Skr.
1990/91:77
Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 20 december 1990.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Maj-Lis Lööw
I skrivelsen redovisas den svenska invandrar-, invandrings- och flykting-
politiken och invandringen till Sverige. Redovisningen avser i huvudsak
budgetåret 1989/90. Vidare beskrivs migrations- och flyktingsituationen i
världen samt Sveriges roll i det internationella samarbetet.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 77
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 december 1990
Skr. 1990/91:77
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Eng-
ström, Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds,
Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink.
Föredragande: statsrådet Lööw
Inledning
Efter samråd med chefen för utrikesdepartementet och statsrådet Hjelm-
Wallén anhåller jag att få lämna följande redovisning för invandrar- och
flyktingpolitiken att föreläggas riksdagen. Innehållet avser huvudsakligen
budgetåret 1989/90. En hel del uppgifter omfattar dock hela kalenderåret
1990. Avsikten är att redovisningen skall kunna användas som underlag
och bakgrundsmaterial i anslutning till regeringens budgetproposition för
budgetåret 1991/92.
Med invandringspolitik avses de principer och regler som reglerar vilka
utlänningar som skall få tillstånd att bosätta sig i Sverige.
Invandrarpolitiken omfattar sådana åtgärder som samhället vidtar för
att underlätta invandrares, dvs. även flyktingars, introduktion och integra-
tion i det svenska samhället.
Den svenska invandrarpolitiken kan sammanfattas i de tre invandrarpo-
litiska mål som riksdagen antog år 1975 och som behandlades på nytt år
1986.
Jämlikhetsmålet innebär att invandrare skall ha samma möjligheter,
rättigheter och skyldigheter som den övriga befolkningen. Målet innebär
vidare att alla grupper i samhället skall ha likvärdiga möjligheter att
behålla och utveckla sitt modersmål och att utöva sin kulturverksamhet
inom den svenska kulturgemenskapen. Invandrarpolitiken bör därför syfta
till att ge medlemmar av språkliga minoritetsgrupper möjlighet att inom
ramen för en intressegemenskap, som omfattar hela det svenska samhället,
ge uttryck för en egen språklig och kulturell identitet.
Valfrihetsmålet innebär att medlemmar med språkliga minoriteter skall
kunna välja i vilken grad de vill uppgå i en svensk kulturell identitet och i
vilken grad de vill bibehålla och utveckla sin ursprungliga identitet. Åtgär-
der för att bevara kontakten med ursprungslandets kultur anknyter även
till valet mellan att stanna i Sverige eller att återvända till ursprungslandet.
Samverkansinålet innebär att en samverkan skall finnas mellan
invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen i de frågor
som är av gemensamt intresse. Målet förutsätter ömsesidig tolerans och
solidaritet mellan invandrarna och den inhemska befolkningen och mellan
olika invandrargrupper. Ett förverkligande av samverkansmålet innebär
bl. a. att invandrarna ges större möjligheter att aktivt delta i det politiska
livet i Sverige, att de ges vidgade möjligheter t ill kulturell verksamhet och att
invandringens positiva kulturella effekter uppmärksammas i ökad utsträck-
ning.
År 1986 tog riksdagen ett nytt beslut om den samlade invandrarpoliti-
ken varvid det sades att de tre invandrarpolitiska målen skall tolkas så att
de syftar till lika rättigheter och möjligheter för invandrare i förhållande
till den övriga befolkningen. Målen skall också leda till respekt för den
enskildes identitet och integritet, möjligheter att utveckla det egna kultur-
arvet inom ramen för de grundläggande normer som i Sverige gäller for
mänsklig samlevnad samt ömsesidig tolerans, solidaritet och gemenskap
mellan människor av olika ursprung. Goda etniska relationer bör prägla
det svenska samhället och samhället bör markera sitt avståndstagande från
alla uttryck av etnisk intolerans.
Den svenska invandringen är sedan år 1967 reglerad, utom för medbor-
gare i de nordiska länderna som har fri rörlighet och etableringsrätt.
Invandringen till Sverige har de senaste åren huvudsakligen bestått av
flyktingar och anhöriga till personer som redan bor här.
Mottagandet i Sverige av flyktingar är endast ett av flera element i den
svenska flyktingpolitiken. Dessutom ingår:
— agerande i FN och andra internationella sammanslutningar for att bidra
till att internationella konflikter motverkas och löses och för att respek-
ten for de mänskliga rättigheterna upprätthålls,
— ekonomiskt stöd till UNHCR. UNRWA och andra organisationer som
bedriver flyktingarbete utanför Sverige,
— internationellt samarbete i syfte att verka for en solidarisk ansvarsför-
delning och för att stärka flyktingarnas rättsliga skydd,
— överföring till Sverige, ofta i samarbete med UNHCR, av särskilt utsat-
ta personer som behöver en säker fristad undan förföljelse,
— mottagande av flyktingar i Sverige, i enlighet med en asyllagstiftning
som i vissa avseenden ger med flyktingar jämförbara grupper ett starka-
re skydd än vad 1951 års Genévekonvention stadgar,
— ett av staten finansierat, kommunalt mottagande för flyktingar och
därmed jämställda personer, vilket syftar till att främja deras möjlighe-
ter att finna sig tillrätta i det svenska samhället,
— särskilda insatser, bland annat opinionsbildande verksamhet, för att ge
flyktingar och andra invandrare lika villkor och möjligheter till integra-
tion i Sverige,
— stöd till flyktingar som frivilligt vill lämna Sverige för att bosätta sig i
hemlandet eller annat land.
Skr. 1990/91:77
I det följande redovisas huvuddragen i tillämpningen av dessa politikom-
råden. huvudsakligen avseende budgetåret 1989/90.
Som ett instrument för invandrarpolitikens förverkligande har invand-
rarministern ett invandrarråd med 28 ledamöter som består av represen-
tanter for invandrarnas riksorganisationer. Vid sidan härav förekommer
konsultationer med företrädare för invandrarnas trossamfund. Under år Skr. 1990/91:77
1990 hölls ett invandrarpolitiskt rådslag, på samma sätt som för tre år
sedan.
Som ett led i strävandena att ha en bred förankring för och ett nationellt
samförstånd kring den svenska flyktingpolitiken finns ett av regeringen
tillsatt flyktingpolitiskt råd med invandrarministern som ordförande. I
rådets arbete deltar representanter för flera berörda folkrörelser och intres-
seorganisationer, svenska myndigheter och FNs flyktingkommissaries rep-
resentant i Norden. Under perioden den 1 juli 1989 — den 31 december
1990 har rådet mötts fem gånger.
Befolkningsutvecklingen, framväxten av allt bättre kommunikationer och
en bestående politisk oro i stora delar av världen talar för fortsatt stor
internationell migration. I samma riktning verkar det förhållandet att
stora ekonomiska och sociala orättvisor mellan olika delar av världen
fortfarande består. Det är inte omöjligt att även otjänliga miljöförhållan-
den kan ge fler människor ännu en anledning att vilja söka en utkomst och
ett bättre liv i något annat land än sitt eget.
Enligt FNs uppskattningar uppgår jordens befolkning nu (1990) till ca
5,25 miljarder människor och väntas öka till 6 miljarder före år 2001.
Någon gång mellan år 2006 och 2018 passeras 7-miljardersgränsen. I de
mest långsiktiga prognoserna räknar man med att jordens befolkning skall
stabiliseras kring 14 miljarder på ungefär 100 års sikt.
Befolkningstillväxten sker framförallt i underutvecklade länder medan
befolkningarna i de flesta länder i Europa stagnerar eller rent av skulle
minska i storlek utan fortsatt invandring. I Sverige har nativiteten ökat
kraftigt de senaste åren, men inte mer än att nästa generation blir ungefär
lika stor som den nuvarande.
Samtidigt som de europeiska länderna har en mycket restriktiv invand-
ringspolitik, förekommer det i flera länder en diskussion om nödvändighe-
ten av fortsatt invandring för att undvika befolkningsminskning eller för
att söka uppnå en bättre åldersmässig sammansättning av befolkningen.
Det råder emellertid mycket delade meningar om i vilken mån det är
praktiskt möjligt att med hjälp av invandring påtagligt och bestående
påverka befolkningens ålderstruktur. Det finns de som hävdar att man i så
fäll skulle behöva ha en så stor invandring under så lång tid, att det inte
skulle kunna genomföras utan allvarliga sociala störningar och stora svå-
righeter med integration etc.
Under 1980-talet skapades stora migrationsströmmar av politiska oro-
ligheter och naturkatastrofer i utvecklingsländerna. Det finns anledning
att räkna med fortsatt invandringstryck från sådana länder. Samtidigt har
den politiska utvecklingen i Östeuropa och Sovjetunionen medfört bety-
dande flyttningsrörelser. Kanske kan åtskilliga hundratusentals människor
i dessa länder komma att vilja söka sig en ny tillvaro i ett annat land.
Beroende på den politiska och ekonomiska utvecklingen kan detta komma
att medföra ett ökat invandringstryck gentemot Västeuropa. Dessa frågor
behandlas vidare i ett senare avsnitt.
Så länge stora skillnader i levnadsvillkor och politisk instabilitet består i
världen kommer det att finnas människor med behov eller önskan att söka
sig bort från sina hemländer. I en situation där flertalet europeiska länder
för en politik där invandring i princip bara tillåts av flyktingar eller
personer med nära personlig anknytning till landet, kommer många av
dem som drivs till att flytta till vår del av världen att behöva åberopa
flyktingskäl, även om de bakomliggande orsakerna huvudsakligen är av
annan art. Passivitet inför dessa och andra grundorsaker bakom migra-
tionen komer att leda till oönskade flyktningrörelser, såvida man inte, i
internationell samverkan kan påverka dessa bakomliggande faktorer i
preventivt syfte.
Skr. 1990/91:77
2. Vem är flykting?
Den grundläggande konventionen om flyktingar är 1951 års FN-konven-
tion om flyktingars rättsliga ställning (Genévekonventionen). Till denna
ansluter 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning (New
York-protokollet). Sverige har tillträtt både konventionen och protokollet.
Genévekonventionen innehåller bl. a. en definition av vem som skall
anses vara flykting och stadgar förbud mot avvisning eller utvisning av
flykting till land där han riskerar förföljelse — eller till land där han inte
åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land där han riskerar förföljelse -
samt innehåller bestämmelser om att flykting skall jämställas med med-
borgare i det egna landet när det gäller sociala förmåner m. m. I en bilaga
till konventionen lämnas närmare anvisningar for utfärdande av resedoku-
ment till flyktingar.
I konventionen och protokollet definieras en flykting som en person som
”i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras.
religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk
åskådning befinner sig utanför sitt hemland och som inte kan eller på
grund av sin fruktan inte vill begagna sig av hemlandets skydd”. Varken
konventionen eller protokollet ger någon närmare definition av vad som
skall förstås med ”förföljelse”. — Den flyktingdefinition, som är intagen i
UNHCRs stadga, och därmed reglerar hans mandat, sammanfaller nära
nog helt med den citerade.
Konventionens flyktingdefinition är den enda universellt godtagna, men
täcker inte personer som flyr på grund av naturkatastrofer, misär, väpnad
konflikt eller allmänt våld. På regional basis har emellertid enighet nåtts
om ett vidare flyktingbegrepp än konventionens.
1969 års OAU-konvention om särskilda aspekter på flyktingproblemen i
A frika omfattar således också personer som ”på grund av yttre aggression,
ockupation, utländsk dominans eller händelser som allvarligt stör den
allmänna ordningen i del av eller hela det land i vilket han har sitt
ursprung eller är medborgare, tvingas lämna sin vanliga bostad för att söka
tillflykt på en annan plats utanför sagda land”. För Centralamerikas del
accepterades ett snarlikt flyktingbegrepp i den deklaration, som berörda Skr. 1990/91:77
regeringar antog i Cartagena år 1984. Såvitt gäller Asien har — med stöd av
första-asylländer i Sydostasien — godtagit en bestämmelse om att alla
asylsökande, i vart fall temporärt, skall tas emot av första-asyl-staterna och
att tvångsrepatriering (refoulement) inte skall ske.
3. Flyktingsituationen i världen
Inledning
Vanligen anges antalet flyktingar i världen till ca 15 miljoner. Detta avser
enbart de flyktingar som anses falla under UNHCRs mandat och omfattar
inte de drygt 2,5 miljonerna Palestinaflyktingarna. Biståndet till dessa
förvaltas av UNRWA, som dock inte har någon skyddsfunktion.
Under 1980-talet har antalet flyktingar ökat, och många flyktingsitua-
tioner tycks mer eller mindre ha permanentats. Under de senaste två åren
har vi dock sett öppningar mot politiska lösningar i t. ex. Afghanistan,
Kambodja, Centralamerika och Namibia som förväntas innebära att mil-
joner flyktingar kommer att kunna återvända till sina hemländer. Hittills
är det emellertid bara till Namibia som ett större antal flyktingar återvänt.
Något som har utmärkt flyktingsituationerna under perioden efter andra
världskriget är en allt starkare involvering av stormakterna. Flyktingsitua-
tionerna har på olika sätt utnyttjats i det politiska maktspelet. Exempel på
detta är bl. a. flyktingarna vid gränsen mellan Kambodja och Thailand,
Vietnamflyktingarna samt flera flyktingsituationer i Afrika, bl. a. Mocam-
bique och Afrikas horn. Den förändring i relationerna mellan stormakter-
na som vi ser i dag kan därför vara ett steg i riktning mot lösningar av svåra
flyktingproblem.
Man räknar med att ca 80% av världens flyktingar finns koncentrerade
till sju områden: Afghanistanflyktingarna i Västasien, Indokinaflyktingar-
na i Sydostasien, Palestinaflyktingarna i Mellersta östern, olika flykting-
grupper (framför allt från Mocambique, Angola och Sydafrika) i Södra
Afrika, flyktingarna från Etiopien och Somalia på Afrikas Horn, Liberia-
flyktingarna i Västafrika samt de centralamerikanska flyktingarna i Cen-
tralamerika.
Den överväldigande majoriteten av världens flyktingar är fattiga männi-
skor vilkas flykt är en del av en massrörelse. Den klassiska bilden av ”den
politiske flyktingen från Centraleuropa” är i dag bara representativ för en
liten del av världens flyktingar. Möjligheterna att på ett meningsfullt sätt
lösa dessa människors problem utanför deras egen region är ytterst begrän-
sade.
Till helhetsbilden hör också internflyktingarna — människor som har
tvingats lämna sina normala bosättningsområden men som formellt inte är
flyktingar eftersom de inte lämnat sina hemländer. De är däremot poten-
tiella flyktingar i de områden där de finns.
De är alltså flyktingar i sina egna hemländer. Dessa människor är
ekonomiskt, politiskt, psykologiskt och socialt lika mycket flyktingar som
de 17,5 miljonerna UNHCR- och UNRWA-flyktingarna, men de omfattas
inte av det internationella skydds- och hjälpsystemet for flyktingar efter-
som de inte har lämnat sina hemländer. Ofta befinner de sig i en mycket
utsatt situation, fortfarande utlämnade åt den regering eller de krafter i
landet som är upphovet till deras situation.
Det finns inget alternativt skydds- eller hjälpsystem för att nå dessa
människor, som ofta lever i svår misär, och det är vanligen endast frivilliga
organisationer — nationella och internationella — som förmedlar hjälpen.
Om man i denna grupp inkluderar människor som flytt på grund av
svåra brott mot de mänskliga rättigheterna, väpnad konflikt, rädsla för
förföljelse enligt Genévekonventionen samt sådana som blivit förflyttade
mot sin vilja av sina regeringar kan man beräkna deras antal till ca 14
miljoner människor.
Skr. 1990/91: 77
Flyktingsituationen i tredje världen
Asien (inklusive Mellersta Östern)
Det största antalet flyktingar finns fortfarande i Asien med den största
enskilda flyktinggruppen i världen i dag, nämligen de mer än fem miljoner-
na afghaner i Pakistan och Iran. En viss återvandring sker emellertid nu.
Man räknar med att ca 200 familjer återvänder per dag. men med tanke på
det stora antalet flyktingar är detta ett mycket blygsamt antal. Det kan
knappast heller förväntas att det blir någon återvandring i större skala så
länge ingen reell politisk lösning uppnåtts och stridigheterna i landet
pågår.
Det andra stora problemet i Asien är flyktingarna och migranterna från
Indokina. Det finns i dag ca 160000 flyktingar från Vietnam. Laos och
Kambodja i olika länder i Sydostasien under UNHCRs mandat. Majorite-
ten av flyktingarna finns i läger i Thailand och Hongkong, medan de
övriga återfinns i Filippinerna. Indonesien. Malaysia och Singapore.
Många har vistats i läger under flera år och har små utsikter att bli
mottagna i tredje land. De lever under mycket svåra förhållanden.
Den aktionsplan (CPA) för en totallösning av Indokina-flyktingproble-
met som antogs vid en internationell konferens år 1989 har ännu inte
genomförts helt. Det beror på meningsskiljaktigheter mellan å ena sidan
USA och i viss mån Vietnam och å andra sidan övriga berörda länder
angående återsändandet av icke-flyktingar till Vietnam. Förhoppningen är
dock att planen skall komma att fungera under år 1991.
Sveriges åtagande, att inom ramen för en gemensam nordisk kvot under
tre år ta ut sammanlagt 1 200 flyktingar från Sydostasien, fullgörs redan
under budgetåret 1990/91. Det kommer emellertid att finnas ett visst
behov av fortsatt uttagning, särskilt av nytillkomna asylsökande som be-
döms vara flyktingar. Man befarar också att det kommer att bli kvar
grupper av svårplacerade människor i lägren, för vilka någon slags lösning
måste utarbetas i internationell samverkan.
Utöver flyktingarna under UNHCRs mandat finns fortfarande nära
300000 kambodjanska flyktingar i gränsområdet mellan Kambodja och
Thailand. Efter det vietnamesiska truppåterdragandet och i och med de
framsteg i fredsförhandlingarna som gjorts, hoppas man att ett återvänd- Skr. 1990/91:77
ringsprogram snart skall komma igång. Oroande är dock de tendenser som
finns till en tvångsmässig återvandring, organiserad av de olika fraktioner-
na i Kambodja i syfte att skapa väljarunderlag inför de planerade valen.
I Sydostasien finns även ett antal mindre flyktinggrupper från Burma,
Filippinerna, olika delar av Indonesien, Kina (särskilt efter massakern på
Himmelska Fridens Torg) Thailand med flera länder. En del av dessa
flyktingar anses falla under UNHCRs mandat, andra inte.
Majoriteten av de ca 200000 tamiler som flytt från Sri Lanka, huvudsak-
ligen till Indien, befinner sig fortfarande i exil, även om en viss återvand-
ring skett. Det av UNHCR planerade återvandringsprogrammet har fort-
farande inte genomförts.
Det palestinska flyktingproblemet är det äldsta, fortfarande olösta i
världen. Fortfarande flyr eller förvisas palestinier från de av Israel ockupe-
rade territorierna. 1 lägren växer en fjärde generation flyktingar upp till ett
liv i exil. Palestinierna är den största enskilda flyktinggruppen i Mellersta
Östern med 2,5 miljoner människor. Det totala antalet palestinska flyk-
tingar är emellertid ännu större.
Den libanesiska statens sönderfall har medfört att många människor
flytt landet. En del är libaneser medan andra är palestinier eller människor
som tillhör andra befolkningsminoriteter, vilka tidigare sökt och fått
skydd i Libanon.
Strömmen av flyktingar från Iran har minskat men fortfarande lämnar
människor landet och söker politisk asyl. I gengäld har situationen i Irak,
framför allt när det gäller den irakiska regimens agerande gentemot den
kurdiska befolkningen, lett till en ökning av antalet flyktingar. Det finns
ett stort antal irakiska kurdiska flyktingar i Iran. 1 Turkiet finns en grupp
på uppemot 30000 personer fördelade på tre olika läger.
Totalt sett räknar man med att det finns ett par hundra tusen iranska och
irakiska flyktingar i området.
Härutöver finns också ett antal flyktingar bland de människor som
tvingats lämna Kuwait efter den irakiska ockupationen.
Afrika
De afrikanska länderna har fortsatt att föra en uttalat generös flyktingpoli-
tik trots att en stor del av kontinentens cirka fem miljoner flyktingar finns i
några av världens fattigaste länder.
I södra Afrika finns flyktingar dels till följd av Sydafrikas inrikespolitik,
dels till följd av Sydafrikas stöd till mot regeringarna fientliga väpnade
grupper i Angola och Mocambique. Det finns över en miljon flyktingar
från Mocambique i de kringliggande länderna, framför allt i Malawi och
Zimbabwe.
En positiv utveckling i södra Afrika är att den överväldigande majorite-
ten av de namibiska flyktingarna nu återvänt och att demokratiska val
genomförts. Utvecklingen i Sydafrika kan också komma att innebära en
möjlighet för återvandring för de tiotusentals sydafrikanska flyktingarna i
olika länder i Afrika och Europa.
Stora flyktinggrupper kommer från Etiopien, Sudan och Somalia och Skr. 1990/91:77
återfinns i huvudsak i dessa länder. En annan stor grupp är de flyktingar i
Algeriet som flytt från kriget mellan Polisario (den av OAU erkända
befrielserörelsen i Västra Sahara) och Marocko i Västra Sahara.
En ny flyktinggrupp är de mer än 500000 flyktingarna från inbördeskri-
get i Liberia, som finns i angränsande länder.
Många gamla flyktingproblem förblir olösta och stora flyktinggrupper
från olika länder finns därför i bl. a. Burundi, Rwanda, Tanzania, Uganda,
Zaire, Zambia och Zimbabwe. Uppskattningsvis mer än hälften av den
afrikanska kontinentens stater är mottagare av flyktingar i någon omfatt-
ning.
Latinamerika
Demokratin har nu återupprättats i Chile och chilenare har redan börjat
återvända i ökande omfattning. Sverige har haft ett antal överläggningar
med Chiles regering och med berörda chilenska grupper om återvandrings-
frågorna.
Situationen i Colombia fortsätter att ge människor där anledning att
bege sig i exil.
De stora koncentrationerna av flyktingar finns fortfarande i Central-
amerika. Detta beror på de väpnade konflikterna i framför allt Guatemala
och El Salvador, samt i viss mån till följd av situationen i Nicaragua. I
både El Salvador och Guatemala finns också betydande grupper av internt
hemlösa människor.
Av de totalt mer än två miljoner flyktingarna och hemlösa i olika länder
i Centralamerika — Belize, Costa Rica, Guatemala, Honduras, Mexico
och Nicaragua — betraktas bortemot 500000 som flyktingar i formell
bemärkelse. Liksom i Sydostasien har UNHCR sökt en helhetslösning på
problemet inom ramen för en internationell överenskommelse, Cirefca-
processen. Påtagliga resultat är en ökad återvandring samt en mer generös
politik i asylländerna.
Flyktingar och asylsökande i Europa, Nordamerika och Oceanien
Antalet asylsökande i Europa och Nordamerika har ökat successivt under
1980-talet, från ca 100000 år 1983 till ca 440000 år 1989 — den högsta
siffran sedan andra världskriget. Prognosen för år 1990 pekar i riktning
mot 550000 — 600000 personer. Sverige är fortfarande ett av de länder i
Europa som mottar det största antalet asylsökande per capita.
En minskande andel av de asylsökande bedöms vara flyktingar enligt
Genévekonventionen. Det hindrar inte att många kan ha starka sociala
och ekonomiska skäl att flytta. Många asylsökande får avslag på sina
ansökningar efter en ofta mycket lång och nedbrytande väntan. Stora
summor pengar spenderas på till stor del improduktiva förläggnings- och
administrationskostnader för att ta hand om människor med svaga
skyddsbehov. De europeiska länderna och Canada använder tillsammans
omkring 30 miljarder kronor per år på mottagandet av asylsökande, av Skr. 1990/91:77
vilka i genomsnitt inte mer än 20% får rättslig status som flyktingar.
En stor andel asylsökande har även under 1989—1990 anlänt utan
dokument eller med falska sådana. I Norge uppskattas detta antal till 80%,
i Sverige till 70% , i Belgien till 60%, i England till strax under 50% osv.
En särskild arbetsgrupp, knuten till UNHCR och tillsatt på svenskt initia-
tiv, studerar för närvarande dokumentlöshetsproblemet och diskuterar
tänkbara lösningar.
I Sverige fick tidigare ca 80% av de asylsökade uppehållstillstånd men
under år 1990 har andelen, som en följd av regeringens beslut om ändrad
asylpraxis, minskat till omkring 50%. Medan man i Sverige aktivt forsöker
verkställa negativa beslut, dvs. de som inte får uppehållstillstånd i Sverige
måste lämna landet, gäller det motsatta i de flesta andra europeiska länder
utanför Norden. Majoriteten av dem som får avslag, 75 — 85%, blir kvar
men lever då i samhällets marginal utan sociala skyddsnät och utanför
lagens rättigheter och skyldigheter.
I bil. 1 redovisas i största korthet situationen avseende asylsökande och
flyktingar m.m. i tre nordiska länder. Uppgifter från ytterligare ett antal
OECD-länder finns hos arbetsmarknadsdepartementet. Uppgifterna byg-
ger på rapporter från våra beskickningar.
Demokratiseringsprocessen i Central- och Östeuropa är glädjande. Den
har lett till att allt fler länder där respekterar rätten att fritt få lämna och
sedan återvända till sitt land.
Förändringarna innebär att människor från Ungern, Tjeckoslovakien
och Polen inte längre kan anses löpa risk för förföljelse. I dessa länder bör
också flyktingar från tredje länder kunna påräkna skydd.
Den politiska målsättningen är generellt sett att genomfora demokrati,
att tillförsäkra mänskliga rättigheter och att bygga upp en sund och funge-
rande ekonomi.
Det råder emellertid en svår ekonomisk situation i bl. a. Sovjetunionen.
Det kommer att ta tid att där, men också i andra länder i regionen, få till
stånd en ekonomisk utveckling som skapar möjligheter till ett bättre liv för
hela befolkningen. Situationen i Sovjetunionen är särskilt svårbedömbar.
Det som kan se ut att vara stora brister i produktionen av t. ex. livsmedel
kan mycket väl snarare vara uttryck för allvarliga brister i infrastruktur
och distribution.
Det har aviserats att gällande passlagstiftning i Sovjetunionen, på sam-
ma sätt som skett i flera länder i Central- och Östeuropa, kan komma att
liberaliseras nästa år. Ny lagstiftning ger medborgarna rätt till ut- och
inresor. Detta är en mänsklig rättighet. Det är däremot inte någon given
rättighet att få inresa, bosätta sig och arbeta i något annat land än hemlan-
det.
1 massmedier över hela Europa förekommer spekulationer om förestå-
ende massutvandring från Sovjetunionen. Det är inte uteslutet att åtskilli-
ga sovjetmedborgare — liksom medborgare i andra länder i regionen — 10
kan vilja söka sin utkomst i något annat land. Men det bör betonas att det Skr. 1990/91: 77
rör sig om spekulationer. Man får inte förlora proportionerna. De krafter
som verkar återhållande på benägenheten att utvandra — bundenheten till
hemlandet genom språk, kultur, familjeband etc. — är starka.
Det måste också ligga i allas intresse att den arbetskraft som behövs för
återuppbyggnaden och omläggningen av ekonomin i de tidigare centralt
styrda länderna kan stanna kvar. Därför måste största vikt läggas vid
insatser som kan förebygga en omfattande utvandring.
Den debatt som förts i medierna under hösten 1990 illusterar vikten av
att det internationella samfundet gemensamt angriper grundorsakerna till
varför människor flyr/migrerar t. ex. genom utvecklingsinsatser i ur-
sprungsländerna. Vår solidaritet med utsatta människor kräver att flyk-
ting- och migrationsfrågorna placeras högt på dagordningen i alla de sam-
manhang där flykt eller migration blir en följd av passivitet inför grundor-
sakerna. Just dessa frågor är nu föremål för utredningen (A 1990:05)
rörande en sammanhållen flykting- och immigrationspolitik, något som
har väckt både uppmärksamhet och efterföljd internationellt. Detta arbete
kommenteras närmare i avsnitt VII.
En särskild arbetsgrupp har bildats inom regeringskansliet med repre-
sentanter för utrikes- och arbetsmarknadsdepartementen. Den har till
uppgift att följa och bedöma utvecklingen i Öst med avseende på invand-
ring.
Den ekonomiska krisen i Sovjetunionen är alltså djup. Unionens poli-
tiska framtid är osäker. Sovjetunionens utveckling är naturligtvis av stor
betydelse for omvärlden. 1 många internationella fora diskuteras vad som
kan göras. Sverige deltar aktivt i dessa diskussioner.
Samtidigt stärks de bilaterala kontakterna med Sovjetunionen och sär-
skilt med de baltiska republikerna. Näringslivet, folkrörelser och universi-
tet har engagerat sig aktivt i detta arbete. Regeringen har inlett ett samar-
bete som syftar till ökad kontakt och aktiv kunskapsöverföring på en lång
rad områden. Ett praktikprogram for ungdomar från de baltiska republi-
kerna har inrättats. Vidare har regeringen beslutat att ge bidrag via frivil-
ligorganisationer för livsmedelstransporter.
Från svensk sida finns det alltså ett aktivt deltagande i det internationel-
la samarbetet. Av särskild vikt är här den ministerkonferens om Öst-Väst-
migration i Europarådets regi som, med Österrike som värd, skall hållas i
Wien i januari 1991. Frågan uppmärksammades även inom den europeis-
ka säkerhets- och samarbetskonferensen (ESK) vid dess möte i Paris hös-
ten 1990.
Det viktigaste är alltså att arbeta för en ordning som gör det möjligt för
människorna i de berörda länderna att kunna stanna kvar. Ändå kommer
säkert personer från Sovjetunionen och från Central- och Östeuropa att
söka sig till Väst för att söka arbete. De är hänvisade till att söka asyl,
eftersom det i de flesta länder i Västeuropa — liksom hos oss — saknas
möjligheter till arbetskraftsinvandring annat än i mycket begränsad om-
fattning.
Regeringen avser inte att göra avsteg från tillämpningen av gällande
utlänningslagstiftning som innebär att arbetstillstånd skall föreligga före Skr. 1990/91:77
inresan för dem som vill invandra.
Asyl skall förbehållas den som är flykting enligt Genévekonventionen
eller som i övrigt har starka skyddsbehov. En prövning av asylbehovet
måste alltid göras individuellt. Mot bakgrund av den positiva utvecklingen
mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Central- och Öst-
europa och i Sovjetunionen, bör man kunna anta att endast få sökande
från dessa länder har tillräckliga skäl att få stanna i Sverige. De allra flesta
sökande från dessa länder kommer, såvitt det nu kan bedömas, efter en
individuell prövning, att kunna sändas tillbaka till hemlandet.
Regeringen följer med stor uppmärksamhet utvecklingen i Sovjetunio-
nen och i Central- och Östeuropa. Det finns en beredskap för den händelse
utvecklingen skulle visa tecken på ökad invandring. Statens invandrarverk
(SIV) har huvudansvaret på den statliga sidan för att mottagandet av
asylsökande och flyktingar fungerar. Detta gäller även i kris och i krig,
även om man då kan behöva använda helt andra samverkansformer än
normalt.
Invandrarverket och polisen kan snabbt sätta in resurser där de bäst
behövs for att klara av utredning och beslut i tillstånds- och asylärenden
liksom för att kunna avvisa dem som fått avslag på ansökan om uppehålls-
tillstånd.
Det kommunala flyktingmottagandet har lett till att huvuddelen av
Sveriges kommuner idag har erfarenhet av att ta emot flyktingar, ett
faktum som självfallet förstärker vår beredskap.
Det är alltid svårt att förutsäga in- och utvandring. Detta gäller såväl de
icke reglerade flyttningarna inom Norden som invandringen från utom-
europeiska länder av framförallt flyktingar. Den nya situationen i Central-
och Östeuropa. Sveriges närmande till EG och fortsatt politisk oro i stora
delar av världen gör det svårt att bedöma utvecklingen även på kort sikt.
När det gäller flyttningarna inom Norden har det tidigare omfattande
invandringsöverskottet från Finland ersatts av ett jämnviktsläge med un-
gefär lika stor in- som utvandring av finska medborgare. Det finns ingen
anledning att i dag räkna med någon större förändring i detta förhållande.
De senaste åren har däremot Sverige tagit emot en väsentligt ökad invand-
ring från Norge och delvis även från Danmark. Många av dessa personer
tycks emellertid ha återutvandrat efter en relativt kort tids vistelse i
Sverige och det är möjligt att den relativt omfattande invandringen från
Norge under åren 1989— 1990 kommer att bli en parentes. Men man kan
inte utesluta en fortsatt invandring från Norden under början av 1990-
talet. Denna kommer att vara starkt konjunkturberoende.
Sverige kan inom några år bli en del av en fri västeuropeisk arbetsmark-
nad, antingen som en följd av ett s. k. EES-avtal om rörlighet för varor,
tjänster, kapital och personer eller genom att Sverige blir medlem av EG.
Den inom-europeiska arbetskraftsrörligheten kommer att vara i viss ut-
sträckning konjunkturbetingad. men antagligen inte i samma grad som
12
den inom-nordiska. Det är osäkert hur omfattande rörligheten kan bli. Skr. 1990/91:77
men genomförda analyser tyder på att den blir relativt begränsad.
Antalet personer i Central- och Östeuropa liksom i andra världsdelar
som vill utvandra till Väst, inklusive Sverige, kommer under de närmaste
åren att förmodligen vara mycket stort. Hur omfattande utvandringen i
realiteten blir kommer i hög grad att bestämmas av hur man genom
internationellt samarbete kan bidra till att undanröja de grundläggande
problem som ligger bakom de stora flyttningsrörelserna.
Det är förmodligen realistiskt att framöver räkna med ett fortsatt bety-
dande invandringstryck från länder utanför Norden. Man kan naturligtvis
inte utesluta mycket omfattande flyttningsrörelser, t. ex. som en följd av
utvecklingen i Sovjetunionen.
Men lika lite som det för några år sedan var möjligt att förutse att Iran
skulle bli ett dominerande utvandringsland för invandringen till Sverige,
är det i dag möjligt att säga varifrån eventuella nya stora invandringsvågor
kan komma.
Det är emellertid regeringens ambition att söka förbättra förmågan att
analysera och bedöma skeenden i vår omvärld utifrån ett migrationsper-
spektiv. En sådan ökad beredskap bör som ett syfte ha att ge större
möjligheter än hittills att — i samverkan med andra länder — tidigt
reagera med åtgärder som kan förebygga flyttningsrörelser i fall där detta
är möjligt och lämpligt.
Den utomnordiska invandringen till Sverige består numera sedan 5 — 10 år
till mycket stor del av flyktingar eller personer som får bosätta sig här av
flyktingliknande eller humanitära skäl.
Bland de utomnordiska invandrarna finns också nära anhöriga till redan
här bosatta personer, s. k. anknytningsfall. I många fall är det inte fråga om
tidigare splittrade familjer utan om nybildade sådana, dvs. personer som
gifter sig med (eller börjar sammanbo med) en i Sverige bosatt person som
kan vara en infödd svensk eller en som har invandrat tidigare.
Den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har de senaste åren upp-
gått till endast ett par hundra personer om året.
Invandringen av utländska medborgare till Sverige under år 1990 uppgår
preliminärt till 54000 personer, vilket är mindre än året innan. Utvand-
ringen har däremot ökat och uppgår till 16000 personer (året innan ut-
vandrade 13000), något som beror på att nyligen invandrade norska och
danska medborgare flyttar tillbaka. Invandringsöverskottet har således
minskat i förhållande till år 1989.
Utvecklingen under den senaste tioårsperioden framgår av följande
tabell (siffrorna är avrundade och uppgifterna för år 1990 preliminära):
13
Invandringen av utländska medborgare åren 1980-1990 (tusental)
|
Ar |
Invandring |
Utvandring |
Invand |
ringsöverskott | |||||
|
Totali |
Nor- |
Övriga |
Totalt |
Nor- |
Övriga |
Totalt |
Nor- |
Övriga | |
|
1980 |
34.4 |
16.3 |
18.2 |
20.8 |
13.6 |
7.2 |
13.7 |
2.6 |
1 1.0 |
|
1981 |
27.4 |
10.0 |
17.4 |
20.8 |
15.3 |
5.5 |
6.6 |
-5.3 |
1 1.9 |
|
1982 |
25.1 |
7.3 |
17.8 |
19.9 |
14.5 |
5.4 |
5.2 |
-7.2 |
12.4 |
|
1983 |
22.3 |
7.4 |
14.9 |
17.4 |
12.0 |
5.4 |
4.9 |
-4.6 |
9.5 |
|
1984 |
26.0 |
8.4 |
17.6 |
14.6 |
10.0 |
4.6 |
1 1.4 |
- 1.6 |
13.0 |
|
1985 |
27.9 |
8.4 |
19.5 |
14.0 |
9.2 |
4.9 |
13.9 |
-0.8 |
14.7 |
|
1986 |
34.0 |
8.9 |
25.2 |
15.4 |
8.7 |
6.6 |
18.6 |
0.2 |
18.6 |
|
1987 |
37.1 |
8.9 |
28.1 |
1 1.6 |
8.1 |
3.5 |
25.5 |
0.8 |
24.7 |
|
1988 |
44.5 |
1 1.5 |
33.0 |
1 1.8 |
8.3 |
3.5 |
32.6 |
3.2 |
28.4 |
|
1989 |
58.8 |
18.9 |
40.0 |
13.1 |
9.7 |
3.4 |
45.7 |
9.2 |
36.5 |
|
1990 |
53.6 |
16.2 |
37.4 |
16.1 |
12.3 |
3.8 |
37.5 |
3.9 |
33.6 |
l/i/;?. 1 tabellen anges antalet under åren invandrade och kyrkobokfliida utländska
medborgare. Tabelluppgifterna i avsnitt 6. Enskilt tillresta asylsökande, avser där-
emot meddelade uppehållstillstånd. De olika tabellerna är därför inte sinsemellan
jämförbara.
In- och utvandringen av finska medborgare år 1990 var av ungefär
samma omfattning som året innan och resultatet blev en nettoutvandring
av ca 1 300 personer. Stora förändringar har emellertid skett med flyttning-
arna i förhållande till Norge och Danmark. Framförallt från Norge har det
skett en omfattande invandring de senaste två åren. Denna verkar nu avta.
Återutvandringen av nordbor har ökat starkt som ett resultat av den
stora invandringen under förra året. Nettoinvandringen av nordbor blev
därför under år 1990 ca 4 000 personer, en minskning med mer än hälften
jämfört med året innan.
Uppehålls- och arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i prin-
cip bara om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige. (Bud-
getåret 1989/90 gavs 186 sådana tillstånd). Det kan gälla t. ex. nyckelfunk-
tioner inom näringslivet och anställningar som utgör ett led i internatio-
nellt utbyte. Dessutom beviljas tillfälliga arbetstillstånd för exempelvis
montörer, vikarierande läkare, artister och idrottsmän. Även fria yrkesut-
övare och egna företagare kan få bosätta sig här om de uppfyller vissa krav.
Tillstånd beviljas numera vanligen av statens invandrarverk efter sam-
råd med arbetsmarknadsverket och efter hörande av arbetsmarknadens
parter. Delegering till utlandsmyndighet förekommer i vissa fall.
Svensk praxis vad gäller invandring av anhöriga till personer bosatta här är
generös i jämförelse med många andra länders. Make/maka och samman-
boende. samt ogifta barn under 20 år till personer bosatta här. beviljas
regelmässigt uppehållstillstånd för bosättning i Sverige. Homosexuella
förhållanden jämställs med heterosexuella. Äktenskap med minderåriga
liksom månggifte ger däremot inte rätt till bosättning här.
Skr. 1990/91:77
14
En ordning med uppskjuten invandringsprövning under i princip två år Skr. 1990/91: 77
tillämpas när det gäller nyligen ingångna äktenskap eller samboförhållan-
den. Om förhållandet upphör före tvåårsperiodens utgång tar man hänsyn
till samtliga omständigheter i ärendet när man bedömer om utlänningen
ändå skall få stanna. Sådana omständigheter kan vara att utlänningen är
väl etablerad i arbetslivet, att det finns barn i förhållandet, att utlänningen
kan ha råkat i en utpressningliknande situation eller löper risk att bli
socialt utstött vid en avvisning till hemlandet.
Både ensamstående förälder och föräldrapar kan under vissa förutsätt-
ningar få bosätta sig hos barn i Sverige. Även andra anhöriga kan få
bosätta sig här. Det kan gälla t. ex. ”sista länk”, dvs. en person, undantags-
vis flera, vars samtliga nära släktingar är bosatta i Sverige.
Anhöriga till politiska flyktingar bedöms något generösare.
Den övriga invandringen består huvudsakligen av personer som tidigare
varit bosatta här och som återvänder till Sverige samt av personer som har
svenskt påbrå. Vid prövning av ärenden för den som varit bosatt här
tidigare tas bl. a. hänsyn till den tidigare vistelsetiden i Sverige respektive
utomlands.
Svenskfödda som senare förlorat sitt svenska medborgarskap samt deras
barn beviljas regelmässigt tillstånd.
Liksom tidigare år är de på egen hand inresta personerna, som ansöker om
asyl vid gränsen eller efter ankomsten till Sverige, mångdubbelt fler än
kvotflyktingarna. Under budgetåret 1989/90 sökte ca 38 600 personer inkl,
barn asyl. Budgetåret 1988/89 var antalet asylsökande ca 19050.
1 det följande redovisas de största nationsgrupperna som sökt asyl i
Sverige och som fått uppehållstillstånd som flyktingar eller därmed jäm-
ställda. Uppehållstillstånden omfattar även flyktingar som överförts till
Sverige genom flyktingkvoten. De kan dessutom avse beslut i fråga om
asylansökningar som lämnats in tidigare budgetår. Siffrorna är avrundade.
15
|
Nationalitet |
Budgetåret 1988/89 |
Budgetåret 1989/90 | ||
|
Asylansök- |
Uppehålls- |
Asylansök- |
Uppehålls- | |
|
Bulgarien |
100 |
50 |
5 200 |
380 |
|
Chile |
1 600 |
4 640 |
72 |
1 900 |
|
Etiopien |
1 300 |
1430 |
2 500 |
1 710 |
|
Irak |
1 100 |
1 400 |
2000 |
1 870 |
|
Iran |
4000 |
5 800 |
5 100 |
2 750 |
|
Jugoslavien |
1 300 |
4.30 |
2 100 |
600 |
|
Libanon |
870 |
1 000 |
4 700 |
1 740 |
|
Polen |
650 |
350 |
400 |
220 |
|
Rumänien |
900 |
870 |
2 500 |
2410 |
|
Sovjetunionen |
250 |
200 |
700 |
120 |
|
Statslösa |
1 400 |
2000 |
2000 |
2 240 |
|
Turkiet |
1000 |
600 |
1 400 |
600 |
|
Ungern |
900 |
400 |
500 |
380 |
|
Övriga |
3 680 |
2 930 |
9 428 |
930 |
|
lotalt |
19050 |
22 100 |
38600 |
17850 |
Skr. 1990/91:77
Linder budgetåret 1989/90 beviljades sammanlagt ca 17850 personer
uppehållstillstånd enligt 3 kap. 1§ utlänningslagen (1989:529) (konven-
tionsflyktingar, krigsvägrare) samt enligt 2 kap. 4§ andra punkten (huma-
nitära skäl). Uppehållstillstånden fördelar sig enligt följande:
|
Skäl |
Bå 1988/89 |
Bä 1989/90 | ||
|
Konventionsflyktingar | ||||
|
— Flyktingkvoten |
1 476 |
6.7% |
1 324 |
7.4% |
|
— Övriga |
3478 |
15.8% |
2 827 |
15,8% |
|
Krigsvägrare |
431 |
1.9% |
55 |
0.3% |
|
De facto-flyktingar |
6312 |
28,5% |
5047 |
28.3% |
|
Humanitära skäl |
4 490 |
20.3% |
8 596 |
48,2% |
|
Tillfälligt ändrad | ||||
|
asylpraxis |
5 923 |
26.8% |
- |
- |
|
lotalt |
22 110 |
100,0% |
17 849 |
100,0% |
Härtill kommer anhöriga till flyktingar och därmed jämställda personer,
vilka inrest tillsammans med eller i nära anslutning till dessa och som i
bidragshänseende jämställts med dem. Antalet sådana anhöriga som fick
uppehållstillstånd uppgick budgetåret 1988/89 till 4 375 och budgetåret
1989/90 till 5 652 personer.
Den utomnordiska invandringen till Sverige under budgetåren 1988/89
och 1989/90 (vuxna och barn) framgår av följande tabell, som även re-
dovisar grunderna för uppehållstillstånden.
16
|
Skäl |
Bå 1988/89 |
Bå 1989/90 | ||
|
Flyktingar m. fl. |
16187 |
40,6% |
17 849 |
46,0% |
|
Tillfälligt ändrad | ||||
|
asylpraxis |
5 923 |
14,9% |
— |
- |
|
Nära anhöriga |
16638 |
41,7% |
19916 |
51,3% |
|
varav | ||||
|
— Anknytning till | ||||
|
flykting |
( 4365) |
( 5 652) | ||
|
— Övriga anknytningar |
(12273) |
(14264) | ||
|
Arbetsmarknadsskäl |
225 |
0,6% |
186 |
0,5% |
|
Adoptivbarn |
881 |
2,2% |
798 |
2,1% |
|
Totalt |
39854 |
100,0% |
38749 |
100,0% |
Skr. 1990/91:77
Sedan år 1950 har Sverige haft ett av riksdagen beslutat system för kollek-
tiv överföring av flyktingar genom s. k. flyktingkvoter. Fr. o. m. år 1973 har
kvoten varit generell (dvs. icke nationalitetsbestämd) och uppgår sedan år
1976 till ca 1 250 personer per år.
Kvoten skall användas för uttagning av flyktingar eller andra personer
som befinner sig i en särskilt utsatt situation och/eller for att ta hand om
fall där UNHCR har särskilda svårigheter att finna ett lämpligt placerings-
land. Det bör nämnas att den svenska kvoten inte är begränsad till flyk-
tingar i ordets formella bemärkelse. Den kan nämligen också användas för
personer, som är förföljda och befinner sig i fara, men ännu inte kunnat
lämna sitt land. Kvoten har också använts för att utverka frigivning och
utresa för personer som hålls som politiska fångar i sina hemländer. För
dessa kategorier har kvoten bl. a. använts för länder som Chile, El Salva-
dor, Uruguay och Polen samt sedan år 1988 även Colombia.
En mindre del av kvoten används för handikappade och, under senare
år, krigsskadade flyktingar samt tortyroffer.
Kvoten fastställs budgetårsvis av regeringen. Antalet faktiskt överförda
flyktingar varierar från år till år, eftersom uttagningsbeslut inte alltid
omedelbart kan följas av utresa från det land där vederbörande vistas.
SIV har ansvaret för uttagning och överföring av flyktingar till Sverige.
Uttagning kan ske genom delegationsresor till flyktingläger i olika länder
eller genom att UNHCR eller svensk utlandsmyndighet för SIV presente-
rar enskilda fall som behöver en fristad i tredje land (s. k. dossieruttag-
ning). Ärenden kan också initieras på ansökan av flyktingar eller någon
organisation i Sverige. UNHCRs önskemål avseende de svenska insatser-
na presenteras två gånger årligen för SIV och motsvarande organ i de
övriga nordiska länderna gemensamt. Dessa organ samråder också sins-
emellan om uttagnings- och mottagningsfrågorna. Från och med år 1989
samråder regeringarna regelmässigt i policyfrågor. Flertalet enskilda uttag-
ningar sker i samråd med UNHCR. Undantag är uttagning av personer
som fortfarande befinner sig i hemlandet. Svenska utlandsmyndigheter
ombesörjer mycket av det praktiska arbetet i samband med resan till
Sverige, ofta i samarbete med International Organisation for Migration
(IOM).
Vid sitt beslut om flyktingkvoten för budgetåret 1990/91 angav regering-
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 77
Rättelse: S. 24 rad 15 står: särskilt Rättat till: utvecklad. S. 32 rad 12 nedifrån står:
ant Rättat till: antagna--— om
17
en att uttagning i första hand bör ske i länder i sydvästra och mellersta Skr. 1990/91: 77
Asien, Central- och Sydamerika samt från Sydostasien. Därutöver får i
enstaka fall flyktingar foras över från övriga delar av världen.
Sverige skall, tillsammans med andra länder i Norden, även i fortsätt-
ningen stödja FNs försök att finna en långsiktig lösning på det indokinesis-
ka flyktingproblemet, inom ramen för den s. k. CPA-planen. Som redan
nämnts kommer Sverige att ha uppfyllt sitt åtagande for denna plan redan
under budgetåret 1990/91.
Vidare angav regeringen i sitt kvotbeslut for budgetåret 1990/91 att,
inom ramen for de ca 50 platser som avsatts för handikappade, särskild
uppmärksamhet bör ges åt tortyroffer.
Under budgetåret 1989/90 överfördes 1175 kvotflyktingar till Sverige,
vilket är något färre än föregående budgetår. Däremot är antalet beviljade
inresetillstånd 1 324.
Uttagningen från Asien omfattade främst flyktingar från Vietnam (445,
varav 104 s. k. båtflyktingar), Iran (234) och Irak (172). Från Latinamerika
har uttagning skett främst från El Salvador (185), Chile (75) och Colombia
(26).
Antalet iranska kvotflyktingar under budgetåret 1989/90 var avsevärt
lägre än närmast föregående budgetår. Av de 234 iranska kvotflyktingarna
överfördes flertalet från Turkiet, Pakistan och Irak. Från Turkiet och
Pakistan togs 183 iranier och 152 irakier emot.
Flyktingkvotens sammansättning under budgetåret 1989/90
|
Ursprungs- |
Inresta |
Beviljade |
|
LATINAMERIKA |
289 |
317 |
|
Chile |
75 |
63 |
|
Colombia |
26 |
29 |
|
El Salvador |
185 |
220 |
|
Peru |
3 |
4 |
|
Guatemala |
- |
1 |
|
ASIEN |
861 |
980 |
|
Irak |
172 |
157 |
|
Iran |
234 |
301 |
|
Vietnam |
455 |
514 |
|
Kina |
9 |
8 |
|
Afghanistan |
1 |
- |
|
AFRIKA |
24 |
26 |
|
Etiopien |
19 |
14 |
|
Kenya |
1 |
6 |
|
Zaire |
1 |
1 |
|
Somalia |
3 |
5 |
|
EUROPA |
1 |
1 |
|
Rumänien |
1 |
1 |
|
TOTALT |
1175 |
1324 |
Totalt har 36 handikappade flyktingar under budgetåret överförts inom
ramen för kvoten. De kom i första hand från Vietnam (17) och Iran (13)
samt några enstaka från El Salvador, Etiopien, Afghanistan och Rumäni-
18
en. Åtskilliga har under någon period vårdats på regionsjukhuset i Linkö- Skr. 1990/91: 77
ping.
Kostnaderna for den organiserade överföringen av flyktingar budgetåret
1989/90 uppgick till 8,3 milj. kr.
SIV kan lämna ett behovsprövat bidrag när anhöriga till flyktingar som är
bosatta i Sverige skall resa hit. Detta sker med stöd av förordningen
(1984:936) om bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigresor. De
anhöriga som omfattas är maka/make och ogifta barn under 20 år. Bidrag
får även lämnas för andra anhöriga om synnerliga skäl föreligger.
När beslut om bidrag fattats ordnas resorna hit på samma sätt som för
kvotflyktingar, dvs. genom svensk utlandsmyndighet eller IOM.
Under budgetåret 1989/90 beviljades 329 ansökningar avseende resor
för 1 203 personer. De anhöriga kom främst från Rumänien (504), Viet-
nam (292), Iran (124), Irak (76) och Etiopien (61). Antalet avslagna ansök-
ningar var ca 260.
Det finns mycket positivt att peka på vad gäller invandrarnas integration i
det svenska samhället. Sverige har under senare år kunnat ta emot ett
relativt sett mycket stort antal invandrare från praktiskt taget hela världen.
Detta har kunnat ske utan att det lett till allvarlig polarisering av samhälls-
debatten på det sätt som blivit fallet i en del andra länder i Europa.
Även om det positiva alltså dominerar bilden, finns det emellertid
brister som måste uppmärksammas. Invandrare har t. ex. en högre arbets-
löshet, bor ofta sämre och det förekommer att de utsätts för etnisk diskri-
minering på arbetsmarknaden. Under år 1990 har en rad attentat riktats
mot flyktingförläggningar runt om i landet. Invandrarfientliga flygblad har
spridits på arbetsplatser och i skolor.
Sverige skall enligt riksdagens beslut föra en invandrarpolitik samman-
fattad i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan. För att nå dessa
mål kan särskilda åtgärder krävas till förmån för dem som tillåtits invand-
ra och bosätta sig i Sverige. Långsiktig invandrarpolitik är i stora stycken
liktydigt med generell välfärdspolitik, inte sällan med inslag av sådan
positiv särbehandling. Ett bra exempel härpå finns inom arbetsmarknads-
politiken med särskilda, riktade insatser som gjorts till förmån för invand-
rare och flyktingar.
Skiljelinjen mellan ”flyktingpolitiska” och ”invandrarpolitiska” åtgär-
der är inte skarp. De som får stanna som flyktingar här får en särskild
introduktion, med hänvisning till att den som flytt och inte kan återvända
till sitt hemland anses ha ett särskilt behov av stöd i början av sin vistelse.
Därefter är ”flyktingar” också ”invandrare” och omfattas i stort sett inte
av andra samhällsinsatser än som normalt gäller dessa.
19
Parallellt med systemförändringarna inom ramen för flyktingmottagan- Skr. 1990/91:77
det har flera reformarbeten bedrivits under åren 1989— 1990 med inrikt-
ning på långsiktig integration. Det är regeringens ambition och förhopp-
ning att de nämnda systemförändringarna inom flyktingmottagandet skall
kunna öka möjligheterna till fortsatt sådan reformverksamhet i den ut-
sträckning som samhällsekonomin tillåter.
Varje myndighet har inom sitt verksamhetsområde samma ansvar för
invandrarna som för den övriga befolkningen. Ansvaret omfattar också att
vidta nödvändiga säråtgärder. Statens invandrarverk bevakar och sam-
ordnar myndigheternas arbete.
Denna ansvarsfördelning återspeglas inom regeringskansliet. Invandrar-
ministem och hennes medarbetare bevakar och samordnar regeringskans-
liets arbete, så att det samlade resultatet står i samklang med de mål som
statsmakterna ställt upp. Ansvaret för beredning av sakfrågor åvilar re-
spektive departement.
Detta är den ram som gäller för regeringens och förvaltningsmyndighe-
ternas invandrarpolitiska arbete. Inom denna ram tas regelmässigt ett stort
antal interdepartementala kontakter i syfte att på olika sätt förverkliga den
fastlagda politiken. Huvudteman under budgetåret 1990/91 är:
— invandrare och flyktingar på arbetsmarknaden,
— svenskundervisning för invandrare,
— tillgången på bostäder,
— äldre invandrares särskilda behov,
— invandrar- och flyktingbarns och -ungdomars sociala situation,
— opinionsfrågor/etniska relationer.
Många frågor med anknytning till invandrarpolitiken behandlas, i enlighet
med den gällande arbetsfördelningen, huvudsakligen under andra huvud-
titlar/politikområden. I det följande redovisas samlat några sådana
huvudfrågor, där förändringar på ett eller annat sätt är aktuella. För en del
av dem gäller att förslag lämnas i årets budgetproposition.
Invandrarrådet inrättades år 1975 som ett forum för samråd i frågor
rörande invandrarpolitiken och invandrarnas situation i Sverige. Rådet,
som under perioden den 1 juli 1989 — den 31 december 1990 möttes två
gånger under invandrarministems ordförandeskap, består numera i hu-
vudsak av representanter för samtliga de invandrarorganisationer, som är
berättigade till statsbidrag. Under år 1990 hölls dessutom ett invandrar-
rådslag (mer om detta längre fram).
Nuvarande ordning för stöd till invandrarnas riksorganisationer beslu-
tades av riksdagen år 1986. De grundläggande villkoren finns i förordning-
en (1986:472) om statsbidrag till invandrarnas riksorganisationer.
Ett grundläggande problem under de senaste åren har varit att medels-
tilldelningen inte kunnat hållas på en nivå som behövts för en regelrätt
tillämpning av förordningen. Särskilt nytillkommande förbund och de
som ökat sitt medlemstal har inte kunnat beviljas stöd enligt förordningen.
20
Statskontoret har under år 1990 på regeringens uppdrag gjort en kart- Skr. 1990/91:77
läggning av det anslagsfinansierade statliga stödet till föreningslivet. I
uppdraget, som kommer att redovisas i början av år 1991, ingår även att
lämna förslag om hur en fördjupad prövning av stödet kan göras.
En arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet har samtidigt gjort
en preliminär översyn av systemet med statsbidrag till invandrarnas riks-
organisationer och redovisat alternativ till nuvarande ordning. Något nytt
system föreslås emellertid inte nu i avvaktan på behandlingen av det som
kommer ut av statskontorets utredningsuppdrag. För budgetåret 1991/92
föreslås emellertid en betydande höjning av anslaget till stöd för invand-
rarorganisationemas verksamhet. SIV skall därmed väsentligt bättre än
under innevarande budgetår kunna stödja invandarorganisationema i de-
ras roll som samlingspunkt och kontaktorgan för invandrarna och som
företrädare för invandrarintressen.
SIV kan därutöver ge projektbidrag till utveckling av mindre riksför-
bund bland invandrarna samt ge publikationsstöd till nya och eftersatta
språkgrupper. Vidare bör särskilt nämnas att trossamfunden bland in-
vandrare här kan få bidrag till sin sociala och kulturella verksamhet.
Verksamhetsstöd till trossamfunden utgår över civildepartementets
huvudtitel.
Under tiden den 29 november — den 1 december 1990 hölls ett invandrar-
rådslag i Göteborg. Invandrarrådslag arrangeras vart tredje år. Avsikten är
att företrädare för invandrarorganisationer, regering, myndigheter och
frivilligorganisationer skall få tillfälle att under ett antal dagar diskutera
invandrarnas situation i samhället och olika aspekter på invandrarpoliti-
ken.
Omkring 120 delegater deltog i årets rådslag, vars tema var ”90-talets
invandrarpolitik”. Regeringen fäste stor betydelse vid rådslaget. Fyra
statsråd deltog som föredragshållare.
En viktig punkt under rådslaget var invandrarpolitikens valfrihetsmål
och frågan om ”valfrihetens gränser”. Diskussionen tog här sin utgångs-
punkt i de uttalanden invandrarministern gjorde i propositionen om åtgär-
der mot etnisk diskriminering. Hon pekade där på riskerna med otydlighet
om hur valfrihetsmålet skall tolkas och framhöll att det därför behövs en
precisering. Debatten vid rådslaget på denna punkt utvidgade frågan till
att avse hela komplexet om ett mångkulturellt samhälle och dess konse-
kvenser.
Den ökande insikten om religionens och invandrarsamfundens betydel-
se vid invandrarnas integrering i samhället medförde att dessa frågor för
första gången togs upp och diskuterades vid ett rådslag, bl. a. av företräda-
re för invandrarsamfunden.
Långa och ingående diskussioner fördes också på många andra områ-
den, t. ex. vad gäller invandrares boende, arbete, utbildning och kultur
samt diskriminerings- och relationsfrågor.
Rådslaget kommer att dokumenteras och utvärderas. De förslag och
21
synpunkter som kom fram, kommer att utgöra värdefullt underlag för det Skr. 1990/91: 77
fortsatta arbetet att ytterligare förbättra invandrares förhållanden i vårt
samhälle.
Det finns inga belägg för någon fundamentalt ökad främlingsfientlighet
eller diskriminering av invandrare i Sverige. Tvärtom visar det mesta på
att den stora allmänheten fortfarande har en positiv grundinställning till
invandrare. Det finns dock oroande inslag.
I den senaste större attitydundersökningen fanns vissa tecken på att
toleransen bland yngre åldersgrupper minskar. Man vet också att det
förekommer etnisk diskriminering på flera håll i samhället nästan aldrig
åtalbar, oftast subtil och smygande — på både individuella grunder och i
institutionella former. Detta måste kraftfullt motverkas.
Regeringen ser mycket allvarligt på de attacker mot flyktingförläggning-
ar som ägt rum under året. Det finns vidare vissa mindre grupper som på
offentliga möten, i tidningar eller i närradio visat en alltmer öppen främ-
lingsfientlighet. Detta kan inte heller tolereras.
I regeringens proposition (1989/90:86, SfU18, rskr. 283) om åtgärder
mot etnisk diskriminering m. m. har utvecklats hur goda etniska relationer
bör främjas. Riksdagen ställde sig genom beslut våren 1990 bakom rege-
ringens överväganden och förslag. Den grundläggande hållningen omfattar
nu liksom tidigare:
— människors likaberättigande oavsett etnisk tillhörighet,
— nödvändigheten av tolerans och respekt mellan olika
befolkningsgrupper i samhället,
— att etnisk diskriminering är oacceptabel och skall motarbetas.
Att arbeta för bättre etniska relationer är mångas ansvar. Inte minst viktigt
är att föreningar, organisationer och religiösa samfund m. fl. deltar i ett
sådant arbete. Därför har SIV, genom riksdagens beslut med anledning av
den nämnda propositionen, fått väsentligt ökade resurser för bidrag till
projekt som syftar till att främja goda etniska relationer. Till hjälp i detta
arbete har SIV en samrådsgrupp där folkrörelser m. fl. är representerade.
Gruppen diskuterar principiella frågor om riktlinjer och prioriteringar för
bidragsgivningen.
Det mångkulturella samhällets möjligheter och problem är ett huvudte-
ma för de svenska insatserna inom ramen för FNs kulturårtionde. En del
av de ökade medlen för projektbidrag som syftar till att främja goda
etniska relationer har reserverats för sådana insatser. Den kommitté som
ansvarar för kulturårtiondets genomförande i Sverige förfogar över dessa
medel.
Riksdagen beslutade i enlighet med propositionen vidare att verksamhe-
ten hos ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) varit av stor
betydelse i arbetet för etnisk rättvisa och att den skulle fortsätta i allt
väsentligt som tidigare. DOs kansli fick ökade resurser.
Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet — vars rapport
22
(SOU 1989:13) Mångfald mot enfald utgjorde ett av underlagen för propo- Skr. 1990/91:77
sitionen om åtgärder mot etnisk diskriminering — förfogade under år 1988
över ca 12 milj. kr. för projekt som skulle motverka rasism och främlings-
fientlighet. Medlen fördelades av regeringen på förslag av kommissionen
till ca 200 olika initiativ. Under år 1990 har en utvärdering gjorts av ett
urval av dessa projekt. Utvärderingen kommer att redovisas i en rapport
under våren 1991.
Det är väsentligt för invandrares och flyktingars integration i det svenska
samhället att de så snabbt som möjligt får en reguljär sysselsättning och en
egen försöijning. Trots en stark efterfrågan på arbetskraft under slutet av
1980-talet har många flyktingar och andra utomnordiska invandrare haft
betydande svårigheter att hitta lämpliga arbeten. Mot bakgrund av att
arbetsmarknadsläget har försämrats snabbt under hösten 1990 är det na-
turligtvis synnerligen angeläget med fortsatta insatser, både för de invand-
rare som kan komma att slås ut på arbetsmarknaden och för dem som är
nytillträdande.
Arbetslösheten är fortfarande hög bland utländska medborgare, jämfört
med befolkningen i övrigt. Budgetåret 1989/90 var arbetslösheten bland
utländska medborgare 4,5%. För de utomnordiska medborgarna var ar-
betslösheten för samma period 6,3% vilket kan jämföras med 1,8% för
samtliga invånare.
Arbetsmarknadsverket har ett primärt ansvar för att människor får
arbete eller en utbildning som leder fram till ett arbete. En grundläggande
princip är att invandrares och flyktingars situation på arbetsmarknaden
skall lösas inom ramen för den allmänna arbetsmarknadspolitiken, vid
behov kompletterad med särskilda, riktade insatser.
Invandrare och flyktingar är en högt prioriterad grupp inom arbetsmark-
nadspolitiken. Både sociala och ekonomiska skäl motiverar detta. Detta
gäller inte minst invandrar- och flyktingungdomarna, som har en betydligt
större arbetslöshet än svenska ungdomar. Den prioritering av flyktingar
och invandrare som görs i riktlinjerna för arbetsmarknadsverket måste på
ett bättre sätt än hittills få genomslag i hela förmedlingsorganisationen och
komma till uttryck i den reguljära verksamheten. Budgetåret 1990/91
disponerar arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) 130 milj. kr. i särskilt avsatta
medel till insatser för flyktingar och andra invandrare. I extra förvaltnings-
medel har AMS för samma tid fått 40,9 milj. kr. Regeringen föreslår nu att
AMS på motsvarande sätt skall få disponera 140 milj. kr. för särskilda
insatser för flyktingar och invandrare under budgetåret 1991/92.
I maj 1990 kom SIV och AMS överens om ökade insatser för att
flyktingar och invandrare snabbare skulle få en egen försörjning och kom-
ma bort från ett för många långvarigt bidragsberoende.
AMS har i september 1990 redovisat effekterna av de arbetsmarknads-
politiska insatserna för flyktingar och invandrare som gjordes budgetåret
1989/90. Under det första halvåret 1990 skedde en markant förbättring
beträffande arbets- och utbildningsplacering av flyktingar och invandrare.
23
Drygt 2 800 fler än samma period föregående år placerades i arbete eller Skr. 1990/91: 77
utbildning, vilket är en ökning med 18 %.
Sedan den 1 januari 1989 har länsarbetsnämnderna kunnat ge förmed-
lingsservice direkt på flyktingförläggningarna för flyktingar med tillstånd.
Budgetåret 1989/90 resulterade det i att 640 flyktingar fick arbete i ome-
delbar anslutning till utflyttningen till en kommun. Undervisning i svens-
ka planeras vanligtvis in för dem som fått arbete. Samma period kunde
360 personer anvisas direkt till utbildning. Samtidigt har 1 000 flykting-
ar/invandrare placerats i arbete med hjälp av förhöjt rekryteringsstöd, en
ökning med 800 personer jämfört med föregående budgetår.
Medvetenheten om och engagemanget för att ta tillvara flyktingars/
invandrares kompetens har ökat, även om mycket återstår att göra. Nume-
ra kan man statistiskt ta fram utbildningsbakgrund bland utomnordiska
medborgare anmälda på arbetsförmedlingen. Strävan att ta tillvara kom-
petensen har blivit särskilt utvecklad inom vårdområdet. Detta har skett i
samverkan med landstingen. Elva län fortsätter med att erbjuda s. k.
medicinalsvenska för vårdutbildade, läkare, sjuksköterskor och andra,
varvad med olika inslag av praktik. Andra yrkesgrupper för vilka det görs
mer omfattande insatser för att i ökad utsträckning ta tillvara invandrares
tidigare kompetens är tekniker, ekonomer, socialarbetare m. fl.
Den 1 januari 1991 träder den ordning med samordnat flyktingmotta-
gande och nytt system för ersättning till kommunerna, m. m. som beslutats
av riksdagen i kraft. En av de bärande tankarna bakom det nya systemet är
att stimulera kommunerna att satsa resurser på aktiva åtgärder som leder
till att flyktingarna snabbt skall kunna komma ut i arbetslivet. Samtidigt
sker en reformering av svenskundervisningen för invandrare (SFI).
De individuella introduktionsplaner som fr. o. m. den 1 januari 1991
skall upprättas för alla flyktingar förutsätter arbetsförmedlingens aktiva
medverkan för planering av arbetsmarknadsservice, utbildning och arbete.
Några av de arbetsmarknadspolitiska insatser, som kommer att ha stor
betydelse under tiden i svenskundervisning, är vägledning, fördjupad väg-
ledning på arbetsmarknadsinstitut, vidgad arbetsprövning, beredskapsar-
bete i kombination med utbildning, jobbsökaraktiviteter, arbetsplatsorien-
tering, utbildningsinsatser i övrigt samt yrkesprövning för invandrare.
Frågan om arbete och arbetstillstånd för asylsökande under väntetiden
har aktualiserats vid åtskilliga tillfällen under året. Det har skett i form av
frågor och interpellationer i riksdagen och debatterats intensivt i massme-
dier.
Det är regeringens fasta övertygelse att Sverige inte bör införa en ord-
ning som tillåter asylsökande att ta regelrätt anställning med marknads-
mässig ersättning under väntetiden. Det finns många skäl för detta.
Grundläggande för den ordning som vi nu har är att vi vill att de männi-
skor som redan är fast bosatta i Sverige — invandrare såväl som svenskar
— först bör få ett arbete. Ett stort antal utländska medborgare med arbets-
och uppehållstillstånd är anmälda som arbetssökande vid arbetsförmed-
lingen. Våra ansträngningar måste inriktas på att skaffa arbete åt dem i
första hand, särskilt nu när vi kan se en nedgång i efterfrågan på arbets-
kraft.
24
Ett annat skäl är att ett system med möjlighet att ta anställning mot Skr. 1990/91:77
betalning under väntetiden i sig gör det lockande for arbetssökande i andra
länder att ta sig hit under förevändning att söka asyl. Det skulle innebära
en stor risk för att organisationen för flyktingmottagandet skulle överbelas-
tas eller t. o. m. blockeras av ansökningar från människor som önskar
tillfälligt arbete i Sverige.
Frågan om att ge asylsökande en meningsfull tillvaro under väntetiden
är angelägen och man behöver absolut finna former för detta. Ett arbete
pågår i detta syfte med deltagande från arbetsmarkandsdepartementet och
SIV.
En arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet undersöker för när-
varande olika frågor med anknytning till arbetskraftsinvandringen. I detta
arbete ingår att överväga hur riktlinjer och kriterier för arbetskraftsin-
vandringen eventuellt skall kunna förändras. När det gäller korttidsanställ-
ningar har arbetsgruppen redovisat förslag om att de nuvarande olika
tillståndsformema slås samman till en ny tillståndstyp, s. k. säsongarbets-
tillstånd. Det nya förenklade tillståndet skall endast innefatta ett begränsat
antal tillståndskriterier och göras mer generellt. Vidare föreslås att sä-
songarbetstillstånden handhas av länsarbetsnämnderna i stället för av SIV.
Dessa frågor bereds för närvarande i regeringskansliet med inriktning på
beslut tidigt år 1991.
Hemspråksundervisning och svenska som andraspråk i grundskolan och
gymnasieskolan
I bugetpropositionen (prop. 1990/91:100 bil. 10) har skolministern före-
slagit vissa förändringar av reglerna för anordnandet av hemspråksunder-
visning. Dessa förslag ska ses mot bakgrund av dels propositionen om
ansvaret i skolan (prop. 1990/91:18, UbU4, rskr. 76), dels den förvalt-
ningsrevision av invandrarundervisningen som riksrevisionsverket (RRV)
nyligen genomfört. Syftet med förslagen är att åstadkomma en pedagogisk
och ekonomiskt rationell verksamhet.
De nyligen beslutade principerna för sektorsbidraget till skolväsendet
innebär att kommunerna fortsättningsvis inte kommer att erhålla ett för
hemspråksundervisningen resp, svenska som andraspråk specialdestinerat
statsbidrag. Därmed upphör den styrning som hittills skett genom stats-
bidragets utformning. Kommunerna får också ett större ansvar för organi-
sationen av undervisningen och för fördelningen av skolans resurser.
Elevens rätt till hemspråksundervisning föreslås vara oförändrad. Detta
innebär att sådan undervisning även fortsättningsvis skall anordnas för
barn som har annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk med
någon av vårdnadshavarna och som har grundläggande kunskaper i språ-
ket samt önskar detta i undervisningen.
Redan i 1985 års riksdagsbeslut (prop. 1984/85:100 bil. 10, UbU12,
rskr. 149) framhölls att det är önskvärt att undervisningen i hemspråk i så
stor utsträckning som möjligt bedrivs utanför timplanebunden tid. Så sker
emellertid i allmänhet inte. Därmed går dessa elever miste om delar av den
25
övriga undervisningen. Kommunerna föreslås att utnyttja möjligheten att
förlägga undervisningen i hemspråk utanför timplanebunden tid för att
därigenom bl. a. kunna åstadkomma större undervisningsgrupper. Inga
förändringar föreslås för s. k. hemspråksklasser.
Tidigare har länsskolnämnderna kunnat befria kommunerna från skyl-
digheten att anordna undervisningen. Sådana beslut ankommer det
fr.o. m. den 1 juli 1991 på kommunen att fatta. Svårigheter att rekrytera
kompetenta lärare eller svårigheter att sätta samman undervisningsgrup-
per om minst 5 elever föreslås kunna att utgöra motiv för sådana beslut.
De föreslagna förändringarna innebär att kommunerna förutsätts anord-
na undervisningen mer rationellt bl. a. genom större undervisningsgrup-
per. Sektorsbidraget till skolan föreslås därför minskas med 300 milj.kr.
Den pedagogiska utvecklingsverksamheten för finskpråkiga elever har
under året bedrivits i 16 kommuner. För verksamheten föreslås även för
nästa år utgå särskilt bidrag. Hittills inkomna delrapporter visar på i
huvudsak positiva erfarenheter bl. a. vad gäller övergången till gymnasie-
skolan.
Kultur och medier
Det har länge ansetts som en självklar uppgift för folkbiblioteken att
eftersträva en god litteraturförmedling med hänsyn till olika invandrar-
gruppers skiftande behov. Frågan är emellertid i dag mer komplicerad än
tidigare och den decentraliserade flyktingmottagningen ställer stora krav
på bibliotekens hantering av betydligt fler och mindre språkgruppers be-
hov. Vid omstruktureringen av depåbiblioteksverksamheten kommer där-
för en lånecentral att inrättas särskilt för invandrarlitteratur. Statens kul-
turråd föreslås besluta om lämplig lokalisering.
Den treåriga försöksverksamheten genom riksteatern med professionell
barn- och ungdomsteater på finska, Finska Riks, fortsätter budgetåret
1991/92. Riksteatern har anvisats 2,1 milj.kr. för vart och ett av försöks-
åren. Verksamheten bedrivs i nära samarbete med Sverigefinska riksför-
bundet och kommer att utvärderas efter försöksperiodens slut.
Sändningarna av finländska TV-program över Stockholmsområdet
kommer inom kort att kompletteras med möjligheter till mottagning i
kabelnät på 24 orter i landet. Flera finsktalande bosatta i Sverige kommer
därmed att ges tillgång till TV-sändningar på det finska språket.
Genom riksdagens beslut om reformerad svenskundervisning för vuxna
invandrare (prop. 1989/90:102, UbU27, rskr. 279) upphör den tidigare
uppdelningen i grundläggande svenskundervisning och påbyggnadsun-
dervisning. Fr. o. m den 1 januari 1991 sker SFI-undervisningen i stället i
en ny sammanhållen utbildning, som motsvarar en tid av i genomsnitt 700
undervisningstimmar om 45 minuter. Undervisningstiden skall varieras
Skr. 1990/91:77
26
beroende på deltagarnas individuella behov av undervisningstid for att Skr. 1990/91:77
uppnå den kunskapsnivå som regeringen har fastställt i läroplanen för
grundläggande svenskundervisning.
Kommunernas skyldighet att anordna grundläggande svenskundervis-
ning har utvidgats till att gälla också dem som har rätt till grundutbildning
för vuxna (grundvux) eller har tagits in i vuxenutbildning för psykiskt
utvecklingsstörda (särvux).
Fr. o. m. år 1991 anvisas statsbidrag till grundläggande svenskundervis-
ning för invandrare över utbildningsdepartementets huvudtitel endast till
den undervisning som kommunerna är skyldiga att erbjuda dem som inte
omfattas av flyktingmottagandet. Statsbidrag för undervisning av flykting-
ar och andra som omfattas av flyktingmottagandet ingår i den schablonise-
rade ersättning som utgår till kommunerna över arbetsmarknadsdeparte-
mentets huvudtitel. Den lägre timersättningen, som tidigare utgick till
icke-förvärvsarbetande deltagare i grundläggande svenskundervisning för
invandrare, upphörde den 1 juli 1990.
Genom reformen förlängs den period inom vilken kommunen är skyldig
att erbjuda undervisning till två år fr. o. m. kyrkobokföringen i Sverige.
Om en invandrare av särskilda skäl inte har kunnat påböija undervisning-
en inom den tiden, gäller kommunens skyldighet under ytterligare ett år.
Genom en ändring i förordningen (1986:207) om grundläggande svensk-
undervisning för invandrare har regeringen nyligen beslutat att kommu-
nen, i samarbete med arbetsförmedlingen, skall verka för att undervisning-
en så snart som möjligt kan kombineras med sådan arbetsplatsorientering
eller sådant förvärvsarbete som ger deltagaren möjlighet att träna sig i att
tala svenska.
Inom utbildningsdepartementet utarbetas nu ett förslag om svenskun-
dervisning för invandrare som kommit till Sverige före år 1985, eller som
kommit senare, men som av olika skäl inte fått sin SFI-undervisning
därför att den tid då kommunen har skyldighet att erbjuda undervisning
löpt ut.
Bostadsbristen i vissa kommuner har — trots ett kraftigt ökat bostadsbyg-
gande — varit och är delvis fortfarande en betydelsefull orsak till att
flyktingar med uppehålls- och arbetstillstånd under långa perioder tvingas
bo kvar på SIVs förläggningar. De mindre kommunerna kan relativt
snabbt få fram bostäder till flyktingar medan den stora bostadsbristen i
storstadsregionerna och universitetsstäderna för närvarande gör det svåra-
re för dessa kommuner att ta emot flyktingar.
Under budgetåret 1990/91 har invandrarverket anvisats 250 milj. kr. för
att stimulera kommunerna att anordna tillfälliga genomgångsbostäder för
flyktingar med uppehållstillstånd. Avsikten har inte varit att tillfälliga
lösningar skall bli permanenta utan att flyktingarna så snart som möjligt
skall få en permanent bostad. Ett 40-tal kommuner har också utnyttjat
denna stödordning. I det nya system för statliga ersättningar till kommu-
nerna för flyktingmottagandet som träder i kraft den 1 januari 1991
27
kommer SIV att kunna fortsätta att i viss utsträckning ge sådant, special- Skr. 1990/91:77
destinerat stöd (se vidare om ersättningssystemet i avsnitt V).
Under år 1990 har företrädare för arbetsmarknadsdepartementet, bo-
stadsdepartementet, boverket, statens invandrarverk och Svenska kom-
munförbundet gjort en genomgång av möjligheterna att inom bostadspoli-
tikens ram finna boendelösningar som kan underlätta utflyttningen i kom-
munerna och därmed minska förläggningstidema för utlänningar med
uppehållstillstånd.
En slutsats hittills är att utrymmet för riktade åtgärder inom bostadspo-
litikens ram, för att öka tillgången på bostäder för flyktingar och invandra-
re är mycket begränsat. Det viktigaste är att generellt öka antalet bostäder
genom ökat byggande. Det är nödvändigt att kommunerna verkligen tar
hänsyn till invandringen som en faktor i sina bostadsbyggnadsplaner.
Redan inom ramen för gällande regler bl. a. avseende statlig belåning,
finns möjligheter för kommunerna att på kort sikt öka tillgången på
bostäder. SIV och boverket har gemensamt spridit information till kom-
munerna om dessa möjligheter.
I en rapport (SOU 1989:111) Invandrare i storstad har storstadsutred-
ningen särskilt uppmärksammat invandrarnas levnadsvillkor i storstaden.
Storstaden ger invandrarna större valfrihet att kunna leva utifrån sina egna
kulturella preferenser och det mångkulturella kan dessutom leva mer
ostört i storstadens anonymitet. I det lilla samhället ges visserligen större
möjlighet till närmare bekantskap med svenskar, men samtidigt minskar
möjligheten att ”väija sig” mot den svenska omgivningen. Känslorna av
utanförskap kan bli starkare i det lilla samhället på grund av täta möten
med svenskar, vilka kanske sällan leder till verklig vänskap och närhet.
Ett annat storstadsfenomen är boendesegregationen. Anledningen till att
så många nyanlända invandrare bosätter sig i invandrartäta områden är
oftast en samverkan mellan frivilliga och påtvingade faktorer. Även om
det vore möjligt för invandraren att bosätta sig var han/hon vill, så är det
troligt att han/hon till en början söker sin bostad i närheten av personer
som kommer från samma land eller talar samma språk. I samband med
utvandringen väcks ofta medvetenheten om etnisk tillhörighet och identi-
tet. I mötet med det nya landet ökar därmed insikten om gemenskapen
med egna landsmän. Den information som de nyanlända invandrarna kan
få av sina landsmän, släktingar och vänner har ofta stor betydelse för den
första tiden i Sverige.
En annan faktor som påverkar de nyanlända flyktingarnas val av bo-
stadsform och bostadsområde är att många invandrare till en början
förenas utifrån en låg position i det nya landets socioekonomiska struktur.
Det finns emellertid ytterligare en påtvingande faktor som kan medverka
till att etnisk koncentration uppstår i vissa bostadsområden. Det är vanligt
att etablerade hushåll flyttar ifrån eller undviker vissa bostadsområden.
Detta i sin tur medför att det är i dessa områden som nyanlända invandra-
re anvisas lägenhet. Det är inte heller ovanligt att det finns en stor koncen-
tration av människor med sociala problem i dessa områden.
Statliga bostadslån och i vissa fall även tilläggslån kan lämnas för att
28
förbättra boendemiljön i många av dessa områden, ofta områden inom det Skr. 1990/91:77
s. k. miljonprogrammet.
I storstädernas invandrartäta miljonprogramområden bor många barn
och ungdomar som befinner sig i en utsatt position. För att kunna främja
en utveckling av såväl individuella insatser som allmänt förebyggande
insatser krävs särskilda åtgärder. Regeringen gav i augusti 1990 barn- och
ungdomsdelegationen i uppdrag att genom särskilda överenskommelser
med kommuner, föreningar och andra organisationer stimulera till ett
lokalt utvecklingsarbete avseende utsatta ungdomar (se även följande av-
snitt).
Storstadsutredningens olika förslag bereds för närvarande inom rege-
ringskansliet.
1 december 1989 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att närmare följa
utvecklingen av det psykiska och fysiska hälsoläget för flyktingbarn och
flyktingungdomar i Sverige. Uppdraget skall redovisas till regeringen se-
nast den 1 mars 1991.
I sitt arbete med uppdraget genomför socialstyrelsen ett antal delstudier.
Bl. a. görs en genomgång av den forskning om flyktingbarn och -ungdomar
som hittills har gjorts i Sverige och i samband därmed överväganden om
möjligheterna att stimulera till ökad sådan forskning. Man gör också en
sammanställning av hur primärvården, skolhälsovården, tandvården samt
barn- och ungdomspsykiatrin följer de nyanlända flyktingbarnens psykiska
och fysiska hälsa och uppmärksammar eventuella behov av kompletteran-
de insatser.
En särskild studie avser mottagandet av flyktingbarn med handikapp.
Socialstyrelsen har vidare lämnat bidrag till ett antal försöksverksamheter
om hur barns och ungdomars hälsa uppmärksammas på flyktingförlägg-
ningar och slussar. 1 det sammanhanget kan också påpekas, att socialstyrel-
sen utreder om barn- och ungdomsverksamheten på förläggningarna skall
vara ett ansvar för invandrarverket eller för socialtjänsten. En annan
viktig studie rör frivilligorganisationernas insatser för flyktingbarn och -
ungdomar. Slutligen kan nämnas en studie om ensamstående flyktingbarns
situation.
Det arbete som nu har påbörjats av socialstyrelsen, bör kunna bli en god
grund för det fortsatta arbetet på olika håll för att ytterligare förbättra
situationen för flyktingbarn och -ungdomar.
1 årets budgetproposition har socialministern föreslagit att 8 milj. kr.
ställs till socialstyrelsens förfogande för en samlad satsning för att i det
sociala arbetet öka kompetensen att arbeta med och för utsatta barn. I
denna satsning bör även fortsättningsvis flykting- och invandrarbarn ägnas
särskild uppmärksamhet.
Ungdomsutredningen (C 1989:06) som tillsattes hösten 1989 med upp-
gift att bl. a. utreda invandrar- och flyktingungdomars situation och — om
så bedöms nödvändigt — föreslå åtgärder som kan motverka att dessa
ungdomar missgynnas, särskilt i fråga om utbildning, arbete, bostäder och
29
fritidssysselsättning kommer att presentera sitt slutbetänkande under vå- Skr. 1990/91: 77
ren 1991.
En arbetsgrupp för samordning av regeringens insatser för utsatta ung-
domar har under våren 1990 gjort en inventering av problem och ansvars-
områden som främst berör polisen, socialtjänsten, skolan och fritidssek-
torn. Arbetsgruppen har konstaterat att det utvecklingsarbete som idag
pågår, när det gäller barn och ungdomar, är fokuserat på att med olika
åtgärder förstärka och utveckla det lokala samarbetet mellan berörda
myndigheter i bostadsområdena. 1 verksamheten med utsatta ungdomar
krävs emellertid en intensifiering av det utvecklingsarbete som pågår.
Regeringen gav, som tidigare nämnts, i augusti 1990 barn- och ung-
domsdelegationen i uppdrag att genom särskilda överenskommelser med
kommuner, föreningar och andra organisationer stimulera ett lokalt ut-
vecklingsarbete avseende utsatta ungdomar. Inspiration till åtgärden har
hämtats bl. a. från storstadsutredningen. Syftet skall vara att främja en
utveckling av såväl individuella som allmänt förebyggande insatser för
ungdomar. Verksamheten skall hos delegationen bedrivas som ett särskilt
projekt och en projektansvarig har utsetts. De bostadsområden som främst
berörs är de s. k. miljonprogramområdena i storstäderna som ju samtidigt
är invandrartäta.
Av de medel ur allmänna arvsfonden som ställs till delegationens förfo-
gande får under en treårsperiod 10 milj. kr. per år användas för stöd till
föreningar som deltar i projekten. Vid fördelningen av barn- och ungdoms-
delegationens arvsfondsmedel hör föreningsbundna projekt bland in-
vandrar- och flyktingungdomar till de prioriterade.
1 propositionen (1989/90:86) om åtgärder mot etnisk diskriminering
m. m. föreslås även att SIVs anslag för projektbidrag skall kunna användas
till projekt som bedrivs av både ungdomsorganisationer och generations-
överbryggande organisationer. Dessa projekt skall vara socialt förebyggan-
de med tyngdpunkt på gemenskap i bostadsområdena.
De äldre invandrarnas särskilda problem uppmärksammas allt mer, inte
minst i kommuner och landsting. Fortfarande saknar man dock på många
håll kunskaper om och erfarenheter av de äldre invandrarnas situation.
Regeringen har därför nyligen uppdragit åt socialstyrelsen och statens
invandrarverk att gemensamt kartlägga frågor kring äldre invandrare.
Uppdraget skall redovisas senast den 1 september 1991.
Arbetsmarknadsdepartementet och socialdepartementet arrangerade i
december 1990 ett seminarium, där bl. a. representanter för invandraror-
ganisationer, kommuner och landsting belyste erfarenheter från projekt
för äldre invandrare.
Kommunförbundet planerar att under våren 1991 ge ut en idéskrift,
som skall kunna vara kommunerna till hjälp i deras planering av insatser
för äldre invandrare.
30
Skr. 1990/91:77
1 regeringens aids-delegation aktualiserades i början av år 1990 frågor som
rör invandrare och flyktingar. En särskild arbetsgrupp hos delegationen
tillkallades. Ordförande är invandrarministerns statssekreterare och i ar-
betsgruppen ingår representanter för myndigheter och organisationer.
Gruppen arbetar främst med frågor som rör information och utbildning,
rutiner för HIV-testning av asylsökande och andra som söker uppehållstill-
stånd i Sverige samt insatser för att motverka etnisk diskriminering. Arbe-
tet skall avslutas senast den 30 juni 1991.
Återvandrande flyktingar kan av invandrarverket få bidrag för reskostna-
den samt ett visst begränsat kontantbelopp, för närvarande 1 500 kr. per
person. Under de senaste åren har drygt 200 personer årligen, främst från
länder i Latinamerika, fått sådant bidrag.
Därutöver utgår svenskt stöd över biståndsbudgeten för insatser för
återvandrare i Latinamerika.
Den politiska utvecklingen i Chile har gjort det möjligt för chilenare i
Sverige att återvandra till sitt hemland. I praktiken har dock hittills ganska
få av dem återvandrat. Detta beror ofta på att man kommit att rota sig i
Sverige. Men många har också valt att tills vidare stanna i Sverige på grund
av osäkerheten om de aktuella förhållandena i Chile.
För att underlätta dessa personers beslut om återvandring arrangerade
arbetsmarknadsdepartementet i september 1990 en konferens för bl. a.
representanter för chilenska organisationer från hela landet. Vid konferen-
sen informerade särskilt inbjudna experter, varav fyra från Chile, om den
aktuella situationen på olika samhällsområden.
I samband med konferensen gav departementet ut en informationsskrift
på spanska och svenska om exil och återvandring till Chile. Tillsammans
med invandrarverket kommer departementet också att ge ut en liknande
skrift för återvandrare. I broschyren redovisas bl. a. det svenska systemet
för stöd till återvandrare.
Frågor om återvandring kommer också att tas upp av de särskilda
utredare (A 1990:05) som har tillsatts för att utreda förutsättningarna för
en sammanhållen svensk flykting- och immigrationspolitik.
Den 1 juli 1990 inrättades det socialvetenskapliga forskningsrådet. In-
vandrarforskning blir ett särskilt programområde i forskningsrådets verk-
samhet. Rådet och dess kansli har därför tillförts invandrarpolitisk exper-
tis. I samband därmed fördubblades resurserna för invandrarforskning.
Därefter kommer stödet till invandrarforskning genom forskningsrådet att
öka med ytterligare 1 milj. kr. under vartdera av budgetåren 1991/92 och
1992/93.
I samband med inrättandet av forskningsrådet avvecklades delegationen
31
for invandrarforskning (DEIFO). Vissa av de funktioner som funnits hos Skr. 1990/91: 77
DEIFO och som inte övertagits av forskningsrådet har överförts till arbets-
marknadsdepartementet. Ett särskilt utvärderingssekretariat för invand-
ringsfrågor har inrättats. Härigenom ökar möjligheterna att bl. a. initiera
och bedriva utvärderings- och utredningsverksamhet och därmed få bättre
underlag till långsiktiga överväganden.
Den svenska lagstiftningen beträffande flyktingar står i överensstämmelse
med 1951 års Genévekonvention och 1967 års protokoll om flyktingars
rättsliga ställning. Den 1 juli 1989 trädde en ny utlänningslag (1989:529) i
kraft. Den nya lagen syftar främst till att åstadkomma en snabbare och
rationellare beslutsordning i framför allt asylärenden.
1 3 kap. finns de särskilda reglerna om asyl samlade. I 2 § återfinns en
definition och en skyddsbestämmelse rörande flyktingar som överens-
stämmer med Genévekonventionens.
Det svenska flyktingbegreppet består i praktiken av ytterligare tre delar,
nämligen krigsvägrare (3 kap, 1 § 2), de facto-flyktingar (3 kap. 1 § 3) samt
de som av humanitära skäl anses vara i behov av skydd här (2 kap 4 § första
stycket 2).
Konventionsflyktingar skall ges asyl om ej synnerliga skäl (3 kap. 4§
andra stycket 1) talar däremot. Till synnerliga skäl hör bl. a. grövre krimi-
nalitet och terrorism. Krigsvägrare och de facto-flyktingar skall ges asyl om
inte särskilda skäl (3 kap. 4 § andra stycket 2) talar däremot. Till särskilda
skäl räknas att det är förenat med stora svårigheter för det svenska samhäl-
let att på ett adekvat sätt ta hand om dessa grupper. Till särskilda skäl
hänförs också omständigheter direkt knutna till utlänningens person, så-
som t. ex. brottslighet. Bestämmelsen om särskilda skäl i 3 kap. 4§ andra
stycket 2 är tillämplig i varje enskilt asylärende.
Sedan det svenska flyktingmottagandet utsatts för stora påfrestningar
under en längre tid bedömde regeringen i december 1989 att bestämmel-
sen om ”särskilda skäl” var tillämplig. Regeringens beslut innebär alltså
inte något avsteg från de av riksdagen antagna riktlinjerna för vår flykting-
politik, även om möjligheterna att få asyl inskränkts. Uppehållstillstånd
ges efter regeringens beslut endast till konventionsflyktingar och till såda-
na personer som har ett särskilt starkt behov av skydd.
För den som inte är flykting enligt Genévekonventionen, men ändå har
sådana starka skäl för sin önskan att stanna i Sverige som avses med
”särskilt starkt skyddsbehov” finns ingen legal definition. Skulle det vara
uppenbart stridande mot humanitetens krav att återsända en sådan person
till hemlandet, så får han/hon tillstånd att stanna här, oavsett om den
asylsökande är att hänföra till gruppen de facto-flyktingar och krigsvägrare
eller skulle kunna omfattats av den praxis som utvecklas vid tillämpning
av humanitära skäl (jfr. prop. 1983/84:144 s. 36). Skyddsbehovet uppkom-
32
mer många gånger på grund av flera sammanhängande omständigheter, Skr. 1990/91:77
vilka var för sig inte alltid kan anses motivera asyl, t. ex. svåra materiella
förhållanden, inbördes stridigheter i hemlandet, viss politisk verksamhet
och osäkerhet om hemlandets skydd vid en återkomst.
Det är svårt att entydigt mäta vilken effekt inskränkningen i asylbestäm-
melserna har haft. Klart är emellertid att andelen avslagsbeslut hos SIV
har ökat. Denna andel var under år 1989 genomsnittligt 27,5%. För år
1990 är den runt 55 %.
Dokumentlösheten är ett internationellt problem och delvis en följd av att
möjligheten att söka asyl är den enda dörr som står öppen för personer
som vill lämna sina hemländer av andra skäl än att de är förföljda.
Asylsökande kommer hit utan vare sig identitets- eller färdhandlingar trots
att de uppenbarligen måste ha haft sådana när de startade resan. Genom
att asylsökande saknar dokument försvåras i hög grad utredningarna i
asylärenden. Handläggningstiderna förlängs och i många fall försvåras
eller omöjliggörs avvisning till ett första asylland.
Regeringen beslutade den 2 november 1989 att dokumentlöshet räknas
som en nackdel för den sökande i tillståndsprövningen, såvida han eller
hon inte kan ge rimliga skäl härför.
Under hösten 1990 har hållits två möten i en av UNHCR och konsulta-
tionsgruppens sekretariat tillsatt arbetsgrupp under svenskt ordförande-
skap. I gruppen ingår regeringsrepresentanter för några europeiska länder
och även företrädare för olika frivilligorganisationer. Gruppen har bl. a.
till uppgift att analysera olika åtgärder för att komma till rätta med
dokumentlösheten.
Det är vidare känt att en hel del av missbruket av asylrätten sker i
organiserade former. I utlänningslagstiftningen finns därför sedan några år
en straffbestämmelse som innebär att den som i vinningssyfte planlägger
eller organiserar verksamhet som är inriktad på att främja att utlänningar
reser till Sverige utan pass eller de tillstånd som krävs för inresa hit kan
dömas till böter eller fängelse. Straffmaximum har höjts från ett till två års
fängelse.
Straffbestämmelsen har tillämpats i flera fall. Det har emellertid visat sig
vara svårt att bevisa att gärningsmannen handlat i vinningssyfte. Högsta
domstolen har dock i två fall fällt en person som tidigare frikänts av
hovrätt.
Den 1 juli 1990 trädde de av riksdagen i maj 1989 vilandeförklarade
delarna av utlänningslagen (1984:524) i kraft. Dessa delar rör bestämmel-
ser om kroppsvisitation och förvarstagande av identitets- och/eller utred-
ningsskäl och syftar till att komma tillrätta med den ökande dokumentlös-
heten.
Rikspolisstyrelsen har under perioden den 1 juli — den 30 september 33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 77
Rättelse: S. 34 rad 5 nedifrån står: f Rättat till: förekommer
1990 redovisat att 243 personer tagits i förvar av utredningsskäl samt 160 Skr. 1990/91: 77
personer av identitetsskäl. Det bör anmärkas att en person som tas i förvar
av identitetsskäl därefter kan omfattas av ett beslut om förvar av utred-
ningsskäl.
Bestämmelser om att ta en utlänning under 16 år i förvar har inskränkts.
Förvar av identitets- eller utredningsskäl får ej ske. Barn får endast tas i
förvar under de i 6 kap. 3§ angivna förutsättningarna, bl. a. då fråga
uppkommer om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning.
Under senare halvåret 1989 kom närmare 5000 människor av turkiskt
ursprung från Bulgarien till Sverige och sökte asyl på grund av etnisk
diskriminering.
Bulgarien återinförde i december 1989 de konstitutionella rättigheterna
för den turkiskspråkiga gruppen och våren 1990 hölls allmänna val i landet
där också företrädare för den turkiska minoriteten kandiderade och val-
des. Regeringen i Bulgarien har visat politisk vilja att erkänna och angripa
problemen för den turkiskspråkiga gruppen i landet.
Majoriteten av denna grupp asylsökande beviljas inte uppehållstillstånd
i Sverige.
Den 20 september 1990 beslöt regeringen genom beslut i ett enskilt ärende
rörande en barnfamilj att bamfamiljspraxis skulle förändras. I beslutet
uttalade regeringen bl. a. följande.
”Bakgrunden till att bamfamiljspraxis infördes i maj 1989 var att den
nya utlänningslagen skulle träda i kraft. Det huvudsakliga syftet med lagen
var att förkorta handläggningstiden till högst sex månader i asylärenden
hos invandrarverket och regeringen. En handläggningstid om totalt tolv
månader och således också en tillämpning av schablonregeln förmodades
förekomma endast i undantagsfall.
Trots utökade resurser hos polismyndigheterna, invandrarverket och
arbetsmarknadsdepartementet har den angivna målsättningen om kortare
handläggningstider inte kunnat uppnås för alla asylsökande. Orsaken till
detta är den kraftigt ökade tillströmningen av asylsökande, främst under
hösten 1989. Detta ledde i sin tur till regeringens beslut den 13 december
1989.
Tillämpningen av schablonregeln för barnfamiljer har i den uppkomna
situationen resulterat i att människor, som kommer till Sverige och åbero-
pat s. k. flyktingliknande skäl för att få stanna här, blir avvisade, under det
att barnfamiljer, som åberopat mycket svaga eller ens några asylskäl,
beviljas uppehållstillstånd. Vidare förekommer det att barnfamiljer som
kommit samtidigt och med så gott som identiska skäl får helt olika beslut
enbart beroende på lokala variationer i fråga om utredningstidens längd.”
En schablonregel av detta slag riskerar att bli djupt orättvis och en snabb
handläggning kan dessutom upplevas negativt. Regeringen beslutade där-
34
for att schablonregeln skulle knytas till SIVs beslut i det enskilda ärendet.
Detta innebär att schablonregeln skall tillämpas utan särskild undersök-
ning av barnens förhållanden. Kan SIV inte besluta i ett bamfamiljsärende
inom ett år från det att ansökan gjordes, får uppehållstillstånd meddelas
med stöd av schablonregeln. Denna skall dock inte tillämpas om det finns
avgörande skäl som talar emot eller det annars framstår som orimligt.
Regeringens beslut innebär ingen förändring i bedömningen av flykting-
skäl eller skyddsbehov.
I överklagade ärenden skall inte schablonregeln tillämpas. I stället beak-
tas lång väntetid liksom barnens individuella skäl.
Beslut om förändringar i viseringsreglema innefattar en mängd olika avvä-
ganden av såväl utrikespolitisk, handelspolitisk, turistpolitisk som invand-
rarpolitisk karaktär. Sverige strävar också, i enlighet med den nordiska
passöverenskommelsen, efter nordisk harmonisering i dessa frågor.
Viseringsfrihet infördes den 1 augusti 1990 för tjeckoslovakiska med-
borgare. Sedan dåvarande Östtyskland förenats med Västtyskland finns
inte längre något viseringskrav för tyska medborgare. Viseringsfrihet för
medborgare från Chile och Namibia införs vid årskiftet 1990—1991.
Då nya riktlinjer för invandringspolitiken antogs år 1984 gjordes utta-
landen bland annat för en generösare viseringspraxis, framför allt i fråga
om släktbesök. När det gäller nära anhöriga, och när omständigheterna är
mycket ömmande, bör visering ges om det inte framstår som uppenbart att
avsikten med besöket är en annan än den uppgivna. I mindre behjär-
tansvärda fall bör regeln vara att visering beviljas om det inte framstår
som sannolikt att syftet är ett annat än det uppgivna. Invandrarverkets
styrelse bör leda utvecklingen av viseringspolitiken.
Sedan ”avhoppsfrekvensen” för iranska medborgare gått ned med drygt
tio procent beslutade SIV den 30 mars 1990 om en mer generös praxis för
besöksviseringar. Numera gäller att föräldrar beviljas visering för besök
hos barn som haft permanent uppehållstillstånd i tre år. Syskon får vise-
ring för besök hos syskon som haft permanent uppehållstillstånd i fem år. I
övriga fall tillämpas de riktlinjer som SIV beslöt 1987, dvs. att sökanden
själv får göra troligt att syftet med resan till Sverige är ett besök och inget
annat. Dessa riktlinjer tillämpas för närvarande också för medborgare i
Libanon, Turkiet, Pakistan, Bangladesh och Syrien. I särskilt ömmande
fall tillämpas dock en mer liberal praxis. Regelmässigt beviljas t. ex. vise-
ring för att närvara vid en nära anhörigs begravning eller för att besöka en
nära anhörig som är svårt sjuk.
För att underlätta för de Sovjetjudar som vill utvandra till Israel eller
andra länder, har SIV bemyndigat utlandsmyndigheterna i Sovjetunionen
att bevilja sovjetiska medborgare av judisk börd inreservisering i Sverige
högst en vecka eller, om särskilda omständigheter föreligger, högst tre
veckor s. k. transitvisering.
Bl. a. i syfte att påskynda handläggningstidema i viseringsärenden har
Skr. 1990/91:77
35
invandrarverket bemyndigat omkring 15 utlandsmyndigheter att själva Skr. 1990/91:77
fatta beslut i viseringsfrågor.
Inom arbetsmarknadsdepartementet pågår även ett arbete för att ytterli-
gare förenkla systemet for hur man ger viseringar.
Ny organisation för statens invandrarverk
Statens invandrarverk böljade den 1 juli 1989 att arbeta i en ny decentrali-
serad organisation och under delvis nya förutsättningar. Den nya organisa-
tionens syfte var att åstadkomma effektivare handläggning av utlännings-
ärenden och därmed kortare handläggningstider, ett bättre flyktingmotta-
gande och förbättrad samverkan mellan verket, andra berörda myndighe-
ter och kommunerna.
Asylsökande tas normalt emot för asylutredning på en utredningssluss,
där polis och invandrarverket samarbetar. Som riktmärke gäller att poli-
sen skall utreda asylansökningarna inom två veckor och att invandrarver-
ket omedelbart därefter skall kunna fatta beslut i klara fall. I ärenden, som
inte är så klara att beslut kan fattas omgående, skall invandrarverket
normalt kunna fatta beslut inom sex veckor från det att polisens utredning
slutförts. I ärenden som överklagas hos regeringen skall, enligt riktlinjerna,
beslut normalt kunna fattas inom sex månader från det att asylutredningen
påbörjades hos polisen.
Invandrarverkets nya organisation dimensionerades for ca 20 000 asyl-
sökande per år. Invandrarverkets anslag för budgetåret 1989/90 utgick
vidare från ca 150000 tillståndsärenden (viseringar, uppehålls- och arbets-
tillstånd etc.) och ca 22000 medborgarskapsärenden.
Under budgetåret 1989/90 kom närmare 39 000 asylsökande. Även anta-
let tillståndsärenden låg väsentligt över vad som beräknats och uppgick
under budgetåret 1989/90 till ca 202 000. Antalet medborgarskapsärenden
var mindre än beräknat och uppgick till ca 18 600.
Utvecklingen av handläggningstider och ärendebalanser;
resursförstärkningar
Den kraftiga ökningen av antalet asylsökande under hösten 1989 har
medfört att de mål i fråga om handläggningstider som statsmakterna har
angett inte har kunnat uppnås. Jämfört med tidigare budgetår har den
genomsnittliga totala handläggningstiden minskat, men samtidigt har ba-
lanserna av icke avgjorda ärenden ökat i samtliga led i asylproceduren.
Det stora antalet asylsökande ökade först trycket på polisens utrednings-
resurser och gjorde att ärendebalansema hos polismyndigheterna ökade
kraftigt under andra halvåret 1989. I syfte att arbeta av de balanser som
uppstått uppdrog regeringen den 15 februari 1990 åt länsstyrelserna i de
36
län där invandrarverket har sina utredningsslussar att vidta samordnings- Skr. 1990/91: 77
åtgärder rörande handläggningen av asylärenden.
Den 30 juni 1990 fanns ca 6 500 öppna asylärenden hos polismyndighe-
terna. 1 juni var den genomsnittliga utredningstiden för polisen ca 3,8
månader. 1 november 1990 har, enligt uppgift från rikspolisstyrelsen,
målet att asylutredningama vid slussarna skall ske inom två veckor i
huvudsak uppnåtts.
Regeringen beslutade den 15 februari 1990 också att invandrarverket
under resten av budgetåret 1989/90 skulle få disponera 3,2 milj. kr. i
tillfälliga resurser vid verkets tillståndsbyråer.
Denna förstärkning av invandrarverkets organisation kunde inte för-
hindra att balansen av öppna asylärenden hos verket mer än fördubblades
under budgetåret 1989/90. Antalet öppna asylärenden den 30 juni 1990
var ca 18 700, varav drygt 14 000 avsåg första instans. Totalt under budget-
året 1989/90 avgjorde emellertid invandrarverket väsenligt fler asylären-
den än under budgetåret innan — nära 37 400 jämfört med knappt 29000.
Polisens ökade arbetsinsats under hösten 1990 har lett till att balansen
hos invandrarverket har ökat ytterligare. Den 1 oktober 1990 var antalet
öppna asylärenden i första instans drygt 20000.
I takt med att invandrarverket fått allt fler ärenden har också verkets
handläggningstider ökat. Under september 1990 tog ett asylärende i första
instans i genomsnitt fyra månader hos invandrarverket. Ett överklagande-
ärende tog i genomsnitt sju veckor.
För att invandrarverket skall kunna fatta beslut i asylärenden snabbare
föreslog regeringen i tilläggsbudgeten för budgetåret 1990/91 en kraftig
förstärkning av verkets resurser för detta ändamål (prop. 1990/91:25
bil.6). Riksdagen har beslutat i enlighet med regeringens förslag (SfU8,
rskr 96). Beslutet innebär att invandrarverket får disponera 62 milj.kr.
utöver tidigare anvisat anslag för förvaltningskostnader. Förläggningskost-
nadema beräknas härigenom kunna minska med ca 400 milj.kr.
Genom det beslutade resurstillskottet beräknas invandrarverket under
budgetåret 1990/91 kunna klara av 55000 — 60000 asylärenden, inkl, om-
prövningar efter överklaganden och sådana nya ansökningar om uppe-
hållstillstånd, som inlämnas efter det att ett avlägsnandebeslut vunnit laga
kraft.
För att kunna nå de uppsatta målen för handläggningstiderna i asylären-
den — förutsatt att antalet asylsökande kommer att ligga på ca 30 000 det
närmaste året — måste invandrarverket under budgetåret 1991/92 behålla
resurstillskottet från innevarande budgetår. 1 budgetpropositionen har
regeringen därför föreslagit en höjning av verkets förvaltningskostnadsan-
slag som i stort sett är en omräkning till helår av innevarande budgetårs
förstärkning. En utgångspunkt vid resursberäkningen har varit att invand-
rarverket kan höja sin produktivitet i asylhandläggningen med ca 3%
under nästa budgetår.
Praktiskt taget alla asylsökande som får avslag av invandrarverket på
sina ansökningar överklagar besluten. Under budgetåret 1989/90 har hu-
vuddelen av de ärenden som förts vidare till regeringen avgjorts inom
några månader. För att kunna möta den ökade ärendemängd som följer av
37
avarbetningen i tidigare led i handläggningsprocessen, kommer det att ske Skr. 1990/91: 77
en successiv uppbyggnad av resurserna inom regeringskansliet. För nästa
budgetår föreslås i budgetpropositionen ytterligare 4,6 milj. kr. till arbets-
marknadsdepartementet for handläggning av utlänningsärenden.
I och med att fler asylsökande får avslag på sina ansökningar ökar också
trycket på polisen att verkställa avvisningar. I slutet av september 1990
hade polisen drygt 1 600 avvisningsärenden som inte var verkställda. I
drygt en tredjedel av fallen var personerna efterlysta av polisen.
Regeringen har som mål att ärendebalansema om möjligt skall ha arbe-
tats av till den 30 juni 1991. Genom beslut den 11 oktober 1990 har
regeringen därför uppdragit åt länsstyrelserna i de län där invandrarverket
har utredningslussar att sinsemellan och i samråd med invandrarverket
och kriminalvårdsstyrelsen planera och samordna de lokala polismyndig-
heternas verksamhet beträffande verkställighet av avlägsnandebeslut och
asylutredningar så att detta mål nås.
Överföring av utredningsansvaret i asylärenden från polisen till
invandrarverket
Statskontoret har på uppdrag av regeringen utrett möjligheterna att över-
föra utredningsansvaret i asylärenden från polisväsendet till invandrarver-
ket. 1 en rapport (1990:23) har statskontoret föreslagit att invandrarverket
övertar ansvaret for utredningar i asylärenden. Polisen bör dock liksom
idag utföra grundutredningen när en utlänning begär asyl. Statskontoret
har vidare föreslagit att invandrarverket skall överta ansvaret för forvars-
lokaler vid utredningsslussama. Polisen föreslås svara for delgivning och
verkställighet av avlägsnandebeslut på samma sätt som for närvarande.
Rikspolistyrelsen och invandrarverket har i samrådsyttranden i princip
anslutit sig till statskontorets förslag. Vad gäller vissa enskildheter har
emellertid de båda myndigheterna avvikande meningar.
Regeringen har i budgetpropositionen för budgetåret 1991/92 föreslagit
att utredningsansvaret i asylärenden och ansvaret for förvarslokalerna vid
utredningsslussama fors över till invandrarverket den 1 juli 1992. Huvud-
motivet for en överföring av utredningsansvaret är att invandrarverket
därigenom får ett samlat ansvar for tillståndsverksamheten och ökade
möjligheter till rationell samordning av handläggningen av asylärenden,
vilket skapar bättre förutsättningar for att nå målen for handläggningsti-
dema. Ytterligare ett skäl är att polismyndigheternas uppgifter renodlas
till andra mer polisiärt inriktade arbetsuppgifter.
Avsikten är också att initiera en närmare utredning av om ytterligare
uppgifter i asylärendehanteringen som idag ligger hos polisen bör foras
över till invandrarverket. Det gäller bl. a. den första grundutredning som
görs i samband med gränskontrollen samt delgivning och verkställighet av
avlägsnandebeslut.
38
Förslag att inrätta en utlänningsnämnd
Asylprövningskommittén (A 1989:02) har i betänkandet (SOU 1990:79)
Utlänningsnämnd föreslagit att en särskild nämnd inrättas för överpröv-
ning i utlännings- och medborgarskapsärenden. Nämnden bör enligt för-
slaget i princip överta den överprövning enligt utlännings- och medbor-
garskapslagstiftningen som i dag faller på regeringen. Särskilt viktiga eller
känsliga ärenden skall dock liksom nu överlämnas till regeringen, antingen
direkt från invandrarverket eller också från utlänningsnämnden.
Till skillnad från nuvarande handläggningsordning i regeringskansliet
skall, enligt kommitténs mening, muntlig handläggning tillämpas i viss
utsträckning.
Kommittén anser att den nya ordningen med en nämnd bör tillämpas på
försök under förslagsvis tre år och därefter utvärderas.
Asylprövningskommitténs förslag remissbehandlas för närvarande. En-
ligt planerna skall ett förslag lämnas till riksdagen under våren 1991.
Invandrarverkets nya organisation innebär att det skall finnas en fast
förläggningsorganisation som omfattar fyra utredningsslussar och 18 fasta
förläggningar. Kapaciteten i den fasta organisationen är beräknad för ett
mottagande av ca 20000 asylsökande per år och en genomsnittlig belägg-
ning med 4600 personer. Härutöver kan den fasta organisationen vid
behov kompletteras med tillfälliga förläggningar.
När den nya organisationen genomfördes den 1 juli 1989 fanns det ca
12900 personer på de fyra utredningslussarna och ett 60-tal förläggningar.
Sedan dess har förläggningskapaciteten utökats som en följd av det stora
antalet asylsökande under budgetåret 1989/90.
Under hösten 1989 var det nödvändigt att snabbt öka kapaciteten vid
utredningsslussama. Det skedde i första hand genom att annex knöts till
de fasta utredningsslussama. Vidare öppnades en ny tillfällig utrednings-
sluss i Sundsvall. Den 31 december 1989 var totalt ca 11 000 asylsökande
inskrivna på utredningsslussar. På förläggningarna fanns vid samma tid-
punkt ca 15 000 personer. Totalt fanns det således ca 26000 personer i
förläggningssystemet vid årskiftet 1989—1990, vilket var ungefär dubbelt
så många som ett halvår tidigare.
Efter en viss fortsatt utbyggnad av slusskapaciteten i böljan av 1990,
minskade behovet av slussplatser därefter successivt under våren. I takt
med att de asylsökande blivit polisutredda har i stället behovet av förlägg-
ningsplatser ökat. Den 1 juli 1990 var ca 9 700 asylsökande inskrivna vid
utredningsslussar. Totalt fanns det den 1 juli 1990 ca 29 800 personer på
utredningsslussar och förläggningar.
Sommaren 1990 fanns fem utredningslussar med ett 50-tal annex samt
85 förläggningar för inkvartering av asylsökande och flyktingar. Av för-
läggningarna drevs ca 70 direkt av invandrarverket. De övriga och flertalet
av slussannexen drevs i annan regi, bl. a. har Röda korset fyra förläggning-
ar.
Skr. 1990/91:77
39
Den 1 december 1990 hade antalet personer på slussar och förläggningar Skr. 1990/91:77
ökat till ca 30 500. Därav fanns ca 7 000 på utredningsslussar och ca 23 500
på andra förläggningar. Merparten av dem som fanns på utredningsslus-
sama var polisutredda och skall så snart som möjligt flytta till förläggning.
Ett stort problem under budgetåret 1989/90 var att personer som bevil-
jats uppehållstillstånd fick vänta lång tid på förläggning innan de kunde tas
emot i en kommun. Den 1 januari 1990 fanns det närmare 7 000 personer
med uppehållstillstånd inskrivna på förläggning. Under år 1990 har situa-
tionen i detta avseende förändrats väsentligt. Av de personer som fanns
inskrivna på förläggning den 1 december var det knappt 2 800 som hade
uppehållstillstånd. Med nuvarande relation mellan avslag och bifall i asyl-
ärenden kan kommunerna snabbare än tidigare ta emot dem som beviljas
uppehållstillstånd. Den avgörande faktorn för förläggningstidens längd är
för närvarande i stället hur lång tid asylärendets handläggning tar.
Den 1 juli 1990 ändrades lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande
m. fl. till att gälla även för utlänning som fått uppehållstillstånd men som
alltjämt vistas på en förläggning. Biståndet till flyktingar med tillstånd som
vistas på invandrarverkets förläggningar var tidigare endast reglerad i
invandrarverkets föreskrifter.
Verksamheten vid förläggningarna skall bedrivas så att vistelsen där så
långt möjligt återspeglar hur det är att leva i Sverige. På flertalet förlägg-
ningar svarar de asylsökande själva för hushållsgöromålen (tvätt, städning,
inköp, matlagning etc.). Undantagna är några förläggningar som har hel-
pension och där matlagning därför inte blir aktuell. Barn i skolpliktig ålder
går i skolan och vuxna uppmanas att delta i svenskundervisning med
samhällsorientering.
Den svenska lagstiftningen tillåter inte personer utan upphålls- och
arbetstillstånd att förvärvsarbeta under den tid som myndigheten behöver
för handläggning av deras ansökningar. Regeringen har inga planer på att
ompröva den nuvarande ordningen.
På många förläggningar har man försökt att inom ramen för gällande
lagstiftning öka möjligheterna till meningsfull sysselsättning under förlägg-
ningsvistelsen. Bl. a. har flera kommuner ordnat verksamheter där asylsö-
kande har kunnat göra värdefulla arbetsinsatser som annars kanske inte
hade blivit av. Med utgångspunkt i bl. a. dessa goda exempel arbetar nu
regeringskansliet och invandrarverket med att söka utveckla formerna för
meningsfull verksamhet för asylsökande, utan att detta kommer i konflikt
med gällande arbetsrätt.
Inom invandrarverket har under år 1989 bedrivits ett särskilt projekt för
att utveckla verksamheten för barn och barnfamiljer vid utredningsslussar
och förläggningar.
Barn utan egna vårdnadshavare tas normalt om hand på grupphem med
särskild personal. Under budgetåret 1989/90 fanns det åtta sådana grupp-
hem, varav ett ligger i anslutning till utredningsslussen i Carlslund och
ingår i den fasta förläggningsorganisationen. Den 1 juli 1990 bodde ca 130
barn utan egna vårdnadshavare på invandrarverkets anläggningar. Det var
50% fler än ett år tidigare.
För mottagandet av sjuka och handikappade flyktingar har invandrar-
40
verket tillgång till en mottagningsenhet inom Regionsjukhuset i Linköping Skr. 1990/91:77
(RIL). Under budgetåret 1989/90 överfördes 36 handikappade flyktingar
till Sverige. De flesta av dessa har under någon period vårdats på RIL.
Sedan RIL-kliniken öppnades i januari 1986 har ca 125 flyktingpatienter
vårdats där vid ca 170 vårdtillfällen.
De totala kostnaderna för förläggningsverksamheten uppgick under
budgetåret 1989/90 till ca 2 730 milj. kr.
Kommunernas mottagande av asylsökande och flyktingar har alltsedan det
nuvarande systemet för flyktingmottagande infördes den 1 januari 1985
legat på en betydligt högre nivå än vad som då kunde förutses. Nedan ges
en överblick över det kommunala mottagandet sedan år 1985.
|
År |
Avtalade |
Faktiskt |
Antal |
|
1985 |
8 737 |
14232 |
137 |
|
1986 |
12400 |
14838 |
197 |
|
1987 |
14282 |
18686 |
245 |
|
1988 |
16934 |
17 889 |
265 |
|
1989 |
18297 |
21 143 |
276 |
|
1990 |
22330 |
1) |
278 |
*> T. o. m. tredje kvartalet hade kommunerna tagit emot 17 105 personer. Detta pekar
på ett mottagande for hela 1990 som är högre än föregående år.
Under de första åren omfattade en stor del av det kommunala mottagan-
det asylsökande vars ansökningar om uppehållstillstånd fortfarande be-
handlades. Riktlinjerna för mottagandet har emellertid ändrats genom
riksdagens beslut och numera skall normalt endast personer med uppe-
hållstillstånd tas emot i kommunerna.
Kommunerna får statlig ersättning för mottagande av flyktingar och
vissa andra utlänningar samt för bistånd som lämnas enligt lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl. Ersättningssystemet för flyk-
tingmottagandet förändras den 1 januari 1991. Regeringen har i proposi-
tion (1989/90:105, Sfu21, rskr. 281) om samordnat flyktingmottagande
och nytt system för ersättning till kommunerna, m. m. dels redovisat ett
program för att underlätta för flyktingar att snabbare få en förankring i
svenskt arbets- och samhällsliv, dels lämnat ett förslag till ett nytt system
för ersättning till kommunerna för flyktingmottagandet.
I programmet för aktivt och samordnat flyktingmottagande betonas
särskilt att det behövs en helhetssyn och en samordning mellan olika
myndigheter i arbetet med flyktingar. Vidare understryks vikten av att de
fackliga organisationerna, arbetsgivarna och frivilligorganisationema får
en mer aktiv roll än hittills. Såvitt gäller de sistnämndas medverkan i
flyktingmottagandet lämnar en särskild arbetsgrupp förslag i januari 1991.
Detta behandlas i ett senare avsnitt.
Kommunerna skall fr. o. m. den 1 januari 1991 göra individuella planer
41
för flyktingarnas introduktion i det svenska samhället. Planen skall alltid Skr. 1990/91:77
göras i samråd med flyktingen och arbetsförmedlingen.
Huvudsyftet med förändringen av ersättningssystemet har varit att sti-
mulera kommunerna att vidta aktiva åtgärder för att flyktingarna snabba-
re skall kunna bli självförsörjande.
Det nuvarande ersättningssystemet har inte gett incitament till kommu-
nerna att aktivt verka för att flyktingarna blir självförsörjande så snabbt
som möjligt. Det är snarare så att det har inbjudit till ett bidragstänkande.
I det system som avvecklas ersätter staten bl. a. socialbidragskostnadema
under det år då uppehållstillstånd beviljats och de därpå följande tre åren.
Aktiva åtgärder för att flyktingarna skall bli självförsörjande har däremot
kunnat medföra kostnader för kommunen som den inte fått ersättning för.
Kostnaderna för ersättning till kommunerna uppgick under budgetåret
1989/90 till ca 2,1 miljarder kr.
Det nya systemet för ersättning till kommunerna innebär att kommuner-
na — utom för vissa kategorier flyktingar — i stället får en schabloniserad
ersättning för varje mottagen flykting. Den statliga ersättningen kommer i
fortsättningen att bestå av följande delar:
— grundersättning,
— schablonersättning,
— ersättning för vissa särskilda kostnader,
— ersättning för extraordinära kostnader,
— ersättning av kostnader för asylsökande,
— ersättning för sjukvårdskostnader m. m.
Grundersättningen skall utges till kommuner som träffat överenskommel-
ser med invandrarverket om mottagande av flyktingar. Ersättningen, som
är oberoende av hur många flyktingar kommunen tar emot, skall utges
med ett belopp som motsvarar schablonersättning för tre vuxna flyktingar.
Schablonersättningen skall täcka kommunernas kostnader för ekono-
miskt bistånd till flyktingar och huvuddelen av övriga bidrag som hittills
lämnats till kommunerna för flyktingmottagandet. Den skall även inklude-
ra kommunernas kostnader för lagstadgad svenskundervisning för vuxna
flyktingar. För år 1991 är den nya schablonersättningen 126 500 kr. för
flyktingar som fyllt 16 år och 77000 kr. för barn under 16 år. Beloppen
skall justeras årligen med hänsyn till bl. a. kostnadsutvecklingen.
Särskilda regler finns för flyktingar som flyttar under introduktionspe-
rioden, vilka är avsedda att ge en rättvis ersättning åt såväl den första
inflyttningskommunen som den nya.
Ersättning för kostnader för vissa handikappade och äldre flyktingar kan
beviljas för att ersätta kommunerna för ekonomiskt bistånd enligt social-
tjänstlagen, social hemhjälp och färdtjänst. Förutsättningen för att få
ersättning för ekonomisk hjälp är att flyktingen som en följd av handikapp
eller hög ålder inte bedöms kunna stå till arbetsmarknadens förfogande
eller på annat sätt kunna bli självförsörjande. I dessa fall utgår endast ett
halvt schablonbelopp till kommunerna.
Ersättning för vissa kostnader för ensamma flyktingbarn beviljas för
faktiska kostnader för sådan vård av ensamma flyktingbarn under 18 år
42
som sker med stöd av socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) Skr. 1990/91:77
med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Ersättning av extraordinära kostnader kan efter prövning i varje enskilt
fall lämnas till kommuner som har vissa typer av extraordinära kostnader
för flyktingmottagandet.
Ersättning för kommunala kostnader för asylsökande skall lämnas enligt
samma principer som nu gäller för kommunernas kostnader för bistånd
enligt lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl. samt för vissa
kostnader för vård av barn och transporter.
Ersättning till sjukvårdshuvudmännen lämnas för akut- och förlossnings-
vård samt för vård vid abort som har givits till utlänningar som sökt
uppehållstillstånd för bosättning i Sverige och som inte är kyrkobokförda i
riket. För vissa handikappade flyktingar ersätts även varaktig vård. Vidare
lämnas ersättning för hälsoundersökningar av flyktingar. Särskilda bidrag
kan också lämnas för vårdinsatser för flyktingar med särskilda behov.
För närvarande får flertalet flyktingar socialbidrag till hemutrustning
vid bosättning i en kommun. Den 1 januari 1991 införs i stället ett nytt
system med lån till hemutrustning för flyktingar. Lånen kommer att admi-
nistreras av centrala studiestödsnämnden. Lånen skall kunna beviljas till
flyktingar m. fl. som fyllt 18 år, som tas emot i en kommun från förläggning
eller som i övrigt omfattas av flyktingmottagandet. Lånen kommer att vara
ränte- och amorteringsfria under de första två åren efter utbetalningen.
Därefter skall ränta utgå med en räntesats som fastställs för vaije år av
regeringen. Amorteringstidens längd bestäms med utgångspunkt i lånets
storlek. Låntagare med låga inkomster skall kunna få anstånd med återbe-
talning eller nedsättning av det belopp som skall betalas. Vid långvarig
oförmåga att betala tillbaka lånet skall skulden kunna avskrivas. Med de
relativt förmånliga villkor som kommer att gälla, bör det normalt sett inte
finnas något behov av socialbidrag till möbler och annat bohag.
En informell arbetsgrupp inom regeringskansliet och med företrädare
för arbetsmarknadsstyrelsen, statens invandrarverk, socialstyrelsen och
Svenska kommunförbundet ser över förutsättningarna för att kunna införa
någon form av enhetlig introduktionsersättning för flyktingar som deltar i
ett introduktionsprogram. En sådan ersättning skulle minska behovet av
socialbidrag. För att få denna enhetliga introduktionsersättning skulle
man kunna ställa tydligare krav än annars på att flyktingen fullföljer den
gemensamt upprättade introduktionsplanen.
Migrationen är en internationell företeelse. Migrations- och flyktingpoli-
tiska frågor står därför på dagordningen i en rad internationella fora.
Sverige verkar sedan länge aktivt för att internationellt bidra till varaktiga
lösningar på både de problem som orsakar folkomflyttningarna och dess
konsekvenser.
43
Detta arbete får olika inriktning beroende på karaktär och ansvarsområ- Skr. 1990/91:77
de for respektive internationellt organ. Inom FNs ram behandlas flykting-
politiska frågor, med avseende på såväl åtgärder för dem som tvingats på
flykt (UNHCR, UNRWA) som insatser för att komma åt grundorsakerna
bakom flykten.
Inom FN diskuteras även frågor med anknytning till invandrares sociala
och rättsliga situation i invandringsländerna. FNs generalförsamling antog
hösten 1990 en konvention om skyddet av rättigheter för alla migrerande
arbetare och deras familjer.
Inom OECD är det naturligt nog den ekonomiska politiken i medlems-
länderna, arbetkraftsfrågorna etc. som bestämmer infallsvinkeln för det
migrationspolitiska arbetet.
Europarådet är sedan länge ett viktigt forum för mellanstatlig dialog
kring integration av invandrare i medlemsländerna. Där har man också
under en följd av år arbetat med asylrättsliga spörsmål. Demokratiserings-
processen i Central- och Östeuropa har under år 1990 satt nya frågor på
Europarådets dagordning.
Den västeuropeiska integrationen har även immigrationspolitiska as-
pekter. Inom ramen för förhandlingarna om ett s. k. EES-avtal mellan
EFTA och EG har Sverige, såsom medlem av EFTA, markerat sitt intresse
av att delta i och bidra till det arbete som EG bedriver i syfte att avveckla
eller förenkla gränskontrollen för personer. Utvecklingen har här under år
1990 kommit in i ett avgörande skede, även om detta inte skett som en del
av EES-förhandlingarna.
Det nordiska samarbetet i migrations- och flyktingpolitiska frågor har
även under år 1990 varit en mycket betydelsefull plattform för avstämning
inför gemensamt eller samordnat nordiskt agerande internationella sam-
manhang.
Det internationella arbetet med att söka konstruktiva lösningar på
grundläggande migrations- och flyktingpolitiska problem har fortsatt inom
ramen för de s. k. 15-landskonsultationema i UNHCRs regi. Arbetet har
fått inspiration av den idéskiss till en sammanhållen flykting- och immi-
grationspolitik som under år 1990 gjorts inom regeringskansliet. Det
svenska arbetet har fått uppmärksamhet och efterföljd i flera andra länder.
Det finns en växande medvetenhet bland länder och organisationer om
behovet av att finna lösningar av bestående natur som kan förändra de
statiska och alltmer utdragna flyktingsituationerna i världen. Sådana lös-
ningar kräver beslut och initiativ av politisk, ekonomisk och administrativ
karaktär på olika nivåer och från många olika parter.
Behovet av att angripa grundorsakerna till flykt har kommit att allt mer
betonas i det internationella samarbetet. Här finns en nära koppling mel-
lan demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, fredliga lösningar av
konflikter och den ekonomiska och sociala utvecklingspolitik som förs i
landet.
Men samtidigt krävs ökade utvecklingsinsatser i områden med hög
44
flyktingkoncentration. Dessa måste riktas både till den lokala befolkning- Skr. 1990/91:77
en och till flyktingarna. Den sociala infrastrukturen, exempelvis hälsovård
och utbildning, måste förstärkas. Biståndet till flyktingar kan göras mer
effektivt. Begränsande faktorer är asyllandets politik, samarbetsförmåga
och samordningskapacitet. FN-organens administrativa struktur och ka-
pacitet, främst UNHCR och FNs program for livsmedelsbistånd ses för
närvarande över i syfte att göra dem effektivare. Andra FN-organ, inrikta-
de på utveckling, förbiser ofta flyktingfrågorna. En ökad samordning inom
FN-systemet behövs. Sverige verkar för att en sådan samordning skall
komma till stånd.
Resurserna för flyktingprogram är otillräckliga. UNHCRs årliga in-
komster har legat på strax under tre miljarder kr. sedan år 1980 trots att
antalet flyktingar fördubblats mellan åren 1980 och 1990. Det innebär att
hjälpen motsvarar ca 50 öre per flykting och dag.
Flyktingarna från tredje världen som kommer till europeiska länder
kostar å andra sidan ofta hundra gånger mer än vad program för samma
flyktingar skulle ha kostat om de stannat kvar i närmaste asylland. Nära
sitt hemland har de vanligtvis de bästa förutsättningarna att anpassa sig till
lokala förhållanden, om de får den möjligheten. Bristen på utvecklings-
möjligheter tvingar i en del fall de bättre utbildade att söka alternativ
längre bort.
Sammantaget behövs en ökad internationell dialog kring flyktingfrågor-
na och konkreta initiativ till lösningar. Detta är också underliggande
orsaker till den tidigare nämnda utredningen om förutsättningarna för och
inriktningen av en sammanhållen flykting- och immigrationspolitik. Paral-
lellt med utredningsarbetet har Sverige presenterat tankarna i en skrift —
”En sammanhållen flykting- och immigrationspolitik” — som översatts till
engelska, franska och tyska och som blivit mycket uppmärksammad inter-
nationellt. Den ingår i underlaget för arbetet i UNHCRs arbetsgrupp om
varaktiga lösningar och skydd för flyktingar (”durable Solutions and pro-
tection”).
Fattigdom och sysselsättningsproblem kan utgöra grogrunden för fram-
tida massiva migrationsflöden. Ökad fattigdom kommer att tvinga fler på
flykt från fattigdom snarare än till välfärd. Det internationella samfundet
måste söka konstruktiva — inte restriktiva — lösningar på problemen.
Dialogen kring dessa frågor har just böljat.
Sveriges agerande i det internationella flyktingsamarbetet har under de
senaste åren fått en allt mer markerad profil såväl vad gäller flyktingsamar-
betets innehåll och genomförande som dess finansiering.
Under år 1990 har Sverige deltagit aktivt i reformarbetet inom
UNHCRs styrelse. Sverige kom att spela en medlande roll mellan u-länder
som önskar ökade resurser för flyktingprogram och en del i-länder som vill
förbättra resursanvändningen utan att öka bidragen. Statsministern upp-
manade i ett brev till 64 stats- och regeringschefer till förnyade ansträng-
45
ningar kring flyktingproblemen. Det kom i hög grad att bidra till enighet Skr. 1990/91: 77
kring 1990 års UNHCR-budget.
Under vissa perioder av året har UNHCR bara tillgång till medel for
knappt en vecka framåt i tiden. Det är nödvändigt med en stabilare
finansiering av flyktingprogrammen. Som ett led i detta har Sverige före-
slagit att UNHCR skall få en reservfond att ta till under året i väntan på
förutsedda bidrag. En sådan fond skulle även medverka till snabbare
insatser i nya flyktingsituationer.
Inom styrelsen för FNs livsmedelsprogram (WFP) pågår for närvarande
förhandlingar om reformer, som på sikt skall möjliggöra ökad effektivitet.
WFP förser de flesta flyktingar med baslivsmedel. Sverige har bidragit till
skapandet av en fond for flyktingprogram, Protracted Refugee Operations,
som kommit igång under år 1990. Vidare verkar Sverige for ökade bidrag
från övriga givare för transportkostnaderna av livsmedel till flyktingläg-
ren.
SIDA har genom sin katastrofsektion fortsatt att öka sina insatser i olika
regioner, ofta i nära samarbete med enskilda organisationer. Samarbetet
med UNHCR har också fördjupats genom kontakter mellan UNHCRs och
SIDAs regionavdelningar. Exempel på detta är det aktiva svenska delta-
gandet i uppföljningen av konferensen for centralamerikanska flyktingar
(Cirefca). Humanitära insatser för flyktingar görs även genom enskilda
organisationer i både Central- och Sydamerika. Det humanitära samarbe-
tet kring flyktingfrågorna i Södra Afrika har pågått i många år. Utveckling-
en under senaste året kan leda till förändringar, såsom medverkan till
återvandring. Afghanistanflyktingprogrammen får också stora svenska bi-
drag, dels genom enskilda organisationers verksamhet, dels genom FN-
samarbetet både i Pakistan och inom Afghanistan.
I programländer med flyktingproblem har bevakningen av flyktingfrågor
ökat. Femton av Sveriges nitton programländer har antingen tagit emot
flyktingar eller givit upphov till flyktingflöden — i några fall båda delarna.
Åtta av dessa har tagit emot eller har givit upphov till över hundra tusen
flyktingar. Det innebär att flyktingproblemen i högre grad behöver beaktas
inom ramen for det bilaterala utvecklingssamarbetet.
Sveriges finansiella bidrag till flyktingprogram är betydande. Sverige är
den tredje största bidragsgivaren till UNHCR och den näst största till
UNRWA. De svenska bidragen till FNs livsmedelsprogram (WFP) for
flyktingar, är bland de största och - vilket är det viktigaste - utgör de
mest flexibla bidragen, eftersom de utbetalas kontant for upphandling där
man får ut det mesta möjliga for pengarna. Medlen täcker även transport-
kostnaderna fram till flyktinglägren eller centrala distributionspunkter i
asyllandet. Vidare utgår bidrag till internationella organisationer som In-
ternationella Rödakorskommittén och Rödakorsföreningars förbund, där
många av insatserna görs till förmån för flyktingar.
Dessutom utgår bidrag till flyktinginsatser som genomförs av, eller i
samarbete med, svenska enskilda organisationer.
De totala svenska bidragen till flyktingprogram och for internflyktingar
under kalenderåret 1990 uppgår till (milj, kr.):
46
UNHCR
UNRWA
WFP (budgetåret 1990/91)
Genom andra FN-organ och internationella
335
130
85
Skr. 1990/91:77
organisationer
Genom enskilda organisationer
Totalt
85
735
1370
UNHCRs verksamhet behandlas varje höst i FNs generalförsamling. I ett
svenskt anförande i november 1990 framhöll statsrådet Maj-Lis Lööw att
problemet med flykting- och migrationsströmmar måste få en framträdan-
de plats i det internationella samarbetet. Vidare pekade hon på nödvändig-
heten av att angripa orsakerna till flykt och migration. Främjandet av
respekten för mänskliga rättigheter, utvecklingsbistånd, generös asylpoli-
tik och främjandet av frivillig repatriering är viktiga komponenter för en
sammanhållen flykting- och immigrationspolitik. För närvarande kan det
internationella samfundet inte tillmötesgå flyktingarnas elementära be-
hov. UNHCR liksom andra FN-organ måste få ett brett stöd.
Generalförsamlingen antog som nämnts en resolution till stöd för
UNHCRs verksamhet med bl. a de nordiska länderna som förslagsställare.
Resolutionen bekräftar UNHCRs grundläggande uppgift att svara för in-
ternationellt skydd av flyktingar och understryker behovet av gemensam-
ma internationella insatser till förmån för det ökande antalet flyktingar
och hemlösa. Vidare antogs resolutioner om uppföljningen av flyktingkon-
ferenserna om södra Afrika och Centralamerika samt resolutioner om
flyktingsituationen i enskilda länder i Afrika.
Även UNRWAs verksamhet behandlas årligen av generalförsamlingen. I
ett gemensamt nordiskt anförande framhölls betydelsen av UNRWAs
verksamhet i de ockuperade områdena och i Libanon, där våldet alltjämt
ökar och lägger allvarliga hinder i vägen för organisationens arbete. De
nordiska länderna lägger särskild vikt vid UNRWAs utbildningsprogram
och anser det angeläget att detta får finansiellt stöd. UNRWAs finansiella
situation ger anledning till fortsatt oro. De nordiska länderna avser att
fortsätta sitt politiska och finansiella stöd till UNRWAs verksamhet.
Generalförsamlingen antog som nämnts en internationell konvention
om skydd för migrerande arbetare och deras familjer. I utarbetandet av
konventionen, som tagit tio år, har Sverige spelat en aktiv roll.
Konventionen spänner över ett mycket stort område och omfattar be-
stämmelser om såväl mänskliga rättigheter som tillämpning av t. ex. soci-
ala skyddsregler.
UNHCR inrättades år 1950 för att under en treårsperiod finna nya hem åt
de europeiska flyktingarna efter andra världskriget. Sedan dess har nya
flyktinggrupper tillkommit och UNHCRs mandat har successivt förlängts
med fem år i taget. UNHCRs främsta uppgift har sedan starten varit att ge
47
rättsligt skydd åt flyktingar, men inslaget av materiellt bistånd har ökat Skr. 1990/91:77
kraftigt med åren. Flyktingproblemen har under den senaste tioårsperio-
den nått en mycket stor omfattning och komplexitet. De större flykting-
strömmarna har främst rört sig mellan u-länder. I flera av de krislägen som
uppstått har UNHCR betraktats som den mest lämpliga organisationen
for akuta hjälpinsatser for såväl flyktingar som andra hemlösa.
UNHCR har samarbete med flertalet av världens länder. Till följd av
demokratiseringar i Östeuropa har nu även Ungern anslutit sig till
UNHCR. Flera andra central- och östeuropeiska länder har närmat sig
organisationen.
UNHCRs högkvarter ligger i Geneve. Organisationen har ett 100-tal
fältkontor. Ett av dessa, med Norden som sitt ansvarsområde, är förlagt
till Stockholm. Sammantaget har UNHCR ca 2 000 anställda. Arbetet styrs
av en exekutivkommitté som har 43 medlemmar.
UNHCR brukar ange tre möjliga lösningar på ett flyktingproblem:
— frivillig repatriering,
— integration i första asyllandet,
— omplacering till tredje land.
UNHCR strävar alltid efter lösningar med bestående effekt. Hjälpen utfor-
mas i stor utsträckning så att den underlättar möjligheterna till självför-
sörjning i asyllandet. Om frivillig repatriering blir möjlig kan projekt med
liknande syfte också initieras i ursprungslandet.
I det svenska anförandet vid exekutivkommitténs möte i oktober 1990
berördes hur UNHCR året innan befann sig i en svår förtroendekris och
hade brist på resurser. Det fick negativa konsekvenser för flyktingarna.
Tidigare under året enades slutligen medlemsländerna om behovet av
gemensamma åtgärder för att förbättra villkoren för flyktingar. Det kräver
insatser från alla parter: ursprungsländer, asylländer, givare och UNHCR.
En bättre samordning med andra FN-organ och enskilda organisationer
efterlystes också.
Dessa beslut behöver nu förverkligas. UNHCR saknar fortfarande resur-
ser för att möta flyktingarnas mest elementära behov. Återvandringspro-
gram har förhindrats eller avstannat på grund av bristande resurser. Det
påverkar UNHCRs skyddsfunktion för flyktingar negativt.
Perspektivet av ökande migration, utöver flyktingflödena, behöver upp-
märksammas i syfte att finna konstruktiva lösningar.
Sverige föreslog en fond inom UNHCR som kunde öka dess handlings-
förmåga i svåra finansiella lägen. Förslaget godkändes i december 1990 och
gällerfr. o. m. januari 1991.
Vid 1989 års reguljära exekutivkommittémöte tillsattes en särskild ar-
betsgrupp för att studera skydds- och lösningsfrågor i ett sammanhang.
Gruppen kunde inte omedelbart börja sitt arbete på grund av UNHCRs
administrativa och finansiella problem, men är nu i gång med inriktning
på att rapportera till 1991 års reguljära exekutivkommittémöte. Enkelt
uttryckt kan gruppens uppgift sägas vara att göra en översyn av innehållet
och inriktningen på UNHCRs mandat och verksamhet.
48
Sverige har som UNHCRs andra största givarland drivit frågan om Skr. 1990/91:77
bättre fördelning mellan länderna i ansvaret för flyktingarna.
UNRWA kom till år 1949 för att bistå de palestinska flyktingarna med
oundgängliga förnödenheter och samhällsservice. UNRWA har med tiden
kommit att få särskild betydelse för skolundervisningen bland palestinska
barn. Till skillnad från UNHCR har UNRWA inget mandat när det gäller
flyktingarnas rättsliga skydd.
Under åren har nya flyktingskaror tillkommit, framför allt efter kriget år
1967 mellan Israel och arabstaterna. De höga födelsetalen har därtill gjort
att denna flyktinggrupp, som år 1948 uppgick till en halv miljon, idag är
mer än fyra gånger så stor. Jordanien har det största antalet palestinska
flyktingar, ca 870000. Övriga finns på Västbanken och i Gazaområdet,
Libanon och i Syrien. Någon lösning på detta flyktingproblem kan knap-
past förväntas så länge Palestinakonflikten förblir olöst.
UNRWAs högkvarter skall egentligen ligga i Beirut, men administratio-
nen är sedan ett antal år, på grund av säkerhetsläget i Libanon, lokaliserad
till Wien. UNRWA har fältkontor i sitt verksamhetsområde, vilket omfat-
tar Jordanien, Libanon, Syrien, Västbanken och Gaza.
FNs livsmedelsprogram skapades år 1962 för att förmedla livsmedelsbi-
stånd till utvecklingsprojekt främst i de fattigaste länderna.
Genom åren har WFP kommit att få en allt större roll som förmedlare av
livsmedelsbistånd till flyktingar. Det har i första hand gällt basföda. Sam-
arbetet mellan WFP och UNHCR har därför kommit att utvecklas betyd-
ligt under de senaste åren.
Efter beslut i WFPs styrelse år 1989 skapades en ny fond inom WFP för
långvariga flyktingsituationer (Protracted Refugee Operations, PRO) som
ett komplement till WFPs katastroflager. Sverige bidrar under budgetåret
1990/91 med 25 milj. kr. till denna fond. Dessutom användes även större
delen av Sveriges bidrag till katastroflagret för flyktinginsatser, 60 milj. kr.
WFPs personal står även bakom FNs program för kambodjanska flyk-
tingar längs Thailands och Kambodjas gräns (United Nations Border
Relief Operation, UNBRO), som bistår närmare 300000 flyktingar som
inte faller under UNHCRs mandat.
Under OECDs kommitté för arbetsmarknads- och sociala frågor sorterar
den särskilda arbetsgruppen för migrationsfrågor (Working Party on Mig-
ration). Arbetet tar sikte på att studera migrationens betydelse för den
ekonomiska utvecklingen i medlemsländerna med särskild tonvikt på ar-
betsmarknadsfrågor.
Planering pågår för närvarande av ett brett upplagt projekt under tre år
49
4 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 77
om migrationens betydelse for den framtida arbetskraftsförsörjningen.
Prognoser över befolkningsutvecklingen i världen kommer därvidlag att
utgöra viktiga ingångsvärden. Under det möte som arbetsgruppen hade i
februari 1990 framhölls från svensk sida, med starkt stöd av bl. a. Norge
och Italien, vikten av att en sådan studie inte får ett alltför snävt arbets-
kraftspolitiskt perspektiv. Avsikten är att projektet skall inledas under år
1991.
De frågeställningar som tas upp i det nämnda projektet kommer också
att belysas vid en internationell konferens i Rom i mars 1991, på inbjudan
av italienska myndigheter och i samarbete med OECD.
OECDs permanenta rapporteringssystem avseende uppgifter om migra-
tionsströmmar m.m. (SOPEMI) fyller fortsatt en viktig funktion för att
förse det politiskt inriktade arbetet med underlag. Det svenska korrespon-
dentskapet har under år 1990 förts över från Delegationen för invandrar-
forskning (DEIFO), som avvecklades fr. o. m. den 1 juli 1990, till arbets-
marknadsdepartementet.
Bland Europarådets medlemsländer finns ett starkt uttalat intresse för
samverkan i frågor angående asylrätt och asylrelaterad migration. Frågor
av denna art handhas i en expertkommitté (CAHAR), som är direkt
underställd ministerkommittén. CAHAR har arbetat fram skilda rättsliga
instrument och har underställt ministerkommittén ett förslag om tillämp-
ningen av den s. k. första asyllandsprincipen. Kommittén håller regelbund-
na möten för utbyte av synpunkter och för att utveckla en enhetlig syn på
aktuella problem inom sitt ansvarsområde.
1 januari 1991 anordnas, som tidigare nämnts, i Wien i Europarådets
regi och med Österrike som värd en ministerkonferens angående Öst-Väst-
migration. Det är regeringens förhoppning att man här skall kunna disku-
tera praktisk tillämpning av en sådan helhetspolitik, med viktiga inslag av
förebyggande insatser, som man från svensk sida har velat främja i andra
internationella sammanhang. Slutsatserna från den nämnda ministerkon-
ferensen kan på sikt komma att starkt påverka Europarådets fortsatta
arbete på detta fält.
Europarådets arbete med avseende på invandrares integration i invand-
ringsländerna måste anses vara av central politisk betydelse. Frånvaron av
en ansvarsfull invandrarpolitik som så långt möjligt tillförsäkrar invandra-
re lika villkor på arbetsmarknaden, i utbildningen och i samhället i övrigt,
kan leda till att miljontals människor i Europa marginaliseras och tvingas
leva ett liv helt utan delaktighet och normala sociala kontakter med det
samhälle där de vistas.
Från svensk sida har det sedan flera år varit en strävan att söka vitalisera
detta samarbete, bl. a. genom att koncentrera verksamheten till de frågor
som idag ter sig som de verkliga utmaningarna för Europas invandrings-
länder: kampen mot rasism och främlingsfientlighet, flyktingars sociala
situation, de ”nya invandrarnas” behov av särskild uppmärksamhet inom
arbetsmarknadspolitiken etc.
Skr. 1990/91:77
50
Det förstnämnda frågekomplexet har också varit föremål for ett omfät- Skr. 1990/91: 77
tande projektsamarbete sedan flera år. Det s. k. Community relations-
projektet har studerat en lång rad aspekter på etniska relationer. Den
expertgrupp som på regeringarnas vägnar ansvarar för projektet gjorde i
september 1990 ett studiebesök i Stockholm med omnejd. Syftet var att
studera svensk invandrarpolitik så som den förverkligas på kommunal
nivå, med särskild betoning på åtgärder till förmån för goda etniska
relationer.
Arbetet skall slutföras under år 1991, bl. a. genom en internationell
konferens i Haag sent på hösten. Dessförinnan skall slutsatserna från
projektet vara ett av de viktigaste underlagen for den konferens med
Europas invandrarministrar som skall äga rum i Luxemburg i september
1991. Planeringen av denna konferens har varit ett viktigt inslag i arbetet
för den styrkommitté for migrationsfrågor (CDMG) som håller samman
regeringssamarbetet rörande invandrares integration.
Den särskilda expertgrupp för frågor om dubbelt medborgarskap som
sedan några år arbetat under svenskt ordförandeskap avslutar sitt arbete
under våren 1991. En tankegång i arbetet är att den Europarådskonven-
tion som skall förhindra uppkomsten av dubbla medborgarskap skulle
kunna mjukas upp i vissa avseenden. Konventionen skulle därmed bättre
än nu kunna svara mot den aktuella situationen, där bl. a. antalet blandäk-
tenskap gjort dubbla medborgarskap tämligen vanligt förekommande.
Styrkommittén for kommunala och regionala frågor har under år 1990
slutfört arbetet på en konvention avseende invandrares rätt att delta i det
lokala politiska livet. Det gäller bl. a. frågan om rösträtt i de kommunala
valen. Konventionsforslaget bereds för närvarande i ministerkommittén.
I det föregående (avsnitt 1.5) har kortfattat berörts konsekvenserna för
invandringen till Sverige av en fri västeuropeisk arbetsmarknad. Sveriges
eventuella deltagande härvidlag hänger samman med EGs arbete med att
förverkliga den s. k inre marknaden. Detta arbete innefattar också avveck-
ling eller i varje fall förenkling av den inre gränskontrollen for personer.
Frågor om visumregler, ansvarfördelningen i fråga om asylansökningar
och andra aspekter på den yttre gränskontrollens utformning aktualiseras
därmed.
Som tidigare nämnts har EFTA-länderna, inom ramen för förhandling-
arna om ett s. k. EES-avtal med EG, deklarerat sin beredskap och önskan
att delta i och bidra till EGs arbete i dessa frågor. Som det nu ser ut
kommer gränskontrollfrågorna emellertid inte att ingå i EES-forhandling-
arna, eftersom EG-kommissionen — som är EFTAs förhandlingsmotpart
— saknar formell kompetens att fora förhandlingar på detta område.
1 stället sker EGs eget arbete inom särskilda samarbetsorgan direkt
under regeringarnas ledning och överinseende. Utvecklingen under år
1990 har varit snabb och lett fram till två konventionsutkast — ett om
ansvarsfördelningen avseende behandlingen av asylärenden och ett om
gränskontroll. Det förstnämnda utkastet färdigställdes och underteckna-
51
des av elva EG-länder i juni 1990. Det tolfte landet — Danmark — har Skr. 1990/91:77
ännu inte undertecknat Dublinkonventioncn.
Konventionen kan komma att öppnas för tillträde även av länder utan-
för EG-kretsen. De flesta EFTA-länder, däribland Sverige, liksom Canada
och USA har förklarat sig principiellt intresserade av att ansluta sig. Ett
samrådsmöte med deltagande av representanter för de berörda länderna
och for EG-sidan hölls i Geneve i slutet av november 1990. Sverige fick
deltagarnas uppdrag att i direktkontakt med EG understryka ländernas
fortsatta intresse och att å deras vägnar få vissa förhållanden av betydelse
för den fortsatta analysen klargjorda.
EGs arbete med gränskontrollfrågorna har stor betydelse inte minst för
de nordiska länderna och för den passfrihet som råder dem emellan sedan
mer än 30 år. Det har därför varit naturligt att under år 1990 ha täta
kontakter på nordiskt plan i hithörande frågor, huvudsakligen inom ramen
förden nordiska samrådsgruppen i flyktingfrågor. Under hösten 1990 togs
också kontakter mellan Norden och det italienska ordförandeskapet i EGs
olika samarbetsorgan på området.
Infor det fortsatta arbetet med EGs gränskontrollkonvention, som på
bästa sätt måste samordnas med den nordiska passkontrollöverenskom-
melsen (PÖK), har flera överläggningar hållits mellan företrädare for de
nordiska regeringarna. Flera olika tänkbara tekniska lösningar har diskute-
rats. Valet mellan dem bör emellertid göras först när man vet mer om den
slutliga utformningen av gränskontrollkonventionen. Det är en nordisk
ambition att, i så nära samarbete med EG-sidan som möjligt, snarast klara
ut förutsättningarna for sammankopplingen av de båda passunionerna.
11. IOM
International Organisation för Migration (1OM) är den enda mellanstatliga
organisation som specifikt sysslar med migrationsfrågor. IOM är mest
känt för sina transportprogram — inklusive hälsoundersökningar — för
flyktingar och migranter, vilka också utnyttjas av Sverige.
IOM har emellertid också ett antal program avseende återvandring för
flyktingar och asylsökande, återanpassning, social rådgivning m. m. Vida-
re har man flera program av mer biståndsinriktad natur som skall hjälpa u-
länder att få hem kvalificerad personal som befinner sig i utlandet och/el-
ler få tillgång till nödvändig expertis från andra länder.
Under de senaste åren har IOM börjat spela en allt mer aktiv roll i
anslutning till diskussionerna om hur nya strategier skall utvecklas för att
hantera de växande migrations- och flyktingproblemen. Det anses allmänt
att 1OM här kan komma att utgöra ett viktigt komplement till UNHCR.
1OM har också kommit att spela en viktig roll. bl. a. med hjälp av
biståndsmedel från Sverige, när det har gällt att ta hand om de hundratu-
sentals gästarbetare som blivit strandsatta till följd av Iraks invasion av
Kuwait. IOM har fortsatt att utvidga sin medlemskrets och den svenska
regeringen har nu beslutat att ansöka om fullt medlemskap, efter flera år av
observatörsstatus.
52
Under året har också Italien gått med i konsultationsprocessen kring frågor
rörande asylsökande, flyktingar och migranter i Västeuropa, Nordamerika
och Australien. Gruppen omfattar därför nu: Australien, Belgien, Canada,
Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge, Schweiz,
Storbritann Sverige, Tyskland, USA och Österrike samt UNHCR. Konsul-
tationernas koordinerande sekretariat är knutet till UNHCR och leds av
svensken Jonas Widgren.
Sedan processens början i november 1985, har nära ett femtiotal möten,
konferenser och expertseminarier anordnats. Konsultationerna har ut-
vecklat sig till ett mycket värdefullt forum för dialog mellan länderna samt
mellan länderna och UNHCR.
För närvarande ligger tyngdpunkten i konsultationernas arbete dels i en
arbetsgrupp för långsiktiga strategier som förhoppningsvis kommer att
presentera sina förslag under våren 1991, dels i en arbetsgrupp för öst-väst
migration, dels i ett antal expertseminarier avsedda att bidra till förbätt-
rade och snabbare asylprövningsprocesser. I sistnämnda avseende kan
nämnas att den europeiska sammanslutningen av frivilligorganisationer
ECRE lämnat ett bidrag till diskussionen genom skriften ”Fair and effici-
ent procedures”, utgiven under år 1990.
Nästa plenarmöte i konsultationerna kommer troligen att hållas i slutet
av våren eller bötjan av sommaren år 1991.
Den stora flyktinginvandringen till vårt land har inneburit att vi fått stora
grupper flyktingar från länder, som tidigare bara har haft ett begränsat
antal medborgare i Sverige. Det gäller inte minst Chile och Iran.
Detta minskar inte den vikt regeringen lägger vid det traditionellt goda
bilaterala samarbetet på migrationsområdet med främst Finland, Jugosla-
vien och Grekland.
Finländska invandrares situation berörs mellan länderna i flera olika
sammanhang, bl. a. inom den svensk-finska arbetsgruppen rörande de
finskspråkiga invandrarnas situation inom den svenska hälso- och sjukvår-
den samt socialtjänsten. En översyn av de år 1986 antagna riktlinjerna för
det migrationspolitiska samarbetet mellan Sverige och Finland genomförs
för närvarande.
Vidare har en arbetsgrupp tillsatts med företrädare för arbets- och
undervisningsministerierna i Finland och arbetsmarknads- och utbild-
ningsdepartementen i Sverige för att biträda Stiftelsen Finlands Hus i
Stockholm med visst utredningsarbete om stiftelsens framtida verksam-
het.
Hösten 1990 anordnades det nionde nordiska migrationsforskningsse-
minariet på Hanaholmens kulturcentrum utanför Helsingfors av Sverige
och Finland gemensamt.
I de svensk-jugoslaviska och svensk-grekiska migrationskommittéerna
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 77
Rättelse: S. 55 rad 29 står: efterforskning Rättat till: efterforskning — — — förmed-
ling av
Skr. 1990/91:77
53
diskuteras förhållanden för jugoslaviska resp, grekiska invandrare i Sveri- Skr. 1990/91: 77
ge. Möten med kommittéerna kan komma att hållas under år 1991.
Flykting- och invandrarfrågor har även under budgetåret 1989/90 stått på
Nordiska rådets dagordning. Samrådsmöten mellan rådets juridiska ut-
skott och flyktingansvariga ministrar har hållits i samband med rådets s. k.
”minisessioner” hösten 1989 resp, hösten 1990.
I samband med den ordinarie rådssessionen vårvintern 1990 framförde
utskottets talesman viss kritik mot att resultatet av regeringarnas samarbe-
te under året, enligt utskottets mening, inte riktigt motsvarat förväntning-
arna. Detta gällde bl. a. regeringarnas uppföljning av rådets rekommenda-
tion nr 18/1989 angående vissa projekt på flyktingområdet. Nordiska rådet
antog ett uttalande som uppmanar regeringarna att lägga fram en hand-
lingsplan för sitt framtida samarbete. Regeringarna har i samband med
”minisessionen” i november 1990 redovisat läget i samarbetet och avi-
serat en heltäckande redogörelse om vad som uppnåtts och om planerna
för framtiden. Det är regeringarnas övertygelse att denna redogörelse
kommer att ligga väl i linje med de motiv som Nordiska rådet lagt till
grund för sitt uttalande.
Den nordiska samrådsgruppen för flyktingfrågor (NSHF) är fortsatt det
viktigaste organet för det nordiska flyktingpolitiska samarbetet på rege-
ringsnivå. Under kalenderåret 1990 har Danmark innehaft ordförande-
och sekreterarskapet och gruppen har haft fyra reguljära möten i Köpen-
hamn, ett extramöte i samband med Nordiska rådets ”minisession” i
Helsingör samt ett antal möten i samrådsgruppens särskilda arbetsgrupp
för EG-frågor.
Samrådsgruppen fyller en viktig funktion för informationsutbytet mel-
lan de nordiska länderna liksom när det gäller att samordna det nordiska
agerandet internationella sammanhang. Samrådsgruppen har under året
arbetat vidare på ett svenskt initiativ från år 1989 och till slut enats om en
modell för hur de nordiska ländernas flyktingkvoter, med bibehållen na-
tionell suveränitet, skall presenteras och användas som en gemensam
nordisk kvot. Fr. o. m. januari 1991 övergår ordförande- och sekreterarska-
pet till Norge.
Det nordiska utlänningsutskottet, som primärt ansvarar för övervak-
ningen av hur den nordiska passkontrollöverenskommelsen (PÖK) tilläm-
pas, har regelbundna samrådsmöten med företrädare för de nordiska ut-
länningsmyndighetema, senast i november 1990. I dessa möten deltar
även representanter för berörda departement.
I den nordiska migrationsgruppen behandlas frågor om samarbete mel-
lan de nordiska länderna om integration av flyktingar och invandrare.
Gruppen tar på detta område initiativ till och driver ett antal olika gemen-
samma projekt för erfarenhetsutbyte och metodutveckling.
Bland projekten kan nämnas seminarier för och med invandrarkvinnor,
ett planerat projekt om nordiska erfarenheter av ”kriscentra” för invand-
rarkvinnor, ett projekt rörande mottagandet av tortyroffer och ett annat
54
om ökat samarbete direkt mellan nordiska kommuner om integrering av Skr. 1990/91:77
flyktingar. På arbetsmarknadssidan drivs ett projekt om arbetsmarknads-
politiska insatser för flyktingar i de nordiska länderna och ett annat plane-
ras om arbetsplatsens funktion som mötesplats mellan invandrare/flyk-
tingar och värdsamhället. Det nyss nämnda nionde nordiska migrations-
forskarseminariet i oktober 1990 arrangerades inom ramen för migra-
tionsgruppens verksamhet.
Vid sidan härav förekommer årligen direkta kontakter och överlägg-
ningar mellan SIV och motsvarande organ i de nordiska länderna. Under
den gångna perioden har detta i stor utsträckning kommit att gälla erfaren-
hetsutbyte kring de organisatoriska förändringar som företas i de olika
länderna. Traditionellt ordnas varje år ett seminarium. År 1990 behandla-
de detta barn- och ungdomsfrågor.
Ett stort antal internationella frivilligorganisationer är aktiva inom såväl
flyktingbiståndet som flyktingpolitikens områden.
En sammanslutning av europeiska frivilliga organisationer (ECRE) har
tidigare presenterat ett flyktingpolitiskt program för Europa, vilket har
diskuterats inom ramen för det nordiska och det europeiska samarbetet
samt inom UNHCR.
International Council of Voluntary Agencies (ICVA) är en sammanslut-
ning av frivilliga organisationer med säte i Geneve. Av de internationella
frivilliga organisationer som mottar svenskt stöd kan framför allt tre
nämnas.
Internationella rödakorskommittén (ICRC) är formellt en schweizisk
organisation och arbetar efter principerna i Genévekonventionerna (den
grupp av avtal som gäller behandlingen av sjuka, sårade, krigsfångar och
civilpersoner under krig). ICRCs arbete omfattar skydd och bistånd till
krigsfångar och civila internerade, efterforskning av saknade personer,
förmedling av familjemeddelanden samt informationsspridning om Gené-
vekonventionerna och numera också materiellt bistånd till nödlidande.
Sverige bidrog år 1989 med sammanlagt 119 milj. kr. till ICRCs budget.
Kyrkornas världsråd (WCC) får sedan drygt tio år tillbaka SIDA-medel
för att främja skyddet av de mänskliga rättigheterna i Latinamerika. WCC
samarbetar i första hand med kyrkliga organisationer i Latinamerika.
Totalt har WCC fått 120 milj. kr. i svenskt stöd under perioden 1983/84 —
1989/90.
World University Service (WUS) har sedan år 1975 mottagit bidrag från
SIDA för sitt stipendieprogram for latinamerikanska flyktingar. WUS
stipendieprogram bedrivis i 16 länder i Latinamerika. Totalt fick WUS
bidrag om ca 12 milj. kr. under budgetåret 1989/90.
55
I juni 1990 tillsatte regeringen utredningen (A 1990:05) om förutsättning-
arna för och inriktningen av en sammanhållen flykting- och immigrations-
politik. Utredningen redovisar ett principförslag i februari 1991.
Utredningens förslag är tänkt att ingå i underlaget för en principproposi-
tion om flykting- och invandrarpolitiken som är planerad till våren 1991.
Utredningen skall göra prognoser om flykting-och migrationsströmmar-
na under 2 OOO-talet och utifrån dessa analysera effekterna för det interna-
tionella samfundet och för Sverige, såväl vad avser mottagande av flyk-
tingar i Sverige som biståndsinsatser och internationellt agerande. Ett
huvudsyfte med utredningen är att göra den globala situationen för flyk-
tingar och migranter tydlig samt att bedöma vilka konsekvenser den har
för Sverige.
En andra huvuduppgift är att, med beaktande av det internationella
samarbetet och Sveriges internationella förpliktelser i dessa frågor, lämna
förslag till hur de olika elementen i en sammanhållen svensk flykting- och
immigrationspolitik bör utformas. Man skall också redovisa vilka föränd-
ringar som behöver företas i den svenska utlänningslagstiftningen för att
förslagen skall kunna genomföras.
Ett tredje huvudsyfte är att definiera och analysera frågor som Sverige
bör driva internationellt. Det bör ske mot bakgrund av de trender i det
internationella samarbetet som redovisats tidigare. Detta inkluderar de
slutsatser som bör dras när det gäller utformningen av det svenska bistån-
det inom migrations- och flyktingområdet.
Utgångspunkten för en utveckling av ny politik är att förebyggande
insatser av bistånds- och diplomatisk karaktär, bistånd till flyktingar i
tredje världen samt mottagande och skydd av flyktingar i Sverige är delar
av en helhet. Det övergripande målet är att se till att insatserna når de mest
behövande. En sådan sammanhållen politik kräver en nära samordning av
utrikes-, bistånds-, flykting-, invandrings- och invandrarområdena och att
migrationens betydelse i skilda politiska sammanhang klargörs.
Tänkbara element i en sådan politik är:
— stöd till kampen för mänskliga rättigheter,
— åtgärder för att komma till rätta med ekonomiska och demografiska
obalanser,
— stöd till kampen mot miljöförstöring och naturkatastrofer,
— främjande av handeln med utvecklingsländerna,
— stöd till insatser som främjar nationell försoning,
— stöd till flyktingmottagande länder eller regioner,
— möjligheter att erbjuda asyl till personer med skyddsbehov,
— uttagning av kvotflyktingar och andra personer i behov av skydd,
— mottagande av flyktingar i organiserade former,
— en målinriktad integrationspolitik som ger flyktingarna reella förutsätt-
ningar att nå likvärdiga villkor med majoritetsbefolkningen,
— medvetet, genomtänkt och väl avstämt stöd vid återvandring.
En samordnad flykting- och immigrationspolitik blir effektiv först om den
Skr. 1990/91:77
56
omfattas av det internationella samfundet. Sverige kan inte åstadkomma Skr. 1990/91: 77
en nyordning på egen hand, men för att Sverige skall kunna vara pådrivan-
de i det internationella samarbetet måste det finnas en nationell förankring
för principerna för en ny flykting- och immigrationspolitik. Härvidlag är
dialogen med de frivilliga organisationerna av central betydelse.
Parallellt med utredningsarbetet har Sverige, som tidigare nämnts, fört
upp dessa långsiktiga strategiska frågor i de nordiska, europeiska och
andra internationella organ, bl. a. UNHCR, där flykting- och migrations-
politiska frågor diskuteras.
En rad svenska frivilliga organisationer är aktiva inom invandrar-, flyk-
ting- och biståndspolitiken. De mest framträdande av dessa deltar som
ledamöter i det flyktingpolitiska råd, som är knutet till invandrarminis-
tern: Amnesty Intemationals svenska sektion, Rädda barnen, Svenska
flyktingrådet, Svenska kyrkans församlingsnämnd, Svenska röda korset
och Sveriges frikyrkoråd (Diakonia). Dessa organisationer samverkar till-
sammans med ytterligare några inom frivilligorganisationemas samråds-
grupp i invandrar- och flyktingfrågor (FOSIF).
En viktig roll spelar härvidlag givetvis också invandrarnas egna organi-
sationer. Det gäller både de organisationer som representerar etablerade
(”gamla”) invandrargrupper och de med många flyktingar bland sina
medlemmar, vilka gör värdefulla insatser inom ramen för flyktingmotta-
gandet. Här medverkar aktivt även svenska organisationer, bl. a. genom
att ta konkret ansvar för t. ex. förläggningsverksamhet.
En arbetsgrupp med företrädare för myndigheter, för Svenska kommun-
förbundet och för frivilliga organisationer som ingår i flyktingpolitiska
rådet, har under år 1990 arbetat med att söka utveckla samverkan mellan
det offentliga och de frivilliga organisationerna/folkrörelserna. En rapport
med principiella överväganden och förslag lämnas i början av år 1991.
Amnesty International (AI), som finansierar sin verksamhet helt med egna
medel, motsätter sig att personer sänds från ett land till ett annat, där risk
finns att de blir samvetsfångar, utsätts för tortyr eller döms till döden/av-
rättas. Mot denna bakgrund distribueras fortlöpande via det svenska sek-
retariatet till berörda myndigheter, organisationer och advokater, aktuell
dokumentation om situationen beträffande mänskliga rättigheter i många
länder.
I flera fall vände sig den svenska sektionen under år 1990 till svenska
myndigheter med en vädjan om att asylsökande inte skulle utvisas till
länder där ovannämnda risker enligt AI inte kunde uteslutas. Detta arbete
skedde i nära samråd med den asylsökandes juridiska ombud.
Förutom det centrala sekretariatets två flyktingsamordnare, som får
57
hjälp av ett antal frivilliga medarbetare, bl. a. juridikstuderande, finns ett Skr. 1990/91: 77
regionalt kontaktnät med 20 flyktingombud i lika många distrikt landet
runt. Deras huvudsakliga uppgifter är att på regional nivå vara kontaktper-
soner i flyktingfrågor, hålla sig väl underrättade om den aktuella flykting-
politiken samt att förmedla Als landmaterial. På motsvarande sätt har
flera av sektionens, for närvarande 317 arbetsgrupper valt att också lokalt
arbeta med bl. a. dessa frågor.
Rädda Barnen är en partipolitisk och religiöst obunden organisation som
stöds av över 200000 medlemmar, faddrar och regelbundna givare. Orga-
nisationen har konsultativ status under Ecosoc (Förenta Nationernas Eko-
nomiska och Sociala Råd).
Rädda barnen är en folkrörelse som kämpar for barns rättigheter. Rädda
barnen arbetar med bistånd i en rad utvecklingsländer och med opinions-
bildning for barns rätt utifrån grundtankarna i förenta Nationernas dekla-
ration om barnets rättigheter. Rädda barnen lämnar i begränsad utsträck-
ningjuridiska råd i asylärenden och bevakar flyktingbarnens rättigheter.
Organisationen söker också genom sociala insatser underlätta flykting-
barns anpassning till det svenska samhället så att deras möte med Sverige
blir så positivt som möjligt. Härutöver bedriver Rädda barnen opinions-
bildningsarbete kring flyktingfrågor framför allt i frågor som berör barns
rättigheter. Opinionsbildningen bedrivs bl. a. genom utredningar som pu-
bliceras i skrifter och rapporter samt lokalt via organisationernas länsför-
bund och lokalföreningar.
Svenska flyktingrådet (SvFR) har till ändamål bl. a. att verka för en solida-
risk och human flyktingpolitik samt att verka för goda etniska relationer.
SvFR skall öka kunskapen om och förståelsen för flyktingskapet och de
förhållanden som tvingar människor på flykt. Medlemmar är riksorganisa-
tioner, lokalavdelningar av sådana samt enskilda. Kommunalt flyktingar-
bete sker genom lokala arbetsgrupper. SvFR arrangerar kurser och semina-
rier i flyktingrätt, om kulturmöten samt i opinionsbildningsfrågor. Sär-
skild vikt läggs vid flyktingbarnens rätt och situation. SvFR ger också råd
åt asylsökande och flyktingar. Samverkan sker med svenska och interna-
tionella organisationer. Verksamheten bedrivs i huvudsak genom frivilliga
insatser.
Svenska kyrkans församlingsnämnd har tillsatt en kommitté för invandrar-
och flyktingfrågor (KIF). KIF medverkar i opinionsbildning, t. ex. genom
remissvar och genom aktioner i samverkan med andra organisationer och
samfund. KIF förmedlar information och erfarenheter inom kyrkan. KIF
har med andra organisationer bl. a. engagerat sig i verksamhet vid statens
58
invandrarverks utredningsslussar och förläggningar. För detta arbete har Skr. 1990/91:77
KIF utarbetat särskilda riktlinjer. Vidare har KIF startat arbetet med en
policy för Svenska kyrkans invandrar- och flyktingarbete.
Svenska kyrkans stift har utsett ansvariga för invandrar- och flyktingfrå-
gor. KIF håller regelbunden kontakt med dessa. Stiften kan i sin tur stödja
församlingarnas flyktingarbete med personella eller ekonomiska resurser.
De stiftsansvariga ger information och stödjer också med idéer och utbild-
ning. Stiften medverkar till att samordna frivilliga organisationers verk-
samhet vid slussar och förläggningar. KIF har under året lämnat särskilt
stöd till ett flyktingprojekt i Lunds stift.
Svenska kyrkans församlingar skall integrera arbetet för invandrare och
flyktingar i församlingens ordinarie planering och verksamhet. Försam-
lingen skall erbjuda pastoral och diakonal omsorg. Församlingar kan också
stödja enskilda asylsökande/flyktingar i deras angelägenheter.
Internationellt samverkar kyrkan i dessa frågor med Kyrkornas världs-
råd och Churches Committee for Migrants in Europé (CCME). CCME höll
en generalkonferens i Södertälje sommaren 1990. Kyrkan deltar också i
Nordisk Ekumeniska institutets numera årligen återkommande konsulta-
tioner kring flyktingfrågor.
Svenska röda korsets (SRK) arbete med och för flyktingar har utvecklats
såväl nationellt som internationellt under år 1990. De internationella
insatserna görs i första hand genom samarbete med den Internationella
Rödakorskommittén, den Internationella Rödakorsfederationen och FNs
flyktingkommissarie. Stora insatser har på detta sätt gjorts i Västafrika,
Sudan, Kenya, Malawi och Pakistan. Speciella insatser från SRK har gjorts
i Polen och för kurdiska flyktingar i Iran, Irak och Turkiet. I samband med
den s. k. Gulfkrisen har SRK gjort en mycket betydelsefull repatrieringsak-
tion av civil befolkning från framförallt Jordanien till Bangladesh.
I Sverige fortsatte det omfattande stöd- och rådgivningsarbetet till ett
växande antal asylsökande och flyktingar. Under året har antalet ärenden
vid centralstyrelsen rörande råd och stöd i asylprocessen stigit till mer än
250 fall. Dessutom har rådgivning och familjeåterföreningsärenden före-
kommit i ett 150-tal fall. Ännu fler personer har sökt liknande hjälp vid
SRKs 24 distriktkanslier. Under året har närmare 500 personer erhållit
ekonomiskt bidrag för familjeåterförening. De 2 milj. kr. som används för
detta ändamål har samlats in bland Röda kors-medlemmarna.
Familjemeddelanden som utväxlades mellan anhöriga i Sverige och
krigsfångar och politiska fångar i olika länder, främst Iran, Irak och Liba-
non, ökade under året till ca 800. Antalet ärenden rörande efterforskning
av anhöriga som försvunnit till följd av krig, konflikt eller flykt uppgår till
ca 550 personer.
Arbetet med det lokala flyktingmottagandet har fortsatt med ett ökat
intresse och engagemang. Det är fler och fler frivilliga Röda kors-medlem-
mar som på olika sätt gör värdefulla insatser i syfte att underlätta flykting-
ars liv i det svenska samhället. Internationella träffpunkter, vänkontakter
59
och vänfamiljer, opinionsbildningsinsatser, utflykter, besök på flyktingför- Skr. 1990/91:77
lägggningar, m. m. är exempel på sådan lokal verksamhet.
Samarbetet med andra frivilliga organisationer har fortsatt, både i Sveri-
ge och Europa, under hela året. Seminarier och konferenser har organise-
rats för att utveckla kunskaper om olika aspekter som berör flyktingarbete.
Röda korsets flyktingförläggningsverksamhet i Sandviken, Hagfors, Sö-
derfors och Sävsjö, har fortsatt i enlighet med RKs intentioner, dvs. att
former och metoder utvecklas som gör vistelsen på förläggningen menings-
full och värdig. Antalet platser har utökats till drygt 1 200 personer.
SRK driver två rehabiliteringscentra för torterade flyktingar, ett i Stock-
holm och ett i Malmö. Eftersom behovet av sådan kvalificerad hjälp ökar
konstant, kommer ytterligare ett rehabiliteringscentrum att startas i Sköv-
de.
Frivilliggruppen for stöd till torterade asylsökande i Stockhlms län fort-
satte med sitt arbete under hela året. Efterfrågan är fortfarande mycket
stor. Nya frivilliga krafter integreras ständigt i denna verksamhet.
Sveriges frikyrkoråd (SFR) och De fria kristna samfundens råd (SAM-
RÅD) består av elva, från staten fristående, trossamfund. Dessa kyrkors
gemensamma insatser bland invandrare och flyktingar sker genom in-
vandrar- och flyktingavdelningen, som leds av ett utskott (INFLU). I
INFLU finns även de ortodoxa och österländska kyrkornas ekumeniska
råd (OÖKER) och Romersk-katolska kyrkan representerade samt Samar-
betsnämnden för statsbidrag till trossamfund (SST). SST fördelar statsbi-
drag till 36 trossamfund, av vilka ett 25-tal har medlemmar med i huvud-
sak invandrar- och flyktingbakgrund.
De internationella insatserna förmedlas genom Diakonia, som är sam-
fundens gemensamma organ för biståndsinsatser i tredje världen. Genom
Diakonia genomfördes under året omfattande flyktingprogram i Central-
amerika, Mellersta Östern och Asien.
Diakonia samverkar med Sociala missionen, Svenska missionsförbun-
dets Stockholmsdistrikt, i ett projekt till stöd for frivillig återvandring,
främst till Latinamerika. Projektet har pågått sedan år 1983. Av dem som
deltagit i projektet hade i januari 1990 ca 450 personer återvänt till
Latinamerika. Under året har ca 1 000 personer haft kontakt med pro-
grammet.
”Församlingen som internationell mötesplats” är ett projekt som pågått
under tre år för att förmedla kunskap i flyktingfrågor samt stödja och
stimulera till engagemang i församlingar och ekumeniska grupper. I pro-
jektet har församlingar i sju kommuner deltagit. Genom förmedling av
erfarenheter från de olika orterna och framställning av material får projek-
tet stå som modell för hur arbete kan växa fram i enskilda församlingar
och ekumeniska grupper runtom i landet.
I samverkan med Amnesty International, Rädda barnen, Röda korset,
Svenska flyktingrådet och Svenska kyrkan har SFR deltagit i verksamhet
för att ge inspiration och stöd till frivilliginsatser för aslysökande vid SIVs
60
fyra utredningsslussar. Arbetet har resulterat i inrättandet av hittills två Skr. 1990/91:77
projekttjänster på halvtid som samordnare av frivilliginsatsema vid utred-
ningsslussama, nämligen vid Carlslund och i Malmö.
Samfundens arbetsgrupp för minoriteters ställning i Sverige (SAMS) har
vidareutvecklat sitt arbete kring främlingsrädsla, främlingsfientlighet och
rasism. En arbetsmetod och ett material under benämningen MOD
(Mångfald och dialog) har i samarbete med Frikyrkliga Studieförbundet
(FS) framtagits. En första grupp deltagare har utbildats för att arbeta
vidare med attityder och värderingar i dessa frågor.
Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag
i det föregående har anfört om invandrar- och flyktingpolitiken.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar i
enlighet med hennes hemställan.
61
Redovisningen bygger på rapporter från vissa utlandsmyndigheter. Det
måste understrykas att de statistiska uppgifterna ofta inte är helt jämförba-
ra. Dels skiljer sig lagstiftningen åt mellan länderna, dels kan statistiken
avse snarlika men inte identiska begrepp. Även mätperioderna kan skilja
sig åt.
Danmark
• Under månaderna januari — september 1990 sökte 15 413 personer asyl,
varav 11381 lämnade in sina asylansökningar utomlands. De stora
nationalitetsgrupperna var:
— 11 191 afghaner
— 1167 palestinier
— 590 iranier
— 436 somalier
— 426 rumäner och
— 1 603 av andra nationaliteter.
• Under samma period fick 984 personer flyktingstatus enligt 1951 års
Genévekonvention. 1 086 personer fick stanna av andra skäl. Vid perio-
dens utgång väntade 4000 asylsökande på att få sina ansökningar pröva-
de.
• Mot bakgrund av att EG antagit en asylkonvention, som ännu inte
undertecknats av Danmark, pågår en debatt om eventuell omprövning
av dansk flyktingpolitik.
Norge
• Under år 1989 sökte 4433 personer asyl, en minskning från år 1988 då
det kom 6 602 asylsökande. De största nationalitetsgrupperna bestod år
1989 av:
— 905 jugoslaver
— 605 iranier
— 451 lankeser
— 419 polacker och
— 362 somalier.
• Under samma år fick 338 personer flyktingstatus enligt 1951 års Genéve-
konvention. 3 667 fick stanna av andra skäl. Vid årets utgång väntade
1 697 asylsökande på att få sina ansökningar prövade.
• Regeringen har under år 1990 tagit ställning till en utredningsrapport
som föreslår ett effektiviserat flyktingmottagande. Förslaget innebär att
de asylsökande först tas emot i en primärmottagning för att sedan — vid
positiva beslut — flytta över till en sekundärmottagning för att gå ige-
nom ett undervisnings- och integrationsprogram. Detta finansieras ge-
Skr. 1990/91:77
62
nom att kommunerna får ett rambelopp för varje flykting under tre år. Skr. 1990/91: 77
Systemet avses träda i kraft under år 1991.
Enligt ett beslut från mars månad 1989 får en asylsökande som väntat i
15 månader utan att ha få sitt ärende avgjort automatiskt stanna. Vid
utgången av år 1989 hade detta inträffat i ca 1 300 fall.
Den norska regeringen antog våren 1989 en särskild handlingsplan för
minderåriga asylsökande som bl. a. ger dessa förtur i asylprocessen.
En ny utlänningslag med föreskrifter beräknas träda i kraft före ut-
gången av år 1990.
• Under år 1989 förekom många invandrarfientliga yttringar, varav 22
grova våldshandlingar. Det grova våldet avtog mot slutet av året. Den
norska strafflagen har fått ett tillägg som kan medföra skärpt straff för
rasistiskt motiverade förbrytelser.
Finland
• Under år 1989 sökte 179 personer asyl. Under år 1990 har antalet
asylsökande ökat kraftigt och uppgick efter tio månader till 2025 perso-
ner, varav hälften var somalier.
• Under år 1989 fick 10 personer flyktingstatus enligt 1951 års Genéve-
konvention. 46 personer fick stanna av andra skäl.
• Riksdagen behandlar nu ett förslag till ny utlänningslag som avses för-
korta handläggningstiderna och öka de asylsökandes rättssäkerhet. En
asylnämnd skall inrättas för att som sista instans avgöra asylärenden.
2. Förkortningar
|
AI AMI AMS AT CAHAR |
Amnesty International Arbetsmarknadsinstitutet Arbetsmarknadsstyrelsen Arbetstillstånd Ad hoc Committee of Experts on the Legal Aspects of Terri- |
|
CDMG |
Steering Committee on Migration/Europarådets styrkommit- |
|
CPA |
Comprehensive Plan of Action/Övergripande plan för lös- |
|
CSN DISERO/ RASRO |
Centrala studiestödsnämnden Disembarcation resettlement offers/Rescued at sea resettle- |
|
DO ECOSOC EG ECRE |
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering FNs ekonomiska och sociala råd De europeiska gemenskaperna European Consultation on Refugees and Exiles/Europeiska |
63
|
EFTA |
European Free Trade Association/Europeiska frihandelsför- r’ * 90/91.77 bundet |
|
ICRC |
International Committee of the Red Cross/Internationella |
|
ICVA |
International Council of Voluntary Agencies/Internationella |
|
IEFR |
International Emergency Food Reserve/Internationella be- |
|
ILO |
International Labour Organisation/Internationella arbetsor- |
|
IOM |
International Organization for Migration/Internationella |
|
NSHF OAU |
Nordiska samrådsgruppen för flyktingfrågor Organization of African Unity/Organisationen för afrikansk |
|
ODP |
Orderly Departure Programme/Programmet för organiserad |
|
OECD |
Organization for Economic Co-operation and Develop- |
|
RRV SFR SIV SvFR SRK SST UNBRO |
Riksrevisionsverket Socialvetenskapliga forskningsrådet Statens invandrarverk Svenska flyktingrådet Svenska röda korset Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfunden |
|
UNICEF UNHCR |
United Nations children’s Fund/FNs barnfond United Nations High Commissioner for Refugees/FNs flyk- |
|
UNRWA |
United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refu- |
|
UAT WCC |
Uppehålls- och arbetstillstånd Uppehållstillstånd Utlänningsförordningen Utlänningslagen World Council of Churches/Kyrkomas världsråd World University Service World Food Programme/Internationella livsmedelsprogram- |
|
WHO |
World Health Organization/Världshälsoorganisationen |
64
Skr. 1990/91:77
Sid
Inledning .................................................. 2
I Sverige och omvärlden
1. Migration i ett globalt perspektiv; befolkningsutveckling-
en ............................. 4
2. Vem är flykting?.................................... 5
3. Flyktingsituationen i världen......................... 6
— Inledning ....................................... 6
— Flyktingsituationen i tredje världen................. 7
— Flyktingar och asylsökande i Europa,
Nordamerika och Oceanien ....................... 9
4. Utvecklingen i Central-och Östeuropa ......... 10
5. Framtidsprognoser ............ 12
II Invandringen till Sverige budgetåret 1989/90
1. Inledning ............................... 13
2. Invandringens omfattning ......... 13
3. Arbetskraftsinvandring.............................. 14
4. Anhöriginvandring ......................... 14
5. Övrig invandring................................... 15
6. Enskilt tillresta asylsökande.......................... 15
7. Organiserad överföring av flyktingar (flyktingkvoten).... 17
8. Anhörigresor.................... 19
III Invandrarpolitiken (integrationsfrågor)
1. Inledning......................................... 19
2. Invandrarrådet, stöd till invandrarnas organisationer
m.m............................................. 20
3. Invandrarrådslaget 1990; invandrarpolitikens valfrihets-
mål .............................................. 21
4. Åtgärder mot etnisk diskriminering m. m.............. 22
5. Arbetsmarknaden................... 23
6. Skol- och kulturfrågor.............................. 25
— Hemspråksundervisning och svenska som andraspråk
i grundskolan och gymnasieskolan ................ 25
— Kultur och medier .............................. 26
7. Svenska för invandrare (SFI)........................ 26
8. Bostäder och boende............................... 27
9. Invandrarbarn och -ungdomar ....................... 29
10. Äldre invandrare .................................. 30
11. Invandrare och HIV ............................... 31
12. Återvandring...................................... 31
13. Invandrarpolitisk forskning.............. 31
IV Den svenska utlänningslagstiftningen och dess tillämpning
1. Asylrätten ......................................... 32
2. Dokumentlösheten ................................. 33
3. Förvar ............................................ 33
4. Bulgarienturkar .................................... 34
5. Praxis avseende barnfamiljer......................... 34
6. Viseringskrav ....................... 35
65
V Asylsökande och flyktingar i Sverige - tillståndsprövning och
mottagande
1. Asylprövning m. m.................................. 36
— Ny organisation för statens invandrarverk........... 36
— Utvecklingen av handläggningstider och ärendebalan-
ser; resursförstärkningar.......................... 36
— Överföring av utredningsansvaret i asylärenden från
polisen till invandrarverket ....................... 38
— Förslag att inrätta en utlänningsnämnd ............. 39
2. Förläggningsverksamheten........................... 39
3. Det kommunala flyktingmottagandet.................. 41
VI Det internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet
och Sveriges roll
1. Inledning......................................... 43
2. Aktuella trender i det internationella flyktingsamarbetet. 44
3. Sveriges roll i det internationella flyktingsamarbetet .... 45
4. Flyktingfrågorna i FNs generalförsamling m. m......... 47
5. UNHCR ......................................... 47
6. UNRWA ......................................... 49
7. FNs livsmedelsprogram (WFP)...................... 49
8. OECD ........................................... 49
9. Europarådet ...................................... 50
10. EFTA-EG ........................................ 51
11. IOM ............................................. 52
12. Konsultationerna mellan ett antal västeuropeiska länder
samt USA, Australien och Canada ................... 53
13. Det bilaterala migrationssamarbetet.................. 53
14. Det nordiska samarbetet............................ 54
15. De internationella frivilligorganisationema ........... 55
VII En sammanhållen flykting- och immigrationspolitik........ 56
VIII De svenska frivilligorganisationernas roll
1. Inledning.......................................... 57
2. Amnesty Intemationals svenska sektion ............... 57
3. Rädda barnen...................................... 58
4. Svenska flyktingrådet ............................... 58
5. Svenska kyrkans församlingsnämnd................... 58
6. Svenska röda korset................................. 59
7. Sveriges frikyrkoråd/Diakonia........................ 60
IX Hemställan........................................... 61
X Beslut................................................ 61
XI Bilagor
1. Flyktingar och asylsökande i Danmark, Norge och Fin-
land .............................................. 62
2. Förkortningar...................................... 63
Skr. 1990/91:77
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
66