om avgivande av förklaring enligt artikel 46 i den Prop
europeiska konventionen angående skydd för de 1990/91:79
mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihe-
terna
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 17januari 1991.
På regeringens vägnar
Lena Hjelm- Wallén
Sten Andersson
Propositionens huvudsakliga innehåll
1 propositionen föreslås att riksdagen godkänner att Sverige för ytterligare
en femårsperiod erkänner den europeiska domstolen för de mänskliga rät-
tigheterna som behörig i fråga om tvister rörande tolkningen och tillämp-
ningen av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna.
I Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 79
Utrikesdepartementet Pr°P-1990/91:79
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 januari 1991
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Johansson,
Lindqvist, Lönnqvist, Thalén, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin,
Larsson och Åsbrink
Föredragande: statsrådet S. Andersson
Proposition om avgivande av förklaring enligt
artikel 46 i den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund-
läggande friheterna
1 Föredraganden
Den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd for de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ratificerades av
Sverige den 4 februari 1952 (prop. 1951: 165, UU11, rskr. 251). Senare har
Sverige också ratificerat åtta tilläggsprotokoll till konventionen (prop.
1953:32, 1964:87, 1983/84:31, 1984/85: 123 och 1985/86:18). Genom det
första, fjärde, sjätte och sjunde tilläggsprotollet har antalet skyddade rättig-
heter utökats. Det andra protokollet reglerar behörigheten for den europe-
iska domstolen for de mänskliga rättigheterna att avge rådgivande yttranden
till Europarådets ministerkommitté. De tredje och åttonde protokollen in-
nefattar vissa förändringar i förfarandet inför den europeiska kommissio-
nen för de mänskliga rättigheterna och domstolen för de mänskliga rättig-
heterna. Det femte protokollet gäller sättet att utse ledamöter i kommissio-
nen och domstolen.
Den 23 oktober 1990 antog Europarådets ministerkommitté ett nionde
tilläggsprotokoll. Det öppnades för undertecknande den 5 november 1990.
Protokollet, som ännu inte har trätt i kraft, har undertecknats av Sverige.
Protokollet ger den enskilde rätt att begära att ett mål hänskjuts till dom-
stolens prövning. En sådan rätt är för närvarande tillerkänd endast kom-
missionen och den eller de stater som berörs av ett klagomål.
Den 15 juni 1966 deponerade Sverige hos Europarådets generalsekreterare
en förklaring enligt artikel 46 i konventionen av innebörd att Sverige för en
tid av fem år räknat från den 13 maj 1966 och under förutsättning av öm-
sesidighet erkände att i alla frågor om tolkning eller tillämpning av konven- Prop. 1990/91:79
tionen samt av det första och det fjärde tilläggsprotokollet domstolens juris-
diktion skulle vara tvingande i och för sig och utan särskild överenskom-
melse (prop. 1966:33, UU3, rskr. 152). Det svenska erkännandet av
domstolens behörighet har senare förnyats för ytterligare femårsperioder
(prop. 1971:13, 1975/76: 120, 1980/81:96 och 1985/86:94) och löper såle-
des ut den 13 maj 1991.1 fråga om bakgrunden till den svenska förklaringen
hänvisar jag till vad dåvarande chefen för justitiedepartementet anförde i
prop. 1966:33.
Förutom Sverige har numera samtliga stater som ratificerat konventionen
avgett förklaringar enligt artikel 46. Sedan år 1986 har Finland, Malta, San
Marino och Turkiet avgett sådana förklaringar. Finland blev medlem av
Europarådet år 1989 och anslöt sig till konventionen år 1990. Också rätten
för enskilda att anföra klagomål till kommissionen har numera erkänts av
samtliga konventjonsanslutna stater sedan Cypern gjorde detta år 1989, Av
Europarådets medlemsstater är det endast dess nyaste medlemsstat, Ung-
ern, som inte har ratificerat konventionen.
Finland, Irland, Nederländerna och Schweiz har erkänt domstolens be-
hörighet för obegränsad tid. Det schweiziska godkännandet av den enskilda
klagorätten omprövas dock vart tredje år. Övriga stater har erkänt domsto-
lens behörighet för tidsperioder varierande mellan två och fem år. Dan-
mark, Island och Norge har liksom Sverige erkänt domstolens behörighet
under en femårsperiod åt gången. Flera stater har i likhet med Sverige
dessutom uppställt ömsesidighetsvillkor
Som framgår av prop. 1980/81:96 hade domstolen t. o. m. år 1980 meddelat
utslag i 31 mål. 118 av dessa mål fann domstolen att vederbörande stat hade
brutit mot sina förpliktelser enligt konventionen. I två av målen riktades
klagomål mot Sverige. Båda målen avsåg rätten till föreningsfrihet. Dom-
stolen fann emellertid att någon kränkning av konventionen inte förelegat i
något av målen.
Under perioden 1981 — 1990 har domstolen meddelat dom i 17 mål mot
Sverige. I 14 av dessa mål har konventionsbrott konstaterats. Sju av de
fällande domarna rör avsaknaden av möjlighet till domstolsprövning av
beslut som fattats av svenska förvaltningsmyndigheter och av regeringen
och som har ansetts röra den enskildes civila rättigheter enligt konventio-
nen. Två av de fällande domarna rör frågor i anslutning till omhänder-
tagande av barn enligt lagen (1980:621) med vissa bestämmelser om vård av
unga. De övriga fällande domarna rör andra rättsområden.
En redovisning av de domar som meddelats i mål mot Sverige finns i en till
protokollet i detta ärende fogad bilaga.
Genom den tolkning som domstolen har gett yissa av konventionens
bestämmelser har det visat sig att svensk rätt inte i alla delar stått i överens-
stämmelse med de åtaganden som Sverige har gjort genom att ansluta sig till
konventionen. Domstolens avgöranden har lett till ett antal lagstiftningsåt- 3
fl Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 79
gärder på olika områden. Sådana åtgärder är också under beredning for Prop. 1990/91:79
närvarande.
Som en följd av domen i målet Sporrong-Lönnroth (dom 1982-09-23, Ser.
A No. 52) har bl.a. inforts en bestämmelse i 3 kap. 6 § expropriationslagen
(1972:719) av innebörd att ett expropriationstillstånd förfaller, om saken
inte har fullföljts genom ansökan om stämning till domstol inom ett år från
det att tillståndet beviljades (prop. 1987/88:69, KU 38, rskr. 189).
Domstolens domar i målen Skoogström och McGoff (dom 1984-10-02
resp. 1984-10-26, Ser. A No. 83) har föranlett ändringar av de svenska
häktnings- och anhållandereglema i 24 kap. rättegångsbalken (prop.
1986/87:112, JuU 7, rskr. 30). Ändringarna innebär bl.a. att häktningsför-
handling alltid måste hållas inom 96 timmar efter det att den misstänkte
blivit gripen eller ett anhållningsbeslut blivit verkställt. Detta har medfört
att domstolarna numera ibland måste hålla häktningsförhandling på lörda-
gar och söndagar samt andra helgdagar.
Domstolens domar rörande avsaknaden av möjlighet till domstolspröv-
ning av vissa forvaltningsbeslut som ansetts röra den enskildes civila rättig-
heter har lett till att ett nytt prövningsforfarande (rättsprövning) har införts.
Enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa forvaltningsbeslut (prop.
1987/88:69, KU 38, rskr. 189) skall regeringsrätten, på ansökan av enskild,
pröva om ett avgörande som träffats av regeringen eller av en förvaltnings-
myndighet som sista instans strider mot någon rättsregel. Förfarandet gäller
sådana förvaltningsärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda.
För närvarande är sju mål mot Sverige anhängiga i domstolen. Tre av
målen rör rätten till muntlig förhandling vid avgörande av brottmål i hov-
rätt, ett mål rör avvisning i ett utlänningsärende och ett mål rör rätt att nyttja
en grustäkt. De återstående två målen rör frågor i anslutning till omhänder-
tagande av barn.
Domstolen har sedan dess tillkomst fram till årsskiftet 1990/1991 avkun-
nat 235 domar. Antalet avgjorda mål är emellertid inte lika stort, eftersom
domstolen ibland meddelar två domar i ett och samma mål. Den ena avser
huruvida kränkning föreligger. Den andra domen avser skadestånd i de fall
kränkning konstaterats. Under perioden 1959 — 1975 avkunnades inte mer
än 20 domar. Under perioden 1976 — 1990 avkunnades 215 domar. Det
skedde en markant ökning av antalet till domstolen hänskjutna mål från år
1982. År 1982 hänsköts 10 mål till domstolens prövning. År 1990 var siffran
61. De flesta av domstolens fällande domar har meddelats i mål mot Stor-
britannien (27), Österrike (15), Belgien (14), Sverige (14), Italien (13), och
Nederländerna (13).
I detta sammanhang förtjänar också nämnas något om målutvecklingen i
den europeiska kommissionen for de mänskliga rättigheterna. Under kon-
ventionens nu fyrtioåriga historia har antalet mål som kommissionen haft
att behandla ökatavsevärt. Under åren 1955 — 1984 hade kommissionen att
ta ställning till 11 295 registrerade klagomål från enskilda personer. Under
den senaste femårsperioden har antalet sådana klagomål ökat till mer än Prop. 1990/91: 79
1 000 per år. Under åren 1988 — 1990 var antalet registrerade klagomål
1009, 1445 resp. 1657.
Det bör emellertid noteras att inte alla klagomål registreras. Kommissio-
nen tillämpar ett summariskt förfarande i sådana fall då framställningarna
uppenbart inte kan komma under dess prövning. I sådana fall läggs provi-
soriska akter upp. Antalet sådana akter uppgick åren 1988 — 1990 till mellan
4 000 och 5 000 per år.
Av de vid utgången av år 1990 registrerade klagomålen avser det största
antalet Frankrike (248), Storbritannien (236), Österrike (159), Italien (154),
Tyskland (146), Sverige (125), Nederländerna (109) samt Schweiz (107).
Övriga länder har mindre än 100 klagomål registrerade. För Sveriges del har
en kraftig ökning av antalet registrerade mål ägt rum sedan år 1982. Under
åren 1980 — 1985 registrerades sålunda 11,8, 18, 46, 51 resp. 64 klagomål
mot Sverige. Åren 1986 — 1990 var motsvarande siffor 68, 77, 88, 84 resp.
125.
Ett stort antal av de klagomål som har riktats mot Sverige har prövats av
kommissionen utan att något brott mot konventionen konstaterats. Åtskil-
liga har också avvisats av kommissionen av formella skäl. I några fall har
staten och den klagande träffat överenskommelse i saken.
De klagomål mot Sverige som för närvarande är under handläggning vid
kommissionen gäller frågor av skiftande art. Som exempel kan nämnas:
frågor i anslutning till omhändertagande av barn för samhällsvård, rätte-
gången i tryckfrihetsmål, rennäring, utvisning, utmätning och rättegångs-
förseelse.
Den rättspraxis som utvecklas av konventionsorganen får allt större bety-
delse för konventionsstaternas interna lagstiftning. I de stater — de flesta —
där konventionen utgör en del av den nationella rätten påverkar konven-
tionen och rättspraxis den nationella rättstillämpningen direkt. Även i Sve-
rige kan iakttas att konventionsorganens avgöranden i ökad utsträckning tas
i beaktande vid tolkningen av svenska rättsregler. I lagstiftningsarbetet är
det numera inte ovanligt att utförliga resonemang förs om konventions-
förenligheten av sådana lagförslag som berör den enskildes konventions-
skyddade rättigheter. Utvecklingen av praxis i Strasbourg måste således
fortlöpande följas av regeringen, varvid är att notera att det inte enbart är
målen mot Sverige som har betydelse. Också avgöranden i mål mot andra
stater kan innehålla bedömningar och tolkningar som har betydelse för
frågan om svensk rätt står i överensstämmelse med konventionen.
Jag återkommer nu till frågan om förklaring enligt artikel 46 i konventionen.
Sverige har nu under nära 25 år varit underkastad domstolens juris-
diktion. Samtliga konventionsanslutna stater har numera godtagit denna
jurisdiktion. Det är enligt min mening naturligt att Sverige, när den nu
gällande svenska förklaringens giltighetstid löper ut, avger en ny förklaring Prop. 1990/91: 79
enligt artikel 46, varigenom domstolens behörighet erkänns under en ny
femårsperiod. Erkännandet bör även i fortsättningen förknippas med öm-
sesidighetsvillkor och avse domstolens behörighet enligt såväl konventio-
nen som det första, det fjärde och det sjunde tilläggsprotokollet.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att godkänna att Sverige avger sådan förklaring som avses i artikel 46
i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna med de begränsningar
som jag nu har angett.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden
har lagt fram.
Svenska Lokmannaförbundet (dom 1976-02-06,
Ser. A No. 20)
Målet rörde främst i vad mån en rätt för fackförening att sluta kollektivavtal
kunde härledas ur artikel 11 i konventionen (skyddet för föreningsfriheten).
Statens avtalsverk hade vägrat sluta kollektivavtal med Svenska Lokman-
naförbundet. Lokmannaförbundet ansåg att förbundets rättigheter enligt
artikel 11 därigenom blivit kränkta och att avtalsverkets handlingssätt också
varit diskriminerande mot förbundet eftersom avtalsverket slutit kollektiv-
avtal med flera andra stora fackföreningskollektiv och oberoende förbund.
Domstolen, som konstaterade att Lokmannaförbundet på olika sätt kunde
agera i förhållande till den svenska regeringen och att förbundet hade rätt att
förhandla med avtalsverket, fann, liksom kommissionen, att någon kränk-
ning av konventionen inte förevarit.
Schmidt och Dahlström (dom 1976-02-06,
Ser. A No. 21)
Målet rörde fackliga rättigheter. Klagandena var anslutna till SACO respek-
tive SR. Dessa förbund hade deltagit i en konflikt på arbetsmarknaden som
innefattat såväl strejk som lockout. Sedan konflikten avblåsts träffades kol-
lektivavtal, vilket bl.a. innefattade rätt till retroaktiva lönepåslag, dock inte
för medlemmar i förbund som varit uttagna i konflikten. Klagandena, som
inte personligen varit uttagna i konflikt, klagade över att de inte erhållit de
retroaktiva tilläggen och gjorde gällande att detta innefattade brott mot
artikel 11 (skyddet för föreningsfriheten) och att de utsatts för en diskrimi-
nerande behandling i strid med artikel 14. Domstolen, som konstaterade att
konventionen inte ger någon rätt till retroaktiv löneersättning, fann att kla-
gandena inte på något vis förvägrats rätten att som medlemmar av en fack-
förening främja sina intressen och således att något konventionsbrott inte
ägt rum.
Sporrong-Lönnroth (dom 1982-09-23, Ser. A No. 52 och dom 1984-12-18, Ser.
A No. 88)
Målet gällde två fastigheter i Stockholm som under lång tid, 25 respektive 12
år, varit belagda med expropriationstillstånd och därtill knutna byggnads-
förbud. Fastighetsägarna saknade enligt svensk lag möjlighet att få tid för
tillstånden bestämd eller att få någon slags ekonomisk ersättning. Domsto-
len fann att dessa omständigheter i förening innebar en kränkning av artikel
1 i första tilläggsprotokollet (skyddet för äganderätten). Domstolen fann
också att artikel 6 i konventionen kränkts därigenom att fastighetsägarna
enligt svensk rätt saknade möjlighet att få tvisten mellan dem och Stock-
holms stad prövad i domstol. Fastighetsägarna tillerkändes skadestånd av
svenska staten med 800 000 respektive 200 000 kr. jämte ersättning för
rättegångskostnader.
Skoogström (dom 1984-10-02, Ser. A No. 83)
Målet rörde samma fråga som målet McGoff, se nedan. I domen avskrev
domstolen målet från vidare handläggning sedan regeringen och klaganden
Prop. 1990/91:79
Bilaga
* Hänvisningarna avser publikationen Publications of the European Court of Human
Rights, Series A: Judgments and Decisions, Carl Heyman Verlag KG, Köln.
träffat förlikning. Enligt förlikningen åtog sig regeringen att vidta lagstift- Prop. 1990/91: 79
ningsåtgärder i syfte att bringa rättegångsbalkens regler i överensstämmelse Bilaga
med artikel 5 (3) i konventionen. Klaganden tillerkändes ersättning för
rättegångskostnader.
McGoff (dom 1984-10-26, Ser. A No. 83)
Målet gällde hur länge en person får hållas frihetsberövad innan frihetsbe-
rövandet skall prövas av en domstol. McGoff var häktad i sin frånvaro, greps
och placerades i häkte och förvarades där under 15 dagar innan häktnings-
frågan prövades vid en förhandling i tingsrätten där McGoff var närva-
rande. Domstolen fann att denna tidsperiod överskred vad som avses med
uttrycket ”promptly” i artikel 5 (3) i konventionen. I bestämmelsen anges att
var och en som berövats sin frihet har rätt att bli ställd inför domstol
”promptly”. Domstolen fann således att denna artikel blivit kränkt. McGoff
tillerkändes ersättning för rättegångskostnader.
Leander (dom 1987-03-26, Ser. A No. 116)
Målet gällde tillämpningen av bestämmelserna i personalkontrollkungörel-
sen (1969:446). Leander anställdes som vikarierande museitekniker vid
marinmuseet i Karlskrona, som ligger i anslutning till örlogsbasen inom
militärt skyddsområde. Efter en kort tid blev Leander uppsagd. Han infor-
merades om att skälet härtill var resultatet av den personalkontroll som
utförts beträffande honom. Han informerades dock inte närmare om vad
som legat till grund för resultatet av personalkontrollen. Leander gjorde
gällande att personalkontrollen inneburit brott bl.a. mot artiklarna 8 (rätten
till skydd för privatlivet) och 10 (rätten till yttrande- och åsiktsfrihet) samt
mot artikel 13 (rätten till ett effektivt rättsmedel för att påtala konventions-
brott). Europadomstolen fann enhälligt att någon kränkning inte förevarit
av artiklarna 8 och 10. Domstolens majoritet fann inte heller att artikel 13
blivit kränkt eftersom Leander hade vissa möjligheter att anföra klagomål
hos rikspolisstyrelsen och kammarrätten, då det gällde att få information
om utfallet av personalkontrollen, samt hos justitieombudsmannen och
justitiekanslern. Tre ledamöter, däribland domstolens president, fann dock
att artikel 13 kränkts.
Pudas (dom 1987-10-27, Ser. A No. 125)
Målet gällde om det krav på domstolsprövning av tvister om civila rättig-
heter och skyldigheter som föreskrivs i konventionens art ikel 6 (1) gäller vid
prövning av en fråga om indragning av trafiktillstånd enligt yrkestrafiklagen
(1979: 559). Pudas, som bedrev taxirörelse i Norrbotten, fick sitt trafiktill-
stånd indraget. Svensk rätt medgav inte att en sådan fråga kunde bli prövad
av domstol. Domstolen fann att artikeln var tillämplig och att avsaknaden
av domstolsprövning innefattade en kränkning av nämnda artikel. Pudas
tillerkändes ideellt skadestånd med 20000 kr. samt ersättning för
rättegångskostnader.
Bodén (dom 1987-10-27, Ser. A No. 125)
Liksom i fallet Sporrong-Lönnroth gällde målet expropriationstillstånd och
möjligheten att få en tvist om ett sådant tillstånd prövad av domstol. Efter-
som någon sådan möjlighet inte fanns enligt svensk rätt fann domstolen att
artikel 6 (1) blivit kränkt. Bodén tillerkändes ersättning för rättegångs-
kostnader.
Prop. 1990/91:79
Bilaga
Olsson (dom 1988-03-24, Ser A No. 130)
Målet gällde omhändertagande och fosterhemsplacering av makarna Ols-
sons tre barn enligt lagen om vård av unga och huruvida de åtgärder som
vidtagits av svenska myndigheter innefattade en kränkning av artikel 8 i
konventionen (skyddet för familjefriden). Domstolen fann att beslutet att
omhänderta barnen var berättigat men att placeringen av barnen i olika
fosterhem långt ifrån det ursprungliga föräldrahemmet och långt ifrån var-
andra innebar en kränkning av artikel 8. Föräldrarna tillerkändes skade-
stånd med 200 000 kr. jämte ersättning för rättegångskostnader.
Ekbatani (dom 1988-05-26, Ser. A No. 134)
Målet gällde om de svenska reglerna för rättegång i hovrätt uppfyllde krite-
rierna i artikel 6 i konventionen, som bl.a. ger var och en åtalad person rätt
att få sin sak prövad av domstol vid en ”fair and public hearing”. Ekbatani
dömdes vid en tingsrätt för olaga hot till dagsböter efter sedvanlig huvud-
förhandling. Den hovrätt till vilken Ekbatani överklagat domen avgjorde
målet utan huvudförhandling i enlighet med reglerna i den svenska
rättegångsbalken och fastställde därvid tingsrättens dom. Domstolen fann
att artikel 6 kränkts eftersom Ekbatani förvägrats muntlig förhandling i
hovrätten. Ekbatani tillerkändes ersättning för rättegångskostnader.
Langborger (dom 1989-06-22, Ser. A No. 155)
Målet gällde om bostadsdomstolen genom sin sammansättning kunde anses
som en opartisk domstol i den mening som avses i artikel 6 i konventionen
i en tvist mellan en hyresgäst som inte var ansluten till Hyresgästernas
Riksförbund och en hyresvärd som var ansluten till Sveriges Fastighetsä-
garförbund. Tvisten gällde prövning av giltigheten av en s.k. förhandlings-
klausul ingången mellan Hyresgästernas Riksförbund och Sveriges Fastig-
hetsägarförbund. Vid prövningen av målet bestod bostadsdomstolen av två
juristdomare och två intresseledamöter utsedda på förslag av de nämnda
intresseorganisationerna. Europadomstolen fann att det inte fanns anled-
ning att hysa något tvivel om intresseledamöternas personliga opartiskhet.
Men de hade enligt domstolen nära förbindelse med de organisationer som
nominerat dem och som båda hade ett intresse av att förhandlingsklausulen
ej förklarades ogiltig. Europadomstolen ansåg därför att klaganden hade
rimlig anledning att misstänka att intresseledamöterna hade ett gemensamt
intresse som stred mot hans eget i rättegången och att den intressebalans som
normalt ligger i bostadsdomstolens sammansättning därför kunde rubbas.
Europadomstolen fann således att artikel 6 i konventionen hade kränkts.
Langborger tillerkändes ersättning för rättegångskostnader.
Eriksson (dom 1989-06-22, Ser. A No. 156)
Målet rörde s.k. flyttningsförbud utfärdat enligt 28 § socialtjänstlagen
(1980:620) sedan ett omhändertagandebeslut blivit hävt. Klagomål anför-
des av barnets mor och barnet självt i första hand enligt artiklarna 6 och 8 i
konventionen. När målet prövades hade flyttningsförbudet varit i kraft un-
der sex år från det omhändertagandet hävts. Även om det ursprungliga
flyttningsförbudet varit motiverat, kunde enligt Europadomstolen det lång-
variga förbudet i kombination med umgängesrättsbegränsningar inte anses
acceptabelt. Begränsningarna var f.ö. inte heller lagligen grundade. I dessa
hänseenden fann domstolen att artikel 8 kränkts. Klagandena saknade möj-
lighet att få prövning i domstol av de beslutade begränsningarna i umgäng-
esrätten. Denna brist fann Europadomstolen utgöra en kränkning av artikel
6. Klagandena tillerkändes skadestånd med 300000 kr. jämte ersättning för
rättegångskostnader.
Prop. 1990/91:79
Bilaga
Tre Traktörer (dom 1989-07-07, Ser. A No. 159)
Målet gällde indragning av utskänkningstillstånd enligt lagen (1977:293)
om handel med drycker. Klaganden, ett aktiebolag som drev en restaurang-
rörelse i Helsingborg, fick sitt utskänkningstillstånd indraget. Klaganden
gjorde gällande att beslutet kränkt bolagsmännens äganderätt och således
artikel 1 i första tilläggsprotokollet samt att en kränkning också förelegat av
artikel 6 därigenom att klaganden saknade laglig möjlighet att få återkallel-
sebeslutet prövat av domstol. Europadomstolen fann att en kränkning av
artikel 6 förevarit i sistnämnda hänseende men fann att någon annan kränk-
ning av konventionen inte förekommit. Klaganden tillerkändes ersättning
för rättegångskostnader.
Allan Jacobsson (dom 1989-10-25, Ser. A No. 163)
Målet gällde huruvida ett långvarigt byggnadsförbud utfärdat med stöd av
byggnadslagen (1947: 385) innefattade en kränkning av klagandens ägande-
rättsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet. Målet gällde också om
beslut att inte ge byggnadslov innefattade en prövning av klagandens civila
rättigheter så att klaganden hade en rätt enligt konventionen att få beslutet
om förlängning av byggnadsförbuden prövade av domstol. Europadomsto-
len fann att någon kränkning av artikel 1 i första tilläggsprotokollet inte
förevarit men att avsaknaden av möjlighet till domstolsprövning av beslu-
ten om förlängning av byggnadsförbudet utgjorde en kränkning av artikel 6
i konventionen. Klaganden tillerkändes ersättning för rättegångskostnader.
Håkansson/Sturesson (dom 1990-02-21, Ser. A No. 171 A)
Målet gällde prövning av förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen
(1979:230). Klagandena hade av lantbruksnämnden och regeringen fått
avslag på sin ansökan om förvärvstillstånd beträffande en jordbruksfastig-
het som de inköpt för 240 000 kr. Priset ansågs överstiga marknadsvärdet.
I enlighet med bestämmelserna i jordförvärvslagen utbjöds fastigheten till
försäljning på offentlig auktion varvid lantbruksnämnden förvärvade den
för 172 000 kr enligt åsatt marknadsvärdering. Klagandena gjorde gällande
bl.a. brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet därigenom att klagande-
nas rätt till skydd för deras egendom blivit kränkt genom lantbruksnämn-
dens och regeringens beslut. De påstod också att artikel 6 blivit kränkt
eftersom de saknade möjlighet att få tvisten om deras rätt till fastigheten
prövad av svensk domstol. Europadomstolen biföll klagomålen i sist-
nämnda hänseende men fann i övrigt att någon kränkning av konventionen
inte hade föiekommit. Klagandena tillerkändes ersättning för rättegångs-
kostnader. 10
Mats Jacobsson (dom 1990-06-28, Ser. A No. 180 A) Prop. 1990/91:79
Målet gällde främst om ett beslut om ändring av en fastställd byggnadsplan Bilaga
innefattade en prövning av en tvist om klagandens civila rättigheter på ett
sätt som medförde att klaganden skulle ha rätt enligt artikel 6 att få tvisten
prövad av svensk domstol. Europadomstolen fann att detta var fallet och att
avsaknaden av rätt till domstolsprövning enligt de vid denna tid gällande
svenska reglerna, innefattade en kränkning av artikel 6. Klaganden tiller-
kändes skadestånd med 10 000 kr. jämte ersättning för rättegångskostnader.
Skärby m.fl. (dom 1990-06-28, Ser. A No. 180 B)
Målet gällde främst om ett beslut om avslag på byggnadslov med hänvisning
till rådande byggnadsförbud för det område inom vilket klagandenas fastig-
het var belägen, innefattade en prövning av en tvist om klagandenas civila
rättigheter på ett sätt som medförde att klagandena skulle ha rätt enligt
artikel 6 att få tvisten prövad av svensk domstol. Europadomstolen fann att
detta var fallet och att avsaknaden av rätt till domstolsprövning enligt de vid
denna tid gällande svenska reglerna innefattade en kränkning av artikel 6.
Klagandena tillerkändes skadestånd med 30 000 kr. jämte ersättning för
rättegångskostnader.
Nyberg (dom 1990-08-31, Ser. A No. 181 B)
Målet rörde omhändertagande av barn. I domen avskrev domstolen målet
från vidare handläggning sedan regeringen och klagandena träffat förlik-
ning. Genom förlikningen tillerkändes klagandena ersättning med 225 000
kr. jämte gottgörelse för rättegångskostnader.
Darby (dom 1990-10-23, Ser. A No. 187)
Målet gällde rätt till nedsättning av församlingsskatt enligt lagen (1951:611)
om viss lindring i skattskyldigheten för den som inte tillhör svenska kyrkan
(dissenterskattelagen). Som förutsättning för skattelindring enligt dissen-
terskattelagen gällde vid denna tid bl.a. att den skattskyldige var mantals-
skriven i Sverige för inkomståret i fråga. Klaganden, som var finsk medbor-
gare, var bosatt på Åland men arbetade i Sverige. Han var inte mantals-
skriven i Sverige men ansågs ändå, med hänsyn till den tid som han faktiskt
varit bosatt i Sverige, vara skattskyldig i Sverige. Eftersom han inte var
mantalsskriven i riket ansåg dock skattedomstolarna att klaganden inte
kunde få nedsättning av församlingsskatt enligt bestämmelserna i dissen-
terskattelagen. Klaganden gjorde bl.a. gällande att denna rättstillämpning
innefattade brott mot hans rätt till religionsfrihet enligt artikel 9 och att
rättstillämpningen var diskriminerande mot honom såvitt gällde såväl hans
rätt till skydd för religionsfriheten som äganderätten. Europadomstolen,
som inte gick in på en prövning av religionsfrihetsfrågan, fann att en kränk-
ning av artikel 14 förekommit därigenom att klaganden utsatts för en dis-
kriminerande rättstillämpning vad gällde beskattningen. Klaganden tiller-
kändes skadestånd med 8 000 kr. jämte ersättning för rättegångskostnader.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
11