Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade ut-
drag ur regeringsprotokollet den 14 februari 1991 för de åtgärder och de
ändamål som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Göran Persson
Propositionen utgår från att utbildningen i gymnasieskolan och vuxen-
utbildningen skall läggas upp i ett perspektiv av livslångt lärande. An-
svarsfördelningen mellan skolformerna preciseras samtidigt som sam-
verkansmöjligheterna underlättas.
I gymnasieskolan skall alla ungdomar mellan 16 och 20 år erbjudas
utbildning. Utrymmet för både personliga val och lokal profilering ökar
väsentligt. Utbildningen i gymnasieskolan skall i framtiden organiseras i
16 treåriga nationella program riktade mot olika områden. Efter ett för-
sta, gemensamt år kan de delas i grenar, som kan vara nationella eller
lokala. Därutöver skall ungdomarna av sina hemkommuner erbjudas
individuella program komponerade efter deras personliga behov och de
lokala förutsättningar som finns.
Utbildningen i gymnasieskolan skall motsvara de krav som ett inter-
nationellt präglat samhälle ställer. Miljökunskapen förstärks i alla pro-
gram. Elevernas eget inflytande över sin utbildning betonas. Genom att
alla nationella program blir treåriga höjs kvalitén radikalt på yrkesut-
bildningen. Denna skall delvis förläggas till arbetsplatser inom såväl of-
fentlig som privat verksamhet. Alla nationella program innehåller en
gemensam kärna av ämnen och verksamheter som skall vara obligatoris-
ka för alla. Denna gemensamma del upptar ca 30 procent av undervis-
ningstiden. Därutöver förekommer karaktärsämnen för de olika pro-
grammen liksom utrymme för personliga val. Timplanerna konstrueras
om och får en ny funktion - nämligen att ange den minsta tid som varje
elev skall garanteras undervisning i olika ämnen. Timplanerna lämnar
stor frihet för kommuner och landsting att utforma sin gymnasieskola
utan statlig detaljreglering.
Kommunernas skyldigheter att erbjuda alla ungdomar en gymnasie-
utbildning på nationella och individuella program läggs fast och precise-
ras i lag. Även elevernas rättigheter i dessa avseenden lagfästs liksom de-
ras rätt till medinflytande. Skyldigheten att betala interkommunal er-
sättning regleras liksom ansvarsfördelningen mellan primärkommuner
och landstingskommuner.
Gymnasiereformen skall genomföras under en fyraårsperiod. Ett
kursplanearbete skall bedrivas så att nya kursplaner tas fram successivt
och senast den 1 juli 1992. De skall utformas så att gymnasieskolan ut-
vecklas till en kursutformad skolform.
Kommuner och landsting skall planera inrättandet av de nationella
programmen så att alla ungdomar i landet erbjuds dessa inför läsåret
1995/96. De nya programmen får inrättas inför läsåret 1992/93. Under
åren 1992/93 t.o.m. 1997/98 utgår en statlig genomföranderesurs bl.a. till
komplettering av utrustning.
Reformen beräknas kosta 1,8 miljarder kronor. Finansieringen av re-
formen skall vara ett gemensamt åtagande för stat, kommun och arbets-
liv. De statliga besparingar, som finansierar reformen, uppgår till 430
milj.kr. Kommunernas bidrag till finansieringen tas ut genom ett ratio-
naliseringskrav på hela sektorsbidraget och beräknas till drygt 600
milj.kr. Arbetslivets bidrag uppgår till ca 750 milj.kr och tas ut genom
en omfördelning inom arbetsgivaravgiften.
I propositionen betonas de möjligheter till en ökad samverkan mel-
lan i första hand gymnasieskolan och komvux, men också med andra
utbildningsanordnare, som en friare resurstilldelning och en flexiblare
studieorganisation nu öppnar.
1 propositionen föreslås att det offentliga skolväsendet för vuxna i
fortsättningen skall omfatta komvux, särvux och grundläggande under-
visning i svenska för invandrare (sfi).
Nuvarande grundvux och etapp I i komvux (grundskolenivån) er-
sätts av en ny grundläggande vuxenutbildning. Alla vuxna, som saknar
grundläggande kunskaper, skall ha rätt att gå i den nya utbildningen.
Den blir en skyldighet för landets kommuner att erbjuda, antingen i
egen regi eller genom avtal med någon annan utbildningsanordnare.
Invandrare, som inte har fått utbildning i svenska som nyanlända, får
rätt att läsa svenska som andraspråk i komvux. Även här blir det en
skyldighet för kommunerna att erbjuda sådan utbildning.
Komvux skall kunna erbjuda gymnasial utbildning i samma utsträck-
ning som gymnasieskolan, med undantag av estetiska ämnen. Komvux
Prop. 1990/91:85
skall härutöver erbjuda påbyggnadsutbildningar. Dessa skall ge vuxna
en sådan utbildning som leder till en högre kompetens i yrket eller till
ett nytt yrke, Påbyggnadsutbildningarna ersätter nuvarande yrkesinrikta-
de utbildningar i komvux och vissa specialkurser i gymnasieskolan.
Teknikerutbildningen i gymnasieskolan överförs också till påbyggnads-
utbildningen i komvux.
Kommunerna skall erbjuda gymnasial vuxenutbildning och påbygg-
nadsutbildning och skall sträva efter att anordna utbildning i den ut-
sträckning som motiveras av behov och efterfrågan.
Särvux utvidgas till att också omfatta utbildning på träningsskoleni-
vå.
Statens skolor för vuxna avvecklas med början den I juli 1991.
En utredning med syfte att utveckla distansutbildningen aviseras.
Förslagen vad gäller grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vux-
enutbildning och påbyggnadsutbildning föreslås träda i kraft den 1 juli
1992. Den nya grundläggande kursen i svenska för invandrare i komvux
skall finnas från den I juli 1991. Särvux utvidgas fr .o.m. den 1 juli 1991.
Prop. 1990/91:85
Prop. 1990/91:85
Härigenom föreskrivs att i fraga om skollagen (1985:1100)
de/s att 3 kap. 18 och 19 a §§, 5 kap. samt punkterna 4 och 5 över-
gångsbestämmelserna till lagen (1990:1477) om ändring i skollagen skall
upphöra att gälla,
dels att nuvarande 11 och 12 kap. skall betecknas 14 respektive 15
kap.,
dels att 1 kap. 8 och 10 §§ samt nya 15 kap. 2 och 10 §§ skall ha föl-
jande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya kapitel, 5 och 11-13 kap., av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8
För vuxna anordnar det allmän-
na utbildning i form av grund-
utbildning för vuxna (grundvux)
och kommunal vuxenutbildning
(komvux) samt vuxenutbildning
för psykiskt utvecklingsstörda
(särvux).
Crundvux, komvux och särvux
bildar det offentliga skolväsendet
för vuxna. Dessutom finns särskil-
da utbildningsformer som anord-
nas av det allmänna som komplet-
tering till vuxenutbildningen inom
det offentliga skolväsendet för
vuxna.
10
Kommunerna är huvudmän för
grundvux.
Kommuner och landstingskom-
muner är huvudmän för komvux.
Landstingskommuner och i vissa
fall kommuner är huvudmän för
särvux.
För vuxna anordnar det allmän-
na utbildning i form av kommu-
nal vuxenutbildning (komvux),
vuxenutbildning för psykiskt ut-
vecklingsstörda (särvux) och
svenskundervisning för invandrare
(sfi)
Komvux, särvux och sfi bildar
del offentliga skolväsendet för
vuxna. Dessutom finns särskilda
utbildningsformer som anordnas
av det allmänna som komplette-
ring till vuxenutbildningen inom
det offentliga skolväsendet för
vuxna.
§3
Kommuner och landstingskom-
muner är huvudmän för komvux.
landstingskommuner och i vissa
fall kommuner är huvudmän för
särvux.
1 Senaste lydelse av
3 kap. 19 a § 1990:294
5 kap. 5 a § 1990:294
5 kap. 7 § 1990:294
5 kap. 12 a § 1990:294
5 kap. 14 a § 1990:294.
2 Senaste lydelse 1990:1477.
3 Senaste lydelse 1990:1477.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
Kommunerna är huvudmän för
sfi.
5 kap. Gymnasieskolan
Allmänna bestämmelser
1 §
/ detta kapitel ges föreskrifter om
sådan utbildning inom del offentliga
skolväsendet för barn och ungdom
som är avsedd alt påbörjas av ung-
domar efter avslutad grundskoleut-
bildning eller motsvarande fram till
och med del första kalenderhalvåret
del år de fyller tjugo år. Denna ut-
bildning bildar gymnasieskolan.
Bestämmelserna i detta kapitel
gäller endast ungdomar som är bo-
satta i landet, om inte regeringen fö-
reskriver annat.
2 §
Eleverna skall ha inflytande över
hur deras utbildning utformas.
3 §
Utbildningen i gymnasieskolan
skall utgöras dels av utbildning på
nationella program, som omfattar
tre årskurser, dels av utbildning på
individuella program.
Inom de nationella programmen
kan finnas olika grenar. Grenarna
kan vara nationellt eller lokalt fast-
ställda. Regeringen får meddela när-
mare föreskrifter om grenarna.
4 §
De nationella programmen skall
vara grund för fortsatt utbildning
på högskolenivå och för yrkesverk-
samhet.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
Vilka de nationella programmen
är framgår av bilaga I. Vissa be-
stämmelser om utbildningens om-
fattning på de nationella program-
men (timplaner) framgår av bila-
ga 2. Ytterligare föreskrifter om tim-
planer får meddelas av regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
Varje kommun skall informera
om de nationella programmen och
om möjligheterna att få utbildning
på individuella program.
Erbjudande om utbildning på de
nationella programmen
5 §
Varje kommun är skyldig att er-
bjuda utbildning på nationella pro-
gram för samtliga de ungdomar i
kommunen som avses i 1 § förutsatt
att de
1. har slutfört sista årskursen i
grundskolan eller motsvarande och
2. inte tidigare har gått igenom
utbildning på ett nationellt program
eller likvärdig utbildning.
Erbjudandet skall omfatta ett all-
sidigt urval av nationella program.
Antalet platser på de olika program-
men och deras grenar skall anpassas
med hänsyn till elevernas önskemål.
Erbjudandet skall avse utbildning
som anordnas inom kommunen el-
ler i en annan kommun eller lands-
tingskommun i enlighet med sam-
verkansavtal. Två eller flera kom-
muner som gemensamt erbjuder en
utbildning på ett nationellt program
bildar ett samverkansområde för
den utbildningen. Kommuner som
har slutit samverkansavtal med en
landstingskommun om en viss ut-
bildning bildar ett samverkansområ-
de för den utbildningen.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
6 §
Landstingskommunerna får an-
ordna utbildning endast på sådana
nationella program som avser natur-
bruk och omvårdnad.
Om en landstingskommun anord-
nar sådan utbildning som avses i
första stycket, får kommuner som
ingår i landstingskommunen inte
anordna samma utbildning utan
överenskommelse med landstings-
kommunen.
7 §
För svårt rörelsehindrade ungdo-
mar får de kommuner som regering-
en bestämmer i sin gymnasieskola
anordna speciellt anpassad utbild-
ning (gymnasieskola med Rh-
anpassad utbildning).
Särskilda bestämmelser om Rh-
anpassad utbildning finns i
27-32 §§.
Mottagande av sökande till de na-
tionella programmen
8 §
Den som av sin hemkommun
skall erbjudas gymnasieutbildning
på ett nationellt program enligt 5 §
första stycket är behörig sökande till
en sådan utbildning var som helst i
landet.
Av behöriga sökande till de na-
tionella program som anordnas i en
kommun eller för ett samverkans-
område skall i första hand tas emot
de som är hemmahörande i den
kommun som anordnar utbildning-
en och de som är hemmahörande i
en kommun som tillhör samver-
kansområdet för utbildningen.
Med sådana sökande som avses i
andra stycket skall jämställas
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
1. de som med hänsyn till sina
personliga förhållanden har särskil-
da skäl att fä gå i den gymnasiesko-
la dit de har sökl,
2. de som är hemmahörande i en
kommun som inte erbjuder det sök-
ta programmet och
3. de som har sökt till gymnasie-
skolan ifråga under åberopande av
att där, inom det sökta programmet,
anordnas en gren som inte erbjuds
av hemkommunen.
9 §
Regeringen kan för vissa utbild-
ningar fastställa det område från vil-
ket sökanden i första hand skall tas
emot.
10 §
Innan en kommun eller en lands-
tingskommun tar emot en sökande
som inte är hemmahörande i kom-
munen eller i samverkansområdet
för utbildningen skall yttrande in-
hämtas från sökandens hemkom-
mun. Yttrande behöver dock inte
inhämtas, om det med hänsyn till ti-
digare yttrande är onödigt.
II §
Styrelsen för utbildningen i den
anordnande kommunen eller lands-
tingskommunen beslutar om någon
sökande inte skall las emot därför
att han inte är behörig.
Styrelsen för utbildningen beslu-
tar också om mottagande av en sö-
kande som inte är hemmahörande i
kommunen eller samverkansområ-
det för utbildningen.
Styrelsens beslut enligt första och
andra styckena får överklagas hos
länsrätten av sökanden. Länsrättens
beslut får inte överklagas.
10
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
12 §
En ansökan om all tas in på ett
nationellt program skall skickas ull
styrelsen för utbildningen i den sö-
kandes hemkommun. Om ansökan
avser ett nationellt program som an-
ordnas av en annan kommun eller
av en landstingskommun, skall sty-
relsen omedelbart sända ansökan vi-
dare till styrelsen för utbildningen
där.
Erbjudande om utbildning på indi-
viduella program
13 §
Varje kommun är skyldig att er-
bjuda gymnasieutbildning i form av
individuella program för de ungdo-
mar i kommunen som avses i 1 §
och som inte har tagits in på något
nationellt program. I fråga om ele-
ver från särskolan gäller dock sär-
skilda bestämmelser.
Ett individuellt program bör mot-
svara ett nationellt program eller
syfta till att stimulera eleven att se-
nare gå över på ett sådant program.
Utbildningen på ett individuellt
program skall följa en plan, som
skall fastställas av styrelsen för ut-
bildningen.
14 §
Regeringen får föreskriva att vissa
utbildningar skall utgöra indivi-
duella program som står öppna för
sökande från hela landet.
Intagning av elever
15 §
Styrelsen för utbildningen ansva-
rar för intagningen till de olika ut-
bildningar som anordnas inom
kommunen eller landstingskommu-
nen, om inte annat följer av före-
skrifter av regeringen.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
Intagningsorganisationen får vara
gemensam med en annan kommun
och gemensam för gymnasieskolan
och gymnasial vuxenutbildning.
Föreskrifter om urval mellan be-
höriga sökande meddelas av rege-
ringen.
Beslut om intagning får inte över-
klagas.
Elevernas rätt att fullfölja sin utbild-
ning
16 §
Den som har tagits in på ett na-
tionellt program i gymnasieskolan
och påbörjat det, har rätt att fullföl-
ja sin utbildning på del programmet
i kommunen eller inom sam-
verkansområdet eller, om utbild-
ningen har en landstingskommun
som huvudman, inom det lands-
tingsområdet. Detta gäller även om
de förhållanden som låg till grund
för mottagandet ändras under stu-
dietiden.
17 §
En elev, som har tagits in pä ett
nationellt program eller på en viss
gren inom ett sådant program och
påbörjat utbildningen men som där-
efter flyttar från kommunen eller
samverkansområdet för utbild-
ningen, har rätt att fullfölja utbild-
ningen på det påbörjade program-
met eller grenen där den nya hem-
kommunen erbjuder sådan utbild-
ning. Erbjuder den nya hemkommu-
nen inte programmet eller grenen
har eleven rätt att efter eget val full-
följa sin utbildning i en annan kom-
mun eller landstingskommun som
anordnar utbildningen.
12
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
18 §
Elever som önskar fullfölja sin ut-
bildning på en sådan gren inom ett
nationellt program som inte erbjuds
av deras hemkommun bör, i mån av
plats, få flytta till gymnasieskolan i
en kommun eller landstingskommun
där den önskade grenen anordnas.
Styrelsen för utbildningen i den
kommun eller landstingskommun
där grenen anordnas beslutar om
sådant mottagande av en elev.
Styrelsens beslut får inte över-
klagas.
19 §
Regeringen får meddela föreskrif-
ter om vad som krävs för att flytta
till högre årskurs och om begräns-
ningar i rätten att gå om årskurser.
20 §
Den som har påbörjat en utbild-
ning på ett individuellt program i en
kommun har rätt att fullfölja pro-
grammet enligt den plan som fanns
när utbildningen inleddes.
Om eleven har medgivit alt pro-
grammet ändras, har han rätt att
fullfölja utbildningen på det ändra-
de programmet.
Kostnader
21 §
Utbildningen i gymnasieskolan
skall vara avgiftsfri för eleverna. De
skall utan kostnad ha tillgång till
böcker, verktyg och andra hjälpme-
del som behövs för en tidsenlig ut-
bildning. Huvudmannen får dock
besluta att eleverna skall hålla sig
med enstaka egna hjälpmedel. I
verksamheten får också förekomma
enstaka inslag som kan medföra en
obetydlig kostnad för eleverna.
13
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
Interkommunal ersättning
22 §
En kommun som i sin gymnasie-
skola på ett nationellt program har
tagit in en elev som inte är hemma-
hörande i kommunen eller i samver-
kansområdet för utbildningen, har
rätt till ersättning för sina kostnader
för elevens utbildning från elevens
hemkommun.
23 §
En landstingskommun som i sin
gymnasieskola på ett nationellt pro-
gram har tagit in en elev som inte är
hemmahörande i en kommun som
har samverkansavtal med lands-
tingskommunen, har rätt till ersätt-
ning för sina kostnader för elevens
utbildning från elevens hemkom-
mun. Landstingskommunen får
dock inte betinga sig högre ersätt-
ning från hemkommunen än som
svarar mot det statsbidrag som ut-
går dit för elevens utbildning i gym-
nasieskolan.
24 §
1 fall som avses i 22 och 23 §§ är
dock hemkommunen inte skyldig att
betala ersättning, om det är fråga
om ett nationellt program eller gren
av sådant program som kommunen
själv erbjuder, utom då eleven har
tagits emot med stöd av 8 § tredje
stycket 1 och 3.
25 §
När det gäller utbildning för dö-
va, hörselskadade och svårt rörelse-
hindrade elever får regeringen fast-
ställa den extra ersättning som skall
lämnas för dessa elever.
14
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
26 §
Regeringen får föreskriva om
skyldighet för hemkommunerna all
betala ersättning till den anordnan-
de kommunen för sådan utbildning
som avses i 9 och 14
Utbildning som är speciellt anpas-
sad för svårt rörelsehindrade ungdo-
mar (Rh-anpassad utbildning) m.m.
27 §
I denna lag avses med svårt
rörelsehindrad den som
på grund av ett rörelsehinder eller,
om även annat funktionshinder fö-
religger, sitt samlade handikapp inte
kan följa reguljär studiegång i gym-
nasieskolan och som för att kunna
genomföra gymnasiala studier behö-
ver tillgång till en gymnasieskola
med Rh-anpassad utbildning och
särskilda omvårdnadsinsatser i form
av boende i elevhem, omvårdnad i
boendet och habililering.
28 §
Ungdomar som är svårt rörelse-
hindrade har rätt alt efter fullgjord
skolplikt få utbildning på ett natio-
nellt program på en sådan gymna-
sieskola med Rh-anpassad utbild-
ning som avses i 7 Rälten gäller
intill utgången av vårterminen det
kalenderår då eleven fyller 21 är.
Om en elev har påbörjat utbild-
ning i en gymnasieskola med Rh-
anpassad utbildning före utgången
av vårterminen det kalenderår då
han fyller 21 år, skall han beredas
möjlighet att fortsätta utbildningen
lill utgången av vårterminen det ka-
lenderår då han fyller 23 år, om det
behövs för alt slutföra utbildningen.
15
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
29 §
En sådan gymnasieskola med Rh-
anpassad utbildning som avses i 7 #
skall ta emot sökande från hela lan-
det till den speciellt anpassade ut-
bildningen.
30 §
Frågor om intagning till Rh-
anpassad utbildning vid vissa gym-
nasieskolor och andra frågor om
rätt till sådan utbildning enligt 7 §
prövas av en särskild nämnd, ge-
mensam för sådana gymnasieskolor.
Nämnden skall ha minst sju och
högst elva ledamöter. I nämnden
skall finnas bl.a. företrädare för
gymnasieskolan och grundskolan
samt för de rörelsehindrade. Leda-
möterna utses av regeringen.
Nämndens beslut i fråga om in-
tagning eller i övrigt om rätt lill ut-
bildning får överklagas endast av
den som begärt utbildningen. Beslu-
tet överklagas hos länsrätten. Ett be-
slut får dock inte överklagas såvitt
det gäller placering vid en viss gym-
nasieskola.
31 §
A vgifter får inte las ut för insatser
för omvårdnad i boendel och habi-
litering som tillhandahålls av staten,
kommun eller landstingskommun i
anslutning till gymnasieskola med
Rh-anpassad utbildning. Regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter
om avgifter för kost och logi.
32 §
Regeringen får föreskriva att ut-
bildningen på nationella program
får fördelas på fler än tre läsår när
del gäller utbildning för döva,
hörselskadade och svårt rörelse-
hindrade.
16
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
11 kap. Kommunal vuxen-
utbildning (komvux)
Gemensamma bestämmelser
1 §
Komvux beslår av grundläggande
vuxenutbildning, gymnasial vuxen-
utbildning och påbyggnadsutbild-
ning.
2 §
Grundläggande vuxenutbildning
syftar till att ge vuxna sådana kun-
skaper och färdigheter som de behö-
ver för att delta i samhälls- och ar-
betsliv. Den skall också syfta till att
möjliggöra fortsatta studier.
Gymnasial vuxenutbildning syftar
till att ge vuxna kunskaper och fär-
digheter motsvarande de som ung-
domar kan få genom gymnasiesko-
lan.
Påbyggnadsulbildning syftar till
att ge vuxna en sådan utbildning
som leder till en ny nivå inom deras
yrke eller till ett nytt yrke. Vad som
sägs i detta kapitel om gymnasial
vuxenutbildning gäller också på-
byggnadsuibildning.
3 §
Bestämmelserna om komvux gäl-
ler inte vuxna som behöver under-
visning motsvarande grundsärsko-
lans eller träningsskolans. Beträffan-
de sådana vuxna gäller i stället la-
gens bestämmelser om särvux.
4 §
Eleverna skall ha inflytande över
hur deras utbildning utformas.
17
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
5 §
Utbildningen i komvux skall vara
avgiftsfri för eleverna.
Såvitt gäller läroböcker, skrivma-
teriel, verktyg, skyddskläder och
andra därmed jämförliga hjälpme-
del som varje elev har för eget bruk
och behåller som sin egendom, får
huvudmannen bestämma att hjälp-
medlen skall anskaffas av eleverna
själva på egen bekostnad eller erbju-
das mot avgifter som högst motsva-
rar huvudmannens anskaffnings-
kostnader.
I övrigt skall hjälpmedel som an-
vänds i komvux tillhandahållas utan
kostnad för eleverna, om inte något
annat följer av föreskrifter som
meddelas av regeringen.
6 §
Kommuner och landstings-
kommuner får uppdra ål andra att
anordna komvux. Regeringen får
meddela föreskrifter om vem som
får ges ett sådant uppdrag och om
villkor för det.
7 §
För sådan komvux som anordnas
av någon annan än en kommun el-
ler en landstingskommun gäller inte
bestämmelserna i 2 kap. 4-7
Grundläggande vuxenutbildning
Huvudmannens ansvar
8 §
Varje kommun ansvarar för alt
de kommuninnevånare som enligt
10 § har rätt till utbildningen och
önskar delta i den, får det.
18
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
9 $
Varje kommun skall aktivt verka
för att nå dem i kommunen som har
rätt till grundläggande vuxen-
utbildning och för att motivera dem
att delta i utbildningen.
Rätt all delta
10 §
Varje kommuninnevånare har
rätt all delia i grundläggande vuxen-
utbildning från och med andra ka-
lenderhalvåret del år han fyller 20
år, om han saknar sådana färdighe-
ter som normall uppnås i grundsko-
lan och är bosalt i landet.
Regeringen får föreskriva all
också den som inte är bosatt i lan-
det skall ha rätt all delta.
Den som har rätt all delta i
grundläggande vuxenutbildning har
rätt att delia i sådan undervisning i
en annan kommun om utbildningen
finns där.
Bestämmelserna i denna paragraf
gäller inte den som är inlagen i kri-
minalvårdsansiali.
Anmälan
II §
Den som vill delta i grund-
läggande vuxenutbildning skall an-
mäla detta till styrelsen för utbild-
ningen i sin hemkommun. Om an-
mälan avser en utbildning som en
annan kommun anordnar eller låter
anordna, skall styrelsen omedelbari
sända anmälan vidare lill den kom-
munen.
19
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
Undervisning på annat språk än
svenska
12 §
Om en elev i grundläggande vux-
enutbildning har bristfälliga kunska-
per i svenska språket, får undervis-
ning meddelas på elevens eget
språk. Sådan undervisning skall
kompletteras med undervisning eller
träning i svenska språket.
Undervisningens upphörande
13 §
Undervisningen i grundläggande
vuxenutbildning skall upphöra så
snart som eleven har uppnått såda-
na kunskaper som utbildningen av-
ses ge.
Undervisningen för en elev skall
också upphöra, om eleven saknar
förutsättningar att tillgodogöra sig
utbildningen eller annars inte gör
tillfredsställande framsteg.
Den för vilken grundläggande
vuxenutbildning har upphört enligt
andra stycket skall på nytt beredas
sådan utbildning, om särskilda skäl
talar för delta.
Styrelsens uppgifter
14 §
Frågor om mottagande av en elev
lill grundläggande vuxenutbildning
avgörs av styrelsen för utbildningen.
Styrelsen beslutar även om utbild-
ningen för en elev skall upphöra
och om alt på nytt bereda en elev
utbildning.
20
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Överklagande
Prop. 1990/91:85
/5 §
Styrelsens beslut enligt 14 § får
överklagas hos länsrätten av eleven.
Länsrättens beslut får inte överkla-
gas.
Interkommunal ersättning
16 §
En kommun som i sin grundläg-
gande vuxenutbildning har tagit
emot en elev som kommer från en
annan kommun, har rätt till ersätt-
ning för kostnaderna för elevens ut-
bildning från elevens hemkommun.
Gymnasial vuxenutbildning och
påbyggnadsutbildning
Huvudmannens ansvar
17 $
Kommunerna skall erbjuda gym-
nasial vuxenutbildning. De skall
härvid sträva efter att erbjuda ut-
bildning som svarar mot efterfrågan
och behov.
Landstingskommunerna får an-
ordna gymnasial vuxenutbildning
endast inom områdena naturbruk
och omvårdnad.
18 §
Varje kommun skall informera
om möjligheterna lill gymnasial
vuxenutbildning samt verka för all
vuxna deltar i sådan utbildning.
19 §
Varje kommuninnevånare är be-
hörig att delta i gymnasial vuxenut
bildning om han är bosatt i landet
och i övrigt uppfyller föreskrivna
villkor,
21
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
1. från och med andra kalender-
halvåret del år han fyller 20 år, eller
2. när han slutfört utbildning pä
ett nationellt program eller likvärdig
utbildning i gymnasieskolan.
Regeringen får föreskriva att
också den som inte är bosatt i lan-
det skall vara behörig att delta.
Föreskrifter om ytterligare behö-
righetsvillkor och om urval mellan
behöriga sökande meddelas av rege-
ringen.
Bestämmelserna i denna paragraf
gäller inte den som är intagen i kri-
minalvårdsanstall.
20 §
En kommun eller en landstings-
kommun är skyldig att lill sin gym-
nasiala vuxenutbildning ta emot en
sökande från en annan kommun,
om hemkommunen har åtagit sig alt
svara för kostnaderna för elevens
utbildning.
Ansökan
21 §
Den som vill delta i gymnasial
vuxenutbildning skall ansöka om
detta hos styrelsen för utbildningen i
sin hemkommun. Om ansökan av-
ser en utbildning som en annan
kommun eller en landstingskommun
anordnar eller låter anordna, skall
styrelsen skyndsami sända ansökan
vidare lill styrelsen för utbildningen
där. lill ansökan skall styrelsen fo-
ga ett yitrande av vilket det framgår
om hemkommunen ålar sig all sva-
ra för kostnaderna för elevens ut-
bildning, såvida del inte pä grund
av tidigare överenskommelse är
onödigt.
22
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
Styrelsens uppgifter
22 §
Frågor om mottagande av en elev
till gymnasial vuxenutbildning och
om intagning till sådan utbildning
avgörs av styrelsen för utbildningen.
Intagningsorganisationen får vara
gemensam för flera kommuner samt
för gymnasial vuxenutbildning och
gymnasieskolan.
Överklagande
23 §
Styrelsens beslut om mottagande
får överklagas hos länsrätten av ele-
ven. Länsrättens beslut får inte
övr klagas.
Beslut om intagning får inte över-
klagas.
23
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
12 kap. Vuxenutbildning för
psykiskt utvecklingsstörda
(särvux)
Allmänna bestämmelser
1 §
Särvux syftar ull au ge vuxna som
är psykiskt utvecklingsstörda kun-
skaper och färdigheter motsvarande
de som ungdomar kan få i grund-
särskolan och träningsskolan.
2 $
Eleverna skall ha inflytande över
hur deras utbildning utformas. Om-
fattningen och utformningen av ele-
vernas inflytande skall anpassas ef-
ter deras förutsättningar.
Huvudmannens ansvar
3 §
Landstingskommunerna skall er-
bjuda särvux. De skall härvid sträva
efter att erbjuda utbildning som sva-
rar mot behov och efterfrågan.
En landstingskommun får överlå-
ta lill en kommun som ingår i land-
stingskommunen att erbjuda sär-
vux, om kommunen medger del.
4 §
Vad som sägs i delia kapitel om
landstingskommun gäller även kom-
mun som inte ingår i någon land-
stingskommun och kommun som
fåll ansvaret att erbjuda särvux
överlåtet lill sig enligt 3 § andra
stycket.
5 §
Varje landstingskommun skall in-
formera om möjligheterna till sär-
vux samt verka för att vuxna psy-
kiskt utvecklingsstörda deltar i så-
dan utbildning
24
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
Behörighet
6 §
Varje kommuninnevånare är be-
hörig alt delta i särvux om han är
bosatt i landet och i övrigt uppfyller
föreskrivna villkor, när han inte
längre har rätt att gå i särskolan.
Regeringen får föreskriva all
också den som inte är bosatt i lan-
det skall vara behörig att delta.
Föreskrifter om ytterligare behö-
righetsvillkor och om urval mellan
behöriga sökande meddelas av rege-
ringen.
Bestämmelserna i denna paragraf
gäller inte den som är intagen i kri-
minal vårdsanstalt.
7§
En landstingskommun är skyldig
att till sin särvux ta emot en sökan-
de som kommer från en annan
landstingskommun, om hemland-
stingskommunen har åtagit sig au
svara för kostnaderna för elevens
utbildning.
Kostnader
8 §
Utbildningen i särvux skall vara
avgiftsfri för eleverna.
Såvitt gäller läroböcker, skrivma-
teriel, verktyg, skyddskläder och
andra därmed jämförliga hjälpme-
del som varje elev har för eget bruk
och behåller som sin egendom, får
huvudmannen bestämma att hjälp-
medlen skall anskaffas av eleverna
själva på egen bekostnad eller erbju-
das mot avgifter som högst motsva-
rar huvudmannens anskaffnings-
kostnader.
25
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
/ övrigt skall hjälpmedel som an-
vänds i särvux tillhandahållas ulan
kostnad för eleverna, om inte något
annat följer av föreskrifter som
medddelas av regeringen.
Uppdrag att anordna utbildning
9 §
Landstingskommuner får uppdra
åt andra att anordna särvux. Rege-
ringen får meddela föreskrifter om
vem som får ges ett sådant uppdrag
och om villkor för del.
10 §
För sådan särvux som anordnas
av någon annan än en kommun el-
ler en landstingskommun gäller inte
bestämmelserna i 2 kap. 4-7
Ansökan
11 §
Den som vill delta i särvux skall
ansöka om detta hos styrelsen för
utbildningen i sin hemlandstings-
kommun. Om ansökan avser en ut-
bildning som en kommun eller en
annan landstingskommun anordnar
eller låter anordna skall styrelsen
skyndsamt sända ansökan vidare till
styrelsen för utbildningen där.Till
ansökan skall styrelsen foga ett yt-
trande av vilket del framgår om
hemlandstingskommunen åtar sig
att svara för kostnaderna för elevens
utbildning, såvida det inte på grund
av tidigare överenskommelse är
onödigt.
2b
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
Undervisningens upphörande
12 §
Undervisningen i särvux skall
upphöra så snart eleven uppnått så-
dana kunskaper som utbildningen
avses ge.
Undervisningen för en elev skall
också upphöra, om eleven saknar
förutsättningar att tillgodogöra sig
utbildningen eller annars inte gör
lillfredställande framsteg.
Den för vilken särvux har upp-
hört enligt andra stycket får på nytt
beredas sådan utbildning, om sär-
skilda skäl talar för delta.
Styrelsens uppgifter
13 §
Frågor om mottagande av en elev
till särvux och om intagning lill så-
dan utbildning prövas av styreben
för utbildningen. Styrelsen beslutar
även om utbildningen för en elev
skall upphöra och om alt på nytt
bereda en elev utbildning.
Överklagande
14 §
Styrebens beslut om mottagande,
om all utbildningen för en elev skall
upphöra och beslut om alt inte på
nytt bereda en elev utbildning får
överklagas hos länsrätten av eleven.
Länsrättens beslut får inte överkla-
gas.
Heslut om intagning får inte över-
klagas.
27
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
13 kap. Svenskundervisning
för invandrare (sfi)
Allmänna bestämmelser
1 §
Sfi syftar till att ge vuxna nyan-
lända invandrare grundläggande
kunskaper och färdigheter i svenska
språket samt kunskaper om det
svenska samhället.
2 §
Eleverna skall ha inflytande över
hur deras utbildning utformas.
Huvudmannens ansvar
3 §
Varje kommun är skyldig all se
till att sfi erbjuds de personer över
16 år som anges i 6
Undervisningen skall erbjudas så
snart som möjligt efter invandrarens
ankomst till Sverige.
4 §
Varje kommun skall aktivt verka
för att nå dem i kommunen som har
rätt till sfi och för all motivera dem
att delta i utbildningen.
5 §
Kommunen skall samråda med
den berörda arbetsgivaren och den
lokala arbetstagarorganisationen i
förhållande lill vilken arbetsgivaren
är bunden av kollektivavtal om en
arbetstagares deltagande i undervis-
ningen och undervisningens förlägg-
ning.
Rätt att delta
6 §
Rätt all delta i en kommuns sfi
har, med det undantag som följer av
7 följande personer:
28
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
1. Utländsk medborgare, som an-
tingen är bosatt i kommunen eller
som ulan all vara bosatt där, regel-
mässigt vistas i kommunen efter all
ha ansökt om uppehållstillstånd i
avsikt att bosätta sig i riket. Be-
träffande sådan i kommunen icke
bosatt person gäller dessutom alt
han skall ha väntat på uppehållstill-
stånd under minst den lid som rege-
ringen bestämmer. Rättigheten gäller
dock inte under tid den utländske
medborgaren vistas på en statlig för-
läggning för asylsökande.
2. Svensk medborgare, som är bo-
satt i kommunen, men som tidigare
har varit bosatt utom landet och
som saknar grundläggande kunska-
per i svenska språket.
3. Finländsk medborgare,som sta-
digvarande arbetar i kommunen,
men som är bosatt i Finland nära
gränsen lill Sverige.
Om inte något annat följer av
tredje stycket gäller rätten under
sammanlagt högst två år. Tiden rä-
knas för dem som avses i första
stycket I och 2 frän del alt de bosat-
te sig i landet eller, om rättigheten
inträtt tidigare, från den tidpunkten.
För dem som avses i första stycket 3
räknas tiden från det att de började
arbeta i Sverige.
Om någon på grund av särskilda
skäl inte kunnat påbörja undervis-
ningen under den lid som anges i
andra stycket gäller rätten under yt-
terligare ett år.
7§
En utländsk medborgare som har
svenska, danska eller norska som
modersmål eller den som eljest har
sådana kunskaper i något av dessa
språk all grundläggande svenskun-
dervisning inte kan anses nödvän-
dig, har inte rätt alt delta i sfi.
29
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
Kostnader
8 §
Utbildningen i sfi skall vara av-
giftsfri för eleverna. l)e skall ulan
kostnad ha tillgång till böcker och
andra hjälpmedel som behövs för
en tidsenlig utbildning. Huvudman-
nen får dock besluta all eleverna
skall hålla sig med enstaka egna
hjälpmedel. I verksamheten får
också förekomma enstaka inslag
som kan medföra en obetydlig kost-
nad för eleverna.
Uppdrag att anordna utbildning
9§
Kommuner får uppdra ål andra
att anordna sfi. Regeringen får med-
dela föreskrifter om vem som får
ges ett sådant uppdrag och om vill-
kor för del.
10 §
För sådan sfi som anordnas av
någon annan än en kommun gäller
inte bestämmelserna i 2 kap. 4-7
Undervisningens upphörande
II §
Undervisningen i sfi skall upphö-
ra när en elev har uppnått sådana
kunskaper som utbildningen avses
ge-
Undervisningen för en elev skall
också upphöra, om eleven saknar
förutsättningar att tillgodogöra sig
undervisningen eller annars inte gör
tillfredställande framsteg.
Den för vilken sfi har avslutats
enligt andra stycket, eller som frivil-
ligt avbrutit utbildningen skall, om
han inte ändå har rätt till det, på
nytt beredas sådan utbildning, om
särskilda skäl talar för detta.
30
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Styrelsens uppgifter
Prop. 1990/91:85
12 §
Frågor om mottagande av en elev
till sfi avgörs av styrelsen för utbild-
ningen. Styrelsen beslutar även om
utbildningen för en elev skall upp-
höra och om alt på nytt bereda en
elev utbildning.
Överklagande
13 §
Styrelsens beslut enligt 12 § får
överklagas till länsrätten av eleven.
Länsrättens beslut får inte överkla-
gas.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om möjlighet att
låta enskilda och andra utomståen-
de svara för enstaka inslag i verk-
samheten inom det offentliga skol-
väsendet.
2 §
Regeringen får meddela förekrif-
ter om möjlighet att låta enskilda
och andra utomstående svara för
enstaka inslag i verksamheten
inom det offentliga skolväsendet
för barn och ungdom.
När det gäller utbildning i form
av ett individuellt program får rege-
ringen föreskriva alt enskilda och
andra utomstående får anordna mer
av utbildningen än som följer av
första stycket.
Bestämmelserna i 2 kap. 4-7
gäller inte sådan utbildning som
med stöd av första eller andra
styckena anordnas genom annan än
huvudman för det offentliga skolvä-
sendet.
31
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:85
10 §4
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om svårt rörelse-
hindrade elevers utbildning i gym-
nasieskola med Rh-anpassad ut-
bildning som avses i 1 kap. 5 a §. 1
sådana föreskrifter får undantag
göras från de allmänna regler om
gymnasieskola som finns i denna
lag.
Regeringen får meddela före-
skrifter om svårt rörelsehindrade
elevers utbildning i gymnasieskola
med Rh-anpassad utbildning som
avses i 5 Aap. 7 §. I sådana före-
skrifter får undantag göras från de
allmänna regler om gymnasieskola
som finns i denna lag.
4 Senaste lydelse 1990:294.
32
Bilaga I Prop. 1990/91:85
Nationella program
Barn- och fritidsprogrammet
Byggprogrammet
Elprogrammet
Energi progra m met
Estetiska programmet
Fordonsprogrammet
Handels- och administrationsprogrammet
Hantverksprogrammet
Hotell- och restaurangprogrammet
Industriprogrammet
Livsmedelsprogrammet
Medieprogrammet
Naturbruksprogrammet
Naturvetenskapsprogrammet
Om vård nadsprogra m met
Samhällsvetenskapsprogrammet
33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85
Bilaga 2 Prop. 1990/91:85
Vissa bestämmelser om utbildningens omfattning på de nationella pro-
grammen (timplaner)
Den sammanlagda undervisningstiden för eleverna inom programmen
skall vara lägst följande:
Estetiskt program
Naturvetenskapsprogram
Samhällsvetenskapsprogram
Övriga program
I 650 timmar
I 750 timmar
1 650 timmar
2 250 timmar
Varje elev skall inom varje program som lärar- eller handledarledd un-
dervisning få lägst följande antal timmar i följande ämnen:
|
Svenska |
140 timmar |
|
Engelska |
100 timmar |
|
Samhällskunskap |
80 timmar |
|
Matematik |
100 timmar |
|
Naturkunskap |
30 timmar |
|
Idrott och hälsa |
80 timmar |
|
Estetisk verksamhet |
30 timmar |
|
Individuella val |
100 timmar |
|
Specialarbete |
30 timmar |
34
Prop. 1990/91:85
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och tillämpas i fråga om
sådan utbildning som äger rum efter den 1 juli 1992, om inte något an-
nat föreskrivs nedan.1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och till-
ämpas i fråga om sådan utbildning som äger rum efter den 1 juli 1992,
om inte något annat föreskrivs nedan.
Genom lagen upphävs vuxenutbildningslagen (1984:1118) och lagen
(1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare.
För utbildning som äger rum före den 1 juli 1992 gäller äldre bestäm-
melser, dock med de undantag som anges nedan under 5-11. Intill den 1
juli 1992 skall också tillämpas bestämmelserna om uppföljningsansvaret
i 3 kap. 18 § i dess äldre lydelse.
2. Sådana utbildningar i gymnasieskolan som har påbörjats före den
1 juli 1992 men då ännu inte slutförts skall huvudmannen fortsättnings-
vis anordna till dess eleverna har avslutat dem. Huvudmannen får för
sådan fortsatt utbildning anordna samtliga de studievägar som huvud-
mannen hade rätt att anordna under läsåret 1991/92. Intagning till års-
kurs 4 av fyraårig teknisk linje får dock inte ske efter läsåret 1992/93.
Som elevområde för grenar och varianter som börjar i högre årskurs
gäller de elevområden som fanns under läsåret 1991/92.
I fråga om interkommunal ersättning för sådan utbildning som avses i
första stycket tillämpas bestämmelserna i 5 andra och tredje styckena.
3. En kommun eller landstingskommun som under läsåret 1991/92
hade rätt att anordna utbildning på linjer i gymnasieskolan får även ef-
ter den 1 juli 1992, som alternativ till de nationella programmen, an-
ordna dessa linjer med undantag för tvåårig ekonomisk och tvåårig tek-
nisk linje. Intagning till årskurs 1 får dock inte ske efter läsåret 1994/95.
Har elever tagits emot på linjer med stöd av första stycket, skall ut-
bildningen fortsättningsvis anordnas till dess eleverna har avslutat den.
Bestämmelserna om nationella program skall tillämpas beträffande
sådan utbildning på linjer som anordnas enligt första stycket.
En kommun eller landstingskommun som under läsåret 1991/92 hade
rätt att anordna utbildning på specialkurser i gymnasieskolan får även
efter den 1 juli 1992, som alternativ till de nationella programmen, an-
ordna dessa specialkurser. Intagning får dock inte ske efter läsåret
1994/95.
4. Före läsåret 1993/94 får utbildning på nationella program inte an-
ordnas i andra kommuner än de som vid ikraftträdandet hade rätt att
anordna gymnasieskola enligt äldre bestämmelser.
5. För utbildning som äger rum under tiden den I juli 1991 - 30 juni
1992 gäller i stället för bestämmelserna i 5 kap. 15-20 §§ i deras äldre
lydelse och i 6 kap. vuxenutbildningslagen (1984:1118) följande.
En kommun som i sin gymnasieskola eller sin grundvux eller kom-
vux har tagit in en elev från en annan kommun har rätt till ersättning
för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun.
En landstingskommun som i sin gymnasieskola eller komvux har ta-
git in en elev har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens ut-
bildning. Ersättningen skall betalas av elevens hemkommun.
En landstingskommun som i sin särvux har tagit in en elev har rätt
till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från en kommun
som ingår i en annan landstingskommun eller som inte ingår i någon
35
landstingskommun. Ersättningen skall i sådant fall betalas av elevens
hemlandstingskommun eller, om eleven kommer från en kommun som
inte ingår i någon landstingskommun, av denna. Motsvarande rätt till-
kommer en kommun som inte ingår i någon landstingskommun.
6. För utbildning som äger rum under tiden den I juli 1991 - 30 juni
1992 gäller i stället för bestämmelserna i 5 kap. 9 § andra och tredje
styckena och 10 § i deras äldre lydelse följande.
Beslut om mottagande skall fattas av styrelsen för utbildningen i den
kommun där mottagande har sökts. Styrelsens beslut får av sökanden
överklagas till länsrätt.
7. Bestämmelserna i 2 kap. 1 § vuxenutbildningslagen (1984:1118)
skall inte tillämpas.
8. Beslut som enligt 3 kap. 7 §, 4 kap. 5 §, 4 a kap. 6 § vuxenutbild-
ningslagen och 10 § lagen (1986:159) om grundläggande svenskunder-
visning för invandrare får överklagas till skolöverstyrelsen, skall i stället
överklagas till länsrätten. Länsrättens beslut får inte överklagas.
9. Sådan utbildning vid Statens skola för vuxna i Norrköping som be-
drivs enbart som korrespondensundervisning skall fortsättningsvis an-
ordnas till och med den 30 juni 1995.
Annan utbildning vid Statens skola för vuxna än som avses i första
stycket, till vilken intagning skett före den 1 juli 1991, men som då inte
slutförts, skall fortsatt anordnas till dess eleverna har avslutat den, dock
längs till och med den 30 juni 1992.
10. Utöver den undervisning som anges i 4 a kap. I § får i särvux an-
ordnas undervisning för dem av de psykiskt utvecklingsstörda som be-
höver undervisning motsvarande träningsskolans.
11. En invandrare som behöver grundläggande svenskundervisning,
men som inte enligt bestämmelsen i 5 § andra stycket lagen (1986:159)
om grundläggande svenskundervisning för invandrare, har rätt till sådan
utbildning skall i stället ha rätt till motsvarande utbildning i komvux.
Kommunerna är skyldiga att vid behov anordna sådan utbildning.
12. En kommun som vid ikraftträdandet med skolöverstyrelsens med-
givande bedrev utbildning på vårdlinjen får efter den I juli 1992 anord-
na utbildning på ett nationellt program som avser omvårdnad utan
medgivande från landstingskommunen.
Prop. 1990/91:85
36
Prop. 1990/91:85
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgif-
ter1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
1 §
En arbetsgivare skall på det av-
giftsunderlag som anges i 3-5 §§
för varje år betala
1. sjukförsäkringsavgift med
10,10 procent,
2. folkpensionsavgift med 7,45
procent,
3. tilläggspensionsavgifl efter den
procentsats som anges i särskild
lag,
4. delpensionsavgift med 0,50
procent,
5. barnomsorgsavgift med 2,20
procent,
6. arbetsskadeavgift med 0,90
procent,
7. arbetsmarknadsavgift med
2,16 procent,
8. arbetarskyddsavgift med 0,35
procent,
9. vuxenutbildnings-
avgift med 0,270 procent samt
10. lönegarantiavgift med 0,20
procent.
Arbetsgivare som avses i 1 kap.
2 § andra stycket skall dock betala
endast tilläggspensionsavgift.
Staten betalar inte arbetsskade-
avgift.
En arbetsgivare skall på det av-
giftsunderlag som anges i 3-5 §§
för varje år betala
1. sjukförsäkringsavgift med
10,10 procent,
2. folkpensionsavgifl med 7,45
procent,
3. tilläggspensionsavgifl efter den
procentsats som anges i särskild
lag,
4. delpensionsavgift med 0,50
procent,
5. barnomsorgsavgift med 2,20
procent,
6. arbetsskadeavgift med 0,90
procent,
7. arbetsmarknadsavgift med
2,04 procent,
8. arbetarskyddsavgift med 0,35
procent,
9. utbildningsavgift
med 0,39 procent samt
10. lönegarantiavgift med 0,20
procent.
Arbetsgivare som avses i 1 kap.
2 § andra stycket skall dock betala
endast tilläggspensionsavgift.
Staten betalar inte arbetsskade-
avgift.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgifter som av-
ser tid före ikraftträdandet.
3. Arbetsmarknadsavgiften skall, utan hinder av 2 kap. 1 §, för
- det statliga budgetåret 1992/93 utgöra 2,12 procent
- det statliga budgetåret 1993/94 utgöra 2,08 procent.
4. Utbildningsavgiften skall, utan hinder av 2 kap. 1 §, för
- det statliga budgetåret 1992/93 utgöra 0,31 procent
- det statliga budgetåret 1993/94 utgöra 0,35 procent.
Lagen omtryckt 1989:633.
37
Härigenom föreskrivs följande.
Prop. 1990/91:85
1 § Med uppdragsutbildning avses i denna lag utbildning som innebär
att kommuner och landstingskommuner mot särskild ersättning från
annan än enskild, för dennes räkning anordnar utbildning för personer
som uppdragsgivaren utser. Uppdragsutbildning får bedrivas på de vill-
kor som anges i denna lag.
2 § Kommuner och landstingskommuner får bedriva uppdragsutbild-
ning som i fråga om art och nivå motsvarar den verksamhet kommunen
eller landstingskommunen får bedriva inom det offentliga skolväsendet.
Uppdragsutbildningen får dock inte motsvara ett helt nationellt pro-
gram i gymnasieskolan.
3 § I anslutning till kommunal högskoleutbildning inom vårdområdet
får bedrivas uppdragsutbildning som i fråga om art och nivå har anknyt-
ning till huvudmannens högskoleutbildning inom detta område, dock
inte uppdragsutbildning som motsvarar någon hel allmän utbildnings-
linje.
I fråga om uppdragsutbildning i anslutning till högskolan i övrigt
finns särskilda bestämmelser.
4 § Deltagare i sådan uppdragsutbildning som motsvarar utbildning
inom det offentliga skolväsendet eller i kommunal högskoleutbildning
inom vårdområdet får ges betyg eller annat kompetensbevis enligt be-
stämmelserna för sådan utbildning under de förutsättningar som anges i
föreskrifter som meddelas av regeringen.
Även i andra frågor som rör förhållandet till det offentliga skolväsen-
det eller högskoleutbildning meddelas föreskrifter av regeringen.
5 § Kommuner och landstingskommuner som är huvudmän för folk-
högskolor som kan få statsbidrag, får bedriva uppdragsutbildning vid
skolorna vid sidan av den verksamhet som kan berättiga till statsbidrag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 då lagen (1985:903) om upp-
dragsutbildning i anslutning till det kommunala skolväsendet m.m.
skall upphöra att gälla.
38
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Kommunerna skall svara för kostnaderna för elevresor enligt vad
som framgår av denna lag.
2 § För en elev som har rätt till studiehjälp enligt studiestödslagen
(1973:349), skall den kommun som enligt I kap. 15 § skollagen är ele-
vens hemkommun, ansvara för elevens kostnader för dagliga resor mel-
lan bostaden och skolan. Ansvaret gäller för sådana resor där färdvägen
är minst sex kilometer.
3 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter för tillämpningen av
denna lag. Sådana föreskrifter får innebära att kommunens ansvar för
elevens resor begränsas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Prop. 1990/91:85
39
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 februari 1991
Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, oeh statsråden lljelm-
Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,
Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,
I reivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson
l öredragande: statsrådet Persson
lill grund för mina förslag i det följande, vad gäller gymnasieskolans
område, ligger nedanstående angivna utredningar oeh förslag samt erfa-
renheterna av de försöksverksamheter inom gymnasieskolan som bedri-
vits under 1980-talet.
Den 27 februari 1989 redovisade skolöverstyrelsen (SO) i rapporten
”Redovisning av två regeringsuppdrag om gymnasieskolan” dels förslag
till ny studievägsstruktur av den yrkesförberedande gymnasieutbildning-
en, dels förslag till förändringar av de studieförberedande linjerna.
Ett förslag från utredningen om de tvååriga, ej direkt yrkesinriktade
linjerna i gymnasieskolan redovisades i betänkandet (SOU 1989:10) Två
nya treåriga linjer i gymnasieskolan.
Ett översynsarbete inom utbildningsdepartementet av den s.k. lilla
ramen och dess specialkurser för sökande med viss ålder, praktik eller
utbildning efter grundskolan samt för invandrarungdom redovisades i
promemorian Gymnasieskolans lilla ram.
Dessa förslag har varit föremål för ett brett remissarbete. Sedan för-
slagen avlämnats och synpunkterna på dem redovisats har riksdagen ta-
git ställning till ett nytt ansvars- och styrsystem för skolan (prop.
1990/91:18, UbU4, rskr. 76). Detta förhållande medför att det nu inte är
meningsfullt att under varje enskilt ställningstagande i det följande för-
söka redovisa motsvarande utredningsförslag och remissinstansernas
ställningstaganden till dem. Dessa redovisningar bör i stället i sin helhet
ingå i bilagor som innehåller korta sammanfattningar av förslagen och
av remissyttranden, bilagor som bör fogas till protokollet som bilagorna
1 och 2, förda till en separat bilagedel till propositionen.
Jag tar i detta sammanhang också ställning till återstående förslag av
Skola-Arbete-utredningen i betänkandet (SOU 1989:113) Ungdomars
40
kompetens, Vägar in i framtidens kunskapssamhälle jämte rapporten
(SOU 1989:114) Livlina för livslångt lärande.
En kort sammanfattning av förslagen i relevanta delar samt en sam-
manfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilagorna
3 och 4.
Till grund för mina förslag på vuxenutbildningens område ligger
SOs fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1991/92-1993/94.
Den 23 oktober 1989 redovisade SÖ ett regeringsuppdrag om en ut-
värdering av statens skolor för vuxna (SSV). SÖ har vidare den 1 okto-
ber 1990 dels lagt fram förslag om grundläggande svenskundervisning
för tidigare invandrare, dels redovisat sitt uppdrag om kompetensregler
för lärare i grundläggande svenskundervisning för invandrare.
Riksrevisionsverket (RRV) har den 5 oktober 1990 till regeringen
överlämnat en rapport Grundvux - styrning och resursutnyttjande. Rap-
porten utgör synpunkter och förslag grundad på en förvaltningsrevision
av grundvux.
Jag tar också i detta sammanhang ställning till särvuxkommitléns
förslag i betänkandet (SOU 1990:11) Vidgad vuxenutbildning för ut-
vecklingsstörda. En sammanfattning av förslag samt av remissyttrandena
över dem bör fogas till protokollet som bilaga 5.
Jag behandlar också den s.k. samverkansgruppens förslag (Ds
1990:59) Samverkan mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen. En
sammanfattning av gruppens förslag och inkomna yttranden bör fogas
till protokollet som bilaga 6.
Vidare redovisar jag några synpunkter på former för samverkan i en
kursbaserad gymnasial utbildning i bilaga 7.
Prop. 1990/91:85
41
Prop. 1990/91:85
Det svenska samhället har under de senaste 45 åren genomgått en radi-
kal omdaning. Välfärdssamhället har byggts ut. Det har i grunden förän-
drat det svenska folkets levnadsförhållanden samtidigt som anspråken
på trygghet och rättvisa har spridits till hela folket.
Efter en period av kvantitativa reformer förestår nu en period när
ambitionerna snarare kan inriktas mot sådana kvalitativa reformer som
gör välfärden mera rättvis och som bättre tillgodoser den enskilde med-
borgarens och individens behov, men också samhällsekonomins krav
på effektivitet och produktivitet.
Kunskaper och utbildning är ett av samhällets främsta medel för att
främja välstånd och välfärd.
Från en snäv urvalsskola har vi i Sverige skapat en allt bredare till-
valsskola, som ger ungdomen en god grundutbildning. Den allmänna
utbildningsnivån har kraftigt höjts, den högre utbildningen har öppnats
och spridits till nya sociala skikt samtidigt som en rikt differentierad
vuxenutbildning har utvecklats inom ramen för folkbildningen, den
kommunala vuxenutbildningen, arbetsmarknadsutbildningen och perso-
nalutbildningen.
Även om utbyggnaden av de olika skolformerna inte från början har
planerats som komponenter i ett genomtänkt system för återkommande
utbildning, så är de ändå delar i ett utbildningssystem som erbjuder fle-
ra ingångar och utgångar, ger möjligheter till val och omval och lägger
en grund för ett lärande genom hela livet.
Genom vår utbildningspolitik är Sverige ett gott stycke på väg mot
det "lärande samhälle" som ofta efterlyses i den internationella debat-
ten. Inget annat land satsar heller så stor andel av sina produktiva resur-
ser på utbildning som Sverige gör. Vi hör därför till de länder som har
de allra bästa förutsättningar att forma framtiden.
Vår uppgift är nu att gå vidare och vi kan göra det utifrån medveten-
heten om att vi har ett bra utbildningsväsende med förutsättning att bli
ännu bättre. Vi står i själva verket inför ett nytt spännande skede i vår
utbildningspolitik, där förutsättningarna i hög grad har skapats av den
höjda utbildningsnivån och av de stigande förväntningar som är ett re-
sultat av att utbildningsmöjligheterna har spridits till hela folket.
Perspektivet för vår politik måste vara det livslånga lärandet och de
enskilda människornas vilja att ständigt växa med kunskaper.
Den kunskapsuppbyggnad som följer med utbildningssamhällets
framväxt driver samhällsutvecklingen i demokratisk riktning. I kraft av
sina egna ökande kunskaper och sin växande kompetens vill de enskilda
människorna själva ha större möjligheter att välja och själva bestämma
över sina näraliggande omständigheter.
42
Kunskapstillväxten hör till en av de viktigaste samhällsomdanande kraf-
terna i vår tid, stimulerad av väldiga investeringar i utbildning, forsk-
ning och utveckling. Det har blivit allt vanligare att beskriva det framti-
da samhället som "ett kunskapssamhälle". Det finns flera goda skäl att
göra det.
Tillväxten av kunskaper i mängd och komplexitet är mer omfattande
och omväxlande än någon gång tidigare. Dagligen rapporteras om nya
fakta och föråldrade data. Kunskaper omsätts i en accellererande fart
och vi lever bildligt talat mitt uppe i en dramatisk "kunskapsexplosion".
Nya kunskaper förvandlar arbetsmarknader, förrycker dominerande
teknologier och förskjuter de kunskapsmässiga tyngdpunkterna mellan
nationerna. Sambanden mellan kunskapstillväxten och den ekonomiska
tillväxten stärks. 1 växande utsträckning beror nationernas välstånd och
ländernas konkurrenskraft på den mänskliga arbetsinsatsen, på männi-
skors utbildning och kunskap, kompetens och förmåga att ta till vara
och utveckla ny kunskap och ny teknik. Det mänskliga arbetet blir det
strategiska kapitalet i ett kunskapsintensivt näringsliv.
Informationsteknologins dramatiska utveckling innebär samtidigt att
de industriella kunskaperna internationaliseras. Globala företag upphä-
ver nationernas gränser, ekonomierna integreras i gemensamma mark-
nader och de nationella arbetsmarknaderna blir internationella.
Även den moderna medieteknologin suddar ut nationsgränser. En
världsvid nyhetsförmedling och en internationell, ofta amerikansk, mas-
skultur hör till vardagligheterna, precis som resor till andra länder. I tid
och rum vistas vi allt oftare på utländsk ort samtidigt som vi dagligen
möter människor som invandrat eller flytt till vårt land. Sverige har bli-
vit ett både mångnationellt och mångkulturellt samhälle.
Men när vårt intresse för folk och länder runt om i världen ökar, fal-
ler det sig naturligt att också ställa frågan om vår egen nationella identi-
tet och vår historia och det bidrag vi kan ge till den kulturella mångfal-
den i världen. Kunskaper om den egna kulturen och historien är viktiga
för att förstå andra folk och kulturer.
Att skapa en större förståelse mellan folken är nödvändigt med tanke
på att utvecklingen i världen mer och mer kommer att handla om den
djupa klyftan mellan rika och fattiga länder. Denna klyfta fördjupas av
vad som framstår som vår tids allvarligaste utmaning: att skapa en hus-
hållning med miljö och resurser som tillåter ett uthärdligt liv på jorden.
Det västerländska konsumtionsmönstret måste förändras om inte den
globala miljön skall förstöras. Detta framstår som särskilt nödvändigt
om rättvisa mellan folken skall kunna skapas., särskilt om man betän-
ker att jordens befolkning kan komma att fördubblas under de närmaste
femtio åren.
Ansvaret för vår gemensamma framtid är globalt, men det får inte bli
en undanflykt från vårt nationella ansvar. Sverige bör därför på nytt bli
ett föregångsland, denna gång för hur kunskaper om ett ekologiskt ut-
hålligt samhälle kan utvecklas och tillämpas.
Prop. 1990/91:85
43
Kunskapsexplosionen, förändringarna i arbetslivet, internationalise-
ringen och det globala ansvaret för vår gemensamma framtid kommer
att resa nya och växande anspråk på utbildningen i vårt samhälle.
Den allmänna utbildningsnivån måste ständigt anpassas till kun-
skapssamhällets framväxt. Solida kärnkunskaper blir än mer nödvändi-
ga - för alla - i en värld där kunskaperna ständigt förändras. En generell
bas av solida kunskaper underlättar den specialisering och omspecialise-
ring som kommer att bli vanlig i arbetslivet. Internationaliseringen har
som en given förutsättning goda språkkunskaper.
Hoten mot vår miljö är svåra att uppfatta för dem som saknar ele-
mentära naturvetenskapliga insikter. En rationell debatt om miljöpro-
blemen har blockerats av ett allmänbildningsideal som uteslutit naturve-
tenskapliga kunskaper.
Den nödvändiga miljömedvetenheten förutsätter en naturvetenskap-
lig alfabetisering som omfattar hela folket, om besluten skall vara grip-
bara för en demokratisk debatt och för ett demokratiskt beslutsfattande.
Reformeringen av gymnasieskolan och vuxenutbildningen syftar till
att höja den allmänna utbildningsnivån och förbereda alla för ett livs-
långt lärande, där återkommande utbildning blir allt vanligare.
Prop. 1990/91:85
Sedan lång tid tillbaka har en strävan i svensk utbildningspolitik varit
att förbättra individernas möjligheter till återkommande utbildning bl.a.
genom att undvika återvändsgränder i utbildningssystemet och ge möj-
ligheter till val och omval under yrkeslivets gång. I ett samhälle som
alltmer präglas av en fortgående kunskaps- och teknikutveckling är in-
dividens möjligheter att vara delaktig avgörande, inte bara för samhälls-
utvecklingen utan också för den enskildes personliga utveckling och ar-
betstillfredsställelse.
Utbildningsväsendet måste därför i allt större utsträckning organise-
ras så att det kan möta både individens och samhällets krav på ett livs-
långt lärande. Gymnasieskolan intar i detta sammanhang en strategisk
plats. Den måste till alla delar bli en gymnasieskola, där varje individ
kan mötas utifrån sina skilda förutsättningar och behov. Detta betyder
inte bara att elevernas efterfrågan på utbildning skall vara mera styrande
för utbudet än det är i dag, utan också att systemet måste göras så flexi-
belt att en enskild studerandes behov av en särskild utbildningsgång till-
godoses.
Att skapa förutsättningar för ett livslångt lärande och så långt möjligt
undanröja hinder för vuxnas studier är en angelägen uppgift, om åter-
kommande utbildning skall kunna bli en rell möjlighet för allt flera.
Den kraftiga utbyggnad som skett av ungdomens utbildning har fördju-
pat den utbildningsklyfta som finns mellan yngre och äldre. Närmare
800 000 svenskar i yrkesverksam ålder har kortare formell utbildning
än nio år.
44
De vuxna har många vägar att gå för att finna kunskap. Kommunal
vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildning, högskoleutbildning, folk-
högskolor och studieförbund samt personalutbildning är de viktigaste
vägarna. Den kommunala vuxenutbildningen, som jag behandlar här, är
avsedd att ge vuxna en utbildning som motsvarar den som ungdomarna
får i grundskolan och gymnasieskolan. Det är alltså en utbildning som
är viktig framför allt som grund för fortsatta studier eller för fortsatt yr-
kesutbildning. Den är också viktig för dem som vill ändra eller kom-
plettera tidigare studie- och yrkesval.
Den kommunala vuxenutbildningen är särskilt ägnad att minska ut-
bildningsklyftorna mellan ungdomen och de vuxna. Dess viktigaste upp-
gift är att erbjuda utbildning till dem som tidigare fått minst av utbild-
ningsresurserna i samhället. När denna prioritering blir tydlig, kan åter-
kommande utbildning också bli en realitet för de korttidsutbildade.
Prop. 1990/91:85
De beslut om ansvaret för skolan som riksdagen fattade under höstriks-
dagen 1990 (prop. 1990/91:18, UbU4, rskr. 76) utgick från den grund-
läggande uppfattningen att den offentliga verksamheten i framtiden
måste utvecklas och förbättras genom att de som är beroende av den el-
ler arbetar inom den får ett större inflytande över verksamheten. Denna
grundsyn måste successivt få genomslag inom all offentlig verksamhet
och ta sig uttryck i att besluten och ansvaret för besluten läggs längre
fram i organisationen till dem som verkar och arbetar där. Medborgar-
nas krav på inflytande och ansvar måste mötas genom beslut i kommu-
nerna, beslut som gör medborgarna delaktiga i fördelningen och utveck-
lingen av välfärden.
Riksdagsbeslutet innebär i sak att ansvarel för verksamheten i skolan
överförs till kommunerna. Det traditionella sältet att styra skolan ge-
nom en detaljerad statlig reglering överges nu. Staten skall i stället styra
skolan genom att ange mål och riktlinjer som är nationellt giltiga och
som skall garantera en likvärdig skola för alla. Grundläggande mål för
skolan skall anges i lag. Övriga generellt giltiga mål och riktlinjer för
utbildningen skall anges i läroplaner. Likvärdigheten skall också garan-
teras genom lärarutbildningen och fortbildningen. Staten skall ge finan-
siellt stöd till skolans verksamhet. Uppföljningen och utvärderingen
skall ge besked om i vilken utsträckning skolan förverkligar de intentio-
ner som riksdagen och regeringen gett uttryck för.
Det grundläggande synsätt och de principer för styrningen av skolan
som presenterats för riksdagen och antagits av den ligger till grund för
den reformering av gymnasieskolan och vuxenutbildningen som jag nu
presenterar. Den statliga detaljregleringen på dessa områden skall upp-
höra. Det lokala inflytandet skall bli större, samtidigt som den nationel-
la likvärdigheten inom dessa viktiga utbildningsområden garanteras. In-
dividens valmöjligheter skall öka.
En viktig drivkraft för utvecklingen av utbildningen är de studeran-
des egna insatser för att påverka och förändra. Med en ökad lokal frihet
45
att utforma utbildning och undervisning, ökar också deras möjligheter i
detta avseende.
En starkt reglerad utbildning ger i sig ett mycket begränsat utrymme
för elever att påverka sin egen utbildningsgång. I den kommunala ut-
bildningen för vuxna är studerandeinflytandet stort. Det kursbaserade
systemet gör här att de studerande har stora påverkansmöjligheter på si-
na studier, vad gäller både omfattning, inriktning och ämnesval. Mot-
svarande möjligheter måste nu skapas inom gymnasieskolan.
Utvecklingen av ett aktivt studerandeinflytande är ytterst helt bero-
ende av insatser på lokal nivå. I samband med en reform som omfattar
både gymnasieskolan och den kommunala utbildningen för vuxna är
det avgörande att förutsättningar skapas för ett ansvarstagande från de
studerandes sida och att deras möjligheter att delta i beslutsprocesserna
blir mer uppenbara. De studerande måste få goda möjligheter att till-
sammans med sina lärare planera innehållet i och uppläggningen av ut-
bildningen inom de ramar som lagts fast.
Prop. 1990/91:85
I det samhällsekonomiska läge vi i dag befinner oss i, kan vi inte längre
räkna med ökade resurser och kostnadskrävande reformer inom den of-
fentliga sektorn. I stället gäller det att inom tillgängliga ramar hitta nya
vägar, att omprioritera och effektivisera redan existerande verksamheter
och därmed utnyttja de betydande resurser som ändå finns på bästa möj-
liga sätt. Detta gäller självklart också utbildningssektorn. Det går knap-
past att tänka sig att varje kommun skall kunna utveckla en väl utbyggd
ungdomsskola och, en omfattande vuxenutbildning samt därutöver kun-
na ha högskoleutbildning och en blomstrande folkbildningsverksamhet.
En ökad efterfrågan på utbildning måste därför mötas med bättre
samverkan såväl mellan kommuner som mellan företrädare för olika ut-
bildningsformer och utbildningsanordnare. Detta kan ge båda ökad till-
gänglighet och bättre kvalitet i utbildningen. En sådan samverkan kan
eller skall inte regleras fram. Det är däremot en uppgift för riksdagen
och regeringen att undanröja de hinder för nya och okonventionella
lösningar som kan finnas i lagstiftning och andra regelsystem.
Också samverkan med arbetslivet är av vitalt intresse för utbildning-
en. Arbetslivet skall delta i den gymnasiala yrkesutbildningen Jag ser
dessutom en utökad samverkan mellan utbildningsanordnarna och ar-
betslivets företrädare som ett verksamt medel att på skilda sätt främja ut-
vecklingsprocessen. Samtidigt är det viktigt att gränsdragningen mellan
utbildningsansvaret för det allmänna och för yrkeslivet blir så klar och
entydig som möjlig. Gymnasieskolans och den kommunala vuxenutbild-
ningens uppgift är att ge en bred utbildning som skall ge en god grund
för yrkesverksamhet inom ett bredare yrkesområde. Färdigutbildningen
måste alltid ske i arbetslivet. Denna grundläggande åtskillnad ligger bak-
om mina förslag i det följande.
46
Prop. 1990/91:85
Gymnasiereformen 1970 innebar att utbildningar som tidigare funnits i
flera olika skolformer fördes samman i en gymnasieskola. I den nya
gymnasieskolan inleddes integrationen av skilda utbildningar med olika
rötter och traditioner.
Med gymnasieskolan skapades ett system av linjer, grenar och spe-
cialkurser som svarade mot behov som uppfattades angelägna inte bara
inom högskolan utan också inom arbetslivet. Ungdomarna skulle i
gymnasieskolan få antingen en utbildning som förberedde för vidare
studier eller en utbildning som innebar en grundläggande yrkes-
utbildning. De olika utbildningsvägarnas särdrag bibehölls emellertid.
Under den tid som förflutit sedan den nya gymnasieskolan började
byggas upp 1970, har en rad åtgärder vidtagits för att anpassa och förbät-
tra den gymnasiala utbildningen. Försöks- och utvecklingsarbete har be-
drivits i olika former och en omfattande försöksverksamhet med en för-
ändrad yrkesinriktad utbildning pågår sedan 1988.
Läroplanen för gymnasieskolan (Lgy 70) har dock i sina grunder va-
rit oförändrad sedan 1970. Två stora översyner har genomförts. Den för-
sta gjordes av gymnasieutredningen (GU, SOU 1981:96), och den andra
av arbetsgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen
(ÖGY.SOU 1986:2 och 3).
Gymnasieutredningen föreslog en långtgående förändring av den
gymnasiala utbildningen. I propositionen Gymnasieskola i utveckling
(prop. 1983/84:116) förordade dåvarande utbildningsministern en stegvis
strategi för reformering.
Ett centralt försöks- och utvecklingsprogram initierades därför, inom
vilket kommunerna fick möjlighet att bedriva ett lokalt förankrat ut-
vecklingsarbete. Riksdagen anvisade under en femårsperiod 15 milj.kr.
årligen till stöd för arbetet. 1 fortsättningen kallar jag detta program för
FS-projektet, där FS står för frivilliga skolformer.
FS-projektet bedrevs i fyra huvudområden:
- den yttre organisationen av studierna
- det inre arbetet
- praktikförsök
- samarbete gymnasieskola - kommunal vuxenutbildning.
Intresset för försöksverksamheten var särskilt under de första åren
mycket stort. Flertalet av de ca 900 olika försök som bedrevs i landets
skolor berörde emellertid främst de studieförberedande linjerna. I lan-
dets gymnasieskolor avvaktade man ett beslut som mer direkt gällde de
yrkesförberedande utbildningarna.
Inom försöksverksamhetens ram inleddes i många kommuner arbe-
tet med lokala utvecklingsplaner. En ämnesmetodisk utveckling av
framför allt ämnet svenska på yrkesförberedande linjer inleddes vid
många skolor. Relativt många försök gällde s.k. ämnesanknuten praktik
47
på i första hand de studieförberedande linjerna. Relativt få försök kom
att röra ökat medansvar och medinflytande för eleverna. Antalet försök
med syfte att bättre samordna gymnasieskolans och den kommunala
vuxenutbildningens resurser var också få.
I sin anslagsframställning för budgetåret 1991/92 har skolöverstyrel-
sen (SO) givit en sammanfattning av erfarenheterna från försöksperio-
den. Min bedömning är att många försök varit framgångsrika och givit
viktiga erfarenheter i det fortsatta förändringsarbetet, genom att hinder
för förändring blivit tydliga och svårigheter kunnat bearbetas. FS-
projektet innebar dessutom en viktig förberedelse inför framtida föränd-
ringar i gymnasieskolan.
I början av 1980-talet började allt fler tala om att den gymnasiala yr-
kesutbildningen var i behov av modernisering och förnyelse. I proposi-
tionen om gymnasieskola i utveckling (prop. 1983/84:116) diskuterades
yrkesutbildningen och riktlinjerna för en utredning om yrkesutbild-
ningen drogs upp.
År 1986 lade expertgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesut-
bildningen (OGY) fram sina förslag om förlängd yrkesutbildning. I pro-
positionen utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan (prop.
1987/88:102) föreslog dåvarande utbildningsministern en försöksperiod
på tre år med en 3-årig, moderniserad och i hög grad arbetsplatsförlagd
yrkesutbildning i gymnasieskolan. De allmänna ämnena skulle, enligt
förslaget, få större utrymme och ett utvecklingsarbete skulle ske för att
förbättra kvaliteten på yrkesutbildningen.
En särskild utredare utsågs för att följa och utvärdera försöksverk-
samheten. De erfarenheter som såväl SO som utredaren (SOU 1989:90
och 1990:75) hittills redovisat är att försöksverksamheten som helhet
har mötts av stort intresse från elever, lärare och arbetslivsföreträdare.
De treåriga linjerna har givit utrymme för breddning och fördjupning.
De har givit stimulans till arbetet i många skolor och till fördjupade och
regelbundna kontakter mellan skola och arbetsliv.
Antalet ungdomar som söker till de yrkesinriktade studievägarna ut-
gör i dag ca 55 % av de förstahandssökande. Sammanförandet av yrkes-
förberedande och studieförberedande utbildningar till en skolform har
dock inte inneburit att vare sig den sociala eller den könsbundna karak-
tären i studievalen har förändrats. Fortfarande är barn till akademiker
och tjänstemän starkt överrepresenterade på de studieförberedande lin-
jerna. Fortfarande väljer flickorna yrkesutbildningar inom begränsade
sektorer, vanligen vårdsektorn och kontorssektorn.
Under de senaste 20 åren har en rad åtgärder vidtagits för att anpassa
gymnasieskolans utbildningar till arbetsmarknadens behov och ungdo-
marnas önskemål. Härtill kommer att antalet utbildningsplatser har
ökat så att gymnasieskolan i dag är dimensionerad för 112 % av landets
16-åringar. Direktövergången från grundskola till gymnasieskola har
också ökat från ca 65 % till ca 85 % under denna period.
Jag kan alltså konstatera att en allt större andel av ungdomsgruppen
har fått tillgång till gymnasial utbildning. Effekten av expansionen har
Prop. 1990/91:85
också medfört att eleverna i flertalet fall kan få sitt förstahandsval tillgo-
dosett.
En viktig intention med reformen var att likställa de yrkesinriktade
utbildningarna och utbildningarna i det gamla gymnasiet och att upplö-
sa motsatsförhållandet mellan yrkesutbildning och studieförberedande
utbildning. Den nuvarande gymnasieskolan byggdes i stora drag efter
principen att utbudet så långt möjligt skall motsvara den existerande ar-
betsmarknaden och den högre utbildningens uppbyggnad. Med det ar-
betsliv som då fanns var detta rimligt. Följden har emellertid blivit att
linjernas, grenarnas och specialkursernas mångfald har skapat ett system
som är svåröverskådligt för ungdomar och svårmanövrerat och kost-
nadsdrivande för skolhuvudmännen. An viktigare är att den nuvarande
strukturen knappast längre motsvarar de krav som omvärlden ställer.
Den gymnasieskola som beslutades år 1970 har på många sätt svarat
mot de behov som medborgare och näringsliv givit uttryck för. Interna-
tionellt sett har vår gymnasieskola haft ett gott rykte. Den har bidragit
till att den generella utbildningsnivån bland landets medborgare har
höjts.
Det finns emellertid ett uppenbart behov av en revidering av studie-
vägsstrukturen och innehållets organisation och att skapa förutsättning-
ar för fortgående förändringar av innehållet. Det förslag jag nu lägger
bygger på den erfarenhet vi har av gymnasieutbildningen under 1980-
talet.
Prop. 1990/91:85
Min bedömning: Gymnasieskolan skall erbjuda alla ungdomar
en treårig gymnasieutbildning av god kvalitet och med hög till-
gänglighet. Förutsättningar skapas för fortgående förändringar
av utbildningen efter ungdomarnas önskemål och med beaktan-
de av förändringarna i arbetslivet och i samhället i övrigt. En
övergång till en kursutformad gymnasieskola skall ske.
Skäl for min bedömning: Jag har tidigare i skilda sammanhang fram-
hållit att de förslag som vid varje givet tillfälle läggs fram då bedöms va-
ra den bästa lösningen på ett aktuellt problem eller på förhållanden som
behöver förändras. Snart nog kan emellertid besluten framstå som förål-
drade och otidsenliga. För att möta den snabba utvecklingen inom ut-
bildningsområdet är det därför viktigt att skapa lösningar som ger förut-
sättningar för en fortgående utvecklingsprocess.
Min avsikt är att med mina förslag nu lägga grunden för en fortsatt
utveckling av gymnasieutbildningen. Grundförutsättningen har givits ge-
nom de beslut om ansvaret för och styrningen av skolan som riksdagen
nyligen har fattat och vars syfte är att lägga besluten långt fram i organi-
sationen, så att de som berörs av verksamheten i skolan, elever, lärare,
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85
skolledare, lokalt ansvariga politiker och arbetslivets företrädare, kan
utöva inflytande på utbildningen.
Riksdagen har tidigare slagit fast att utbildningen i skolan skall vara
likvärdig. Jag menar att det är en viktig likvärdighetsfråga att alla ung-
domar erbjuds en treårig gymnasieutbildning, oavsett vilken inriktning
de väljer. Målsättningen för gymnasieskolan måste vara att erbjuda alla
ungdomar en kvalificerad utbildning som ger grunden för både yrkes-
verksamhet och fortsatt utbildning.
Den viktigaste drivkraften för en fortsatt utveckling av näringslivet
och en fortsatt hög sysselsättning är, som jag tidigare har anfört, med-
borgarnas kunskaper och kompetens. Arbetslivet kräver i större ut-
sträckning än någonsin tidigare goda baskunskaper både i allmänna äm-
nen och i yrkesämnen. Gymnasieutbildningen skall ge alla möjlighet att
göra en utvecklingsinsats i arbetslivet och att själva utvecklas i sitt arbe-
te.
En god gymnasieutbildning är också viktig för den enskildes person-
liga utveckling och livssituation. Möjligheterna för alla att gå vidare till
högre studier måste vara reella. Givetvis kommer kompletteringar för
särskild behörighet till högskoleutbildningar att krävas i många fall,
men jag menar att det är väsentligt att gymnasieutbildningen ger en god
allmän grund för fortsatta studier i högskolan.
Gymnasieutbildningen skall vara en etapp i ett livslångt lärande. De
studieförberedande linjerna har fyllt sin uppgift genom de starka kopp-
lingarna till högskolan. Vad gäller de yrkesinriktade linjerna har denna
traditionella koppling inte funnits. Snarare har många lärare och elever
upplevt en motsättning mellan de akademiska traditioner, som förmed-
las genom de allmänna ämnena och de arbetslivsorienterande traditio-
nerna, förmedlade genom yrkesämnena.
Den högre utbildningen måste i framtiden i ökad utsträckning kun-
na rekrytera studerande från yrkeslivet, studerande som har en yrkesut-
bildning från gymnasieskolan som grund. Yrkesutbildningen måste
också mot denna bakgrund ge en bred kompetens och en god grund för
fortsatta studier.
1 detta perspektiv är det nödvändigt att utbildningen i gymnasiesko-
lan innehåller en kärna av allmänna ämnen som ger varje studerande
oavsett utbildningens inriktning en gemensam kunskap att bygga vidare
på. Detta är ett ytterligare led i strävan att garantera likvärdigheten.
Varje kommun skall i fortsättningen svara för att alla ungdomar er-
bjuds gymnasieutbildning. För att tillgång till utbildning av skilda slag
och med god kvalitet skall säkras kommer jag i det följande att föreslå
att det utbildningsutbud som kommunen erbjuder skall vara brett och
allsidigt.
Den utbildning som gymnasieskolan erbjuder ungdomar riktar sig
till de flesta av samhällets verksamhetsområden. Den nya gymnasiesko-
lan skali utbilda människor som kommer att vara verksamma på framti-
dens arbetsmarknad. Förändringar sker i snabb takt. Det är idag omöj-
ligt att göra exakta förutsägelser om vad internationellt inflytande, ökad
Prop. 1990/91:85
50
konkurrens, ny teknik och förändrade arbetsorganisationer kommer att
innebära för samhället och därmed också för utbildningen.
Gymnasieutbildningen måste därför inte bara ge goda allmänna kun-
skaper som grund för förändring och utveckling hos varje medborgare.
Gymnasieskolan i sig måste också inrymma ett stort mått av flexibilitet
samt incitament och utrymme för förändringar och förbättringar.
Förutsättningarna för detta måste ges i det sätt och på de villkor som
gymnasieutbildningen organiseras. Det är möjligt att med utgångspunkt
i den utbildnings- och yrkesstruktur som finns idag se ett antal utbild-
ningsområden i gymnasieskolan, nämligen
- utbildning inom ekonomi och handel,
- utbildning inom industri och teknik,
- utbildning inom natur och miljö,
- utbildning inom humaniora, samhälle och omvårdnad.
Dessa utbildningsområden kan betraktas som breda kunskapsområ-
den inom vilka traditionella ämnesgränser kan överskridas och nya
kombinationsmöjligheter skapas. Indelningen utgår inte från att utbild-
ningarna är studieförberedande eller yrkesinriktade eller från att utbild-
ningsbehov en gång för alla är givna. Den är däremot ett uttryck för
min uppfattning att det nuvarande linjesystemet måste brytas upp för att
gymnasieutbildningen stegvis skall kunna omformas. Indelningen kan
vara ett hjälpmedel för ett sätt att tänka vid utbildningsplaneringen i
kommunerna, särskilt när det gäller att samla resurser och kompetens.
Genom att lägga samman kurser från olika områden kan nya utbild-
ningar skapas.
Kombinationsmöjligheterna är viktiga inte minst för flickorna, efter-
som sådana skulle kunna göra utbildningsutbudet bredare för dem än
det i praktiken för närvarande är. Det finns en lång rad områden, som
idag sysselsätter stora grupper kvinnor och där nya yrken växer fram.
Jag tänker bl.a. på information, reklam, personalvård och turism. En
mindre låst utbildningsstruktur kan lättare ge utrymme för nya och at-
traktiva utbildningar.
En mycket fast linjestruktur med centralt fastlagda grenar och vari-
anter samt låsta timplaner är enligt min mening inte heller förenlig
med kraven på ett utökat individuellt och lokalt inflytande och ansvars-
tagande. Linjebegreppet i sig associerar till en utbildningsväg, som i och
för sig kan rymma visst individuellt tillval men som i huvudsak är far-
digskräddad när eleverna träder in i den.
Gymnasieutbildningen måste i stället få en struktur som ger incita-
ment till förändringar och garanterar flexibilitet och valfrihet.
Utbildningsutbudet i gymnasieskolan bör därför organiseras i natio-
nellt fastställda utbildningsprogram. Programbegreppet är enligt min me-
ning att föredra framför linjebegreppet, därför att det lättare kan för-
knippas med ramar inom vilka olika vägar kan väljas. Programmen
skall utgöra en stabil grund för en fortsatt uppbyggnad av gymnasiesko-
lan men också ge förutsättningar för flexibilitet och förändring.
Jag anser vidare att den hittills fasta grenstrukturen måste ersättas av
ett mer flexibelt system, som gör systemet öppet för långsiktig utveck-
Prop. 1990/91:85
51
ling. Det bör därför finnas nationella grenar som utformas centralt och
erbjuds kommunerna. Men utrymme måste också skapas för lokala gre-
nar som utbildningshuvudmannen utformar och fastställer.
För att underlätta en successiv förändring och utveckling krävs hä-
rutöver ett mer flexibelt kursplanesystem än det nuvarande. De centralt
fastställda programmen måste med andra ord kunna anpassas till lokala,
individuella och tidsmässigt bundna behov. Kursplanesystemet måste
dessutom vara uppbyggt så att det möjliggör samordning mellan gymna-
sieskolans undervisning och den kommunala vuxenutbildningens. Det
skall finnas utrymme för både centralt och lokalt utformade kurser.
Förutsättningar måste därför skapas för en övergång till en på sikt
kursulformad gymnasieskola. I en sådan gymnasieskola kan innehållet i
enskilda kurser förändras utan att systemet i övrigt påverkas. En kurs
kan avvecklas om behov inte längre finns och nya kurser - inom befint-
liga skolämnen eller genom tematisering - kan inrättas som svarar mot
nya behov.
I en kursulformad gymnasieskola underlättas samordningen inom
gymnasieskolan genom att samma kurs kan beröra flera utbildningsvä-
gar. Likaså skapas bättre förutsättningar för samverkan med vuxenut-
bildningen och uppdragsutbildning.
Studievägar i en kursutformad gymnasieskola kan planeras på flera
sätt (se bilaga 7). De kan byggas upp som fasta utbildningsprogram med
fasta grenar, inom vilka kurserna tillsammans motsvarar vad som krävs
som grundutbildning för en bestämd yrkesutövning eller vad som krävs
för en fortsatt utbildning i högskolan. En sådan modell skiljer sig inte
mycket från det nuvarande linjesystemet. Studievägar kan också byggas
upp som helt individuella program av ett antal kurser som eleven väljer
med hänsyn till vidare yrkes- eller studieverksamhet och till personligt
intresse. I den förra är klassen den sammanhållande enheten medan den
andra extremvarianten innebär en upplösning av skolklassen som enhet.
Erfarenheter från Sverige och andra länder visar att båda extremerna
är förenade med problem. Mellan den helt låsta strukturen och den helt
fria, finns emellertid lösningar som innebär att vissa delar i varje elevs
utbildningsgång är given och andra delar är valbara. Dels ger en sådan
lösning en viss stabilitet för eleverna. Dessutom svarar en sådan lösning
bättre mot intentionen att utbildningen skall svara mot såväl nationella
krav som individuella och lokala behov och förutsättningar.
De nationella utbildningsprogrammen och nationella och lokala gre-
nar kan sålunda byggas upp av kurser inom olika områden. Innehållet i
varje elevs utbildning kommer att utgöras av sådana kurser som är ge-
mensamma för alla elever - kärnämnen, av sådana som är karakteristis-
ka för ett eller flera program och av sådana som kanske är specifika för
en nationell eller lokal gren.
Genom att sträva mot en kursutformad gymnasieskola skapas således
möjligheter att åstadkomma den flexibilitet och de samarbetsformer som
behövs för att gymnasieutbildningen skall bli en motor för de enskilda
regionernas utveckling. Kursutformningen skapar också goda förutsätt-
ningar för eleverna att påverka sin egen utbildning och ta ansvar för
Prop. 1990/91:85
52
den. Väsentligt är dock att detta inte enbart sker genom att elevernas
möjlighet att välja kurser blir större än i det nuvarande systemet, utan
också - vilket kanske är minst lika viktigt - får möjlighet att tillsammans
med sina lärare planera innehållet i och uppläggningen av kurserna
inom de ramar som fastlagts.
En individuell inriktning inom ett program eller en gren innebär att
eleven kan välja kurser som är karakteristiska för andra program och
grenar. Utrymmet för en sådan individuell inriktning är detsamma som
för en lokal gren. Elevernas rätt att att påverka innehållet i sin utbild-
ning förstärks ytterligare av det utrymme som ges av det fria tillvalet.
För att ge förändringarna önskad effekt måste de lokalt fastställda
kurserna i utbildningen ha samma värde och status som de nationellt
fastställda kurserna. De nationellt och de lokalt fastställda kurserna
inom ett program, konstituerar tillsammans en gymnasial utbildnings-
väg.
Vidare förutsätter förändringen en timplanekonstruktion som anger
ramar snarare än låser möjligheterna att utforma och anpassa skolverk-
samheten. Genom att inte heller låsa timplanerna till olika årskurser
kan undervisningstimmarna i olika ämnen, grupper av ämnen eller te-
man planeras och läggas ut så att de bäst passar olika lokala förutsätt-
ningar och på bästa sätt garanterar en effektiv undervisning.
Ansvaret som nu läggs på landets kommuner för den utbildning som
erbjuds inom kommunen, innebär i sig en drivkraft för förändring. Ett
utrymme ges för en flexibilitet och känslighet för förändringar i omvärl-
den som inte ryms inom ett centralt fastlagt system. Ett utrymme ges för
det naturliga engagemang som finns i lokalsamhällets krav och behov.
Det lokala ansvaret att utforma och planera utbildningen ger dessutom
förutsättningar för bättre anpassning till ungdomars behov och intres-
sen.
I de förslag jag lägger står de nationella intressena inte i motsatsställ-
ning till de lokala och individuella intressena och behoven. Tvärtom
förutsätter de varandra i en utvecklingsstrategi. Utan den spänning som
finns genom dessa riskerar varje system att stagnera och cementeras i si-
na former.
Prop. 1990/91:85
53
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Utbildningen i gymnasieskolan skall ske dels på na-
tionella program, som skall vara treåriga och utgöra grund för
högskolestudier och yrkesverksamhet, dels på individuella pro-
gram. Inom ramen för de individuella programmen skall kunna
anordnas ett brett spektrum av utbildningar, som spänner från
heltidsstudier motsvarande dem på de nationella programmen
till kurser som exempelvis kompletterar en anställning eller
kompletterar brister i tidigare utbildning som förberedelse för
studier på ett nationellt program.
I fråga om elever från särskolan skall gälla särskilda regler.
Skälen för mitt förslag: De förslag jag nu lägger fram omspänner bå-
de gymnasieskolan och den vuxenutbildning som hör till det offentliga
skolväsendet. Även om förslagen bl.a. syftar till en närmare samverkan
mellan dessa två utbildningsformer är det nödvändigt att ha en klar
gräns mellan dem. Enligt min mening bör den gränsen dras så att gym-
nasieskolans ansvar avser utbildning som inleds före utgången av det
första kalenderhalvåret det år då eleven fyller 20 år, medan vuxenutbild-
ningens ansvar tar vid därefter. Jag skall närmare gå in på denna gräns-
ragning när jag längre fram behandlar vissa gemensamma frågor (avsnitt
5.1.1). Här kan jag emellertid nämna att man med en så dragen gräns
ansluter till gränsdragningen i studiestödslagen mellan studiebidragen,
som avser gymnasiala studier, och studiemedel, som avser postgymnasia-
la studier.
Jag anser att utbildningen i gymnasieskolan skall anordnas dels i
form av treåriga utbildningar enligt program som fastställs nationellt,
dels i form av individuella program.
Utbildningen på de nationella programmen skall tjäna som grund
för högskoleutbildning och yrkesverksamhet. Något sådant mål bör där-
emot inte generellt gälla för de individuella programmen, eftersom det
inom ramen för dessa bör finnas utrymme för ett brett spektrum av ut-
bildningar. Som sådana program bör sålunda kunna anordnas utbild-
ningar som till sin omfattning och kompetensnivå helt svarar mot dem
som ges på de nationella programmen. Samtidigt skall emellertid ett in-
dividuellt program kunna utformas som studier som kompletterar ex-
empelvis en yrkesverksamhet eller på ett sätt som syftar till att reparera
brister i utbildningen från grundskolan och senare göra det möjligt att
gå in t.ex. på ett nationellt program. De individuella programmen bör
sålunda allt efter omständigheterna kunna anpassas för att på olika sätt
ge en utbildning inom gymnasieskolan för dem som inte önskat gå nå-
54
got av de erbjudna nationella programmen. Det säger sig självt att ett ge-
mensamt mål av samma slag som för de nationella programmen inte
kan ställas upp här.
De nationella programmen kan sägas motsvara linjesystemet i dagens
gymnasieskola. Liksom linjerna bör de kunna ha olika utgångar i form
av grenar. Grendelning bör dock inte i något fall ske förrän tidigast i
årskurs 2. För dessa program ser jag det som en väsentlig princip att de
har en sammanhållen ingång. Det är naturligt att på ett nationellt pro-
gram också grenar kan fastställas nationellt. Grenar bör emellertid
också kunna fastställas lokalt. I de lokala grenarna ligger en utvecklings-
möjlighet för gymnasieskolan. Givetvis måste därvid ställas villkor så att
en lokal gren kvalitativt motsvarar de förekommande nationella grenar-
na inom programmet. Regeringen bör få till uppgift att meddela närma-
re föreskrifter beträffande grenarna.
Jag skall längre fram redogöra för hur jag anser att de nationella pro-
grammen bör se ut. I anslutning därtill skall jag också återkomma till
frågan om lokala grenar. Vidare skall jag närmare utveckla vad som bör
kunna anordnas i form av individuella program. Jag vill emellertid re-
dan nu förorda att den grundstruktur för gymnasieskolan som jag här
har dragit upp anges direkt i skollagen. Bestämmelserna i den delen kan
lämpligen placeras som en inledning till ett kapitel om gymnasieskolan.
Utbildningen i särskolan är inte sådan att den kan ge behörighet till
de nationella programmen. De individuella program inom gymnasi-
eskolans ram som jag har i tankarna är knappast heller lämpade för
dem som fått sin utbildning i särskolan. För dessa ungdomar bör i stäl-
let gälla särskilda regler. Jag avser att inom kort lägga fram förslag även
i den delen.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Varje kommun skall vara skyldig att erbjuda ut-
bildning på nationella program för samtliga de ungdomar i
kommunen som har slutfört sista årskursen i grundskolan eller
motsvarande, dock längst till och med det första kalenderhalvå-
ret det år de fyller 20 år och förutsatt att de inte tidigare har gått
igenom ett sådant program eller likvärdig utbildning.
Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom den eg-
na kommunen eller i en annan kommun eller landstingskom-
mun enligt samverkansavtal.
Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av de nationella
programmen.
55
Prop. 1990/91:85
Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall
anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.
Varje kommun skall informera om de nationella programmen
och om möjligheterna att få utbildning på individuella program.
Skälen för mitt förslag: Den helt övervägande andelen av de elever
som går ut grundskolan fortsätter numera i gymnasieskolan. Mot den
akgrunden ser jag det nu som ett naturligt steg att ge lagstadgad rätt till
utbildning i gymnasieskolan för alla de ungdomar som har slutfört sista
årskursen i grundskolan eller en motsvarande utbildning. Jag vill här
också erinra om att en sådan rätt fanns med bland utgångspunkterna för
beräkningen av det nya statsbidrag till kommunernas offentliga skolvä-
sende som riksdagen har beslutat om under år 1990.
För varje kommun bör gälla en skyldighet att erbjuda utbildning på
de nationella programmen för alla de ungdomar i kommunen som har
gått ut grundskolan eller motsvarande, dock längst till och med det för-
sta kalenderhalvåret det år de fyller 20 år och förutsatt att de inte redan
har genomgått en sådan eller likvärdig utbildning. De nationella pro-
grammen är ett utflöde av principen att statsmakterna i ett målstyrt sys-
tem ändå måste ge eleverna vissa garantier för kvalitet och likvärdighet
över landet. Det är därmed följdriktigt att det är denna utbildningsform
som kommunerna blir skyldiga att dimensionera för alla och erbjuda
till alla.
En sådan skyldighet för kommunen som jag nu har föreslagit konsti-
tuterar samtidigt en rätt för de ungdomar i kommunen i förhållande till
vilka skyldigheten gäller. Indirekt följer också av en så angiven skyldig-
het för kommunerna vad som generellt ger behörighet att söka utbild-
ning på de nationella programmen, nämligen att ha gått ut grundskolan
eller motsvarande och att ännu inte ha passerat det första kalenderhal-
våret det år man fyller 20 år. En uttrycklig bestämmelse om behörighet
bör emellertid finnas, bl.a. med hänsyn till dem som vill söka annan
gymnasieutbildning än den hemkommunen erbjuder. Jag återkommer
till det längre fram.
Den krets ungdomar i kommunen som har rätt att få en utbildning i
gymnasieskolan på ett nationellt program bör avgränsas i tre hänseen-
den.
Den första avgränsningen består i att kommunens skyldighet gäller
dem som har gått ut sista årskursen i grundskolan eller motsvarande.
Undervisningen på programmen förutsätts bygga på den kunskap som
förmedlas i grundskolan. Motsvarande kunskap kan fås också på andra
vägar, t.ex. genom sameskolan, specialskolan och godkända fristående
skolor. Vidare får utbildning i motsvarande skolformer i de andra nor-
diska länderna anses likvärdig. Även andra vägar kan tänkas ge motsva-
rande kunskap. Jag har därför stannat för att inte föreslå någon uppräk-
56
ning av skolformer utan föreslår att utbildningsnivån anges så att veder-
börande har gått ut sista årskursen i grundskolan eller motsvarande.
Med hänsyn till den gränsdragning mellan gymnasieskolan och
vuxenutbildningen som jag tidigare har föreslagit bör kommunens skyl-
dighet att erbjuda utbildning upphöra beträffande dem som inte hunnit
börja utbildningen under det första kalenderhalvåret det år de fyller 20
år. Utbildning som påbörjas därefter bör, såvitt gäller det offentliga skol-
väsendet, ske inom den kommunala vuxenutbildningen. Givetvis bör
gälla att den som väl har börjat gymnasieskolan före åldersgränsen skall
få gå ut densamma, även om han under tiden passerar åldersgränsen.
Den sista avgränsningen består i att skyldigheten inte gäller dem som
redan har gått igenom utbildning på ett nationellt program eller en lik-
värdig utbildning. I fråga om dem som har utbildats på ett nationellt
program vore det givetvis inte rimligt om de skulle behöva erbjudas än-
nu ett program därför att de ännu tillhörde ålderskategorin för gymnasi-
eskolan. Det räcker dock inte att stanna vid dessa ungdomar. Som jag ti-
digare har påpekat - och som jag skall utveckla närmare i det följande -
bör det vara möjligt att inom ramen för de individuella programmen
anordna utbildning som är likvärdig med den på de nationella program-
men. Den som har fått en sådan utbildning i gymnasieskolan skall rim-
ligen inte heller omfattas av skyldigheten att erbjuda utbildning.
Det kan inte krävas att alla kommuner inom sina egna gränser skall
etablera gymnasieskolor som kan ta emot alla de ungdomar i kommu-
nen som har rätt till utbildning på de nationella programmen. I åtskilli-
ga fall skulle sådana etableringar vara orationella och i realiteten göra
det svårt att få till stånd ett brett och kvalitativt gott utbildningsutbud
utanför de större tätorter som har tillräckligt eget underlag för bredd i
utbudet förenad med god kvalité i utbildningen. Lösningen ligger i stäl-
let i att kommunerna samverkar med varandra för att komponera ett ut-
bildningsutbud för sina ungdomar.
Mot denna bakgrund föreslår jag att kommunerna skall få fullgöra
sin skyldighet att erbjuda utbildning på de nationella programmen både
genom erbjudande som avser sådan utbildning som anordnas i kommu-
nen och genom erbjudande som avser sådan utbildning som anordnas i
en annan kommun eller landstingskommun enligt samverkansavtal. Ge-
nom sådana samverkansavtal kan två eller flera kommuner sinsemellan
fördela olika program eller grenar inom ett program så att en från alla
synpunkter ändamålsenlig organisation för denna del av gymnasieskolan
uppnås. Kommuner som gemensamt erbjuder en utbildning bildar ett
samverkansområde för den utbildningen.
Systemet med samverkansavtal mellan kommunerna ersätter den
statliga planeringen av gymnasieskolan. Det är därmed av avgörande
vikt för huruvida den avregleringen skall bli lyckosam att kommunerna
verkligen bemödar sig om att samverka med varandra om gymnasieorga-
nisationen. Enligt min bedömning har kommunerna dock goda anled-
ningar att se till att samverkan kommer till stånd. Tillskapandet av än-
damålsenliga samverkansområden ger kommunerna ett stabilt plane-
ringsunderlag för dimensionering och inriktning av gymnasieskolan,
Prop. 1990/91:85
57
när det gäller de nationella programmen. Det bör också ligga i kommu-
nernas ansvar för gymnasieskolan att de för ungdomarna och deras för-
äldrar kan presentera ett samlat utbud med uppgift om var olika pro-
gram och grenar faktiskt anordnas genom kommunens försorg. Genom
samverkansavtaien kan också läggas fast grunder för kostnadsfördelning
mellan de samverkande kommunerna. Jag skall återkomma till den
ekonomiska aspekten längre fram.
Ytterligare bör på varje kommun ställas de två kraven att erbjudan-
det om utbildning skall omfatta ett allsidigt urval av nationella program
samt att antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall
anpassas efter elevernas önskemål. En skyldighet för kommunerna att
erbjuda ett allsidigt urval är nödvändig för att undvika risken att bred-
den i utbildningsutbudet påtagligt minskar i förhållande till det utbud
som för närvarande finns i flertalet gymnasieregioner. Utan en sådan
bredd i utbudet från varje kommun skulle den oönskade utvecklingen
kunna inträda att en växande skara ungdomar på egen hand skulle få
finna utbildning på orter utanför kommunen eller samverkansområdet.
Ett allsidigt urval bör enligt min mening innebära att mer än hälften
av de nationella programmen finns med i utbudet. Jag vill dock helst
undvika att uppställa en stel regel om utbudets innehåll, utan förlitar
mig på att kommunerna i eget intresse tillser att bredden blir tillräcklig.
För stora delar av landet torde det, med det linjeutbud som finns för
närvarande, bli naturligt att i väl sammanhållna samverkansområden
anordna alla programmen. Den undervisning som skall erbjudas skall
givetvis ha formen av normal gymnasieundervisning med lärarledda lek-
tioner. Detta kommer att framgå bl.a. av att riksdagen avses föreskriva
en minsta garanterad tid av lärarhandledd undervisning på de olika pro-
grammen. Vad jag nu har sagt innebär att exempelvis specialformer med
distansundervisning, som har förekommit som försöksverksamhet, inte
ryms inom den nya gymansieskolans nationella program.
I linje med min strävan att utveckla elevinflytandet och därmed att
också stärka ungdomarnas intresse och ansvar för sin gymnasieutbild-
ning ligger förslaget att fördelningen av platser mellan olika program
och grenar skall anpassas efter elevernas önskemål. Regeln innebär inte
någon fullständig garanti för att envar i varje årsklass skall få just det
program eller just den gren inom programmet som han eller hon har
önskat. Gymnasieskolans organisation kan inte alltid anpassas så snabbt
som tillfälliga svängningar i studieval kan ske. Principen bör emellertid
vara klar, det skall vara elevernas studieval som skall styra utvecklingen,
inte andra hänsyn från kommunens sida. 1 en sådan princip ligger
också att kommunerna bör försöka skaffa sig en uppfattning om önske-
målen i så god tid att man har rimlig möjlighet att justera platsfördel-
ningen inför den åldersklass som närmast kommer att tas in i gymnasi-
eskolan. En väg är att låta eleverna i årskurs 9 redan under hösttermi-
nen i den årskursen preliminärt ange önskad studieväg i gymnasiesko-
lan. Det bör enligt min mening, inom ramen för en föreskrift i lagen
om skyldighet att anpassa platsantalet efter elevernas önskemål, finnas
utrymme för regeringen att som verkställighetsföreskrifter meddela be-
Prop. 1990/91:85
58
stämmelser om ordningen för ansökan eller förhandsanmälan till gym- Prop. 1990/91:85
nasieskolan.
Anpassningen efter elevernas önskemål begränsas oekså av huvudre-
geln att det från varje kommun skall erbjudas ett allsidigt urval av natio-
nella program. Särskilt när det gäller huvudsakligen yrkesförberedande
program får sålunda inte tillfälliga strömningar mot ett visst yrke eller
yrkesområde leda till att utbildningar för andra, nationellt sett stora yr-
kesområden försvinner eller försummas i en kommuns sammansättning
av utbildningsutbudet.
Varje kommun skall informera om vilka nationella program oeh
grenar som finns och om de erbjuds i kommunen. Om ett program el-
ler en gren inte erbjuds i kommunen skall kommunen informera om
var programmet eller grenen anordnas. Vidare skall kommunen infor-
mera om de möjligheter som finns att få utbildning på ett individuellt
program.
Mitt förslag: Landstingskommunerna skall före primärkommu-
nerna ges rätt att anordna utbildning i gymnasieskolan på såda-
na nationella program som avser naturbruk och omvårdnad.
Om landstingskommunen har anordnat sådan utbildning får
kommunerna inom landstingskommunen inte anordna samma
utbildning utan överenskommelse med landstingskommunen.
Skälen för mitt förslag: Landstingskommunerna har med framgång
bedrivit gymnasieutbildning inom vissa områden, främst vårdområdet
men även inom jordbruk, trädgård och skogsbruk. När nu ansvaret för
gymnasieskolan läggs på primärkommunerna inställer sig emellertid frå-
gan om landstingskommunernas ställning som huvudmän för gymnasie-
utbildning. Till bilden hör också att ansvaret för äldrevården har förts
över till primärkommunerna.
Enligt min bedömning är det för närvarande mest ändamålsenligt att
låta landstingskommunerna behålla ett företräde framför primärkom-
munerna när det gäller anordnande av gymnasieutbildning på områden
som omvårdnad och naturbruk. Landstingskommunerna har, genom sin
långa erfarenhet och sitt ansvar för hälso- och sjukvård, särskilda förut-
sättningar att anordna en god utbildning för yrkesverksamhet i vård och
omsorg. När det gäller naturbrukssidan har vissa landstingskommuner
gjort betydande investeringar i utbildning som därför kan bli svår att an-
ordna för primärkommuner.
Landstingskommunernas företräde att anordna utbildning på de
nämnda områdena bör begränsas till de nationella program som avser
naturbruk och omvårdnad. Utnyttjar en landstingskommun sin företrä-
desrätt att anordna sådana nationella program bör primärkommuner
som ingår i landstingskommunen inte själva få anordna samma utbild-
59
ning utan överenskommelse med landstingskommunen. Omvänt gäller
då att, om landstingskommunen väljer att inte anordna programmen el-
ler något av dem, primärkommunerna står fria att göra det i stället. Gi-
vetvis bör en primärkommun inte ge sig in på ett sådant anordnande
utan att ha haft ingående kontakt med landstingskommunen om dess
planer för utbildningen.
Företrädesrätten för landstingskommunen medför i praktiken att pri-
märkommunerna kommer att bli tvungna att träffa samverkansavtal
med landstingskommunerna om den utbildning dessa anordnar. Som
regel får det nämligen anses höra till ett allsidigt urval att erbjuda åt-
minstone omvårdnadsutbildningen. En kommun blir dock inte tvungen
att samverka just med den egna landstingskommunen. Geografiska och
andra skäl kan tala för samverkansavtal med en annan landstingskom-
mun. Den friheten bör kommunerna ha.
Eftersom statsbidraget avseende den del av det offentliga skolväsendet
som gymnasieskolan utgör kommer att lämnas direkt till elevernas hem-
kommuner, är landstingskommunen hänvisad att få ut sina kostnader
för eleverna från deras respektive hemkommuner. Jag återkommer till
den frågan längre fram då jag skall behandla den reglering som bör fin-
nas angående interkommunal ersättning.
Landstingskommunen bör inte ha rätt att anordna utbildning på
andra program än de nämnda. En sådan begränsning i landstingskom-
munernas rätt svarar i huvudsak mot nuvarande ordning.
Den företrädesrätt att anordna utbildning som jag här föreslagit skall
ges landstingskommunerna strider i och för sig mot principen om kom-
munernas ansvar för gymnasieutbildningen. Avsteget har gjorts främst
av praktiska skäl. Skulle det, mot förmodan, visa sig medföra svårighe-
ter, är jag inte främmande för att på nytt ta upp saken.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Behörig sökande till de nationella programmen,
oavsett var de anordnas, är envar som har gått ut sista årskursen
i grundskolan eller motsvarande och ännu inte passerat det för-
sta kalenderhalvåret det år han fyller 20 år.
Av behöriga sökande till de nationella program som anordnas
i en viss kommun eller inom ett samverkansområde skall i för-
sta hand tas emot de som är hemmahörande i kommunen eller i
samverkansområdet för den utbildningen.
Jämställda med de sökandena som är hemmahörande i kom-
munen eller samverkansområdet skall vara följande
60
Prop. 1990/91:85
1. de som med hänsyn till sina personliga förhållanden har
särskilda skäl att få gå i skolan inom kommunen eller samver-
kansområdet,
2. de som är hemmahörande i en kommun som inte erbjuder
det sökta programmet och
3. de som har sökt till gymnasieskolan ifråga under åberopan-
de av att där - inom det sökta programmet - anordnas en gren
som inte erbjuds av hemkommunen.
Regeringen bemyndigas att för vissa speciella utbildningar,
som kan anordnas inom ramen för nationella program, föreskri-
va att de skall vara öppna för sökande från hela landet.
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare (avsnitt 3.3.2) har framhållit
följer indirekt av kommunernas skyldighet att erbjuda utbildning på de
nationella programmen att den allmänna behörigheten att tas emot på
sådana program finns för den som har gått ut sista årskursen i grund-
skolan eller motsvarande, ännu inte passerat första kalenderhalvåret det
år han fyller 20 år och inte redan har utbildning på ett sådant program
eller likvärdig utbildning.
I klarhetens intresse bör dock i skollagen direkt anges att den som i
sin hemkommun skall erbjudas utbildning på de nationella program-
men är behörig att söka sådan utbildning var som helst i landet. En an-
nan sak är att det enligt min mening är naturligt och även från andra
synpunkter lämpligt att bland dem som söker till ett nationellt program
i en viss gymnasieskola ge företräde åt dem som är hemmahörande i
den kommun som anordnar utbildningen eller i en kommun som till-
hör samverkansområdet för utbildningen. Övriga sökande kommer då i
en andra prioritetsgrupp.
Genom en sådan företrädesrätt för kommunens eller samverkansom-
rådets egen ungdom vinns fördelar både för ungdomarna och kommu-
nerna. För ungdomarna gäller att de inte måste konkurrera om olika
program med en helt okänd krets sökande. Kommunen vinner en vä-
sentlig stabilitet för sin planering i det att den inte får en stor oviss fak-
tor att räkna med när den skall beräkna det utbud som är nödvändigt
med hänsyn till den egna ungdomen.
Helt utan undantag kan dock inte principen om hemmaungdomens
företräde få gälla. Sålunda finns det tre kategorier ungdomar från ”främ-
mande” kommuner som bör jämställas med hemmaungdomen när det
gäller intagning. Dessa kategorier skall alltså räknas som vore de hem-
mahörande i kommunen resp, samverkansområdet.
Den första kategorin bör vara de som med hänsyn till sina personliga
förhållanden har särskilda skäl att få gå i den gymnasieskola dit de har
sökt. En regel av motsvarande innebörd finns redan i dagens system och
en sådan möjlighet att ta personliga hänsyn bör finnas kvar. När jag här
talar om ”särskilda skäl” vill jag dock understryka att jag använder ut-
61
trycket i den restriktiva innebörd som det av hävd har i svenskt lag
språk.
Den andra och den tredje kategorin som jag anser bör ha förmånen
att jämställas med hemmaungdomen är sådana som saknar viss utbild-
ning i sin hemkommuns erbjudande. För att upprätthålla den grundläg-
gande principen om allas lika rätt till utbildning är det nödvändigt att
ge dem rätt att på lika villkor med hemmaungdomen söka sådan utbild-
ning där den anordnas.
Vi har först det fall att ett visst program över huvud taget inte er-
bjuds av en kommun. Självfallet måste ungdomar från den kommunen
som önskar utbildning på det saknade programmet behandlas lika med
de bäst prioriterade sökandena till utbildningen där den finns.
En sådan likställighet för sökande från kommuner med ett inkom-
plett utbud medför naturligtvis en viss osäkerhetsfaktor för dem som an-
ordnar utbildning på programmet. För att leva upp till sin skyldighet
gentemot ungdomarna i den egna kommunen måste man alltså dimen-
sionera utbildningen med viss marginal. Jag bedömer dock att det blir
ett ganska begränsat antal ungdomar som kommer att söka sig utanför
det utbud som hemkommunen erbjuder själv eller genom samarbetsav-
tal.
Det andra fallet har viss likhet med det sist berörda. Det avser den si-
tuationen att en kommun visserligen erbjuder ett nationellt program
men - när ansökan till gymnasieskolan görs - inte erbjuder alla grenar
som programmet senare delas upp på. I dagens system utgör grenen en
särskild studieväg och alla elever hör till något elevområde för varje stu-
dieväg. Därmed kan de konkurrera på lika villkor med de andra från
elevområdet om plats på de olika grenarna. Med borttagandet av den
statliga indelningen i elevområden faller den möjligheten att fördela ele-
verna på grenar.
En nära till hands liggande lösning kan då tyckas vara att efter det
första, inte grendelade året på programmet låta alla elever fritt konkur-
rera om grenarna där de finns. Den vägen leder dock till konsekvenser
som inte är acceptabla. Sålunda skulle elever, som har påbörjat ett pro-
gram i gymnasieskolan för en viss kommun eller visst samverkansområ-
de, kunna riskera att konkurreras ut från programmet där vid grendel-
ningen, därför att sökande utifrån har bättre meriter. På en del utbild-
ningar kan kanske platsantalet utökas för att bemästra en sådan situa-
tion, men inte alltid.
Inte heller anser jag det lämpligt att kräva av alla elever att de redan
från början skall bestämma sig för en viss gren, på vilken de i så fall
skulle tas in redan från första läsåret i gymnasieskolan.
En rimlig avvägning finner jag däremot i den väg som medger att en
elev, som från början är så starkt inriktad på en viss gren att han är be-
redd att söka utbildningen längre bort från hemorten, medges att redan
vid intagningen till årskurs 1 få konkurrera om plats på programmet
där grenen finns på lika villkor som de bäst prioriterade sökandena där.
Det innebär lika litet som för skolans hemmaungdom någon garanti för
en plats på den eftertraktade grenen. Vid fördelningen på grenar inom
Prop. 1990/91:85
62
den gymnasieskolan finns dock eleven på plats och med lika rätt som de
andra som går på programmet där.
Den överströmning till främmande gymnasieskolor som kan komma
till följd av den nu sist behandlade likställighetsregeln bedömer jag som
liten. Till största delen torde det komma att röra sig om överströmning
till skolor med sådana smala utbildningsvägar där det redan i dag räknas
med en regional eller t.o.m. nationell rekrytering. Sådana smala utbild-
ningsvägar kommer naturligen ofta att ha formen av lokala grenar. Att
de kan tänkas anordnas också som individuella program skall jag åter-
komma till.
Det bör också ankomma på styrelsen för utbildningen i den kom-
mun som faktiskt anordnar utbildningen att besluta huruvida någon sö-
kande inte skall tas emot därför att denne inte är behörig att börja på ett
nationellt program. Skulle inom ett samverkansområde den sökta ut-
bildningen anordnas parallellt i flera kommuner i samverkansområdet,
får de i mottagandefrågan besluta var för sig såvitt gäller den utbildning
de själva anordnar. Om inte alla berörda kommuner ställer sig positiva,
är placering möjlig endast i en kommun som anser sökanden behörig.
Beslut huruvida någon, som inte är hemmahörande i kommunen el-
ler samverkansområdet, skall tas emot i en kommuns gymnasieskola på
ett nationellt program bör fattas enbart av den mottagande kommunen.
Beslutet bör ankomma på styrelsen för utbildningen. Jag har här före-
slagit att vissa förhållanden skall kunna leda till att utifrån sökande vid
intagningen till programmen skall prioriteras lika med skolans hemma-
ungdom. Det är givetvis viktigt att, i de fall sådana omständigheter åbe-
ropas, riktigheten av dem kontrolleras. Därför bör som regel gälla att yt-
trande skall inhämtas från hemkommunen innan beslut fattas att ta
emot en elev utifrån. Man bör dock kunna avstå från yttrande, om det
med hänsyn till tidigare erhållet yttrande ter sig onödigt.
Beslut av styrelsen att inte ta emot en viss sökande bör få överklagas
enbart av den sökande. Beslut av det här slaget bör inte överklagas till
det nya skolverket. Verket är inte avsett att utgöra överinstans på det sät-
tet. Jag har då valt att föra ärendena till domstol, närmare bestämt läns-
rätten. Jag är emellertid medveten om att det kan ifrågasättas huruvida
detta på sikt är den bästa lösningen. Ytterligare fall där val av överin-
stans måste träffas kommer emellertid upp i samband med de förslag
som jag inom kort avser att lägga fram rörande grundskolan m.m. Jag
anser att det i det sammanhanget är plats för en mer samlad bedömning
av instansfrågan. Med länsrätterna som överinstans ser jag dock knap-
past skäl att medge ytterligare överklagande. Jag har i denna fråga sam-
rått med chefen för justitiedepartementet.
Den reglering av mottagandet på nationella program som jag nu har
föreslagit bör tas in i skollagen. Den är av grundläggande betydelse. Där
bör också i anslutning till denna reglering tas in de erforderliga bestäm-
melserna om överklagande.
En generell reglering kan ofta behöva förses med möjligheter till un-
dantag i speciella fall för att inte där få oönskade konsekvenser. Ett så-
dant behov av undantagsregler finns enligt min mening när det gäller de
Prop. 1990/91:85
63
nu föreslagna generella reglerna om mottagande. Bakgrunden härtill är
följande.
Jag förutser att man på enstaka platser, inom ramen för ett nationellt
program och dess nationellt fastställda grenar, kommer att ordna utbild-
ning som ändå har en speciell profil. Dessa utbildningar förutsätter då
oftast en riksrekrytering. I och med att utbildningen ryms inom ett na-
tionellt program eller dess grenar kommer sökande från kommuner
som i och för sig har programmet eller grenen att föras till prioritets-
grupp två och inte heller vara säkra på att hemkommunen betalar den-
na utbildning. Det är naturligtvis inte en lycklig lösning för dessa sär-
fall. En utväg är naturligtvis att formellt beteckna dessa särskilt profile-
rade utbildningar som lokala grenar (om profileringen kommer efter
årskurs 1) eller som individuellt program (om profileringen finns under
alla tre årskurserna). En bättre lösning anser jag dock vara att regering-
en får ett bemyndigande att, beträffande vissa utbildningsvägar inom de
nationella programmen, föreskriva att utbildningen skall stå öppen för
sökande från hela landet.
Ett sådant bemyndigande kan då användas för särskilda rekryterings-
områden t.ex. när det gäller s.k. idrottsgymnasier. Utbildningen där sker
för närvarande på vanliga linjer och torde framdeles ske på nationella
program. Ett annat exempel kan vara den vattenkraftsutbildning som
finns i Jokkmokk och som mycket väl kan rymmas inom den tilltänkta
energigrenen på energiprogrammet.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Varje kommun skall vara skyldig att erbjuda ett in-
dividuellt program till de ungdomar i kommunen som har av-
slutat sin grundskoleutbildning men inte sökt eller inte har ta-
gits in på något nationellt program.
Omfattningen av de individuella programmen regleras inte i
skollagen, eftersom de skall kunna fylla många olika syften.
Däremot föreskrivs i lagen att utbildningen på ett individuellt
program skall följa en plan.
Regeringen bemyndigas att föreskriva att vissa utbildningsvä-
gar, som anordnas som individuella program, skall stå öppna för
sökande från hela landet.
Skälen for mitt forslag: En huvudlinje i mitt förslag till en ny gym-
nasieskola är att denna skolform skall erbjuda utbildning för alla de
ungdomar som har lämnat grundskolan fram till och med det första ka-
lenderhalvåret det år de fyller 20 år. Därav följer att kommunernas skyl-
dighet inte kan stanna vid att erbjuda utbildning på de nationella pro-
grammen. Gymnasieskolan måste innefatta också en rätt till utbildning
för dem som av någon anledning inte har sökt eller tagits in på något
nationellt program eller som avbrutit sin utbildning där. Som jag förut
64
framhållit kan det fordras en stor variation i sådana utbildningar. De
kan sålunda ges helt olika syften alltifrån att svara mot sådana utbild-
ningar som ges på de nationella programmen till att utgöra utbildnings-
moment i anslutning till en anställning.
Det är, med den variationsbredd som jag förutser för de individuella
programmen, inte meningsfullt att i lagen försöka reglera deras omfatt-
ning. Därav får emellertid inte slutas att ett individuellt program skall
få bli något lösligt som utformas mera efter hand som tiden går. Det är
tvärtom viktigt att sådana program utformas med stor omsorg så att det
uppställda syftet regelmässigt nås. Av den anledningen bör alltid för var-
je individuellt program finnas en plan. Detta krav anser jag vara så vä-
sentligt att det bör tas in i skollagen.
Kravet på en plan för varje individuellt program utesluter på intet
sätt att en kommun har vissa färdiga utbildningspaket som kommer fle-
ra till del. Uppställningen av paketets innehåll får då för var och en som
väljer den utbildningen fungera som plan.
Att det finns en plan för utbildningen har också en rättssäkerhets-
aspekt för eleven. Jag skall återkomma till det då jag längre fram tar
upp frågan om gymnasieelevernas rätt att fullfölja sin utbildning.
När det gäller de individuella programmen finns det inte anledning
att medge någon generell rätt för ungdomar att söka sådana program i
annan kommun än hemkommunen. I ett hänseende bör emellertid un-
dantag kunna göras. På vissa orter anordnas för närvarande speciella ut-
bildningar på gymnasial nivå som, oaktat de är viktiga, inte lämpligen
torde kunna infogas i något nationellt program. Sådana utbildningar är
ett exempel på utbildningspaket, som kan anordnas inom ramen för de
individuella programmen. En del av dessa utbildningar är riksrekryter-
ande eller i vart fall rekryterande från stora områden. De bör kunna ha
kvar sin rekryteringsbas. Det är därför lämpligt att regeringen bemyndi-
gas att föreskriva att vissa individuella program skall stå öppna för sö-
kande från hela landet. Ett sådant bemyndigande bör inrymma rätt även
att ange en regional indelning, om paketet finns på mer än ett håll.
I vad mån olika utbildningspaket skall föras upp i en förordning om
riksrekryterande utbildningar inom ramen för de individuella program-
men bör i princip få bero på initiativ från den anordnande kommunen.
Jag återkommer till frågan om den interkommunala ersättningen vid
dessa utbildningar.
Som jag nyss har påpekat är det avsett att inom ramen för de indi-
viduella programmen skall kunna rymmas ett brett spektrum av insatser
från gymnasieskolans sida. Förutom de kurser som ges inom ramen för
gymnasieskolans nationella program kan undervisningen t.ex. anordnas
inom den kommunala vuxenutbildningen. Oavsett hur undervisningen
arrangeras bör som princip gälla att den skall följa de allmänna mål
som enligt I kap. skollagen gäller för gymnasieskolan. Likaledes bör
självfallet regler om undervisningen som är generellt tillämpliga för
gymnasieskolan iakttas, var än utbildningen praktiskt äger rum. Det gäl-
ler t.ex. bestämmelser om avgiftsfrihet för eleven. Principen om status
som gymnasieskoleelev kan dock inte tillämpas om det skulle bli fråga
Prop. 1990/91:85
65
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85
om ett regelrätt anställningsförhållande. Skulle sålunda planen för ett
individuellt program inbegripa eller förutsätta en anställning, kan givet-
vis inte skollagens regel för gymnasieskolan tillämpas i själva anställ-
ningsförhållandet. De förhållanden som jag nu har berört är enligt min
mening tämligen självklara. Ett visst behov av författningsföreskrifter
finns dock. Det hänför sig till möjligheten att för utbildningen anlita
någon annan än den som är huvudman för en del av det offentliga skol-
väsendet. Enligt gällande bestämmelser får regeringen i fråga om ung-
domsskolan (det nuvarande offentliga skolväsendet för barn och ung-
dom) meddela föreskrifter om möjlighet att låta enskilda och andra ut-
omstående svara för enstaka inslag i verksamheten (12 kap. 2 § skolla-
gen). Bemyndigandet behöver göras vidare såvitt gäller de individuella
programmen. Ett förslag om ett sådant vidgat bemyndigande har tagits
in i anslutning till det nu nämnda stadgandet i nuvarande 12 kap. skol-
lagen. Kapitlet avses framdeles bli betecknat 15 kap.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Den som har börjat sin utbildning på ett nationellt
program skall ha rätt att fullfölja sin utbildning på programmet
i den kommun eller det samverkansområde där han har börjat.
Om en landstingskommun anordnar utbildningen, skall eleven
få fullfölja den inom landstingskommunen.
Den som har börjat ett individuellt program skall ha rätt att
fullfölja det enligt den plan som fanns när utbildningen inled-
des.
En elev som har börjat utbildning på ett nationellt program
eller senare på en gren inom ett sådant program och sedan flyt-
tar skall ha rätt att fortsätta sin utbildning på programmet eller
grenen i den gymnasieutbildning som den nya hemkommunen
har ordnat - själv eller genom samverkansavtal - om utbildning-
en finns där.
En elev som önskar fortsätta sin utbildning på en sådan gren
av ett nationellt program som inte erbjuds av hemkommunen
bör i mån av plats få flytta över till en gymnasieskola där den
önskade grenen anordnas.
Regeringen bemyndigas att begränsa rätten att flytta till högre
årskurs och att gå om en årskurs.
Skälen for mitt förslag: Det är enligt min mening rimligt att en elev
som har tagits in på ett nationellt program ges rätt att fullfölja utbild-
ningen på det programmet i den kommun eller inom det samverkans-
område där han har tagits emot. En sådan rätt bör vara oberoende av
om någon av de förutsättningar som låg till grund för mottagandet sena-
re har ändrats. Om exempelvis en elev med sina föräldrar flyttar till en
66
annan kommun skall detta inte rubba rätten att fullfölja utbildningen i
den kommun eller inom det samverkansområde där den har inletts.
Jag bedömer det sålunda ha en stor betydelse för elevernas trygghet i
utbildningen att de vet att de alltid kan få gå ut det program de väl har
påbörjat och dessutom att de får göra det inom den kommun eller det
samverkansområde där de har tagits emot på utbildningen. Denna rätt
att fullfölja utbildningen bör skrivas in i skollagen.
Regeln innebär bl.a. att en kommun inte kan lägga ned ett program
innan alla de som har påbörjat det har haft tillfälle att gå ut. Inte heller
kan den omständigheten att nya elever tillkommer medföra att någon
skall tvingas lämna programmet i kommunen eller samverkansområdet.
Rätten att få fullfölja sin utbildning inom programmet innebär inte
någon garanti för att komma in på en viss gren av programmet. Om in-
te alla elevers grenval kan tillgodoses, får ett urval göras till de olika gre-
narna. Alla måste dock placeras på någon av programmets grenar. Se-
dan en elev väl tagits in på en viss gren skall han givetvis få gå kvar där
och inte mot sin vilja flyttas över till en annan gren. Detta bedömer jag
dock som en så självklar sak att den inte bör behöva regleras i lag.
Också den som har påbörjat ett individuellt program bör ha en ga-
ranti att få fullfölja det. Denna garanti kan lämpligen knytas till den
plan som skall göras upp för programmet. Sedan väl en plan är upp-
gjord och eleven har börjat sin utbildning enligt den, bör inte kommu-
nen ensidigt kunna ändra planen. Rätten bör sålunda knytas till den
plan som fanns när utbildningen inleddes. Endast om eleven har sam-
tyckt till en ändring i planen, övergår rätten till att gälla den ändrade
planen.
Jag har här tidigare föreslagit en rätt att fullfölja utbildningarna på
de nationella programmen där dessa utbildningar en gång har påbörjats.
För många ungdomar kan det dock vara önskvärt att, om de t.ex. flyttar
med sina föräldrar, också kunna få läsa vidare i den skola som finns för
ungdomen i den nya hemkommunen. Jag anser det självklart att de
skall ha rätt att få flytta över till programmet resp, grenen i den gymna-
sieskola som den nya hemkommunen erbjuder, om nu den utbildning-
en finns där.
Skulle program eller gren saknas, följer av den nya hemkommunens
allmänna skyldighet att erbjuda gymnasieutbildning att ett alternativ
ordnas, såvida inte eleven då gör bruk av sin rätt att fortsätta i sin gamla
skola.
Den sista fråga jag vill ta upp som en fråga om elevernas rätt att full-
följa sin utbildning gäller den situationen att någon, som har börjat på
ett program som erbjuds av hemkommunen, sedermera vill flytta till en
annan skola för att kunna gå på en gren som saknas i hemkommunens
utbud. Som jag tidigare har redogjort för bör det finnas en möjlighet för
den som redan vid ansökan till gymnasieskolan syftar till en viss gren,
som saknas hemma, att få söka till en annan gymnasieskola och då med
samma förtur som hemmaungdomarna där. Den som väl har tagits in
på gymnasieskolan är då naturligen med vid fördelningen på grenar i
den kommunen resp, det samverkansområdet. På många ställen kan
Prop. 1990/91:85
67
man förutse att det vid fördelningen kommer att uppstå någon eller nå-
gra lediga platser på olika grenar. Givetvis bör den kommun som har
kapacitet vara beredd att ta över elever från skolor som inte kan erbjuda
den grenen. Det är viktigt att denna avsikt kommer till tydligt uttryck
och jag förordar därför att det i skollagen tas in en bestämmelse om att
sådant övertagande bör ske i mån av plats.
Jag anser inte att det bör ställas upp några särskilda regler om urval
för det fall att flera elever konkurrerar om en ledig plats i sådant fall
som nu nämnts. Vid grendelningen är det i princip fråga om att fördela
de elever som finns på programmet inom kommunen eller samverkans-
området. Det är sålunda inte då något öppet intagningsförfarande av
samma slag som vid intagningen till årskurs 1. När det gäller övertagan-
defallen bör den mottagande kommunens styrelse för utbildningen ha
frihet att själv väga de olika önskemålen om överflyttning. Av detta ställ-
ningstagande följer att kommunens beslut i ärendena inte bör få över-
klagas.
Den rätt att fullfölja utbildningen som jag nu har föreslagit avses inte
hindra sådana temporära avstängningar från undervisningen som kan
föranledas av disciplinära skäl. Bestämmelser om sådana disciplinära åt-
gärder ges för närvarande i gymnasieförordningen. De bör även fortsätt-
ningsvis ges i förordningsform och det bör ankomma på regeringen att
bestämma om sådana föreskrifter.
I en rätt att fullfölja sin utbildning på de nationella programmen bör
givetvis inte ligga någon rätt att gå om årskurser helt enligt eget gottfin-
nande och därmed uppehålla sig i gymnasieskolan under en obestämd
tid utöver de tre läsår utbildningen på dessa program skall omfatta. Lik-
som hitintills bör regler finnas om vad som krävs för att flyttas från en
årskurs till en annan och om begränsningar i rätten att gå om årskurser.
Det bör - också i enlighet med vad som för närvarande gäller - få an-
komma på regeringen att meddela föreskrifter i dessa hänseende. Ett be-
myndigande av den innebörden bör därför tas in i lagen.
En fråga som är under övervägande gäller om det finns skäl att infö-
ra regler om att mer definitivt skilja en elev från undervisningen med
hänsyn till risk för andras väl och egendom. Sådana regler finns för
högskolan. Jag har här velat markera att rätten att fullfölja gymnasieut-
bildningen inte får betraktas som så absolut att sådana begränsningar
som jag nu har nämnt skulle anses strida mot grunderna för det förslag
som nu läggs fram.
Prop. 1990/91:85
68
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Ansvaret för intagningen av elever till gymnasi-
eskolan skall ligga på den styrelse som kommunen resp, land-
stingskommunen har utsett för utbildningen. Regeringen skall
dock få föreskriva annat.
Intagningen får anordnas gemensamt med en annan kommun.
Beslut om intagning får inte överklagas.
Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare här lagt fram förslag om vad
som bör gälla i fråga om mottagande av elever till gymnasieskolans na-
tionella program. De reglerna avgör vem som över huvud taget är behö-
rig att tas emot på ett sådant program och vidare den prioritering som
skall göras mellan de behöriga sökande till dessa program i en kom
muns gymnasieskola. I princip skall ju ”hemmaungdomen” gå före öv-
riga sökande. Att någon skall tas emot i en kommuns gymnasieskola för
utbildning på ett nationellt program innebär dock inte att det därmed
också är avgjort just vilket program som den sökande kan få plats på.
För den sortens fördelning bör det även framdeles finnas en särskild
intagningsorganisation.
Även om behovet av en intagningsorganisation sålunda uppstår
främst på grund av de nationella programmen finns det inte anledning
att begränsa dess uppgift till enbart dessa program. Det får i allmänhet
anses ändamålsenligt att en sådan organisation också kan hantera vissa
frågor om intagning till individuella program. Särskilt tydligt blir det
om en kommun erbjuder ett utbildningspaket som framstår som ett lo-
kalt program och där flera sökande konkurrerar om den utbildningen.
En viktig princip i den reform av det offentliga skolväsendet som har
inletts är att statsmakterna inte onödigtvis skall reglera hur kommuner-
na eller landstingskommunerna skall organisera sitt skolväsende. I linje
med den principen anser jag att man i skollagen i huvudsak kan begrän-
sa sig till att lägga det som en uppgift på styrelsen för utbildningen att
svara för intagningen till de olika utbildningarna.
I det föregående har jag betonat vikten av samverkan mellan kom-
munerna när det gäller att få fram ett brett utbud av nationella program
för sina ungdomar. En sådan samverkan kan innebära att en kommun
själv inte anordnar något program utan erbjuder programmen via
grannkommunerna. 1 sådant fall kan givetvis inte den kommun som sa-
knar programmen ha någon egen intagningsorganisation för program-
men. Intagningen till de utbildningsvägarna får naturligen skötas av den
eller de kommuner som anordnar utbildningen. Styrelsens ansvar får
då i stället vara att via samverkansavtalen ha säkerställt att intagningsor-
ganisationen för samverkansområdet verkligen täcker också den egna
kommunen. När samveikansavtalen i stället innebär att två eller flera
69
kommuner fördelar anordnandet av program mellan sig är den enda
rimliga lösningen att de också har gemensam intagningsorganisation.
Mot den bakgrund som jag nu senast har angivit anser jag det befogat
att det i lagtexten direkt utsägs att intagningen får anordnas gemensamt
med annan kommun.
Det kan uppkomma behov av särskilda regler rörande intagningen.
Bl.a. kan det tänkas bli fallet med utbildningar som är riksrekryterande.
Med hänsyn härtill bör huvudregeln om styrelsens ansvar för intagning-
en förses med förbehåll för det fall att regeringen inte har föreskrivit nå-
got annat.
Fördelningen på program av de olika behöriga sökandena ägnar sig
inte för överklagande. Om det inte rör sig endast om någon enstaka kla-
gande kan en överinstans inte ändra på placeringen utan att börja förde-
la om de sökande. En sådan ordning är inte rimlig. Beslut rörande in-
tagning bör därför inte få överklagas.
Förutom att det kan vara lämpligt eller nödvändigt att två eller flera
kommuner har en gemensam intagningsorganisation vill jag framhålla
att det också kan vara ändamålsenligt att ha gemensam intagningsorga-
nisation för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen.
En sådan koordinering inom kommunerna kräver i och för sig inte för-
fattningsstöd, men som ett led i målstyrningen bör lämpligheten i en så-
dan anordning komma till uttryck i lagen.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Om en kommun i sin gymnasieskola har tagit in
en elev som inte är hemmahörande i kommunen eller samver-
kansområdet för utbildningen, skall den kommunen ha rätt till
ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens
hemkommun. Motsvarande skall gälla när en landstingskom-
mun i sin gymnasieskola tar in elever från kommuner som inte
har samverkansavtal med landstinget. Landstingskommunens
rätt begränsas dock till att svara mot statsbidraget till elevernas
hemkommuner för deras utbildning i gymnasieskolan.
Som undantag från regeln om rätt till ersättning bör gälla att
hemkommunen inte skall vara skyldig att betala för utbildning
på ett nationellt program eller gren inom ett sådant program
som hemkommunen själv erbjuder, annat än i fall då eleven har
tagits emot av vissa särskilda skäl.
När det gäller utbildning för döva, hörselskadade och svårt
rörelsehandikappade bemyndigas regeringen att besluta om den
extra ersättning som skall betalas för dessa elever.
Någon reglering i lag av ersättningarna mellan samverkande
kommuner resp, kommuner och landstingskommuner görs inte.
70
Skälen för mitt förslag: Den ordning för gymnasieskolans organisa-
tion som jag här förut har föreslagit bygger mycket på att kommunerna,
för att uppfylla sina skyldigheter att erbjuda gymnasieutbildning, sluter
samverkansavtal med varandra. En naturlig komponent i ett samver-
kansavtal är givetvis den ekonomiska regleringen mellan kommunerna.
Den regleringen kan förutsättas se mycket olika ut allt efter samverkans-
avtalens innehåll. I vissa fall torde avtalen innebära att en kommun
själv inte anordnar några nationella program, utan litar till grannkom-
munerna. I andra fall kan de samverkande kommunerna fördela pro-
gram och grenar sinsemellan.
Jag ser det som önskvärt att den ekonomiska regleringen mellan
kommunerna i samverkansavtalen inte skall behöva styras av lag-
stiftning. Rimligen bör sådan regelgivning från statsmakterna kunna
undvaras om kommunerna i huvudsak baserar sina uppgörelser på
självkostnadsprincipen. Som jag förut framhållit (avsnitt 3.3.2) är det av
yttersta vikt för att det system som nu föreslås skall fungera väl att sam-
verkansavtal kommer till stånd. Jag kommer därför att uppmärksamt
följa kommunernas agerande i det avseendet.
Ungdomarna i en kommun är, enligt de regler som jag förut har fö-
reslagit, inte skyldiga att hålla sig till den egna kommunens utbud. Skul-
le vissa utbildningsvägar saknas i det utbudet, är de ju tvärtom tillförsä-
krade rätt att på jämställd fot få konkurrera med hemmaungdomen där
dessa vägar finns. Det blir i sådana fall knappast möjligt att i förväg träf-
fa några regelrätta avtal om ersättningen mellan kommunerna. För-
hoppningsvis skall det dock inte bli så många ungdomar som behöver
söka sig utanför det utbud som hemkommunen erbjuder. Situationen
blir därför närmast den att den mottagande kommunen skickar räk-
ningar avseende enstaka elever till hemkommunen. Här bör, enligt min
mening ställas upp vissa regler till skydd för hemkommunen.
Grundregeln bör vara att hemkommunen skall vara skyldig att beta-
la, endast om det är fråga om utbildning på ett nationellt program eller
på en gren inom ett sådant program som hemkommunen inte själv er-
bjuder. Att kommunen skall betala för saknade utbildningsvägar när det
gäller de nationella programmen anser jag å andra sidan med nödvän-
dighet följa av principen om allas lika rätt till utbildning.
Grundprincipen bör få vidkännas två undantag till elevernas förmån.
Hemkommunen bör sålunda få betala för elever som har tagits emot nå-
gon annanstans på grund av särskilda personliga skäl. Hemkommunen
bör rimligen också få betala för en elev som tagits in på ett program i
den främmande gymnasieskolan därför att en gren som saknas i hemor-
tens utbud finns där. Sedan väl grendelning skett skulle detta följa av
grundregeln, om eleven också kommer in på grenen. Betalningsskyldig-
heten bör dock rimligen gälla redan från början och stå kvar även om
eleven inte kommer in på den önskade grenen.
Också när det gäller ersättningens storlek bör i skollagen ges en viss
reglering till skydd för hemkommunen när det gäller betalningen för
elever utanför samverkansavtalen. Den mottagande kommunen bör så-
lunda vara berättigad till ersättning endast för sina kostnader för elevens
Prop. 1990/91:85
71
utbildning. En sådan regel ansluter till den i kommunalrätten väl eta-
blerade självkostnadsprincipen. De kostnader det här är fråga om är gi-
vetvis endast kostnader som gäller utbildningen.
Olika kommuner kan ha olika kostnader för liknande verksamheter.
Tillämpning av självkostnadsprincipen medför därför inte något enhet-
ligt pris för gymnasieplatser. Ingenting hindrar dock kommunerna från
att komma överens om schabloniserade ersättningar för de fall som nu
är ifråga. Det kan nämligen knappast antas att en sådan schablon skulle
ge någon kommun en så klar överkompensation att den uppenbart
skulle stå i strid med en självkostnadsregel. Även inom ramen för själv-
kostnadsprincipen finns det visst utrymme för olika beräkningar av
kostnaden.
Det yttersta remediet för en kommun som inte vill godta kraven från
en annan kommun är att föra talan inför domstol. Det bör dock kunna
antas att kommunerna kan undvika sådana inbördes processer.
De ersättningar som skall utgå mellan kommunerna avses vara er-
sättning för de totala kostnaderna för utbildningen, dvs. såväl den del
som kan täckas av statsbidraget som den del kommunen avses skjuta till
när den själv anordnar utbildningen för sina ungdomar. Det är sålunda
inte meningen att en kommun som tar emot elever från andra kommu-
ner skall behöva beskatta sina invånare för utbildning som ges till ung-
domarna från de andra kommunerna.
När det gäller förhållandet mellan primärkommuner och landstings-
kommuner finns dock anledning till en något annorlunda ordning än
mellan primärkommuner inbördes. Detta hänger samman med lands-
tingskommunernas egenintresse i att anordna de utbildningar som kom-
mer ifråga för deras del. Hänsyn till detta egenintresse ligger bakom den
nu gällande regeln om att statsbidragen till landstingens gymnasieskolor
reduceras med 20 % (18 kap. 4 § gymnasieförordningen).
Med beaktande av det nu nämnda förhållandet och då primärkom-
munerna i huvudsak kan antas söka samarbete med det egna landstinget
ser jag det som mest praktiskt att landstingskommunerna även fortsätt-
ningsvis får finansiera den del av utbildningskostnaderna som inte täcks
av statsbidrag med egna medel. Ersättningen från elevernas hemkom-
muner kan därmed begränsas till vad som svarar mot det statsbidrag
som beräknats för elevernas utbildning i gymnasieskolan och som läm-
nats till primärkommunen. En sådan ordning överensstämmer med vad
riksdagen antog vara avsedd då den behandlade propositionen
(1990/91:18) om ansvaret för skolan (1990/91: UbU 4, s. 39).
Liksom när det gäller förhållandet mellan primärkommunerna anser
jag dock att man bör kunna avvara lagreglering för de fall att samver-
kansavtal slutits mellan kommunen och landstingskommunen. Jag för-
utsätter, mot den bakgrund jag nu har angivit, att sådana avtal ändå
kommer att gå ut på att endast medel svarande mot statsbidragsdelen
skall överföras från primärkommunerna.
Eör det fall att det inte finns något avtalsförhållande mellan land-
stingskommunen och elevens hemkommun får det däremot anses lika
behövligt med en lagregel som när det saknas samverkansavtal mellan
Prop. 1990/91:85
72
primärkommuner. Regeln bör gå ut på att landstingskommunen är be-
rättigad endast till ersättning som svarar mot statsbidraget till elevens
hemkommun för elevens utbildning i gymnasieskolan.
För det fall att hemkommunen skulle anordna eller hos annan er-
bjuda den utbildning som eleven har tagits in på hos en landstingskom-
mun bör gälla samma begränsningar i hemkommunens betalningsskyl-
dighet som förordats i motsvarande fall mellan primärkommuner.
Gymnasieutbildning för döva, hörselskadade och svårt handikappade
drar betydande kostnader utöver dem för vanliga elever. De kommuner
som anordnar gymnasieutbildning för de nu nämnda kategorierna bör
rimligen få ersättning från hemkommunerna också för dessa kostnader.
Bestämmelser om nivån på denna ersättning är dock inte ägnade att ge i
lag. Det bör lämnas åt regeringen att meddela föreskrifter om sådan yt-
terligare ersättning.
Jag har tidigare (avsnitt 3.3.5) varit inne på att regeringen skulle få
ett bemyndigande att föreskriva att vissa individuella program skulle stå
öppna för sökande från hela landet. Det gällde sådana utbildningar som
till sin natur var riksrekryterande och beträffande vilka huvudmannen
ansökt om en sådan föreskrift. I konsekvens med att en sådan utbildning
görs riksrekryterande bör gälla att hemkommunen också blir skyldig att
betala ersättning till den anordnande kommunen. Någon sådan skyldig-
het finns inte i övrigt när det gäller elever som till äventyrs har tagits in
på individuella program i en annan kommun än hemkommunen. En
särskild bestämmelse om den betalningsskyldighet som jag nu har före-
slagit bör tas in i lagen.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: De svårt rörelsehindrade ungdomarna skall ha rätt
till utbildning på ett nationellt program i en gymnasieskola med
Rh-anpassad utbildning. I övrigt skall deras rätt till utbildning
vara oförändrad.
Skälen for mitt förslag: Regeringen föreslog i prop. 1989/90:92 om
gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar att dessa ungdo-
mar skulle ges rätt enligt skollagen att få specialanpassad utbildning i
gymnasieskolan - dvs. på en linje - efter den obligatoriska skolgångens
slut. Denna rätt skall gälla intill utgången av vårterminen det kalender-
år då eleven fyller 21 år, eller om
föreslogs att speciellt anpassad gymnasieutbildning kombinerad med sär-
skilda omvårdnadsinsatser i form av boende i elevhem, omvårdnad i bo-
endet och habilitering skall anordnas i gymnasieskolan i de kommuner
som regeringen bestämmer. Riksdagen antog förslagen (SoU20,
rskr.271). Dessa ändringar gäller från den 1 januari 1991. Jag föreslår
inte någon ändring härvidlag. Dessa ungdomar skall således ha rätt att
73
genomgå en utbildning på ett nationellt program i gymnasieskolan, vil- Prop. 1990/91:85
ket är den form som motsvarar dagens linjer.
Mitt förslag: I gymnasieskolan skall det finnas 16 nationellt fast-
ställda treåriga program, Barn- och fritidsprogrammet, Byggpro-
grammet, Elprogrammet, Energiprogrammet, Estetiska pro-
grammet, Fordonsprogrammet, Handels- och administrations-
programmet, Hantverksprogrammet, Hotell- och restaurangpro-
grammet, Industriprogrammet, Livsmedelsprogrammet, Medie-
programmet, Naturbruksprogrammet, Naturvetenskapsprogram-
met, Omvårdnadsprogrammet och Samhällsvetenskapsprogram-
met.
Elever som önskar kombinera utbildningen på två eller flera
program och därmed skapa sin egen studiegång skall ha rätt att
göra detta om det finns organisatoriska förutsättningar för det. I
studieprogrammet måste dock ingå de ämnen som är obligato-
riska i samtliga program, och som jag redovisar i avsnitt 3.7.
En elev skall, i stället för det tredje året av ett program kunna
välja att gå en kompletteringskurs med humanis-
tisk/samhällsvetenskaplig, naturvetenskaplig/teknisk eller merk-
antil inriktning.
Skälen för mitt förslag: Gymnasieskolan omfattar i dag 27 linjer och
ca 550 specialkurser av varierande längd. Till detta kommer ett antal re-
gionalt och lokalt arbetsmarknadsanknutna kurser. Många av dessa stu-
dievägar är mycket specialiserade och har därmed en snäv yrkesinrikt-
ning. En helt ny struktur är nödvändig med tanke på den föränderliga
arbetsmarknad som jag tidigare talat om. Av de 16 program jag nu före-
slår med 34 nationella grenar kan 14 sägas ha en markant yrkesförbere-
dande karaktär. Dessa är utformade så att de ger såväl en breddad som
en fördjupad kunskap jämfört med dagens yrkesutbildning.
Programmen är utformade så att de skall svara mot de näringsstruk-
turella förändringar som sker i samhället. De skall svara mot de förän-
drade krav som kommer att ställas på skolan. De skall svara mot den
enskilde elevens önskemål. De är utformade så att de, i största möjliga
utsträckning, skall attrahera såväl flickor som pojkar. De är utformade
för att ge en bred basutbildning inom ett yrkesområde samt för att vara
en bra grund för vidare studier genast efter gymnasieskolan eller senare
i livet.
Ett exempel är Industriprogrammet där utbildningarna för sex olika
industribranscher nu samlas i ett program. För att det första året skall
bli så konkret och engagerande som möjligt för eleverna blir det en vik-
tig uppgift för de enskilda skolorna att lägga upp undervisningen och
74
välja innehåll på ett sådant sätt att eleverna känner igen sig och får till-
fälle att tillämpa kunskaperna på den gren de väljer från årskurs 2. Ing-
et hindrar heller att skolan gör klassindelningen på ett sådant sätt att
den speglar elevernas val av gren.
De program jag här föreslår är de som jag anser bäst svarar mot be-
hoven i dag. Även framtida förändringar på kortare sikt bör kunna mö-
tas dels med den flexibilitet jag tidigare beskrivit, dels med den breddade
strukturen i sig. 1 avsnitt 3.2 har jag tecknat den utveckling av gymnasi-
eskolan på längre sikt, som jag ser som både naturlig och önskvärd.
Som ett alternativ till att slutföra studierna på ett program kan ele-
verna i årskurs 3 välja mellan kompletteringskurser med humanis-
tisk/samhällsvetenskaplig, naturvetenskaplig/teknisk eller merkantil in-
riktning.
Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer att besluta om vilka karaktärsämnen som skall finnas
inom ett nationellt program, men för riksdagens information övergår
jag nu till att beskriva de enskilda programmen och kompletteringskur-
serna närmare.
Prop. 1990/91:85
Barn- och fritidsprogrammet skall ge en bred utbildning som kan leda
till verksamheter bland barn och ungdom och inom fritidssektorn.
Studievägen skall inte vara grendelad utan bestå av en kärna av ge-
mensamma kurser till vilka ett antal valbara kurser knyts. När en del av
kurserna är valbara, kan olika studieinriktningar byggas upp för olika
skolor. Genom att koppla olika valbara kurser till de gemensamma kur-
serna kan eleverna få kompetens för arbetsuppgifter som t.ex. barnskö-
tare, handikappsassistent, bad- och idrottshallspersonal och biblioteksas-
sistent.
Tonvikten i utbildningen skall ligga på barns, ungdomars och vuxnas
utveckling. I utbildningen skall stort utrymme ges åt kunskaper och fär-
digheter av pedagogisk natur.
Barn- och fritidsprogrammet ersätter den tvååriga vårdlinjens gren
för omsorg om barn och ungdom samt den treåriga vårdlinjens variant
för barnomsorg i försöksverksamheten. Inriktningen av utbildningen
mot verksamhet inom fritidssektorn är ny.
Intresset för försöksutbildningen har varit mycket stort och den har
lockat många sökande. Den tvååriga studievägen har alltid haft många
sökande.
Kommunerna framhåller i sina remissvar att behovet av personal för
barnomsorg och verksamhet med ungdom under fritiden är stort. Den
hittillsvarande utbildningen anses i alltför stor utsträckning ha varit in-
riktad mot barnomsorg och vård och mindre mot ungdom och fritids-
verksamhet.
De synpunkter som framförts av ett stort antal primärkommunala
instanser tillmäter jag särskilt stor vikt. Elever som genomgår det Barn-
och fritidsprogram som jag nu föreslår bör ha en given arbetsmarknad
75
under överskådlig tid. Utbildningsinnehållet och arbetsmarknaden bör Prop. 1990/91:85
vara av intresse för både pojkar och flickor.
Byggprogrammet skall ge en bred utbildning med inriktning mot bygg-
och anläggningsområdet och måleribranschen
Utbildningen skall vara sammanhållen under det första året. Elever-
na får då materialkunskap, de får lära sig använda olika verktyg och ma-
skiner, de får lära sig ritningsläsning och de får grundläggande kunska-
per i mureri, betong- och träteknik, måleri m.m.
I årskurs 2 delas programmet i de två grenarna Ilus- och anlägg-
ningsbyggnad samt Måleri.
Inom grenen för Hus- och anläggningsbyggnad kan eleverna välja att
få ett yrkeskunnande mot exempelvis mureri, betongteknik, träteknik,
anläggningsbyggnadsteknik eller någon mer hantverksbetonad profile-
ring. Eleverna kan ändå gå i samma klass ty den enskildes inriktning
kan åstadkommas genom att man av ett antal valbara kurser i karaktär-
sämnena väljer dem som var och en är intresserad av. Den arbetsplats-
förlagda delen av utbildningen bör också väljas så att eleverna där får
utbildning inom del område de valt.
Inom grenen för Måleri kan eleven välja kurser som ger en profil
mot måleri, lackering eller golvläggning.
Byggprogrammet ersätter den tvååriga bygg- och anläggningstekniska
linjen samt den treåriga bygg- och anläggningstekniska linjen och den
treåriga måleritekniska linjen i försöksverksamheten.
Den treåriga bygg- och anläggningstekniska linjen har fyra grenar.
På mindre orter har man normalt bara elevunderlag för att anordna ut-
bildning inom en gren. Den gren som erbjuds är då vanligen den som
lockar flest sökande, nämligen byggnadsträteknik.
Jag har dock erfarit att man i ett par kommuner i en och samma
klass har erbjudit eleverna att välja kurser på det sätt som jag nu har be-
skrivit och därmed kunnat ge olika profileringar åt utbildningen. Jag
har funnit att detta ger så stora fördelar att jag anser att grenen mot
Hus- och anläggningsbyggnad bör vara upplagd just på det sättet. Denna
konstruktion är resursbesparande eftersom flertalet skolor bör kunna
arbeta med större grupper. Den leder sannolikt också till att fler elever
kan få en byggutbildning i sin hemkommun.
Den treåriga måleritekniska linjen har två grenar, en för byggnads-
målare och en för lackerare. Även dessa två inriktningar samt därtill
golvläggning bör kunna erbjudas på grenen Måleri med hjälp av valbara
kurser på alla skolor som har måleriutbildning.
Arbetsmarknaden för bygg- och måleribranscherna är starkt kon-
junkturberoende. Intresset bland ungdomarna för dessa utbildningar är
också mycket stort och de utbildningsplatser som finns räcker inte till
alla som för närvarande vill gå där.
Bygg- och måleriutbildningar har alltid varit starkt pojkdominerade.
Skolan och arbetsmarknaden har ett stort ansvar för att flickor skall
76
känna sig välkomna att söka utbildningen och för att arbetsklimatet un-
der deras studietid, såväl i skolan som på arbetsplatserna, skall vara po-
sitivt och respektfullt.
För elever som vill arbeta i exempelvis en färghandel eller på ett
byggvaruhus kan den merkantila kompletteringskursen vara ett bra al-
ternativ i årskurs 3.
Elprogrammet skall ge en bred grundutbildning för verksamhet inom
el-området allt ifrån eldistribution och elinstallation till datorservice.
Det gemensamma första året ger grundläggande kunskaper i eltek-
nik, elektronik och styrteknik.
Programmet delas i årskurs 2 i de tre grenarna Automation, Elektro-
nik resp. Installation.
Grenen för Automation har sin tyngdpunkt i styr- och reglerteknik.
Denna utbildning kan exempelvis leda till arbete med montering, servi-
ce och underhåll inom process- och verkstadsindustrin.
Grenen för Elektronik har sin tyngdpunkt i svagströmsteknik och
ger kompetens att utföra service och underhåll på vitvaror, radio, TV
och telekommunikation.
Grenen för Installation har sin tyngdpunkt i elkraftteknik. Efter ge-
nomgången utbildning kan man arbeta som installatör av kraft-,
belysnings- och larmsystem. Den utbildning till elkraftmontör som i dag
finns på drift- och underhållsteknisk linje inryms också i denna gren.
Inom vartdera av de tre områdena finns det således ett flertal yrken att
välja på. Eleverna kan dessutom få en viss profilering inom en gren ge-
nom att vissa kurser i karaktärsämnena är valbara.
Elprogrammet ersätter den tvååriga el-teletekniska linjen, den treåri-
ga el-teletekniska linjen i försöksverksamheten samt ett tiotal påbygg-
nadsutbildningar.
Den tekniska utvecklingen inom el-området har varit snabb och för-
väntas fortsätta att vara så. Apparatur och system inom exempelvis
tillverknings- och processindustrin ökar i komplexitet och det i sin tur
ställer krav på ytterligare personal med hög kompetens. Jag bedömer
därför att arbetsmarknaden för elever som gått elprogrammet är god.
Intresset bland ungdomarna för utbildning inom elområdet är stort.
Till dagens utbildningar söker betydligt fler än vad det finns utbild-
ningsplatser till. Jag har också med tillfredsställelse noterat att andelen
flickor inom el-utbildningarna har ökat. Min förhoppning är att detta
intresse från flickornas sida skall öka ytterligare.
Ungdomar, som exempelvis vill arbeta med försäljning i specialaffä-
rer eller med teknisk information om el-produkter, kan i årskurs 3 välja
den merkantila kompletteringskursen.
Prop. 1990/91:85
Energiprogrammet skall ge grundläggande kunskaper om energiförsörj-
ning i dagens och framtida system. För närvarande är det främst fråga
77
om installation, drift och underhåll av olika typer av energisystem i
byggnader och anläggningar. Den framtida energiförsörjningen kan in-
nebära behov av utökad kompetens.
Det första ogrenade året ger grundläggande kunskaper om fysikaliska
samband, energi- och miljöpåverkan, maskin- och systemkännedom för
olika anläggningsutrustningar inom energiområdet, el- och reglerteknik
och datoriserade övervakningssystem.
I årskurs 2 delar sig programmet i en Energigren och en VVS-gren.
Grenen för Energi har sin tyngdpunkt i drift- och underhållsteknik.
Den skall ge eleven kunskaper om energiförsörjning och energiomvand-
lingar. Efter utbildningen kan eleven få arbete inom exempelvis kraft-
och värmeverk, vatten- och avloppsreningsverk, industribyggnader eller
liknande.
Grenen för VVS har sin tyngdpunkt i installationsteknik. Den skall
ge eleven kunskaper för arbete med installation, service och reparation
av värme-, kyl- och sanitetsanläggningar.
Inom ramen för Energiprogrammet kan elevens personliga önskemål
tillgodoses genom val mellan olika kurser.
Energiprogrammet ersätter den tvååriga drift- och underhållsteknis-
ka linjen, värme- och sanitetstekniska grenen på den tvååriga bygg- och
anläggningstekniska linjen samt den treåriga VVS-linjen i försöksverk-
samheten.
Behovet av ett nationellt Energiprogram skall ses mot bakgrund av
den betydelse utbildningen inom programmet har för att säkerställa vår
framtida energiförsörjning.
Omställningen av det svenska energisystemet i samband med att
kärnkraften successivt kommer att avvecklas, ställer stora krav på ut-
veckling av dagens energiproduktions- och distributionssystem och
framtagning av förnybara system för att begränsa energianvändningen
och värna om miljön.
Även om sökande till dagens tvååriga drift- och underhållstekniska
linje inte har attraherat eleverna i önskad utsträckning, bedömer jag att
det framtida behovet av väl kvalificerad personal med energiutbildning
och ungdomens engagemang i energi- och miljöfrågor successivt leder
till ett ökat elevintresse för utbildning inom Energiprogrammet, såväl
för flickor som för pojkar.
Prop. 1990/91:85
Det Estetiska programmet skall ge en grundläggande utbildning, som
förbereder eleverna för fortsatta studier och arbete i anslutning till den
valda estetiska specialiseringen och ger grund för ett bredare socialt och
kulturellt område.
l-.tt första gemensamt år ger eleverna möjlighet att pröva olika konst-
närliga uttrycksformer inom inriktningarna dans, teater, konst och
formgivning samt musik.
78
Inför den andra årskursen får eleverna möjlighet att välja intressein-
riktning mot tre grenar: Konst och formgivning, Musik resp. Dans och
teater.
I årskurs 3 kan eleverna, alltefter vad kommunen har möjlighet att
anordna, välja en särskild inriktning på en eller flera av specialisering-
arna Bild, Dans, Konsthantverk, Slöjd och Teater.
Det Estetiska programmet ersätter dels den tvååriga musiklinjen med
påbyggnadsutbildning, dels den tvååriga estetisk-praktiska linjen som
hittills bedrivits som försöksverksamhet.
Den estetiska grundutbildning som eleven får i detta program är inte
bara en förberedelse för vidare utbildning till konstnär, utan den ger
också en bas för konstnärligt skapande arbete med barn inom skolan
och fritidssektorn och vidare arbete inom t.ex. omsorgen om äldre, i
vård av psykiskt sjuka eller på annat sätt handikappade människor, där
man använder olika konstnärliga uttrycksformer som terapi.
Intresset hos eleverna för såväl dagens musiklinje som dagens
estetisk-praktiska linje är stort och det är många fler som söker än vad
det finns utbildningsplatser.
Musiklinjen har en jämn könsfördelning, medan däremot flickor är i
stor majoritet på den estetisk-praktiska linjen. Jag anser det väsentligt att
såväl pojkar som flickor stimuleras att söka till det Estetiska program-
met.
För elever som t.ex. vill arbeta i en musikhandel eller på ett musik-
förlag kan den merkantila kursen vara ett bra alternativ i årskurs 3.
Prop. 1990/91:85
Fordonsprogrammet skall ge en utbildning för verksamhet inom motor-
branschen och transportsektorn.
Ett gemensamt första år ger kunskap om konstruktion och funktion
av olika fordonstyper samt kunskap om verktyg och utrustning som an-
vänds i branschen. Därefter delar sig programmet på fyra grenar, Flyg-
underhåll, Karosseri, Reparation resp. Transport.
Grenen för Flygunderhåll ger kunskaper om mekaniskt och elek-
triskt underhåll av flygplan i drift. Utbildningen skall leda till kompe-
tens för yrkesarbete som flygmekaniker eller flygtekniker. För att få cer-
tifikat som flygtekniker krävs att man nöjaktigt klarat de prov som luft-
fartsverket anordnar
Grenen för Karosseri ger kunskaper som kan leda till yrkesverksam-
het med kvalificerade karosserireparationer. Inom grenen finns det
också valbara kurser i lackeringsarbete.
Grenen för Reparation ger eleven kompetens att reparera fordon
med fel i motorer, kraftöverföring, styrning, bromsar och elektriska och
hydrauliska system. Inom grenen finns valbara kurser så att eleven kan
välja att profilera sig mot personbilar, lastbilar eller maskiner.
Grenen för Transport ger kompetens för kvalificerade yrkesarbeten
med transporter, vilket förutom körkunskap också innefattar kunskap
om terminalarbete, transport av farligt gods m.m.
79
Elever som påbörjat sina studier inom Byggprogrammet och som
önskar få en yrkesutbildning med inriktning mot anläggningsmaskintek-
nik bör ges möjlighet att avsluta sina studier inom Fordonsprogrammet
och på det viset kombinera utbildningen från två program och få exakt
den yrkesprofil de önskar sig.
Fordonsprogrammet ersätter den tvååriga fordonstekniska linjen
samt den treåriga fordons- och transporttekniska linjen i försöksverk-
samheten.
Det är för närvarande balans mellan utbud och efterfrågan på arbets-
kraft inom motorbranschen, medan transportsektorn har brist. Denna
sektor förväntas också öka. Personer med kunskaper om fordon är
också efterfrågade inom olika industribranscher. Jag bedömer därför ar-
betsmarknaden vara god för elever som genomgått Fordonsprogrammet.
Eleverna är också intresserade av denna typ av utbildning och antalet
sökande till dagens fordonsutbildningar är något större än antalet till-
gängliga platser.
Arbete inom motor- och transportsektorn är ofta tungt och det är
starkt mansdominerat. En bättre utrustning som gör arbetet på verkstä-
derna mindre tungt samt en mer välkomnande attityd mot flickor, såväl
i skolan som på arbetsplatserna, skulle kunna ändra på detta.
Elever som önskar arbeta med bilförsäljning, reservdelshantering el-
ler motsvarande kan vara intresserade av att under det tredje året välja
en merkantil kompletteringskurs som avslutning på gymnasiestudierna.
Prop. 1990/91:85
Handels- och administrationsprogrammet skall ge en bred yrkeskompe-
tens för kommersiella och administrativa arbetsuppgifter inom närings-
liv och förvaltning.
Programmet erbjuder en sammanhållen utbildning över alla de tre
åren. Eleverna kan dock genom val av kurser skaffa sig en administra-
tiv, kommersiell eller turisminriktad profilering av sina studier. Valet
av plats för den arbetsplatsförlagda utbildningen kan ytterligare förstär-
ka den inriktning mot ett specifikt yrkesområde som eleven valt.
Handels- och administrationsprogrammet ersätter de tvååriga linjer-
na distribution och kontor samt handel och kontor. Vidare ersätter pro-
grammet den treåriga handelslinjen i försöksverksamheten samt vissa
specialkurser och påbyggnadsutbildningar.
Den allt snabbare utvecklingen mot ett service- och informations-
samhälle har fått påverka den nu försöksvis bedrivna handelslinjens ut-
formning vad gäller såväl ny teknik som olika sätt att agera i servicesi-
tuationer. Jag anser det mycket viktigt att detta får gälla även för det nya
Handels- och administrationsprogrammet.
De nuvarande utbildningarna på detta område har oftast bedömts va-
ra överdimensionerade i förhållande till arbetsmarknadens behov. Den
förlängda studietiden ger dock utrymme för en breddning av såväl yr-
kesämnen som allmänna ämnen. Detta bör kunna leda till att program-
met kan tillgodose ett mer differentierat arbetskraftsbehov än i dag.
80
Jag räknar med att den breddade utbildningen skall leda till en Prop. 1990/91:85
jämnare könsfördelning än vad som i dag gäller på motsvarande linjer,
där flickdominansen är stor.
Hantverksprogrammet skall kunna utbilda elever för ett stort antal
hantverksyrken. Enligt Nordisk yrkesklassificering finns det flera hund-
ra hantverksyrken. Jag kan bara som några exempel nämna dekormåla-
re, korgmakare och sadelmakare.
Under det första året inom hantverksprogrammet tillägnar sig elever-
na verktygs- och maskinkunskap, kunskap om färg- och formlära samt
materialkunskap och får prova olika hantverk inom områdena metall,
trä, läder m.m.
Under årskurserna 2 och 3 inriktas utbildningen för varje enskild
elev mot det område han har valt. En mycket stor del av den specifika
yrkesutbildningen måste ske genom arbetsplatsförlagd utbildning.
Jag räknar också med att det kan finnas en del elever som börjar på
en annan yrkesutbildning och som efter en tid kommer underfund om
att de vill gå över till Hantverksprogrammet. Jag anser att det skall vara
möjligt för elever att på det sättet byta program efter det första året.
Den pågående försöksverksamheten med treårig hantverksteknisk
linje har visat att det även i fortsättningen finns behov av s.k. riksskolor.
Dessa kan rymmas inom ramen för Hantverksprogrammet och avse ett
fåtal yrken där hela klassen har samma inriktning. Jag tänker på exem-
pelvis guldsmeder och glasblåsare. Även frisörutbildning anser jag kan
inrymmas i detta program. Jag återkommer till frågan om riksrekryter-
ande yrkesutbildningar.
Arbetsmarknaden för kunniga hantverkare är för närvarande god.
Det är också angeläget att vissa hantverksyrken, som nu har ett fåtal äld-
re yrkesutövare, får yngre efterträdare så att hantverkskunnandet hålls
vid liv. Programmet bör också utgöra en god bas för fortsatta studier
inom konsthantverk, design och liknande verksamheter.
Hantverksprogrammet skall ersätta den tvååriga specialkursen hant-
verksteknik samt den treåriga hantverkstekniska linjen i försöksverk-
samheten.
Dagens hantverksutbildningar attraherar kvinnor i större utsträck-
ning än män. Detta kan möjligen förklaras av att dessa utbildningar ofta
har ägnats åt traditionellt kvinnliga verksamhetsområden. Med den ut-
formning av Hantverksprogrammet som jag här föreslår räknar jag med
en jämnare könsfördelning. Dessutom har jag erfarit att endast omkring
hälften av de sökande har sökt direkt från grundskolan. Det finns tydli-
gen ett behov av denna typ av utbildning för äldre elever. I och med in-
förandet av sektorsbidraget till kommunerna finns det inga hinder för
att arrangera utbildningen i samverkan mellan gymnasieskolan och
komvux. Tvärtom är det närmast en nödvändighet om man skall kunna
erbjuda de studievägar som rekryterar ganska få elever.
6 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 85
Prop. 1990/91:85
Hotell- och restaurangprogrammet
Hotell- och restaurangprogrammet skall utbilda elever för flera yrken
inom hotell, restaurang och storhushåll. Efter ett grenlöst första år delar
sig programmet i de två grenarna Hotell resp. Restaurang.
På grenen för Hotell utbildas eleverna för uppgifter inom
receptions-, konferens- och husfruområdena. På grenen för Restaurang
kan eleverna via valbara kurser i årskurs 3 specialisera sig mot kök,
kallskänk eller servering. På båda grenarna är ekonomi, organisation
och personlig service väsentliga inslag i utbildningen.
Genom samordningen i ett treårigt program för hotell- och restau-
rangyrken kan gymnasieskolan utbilda kompetent personal på området,
vilket är en av förutsättningarna för att Sverige skall kunna konkurrera
inom turistnäringarna.
Hotell- och restaurangprogrammet ersätter de varianter för storhus-
håll, restaurang resp, serveringsteknik som i dag finns i årskurs 2 av
tvåårig livsmedelsteknisk linje. Det nya programmet ersätter också det
stora utbudet av specialkurser med varierande längd för utbildning till
hotellyrken. En samordning av dessa kurser har länge varit önskvärd.
Av dem som är sysselsatta inom logi- och restaurangnäringarna och i
storhushållssektorn är många deltids- eller säsongsanställda.
Personalomsättningen är stor och eftersom många anställda saknar
yrkesutbildning, kommer det i framtiden att vara efterfrågan på utbildad
personal.
Intresset för att arbeta inom hotell- och restaurangnäringen är stort.
Antalet sökande till utbildningarna är ofta dubbelt så stort som antalet
intagningsplatser och utbildningarna attraherar både pojkar och flickor.
Industriprogrammet skall ge grundläggande kunskaper om industriell
produktion inom främst verkstads-, trä-, pappersmasse-, metallurgisk,
gruv-, sten-, kemisk, teko-, grafisk och livsmedelsindustrin.
Det första ogrenade året ger grundläggande kunskaper i bl.a. maskin-
teknik, produktionsteknik och ekonomi, el- och reglerteknik, kvalitets-
kontroll, service och underhåll och industriell arbetsorganisation.
Programmet delas i årskurs 2 i de fyra grenarna Industri, Trä, Pro-
cess och Textil- och konfektion.
Grenen för Industri skall ge eleven kunskaper om modern tillverk-
ningsteknik och flexibla produktionssystem för arbete huvudsakligen
inom maskinbearbetning, underhåll, svetsning och plåttillverkning.
Grenen för Trä skall ge eleven kunskaper om industriell träteknisk
produktion för arbete främst inom snickeri och möbelindustri samt vid
sågverk.
Grenen för Process skall ge eleven kunskaper om högteknologisk
produktion för arbete inom bl.a. pappersmasse, kemisk, metallurgisk,
grafisk och livsmedelsteknisk industri.
82
Grenen för Textil och konfektion skall ge eleven kunskaper för arbe-
te inom främst den tillverkande tekoindustrin.
Inom ramen för Industriprogrammet kan elevens personliga önske-
mål tillgodoses genom val mellan olika kurser.
Industriprogrammet ersätter de tvååriga verkstads-, trä- respektive
processtekniska linjerna, delar av de tvååriga beklädnads- respektive
livsmedelstekniska linjerna, de treåriga industri-, trä- respektive process-
tekniska linjerna samt delar av de treåriga textil- och beklädnads- resp,
livsmedelstekniska linjerna i försöksverksamheten.
Industriell produktionsutrustning blir alltmer tekniskt avancerad
och komplex och av bl.a. ekonomiska skäl ställs därför krav på hög till-
gänglighet. Det innebär att utöver traditionella branschkunskaper be-
hövs ordentliga kunskaper i service och underhåll av produktionsut-
rustningen, kunskaper som är av gemensam karaktär för olika bran-
schområden. Jag ser nu goda förutsättningar för att samla olika bran-
scher inom den tillverkande industrin i ett gemensamt industriprogram.
Därigenom skapas underlag för gemensamma läromedel och lärarfort-
bildning som bidrar till att höja kvalitén på utbildningen.
Med den flexibilitet som en kursutformad utbildning ger och med de
samordnade inslagen från olika branschområden som redovisats ovan,
bedömer jag att vi kan få ett industriprogram, som i högre grad än idag
attraherar ungdomarna. Den bredd vad gäller innehåll som industripro-
grammet får, ger, enligt min bedömning, förutsättningar för en god re-
krytering av både flickor och pojkar.
Prop. 1990/91:85
Livsmedelsprogrammet skall ge en utbildning för verksamhet inom dag-
ligvaruhandeln eller för arbete med bagerivaror resp, kött och charkute-
rivaror.
Ett gemensamt första år ger eleverna kunskap om olika livsmedel,
livsmedelshantering och livsmedelshygien.
I årskurs 2 delas programmet i två grenar, Bageri och konditori resp.
Kött och charkuteri.
Grenen för Bageri och konditori ger yrkeskunnande för arbete som
bagare eller konditor.
Grenen för Kött och charkuteri ger kunskap om styckning av kött
och tillverkning av charkuterier.
Elever som önskar arbeta i dagligvaruhandeln kan välja vilken som
helst av de två grenarna och sedan i årskurs 3 välja den merkantila
kompletteringskursen. De får därigenom en grundläggande utbildning
om livsmedel och en kunskap om lagerhållning, kundservice m.m.
Livsmedelsprogrammet ersätter delar av den tvååriga livsmedelstek-
niska linjen samt den treåriga livsmedelstekniska linjen i försöksverk-
samheten.
Arbetsmarknaden för personer med livsmedelsutbildning är för när-
varande god. Det finns i dag endast få utbildningar som riktar sig mot
dagligvaruhandeln och där är behovet av utbildad personal stort. Jag be-
83
dömer således att antingen man väljer att gå även det tredje året på en Prop. 1990/91:85
av grenarna eller går den merkantila kursen så är det inga svårigheter
att få arbete.
Livsmedelsutbildningarna attraherar såväl flickor som pojkar och in-
tresset för utbildningarna är stort.
Medieprogrammet skall ge en bred utbildning med inriktning mot
tryckmedie-, reklam- och informationsområdet.
Ett gemensamt första år ger eleverna kunskap om olika mediers för-
utsättningar och arbetsmetoder. Eleverna skall också bekanta sig med
förutsättningarna på arbetsmarknaden för olika medier.
Efter det första året delas programmet i två grenar. Tryckmedier
resp. Information och reklam.
Grenen för Tryckmedier har sin tyngdpunkt i olika layouttekniker
och grafisk formgivning. Eleverna får här arbeta med text- och bild-
montering, reprofotografering och scannerteknik.
Grenen för Information och reklam utbildar för yrkesverksamhet
inom områdena reklam, dekoration, informationsteknik samt foto- och
videoteknik. Genom att välja olika kurser kan eleven få en profilering
mot de olika områden som grenen utbildar för.
Medieprogrammet ersätter den treåriga grafiska linjen i försöksverk-
samheten samt ett flertal kortare och längre kurser.
Den tekniska utvecklingen, inom såväl det specifikt grafiska området
som inom medieområdet som helhet, har varit mycket snabb under det
senaste decenniet. Utvecklingen av datoriserade metoder för framställ-
ningav text och bild har förändrat arbetssituationen för många. Behovet
av fortbildning av redan yrkesverksamma och nyrekrytering av ungdo-
mar med modern utbildning är stort. Jag bedömer därför arbetsmarkna-
den som god för dem som går Medieprogrammet.
De utbildningar inom området som finns i gymnasieskolan visar att
detta är utbildningar som attraherar både flickor och pojkar. Intresset
för dessa utbildningar är också stort.
De elever som önskar arbeta med exempelvis försäljning av utrust-
ning för reklam- och tryckmedieproduktion kan vara intresserade av att
läsa en merkantil kompletteringskurs i årskurs 3.
Naturbruksprogrammet skall ge en bred utbildning med inriktning mot
verksamhet inom jordbruk, skogsbruk, trädgårdsnäring, fiske och vat-
tenbruk samt djurvård, hästhållning och verksamheter som hör till na-
turbruk, t.ex. miljö, bioenergi m.m.
Det nya programmet skall vara en sammanhållen utbildning utan
grendelning. Den skall bestå av gemensamma kurser och valbara kurser.
Utbildningen skall ge bred kompetens för yrkesverksamhet inom de oli-
ka näringsområden som utbildningen riktar sig mot.
Utbildningen skall förutom huvudinriktningarna innehålla moment
kring miljö- och naturresursfrågor. Speciella utbildningsbehov inom na-
turbruksområdet bör tillgodoses genom elevernas val av kurser.
Naturbruksprogrammet ersätter de tvååriga linjerna inom jordbruk,
skogsbruk och trädgårdsnäring samt den treåriga naturbrukslinjen i för-
söksverksamheten och ett tiotal specialkurser och påbyggnadsutbild-
ningar.
De beslut som riksdagen fattade våren 1990 om livsmedelspolitiken
(prop. 1989/90:146, JoU25, rskr. 327) kommer att resultera i stora för-
ändringar inom jordbruksnäringen. Tonvikten kommer att ligga på
marknadsanpassning både nationellt och internationellt samt med hän-
syn till miljö, landskapsvård och regional fördelning.
Den ökade marknadsinriktningen kommer att ställa krav på nya
kunskaper hos jordbrukarna. Vid riksdagsbehandlingen betonade jord-
bruksutskottet bl.a. att man bör pröva möjligheten att bredda skogs- och
lantbruksutbildningen så att den utifrån ett brett ekologiskt perspektiv
kan understödja landsbygdens utveckling. Utskottet framhöll också att
det är viktigt att utbildningen ligger i linje med intentionerna bakom
den livsmedelspolitiska reformen. Detta förutsätter ökade insatser när
det gäller utbildning i företagande, marknadsföring och företagsutveck-
ling.
Av den försöksvis tillämpade kursplanen för naturbrukslinjen fram-
går att de moment som utskottet efterlyser i stor utsträckning redan in-
går i utbildningen.
Naturbruksutbildning spelar en viktig roll när det gäller regional ut-
veckling, landets försörjning och resurshushållning. Det är därför av na-
tionellt intresse att utbildning för näringarna är väl spridd över landet.
Jag vill därför understryka vikten av att det finns ett tillräckligt stort an-
tal utbildningsorter.
Såväl jordbruks- som trädgårdslinjerna har attraherat både pojkar
och flickor, medan mycket få flickor sökt sig till skogsbrukslinjen. Jag
räknar med att det kan bli en jämn könsfördelning på naturbrukspro-
grammet.
Prop. 1990/91:85
Naturvetenskapsprogrammet skall ge en bred allmänkunskap inklude-
rande språk, samhällskunskap m.m. Det skall ge kunskaper för en vida-
re utbildning inom naturvetenskap och teknik på universitet och hög-
skola. Programmet ger också en god bas för dem som sedan vill utbilda
sig till exempelvis grundskollärare, journalister, samhällsplanerare m.m.
Efter ett första gemensamt år delar sig programmet i de två grenarna,
Naturvetenskaplig och Teknisk. Grenarna är främst studieförberedande
men ger också en god grund för anställning i företag som erbjuder in-
tern utbildning.
På Naturvetenskapliga grenen får eleverna kunskaper i matematik,
fysik, kemi och biologi. Dessa ämnen skall dessutom ha betydande in-
slag av miljökunskap. Eleverna studerar minst två språk. Utbildningen
85
skall vara så djup och omfattande att studierna skapar intresse och att
eleverna får en god uppfattning om ämnena och kan bedöma vad vidare
studier i dessa kan innebära.
På den Tekniska grenen studerar eleverna också två språk. Förutom
de naturvetenskapliga ämnena med miljökunskap studerar man ett te-
kniskt ämne av relativt stor omfattning. Jag anser att det är väsentligt att
det i gymnasieskolan finns en utbildning med en klar teknisk profil för
elever som har ett stort tekniskt intresse. Utbildningen skall förbereda
eleverna för vidare studier inom det tekniska området, som tekniker-
ingenjörs- och civilingenjörsutbildningar. Vidare är också denna utbild-
ning en god bas för dem som önskar gå vidare till exempelvis grund-
skol lärarutbildningen.
Elever, både på Naturvetenskaplig gren och Teknisk gren, som har
ett så stort intresse för miljöfrågor att de vill fördjupa sig ytterligare i
dessa, skall ha möjlighet att välja en mindre kurs i matematik och på
den då frigjorda tiden studera miljöteknik. Jag återkommer till detta när
jag utvecklar min syn på ämnena matematik och miljökunskap.
Jag anser att utbildningen på såväl den Naturvetenskapliga grenen
som den Tekniska utgör en god grund för vidare studier. Då avser jag
inte bara studier i naturvetenskap och teknik utan också studier inom
exempelvis samhällsvetenskap och ekonomi. Jag vill också än en gång
påminna om vikten av att vi till våra lärarutbildningar kan rekrytera
ungdomar som har naturvetenskaplig och teknisk kunskap.
Den fyraåriga tekniska linjen i gymnasieskolan har under de senaste
tio åren varit en eftersökt linje. Den naturvetenskapliga linjen har haft
en lång period med rekryteringsproblem men har nu ökat i omfattning.
Denna linje har också en jämn könsfördelning medan den tekniska inte
lyckats komma längre än till ca 20 % flickor. Jag räknar med att den
programkonstruktion med ett gemensamt första år som jag nu föreslagit
skall medföra att fler flickor väljer teknisk utbildning. Erfarenheterna
från det s.k. NT-försöket i slutet på 1970-talet och början på 1980-talet
visade att det uppskjutna valet mellan naturvetenskap och teknik ledde
till att fler flickor valde teknik.
Prop. 1990/91:85
Omvårdnadsprogrammet skall ge en bred sammanhållen grundutbild-
ning med inriktning mot verksamhet inom hälso- och sjukvård, dvs. så-
väl somatisk som psykiatrisk vård samt äldre- och handikappomsorg.
Programmet skall inte vara grendelat utan bestå av en kärna av gemen-
samma kurser, sådana som alla läser, och ett antal valbara kurser. Paral-
lellt med att utbildningen skall ge en bred kompetens finns också beho-
vet av fördjupade kunskaper inom vissa områden, t.ex. kunskaper om
rehabilitering, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, akutsjukvård
och om vård av nyfödda sjuka barn. Sådana kunskaper bör inhämtas
inom ramen för valbara kurser.
Omvårdnadsprogrammet ersätter den nuvarande tvååriga vårdlinjens
gren för hälso- och sjukvård, den tvååriga sociala servicelinjen, försöks-
86
verksamheterna med den treåriga vårdlinjens varianter med omvårdnad
av nyfödda barn och sjuka barn och omsorger om psykiskt utvecklings-
störda samt den treåriga omvårdnadslinjen.
Arbete inom något av samhällets olika vård- och omsorgsområden
kräver i dag kunskaper från näraliggande områden Arbete inom hälso-
och sjukvården fordrar t.ex. kunskaper om socialtjänsten samtidigt som
en utbyggd och förändrad äldreomsorg förutsätter att personalen har
kunskaper och erfarenhet från hälso- och sjukvårdsområdet. Av betydel-
se är också den förändring av den psykiatriska vården och vården av
psykiskt utvecklingsstörda som nu sker samt tillkomsten av nya former
för behandling och boende inom dessa områden samtidigt som det sker
en ökad satsning på vård i hemmet.
Arbetsmarknaden för vårdutbildade är för närvarande mycket god
och det är brist på vård- och omsorgspersonal. Trots detta har antalet sö-
kande till vårdutbildningarna minskat under senare år. Framför allt har
detta gällt storstadsregionerna. Även den försöksvis inrättade omvård-
nadslinjen har haft ett vikande sökandeintresse under försöksperioden.
Osäkerhet om yrkeskompetensen liksom bristande information till ele-
verna om behörigheten för fortsatta högskolestudier efter utbildningen
kan här ha bidragit till det minskade elevintresset.
I försöksverksamheten har tillämpats en regel om att 20 % av de in-
tagna eleverna på omvårdnadslinjen skall vara pojkar. Regeln har inte
gett några avgörande positiva resultat på grund av ett för lågt intresse
hos pojkar att söka. Det är dock angeläget att fortsätta arbetet med att
förändra den könsmässiga sammansättningen i utbildningen.
Prop. 1990/91:85
Samhällsvetenskapsprogrammet skall ge goda kunskaper i samhällsve-
tenskap för såväl vidare studier som arbetsliv. Programmet skall ge en
bred kommunikativ kompetens, där också studier av naturkunskap,
miljökunskap och matematik ingår. De studerande skall få beredskap
att möta en framtida arbetsmarknad som alltmer kommer att präglas av
informations- och kunskapssamhällets krav och av en ökad internatio-
nalisering.
Efter ett gemensamt första år delas programmet i de tre grenarna
Ekonomi, Humaniora resp. Samhällsvetenskap.
Den Ekonomiska grenen lägger tonvikten vid ekonomi och närings-
liv. Grenen leder till ekonomiska och kommersiella arbetsuppgifter i
näringsliv och förvaltning men ger också en god grund för vidare studi-
er.
Utbildningen på Humanioragrenen domineras av studier i språk -
moderna såväl som klassiska. Historia, litteraturstudier och andra hu-
manistiska ämnen skall förekomma.
Den Samhällsvetenskapliga grenen lägger tonvikten vid historiska
och samhällsinriktade studier.
De två senare grenarna är främst studieförberedande men ger också
en god grund för anställning i företag som erbjuder intern utbildning.
87
Samhällsvetenskapsprogrammet ersätter dagens treåriga ekonomiska,
humanistiska och samhällsvetenskapliga linjer.
För att ge behörighet till grundskollärarutbildning har Humaniora-
grenen fått ökat utrymme för matematik, jämfört med dagens humanis-
tiska linje. Ämnet naturkunskap har förstärkts på både humaniora- och
ekonomigrenarna.
Intresset hos ungdomarna för Samhällsvetenskapsprogrammets ut-
bildningsområden får sägas vara stort. Läsåret 1990/91 har dagens tre
linjer, motsvarande Samhällsvetenskapsprogrammets tre grenar över
20 % av det totala antalet intagningsplatser i gymnasieskolan.
Dagens ekonomiska linje har en i stort jämn könsfördelning, medan
den samhällsvetenskapliga och särskilt den humanistiska linjen har en
klar dominans av flickor.
Prop. 1990/91:85
Inom alla program utom Samhällsvetenskapsprogrammet skall elever i
årskurs 3 kunna välja en kompletteringskurs med inriktning mot huma-
niora och samhällsvetenskap. Denna kurs skall ge eleverna den teoretis-
ka komplettering de kan behöva för att bli behöriga till vissa humanis-
tiska och samhällsvetenskapliga utbildningar i högskolan.
Beroende på elevens tidigare studieinriktning och önskemål om
framtida yrkesområde, kan kompletteringskursen antingen inriktas mot
Humanioragrenens språkkompetens eller Samhällsvetenskapsgrenens
kompetens i samhällskunskap.
Kursen skall ge den kompetens i historia som fås inom Naturveten-
skapsprogrammet samt den kompetens i religionskunskap som fås inom
båda dessa program.
Vidare skall kurserna i matematik och naturkunskap ge den kompe-
tens som fås inom Samhällsvetenskapsprogrammet och därmed bl.a. ge
behörighet till lärarutbildning.
Elever från alla program utom Naturvetenskapsprogrammet skall ha
möjlighet att läsa en teoretisk kompletteringskurs med inriktning mot
naturvetenskap/teknik under årskurs 3. Denna kurs skall ge eleverna
den teoretiska komplettering de behöver för att söka till högre utbild-
ningar inom det naturvetenskapliga och tekniska området.
Kursen skall ge kompetens i fysik och kemi och biologi motsvarande
Naturvetenskapsprogrammet, 'lekniska ämnen kan väljas för att ge
kompetens motsvarande den Tekniska grenens. Alla skall dessutom läsa
matematik. Hur långt den enskilde eleven når i dessa studier beror av
hur mycket matematik han läst under de två första åren i gymnasiesko-
lan.
88
Prop. 1990/91:85
Merkantil kompletteringskurs
Studerande från alla program utom Handels- och administrationspro-
grammet skall ha möjlighet att i årskurs 3 läsa en merkantil kurs som
ger de kunskaper som behövs för att arbeta i handeln inom det
yrkes-/ämnesområde de tidigare valt.
De studerande skall skaffa sig kunskaper om inköps-, lager-,
försäljnings- och ekonomifunktioner samt färdighet i att använda dator-
program för bl.a. registerhantering, kalkylering och textbehandling.
Den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen väljs så att den förstär-
ker såväl yrkesprofilen som det merkantila kunnandet. Så kan exempel-
vis en byggvaruhandel, en el-grossist, ett reservdelslager eller en livsme-
delsaffär utgöra lämpliga arbetsplatser för elever från Bygg-, El-,
Fordons-, resp. Livsmedelsprogrammet.
Jag har tidigare i anslutning till frågorna om vad som bör regleras i
skollagen kortfattat berört de individuella programmen. Jag vill nu yt-
terligare utveckla mina tankar om syftet med dessa program och de
möjligheter som ryms inom dem. Såsom framgår redan av förslagen i
vad gäller lagstiftningen skall de lokala programmen komma till genom
lokala beslut. Individuella utbildningsinslag förekommer i dag inom
gymnasieskolan och det kommunala uppföljningsansvaret i en rad olika
former och också med varierande innehåll och inriktning. Försöksverk-
samhet har t.ex. bedrivits inom gymnasieskolan med individuell studie-
takt och inom uppföljningsansvaret med individuella utbildningsplaner.
De individuella program jag nu föreslår skall ersätta bl.a. dessa
nämnda verksamheter. De utgår därför från flera motiv. Ett motiv är
det kompensatoriska, dvs. elever, som saknar tillräckliga kunskaper för
att kunna tillgodogöra sig en gymnasieutbildning, ges möjlighet att få
motsvarande grundläggande kunskap. Ett annat motiv är att verka moti-
vationsskapande och vägledande för omotiverade och studieobestämda
elever. Ett ytterligare motiv ligger i att på olika sätt stödja de ungdomar
som inte kommit in på sitt val till gymnasieskolan och elever som av-
brutit sin gymnasieutbildning. Ett fjärde motiv är att tillmötesgå önske-
målen hos de mycket målinriktade ungdomar som vill ha en individuell
utbildning av ett slag som inte ryms inom de nationella programmen.
Detta senare motiv kan avse ungdomar med såväl yrkesinriktade som
teoretiska utbildningsönskemål.
Som jag nyss har redovisat kommer de nationella programmen att
innehålla ett väsentligt utrymme för ämnen och verksamheter som skall
vara obligatoriska för alla. Det är önskvärt att även de individuella pro-
grammen, så långt möjligt, byggs upp kring denna gymnasieskolans kär-
na. Som jag i ett tidigare sammanhang anfört anser jag dock - med den
variationsbredd jag förutser för de individuella programmen - att någon
närmare reglering av deras innehåll och omfattning inte är lämplig.
89
Genom de individuella programmen får kommunerna ett arbetsred-
skap för att uppfylla sina skyldigheter att erbjuda ungdomar utanför de
nationella programmen en gymnasieutbildning, f ör riksdagens informa-
tion redovisar jag i det följande vad jag uppfattar som huvuddragen i de
individuella programmen.
Programmen kan utformas som en form av preparandkurs för elever
med bristande förkunskaper från grundskolan och kan avse såväl elever
med svenska som med annat modersmål. De kan också utgöras av delar
av den reguljära utbildningen på något nationellt program eller en ut-
bildning, som på gymnasieskolans uppdrag anordnas av någon annan.
De individuella programmen kan därvid vara utformade så att de un-
derlättar en övergång till eller samläsning med ett nationellt program. I
enlighet med grundtanken att programmen skall vara styrda utifrån ele-
vens behov kan dessa också, under längre eller kortare tid, komma att
bestå av enbart arbete på ungdomsplats och vägledande åtgärder.
Ungdomsplatserna har visat sig vara ungdomsuppföljningens kanske
viktigaste pedagogiska redskap för att motivera ungdomarna till fortsatta
studier genom att stärka deras självkänsla och att ge dem en introduk-
tion i yrkeslivet. Detta framgår bl.a. av SÖs rapport (R 85:5) om kvalita-
tiv uppföljning av kommunernas uppföljningsansvar 1984/85. Även rap-
porten (SOU 1989:114) Livlina för livslångt lärande uppmärksammar
ungdomsplatsernas stora vikt i uppföljningsverksamheten. Jag finner det
nödvändigt att denna möjlighet finns kvar även i framtiden.
Jag anser att flera befintliga förslag till och redan prövade verksam-
heter kommer att finna sin naturliga plats inom ramen för de individu-
ella programmen. Jag tänker då i första hand på försöksverksamheten
med gymnasieutbildning inom ramen för individuella planer, det s.k.
DELTA-projektet, försöksverksamheten med individuell studietakt i
gymnasieskolan, det s.k. FÖRST-projektet, ÖGY-utredningens förslag
om introduktionskurser och specialklasserna i dagens gymnasieskola
med undervisning i lugnare studietakt och med mindre studiekurser än
motsvarande reguljära linjer. Grundidéerna i dessa verksamheter är in-
tressanta att bygga vidare på för de elever som är i behov av stor indi-
viduell handledning eller individuell studietakt.
För de mycket målinriktade ungdomarna, med udda studieönskemål,
kan de individuella programmen bli deras möjlighet att nå sina utbild-
ningsmål. Jag räknar här även in utbildning som t.ex. yrkesdansarut-
bildningen i Stockholm.
Delar av de individuella programmen får - förutom i gymnasieskolan
- anordnas inom olika utbildningsformer som komvux, arbetsmarknads-
utbildning, lanthushållsskola och folkhögskola. Ansvaret för upprättan-
det av det individuella programmet och dess genomförande åvilar dock
styrelsen för utbildningen. Jag återkommer senare till frågan om sam-
verkan mellan olika utbildningsanordnare
Prop. 1990/91:85
90
Prop. 1990/91:85
Invandrarungdomar
Invandringen till Sverige har konstant ökat under senare år, huvudsakli-
gen genom flyktinginvandring. Antalet kommuner som tar emot asylsö-
kande och flyktingar har växt för varje år, och i dag tar i stort sett alla
kommuner emot flyktingar.
Om man definierar alla i Sverige boende som är födda utomlands el-
ler som har minst en förälder som är född utomlands som invandrare,
dvs. tar med också andra generationens invandrare, uppgår antalet in-
vandrare i Sverige till drygt 1,1 miljoner personer, alltså en betydande
del av vår befolkning.
En grundläggande förutsättning för invandrarnas integration i det
svenska samhället är att de får en god och effektiv undervisning i sven-
ska. Invandrarungdomarnas kontakter med svenska språket i skolan och
på arbetsplatser har avgörande betydelse för deras språkutveckling och
för deras möjligheter att genomföra gymnasiala studier. En ungdoms-
plats i kombination med främst svenskundervisning kan därför fylla en
viktig funktion. I de individuella programmen kan ingå både studie-
handledning på hemspråk och undervisning i svenska.
Jag föreslår i denna proposition avregleringar som ger också invand-
rarungdomarna bättre anpassade utbildningsmöjligheter och därmed
underlättar deras integrering i det svenska samhället. Dessa speciella ar-
rangemang kommer att finnas i första hand inom ramen för de indi-
viduellt upplagda programmen.
Möjligheter skall finnas för invandrarungdomar att, inom de indi-
viduella programmen, studera företrädesvis svenska och andra baskun-
skapsämnen med syfte att ge förutsättningar att klara av senare gymnasi-
estudier. Undervisning i svenska, i engelska och om det svenska samhäl-
let kommer sannolikt att inta en framträdande plats i dessa program.
Jag finner det naturligt att bygga vidare på de erfarenheter som finns
från dagens introduktionskurser för invandrare, liksom att jag kan se
fördelar med att en samverkan sker mellan gymnasieskolans och vuxen-
utbildningens invandrarundervisning.
OGY-utredningen konstaterade att inslag av fackteori och allmänna äm-
nen förekommer i mycket ringa omfattning i dagens gymnasiala lär-
lingsutbildning. Den fann heller inga sakliga skäl till att de elever som
får sin utbildning på detta sätt skall undanhållas de viktiga inslag som
allmänna ämnen och fackteori utgör. I enlighet med OGY-utredningens
förslag och åtföljande proposition Utveckling av yrkesutbildningen i
gymnasieskolan (prop. 1987/88:102) anser jag att det skall kunna före-
komma individuella program inriktade mot yrkesutbildning. Dessa kan
utformas så att eleven, utan att vara anställd, studerar karaktärsämnena i
huvudsak enskilt och med en stor del av utbildningen förlagd till en el-
ler flera arbetsplatser. Fackteori och undervisning i de ämnen som är
obligatoriska och gemensamma för alla nationella program skall ingå i
91
samma utsträckning som för andra elever. Dessa program bör kunna fö-
rekomma huvudsakligen i följande fall:
- för små och udda yrken,
- då eleven är bosatt på stort avstånd från den gymnasieskola som an-
ordnar önskat program,
- då denna studieform är bäst för eleven av personliga skäl,
- för elever med bestämda och målinriktade önskemål om yrkesstu-
dier i övrigt, där de nationella programmen inte kan tillgodose önske-
målen.
Jag vill dock inte överge dagens gymnasiala lärlingsutbildning som
utbildningsalternativ. Att få en gymnasieutbildning i kombination med
yrkesutbildning i ett anställningsförhållande, anser jag skall kunna vara
en form av individuellt program. Förutsättningen är naturligtvis att så-
dan yrkesutbildning håller samma kvalitet som utbildning inom gymna-
sieskolan. Målsättningen för denna yrkesutbildning bör vara att fackteo-
ri och ämnena svenska, engelska, matematik, samhällskunskap och na-
turvetenskap skall ingå. Detta förutsätter att en överenskommelse sker
mellan styrelsen för utbildningen och berört företag.
Prop. 1990/91:85
År 1976 lagfästes kommunernas uppföljningsansvar för arbetslös ung-
dom. Med anledning av den s.k. ungdomspropositionen 1980 (prop.
1979/80:145) renodlades gränsdragningen mellan skolans och arbets-
marknadsmyndigheternas resp, ansvarsområden, och myndighetsåldern
gjordes till övre gräns för skolans ansvarstagande. År 1983 fick skolsty-
relsen det totala ansvaret för både utbildning och arbete för de omyndi-
ga ungdomarna. År 1984 fick kommunerna ett sysselsättningsansvar för
de arbetslösa 18- och 19-åringarna genom lagen om ungdomslag. Sedan
den 1 juli 1989 är åtgärdsansvaret knutet till lagen (1989:425) om sär-
skilda inskolningsplatser hos offentliga arbetsgivare.
Kommunernas uppföljningsansvar regleras i dag i skollagens kapitel
om skolplikt och rätt till utbildning. Ansvaret omfattar ungdomar som
lämnat grundskolan, men inte fyllt 18 år. Kommunerna är skyldiga att
kontinuerligt hålla sig underrättade om alla ungdomars sysselsättning.
De har även ett åtgärdsansvar, som innebär att de är skyldiga att erbjuda
ungdomarna studie- och yrkesorientering och sysselsättning i form av
utbildning och arbete. Eftersom framtidens samhälle kommer att ställa
högre utbildningskrav bör kommunernas åtgärdsansvar för ungdomarna
utökas och starkare inriktas mot utbildning. Skyldigheten för hemkom-
munen att erbjuda i princip alla 16-19-åringar, som lämnat grundsko-
lan, en gymnasieutbildning medför att kommunens åtgärdsansvar för
ungdomar utan genomförd gymnasieutbildning höjs från 18 till 20 år,
vad avser utbildningsinsatser. Inriktning mot utbildning medför att det
hittillsvarande uppföljningsansvaret kommer att ingå som en naturlig
del av gymnasieskolan. Jag kommer senare att redovisa mitt förslag om
92
ansvarsfördelning mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen (av-
snitt 5.1.1).
Det är också sannolikt att vissa - om än få - ungdomar kommer att
tacka nej till de erbjudanden om individuella program som de får. För
dessa ungdomar, som av olika anledningar vill söka sig egna vägar utan-
för gymnasieskolan, måste naturligtvis arbetsmarknadsmyndigheternas
åtgärder och service stå öppna. Den enskildes behov skall vara styrande
för de åtgärder som sätts in. Det är också viktigt att betona att skolans
huvudansvar för åtgärder riktade mot ungdomarna inte automatiskt
bryts i och med myndighetsåldern. Huvudansvaret övergår till arbets-
marknadsmyndigheten när gymnasieutbildningen är slutförd eller när
eleven avbryter sina studier och själv önskar hjälp av arbetsmarknads-
myndigheterna, dock tidigast från 18 års ålder. Några generella riktade
arbetsmarknadsåtgärder för ungdomar under 18 år förekommer inte.
Arbetsförmedlingarnas skyldighet kvarstår som tidigare och regleras
främst genom bestämmelserna i den tidigare nämnda lagen (1989:425)
om särskilda inskolningsplatser hos offentliga arbetsgivare. Jag utgår
ifrån att skola och arbetsförmedling samverkar vid ungdomars övergång
från skola till arbetsliv och att det samarbete som redan finns dem emel-
lan kommer att utvecklas. Jag har i dessa frågor samrått med arbets-
marknadsministern.
Prop. 1990/91:85
Mitt forslag: Gymnasieskolans nuvarande specialkurser skall av-
vecklas och motsvarande utbildning anordnas antingen inom
programmen, inom komvux eller inom högskolan.
Skälen för mitt förslag: All utbildning i den nya gymnasieskolan
skall ske inom den programstruktur jag nyss har redovisat. Jag räknar, i
likhet med vad den särskilde utredaren av lilla ramens specialkurser fö-
reslagit, med att ca 55 % av dagens specialkurser innehållsmässigt inord-
nas i nationella och individuella program.
Jag delar också utredarens uppfattning att de utbildningsbehov, som
huvuddelen av återstående specialkurser nu tillfredsställer, i framtiden
bör tillgodoses främst genom den kommunala vuxenutbildningen men
också av högskolan.
Vid överväganden om en utbildning skall förläggas till högskola eller
till den kommunala vuxenutbildningen måste enligt min mening ut-
bildningens syfte och innehåll vara utgångspunkten. Jag utvecklar i av-
snitt 4.4.2 hur jag ser på dessa frågor i perspektivet av mina övriga vux-
enutbildningsförslag. När det gäller specialkurser med ett syfte och in-
nehåll som leder till att utbildningen i framtiden bör erbjudas som hög-
skoleutbildning avser utbildningsministern att återkomma senare.
93
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Timplanerna skall - för varje nationellt fastställt
program - ange den minsta tid, som kommuner och landsting
skall garantera varje elev lärar/handledarledd undervisning.
Riksdagen beslutar om denna tid. Styrelsen för utbildningen får
besluta om en ökning av timtalet.
Alla program i den nya gymnasieskolan skall ha en gemensam
kärna av nio ämnen eller verksamheter: svenska, engelska, sam-
hällskunskap, matematik, naturkunskap, idrott och hälsa, este-
tisk verksamhet, individuellt tillval och specialarbete. Riksdagen
beslutar om minsta antalet timmar i dessa ämnen eller verksam-
heter.
Programmen skall i sina grunddrag få egen profil genom ka-
raktärsämnen. Regeringen beslutar om minsta antalet timmar i
karaktärsämnena.
Den fastställda tiden för de gemensamma ämnena och karak-
tärsämnena utgör ca 90 % av den undervisningstid som skall ga-
ranteras. Den resterande tiden skall fördelas på de ämnen som
förekommer i programmet efter beslut av styrelsen för utbild-
ningen.
Timplanerna uttrycks i sextiominuterstimmar utan årskursför-
delning.
Skälen för mitt förslag: Timplanerna i dagens gymnasieskola uttrycks
som det antal lektioner per vecka (veckotimmar) som ett ämne skall
studeras i varje årskurs. På de flesta skolor har man valt att, vid kon-
struktion av elevernas schema, lägga ut just detta antal lektioner per
vecka, dvs. man har endast i ringa omfattning koncentrerat undervis-
ningen till vissa delar av läsåret.
Den statliga resurstilldelningen till undervisningen har beräknats ut-
ifrån antalet veckotimmar per år, ämne och klass alternativt antalet ele-
ver. 1 de statligt reglerade lärartjänsterna uttrycktes också lärarnas tjänst-
göringsskyldighet som ett visst antal veckotimmar. Antalet veckotimmar
i ett ämne utgör däremot ingen garanti för att eleverna får en bestämd
volym undervisning i ett ämne.
SO har tillsammans med ett antal länsskolnämnder studerat tidsan-
vändningen i gymnasieskolan under ett par år. Studien visar på ett stort
lektionsbortfall - tillfallen då på schemat utlagda lektioner inte används
till avsedd undervisning.
Den vanligaste orsaken till lektionsbortfall är skrivningar. 1 vissa
klasser används närmare 14 % av den totala undervisningstiden till
skrivningar. Mer än tre fjärdedelar av dessa skrivningar förläggs till för-
middagen på tisdag, onsdag och torsdag. Det behöver knappast påpekas
94
att vissa ämnen härigenom får ett mycket stort lektionsbortfall till följd
av skrivningar i andra ämnen. Undersökningen visar också att den tid
som åtgår för skriftliga prov skall räknas upp med ca 20 % för att få den
verkliga tidsåtgången. Detta hänger samman med att eleverna vanligen
får viss ledighet före eller efter ett skriftligt prov.
Andra orsaker till lektionsbortfall är koncentrationsdagar, temadagar
och studiebesök i annat ämne. En del av motståndet mot ämnesanknu-
ten praktik beror också av svårigheter att läsa igen förlorad tid i icke be-
rörda ämnen. Lektioner går också bort på grund av lärares frånvaro i
samband med konferenser, fortbildning och sjukdom. Till detta kom-
mer att lektionstid tas i anspråk för föredrag, politisk information, id-
rottsevenemang, hälsoundersökningar, syoinformation m.m.
Orsaken till att vi i gymnasieskolan har ett ganska stort lektionsbort-
fall är ett antal aktiviteter som i flertalet fall är både önskvärda och nöd-
vändiga. lärare och elever har dock ofta svårigheter att planera under-
visning och studier på grund av detta. Det förekommer också att man
avstår från att göra studiebesök som på ett positivt sätt skulle åskådliggö-
ra ett arbetsområde bara för att man inte vill förorsaka ännu större lek-
tionsbortfall.
I och med införandet av ett sektorsbidrag för skolväsendet finns inte
längre den direkta kopplingen mellan timplaner och statlig resurstilldel-
ning. Det finns därför inget skäl för att fortsättningsvis ange undervis-
ningsvolymen som ett visst antal veckotimmar. Jag har i stället valt att
låta timplanerna uttrycka den tid som eleverna skall garanteras som ett
minimum av lärar/handledarledd undervisning. Denna garanterade tid
överensstämmer med ett medelvärde av den tid som eleverna i dagens
gymnasieskola får i form av lärarledda lektioner.
Utöver denna garanterade undervisningstid skall det avsättas tid för
prov, studiebesök praktik m.m. Den minsta garanterade undervisnings-
tiden jag kommer att föreslå för det fätetiska programmet samt för
Samhälls- och Naturvetenskapsprogrammen är lägre än för övriga pro-
gram. Detta beror dels på att man vanligen har fler skriftliga prov inom
dessa program och dels på att jag har utgått ifrån att viss tid behövs även
för ämnesanknuten praktik. Tiden till detta skall inte tas av den garante-
rade undervisningstiden. I detta sammanhang vill jag betona vikten av
att verksamheten inom samtliga program knyts närmare arbetslivet och
samhällslivet i övrigt. För elever som studerar inom studieförberedande
program är det viktigt att sådana praktikinslag dels ger eleverna konkre-
ta erfarenheter av arbetslivet, dels knyter ihop ämnesundervisningen
med tillämpningar i arbets- och samhällslivet. Målet för sådan praktik
liksom utrymmet i tid bör bestämmas lokalt och bör kunna variera efter
elevens intresseinriktning, utbildningsväg, årskurs och platstillgång. För
de övriga programmen kommer jag att föreslå en minsta garanterad tid
för arbetsplatsförlagd utbildning och därmed torde det inte finnas något
behov för praktik för dessa elever. Inom samtliga program finns det
dock tid för exempelvis studiebesök och projektarbeten vid sidan av den
garanterade undervisningstiden.
Prop. 1990/91:85
95
Vid min beräkning av resurser till gymnasieskolan har jag avsatt me-
del såväl för den lärar/handledarledda undervisningstiden som för den
lärarmedverkan som är nödvändig vid övrig verksamhet som prov,
praktik och studiebesök. Styrelsen för skolan har ansvaret för att avsätta
medel för all verksamhet som skall förekomma i skolan.
Timplanerna har dessutom konstruerats för att tillgodose och balan-
sera tre motstridiga men angelägna behov
- behovet av att vidga utrymmet för elevernas personliga val
- behovet av en i landet likvärdig gymnasieskola och
- behovet av att väsentligt öka utrymmet för lokala beslut.
För personliga val öppnas många möjligheter. På flera program finns
nationellt fastställda grenar. Möjlighet skall finnas att inrätta lokala gre-
nar. Val av gren är således ett sätt att möta behovet av utrymme för per-
sonliga val. Alla elever skall också genom ett individuellt tillval kunna
välja att studera vilken kurs som helst i gymnasieskolan. Häri innefattar
jag också hemspråk för invandrarelever.
Timtalet i en och samma kurs har, där så varit möjligt, gjorts enhet-
ligt för att underlätta samläsning och elevernas individuella val. Rätten
till olika personliga kombinationer av program, grenar och ämnen får i
framtiden bestämmas av de förhållanden som råder lokalt.
Ett ytterligare exempel på det ökade utrymmet för personliga val,
som mina förslag innebär, är den uppsättning av valbara kurser, som
flera program avses innehålla och som framgår av programbeskrivning-
arna.
Vidare skall, som jag tidigare redovisat i avsnitt 3.5, möjligheter fin-
nas för ungdomar att fullfölja ett individuellt program. Jag hänvisar
också till vad jag längre fram föreslår om elevinflytande och om det
framtida kursplanearbetet, liksom till vad jag inledningsvis anfört om
vikten av att eleverna på olika sätt får ett större inflytande och ansvar
för sin utbildning
Likvärdigheten tillgodoses främst genom att alla program får ett antal
gemensamma ämnen eller verksamheter. De utgör gymnasieskolans kär-
na och skall vara obligatoriska för alla elever och därmed tvingande för
huvudmännen att anordna. Denna gemensamma del har jag bedömt det
som rimligt att fastställa till mellan 30 och 42 % av den undervisnings-
tid som skall garanteras.
Därutöver ökar likvärdigheten, jämfört med i dag, givetvis av mina
förslag om att alla program blir treåriga och om att vissa garantitider för
elevernas undervisning skall bestämmas nationellt.
Utrymmet för lokala beslut blir markant genom timplanerna.
Jag anser det rimligt att man genom lokala beslut får avgöra hur ca
10 % av den totala tiden inom resp, program skall fördelas på de i pro-
grammet ingående ämnena. Detta ger möjlighet både att tillgodose sär-
skilda lokala behov och att ge skolor en önskad profil. Det ger exempel-
vis möjlighet för en invandrartät kommun att lägga betydligt mer tid på
undervisning i svenska. På andra håll kanske man vill satsa på estetisk
verksamhet, matematik, språk eller öka utrymmet för det individuella
tillvalet.
Prop. 1990/91:85
96
Jag ser det som väsentligt att på olika sätt göra gymnasieskolan mer
högskolelik och låta eleverna i större utsträckning få inflytande över
och ta ansvar för sitt arbete. Lärares och handledares insatser måste där-
för tillåtas variera i tid mellan olika elevgrupper efter lokala bedöm-
ningar och beslut.
När elever kommer till högskolan eller ut i arbete, avkrävs de genast
ett betydligt större ansvar och de förväntas också med en gång klara av
andra, mindre styrda arbetssätt. En timplan som underlättar friare ar-
betsformer med flexibla scheman som ger större möjligheter än i dag att
variera lärarinsatserna är därför önskvärd.
Ett mindre antal absolut låsta timmar innebär således att skolan själv
får bedöma i vilka ämnen och för vilka elever eller grupper av elever
undervisningsvolymen skall ökas.
Genom att inte låsa timtalen för olika ämnen till bestämda årskurser
får den enskilda skolan en mycket stor frihet att organisera studierna.
Bl.a. ger detta betydligt bättre möjligheter till exempelvis koncentra-
tionsläsning av ämnen. 1 samband med den undersökning om tidsan-
vändningen, som jag nyss talat om, har eleverna framfört önskemål om
en mindre splittrad studiesituation med färre samtidigt lästa ämnen.
Koncentrationsläsning är ett sätt att tillgodose elevernas önskemål. Det
är också ett sätt att studera, som är av betydelse för den samverkan mel-
lan gymnasieskolan och komvux, som jag anser önskvärd att utveckla.
Situationen för elever som flyttar eller byter studieväg har ibland förts
fram som problematisk i samband med timplaner utan årskursfördel-
ning och med koncentrationsläsning. Erfarenheter från grundskolans
stadieindelade timplaner säger emellertid att problemen inte är vare sig
ofta förekommande eller särskilt stora. Där det blir problem utgår jag
från att elever i behov av stöd får ett adekvat sådant av den kommun
som ansvarar för utbildningen.
Skolan får också frihet att variera lektionstiderna efter vad man fin-
ner lämpligast i olika sammanhang. En lektion kan i framtiden omfatta
t.ex. 30, 60, 80 eller 120 minuter.
Jag har tidigare talat om de nationella grenarna inom de olika pro-
grammen. Jag vill här redovisa att jag anser att kommunerna bör, inom
ramen för de nationella programmen, få utveckla lokala grenar. Inrikt-
ningen och kursplanerna för dessa grenar, skall beslutas av styrelsen för
utbildningen.
De lokala grenarna skall timplanemässigt byggas upp på samma sätt
som de nationella. Detta innebär att nationella program med lokala gre-
nar måste ha en ogrenad årskurs 1. De måste innehålla de nio obligato-
riska ämnena, karaktärsämnen i minst samma omfattning som på de na-
tionella grenarna samt minst det antal lärar/handledarledda timmar som
eleverna är garanterade. Vidare skall kursplanerna utarbetas efter de
riktlinjer för kursplanearbete som blir ett resultat av läroplanskommit-
téns arbete.
Den stora rörelsefrihet som skolhuvudmännen får med det nya stats-
bidragssystemet gör det möjligt att klara sig utan en rad särbestämmel-
ser, som tillkommit för att säkerställa gymnasial utbildning på orter
Prop. 1990/91:85
97
7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85
med litet elevunderlag. Jag avser här dels undervisning i B-form, dels de
två särskilda timplanesystemen för dagens studieförberedande linjer på
orter med litet elevunderlag - alternativa resp, samordnade timplaner
dels den speciella formen med distansundervisning i Torsås.
Härtill vill jag lägga att ett stort antal av de försöksverksamheter som
bedrivs i dagens gymnasieskola kommer att kunna bli reguljära inslag
genom de nya timplanerna och mina förslag i övrigt. En del av försöken
kommer att naturligt kunna ingå i den nya programstrukturen, andra
åter att inrymmas inom det individuella tillvalet. En tredje, tills vidare
mycket liten men glädjande nog växande, grupp av försök gäller under-
visning i olika ämnen på främmande språk. Sådan utbildning bör, i
framtiden, få starta efter beslut av styrelsen för utbildningen.
Den helt nya timplanekonstruktionen innebär att en jämförelse med
dagens timplaner knappast låter sig göras. Resursberäkningarna bygger
på antalet undervisningstimmar (nettotid), antalet elever och en upp-
skattad klassfyllnadsgrad. Till detta har lagts en förhållandevis generös
resurs för att t.ex. kunna ha delad klass. Jag har redan tidigare påpekat
att jag också har beräknat resurser för prov, praktik m.m.
Jag anser det väsentligt att ge skolhuvudmännen och de enskilda sko-
lorna större rörelsefrihet i fråga om resurser än i dag, då endast en liten
del av resurserna är rörliga och kan användas för de ändamål man lo-
kalt vill prioritera. Med mitt förslag ökar detta fria utrymme väsentligt.
Slutligen vill jag anmäla att resursberäkningen är gjord så att en
kommun som så önskar kan öka den lärarledda undervisningstiden för
alla med 5-10 % med samma kostnadstäckning som i dag och ändå ha
resurser för klassdelning m.m.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Följande antal timmar skall varje elev i de natio-
nella programmen garanteras som minsta lärar/handledarledda
undervisning.
För samtliga program skall följande ämnen, kärnämnen, och
|
tider gälla: | |
|
Svenska |
140 timmar |
|
Engelska |
100 " |
|
Samhällskunskap |
80 ” |
|
Matematik |
100 ” |
|
Naturkunskap |
30 ” |
|
Idrott och hälsa |
80 ” |
|
Estetisk verksamhet |
30 ” |
|
Individuella val |
100 ” |
|
Specialarbete |
30 ” |
98
Prop. 1990/91:85
Den sammanlagda garanterade undervisningstiden för eleverna
totalt inom programmen skall vara följande:
Estetiskt program 1 650 timmar
Naturvetenskapsprogram 1 750 "
Samhällsvetenskaps-
program 1 650 "
Övriga program 2 250 "
Skälen for mitt forslag: Gymnasieskolan skall förbereda för ett livs-
långt lärande. Timplanerna och ämnena med deras innehåll bör därför
vara så litet specialiserade och tidsbundna som möjligt. Utbildningen
bör inriktas på grundläggande kunskaper och ge en bred kompetens. I
timplaner och kursplaner skall öppenhet och beredskap för successiva
förändringar finnas inbyggda. Jag har i inledningen utförligt redovisat
vilka utgångspunkter som varit vägledande vid arbetet med att utforma
gymnasieskolan. Jagskall här endast helt kort erinra om huvuddragen.
Först kommer miljöfrågorna. Vår tid kännetecknas av befolkningsex-
plosion, förslösning av naturresurser, skador i ekosystemen. För att kla-
ra välstånd och en tillväxt i balans behövs en allmän kunskap om vad
som är fel i dagens system. Sådan kunskap skall alla elever få. De skall
också lära sig hur man sköter sin kropp och hut man förebygger ohälsa.
Eleverna i gymnasieskolan är alla i närheten av myndighetsåldern.
De bör själva ha inflytande och la ansvar för sin utbildning och vänja sig
vid att arbeta självständigt. De skall få en bred medborgerlig utbildning.
De skall få tillfälle till estetisk verksamhet och kulturella upplevelser.
I vår tid av internationalisering ökar hela tiden samröret över gränser-
na. Förståelsen för andra kulturer behöver öka. Kunskapen om den eg-
na kulturen skall befästas. Språkutbildningen bör förstärkas.
Vad gäller de olika programmens karaktärsämnen redovisar jag, för
riksdagens information, i bilaga den minsta garanterade undervisnings-
tid som bör gälla. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag att
utfärda en förordning om detta.
99
Bilaga till avsnitt 3.7.2 Timplanernas innehåll
Prop. 1990/91:85
För de olika programmen skall följande undervisningstid minst garante-
ras varje elev i nedanstående ämnen.
+ innebär att denna tid skall adderas till det antal timmar som samtliga
elever skall ha i motsvarande ämne i kärnan.
Estetiskt program
Engelska
Matematik
Historia
+ 40
+ 40
60
Estetiska ämnen
710
Totalt
850
Naturvetenskapsprogram
|
N-gren |
T-gren | |
|
Engelska |
+ 40 |
+ 40 |
|
Matematik |
+ 140/+ 80 |
+ 140/ + 80 |
|
Idrott och hälsa |
+ 40 | |
|
Individuella val |
+ 40 | |
|
Historia |
60 |
60 |
|
Religionskunskap |
30 |
30 |
|
Språk |
140 |
80 |
|
Fysik |
150 |
150 |
|
Kemi |
110 |
110 |
|
Biologi |
90 |
50 |
|
Miljökunskap |
0/60 |
0/60 |
|
Tekniska ämnen |
60 |
260 |
|
Totalt |
900 |
920 |
100
Prop. 1990/91:85
Samhälls vetenskapsprogram
|
E-gren |
H-gren |
S-gren | |
|
Engelska |
+ 40 |
+ 40 |
+ 40 |
|
Samhällskunskap |
+ 80 | ||
|
Matematik |
+ 80 |
+ 40 |
+ 80 |
|
Idrott och hälsa |
+ 40 |
+ 40 |
+ 40 |
|
Individuella val |
+ 80 |
+ 80 |
+ 80 |
|
Historia |
60 |
140 |
140 |
|
Religionskunskap |
30 |
30 |
30 |
|
Språk |
140 |
310 |
140 |
|
Psy ko logi/fi losofi |
30 |
30 |
30 |
|
Naturkunskap |
+ 50 |
+ 50 |
+ 50 |
|
Ekonomiska ämnen |
220 | ||
|
H urnan iora/samhälls- | |||
|
vetarfördjupning |
60 |
60 | |
|
Totalt |
770 |
820 |
770 |
Övriga program
Ämnen inriktade på
resp, yrkesområde 1 330
101
Prop. 1990/91:85
Mitt forslag: Inom Barn- och fritidsprogrammet, Byggprogram-
met, Elprogrammet, Energiprogrammet, Fordonsprogrammet,
Handels- och administrationsprogrammet, Hantverksprogram-
met, Hotell- och restaurangprogrammet, Industriprogrammet,
Livsmedelsprogrammet, Medieprogrammet, Naturbrukspro-
grammet och Omvårdnadsprogrammet skall minst 15 % av den
totala studietiden arbetsplatsförläggas. Skolhuvudmannen beslu-
tar om hur fördelningen över årskurserna skall göras.
Anskaffning av arbetsplatser sker genom skolhuvudmannens
försorg.
Den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen skall planeras
och genomföras med utgångspunkt i de utbildnings- och under-
visningsmål som fastställts. Den skall ske under ledning av en
för uppgiften kvalificerad handledare som arbetsplatsen tillhan-
dahåller. Det ankommer på skolhuvudmannen att försäkra sig
om handledarnas kvalifikation för uppgiften och att när kvalifi-
cerade handledare saknas, anordna utbildning för dessa.
Skolhuvudmannen har ansvar för tillsyn av eleverna under ar-
betsplatsförlagd utbildning.
Även under den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen
skall eleven ha ren elevstatus. Anställningsförhållande skall så-
lunda inte råda.
Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare sammanfattat utvärderarens
synpunkter på bl.a. den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen inom
försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade studievägar.
Regeringen valde 1988 att föreslå en period med försöksverksamhet
med treåriga yrkesinriktade linjer framför allt för att utröna om det är
möjligt att ha så stor del av utbildningen arbetsplatsförlagd. Det rådde
en osäkerhet om man skulle kunna finna tillräckligt många arbetsplat-
ser för att tillgodose behovet.
Det finns i dag ingenting som tyder på att arbetsplatserna i Sverige
generellt sett inte har tillräckliga resurser för att ta emot eleverna i yr-
kesutbildningen. Att man i försöksverksamheten haft svårigheter att
uppnå den önskvärda volymen på den arbetsplatsförlagda delen av ut-
bildningen har främst tre orsaker.
För det första är det en ovan situation för skolan att ha en så intensiv
kontakt med arbetslivet som nu krävs. Detta har inneburit att platsack-
visitionen tagit lång tid och skolans personal har helt enkelt inte hunnit
med. Skolor som har varit med i försöket ända sedan 1988 anger också
att det går bättre för varje år. Man kan därför räkna med att skolorna,
vid övergången till treåriga utbildningar, behöver arbeta tre till fem år
med den arbetsplatsförlagda utbildningen innan man har arbetat upp
tillräckligt många kontakter inom arbetslivet.
102
För det andra har det varit svårt att i någon betydande omfattning
engagera småföretag i den arbetsplatsförlagda utbildningen. Jag är dock
övertygad om att detta kan lösas på lite sikt.
För det tredje vill jag också påminna om att kommuner, som var
med i försöksverksamheten redan från 1988, hade en mycket kort tid
till planering. Riksdagsbeslutet om en försöksverksamhet med treåriga
linjer kom först i juni och skolorna skulle vara klara att ta emot elever
på dessa linjer under senare delen av augusti. Det är mot denna bak-
grund naturligt att ackvisition av platser för arbetsplatsförlagd utbild-
ning inte har kunnat drivas med full intensitet.
Utvärderarna har pekat på att förutsättningarna för att ha arbetsplats-
förlagd utbildning varierar för de olika linjerna och från ort till ort.
Inom vissa kommuner är näringslivsstrukturen sådan att det endast
finns ett fåtal lämpliga arbetsplatser för en viss linje. Utbildningen får
då i större omfattning bli skolförlagd. Vissa branscher har också uppfatt-
ningen att man bör ha mer resp, mindre arbetsplatsförlagd utbildning
än vad som gäller i försöksverksamheten. Så menar exempelvis El-
fackets Centrala Yrkesnämnd att strukturen inom elbranschen gör den
olämplig för arbetplatsförläggning, medan byggbranschens företrädare
vill ha mer arbetplatsförläggning än vad som är vanligt på de flesta lin-
jer. Uppläggningen av studierna på vissa linjer innebär dessutom att det
kan vara lämpligare att ha mer arbetsplatsförläggning under de första
åren än vad man har i försöket.
Jag anser det därför vara befogat att ange den minsta tid som bör gäl-
la för den arbetsplatsförlagda tiden till 15 % av den totala studietiden
under tre år samt att överlämna till den enskilda styrelsen för utbild-
ningen att besluta om denna tid skall utökas och hur den skall fördelas
över åren.
Med en ren elevstatus även i de arbetsplatsförlagda delarna är det na-
turligt att skolan, i förhållande till arbetsplatsen, åtar sig ansvaret för
eleverna i skadeståndsrättsligt hänseende. Hur detta bör ordnas skall jag
återkomma till längre fram (avsnitt 5.9.4).
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Gymnasiereformen skall genomföras så att all in-
tagning till gymnasieskolan läsåret 1995/96 avser de nya pro-
grammen.
Intagning till programmen får starta inför läsåret 1992/93.
Kommuner och landsting bör upprätta planer, som visar hur
programmen skall införas inom dessa tidsramar.
Intagning till tvåårig ekonomisk och tvåårig teknisk linje upp-
hör från och med läsåret 1991/92.
103
Prop. 1990/91:85
Årskurs 4 av fyraårig teknisk linje får anordnas för sista gång-
en läsåret 1992/93.
Intagning till övriga linjer får ske sista gången inför läsåret
1994/95.
Den statliga regleringen av nuvarande gymnasieorter avvecklas
fr.o.m budgetåret 1993/94.
Skälen för mitt förslag: Gymnasiereformen är en omfattande reform.
Den innebär för det första en ny struktur av studieprogram med radi-
kalt utökat utrymme för både personliga val och lokala beslut. Refor-
men innebär för det andra att gymnasieutbildningen skall präglas av ett
delvis nytt innehåll, där miljöfrågor och internationella perspektiv ställs
i förgrunden. För det tredje är reformen en uppfordran till hela arbets-
livet - det privata såväl som det offentliga - att tillsammans med skolan
ta ett ansvar för att ungdomarna i landet får en modern yrkesutbildning
av hög kvalitet genom att ställa utbildningsplatser till förfogande.
Den nya gymnasieskolan skall bedrivas med det statsbidragssystem
och med den syn i övrigt på ansvaret för skolan, som riksdagen nyligen
har beslutat om med anledning av mina förslag i ansvarspropositionen.
På statlig, nationell nivå, skall ett läroplansarbete bedrivas. Kurspla-
ner skall fastställas. Vidare skall staten sörja för att ett utbud av angelä-
gen fortbildning tas fram och erbjuds huvudmännen. Därutöver kom-
mer statliga informationsinsatser att genomföras efter riksdagsbeslutet
för den riksomfattande information om reformen som är nödvändig.
Det mest omfattande förberedelsearbetet skall emellertid bedrivas i sko-
lorna och i kommuner och landsting.
Vilka program och grenar som huvudmännen skall inrätta är en frå-
ga för lokala överväganden och samråd mellan olika huvudmän. Varje
ung människa, har rätt att av sin hemkommun erbjudas ett allsidigt ur-
val av program och grenar. De och deras föräldrar har rätt till informa-
tion om samtliga nationella program. Samverkansavtal skall slutas mel-
lan huvudmän. Inom samma yrkesutbildningsområde kan förhållande-
na och förutsättningarna skilja avsevärt mellan olika huvudmän. Det
näraliggande arbetslivet, lokalbeståndet och tillgången på utrustning är
exempel på faktorer, som talar för att så många beslut som möjligt bör
fattas av huvudmännen själva under genomförandeperioden. Detta är
skälet till mitt förslag om att statens beslut om genomförandet skall be-
gränsas till att ange två tidpunkter
- när genomförandet får börja, läsåret 1992/93
- när det senast skall starta, läsåret 1995/96.
Därmed kommer reformen att vara fullt genomförd i alla årskurser
och i hela landet läsåret 1997/98.
Ett annat område, som fordrar ett omfattande lokalt förberedelsear-
bete, är de föreslagna timplanerna. De är utformade så att de lokalt skall
kunna läggas upp för att passa elevernas behov och de förhållanden,
som råder vid varje skola. Friheten är stor när det gäller att sprida eller
104
koncentrera olika ämnen på dagar, veckor, terminer och läsår liksom
mellan årskurser. Lektionernas längd skall kunna variera, timplanerna
innehåller inte längre begreppet veckotimmar. Friheten är också stor
när det gäller att bestämma hur stora undervisningsgrupperna skall vara
vid olika tillfällen och att avgöra när och för vilka elever mer lärarledd
undervisning behövs, liksom när och för vilka ett mer självständigt upp-
lagt arbete kan vara lämpligt. De föreslagna timplanerna skall i framti-
den vara ett underlag för den lokala styrelsen för gymnasieskolan när
det gäller att avsätta medel för en lärarledd undervisning av minst den
omfattning som timplanerna anger.
Hösten 1990 antog riksdagen ansvarspropositionens förslag om skol-
plan. Detta beslut gör det naturligt att många frågor, som gäller gymna-
siereformens genomförande, anges i skolplanen.
I den nya gymnasieskolan är det mer nödvändigt än tidigare att män-
niskor samarbetar på olika sätt om man skall lyckas med sina uppgifter.
När verksamheten tidigare styrdes hårt av centrala bestämmelser, som
detaljerat föreskrev hur arbetet skulle ordnas, hade lärarna mindre möj-
ligheter till samarbete och att utveckla skolan tillsammans med andra.
En rad frågor som skall lösas lokalt, kräver i fortsättningen gemensam-
ma överväganden och samråd. Jag ser arbetet med gymnasieskolans ar-
betsplaner som strategiskt för en skola med lokalt engagemang och an-
svar.
För att detta lokala förberedelsearbete med att genomföra gymnasie-
reformen skall vara möjligt fordras att de nödvändiga statliga besluten
föreligger senast vid vissa bestämda tidpunkter. Jag räknar med att rege-
ringen fastställer mål och riktlinjer för gymnasieskolan senast vid ut-
gången av år 1991 med ledning av vad jag nu föreslagit. Jag bedömer att
dessa kommer att gälla under genomförandeperiodens inledningsskede i
avvaktan på resultatet av den nu tillsatta läroplanskommitténs arbete.
Av direktiven till läroplanskommittén, vilka jag redogör för i avsnitt
5.4, framgår att kommittén senast den 1 juli 1991 skall presentera mo-
deller och riktlinjer för hur gymnasieskolans och vuxenutbildningens
kursplaner skall utformas.
Denna redovisning bör bli ett viktigt underlag för kommuner och
landsting inför deras planering och genomförandebeslut. Jag räknar
med att den kursplaneöversyn, som därefter skall fullföljas av skolverket
i allt väsentligt skall vara slutförd till sommaren 1992.
Hösten 1990 tillkallade jag en parlamentarisk beredning av betygsfrå-
gorna. Beredningen skall ha slutfört sitt arbete till sommaren 1991. Mot
denna bakgrund räknar jag med att kunna förelägga riksdagen ett för-
slag om gymnasieskolans betygssystem under riksmötet 1991/92.
Budgetåret 1991/92 blir med denna uppläggning ett år, som ägnas åt
förberedelsearbete, planering, information samt läroplans- och kurspla-
nearbete.
Den statliga regleringen av nuvarande gymnasieorter föreslås upphö-
ra den 1 juli 1993. När en ny struktur på gymnasieskolan nu skall infö-
ras - bl.a. med stöd av en statlig genomföranderesurs - skulle ett bibehål-
lande av de gymnasieorter, som inrättades för ca 20 år sedan, verka åter-
Prop. 1990/91:85
105
hållande på utvecklingen av den nya gymnasieskolan. Ett förlängt eta-
bleringsstopp skulle också vara till nackdel för nya gymnasiekommuner
som därmed kunde gå miste om möjligheten att få del av genomföran-
deresursen. Tidpunkten för avvecklingen av den statliga regleringen är
satt med hänsyn till den planeringsperiod som behövs för samråd mel-
lan kommunerna.
Varje kommun, som inte har en gymnasieskola, får således besluta
om man även efter 1 juli 1993 skall sända sina ungdomar till gymnasi-
eskolor i närliggande kommuner, eller om man skall investera i en egen
skola. Jag vill i det här sammanhanget utveckla min syn på nyetablering
av gymnasieskolor.
1 övergången från den statliga detaljplaneringen till det nya systemet
kan finnas en risk att uppdämda ambitioner att få starta egen gymnasi-
eskola kan leda till att nya gymnasieskolor för de nationellt fastställda
programmen anordnas på ett sätt som inte är i elevernas intresse och
som inte heller står i samklang med det politiska syftet att få bredd i ut-
bildningen. Vad jag tänker på är risken att vissa kommuner etablerar en
egen gymnasieskola med endast några få av de nationellt fastställda pro-
grammen. Lättast att etablera blir då några av de främst högskoleförbe-
redande programmen, som kräver mindre utrustning än vad som i all-
mänhet gäller för de yrkesförberedande.
Ett beslut om nyetablering av en ny gymnasieskola måste föregås av
en noggrann analys av utbildningsbehovet utifrån ungdomarnas intresse,
arbetsmarknadens struktur och regionens totala utbildningsutbud. Till
detta kommer också att en nödvändig hög utbildningskvalitet förutsätter
att en skola kan erbjuda flera program med olika inriktning. Genom ett
brett urval av utbildningsprogram skapas underlag för att ha lärare med
olika bakgrund och skiftande kompetenser vilket bidrar positivt till ett
kreativt arbetsklimat på en skola.
Sektorsbidraget till skolverksamheten är också så utformat att det
beaktar variationerna i de kostnader som är förenade med olika utbild-
ningsprogram. Statsbidragets utformning bidrar därmed till att ge förut-
sättningar för ett allsidigt utbildningsutbud.
I detta sammanhang vill jag också framhålla att länsstyrelserna har
en viktig uppgift när det gäller utbildningsplanering för regional utveck-
ling. Detta arbete kräver en fortlöpande dialog med kommunerna. Läns-
styrelserna kan därigenom medverka till att kommunernas ställningsta-
gande sätts in i ett övergripande regionalt perspektiv.
Den särskilt tillkallade utredningen för utvärdering av försöksverk-
samheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan kom-
mer i september 1991 att avlämna sin slutrapport. Den kommer att vara
av största betydelse för att genomföra reformen i praktiken, för kurspla-
neutvecklingen och för gymnasieskolans fortsatta utveckling.
Av mina förslag följer att intagning till nuvarande linjer i gymnasi-
eskolan får ske sista gången inför läsåret 1994/95. I vilken takt och hur
införandet av program resp, avveckling av linjer sker under genomfö-
randeperioden avgör varje huvudman med följande undantag.
Prop. 1990/91:85
106
I proposition 1987/88:102 om utveckling av yrkesutbildningen i gym-
nasieskolan förutsatte dåvarande utbildningsministern att intagningen
till de tvååriga ekonomiska och tekniska linjerna skulle upphöra från
och med läsåret 1991/92.
I proposition 1988/89:90 om ingenjörsutbildning förutsatte utbild-
ningsministern att årskurs 4 på fyraårig teknisk linje skulle anordnas för
sista gången läsåret 1992/93.
Den successiva övergången till utbildning på de nya programmen
liksom avvecklingen av de tvååriga ekonomiska och tekniska linjerna
samt av intagningen till årskurs 4 på fyraårig teknisk linje bör lämpli-
gen komma till uttryck genom övergångsbestämmelser till ändringarna i
skollagen.
I dagens gymnasieskola pågår försöksverksamheter av olika slag. En
hel del av dessa verksamheter grundas på förordningar, som har utfär-
dats av regeringen. Med de förändringar som nu föreslås beträffande
gymnasieskolan kan huvudparten av dessa förordningar upphävas. Be-
slut om upphävande torde ankomma på regeringen. Om riksdagen bi-
faller mina förslag om en ny gymnasieskola, avser jag att återkomma till
regeringen beträffande försöksförordningarna.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Finansieringen av den nya gymnasieskolan är ett
gemensamt åtagande för stat, kommun och arbetsliv.
Det statliga bidraget till finansieringen sker genom direkta ut-
giftsbegränsningar - genom kraftiga neddragningar i den statliga
skoladministrationen samt genom en timplanekonstruktion som
leder till minskade anspråk på kommunerna.
Det kommunala bidraget till finansieringen sker genom ratio-
nalisering och en ökad produktivitet. Ett statligt resultatkrav be-
räknas på sektorsbidraget under en tidsperiod.
Arbetslivets bidrag till finansieringen sker genom att den ar-
betsplatsförlagda delen av undervisningen finansieras genom en
omfördelning inom ramen för de lagstadgade arbetsgivaravgifter-
na.
Under budgetåren 1992/93—1997/98 beräknas en särskild re-
form- och genomföranderesurs
Skälen för mitt förslag: Regeringen har i årets budgetproposition,
mot bakgrund av det ekonomiska läget och utsikterna för de närmaste
åren, lagt fram riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ett av de vikti-
gaste målen för denna är att förbättra tillväxtförutsättningarna i den
svenska ekonomin. Den tekniska utvecklingen fortsätter i snabb takt,
och den europeiska integreringen leder till en ökad konkurrens och på-
skyndar strukturomvandlingen. Det ställer ökade anspråk på arbetskraf-
107
tens kompetens och på nya former för arbetsorganisation på arbetsplat-
serna.
En moderniserad och utbyggd gymnasieskola är enligt min uppfatt-
ning en viktig förutsättning för att möjliggöra en fortsatt strukturom-
vandling och en god produktivitetsutveckling. Utbildningssatsningar på
gymnasieskolan och insatser inom ramen för vuxen- och arbetsmark-
nadsutbildningen har en central roll i regeringens politik för att långsik-
tigt stärka konkurrenskraften och att öka tillväxten i ekonomin.
En reformering av gymnasieskolan enligt mina förslag skapar ett
stort finansieringsbehov. I ett fortvarighetstillstånd beräknas reformen
kosta totalt 1 300 milj.kr. Därutöver bör särskilda resurser tillföras hu-
vudmännen under den sexåriga genomförandeperioden. De samhälls-
ekonomiska förutsättningarna ställer krav på att nya utgiftsåtaganden
måste finansieras genom omprioriteringar, besparingar och rationalise-
ringar inom ramen för en begränsad tillväxt.
Reformens långsiktiga betydelse för den svenska ekonomin och dess
konkurrenskraft samt de allmänna ekonomiska förutsättningarna kräver
en bred uppslutning kring finansieringen. Mot denna bakgrund är ut-
gångspunkten för mina finansieringsförslag att finansieringen måste ses
som ett gemensamt åtagande för stat, kommun och arbetsliv. Jag skall
senare utveckla dessa förslag.
Prop. 1990/91:85
Förlängningen av utbildningstiden på de yrkesinriktade linjerna till tre
år betyder att det totala elevantalet i gymnasieskolan utökas med ca
40 000 elever vid full utbyggnad.
Utgångspunkten för mina beräkningar av de tillkommande undervis-
ningskostnaderna är den struktur och de nya timplaner, som jag tidigare
har redovisat, och de principer som hittills tillämpats vad avser dimen-
sioneringen av gymnasieskolan i förhållande till antalet 16-åringar i ri-
ket.
Enligt vad jag tidigare anfört föreslås intagning på de nya program-
men få ske fr.o.m. läsåret 1992/93. Jag angav samtidigt att senast budge-
tåret 1995/96 skall samtliga elever i årskurs 1 tas in på de nya program-
men. Några statliga organisationsbeslut existerar således inte i samband
med övergången till de nya programmen.
Friheten för kommunerna att välja när övergång till de nya program-
men skall ske, medför att kostnadsberäkningen bör kopplas till antalet
16- åringar i riket vid fullt genomförd ny programstruktur. Det betyder
läsåret 1997/98, dvs. det första läsår då alla i också årskurs 3 studerar en-
ligt de nya programmen.
Kostnaderna för undervisningen har beräknats utifrån dels samma
kostnadsnivå som i årets budgetproposition, dels dagens fördelning i 30-
och 16-klasser och antaganden om en klassfyllnad motsvarande dagens
organisation. I mina beräkningar har jag vidare tagit hänsyn till behovet
av resurser vid gruppdelning för laborationer etc. samt för tid utanför
timplanerna för särskilda aktiviteter som prov, praktik och studiebesök
108
m.m. Som jag redovisat i avsnitt 3.7.1 innehåller timplanerna en lägsta
garanterad undervisningstid. Jag har dock beräknat resurser så att ut-
rymme finns för huvudmännen att öka undervisningstiden med 5-10 %
utöver den angivna tiden.
Med ovan angivna förutsättningar har jag beräknat undervisningskost-
naderna till 7 274 milj.kr.
Det avser kostnader motsvarande dagens allmänt undervisningsbi-
drag, skolledningsresurs, särskilt undervisningsbidrag, särskilda löne-
kostnadsbidrag, bidrag till lokal skolutveckling, bidrag till sjuk-
försäkrings- och folkpensionsavgifter, allmän tilläggspensionsavgift, lö-
nekostnadspålägg, bidrag till studie och yrkesorientering, inbyggd ut-
bildning, gymnasial lärlingsutbildning och de särskilda kostnaderna för
försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade studievägar.
I försöksverksamheten beräknas den arbetsplatsförlagda delen av ut-
bildningen (APU) utgöra ca 25 % fördelad med 10 + 10 + 60 % över
de tre åren. 1 den nya gymnasieskolan anges APU som minst 15 % för-
delad över de tre åren. Detta ger bättre möjlighet att utifrån lokala för-
utsättningar anpassa den skolförlagda och den arbetsplatsförlagda delen
av yrkesutbildningen. Jag har beräknat kostnaderna för ersättning till
företagen för APU till 753,8 milj.kr.
Under APU skall ungdomarna få handledning av anställda vid före-
tagen. Som stöd till kostnader för utbildning av sådana handledare har
jag beräknat 72 milj.kr.
Vidare skall eleverna under denna del av utbildningen ha ett med
anställda jämförbart försäkringsskydd (jfr avsnitt 5.9.4). Jag har beräknat
5,9 milj.kr. för detta ändamål.
Som jag tidigare har redovisat innebär förlängningen av de yrkesin-
riktade linjerna till tre år att det totala elevantalet i gymnasiet utökas
med ca 40 000 elever vid full utbyggnad.
Den nämnda förlängningen av studietiden medför också ökade
studiestödskostnader. Jag har beräknat denna kostnadsökning till 395,6
milj.kr.
Jag har beräknat de tillkommande kostnaderna lör skolmåltider, läro-
medel, förbrukningsmaterial, lokalvård m.m. till 400 milj.kr.
M ina beräkningar i det föregående utgår från det beräknade resurs-
behovet i ett fortvarighetstillstånd, dvs. fr.o.m. budgetåret 1997/98. Jag
bedömer det nödvändigt att under den sexåriga genomförandetiden till-
föra extra resurser för vissa ändamål så att införandet av de nya pro-
grammen underlättas.
Jag har som en särskild genomföranderesurs för kommunernas plane-
ring och information beräknat 500 kr. per elev i den nya strukturen,
vilket får full effekt budgetåret 1997/98 med ca 133 milj.kr.
För inlroduklionsforlbildning av främst lärare i karaktärsämnen, men
också för skolledare har jag beräknat 11 milj.kr. Det förändrade inne-
hållet i ämnena fordrar enligt min mening extra insatser för fortbild-
ning, Jag har därför beräknat extra medel för ämnesfortbildning med 80
milj.kr.
Prop. 1990/91:85
109
I genomförandeskedet bedömer jag det vidare nödvändigt med för-
stärkta insatser för handledarutbildning och har för detta beräknat 30
milj.kr.
Jag har tidigare redogjort för de erfarenheter som hittills vunnits av
försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade linjer.
Den av regeringen tillsatta utvärderaren pekar i sin senaste rapport
på att många kommuner gick in i försöksverksamheten med utrustning
som är ett par årtionden gammal. Under 1980-talet har sannolikt också
många kommuner avstått från behövliga investeringar i utrustning och
lokaler i väntan på att få kännedom om vad som skulle krävas i den nya
utbildningen. Utvärderaren anser därför, att de extremt höga utrust-
ningskostnader som vissa kommuner redovisat inte kan relateras till för-
söksverksamheten som sådan. En kostnadsanalys bör i stället ta sin ut-
gångspunkt i jämförelsen mellan moderniserad tvåårig utbildning och
en treårig utbildning.
Sett i ett längre tidsperspektiv har kraven på yrkeskunnande succes-
sivt förändrats. För ett halvt sekel sedan var det viktigt att ha ett ordent-
ligt hantverkskunnande. Under 1950-talet övergick man allt mer till
produktion med hjälp av industriella maskiner och behovet av ett hant-
verkskunnande minskade. Förmåga att manuellt hantera maskinerna
blev viktigare. I slutet på 1970-talet skedde en övergång till kvalificerat
styrda maskiner som ofta kunde programmeras att utföra olika saker.
Produktionsutrustningen blev så dyr att en ostörd produktion utan
stopp till följd av maskinskada blev en nödvändighet. Kunskap om drift
och underhåll av dessa maskiner blev allt viktigare.
Dessa förändringar i arbetslivet har också avspeglat sig i yrkesutbild-
ningen. Från att ha varit inriktat på ett hantverkskunnande övergick ut-
bildningen på 1960-talet till en mer detaljerad uppläggning med sta-
tionssystem, där man lärde sig den manuella hanteringen av maskiner-
na. På 1970-talet övergick man gradvis till att skapa en utbildningssitua-
tion som är så verklighetstrogen som möjligt. Detta innebar att kravet
på att utrusta skolorna med fullstora produktionsmaskiner ökade. Detta
ledde till stora investeringar i utrustning som ofta har en låg utnyttjan-
degrad.
Den tekniska utvecklingen och den förändring av arbetets innehåll
och organisation som nu skett i näringslivet medför förändrade krav på
utbildningen. Tillämpningar och färdighetsträningar bör tonas ner till
förmån för en teknikförståelse och en beredskap att lära nya saker och
att lösa uppkomna problem. Skolans övningar och laborationer bör in-
riktas på att förstå processerna. Tillämpningar i produktionsmaskiner
hör naturligt hemma på företag och bör i största utsträckning ske under
den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen. Skolans investeringar kan
således i ökad omfattning inriktas mot mindre utbildningsutrustning
och simulatorer.
Dagens regler för statsbidrag till anskaffning av utrustning grundar
sig på ett av SO fastställt bidragsunderlag. Detta utgörs av beräknade
kostnader för en normalutrustning för en klass på studievägens karak-
tärsämnen. Som vägledning för sådant bidragsunderlag utfärdar SO nor-
Prop. 1990/91:85
110
malutrustningslistor. Dessa listor har kommit att få en för kommunerna
styrande effekt. Övergången till ett målrelaterat styrsystem med ett
schabloniserat statsbidrag som allmänt finansiellt stöd till skolväsendet
bör, enligt min mening, också få genomslag på bidraget till utrustnings-
kostnader. Jag menar således att detta statsbidrag också bör beräknas
mera schabloniserat och att dessa normalutrustningslistor därmed kan
avvecklas.
Mot bakgrund av dessa erfarenheter anser jag det väsentligt att infö-
randet av en ny yrkesutbildning i gymnasieskolan också åtföljs av en
modernisering av den utrustning i enlighet med vad jag nu redogjort
för. Jag föreslår därför att 100 milj.kr. utgår som ett extra stimulansbi-
drag till kommunerna under perioden 1992/93 - 1997/98 till kompletter-
ande inköp av utrustning. Från och med budgetåret 1998/99 bör det
åligga huvudmännen att ansvara för underhåll och nyinköp av utrust-
ning.
För centrala utvecklingsresurser har jag beräknat 146 milj.kr.
För reform- och genomförandekostnader beräknar jag således totalt
500 milj.kr.
Jag beräknar således det sammanlagda medelsbehovet för den nya
gymnasieskolan vid full effekt (inkl, reform- och genomförandekostna-
der) till 9 401,3 milj.kr. En kostnadsberäkning för den dimensionering
jag beräknat för budgetåret 1997/98 men avseende samtliga utbildningar
enligt dagens studievägsstruktur i gymnasieskolan utgör 7 593,3 milj.kr.
I förhållande till detta innebär den nya gymnasieskolan således ett ökat
medelsbehov på avrundat 1 800 milj.kr.
Det nya sektorsbidraget har stor följsamhet till förändringarna i po-
pulationen. Den nedgång i antalet 16-åringar som inträffar under ge-
nomförandeperioden påverkar således gymnasieskolans andel av sektors-
bidraget. Jag avser dock att i det årliga budgetarbetet ta hänsyn till infö-
randet av de nya programmen så att gymnasieskolans andel av sektorsbi-
draget för budgetåret 1997/98 innehåller de nu beräknade I 800 milj.kr.
Prop. 1990/91:85
Utgångspunkten för mina finansieringsförslag är, som jag angav inled-
ningsvis, att finansieringen av den nya gymnasieskolan måste ses som ett
gemensamt åtagande för stat, kommun och arbetsliv.
Det statliga bidraget till finansieringen av den nya gymnasieskolan,
sker genom kraftiga neddragningar i den statliga skoladministrationen
samt genom en timplanekonstruktion som leder till minskade anspråk
på kommunerna.
Riksdagens beslut med anledning av ansvarspropositionen innebär
en kraftigt minskad statlig skoladministration i förhållande till dagens
situation. Denna besparing beräknar jag till 100 milj.kr.
Som jag nyss redovisat ändras timplanerna och blir betydligt mindre
detaljerade. I stället för att uttrycka undervisningsvolymen som det antal
veckotimmar ett ämne skall omfatta, har timplanerna nu utformats så
att de anger den volym av undervisning som eleverna skall garanteras
111
under tre år. Den lärar-/handledarledda undervisningstid som garanteras
eleverna är något mindre än dagens timtal uttryckt i veckotimmar.
Besparingar genom denna utformning av timplanerna beräknar jag
till ca 330 milj.kr.
Det kommunala bidraget till finansieringen sker genom rationalise-
ring och en förbättrad produktivitet.
Förändringsarbetet inom skolområdet präglas av ett systematiskt ar-
bete att utveckla styrningen av skolan i riktning från regelstyrning till
en mål- och resultatorienterad styrning. Den statliga regleringen av
tjänster som lärare m.fl. har upphört med utgången av år 1990. Det om-
fattande och tyngande statliga regelverket kring tjänsterna ersätts i den
nya skollagen av en ytterst begränsad statlig reglering. Den nuvarande
regleringen av skolans organisation avvecklas och kommunerna har fri-
het att disponera över skolans ekonomiska resurser.
Avvecklingen av de nuvarande reglerna om klass- och gruppstorle-
kar, om begränsad rätt till start vid lågt elevantal eller fortsatt undervis-
ning vid minskande elevantal innebär en möjlighet för kommunerna att
utifrån lokala förhållanden och i samverkan med grannkommuner ut-
veckla sin gymnasieorganisation på ett effektivt sätt.
Syftet med förändringarna är således att ge möjlighet till en lokal an-
passning av verksamhet och organisation och stimulera till ett effektivt
utnyttjande av resurser.
Den nuvarande regleringen av organisation och resurser motverkar
ett effektivt resursutnyttjande i kommunerna och är ett hinder för sam-
verkan mellan skolformer och över kommungränser. Jag menar att
möjligheten till samverkan mellan utbildningsanordnare är speciellt
viktig i framtiden för att tillgodose elevernas rätt till ett allsidigt urval
gymnasieutbildningar. Ett ökat sambruk av tillgängliga resurser är
också avgörande för utvecklingen av gymnasieskola och vuxenutbild-
ning. Kommunförbundet liksom enskilda kommuner har också i olika
sammanhang framfört uppfattningen att ett effektivare resursutnyttjande
kan bli resultatet av en statlig avreglering.
Jag anser därför att, som ett led i en konsekvent genomförd målstyr-
ning, ett resultatkrav kan formuleras på skolsektorn som ett rationalise-
ringskrav. Detta bör beräknas som ett procentuellt uttag på sektorsbi-
draget.
De frigjorda resurserna återförs direkt till kommunerna som ett re-
formtillskott i takt metl reformeringen av gymnasieskolan.
Jag anser att ett rationaliseringskrav på ca 0,5 % per år beräknat på
det totala sektorsbidraget under en fyraårsperiod är ett rimligt statligt re-
sultatkrav. Det medför att ca 617 milj.kr. kan frigöras för reformeringen
av gymnasieskolan.
Den framtida modellen för yrkesutbildning har som utgångspunkt
att yrkesutbildningen skall vara ett gemensamt ansvar för stat, kommun
och arbetsliv.
En betydande del av yrkesutbildningen (minst 15 %) sker ute på ar-
betsplatserna. Jag anser det därför viktigt att arbetlivets ansvar för yrkes-
utbildningen också markeras och tydliggörs i finansieringsmodellen.
Prop. 1990/91:85
112
Det innebär att arbetslivet får bära kostnaderna för den arbetsplats-
förlagda delen av utbildningen. Det sker administrativt enklast genom
att en viss procentuell andel av lönesumman uttaxeras för att finansiera
den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen .
Finansieringen enligt denna modell kan ses som en kostnadsfördel-
ning mellan utbildande och icke utbildande arbetsplatser. Bidraget till
den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen kan i detta perspektiv an-
ses leda till kostnadsutjämning i rättvisesyfte inom arbetslivet.
Ett kostnadsansvar för arbetslivet genom kopplingen till arbetsgivar-
avgiften torde också vara en återhållande faktor när det gäller ersätt-
ningsnivån till de enskilda företagen.
Jag bedömer, efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdeparte-
mentet, att en finansiering av den arbetsplatsförlagda delen av utbild-
ningen är möjlig genom att en viss andel, 0,12%, av arbetsmarknadsav-
giften tas i anspråk.
De totala kostnaderna för den arbetsplatsförlagda delen av utbild-
ningen beräknar jag till 753 milj.kr.
Tekniskt innebär det att arbetsmarknadsavgiften sänks i motsvarande
mån som den nuvarande vuxenutbildningsavgiften höjs. Samtidigt bör
benämningen av avgiften ändras till utbildningsavgift. Ändringen inne-
bär att 2 kap. I § lagen (1981: 691) om socialavgifter måste ändras. Jag
har samrått med chefen för socialdepartementet angående detta.
Inkomsterna från avgiften återförs via det statliga driftbidraget till
kommuner, som vidareför det till arbetslivet.
Prop. 1990/91:85
Mina kostnadsberäkningar utgår, som jag redovisat, från en rad antagan-
den. Det ligger i sakens natur dels att sådana måste till vid en förändring
av den omfattning, som mina förslag innebär, dels att en uppföljning av
dessa beräkningar måste ske löpande och justeringar göras vid behov.
Enligt min mening bör rationaliseringskravet på kommunerna stäl-
las fr.o.m. budgetåret 1992/93.
Av den ökade kostnaden skall sektorsanslaget endast tillföras medlen
från neddragningen av den statliga skoladministrationen (100 milj.kr.)
och från arbetsgivaravgiften (753 milj.kr), eftersom effekterna av ratio-
naliseringskravet och timplaneförändringarna ligger inom sektorsansla-
get.
Jag anser att de nya medlen skall tillföras sektorsanslaget under en
treårsperiod fr.o.m. budgetåret 1992/93 med fördelningen 253, 300 och
300 milj.kr.
113
8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85
Prop. 1990/91:85
Den kompetensgivande vuxenutbildningen i Sverige växte fram ur det
fria bildningsarbetet, ur kvällsgymnasier och korrespondensutbildning.
När satsningen på vuxenutbildningen inleddes med 1967 års proposition
angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens område m.m.(prop
1967:85, SU11, rskr. 277) dominerade fortfarande folkbildningen de
vuxnas utbildningsmöjligheter.
Ökade kompetenskrav i arbetslivet och formella behörighetskrav för
tillträde till vidareutbildning började väga tyngre i människors val av ut-
bildningar och blev den avgörande drivkraften till att en kompetensgi-
vande vuxenutbildning skildes ut från den fria och frivilliga folkbild-
ningen.
I nyssnämnda proposition angavs tre huvudmotiv för en satsning på
vuxenutbildningen: att överbrygga de växande utbildningsklyftorna i
samhället, att öppna möjligheter för individen att senare i livet komplet-
tera ungdomsutbildningen och att förse arbetsmarknaden med väl utbil-
dad arbetskraft.
Under intryck av den internationella debatten om återkommande ut-
bildning och livslångt lärande samt av starka fackliga krav kom de för-
delningspolitiska målen för vuxenutbildningen alltmer i förgrunden. I
1971 års proposition om vuxenutbildning (prop.1971:37) angavs ut-
tryckligen att det övergripande målet för utbildningen var att åstadkom-
ma en utjämning av den faktiska levnadsnivån.
1970-talets fortsatta reformer tog i hög grad fasta på vuxnas ekono-
miska förutsättningar att delta i studiearbetet. Genom iagstadgad rätt till
ledighet för studier och olika former av studiestöd med en klar priorite-
ring av dem som hade kort eller bristfällig utbildning, fortsatte de för-
delningspolitiskt inriktade satsningarna. Under 1970-talets första del till-
kom också grundvux, en utbildning som riktar sig till vuxna med brist-
fälliga kunskaper och färdigheter i läsning, skrivning och räkning.
Den totala omfattningen av den kommunala vuxenutbildningen
tilläts öka fram till 1970-talets slut. Budgetåret 1978/79 infördes ett tak
på gymnasieskolekurserna och 1982/83 för hela den kommunala vuxen-
utbildningen.
Den fortsatta omvandlingen av arbetsorganisation och arbetsliv un-
der 1980-talet, med snabbt stigande krav på arbetskraftens kompetens,
har medfört en stark tillväxt av personalutbildningen, dvs. den utbild-
ning arbetsgivare anordnar eller låter anordna för sina anställda. Denna
tillväxt ökar risken för att utbildningsklyftorna vidgas. LO och TCO
har övertygande visat att personalutbildningen till såväl inriktning, in-
nehåll som omfattning missgynnar dem som har kortast utbildning. Re-
geringen har i april 1990 tillkallat en parlamentarisk kommitté för ut-
redning om kompetensutveckling i arbetslivet (Dir. 1990:25) Kommit-
tén väntas avlämna förslag senare i år.
1 14
Komvux finns i nästan samtliga kommuner och landstingskommu-
ner i riket och mer än hälften av kommunerna har vuxenutbildningsen-
heter i sin skolorganisation. Kvinnorna dominerar i komvux och utgör
drygt 65 % av de studerande. Knappt en tredjedel av eleverna är under
24 år, en tredjedel är mellan 25 och 34 år och knappt 40 % är över 35
år. Var tredje elev som studerar på etapp 1 är numera invandrare. Även
om de flesta invandrare studerar på grundskolenivå, finns det också
många i de teoretiska gymnasieskolekurserna.
I grundvux dominerar invandrarna med fördelningen 60 % invand-
rare och 40 % svenskar. Invandrarna är genomgående äldre än svens-
karna och över hälften är över 35 år. Bland svenskarna är 40 % över 35
år, drygt 50 % mellan 20 och 34 år och 8 % under 20 år.
Prop. 1990/91:85
Min bedömning: De syften med vuxenutbildningen som angavs i
1967 års riksdagsbeslut ligger fast, nämligen att överbrygga ut-
bildningsklyftorna i samhället, att öppna möjligheterna för indi-
viden att komplettera sin ungdomsutbildning samt att bidra till
att höja kompetensnivån inom yrkeslivet. Satsningar på grund-
läggande vuxenutbildning skall prioriteras.
Skälen för min bedömning: Den kommunala vuxenutbildningen skall
medverka till att förverkliga de allmänna målen för vuxenutbildningen
genom att erbjuda vuxna kompetensinriktad utbildning motsvarande
den som ges i grundskolan och gymnasieskolan.
Den snabba utvecklingen mot ett mera kunskapsintensivt arbetsliv
skärper anspråken på vuxenutbildningen. 1 ett arbetsliv och i ett sam-
hälle där kunskaper och utbildning blir allt viktigare, kommer de stra-
tegiska investeringarna att bestå i det som många ännu inte vant sig vid
att betrakta som investeringar - nämligen människors kunskaper och er-
farenheter. Att utveckla näringslivet blir i långa stycken liktydigt med
att utveckla den mänskliga arbetskraften.
En medveten strategi för vuxenutbildningen är nödvändig för att ut-
veckla den svenska ekonomins konkurrenskraft men också för att för-
hindra att ett mera kunskapsrikt arbetsliv skapar nya utbildningsklyftor
mellan och inom olika grupper.
Att överbrygga och utjämna utbildningsklyftor inom och mellan ge-
nerationerna hör till vuxenutbildningens viktigaste syften. Den utvärde-
ring som redovisats av en särskild tillkallad utredningsman i rapporten
Vuxenutbildning 1970-talets reformer - en utvärdering (DsU 1985:10)
visar tillsammans med annan forskning att utjämningseffektena dock va-
rit mycket måttliga.
115
Av erfarenhet vet vi att arbetstagare utan yrkesutbildning och med
låg utbildning i övrigt har en svag ställning på arbetsmarknaden. Brister
i grundläggande färdigheter i läsning, skrivning och räkning får konse-
kvenser för individens situation inom många olika områden. Risker för
arbetslöshet, arbetsskador och social utslagning gör de korttidsutbildade,
särskilt bland invandrade grupper, mer utsatta än andra.
Skillnaderna i utbildning har också en regional dimension som sam-
spelar med näringslivsstrukturen i olika delar av landet. Arbetslivets för-
ändring och tillväxt i storstäderna och på universitetsorterna medverkar
till att attrahera välutbildad arbetskraft medan stora delar av landet,
med en redan oförmånlig utbildningsstruktur, riskerar att ytterligare
utarmas.
För att vuxenutbildningen skall kunna bli den möjlighet som kort-
tidsutbildade vuxna behöver är det nödvändigt att insatserna för dem
prioriteras. Mina förslag i det följande skall ses i detta perspektiv. Den
miniminivå i fråga om bastardigheter - motsvarande årskurs 6 i grund-
skolan - som lades fast genom tillkomsten av grundvux i början av 1970-
talet är, som SO också påpekat i sin fördjupade anslagsframställning, i
dag helt otillräcklig.
Med de förslag jag för fram i dag får alla ungdomar en 12-årig sam-
manhängande utbildning. Även dessa förslag medför att utbildningsklyf-
torna mellan unga och vuxna skärps. Den kommunala vuxenutbild-
ningen måste därför också kunna möta kraven från dem som behöver
förbättra sin utbildning på gymnasienivå för att t.ex. skaffa sig behörig-
het för högre studier.
Utvecklingen av arbetsliv och arbetsmarknad motiverar också en yr-
kesutbildning som stärker människors ställning på arbetsmarknaden
rent generellt. Mina förslag i det följande innebär att den kommunala
vuxenutbildningen kommer att kunna erbjuda påbyggnadsutbildningar
som har en kompetenshöjande karaktär. Utbildningarnas mål är således
att ge de vuxna en utbildning som för dem till en ny nivå i yrket eller
till ett nytt yrke.
Jag vill betona den kommunala vuxenutbildningens roll som ett al-
ternativ till personalutbildningen. Den sistnämnda är styrd av företagens
behov och tar sikte på att öka den anställdes kompetens i anställningen
och på den enskilda arbetsplatsen. Den kommunala vuxenutbildningens
uppgift är att stärka den enskildes situation i samhället och på arbets-
marknaden i enlighet med dennes egna behov och ambitioner.
De ekonomiska villkoren har självklart en avgörande betydelse för
många vuxnas studiemöjligheter. Jag har därför tillsatt en särskild utred-
ning om vuxnas möjligheter att finansiera studier, vilken har i uppdrag
att senare i vår presentera förslag till ett bättre studiesocialt stödsystem.
Prop. 1990/91:85
116
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Det offentliga skolväsendet för vuxna utvidgas till
att fr.o.m. den 1 juli 1992 också omfatta grundläggande under-
visning i svenska för invandrare (sfi). Det kommer då att omfat-
ta grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxenutbildning
och påbyggnadsutbildning, som tillsammans bildar den kommu-
nala vuxenutbildningen (komvux), vuxenutbildning för psykiskt
utvecklingsstörda (särvux) samt sfi. Bestämmelser om dessa skol-
former överförs till skollagen.
Skälen för mitt förslag: I den nyligen av riksdagen antagna lagen
(1990:1477) om ändring i skollagen slås fast att för vuxna anordnar det
allmänna utbildning i form av grundutbildning för vuxna, kommunal
vuxenutbildning samt vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda.
Med en mindre ändring i skollagens 1 kap. 8 § kommer den kommuna-
la vuxenutbildningen (komvux) att omfatta grundläggande vuxenutbild-
ning, gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. Till dessa
utbildningar återkommer jag i det följande med beskrivningar av mål
och inriktning.
Jag förordar nu att även grundläggande svenska för invandrare (sfi)
inordnas i det offentliga skolväsendet för vuxna. Med anledning av pro-
positionen om reformerad svenskundervisning för vuxna invandrare
(prop. 1989/90:102, UbU27, rskr. 279) har riksdagen beslutat att ge
kommunerna ansvaret för en ny sammanhållen utbildning i sfi. En
kommun kan dock uppdra åt vissa andra utbildningshuvudmän att an-
ordna undervisningen. När kommunerna på detta sätt har fått huvudan-
svaret för hela sfi- undervisningen, finner jag det naturligt att inordna
verksamheten i det offentliga skolväsendet. Sfi kommer därmed att om-
fattas av de generella regler som gäller för den övriga skolverksamheten
och behovet av särreglering minskar.
Som jag förutskickade i ansvarspropositionen föreslår jag nu att vux-
enutbildningslagen inarbetas i skollagen. Skälen för detta har jag ut-
vecklat där. Aven bestämmelserna om sfi bör på samma sätt överföras
till skollagen.
För fullständighetens skull vill jag slutligen också nämna att den typ
av orienteringskurser, som i dag anordnas som en första introduktion
till olika typer av studier, även i fortsättningen kan anordnas av kom-
munerna. För sådana kurser behövs enligt min mening ingen statlig reg-
lering.
117
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: En ny utbildning på grundläggande nivå för vuxna
benämnd grundläggande vuxenutbildning inrättas inom komvux
fr.o.m. läsåret 1992/93. Den nya utbildningen ersätter grundvux
och etapp 1 i nuvarande komvux. Utbildningen skall främst till-
godose vuxnas behov av en bred allmän kompetens för arbets-
och samhällslivet. Den skall också ge en grund för vidare stu-
dier.
Ny grundläggande vuxenutbildning
I dag är den grundläggande utbildningen för vuxna uppdelad på två ut-
bildningsformer dels grundvux, dels etapp 1 i nuvarande komvux, som i
huvudsak motsvarar högstadiet i grundskolan. Både SÖ och riksrevi-
sionsverket (RRV) har pekat på en rad problem med nuvarande ord-
ning.
Enligt SÖ talar flera skäl för en långtgående förändring av utbild-
ningen på grundskolenivå för vuxna. I det nuvarande systemet är t.ex.
den fiktiva årskurs 6-nivån, som nu utgör en gräns mellan grundvux
och grundskolekurserna i komvux, otidsenlig och organisatoriskt svår-
hanterlig. Därtill kommer ett alltmer påtagligt behov av att strama upp
verksamheten i grundvux och konkretisera målen bättre. Härigenom
blir det lättare att utvärdera verksamheten. Det är därför enligt SÖs me-
ning rationellt att utforma ett enklare och flexiblare system för studier
på grundskolenivå.
RRV tar i sin rapport om grundvux t.ex. upp den bristande styrning-
en och framhåller att grundvux i dag i vissa avseenden är satt på undan-
tag i förhållande till komvux. RRVs granskning visar att det finns pro-
blem vid övergången från grundvux med dess fria form till komvux.
RRV påpekar också att en stramare läroplan med tydligare målformule-
ringar, där anknytning till arbetsmarknad och yrkesliv ingår som en
central del, är en förutsättning för ett bättre resursutnyttjande och en
mer ändamålsenlig och resultatinriktad utbildning.
Jag förordar därför, i likhet med SÖ och RRV, att en helt ny utbild-
ning utformas för den grundläggande nivån. Syftet med den nya grund-
läggande vuxenutbildningen bör vara att ge vuxna en bred allmän kom-
petens för arbets- och samhällslivet. Den bör också kunna utgöra en
grund för vidare studier.
118
Utbildningens utformning
Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om den när-
mare utformningen av den grundläggande vuxenutbildningen. Denna
bör omfatta en kärna av basämnen och möjligheter att läsa ämnesinte-
grerade kurser. För studerande med ingen eller mycket kort skolutbild-
ning bör det finnas ett grundblock, som avser att ge grundläggande fär-
digheter i läsning, skrivning och räkning. Innehållet i och uppläggning-
en av utbildningen bör bestämmas utifrån de korttidsutbildades behov.
För att vuxna skall kunna studera krävs ofta stor flexibilitet i studier-
nas uppläggning. Inom den grundläggande vuxenutbildningen bör det
därför i framtiden vara möjligt för de studerande att studera på heltid
eller deltid. En del har behov av att läsa hela studieprogrammet, medan
andra endast vill delta i något eller några ämnen. Genomgångna delar
av utbildningen bör kunna dokumenteras. Utbildningen bör också kun-
na kombineras med annan utbildning, t.ex. gymnasial vuxenutbildning.
Skolhuvudmannen får stor frihet att själva organisera sin verksam-
het. Jag förutsätter att man då i större utsträckning än nu kommer att
anpassa verksamheten efter de behov som finns.
Den nya utbildningen bör införas så snart som möjligt. Utformning-
en av utbildningen, utarbetande av kursplaner m.m. bör göras under
budgetåret 1991/92. Den nya utbildningen bör därför inrättas den 1 juli
1992.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Varje kommun har ansvar för att alla dess innevå-
nare, som behöver och önskar delta i grundläggande vuxenut-
bildning, också får möjlighet till detta. Vuxna som saknar såda-
na kunskaper och färdigheter som normalt uppnås i grundsko-
lan skall ha rätt att delta i utbildningen.
SÖs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
RRVs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Skälen för mitt förslag: I vårt land har vi i många år haft en obligato-
risk nioårig skolgång. I dag går den helt övervägande delen av alla ung-
domar i gymnasieskolan. Inom vuxenutbildningen är endast grundvux
en skyldighet för kommunerna att anordna. Detta innebär att vuxna i
dag har rätt att få utbildning upp till en nivå som motsvarar årskurs 6 i
grundskolan.
Mot bakgrund av samhällets ökade krav på medborgarnas basfärdig-
heter, som jag inledningsvis har beskrivit, förordar jag att nivån för den
utbildning kommunerna har skyldighet att erbjuda vuxna höjs. Jag före-
slår därför att kommunernas ansvar skall utvidgas till att omfatta hela
den grundläggande vuxenutbildningen. Slutnivån för denna utbildning
motsvarar i princip årskurs 9 i grundskolan. Utbildningen leder i vikti-
119
ga ämnen fram till de kunskaper och färdigheter som är nödvändiga för
fortsatta studier på gymnasial nivå.
Den grundläggande vuxenutbildningen är en mycket viktig uppgift
för komvux. Kommunen ansvarar för att utbildningen genomförs för de
medborgare som behöver den och som önskar delta. Detta kräver aktiva
insatser för att utbildningen skall nå dem som verkligen behöver den.
Jag förordar därför att kommunens ansvar skall omfatta såväl en skyl-
dighet att anordna utbildningen, som att aktivt verka för att de som har
behov av den rekryteras. Kommunerna kan anordna utbildningen i
egen regi eller i samverkan med andra utbildningsanordnare, organisa-
tioner och myndigheter.
De personer, som önskar studera på den grundläggande nivån, skall
ha rätt att göra detta antingen i den egna kommunens, eller om de så
önskar i en annan kommuns vuxenutbildning.
Mina förslag i det föregående föranleder ändringar i skollagen.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Invandrare, som saknar grundläggande kunskaper i
svenska och inte har rätt till svenskundervisning enligt de be-
stämmelser som gäller för nyanlända invandrare, skall fr.o.m.
budgetåret 1991/92 ha rätt till grundläggande utbildning i sven-
ska som andraspråk inom ramen för komvux.
SÖs förslag: Kommunerna skall tilldelas ett särskilt statsbidrag för
undervisning i svenska för tidigare invandrare, dvs. invandrare som
kom till Sverige före den 1 januari 1985. Statsbidraget skall tilldelas en-
ligt samma regler som gäller för övriga deltagare, för vilka statsbidrag
nu utbetalas från anslaget Undervisning för invandrare i svenska språket
m.m., upp till ett sammanlagt antal som motsvarar 2,5 % av antalet utri-
kes födda i kommunen.
Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslutade förra året om en refor-
mering av svenskundervisningen för vuxna invandrare. Reformen träd-
de i kraft den 1 januari 1991. Härigenom försvann den tidigare uppdel-
ningen på grundläggande svenskundervisning (grund-sfi) och påbygg-
nadsutbildning (påbyggnads-sfi). Den nya utbildningen bör enligt min
mening i fortsättningen benämnas svenska för invandrare (sfi).
Sfi är avsedd för nyanlända invandrare. Den ger en introduktion till
svenska förhållanden och allmänna kunskaper i svenska. Enligt lagen
(1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare, som
enligt mitt förslag i det föregående fr.o.m. den 1 juli 1992 kommer att
ersättas av kapitel 13 i skollagen, är kommunen skyldig att erbjuda ut-
bildningen inom två år efter det att invandraren kyrkobokfördes i lan-
det. Om en invandrare på grund av särskilda skäl inte har kunnat på-
120
börja undervisningen inom den tiden, gäller kommunens skyldighet för
den personen under ytterligare ett år.
För nyanlända invandrare har alltså en reform nyligen genomförts.
Mitt förslag till förändringar i detta avsnitt gäller därför enbart de in-
vandrare som inte omfattas av reformen.
Enligt tidigare beslut av riksdagen har kommunerna under en fem-
årsperiod skyldighet att erbjuda svenskundervisning också till s.k. tidiga-
re invandrare, dvs. invandrare som har kommit till Sverige före den 1
januari 1985. Före femårsperiodens slut, dvs. vid utgången av budgetåret
1990/91, skall det återstående undervisningsbehovet för dessa invandrare
prövas på nytt. Riksdagen uttalade sig senast i dessa frågor i samband
med riksdagsbeslutet om sfi-reformen förra våren (1989/90:UbU27, s.9,
rskr. 279).
Enligt en enkät till kommunerna, som SÖ låtit utföra, beräknas ca
6 800 tidigare invandrare ha fått eller komma att få grundläggande un-
dervisning i svenska under femårsperioden fram till den 1 juli 1991. I
vissa kommuner återstår det dock fortfarande många tidigare invandrare
som har stort behov av undervisning.
Mitt förslag innebär att kommunen blir skyldig att inom ramen för
komvux erbjuda grundläggande utbildning i svenska som andraspråk in-
te bara för s.k. tidigare invandrare, dvs. invandrare som kom före år
1985, utan också för övriga invandrare som av olika anledningar ham-
nat utanför sfi-systemet. Förslaget innebär att undervisningen av dessa
invandrare, till skillnad från vad som gäller för nyanlända invandrare,
kommer att bekostas inom ramen för dei nya sektorsbidraget som efter
den 1 juli 1991 kommer att utgå till det offentliga skolväsendet.
Att grundläggande svenskundervisning för tidigare invandrare utfor-
mas som en kurs inom komvux innebär också att samma regler för le-
dighet för studier och regler för studiestöd kommer att gälla som för öv-
riga deltagare i komvux.
I dag finns en kurs i svenska som andraspråk på grundskolenivå
inom komvux. Den förutsätter att deltagarna tidigare har gått igenom
grundläggande svenskundervisning för invandrare eller har motsvarande
kunskaper. Mitt förslag innebär att utbildningen på grundskolenivå utö-
kas, så att den kan omfatta även undervisning på en nivå som motsvarar
den som ges inom sfi. Kursen bör under budgetåret 1991/92 inordnas i
nuvarande komvux och därefter i grundläggande vuxenutbildning.
Prop. 1990/91:85
121
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Gymnasial vuxenutbildning skall ge vuxna kunska-
per och färdigheter motsvarande dem som ungdomar kan få i
gymnasieskolan.
Utbildningens innehåll skall nära anknyta till gymnasiesko-
lan och den skall leda till samma kompetens som motsvarande
utbildning i gymnasieskolan.
Mål och inriktning
Avsikten är att en utbildning skall leda till samma kompetens oavsett
om den genomförs inom gymnasieskolan eller inom gymnasial vuxenut-
bildning. Det föranleder en bestämmelse i skollagen som anger att gym-
nasial vuxenutbildning syftar till att ge vuxna kunskaper och färdigheter
motsvarande dem som ungdomar kan få genom gymnasieskolan.
Gymnasial vuxenutbildning kommer på så sätt att utgöra en spegel-
bild av större delen av gymnasieskolan. Detta innebär bl.a. att de för-
ändringar av ämnen och den modernisering av yrkesutbildningen som i
dag föreslås för gymnasieskolan, samtidigt skall genomföras i komvux.
Estetiska ämnen skall dock fortfarande anses tillhöra folkbildningens
ansvarsområde inom vuxenutbildningen.
Jag räknar med att kursplanerna skall vara gemensamma för
gymnasieskolan och för gymnasial vuxenutbildning. En viss anpassning
kan dock komma att krävas för vuxenutbildningens del.
Kommunerna och landstingskommunerna får i framtiden stor frihet
att själva inrätta lokala kurser inom gymnasieskolans ram. Sådana kur-
ser bör också kunna ges inom ramen för komvux eller i samverkan
mellan skolformerna.
A rbetsplatsförläggning
Jag har nyss föreslagit att yrkesutbildningen i gymnasieskolan delvis
skall vara arbetsplatsförlagd. Vad som får arbetsplatsförläggas skall fram-
gå av kursplanerna. Med gemensamma kursplaner kommer detta att gäl-
la även för motsvarande gymnasiala vuxenutbildning. Många vuxenstu-
derande behöver bara komplettera sin tidigare utbildning eller yrkeser-
farenhet med vissa delkurser eller moment ur kursplanen. För flera kan
kompletteringen enbart avse fackteoretiska delar. För vuxenutbildning-
ens del bör därför inga krav på omfattning av arbetsplatsförläggningen
122
uppställas. Vilka delar av en yrkesutbildning som skall arbetsplatsförläg- Prop. 1990/91:85
gas måste av naturliga skäl beslutas lokalt. Därför bör det även beträf-
fande vuxenutbildningen ankomma på styrelsen för utbildningen att be-
sluta om detta.
Mitt förslag: Påbyggnadsutbildning skall ge vuxna en sådan ut-
bildning som leder till en högre kompetens i yrket eller till ett
nytt yrke.
SÖs förslag: Kortare yrkesutbildningar, som har en längd på en till
tre terminer, finns för närvarande huvudsakligen inom gymnasieskolans
påbyggnadsutbildningar men anordnas i viss utsträckning också inom
komvux. 1 den mån utbildningar av denna art inte lämpligen kan inord-
nas i den reformerade gymnasieskolan skall sådana utbildningar kunna
anordnas i komvux.
Utredarens förslag: Förslagen om att överföra kurser från gymnasie-
skolans lilla ram till komvux kan förverkligas inom ramen för mitt för-
slag om påbyggnadsutbildning.
Mål och inriktning, begreppsbestämning
Utöver gymnasieskolekurser, som motsvarar utbildning inom de nuva-
rande linjerna i gymnasieskolan, får komvux i dag anordna dels särskil-
da yrkesinriktade kurser, vilka saknar motsvarighet inom gymnasiesko-
lan, dels gymnasieskolekurser motsvarande de specialkurser och påbygg-
nadsutbildningar som nu finns i gymnasieskolan.
Även i framtiden kommer det enligt min uppfattning att finnas be-
hov av utbildning som riktar sig enbart till vuxna och därför saknar
motsvarighet i gymnasieskolan. Det gäller sådan utbildning, som är en
påbyggnad på en avslutad gymnasial utbildning utan att ha högskoleka-
raktär. Vidare gäller det utbildning som visserligen har enbart den obli-
gatoriska skolan - dvs. folkskola, enhetsskola eller grundskola - som för-
kunskapskrav, men som dessutom har ett behörighetskrav som avser
praktik eller arbetslivserfarenhet.
Jag förordar att sådan utbildning, som alltså riktar sig enbart till
vuxna, fr.o.m. den 1 juli 1992 skall betraktas som vuxenutbildning och
anordnas inom komvux under beteckningen påbyggnadsutbildning. Den
skall syfta till utbildning för en ny nivå i yrket eller till ett nytt yrke.
Därmed finns det utbildningsmöjligheter för de vuxna som genom ett
frivilligt utbildningsåtagande vill höja sin kompetens inom det egna yr-
ket eller på eget initiativ utbilda sig för ett nytt yrke. En bestämmelse
om syftet med påbyggnadsutbildning bör införas i skollagen.
123
Kommunerna och landstingskommunerna bör i framtiden ha frihet Prop. 1990/91:85
att själva inrätta lokala kurser även beträffande påbyggnadsutbildning.
Utbildning av det slag som i dag anordnas av lanthushållsskolor kan i
framliden äga rum som påbyggnadsutbildning.
Nuvarande särskilda yrkesinriktade kurser
Kursplaner för särskilda yrkesinriktade kurser inom dagens komvux
fastställs av SO. Antalet sådana kursplaner är stort för närvarande. Både
innehåll och omfattning är mycket skiftande. I samband med att gymna-
sieskolans yrkesutbildning och därmed motsvarande vuxenutbildning
moderniseras i enlighet med mina förslag i dag, behövs en genomgri-
pande översyn av de nuvarande särskilda yrkesinriktade kurserna. Kur-
ser som inte är helt aktuella bör avskaffas. Detsamma gäller vissa av de
nuvarande kurserna, där utbildning i framtiden enbart bör få anordnas
som uppdragsutbildning. Den nuvarande beteckningen särskilda yrkes-
inriktade kurser bör slopas. De kurser som skall få anordnas i framtiden
bör inordnas under det nya begreppet påbyggnadsutbildning. Det är re-
geringens uppgift att besluta i dessa frågor.
Utbildningar från lilla ramen och vissa andra specialkurser
Jag har tidigare (avsnitt 3.6) redovisat mitt ställningstagande beträffande
specialkurser. Vissa utbildningar kommer att ingå i gymnasieskolans
tredje årskurs, några kommer att överföras till högskolan.
De utbildningar som i dag anordnas som specialkurser och som skall
finnas kvar, bör fr.o.m. den 1 juli 1992 inordnas under det nya begrep-
pet påbyggnadsutbildning samt anordnas inom komvux. Även här bör
alla kurser, som inte är helt aktuella eller som enbart bör anordnas i
form av uppdragsutbildning, upphävas.
Mitt förslag: Försöksverksamheten med ettårig teknikerutbild-
ning skall upphöra och ersättas med en reguljär utbildning
inom komvux fr.o.m. den 1 juli 1991.
SÖs och UHÄs förslag: Förslaget kan inrymmas som en del av på-
byggnadsutbi Id ningen enligt mitt förslag.
Bakgrund och skälen för mitt förslag: Eftersom kommunerna i för-
söksverksamheten har visat att de har goda förutsättningar därtill, bör
de få ta hand om teknikerutbildningen. Utbildningen är en påbyggnad
på en avslutad gymnasial utbildning och bör därför betraktas som vux-
enutbildning. Den hör fr.o.m. den 1 juli 1992 definitionsmässigt in un-
der den nya beteckningen påbyggnadsutbildning.
Teknikerutbildningen bör emellertid få anordnas av kommunerna
som en reguljär utbildning redan fr.o.m. den 1 juli 1991. Detta kan enk-
124
last ske genom att utbildningen under läsåret 1991/92 betraktas som en Prop. 1990/91:85
särskild yrkesinriktad kurs inom nuvarande komvux.
Samordnad ingenjörsutbildning
Arbetsgruppen för samordnad ingenjörsutbildning på mellannivå disku-
terade i sin rapport Samordnad ingenjörsutbildning på mellannivå (Ds
1988:20) behovet av en ny teknikerutbildning. Gruppen konstaterade att
samhällets behov av personer med tekniskt kunnande kan tillgodoses
med teknisk utbildning på tre nivåer, nämligen teknikerutbildning, in-
genjörsutbildning och civilingenjörsutbildning.
Regeringen gav våren 1989 ett uppdrag till SÖ och UHÄ att gemen-
samt
- studera vilken kompetens som en ettårig teknikerutbildning skall
leda till,
- analysera behovet av olika inriktningar på en teknikerutbildning,
- belysa konsekvenserna av ett statligt resp, kommunalt huvudman-
naskap samt
- föreslå omfattningen och lokaliseringen på en försöksverksamhet
med en teknikerutbildning.
I sin slutrapport våren 1990 föreslog verken att en försöksverksamhet
under en femårsperiod borde bedrivas i gymnasieskola och komvux, ef-
tersom verken fann att den kommunale skolhuvudmannen har de bästa
förutsättningarna när det gäller såväl lokaler och utrustning som lärar-
kompetens. Den försöksverksamhet som redan finns i högskolan borde
dock få fortsätta under denna period.
Intresset för teknikerutbildningen
Kommunerna har visat ett mycket stort intresse för en ettårig tekniker-
utbildning. När SÖ begärde in intresseanmälningar till försöksverksam-
het var drygt 80 kommuner beredda att anordna utbildningen från hös-
ten 1989 eller i enstaka fall från hösten 1990.
Intresset från högskolornas sida var väsentligt lägre. Endast ett fåtal
högskolor var intresserade av att anordna denna utbildning.
Under 1980-talet har delar av den tekniska utbildningen på mellan-
nivå organiserats om så att utbildningar av samma längd och med sam-
ma innehåll inte skall anordnas av olika huvudmän och ges olika
namn. Det har visat sig att såväl studerande som avnämare haft svårighe-
ter att bedöma och värdera den mångfald av tekniska utbildningar som
funnits. Det finns dessutom ett behov av en större enhetlighet för att ut-
bildningarna skall kunna värderas på en internationell marknad. Detta
har lett till att jag i dag (avsnitt 3.8) föreslår att det fjärde året på fyra-
årig teknisk linje skall avvecklas. Vidare kommer högskolan (prop.
1988/89:90) att få det fulla ansvaret för den tvååriga ingenjörsutbildning
som skall organiseras inom ramen för det allmänna linjesystemet där.
125
Kommunernas möjligheter att anordna teknikerutbildning
Del har i många sammanhang framhållits att en teknikerutbildning
skall ha en teknisk-praktisk inriktning. Trots att försöksverksamheten
med ettårig teknikerutbildning ännu bara har pågått ett halvt år står det
klart att kommunerna har mycket goda förutsättningar att ta hand om
denna typ av utbildning. Många kommuner har genomfört avsevärda
investeringar i modern utrustning i samband med reformeringen av yr-
kesutbildningen. Jag anser därför att det inte är motiverat att bygga upp
ett antal ettåriga utbildningar, som är tänkta att leda till en teknikerni-
vå, inom såväl det kommunala skolväsendet som högskolan. För hög-
skolans del skulle det i vissa fall bli fråga om betydande nyinvesteringar
om man där skulle bygga upp denna utbildning till en sådan volym som
näringslivet frågar efter. Jag anser vidare att det för näringslivet i många
medelstora kommuner, som inte har någon högskoleutbildning, kan få
en stor betydelse för möjligheten att rekrytera kvalificerad arbetskraft
om kommunen kan anordna en teknikerutbildning. För de studerande
innebär det att närheten till utbildningen kan öka om den anordnas i
kommunal regi.
När yrkesutbildningen i enlighet med mina förslag i dag har övergått
till att vara en treårig utbildning i gymnasieskolan, kommer det också
att finnas ett behov av teknikerutbildning som bygger på dessa yrkesut-
bildningar och ger möjlighet till fördjupade kunskaper.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Kommuner och landstingskommuner skall erbjuda
gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. De bör
sträva efter att erbjuda utbildning i den utsträckning som moti-
veras av behov och efterfrågan i kommunen.
Skälen för mitt förslag: Dagens arbetsmarknad kräver i ökande om-
fattning välutbildade människor. Det antal elever som varje år lämnar
gymnasieskolan med en god utbildning är inte tillräckligt för att fylla
dessa behov. Även de som redan är yrkesverksamma behöver möjlighet
att komplettera sin tidigare utbildning för att kunna behålla och förbät-
tra sin ställning på arbetsmarknaden.
Även om kommunerna inte åläggs skyldighet att anordna gymnasial
vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning i någon viss omfattning, bör
skollagen ändå föreskriva att de skall erbjuda kommunens innevånare
möjligheter till vuxenutbildning. Kommunerna bör i skollagen åläggas
att sträva efter att även gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsut-
bildning erbjuds i den utsträckning som motiveras av innevånarnas be-
hov och efterfrågan.
Jag vill i detta sammanhang särskilt betona vikten av att det finns
vuxenutbildning som svarar mot den enskilda individens önskemål.
Även om vuxenutbildning också anordnas på annat håll i samhället,
126
t.ex. som arbetmarknadsutbildning eller som personalutbildning, är den
av kommunerna anordnade vuxenutbildningen den enda vuxenutbild-
ning — vid sidan av folkbildningen — som initieras utifrån den enskil-
da individens behov och som ger de studerande möjlighet att fritt välja
studieinriktning. Samhället har ail anledning att uppmuntra och under-
lätta för vuxna som vill studera för att stärka sin ställning i arbetslivet,
skaffa sig kompetens för vidareutbildning eller få vidgade perspektiv och
därmed bättre förutsättningar för att delta i det kulturella och politiska
livet. Jag ser det som ytterst angeläget att behålla och utveckla denna
fria utbildningssektor och därigenom ge möjlighet för vuxna att på eget
initiativ studera efter eget val.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: l ör grundläggande vuxenutbildning skall särskilda
timplaner fastställas. De timplaner som fastställs för gymnasie-
skolan skall tillämpas även för gymnasial vuxenutbildning. Sär-
skilda timplaner skall fastställas för påbyggnadsutbildning.
Timplanerna skall utgöra en rekommendation för vuxenut-
bildningen.
Även timplaner för grundläggande vuxenutbildning och på-
byggnadsutbildningar skall uttryckas i sextiominuterstimmar.
Bakgrund och skälen för mitt förslag: För den grundläggande vuxen-
utbildningen förordar jag att särskilda timplaner fastställs, som är obero-
ende av timplanerna för grundskolan. Timplanerna bör övervägas när-
mare i samband med kommande kursplanearbete för grundläggande
vuxenutbildning.
Jag har nyss föreslagit att samma kursplaner skall gälla för gymnasie-
skolan och gymnasial vuxenutbildning. Även när det gäller timplaner
bör det finnas ett samband mellan dessa två former av gymnasial utbild-
ning.
Dagens timplaner för komvux ingår i läroplanen och utgör bindande
föreskrifter. Men timplanen får underskridas efter lokala beslut, efter-
som det som anges är det högsta antalet lektioner som kursen får omfat-
ta. Enligt de föreskrifter som gäller nu får skolstyrelsen också, med ut-
nyttjande av den särskilda delramen, utöka timplanen i en kurs med
upp till 10 %, om de studerande har särskilda svårigheter att följa studi-
erna i kursen.
Övergången till målstyrning innebär bl.a. att den koppling som tidi-
gare fanns mellan timramar och statsbidrag nu försvinner.
Det är angeläget att åstadkomma största möjliga flexibilitet och an-
passning av vuxenutbildningen till målgruppernas behov. Mot denna
bakgrund förordar jag att timplanerna utgör en rekommendation, som
anger den genomsnittliga tid det beräknas ta att uppnå målet för resp.
127
kursplan. Styrelsen för utbildningen bör ha frihet att besluta vilket tim-
tal som skall gälla för en kurs.
Till skillnad från ungdomsskolan anger timplanerna för nuvarande
komvux redan i dag ett nettoantal lektioner för hela kursen i stället för
veckotimmar. Det finns inte och bör inte finnas föreskrifter om vecko-
arbetstid, terminer eller läsår i vuxenutbildningen. Kommunerna bör
fritt bestämma under vilken tid på dagen, i veckan och under året som
utbildningen skall bedrivas.
Jag har tidigare föreslagit att även timplanerna för gymnasieskolan,
som enligt vad jag nyss förordat skall tillämpas också för den gymnasiala
vuxenutbildningen, skall anges i nettotid och dessutom i sextiominuters-
timmar. Motsvarande bör gälla timplanerna för grundläggande vuxenut-
bildning och påbyggnadsutbildning. Detta innebär en lokal frihet att be-
stämma även de enskilda lektionernas längd. De studerandes önskemål
och behov skall ha avgörande betydelse för sådana beslut.
Det bör vara regeringens uppgift att utfärda nödvändiga föreskrifter
om timplanernas utseende och funktion.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Särvux utvidgas till att också omfatta viss utbild-
ning på träningsskolenivå.
Särvux-kommitténs förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt för-
slag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om
en utvidgning av särvux med undervisning på träningsskolenivå. Några
remissinstanser vill dock att särvux skall utvidgas med samtliga moment
som finns i träningsskolan. Endast Lärarnas Riksförbund har avstyrkt
förslaget.
Utvidgning med undervisning på träningsskolenivå
Särvux-kommittén hade som sin främsta uppgift att utreda hur särvux
kan utvidgas till att också omfatta vuxna som behöver utbildning på en
nivå som motsvarar särskolans träningsskolenivå. Kommitténs utgångs-
punkt var att vuxenutbildning för alla människor är en viktig jämlik-
hetsfråga. Utvecklingsstörda har liksom andra möjlighet att tillgodogöra
sig utbildning om den anpassas efter deras speciella behov och förutsätt-
ningar. Utbildningsinsatser är ett viktigt inslag i en strävan att normali-
sera livsvillkoren. Utvecklingsstörda skall därför oavsett grad av funk-
128
tionsnedsättning ges möjligheter till utveckling genom vuxenutbildning.
Detta är också min principiella bedömning.
Utifrån denna utgångspunkt föreslår jag att särvux utvidgas till att
också omfatta utbildning på träningsskolenivå. I likhet med kommittén
anser jag att även ett utvidgat särvux är en renodlad utbildningsfråga.
Det som naturligt faller inom andras ansvarsområden skall inte ingå i
utbildningen. Skälen för det är att särvux är en utbildning för vuxna
och därmed inte behöver innehålla samma moment som en utbildning
för barn och ungdomar. Vuxna utvecklingsstörda erhåller t.ex. träning i
motorik och vardagsaktiviteter inom daglig verksamhet genom omsorgs-
huvudmannen. Vuxenutbildning anordnas även av andra utbildningsan-
ordnare med delvis skilda syften för sin verksamhet, t.ex. folkbildning-
en, som inom vuxenutbildningsområdet svarar för det estetiska området.
Utvidgningen av särvux bör därför omfatta kommunikation samt
verklighetsuppfattning och omvärldskunskap från träningsskolans kurs-
plan. Det ankommer på regeringen att utfärda närmare bestämmelser i
dessa frågor. Utvidgningen av särvux med undervisning på träningssko-
lenivå bör ske med början budgetåret 1991/92. Jag kommer i det följan-
de att föreslå (avsnitt 10) medel för verksamheten.
Prop. 1990/91:85
Förändring av nuvarande särvux
Särvux replierar på uppbyggnaden av grundvux och nuvarande etapp 1
i komvux. För hela särvux gäller samma regler om begränsning av stu-
dietiden som inom grundvux. Särvux innehåller också fristående kurser
motsvarande etapp 1 i nuvarande komvux. Särvux- kommittén har före-
slagit att begränsningen av studietiden endast skall gälla den grundläg-
gande delen i särvux. De regler som nu gäller för grundvux och komvux
kommer att avskaffas när den nya grundläggande vuxenutbildningen in-
förs. Motsvarande regler bör då också avskaffas vad gäller särvux. Jag ser
inget behov av att för ett övergångsår föreslå någon förändring.
Särvux-kommittén har föreslagit att föreskrifterna för särvux ändras
så att de fristående kurserna kan anordnas på heltid. Jag delar denna
uppfattning och ämnar föreslå regeringen att nuvarande regel, som
omöjliggör heltidsstudier, tas bort.
Yrkesinriktad utbildning för vuxna utvecklingsstörda
Särvux-kommittén har visat att det i dag bedrivs en relativt omfattande
vuxenutbildning för utvecklingsstörda, men att yrkesinriktad utbildning
endast finns i begränsad omfattning. Jag vill därför här redovisa min syn
på de förslag kommittén har lagt fram.
Arbetsmarknadsmyndigheterna har ansvar för planering av arbetsför-
beredande åtgärder för arbetshandikappade, däribland utvecklingsstörda.
Sökande som behöver fördjupad vägledning och särskilda arbetsförbere-
dande insatser kan få service vid Arbetsmarknadsinstitut (Ami). Vissa
Ami har särskilda resurser för intellektuellt arbetshandikappade, (Ami-
S/ia). Jag vill erinra om den kompetens för att anpassa yrkesförberedan-
de insatser och yrkesutbildning till de utvecklingsstördas behov som re-
129
9 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 85
Rättelse: S. 141 femte stycket texten utbytt
dan finns inom arbetsmarknadsverket. En betydande del av de utveck-
lingsstördas behov av arbetsförberedelse och yrkesutbildning bör därför
kunna tillgodoses inom existerande verksamhet. Jag har i denna fråga
samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.
Särvux-kommittén har föreslagit att vuxna skall ges möjlighet att få
yrkesutbildning inom yrkessärskolan. 1 princip delar jag denna uppfatt-
ning. 1 likhet med kommittén anser jag det orealistiskt att inom särvux
anordna särskilda utbildningsvägar för dem som är i behov av yrkesut-
bildning. 1 stället bör yrkessärskolans kompetens och personella och
materiella resurser utnyttjas. Kommittén har också föreslagit att inom
komvux bör inrättas särskilda yrkesinriktade kurser för utvecklingsstör-
da. Regeringen har tillsatt en kommitté, kallad särskolekommittén, för
att utreda frågan om ett kommunalt huvudmannaskap för särskolan.
Kommittén beräknas avlämna sitt slutbetänkande under våren 1991. Jag
avser att återkomma till frågan om utvecklingsstörda vuxnas möjligheter
att delta i yrkesinriktad utbildning i samband med att jag behandlar sär-
skolekommitténs förslag.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Landstingskommunerna skall ha ett ansvar för att
erbjuda särvux. De skall sträva efter att erbjuda utbildningen i
den utsträckning som motiveras av behov och efterfrågan. En
landstingskommun får överlåta ansvaret för särvux till en kom-
mun.
Bakgrund och skälen for mitt förslag: Under försöksverksamheten
med särvux bedrevs undervisning i flertalet landstingskommuner. Sedan
särvux blev en reguljär skolform har verksamheten utvidgats till samtli-
ga landstingskommuner. Särvux omfattning varierar mellan landstingen
eftersom några tillför verksamheten mer landstingskommunala medel
än andra. SOs kartläggning av särvux visar dels ett ökat deltagarantal,
dels en viss ökning av det genomsnittliga antalet timmar per vecka för
de studerande jämfört med försöksverksamheten.
Jag har nyss föreslagit vissa förändringar av nuvarande särvux i enlig-
het med särvux-kommitténs förslag. Utvidgningen av särvux till att
också omfatta undervisning på träningskolenivå innebär en utveckling i
den riktning landstingen själva arbetat för. De ytterligare medel som jag
strax kommer att föreslå till verksamheten under anslaget B 10 Bidrag
till driften av särvux bör ge landstingskommunerna goda möjligheter att
utveckla verksamheten ytterligare.
Särvux-kommittén menade att särvux skall vara en parallell till och
så nära som möjligt integrerad med den kommunala vuxenutbildning-
en. Strävandena mot en sådan större samordning skulle underlättas vid
ett primärkommunalt huvudmannaskap. Särskolekommittén har, som
jag tidigare nämnt, i uppgift att utreda formerna för en kommunalise-
130
ring av särskolan och särvux. Innan kommittén har lämnat sina förslag
är jag inte beredd att förorda några andra förändringar av särvux än de
jag nyss föreslagit. Detta gäller också en eventuell anpassning av särvux
till den nya grundläggande vuxenutbildningen och de kommuner som
inte ingår i någon landstingskommun.
Jag föreslår därför att landstingskommunerna och de kommuner
som inte ingår i någon landstingskommun skall ha ansvaret för särvux i
enlighet med vad som nu gäller. De skali också sträva efter att erbjuda
särvux i den utsträckning som motiveras av behov och efterfrågan. Det
är viktigt att särvux inte bara erbjuds dem som erhåller särskilda omsor-
ger. Många som har behov av undervisning inom särvux, främst i form
av fristående kurser, klarar sig i samhället utan att få särskilda omsorger
och är därför svårare att nå. En samverkan med komvux är viktig så att
de som önskar studera får tillgång till en utbildning som är anpassad ef-
ter deras förutsättningar. Särvux-kommittén pekade på att många som
studerade i grundvux troligtvis i stället borde ha deltagit i särvux.
1 dag får landstingskommunerna överlåta ansvaret för särvux på en
kommun, om regeringen medger detta. Regeringen har tidigare lämnat
några sådana medgivanden. Jag föreslår nu att en överlåtelse får ske
utan särskilt medgivande. Även andra former av samarbete har etable-
rats mellan landstingskommunerna och kommunerna kring särvux. Jag
ser denna utveckling som positiv och anser inte att någon statlig regle-
ring behövs.
Som jag nyss har redovisat ankommer det på landstingskommunerna
att erbjuda särvux. Jag föreslår att styrelsen för utbildningen beslutar
om intagning. Jag kommer senare att föreslå regeringen att utfärda när-
mare bestämmelser om grunderna för urval i de fall ett sådant måste
ske.
Mina förslag i detta avsnitt föranleder ändrade bestämmelser i skolla-
gen.
Prop. 1990/91:85
131
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Kommunerna blir skyldiga att ta emot elever från
andra kommuner i grundläggande vuxenutbildning om utbild-
ningen finns i kommunen.
Kommuner, som i sin grundläggande vuxenutbildning har
tagit emot en elev från en annan kommun, har rätt till ersätt-
ning från dennes hemkommun.
Kommunerna åläggs att ta emot elever från andra kommuner i
gymnasial vuxenutbildning, påbyggnadsutbildning och särvux
om hemkommunen resp, hemlandstingskommunen förklarar
sig villig att stå för kostnaderna för eleverna.
Grundläggande vuxenutbildning
Som jag tidigare har anfört är den kanske viktigaste uppgiften för vux-
enutbildningen att se till att alla vuxna som har behov av det, får möj-
lighet till den nya grundläggande vuxenutbildningen. l ör att en sådan
princip skall få ett verkligt innehåll krävs att de vuxna inte av geografis-
ka eller administrativa skäl hindras att studera där de har praktiska möj-
ligheter till det.
Regeln om att den grundläggande vuxenutbildningen skall vara obli-
gatorisk för kommunerna bör därför kompletteras med en skyldighet att
ta emot elever också från andra kommuner. Enda undantaget bör vara
det fall då någon kommun inte anordnar en egen sådan utbildning.
Kommunen skall då inte ha skyldighet att anordna utbildning för en-
bart studerande från andra kommuner.
En kommun som tar emot studerande från andra kommuner, skall
ha rätt till ersättning för sina kostnader från deras resp, hemkommuner.
I dag finns i vuxenutbildningslagen regler för hur storleken på såda-
na ersättningar skall bestämmas. Om kommuner eller landstingskom-
muner inte kan enas om ersättningens storlek skall denna fastställas av
statliga myndigheter; länsskolnämnden eller skolöverstyrelsen.
Jag har i det föregående under avsnitt 3.3.8 behandlat frågan om in-
terkommunala ersättningar på gymnsieskolans område. Med hänvisning
till vad jag således nyss har anfört, förordar jag att det inte heller på
vuxenutbildningsområdet görs någon närmare statlig reglering av de in-
terkommunala ersättningarna. Jag utgår från att dessa frågor kan lösas
genom lokala överenskommelser baserade på självkostnadsprincipen.
Gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning
Någon skyldighet för kommunerna att erbjuda gymnasial vuxenutbild-
ning i någon viss omfattning föreslås inte. Därför bör kommunerna inte
1.32
heller villkorslöst åläggas att ta emot elever från andra kommuner.
Hemkommunerna bör inte heller åläggas någon skyldighet att stå för
kostnaderna. Skyldigheten att ta emot studerande från en annan kom-
mun bör i stället, när det gäller den gymnasiala vuxenutbildningen,
knytas till ett frivilligt åtagande för hemkommunen att betala kostnader-
na. Om hemkommunen förklarar sig beredd att ersätta kostnaderna, bör
en studerande således ha rätt att bli mottagen som sökande till en annan
kommuns komvux på samma villkor som den egna kommunens inne-
vånare.
Som jag senare kommer att förorda, bör ansökan om deltagande i
vuxenutbildning alltid skickas till hemkommunen. Detta ger hemkom-
munen en överblick över behovet av vuxenutbildning i kommunen och
kostnaderna härför. Skall utbildningen ske i en annan kommuns regi
skickas ansökan vidare till den kommmunen. Det bör då åvila hem-
kommunens styrelse för den aktuella utbildningen att till ansökan bifo-
ga ett yttrande som anger om hemkommunen är villig att betala kostna-
derna för eleven.
Motsvarande regler bör gälla för påbyggnadsutbildning och beträffan-
de landstingskommuner.
Prop. 1990/91:85
Särvux
Särvux bör följa samma regelsystem som den gymnasiala vuxenutbild-
ningen. Som jag har utvecklat i avsnitt 4.6.1 skall särvux i första hand
vara ett ansvar för landstingskommunerna. Det är också de som får det
särskilda schabloniserade statsbidraget. Vad jag nyss har anfört om att
ansökan alltid skali sändas till hemkommunen och att denna skall hära
kostnadsansvaret skall därför i fråga om särvux i stället gälla
hem landstingskommunen.
S//
Någon rätt för eleverna att gå i en annan kommuns sfi föreslås inte.
Detta hindrar inte, lika litet som i fråga om de andra utbildningsformer-
na, att kommuner kommer överens om ett samarbete.
133
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Den som vill delta i gymnasial vuxenutbildning el-
ler påbyggnadsutbildning skall ansöka om detta hos sin hem-
kommun och den som vill delta i särvux skall ansöka hos sin
hemlandstingskommun. Till grundläggande vuxenutbildning be-
hövs endast en anmälan. Även denna skall skickas till hemkom-
munen.
En kommun som inte själv anordnar den sökta utbildningen
vidarebefordrar ansökan eller anmälan till anordnarkommunen,
i förekommande fall försedd med yttrande angående interkom-
munal ersättning.
Styrelsen för resp, utbildning i anordnarkommunen har an-
svaret för intagning. Även ansvaret för behörighetskontroll lig-
ger på anordnarkommunen.
Intagningen får anordnas gemensamt med en annan kom-
mun.
Definition av begrepp
Jag vill inledningsvis klargöra att jag i mina förslag rörande sökande till
det offentliga skolväsendet använder två begrepp, ta emot och mottagan-
de resp, ta in och intagning. Begreppet ta emot innebär för utbildningar
utan urvalsförfarande att den studerande efter behörighetskontroll får
påbörja den sökta utbildningen. 1 samband med utbildningar för vilka
ett urvalsförfarande tillämpas innebär mottagande att den studerande tas
emot som sökande till utbildningen och får konkurrera på lika villkor
med övriga sökande. Intagning innebär att den sökande efter urvalsför-
farande tas in som studerande i berörd utbildning.
Grundläggande vuxenutbildning
Inledningsvis vill jag erinra om att någon urvalsprövning inte är aktuell
för den nya grundläggande vuxenutbildning som jag nyss har föreslagit.
1 mitt förslag till skollag har jag angett en skyldighet för kommunerna
att anordna utbildningen och en rättighet för den som behöver sådan
utbildning att få delta.
Gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning
För intagningen till gymnasial vuxenutbildning krävs ett intagningsför-
farande som innebär både behörighetskontroll och urval.
Av inledningskapitlet i skollagen, som riksdagen redan har tagit ställ-
ning till, framgår att vuxenutbildningen främst riktar sig till den som ti-
digare har fått minst utbildning. De studerande tas in till varje kurs sär-
134
skilt. Enligt de regler som regeringen nyligen har fastställt för nuvaran-
de komvux, är den som saknar eller har brister i sådana kunskaper som
den sökta kursen avser att ge, behörig att tas in till kursen, om han med
hänsyn till tidigare studier och annan verksamhet har förutsättningar att
följa undervisningen.
Även reglerna om urval till komvuxkurser är nyligen fastställda av
regeringen. De har samma principiella utgångspunkt som målgruppsbe-
stämningen i skollagens inledningskapitel och innebär därför att företrä-
de skall ges den sökande som har störst behov av utbildningen. Vid ur-
valet får inte hänsyn tas till tidigare betyg.
Jag har nyss föreslagit att påbyggnadsutbildningar skall vara en del av
komvux vid sidan av grundläggande och gymnasial vuxenutbildning.
För påbyggnadsutbildning som bygger på grundskolan eller på
grundläggande vuxenutbildning bör gälla samma regler för behörighet
och urval som för gymnasial vuxenutbildning.
Det kommer emellertid även att finnas påbyggnadsutbildningar som
bygger på genomgången gymnasieskola eller på grundskola komplette-
rad med en bestämd yrkeserfarenhet. Jag tänker på bl.a. teknikerutbild-
ning och vissa utbildningar, som tidigare har varit studievägar inom
gymnasieskolans lilla ram, samt på vissa kurser som nu är särskilda yr-
kesinriktade kurser i komvux. För sådana påbyggnadsutbildningar, som
bygger på en gymnasial utbildning, förutsätter jag att särskilda behörig-
hetskrav och urvalsregler kan behöva fastställas. Det är regeringens upp-
gift att utfärda nödvändiga bestämmelser.
Prop. 1990/91:85
Särvux
Nuvarande principer för behörighet och urval till särvux bör tills vidare
ligga fast. 1 gällande regler bör endast de förändringar göras som blir
följden av att jag nyss har föreslagit en utvidgning av särvux med trä-
ningsskolenivån och en möjlighet till återinträde. Det är regeringens
uppgift att utfärda nödvändiga föreskrifter.
Adressat för ansökan. Ansvaret för urval
Enligt 1 kap. 9 § skollagen skall det offentliga skolväsendet för vuxna ge
vuxna tillfälle att komplettera sin utbildning i enlighet med individuella
önskemål. Vuxenutbildningens inriktning måste emellertid i viss ut-
sträckning variera mellan kommunerna. Något system med elevområ-
den eller liknande tillämpas inte och vuxenutbildningen står öppen för
sökande oavsett bostadsort. Vuxna kan, enligt min uppfattning, själva
bäst avgöra var de bör genomföra sina studier.
Jag har nyss föreslagit att resp, hemkommun skall ha ansvaret för att
anordna utbildning för vuxna. Även genom införandet av ett sektorsbi-
drag som går till hemkommunen betonas starkare än hittills varje kom-
muns ansvar för att de egna innevånarnas behov av vuxenutbildning till-
godoses. Mot denna bakgrund är det naturligt att hemkommunerna tar
del av samtliga ansökningar. Beträffande särvux gäller detta för hem-
landstingskommunen.
135
När ansökan avser studier i en annan kommun eller landstingskom-
mun skall den vidarebefordras till anordnarkommunen. Om de båda
kommunerna inte redan har ett samarbetsavtal eller annan överenskom-
melse om interkommunal ersättning, skall hemkommunen i fråga om
gymnasial vuxenutbildning, påbyggnadsutbildning och särvux foga ett
yttrande om huruvida man påtar sig ett kostnadsansvar till ansökan.
I detta sammanhang är jag angelägen att framhålla att det givetvis
står en anordnarkommun fritt att ta in en sökande, även om hemkom-
munen inte betalar någon ersättning. Detta kan t.ex. vara aktuellt, när
det gäller att besätta en utbildningsplats, som annars skulle stå tom, i en
kurs som ändå anordnas.
Vid urvalsförfaranden måste samtliga sökande bedömas i ett sam-
manhang. Ansvaret för kontroll av behörighet och för urvalet måste
därför vila på anordnarkommunen. Styrelsens för utbildningen uppgif-
ter bör regleras i skollagen. I övrigt ankommer det på regeringen att ut-
färda erforderliga bestämmelser.
Mitt förslag om adressat för ansökan föranleder en särskild bestäm-
melse i skollagen om detta.
Ansvarigt organ för intagning
Ansvaret för intagningen till gymnasial vuxenutbildning, till påbygg-
nadsutbildning och till särvux skall ligga på styrelsen för resp, utbild-
ning. Staten har ingen anledning att föreskriva något om hur styrelsen
organiserar detta arbete.
Enligt min bedömning är det värdefullt om samma organ sköter in-
tagningen till gymnasial vuxenutbildning och till gymnasieskolan. När
en kommun väljer att lägga arbetet på skilda organ, bör ett samarbete
etableras dem emellan. Detta ökar förutsättningarna för samverkan i syf-
te att effektivt utnyttja tillgängliga utbildningsresurser.
Vuxenstuderande skall kunna kombinera dels gymnasial vuxenut-
bildning med grundläggande vuxenutbildning, dels gymnasial vuxenut-
bildning inom skilda utbildningsområden. Intagningen av sådana sökan-
de bör därför också ske i samverkan med den instans som svarar för
mottagandet till den grundläggande vuxenutbildningen.
I likhet med vad jag förordar för gymnasieskolan får intagning an-
ordnas gemensamt med en annan kommun.
Prop. 1990/91:85
Mitt forslag: Möjligheten utvidgas att besluta dels att undervis-
ningen i grundläggande vuxenutbildning och i särvux skall upp-
höra för dem som av olika skäl inte tillgodogör sig ytterligare
undervisning, dels att dessa elever får återinträda i utbildningen
om särskilda skäl finns.
Beslut om upphörande och återinträde skall fattas av styrel-
sen för resp, utbildning.
136
Särvux-kommitténs forslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Skälen för mitt förslag: All vuxenutbildning skall vara klart målin-
riktad. Deltagarna har mycket olika bakgrund och förutsättningar och
det tar olika lång tid för dem att nå målet. Det är därför inte lämpligt
att fastställa bestämda tidsgränser för hur lång tid utbildningen får ta i
grundläggande vuxenutbildning och i särvux. Däremot får undervis-
ningen aldrig bli ett sätt att sysselsätta deltagarna. Så snart en studeran-
de har nått målet för utbildningen skall undervisningen givetvis upphö-
ra. I vissa fall kan målet för utbildningen inte nås. När en studerande
inte tillgodogör sig ytterligare undervisning på ett tillfredsställande sätt,
skall undervisningen kunna upphöra även om målet inte har uppnåtts.
Att delta i vuxenutbildning är ett frivilligt åtagande från den stude-
randes sida och det kräver, även när det gäller grundläggande vuxenut-
bildning och särvux, ett relativt stort mått av eget arbete. Undervisning-
en skall kunna upphöra även för en studerande som i och för sig har
förutsättningar att nå ett uppsatt mål, men som ändå inte gör tillfreds-
ställande framsteg t.ex. på grund av bristande studiemotivation.
Återinträde i utbildningen är enligt nuvarande regler möjligt i
grundvux. Jag föreslår nu att skollagen skali utformas så att denna möj-
lighet gäller hela den nya grundläggande vuxenutbildningen och att den
utvidgas till att gälla även särvux.
Det bör ankomma på styrelsen för resp, utbildning att ta ställning till
frågor som gäller utbildnings upphörande och återinträde i utbildning.
Mina förslag i detta avsnitt förutsätter ändring i skollagen.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: All undervisning i det offentliga skolväsendet för
vuxna skall vara avgiftsfri för eleverna.
För läromedel och övriga hjälpmedel, som varje elev har för
eget bruk och behåller som sin egendom, får huvudmannen ta
ut en kostnad som högst motsvarar huvudmannens anskaff-
ningskostnader. Någon kostnad får dock inte tas ut för lärome-
del m.m. inom sfi.
Skälen för mitt förslag: I dag gäller att inga avgifter för undervis-
ningen får tas ut för nuvarande grundvux, komvux, särvux, SSV och sfi.
Jag anser att sådana avgifter inte heller i fortsättningen skall få tas ut.
All undervisning i det offentliga skolväsendet skall således vara avgiftsfri
för samtliga elever. Detta innebär att några anmälningsavgifter eller av-
gifter för att täcka administrativa kostnader inte heller får tas ut.
Däremot anser jag att kommuner och landstingskommuner skall ha
möjlighet att ta ut högst självkostnadspris för läromedel i form av
böcker, skrivmateriel, verktyg m.m. eller låta de studerande själva köpa
viss materiel. Denna huvudregel bör gälla lika för alla utbildningsfor-
mer. Det innebär en förändring av de statliga reglerna i jämförelse med
137
dagsläget, eftersom läromedlen i dag är helt fria för grundvux och den
grundläggande delen av särvux. I komvux och SSV får avgifter inte tas
ut för böcker etc. som de studerande inte får behålla för eget bruk.
Nuvarande regler för avgiftsuttag för läromedel har skapat problem
och en varierande praxis har utvecklats i kommunerna. Flertalet kom-
muner tar ut någon form av avgifter för eller låter de studerande själva
hålla sig med läromedel. Samtidigt görs i studiemedelssystemet ett
schablonavdrag på det belopp den studerande kan erhålla i studiemedel
för fria läromedel. Detta har lett till att de studerande i många fall före-
dragit att betala läromedelskostnader framför att få ett schablonavdrag.
I det föregående har jag föreslagit en ny grundläggande vuxenutbild-
ning, som är en sammanslagning av nuvarande grundvux och etapp 1 i
komvux. Det är således en sammanslagning av två utbildningar för vilka
olika bestämmelser gäller. Om rätten till fria läromedel utvidgas till att
omfatta hela den grundläggande vuxenutbildningen, skulle kommuner-
na åsamkas ökade kostnader, utan att dessa täcks av de resurser som
lagts in i sektorsbidraget för skolväsendet.
Mot den bakgrunden förordar jag nu att staten inte ålägger kommu-
nerna ett ökat ansvar för läromedelskostnader. Enligt min mening skall
det inte behövas någon detaljerad statlig reglering på läromedelsområ-
det. Kommuner och landstingskommuner har, enligt min uppfattning,
genom sin närhet till de studerande bättre förutsättningar än riksdag
och regering att bedöma vilka kostnader det är rimligt att lägga på dessa
och i vilken mån sådana kostnader är förenliga med de mål och de prio-
riteringar som huvudmännen måste göra för sina utbildningar. Jag tror
att detta innebär att kommunerna ändå i flertalet fall kommer att ta på
sig kostnader för läromedel när det gäller t.ex. den del av den grundläg-
gande vuxenutbildningen som motsvarar nuvarande grundvux.
Landstingskommunerna svarar i dag för kostnader för läromedel i
särvux. Jag ser inga skäl varför de skulle ändra denna praxis.
När det gäller sfi råder speciella förhållanden eftersom det schablon-
beräknade statsbidraget till verksamheten inkluderar kostnader för läro-
medel m.m. Mot denna bakgrund föreslår jag ingen saklig ändring av
nuvarande bestämmelser om att inga läromedelskostnader får tas ut av
studerande i sfi.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Statens skolor för vuxna skall upphöra. Verksam-
heten skall vara avvecklad senast den 1 juli 1992.
SÖs förslag: SÖ har lagt förslag om ett resurscenter för distansutbild-
ning.
Bakgrund och skälen för mitt förslag:
138
Behov av distansutbildning
Ett centralt mål för svensk utbildningspolitik under de senaste decenni-
erna har varit att så långt möjligt tillförsäkra alla medborgare likvärdig
tillgång till utbildning oberoende av bl.a. social bakgrund och bostads-
ort. Fortfarande utgör dock avstånd i tid och rum reella hinder för
många människor att få den utbildning de behöver och önskar. Enligt
min mening bör en utveckling och bredare användning av distansmeto-
dik i undervisningen utgöra nästa steg för att övervinna dessa hinder.
Jag anser därför att distansutbildning är en viktig utbildningsform att ut-
veckla för framtiden.
Distansutbildning har funnits länge i form av korrespondensunder-
visning. I dag ger den moderna tekniken helt nya möjligheter att ut-
veckla utbiidningsformen. Erfarenheter visar att aktiva pedagogiska in-
satser behövs jämsides med olika former av undervisningsmaterial. Med
den tekniska utveckling, som har skett inom detta område och som
framledes kan förväntas ske, öppnas helt nya möjligheter att genomföra
distansutbildning. Detta innebär också att distansutbildning kan organi-
seras på ett nytt sätt.
Distansutbildning är inte särskilt väl utvecklad eller utbredd i vårt
land. Den största omfattningen har den inom högskolan, där distansun-
dervisning i olika former har förekommit sedan 1960-talet. Inom vuxen-
utbildningsområdet har statens skolor för vuxna, som från början var en
riksrekryterande skola med koncentrerade studier, bedrivit distansut-
bildning. Internationellt är distansutbildningen starkt på frammarsch. I
flera länder har den i dag en betydande omfattning, framför allt inom
högskoleområdet.
Prop. 1990/91:85
Statens skolor för vuxna
Staten driver sedan 1950-talet vuxenutbildning vid statens skolor för
vuxna (SSV) i Norrköping och sedan 1960-talet även i Härnösand. Ut-
bildningen vid SSV bestod till en början av en kombination av lärarledd
undervisning vid skolan och självstudier på hemorten. Så småningom
har den utvidgats till att också omfatta ren brevundervisning.
Skolornas kursutbud omfattar allmänna ämnen på grundskolenivå
(etapp 1), allmänna, ekonomiska och tekniska ämnen på etapp 2-4 i
komvux samt yrkesinriktade ämnen. I de yrkesinriktade ämnena har de
båda skolorna specialiserat sig inom några områden och ger t.ex. kurser
för arbetsledare, bad- och idrottshallspersonal, fastighetstekniker, fastig-
hetsmäklare och småföretagare. Det sammanlagda antalet undervisnings-
timmar uppgår till ca 27 000.
Utbyggnaden av komvux under början av 1970-talet medförde att be-
hovet av SSV ifrågasattes. Förslag om skolornas nedläggning fördes fram
men genomfördes inte. I propositionen om kommunal och statlig ut-
bildning för vuxna (prop. 1983/84:169, UbU 1984/85:1, rskr. 11) fram-
hölls att SSV skall utgöra ett komplement till komvux. SSV skall i form
av distansundervisning erbjuda vuxna kompetensinrikad utbildning av
samma slag som ges i komvux, dock i första hand sådån utbildning som
139
inte kan komma till stånd inom komvux med tillräcklig spridning och Prop. 1990/91:85
regelbundenhet. Utbildningen skall stå öppen för vuxna som är behöri-
ga att tas in i komvux men som av något skäl inte lämpligen kan delta i
motsvarande utbildning där.
Kommunernas ansvar för vuxenutbildningen
Kommunerna tar nu över ansvaret för den utbildning som ingår i det
offentliga skolväsendet för vuxna. Resurser för utbildningen tilldelas
kommunerna över sektorsbidraget för skolväsendet. I det nya statsbidra-
get tilldelas kommunerna resurser för vuxenutbildning med hänsyn till
befolkningsunderlag m.m. I princip går således statsbidraget för vuxen-
utbildning i framtiden till de studerandes hemkommuner och inte som
i dag till anordnarkommunerna. Det är därmed entydigt en kommunal
uppgift att besluta om utbildningens dimensionering och inriktning för
de vuxna innevånarna i kommunen. I riksdagsbeslutet förutsattes en
fördjupad samverkan mellan kommuner för att också mer speciella ut-
bildningsbehov bland medborgarna skall kunna tillgodoses.
Kommunerna kommer enligt de förslag som läggs fram i denna pro-
position att i lag åläggas dels ett allmänt ansvar för att anordna och
främja vuxenutbildning, dels en särskild skyldighet att erbjuda grundläg-
gande vuxenutbildning till de kommuninnevånare som är i behov av så-
dan utbildning.
Flera kommuner har redan inom det nuvarande statsbidragssystemet
tagit på sig uppgiften att vid sidan av SSV svara för utbildningar som
tillgodoser behov i en större region eller t.o.m. i hela riket. Det nya
statsbidragssystemet utgör ett incitament för fler kommuner att profilera
sitt utbildningsutbud inom komvux. En möjlighet till profilering är att
utveckla en eller flera utbildningar, som vänder sig till en bredare mål-
grupp än invånarna i den egna kommunen. Det kan då bli naturligt att
i en del fall välja studieorganisatoriska lösningar som nära ansluter till
dem som tillämpats vid statens skolor för vuxna. Aven mer renodlad di-
stansundervisningmetodik bör kunna bli aktuell.
Nedläggning av SSV
Det är i det sammmanhanget aktuellt att ånyo ta upp diskussionen om
behovet av ett statligt komplement till komvux. Jag vill här erinra om
att SSV tillkom innan det fanns en kommunal vuxenutbildning. 1 ett in-
ledningsskede fanns det således starka skäl för staten att engagera sig i
vuxenutbildningen och driva utvecklingen. För flertalet vuxna var SSV
till en början också det enda studiealternativet vid sidan av de rena kor-
respondensinstituten. I dag är läget helt annorlunda. Komvux finns i
praktiskt taget samtliga kommuner i landet och en väl utbyggd verksam-
het på flertalet större orter.
Jag är för egen del övertygad om att den roll SSV för närvarande
fullgör, som ett komplement till komvux för vissa studerandegrupper
och inom vissa områden, kommer att övertas av olika kommuner. Till-
lämpning av intervallstudier och skilda metoder för distansundervisning
kommer att framstå som en riktig och nödvändig utveckling bl.a. i dessa
140
kommuner. Inte minst den än mer markerade betoningen av komvux
fördelningspolitiska mål, som jag förordat i det föregående, talar för en
sådan utveckling.
Jag tror också att det faktum att SSV finns och anordnar en viss typ
av utbildning har lett till att det inte finns något kommunalt incitament
till att ta över verksamheten. En avveckling av SSV kan således paradox-
alt nog på sikt leda till ett större utbildningsutbud på de områden som
SSV i dag representerar.
Det är mot denna bakgrund mer angeläget för staten att ta ett ansvar
för utveckling av metoder, pedagogik och teknik för distansundervis-
ning än att själv svara för en marginell del av utbildningsutbudet. Staten
kan därmed stödja bl.a. kommunerna i deras ansträngningar att nå alla
medborgare som behöver utbildning.
Mi na överväganden i det föregående leder till att jag nu förordar att
den statligt anordnade vuxenutbildningen vid SSV läggs ned. Skolorna
bör avvecklas med början den 1 juli 1991. Eör att redan intagna stude-
rande skall kunna slutföra sina studier bör undervisningen få fortsätta
även under budgetåret 1991/92.
Brevundervisningen bör få anordnas t.o.m. första halvåret 1995. Där-
efter bör det få ankomma på regeringen att bestämma i vad mån denna
undervisning skall fortsätta.
Jag föreslår under anslaget B 14 fortsatt medelstilldelning under
övergångsperioden. Det ankommer i övrigt på regeringen att närmare
besluta i de frågor som rör skolornas avveckling.
Prop. 1990/91:85
Erfarenheter av distansutbildning
De svenska erfarenheterna av distansutbildning är varierande. SSV har
profilerat sig genom distansutbildning, i första hand i form av koncen-
trerade studieperioder vid skolorna, varvade med studier på hemorten,
men även i form av ren brevundervisning. Ett samarbete med komvux
har utvecklats på senare år. Samarbetet kan t.ex. innebära att viss under-
visning sker i hemkommunen med handledning från komvuxlärare ut-
ifrån distansmaterial från SSV, som sedan kompletteras med internatut-
bildning vid SSV.
Inom högskolan är distansutbildningen helt decentraliserad och de
enskilda högskolorna svarar själva för utvecklingen av den egna distans-
utbildningen. Detta ligger helt i linje med högskolornas självständiga
ställning, men innebär samtidigt svårigheter att utnyttja de samlade re-
surserna effektivt.
Ut vecklingsbeho v
Jag anser att tiden nu är mogen för att göra en större och mer samlad
satsning på att utveckla metoder och media för distansutbildning och
mediabaserad undervisning inom det offentliga skolväsendet. Jag kom-
mer senare att utveckla min syn på möjligheterna att bygga upp kun-
skapscentrer ute i kommunerna i samverkan mellan olika utbildnings-
anordnare. Sådana kunskapscentrer borde enligt min mening kunna bli
141
en utmärkt bas även för distansutbildning. Som jag anfört ovan bör all-
tid självstudier kombineras med en direktkontakt mellan studerande
och mellan handledare och studerande.
För kunskapscentret skulle tillgången till olika typer av mediabasera-
de undervisningspaket kunna innebära en kraftig breddning av möjlig-
heterna att utöka kursutbudet och samtidigt öka tillgängligheten. De
studerande skulle få möjlighet att bedriva större eller mindre delar av
en utbildning genom mediastödda självstudier på tider och platser som
de själva kan välja och ändå ha tillgång till det stöd som kunskapscen-
tret och dess lärare kan ge.
Prop. 1990/91:85
Frågan utreds
En förutsättning för en ökad användning av distansutbildning och olika
typer av mediaburna undervisningsprogram är en utveckling av pedago-
gik, metoder och material. Jag avser att inom kort återkomma till rege-
ringen med förslag om att tillsätta en särskild utredning för att belysa
hur en utveckling av distansutbildning skall kunna komma till stånd
inom det offentliga skolväsendet, framförallt inom komvux. 1 den mån
utredningen kommer fram till att det behövs en fristående organisation
så skall denna förläggas till Härnösand. Utredningen bör också belysa
hur erfarenheterna kan utnyttjas för den fortsatta utvecklingen av di-
stansutbildningen inom högskolan. I den senare frågan har jag samrått
med chefen för utbildningsdepartementet.
Jag föreslår att vissa av de medel som nu frigörs från SSV, används
för en utveckling av distansutbildningen. Jag beräknar att medel mot-
svarande 15 milj. kr. årligen skall avsättas för ändamålet fr.o.m. budget-
året 1992/93. I denna fråga bör regeringen återkomma till riksdagen.
142
Prop. 1990/91:85
Min bedömning: Samverkan mellan olika utbildningsanordnare,
utbildningsformer och mellan olika kommuner och landstings-
kommuner bör eftersträvas för att förbättra tillgängligheten i ut-
bildningen och öka kvaliteten i den. Det är angeläget att en sam-
ordning av resurserna sker, t.ex. genom att lokala kunskapscen-
tra bildas.
Samverkansgruppens förslag: Sammanfaller med min bedömning
Skälen för min bedömning: 1 ett läge med begränsade ekonomiska re-
surser för reformer, är det mer angeläget än någonsin att utnyttja till-
gängliga resurser så effektivt som möjligt. En samverkan mellan olika
utbildningsanordnare och utbildningsformer inom kommuner och mel-
lan kommuner och landstingskommuner är en nödvändig förutsättning
för ett sådant effektivt resursutnyttjande.
Det viktigaste motivet för samverkan är dock att den, som jag tidiga-
re har framhållit, kan leda till ett bredare kursutbud och till större till-
gänglighet och valfrihet för de studerande samt till bättre kvalitet i ut-
bildningen.
I statsbidragsbestämmelser och i det övriga regelverk som har styrt
skolväsendet, har det funnits en rad regler, som har hindrat samverkan
mellan olika skolformer. Flera viktiga sådana hinder, som har uppställts
från statens sida, är undanröjda i och med övergången till en mer mål-
och resultatorienterad styrning av skolan och till ett gemensamt sektors-
bidrag för skolväsendet. Andra hinder kan finnas kvar i form av förord-
ningsbestämmelser, föreskrifter, tjänstgöringsavtal etc.
Jag anser att det är ytterst angeläget att såväl regeringen som berörda
myndigheter och organisationer i fortsättningen noga uppmärksammar
den effekt olika typer av reglering av verksamheter kan ha för möjlighe-
terna till samverkan över skolforms- och huvudmannagränser. Strävan
bör vara att sådana hinder skall undanröjas i de fall så kan ske utan
större olägenheter för verksamheten. I den mån nya bestämmelser till-
kommer, bör de utformas med speciell hänsyn till att de inte får upp-
ställa nya hinder för samverkan.
Den tidigare nämnda samverkansgruppen har lämnat en rad förslag,
alla i syfte att underlätta samverkan mellan i första hand gymnasiesko-
lan och komvux, men också mellan dessa skolformer och högskolan
och AMU-gruppen.
143
Flertalet av samverkansgruppens förslag kräver inte något riksdagsbe- Prop. 1990/91:85
slut. Eftersom jag anser frågorna vara av stor vikt för framtiden vill jag
ändå för riksdagens information lämna en kort redogörelse för de vikti-
gaste förslagen och mina kommentarer till dem.
Möjligheter till samverkan
Samverkansgruppen menar att det är viktigt att kommunerna uppmärk-
sammar möjligheterna att efter kommunaliseringen av lärartjänsterna
anställa lärare i kommunens skolväsende så att tjänstgöring blir möjlig i
både gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning och uppdragsutbild-
ning.
Vidare framhålls som viktigt att arbetsmarknadens parter uppmärk-
sammar frågan om möjligheterna för kommunalt anställda lärare att
kunna tjänstgöra i AMU-gruppen eller i högskolan, resp, för utbildare i
AMU-gruppen eller lärare i högskolan att kunna tjänstgöra inom kom-
munens skolväsende.
Jag vill framhålla, att det bl.a. mot bakgrund av vad jag har sagt om
friheten beträffande timplaner och med tanke på de stora fördelar en
samverkan kan ge, är viktigt att anställningsformerna ger denna möjlig-
het.
Samplanering
Som framgår av vad jag redan har anfört anser jag att en samplanering
bör ske mellan olika utbildningsanordnare och utbildningsformer i en
kommun och över kommungränsen. På kommunnivå anser jag det
självfallet att det är kommunen som har ansvaret för samplaneringen.
Den bör i första hand ta sikte på kommunens egna utbildningar, men
också ta hänsyn till det totala utbildningsutbudet i kommunen från ar-
betsmarknadssynpunkt. 1 det senare avseendet bör samråd ske mellan
kommunen och arbetsmarknadsmyndigheterna.
Beträffande arbetsmarknadsutbildningen är det länsarbetsnämnden,
som har ett ansvar för att utbildningsutbudet är anpassat till arbetsmark-
nadens behov. Här bör ett samråd ske med kommunerna.
Länsarbetsnämnden upphandlar arbetsmarknadsutbildning från
AMU-gruppen, kommunernas och landstingskommunernas uppdragsut-
bildning, eller andra utbildningsanordnare. En sådan upphandling skall
ske på affärsmässiga grunder.
Chefen för arbetsmarknadsdepartementet har i årets budgetproposi-
tion behandlat upphandlingsfrågorna och konstaterat att kompetens och
kunnande hos såväl länsarbetsnämnder som hos AMU-organisationen
har utvecklats över åren. Upphandlingsförfarandet varierar dock väsent-
ligt mellan olika länsarbetsnämnder vad gäller regleringen av utbild-
ningens uppläggning och innehåll. Hon anser det viktigt att AMU-
styrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) gemensamt vidtar åtgärder
för att utveckla upphandlingsförfarandet med sikte på en större anpass-
ning till individerna. Hon framhåller också att AMS måste leva upp till
144
sitt ansvar att utveckla upphandlarkompetensen hos länsarbetsnämnder- Prop. 1990/91:85
na.
Utrustningsfrågor
Samverkansgruppen för i sin rapport en diskussion om möjligheterna
till ett bättre resursutnyttjande genom samverkan kring lokaler och ut-
rustning. Jag anser att dessa förslag är så intressanta att jag kort vill be-
röra dem här.
Samverkansgruppen har i samband med sina kommunstudier funnit
att varje utbildningshuvudman har egna lokaler och utrustning för sina
behov. Detta leder helt naturligt till att lokaler och utrustning sällan ut-
nyttjas effektivt.
Jag anser det väsentligt att dessa resurser uttnyttjas bättre t.ex. genom
samverkan mellan olika utbildningsanordnare.
Grundidén är att så många utbildningsanordnare som möjligt ge-
mensamt skall använda lokaler och utrustning. Denna samverkan kan
röra allt från enstaka speciallokaler till ett tekniskt center eller ett helt
skolhus.
Om denna form av samverkan utvecklas fullt ut kan man tänka sig
att gymnasieskolan, komvux, AMU-gruppen och högskolan gemensamt
äger och förvaltar lokaler och utrustning. Det är naturligt att tänka sig
att samhälleliga utbildningsanordnare samverkar på detta sätt, men man
bör inte vara främmande för samverkan även med företag, myndigheter
och organisationer. Ägandet och organisationsformen kan variera och
får anpassas efter de lokala förutsättningarna.
Resurser för utveckling av samverkan
Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag under anslaget B 4. Stöd
för utveckling av skolväsendet i 1991 års budgetproposition (prop.
1990/91:100, bil. 10, s. 64) har beräknat 2,45 milj. kr. för samverkansåt-
gärder mellan olika skolformer och anmält min avsikt att återkomma
till hur dessa medel skall disponeras.
Medlen bör användas för att stimulera och vidareutveckla lokala
kunskapscenter. Beloppet bör alltså stå till regeringens förfogande. Min
avsikt är att återkomma till regeringen i denna fråga.
Mitt förslag: Gymnasieskolan skall ha ansvaret för ungdomars
utbildning. Komvux skall ha ansvaret för vuxnas utbildning. Ål-
dersgränsen går vid 20 år.
Samverkansgruppens förslag: Eleven skall vara 20 år eller ha slutfört
gymnasieutbildning för att få påbörja gymnasiala studier i komvux.
145
10 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 85
Inkomna synpunkter: Många har yttrat sig över förslaget om ålders-
gräns. Några av dem som är positiva vill ha dispensmöjligheter t.ex. för
skoltrötta ungdomar eller för att gymnasieelever skall kunna läsa
tillvalsämnen i komvux. En länsskolnämnd förordar en 19-årsgräns och
två länsarbetsnämnder vill ha 18 år som gräns, dvs. samma åldersgräns
som för arbetsmarknadsutbildning.
Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående lagt fram förslag om
en ny gymnasieutbildning och har också förordat att kommunerna får
en skyldighet att erbjuda alla ungdomar mellan 16 och 19 år en gymna-
sial utbildning.
Jag har vidare lagt fram förslag om en utvidgad grundläggande vux-
enutbildning och om kommunernas ansvar för att anordna olika former
av vuxenutbildning.
Mina förslag om kommunernas skyldigheter och elevernas rättighe-
ter beträffande olika utbildningsformer förutsätter en entydig definition
av vilken innebörd begreppen ungdomar resp, vuxna har i detta sam-
manhang.
Den tidigare nämnda samverkansgruppen har behandlat frågan om
gränsdragning mellan olika utbildningsformer och åldersgrupper. Sam-
verkansgruppen förordar en 20-årsgräns mellan ungdomsutbildning och
vuxenutbildning på gymnasial nivå. Jag ansluter mig till denna uppfatt-
ning. Åldersgränsen skall innebära att den som vill påbörja studier det
andra kalenderhalvåret det år då han eller hon fyller 20 år eller senare,
skall göra det som vuxenstuderande.
Gymnasieskolan som organisation skall alltså ha ansvaret för alla
ungdomar. Sökande som är 16-19 år och har lämnat grundskolan skall
tas in till gymnasieutbildning efter de intagningsregler som gäller för
ungdomar och i de flesta fall till heltidsstudier. Detta innebär att ungdo-
mar, som har tagits in, i regel har rätt till ett avgångsbetyg efter en tre-
årig utbildning på heltid.
Till grundvux och etapp 1 i dagens komvux gäller en åldersgräns på
16 år. I och med att gymnasieskolans ansvar obetingat skall gälla alla
ungdomar, höjs åldersgränsen även till denna del av vuxenutbildningen
till 20 år.
Komvux som organisation skall ha ansvaret för de vuxenstuderande.
De tas in till utbildning efter de intagningsprinciper och enligt de friare
studieformer som gäller för vuxenutbildning. För vuxenstuderande
finns, i motsats till vad som gäller för ungdomarna, dock ingen garanti
för eller strävan efter att alla skall få ett fullständigt avgångsbetyg. Vux-
enstuderande måste söka till varje kurs för sig. De kan i gengäld välja att
kombinera nivåer och kurser på ett mycket friare sätt än ungdomar. De
väljer också själva om de skall studera på heltid, deltid eller fritid.
För att undvika missförstånd vill jag framhålla all det jag nyss har
beskrivit om gymnasieskolans organisatoriska ansvar för alla ungdomar
inte innebär att ungdomarnas studier måste genomföras uteslutande
inom gymnasieskolans ram. Om enstaka eller grupper av ungdomar har
valt ämnen, där kommunen anordnar komvuxkurser, kan ungdomarna
genomföra studierna genom att delta i dessa kurser. Ungdomar, som har
Prop. 1990/91:85
146
valt att gå ut i arbetslivet direkt efter grundskolan, skall givetvis också
kunna delta i enstaka komvuxkurser.
På motsvarande sätt innebär vuxenutbildningens samlade organisato-
riska ansvar för hela gruppen vuxenstuderande inte att de vuxna uteslu-
tande behöver studera i komvuxkurser. Enstaka eller grupper av vuxen-
studerande kan i stället följa kurser eller delar av utbildning i gymnasie-
skolan.
I en kommun kan man alltså av olika skäl besluta att placera en el-
ler flera ungdomar i komvux eller att placera en eller flera vuxenstude-
rande i gymnasieskolan. Individernas egna önskemål och behov bör
dock väga tungt vid avgörandet hur och var man skall studera.
Jag anser i likhet med samverkansgruppen att det är viktigt med en
klar och tydlig gräns mellan de olika utbildningsanordnarna. En grund-
läggande förutsättning för samverkan är att vars och ens roll och uppgif-
ter är tydligt identifierade. Samverkansgruppen har gjort en samman-
ställning med syfte och målgruppsbestämningar för gymnasieskolan,
komvux, kommunernas uppdragsutbildning, AMU- gruppen, högskolan
och högskolans uppdragsutbildning. Den utgår från nuvarande förhål-
landen, men innehåller också vissa klarlägganden utöver vad som redan
finns fastslaget. Sammanställningen återfinns i samverkansrapporten (Ds
1990:59) och i sammanfattningen av denna i bilaga 5. Den bör enligt
min mening kunna utgöra en utgångspunkt för framtida ställningstagan-
den i gränsdragningsfrågor.
Prop. 1990/91:85
Min bedömning: Sambanden mellan skolväsendet och högskolan
bör stärkas bl.a. genom att forskarutbildade lärare medverkar i
undervisningen samt i utvecklings- och utvärderingsarbetet. Ut-
vecklingen av sambanden bör följas i uppföljnings- och utvärde-
ringsarbetet.
Skälen för min bedömning: Det finns flera skäl att nu stimulera an-
knytningen mellan skolväsendet och universiteten och högskolorna.
Undervisningsformerna i gymnasieskolan har hittills mer liknat grund-
skolans än högskolans. Åtskilliga elever skulle emellertid finna arbetet i
gymnasieskolan mer stimulerande med undervisningsformer som mer
liknar högskolans och som innebär större inflytande och ansvar från
elevernas sida. Jag utvecklar detta bl.a. i mina timplaneförslag (avsnitt
3.7). Redan nu tillämpas i gymnasieskolan självständiga arbetssätt ge-
nom projektarbeten i olika former och i specialarbetet i årskurs 3. I
högre grad än vad som i allmänhet varit fallet hittills bör sådana inslag
kunna utnyttjas som möjligheter för elever att komma i kontakt med
forskningsinstitutioner och andra kunskapsproducerande institutioner.
Det finns exempel på att vissa skolor har utnyttjat den praktik, som fö-
rekommer på många håll, så att eleverna därigenom fått tillfälle att vis-
147
tas vid forskningsinstitutioner under en veckas tid och då fått följa fors-
kare i deras arbete samtidigt som de fått en bred information om hög-
skolan.
Jag ser också flera möjligheter att på andra sätt bygga ut kontakterna
mellan skolväsendet och den högre utbildningen. Den utbyggnad av
högskolor, som ägt rum under 1980-talet, har öppnat nya möjligheter
för landets gymnasieskolor att etablera egna kontakter med högskole-
världen. Flera av mina förslag till nationella program i gymnasieskolan
bör kunna bli intressanta och viktiga områden för samarbete. Även i de
frågor jag nu behandlar är skolans personal den viktigaste drivkraften
för utveckling. Jag utgår från att det finns ett brett intresse för att behål-
la och även vidareutveckla de hittillsvarande lektorstjänsterna. Genom
att ge lämpliga lärare med forskarutbildning eller motsvarande ett större
ansvar för utveckling och utvärdering, kan deras särskilda kompetens
utnyttjas ännu bättre samtidigt som de inspireras att hålla sig ä jour med
den vetenskapliga utvecklingen inom sina områden. Detta kan på ett
positivt sätt bidra till skolans utveckling. Viktig är också den kontakt
forskare och högskolans lärare kan få med gymnasieskolan och vuxen-
utbildningen. Skolhuvudmännens större frihet att anlita tillfälliga lärar-
krafter, t.ex. som gästföreläsare, och att organisera utbildningen skapar
bättre förutsättningar än hittills för ett ömsesidigt utbyte.
Mot denna bakgrund räknar jag med att skolväsendet i framtiden
kommer att sysselsätta minst lika många forskarutbildade lärare som för
närvarande. Denna fråga bör enligt min mening ägnas särskilt intresse i
skolverkets uppföljningsarbete.
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Kommunernas åläggs en skyldighet att informera
om samtliga nationella program i gymnasieskolan. Kommunen
har därtill ett ansvar för att informera sina ungdomar om de ut-
bildningsmöjligheter som erbjuds av kommunen.
Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående starkt betonat elever-
nas rättigheter att själva välja utbildningsprogram i den nya gymnasie-
skolan. Kommunerna skall således i sitt utbildningsutbud i görligaste
mån ta hänsyn till elevernas önskemål och anpassa sitt utbildningsutbud
efter dessa. Antalet elever som får sitt förstahandsstudieval tillgodosett
bör härigenom öka.
Eleverna kommer också att få en större valfrihet när det gäller in-
riktning, ämnen och kurser inom de nationella programmen och kom-
148
mer att kunna välja individuella studieprogram med en lokal utform-
ning.
En förutsättning för att eleverna skall kunna utnyttja den stora frihet
och de möjligheter till egna val som erbjuds är att de får en adekvat in-
formation om utbildningsbud och valmöjligheter. Eleverna i grundsko-
lan liksom gymnasieeleverna måste således få en allsidig information
om olika valmöjligheter och en god vägledning när de skall välja studie-
inriktning i gymnasieskolan. Informationen får inte inskränka sig till de
valalternativ som erbjuds i den egna kommunen, utan måste självklart
omfatta åtminstone samtliga nationella studieprogram. Jag förordar att
denna rättighet för eleverna får ett lagstöd i kap. 5 i skollagen.
Eftersom jag lägger stor vikt vid informations- och vägled n i ngsfrågor-
na vill jag i detta sammanhang lägga fram mina synpunkter på skolans
syoverksamhet. Jag anser det självklart att informationen om utbild-
ningsutbud och valmöjligheter till och i gymnasieskolan måste innefatta
en bra studie- och yrkesorientering (syo). Speciellt viktig är syon för att
de elever som kommer från miljöer utan studietradition skall ges sam-
ma reella möjligheter till väl underbyggda val, som elever som har väl-
informerade och studiemotiverande föräldrar. Invandrarungdomarna
tillhör också den grupp som är speciellt beroende av skolans vägled-
ning. En bra vägledning kan minska den sociala snedrekryteringen till
fortsatt utbildning.
Skolan är i dag starkt könssegregerad. Här har all personal och där-
med också syofunktionärerna ett stort ansvar för att uppmuntra flickor,
som är intresserade av teknik att våga söka till utbildningar som inte
traditionellt anses kvinnliga, och att uppmuntra pojkar som är intresse-
rade av att arbeta med människor att söka sig till de traditionellt kvinn-
liga utbildningarna.
1 1990 års budgetproposition betonade utbildningsministern betydel-
sen av syo i skolan och framhöll att den borde lyftas fram och tydliggö-
ras. För elevernas studie- och yrkesval fyller syon en väsentlig uppgift.
Den bör syfta till att hjälpa eleverna med val av utbildning eller arbete.
Den skall bidra till att öka elevernas självkännedom och fördjupa deras
kunskaper om utbildningsväsendet, studievägar, yrken, arbetsliv och ar-
betsmarknad. Syon kan härigenom fungera som en viktig länk mellan
eleverna, skolan och samhället i övrigt. Den kan också ha stor betydelse
när det gäller att främja jämlikhets- och jämställdhetssträvanden vid re-
krytering till utbildningar och yrken. Speciellt viktig är väglednings-
funktionen också för elever med speciella svårigheter i form av t.ex. fy-
siska eller psykiska handikapp och för invandrarungdomar.
1 olika utredningar framhålls också syo-verksamhetens betydelse.
Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) har t.ex. genomfört ett pro-
jekt om syo- och informationsinsatser inom högskolan. I rapporten
(UHÄ projekt 1990:2) konstaterar UHÄ att många studerande på hög-
skolan byter utbildning eller varvar utbildning och arbete några år efter
gymnasieskolan. För att förbättra möjligheterna att vägleda gymnasieele-
verna om högskolestudier föreslår UHÄ att större utrymme ges åt hög-
skolefrågorna i skolan, något som såväl skolledning som lärare måste
Prop. 1990/91:85
149
engageras i. Samtidigt måste högskolan ta ett större ansvar för sin egen
rekrytering t.ex. genom eget material och egen information kring hög-
skolutbildningarna. Jag instämmer med UHÄ i dess bedömning och har
i denna fråga också samrått med chefen för utbildningsdepartementet.
Gymnasieskolans syo-funktionärer kan inte själva klara all informa-
tion om olika studievägar och de yrkesmöjligheter de öppnar. Däremot
kan de lägga upp sin information så att eleverna stimuleras att själva sö-
ka och efterfråga information där den går att få. Jag anser därför att det
är mer angeläget att syofunktionärerna prioriterar den personliga väg-
ledningen snarare än har en hög ambitionsnivå när det gäller att tillhan-
dahålla detaljinformation.
Jag vill samtidigt betona att syo-frågorna måste vara allas ansvar i
skolan. Ofta har lärarna genom sina dagliga kontakter med eleverna de
mest naturliga förutsättningarna för samtal om studier och arbetsliv. Det
är angeläget att eleverna fortlöpande ges tillfälle att få kunskaper om
arbetsliv och ar bets livsfrågor. Kunskaper inom detta område är en bra
grund för den personliga vägledning syo-funktionärerna bör ge. Jag vill
också betona vikten av samarbetet med arbetsmarknadsmyndigheterna.
En väsentlig uppgift i det fortsatta arbetet med en reformering av
gymnasieskolan är att ta fram läroplan och kursplaner. I detta samman-
hang är det angeläget att också ta upp syo-frågor.
Med hänsyn till de stora förändringarna i gymnasieskolan finns det
anledning att se över syo-utbildningen. Chefen för utbildningsdeparte-
mentet avser att återkomma till regeringen i denna fråga.
Prop. 1990/91:85
Invandrare
Som jag har redovisat i avsnitt 3 kommer alla program i gymnasiesko-
lan, i betydligt större utsträckning än idag, att lokalt kunna utformas så
att ungdomar får en gymnasieutbildning, som motsvarar deras individu-
ella behov och önskemål.
De invandrarungdomar, för vilka de nationella programmen inte i
första hand är lämpliga utbildningsalternativ, skall, fram t.o.m. det för-
sta kalenderhalvåret det år de fyller 20 år, genom sin kommuns försorg
erbjudas ett personligt upplagt, individuellt program. Jag har utvecklat
dessa frågor i avsnitt 3.5.
Handikappade
Fysiskt och medicinskt handikappade ungdomar omfattas självfallet av
kommunernas generella skyldighet att erbjuda gymnasieutbildning fram
t.o.m. det första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år.
Rätten till ett allsidigt urval av nationella program och grenar är gi-
ven även för dessa elever. Utgångspunkten skall, som hittills, vara att
handikappade ungdomar bör integreras i den vanliga skolan och att de
därvid skall erhålla det stöd under och den anpassning av utbildningen,
som deras handikapp motiverar. Jag vill understryka vikten av att natio-
nella program och grenar inte bara formellt utan även reellt, står öppna
för handikappade ungdomar. De individuella programmen, som jag har
150
redogjort för i avsnitt 3.5 ger särskilda möjligheter att tillgodose person-
liga behov såväl inom gymnasieskolan som inom andra utbildningsfor-
mer.
Den sakkunskap som staten hittills har ställt till förfogande för kom-
muner, lärare, föräldrar och elever genom den regionala stödorganisa-
tionen skall alltjämt finnas kvar. Den nya myndighet som riksdagen har
beslutat om enligt förslag i ansvarspropositionen, skall tillvarata de han-
dikappade ungdomarnas behov av särskilda stödåtgärder för att kunna
bedriva studier.
Gymnasial utbildning anordnas i dag för döva och hörselskadade i
Örebro kommuns gymnasieskola för elever från hela landet och speci-
ellt anpassad utbildning för gravt rörelsehindrade elever finns i Göte-
borgs kommuns, Stockholms stads och Umeå kommuns gymnasiesko-
lor. Dessa alternativ bör även finnas i den nya gymnasieskolan.
Prop. 1990/91:85
Ungdomar med psykiska handikapp
Barn som inte kan gå i grundskolan därför att de är psykiskt utveck-
lingsstörda har särskild skolplikt. Denna skolplikt är 10-årig och full-
görs normalt i särskolan. Efter skolpliktens upphörande har dessa ung-
domar en ovillkorlig rätt till utbildning inom särskolans yrkessärskola
till 21 års ålder, i vissa fall till 23 års ålder. Eör de ungdomar som väljer
att avsluta sin skolgång efter skolpliktens upphörande eller avbryter på-
börjad utbildning och som inte omfattas av omsorgslagen, bör särskilda
insatser göras. Huvudmännen för särskolan bör fortlöpande hålla sig
underrättade om dessa ungdomars sysselsättning och erbjuda dem
studie- och yrkesorientering och utbildning inom yrkessärskolan eller
annan lämplig utbildningsform.
Jag utgår från att särskolekommittén i sitt betänkande lägger förslag
till reglering av hur lämpliga utbildningsåtgärder skall erbjudas de ung-
domar som inte påbörjat eller avbrutit utbildning inom yrkessärskolan
eller motsvarande. I avvaktan på särskolekommitténs betänkande är jag
inte beredd att nu föreslå någon förändring av kommunernas skyldighet
beträffande psykiskt utvecklingsstörda ungdomar.
Mitt förslag: Varje kommun skall vara skyldig att informera om
de möjligheter till vuxenutbildning som finns för kommunens
innevånare samt verka för att vuxna deltar i sådan utbildning.
Kommunerna skall härutöver aktivt verka för att nå dem i kom-
munen som har rätt till grundläggande vuxenutbildning och sfi
samt verka för att motivera dem att delta i utbildningen.
Skälen för mitt förslag: Jag har i mitt inledande anförande och i mi-
na motiveringar för de olika formerna av kompetensinriktad vuxenut-
151
bildning pekat på behovet av sådan utbildning och på samhällets ansvar
för att den anordnas och blir tillgänglig för olika målgrupper.
Jag föreslår därför att skollagen, förutom bestämmelser om kommu-
nernas ansvar för att anordna utbildning, också skall innehålla föreskrif-
ter om kommunernas skyldighet att främja vuxenutbildning. Kommu-
nerna skall således bli skyldiga att på olika sätt verka för att vuxna in-
formeras om den vuxenutbildning som erbjuds. Genom stimulansåtgär-
der av olika slag, t.ex. en aktiv rekrytering, skall kommunerna dessutom
sträva efter att motivera vuxna kommuninnevånare att delta. Kommu-
nerna bör också se till att de studerande får information om praktiska
villkor för att genomgå utbildning t.ex. i form av rätt till ledighet,
studiestöd etc.
Som jag tidigare har framhållit, bör den grundläggande vuxenutbild-
ningen och sfi prioriteras. Det bör tydligt framgå av lagen att kommu-
nerna har skyldighet att aktivt verka för att nå och rekrytera de grupper
som har rätt till sådan utbildning och att motivera dem att delta. Detta
förutsätter självklart också att kommunerna tar reda på innevånarnas
behov och önskemål, så att utbildningen kan anordnas på ett sätt som
svarar mot behoven hos målgrupperna.
I och med det nya statsbidragssystemet för skolväsendet kommer sta-
ten inte längre att styra olika satsningar på vuxenutbildning genom rik-
tade bidrag till vissa åtgärder. Det blir nu kommunernas ansvar att för-
dela de resurser som ställs till förfogande för utbildningsändamål. Det är
i stället genom bl.a. lagstiftning i den form som jag här tar upp som
riksdag och regering i fortsättningen skall påverka utvecklingen.
I samband med denna förändrade ansvarsfördelning kan det finnas
anledning att något beröra de områden, som tidigare fått särskilda stats-
bidrag eller omfattats av särskilda statliga bestämmelser.
Prop. 1990/91:85
Studie- och yrkesorientering
Studie- och yrkesorientering (syo) är självklart en viktig åtgärd för att
nå vuxengrupper med information om utbildning och bistå dem i ut-
bildningsvalen. SO har i sin anslagsframställning särskilt tagit upp beho-
vet av syoinsatser i komvux och pekat på att satsningen på syo varierar
starkt mellan olika kommuner. Syoarbetet i komvux betecknas som svå-
rare och mer krävande i dag än tidigare, framförallt med hänsyn till am-
bitionsnivån att nå prioriterade målgrupper och till att invandrarna är
särskilt krävande i informationshänseende.
Jag förutsätter att det ligger i varje kommuns eget intresse att, inom
ramen för den allmänna skyldigheten att informera om vuxenutbild-
ning, se till att syoverksamheten i komvux och sfi fungerar väl. En god
syo kan medverka till att felval och studieavbrott med svåra konsekven-
ser för de studerande undviks, men också till att resurserna kan använ-
das så effektivt som möjligt och därmed räcka till fler kommuninnevå-
nare och framför allt nå rätt grupper.
152
Åtgärder för att främja invandrares deltagande
Vissa grupper i samhället har särskilt stora behov av utbildningsinsatser.
Det gäller bl.a. vissa grupper av invandrare.
Riksdagen har i olika sammanhang betonat vikten av att invandrare
som har rätt till svenskundervisning, också nås av information om un-
dervisningen. Det är ytterst angeläget att inte t.ex. kvinnor med barn el-
ler äldre kvinnor ställs utanför (se bl.a. bet. 1989/90:UbU27, s. 9, rskr.
279). För detta krävs enligt min mening aktiva insatser från kommuner-
nas sida, t.ex. information på olika invandrarspråk, samtal med invand-
rarföräldrar, som har barn i förskolan och i skolan, och kontakter med
arbetsplatser med många invandrare.
Prop. 1990/91:85
Särskilda åtgärder för att att främja utbildning för vuxna handikappade
Kommunernas ansvar för att främja vuxenutbildning och verka för att
eftersatta grupper får reella utbildningsmöjligheter gäller i hög grad
handikappade vuxna. Det bidrag, som tidigare har anvisats för att främja
handikappades möjligheter att delta i vuxenutbildning, skall i enlighet
med riksdagens beslut i anledning av ansvarspropositionen föras till sek-
torsbidraget för kommunernas skolväsende. Avsikten med att ta bort de
särskilda bidragen är självfallet inte att handikappade studerande skall
få sämre möjligheter att bedriva studier. I stället är det fråga om att ge
kommunerna ett helt och odelat ansvar för sina kommuninnevånares
studiesituation. Detta ansvar omfattar även vuxna med behov av särskil-
da stödåtgärder på grund av handikapp.
Handikappade vuxna tillhör erfarenhetsmässigt ofta de grupper som
har kort tidigare utbildning och ingår således i de högt prioriterade
grupper för vilka kommunerna har särskilda skyldigheter. I ansvaret för
att främja vuxenutbildning för handikappade ligger självfallet mer än att
informera om vilken utbildning kommunen anordnar. Informationen
måste kopplas till möjligheterna för olika grupper av handikappade
vuxna att faktiskt delta i utbildningen och således också innebära infor-
mation om vilka möjligheter kommunen har att via särskilda stödåtgär-
der, personlig assistens etc. bistå den studerande.
Framlagda lagförslag
De synpunkter jag här har framfört leder till förslag om att särskilda be-
stämmelser om kommunernas ansvar för att främja vuxenutbildning in-
förs i skollagen.
153
Prop. 1990/91:85
Min bedömning: Förändringen av utbildningen för ungdomar
och vuxna bör medföra en jämnare könsfördelning inom olika
studievägar och bidra till att stärka kvinnornas ställning på ar-
betsmarknaden.
Skälen för min bedömning: Även om kvinnor numera förvärvsarbetar
i nästan lika stor utsträckning som män, är arbetsmarknaden starkt
könsuppdelad när det gäller branscher, befattningsnivåer, yrkesområ-
den, arbetsuppgifter och arbetstider. De arbeten kvinnor utför är ofta
lågt värderade. Ofrivillig deltid är betydligt vanligare biand kvinnor än
bland män. SO har i sin fördjupade anslagsframställning för budgetåren
1991/92 - 1993/94 ingående beskrivit och analyserat könsuppdelningen
inom vuxenutbildningsområdet.
Jämställdhet mellan kvinnor och män är ett viktigt utbildningsmål.
Utbildningen i gymnasieskolan och komvux bör bidra till att minska
könsuppdelningen i arbetslivet och förbättra kvinnornas ställning på ar-
betsmarknaden. De nya nationella program som jag har föreslagit för
gymnasieskolan erbjuder en kvalificerad utbildning inom sådana områ-
den som kan förväntas attrahera både flickor och pojkar. Motsvarande
utbud inom komvux bör kunna locka både kvinnor som planerar att
återvända till arbetsmarknaden efter att ha varit hemma en period, och
förvärvsarbetande kvinnor som vill skaffa sigen ny kompetens eller för-
bereda sig för högskolestudier. De kvinnor som nu saknar yrkesutbild-
ning och ofta arbetar i ensidiga, monotona och osjälvständiga arbeten,
t.ex. inom verkstadsindustrin, kan genom komvux få ökade möjligheter
att skaffa sig yrkeskompetens. Detta förutsätter dock att kommunens in-
formation om utbildningsmöjligheter, rätt till ledighet för studier och
möjligheter till studiestöd, når ut till dessa grupper av kvinnor och att
de motiveras till utbildning. Kommunens utbud kan också förbättras ge-
nom samverkan mellan gymnasieskola och komvux, bl.a. när det gäller
utrustning för yrkesutbildning.
Mitt forslag: De studerandes rätt till inflytande markeras i lag.
Skälen för mitt förslag: 1 alla utbildningsformer är ett inflytande för
de studerande på utbildningens innehåll och organisation, liksom på det
inre arbetet i skolan, väsentligt. De studerande själva är den kanske vik-
tigaste drivkraften för en utveckling av utbildningen. För att det decen-
traliserade skolväsendet, som kännetecknas av ett stort lokalt ansvar,
skall utvecklas positivt krävs ett aktivt engagemang från skolledning, lä-
154
rare och elever. När regler avskaffas måste de som är verksamma i sko-
lan ta ett större ansvar för utvecklingen. Detta ansvar inkluderar i hög
grad de studerande.
Samtidigt är utvecklingen av det aktiva elevinflytandet helt beroende
av insatser på lokal nivå. Det är i den egna skolan och i den egna kom-
munen, som de studerandes inflytande skall finna lämpliga former.
Jag anser emellertid att frågan om elevinflytande är så väsentlig att
jag förordar att den nu binds i lag. Jag föreslår därför att det i skollagen
skrivs in en bestämmelse om att de studerande i olika skolformer skall
ha inflytande över hur deras utbildning utformas. Jag har i denna fråga
samrått med statsrådet Wallström.
Prop. 1990/91:85
Demokratiska värderingar
Utgångspunkten för de studerandes inflytande i skolan är skollagens
stadgande om att verksamheten inom det offentliga skolväsendet skall
utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värde-
ringar. Dessutom skall var och en som verkar inom skolväsendet främja
aktning för varje människas egenvärde.
Ett sätt att till de studerande förmedla demokratiska värderingar är
självfallet att i utbildningen använda ett demokratiskt arbetssätt, där de
studerande ges ett reellt inflytande. Aktning och respekt för individen
främjas också om han eller hon ges möjligheter att i olika sammanhang
komma till tals och få delta i en demokratisk process kring besluten om
den egna utbildningen.
Gymnasieskolan skall således fostra till demokrati och ansvarstagan-
de. De studerande i gymnasieskolan blir myndiga under skoltiden, de
får rösträtt och blir valbara till kommunala och politiska församlingar.
Självklart förutsätter detta en förberedelse i att medverka i beslutsfattan-
de, att se konsekvenser och att ta ansvar. Här finns naturligtvis också ett
ansvar för lärarna att i undervisningen, t.ex. i samhällskunskap, ta upp
grundläggande frågor om demokrati och medinflytande.
Förberedelse för arbetslivet
Skolan är också en förberedelse för arbetslivet. Jag har tidigare berört
utvecklingen och konstaterat att det moderna arbetslivet ställer stora
och delvis nya krav på arbetskraften. På många håll är den hierarkiska
organisationen på arbetsplatser på väg att ersättas av en grupporganisa-
tion. Självstyrande grupper och självständiga avdelningar blir allt vanli-
gare. Skolan måste förbereda eleverna för ett arbetsliv med en plattare
organisation och mer individuellt ansvar. Det kan inte ske om skolan
själv visar upp en auktoritär och helt lärarstyrd undervisning.
Medinflytande
I fråga om arbetssättet i skolan har sedan länge olika metoder prövats
för att öka elevernas möjligheter till inflytande. Bl.a. har så skett i ett
antal av de försök som bedrivits inom det s.k. FS-projektet, för vilket jag
15
tidigare har redogjort. Det handlar om att låta de studerande aktivt delta
i utvecklingen av den egna undervisningen. Arbetsmetoder etc. måste
således utgå från ett aktivt deltagande från de studerandes sida. Projekt-
arbete, temaundervisning m.m. kan vara olika vägar att öka de studeran-
des självständighet och möjligheter att påverka.
De studerande måste också få möjligheter att medverka i beslut om
mer övergripande frågor som rör skolarbetet. En traditionell väg har va-
rit att utveckla bättre former för och kunskaper om den representativa
demokratin genom elevråd, klassråd och andra samrådsorgan. Genom
propositionen om ansvaret för skolan samt förslaget om att elevinflytan-
det över utbildningen lagfästs, öppnar sig nya möjligheter för kommu-
nerna att utveckla och pröva nya former för elevinflytande vad avser bå-
de utbildningen och i mer övergripande skolfrågor.
Prop. 1990/91:85
Fria val och påverkan på studieutbudet
De stora förändringarna när det gäller elevinflytande anser jag dock lig-
ga i den nya gymnasieutbildningens organisation. Mina förslag i det fö-
regående innebär radikalt förändrade möjligheter för ungdomarna att
genom egna val bestämma utbildningens innehåll och inriktning. De
studerandes val skall också kunna påverka såväl gymnasieskolans som
komvux utbud. Valen blir en viktig signal till kommunen att förändra
och anpassa studieutbudet efter de studerandes önskemål och blir där-
igenom en viktig faktor i en kontinuerlig förnyelse av skolväsendet. Va-
len ger också de studerande ett större ansvar för den egna utbildningssi-
tuationen.
Skolan har då en viktig uppgift i att förbereda eleverna för detta an-
svar. Arbetet med att fostra självständiga och ansvarsmedvetna ungdo-
mar måste självklart börja redan i grundskolan. Från första skolåret
måste eleverna successivt förberedas för den självständighet som de sena-
re utbildningsvalen under hela livscykeln förutsätter.
Vuxenstuderande
Vuxna har delvis ett annat utgångsläge för sina studier än ungdomar,
bl.a. genom sin yrkeserfarenhet och livserfarenhet. Därför är studierna i
komvux och sfi också annorlunda upplagda än i ungdomsskolan. Något
formellt krav på gemensamma kärnämnen uppställs t.ex. inte. De stude-
rande har t.ex. stor frihet att själv sätta samman sin utbildning genom
att fritt välja i ett etappindelat kursutbud. Även när det gäller avgångs-
betyg har de studerande i dag ett visst utrymme när det gäller fritt valda
kurser. Friheten bör utökas för de vuxenstuderande. Jag återkommer se-
nare till min bedömning i dessa frågor.
Även inom särvux bör de studerande kunna ha ett inflytande över
studiernas innehåll och organisation. Detta inflytande måste självklart
anpassas till de studerandes förutsättningar.
Vuxenstuderande kan och måste således redan i dag ta ett större eget
ansvar för sina studier än vad som krävs i ungdomsskolan. Detta syfte
kan uppnås bara om de studerande ges möjlighet att medverka i studie-
156
planering, i vai av arbetsformer och material samt i utvärdering. Erfa- Prop. 1990/91:85
renheterna från vuxenutbildningen bör kunna användas för att öka ele-
vernas inflytande och medverkan i ungdomsskolan.
Generella ramar
Riksdagens och regeringens ansvar för elevinflytandet i skolan består i
att ge sådana ramar för verksamheten att utrymme för inflytande skapas.
Statsmakterna kan påverka utveckling av en demokratisk skola genom
att uppmärksamma inflytandefrågorna på de områden där staten har
styrfunktioner t.ex. i skollagen och i samband med läroplans- och kurs-
planearbetet och i lärarutbildning och lärarfortbildning. I dessa frågor
avser jag att återkomma till regeringen.
Kommunernas ansvar
Det är i kommunerna och på de enskilda skolorna som arbetssätt och
beslutandeprocesser skall utformas och det är här som brukarinflytande
skall få sin praktiska tillämpning. I propositionen om ansvaret för sko-
lan anförde jag bl.a. att det i första hand är skolledarnas och lärarnas an-
svar att se till att de studerande får ett ökat inflytande. Ett exempel på
ett område där de studerande skall vara med och påverka är den lokala
arbetsplanen.
En gräns för elevinflytandet sätts av den gällande kommunallagstift-
ningen. Överväganden om ändringar i den lagstiftningen pågår. Frågan
om det med hänsyn till kommunernas ansvar för det offentliga skolvä-
sendet är möjligt och lämpligt att ändra reglerna om delegering av be-
slutanderätten bör prövas i det arbetet.
Min bedömning: Mål och riktlinjer för gymnasieskolan fastställs
av regeringen på grundval av riksdagens ställningstaganden till
förslagen i denna proposition. De bör gälla under reformens in-
ledningsskede för att sedan avlösas av den läroplan som blir re-
sultatet av ställningstagandet till de förslag som en läroplans-
kommitté skall avge. Kommittén skall också utarbeta förslag till
riktlinjer och modeller för kursplanerna för gymnasieskolan
och vuxenutbildningen.
Skälen för min bedömning: Jag har i budgetpropositionen (prop.
1990/91:100, Bil. 10) anmält att jag under år 1991 avser att låta påbörja
arbetet med att ta fram ett nytt gemensamt måldokument för grundsko-
lan och barnomsorgen. De förslag som jag nu lägger fram medför behov
av förändringar av läroplanerna även för gymnasieskolan och vuxenut-
bildningen.
157
Riksdagens ställningstaganden till förslagen i ansvarspropositionen
innebär att det är nödvändigt med en genomgripande bearbetning av lä-
roplanerna för samtliga skolformer.
Det blir därmed möjligt att för första gången i svensk skolhistoria
samordna läroplansarbetet över alla nivåer utifrån en gemensam syn på
de övergripande målen för verksamheterna. En sådan samordning kan
medföra en mer organiskt sammanhållen utbildning som därmed kan
förväntas bli bättre och effektivare.
Mot denna bakgrund och med hänvisning till mina förslag i denna
proposition kommer jag att föreslå direktiv till och tillsättande av en lä-
roplanskommitté. För riksdagens information redovisar jag i det följan-
de några utgångspunkter för kommitténs arbete.
Prop. 1990/91:85
Gemensamma utgångspunkter
Gemensamma utgångspunkter för måldokument som vänder sig till så-
väl förskolan som till det offentliga skolväsendet måste grundas på vär-
deringar som är djupt förankrade i vårt svenska samhälle. Samtidigt
måste de utformas så att de skapar utrymme för de förändringar av ut-
bildningen som ständigt är nödvändiga med tanke på de höga kvalitets-
krav som ställs på skolsystemet.
Följande områden ser jag som särskilt viktiga för kommittén att upp-
märksamma.
Etiska och moraliska frågor måste ha en framträdande plats i läro-
planer och kursplaner. Kunskaper om det svenska kulturarvet liksom re-
spekt för andras rätt att hålla sitt eget kulturarv levande måste genomsy-
ra utbildningen. En fast förankring i det egna kulturarvet skapar goda
förutsättningar att förstå både främmande kulturer och det egna samhäl-
let.
Principen om livslångt lärande måste slås fast. De förändringar av ar-
betslivet som nu sker och som vi kan se i en framtid ställer krav på ett
utbildningsväsende som inte är fixerat till vissa åldrar.
De krav på medinflytande och ansvarstagande som ställs i samhälls-
och arbetslivet innebär att elevernas inflytande över och ansvarstagande
för sin egen utbildning måste vara centralt i uppbyggnaden av läropla-
ner och kursplaner. Att beakta frågan om jämställdhet är också en given
utgångspunkt i arbetet.
Förändringar i miljön ställer oss - och inte minst kommande genera-
tioner - inför stora och svårbemästrade problem. Miljöfrågor måste där-
för få en central roll i läroplaner och kursplaner. De förändringar som
skett i miljön har inte bara konsekvenser för behovet av att se över ut-
bildning inom de naturorienterande ämnesområdena. De har även kon-
sekvenser för kunskaper om etik och samhälle.
En internationalisering av utbildningen rymmer flera aspekter. Sven-
ska studerande kommer t.ex. att i allt högre utsträckning kombinera
studier i Sverige med studier utomlands, liksom studerande från andra
länder kommer att studera i Sverige. Det kommer också att ställas öka-
de krav på våra färdigheter i att kunna uttrycka oss på främmande språk
158
liksom på ökade kunskaper om internationella frågor, andra kulturer Prop. 1990/91:85
och globala förhållanden i övrigt.
Gymnasieskolan
Som jag anfört i avsnitt 3.8 bör mål och riktlinjer för gymnasieskolan
fastställas av regeringen under hösten 1991 på grundval av riksdagens
beslut med anledning av förslagen i denna proposition. Regeringen bör
också under hösten 1991 fastställa reviderade mål och riktlinjer för
komvux och särvux.
De bör gälla under reformens inledningsskede för att sedan avlösas
av den läroplan som blir resultatet av läroplanskommitténs arbete.
Kommittén skall senast den 1 september 1992 lägga fram förslag till
nya och samordnade läroplaner för hela det offentliga skolväsendet samt
förskolan.
Kommittén skall utarbeta och presentera förslag till modeller och
riktlinjer för kursplanerna för gymnasieskolan och vuxenutbildningen
senast den 1 juli 1991. Arbetet med kursplaner för gymnasieskolan och
vuxenutbildningen bör bedrivas skyndsamt så att dessa i allt väsentligt
finns färdiga den 1 juli 1992.
Jag vill med utgångspunkt i mina förslag om gymnasieskolans tim-
planer (avsnitt 3.7) ge några exempel på angelägna innehålls- och struk-
turförändringar, som bör behandlas i det nu förestående kursplanearbe-
tet.
Vissa teman och kunskapsområden bör behandlas i flera ämnen.
Miljökunskap anges i direktiven till läroplanskommittén som ett cen-
tralt kunskapsområde. Jag vill därför här närmare utveckla mina tankar
om miljöfrågornas roll och plats i utbildningen. Samhällskunskap är ett
ämne som alla elever i gymnasieskolan skall studera. Det är också ett
centralt ämne i komvux. Det är naturligt att man här knyter ihop frågor
om naturtillgångar med frågor om ekonomiska system, sysselsättning
och överlevnad. Som framgår av avsnitt 3.7.2 anser jag att 30 timmar av
den tid, som gäller den för alla gemensamma utbildningen i gymnasi-
eskolan, skall ägnas åt naturkunskap. Skälet är att alla bör få en bättre
"naturvetenskaplig allmänbildning". Tyngdpunkten i studierna skall va-
ra miljökunskap. Det är emellertid inte självklart att dessa studier skall
bedrivas i form av ett eget ämne. Ett alternativ kan vara att integrera
området i olika karaktärsämnen. Jag vill överlåta till skolverket att i
samband med en kursplaneöversyn överväga hur det kunskapsområde
jag här avser bör organiseras.
I det naturvetenskapliga programmet liksom i samhällsprogrammet
bör miljöfrågor få en framträdande plats. Här bör man hämta åskåd-
ningsexempel, som visar på hur miljön påverkas av naturliga och
mänskligt initierade processer. Jag har erfarit att det, på initiativ av
Unesco, pågår ett internationellt samarbete för att ta fram förslag och
material till temaverksamheter, där de grundläggande delarna i ämnena
studeras utifrån ett miljöperspektiv.
159
1 alla yrkesämnen bör miljöfrågor, såväl när det gäller den yttre mil-
jön som arbetsmiljön, få en betydande plats. Länge har gällt, att man
skall studera de arbetsmiljöfrågor som är aktuella för det yrkesområde
man utbildas för. Jag anser att det i framtiden måste bli lika naturligt att
studera de miljöfrågor rörande den yttre miljön, som är relevanta inom
yrkesområdet.
Som framgår av timplaneförslaget finns inom det naturvetenskapliga
programmet även möjlighet att välja miljökunskap som eget ämne. En
kursplan för ämnet bör tas fram och ge möjlighet till fördjupningar
inom olika miljöområden.
Sammanfattningsvis anser jag det alltså nödvändigt att eleverna inte
lämnar gymnasieskolan utan att ha haft möjlighet att arbeta med miljö-
frågor. Även i komvux bör dessa frågor ägnas ökad uppmärksamhet.
Skolan bör ge stort utrymme åt etiska och moraliska frågor. Ett skäl
är att eleverna måste få tillfälle att reflektera och ta personlig ställning i
de eviga och existentiella frågorna. Vad är rätt och fel, ont och gott, san-
ning och lögn? Ett annat skäl är att frågor av detta slag liksom kunskap
om olika livsåskådningar och religiösa uppfattningar är nödvändiga i ett
mångkulturellt, internationellt präglat samhälle. Den snabba utveckling-
en på arbetsmarknaden, den nya teknologin och kommunikationstekni-
ken ökar behovet av att i skolan behandla etiska frågor. Kursplaneöver-
synen bör beakta att denna humanistiska dimension skall prägla ämnen
som svenska, samhällskunskap och olika karaktärsämnen.
1 direktiven till läroplanskommittén framhåller jag vikten av att i lä-
roplansarbetet uppmärksamma frågor om kulturarv och kulturföränd-
ring. För gymnasieskolans och vuxenutbildningens kursplaner betyder
detta att översynsarbetet bl.a. bör pröva hur den historiska dimensionen
kan förstärkas. Jag finner det särskilt angeläget att alla elever i gymnasi-
eskolan skall skaffa sig kunskap om hur utvecklingen under 1900-talet
präglar samhällslivet i vårt land och i andra länder. Kursplaneöversynen
för ämnet samhällskunskap bör inriktas på att den för alla obligatoriska
kursen i ämnet bör uttrycka tydliga ambitioner vad gäller kunskaper i
nutidshistoria.
Datakunskap var i SÖs förslag upptaget som ett särskilt ämne. Många
remissinstanser har hävdat att datorer skall ses som ett verktyg bland
många för att nå angivna mål i flertalet ämnen och att datakunskap där-
för inte bör vara ett separat ämne. Jag delar den uppfattningen.
Gymnasieskolan skall bygga vidare på den datakunskap som eleverna
skaffat sig i grundskolan. Under praktiskt taget hela 1980-talet har sär-
skilda, statliga stimulansbidrag lämnats för inköp av datorer och pro-
gramvara. Alla skolor bör därför ha god tillgång på datorer i dag. Dato-
rer kan vara ett kraftfullt hjälpmedel i så gott som samtliga ämnen. Da-
torns givna plats i flertalet yrkesämnen behöver knappast motiveras.
Den förestående kursplaneöversynen bör utgå från detta synsätt.
Kursplanerna bör så långt möjligt utformas som påbyggbara kurser.
Det gäller t.ex. matematik, som föreslås bli ett obligatoriskt ämne i al-
la program. Där bör flera kurser förekomma. Den grundläggande kur-
sen är den som är obligatorisk för alla. Matematik är bl.a. ett viktigt
Prop. 1990/91:85
160
redskap i yrkesutbildningen. Kursplaneöversynen bör inriktas på att
klargöra sådana kopplingar och underlätta för elever och lärare att se,
förstå och inspireras av sådana samband.
Nästa kurs i matematikämnet bör utformas så att den ger behörighet
till lärarutbildning. I dag är elever som gått på humanistisk linje inte
behöriga i matematik för att antas till grundskollärarutbildningen med
inriktning mot årskurserna 1-7.
Min uppfattning är att kursplanearbetet bör leda fram till att elever
som slutfört utbildningen på samhällsprogrammet och på det estetiska
programmet skall ha tillräckliga förkunskaper i matematik i detta avse-
ende. I denna fråga har jag samrått med chefen för utbildningsdeparte-
mentet.
En tredje kurs bör utformas inom det naturvetenskapliga program-
met för dem som avser att fortsätta studera inom det biologiska, medi-
cinska och det miljötekniska området.
En fjärde kurs - den mest omfångsrika - måste utarbetas för att ge de
kvalificerade kunskaper i matematik, som behövs för t.ex. ingenjörsut-
bildning och kvalificerad naturvetenskaplig utbildning i högskolan.
Den snabba tekniska utvecklingen i vårt samhälle innebär att allt fler
människor behöver tillägna sig ett tekniskt kunnande. Jag anser det vara
naturligt att det bland karaktärsämnena inom Naturvetenskapsprogram-
met ingår ett tekniskt ämne.
Detta tekniska ämne anser jag vara ett ytterligare exempel på ett
kunskapsområde där en kurs inte är tillräcklig.
På den Naturvetenskapliga grenen bör kursen innefatta frågor som
teknikens betydelse i samhällsutvecklingen och i vårt vardagsliv. Elever-
na bör också få möjlighet att skaffa sig grundläggande kunskaper inom
några teknikområden som exempelvis energiteknik, materiallära och
elektronik.
För den Tekniska grenen däremot bör ämnet byggas på betydligt, ef-
tersom det skall ge eleverna grundläggande tekniska kunskaper för fort-
satta studier till tekniker eller ingenjörer. Även för dessa elever är det
naturligtvis väsentligt att sambanden mellan teknikutveckling och sam-
hällsutveckling behandlas ingående. De teknikområden som ämnet skall
innehålla bör vara sådana som alla som arbetar inom det tekniska områ-
det har glädje av.
Jag anser att kursplaneöversynen bl.a. bör klargöra vad som bör
ingå i en gemensam etapp med tanke på värdet av att kunna samläsa.
Till sist vill jag här något kommentera det föreslagna ämnet idrott
och hälsa. Det ingår bland de s.k. kärnämnena och är därmed obligato-
riskt för alla elever i gymnasieskolan. Det är också ett karaktärsämne
inom samhällsvetenskapsprogrammet och på den naturvetenskapliga
grenen. Olika kurser bör därför utarbetas. Kurserna skall utformas så
att de stöder och förstärker den inriktning med goda kunskaper och hög
medvetenhet om miljöfrågor i vid mening, som skall prägla gymnasi-
eskolan i dess helhet. Basen i ämnet skall vara det nuvarande idrottsäm-
net. Kursplaneöversynen bör emellertid inriktas på att ämnet skall ha
sin tyngdpunkt i kunskaper om hälsa och motion. Det skall syfta till att
Prop. 1990/91:85
161
11 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85
skapa ett bestående intresse för och kunskap om hur man sköter sin
kropp och hur man förebygger ohälsa. Kursplanen för dagens idrotts-
ämne har redan en tydlig inriktning på sådana frågor. Ämnet får inte
bli för teoretiskt. I den obligatoriska kursen bör t.ex. dans ingå.
Prop. 1990/91:85
Vuxenutbildning
Vuxenstuderandes livssituation skiljer sig från gymnasieungdomarnas.
De har familj, arbete och andra förpliktelser i samhället, som gör att en
anpassning av utbildningens organisation måste göras till de vuxnas livs-
villkor utanför studierna för att de skall ha möjligheter och intresse att
satsa på utbildning.
Vuxna har också sinsemellan mycket skiftande behov av utbildning.
Deras olikartade bakgrund och erfarenheter är en tillgång som skall tas
till vara. Många behöver bara komplettera sina tidigare kunskaper. Det
är då viktigt att vuxenstuderande varken tvingas eller lockas till ett mer
omfattande studieprogram än vad var och en individuellt behöver.
En stor del av den vuxenanpassning som krävs kan och bör göras lo-
kalt, i undervisningsgruppen eller i kommunen. Jag tänker t.ex. på upp-
delningen av varje kurs i grunddel och fördjupningsdel, på att anordna
kvällskurser etc.
Vuxenutbildningen måste liksom nu organiseras som korta kurser,
som vuxenstuderande kan kombinera efter individuella behov och in-
tressen. Som en viktig del i vuxenanpassningen bör därför varje kurs-
plan delas upp så att ett ämne kan läsas i etapper vid olika tillfällen som
en återkommande utbildning. En uppdelning bör naturligtvis göras i de
ämnen som har mer än en kompetensnivå i gymnasieskolan, men även
i andra ämnen, som är omfattande, bör kursplanen delas upp på flera
delkurser.
Med ett sådant system av korta kurser finns möjligheten för vuxen-
studerande att utforma sitt studieprogram så att det kompletterar tidiga-
re utbildning. Av betydelse, inte minst för vuxnas studiefinansiering, är
att detta system innebär att vuxenstudier kan genomföras på kortare tid
än det tar att få motsvarande kompetens genom att delta i en fullständig
utbildning i gymnasieskolan. Gemensamma kursplaner i kombination
med det nya sektorsbidraget och ett även i övrigt förenklat regelsystem
innebär, att en vuxenstuderande mycket väl kan skaffa sig önskad kom-
petens genom att delta i en avgränsad del av undervisningen inom gym-
nasieskolan. Detta blir enligt min bedömning vanligt i t.ex. yrkesämnen
och ovanligare teoretiska ämnen.
Det är regeringens uppgift att utfärda nödvändiga riktlinjer för en
uppdelning av kurser på delkurser och moment samt för lokala kombi-
nationsmöjligheter.
162
Prop. 1990/91:85
Min bedömning: Uppföljning och utvärdering av de föreslagna
reformerna inordnas i skolverkets reguljära uppföljnings- och
utvärderingsverksamhet.
Skälen lör min bedömning: Jag har i ansvarspropositionen
(1990/91:18) redogjort för min principiella syn på uppföljningen och ut-
värderingen av verksamheten i skolan. Riksdagen har inte haft något att
invända häremot. Regeringen beslöt i september 1988 att tillkalla en
särskild utredare (dir. 1988:62) med uppgift att utvärdera försökverk-
samheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan med
avseende på vissa frågor. Utredningen har hittills lämnat två lägesrap-
porter och jag har tidigare redovisat delar av informationen som ges i
dessa. En slutrapportering skall göras under hösten 1991.
Den försöksverksamhet som nu pågår kommer successivt att inord-
nas i den nya gymnasieskolan. Jag anser därför att den utvärdering som
i dag bedrivs i kommittéform av en särskild utvärderare framdeles bör
inordnas som en del i skolverkets reguljära verksamhet.
Inom ramen för skolverkets generella uppdrag att svara för uppfölj-
ning och utvärdering av skolverksamheten ligger det naturligt att också
beakta frågor som rör genomförandet av den nya gymnasieskola och
vuxenutbildning som jag nu föreslår. Frågor av bl.a. ekonomisk, organi-
satorisk och administrativ natur skall följas upp.
Jag kommer att fästa särskild vikt vid att följa utvecklingen när det
gäller etablering av gymnasieskolor på nya orter. Skulle det visa sig att
kommuner väljer att etablera en gymnasieskola med endast ett eller ett
par program som huvudsakligen är studieförberedande, och därmed ef-
tersätter elevers önskemål och arbetsmarknadens behov, är jag inte
främmande för att ta upp en diskussion om ekonomiska sanktioner.
Jag utgår vidare från att det också kommer att vara av särskilt intres-
se i utvärderingen att följa vilka konsekvenser den kommunala friheten
får vad gäller utbildningsutbudet inom kommuner som redan har gym-
nasieskola eller vilka följder den nya organisationen och det förändrade
innehållet får på de traditionella rekryteringsmönstren.
Inom utbildningsväsendet uppkommer ibland frågor, som har berö-
ring bl.a. med Sveriges åtaganden enligt FNs konvention om medbor-
gerliga och politiska rättigheter och till den hörande protokoll (SO
1971:42 och 43). Det är då att märka att, enligt fast praxis i FNs kom-
mitté för de mänskliga rättigheterna, kan en konventionsstat inte unds-
lippa sitt ansvar enligt konventionen bara därför att staten har delegerat
till en kommun eller annan församling att besluta. Även med hänsyn
till statens ansvar för sådana åtaganden är det därför väsentligt att följa
verksamheten i skolväsendet, så att nödvändiga åtgärder kan vidtas till
skydd för de rättigheter som är i fråga.
163
Prop. 1990/91:85
Min bedömning: Alla elever som har fullföljt ett treårigt pro-
gram i gymnasieskolan i vilket kärnämnena ingår har allmän
behörighet till högskolestudier. Allmän behörighet kan också,
liksom hittills, fås genom studier i komvux.
Skälen för min bedömning: Behörigheten till högskolan regleras i 9
§ i högskolelagen. Enligt denna paragraf skall grundläggande högskole-
utbildning bygga på att de studerande har gått igenom en linje i gymna-
sieskolan som omfattar minst två läsår eller att de har motsvarande ut-
bildning eller erfarenhet.
I kap. 5 högskoleförordningen regleras den allmänna och särskilda
behörigheten till grundläggande högskoleutbildning. Den allmänna be-
hörigheten är den nivå som högskoleutbildningen bygger på. Den är ge-
nerell och gäller för de flesta linjer i högskolan. Den särskilda behörig-
heten varierar mellan olika utbildningar och avser sådana kunskaper
som är nödvändiga för att de studerande skall kunna följa utbildningen
på en viss linje eller kurs.
En av grundtankarna bakom den nya gymnasieskolans struktur är att
öppna vägen för alla gymnasiestuderande att gå vidare till högre studier.
Ett fullföljt treårigt program, i vilket kärnämnena i gymnasieskolan in-
går, bör således ge allmän behörighet till högskolestudier. Motsvarande
kompetens, förvärvad i komvux, skal) också ge allmän behörighet.
Dagens behörighetsregler måste anpassas till de förändringar jag nu
har föreslagit för gymnasieutbildningen. Jag har i denna fråga samrått
med chefen för utbildningsdepartementet, som ämnar föreslå regeringen
att ge UHÄ i uppdrag att se över dagens regler om allmän och särskild
behörighet för högskolestudier mot bakgrund av vad som nu föreslås för
gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning.
Min bedömning: Någon förändring av urvalsgrunderna till gym-
nasieskolan bör inte göras i avvaktan på förslag från den nyligen
tillsatta betygsberedningen.
Skälen for min bedömning: Jag har tidigare under avsnittet 3.3.7 ang-
ett förutsättningarna för intagning av elever till gymnasieskolan. Jag vill
här något beröra urvalsfrågorna. Behovet av urval vid intagningen till
gymnasieskolan har under senare år minskat väsentligt genom utök-
164
ningen av antalet intagningsplatser. Besluten med anledning av proposi-
tionen om ansvaret för skolan innebär bl.a. att gymnasieskolans dimen-
sionering inte längre skall bestämmas genom statliga beslut. Kommu-
nerna blir skyldiga att erbjuda sina ungdomar gymnasieutbildning. Jag
förutser därvid ett ytterligare minskat behov av urvalsförfarande. Trots
detta kan det även i framtiden komma att finnas vissa program i gymna-
sieskolan där ett urval mellan de sökande måste ske.
Den parlamentariska beredning, som har till uppgift att ge förslag till
ett nytt betygssystem i skolan (Dir 1990:62), skall bl.a. analysera konse-
kvenserna av att ta bort betygen som urvalsgrund vid intagningen. Be-
redningen skall ge förslag till hur ett urval skall kunna ske utan betyg.
Den skall i det sammanhanget beakta bl.a. det förslag till kompletteran-
de urvalsgrunder som SO den 27 augusti 1990 inkom med till regering-
en. Slutligen skall den också ta del av de erfarenheter som finns inom
komvux av en intagning som huvudsakligen baseras på en behovsbe-
dömning. Jag vill avvakta beredningens arbete innan jag är beredd att ta
ställning till hur urvalet bör utformas i framtiden.
I en fråga vill jag dock redan nu informera riksdagen om mina syn-
punkter. Genom att kommunerna nu blir skyldiga att erbjuda alla ung-
domar, som har avslutat grundskolan fram till och med det andra kalen-
deråret det år de fyller 20 år gymnasieutbildning, bör den nuvarande re-
geln om prioritering av ungdomar under 18 år vid intagningen tas bort.
Detsamma gäller bestämmelsen om tilläggspoäng för underrepresenterat
kön. En sådan regel skulle strida mot den av riksdagen nyligen antagna
bestämmelsen om alla barns och ungdomars lika tillgång till utbildning
oberoende av bl.a. kön. Däremot kan man vid en situation med lika
meriter mellan sökande ge företräde för det underrepresenterade könet
på samma sätt som gäller vid antagningen till högskolans utbildningslin-
jer från den 1 juli 1991.
Det är regeringens uppgift att besluta närmare i här behandlade frå-
gor.
Prop. 1990/91:85
Min bedömning: När en elev avgår från gymnasieskolan efter tre
år eller tidigare, utfärdas avgångsbetyg. Ett avgångsbetyg från ett
program skall alltid innehålla uppgift om
* hur lång tid eleven följt undervisningen inom ett program
(vid slutförda studier tre år)
* i vilken omfattning eleven har studerat kärnämnen, karak-
tärsämnen samt tillvalsämnen (vid slutförda studier minst mot-
svarande den nationella timplanens timtal)
* med vilka ämnen studieprogrammet ökats eller minskats
* vilka betyg eleven senast fått i samtliga lästa ämnen
* specialarbete
165
Skälen för min bedömning: Genom möjligheten till successiv över-
gång till den nya gymnasieskolan med dess annorlunda struktur, kom-
mer under ett antal år framöver betygsdokumenten i den gymnasiala
ungdomsutbildningen att få olika utseende mellan och inom olika sko-
lor, beroende på i vilken takt övergången till den nya strukturen sker.
Vad gäller betygsdokument från de nuvarande linjerna och special-
kurserna ser jag ingen anledning att ändra nu gällande principer. För
avgångsbetygen från den nya gymnasieskolan bör däremot vad jag här
anför gälla.
Prop. 1990/91:85
Min bedömning: Ett samlat betygsdokument kommer att vara det
vanligaste sättet att dokumentera vuxenstudier.
Slutbetyg bör få utfärdas till vuxenstuderande, som önskar
det, efter avslutade studier i grundläggande vuxenutbildning.
Avgångsbetyg, som ger allmän behörighet för högre studier,
bör få utfärdas till vuxenstuderande som önskar det efter avslu-
tade gymnasiala vuxenstudier.
Reglerna för avgångsbetyg bör förenklas så att de vuxenstude-
rande i större utsträckning än nu själva kan bestämma vilka äm-
nen som skall ingå.
SÖs förslag: Förslaget överensstämmer med mitt förslag med undan-
tag av att SÖ anser att slutbetyget bör avskaffas.
Skälen för min bedömning: För närvarande kan komvux utfärda slut-
betyg efter vuxenstudier på grundskolenivå och avgångsbetyg av flera
olika slag efter vuxenstudier på gymnasial nivå.
Det vanligaste sättet att dokumentera studier inom nuvarande kom-
vux är i dag dock att ett samlat betygsdokument utfärdas. Det skall ske
så snart en studerande begär det. Den studerande avgör själv vilka kur-
ser som skall ingå i dokumentet.
Även i framtiden räknar jag med att det samlade betygsdokumentet
kommer att vara det vanligaste beviset på genomförda vuxenstudier. Ett
viktigt skäl härtill är att både grundläggande och gymnasial vuxenutbild-
ning samtidigt kan dokumenteras i ett sådant betygsdokument. Ett annat
är att endast ett mindre antal av de studerande läser ett så omfattande
program att de kan erhålla slutbetyg resp, avgångsbetyg.
Det bör emellertid även i framtiden vara möjligt för de vuxenstude-
rande som så önskar att få ett slutbetyg resp, ett avgångsbetyg, eftersom
många vuxna lägger stor vikt vid ett sådant betyg. För de studerande
som önskar ett slutbetyg från den grundläggande nivån anser jag att det
endast skall krävas betyg i utbildningens kärnämnen. De studerande
som i slutbetyget önskar redovisa de kurser de i övrigt har läst skall
kunna göra det.
166
För utformningen av dagens slutbetyg och avgångsbetyg finns detalj-
erade föreskrifter i läroplanen, som bl.a. anger olika nivåer och olika
sektorer för avgångsbetygen. Nuvarande slutbetyg och olika typer av av-
gångsbetyg, dvs. avgångsbetyg 2 och 3, avgångsbetyg från årskurs 4 av
teknisk linje samt avgångsbetyg från specialkurs, påbyggnadsutbildning
och särskild yrkesinriktad kurs, bör avskaffas fr.o.m. den 1 juli 1992.
Reglerna för avgångsbetyg bör göras enklare i framtiden. De bör innebä-
ra en stor valfrihet för varje studerande att själv bestämma vad som skall
ingå.
Det är regeringens uppgift att fastställa de närmare villkoren för hur
resultatet av kompetensinriktade vuxenstudier skall dokumenteras samt
att utfärda erforderliga övergångsregler.
Prop. 1990/91:85
Min bedömning: Förändringarna av gymnasieskolan och vuxen-
utbildningen kräver fortbildningsinsatser av olika slag. Många
lärare behöver ämnesteoretisk fortbildning för en breddning
och/eller fördjupning av sina kunskaper.
Ett förändrat arbetssätt och ett ökat elevinflytande medför ett
fortbildningsbehov för såväl lärare och skolledare som övrig
personal i skolan.
Ökade kunskaper behövs också för att ge lärare bättre möj-
ligheter att hjälpa alla elever och vuxenstuderande att fullfölja
en påbörjad utbildning.
Införandet av en ny grundläggande vuxenutbildning innebär
behov av fortbildning av grundvuxlärare.
Skälen for min bedömning: Enligt riksdagens beslut med anledning
av förslag i propositionen om ansvaret för skolan har kommunerna det
fulla ansvaret för att fortbildning kommer till stånd och att personal
som har hand om utbildningen i skolan får del av den. De förslag till
förändringar inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen, som jag har
redovisat tidigare medför ett behov av fortbildningsinsatser av skolans
personal.
Viktiga ämnesområden
Jag vill här peka på några områden där det är särskilt angeläget med
fortbildningsinsatser.
Om alla studerande skall kunna tillägna sig den kunskap om viktiga
miljöfrågor, som jag tidigare har redogjort för, måste stora grupper lära-
re få fortbildning i dessa frågor. Det gäller exempelvis lärare som skall
undervisa i samhällskunskap och som måste ha en bred kunskap om
miljöfrågor, såväl i ett globalt som i ett nationellt perspektiv. lärare i
naturvetenskapliga ämnen måste kunna arbeta med miljöfrågor som en
167
integrerad del av undervisningen. Samtliga lärare i yrkesämnen måste
ha kunskap om de miljöfrågor som är förknippade med det yrkesområ-
de de undervisar inom. Lärare i svenska och i främmande språk måste
behärska språkbruket och nomenklaturen inom miljöområdet.
Jag har tidigare föreslagit mycket stora förändringar i yrkesutbild-
ningen. Detta får givetvis till följd att behovet av fortbildning i yrkesäm-
nen blir omfattande. De breda program jag föreslagit medför att lärare i
yrkesämnen behöver en ämnesteoretisk fortbildning som innebär såväl
en breddning av deras kunskaper som en fördjupning. ÖGY-
utredningen visade att överensstämmelsen mellan behovet och utbudet
av fortbildning för yrkeslärarna är dåligt. Detta har under 1980-talet
medfört att denna lärargrupp inte fått fortbildning i önskad omfattning.
De allmänna ämnena får en ökad betydelse i yrkesutbildningen. Jag
har med tillfredsställelse erfarit att det blir allt vanligare att lärare i
svenska samverkar med lärare i yrkesämnena för att åstadkomma en un-
dervisning som eleverna upplever som meningsfull. Även ett ämne som
matematik måste ha en nära koppling till yrkesämnet. Såväl ämnesteo-
retisk fortbildning som fortbildning kring förändrade arbetssätt kan här
bli nödvändig för att denna samverkan skall utvecklas vidare.
Internationaliseringen inom utbildningen medför också krav på fort-
bildning. För lärare är det väsentligt att rent språk pedagogiska inslag
främst av kommunikativ art, förstärks och kompletteras med kulturell
kunskap som kan fördjupa förståelsen av andra länder. Många skolor
har redan prövat att bedriva undervisningen helt eller delvis på ett
främmande språk, vanligen engelska. Särskilda fortbildningsinsatser tor-
de behövas för de lärare som skall göra detta.
Jag vill erinra om att mitt förslag om att sfi skall inordnas i det of-
fentliga skolväsendet innebär att kommunerna i fortsättningen svarar
för fortbildning av sfi-lärare som är anställda av kommun.
Jag vill här också erinra om den förändring av den grundläggande
nivån i vuxenutbildningen, som jag nyss har föreslagit. Mina förslag i det-
ta avseende ställer också krav på fortbildningsinsatser.
Prop. 1990/91:85
Förändrat arbetssätt
Jag anser, som jag nyss har redogjort för, att elevernas inflytande på och
ansvar för sin arbets- och studiesituation måste öka väsentligt. Detta gäl-
ler oavsett om det är fråga om ungdomar eller vuxna. Det kräver att lä-
rarna tillsammans med eleverna planerar och genomför undervisning-
en. Egenskaper som samarbetsförmåga, beredskap för förändringar, ini-
tiativförmåga och självförtroende blir allt viktigare i arbetslivet. Skolan
måste därför, bl.a. genom fortbildning av personalen, få till stånd förän-
drade arbetssätt.
Den förändring jag har redovisat av utbildningen i gymnasieskolan och
vuxenutbildningen kommer att medföra att olika arbetsformer utvecklas
i betydligt högre utsträckning än i dag. Det blir naturligt att på olika
skolor pröva nya sätt att arbeta för att nå nationella och lokala mål.
Koncentrationsstudier, temastudier, arbete i lärarlag, projektarbete, pro-
168
gramanknuten praktik och arbetsplatsförlagd utbildning är exempel på Prop. 1990/91:85
arbetsformer som ofta medför fortbildningsbehov för såväl lärare som
skolledare.
En skola för alla
De förslag som jag nu lägger fram innebär att gymnasieskolan i än hög-
re grad än tidigare måste bli en skola för alla och att skolan måste kän-
na ansvar för alla elevers studieframgång. Detta innebär att alla lärare
måste ha kunskaper och förmåga att möta eleverna utifrån deras skilda
förutsättningar och behov. Detta gäller givetvis i än högre grad de vuxna
studerande som nu skall prioriteras i vuxenutbildningen.
De fortbildningsbehov som jag nu har redovisat är direkt betingade
av de förändringarna i gymnasieskolan och vuxenutbildningen som jag
nu har föreslagit. Till detta kommer också att personalen i skolan har
behov av att förstärka sin kompetens i planerings- och utvärderingsfrå-
gor som hänger samman med den förändring av styrsystemet för skolan
som riksdagen nyligen beslutat om.
Som jag tidigare framhållit åligger det kommunen att ansvara för
fortbildningen och prioritera mellan de behov som jag nu särskilt har
pekat på och de fortbildningsbehov som finns i övrigt bland skolperso-
nalen i kommunen.
De resurser för fortbildning, som jag har beräknat som en förstärk-
ning av statsbidraget till kommunerna under en genomförandetid, skall
disponeras av skolverket för att planera och bestrida kostnader för kur-
ser som har särskild betydelse vid genomförandet av förändringarna.
Grundutbildningen för lärare
Det är givetvis också mycket angeläget att innehållet i grundutbildning-
en för lärare påverkas av förändringarna i gymnasieskolan och komvux.
De fortbildningsinsatser som måste göras är också beroende av de kun-
skaper lärarna har när de har avslutat sin högskoleutbildning. Bl.a. från
denna utgångspunkt finns det anledning för skolans företrädare att fo-
kusera sitt intresse på de kunskaper och den kompetens som lärarna har
när de inträder på lärararbetsmarknaden. Min avsikt är därför att göra
en analys av vad förändringarna på skolområdet kräver i form av kom-
petens och kunskap hos lärarna. Denna fråga berör samtliga lärarkate-
gorier inom det allmänna skolväsendet. Jag avser därför att återkomma
till denna fråga. Jag har samrått med chefen för utbildningsdepartemen-
tet.
169
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Kommuner och landstingskommuner får bedriva
uppdragsutbildning, som i fråga om art och nivå motsvarar
verksamheten i det offentliga skolväsendet.
Skälen för mitt förslag: Kommunernas uppdragsutbildning är att be-
trakta som en särskild utbildningsform, som riktar sig till vuxna. För
den gäller lagen (1985:903) om uppdragsutbildning i anslutning till det
kommunala skolväsendet m.m. Jag föreslår nu en ny lag som bl.a. klar-
gör att uppdragsutbildning är en självständig utbildningsform, som inte
är knuten till någon annan skolform.
Det som särskiljer uppdragsutbildning från det offentliga skolväsen-
det är att uppdragsgivaren ensam utser deltagarna och helt bekostar ut-
bildnigen.
1 de fall uppdragsutbildningen följer samma kursplan som det offent-
liga skolväsendet, finns det inga hinder för att anordna uppdragsutbild-
ning som samläsning med gymnasieskolan eller komvux och att sätta
betyg. Jag vill här endast erinra om vikten av att uppdragsutbildning be-
traktas som en självständig utbildningsform. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att jag i årets budgetproposition anmälde att vuxenutbildning
för intagna på kriminalvårdsanstalt i fortsättningen skall anordnas som
uppdragsutbildning.
Inom de nationella programmen förekommer att vissa grenar kan ha in-
riktningar på speciella yrkesområden och som - liksom hittills - bör be-
drivas med riksrekrytering. Dessa är t.ex. utbildning mot vattenkraft
inom Energiprogrammet, pappers- och pappersmasseteknik, sågverks-
teknik och gjuteriteknik inom Industriprogrammet samt utbildning i
glasblåsning, guldsmedsteknik och mikromekanik och mikroteknik
inom Hantverksprogrammet. Det bör ankomma på regeringen att beslu-
ta vilka utbildningar som skall vara riksrekryterande inom de nationel-
la programmen.
Jag har tidigare redogjort för min syn på kommunernas skyldigheter när
det gäller individuella program, (avsnitt 3.5) Jag anförde där att rege-
ringen bör bemyndigas att föreskriva att vissa individuella program skall
stå öppna för sökande från hela landet. Jag anmälde samtidigt att frågan
om huruvida sådana utbildningar skall föras upp i en förordning om
riksrekryterande utbildningar får bero på initiativ från den anordnande
kommunen.
170
Särskilt verksamhetsstöd
Prop. 1990/91:85
I årets budgetproposition anmälde jag att jag i detta sammanhang när-
mare skulle redogöra för vilka utbildningar som bör omfattas av det fö-
reslagna särskilda verksamhetsstödet. Jag anser att detta stöd bör riktas
till utbildningar, som behöver ett särskilt statligt stöd på grund av att en
kommun gjort särskilt tunga och omfattande investeringar för att kunna
bedriva utbildningen. De utbildningar jag här avser är utbildning i glas-
blåsning i Nybro, guldsmedsteknik i Mjölby, mikromekanik och mikro-
teknik i Motala, pappers- och pappersmasseteknik i Markaryd, sågverks-
teknik i Skoghall, gjuteriteknik i Jönköping samt utbildning för yrkes-
dansare i Stockholm. Det bör ankomma på regeringen att besluta om
särskilt verksamhetsstöd.
En särställning har också den gymnasiala utbildningen för dels döva
och hörselskadade, dels gravt rörelsehindrade elever. Som jag har redo-
visat i årets budgetproposition skall utöver det reguljära sektorsbidraget
ett särskilt elevbaserat tilläggsbidrag för dessa utbildningar lämnas till de
aktuella kommunerna (Örebro, Göteborg, Stockholm och Umeå). Rege-
ringen bör fastställa storleken av detta tilläggsbidrag.
Propositionen om ansvaret för skolan innefattade ett förslag att särskilt
verksamhetsstöd skall kunna utbetalas för särpräglade utbildningar som
behöver särskilt stöd för att kunna fortleva. I synnerhet i sådana fall där
hela skolenheter tillskapats med särskilt statligt stöd finns anledning för
staten att framdeles garantera sådana utbildningars fortlevnad. Vid be-
handlingen av ansvarspropostionen förutsatte utbildningsutskottet
(UbU4) att regeringen i förevarande proposition ytterligare skulle be-
handla frågan om att säkerställa sådan vuxenutbildning som det är ett
riksintresse att vidmakthålla och där det kan finnas anledning befara att
det nya systemet med statsbidrag i ett övergångsskede leder till minskat
utnyttjande av utbildningsplatserna.
Hela nuvarande komvux utgörs formellt sett av riksrekryterande ut-
bildningar, eftersom elevområden inte finns inom vuxenutbildningen.
Det är därför vanligt att kommuner - då och då eller mer permanent -
anordnar komvuxkurser, där åtskilliga deltagare kommer från andra
kommuner än anordnarkommunen.
I 1991 års budgetpropositionen har jag under sektorsbidraget, ansla-
get B 8. Bidrag till driften av det kommunala offentliga skolväsendet,
beräknat 1 milj.kr. för särskilt verksamhetsstöd inom vuxenutbildning-
en (prop. 1990/91:100 bil. 10, s. 80).
Det är regeringens uppgift att fördela de medel som riksdagen beslu-
tar att ställa till förfogande för detta ändamål. Jag avser att återkomma
till regeringen med förslag om detta. Beloppet bör, i enlighet med riks-
dagens uttalanden, fördelas mellan kommuner som kan påvisa ett över-
gångsvis försämrat utnyttjande av antalet utbildningsplatser under läså-
ret 1991/92 jämfört med tidigare år.
171
Inom vuxenutbildningsområdet finns emellertid en verksamhet, som
rekryterar en i särklass stor andel deltagare från andra kommuner än
anordnarkommunen, nämligen den sammanhållna tekniska utbildning-
en vid Katrineholms Tekniska Skola (KTS). Speciella regler har sedan
länge gällt för denna riksrekryterande vuxenutbildning. I den nu gällan-
de förordningen finns bl.a. en garanti för en viss årlig omfattning därav.
Det är ett klart intresse för staten att bibehålla den möjlighet till riks-
rekryterande teknisk utbildning för vuxna som erbjuds genom KTS. Jag
förbereder för närvarande åtgärder för att säkerställa fortlevnaden av
denna utbildning.
1 budgetpropositionen 1991 föreslås övergångsregler till det nya sek-
torsbidraget under en fyraårsperiod för att mildra effekterna av den om-
fördelning som följer av att statsbidraget skall gå till hemkommunen i
stället för till anordnarkommunen. Dessa övergångsregler bör, enligt
min mening, kunna utnyttjas för att lösa KTS problem.
Prop. 1990/91:85
De förändringar jag nu har föreslagit får konsekvenser för utbildningen
inom skilda ämnesområden och därmed också för lärarpersonalen.
Vissa förändringar sker alltid inför terminsstart till följd av elevernas
val av linjer, grenar och kurser. Nu aktuella förändringar blir givetvis
mera genomgripande, åtminstone på sikt.
Övergången till treåriga utbildningar innebär att undervisningen
inom vissa ämnesområden ökar. Detta gäller vissa allmänna ämnen,
men kan också gälla yrkesinriktade ämnen beroende på skolhuvudman-
nens beslut om den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen. Inom
andra ämnesområden kan undervisningen minska eller försvinna helt
beroende på att utbildningen får en annan inriktning. Exempel på äm-
nen som påverkas i detta hänseende är idrott och kost- och konsument-
kunskap.
Hur stora förändringarna blir beror på det förestående kursplanear-
betet och vilka beslut som fattas lokalt om grenar och kurser inom gym-
nasieskolan och om utbildningsutbudet inom vuxenutbildningen.
Jag räknar med att kommunerna i god tid uppmärksammar de kon-
sekvenser som kan uppstå för personalens del till följd av de förslag som
jag nu presenterar och de lokala beslut som fattas på grundval av dem.
Jag förutsätter att kommunerna vidtar åtgärder för att på skilda sätt ta
till vara kompetensen hos de lärare som helt eller delvis inte kan bere-
das tjänstgöring inom sitt ämnesområde.
172
Prop. 1990/91:85
Min bedömning: Någon lagreglering av kommunernas skade-
ståndsansvar för elever i arbetsplatsförlagd utbildning görs inte.
Frågan bör i stället lösas genom en frivillig försäkringsordning
av det slag som flertalet kommuner redan har.
Den sakkunniges förslag: Överensstämmer med mitt.
Bakgrunden till min bedömning: I prop. 1987/88:102 om utveckling
av yrkesutbildningen i gymnasieskolan tog föredragande statsrådet upp
frågan om skadeståndsansvaret för gymnasieelever i arbetsplatsförlagd
utbildning. Han var benägen att se det som mest naturligt att skolhu-
vudmannen har ett principalansvar för eleverna. Han förordade att hu-
vudmännen i avtalen med de företag som tog emot elever klargjorde att
skolan har principalansvaret. Vad han sålunda anfört skulle avse för-
söksverksamheten. Före ett slutligt ställningstagande i ansvarighetsfrågan
ämnade han dock låta utreda frågan särskilt.
Sedermera förordnades justitierådet Bertil Bengtsson att som särskild
sakkunnig belysa frågan om principalansvaret för elever i sådan gymna-
sial utbildning där utbildningen i väsentlig mån är arbetsplatsförlagd.
Bertil Bengtsson redovisade i april 1990 sina överväganden i departe-
mentspromemorian (Ds 1990:30) Skadestånd vid gymnasieutbildning
på arbetsplatser.
Efter en genomgång av rättsläget i olika skadesituationer drar utred-
aren den slutsatsen att det råder en betydande oklarhet om hur långt
skolans och företagets ansvar går när elever vållar skador på arbetsplat-
sen. Å andra sidan framhåller utredaren att det finns en försäkringsord-
ning som i allt väsentligt täcker de skador som kan förväntas uppkom-
ma och som dessutom i stor omfattning medför att tvister om ansvars-
fördelningen inte behöver uppkomma.
Den försäkring det är fråga om är kommunernas ansvarsförsäkring.
Genom en särskild klausul gäller denna försäkring bl.a. för person- och
sakskada som en elev orsakat, oberoende av vållande, samt förmögen-
hetsskada i följd av brott som drabbar arbetsgivare och anställda. Vidare
gäller försäkringen den skadeståndsskyldighet som enligt skadeståndsla-
gen åvilar arbetsgivaren för skador som drabbar annan elev eller tredje
man. Utredaren påpekar att enligt uppgift från kommunförbundet har
alla kommuner antingen tecknat sådan försäkring eller åtagit sig mot-
svarande ansvar när det gäller grundskole- eller gymnasieelevers hand-
lande under tid då de enligt gällande läroplan eller annars på skolans
initiativ vistas på en arbetsplats som ett led i pågående utbildning.
Kommunförbundet har i cirkulär den 21 juni 1988 rekommenderat
kommunerna att komplettera gällande ansvarsförsäkring så att detta för-
173
säkringsskydd klart också gäller den försöksverksamhet där arbetsplats-
förlagd gymnasieutbildning ingår.
Beträffande försäkringsordningen gör utredaren bl.a. följande be-
dömningar.
”Genom denna försäkringsordning har alltså skolan åtagit sig
att bära ansvar för de allra flesta skador som denna utredning
avser, och dessutom för skador i de liknande situationer som
förut berörts (praktisk arbetslivsorientering m.m.). Såvitt ang-
år skador tillfogade företaget (och dess anställda) går försäk-
ringsskyddet ännu längre genom att det räcker med att elever
orsakat skadan, även om han inte varit oaktsam. Vidare inne-
håller ansvarsförsäkringen i denna del inget undantag för ska-
da som omhändertagits av den försäkrade eller annan för
hans räkning, vilket är en praktiskt viktig utvidgning av skyd-
det. Utanför faller i stort sett bara vissa speciella skadetyper;
bl.a. kan nämnas att försäkringsvillkoren innehåller undantag
angående vissa skador orsakade vid luftfart och sjöfart samt
vissa miljöskador m.m. Genom att försäkringen bara gäller
förmögen hetsskada vållade genom brottslig gärning utesluts
vidare vissa fall av ansvar för ren förmögenhetsskada (se 4
ovan). Det är fallet med sådan ersättningsskyldighet för dessa
skador som grundas på kontraktsförhållande och därför inte
förutsätter brott (jfr 3:1 1 st. SkL). Om eleven genom något
misstag i samband med arbetsuppgifterna tillfogar antingen
företaget eller företagets medkontrahent en ekonomisk förlust
av denna typ, gäller alltså inte ansvarsförsäkringen. Denna
sistnämnda situation torde vara den enda lucka i försäkrings-
skyddet som kan tänkas få praktisk betydelse, men sannolikt
är inte heller sådana skadehändelser så värst vanliga.”
Utredaren anför härefter att enligt uppgift från kommunförbundet
har denna försäkringsform fungerat väl. Inga problem hade anmälts va-
re sig från kommunerna eller från försäkringsbolagen. Uppfattningen
syntes, enligt utredaren, vara densamma på försäkringshåll. Stockholms
kommun, som inte tecknat någon försäkring men som reglerade skador
efter samma riktlinjer som kommunalansvarsförsäkringens, hade inte
heller märkt några olägenheter av den ordningen.
Utredaren sammanfattar sin bedömning av försäkringsordningen på
följande sätt.
”Man kan i alla händelser konstatera, att liksom på flera and-
ra liknande områden ett krångligt skadeståndsproblem visat
sig kunna lösas till en väsentlig del med hjälp av en utvidgad
ansvarsförsäkring. Förhållandet måste rimligen få betydelse
för frågan om lagstiftning är behövlig i sammanhanget.”
Utredaren tar härefter upp en diskussion om de skäl som kan finnas
för och emot en lagstiftning samt om de krav som kan ställas på en lag-
stiftning i frågan.
Den oklarhet som i konkreta fall kan råda om fördelning av ansvaret
mellan skolan och företaget ser utredaren inte som något väsentligt skäl
Prop. 1990/91:85
174
för lagstiftning. Enligt utredaren torde det bli svårt att i lagtext precisera
hur gränsen skall dras i alla de skiftande situationer som kan föreligga.
En lagreglering kunde blott ge vissa allmänna anvisningar om förhållan-
den som bör beaktas vid ansvarsfördelningen. Utredaren anmärker här-
till att gränsdragningen inte är aktuell med försäkringslösningen.
Utredaren har däremot funnit skäl att närmare undersöka huruvida
hänsyn till utomstående skadelidande kunde motivera lagstiftning. För
dem torde det ofta vara naturligt att i första hand vända sig till företaget
med sina ersättningskrav. Det kunde då i varje fall diskuteras om det in-
te vore av värde med en lagreglering som slog fast ett solidariskt ansvar
för skolan och företaget gentemot tredje man. Däremot skulle reglering-
en inte behandla hur den slutliga fördelningen skulle göras.
Om en lagstiftning skulle komma till stånd funnes emellertid skäl lå-
ta den avse också annan arbetsplatsförlagd utbildning än gymnasieut-
bildningen. En begränsning till endast den utbildningen tedde sig enligt
utredaren som en halvmesyr. Med hänsyn till att lagstiftningen inte
kunde ge några exakta gränser för ansvaret syntes den ändå bli av be-
gränsat värde för tredje man.
Utredarens slutliga ställningstagande är att han inte kan förorda att
lagstiftning sker på området. I stället förordar han en frivillig försäk-
ringslösning. Han understryker att försäkringsordningen till stor del un-
danröjer oklarheterna i det skadeståndsrättsliga läget. Vidare framhåller
han att försäkringslösningen i sina verkningar stämmer väl med vad
som ansågs som en lämplig lösning av föredragande statsrådet vid fram-
läggandet av propositionen om försöksverksamheten med arbetsplatsför-
lagd utbildning.
För den händelse man ändå skulle föredra en lagstiftning har utred-
aren lagt fram ett förslag till sådan. Förslaget i denna återfinns i departe-
mentspromemorian Ds 1990:3 skadestånd vid gymnasieutbildning på ar-
betsplater.
Jag delar den sakkunniges mening att en frivillig försäkringslösning
är att föredra framför en särskild lagstiftning för detta område. Försäk-
ringsformen finns och har vid spridning bland skolhuvudmännen. Den
medför att skadeståndsprocesser i allt väsentligt kan undvikas i de fall
då en elev orsakar skada för företaget eller för tredje man. Försäkrings-
lösningen ger dessutom i allt väsentligt den ansvarsfördelning som an-
sågs som den rimliga när försöksverksamheten med arbetsplatsförlagd
utbildning inleddes. Försäkringslösningen har vidare den stora fördelen
att inom den kan hanteras också andra arbetsplatsförlagda utbildnings-
inslag, t.ex. inom den kommunala vuxenutbildningen.
Prop. 1990/91:85
175
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Elevernas hemkommuner skall i princip svara för
kostnaderna för alla elevers resor mellan bostaden och skolan
fram till och med första kalenderhalvåret det år eleverna fyller
20 år. Detta förhållande skall framgå av lag. I lagen bemyndigas
regeringen att meddela närmare föreskrifter.
Skälen for mitt förslag: Enligt den nuvarande ordningen betalas ett
särskilt statsbidrag ut för gymnasieelevernas resor. 1 och med att riksda-
gen antog förslagen i ansvarspropositionen kommer detta statsbidrag att
från och med den 1 juli 1991 att ingå i det statsbidrag som skall utgå till
hemkommunen. 1 linje med detta bör även ansvaret för elevernas resor
mellan bostaden och skolan föras över på hemkommunen. Ansvaret för
elevernas resor bör i likhet med i dag omfatta elever fram till och med
det första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år och avse alla elever oav-
sett vilken skolform de går i. Vidare bör ansvaret inte avse helt korta re-
sor. Huvudprincipen bör således liksom tidigare vara att den som har
minst sex kilometer till skolan bör ha rätt till kostnadsfria resor. I vissa
fall förekommer extremt höga resekostnader om en elev t.ex. inte har
möjlighet att utnyttja kollektiva färdmedel. Jag anser för min del att det
inte är möjligt att i sådant fall garantera full kostnadsersättning. Regle-
ringen av kommunernas ansvar för elevernas resor bör inte göras i skol-
lagen, eftersom ansvaret gäller alla i en viss ålderskategori, oavsett om
eleven får sin utbildning inom det offentliga skolväsendet eller annorstä-
des. Behövliga bestämmelser bör i stället tas in i en särskild lag. 1 lagen
bör anges endast huvudprinciperna för kostnadsansvaret och regeringen
bemyndigas att meddela närmare föreskrifter.
De förslag som jag nu har lagt fram föranleder följdändringar i vissa
andra lagar än de som jag har tagit upp här. Andringsbehovet hänger
samman med förändrade begrepp både när det gäller gymnasieskolan
och vuxenutbildningen. Nya eller förskjutna begrepp påverkar sålunda
sekretesslagen (1980:100), kommunalskattelagen (1928:370) och lagen
(1962:381) om allmän försäkring.
Följdändringarna i de nu nämnda tre lagarna behöver dock inte vara
genomförda förrän utbildning enligt de nya bestämmelserna i skollagen
inleds, dvs. till den 1 juli 1992. Med hänsyn till det och då jag förutser
att åtminstone sekretesslagen torde komma att påverkas ytterligare av
förslag som jag avser att lägga fram inom kort anser jag det lämpligast
att något låta anstå med förslag om följdändringarna. Därmed undviks
att mot varandra stridande förslag till ändringar i en och samma lag fö-
reläggs riksdagen under ett och samma riksmöte.
176
Prop. 1990/91:85
Mitt förslag: Den nya lagstiftningen om gymnasieskolan och
vuxenutbildningen träder i kraft den 1 juli 1991 men skall gälla
först för sådan undervisning som börjar efter den 1 juli 1992,
dvs. i praktiken med höstterminen 1992.
För läsåret 1991/92 skall nuvarande regler i princip gälla.
Vissa modifikationer görs dock beroende bl.a. på det nya
statsbidragssystem som gäller från den 1 juli 1991 och på att
skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna upphör från samma
dag.
En gymnasieutbildning, som har påbörjats före den 1 juli
1992 men då inte avslutats, skall i princip fortsatt anordnas
enligt äldre bestämmelser, till dess eleverna har avslutat den.
Kommuner eller landstingskommuner som vid
ikraftträdandet fick anordna gymnasieutbildning på linjer skall
under en övergångstid fram till och med läsåret 1994/95 med
vissa undantag ha rätt att ta in elever på dessa linjer.
Skälen for mitt forslag: Den nya gymnasieskolan och den reformera-
de vuxenutbildningen bör införas från och med den 1 juli 1992, dvs. i
praktiken med läsåret 1992/93. Dessförinnan föreligger inte de praktiska
förutsättningarna för att anordna utbildning enligt de nya reglerna. Där-
emot måste givetvis ansökningsförfaranden och andra förberedelser med
sikte på de nya systemen kunna börja tidigare. Ikraftträdandebestämmel-
sen bör därför utformas så att den nya lagstiftningen visserligen träder i
kraft den 1 juli 1991 men tillämpas först i fråga om utbildning som äger
rum efter den I juli 1992, om inte annat särskilt anges i övergångsbe-
stämmelserna. För utbildning som äger rum före den 1 juli 1992 skall i
princip gälla äldre bestämmelser.
Undantag från dessa huvudregler är betingade av olika skäl. Såvitt
gäller de äldre reglerna kan de inte till alla delar tillämpas fram till
halvårsskiftet 1992 bl.a. därför att myndigheter som skolöverstyrelsen
och länsskolnämnderna har upphört redan med utgången av juni 1991.
Vidare nödvändiggör det nya statsbidragssystem som gäller från den I
juli 1991 att vissa äldre regler om interkommunal ersättning ersätts av
andra regler.
När det gäller den interkommunala ersättningen anser jag att man
redan för perioden den 1 juli 1991 - 30 juni 1992 kan tillämpa den
princip som därefter avses bii gällande. Den innebär att den anordnande
kommunen har rätt till ersättning för sina kostnader för eleven - beräk-
nade efter den kommunalrättsliga självkostnadsprincipen - från elevens
hemkommun. Det är ju hemkommunen som uppbär statsbidraget.
Skolöverstyrelsens och länsskolnämndernas uppgifter får föras över
till andra. En del av dessa uppgifter avser beslut om mottagande till ut-
bildning. Sådana beslut bör ankomma enbart på resp, styrelse i den
177
12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85
kommun där mottagande är aktuellt. Styrelsens beslut bör - såsom i den
nya ordningen - få överklagas till länsrätt av sökanden.
Av de övergångsbestämmelser som jag i övrigt bedömt vara behövliga
vill jag här behandla endast en ytterligare. Den gäller bestämmelserna i
7 kap. vuxenutbildningslagen om uppdragsutbildning m.m. På det om-
rådet föreslår jag att en ny lag skall införas den 1 juli 1991. Bestämmel-
serna i det nämnda kapitlet skall då naturligen inte tillämpas vidare.
Prop. 1990/91:85
178
I enlighet med vad jag har anfört har inom utbildningsdepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i skollagen (1985:1100),
2. lagom ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
3. lagom uppdragsutbildning i vissa fall,
4. lag om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor.
Lagförslaget under 2. har upprättats i samråd med chefen för social-
departetmentet
1 kap. Allmänna föreskrifter
För vuxna anordnar det allmänna utbildning i form av kommunal vux-
enutbildning (komvux), vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda
(särvux) och svenskundervisning för invandrare (sfi).
Komvux, särvux och sfi bildar det offentliga skolväsendet för vuxna.
Dessutom finns särskilda utbildningsformer som anordnas av det all-
männa som komplettering till vuxenutbildningen inom det offentliga
skolväsendet för vuxna.
I paragrafen anges vilka typer av utbildning som anordas inom det of-
fentliga skolväsendet för vuxna. Samtliga skolformer för vuxna som in-
går i detta återfinns nu i skollagen. Begreppet komvux har fått en annan
innebörd än tidigare och blivit ett samlingsnamn för grundläggande och
gymnasial vuxenutbildning samt påbyggnadsutbildning. Reglerna om
komvux återfinns i 11 kap. Sfi som tidigare stod utanför det offentliga
skolväsendet ingår nu i detta. Reglerna om sfi återfinns i 13 kap. Regler-
na för särvux återfinns i 12 kap.
Kommuner och landstingskommuner är huvudmän för komvux.
Landstingskommuner och i vissa fall kommuner är huvudmän för
särvux.
Kommunerna är huvudmän för svenskundervisning för invandrare.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om vilka som får vara huvud-
män för de olika delarna av det offentliga skolväsendet, har ändrats till
följd av förändringarna i 8 §. Huvudmannens ansvar regleras dock något
olika. Således är kommunerna skyldiga att erbjuda grundläggande vux-
enutbildning och sfi medan huvudmännen endast är skyldiga att sträva
efter att tillgodose behovet av de övriga utbildningarna. Reglerna om
detta återfinns i skolformskapitlen. Där finns också regler om under vil-
ka förutsättningar landstingskommunerna får vara huvudmän för kom-
vux och särvux.
Prop. 1990/91:85
179
Allmänna bestämmelser
1 detta kapitel ges föreskrifter om sådan utbildning inom det offentliga
skolväsendet för barn och ungdom som är avsedd att påbörjas av ungdo-
mar efter avslutad grundskoleutbildning eller motsvarande fram till och
med det första kalenderhalvåret det år de fyller tjugo år. Denna utbild-
ning bildar gymnasieskolan.
Bestämmelserna i detta kapitel gäller endast ungdomar som är bosat-
ta i landet.
Av första stycket framgår att gymnasieskolan omfattar all utbildning
inom det offentliga skolväsendet för ungdomar i en viss ålder. Utbild-
ningen i gymnasieskolan har utvidgats i förhållande till vad som gäller i
dag. Den utbildning som utgör gymnasieskolan omfattar således all ut-
bildning inom det offentliga skolväsendet för ungdomar efter avslutad
grundskoleutbildningen eller motsvarande utbildning. Utbildningen
skall dock påbörjas senast under det första kalenderhalvåret det år de
fyller 20 år. Uttrycket efter avslutad grundskoleutbildningen innebär att
ungdomarna har gått i grundskolan och slutat denna men häri ligger in-
te något krav på att ungdomarna skall ha slutfört sista årskursen. Även
ungdomar som av någon anledning inte har slutfört sista årskursen men
som i och med att de fyllt 16 år har fullgjort skolplikten omfattas av
denna bestämmelse. I och med att ungdomarna skall ha gått i grundsko-
lan för att kunna börja i gymnasieskolan kommer denna inte att vara
öppen för elever från särskolan. De ungdomar som i och för sig en gång
har gått i grundskolan men som har flyttat över till särskolan får inte
heller gå i gymnasieskolan eftersom de inte kan anse ha avslutat grund-
skoleutbildning. Motsvarande utbildning som grundskolan kan t.ex. va-
ra sameskolan eller en godkänd fristående skola.
1 andra stycket framgår att gymnasieskolan endast omfattar ungdomar
som är bosatta i landet. Det räcker att det kan fastställas att ungdomarna
är bosatta i landet. Det har ingen betydelse om de är svenska eller ut-
ländska medborgare eller statslösa. Liksom vid tillämpningen av den
nuvarande skollagen bör som bosatt i landet räknas den som rätteligen
skall vara kyrkobokförd här. Se vidare prop. 1985/86:10 sid. 81 f. I 15
kap. 5 § ges regeringen ett bemyndigande att meddela bestämmelser om
vad som skall gälla för ungdomar som inte anses vara bosatta i landet.
Eleverna skall ha inflytande över hur deras utbildning utformas.
I denna paragraf ges en allmän bestämmelse om att eleverna skall ha in-
flytande över hur deras utbildning utformas. Bakgrunden till bestäm-
melsen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.3.
Utbildningen i gymnasieskolan skall utgöras dels av utbildning på natio-
nella program, som omfattar tre årskurser, dels av utbildning på indi-
viduella program.
Prop. 1990/91:85
180
Inom de nationella programmen kan finnas olika grenar. Grenarna
kan vara nationellt eller lokalt fastställda. Regeringen får meddela när-
mare föreskrifter om grenarna.
Av paragrafen framgår att utbildningen kan ske dels på nationella pro-
gram, dels på individuella program. De nationella programmen skall
alltid omfatta tre årskurser. Genom de nationella programmen ges en
garanti för en likvärdig utbildning. Dessa program svarar närmast mot
linjerna i det befintliga systemet. Programmen avses dock vara bredare
och ge andra möjligheter till ämneskombinationer än det gamla gymna-
siet. Programmen kan vara uppdelade på olika grenar. Grenarna kan
vara nationellt eller lokalt fastställda. Någon föreskrift om vilken kom-
munal instans som skall fastställa en lokal gren ges inte. Det får ankom-
ma på kommunen om beslutet skall fattas av fullmäktige eller styrelsen
för utbildningen. Motsvarande gäller om en landstingskommun vill in-
rätta en lokal gren inom ett program som den anordnar. Regeringen
kan ge föreskrifter om hur grenarna skall utformas. Sådana föreskrifter
kan behövas för att lokala grenar kvalitetsmässigt skall bli i paritet med
nationella grenar.
De nationella programmen skall vara grund för fortsatt utbildning på
högskolenivå och för yrkesverksamhet.
Vilka de nationella programmen är framgår av bilaga 1. Vissa be-
stämmelser om utbildningens omfattning på nationella program (tim-
planer) framgår av bilaga 2. Ytterligare föreskrifter om timplaner får
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Varje kommun skall informera om de nationella programmen och
om möjligheterna att få utbildning på individuella program.
Första stycket har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.1.
Av andra stycket framgår att vissa delar av timplanerna fastställs av
riksdagen men att regeringen ges bemyndigande att fastställa resterande
delar.
Av tredje stycket framgår att kommunerna har en skyldighet att in-
formera om vilka olika nationella program som finns över huvud taget
och om vilka som kommunen anordnar eller erbjuder. Vidare skall
kommunen även informera om vilka möjligheter det finns att kunna få
ett individuellt program.. Denna informationsskyldighet är av vikt för
att landets ungdomar skall kunna överblicka sina utbildningsmöjlighe-
ter i ett system där den statliga detaljplaneringen har tagits bort.
Erbjudande om utbildning på de nationella programmen
Varje kommun är skyldig att erbjuda utbildning på nationella program
för samtliga de ungdomar i kommunen som avses i 1 § förutsatt att de
1. har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande och
2. inte tidigare har gått igenom utbildning på ett nationellt program
eller likvärdig utbildning.
Prop. 1990/91:85
181
Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av nationella program.
Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas
med hänsyn till elevernas önskemål.
Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen
eller i en annan kommun eller landstingskommun i enlighet med sam-
verkansavtal. Två eller flera kommuner som gemensamt erbjuder en ut-
bildning på ett nationellt program bildar ett samverkansområde för den
utbildningen. Kommuner som har slutit samverkansavtal med en lands-
tingskommun om en viss utbildning som landstingskommunen anord-
nar bildar ett samverkansområde för den utbildningen.
Av paragrafen framgår vilka skyldigheter kommunerna har när det gäl-
ler de nationella programmen och hur de kan uppfylla dessa skyldighe-
ter. Detta har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen, avsnitt
3.3.2.
I första stycket anges vilka ungdomar som kommunen skall erbjuda
utbildning på nationella program. Ungdomarna skall för det första upp-
fylla kraven i 1 §, vilket innebär att erbjudandet omfattar åren från det
ungdomarna har avslutat grundskoleutbildningen fram till första kalen-
derhalvåret det år de fyller 20 år. För det andra skall ungdomarna upp-
fylla två andra krav. Ungdomarna skall således ha slutfört sista årskur-
sen i grundskolan eller motsvarande skola och de skall inte tidigare ha
genomgått en utbildning på ett nationellt program eller likvärdig utbild-
ning. I och med kravet att ungdomarna skall ha slutfört sista årskursen i
grundskolan ställs ett kompetenskrav upp för att få börja på ett natio-
nellt program. Samma kompetens kan i och för sig också uppnås genom
att gå i en motsvarande skola, t.ex. godkänd fristående skola. Ungdomar-
na är vidare inte berättigade till två fullständiga utbildningar på ett na-
tionellt program eller motsvarande. Med likvärdig utbildning avses t.ex.
att någon har genomgått ett individuellt program som när det gäller äm-
nen och studietid etc. kan likställas med ett nationellt program. Den
som har avbrutit ett nationellt program kan dock ha rätt att få börja på
nytt på något sådant program.
Landstingskommunerna får anordna utbildning endast på sådana natio-
nella program som avser naturbruk och omvårdnad.
Om en landstingskommun anordnar sådan utbildning som avses i
första stycket, får kommuner som ingår i landstingskommunen inte an-
ordna samma utbildning utan överenskommelse med landstingskommu-
nen.
Prop. 1990/91:85
Av denna bestämmelse framgår att landstingskommunerna får anordna
utbildning på sådana nationella program som avser naturbruk och om-
vårdnad. Landstingskommunen får inte anordna utbildning på några
andra program än de nämnda. Landstingskommunernas rätt att anordna
utbildning enligt ovan är exklusiv i den bemärkelsen att om en lands-
tingskommun anordnar utbildningen får en kommun inom landstings-
området i fråga som ingår i landstingskommunen inte anordna den utan
medgivande av landstingskommunen. Kommunerna får alltså anordna
sådana utbildningar endast efter överenskommelse med landstingskom-
munen eller i de fall landstingskommunen inte anordnar utbildningen.
182
Det är dock inte något förbud för kommunerna inom en landstings-
kommun att sluta samverkansavtal med en annan landstingskommun.
l ör svårt rörelsehindrade ungdomar får de kommuner som regeringen
bestämmer i sin gymnasieskola anordna speciellt anpassad utbildning
(gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning).
Särskilda bestämmelser om Rh-anpassad utbildning finns i 27 - 32
§§.
Av denna bestämmelse framgår att det är regeringen som får avgöra var
i landet gymnasieskolor med Rh-anpassad utbildning skall finnas. Med
Rh-anpassad utbildning avses specialan passad utbildning för sådana ung-
domar som är svårt rörelsehindrade. Gymnasieskolor med Rh-anpassad
utbildning finns för närvarande i Göteborg, Stockholm och Umeå.
Mottagande av sökande till de nationella programmen
Den som av sin hemkommun skall erbjudas utbildning på ett nationellt
program enligt 5 § första stycket är behörig sökande till en sådan utbild-
ning var som helst i landet.
Av behöriga sökande till de nationella program som anordnas i en
kommun eller för ett samverkansområde skall i första hand tas emot de
som är hemmahörande i den kommun som anordnar utbildningen och
de som är hemmahörande i en kommun som tillhör samverkansområ-
det för utbildningen.
Med sådana sökande som avses i andra stycket skall jämställas
1. de som med hänsyn till sina personliga förhållanden har särskilda
skäl att få gå i den gymnasieskola dit de har sökt,
2. de som är hemmahörande i en kommun som inte erbjuder del
sökta programmet och
3. de som har sökt till gymnasieskolan ifråga under åberopande av
att där, inom det sökta programmet, anordnas en gren som inte erbjuds
av hemkommunen.
I denna paragraf ges bestämmelser om behörighet att tas emot på natio-
nella program och om företräde för vissa sökande. Bestämmelserna har
behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.4.
Av första stycket framgår att ungdomar som av sin hemkommun, dvs.
den kommun som avses i 1 kap. 15 §, skall erbjudas gymnasieutbildning
på ett nationellt program är behöriga sökanden till en sådan utbildning
var som helst i landet. Vilka de ungdomar är som skall erbjudas utbild-
ning på ett nationellt program framgår av 5 §. Aven om ungdomarna är
behöriga sökanden till en utbildning följer inte automatiskt att de skall
behandlas som förstahandssökande i alla kommuner. Vilka ungdomar
som skall behandlas som förstahandssökandcn framgår av andra och
tredje styckena. Av andra stycket framgår att de ungdomar som är hem-
mahörande i den kommun som anordnar utbildningen och de som är
hemmahörande i de kommuner som har slutit samverkansavtal med
den anordnande kommunen i första hand skall tas in på utbildningen.
I tredje stycket anges vilka ungdomar som skall likställas med dem
som i första hand skall tas in på utbildningen. Det gäller här tre olika
Prop. 1990/91:85
183
fall. I punkten 1 behandlas de som av personliga förhållanden har sär- Prop. 1990/91:85
skilda skäl att få gå i den gymnasieskola som de sökt till. Därmed avses
sådana fall då den sökandes hemkommun i och för sig erbjuder utbild-
ningen men den sökanden av något personligt skäl vill gå i en annan
gymnasieskola. Men den sökande har inte på grund av denna bestäm-
melse ett fritt val. Det krävs sålunda särskilda skäl för att den sökande
skall likställas med förstahandssökande. Särskilda skäl kan t.ex. föreligga
i följande fall. Om en sökande bor på landsbygden i en kommun och
har släktingar i en tätort i en annan kommun hos vilka han kan få bo
kan han bli behandlad som förstahandssökande i den kommunen. Be-
stämmelsen kan användas också för barn till utlandssvenskar, som kan
få bostad t. ex. hos en släkting inför studier i svensk gymnasieskola. Sär-
skilda skäl kan också vara att ungdomarna tidigare har blivit utsatt för
mobbning i hemkommunens skola.
1 punkten 2 behandlas det fall att hemkommunen inte erbjuder det
nationella program som den sökande vill gå på. Här kan ungdomarna
söka fritt till vilken kommun i landet som de vill.
I punkten 3 behandlas det fall att hemkommunen visserligen erbju-
der det sökta nationella programmet men inte den gren som den sökan-
de vill ha. Den sökande måste här söka till den andra kommunen redan
till årskurs 1 även om programmet inte är uppdelat i grenar under för-
sta årskursen. Med gren avses både nationellt och lokalt utformade såda-
na. Om en kommun anordnar en lokalt utformad gren kan i princip
ungdomar från hela landet söka till den.
Regeringen kan för vissa utbildningar fastställa det område från vilket
sökanden i första hand skall tas emot.
I denna paragraf ges regeringen ett bemyndigande att föreskriva att vissa
utbildningar inom de nationella programmen skall vara riksrekryteran-
de. Det rör sig här om utbildningar som i och för sig utgör en nationellt
fastställd gren på ett nationellt program men som har en så speciell in-
riktning att den bör vara öppen för alla ungdomar i landet. Exempel på
sådana utbildningar vattenkraftutbildningen i Jokkmokk och glasblåsar-
utbildningen i Nybro. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna
motiveringen, avsnitt 3.3.5 och 5.10.1.
Innan en kommun eller en landstingskommun tar emot en sökande
som inte är hemmahörande i kommunen eller i samverkansområdet för
utbildningen skall yttrande inhämtas från sökandens hemkommun. Ytt-
rande behöver dock inte inhämtas, om det med hänsyn till tidigare ytt-
rande är onödigt.
Av denna paragraf framgår att kommuner och landstingskommuner
skall inhämta yttrande från hemkommunen innan de tar emot en sö-
kande som inte hör hemma i kommunen eller i samverkansområdet.
Yttrandet fyller två syften. Det kan dels ge information till hemkommu-
184
nen om att den sökande vill påbörja en utbildning någon annanstans än
i hemkommunen, dels ge information till den mottagande kommunen.
Yttrandet kan t.ex. avse frågan om elevens hemkommun erbjuder det
sökta programmet eller grenen och om hemkommunen är villig att be-
tala för utbildningen. Det kan även avse om den sökande tidigare har
genomgått utbildning på ett nationellt program. Yttrande behöver inte
inhämtas för varje sökande i t.ex. det fall att flera söker till samma ut-
bildning.
Styrelsen för utbildningen i den anordnande kommunen eller land-
stingskommunen beslutar om någon sökande inte skall tas emot därför
att han inte är behörig.
Styrelsen för utbildningen beslutar också om mottagande av en sö-
kande som inte är hemmahörande i kommunen eller samverkansområ-
det för utbildningen.
Styrelsens beslut enligt första och andra styckena får överklagas hos
länsrätten av sökanden. Länsrättens beslut får inte överklagas.
Styrelsen för utbildningen i den anordnande kommunen skall pröva
och besluta om en sökande är behörig att gå utbildningen. Detta inne-
bär för de nationella programmen att sökande skall uppfylla kraven i 5
§, dvs. ha slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande skola,
inte tidigare ha genomgått en utbildning på ett nationellt program och
inte heller vara äldre än vad som anges i 1 §. Behörighetsprövningen
skall göras för alla sökande, både de som är hemmahörande i kommu-
nen och i samverkansområdet och de som inte är det.
Styrelsen skall också besluta om en sökande från en annan kommun
skall tas emot på kommunens gymnasieskola. Härvid skall styrelsen ta
ställning till de frågor som behandlas i 8 §.
Av tredje stycket framgår att styrelsens beslut får överklagas till läns-
rätten. Länsrättens beslut går dock inte att överklaga. Skälet till detta be-
handlas i den allmänna motiveringen avsnitt 3.3.4.
En ansökan om att tas in på ett nationellt program skall skickas till sty-
relsen för utbildningen i den sökandes hemkommun. Om ansökan av-
ser ett nationellt program som anordnas av en annan kommun eller av
en landstingskommun, skall styrelsen omedelbart vidarebefordra ansö-
kan tiil styrelsen för utbildningen där.
Vilken kommun som i denna lag avses med hemkommun framgår av 1
kap. 15 §.
När det gäller ansökan från ungdomar som inte räknas som bosatta i
landet gäller de föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av 15
kap. 5 §.
Styrelsen för utbildningen skall för de fall ansökan avser en utbild-
ning som en annan kommun anordnar omedelbart skicka ansökan till
styrelsen för denna. Om ansökan avser både en utbildning i kommunen
och en i en annan kommun får styrelsen naturligtvis ta en kopia på an-
sökan och vidarebefordra den. Sådana kombinerade ansökningar torde
Prop. 1990/91:85
185
framförallt förekomma då olika program prioriteras i olika ordning av Prop. 1990/91:85
den sökande.
Erbjudande om utbildning på individuella program
Varje kommun är skyldig att erbjuda gymnasieutbildning i form av in-
dividuella program för de ungdomar i kommunen som avses i 1 § och
som inte har tagits in på något nationellt program. I fråga om elever
från särskolan gäller dock särskilda bestämmelser.
Ett individuellt program bör motsvara ett nationellt program eller
syfta till att stimulera eleven att senare gå över till utbildning på ett na-
tionellt program.
Utbildningen på ett individuellt program skall följa en plan, som
skall fastställas av styrelsen för utbildningen.
Av första stycket framgår att hemkommunen är skyldig att erbjuda de
ungdomar i kommunen som av någon anledning inte går på ett natio-
nellt program en annan utbildning. De ungdomar som har lämnat
grundskolan men som av någon anledning inte har slutfört sista årskur-
sen omfattas av denna bestämmelse. Dessa ungdomar kan inom ett indi-
viduellt program uppnå den kompetens som krävs för att börja på ett
nationellt program. Vad det individuella programmet i övrigt kan inne-
hålla har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.5.
Av andra stycket framgår att utbildningen antingen kan träda i stället
för en utbildning på ett nationellt program eller syfta till att slussa över
ungdomarna på ett nationellt program. I och med att det i bestämmel-
sen endast står att det individuella programmet bör motsvara ett natio-
nellt program finns det inget som hindrar att ett individuellt program
läggs upp på så sätt att det liknar det som i dag kallas gymnasial lärlings-
utbildning.
Av tredje stycket framgår att styrelsen för utbildningen skall lägga
upp en plan för det individuella programmet. Av denna plan skall det
t.ex. framgå vad utbildningen syftar till, vilka kurser som ingår i pro-
grammet och hur lång tid som planen omfattar. Planen skall därefter
fastställas av styrelsen för utbildningen. På detta sätt får eleven garantier
för att planen verkligen kommer att följas. Något formellt godkännande
från elevens sida kan inte anses vara nödvändigt eftersom det är frivilligt
från elevens sida om han vill fullfölja planen eller inte, men planen bör
läggas upp gemensamt med eleven. Om planen däremot skall ändras,
krävs elevens medgivande. Detta framgår av 20 §. Skälet till den ord-
ningen är att kommunen inte ensidigt bör kunna ändra förutsättningar-
na för utbildningen.
Regeringen får föreskriva att vissa utbildningar skall utgöra individuella
program som står öppna för sökande från hela landet.
Av paragrafen framgår att regeringen kan föreskriva att vissa utbildning-
ar som inte är nationella program kan sökas av alla ungdomar var de än
bor i landet. Ett exempel på sådan utbildning är utbildning för yrkes- Prop. 1990/91:85
dansare i Stockholm. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna mo-
tiveringen, avsnitt 5.11.1.
Intagning av elever
Styrelsen för utbildningen ansvarar för intagningen till de olika utbild-
ningar som anordnas inom kommunen eller landstingskommunen, om
inte annat följer av föreskrifter av regeringen.
Intagningsorganisationen får vara gemensam med en annan kommun
och gemensam för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning.
Föreskrifter om urval mellan behöriga sökande meddelas av rege-
ringen.
Beslut om intagning får inte överklagas.
Styrelsen för utbildningen ansvarar för att intagning sker på ett riktigt
sätt. Det finns dock inget i denna lag som hindrar att styrelsen delegerar
denna uppgift och det ligger i sakens natur att det praktiska intagnings-
arbetet läggs på ett kansli, där tjänstemän på styrelsens ansvar sköter
uppgiften. Regeringen kan dock meddela särskilda bestämmelser för vis-
sa utbildningar. Det kan här t.ex. vara fråga om riksrekryterande utbild-
ningar.
Av andra stycket framgår att en kommun kan anordna intagningen
gemensamt med en eller flera andra kommuner. En kommun kan
också ha en intagningsorganisation som är gemensam för gymnasiesko-
lan och den gymnasiala vuxenutbildningen.
I tredje stycket ges regeringen ett bemyndigande att meddela föreskrif-
ter om hur urval mellan olika sökande skall ske.
Av fjärde stycket framgår att styrelsens beslut inte får överklagas. Skä-
let till detta framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.7.
Elevernas rätt all fullfölja sin utbildning
Den som har tagits in på ett nationellt program i gymnasieskolan och
har påbörjat det, har rätt att fullfölja sin utbildning på det programmet i
kommunen eller inom samverkansområdet eller, om utbildningen har
en landstingskommun som huvudman, inom det landstingsområdet.
Detta gäller även om de förhållanden som låg till grund för mottagandet
ändras under studietiden.
Bestämmelsen i denna och följande två paragrafer har behandlats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.6.
I denna paragraf behandlas vissa frågor om elevens rätt att fullfölja
sin utbildning. Det sägs således att eleven har rätt att fullfölja utbild-
ningen inom det nationella program som han har kommit in på. Om
en elev har kommit in på ett visst program i årskurs 1 har han rätt att
fullfölja programmet. Någon rätt att gå en viss gren finns däremot inte.
Inför grenvalen i årskurs 2 gäller således att den som har bästa meriter
187
är den som i första hand får den gren som han önskar. Elevens rätt att
fullfölja utbildningen på ett program är inte knuten enbart till den
kommun där han har påbörjat utbildningen. Rätten att fullfölja gäller
inom den kommun där han har kommit in eller inom de kommuner
som kommunen har slutit samverkansavtal med beträffande den utbild-
ningen. När ett program anordnas parallellt i flera samverkande kom-
muner, kan de t. ex. fördela grenar mellan sig. Vid grendelning kan då
en elev anvisas plats på en skola i en annan kommun inom samverkans-
området där grenen anordnas. Givetvis förutsätts att kommunerna vid
fördelninen mellan olika skolor tar största möjliga hänsyn till elevernas
resvägar o. dyl. När det gäller en utbildning som anordnas av en land-
stingskommun gäller rätten att fullfölja utbildningen landstingsområdet.
Elevens rätt att fullfölja utbildningen gäller även om eleven flyttar
till en annan kommun under utbildningstiden. Också den elev som har
tagits in på en utbildning på grund av att han har särskilda skäl att få
gå i den kommunens gymnasieskola har rätt att fullfölja utbildningen
oberoende av om de särskilda skälen finns kvar.
En elev, som har tagits in på ett nationellt program eller på en viss gren
inom ett sådant program och påbörjat utbildningen men som därefter
flyttar från kommunen eller samverkansområdet för utbildningen, har
rätt att fullfölja utbildningen på det påbörjade programmet eller grenen
där den nya hemkommunen erbjuder sådan utbildning. Erbjuder den
nya hemkommunen inte programmet eller grenen har eleven rätt att ef-
ter eget val fullfölja sin utbildning i en annan kommun eller landstings-
kommun som anordnar utbildningen.
I denna paragraf ges ytterligare möjligheter än den som följer av 16 §
för en elev som flyttar till en annan kommun under pågående utbild-
ning. Om eleven flyttar till en kommun som själv anordnar eller har
samverkansavtal med en annan kommun som anordnar utbildningen
har eleven rätt att fortsätta på det program resp, den gren som han gick
på i den tidigare hemkommunen. Om däremot den nya hemkommu-
nen inte erbjuder programmet eller grenen får eleven själv välja fritt i
vilken kommuns gymnasieskola han vill fullfölja den påbörjade utbild-
ningen. Denna regel gör det möjligt att, i stället för att stanna kvar på
den gamla orten när familjen i övrigt flyttat, finna utbildningen nära
den nya hemorten, i fall då utbildningen saknas på den orten eller inom
dess samverkansområden.
För det fall att den nya hemkommunen inte erbjuder det program
eller den gren eleven har gått och eleven inte vill gå i en annan kom-
muns gymnasieskola har eleven även möjligheter att byta till ett annat
program eller en annan gren. Om detta inte är möjligt får eleven påbör-
ja en ny utbildning på ett annat nationellt program.
Elever som önskar fullfölja sin utbildning på en sådan gren inom ett na-
tionellt program som inte erbjuds av deras hemkommun bör, i mån av
plats, få flytta till gymnasieskolan i en kommun eller landstingskom-
mun där den önskade grenen anordnas. Styrelsen för utbildningen i den
Prop. 1990/91:85
188
kommun eller landstingskommun där grenen anordnas beslutar om så-
dant mottagande av en elev.
Styrelsens beslut får inte överklagas.
Syftet med denna bestämmelse är att, som ett led i målstyrningen, mark-
era det önskvärda i att kommunerna - i mån av plats - tillåter en elev att
få byta till en gren som inte erbjuds av hemkommunen. De fall som av-
ses här är de när eleven kommit in på ett nationellt program som hem-
kommunen erbjuder och gått årskurs 1 på programmet och därefter vill
välja en gren inom programmet som inte erbjuds. Någon rätt för eleven
att få byta till en annan kommun föreligger inte utan eleven bör få byta
i mån av plats. Elevens möjlighet att byta inom den egna kommunen
regleras inte eftersom det får anses vara en självklarhet att kommunen
inom sitt eget skolväsende försöker tillgodose sådana önskemål så långt
det är praktiskt rimligt.
Av andra stycket framgår att styrelsens beslut inte får överklagas. Det-
ta motiveras av att det inte föreligger någon rätt för eleverna att byta
utan styrelsens beslut grundar sig på en bedömning om plats finns.
Regeringen får meddela föreskrifter om vad som krävs för att flytta till
högre årskurs och om begränsningar i rätten att gå om årskurser.
Genom denna bestämmelse ges regeringen möjlighet att meddela före-
skrifter om vad som krävs för att flytta till en högre årskurs och om be-
gränsningar i rätten att gå om årskurser. Regeringen har i dag meddelat
sådana föreskrifter och de finns i gymnasieförordningen.
Den som har påbörjat utbildning på ett individuellt program i en kom-
mun har rätt att fullfölja programmet enligt den plan som fanns när ut-
bildningen inleddes.
Om eleven har medgivit att programmet ändras, har han rätt att full-
följa utbildningen på det ändrade programmet.
Av första stycket framgår att även den elev som går på ett individuellt
program har rätt att fullfölja det fastställda programmet. En förutsätt-
ningför att kunna ge eleven denna rättssäkerhet är att det individuella
programmet omfattas av en plan som har fastställts av ett behörigt organ
i kommunen. Den uppgiften ligger på styrelsen för utbildningen. Styrel-
sens skyldighet att fastställa en plan för utbildningen framgår av 13 §
tredje stycket.
1 andra stycket framgår att eleven och styrelsen för utbildningen kan
komma överens om att ändra programmet och fastställa ett annat. Om
så sker gäller rätten att fullfölja programmet naturligtvis det ändrade
programmet.
Prop. 1990/91:85
189
Kostnader
Prop. 1990/91:85
Utbildningen i gymnasieskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. De
skall utan kostnad ha tillgång till böcker, verktyg och andra hjälpmedel
som behövs för en tidsenlig utbildning. Huvudmannen får dock besluta
att eleverna skall hålla sig med enstaka egna hjälpmedel. I verksamheten
får också förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kost-
nad för eleverna.
Utbildningen i gymnasieskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. Denna
bestämmelse överensstämmer i stort sätt med 5 kap. 14 § skollagen i
dess äldre lydelse. Se kommentaren till denna paragraf prop. 1985/86:10
s. 106 f. Till skillnad från tidigare föreskrivs det inte längre att skrivma-
teriel skall vara fritt.
Interkommunal ersättning
En kommun som i sin gymnasieskola på ett nationellt program har tagit
in en elev som inte är hemmahörande i kommunen eller i samverkans-
området för utbildningen, har rätt till ersättning för sina kostnader för
elevens utbildning från elevens hemkommun.
En landstingskommun som i sin gymnasieskola på ett nationellt pro-
gram har tagit in en elev som inte är hemmahörande i en kommun som
har samverkansavtal med landstingskommunen, har rätt till ersättning
för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun.
Landstingskommunen får dock inte betinga sig högre ersättning från
hemkommunen än som svarar mot det statsbidrag som utgår dit för ele-
vens utbildning i gymnasieskolan.
Dessa bestämmelser behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt
3.3.8. Av bestämmelserna framgår att hemkommunen i princip skall be-
tala för elevernas skolgång. Om en elev genomgår utbildning i en annan
kommun eller i en landstingskommun skall elevens hemkommun såle-
des betala för skolgången där. Begränsningar i ersättningskraven gäller
dock. När det gäller förhållanden primärkommuner emellan är hem-
kommunen endast skyldig att betala den mottagande kommunens kost-
nader för utbildningen. Den mottagande kommunen skall således inte
göra någon vinst på att ta emot elever från en annan kommun. Om
kommunerna har samverkansavtal med varandra kan de givetvis kom-
ma överens om vilken ersättning de vill. Inget hindrar således att kom-
munerna kommer öve-ens om ett lägre pris.
Av skäl som också har utvecklats i den allmänna motiveringen före-
skrivs föi landstingskommunerna en snävare rätt att ta ut ersättning från
hemkommunerna än som gäller primärkommunerna emellan. Den läg-
re ersättningen har förutsatts bli tillämpad även i samverkansavtal med
landstingkommuner.
190
I fall som avses i 22 och 23 §§ är dock hemkommunen inte skyldig att
betala ersättning, om det är fråga om ett nationellt program eller gren
av sådant program som kommunen själv erbjuder, utom då eleven har
tagits emot med stöd av 8 § tredje stycket 1 och 3.
Denna bestämmelse behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt
3.3.8. Av bestämmelsen framgår vissa undantag från hemkommunens
skyldighet att betala för elever som går i gymnasieskola i en annan kom-
mun. Hemkommunen är således inte skyldig att betala för elever som
har tagits emot av en annan kommun om hemkommunen erbjuder
samma utbildning såvida inte eleven har tagits emot på grund av skäl
som anges i 8 § tredje stycket I. och 3, dvs. såvida eleven tagits emot på
grund av särskilda skäl eller på grund av att han sökt en gren som inte
erbjuds av hemkommunen.
När det gäller utbildning för döva, hörselskadade och svårt rörelsehind-
rade elever får regeringen fastställa den extra ersättning som skall läm-
nas för dessa elever.
Av bestämmelsen framgår att det är regeringen som fastställer den extra
ersättning som skall lämnas till de kommuner som anordnar utbildning
för döva, hörselskadade och svårt rörelsehindrade ungdomar. Utbild-
ning för dessa ungdomar är mer kostnadskrävande än för ungdomar
utan dessa handikapp. Extra ersättning, dvs. ersättning utöver den inter-
kommunala ersättning som betalas för icke handikappade elever, skall
således utgå. Den extra ersättningen bör vara lika för alla elever och bör
därför fastställas centralt.
Regeringen får föreskriva om skyldighet för hemkommunerna att betala
ersättning till den anordnande kommunen för sådan utbildning som av-
ses i 9 och 14 §§.
Av paragrafen framgår att regeringen får föreskriva att hemkommunen
skall betala för en elevs utbildning i en annan kommun om utbildning-
en sker på ett nationellt program som är riksrekryterande eller ett indi-
viduellt program som är öppet för sökande från hela landet.
Utbildning som är anpassad för svårt rörelsehindrade ungdomar (Rh-
anpassad utbildning) m. m.
I denna lag avses med svårt rörelsehindrad den som på grund av ett rö-
relsehinder eller, om även annat funktionshinder föreligger, sitt samlade
handikapp inte kan följa reguljär studiegång i gymnasieskolan och som
för att kunna genomföra gymnasiala studier behöver tillgång till en
gymnasieskola med Rh- anpassad utbildning och särskilda omvårdnads-
insatser i form av boende i elevhem, omvårdnad i boendet och habilite-
ring.
Prop. 1990/91:85
191
Ungdomar som är svårt rörelsehindrade har rätt att efter fullgjord
skolplikt få utbildning på ett nationellt program på en sådan gymnasie-
skola med Rh-anpassad utbildning som avses i 7 §. Rätten gäller intill
utgången av vårterminen det kalenderår då eleven fyller 21 år.
Om en elev har påbörjat utbildning i en gymnasieskola med Rh-
anpassad utbildning före utgången av vårterminen det kalenderår då
han fyller 21 år, skall han beredas möjlighet att fortsätta utbildningen
till utgången av vårterminen det kalenderår då han fyller 23 år, om det
behövs för att slutföra utbildningen.
En sådan gymnasieskola med Rh- anpassad utbildning som avses i 7 §
skall ta emot sökande från hela landet till den speciellt anpassade ut-
bildningen.
Frågor om intagning till Rh-anpassad utbildning vid vissa gymnasiesko-
lor och andra frågor om rätt till sådan utbildning enligt 7 § prövas av en
särskild nämnd, gemensam för sådana gymnasieskolor.
Nämnden skall ha minst sju och högst elva ledamöter. I nämnden
skall bl.a. finnas företrädare för gymnasieskolan och grundskolan samt
för de rörelsehindrade. Ledamöterna utses av regeringen.
Nämndens beslut i fråga om intagning eller i övrigt om rätt till ut-
bildning får överklagas endast av den som begärt utbildningen. Beslutet
överklagas hos länsrätten. Ett beslut får dock inte överklagas såvitt det
gäller placering vid en viss gymnasieskola.
Avgifter får inte tas ut för insatser för omvårdnad i boendet och habili-
tering som tillhandahålls av staten, kommun eller landstingskommun i
anslutning till gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning. Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
om avgifter för kost och logi.
Dessa bestämmelser behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt
3.3.9. Bestämmelser om de svårt rörelsehindrade elevernas rätt till ut-
bildning infördes genom prop. 1989/90:92, SoU20, rskr. 271 och är i
stort sett oförändrade. Bestämmelserna har kommenterats i den nyss
nämnda propositionen. Vissa ändringar har dock skett och de kommen-
teras nedan.
Bestämmelsen i 29 § har ändrats redaktionellt. Elevområdesbegrep-
pet har tagits bort. Det sägs nu i stället i paragrafen att sökande från he-
la landet skall tas emot till utbildningen. Detta medför dock ingen skill-
nad från vad som tidigare gällde.
Bestämmelsen i 30 § andra stycket har ändrats så till vida att det nu
endast står att i nämnden skall finnas bl.a. företrädare för grundskolan,
gymnasieskolan och för de rörelsehindrade, företrädare för statliga
myndigheter bör liksom tidigare finnas men vilka myndigheter det skall
gälla bör inte pekas ut direkt i lagen. Ledamöterna skall utses av rege-
ringen och inte av skolöverstyrelsen.
Bestämmelsen i 30 § tredje stycket har ändrats så till vida att överkla-
gande av nämndens beslut om intagning skall ske till länsrätten i likhet
med liknande beslut av styrelsen för gymnasieskolan.
Prop. 1990/91:85
192
Regeringen får föreskriva att utbildningen på nationella program får
fördelas på fler än tre läsår när det gäller utbildning för döva, hörselska-
dade och svårt rörelsehindrade.
Enligt 3 § skall nationella program omfatta tre läsår. När det gäller han-
dikappade elever kan längre tid behöva tas i anspråk. Undervisningen
av döva och hörselskadade är för närvarande som regel förlängd med ett
år. För att bestämmelserna om tiden smidigt skall kunna anpassas till
behoven har det delegerats till regeringen att besluta i vad mån utbild-
ningstiden skall förlängas utöver de tre läsår som är det normala för na-
tionella program.
Prop. 1990/91:85
193
13 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 85
11 kap. Kommunal vuxenutbildning (komvux)
Prop. 1990/91:85
Gemensamma bestämmelser
Komvux består av grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxenut-
bildning och påbyggnadsutbildning.
Av paragrafen framgår vilka utbildningsformer som finns inom kom-
vux. För gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning gäller i
skollagen samma regler men de är ändå att se som självständiga delar av
komvux. Det kan nämligen finnas skäl att skilja utbildningarna åt på
förordningsnivå, t. ex. i fråga om intagningen.
Grundläggande vuxenutbildning syftar till att ge vuxna sådana kunska-
per och färdigheter som de behöver för att delta i samhälls- och arbets-
liv. Den skall också syfta till att möjliggöra fortsatta studier.
Gymnasial vuxenutbildning syftar till att ge vuxna kunskaper och
färdigheter motsvarande de som ungdomar kan få genom gymnasiesko-
lan.
Påbyggnadsutbildning syftar till att ge vuxna en sådan utbildning
som leder till en ny nivå inom deras yrke eller till ett nytt yrke. Vad
som sägs i detta kapitel om gymnasial vuxenutbildning gäller också på-
byggnadsutbildning.
I denna bestämmelse anges syftet för komvux. För det närmare innehål-
let i den nya grundläggande vuxenutbildningen har redogjorts i avsnitt
4.4.1. Försia stycket anger syftet med denna utbildning. Inom syftet ligg-
er att möjliggöra fortsatta studier. Dessa kan vara av mycket olika slag.
Det kan vara studier såväl inom som utom det offentliga skolväsendet,
t.ex vid en folkhögskola, i en AMU-kurs eller inom personalutbildning.
I andra och tredje stycket anges syftet med gymnasial vuxenutbildning
respektive påbyggnadsutbildning. Det närmare innehållet i dessa utbild-
ningar har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.6).
Bestämmelserna om komvux gäller inte vuxna som behöver undervis-
ning motsvarande grundsärskolans eller träningsskolans. Beträffande så-
dana vuxna gäller i stället lagens bestämmelser om särvux.
Av bestämmelsen framgår att den som är berättigad till särvux inte har
rätt till grundläggande vuxenutbildning. Bestämmelserna om särvux
återfinns i 12 kap. Inget i bestämmelsen hindrar dock att samläsning fö-
rekommer om detta är lämpligt. Det är endast den som är i behov av
undervisning motsvarande grundsärskolans eller träningsskolans, dvs.
den utbildning som finns i särvux, som är utestängd från komvux. Här-
av följer att andra psykiskt utvecklingsstörda i och för sig är behöriga att
söka till utbildningen i komvux.
194
Eleverna skall ha inflytande över hur deras undervisning utformas.
Prop. 1990/91:85
Paragrafen innehåller en bestämmelse om elevinflytande. Motsvarande
bestämmelse med något varierande innehåll finns i varje skolformskapi-
tel. I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3) har närmare redogjorts
för reglerna om elevinflytande. Eleverna skall alltså ha inflytande över
utbildningen, inte endast över undervisningen. Inflytandet får dock inte
påverka de ramar som statsmakterna uppställt för utbildningen. Också
vissa lokala ramar, t.ex de ekonomiska , sätter gränser för inflytandet.
Utbildningen i komvux skall vara avgiftsfri för eleverna.
Såvitt gäller läroböcker, skrivmateriel, verktyg, skyddskläder och
andra därmed jämförliga hjälpmedel som varje elev har för eget bruk
och behåller som sin egendom, får huvudmannen bestämma att hjälp-
medlen skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbju-
das mot avgifter som högst motsvarar huvudmannens anskaffningskost-
nader.
I övrigt skall hjälpmedel som används i komvux tillhandahållas utan
kostnad för eleverna, om inte något annat följer av föreskrifter som
meddelas av regeringen.
Regeln motsvarar, med viss redaktionell förändring, 4 kap. 7 § vuxenut-
bildningslagen. För den utbildning inom grundläggande vuxenutbild-
ning som motsvarar nuvarande grundvux innebär bestämmelsen en utö-
kad möjlighet för kommunerna att ta ut ersättning för kostnader av ele-
verna. Kostnadsregeln finns närmare motiverad i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 4.9.4).
Kommuner och landstingskommuner får uppdra åt andra att anordna
komvux. Regeringen får meddela föreskrifter om vem som får ges ett så-
dant uppdrag och om villkor för det.
Paragrafen som har viss motsvarighet i 7 kap. 2 § vuxenutbildningsla-
gen, ger huvudmannen rätt att under förutsättningar som föreskrivs av
regeringen anlita annan, t.ex. ett studieförbund eller en folkhögskola,
för att anordna grundläggande vuxenutbildning. Denna möjlighet fanns
tidigare, dock endast för komvux i det begreppets betydelse enligt vux-
enutbildningslagen, men föreslås nu gälla för hela området för komvux
i dess nya omfattning. Motsvarande bestämmelse införs för särvux.
Regeln ger också utrymme för regeringen att föreskriva villkor för
kommunernas överlämnande av anordnandet till andra kommuner och
till landstingskommuner. Några sådana villkor är dock för närvarande
inte aktuella.
En betydelsefull skillnad mot tidigare reglering är att den utbildning
som överlämnas inte därigenom hamnar utanför det offentliga skolvä-
sendet. Endast i vissa undantagsfall, som framgår av följande paragraf,
skall skollagens regler inte gälla för den verksamhet kommunen på an-
givet sätt lämnat ifrån sig. Kommunen frånsäger sig således inte hela sitt
195
ansvar genom att lämna anordnandet av utbildningen till annan. T.ex.
gäller alltjämt reglerna om skolplan, rektor, kostnader för eleven etc.
Det är självklart att anledningarna och möjligheterna t.ex. för rektor att
kontrollera att utbildningen följer de riktlinjer som gäller för den, va-
rierar med den form utbildningen har. Det varierar även mellan skol-
formerna. Således har rektor för en gymnasieskola och en rektor i vux-
enutbildningen i viss mån skilda uppgifter men bådas uppgifter följer av
samma regler i skollagen. Är utbildningen förlagd till en arbetsplats kan
skollagens regler naturligtvis i praktiken inte tillämpas fullt ut.
Det åligger den kommun, som avser att överlåta någon del av anord-
nandet av det offentliga skolväsendet till annan, att först försäkra sig om
att denne kan uppfylla de krav som det offentliga skolväsendet ställer
på anordnaren. Denna kontroll måste sedan ske fortlöpande under den
tid uppdraget varar. Skulle det visa sig att en anordnare som inte upp-
fyller kraven, inte förmår vidta rättelse, måste kommunen säga upp det
uppdraget till upphörande.
7 §
För sådan komvux som anordnas av någon annan än en kommun eller
en landstingskommun gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 4-7 §§.
Vissa regler i skollagens andra kapitel vore det inte praktiskt rimligt att
tillämpa på en anordnare som inte är en kommun eller landstingskom-
mun. Det gäller bestämmelser om vilka som får visstidsanställas i det of-
fentliga skolväsendet som lärare eller för syouppgifter samt regler om
fortbildning av de anställda.
Prop. 1990/91:85
Huvudmannens ansvar
Varje kommun ansvarar för att de kommuninnevånare som enligt 10 §
har rätt till utbildningen och önskar delta i den, får det.
I paragrafen står den grundläggande regeln om kommunernas skyldig-
het att se till att kommuninnevånarna erbjuds den grundläggande vux-
enutbildning de behöver och önskar. Med kommunen avses således all-
tid elevens hemkommun. Vilken denna är framgår av I kap. 15 § skol-
lagen. Jag har utvecklat den närmare bakgrunden till paragrafen i av-
snitt 4.2.2. Kommunens skyldighet omfattar således att erbjuda utbild-
ningen. Det innebär att kommunen antingen själv anordnar utbildning-
en eller anlitar någon annan som gör det. Denna någon annan kan vara
en annan kommun med vilken kommunen träffat samarbetsavtal eller
en annan anordnare, t.ex ett studieförbund eller en folkhögskola. Rege-
ringen kan dock som framgår av 6 § ge föreskrifter om när ett sådant
uppdrag får ges eller villkoren för det. Gemensamt för alla erbjudanden
är att de typiskt sett måste ha sådant innehåll att eleverna bör kunna ac-
196
ceptera erbjudandet. Utformningen får alltså inte vara sådan att en ge-
nomsnittselev avböjer erbjudandet på grund av reseavstånd eller dylikt.
Kommuninnevånare är de som enligt I kap. 15 § skollagen har kom-
munen som sin hemkommun.
Varje kommun skall aktivt verka för att nå dem i kommunen som har
rätt till grundläggande vuxenutbildning och för att motivera dem att
delta i utbildningen.
Regeln, som anger kommunernas skyldighet att söka upp och motivera
dem som behöver utbildningen, har utvecklats i avsnitt 5.2.2.
Rätt att delta
Varje kommuninnevånare har rätt att delta i grundläggande vuxenut-
bildning från och med andra kalenderhalvåret det år han fyller 20 år,
om han saknar sådana färdigheter som normalt uppnås i grundskolan
och är bosatt i landet.
Regeringen får föreskriva att också den som inte är bosatt i landet
skall ha rätt att delta.
Den som har rätt att delta i grundläggande vuxenutbildning har rätt
att delta i sådan undervisning i en annan kommun om utbildningen
finns där.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte den som är intagen i
kriminal vårdsanstalt.
I första stycket anges de få behörighetskrav som finns för den grundläg-
gande vuxenutbildningen. Dessa prövas av styrelsen för utbildningen,
vilket framgår av 13 §. Beslut om att ta emot en elev i utbildningen be-
tecknas som beslut om mottagande. Det innefattar således både beslut
om att ta emot en elev från en annan kommun och behörighetspröv-
ning. Om styrelsen avslår en ansökan därför att den sökande inte upp-
fyller behörighetskraven kan han, vilket framgår av 12 §, klaga på beslu-
tet till länsrätten. Inget hindrar honom emellertid att komma in med en
ny ansökan som i så fall prövas på samma sätt som tidigare. Den som
mot sin vilja skiljts från undervisningen får dock återinträda endast om
det finns särskilda skäl för det. Se närmare om detta under 12 §.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1.1) har skälen för gränsdrag-
ningen mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen utvecklats. Till
vuxenutbildningen hör eleven således från och med andra kalenderhal-
våret det år han fyller 20 år. Den som dessförinnan är i behov av grund-
läggande vuxenutbildning har alltså att vända sig till huvudmannen för
gymnasieskolan. Det är dock att märka att bestämmelserna om gymna-
sieskolan inte gäller elever från särskolan (Jfr under 5 kap. 1 §). Vad
som menas med uttrycket "bosatt i landet" framgår av specialmotive-
ringen till 5 kap. 1 §.
En sökande som har genomgått grundskola eller motsvarande, kan
ändå sakna relevanta kunskaper och färdigheter, och följaktligen vara
behörig att delta i grundläggande vuxenutbildning.
Prop. 1990/91:85
197
Andra stycket motsvaras av en bestämmelse i 8 kap. 2a § vuxenut- Prop. 1990/91:85
bildningslägen, giltig för hela den lagen.
Det tredje stycket anger vuxnas rätt att få grundläggande vuxenutbild-
ning var som helst i riket. En förutsättning är dock att utbildningen
över huvud taget finns anordnad i kommunen. Det innebär att en kom-
mun, som fullgör sin skyldighet att erbjuda sina invånare vuxenutbild-
ning genom att köpa in sig hos någon annan, inte behöver inrätta
grundläggande vuxenutbildning endast för elever från andra kommuner.
Förekommer utbildningen i kommunen är kommunen dock skyldig att
ta emot en sökande från en annan kommun. Eftersom något urvalsför-
farande inte förekommer i grundläggande vuxenutbildning blir därmed
den som uppfyller behörighetsvillkoren omedelbart berättigad till ut-
bildning i den aktuella kommunen.
I fjärde stycket anges att bestämmelserna i paragrafen om rätt till ut-
bildningen inte gäller den som är intagen i kriminalvårdsanstalt. Det är
kriminalvårdens myndigheter, inte kommunerna, som ansvarar för de
intagnas utbildning. De kriminalvårdande myndigheterna kan dock en-
ligt lagen om uppdragsutbildning anlita kommunerna för utbildning
motsvarande grundläggande vuxenutbildning.
Anmälan
Den som vill delta i grundläggande vuxenutbildning skall anmäla detta
lill styrelsen för utbildningen i sin hemkommun. Om anmälan avser en
utbildning som en annan kommun anordnar eller låter anordna, skall
styrelsen omedelbart sända anmälan vidare till den kommunen.
För deltagande i grundläggande vuxenutbildning krävs endast en anmä-
lan. Den skall alltid sändas till hemkommunen. Det ger hemkommu-
nen underlag för planering och dimensionering. Hemkommunen sän-
der sedan ansökningen vidare, om anmälaren önskar få sin utbildning i
en annan kommun. Behörighetskontrollen skall göras av styrelsen i den
kommun som faktiskt svarar för utbildningen.
Undervisning på annat språk än svenska
Om en elev i grundläggande vuxenutbildning har bristfälliga kunskaper
i svenska språket, får undervisning meddelas på elevens eget språk. Så-
dan undervisning skall kompletteras med undervisning eller träning i
svenska språket.
Bestämmelsen motsvarar 3 kap. 5 § vuxenutbildningslagen med endast
redaktionell förändring. Eleven har således inte någon absolut rätt att
få undervisning på sitt eget språk. Detta motiveras av att det här kan va-
ra fråga om utbildning på högre nivå än s.k. alfabetisering. På alfabetise-
ringsnivå kan det ibland vara lämpligt att undervisningen sker på ele-
vens hemspråk, om det finns kompetenta lärare att tillgå.
198
Undervisningens upphörande
Prop. 1990/91:85
Undervisningen i grundläggande vuxenutbildning skall upphöra så snart
som eleven har uppnått sådana kunskaper som utbildningen avses ge.
Undervisningen för en elev skall också upphöra, om eleven saknar
förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen eller annars inte gör till-
fredsställande framsteg.
Den för vilken grundläggande vuxenutbildning har upphört enligt
andra stycket skall på nytt beredas sådan utbildning, om särskilda skäl
talar för detta.
I paragrafen anges när undervisningen skall avslutas. Det är naturligt att
det sker när målet för utbildningen nåtts. Vilket detta är anges i 2 §, och
närmare i läroplanen. Undervisningen skall också upphöra om eleven
inte gör tillfredsställande framsteg. Detta kriterium finns i nu gällande
vuxenutbildningslag beträffande grundvux. Dessutom skall undervis-
ningen avslutas om eleven saknar förutsättningar att tillgodogöra sig un-
dervisningen, t.ex. för att han egentligen hör hemma i särvux. Undervis-
ningen kan alltså upphöra mitt under en termin, även när den upphör
på grund av stadgandet i första stycket.
1 tredje stycket finns förutsättningarna för återinträde i utbildningen,
nämligen om särskilda skäl talar för detta. I regel torde särskilda skäl fö-
religga om det skäl som föranlett att utbildningen avslutades inte längre
föreligger. Bestämmelsen motsvarar den nu gällande ordningen för
grundvux.
Styrelsens uppgifter
Frågor om mottagande av en elev till grundläggande vuxenutbildning
avgörs av styrelsen för utbildningen. Styrelsen beslutar även om utbild-
ningen för en elev skall upphöra och om att på nytt bereda en elev ut-
bildning.
Styrelsen för utbildningen beslutar om en elev skall tas emot i utbild-
ningen, dvs. om han uppfyller föreskrivna behörighetskrav, om upphö-
rande av och återinträde i grundläggande vuxenutbildning. Hur styrel-
sen skall se ut anges i 2 kap. 1 §.
Överklagande
Styrelsens beslut enligt 14 § får överklagas hos länsrätten av eleven.
Länsrättens beslut får inte överklagas.
Paragrafen reglerar rätten till överklagande. Den som inte tagits emot i
en kommuns grundläggande vuxenutbildning, den som mot sin vilja
skilts från utbildningen, liksom den som vägrats återinträde, får klaga
på beslutet. Det är endast eleven/sökanden som får klaga.
199
Idag handhas överklagningsärenden av skolöverstyrelsen. Överstyrel- Prop. 1990/91:85
sens beslut får inte överklagas. Eftersom skolöverstyrelsen skall avveck-
las per den 1 juli 1991 och det nya skolverket inte skall syssla med för-
valtningsbeslut av detta slag, övertar länsrätten skolöverstyrelsens upp-
gifter i detta hänseende. Länsrättens beslut får inte överklagas.
Interkommunal ersättning
En kommun som i sin grundläggande vuxenutbildning har tagit emot
en elev som kommer från en annan kommun, har rätt till ersättning för
kostnaderna för elevens utbildning från elevens hemkommun.
Bestämmelsen innehåller reglerna om ersättning mellan kommuner.
Den kommun som tar emot en elev från en annan kommun har en
ovillkorlig rätt till ersättning från elevens hemkommun. Storleken eller
sättet för ersättningens fastställande regleras inte på annat sätt än att rät-
ten är begränsad till ersättning för de kostnader som den anordnande
kommunen har haft. Som framgår av den allmänna motiveringen (av-
snitt 3.3.8 och 4.9.1) ger begreppet kostnader inte utrymme för att den
anordnande kommunen tar ut vinst för verksamheten. Detta överens-
stämmer med den i kommunalrättsliga sammanhang etablerade själv-
kostnadsprincipen.
Huvudmannens ansvar
Kommunerna skall erbjuda gymnasial vuxenutbildning. De skall härvid
sträva efter att erbjuda utbildning som svarar mot efterfrågan och behov.
Landstingskommunerna får anordna gymnasial vuxenutbildning en-
dast inom områdena naturbruk och omvardnad.
Denna bestämmelse anger det kommunala ansvaret för gymnasial vux-
enutbildning och påbyggnadsutbildning. Eör detta har jag redogjort i av-
snitt 4.6.4. Att kommunerna skall sträva efter att anordna gymnasial
vuxenutbildning i den omfattning som motiveras av efterfrågan och be-
hov innebär också att de skall ge utbildningen en med hänsyn till resor,
tidsplanering, dimensionering och uppbyggnad lämplig form.
Andra stycket innehåller landstingskommunernas rätt att anordna
gymnasial vuxenutbildning. Den motsvarar i stort vad som gäller i dag.
Landstingen har således inte någon ensamrätt till dessa utbildningar
utan kommuner och landstingskommuner får anordna utbildningen på
lika villkor.
Idag gäller enligt 3 kap. 5 § vuxenutbildningsförordningen att en
kommun som avser att anordna utbildning på något av dessa områden
20(1
skall samråda med landstingskommunen. Om styrelserna för utbild- Prop. 1990/91:85
ningen inte kan komma överens om vem som skall anordna utbildning-
en skall länsskolnämnden avgöra det. Någon statlig myndighet lämpad
att slita sådana tvister finns emellertid inte längre. Det ligger också utan-
för det område som staten enligt de nya styrprinciperna skall ingripa på.
Det är dock även i fortsättningen lämpligt att kommuner och land-
stingskommuner samråder om vem som skall anordna utbildningen.
Den rätt för landstingskommunerna som följer av denna paragraf ger
dem ett självständigt anordnaransvar som skall skiljas från sådana upp-
drag som kan lämnas enligt 6 §.
Varje kommun skall informera om möjligheterna till gymnasial vuxen-
utbildning samt verka för att vuxna deltar i sådan utbildning.
I paragrafen anges kommunernas skyldighet att informera och aktivera
sina vuxna i förhållande till gymnasial vuxenutbildning och påbyggnads-
utbildning. Någon motsvarande skyldighet för landstingskommuner
finns inte. Bakgrunden till bestämmelsen finns närmare angiven i den
allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.2).
Behörighet
Varje kommuninnevånare är behörig att delta i gymnasial vuxenutbild-
ning om han är bosatt i landet och i övrigt uppfyller föreskrivna villkor,
1. från och med andra kalenderhalvåret det år han fyller 20 år, eller
2. när han slutfört utbildning på ett nationellt program eller likvär-
dig utbildning i gymnasieskolan.
Regeringen far föreskriva att också den som inte är bosatt i landet
skall vara behörig att delta.
Föreskrifter om ytterligare behörighetsvillkor och om urval mellan
behöriga sökande meddelas av regeringen.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt.
Först från det andra kalenderhalvåret det år han fyller 20 år eller från
det han gått ut gymnasieskolan får en studerande delta i gymnasial vux-
enutbildning. Dessförinnan hör han till gymnasieskolans ansvarsområ-
de. Uttrycket "slutfört" innebär att eleven skall ha avslutat utbildning-
en, i regel med avgångsbetyg från gymnasieskolan. Vad som skall anses
som likvärdig utbildning får bedömas från fall till fall. Ett exempel är
ett individuellt program av samma omfattning som ett nationellt. Ett
annat exempel kan vara utländsk gymnasieutbildning. Övriga behörig-
hetsvillkor föreskrivs av regeringen. Prövningen av behörigheten gör
styrelsen för utbildningen.
Andra stycket motsvarar 4 kap. 3 § vuxenutbildningslagen. Språkligt
har bestämmelsen dock justerats något för att överensstämma med mot-
svarande bestämmelser, t. ex. för gymnasieskolan.
För innebörden av tredje stycket hänvisas till vad som ovan sagts under
10 §.
201
En kommun eller en landstingskommun är skyldig att till sin gymnasia-
la vuxenutbildning ta emot en sökande från en annan kommun, om
hemkommunen har åtagit sig att svara för kostnaderna för elevens ut-
bildning.
l ill skillnad från vad som gäller för grundläggande vuxenutbildning har
en anordnande kommun skyldighet att ta emot en elev från en annan
kommun endast om hemkommunen förklarar sig beredd att ta på sig
kostnaderna för utbildningen. Bestämmelsen finns närmare motiverad i
avsnitt 4.9.1. Frågan om hur kostnaderna skall beräknas är en förhand-
lingsfråga mellan kommunerna. Observera dock att den anordnande
kommunen inte har rätt att ta ut någon vinst (se avsnitt 3.3.8). Det står
naturligtvis den anordnande kommunen fritt att ta emot en elev från en
annan kommun även om hemkommunen inte betalar, t.ex. om det
handlar om plats till en utbildning som inte är fullbelagd och som än-
då skall anordnas.
Ansökan
Den som vill delta i gymnasial vuxenutbildning skall ansöka om detta
hos styrelsen för utbildningen i sin hemkommun. Om ansökan avser en
utbildning som en annan kommun eller en landstingskommun anord-
nar eller låter anordna, skall styrelsen skyndsamt sända ansökan vidare
till styrelsen för utbildningen där. Till ansökan skall styrelsen foga ett
yttrande av vilket det framgår om hemkommunen åtar sig att svara för
kostnaderna för elevens utbildning, såvida det inte på grund av tidigare
överenskommelse är onödigt.
Ansökan om deltagande i gymnasial vuxenutbildning skickas alltid till
hemkommunen. Om en annan kommun anordnar eller låter anordna
utbildningen (kommunen behöver som nämnts inte själv alltid anordna
den), skall hemkommunens styrelse för utbildningen skicka ansökan vi-
dare till den styrelse som har att pröva frågor om mottagande och intag-
ning. Med ansökningen skall följa ett yttrande av vilket skall framgå om
hemkommunen är villig att ta på sig kostnaden för elevens utbildning.
Inte sällan torde ställningstagandet vara enkelt och stå att utläsa av kom-
munens skolplan. Först sedan ett sådant positivt yttrande inkommit är
den anordnande kommunen skyldig att överlämna ansökningen för
prövning till sin intagningsorganisation. Att en styrelse beslutar att ta
emot eleven i kommunens gymnasiala vuxenutbildning innebär att ele-
ven får tävla om tillgängliga platser på samma villkor som kommunens
egna invånare. Om kommunerna träffat samarbetsavtal är det naturligt-
vis i regel onödigt med något yttrande.
Prop. 1990/91:85
202
Styrelsens uppgifter
Prop. 1990/91:85
Frågor om mottagande av en elev till gymnasial vuxenutbildning och
om intagning till sådan utbildning avgörs av styrelsen för utbildningen.
Intagningsorganisationen får vara gemensam för flera kommuner
samt för gymnasial vuxenutbildning och gymnasieskolan.
I paragrafen anges att styrelsen för utbildningen ansvarar för frågor om
mottagning och intagning i utbildningen. Med mottagning avses ett så-
dant beslut om att låta eleven konkurrera på lika villkor med kommun-
innevånarna som anges i 20 §, eller över huvud taget ett beslut om att
sökanden är eller inte är behörig. Med intagning avses beslut om vem
som får delta grundat på urval. Styrelsen är en sådan styrelse som före-
skrivs i 2 kap. 1 §.
1 andra stycket sägs att intagningen får organiseras gemensamt för fle-
ra kommuner liksom för gymnasial vuxenutbildning och för gymnasie-
skolan. Hur intagningsorganisationen i övrigt skall se ut framgår inte.
Det ankommer på den eller de berörda styrelserna att sörja för den or-
ganisationen.
Överklagande
Styrelsens beslut om mottagande får överklagas hos länsrätten av eleven.
Länsrättens beslut får inte överklagas.
Beslut om intagning får inte överklagas.
Vad som menas med mottagande framgår av specialmotiveringen till
föregående paragraf. Ett beslut av hemkommunen att inte betala för en
viss utbildning är inte ett beslut om mottagande och följaktligen inte
överklagbart i denna ordning.
203
Prop. 1990/91:85
Allmänna bestämmelser
Särvux syftar till att ge vuxna som är psykiskt utvecklingsstörda kunska-
per och färdigheter motsvarande de som ungdomar kan få i grundsär-
skolan och träningsskolan.
Syftet med särvux återfinns i denna paragraf. Närmare om innehållet i
utbildningen finns beskrivet i avsnitt 4.8.1. Att vissa begåvningshandi-
kappade skall jämställas med psykiskt utvecklingsstörda framgår av
1 kap. 8 § skollagen.
Eleverna skall ha inflytande över hur deras utbildning utformas. Om-
fattningen och utformningen av elevernas inflytande skall anpassas efter
deras förutsättningar.
Här återfinns den sedvanliga regeln om elevinflytande, anpassad till att
de studerande i särvux ofta inte har samma möjligheter att delta i be-
slutsfattande som normalbegåvade.
Huvudmannens ansvar
Landstingskommunerna skall erbjuda särvux. De skall härvid sträva ef-
ter att erbjuda utbildning som svarar mot behov och efterfrågan.
Fin landstingskommun får överlåta till en kommun som ingår i land-
stingskommunen att erbjuda särvux, om kommunen medger det.
Regeln i försia stycket har motsvarande uppbyggnad som 11 kap.17 §.
Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 1 kap. 3 a § vuxenutbild-
ningslagen. Dock krävs inte längre regeringens tillstånd till överlåtelse
av ansvaret. Det som överlåts är emellertid numera, i anslutning till de
förändrade styrformerna, ansvaret för att "erbjuda" särvux. Kommunen
får alltså p.g.a. överlåtelsen ett självständigt ansvar för att särvux anord-
nas och övertar därmed landstingskommunens ansvar. Såväl landstings-
kommuner som kommuner kan sedan på grund av bestämmelsen i 9 §
uppdra åt någon annan att anordna särvux förutsatt att inte förordnings-
bestämmelser lägger hinder i vägen.
Vad som sägs i detta kapitel om landstingskommun gäller även kom-
mun som inte ingår i någon landstingskommun och kommun som fått
ansvaret att erbjuda särvux överlåtet till sig enligt 3 § andra stycket.
204
I fortsättningen av kapitlet gäller samma regler för en kommun som är
huvudman för särvux som för landstingskommuner oberoende av på
vilken grund kommunen blivit det.
Varje landstingskommun skall informera om möjligheterna till särvux
samt verka för att vuxna psykiskt utvecklingsstörda deltar i sådan utbild-
ning.
Kommuner och landstingskommuner har i dag en allmän skyldighet att
verka för att vuxna deltar i utbildning. Denna bestämmelse ålägger dem
uttryckligen att verka för att vuxna psykiskt utvecklingsstörda deltar i
särvux. Förutsättningen är naturligtvis alltid att de behöver det.
Behörighet
6 §
Varje kommuninnevånare är behörig att delta i särvux om han är bosatt
i landet och i övrigt uppfyller föreskrivna villkor, när han inte längre
har rätt att gå i särskolan.
Regeringen får föreskriva att också den som inte är bosatt i landet
skall vara behörig att delta.
Föreskrifter om ytterligare behörighetsvillkor och om urval mellan
behöriga sökande meddelas av regeringen.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte den som är intagen i
kriminal vårdsanstalt.
I första stycket anges vem som är behörig att delta i särvux. I lagen upp-
ställs bara det kravet att den studerande är bosatt i landet, dvs. att han
rätteligen skall vara kyrkobokförd här, och att han saknar rätt att gå i
särskolan. Vem som får gå i särskolan framgår för närvarande av 3 kap.
skollagen.. I övrigt får bestämmelsen sitt innehåll av föreskrifter av lägre
dignitet.
I övrigt torde paragrafen inte kräva ytterligare kommentar. Motsva-
righeter till andra och fjärde styckena finns i 11 kap. 10 §.
7 §
En landstingskommun är skyldig att till sin särvux ta emot en sökande
som kommer från en annan landstingskommun, om hemlandstings-
kommunen åtagit sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning.
Prop. 1990/91:85
Regeln motsvarar 11 kap. 20 §.
Kostnader
Utbildningen i särvux skall vara avgiftsfri för eleverna.
205
Såvitt gäller läroböcker, skrivmateriel, verktyg, skyddskläder och Prop 1990/91’85
andra därmed jämförliga hjälpmedel som varje elev har för eget bruk
och behåller som sin egendom, får huvudmannen bestämma att hjälp-
medlen skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbju-
das mot avgifter som högst motsvarar huvudmannens anskaffningskost-
nader.
1 övrigt skall hjälpmedel som används i särvux tillhandahållas utan
kostnad för eleverna, om inte något annat följer av föreskrifter som
medddelas av regeringen.
Regeln har samma lydelse som för grundläggande vuxenutbildning. En-
ligt nuvarande regler är undervisning på en nivå som motsvarar högst
grundsärskolans mellanstadium, helt kostnadsfri.
Uppdrag all anordna utbildning
Landstingskommuner får uppdra åt andra att anordna särvux. Regering-
en får meddela föreskrifter om vem som får ges ett sådant uppdrag och
om villkor för det.
För denna regels innebörd hänvisas till 11 kap. 8 §. Notera också skill-
naden mellan att uppdra åt annan att anordna utbildningen enligt den-
na paragraf och att överlåta ansvaret för att erbjuda särvux enligt 3 §
andra stycket.
För sådan särvux som anordnas av någon annan än en kommun eller en
landstingskommun gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 4-7
Se specialmotiveringen till 11 kap 9 §.
Ansökan
Den som vill delta i särvux skall ansöka om det hos styrelsen för utbild-
ningen i sin hemlandstingskommun. Om ansökan avser en utbildning
som en kommun eller en annan landstingskommun anordnar eller låter
anordna skall styrelsen skyndsamt sända ansökan vidare till styrelsen för
utbildningen där. Till ansökan skall styrelsen foga ett yttrande av vilket
det framgår om hemlandstingskommunen åtar sig att svara för kostna-
derna för elevens utbildning, såvida det inte på grund av tidigare över-
enskommelse är onödigt.
Bestämmelsen motsvarar 11 kap. 21 §. Det är självklart att den som sak-
nar förmåga att själv skriva en ansökan skall kunna få hjälp med det hos
hemkommunen.
206
Undervisningens upphörande
Prop. 1990/91:85
Undervisningen i särvux skall upphöra så snart eleven uppnått sådana
kunskaper som utbildningen avses ge.
Undervisningen för en elev skall också upphöra, om eleven saknar
förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen eller annars inte gör till-
fredställande framsteg.
Den för vilken särvux har upphört enligt andra stycket får på nytt
beredas sådan utbildning, om särskilda skäl talar för detta.
Bestämmelsen har samma innebörd som motsvarande bestämmelse för
grundläggande vuxenutbildning i 1 1 kap. 13 §. Rätten till återinträde är,
som framgått av avsnitt 4.9.3, ny för särvux’ del.
Styrelsens uppgifter
Frågor om mottagande av en elev till särvux och om intagning till sådan
utbildning prövas av styrelsen för utbildningen. Styrelsen beslutar även
om utbildningen för en elev skall upphöra och om att på nytt bereda en
elev utbildning.
I paragrafen anges att frågor om mottagning, intagning, avslutande och
återinträde avgörs av styrelsen för utbildningen. Hur denna styrelse or-
ganiseras framgår av 2 kap. 1 §. För betydelsen av uttrycken "mottagan-
de" etc. hänvisas till specialmotiveringen till II kap. 14 § och till den
allmänna motiveringen (avsnitt 4.9.2).
Överklagande
Styrelsens beslut om mottagande, om att utbildningen för en elev skall
upphöra och beslut om att på nytt bereda en elev utbildning får över-
klagas hos länsrätten av eleven. Länsrättens beslut får inte överklagas.
Beslut om intagning får inte överklagas.
Regleringen av vilka frågor som får överklagas motsvarar vad som gäl-
ler för grundläggande och gymnasial vuxenutbildning.
207
Prop. 1990/91:85
Allmänna bestämmelser
Sfi syftar till att ge vuxna nyanlända invandrare grundläggande kunska-
per och färdigheter i svenska språket samt kunskaper om det svenska
samhället.
Bestämmelsen anger syftet med utbildningen och ansluter till regeln i
1 § andra stycket lagen (1986:159) om grundläggande svenskundervis-
ning för invandrare (sfi-lagen). Genom lagen (1990:567) om ändring i
sfi-lagen och riksdagens beslut med anledning av prop. 1989/90:102
(UbU27, rskr. 279) upphörde skillnaden mellan grundläggande svenska
för invandrare och påbyggnads-sfi. Kommunen ålades ett ansvar för hela
sfi-undervisningen. Det är därför lämpligt att använda begreppet sfi för
hela det kommunala ansvaret. När det i paragrafen anges att syftet är all
ge grundläggande kunskaper, i stället för som tidigare allmänna kunska-
per, avses ingen ändring i sak.
Eleverna skall ha inflytande över hur deras utbildning utformas.
Paragrafen innehåller den regel om elevinflytande som gäller för sfi.
Elevinflytandet har jag behandlat i avsnitt 5.3.
Huvudmannens ansvar
Varje kommun är skyldig att se till att sfi erbjuds de personer över 16 år
som anges i 6 §.
Undervisningen skall erbjudas så snart som möjligt efter invandra-
rens ankomst till Sverige.
Av regeln i första stycket framgår att kommunen har en absolut skyldig-
het att anordna undervisning för dem som anges i 6 §. Denna, och den
mot kommunens skyldighet svarande rättigheten för den enskilde, är
dock som framgår av 6 § andra stycket tidsbegränsad. Bestämmelsen
överensstämmer med vad som nu gäller enligt 1 § sfi-lagen.
Andra stycket överensstämmer med 1 § tredje stycket sfi-lagen.
Varje kommun skall aktivt verka för att nå dem i kommunen som har
rätt till sfi och för att motivera dem att delta i utbildningen.
Skyldigheten att verka för att nå de invandrare som har rätt till utbild- ___
ningen och att motivera dem att delta motsvaras av liknande regler för
den övriga vuxenutbildningen. Det är emellertid särskilt viktigt att in-
208
formationen om sfi fungerar eftersom rätten till utbildningen är tidsbe-
gränsad.
Kommunen skall samråda med den berörda arbetsgivaren och den loka-
la arbetstagarorganisationen i förhållande till vilken arbetsgivaren är
bunden av kollektivavtal om en arbetstagares deltagande i undervisning-
en och undervisningens förläggning.
Regeln motsvarar med viss språklig justering 7 § i sfi-lagen.
Prop. 1990/91:85
Rätt att delta
6 §
Rätt att delta i en kommuns sfi har, med det undantag som följer av 7 §,
följande personer:
1. Utländsk medborgare, som antingen är bosatt i kommunen eller som
utan att vara bosatt där, regelmässigt vistas i kommunen efter att ha an-
sökt om uppehållstillstånd i avsikt att bosätta sig i riket. Beträffande så-
dan i kommunen icke bosatt person gäller dessutom att han skall ha
väntat på uppehållstillstånd under minst den tid som regeringen bestäm-
mer. Rätten gäller dock inte under tid den utländske medborgaren vis-
tas på en statlig förläggning för asylsökande.
2.Svensk medborgare, som är bosatt i kommunen, men som tidigare
har varit bosatt utom landet och som saknar grundläggande kunskaper i
svenska språket.
3. Finländsk medborgare,som stadigvarande arbetar i kommunen,
men som är bosatt i Finland nära gränsen till Sverige.
Om inte något annat följer av tredje stycket gäller rätten under sam-
manlagt högst två år. Tiden räknas för dem som avses i första stycket 1
och 2 från det att de bosatte sig i landet eller, om rätten inträtt tidigare,
från den tidpunkten. För dem som avses i första stycket 3 räknas tiden
från det att de började arbeta i Sverige.
Om någon på grund av särskilda skäl inte kunnat påbörja undervis-
ningen under den tid som anges i andra stycket gäller rätten under yt-
terligare ett år.
I bestämmelsen anges vilka som har rätt att delta i sfi. Den följer ut-
formningen av bestämmelser av motsvarande slag i skollagen och anger
rätten just som en rättighet för eleven i stället för som tidigare som en
skyldighet för kommunen. Någon ändring i sak i förhållande till sfi-
lagen är inte avsedd. Med uttrycket ”bosatt i kommunen” avses den som
rätteligen skall vara kyrkobokförd i kommunen (jfr. uttrycket ”bosatt i
landet” i bl.a. 5 kap. I §).
En utländsk medborgare som har svenska, danska eller norska som mo-
dersmål eller den som eljest har sådana kunskaper i något av dessa
språk att grundläggande svenskundervisning inte kan anses nödvändig,
har inte rätt att delta i sfi.
Paragrafen innehåller viss begränsning av gruppen berättigade enligt
6 Den motsvarar 5 § sista stycket sfi-lagen.
14 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85
Kostnader
Prop. 1990/91:85
Utbildningen i sfi skall vara avgiftsfri för eleverna. De skall utan kost-
nad ha tillgång till böcker och andra hjälpmedel som behövs för en tids-
enlig utbildning. Huvudmannen får dock besluta att eleverna skall hålla
sig med enstaka egna hjälpmedel. I verksamheten får också förekomma
enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna.
Bestämmelsen motsvarar vad som gäller för gymnasieskolan enligt
5 kap. 21 §. Den tidigare regeln i 8 § sfi-lagen sade endast att utbildning-
en skulle vara avgiftsfri. Här slås fast att även hjälpmedlen skall vara
kostnadsfria. Regeln som är förmånligare för eleverna än i de övriga un-
dervisningsformerna för vuxna motiveras av att det vid beräkningen av
statsbidraget till sfi tagits med kostnader för läromedel.
Uppdrag att anordna utbildning
Kommuner får uppdra åt andra att anordna sfi. Regeringen får meddela
föreskrifter om vem som får ges ett sådant uppdrag och om villkor för
det.
Bestämmelsen överenstämmer med vad som föreskrivs för de övriga un-
dervisningsformerna inom vuxenutbildningen. I nu gällande lagstiftning
om sfi utpekas vissa anordnare som godtagbara, nämligen en lokalavdel-
ning av vissa studieförbund, en statsunderstödd folkhögskola, en AMU-
myndighet och en statlig högskoleenhet. Dessutom kan regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer, f.n. skolöverstyrelsen, medge att
även annan får anordna sfi. I samtliga fall förutsätts ett uppdrag från en
kommun.
Samma bestämmelser gäller nu för sfi som för vuxenutbildningen i
övrigt. Det överlåts i stället till regeringen att ange vilka som kan anför-
tros att anordna sfi.
För sådan sfi som anordnas av någon annan än en kommun gäller inte
bestämmelserna i 2 kap. 4-7 §§.
Bestämmelsen motsvarar 11 kap. 7 §.
Undervisningen i sfi skall upphöra när en elev har uppnått sådana kun-
skaper som utbildningen avses ge.
Undervisningen för en elev skall också upphöra, om eleven saknar
förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen eller annars inte gör
tillfredställande framsteg.
Den för vilken sfi har avslutats enligt andra stycket, eller som frivil-
ligt avbrutit utbildningen skall, om han inte ändå har rätt till det, på
nytt beredas sådan utbildning, om särskilda skäl talar för detta.
210
Denna paragraf motsvarar vad som gäller för grundläggande vuxenut- Prop. 1990/91:85
bildning och särvux utom i ett avseende. Eftersom rätten till sfi är tids-
begränsad kan den som frivilligt, men med skäl, avbrutit utbildningen
ha behov av att få återinträda i den trots att tiden gått ut. Bestämmelsen
i tredje stycket ger utrymme för detta. Som skäl för återinträde kan tän-
kas barnafödande eller sjukdom. Har tiden inte gått ut kan det i stället
bli fråga om en ny ansökan.
Styrelsens uppgifter
Frågor om mottagande av en elev till sfi avgörs av styrelsen för utbild-
ningen.Styrelsen beslutar även om utbildningen för en elev skall upphö-
ra och om att på nytt bereda en elev utbildning.
Hur styrelsen skall se ut framgår av 2 kap. 1 §. Något beslut om intag-
ning, d.v.s. beslut om urval, kan det inte bli fråga om.
Överklagande
Styrelsens beslut enligt 12 § får överklagas till länsrätt av eleven. Läns-
rättens beslut får inte överklagas.
Regeln överensstämmer med 11 kap. 1 I §.
211
15 kap. Övriga föreskrifter
Regeringen får meddela föreskrifter om möjlighet att låta enskilda oeh
andra utomstående svara för enstaka inslag i verksamheten inom det of-
fentliga skolväsendet för barn och ungdom.
När det gäller utbildning i form av ett individuellt program får rege-
ringen föreskriva att enskilda och andra utomstående får anordna mer
av utbildningen än som följer av första stycket.
För sådan utbildning som anordnas med stöd av första eller andra
stycket av annan än en kommun eller landstingskommun gäller inte be-
stämmelserna i 2 kap. 4 - 7 §§.
Första stycket har endast ändrats på så sätt att det sägs att det endast gäl-
ler det offentliga skolväsendet för barn och ungdom. Detta är ingen
skillnad från vad som gäller i dag men det måste anges på grund av att
skollagen numera också omfattar vuxenutbildningen. Bestämmelsen är
kommenterad i prop. 1985/86:10 s. 132. Vidare har bemyndigandet för
regeringen att delegera till den myndighet som regeringen bestämmer
tagits bort. Orsaken till detta är att den myndighet som regeringen tidi-
gare delegerat till är skolöverstyrelsen som upphör den 1 juli 1991.
Bestämmelsen i andra stycket har införts på grund av att gymnasie-
skolan nu innehåller även individuella program som kan innebära att
eleven fullgör stora delar av utbildningen utanför det offentliga skolvä-
sendet. Bestämmelserna som gäller för det offentliga skolväsendet skall
dock gälla för eleven.
Av tredje stycket framgår att vissa av de bestämmelser som gäller för
det offentliga skolväsendet inte skall gälla för den här typen av verksam-
het. Det gäller här bestämmelser om vilka som får anställas, krav för an-
ställning och fortbildning.
Regeringen får meddela föreskrifter om svårt rörelsehindrade elevers ut-
bildning i gymnasieskolan med Rh-anpassad utbildning som avses i 5
kap. 7 §. 1 sadana föreskrifter får undantag göras från de allmänna reg-
ler om gymnasieskola som finns i denna lag.
Denna paragraf har i likhet med 2 § ändrats så att bemyndigandet
för regeringen att delegera till den myndighet som regeringen bestäm-
mer tagits bort.
Prop. 1990/91:85
212
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och tillämpas i fråga om så-
dan utbildning som äger rum efter den 1 juli 1992, om inte något annat
föreskrivs nedan.
Genom lagen upphävs vuxenutbildningslagen (1984:1118) och lagen
(1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare.
För utbildning som äger rum före den 1 juli 1992 gäller äldre be-
stämmelser, dock med de undantag som anges nedan under 5-11. Intill
den 1 juli 1992 skall också tillämpas bestämmelserna om uppföljnings-
ansvar i 3 kap. 18 § i dess äldre lydelse.
Av denna punkt framgår att lagen träder i kraft den 1 juli 1991 men att
den skall tillämpas först på utbildning som anordnas efter den 1 juli
1992. Detta innebär att bestämmelser om mottagande och intagning till
utbildning som sker efter den 1 juli 1992 skall ske enligt de nya bestäm-
melserna.
Av tredje stycket framgår att äldre bestämmelser skall tillämpas på
den utbildning som sker före den 1 juli 1992.
De nya bestämmelser som inte gäller utbildning, exempelvis om
nämnden för Rh-anpassad utbildning, skall börja gälla redan från den
I juli 1991. Genom en uttrycklig föreskrift skall dock nuvarande be-
stämmelser om det s.k. uppföljningsansvaret - som i sin hittillsvarande
form inte klart utgör utbildning - fortsätta att gälla fram till den 1 juli
1992. Då efterföljs det av de individuella programmen.
2. Sådana utbildningar i gymnasieskolan som har påbörjats före den
1 juli 1992 men då ännu inte slutförts skall huvudmannen fortsättnings-
vis anordna till dess eleverna har avslutat dem. Huvudmannen får för
sådan fortsatt utbildning anordna samtliga de studievägar som huvud-
mannen hade rätt att anordna under läsåret 1991/92. Intagning till års-
kurs 4 av fyraårig teknisk linje får dock inte ske efter läsåret 1992/93.
Som elevomrade för grenar och varianter som börjar i högre årskurs
gäller de elevområden som fanns under läsåret 1991/92.
1 fråga om interkommunal ersättning för sådan utbildning som avses
i första stycket tillämpas bestämmelserna i 5 andra och tredje styckena.
Av denna punkt framgår att eleverna skall ha rätt att fullfölja den ut-
bildning de har påbörjat före den 1 juli 1992. De förhållanden som gäll-
de läsåret 1991/92 skall som huvudregel fortsätta att tillämpas för den
utbildning som slutförs enligt förevarande punkt. Ett undantag är att in-
tagning till årskurs 4 av fyraårig teknisk linje inte skall ske efter läsåret
1992/93. Den ersätts av högskoleutbildning. De kommuner som har haft
rätt att före den 1 juli 1992 anordna gymnasieskola med specialidrott
skall fortsätta att anordna sådan kombination till dess eleverna har av-
slutat utbildningen.
Av tredje stycket framgår att i stället för de hittillsvarande reglerna
om interkommunal ersättning skall samma regler gälla som under
punkt 5 ges för utbildning på linjer som påbörjas efter läsåret 1991/92.
Därmed kommer för all utbildning på linjer efter den 1 juli 1992 att
gälla enhetliga regler för ersättningen mellan kommunerna.
3. En kommun eller landstingskommun som under läsåret 1991/92 ha-
de rätt att anordna utbildning på linjer i gymnasieskolan får även efter
den 1 juli 1992, som alternativ till de nationella programmen, anordna
Prop. 1990/91:85
dessa linjer med undantag för tvåårig ekonomisk och tvåårig teknisk lin-
je. Intagning till årskurs 1 får dock inte ske efter läsåret 1994/95.
Har elever tagits emot på linjer med stöd av första stycket, skall ut-
bildningen fortsättningsvis anordnas till dess eleverna har avslutat den.
Bestämmelserna om nationella program skall tillämpas beträffande
sådan utbildning på linjer som anordnas enligt första stycket.
En kommun eller landstingskommun som under läsåret 1991/92 ha-
de rätt att anordna utbildning på specialkurser i gymnasieskolan får
även efter den 1 juli 1992, som alternativ till de nationella programmen,
anordna dessa specialkurser. Intagning får dock inte ske efter läsåret
1994/95.
Av denna punkt framgår att om en kommun eller landstingskommun
tidigare har haft rätt att anordna utbildning på linjer eller specialkurser
i gymnasieskolan skall den kommunen eller landstingskommunen även
efter den 1 juli 1992 under en övergångstid ha rätt att anordna utbild-
ning på linjer i stället för att anordna utbildning på nationella program.
Detta gäller dock inte tvåårig ekonomisk och tvåårig teknisk linje.
Övergångstiden tar slut med läsåret 1994/95. Därefter får intagning på
årskurs 1 på en linje eller specialkurs inte ske.
Om en elev har tagits emot på en sådan linje eller specialkurs som
anordnas efter den 1 juli 1992 skall eleverna ha rätt att fullfölja sin ut-
bildning på den linjen eller specialkursen.
För de linjer som anordnas efter den 1 juli 1992 skall de bestämmel-
ser som gäller nationellt fastställda program också gälla.
4. Före läsåret 1993/94 får utbildning på nationella program över hu-
vud taget inte anordnas i andra kommuner än de som vid ikraftträdan-
det hade rätt att anordna gymnasieskola enligt äldre bestämmelser.
Punkten innebär att någon nyetablering av gymnasieskolor för ut-
bildning på nationella program inte blir tillåten före läsåret 1993/94.
Till dess kan alltså utbildning på nationella program anordnas bara på
de orter som vid ikraftträdandet hade gymnasieskola i detta begrepps
äldre bemärkelse.
5. För utbildning som äger rum under tiden den 1 juli 1991 - 30 juni
1992 gäller i stället för bestämmelserna i 5 kap. 15 - 20 i deras äldre
lydelse och i 6 kap. vuxenutbildningslagen (1984:1118) följande.
En kommun som i sin gymnasieskola eller sin grundvux eller kom-
vux har tagit in en elev fran en annan kommun har rätt till ersättning
för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun.
En landstingskommun som i sin gymnasieskola eller komvux har ta-
git in en elev har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens ut-
bildning. Ersättningen skall betalas av elevens hemkommun.
En landstingskommun som i sin särvux har tagit in en elev har rätt
till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från en kommun
som ingår i en annan landstingskommun eller som inte ingår i någon
landstingskommun. Ersättningen skall i sådant fall betalas av elevens
hemlandstingskommun eller, om eleven kommer från en kommun som
inte ingår i någon landstingskommun, av denna. Motsvarande rätt till-
kommer en kommun som inte ingår i någon landstingskommun.
Prop. 1990/91:85
Denna punkt gäller den ersättning som kommunerna skall betala för
elever som inte går i den egna kommunen under tiden den 1 juli 1991 -
den 30 juni 1992. Begreppet ”ersättning för sina kostnader” har behand-
214
lats utförligt i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.8. Det sakliga re-
sultatet av bestämmelserna är i huvudsak detsamma som följer av de
regler som generellt börjar gälla från den 1 juli 1992.
6. För utbildning som äger rum under tiden den 1 juli 1991 - den 30 ju-
ni 1992 gäller i stället för bestämmelserna i 5 kap. 9 § andra och tredje
styckena och 10 § i deras äldre lydelse följande.
Beslut om mottagande skall fattas av styrelsen för utbildningen i den
kommun där mottagande har sökts. Styrelsens beslut får av sökanden
överklagas till länsrätt.
Denna bestämmelse beror på att skolöverstyrelsen och länsskolnämn-
derna upphör den 1 juli 1991. Huvudregeln om att äldre bestämmelser
skall gälla för utbildning under läsårtet 1991/92 är inte möjlig att till-
lämpa när det gäller här behandlade frågor.
7. Bestämmelserna i 2 kap. 1 § vuxenutbildningslagen (1984:1118) skall
inte tillämpas.
Skolöverstyrelsen och länsskolnämnden skall enligt denna bestämmelse
utöva tillsyn över vuxenutbildningen. Då dessa myndigheter upphör
den 1 juli 1991 kan bestämmelsen inte tillämpas.
8. Beslut som enligt 3 kap. 7 §, 4 kap. 5 §, 4 a kap. 6 § vuxenutbild-
ningslagen (1984:1118) och 10 § lagen (1986:159) om grundläggande
svenskundervisning för invandrare far överklagas till skolöverstyrelsen,
skall i stället överklagas till länsrätt. Länsrättens beslut får inte överkla-
gas.
Skolöverstyrelsens uppgift som överinstans övertas efter den 1 juli
1991 av länsrätt. Liksom tidigare för överstyrelsens beslut, gäller full-
följdförbud i förhållande till länsrättens beslut.
9. Sådan utbildning vid statens skola för vuxna i Norrköping som be-
drivs enbart som korrespondensundervisning skall fortsättningsvis an-
ordnas till och med den 30 juni 1995.
Annan utbildning vid statens skola för vuxna än som avses i första
stycket, till vilken intagning skett före den 1 juli 1991, men som då inte
slutförts, skall fortsatt anordnas till dess eleverna har avslutat den, dock
längst till och med den 30 juni 1992.
Avvecklingen av statens skolor för vuxna har utvecklats i avsnitt 4.8.
Korrespondensundervisningen vid skolan i Norrköping får fortsätta över
läsåret 1994/95. Elever som intagits till annan utbildning före den 1 juli
1991 får fullfölja den, dock inte efter den 30 juni 1992. Detta innebär
att intagning inte får ske till annan utbildning än korrespondensunder-
visning efter den 30 juni 1991. Någon begränsning av rätten att anordna
intagning till korrespondensundervisning föreskrivs inte. Någon under-
visning får dock inte bedrivas efter den 30 juni 1995.
10. Utöver den undervisning som anges i 4 a kap. 1 § får i särvux anord-
nas undervisning för dem av de psykiskt utvecklingsstörda som behöver
undervisning motsvarande träningsskolans.
Prop. 1990/91:85
Som angivits i avsnitt 4.8.1 skall särvux utvidgas till att omfatta även
viss utbildning på träningsskolenivå från den 1 juli 1991. Den utbild-
ning som anordnas på den nivån före den 1 juli 1992 följer alltså de reg-
215
ler som gäller för särvux enligt äldre bestämmelser, dvs. enligt vuxenut-
bildningslagen, med de ändringar som framgår av övergångsbestämmel-
serna. Således skall denna undervisning följa de för eleverna något gene-
rösare kostnadsreglerna etc.
11. l.n invandrare som behöver grundläggande svenskundervisning,
men som inte enligt bestämmelsen i 5 § andra stycket lagen (1986:159)
om grundläggande svenskundervisning för invandrare, har rätt till sådan
utbildning, skall istället ha rätt till motsvarande utbildning i komvux.
Kommunerna är skyldiga att vid behov anordna sådan utbildning.
Som närmare utvecklats i avsnitt 4.5 skall svenskundervisning för ”äldre
invandrare” som saknar rätt till sfi redan fr. o. m. den I juli 1991 an-
ordnas inom nuvarande komvux. Utbildningen kommer då att följa
komvux’ regler om kostnader m.m. Kommunernas skyldigheter att an-
ordna utbildningen följer dock vad som för närvarande gäller för grund-
vux. Det är endast den som på grund av två-årsregeln i 5 § andra stycket
i sfi-lagen saknar rätt till sfi som blir berättigad till den ulbildning som
avses i denna punkt.
12. Un kommun som vid ikraftträdandet med skolöverstyelsens medgi-
vande bedriver utbildning på vårdlinjen får efter den 1 juli 1992 anord-
na utbildning på ett nationellt program som avser omvårdnad utan
medgivande från landstingkommunen.
Prop. 1990/91:85
21 <>
Ändringen i 2 kap. 1 § innebär inte att arbetsgivaravgiftens totala be-
lopp ändras. Vad som ändras är däremot att arbetsmarknadsavgiften
sänks med totalt 0,12 procent och att vuxenutbildningsavgiften höjs med
motsvarande belopp. Samtidigt ändras benämningen på vuxenutbild-
ningsavgiften till utbildningsavgeft.
Av övergångsbestämmelsen till paragrafen framgår att höjning-
en/sänkningen av beloppen skall ske successivt under tre år med 0,04
procent för varje år. Första förändringen sker den 1 juli 1992, den andra
den 1 juli 1993 och den tredje den 1 juli 1994.
Prop. 1990/91:85
Med uppdragsutbildning avses i denna lag utbildning som innebär att
kommuner och landstingskommuner mot särskild ersättning från annan
än enskild, för dennes räkning anordnar utbildning för personer som
uppdragsgivaren utser. Uppdragsutbildning får bedrivas på de villkor
som anges i denna lag.
1 paragrafen anges vilken uppdragsutbildning som regleras i denna lag.
Som framgår av följande paragrafer ger lagen täckning för uppdragsut-
bildning i anslutning till det offentliga skolväsendet, till kommunal hög-
skoleutbildning och till verksamheten vid folkhögskolor som kan få
statsbidrag. Uppdragsutbildning är en utbildningsform för sig, skild från
t.ex. vuxenutbildning och gymnasiet. Det är finansieringen och det sär-
skilda sättet att utse deltagarna som kännetecknar uppdragsutbildning.
I prop. 1984/85:195 s. 5 uttalade föredragande statsråd:"Beställare av
uppdragsutbildning förutsätts vara företag och organisationer, statliga
myndigheter samt kommuner och landstingskommuner. Syftet är inte
att andra enskilda organ eller enskilda personer skall kunna köpa ut-
bildning". Samma principer skall alltjämt gälla. Detta har i paragrafen
uttryckts med begreppet "annan än enskild". I budgetpropositionen,
prop. 1990/91:100 (bil 10 p. B 8), har förutsatts att kriminalvården skall
komma att ge uppdrag till kommunerna att anordna vuxenutbildning,
särskilt på den grundläggande nivån. Också försvaret kan komma att be-
höva köpa vuxenutbildning av kommunerna.
Kommuner och landstingskommuner får bedriva uppdragsutbildning
som i fråga om art och nivå motsvarar den verksamhet kommunen eller
landstingskommunen får bedriva inom det offentliga skolväsendel. Upp-
dragsutbildningen får dock inte motsvara ett helt nationellt program i
gymnasieskolan.
Här beskrivs den verksamhet som får bedrivas i anslutning till det of-
fentliga skolväsendet. Som framgår av sista meningen får inte uppdrags-
15 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85
utbildning som motsvarar något helt nationellt program på gymnasiet Prop. 1990/91:85
ges. Ingenting hindrar däremot att enstaka kurser motsvaras av element
på ett program. Någon annan begränsning i området för uppdragsutbild-
ning inom det offentliga skolväsendet görs inte. Det innebär bl.a att det
teoretiskt skulle gå att anordna hela grundskolan som uppdragsutbild-
ning. Intresset härför torde emellertid vara mycket begränsat och det
saknas därför skäl att uttryckligen undanta den. Hela vuxenutbildningen
kan anordnas som uppdragsutbildning. Vem som är huvudman för re-
spektive utbildning framgår av skollagen.
I anslutning till kommunal högskoleutbildning inom vårdområdet får
bedrivas uppdragsutbildning som i fråga om art och nivå har anknyt-
ning till huvudmannens högskoleutbildning inom detta område, dock
inte uppdragsutbildning som motsvarar någon hel allmän utbildnings-
linje.
1 fråga om uppdragsutbildning i anslutning till högskolan i övrigt finns
särskilda bestämmelser.
Paragrafens första stycke överensstämmer med 4 § lagen (1985:903)
om uppdragsutbildning i anslutning till det kommunala skolväsendet
m.m. I anslutning till vad som föreslås gälla enligt föregående paragraf
har dock tillagts att utbildningen inte får motsvara någon hel allmän ut-
bildningslinje.
Andra stycket innehåller en upplysning om att det för högskolan i
övrigt finns andra regler om uppdragsutbildning. Sådana finns för när-
varande i förordningen (1985:1037) om uppdragsutbildning i anslutning
till statlig och kommunal högskoleutbildning.
Deltagare i sådan uppdragsutbildning som motsvarar utbildning inom
det offentliga skolväsendet eller i kommunal högskoleutbildning inom
vårdområdet får ges betyg eller annat kompetensbevis enligt bestämmel-
serna för sådan utbildning under de förutsättningar som anges i före-
skrifter som meddelas av regeringen.
Även i andra frågor som rör förhållandet till det offentliga skolväsen-
det eller högskoleutbildning meddelas föreskrifter av regeringen.
Om utbildningen motsvarar utbildning som förekommer i det offentliga
skolväsendet eller i kommunal högskoleutbildning, får betyg eller kom-
petensbevis utfärdas enligt samma regler som för den utbildningen. Re-
geringen föreskriver under vilka förutsättningar detta får ske och med-
delar även i övrigt föreskrifter om förhållandet mellan uppdragsutbild-
ning i dessa skolformer och de reguljära skolformerna.
Kommuner och landstingskommuner som är huvudmän för folkhög-
skolor som kan få statsbidrag, får bedriva uppdragsutbildning vid sidan
av den verksamhet som kan berättiga till statsbidrag.
Paragrafen motsvarar 6 § i 1985 års lag. I den paragrafen stadgades att
kommuner och landstingskommuner såsom huvudmän för statsunder-
stödda folkhögskolor fick bedriva uppdragsutbildning vid sidan av den
statsunderstödda verksamheten.
Jag kommer i annat sammanhang att föreslå riksdagen att ett folk-
bildningens samarbetsorgan, ett folkbildningsråd, får ta hand om statsbi-
dragen till folkhögskolor och studieförbund. Statsmakterna avses ställa
vissa minimikrav för utbetalningen, varefter folkbildningsrådet får
handha fördelningen och eventuellt uppställa ytterligare villkor. Kom-
munala och landstingskommunala folkhögskolor som uppfyller de mi-
nimikrav som statsmakterna uppställer för statsbidrag bör få bedriva
uppdragsutbildning. Om folkbildningsrådet uppställer ytterligare villkor
för statsbidrag eller om folkhögskolan av något annat skäl rent faktiskt
inte får statsbidrag trots att de fyller statsmakternas krav, hindrar det in-
te att de bedriver uppdragsutbildning enligt denna paragraf.
Någon rätt att sätta betyg eller utfärda kompetensbevis har inte till-
lagts folkhögskolorna i uppdragsutbildningen. Detta motsvarar den nu-
varande ordningen.
Prop. 1990/91:85
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 då lagen (1985:903) om upp-
dragsutbildning i anslutning till det kommunala skolväsendet m.m.
skall upphöra att gälla.
Lagen saknar övergångsbestämmelser. Det innebär bl.a att uppdragsut-
bildning får bedrivas i anslutning till de undervisningsformer som hu-
vudmannen vid varje tillfälle får bedriva. Vad som får bedrivas inom det
offentliga skolväsendet framgår av 1 kap. skollagen och övergångsbe-
stämmelserna till den. Det innebär t.ex att reglerna inte träffar sfi förrän
efter den 1 juli 1992.
219
Prop. 1990/91:85
Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att
dels anta förslagen till
1. lagom ändring i skollagen (1985:1100),
2. lagom ändring i lagen (1981:691) om soeialavgifter,
3. lag om uppdragsutbildning i vissa fall och
4. lag om kommunernas skyldighet att svara för vissa
elevresor,
dels godkänna vad jag anfört om
5. avveckling av nuvarande specialkurser (avsnitt 3.6),
6. arbetsplatsförlagd utbildning (avsnitt 3.7.3),
7. timplanerna i komvux (avsnitt 4.7),
8. avveckling av statens skolor för vuxna (avsnitt 4.10),
9. inrättandet av ett resurscenter för distansundervisning
(avsnitt 4.10),
10. uppföljning och utvärdering (avsnitt 5.5)
Jag hemställer vidare att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta
del av vad jag har anfört om samverkan mellan olika utbildningsanord-
nare m.m. (avsnitt 5.1.1), om jämställdhet mellan kvinnor och män (av-
snitt 5.2.3) om riktlinjer för det förestående läroplans- och kursplanear-
betet (avsnitt 5.4), om urval vid intagningen i gymnasieskolan (avsnitt
5.6.2), om behörighet och betygsfrågor (avsnitt 5.6), om utbildning av
lärare m.m. (avsnitt 5.7), om riksrekryterande utbildningar (avsnitt 5.9.1
och 5.9.2) samt om kommunernas skadeståndsansvar vid arbetsplatsför-
lagd utbildning (avsnitt 5.9.4).
220
Prop. 1990/91:85
I prop. 1990/91:100 bil. 10 s. 89 och 95 har regeringen föreslagit riksda-
gen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1991/92 till Bidrag till driften av särvux beräkna ett förslagsanslag på
22 387 000 kr., till Bidrag till undervisning av invandrare i svenska språ-
ket ett förslagsanslag på 277 316 000 kr. och till statens skolor för vuxna
ett förslagsanslag på 31 096 000 kr. Jag anhåller att nu få ta upp dessa
frågor.
1989/90
1990/91
1991/92
Utgift
Anslag
Förslag
22 387 000*
38 563 000
*lngick som en del av anslaget C 1. Bidrag till kommunal utbildning för
vuxna.
Från anslaget betalas kostnader för statsbidrag till vuxenutbildning
för psykiskt utvecklingsstörda, särvux. De grundläggande bestämmel-
serna finns i skollagen (1985:1100) och i vuxenutbildningslagen
(1984:1 1 18). Bestämmelser om statsbidrag finns i förordning om vuxen-
utbildning för psykiskt utvecklingsstörda, särvux (1988:816).
1. Pris- och löneomräkning (ej specificerat för särvux eftersom det
nu ingår i anslaget C 1. Bidrag till kommunal utbildning för vuxna).
2. SÖ delar Särvux-kommitténs uppfattning om att särvux bör utvid-
gas till att också omfatta undervisning på träningsskolenivå. För den
verksamheten föreslås fr.o.m. budgetåret 1991/92 en successiv utökning
med ca 33 000 undervisningstimmar (12,8 milj.kr. per år under tre år
till totalt 100 000 undervisningstimmar, totalt 39,2 milj.kr ).
Beräkningar
För budgetåret 1991/92 har jag beräknat medel för särvux utifrån dess
nuvarande andel av anslaget C 1. Bidrag till kommunal utbildning för
vuxna. Jag har beräknat pris- och löneomräkning med 5,25%.
Jag har vidare beräknat medel för den utvidgning av särvux med un-
dervisning på träningsskolenivå som jag nyss har föreslagit Särvux-
221
kommittén har föreslagit en utökning av särvux med 100 000 undervis-
ningstimmar för att möjliggöra utvidgningen. Kostnaden beräknas till
30 milj. kr. Kommittén har föreslagit att anslaget skall utökas under en
treårsperiod för att en kvaiitetsmässig utbyggnad skall kunna ske. Detta
är också min uppfattning. I överensstämmelse med kommitténs förslag
föreslår jag därför att 13 milj.kr. tillförs anslaget. I enlighet med kom-
mitténs förslag förordar jag härutöver en utökning av nuvarande särvux.
Totalt beräknar jag en höjning av anslaget med 15 milj. kr.
Prop. 1990/91:85
Nytt sialbidragsysiem
I avvaktan på särskolekommitténs förslag beträffande huvudmannaska-
pet för särskolan och särvux har jag inte föreslagit att särvux skall ingå i
sektorsbidraget för det offentliga skolväsendet.
Tills vidare skall således statsbidraget till särvux beräknas och utbeta-
las i särskild ordning. Detta skall ske genom ett schabloniserat statsbi-
drag som lämnas till landstingskommunerna och till de kommuner som
inte ingår i någon landstingskommun. I de fall en landstingskommun
har överlåtit på en kommun att anordna särvux får ersättningsfrågan lö-
sas genom avtal.
Statsbidragsgruppen har föreslagit att statsbidraget bör utgöras av ett
krontal per utvecklingsstörd vuxen i åldern 21-64 år i resp, kommun.
Gruppen anser att beloppet bör fastställas av regeringen på grundval av
kostnaderna under ett basår som räknas upp på samma sätt som föreslås
gälla för skolväsendet i övrigt.
SO har vid resurstilldelningen inför innevarande läsår även tagit
hänsyn till variabeln andel av befolkningen i åldern 18-64 år. Anled-
ningen till detta är att kriterierna för statistiken för utvecklingsstörda
har förändrats. Statistiken omfattar numera endast dem som erhåller
särskilda omsorger, vilket inte helt speglar det faktiska behovet av sär-
vux. Jag anser i likhet med SO att befolkningsvariabeln även fortsätt-
ningsvis bör vägas in vid fördelningen av statsbidraget. Jag föreslår där-
för att denna får samma viktning som för vuxenutbildningen i sektorsbi-
draget, dvs. 0,3. Detta motsvarar ungefär vad SO tillämpat vid fördel-
ningen under innevarande år. Jag har för avsikt att återkomma till rege-
ringen med förslag om att ge SÖ i uppdrag att utforma ett schablonise-
rat statsbidrag för särvux utifrån de kriterier jag här har redovisat.
Statsbidragssystemet föreslås träda i kraft den 1 juli 1991. Utbetalning
av statsbidraget till särvux bör ske på samma sätt som sektorsbidraget för
det offentliga skolväsendet.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
1. att godkänna vad jag föreslagit om ett schabloniserat statsbi-
dragssystem för särvux,
2. att till Bidrag för driften av särvux för budgetåret 1991/92 an-
visa ett förslagsanslag på 38 56.3 000 kr.
222
Prop. 1990/91:85
|
1989/90 |
Utgift |
278 966 000* |
|
1990/91 |
Anslag |
281 435 000* |
|
1991/92 |
Förslag |
290 000 000 |
* Anslaget Undervisning för invandrare i svenska språket m.m.
Från anslaget betalas kostnader för statsbidrag till svenskundervis-
ning för invandrare (sfi), en utbildning som syftar till att ge vuxna nyan-
lända invandrare grundläggande kunskaper i svenska språket och om
det svenska samhället. Bestämmelser om sfi finns i lagen (1986:159) om
grundläggande svenskundervisning för invandrare. Statsbidrag från detta
anslag lämnas till kommunerna enligt bestämmelserna i förordningen
(1986:207) om grundläggande svenskundervisning för invandrare. Från
anslaget utgår statsbidrag endast för sådana invandrare för vilka kom-
munen inte erhåller statsbidrag enligt förordningen (1990:927) om stat-
lig ersättning för flyktingmottagande m.m.
Skolöverstyrelsen
1. Pris- och löneomräkning 20 146 000 kr.
2. SÖ utgår från ett deltagarantal av övriga invandrare, dvs. icke-
flyktingar, på 11 000. Detta motsvarar 638 000 undervisningstimmar.
3. Undervisningsvolymen för sfi för s.k. tidigare invandrare bör vara
oförändrad. SÖ beräknar den till 53 600 undervisningstimmar.
4. Löne- och prisomräkningen innebär en uppräkning av statsbidra-
get för sfi till 415 kr. per undervisningstimme. Dessutom bör 2,55 milj,
kr., som nu används för fortbildning som SÖ svarar för, i stället fördelas
i form av statsbidrag till kommunerna, vilket skulle innebära en ytterli-
gare ökning med 4 kr per undervisningstimme.
5. SÖ beräknar medel för ytterligare 7 500 undervisningstimmar till
kommuner som har färre deltagare än sex och som inte kan samordna
sin undervisning med annan kommun eller med grundvux. Kostnader-
na för detta beräknas till 2,8 milj. kr.
6. SÖ bör bemyndigas att belasta anslaget med kostnader för stödåt-
gärder för kursdeltagare med funktionshinder. Kostnaderna för detta be-
räknas till 4 milj. kr.
7. SÖ beräknar kostnader för pedagogiskt utvecklingsarbete och viss
kompetensgivande utbildning till 3 milj. kr.
8. SÖ bör bemyndigas att belasta anslaget med kostnaden för utbetal-
ning av statsbidrag till kommunerna.
Föredragandens överväganden
Efter den 1 januari 1991 beräknas statsbidraget för sfi i form av ett visst
krontalsbelopp per deltagare. För budgetåret 1991/92 beräknar jag en
höjning av detta belopp till 24 024 kr., vilket är en ökning med 2 024 kr.
223
Detta innebär, i enlighet med SÖs förslag, en löne- oeh prisomräkning
med 9,2 %. Liksom SÖ utgår jag från att antalet deltagare under budget-
året 1991/92 kommer att uppgå till ca 11 000.
Jag beräknar vidare medel för att kommunerna övergångsvis skall få
ett extra statsbidrag med 8 518 kr. per deltagare för vissa studerande som
påbörjat utbildningen under 1990 och fortsätter den efter den 1 juli
1991. En förutsättning för att statsbidraget skall utgå bör vara att kom-
munerna fått statsbidrag för deltagaren enligt äldre bestämmelser och att
han eller hon deltagit i undervisningen under minst 500 timmar.
Som jag tidigare har redovisat under avsnitt 4.5 skall kommunerna
från och med budgetåret 1991/92 vara skyldiga att erbjuda grundläggan-
de undervisning i svenska som andraspråk inom ramen för komvux. Jag
beräknar därför inga medel för svenskundervisning för s.k. tidigare in-
vandrare under detta anslag.
Beträffande SÖs förslag om att särskilda statsbidrag skall utgå dels till
kommuner med få deltagare, dels för kursdeltagare med funktionshin-
der vill jag anföra följande.
Enligt tidigare beslut av riksdagen (prop. 1983/84:199, s. 40,
UbU 1984/85:6, rskr. 77) skall statsbidraget till kommunerna för grund-
läggande svenskundervisning för invandrare vara schabloniserat och ut-
gå för kostnader för administrativa uppgifter, som t.ex. information, re-
krytering och samråd med studieanordnare och parter på arbetsmarkna-
den, samt för utgifter för lärarlöner, läromedel, lokaler, tolkar/fackmän,
fortbildning, lönebikostnader och sociala avgifter.
Riksdagen har bl.a. uttalat att med hänsyn till att förutsättningarna
för att anordna utbildningen varierar mellan kommunerna i landet går
det inte att vid ett schabloniserat statsbidrag till fullo garantera kommu-
nerna full kostnadstäckning för sfi. Ett schablonbidrag måste alltid utgå
från vissa genomsnittskostnader. (UbU 1984/85:6, s. 19, rskr. 77.)
Enligt gällande bestämmelser är kommunerna skyldiga att anordna
undervisning för alla nyanlända invandrare, alltså även för dem som har
funktionshinder. I den tidigare läroplanen för grundläggande svenskun-
dervisning för invandrare, liksom i den nya sfi-läroplan som regeringen
nyligen fastställt, betonas att för handikappade deltagare skall undervis-
ningen på alla sätt anpassas för att underlätta studierna. Kommunerna
har alltså redan nu skyldighet att tillgodose handikappade invandrares
behov av undervisning och statsbidraget är beräknat med tanke på att
kommunerna skall fullgöra sina skyldigheter.
Inom komvux, där statsbidraget bara är avsett att täcka en del av
kommunernas kostnader för undervisningen, har tidigare ett särskilt
statsbidrag utgått för vissa handikappåtgärder. Detta statsbidrag skall, i
enlighet med riksdagens beslut med anledning av ansvarspropositionen,
fr.o.m. den 1 juli 1991 föras till det nya sektorsbidraget för det kommu-
nala offentliga skolväsendet. Detta har bl.a. skett med motiveringen att
styrningen av verksamheten inte bör ske med hjälp av statsbidrag utan
genom att regering och riksdag fastställer nationella mål som sedan följs
upp och utvärderas.
Prop. 1990/91:85
224
Mot denna bakgrund avstyrker jag SÖs förslag om att minska
schabloniseringen av statsbidraget för sfi genom att införa ett nytt spe-
cialdestinerat bidrag för särskilda åtgärder för handikappade. Detta skul-
le snarare kunna bidra till att minska kommunernas känsla av ansvar
för handikappade elever och dessutom medföra ökade kostnader för ad-
ministration. Däremot anser jag att det är mycket angeläget att det nya
skolverket fortsätter det arbete som SÖ påbörjat och beaktar handikap-
pade studerandes behov i sitt utvecklingsarbete och i utvärderingen av
hur väl olika kommuner uppfyller de nationella målen.
Som jag har redovisat i årets budgetproposition, har jag beräknat
5,55 milj, kr. under anslaget B 6. Fortbildning m.m. för kompetensgi-
vande utbildning för sfi-lärare m.m. (prop. 199(1/91:100, bil. 10, s. 69).
Medel för fortbildning av sfi-lärare bör i fortsättningen inte utgå från
anslaget Bidrag till undervisning av invandrare i svenska språket.
Jag kan inte biträda SÖs förslag om att kostnader för utbetalning av
statsbidrag till kommunerna bör betalas från detta anslag. Dessa kostna-
der bör i stället betalas från anslaget B 1. Statens skolverk.
Totalt beräknar jag under detta anslag ett medelsbehov av
290 000 000 kr.
Prop. 1990/91:85
Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Bidrag till
undervisning av invandrare i svenska språket för budgetåret 1991/92
anvisa ett förslagsanslag på 290 000 000 kr.
|
1989/90 |
Utgift |
30 700 000* |
|
1990/91 |
Anslag |
31 096 000 |
|
1991/92 |
Förslag |
25 757 000 |
* Nuvarande anslag till statens skolor för vuxna C 2. Utbildningskostnader
och C 3. undervisningsmaterial m.m.
Från anslaget betalas utbildningskostnader och kostnader för under-
visningsmaterial m.m. för statens skolor för vuxna i Norrköping och
Härnösand. De grundläggande bestämmelserna finns i vuxenutbild-
ningslagen (1984:1118) och vuxenutbildningsförordningen (1985:228).
Medlen fördelas mellan skolorna av skolöverstyrelsen.
1. Pris- och löneomräkning 4 548 000 kr.
2. SÖ beräknar inkomsterna från de studerandes avgifter för studie-
material till 1 841 000 kr.
225
3. SÖ har på uppdrag av regeringen gjort en utvärdering av verksam- Prop. 1990/91:85
heten vid SSV och lämnat förslag till väsentliga förändringar. Anslaget
har därför endast pris- och löneomräknats.
Jag har nyss föreslagit att statens skolor för vuxna avvecklas från den 1
juli 1991. Verksamheten vid skolorna skall upphöra senast den 1 juli
1992. Jag har därför beräknat medel för en betydligt mindre omfattning
på verksamheten vid skolorna. Jag har räknat med dels en väsentligt
minskad inkomst för undervisningsmaterial, dels medel för biståndsrela-
terad verksamhet vid statens skola för vuxna i Härnösand med totalt
761 000 kr. Medlen har pris- och löneomräknats. Jag beräknar samman-
lagt 25 757 000 kr. för Statens skolor för vuxna.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Statens skolor för vuxna för budgetåret 1991/92 anvisa ett
förslagsanslag på 25 757 000 kr.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört
för de åtgärder och de ändamål som föredraganden hemställt om.
226
Prop. 1990/91:85
Propositionen Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och
vuxenutbildningen 3
Propositionens huvudsakliga innehåll 3
|
Propositionens lagförslag |
6 | ||
|
Utdrag |
ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 februari | ||
|
1991 |
40 | ||
|
1 |
Inledning |
40 | |
|
2 |
Några principella utgångspunkter |
42 | |
|
2.1 |
Utbildningen i ett välfärdssamhälle |
42 | |
|
2.2 |
Kunskapssamhällets utmaningar |
43 | |
|
2.3 |
Livslångt lärande |
44 | |
|
2.4 |
Ansvar och inflytande |
45 | |
|
2.5 |
Samverkan |
46 | |
|
3 |
Gymnasieskolan |
47 | |
|
3.1 |
Gymnasieskolan under 1980-talet |
47 | |
|
3.2 |
Gymnasieskolan i framtiden |
49 | |
|
3.3 |
Allmänna motiveringar |
54 | |
|
3.3.1 Gymnasieskolans grunddrag 3.3.2 Kommunernas skyldigheter när det gäller |
54 | ||
|
nationella program |
55 | ||
|
3.3.3 Landstingskommunerna och gymnasieskolan 3.3.4 Elevernas rätt att bli mottagna på de natio- |
59 | ||
|
nella programmen i olika gymnasieskolor |
60 | ||
|
3.3.5 Kommunernas skyldigheter när det gäller | |||
|
individuella program |
64 | ||
|
3.3.6 Elevernas rätt att fullfölja sin utbildning |
66 | ||
|
3.3.7 Intagningen av elever |
69 | ||
|
3.3.8 Interkommunal ersättning 3.3.9 De svårt rörelsehindrade ungdomarnas rätt |
70 | ||
|
till utbildning |
73 | ||
|
3.4 |
De nationella programmen |
74 | |
|
3.5 |
Individuella program |
89 | |
|
3.6 |
Nuvarande specialkurser |
93 | |
|
3.7 |
Timplanerna förde nationella programmen |
94 | |
|
3.7.1 Timplanernas konstruktion och funktion |
94 | ||
|
3.7.2 Timplanernas innehåll |
98 | ||
|
3.7.3 Arbetsplatsförlagd utbildning |
102 | ||
|
3.8 |
Reformens genomförande |
103 | |
|
3.9 |
Kostnader och finansiering |
107 | |
|
4 |
Den |
kompetensinriktade vuxenutbildningen |
114 |
|
4.1 |
En kort historik |
114 | |
|
4.2 |
Den kompetensinriktade vuxenutbildningen | ||
227
|
i framtiden |
115 | |
|
4.3 |
Det offentliga skolväsendet för vuxna |
117 |
|
4.4 |
Grundläggande vuxenutbildning |
118 |
|
4.4.1 Mål och inriktning 4.4.2 Kommunernas skyldigheter och elevernas |
118 | |
|
rättigheter |
1 19 | |
|
4.5 |
Grundläggande svenskundervisning för tidigare |
120 |
|
4.6 |
Gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbild- 4.6.1 Mål och inriktning för gymnasial vuxen- |
122 |
|
utbildning |
122 | |
|
4.6.2 Mål och inriktning för påbyggnadsutbild- | ||
|
ning |
123 | |
|
4.6.3 Teknikerutbildning 4.6.4 Kommunernas skyldigheter och elevernas |
124 | |
|
rättigheter |
126 | |
|
4.7 |
Timplaner för komvux |
127 |
|
4.8 |
Vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda |
128 |
|
4.8.1 Utvidgning av särvux 4.8.2 Kommunernas skyldigheter och elevernas |
128 | |
|
rättigheter |
130 | |
|
4.9 |
Vissa gemensamma frågor 4.9.1 Kommunernas skyldighet att ta emot |
132 |
|
elever från andra kommuner. Inter- |
132 | |
|
4.9.2 Ansökan, mottagande och intagning till | ||
|
vuxenutbildning |
134 | |
|
4.9.3 Upphörande av och återinträde i utbildning |
136 | |
|
4.9.4 Avgifter och kostnader för läromedel |
137 | |
|
4.10 |
Distansundervisning |
138 |
|
Gemensamma frågor |
143 | |
|
5.1 |
Samverkan m.m. |
143 |
|
5.1.1 Samverkan |
143 | |
|
5.1.2 Gränsdragningsfrågor |
145 | |
|
5.1.3 Sambanden med högskolan |
147 | |
|
5.2 |
Kommunernas ansvar för information, vägledning |
148 |
|
5.2.1 Gymnasieskolan |
148 | |
|
5.2.2 Skyldighet att främja vuxenutbildning |
151 | |
|
5.2.3 Jämställdhet mellan kvinnor och män |
154 | |
|
5.3 |
Studerandeinflytande |
154 |
|
5.4 |
Förestående läroplans- och kursplanearbcte |
157 |
|
5.5 |
Uppföljning och utvärdering |
163 |
|
5.6 |
Behörighets- och betygsfrågor |
164 |
|
5.6.1 Behörighet |
164 | |
|
5.6.2 Urval till gymnasieskolan |
164 | |
|
5.6.3 Betygsdokument från gymnasieskolan |
165 | |
Prop. 1990/91:85
228
|
5.6.4 Betygsdokument från vuxenutbildningen |
166 Prop. 1990/91:85 | ||
|
5.7 |
Utbildning av lärare m.m. |
167 | |
|
5.8 |
Uppdragsutbildning |
170 | |
|
5.9 |
Vissa övriga frågor |
170 | |
|
5.9.1 Riksrekryterande gymnasieutbildning |
170 | ||
|
5.9.2 Riksrekryterande vuxenutbildningar |
171 | ||
|
5.9.3 Vissa personalkonsekvenser 5.9.4 Kommunerna och skadeståndsansvaret vid |
172 | ||
|
arbetsplatsförlagd utbildning |
173 | ||
|
5.9.5 Elevernas resor mellan bostaden och skolan |
176 | ||
|
5.10 |
Vissa följdändringar i andra lagar |
176 | |
|
6 |
Ikraftträdande- och övergångsfrågor |
177 | |
|
7 |
Upprättade lagförslag |
179 | |
|
8 |
Special motiveringar |
179 | |
|
8.1 |
Förslag till ändring i skollagen |
179 | |
|
8.2 |
Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) |
217 | |
|
8.3 |
Förslag till lagom uppdragsutbildning i vissa fall |
217 | |
|
9 |
Hemställan |
220 | |
|
10 |
Anslagsfrågor för budgetåret 1991/92 |
221 | |
|
1 1 |
Beslut |
226 | |
Bilaga 1-7 se separat biiagedel
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
229
Regeringens proposition
1990/91:85
Växa med kunskaper
— om gymnasieskolan
och vuxenutbildningen
Biiagedel
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85. Biiagedel
Prop. 1990/91:85
Bilaga 1
SÖs förslag innebär att de nuvarande ca 130 ingångarna i den yrkesför-
beredande delen av gymnasieskolan ersätts med 18 linjer grupperade i
sju block:
1. Industriell produktion
2. Teknisk service och installation
3- Bygg- och anläggningsproduktion
4. Manuell produktion
5. Merkantil och administrativ service
6. Omvårdnad
7. Naturbruk
18 linjer med successiv differentiering till ca 90 utgångar.
1. Industriell produktion
5 linjer: Industriteknisk, Processteknisk, Textil- och beklädnadsteknisk,
Träteknisk, Grafisk. 22 utgångar.
2. Teknisk service och installation
3 linjer: El-teleteknisk, Fordonsteknisk, Energiteknisk. 20 utgångar.
3. Bygg- och anläggningsproduktion
3 linjer: Bygg- och aniäggningsteknisk, Måleriteknisk, Byggnadsplåt och
ventilation. 13 utgångar.
4. Manuell produktion
3 linjer: Hantverksteknisk, Livsmedelsteknisk. Frisör. 5 utgångar + in-
dividuell uppläggning (många små yrkesområden).
5. Merkantil och administrativ service
2 linjer: Handels, Restaurang. 6 utgångar.
6. Omvårdnad
1 linje: Omvårdnad. 6 utgångar.
3
1 linje: Naturbruk. 10 utgångar.
För försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade studievägar finns
en timplan med de allmänna ämnena svenska, samhällskunskap, engels-
ka, idrott och tillvalsämne. SÖ föreslår att de allmänna ämnena utökas
med matematik och datakunskap. Plats för dessa ökningar kan skapas
genom en minskning av den arbetsplatsförlagda utbildningen i årskurs
3.
SÖ föreslår att det skall finnas två treåriga studieförberedande studievä-
gar i gymnasieskolan, nämligen humanistisk-samhällsvetenskaplig-
ekonomisk linje (HSE-linjen) och naturvetenskaplig-teknisk linje (NT-
linjen)
HSE-linjen delas i årskurs 2 i en ekonomisk, en humanistisk och en
samhällsvetenskaplig gren. NT- linjen delas i årskurs 3 i en naturveten-
skaplig och en teknisk gren (figur 1).
SÖ föreslår att timplanerna byggs upp med basämnen, som alla ele-
ver på de studieförberedande linjerna läser med samma lektionsvolym
och kursplan, karaktärsämnen samt ämnen som eleverna väljer som in-
dividuella val (figur 2).
Utredningens förslag i korthet:
* en ny treårig social linje ersätter tvåårig social linje och tvåårig kon-
sumtionslinje
* en treårig estetisk linje ersätter den tvååriga musiklinjen och försöks-
verksamheten med estetisk- praktisk linje samt påbyggnadsutbildningar-
na i musik och slöjd.
Den nya treåriga sociala linjen förbereder för verksamhet inom sam-
hällsservice och vänder sig till elever som
- vill "arbeta med människor"
- vill skaffa sig grund för vidare studier inom kostområdet
- vill skaffa sig ytterligare kunskaper och erfarenheter innan de gör sitt
slutliga yrkesval eller
Prop. 1990/91:85
Bilaga 1
- vill förvissa sig om sin studieförmåga innan de
definitivt bestämmer sig för högre studier (figur 3-4).
Den treåriga estetiska linjen omfattar grenarna: Bild, Dans, Musik,
Slöjd,textil, Slöjd,trä och metall samt Teater. Linjen är studieförberedan-
de. yrkesutbildningen sker i högskolan. Ungefär hälften av antalet
veckotimmar kan samläsas mellan grenarna eller med den nya sociala
linjen. Inför årskurs 3 kan eleverna välja att fullfölja utbildningen inom
linjen, att övergå till alternativ utbildning vid t.ex. folkhögskola eller
kanske gå till en yrkesutbildning (figur 5-6).
Utredarens förslag är att, där så är möjligt, minska antalet specialkurser
genom att integrera sådana i treåriga yrkeslinjer och även få en mer ra-
tionell fördelning av ansvaret för resterande specialkurser på olika ut-
bildningsanordnare (figur 7).
Prop. 1990/91:85
Bilaga 1
Prop. 1990/91:85
Bilaga 1
Figur 2. Timplaner i grafisk utformning
Linjeblock HSE
Linjeblock NT
|
AK 1 |
Svenska |
(3) |
21/22 |
|
Engelska |
(3) | ||
|
Gemensamna |
Språk 2 |
(4) | |
|
basämnen |
Historia |
(4) | |
|
Matematik |
(5/6) | ||
|
Idrott |
(2) |
Karaktärsämnen
Individuellt
Datakunskap (3
Naturkunskap (3)
|
Datakunskap (3) 9 Fysik (3) Kemi (3) |
|
Svenska |
(3) |
16 |
|
Engelska |
(3) | |
|
Språk 2 |
(3) | |
|
Samhällskunskap |
(5) | |
|
Idrott |
(2) |
|
Naturkunskap (3) 5 Historia (2) |
9 | |
|
Psykologi (3) |
Matemat. (3) | |
|
Matematik |
(5) |
15 |
|
Fysik |
(3,5) | |
|
Kemi |
(3,5) | |
|
Biologi |
(3) |
AK 3
Svenska (3) 10
Engelska (3) alt språk 2 för T
Religion, etik, livsåskådning (2)
Idrott (2)
|
Specialarbete (2) |
5 G7 | |
|
Språk 2 |
(3) | |
|
Sanhällskunskap (2) 8 HS-fördjupn (6) |
Föret ek. (4+4) Matem.(3) | |
|
Filosofi (3) |
MatematikC 3) | |
|
Matematik (2) 6 Fysik (2) Specialarb. (2) | |||
|
N-fördjupn (4) |
Matemat.(2) 4 Fysik (2) |
Teknik (4) | |
|
Språk 2 (3) 7 Kemi (2) Biologi (2) |
8 Teknik (4+4) | ||
6 ,------------------------------------------3-----------------4-
--------------------------1 30 31 32
32
ÅK 1
ÅK 2
ÅK 3
Figur 3. Treårig social linje - strukturskiss
Karaktärsämnen 14 veckotimmar
med arbetslivsstudier
Tillval 3-4 veckotimmar
Basämnen 16 veckotimmar
|
Social gren Karaktärsämnen 10 vtr |
Kost- och näringsin- | |
|
Tillval |
3 veckotimmar | |
|
Basämnen |
21 veckotimmar | |
ZH
|
Teoretisk variant |
Yrkesinriktade | |
|
31 veckotimmar Engelska Matematik el. alt. ämne Idrott Specialarbete |
varianter |
Prop. 1990/91:85
Bilaga 1
Prop. 1990/91:85
Bilaga 1
Figur 4. Treårig social linje, förslag till timplan
|
Ämne |
Årskurs 1 |
Årskurs 2 |
Årskurs 3 | |||
|
Antal |
Totalt |
Antal |
Totalt |
Antal |
Totalt | |
|
BASÄMNEN | ||||||
|
Svenska |
4 |
128 |
3 |
96 |
3 |
96 |
|
Engelska |
3 |
96 |
3 |
96 |
3 |
96 |
|
Historia |
4 |
128 | ||||
|
Samhällskunskap Religionskunskap |
2 |
64 |
3 |
96 |
2 |
64 |
|
Psykologi |
3 |
96 | ||||
|
Matematik |
3 |
96 |
3 |
96 |
53) |
1603) |
|
Naturkunskap Ord/textbehandling |
2 |
64 |
3 |
96 |
5 |
160 |
|
Idrott |
2 |
64 |
2 |
64 |
2 |
64 |
|
KARAKTÄRSÄMNEN Barn- och ungdomskunskap Mat- och boendekultur Socialkunskap |
14 |
448 |
101) |
3201) | ||
|
Estetiska ämnen |
102) |
3202) |
2 |
64 | ||
|
Specialarbete |
3 |
96 | ||||
|
TILLVAL*) |
3-4 |
96-128 |
3 |
96 |
3 |
96 |
|
Summa |
33/34 |
1056/ 1088 |
34 |
1088 |
31 |
992 |
1) gäller gren SO
2) gäller gren KN
3) alternativämne; i årskurs 3 utgör matematik, ekosofi eller fördjupning
i näringskunskap för skolan valbara alternativämnen
4) tillvalsämnen är B- eller C-språk, estetiska ämnen eller lokala tillval
ÅK 1
ÅK 2
SK 3
Figur 5. Treårig estetisk linje
Gren Bild
Dans
Musik
Slöjd, textil
Slöjd, trä och metall
Teater
|
Grenspecifika karaktärsämnen |
14 veckotimmar |
|
Tillval |
3-4 veckotimmar |
|
Basämnen |
16 veckotimmar |
Prop. 1990/91:85
Bilaga 1
Prop. 1990/91:85
Bilaga 1
Figur 6. Treårig estetisk linje, förslag till timplan
|
Ämne |
Årskurs 1 |
Årskurs 2 |
Årskurs 3 | |||
|
Antal |
Totalt |
Antal |
Totalt |
Antal |
Totalt | |
|
BASÄMNEN | ||||||
|
Svenska |
4 |
128 |
3 |
96 |
3 |
96 |
|
Engelska |
3 |
96 |
3 |
96 |
3 |
96 |
|
Historia |
4 |
128 | ||||
|
Samhällskunskap Religionskunskap |
2 |
64 |
3 |
96 |
2 |
64 |
|
Matematik |
3 |
96 |
3 |
96 | ||
|
Ord- och textbehandling |
2 |
64 | ||||
|
Idrott |
2 |
64 |
2 |
64 |
2 |
64 |
|
KARAKTÄRSÄMNEN | ||||||
|
Grenspecifika estetiska |
14 |
448 |
12 |
448 |
12 |
320 |
|
Bild (foto, film, video) Dans Musik Slöjd eller Teater Specialarbete |
3 |
96 | ||||
|
TILLVAL1) |
3-4 |
96-128 |
3-5 |
96-160 |
3-5 |
96-180 |
|
Summa |
33/34 |
1056/ 1088 |
33/35 |
1056/ 1120 |
28/30 |
896/960 |
1) tillvalsämne är B- eller C-språk, estetiska ämnen (ej karaktärsämnen! el-
ler i årskurs 1+2 naturkunskap (3-5 vtr), i årskurs 3 matematik (5 vtr) el-
ler lokala tillval
10
FIGUR 7. AVVECKLING AV GYMNASIESKOLANS LILLA RAM
Nuvarande
ordning
Gymnasieskolans lilla ram - totalt ca 460 studievägar
319 studievägar med drygt 30 000 årselevplatser
organiserade 1988/89
Därav 144 reguljära påbyggnadsutbildningar
108 regionala påbyggnadsutbildningar
61 specialkurser med särskilda inträdeskrav
6 lokala, längre påbyggnadsutbildningar,
LA-kurser
Prop. 1990/91:85
Bilaga 1
Nya plane-
ringsförut-
sättningar
Förslag till
fördelning
De yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan reformeras
Behovet av att ha direkta påbyggnader till linjesystemet
minskar
En klarare ansvarsfördelning mellan gymnasieskolan,
komvux och högskolan möjliggörs
n
Komvux
Gymnasieskolans
nya linjesystem
Högskolan
40-45 % av års-
elevplatserna
överförs
Ca 70 reguljära
påbyggnadsut-
bildningar, 60
regionala på-
byggnadsut-
bildningar och 20
specialkurser er-
sätts av utbild-
ning på linjer
RA-kurser och
längre LA-kurser
avvecklas
Kurser för in-
vandrarungdom
kvarstår
50-55 % av års-
elevplatserna
överförs
Ca 50 reguljära
påbyggnadsut-
bildningar, 40
regionala på-
byggnadsut-
bildningar och 40
specialkurser er-
sätts av utbild-
ning inom komvux
2/3 av kurserna
tillhör landstings-
området
Komvux har redan
kursverksamhet
inom berörda om-
råden
Statsbidragssys-
temet ses över
Högst 10 % av
årselevplatserna
överförs
Ett 30-tal studie-
vägar ersätts av
högskoleutbild-
ning
Utbildningen av-
ser:
Ingenjörer
Tekniker
Optiker
Tandvårds-
personal
m.m.
11
Sammanställning av remissyttranden över
skolöverstyrelsens redovisning av två
regeringsuppdrag om gymnasieskolan, en
diskussionspromemoria om yrkesutbildningen i
ett mer långsiktigt perspektiv, betänkandet
(SOU 1989:10) om två nya treåriga linjer i
gymnasieskolan samt en översyn av
gymnasieskolans lilla ram.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
Remissinstanserna
Remissyttranden har kommit in från universitets- och högskoleämbetet
(UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), statskontoret, riksrevisionsverket
(RRV), statens arbetsgivarverk (SAV), socialstyrelsen, arbetsmarknads-
styrelsen (AMS), länsskolnämnderna i Stockholms. Uppsala, Söderman-
lands. Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Ble-
kinge, Kristianstads, Malmöhus. Hallands. Göteborgs och Bohus. Älvs-
borgs, Skaraborgs, Värmlands. Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. centrala
studiestödsnämnden (CSN). statens invandrarverk (SIV), statens kultur-
råd, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands. Kalmar, Kristianstads,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus. Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands. Jämtlands och Norrbottens län, Alingsås,
Arboga, Arvidsjaur, Avesta, Bergs, Bodens, Bollnäs, Borlänge, Borås,
Botkyrka, Danderyds, Eksjö, Enköpings, Fagersta, Falköpings, Faluns,
Filipstads, Finspångs. Forshaga, Gislaveds, Gotlands, Gällivare, Gävle,
Göteborgs. Götene. Hagfors, Hallsbergs, Halmstads, Haninge, Haparan-
da. Hedemora. Helsingborgs, Hudiksvalls, Håbo, Hällefors, Härjedalens,
Härnösands. Härryda. Hässleholms, Höörs, Jokkmokks, Jönköpings, Ka-
lix. Karlshamns. Karlskoga. Karlskrona, Karlstads, Katrineholms. Kiru-
na Klippans. Kramfors. Kristianstads, Kristinehamns. Kungsbacka.
Kungsörs, Kungälvs. Köpings, Landskrona, Laxå, Leksands, Lerums. Li-
dingö. Lindesbergs. Linköpings, Ljungby, Ljusdals, Ludvika. Luleå.
1 unds. Lycksele. Malmö. Malungs, Marks, Markaryds. Mora, Motala.
Mölndals. Mönsterås, Nacka, Norrköpings. Norrtälje, Nybro, Nykö-
pings, Nynäshamns. Nässjö>Olofströms. Osby. Oskarshamns. Oxelö-
sunds. Pajala. Partille. Piteå. Rågunda, Rättviks. Sala. Salems. Sandvi-
kens, Sigtuna, Simrishamns, Skellefteå. Skövde, Sollentuna. Solna. Sor-
sele. Sotenäs. Stenungsunds, Stockhoims, Strängnäs. Sundbybergs.
Sundsvalls. Surahammars, Söderhamns. Söderköpings, Södertälje, Tida-
holms, Tierps, Timrå, Tingsryds, Torsby, Torsås. Tranås, Trollhättans,
Tyresö, Täby, Uddevalla, Umeå, Upplands-Bro. Upplands Väsby, Uppsa-
la, Vadstena, Valdemarsviks, Vallentuna, Vansbro, Vara, Varbergs, Vet-
landa, Vilhelmina, Vimmerby, Vingåkers, Vårgårda, Västerviks,
Västerås, Växjö, Ydre, Ystads, Åmåls, Ånge, Åre, Åsele, Åtvidabergs,
12
Älvdalens, Ängelholms, Ödeshögs. Örebro. Örnsköldsviks, Östersunds,
Österåkers, Östhammars och Överkalix kommuner, utbildningsnämn-
derna vid Stockholms. Uppsala. Sörmlands. Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs. Kalmar. Blekinge. Kristianstads, Malmöhus. Hallands.
Älvsborgs. Skaraborgs, Värmlands. Örebro. Västmanlands. Kopparbergs,
Gävleborgs. Västernorrlands. Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens
läns landstingskommuner samt Bohusiandstinget. Göteborgs och Bohus
läns vårdskoleförbund. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbun-
det. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sveri-
ge (LO). Sveriges Akademikers centralorganisationen (SACO), Tjänste-
männens Centralorganisation (TCO), Sveriges skolledarförbund. Lärar-
nas Riksförbund (LR), Svenska facklärarförbundet (SFL), Sveriges lärar-
förbund (SL). Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Elevorganisationen
i Sverige, Riksförbundet för kommunal och statlig vuxenutbildning (R-
VUX), Skola-Arbete-utredningen (U 1988:11), Småföretagens Riksorga-
nisation. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Konstnärliga och Litterära
Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS), Sveriges Riksidrottsförbund
(RF). Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning.
UHÄ har bifogat yttranden från 31 högskoleenheter och 6 vårdhög-
skolor. LO har bifogat yttranden från 11 branschorganisationer. SACO
har bifogat yttranden från 8 branschorganisationer. RF har bifogat ytt-
rande från Svenska Skidförbundet.
Dessutom har yttranden kommit in från 169 sammanslutningar, 84
föreningar och förbund samt 38 enskilda.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
Disposition av remissammanställningen
1 Allmänna synpunkter
1.1 Framtidens krav på gymnasieskolan
1.2 Översynen i stort
1.3 Strukturen
1.3.1 Utbildningens längd
1.3.2 Linjestrukturen
1.4 Gymnasieskolans arbetsformer
1.5 Lärarfortbildning
16 Arbetsplatsförlagd utbildning (APU)
1.7 Överlevnadsfrågor
1.8 Samläsning - samverkan
1 9 Bransch- eller "resurs"skolor
1.10 Lärlingsutbildning
2.1- 2.7 Yrkesutbildningen
3.1- 3.6 De teoretiska linjerna
4.1- 4.4 Mittblocket
5.1- 5.4 Lilla ramen
6.1- 6.8 Allmänt
7.1- 7.7 Övrigt
13
Remissinstanserna instämmer överlag med utbildningsdepartementets
och SÖs bedömningar att det i framtidens gymnasieskola krävs betydan-
de flexibilitet vad gäller struktur och organisation.
Nästan samtliga remissinstanser är positiva till utredarnas förslag om
bredare linjer.
De flesta anser också att en treårig gymnasieutbildning skall erbjudas
alla ungdomar och att eleverna oavsett utbildningsväg bör kunna erhålla
allmän behörighet för vidare studier.
Flera instanser pekar på att arbetsmarknaden och samhället kommer att
genomgå stora förändringar vad gäller både organisation och arbetsupp-
gifternas innehåll samt att den tekniska utvecklingen kommer att acce-
lerera.
Många finner det svårt att närmare överblicka hur framtidens arbets-
marknad kommer att se ut, men att det är angeläget att den kommande
gymnasieskolan får en utformning som ger tillräcklig flexibilitet för att
anpassas till den arbetsmarknad som väntar dagens ungdom.
Bl.a. TCO, SFL och SL anser att tidigare klara gränser mellan olika
yrkeskategorier alltmer flyter samman och att skarpa gränser mellan ut-
bildningen för den tjänste- resp, den varuproducerande sektorn därför
inte längre är önskvärda vid gymnasieutbildningens framtida organisa-
tion.
Länsstyrelsen i Örebro län konstaterar att den framtida arbetsmarkna-
den till betydande del väntas bli forsknings- och kunskapsintensiv och
kräva arbetskraft med hög kompetens.
SACO påpekar att den pågående strukturomvandlingen i arbetslivet
innebär att kraven på längre och bredare utbildningar kommer att öka.
Gymnasieutbildning håller därför på att bli en nödvändighet på arbets-
marknaden. även om den som utbildningsform är frivillig.
Nyttan av gymnasieutbildning hävdar också TCO när man konstaterar
att brist på utbildning, framför allt brist på goda grundkunskaper, mer
än tidigare innebär risk för skiktning och polarisering i arbetslivet.
Trollhättans kommun anser att en gymnasial utbildning har blivit ett
allmänt kvalifikationskrav på arbetsmarknaden
SAF betonar betydelsen av goda kunskaper i allmänhet och kunska-
per inom det tekniska området i synnerhet. SAF tillägger att det behövs
professionella specialister på dessa områden.
Flera remissinstanser bl.a. AMS, länsskolnämnden i Malmöhus län,
Höörs och Umeå kommuner samt SACO hävdar att den framtida gymna-
sieskolan skall ge ungdomen förmåga att se helheter, lösa problem, sam-
arbeta och ge sig i kast med nya arbetsuppgifter sådant som kommer att
värderas allt högre i framtidens samhälle.
LO hävdar att en utgångspunkt för gymnasieskolans utbildningsinne-
håll måste vara att förbereda för en annan arbetsorganisation än dagens.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
14
Nya kunskaper behövs som t.ex. förmåga att kommunicera, analysera
och sammanställa datainformation.
Många remissinstanser, däribland statskontoret, länsskolnämnderna i
Jämtlands och Västernorrlands län, länsstyrelsen i Stockholms län, Katrine-
holms, Sundbybergs och Trollhättans kommuner, Stockholms läns lands-
ting, SACO, TCO samt RHS anser att hänsyn måste tas till den fortgåen-
de internationaliseringen. Oavsett om Sverige söker närmare anknyt-
ning till EG-länderna eller ej, påverkar utvecklingen svenskt arbetsliv,
svensk kultur och svensk utveckling.
Ett antal remissinstanser riktar kritik mot hur översynen har genom-
förts.
Flera remissinstanser påpekar att det saknas en genomarbetad
bakgrunds- och framtidsanalys samt analys av svensk gymnasial utbild-
ning i ett internationellt perspektiv.
Högskolan i Eskilstuna!Västerås, Svenska kommunförbundet, TCO och
LR efterlyser de politiska målen för den nya gymnasieskolan.
TCO finner det anmärkningsvärt att det inte framlagts ett fullständigt
och politiskt sammanhållet reformförslag till remissbehandling utan en-
dast fyra sinsemellan disparata delförslag. Ett nytt och heltäckande för-
slag måste utarbetas och remissbehandlas innan riksdagsbehandling kan
ske.
Länsskolnämnden i Gotlands län saknar en redovisning av erfarenheter
och slutsatser från försöksperioden "Gymnasieskola i utveckling".
SACO efterlyser analys av de samhälleliga och vetenskapliga förutsätt-
ningarna för en gymnasiereform.
Kungliga Vetenskapsakademien är mycket kritisk till förslagen och me-
nar att det inte någonstans framgår att grundskolans timplaner revide-
rats. sedan gymnasieskolan infördes. Vetenskapsakademien tillägger
också att bristerna i bakgrundsanalysen är minst lika uppenbara i fråga
om den vetenskapliga utvecklingen och att de är så grava att SÖs förslag
inte kan läggas till grund för något beslut utan en genomgripande över-
syn och komplettering.
Statskontoret och Södertälje kommun saknar en analys av skolans plats
i samhället och kopplingen mellan skolan och arbetsmarknaden. Lika-
så är det svårt att se någon koppling bakåt till grundskolans högstadium.
Flera remissinstanser bl.a. Katrineholms, Kungsbacka, Partilie, Sunds-
valls och Vallentuna kommuner samt Kalmar läns landsting anser att ma-
terialet ger ett splittrat intryck, vilket gör att det är svårt att överblicka
helheten och därmed också de lokala konsekvenserna av förändringar-
na.
Kopparbergs läns landsting konstaterar att översynen av den gymnasiala
utbildningen har skett genom olika utredare utan större samverkan.
Detta har medfört att någon gemensam syn på det frivilliga skolsystemet
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
15
och dess framtida organisation inte kommer att ske förrän ett samlat
förslag föreligger om de olika utredningsförslagen.
Länsskolnämnden i Gävleborgs län anser att utredningsförslagen inte är
samordnade och att förslagen i en del fall står i strid med varandra.
Dandervds kommun konstaterar att för de yrkesinriktade utbildningar-
na endast finns en diskussionspromemoria och en skiss över studievägs-
strukturen. Man finner det omöjligt att utifrån ett teoretiskt resonemang
kunna ta ställning i detalj till så omfattande och genomgripande förslag
som dessa.
Några remissinstanser är helt avvisande till förslagen och vill ha en ny
remissomgång.
Kungälvs och Uppsala kommuner utgår ifrån att ett nytt, mer genom-
tänkt och bearbetat förslag läggs fram.
SACO fordrar en noggrann överarbetning och komplettering av fram-
för allt förslagen om förändringar i timplanen, innan de kan ligga till
grund för beslut.
Ett 20-tal remissinstanser anser att det fortfarande går en mycket tydlig
gräns mellan de studieförberedande och de yrkesförberedande linjerna.
Sveriges Förenade Studentkårer framhåller det olämpliga i att göra en
uppdelning av gymnasieskolans linjer i studieförberedande resp, yrkes-
förberedande.
Uppdelningen snarare markerar än suddar ut de skillnader som försla-
get säger sig önska minska. Länsskolnämnden i Stockholms län delar den
uppfattningen och menar att orsaken är att E- och T- linjernas yrkesför-
beredande karaktär kraftigt nedtonats.
SFL och SL hävdar att flera av förslagen som nu presenteras leder till
en stramare uppdelning i "studieförberedande" resp, "yrkesförberedan-
de" utbildningar och innebär därmed en återgång till tidigare synsätt
med en klart segregerad gymnasieskola som följd.
Länsskolnämnden i Södermanlands län anser att det finns stor risk att
det gamla systemet permanentas genom att de enskilda utredningarna
gjorts inom områden som är praktiskt taget identiska med de gamla
skolformerna.
Svenska kommunförbundet fastslår att studievägsstrukturen i grunden
utgår från den gamla indelningen i yrkesskola, gymnasium resp, fack-
skola. Olika strukturer föreslås, men målen prioriteras olika.
Länsskolnämnden i Västernorrlands län konstaterar att den klara grän-
sen mellan studieförberedande och yrkesförberedande studievägar samt
existensen av ett "mittblock" utan klar inriktning bidrar till att konser-
vera klyftan mellan två kulturer.
Också Nacka kommun konstaterar att trots sin målsättning hamnar
SÖ i ett förslag till gymnasieskola som innehåller dels ett "treårigt teore-
tiskt gymnasium" dels en "treårig yrkesskola" och dels en "treårig so-
cial/estetisk normalskola".
R-VUX anser att en förändring i gymnasieskolans organisation kräver
en motsvarande översyn av komvux organisation, vilket inte har beak-
tats. R-VUX förutsätter att en sådan översyn snarast görs i samordnande
syfte.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
16
Det stora flertalet remissinstanser har endast få invändningar mot den
föreslagna strukturen för en ny gymnasieskola.
Ett antal remissinstanser föreslår en gymnasieorganisation som mer
tydligt, men ingalunda enhetligt, avviker från förslagens.
Oftast gäller det linjestrukturen, i några fall utbildningens längd.
Gislaveds, Härnösands, Linköpings, Sundbybergs kommuner och TCO an-
ser att gymnasiets samtliga utbildningsvägar skall kunna göras fyraåriga,
om den enskilde eleven behöver förlängd utbildningstid.
Markarvds kommun vill ha kvar alternativet med tvåårig utbildning,
både på yrkesförberedande och på social linje, för elever som inte är
mogna för att gå tre år och för skoltrötta elever.
Statskontoret är tveksam till att utöka samtliga yrkesförberedande lin-
jer med ett år.
Länsskolnämnden i Uppsala län framhåller att en treårig studiegång för
alla inte är en självklarhet. Åtskilliga elever skulle föredra en kortare
utbildning som de senare kan komplettera inom gymnasieskolan, i ar-
betslivet eller inom komvux.
Länsskolnämnden i Malmöhus län vill att skolan skall erbjuda eleverna
möjlighet både till förlängd studiegång och till etappavgångar.
Flera remissinstanser föreslår både etappavgångar och förlängd studie-
tid. Bl.a. Uppsala kommun konstaterar att det skall vara en rättighet och
inte en skyldighet för eleven att studera tre år. Kommunen föreslår en
form av etapputbildning oberoende om utbildningen är teoretiskt inrik-
tad eller yrkesinriktad.
Vårgårda kommun föreslår att det skall finnas möjlighet till kortare yr-
kesutbildning vid sidan av den nya linjestrukturen exempelvis inom den
kommunala vuxenutbildningens område.
SAF anser att yrkesutbildningen måste kunna avslutas efter antingen
fyra, fem eller sex terminer Det beror på de skilda behoven inom olika
yrkesområden, en del elevers önskan att snabbt komma ut i förvärvsar-
bete samt kommunernas ekonomi.
Länsskolnämnden i Kronobergs län anser att på vissa yrkeslinjer är en
ettårig utbildning i skolan tillräcklig varefter näringslivet helt bör ta
över den fortsatta yrkesutbildningen.
Syndikalisterna kräver att de tvååriga linjerna med allmänt innehåll får
finnas kvar, med möjligheter till studier för ett kompletterande tredje
år. De kräver också att beslut ej tas angående de tvååriga yrkesutbildan-
de linjernas borttagande, förrän konsekvenserna av detta - ur ett
utslagnings- och snedrekryteringsperspektiv - till fullo utretts.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85. Biiagedel
Majoriteten av remissinstanserna har inget att invända mot den föreslag-
na linjestrukturen.
Några anser dock att det vore värt att pröva ett kursformat linjesystem.
Ett system likt komvux.
Länsskolnämnden i Uppsala län, Västerviks kommun, SFL, SL, Elevorga-
nisationen i Sverige och DA KS ■ Föreningen för en demokratiserande och
aktiverande skola - föreslår att gymnasiet delas in i fyra eller fem breda
sektorer.
Länsskolnämnden t Älvsborgs län och LO anser att yrkeslinjerna skall
ha fem breda ingångar.
Länsskolnämnderna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Hallands och
Västernorrlands län samt SAF anser att ett modul- eller kursformat sys-
tem är att föredra.
Länsskolnämnden i Jönköpings län framhåller att det på den teoretiska
utbildningen endast behövs två linjer.
Tyresö kommun avstyrker utredningens förslag och förordar att det nu-
varande linjesystemet bibehålls på de studieförberedande linjerna. Moti-
veringen är att det annars blir svårt att upprätthålla kunskapsnivån på
såväl HSE-linjen som NT-linjen.
Av de remissinstanser som yttrat sig om gymnasieskolans arbetsformer
saknar några förslag om vad de ser som angelägna förändringar av gym-
nasieskolans ämnesmål. arbetsorganisation och arbetssätt.
Flera länsskolnämnder bl.a. i Uppsala, Blekinge, Kristianstads, Malmö-
hus, Örebro, Västernorrlands och Västerbottens län anser att det är nöd-
vändigt att i en modern gymnasieskola också se över och modernisera
arbetsformerna.
Botkyrka, Haninge, Hedemora, Gävle, Götene, Sundsvalls, Vallentuna,
Västerviks och Östhammars kommuner, Svenska kommunförbundet,
SACO och SAF är några bland de remissinstanser som konstaterar att
SÖs förslag har en teknisk karaktär och menar att gymnasieskolans in-
nehåll och arbetssätt borde ges samma prioritet som den strukturella
förnyelsen.
Upplands Väsby och Österåkers kommuner konstaterar att det organisa-
toriska greppet gör att en mycket viktig kritisk granskning och debatt
uteblir om gymnasieskolans framtida mål, arbetsinnehåll, arbetssätt och
arbetsformer.
TCO framhåller att gymnasieskolans arbetsformer måste anpassas till
det nya kunskapsintensiva arbetslivet, och att arbetsformerna moderni-
seras men med beaktande av vad som sker i form av organisationsför-
ändringar i arbetslivet.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
18
Ett stort antal remissinstanser påpekar att en grundläggande förutsätt-
ning för en reformering av gymnasieskolan är att lärarkompetensen för-
stärks med en omfattande fortbildning.
Statskontoret anser att en förändring av lärarutbildningens inriktning
och uppläggning är nödvändig för att de av statsmakterna fastslagna nya
inriktningarna av den gymnasiala utbildningen skall kunna slå igenom
fullt ut. Statskontoret understryker även behovet av att fortbildningen
av lärare prioriteras i detta sammanhang. Det går inte endast att genom
tillskott av nya lärare fullfölja den nya inriktningen. Det tar alltför lång
tid innan förändringarna får genomslag.
SÖ anser att det är angeläget att godkända kursplaner kan föreligga för
alla tre årskurserna innan utbildning på de nya linjerna startar. Likaså
bör viss lärarfortbildning anordnas före införandet av de nya utbild-
ningarna.
Många remissinstanser bl.a. UHÄ och SAF konstaterar att lärare och
SYO-konsulenter kommer att ställas inför nya och mera krävande upp-
gifter.
Flera remissinstanser anser att det bör inrättas special lärartjänster på
gymnasieskolan.
Många remissinstanser uttalar farhågor om svårigheten att få bra arbets-
platsförlagd utbildning. Bl.a. konstaterar länsskolnämnden i Söderman-
lands län att det inom vissa sektorer av näringslivet kan vara svårt att
hitta erforderligt antal utbildningsplatser.
Länsskolnämnden i Västerbottens län framhåller att arbetsplatsförlagd
utbildning är problematisk särskilt i glesbygd.
Flera instanser t.ex. Lidingö, Oxelösunds och Vallentuna kommuner an-
ser att utredningsförslaget inte tar ställning till hur kommuner med ett
ensidigt och svagt utvecklat näringsliv skall klara behovet av den arbets-
platsförlagda utbildningen.
Länsskolnämnden i Jämtlands län och SAF samt flera andra instanser
påpekar att det är angeläget att andelen arbetsplatsförlagd utbildning får
variera inom vissa ramar beroende på lokala förutsättningar.
Enligt några kommuner, bl.a. Linköpings kommun, har företrädare för
arbetslivet framfört oro för att APU tillsammans med grundskolans
prao. gymnasieskolans praktik samt studiebesök skapar en ansträngd si-
tuation för många företag.
Flera remissinstanser däribland AMS och Stockholms kommun pekar
på att finansieringsfrågan för den arbetsplatsförlagda utbildningen inte
är löst, vilket medför att det är svårt att engagera små företag. Vidare pe-
kar AMS på svårigheterna med att få bra kvalitet på den arbetsplatsför-
lagda utbildningen om företagen ser det som en uppoffring att ta emot
elever. Risken blir att den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen får
en låg status och kvalitet.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
19
Länsskolnämnden i Västmanlands län m.fl.. däribland Solna och Stock-
holms kommuner framhåller att ansvaret för gymnasieutbildningen vad
gäller APU bör delas mellan skolan och företagen.
Stockholms kommun konstaterar att för att APU skall fungera fordras
att såväl privata som offentliga arbetsgivare känner ansvar för gymnasie-
skolans yrkesutbildningar. Försöksverksamheten har visat att så inte all-
tid är fallet.
Länsskolnämnden i Västmanlands län, Borlänge och Solna kommuner
anser att ett oeftergivligt krav från skolans sida måste vara att företagen
avsätter utbildade handledare och att företagens produktions- och leve-
ranskrav inte negativt påverkar elevernas arbetsplatsförlagda utbildning.
Bl.a. Mölndals, Sala, Trollhättans, Växjö och Örebro kommuner påpe-
kar att det krävs ett omfattande informationsarbete för att arbetslivets
medverkan skall fungera. Översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen
(ÖGY)-försöken har visat att medan arbetslivets organisationer varit väl
insatta i krav och förväntningar, så har de enskilda arbetsplatserna inte
fått mycket information.
Göteborgs, Ystads och Österåkers kommuner ser svårigheter med att
passa in skolans utbildningsmoment i företagens produktion.
Flera instanser påpekar att det är svårt att få företag att utbilda elever
på företagens dyra och moderna utrustning.
Från bl.a. Kalix och Marks kommuner framhålls att företag som har
modern utrustning, är tvingade att använda den fullt ut för att få för-
räntning på sina investeringar. Det kan leda till att den företagsförlagda
undervisningen inte får önskad kvalitet. Företagens möjligheter att er-
bjuda arbetsplatsförlagd utbildning kan också skifta från år till annat.
Höörs kommun påpekar att vissa branscher redan deklarerat att det in-
te kommer att finnas utrymme för utbildning på arbetsplatserna.
F.lfackets Centrala Yrkesnämnd konstaterar att på de orter man bedri-
ver ÖGY-försök har kommunerna inte lyckats ge kvalificerad arbets-
platsförlagd utbildning och föreslår att utbildningen för elektriker görs
om så att eleverna får miljöpraktik under de två första åren.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
Ett 60-tal remissinstanser kommenterar överlevnads- och miljöfrågorna.
TCO konstaterar att miljökunskapen är lika viktig för alla gymnasie-
elever både i deras egenskap som människor och samhällsvarelser som i
deras framtida yrkesroller.
Flera instanser bl.a. Falköpings och Örebro kommuner, LO, RHS, Li-
dingö miljögrupp, Svenska Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna i
Sollentuna hävdar att kraftfulla insatser för miljön är nödvändiga för vår
överlevnad och förordar att miljöfrågorna integreras i undervisningen.
Länsskolnämnden i Gotlands län och Kungliga Vetenskapsakademien
anser att gymnasieförslaget nästan helt bortser från de allvarliga ekolo-
giska och miljömässiga faktorer som dagens ungdom har att ta ställning
till under sin kommande yrkesverksamma tid.
20
Miljökunskap bör bli ett obligatoriskt ämne på alla linjer föreslår bl.a.
Statens Naturvårdsverk, Ungdomens Miljöriksdag och Naturskyddsföre-
ningen i Gävleborgs län.
Miljödelegationen Västra Skåne konstaterar att miljön fortfarande före-
faller vara oupptäckt i skolvälden - trots att hela omvärlden, inklusive
industrin, nu prioriterar miljömedvetenhet och kunskaper.
Ett 30-tal remissinstanser föreslår samläsning, samverkan med kommu-
nala vuxenutbildningen (komvux) och AMU. TCO, SAF, RHS och
Skola-Arbete-utredningen förordar detta samarbete för att bättre utnyttja
lokaler, material och resurser.
En del remissinstanser t.ex. länsskolnämnderna i Kristianstads, Göte-
borgs och Bohus län samt Glesbygdsdelegationen förordar samverkan
med samtliga utbildningsformer såsom AMU. komvux. folkhögskolor
och studieförbund.
Länsskolnämnden i Kalmar län, Härryda och Ljungby kommuner samt
Blekinge läns landsting förordar en regional samordning vad gäller i förs-
ta hand yrkesutbildningarna.
Förslag att i den framtida gymnasieskolan blanda gymnasieelever och
vuxenstuderande i samma utbildning kommer från bl.a. Osby, Torsås,
Ange och Östhammars kommuner.
Flera remissinstanser, däribland Kungälvs, Nyköpings och Pajala kom-
muner, är av den åsikten att samläsning över både årskurserna och äm-
nesgränserna ger bättre helhetssyn på kunskaper och är ett effektivt re-
sursutnyttjande.
Flera av remissinstanserna anser att det system med bransch- eller "re-
surs"-skolor som utbildningsdepartementet skissat är intressant och bor-
de vidareutvecklas.
Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund Finner det resonemang som
förts om "resurs"-skolor intressant, inte minst mot bakgrund att ge ut-
bildning i udda och hotade hantverk.
Ett antal remissinstanser bl.a. Borlänge, Ludvika, Mora, Nacka, Sala och
Sollentuna kommuner, Svenska kommunförbundet, TCO och LR önskar
behålla möjligheten med gymnasial lärlingsutbildning som ett komple-
ment till de reguljära studievägarna. Denna utbildningsform är nödvän-
dig för att tillgodose små yrkesområden.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
21
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
Flertalet av remissinstanserna anser att den föreslagna linjestrukturen
väl svarar mot yrkeslivets förändringar.
Några remissinstanser vill ha bredare linjer. Ett fåtal förordar annan
linjestruktur.
Statskontoret anser att den föreslagna linjestrukturen är alltför speciali-
serad och blir därigenom också rigid i förhållande till en arbetsmarknad
som snabbt behöver anpassas till förändringar.
Bland dem som anser att yrkesutbildningens linjer skall vara bredare
är LO. som anser att SÖs förslag på den yrkesinriktade utbildningens
struktur inte möter elevernas och samhällets behov. LO hävdar vidare
att det som SÖ har skissat om förändringar i samhälle och arbetsliv en-
dast föga återspeglas i förslagen till ny struktur för den yrkesinriktade
utbildningen. Den framtida linjestrukturen bör enligt LO bestå av fem
breda ingångar.
Länsskolnämnden i Älvsborgs län anser också att en modell med fem
ingångar vore värd att pröva.
Ett antal remissinstanser bl.a. länsskolnämnderna i Uppsala, Kristian-
stads, Älvsborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, Jokkmokks, Ma-
lungs, Osbv, Skellefteå, Strängnäs, Tingsryds, Upplands Väsby och Vans-
bro kommuner samt Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU)
förordar färre och bredare ingångar.
Bl.a. Arvidsjaurs och Härjedalens kommuner vill ha färre och bredare
ingångar. De anser att SÖs föreslagna linjestruktur inte tillgodoser de
små skolornas behov.
Länsskolnämnden i Kristianstads län anser att linjesystemet bör avveck-
las successivt med hänsyn till de kommunala bindningar investerings-
mässigt m.m.. som finns till linjerna och osäkerheten i bedömningar av
framtidens krav på gymnasieskolan.
Länsskolnämnden i Västernorrlands län hävdar att de flesta ingångarna i
princip är samma studievägar som finns i nuvarande linjesystem vilket
medför att eleverna måste göra sitt yrkesval redan i grundskolan. Nämn-
den anser att antalet ingångar bör minska ytterligare redan på kort sikt.
Göteborgs kommun hävdar att bredare ingångar medför att eleverna
har större möjligheter att göra ett säkrare och mer målmedvetet studie-
och yrkesval.
Uppsala kommun förordar att ingångarna görs färre och bredare. En
sådan minskning, anser kommunen, kan bl.a. ge större möjligheter till
byten mellan linjer samt bättre tillfredsställa arbetsmarknadens behov
av rörlig arbetskraft.
Några remissinstanser, bl.a. socialstyrelsen, länsskolnämnderna i Skara-
borgs och Värmlands län, Borlänge, Botkyrka, Halmstads, Karlstads, Mal-
mö och Mora kommuner anser att den föreslagna linjestrukturen på kort
22
sikt är acceptabel, men att målet för en reformering av gymnasieskolan
bör vara att i ännu högre grad bredda ingångarna.
Länsskolnämnden. i Kronobergs län konstaterar att den föreslagna linje-
strukturen som princip för organisationen av gymnasieskolan sannolikt
är en lösning på kort sikt. Linjestruktur som organisation har en tröghet
och länsskolnämnden anser därför att på längre sikt är det önskvärt
med en mer kursrelaterad utbildning.
SAFs Allmänna Arbetsgivarförbund framhåller också att framtidens yr-
kesutbildning inte kan byggas upp kring ett stelbent linjesystem som
hindrar flexibilitet, utan utbildningssystemet måste utvecklas så att det
snabbare än i dag kan förändra innehåll och inriktning på yrkesutbild-
ningen.
Några få remissinstanser uttalar farhågor om att ingångarna blir för
breda.
Bl.a. SAF tar bestämt avstånd från varje form av blockindelning. En
blockindelning, enligt SAF. blir alltid konstlad och blocken blir för sto-
ra för att kunna representera naturliga samband."Breda ingångar" kan
vara motiverade inom några branscher (verkstad, bygg och process) me-
dan "smala ingångar" är motiverade i andra anser SAF.
Härnösands kommun konstaterar att det ställs krav på skolan, framför
allt från de mindre företagen, att ungdomar som kommer ut i näringsli-
vet skall ha relativt omfattande specifika yrkeskunskaper så att de med
mycket kort introduktionsperiod kan ingå i produktionsgrupperna.
Lerums kommun anser att ett första gemensamt år inte behöver gälla
alla linjer och att en klar yrkesprofil skall finnas redan i årskurs ett.
Plåtslageriernas Riksförbund menar att hänsyn också måste tas till de
yrkesområden som är så speciella att ett gemensamt första år ej ger nå-
gon inlärning i karaktärsämnet.
Bergaskolan i Eslöv påpekar att motivationen hos eleverna kan försvin-
na om det blir en alltför bred och allmänt hållen ingång i gymnasiesko-
lan.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
Nästan samtliga remissinstanser anser att de föreslagna utbildningsvä-
garna med avseende på bredd/specialisering väl svarar upp mot förvänta-
de krav på bredare baskunskaper.
Några remissinstanser är av annan uppfattning.
Landstingsförbundet anser att grundläggande utbildning skall ge en så-
dan kompetens att en person efter normal inskolning på arbetsplatsen
skall kunna utföra arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvården.
Länsstyrelsen i Kalmar län ställer sig tveksam till om svenskt näringsliv
verkligen är i behov av yrkesutbildade generalister. Länsstyrelsen kon-
staterar vidare att det kommer att behövas yrkesarbetare med special-
kunskaper och med en djupare utbildning än i dag.
Småföretagens Riksorganisation hävdar att gymnasieskolan skall ge en
grundläggande yrkeskunskap och inte utbilda generalister. Generalistut-
23
bildning leder till uttunning av yrkesinnehållet och kan vara förödande
för vissa branscher.
Bl.a. länsskolnämnden i Kristianstads län, Varbergs och Sundsvalls kom-
muner konstaterar att det stora antalet "utgångar" tyder på att arbets-
marknadens parter kanske haft för stort inflytande över förslaget. Kravet
på bred generaliserbar yrkeskunskap rimmar illa med flera av de smala
"specialistutgångarna".
Några bl.a. Skövde kommun, SAF och LO anser att vad beträffar
bredd/specialisering inom yrkesämnet bör detta bedömas från bransch
till bransch. För rent hantverksmässiga utbildningar kan specialisering
och färdighetsträning inte nog understrykas.
Olofströms kommun menar att förslaget är ologiskt uppbyggt, genom
att linjer i högre årskurser grendelas dels i yrkesområden, dels till ren-
odlade yrkesbefattningar.
Bl.a. Lycksele kommun påpekar att skolan måste vara uppmärksam på
att inte yrkesområdet blir så smalt att eleverna får svårt att välja arbete.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
Majoriteten av remissinstanserna anser att man måste begränsa antalet
skisserade grenar och varianter på yrkeslinjerna.
Flera remissinstanser bl.a. länsskolnämnderna i Stockholms, Jönköpings
och Norrbottens län, Botkyrka, Kungälvs och Österåkers kommuner,
SACO samt Sveriges skolledarförbund konstaterar att få skolor och regio-
ner i landet kan erbjuda mer än enstaka grenar eller varianter i högre
årskurser. Elevunderlaget räcker inte.
Andra t.ex. länsskolnämnderna i Södermanlands och Jämtlands län,
Kungsbacka, Olofströms, Pajala, Ystads och Ange kommuner anser att det
stora antalet utgångar inte svarar mot de generella kunskaper som kom-
mer att behövas i framtiden. Man bör också sträva efter att den treåriga
utbildningen kan fullföljas på hemorten.
Gällivare kommun anser att antalet utgångar skall begränsas. Graden
av specialisering minskar visserligen, men bredare utgångar möjliggör
bibehållandet av yrkesutbildning i glesbygd.
Bl.a. Göteborgs kommun anser att antalet utgångar bör begränsas ytter-
ligare så att realistiska valalternativ kan erbjudas.
Hudiksvalls och Malungs kommuner föreslår att antalet utgångar be-
gränsas ytterligare, men att möjlighet bör finnas att i viss mån. och
inom rimliga kostnadsramar, anpassa modulernas innehåll till lokala
förutsättningar och behov.
Stockholms kommun fastslår att ett fåtal utgångar ger en ökad bredd
på utbildningen och ger ett bättre resursutnyttjande i och med att klas-
serna blir välfyllda.
Gotlands kommun anser att ytterligare reduktion av antalet linjer inte
bör ske. Skillnaderna mellan linjernas innehåll är så betydande att ett
eventuellt sammanförande skulle minska yrkesinriktningen.
24
Några bl.a. länsskolnämnden i Blekinge län, Stockholms, Uppsala, Jön-
köpings, Kalmar, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värm-
lands. Örebro, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens läns landsting
och Bohuslandstinget samt TCO anser att omvårdnadslinjens utgångar
bör begränsas.
TCO konstaterar att i förslaget är linjerna många och smala på den va-
ruproducerande sidan men få och breda på den tjänsteproducerande.
De flesta remissinstanserna anser att de föreslagna studievägarna inte
kommer att påverka rekryteringsmönstret vad gäller könsfördelning och
fördelning utifrån social bakgrund.
Länsskolnämnden i Värmlands län, länsstyrelsen i Västmanlands län, Fi-
lipstads och Västerås kommuner anser att det är främst förändringar på
arbetsmarknaden som ger positiva resultat på könsfördelningen.
Länsskolnämnden i Kronobergs län menar att de värderingar som styr
valen av studievägar påverkas i första hand av faktorer utan inflytande
från skolvärlden.
Länsskolnämnden i Norrbottens län anser att utbildningsvägarna knap-
past är tillräckligt breda för att det skall bli radikala förändringar av
rekryteringsmönstret.
Upplands Väsby kommun fastslår att breda ingångar kan rekrytera både
flickor och pojkar, men att det viktigaste är attityder, arbetssätt och ar-
betsformer och inte studieorganisatoriska lösningar.
Bl.a. Klippans, Ljusdals, Marks och Vetlanda kommuner samt Krono-
bergs läns landsting anser att könsfördelningen kan påverkas positivt ge-
nom de föreslagna linjestrukturerna med bredare utbildningsvägar och
med flera teoretiska ämnen.
När det gäller rekrytering utifrån social bakgrund hoppas t.ex. läns-
skolnämnderna i Malmöhus, Älvsborgs och Västmanlands län samt Mal-
mö, Sigtuna och Umeå kommuner att den kan påverkas fördelaktigt ge-
nom att yrkesutbildningen fått högre status.
När det gäller tillgängligheten av yrkesutbildning vid minskat elevun-
derlag - särskilt på mindre orter, har flertalet remissinstanser synpunk-
ter på förslaget.
Flera remissinstanser bl.a. socialstyrelsen, länsskolnämnden i Norrbot-
tens län. Bodens, Filipstads, Hässleholms, Kalix, Kristinehamns, Lindes-
bergs, Ljusdals, Malmö, Piteå, Skövde och Sundbybergs kommuner samt
LO och l.R framhåller att det är bra att eleverna kan stanna kvar på
hemorten under första utbildningsåret, men tillgängligheten på vissa
grenar och varianter blir, enligt förslaget, knappast bättre än nu under
det andra och tredje året.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
25
Några t.ex. länsskolnämnden i Västerbottens län och Växjö kommun fö-
reslår att små gymnasiekommuner bör ges frihet inom ramen för
klass/linje, anordna de grenar och varianter som de utifrån lokala för-
hållanden kan genomföra.
Bl.a. länsskolnämnderna i Hallands och Göteborgs ock Bohus län samt
Varbergs och Asele kommuner anser att färre ingångar bör öka tillgäng-
ligheten av utbildningen om detta kombineras med en så sammanhållen
årskurs två som möjligt.
En del remissinstanser t.ex. länsskolnämnderna i Jönköpings, Krono-
bergs och Jämtlands län, Trollhättans och Valdemarsviks kommuner före-
språkar breda ingångar och samläsningsmöjligheter mellan årskurserna.
Småföretagens Riksorganisation föreslår att om den egna gymnasiesko-
lan saknar utbildning för någon yrkesinriktning skall eleven kunna få
denna utbildning på hemorten under förutsättning att arbetslivet på or-
ten kan erbjuda den praktiska delen av yrkesutbildningen. Den teoretis-
ka utbildningen kan eleven få via distansundervisning, på ett "resurs-
center" eller hos AMU.
SAF hävdar att gymnasieskolor med gemensamma utbildningsinstitu-
tioner ger större flexibilitet och tillgänglighet, speciellt i kombination
med lokalt arbetsplatsförlagda utbildningsdelar och med branschskolor.
SAF m.fl. påpekar att det kan vara förrädiskt att tro att breda ingångar
är lösningen på tillgängligheten. Utlovade grenar och varianter kanske
inte kan komma till stånd på grund av för få elever.
Ett antal remissinstanser hävdar att antalet utgångar på yrkeslinjerna
måste begränsas.
Några t.ex. länsskolnämnderna i Värmlands och Kopparbergs län, Bor-
länge, Eksjö, Kristianstads, Kungsbacka, Kungsörs, Köpings, Ludvik, Lu-
leå. Lycksele, Pajala och Umeå kommuner samt Hallands, Västmanlands,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens läns landsting hävdar att
förslaget fortfarande har för många linjer och varianter för att gynna
mindre orter.
Länsskolnämnden i Blekinge län tillägger att breda utgångar ur gymna-
sieskolan underlättar för de små gymnasieskolorna att behålla sina ele-
ver, ger ett bättre studieklimat och ger eleverna större valmöjligheter på
arbetsmarknaden.
Länsskolnämnden i Västernorrlands län konstaterar att en struktur med
många utgångar är en klar nackdel för organisationen redan på medel-
stora orter.
Örebro läns landsting påpekar att antalet utgångar bör begränsas i för-
hållande till förslagen eftersom tillgängligheten till yrkesutbildningen
på mindre orter annars kan äventyras.
Halmstads kommun fastslår att om utgångarna hålls vid rimligt antal,
samarbetet med näringslivet fungerar och - när behov uppstår - möjlig-
het ges att utvidga den skolförlagda utbildningen, bör inte konsekven-
serna bli alltför svåra.
Några remissinstanser förordar en regional samplanering av yrkesut-
bildningen.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
26
Länsskolnämnderna i Uppsala och Skaraborgs län, Fagersta, Götene, Ha-
ninge, Härryda, Jönköpings, Marks, Söderhamns, Uddevalla, Vansbro,
Västerås och Ange kommuner, Jönköpings och Kronobergs läns landsting,
Sveriges skolledarförbund, SFL samt SL betonar att konsekvenserna av
förslagen bör bli positiva om man bedriver en förutsättnings- och presti-
gelös. lokal och regional utbildningsplanering framför allt när det gäller
årskurs två och tre.
Länsskolnämnden i Västmanlands län anser att länsskolnämnderna
bör få i uppdrag att fördela utbudet av utbildningar i länet, så att så
många utbildningar som möjligt blir tillgängliga för eleverna.
Bl.a. Marks och Vansbro kommuner tillägger att länsskolnämnderna
aktivt måste medverka vid planering av studievägar så att inte kommu-
ner konkurrerar med varandra om samma utbildning vid vikande elev-
underlag.
Bl.a. Södertälje kommun och Svenska kommunförbundet hävdar att
det kommer att bli svårt att kunna tillgodose årskurs ett-elevernas öns-
kemål av grenar i årskurs två och tre resp, varianter i årskurs tre. Ge-
nom konkurrens om platserna till högre årskurs kan den egna kommu-
nens elever slås ut av sökande från andra kommuner.
Länsskolnämnderna i Stockholms och Malmöhus län m.fl. påpekar att
en linje med bred ingång och flera utgångar riskerar att på en ort med
litet elevunderlag bli en linje med bred ingång och en eller ingen ut-
gång.
Kopparbergs läns landsting slår fast att minskat elevunderlag under al-
la omständigheter kommer att påverka organisationen hur den än kon-
strueras. Nackdelarna finns i ett alltför förgrenat utgångssystem.
Förslaget att öka utrymmet för allmänna ämnen på bekostnad av arbets-
piatsförlagd utbildning i årskurs tre har av flertalet remissinstanser mot-
tagits positivt.
Även avvikande synpunkter har framförts bl.a. av länsskolnämnderna
i Uppsala och Jämtlands län, Borlänge, Haninge, Klippans, Köpings, Sand-
vikens och Södertälje kommuner, Kristianstads läns landsting, Sveriges
skolledarförbund samt Fredrika Bremerskolan i Haninge. Dessa anser att
allmänna ämnen inte utan vidare bör ges större utrymme på karaktärs-
ämnets bekostnad. Det kan medföra vissa problem med motivationen
för elever med svårigheter och för skoltrötta elever.
Bl.a. länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, Karlshamns kom-
mun, SAF och Småföretagens Riksorganisation avstyrker en generell
utökning av allmänna ämnen på bekostnad av utrymmet för karaktärs-
ämnet - arbetsplatsförlagd utbildning inkluderad.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län samt Skövde kommun
framhåller att det är tveksamt att belasta svaga elever med mer allmänna
ämnen och föreslår utökad studiekurs för dem som så önskar.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
27
Botkyrka kommun påpekar att arbetsplatsförlagd utbildning är viktig,
dels för att tillvarata den teknik och det kunnande som företagen har,
dels för den motivation som arbetsplatsförlagd utbildning ger eleverna -
inte minst de skoltrötta.
Gotlands och Uddevalla kommuner anser att det skall vara 60% ar-
betsplatsförlagd utbildning i årskurs tre. De allmänna ämnena bedöms
vara lättare att komplettera än yrkesämnena.
Hällefors kommun är tveksam till förslaget eftersom den arbetsplats-
förlagda utbildningen ofta ger linjen dess karaktär. Med mer tid för all-
männa ämnen riskeras också en utslagning av elever med föga intresse
för teoretiska studier.
Några t.ex. Gävle och Halmstads kommuner tillstyrker 50% arbets-
platsförlagd utbildning under förutsättning att den frigjorda tiden ut-
nyttjas till undervisning i yrkesämnen på skolan.
Hedemora och Trollhättans kommuner m.fl. fastslår att det redan i dag
ställs stora krav på kunnande i karaktärsämnena och anser därför att en
timplaneminskning ej är tillrådlig.
Ett fåtal bl.a. Köpings och Örnsköldsviks kommuner tillstyrker 50%
arbetsplatsförlagd utbildning om 10% av tiden anslås till bufferttid för
speciella insatser för elevernas individuella behov i ämnen eller i s.k.
nollmoduler i yrkesämnena.
Mölndals kommun anser att den tid som friläggs genom att den ar-
betsplatsförlagda utbildningen skärs ner till 50% bör användas till för-
djupningsstudier enligt den modell som SO beskriver för H- och S-
grenen.
Bl.a. Ljusdals, Lycksele och Upplands-Bro kommuner framför farhå-
gor om utrymmet för allmänna ämnen ökar i årskurs tre att eleverna
avbryter sin utbildning i gymnasieskolan och tar anställning hos arbets-
givare, som både betalar lön och svarar för kompletterande yrkesutbild-
ning.
Kungsbacka kommun och Tekoindustrins Yrkesnämnd anser att beho-
vet av allmänna ämnen är olika på olika linjer och att det därför borde
finnas större flexibilitet beträffande utrymmet för dessa.
Några bl.a. Hässleholms kommun anser att det inte finns något behov
av ökat utrymme för allmänna ämnen.
Motala, Piteå och Tranås kommuner m.fl. finner att en minskning av
arbetsplatsförlagd utbildning innebär, vid mindre gymnasieskolor, en
alltför dyrbar utbildning i allmänna ämnen p.g.a. att undervisningsgrup-
perna blir för små. Dessutom innebär förslaget att det uppstår ett ökat
lokalbehov.
Bl.a. Sigtuna kommun och Landstingsförbundet vill att man avvaktar
utvärderingen av OGY-försöken innan någon förändring görs.
De flesta remissinstanserna anser att en reformering bör ske under förs-
ta hälften av 1990-talet.
En del remissinstanser föreslår en mycket snabb reformering.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
28
Statskontoret anser att en reformering av de yrkesförberedande linjer-
na är mycket angelägen varför en omfattande utvärdering av försöks-
verksamheten inte bör avvaktas. Nödvändiga justeringar kan göras sena-
re.
Ange kommun, Småföretagens Riksorganisation och Energibranschens
Utbildnings råd AB anser att reformen snabbt bör införas på alla yrkes-
tekniska utbildningar.
Länsskolnämnderna i Kalmar och Västmanlands län. Upplands Väsby
och Ornsköldsviks kommuner föreslår att så snart tillräckligt underlag
finns för att fastställa hur en utbildningsväg skall vara utformad, bör
den införas i hela landet samtidigt.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län framhåller att det vore
önskvärt att reformeringen sker samtidigt för alla linjer 1993/94 eller
1994/95.
Bl.a. Jönköpings, Malmöhus och Norrbottens läns landsting anser att
det är angeläget med snabbt genomförande av reformen. Det är olyckligt
med gamla och nya utbildningar sida vid sida då det medför påfrest-
ningar för verksamheten hävdar landstingen.
Många bl.a. länsskolnämnderna i Stockholms, Blekinge, Kristianstads,
Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län, Kungsbacka, Landskrona,
Stockholms, Tranås och Västerås kommuner förordar ett successivt ge-
nomförande under första hälften av 1990-talet.
Några t.ex. länsskolnämnden i Blekinge län föreslår en successiv refor-
mering under resten av 1900-talet.
Majoriteten av remissinstanserna bl.a nästan samtliga länsskolnämn-
der, Hagfors, Klippans och Vetlanda kommuner, Stockholms och Kristian-
stads läns landsting, SAF, LR, Svenska Föreningen för Studie- och Yrkes-
vägledning samt Bergaskolan i Eslöv anser att man bör avvakta utvärde-
ringen av ÖGY-försöket för att skapa underlag för förbättringar.
Flera bl.a. länsskolnämnderna i Jönköpings, Värmlands och Kalmar
län, Varbergs kommun samt Kristianstads läns landsting föreslår att ÖGY-
försoken utvidgas ytterligare.
Svenska kommunförbundet anser att en viktig förutsättning för en
framgångsrik reformering är att ett principbeslut som innehåller alla
strategiska förutsättningar kommer relativt snabbt, men att huvudmän-
nen och skolväsendet sedan får tid på sig att förbereda och informera
eleverna.
Bl.a. länsskolnämnden i Gotlands län, Jönköpings och Upplands-Bro
kommuner konstaterar att reformeringstakten är beroende av den kom-
munala ekonomin, en väl genomtänkt fortbildning av lärare och att ar-
betslivet helhjärtat ställer upp på reformen. Länsskolnämnden i Got-
lands län tillägger att reformeringen bör kunna ske stegvis där den in-
ledda verksamheten med försök inom olika utbildningsvägar successivt
övergår i kontinuerlig form, och andra tillkommer efter hand.
Flera t.ex. länsskolnämnderna i Uppsala och Jönköpings län. Avesta,
Borås, Gotlands, Katrineholms, Kungsörs, Lindesbergs, Lycksele, Nykö-
pings, Sigtuna, Södertälje, Timrå och Östersunds kommuner anser att re-
formeringen kan ske i så snabb takt som samhällsekonomin tillåter.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
29
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
f lera remissinstanser har synpunkter på vilka ämnen som hör tillkom-
ma i eller utgå ur gruppen gemensamma ämnen och gruppen karaktärs-
ämnen.
De flesta t.ex. UHÄ, tio länsskolnämnder, länsstyrelsen i Malmöhus
län. ett stort antal kommuner, SAF, SACO, TCO, Elevorganisationen i
Sverige och Skola-Arbete-utredningen anser att datakunskapen skall utgå
ur gruppen karaktärsämnen. Datakunskap kan integreras i andra äm-
nen.
Några bl.a. länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, Gävle, Ha-
ninge, Mora, Motala, Simrishamns, Uppsala och Tranås kommuner före-
slår en eventuellt två veckotimmar datakunskap i årskurs ett.
Ett fåtal bl.a. Hässleholms, Nynäshamns och Umeå kommuner anser
att datakunskap bör vara ett tillvalsämne.
Många t.ex. flera länsskolnämnder, ett antal kommuner, Svenska kom-
munförbundet, SAF, TCO, Småföretagens Riksorganisation, Sveriges Verk-
stadsförening, LänsTeknikCentrum LTC, T4-skolornas rektorskonvent och
Ingenjörsvetenskapsakademien IVA hävdar att ämnet teknik skall vara
karaktärsämne på T-grenen.
Några bl.a. länsskolnämnden i Västerbottens län, Eksjö, Göteborgs, Le-
rums, Stenungsunds, Täby, Umeå och Österåkers kommuner föreslår att
företagsekonomi blir karaktärsämne på HSE-linjen.
Flera bl.a. Katrineholms och Norrköpings kommuner, Riksförbundet
för Hembygdsvård, Svenska Historiska Föreningen, Svenska Humanistiska
Förbundet, Historiska institutionen vid Göteborgs universitet, Kungl. Vit-
terhets Historie och Antikvitets Akademien och Föreningen Norden m.fl.
anser att historieämnet har behandlats för snävt i timplaneförslaget och
vill att samtliga linjer tilldelas fler timmar, särskilt HSE- linjen.
Länsskolnämnden i Värmlands län, Arboga, Borlänge, Forshaga, Höörs,
Kalix, Karlstads, Klippans, Mora, Nässjö och Stenungsunds kommuner,
Bildlärarnas Riksförening, Bild och Ord Akademin, Riksföreningen Konst
och Skola, Föreningen Svenska Masskommunikationsforskare och Svensk
Form m.fl. föreslår att de estetiska ämnena skall ingå i gruppen gemen-
samma ämnen.
Endast ett fåtal remissinstanser har synpunkter på balansen mellan hu-
maniora/samhällsvetenskap och naturvetenskap/teknik.
Flertalet remissinstanser bl.a. länsskolnämnderna i Stockholms, Skara-
borgs och Värmlands län, Hagfors, Kungsörs, Köpings, Ljungby, Ludvika,
Nyköpings, Nynäshamns, Skövde, Stockholms, Södertälje, Täby och Udde-
30
valla kommuner samt T4-skolornas rektorskonvent anser att det skall vara
mer teknik på NT- linjen.
Några t.ex. Hudiksvalls, Katrineholms, Lindesbergs och Ljusdals kom-
muner, SAF och Sveriges skolledarförbund vill ha mer naturveten-
skap/teknik på HSE-linjen.
Det bör vara mer humaniora/samhällsvetenskap på HSE-linjen anser
bl.a. länsskolnämnden i Södermanlands län, Ljungby, Lycksele, Stenung-
sunds, Strängnäs och Tranås kommuner, LR och Skola-Arbete-
utredningen.
Det behövs mer humaniora/samhällsvetenskap på NT-linjen anser
bl.a. länsskolnämnderna i Uppsala, Hallands och Göteborgs och Bohus
län, Arboga, Hagfors, Malmö och Tyresö kommuner.
De flesta remissinstanser är positiva till principen om fördjupningsäm-
nen i årskurs tre på E-, H- och S-grenen.
Länsskolnämnden i Norrbottens län, Piteå, Sigtuna och Ange kommu-
ner m.fl. betonar att med tvärvetenskapliga studier kan en bättre hel-
hetssyn främjas.
Några bl.a. länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län och Uddevalla
kommun föreslår att specialarbetet läggs ut i fördjupningsämnet.
SAF anser att möjlighet till fördjupning bör finnas i alla ämnen.
En del bl.a. Bodens, Eksjö, Filipstads, Hagfors, Hudiksvalls, Jönkö-
pings, Kristinehamns, Lycksele och Tierps kommuner påpekar att på
mindre gymnasieorter finns risken att utbudet av fördjupningsämnen
blir begränsat.
Några t.ex. Amåls kommun och LR anser att fördjupningsämnena bör
utgå och ersättas av de ämnen som redan finns på linjen - historia, sam-
hällskunskap, religion och filosofi.
De flesta remissinstanser anser att det finns fler nack- än fördelar med
att erbjuda teknik endast på tid för tillval i årskurs ett och två.
Bl.a. länsskolnämnderna i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Koppar-
bergs och Västerbottens län, Eksjö, Härnösands, Jönköpings, Kristianstads,
Kristinehamns, Kungsbacka, Lindesbergs, Lycksele, Nynäshamns, Tyresö
och Västerås kommuner anser att fördelen med att teknik finns som till-
valsämne är att elever som går på HSE- eller N-linjen har tillgång till
ämnet.
Ludvika, Södertälje, Uddevalla och Örebro kommuner, SAF och T4-
skolornas rektorskonvent hävdar att förslaget är oacceptabelt, och bör
omprövas.
Några t.ex. statskontoret, länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län,
Göteborgs, Helsingborgs, Ljusdals och Olofströms kommuner, SFL, SL
och Småföretagens Riksorganisation påpekar att det kan finnas en risk att
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
31
det blir en manlig och en kvinnlig indelning på linjerna och att det blir
pojkarna som väljer teknik som tillvalsämne.
Bl.a. länsskolnämnderna i Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och
Gävleborgs län, Avesta, Eksjö, Hallsbergs, Haninge, Härnösands, Klippans,
Kungsörs, Lerums, Lindesbergs och Nyköpings kommuner samt Svenska
Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning anser att den föreslagna T-
linjen inte kommer att ge tillräcklig teknisk kompetens och kunnande.
Remissinstanserna anser också att elever som i årskurs tre väljer teknisk
gren kommer att ha olika förkunskaper i ämnet teknik vilket kan skapa
problem.
Flera bl.a. Fagersta, Göteborgs, Hudiksvalls, Katrineholms, Marks, Mo-
ra, Nynäshamns, Pajala, Partille, Tyresö och Upplands-Bro kommuner an-
ser att det är olyckligt att den tekniska utbildningen skall organiseras
inom det fria tillvalets ram. Vidare anser man att problem kan uppstå
om grupperna i teknik blir så små att tillvalet ej kan erbjudas samt på-
pekar också att förslaget innebär att det kan bli svårt att behålla hög lä-
rarkompetens.
Många bl.a. UHÄ, de flesta länsskolnämnder, ett stort antal kommuner,
SAF, SACO, TCO, Sveriges skolledarförbund, SFL, SL, Skola-Arbete-
utredntngen. Småföretagens Riksorganisation, Svenska Föreningen för
Studie- och Yrkesvägledning, Kommunala yrkesnämnden (KYN), Sveriges
Verkstadsförening, T4-skolornas rektorskonvent, Biologilärarnas förening
och SAFs Allmänna Arbetsgivarförbund anser att den tekniska grenen
på NT-linjen inte ger tillräcklig teknisk utbildningsprofil.
Länsskolnämnderna i Blekinge och Gävleborgs län, Avesta, Bodens,
Götene, Klippans, Kristinehamns, Ljusdals och Pajala kommuner samt LR
m.fl. konstaterar att om eleven väljer all teknik som bjuds är den teknis-
ka utbildningsprofilen tillfredsställande.
Ett fåtal bl.a. länsskolnämnderna i Blekinge och Hallands lån, Hagfors
och Motala kommuner anser att linjen är studieförberedande och inte
behöver någon teknisk utbildningsprofil.
Majoriteten t.ex. flertalet länsskolnämnder, ett stort antal kommuner,
Svenska kommunförbundet, SAF, Sveriges skolledarförbund, RHS, Skola-
Arbete-utredntngen, Sveriges Verkstadsförening, T4-skolornas rektorskon-
vent och Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund (SSKF) anser att
grendelning av de teoretiska linjerna skall ske i årskurs två.
Länsskolnämnderna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göte-
borgs och Bohus län, Avesta, Karlskrona, Klippans, Kristinehamns, Kungs-
backa, Leksands, Motala, Nybro, Pajala, Piteå, Rättviks, Trollhättans, Var-
bergs och Ange kommuner samt LR delar SOs förslag och anser att NT-
linjen skall grendelas i årskurs tre.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
32
Halmstads kommun m.fl. vill ha en sammanhållen HS- och NT-linje i
tre årskurser.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
Flera remissinstanser avstyrker förslaget om en treårig social linje då de
finner att den inte är tillräckligt profilerad.
Bl.a. statskontoret, RRV, AMS, flertalet länsskolnämnder, länsstyrelser-
na t Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, ett stort
antal kommuner, flertalet landsting, Göteborgs och Bohus läns vårdskole-
förbund, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, SAF, LO,
SACO, TCO, LR, Elevorganisationen i Sverige, Skola-Arbete-utredningen,
Småföretagens Riksorganisation, KYN, SSU och Kooperativa Förbundet
(KF) anser att den treåriga sociala linjen inte behövs i den utformning
som föreslås.
UHÄ, SÖ, tio länsskolnämnder, länsstyrelserna i Stockholms, Koppar-
bergs och Jämtlands län, ett stort antal kommuner, sex landsting, Sveriges
skolledarförbund, SL, SFL, Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesväg-
ledning samt Vilhelmina Socialdemokratiska Kvinnoklubb, Sveriges Före-
nade Studentkårer och SSKF m.fl. är positiva till den föreslagna treåriga
sociala linjen.
Bl.a. länsskolnämnderna i Uppsala, Blekinge, Skaraborgs, Västerbottens
och Norrbottens län, ett 30-tal kommuner, Kristianstads läns landsting,
SFL och SL anser att den föreslagna sociala linjen har en tillräckligt tyd-
lig inriktning mot fortsatt studie- eller yrkesverksamhet.
Några t.ex. länsskolnämnderna i Kronobergs, Örebro, Kopparbergs och
Gävleborgs län, Bodens, Gällivare, Kalix, Kungsbacka, Malmö, Täby och
Vilhelmina kommuner menar att yrkesprofilen är för svag.
/Xndra t.ex. statskontoret, länsskolnämnderna i Stockholms, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län, Filipstads, Gotlands,
Hudiksvalls, Härnösands, Lindesbergs, Ludvika, Motala, Mölndals, Tierps,
Torsby. Upplands-Bro och Västerås kommuner, Kopparbergs läns lands-
ting, SAF och Småföretagens Riksorganisation hävdar att den föreslagna
sociala linjen inte har en tillräckligt tydlig inriktning mot vare sig fort-
satt studie- eller yrkesverksamhet.
33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85. Biiagedel
En absolut majoritet av remissinstanserna anser att den föreslagna este-
tiska linjen kommer att fungera bra som förberedelse för fortsatt utbild-
ning på det estetiska området.
Majoriteten av remissinstanserna anser att möjligheterna till en yrkes-
verksamhet direkt efter den estetiska linjen är små.
Flertalet remissinstanser anser att den föreslagna fördelningen av kurser
på olika skolformer kommer att ge en tillgänglighet till utbildning som
kommer att vara oförändrad eller bättre.
UHÄ tillstyrker principiellt förslaget, men tillägger att någon själv-
klar gräns till uppdelning av studievägarna inte finns.
Några bl.a. länsskolnämnderna i Hallands, Göteborgs och Bohus.
Värmlands och Västmanlands län, Höörs, Kalix och So te näs kommuner
påpekar att om komvux får större rekryteringsunderlag och kan starta
fler kurser blir tillgängligheten av utbildning större.
Några t.ex. länsskolnämnderna i Uppsala, Göteborgs och Bohus. Got-
lands, Malmöhus och Västerbottens län, Gislaveds, Göteborgs, Härnö-
sands, Jönköpings, Kungsörs, Köpings, Motala och Södertälje kommuner,
SAF och LR konstaterar att tillgängligheten minskar för de kurser som
överförs till högskolan.
Länsskolnämnden i Uppsala län framhåller vidare att intresset från
högskolans sida att anordna motsvarande utbildningar kommer att vara
mycket varierande. Till följd av rådande besluts- och planeringssystem
är det ej heller sannolikt att det kommer att anordnas motsvarande kur-
ser inom komvux.
Skövde kommun påpekar att komvux i mindre kommuner har svå-
righeter att regelbundet genomföra kurser med de kompetenskrav som
flera påbyggnadsutbildningar har.
Nässjö kommun anser att komvux inte kan få tillräckligt elevunder-
lag för att klara denna typ av utbildning.
34
De flesta remissinstanserna anser att systemet med RA-kurser bör av-
vecklas.
Småföretagens Riksorganisation anser att RA-kurser kan avvecklas om
någon eller några moduler lämnas fria för lokal och regional anpass-
ning.
T.ex. länsskolnämnden i Uppsala län, ett 20-tal kommuner, SAF, SFL,
SL, Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning, Sveriges Verk-
stadsförening och SSKF menar att om behov uppstår måste möjligheten
att anordna lokala och regionala kurser finnas kvar.
Bl.a. länsskolnämnderna i Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län,
Kungsörs, Köpings och Motala kommuner, Skaraborgs läns landsting samt
LR avstyrker förslaget om att avveckla RA- kurserna.
Oxelösunds kommun påpekar att om man avvecklar RA-kurser finns
risk för att industrin bygger upp egna industriskolor.
Jönköpings kommun anser att RA-kurser bör finnas men att utbild-
ningen bör ligga inom AMUs ansvarsområde.
De flesta remissinstanser hävdar att det inte behöver ändras på målskriv-
ningen och de organisatoriska formerna för komvux. om denna skol-
form får ansvaret för gymnasial utbildning utöver sammanhängande lin-
jer.
Däremot anser bl.a. länsskolnämnderna i Uppsala och Gotlands län,
Kronobergs läns landsting samt Gotlands, Kristianstads, Ljusdals, Ludvika,
Malmö, Mora, Söderhamns, Vansbro och Amåls kommuner att målskriv-
ningen för komvux måste ändras.
LRF anser att målet att ge kompetensgivande yrkesutbildning inte är
tillräckligt starkt och entydigt fastslaget för komvux.
Några bl.a. Bodens, Höörs, Kalix, Nynäshamns, Södertälje och Ange
kommuner, Stockholms, Skaraborgs, Värmlands och Kopparbergs läns
landsting anser att om komvux och gymnasieskolan integreras måste det
ske omfattande organisatoriska förändringar inom komvux.
Ett flertal t.ex. länsskolnämnderna i Södermanlands, Älvsborgs, Skara-
borgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län. flera kommuner,
Kristianstad läns landsting, SAF, SFL, SL och Svenska Föreningen för
Studie- och Yrkesvägledning anser att både målskrivningen och de orga-
nisatoriska formerna måste ändras om komvux skall kunna möta de
krav som kommer att ställas på den i samband med en gymnasiereform
enligt de föreslagna riktlinjerna.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
35
Majoriteten av remissinstanserna biträder de föreslagna riktlinjerna för
fördelning av resurser mellan gymnasieskolan, komvux och högskolan.
Några bl.a. länsskolnämnderna i Kalmar, Västernorrlands och Jämt-
lands län, Botkyrka, Haninge, Ludvika, Täby, Uppsala, Varbergs och Öre-
bro kommuner samt Norrbottens läns landsting anser att en översyn bör
göras av riktlinjerna för fördelning av resurser till huvudmännen. De
anser att komvux kommer att behöva mer resurser än vad som föresla-
gits.
Överkalix kommun hävdar att för att ge gymnasial utbildning i gles-
bygd hög status och kompetens måste framtida komvux resurser priori-
teras och än mer riktas till små kommuner och framför allt till kommu-
ner som ej är gymnasieort.
Härnösands och Kramfors kommuner, LR och Småföretagens Riksor-
ganisation anser att gymnasiet även i fortsättningen skall kunna erbjuda
påbyggnadsutbildningar inom ett visst område t.ex. en ettårig tekniker-
utbildning som bygger på T- grenen.
LR avvisar den föreslagna uppdelningen och resursfördelningen.
Tidaholms och Amåls kommuner ifrågasätter om så mycket som 10%
av lilla ramens årskursplatser skall överföras till högskolan.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
Ett litet antal remissinstanser har berört frågan om vilka utgångar på
linjer resp, kurser inom lilla ramen som är så specialinriktade att de i
praktiken fungerar som personalutbildning.
Länsskolnämnderna i Jönköpings och Skaraborgs län menar att inom
lilla ramen borde arbetsgivaren svara för följande utbildningar: Arbets-
ledarkurser inom skog. Markbyggnadskurser inom trädgård, Tandtekni-
kerkurser PU, Trav och galoppkurs för yrkesverksamma.
Jönköpings och Kalix kommuner samt Norrbottens läns landsting kon-
staterar att när det gäller yrkesutbildning är gränsen mellan det offentli-
gas ansvar och arbetsgivarens svår att dra.
Halmstads kommun anser att de kriterier som SÖ använder för att
definiera intern personalutbildning skall följas.
Höörs kommun anser att de flesta utbildningar inom områdena admi-
nistration, ekonomi, datorkunskap och olika slags teknik samt turism
kan betraktas som personalutbildning.
Kristianstads och Vansbro kommuner menar att inom linjerna är det
vissa delar av vårdutbildningen som kan anses som personalutbildning.
Kristianstads kornmun finner att även delar av frisörutbildningen och
kurser som Floristfortbildning 1,2,3 och 4, Bankservice, Franska för nä-
ringslivet, Tyska för näringslivet och Reparation av elektroniska tidmä-
tare är så specialinriktade att näringslivet skall ansvara för utbildningen.
Ludvika kommun anser att flera grenar inom blocket Bygg- och an-
läggningsproduktion t.ex. Rostskydd och Isolering samt vissa utgångar
inom Träteknisk och Grafisk linje närmar sig området personalutbild-
ning.
Bl.a. Tranås och Västerås kommuner samt SAF anser att ingen utbild-
ning inom lilla ramen kan betraktas som personalutbildning.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
Flertalet remissinstanser hävdar att gymnasieförslaget kommer att få be-
tydande ekonomiska konsekvenser för både stat och kommun.
Flera länsskolnämnder, kommuner, föreningar och förbund anser att
för de teoretiska linjerna blir kostnadsökningarna förmodligen margi-
nella. men för yrkeslinjerna kommer det att bli betydande kommunala
kostnader bl.a. behövs det fler lokaler och en uppdatering av utrust-
ningen.
Några t.ex. länsskolnämnden i Västerbottens län, länsstyrelsen i Öster-
götlands län. Fagersta, Härnösands, Leksands, Luleå, Pajala, Rättviks och
Vansbro kommuner framhåller att för små kommuner i glesbygd kom-
mer förslagen att innebära ökade driftkostnader och kräver att dessa
kompenseras i det nya statsbidraget.
En majoritet av remissinstanserna ställer sig positiva till att utrymmet
för tillval är olika för olika linjer.
Några förordar samma antal timmar för tillval på samtliga gymnasie-
linjer för att bättre kunna utnyttja samläsningsmöjligheterna.
Länsskolnämnden i Skaraborgs län, Köpings och Tranås kommuner
samt L.R konstaterar att det vore önskvärt med lika stort utrymme för
alla linjer, men förstår att det är svårt att åstadkomma samtidigt med
tydliga linjeprofileringar
De flesta remissinstanserna finner ambitionsnivån för tillval för hög,
och att utfallet blir sämre på mindre orter.
Flera bl.a. länsskolnämnderna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Jönköpings, Gotlands och Gävleborgs län. ett antal kommuner t.ex. Hag-
fors, Göteborg, Karlstad, Mark, Pajala och Trollhättan samt LR, SFL, SL.
och Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning anser att utryrr.
37
met för tillval begränsas av elevunderlag, lokaler, lärarkompetens och
resurser.
Några bl.a. Karlstads, Tranås och Åmåls kommuner samt Sveriges
skolledarförbund menar att även tjänstefördelning och schemaläggning
sätter gränser för elevernas valmöjligheter.
Gotlands kommun hävdar att ambitionsnivån är för hög också för
medelstora skolor. Det blir problem att ordna grupper i andra tillval än
de prioriterade.
Kungsbacka kommun anser att om NT- och yrkeslinjerna hade mer
tillvalsutrymme skulle även små orter klara ett bra utbud av tillvalsäm-
nen.
Skövde och Stockholms kommuner menar att ambitionsnivån blir låg
även i stora kommuner och att utfallet blir olika.
Några t.ex. länsskolnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län,
Hagfors, Härnösands, Ljusdals, Ludvika, Luleå och Pajala kommuner an-
ser att små gymnasieorter måste garanteras resurser så att tillvalet inte
blir alltför begränsat.
Eksjö kommun föreslår att en liten skolenhet på en mindre gymna-
sieort får möjlighet till lokal profilering. Elever inom en viss region,
som vill ha tillvalet som den skolan erbjuder, kan söka till skolan.
Tierps och Upplands-Bro kommuner uttrycker farhågor att närbelägna
större gymnasier kan konkurrera om elevunderlaget med ett bredare
sortiment av tillvalsmöjligheter.
Ange kommun anser att det bör vara förbjudet för en elev att söka ut-
bildningsväg utanför sitt eget elevområde endast för tillvalet.
Västerås kommun menar att förslaget att elever på teoretisk linje skall
kunna ha yrkestekniska moduler som tillval verkar vara en ren skriv-
bordsprodukt.
Remissinstanserna tycker att det finns både för- och nackdelar med att
skolstyrelserna fastställer lokala ämnen för tillval.
Flera bl.a. länsskolnämnderna i Jönköpings, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län, ett antal
kommuner t.ex. Hallsberg, Halmstad, Lindesberg, Mark, Skövde, Stock-
holm och Vetlanda samt Västerbottens läns landsting och LR anser att
fördelar med lokala tillval är att skolan kan profilera sig.
Pajala kommun, SFL och SL m.fl. finner det positivt att kommuner-
na kan ta tillvara ortens personella och lokalmässiga tillgångar.
Bl.a. länsskolnämnden i Norrbottens län, Höörs, Ludvika, Pajala, Pi-
teå och Täby kommuner samt Stockholms läns landsting anser att det är
en fördel att beslut fattas så nära verksamheten som möjligt.
Karlstads, Katrineholms, Kungsörs och Nynäshamns kommuner m.fl.
framhåller att det är stimulerande för elever att ha tillgång till ett lokalt
tillval.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
38
Bl.a. Småföretagens Riksorganisation anser att det skall lämnas några
fria moduler i läroplanen så att utbildningen kan anpassas till det lokala
näringslivet.
Tranås kommun anser att det är positivt att skolstyrelsen lokalt kan
fastställa tillval för elever med specialintressen såsom idrott eller musik.
Statskontoret, länsskolnämnderna i Jönköpings, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Värmlands och Gävleborgs län, flera kommuner t.ex. Gotland,
Karlstad, Kungsör, Nynäshamn, Upplands Väsby och Vansbro samt Väs-
terbottens läns landsting och Sveriges skolledarförbund påpekar att pro-
blem kan uppstå för elever som läser ett lokalt ämne och som byter sko-
la/hemkommun under utbildningstiden.
Bl.a. länsskolnämnderna i Blekinge och Skaraborgs län samt Tierps
kommun hävdar att gymnasieskolans ämnen skall fastställas centralt.
Några bl.a. Skövde och Söderhamns kommuner samt SSKF pekar på
risken med att lokala tillvalsämnen kan bli ostrukturerade och sakna
substans vilket kan försvåra undervisningen.
Bl.a. Västerås kommun, SFL och SL menar att de lokala tillvalen kan
ha olika innehåll men likartad rubrik.
Länsskolnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län påpekar att
avnämarna har svårt att bedöma värdet av det lokala tillvalsämnet.
Några bl.a. Eksjö, Hudiksvalls, Jönköpings, Klippans och Varbergs
kommuner anser att de lokala tillvalen kan vara resurskrävande.
T.ex. Pajala kommun är rädd för att det lokala ämnet kan få karaktä-
ren av ett "andra klassens" ämne.
Bl.a. Amåls kommun och LR framhåller faran med att de lokala äm-
nena kan bli för specialiserade på bekostnad av allmänbildande ämnen.
En absolut majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget om tid för
lektioner och tid för övrig verksamhet.
Bl.a. Hallsbergs och Vansbro kommuner, SACO och LR anser att
koncentrationsläsning och prov skall räknas som undervisningstid i äm-
net.
Gotlands kommun tycker att det är bra med nettotid totalt sett, men
att man måste tillåta mindre variationer för varje ämne.
Kalix kommun tillstyrker förslaget, men anser att skoldagens längd
bör ses över för att anpassas till ändringen.
Bl.a. Södertälje kommun menar att minsta antal lektioner per vecka
måste fastställas.
Skellefteå kommun, SFL, SL och Svenska Föreningen för Studie- och
Yrkesvägledning m.fl. avstyrker förslaget om uppdelning av tiden för oli-
ka verksamheter inom gymnasieskolans ram. Aktiviteter som brukar be-
tecknas som schemabrytande är egentligen en del av undervisningen.
Länsskolnämnden i Kristianstads län hävdar att med friare arbetssätt i
skolan, i vilket allt skolarbete ingår i en helhet, behövs inte detaljregle-
ringar.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
39
Västerbottens läns landsting påpekar att varje skola är ansvarig för att
uppsatta mål uppnås. Därför bör största möjliga frihet ges för att klara
detta utan detaljreglering.
Några bl.a. Hagfors, Lerums och Pajala kommuner anser att förslaget
är svårt att genomföra. Samordnade timplaner minskar möjligheterna.
Katrineholms kommun avstyrker förslaget då det speglar en kunskaps-
syn som ej finns i läroplanen. Man kan ej skilja på olika slags kunskap i
skolan. Det är en självklarhet att man skall minska lektionsbortfallet.
Problemet bör avhjälpas genom färre obligatoriska skrivningar.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
Förslaget att tid motsvarande 160 dagar används för lektionsundervis-
ning och minst 18 dagar för övriga utbildningsaktiviteter tillstyrks av de
flesta remissinstanserna.
Bl.a. Filipstads kommun och Svenska kommunförbundet anser att för-
slaget med 18 dagar icke schemabundna aktiviteter är en bra konstruk-
tion som eventuellt kan byggas ut.
Småföretagens Riksorganisation menar att det är bra för lärare och
elever att veta hur många timmar man har till sitt förfogande. Kommer
resurserna att reduceras är det "övrig" tid som skall minskas.
Länsskolnämnden i Skaraborgs län anser att man kan förlänga skol-
året om 18 dagar inte räcker till övrig verksamhet.
Några bl.a. Gotlands och Motala kommuner anser att de 18 dagarna
måste planeras noga samt påpekar att olika klasser har olika många
skrivtillfällen.
Sveriges skolledarförbund menar att det är onödigt med fördelning
160 resp. 18 skoldagar. Det väsentliga är att minsta lektionsantalet för
ett ämne fastställs.
Många bl.a. länsskolnämnden i Stockholms län, Botkyrka. Falköpings,
Hallsbergs, Kramfors, Olofströms och Sigtuna kommuner anser att det be-
hövs mer än 18 dagar till övrig verksamhet.
T.ex. Lerums och Pajala kommuner anser att den föreslagna regle-
ringen av undervisningstiden kommer att skapa ytterligare låsningar av
schemat.
Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget om att förlägga praktik
till tid utanför lektionsramen.
Härnösands och Lycksele kommuner anser att den ämnesanknutna
praktiken mycket väl kan förläggas till tid utanför lektionsramen. För-
slaget förutsätter dock att lärarresurs erhålls för uppföljningen.
Några bl.a. Amåls kommun och LR anser att praktiken till viss del
bör förläggas till lov, lärarnas studiedagar och ferier.
Ett antal t.ex. Katrineholms, Stockholms och Tranås kommuner, SFL,
SL och Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning menar att
40
ämnesanknuten praktik är en integrerad del i undervisningen och inte
bör förläggas till tid utanför lektionsramen.
Länsskolnämnden i Kristianstads län är emot detaljreglering av skolar-
betet.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
De flesta remissinstanser påpekar att en gymnasiereform kommer att va-
ra resurskrävande vad gäller lokaler, utrustning och lärarfortbildning.
Många remissinstanser saknar en studieväg för ungdomar som vill arbe-
ta inom barnomsorgen eller fritidssektorn.
Ett antal remissinstanser saknar en diskussion i de olika utredningarna
om handikappade - fysiska såväl som psykiska - elevers rätt och möjlig-
het till en gymnasieutbildning.
Några remissinstanser anser att det måste göras mer för elever med an-
nat hemspråk än svenska. Dessa elever behöver ibland mycket stöd,
hjälp och vägledning under sin gymnasietid
Flera remissinstanser anser att det behövs ökade syoinsatser av både lä-
rare och speciell syopersonal.
Ett antal remissinstanser anser att en samlad översyn av betygsfrågan
bör göras i samband med gymnasiereformen.
41
Remissinstanserna har berört jämställdheten ur olika aspekter:
- utbudet vad gäller det individuella tillvalet i små resp, stora gymnasie-
skolor
-- flickors val av gymnasielinjer
— mångfalden av varuproducerande. mansdominerade yrkeslinjer
-- rekryteringen till högskolan och studenternas sociala bakgrund.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 2
42
Det kommunala uppföljningsansvaret har utretts av Skola-Arbete-
utredningen (SOU 1989:113).
Huvudförslaget innebär en lagfäst rätt för ungdomar till gymnasial
utbildning och ett särskilt ansvar för kommunerna att främja gymnasial
utbildning för ungdomar under 20 år. En lagbestämmelse om denna rätt
bör enligt utredningen föras in i 3 kap. skollagen och ersätta den nuva-
rande bestämmelsen i 5 kap. 7 § lagen enligt vilken den som uppfyller
föreskrivna behörighetsvillkor har rätt att i mån av plats få utbildning i
gymnasieskolan.
Ett tillägg föreslås också till den nuvarande bestämmelsen om upp-
följningsansvaret i 3 kap 18 § skollagen varigenom en tydligare priorite-
ring av utbildning inom uppföljningen bör göras. Dessutom föreslås att
kommunernas skolplaner skall innehålla riktlinjer om uppföljningsan-
svarets mål och verksamhet.
Därutöver innehåller utredningen sammanfattningsvis följande för-
slag:
- Läroplanerna för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbild-
ningen bör omfatta mål och föreskriva verksamhet i form av kursplan
för individuella utbildningsplaner för gymnasial utbildning.
- Elevernas förstahandsval till gymnasiet bör beaktas i större utsträck-
ning.
- Prioriteringen av 16-17-åringar vid intagningen bör upphöra. Dess-
utom bör vårintagningen till vårdlinjen slopas.
- Bättre möjligheter bör erbjudas asylsökande 16-19-åringar att få prak-
tik på arbetsplatser i samhälls- och arbetslivsorienterande syfte. De indi-
viduella utbildningsplanerna bör gälla även invandrar-flyktingungdomar
och anpassas till dessas särskilda behov.
- Ett antal lokala projekt bör startas för handikappade inom ramen för
individuella utbildningsplaner. Detta bör ske i nära samarbete mellan
skolan, socialtjänsten och arbetsförmedlingen.
- Det nuvarande statsbidraget för uppföljningen bör schabloniseras och
samordnas med driftbidragen för gymnasieskolan och komvux. Resurser
bör därvid enligt förslaget beräknas särskilt för individuella utbildnings-
planer. Inom resursramen föreslås att särskilda medel avsätts för kom-
munernas informations- och uppföljningsansvar.
- Slutligen betonas betydelsen av kompetent personal för uppföljningen
och behovet av samordning av insatserna inom uppföljningen. Ingen
förändring av sysselsättningsansvaret mellan skol- och arbetsmarknads-
myndigheterna föreslås.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 3
43
Sammanställning av remissyttranden över
betänkandet (SOU 1989:113) Ungdomars
kompetens. Vägar in i framtidens
kunskapssamhälle och rapporten (SOU
1989:114) Livlina för livslångt lärande.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 4
1 Remissinstanserna
Över nämnda betänkande har efter remiss yttranden avgivits av social-
styrelsen, skolöverstyrelsen (SÖ), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
AMU-styrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statistiska cen-
tralbyrån (SCB), statens arbetsgivarverk (SAV), länsskolnämnderna och
länsarbetsnämnderna i Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs,
Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands län, utbildningsenheten vid läns-
styrelsen i Norrbottens län. Länsarbetsnämnden i Norrbottens län, cen-
trala studiestödsnämnden (CSN), statens invandrarverk, särskolekom-
mittén (U 1989:08). barn- och ungdomsdelegationen (JU 1983:01), kom-
munaliseringskommittén (C 1988:03), högskolan för lärarutbildning i
Malmö, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Tjänstemän-
nens centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers centralorganisa-
tion (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivare-
föreningen (SAF), Småföretagarnas riksorganisation, Riksförbundet
Hem och Skola (RHS), De synskadades riksförbund, Svenska förening-
en för studie- och yrkesvägledning, Stockholms. Botkyrka, Södertälje,
Östhammars, Jönköpings, Nässjö. Oskarhamns, Karlskrona, Malmö,
Hässleholms. Göteborgs, Härryda, Forshaga, Hällefors, Mora, Sandvi-
kens, Timrå, Sundsvalls, Bergs. Lycksele, Arvidsjaurs och Arjeplogs
kommuner samt personalen på Ungdomscentrum Zinkensdamm.
2 Sammanfattning
Flertalet remissinstanser ställer sig bakom huvuddragen i utredningens
förslag.
Remissvaren följer i stort sett de i remisshandlingen upptagna fråge-
ställningarna.
1. Beträffande läroplansbundna individuella utbildningsplaner ställer
sig flertalet positiva till dessa. Reservanterna uttalar farhågor för att ut-
bildningsplanerna medför en sådan knytning till gymnasieskolan att
uppföljningens särart försvinner, med följd att också eleverna försvin-
ner.
2. Möjligheterna att tillgodose ungdomarnas förstahandsval till gym-
nasieskolan tas emot positivt, men flera remissinstanser påpekar att det
kan bli praktiska svårigheter att mer än marginellt öka intaget till förs-
tahandsvalen. Många kommuner tar i dag in de flesta eleverna på teore-
tiska linjer på förstahandsvalet, medan möjligheterna till intag av alla
44
förstahandssökande till vissa yrkesutbildningar är begränsade. Dessa ut-
bildningar är i första hand frisörlinjen, bygg- och anläggningsteknisk
linje samt specialkursen reklam och dekoration. Av i första hand eko-
nomiska och arbetsmarknadsmässiga skäl är remissinstanserna tveksam-
ma till en utökning av dessa utbildningsvägar.
3. Remissinstanserna är med några undantag positivt inställda till att
ungdomar ges en lagfäst rätt till gymnasieutbildning och att hemkom-
munerna åläggs en motsvarande lagfäst skyldighet att främja gymnasie-
utbildning för ungdomar under 20 år. Några remissinstanser anser det
vara onödigt att lagstifta om detta, då kommunerna klarar denna del än-
då. Dagens prioritering av 16- och 17-åringar bör då också tas bort.
4. De flesta remissinstanserna anser att uppföljningsansvaret skall fö-
ras in i kommunernas skolplaner. Reservanterna hävdar i första hand
att innehållet i skolplanerna skall få beslutas av kommunerna själva.
5. Den föreslagna samordnade årliga resultatuppföljningen med upp-
gifter om hemkommunens 16-19-åringar i och utanför gymnasieskolan
tillstyrks av en övervägande majoritet av remissinstanserna. Dock påpe-
kas att uppgiftslämnandets omfattning inte får bli för stort för kommu-
nerna.
6. De flesta remissinstanserna tror att resultatuppföljningen utgående
från hemkommunen och inte gymnasiekommunen kan vara positiv,
men en klarare gränsdragning mellan hem- och gymnasiekommun ef-
terfrågas.
7. Remissinstanserna ställer sig i två läger beträffande förslaget om en
oförändrad ansvarsfördelning mellan skol- och arbetsmarknadsmyndig-
heterna med individuella utbildningsplaner till 20-års åldern och över-
gång vid 18-årsåldern från skolans till arbetsförmedlingens ansvarsområ-
de. Den ena linjen förespråkar att oförändrad ansvarsfördelning bibe-
hålls, med hänvisning till bl.a. myndighetsålder och rätten att få fritt
välja mellan skola och arbete. Den andra linjens förespråkare förordar
att skolmyndigheten skall få behålla ansvaret ända upp till 20-årsåldern,
av kontinuitets- m.fl. skäl. En stor enighet råder dock om det viktiga i
ett samarbete mellan båda myndigheterna.
8. Förslaget om ett schabloniserat statsbidrag tillstyrks av de remiss-
instanser som kommenterat frågan.
9. Flera remissinstanser påpekar också att invandrar- och flykting-
ungdomarnas situation är alltför ytligt behandlad.
10. Utredningens förslag beträffande psykiskt och fysiskt handikappa-
de elever tillstyrks överlag av remissinstanserna och flera betonar att
dessa elever måste ges speciell uppmärksamhet.
11. Flickornas speciella situation inom uppföljning och gymnasie-
skola tas upp av flera remissinstanser. Dessa efterlyser åtgärder för att
stödja de berörda flickorna.
12. Behovet av utökad syo för att kunna genomföra de individuella
utbildningsplanerna framförs av några remissinstanser. Flera remissin-
stanser påpekar också att ökade syoresurser är av vikt för att ge eleverna
en god grund för sina förstahandsval och därmed minska avhoppen från
gymnasieskolan.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 4
45
13. Förslagens kostnadsneutralitet ifrågasätts av flera remissinstanser,
samtidigt som avsaknaden av ordentliga kostnadsberäkningar påpekas.
14. Ett flertal remissinstanser anser att enskilda kommuner inte själ-
va ska träffa överenskommelse med en arbetsgivare om lönebidrag för
ungdomsplats. I stället bör detta ske genom centrala avtal gällande för
hela landet.
15. Remissinstanserna är mycket positiva till rapporten (SOU
1989:114) Livlina för livslångt lärande. Flera remissinstanser påpekar att
rapporten är ett bra underlag för fortbildning inom hela skolväsendet
och även utanför skolan, alltså inte enbart för uppföljningsverksamhe-
ten.
De flesta remissinstanserna stödjer utredningens förslag, innefattande
bl.a. att de individuella utbildningsplanerna inte skall vara en studieväg
och inte heller vara ett sökalternativ. Flera remissinstanser, framför allt
kommuner, betonar i detta sammanhang vikten av att ta tillvara de posi-
tiva erfarenheterna av DELTA-försöket.
SÖ och SACO poängterar att möjligheter att fullfölja påbörjade stu-
dier skall finnas, såväl inom gymnasieskolan som inom andra skolfor-
mer. Flera kommuner, främst mindre, poängterar att de individuella ut-
bildningsplanerna måste få genomföras med hjälp av både gymnasiesko-
lan och andra skolformer. Timrå kommun noterar att en förutsättning är
att åldersgränsen för vuxenutbildning ändras, så att yngre elever skall
kunna delta i undervisningen.
AMU erbjuder sig att med sina erfarenheter av individuella utbild-
ningsplaner bistå kommunerna genom att i samverkan med gymnasie-
skolan ställa upp med utbildningsresurser.
Länsarbetsnämnden i Norrbottens län och Bergs kommun förespråkar
att de individuella utbildningsplanerna utarbetas i samverkan med ar-
betsförmedlingen och AMI.
Statskontoret efterlyser klara regler för vilka som skall erbjudas indi-
viduella utbildningsplaner, samt anser att inom utbildningsplanerna in-
te skall finnas möjligheter till både teori och arbete.
CSN betonar att för vissa ungdomar krävs särskilda individuellt ut-
formade åtgärder och att det kan krävas ett extra år innan eleven är mo-
tiverad för en treårig gymnasieutbildning CSN ser uppföljningsverk-
samheten som samhällets bästa instrument att rekrytera den allt mindre
grupp ungdomar som inte går vidare till eller avbryter sina gymnasiestu-
dier. Därför betonas starkt vikten av satsningar på uppföljningsverksam-
heten.
Statens invandrarverk menar att de individuella planerna förbättrar
möjligheterna att ta hänsyn till elevernas varierande behov av stöd i
språk och andra ämnen, och tillägger att för att leda till verklig valfrihet
fordras att bra läromedel finns på många språk och lätt svenska.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 4
46
Barn- och ungdomsdelegationen poängterar att kommunerna bör ha
stor frihet att utforma organisation och verksamhet inom ramen för det
uppföljningsansvar som åvilar dem.
Högskolan för lärarutbildning i Malmö instämmer i huvudsak med ut-
redningens förslag om läroplansbundna individuella utbildningsplaner
som ett sätt att utveckla gymnasieskolan, men ställer sig tveksam till des-
sa som ett alternativ för flertalet uppföljningsungdomar.
Länsarbetsnämnden i Jämtlands län anser att i arbetet med individuel-
la utbildningsplaner bör även hänsyn tas till förändringar i den framtida
arbetsmarknaden.
Länsskolnämnden i Gävleborgs län anser att kravet på individuella
planer av mer formaliserad karaktär är för många elever orealistiskt och
inbjuder till skenverksamhet. Nämnden ifrågasätter utredningens förslag
att eleverna vid varje tidpunkt skall kunna övergå till reguljär studieväg
och är tveksam till utbildningsplanernas bindning till den formella
gymnasiekompetensen och föreslår att kommunerna själva skall få välja
den organisation som bäst passar dem.
Länsarbetsnämnden i Värmlands län framhåller att för uppföljnings-
eleverna - som ofta är skoltrötta och inte färdiga att ta långsiktiga beslut
om sin framtid - är det inte konstruktivt att införa ett skolliknande sys-
tem. Även länsskolnämnden i Älvsborgs län betonar riskerna för att den
treåriga studiegången i realiteten kan bli fyraårig, medan Forshaga kom-
mun påpekar riskerna för att de treåriga utbildningarna och gymnasiein-
riktade utbildningsplaner kan medföra en "utslagning från uppföljning-
en".
Länsskolnämnden i Blekinge län framhåller att individuella utbild-
ningsplaner inte är tillräckliga åtgärder för de berörda ungdomsgrupper-
na. utan en större flexibilitet med ett större utbud av alternativ är erfor-
derliga. För vissa elever anser nämnden det nödvändigt med en "prepa-
randkurs" innan det är meningsfullt att påbörja en gymnasielinje.
RHS anser att individuella utbildningsplaner också skall kunna an-
vändas för "smala" utbildningsvägar och därvid utgöra ett fullgott alter-
nativ motsvarande gymnasieskolans övriga studievägar.
Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning anser att ungdoms-
uppföljningen bör vara ett sökalternativ.
Många kommuner betonar vikten av flexibilitet, individanpassning
och okonventionella grepp vid upprättande och genomförande av ut-
bildningsplanerna.
Forshaga kommun betonar att uppföljningsverksamheten inte får bli
en gymnasielinje eller parallellsystem till gymnasieskolan.
Timrå kommun är tveksam till möjligheten att nå alla ungdomar,
trots möjligheten till individuella utbildningsplaner.
Flera remissinstanser, framför allt kommuner, anser att elever vid in-
träde på gymnasielinje eller individuell utbildningsplan skall få tillgodo-
räkna sig kunskaper från arbetslivet.
Hässleholms kommun anser att det tydligare måste framgå vad de in-
dividuella utbildningsplanerna får innehålla samt kritiserar styrningen
mot gymnasieutbildning.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 4
47
Prop. 1990/91:85
Bilaga 4
Huvudparten av remissinstanserna instämmer i förslaget om att öka
ungdomarnas möjligheter att få sitt förstahandsval tillgodosett. Även slo-
pande av nuvarande prioritering av 16-17-åringar tillstyrks, liksom bort-
tagande av nuvarande start- och delningstal.
Flera remissinstanser påtalar att det är knappast möjligt att tillgodose
samtliga förstahandsval. Stockholms kommun, anser att den inte, med nu-
varande samordnad intagning till gymnasieskolan i Storstockholm, kan
öka intagningen på förstahandsvalet. Inte heller Göteborgs kommun an-
ser sig kunna öka intagningen på förstahandsval.
Länsskolnämnden i Malmöhus län bedömer möjligheterna som små
att genom lokala åtgärder tillgodose förstahandsvalen.
Sundsvalls kommun påpekar att hinder som lokaler, utrustning och
pengar försvårar möjligheterna att tillgodose elevernas förstahandsval.
Örebro kommun menar att ändringar av intagningsreglerna kan öka
möjligheten att ta in elever på deras förstahandsval.
Nässjö kommun anser att en ökad möjlighet till LA-kurser kan öka
möjligheten att tillgodose förstahandsvalen, liksom om lärlingsplatser
får inrättas trots att gymnasieutbildning inom berört område finns på
orten. Även andra kommuner förespråkar större lokal frihet i form av
t.ex. lärlingsutbildning och inbyggd utbildning.
AMS, länsskolnämnden i Gävleborgs län och länsarbetsnämnderna i
Värmlands, Jönköpings och Malmöhus län samt Södertälje och Lycksele
kommuner anser att både ungdomarnas förstahandsval och arbetsmark-
naden måste beaktas för att inte utbilda till arbetslöshet.
Länsarbetsnämnden i Jämtlands län är tveksam till att elevernas öns-
kemål skall få styra inriktningen och dimensioneringen av utbildnings-
vägarna.
Länsarbetsnämnden i Alvsborgs län anser att utökningen av antalet
piatser på de attraktiva yrkesinriktade linjerna bör vara marginella, och
att avgörande för utökningarna skall vara ungdomars förutsättningar att
klara studierna. Även arbetsmarknadsaspekter bör beaktas vid utökning-
ar.
Oskarshamns kommun anser inte att argumenten för att styra elever-
nas val utifrån arbetsmarknadsskäl är hållbara. I stället är målet med all
utbildning att ge en livslång grund för framtida lärande och anpassning
till förändringar i samhället och på arbetsmarknaden.
Hässleholms kommun anser att många av uppföljningens elever är så
skoltrötta att även intagning på förstahandsval inte medför någon större
förändring av uppföljningsverksamheten. En minskning av antalet ele-
ver inom uppföljningen till hälften är därför helt orealistisk.
Länsarbetsnämnden i Jönköpings län och Malmö kommun motsätter
sig borttagandet av vårintagningen till vårdlinjen.
Landstingsförbundet förordar att det även fortsättningsvis skall finnas
möjligheter till flera intagningar till vårdutbildningen, dock inte styrt
till nuvarande terminstid, utan mer flexibelt.
48
Remissinstanserna är överlag positiva till att både ungdomarnas rätt till
utbildning och hemkommunernas skyldighet att främja de egna ungdo-
marnas gymnasieutbildning lagfästs. Flertalet remissinstanser tillstyrker
också borttagande av nuvarande prioritering av 16-17-åringar vid intag-
ning till gymnasieskolan.
Statskontoret, utbildningsenheten vid länsstyrelsen i Norrbottens län,
länsskolnämnden i Älvsborgs län, SACO, Småföretagens riksorganisation
och Hässleholms kommun betonar att valfriheten för eleven mellan stu-
dier och arbete måste få finnas kvar.
Statskontoret saknar en belysning av vad ansvaret innebär för de
kommuner som saknar gymnasieskola.
CSN anser att det inför ett lagfästande av kommunernas utbildnings-
ansvar är nödvändigt att ta ställning till var ansvaret för inackorderings-
tillägg och elevresor skall ligga och till vem statsbidraget skall utbetalas.
Länsskolnämnden i Gävleborgs län ställer sig tveksam till att ge ele-
verna en lagstadgad rätt till gymnasieutbildning, då detta kan uppfattas
som en rätt till förstahandsvalet. Även Lycksele kommun betonar att rät-
ten till gymnasieutbildning inte får kopplas till förstahandsvalet.
Länsarbetsnämnden i Värmlands län avvisar förslaget om lagstadgad
rätt till gymnasieutbildning, som förutsätter individuella läroplansbund-
na utbildningsplatser, med motiveringen att risken är påtaglig att man
tvingas till nödlösningar för att uppfylla lagens krav.
Länsarbetsnämnden i Malmöhus län anser att äldresökande - över 20
år - i fortsättningen bör ges större möjligheter att antas till gymnasiesko-
lan.
Svenska kommunförbundet liksom Örebro kommun anser inte att en
reglering av ungdomars rätt till gymnasial utbildning fyller någon egent-
lig funktion.
Flera remissinstanser, framför allt kommuner, påpekar att med gym-
nasial utbildning måste likställas alla former av utbildning som ger mot-
svarande kompetens, t.ex. kommunala vuxenutbildningen och folkhög-
skolor.
Arjeplogs kommun betonar att rätten till utbildning är särskilt viktig
för dem som på grund av omognad och sociala problem inte kunnat
tillgodogöra sig utbildningen i grundskolan. Därför bör varje individ,
oberorende av ålder, kunna kräva rätt till den utbildning han är mogen
att tillgodogöra sig.
Huvuddelen av remissinstanserna stödjer förslaget om att uppföljnings-
ansvaret förs in i skolplanen.
Svenska kommunförbundet avvisar centrala rekommendationer om
innehållet i skolplanen, då denna skall vara kommunernas målstyr-
ningsinstrument.
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85. Biiagedel
Rättelse: Bilaga 5 och 6 har bytts ut mot ny text.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 4
Karlskrona kommun avstyrker att uppföljningsansvaret förs in i skol-
planen.
Hässleholms kommun är tveksam till att föra in uppföljningsansvaret
i skolplanen på grund av att nuvarande flexibilitet och individualisering
kan gå om intet i samband med detta närmande till gymnasieskolans
mål och verksamhetsformer.
Timrå kommun anser att uppföljningsansvaret även skall skrivas in i
skollagen.
O
7 Arlig samordnad resultatuppföljning av
hemkommunens 16-19-åringar för både
ungdomar i och utanför gymnasieskolan
samordnas
De flesta remissinstanser tillstyrker att gymnasieskolans och uppfölj-
ningsansvarets informationssystem integreras.
Statskontoret finner att förslagen är vagt preciserade och anser att hu-
vudansvaret för resultatuppföljningen primärt är en kommunal angelä-
genhet.
SCB påpekar att relativt omfattande utvecklingsinsatser krävs för att
ta fram de föreslagna uppgifterna. De föreslår också att en elevdatabas
för elever i gymnasieskolan upprättas för detta ändamål och att SCB i
samråd med SÖ och CSN får regeringens uppdrag att utforma detaljerna
i ett sådant system.
Statens invandrarverk påpekar att en årlig redovisning bör knytas till
långsiktig resultatuppföljning och forskning.
Länsskolnämnden i Värmlands län understryker vikten av att ett fram-
tida informationssystem också redovisar vilka ekonomiska resurser
kommunerna använder till olika verksamheter.
Svenska kommunförbundet betonar att den information kommunerna
skall lämna samordnas med den information kommunerna själva behö-
ver och att samordning sker mellan de myndigheter som önskar infor-
mation från kommunerna.
Många kommuner påpekar att uppgiftslämnandet är betungande för
kommunen och ser därför gärna att informationen förenklas och sam-
ordnas.
Stockholms kommun ser det som mycket viktigt att ett framtida infor-
mationssystem utnyttjar befintliga datasystem och möjligheterna till
samköming av dessa.
Lidköpings kommun anser att en redovisning av sysselsättningen för
ungdomar upp till 18 år utanför gymnasieskolan är tillräcklig och att en
utökning skulle medföra alltför stora missvisande faktorer.
Ett antal remissinstanser påpekar att för ungdomar över 18 år måste
av sekretesskäl särskild hänsyn tas till vilka uppgifter som skall inhäm-
tas.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 4
50
Resultatuppföljning enligt utredningens förslag tillstyrks av huvudpar-
ten av remissinstanserna.
Länsskolnämnden. i Gävleborgs län avstyrker att resultatuppföljningen
via lagstiftning knyts till hemkommunen samtidigt som åtgärdsansvaret
skall kunna delegeras. Olikheter i lokala förhållanden och ungdomars
olika behov talar för att regleringen bör ske via interkommunala över-
enskommelser.
Karlskrona kommun påpekar att utredningens förslag inte tydligt nog
anger hemkommunens resp, gymnasiekommunens ansvarsområde och
åtgärdsskyldighet. Ett antal remissinstanser, företrädesvis kommuner, för
också liknande resonemang, där en större klarhet beträffande ansvars-
områden och åtgärdsskyldigheter efterfrågas.
Lidköpings kommun befarar att vissa svårigheter med uppföljningen
kan uppstå för kommuner utan egen gymnasieskola.
Beträffande ansvarsfördelningen går remissinstansernas meningar isär.
En huvudgrupp tillstyrker utredningens förslag om att nuvarande för-
hållande - där arbetsförmedlingen övertar huvudansvaret från 18 års ål-
der - bibehålls. En annan huvudgrupp pläderar för att skolans ansvars-
område skall utsträckas, i vissa fall upp till 20 år.
Behovet av samverkan mellan skola och arbetsmarknadsmyndigheter
och en utveckling av nuvarande samarbete anses angeläget.
SÖ, högskolan för lärarutbildning i Malmö, länsskolnämnden i Malmö-
hus län och Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning anser att
alla ungdomar under 20 år som inte slutfört gymnasieutbildning skall
ligga under skolmyndighetens ansvarsområde. Detta motiveras bl.a. med
att arbete med att motivera ungdomar för studier inom uppföljningsan-
svaret riskerar att avbrytas om ansvaret övertas av arbetsmarknadsmyn-
digheterna.
Statens Invandrarverk, Barn- och ungdomsdelegationen och Göteborgs,
Mora och Malmö kommuner påpekar att gränsen mellan de olika myn-
digheternas ansvar bör vara flexibel.
Länsarbetsnämnden i Värmlands län anser det logiskt att ansvaret för
elever som inte fortsätter till gymnasieskolan efter grundskolan överförs
till länsarbetsnämnden.
Länsskolnämnden i Blekinge län betonar att tesen att ungdomar inte
skall ha något arbete före 19-20-årsåldern inte får drivas för långt. Läns-
arbetsnämnden i Norrbottens län utgår från att skyldigheten att erbjuda
gymnasieutbildning upp till 20 år också innefattar möjligheten till ar-
betsmarknadsutbildning.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 4
51
RHS anser att någon skall ha det uttalade samordningsansvaret för
ungdomar upp till 20 år och ser det som naturligt att ansvaret läggs på
skolan, då det primärt är ungdomars utbildning som avses.
Oskarshamns och Botkyrka kommuner anser att kommunen bör ha
hela sysselsättningsansvaret för ungdomar under 20 år.
Timrå kommun ser nackdelar, som t.ex. sämre förutsättningar att få
tillsvidareanställningar, om uppföljningen håller kvar platsanskaff-
ningen efter 18 år.
Högskolan för lärarutbildning i Malmö anser att samverkan och sa-
marbete mellan myndigheterna vad gäller ungdomsinsatser bör lagfästas
för att den nationella likvärdigheten skall garanteras.
Ett flertal remissinstanser betonar att samverkan mellan skola och
arbetsförmedling resp, skola, arbetsförmedling och socialtjänst måste ut-
vecklas.
Flertalet remissinstanser vill inte ha någon central reglering av hur
samverkan skall ske.
Länsskolnämnden i Gävleborgs län anser att särskilda arrangemang
för överlämnande av huvudansvaret från skolan till arbetsförmedlingen
bör anordnas.
Några kommuner påpekar att samarbetet mellan skola och arbetsför-
medling inte alltid är utan komplikationer då de olika målsättningarna
inte alltid går att förena.
Förslaget om ett schabloniserat statsbidragssystem samordnat med drifts-
bidragen för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen
tillstyrks av flertalet av de remissinstanser som kommenterat frågan.
Flera kommuner invänder mot förslaget att en enskild kommun skall
träffa överenskommelse med en arbetsgivare om lönebidraget för en
ungdomsplats och föreslår i stället att centrala rekommendationer utar-
betas.
Flera remissinstanser påpekar att utformningen av statsbidraget bör
göras så att unga med behov av särskilt stöd inte åsidosätts. Högskolan
för lärarutbildning i Malmö, länsskolnämnden i Malmöhus län, Svenska
föreningen för studie- och yrkesvägledning och Härryda, Hässleholms, Gö-
teborgs och Södertälje kommuner föreslår att statsbidraget till ungdoms-
uppföljningen utgår selekterat från övriga skolstatsbidrag.
Småföretagens riksorganisation anser att en schablonisering av det ti-
digare detaljstyrda statsbidraget kommer att underlätta möjligheterna att
skapa flexibla lösningar för varje individ.
Ett antal remissinstanser ifrågasätter om kostnadsberäkningarna hål-
ler. Några remissinstanser, företrädesvis kommuner, föreslår att ytterliga-
re resurser tillskjuts för att utredningens förslag skall kunna genomfö-
ras.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 4
52
Stockholms kommun anför att hänsyn måste tas till den koncentra-
tion av ungdomar med särskilda behov som finns i Stockholm och det
därav följande resursbehovet.
Lycksele kommun hävdar behovet av viktning av statsbidraget för att
även för små inlandskommuner ge förutsättningar för en nationellt lik-
värdig utbildning. Även Malmö och Botkyrka kommuner förordar en
viktning av statsbidragen utifrån förekomsten av ungdomar med psyko-
sociala problem, med invandrar- eller flyktingbakgrund och med intel-
lektuella och fysiska handikapp.
Örebro kommun anser att kommuner som kan presentera ett seriöst
arbete med utsatta grupper - t.ex. invandrare, flickor med behov av ext-
ra stöd och ungdomar med psyko/sociala problem - skall kunna få sär-
skilt stöd i form av extra statsbidrag.
Utredningens förslag till stöd för rubricerade stöds av de flesta remissin-
stanserna.
Ett antal remissinstanser anser att invandrarungdomars speciella pro-
blematik inte behandlats i tillräcklig omfattning.
SÖ betonar att det är viktigt att dessa ungdomar sysselsätts inom
skolväsende och arbetsmarknad. Situationen för dessa ungdomar bör
särskilt utredas.
Statskontoret är tveksam till särskilda åtgärder för dessa ungdomar
och anser att eventuellt temporärt arbetstillstånd skall omfatta samtliga
asylsökande.
Statens invandrarverk föreslår att en snabbutredning görs som klargör
om ungdomar under 20 år kan undantas från regleringar beträffande ar-
betstillstånd.
Flertalet remissinstanser stödjer utredningsförslagen för rubricerade.
Socialstyrelsen anser att uppföljningsansvaret bör omfatta alla hem-
kommunens ungdomar, oavsett eventuella handikapp.
SÖ poängterar att de handikappades situation inom uppföljningsan-
svaret måste uppmärksammas.
Särskolekommittén meddelar att de avser att i viss utsträckning bear-
beta de aktuella frågeställningarna i sitt slutbetänkande.
Synskadades Riksförbund anser utredningens förslag som otillräckliga
och påpekar också avsaknaden av förslag om samverkan för landstingets
habilitering med skola och arbetsförmedling. Förbundet förespråkar lag-
stiftning om rätt till habilitering och rehabilitering.
Länsskolnämnden i Malmöhus län och Svenska föreningen för studie-
och yrkesvägledning påpekar att antalet fysiskt handikappade ökat inom
Prop. 1990/91:85
Bilaga 4
53
uppföljningen, att dessa har större behov av stöd och vägledning och att Prop 1990/91'85
dessa också kräver större personalresurser än övriga. Bilaga 4
Flera remissinstanser tar upp flickornas speciella situation både i gym-
nasieskolan och inom uppföljningsverksamheten.
SÖ betonar att särskilt stöd bör ges åt flickor som väljer otraditio-
nellt.
AMS anser att flickornas situation bör vara ett ämne för gemensam
fortbildning för olika personalkategorier.
Länsskolnämnden i Jönköpings län och Barn- och ungdomsdelegatio-
nen påpekar att de saknar förslag om särskilda stödåtgärder för flickor
med svårigheter att hävda sina intressen och rättigheter.
Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län och Svenska föreningen för
studie- och yrkesvägledning betonar flickornas begränsade valmöjligheter
till gymnasieskolan.
Länsarbetsnämnden i Norrbottens län poängterar att flickor som av-
brutit sin utbildning eller inte fått sitt förstahandsval tillgodosett löper
de största riskerna att misslyckas.
54
Sammanfattning av och remissyttranden över
särvux-kommitténs betänkande "Vidgad
vuxenutbildning för utvecklingsstörda" (SOU
1990:11)
Prop. 1990/91:85
Bilaga 5
Betänkandet (SOU 1990:11) Vidgad vuxenutbildning för utvecklings-
störda avgivet av särvux-kommittén (U 1988:15) har re missbe hand lats
under våren 1990.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrel-
sen, statens handikappråd, centrala studiestödsnämnden (CSN), skol-
överstyrelsen (SÖ), statens institut för läromedel (SIL), arbetsmarknads-
styrelsen (AMS), riksrevisionsverket (RRV), länsskolnämnderna i Göte-
borgs och Bohus län, Kristianstads län och Jämtlands län, Landstings-
förbundet, Svenska Kommunförbundet, Göteborgs stad genom Utbild-
ningsnämnden, landstingskommunerna i Kristianstads län, Kalmar län
och Jämtlands län, SACO genom medlemsförbunden Lärarnas Riksför-
bund (LR) och Sveriges Psykologförbund, TCO-S, Handikappförbun-
dens centralkommitté genom Rikförbundet för Utvecklingsstörda Barn,
Ungdomar och Vuxna (FUB), Rörelseskolornas intresseorganisation
(RIO), Folkbildningsförbundet och Riksförbundet för kommunal och
statlig vuxenutbildning (R-VUX).
Dessutom har yttranden inkommit från Riksföreningen Autism, Stu-
dieförbundet Vuxenskolan, Åsbackaskolan i Gnesta och Omsorgsnämn-
den (Västra omsorgsområdet) i Stockholms läns landsting.
Nästan alla remissinstanser tillstyrker i stort förslagen i utredningen.
Några uttrycker sig positivt om det mesta i betänkandet. Endast kom-
mitténs finansieringsförslag har mött kritik från flera remissinstanser.
FUB skriver "Det är med stor tillfredsställelse, som vi har tagit del
av särvux-kommitténs betänkande och vi hoppas och förlitar oss på att
det kommer att genomföras”.
R-VUX anser att kommittén "övertygande visat hur viktigt det av
kompensatoriska skäl är med ökade utbildningsinsatser för utvecklings-
störda".
I betänkandet utgår kommittén från att tillgång till vuxenutbildning för
alla människor är en viktig jämlikhetsfråga. Utvecklingsstörda har lik-
som andra möjlighet att tillgodogöra sig utbildning om den anpassas ef-
55
ter deras speciella behov och förutsättningar. Utvecklingsstörda skall
därför oavsett grad av funktionsnedsättning ges möjligheter till utveck-
ling genom vuxenutbildning.
De remissinstanser som berört denna fråga delar kommitténs upp-
fattning.
Landstingsförbundet anser att det är helt i linje med målen för vux-
enutbildningen att ge vuxna utvecklingsstörda rätt till utbildning i sam-
hällets regi på principiellt lika villkor som gäller för andra vuxna.
Socialstyrelsen tycker att "dessa utgångspunkter är viktiga och att de
gör frågan om vuxenutbildning till en jämlikhetsfråga."
Kommittén har beskrivit utvecklingsstördas utbildningsbehov och anser
att utvecklingsstörda behöver skilda former av utbildningsinsatser efter-
som variationen inom gruppen är stor. Vuxenutbildningen för utveck-
lingsstörda måste också ha en större omfattning än för andra vuxna.
De remissinstanser som berört frågan instämmer med kommittén.
Kommittén har kartlagt nuvarande vuxenutbildning för utvecklingsstör-
da. Kommittén anser att verksamheten hos de olika vuxenutbildnings-
anordnarna bör inriktas mot att tillgodose skilda utbildningsbehov så att
de resurser som finns skall komma till maximalt utnyttjande. Kommit-
tén föreslår att utvecklingsstördas behov av vuxenutbildning tillgodoses
genom olika inriktningar av verksamheten hos olika vuxenutbildnings-
anordnare. Kommittén föreslår alltså att gränsdragningsproblemen mel-
lan särvux och grundvux uppmärksammas.
Folkbildningsförbundet instämmer i kommitténs uppfattning och
framhåller att det är viktigt att folkbildningsarbetet hålls skilt från den
institutionaliserade utbildningen och habiliteringen.
Studieförbundet Vuxenskolan stödjer förslaget till avgränsning mel-
lan särvux och studieförbunden. Förslaget ger studieförbunden möjlig-
het att utvecklas inom sina kompetensområden och deltagarna förstår
bättre skillnaden mellan olika alternativ som erbjuds.
RIO anser att folkhögskolans resurser borde ha redovisats tydligare.
"Det torde vara väl känt att folkhögskolan med sin möjlighet till små
undervisningsgrupper, sitt lugnare studietempo och med en social trygg-
het via internatsmiljön visat sig vara en mycket lämplig studieform för
personer med olika former av funktionsnedsättning." RIO betonar dock
vikten av att utvecklingsstörda har tillgång till ett brett upplagt studieut-
bud utan onödiga låsningar till vare sig former eller utbildningsanord-
nare.
LR anser i motsats till kommittén att de utbildningsinsatser som re-
dan görs för utvecklingsstörda är relativt stora i förhållande till mål-
gruppens storlek.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 5
56
Utbildningsnämnden i Göteborgs Stad tror att ett utbyggt särvux kan
skapa problem vad gäller gränsdragningen mellan folkbildningen och
särvux. Det är därför betydelsefullt att regelsystemet utformas så att de
olika verksamheterna kompletterar varandra. Kristianstads läns land-
sting betonar behovet av samverkan mellan de organisationer som er-
bjuder vuxenutbildning åt utvecklingsstörda och behovet av ett gemen-
samt utvecklingsarbete.
Länsskolnämnden i Kristianstads län kommenterar förhållandet mel-
lan grundvux och särvux och menar att en preciserad gränsdragning bör
finnas av pedagogiska skäl samtidigt som ett samordnat utvecklingsarbe-
te vore önskvärt.
Kommittén ser vuxenutbildningen som en av de insatser som kan ingå i
den totala habiliteringen av utvecklingsstörda. Vuxenutbildningen är
självständig i förhållande till andra insatser inom habiliteringen. Kom-
mittén betraktar särvux som en renodlad utbildningsinsats. En pedago-
giskt betingad samverkan mellan särvux och omsorgsverksamheten bör
ske utifrån en helhetssyn på den enskildes situation.
Remissinstanserna har i stort samma uppfattning som kommittén.
SO vill särskilt betona att särvux är en fristående utbildningsorgani-
sation och att den verksamhet som bedrivs inom särvux skall styras ut-
ifrån en pedagogisk bedömning vad gäller innehåll, omfattning och för-
läggning i tid och rum.
LR anser att man inte så klart kan avgränsa utbildningsinsatserna
från andra insatser som görs för utvecklingsstörda som kommittén an-
ser. Det praktiska övandet av kunskaperna i vardagsmiljön är speciellt
väsentligt och bör i stor utsträckning ske i arbetet eller på dagcenter.
Kommittén föreslår att särvux utvidgas till att också omfatta utbildning
på träningsskolenivå. Den grundläggande nivån i särvux utvidgas med
områdena kommunikation samt verklighetsuppfattning och omvärlds-
kunskap från träningsskolans kursplan. Förslaget utgår från en avgräns-
ning både mot omsorgsverksamheten och utbildningen inom folkbild-
ningen. Utvidningen av särvux föreslås följas upp med ett forsknings-
och utvecklingsarbete.
Förslaget har kommenterats av nästan alla remissinstanser. Flertalet
tillstyrker kommitténs förslag.
Några remissinstanser vill att särvux skall utvidgas med samtliga mo-
ment som finns i träningsskolan. Statens Handikappråd skriver att det
är angeläget att träningsskolans hela kursplan lyfts upp till vuxennivå.
"De undervisningsområden som kommittén föreslår ska utgå har stor
betydelse för vuxna utvecklingsstörda genom att de stimulerar utveck-
ling av självkänsla och självförtroende."
Prop. 1990/91:85
Bilaga 5
57
Svenska Kommunförbundet anser att gränsdragningsproblemen inte
bör överdrivas. Det bör vara omsorgshuvudmannens ansvar att åstad-
komma en verkningsfull utbildningsplanering och därför bör kurspla-
nerna i särvux också kunna innehålla sådant som idag finns inom de
särskilda omsorgerna och folkbildningen. En liknande uppfattning har
också framförts av Kristianstads läns landsting och FUB. R-VUX presen-
terar en egen modell där träningsskolans samtliga moment ingår.
LR tycker däremot att kommittén inte i tillräcklig utsträckning beak-
tat komvux särart i förhållande till de utvecklingsstördas utbildningsbe-
hov. LR anser att särvux inte skall omfatta träningsskolans innehåll utan
detta bör istället inordnas i den redan omfattande cirkelverksamheten
eller utgöra reguljära inslag i omsorgsverksamheten på dagcenter.
Flera instanser har uttalat sig positivt om kommitténs syn på behovet
av ett forsknings- och utvecklingsarbete vid utvidgningen av särvux.
SÖ och SIL har dessutom poängterat behovet av fortbildning av lä-
rarna i särvux. SIL pekar också på att läromedelsförsörjningen måste
förberedas innan reformen genomförs. Läromedelstillgången är idag
synnerligen dålig och produktionstiden lång. SIL föreslår därför ett ny-
tillskott om ca två milj. kr. för att inom rimlig tid producera läromedel
för yrkessärskolan och särvux.
Kommittén framför i betänkandet att vuxna utvecklingsstördas behov av
yrkesinriktad utbildning i första hand bör tillgodoses i form av arbets-
marknadsutbildning. Kommittén föreslår att vuxna skall ges möjlighet
att erhålla yrkesutbildning inom yrkessärskolan och att kurser anordnas
inom komvux för utvecklingsstörda.
En enig remissopinion, med undantag av Stockholms läns landsting
(Västra omsorgsområdet), instämmer i kommitténs bedömning vad gäl-
ler arbetsmarknadsutbildningen och tillstyrker även att vuxna skall ha
möjlighet att delta i yrkessärskolans yrkesutbildning.
AMS påpekar dock att "vuxna utvecklingsstörda skall ha samma rätt
som andra vuxna till yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning i de fall
villkoren för sådan utbildning är uppfyllda. Det vill säga att personen
ifråga skall vara anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen och
ha behov av en utbildning för att kunna få och behålla ett arbete och att
det skall vara inom ett yrkesområde som bedöms leda till en anställ-
ning."
Många har särskilt tagit upp fördelarna med att vuxna får gå i yrkes-
särskolan. Socialstyrelsen framhåller att yrkessärskolans kompetens och
resurser även bör utnyttjas för vuxna och ser också gynnsamma effekter
för yrkessärskolan genom att en utvidgning av antalet linjer därigenom
kan ske. Socialstyrelsen anser dessutom att vuxna som behöver yrkes-
och verksamhetsträning skall få delta i yrkessärskolan. Några, bl.a. AMS
och Landstingsförbundet, har påpekat att vuxna kan behöva gå endast
Prop. 1990/91:85
Bilaga 5
58
delar av yrkessärskolans linjer vilket skulle vara möjligt om dessa mo-
dulindelades.
Stockholms läns landsting (Västra omsorgsområdet) anser däremot
att det är olämpligt att undervisa vuxna och ungdomar tillsammans.
SIL efterlyser yrkesutbildning på den kommande arbetsplatsen. "Nu-
varande yrkessärskola ger små valmöjligheter. En arbetsplatsanpassad
utbildning där yrkeslärare, arbetsanpassare och särvuxlärare skulle kun-
na samarbeta är ett bra alternativ."
Flertalet instanser har också uttalat sig positivt om att kurser tillska-
pas inom komvux för utvecklingsstörda.
AMS skriver att det är "angeläget att inom denna skolform också be-
reda vuxna utvecklingsstörda utbildning på samma sätt som för andra
vuxna med behov av kompetensinriktad utbildning. Komvux utbildning
kan i vissa fall vara en arbetsmarknadsutbildning. Men det bör också
finnas möjlighet för den enskilde individen att på eget initiativ kunna
söka en utbildning inom komvux utan att en arbetsmarknadsmässig be-
dömning sker."
SIL, länsskolnämnden i Kristianstads län, Svenska Kommunförbun-
det och FUB är positiva till förslaget om kurser i komvux men pekar
på problemet att få ihop grupper om minst fem deltagare.
Endast länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län avstyrker försla-
get om särskilda kurser inom komvux.
Kommittén föreslår att reglerna för återinträde i särvux ändras, att be-
gränsningen av studietiden endast skall avse den grundläggande delen av
särvux och att fristående kurser kan anordnas på heltid. Kommittén fö-
reslår att frågan om studiestöd tas upp vid en översyn av studiestödet för
vuxna. Kommittén ger också sin syn på frågan om huvudmannaskap för
särvux.
De remissinstanser som yttrat sig instämmer i kommitténs olika för-
slag om förändring av nuvarande särvux. Svenska Kommunförbundet
anser dock att det "inte kan uteslutas att gällande timramar inte räcker
för utvecklingsstördas behov". Samma tvekan har också R-VUX som an-
ser att studietiden är otillräcklig för att garantera möjlighet till återkom-
mande repetition.
Flera instanser instämmer i kommitténs kriterier för studiestöd.
Andra, bl.a. CSN, avvaktar med synpunkter till dess utredningen om
studiestöd vid vuxenstudier lagt fram sina förslag.
Flera remissvar är positiva till ett kommunalt huvudmannaskap.
Andra väntar på särskolekommitténs förslag innan de lämnar sina syn-
punkter. R-VUX anser att det finns mycket som talar för att hela habili-
teringen av utvecklingsstörda har samma huvudman. Riksföreningen
Autism ser med oro på kommunaliseringen med tanke på den bristande
kompetens som blir följden av att det endast finns en eller ett fåtal per-
soner med autism i varje kommun.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 5
59
Landstingsförbundet är tveksam till kommitténs förslag om samråd
med omsorgshuvudmannen vid intagning till särvux eftersom vuxenut-
bildning är en frivillig skolform, Alla sökande kommer troligen inte
heller att vara kända som omsorgstagare enligt omsorgslagen. R-VUX
vill ha en särskild intagningsnämnd för särvux.
Kommittén beräknar kostnaden för utvidgningen av särvux och möjlig-
heten för vuxna att delta i yrkessärskolan till 41 milj.kr. Samtidigt anser
kommittén att nuvarande särvux måste utvidgas. Kommittén föreslår att
kostnaden för förslagen belastar anslaget C 1. Bidrag till kommunal ut-
bildning för vuxna.
Alla remissinstanser har kommenterat kommitténs förslag om finan-
siering och genomförande. I stort sett kan två uppfattningar utläsas av
remissvaren. Den ena är att förslaget utgående från utredningsdirektiven
är logiskt och rimligt om än inte önskvärt. Den andra är kritisk mot
förslaget eftersom det innebär att prioriterade grupper ställs mot varand-
ra. Dessutom poängteras i dess yttranden att bidraget till komvux redan
i dag är för litet.
Den första uppfattningen uttrycks av bl. a. socialstyrelsen. “En önsk-
värd utveckling inom både nuvarande särvux och den utvidgning av
verksamheten som föreslås kräver enligt kommittén ett nytillskott av
medel. Socialstyrelsen instämmer i detta konstaterande. Socialstyrelsen
har dock inget att invända mot kommitténs förslag att finansiera en ut-
vidgning av särvux genom omdisponering av befintliga medel inom an-
slaget C 1. Bidrag till kommunal utbildning för vuxna om inte ett ny-
tillskott av medel kan tillföras verksamheten."
Liknande synpunkter framförs av länsskolnämnderna i Göteborgs
och Bohus län och Kristianstads län.
Folkbildningsförbundet utgår från att behovet av ytterligare resurser
för särvuxverksamheten tillgodoses genom omfördelningar inom kom-
vuxanslaget. Studieförbundet Vuxenskolan anser det viktigt att utbygg-
naden av särvux inte ytterligare urholkar bidragen till studieförbunden.
Bland dem som inte delar kommitténs uppfattning vad avser finan-
sieringen finns SÖ. "När det gäller utökningen av särvux kan emellertid
SÖ inte tillstyrka kommitténs förslag att denna ökning skall finansieras
genom omfördelning av medel inom C 1-anslaget. Redan nu är tillgäng-
liga medel inom detta anslag hårt ansträngda och svårigheter finns att
tillgodose de behov som nuvarande uppgifter ställer." Däremot är SÖ
beredd att biträda förslaget om att rymma de föreslagna komvuxkurser-
na för utvecklingsstörda inom komvux ramar. Liknande uppfattning
har även länsskolnämnden i Jämtlands län, LR, TCO-S och R-VUX.
Utbildningsnämnden i Göteborgs stad är också kritisk mot finansie-
ringen och understryker att det är oacceptabelt att låta särvux expandera
på bekostnad av komvux. Tvärtom finns till följd av tidigare reducering-
ar och lång kö till prioriterade utbildningar behov av ökad timvolym
Prop. 1990/91:85
Bilaga 5
60
till komvux och grundvux i stället för den minskning som kommitténs
förslag innebär.
Statens Handikappråd anser attt förslaget är omöjligt och att dess ge-
nomförande strider mot de överenskomna politiska målen för handi-
kappområdet. "Kostnaden för den nödvändiga utbyggnaden av särvux
kräver givetvis nya resurser. Det kan inte få komma i fråga att ställa ef-
tersatta gruppers behov mot varandra." FUB har ungefär samma upp-
fattning.
Betydelsen av statens ansvar för utvidgningen av särvux har tagits
upp av några. Endast R-VUX anser det rimligt att delfinansiera utbygg-
naden genom samfinansiering med landstingen.
Även andra synpunkter på kommitténs förslag har framkommit.
Länsskolnämnden i Jämtlands län tar upp vikten av närhet till utbild-
ningen. Målet bör vara att särvux, i synnerhet den grundläggande nivån,
kan ges i varje kommun. Även behovet av resurser för skolledning och
studie- och yrkesorientering kommer att öka. Landstinget i Kalmar län
betonar vikten av att huvudmännen får full täckning för de kostnader
ett genomförande kommer att medföra. Landstinget i Kristianstads län
menar att den långa försöksperioden innebär att det inte krävs så lång
utbyggnadstakt som kommittén föreslår.
RRV anser att de beräkningar av behoven som presenteras är
schablonartade och dåligt underbyggda vilket leder till att de resursmäs-
siga konsekvenserna inte blir tillräckligt belysta. Liknande kritik har
också framförts av Svenska Kommunförbundet som menar att storleken
av behovet är vanskligt att bedöma då kommittén inte visat någon prog-
nos över hur de vidgade behoven kan komma att utvecklas.
TCO-S tar upp lärarbehörigheten. Erfarenhet av att undervisa utveck-
lingsstörda elever jämte en adekvat speciallärarutbildning måste vara ett
krav för lärare inom särvux. Vuxenpedagogik och vuxenmetodik är vik-
tiga moment som skall ingå i lärarnas fortbildning.
FUB vill uppmärksamma behovet av utbildade vuxenlärare även på
träningsskolenivå, liksom behovet av lämpliga läromedel.
Riksföreningen Autism finner det angeläget att påpeka den speciella
kompetens som krävs för att arbeta med autism även inom vuxenutbild-
ningen.
R-VUX föreslår en lagfäst rätt till utbildning i särvux under vissa för-
utsättningar för alla psykiskt utvecklingsstörda över 21 år.
Folkbildningsförbundet och Studieförbundet Vuxenskolan anser att
frågor om studier på hel- och halvtid liksom problem med svenska som
andraspråk borde penetrerats av kommittén.
Sveriges Psykologförbund påpekar det väsentliga i att de studerande i
särvux ges tillgång till den kompetens som elevvårdspersonal besitter.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 5
61
Åsbackaskolan framför att kommittén inte tillräckligt tagit hänsyn
till den teckenspråkliga gruppens förutsättningar att få del i vuxenut-
bildningen.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 5
62
Statsrådet Göran Persson tillkallade den 13 oktober 1989 en arbetsgrupp
(U 1989:D) för utvidgat samarbete mellan gymnasieskolan och vuxenut-
bildningen, samverkansgruppen. Direktiven pekar på betydelsen av att
gymnasieskolan, den kommunala vuxenutbildningen, högskolan och ar-
betsmarknadsutbildningen ses som samverkande delar inom ett större
system för återkommande utbildning.
Samverkansgruppen utarbetade rapporten (Ds 1990:59) Samverkan mel-
lan gymnasieskolan och vuxenutbildningen, som överlämnades i okto-
ber 1990. Rapporten innehåller en kartläggning, analys av hinder för
samverkan och en förslagsdel.
Rapporten har sänts ut till samtliga skolstyrelser/skolchefer, läns-
AMU, länsskolnämnder och länsarbetsnämnder samt till Svenska Kom-
munförbundet. Mottagarna gavs möjlighet att komma in till utbildnings-
departementet med synpunkter på rapporten.
Yttranden har inkommit från länsskolnämnderna i Kronobergs, Ble-
kinge, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län, från länsar-
betsnämnderna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Hallands och Gäv-
leborgs län samt från 13 kommuner, nämligen Botkyrka, Båstad, Gisla-
ved, Hallsberg, Halmstad, Härryda, Kristianstad, Linköping, Ljungby,
Ljusnarsberg, Stockholm, Vimmerby och Vännäs.
Yttranden har vidare kommit från Lärarnas Riksförbund (LR) och
Riksförbundet för kommunal och statlig vuxenutbildning (R-VUX).
Svenska Kommunförbundet har meddelat att man avstår från att av-
ge yttrande med anledning av den extremt korta remisstiden. Kristian-
stads och Vännäs kommuner beklagar att den korta tiden inte har med-
gett att man inhämtat skolstyrelsens synpunkter.
Samverkansgruppen har genomfört en kartläggning av försöksverksam-
het och samverkansprojekt genom
* enkät till landets samtliga kommuner och läns-AMU,
* intervjuer med ett antal i sammanhanget viktiga nyckelpersoner
och
Prop. 1990/91:85
Bilaga 6
* kommunstudier.
63
Svarsfrekvensen på enkäten var hög (88% av kommunerna och 96%
av läns-AMU). Enkäten visar att många av hindren för samverkan hand-
lar om attityder och revirtänkande. Huvudintrycket av enkäten kan
sammanfattas på följande sätt.
* Samverkan förekommer redan i dag i mycket hög grad.
* Man är genomgående positiv till samverkan.
* Det finns en stark vilja att utveckla samverkan.
Intervjuerna stöder den bild som finns redovisad från enkäten.
Kommunstudierna visar att om viljan till samverkan finns, kan man
komma långt. En av avsikterna med kommunstudierna var att visa fram
olika modeller. Samverkansgruppen har haft kontakt med ett tjugotal
kommuner. 1 vissa av dem har arbetet med samverkanslösningar kom-
mit långt, i andra pågår planering. Samverkan bör anpassas efter lokala
behov och förutsättningar. De redovisade modellerna kan sällan direkt
översättas till andra kommuner utan tjänar endast som exempel. De oli-
ka projekten refereras i exempelsamlingen utan eget ställningstagande
från samverkansgruppen.
Samverkansgruppen har gjort en analys av ett antal problemområden
och hinder för samverkan som kom fram i kartläggningen. De problem-
områden som nämns är oklara gränser mellan utbildningsformerna, or-
ganisatoriska hinder, intagning, betyg, samplanering, resursutnyttjande,
studiefinansiering, samläsning och attityder.
Länsskolnämnderna i Hallands och Älsvsborgs län, länsarbetsnämn-
den i Gävleborgs län samt Botkyrka, Båstads, Gislaveds, Halmstads, Här-
ryda, Kristianstads, Linköpings, Ljusnarsbergs, Stockholms och Vim-
merby kommuner instämmer allmänt eller i flertalet av samverkans-
gruppens förslag. R-VUX ställer sig positiv till samverkan enligt många
av rapportens förslag.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län konstaterar att många
hinder för samverkan undanröjs genom riksdagens beslut med anled-
ning av prop. 1990/91:18 om ansvaret för skolan. Nämnden anser att det
är önskvärt från bl.a. samhällsekonomisk synpunkt, att ytterligare an-
strängningar görs för att öka samverkan. Vidare anser nämnden att
kommunerna inom sin vuxenutbildning (komvux eller uppdragsutbild-
ning) bör få anordna utbildningar som motsvarar dagens AMU och att
länsarbetsnämnden tillförs medel för att av kommunen köpa dessa ut-
bildningar. AMU:s lokaler bör, genom lämplig transaktion, kunna över-
föras till kommunerna.
Enligt LR ger rapporten en aktuell och bra översikt. Mot bakgrund
av direktiven är det naturligt att gruppen har överbetonat de positiva ef-
fekterna av samverkan. Däremot har inte problem, svårigheter och
eventuella nackdelar redovisats lika utförligt. Samverkansgruppen har
ensidigt redovisat utvecklingen att närma gymnasieskolan och komvux
Prop. 1990/91:85
Bilaga 6
64
till varandra. Gruppen har inte redovisat den motsatta utvecklingen att
profilera och utveckla komvux som en egen skolform. Det finns alltså
enligt LRs uppfattning en uppenbar risk med förslagen att komvux åter-
igen kommer att sammanföras med ungdomsskolan och betraktas som
en gymnasieutbildning.
Även R-VUX finner att samverkansgruppen ensidigt sett till fördelar-
na med samverkan. Det finns risk att de föreslagna förändringarna med-
för nackdelar för de vuxenstuderande, t.ex. utarmning av kursutbudet,
svårigheter att förena studier på dagtid med förvärvsarbete och/eller
minskad tillgång till kvällskurser, längre studietid. R-VUX efterlyser en
analys av de samlade konsekvenserna.
Kristianstads kommun och R-VUX betonar att skillnaderna mellan
vuxna och ungdomar inte gäller bara ålder utan faktorer såsom studie-
motiv, studieekonomi, livssituation och förkunskaper. R-VUX framhål-
ler att tillgänglighet till utbildning är ett begrepp med många olika
aspekter. R-VUX betonar också att kvalitetskraven på studievägledning
för vuxna måste ställas mycket högt. Den vuxne satsar sin fritid eller sin
arbetstid med inkomstbortfall. Felval leder till studiemisslyckanden som
undergräver självförtroendet och ökar studielånen. Felval innebär
också kostnader för samhället. Många studielån kan inte återbetalas, stu-
dieavbrott leder till tomma studieplatser.
Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län påpekar att rapporten inte re-
dovisar några synpunkter angående sociala konsekvenser. De sociala
aspekterna borde kanske beaktas. Nämnden framhåller vidare att det är
svårt att komma fram till konkreta åtgärder för samarbetslösningar och
föreslår en idébank på central nivå.
Härryda och Vimmerby kommuner menar att komvux uppbyggnad,
förhållningssätt och metoder från komvux borde tas till vara och ge-
nomsyra även gymnasieskolan.
5.1 Förslag till ny gränsdragning
Samverkansgruppen anser att en klar och tydlig gräns mellan de olika
utbildningsanordnarna är en grundläggande förutsättning för samver-
kan. För att kunna samverka måste vars och ens roll och uppgifter vara
tydligt identifierade.
Samverkansgruppen slår bl.a. fast att man måste skilja mellan regul-
jär komvux och reguljär gymnasieskola å ena sidan och uppdragsutbild-
ning å andra sidan. Ur gränsdragningssynpunkt bör således kommunens
uppdragsutbildning behandlas som en separat utbildningsform.
Sammantaget föreslår samverkansgruppen följande gränsdragning.
Prop. 1990/91
Bilaga 6
Gymnasieskola:
Utbildning för ungdomar 16-19 år
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85. Biiagedel
Rättelse: Bilaga 5 och 6 har bytts ut mot ny text.
65
- Kompetens för högskolestudier och/eller yrkesverksamhet
- Medborgerlig utbildning
- Personlig utveckling
Målgrupp
* Alla ungdomar 16 - 19 år
Komvux:
Utbildning för vuxna från 20 år eller med slutförd gymnasieutbildning
(grundskolenivå från 16 år)
- Kompetensutbildning motsvarande grundskola och gymnasieskola
- Förmedla kunskaper i egna yrket eller utbilda för nytt yrke
Målgrupper
* De som fått minst av samhällets utbildningsresurser
* De som vill ut i arbetslivet
* De som vill förändra sin situation i arbetslivet
* De som vill komplettera sitt yrkeskunnande
* De som behöver komplettera för fortsatta studier
Initieras utifrån den enskilde individens behov.
Kommunens uppdragsutbildning:
- Bedrivs i anslutning till det kommunala skolväsendet
- I fråga om art och nivå anknytning till den verksamhet som förekom-
mer i komvux eller i gymnasieskola, dock inte utbildning som motsva-
rar någon fullständig linje vad gäller gymnasieskolan
- Beställaren betalar samtliga kostnader och utser kursdeltagare
Initieras av företag, organisationer eller myndigheter för anställda samt för
samhällets behov av arbetsmarknadsutbildning.
AMU:
AMU-gruppen
- skall anordna arbetsmarknadsutbildning på uppdrag av länsarbets-
nämnderna utifrån målen för arbetsmarknadsutbildning
- far dessutom sälja utbildning till företag och organisationer
Initieras i huvudsak från samhällets behov vad gäller arbetsmarknadsut-
bildningen samt av företag, organisationer eller myndigheter för anställ-
da.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 6
Högskolan:
- Utbildning som bygger på grundutbildning motsvarande gymnasiesko-
lan
66
Högskolans uppdragsutbildning:
- Bedrivs i anslutning till övrig högskoleverksamhet
- I fråga om art och nivå anknytning till reguljär högskoleutbildning,
dock inte utbildning som motsvarar någon allmän linje
- Beställaren betalar samtliga kostnader och utser kursdeltagare
Initieras av företag, organisationer eller myndigheter för anställda samt för
samhällets behov av arbetsmarknadsutbildning.
Länsskolnämnden i Hallands län instämmer i gruppens synsätt om
vikten av tydliga gränser och roller som grund för samverkan.
Linköpings kommun framhåller att vilja finns för ett utökat samar-
bete där dock varje utbildningsforms specifika mål för resp, målgrupper
måste beaktas.
Även länsarbetsnämnden i Stockholms län framhåller vikten av en
klar och tydlig gräns mellan utbildningsanordnarna. Redan vid plane-
ringen bör rollerna vara klart definierade. Däremot anser inte länsar-
betsnämnden att det behöver vara ett hinder för samverkan att det finns
olika studiestödsformer.
Enligt LR kan samverkansgruppens rapport inte ses isolerat. Kom-
munerna kommer bl.a. att ha frihet att själva bestämma sin skolorgani-
sation och sin skolledningsorganisation. LR understryker mot den bak-
grunden vikten av att det finns en klar och tydlig gränsdragning mellan
gymnasieskolan och komvux. Varje utbildningsform skali ha sin tydliga
roll, sin egen identitet.
Enligt R-VUX förutsätter samverkan gränsdragning och arbetsfördel-
ning. Det bör klart utsägas att det långsiktiga målet inte är samgående.
Det är uppenbarligen inte heller samverkansgruppens avsikt. Därför är
det nödvändigt att än tydligare definiera de samverkande utbildningsfor-
mernas uppdrag, målgrupper och ansvarsområden.
Härryda kommun anser att en tydlig profil på resp, skolform ökar
intresset för långtgående samverkan. Direktiven till gruppen har uteslu-
tit samgående, men saken vore ändå intressant i det riktigt långa per-
spektivet.
Stockholms kommun framhåller att det är viktigt att klarare definie-
ra AMU:s teoretiska inslag och renodla utbildningsanordnarnas profiler.
Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län anser det angeläget att AMU
jämställs med gymnasial utbildning och ger motsvarande behörighet.
5.2 Parallellutbildningar
Utbildningar i gymnasieskolan och i komvux, som anordnas som hel-
tidsstudier på dagtid på ungefär lika lång studietid, bör enligt samver-
kansgruppen vara utbytbara.
Definitionen av vad som är parallellutbildning eller inte är, enligt
Stockholms kommun, oklar. Elever som inte hinner med alla moduler
i den nya treåriga yrkesutbildningen skall kunna gå igenom dessa i
komvux. Dessutom måste en utbildning som anordnas inom gymnasie-
Prop. 1990/91:85
Bilaga 6
67
skolan vid behov kunna anordnas i komvux på deltid och/eller kvälls-
tid.
5.3 En 20-årsgräns för vuxenutbildning
Samverkansgruppen föreslår att man skall vara 20 år eller ha slutfört
gymnasieutbildning för att få påbörja studier vid komvux (grundskole-
kurs från 16 år).
Linköpings kommun tillstyrker en ny åldersgräns. Länsskolnämnden
i Kronobergs län tillstyrker också förslaget. Det är viktigt att mindre
kommuner inte utan vidare skall kunna bygga upp en gymnasieutbild-
ning för ungdomar via sin komvux.
Stockholms kommun påpekar att åldersgränsen bör lyda "under det
kalenderår man fyller 20 år". Att 16-årsgränsen bibehålls för grundvux
och grundskolestudier är viktig för ungdomar i uppföljningansvaret.
Det är viktigt att bestämmelserna om åldersgränser generellt sett utfor-
mas så att det finns dispensmöjligheter för dessa ungdomar.
LR accepterar en 20-årsgräns med möjlighet till dispens.
Länsarbetsnämnden i Stockholms län är tveksam till en alltför defi-
nitiv 20-årsgräns. Det bör finnas möjlighet till dispens för ungdomar
som inte gått den normala vägen genom gymnasiet.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län menar att komvuxstu-
dier bör få påbörjas vid samma ålder oavsett om man slutfört gymnasie-
utbildning eller ej. Gränsen bör således vara 19 år.
Länsarbetsnämnden i Hallands län anser att en 20-årsgräns är oför-
delaktig för de ungdomar som valt att gå ut i arbete efter avslutad
grundskola och sedan önskar återuppta sin skolgång. En samordning
med åldersgränsen för arbetsmarknadsutbildning (18 år) förordas. Läns-
arbetsnämnden i Gävleborgs län förordar också 18-årsgränsen, i varje
fall för deltidsstudier.
Ljusnarsbergs kommun menar att ungdomar som kanske på grund
av skoltrötthet avstått från gymnasieutbildning måste kunna skaffa sig
en yrkesutbildning i komvux innan de fyllt 20 år. Hallsbergs kommun
anser att en höjd åldersgräns bidrar till att gränsen mellan komvux och
gymnasieskolan tydliggörs, men får negativa följder för ungdomar under
20 år som vill påbörja studier "på gymnasienivå" men inte inom ung-
domsgymnasiet. Möjligheten att göra undantag behövs. Härryda kom-
mun framför en liknande uppfattning.
Botkyrka kommun framhåller fördelen med att elever i gymnasie-
skolan (16-19 år) tillåts läsa enstaka ämnen i komvux. Därigenom kan
eleverna oftast erbjudas ett större urval av tillvalsämnen än vad gymna-
sieskolan ensam klarar.
Länsskolnämnden i Hallands län anser att den nya åldersgränsen är
logisk. En elev som påbörjat grundskolekurs inom komvux vid 16 år
måste dock ges möjlighet att fortsätta till etapp 2-4 utan att vänta till
fyllda 20 år.
Även Ljungby kommun ser risk för onödig väntetid på flera år för
sådan övergång. Det kan också i många fall bli omöjligt att utnyttja
Prop. 1990/91:85
Bilaga 6
68
komvux unika möjlighet att kombinera etapp 1-studier i vissa ämnen
med etapp 2-4 i andra. 2O-årsgränsen förefaller medföra flera nackdelar
än fördelar.
Båstads kommun menar att förslaget rimmar dåligt med kommunens
frihet att utveckla samläsningsmodeller. Samhällets utbildningsresurser
och ungdomars möjligheter till utbildning måste tas till vara fullt ut.
För små kommuner utan gymnasieskola är det en nödvändighet. Ålders-
gränsen blir fiktiv.
5.4 Påbyggnadsutbildning
Samverkansgruppen föreslår att påbyggnadsutbildningarna i gymnasie-
skolan överförs till komvux resp, högskolan, såvida de inte ingår i tredje
året i gymnasieskolan.
Länsskolnämnderna i Kronobergs, Hallands och Göteborgs och Bo-
hus län samt länsarbetsnämnden i Stockholms län tillstyrker förslaget.
Halmstads kommun anser att påbyggnadsutbildningar där det är
möjligt bör inordnas i gymnasieskolans åk 3. De som kräver slutförd
gymnasieutbildning bör ej organiseras av gymnasieskolan i framtiden,
möjligen med undantag av teknikerutbildningen.
Hallsbergs och Linköpings kommuner anser att påbyggnadsutbild-
ningarna inte generellt bör föras över till komvux. Lokaler, utrustning
och lärarkompetens finns inom gymnasieskolan. Teknikerutbildningen
är starkt knuten till den tekniska linjen. Kommunerna bör själva få av-
göra förläggningen. Detta förordar även Kristianstads kommun.
LR har tidigare avvisat förslaget och poängterar nu att, om det ge-
nomförs måste motsvarande resurser överföras till komvux.
5.5 Inrättande av skolenhet
Samverkansgruppen föreslår att reglerna för inrättande av gymnasieen-
het resp, vuxenutbildningsenhet slopas helt. Kommunen bör själv ha
rätt att avgöra hur skolenhetsorganisationen skall se ut.
Halmstads och Härryda kommuner anser att varje kommun bör få
frihet att besluta om sin skolorganisation. Härryda framhåller att SSA-
funktionen blir mycket viktig i en samverkande enhet.
Länsskolnämnden i Kronobergs län tillstyrker, förutsatt att det nya
statsbidragssystemet genomförs. Linköpings kommun är positiv, men
poängterar att varje utbildningsform skall ha sin tydliga roll, sin identi-
tet.
Länsskolnämnden i Hallands län påminner om att en rektors an-
svarsområde inte får göras större än att rektor kan hålla sig förtrogen
med det dagliga arbetet i skolan. För komvux och gymnasieskolan gäller
skilda läroplaner, skilda målgrupper och olika normer för intagning.
För att målen skall uppnås fordras god kännedom om andragogiskt
resp, pedagogiskt synsätt och intresse för resp, skolforms speciella vill-
kor.
LR menar att förslaget bortser från att huvuddelen av komvux verk-
samhet saknar motsvarighet i gymnasieskolan.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 6
69
R-VUX anser att det nu märks en strävan mot gemensamma skolen-
heter, även där det i dag finns bärkraftiga enheter för såväl komvux som
gymnasieskolan. Samordningslinjen tycks ha betydande dragningskraft
på ungdomsskolans företrädare och många lokala skolpolitiker. Men
den avvisas bestämt av vuxenutbildarna i landet, inte därför att den egna
organisationen är ett självändamål utan utifrån övertygelsen att en viss
profilering gynnar de vuxenstuderande. En effektiv samverkan mellan
självständiga enheter bör eftersträvas.
5.6 Gemensam skolledning
Samverkansgruppen föreslår att detaljreglering av skolans ledning i en
kommun slopas så att möjligheter finnas att inrätta gemensam ledning
för gymnasieskolan och kommunal utbildning för vuxna. I den gemen-
samma skolledningen skall självfallet finnas kompetens från båda skol-
formerna.
Länsskolnämnden i Kronobergs län har ingen erinran, förutsatt att
det nya statsbidragssystemet genomförs.
Härryda kommun menar att kommunerna behöver full frihet att ar-
rangera gemensam ledning.
Linköpings kommun är positiv men poängterar tydliga roller. Halls-
bergs kommun menar att förslaget kan gynna möjligheterna till fruktbar
samverkan.
Länsarbetsnämnden i Hallands län menar att en gemensam ledning
kan innebära att de äldres möjligheter till utbildning minskar. En kvo-
tering av vuxenutbildningsplatser kan vara ett sätt att minimera risken
att vuxenstuderande kommer i kläm. Kvotering är speciellt viktig i de
små kommunerna. Med allt färre ungdomar och allt fler äldre finns det
starka arbetsmarknadsskäl för att de vuxna har möjlighet att bredda sin
kompetens för att därmed stärka sin ställning på arbetsmarknaden.
LR menar att förslaget bortser från att huvuddelen av komvux verk-
samhet saknar motsvarighet i gymnasieskolan.
Enligt R-VUX finns det en motsättning eller åtminstone oklarhet
mellan förslaget om varje utbildningsforms tydliga roll och identitet och
förslaget om gemensam skolledning. Ledningsfunktionen är av grund-
läggande betydelse för att skapa identitet och självständig profil för varje
organisation.
5.7 Lärare anställda i kommunens skolväsende
Samverkansgruppen föreslår att kommunerna uppmärksammar möjlig-
heten att efter kommunaliseringen av lärartjänsterna anställa lärare i
kommunens skolväsende så att tjänstgöring blir möjlig i både gymnasie-
skola, kommunal utbildning för vuxna och uppdragsutbildning.
Linköpings kommun framhåller att möjligheten till flexibilitet ang.
lärartjänsterna utnyttjas redan i dag med gott resultat. Förmodligen kan
detta utvecklas i framtiden.
Länsskolnämnden i Kronobergs län anför att det kan innebära sam-
ordningsvinster och bidra till ökad förståelse mellan skolformerna.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 6
70
Enligt LR kan gemensamma lärartjänster vara praktiskt i små kom-
muner eller i udda ämnen för att skapa hela tjänster. Att tillämpa prin-
cipen över hela komvux blir felaktigt. Lärare som har specialiserat sig
på vuxenundervisning är en förutsättning för komvux vuxenprofil och
för anpassningen till de prioriterade målgruppernas behov.
5.8 Underlätta för lärare att tjänstgöra i olika utbildningsformer
Samverkansgruppen föreslår att arbetsmarknadens parter uppmärksam-
mar frågan om att efter kommunaliseringen av lärartjänsterna underlät-
ta för kommunalt anställda lärare att kunna tjänstgöra i AMU eller i
högskolan resp, för lärare i AMU eller i högskolan att kunna tjänstgöra
inom kommunens skolväsende.
Länsarbetsnämnden i Stockholms län anser att det ur lärarnas syn-
punkt naturligtvis bör vara en trygghet att kunna tjänstgöra i olika skol-
former.
5.9 Överföring av resurser
Samverkansgruppen föreslår att kommunen ges rätt att föra resurser av-
sedda för gymnasieskolan till kommunal utbildning för vuxna resp, re-
surser avsedda för kommunal utbildning för vuxna till gymnasieskolan.
Länsskolnämnden i Kronobergs län tillstyrker.
Enligt LR blir förslaget ointressant om det nya statsbidragssystemet
genomförs.
Linköpings kommun framhåller att resursfördelningen mellan skol-
formerna kräver god kunskap och insikt om de olika skolformernas
specifika behov, så att ingen skolform missgynnas.
5.10 Gemensam intagningsnämnd
Samverkansgruppen föreslår att de kommuner som så önskar ges möj-
lighet att inrätta en gemensam intagningsnämnd för gymnasieskola och
kommunal utbildning för vuxna.
Enligt länsskolnämnden i Kronobergs län ter sig en gemensam intag-
ningsnämnd naturlig.
Hallsbergs kommun och LR menar att möjligheten bör finnas. Lin-
köpings kommun finner att en gemensam intagningsnämnd är möjlig
och rimlig till vissa delar och Härryda kommun menar att gemensam
intagningsnämnd kan användas, om man vid konstruktionen beaktar att
komvux gör många intagningar per år.
Vännäs kommun är tveksam till värdet av en gemensam intagnings-
nämnd med tanke på den kontinuerliga intagningen inom komvux.
Stockholms kommun anser det tveksamt om en gemensam intagnings-
nämnd är funktionell för en stad av Stockholms storlek. Det är viktigt
att valfriheten att inrätta en sådan nämnd betonas.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län anser att det är viktigt
att garantier skapas för att någon eller några ledamöter i en eventuell
gemensam nämnd har erfarenhet av kommunal utbildning för vuxna.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 6
71
Länsskolnämnden i Hallands län förordar en självständig intagnings-
nämnd för vuxenutbildningen, vilket inte hindrar att det delvis kan vara
samma ledamöter som i gymnasieskolans intagningsnämnd. Intagningen
till komvux sker vid flera tillfällen under året och bygger på individuel-
la erfarenheter och kunskaper, inte på betygsgenomsnitt. Ledamöterna i
intagningsnämnden för vuxenutbildningen måste ha god kunskap om
verksamheten inom komvux och en sådan nämnd måste kunna arbeta
smidigt utan tungrodd byråkrati.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 6
5.11 Samläsningsmodeller
I kartläggningsarbetet har samverkansgruppen speciellt studerat försöks-
verksamheten i Ånge. Huvudsyftet var att behålla gymnasieskolan och
att utveckla komvux. En utvärdering av Ångeförsöket visar att kommu-
nen fått en bättre finansiering av sin verksamhet. Samläsningen
vuxna/ungdomar har i huvudsak upplevts som positiv av alla parter.
Samverkansgruppen föreslår att försöksverksamheten i Ånge blir regul-
jär.
Kommuner vars gymnasieskolor hotas av nedläggning på grund av
vikande elevunderlag -- där dessutom komvux ofta har rekryteringspro-
blem - bör ges möjlighet att bedriva någon form av samverkansunder-
visning. Här bör erfarenheterna från Ånge vara vägledande. Det är dock
viktigt att den samverkansundervisning som då etableras måste utvecklas
från kommunens egna förutsättningar och naturligtvis beakta både ung-
domars och vuxnas utbildningsbehov.
1 kommuner som saknar gymnasieskola ser man ofta samverkan som
ett sätt att etablera gymnasieutbildning för ungdomar. När en kommun
överväger att etablera gymnasieundervisning bör under alla omständig-
heter samverkansmöjligheterna mellan gymnasieskola och komvux vä-
gas in.
Samverkansgruppen föreslår sammanfattningsvis att frihet ges till att
utveckla samläsningsmodeller för
* gymnasiekommuner med ett sådant vikande elevunderlag att kom-
munens gymnasieskola riskerar att läggas ner,
* kommuner som önskar starta gymnasieskola.
Länsskolnämnden i Blekinge län anser att gränsen mellan komvux
gymnasieskolekurser och gymnasieskolan bör suddas ut. Det skall inte
finnas några hinder för en samläsning om det ur resurssynpunkt är för-
delaktigt eller nödvändigt. Det bör vara gemensamma (identiska) kurs-
planer för komvux och den nya gymnasieskolan. Timplanen för kom-
vux bör vara en minimitimplan för gymnasieskolan. Sedan kan kom-
munerna, efter lokala beslut, bygga på med ytterligare timmar och äm-
nen om det behövs.
Botkyrka kommun anser att friheten bör gälla alla orter med gymna-
sieskola och komvuxverksamhet. Halmstads kommun har samma åsikt.
Servicen med antal ämnen som kan erbjudas måste kunna öka om sam-
läsning får ske.
72
Länsskolnämnden i Kronobergs län har ingen erinran vid vikande
elevunderlag i gymnasieskolan, men ställer sig tveksam till att samma
möjlighet ges till kommuner som önskar starta gymnasieskola. Det kan
resultera i slöseri och splittring av resurser inom en region. Samma
uppfattning framförs av Hallsberg kommun.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län förutsätter att gemen-
samma undervisningsgrupper i gymnasieskolan och komvux endast blir
aktuellt då egentligt underlag saknas för båda. Gemensamma undervis-
ningsgrupper är sällan till fördel för vuxna. En analys bör göras av den
totala samhällsekonomiska bilden, inkluderande bl.a. längre studietid
för vuxna.
Härryda och Vännäs kommuner är positiva till att blanda vuxna och
gymnasieelever i samläsande grupper. Härryda menar att detta förslag
och det närmast följande är synpunkter på hur kommunen bör arbeta.
Förslaget är onödigt och rimmar illa med regeringens skolpropositioner
det senaste året. Vännäs pekar på att negativa effekter är bl.a. diskrepan-
sen mellan läroplanerna och att undervisningssituationen är svårare för
lärarna.
Gislaveds kommun anser, beträffande samläsning mellan gymnasie-
skolan och komvux på främst teoretiska linjer, att det 1) är positivt pe-
dagogiskt med några äldre elever i gymnasieskolan, 2) är mindre bra att
tvinga in ungdomarna i komvux-timplanerna. Studiesocialt stöd till
vuxna (arbetslösa) så att en längre gymnasietid blir möjlig skulle i
många fall samhällsekonomiskt kräva mindre resurser och göra samläs-
ning enligt modell 1 möjlig.
Ljungby kommun menar att samläsning i stället för parallellkurser i
första hand är en resursfråga. Kunskapskraven skall naturligtvis vara lik-
värdiga men inte lika för vuxna och ungdomar. Det förefaller lättare att
anpassa gymnasieskolan till komvux flexiblare system än tvärtom.
LR framhåller att den gymnasiala delen av komvux utgör mindre än
hälften av hela verksamheten. Det är därför bättre att hålla samman he-
la komvux utbildning till en helhet än att samordna den gymnasiala de-
len med gymnasieskolan. LR anser vidare att fördelarna och nackdelar-
na med samläsning mellan ungdomar och vuxna måste vägas mot förde-
larna och nackdelarna med en samordning av vuxenutbildning eller
gymnasieutbildning två eller flera .kommuner emellan. Det sistnämnda
kan enligt LR i många fall vara bättre både pedagogiskt och ekonomiskt.
5.12 Samplanering
Det är samverkansgruppens uppfattning att samplanering av utbild-
ningsutbudet måste ske och att det bör ske på kommunnivå.
Samplaneringen bör i första hand ta sikte på kommunens egna ut-
bildningar men också ta hänsyn till det totala utbildningsutbudet i kom-
munen ur arbetsmarknadssynpunkt. Ur arbetsmarknadssynpunkt är det
länsarbetsnämnden som har ett ansvar för att utbildningsutbudet är an-
passat till arbetsmarknadens behov. Här bör samråd ske mellan kom-
munen och länsarbetsnämnden.
6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85. Biiagedel
Rättelse: Bilaga 5 och 6 har bytts ut mot ny text.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 6
Samplanering bör även i relevanta delar beakta högskoleutbildning-
en. Ett speciellt område är därvid den nya ingenjörsutbildning i högsko-
lan som fram till år 1993/94 skall avlösa den tekniska linjens fjärde års-
kurs i gymnasieskolan.
Samverkansgruppen föreslår att kommunen skall svara för samplane-
ring (med beaktande av högskolan i relevanta delar) så
- att utbildningarna inom gymnasieskolan och komvux kompletterar
varandera utifrån arbetsmarknadens och kommuninvånarnas behov,
- att parallellutbildningar inte förekommer,
- att samråd sker mellan kommunen och länsarbetsnämnden om det
totala utbildningsutbudet i kommunen ur arbetsmarknadssynpunkt,
- att tillgängliga resurser i form av lokaler och utrustning används
på ett optimalt och ändamålsenligt sätt.
Kommunen ansvarig, högskolan beaktas
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län anser det naturligt och
självklart att kommunen får ett eget större planeringsansvar. Utöver
samråd med länsarbetsnämnden behövs samråd med länsstyrelsen (vid
bifall till prop. 1990/91:18).
Länsarbetsnämnden i Uppsala län är angelägen att det även i fortsätt-
ningen sker samplanering på länsnivå så att de arbetsmarknadspolitiska
synpunkterna kan beaktas vid planering av utbildningar inom
gymnasieskolan och komvux.
Länsarbetsnämnden i Stockholms län menar att det finns goda förut-
sättningar att samplaneringen skall fås att fungera i framtiden, eftersom
det blivit obligatoriskt att upprätta en skolplan. Det är angeläget att
AMU och högskolan tas med i planeringen och att arbetsförmedling-
ens/arbetsförmedlingsnämndens synpunkter inhämtas.
Parallellutbildningar
Länsskolnämnden i Kronobergs län tillstyrker. Länsarbetsnämnden i
Gävleborgs län instämmer i princip i att parallella utbildningar måste
undvikas, men länsarbetsnämnden bör ha möjlighet att som uppdragsut-
bildning köpa vissa platser t.ex. i en planerad komvuxkurs. En sådan
modell ger möjlighet till ett större kursutbud inom arbetsmarknadsut-
bildningen.
Linköpings kommun har redan i dag inga parallella utbildningar, ef-
tersom studietakten inom vuxenutbildningen är betydligt snabbare än
inom gymnasieskolan. För den vuxne är utbildningstakten en ekono-
misk fråga på ett helt annat sätt än för gymnasieeleven.
Länsskolnämnden i Hallands län protesterar mot samverkansgrup-
pens resonemang om planering för att undvika parallellutbildningar.
Slutsatserna är inte relevanta, då komvux har ett ämneskurssystem som
tillåter ett individuellt studieprogram, på heltid eller deltid. Gymnasie-
skolan ger ännu inte individen dessa valmöjligheter. Om endast en av
skolformerna skall genomföra en utbildning, uppstår frågan vem som
Prop. 1990/91:85
Bilaga 6
74
skall prioriteras vid intagningen. Normalt finns inga vakanser i första
årskursen på gymnasiet och alltså inget utrymme för vuxna elever.
Länsarbetsnämnden i Stockholms län anför att möjligheten att kun-
na läsa på kvällstid eller i annan kommun inte får försämras. Det är
oerhört viktigt att samplanering av utbildningsutbudet i en kommun in-
te ensidigt sker så att komvux med sina målgrupper sätts på undantag.
Ljungby kommun ställer frågan om etappsystemet går att genomföra
inom gymnasieskolan eller om det nuvarande systemet med betygsöver-
föring från gymnasieskolan till komvux kan utökas. Frågan är om inte
gymnasieskolans läroplan måste bygga på ämneskurssynen för att kunna
erbjuda t.ex. behörighetskomplettering i enstaka ämnen. Detta blir en
nödvändighet om man, för att undvika parallelläsning, tar bort de sam-
manhållna komvuxutbildningar som nu i små kommuner utgör enda
möjligheten att även läsa enstaka ämnen.
Samråd med länsarbetsnämnden
Länsarbetsnämnden i Jönköpings län instämmer i att samplanering blir
allt nödvändigare. Självfallet måste intresset vara grundläggande för stu-
dievalet. I alltför stor utsträckning har länsarbetsnämnden fått gå in
och via arbetsmarknadsutbildning korrigera det som man ser som felak-
tiga skolplaneringar. Länsarbetsnämnden måste få komma in i plane-
ringen av utbildningsutbudet i länet på ett tidigare stadium och också
därvid kunna utöva en faktisk påverkan.
Länsarbetsnämnden i Stockholms län framhåller att man länge har
försökt göra en viss samplanering i länet med syfte att förhindra t.ex. pa-
rallellutbildning och sökandebrist samt för att diskutera utbildningsbe-
hov på längre sikt. Förutsättningar att mer aktivt se över samplanering
föreligger vid konstruktionen av det nya statsbidragssystemet för gymna-
sieskolan och när bl.a. länsmyndigheter försvinner (regionstyrelsen,
länsskolnämnden).
Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län poängterar varje år att kursut-
budet inom gymnasieskolan måste anpassas efter arbetsmarknadens be-
hov. Det är hög tid att också ta ett samlat grepp över planeringen inom
komvux. Vikten av samråd inför etableringav nya kurser understryks.
Lokaler och utrustning
Länsskolnämnden i Kronobergs län tillstyrker samplanering för maxi-
malt resursutnyttjande.
Ljungby kommun konstaterar att det i den mån man kan utnyttja lo-
kaler gemensamt finns stora ekonomiska vinster att hämta. Såväl i den-
na fråga som i andra där samverkan blir aktuell är det viktigt att samar-
betet sker på jämställda villkor. I många kommuner ligger de lokaler
som skulle kunna sambrukas så långt från varandra att i varje fall direkt
samläsning mellan olika utbildningsformer försvåras.
Länsarbetsnämnden i Uppsala län anser att det är utomordentligt
viktigt att samverkan sker när det gäller att t.ex. samutnyttja lokaler och
utrustning. Ett effektivt resursutnyttjande av samhällets resurser för ut-
Prop. 1990/91:85
Bilaga 6
75
bildning medför bl.a. att arbetsmarknadsutbildningen kan hålla en fort-
satt hög kvalité till ett så lågt pris som möjligt.
5.13 Samplanering skall framgå av skolplanen
Samverkansgruppen föreslår att det skall framgå av den skolplan, som
kommunen skall upprätta, hur samplaneringen i kommunen genom-
förs.
Länsskolnämnden i Kronobergs län och Linköpings kommun in-
stämmer.
5.14 Länsarbetsnämndernas upphandlarkompetens
Samverkansgruppen konstaterar och accepterar att konkurrens för när-
varande råder och får råda mellan AMU och uppdragsutbildningen,
även om man ur rent principiell ekonomisk synvinkel kan ifrågasätta
detta. 1 nuvarande situation bedöms dock ytterst konkurrensen kunna
bidra till att samhällets resurser utnyttjas maximalt. Länsarbetsnämnden
kan upphandla utbildning där den är bäst och billigast.
I kartläggningen kom synpunkter fram på länsarbetsnämndernas be-
ställarkompetens. Några länsarbetsnämnder låter mer eller mindre auto-
matiskt beställningar gå till AMU utan att ta in flera anbud. Möjlighe-
terna att upphandla arbetsmarknadsutbildning från andra utbildnings-
anordnare än AMU-gruppen utnyttjas dock i allt större utsträckning. Ca
30 % av det totala utbildningsbehovet upphandlas i dag från andra an-
ordnare än AMU. Fortfarande finns emellertid stora regionala skillna-
der.
Upphandlingsförordningen gäller inte för länsarbetsnämnderna vid
köp av arbetsmarknadsutbildning. De skall dock uppträda affärsmässigt
och t.ex. ta in anbud från flera anordnare än AMU-gruppen. Arbets-
marknadsstyrelsen (AMS) har redan i dag uppdraget att utveckla länsar-
betsnämndernas upphandlarkompetens vid köp av arbetsmarknadsut-
bildning. Samverkansgruppen föreslår att AMS intensifierar arbetet, så
att samhällets resurser utnyttjas maximalt, både ur kvalitetssynpunkt
och ur ekonomisk synpunkt.
Länsskolnämnden i Kronobergs län tillstyrker.
Länsarbetsnämnden i Jönköpings län instämmer och länsarbets-
nämnden i Stockholms län konstaterar att arbetet är på gång och rela-
tivt snabbt bör ge effekter.
Länsarbetsnämnden i Uppsala län anger att 35-40 % av arbetsmark-
nadsutbildningen i länet upphandlas utanför AMU-gruppen. Samarbetet
fungerar mycket bra. Anbudsförfarande tillämpas.
5.15 ”Lokalverket”
Samverkansgruppen presenterar en modell där man skiljer mellan själ-
va verksamheten, själva utbildningen, som varje anordnare har ansvar
för själv, och lokalerna, som har en egen organisation och som utnyttjas
gemensamt.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 6
76
Grundidén är alltså att utbildningsanordnarna, i stället för att var
och en bygger upp egna lokaler och institutioner, gemensamt anord-
nar/använder lokaler och utrustning. Man har i detta sammanhang
ibland använt begreppet "banverket" för att på ett lättfattligt sätt förkla-
ra denna idé. Ett mer passande uttryck kan vara "lokalverket".
Detta "lokalverk" kan vara allt ifrån en enstaka speciallokal till ett
tekniskt center eller t.o.m. ett gemensamt skolhus.
Det är naturligt att de samhällsägda utbildningarna i första hand an-
vänder sig av det gemensamma "lokalverket". Men även andra utbild-
ningsanordnare bör vara intresserade, t.ex. studieförbund eller personal-
utbildning inom företag, förvaltningar, myndigheter och organisationer.
Varje utbildningsanordnare är självfallet själv ansvarig för den utbild-
ning som förläggs till "lokalverket".
Ägande- och organisationsform av "lokalverket" kan variera. Den får
anpassas efter de olika förutsättningar som finns lokalt.
Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län anser att förslaget om "lokal-
verk", där modellen kan varieras efter kommunens storlek, är ett bra
och rationellt grepp. Samarbete som gäller lokaler och utrustning i ett
"lokalverk" ser Linköpings kommun som självklar ur ekonomisk syn-
punkt. Härryda kommun anser att rapporten ger en rad bra tips om "lo-
kalverket".
Gislaveds kommun konstaterar att gymnasieskolan, komvux, företag
(delvis) och högskolan (delvis) redan utnyttjar samma lokaler, utrust-
ning och administration.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län påpekar att samverkan
i rapporten avser framför allt lärare, lokaler och utrustning. Nämnden
är positiv härtill, men det finns tendenser till att komvux inte alltid får
utnyttja lokaler etc. på lika villkor i jämförelse med grundskolan och
gymnasieskolan. Ett "lokalverk" kan möjligen vara ett hjälpmedel till
förbättring.
Hallsbergs kommun anför att samverkan om lokaler och övriga re-
surser är i hög grad önskvärd. Den bör dock inte drivas så långt att de
två skolformernas särprägel, t.ex. vad gäller pedagogik och målgrupper,
går förlorad.
LR finner det självklart att lokaler och utrustning används optimalt
och ändamålsenligt. Det är däremot tveksamt om ett "lokalverk" leder
till detta resultat. LR ser en uppenbar risk att arbetsmarknadsutbild-
ningen gör anspråk på att i första hand få disponera erforderliga resur-
ser, särskilt på dagtid. Följden kan då bli att komvux hänvisas till kvälls-
undervisning.
5.16 Genomföranderesurs
Samverkansgruppen föreslår att fyra kommuner, nämligen Göteborg,
Järfälla, Karlstad och Storuman, under två år får en genomförandere-
surs för att fortsätta med de samverkansprojekt som har påbörjats.
Länsskolnämnden i Kronobergs län har intet att erinra mot förslaget.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 6
77
LR tillstyrker under förutsättning att dessa pengar inte tas från kom-
vuxanslaget.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 6
78
I propositionen Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxen-
utbildningen utvecklas förslag om en framtida kursutformad utbildning
i gymnasieskolan. Komvux har redan i dag ett ämneskurssystem. En
kursutformad utbildning även i gymnasieskolan vidgar möjligheterna
till samverkan mellan gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbild-
ningen. I denna promemoria utvecklas närmare tankar kring en kursba-
serad organisation ur samverkanssynpunkt, en modell för hur en kurs-
utformad utbildning kan byggas upp för att passa gymnasiesskolans be-
hov och hur ett kommunalt kunskapscentrum kan utformas.
Komvux är i huvudsak uppbyggd som en kursutformad organisation,
där deltagarna själva komponerar sina studieprogram genom att välja se-
parata kurser, s.k. ämneskurser. Genom att gymnasieskolan till stora de-
lar också kan organiseras som ett kursutformat system skapas naturlig-
tvis utomordentligt goda förutsättningar för olika samverkanslösningar
mellan gymnasieskolan och komvux. Både ungdomar och vuxna kan nu
forma sina egna studieprogram efter egna behov och förutsättningar.
Verksamheten i den enskilda kommunen, vid den enskilda skolan eller
vid det enskilda kunskapscentrumet kan organiseras på ett sådant sätt att
det totala utbudet av kurser och program riktar sig till både ungdomar
och vuxna. Därigenom blir självfallet också valmöjligheterna större för
samtliga. Genom att både ungdomar och vuxna har samma utbud och
kan samläsa ökar möjligheterna att studera mindre frekventa ämnen.
Utbudet av ämnen blir rikligare men även utbudet av olika kurser som
löper över olika lång tid blir större, genom att vissa kurser kan koncen-
trationsläsas på kort tid och andra kurser läses över en längre period i
långsam takt.
Förutsättningarna för en sådan här samverkan är självfallet att gym-
nasieskolan och komvux har gemensamma kursplaner.
Ett system med korta kurser är nödvändigt för att vuxna inte skall
tvingas att studera mera och under längre tid än de har behov av. Om-
fattande kurser bör därför brytas ner i delkurser. Man skall kunna läsa
varje delkurs för sig.
För ungdomar är det naturligt att kombinera olika kurser till ett
program, som i normalfallet sträcker sig över tre år. Vuxna har naturlig-
tvis mindre behov av så omfattande program. Om vuxenstuderande öns-
kar studera ett fullständigt program motsvarande tre år för ungdomar
för att få avgångsbetyg så måste även de studera en kärna av obligatoris-
ka ämnen på samma sätt som ungdomar.
I propositionen föreslås att det skall finnas gemensamma timplaner
för både gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen. För
Prop. 1990/91:85
Bilaga 7
79
vuxenutbildningens del blir timplanerna en rekommenderad utgångs-
punkt för lokala behovsbaserade timplanebeslut.
I det kursutformade system som här beskrivs skall lokala kurser kun-
na skapas och utvecklas av lärare och elever, tillsammans med det loka-
la näringslivet. En möjlighet härvidlag är att enstaka delkurser eller
t.o.m. enstaka moment från olika kurser förs samman till lokala kurser.
Dessa lokala kurser kan t.ex. utnyttjas för både ungdomar och vuxna för
att stärka det lokala näringslivet.
Såsom nämnts ovan är det en fördel om kurserna kan koncentra-
tionsläses i så stor utsträckning som möjligt. För många vuxenstuderan-
de är det ofta nödvändigt att en enskild kurs kan genomföras på så kort
tid som möjligt. I en samverkansskola kan det finnas både korta kon-
centrerade kurser för de ungdomar och vuxna som vill läsa snabbt och
kurser över längre tid (med kanske högre timtal) för de ungdomar och
vuxna som vill läsa i en långsammare takt.
I en kursutformad organisation med samverkan mellan gymnasiesko-
lan och komvux finns mycket goda möjligheter att genomföra individu-
ella kursprogram. Detta är inte minst viktigt för ungdomar som av olika
skäl har bristfälliga förkunskaper eller för ungdomar som vill studera
på deltid. Det kan också gälla för många flykting- och invandrarungdo-
mar. För dessa grupper som väljer individuella studieprogram och som
inte klarar av att läsa samtliga kurser under en treårsperiod blir studier-
na inte någon återvändsgränd. De kan som vuxna återvända till studier-
na och fortsätta med de delkurser och kurser som de inte läst tidigare.
Systemet med en kursutformad gymnasieskola passar således väl in i
mönstret med återkommande utbildning.
Det är självfallet en fördel om även AMU kan komma att omfatta
samma kursplaner som nu kommer att finnas i gymnasieskolan och
komvux.
Här beskrivs principen för en kursutformad gymnasieutbildning med
exempel från utbildningsområdet industri-teknik. Den sektorn har valts
därför att hälften av de reguljära linjerna av försökslinjerna som i dag
finns i gymnasieskolan hänförs hit. Dessutom innehåller utbildningsom-
rådet en stor andel av de yrkesinriktade linjerna.
Utbildningsområdet industri-teknik innehåller dels program inrikta-
de på
- Teknisk produktion och service där de ingående programmen karaktä-
riseras av en hög teknikanvändning och dels
- Bygg och anläggning som kännetecknas av en hel del manuella kun-
skaper.
Med hänsyn till omfattningen av programmen för teknisk produk-
tion och service sker exemplifieringen därifrån.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 7
80
Innehållet i olika kursutformade program består dels av en kärna ob-
ligatoriska kurser som alla elever skall studera och dels kurser som är
valbara och som ger utbildningens yrkesinriktning eller karaktär.
I det följande beskrivs principmodellen för den yrkesinriktade delen
av program för Teknisk produktion och service (TPS). Kärnan av obli-
gatoriska kurser tas inte med i exemplifieringen eftersom de är desam-
ma för alla elever.
Kurserna som skall ge programmen inom TPS deras yrkesinriktning
och karaktär hämtas från ett antal kunskapsområden. Det är dels gene-
rella kunskapsområden som är gemensamma för flertalet TPS-program
och dels kunskapsområden av mera branschkaraktär.
Basutbildning på TPS-programmen består av kurser från de fyra ge-
nerella kunskapsområdena Industriell produktion, El- och reglersystem,
Energi samt Teknik. Innehållet i de tre förstnämnda områdena känns
igen från linjer i ÖGY-försöken, t.ex. IN, EL och det fjärde från teknisk
linje. Dessa kunskapsområden skall kunna finnas på alla normalstora
gymnasieskolor. Varje kunskapsområde kan innehålla kurser som är ge-
mensamma för många studieprogram, men också kurser av fördjup-
ningskaraktär som endast vissa studiealternativ har behov av i sitt pro-
gram.
Andra kunskapsområden är av mer branschkaraktär, t.ex. träteknik,
grafisk teknik, processteknik där behovet motiverar att de endast finns
på ett begränsat antal gymnasieskolor. Normalt skall de elever som väl-
jer ett program med sådan inriktning få sin basutbildning från de fyra
generella kunskapsområdena ovan.
För vissa områden, t.ex. flygteknik, sjöfart, kan elevunderlaget vara
så litet att de bara skall finnas på någon eller några gymnasieorter och
då i form av resurs- eller branschskolor. Basutbildning får dessa elever
normalt från hemortens gymnasieskola.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 7
81
Exempel 1. Program för operatör till träindustrin. Exemplet visar
hur man i en kursutformad gymnasieskola kan bygga upp en utbildning
som finns inom dagens trätekniska linje.
De kurser från de olika kunskapsområdena som ingår i detta pro-
gram är streckmarkerade i figuren nedan.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 7
Generella kunskapsområden
Industriell
produktion
El- o.
reglersystem
Energi
|
VM |
Teknik
Branschspcc. kunskapsområden
Träteknik
82
Valet av program styrs dels av elevens eget önskemål och dels av vil-
ka kurser som man från branschorganisationer rekommenderar för den
här typen av yrkesbefattning.Med denna uppläggning skall elever nor-
malt kunna genomföra en hel del av sin utbildning på hemorten.
Regionens industristruktur avgör om det finns underlag för att kun-
na anordna kurser ur kunskapsområdet träteknik eller inte. Om inte,
får eleven genomföra de träspecifika kurserna i en kommun som har
kunskapsområdet träteknik och som har avtal om utbildning med ele-
vens hemkommun.
I dagens linjesystem är eleven hänvisad till att genomföra hela utbild-
ningen på någon av de 50-tal orter som har träteknisk linje inrättad.
Exempel 2. Program för laboratoriemekaniker. Här visas exempel på
hur man i ett kursutformat system kan tillgodose framtida varierande
behov, vilket ett strikt linjesystem inte medger utan större organisatoris-
ka ingrepp.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 7
Generella kunskapsområden
Industriell
produktion
El- o.
reglersystem
Energi
Teknik
För den här typen av yrkesbefattningar behövs ofta en kombination
av yrkesinriktat och tekniskt- naturvetenskapligt innehåll i utbildning-
en. Utvecklingen mot ökad decentralisering och förändrad arbetsorgani-
sation, där såväl planering som tillverkning och service ingår i arbetsla-
gets uppgifter, innebär att elevens program bör komponeras av kurser
från både de mer yrkesinriktade kunskapsområdena Industriell produk-
tion, El- och reglersystem, Energi och det mer teoretiskt inriktade kun-
skapsområdet Teknik.
På motsvarande sätt som här beskrivits kan program för olika utbild-
ningsområden byggas upp av kurser från generella och specifika kun-
skapsområden. Kombinationer av kurser från kunskapsområden inom
olika utbildningsområden eller från vitt skilda kunskapsområden inom
ett utbildningsområde kan naturligtvis också förekomma i vissa pro-
gram.
T.ex. kommer program som motsvarar den nuvarande försökslinjen
Byggnadsplåt- och ventilationsteknik att komponeras av kurser från
kunskapsområden både från Teknisk produktion och service och Bygg-
och anläggning.
83
Ett kursutformat system för både ungdomar och vuxna som beskrivits
ovan kan naturligtvis organiseras på flera olika sätt. Ett sätt är att ta sin
utgångspunkt i de lokaler och den utrustning som man disponerar för
verksamheten. Det vill säga att man organiserar de olika kurserna i oli-
ka institutioner som ingår i ett kunskapscentrum.
Detta exempel tar sin utgångspunkt i hur man lokalt, ute i de olika
kommunerna, kan organisera sin undervisning på gymnasienivå, vare
sig det är för ungdomar eller för vuxna, i kunskapscentra. I den kart-
läggning som samverkansgruppen har låtit göra och som finns redovisad
i en rapport framgår att flera kommuner redan har byggt upp eller pla-
nerar att bygga upp kunskapscentra.
Förutsättningen är således att den enskilda kommunen har rätt att
organisera ett kursutformat system, där dagens linjer och grenar inte
finns. Verksamheten organiseras i stället i olika kunskaps- eller ämnes-
områden, som förläggs till centra eller institutioner. De olika kurserna
inom ett ämnesområde förs samman till en institution. Grundidén är att
en institution svarar för all utbildning inom sitt område, både teoretisk
och yrkesinriktad. De olika kurserna inom t.ex. elteknik förläggs till El-
tekniskt centrum eller Eltekniska institutionen, som svarar för både bas-
utbildning och specialiserad utbildning. Inom Eltekniskt centrum finns
också både rent teoretiska kurser och mer praktiska yrkesinriktade kur-
ser. På samma sätt kan t.ex. ett Ekonomicentrum organiseras med all
ekonomisk utbildning förlagd till sig, både basutbildning och specialise-
rad, teoretisk och praktisk. En poäng i detta sätt att organisera verk-
samheten är att en enskild kurs inte identifieras med eller utformas för
ett visst program utan i stället som tillhörande ett ämnesområde. Varje
institution svarar således för hela utbudet inom sitt ämnesområde. Flera
institutioner bildar ett kunskapscentrum. På så sätt organiseras samtliga
kurser. Därigenom blir en uppdelning i linjermoch grenar onödig. Det-
ta system ger också den enskilda kommunen stora förutsättningar att ut-
veckla sin gymnasiala utbildning, både för ungdomar och för vuxna, så
att den stämmer både med det lokala näringslivets behov och med de
sökandes önskemål.
De olika institutionerna eller delarna inom ett kunskapscentrum
kan t.ex. organiseras som självstyrande enheter för att man skall få så
mycket brukarinflytande som möjligt. Lärarna kan arbeta i lag i så stor
utsträckning som möjligt. Den snabba tekniska utvecklingen pekar i
den riktningen. Genom lärarlag får den enskilde läraren större möjlig-
heter att utveckla och förnya sin undervisning.
I ett kunskapscentrum såsom det beskrivs här förekommer en hög
grad av samverkan mellan gymnasieskolan och komvux. 1 kunskapscen-
trumet kan också med fördel även andra utbildningsformer förlägga sin
undervisning såsom studieförbund, AMU eller högskolan. Genom sam-
Prop. 1990/91:85
Bilaga 7
84
verkan mellan flera utbildningsformer ökar naturligtvis användnings-
området.
Samverkansgruppen har i sin rapport redovisat hur ett kunskapscen-
trum kan organiseras. Den grundläggande idén med kunskapscentrum
är att olika utbildningsanordnare gemensamt skall använda lokaler och
utrustning. I samverkansgruppens rapport finns beskrivet några olika
modeller för hur ett kunskapscentrum kan organiseras och även utnytt-
jas på ett sätt som beskrivits ovan. Rapporten innehåller även en rad ex-
empel på hur kunskapscentra redan byggts upp eller planeras i olika
kommuner.
Ägare till ett kunskapscentrum är oftast kommunen men naturligtvis
kan även andra huvudmän vara ägare. Det naturliga är dock att det är
befintliga lokaler och uutrustning som blir utgångspunkten för ett kun-
skapscentrum. Detta är kommunens basresurs. Hit förläggs både gymna-
sieskolan, komvux och kommunens uppdragsutbildning.
Utbildningsdepartementet har gjort en sammanställning över hur ut-
bildningsresurserna fördelar sig i landet på de olika kommunerna. Av
sammanställning framgår vilka kommuner som har gymnasieenhet,
vuxenutbildningsenhet, AMU-center, högskoleutbildning i form av den
nya ingenjörsutbildningen (80 poäng), tekniskt center samt yrkesteknisk
högskola. Sammanställningen visar tydligt att det finns goda förutsätt-
ningar att i ett stort antal kommuner inrätta kunskapscentra för flera
utbildningsformer. Så kan man t.ex. konstatera att det i varje län finns
minst en ort som kan fungera som regionalt kunskapscentrum.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 7
85
Detta kan tydliggöras genom att här redovisa tre län som exempel.
Prop. 1990/91:85
Bilaga 7
Län Kommun Gymn Komvux Ing-utbTekn cent AMU YTH
|
O |
Göteborg |
13 |
5 |
X |
X |
X |
|
Härryda |
X | |||||
|
Kungälv |
X |
X | ||||
|
Lysekil |
X |
X | ||||
|
Mölndal |
X |
X | ||||
|
Parti lie |
X |
X | ||||
|
Stenungsund |
X |
X | ||||
|
Strömstad |
X | |||||
|
Uddevalla |
2 |
X |
X |
X | ||
|
R |
Falköping |
X |
X |
X | ||
|
Lidköping |
X |
X |
X |
X |
X | |
|
Mariestad |
X |
X | ||||
|
Skara |
X | |||||
|
Skövde |
2 |
X |
X |
X |
X | |
|
Ti bro |
X |
X |
X |
X | ||
|
Tidaholm |
X | |||||
|
Vara |
X | |||||
|
Y |
Härnösand |
X |
X |
X |
X | |
|
Kramfors |
X |
X |
X | |||
|
Sollefteå |
X | |||||
|
Sundsvall |
3 |
X |
X |
X |
X | |
|
Timrå |
X |
X |
X | |||
|
Ånge |
X | |||||
|
Örnsköldsvik |
2 |
X |
X |
X |
X | |
86
Prop. 1990/91:85
Bilaga 1
Bilaga 2
Bilaga 3
Bilaga 4
Bilaga 5
Bilaga 6
Bilaga 7
Sammanfattning av remissförslagen om gymnasie-
skolan 3
Sammanställning av remissyttranden över skol-
överstyrelsens redovisning av två regeringsupp-
drag om gymnasieskolan, en diskussionspromemoria
om yrkesutbildningen i ett mer långsiktigt perspek-
tiv, betänkandet (SOU 1989:10) om två nya treåriga
linjer i gymnasieskolan samt en översyn av gymnasie-
skolans lilla ram 12
Sammanfattning av skola-arbete-utredningens
förslag 43
Sammanställning av remissyttranden över
betänkandet (SOU 1989:113) Ungdomars kompetens.
Vägar in i framtidens kunskapssamhälle och
rapporten (SOU 1989:114) Livlina för livslångt
lärande 44
Sammanfattning av och remissyttranden över särvux-
kommitténs betänkande ”vidgad vuxenutbildning
för utvecklingsstörda” (SOU 1990:11) 55
Sammanfattning av rapporten (Ds 1990:59) Sam-
verkan mellan gymnasieskolan och vuxenutbild-
ningen samt av inkomna yttranden 63
Former för samverkan i en kursutformad
gymnasial utbildning 79
Norstedts Tryckeri, Stockolm 1991
Omslag Rolf Hernegran. Foto Sven-Eric Sjöström
87