efter deras speciella behov och förutsätt­ningar. Utbildningsinsatser är ett viktigt inslag i en strävan att normali­sera livsvillkoren. Ulvecklingsslörda skall därför oavsett grad av funk-


128


 


tionsnedsättning ges möjligheter till utveckling genom vuxenutbildning.        Prop. 1990/91:85 Detta är också min principiella bedömning.

Utifrån denna utgångspunkt föreslår jag all särvux utvidgas till alt också omfatta utbildning på Iräningsskolenivå. I likhet med kommittén anser jag alt även ett utvidgat särvux är en renodlad utbildningsfråga. Det som naturligt faller inom andras ansvarsområden skall inte ingå i ulbildningen. Skälen för det är att särvux är en utbildning för vuxna och därmed inte behöver innehålla samma moment som en uibildning för barn och ungdomar. Vuxna utvecklingsstörda erhåller t.ex. träning i motorik och vardagsaktiviteter inom daglig verksamhet genom omsorgs­huvudmannen. Vuxenutbildning anordnas även av andra utbildningsan­ordnare med delvis skilda syften för sin verksamhet, I.ex. folkbildning­en, som inom vuxenutbildningsområdet svarar för de