Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 24 januari 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Laila Fre ivalds
I propositionen föreslås en ny instansordning och organisation för
rättskipningen i socialförsäkringsmål.
Förslaget innebär att en försäkringskassas eller riksförsäkringsverkets
beslut i socialförsäkringsärenden skall överklagas till länsrätten.
Länsrättens avgöranden överklagas till kammarrätten. Försäk-
ringsöverdomstolen behåller sin nuvarande ställning som högsta
domstolsinstans för socialförsäkringsmålen. De nuvarande tre
försäkringsrätterna skall finnas kvar övergångsvis för att arbeta av
befintliga målbalanser men under övergångstiden vara administrativt
samordnade med kammarrätterna i Stockholm, Sundsvall och Jönköping.
Även andra frågor som hänger samman med omorganisationen tas upp
i propositionen.
Avsikten är att den nya ordningen skall träda i kraft den 1 juli 1991.
1 Riksdagen 1990191. Sami. 1. Nr 80
1 Förslag till Prop. 1990/91:80
Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar
Härigenom föreskrivs att 2, 14 och 20 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §2
Regeringsrätten prövar
1. besvär över kammarrätts
beslut enligt förvaltningsprocess-
lagen (1971:291),
2. besvär över annat beslut i
förvaltningsärende som enligt lag
eller av riksdagen beslutad
författning eller enligt instruktion
för kammarrätterna anföres hos
domstolen.
Regeringsrätten prövar
1. besvär över kammarrätts
beslut enligt förvaltningsprocess-
lagen (1971:291) som inte skall
prövas av försäkringsöver-
domstolen,
2. besvär över annat beslut i
förvaltningsärende som enligt lag
eller av riksdagen beslutad
författning eller enligt instruktion
för kammarrätterna anförs hos
domstolen.
Om regeringsrättens behörighet att pröva ansökningar om resning och
återställande av försutten tid finns bestämmelser i 11 kap. 11 §
regeringsformen. I 7 kap. 7 § tredje stycket utlänningslagen (1989:529)
finns vidare bestämmelser om att regeringsrätten i vissa fall prövar om
beslut om förvar skall bestå.
1 Lagen omtryckt 1981:1323.
2 Senaste lydelse 1989:539.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:80
14 §3
Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings- och
bilregisterförfattningama samt lagen (1989:479) om ersättning för
kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. i den utsträckning som är
föreskrivet i dessa författningar,
2. mål enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbru-
kare i vissa fall, lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl., lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.,
smittskyddslagen (1988:1472), karantänslagen (1989:290), lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om vård eller behandling, körkortslagen
(1977:477) och lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, allt
i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 6 kap.
21 § och 21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten.
5. mål som överklagas från all-
män försäkringskassa i den ut-
sträckning som är särskilt före-
skrivet.
Mål som överklagas från riksför-
säkringsverket med tillämpning
av 20 kap. 11 § lagen (1962:381)
om allmän försäkring prövas av
länsrätten i Stockholms län.
Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen (1957:297)
i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.
Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings-
eller uppbördsförfattningama som har nära samband med varandra, får
Senaste lydelse 1990:63.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:80
målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd
olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av
mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.
20 §4
Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är svensk medborgare,
som är kyrkobokförd i länet och som inte är underårig eller har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Tjänsteman vid domstol, läns-
styrelse, länsskattemyndighet
eller under länsstyrelse eller
länsskattemyndighet lydande
myndighet, lagfaren domare,
åklagare, polisman eller advokat
eller annan som har till yrke att
föra andras talan inför rätta får
inte vara nämndeman.
Tjänsteman vid domstol, läns-
styrelse, länsskattemyndighet
eller under länsstyrelse eller läns-
skattemyndighet lydande myn-
dighet, allmän försäkringskassa
eller riksförsäkringsverket får inte
vara nämndeman. Detsamma
gäller lagfaren domare, åklaga-
re, polisman och advokat eller
annan som har till yrke att föra
andras talan inför rätta, ledamot
av socialförsäkringsnämnd och
icke lagfaren ledamot av försäk-
ringsöverdomstolen.
Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammarrätt.
Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte
skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som
nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter tre år.
Rätten prövar självmant den valdes behörighet.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Den som vid ikraftträdandet har förordnande som försäkringsrätts-
assessor utan att vara lagfaren får, utan hinder av bestämmelserna i 10
och 12 §§, tjänstgöra som ledamot i mål som prövas av kammarrätt med
tillämpning av 20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.
4 Senaste lydelse 1990:451.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar
Prop. 1990/91:80
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:28) om försäkringsdomsto-
lar1
dels att 5-10 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 2, 5 och 11 §§ skall utgå,
dels att lagens rubrik skall ha följande lydelse,
dels att 1 och 11-15 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lag om försäkringsdomstolar Lag om försäkringsöverdom-
stolen
1 §2
Försäkringsöverdomstolen är
högsta försäkringsdomstol i mål
som fullföljes dit från försäk-
ringsrätt eller från arbetsmark-
nadsstyrelsen eller som arbets-
marknadsstyrelsen underställer
domstolens prövning.
Försäkringsöverdomstolen är
högsta domstol i mål som full-
följs dit från kammarrätt eller
från arbetsmarknadsstyrelsen
eller som arbetsmarknadsstyrel-
sen underställer domstolens
prövning.
Försäkringsrätt är försäkrings-
domstol närmast under försäk-
ringsöverdomstolen i mål som
fullföljes dit från allmän försäk-
ringskassa eller riksförsäkrings-
verket.
1 Senaste lydelse av
5 § 1986:147
7 § 1986:147
8 § 1988:618
9 § 1990:453
10 § 1988:618.
2 Senaste lydelse 1982:121. 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:80
Försäkringsrätter skall finnas till
ett antal av tre.
11 §
I fråga om omröstning i försäk-
ringsdomstol gäller bestämmel-
serna i 16 och 29 kap. rätte-
gångsbalken om omröstning i
hovrätt i tillämpliga delar. Dom-
stolen bestämmer dock själv i
vilken ordning ledamöterna vid
omröstningen skall yttra sig.
I fråga om omröstning i försäk-
ringsöverdomstolen gäller
bestämmelserna i 16 och 29 kap.
rättegångsbalken om omröstning
i hovrätt i tillämpliga delar.
Domstolen bestämmer dock själv
i vilken ordning ledamöterna vid
omröstningen skall yttra sig.
12 §
Försäkringsdomstol samman-
träder på den ort där den har sitt
säte. Domstolen får sammanträda
på annan ort, om det finns
särskilda skäl för detta.
Ledamot i försäkringsöverdom-
stolen, försäkringsrättsräd och
försäkri ngsrättsassessor s kal 1
vara svensk medborgare. Den
som är underårig eller i konkurs-
Försäkringsöverdomstolen sam-
manträder på den ort där den har
sitt säte. Domstolen får samman-
träda på annan ort, om det finns
särskilda skäl för detta.
13 §3
Ledamot i försäkringsöverdom-
stolen skall vara svensk medbor-
gare. Den som är underårig eller
i konkurstillstånd eller som har
förvaltare enligt 11 kap. 7 §
3 Senaste lydelse 1988:1292.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:80
tillstånd eller som har förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken
får inte tjänstgöra som sådan
ledamot eller som föredragande.
Ifråga om nämndeman gäller vad
som är föreskrivet i 9 §.
Ledamot och föredragande i
försäkringsdomstol skall ha
avlagt domared.
De som står i sådant förhållande
till varandra som sägs i 4 kap.
12 § rättegångsbalken får ej
samtidigt tjänstgöra som ledamö-
ter i försäkringsdomstol.
föräldrabalken får inte tjänstgöra
som sådan ledamot eller som
föredragande.
Regeringen får på begäran av
försäkringsdomstol förordna
särskilda sakkunniga för viss tid
med uppgift att tillhandagå dom-
stolen med utlåtanden.
Vid försäkringsdomstol skall
finnas kansli.
Ledamot och föredragande i
försäkringsöverdomstolen skall
ha avlagt domared.
De som står i sådant förhållande
till varandra som sägs i 4 kap.
12 § rättegångsbalken får ej
samtidigt tjänstgöra som ledamö-
ter i försäkringsöverdomstolen.
14 §
Regeringen får på begäran av
försäkringsöverdomstolen förord-
na särskilda sakkunniga för viss
tid med uppgift att tillhandagå
domstolen med utlåtanden.
15 §
Vid försäkringsöverdomstolen
skall finnas kansli.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. För mål som före ikraftträdandet anhängiggjorts i försäkringsdomstol
gäller äldre bestämmelser med följande undantag:
a) Den som enligt 5 § andra stycket är chef för försäkringsrätt leder
arbetet vid domstolen under presidenten i den kammarrätt som rege-
ringen bestämmer.
b) Med ledamot som avses i 7 § första stycket första meningen jämställs
lagfaren ledamot av kammarrätt eller länsrätt.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:80
3. Regeringen får bestämma att mål som anges i 2 skall överlämnas från
försäkringsrätt till kammarrätt för prövning.
4. Den som vid ikraftträdandet är nämndeman i en försäkringsrätt är för
återstoden av tjänstgöringstiden också nämndeman i en kammarrätt eller
en länsrätt i enlighet med vad som närmare beslutas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer.
3 Förslag till Prop. 1990/91:80
Lag om ändring i lagen (1978:40) om införande av lagen (1978:28)
om försäkringsdomstolar, m.m.
Härigenom föreskrivs att 13-15 §§ lagen (1978:40) om införande av
lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar, m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13 §’
I fräga om beslut av riksförsäk-
ringsverket, som enligt hittills
gällande bestämmelser efter
fullföljd eller eljest prövas av
försäkringsrådet, skall efter
utgången av år 1978 bestämmel-
serna i 20 kap. 10 a - 13 §§
lagen (1962:381) om allmän
försäkring om ändring av beslut
samt talan mot riksförsäkrings-
verkets och försäkringsrätts
beslut ha motsvarande tillämp-
ning. Vad som föreskrives om
allmän försäkringskassa i 20 kap.
10 a § nämnda lag skall därvid
gälla riksförsäkringsverket.
I fråga om beslut av riksförsäk-
ringsverket, som enligt hittills
gällande bestämmelser efter
fullföljd eller eljest prövas av
försäkringsrådet, skall efter
utgången av år 1978 bestämmel-
serna i 20 kap. 10 a - 13 §§
lagen (1962:381) om allmän
försäkring om ändring av beslut
samt talan mot riksförsäkrings-
verkets och domstols beslut ha
motsvarande tillämpning. Vad
som föreskrivs om allmän försäk-
ringskassa i 20 kap. 10 a §
nämnda lag skall därvid gälla
riksförsäkringsverket.
14 §2
Ansökan om utbyte av livränta mot engångsbelopp, som enligt hittills
gällande bestämmelser skall göras hos försäkringsrådet, skall efter
utgången av år 1978 göras hos riksförsäkringsverket.
1 Senaste lydelse 1982:124.
2 Senaste lydelse 1982:124.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:80
Bestämmelserna i 20 kap. 10 a -
13 §§ lagen (1962:381) om
allmän försäkring om ändring av
beslut samt talan mot riksförsäk-
ringsverkets och försäkringsrätts
beslut har motsvarande tillämp-
ning i ärende som avses i första
stycket. Vad som föreskrlves om
allmän försäkringskassa i 20 kap.
10 a § nämnda lag skall därvid
gälla riksförsäkringsverket.
Bestämmelserna i 20 kap. 10 a-
13 §§ lagen (1962:381) om
allmän försäkring om ändring av
beslut samt talan mot riksförsäk-
ringsverkets och domstols beslut
har motsvarande tillämpning i
ärende som avses i första stycket.
Vad som föreskrivs om allmän
försäkringskassa i 20 kap.
10 a § nämnda lag skall därvid
gälla riksförsäkringsverket.
15 §
I fråga om beslut i ärende som
omfattas av förordnande enligt
lagen (1973:60) om handläggning
av vissa ärenden angående ersätt-
ning enligt lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring m.m. skall
efter utgången av år 1978
bestämmelserna i 20 kap.
10-13 §§ lagen (1962:381) om
allmän försäkring om ändring av
beslut samt talan mot allmän
försäkringskassas, riksförsäk-
ringsverkets och försäkringsrätts
beslut ha motsvarande tillämp-
ning.
I fråga om beslut i ärende som
omfattas av förordnande enligt
lagen (1973:60) om handläggning
av vissa ärenden angående ersätt-
ning enligt lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring m.m. skall
efter utgången av år 1978
bestämmelserna i 20 kap.
10-13 §§ lagen (1962:381) om
allmän försäkring om ändring
av beslut samt talan mot allmän
försäkringskassas, riksförsäk-
ringsverkets och domstols beslut
ha motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre
bestämmelser om överklagande gäller dock fortfarande i mål som har
anhängiggjorts i försäkringsrätt före ikraftträdandet.
10
4 Förslag till
Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
Härigenom föreskrivs att 1, 9, 33 och 37 a §§ förvaltningsprocesslagen
Prop. 1990/91:80
(1971:291) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Denna lag gäller rättskipning i
regeringsrätten, kammarrätt och
länsrätt samt i försäkringsöver-
domstolen och försäkringsrätt.
Föreslagen lydelse
§*
Denna lag gäller rättskipning i
regeringsrätten, kammarrätt och
länsrätt samt i försäkringsöver-
domstolen.
9 §2
Förfarandet är skriftligt.
I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när
det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt
avgörande av målet.
I kammarrätt, försäkringsrätt och
länsrätt skall muntlig förhandling
hållas, om enskild som för talan
i målet begär det samt förhand-
lingen ej är obehövlig och ej
heller särskilda skäl talar mot
det.
I kammarrätt och länsrätt skall
muntlig förhandling hållas, om
enskild som för talan i målet
begär det samt förhandlingen ej
är obehövlig och ej heller sär-
skilda skäl talar mot det.
Mot länsrätts beslut föres talan
hos kammarrätt. Mot kammar-
rätts beslut föres talan hos
33 §3
Mot länsrätts beslut förs talan
hos kammarrätt. Mot kammar-
rätts beslut förs talan hos
1 Senaste lydelse 1986:1322.
2 Senaste lydelse 1986:1322.
’ Senaste lydelse 1986:1322.
11
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:80
regeringsrätten. Mot försäkrings-
rätts beslut föres talan hos försäk-
ringsöverdomstolen. Talan/örei
genom besvär.
regeringsrätten, om inte annat
följer av särskilda bestämmelser.
Talan förs genom besvär.
Talan får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
37 a §4
Vad som sägs i 35 § första och
andra styckena, 36 § och 37 §
tredje stycket om besvär hos
regeringsrätten över kammarrät-
tens beslut skall även tillämpas
på besvär hos försäkringsöver-
domstolen över försäkringsrättens
beslut. Försäkringsöverdomstolen
skall dock alltid meddela pröv-
ningstillstånd, om det finns an-
ledning att ändra det slut som
försäkringsrätten har kommit till.
Vad som sägs i 35 § första och
andra styckena, 36 § och 37 §
tredje stycket om besvär hos
regeringsrätten över kammarrät-
tens beslut skall även tillämpas
på besvär hos försäkringsöver-
domstolen över kammarrättens
beslut. Försäkringsöverdomstolen
skall dock alltid meddela pröv-
ningstillstånd, om det finns
anledning att ändra det slut som
kammarrätten har kommit till.
Besvär som har anförts av riksförsäkringsverket prövas av försäkrings-
överdomstolen utan prövningstillstånd.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre be-
stämmelser gäller dock fortfarande i mål som handläggs av försäk-
ringsdomstol efter ikraftträdandet.
4 Senaste lydelse 1982:125.
12
5 Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Prop. 1990/91:80
Härigenom föreskrivs att 5 b §
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Med domstol förstås i denna lag
allmän domstol, allmän förvalt-
ningsdomstol, bostadsdomstolen,
försäkringsöverdomstolen, försäk-
ringsrätt och arbetsdomstolen.
Vad i lagen sägs om domstol
skall även gälla arrendenämnd
och hyresnämnd.
rättshjälpslagen (1972:429)' skall ha
Föreslagen lydelse
5 b §2
Med domstol förstås i denna lag
allmän domstol, allmän förvalt-
ningsdomstol, bostadsdomstolen,
försäkringsöverdomstolen och
arbetsdomstolen. Vad i lagen
sägs om domstol skall även gälla
arrendenämnd och hyresnämnd.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i mål som handläggs av försäkringsrätt
efter ikraftträdandet.
1 Lagen omtryckt 1983:487.
2 Senaste lydelse 1988:213.
13
6 Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Prop. 1990/91:80
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 7 och 10 §§ sekretesslagen (1980:100)'
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
7 §
Sekretess gäller hos allmän
försäkringskassa, riksförsäkrings-
verket och försäkringsdomstol i
ärende enligt lagstiftningen om
allmän försäkring eller arbetsska-
deförsäkring eller om annan
jämförbar ekonomisk förmån för
enskild, för uppgift om någons
hälsotillstånd eller andra person-
liga förhållanden, om det kan
antas att den som uppgiften rör
eller någon honom närstående
lider men om uppgiften röjs.
Samma sekretess gäller hos
annan myndighet på vilken det
ankommer att handlägga ärende
enligt lagstiftning som nu har
nämnts. I fråga om myndighet
som anges i 8 § gäller dock
bestämmelserna där.
Sekretess gäller hos allmän
försäkringskassa, riksförsäkrings-
verket och domstol i ärende
enligt lagstiftningen om allmän
försäkring eller arbetsskadeför-
säkring eller om annan jämförbar
ekonomisk förmån för enskild,
för uppgift om någons hälsotill-
stånd eller andra personliga
förhållanden, om det kan antas
att den som uppgiften rör eller
någon honom närstående lider
men om uppgiften röjs. Samma
sekretess gäller hos annan myn-
dighet på vilken det ankommer
att handlägga ärende enligt
lagstiftning som nu har nämnts.
I fråga om myndighet som anges
i 8 § gäller dock bestämmelserna
där.
Lagen omtryckt 1989:713.
14
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:80
Sekretessen enligt första stycket gäller också i förhållande till en vård-
eller behandlingsbehövande själv i fråga om uppgift om hans hälsotill-
stånd, om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen
är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom.
Sekretess gäller hos myndighet som avses i första stycket för anmälan
eller annan utsaga av enskild om någons hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden, om det kan antas att fara uppkommer för att den
som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller någon honom närståen-
de utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som
föreskrivs i lagstiftningen om allmän försäkring.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år
eller, i fall som avses i tredje stycket, i högst femtio år.
10 §
Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling eller yrkesvägledning för
uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående
lider men. Motsvarande sekretess gäller i ärende om arbetsvärd,
antagning till arbetsmarknadsutbildning, hjälp och stöd vid arbetslöshet
eller andra åtgärder i anställningsfrämjande syfte eller för att främja
enskilds anpassning till arbetslivet. Sekretessen gäller dock inte beslut
i ärende som avses i detta stycke.
I ärende hos allmän försäkrings-
kassa, riksförsäkringsverket eller
försäkringsdomstol gäller 7 § i
stället för första stycket.
I ärende hos allmän försäkrings-
kassa, riksförsäkringsverket eller
domstol gäller 7 § i ställer för
första stycket.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
15
7 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller
krigsfara m.m.
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig
eller krigsfara m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
17
Regeringen får föreskriva
1. att uppgifter som ankommer
på en viss tingsrätt, hovrätt,
länsrätt, kammarrätt eller försäk-
ringsrätt skall övertas av en
annan domstol av samma slag,
2. att uppgifter som ankommer
på en domstol, som inte är
allmän domstol, allmän förvalt-
ningsdomstol eller försäkrings-
rätt, inte skall fullgöras eller
skall fullgöras av en annan dom-
stol,
3. att en tingsrätt är domför med
en lagfaren domare i sådana fall
då det enligt rättegångsbalken
eller annan lag krävs tre lagfarna
domare,
4. att en fastighetsdomstol är
domför med en i stället för två
lagfarna ledamöter,
5. att domstol skall ha sin verk-
samhet helt eller delvis förlagd
till annan ort än den där verk-
samheten annars utövas,
6. att den domstol inte behöver
vara delad i avdelningar.
Föreslagen lydelse
§
Regeringen får föreskriva
1. att uppgifter som ankommer
på en viss tingsrätt, hovrätt,
länsrätt eller kammarrätt skall
övertas av en annan domstol av
samma slag,
2. att uppgifter som ankommer
på en domstol, som inte är
allmän domstol eller allmän
förvaltningsdomstol, inte skall
fullgöras eller skall fullgöras av
en annan domstol,
3. att en tingsrätt är domför med
en lagfaren domare i sådana fall
då det enligt rättegångsbalken
eller annan lag krävs tre lagfarna
domare,
4. att en fastighetsdomstol är
domför med en i stället för två
lagfarna ledamöter,
5. att en domstol skall ha sin
verksamhet helt eller delvis
förlagd till annan ort än den där
verksamheten annars utövas,
6. att en domstol inte behöver
vara delad i avdelningar.
Regeringen får meddela de bestämmelser som behövs till följd av att
regeringen har beslutat föreskrifter enligt första stycket 2.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
16
8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Prop. 1990/91:80
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 9, 9 a och 10 a-13 §§ lagen (1962:381)
om allmän försäkring1 skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1990/91:68 Föreslagen lydelse
20 kap.
9 §
Statliga och kommunala myn-
digheter ävensom arbetsgivare
och försäkringsinrättningar äro
pliktiga att på begäran lämna
försäkringsdomstol, riksförsäk-
ringsverket, allmän försäkrings-
kassa eller lokalt organ som i
1 kap. 2 § sägs uppgift för
namngiven person rörande för-
hållande, som är av betydelse för
tillämpningen av denna lag.
Statliga och kommunala myn-
digheter ävensom arbetsgivare
och försäkringsinrättningar skall
på begäran lämna domstol, riks-
försäkringsverket, allmän försäk-
ringskassa eller lokalt organ som
i 1 kap. 2 § sägs uppgift för
namngiven person rörande för-
hållande, som är av betydelse för
tillämpningen av denna lag.
Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt första
stycket, döms till penningböter.
1 Lagen omtryckt 1982:120.
17
2 Riksdagen 1990/91. Samt. 1. Nr 80
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:80
En allmän försäkringskassa,
riksförsäkringsverket och en
försäkringsdomstol får utan
hinder av sekretess lämna ut
uppgifter om sådana ersättningar
åt enskilda, som utbetalas enligt
lagstiftningen om allmän försäk-
ring eller arbetsskadeförsäkring
eller enligt lagstiftning om an-
nan jämförbar ekonomisk för-
mån för enskilda, under förut-
sättning att en försäkringsinrätt-
ning, ett försäkringsbolag, en
erkänd arbetslöshetskassa eller
en arbetsgivare behöver uppgif-
ten för samordning med ersätt-
ning därifrån. Till ett utländskt
socialförsäkringsorgan får utan
hinder av sekretess lämnas
sådana uppgifter om enskilda,
som behövs vid tillämpningen
av en internationell överenskom-
melse som Sverige har anslutit
sig till. Dessa bestämmelser
gäller även för utlämnande av
uppgift från varje annan myn-
dighet, på vilken det ankommer
att handlägga ärenden enligt den
lagstiftning som avses i första
meningen.
En allmän försäkringskassa,
riksförsäkringsverket och en
domstol får utan hinder av
sekretess lämna ut uppgifter om
sådana ersättningar åt enskilda,
som utbetalas enligt lagstift-
ningen om allmän försäkring
eller arbetsskadeförsäkring eller
enligt lagstiftning om annan
jämförbar ekonomisk förmån för
enskilda, under förutsättning att
en försäkringsinrättning, ett
försäkringsbolag, en erkänd
arbetslöshetskassa eller en
arbetsgivare behöver uppgiften
för samordning med ersättning
därifrån. Till ett utländskt social-
försäkringsorgan får utan hinder
av sekretess lämnas sådana
uppgifter om enskilda, som
behövs vid tillämpningen av en
internationell överenskommelse
som Sverige har anslutit sig till.
Dessa bestämmelser gäller även
för utlämnande av uppgift från
varje annan myndighet, på vilken
det ankommer att handlägga
ärenden enligt den lagstiftning
som avses i första meningen.
10 a §’
Försäkringskassan skall ändra ett
beslut i ett ärende om försäkring
enligt denna lag, som har fattats
av kassan och inte har prövats
av försäkringsrätten,
1. om beslutet på grund av skriv-
fel, räknefel eller annat sådant
förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet,
Försäkringskassan skall ändra ett
beslut i ett ärende om försäkring
enligt denna lag, som har fattats
av kassan och inte har prövats
av domstol,
1. om beslutet på grund av skriv-
fel, räknefel eller annat sådant
förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet,
3 Senaste lydelse 1986:140.
18
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:80
2. om beslutet har blivit oriktigt
på grund av att det har fattats på
uppenbart felaktigt eller ofull-
ständigt underlag,
3. om beslutet har blivit oriktigt
på grund av uppenbart felaktig
rättstillämpning eller annan
liknande orsak.
2. om beslutet har blivit oriktigt
på grund av att det har fattats på
uppenbart felaktigt eller ofull-
ständigt underlag,
3. om beslutet har blivit oriktigt
på grund av uppenbart felaktig
rättstillämpning eller annan
liknande orsak.
Ändring skall göras även om begäran om omprövning inte har fram-
ställts enligt 10 §. Ändring behöver inte göras om oriktigheten är av
ringa betydelse.
Ett beslut får ej ändras till den försäkrades nackdel såvitt gäller förmån
som har förfallit till betalning och ej heller i annat fall om det finns
synnerliga skäl mot det.
En fråga om ändring enligt denna paragraf får ej tagas upp sedan mer
än två år förflutit från den dag då beslutet meddelades. Ändring får dock
ske även efter utgången av denna tid, om det först därefter har kommit
fram att beslutet har fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt
underlag eller om det finns andra synnerliga skäl.
11 §4
Beslut av en allmän försäkrings-
kassa eller riksförsäkringsverket
i ärenden om försäkring enligt
denna lag får överklagas hos
försäkringsrätten genom besvär.
Ett beslut som har fattats av en
tjänsteman hos försäkringskassan
får dock inte överklagas av en
enskild innan beslutet har omprö-
vats enligt 10 §. Besvär som
anförs av en enskild över ett
sådan beslut innan beslutet har
omprövats skall anses som en
begäran om omprövning enligt
nämnda paragraf.
Beslut av en allmän försäkrings-
kassa eller riksförsäkringsverket
i ärenden om försäkring enligt
denna lag får överklagas hos
länsrätten genom besvär. Ett
beslut som har fattats av en
tjänsteman hos försäkringskassan
får dock inte överklagas av en
enskild innan beslutet har omprö-
vats enligt 10 §. Besvär som
anförs av en enskild över ett
sådant beslut innan beslutet har
omprövats skall anses som en
begäran om omprövning enligt
nämnda paragraf.
4 Senaste lydelse 1986:140.
19
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:80
Att försäkringsrättens beslut
överklagas genom besvär hos
försäkringsöverdomstolen fram-
går av förvaltningsprocesslagen
(1971:291).
Vid prövning av besvär över
länsrättens beslut i mål som avses
i första stycket skall nämndemän
ingå i kammarrätten, om nämnde-
män deltagit i länsrätten.
Kammarrättens beslut i mål som
avses i denna paragraf överkla-
gas genom besvär hos försäk-
ringsöverdomstolen.
Riksförsäkringsverket har att
verka för att bestämmelserna om
den allmänna försäkringen tilläm-
pas likformigt och rättvist.
Verket får, även till förmån för
enskild part, överklaga försäk-
ringsrätts och allmän försäkrings-
kassas beslut samt begära
ändring enligt 10 a §.
I mål, där en enskild part hos
försäkringsrätten överklagar en
allmän försäkringskassas beslut,
bestämmer riksförsäkringsverket
om verket skall vara part i målet.
Även om riksförsäkringsverket
beslutat att ej vara part, får
försäkringsrätten förelägga verket
att svara i målet, om det finns
särskilda skäl.
Den omständigheten att riksför-
säkringsverket icke varit part i
försäkringsrätten hindrar ej
verket att överklaga försäkrings-
rättens beslut. Om en enskild
part överklagar försäkringsrättens
beslut, är verket alltid motpart.
12 §
Riksförsäkringsverket har att
verka för att bestämmelserna om
den allmänna försäkringen tilläm-
pas likformigt och rättvist.
Verket får, även till förmån för
enskild part, överklaga domstols
och allmän försäkringskassas
beslut samt begära ändring enligt
10 a §.
I mål, där en enskild part hos
länsrätten överklagar en allmän
försäkringskassas beslut, bestäm-
mer riksförsäkringsverket om
verket skall vara part i målet.
Detsamma gäller i mål i kammar-
rätten, där en enskild part över-
klagat länsrättens beslut. Även
om riksförsäkringsverket beslutat
att inte vara part, får domstolen
förelägga verket att svara i målet,
om det finns särskilda skäl.
Den omständigheten att riksför-
säkringsverket inte varit part i
domstolen hindrar inte verket att
överklaga domstolens beslut. Om
en enskild part överklagar kam-
marrättens beslut, är verket alltid
motpart.
20
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:80
Har en besvärshandling före
besvärstidens utgång kommit in
till en försäkringsdomstol, riks-
försäkringsverket eller en allmän
försäkringskassa, som inte har
meddelat det överklagade
beslutet, skall besvärshandlingen
översändas till den myndighet
som meddelat beslutet och anses
inkommen i rätt tid.
13 §5
Har en besvärshandling före
besvärstidens utgång kommit in
till en länsrätt, kammarrätt,
försäkringsöverdomstolen, riksför-
säkringsverket eller en allmän
försäkringskassa, som inte har
meddelat det överklagade be-
slutet, skall besvärshandlingen
översändas till den myndighet
som meddelat beslutet och anses
inkommen i rätt tid.
Vid besvär över beslut i mål eller ärenden om försäkring enligt denna
lag skall besvärshandlingen vara inkommen inom två månader från den
dag då klaganden fick del av beslutet eller, om besvären anförts av
riksförsäkringsverket, inom två månader från den dag då beslutet
meddelades.
Vad som sägs i denna paragraf om besvär skall i tillämpliga delar gälla
en begäran om omprövning enligt 10 §.
Allmän försäkringskassas, riks-
försäkringsverkets och försäk-
ringsrätts beslut skall omedelbart
gälla, om ej annat föreskrivits i
beslutet eller bestäms av den
domstol som har att pröva
beslutet.
Allmän försäkringskassas, riks-
försäkringsverkets och domstols
beslut skall omedelbart gälla, om
inte annat föreskrivits i beslutet
eller bestäms av den domstol
som har att pröva beslutet.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i mål som anhängiggjorts
i försäkringsrätt före ikraftträdandet.
3. Om ett mål som avses i 2 efter regeringens beslut överlämnats till
kammarrätt för prövning, skall nämndemän ingå i kammarrätten. I
sådana mål gäller 11 § tredje stycket och 12 - 13 §§ i lagrummens nya
lydelse.
5 Senaste lydelse 1986:1151.
21
9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag
Prop. 1990/91:80
Härigenom föreskrivs att 15 och 18 §§ lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i 20 kap.
10-13 §§ lagen (1962:381) om
allmän försäkring om ändring av
beslut samt talan mot allmän
försäkringskassas och försäk-
ringsrätts beslut har motsvarande
tillämpning i ärende enligt denna
lag. Omprövning av beslut i
fråga om återbetalningsskyldighet
enligt 12 § skall göras av social -
försäkringsnämnd.
Allmän försäkringskassas och
försäkringsrätts beslut lända till
omedelbar efterrättelse, om ej
annorlunda för ordnas.
15 §2
Bestämmelserna i 20 kap.
10-13 §§ lagen (1962:381) om
allmän försäkring om omprövning
och ändring av allmän försäk-
ringskassas beslut samt om över-
klagande av allmän försäkrings-
kassas och domstols beslut har
motsvarande tillämpning i ärende
enligt denna lag. Omprövning av
beslut i fråga om återbetalnings-
skyldighet enligt 12 § skall göras
av socialförsäkringsnämnd.
18 §3
Ett beslut i ett ärende enligt
denna lag skall gälla omedelbart,
om inte nägot annat anges i
beslutet eller bestäms av den
domstol som har att pröva
beslutet.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Lagen omtryckt 1973:449.
2 Senaste lydelse 1986:146.
’ Senaste lydelse 1978:34.
22
10 Förslag till Prop. 1990/91:80
Lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutiliägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1962:392)' om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §2
Bankaktiebolag, sparbanker och
andra penningförvaltande inrätt-
ningar är o pliktiga att på begäran
lämna försäkringsdomstol, riks-
försäkringsverket eller allmän
försäkringskassa uppgift för
namngiven person rörande för-
hållande som är av betydelse för
tillämpning av denna lag.
Bankaktiebolag, sparbanker och
andra penningförvaltande inrätt-
ningar skall på begäran lämna
domstol, riksförsäkringsverket
eller allmän försäkringskassa
uppgift för namngiven person
rörande förhållande som är av
betydelse för tillämpning av
denna lag.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Lagen omtryckt 1976:1014.
1 Senaste lydelse 1978:31.
23
11 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott
Prop. 1990/91:80
Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1964:143) om bidragsförskott1 skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ärende enligt 18 § skall i allmän
försäkringskassa avgöras av
socialförsäkringsnämnd. Bestäm-
melserna i 17 kap. 1 § första
stycket och 20 kap. 10-13 §§
lagen (1962:381) om allmän
försäkring om sammanträffande
av förmåner, ändring av beslut
samt talan mot försäkringskassas
och försäkringsrätts beslut har
motsvarande tillämpning i ärende
enligt denna lag.
22 §2
Ärende enligt 18 § skall i allmän
försäkringskassa avgöras av
socialförsäkringsnämnd. Bestäm-
melserna i 17 kap. 1 § första
stycket och 20 kap. 10-13 §§
lagen (1962:381) om allmän
försäkring om sammanträffande
av förmåner, omprövning och
ändring av försäkringskassas
beslut samt överklagande av
försäkringskassas och domstols
beslut har motsvarande tillämp-
ning i ärende enligt denna lag.
Omprövning av beslut i fråga om återbetalningsskyldighet enligt 13 §
skall göras av socialförsäkringsnämnd.
Beslut av allmän försäkringskassa
eller försäkringsrätt länder till
omedelbar efterrättelse, om ej
annorlunda för ordnas.
Ett beslut i ett ärende enligt
denna lag skall gälla omedelbart,
om inte nägot annat anges i
beslutet eller bestäms av den
domstol som har att pröva
beslutet.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Lagen omtryckt 1976:277.
2 Senaste lydelse 1986:143.
24
12 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd1
Prop. 1990/91:80
dels att 31 och 33 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 30 a § skall lyda "Överklagande av
länsarbetsnämnds, allmän försäkringskassas, arbetsmarknadsstyrelsens
och domstols beslut m.m."
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
31 §2
Beslut av länsarbetsnämnd enligt denna lag får överklagas hos
arbetsmarknadsstyrelsen genom besvär. Nämndens beslut får dock inte
överklagas innan nämnden har omprövat sitt beslut enligt 30 a §.
Överklagas ett beslut innan det har omprövats skall överklagandet anses
som en begäran om omprövning enligt den paragrafen.
I fråga om ärende som i första
instans handlägges av allmän
försäkringskassa har bestämmel-
serna i 20 kap. 10-13 §§ lagen
(1962:381) om allmän försäkring
om ändring av beslut samt talan
mot allmän försäkringskassas och
försäkringsrätts beslut motsva-
rande tillämpning.
I fråga om ärende som i första
instans handläggs av allmän
försäkringskassa har bestämmel-
serna i 20 kap. 10-13 §§ lagen
(1962:381) om allmän försäkring
om omprövning och ändring av
försäkringskassas beslut samt
överklagande av försäkringskas-
sas och domstols beslut motsva-
rande tillämpning.
33 §’
Besvär skall inges till den myndighet eller det organ som har meddelat
beslutet. Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till
den myndighet som har att pröva besvären utgör dock ej hinder för
besvärens upptagande till prövning, om de inkommit före besvärstidens
utgång.
1 Lagen omtryckt 1982:433.
2 Senaste lydelse 1984:514.
’ Senaste lydelse 1984:514.
25
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:80
Vad som sägs i denna paragraf om besvär skall i tillämpliga delar gälla
en begäran om omprövning enligt 30 a §. Begäran om omprövning av
ett beslut skall ske inom samma tid som besvär skall anföras mot
beslutet.
Länsarbetsnämnds, allmän för-
säkringskassas, arbetsmarknads-
styrelsens, riksförsäkringsverkets
och försäkringsrätts beslut
länder till omedelbar efterrättel-
se, om ej annat angivits i beslutet
eller bestäms av myndighet som
har att pröva beslutet.
Länsarbetsnämnds, allmän för-
säkringskassas, arbetsmarknads-
styrelsens, riksförsäkringsverkets
och domstols beslut skall gälla
omedelbart, om inte annat anges
i beslutet eller bestäms av myn-
dighet som har att pröva beslutet.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
26
13 Förslag till
Lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)
Prop. 1990/91:80
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 24 § studiestödslagen (1973:349)' skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
24 §2
Annan myndighet och försäk-
ringsinrättning är skyldiga att pä
begäran lämna försäkringsdom-
stol, riksförsäkringsverket, allmän
försäkringskassa och centrala
studiestödsnämnden sådana
uppgifter i fräga om viss person
som är av betydelse för tillämp-
ningen av detta kapitel.
Annan myndighet och försäk-
ringsinrättning är skyldiga att på
begäran lämna domstol, riksför-
säkringsverket, allmän försäk-
ringskassa och centrala studie-
stödsnämnden sådana uppgifter
i fråga om viss person som är av
betydelse för tillämpningen av
detta kapitel.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Lagen omttyckt 1987:303.
2 Senaste lydelse 1988:877.
27
14 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 7, 8 och 12 §§ lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
7 §2
Prop. 1990/91:80
Myndighet, arbetsgivare och
uppdragsgivare är skyldiga att på
begäran lämna försäkrings-
domstol, riksförsäkringsverket,
allmän försäkringskassa eller
lokal myndighet som avses
i 1 kap. 2 § uppgift om namn-
given person rörande förhållande
som är av betydelse för tillämp-
ningen av denna lag. Arbets-
givare och uppdragsgivare är
även skyldiga att lämna sådan
uppgift om arbetet och arbetsför-
hållandena som behövs för att
bestämma ersättningsbelopp.
Myndighet, arbetsgivare och
uppdragsgivare är skyldiga att på
begäran lämna domstol, riksför-
säkringsverket, allmän försäk-
ringskassa eller lokal myndighet
som avses i 1 kap. 2 § uppgift
om namngiven person rörande
förhållande som är av betydelse
för tillämpningen av denna lag.
Arbetsgivare och uppdragsgivare
är även skyldiga att lämna sådan
uppgift om arbetet och arbets-
förhållandena som behövs för att
bestämma ersättningsbelopp.
8 §’
Försäkringsdomstol och allmän
försäkringskassa har, i den mån
det behövs för att bestämma
ersättning enligt denna lag, rätt
att hos myndighet som har att
utöva tillsyn över arbetsgivares
verksamhet begära undersök-
ning av arbetsförhållanden eller
att, om särskilda skäl föreligger
eller det gäller annan försäkrad
än arbetstagare, själva företaga
sådan undersökning.
Domstol och allmän försäkrings-
kassa har, i den mån det behövs
för att bestämma ersättning enligt
denna lag, rätt att hos myndighet
som har att utöva tillsyn över
arbetsgivares verksamhet begära
undersökning av arbetsförhållan-
den eller att, om särskilda skäl
föreligger eller det gäller annan
försäkrad än arbetstagare, själva
företa sådan undersökning.
1 Lagen omtryckt 1977:264.
2 Senaste lydelse 1978:33.
’ Senaste lydelse 1978:33.
28
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:80
12 §"
Bestämmelserna i 20 kap.
10-13 §§ lagen (1962:381) om
allmän försäkring om ändring av
beslut samt lalan mot allmän
försäkringskassas och försäk-
ringsrätts beslut har motsvarande
tillämpning i ärende enligt denna
lag.
Bestämmelserna i 20 kap.
10-13 §§ lagen (1962:381) om
allmän försäkring om omprövning
och ändring av försäkringskassas
beslut samt överklagande av
försäkringskassas och domstols
beslut har motsvarande tillämp-
ning i ärende enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Senaste lydelse 1978:33.
29
15 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring
Prop. 1990/91:80
Härigenom förskrivs att 20 § lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §'
Bestämmelserna i 20 kap.
10-13 §§ lagen (1962:381) om
allmän försäkring om ändring av
beslut samt talan mot allmän
försäkringskassas och försäk-
ringsrätts beslut tillämpas även
i ärende enligt denna lag. Om-
prövning av beslut i fråga om
återbetalningsskyldighet enligt
19 § skall göras av socialförsäk-
ringsnämnd.
Bestämmelserna i 20 kap.
10-13 §§ lagen (1962:381) om
allmän försäkring om omprövning
och ändring av försäkringskassas
beslut samt överklagande av
försäkringskassas och domstols
beslut tillämpas även i ärende
enligt denna lag. Omprövning av
beslut i fråga om återbetalnings-
skyldighet enligt 19 § skall göras
av socialförsäkringsnämnd.
Beslut i ärende enligt denna lag
länder omedelbart till efterrättel-
se, om ej annat anges i beslutet
eller bestäms av domstol som har
att pröva beslutet.
Beslut i ärende enligt denna lag
skall gälla omedelbart, om inte
annat anges i beslutet eller
bestäms av domstol som har att
pröva beslutet.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Senaste lydelse 1986:144.
30
16 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Prop. 1990/91:80
I fräga om förlängt barnbidrag
tillämpas även följande bestäm-
melser i lagen (1947:529) om
allmänna barnbidrag
4 § om rätt att uppbära barn-
bidraget, m.m.,
5 § om utbetalning av barnbidrag
till annan på framställning av
socialnämnd,
7 § om rätt för kommunalt organ
att uppbära allmänt barnbidrag,
II § om tid och sätt för utbetal-
ning av barnbidrag m.m.,
12 § om återbetalningsskyldighet
m.m.,
13 § om överlåtelse och utmät-
ning av rätt till allmänt barn-
bidrag,
14 § om tillsyn, verkställighets-
föreskrifter och uppgiftsskyl-
dighet,
15 § om ändring av beslut samt
om överklagande,
18 § om verkställighet av för-
säkringskassas och försäkrings-
rätts beslut, och
19 § om överenskommelser med
främmande makt.
I fråga om förlängt barnbidrag
tillämpas även följande bestäm-
melser i lagen (1947:529) om
allmänna barnbidrag
4 § om rätt att uppbära barn-
bidraget, m.m.,
5 § om utbetalning av barnbidrag
till annan på framställning av
socialnämnd,
7 § om rätt för kommunalt organ
att uppbära allmänt barnbidrag,
II § om tid och sätt för utbetal-
ning av barnbidrag m.m.,
12 § om återbetalningsskyldighet
m.m.,
13 § om överlåtelse och utmät-
ning av rätt till allmänt barn-
bidrag,
14 § om tillsyn, verkställighets-
föreskrifter och uppgifts-
skyldighet,
15 § om ändring av beslut samt
om överklagande,
18 § om verkställighet av försäk-
ringskassas och domstols beslut,
och
19 § om överenskommelser med
främmande makt.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
31
17 Förslag till Prop. 1990/91:80
Lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om
bilstöd till handikappade
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1988:360) om handläggning av
ärenden om bilstöd till handikappade skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Föreskrifterna i 20 kap. 10-13 §§
lagen (1962:381) om allmän
försäkring om omprövning och
ändring av försäkringskassas
beslut samt överklagande av
försäkringskassas och försäk-
ringsrätts beslut skall tillämpas
i ärenden om bidrag som avses
i 1 §.
Föreskrifterna i 20 kap. 10-13 §§
lagen (1962:381) om allmän
försäkring om omprövning och
ändring av försäkringskassas
beslut samt överklagande av
försäkringskassas och domstols
beslut skall tillämpas i ärenden
om bidrag som avses i 1 §.
Omprövning av ett sådant beslut av en försäkringskassa som har fattats
av en tjänsteman i ärende om skyldighet att återbetala bidrag skall göras
av socialförsäkringsnämnd.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
32
18 Förslag till Prop. 1990/91:80
Lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för
närståendevård
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreskrifterna i 20 kap. 10-13 §§
lagen (1962:381) om allmän
försäkring om omprövning och
ändring av försäkringskassas
beslut samt om överklagande av
försäkringskassas och försäk-
ringsrätts beslut tillämpas även
i ärende om ersättning enligt
denna lag. Omprövningen skall
i försäkringskassan göras av
socialförsäkringsnämnd om
beslutet gäller en fråga som
avses i 17 §.
Föreslagen lydelse
18 §
Föreskrifterna i 20 kap. 10-13 §§
lagen (1962:381) om allmän
försäkring om omprövning och
ändring av försäkringskassas
beslut samt om överklagande av
försäkringskassas och domstols
beslut tillämpas även i ärende om
ersättning enligt denna lag.
Omprövningen skall i försäk-
ringskassan göras av socialför-
säkringsnämnd om beslutet gäller
en fråga som avses i 17 §.
Ett beslut i ett ärende om ersättning enligt denna lag skall gälla omedel-
bart, om inte något annat anges i beslutet eller bestäms av en domstol
som har att pröva beslutet.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
33
3 Riksdagen 1990/91. Sami. 1. Nr 80
19 Förslag till Prop. 1990/91:80
Lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Föreskrifterna i 20 kap. 10-13 §§
lagen (1962:381) om allmän
försäkring om omprövning och
ändring av försäkringskassas
beslut samt om överklagande av
försäkringskassas och försäk-
ringsrätts beslut tillämpas även
i ärende om ersättning enligt
denna lag. Omprövningen skall
i försäkringskassan göras av en
socialförsäkringsnämnd, om
beslutet gäller en fråga som
avses i 8 eller 13 § eller i 3 kap.
17 § eller 20 kap. 3 § lagen om
allmän försäkring.
14 §
Föreskrifterna i 20 kap. 10-13 §§
lagen (1962:381) om allmän
försäkring om omprövning och
ändring av försäkringskassas
beslut samt om överklagande av
försäkringskassas och domstols
beslut tillämpas även i ärende om
ersättning enligt denna lag.
Omprövningen skall i försäk-
ringskassan göras av en social-
försäkringsnämnd, om beslutet
gäller en fråga som avses i
8 eller 13 § eller i 3 kap. 17 §
eller 20 kap. 3 § lagen om all-
män försäkring.
Ett beslut i ett ärende om ersättning enligt denna lag skall gälla
omedelbart, om inte något annat anges i beslutet eller bestäms av en
domstol som har att pröva beslutet.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
34
Prop. 1990/91:80
Utdrag ur regeringsprotokoll vid regeringssammanträde den 24 januari
1991
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Engström,
Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds,
Wallström, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Freivalds
I samband med att justitiedepartementet tog över ansvaret för försäk-
ringsdomstolama från socialdepartementet anförde dåvarande justitie-
ministern i sin anmälan till 1988 års budgetproposition att det fanns
anledning att överväga frågor om försäkringsdomstolamas arbetsformer
och organisation, m.m. (prop. 1987/88:100 bil. 4, s. 79). Bakgrunden var
att försäkringsdomstolama i en särskild rapport till regeringen inför
anslagsframställningen för budgetåren 1988/89-1990/91 hade framhållit
att det i organisationen fanns betydande svårigheter, främst när det gällde
att rekrytera och behålla domare och föredragande.
Domstolsverket fick därför i uppdrag att analysera förutsättningarna för
att på sikt samordna försäkringsrätterna med de allmänna förvaltnings-
domstolarna och därvid belysa de konsekvenser av skilda slag som följer
med olika lösningar. Vid riksdagsbehandlingen av 1988 års budgetproposi-
tion uttalade justitieutskottet med anledning av en motion i ämnet atl
domstolsverket inom ramen för sitt uppdrag också borde överväga försäk-
ringsöverdomstolens ställning (JuU 1987/88:29 s. 14).
Domstolsverket redovisade sitt uppdrag i rapporten (DV Rapport 1988:5)
Försäkringsdomstolar och allmänna förvaltningsdomstolar. I rapporten
förordade domstolsverket en samordning av försäkringsrätterna med de
35
allmänna förvaltningsdomstolarna genom en integrering av försäkrings- Prop. 1990/91:80
rätterna med fem av länsrätterna.
Försäkringsdomstolamas ställning berördes också i justitiedepartementets
promemoria (Ds 1989:2) Domstolarna i framtiden - en idéskiss. I prome-
morian föreslogs bl.a. att länsrätterna skulle avskaffas. I fråga om
socialförsäkringsmålen föreslogs att dessa skulle föras över till kammar-
rätterna. Idéskissen och remissbehandlingen av denna ledde fram till att
domstolsutredningen (Ju 1989:06) tillsattes. Av utredningens direktiv (dir.
1989:56) framgår att tanken på att avskaffa länsrätterna inte har förts
vidare; tvärtom skall utredningen överväga om mål som nu överklagas
till kammarrätt som första domstolsinstans i stället bör överklagas till
länsrätt.
Frågan om att samordna försäkringsrätterna med de allmänna för-
valtningsdomstolarna togs därefter upp i 1990 års budgetproposition (prop.
1989/90:100 bil. 4, s. 55 ff). I propositionen förordade regeringen vissa
riktlinjer för en reform. Enligt dessa skulle i ett första skede de tre försäk-
ringsrätterna integreras med kammarrätterna i Stockholm, Sundsvall och
Jönköping. Försäkringsöverdomstolen skulle behållas som högsta instans
inom socialförsäkringsområdet. Reformen skulle genomföras den 1 juli
1991. I riktlinjerna angavs också att det på längre sikt var lämpligt att
närmare studera resultatet av integreringen. Från vunna erfarenheter skulle
man överväga frågor om bl.a. kammarrätternas antal, lokalisering och
domkretsar. Andra frågor som då borde övervägas var försäkringsöver-
domstolens ställning och systemet med ändringsdispens och lekmanna-
medverkan där. Avslutningsvis angavs att det inte var uteslutet att sedan
erfarenhet av socialförsäkringsdömandet spritt sig i förvaltningsdomarkå-
ren ta upp frågan om en länsrättsprövning i socialförsäkringsmålen.
Riksdagen godkände riktlinjerna (1989/90:JuU24, rskr. 192).
Regeringen uppdrog den 19 april 1990 åt domstolsverket att i nära sam-
verkan med de berörda domstolarna utreda främst de organisatoriska frågor
som den föreslagna integreringen av försäkringsrätterna med kammar-
rätterna föranledde.
Domstolsverket redovisade i slutet av juni 1990 en första del av sitt
uppdrag i rapporten (DV Rapport 1990:2) Redovisning av regerings-
uppdrag inför samordningen av försäkringsrätterna med kammarrätterna;
delrapport. Domstolsverkets förslag har styrts av riktlinjerna i
principbeslutet och har alltså sin utgångspunkt i att försäkringsrätterna
skall integreras med kammarrätterna. Rapporten, som har remissbehandlats,
innehåller överväganden om bl.a. domkretsindelning, målfördelning,
personal, nämndemän och utbildning.
Flertalet remissinstanser som har yttrat sig över domstolsverkets rapport
har utgått från att principbeslutet skall genomföras på det sätt som angetts
i 1990 års budgetproposition och avstått från att på nytt yttra sig i
integreringsfrågan. Men det finns också de som uttryckligen förklarat att
statsmakterna bör ompröva beslutet om en integrering med kammarrätter-
na. Dessa remissinstanser har genomgående förordat att försäkrings-
36
rätterna i stället integreras på länsrättsnivå. Kammarrätten i Stockholm, Prop. 1990/91:80
länsrätten i Stockholms län, länsrätten i Göteborgs och Bohus län,
Nämndemännens Riksförbund och Sveriges domareförbund hör till denna
grupp. Även kammarrätterna i Sundsvall och Jönköping har understrukit
att de egentligen förordar ett länsrättsaltemativ.
Enigheten är stor bland remissinstanserna om att domkretsindelningen
för kammarrättemas prövning av socialförsäkringsmål bör vara densamma
som för övriga kammarrättsmål.
Flera remissinstanser, däribland kammarrätterna, länsrätterna, Central-
organisationen SACO och Sveriges domareförbund, har uttryckt oro för
förslagets effekter på den framtida domarutbildningen.
Efter remissbehandlingen av domstolsverkets rapport har under hösten
1990 inom justitiedepartementet utarbetats promemorian (Ds 1990:80)
Rättskipningen i socialförsäkringsmål. Instansordning och organisation.
På grund av de delvis ändrade förhållandena sedan saken senast
behandlades i riksdagen tas i promemorian frågan om instansordningen
m.m. i socialförsäkringsmål upp på nytt. I promemorian föreslås att länsrätt
blir första och kammarrätt andra domstolsinstans för socialförsäkrings-
målen samt att försäkringsöverdomstolen behåller sin ställning som högsta
instans. Den nya ordningen skulle tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1991. Under
en övergångstid - sannolikt till den 1 juli 1992 - skulle försäkringsrätterna
behållas som särskilda domstolar, administrativt samordnade med
kammarrätterna. Försäkringsrätternas uppgift under övergångsperioden
skulle bli att arbeta av befintliga balanser, dvs. att avgöra de mål som
överklagats dit enligt den nuvarande ordningen.
Promemorian har remissbehandlats. Som ett led i remissbehandlingen
har remissinstanserna fått tillfälle att muntligen framföra sina synpunkter
vid ett sammanträde i justitiedepartementet. En förteckning över de remiss-
instanser som deltog i sammanträdet eller som har yttrat sig skriftligt bör
fogas till protokollet i detta lagstiftningsärende som bilaga 1. Yttrandena
och en redogörelse för vad som förekom vid sammanträdet finns till-
gängliga i ärendet (dnr 90-1624).
Regeringen beslutade den 13 december 1990 att inhämta lagrådets
yttrande över lagförslag avseende ändrad instansordning och organisation
för rättskipningen i socialförsäkringsmål. Förslagen byggde i huvudsak
på innehållet i promemorian. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Jag får nu anmäla frågan om en proposition om rättskipningen i
socialförsäkringsmål. Som jag framhöll när jag anmälde frågan om
lagrådsremiss har mitt förslag till instansordning en delvis annan inriktning
än den jag redovisade i 1990 års budgetproposition och som låg till grund
för riksdagens principbeslut.
De lagförslag jag kommer att lägga fram är med ett undantag likalyd-
ande med de till lagrådet remitterade lagförslagen. Undantaget avser
punkten 3 i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om ändring
i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Efter lagrådsgranskningen har
37
jag nämligen funnit skäl att justera denna punkt, så att det klart framgår
vilka nya processuella regler som skall tillämpas i mål som överlämnats
från försäkringsrätt till kammarrätt för prövning.
Jag kommer utöver lagförslagen att uppehålla mig tämligen ingående
också vid en del frågor som inte kräver riksdagens ställningstagande. Jag
har valt att till ledning för riksdagen redovisa min bedömning i dessa
frågor för att riksdagen skall få en så fullständig bild som möjligt av hur
reformen är tänkt att genomföras i praktiken.
Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag till de förord-
ningsändringar som den nya ordningen medför.
Prop. 1990/91:80
2.7.7 Allmänna utgångspunkter
Min bedömning: Det av riksdagen fattade principbeslutet rörande
rättskipningen i socialförsäkringsmål bör ändras på så sätt att länsrätt
redan från början förs in som första domstolsinstans före kammarrätten
och försäkringsöverdomstolen. Under en övergångstid bör den befintliga
försäkringsrättsorganisationen utnyttjas för att nedbringa målbalansema.
Bedömningen i promemorian: överensstämmer med min.
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna har ställt
sig bakom de allmänna resonemangen i promemorian. Kritiska synpunkter
har främst framförts av försäkringsrätterna, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Försäkringskasse-
förbundet. Försäkringsrätten för Södra Sverige, LO, TCO och Försäkrings-
kasseförbundet har uttryckligen avstyrkt förslaget och i stället förordat
att kammarrätt blir första domstolsinstans i socialförsäkringsmål. Några
andra remissinstanser har ställt sig tveksamma till lämpligheten av att
behålla försäkringsrätterna under en övergångsperiod.
Skälen för min bedömning: Utgångspunkten för mina överväganden
i 1990 års budgetproposition var att en kraftigt ökad måltillströmning ledde
till allt längre handläggningstider i försäkringsrätterna samtidigt som dessa
domstolar hade svårigheter att möta det ökande målantalet genom nyan-
ställningar av jurister.
38
Försäkringsrätternas situation är minst lika besvärlig i dag. Klyftan Prop. 1990/91:80
mellan antalet mål som kommer in och antalet mål som försäkringsrätterna
förmår avgöra växer. Balansen av oavgjorda mål har under år 1990 ökat
från ca 10 800 till 13 200 mål. Mot denna bakgrund är det än mer
angeläget med en reform som redan på kort sikt minskar balanserna och
som erbjuder ett också på längre sikt hållbart system för rättskipningen
i socialförsäkringsmål.
Efter det att budgetpropositionen lades fram och riksdagen fattade sitt
principbeslut har det tillkommit ytterligare en del omständigheter som
enligt min mening gör det befogat att på nytt pröva hur dessa syften bäst
uppnås.
Om försäkringsrätterna slås samman med kammarrätterna enligt
domstolsverkets förslag, skulle det föranleda kostnader i storleksordningen
20 milj. kr. Visserligen är en del av dessa kostnader av engångskaraktär,
och det finns remissinstanser som har satt beloppet i fråga. Men det är
enligt min mening uppenbart att en integrering på kammarrättsnivå drar
med sig betydande kostnader. Härtill kommer att domstolsverkets förslag
att återinföra de regler om omprövning av socialförsäkringsnämndemas
beslut som slopades för några år sedan skulle medföra ökade kostnader
och arbete för försäkringskassorna i ett stort antal ärenden, samtidigt som
endast ett mindre antal mål skulle falla bort genom omprövningen.
Dessa kostnadsaspekter skall ses mot bakgrund av att utgångspunkten
för principbeslutet var att reformen skulle vara kostnadsneutral. Jag ser
det i rådande statsfinansiella läge inte som försvarligt att genomföra en
reform som medför kostnadsökningar i den storleksordning som det här
rör sig om. Jag väger i den bedömningen in att en integrering på kammar-
rättsnivå med hänsyn till det nuvarande balansläget inte skulle medföra
någon egentlig lösning av det som är det stora problemet för
försäkringsrätterna, nämligen att hinna avgöra alla de inkommande målen
inom rimlig tid. Och det har också sin betydelse att det enligt riksdagens
principbeslut ändå efter en tid skulle kunna bli aktuellt att föra över
domstolsprövningen i första instans på socialförsäkringsområdet till läns-
rätterna.
Mot en ordning med kammarrätterna som första domstolsinstans för
socialförsäkringsmål talar vidare starka domstolsstrukturella skäl. En redan
- i förhållande till länsrätterna - stor kammarrättsorganisation skulle bli
ännu större. Detta framstår som betänkligt inte bara mot bakgrund av det
förändrings- och utvecklingsarbete som pågår när det gäller bl.a. det
materiella innehållet i socialförsäkringsreglema. Att slå samman försäk-
ringsrätterna med kammarrätterna på det sätt som angavs i principbeslutet
skulle enligt promemorian innebära att ännu fler mål än för närvarande
skulle prövas av kammarrätterna som första domstolsinstans och att antalet
domare (föredragandepersonal oräknad) i kammarrätterna skulle bli ungefär
dubbelt så stort som i länsrätterna. Mot denna slutsats har ingen
invändning gjorts under promemorians remissbehandling. En sådan
koncentration av dömande verksamhet och resurser till kammarrätterna -
39
som skall vara en överprövningsinstans - rimmar enligt min mening illa Prop. 1990/91:80
med den övergripande målsättningen att tyngdpunkten i dömandet bör
ligga så långt ned i en domstolshierarki som möjligt. Denna målsättning
har också kommit till direkt uttryck i domstolsutredningens direktiv.
Jag kan också i likhet med de allra flesta remissinstanserna instämma
i promemorians bedömning att möjligheterna till en snabb handläggning
ökar om länsrätterna och inte kammarrätterna är första domstolsinstans,
åtminstone om socialförsäkringsmålen prövas i den sammansättning som
gäller för andra mål i länsrätterna. I kammarrätterna skulle socialförsäk-
ringsmålen i större utsträckning riskera att få stå tillbaka för olika för-
tursmål. Också de praktiska förutsättningarna för muntlig handläggning
torde vara större i de 24 geografiskt väl spridda länsrätterna än i de fyra
kammarrätterna. Med en handläggning av socialförsäkringsmålen i läns-
rätterna som första instans förs dömandet och domstolarna närmare dem
som berörs av verksamheten, något som av riksdagen har ansetts vara av
särskild betydelse inte bara när det gäller domstolarna i allmänhet utan
också när det gäller socialförsäkringsadministrationen (se t.ex.
1989/90: SfU 13 s. 6).
Om försäkringsrätterna slås samman med enbart kammarrätterna, skulle
det också försvåra genomförandet inom de allmänna förvaltningsdom-
stolarna av den nya, snabbare och sammanhållna domarutbildningen. En
sådan sammanslagning medför att det uppkommer en obalans mellan
antalet fiskaler i kammarrätterna och antalet platser för underrättstjänstgö-
ring i länsrätterna. Detta vore enligt min mening ytterst olyckligt, eftersom
det då i praktiken skulle bli omöjligt att leva upp till den reformerade
domarbanans riktlinjer i fråga om tidsperioder för domarutbildningens
olika moment.
Jag nämnde nyss att det för valet av lösning är viktigt att också väga
in det utvecklings- och förändringsarbete som pågår beträffande de
materiella reglerna på socialförsäkringsområdet. Jag skall här lämna en
kort redogörelse för detta.
Riksdagens revisorer lade i början av år 1990 fram ett förslag angående
arbetsskadeförsäkringen (förs. 1989/90:8). Sammanfattningsvis fann
revisorerna - enhälligt - att arbetsskadeförsäkringen inte fungerar väl.
Beträffande tilllämpningen ifrågasatte revisorerna om det över huvud taget
är möjligt att tillämpa lagen om arbetsskadeförsäkring på ett från
rättvisesynpunkt acceptabelt sätt. Vidare uttryckte revisorerna allvarliga
farhågor för att försäkringen är ett betydande rehabiliteringshinder. Enligt
revisorerna syntes försäkringens betydelse för det förebyggande
arbetarskyddet vara begränsad. Slutligen konstaterade revisorerna att
arbetsskadeförsäkringen till stor del finansieras över statsbudgeten, vilket
aldrig har varit avsikten.
Mot denna bakgrund ansåg revisorerna att statsmakterna nu på allvar
måste börja diskutera huruvida det är möjligt att upprätthålla en lagfäst
princip om att skador orsakade av faktorer i arbetslivet skall kompenseras
högre än skador och sjukdomar som har uppstått i annat sammanhang.
40
Revisorerna föreslog att de överväganden och förslag som revisorerna Prop. 1990/91:80
hade redovisat skulle samordnas med andra, närliggande förslag - bl.a.
från rehabiliteringsberedningen och arbetsmiljökommissionen - och hand-
läggas skyndsamt inom regeringskansliet.
Revisorernas förslag bereddes i riksdagen av socialförsäkringsutskottet.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (1989/90:SfU15, rskr. 203)
uttalade utskottet bl .a. (s. 11) att utskottet ansåg att principen borde
bibehållas att en skada som beror på arbetet, i vart fall efter det akuta
sjukdomsstadiet, genom försäkringsskydd skall ersättas med högre belopp
än annan skada. Vidare anförde utskottet att regeringen inom den närmaste
tiden i skilda sammanhang skulle få ta ställning till frågor som har
samband med arbetsskadeförsäkringen, och att det material som riksdagens
revisorer tagit fram och de idéer och uppslag som förts fram i revi-
sorernas förslag därvid borde vara av intresse. Utskottet föreslog därför
att revisorernas förslag skulle överlämnas till regeringen.
Våren 1990 behandlade riksdagen också ett annat förslag på socialförsäk-
ringsområdet som är av intresse i detta sammanhang (prop. 1989/90:62,
SfU12). Det grundade sig på rehabiliteringsberedningens arbete och
innehöll bl.a. förslag om insatser för en aktivare rehabilitering i syfte att
förkorta de försäkrades sjukskrivningstider och underlätta återgång i arbete
m.m. Förslaget innebär ett första steg mot en effektivare rehabilitering.
Avsikten är att regeringen vid ett senare tillfälle skall återkomma med
mera omfattande och genomgripande förslag. Förslag om en förbättrad
rehabilitering kommer att föreläggas riksdagen under våren 1991 (prop.
1990/91:100 bil. 7, s. 26).
I regeringens förslag om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. (prop.
1989/90:114) som riksdagen behandlade i slutet av förra riksmötet angavs
att regeringen ser över systemet för sjukförsäkring, arbetsskadeförsäk-
ring och förtidspensionering. Syftet med arbetet är att genom en bättre
utformning av och samordning mellan dessa system och andra delar av
välfärdssystemet åstadkomma en större flexibilitet och en aktivare
rehabilitering. Härigenom kan långa sjukskrivningar och förtids-
pensioneringar kortas ned och undvikas. Riksdagen har nyligen beslutat
vissa ändringar i sjukförsäkringssystemet som innebär bl.a. att
kompensationsgraden förförlorad inkomst sänks (prop. 1990/91:59, SfU 9,
rskr. 104). Enligt riksdagsbeslutet bör regeringen återkomma till riksdagen
med ett förslag om införande av en arbetsgivarperiod på 14 dagar. Ett
sådant förslag bereds för närvarande i regeringskansliet.
Här kan vidare nämnas det betänkande som avgavs förra året om en
översyn av 1986 årsföretagshälsovårdsreform (Ds 1990:42) och det arbete
som för närvarande pågår inom arbetarskyddsstyrelsen med en översyn
av tillsynsorganisationen. Arbetarskyddsstyrelsens arbete syftar till att
koncentrera yrkesinspektionens arbete till de arbetsställen som har många
arbetsskador eller av andra skäl bedöms ha en dålig arbetsmiljö. Också
arbetsmiljökommissionen har i sitt betänkande (SOU 1990:49) Arbete och
hälsa berört arbetsskadeförsäkringens effekter i olika hänseenden.
41
Regeringen avser att inom kort förelägga riksdagen ett förslag med Prop. 1990/91:80
utgångspunkt i bl.a. arbetsmiljökommissionens betänkande (prop.
1990/91:100 bil. 12, s. 34).
Avslutningsvis vill jag i den här delen också erinra om regeringens
skrivelse hösten 1990 om åtgärder för att stabilisera ekonomin och
begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna (skr. 1990/91:50). I skrivel-
sen nämns åtgärder som kan komma att ha direkt betydelse för socialför-
säkringsrättskipningen. Bl.a. avser regeringen att lägga fram förslag om
en mera fullständig samordning mellan sjukpenning enligt lagen om allmän
försäkring och sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen. Förslag med
den inriktningen kommer att föreläggas riksdagen under våren 1991 (prop.
1990/91:100 bil. 7, s. 28).
Av vad som nu har redovisats framgår att det materiella regelsystemet
på socialförsäkringsområdet och vissa angränsande områden har varit och
är föremål för överväganden som kan få betydande återverkningar också
för den dömande verksamheten i socialförsäkringsmål. Alldeles oavsett
om detta leder till ökad eller minskad belastning för domstolarna, talar
erfarenheten för att sådana förändringar är lättare att bemästra om
verksamheten inte är koncentrerad till några enstaka verksamhetsställen.
Också när det gäller socialförsäkringens administration har en del föränd-
ringar föreslagits under senare tid. Sålunda pågår för närvarande inom
de allmänna försäkringskassorna ett utvecklingsarbete där målet är att i
princip all individinriktad handläggning av försäkringsärenden vid de 26
centralkontoren skall föras ned till de ca 420 lokalkontoren. Denna
decentralisering skall i huvudsak vara genomförd under budgetåret
1991/92.
Jag anser mot bakgrund av det anförda att det finns anledning att
överväga om den ordning för att samordna försäkringsrätterna med de
allmänna förvaltningsdomstolarna som lagts fast i principbeslutet är den
från alla synpunkter lämpligaste. Att integrera försäkringsrätterna med
kammarrätterna på det sätt som där anges kan innebära att man bygger
upp och binder sig för en organisation för socialförsäkringsdömandet som
inte är anpassad till de förändringar i socialförsäkringssystemet som kan
bli följden av de överväganden som för närvarande görs. En integrering
av socialförsäkringsdömandet med länsrätterna som första och kammar-
rätterna som andra domstolsinstans skulle innebära en större flexibilitet
i organisationen och ge möjligheter att anpassa denna till de förändringar
som kan komma att ske.
Jag kan därför instämma i promemorians slutsats att betydande fördelar
kan uppnås, om beslut i socialförsäkringsärenden överprövas i länsrätt
i stället för i kammarrätt som första domstol. En sådan ordning bör
emellertid enbart komma i fråga beträffande de mål som vid ikraft-
trädandet av den nya instansordningen ännu inte är inne i försäkrings-
rätterna. Det bör alltså inte komma i fråga att mål som redan är anhäng-
iga i försäkringsrätterna förs över till prövning av länsrätt.
42
Vad bör då ske med de stora balanserna av oavgjorda mål som finns Prop. 1990/91:80
i försäkringsrätterna vid ikraftträdandet? Alternativen är att de oavgjorda
målen förs över till kammarrätterna eller att de avgörs av försäkrings-
rätterna själva. I promemorian föreslås att man under en övergångstid
utnyttjar den befintliga försäkringsrättsorganisationen för att nedbringa
målbalansema samtidigt som försäkringsrätterna i administrativt hänse-
ende samordnas med kammarrätterna. Därigenom skulle nämligen med
så gott som omedelbar verkan kunna uppnås de fördelar från personalför-
sörjningssynpunkt som en samordning av de båda domstolsorganisationer-
na borde innebära.
Under remissbehandlingen har de allra flesta anslutit sig till
promemorians förslag till övergångslösning. Också jag förordar den
lösningen. Enligt min mening borgar den bäst för ett säkert genomförande
av den nya ordningen, där avarbetningen av balanser och en successiv
uppbyggnad av länsrätterna och kammarrätterna organisatoriskt och kompe-
tensmässigt går hand i hand. Denna lösning ger även möjligheter för
personalen inom de bägge domstolsorganisationema att genom utbytes-
tjänstgöring och utbildning bredda kunskaperna om olika måltyper som
kommer att handläggas av de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Med den lösning som jag förordar saknas, som jag återkommer till längre
fram (avsnitt 2.2.3), skäl att nu på nytt ändra de regler som sedan några
år gäller för omprövning av försäkringskassornas beslut. Jag vill erinra
om att en översyn av reglerna om omprövning i förvaltningslagen och
andra författningar omfattas av domstolsutredningens direktiv och att
domstolsutredningens uppdrag skall vara slutfört redan vid utgången av
år 1991.
2.1.2 Närmare om den organisatoriska och lagtekniska lösningen
Mitt förslag: Socialförsäkringsmål som överklagas från allmän
försäkringskassa skall handläggas av länsrätt. Samtliga länsrätter blir
behöriga att döma i sådana mål. Länsrätten i Stockholms län skall
härutöver pröva yrkesskademål m.m. som överklagas från riksförsäk-
ringsverket. Kammarrätternas domkretsar för socialförsäkringsmål blir
desamma som de som gäller för andra mål. Kammarrättens i Göteborg
och kammarrättens i Jönköping domkretsar justeras. Inga ändringar görs
i länsrätternas domkretsar och lokalisering eller beträffande försäkrings-
överdomstolens ställning.
Förslaget i promemorian: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har invänt att instanskedjan
enligt den föreslagna ordningen blir för lång. De har därför förordat att
försäkringsöverdomstolen görs till en renodlad prejudikatinstans. Från
några remissinstanser ifrågasätts också länsrätternas kompetens att i sin
43
nuvarande normal sammansättning pröva socialförsäkringsmålen. Riks-
revisionsverket har uttalat farhågor för att en ökad splittring av praxis
kan bli följden av att samtliga länsrätter får döma i socialförsäkringsmål.
Försäkringsrätten för Mellansverige har föreslagit att länsrätten i
Stockholms län delas upp så att en domstol kan förläggas till Haninge.
Länsrätten har bestämt avrått från en uppdelning.
Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare sagt att man uppnår betydande
fördelar, om länsrätt blir första domstolsinstans för socialförsäkringsrätt-
skipningen. Som jag i det följande kommer att utveckla närmare (avsnitt
2.2.1) bör länsrätten döma i socialförsäkringsmål i sin normala
sammansättning. Det finns då inga bärande skäl att koncentrera länsrätts-
prövningen i dessa mål till vissa domstolar, särskilt om kvaliteten i rätt-
skipningen redan från början kan hållas på en hög nivå genom lämpliga
övergångsarrangemang. Genom att sprida målen åstadkommer man i stället
en flexibel organisation med större närhet till den rättssökande
allmänheten. Sprids målen till samtliga länsrätter, blir dessutom förutsätt-
ningarna bättre för korta handläggningstider.
Överprövning av beslut som fattats av riksförsäkringsverket, framför
allt enligt den numera upphävda lagen (1954:243) om yrkesskadeför-
säkring, ankommer för närvarande enbart på försäkringsrätten för
Mellansverige. Det framstår därför som naturligt att även i fortsättningen
koncentrera dessa mål till en domstol. Då ligger, som anförs i
promemorian, länsrätten i Stockholms län närmast till hands.
Enligt riksdagens principbeslut skulle försäkringsrätterna i ett första
skede integreras med den för varje försäkringsrätt närmast belägna
kammarrätten. Detta skulle ha inneburit att socialförsäkringsmål inte
tillförts kammarrätten i Göteborg. Med den nu föreslagna lösningen är
det enligt promemorian och en på denna punkt enstämmig remissopinion
naturligt att kammarrätternas domkretsar för socialförsäkringsmålen blir
identiska med dem för andra mål. Jag instämmer i detta.
Enligt promemorian motiverar emellertid personalsociala hänsyn en
generell justering av domkretsindelningen på en punkt, nämligen
beträffande Skaraborgs län. I promemorian föreslås att denna del av
domkretsen för kammarrätten i Göteborg förs över till kammarrätten i
Jönköping. Jag delar uppfattningen att en sådan förstärkning av mål-
underlaget för kammarrätten i Jönköping bör ske i samband med att försäk-
ringsrätterna avvecklas. Regleringen kan ske i förordningsform.
Jag vill även nämna att det är lämpligt att delar av kammarrättens i
Sundsvall verksamhet förläggs till Umeå. En lämplig uppdelning torde
vara att alla mål från Västerbottens och Norrbottens län handläggs i Umeå
och att målen från kammarrättens övriga län handläggs i Sundsvall. Inte
heller detta är en fråga som behöver regleras i lag (jfr 27 § lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar). Jag återkommer till denna fråga längre
fram (avsnitt 2.3.4).
Det finns som bekant en länsrätt för varje län. I samband med att
länsdomstolama år 1979 frigjordes från länsstyrelserna övervägdes frågan
Prop. 1990/91:80
44
om länsrätternas domkretsar och lokalisering (prop. 1977/78:170 s.18 ff). Prop. 1990/91:80
Några överväganden om att dela upp ett län på flera länsrätter gjordes
inte. Däremot diskuterades om de minsta länen gav ett tillräckligt stort
målunderlag för att länsrätterna skulle kunna bli bärkraftiga enheter.
Avgörande för domkrets- och lokaliseringsfrågan ansågs emellertid vara
domstolens anknytning till länet och residensstaden samt önskemålet om
en för hela landet likformig organisation.
Försäkringsrätten för Mellansverige har vid remissbehandlingen anfört
bl.a. att arbetsunderlaget för länsrätten i Stockholms län efter reformen
blir så stort att länsrätten bör delas upp i två domstolar. Den ena skulle
ligga kvar i länsrättens lokaler på Södermalm i Stockholm, medan den
andra skulle förläggas till försäkringsrättens lokaler i Haninge.
Frågan om domkretsindelning och lokalisering av domstolar bör prövas
med utgångspunkt i vad som är rationellt för verksamheten och den
allmänhet som domstolarna skall betjäna. Länsrätten i Stockholms län har
i dag ca 190 anställda. Genom denna reform och den i prop. 1990/91:58
föreslagna psykiatrimålsreformen ökar antalet med ungefär 30 personer.
Inte heller efter dessa reformer kommer länsrättens storlek i sig att utgöra
ett skäl för att dela domstolen. En myndighet av en sådan storlek har
tvärtom, rätt organiserad och ledd, vissa fördelar genom minskad sårbar-
het, ökad flexibilitet och möjligheter till specialisering. Länsrätten i
Stockholms län är en effektiv och välorganiserad domstol med ändamålsen-
liga och ur allmänhetens synvinkel välbelägna lokaler. Lokalerna kommer
att rymma även den personal som tillkommer med anledning av
reformerna. En delning av domstolen skulle medföra ökade lokalkostnader
och administrativa kostnader för domstolsväsendet, och för parterna skulle
en delning medföra ökade kostnader och tidsutdräkt. Även kostnadsskäl
talar således mot att splittra domstolen. I samma riktning talar den
osäkerhet som råder beträffande länsrätternas framtida arbetsunderlag.
Härtill kommer att en delning skulle medföra stora påfrestningar i en tid
då all kraft behövs till att säkerställa reformernas genomförande. En
uppdelning av länsrätten i Stockholms län bör alltså enligt min mening
inte komma i fråga. I och för sig beaktansvärda regionalpolitiska hänsyn
måste tillgodoses på annat sätt.
I principbeslutet angavs beträffande försäkringsöverdomstolen att det
först efter en utvärdering av integreringen fanns skäl att överväga frågorna
om domstolens ställning. Den reform jag nu förordar kan antas komma
att på sikt högst väsentligt påverka måltillflödet till domstolen. Det finns
emellertid inte heller med den lösningen anledning att frångå vad som
angavs i principbeslutet, dvs. att en utvärdering bör ske innan man
överväger vilken ställning försäkringsöverdomstolen skall ha i framtiden.
Sammanfattningsvis innebär således mitt förslag att länsrätt blir första,
kammarrätt andra och försäkringsöverdomstolen sista domstolsinstans i
sådana mål som överklagas enligt 20 kap. 11 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring eller något lagrum som hänvisar till den paragrafen.
Försäkringsdomstolamas organisation och verksamhet regleras i lagen
45
(1978:28) om försäkringsdomstolar. Motsvarande bestämmelser finns för Prop. 1990/91:80
de allmänna förvaltningsdomstolarna i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar. Reformen medför ändringar i dessa lagar. Först
och främst måste bestämmelserna om försäkringsrätt i lagen om
försäkringsdomstolar upphävas och erforderliga övergångsregler utfärdas.
Lagen om försäkringsdomstolar kommer då, efter vissa justeringar av de
i dag gällande gemensamma bestämmelserna, att handla enbart om för-
säkringsöverdomstolen och bör ges ett annat namn. I lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar erfordras vissa tillägg för att klargöra instans-
ordningen mellan domstolarna samt kompetensfördelningen mellan rege-
ringsrätten och försäkringsöverdomstolen. Liknande följdändringar måste
göras också i förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Med hänsyn till mål utvecklingen i försäkringsrätterna och till domstolar-
nas personal är det av stor vikt att den nya instansordningen genomförs
vid den i principbeslutet fastställda tidpunkten, nämligen den 1 juli 1991.
Som jag tidigare nämnt bör mål som vid ikraftträdandet redan finns i
försäkringsrätt handläggas enligt de äldre bestämmelserna. En sådan
ordning kan under en övergångsperiod medföra att en klagande inte med
säkerhet vet om ärendet kommer att överprövas av försäkringsrätt eller
länsrätt. Ett lämpligt förfarande kan därför övergångsvis vara att den
domstol som har mottagit målet underrättar klaganden om var målet
handläggs. Detta kan regleras i förordningsform.
2.1.3 Över gångslösningen
Mitt förslag: De tre försäkringsrätterna samordnas administrativt med
kammarrätterna i Stockholm, Sundsvall och Jönköping under en över-
gångstid på sannolikt ett år.
Förslaget i promemorian: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Försäkringsrätten för Mellansverige, försäkrings-
rätten för Södra Sverige och Sveriges domareförbund menar att
försäkringsrätterna bör upphöra redan i samband med att den nya
instansordningen träder i kraft. Kammarrätten i Stockholm ansluter sig
till denna ståndpunkt, om försäkringsrätternas balanser anses kunna föras
över till länsrätt, övriga remissinstanser har ställt sig positiva till förslaget
till övergångslösning eller lämnat det utan erinran. Försäkringsrätten för
Norra Sverige har särskilt påpekat vikten av utbytestjänstgöring mellan
domstolarna.
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare framhållit borde ett av syftena
med reformen - en bättre rekrytering - kunna uppnås redan under den över-
gångsperiod som behövs för att nedbringa försäkringsrätternas balanser.
Detta kan ske genom en administrativ samordning mellan försäkringsrät-
46
tema och kammarrätterna. En sådan övergångsvis gällande samordning
bör begränsas till den för varje försäkringsrätt närmast belägna kammar-
rätten.
Det av vissa remissinstanser framförda förslaget att fördela försäk-
ringsrätternas inneliggande mål på länsrätterna eller kammarrätterna kan
vid första påseende verka tilltalande. Som jag ser det väger emellertid
fördelarna med en sådan ordning inte upp de betydande nackdelar som
den är förenad med. Promemorians förslag till övergångslösning, som
vunnit anslutning från de flesta remissinstanserna, är enligt min mening
bättre ägnat att främja ett smidigt och säkert genomförande av reformen.
Förslaget möjliggör en successiv uppbyggnad av länsrätternas och
kammarrätternas organisation och kompetens för de nya målen, samtidigt
som försäkringsrätternas återstående resurser kan inriktas på att nedbringa
antalet oavgjorda, äldre mål. Jag förordar alltså promemorians övergångs-
lösning.
På en punkt finns det emellertid anledning att modifiera den i prome-
morian förordade lösningen. Det gäller frågan om vid vilken tidpunkt den
nya instansordningen skall börja tillämpas. För att balansökningen vid
försäkringsrätterna skall brytas så snart som möjligt bör enligt min mening
den nya ordningen börja tillämpas omedelbart vid ikraftträdandet och också
på mål där försäkringskassans beslut fattats dessförinnan men där målet
inte kommit in till försäkringsrätten före ikraftträdandet. Genom att
måltillflödet till försäkringsrätterna härigenom stryps redan den 1 juli 1991
minskar i ganska väsentlig mån antalet mål som försäkringsrätterna har
att handlägga under övergångstiden jämfört med promemorieförslaget.
Att bara tre av kammarrätterna direkt berörs av övergångslösningen bör
självfallet inte hindra kammarrätten i Göteborg från att aktivt medverka
till utbytestjänstgöring och annat samarbete som bidrar till en successiv
och ömsesidig kompetensuppbyggnad. Över huvud taget är det angeläget
att det snabbt - redan före den 1 juli 1991 - inleds en utbytestjänstgöring
på så många håll som möjligt.
Den organisatoriska lösning som under övergångstiden skall gälla för
samordningen mellan försäkringsrätterna och kammarrätterna kan sägas
ha en förebild i förhållandet mellan tingsrätt och fastighetsdomstol på den
allmänna domstolssidan. Det innebär att kammarrätterna i Stockholm,
Sundsvall och Jönköping får ett administrativt ansvar för försäkrings-
rätterna som kvarstår som särskilda domstolar, var och en med sin
domkrets och med de regler för domförhet m.m. som framgår av lagen
om försäkringsdomstolar. Lagtekniskt sker detta genom att vissa över-
gångsbestämmelser får ansluta till den lagen.
Mitt förslag förutsätter alltså att de samordnade domstolarna administra-
tivt kommer att utgöra en enhet. De domare, fiskaler, föredragande och
aspiranter som finns i domstolarna då reformen genomförs behåller dock
tills vidare sin hemvist inom resp, organisation. Under övergångstiden
förblir försäkringsrättsrådet domare i försäkringsrätten, kammarrättsrådet
förblir domare i kammarrätten etc. Jag vill emellertid understryka att det
Prop. 1990/91:80
47
samtidigt blir en utomordentligt angelägen uppgift för den administrativa
ledningen - i första hand kammarrättspresidenten och chefen för försäk-
ringsrätten - att verka för att de samlade personalresurserna utnyttjas på
bästa sätt i hela organisationen. Det är sålunda enligt min mening av stor
vikt att de äldre socialförsäkringsmålen som ligger kvar i försäkrings-
rätterna prioriteras under övergångstiden. Det är också en betydelsefull
uppgift att verka för att främst juristpersonalen på ömse håll frivilligt
skaffar sig erfarenhet av de olika måltypema.
Det är naturligt att kammarrättspresidenten - bl.a. med hänsyn till sitt
ansvar för domarförsörjningen i länsrätterna - är den som blir chef för
hela verksamheten. Men självfallet måste han verka i nära samarbete med
försäkringsrättens chef.
Systemet med en tillfällig administrativ samordning kan enbart behållas
en kortare tid. Såvitt jag nu kan bedöma bör övergångstiden, liksom
försäkringsrätterna, upphöra den 1 juli 1992. Regeringen bör emellertid
inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om tidpunkten.
Prop. 1990/91:80
2.2.1 Domförhet
Mitt förslag: Länsrätt skall i socialförsäkringsmål vara domför med
en yrkesdomare och tre nämndemän. Kammarrätt skall i dessa mål
ha sammansättningen tre yrkesdomare och två nämndemän.
Förslaget i promemorian: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Försäkringskasseförbundet har framfört kritik mot
en domförhetsregel för länsrätt med endast en yrkesdomare och
nämndemän. Enligt kammarrätten i Sundsvall saknas det skäl för att
nämndemän skall ingå i kammarrätt. Övriga remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller inte kommenterat det särskilt.
Skälen för mitt förslag: Försäkringsrätt är domför med tre ledamöter
som är försäkringsrättsråd eller försäkringsrättsassessorer. Härutöver skall
två nämndemän ingå i rätten vid prövning av besvär över beslut som i
allmän försäkringskassa har avgjorts av socialförsäkringsnämnd och beslut
enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd eller motsvarande äldre bestämmelser.
Domförhetsreglema i försäkringsrätterna har bestämts utifrån bl.a.
förutsättningen att dessa domstolar utgör den enda domstolsinstansen före
försäkringsöverdomstolen. Med den av mig förordade instansordningen
är det naturligt att låta de domförhetsregler som för närvarande gäller för
48
länsrätt och som innebär att länsrätten normalt dömer med en lagfaren Prop. 1990/91:80
domare och tre nämndemän bli utgångspunkten för övervägandena i
domförhetsfrågan. Med den sammansättningen kan målavverkningen per
juristdomare öka, samtidigt som lekmannainflytandet förstärks.
Mot en domförhet med endast en yrkesdomare jämte nämndemän har
under remissbehandlingen anförts att socialförsäkringsmålen i många fall
innehåller svåra bedömnings- och skälighetsfrågor. Länsrätterna hand-
lägger emellertid redan nu mål, även exempelvis de mest komplicerade
skattemål och mål enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga, med en yrkesdomare och nämndemän. I tingsrätt handläggs
de allra flesta målen av en yrkesdomare ensam eller med nämndemän.
En sammansättning med en yrkesdomare och tre nämndemän är därför
enligt min uppfattning fullt godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt, särskilt
då ytterligare en domstolsinstans, kammarrätten, tillkommer före försäk-
ringsöverdomstolen.
Nämndemannamedverkan är värdefull i socialförsäkringsmålen. Särskilt
med tanke på att icke lagfarna ledamöter skall delta såväl i länsrätt som
i försäkringsöverdomstolen saknas det enligt min mening skäl att för
kammarrätten nu överväga annan sammansättning vid avgörande av
socialförsäkringsmål än den som normalt används för försäkringsrätt
enligt nuvarande ordning, dvs. tre yrkesdomare och två nämndemän. Jag
är medveten om att detta innebär en viss utvidgning av lekmanna-
medverkan på denna nivå.
För närvarande får en försäkringsrättsdomare ensam pröva vissa mål
där värdet av en förmån understiger 2 500 kr. Utrymmet för ensamdomar -
handläggning är dock i praktiken begränsat; det avgörs bara ca 200 sådana
mål om året. Jag finner i vart fall i ett inledningsskede inte skäl att
överföra ensamdomarregeln till lagen om allmänna förvaltningsdomstolar
såvitt avser länsrättsprövningen. Att det kommer att finnas ett visst,
begränsat utrymme för handläggning med ensamdomare i länsrätt följer
av 18 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
2.2.2 Nämndemän
Mitt förslag: Sådana uppdrag att vara nämndeman i försäkringsrätt
som inte löpt ut när reformen träder i kraft skall gälla som uppdrag
att vara nämndeman antingen i länsrätt eller kammarrätt. Samtidigt
skall uppdraget i försäkringsrätt kvarstå.
Förslaget i promemorian: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Nämndemän medverkar i rättskipningen i såväl
försäkringsrätt som länsrätt och kammarrätt. Antalet nämndemän i försäk-
49
4 Riksdagen 1990191. Sami. 1. Nr 80
ringsrättema är 142. I länsrätterna finns 978 nämndemän och i kammar- Prop. 1990/91:80
rätterna 150. Den genomsnittliga tjänstgöringsfrekvensen för nämndemän
i försäkringsrätt och länsrätt är nio dagar och i kammarrätt fem dagar om
året.
Sättet att välja nämndemän är lika för försäkringsrätt, länsrätt och
kammarrätt. Jag ser ingen anledning att ändra de bestämmelser som
reglerar detta. Samtidigt är det emellertid angeläget att vid en integration
bevara den erfarenhet och kompetens som nämndemännen i försäkrings-
rätterna har. Detta bör underlättas genom en smidig övergångsordning
av innebörd att ett uppdrag att vara nämndeman i försäkringsrätt som inte
har löpt ut när reformen träder i kraft den 1 juli 1991 gäller som uppdrag
att vara nämndeman i antingen länsrätt eller kammarrätt. Samtidigt bör
uppdraget i försäkringsrätt kvarstå under återstoden av mandatperioden.
En bestämmelse härom kan intas i en övergångsbestämmelse till de
ändringar som föreslås i lagen om försäkringsdomstolar.
Den föreslagna ordningen innebär på sikt att nämndemännen från
försäkringsrätterna tjänstgör inom länsrättens resp, kammarrättens hela
målområde. Det kan emellertid vara lämpligt att i ett inledningsskede före-
trädesvis utnyttja nämndemännen med försäkringsrättsbakgrund i social-
försäkringsmålen i länsrätt och kammarrätt.
De i lagen om försäkringsdomstolar angivna begränsningarna i behörighe-
ten att vara nämndeman i försäkringsrätt bör föras över till lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar.
Det bör ankomma på resp, kammarrätt att för återstående mandatperiod
fördela försäkringsrättsnämndemännen inom sin domkrets mellan läns-
rätterna och kammarrätten.
2.2.3 Omprövning
Min bedömning: Inga ändringar görs nu i fråga om reglerna för
omprövning i socialförsäkringsmål.
Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.
Remissinstanserna: Olika åsikter har framförts beträffande ompröv-
ning av beslut i försäkringskassa. LO och TCO har pekat på att
omprövning förlänger handläggningstiden för mål där beslutet inte ändras.
Försäkringskasseförbundet har instämt i den bedömning som gjorts i
promemorian. Riksförsäkringsverket har föreslagit att också andra
omprövningsregler på socialförsäkringsområdet avskaffas. Försäkringsöver-
domstolen, kammarrätten i Sundsvall samt flera länsrätter har däremot
förordat att omprövningsförfarandet utvidgas.
Skälen för min bedömning: Domstolsverket och riksförsäkringsverket
fick i oktober 1989 ett regeringsuppdrag att utvärdera de från och med
50
år 1988 gällande reglerna för omprövning och överklagande av de Prop. 1990/91:80
allmänna försäkringskassornas beslut. Uppdraget har redovisats i rapporten
Kortare handläggningstider vid bl.a. omprövning och överklagande inom
socialförsäkringen (DV Rapport 1990:l;RFV anser 1990:1). I rapporten
har domstolsverket bl.a. föreslagit att beslut av socialförsäkringsnämnd,
som överklagas av den försäkrade, skall omprövas av nämnden innan saken
går vidare till försäkringsrätt. Riksförsäkringsverket har inte anslutit sig
till domstolsverkets förslag.
Domstolsverkets förslag om att återinföra omprövning av socialförsäk-
ringsnämnds beslut har lämnats mot bakgrund av den målökning som
uppstod i försäkringsrätterna då omprövningen slopades. Förslaget har
vidare sin utgångspunkt i den nuvarande instansordningen. Den av mig
förordade reformen kommer att innebära att en försäkringskassas beslut
kan komma att överprövas av tre domstolsinstanser. Jag anser att det mot
denna bakgrund saknas skäl att nu ändra omprövningsreglerna. Jag vill
emellertid erinra om att domstolsutredningen vid sin översyn av för-
valtningsprocesslagen också kommer att uppmärksamma omprövnings-
reglerna i bl.a. förvaltningslagen.
2.2.4 Riksförsäkringsverkets roll
Min bedömning: Inga nya regler föreslås i fråga om parts ställningen
i socialförsäkringsmål.
Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.
Remissinstanserna: Riksrevisionsverket, försäkringsrätten för Mellan-
sverige, försäkringsrätten för Södra Sverige och flera länsrätter har pekat
på fördelarna med tvåpartsprocess. Försäkringskasseförbundet anser att
försäkringskassorna bör få ställning av part, om promemorieförslaget
genomförs. Flera remissinstanser har betonat vikten av att riksförsäk-
ringsverket efter reformen noga följer domstolarnas praxis. Riksförsäk-
ringsverket menar däremot att reformen inte medför någon större
förändring för verkets möjligheter att följa praxis. Verket avvisar tanken
på att försäkringskassorna görs till part.
Skälen för min bedömning: Enligt 20 kap. 12 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring har riksförsäkringsverket att verka för att
bestämmelserna om den allmänna försäkringen tillämpas likformigt och
rättvist. Verket får, även till förmån för enskild part, bl.a. överklaga
försäkringsrätts och allmän försäkringskassas beslut. I mål där en enskild
part hos försäkringsrätten överklagar en allmän försäkringskassas beslut
bestämmer riksförsäkringsverket om verket skall vara part i målet. Även
om riksförsäkringsverket beslutat att inte vara part, får försäkringsrätten
förelägga verket att svara i målet, om det finns särskilda skäl. Om en
51
enskild part överklagar försäkringsrättens beslut, är verket alltid motpart. Prop. 1990/91:80
Ett viktigt inslag i domstolsutredningens översyn av förvaltningsprocess-
lagen rör frågan om systemet med tvåpartsprocess bör utvidgas. Som jag
tidigare nämnt kommer utredningen att redovisa sitt uppdrag före utgången
av år 1991. Någon särlösning för socialförsäkringsmålen bör enligt min
mening inte tas fram nu.
Till skillnad från riksförsäkringsverket tror jag att den föreslagna
reformen, särskilt inledningsvis, kan försvåra för riksförsäkringsverket
att aktivt bevaka domstolarnas praxis. Ett alternativ som framförs i
promemorian och som enligt min mening kan vara värt att överväga är
att försäkringskassorna i större utsträckning än nu biträder riksförsäk-
ringsverket på denna punkt. Det finns därutöver skäl att med
uppmärksamhet följa reformens inverkan på hur riksförsäkringsverket
genom sin ombudsavdelning förmår fullgöra sin betydelsefulla uppgift
att medverka till en likformig och rättvis rättstillämpning inom
socialförsäkringsområdet.
2.3.1 Avverkningstakt
Min bedömning: Antalet årligen avgjorda socialförsäkringsmål kan
antas öka i den nya organisationen.
Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.
Remissinstanserna: Några remissinstanser anser att promemorians
beräkning av målavverkningen är alltför optimistisk. Andra har lämnat
beräkningen utan erinran.
Skälen för min bedömning: Vid resurstilldelning tillämpar domstols-
verket vissa dimensioneringsnormer för länsrätterna. En utgångspunkt är
att en rådman med två handläggare årligen bör kunna avverka ca 1 000
mål. Under år 1989 var den genomsnittliga målavverkningen 1 031 mål
per rådmansrotel i de icke avdelningsindelade länsrätterna och 1 086 mål
i de tre avdelningsindelade länsrätterna.
När det gäller socialförsäkringsmålen blir en första fråga efter vilka
principer det tillkommande personalbehovet på länsrätterna bör beräknas.
Socialförsäkringsmålens komplexitet talar enligt min mening för att
förhållandet mellan domarresurser och handläggarresurser bör förskjutas
i riktning mot fler domare och färre handläggare. I samma riktning talar
också att antalet domare som kan rekryteras från försäkringsrätterna är
avsevärt större än antalet handläggare. Som anges i promemorian bör man
52
därför vid dimensioneringen, i stället för den i länsrätt vanliga indelningen Prop. 1990/91:80
med en domare och två handläggare på en rådmansrotel, för socialförsäk-
ringsmålen kunna räkna med en domare, en handläggare och 0,25 notarie.
Detta utesluter naturligtvis inte att sammansättningen i praktiken kan bli
en annan, om t.ex. lokala förhållanden talar för det.
I den tidigare nämnda rapporten (DV Rapport 1988:5) räknade domstols-
verket med att en rotel med en rådman och en handläggare skulle kunna
avverka 200 socialförsäkringsmål om året. Vid den omorganisation som
nu är i fråga bör kapaciteten kunna bli större. Länsrätterna kommer
nämligen inte att överta försäkringsrätternas balanser med de extra
resurskrav som fordras för att på ett och samma ställe hantera en stor
mängd äldre, ofta komplicerade, socialförsäkringsmål. Länsrätterna
kommer i stället att kunna ta i tu med och avgöra målen snabbt. Med den
domförhetsregel jag förordat kommer en domare i länsrätt inte heller att
behöva sätta av tid för att medverka i mål på andra domares rotlar. Den
på senare tid minskade ändringsfrekvensen tyder på att rättspraxis
stabiliserats, något som bör underlätta dömandet. Till skillnad från vissa
remissinstanser anser jag därför promemorians antagande att en domare,
en handläggare och 0,25 notarie bör kunna avgöra minst 300 mål om året
vara rimligt. Till detta kommer 0,5 biträde.
Beräkningarna för kammarrätternas del bör som utgångspunkt ha
nuvarande avverkningstakt i försäkringsrätt. År 1989 avgjorde en försäk-
ringsrättsavdelning i genomsnitt (7 924 mål : 12 avd.) 660 mål. För år
1990 sjönk avverkningen till (8 035 mål : 13 avd.) 618 mål, främst på
grund av bristen på föredragande.
De socialförsäkringsmål som överklagas till kammarrätterna från
länsrätterna kommer att vara i ett bättre skick än de mål som
försäkringsrätterna nu får från försäkringskassorna och riksförsäkrings-
verket. Länsrätten kommer att ha strukturerat och utrett målen.
Rekryteringssituationen bör bli bättre i kammarrätterna än i försäkringsrät-
terna och alla tjänster bör kunna bli besatta. Det finns därför enligt min
mening anledning att räkna med att avverkningskapaciteten i kammar-
rätterna blir avsevärt större än i försäkringsrätterna. Det är fullt rimligt
att tänka sig att en kammarrättsavdelning, som inte har några balanser
av mål och som är specialiserad på socialförsäkringsmål, efter vissa
initialsvårigheter kan avgöra omkring 900 sådana mål om året.
Det är självfallet inte möjligt att på detta stadium med någon fullständig
visshet uttala sig om avverkningstakten i länsrätt och kammarrätt. Jag har
velat göra dessa uttalanden närmast för att kunna bedöma vilka totala
personalresurser som vid reformen bör tillföras den nya organisationen.
Utan tvekan får man räkna med lokala variationer både då det gäller av-
verkningstakten och arbetets uppläggning. Det bör ankomma på domstols-
verket att tillsammans med domstolarna följa upp resultatet.
53
2.3.2 Överklagandefrekvens
Prop. 1990/91:80
Min bedömning: Den nuvarande överklagandefrekvensen till försäk-
ringsdomstolama bör läggas till grund för dimensioneringen av
länsrätterna och kammarrätterna. Antalet mål till försäkringsöver-
domstolen kommer att minska.
Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.
Remissinstanserna: Försäkringsöverdomstolen menar att överklagande-
frekvensen är för högt uppskattad, övriga remissinstanser har lämnat
bedömningen i promemorian utan erinran.
Skälen för min bedömning: Andelen mål som överklagas från
försäkringsrätterna till försäkringsöverdomstolen var i början av 1980-
talet 17 %, steg till 25 % vid mitten av 1980-talet och var år 1990 uppe
i 33 %. Vad denna höga överklagandefrekvens beror på är inte helt lätt
att reda ut. Så mycket står dock klart att en del av ökningen beror på att
en ny målgrupp - bilstöd till handikappade - tillkommit och på att andelen
försäkringsrättsavgöranden som gått den enskilde emot har ökat.
Det finns emellertid enligt min mening inte anledning att tro att
benägenheten att överklaga på sikt kommer att ligga på 1990 års höga
nivå. Försiktigheten bjuder likväl att man inför tillkomsten av en ny
instansordning tar det säkra före det osäkra. Vid dimensioneringen av den
nya organisationen utgår jag därför från att överklagandefrekvensen i ledet
länsrätt - kammarrätt kommer att ligga på denna nivå. Det får ankomma
på domstolsverket att följa den faktiska utvecklingen.
Överklagandefrekvensen i ledet kammarrätt - försäkringsöverdomstolen
är än mer svårbedömd. Det står dock klart att antalet mål till
överdomstolen vid i övrigt oförändrade förhållanden kommer att minska
om målen dessförinnan har prövats i två domstolsinstanser. Dessa effekter
är emellertid långsiktiga och påverkar inte försäkringsöverdomstolens
arbetsbörda omedelbart vid reformen.
2.3.3 Länsrätterna
Min bedömning: Länsrätterna bör byggas ut successivt under perioden
juli 1991 - juni 1992 för att ta hand om socialförsäkringsmålen.
Utbyggnaden bör samordnas med den utbyggnad som motiveras av de
nya målen om psykiatrisk tvångsvård.
Bedömningen i promemorian: överensstämmer med min.
54
Remissinstanserna: Bedömningen har - med undantag av normen för Prop. 1990/91:80
dimensionering - i sina huvuddrag lämnats utan erinran. Flera
remissinstanser har dock påpekat vikten av att domstolarna tillförs
personal i god tid.
Skälen för min bedömning: Rotlar för socialförsäkringsmål kan med
den övergångslösning som jag föreslagit byggas upp successivt i
länsrätterna. Den första tiden efter reformgenomförandet kommer i de
flesta länsrätter antalet mål som är klara att avgöras inte att motivera
inrättandet av en hel rotel.
Redan från början kan dock socialförsäkringsmål komma in som kräver
omedelbara åtgärder, t.ex. förtursmål och interimistiska frågor. Genom
samarbete länsrätterna emellan eller med kammarrätt/försäkringsrätt bör
domarpersonal med erforderligt kunnande på socialförsäkringsområdet
kunna ställas till länsrättens förfogande för detta ändamål.
För länsrätterna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus
län blir måltillströmningen så stor att socialförsäkringskompetens bör
finnas redan från början eller i vart fall tidigt under hösten 1991.1 övrigt
bör inriktningen vara att de nya länsrättsrotlama byggs upp successivt
under tiden oktober 1991 - juni 1992. Tillsättningsbeslut beträffande de
nya tjänsterna i länsrätt bör dock av hänsyn till personalen meddelas på
ett tidigare stadium (se avsnitt 2.7).
För några enstaka länsrätter kommer socialförsäkringsmålen att bli så
få att de inte ens på längre sikt motiverar några nya tjänster. Det är särskilt
angeläget att domare från sådana länsrätter kan tjänstgöra en tid i försäk-
ringsrätt innan instansordningen ändras för att på så sätt få erfarenhet av
socialförsäkringsmål. På längre sikt, när kammarrätts- och länsrättsdomar-
na överlag förvärvat erfarenhet av dessa mål, bortfaller problemet.
Under samma period som reformen genomförs kommer länsrätterna att
behöva resurstillskott även för mål om psykiatrisk tvångsvård. Dimensione-
ringen av länsrätterna i anledning av socialförsäkringsreformen bör
samordnas med och innefatta även psykiatrimålen. På lite längre sikt
kan länsrätterna som ett resultat av domstolsutredningens arbete komma
att få ett tillskott av mål som nu överklagas direkt till kammarrätt.
Skattemålen kan däremot förväntas minska i antal. Den slutliga effekten
för länsrätterna av de i olika riktning verkande reformerna låter sig för
dagen inte bestämmas.
I promemorian redovisas vissa preliminära beräkningar som
domstolsverket gjort av det samlade resursbehovet på grund av
socialförsäkringsmålen och psykiatrimålen. Verkets bedömning mynnar
ut i att det för de mål som tillkommer på grund av de båda reformerna
åtgår ca 60 domarrotlar. Jag har ingen anledning att ifrågasätta dessa
beräkningar.
Detta betyder att länsrätterna behöver byggas ut väsentligt under perioden
juli 1991 - juni 1992. En sådan utbyggnad kommer att ställa stora krav
på organisation, utbildning m.m. Samtidigt ger utbyggnaden av läns-
55
rätterna och kammarrätterna (avsnitt 2.3.4) goda förutsättningar för att Prop. 1990/91:80
ordna fortsatt arbete för försäkringsrättspersonalen.
När jag i det föregående har talat om rotlar för socialförsäkringsmål är
det i första hand fråga om att finna en grund för dimensioneringen av läns-
rätterna. Goda skäl talar för att socialförsäkringsmålen i ett övergångs-
skede handläggs som specialmål och lottas på särskilda rotlar. På längre
sikt är det självfallet önskvärt att alla eller flertalet av länsrättsdomama
kan döma också i dessa mål liksom att de domare som kommer från
försäkringsrätt kan döma i andra mål. Hur övergångsfrågorna löses måste
avgöras med hänsyn till förhållandena i den enskilda domstolen.
2.3.4 Kammarrätterna
Min bedömning: Delar av kammarrättens i Sundsvall verksamhet bör
förläggas till Umeå. Domkretsindelningen bör justeras så att Skaraborgs
län tillförs domkretsen för kammarrätten i Jönköping. Kammarrätterna
bör tills vidare byggas ut med totalt sju avdelningar på grund av social-
försäkringsmålen och psykiatrimålen.
Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.
Remissinstanserna: Bedömningen har - med undantag av normen för
dimensionering - i sina huvuddrag lämnats utan erinran.
Skälen för min bedömning: Enligt promemorian motiverar
socialförsäkringsmålen följande förstärkningar i kammarrätterna med
nuvarande domkretsar.
Antal socialförsäkringsmål Antal avdelningar
Kammarrätt
|
Stockholm |
+ 1 200 |
+ 1.3 |
|
Göteborg |
+ 1 150 |
+ 1.3 |
|
Sundsvall (Umeå) |
+ 750 |
+ 0,8 |
|
Jönköping |
+ 550 |
+ 0,6 |
|
+ 3 650 |
+ 4,0 |
Vid dimensioneringen av kammarrätterna bör enligt promemorian även
beaktas de mål om psykiatrisk tvångsvård som tillförs de allmänna
förvaltningsdomstolarna fr.o.m. den 1 januari 1992. Dessa mål har i det
lagstiftningsärendet beräknats till 7 000 - 8 000 om året och överklagan-
defrekvensen till kammarrätterna till 10 %. För att avgöra ca 700 sådana
mål i kammarrätterna kan beräknas en resursåtgång på 1-2 avdelningar.
56
De fortsatta beräkningarna görs med utgångspunkt i ett behov av 1,5 Prop. 1990/91:80
avdelningar för hela landet.
Det är av många skäl svårt att driva kammarrättsverksamhet på en ort
med ett målunderlag för endast 0,8 avdelningar, vilket skulle bli fallet
om man i Umeå endast skulle handlägga socialförsäkringsmål. Samtidigt
talar starka skäl för fortsatt verksamhet där. Jag delar därför bedömningen
i promemorian att både personalsociala skäl och de geografiska avstånden
i Övre Norrland talar för att målunderlaget i Umeå förstärks. Detta bör,
som föreslagits, ske genom att man i Umeå får handlägga alla kammar-
rättsmål från Västerbottens och Norrbottens län. Härigenom fördubblas
målunderlaget för Umeås del. Åtminstone tills vidare bör verksamheten
organiseras som en filial till kammarrätten i Sundsvall.
I enlighet med vad som sägs i promemorian bör vid omorganisationen
särskild hänsyn tas till personalen vid försäkringsrätten i Huskvarna
eftersom resursbehovet för kammarrätten i Jönköping endast motsvarar
en mindre del av försäkringsrättens nuvarande organisation. I domstols-
verkets rapport 1990:2 väcktes tanken på att justera domkretsindelningen
så att Skaraborgs län, som nu hör under kammarrätten i Göteborg, tillförs
domkretsen för kammarrätten i Jönköping. En sådan åtgärd skulle inte
bara ha personalsociala fördelar. Den gör det också lättare att lösa
lokalfrågan för kammarrätten i Göteborg. Men det finns inte anledning
att genomföra domkretsändringen under övergångsperioden.
Resultatet av förändringarna skulle leda till justeringar av
kammarrätternas resursbehov - mätt i avdelningar - enligt följande
uppställning.
|
Verksam- |
Socialförs.- |
Psykiatri- |
Övriga |
Resursbehov |
|
Stockholm |
+ 1,3 |
+ 0,5 |
+ 1,8 | |
|
Göteborg |
+ 1,1 |
+ 0,4 |
- 0,5 |
+ 1,0 |
|
Sundsvall |
+ 0,5 |
+ 0,2 |
- 1,3 |
- 0,6 |
|
Umeå |
+ 0,4 |
+ 0,1 |
+ 1,3 |
+ 1,8 |
|
Jönköping |
+ 0,7 |
+ 0,3 |
+ 0,5 |
+ 1,5 |
|
+ 4,0 |
+ 1,5 |
+ 5,5 |
Det kommer, som jag tidigare påpekat, med all sannolikhet att finnas
socialförsäkringsmål som måste föras över från försäkringsrätterna till
kammarrätterna efter övergångsperioden. Det är inte minst för de
försäkrades skull utomordentligt angeläget att dessa mål kan avgöras utan
dröjsmål.
57
Mot denna bakgrund räknar jag med att kammarrätterna för att möta Prop. 1990/91:80
tillströmningen av socialförsäkringsmål och psykiatrimål behöver byggas
ut åtminstone temporärt med sju avdelningar.
Envar av kammarrätterna i Stockholm, Sundsvall (Umeåfilialen) och
Jönköping bör enligt min mening tillföras två avdelningar samt
kammarrätten i Göteborg en avdelning. Med hänsyn till den osäkerhet
som råder beträffande måltillströmningen på sikt kan det finnas skäl att
organisera några avdelningar som extraavdelningar som inrättas för
begränsad tid.
2.4.1 Ordinarie domare
Min bedömning: De ordinarie domarna i försäkringsrätterna får förtur
till de ordinarie domartjänster som inrättas i anledning av reformen.
Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till
promemorians uppfattning i förtursfrågan. Flera har dock kommenterat
de synpunkter som utvecklats i promemorian rörande tillämpningen av
bestämmelsen i 11 kap. 5 § regeringsformen om ordinarie domares förflytt-
ningsskyldighet. Bl.a. har försäkringsrätten för Mellansverige gjort gällande
att en ordförande i försäkringsrätt bör vara berättigad till en tjänst som
lagman och en vice ordförande i försäkringsrätt berättigad till en tjänst
som vice ordförande i kammarrätt eller som chefsrådman i länsrätt.
Skälen för min bedömning: I försäkringsrätterna finns 34 ordinarie
domare, varav 14 i försäkringsrätten för Mellansverige, 14 i försäk-
ringsrätten för Södra Sverige och 6 i försäkringsrätten för Norra Sverige.
Försäkringsrättsråden är ordinarie domare. De omfattas därför av
bestämmelsen i 11 kap. 5 § regeringsformen enligt vilken ordinarie
domare får förflyttas till annan jämställd tjänst, om det påkallas av
organisatoriska skäl. Enligt lagrummets förarbeten är det ett villkor att
domaruppgiftema är väsentligen likartade i de båda tjänsterna. Förflyttning
från allmän domstol till förvaltningsdomstol och omvänt är enligt
förarbetena inte tillåten mot vederbörandes vilja. Däremot anses hinder
inte möta mot en förflyttning från överrätt till underrätt.
Försäkringsrätterna är förvaltningsdomstolar. Arten av domaruppgifter
är väsentligen likartade i försäkringsrätterna och de allmänna förvaltnings-
domstolarna. De innebär i de flesta fall en överprövning av förvaltnings-
58
myndighets beslut. Som sägs i promemorian torde det därför inte råda Prop. 1990/91:80
någon tvekan om att det i princip finns en förflyttningsskyldighet för de
ordinarie domarna från försäkringsrätterna till de allmänna förvaltnings-
domstolarna, om en omorganisation så kräver.
Det andra villkoret som enligt förarbetena skall uppfyllas är att det
skall vara fråga om en förflyttning till en domartjänst med samma eller
i huvudsak samma löneställning.
Regeln i 11 kap. 5 § regeringsformen innebär således att regeringen vid
en reform som den förestående får förflytta en ordinarie domare i försäk-
ringsrätt till en tjänst som vad gäller lön och domaruppgifter är väsent-
ligen likartad med den innehavda tjänsten. Försäkringsrättsråden bör därför
få förtur till de domartjänster som inrättas i länsrätterna och kammar-
rätterna med anledning av reformen.
Om det visar sig nödvändigt för att tillgodose de krav på den nya
domartjänsten som regeringsformen ställer, kan saken lösas genom att
personliga tjänster inrättas på erforderlig nivå.
Från några remissinstanser har framförts att ett försäkringsrättsråd som
utnämns till kammarrättsråd eller rådman i länsrätt inte bör få behörighet
att döma inom kammarrätternas och länsrätternas hela målområde. Det
kan emellertid knappast komma i fråga att genom särskilda bestämmelser
begränsa en ordinarie domares behörighet. Däremot är det självfallet
angeläget att försäkringsrättsråden vid behov sätter sig in i de nya
måltypema. Motsvarande gäller givetvis för kammarrättsråd och rådmän
i fråga om socialförsäkringsmålen. För detta, som i princip är en arbetsled-
ningsfråga, ansvarar domstolschefen.
2.4.2 Övriga jurister
Min bedömning: Försäkringsrättsassessorema bör i allmänhet förordnas
till kammarrättsassessorer när reformen genomförs. De bör som regel
tjänstgöra i kammarrätt innan de i länsrätt får handlägga mål inom
länsrättemas nuvarande målområde. En föredragande i försäkringsrätt
som bedömts lämplig för fortsatt domarutbildning blir kammarrättsfiskal.
Övriga föredragande bör förordnas till kammarrättsfiskalsaspiranter.
Bedömningen i promemorian: Överensstämmer i huvudsak med min.
Remissinstanserna: Kammarrätterna i Stockholm, Sundsvall och
Jönköping anser att försäkringsrättsassessorema bör adjungera i kammarrätt
innan de får bli kammarrättsassessorer. Enligt försäkringsöverdomstolen
bör en försäkringsrättsassessor inte med automatik bli behörig att döma
i socialförsäkringsmål i länsrätt. Försäkringsrätten för Mellansverige anser
däremot att det inte är nödvändigt med adjunktion för försäkrings-
59
rättsassessorema. Försäkringsrätten har vidare förordat att också för- Prop. 1990/91:80
säkringsrättsassessorerna får förtur till de ordinarie domartjänster som
inrättas med anledning av reformen.
Skälen för min bedömning: I försäkringsrätterna finns för närvarande
(45 + 23 + 6) 74 försäkringsrättsassessorer.
Enligt promemorian bör försäkringsrättsassessorema redan den 1 juli
1991 få nya tjänster som kammarrättsassessorer. Detta bör också enligt
min mening vara huvudregeln. Jag vill dock modifiera den på det sättet
att den som blivit försäkringsrättsassessor på kortare tid än det normalt
tar att bli kammarrättsassessor inte automatiskt bör förordnas till
kammarrättsassessor. Vid reformgenomförandet blir det också en viktig
uppgift att fördela assessorstjänstema mellan kammarrätterna i den slutliga
organisationen, så att det blir ett lämpligt förhållande mellan antalet
ordinarie och icke ordinarie domare inom respektive kammarrätts dom-
krets.
En försäkringsrättsassessor kan redan enligt gällande bestämmelser
adjungeras i alla typer av mål i kammarrätt. En försäkringsrättsassessor
bör därför i och med förordnandet som kammarrättsassessor bli behörig
att tjänstgöra som ledamot i kammarrätten i alla typer mål.
Försäkringsrättsassessorn har erfarenhet av kollegialt dömande men har
i allmänhet ringa eller ingen erfarenhet av att döma som ensam yrkes-
domare. Detta bör inte påverka assessorns behörighet att döma ensam eller
med nämndemän i länsrätt inom hela socialförsäkringsområdet. Men
självfallet bör tilldelning av mål ske med beaktande av domarens erfaren-
het och kompetens.
Länsrättens målområde i övrigt har försäkringsrättsassessorema däremot
ofta ingen erfarenhet av. Jag instämmer därför i promemorians slutsats
att sådana assessorer i allmänhet bör tjänstgöra en tid i kammarrätt innan
de börjar döma i länsrätt i de för dem nya mål typerna.
Till skillnad från försäkringsrätten för Mellansverige anser jag att
någon förtur till ordinarie domartjänster inte kan ges till försäkrings-
rättsassessorer för sådana tjänster som inrättas på grund av reformen.
Detta utesluter inte att försäkringsrättsassessorer med tillämpning av
sedvanliga tjänstetillsättningsprinciper kan utnämnas på tjänster som inte
har blivit besatta med ordinarie domare från försäkringsrätterna. För
självfallet måste i denna situation väl vitsordad tjänstgöring i försäk-
ringsrätt räknas som en särskild merit i tillsättningsärendena.
I försäkringsrätterna finns för närvarande (16+13+2) 31 föredragande.
Den som tjänstgjort som föredragande i försäkringsrätt i ett år har av
försäkringsrätten normalt prövats för fortsatt domarutbildning. Har
försäkringsrätten bedömt föredraganden som lämplig för fortsatt domarut-
bildning, bör föredraganden redan den 1 juli 1991 kunna förordnas till
kammarrättsfiskal. Sedan fiskalen under viss tid vunnit erfarenhet av
kammarrättens målområde bör fiskalen av kammarrätten kunna förordnas
att fullgöra underrättstjänstgöring som fiskal i länsrätt och därefter gå
vidare i domarutbildningen.
60
Föredragande som tjänstgjort kortare tid än ett år i försäkringsrätt bör Prop. 1990/91:80
vid ikraftträdandet förordnas till kammarrättsfiskalsaspirant.
2.4.3 Icke lagfarna yrkesdomare
Mitt förslag: De icke lagfarna försäkringsrättsassessorema blir behöriga
att tjänstgöra som ledamöter i kammarrätt i socialförsäkringsmål.
Förslaget i promemorian: överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Yrkesdomare i såväl försäkringsrätt som
kammarrätt skall numera alltid vara lagfarna. År 1987 upphävdes en dittills
för försäkringsrätt gällande regel att den som hade god kännedom om
socialförsäkringslagstiftningen kunde utses till försäkringsrättsråd eller
försäkringsrättsassessor, trots att han inte var lagfaren, om särskilda skäl
förelåg. Samtidigt infördes en övergångsregel, enligt vilken äldre be-
stämmelser fortfarande skall tillämpas för den som har utnämnts före
ikraftträdandet.
I försäkringsrätterna finns i dag tre domare som omfattas av över-
gångsbestämmelsen. De är assessorer. Reformen bör enligt min mening
inte påverka deras ställning. En motsvarande övergångsbestämmelse bör
därför tillföras lagen om allmänna förvaltningsdomstolar av innebörd att
dessa assessorer får tjänstgöra som ledamot i kammarrätt i socialförsäk-
ringsmål.
2.4.4 Kanslipersonal och administrativ personal
Min bedömning: Kanslipersonal och administrativ personal bör i all
möjlig utsträckning beredas plats inom den nya organisationen eller
domstolsväsendet i övrigt.
Bedömningen i promemorian: överensstämmer med min.
Remissinstanserna: Försäkringsrätten för Södra Sverige förutsätter att
den administrativa personal som inte kan beredas plats i kammarrätt eller
länsrätt erbjuds sysselsättning i andra domstolar eller myndigheter på orten.
Skälen för min bedömning: Antalet tillsvidareanställda utan juridisk
utbildning i försäkringsrätterna uppgår för närvarande till (39 + 20 + 10)
69 personer. I antalet anställda i försäkringsrätten för Mellansverige ingår
personal för lokalvård som är gemensam med andra myndigheter.
61
Personalen bör i största möjliga utsträckning beredas plats inom den nya Prop. 1990/91:80
organisationen eller på andra domstolar.
Regeringen har i november 1990 utfärdat en förordning (DVFS 1990:19,
A 70) med bestämmelser om vissa rekryteringsbegränsningar vid domstolar
och myndigheter inom domstolsverkets ansvarsområde i de län där
försäkringsrätterna ligger. Förordningen syftar till att underlätta för den
icke lagfarna personalen vid försäkringsrätterna att få arbete på eller i
närheten av hemorten.
2.5.7 Länsrätterna
Min bedömning: Lokalbehovet ökar vid vissa länsrätter.
Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.
Remissinstanserna: Bedömningen har lämnats utan erinran.
Skälen för min bedömning: Flertalet länsrätter har minskat sin
personalstyrka under 1980-talet. I görligaste mån har man också gjort sig
av med de utrymmen som härmed frigjorts. I de länsrätter där alternativ
användning saknats finns dock fortfarande en del reservutrymme. Det är
därför möjligt att anordna ytterligare ett par arbetsplatser i flertalet
länsrätter utan att lokalerna behöver utökas. Vid andra länsrätter torde
personaltillskotten kräva utökade lokaler.
Det är domstolsverkets uppgift att tillsammans med byggnadsstyrelsen
anpassa länsrätternas lokaler till det lokalbehov som följer av bl.a. den
här aktuella reformen.
2.5.2 Kammarrätterna
Min bedömning: Kammarrättens i Sundsvall filial i Umeå kan överta
försäkringsrättens för Norra Sverige lokaler. Utökningen av övriga
kammarrätter sker inom eller i anslutning till befintliga lokaler.
Bedömningen i promemorian: överensstämmer med min.
Remissinstanserna: Bedömningen har lämnats utan erinran.
Skälen för min bedömning: För kammarrätten i Stockholm bör inrikt-
ningen vara att de båda nya avdelningarna skall lokaliseras till
62
Riddarholmen i nära anslutning till kammarrättens nuvarande lokaler. Prop. 1990/91:80
Förutsättningarna för en sådan lösning är goda.
Vad gäller kammarrätten i Göteborg torde den nya avdelningen kunna
inrymmas i nuvarande lokaler efter viss ombyggnad och omdisposition
eller i direkt anslutning till de nuvarande lokalerna.
Kammarrättens i Sundsvall filial i Umeå bör självfallet överta
försäkringsrättens för Norra Sverige lokaler.
De två nya avdelningarna för kammarrätten i Jönköping får plats i den
nybyggnation som pågår.
2.6.1 Personal
Min bedömning: Reformen är lönemässigt kostnadsneutral under en
period av högst tre år. Därefter kan besparingar göras.
Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har påpekat att stora
målbalanser kommer att finnas kvar i försäkringsrätterna efter
övergångstidens slut. Domstolsverket har på den grunden ifrågasatt
bedömningen att besparingar kan realiseras redan efter tre år.
Skälen för min bedömning: Personalkostnaderna sedan reformen
genomförts fullt ut har i promemorian beräknats till 30 milj. kr. om året
för länsrätterna, 18 milj. kr. för kammarrätterna och 8 milj. kr. för
försäkringsöverdomstolen eller totalt 56 milj. kr. Denna nivå beräknas
nås tre år efter reformstarten och skall jämföras med de nuvarande
personalkostnaderna. Dessa uppgår för försäkringsrätterna till 51 milj. kr.
och för försäkringsöverdomstolen till 14 milj. kr. eller sammanlagt drygt
65 milj. kr. Den nya organisationen medför alltså en årlig besparing på
(65 - 56 =) 9 milj. kr.
Den angivna besparingen kan emellertid realiseras först efter några år.
Som framgår av vad jag sagt tidigare beträffande dimensioneringen är
det befogat att redan under budgetåret 1991/92 utvidga kammarrättsorgani-
sationen med sammanlagt sju avdelningar, varav 1,5 avdelning motiveras
av målen om psykiatrisk tvångsvård. Jag har redan tidigare antytt att detta
är väl tilltaget i förhållande till den utveckling som förväntas på sikt.
Balansläget är emellertid och kommer en tid framöver att förbli besvärligt.
På längre sikt bör medelsbehovet för kammarrätterna minska, antingen
genom att antalet avdelningar dras ner eller genom att bemanningen tunnas
ut på avdelningarna.
63
I försäkringsöverdomstolen bör resurserna vara oförändrade under en Prop. 1990/91:80
övergångsperiod och inte minskas förrän måltillströmningen har avtagit
som följd av reformen.
Genom den övergångslösning jag förordat kommer tillflödet av mål till
försäkringsrätterna att strypas omedelbart då reformen träder i kraft.
Härigenom ökar förutsättningarna för att balanserna i försäkringsrätterna
skall ha gått ner väsentligt. Jag delar därför bedömingen i promemorian
att reformen då det gäller personalkostnaderna är kostnadsneutral under
en period på högst tre år, varefter den besparing som ligger i den slutliga
organisationen successivt kan realiseras.
2.6.2 Nämndemän
Min bedömning: Reformen minskar kostnaderna för nämndemanna-
medverkan.
Bedömningen i promemorian: överensstämmer med min.
Remissinstanserna: Bedömningen har lämnats utan erinran.
Skälen för min bedömning: Kostnaderna för arvoden, resor m.m. till
nämndemän var i försäkringsrätterna 1,6 milj. kr. för budgetåret 1989/90
och bör bli ungefär desamma budgetåret 1990/91.
Kostnaden för nämndemannamedverkan i socialförsäkringsmål i länsrätt
och kammarrätt har i promemorian beräknats till ca 1,3 milj. kr. om året.
Att kostnaden blir lägre trots att fler nämndemän deltar i länsrätt förklaras
bl.a. av att kostnaderna för resor och övernattningar minskar när målen
handläggs i länsrätt som första domstolsinstans.
2.6.3 Lokaler
Min bedömning: Reformen minskar lokalkostnaderna.
Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.
Remissinstanserna: Bedömningen har lämnats utan erinran.
Skälen för min bedömning: Domstolsverket har beräknat de årliga
lokalkostnader som belöper på den slutliga organisationen för socialförsäk-
ringsmål till 3 milj. kr. för länsrätterna och 2,4 milj. kr. för kammar-
rätterna. När försäkringsrätterna avvecklas bortfaller lokalkostnader med
5,3 milj. kr. om året. På sikt kan också lokalkostnaderna för försäkrings-
överdomstolen minska med 0,7 milj. kr. Den sammantagna effekten blir
en besparing med 0,6 milj. kr. om året.
64
Engångskostnaden för inredning och utrustning beräknas av domstols- Prop. 1990/91:80
verket till 4,8 milj. kr.
2.7.1 Personalfrågor
Min bedömning: Ett särskilt beredningsorgan bör inrättas för tillsätt-
ningen av de ordinarie domartjänstema. Omplacering av den icke
lagfarna personalen handhas av domstolsverket.
Bedömningen i promemorian: Överensstämmer i sina huvuddrag med
min.
Remissinstanserna: Domstolsverket, kammarrätten i Stockholm,
kammarrätten i Jönköping, försäkringsrätten för Mellansverige,
försäkringsrätten för Södra Sverige och Sveriges domareförbund anser
att ett särskilt beredningsorgan bör inrättas för att bereda tillsättnings-
ärendena i fråga om de ordinarie domartjänstema. JUSEK har förordat
att beredningen görs av tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet.
LO, TCO och ST-Domstol har föreslagit att en särskild arbetsgrupp bildas
för att lösa alla personalfrågor som hänger samman med omorganisationen.
Skälen för min bedömning: Som framhållits både i promemorian och
under remissbehandlingen är det angeläget att personalen i försäkrings-
rätterna så snart som möjligt får besked om vad reformen innebär för deras
del. Alla nyinrättade tjänster i länsrätt och kammarrätt bör därför
ledigförklaras i ett sammanhang men med för varje tjänst angiven
tillträdesdag enligt det system för ett successivt reformgenomförande
under budgetåret 1991/92 som jag tidigare skisserat.
Domstolsverket har redan nu gått ut med en personlig förfrågan till alla
anställda i försäkringsrätterna om deras önskemål beträffande framtida
tjänstgöring. Så snart svaren bearbetats och man har skaffat sig en
uppfattning om den slutliga dimensioneringen bör tjänsterna ledigförklaras.
Av tidsskäl måste ledigförklarandet ske med förbehåll för att riksdagen
godtar reformen och tjänsterna inrättas.
För de ordinarie domartjänstema framstår det i och för sig som naturligt
att tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet på vanligt sätt fungerar
som regeringens beredningsorgan. För nämnden blir detta emellertid
mycket resurskrävande. Det rör sig - psykiatrimålen inräknade - om ett
sjuttiotal tjänster där förslag skall avges i ett sammanhang. Jag anser
därför att det finns skäl att efter mönster av vad som förekom vid 1979
års länsrättsreform inrätta ett särskilt tillsatt beredningsorgan med
65
5 Riksdagen 1990191. Sami. 1. Nr 80
företrädare för bl.a. de berörda domstolarna och de fackliga organisa- Prop. 1990/91:80
tionerna.
Eftersom det ligger inom domstolsverkets normala verksamhetsområde
att handha personalfrågor för de anställda som inte är jurister finns det
inte skäl för regeringen att för den kategorin inrätta något särskilt
berednings- och tillsättningsorgan. Det får ankomma på domstolsverket
att finna lämpliga former för detta arbete, som bör underlättas av den
tidigare nämnda förordningen om rekryteringsbegränsningar inom
domstolsväsendet (DVFS 1990:19, A 70).
2.7.2 Övriga genomförandefrågor
Min bedömning: Domstolsverkets uppdrag får en ny inriktning.
Bedömningen i promemorian: Överensstämmer i huvudsak med min.
Remissinstanserna: Bedömningen har lämnats utan erinran. Flera remiss-
instanser har dock understrukit vikten av att utbildning kommer till stånd
genom domstolsverkets försorg.
Skälen för min bedömning: Reformen ställer krav på utbildning och
ömsesidig introduktion inom nya målområden. Balanser skall avarbetas
samtidigt som en ny instansordning införs. Olika personalkategorier skall
byta arbetsuppgifter vid olika tidpunkter. Det är med hänsyn till de påfrest-
ningar som omorganisationen medför av stor vikt att genomförandet
planeras noggrant av domstolsverket och de berörda domstolarna.
Domstolsverket har regeringens uppdrag att närmare utreda de organisa-
toriska frågor som den i 1990 års principbeslut föreslagna integreringen
av försäkringsrätterna med kammarrätterna skulle föranleda. Den reform
jag nu föreslår medför att domstolsverkets uppdrag får en annan inriktning.
Domstolsverket bör således efter samråd med domstolarna överväga den
närmare uppbyggnaden av länsrätter och kammarrätter samt deras
lokalbehov. Verket bör också överväga hur domstolarna skall förses med
erforderlig litteratur, handböcker, rättspraxis och blanketter. En
utomordentligt viktig fråga är hur erforderlig kompetens för samtliga
målgrupper skall byggas upp. En utbildningsplan bör upprättas för all
personal i domstolarna. Verket bör också föreslå erforderliga förord-
ningsändringar. Redovisningen av det sålunda reviderade utrednings-
uppdraget bör ske snarast.
66
Prop. 1990/91:80
Som jag tidigare betonat är det av stor vikt att den nya instansordningen
genomförs snarast möjligt. De föreslagna lagändringarna bör därför träda
i kraft vid den i principbeslutet angivna tidpunkten, nämligen den 1 juli
1991. Den omorganisation som förestår är emellertid omfattande och
kräver betydande insatser när det gäller tjänstetillsättning, lokalförsörjning
och utbildning. Med hänsyn härtill föreslår jag att regeringen får bestämma
tidpunkten för ikraftträdandet.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1. lag om ändring i lagen(1971:289)omallmännaförvaltningsdomstolar,
2. lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar,
3. lag om ändring i lagen (1978:40) om införande av lagen (1978:28)
om försäkringsdomstolar, m.m.,
4. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
5. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
7. lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara
m.m.,
8. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
9. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
10. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunall
bostadstillägg till folkpension,
11. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,
12. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,
67
13. lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),
Prop. 1990/91:80
14. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
15. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,
16. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
17. lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om
bilstöd till handikappade,
18. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för
närståendevård,
19. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare.
Förslagen under 8, 10, 14, 15 och 19 har upprättats i samråd med chefen
för socialdepartementet och förslagen under 9, 11 och 16 - 18 i samråd
med statsrådet Lindqvist. Förslaget under 12 har upprättats i samråd med
chefen för arbetsmarknadsdepartementet. Förslaget under 13 har upprättats
i samråd med chefen för utbildningsdepartementet.
2§
Ändringen föranleds av att kammarrätterna blir domstolar närmast under
försäkringsöverdomstolen i mål som överklagas med stöd av 20 kap. 11 §
lagen om allmän försäkring eller någon bestämmelse som hänvisar till
det lagrummet.
14 §
Paragrafen reglerar länsrätternas målområde. Tillägget i punkten 5 innebär
att varje länsrätt, i enlighet med vad som följer av 20 kap. 11 § lagen om
allmän försäkring eller någon annan bestämmelse som hänvisar till detta
lagrum, skall pröva socialförsäkringsmål som överklagas från allmän
försäkringskassa. Enligt ett nytt andra stycke skall härutöver länsrätten
68
i Stockholms län pröva yrkesskademål m.m. som överklagas från Prop. 1990/91:80
riksförsäkringsverket.
20 §
Av 17 § följer att länsrätten vid avgörande av socialförsäkringsmål som
regel skall bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Enligt den
föreslagna lydelsen av 20 kap. 11 § lagen om allmän försäkring skall i
sådana mål nämndemän delta även i kammarrätt. De begränsningar som
nu gäller för vissa yrkeskategorier att vara nämndemän i försäkrings-
rätterna föreslås genom en ändring i förevarande paragraf överförda till
länsrätter och kammarrätter.
Det får ankomma på domstolarna att uppmärksamma om det finns
nämndemän som vid reformens genomförande förlorar sin behörighet.
Övergångsbestämmelsen
Som angivits i den allmänna motiveringen blir försäkringsrättsassessor
som inte är lagfaren, trots kravet på att ledamot i kammarrätt skall vara
lagfaren, behörig att tjänstgöra som ledamot i kammarrätten vid prövning
av mål med tillämpning av 20 kap. 11 § lagen om allmän försäkring.
Behörigheten omfattar självfallet också socialförsäkringsmål enligt andra
lagar, i vilka det hänvisas till det nämnda lagrummet.
Allmänt
Lagen reglerar försäkringsdomstolamas organisation och verksamhet.
Förslaget innebär att bestämmelserna om försäkringsrätt upphävs och att
de särregler som behövs för rättskipningen i socialförsäkringsmål i länsrätt
och kammarrätt förs in i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Lagen
om försäkringsdomstolar kommer då, efter justeringar av de i dag gällande
gemensamma bestämmelserna, att enbart innehålla regler om försäkrings-
överdomstolen. Lagen föreslås till följd härav få en ny rubrik.
Övergångsbestämmelserna
Som framgår av den allmänna motiveringen är det tänkt att den nya
instansordningen skall gälla endast för nya mål. Mål som före ikraft-
trädandet anhängiggjorts i försäkringsrätt skall under en övergångstid
handläggas av försäkringsrätt enligt nu gällande bestämmelser. Försäk-
ringsrätterna kvarstår övergångsvis som särskilda domstolar men samord-
nas administrativt med tre av kammarrätterna. Administrativ chef för
69
verksamheten blir kammarrättspresidenten, som därigenom ytterst ansvarar Prop. 1990/91:80
för all personalförsörjning. Detta framgår av punkt 2 a i de föreslagna
övergångsbestämmelserna.
För att underlätta för ledamöter i kammarrätt och länsrätt att tjänstgöra
i försäkringsrätt öppnas en möjlighet för dem att tjänstgöra där utan
särskilt förordnande som försäkringsrättsdomare (punkt 2 b). Denna
övergångsbestämmelse påverkar självfallet inte den behörighet för icke
lagfarna försäkringsrättsassessorer att tjänstgöra i försäkringsrätt som följer
av äldre övergångsbestämmelser.
Som framgått av den allmänna motiveringen bör man utgå från att
verksamheten vid försäkringsrätterna fortgår till den 1 juli 1992, varefter
återstående balanser överlämnas till kammarrätterna och försäkringsrätter-
na upphör. Ett bemyndigande för regeringen att bestämma den närmare
tidpunkten har tagits in i punkt 3.
Av punkt 4 framgår att de som vid lagstiftningens ikraftträdande är
nämndemän i försäkringsrätt bibehåller sina uppdrag i försäkringsrätterna
under återstoden av mandatperioden och att uppdragen samtidigt efter
särskilt beslut blir gällande i antingen länsrätt eller kammarrätt (se vidare
avsnitt 2.2.2).
Lagen tillkom när försäkringsrätterna inrättades. I 13-15 §§ regleras i dag
handläggnings- och besvärsordningen för huvudsakligen yrkesskademål.
Förslaget innebär endast en anpassning av bestämmelserna till den nya
instansordningen.
Allmänt
I 20 kap. 11 § föreslås ändringar med anledning av den nya besvärs-
ordningen för ärenden om försäkring enligt lagen. Genom de hänvisningar
som finns i övrig socialförsäkringslagstiftning till denna bestämmelse
kommer den att få tillämpning på alla slags socialförsäkringsmål.
Ändringarna i paragrafens andra stycke innebär bl.a. att nämndemän skall
ingå i kammarrätt vid överprövning av socialförsäkringsmål, om nämnde-
män deltagit i länsrätten.
Övriga förslag innebär enbart redaktionella ändringar i bestämmelserna
med anledning av den nya instansordningen samt vissa språkliga juste-
ringar.
70
Det bör anmärkas att 20 kap. 9 § föreslås ändrad per den 1 januari 1992 Prop. 1990/91:80
i prop. 1990/91:68 om ändring i brottsbalken m.m. (böter).
Övergångsbestämmelserna
Förslaget i punkt 2 innebär att mål från allmän försäkringskassa eller
riksförsäkringsverket som anhängiggjorts i försäkringsrätt före ikraft-
trädandet skall handläggas enligt den nuvarande ordningen. Genom de
generella hänvisningar till 20 kap. lagen om allmän försäkring som finns
i övrig socialförsäkringslagstiftning blir denna övergångsbestämmelse
tillämplig även för mål enligt dessa lagar.
Bestämmelsen innebär att försäkringskassan och riksförsäkringsverket
- beroende på tidpunkten - skall skicka inkomna överklaganden till
antingen försäkringsrätt eller länsrätt. Om ett mål efter ikraftträdandet
skulle komma in till försäkringsrätt från en försäkringskassa eller riksför-
säkringsverket, ankommer det på försäkringsrätten att överlämna målet
till behörig länsrätt.
I övergångsbestämmelserna till lagen om försäkringsdomstolar har rege-
ringen bemyndigats att bestämma att mål som efter ikraftträdandet hand-
läggs i försäkringsrätt skall överlämnas till kammarrätt för prövning.
Punkten 3 i förevarande övergångsbestämmelser innebär att vid kammarrät-
tens avgörande av överlämnade mål nämndemän skall delta och att i
sådana mål de nya reglerna om överklagande, riksförsäkringsverkets
ställning m.m. är tillämpliga. Denna övergångsbestämmelse gäller även
för mål enligt annan socialförsäkringslagstiftning genom hänvisningar från
denna lagstiftning till förevarande lag.
Ändringarna innebär en redaktionell anpassning av bestämmelserna till
den nya instansordningen.
Förslagen innefattar vidare vissa språkliga ändringar.
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom-
stolar,
2. lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar,
71
3. lag om ändring i lagen (1978:40) om införande av lagen (1978:28) Prop. 1990/91:80
om försäkringsdomstolar, m.m.,
4. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
5. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
7. lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara
m.m.,
8. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
9. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
10. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension,
11. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,
12. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,
13. lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),
14. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
15. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,
16. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
17. lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om
bilstöd till handikappade,
18. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för
närståendevård,
19. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare.
72
Prop. 1990/91:80
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.
73
Prop. 1990/91:80
Bilaga 1
I det av justitiedepartementet anordnade sammanträdet den 30 november
1990 deltog regeringsrätten, justitiekanslem, domstolsverket, riksförsäk-
ringsverket, försäkringsöverdomstolen, kammarrätten i Stockholm, kammar-
rätten i Göteborg, kammarrätten i Sundsvall, kammarrätten i Jönköping,
försäkringsrätten för Mellansverige, försäkringsrätten för Södra Sverige,
försäkringsrätten för Norra Sverige, länsrätten i Stockholms län, läns-
rätten i Göteborgs och Bohus län, länsrätten i Jönköpings län. Förbun-
det för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK), Landsor-
ganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
ST-Domstol, Sveriges domareförbund och Nämndemännens Riksförbund.
Dessutom har skriftliga yttranden lämnats av riksdagens ombudsmän (JO),
justitiekanslem, domstolsverket, riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket,
försäkringsöverdomstolen, kammarrätten i Jönköping, försäkringsrätten
för Mellansverige, försäkringsrätten för Södra Sverige, försäkringsrätten
för Norra Sverige, länsrätten i Stockholms län, länsrätten i Malmöhus län,
länsrätten i Västerbottens län, länsrätten i Jönköpings län, JUSEK, LO,
TCO, Statsanställdas förbund, Försäkringskasseförbundet och Sveriges
domareförbund samt av JUSEK:s lokalförening vid försäkringsrätten för
Södra Sverige, Föreningen för yngre jurister vid kammarrätten i Jön-
köping och Föreningen Yngre Jurister vid Försäkringsrätten för Södra
Sverige.
74
LAGRÅDET
Prop. 1990/91:80
Bilaga 2
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-12-14
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Ulf Gad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 13 december 1990 har
regeringen på hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta lagrå-
dets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ulla Pålsson.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
75
Prop. 1990/91:80
Proposition .................................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ................. 1
Lagförslag .................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 24 januari 1991 35
1 Inledning ....................................35
2 Allmän motivering .............................38
2.1 Principer för instansordningen ...................38
2.1.1 Allmänna utgångspunkter ..................38
2.1.2 Närmare om den organisatoriska och
lagtekniska lösningen ......................43
2.1.3 Övergångslösningen ......................46
2.2 Processuella frågor ..........................48
2.2.1 Domförhet .............................48
2.2.2 Nämndemän ............................49
2.2.3 Omprövning ............................50
2.2.4 Riksförsäkringsverkets roll ..................51
2.3 Dimensionering .............................52
2.3.1 Avverkningstakt .........................52
2.3.2 Överklagandefrekvens .....................54
2.3.3 Länsrätterna ............................54
2.3.4 Kammarrätterna .........................56
2.4 Personal ..................................58
2.4.1 Ordinarie domare ........................58
2.4.2 övriga jurister ..........................59
2.4.3 Icke lagfarna yrkesdomare ..................61
2.4.4 Kanslipersonal och administrativ personal ....... 61
2.5 Lokaler ...................................62
2.5.1 Länsrätterna ............................62
2.5.2 Kammarrätterna .........................62
2.6 Kostnader .................................63
2.6.1 Personal ...............................63
2.6.2 Nämndemän ............................64
2.6.3 Lokaler ...............................64
2.7 Genomförandet .............................65
2.7.1 Personalfrågor ..........................65
2.7.2 Övriga genomförandefrågor .................66
76
3 Ikraftträdande
................................67 Prop. 1990/91:80
4 Upprättade lagförslag ...........................67
5 Specialmotivering ..............................68
5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om
alllmänna förvaltningsdomstolar .................68
5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:28) om
försäkringsdomstolar .........................69
5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:48) om införan-
de av lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar, m.m. . . 70
5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring ............................70
5.5 Övriga förslag till lagändringar ..................71
6 Hemställan ..................................71
7 Beslut ......................................73
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser ..............74
Bilaga 2 Utdrag ur lagrådets protokoll 1990-12-14 75
77
gotab 97513, Stockholm 1991