Prop.
1990/91:63
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 29 november 1990 för de åtgärder och det
ändamål som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
I propositionen läggs fram förslag till en lag om handelsagentur som skall
ersätta bestämmelserna om handelsagentur i lagen (1914:45) om kommis-
sion, handelsagentur och handelsresande (kommissionslagen).
Förslaget innebär att agentens ställning gentemot huvudmannen stärks i
olika hänseenden. De nya bestämmelserna är i större utsträckning tvingan-
de till agentens förmån än kommissionslagens regler om handelsagentur.
Reformen innebär i övrigt följande.
Parternas allmänna skyldigheter mot varandra klargörs. Det gäller fram-
för allt frågor om lojalitetsplikt och informationsskyldighet. Reglerna om
rätt till provision och utbetalning av provisionsbelopp preciseras. Detsam-
ma gäller reglerna om provisionsnota. Agentens möjligheter att kontrollera
riktigheten av utställda provisionsnotor förbättras.
Agentens rätt till uppsägningstid förbättras i de flesta fall. Reglerna om
uppsägningstid skall gälla även tidsbestämda agenturavtal som har för-
längts. De nuvarande reglerna om schabloniserad efterprovision och er-
sättning för investeringar byts ut mot ett system med avgångsvederlag av
kontinental modell. Bestämmelser om förtida uppsägning och skadestånd
får en mera lättillgänglig utformning.
Lagregleringen rörande anställda handelsresande och platsförsäljare
upphör. För dessa kategorier skall i fortsättningen endast de allmänna
reglerna om anställningsskydd gälla.
Den föreslagna nya lagen är förenlig med ett EG-direktiv om handels-
agenter.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § Med handelsagent forstås i denna lag den som i en näringsverksam-
het har avtalat med en annan, huvudmannen, att för dennes räkning
självständigt och varaktigt verka för försäljning eller köp av varor genom
att ta upp anbud till huvudmannen eller sluta avtal i dennes namn.
2 § Avtalsvillkor som strider mot bestämmelserna i denna lag gäller i
stället för lagens bestämmelser, om inte annat anges i lagen. Med av-
talsvillkor jämställs praxis som har utbildats mellan parterna samt han-
delsbruk eller annan sedvänja.
Om det av lagen framgår att en bestämmelse inte får åsidosättas genom
avtal, gäller bestämmelsen också framför praxis som har utbildats mellan
parterna och framför handelsbruk eller annan sedvänja.
3 § En bestämmelse som enligt lagen inte får åsidosättas till nackdel för
agenten får inte heller åsidosättas till nackdel för denne genom ett avtal om
att främmande rätt skall tillämpas på rättsförhållandet, om rättsförhållan-
det annars skulle bedömas enligt denna lag.
4 § Om agenten eller huvudmannen begär det, skall en handling som
återger agenturavtalet och ändringar i detta upprättas och undertecknas av
parterna.
Parterna kan inte avstå från sin rätt att på begäran få en sådan handling
som avses i första stycket.
Agentens skyldigheter
5 § Agenten skall vid uppdragets fullgörande tillvarata huvudmannens
intressen samt handla lojalt och redligt.
Det åligger agenten särskilt att
1. göra skäliga ansträngningar för att inhämta anbud och, om det ingår i
uppdraget, sluta avtal om sådant som omfattas av agenturavtalet,
2. underrätta huvudmannen om anbud som har upptagits och avtal som
har ingåtts samt om andra omständigheter av betydelse för uppdraget som
agenten känner till, och
3. följa skäliga anvisningar från huvudmannen.
Avtalsvillkor som strider mot bestämmelserna i denna paragraf är inte
bindande för parterna.
6 § Agenten skall väl vårda varor och annat som tillhör huvudmannen
och som är i agentens besittning. Agenten skall hålla den sakförsäkring
som behövs. Huvudmannens varor skall hållas avskilda från andra varor.
Har agenten rätt att ta emot betalning för sålda varor, är han skyldig att
hålla mottagna medel avskilda och avge redovisning för sitt uppdrag.
Prop. 1990/91:63
Huvudmannens skyldigheter Prop. 1990/91:63
7 § Huvudmannen skall handla lojalt och redligt mot agenten.
Det åligger huvudmannen särskilt att
1. lämna agenten prover, beskrivningar, prislistor och annat nödvändigt
material beträffande de varor som uppdraget gäller,
2. lämna agenten de upplysningar som krävs for uppdragets fullgörande,
och
3. utan oskäligt uppehåll meddela agenten att han har antagit eller
avslagit ett anbud som agenten har tillställt honom eller att ett avtal som
agenten har förmedlat inte har fullgjorts.
Huvudmannen skall utan oskäligt uppehåll underrätta agenten, om han
förutser att verksamhetens omfattning kommer att bli väsentligt mindre
än vad agenten skäligen kunnat vänta sig.
Avtalsvillkor som strider mot bestämmelserna i denna paragraf är inte
bindande för parterna.
Provision m.m.
8 § Om agenten och huvudmannen inte har avtalat om agentens ersätt-
ning, skall denna bestämmas till vad som är sedvanligt där agenten utövar
sin verksamhet. Finns ingen sådan sedvana, skall ersättningen bestämmas
till vad som är skäligt med hänsyn till samtliga omständigheter som rör
uppdraget.
9 § Agenten har rätt till provision på avtal som ingås under uppdragsti-
den,
1. om avtalet kan anses ha kommit till stånd genom agentens medver-
kan,
2. om avtalet utan agentens medverkan har ingåtts med en tredje man,
som agenten tidigare har anskaffat som kund såvitt avser avtal av samma
slag, eller
3. om agenten har tilldelats ett visst område eller en viss kundkrets och
avtalet har ingåtts med en tredje man som hör till området eller kundkret-
sen.
10 § Agenten har rätt till provision på avtal som ingås efter det att
uppdraget har upphört,
1. om avtalet har ingåtts under sådana omständigheter som avses i 9 §
och agenten eller huvudmannen har tagit emot tredje mans anbud under
uppdragstiden, eller
2. om avtalet har kommit till stånd huvudsakligen genom agentens
medverkan under uppdragstiden och det har ingåtts inom skälig tid efter
det att uppdraget har upphört.
En tillträdande agent har inte rätt till provision enligt 9 § på ett avtal
som ger den avgående agenten rätt till provision enligt första stycket, om
det inte med hänsyn till omständigheterna är skäligt att provisionen delas
mellan agenterna.
11 § Provisionen skall betalas inom en månad efter utgången av det
kvartal då provisionen är intjänad.
Provisionen är intjänad när och i den mån någon av följande omständig-
heter föreligger.
1. Huvudmannen har fullgjort avtalet med tredje man.
2. Huvudmannen skulle enligt avtalet med tredje man ha fullgjort detta.
3. Tredje man har fullgjort avtalet. Prop. 1990/91:63
Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga for
honom än bestämmelsen i första stycket.
Agenten är inte heller bunden av avtalsvillkor som innebär att provi-
sionen är intjänad senare än då tredje man har fullgjort avtalet eller skulle
ha gjort det, om huvudmannen hade fullgjort avtalet som han borde.
12 § Agentens rätt till provision bortfaller om det visas att avtalet mellan
huvudmannen och tredje man inte har fullföljts och att detta inte beror på
huvudmannen eller något förhållande på dennes sida.
Om tredje man har underlåtit att fullfölja avtalet på grund av att huvud-
mannen utan agentens samtycke har beviljat honom anstånd med att göra
det eller kommit överens med honom om återgång av avtalet, påverkar
detta inte agentens rätt till provision.
Fullföljer tredje man avtalet endast delvis, har agenten rätt till provision
på den del som svarar mot vad som har fullföljts, om inte annat följer av
första eller andra stycket.
Bortfaller agentens krav på provision till följd av bestämmelserna i
första—tredje styckena, skall han betala tillbaka det som betalats för
mycket.
Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för
honom än bestämmelserna i första —tredje styckena.
13 § Huvudmannen skall senast en månad efter utgången av varje kvar-
tal ge agenten en provisionsnota med uppgift om den provision som är
intjänad under kvartalet. Provisionsnotan skall innehålla alla uppgifter av
betydelse för beräkningen av provisionen.
Har agenten helt eller delvis förlorat sin rätt till provision på ett avtal,
skall uppgift om detta lämnas i den provisionsnota som avser det kvartal
då rätten till provisionen bortföll. I provisionsnotan skall därvid anges
skälet till att rätten till provisionen bortfallit.
Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för
honom än bestämmelserna i denna paragraf.
14 § Agenten har rätt att från huvudmannen få alla upplysningar som
denne har tillgång till och som agenten behöver för att kunna kontrollera
om provisionsnotan innehåller de provisionsbelopp som är intjänade. Till
sådana upplysningar hör utdrag ur huvudmannens bokföring.
Om huvudmannen inte inom skälig tid efter det att begäran därom
framställts lämnar agenten sådana upplysningar som avses i första stycket
eller det finns anledning att anta att dessa upplysningar eller uppgifterna i
provisionsnotan är oriktiga, har agenten rätt att granska huvudmannens
bokföring i den omfattning som behövs. Huvudmannen får därvid avgöra
om granskningen skall utföras av agenten själv eller av en auktoriserad
eller godkänd revisor som agenten har utsett.
Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för
honom än bestämmelserna i denna paragraf.
15 § Om agenten inte i rätt tid har fått provision eller annan ersättning
av huvudmannen eller om det finns starka skäl att anta att han inte
kommer att få den, har agenten rätt att till säkerhet för sin fordran hålla
inne varor, material och handlingar som tillhör huvudmannen och som
agenten har tagit emot för att fullgöra uppdraget. Fullmakter och andra
handlingar av synnerlig betydelse för huvudmannen får dock inte hållas
inne.
Har agenten köpt varor för huvudmannens räkning och sänt varorna Prop. 1990/91:63
vidare till huvudmannen, eller har agenten sänt tillbaka varor till huvud-
mannen vilka han haft till försäljning, får agenten för att säkerställa sin
rätt enligt första stycket hindra att varorna lämnas ut till huvudmannen.
Detta gäller även om huvudmannen har tagit emot transportdokument
avseende varorna.
Agentens rätt att hålla inne varor, material och handlingar upphör när
huvudmannen har ställt godtagbar säkerhet för fordringen.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
16 § Agenten får sälja varor som han håller inne enligt 15 § efter tre
månader från det att han har meddelat huvudmannen att varorna hålls
inne. Agenten får därvid täcka de fordringar för vilka varorna har utgjort
säkerhet med vad som inflyter från försäljningen. Försäljningen får ske
under hand eller på offentlig auktion.
Om varorna är utsatta för snabb förstörelse eller försämring eller om de
fordrar alltför kostsam vård, får de säljas tidigare än vad som framgår av
första stycket.
Om huvudmannen är i konkurs, gäller i stället 8 kap. 10 § konkurslagen
(1987:672).
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
Förhållandet till tredje man
17 § Agenten får inte utan särskilt bemyndigande sluta avtal om försälj-
ning eller köp på huvudmannens vägnar.
I fråga om hemförsäljning finns särskilda bestämmelser i hemförsälj-
ningslagen (1981:1361).
18 § Har agenten slutit avtal om försäljning eller köp på huvudmannens
vägnar utan att vara behörig till det, skall huvudmannen, om han inte
godkänner avtalet, meddela tredje man detta. Huvudmannen skall lämna
meddelandet utan oskäligt uppehåll efter det att han har fått kännedom
om avtalet. Gör huvudmannen inte det, är han bunden av avtalet.
19 § Vill huvudmannen inte anta ett anbud som agenten har mottagit,
skall huvudmannen meddela tredje man detta utan oskäligt uppehåll efter
det att han har fått kännedom om anbudet. Gör han inte det, är anbudet
antaget.
Vad som sägs i första stycket gäller inte då agenten och tredje man har
avtalat att anbudet skall förfalla om huvudmannen inte uttryckligen antar
det.
20 § Har tredje man avgett ett anbud till agenten och har denne sänt in
anbudet till huvudmannen, har tredje man samma rätt att återkalla anbu-
det hos huvudmannen som om han själv hade sänt in anbudet.
Vad som sägs i första stycket gäller inte, om annat har avtalats mellan
agenten och tredje man.
21 § Har en tredje man som är näringsidkare förhandlat med agenten
och därefter fått ett meddelande från huvudmannen att denne bekräftar ett
avtal eller antar ett anbud som agenten har sänt in, skall tredje man, om
han anser att han inte har slutit något avtal eller avgett något anbud eller
att avtalet eller anbudet är oriktigt återgivet, meddela huvudmannen detta Prop. 1990/91:63
utan oskäligt uppehåll. Gör tredje man inte det och kan han inte heller visa
att meddelandet var oriktigt, anses han ha ingått ett avtal med det innehåll
som meddelandet från huvudmannen utvisar.
22 § Agenten får inte utan särskilt bemyndigande ta emot betalning for
sålda varor eller efter det att ett avtal har ingåtts medge anstånd med
betalningen eller nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet.
Får huvudmannen kännedom om att agenten utan bemyndigande har
vidtagit en åtgärd som avses i första stycket beträffande ett avtal som kan
anses ha kommit till stånd genom agentens medverkan eller som har
ingåtts med en tredje man som hör till ett område eller en kundkrets som
har tilldelats agenten, skall huvudmannen, om han inte vill godkänna
åtgärden, meddela tredje man detta utan oskäligt uppehåll. Gör han inte
det, anses han ha godkänt åtgärden.
I fråga om hemförsäljning finns särskilda bestämmelser i hemförsälj-
ningslagen (1981:1361).
23 § Vill tredje man åberopa fel i en köpt vara eller dröjsmål med dess
avlämnande eller vill han ge huvudmannen något annat meddelande som
rör uppfyllelsen av ett avtal, får han vända sig till agenten, om avtalet kan
anses ha kommit till stånd genom agentens medverkan eller har ingåtts
med en tredje man som hör till ett område eller en kundkrets som har
tilldelats agenten. Denne får inte utan särskilt bemyndigande träffa något
avgörande med anledning av ett sådant meddelande.
Får huvudmannen kännedom om att agenten utan bemyndigande har
träffat ett sådant avgörande som avses i första stycket, skall huvudman-
nen, om han inte vill godkänna avgörandet, meddela tredje man detta utan
oskäligt uppehåll. Gör han inte det, anses han ha godkänt avgörandet.
Agenturavtalets upphörande m. m.
24 § Ett agenturavtal som inte har ingåtts för viss tid får av agenten eller
huvudmannen uppsägas att upphöra efter den uppsägningstid som anges i
andra stycket.
Uppsägningstiden är en månad under det första året av uppdragstiden.
Uppsägningstiden förlängs sedan med en månad för varje påbörjat år av
uppdragstiden till dess att uppsägningstiden uppgår till sex månader.
Parterna kan inte i förväg avtala om kortare uppsägningstid än vad som
sägs i andra stycket. Dock får de avtala att uppsägning från agentens sida
får ske med tre månaders uppsägningstid även om uppdragstiden har varat
tre år eller längre.
Om parterna avtalar om längre uppsägningstid än vad som sägs i andra
stycket, får uppsägningstiden inte vara kortare vid uppsägning från huvud-
mannens sida än vid uppsägning från agentens sida.
Uppsägningstiden räknas från utgången av den kalendermånad då upp-
sägningen skedde.
25 § Ett agenturavtal som ingåtts för viss tid upphör vid avtalstidens
slut.
Om parterna fortsätter agenturförhållandet efter avtalstidens slut, skall
avtalet därefter betraktas som ett icke tidsbestämt avtal. Vid beräkningen
av uppsägningstiden enligt 24 § för ett sådant avtal skall därvid tas hänsyn
till hela den tid som agenturförhållandet har varat.
Avtalsvillkor som strider mot bestämmelserna i andra stycket är inte 8
bindande för parterna.
26 § Agenten eller huvudmannen får säga upp agenturavtalet med ome- Prop. 1990/91:63
delbar verkan, om
1. motparten har underlåtit att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet
eller lagen och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för den andre samt
motparten insåg eller borde ha insett detta, eller
2. det annars finns en viktig grund för att frånträda avtalet i förtid.
Den som vill säga upp avtalet i förtid skall göra detta utan oskäligt
uppehåll efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om den
omständighet som han åberopar. Gör han inte det, förlorar han rätten att
åberopa omständigheten.
Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för
honom än bestämmelserna i denna paragraf.
27 § Om agenten eller huvudmannen försätts i konkurs, upphör agentur-
avtalet att gälla. Utan hinder av huvudmannens konkurs får dock agenten
göra uppdraget gällande för tiden intill utgången av dagen efter den då
kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar,
om han inte tidigare hade eller borde ha haft kännedom om konkursen.
28 § När agenturavtalet upphör, har agenten rätt till avgångsvederlag,
om och i den mån
1. agenten har tillfört huvudmannen nya kunder eller väsentligt ökat
handeln med den befintliga kundkretsen och huvudmannen kommer att
ha väsentlig fördel av förändringen, och
2. avgångsvederlag är skäligt med hänsyn till samtliga omständigheter,
särskilt agentens förlust av provision på avtal med de i första punkten
angivna kunderna.
Bestämmelserna i första stycket skall ha motsvarande tillämpning, om
agenturförhållandet upphör på grund av agentens död.
Avgångsvederlaget uppgår till högst ett belopp motsvarande ett års er-
sättning, beräknad efter ett genomsnitt under de senaste fem åren eller den
kortare tid som uppdraget har varat.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
29 § Agenten har inte rätt till avgångsvederlag enligt 28 §, om
1. huvudmannen säger upp agenturavtalet på grund av att agenten
uppsåtligen eller av vårdslöshet väsentligt åsidosatt sina plikter gentemot
huvudmannen och åsidosättandet är av sådant slag som ger huvudmannen
rätt att säga upp avtalet med omedelbar verkan enligt 26 § första stycket 1,
eller
2. agenturavtalet upphör till följd av agentens konkurs, eller
3. agenten i samförstånd med huvudmannen överlåter agenturen till
någon annan.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
30 § Säger agenten själv upp agenturavtalet, har han rätt till avgångsve-
derlag enligt 28 § endast om
1. uppsägningen grundas på en omständighet på huvudmannens sida av
sådant slag som ger agenten rätt att säga upp avtalet med omedelbar
verkan enligt 26 §, eller
2. det på grund av agentens ålder eller sjukdom eller liknande förhållan-
de inte skäligen kan krävas att han fortsätter sin verksamhet.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna 9
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
31 § Agenten förlorar sin rätt till avgångsvederlag, om han inte inom ett Prop. 1990/91: 63
år från det att avtalet upphörde meddelar huvudmannen att han kräver
sådant vederlag.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande for agenten.
32 § Har agenturavtalet upphört skall agenten, intill dess huvudmannen
själv kan bevaka sina intressen, vidta sådana åtgärder som är nödvändiga
för att skydda huvudmannen mot förlust, om det inte därav uppkommer
betydande kostnad, olägenhet eller ekonomisk risk for agenten. Denne har
rätt till skälig ersättning för åtgärderna.
33 § När agenturavtalet har upphört skall agenten till huvudmannen
återlämna varor, material och handlingar som han har mottagit för att
fullgöra uppdraget. Agenten har dock rätt att till säkerhet för fordran
innehålla huvudmannens egendom i enlighet med 15 § och försälja den
enligt 16 §.
Skadestånd
34 § Underlåter agenten eller huvudmannen att fullgöra sina skyldighe-
ter enligt agenturavtalet eller lagen, är han skyldig att ersätta den andre
den skada som uppkommer därav, om han inte visar att underlåtenheten
ej beror på försummelse på hans sida.
Upphör agenturavtalet att gälla till följd av den ena partens konkurs, har
den andra parten rätt till ersättning for den skada som uppkommer därav.
Den som vill kräva skadestånd skall meddela den andre detta utan
oskäligt uppehåll efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om de
omständigheter som ligger till grund for kravet. Gör han inte det, förlorar
han rätten till skadestånd utom i fall när den andre har handlat grovt
vårdslöst eller i strid mot tro och heder.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
Konkurrensklausuler
35 § Ett avtal mellan agenten och huvudmannen att agenten inte skall
bedriva verksamhet efter det att agenturavtalet har upphört (konkurrens-
klausul) är bindande för agenten bara om och i den mån konkurrensklau-
sulen
1. har upprättats skriftligt,
2. avser det område eller den kundkrets som har tilldelats agenten, och
3. avser de slag av varor som agenturavtalet gäller.
Agenten är inte bunden av en konkurrensklausul i den mån den avser
längre tid än två år efter det att agenturavtalet har upphört.
Bestämmelserna i denna paragraf hindrar inte att lagen (1915:218) om
avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område tillämpas
på en konkurrensklausul.
Vissa meddelanden
36 § Har ett meddelande från agenten enligt 16, 31 eller 34 §, från hu-
vudmannen enligt 18, 19,22,23 eller 34 § eller från tredje man enligt 21 §
avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om det
försenas, förvanskas eller inte kommer fram.
10
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Prop. 1990/91:63
2. I fråga om agenturavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande
tillämpas bestämmelserna om handelsagentur i lagen (1914:45) om kom-
mission, handelsagentur och handelsresande till utgången av år 1993.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1914:45) om kommission, han
delsagentur och handelsresande
dels att 3 och 4 kap. skall upphöra att gälla,
dels att kapitelindelningen och rubrikerna till 1 och 2 kap. skall utgå,
dels att lagens rubrik och 27 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 4 § skall sättas närmast före 1 §.
Prop. 1990/91:63
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lag (1914:45) om kommission, Lag (1914:45) om kommission
handelsagentur och handelsresande
27 §‘
Handelskommissionär är berättigad till provision å avtal, som han un-
der uppdragstiden för kommittentens räkning ingår med tredje man.
Har kommissionären varaktigt
uppdrag och ingås avtal för kom-
mittentens räkning efter uppdra-
gets slut, skola bestämmelserna i
68 § första stycket andra punkten
samt andra—fjärde styckena om
handelsagents rätt till provision äga
motsvarande tillämpning.
Har kommissionären varaktigt
uppdrag och ingås avtal för kom-
mittentens räkning efter uppdra-
gets slut, har kommissionären rätt
till provision på avtalet, om tredje
mans anbud kommit kommittenten
eller kommissionären till handa un-
der uppdragstiden.
Ingås avtal efter uppdragets slut i
annat fall än som avses i andra styc-
ket, är kommissionären likaledes
berättigad till provision (efterprovi-
sion), om avtalet kan anses ha kom-
mit till stånd genom hans medver-
kan under uppdragstiden.
Förebringas ej utredning om
efterprovisionens storlek och har
uppdraget varat minst ett år, skall
efterprovision utgå med belopp som
motsvarar tre månaders provision,
beräknad efter genomsnittet av må-
nadsprovisionerna under uppdra-
gets sista år. Vad nu sagts gäller
dock ej, om uppsägning skett med
minst sex månaders uppsägnings-
tid.
Kommissionären kan inte före
uppdragets slut med bindande ver-
kan avstå från den rätt till ersätt-
ning som tillkommer honom enligt
tredje och fjärde styckena.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. I fråga om agentur-, handelsresande- eller platsförsäljaravtal som har
ingåtts före lagens ikraftträdande tillämpas lagen i sin tidigare lydelse till
och med den 31 december 1993.
12
Senaste lydelse 1974:219.
Prop. 1990/91:63
Härigenom föreskrivs att 12 § hemförsäljningslagen (1981:1361) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
Anlitar näringsidkaren ett ombud, skall denne alltid anses behörig att
handla på näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå avtal som avses i
denna lag, att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal
samt att ta emot betalning för näringsidkarens räkning. Näringsidkaren
kan inte till nackdel för konsumenten inskränka denna behörighet.
Om handelsagenter och handels-
resande finns särskilda bestämmel-
ser i lagen (1914:45) om kommis-
sion, handelsagentur och handelsre-
sande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
13
Prop. 1990/91:63
Härigenom föreskrivs att 2 § fondkommissionslagen (1979: 748) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Om annat ej följer av denna lag,
gäller för fondkommissionsrörelse
bestämmelserna om handelskom-
mission i lagen (1914:45) om kom-
mission, handelsagentur och han-
delsresande.
Föreslagen lydelse
2§
Om annat ej följer av denna lag,
gäller för fondkommissionsrörelse
bestämmelserna om handelskom-
mission i lagen (1914:45) om kom-
mission.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
14
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 november 1990
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Eng-
ström, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Dahl, R. Carlsson,
Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Frei-
valds, Persson, Molin, Sahlin, Larsson och Åsbrink.
Föredragande: statsrådet Freivalds
Bestämmelser om handelsagentur finns i lagen (1914:45) om kommission,
handelsagentur och handelsresande. Den brukar kallas kommissionslagen
(KomL). Lagen kom till i nordiskt samarbete.
År 1974 reformerades KomL:s regler om handelsagentur. Reformen
avsåg framför allt agentens rätt till provision och frågor rörande uppdra-
gets upphörande. Genom reformen stärktes agentens ställning gentemot
huvudmannen. Den genomfördes i nordiskt samarbete.
På initiativ av riksdagen (LU 1977/78:4, rskr 12) tillsatte regeringen år
1978 en kommitté, som antog namnet kommissionslagskommittén (Ju
1978:10), med uppdrag att få till stånd en tidsenlig lagstiftning rörande de
rättsförhållanden som regleras i KomL (Dir 1978:94).
Kommittén avlämnade år 1984 delbetänkandet (SOU 1984:85) Han-
delsagentur och kommission1. Betänkandet innehåller ett fullständigt för-
slag till lagstiftning om handelsagentur. Däremot framlades i detta sam-
manhang inte något slutligt förslag med avseende på kommission. Betän-
kandet har remissbehandlats.
l ill protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av
betänkandet som bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet
som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en remissam-
manställning som bilaga 3.
Beträffande nuvarande svenska och utländska förhållanden samt utred-
ningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.
EG:s ministerråd antog år 1986 ett direktiv om samordning av med-
lemsstaternas lagstiftning rörande handelsagenter (86/653/EEC). Med-
lemsstaterna skulle — med vissa undantag — anpassa sin lagstiftning till
direktivet före den 1 januari 1990. Detta har hittills skett i endast ett fåtal
länder.
EG-direktivet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
Under lagstiftningsärendets beredning i justitiedepartementet har över-
läggningar hållits med företrädare för justitiedepartementen i Danmark,
Finland, Island och Norge.
1 Professorn Kurt Grönfors, ordförande, samt numera kommunalrådet Joakim Ollén
och riksdagsledamoten Stig Olsson.
15
I Danmark trädde en ny lag om handelsagenter och handelsresande i Prop. 1990/91:63
kraft i maj 1990 (lov nr. 272 af 2 maj 1990). Lagen bygger på EG-
direktivet. Även i Finland och Norge är siktet inställt på att införa nya
regler om handelsagentur.
Den danska lagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5 .
Regeringen beslutade den 1 november 1990 att inhämta lagrådets ytt-
rande över förslag till lag om handelsagentur, m. m.
Lagförslagen bör fogas till protokollet som bilaga 6.
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör
fogas vid protokollet som bilaga 7.
De lagförslag som jag nu skall lägga fram är likalydande med de remitte-
rade lagförslagen utom vad gäller några redaktionella ändringar i 7, 11 —
14, 17, 18, 22, 29, 30 och 35 §§ förslaget till lag om handelsagentur.
I ärendet har jag samrått med statsråden Åsbrink och Lindqvist.
Ett betydelsefullt inslag i den inrikes och utrikes handeln är den affarsför-
medlande verksamhet som handelsagenter och andra s. k. merkantila mel-
lanmän bedriver för industriföretags och andra huvudmäns räkning. När
det gäller handelsagenter rör det sig ofta om affärsförhållanden av interna-
tionell karaktär, med stark inriktning på Europa. Utländska företag anlitar
svenska agenter för att få avsättning för sina produkter här i landet på
samma sätt som våra exportföretag anlitar agenter i utlandet.
Förhållandet mellan huvudman och handelsagent fastläggs regelmässigt
genom avtal. Dessa kompletteras av delvis dispositiv, delvis tvingande
lagstiftning. Såväl i Norden som i andra länder tar denna lagstiftning sikte
bl. a. på att ge rättsligt skydd åt den part som i flertalet fall är den svagare i
avtalsförhållandet, nämligen handelsagenten. Samma grundsyn bär upp
det direktiv om handelsagenter som antogs av EG:s ministerråd år 1986.
I Sverige regleras vissa mellanmäns ställning och verksamhet genom
lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande
(KomL). Lagen, som tillhör vår äldre lagstiftning, kom till i samarbete
med Danmark och Norge. Lagarna i de tre länderna fick i stort sett
överensstämmande regler.
KomL innehåller bestämmelser om kommissionärer, handelsagenter,
handelsresande och platsförsäljare. Jag kommer under avsnitt 2.2.1 att
närmare redogöra för vad som kännetecknar dessa olika typer av mellan-
män.
Större delen av KomL:s bestämmelser behandlar de olika mellanmän-
nens ställning i förhållande till huvudmannen. Till en början regleras
parternas rättigheter och skyldigheter under uppdragets bestånd, där-
ibland mellanmannens rätt till provision och annan ersättning för uppdra-
get. Vidare ges viktiga regler om uppdragets upphörande och om parternas
anspråk gentemot varandra i den situationen. Dessutom innehåller lagen
vissa bestämmelser om rättsförhållandet till tredje man.
16
KomL är i princip dispositiv. Åtskilliga regler som fyller funktionen att Prop. 1990/91: 63
ge en part ett rättsligt minimiskydd är dock tvingande till den partens
förmån.
År 1974 genomfördes väsentliga ändringar i KomL:s bestämmelser om
mellanmannens rätt till provision och annan ersättning, om uppdragets
upphörande och om parternas rättigheter och skyldigheter när deras mel-
lanhavande avslutas. Reformen syftade till att stärka mellanmännens ställ-
ning i förhållande till huvudmännen och till att ge i första hand handels-
agenterna en ställning som är mera jämbördig med den som agenterna i de
större europeiska industriländerna har. I Norge genomfördes år 1973 en
likartad reform. Finland, som tidigare stått utanför lagstiftningssamarbe-
tet på området, införde år 1975 regler om handelsagentur som nära anslu-
ter till dem i Sverige och Norge. Däremot fullföljdes inte reformarbetet i
Danmark.
KomL har en uppbyggnad som gör lagen tämligen svårtillgänglig. Detta
gäller framför allt reglerna om handelsagentur, som ofta bygger på hänvis-
ningar till bestämmelserna om kommission. KomL framstår också i språk-
ligt hänseende som föråldrad.
KomL:s bestämmelser om handelsagentur har i olika sammanhang fått
utstå kritik från sakliga utgångspunkter (se t. ex. LU 1977/78:4). Kritiken
har framför allt tagit sikte på reglerna om efterprovision men har också
berört t. ex. bestämmelserna om ersättning för investeringar (68 § andra —
fjärde styckena och 76 § jämförd med 52 §). Nordiska Handelsagenters
Federation gjorde år 1977 en framställning till Nordiska rådet om översyn
av handelsagentlagstiftningen i de nordiska länderna. I framställningen
hänvisades bl. a. till det harmoniseringsarbete som då hade kommit i gång
inom EG.
Kommissionslagskommittén föreslår i det tidigare nämnda betänkandet
(SOU 1984:85) Handelsagentur och kommission att KomL ersätts av en
ny lag om handelsagentur och kommission. Det i betänkandet presentera-
de lagförslaget innehåller en fullständig reglering av frågor om handels-
agentur men är inte heltäckande med avseende på kommission. När det
gäller kommission kompletteras — och revideras — kommitténs övervä-
ganden i dess slutbetänkande (SOU 1988:63) Kommission och dylikt.
Det av kommittén framlagda lagförslaget innebär jämfört med KomL en
förstärkning av handelsagentens ställning på flera punkter. Det gäller
framför allt frågor om uppsägningstid och ekonomisk gottgörelse vid upp-
dragets avslutande men även frågor om t. ex. skadestånd och provisionsno-
ta. Kommittén har i många frågor valt lösningar som ligger nära motsva-
rande reglering i EG-direktivet.
Kommitténs förslag har fått ett i huvudsak positivt mottagande under
remissbehandlingen. I en del frågor förekommer det dock uppfattningar
som på olika sätt skiljer sig från kommitténs.
Det EG-direktiv om handelsagenter som antogs år 1986 reglerar det
interna förhållandet mellan agenten och huvudmannen. Frågor om förhål-
landet till tredje man lämnas utanför direktivet. Även vissa andra frågor
överlämnas till medlemsstaternas egen beslutssfär, såsom frågor om skade-
stånd och förtida uppsägning. I vissa fall erbjuder direktivet alternativa 17
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 63
modeller, t. ex. när det gäller avgångsvederlag. I övrigt rör det sig om ett Prop. 1990/91: 63
s. k. maximidirektiv, dvs. det lämnas inte fritt för medlemsstaterna att
välja andra lösningar än dem som valts i direktivet.
EG-direktivets bestämmelser är genomgående mera fördelaktiga för
agenten än motsvarande regler i KomL. Vid en jämförelse med kommit-
téns förslag framstår direktivet i vissa frågor som mera agentvänligt, i
andra som mindre. Endast i någon enstaka fråga kan man se skillnader av
principiell natur mellan direktivet och kommitténs förslag. Sammanfatt-
ningsvis kan sägas att direktivet har byggts upp kring principer som myc-
ket väl kan ligga till grund även för en svensk reglering på området.
Med vissa undantag (Irland, Italien och Storbritannien) har det ålegat
medlemsstaterna att anpassa sin lagstiftning till direktivet senast den 1
januari 1990. Denna tid hölls bara av Nederländerna och Förbundsrepu-
bliken Tyskland (Västtyskland). Som tidigare nämnts finns numera också
en dansk lag i ämnet. Läget i de andra EG-länderna varierar; längst tycks
man ha kommit i Frankrike. Från EG-kommissionens sida har inletts s. k.
infringement proceedings för att stimulera lagstiftningsarbetet i berörda
medlemsländer.
EFTA-länderna befinner sig för närvarande i en omfattande integra-
tionsprocess. Målet är skapa ett dynamiskt europeiskt samarbetsområde,
EEA (European Economic Area), där samtliga EG:s och EFTA:s medlems-
länder skall ingå. Ett led i denna process är att EFTA-länderna skall
anpassa sin lagstiftning till de delar av EG:s regelverk som parterna gemen-
samt definierat som relevanta. Till sådan s. k. relevant acquis communau-
taire hör direktivet om handelsagenter.
För min del ansluter jag mig till kommissionslagskommitténs och re-
missinstansernas uppfattning att handelsagentens ställning gentemot hu-
vudmannen allmänt sett bör stärkas. Jag anser vidare att vår lagstiftning
om handelsagentur bör ges en mera tisdsenlig utformning som harmoni-
erar med det regelsystem som håller på att växa fram inom EG. Det
framstår härvid som naturligt att söka förebilder i de lösningar som har
valts i Danmark. Med hänsyn till den pågående integrationsprocessen är
det angeläget att påskynda införandet av nya regler om handelsagentur i
Sverige. En reform av lagstiftningen om handelsagentur bör därför inte
avvakta arbetet med en översyn av reglerna om kommission m. m. Jag
återkommer till denna fråga i avsnitt 2.2.1.
I det följande avser jag att behandla frågan om
lagens tillämpningsområde i avsnitt 2.2,
betydelsen av tvingande rättsregler i avsnitt 2.3,
parternas allmänna skyldigheter i avsnitt 2.4,
provision m. m. i avsnitt 2.5,
säkerhetsrätt i avsnitt 2.6,
förhållandet till tredje man i avsnitt 2.7,
uppsägning m. m. i avsnitt 2.8,
avgångsvederlag i avsnitt 2.9,
skadestånd i avsnitt 2.10,
internationella konventioner i avsnitt 2.11
följdändringar i annan lagstiftning i avsnitt 2.12,
18
ikraftträdande m. m. i avsnitt 2.13, Prop. 1990/91:63
kostnader och resursbehov i avsnitt 2.14.
Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i speci-
almotiveringen (avsnitt 4).
2.2.1 Typen av uppdrag
Mitt förslag: Den nya lagen skall gälla handelsagentur. Gällande
bestämmelser om kommission kvarstår tills vidare oförändrade.
Lagregleringen rörande handelsresande och platsförsäljare tas bort.
Kommitténs förslag: Kommitténs lagförslag i SOU 1984:85 omfattar
både handelsagentur och kommission. I fråga om kommission är förslaget
emellertid inte fullständigt. När det gäller handelsresande och platsför-
säljare överensstämmer kommitténs förslag med mitt (se betänkandet
s. 81 — 89).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft något att erin-
ra mot kommitténs förslag på denna punkt. En del anser dock att lagregle-
ringen rörande anställda handelsresande bör vara kvar i en eller annan
form. Från några håll har ifrågasatts om lagen inte bör omfatta även
ensamåterförsäljare.
Skälen för mitt förslag: Allmänna bestämmelser om s. k. sysslomän finns
i 18 kap. handelsbalken. Detta kapitel har kvar sin ursprungliga lydelse
från år 1734. I kapitlet finns ett fåtal regler av betydelse för uppdragsför-
hållanden av olika slag. Det har förlorat mycket av sin betydelse sedan
lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrät-
tens område (avtalslagen) kommit att reglera behörighetsfrågorna vid full-
makt och det genom KomL införts en så gott som heltäckande reglering av
kommission och handelsagentur.
KomL innehåller bestämmelser om fyra typer av s. k. merkantila mel-
lanmän: kommissionärer, handelsagenter, handelsresande och platsför-
säljare.
En kommissionär bedriver handel för annans räkning men i eget namn.
KomL gäller både inköps- och försäljningskommission. I fondkommis-
sionslagen (1979: 748) finns särskilda bestämmelser om handel med värde-
papper.
Handelsagenten handlar för annans (huvudmannens) räkning i dennes
namn. I KomL regleras endast försäljningsagentur, inte inköpsagentur.
Agenten tar upp anbud eller sluter avtal. KomL:s bestämmelser om han-
delsagentur gäller bara om verksamheten bedrivs av en självständig yrkes-
utövare med eget kontor eller liknande. En handelsagent kan alltså inte
vara anställd av huvudmannen.
Utmärkande för en handelsresande är att han verkar för avsättning av
sin huvudmans varor genom att resa från ort till ort och ta upp anbud eller
19
sluta avtal. Till skillnad från handelsagenten har handelsresanden alltså Prop. 1990/91:63
inget fast affärsställe. Handelsresanden kan vara antingen anställd av
huvudmannen eller självständig uppdragstagare. I KomL gäller delvis
olika bestämmelser för dessa båda kategorier.
För platsförsäljaren gäller samma förutsättningar som för en handelsre-
sande med den skillnaden att platsförsäljarens verksamhet är begränsad
till den ort där huvudmannen bedriver sin rörelse.
En kategori som har många beröringspunkter med de uppdragstagare
som omfattas av KomL är ensamåterförsäljarna. Med ensamåterförsäljare
avses den som köper en produkt i fast räkning av en leverantör och
därefter med ensamrätt för ett visst geografiskt område säljer den vidare i
eget namn. Ensamåterförsäljaren ingår alltså två köpeavtal, varvid han
handlar i eget namn och for egen räkning. Förhållandet mellan ensamåter-
försäljaren och leverantören är inte lagreglerat (bortsett från rent köprätts-
liga regler).
En form av återforsäljaravtal som påminner om kommission är s. k.
konsignation. Härmed menas ett avtal enligt vilket leverantören deponerar
varor hos återförsäljaren med rätt för denne att förvärva dem, främst i
anslutning till att han for egen räkning säljer dem vidare till tredje man.
Frågor av detta slag behandlas utförligt i kommissionslagskommitténs
slutbetänkande (SOU 1988:63) Kommission och dylikt.
En annan typ av merkantil mellanman är mäklaren. En mäklare är inte
varaktigt knuten till sin huvudman utan åtar sig att förmedla enstaka
affärer. Han är alltså en självständig näringsidkare. Mäklaren handlar i
regel i huvudmannens namn, ibland som ombud, men kan också uppträda
i eget namn. I lagen (1984:81) om fastighetsmäklare och lagen (1989: 508)
om försäkringsmäklare finns särskilda bestämmelser om dessa typer av
mäklare.
På senare år har det blivit allt vanligare att detaljhandel bedrivs i form
av s. k. franchising. Detta är en form av samverkan mellan två självständi-
ga näringsidkare, franchisegivaren och franchisetagaren. Givaren upplåter
i regel åt tagaren att sälja varor eller tjänster under ett visst namn eller
kännetecken som tillhandahålls av givaren. Tagaren bedriver oftast sin
verksamhet som återförsäljare och har då köpt de varor han säljer vidare
till tredje man. Franchiseutredningen (Ju 1984:08) har i betänkandet
(SOU 1987:17) Franchising lagt fram ett förslag till lag i ämnet. Förslaget
övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.
1986 års EG-direktiv handlar bara om handelsagenter (self-employed
commercial agents). Den danska lagen innehåller dessutom bestämmelser
om handelsresande.
Som jag tidigare har varit inne på är det nu dags att reformera lagstift-
ningen om handelsagentur. Med hänsyn till den internationella utveckling
på området, som jag har redogjort för i avsnitt 2.1, bör en sådan reform
inte avvakta arbetet med en översyn av reglerna om kommission m. m.
Det torde for övrigt inte innebära några nämnvärda redaktionella eller
pedagogiska vinster att hålla samman regler om handelsagentur och kom-
mission i ett enda lagverk. Reformerade bestämmelser om handelsagentur
bör därför ges plats i en ny lag. Den nuvarande regleringen av kommission
20
kan utan olägenheter behållas inom ramen för KomL tills en utvärdering Prop. 1990/91: 63
har gjorts av kommitténs olika förslag på det området.
Fråga är då vad som skall ske med lagregleringen rörande handelsresan-
de och platsombud. De som är självständiga uppdragstagare kommer i
framtiden att falla under definitionen på handelsagent (se avsnitt 2.2.2).
Deras förhållanden kommer följaktligen att regleras av de nya lagreglerna
om handelsagenter. För handelsresande och platsombud som är anställda
av huvudmannen blir däremot situationen en annan.
I KomL finns en del bestämmelser som tar sikte på alla anställda
handelsresande och platsombud och vissa bestämmelser som bara gäller
sådana vilkas lön helt eller delvis utgår i form av provision. De generella
bestämmelserna ger den anställde rätt till tre månaders uppsägningstid och
ersättning för resor, traktamente m.m. (86 § och 86a § första stycket).
Bestämmelsen om uppsägningstid får åsidosättas i kollektivavtal, medan
bestämmelsen om ersättning för resor, traktamente m. m. är helt tvingande
till den anställdes förmån. I lagen påpekas också att längre uppsägningstid
kan följa av lagen (1982:80) om anställningsskydd. Enligt denna lag är
uppsägningstiden, bortsett från kortvariga anställningar, lägst två och
högst sex månader, beroende på arbetstagarens ålder.
De bestämmelser i KomL som bara gäller provisionsanställda handels-
resande och platsförsäljare handlar om rätt till provision och provisions-
nota (86 a § tredje stycket jämfört med 68, 70 och 71 §§). Bestämmelserna
överensstämmer i stort sett med motsvarande regler rörande handelsagen-
ter. De är tvingande till den anställdes förmån när det gäller rätt till
efterprovision men är i övrigt dispositiva.
KomL:s bestämmelser om anställda handelsresande och platsförsäljare
bör ses i sitt historiska sammanhang. Dessa bestämmelser har väsentligen
tillkommit före eller samtidigt med lagstiftningen om anställningsskydd.
De har förlorat i betydelse genom att arbetstagarna numera tillförsäkras ett
omfattande skydd genom de arbetsrättsliga lagarna.
Handelsresande och platsförsäljare som har uteslutande fast lön är enligt
min mening jämförbara med vilka löntagare som helst. De bestämmelser i
KomL som rör deras rättigheter — om uppsägningstid och ersättning för
utlägg — avviker inte heller i nämnvärd mån från vad som torde tillämpas
i andra anställningsförhållanden. Det ligger också i linje med reformen i
övrigt att inte behålla lagregler om ersättning för speciella utgifter eller
åtaganden. Till skillnad från några remissinstanser ser jag det således inte
som särdeles angeläget att ha kvar en lagreglering avseende fast avlönade
handelsagenter och platsförsäljare.
Inte heller när det gäller provisionsanställda handelsresande och plats-
försäljare finner jag skäl att behålla de nuvarande reglerna om uppsäg-
ningstid och ersättning för resor, traktamente m. m. För dessa kategorier
finns i KomL också bestämmelser om provision och provisionsnota. I
gällande rätt förekommer inga speciella lagbestämmelser för några andra
provisionsanställda arbetstagare. Deras förhållanden torde till största de-
len vara reglerade genom avtal (se betänkandet s. 183). Det bör också
uppmärksammas att de nu aktuella bestämmelserna i KomL till huvudsak-
lig del är av dispositiv natur. Jag vill mot denna bakgrund ansluta mig till
21
kommitténs uppfattning att det även för provisionsanställda handelsresan- Prop. 1990/91: 63
de och platsförsäljare är tillräckligt med det skydd som tillhandahålls
genom allmänna lagregler om anställningsförhållanden.
Det kapitel i KomL som handlar om handelsresande och platsförsäljare
innehåller också en del bestämmelser om förhållandet till tredje man (88 —
93 §§). Dessa bestämmelser överensstämmer i stort sett med motsvarande
regler avseende handelsagentur, vilket beror på att de båda regelsystemen
bygger på samma rättsgrundsatser. Om särregleringen rörande handelsre-
sande och platsförsäljare tas bort, torde det därför falla sig naturligt att
tillämpa tredjemansreglerna rörande handelsagentur analogt i frågor som
rör anställda handelsresande och platsförsäljare.
Slutsatsen blir alltså att de särbestämmelser som i dag finns beträffande
handelsresande och platsförsäljare bör upphöra att gälla utan att ersättas
av ett nytt regelsystem.
En annan fråga som har aktualiserats i olika sammanhang är om det
finns anledning att lagreglera förhållandet mellan ensamåterförsäljarna
och deras leverantörer (se t. ex. LU 1977/78:4). Denna fråga har också
omfattats av kommitténs utredningsuppdrag.
En arbetsgrupp med företrädare för olika näringslivsorganisationer har
utarbetat ett standardavtal avseende ensamåterförsäljning. Avtalet har
uformats i nära anslutning till kommitténs förslag till bestämmelser om
handelsagentur. Kommittén fann mot bakgrund av detta standardavtal att
det vid tiden för framläggandet av betänkandet om handelsagentur inte
fanns något behov av lagregler för ensamåterförsäljning. Avtalet har däref-
ter av allt att döma fått god spridning.
Ensamåterförsäljning omfattas inte av den danska lagen. Vid de nordis-
ka överläggningar som har ägt rum har man endast från norskt håll visat
intresse för lagstiftning rörande denna försäljningsform.
Med hänsyn till vad jag nu har sagt anser jag att det för närvarande inte
föreligger något behov av lagbestämmelser om ensamåterförsäljning. Skul-
le det visa sig att förhållandena ändras, finns det möjlighet att ta upp
frågan till förnyad prövning.
2.2.2 De närmare förutsättningarna
Mitt förslag: Den nya lagen omfattar både inköps- och försäljnings-
agentur. Den gäller bara handel med varor. Det krävs inte att
agenten har eget kontor eller liknande.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt förslag med
den skillnaden att kommitténs förslag inte omfattar inköpsagentur (se
betänkandet s. 89 — 91).
Remissinstanserna: En remissinstans vill att lagen skall gälla även in-
köpsagentur. Några föreslår att tillämpningsområdet utvidgas till att om-
fatta tjänster av olika slag.
Skälen för mitt förslag: KomL:s bestämmelser om agentur
avser bara försäljningsagentur (se 65 §). Skälet till att inköpsagentur läm-
nades utanför lagregleringen var att denna typ av verksamhet inte spelade Prop. 1990/91: 63
någon större roll vid tiden för KomL:s tillkomst. Numera torde bruket av
inköpsagenter ha ökat, även om alltjämt merparten av handelsagenterna
sysslar uteslutande med försäljning. Vid inköpsagentur brukar KomL i
stor utsträckning tillämpas analogt på parternas mellanhavande.
Den danska lagen och EG-direktivet gäller både inköps- och försälj-
ningsagentur. Även utanför EG är det vanligt att lagstiftningen om han-
delsagentur avser även inköpsuppdrag, t. ex. i Schweiz och Österrike.
Jag ser ingen nackdel i att den nya lagen om handelsagenter skulle
omfatta även inköpsagentur. De flesta av de frågor som skall regleras i
lagen är av sådan natur att bestämmelserna med fördel kan göras tillämpli-
ga på båda typerna av uppdrag. Vissa frågor som rör förhållandet till tredje
man uppkommer dock enbart vid försäljning. Dessa frågor berörs inte av
EG-direktivet. Men bestämmelser om dem ingår i den danska lagen.
Övervägande skäl talar således för att den svenska lagen i princip görs
tillämplig på både inköps- och försäljningsagentur.
KomL:s regler om handelsagentur gäller bara handel med varor (se
65 §). Samma avgränsning av tillämpningsområdet har valts i EG-direkti-
vet och den danska lagen.
Det kan naturligtvis diskuteras om en lag om handelsagentur bör omfat-
ta förmedling av även annat än varor, t. ex. olika typer av tjänster. I många
frågor torde det därvid vara nödvändigt att göra skillnad mellan uppdrag
med olika inriktning, t. ex. när det gäller vårdplikt och säkerhetsrätt. Det
är inte heller självklart att tjänster av olika beskaffenhet kan regleras på ett
likformigt sätt. Frågor om agentens förvärv av rätt till provision kan t. ex.
ses från olika utgångspunkter beroende på om hans förmedlingsverksam-
het rör tidsbegränsade eller långvariga prestationer från huvududmannens
eller tredje mans sida. Det kan tilläggas att den nu gällande avgränsningen
av tillämpningsområdet inte torde ha lett till några svårigheter i rättstill-
lämpningen.
Mot denna bakgrund finner jag inte skäl att nu vidga tillämpningsområ-
det för lagstiftningen om handelsagentur till att omfatta handel med annat
än varor.
I KomL:s definition på agent ingår att han har eget kontor eller annan
lokal för sin rörelse (se 65 §). Detta skiljer agenten från handelsresanden
och platsförsäljaren, för vilka motsvarande krav inte har ställts upp. För
deras del förutsätts i stället att de söker upp kunderna. Utvecklingen har
gått i den riktningen att handelsagenter i allt större utsträckning bedriver
uppsökande verksamhet samtidigt som handelsresande och platsagenter
skaffar sig fast driftställe. Gränsen mellan de olika kategorierna har således
blivit alltmera oklar.
I den danska lagen och EG-direktivet har inte ställts upp något krav på
att agenten skall ha eget kontor eller liknande. Jag ser inte heller något skäl
att behålla det kravet för svenskt vidkommande. Den nya lagen om han-
delsagentur bör alltså gälla även i fall då verksamheten inte bedrivs från
fast försäljningsställe. Denna lösning innebär att de uppdragstagare som i
dag hör till kategorin självständiga handelsresande i framtiden kommer att
räknas som handelsagenter. 23
Mitt förslag: Huvudregeln i den nya lagen är att dess bestämmelser
är dispositiva. Ett antal av lagens regler är dock tvingande. De
dispositiva bestämmelserna i lagen får vika inte bara för avtal
mellan parterna utan också för praxis som utbildats mellan parterna
och för handelsbruk eller annan sedvänja. Kan en bestämmelse inte
åsidosättas genom avtal, gäller den däremot också framför praxis
som utbildats mellan parterna och framför handelsbruk eller annan
sedvänja. Bestämmelser som är tvingande till förmån för agenten
kan inte kringgås genom en s. k. lagvalsklausul.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med grundregeln i mitt förslag,
dvs. lagens bestämmelser skall vika för avtal, bruk som utbildats mellan
parterna och handelsbruk eller annan sedvänja, om inte annat framgår av
den enskilda lagbestämmelsen (se betänkandet s. 98—100).
Remissinstanserna: En remissinstans ställer sig tveksam till att lagens
dispositiva regler skall vika för bruk som utbildats mellan parterna. En
annan instans är osäker på huruvida en bestämmelse som enligt sin ordaly-
delse inte kan avtalas bort inte heller viker för handelsbruk eller annan
sedvänja. Från ett håll föreslås att lagens tvingande regler skall kunna
åsidosättas i förhållande till utländska agenter.
Skälen för mitt förslag: KomL:s regler viker för avtal, handelsbruk och
annan sedvänja, om inte annat framgår av den enskilda lagregeln (se 1 §). I
EG-direktivet finns inte någon övergripande bestämmelse av detta slag.
Däremot har på flera ställen i direktivet föreskrivits att parterna inte får
avvika från närmare angivna bestämmelser i direktivet. Motsatsvis kan
härav slutas att de bestämmelser som inte berörs av sådana föreskrifter är
av dispositiv natur. Enligt den danska lagen får lagens bestämmelser om
agentur åsidosättas genom avtal, om inte annat anges i lagen. Den danska
lagen innehåller också en regel som förbjuder att vissa tvingande bestäm-
melser kringgås genom en lagvalsklausul. Dessutom finns i den danska
lagen en särskild bestämmelse om agenter utanför EG och EFTA som jag
strax återkommer till.
Ett av lagens syften är att stärka handelsagentens ställning gentemot
huvudmannen i olika hänseenden. Det syftet tillgodoses genom att be-
stämmelser av skyddskaraktär görs tvingande till agentens förmån. Denna
metod har sedan länge använts i både svensk och utländsk lagstiftning på
området. I EG-direktivet förekommer också en del bestämmelser som är
tvingande gentemot bägge parter, t. ex. en bestämmelse om rätt att kräva
skriftligt avtal. Jag ser ingen egentlig nackdel med att låta motsvarande
bestämmelser i den svenska lagen få ömsesidigt tvingande verkan. När inte
skyddssynpunkter gör sig gällande bör det stå parterna fritt att välja andra
lösningar än dem som har valts i lagen. Jag kommer vid genomgången av
de olika sakfrågorna att närmare kommentera i vad mån det behövs
bestämmelser som är tvingande mot någondera parten.
I fall där en part inte med bindande verkan kan avtala bort en rättighet,
Prop. 1990/91:63
24
bör man inte heller acceptera att rättigheten berövas honom på annat sätt, Prop. 1990/91: 63
t. ex. genom att branschpraxis har utvecklats i en for honom ofördelaktig
riktning. Lagen bör ge ett entydigt besked på den punkten. Den huvudsak-
liga effekten av en sådan bestämmelse torde vara att praxis m. m. som
redan är i bruk då lagen träder i kraft får /ika för lagens tvingande
bestämmelser.
I internationell handel kan fråga uppkomma vilket lands lag som skall
tillämpas på parternas mellanhavande. Har en agent och hans huvudman
inte träffat något särskilt avtal i frågan, torde agenturförhållandet med
tillämpning av svensk internationell privaträtt komma att bedömas enligt
lagen i det land där agenten har sitt affarsställe, i vart fall om agenten
utövar huvuddelen av sin verksamhet i det landet. Enligt denna huvudre-
gel bör alltså svensk rätt tillämpas på agenturforhållandet när det gäller en
i Sverige verksam agent med affarsställe här (jfr Ole Lando, Kontraktsta-
tuttet, Udenrigshandelsret II, 3 uppl. 1981, s. 330).
Fråga är då om lagens tvingande bestämmelser skall kunna åsidosättas
genom att parterna avtalar om att ett annat lands lag skall vara tillämplig
på deras mellanhavande, dvs. genom en lagvalsklausul. Vid arbetsavtal
och konsumentavtal torde lagvalsklausuler av detta slag inte vara bindan-
de för den svagare parten. När det gäller agenturavtal och vissa andra s. k.
weak-party-avtal är rättsläget mera oklart, även om starka skäl talar för att
dessa avtal skall betraktas på samma sätt som arbets- och konsumentavta-
len (jfr Kaarina Buure-Hägglund, Tvingande stadganden och internatio-
nella avtal om handelsrepresentanter, Tidskrift utgiven av Juridiska För-
eningen i Finland 1982, s. 354 ff.).
Den västtyska lagstiftningen om handelsagentur innehåller en regel som
ger parterna möjlighet att avtala bort lagens tvingande bestämmelser, om
agenten inte har sitt affarsställe inom EG (Handelsgesetzbuch § 92 c). I den
danska lagen finns en motsvarande bestämmelse (§ 1 stk. 3), som dock inte
är lika långtgående. Den danska bestämmelsen medger bara att de tvingan-
de reglerna avtalas bort när agenten har sitt afFärsställe utanför EG, EFTA
och Norden. Den danska lagen innehåller också en bestämmelse enligt
vilken lagvalsklausuler i agenturavtalet, som är till förfång för agenten
genom att han därigenom inte får det skydd som de tvingande reglerna
skall ge honom, inte är bindande för agenten.
Enligt den tyska bestämmelsen skulle en tysk huvudman med svensk
agent helt kunna undslippa tvingande bestämmelser; först avtalar man att
tysk rätt skall tillämpas på agenturförhållandet och sedan avtalar man bort
de tyska skyddsreglerna.
Den västtyska bestämmelsen är föremål för diskussioner mellan EFTA-
länderna och EG. Från EFTA-håll hävdar man att bestämmelsen kan vara
diskriminerande för handelsagenter i EFTA-länderna. Vid kontakter mel-
lan företrädare för de olika EFTA-länderna har konstaterats att inget av
dessa länder har för avsikt att införa liknande bestämmelser.
Jag antydde nyss att rättsläget inte var helt klart när det gäller verkan av
lagvalsklausuler i agenturförhållanden. För att skingra denna ovisshet vill
jag efter förebild av den danska lagen införa en uttrycklig bestämmelse om
att lagvalsklausuler till förfång för agenten inte skall vara bindande för
25
honom, om de skulle medföra att han inte får det skydd som de tvingande Prop. 1990/91:63
bestämmelserna i lagen om handelsagentur är avsedda att ge honom. Det
bör understrykas att denna bestämmelse inte är avsedd att tolkas motsats-
vis med avseende på andra s. k. weak-party-avtal. Att det infors en uttryck-
lig bestämmelse beträffande agenturavtal skall alltså inte försämra läget för
den svagare parten i andra typer av avtal.
I frågan huruvida lagens tvingande bestämmelser skall kunna avtalas
bort i förhållande till utländska handelsagenter finns det enligt min upp-
fattning inte något utrymme för kompromisser. En bestämmelse som den
danska skulle kunna drabba exempelvis agenter i de östeuropeiska länder-
na, som nu står inför en omvälvning på bl. a. det handelspolitiska området.
Vi skulle också ha svårt att behålla vår trovärdighet i de pågående diskus-
sionerna med EG, om vi skulle ge efter för strömningar som vi i de
sammanhangen har försökt motverka. Det kan därför inte komma i fråga
att i svensk rätt ge agenter med säte utomlands ett sämre rättsskydd än det
som tillkommer svenska agenter.
Mitt förslag: Parterna skall ha en ömsesidig lojalitetsplikt och infor-
mationsskyldighet. Agenten skall göra skäliga ansträngningar vid
utförandet av uppdraget och följa skäliga instruktioner från huvud-
mannen. Denne skall tillställa agenten nödvändigt material. Be-
stämmelser om detta förs in i den nya lagen. Dessa görs tvingande
för båda parter. 1 lagen införs också dispositiva bestämmelser om
agentens skyldighet att vårda huvudmannens egendom, att hålla
den försäkrad och att hålla den avskild från annan egendom. Vidare
införs dispositiva bestämmelser om agentens redovisningsskyldig-
het i vissa fall.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt förslag med
den skillnaden att det i kommitténs förslag inte har föreskrivits att några
bestämmelser skall vara tvingande (se betänkandet s. 102—114).
Remissinstanserna: Från ett par håll ifrågasätts nödvändigheten av reg-
ler om huvudmannens skyldigheter. En remissinstans anser att lagen skall
innehålla bestämmelser om undersöknings- och reklamationsplikt med
avseende på varor som agenten mottar av huvudmannen. Enligt en annan
bör agenten ha ensamförsäljningsrätt till huvudmannens produkter, om
inte motsatsen uttryckligen anges i agenturavtalet.
Skälen för mitt förslag: KomL innehåller inga bestämmelser om huvud-
mannens allmänna skyldigheter. Däremot finns där föreskrifter om agen-
tens allmänna skyldigheter att bevaka huvudmannens intressen och hålla
denne informerad (66 §). I lagen finns också en del bestämmelser om
speciella skyldigheter för agenten som jag återkommer till i det följande.
I EG-direktivet och den danska lagstiftningen om handelsagentur finns
bestämmelser om parternas allmänna skyldigheter mot varandra. Enligt
dessa bestämmelser har parterna en ömsesidig lojalitetsplikt och informa-
26
tionsskyldighet. För agentens del gäller vidare att denne skall göra skäliga Prop. 1990/91:63
ansträngningar vid utförandet av uppdraget och följa skäliga instruktioner
från huvudmannen. Denne skall tillställa agenten nödvändigt material.
Såväl i EG-direktivet som i den danska lagen är dessa bestämmelser
tvingande för båda parter.
EG-direktivets bestämmelser om parternas allmänna skyldigheter står
helt i överensstämmelse med de värderingar som ligger till grund för det
svenska lagstiftningsarbetet. De handlingsregler som återspeglas i dessa
bestämmelser utgör grundläggande element i ett agenturförhållande. All-
mänt formulerade förpliktelser som krav på lojalitet och skäliga ansträng-
ningar torde följa direkt av rättsförhållandets natur. De närmare angivna
skyldigheterna, t. ex informationsplikten, är av så central betydelse att de
regelmässigt torde tas in i agenturavtalet på framskjuten plats. Det kan
ändå ha ett pedagogiskt värde att ta med allmänna bestämmelser av detta
slag i en lag om handelsagentur. Bestämmelsernas karaktär av generalklau-
sul gör också att de kan tjäna som riktpunkt när man i konkreta situationer
försöker fastställa det närmare innehållet i parternas skyldigheter gent-
emot varandra. Slutsatsen blir att EG:s regler om parternas allmänna
skyldigheter mycket väl kan stå som förebild för motsvarande svenska
bestämmelser. Liksom i EG-direktivet och den danska lagen bör dessa
bestämmelser med hänsyn till deras grundläggande karaktär vara tvingan-
de för båda parter.
1 KomL finns en del bestämmelser som mera konkret anger vad agenten
skall göra i olika situationer. Agenten är t. ex. skyldig att undersöka varor
som han mottar från huvudmannen och skall reklamera fel som därvid
konstateras (75 § jämförd med 11 och 12 §§). Han skall också vårda varor-
na, ombesörja att de försäkras och hålla dem avskilda från annat gods
(75 § jämförd med 10 §). Bestämmelser av detta slag ingår inte i EG-
direktivet. Den danska lagen innehåller en hänvisning till kommissionsla-
gens regler om kommissionärens rättigheter och skyldigheter med avseen-
de på varor.
De bestämmelser i KomL som jag nu talar om är av dispositiv natur.
Bestämmelserna rör frågor som normalt torde uppmärksammas av parter-
na vid avtalsslutet. Det är en avvägningsfråga i vad mån sådana frågor bör
lagregleras. Å ena sidan kan det vara av värde att det i lagen tillhandahålls
vägledande normallösningar som parterna kan falla tillbaka på. Å andra
sidan bör inte lagtexten i onödan reglera förhållanden som parterna håller
ögonen på ändå. Utanför lagregleringen bör enligt min mening falla situa-
tioner där agentens handlingsmönster framstår som mer eller mindre
självklart. I frågor där det för agentens del finns utrymme för olika hand-
lingsalternativ kan skälen för lagreglering vara starkare. Enligt min mening
bör den svenska lagen därför inte innehålla bestämmelser om agentens
undersökningsplikt eller reklamationsplikt avseende varor som denne har
mottagit av huvudmannen. I dessa fall framstår agentens handlingsmöns-
ter som självklart och det är därför onödigt att tynga lagen med bestäm-
melser om det.
Däremot bör enligt min mening den svenska lagen innehålla bestämmel-
ser om agentens skyldighet att vårda huvudmannens egendom, att försäkra
27
den och att hålla den avskild från annan egendom. Vidare kan det — som Prop. 1990/91:63
kommittén varit inne på, se betänkandet s. 110 — finnas anledning att i
lagen ta in bestämmelser om agentens redovisningsskyldighet i sådana fall
då agenten har i uppdrag att inkassera betalningen från tredje man. Dessa
bestämmelser behandlar jag närmare i specialmotiveringen (se avsnitt 4).
En av remissinstanserna har förslagit att agenten skall presumeras ha
ensamförsäljningsrätt till huvudmannens produkter. En sådan lösning
skulle i många branscher framstå som onaturlig och är inte heller förenlig
med EG-direktivets bestämmelser. Jag är därför inte beredd att förorda att
en sådan regel tas in i lagen.
2.5.1 Rätt till provision
Mitt förslag: Agenten har rätt till provision för avtal som ingås
under uppdragstiden, om agenten har medverkat till avtalet, om
han tidigare har skaffat kunden eller om kunden hör till ett område
eller en kundkrets som tilldelats agenten. Detsamma gäller om avta-
let ingås senare men anbudet har kommit in under uppdragstiden.
Provision kan också utgå på senare slutna avtal, om avtalet har
kommit till stånd genom agentens arbete under uppdragstiden. Vid
kolliderande anspråk efter agentskifte går den tidigare agentens krav
normalt före den nyes. Rätten till provision bortfaller, om tredje
man drar sig ur avtalet utan att detta kan skyllas på huvudmannen.
Den nya lagens bestämmelser om rätt till provision är dispositiva,
medan bestämmelserna om bortfallande av sådan rätt är tvingande
till agentens förmån.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i stora drag med mitt förslag.
Provision skall dock inte utgå enbart för att agenten tidigare har skaffat
kunden. Provision till följd av att kunden hör till agentens område eller
kundkrets utgår bara om agenten har ensamrätt till området eller kundk-
retsen. Bestämmelserna är fullt ut dispositiva (se betänkandet s. 117 —
121).
Remissinstanserna: Kommitténs förslag har i stort sett lämnats utan
erinran. En remissinstans anser dock att provision inte bör utgå efter
uppdragets slut enbart på den grunden att avtalet har kommit till stånd
genom agentens medverkan under uppdragstiden.
Skälen för mitt förslag: KomL:s regler om rätt till provision (68 — 70 §§)
påminner i sina huvuddrag om de av mig föreslagna reglerna. En skillnad
är att det i KomL finns en schablonregel om provision efter uppdragets
slut (efterprovision). Den är avsedd att användas när utredning om efter-
provisionens storlek inte förebringas (68 § tredje stycket). Efterprovi-
sionen skall därvid, förutsatt att uppdraget har varat minst ett år, utgå med
ett belopp som motsvarar tre månaders provision. Denna regel infördes
vid 1974 års reform av KomL.
28
Bestämmelsen om schabloniserad efterprovision har kritiserats från oli- Prop. 1990/91: 63
ka utgångspunkter. Jag kommer i avsnitt 2.9 att närmare gå in på den
frågan. I det avsnittet redogör jag också for mitt förslag till regler om
avgångsvederlag. Dessa regler är avsedda att ta över den funktion som
bestämmelsen om schabloniserad efterprovision har varit tänkt att fylla.
Av handelspolitiska skäl är det angeläget att de svenska reglerna om
agentens rätt till provision anpassas till motsvarande regler som finns i
andra europeiska länder. De av mig föreslagna reglerna om rätt till provi-
sion och bortfallande av sådan rätt har därför utformats efter förebild av
EG-direktivet. När det gäller agentens rätt till provision på avtal som utan
hans medverkan har ingåtts med en kund inom hans område eller kund-
krets ger dock EG-direktivet medlemsländerna i EG en möjlighet att välja
mellan två olika alternativ till lagreglering. Det ena alternativet, områdes-
lösningen, ger agenten rätt till provision på ett sådant avtal så snart han
har tilldelats området eller kundkretsen. Det andra alternativet, ensam-
rättslösningen, förutsätter att han innehar området eller kundkretsen med
ensamrätt. Bestämmelserna i KomL bygger på ensamrättslösningen.
I Danmark, Nederländerna och Västtyskland har man stannat för områ-
deslösningen. Denna kommer sannolikt att väljas även i Belgien. När det
gäller de andra EG-länderna är läget ovisst. Vad gäller länder utanför EG
kan man konstatera att schweizisk rätt bygger på ensamrättslösningen,
medan bestämmelserna i Österrike har inslag av båda lösningarna.
Områdeslösningen innebär att en agent utan ensamrätt får rätt till provi-
sion i flera fall än vad han skulle ha fått enligt den andra lösningen. Både i
EG-direktivet och i KomL är bestämmelserna om rätt till provision av
dispositiv natur. Detsamma bör gälla i fråga om motsvarande bestämmel-
ser i den nya svenska lagen. Man bör därför inte överdriva skillnaderna
mellan de båda lösningar som erbjuds i direktivet. Enligt min mening bör
man därför i Sverige, liksom i Danmark och de övriga EG-länder som
infört lagstiftning i enlighet med EG-direktivet, kunna lägga områdeslös-
ningen, som är förmånligast för agenten, till grund för den svenska regle-
ringen.
2.5.2 Redovisning av provisionsbelopp m.m.
Mitt förslag: Provisionen skall utbetalas kvartalsvis. Intjänad provi-
sion och bortfall av rätt till provision skall redovisas i kvartalsvis
utställda provisionsnotor. Huvudmannen är skyldig att lämna agen-
ten upplysningar som behövs för kontroll av provisionsnotan. Om
han vägrar eller det kan antas att hans uppgifter är oriktiga, får
agenten låta granska huvudmannens bokföring i erforderliga delar.
Bestämmelserna om detta görs nästan fullt ut tvingande till agentens
förmån.
Kommitténs förslag: Utbetalning av provision och utskick av provisions-
notor skall ske månadsvis. Om det kan antas att provisionsnotan är orik-
tig, får agenten låta granska huvudmannens bokföring, förutsatt att uppgif-
29
terna inte kan fås fram på annat sätt. Bestämmelsen om granskningsrätt är Prop. 1990/91:63
tvingande till agentens förmån, men de andra bestämmelserna är disposi-
tiva (se betänkandet s. 122— 125).
Remissinstanserna: En remissinstans anser att provisionsnotor skall sän-
das ut kvartalsvis. Förslaget om rätt till granskning av huvudmannens
bokföring har fått ett blandat mottagande. Några remissinstanser ställer
sig tvekande till en sådan rätt, medan andra är mera positiva. Ett par
föreslår mera vittgående granskningsmöjligheter än vad kommittén har
gjort.
Skälen för mitt förslag: Vid 1974 års reform av KomL infördes i lagen en
bestämmelse om tid för utbetalning av provision (69 § tredje stycket).
Bestämmelsen, som gäller bara varaktiga agenturuppdrag, säger att provi-
sionen skall utbetalas så snart avtalet fullgjorts eller bort fullgöras av
huvudmannen. Den är dispositiv. I branschorganisationernas avtalsfor-
mulär är tidpunkten för utbetalning av provision bestämd på olika sätt.
1 EG-direktivet och den danska lagen bestäms tiden för utbetalning av
provision i två steg. Först sägs att provisionsbeloppet är förfallet till
betalning då något av vissa angivna förhållanden har inträffat, t. ex. att
huvudmannen har fullgjort avtalet med tredje man. Sedan föreskrivs att
provisionen skall utbetalas inom en månad efter utgången av det kvartal
då provisionen förföll till betalning. Bestämmelserna är till huvudsaklig
del tvingande till agentens förmån.
Även om EG-direktivets bestämmelser om utbetalning av provision är
något krångligt uppbyggda, leder de enligt min mening till ett i sak fullt
godtagbart resultat. För svensk del ter det sig dock främmande att tala om
att provisionen är förfallen till betalning innan tiden för utbetalning av
provisionen är inne. Om man i stället säger att provisionen är intjänad,
kan den konstruktion som valts i EG-direktivet användas även för svensk
del. Jag kommer i specialmotiveringen att närmare utveckla denna fråga.
Jag övergår då till frågan om provisionsnota. KomL:s bestämmelser
därom (71 och 72 §§) fick sin nuvarande utformning år 1974. De innebär
för agenter med varaktigt uppdrag att provisionsnota skall utsändas kvar-
talsvis. Bestämmelserna är dispositiva.
Även EG-direktivet och den danska lagen föreskriver att provisionsnota
skall tillställas agenten kvartalsvis. Provisionsnotan skall innehålla uppgift
om provision som — enligt direktivets terminologi — förfallit till betalning
och alla väsentliga upplysningar som har utgjort underlag för beräkning av
provisionsbeloppen. Bestämmelserna är tvingande till agentens förmån.
EG-direktivets bestämmelser om provisionsnota, som ligger nära våra
nuvarande regler i frågan, kan mycket väl stå som förebild för en svensk
reglering. Bestämmelserna om provisionsnota bör dock förtydligas på en
punkt. Det bör av lagtexten framgå att notan skall innehålla uppgift om
förlorad rätt till provision och orsakerna härtill. Enligt de danska lagmo-
tiven räknas sådana uppgifter till de upplysningar som har utgjort underlag
för beräkning av provisionsbeloppen. Det torde därför inte vara någon
skillnad i sak mellan mitt förslag och den lösning som har valts i EG.
Slutligen vill jag ta upp frågan om agentens möjlighet att kontrollera
provisionsnotans riktighet. KomL innehåller inga bestämmelser i detta
30
hänseende. Frågan diskuterades i samband med 1974 års reform av den Prop. 1990/91:63
lagen. Man berörde därvid möjligheten att i lagen infora regler om rätt for
agenten ta del av huvudmannens bokföring men stannade for att proble-
met borde lösas genom förhandlingar mellan berörda fackliga organisatio-
ner (se prop. 1974:29 s. 62 f.).
Enligt EG-direktivet har agenten rätt att få all information, särskilt
utdrag ur bokföringen, som är tillgänglig för huvudmannen och som agen-
ten behöver för att kunna kontrollera förfallna provisionsbelopp. 1 den
danska lagen kompletteras dessa regler med en bestämmelse om rätt för
agenten att granska utdrag ur huvudmannens bokföring. Denna rätt inträ-
der, om huvudmannen vägrar att lämna sådan information som nyss
nämnts eller om det finns grundad anledning att betvivla riktigheten av
denna information eller provisionsnotan. Huvudmannen får avgöra om
granskningen skall utföras av agenten eller av en revisor. Både i EG-
direktivet och i den danska lagen är bestämmelserna tvingande till agen-
tens förmån.
Den danska lagen har på denna punkt utarbetats efter förebild av väst-
tysk rätt. Under samma förutsättningar som enligt dansk rätt ger motsva-
rande tyska lagbestämmelse agenten — eller en av denne anlitad revisor —
rätt att kräva insyn i huvudmannens bokföring i den omfattning som krävs
för att fastställa riktigheten eller fullständigheten hos provisionsnotan eller
utdraget ur bokföringen. Även i Schweiz och Österrike finns bestämmelser
om rätt för agenten att låta granska huvudmannens bokföring.
Agenten har utan tvivel ett behov av att kunna kontrollera provisionsno-
tornas riktighet. EG-direktivets bestämmelser om en skyldighet för huvud-
mannen att lämna bakgrundsinformation torde kunna accepteras även för
svensk del. Frågan är då vad som bör gälla, om huvudmannen inte fullgör
denna skyldighet. En tänkbar modell, som en av remissinstanserna har
varit inne på, är en bevisbörderegel som ger huvudmannen skyldighet att
styrka att agentens påstående om rätt till provision är oriktigt. En sådan
regel torde dock förutsätta att agenten någorlunda kan precisera sitt krav.
Agentens intresse av bakgrundsinformation torde dock ofta bottna i att
han inte utan tillgång till sådan information har möjlighet att göra en
precisering av detta slag.
De nu angivna olägenheterna föreligger inte med den modell som har
valts i Danmark och Västtyskland. En remissinstans har framfört farhågor
för att en bestämmelse om granskningsrätt av det slag som finns i dessa
båda länder kan leda till att affärshemligheter röjs till skada för huvud-
mannen. Risken för att så sker och för att det i så fall leder till svåra skador
ter sig inte så stor. Med en bestämmelse av dansk eller västtysk modell har
ju huvudmannen möjlighet att låta granskningen utföras av en utomståen-
de revisor i stället för av agenten. Lämnar huvudmannen den bakgrund-
sinformation som krävs, är det inte heller meningen att granskningsmöjlig-
heten skall stå till buds, om det inte finns någon anledning att misstänka
att huvudmannens uppgifter är oriktiga. Mot bakgrund av dessa övervä-
ganden har jag valt att föreslå en regel av det slag som ingår i det danska
förslaget. Jag anser dock att agentens rätt kommer till bättre uttryck om
man — som i Västtyskland — föreskriver att agenten eller revisorn får 31
granska huvudmannens bokföring i den omfattning som behövs.
Prop. 1990/91:63
Mitt förslag: Agenten skall ha rätt att innehålla huvudmannens
varor, material och handlingar som säkerhet för fordringar gent-
emot huvudmannen vilka härrör ur samma uppdrag som den inne-
hållna egendomen. Varor — men inte material och handlingar —
som innehållits på detta sätt i tre månader får säljas. Färskvaror och
alltför vårdkrävande varor får säljas tidigare. Agenten får använda
de medel som erhålls vid försäljningen för att skaffa sig betalning för
fordringarna. Dessa bestämmelser görs tvingande till agentens för-
mån.
Kommitténs förslag: Agenten skall ha motsvarande kvarhållningsrätt
som enligt mitt förslag med den skillnaden att fordringarna inte behöver
avse samma uppdrag som den innehållna egendomen. Han får också
innehålla medel som inkasserats från tredje man. Tre månader efter ford-
ringens förfallodag får han sälja innehållna varor eller tillgodogöra sig
innehålla medel. Bestämmelserna är tvingande till agentens förmån (se
betänkandet s. 127 — 129).
Remissinstanserna: Förslaget avstyrks från ett par håll med motivering
att en säkerhetsrätt av angivet slag skulle urholka företagshypotekets värde
som kreditsäkerhet. En remissinstans anser att försäljningsrätten bör om-
fatta inte bara varor utan också annan egendom som är föremål för
omsättning. En annan instans motsätter sig att säkerhetsrätten skall avse
även fordringar i andra uppdrag än det som den ifrågavarande egendomen
rör. I ett remissvar föreslås att varor som är utsatta för förstörelse eller
förskämning skall få säljas före tremånadersfristens utgång.
Skälen för mitt förslag: KomL innehåller regler om panträtt och reten-
tionsrätt som är ganska svåröverblickbara (74 § och 75 § jämförd med
31—37 §§). Agenten får innehålla huvudmannens varor som säkerhet för
fordringar mot honom och får sälja varorna när fordringarna är förfallna
till betalning. I vissa fall får varorna säljas dessförinnan. Agenten har
vidare rätt att innehålla prover, mönster m. m. men har inte rätt att sälja
dem. KomL:s bestämmelser om panträtt och retentionsrätt är dispositiva.
Den danska lagen går i denna del ut på att man skall behålla kommis-
sionslagens reglering rörande panträtt oförändrad. Retentionsrätt i prover
m.m. anses i Danmark följa av allmänna regler. EG-direktivet saknar
bestämmelser om säkerhetsrätt.
Enligt min mening finns det all anledning att tillförsäkra agenten någon
form av säkerheträtt i huvudmannens egendom. Mot bakgrund av att en
sådan rätt existerar redan i dag har jag svårt att förstå de remissinstanser
som hävdar att kommitténs förslag på denna punkt skulle kunna leda till
en urholkning av företagshypotekets värde som kreditsäkerhet. Enligt min
mening bör KomL:s bestämmelser om säkerhetsrätt kunna tjäna som
utgångspunkt av nya regler på området. En riktpunkt bör vara att dessa
blir lättillgängliga och praktiskt användbara. Det kan i sammanhanget
vara av värde att jämföra med andra regler om säkerhetsrätt av senare
32
datum. Jag tänker då närmast på bestämmelserna i lagen (1970:980) om Prop. 1990/91:63
retentionsrätt för fordran hos hotellgäst och lagen (1985:982) om närings-
idkares rätt att sälja saker som inte har hämtats.
Liksom i dag bör agenten ha rätt att hålla kvar material, handlingar
m.m. som säkerhet för fordringar gentemot huvudmannen. Avsättnings-
möjligheterna för denna typ av egendom torde i regel vara begränsade. Det
torde — bortsett från de varor som uppdraget avser — endast undantagsvis
förekomma att agenten av huvudmannen mottar egendom som normalt är
föremål för omsättning. Men även om sådant material som det nu är fråga
om i allmänhet saknar marknadsvärde, torde det ofta ha stor betydelse för
huvudmannen. Jag anser mot denna bakgrund att kvarhållningsrätten
avseende handlingar, material m. m. inte bör förenas med en rätt att
avyttra egendomen.
Annorlunda förhåller det sig med varor som agenten har mottagit med
anledning av uppdraget. Härvidlag bör agenten, på samma sätt som i dag,
ha rätt att både innehålla egendomen och sälja den. På ett par punkter vill
jag dock modifiera dessa rättigheter. Huvudmannen bör ges visst rådrum
att fullgöra sina skyldigheter gentemot agenten innan denne skrider till
försäljning. Detta gäller framför allt vid inköpsagentur, där verksamheten
syftar till att huvudmannen skall stå som mottagare av varorna. Parternas
intressen får anses väl avvägda, om agenten blir tvungen att avvakta tre
månader innan han försäljer innehållna varor. En motsvarande tremåna-
dersfrist utgör huvudregel vid försäljning enligt de lagar jag nyss nämnde.
För att huvudmannen inte skall överrumplas bör fristen räknas från det att
säkerheten togs i anspråk, inte — som kommittén har föreslagit — från
fordringens förfallodag. Som en remissinstans har påpekat bör kortare tid
gälla, om varorna är utsatta för förstörelse eller forskämning. Motsvarande
bör gälla, om varorna fordrar alltför kostsam vård.
En särskild fråga är om kvarhållnings- och säkerhetsrätt skall få utövas
till säkerhet endast for fordringar som avser samma uppdrag som egendo-
men i fråga. Med uppdrag menas därvid det agenturavtal som reglerar
agentens och huvudmannens mellanhavande. För att det skall röra sig om
samma uppdrag förutsätts alltså inte att fordringen avser just den vara som
tas i anspråk för säkerhetsrätten eller att den hör samman med samma
kund som denna vara. Det framstår enligt min uppfattning som rimligt att
man begränsar möjligheten att utnyttja säkerhetsrätten till fall då fordring-
en avser samma uppdrag i den mening som nu angetts.
Bestämmelserna om säkerhetsrätt får ses som en viktig del av agentens
rättsskydd. I likhet med kommittén anser jag därför att dessa bestämmel-
ser bör göras tvingande till agentens förmån.
Kommittén har också velat införa en regel om rätt att innehålla och
tillgodogöra sig medel som uppburits med stöd av uppdraget. Agenten
torde redan i dag ha en rätt att kvitta medel som mottagits for huvudman-
nens räkning mot fordringar gentemot denne (jfr NJA 1971 s. 123). Värdet
av en bestämmelse av det slag som kommittén har föreslagit skulle därför
ligga endast i att bestämmelsen görs tvingande. Behovet av en sådan
nyskapad säkerhetsrätt förefaller emellertid inte särskilt stort. Eftersom
det finns anledning att iaktta viss försiktighet när det gäller att införa nya 33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 63
slag av säkerhetsrätter har jag med hänsyn till vad jag nu har anfört valt att Prop. 1990/91: 63
inte följa kommitténs förslag på denna punkt.
Mitt förslag: De nuvarande reglerna om förhållandet till tredje man
behålls i stort sett oförändrade. Hemförsäljningslagens bestämmel-
ser om s. k. legal ställningsfullmakt skall dock gälla även då försälja-
ren är agent.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag
(se betänkandet s. 156— 158).
Remissinstanserna: Konsumentverket, som är den enda remissinstans
som har haft synpunkter på denna del av kommitténs lagförslag, tillstyrker
den nya bestämmelsen om ställningsfullmakt för agenter som bedriver
hemförsäljning.
Skälen för mitt förslag: KomL:s bestämmelser om förhållandet till tredje
man (77 — 84 §§) är enligt min mening väl avvägda och har såvitt är känt
inte föranlett några problem i rättstillämpningen. I den danska lagen har
man också behållit motsvarande regelsystem utan några ingripande änd-
ringar. Frågor om förhållandet till tredje man har lämnats utanför EG-
direktivet.
Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att man i stort sett kan
behålla KomL:s lösningar i dessa frågor.
Jag vill i detta sammanhang ta upp en fråga som rör agenter som
bedriver hemförsäljning. Enligt hemförsäljningslagen (1981:1361) skall ett
ombud som anlitas av en näringsidkare anses behörig att träffa avtal på
näringsidkarens vägnar och att ta emot betalning för näringsidkarens
räkning. Denna bestämmelse är tvingande till konsumentens förmån. Från
bestämmelsens tillämpningsområde undantas dock handelsagenter och
handelsresande (se 12 § hemförsäljningslagen, jfr prop. 1981/82:40 s. 39).
Det måste från konsumentens synpunkt framstå som en tillfällighet
vilken typ av samarbetsform som reglerar förhållandet mellan hemför-
säljaren och dennes huvudman. Ofta torde konsumenten för övrigt helt
sakna kännedom om dessa förhållanden. Jag anser nu att tiden är mogen
att ta bort hemförsäljningslagens undantag för handelsagenter och han-
delsresande. I framtiden bör alltså företrädare för dessa yrkeskategorier
bedriva hemförsäljning på samma villkor som andra handelsrepresentan-
ter.
Jag vill i detta sammanhang också ta upp en fråga om huvudmannens
skyldighet att underrätta tredje man om att huvudmannen inte vill bli
bunden av agentens åtgärder i fall där agenten har överskridit sin behörig-
het. Enligt KomL har huvudmannen sådan skyldighet när agenten obehö-
rigen har slutit avtal med tredje man och när agenten utan särskilt bemyn-
digande har tagit emot betalning för sålda varor. Fullgör huvudmannen
inte sin underrättelseskyldighet i dessa fall, anses han ha godkänt agentens
åtgärd.
34
Bestämmelsen om huvudmannens skyldighet att underrätta tredje man Prop. 1990/91: 63
om obehörigen slutna avtal bör behållas med den justering som föranleds
av de nyss redovisade övervägandena om hemförsäljning. I den danska
lagen har emellertid de nu angivna reglerna kompletterats med en bestäm-
melse om skyldighet för huvudmannen att underrätta tredje man om att
han inte vill bli bunden av agentens åtgärder när agenten utan särskilt
bemyndigande kommer överens med tredje man om en ändring i ett
tidigare ingånget avtal, t. ex. en prisnedsättning. Jag delar den uppfattning
som kommit till uttryck i den danska lagen att man även i detta fall bör
ställa krav på underrättelse från huvudmannens sida, om han vill undgå
att bli bunden av agentens åtgärd. En regel motsvarande den danska bör
därför tas in i den svenska lagen.
Ett närliggande fall är det då agenten utan bemyndigande träffar avgö-
rande med tredje man med anledning av dennes reklamation avseende fel
eller dröjsmål. Det kan ibland vara vanskligt att skilja mellan ett sådant
avgörande och en ändring av avtalet av det slag som nyss behandlats. Ett
sådant gränsfall är när agenten av hänsyn till good-will godtar en tvivelak-
tig reklamation från tredje mans sida. Jag ser ingen anledning att skilja
mellan reklamationsfallet och fallet med ändring av avtalet när det gäller
frågan om huvudmannens skyldighet att underrätta tredje man om att han
inte godtar agentens behörighetsöverskridande. Sådan skyldighet bör såle-
des införas även i reklamationsfallet.
Ytterligare några detaljer skiljer mitt förslag rörande förhållandet till
tredje man från reglerna i KomL och den danska lagen. Jag återkommer
till dessa frågor i specialmotiveringen (se avsnitt 4).
2.8.1 Allmänt
Att en part får säga upp ett avtal innebär att han har rätt att frånträda detta
utan att bli skadeståndsskyldig gentemot motparten.
Man kan vid varaktiga avtal skilja mellan ordinär och förtida uppsäg-
ning. Vid ordinär uppsägning behöver den part som vill frånträda avtalet
inte motivera sitt ställningstagande. Uppsägningen sker i regel med iaktta-
gande av viss uppsägningstid. Förtida uppsägning ger en part möjlighet att
avveckla avtalsförhållandet utan att iaktta ordinarie uppsägningstid. Det
förutsätts därvid att uppsägningen grundar sig på något särskilt skäl, t. ex.
avtalsbrott från motpartens sida. Denna typ av uppsägning har inom olika
rättsområden åsatts skiftande beteckningar, t. ex. hävning, avskedande
och entledigande.
Ett avtalsförhållande kan också upphöra av andra orsaker än uppsäg-
ning. Ett tidsbestämt avtal kan t. ex. löpa ut. Vissa händelser — exempelvis
dödsfall eller konkurs — leder ibland till att ett avtal automatiskt förfaller,
antingen på grund av ett uttryckligt eller underförstått villkor i avtalet eller
till följd av någon lagbestämmelse.
35
2.8.2 Ordinär uppsägning
Prop. 1990/91:63
Mitt förslag: Icke tidsbestämda agenturavtal får sägas upp av endera
parten med en uppsägningstid på en till sex månader, beroende på
hur länge avtalsförhållandet har varat. Tidsbestämda avtal omvand-
las till icke tidsbestämda avtal, om parterna fortsätter agenturför-
hållandet efter avtalstidens slut. Bestämmelserna är fullt ut tvingan-
de till agentens förmån och delvis till huvudmannens. Man får inte
avtala om längre uppsägningstid vid uppsägning från agentens sida
än vid uppsägning från huvudmannens.
Kommitténs förslag: Uppsägningstiden för icke tidsbestämda avtal är för
bägge parter sex månader. Även tidsbestämda avtal måste sägas upp för att
upphöra. De omvandlas till icke tidsbestämda avtal vid förlängning utan
ny sluttid eller efter två tidsbestämda förlängningar. Bestämmelserna är
tvingande endast till förmån för agenten (se betänkandet s. 129—135).
Remissinstanserna: Ett par remissinstanser vill för vissa fall ha kortare
uppsägningstid än sex månader, en föreslår längre tid och två tillstyrker
kommitténs förslag i frågan. Från ett par håll har riktats kritik mot förut-
sättningarna för omvandling av tidsbestämda avtal till avtal som löper tills
vidare.
Skälen för mitt förslag: Frågor om uppsägning är centrala i ett agentur-
förhållande. På denna punkt är det därför enligt min mening särskilt
viktigt att ha regler som stämmer överens med de regler som finns inom
EG. Kommitténs förslag gör inte det. I vissa avseenden framstår det också
som aningen komplicerat. Jag anser därför att man i detta avseende bör
välja en något annorlunda lösning än vad kommittén föreslagit.
Enligt den danska lagen gäller vid icke tidsbestämda avtal en månads
uppsägningstid under avtalsförhållandets första år. Därefter förlängs upp-
sägningstiden för varje påbörjat nytt år. Uppsägningstiden är dock maxi-
malt sex månader. Reglerna är tvingande utom så till vida att det kan
avtalas att handelsagenten får säga upp avtalet med tre månaders uppsäg-
ningstid, även om längre uppsägningstid annars skulle gälla. Parterna får
dock också avtala om längre uppsägningstider än dem som följer av lagen,
men uppsägningstiden skall i så fall vara minst lika lång vid uppsägning
från agentens sida som vid uppsägning från huvudmannens sida. Tidsbe-
stämda avtal omvandlas till icke tidsbestämda avtal, om parterna fortsät-
ter agenturförhållandet vid avtalstidens slut (se §§22 och 23 i den danska
lagen).
Den i Danmark valda lösningen bör kunna godtas även för svensk del.
Därmed skulle den svenska lagen bli helt och hållet förenlig med EG-
direktivet.
Att de svenska bestämmelserna på denna för agenturförhållanden cen-
trala punkt ges en utformning som överensstämmer med de danska bidrar
till nordisk rättslikhet i dessa frågor. Vid de nordiska överläggningar som
berörts i avsnitt 1 har betydelsen av nordisk rättslikhet i de centrala
bestämmelserna om handelsagentur särskilt framhållits.
36
Enligt KomL gäller en uppsägningstid på en månad vid uppsägning det Prop. 1990/91: 63
första året och tre månader om avtalet sägs upp därefter (se 76 § jämförd
med 50 §). Mitt förslag leder alltså i de flesta fall till ett starkare skydd för
agenten än KomL:s regler.
2.8.3 Förtida uppsägning
Mitt förslag: En part har rätt att säga upp agenturavtalet med
omedelbar verkan, om motparten har gjort sig skyldig till ett av-
talsbrott av väsentlig betydelse för parten. Rätt att säga upp avtalet
på denna grund föreligger dock endast om motparten insåg eller
borde ha insett avtalsbrottets betydelse för den andra parten. En
part har vidare rätt att säga upp avtalet med omedelbar verkan, om
det föreligger någon annan viktig grund för att frånträda avtalet i
förtid. Den nya lagens bestämmelser i dessa frågor är tvingande till
agentens förmån.
Kommitténs förslag: En part får häva avtalet vid motpartens avtalsbrott,
om detta är av väsentlig betydelse. Vardera parten får frånträda agenturav-
talet i förtid vid vägande skäl, varmed avses att förutsättningarna för
avtalets fullgörande väsentligt rubbats till följd av någon omständighet av
visst slag. Till dessa omständigheter hör bl. a. konkurs och nedläggning
eller annan genomgripande förändring av verksamheten (se betänkandet
s. 135-143).
Remissinstanserna: En remissinstans ser det som en förenkling om man
använder ett enhetligt begrepp, t. ex. hävning. Några remissinstanser vän-
der sig mot att parterna skulle få rätt att frånträda avtalet i förtid vid
”vägande skäl” utan att under några omständigheter behöva ersätta mot-
parten dennes skada. En av dessa remissinstanser tar sikte på det fallet att
uppsägningen grundar sig på egna beslutade förändringar i verksamheten.
Från ett håll riktas kritik mot att konkurs skulle utgöra grund för förtida
frånträdande i stället för automatisk upphörandegrund.
Skälen för mitt förslag: Enligt KomL får en part frånträda agenturavtalet
i förtid utan att bli skadeståndsskyldig gentemot motparten i två fall. Det
ena är då motparten har gjort sig skyldig till avtalsbrott (76 § jämförd med
46 och 51 §§). Vid avtalsbrott på agentens sida krävs därvid att detta är
väsentligt. Det andra fallet är då det inte rimligen kan krävas att parterna
skall fortsätta med agenturförhållandet (76 § jämförd med 46 § och 51 §,
särskilt andra stycket tredje meningen). Hit hör framför allt force-majeure-
fall. Men bestämmelsen avser också andra fall, även om en återhållsam
tillämpning är åsyftad (se prop. 1974:29 s. 68 ff.). Försätts någon av
parterna i konkurs, förfaller agenturuppdraget automatiskt.
EG-direktivet överlämnar åt de enskilda medlemsstaterna att självstän-
digt reglera frågan om förtida uppsägning på grund av motpartens avtals-
brott eller andra särskilda omständigheter. Enligt den danska lagen får
agenturavtalet sägas upp i förtid vid väsentligt avtalsbrott från motpartens
sida.
37
Enligt min mening skall det självfallet finnas viss möjlighet att frånträda Prop. 1990/91: 63
ett agenturavtal i förtid, om förutsättningarna för avtalet rubbas. Den som
i ett sådant fall frånträder avtalet skall inte vara skadeståndsskyldig gent-
emot motparten. Det är klart att denna möjlighet bör stå till buds då den
uppkomna situationen beror på ett avtalsbrott från motpartens sida. Men
även i andra situationer då förhållandena ändras på ett genomgripande
sätt kan det finnas skäl att låta en part frånträda avtalet i förtid.
En part skall alltså ha rätt till förtida uppsägning vid avtalsbrott från
motpartens sida. Varje avtalsbrott bör dock inte ge sådan rätt. Man bör i
sammanhanget ställa upp ett väsentlighetskrav, vilket också är en allmän
regel inom avtalsrätten. Den lösning som valts i KomL, med krav på
väsentlighet enbart vid avtalsbrott på agentens sida, har visat sig kunna
leda till otillfredsställande resultat (se kommitténs betänkande s. 136).
Övervägande skäl talar för att ett väsentlighetskriterium skall gälla med
avseende på såväl huvudmannens som agentens avtalsbrott.
En väsentlighetsprövning kan ta sikte antingen på avtalsbrottet som
sådant eller på dess verkan. För den drabbade parten torde det framför allt
vara verkningarna av avtalsbrottet som har betydelse i sammanhanget.
Det är också önskvärt att frågan om omedelbar uppsägning kan avgöras
snabbt och på grundval av omständigheter som är lätta att iaktta. Man kan
i regel inte säga att avtalsbrott av en viss typ är väsentliga medan andra
inte är det. Det torde för den drabbade parten inte heller vara av avgöran-
de betydelse, om avtalsbrottet kan läggas motparten till last som vårdslös-
het eller ej. Som en förutsättning för rätt till förtida uppsägning på grund
av avtalsbrott bör därför ställas upp att avtalsbrottet är av väsentlig bety-
delse för den drabbade parten. Det skulle dock kunna framstå som oskäligt
mot den andra parten, om uppsägningsrätt skulle föreligga även när bety-
delsen av avtalsbrottet inte var känd eller ens borde ha varit känd av
denne. Rätt till förtida uppsägning bör därför föreligga bara om den som
begick avtalsbrottet insåg eller borde ha insett avtalsbrottets betydelse för
den andra parten (jfr reglerna om hävningsrätt på grund av avtalsbrott i
1990 års köplag, se SFS 1990:931).
Liksom i gällande rätt bör det finnas viss möjlighet att säga upp ett
agenturavtal med omedelbar verkan av andra skäl än motpartens avtals-
brott. Vid utformningen av en sådan regel får kravet på trygghet och
stabilitet i avtalsförhållandet vägas mot intresset av att en part skall kunna
frigöra sig ur en situation där det blivit omöjligt eller oacceptabelt betung-
ande för honom att fullgöra avtalet. Ofta är alternativet till en förtida
uppsägning i sådana fall att verkligheten efter ett tag sätter stopp för
fortsatt avtalsuppfyllelse, dvs. att någon av parterna tvingas in i en avtals-
brottssituation.
KomL:s regler om rätt till förtida uppsägning har enligt min mening fått
en något för snäv utformning. Enligt västtysk rätt får vardera parten säga
upp avtalet i förtid, om detta påkallas av en s. k. viktig grund. En regel av
denna innebörd skulle närmare motsvara den balans mellan motstående
intressen som jag nyss var inne på. Under en sådan regel skulle naturligtvis
falla omständigheter av ren force-majeure-karaktär men också förhållan-
den av mindre ingripande natur såsom — under vissa förutsättningar —
38
långvarig eller svår sjukdom, förordnande av förvaltare enligt föräldrabal- Prop. 1990/91:63
ken och komprometterande kriminalitet hos motparten. Jag vill dock
understryka att en part inte bör få utnyttja möjligheten till förtida uppsäg-
ning av rena lönsamhetsskäl, t. ex. som ett led i att lägga ned eller inskrän-
ka verksamheten. Som grund för en förtida uppsägning bör parten normalt
inte få åberopa en omständighet som han själv har orsakat. Motpartens
intresse av att avtalet fullföljs måste vägas in vid bedömningen huruvida
det skall tillåtas att avtalet upphör i förtid.
En rätt till förtida uppsägning i de fall som nu avses kan mot bakgrund
av det anförda lämpligen utformas på det sättet att en part får säga upp
avtalet med omedelbar verkan, om det föreligger annan viktig grund (än
motpartens avtalsbrott) att frånträda avtalet i förtid.
I och för sig hade det varit önskvärt, om denna förutsättning för uppsäg-
ning hade kunnat preciseras mera än vad som sker genom att det anges att
annan viktig grund för uppsägning skall föreligga. En sådan precisering
skulle emellertid leda till avgränsningsproblem och andra problem av
lagteknisk art. Jag anser därför att man får ta nackdelen med en ganska
allmänt hållen förutsättning på denna punkt. I specialmotiveringen åter-
kommer jag till den närmare innebörden i denna regel.
Till ”annan viktig grund” bör inte räknas konkurs. Jag behandlar den
frågan i nästa avsnitt.
Enligt min mening skulle skyddsvärdet i de nu förordade bestämmelser-
na urholkas, om de inte görs tvingande till agentens förmån. Jag anser
därför att de bör vara det.
2.8.4 Konkurs
Mitt förslag: Om agenten eller huvudmannen går i konkurs, upphör
agenturavtalet automatiskt att gälla.
Kommitténs förslag: Konkurs hör till de s. k. vägande skäl som ger en
part rätt att frånträda agenturavtalet i förtid (se betänkandet s. 140— 143).
Remissinstanserna: Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms univer-
sitet, som är den enda remissinstans som har berört frågan, avstyrker
kommitténs förslag. Nämnden anser att konkurs bör vara en automatisk
grund för agenturuppdragets upphörande.
Skälen för mitt förslag: Verkan av konkurs hos någondera parten i ett
varaktigt avtal kan regleras på olika sätt. En variant är att konkursboet
eller konkursgäldenärens medkontrahent, eller båda, får rätt att frånträda
avtalet i förtid. Denna rätt kan därvid göras villkorad, t. ex. på så sätt att
uppsägning inte får ske, om motparten ställer säkerhet för fullgörandet av
sina förpliktelser. En annan variant är att konkursboet får rätt att inträda i
avtalsförhållandet, eventuellt på villkor att boet ställer säkerhet för sina
åtaganden. Om boet väljer att inte inträda, kan medkontrahenten få rätt
att häva avtalet.
1 Danmark och Norge finns allmänna regler om verkan av konkurs vid
varaktiga avtal. Bestämmelserna, som har utarbetats i samarbete mellan
de båda länderna, bygger på den senare av de två varianter som nyss Prop. 1990/91:63
nämnts. Dessa allmänna regler gäller inte på rättsområden där frågan har
särreglerats.
Den svenska konkurslagstiftningen innehåller inte några allmänna regler
av detta slag. Varje typ av avtal får bedömas för sig.
KomL:s bestämmelser om verkan av konkurs ger exempel på ytterligare
ett sätt att lösa frågan. Enligt KomL skall agentens uppdrag anses förfallet,
om agenten eller huvudmannen försätts i konkurs (76 § jämförd med 47 §).
Motsvarande regler gäller vid kommission.
Verkan av konkurs regleras inte i EG-direktivet. Inte heller i den danska
lagen om handelsagenter och handelsresande finns några bestämmelser i
frågan. Det innebär att förhållandena där får bedömas enligt de allmänna
reglerna om verkan av konkurs.
Bestämmelserna i KomL om verkan av konkurs har såvitt är känt inte
vållat några problem i rättstillämpningen. Den av kommittén föreslagna
lösningen bygger på tanken att agenturförhållandet skall kunna fortsätta
trots att någon av parterna har försatts i konkurs. Kommittén har främst
haft för ögonen fall då agenturavtalet inte bygger på ett personligt förtroen-
deförhållande mellan parterna. Man bör dock inte överdriva skillnaden
mellan en reglering enligt vilken parterna har ömsesidig uppsägningsrätt
och en reglering enligt vilken avtalet upphör att gälla som en automatisk
föjd av konkursen. Är konkursboet och konkursgäldenärens medkontra-
hent eniga om att fortsätta agenturförhållandet, kan ju detta i det senare
fallet ske genom att man träffar ett nytt agenturavtal med konkursboet
som part. En fördel med den lösningen är också att det inte torde uppstå
några problem att avgöra i vad mån medkontrahentens fordringar gent-
emot boet är att betrakta som massafordringar.
Jag vill inte utesluta möjligheten av att vi även i Sverige kommer att
införa generella regler om verkan av konkurs vid varaktiga avtal. Det
framstår mot den bakgrunden som förhastat att nu genomföra ändringar i
bestämmelserna om konkurs vid handelsagentur utan samordning med
motsvarande regler på andra rättsområden. Även dessa förhållanden talar
för att vi i Sverige tills vidare behåller den lösning som har valts i KomL.
Jag förordar således att den nya lagen skall innehålla en regel som anger att
agenturavtalet automatiskt upphör att gälla, om agenten eller huvudman-
nen går i konkurs.
Mitt förslag: Agenten har när uppdraget upphör rätt till avgångsve-
derlag för bestående värden som han tillfört huvudmannen i form
av upparbetade kundförbindelser. Avgångsvederlaget skall vara skä-
ligt. Det uppgår till högst ett belopp motsvarande ett års ersättning.
Rätten till avgångsvederlag är beroende av orsaken till att avtalet
upphör. Sådan rätt föreligger t. ex. inte vid förtida uppsägning på
grund av agentens väsentliga avtalsbrott och i många fall inte heller
vid uppsägning från agentens sida. Krav på avgångsvederlag måste
framställas inom ett år från det att uppdraget upphörde. Bestäm-
melserna är tvingande till förmån för agenten.
40
Kommitténs förslag: Avgångsvederlag utgår under ungefär samma förut- Prop. 1990/91:63
sättningar som enligt mitt förslag. Det skall normalt motsvara sex måna-
ders provision men kan, om värdet som tillförts huvudmannen är väsent-
ligt större eller mindre, bortfalla eller jämkas i såväl sänkande som höjan-
de riktning. Det får dock aldrig överstiga tolv månaders provision. Rätten
till avgångsvederlag påverkas inte av orsaken till avtalets upphörande.
Krav på vederlag måste framställas inom ett år. Bestämmelserna är tving-
ande till förmån för agenten (se betänkandet s. 147 — 155).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag.
En instans vill dock behålla de nuvarande reglerna om ersättning för
investeringar. Från ett annat håll föreslås att krav på avgångsvederlag
måste framställas inom tre månader.
Skälen för mitt förslag: KomL ger agenten rätt till två typer av ersättning
i samband med att agenturuppdraget upphör, efterprovision och ersätt-
ning för investeringar (se 68 § andra — fjärde styckena och 76 § jämförd
med 52 §). I vissa fall kan det dessutom finnas rätt till skadestånd. Den
frågan behandlas i avsnitt 2.10.
Efterprovision är ersättning för avtal som ingås sedan agenturuppdraget
upphört men som är frukten av agentens arbete. Enligt en schablonregel
kan efterprovisionen under vissa förutsättningar beräknas till ett belopp
motsvarande tre månaders provision. Ersättning för investeringar utgår i
skälig omfattning för vissa typer av investeringar som blir onyttiga till
följd av att agenturuppdraget upphör. Rätt till sådan ersättning föreligger
dock inte, om huvudmannen återkallar uppdraget på grund av väsentligt
avtalsbrott av agenten, om uppdraget förfaller på grund av agentens kon-
kurs eller om agenten avsäger sig uppdraget i förtid utan giltigt skäl. Som
giltigt skäl räknas avtalsbrott av huvudmannen och andra förhållanden
som innebär att det inte rimligen kan krävas att uppdraget består.
Bestämmelserna om efterprovision och ersättning för investeringar in-
fördes vid 1974 års reform av KomL. Bakom lagändringarna låg delvis en
strävan att närma sig det system med avgångsvederlag som redan då
förekom på flera håll i Europa.
KomL:s regler om efterprovision har kritiserats från olika utgångspunk-
ter. Denna kritik har varit en av de utlösande faktorerna till det nu
pågående reformarbetet (se LU 1977/78:4). Kritiken har framför allt gått
ut på att bestämmelserna är svåra att tillämpa och att de inte ger agenten
en skälig ersättning när agenturavtalet upphör. Det har t. ex. kommit fram
att det i praktiken ställt sig svårt för agenten att kunna påvisa ett samband
mellan arbete som han har lagt ned och en order som har inkommit till
huvudmannen efter uppdragets slut. Vidare anses schablonregeln om tre
månaders ersättning ha kommit att tillämpas slentrianmässigt även i fall
då agenten har varit berättigad till högre ersättning.
Även bestämmelserna om ersättning för investeringskostnad har fått
utstå kritik. De har ansetts vara svåra att tillämpa i praktiken.
EG-direktivet erbjuder två alternativa modeller att reglera frågan om
ersättning till agenten vid agenturavtalets upphörande. Den ena modellen,
som brukar kallas den tyska, innebär att agenten får ersättning för de
värden i form av nya eller utvidgade kundförbindelser som han har tillfört
41
huvudmannen. Denna lösning har valts i Danmark, Nederländerna och Prop. 1990/91:63
Västtyskland. Liknande bestämmelser finns i schweizisk och österrikisk
rätt. Den andra modellen — den franska — går ut på att agenten får
kompensation för inkomstbortfall och investeringar. För båda modellerna
gäller att rätten till ersättning bortfaller vid vissa förhållanden.
Det torde numera vara allmänt vedertaget att agenten skall ha rätt till
någon form av avgångsersättning då agenturavtalet upphör. Frågan är då
hur de närmare förutsättningarna för rätten till sådan ersättning skall
utformas. En utgångspunkt bör vara att bestämmelserna skall vara lätta att
tillämpa och att resultatet skall bli förutsebart och godtagbart för bägge
parter. Det är också en fördel, om rättslikhet uppnås med andra länder
som vi har täta handelsförbindelser med. Övervägande skäl talar enligt
min mening för att välja en lösning som bygger på den s. k. tyska modellen.
Agenten bör alltså ha rätt till ett avgångsvederlag som ersättning för
bestående värden som han tillfört huvudmannen i form av upparbetade
kundförbindelser. När det gäller de närmare förutsättningarna för att
avgångsvederlag skall utgå kan EG-direktivet mycket väl stå som förebild
för den svenska regleringen. Även vad gäller avgångsvederlagets storlek
finns det anledning att anpassa den svenska lagen till EG-direktivet. Det
innebär att avgångsvederlaget till sin storlek skall vara skäligt och uppgå
till högst ett belopp motsvarande ett års ersättning. 1 specialmotiveringen
kommer jag att beröra denna fråga närmare (se avsnitt 4).
Med denna lösning får agenten anses kompenserad för investeringar
som blir onyttiga för honom. Det finns alltså ingen anledning att ha kvar
bestämmelser om ersättning för sådana. En annan sak är att agenten kan
ha rätt till ersättning inom ramen för ett skadestånd för utgifter av olika
slag som han inte kan tillgodogöra sig till följd av otillåten uppsägning från
huvudmannens sida.
Rätten till avgångsvederlag bortfaller enligt EG-direktivet under vissa
närmare angivna förutsättningar. Det rör sig om situationer då huvud-
mannen har rätt till omedelbar uppsägning på grund av agentens avtals-
brott, då agenten säger upp avtalet utan giltigt skäl och då agenten i samråd
med huvudmannen överlåter agenturen till en ny agent. Enligt kommitténs
förslag skall rätten till avgångsvederlag inte påverkas av orsakerna till
avtalets upphörande. Kommittén motiverar sitt ställningstagande med att
avgångsvederlaget utgör ersättning för det värde som agenten har skapat åt
huvudmannen och att detta värde i regel inte påverkas av varför uppdraget
upphör.
Jag har förståelse för kommitténs ståndpunkt i denna fråga. Hänsynen
till internationell rättslikhet får ändå anses väga över till förmån för den
lösning som har valts i EG-direktivet. Denna lösning bygger för övrigt på
ungefär samma principer som vår nuvarande reglering rörande rätt till
investeringsersättning. Rätten till avgångsvederlag bör således falla bort i
de fall som anges i EG-direktivet. I konsekvens härmed bör avgångsveder-
lag inte heller utgå då agenturuppdraget upphör som en automatisk följd
av agentens konkurs.
Enligt EG-direktivet måste krav på avgångsvederlag framställas inom
42
ett år från uppdragets slut. I annat fall förlorar agenten sin rätt till avgångs- Prop. 1990/91:63
vederlag.
Jag ser ingen anledning att, som en remissinstans har föreslagit, välja en
kortare preskriptionstid för rätten till avgångsvederlag än den som har
valts i EG-direktivet.
Mitt förslag: Såväl agenten som huvudmannen har rätt till ersätt-
ning för skada på grund av motpartens avtalsbrott, om motparten
inte visar att avtalsbrottet inte beror på försummelse på hans sida
(presumtionsansvar). Vidare har en part rätt till ersättning för skada
till följd av motpartens konkurs. Krav måste framställas utan oskä-
ligt uppehåll. Bestämmelserna är tvingande till agentens förmån.
Kommitténs forslag: Parterna har enligt en allmänt hållen bestämmelse
rätt till skadestånd vid vårdslöst avtalsbrott av motparten. Krav måste
därvid framställas utan oskäligt uppehåll. Enligt en annan bestämmelse
föreligger rätt till ersättning för skada då motparten obehörigen frånträder
agenturavtalet i förtid och då en part häver avtalet på grund av motpartens
konkurs eller vårdslösa avtalsbrott. Den bestämmelsen är tvingande till
förmån för agenten (se betänkandet s. 114—117 och 144—147).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte tagit upp denna
fråga. En remissinstans föreslår en preciserad preskriptionstid för skade-
stånd enligt kommitténs allmänna skadeståndsbestämmelse. Från ett an-
nat håll sägs att bestämmelsen bör träda tillbaka för avtal eller särskilda
lagbestämmelser.
Skälen för mitt förslag: KomL:s bestämmelser om skadestånd är ganska
svårtillgängliga. Rätt till skadestånd föreligger enligt lagen i fyra fall. För
det första har huvudmannen rätt till skadestånd då agenten genom försum-
lighet vållar honom skada vid fullgörande av uppdraget (67 §). För det
andra har den som säger upp avtalet på grund av motpartens pliktförsum-
melse rätt till ersättning för den skada som orsakas av att uppdraget
förfaller i förtid (76 § jämförd med 46 och 51 §§). Det tredje fallet innebär
att en part blir skadeståndsskyldig om han säger upp agenturavtalet trots
att det inte är tillåtet (76 § jämförd med 46 § och 51 § första, andra och
fjärde styckena). För det fjärde, slutligen, har en part rätt till skadestånd på
grund av att uppdraget förfaller till följd av motpartens konkurs (76 §
jämförd med 51 § tredje stycket andra meningen och fjärde stycket).
Bestämmelserna i de tre sistnämnda fallen är tvingande till agentens
förmån.
EG-direktivet reglerar inte frågor om skadeståndsskyldighet. Enligt den
danska lagen har vardera parten rätt till skadestånd vid pliktförsummelse
från motpartens sida. Av lagmotiven framgår att det rör sig om ett s. k.
presumtionsansvar.
Det framstår som naturligt att den drabbade parten skall ha rätt till
skadestånd i samtliga de fall av avtalsbrott som tas upp i KomL. Man bör
43
vid den närmare utformningen av skadeståndsbestämmelserna sträva efter Prop. 1990/91:63
att dessa blir lätta att överblicka och att de inte leder till onödiga kompli-
kationer i den praktiska tillämpningen.
Frågan är då om det finns skäl att behålla KomL:s uppdelning mellan
olika skadefall eller om man — som i Danmark — kan dra ihop skade-
ståndsreglerna till en förenklad reglering. Svaret på den frågan beror
naturligtvis på om förutsättningarna för skadeståndsskyldighet bör vara
desamma i de olika fallen.
Det första fallet innebär att skadeståndskyldighet kan inträda vid av-
talsbrott under avtalets bestånd. Härunder faller en mängd olika situatio-
ner, t. ex. åsidosättande av vårdplikt och informationsskyldighet. Jag ser
ingen anledning att ha olika regler beroende på om det är agenten eller
huvudmannen som begår avtalsbrottet. Även huvudmannen bör således
kunna åläggas skadeståndsskyldighet i dessa situationer. Det vore emeller-
tid alltför långtgående att låta varje avtalsbrott ge rätt för motparten att
kräva skadestånd. En förutsättning för skadeståndsskyldighet bör vara att
avtalsbrottet hade kunnat undvikas av den som begick det. Skadestånds-
ansvaret bör med andra ord inte vara strikt.
Även i det fallet att en part säger upp avtalet till följd av motpartens
avtalsbrott faller det sig naturligt att motpartens skadeståndsansvar på
något sätt görs beroende av att han hade kunnat undvika avtalsbrottet.
I det tredje fallet, det då en part säger upp agenturavtalet trots att det
inte är tillåtet, bör parten endast i undantagsfall kunna undslippa skade-
ståndsskyldighet. Jag tänker då närmast på situationer då uppsägningen
grundar sig på felaktiga uppgifter direkt från medkontrahenten. Man bör
nämligen kunna kräva att en part noggrant sätter sig in i förhållandena
innan han vidtar en så pass ingripande åtgärd som att säga upp agenturav-
talet. Ett annat sätt att uttrycka saken är att man bör ställa höga aktsam-
hetskrav på den som ämnar frånträda ett avtal i förtid. Den som åsidosät-
ter dessa aktsamhetskrav bör utan vidare bli skadeståndsskyldig.
I konkursfallet ter sig situationen något annorlunda. En allmän regel är
att parterna i ett avtalsförhållande alltid svarar för sin solvens. Går agen-
ten eller huvudmannen i konkurs, bör motparten därför ha rätt till skade-
stånd oavsett orsakerna till konkursen. Skadeståndsansvaret bör alltså i
denna situation vara strikt. Skadeståndsregeln i den danska lagen bygger
på förutsättningen att bristande ekonomisk förmåga alltid är att hänföra
till vållande. Därför har man i Danmark inte sett något behov av en
särskild skadeståndsbestämmelse med avseende på konkurs. Denna stånd-
punkt kan för svensk del framstå som väl kategorisk. Det bör enligt min
mening klart komma till uttryck i lagtexten att endera partens konkurs
utan vidare ger motparten rätt till skadestånd.
Bortsett från konkursfallet är det gemensamt för de nu nämnda fallen att
skadeståndsskyldigheten bör sättas i relation till skadevållarens möjlighet
att undvika det avtalsbrott som utgör orsak till skadan. En skadeståndsre-
gel som bygger på dessa förutsättningar kan utformas på olika sätt. En
variant är att den skadelidande, för att ha rätt till skadestånd, måste visa
att avtalsbrottet beror på vårdslöshet på skadevållarens sida (culparegeln).
En annan variant är att det åligger skadevållaren att visa att han inte har
44
varit vårdslös och att han, om han inte förmår göra det, blir skyldig att Prop. 1990/91:63
ersätta skadan. Han har i detta fall ett s. k. presumtionsansvar. Ytterligare
en variant är det s. k. kontrollansvaret, som nyligen har introducerats
inom köprätten (se 1990 års köplag, SFS 1990:931 och 1990 års konsu-
mentköplag, SFS 1990:932; jfr även lagen (1990:935) om ändring i konsu-
menttjänstlagen). Detta kan sägas innebära att en part, t. ex. en säljare,
svarar för det som ligger inom hans kontrollsfär. Han blir skadeståndsskyl-
dig gentemot motparten om han inte kan visa att avtalsbrottet i fråga — ett
fel eller dröjsmål — beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte
skäligen kunde förväntas ha räknat med vid avtalsslutet och vars följder
han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Till de nu berörda fallen kan hänföras en mängd olika skadesituationer.
I en del av dessa framstår det som mindre lämpligt att tillämpa den s. k.
culparegeln, t. ex. då skador har uppkommit på varor som lämnats i
agentens vård. Det s. k. kontrollansvaret har utformats med hänsyn till
relationen mellan en säljare och en köpare och torde inte utan vidare
kunna överföras till varaktiga prestationer av det slag som det här är fråga
om. Enligt min mening framstår en reglering med ett presumtionsansvar
som en rimlig avvägning mellan parternas intressen i de nu aktuella fallen.
Som jag nyss var inne på är det också den lösning som har valts i Danmark.
Slutsatsen blir att lagen bör innehålla två regler om skadeståndsskyldig-
het. Den ena bör innehålla att den som har begått ett avtalsbrott är skyldig
att ersätta den skada som uppkommer därav, om han inte visar att avtals-
brottet ej beror på försummelse på hans sida. Den andra bör ange att den
som försatts i konkurs har ett strikt skadeståndsansvar gentemot medkon-
trahenten.
Av allmänna regler följer bl. a. att det skall föreligga s. k. adekvat kausa-
litet mellan avtalsbrottet och skadan, att den skadelidande är skyldig att
försöka begränsa sin skada och att skadeståndsskyldigheten kan jämkas
vid medvållande från den skadelidandes sida. Jag återkommer till frågor
av detta slag i specialmotiveringen. Där kommer jag också att redogöra för
de principer som brukar tillämpas vid beräkning av ett skadestånds stor-
lek.
Det är angeläget att frågor om skadestånd avgörs så snabbt som möjligt.
Detta har i den danska lagen kommit till uttryck i ett krav på reklamation
utan oskäligt uppehåll. Ett alternativ är — som en remissinstans har
föreslagit — att ställa upp en preciserad preskriptionstid. En sådan regel
förutsätter att utgångspunkten för reklamationsfristen kan bestämmas nå-
gorlunda exakt. Detta kan vara svårt i fall då en skada eller ett förhållande
som är att betrakta som avtalsbrott har utvecklats gradvis, t. ex. vid en
successiv minskning av omsättningen. Svårigheter av detta slag kan lättare
bemästras med en skälighetsregel av den typ som har valts i Danmark.
Övervägande skäl talar enligt min mening för att den som vill kräva
skadestånd skall vara tvungen att meddela motparten detta utan oskäligt
uppehåll efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om de omstän-
digheter som ligger till grund för kravet.
Bestämmelserna om rätt till skadestånd utgör en viktig del av agentens
rättsskydd. De bör därför göras tvingande till förmån för honom.
45
2.11.1 1978 års Haagkonvention
Min bedömning: Sverige bör for närvarande inte tillträda konventio-
nen.
Det har inom Haagkonferensen utarbetats en konvention om tillämplig
lag i mellanmansförhållanden (Convention on the Law Applicable to
Agency). Den antogs år 1978. Konventionen har tillträtts av Frankrike,
Nederländerna och Portugal.
I konventionen finns lagvalsregler för de förhållanden som uppstår i ett
mellanmansförhållande, dvs. förhållandet mellan huvudmannen och mel-
lanmannen (det inre förhållandet) samt mellan huvudmannen och tredje
man och mellan tredje man och mellanmannen (det yttre förhållandet).
När det gäller det inre förhållandet ställs i konventionen upp som
huvudregel att parterna får välja vilken lag som skall vara tillämplig. Har
något sådant val inte gjorts, gäller i första hand lagen i den stat där
mellanmannen hade sitt säte då han tog emot uppdraget. Från denna regel
finns vissa undantag. Det yttre förhållandet skall enligt en i konventionen
intagen huvudregel bedömas enligt lagen i den stat där agenten hade sitt
säte vid tiden för den aktuella transaktionen. Denna lag får i olika situatio-
ner vika för lagen i den stat där transaktionen genomfördes, t. ex. om
tredje man har säte i den staten. Bestämmelserna om det yttre förhållandet
är desamma vare sig det är fråga om förhållandet mellan huvudmannen
och tredje man eller det mellan tredje man och mellanmannen. Enligt en
generell bestämmelse, som gäller både det inre och det yttre förhållandet,
får man vid lagvalet ta hänsyn till tvingande regler i en stat till vilken
mellanmansförhållandet har en väsentlig anknytning, om dessa regler en-
ligt den statens lag skall användas oavsett vilken lag som annars utpekas av
dess internationella privaträtt.
Konventionen har remissbehandlats. Tio remissinstanser tillstyrkte att
Sverige skulle tillträda konventionen eller ville inte motsätta sig det. Några
av dem hade dock vissa kritiska synpunkter. Från ett håll framhölls att de
nordiska länderna borde uppträda likformigt när det gäller frågan om
tillträde. Ett par andra remissinstanser ansåg att Sverige borde avvakta
och se om konventionen skulle få stor anslutning, särskilt bland de stater
som utgör mera betydande exportmarknader för oss. Två remissinstanser
intog inte någon bestämd ståndpunkt i frågan om tillträde. Konsumentver-
ket var tveksamt till ett svenskt tillträde beroende på en viss osäkerhet om
effekterna för svenskt konsumentskydd.
Frågan om tillträde till konventionen har vid flera tillfällen varit föremål
för nordiska överläggningar. Det har vid dessa framkommit att man inte i
något av de nordiska länderna anser att tiden är mogen att tillträda
konventionen.
I 36 § i den danska lagen om handelsagenter och handelsresande har
kompetensen att utfärda bestämmelser i enlighet med konventionen dele-
gerats till justitieministern. Av förarbetena till lagbestämmelsen framgår
Prop. 1990/91:63
46
att man mot bakgrund av vad som förekommit vid de nordiska överlägg- Prop. 1990/91: 63
ningarna inte anser att det för tillfället har påvisats ett tillräckligt praktiskt
behov av att tillträda konventionen men att flera omständigheter ändå
talar för att Danmark inom överskådlig tid tar ett steg mot ratifikation av
denna (se den danska propositionen s. 26). För dansk del kompliceras läget
av att Danmark har tillträtt en EG-konvention om tillämplig lag i kont-
raktsförhållanden (80/934/EEC), som till stora delar reglerar samma frågor
som omfattas av Haagkonventionen. EG-konventionen har inte hänförts
till s. k. relevant acquis communautaire i de pågående EEA-forhandlingar-
na (se avsnitt 2.1).
De lösningar som har valts i konventionen torde i viss utsträckning
stämma överens med gällande svensk rätt på området och torde i övriga
delar kunna inlemmas däri utan några större olägenheter i sak. Mot bak-
grund av att konventionen ännu inte har vunnit någon större anslutning
och att man i våra nordiska grannländer intar en avvaktande hållning till
ett eventuellt tillträde till konventionen vill jag dock i dagsläget inte föreslå
att vi från svensk sida ensamma vidtar en sådan åtgärd. Frågan kan
naturligtvis komma i ett annat läge, om man vid kommande nordiska
överläggningar enas om att tiden är mogen att ansluta sig konventionen.
2.11.2 1983 års UNIDROIT-konvention
Min bedömning: Sverige bör for närvarande inte tillträda konventio-
nen.
År 1983 antogs en UNIDROIT-konvention om mellanmansforhållan-
den vid internationella köp av lösa saker (Convention on Agency in the
International Sale of Goods). Konventionen träder i kraft efter det att den
har tillträtts av tio stater. Hittills har endast sex stater anslutit sig till
konventionen (Chile, Frankrike, Italien, Marocko, Schweiz och Vatikan-
staten).
Konventionen innehåller materiella regler avseende förhållandet mellan
huvudmannen och mellanmannen, å ena sidan, och tredje man å den
andra. Den omfattar i princip alla fullmakts- och kommissionsförhållan-
den vid internationella köp av saker. Dessa förhållanden är i svensk rätt
reglerade främst i 2 kap. avtalslagen och 2 —4 kap. KomL.
Såvitt gäller agenturförhållanden får konventionen bara betydelse for
fullmaktsfrågor.
Frågan om en svensk anslutning till konventionen har varit föremål for
remissbehandling. Utfallet var blandat. Av elva remissinstanser tillstyrkte
fyra anslutning eller hade ingen erinran däremot. En tillstyrkte under visst
förbehåll medan en var tveksam. Fyra remissinstanser avstyrkte anslut-
ning.
Det har vid nordiska överläggningar framkommit att inget av de andra
nordiska länderna står i begrepp att tillträda konventionen.
Kommissionslagskommittén har i olika sammanhang diskuterat kon-
ventionens bestämmelser med avseende på partsbindningsmönstret vid
47
kommission (se SOU 1984:85 s. 171 ff. och SOU 1988:63 s. 139, 151 ff. Prop. 1990/91:63
och 171 ff.). I sitt slutbetänkande (SOU 1988:63) Kommission och dylikt
har kommittén stannat för lösningar som i olika avseenden avviker från
bestämmelserna i konventionen (se t. ex. s. 161 f.). Vid nordiska överlägg-
ningar om ny kommissionslagstiftning har skilda uppfattningar framkom-
mit i frågan huruvida konventionens bestämmelser bör väljas som förebild
(se SOU 1984:85 s. 174 f.). Frågan om ny lagstiftning rörande kommission
övervägs för närvarande i justitiedepartementet.
Sammanfattningsvis kan sägas att det framstår som tveksamt, om Sveri-
ge bör tillträda 1983 års UNIDROIT-konvention. I vart fall bör ställnings-
tagandet anstå tills frågan om lagstiftning rörande kommission har beretts
inom regeringskansliet. Jag är alltså i dagsläget inte beredd att föreslå att vi
tillträder konventionen.
Reformen innebär att bestämmelser om handelsagentur skall tas in i en ny
lag och att lagregleringen rörande handelsresande och platsförsäljare skall
upphöra. Detta nödvändiggör en del ändringar i KomL, som i framtiden
bara kommer att handla om kommission.
Som jag redan nämnt (se avsnitt 2.7) bör det också göras en ändring i
hemförsäljningslagen (1981:1361). Handelsagenter och handelsresande
som bedriver hemförsäljning kommer i framtiden inte att undantas från
hemförsäljningslagens regler om s. k. legal ställningsfullmakt.
Det finns i en del författningar särbestämmelser om handelsresande.
Som exempel kan nämnas 3§ lagen (1988:328) om vägtrafikskatt på
utländska fordon och 18 § första stycket punkt 2 lagen (1977:293) om
handel med drycker. Begreppet handelsresande används i dessa bestäm-
melser inte i samma betydelse som i KomL utan har en mer allmän
innebörd. Det förhållandet att de som i KomL kallas icke anställda han-
delsresande, dvs. som är självständiga yrkesutövare, i framtiden kommer
att hänföras till kategorin handelsagenter har därför ingen betydelse vid
tillämpningen av dessa bestämmelser. De kan alltså stå kvar oförändrade.
Jag har i denna fråga samrått med statsråden Åsbrink och Lindqvist.
Även i övrigt finns det behov av en del, närmast redaktionella ändringar
i annan lagstiftning.
Reformen bör träda i kraft så snart som möjligt. Med hänsyn till den
förberedelsetid som kan behövas för att upprätta nya standardvillkor,
kontraktsformulär och liknande synes en lämplig tidpunkt vara den 1
januari 1992.
Den nya lagen om handelsagentur blir i första hand tillämplig på agen-
turavtal som ingås efter ikraftträdandet. Det skulle vara en fördel om den
kunde gälla även de avtal som har ingåtts dessförinnan. För huvudman-
nens vidkommande kan den nya lagen komma att innebära ökade ekono-
miska förpliktelser. Han bör därför ges möjlighet att avsluta sina rättsför-
48
hållanden med stöd av bestämmelserna i KomL. Två år får anses vara en Prop. 1990/91: 63
tillräckligt lång tidsfrist för detta ändamål. Det bör alltså föreskrivas att
KomL skall tillämpas på äldre agenturavtal till och med utgången av år
1993.
Även när det gäller avtal för handelsresande och platsförsäljare som
ingåtts före den nya lagens ikraftträdande bör KomL:s regler gälla under
en övergångstid av två år.
Den nya lagen om handelsagentur kommer knappast att medför några
kostnadsökningar for näringslivet, vare sig inom import- eller exportnä-
ringar eller inom rent inhemska branscher. En del initialkostnader upp-
kommer naturligtvis vid en översyn av gällande standardavtal och i sam-
band med informationsinsatser. Dessa kostnader bör dock bli marginella.
Reformen torde inte heller ha några effekter på de offentliga utgifterna
eller på statsinkomsterna.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om handelsagentur,
2. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och
handelsresande,
3. lag om ändring i hemförsäljningslagen (1981:1361),
4. lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748).
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.
Beträffande lagförslag 4 har jag samrått med statsrådet Åsbrink.
Lagrådet har granskat lagförslagen.
Allmänna bestämmelser
Under denna rubrik har sammanförts en del övergripande bestämmelser.
De rör lagens tillämpningsområde, frågan i vad mån lagens bestämmelser
är dispositiva eller tvingande och agenturavtalets form.
1 §
Med handelsagent förstås i denna lag den som i en näringsverksamhet har
avtalat med en annan, huvudmannen, att för dennes räkning självständigt 49
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 63
och varaktigt verka för försäljning eller köp av varor genom att ta upp Prop. 1990/91:63
anbud till huvudmannen eller sluta avtal i dennes namn.
(Jfr 1 § i utredningens förslag)
I paragrafen finns legaldefinitionen på handelsagent. Motsvarande defini-
tion finns i 65 § KomL, 2 § i den danska lagen samt artiklarna 1 och 2 i
EG-direktivet.
Redan av lagens rubrik framgår att den handlar om handelsagentur. I
förevarande paragraf anges de närmare förutsättningarna för att lagen skall
vara tillämplig. Utanför lagens tillämpningsområde faller t. ex. anställda
handelsresande och ensamåterförsäljare. I det följande anges vad som
skiljer dessa typer av affärsidkare från en handelsagent. Det torde finnas
visst utrymme att tillämpa lagens bestämmelser om handelsagentur ana-
logt på andra former av uppdrag. De närmare förutsättningarna för en
analog tillämpning och frågan vilken verkan en sådan tillämpning skulle
ha i det enskilda fallet får överlåtas åt rättstillämpningen.
En handelsagents verksamhet kännetecknas av att han verkar för försälj-
ning eller köp för en annans, huvudmannens, räkning. Verksamheten
innebär att han antingen tar upp anbud till huvudmannen eller sluter avtal
för dennes räkning. För att agenten skall få sluta avtal krävs särskilt
bemyndigande (se 17 §). Agenten handlar hela tiden i huvudmannens
namn. Detta skiljer agenten från kommissionären, som också handlar för
huvudmannens räkning men i eget namn. Ännu längre är steget till ensam-
återförsäljaren, som handlar både för egen räkning och i eget namn. En
ensamåterförsäljare kallar sig visserligen ofta generalagent. Detta har dock
ingen inverkan på bedömningen av uppdragets karaktär.
Agenten driver sin verksamhet som självständig uppdragstagare. Lagen
är alltså inte tillämplig på avtal som är att hänföra till anställningsavtal,
dvs. fall då mellanhanden intar ställning av arbetstagare hos uppdragsgiva-
ren. Uttrycket arbetstagare förekommer i flera olika författningar. Någon
definition av arbetstagarbegreppet finns dock inte i gällande lagstiftning.
Gränsdragningen mellan arbetstagare och självständiga uppdragstagare får
därför ske på grundval av principer som har kommit till uttryck i rätts-
praxis. Enligt gällande rätt sker denna gränsdragning mot bakgrund av en
helhetsbedömning av samtliga omständigheter i varje särskilt fall. Hänsyn
tas inte endast till innehållet i avtalet mellan parterna utan även till
omständigheter utan omedelbar anknytning till detta avtal. Det förhållan-
det att man i ett avtal använder beteckningen ”handelsagent” är inte av
avgörande betydelse.
Arbetsrättskommittén har i betänkandet (SOU 1975:1) Demokrati på
arbetsplatsen gjort en utförlig kartläggning av de omständigheter som kan
ha betydelse vid bedömningen huruvida en arbetspresterande part skall
betraktas som arbetstagare eller uppdragstagare (s. 722 ff., se även SOU
1984:85 s. 91 ff.). Vissa förhållanden har särskild betydelse när det gäller
s. k. merkantila mellanmän, till vilka handelsagenten räknas. Ett sådant
förhållande är graden av arbetsledning och kontroll. En uppdragstagare,
t. ex. en handelsagent, bestämmer själv över sin arbetstid, arbetsplats och
sättet för arbetets utförande, frånsett de inskränkningar som påkallas av
50
arbetets natur. För en arbetstagare, däremot, är bestämmanderätten i Prop. 1990/91:63
dessa frågor ofta mer eller mindre inskränkt. Ett annat förhållande av
betydelse i sammanhanget är huruvida mellanmannen enligt avtalet är
förhindrad att arbeta för andra och i vad mån han i praktiken utfor arbete
för annans räkning. Det är inte ovanligt att en handelsagent är verksam för
flera huvudmän. Skulle avtalet innehålla ett förbud för mellanmannen att
åta sig uppdrag för andra, talar detta for att mellanhavandet skall betraktas
som ett anställningsförhållande. Ytterligare en omständighet som kan
inverka på bedömningen är formen for mellanmannens ersättning. En
arbetstagare torde ha åtminstone någon garanterad lön medan uppdragsta-
garens ersättning typiskt sett är beroende av verksamhetens ekonomiska
resultat. Det är också vanligt att en arbetstagare får särskild ersättning för
sina utlägg. Av betydelse kan också vara i vems lokaler mellanmannen
bedriver sin verksamhet. Det är ett kännetecken på uppdrag att arbetet
utförs i egna lokaler, medan arbete på huvudmannens kontor i regel bara
förekommer i anställningsförhållanden. Vidare kan frågan om personlig
arbetsskyldighet inverka på bedömningen. En arbetstagare åtar sig att
personligen utföra arbetet, medan en uppdragstagare är oförhindrad att på
eget ansvar överlåta arbetet på andra.
Förutsättningen att agenten skall vara självständig uppdragstagare inne-
bär också att en ställföreträdare för en juridisk person, t. ex. en styrelsele-
damot i ett aktiebolag, inte är att betrakta som agent för den juridiska
personen. Vidare faller ställföreträdarskap på familjerättens område helt
utanför lagens tillämpningsområde.
Paragrafen skiljer sig på en viktig punkt från motsvarande bestämmelse
i KomL (65 §). Ett av KomL:s kriterier på handelsagent är att denne har
eget kontor eller annan egen lokal, dit meddelanden angående verksamhe-
ten kan ställas. Denna förutsättning har inte tagits med i förevarande
paragraf, som härvidlag stämmer överens med den danska lagen och EG-
direktivet. Detta innebär att icke anställda handelsresande och platsför-
säljare (jfr 85 och 93 §§ KomL) betraktas som handelsagenter enligt de nya
bestämmelserna, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Däremot
faller anställda handelsresande och platsförsäljare utanför den nya lagens
tillämpningsområde.
I definitionen på handelsagent ligger också att det rör sig om ett varak-
tigt uppdrag. En mellanman som inte är varaktigt knuten till huvudman-
nen utan endast har åtagit sig att förmedla en enstaka affär för dennes
räkning brukar betecknas mäklare.
Kravet på att agenturuppdraget skall vara varaktigt innebär inte att
avtalet måste ha ingåtts på obestämd tid eller för en mycket lång tidsperi-
od. Även ett agenturavtal som ingåtts för exempelvis en säsong eller en
kampanj är att anse som varaktigt i lagens mening.
När det gäller kravet på varaktighet skiljer sig bestämmelsen i förevaran-
de paragraf från KomL:s definition på handelsagent, som omfattar även
icke varaktiga uppdrag. Vissa bestämmelser i KomL förutsätter dock att
uppdraget är varaktigt. Den nu valda lösningen stämmer överens med den
i den danska lagen och EG-direktivet.
Bedömningen huruvida uppdraget är varaktigt eller inte får i första hand
51
ske utifrån vad parterna har avtalat. Det förhållandet att en rad enstaka Prop. 1990/91:63
uppdrag från samma huvudman följer på varandra innebär inte i sig att det
föreligger ett varaktigt avtalsförhållande mellan parterna. På områden där
det är vanligt med varaktiga uppdrag kan dock en upprepning av enstaka
uppdrag tyda på att parterna har för avsikt att etablera ett varaktigt
avtalsförhållande.
Lagen gäller bara om agenturen bedrivs i näringsverksamhet. Att agen-
ten skall vara näringsidkare bör ges samma innebörd som i annan civil-
rättslig lagstiftning. Som näringsidkare räknas vaije fysisk eller juridisk
person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär
att den kan betecknas som yrkesmässig. Utanför denna krets faller t. ex. en
privatperson som utan vinningssyfte förmedlar affarer för en idrottsför-
ening. I den danska lagen och EG-direktivet har man inte använt sig av
begreppet näringsverksamhet. Där ställs i stället upp förutsättningen att
agenten utför uppdraget mot ersättning. Det torde i praktiken inte vara
någon avgörande skillnad mellan den svenska lösningen och den som valts
1 Danmark och EG.
Agentens verksamhet skall omfatta handel med varor. Med ”vara” åsyf-
tas det som i juridiskt språk vanligen betecknas som ”lösöre”. Detta
begrepp är snävare än begreppet ”lös egendom”, vilket omfattar all egen-
dom som inte är fast. Varor är fysiska föremål eller saker. Utanför begrep-
pet faller t. ex. byggnad på annans mark, värdepapper och rättigheter av
olika slag såsom bostadsrätt och tomträtt. Begränsningen till handel med
varor innebär att flera typer av mellanmän faller utanför lagens tillämp-
ningsområde. Lagen omfattar således inte värdepappersmäklare, försäk-
ringsagenter, speditörer, fastighetsmäklare eller skeppsmäklare. Även i
KomL, den danska lagen och EG-direktivet är tillämpningsområdet in-
skränkt till varuhandel.
Lagen gäller både köp och försäljning av varor. Detta är en utvidgning av
tillämpningsområdet jämfört med KomL, som bara gäller försäljnings-
agentur. Det danska förslaget och EG-direktivet omfattar dock både köp
och försäljning. Inköpsagentur torde förekomma i avsevärt mindre ut-
sträckning än försäljningsagentur. En del av lagens bestämmelser tar sikte
bara på försäljningsuppdrag.
Det kan förekomma att ett förmedlingsuppdrag omfattar både överlåtel-
se av en vara och utförande av en tjänst med avseende på varan. Avtal som
på detta sätt innehåller olika beståndsdelar brukar kallas blandade avtal. I
2 § tredje stycket 1990 års köplag dras gränsen för när ett avtal med inslag
av både köp och tjänst skall betraktas som köp i köplagens mening. Enligt
denna bestämmelse gäller inte köplagen i fall då tjänsten utgör den övervä-
gande delen av leverantörens förpliktelse. Ett blandat avtal som uppfyller
köplagens kriterier på köp bör bedömas som köp också vid tillämpningen
av förevarande paragraf. Ett agenturavtal som avser förmedling av sådana
avtal bör alltså falla under lagen, såvida förutsättningarna härför i övrigt är
uppfyllda. Om en mellanman t. ex. förmedlar uppdrag åt huvudmannen
att leverera maskiner och i anslutning till leveransen installera maskinen,
bör det hela betraktas som förmedling av försäljning så länge leveransen av
maskinen — och inte installationen — framstår som den övervägande
52
delen av huvudmannens prestation gentemot tredje man (jfr prop. Prop. 1990/91:63
1988/89: 76 s. 64).
Även om agenturavtalet är avfattat med tanke på förmedlingsuppdrag
som faller inom ramen for lagen kan det inträffa att agenten i enstaka fall
förmedlar blandade avtal där inslaget av tjänst dominerar. Det bör också i
sådana fall finnas visst utrymme att tillämpa bestämmelserna om handels-
agentur på transaktionen i fråga.
2§
Avtalsvillkor som strider mot bestämmelserna i denna lag gäller i stället
för lagens bestämmelser, om inte annat anges i lagen. Med avtalsvillkor
jämställs praxis som har utbildats mellan parterna samt handelsbruk eller
annan sedvänja.
Om det av lagen framgår att en bestämmelse inte får åsidosättas genom
avtal, gäller bestämmelsen också framför praxis som har utbildats mellan
parterna och framför handelsbruk eller annan sedvänja.
(Jfr 3 § i kommitténs förslag)
I paragrafen anges i vad mån lagens bestämmelser är dispositiva. Den
motsvaras till viss del av 1 § KomL och del av 1 § i den danska lagen. I EG-
direktivet finns inte någon övergripande bestämmelse av detta slag. Där-
emot anges i fråga om vissa särskilda bestämmelser att de är tvingande i
större eller mindre utsträckning.
Som huvudregel har i första stycket angivits att lagens bestämmelser är
dispositiva, dvs. att bestämmelserna får träda tillbaka för vad parterna har
avtalat, för praxis som har utbildats mellan parterna och för handelsbruk
eller annan sedvänja. En del av bestämmelserna i lagen är dock tvingande.
Av första stycket framgår till en början att lagens bestämmelser — om
inte annat anges beträffande enskilda bestämmelser i lagen — kan frångås
genom agenturavtalet. Oftast torde parterna ha upprättat ett skriftligt
agenturkontrakt. Även muntliga avtal kan förekomma (jfr dock 4 §). Inne-
hållet i det avtal som träffats mellan parterna får bestämmas enligt allmän-
na avtalsrättsliga principer. Inte bara vad som ingår i det ursprungliga
agenturavtalet utan även senare överenskomna villkor kan sätta lagens
bestämmelser åt sidan.
Bestämmelserna i lagen kan vidare sättas ur kraft genom praxis som har
utbildats mellan parterna. Vad som skall krävas för att en sådan privat
praxis skall anses föreligga kan inte anges generellt. Det bör finnas ett visst
utrymme för en skönsmässig bedömning av t. ex. det privata brukets
skälighet.
Slutligen kan lagens bestämmelser få vika för handelsbruk eller annan
sedvänja. En allmän förutsättning för att exempelvis ett handelsbruk skall
få företräde framför lagen är att det generellt har godtagits och efterföljs
inom branschen i fråga. Den närmare bedömningen måste överlåtas åt
rättstillämpningen. Detsamma gäller bedömningen av fall då flera olika
handelsbruk kan komma i fråga.
I första stycket antyds inledningsvis att vissa bestämmelser i lagen inte
viker för avtal m. m. på det sätt som nyss angivits utan att bestämmelserna
53
i fråga är tvingande. De bestämmelser som avses innehåller själva en Prop. 1990/91:63
upplysning om sin tvingande karaktär. I vissa fall får bestämmelsen inte
åsidosättas till nackdel for någon av parterna. Oftast är dock endast
avvikelser till nackdel för agenten förbjudna. Att en viss bestämmelse är
tvingande har, beroende på sammanhanget, formulerats på olika sätt. I en
del fall sägs att parten inte kan avstå från sin rätt enligt paragrafen i fråga, i
andra att avtalsvillkor som strider mot bestämmelserna i paragrafen inte
är bindande för parten. Även andra formuleringar förekommer.
Bestämmelser som är tvingande gentemot bägge parter finns i 4 § (rätt
till skriftligt avtal), 5 och 7 §§ (parternas skyldigheter) samt 24 och 25 §§
(uppsägningstid m. m.). Bestämmelser som — helt eller delvis — är tving-
ande till skydd för agenten har intagits i 11 och 12 §§ (provision),
13ochl4§§ (provisionsnota m.m.), 15och 16 §§ (retentionsrätt m.m.),
24 § (uppsägningstid), 26 § (förtida uppsägning), 28 — 31 §§ (avgångsveder-
lag), 34 § (skadestånd) samt 35 § (konkurrensklausuler).
Vissa bestämmelser i lagen rör förhållandet till tredje man. Ett avtal
mellan agenten och huvudmannen att dessa bestämmelser skall åsidosättas
till förfång för tredje man binder naturligtvis inte någon som inte är part i
det avtalet.
I andra stycket sägs att en bestämmelse som enligt lagen inte kan åsido-
sättas genom avtal inte heller kan åsidosättas genom praxis, handelsbruk
m. m. Den huvudsakliga innebörden av denna bestämmelse är att praxis
m. m. som redan är i bruk då lagen träder i kraft får vika för lagens
tvingande bestämmelser.
3§
En bestämmelse som enligt lagen inte får åsidosättas till nackdel för
agenten får inte heller åsidosättas till nackdel för denne genom ett avtal om
att främmande rätt skall tillämpas på rättsförhållandet, om rättsförhållan-
det annars skulle bedömas enligt denna lag.
(Paragrafen saknar motsvarighet i kommitténs förslag)
Av paragrafen, som saknar motsvarighet i KomL och EG-direktivet men
som har sin motsvarighet i 1 § andra stycket i den danska lagen, framgår
att lagens tvingande bestämmelser inte kan kringgås till nackdel för agen-
ten genom en lagvalsklausul. Motsvarande princip anses utan uttryckligt
lagstöd gälla arbetsavtal och konsumentavtal. När det gäller agenturavtal
och vissa andra s. k. weak-party-avtal har rättsläget på denna punkt varit
oklart, även om starka skäl talar för att dessa avtal skall betraktas på
samma sätt som arbets- och konsumentavtalen. Genom förevarande be-
stämmelse undanröjs tveksamheten för agenturavtalens del. Som har
framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) är det inte avsett att
bestämmelsen skall tolkas motsatsvis med avseende på andra s. k. weak-
party-avtal.
Har agenten och huvudmannen inte avtalat om vilken lag som skall
tillämpas på agenturförhållandet torde detta enligt svensk internationell
privaträtt bedömas enligt lagen i det land där agenten har sitt affärsställe, i
vart fall om agenten utövar huvuddelen av sin verksamhet i det landet. För
54
en i Sverige verksam agent med affarsställe här bör agenturforhållandet Prop. 1990/91:63
alltså bedömas enligt svensk rätt, såvida parterna inte har kommit överens
om att främmande rätt skall tillämpas på deras mellanhavande. Om par-
terna har träffat en sådan överenskommelse, innebär bestämmelsen i
förevarande paragraf att agenten ändå har kvar det skydd som de tvingan-
de bestämmelserna i den svenska lagen tillförsäkrar honom. I dessa delar
saknar alltså lagvalsklausulen bindande verkan för honom, om den skulle
leda till ett för honom sämre resultat än den svenska lagens bestämmelser.
Om de internationellt privaträttsliga reglerna leder till att agenturavta-
let, i avsaknad av en lagvalsklausul, skall bedömas enligt utländsk rätt, blir
bestämmelsen i förevarande paragraf inte aktuell. 1 fall där agenten har
affarsställe utomlands och utövar sin verksamhet där, torde bestämmelsen
följaktligen inte lägga några hinder i vägen för att parterna avviker från
den svenska lagens tvingande bestämmelser.
Paragrafen tar bara sikte på fall då lagvalsklausulen är till nackdel för
agenten. Giltigheten av en lagvalsklausul som leder till oskäliga resultat för
huvudmannen får bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga regler.
4§
Om agenten eller huvudmannen begär det, skall en handling som återger
agenturavtalet och ändringar i detta upprättas och undertecknas av parter-
na.
Parterna kan inte avstå från sin rätt att på begäran få en sådan handling
som avses i första stycket.
(Paragrafen saknar motsvarighet i kommitténs förslag)
Av paragrafen framgår att vardera parten kan kräva att agenturavtalet
upprättas skriftligen. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finns
inte i KomL. Däremot finns bestämmelser av samma innehåll i 3 § i den
danska lagen och artikel 13 i EG-direktivet.
Ett agenturavtal är giltigt vare sig det är muntligt eller skriftligt. I de
flesta fall torde dock avtalet avfattas i skriftlig form. Flera branschorgani-
sationer har egna avtalsformulär. Medlemmarna brukar uppmanas att
upprätta sina avtal i skriftlig form och helst då på organisationens eget
formulär.
Både agenten och huvudmannen kan enligt första stycket kräva att
parternas överenskommelse bekräftas i ett skriftligt agenturavtal. Detta
gäller oberoende av agenturförhållandets längd. Avtalet skall undertecknas
av bägge parter. I övrigt gäller inga särskilda formkrav. I avtalet bör i
första hand anges de villkor som framstår som viktiga för den part som har
begärt skriftlig form. Det bör i övrigt stå parterna fritt att avgöra hur
detaljerat deras skyldigheter och rättigheter skall anges i avtalet. Har
parterna olika uppfattning i frågan hur detaljerat det skriftliga avtalet skall
vara, bör den parts uppfattning bli avgörande som vill ha längst gående
preciseringar, förutsatt att dessa håller sig inom rimliga gränser.
Att ett avtalsvillkor har lämnats utanför det skriftliga avtalet innebär
inte att en part skulle vara förhindrad att åberopa villkoret. I regel torde
det vara den part som åberopar villkoret som har bevisbördan för dess 55
existens och närmare innebörd. Denna utgångspunkt är dock inte alltid
given. Bedömningen kan bli en annan t. ex. om det omstridda villkoret är Prop. 1990/91: 63
av grundläggande betydelse för agenturförhållandet och det skriftliga avta-
let bara avhandlar några speciella frågor. I sådana fall kan det finnas skäl
att avgöra frågan om bevisbördans placering på samma sätt som om något
skriftligt avtal inte hade existerat. Allmänna principer om bevisbördans
placering kan här leda till olika resultat beroende på omständigheterna i
det särskilda fallet.
Förhållandet mellan parterna regleras inte bara av agenturavtalet utan
också av lagens bestämmelser, handelsbruk m. m. (jfr 2 §). I sammanhang-
et bör också nämnas att ett tidsbestämt agenturavtal kan förändras att
gälla tills vidare utan andra åtgärder från parternas sida än att de fortsätter
avtalsförhållandet efter den första avtalstidens slut (se25 § andra stycket).
Av första stycket framgår att rätten till skriftlig form gäller också änd-
ringar i avtalet. Ordet ”ändringar” skall förstås så att därmed avses även
tillägg av nya avtalsklausuler. Parterna kan välja mellan att skriva ett helt
nytt avtal eller att skriva ett tillägg till det ursprungliga avtalet. I övrigt gör
sig samma synpunkter gällande som beträffande den grundläggande rätten
till skriftligt avtal.
Skulle motparten vägra gå med på att upprätta ett skriftligt avtal trots att
ett giltigt agenturavtal har träffats, kan den part som vill ha ett skriftligt
avtal väcka talan vid domstol och yrka förpliktande för motparten att
fullgöra sin skyldighet i detta avseende. Om förutsättningar i övrigt förelig-
ger, kan frågan anhängigöras vid kronofogdemyndighet genom en ansökan
om vanlig handräckning enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggan-
de och handräckning. En vägran av nu angivet slag torde ofta ha väsentlig
betydelse för den part som har framfört kravet på skriftlighet. Han kan i så
fall säga upp avtalet med omedelbar verkan enligt 26 § första stycket
punkt 1. Även skadeståndsskyldighet kan komma i fråga (jfr 33 § första
stycket).
I andra stycket slås fast att bestämmelserna i första stycket är tvingande
till förmån för båda parter. Även om parterna har varit ense om att avtalet
skulle vara muntligt, kan alltså envar av dem när som helst under avtalsti-
den kräva att ett skriftligt avtal skall upprättas.
Agentens skyldigheter
Detta avsnitt innehåller bestämmelser om agentens skyldigheter gentemot
huvudmannen. Här behandlas inte bara allmänt hållna skyldigheter av
grundläggande karaktär, såsom lojalitetsplikt och informationsplikt, utan
även vissa mera detaljerade åligganden, t. ex. vårdplikt och skyldighet att
hålla försäkring.
5§
Agenten skall vid uppdragets fullgörande tillvarata huvudmannens intres-
sen samt handla lojalt och redligt.
Det åligger agenten särskilt att
1. göra skäliga ansträngningar för att inhämta anbud och, om det ingår i
uppdraget, sluta avtal om sådant som omfattas av agenturavtalet,
2. underrätta huvudmannen om anbud som har upptagits och avtal som Prop. 1990/91: 63
har ingåtts samt om andra omständigheter av betydelse for uppdraget som
agenten känner till, och
3. följa skäliga anvisningar från huvudmannen.
Avtalsvillkor som strider mot bestämmelserna i denna paragraf är inte
bindande for parterna.
(Jfr 5 och 6 §§ i kommitténs forslag)
Paragrafen ger besked om agentens grundläggande skyldigheter gentemot
huvudmannen. Bestämmelsen motsvaras i viss mån av 66 §KomL. Den
överensstämmer med 4 § i den danska lagen samt med artiklarna 3 och 5 i
EG-direktivet.
Det är knappast möjligt att i lagen ta in en uttömmande beskrivning av
vad agenten har att iaktta i olika avseenden. Dessa skyldigheter beror i hög
grad på omständigheterna i det enskilda fallet. Man får i första hand utgå
från agenturavtalet, branschsedvänja och konkreta omständigheter vid
uppdragets utförande. 1 vissa hänsenden kompletteras de allmänna regler-
na i förevarande paragraf av mera konkreta bestämmelser i andra paragra-
fer. Av 6 § framgår således att agenten har vissa skyldigheter med avseende
på bland annat varor som han har i sin besittning. I 32 och 33 §§ finns
bestämmelser om agentens åligganden vid uppdragets upphörande. Vidare
innehåller 17,22 och 23 §§ bestämmelser om vissa begränsningar av agen-
tens handlingsfrihet vid kontakt med tredje man.
Om agenten åsidosätter sina skyldigheter gentemot huvudmannen kan
han bli skadeståndsskyldig enligt bestämmelserna i 34 §. Är agentens för-
summelse av väsentlig betydelse för huvudmannen, kan denne säga upp
agenturavtalet med omedelbar verkan enligt 26 § första stycket punkt 1.
Vid väsentlig pliktförsummelse från agentens sida kan också rätten till
avgångsvederlag falla bort (se 29 § punkt 1).
I första stycket slås fast att agenten skall tillvarata huvudmannens intres-
sen och handla lojalt och redligt. Vad som är huvudmannens intressen
torde i regel framgå av de uppgifter som denne lämnar då agenturavtalet
ingås och av vad som framkommer därefter. Även avtalets innehåll i övrigt
kan ha viss betydelse. Om innebörden av huvudmannens intresse inte kan
klarläggas på något annat sätt får man försöka ta ställning till hur en
erfaren och omsorgsfull agent skulle ha förfarit i den uppkomna situatio-
nen.
Lojalitetsplikten innebär att agenten vid en intressekonflikt mellan hu-
vudmannen och motparten (tredje man) har skyldighet att tillvarata hu-
vudmannens intressen. Här föreligger en skillnad jämfört med en mäklare,
som anses ikläda sig lojalitetsförpliktelser inte bara gentemot huvudman-
nen utan även i förhållande till tredje man.
En central fråga är om agentens allmänna lojalitetsplikt innefattar ett
förbud för honom att åta sig uppdrag för andra eller driva handel för egen
räkning i en verksamhet som konkurrerar med huvudmannens. Frågan
kan inte besvaras generellt. Man får se på omständigheterna i det enskilda
fallet. I vissa fall ger förhållandena klart vid handen att det är oförenligt
med agentens lojalitetsplikt att bedriva sådan konkurrerande verksamhet.
I andra fall kan det i stället ligga i huvudmannens intresse att ha en agent
57
som marknadsför flera olika fabrikat eller märken och därigenom ger Prop. 1990/91:63
kundkretsen en valmöjlighet. Direkt konkurrens av detta slag förekommer
t. ex. inom vissa vinagenturer och inom kosmetikabranschen.
Det står parterna fritt att i agenturavtalet reglera frågan om agentens rätt
att bedriva verksamhet som konkurrerar med huvudmannens. Man kan
därvid antingen slå fast att agenten är oförhindrad att bedriva konkurre-
rande verksamhet eller ta in ett förbud mot att han gör det. Av 35 §
framgår att ett sådant konkurrensförbud får ges endast begränsad räckvidd
för tiden efter det att agenturavtalet har upphört. I fall då frågan inte
uttryckligen har reglerats mellan parterna kan omständigheterna ändå tala
för att man har avsett att agenten skall vara underkastad ett förbud av
detta slag. Sådana omständigheter kan vara att agentens vederlag till någon
del utgörs av ett fast belopp eller att agenten har ensamrätt till det område
där han är verksam. Frågan om konkurrerande verksamhet från agentens
sida behandlas ytterligare vid genomgången av reglerna om förtida uppsäg-
ning på grund av kontraktsbrott i 26 §.
En annan fråga är om agenten har rätt att använda sig av underagenter.
Utgångspunkten torde vara att han inte har sådan rätt om han inte särskilt
har kommit överens med huvudmannen om det.
I andra stycket har vissa av agentens skyldigheter särskilt understrukits.
Uppräkningen i de tre punkterna får dock inte ses som en uttömmande
beskrivning av agentens åligganden.
Av punkt 1 framgår att agenten skall göra skäliga ansträngningar för att
inhämta anbud och, i förekommande fall, ingå avtal. För att sluta avtal
krävs särskilt bemyndigande (se 17 §). Det är naturligtvis svårt att precise-
ra vad som skall anses utgöra skäliga ansträngningar i lagens bemärkelse.
Kravet får sättas i relation till avtalet mellan parterna, sedvanan inom
branschen och de faktiska förhållandena. Av agenturavtalet kan uttryckli-
gen framgå att agenten skall uppnå ett visst försäljningsresultat eller företa
ett visst antal resor. I andra fall kan agentens åligganden vara mera vagt
angivna. Man bör i regel kunna förvänta sig ett större mått av ansträngning
från en agent som anlitats för att upparbeta en ny marknad än från
innehavaren av en etablerad agentur där verksamheten främst går ut på att
vidmakthålla redan inarbetade kundkontakter. Att agenten har ensamrätt
till ett område eller att hans vederlag till någon del utgörs av ett fast belopp
är omständigheter som i regel torde skärpa kraven på aktivitet från agen-
tens sida. En allmän utgångspunkt bör vara att agenten strävar efter att
avsluta sina uppdrag så snart som möjligt. Frågan om vad som ligger i
begreppet skäliga ansträngningar behandlas ytterligare vid genomgången
av reglerna om förtida uppsägning i 26 §.
I punkt 2 finns en bestämmelse om informationsplikt. Agenten skall
underrätta huvudmannen om anbud och avtal samt andra omständigheter
av betydelse för uppdraget. Informationspliktens omfattning och närmare
innehåll beror på vilken typ av verksamhet agenten bedriver. Agenten skall
lämna sin information på eget initiativ. I paragrafen anges inte på vilket
sätt informationen skall lämnas. Parterna har möjlighet att i agenturavta-
let precisera hur informationsplikten skall fullgöras och vad den skall
omfatta. Därvid måste dock iakttas att regeln om informationsplikt i sig är
58
tvingande. Ett meddelande som nu avses befordras på avsändarens risk (jfr Prop. 1990/91: 63
36 §).
Informationsplikten omfattar till en början anbud som har upptagits och
avtal som har slutits. Vid vilken tid informationen skall lämnas torde i de
flesta fall vara reglerat i agenturavtalet. Har så inte skett bör agenten ha
rätt att i viss utsträckning vänta med rapporteringen tills han samlat på sig
ett antal anbud m. m. och sedan redovisa dessa i ett enda sammanhang.
Om agenten har anledning att räkna med att huvudmannen måste handla
snabbt, t. ex. på grund av särskilda förhållanden på marknaden, bör han
dock vara skyldig att avlägga rapport omedelbart. Även om det inte sägs
uttryckligen i lagen, får det anses vara en förutsättning för skyldigheten att
rapportera ett anbud att detta förtjänar avseende. Agenten behöver alltså
inte underrätta huvudmannen om anbud som det är uppenbart att huvud-
mannen inte skulle överväga att acceptera. Så länge huvudmannen inte har
fått kännedom om ett sådant anbud behöver han inte heller reklamera till
anbudsgivaren för att undslippa bundenhet genom passivitet enligt 19 §.
Agentens informationsplikt omfattar också andra omständigheter av
betydelse för uppdraget. Han bör således hålla huvudmannen underrättad
om rådande och förväntade marknadsförhållanden inom verksamhetsom-
rådet. Det kan gälla t. ex. resultatprognoser och förändringar i marknadslä-
get eller prisstopp och andra myndighetsingripanden. En försäljningsagent
bör också upplysa huvudmannen om vad kunderna anser om produkterna,
vilka brister dessa har och hur de kan förbättras. Upplysningsplikt förelig-
ger vidare då agenten känner till att hans ensamförsäljningsrätt har kränkts
eller att patent- eller varumärkesintrång har ägt rum. Vid inköpsagentur
bör agenten hålla huvudmannen orienterad i kvalitetsfrågor med avseende
på de produkter som huvudmannen avser att köpa. Andra uppgifter av
intresse är vad agenten vet om konkurrenternas verksamhet, marknadsfö-
ring och prispolitik och om brister i kundernas betalningsförmåga eller
leveransmöjligheter.
Agenten har viss rätt att innehålla huvudmannens egendom och att
sedan sälja varor som har innehållits (se 15 och 16 §§). Hans informa-
tionsplikt enligt förvarande paragraf innebär att han är skyldig att hålla
huvudmannen underrättad om när han tar i anspråk denna kvarhållnings-
rätt och när han står i begrepp att sälja innehållna varor. Det är för övrigt
en förutsättning för försäljningsrätt att huvudmannen tidigare har fått
meddelande om att agenten innehåller varorna i fråga.
Underrättelseskyldigheten gäller bara uppgifter som agenten känner till.
I denna skyldighet ligger alltså inte någon plikt att aktivt införskaffa
uppgifter. Om en agent misstänker att en kund inte är kreditvärdig torde
han sålunda inte vara skyldig att närmare undersöka förhållandet. Där-
emot bör han vidarebefordra misstanken till huvudmannen. I fall då
agenten känner till att en kund inte är kreditvärdig är han dock skyldig att
underrätta huvudmannen om förhållandet. Om huvudmannen önskar att
agenten skall vara aktivt verksam för att samla in information av detta slag
får detta avtalas särskilt.
I punkt 3 sägs att agenten skall följa skäliga anvisningar från huvudman-
nen. Dessa anvisningar kan lämnas antingen vid uppdragets början eller
59
medan det pågår. Om förändringar uppstår, t. ex. på så sätt att priserna på Prop. 1990/91:63
marknaden ändras, bör agenten begära nya instruktioner av huvudman-
nen. Skulle agenten inte hinna invänta nya instruktioner, innebär lojali-
tetsplikten enligt första stycket att han bör anpassa sig till de ändrade
förhållandena när han utfor uppdraget. Han bör inte i det läget kunna
ursäkta sig med att han inte har fått några nya instruktioner av huvudman-
nen.
Lydnadsplikten gäller bara anvisningar som är skäliga. Vid skälighetsbe-
dömningen får man ta hänsyn till att agenten har ställning av självständig
näringsidkare. Detta sätter en gräns for lydnadsplikten när det gäller
sådana förhållanden som t. ex. arbetstid och sättet for arbetets utförande.
Lydnadsplikten förutsätter också att huvudmannens instruktioner faller
inom ramen för god affärssed. Om huvudmannen skulle kräva att agenten
gör något som faller utanför denna ram, kan agenten vägra att utföra
uppdraget.
Vidare kan huvudmannens anvisningar komma i konflikt med agentens
rätt att innehålla varor och annat till säkerhet för fordringar gentemot
huvudmannen. Det ligger i sakens natur att lydnadsplikten i dessa fall får
stå tillbaka för agentens intresse att utöva sin kvarhållningsrätt.
Enligt tredje stycket är paragrafens bestämmelser tvingande i förhållande
till bägge parter. Även i den danska lagen och i EG-direktivet har bestäm-
melserna om agentens skyldigheter gjorts tvingande på motsvarande sätt.
Eftersom den närmare innebörden av agentens skyldigheter enligt första
och andra stycket i stor utsträckning beror på innehållet i agenturavtalet,
kommer bestämmelsernas tvingande karaktär att i praktiken få begränsad
betydelse.
6§
Agenten skall väl vårda varor och annat som tillhör huvudmannen och
som är i agentens besittning. Agenten skall hålla den sakförsäkring som
behövs. Huvudmannens varor skall hållas avskilda från andra varor.
Har agenten rätt att ta emot betalning för sålda varor, är han skyldig att
hålla mottagna medel avskilda och avge redovisning för sitt uppdrag.
(Jfr 7 och 8 §§ i kommitténs förslag)
I paragrafen preciseras agentens skyldigheter med avseende på dels huvud-
mannens varor m. m., dels redovisningsmedel. Den motsvaras till viss del
av 75 § KomL jämförd med 10 § samma lag och 7 § i den danska lagen om
handelsagenter och handelsresande jämförd med 10 § i den danska kom-
missionslagen. Paragrafen saknar motsvarighet i EG-direktivet.
Paragrafens bestämmelser är dispositiva (jfr 2 §).
I första stycket slås inledningsvis fast att agenten har en vårdplikt när det
gäller egendom som tillhör huvudmannen och som är i agentens besitt-
ning. Vårdplikten avser till en början varor som agenten har till försäljning
för huvudmannens räkning eller som han har köpt in åt huvudmannen.
Den gäller vidare annan egendom som har ställts till agentens förfogande,
såsom demonstrationsvaror, broschyrer, varuprover, affärshandlingar av
60
olika slag och elektronisk utrustning. Agentens vårdplikt gäller under vissa Prop. 1990/91: 63
omständigheter även efter uppdragets upphörande (se 32 §).
Det förekommer att agenturavtalet innehåller detaljerade bestämmelser
om hur vårdplikten närmare skall utövas. 1 övrigt får man överväga hur en
samvetsgrann och kunnig yrkesman skulle ha ordnat vården i motsvarande
situation. Av bestämmelsens dispositiva karaktär följer att parterna kan
komma överens om en mindre långtgående vårdplikt än vad som följer av
överväganden av detta slag.
Skulle agenten brista i sin vårdplikt kan han bli skyldig att utge skade-
stånd till huvudmannen (jfr 34 §). Vid försummelser av väsentlig betydelse
för huvudmannen kan denne säga upp agenturavtalet med omedelbar
verkan (jfr 26 §).
I första stycket sägs vidare att agenten skall hålla den sakförsäkring som
behövs. Försäkringsplikten omfattar både varor och annan egendom som
tillhör huvudmannen och som agenten har i sin besittning. Det kan inte
generellt anges vilken typ av sakförsäkring som skall tecknas. Förhållande-
na varierar från bransch till bransch och mellan de enskilda uppdragen. I
allmänhet torde man dock kunna kräva att det finns brandförsäkring. I
övrigt får sedvanan inom varje bransch vara vägledande i denna fråga. Det
står parterna fritt att avtala att försäkringsplikten skall åvila huvudman-
nen eller att försäkring över huvud taget inte skall tecknas.
Bestämmelsen om försäkringsplikt innebär att det är agenten som skall
teckna försäkringen men reglerar inte vilken av parterna som skall vidkän-
nas den slutliga kostnaden för den. Om parterna inte har träffat någon
överenskommelse i frågan, får i första hand sedvanan inom branschen
vara avgörande (jfr 8 §).
Slutligen föreskrivs i första stycket att huvudmannens varor skall hållas
avskilda från andra varor. Denna bestämmelse avser att tillförsäkra hu-
vudmannen separationsrätt till varorna i händelse av agentens konkurs
eller utmätning hos agenten. Skulle agenten åsidosätta sin skyldighet att
hålla varorna avskilda kan efter omständigheterna ansvar för förskingring
enligt 10 kap. 1 § brottsbalken eller olovligt förfogande enligt 4 § samma
kapitel komma i fråga. Han kan också bli skyldig att ersätta huvudmannen
dennes skada till följd av sammanblandningen.
Bestämmelsen om skyldighet att hålla huvudmannens varor avskilda är,
i likhet med övriga bestämmelser i paragrafen, av dispositiv natur. Agen-
ten och huvudmannen kan således komma överens om att någon skyldig-
het av detta slag inte skall gälla eller att den skall gälla endast i begränsad
utsträckning. En överenskommelse av detta slag kan motiveras t. ex. av att
huvudmannens varor behöver kompletteras av andra varor eller att agen-
ten skall bearbeta varorna innan de distribueras till tredje man. Det torde i
regel vara agenten som har bevisbördan för att parterna har kommit
överens om undantag från skyldigheten att hålla varorna avskilda.
I andra stycket föreskrivs att agenten skall hålla mottagna medel avskil-
da och avge redovisning för sitt uppdrag. Rätt för agenten att ta emot
betalning för sålda varor förutsätter enligt 22 § ett särskilt bemyndigande
från huvudmannen.
61
Medel som av agenten hålls avskilda for huvudmannens räkning är Prop. 1990/91:63
skyddade mot krav från agentens borgenärer. I lagen (1944:181) om re-
dovisningsmedel anges de närmare förutsättningarna for att medel på
detta sätt skall vara förbehållna huvudmannen (jfr NJA 1983 s. 109,
1985 s. 836, 1987 s. 19 och 517 samt 1989 s.768).
Att medlen har avskilts för huvudmannens räkning hindrar inte att
agenten kvittar egna fordringar på huvudmannen, t. ex. provisionsford-
ringar, mot huvudmannens krav på utfående av redovisningmedlen (jfr
NJA 1971 s. 123). Eftersom paragrafen är dispositiv, kan dock parterna
avtala att sådan kvittningsrätt inte skall föreligga. Om agenten tillgodogör
sig medel som avskilts för huvudmannens räkning utan att ha rätt till det
enligt vad som nu sagts, kan ansvar för förskingring enligt 10 kap. 1 §
brottsbalken komma i fråga.
Agentens redovisningsskyldighet enligt andra stycket torde i regel vara
preciserad i agenturavtalet, t. ex. med avseende på vilka uppgifter redovis-
ningen skall innehålla, när redovisningen skall lämnas och hur uppburna
medel skall förvaltas. Innehåller agenturavtalet inga villkor härom får man
söka ledning i allmänna regler om god affärssed. Om agenten åsidosätter
sin redovisningsskyldighet, gör han sig skyldig till avtalsbrott och kan
förpliktas att utge dröjsmålsränta och ersättning för skada. Enligt 18 kap.
9 § handelsbalken preskriberas huvudmannens krav i anledning av agen-
tens slutredovisning ett år från det att huvudmannen tog emot redovis-
ningen.
Huvudmannens skyldigheter
7§
Huvudmannen skall handla lojalt och redligt mot agenten.
Det åligger huvudmannen särskilt att
1. lämna agenten prover, beskrivningar, prislistor och annat nödvändigt
material beträffande de varor som uppdraget gäller,
2. lämna agenten de upplysningar som krävs för uppdragets fullgörande,
och
3. utan oskäligt uppehåll meddela agenten att han har antagit eller
avslagit ett anbud som agenten har tillställt honom eller att ett avtal som
agenten har förmedlat inte har fullgjorts.
Huvudmannen skall utan oskäligt uppehåll underrätta agenten, om han
förutser att verksamhetens omfattning kommer att bli väsentligt mindre
än vad agenten skäligen kunnat vänta sig.
Avtalsvillkor som strider mot bestämmelserna i denna paragraf är inte
bindande för parterna.
(Jfr 9 — 11 §§ i kommitténs förslag^
I paragrafen återges huvudmannens grundläggande skyldigheter gentemot
agenten. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i KomL. Däremot
har paragrafen sin motsvarighet i 5 § i den danska lagen samt artikel 4 och
5 i EG-direktivet.
Det torde vara ogörligt att i lagen ta in en fullständig reglering av
huvudmannens skyldigheter i förhållande till agenten. Skyldigheternas
omfattning och närmare innehåll varierar mellan olika branscher och får
62
sättas i relation till parternas överenskommelse i det enskilda fallet. Vissa Prop. 1990/91: 63
betydelsefulla förpliktelser, såsom skyldighet att betala provision och av-
gångsvederlag, har behandlats i särskilda paragrafer längre fram i lagen.
Om huvudmannen underlåter att fullgöra sina skyldigheter mot agenten
kan han bli skadeståndsskyldig enligt bestämmelserna i 34 §. Är huvud-
mannens avtalsbrott av väsentlig betydelse for agenten, har denne rätt att
säga upp agenturavtalet med omedelbar verkan enligt 26 § första stycket
punkt 1. När en uppsägning från agentens sida har sin grund i ett sådant
avtalsbrott av huvudmannen leder uppsägningen inte till att agenten går
miste om sin rätt till avgångsvederlag (se 30 § första stycket punkt 1).
I första stycket sägs att huvudmannen skall handla lojalt och redligt mot
agenten. Bestämmelsen har karaktär av generalklausul. Den kan tjäna som
riktpunkt när man i konkreta situationer försöker fastställa det närmare
innehållet i huvudmannens skyldigheter gentemot agenten.
Bestämmelsen om lojalitetsplikt tar först och främst sikte på förhållan-
dena under avtalstiden. Huvudmannens möjligheter att frånträda ett agen-
turavtal regleras i 24 — 26 §§. Att frånträda avtalet med stöd av dessa
bestämmelser innebär naturligtvis inte ett åsidosättande av lojalitetsplik-
ten.
Ett typfall av bristande lojalitet från huvudmannens sida är att han själv
bedriver försäljning inom ett område som tilldelats agenten med ensam-
rätt. Den frågan utvecklas närmare under 26 §.
1 andra och tredje styckena har en del av huvudmannens skyldigheter
särskilt angivits. De exempel som ges innefattar inte en fullständig redogö-
relse för vad huvudmannen har att iaktta.
Av punkt 1 i andra stycket framgår att huvudmannen skall tillställa
agenten nödvändigt material beträffande de varor som uppdraget avser.
Bestämmelsen tar sikte på t. ex. varuprover, mönster, broschyrer, prislis-
tor och ritningar. Materialet skall som regel upplåtas utan ersättning. Är
det fråga om mera värdefulla saker, bör det dock finnas utrymme för att
upplåtelsen sker mot vederlag. Huvudmannen bör lämna ut materialet i så
god tid att agenten hinner ta del av det innan det skall användas.
Agenten har enligt 6 § första stycket en vårdplikt med avseende på
huvudmannens material. Vid uppdragets slut skall materialet lämnas till-
baka, om inte agenten har rätt att hålla kvar det som säkerhet för krav mot
huvudmannen med stöd av bestämmelserna i 15 och 33 §§.
Punkt 2 i andra stycket innehåller en bestämmelse om upplysningsskyl-
dighet för huvudmannen. Skyldigheten gäller upplysningar som krävs för
att agenten skall kunna fullgöra uppdraget. Den får anses omfatta inte bara
förhållanden som redan är kända för huvudmannen utan också — i mot-
sats till motsvarande upplysningsskyldighet för agenten enligt 5 § andra
stycket punkt 2 — uppgifter som kan kräva vissa efterforskningar från
huvudmannens sida.
Det får avgöras från fall till fall vilka förhållanden som omfattas av
huvudmannens upplysningsskyldighet. Rent allmänt kan sägas att huvud-
mannen bör hålla agenten löpande underrättad om förhållanden som kan
inverka på agentens bedömning av den framtida verksamheten. Hit hör
uppgifter om priser, leveransmöjligheter, produktutveckling och utveck-
63
lingstendenser, såväl positiva som negativa. Vid bedömningen av huvud- Prop. 1990/91: 63
mannens upplysningsplikt bör vidare beaktas vem av parterna som enklast
kan få fram upplysningarna i fråga. När det gäller förhållandena på en
exportmarknad torde det således i regel vara lättare för den lokala agenten
än för huvudmannen att få fram upplysningar av betydelse i sammanhang-
et.
Den allmänna informationsskyldigheten enligt punkt 2 bör fullgöras så
snart det är möjligt. Vid förändringar av huvudmannens verksamhet som
måste föregås av MBL-förhandlingar, bör skyldigheten att informera agen-
ten om de planerade förändringarna inträda så snart MBL-förhandlingar-
na har inletts.
Enligt punkt 3 i andra stycket skall huvudmannen underrätta agenten om
accept eller avslag på ingivna anbud och om bristande fullgörelse av avtal
som förmedlats av agenten. Uppgifter av detta slag är av intresse vid
bedömningen av agentens rätt till provision och kan också ha betydelse för
honom vid planläggningen av hans fortsatta arbete. Upplysningarna skall
lämnas utan oskäligt uppehåll.
Huvudmannens uppgiftsskyldighet enligt punkt 3 kompletteras av be-
stämmelserna om provisionsnota i 13 §. Enligt dessa bestämmelser skall
huvudmannen varje kvartal ge agenten en provisionsnota med uppgift om
intjänad provision och förlust av rätt till provision.
Uppgiftsskyldigheten enligt punkt 3 gäller bara i fall då det är agenten
som har förmedlat anbudet eller avtalet. Däremot föreligger inte någon
sådan skyldighet om ett anbud har tillställts huvudmannen eller ett avtal
har kommit till stånd utan agentens medverkan, även om avtalet är provi-
sionsgrundande enligt bestämmelserna i 9 § punkt 2 eller 3. En annan sak
är att sådana avtal skall tas med i provisionsnota när provisionen är
intjänad (se 11 och 13 §§). Med avtal som förmedlats av agenten avses
både avtal som slutits av huvudmannen själv och sådana som — efter
bemyndigande enligt 17 § — slutits av agenten på huvudmannens vägnar.
Det är i regel inga svårigheter att avgöra när ett ingivet anbud har
accepterats eller avslagits. Däremot kan det vara vanskligt att bedöma när
det är dags att underrätta agenten om att ett avtal inte har fullgjorts. Sådan
underrättelse skall lämnas vare sig det beror på huvudmannen eller på
tredje man att fullgörelse inte sker. Underrättelsen bör lämnas så snart det
visar sig att någondera parterns prestation inte fullgörs på det sätt som
förutsatts i köpeavtalet. Huvudmannen bör alltså inte dröja med underrät-
telsen tills det slutligt står klart att avtalet inte kommer att fullföljas. Om
tredje man är i dröjsmål med sin prestation — leverans eller betalning —
bör således agenten underrättas därom även om huvudmannen räknar
med att tredje man så småningom kommer att fullfölja sin del av avtalet.
Däremot behöver uppgift om ett sådant dröjsmål inte tas med i provisions-
nota förrän det står klart att agentens rätt till provision har bortfallit (se 12
och 13 §§).
Underrättelseskyldigheten kan fullgöras antingen skriftligen eller munt-
ligen, t. ex. per telefon. Att huvudmannen accepterat ett anbud kan bringas
till agentens kännedom genom att denne får en kopia av den faktura som
huvudmannen utställt till tredje man eller, vid inköpsagentur, en kopia av
64
I tredje stycket åläggs huvudmannen en skyldighet att underrätta agenten Prop. 1990/91: 63
om han förutser att verksamheten kommer att bli väsentligt mindre än vad
agenten skäligen kunnat förvänta sig. Detta kan vara fallet t. ex. om hu-
vudmannen räknar med nedsatt efterfrågan på produkten eller reducerade
leveransmöjligheter. Huvudmannens underrättelseskyldighet skall sättas i
relation till agentens förväntningar med avseende på verksamhetens om-
fattning. Huvudmannen bör därvid räkna med att agentens överväganden
i dessa frågor inte bara bygger på tidigare uppgifter från huvudmannen
utan också på information från andra håll. Underrättelseskyldigheten av-
ser både fall då en driftsinskränkning förutses och då en tidigare emotsedd
expansion av verksamheten beräknas utebli. Skyldigheten skall fullgöras
utan oskäligt uppehåll från det att huvudmannen kommit till insikt om
förhållandena i fråga.
Meddelanden som avses i förevarande paragraf befordras på avsända-
rens risk (jfr 36 §).
Av fjärde stycket framgår att paragrafens bestämmelser är tvingande i
förhållande till bägge parter. Paragrafen överensstämmer i detta avseende
med den danska lagen och EG-direktivet.
Provision m. m.
Detta avsnitt inleds med en allmän regel om beräkning av agentens ersätt-
ning och fortsätter sedan med bestämmelser om agentens rätt till provi-
sion. Av dessa bestämmelser framgår när rätten till provision uppkommer,
i vilka fall den kan bortfalla och vid vilken tidpunkt provisionsbeloppen
skall utbetalas. Bestämmelserna om provision åtföljs av regler om provi-
sionsnota.
Frågor av det slag som nu har nämnts har fått ett ganska stort utrymme i
EG-direktivet (artiklarna 6—12).
De sista paragraferna i förevarande avsnitt handlar om agentens rätt att
ta i anspråk huvudmannens egendom som säkerhet för fordringar gent-
emot denne.
8§
Om agenten och huvudmannen inte har avtalat om agentens ersättning,
skall denna bestämmas till vad som är sedvanligt där agenten utövar sin
verksamhet. Finns ingen sådan sedvana, skall ersättningen bestämmas till
vad som är skäligt med hänsyn till samtliga omständigheter som rör
uppdraget.
(Jfr 16 § i kommitténs förslag)
1 paragrafen ges riktlinjer för hur agentens ersättning skall beräknas när
detta inte framgår av agenturavtalet. Bestämmelsen saknar motsvarighet i
KomL men stämmer överens med 8 § i den danska lagen och artikel 6 i
EG-direktivet.
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 63
Huvudregeln i paragrafen är att agentens ersättning — i brist på avtal — Prop. 1990/91:63
skall bestämmas till vad som är sedvanligt där agenten utövar sin verksam-
het. Man bör därvid jämföra med agenturavtal som gäller varor av mot-
svarande slag. Jämförelsen skall avse det geografiska område där agenten
är verksam. Detta kan vara den stat där verksamheten bedrivs eller, om
forhållandena inom staten varierar, ett mindre område.
Det är typiskt för ett agenturuppdrag att agentens ersättning helt eller
delvis utgår i form av provision, dvs. att ersättningen är beroende av
verksamhetens resultat. Provisionen torde normalt vara avsedd att täcka
omkostnader som är att hänföra till rörelsens normala drift, såsom utgifter
för brev, telegram, telefonsamtal o. d. När det gäller mera speciella utgif-
ter, t. ex. kostnader som har föranletts av en reklamkampanj, får agenten i
regel särskild ersättning av huvudmannen för att täcka utgiften (jfr 73 §
första stycket KomL). Särskild gottgörelse brukar också utgå om agenten
har åtagit sig att ta emot betalning for sålda varor eller att ha ett ansvar del
credere (jfr 73 § andra stycket KomL). De nu beskrivna principerna torde
motsvara vad som är sedvanligt for agenter verksamma i Sverige. Har
parterna inte avtalat om något annat, bör agentens ersättning alltså be-
stämmas enligt dessa principer.
Om det inte existerar någon sedvana av det slag som avses i paragrafens
första mening, skall agentens ersättning — enligt den regel som finns i
andra meningen — bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till
samtliga omständigheter som rör uppdraget. Man får därvid utgå från det
avtal mellan huvudmannen och tredje man som ersättningskravet grundar
sig på. I många fall kan man göra en jämförelse med vad som är sedvanligt
i liknande branscher. Vidare bör hänsyn tas till det arbete som agenten har
lagt ned på uppdraget och det resultat som han har uppnått. Ofta kan det
också vara av intresse att se på huvudmannens ekonomiska utbyte av
avtalet.
Även i fall där det står klart mellan parterna att agenturuppdraget skall
utföras på provisionsbasis kan fråga uppkomma hur provisionen skall
beräknas. Visserligen framgår provisionens storlek i normalfallet av avta-
let mellan huvudmannen och agenten. Branschorganisationernas stan-
dardformulär innehåller också villkor härom. Men det kan inträffa att två
parter som har ingått någon annan form av samarbetsavtal, t. ex. avtal om
försäljning i fast räkning, kommer överens om att en del affärer med tredje
man skall ingås på provisionsbasis utan att villkoren preciseras. Det kan
också, framför allt i affärsförhållanden med internationell anknytning,
förekomma att provisionsvillkoren inte har kommit till klart uttryck i
agenturavtalet. 1 dessa fall får provisionen bestämmas med ledning av
förevarande paragraf.
En särskild fråga är om provisionen skall beräknas på fakturans brutto-
eller nettobelopp, dvs. om avdrag skall ske för transport, förpackning,
försäkring, skatt och liknande kostnader. Denna fråga kan inte besvaras
generellt. Praxis varierar både inom och mellan de olika branscherna.
66
9§
Agenten har rätt till provision på avtal som ingås under uppdragstiden,
1. om avtalet kan anses ha kommit till stånd genom agentens medver-
kan,
2. om avtalet utan agentens medverkan har ingåtts med en tredje man,
som agenten tidigare har anskaffat som kund såvitt avser avtal av samma
slag, eller
3. om agenten har tilldelats ett visst område eller en viss kundkrets och
avtalet har ingåtts med en tredje man som hör till området eller kundkret-
sen.
(Jfr 13 § i kommitténs förslag)
Paragrafen handlar om agentens rätt till provision på avtal som har ingåtts
under uppdragstiden. Bestämmelser av motsvarande slag finns i 68 § för-
sta stycket första meningen och 70 § första meningen KomL, 9 § i den
danska lagen och artikel 7 i EG-direktivet.
Bestämmelserna i förevarande paragraf är dispositiva (jfr 2 §). Det står
alltså parterna fritt att komma överens om andra förutsättningar för agen-
tens rätt till provision än vad som har angetts i paragrafen. Det kan också
inom olika branscher förekomma handelsbruk som avviker från paragra-
fens bestämmelser.
En första förutsättning för att agenten skall få provision enligt föreva-
rande paragraf är att ett köpeavtal har ingåtts. Det brukar sägas att agenten
bär avslutsrisken. Om agenten har rätt att själv sluta avtal (jfr 17 §) uppstår
inga svårigheter att avgöra när denna förutsättning är uppfylld. I fall där
agenten har insänt ett anbud till huvudmannen är hans rätt till provision
beroende av att anbudet godtas av denne. Någon skyldighet att godkänna
inkomna order föreligger inte för huvudmannen. Inte heller är han skyldig
att uppge varför han inte vill godta ett ingivet anbud. För den händelse en
sådan ogrundad vägran upprepas från huvudmannens sida, åsidosätter
han dock sina avtalsenliga förpliktelser. I sammanhanget bör också påpe-
kas att ett avtal mellan huvudmannen och tredje man under vissa förhål-
landen kan komma till stånd som en följd av passivitet från huvudman-
nens sida (se 18 och 19 §§).
En annan förutsättning för agentens rätt till provision är i princip att
avtalet uppfylls av tredje man. Denna förutsättning framgår av 12 §.
Förevarande paragraf handlar om avtal som har ingåtts under uppdrags-
tiden. Agenten kan också ha rätt till provision på avtal som har ingåtts vid
en senare tidpunkt. Dessa fall behandlas i 10 §.
I paragrafen har tagits upp tre fall då agenten har rätt till provision.
Fallen under punkterna 1 och 3 har sin förebild i KomL, medan det under
punkt 2 är nytt. Det nya fallet har dock sin motsvarighet i den danska lagen
och EG-direktivet.
Enligt punkt 1 har agenten rätt till provision om avtalet kan anses ha
kommit till stånd genom hans medverkan. Detta krav är uppfyllt om
avtalet har slutits direkt av en därtill behörig agent eller om huvudmannen
har antagit ett anbud som insänts av agenten. (Jfr också vad som nyss sagts
om passivitet från huvudmannens sida.) I fall då agenten har förmedlat
anbudet kan förhållandena variera med avseende på hans arbetsinsats.
Denna kan ha varit påtaglig, t. ex. ha bestått i bearbetning av kunden
Prop. 1990/91:63
67
genom brev, besök och telefonpåringningar, men kan också ha varit mind- Prop. 1990/91:63
re omfattande, såsom i vissa fall då kunden själv tar initiativet till ordern.
Agenten har rätt till provision även i fall där hans förmedling av ordern
inte har varit en nödvändig förutsättning för att få till stånd ett avtal utan
detta kanske hade ingåtts ändå.
Rätt till provision enligt punkt 1 uppkommer även där agentens medver-
kan varken fått formen av avtalsslut eller anbudsförmedling men där hans
verksamhet ändå har varit orsak till att ett avtal har ingåtts. Kravet på
samband mellan agentens insats och avtalet bör inte ställas orimligt högt.
Ett minimikrav får dock anses vara att avtalet troligen inte hade kommit
till stånd om inte agenten drivit på. Vidare bör agentens medverkan ha
varit en väsentlig orsak till att avtalet ingåtts. Sambandet mellan agentens
arbete och det ingångna avtalet får alltså inte vara alltför avlägset eller
tillfälligt. Omständigheter som inverkar på denna bedömning kan vara om
det har tagit lång tid från agentens kontakt med kunden till dess avtal sluts
och om avtalet har ett innehåll som i allt väsentligt motsvarar det som
förutsattes under agentens befattning med saken. Avtalet kan inte anses ha
kommit till stånd genom agentens medverkan bara för att han har fört
parterna samman, t. ex. genom att ge huvudmannen anvisning på en
intresserad kund.
Av punkt 2 framgår att agenten har rätt till provision på s. k. efter- eller
följdbeställningar. Det rör sig om fall då han inte har medverkat till det
aktuella avtalet men då han tidigare har anskaffat kunden for avtal av
samma slag.
Med kund avses vid forsäljningsagentur en köpare och vid inköpsagen-
tur en säljare. Det kan med ett traditionellt språkbruk kännas ovant att
kalla en säljare för kund. Motsvarande ordval har dock gjorts i den danska
lagen (”kunde”) och i de västtyska bestämmelserna om handelsagentur
(”Kunde”). I EG-direktivets engelska version används uttrycket ”custo-
mer”.
Genom att en agent anskaffar en kund och förmedlar anbud från denne
till huvudmannen etableras en direktkontakt mellan kunden och huvud-
mannen. Om kunden senare skall göra nya beställningar hos huvudman-
nen, kan det många gånger vara praktiskt att vända sig direkt till huvud-
mannen, t. ex. per telefon. Det har ansetts rimligt att agenten i sådana fall
får fullt utbyte av det arbete han i ett initialskede utförde för att anskaffa
kunden.
Agenten har rätt till provision enligt punkt 2 endast om den tidigare
förmedlingen avsåg avtal av ”samma slag”. Innebörden härav kan variera
mellan olika branscher. Det är i allmänhet inte tillräckligt att varan i det
nya avtalet omfattas av agenturkontraktet. Däremot får förutsättningen
anses vara uppfylld, om det nya avtalet motsvarar ett tidigare förmedlat
avtal med avseende på varuslag och mängd. En ny beställning av samma
varuslag bör normalt ge rätt till provision även vid skillnader i beställd
kvantitet. Detta gäller även om varan i fråga har ändrat beskaffenhet eller
om det i stället säljs en annan vara med samma användningsområde. Det
är inte av avgörande betydelse hur lång tid som har gått mellan det
ursprungliga avtalet och senare avtal. En längre tidsperiod kan dock,
68
beroende på omständigheterna, höja kravet på likhet mellan avtalen. Prop. 1990/91: 63
Enligt punkt 3 har agenten rätt till provision i fall där avtalet har slutits
inom ett område eller en kundkrets som agenten har tilldelats av huvud-
mannen. Bestämmelsen täcker både fall då avtalet har kommit till stånd
genom huvudmannens egen forsorg och situationer då en annan agent har
varit inblandad.
Den lösning som har valts i punkt 3 (områdeslösningen) skiljer sig något
från motsvarande reglering i KomL. Där förutsätts att agenten har ensam-
rätt till ett visst distrikt (ensamrättslösningen). Bestämmelsen i punkt 3
överensstämmer däremot med den danska lagen, som i sin tur har utfor-
mats efter förebild av västtysk rätt. Om en agent har tilldelats ett distrikt
utan ensamrätt, har han enligt KomL ingen rätt till provision på avtal som
inom distriktet kommit till stånd genom huvudmannen själv eller någon
annan agent för denne. Med den lösning som har valts i förevarande
paragraf har däremot agenten rätt till provision i även sådana fall. I
sammanhanget bör dock påminnas om att paragrafens bestämmelser är
dispositiva. Det kan alltså följa av agenturkontraktet att agenten i dessa
situationer har en mindre långtgående rätt än vad som framgår av lagtex-
ten. Om det i kontraktet klart anges att huvudmannen har rätt att utse flera
agenter i samma område, får agenterna normalt anses ha accepterat att de
inte skall ha provision på varandras affärer.
Agentens rätt till provision enligt punkt 3 förutsätter att han har tillde-
lats ett visst geografiskt område eller en viss kundkrets. Området eller
kundkretsen skall alltså avgränsas i agenturavtalet. När det gäller ett
geografiskt område får tredje man anses tillhöra det område där han har
sitt affärsställe. Med affärsställe avses i regel ett ställe där någon stadigva-
rande driver affärsverksamhet. Ett utrymme som tillfälligtvis hyrs i t. ex.
ett hotell för att användas som förhandlingslokal kan sålunda normalt inte
betraktas som ett affärsställe. Har tredje man flera affärsställen får han
anses tillhöra det område där hans huvudkontor är beläget. Det saknar i
regel betydelse om varan skall transporteras till en annan ort än köparens.
I konsumentförhållanden blir hemvistet avgörande vid bedömningen om
kunden hör till ett visst område.
När agentens verksamhetsområde har bestämts till en viss kundkrets är
det i regel inga svårigheter att avgränsa denna. En filial till ett företag som
ingår i kundkretsen får hänföras till denna. Däremot kan man i regel inte
utgå från att ett dotterbolag hör till samma kundkrets som moderbolaget.
Det ligger naturligtvis i agentens intresse att inom rimlig tid få känne-
dom om i vad mån insända anbud har accepterats av huvudmannen. I 7 §
andra stycket punkt 3 har därför föreskrivits att huvudmannen utan oskä-
ligt uppehåll skall meddela agenten att han har antagit eller avslagit anbud
som agenten har tillställt honom. Agenten har också rätt till provisionsno-
ta enligt bestämmelserna i 13 §.
69
10 §
Agenten har rätt till provision på avtal som ingås efter det att uppdraget
har upphört,
1. om avtalet har ingåtts under sådana omständigheter som avses i 9 §
och agenten eller huvudmannen har tagit emot tredje mans anbud under
uppdragstiden, eller
2. om avtalet har kommit till stånd huvudsakligen genom agentens
medverkan under uppdragstiden och det har ingåtts inom skälig tid efter
det att uppdraget har upphört.
En tillträdande agent har inte rätt till provision enligt 9 § på ett avtal
som ger den avgående agenten rätt till provision enligt första stycket, om
det inte med hänsyn till omständigheterna är skäligt att provisionen delas
mellan agenterna.
(Jfr 14 § i kommitténs forslag)
Paragrafen reglerar agentens rätt till provision på avtal som har ingåtts
efter uppdragets upphörande. Paragrafens första stycke motsvaras av 68 §
första stycket andra meningen och andra stycket samt 70 § andra mening-
en KomL. Paragrafen har i sin helhet sin motsvarighet i 10 § i den danska
lagen samt artiklarna 8 och 9 i EG-direktivet.
Paragrafens bestämmelser är dispositiva i sin helhet (jfr 2 §). Detta är en
skillnad i förhållande till KomL men stämmer överens med regleringen i
den danska lagen och EG-direktivet.
En grundförutsättning för att agenten skall ha rätt till provision enligt
förevarande paragraf är att ett avtal har ingåtts. I den frågan hänvisas till
vad som har anförts under 9 §. En ytterligare förutsättning är i princip att
avtalet uppfylls av tredje man (se 12 §).
I första stycket anges de två fall då agenten har rätt till provision på avtal
som ingåtts efter uppdragets upphörande. Denna rätt påverkas inte av
anledningen till att uppdraget har upphört. Agenten har alltså rätt till
provision enligt förevarande paragraf även om huvudmannen har sagt upp
agenturavtalet på grund av kontraktsbrott på agentens sida. Här föreligger
en skillnad jämfört med bestämmelserna om avgångsvederlag. Rätten till
sådant vederlag har enligt 29 och 30 §§ gjorts beroende av orsaken till att
agenturppdraget bringas till upphörande.
Punkt 1 avser det fallet att agenten eller huvudmannen har tagit emot
det anbud som avtalet bygger på, innan uppdragstiden har löpt ut. Den
avgående agenten har då rätt till provision på avtalet om detta har ingåtts
under sådana omständigheter som avses i 9 §, dvs. om avtalet kan anses ha
kommit till stånd genom agentens medverkan, om agenten tidigare har
anskaffat kunden eller om kunden hör till ett område eller en kundkrets
som tilldelats agenten.
Punkt 2 i första stycket tar sikte på fall då tredje mans anbud kommer
fram till agenten eller huvudmannen först efter det att uppdragstiden har
löpt ut och agenten alltså inte har rätt till provision enligt första punkten.
Agenten har i dessa fall rätt till provision, om avtalet har kommit till stånd
huvudsakligen genom agentens medverkan under uppdragstiden och det
har ingåtts inom skälig tid efter uppdragets upphörande. Provision som
utgår under sådana förhållanden kallas i KomL efterprovision (se 68 §
andra stycket).
Prop. 1990/91:63
70
Rätten till efterprovision enligt punkt 2 förutsätter att agenten har gjort Prop. 1990/91: 63
det förberedande arbetet till avtalet och att detta arbete har varit den
huvudsakliga orsaken till att avtalet kommit till stånd. Det förberedande
arbetet kan ha bestått i t. ex. att agenten har lämnat en offert som sedan
ligger till grund för ett anbud från köparen. Vid avtal som ingås efter en
repeterorder är sambandet däremot mera avlägset. En repeterorder är
resultatet av arbete som agenten har lagt ned i ett tidigare avtal. Sådana
order omfattas inte av förevarande bestämmelse. Om repeterorder före-
kommer är detta i stället ett uttryck för att kundkretsen har ett värde för
huvudmannen. För detta värde kan agenten få ersättning i form av av-
gångsvederlag (se 28 §). En agent har inte heller rätt till efterprovision
enligt punkt 2 enbart på den grunden att ett avtal kan ses som en följd av
agentens allmänna marknadsföring under uppdragstiden.
Vid bedömningen huruvida efterprovision skall utgå är det likgiltigt om
avtalet i fråga har slutits av huvudmannen själv eller om denne därvid har
haft en representant.
En ytterligare förutsättning för att efterprovision skall utgå enligt punkt
2 är att avtalet har ingåtts inom skälig tid efter uppdragets upphörande.
Vilken tid som härvid är att betrakta som skälig får bedömas från fall till
fall. Inom t. ex. verktygsmaskinsbranschen kan en tid på flera månader
eller ett år vara skälig i den betydelse som nu avses.
Sammanfattningsvis kan sägas att rätten till efterprovision enligt punkt
2 är något mindre vittgående än motsvarande rätt enligt 68 § andra stycket
KomL, där det som förutsättning för sådan provision räcker att avtalet
”kan anses” ha kommit till stånd genom agentens medverkan (jfr prop.
1974:29 s. 73 f. och NJA 1984 s. 404). Den nu föreslagna bestämmelsen
om efterprovision bör dock ses i ett totalt sammanhang där de nya reglerna
om avgångsvederlag i 28 § utgör en samverkande del.
Det bör uppmärksammas att efterprovisionen är gottgörelse för arbete
som har utförts under uppdragstiden och att den sålunda utgår som brutto-
ersättning. Avdrag skall med andra ord inte ske för de besparingar i form
av minskade kostnader som kan ha uppstått för agenten på grund av att
uppdraget har upphört.
I andra stycket regleras förhållandet mellan en avgående agent, som gör
anspråk på provision enligt första stycket, och en tillträdande agent, som
för samma avtal reser krav på provision enligt 9 §. Av bestämmelsen följer
att den tillträdande agentens provisionskrav får vika, om det inte med
hänsyn till omständigheterna är skäligt att provisionen delas. Detta kan
vara fallet t. ex. om den avgående agenten har krav på efterprovision enligt
första stycket punkt 2 men den tillträdande agenten i betydlig omfattning
har medverkat till att avtalet blev en realitet eller har fått till stånd en
ökning av storleken på ordern.
Konkurrens om provisionen kan också uppstå gentemot huvudmannen
själv om denne t. ex. har skapat en egen försäljningsorganisation som
ersättning för agenturen. Det kan finnas skäl att vid bedömningen av
sådana fall söka ledning i de principer som ligger till grund för bestämmel-
sen i andra stycket.
71
H §
Provisionen skall betalas inom en månad efter utgången av det kvartal då
provisionen är intjänad.
Provisionen är intjänad när och i den mån någon av följande omständig-
heter föreligger.
1. Huvudmannen har fullgjort avtalet med tredje man.
2. Huvudmannen skulle enligt avtalet med tredje man ha fullgjort detta.
3. Tredje man har fullgjort avtalet.
Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för
honom än bestämmelsen i första stycket.
Agenten är inte heller bunden av avtalsvillkor som innebär att provi-
sionen är intjänad senare än då tredje man har fullgjort avtalet eller skulle
ha gjort det, om huvudmannen hade fullgjort avtalet som han borde.
(Jfr 18 § första stycket första meningen i kommitténs förslag)
I paragrafen föreskrivs när provisionen skall utbetalas till agenten. Denna
fråga regleras såvitt avser agenter med varaktigt uppdrag i 69 § tredje
stycket KomL. Bestämmelserna i förevarande paragraf har sin motsvarig-
het i 11 och 12 §§ i den danska lagen samt i artikel 10 i EG-direktivet.
Paragrafens disposition är mera lik den som valts i EG-direktivet än den
som valts i den danska lagen. I sak torde det dock inte föreligga någon
egentlig skillnad mellan de tre varianterna.
Paragrafen är i viss utsträckning tvingande. Bestämmelsen i första styc-
ket är enligt tredje stycket fullt ut tvingande till agentens förmån, rnedan
reglerna i andra stycket får frångås till nackdel för agenten i den omfatt-
ning som medges i fjärde stycket.
Av första stycket framgår att provisionen skall betalas inom en månad
efter utgången av det kvartal då provisionen är intjänad. Begreppet ”är
intjänad” är nytt. Det betyder närmast att ingen ytterligare åtgärd krävs
från någon av parterna — agenten, huvudmannen eller tredje man — för
att agenten så småningom skall ha rätt till utbetalning av provisionen. En
annan sak är att agentens rätt till den intjänade provisionen kan bortfalla
om tredje man underlåter att uppfylla avtalet (se 12 §). Att provisionen ”är
intjänad” enligt förevarande paragraf innebär alltså inte att agenten under
alla omständigheter har förvärvat en oåterkallelig rätt till beloppet. Man
kan säga att den omständigheten att provisionen ”är intjänad” inte har
någon självständig betydelse utan endast bildar utgångspunkt för beräk-
ningen av när betalning senast skall ske.
Den i paragrafen valda konstruktionen, att betalning skall ske inom viss
tid från en på visst sätt bestämd tidpunkt, stämmer i stort sett överens med
den i det danska förslaget, som i sin tur bygger på EG-direktivet. I det
danska förslaget talas dock inte om att provisionen ”är intjänad” utan om
att ”provisionskravet forfalder”. (I EG-direktivet sägs i den danska versio-
nen att ”retten til provision erhverves” och i den engelska att ”the com-
mission shall become due”.) Att en fordran är förfallen till betalning
innebär enligt svensk rätt att den tid har inträtt då gäldenären måste
prestera för att inga påföljder skall inträda. Det vore ägnat att skapa
förvirring att i förevarande sammanhang göra avsteg från denna termino-
logi. Valet av uttrycket ”är intjänad” får ses mot denna bakgrund.
Prop. 1990/91:63
72
I andra stycket anges när provisionen är intjänad. Detta inträffar vid det Prop. 1990/91: 63
tidigaste av de i punkterna 1 — 3 nämnda tillfällena. Om avtalet bara full-
görs eller borde ha fullgjorts delvis, är i allmänhet endast en motsvarande
del av provisionen intjänad (jfr uttrycket ”i den mån”).
Av punkt 1 i andra stycket framgår att provisionen är intjänad då huvud-
mannen har fullgjort avtalet med tredje man. Så är i regel fallet då en av
huvudmannen försåld vara har avlämnats enligt bestämmelserna i 6 —8 §§
1990 års köplag. Avtalet får därvid anses fullgjort från huvudmannens sida
även om han har brustit i fullgörandet av någon biförpliktelse, t. ex. när
det gäller att teckna försäkring avseende transporten eller förpacka varan
på ett fullgott sätt. Vid inköpsagentur är avtalet fullgjort från huvudman-
nens sida då han har betalat köpesumman. Detta gäller vare sig betalning
sker i förskott, vid leverans eller i efterhand. Skall betalning ske i delpos-
ter, får provisionen anses intjänad i takt med att delbetalningarna fullgörs.
Bestämmelsen i punkt 2 i andra stycket innebär att provisionen kan vara
intjänad även i fall där huvudmannen har brustit i fullgörandet av avtalet
med tredje man. Det är tillräckligt att tiden för sådant fullgörande har
inträffat. En förutsättning får dock anses vara att huvudmannens dröjsmål
inte beror på avtalsbrott från tredje mans sida. Huvudmannen bör t. ex. få
utnyttja sin rätt enligt 10 § 1990 års köplag att vid kontantförsäljning hålla
inne varan vid bristande betalning från tredje man utan att agentens
provision på avtalet därför skall anses intjänad. Och har agenten samtyckt
till att ett avtal med tredje man skall återgå kan han givetvis inte hävda att
han har tjänat in provision på avtalet (jfr 12 § andra stycket).
Av punkt3 i andra stycket följer att provisionen är intjänad då tredje
man har fullgjort avtalet. Detta får vid försäljningsagentur anses ha skett
då tredje man har betalat köpesumman och vid inköpsagentur då han har
levererat varan. Efter det att tredje man har fullgjort avtalet kan inte
agentens rätt till provisionen bortfalla enligt bestämmelserna i 12 §.
Genom bestämmelserna i tredje och fjärde styckena sätts en gräns för
hur långt parterna till agentens nackdel får avvika från de huvudregler som
framgår vid en sammanställning av första och andra styckena. Liksom
dessa huvudregler har regleringen i tredje och fjärde styckena byggts upp
på att provisionen ”är intjänad” vid en viss tidpunkt. Det står naturligtvis
parterna fritt att bestämma provisionens förfallotid utan användande av
detta begrepp, t. ex. komma överens om att provisionen skall betalas ett
visst antal dagar efter det att tredje man har betalat köpesumman. Har
agenturavtalet utformats på det sättet får man från fall till fall avgöra om
en utbetalning enligt avtalet skulle komma att ske vid en senare tidpunkt
än vad som medges enligt regleringen i tredje och fjärde stycket. En
överenskommelse om när provisionen skall utbetalas bör alltså inte be-
traktas som ogiltig i sin helhet bara för att den i vissa situationer kan leda
till ett sämre resultat för agenten än lagens tvingande bestämmelser.
Av tredje stycket framgår att agenten inte är bunden av ett avtalsvillkor
som innebär att provisionen skall betalas senare än en månad efter det
kvartal då provisionen är intjänad. Med kvartal avses en tremånaderspe-
riod som inleds med den första dagen i någon av månaderna januari, april,
juli och oktober. Ett avtalsvillkor där kvartalsskiftena förläggs till andra
73
tidpunkter, t. ex. den första februari, maj osv., torde dock typiskt sett inte Prop. 1990/91: 63
innebära någon nackdel for agenten utan bör vara tillåtet.
I fjärde stycket anges den yttersta gränsen för när provisionen skall anses
vara intjänad. Detta är till en början fallet när tredje man har fullgjort
avtalet. Har avtalsuppfyllelse, t. ex. betalning, skett endast delvis, är en
motsvarande del av provisionen intjänad (jfr andra stycket).
Provisionen är vidare intjänad enligt fjärde stycket i fall då tredje man
visserligen inte har fullgjort avtalet men detta beror på att huvudmannen
inte har fullgjort avtalet som han borde. Här avses t. ex. fall då tredje mans
underlåtenhet att betala beror på att huvudmannen inte har avsänt varan i
tid eller har levererat en felaktig vara. I stort sett gör sig här samma
synpunkter gällande som vid tillämpning av bestämmelsen om bortfallan-
de av rätten till provision i 12 § första stycket.
12 §
Agentens rätt till provision bortfaller om det visas att avtalet mellan
huvudmannen och tredje man inte har fullföljts och att detta inte beror på
huvudmannen eller något förhållande på dennes sida.
Om tredje man har underlåtit att fullfölja avtalet på grund av att huvud-
mannen utan agentens samtycke har beviljat honom anstånd med att göra
det eller kommit överens med honom om återgång av avtalet, påverkar
detta inte agentens rätt till provision.
Fullföljer tredje man avtalet endast delvis, har agenten rätt till provision
på den del som svarar mot vad som har fullföljts, om inte annat följer av
första eller andra stycket.
Bortfaller agentens krav på provision till följd av bestämmelserna i
första —tredje styckena, skall han betala tillbaka det som betalats för
mycket.
Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för
honom än bestämmelserna i första —tredje styckena.
(Jfr 15 § i kommitténs förslag)
I paragrafen regleras i vad mån agentens rätt till provision påverkas av att
tredje man brister i sina åtaganden enligt ett ingånget avtal. Den har sin
motsvarighet i 69 § KomL, 14 § i den danska lagen och artikel 11 i EG-
direktivet.
Agentens rätt till provision kan alltså bortfalla under de förutsättningar
som anges i paragrafen. Det spelar härvid ingen roll om provisionen ”är
intjänad” enligt 11 § eller om provisionsbeloppet har tagits upp i en
provisionsnota enligt 13 §.
Första stycket återger den grundläggande principen att agentens rätt till
provision är beroende av att avtalet fullgörs av tredje man. Denna princip
är ägnad att förhindra att agenten tar upp order från eller sluter avtal med
icke solventa tredje män. Många gånger är det också lättare för agenten än
för huvudmannen att bilda sig en uppfattning om tredje mans ekonomiska
vederhäftighet.
Ett avtal får vid försäljningsagentur anses fullgjort från tredje mans sida
då han har betalat och vid inköpsagentur när varorna har levererats.
Från den nyss berörda huvudprincipen görs undantag för det fallet att
74
tredje mans underlåtenhet att prestera beror på huvudmannen eller något Prop. 1990/91: 63
förhållande på dennes sida. I sådana fall behåller alltså agenten sin rätt till
provision på avtalet. Som ett fall då den uteblivna prestationen beror på
huvudmannen kan nämnas att tredje man vid försäljningsagentur underlå-
ter att betala därför att huvudmannen har levererat en felaktig vara eller
inte har avsänt varan i tid.
Hänvisningen till ett förhållande på huvudmannens sida avser situatio-
ner där tredje man håller inne sin prestation till följd av någon omständig-
het som visserligen inte beror direkt på huvudmannen men som ändå bör
hänföras till dennes risksfär. Detta kan vara fallet exempelvis om varan
förstörs medan huvudmannen bär risken for den (jfr 12 — 16 §§ 1990 års
köplag).
Huvudmannen har bevisbördan både for att tredje man inte har fullföljt
avtalet och för att detta inte beror på huvudmannen eller något förhållande
på dennes sida. Några generella riktlinjer för vad som bör krävas i bevis-
hänseende för att huvudmannen skall ha fullgjort sin bevisskyldighet kan
knappast anges. Vad gäller bevisning om att avtalet inte har fullföljts, bör
det dock i regel vara tillräckligt att huvudmannen kan visa att avtalet har
hävts genom en uttrycklig hävningsförklaring från någondera partens sida.
Att avtalet inte har fullföljts kan naturligtvis också styrkas på andra sätt.
En särskild fråga är vad som bör krävas i bevishänseende när det gäller
tredje mans bristande betalningsförmåga. En möjlighet är naturligtvis att
visa att det gjorts ett resultatlöst utmätningsförsök. Den bristande betal-
ningsförmågan bör emellertid också kunna visas på andra sätt, t. ex. ge-
nom bevisning om att tredje man inställt sina betalningar.
I andra stycket behandlas två speciella fall av bristande uppfyllelse från
tredje mans sida, nämligen då huvudmannen utan agentens samtycke
antingen har gett tredje man anstånd med att fullgöra avtalet eller har
kommit överens med honom om återgång av detta. I dessa fall behåller
agenten sin rätt till provision på avtalet.
En förutsättning för att rätten till provision skall bevaras enligt andra
stycket är att tredje mans bristande uppfyllelse beror på den överenskom-
melse som efter avtalsslutet träffats mellan honom och huvudmannen. Om
huvudmannen utan agentens samtycke har gett tredje man anstånd med
betalningen och denne sedan blir insolvent, med följd att betalning uteblir,
behåller agenten sin rätt till provision. Men om det visar sig att tredje man
redan vid överenskommelsen om anstånd var ur stånd att betala, bortfaller
denna rätt för agenten.
En överenskommelse mellan huvudmannen och tredje man om att ett
avtal skall återgå kan ha olika orsaker, t. ex. att huvudmannen har svårig-
het att fullfölja en leverans av försålda varor eller att tredje man inte längre
har användning för varorna. Det är i sådana situationer naturligt att
huvudmannen inhämtar agentens mening innan han träffar någon över-
enskommelse med tredje man. Om agenten därvid går med på att avtalet
skall återgå, förlorar han enligt förevarande stycke sin rätt till provision på
avtalet. Det står dock parterna fritt att som en förutsättning för samtycke
från agentens sida ställa upp att dennes rätt till provisionen helt eller delvis
skall står kvar.
75
I tredje stycket behandlas det fallet att avtalet fullföljs bara delvis från Prop. 1990/91:63
tredje mans sida. Agenten har då rätt till provision på den del som svarar
mot vad som har fullföljts, om inte en tillämpning av bestämmelserna i
första eller andra stycket leder till något annat resultat.
Antag att tredje man bara betalar hälften av priset för ett varuparti han
köpt av huvudmannen och att detta inte beror på huvudmannen eller
något förhållande på dennes sida (jfr första stycket). Agenten får då finna
sig i att få provisionen reducerad till hälften. Men om tredje mans bristan-
de betalning faller på huvudmannens ansvar på det sätt som avses i första
stycket, skall agenten ha full provision. Detta kan vara fallet t. ex. om
huvudmannen bara förmår att leverera en del av den avtalade kvantiteten.
Skulle tredje mans betalning helt utebli och orsaken till detta delvis vara
att hänföra till huvudmannens risksfar, har agenten rätt till provision på
den delen. Om huvudmannen exempelvis väljer att leverera endast hälften
av den beställda kvantiteten och tredje man sedan försummar att betala
vad som levererats, har agenten rätt till provision på den del av avtalet
som huvudmannen underlät att fullfölja.
På motsvarande sätt får man bedöma situationer då avtalet fullföljs
endast delvis och det har förekommit någon överenskommelse om anstånd
eller återgång av avtalet enligt vad som sägs i andra stycket. Huvudman-
nen och tredje man kan t. ex. ha kommit överens om att huvudmannen
bara skall leverera hälften av den kvantitet som från början avtalats. Om
agenten samtycker till denna revidering av avtalet, får han bara provision
på det som levereras. Lämnar han inte sitt samtycke, behåller han sin rätt
till provision på hela det ursprungliga avtalet.
Om tredje man betalar endast en del av vad han skall betala enligt det
reviderade avtalet blir förhållandena mera komplicerade. Har agenten
samtyckt till revideringen, har han — om orsaken till den uteblivna be-
taingen inte är att hänföra till huvudmannens risksfär enligt första stycket i
paragrafen — bara rätt till provision på den del som betalas. Där revide-
ringen har skett utan agentens samtycke, torde han ha rätt till full provi-
sion på den del av avtalet som har återgått men få finna sig i en reduktion
av provisionen på de varor som fortfarande omfattas av det reviderade
avtalet. Reduktionen bör därvid svara mot den del av det reviderade
avtalet som inte fullföljs av tredje man. Resultatet kan naturligtvis bli ett
annat om orsaken till den uteblivna betalningen är att hänföra till huvud-
mannens risksfär enligt första stycket.
Av fjärde stycket framgår att agenten inte är bunden av avtalsvillkor som
ger honom sämre rättigheter än vad som framgår av de föregående stycke-
na. Detta är en nyhet i förhållande till regleringen i KomL men stämmer
överens med den i den danska lagen och i EG-direktivet.
Bestämmelsen i fjärde stycket hindrar inte att agenten och huvudman-
nen i efterhand, dvs. när den helt eller delvis uteblivna avtalsuppfyllelsen
är ett faktum, kommer överens om en för agenten ofördelaktig avvikelse
från bestämmelserna i första — tredje styckena. Paragrafens tvingande
karaktär avtrubbas ju också till viss del av att agenten kan avstå från sin
rätt till provision genom att lämna samtycke enligt andra stycket.
I femte stycket slås fast att agenten skall betala tillbaka uppburna provi-
76
sionsbelopp, till vilka han förlorat sin rätt enligt bestämmelserna i första — Prop. 1990/91: 63
tredje styckena. Denna bestämmelse får ses mot bakgrund av att provi-
sionen kan förfalla till betalning innan tredje man har fullgjort avtalet (se
11 §). I praktiken torde återbetalning av detta slag i regel komma till stånd
genom att huvudmannen debiterar agenten beloppet i en följande provi-
sionsnota.
13 §
Huvudmannen skall senast en månad efter utgången av varje kvartal ge
agenten en provisionsnota med uppgift om den provision som är intjänad
under kvartalet. Provisionsnotan skall innehålla alla uppgifter av betydel-
se för beräkningen av provisionen.
Har agenten helt eller delvis förlorat sin rätt till provision på ett avtal,
skall uppgift om detta lämnas i den provisionsnota som avser det kvartal
då rätten till provisionen bortföll. I provisionsnotan skall därvid anges
skälet till att rätten till provisionen bortfallit.
Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för
honom än bestämmelserna i denna paragraf.
(Jfr 18 § första stycket andra meningen och tredje stycket i kommitténs
förslag)
I paragrafen finns bestämmelser om provisionsnota. Bestämmelser av
liknande slag finns i 71 och 72 §§ KomL, 13 § i den danska lagen och
artikel 12 i EG-direktivet.
En provisionsnota skall ge besked om dels intjänade provisionsbelopp
(första stycket), dels i vad mån rätt till provision på ingångna avtal har
bortfallit (andra stycket). Däremot behöver provisionsnotan inte innehålla
uppgift om att ett anbud har antagits eller avslagits av huvudmannen eller
att avtalsuppfyllelse inte har skett (om det inte är så att den bristande
avtalsuppfyllelsen innebär att rätten till provisionen har bortfallit). Att
lämna sådana uppgifter ingår i stället i huvudmannens underrättelseskyl-
dighet enligt 7 § andra stycket punkt 3.
Av första stycket framgår att provisionsnotan skall innehålla uppgift om
den provision som är intjänad närmast föregående kvartal. Med kvartal
avses kalenderkvartal (om inte annat har bestämts i agenturavtalet, se vad
som anförts beträffande 11 §). När provisionen skall anses intjänad fram-
går av bestämmelserna i 11 § andra och fjärde stycket. För att agenten skall
kunna kontrollera att beräkningen av provisionen är riktig, har föreskrivits
att provisionsnotan skall innehålla alla uppgifter av betydelse for denna
beräkning. Det gäller framför allt uppgift om tredje mans namn och
adress, varuslag och varumängd, fakturadatum och fakturabelopp samt
provisionssats och provisionsbelopp. Provisionsnotan skall innehålla upp-
gift om samtliga avtal på vilka provision är intjänad det aktuella kvartalet.
Särskilt viktigt är att uppgift lämnas om provisionsgrundande avtal som
har kommit till stånd utan agentens medverkan (jfr 9 § punkt 2 och 3).
Provisionsnotan skall ha kommit agenten till handa inom en månad
efter utgången av det kvartal då de i notan upptagna provisionsbeloppen är
intjänade. Här föreligger en skillnad i förhållande till det danska förslaget,
enligt vilket det räcker att provisionsnotan har avsänts till agenten inom
77
den angivna fristen. Den svenska lösningen innebär att samma tidsfrist Prop. 1990/91:63
gäller för tillhandahållande av provisionsnotan som för utbetalning av
intjänade provisionsbelopp.
Av andra stycket framgår att provisionsnotan också skall innehålla upp-
gift om i vad mån rätten till provision på ingångna avtal har bortfallit.
Frågan om när rätten till provision bortfaller regleras i 12 §. Det rör sig
framför allt om fall av betalningsförsummelse från tredje mans sida.
Uppgiften i fråga behöver inte tas upp i provisionsnotan förrän det står
klart att rätten till provision har bortfallit. Uppgiftsskyldigheten gäller
både provision som ”är intjänad” enligt bestämmelserna i 11 § och provi-
sion på ingångna avtal vilken ännu inte ”är intjänad”. Däremot behöver
provisionsnotan inte innehålla uppgift om att tidpunkten för när provi-
sionen skall anses intjänad har skjutits upp, t. ex. till följd av att huvud-
mannen håller inne leveransen till tredje man på grund av att denne dröjer
med betalningen. Som tidigare nämnts omfattas sådana uppgifter i stället
av huvudmannens informationsskyldighet enligt 7 § andra stycket punkt 3.
Uppgift om att rätten till provision har bortfallit skall ges i den provi-
sionsnota som avser det aktuella kvartalet. Om det i januari står klart att
tredje man inte kommer att betala de till honom försålda varorna, skall det
alltså i den provisionsnota som ges till agenten i april anges att rätten till
provisionen i fråga har bortfallit. Även då provisionen endast delvis har
bortfallit skall uppgift därom lämnas i provisionsnotan.
I provisionsnotan skall också anges skälet till att rätten till provisionen
har bortfallit. Denna uppgift bör vara så preciserad att agenten kan bedö-
ma om han delar huvudmannens uppfattning i frågan. Det torde t. ex. inte
vara tillräckligt med en blank uppgift att tredje man inte har betalat.
Agenten bör i ett sådant fall kunna kräva att det av provisionsnotan
framgår vad som ligger till grund för huvudmannens bedömning att betal-
ning inte kommer att inflyta.
Vid bortfall av rätt till provision som har upptagits i en provisionsnota,
får huvudmannen i en senare provisionsnota tillgodoföra sig beloppet. Det
har inte ansetts nödvändigt att — som i 71 § tredje stycket KomL —
uttryckligen nämna denna möjlighet i lagtexten. Tillgodoförandet kan ske
antingen i den provisionsnota som innehåller uppgift om att rätten till
provisionen har bortfallit eller i en senare provisionsnota.
Av tredje stycket framgår att paragrafens bestämmelser är tvingande till
förmån för agenten. Denne kan alltså inte med bindande verkan avstå från
sin rätt till provisionsnota eller gå med på att att notan skall innehålla
mindre utförliga uppgifter än vad som sägs i paragrafen. Han är inte heller
bunden av ett avtalsvillkor som går ut på att provisionsnotor tillställs
honom med större fördröjning eller längre tidsintervall än vad som följer
av paragrafens bestämmelser. Däremot torde parterna vara oförhindrade
att låta provisionsnotorna avse andra tremånadersperioder än kalender-
kvartal, även om lagtexten, som tidigare nämnts, tar sikte på sådana (jfr
vad som har sagts under 11 §).
78
14 §
Agenten har rätt att från huvudmannen få alla upplysningar som denne har
tillgång till och som agenten behöver för att kunna kontrollera om provi-
sionsnotan innehåller de provisionsbelopp som är intjänade. Till sådana
upplysningar hör utdrag ur huvudmannens bokföring.
Om huvudmannen inte inom skälig tid efter det att begäran därom
framställts lämnar agenten sådana upplysningar som avses i första stycket
eller det finns anledning att anta att dessa upplysningar eller uppgifterna i
provisionsnotan är oriktiga, har agenten rätt att granska huvudmannens
bokföring i den omfattning som behövs. Huvudmannen får därvid avgöra
om granskningen skall utföras av agenten själv eller av en auktoriserad
eller godkänd revisor som agenten har utsett.
Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för
honom än bestämmelserna i denna paragraf.
(Jfr 18 § andra stycket i kommitténs förslag)
Paragrafen innehåller bestämmelser om upplysningsplikt för huvudman-
nen och om rätt för agenten att ta del av huvudmannens bokföring. Den
saknar motsvarighet i KomL. Frågor av detta slag regleras i 15 § i den
danska lagen och i artikel 12 i EG-direktivet.
I första stycket slås fast att huvudmannen på begäran av agenten skall ge
denne alla upplysningar som behövs för att agenten skall kunna kontrolle-
ra provisionsnotans riktighet. Huvudmannen är t. ex. skyldig att tillhanda-
hålla agenten utdrag ur sin bokföring. Agentens rätt att få upplysningarna i
fråga är inte betingad av att det finns skäl till antagande att uppgifterna i
provisionsnotan är oriktiga. Bestämmelsen ger således agenten möjlighet
att stickprovsvis eller rutinmässigt kontrollera riktigheten av de provi-
sionsnotor han får från huvudmannen.
Det ligger i sakens natur att huvudmannens upplysningsskyldighet enligt
första stycket gäller även i fall då han har underlåtit att tillställa agenten
någon provisionsnota.
Huvudmannen behöver bara tillhandahålla uppgifter som han har till-
gång till. Han har således ingen skyldighet att för agentens räkning inhäm-
ta kompletterande upplysningar, t. ex. från tredje man. Vidare omfattar
upplysningsskyldigheten endast förhållanden som har betydelse för kon-
troll av provisionsnotan. Agenten har alltså inte någon allmän rätt till
insyn i huvudmannens räkenskaper. Upplysningarna i fråga behöver bara
lämnas efter anmodan från agenten.
Agenten skall i sin begäran till huvudmannen ange vad det är för
material han behöver. Han kan t. ex. kräva upplysning om huvudmannens
kontakter med en namngiven kund eller uppmana huvudmannen att lägga
fram material om samtliga avtal, som under en period har träffats inom ett
visst geografiskt område.
Andra stycket tar sikte på situationer då huvudmannen inte tillhandahål-
ler upplysningar enligt första stycket eller det kan antas att dessa upplys-
ningar eller uppgifterna i provisionsnotan är felaktiga. I dessa situationer
kan agenten kräva att huvudmannen låter honom eller en revisor granska
huvudmannens bokföring i den omfattning som behövs. Någon sådan
granskningsmöjlighet finns inte intagen i EG-direktivet. Däremot har be-
Prop. 1990/91:63
79
stämmelsen sin motsvarighet i den danska lagen samt i västtysk, österri- Prop. 1990/91: 63
kisk och schweizisk rätt.
Om således huvudmannen inte inom skälig tid lämnar agenten de begär-
da uppgifterna, har agenten rätt att själv eller genom revisor granska
huvudmannens bokföring. Det är att märka att agenten för att ha sådan
rätt inte behöver visa att huvudmannen vägrar att lämna de begärda
uppgifterna (jfr däremot den danska lagen). Det räcker i stället med att
agenten kan visa att de begärda uppgifterna inte har lämnats trots att
huvudmannen har haft skälig tid för att göra det. Vad som är skälig tid får
avgöras från fall till fall.
I fall då agenten hävdar att provisionsnotan eller de kompletterande
uppgifterna från huvudmannen är felaktiga, måste han ange skälen till sina
misstankar. Kraven på agenten bör i detta sammanhang inte sättas alltför
högt. Det torde vara tillräckligt om agenten t. ex. har fått reda på att det
har ingåtts ett avtal med någon kund inom hans område utan att han i rätt
tid har fått provision på avtalet eller underrättelse om detta i provisions-
notan. En granskning kan också vara påkallad i fall av en markant nedgång
av provisionsutbetalningarna utan att detta kan hänföras till förhållandena
på marknaden eller agentens egna förhållanden. Ett annat fall kan vara att
agenten vid en jämförelse med andra agenter inom samma bransch visar
sig ha en väsentligt lägre provisionsintäkt utan att detta kan förklaras av
mindre kundunderlag eller arbetsinsats.
Granskningen av bokföringen skall utföras av agenten eller en av honom
utsedd auktoriserad eller godkänd revisor. Det är huvudmannen som får
avgöra om granskningen skall göras av agenten själv eller om uppgiften
skall utföras av en revisor. Tanken är inte att denna valmöjlighet skall
kunna utnyttjas på så sätt att en icke bokföringskunnig agent utesluts från
möjligheten till en sakkunnig granskning. Väljer huvudmannen att låta
agenten själv ombesörja granskningen, bör agenten således vara oför-
hindrad att låta sig biträdas av en bokföringskunnig person.
Rätten att granska bokföringen gäller bara i den omfattning som behövs.
Det är i princip agentens sak att avgöra hur stort behovet av granskning är
i det enskilda fallet. Han har dock självfallet inte rätt att kräva att få gå
igenom hela bokföringen bara för att konstatera vilka delar som är relevan-
ta.
Revisorns krav på ersättning för granskningsuppdraget bör riktas mot
agenten. Skulle det visa sig att agenten har haft fog för sin åtgärd att låta
granska bokföringen, bör han få ersättning av huvudmannen för sina
utlägg. I dessa situationer kan ledning sökas i rättegångsbalkens bestäm-
melser om fördelning av rättegångskostnader i dispositiva tvistemål.
Om huvudmannen motsätter sig en granskning enligt andra stycket, kan
agenten väcka talan vid domstol med yrkande om förpliktande för huvud-
mannen att tillmötesgå önskemålet. Det är alltså inte nödvändigt att han
först väcker talan om utfående av provisionsbelopp och sedan i det målet
framställer ett editionsföreläggande avseende bokföringshandlingarna.
Agenten kan också, om förutsättningar i övrigt föreligger, anhängiggöra
frågan vid kronofogdemyndighet genom en ansökan om vanlig handräck-
ning enligt lagen (1990: 746) om betalningsföreläggande och handräckning.
80
Av tredje stycket framgår att paragrafens bestämmelser är tvingande till Prop. 1990/91: 63
förmån for agenten.
15 §
Om agenten inte i rätt tid har fått provision eller annan ersättning av
huvudmannen eller om det finns starka skäl att anta att han inte kommer
att få den, har agenten rätt att till säkerhet för sin fordran hålla inne varor,
material och handlingar som tillhör huvudmannen och som agenten har
tagit emot för att fullgöra uppdraget. Fullmakter och andra handlingar av
synnerlig betydelse för huvudmannen får dock inte hållas inne.
Har agenten köpt varor för huvudmannens räkning och sänt varorna
vidare till huvudmannen, eller har agenten sänt tillbaka varor till huvud-
mannen vilka han haft till försäljning, får agenten för att säkerställa sin
rätt enligt första stycket hindra att varorna lämnas ut till huvudmannen.
Detta gäller även om huvudmannen har tagit emot transportdokument
avseende varorna.
Agentens rätt att hålla inne varor, material och handlingar upphör när
huvudmannen har ställt godtagbar säkerhet för fordringen.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
(Jfr 22 § i kommitténs förslag)
Paragrafen ger agenten rätt att hålla inne huvudmannens egendom till
säkerhet för fordringar gentemot denne. Paragrafens bestämmelser kan
jämföras med det regelsystem som bildas av 74 § och 75 § jämförd med
31—37 §§ KomL. Detta regelsystem motsvaras till viss del av 7 § i den
danska lagen jämförd med 31—37 §§ i den danska kommissionslagen. EG-
direktivet saknar bestämmelser av detta slag.
Agenten har enligt första stycket rätt att hålla inne två sorters egendom
till säkerhet för krav gentemot huvudmannen, dels varor och dels material
och handlingar. Av 16 § framgår att rätten att hålla inne varor är kopplad
till en rätt att realisera varorna. Rätten med avseende på varorna motsva-
rar vad som tidigare brukade benämnas legal panträtt men som i nutida
lagstiftning kallas retentionsrätt (jfr lagen 1970:980 om retentionsrätt för
fordran hos hotellgäst). Agentens rätt att hålla inne material och handling-
ar är inte förenad med någon rätt att avyttra egendomen. Här rör det sig
således om ren retentionsrätt även med användande av ett mera traditio-
nellt språkbruk. 1 33 § klargörs att agentens rätt att hålla inne varor,
material och handlingar kvarstår efter det att uppdraget har upphört.
Med rätten att hålla inne huvudmannens egendom följer förmånsrätt
vid utmätning och konkurs enligt 4 § punkt 2 förmånsrättslagen
(1970:979).
Agentens rätt att hålla inne egendom kan utövas som säkerhet för
fordringar av olika slag i anledning av agenturuppdraget. I paragrafen
nämns uttryckligen fordringar avseende provision. Denna kan utgöra
vederlag antingen för ingångna avtal eller för ansvar del credere eller
inkassouppdrag. Men det kan också röra sig om krav på ersättning för
utgifter eller för åtgärder enligt 32 § i syfte att i ett avvecklingsskede
81
6 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 63
skydda huvudmannen mot förlust. Fordringarna kan vidare bestå i krav på Prop. 1990/91: 63
avgångsvederlag eller skadestånd.
Kvarhållningsrätten inträder enligt huvudregeln vid den tidpunkt då
agentens ersättning skulle ha utbetalats, dvs. då den är förfallen till betal-
ning (se betr, provision 11 §). Bortfaller agentens krav enligt bestämmel-
serna i 12 §, upphör naturligtvis rätten att hålla inne egendomen. Om det
finns starka skäl att anta att betalning kommer att utebli, får agenten enligt
en kompletterande regel utöva sin kvarhållningsrätt redan innan tiden for
betalning är inne. En förutsättning är givetvis att fordringen vid denna tid
faktiskt har uppkommit och inte bara beräknas skola uppkomma. Provi-
sionsfordringar får i sammanhanget anses ha uppkommit när provisionen
är intjänad enligt bestämmelserna i 11 §.
Starka skäl att anta att betalning kommer att utebli kan föreligga om
huvudmannens betalningsförmåga visar sig vara svag eller om han i något
avseende har handlat så att hans betalningsvilja kan ifrågasättas. Kvarhåll-
ningsrätt bör utan vidare kunna utövas om huvudmannen försätts i kon-
kurs eller är föremål for ackordsforhandlingar. Att han har ställt in sina
betalningar eller på annat sätt förklarat sig vara insolvent utgör också som
regel tillräckliga skäl for antagande att betalning inte kommer att ske.
Samma bedömning är ofta berättigad vid situationer som är en typisk följd
av insolvens eller bristande betalningsförmåga, såsom resultatlös utmät-
ning, vräkning, handräckning eller återtagande av varor som har sålts på
avbetalning med äganderättsförbehåll. Händelser av detta slag ger dock
inte agenten en självklar rätt att hålla inne huvudmannens egendom.
Omständigheterna i det enskilda fallet kan innebära att det trots en hän-
delse som nu nämnts inte föreligger tillräckligt starka skäl för en sådan
rätt.
Som exempel på en situation då huvudmannens betalningsvilja kan
ifrågasättas kan nämnas att han oriktigt påstår att en av agenten förmedlad
affär inte är provisionsgrundande. Skulle det vid en meningsmotsättning
av detta slag sedermera visa sig att huvudmannen trots allt har gjort en
riktig bedömning, kan agenten bli skyldig att ersätta huvudmannen den
skada som uppkommit genom kvarhållandet.
Agentens kvarhållningsrätt enligt första stycket omfattar till en början
huvudmannens varor. En förutsättning är att varorna har kommit i agen-
tens besittning i följd av agenturuppdraget. Kvarhållningsrätten gäller
således inte andra huvudmannen tillhöriga varor, t. ex. varor som omfattas
av något annat agenturuppdrag än det som fordringen avser eller som har
magasinerats hos agenten av annan orsak. Frågan huruvida det föreligger
ett eller flera agenturuppdrag får bedömas efter omständigheterna. Man
kan inte utgå från att det är fråga om flera uppdrag enbart på den grunden
att agentens och huvudmannens mellanhavanden regleras av mer än en
kontraktshandling. Förhållanden som i sammanhanget kan inverka på
bedömningen är t. ex. att det ena åtagandet avser samma eller liknande
varuslag som det andra eller att verksamheterna är avsedda att bedrivas
inom samma eller angränsande områden.
Kvarhållningsrätten gäller vid både försäljnings- och inköpsagentur.
Den kan alltså göras gällande i såväl varor som agenten har mottagit av
82
huvudmannen för försäljning som sådana som tredje man vid inköpsagen- Prop. 1990/91: 63
tur har levererat till agenten. Det förutsätts i första stycket att agenten har
varorna i sin besittning. Med att varorna är i agentens besittning får
jämställas att han innehar ett transportdokument avseende varorna som
ger honom rätt att erhålla dessa, t. ex. ett konossement. Kravet på besitt-
ning till varorna mjukas upp av bestämmelsen om stoppningsrätt i andra
stycket.
Av lagtexten framgår att varorna får hållas inne ”till säkerhet för”
agentens fordran. Härav följer att kvarhållningsrätten inte kan göras gäl-
lande i större del av ett varuparti än vad som krävs för att säkerställa
fordringen i fråga. Viss marginal bör härvid tillgodoräknas agenten med
hänsyn till den ovisshet som kan råda med avseende på priset vid en
framtida försäljning av varorna. I denna marginal bör också inräknas
skäliga kostnader för omhändertagande och försäljning av varorna.
Agentens skyldighet enligt 6 § andra stycket att hålla huvudmannens
varor avskilda från andra varor gäller även när agenten utnyttjar sin rätt
att innehålla varorna.
Kvarhållningsrätten enligt första stycket gäller, som tidigare nämnts,
inte bara varor utan även material och handlingar som agenten har tagit
emot i anledning av agenturuppdraget. Med material avses t. ex. varu-
prover, mönster, reklammaterial och broschyrer. Som exempel på hand-
lingar kan nämnas prislistor, anbudsblanketter, ritningar, kundförteck-
ningar och kredituppgifter beträffande kunder.
Av andra meningen i första stycket framgår att kvarhållningsrätt inte får
utövas med avseende på fullmakter och andra handlingar av synnerlig
betydelse för huvudmannen. Undantaget för fullmaktshandlingar motive-
ras av att huvudmannen annars skulle vara ur stånd att återkalla en av
honom utfärdad skriftlig fullmakt (jfr 16 § avtalslagen). I övrigt bör undan-
tagsregeln i andra meningen tillämpas restriktivt. En typ av handlingar
som kan komma att beröras av regeln är huvudmannens räkenskapsmate-
rial, i den mån sådant skulle ha överlämnats till agenten (jfr NJA 1981 s.
1050).
I likhet med vad som gäller beträffande varor får material och handling-
ar bara utnyttjas som säkerhet för fordringar som avser samma agentur-
uppdrag.
I andra stycket finns bestämmelser om stoppningsrätt. Bestämmelserna
bygger på ungefär samma principer som motsvarande regler i 61 § 1990 års
köplag. De möjliggör för agenten att hindra att varor som han har sänt till
huvudmannen lämnas ut till denne. På så sätt kan han behålla sin rätt att
hålla inne varorna enligt bestämmelserna i första stycket. Stoppningsrätt
förutsätter alltså en rätt att hålla inne varorna. Kvarhållningsrätten behö-
ver inte ha förelegat medan varorna var kvar i agentens besittning utan kan
ha uppkommit under transporten från denne till huvudmannen. Stopp-
ningsrätten gäller både varor som agenten har haft till försäljning och
sådana som han vid inköpsagentur har mottagit från tredje man. Den
gäller däremot inte material och handlingar.
Om huvudmannen har mottagit ett transportdokument avseende varor-
na, ger det honom normalt rätt att erhålla dessa. Agentens stoppningsrätt
83
gäller dock även i sådana fall. Även om huvudmannen redan har tillställts Prop. 1990/91: 63
ett konossement eller en fraktsedel som under vanliga förhållanden skulle
ge honom rätt att kräva att varorna lämnas ut till honom, får således
agenten göra bruk av den stoppningsrätt som tillkommer honom enligt
andra stycket.
Agentens stoppningsrätt gäller till dess att varorna kommer i huvudman-
nens besittning. Har varorna en gång lämnats ut till huvudmannen, har
agenten således inte någon rätt att utnyttja dem som säkerhet för sina
fordringar.
Av agentens informationsskyldighet enligt 5 § andra stycket punkt 2
följer att han skall underrätta huvudmannen om när han utnyttjar sin rätt
att hålla inne dennes egendom. I 16 § första stycket uppställs som förut-
sättning för att agenten skall få sälja innehållna varor att huvudmannen tre
månader dessförinnan har fått meddelande om att varorna hålls inne
enligt bestämmelserna i förevarande paragraf.
Av tredje stycket framgår att huvudmannen kan häva agentens kvarhåll-
ningsrätt enligt första stycket genom att ställa säkerhet för agentens ford-
ran. Säkerheten skall vara godtagbar. Detta krav får anses vara uppfyllt då
säkerheten utgörs av en bankgaranti eller något likvärdigt åtagande. Själv-
fallet upphör kvarhållningsrätten även då huvudmannen erlägger likvid
för fordringen.
I fjärde stycket slås fast att paragrafens bestämmelser är tvingande till
agentens förmån. Han är alltså inte bunden av avtalsvillkor som tar ifrån
honom rätten att hålla inne huvudmannens egendom enligt första och
andra styckena eller som ger honom en mindre långtgående rätt än vad
som sägs där. I sammanhanget bör uppmärksammas att även bestämmel-
serna i 11 § om tid för utbetalning av provision är tvingande till agentens
förmån.
16 §
Agenten får sälja varor som han håller inne enligt 15 § efter tre månader
från det att han har meddelat huvudmannen att varorna hålls inne. Agen-
ten får därvid täcka de fordringar för vilka varorna har utgjort säkerhet
med vad som inflyter från försäljningen. Försäljningen får ske under hand
eller på offentlig auktion.
Om varorna är utsatta för snabb förstörelse eller försämring eller om de
fordrar alltför kostsam vård, får de säljas tidigare än vad som framgår av
första stycket.
Om huvudmannen är i konkurs, gäller i stället 8 kap. 10 § konkurslagen
(1987:672).
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
(Jfr 23 § i kommitténs förslag)
Paragrafen handlar om försäljning av varor som hållits inne som säkerhet
för fordringar gentemot huvudmannen. Liknande bestämmelser ingår i
KomL:s regelkomplex rörande agentens panträtt i huvudmannens egen-
dom (se närmast 75 § jämförd med 34 §). I den danska lagen leder hänvis-
84
ningen i 7§ till motsvarande regelkomplex i den danska kommissions- Prop. 1990/91:63
lagen. EG-direktivet innehåller inga bestämmelser av detta slag.
Av första stycket framgår att agenten får sälja varor som han har hållit
inne med stöd av 15 §. En förutsättning är att varorna har hållits inne
minst tre månader. Tiden räknas från det att huvudmannen har fått
meddelande om att agenten håller inne varorna som säkerhet för fordring-
ar gentemot huvudmannen. Av meddelandet bör framgå vilka fordringar
som avses.
Meddelandet kan ha lämnats skriftligen eller på annat sätt. t. ex. muntli-
gen per telefon. Bevisbördan för att meddelandet har lämnats ligger på
agenten. Av 36 § framgår dock att ett på ändamålsenligt sätt avsänt med-
delande får åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer
fram.
Det krävs inte att varorna har utgjort säkerhet för samma fordran under
hela tremånadersperioden. Även om den fordran som från början föran-
ledde agenten att hålla inne varorna är betald eller säkerställd på annat sätt
(jfr 15 § tredje stycket), kan varorna hållas kvar som säkerhet för en senare
tillkommen fordran. Kvarhållningsrätt får dock i de flesta fall bara utövas
till säkerhet för fordringar som är förfallna till betalning (jfr 15 § första
stycket).
Förutsättningarna för försäljning av varorna är alltså uppfyllda så snart
dessa har hållits inne med stöd av 15 § under en obruten tremånaderspe-
riod, räknad från det att huvudmannen har fått ett meddelande om att
agenten håller kvar varorna (eller, om meddelandet har förkommit eller
försenats på det sätt som avses i 36 §, från det att meddelandet under
normala förhållanden skulle ha nått huvudmannen). Meddelandet behö-
ver med andra ord inte stå i samband med de fordringar som kvarstår
oreglerade vid tremånadersperiodens utgång. Men om varorna under en
tid har varit ograverade, dvs. inte utgjort säkerhet för någon fordran
gentemot huvudmannen, kan agenten inte åberopa ett meddelande som
har lämnats före den tidsperioden, även om varorna hela tiden har varit i
hans besittning. I den situationen börjar alltså en ny tremånadersperiod
löpa när huvudmannen får meddelande om att varorna återigen kvarhålls
som säkerhet.
Försäljningsrätten omfattar bara de varor som meddelandet avser. Har
agenten hållit inne varor som säkerhet för en fordran och håller han sedan
inne ytterligare varor som förstärkt säkerhet för fordringen, gäller en ny
tremånadersfrist med avseende på de tillkommande varorna. Det krävs
alltså att huvudmannen får ett särskilt meddelande om dessa varor. När
tre månader har löpt från det nya meddelandet, får även de tillkommande
varorna säljas. Självfallet får kvarhållningsrätt inte utövas med avseende
på de tillkommande varorna, om agentens fordran får full täckning redan
vid försäljningen av de ursprungligen innehållna varorna.
När varorna har försålts, får agenten ur försäljningssumman täcka de
fordringar för vilka varorna utgjorde säkerhet vid tiden för försäljningen.
Huvudmannen bör före försäljningen få kännedom om vilka fordringar
som är aktuella i sammanhanget. Genom det meddelande som bildar
utgångspunkt för tremånadersfristen har huvudmannen fått reda på vilken
85
fordran som föranlett agenten att hålla inne varorna. Vill agenten att de Prop. 1990/91:63
innehållna varorna skall utgöra säkerhet även för tillkommande fordring-
ar, får det anses följa av hans allmänna underrättelseskyldighet enligt 5 §
andra stycket punkt 2 att informera huvudmannen om förhållandet. Kost-
nader for omhändertagande och försäljning av de aktuella varorna får
dock anses så pass förutsebara att de får tas ut ur försäljningssumman utan
någon föregående avisering till huvudmannen. En förutsättning är natur-
ligtvis att kostnaderna ligger på en skälig nivå.
Agenten har inte rätt att tillgodoräkna sig provision på en försäljning
enligt förevarande paragraf. Här föreligger en skillnad i förhållande till
KomL:s bestämmelser (se 75 § jämförd med 34 § första stycket tredje
meningen.) En annan sak är att utebliven provision kan utgöra en sådan
skada som omfattas av bestämmelserna i 34 §.
Återstår ett överskott sedan agenten har täckt sina fordringar ur försälj-
ningssumman enligt vad som nyss sagts, skall detta redovisas till huvud-
mannen. Bestämmelsen i 6 § andra stycket om skyldighet att hålla medel
avskilda är inte tillämplig i detta fall.
I första stycket sägs avslutningsvis att försäljningen får ske under hand
eller på offentlig auktion. Agenten har här en valmöjlighet. Av agentens
allmänna lojalitetsplikt enligt 5 § första stycket följer att försäljningen skall
göras med omsorg och med tillbörligt beaktande av huvudmannens intres-
sen. Åsidosätter agenten sina skyldigheter härvidlag, kan han bli skade-
ståndsskyldig gentemot huvudmannen enligt 34 §. När det gäller den när-
mare omfattningen av agentens omsorgsplikt med avseende på försäljning-
en gör sig ungefär samma synpunkter gällande som vid tillämpning av 7 §
lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har
hämtats (se prop. 1984/85:210s. 40f.).
I agentens allmänna underrättelseskyldighet enligt 5 § andra stycket
punkt 2 ligger också att han bör upplysa huvudmannen om att han står i
begrepp att sälja varorna och på vilket sätt försäljningen kommer att ske.
Skall varorna säljas på offentlig auktion, bör huvudmannen i god tid få
uppgift om tid och plats för auktionen.
I andra stycket finns ett undantag från den i första stycket angivna
tidsfristen. Undantaget avser varor som är utsatta för snabb förstörelse
eller förskämning eller som fordrar alltför kostsam vård. I dessa fall får
varorna säljas innan de har hållits inne i tre månader. Det får dock
förutsättas att agenten har meddelat huvudmannen att han avser att sälja
varorna och angivit skälet till detta.
I många fall torde det följa av agentens lojalitetsplikt enligt 5 § första
stycket att han inte får hålla inne färskvaror, som är utsatta för snabb
förstörelse eller förskämning, utan att han, om han vill utnyttja sin säker-
hetsrätt med avseende på varorna, är tvungen att försöka sälja dessa innan
de förfars. Försummar han det, kan han bli skadeståndsskyldig gentemot
huvudmannen. På motsvarande sätt kan agenten, om han väljer att hålla
inne varor som kräver alltför kostsam vård, helt eller delvis förlora sin rätt
till ersättning för vården av varorna.
Tredje stycket innehåller en specialregel för det fall huvudmannen är i
konkurs. Försäljningen skall då ske med iakttagande av bestämmelserna i
86
8 kap. 10 § konkurslagen. I dessa bestämmelser regleras bland annat vilken Prop. 1990/91: 63
roll konkursförvaltaren har i sammanhanget.
Av fjärde stycket framgår att paragrafens bestämmelser är tvingande till
förmån for agenten. Denne är alltså inte bunden av avtalsvillkor som t. ex.
innebär att innehållna varor inte får säljas eller att försäljning bara får ske
på visst sätt. Även om agentens uppdrag är avgränsat på så sätt att han i sin
verksamhet inte får gå utanför en viss kundkrets, står det honom fritt att
med stöd av förevarande paragraf avyttra innehållna varor till köpare
utanför den kretsen.
Förhållandet till tredje man
Bestämmelserna i detta avsnitt har med små ändringar övertagits från
KomL (77 — 84 §§). De stämmer i stor utsträckning överens med motsva-
rande bestämmelser i den danska lagen.
Förhållandet till tredje man regleras inte alls i EG-direktivet.
17 §
Agenten får inte utan särskilt bemyndigande sluta avtal om försäljning
eller köp på huvudmannens vägnar.
I fråga om hemförsäljning finns särskilda bestämmelser i hemförsälj-
ningslagen (1981:1361).
(Jfr 33 § i kommitténs förslag)
1 första stycket slås fast att agenten som huvudregel måste ha särskilt
bemyndigande från huvudmannen for att få sluta bindande avtal om
försäljning eller köp på dennes vägnar. Motsvarande bestämmelse finns i
77 § KomL och 16 § första stycket i den danska lagen.
Frågan när ett sådant bemyndigande skall anses föreligga får bedömas
enligt allmänna regler om fullmakt. Bemyndigandet kan framgå direkt av
agenturavtalet eller följa av bruk eller sedvänja. Vid tillämpningen av
KomL har slutsedelsblanketter ansetts konstituera fullmakt för en agent
(se NJA 1920 s. 385). Den ståndpunkten får anses gälla fortfarande, även
om denna typ av blanketter numera förekommer i endast obetydlig om-
fattning.
Denna paragraf handlar om behörigheten att sluta avtal om försäljning
eller köp. Andra bestämmelser i lagen reglerar agentens behörighet med
avseende på redan ingångna avtal av detta slag. Det krävs ett särskilt
bemyndigande för att agenten skall ha rätt att ta emot betalning för sålda
varor eller medge ändring i ett redan ingånget avtal (22 §) eller för att han
skall få träffa avgöranden i anledning av reklamationer m.m. (23 §).
Hänvisningen till hemförsäljningslagen i andra stycket modifierar verk-
ningarna av den huvudregel som intagits i första stycket. Enligt 12 §
hemförsäljningslagen skall ett ombud som anlitats av en näringsidkare
anses ha behörighet att handla på näringsidkarens vägnar när det gäller att
ingå avtal, att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal
och att ta emot betalning för näringsidkarens räkning. Denna bestämmelse
är tvingande till konsumentens förmån.
I KomL finns inte någon motsvarande hänvisning till hemförsäljnings- Prop. 1990/91:63
lagen. I stället har det i 12 § andra stycket hemförsäljningslagen funnits en
erinran om att det i KomL finns särskilda bestämmelser om handelsagen-
ter och handelsresande. Denna erinran utgår nu ur hemförsäljningslagen
(se lagförslag 3). I framtiden kommer alltså inte agenter och handelsresan-
de att undantas från hemförsäljningslagens bestämmelser om s. k. legal
ställningsfullmakt.
18 §
Har agenten slutit avtal om försäljning eller köp på huvudmannens vägnar
utan att vara behörig till det, skall huvudmannen, om han inte godkänner
avtalet, meddela tredje man detta. Huvudmannen skall lämna meddelan-
det utan oskäligt uppehåll efter det att han har fått kännedom om avtalet.
Gör huvudmannen inte det, är han bunden av avtalet.
(Jfr 34 § i kommitténs förslag)
I paragrafen föreskrivs en skyldighet för huvudmannen att reklamera till
tredje man, om han inte vill godkänna ett avtal om försäljning eller köp
som agenten har träffat på hans vägnar utan att vara behörig därtill.
Bestämmelsen motsvaras av 78 och 80 §§ KomL och 16 § andra stycket i
den danska lagen.
Paragrafen avser fall då agenten har slutit avtal på huvudmannens
vägnar. Fall då han bara har tagit emot ett anbud regleras i 19 §.
Vidare tar paragrafen bara sikte på fall då agenten har överskridit sin
behörighet. Har agenten hållit sig inom behörigheten men gått utöver sin
befogenhet, får situationen bedömas enligt 11 § avtalslagen. Huvudman-
nen blir i det fallet bunden av avtalet i och med avtalsslutet, om inte tredje
man insåg eller bort inse att agenten överskred sin befogenhet.
Det har enligt paragrafen ingen betydelse hur huvudmannen har fått
kännedom om avtalet. Detta innebär en ändring i förhållande till KomL,
där det i motsvarande situation förutsätts att agenten inberättar avtalet
(78 §) eller att tredje man underrättar huvudmannen därom (80 §). Den nu
valda lösningen stämmer överens med den i den danska lagen. För att
undgå att bli bunden av avtalet måste huvudmannen alltså reklamera även
om han har fått kännedom om avtalet genom någon utomstående.
Huvudmannens meddelande skall ges till tredje man. Det kan ofta vara
lämpligt att låta meddelandet gå genom agenten. Huvudmannen står i den
situationen risken för att agenten underlåter att vidarebefordra reklama-
tionen till tredje man eller att han gör det för sent. Av 36 § framgår att det
däremot inte går ut över huvudmannen om en ändamålsenligt avsänd
reklamation försenas, förvanskas eller förkommer på väg direkt från ho-
nom till tredje man. Detsamma bör gälla om ett sådant missöde skulle
drabba en reklamation som på ändamålsenligt sätt har vidarebefordrats av
agenten. Men skulle missödet inträffa under reklamationens befordran
från huvudmannen till agenten, torde huvudmannen inte kunna åberopa
reklamationen mot tredje man.
Reklamation skall ske utan oskäligt uppehåll från det att huvudmannen
har fått kännedom om avtalet. Hur lång denna tidsfrist är får bli beroende
88
av omständigheterna i det enskilda fallet. En omständighet som kan in ver- Prop. 1990/91:63
ka på bedömningen är vilket slags vara köpet avser, t. ex. om det rör sig om
varor som är underkastade hastiga prisväxlingar. Huvudmannen bör i den
situationen inte kunna spekulera på tredje mans bekostnad genom att
dröja med en eventuell reklamation. Bedömningen kan också påverkas av
om tredje man är näringsidkare eller privatperson. Man kan ofta kräva att
reklamation sker mera skyndsamt mellan näringsidkare, t. ex. genom an-
vändande av telefax. Att reklamation sker via agenten, är inte i sig att
betrakta som ett ”oskäligt uppehåll”. En sådan ordning är i många fall
naturlig, i synnerhet när huvudmannen och agenten har sina respektive
driftställen i olika länder.
Underlåter huvudmannen att reklamera på det sätt som anges i paragra-
fen, blir han bunden av avtalet genom passivitet. En förutsättning för detta
får dock anses vara att tredje man har varit i god tro, dvs. att han varken
insåg eller bort inse att agenten saknade behörighet.
19 §
Vill huvudmannen inte anta ett anbud som agenten har mottagit, skall
huvudmannen meddela tredje man detta utan oskäligt uppehåll efter det
att han har fått kännedom om anbudet. Gör han inte det, är anbudet
antaget.
Vad som sägs i första stycket gäller inte då agenten och tredje man har
avtalat att anbudet skall förfalla om huvudmannen inte uttryckligen antar
det.
(Jfr 35 § i kommitténs förslag)
Paragrafen innehåller en bestämmelse om skyldighet för huvudmannen att
reklamera till tredje man, om han inte vill anta anbud som denne har
avgivit till agenten. Motsvarande bestämmelse finns i 79 och 80 §§ KomL
och 17 § i den danska lagen.
I paragrafen regleras bara fall då agenten har mottagit anbud för huvud-
mannens räkning. Har agenten slutit avtal på huvudmannens vägnar kan i
stället 18 § bli tillämplig.
Huvudregeln i första stycket bygger på förutsättningen att en tredje man,
som agenten har inhämtat anbud från, i allmänhet räknar med att anbudet
kommer att antas utan uttrycklig accept från huvudmannens sida. Vill
huvudmannen inte anta anbudet, måste han reklamera till tredje man utan
oskäligt uppehåll. Fristen löper från det att han tog emot anbudet eller på
något annat sätt fick kännedom om det. Det förutsätts inte — som i 80 §
KomL — att underrättelsen i det senare fallet kommer från tredje man.
Reklamationsskyldigheten gäller alltså även i fall då huvudmannen får
kännedom om anbudet genom någon utomstående. Denna lösning har
valts även i den danska lagen.
Huvudmannens reklamation kan antingen ske direkt till tredje man eller
överbringas genom agenten. När det gäller risken för att reklamationen
försenas, förvanskas eller förkommer gör sig samma synpunkter gällande
som beträffande reklamationer enligt 18 §.
Även när det gäller innebörden av begreppet ”oskäligt uppehåll” hänvi-
sas till vad som har anförts under 18 §.
89
I andra stycket finns ett undantag från reklamationsskyldigheten enligt Prop. 1990/91: 63
första stycket. Motsvarande undantag finns i både KomL och den danska
lagen. Undantaget innebär att huvudmannen inte behöver reklamera för
att undslippa bundenhet, om agenten och tredje man har avtalat att
anbudet uttryckligen måste accepteras av huvudmannen för att denne
skall bli bunden. Eftersom huvudmannen i regel torde sakna närmare
kännedom om ett sådant avtal mellan agenten och tredje man, kan det
vara tillrådligt för honom att alltid reklamera i fall där han inte vill anta ett
anbud.
Om huvudmannen och tredje man från början har avtalat att anbud
uttryckligen måste antas av huvudmannen för att binda denne, träder
detta avtal i stället för bestämmelserna i förevarande paragraf. I det läget
kan huvudmannen således inte bli bunden av passivitet på det sätt som
anges i paragrafen.
20 §
Har tredje man avgett ett anbud till agenten och har denne sänt in anbudet
till huvudmannen, har tredje man samma rätt att återkalla anbudet hos
huvudmannen som om han själv hade sänt in anbudet.
Vad som sägs i första stycket gäller inte, om annat har avtalats mellan
agenten och tredje man.
(Jfr 36 § i kommitténs förslag)
Paragrafen handlar om tredje mans möjlighet att återkalla anbud som
avgetts till agenten. Den motsvaras av 81 § KomL och 18 § i den danska
lagen.
Enligt avtalslagens bestämmelser är ett anbud i princip bindande för den
som har avgett det. Anbudet gäller dock inte om det återkallas hos adressa-
ten innan denne tar del av det eller samtidigt därmed (7 § avtalslagen).
Denna bestämmelse i avtalslagen är direkt tillämplig när det gäller tredje
mans möjlighet att återkalla ett anbud hos agenten.
Första stycket i förevarande paragraf ger tredje man möjlighet att åter-
kalla anbudet även sedan agenten har tagit del av det och sänt det vidare
till huvudmannen. Återkallelse skall i så fall ske hos huvudmannen som
om anbudet hade avgetts direkt till denne i stället för till agenten. Frågan
vilken verkan som skall tillerkännas återkallelsen får sedan bedömas enligt
den nyss nämnda bestämmelsen i avtalslagen, varvid huvudmannen be-
traktas som anbudets adressat. Har återkallelsen kommit huvudmannen
till handa innan denne har tagit del av anbudet eller samtidigt därmed, är
anbudet alltså inte bindande för tredje man.
En återkallelse som avses i denna paragraf omfattas inte av bestämmel-
sen i 4 § utan går på avsändarens risk.
Paragrafen avser inte fall då agenten har fullmakt att sluta avtal om
försäljning eller köp på huvudmannens vägnar. Tredje man kan alltså inte
återkalla ett anbud hos huvudmannen efter det att han har träffat ett avtal
med agenten. Tredje mans möjlighet att återkalla anbudet hos agenten får
bedömas enligt den bestämmelse i avtalslagen som nyss har berörts.
Det kan i sammanhanget nämnas att tredje mans bundenhet av ett
90
anbud efter det att huvudmannen har tagit del av det i undantagsfall kan Prop. 1990/91: 63
komma att påverkas av vad som i 39 § avtalslagen sägs om rättsläget innan
en parts rätthandling inverkat bestämmande på motpartens handlingssätt.
Av andra stycket framgår att agenten och tredje man kan avtala bort
möjligheten till återkallelse enligt första stycket. Ett skäl att sätta upp ett
sådant avtalsvillkor kan vara att agenten vill förvissa sig om att ett varu-
parti verkligen försäljs, så att han inte behöver ta kontakt med andra
eventuella köpare.
21 §
Har en tredje man som är näringsidkare förhandlat med agenten och
därefter fått ett meddelande från huvudmannen att denne bekräftar ett
avtal eller antar ett anbud som agenten har sänt in, skall tredje man, om
han anser att han inte har slutit något avtal eller avgett något anbud eller
att avtalet eller anbudet är oriktigt återgivet, meddela huvudmannen detta
utan oskäligt uppehåll. Gör tredje man inte det och kan han inte heller visa
att meddelandet var oriktigt, anses han ha ingått ett avtal med det innehåll
som meddelandet från huvudmannen utvisar.
(Jfr 37 § i kommitténs förslag)
I paragrafen föreskrivs en skyldighet för tredje man att reklamera till
huvudmannen i situationer där tredje man får en bekräftelse från huvud-
mannen som tredje man anser avviker från vad som har förekommit
mellan honom och agenten. Bestämmelsen motsvaras av 82 § KomL och
19 § i den danska lagen.
Reklamationsskyldigheten enligt denna paragraf gäller bara om tredje
man är näringsidkare. Termen näringsidkare är ganska vanligt förekom-
mande i näringsrättslig och konsumenträttslig lagstiftning. I överensstäm-
melse med vad som är fallet i denna lagstiftning skall termen fattas i
vidsträckt mening, dvs. såsom omfattande varje fysisk eller juridisk person
som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Aven statliga
och kommunala organ som driver verksamhet av denna natur är att
betrakta som näringsidkare i lagens mening. Det ligger i sakens natur att
paragrafen bara gäller när näringsidkaren har handlat i och för sin rörelse.
Om t. ex. en innehavare av en affärsrörelse har köpt en bil för privat bruk
genom en handelsagent är han inte att betrakta som näringsidkare såvitt
avser den affären.
Enligt den danska lagen gäller reklamationsskyldigheten bara om tredje
man sedan tidigare står i affärsförbindelse med huvudmannen. Denna
förutsättning, som för övrigt återfinns redan i 1917 års danska kommis-
sionslag, har inte tagits in i det svenska lagförslaget. Paragrafens bestäm-
melse om reklamationsskyldighet gäller alltså även en tredje man som för
första gången kommer i förbindelse med huvudmannen.
En ytterligare förutsättning för att reklamationsskyldigheten skall inträ-
da är att det har förekommit förhandlingar mellan tredje man och agenten.
I de flesta situationer då dessa har varit i kontakt med varandra och
diskuterat t. ex. priser och andra avtalsvillkor, får förhandlingar i paragra-
fens mening anses ha ägt rum. Om agenten däremot har blivit avvisad
91
redan vid den första kontaken med tredje man utan att denne har gått in i Prop. 1990/91: 63
några diskussioner med anledning av agentens initiativ, kan förhandlingar
inte anses ha kommit till stånd. Bevisbördan för att förhandlingar har ägt
rum ligger på huvudmannen.
I paragrafen förutsätts vidare att det är agenten som har underrättat
huvudmannen om att han har träffat avtal med tredje man eller att denne
har avgett ett anbud. Denna förutsättning finns inte i KomL men ingår i
den danska lagens bestämmelser. Förevarande paragraf gäller alltså inte
fall då tredje man själv underrättar huvudmannen om avtalet eller anbu-
det. I dessa situationer får huvudmannens svar bedömas enligt bestämmel-
serna om oren accept i 6 § avtalslagen.
En annan skillnad i förhållande till KomL är att det i förevarande
paragraf inte ställs upp något krav på att huvudmannen i sitt meddelande
till tredje man uttryckligen åberopar de mellan denne och agenten förda
förhandlingarna (se betr, tillämpningen av KomL:s bestämmelser NJA
1939 s. 556). Att så ändå sker är väl i de flesta fall naturligt, men skulle det
ha underlåtits får huvudmannen likväl åberopa meddelandet. Denna lös-
ning överensstämmer med regleringen i den danska lagen.
Paragrafen omfattar både fall då tredje man gör gällande att han över
huvud taget inte har ingått något avtal eller avgett något anbud och fall då
han anser att avtalet eller anbudet är oriktigt återgivet.
Vill tredje man reklamera, skall han göra det utan oskäligt uppehåll efter
det att han har fått meddelandet från huvudmannen. Tidsfristens längd får
bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet (jfr vad som sagts
under 18 §). Reklamationen skall sändas direkt till huvudmannen och inte
gå genom agenten. Huvudmannen står enligt 36 § risken för att en ända-
målsenligt avsänd reklamation försenas, förvanskas eller förkommer.
Följden av att tredje man underlåter att reklamera i behörig ordning är
att han får bevisbördan för att han inte har ingått ett avtal av det innehåll
som anges i meddelandet från huvudmannen. Underlåtenheten föranleder
alltså inte — som vid tillämpning av passivitetsregeln i 6 § avtalslagen —
att han direkt blir bunden av det av motparten hävdade avtalsinnehållet.
Kan tredje man visa att något annat har förekommit vid förhandlingar-
na mellan honom och agenten än vad som angivits i meddelandet från
huvudmannen, får vad som sålunda visats läggas till grund för bedömning-
en av parternas eventuella förpliktelser. Om agenten har haft behörighet
att sluta avtal på huvudmannens vägnar, blir huvudmannen bunden av det
avtalsinnehåll som har styrkts av tredje man. Lyckas tredje man visa att
han har avgett ett anbud av visst innehåll, får bedömningen ske utifrån det
förhållandet. I många fall torde därvid huvudmannens meddelande till
tredje man vara att betrakta som en reklamation enligt 19 §, innfattande
ett avslag på tredje mans anbud. Motsvarande resonemang kan föras om
agenten har överskridit sin behörighet på det sätt som anges i 18 §. Och
kan tredje man visa att han över huvud taget inte har träffat något avtal
eller avgett något anbud, får detta bli utgångspunkten för bedömningen.
Förmår tredje man inte visa att hans version är den riktiga, leder hans
underlåtenhet att reklamera till att han blir bunden av det avtalsinnehåll
som framgår av meddelandet från huvudmannen.
92
22 §
Agenten får inte utan särskilt bemyndigande ta emot betalning för sålda
varor eller efter det att ett avtal har ingåtts medge anstånd med betalning-
en eller nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet.
Får huvudmannen kännedom om att agenten utan bemyndigande har
vidtagit en åtgärd som avses i första stycket beträffande ett avtal som kan
anses ha kommit till stånd genom agentens medverkan eller som har
ingåtts med en tredje man som hör till ett område eller en kundkrets som
har tilldelats agenten, skall huvudmannen, om han inte vill godkänna
åtgärden, meddela tredje man detta utan oskäligt uppehåll. Gör han inte
det, anses han ha godkänt åtgärden.
I fråga om hemförsäljning finns särskilda bestämmelser i hemförsälj-
ningslagen (1981:1361).
(Jfr 38 § i kommitténs förslag)
Av paragrafen framgår att agenten som huvudregel måste ha särskilt
bemyndigande från huvudmannen för att få ta emot betalning eller medge
ändring i ett avtal. Skulle agenten obehörigen vidta en sådan åtgärd har
huvudmannen en reklamationsplikt gentemot tredje man, om han inte vill
godkänna åtgärden. Motsvarande bestämmelse finns i 83 § KomL och 20 §
i den danska lagen.
En agent kan enligt 17 § få bemyndigande att sluta avtal om försäljning
eller köp på huvudmannens vägnar. Ett sådant bemyndigande innefattar
inte rätt att ta emot betalning eller att efter avtalsslutet medge ändring i
avtalsvillkoren. För att agenten skall få vidta sådana åtgärder krävs ett
särskilt bemyndigande enligt första stycket i förevarande paragraf.
När det gäller rätt att ta emot betalning för sålda varor och att medge
anstånd med betalningen tar paragrafen bara sikte på försäljningsagentur.
Agentens möjligheter att medge andra ändringar i ett avtal kan däremot
aktualiseras även vid inköpsagentur.
Ett bemyndigande att ta emot betalning kan ges i form av en inkassofull-
makt från huvudmannen. Men bemyndigandet kan också framgå på annat
sätt. Om huvudmannen har deponerat ett mindre varulager hos agenten
för försäljning över disk, kan man normalt utgå från att agenten har
behörighet att ta emot betalning för dessa varor. Och har en agent vid
upprepade tillfällen tagit emot betalning för sålda varor utan protest från
huvudmannens sida, får agenten i många fall anses ha förvärvat s. k.
toleransfullmakt från denne.
Av 6 § andra stycket framgår att mottagna medel skall hållas avskilda.
Om agenten obehörigen har tagit emot betalning eller medgett ändring i
ett avtal, måste huvudmannen enligt andra stycket reklamera till tredje
man, om han inte vill godkänna agentens åtgärd. Enligt KomL föreligger
reklamationsplikt bara i det fallet agenten har tagit emot betalning. I de
andra fallen av behörighetsöverskridande har rättsläget varit oklart med
avseende på huvudmannens reklamationsplikt. Den danska lagen omfat-
tar samma typer av behörighetsöverskridande som det nu framlagda för-
slaget.
Huvudmannens reklamationsplikt enligt andra stycket gäller bara i fall
då det ursprungliga avtalet kan anses ha kommit till stånd genom agentens
Prop. 1990/91:63
93
medverkan (jfr 9 § punkt 1) eller då det har ingåtts med en tredje man som Prop. 1990/91:63
hör till ett område eller en kundkrets som har tilldelats agenten (jfr 9 §
punkt 3). Begreppet ”kundkrets” omfattar vid försäljningsagentur köpare
och vid inköpsagentur säljare, jfr vad som sagts under 9 §. Reklamations-
plikt föreligger alltså inte om det ursprungliga avtalet är frukten av huvud-
mannens eget arbete eller insatser av en annan agent, förutsatt att tredje
man inte hör till det område eller den kundkrets som har tilldelats den
agent som sedan har gått med på betalningsanståndet eller ändringen av
avtalet. Den nu valda avgränsningen av tillämpningsområdet stämmer
överens med motsvarande bestämmelse i KomL men är snävare än regle-
ringen i den danska lagen.
Huvudmannens reklamation till tredje man skall ske utan oskäligt uppe-
håll efter det att huvudmannen har fått kännedom om betalningen eller
ändringen av avtalet. Vad som skall anses utgöra ”oskäligt uppehåll” beror
på omständigheterna i det enskilda fallet (jfr vad som sagts under 18 §).
Det har ingen betydelse hur huvudmannen har fått kännedom om agen-
tens handlande. Detta är en skillnad i förhållande till KomL, där det
förutsätts att underrättelsen om agentens åtgärd kommer från agenten eller
köparen. Däremot stämmer den lösning som i detta avseende valts i
förevarande paragraf överens med den danska lagen.
Av 36 § framgår att det är tredje man som står risken för att en ända-
målsenligt avsänd reklamation från huvudmannen försenas, förvanskas
eller förkommer. I den frågan hänvisas till vad som anförts under 18 §.
Följden av att huvudmannen underlåter att reklamera på angivet sätt är
att tredje man kan åberopa betalningen resp, det nya avtalsinnehållet mot
honom. En förutsättning för detta får dock anses vara att tredje man har
varit i god tro, dvs. att han varken insåg eller bort inse att agenten saknade
behörighet.
I tredje stycket finns en hänvisning till hemförsäljningslagen. Enligt 12 §
första stycket denna lag skall ett ombud som anlitats av en näringsidkare
anses ha behörighet att bl. a. ta emot betalning för näringsidkarens räk-
ning. Andra stycket i samma paragraf har hittills innehållit en erinran om
att det i KomL finns särskilda bestämmelser om handelsagenter och han-
delsresande. Denna erinran utgår nu ur hemförsäljningslagen (se lagför-
slag 3). När en agent bedriver hemförsäljning kommer alltså konsumenten
alltid att kunna betala till agenten med befriande verkan.
I 23 § behandlas det fallet att agenten har träffat avgörande med tredje
man med anledning av dennes reklamation på grund av fel eller dröjsmål.
Det kan ibland vara vanskligt att dra gränsen mellan ett sådant avgörande
och en ändring av avtalet. Om agenten av good-will-skäl godtar en ogrun-
dad reklamation från tredje mans sida eller överkompenserar denne med
anledning av en i och för sig befogad reklamation, finns det visst utrymme
för att se det hela som en ändring av avtalet i stället för ren reklamations-
hantering. Med tanke på sådana gränsfall har 22 och 23 §§ utformats i nära
anslutning till varandra. Det torde därför inte spela någon roll i praktiken,
om man kommer fram till att ett gränsfall av detta slag är att betrakta som
ett avgörande med anledning av tredje mans reklamation (23 §) eller som
en ren ändring av avtalet (22 §).
94
23 §
Vill tredje man åberopa fel i en köpt vara eller dröjsmål med dess avläm-
nande eller vill han ge huvudmannen något annat meddelande som rör
uppfyllelsen av ett avtal, får han vända sig till agenten, om avtalet kan
anses ha kommit till stånd genom agentens medverkan eller har ingåtts
med en tredje man som hör till ett område eller en kundkrets som har
tilldelats agenten. Denne får inte utan särskilt bemyndigande träffa något
avgörande med anledning av ett sådant meddelande.
Får huvudmannen kännedom om att agenten utan bemyndigande har
träffat ett sådant avgörande som avses i första stycket, skall huvudman-
nen, om han inte vill godkänna avgörandet, meddela tredje man detta utan
oskäligt uppehåll. Gör han inte det, anses han ha godkänt avgörandet.
(Jfr 39 § i kommitténs förslag)
Paragrafen ger tredje man rätt att under vissa förhållanden vända sig till
agenten i stället för till huvudmannen, om han vill framföra en reklama-
tion eller något annat meddelande som rör uppfyllelsen av avtalet. Den
reglerar också i vad mån huvudmannen blir bunden av agentens handlan-
de i dessa situationer. Paragrafen motsvaras delvis av 84 § KomL och 21 §
i den danska lagen.
Av första stycket framgår vilka slags meddelanden från tredje man som
omfattas av paragrafens bestämmelser. Där tas först upp reklamationer
med anledning av fel i försålda varor eller dröjsmål med deras avlämnan-
de. I den delen gäller paragrafen bara försäljningsagentur.
I första stycket nämns sedan andra meddelanden som rör uppfyllelsen
av ett avtal. Sådana meddelanden kan förekomma vid både försäljnings-
agentur och inköpsagentur. Hit hör meddelanden enligt 6 § hemförsälj-
ningslagen (1981:1361) från konsumenter som vill utnyttja sin ångerrätt.
Vidare avses t. ex. order om leverans vid s. k. avropsavtal och specifika-
tionsuppgifter i fall där köparen först efter köpslutet närmare skall bestäm-
ma varans form, mått eller andra egenskaper. Vid inköpsagentur kan
paragrafen bli tillämplig på säljarens uppmaning till köparen att omhän-
derta eller avhämta varor. Däremot handlar paragrafen inte om sådana
meddelanden från tredje man till huvudmannen som rör något annat än
fullgörande av ett ingånget avtal. Utanför paragrafen faller exempelvis
meddelanden enligt 21 § att tredje man anser att ett besked från huvud-
mannen avviker från vad han har överenskommit med agenten.
Tredje man har, i de situationer som nu avses, fullgjort sin underrättel-
seskyldighet — t. ex. avseende reklamation — om underrättelsen har läm-
nats i rätt tid hos agenten. Tredje mans rätt påverkas inte av om agenten
sedan underlåter att omedelbart föra meddelandet vidare eller om detta
förkommer eller försenas på vägen mellan agenten och huvudmannen.
Tredje mans rätt att rikta meddelanden till agenten gäller i fall då avtalet
kan anses ha kommit till stånd genom agentens medverkan (jfr 9 § punkt 1)
eller det har ingåtts med en tredje man som hör till ett område eller en
kundkrets som har tilldelats agenten (jfr 9 § punkt 3). Denna lösning stäm-
mer överens med regleringen i KomL men avviker från den danska lagen
som bara tar sikte på fall då agenten har medverkat vid avtalets tillkomst.
Begreppet ”kundkrets” omfattar vid försäljningsagentur köpare och vid
inköpsagentur säljare, jfr vad som sagts under 9 §.
Prop. 1990/91:63
95
Agenten får inte utan särskilt bemyndigande träffa något avgörande med Prop. 1990/91:63
tredje man med anledning av reklamationer och andra meddelanden som
han har mottagit. Det är härvid inte tillräckligt att agenten har bemyndi-
gande att sluta avtal om försäljning eller köp enligt 17 § eller att uppbära
betalning eller medge ändring i avtalet enligt 22 §. Som har påpekats under
22 § kan det dock ibland vara tveksamt om vissa åtgärder från agentens
sida innebär en ändring av avtalet enligt 22 § eller ett avgörande till följd
av reklamation enligt förevarande paragraf.
Om agenten obehörigen har träffat ett avgörande med tredje man, måste
huvudmannen enligt andra stycket reklamera till denne om han inte vill
godkänna avgörandet. Annars blir han bunden av detta. Denna bestäm-
melse, som inte finns med i vare sig KomL eller den danska lagen, har
särskild betydelse vid konsumentköp. En konsument bör nämligen i de nu
avsedda situationerna kunna räkna med att det besked han får från agen-
ten kommer att godtas av huvudmannen, om denne inte lämnar motsatt
besked inom en inte alltför lång tid. Det kan i sammanhanget påpekas att
bestämmelsen om s. k. legal ställningsfullmakt i 12 § hemförsäljningslagen
inte — vare sig i sin hittillsvarande lydelse eller i den nya lydelsen enligt
lagförslag 3 — ger agenten behörighet att på huvudmannens vägnar träffa
sådana avgöranden som avses i förevarande paragraf.
Huvudmannans reklamation till tredje man skall ske utan oskäligt uppe-
håll från det att huvudmannen har fått kännedom om agentens åtgärd. Det
är tredje man som står risken för att en ändamålsenligt avsänd reklama-
tion försenas, förvanskas eller förkommer (se 36 §). I dessa frågor hänvisas
till vad som har anförts under 18 och 22 §§.
Agenturavtalets upphörande m. m.
I detta avsnitt regleras framför allt parternas möjligheter att frånträda ett
agenturavtal och agentens rätt till avgångsvederlag då avtalet upphör.
Dessa frågor spelar en central roll i EG-direktivet (artiklarna 14—19).
Avsnittet innehåller också bestämmelser om verkan av konkurs och om
agentens åligganden efter agenturavtalets upphörande.
24 §
Ett agenturavtal som inte har ingåtts för viss tid får av agenten eller
huvudmannen uppsägas att upphöra efter den uppsägningstid som anges i
andra stycket.
Uppsägningstiden är en månad under det första året av uppdragstiden.
Uppsägningstiden förlängs sedan med en månad för varje påbörjat år av
uppdragstiden till dess att uppsägningstiden uppgår till sex månader.
Parterna kan inte i förväg avtala om kortare uppsägningstid än vad som
sägs i andra stycket. Dock får de avtala att uppsägning från agentens sida
får ske med tre månaders uppsägningstid även om uppdragstiden har varat
tre år eller längre.
Om parterna avtalar om längre uppsägningstid än vad som sägs i andra
stycket, får uppsägningstiden inte vara kortare vid uppsägning från huvud-
mannens sida än vid uppsägning från agentens sida.
96
Uppsägningstiden räknas från utgången av den kalendermånad då upp- Prop. 1990/91: 63
sägningen skedde.
(Jfr 26 § andra och tredje styckena i kommitténs förslag)
Paragrafen handlar om uppsägning av icke tidsbestämda agenturavtal.
Bestämmelser i motsvarande hänseende finns i 76 § jämförd med 46 och
50 §§ KomL, 22 § i den danska lagen och artikel 15 i EG-direktivet.
Ett agenturavtal kan antingen vara tidsbestämt eller gälla för obestämd
tid. Avtalet är tidsbestämt om man har angett att det skall gälla under en
viss tidsrymd eller har fastställt datum för dess upphörande. Ett avtal kan
också göras tidsbestämt genom att man ingår det för t. ex. ”en säsong” eller
på något annat sätt gör det möjligt att indirekt bestämma avtalstiden.
Ibland kan det vara svårt att avgöra om avtalet är tidsbestämt eller inte, i
synnerhet när det har ingåtts muntligen. Man får i sådana fall försöka
fastställa parternas mening enligt vanliga tolkningsregler.
Ett avtal gäller för obestämd tid om det, tolkat på nyss angivet sätt, enligt
sitt innehåll gäller tills vidare eller då inte någon slutpunkt direkt eller
indirekt framgår av avtalet eller omständigheterna. Om avtalets slutpunkt
är knuten till ett faktum som är ovisst i den meningen att man inte med
säkerhet vet om det över huvud kommer att inträffa, får avtalet anses vara
slutet på obestämd tid. Som exempel kan nämnas att ett agenturavtal
innehåller den klausulen att avtalet skall upphöra om Sverige råkar i krig.
Avtalets slutpunkt kan också vara knuten till ett faktum som visserligen
med säkerhet kommer att inträffa men där tidpunkten för detta inte ens på
ett ungefär kan beräknas. Dessa fall kan vara mer svårbedömda. Typex-
emplet är att avtalet har slutits på en parts livstid. Även i det fallet torde
övervägande skäl tala för att avtalet skall anses slutet på obestämd tid.
En särskild fråga är hur man i sammanhanget skall se på agenturavtal
som har slutits för mycket lång tid. Grundinställningen bör vara att även
ett sådant avtal skall betraktas som tidsbestämt. Framstår avtalsvillkoret
om avtalstidens längd som oskäligt, finns det möjlighet att jämka det med
stöd av bestämmelserna i 36 § avtalslagen. Den frågan kan dock inte
analyseras närmare här.
Det ligger i sakens natur att både agenten och huvudmannen när som
helst kan dra sig ur agenturförhållandet. Ingen av dem kan alltså tvångsvis
— t. ex. vid vite — genomdriva att den andre mot sin vilja fortsätter
samarbetet dem emellan. Innebörden av att en part säger upp agenturavta-
let i enlighet med bestämmelserna i förevarande paragraf är att parten
därigenom inte begår något avtalsbrott som kan ge medkontrahenten rätt
till skadestånd (se 34 § första stycket).
Bestämmelserna i förevarande paragraf ger inte uttömmande besked om
under vilka förhållanden ett agenturförhållande kan komma att avbrytas. I
26 § finns t. ex. bestämmelser om omedelbar uppsägning på grund av
avtalsbrott och annan viktig grund. Försätts någondera parten i konkurs
upphör avtalet enligt 27 § automatiskt att gälla. Vid dödsfall blir agentur-
avtalets bestånd beroende av de närmare omständigheterna i varje enskilt
fall. Den frågan behandlas under 26 och 28 §§.
Förevarande paragraf handlar som sagt om icke tidsbestämda avtal. Av
97
7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 63
25 § framgår att ett tidsbestämt avtal under vissa förutsättningar omvand- Prop. 1990/91: 63
las till att gälla för obestämd tid. Har så skett, tillämpas bestämmelserna i
förevarande paragraf på avtalet.
Av första stycket framgår att ett icke tidsbestämt avtal när som helst kan
sägas upp. Avtalet upphör sedan att gälla efter den uppsägningstid som
anges i andra stycket. Uppsägning kan ske från antingen agentens eller
huvudmannens sida.
En allmän rättsregel är att uppsägning av avtal inte får ske ”i otid” eller i
ond tro, dvs. på ett särskilt illojalt sätt eller vid en tidpunkt som valts i
avsikt att skada medkontrahenten. Den som gör så kan bli skadestånds-
skyldig, även om han inte bryter mot föreskrivna bestämmelser om upp-
sägningstid. Det skulle kunna göras gällande att denna allmänna regel vore
tillämpbar i fall då huvudmannen säger upp en agent som just har börjat
bli framgångsrik. På den frågan kan följande synsätt anläggas. Agenturav-
talet är ett bra instrument för huvudmannen, då han vill komma in på en
ny marknad. Lyckas agenten introducera huvudmannens produkt på
marknaden och bygga upp en kundkrets, blir huvudmannen ofta intresse-
rad av att säga upp agenten och själv ta över försäljningen. Agenten har i
regel inte haft några intäkter av betydelse under inarbetningsskedet. På
grund av provisionssystemets natur kommer de egentliga intäkterna först
efteråt, då kundkretsen är uppbyggd och försäljningen har tagit fart. Det
kan i detta läge vara naturligt att agenten uppfattar en uppsägning från
huvudmannens sida som illojal. I sammanhanget måste man dock komma
ihåg att agentens väsentliga funktion är just att upparbeta en marknad. Att
huvudmannen sedan säger upp avtalet får ses som naturligt och grundat på
ekonomiska, affärsmässiga överväganden. Agentens anspråk på rättsskydd
kan här tillgodoses genom reglerna om avgångsvederlag i 28 — 30 §§. Det
kan därför inte komma i fråga att i denna situation anse huvudmannen
skadeståndsskyldig enligt en allmän regel av det slag som nyss berörts.
Lagen innehåller inga formkrav med avseende på uppsägningen utan
lämnar utrymme för att denna sker antingen muntligt eller skriftligt. Det
står dock parterna fritt att i agenturavtalet föreskriva att uppsägningen
skall ske i viss form. Ett meddelande om uppsägning befordras på avsända-
rens risk (jfr 36 §).
I andra stycket finns bestämmelser om uppsägningstidens längd. De har
utformats efter förebild av den danska lagen. EG-direktivet ger i denna del
visst utrymme för olika lösningar. Det kan nämnas att regleringen i väst-
tysk rätt skiljer sig något från den danska.
Uppsägningstidens längd är beroende av hur länge uppdraget har varat.
Den är en månad under det första året och förlängs sedan med en månad i
taget för varje påbörjat år som avtalsförhållandet mellan agenten och
huvudmannen består. Uppsägningstiden är alltså en månad det första året,
två månader det andra året, tre månader det tredje året o. s. v. Den max-
imala uppsägningstiden är dock sex månader. Den tiden gäller när uppdra-
get har varat längre tid än fem år. Det står dock parterna fritt att komma
överens om längre uppsägningstid (jfr tredje stycket).
Den uppdragstid som är avgörande för beräkningen av uppsägningsti-
dens längd är tiden från avtalsförhållandets början fram till uppsägningen.
98
Uppsägningstiden räknas alltså vid denna beräkning inte in i uppdragsti- Prop. 1990/91: 63
den. Om avtalsförhållandet har bestått sedan den 1 januari 1992 och
uppsägning sker den 15 december 1993 är uppsägningstiden således två
månader (räknat från den 1 januari 1994, se sista stycket).
I tredje stycket anges i vad mån andra styckets bestämmelser om uppsäg-
ningstid är tvingande. Uppsägningstiden under uppdragets tre första år får
aldrig understiga vad som sägs i andra stycket (dvs. en, två resp, tre
månader). Detta gäller vid uppsägning från såväl agentens som huvud-
mannens sida. Från och med uppdragets fjärde år gäller olika förutsätt-
ningar beroende på om det är agenten eller huvudmannen som säger upp
avtalet. Förutsättningarna är strängare vid uppsägning från huvudman-
nens sida än vid uppsägning från agentens sida. När det gäller uppsägning
från huvudmannens sida får parterna inte avtala om kortare uppsägnings-
tid än vad som sägs i andra stycket (dvs. fyra, fem resp, sex månader).
Däremot står det parterna fritt att komma överens om en uppsägningstid
på endast tre månader vid uppsägning från agentens sida.
De tvingande bestämmelserna i tredje stycket tar sikte bara på avtalsvill-
kor som tillkommit före uppsägningen. Efter det att uppsägning har skett
är det inget som hindrar att parterna kommer överens om en snabbare takt
för avveckling av avtalsförhållandet än vad som följer av dessa bestämmel-
ser.
Ingenting hindrar att parterna kommer överens om längre uppsägnings-
tid än vad som sägs i andra stycket. Av fjärde stycket framgår att uppsäg-
ningstiden i så fall inte får vara kortare vid uppsägning från huvudman-
nens sida än vid uppsägning från agentens sida. Om parterna i strid mot
denna regel har avtalat om en kortare uppsägningstid för huvudmannen än
för agenten, bör den längre uppsägningstiden gälla även vid uppsägning
från huvudmannens sida.
Femte stycket innehåller en bestämmelse om att uppsägningstiden skall
räknas från utgången av den månad då uppsägningen skedde. Om avtals-
förhållandet har bestått sedan den 1 januari 1992 och uppsägning sker den
15 december 1993 upphör avtalet alltså att gälla vid utgången av februari
1994.
Bestämmelsen i femte stycket är dispositiv. Parterna kan alltså avtala att
uppsägningstiden skall börja löpa redan vid tiden för uppsägningen. Där-
emot kan de tvingande bestämmelserna i andra stycket inte kringgås
genom ett avtalsvillkor om retroaktiv uppsägningstid, innebärande att
uppsägningstiden skulle börja löpa viss tid före uppsägningen.
25 §
Ett agenturavtal som ingåtts för viss tid upphör vid avtalstidens slut.
Om parterna fortsätter agenturförhållandet efter avtalstidens slut, skall
avtalet därefter betraktas som ett icke tidsbestämt avtal. Vid beräkningen
av uppsägningstiden enligt 24 § för ett sådant avtal skall därvid tas hänsyn
till hela den tid som agenturförhållandet har varat.
Avtalsvillkor som strider mot bestämmelserna i andra stycket är inte
bindande för parterna.
(Jfr 25 § och 26 § första stycket i kommitténs förslag)
99
I paragrafen finns bestämmelser om upphörande av tidsbestämda agentur- Prop. 1990/91:63
avtal. Den har ingen direkt motsvarighet i KomL. Däremot har frågan
reglerats i 23 § i den danska lagen samt artikel 14 och artikel 15 punkt 6 i
EG-direktivet.
Under 24 § har lämnats en redogörelse for skillnaden mellan tidsbestäm-
da agenturavtal och sådana som har ingåtts för obestämd tid. På samma
sätt som vid icke tidsbestämda avtal kan båda parter när som helst dra sig
ur ett avtal som ingåtts för viss tid. Men om så sker i strid mot vad som
följer av avtalet, jämfört med tillämpliga lagbestämmelser, begår parten i
fråga ett avtalsbrott med de konsekvenser som har berörts under 24 §.
I första stycket slås fast att ett tidsbestämt avtal upphör vid avtalstidens
slut. Det krävs alltså inte att avtalet sägs upp för att agenturforhållandet
skall upplösas. Däremot står det parterna fritt att komma överens om en
uppsägningstid. En sådan överenskommelse kan t. ex. innebära att avtalet
upphör att gälla en viss dag under forutsättning att någon av parterna har
sagt upp avtalet senast ett visst tidigare datum och att avtalet, om uppsäg-
ning inte sker, fortsätter att gälla tills vidare. Parterna kan också komma
överens om att agenturavtalet skall gälla for en viss minsta tid. Ett sådant
avtal kan t. ex. gå ut på att avtalet skall gälla tills vidare men inte får sägas
upp förrän efter en viss tidsperiod. I det fallet torde en uppsägning inte
vara tillåten förrän den angivna tiden har löpt ut. Därefter får avtalet sägas
upp som ett icke tidsbestämt avtal enligt bestämmelserna i 24 §. Möjlighe-
terna till särpräglade konstruktioner på detta område begränsas av bestäm-
melserna i andra och tredje stycket.
Av andra stycket framgår att ett tidsbestämt avtal omvandlas till ett icke
tidsbestämt avtal om parterna fortsätter avtalsförhållandet efter den tid då
avtalet enligt sitt ursprungliga innehåll skulle ha upphört. Detta innebär
att bestämmelserna om uppsägning i 24 § blir tillämpliga på agenturforhål-
landet. Av tredje stycket framgår att regleringen i andra stycket är tvingan-
de.
Förhållandena kan variera från fall till fall. Parterna kan komma över-
ens om att ett från böljan tidsbestämt avtal skall fortsätta att gälla tills
vidare. Det kan också hända att parterna fortsätter sitt samarbete utan
någon uttrycklig överenskommelse därom. I båda dessa fall kommer avta-
let fortsättningsvis att gälla för obestämd tid. Men även om parterna
kommer överens om en ny tidsperiod for avtalets fortsatta bestånd,
förvandlas detta till ett icke tidsbestämt avtal enligt bestämmelsen i andra
stycket. Avtalsvillkoret om en ny slutpunkt för agenturavtalet är alltså inte
bindande for någondera parten.
En förutsättning för tillämpning av bestämmelserna i andra stycket är
att det rör sig om en fortsättning av det ursprungliga avtalsförhållandet.
Om det företas väsentliga ändringar i agenturavtalets innehåll eller om
samarbetet mellan parterna upphör för en längre tid, är denna förutsätt-
ning inte uppfylld. Fortsätter agenturforhållandet på samma villkor som
tidigare, bör dock inte ett kortvarigt uppehåll i samarbetet mellan parterna
hindra att bestämmelserna i andra stycket blir tillämpliga. I övrigt får
frågan huruvida det rör sig om en fortsättning av det ursprungliga agentur-
förhållandet avgöras efter en samlad bedömning av förhållandena i varje
enskilt fall.
Åtgärder som en part vidtar endast för att avveckla ett avtal som har löpt Prop. 1990/91: 63
ut kan naturligtvis inte medföra att avtalsförhållandet skall anses fortsätta
(jfr 32 §). Däremot rör det sig om ett fortsatt avtalsförhållande om agenten
driver verksamheten vidare ”som vanligt” och detta accepteras av huvud-
mannen. I fall då kundkretsen är upparbetad och agentens arbete består i
att vidmakthålla förbindelserna med gamla kunder kan det vara svårt att
bedöma om agenten fortsätter sin verksamhet som vanligt, särskilt om
beställningarna går direkt från kunderna till huvudmannen. Även i fall då
beställningar råkar komma in till agenten, bör denne kunna vidarebeford-
ra dem till huvudmannen utan att avtalet av det skälet skall anses förlängt.
När en agent sluter avtal med en kund åtar sig agenten ofta att ge service
åt kunden. Uppfyllandet av denna biförpliktelse bör inte medföra att
avtalet fortsätter att löpa.
Ett tidsbestämt agenturavtal kan innehålla en klausul om att huvudman-
nen har rätt att frånträda avtalet i förtid, om uppställda försäljningsmål
inte uppnås. En sådan klausul påverkar inte avtalets karaktär av att vara
tidsbestämt. Däremot kan den ha betydelse vid en bedömning huruvida
huvudmannen har rätt att säga upp avtalet på grund av avtalsbrott enligt
bestämmelserna i 26 § första stycket punkt 1.
När ett tidsbestämt avtal har omvandlats till ett avtal för obestämd tid
gäller, som tidigare nämnts, bestämmelserna om uppsägningstid i 24 §
med avseende på det förlängda avtalet. Av andra stycket andra meningen i
förevarande paragraf framgår att man vid beräkningen av uppsägningsti-
den skall ta hänsyn till hela den tid som agenturförhållandet har varat, dvs.
även till tiden innan avtalet förlängdes. Som exempel kan tas att ett
agenturavtal har slutits för tiden den 1 januari 1992 — den 31 december
1993 och att agenturförhållandet sedan fortsätter. Om avtalet sägs upp den
1 juni 1994 är uppdragstiden då inne på det tredje året, vilket innebär att
uppsägningstiden enligt 24 § andra stycket blir tre månader.
Av tredje stycket framgår att bestämmelserna i andra stycket är tvingan-
de gentemot bägge parter. Denna reglering syftar till att motverka, att
parterna kringgår bestämmelserna om uppsägningstid vid icke tidsbestäm-
da avtal genom att i stället träffa upprepade tidsbestämda avtal.
26 §
Agenten eller huvudmannen får säga upp agenturavtalet med omedelbar
verkan, om
1. motparten har underlåtit att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet
eller lagen och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för den andre samt
motparten insåg eller borde ha insett detta, eller
2. det annars finns en viktig grund för att frånträda avtalet i förtid.
Den som vill säga upp avtalet i förtid skall göra detta utan oskäligt
uppehåll efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om den
omständighet som han åberopar. Gör han inte det, förlorar han rätten att
åberopa omständigheten.
Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för
honom än bestämmelserna i denna paragraf.
(Jfr 27 § i kommitténs förslag)
101
Paragrafen reglerar parternas möjligheter att säga upp ett agenturavtal i Prop. 1990/91:63
förtid. I KomL kan parternas möjligheter härtill utläsas av 46, 51 och
76 §§. Frågan regleras i den danska lagen i 24 §. EG-direktivet överlämnar
åt de enskilda medlemsstaterna att självständigt reglera frågan (artikel 16).
Såväl agenten som huvudmannen kan när som helst dra sig ur ett
agenturförhållande (jfr vad som har sagts under 24 §). Men om någon gör
så i strid mot tillämpliga bestämmelser om uppsägning, kan han bli skade-
ståndsskyldig gentemot den andre. Bestämmelserna i 24 och 25 §§ ger
möjlighet för vardera parten att säga upp ett agenturavtal som löper tills
vidare utan att ange något skäl härför. Avtalet upphör då att gälla efter
utgången av en uppsägningstid. I förevarande paragraf regleras möjlighe-
ten att säga upp ett agenturavtal utan att iaktta bestämmelserna om upp-
sägningstid. En sådan förtida uppsägning får ske bara under speciella
förhållanden. Antingen skall uppsägningen motiveras av pliktförsummelse
från motpartens sida (första stycket punkt 1). Uppsägningen har i det fallet
karaktären av hävning på grund av avtalsbrott. Eller också skall det finnas
någon annan viktig grund att frånträda avtalet i förtid (första stycket
punkt 2).
Innebörden av att en part får säga upp agenturavtalet med omedelbar
verkan är alltså att han kan bringa detta till omedelbart upphörande utan
att ådra sig skadeståndsskyldighet gentemot motparten. Den som säger
upp avtalet löper risken av att det vid en kommande domstolsprövning
skulle befinnas att han har felbedömt situationen och att han sålunda inte
hade rätt att säga upp avtalet i förtid. Uppsägningen kan i den situationen
föranleda skadeståndsskyldighet för honom enligt 34 § första stycket.
I 29 och 30 §§ finns bestämmelser som inskränker agentens rätt till
avgångsvederlag. Många av de omständigheter som kan ha betydelse vid
tillämpningen av dessa bestämmelser kan samtidigt inverka på bedöm-
ningen av rätten till omedelbar uppsägning enligt förevarande paragraf.
Rekvisiten i de olika paragraferna skiljer sig dock åt på flera punkter.
Uppsägning kan ske antingen skriftligt eller muntligt. Ett meddelande
om uppsägning befordras på avsändarens risk (jfr 36 §).
I första stycket punkt 1 behandlas rätten till förtida uppsägning till följd
av avtalsbrott från motpartens sida. Grundförutsättningen är att motpar-
ten har underlåtit att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet eller lagen.
Rätten att säga upp avtalet är i princip oberoende av orsaken till att
motparten inte har fullgjort sina förpliktelser. Det krävs alltså inte att han
har varit oaktsam. Endast om en förpliktelse går ut på att visa omsorg,
ingår vållande i rekvisitet för avtalsbrott och därmed också i rekvisitet för
förtida frånträdande.
Vidare förutsätts att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för den som
vill frånträda avtalet. Väsentlighetsbedömningen tar inte sikte på avtals-
brottet som sådant utan på dess verkan. Det är således inte av avgörande
betydelse vilken typ av avtalsbrott det rör sig om eller huruvida avtalsbrot-
tet avser en huvudförpliktelse eller en biförpliktelse. Vid väsentlighetsbe-
dömningen bör man först och främst se på avtalsbrottets ekonomiska
verkningar för den drabbade parten. Men även andra omständigheter kan
vara av betydelse. Om ett avtalsbrott upprepas kan upprepningen vara en
102
omständighet att beakta. Ett avtalsbrott kan vidare, utan att direkt innebä- Prop. 1990/91:63
ra en ekonomisk förlust, leda till en sådan rubbning av förtroendeförhål-
landet mellan parterna att den drabbade parten av det skälet bör ha rätt att
frånträda avtalet i förtid. Detta är fallet särskilt om motparten har handlat
illojalt eller grovt försumligt.
En ytterligare förutsättning for att en part skall få frånträda agenturavta-
let i förtid enligt punkt 1 är att den som begick avtalsbrottet insåg eller
borde ha insett att avtalsbrottet var av väsentig betydelse for den andra
parten. Om sålunda ett mindre avtalsbrott av viss karaktär allmänt sett
inte kan anses vara väsentligt för en part i ett agenturförhållande men det
på grund av särskilda förhållanden hos den aktuelle parten kommer att få
stor betydelse, har denne inte rätt att häva agenturavtalet med mindre den
som begick avtalsbrottet insåg vilken betydelse avtalsbrottet hade för den
drabbade parten eller på grund av omständigheterna borde ha insett det.
Det är inte möjligt att räkna upp alla de situationer som kan tänkas
utgöra avtalsbrott. Bedömningen huruvida avtalsbrott föreligger får i för-
sta hand ske mot bakgrund av vad parterna har kommit överens om i
agenturavtalet och vad som i lagen föreskrivs om parternas skyldigheter
mot varandra. Andra förhållanden som kan ha betydelse för bedömningen
är vad som är sedvanligt inom branschen och vad som får anses ha varit
underförstått mellan parterna. Även omständigheter vid sidan av de nu
berörda kan beaktas, t. ex. i vad mån ett avsteg från avtalsinnehållet har
föranletts av någon åtgärd från motpartens sida. I det följande berörs
några praktiskt viktiga situationer där frågan om avtalsbrott aktualiseras.
Huvudmannen kan lägga agenten till last att denne inte har gjort tillräck-
liga försäljningsansträngningar eller inte har uppnått tillfredsställande för-
säljningsresultat. Man får här skilja mellan fall då avtalet ger ledning för
vad agenten skall göra och fall då avtalet inte ger någon sådan ledning. I
det senare fallet får man bedöma vilka generella krav som kan ställas på
agenten. Av 5 § andra stycket punkt 1 framgår att agenten har en plikt att
göra skäliga ansträngningar för att inhämta anbud och — i förekommande
fall — sluta avtal. Omfattningen av denna plikt får bedömas mot bakgrund
av agenturavtalets innehåll, sedvanan inom branschen och övriga omstän-
digheter. Kraven på agentens ansträngningar torde i regel kunna sättas
lägre när det är fråga om en etablerad kundkrets och en inarbetad produkt
än när man i ett initialskede är i förd med att introducera en ny produkt på
marknaden. Omständigheter som skärper kraven på aktivitet från agen-
tens sida kan vara att han har tilldelats ett visst område eller en viss
kundkrets eller att han är berättigad till fast vederlag som inte är beroende
av försäljningsresultatet.
Bland de fall då avtalet reglerar vad agenten skall göra kan man urskilja
dels fixerade krav på t. ex. viss minimiförsäljning eller visst antal resor,
dels mera allmänt hållna krav, t. ex. att agenten skall göra sitt bästa.
Om agenten inte lyckas uppnå föreskriven minimiförsäljning föreligger
avtalsbrott, oavsett orsaken till avvikelsen. Huvudmannen har då rätt att
säga upp agenturavtalet med omedelbar verkan, om avtalsbrottet är av
väsentlig betydelse för honom. Men angivande av en viss försäljningsvo-
lym e. d. behöver inte alltid innebära ett villkor om att viss minimiförsälj-
103
ning skall uppnås. Ibland får kvantitetsangivelsen ses bara som en målsätt- Prop. 1990/91: 63
ning. Det förhållandet att agenten inte uppnår ett sådant mål innebär i sig
inte ett avtalsbrott.
Där agentens åtagande går ut på att han skall göra sitt bästa eller
eftersträva ett visst försäljningsresultat, ingår vållande i rekvisitet för
avtalsbrott och därmed även i förutsättningarna för rätt till förtida uppsäg-
ning. Man måste i det fallet pröva om agenten har varit försumlig.
Vid bedömningen av agentens försäljningsarbete måste man beakta hur
huvudmannen har uppträtt i avtalsförhållandet. Huvudmannen bör inte
kunna åberopa bristande försäljningsresultat eller liknande om han har
underlåtit att understödja agenten i dennes arbete, om han har gett oklara
instruktioner eller om han i betydande omfattning själv har varit verksam
inom ett område som har tilldelats agenten.
Ett annat förhållande som av huvudmannen kan ifrågasättas utgöra
avtalsbrott från agentens sida är att denne innehar flera agenturer eller vid
sidan av agenturen handlar för egen räkning. Det ligger ofta i huvudman-
nens intresse — åtminstone på kort sikt — att agenten uteslutande handlar
med hans varor och inte med någon annans. Men för agenten kan det vara
en fördel att ha ett varierat varusortiment med olika fabrikat eller märken,
som gör det möjligt att erbjuda kundkretsen goda valmöjligheter. Något
generellt förbud för agenten att sälja konkurrerande varor kan inte anses
gälla. Bedömningen får ske från fall till fall. Ett eventuellt konkurrensför-
bud kan antingen grunda sig på en bestämmelse därom i avtalet eller anses
följa av agentens skyldighet att vara lojal gentemot huvudmannen (jfr 5 §
första stycket).
Om det i agenturavtalet finns en klausul som uttryckligen förbjuder
agenten att handla med konkurrerande produkter eller att utan huvud-
mannens samtycke åta sig något annat uppdrag, är det i och för sig ett
avtalsbrott från agentens sida att åsidosätta bestämmelsen i fråga. Huvud-
mannen har då rätt att säga upp avtalet med omedelbar verkan under
förutsättning att avtalsbrottet har medfört en väsentlig nackdel för honom,
i form av t. ex. betydande ekonomisk förlust eller rubbat förtroende för
agenten. Väsentlighetsprövningen utgör här ett viktigt led i agentens rätts-
skydd. En enstaka försäljning av produkter som konkurrerar med huvud-
mannens bör inte kunna åberopas av huvudmannen som skäl för att säga
upp avtalet med omedelbar verkan därför att huvudmannen av någon
annan anledning vill bli av med agenten i förtid.
I fall då något uttryckligt konkurrensförbud inte har tagits in i agentur-
avtalet, bör det för att avtalsbrott skall anses kunna föreligga krävas att
agentens arbete för en annan huvudman eller för egen del verkligen kan
antas skada huvudmannen. Vidare måste huvudmannens intresse av att
ett konkurrensförbud i det särskilda fallet upprätthålls vägas mot agentens
intresse av rörelsefrihet i ekonomiskt avseende. Härvid har sådana om-
ständigheter betydelse som förtroendeförhållandets karaktär, inkomstens
storlek och agentens behov av inkomst från annat håll.
Under introduktionsskedet krävs det normalt relativt stora ansträng-
ningar från agentens sida. Han måste aktivt tala för den produkt som skall
introduceras och lägga ned avsevärd tid och möda på uppdraget. Under
104
|
detta skede kan uppdraget vara svårt att förena med uppdrag från andra. En agent som ämnar sälja produkter som direkt konkurrerar med hu- Särskilt då agenturförhållandet befinner sig i ett avvecklingsskede kan |
Prop. 1990/91:63 |
|
konkurrens. Agenten bör dock under avvecklingsskedet stå något friare än Bestämmelsen om förtida frånträdande i första stycket punkt 1 tar sikte |
105 |
Om huvudmannen i enstaka fall säljer inom agentens ensamområde Prop. 1990/91:63
torde någon annan ”påföljd” än provision inte bli aktuell. Skadestånd kan
komma i fråga om agenten därutöver lider skada av intrånget. Men om
huvudmannen systematiskt bearbetar området och bedriver direktförsälj-
ning av större omfattning och betydelse för agenten, bör denne ha rätt att
säga upp avtalet med omedelbar verkan på grund av avtalsbrott från
huvudmannens sida.
Agenten kan också lägga huvudmannen till last att denne utan sakliga
skäl underlåter att acceptera anbud som agenten sänder in till honom. Det
finns i och för sig ingen allmän skyldighet för huvudmannen att godta
insända anbud eller att redovisa för agenten varför han i ett visst fall väljer
att inte göra det. Men skulle en ogrundad vägran upprepas från huvud-
mannens sida får han anses åsidosätta sina förpliktelser enligt agenturavta-
let. Är avtalsbrottet av väsentlig betydelse för agenten, får denne säga upp
avtalet med omedelbar verkan.
När en part frånträder agenturavtalet med omedelbar verkan enligt
första stycket punkt 1 kan han ha rätt till skadestånd av motparten enligt
bestämmelserna i 34 § första stycket.
Bestämmelsen i första stycket punkt 2 ger vardera parten rätt att säga
upp agenturavtalet med omedelbar verkan, om det förligger någon annan
viktig grund för detta än motpartens avtalsbrott. Denna bestämmelse kan
jämföras med 76 § och 51 § andra stycket tredje meningen KomL. Enligt
KomL är en part som säger upp agenturavtalet i förtid befriad från skade-
ståndsskyldighet, om det inte rimligen kan påfordras att uppdraget skall
bestå. Detta är en något strängare förutsättning än den som gäller för rätt
till uppsägning med omedelbar verkan enligt punkt 2 i förevarande para-
graf (jfr prop. 1974:29 s. 69). Den danska lagen innehåller inte någon
bestämmelse om rätt till förtida frånträdande i andra fall än vid avtals-
brott från motpartens sida.
De grunder för förtida uppsägning som avses i punkt 2 kan vara av
varierande slag. Gemensamt för dem är dock att de hänför sig till förhål-
landen som har inträffat efter det att agenturavtalet ingicks. Frågan om
avtalets giltighet, dvs. frågan huruvida bindande avtal över huvud taget
har uppkommit, får bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga regler. Det-
samma gäller frågor om jämkning av oskäliga avtalsklausuler.
Bestämmelsen i punkt 2 tar sikte inte bara på plötsligt inträffande om-
ständigheter som i ett slag kastar förutsättningarna för avtalet över ända.
Den bör också kunna tillämpas i fall då avtalets fullgörande successivt
försvåras eller blir mera betungande till följd av omständigheter som
inträffar eller förvärras under en utdragen tidsperiod. I sådana fall kan
man till slut nå en gräns där parten i fråga får anses ha en viktig grund att
frånträda avtalet i förtid. Detta gäller framför allt vid långvariga tidsbe-
stämda avtal. Vid avtal som löper tills vidare bör man beakta i vad mån de
inträffade förhållandena var förutsebara för parten och vilka möjligheter
han alltså har haft att dra sig ur avtalsförhållandet med iakttagande av
bestämmelserna om uppsägningstid.
106
Rent allmänt kan sägas att man vid bedömningen av vilka grunder som Prop. 1990/91: 63
bör ge rätt till förtida uppsägning får väga kravet på stabilitet och trygghet i
avtalsförhållandet mot behovet av rörlighet i ekonomiskt hänseende. Be-
dömningen får ske från fall till fall. Även om möjligheten att frånträda
agenturavtalet i förtid nu har vidgats något jämfört med regleringen i
KomL, är tanken att bestämmelsen i punkt 2 skall tillämpas förhållandevis
restriktivt. Utgångspunkten bör fortfarande vara att ett agenturavtal är
bindande för bägge parter. Det är svårt att uttömmande ange de situatio-
ner då det kan anses föreligga en viktig grund för förtida uppsägning. I det
följande skall några typfall belysas.
Händelser med karaktär av force majeure får i regel anses innebära en
viktig grund att frånträda agenturavtalet i förtid. Exempel på sådana
händelser är krig, uppror eller inre oroligheter, rekvisition eller annat
förfogande efter beslut av myndighet, införsel- eller utförselförbud, natur-
katastrof, omfattande eldsvåda och betydande arbetskonflikt. En förut-
sättning for att en händelse av detta slag skall berättiga till förtida uppsäg-
ning får anses vara att händelsen utgör ett varaktigt hinder och i väsentlig
mån minskar möjligheterna att fullföja agenturavtalet. Det torde framför
allt vara den part som närmast har drabbats av hindret i fråga som i dessa
situationer vill frånträda avtalet i förtid. Denna möjlighet bör dock kunna
utnyttjas även av den andra parten, där det står klart att medkontrahenten
på grund av den inträffade händelsen inte har möjlighet att fullgöra sina
åtaganden enligt agenturavtalet. Man bör alltså i den situationen inte
behöva avvakta med uppsägningen tills det föreligger ett fullbordat av-
talsbrott från medkontrahentens sida.
Även omständigheter av mera personlig natur bör kunna ge rätt att säga
upp agenturavtalet i förtid. Långvarig eller svår sjukdom bör således
berättiga en part att frånträda avtalet, om det inte skäligen kan krävas att
han fortsätter avtalstiden eller uppsägningstiden ut. Däremot bör ålders-
skäl eller byte av bostadsort normalt inte ge sådan rätt. Om bostadsbytet
har framtvingats av hälsoskäl kommer dock saken i ett annat läge.
I fall då agenturavtalet har slutits for en mycket lång tid, kanske 10 — 20
år, kan det inträffa att en part vill frigöra sig från avtalet utan att kunna
åberopa något annat skäl än t. ex. ändrade intressen eller tilltagande ålder.
Det är inte tänkt att bestämmelsen om förtida uppsägning i förevarande
punkt skall tillämpas i sådana fall. Skulle avtalsvillkoret om avtalstidens
längd framstå som oskäligt, finns det i stället möjlighet att jämka det enligt
bestämmelserna i 36 § avtalslagen. Det skulle föra för långt att i detta
sammanhang gå in på de närmare förutsättningarna for en sådan jämk-
ning.
Om en av parterna får förvaltare enligt 11 kap. 7 § foräldrabalken och
hans möjligheter att driva verksamheten därigenom försvåras, bör båda
parter ha rätt att säga upp avtalet i förtid. Mot bakgrund av att ett beslut
om förordnande av förvaltare förutsätter att den enskilde lider av sjuk-
dom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande
i sådan grad att han är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, torde dock
förutsättningar for att säga upp avtalet i förtid i de flesta fall föreligga
redan före beslutet om forvaltarskap.
107
Ett förordnande om näringsförbud bör utan vidare ge medkontrahenten Prop. 1990/91:63
rätt att säga upp avtalet i förtid.
Det kan inträffa att en av parterna vill frånträda avtalet på grund av att
medkontrahenten gjort sig skyldig till oegentligheter utan att förfarandet
har något direkt samband med agenturförhållandet. Medkontrahenten kan
t. ex. ha gjort sig skyldig till bestickning eller allvarlig ekonomisk brottslig-
het. Det ter sig i sådana fall ofta rimligt att den andre inte skall behöva
fortsätta samarbetet och sätta sitt eget goda rykte på spel. Även i dessa fall
bör det alltså finnas möjlighet att säga upp avtalet i förtid. En förutsättning
får naturligtvis anses vara att det rör sig om förfaranden som är ägnade att
i väsentlig mån rubba förtroendet för medkontrahenten. Denna stånd-
punkt i frågan om betydelsen av oegentligheter från medkontrahentens
sida skiljer sig från de överväganden i frågan som gjordes inför 1974 års
ändringar i 51 och 52 §§ KomL (jfr prop. 1974:29 s. 49 och 68 f.).
Om en av parterna dör under agenturavtalets bestånd, uppkommer
fråga huruvida avtalet upphör som en automatisk följd av dödsfallet. När
sakkunskap och andra personliga egenskaper hos den avlidne kan antas ha
varit utslagsgivande för medkontrahentens val av partner, talar övervä-
gande skäl för att så sker. I fall där det personliga förtroendeförhållandet
inte har varit lika uttalat, bör utgångspunkten i stället vara att dödsboet
träder in i agenturavtalet i den avlidnes ställe. Både dödsboet och med-
kontrahenten bör i dessa fall kunna säga upp avtalet i förtid, om det inte
rimligen kan krävas att avtalet består under återstoden av avtalstiden eller
en uppsägningstid.
Vad som nu sagts om omständigheter av personlig natur tar förstås sikte
på fall där parten i fråga är en fysisk person. Sådana omständigheter kan
inträffa även med avseende på befattningshavare i central ställning hos en
part som är juridisk person. Också i sådana fall bör det finnas visst
utrymme att tillämpa bestämmelsen i punkt 2 om förtida uppsägning. I de
fallen torde det dock i regel finnas anledning att vara mera restriktiv vid
bedömningen.
Det förhållandet att en av parterna — i första hand huvudmannen —
lägger ned driften eller inskränker verksamheten bör inte kunna åberopas
ensamt som skäl för att säga upp agenturavtalet i förtid. Det bör därvid
inte ha någon betydelse om ändringen av verksamheten framstår som
motiverad från företagsekonomisk synpunkt. Om huvudmannen övervä-
ger åtgärder av detta slag bör det med andra ord ingå som ett led i
planeringen att han tar hänsyn till att avvecklingen skall föregås av en
uppsägningstid eller att han är beredd att kompensera agenten för den
skada denne kommer att åsamkas genom en förtida uppsägning.
Av andra stycket framgår att en uppsägning med omedelbar verkan skall
vidtas utan oskäligt uppehåll. Tiden räknas från det att den som vill
frånträda avtalet fick eller borde ha fått kännedom om den omständighet
han åberopar. Håller han inte den tiden förlorar han rätten att åberopa
omständigheten i fråga som grund för uppsägningen. En part i ett agentur-
förhållande bör alltså inte kunna dra sig ur förhållandet i förtid genom att
hänvisa till omständigheter som inträffat långt tidigare och då inte föran-
ledde honom att säga upp avtalet.
108
Det går inte att generellt ange hur lång tid som ligger i uttrycket oskäligt Prop. 1990/91: 63
uppehåll. Beroende på omständigheterna kan det ibland röra sig om en
frist på ett fåtal timmar eller en dag och i andra fall om en tidslängd på
några dagar eller en vecka. En längre frist kan vara motiverad särskilt for
större foretag, som har flera beslutsinstanser.
Utgångspunkten för tidsfristen är då parten fick eller borde ha fått
kännedom om den aktuella omständigheten. Det krävs alltså inte att
parten faktiskt har fått sådan kännedom. Tidsfristen börjar löpa även i fall
då en normalt aktsam näringsidkare i motsvarande situation borde ha
uppmärksammat omständigheten i fråga.
Av tredje stycket framgår att paragrafens bestämmelser är tvingande till
agentens förmån. Huvudmannen får alltså inte förbehålla sig rätt att säga
upp avtalet i förtid på andra grunder än dem som tagits upp i paragrafen.
Det torde däremot vara tillåtet att komma överens om att avtalet upphör
vid någondera partens död. Förekomsten av ett sådant villkor visar att
man vid avtalsslutet har fäst stor vikt vid den partens personliga egenska-
per, och det kan mycket väl vara så att avtalet hade förfallit som en direkt
följd av dödsfallet även villkoret förutan (jfr vad som nyss sagts i anslut-
ning till första stycket punkt 2).
Det förhållandet att paragrafen är tvingande har särskild betydelse i fall
då parterna har kommit överens om att främmande rätt skall vara tillämp-
lig på deras mellanhavande. Enligt 3 § får nämligen tvingande bestämmel-
ser av detta slag inte åsidosättas till nackdel för agenten genom en lagvals-
klausul, om rättsförhållandet annars skulle bedömas enligt svensk rätt.
Denna reglering får ses mot bakgrund av att bestämmelser i andra länder
om förtida uppsägning av agenturavtal på olika sätt uppvisar klara skillna-
der i förhållande till de svenska reglerna; i de svenska reglerna har till
skillnad mot i vissa utländska rättssystem t. ex. omständigheter som dryc-
kenskap och osedliga förbindelser med huvudmannens anhöriga inte till-
mätts självständig betydelse.
27 §
Om agenten eller huvudmannen försätts i konkurs, upphör agenturavtalet
att gälla. Utan hinder av huvudmannens konkurs får dock agenten göra
uppdraget gällande för tiden intill utgången av dagen efter den då kungö-
relse om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar, om han
inte tidigare hade eller borde ha haft kännedom om konkursen.
(Jfr 27 § andra stycket i kommitténs förslag)
I paragrafen regleras verkan av endera partens konkurs. Bestämmelsen
stämmer överens med regleringen i 76 § jämförd med 47 § KomL. I den
danska lagen finns inga bestämmelser i frågan. Det innebär att förhållan-
dena får bedömas efter allmänna regler i den danska konkurslagen (kap.
7). Inte heller EG-direktivet innehåller några uttryckliga bestämmelser om
verkan av konkurs i agenturförhållanden. I artikel 16 överlämnas åt med-
lemsstaterna att självständigt reglera frågan om omedelbart upphörande
av agenturavtalet till följd av bristande avtalsuppfyllelse från någondera
sidan och till följd av extraordinära omständigheter.
109
Försätts agenten eller huvudmannen i konkurs, upphör enligt förevaran- Prop. 1990/91:63
de paragraf agenturavtalet automatiskt att gälla. Det fordras således inte
att avtalet sägs upp från någondera sidan. Konkursboet har inte heller rätt
att inträda i avtalet i konkursgäldenärens ställe. Vill konkursboet och
konkursgäldenärens medkontrahent fortsätta agenturverksamheten, kan-
ske i ett avvecklingsskede, får de sluta ett nytt agenturavtal med konkurs-
boet som part. Boet blir då massaansvarigt för de förpliktelser mot med-
kontrahenten som uppkommer genom det nya avtalet.
Av 34 § andra stycket framgår att konkursgäldenärens medkontrahent
har rätt till ersättning för den skada som uppkommer på grund av att
agenturavtalet upphör som en följd av konkursen. Medkontrahenten får i
dessa fall en oprioriterad fordran i konkursen. Enligt 29 § förlorar agenten
sin rätt till avgångsvederlag om agenturavtalet upphör att gälla till följd av
agentens konkurs.
Att agenturavtalet upphör att gälla har främst den innebörden att parter-
nas förpliktelser att handla i enlighet med avtalet i princip upphävs. Vid
huvudmannens konkurs är dock agenten skyldig att vidta åtgärder till
skydd mot förlust enligt bestämmelserna i 32 §. Agentens krav på ersätt-
ning för dessa åtgärder torde utgöra en massafordran gentemot konkurs-
boet. Han bör ha rätt att innehålla huvudmannens egendom enligt bestäm-
melserna i 15 § till säkerhet för denna fordran. Vid agentens konkurs bör
dennes konkursbo på motsvarande sätt ha rätt till ersättning av huvud-
mannen för åtgärder som konkursförvaltningen vidtar enligt bestämmel-
serna i 32 §. Skulle huvudmannen åsamkas skada på grund av att sådana
åtgärder har underlåtits, bör utgångspunkten vara att huvudmannens ska-
deståndsanspråk är att betrakta som en konkursfordran, som alltså skall
bevakas i konkursen. I fall då skadan har sin orsak i ren oaktsamhet från
konkursförvaltningens sida bör det dock finnas utrymme för att behandla
anspråket som en massafordran gentemot boet.
Om agenturavtalet har upphört till följd av huvudmannens konkurs, ger
avtalet inte agenten någon rätt till provision på anbud som han förmedlar
därefter i det fall anbudet skulle leda till ett avtal mellan konkursboet och
tredje man. (Här bortses från fall då agenten, även om han inte hade
förmedlat anbudet, skulle ha haft rätt till provision på avtalet enligt 10 §
första stycket punkt 2.) Skulle huvudmannens konkursbo träffa ett avtal
med tredje man på grundval av ett anbud som agenten har förmedlat före
konkursen, bör dock agenten ha rätt till provision på det avtalet enligt
bestämmelserna i 10 § första stycket punkt 1. Hans krav på provision torde
då vara att betrakta som en konkursfordran och inte som en massafordran
(jfr NJA 1981 s.801).
Huvudregeln i förevarande paragraf innebär att agenturavtalet vid hu-
vudmannens konkurs upphör att gälla vid själva konkursutbrottet. En
kompletterande regel gäller för det fall agenten inte har eller bör ha
kännedom om konkursen. Agenten får då göra agenturuppdraget gällande
intill utgången av dagen efter den dag då kungörelse om konkursbeslutet
införs i Post- och Inrikes Tidningar. Denna publikation kommer ut fem
dagar i veckan. Den försäljs på tidningens redaktion samma eftermiddag
som den ges ut men saluförs inte i den övriga handeln. Prenumeranter får '
publikationen tidigast dagen efter utgivandet. En bestämmelse av det nu Prop. 1990/91: 63
beskrivna innehållet infördes i 47 § KomL i samband med 1975 års kon-
kurslagsreform (se prop. 1975:6, LU 12, rskr91).
Att en godtroende agent kan göra agenturuppdraget gällande en tid efter
utbrottet av huvudmannens konkurs innebär framför allt att det arbete
han då lägger ned på uppdraget ger honom samma rätt till provision och
annan ersättning som om konkursen inte hade inträffat. Agentens ersätt-
ningskrav är därvid att betrakta som en konkursfordran som kan bevakas i
konkursen.
Det förhållandet att agenten kan göra agenturuppdraget gällande enligt
forevarande paragraf har ingen betydelse för hans rätt att företräda huvud-
mannen i förhållande till tredje man. Rättshandlingar som agenten efter
konkursutbrottet företar med stöd av en fullmakt från huvudmannen har
enligt 23 § avtalslagen inte större verkan mot konkursboet än om huvud-
mannen själv hade företagit rättshandlingen. Rör det sig om s. k. muntlig
fullmakt, framgår det av samma paragraf att rättshandlingen inte kan
göras gällande mot boet, om agenten hade eller borde ha haft kännedom
om konkursen då han företog handlingen. Vid andra typer av fullmakt
saknar det i detta sammanhang betydelse om agenten var i ond eller god
tro. Av 3 kap. 1 och 2 §§ konkurslagen kan utläsas när huvudmannens
konkursbo är bundet av en rättshandling som huvudmannen företagit efter
konkursutbrottet. Så blir i princip fallet om rättshandlingen företas senast
dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och
Inrikes Tidningar och det inte visas att tredje man kände till beslutet eller
att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning att anta
att huvudmannen var försatt i konkurs. Detta gäller inte bara när huvud-
mannen själv sluter avtalet med tredje man utan också när han företräds
av agenten. Utslagsgivande i dessa situationer är alltså — bortsett från fall
av muntlig fullmakt — inte agentens goda tro utan tredje mans.
Vid agentens konkurs har huvudmannen separationsrätt till varor och
redovisningsmedel som av agenten hållits avskilda for huvudmannens
räkning (jfr 6 §). Vid huvudmannens konkurs har agenten enligt 15 § viss
rätt att innehålla varor, material och handlingar till säkerhet för fordringar
på huvudmannen. Innehållna varor kan försäljas enligt bestämmelserna i
16 §. Agenten torde vidare ha möjlighet att i huvudmannens konkurs
kvitta fordringar på huvudmannen mot konkursboets krav på utfående av
medel som av agenten avskilts för huvudmannens räkning enligt 6 § (jfr
NJA 1971 s. 123).
28 §
När agenturavtalet upphör, har agenten rätt till avgångsvederlag, om och i
den mån
1. agenten har tillfört huvudmannen nya kunder eller väsentligt ökat
handeln med den befintliga kundkretsen och huvudmannen kommer att
ha väsentlig fördel av förändringen, och
2. avgångsvederlag är skäligt med hänsyn till samtliga omständigheter,
111
särskilt agentens förlust av provision på avtal med de i första punkten Prop. 1990/91:63
angivna kunderna.
Bestämmelserna i första stycket skall ha motsvarande tillämpning, om
agenturförhållandet upphör på grund av agentens död.
Avgångsvederlaget uppgår till högst ett belopp motsvarande ett års er-
sättning, beräknad efter ett genomsnitt under de senaste fem åren eller den
kortare tid som uppdraget har varat.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
(Jfr 29 § i kommitténs förslag)
Paragrafen handlar om agentens rätt till avgångsvederlag. Den kan jämfö-
ras med KomL:s bestämmelser om schabloniserad efterprovision (68 §
tredje stycket) och ersättning för investeringar (76 § jämförd med 52 §).
Förevarande paragraf motsvaras av 25 och 26 §§ i den danska lagen. I
artikel 17 i EG-direktivet ges två alternativa modeller att reglera frågan om
ersättning till agenten när agenturavtalet upphör. Förevarande paragraf är
uppbyggd enligt den ena av dessa modeller. Enligt artikel 19 i EG-direkti-
vet är bestämmelser om sådan ersättning tvingande till agentens förmån.
De nu föreslagna bestämmelserna om avgångsvederlag skiljer sig klart
från regleringen i KomL. De kompletteras i viss utsräckning av bestäm-
melserna om s. k. efterprovision i 10 §. Avgångsvederlag kan ses som en
kompensation till agenten för att han har tillfört huvudmannen bestående
värden som huvudmannen kan dra nytta av även efter agenturavtalets
upphörande. Bestämmelserna om efterprovision, däremot, syftar till att ge
agenten ersättning för affärer som är en direkt följd av agentens arbete. En
viktig skillnad mellan avgångsvederlag och efterprovision är att rätt till
avgångsvederlag inte föreligger vid sådana förhållanden som anges i 29 och
30 §§, t. ex. då huvudmannen har sagt upp agenturavtalet på grund av
pliktförsummelse på agentens sida, medan rätten till efterprovision inte
påverkas av orsakerna till att agenturförhållandet bringas till upphörande.
Vid sidan av bestämmelserna om avgångsvederlag och efterprovision finns
i 34 § regler om skadestånd.
Grundförutsättningen för agentens rätt till avgångsvederlag är att agen-
turavtalet upphör. Denna förutsättning är uppfylld inte bara vid uppsäg-
ning från huvudmannens sida. Bestämmelserna om avgångsvederlag är
tillämpliga också när ett tidsbestämt avtal löper ut (jfr dock vad som strax
sägs i anslutning till punkt 2 om fall då agenten avböjer ett erbjudande att
fortsätta agenturen) och då ett avtal upphör att gälla till följd av huvud-
mannens död eller konkurs. I det sist nämnda fallet torde agentens krav på
avgångsvederlag vara att betrakta som en konkursfordran, som skall beva-
kas i konkursen. Om avtalet upphör till följd av agentens konkurs, bortfal-
ler rätten till avgångsvederlag enligt en särskild bestämmelse i 29 § första
stycket punkt 2. Denna paragraf innehåller också vissa andra inskränk-
ningar i agentens rätt till sådant vederlag än dem som nu berörts. Att
avgångsvederlag kan utgå då avtalet upphör på grund av agentens död
framgår direkt av andra stycket i förevarande paragraf. Vid uppsägning
från agentens sida begränsas möjligheterna att få avgångsvederlag genom
bestämmelserna i 30 § första stycket.
112
En inskränkning av agentens område eller kundkrets torde inte ge denne Prop. 1990/91: 63
rätt till avgångsvederlag enligt förevarande paragraf. Däremot kan en
åtgärd av detta slag, beroende på omständigheterna, ge agenten rätt att
kräva skadestånd enligt 34 § första stycket eller att säga upp agenturavtalet
i förtid enligt 26 § första stycket punkt 1.
I första stycket anges de närmare förutsättningarna för att agenten skall
ha rätt till avgångsvederlag. Dels skall han ha tillfört huvudmannen ett
bestående värde i form av nya eller utvecklade kundförbindelser (punkt 1),
dels skall det vid en samlad bedömning framstå som skäligt att avgångsve-
derlag utgår (punkt 2). Som nyss nämnts bortfaller rätten till avgångsve-
derlag vid sådana förhållanden som anges i 29 och 30 §§.
Agenten har enligt första stycket rätt till avgångsvederlag ”om och i den
mån” förutsättningarna i punkt 1 och 2 är uppfyllda. Av bestämmelsen
kan följaktligen inte bara utläsas när avgångsvederlag skall utgå. Den ger
också viss ledning vid bedömningen av hur stort vederlaget skall vara. I fall
då avgångsvederlag skall utgå för att agenten har anskaffat nya kunder (se
punkt 1) är det således omsättningen med dessa kunder som bildar ut-
gångspunkt för beräkningen av avgångsvederlaget, inte den totala omsätt-
ningen.
I punkt 1 tas som en första förutsättning upp att agenten antingen har
tillfört huvudmannen nya kunder eller att han väsentligt har ökat handeln
med den befintliga kundkretsen. Med kund avses vid försäljningsagentur
en köpare och vid inköpsagentur en säljare, jfr vad som sagts under 9 §.
Det är naturligtvis fråga om en ny kund om huvudmannen inte har haft
någon kontakt med kunden tidigare. Men även i fall då agenten återupp-
livar affärsförbindelser med en tidigare kund till huvudmannen, vilka har
legat nere en tid, kan kunden vara att betrakta som ny. Vidare kan en kund
anses vara ny om agenten introducerar honom som köpare av den produkt
som agenten marknadsför, även om kunden redan tidigare är kund hos
huvudmannen när det gäller andra produkter.
Det förutsätts att agenten har tillfört huvudmannen den nya kunden. Så
är till en början fallet när huvudmannens första avtal med kunden har
kommit till stånd genom agentens medverkan (jfr 9 § punkt 1). Detsamma
gäller om avtalet mellan kunden och huvudmannen kan ses som en följd
av agentens verksamhet, t. ex. hans marknadsföring, trots att anbudet inte
har förmedlats av agenten. Det torde däremot inte vara tillräckligt att
kunden och huvudmannen har ingått ett avtal som ger agenten rätt till
provision enligt 9 § punkt 3. Men även i dessa fall är det ofta så att det är
agenten som har tillfört huvudmannen kunden och att agenten på den
grunden har rätt till avgångsvederlag.
Som nyss nämnts kan även en ökning av handeln med den befintliga
kundkretsen ge agenten rätt till avgångsvederlag. Med befintlig kundkrets
avses den kundkrets som vid agenturavtalets ingående redan hade etable-
rats av huvudmannen själv eller av en tidigare agent såvitt avser varor av
det slag som agenturavtalet gäller. Det förutsätts att ökningen av handeln
är väsentlig. Den närmare innebörden härav får avgöras från fall till fall.
Som en andra förutsättning — utöver kravet på nya kunder eller ökad
handel med den befintliga kundkretsen — gäller enligt punkt 1 att huvud- 1 *3
8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 63
mannen även efter agenturavtalets upphörande kommer att ha väsentlig Prop. 1990/91:63
fordel av den kundkrets som agenten lämnar efter sig. Med fördel avses i
första hand utsikten till en fortsatt löpande affärsverksamhet. Bedömning-
en får ske utifrån vad som är antagligt i det enskilda fallet. Man bör i regel
kunna utgå från att en fast affärsförbindelse som agenten har etablerat
mellan en kund och huvudmannen kommer att bestå, om inte annat
framgår av omständigheterna. Väsentlighetskravet såvitt avser huvud-
mannens fördel av kundkretsen får sättas i relation till den marknadsandel
som har varit tilldelad agenten. Huvudmannens totala kundkrets eller
omsättning bör alltså inte vara avgörande i detta sammanhang.
Om huvudmannen säger upp agenturavtalet som ett led i en definitiv
nedläggning av verksamheten, bör avgångsvederlag i regel inte utgå. Han
kommer ju i dessa fall inte att ha någon fördel av kundkretsen. Här avses
fall då huvudmannen på sakliga grunder beslutar sig för att inte fortsätta
med försäljningen inom agentens område eller till den kundkrets som
denne har upparbetat. Avgångsvederlag bör dock utgå om huvudmannen
illojalt upphör med verksamheten i syfte att inte behöva utge någon sådan
ersättning. Vidare bör avgångsvederlag utgå om det kan förväntas att
försäljningen kommer att återupptas inom överskådlig tid.
Även i det fallet att huvudmannen säger upp agenturavtalet på grund av
att han överlåter kundkretsen eller verksamheten till någon annan, bör
agenten ha rätt till avgångsvederlag. Därvid bör nämligen de värden som
agenten har tillfört huvudmannen anses utgöra en tillgång vid överlåtelsen.
I sammanhanget bör dock uppmärksammas bestämmelsen i 29 § första
stycket punkt 3, som säger att agenten inte har rätt till avgångsvederlag om
han i samförstånd med huvudmannen överlåter agenturen till någon an-
nan.
Om huvudmannen bestrider att utge avgångsvederlag ankommer det på
agenten att visa att lian tillfört huvudmannen sådana värden som avses i
punkt 1. Därvidlag bör inte ställas alltför höga krav på bevisningen. För
den händelse huvudmannen påstår att han skall lägga ned sin verksamhet
åligger det honom att styrka sin avsikt.
I punkt 2 ställs det upp ytterligare en förutsättning för att agenten skall
ha rätt till avgångsvederlag, nämligen att det skall vara skäligt att sådant
utgår. Vid skälighetsbedömningen skall samtliga omständigheter beaktas.
Som en omständighet av särskild betydelse framhävs i lagtexten agentens
förlust av provision på avtal med de i punkt 1 avsedda kunderna, dvs.
kunder som agenten har tillfört eller med vilka han väsentligt har ökat
handeln. Beräkningen av agentens förlust får ske efter en uppskattning av
den framtida ordertillströmning som kan förväntas från dessa kunder. En
förutsättning är naturligtvis att agenten skulle ha haft rätt till provision på
avtalen i fråga. Vid beräkningen av storleken på avgångsvederlaget bör
man ta hänsyn till att agenten besparas driftskostnader efter det att agen-
turavtalet har upphört.
Vidare ingår i skälighetsbedömningen enligt punkt 2 en mängd förhål-
landen som kan påverka både själva rätten till avgångsvederlag och storle-
ken på detta. Det är knappast möjligt att lämna en uttömmande redogörel-
se för dessa förhållanden. Som en icke oviktig omständighet kan dock
114
nämnas avtalsförhållandets längd. Ju längre agenturuppdraget har varat, Prop. 1990/91:63
desto starkare skäl talar för att agenten skall kompenseras med avgångsve-
derlag. En annan omständighet som talar i denna riktning är att agenten
har haft stora inarbetningskostnader. Andra förhållanden som kan inverka
på bedömningen är hur intensivt agenten har verkat for huvudmannen och
i vad mån försäljningsframgångar kan härledas till agentens insatser.
Det förhållandet att agenten avböjer ett erbjudande från huvudmannen
att fortsätta ett tidsbestämt avtal som har löpt ut, kan tunna ut skälen för
avgångsvederlag. Man kan här söka ledning i vad som i 30 § första stycket
sägs om rätt till avgångsvederlag vid uppsägning från agentens sida. Ett
annat skäl att visa återhållsamhet när det gäller avgångsvederlag kan vara
att agenten övergår till försäljning av en direkt konkurrerande produkt. På
motsvarande sätt kan en konkurrensklausul, som förbjuder agenten att
inom viss tid efter avtalets upphörande marknadsföra konkurrerande pro-
dukter, utgöra ett skäl att anlägga ett mera generöst betraktelsesätt på
frågan i vad mån avgångsvederlag skall utgå.
Som tidigare nämnts finns i 29 § första stycket punkt 3 en bestämmelse
att agenten inte har rätt till avgångsvederlag om han i samförstånd med
huvudmannen överlåter agenturen till någon annan. Skälet till denna
bestämmelse är att agenten i den situationen får kompensation genom den
överelåtelselikvid han får av den tillträdande agenten. Om huvudmannen
sedan säger upp agenturavtalet med den nya agenten, uppkommer fråga
huruvida man vid beräkningen av dennes avgångsvederlag skall kompen-
sera honom för vad han har erlagt till den tidigare agenten. Denna fråga får
lösas med utgångspunkt i avtalet mellan de tre parterna och förutsättning-
arna härför.
Av andra stycket framgår att avgångsvederlag skall utgå under de i första
stycket angivna förutsättningarna även i fall då agenturavtalet upphör på
grund av agentens död. Avgångsvederlaget skall då utbetalas till agentens
dödsbo.
I ett agenturavtal kan ha bestämts att det skall gälla för agentens livstid
(jfr vad som sagts under 24 §). Det står då klart att avtalet upphör vid
agentens död. I andra fall kan det vara mera tveksamt vilken verkan
agentens död har på avtalets bestånd, dvs. huruvida detta automatiskt
upphör eller om dödsboet träder in i agentens ställe. När sakkunskap eller
andra personliga egenskaper hos agenten kan antas ha varit avgörande vid
huvudmannens val av agent, talar avgörande skäl för att agenturavtalet
skall upphöra som en direkt följd av agentens död. I fall där avtalet inte
bygger på ett sådant personligt förtroendeförhållande, utan där det mera är
firman än firmainnehavaren som har varit utslagsgivande för huvudman-
nens val av agent, bör utgångspunkten i stället vara att agenturen övergår
på dödsboet. Ju mera omfattande agentens verksamhet har varit, desto
närmare ligger det till hands att låta dödsboet träda in i avtalet.
I fall då agenturavtalet inte upphör som en direkt följd av agentens död,
kan dödsfallet i stället utgöra grund för att säga upp avtalet i förtid enligt
bestämmelserna i 26 § första stycket punkt 2. En sådan åtgärd kan vidtas
antingen av huvudmannen eller av agentens dödsbo. I båda fallen bör
agenturavtalet anses ha upphört på grund av agentens död enligt bestäm-
115
melsen i andra stycket i förevarande paragraf. En förutsättning är natur- Prop. 1990/91:63
ligtvis att uppsägningen har skett utan oskäligt uppehåll enligt vad som
sägs i 26 § andra stycket. En följd av att agenturavtalet i dessa fall anses ha
upphört på grund av agentens död är att undantagsreglerna i 29 och 30 §§
inte blir tillämpliga. Dödsboets rätt till avgångsvederlag bedöms alltså
uteslutande enligt bestämmelserna i förevarande paragraf.
Bestämmelsen i andra stycket gäller naturligtvis inte i fall då agenten är
en juridisk person. Skulle agenturavtalet i ett sådant fall sägas upp i förtid
på grund av att någon person med central ställning i agenturrörelsen har
avlidit, blir bestämmelserna i första stycket direkt tillämpliga när det gäller
rätten till avgångsvederlag. Under 30 § första stycket punkt 2 diskuteras
vilken betydelse dödsfallet bör tillmätas vid tillämpning av undantagsreg-
lerna i den paragrafen.
I tredje stycket maximeras avgångsvederlaget till ett belopp motsvarande
ett års ersättning till agenten. Denna årsersättning skall utgöra ett genom-
snitt av ersättningarna de senaste fem åren. Har agenturförhållandet varat
kortare tid än fem år, får genomsnittet beräknas på årsersättningarna
under den tiden. Det är inget som hindrar att parterna avtalar om ett
större avgångsvederlag än vad som sägs i förevarande stycke (jfr fjärde
stycket).
Med ersättning menas i tredje stycket — liksom i 8 § — både provision
och annan avtalad ersättning för löpande kostnader. Det kan röra sig om
kostnader för kontors- och lagerlokaler, resa och uppehälle, löner åt an-
ställda, frakt, reklam m. m. Det är bruttoersättningen som avses, vare sig
det rör sig om provision eller ersättning av annat slag. Agentens driftskost-
nader skall således inte dras av. (En annan sak är att man — som nämndes
i samband med första stycket punkt 2 — bör ta hänsyn till att agenten
besparas driftskostnader, då man beräknar avgångsersättningen i det en-
skilda fallet.) Ersättning för kostnader som inte är att hänföra till den
löpande verksamheten bör inte beaktas vid beräkningen av maximibelop-
pet. Till sådana kostnader hör t. ex. utgifter för tillfälliga reklamkampanjer
och deltagande i mässor.
Vid beräkningen av avgångsvederlaget bör man först se vilket belopp
man får fram vid en tillämpning av de normer som bär upp bestämmelser-
na i första stycket. Skulle denna beräkning leda till ett belopp som översti-
ger det maximibelopp som följer av tredje stycket, skall avgångsvederlaget
stanna vid maximibeloppet. Om beräkningen enligt första stycket i stället
leder till ett belopp som är lägre än maximibeloppet, skall avgångsvederla-
get uppgå till detta lägre belopp. Det sagda innebär att avgångsvederlaget,
åtminstone vid framgångsrika agenturuppdrag som varat en tid, ofta torde
komma att ligga i övre delen av det intervall som avgränsas av bestämmel-
sen i tredje stycket. Det går inte att ange någon ”normalnivå” för avgångs-
vederlaget. Förhållandena är alltför skiftande mellan olika branscher.
Emellertid bör framhållas att avsikten med förevarande bestämmelse inte
är att sänka nivån på avgångsvederlag inom branscher där det finns en
utvecklad praxis med avseende på vederlagets storlek.
Av fjärde stycket framgår att paragrafen är tvingande till agentens för-
mån. Han är således inte bunden av avtalsvillkor som avskär honom från
116
rätt till avgångsvederlag eller som innebär att sådant skall utgå under Prop. 1990/91:63
snävare förutsättningar än vad som framgår av paragrafens bestämmelser,
jämförda med bestämmelserna i 29 och 30 §§.
I förevarande paragraf finns ingen bestämmelse om miniminivå för
avgångsvederlaget eller någon regel om hur detta skall beräknas i normal-
fallet. Eftersom den grundläggande bestämmelsen om rätt till avgångsve-
derlag är av tvingande natur, bör dock agenten kunna hävda att ett av-
talsvillkor, som ger honom ett klart lägre avgångsvederlag än vad som är
sedvanligt inom branschen, inte är förenligt med de tankar som bär upp
förevarande paragraf. Det torde därför inte vara uteslutet att jämka ett
sådant avtalsvillkor med stöd av 36 § avtalslagen. Som tidigare nämnts
står det parterna fritt att komma överens om ett högre avgångsvederlag än
vad som ryms inom det maximum som angivits i tredje stycket.
29 §
Agenten har inte rätt till avgångsvederlag enligt 28 §, om
1. huvudmannen säger upp agenturavtalet på grund av att agenten
uppsåtligen eller av vårdslöshet väsentligt åsidosatt sina plikter gentemot
huvudmannen och åsidosättandet är av sådant slag som ger huvudmannen
rätt att säga upp avtalet med omedelbar verkan enligt 26 § första stycket 1,
eller
2. agenturavtalet upphör till följd av agentens konkurs, eller
3. agenten i samförstånd med huvudmannen överlåter agenturen till
någon annan.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
(Saknar motsvarighet i kommitténs förslag)
I förevarande och nästföljande paragrafer finns bestämmelser som i vissa
fall utesluter agenten från rätt till avgångsvederlag. Liknande bestämmel-
ser finns i 52 § jämförd med 76 § KomL med avseende på rätt till ersätt-
ning för investeringar. Bestämmelserna i förevarande paragraf motsvaras
av 27 och 29 §§ i den danska lagen samt artiklarna 18 och 19 i EG-
direktivet.
Även om förutsättningarna för avgångsvederlag i 28 § är uppfyllda, har
agenten inte rätt till sådant vederlag vid de förhållanden som anges i
förevarande och nästföljande paragrafer. I paragraferna tas upp fyra fall. I
första stycket av förevarande paragraf behandlas situationer då huvud-
mannen säger upp agenturavtalet (punkt 1), då detta upphör att gälla till
följd av agentens konkurs (punkt 2) och då parterna i samförstånd låter en
annan agent ta över uppdraget (punkt 3). Nästföljande paragraf rör fall då
uppsägning sker från agentens sida. Utanför de båda paragraferna faller
således fall då ett tidsbestämt avtal löper ut. Men även i dessa fall kan
sådana omständigheter som tas upp i paragraferna ha betydelse genom att
inverka på skälighetsbedömningen enligt 28 § första stycket punkt 2 (jfr
vad som sagts i anslutning till den bestämmelsen). Andra fall som inte
berörs av de nu aktuella paragraferna är då agenturavtalet upphör som en
automatisk följd av någondera partens död.
Rekvisiten i de nu diskuterade paragraferna har flera beröringspunkter
117
med dem som gäller rätt till förtida uppsägning enligt 26 §. De olikheter Prop. 1990/91: 63
som finns förklaras till viss del av att förevarande paragrafer har utformats
under hänsynstagande till motsvarande bestämmelser i EG-direktivet,
medan frågan om förtida uppsägning inte regleras i detta.
Enligt punkt 1 i första stycket kan agenten förlora sin rätt till avgångsve-
derlag om huvudmannen säger upp agenturavtalet på grund av pliktför-
summelse från agentens sida. Grundförutsättningen är alltså att agenten
uppsåtligen eller av vårdslöshet har åsidosatt sina förpliktelser enligt avta-
let eller lagen. Han svarar enligt allmänna regler också för försummelse
från sina anställda. En andra förutsättning är att pliktförsummelsen är
väsentlig. Det är inte tillräckligt att försummelsen får följder som är av
väsentlig betydelse för huvudmannen, utan försummelsen skall i sig fram-
stå som allvarlig. Ett mindre misstag från agentens sida som råkar få
allvarliga följder för huvudmannen leder följaktligen inte till att agenten
förlorar sin rätt till avgångsvederlag. För det tredje skall pliktförsummel-
sen vara av sådant slag att den ger huvudmannen rätt att säga upp avtalet
med omedelbar verkan enligt 26 § första stycket punkt 1. Av den bestäm-
melsen följer att agentens avtalsbrott skall vara av väsentlig betydelse för
huvudmannen. Avtalsbrottet skall alltså samtidigt vara av väsentlig art
och ha väsentlig betydelse för huvudmannen. Sammanfattningsvis kan
sägas att rekvisiten för förlust av rätt till avgångsvederlag enligt förevaran-
de punkt är snävare än de rekvisit som gäller rätt till förtida uppsägning
enligt 26 § första stycket punkt 1.
Bestämmelserna i punkt 1 förutsätter inte att huvudmannen faktiskt
utnyttjar möjligheten i 26 § att säga upp agenturavtalet med omedelbar
verkan. Det är tillräckligt att rätt till sådan uppsägning har förelegat, även
om huvudmannen väljer att iaktta de tidsfrister som gäller vid ordinär
uppsägning eller kommer överens med agenten om en annan — längre eller
kortare — uppsägningstid. Kravet på orsakssamband mellan uppsägning-
en och agentens pliktförsummelse får dock anses innebära att uppsägning-
en skall ske utan oskäligt uppehåll från det att huvudmannen måste antas
ha fått kännedom om pliktförsummelsen (jfr 26 § andra stycket). Huvud-
mannen bör alltså inte kunna slippa ifrån skyldigheten att utge avgångsve-
derlag genom att hänvisa till tidigare pliktförsummelser från agentens sida
som då de inträffade inte föranledde huvudmannen att säga upp agentur-
avtalet.
Det förhållandet att agenten accepterar en uppsägning med omedelbar
verkan från huvudmannens sida kan inte utan vidare tolkas som att han
avstår från sin rätt till avgångsvederlag. Man kan mycket väl tänka sig fall
då agenten visserligen inte delar huvudmannens mening i frågan huruvida
han har försummat uppdraget men han i den uppkomna situationen ändå
inte har något emot att snarast träda tillbaka från detta.
Av punkt 2 i första stycket framgår att agentens rätt till avgångsvederlag
går förlorad om agenturavtalet upphör till följd av agentens konkurs enligt
bestämmelserna i 27 §. I detta fall kan alltså varken agenten eller hans
konkursbo resa krav på avgångsvederlag gentemot huvudmannen. De
närmare orsakerna till konkursen saknar i sammanhanget betydelse. Upp-
hör avtalet i stället på grund av att huvudmannen försätts i konkurs, går
118
agenten naturligtvis inte miste om rätten till avgångsvederlag. Kravet på Prop. 1990/91:63
sådant vederlag är därvid att betrakta som en konkursfordran som får
bevakas i konkursen.
Bestämmelsen i punkt 3 i första stycket innebär att agenten förlorar sin
rätt till avgångsvederlag om han i samförstånd med huvudmannen överlå-
ter agenturen till någon annan. Bakgrunden till bestämmelsen är att agen-
ten vid en överlåtelse av detta slag kan antas få kompensation för de
värden han tillfört rörelsen genom en överlåtelselikvid från den tillträdan-
de agenten. Bestämmelsen har dock utformats som en generellt verkande
regel. Rätten till avgångsvederlag bortfaller således även om överlåtelse-
likviden understiger det avgångsvederlag som skulle följt av bestämmelser-
na i 28 § eller om överlåtelselikvid inte alls lämnas.
Som redan har nämnts under 28 § är bestämmelserna i förevarande
paragraf i förening med bestämmelserna i 28 och 30 §§ tvingande till
agentens förmån. Detta framgår bl. a. av andra stycket i förevarande para-
graf (jfr 28 § fjärde stycket och 30 § andra stycket). Agenten är alltså inte
bunden av avtalsvillkor som innebär att hans rätt till avgångsvederlag
bortfaller till följd av andra omständigheter än dem som angivits i paragra-
fen eller att avgångsvederlaget under vissa förhållanden skall utgå med
reducerat belopp. Av paragrafens tvingande natur följer också att huvud-
mannen inte kan uppställa som villkor att krav på avgångsvederlag skall
framställas i någon viss form, t. ex. skriftligen. I sammanhanget bör på-
minnas om att det i 31 § finns bestämmelser om preskription av anspråk
på avgångsvederlag.
30 §
Säger agenten själv upp agenturavtalet, har han rätt till avgångsvederlag
enligt 28 § endast om
1. uppsägningen grundas på en omständighet på huvudmannens sida av
sådant slag som ger agenten rätt att säga upp avtalet med omedelbar
verkan enligt 26 §, eller
2. det på grund av agentens ålder eller sjukdom eller liknande förhållan-
de inte skäligen kan krävas att han fortsätter sin verksamhet.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
(Saknar motsvarighet i kommitténs förslag)
Vissa allmänna kommentarer till förevarande paragraf har gjorts under
29 §.
Första stycket av förevarande paragraf handlar om fall då agenten säger
upp agenturavtalet. Huvudregeln är att agenten då går miste om sin rätt till
avgångsvederlag. Detta gäller även om uppsägningen sker med iakttagande
av bestämmelserna om uppsägningstid i 24 §. Bakgrunden till denna hu-
vudregel är att agenten inte själv skall kunna utlösa ett krav på avgångsve-
derlag vid en för honom gynnsam tidpunkt. Huvudregeln har två undantag
som möjliggör för agenten att säga upp avtalet utan förlust av avgångsve-
derlaget. Undantagen, som i praktiken torde täcka en ganska stor del av
uppsägningsfallen, avser situationer då agenten har rätt till förtida uppsäg-
119
ning på grund av omständigheter på huvudmannens sida (punkt 1) och då Prop. 1990/91:63
uppsägningen motiveras av hälso- eller åldersskäl (punkt 2).
Av punkt 1 följer således att agenten behåller sin rätt till avgångsvederlag
om hans uppsägning är en foljd av sådana omständigheter på huvudman-
nens sida som ger agenten rätt att säga upp avtalet med omedelbar verkan
enligt 26 §. Till dessa omständigheter hör till en början avtalsbrott från
huvudmannens sida som är av väsentlig betydelse för agenten (26 § första
stycket punkt 1). Det krävs inte att huvudmannen har varit oaktsam. Inte
heller förutsätts att avtalsbrottet är väsentligt till sin art, bara att dess
verkningar har väsentlig betydelse för agenten. Här föreligger en skillnad
jämfört med rekvisiten för förlust av avgångsvederlag i 29 § första stycket
punkt 1.
Andra omständigheter som omfattas av punkt 1 i förevarande paragraf
är sådana viktiga grunder att frånträda agenturavtalet i förtid som avses i
26 § första stycket punkt 2. En förutsättning är dock att grunden består i en
omständighet på huvudmannens sida. Som exempel kan nämnas att hu-
vudmannen har fått en förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken, att han
har avlidit (i en situation där dödsfallet inte automatiskt leder till att
agenturavtalet upphör att gälla) eller att han har gjort sig skyldig till
oegentligheter ägnade att i väsentlig mån rubba förtroendet för honom.
Utgörs grunden för förtida frånträdande av en omständighet på agentens
sida, kan i stället bestämmelsen i punkt 2 bli tillämplig.
Bestämmelsen i punkt 1 förutsätter inte att uppsägningen faktiskt sker
med omedelbar verkan, utan det är tillräckligt att agenten har haft rätt att
vidta uppsägningen på detta sätt. Här gör sig ungefar samma synpunkter
gällande som vid tillämpning av 29 § första stycket punkt 1.
Av punkt 2 framgår att agentens uppsägning inte leder till förlust av
rätten till avgångsvederlag, om det på grund av hans ålder eller sjukdom
eller liknande förhållande inte skäligen kan krävas att han fortsätter sin
verksamhet. Under bestämmelsen faller förutom hög ålder och sjukdom
även andra fysiska svaghetstillstånd. Svaghet och sjukdom — men knap-
past åldersskäl — kan i många fall också utgöra grund att frånträda
agenturavtalet i förtid enligt 26 § första stycket punkt 2. Rent allmänt kan
sägas att rekvisiten i den bestämmelsen täcker ett snävare fält än rekvisiten
i förevarande punkt.
Bestämmelsen i punkt 2 kan bli tillämplig både på tidsbestämda agen-
turavtal och på sådana som gäller tills vidare. Agentens möjlighet att
frånträda avtalet med bibehållen rätt till avgångsvederlag begränsas av det
skälighetskrav som ingår i bestämmelsen. Det torde knappast stå i öve-
rensstämmelse med detta skälighetskrav att åberopa enbart åldersskäl för
att vid ett icke tidsbestämt avtal åsidosätta en uppsägningstid på några
månader. Är det däremot fråga om ett avtal slutet på lång tid bör hög ålder
i sammanhanget kunna accepteras som tillräckligt skäl att frånträda avta-
let. Trots att agentens uppsägning i detta fall företas i strid mot bestämmel-
serna om förtida uppsägning bör han således ha kvar sin rätt till avgångs-
vederlag enligt 28 §. Den ålder som är av betydelse i sammanhanget torde i
normalfallet ligga över den allmänna pensionsåldern.
Det kan mycket väl inträffa att ingen av de omständigheter som anges i
120
punkt 2 är ensamt utslagsgivande men att man vid en samlad bedömning Prop. 1990/91: 63
av agentens tillstånd — ålder, fysik och hälsa — finner att han uppfyller de
förutsättningar som får anses gälla i sammanhanget.
Ordalydelsen i punkt 2 förutsätter att agenten är en fysisk person. Det
bör dock finnas visst utrymme för en analog tillämpning av bestämmelsen
i fall då en befattningshavare i central ställning hos en juridisk person
befinner sig i en sådan situation som bestämmelsen tar sikte på. Sådan
analogisk tillämpning bör komma i fråga endast i förhållandevis begränsad
omfattning. En förutsättning får anses vara att befattningshavaren är av så
vital betydelse för agenturverksamheten att situationen är jämförbar med
att verksamheten drivs av honom personligen. En speciell situation upp-
kommer när en befattningshavare av detta slag har avlidit och dödsboet
säger upp avtalet i förtid enligt 26 § första stycket punkt 2. Övervägande
skäl talar för att dödsboets uppsägning därvid får anses ha skett på grund
av en sådan omständighet som berättigar till en analog tillämpning av
punkt 2 i förevarande paragraf. Dödsboet bör alltså i denna situation
behålla sin rätt till avgångsvederlag.
Av det anförda framgår att agenten i olika situationer kan behålla sin
rätt till avgångsvederlag trots att han har sagt upp agenturavtalet i strid
mot bestämmelserna om förtida uppsägning i 26 §. En sådan uppsägning
kan föranleda skyldighet för agenten att utge skadestånd enligt bestämmel-
serna i 34 §. 1 den situationen kan huvudmannen kvitta agentens anspråk
på avgångsvederlag mot sitt eget krav på skadestånd, om förutsättningar i
övrigt föreligger för kvittning.
I andra stycket anges att bestämmelserna i förevarande paragraf är
tvingande till agentens förmån. Detta har redan berörts under 28 och
29 §§.
31 §
Agenten förlorar sin rätt till avgångsvederlag, om han inte inom ett år från
det att avtalet upphörde meddelar huvudmannen att han kräver sådant
vederlag.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
(Jfr 30 § i kommitténs förslag)
Paragrafen handlar om preskription av krav på avgångsvederlag. Den
saknar motsvarighet i KomL men stämmer överens med 28 och 29 §§ i den
danska lagen samt artikel 17 punkt 5 och artikel 19 i EG-direktivet.
I första stycket föreskrivs att agenten måste framställa krav på avgångs-
vederlag inom ett år från det att uppdraget upphörde. Annars förlorar han
rätten till sådant vederlag. Det har inte uppställts några formkrav med
avseende på agentens meddelande. Från bevissynpunkt kan det naturligt-
vis vara tillrådligt att meddelandet sker skriftligen. Även ett muntligt
meddelande är dock fullt giltigt.
Det är tillräckligt att det av meddelandet framgår att agenten har för
avsikt att begära avgångsvederlag. Agenten behöver inte i meddelandet
121
precisera sina anspråk gentemot huvudmannen. En sådan precisering kan Prop. 1990/91: 63
anstå till efter ettårsfristens utgång.
Huvudmannen står enligt 36 § risken för att ett ändamålsenligt avsänt
meddelande enligt förevarande paragraf försenas, förvanskas eller inte
kommer fram.
Av andra stycket framgår att paragrafen är tvingande till agentens för-
mån. Agenten är följaktligen inte bunden av avtalsvillkor som går ut på att
preskriptionstiden är kortare än ett år eller att agentens meddelande skall
ske i skriftlig form eller med iakttagande av några särskilda formaliteter.
32 §
Har agenturavtalet upphört skall agenten, intill dess huvudmannen själv
kan bevaka sina intressen, vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att
skydda huvudmannen mot förlust, om det inte därav uppkommer bety-
dande kostnad, olägenhet eller ekonomisk risk för agenten. Denne har rätt
till skälig ersättning för åtgärderna.
(Jfr 31 § i kommitténs förslag)
I paragrafen finns bestämmelser om förhållandena strax efter uppdragsti-
dens slut. Den motsvaras delvis av 76 § jämförd med 48 § KomL men
saknar motsvarighet i den danska lagen och i EG-direktivet.
Av paragrafen framgår att agentens plikt att tillvarata huvudmannens
intressen inte upphör i samma stund som hans uppdrag löper ut. Han skall
inom rimliga gränser vidta de åtgärder som är nödvändiga för att skydda
huvudmannen mot förlust. Det kan röra sig om att vidarebefordra anbud
som avgetts av tredje man eller att ta vård om varor och annat som han har
om hand. Skyldigheten gäller inte åtgärder som innebär betydande kost-
nad, olägenhet eller ekonomisk risk för agenten. Bedömningen härvidlag
får ske mot bakgrund av bland annat verksamhetens omfattning, agentens
ekonomiska situation och storleken på den förlust som kan komma att
drabba huvudmannen, om åtgärderna underlåts.
Agentens skyldighet enligt förevarande paragraf gäller oavsett orsaken
till att agenturförhållandet har upphört. Så snart huvudmannen, om han
använder tillbörlig omsorg och varsamhet, själv kan ta till vara sina
intressen, upphör agentens skyldighet. Agentens plikt torde i regel sträcka
sig under längre tid i fall då det är han själv som har frånträtt avtalet,
särskilt om han har gjort det utan att iaktta uppsägningstid.
Om agenten brister i sina åligganden enligt förevarande paragraf, kan
han bli skadeståndsskyldig gentemot huvudmannen.
Agenten har rätt till skälig ersättning för de åtgärder han vidtar. Ersätt-
ningen är avsedd att innefatta både gottgörelse för arbete — i den mån
detta inte ersätts genom provision — och ersättning för utgifter och kost-
nader, t. ex. för frakt och förvaring av huvudmannens varor.
Bestämmelsen om ersättning gäller i princip bara sådana åtgärder som
agenten enligt vad som nyss sagts är skyldig att vidta. I påbudet att
ersättningen skall vara skälig får dock anses ligga att agenten i viss ut-
sträckning bör ha rätt till kompensation för åtgärder som inte helt täcks av
122
denna skyldighet. Det rör sig framfor allt om åtgärder som han visserligen Prop. 1990/91:63
kunnat neka att utföra med hänvisning till att de inte var nödvändiga eller
skulle bli alltför kostsamma för honom men som ändå har varit kostnads-
besparande för huvudmannen. Viss försiktighet bör dock iakttas vid be-
dömningen av anspråk på ersättning för åtgärder av detta slag.
Agenten har enligt 15 och 32 §§ rätt att hålla inne huvudmannens varor,
material m. m. som säkerhet för krav på ersättning enligt förevarande
paragraf.
Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller i princip även när agen-
turavtalet upphör att gälla till följd av någondera partens konkurs. Denna
fråga har behandlats under 27 §.
33 §
När agenturavtalet har upphört skall agenten till huvudmannen återlämna
varor, material och handlingar som han har mottagit för att fullgöra
uppdraget. Agenten har dock rätt att till säkerhet för fordran innehålla
huvudmannens egendom i enlighet med 15 § och försälja den enligt 16 §.
(Jfr 32 § i utredningens förslag)
Av paragrafen framgår hur agenten skall förfara med huvudmannens egen-
dom efter agenturuppdragets upphörande. Den motsvaras till viss del av
76 § jämförd med 49 och 39 §§ KomL men saknar direkt motsvarighet i
den danska lagen och EG-direktivet.
I och med att agenturuppdraget upphör skall agenten till huvudmannen
återlämna vad han har mottagit för uppdraget. Skyldigheten omfattar till
en början varor som agenten har mottagit för försäljning. När det gäller
varor som han på grund av ett inköpsuppdrag har mottagit av tredje man
ligger det i själva uppdraget att varorna skall överlämnas till huvudman-
nen. I paragrafen sägs vidare att agenten skall återlämna material och
handlingar som huvudmannen har tillhandahållit. Bestämmelsen tar sikte
på t. ex. varuprover, mönster, broschyrer, prislistor, ritningar, anbuds-
blanketter och behörighetshandlingar. Vad beträffar medel som agenten
har uppburit av tredje man finns bestämmelser om redovisningsskyldighet
i 6 § andra stycket.
Bestämmelsen om återlämningsskyldighet inkräktar inte på agentens
rätt att innehålla och därefter försälja huvudmannens egendom enligt
bestämmelserna i 15 och 16 §§. Denna rätt får utövas även med avseende
på fordringar som uppkommit efter uppdragets avslutande, t. ex. krav på
skadestånd eller ersättning för avvecklingsåtgärder.
Egendomen bör återlämnas utan anmaning från huvudmannens sida.
Det bör ske så snart agenturuppdraget har upphört, om inte agenten har
rätt att hålla kvar egendomen som säkerhet för fordringar gentemot hu-
vudmannen. Kostnaderna för att återlämna egendomen, t. ex. frakt och
porto, torde i de flesta fall primärt komma att belasta agenten. Har
agenturavtalet bringats till upphörande under förhållanden som ger agen-
ten rätt till skadestånd av huvudmannen, bör agenten inom ramen för
skadeståndet kunna få ersättning för kostnader av detta slag.
123
Det står parterna fritt att närmare komma överens om hur återlämnan- Prop. 1990/91: 63
det skall ske, t. ex. att egendomen skall överlämnas till en ny agent i stället
för till huvudmannen. Har någon överenskommelse om formerna för
återlämnandet inte träffats, bör egendomen återlämnas till huvudmannen
på ett med hänsyn till omständigheterna ändamålsenligt sätt. Man får
härvid beakta bestämmelserna om vårdplikt och intressebevakning i 6 och
32 §§.
Skulle agenten brista i sina skyldigheter enligt förevarande paragraf, kan
han bli skadeståndsskyldig i förhållande till huvudmannen. Om agenten
vägrar att återlämna egendomen, kan huvudmannen väcka talan vid all-
män domstol med yrkande om förpliktande att utfå egendomen eller, om
förutsättningar i övrigt föreligger, anhängiggöra frågan vid kronofogde-
myndighet genom en ansökan om vanlig handräckning enligt lagen
(1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.
Skadestånd
34 §
Underlåter agenten eller huvudmannen att fullgöra sina skyldigheter enligt
agenturavtalet eller lagen, är han skyldig att ersätta den andre den skada
som uppkommer därav, om han inte visar att underlåtenheten ej beror på
försummelse på hans sida.
Upphör agenturavtalet att gälla till följd av den ena partens konkurs, har
den andra parten rätt till ersättning för den skada som uppkommer därav.
Den som vill kräva skadestånd skall meddela den andre detta utan
oskäligt uppehåll efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om de
omständigheter som ligger till grund för kravet. Gör han inte det, förlorar
han rätten till skadestånd utom i fall när den andre har handlat grovt
vårdslöst eller i strid mot tro och heder.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
(Jfr 12 och 28 §§ i kommitténs förslag)
Paragrafen handlar om skadestånd. I KomL finns bestämmelser om skade-
stånd dels i 67 §, dels i det regelkomplex som bildas av 76 § jämförd med
46 och 51 §§. Skadeståndsfrågan regleras i den danska lagen av 6 §. EG-
förslaget innehåller inga bestämmelser om skadestånd till föjd av pliktför-
summelse men erbjuder, som nämnts under 28 §, två alternativa modeller
att reglera frågan om ersättning till agenten när agenturavtalet upphör. I
artikel 17, punkt 2 b, sägs beträffande avgångsvederlag enligt en av dessa
modeller, att sådant vederlag inte hindrar att agenten dessutom begär
skadestånd.
Bestämmelser om skadestånd har nu sammanförts till en enda paragraf.
Första stycket täcker tre situationer som i KomL behandlas var för sig. För
det första avses skadeståndskrav som uppkommer under agenturavtalets
bestånd. Detta fall har hittills reglerats i 67 § KomL, som dock bara gäller
skadeståndsskyldighet för agenten. För det andra avses skadestånd vid
uppsägning på grund av motpartens avtalsbrott. Vad som hittills har gällt i
denna situation kan utläsas av 76 § jämförd med 46 § och 51 § KomL
(bortsett från andra stycket tredje meningen och tredje stycket andra
124
meningen). För det tredje omfattar första stycket i förevarande paragraf Prop. 1990/91:63
skadestånd till följd av otillåten uppsägning från motpartens sida. De
hittills gällande reglerna härom får man fram vid en sammanställning av
76 § med 46 § och 51 § första, andra och fjärde styckena KomL. Andra
stycket i förevarande paragraf handlar om skadestånd vid motpartens
konkurs. Motsvarande bestämmelser i KomL framgår av 76 § jämförd
med 46 § och 51 § tredje stycket andra meningen och fjärde stycket.
I det nu framlagda lagförslaget regleras lika litet som i KomL skade-
ståndskyldighet i förhållandet mellan å ena sidan någon av parterna i
agenturavtalet — agenten eller huvudmannen — och å andra sidan tredje
man. Denna fråga får även i framtiden lösas med tillämpning av bestäm-
melser i annan lagstiftning, t. ex. köprättsliga regler om skadestånd eller
bestämmelser om sysslomans ansvar (jfr 18 kap. 2 § handelsbalken), eller
av allmänna regler om skadestånd i kontraktsförhållanden.
I första stycket behandlas skadestånd till följd av avtalsbrott. Grundför-
utsättningen är att en av parterna har underlåtit att fullgöra sina skyldighe-
ter enligt agenturavtalet eller lagen. Detta avtalsbrott skall ha orsakat
skada för den andra parten. Det skall föreligga adekvat kausalitet mellan
avtalsbrottet och skadan, dvs. skadan skall vara en beräknelig och sannolik
följd av avtalsbrottet. Den som vill ha skadestånd har bevisbördan både
för att motparten har begått ett avtalsbrott och för att detta har lett till en
skada enligt vad som nu sagts. Har han visat detta måste motparten för att
undgå skadeståndsskyldighet visa att avtalsbrottet inte beror på försum-
melse på hans sida. Han har med andra ord ett s. k. presumtionsansvar.
Bestämmelsen i första stycket gäller både agentens och huvudmannens
skadeståndsansvar. Samma förutsättningar gäller härvid för bägge parter.
Av fjärde stycket framgår dock att bestämmelserna är tvingande till för-
mån för agenten men inte till förmån för huvudmannen.
Första stycket avser till en början skadeståndskrav som uppkommer
under avtalets bestånd. Det torde inte vara möjligt att uttömmande ange i
vilka situationer skadestånd härvid kan komma i fråga. Några fall av olika
slag kan illustrera framställningen.
Situationen kan t. ex. vara den att agenten åsamkas kostnader på grund
av att huvudmannen har försummat att tillställa honom material eller att
lämna honom upplysningar som krävs för uppdragets fullgörande (jfr 7 §
första stycket punkt 1 och 2). En annan situation är att huvudmannen
brister i sin skyldighet att underrätta agenten om förutsedda driftsin-
skränkningar med påföljd att agenten gör investeringar som inte kommer
till nytta (jfr 7 § andra stycket). Vidare kan huvudmannens åtgärd att
lämna ofullständiga eller felaktiga provisionsnotor föranleda kostnader för
agenten i samband med att denne behöver granska huvudmannens bokfö-
ring (jfr 14 §).
Som exempel på skador för huvudmannen kan nämnas försäljningsbort-
fall till följd av att agenten underlåter att vidarebefordra anbud från tredje
man eller bryter mot instruktioner att delta i mässor eller reklamkam-
panjer, förutsatt att instruktionerna faller inom ramen för vad som kan
anses skäligt (jfr 5 § punkt 2 och 3). Ett annat fall är att agenten brister i sin
vårdplikt med avseende på huvudmannens varor (jfr 6 § första stycket).
125
Skada for huvudmannen kan också uppkomma genom att agenten felak- Prop. 1990/91:63
tigt innehåller huvudmannens egendom under åberopande av bestämmel-
serna i 15 §. I sammanhanget bör också nämnas det fallet att agenten
bedriver konkurrerande verksamhet inom det område som har tilldelats
honom, antingen för en annan huvudman eller för egen räkning. Omstän-
digheterna i det enskilda fallet blir här avgörande för om förfarandet är att
betrakta som avtalsbrott från agentens sida (jfr vad som anförts under 5
och 26 §§). Föreligger inte avtalsbrott, finns inte heller grund för skade-
stånd.
Under första stycket faller vidare krav på skadestånd till följd av otillå-
ten uppsägning från motpartens sida. Bestämmelser om rätt till uppsäg-
ning av agenturavtal finns i 24 — 26 §§. Säger en av parterna upp avtalet i
enlighet med dessa bestämmelser, kan motparten inte kräva skadestånd av
honom på den grunden att uppsägningen har vållat honom skada. Rätt att
säga upp avtalet innebär just att man får frånträda detta utan att därige-
nom ådra sig skadeståndsskyldighet. Däremot står det naturligtvis den
uppsagde fritt att kräva skadestånd på grund av något under avtalstiden
begånget avtalsbrott från motpartens sida, förutsatt att anspråket inte
preskriberats enligt bestämmelserna i tredje stycket.
En otillåten uppsägning är alltid ett avtalsbrott enligt första stycket.
Bakgrunden till avtalsbrottet kan variera från fall till fall. Det kan röra sig
om ett medvetet åsidosättande av bestämmelserna om uppsägning på
grund av att parten inte har ekonomiska möjligheter att fullfölja sina
åtaganden enligt agenturavtalet eller att han helt enkelt anser det värt att
frånträda detta till priset av ett skadestånd. Uppsägningen kan också
grunda sig på felaktig information om sakförhållandena, t. ex. ogrundade
rykten om att agenten skulle bedriva konkurrerande verksamhet inom det
område som tilldelats honom. Det är också tänkbart att den som säger upp
avtalet visserligen har en i sak riktig bild av situationen men gör en felaktig
bedömning i frågan huruvida ett avtalsbrott skall anses vara av väsentlig
betydelse för honom på det sätt som avses i 26 § första stycket punkt 1 eller
om en ”annan grund” enligt punkt 2 i samma stycke är att bedöma som
som viktig i lagbestämmelsens mening. En skillnad i förhållande till
KomL:s bestämmelse om skadestånd på grund av otillåten uppsägning är
att den generella skadeståndsbestämmelse som nu har föreslagits innehål-
ler en regel om ansvarsbefrielse vid exculpation, medan bestämmelsen i
KomL bygger på ett strikt ansvar. Denna fråga behandlas närmare i det
följande.
Det tredje fallet som faller under första stycket är när skada åsamkas en
part till följd av att han utnyttjar sin rätt att säga upp agenturavtalet på
grund av motpartens avtalsbrott. Det är nu inte fråga om den skada som är
en följd av själva avtalsbrottet utan den ytterligare skada som beror på den
av avtalsbrottet föranledda uppsägningen. En uppsägning som företas med
stöd av 26 § första stycket punkt 1 får anses utgöra en naturlig och förut-
sebar följd av det avtalsbrott som ligger till grund för den. Det får mot den
bakgrunden anses föreligga adekvat kausalitet mellan avtalsbrottet och de
skador som genom uppsägningen åsamkas den part som vidtar denna.
Någon särbestämmelse om skadestånd i dessa fall — motsvarande 51 §
126
tredje stycket första meningen KomL — har därför inte ansetts erforderlig,
utan fall av detta slag får, som nyss sagts, bedömas enligt den generella
skadeståndsregeln i första stycket i förevarande paragraf.
Avtalsbrott är ett neutralt begrepp. Enbart det förhållandet att en part
har begått ett avtalsbrott innebär inte att han har varit försumlig. Han kan
men behöver inte ha varit det. Bestämmelsen om omedelbar uppsägning
på grund av avtalsbrott i 26 § första stycket punkt 1 förutsätter inte heller
att avtalsbrottet har begåtts av försumlighet. Däremot bygger bestämmel-
sen om skadestånd i första stycket i förevarande paragraf på att den som
har begått avtalsbrottet därvid har varit försumlig.
Bestämmelsen har utformats på så sätt att den som har begått avtalsbrottet
skall visa att detta inte beror på försummelse på hans sida. Han skall med
andra ord exculpera sig. Förmår han inte det, är han skyldig att ersätta den
av avtalsbrottet orsakade skadan.
Det är inte alltid tillräckligt att den som har begått avtalsbrottet visar att
detta inte beror på försummelse av honom själv. För att undgå skade-
ståndsskyldighet skall han också visa att försummelse inte föreligger hos
någon på hans sida. Härmed avses inte bara anställda hos honom utan
även självständiga företagare och deras anställda som har anlitats för att
utföra någon av de uppgifter som enligt agenturavtalet eller lagen ligger på
parten i fråga. Således ansvarar agenten t. ex. for försummelser av ett åkeri
som av honom anlitats för att utföra en transport av huvudmannens varor,
vilken enligt agenturavtalet skulle ha utförts av agenten själv. (En förut-
sättning är naturligtvis att en annan ansvarsfördelning inte följer av agen-
turavtalet, jfr fjärde stycket). På motsvarande sätt bär huvudmannen
ansvaret t. ex. i fall då en av honom anlitad revisionsbyrå visar försumlig-
het genom att tillställa agenten felaktiga provisionsnotor.
Där en skada kan hänföras till ett uppsåtligt avtalsbrott av någon av
parterna, har denne naturligtvis ingen möjlighet att exculpera sig. Som
exempel kan nämnas att agenten i strid med klara bestämmelser i agentur-
avtalet bedriver konkurrerande verksamhet inom det område som tillde-
lats honom.
I fall där ett avtalsbrott består i att parten i fråga har brustit i omsorg,
ingår vållande redan i rekvisiten för avtalsbrottet. Har väl ett avtalsbrott
konstaterats, finns således inte heller i det fallet något utrymme för excul-
pation.
Frågan är då vilken sorts omständigheter en part kan åberopa som grund
för att ett avtalsbrott från hans sida inte skall föranleda skadeståndsan-
svar. Förhållandena kan härvid variera från fall till fall. Någon uttömman-
de uppräkning av exculpationsgrundande omständigheter låter sig svår-
ligen göras. Ett typfall är att avtalsbrottet, t. ex. underlåtenhet att tillhan-
dahålla varor eller material, beror på en naturkatastrof e. d. Även andra
slag av olyckshändelser kan åberopas i sammanhanget, t. ex. en eldsvåda
eller en explosion. För att parten skall undgå skadeståndsansvar i sådana
fall måste han dock visa att olyckshändelsen inte kan sättas i samband med
bristande tillsyn eller underhåll. Rent allmänt kan sägas att en part inte
kan komma ifrån skadeståndsansvar i fall då avtalsbrottet är en följd av
bristande omsorg och planering i fråga om företagets organisation, admini-
stration, resurser eller effektivitet.
Prop. 1990/91:63
En strejk som orsakat driftstörningar kan godtas som befrielsegrund om Prop. 1990/91: 63
den är ett led i en konflikt i anslutning till allmänna kollektivavtalsför-
handlingar men knappast om den utlösts på grund av att parten i fråga har
brutit mot bestämmelser i gällande lag eller kollektivavtal. Ett oförutsett
import- eller exportförbud är typiskt sett en omständighet som kan leda till
befrielse från skadeståndsansvar. Sjukdom bör kunna godtas som presta-
tionshinder om verksamheten är nära kopplad till partens person. Men om
verksamheten bedrivs i större skala, bör enstaka sjukdomsfall inte kunna
åberopas som befrielsegrund.
En allmän regel är att en part i ett avtalsförhållande svarar för sin
solvens. Bristande ekonomisk förmåga bör således inte godtas som förkla-
ring till att prestation inte kunnat ske i enlighet med avtalet. Oavsett
orsaken till den ekonomiska oförmågan bör avtalsbrottet i dessa situatio-
ner betraktas som culpöst. En speciell situation uppkommer om en utbe-
talning, t. ex. av provisionsbelopp, fördröjs till följd av en strejk bland
bankpersonal. Det är här inte fråga om betalningsoförmåga hos den betal-
ningsskyldige utan om ett hinder som i princip ligger utanför hans kon-
troll. Om inte andra betalningssätt står till buds, bör han med befriande
verkan kunna åberopa bankstrejken som prestationshinder.
Den som vidtar en otillåten uppsägning bör endast i extrema undantags-
fall kunna hävda att det avtalsbrott han därigenom företar inte kan läggas
honom till last som försummelse. Det får i sammanhanget förutsättas att
en part noggrant sätter sig in i förhållandena innan han vidtar en så pass
ingripande åtgärd. I praktiken är det tveksamt om den som vidtar en sådan
uppsägning kan undgå skadeståndsansvar i andra fall än då uppsägningen
grundar sig på felaktiga uppgifter direkt från medkontrahenten.
När det gäller skadeståndsskyldighetens omfattning är den allmänna
utgångspunkten att den skadelidande parten ekonomiskt skall sättas i
samma läge som om motparten hade fullgjort avtalet på rätt sätt. Ersätt-
ning skall med andra ord utgå för det s. k. positiva kontraktsintresset.
Kravet på adekvat kausalitet kan dock medföra att alltför avlägsna, onor-
mala och opåräkneliga följder av avtalsbrottet faller utanför skadestånds-
skyldigheten. Det är inte möjligt att ange några generella riktlinjer för hur
gränsen mellan adekvata och icke adekvata förluster på grund av ett
kontraktsbrott skall dras. Det får i stället liksom hittills överlämnas åt
rättstillämpningen att avgöra denna fråga med hänsyn till de enskilda
omständigheterna i varje särskilt fall.
Som allmän princip gäller vidare att den skadelidande är skyldig att efter
förmåga söka begränsa skadan och att försummelse härvidlag kan inverka
på hans rätt till ersättning. En annan princip, som kan sägas delvis ha
samband med skyldigheten att begränsa sin skada, är att den skadelidande
partens eget medvållande till skadan kan föranleda nedsättning eller bort-
fall av skadeståndet. Som en allmän regel gäller också att den skadelidande
parten bara har rätt till ersättning för sin faktiska nettoförlust. Om han
genom avtalsbrottet har befriats från kostnader som han skulle ha haft om
avtalet hade fullgjorts på ett riktigt sätt, skall detta beaktas vid beräkning-
en av skadeståndet genom att ersättningen minskas med motsvarande
belopp. '28
Enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) kan ett skadestånd jämkas Prop. 1990/91: 63
om skyldigheten att utge ersättning är oskäligt betungande med hänsyn till
den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, varvid även den ska-
delidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beak-
tas. Denna bestämmelse är tillämplig även i kontraktsförhållanden, om
inte annat föranleds av avtalet eller i övrigt följer av regler om skadestånd i
avtalsförhållanden (se prop. 1975:12s. 178). I praktiken torde jämknings-
regeln i vidsträckt omfattning sättas ur spel på grund av uttryckliga eller
underförstådda avtalsvillkor eller kontraktsrättsliga regler. Framför allt
gäller detta brott mot en s. k. huvudförpliktelse i kontraktet, dvs. när en av
kontrahenterna har eftersatt den skyldighet som avtalet i första hand går ut
på. Större utrymme för en tillämpning av jämkningsregeln finns det vid
bristande uppfyllelse av en s. k. biförpliktelse, särskilt i situationer som
nära nog är att bedöma som utomobligatoriska skadefall.
När det gäller skadeståndskrav som uppkommer under agenturavtalets
bestånd, bör ersättning till en början utgå för direkta kostnader som
avtalsbrottet har medfört för den skadelidande parten. Det kan gälla
utgifter som agenten har fått vidkännas för att införskaffa marknadsfö-
ringsmaterial som huvudmannen försummat att tillställa honom eller kost-
nader som huvudmannen har haft för att återanskaffa egendom som
förkommit eller skadats till följd av att agenten åsidosatt sin vårdplikt.
Ersättning bör vidare utgå för utebliven vinst och annan indirekt förlust.
Utebliven vinst kan ibland hänföras till konkreta försummelser från agen-
tens sida och är då ganska lätt att beräkna. Typfallet är att agenten har
försummat att vidarebefordra anbud från tredje man. En förutsättning för
skadestånd i detta fall är naturligtvis att anbudet är av sådan beskaffenhet
att det skulle ha lett till ett köpeavtal mellan huvudmannen och tredje
man. Beräkningen av utebliven vinst är svårare i fall då det läggs agenten
till last att han rent allmänt har gjort otillräckliga försäljningsansträngning-
ar. I den situationen torde huvudmannen ofta välja att säga upp agentur-
avtalet. Ett annat exempel på indirekt förlust är att agenten har gjort
onyttiga investeringar som inte hade kommit till stånd om huvudmannen i
enlighet med den upplysningsskyldighet som åvilar honom hade underrät-
tat agenten om förestående driftsinskränkningar. Det bör i sammanhanget
understrykas att agenten inte har någon generell rätt till ersättning för
onyttiga investeringar — motsvarande den i 52 § jämförd med 76 § KomL
— utan att sådan ersättning bara kan komma i fråga i form av skadestånd
till följd av avtalsbrott från huvudmannens sida. Som ytterligare ett exem-
pel på indirekt förlust kan nämnas att en av parterna i agenturavtalet blir
ersättningsskyldig mot någon annan till följd av försummelser från med-
kontrahentens sida. Huvudmannen kan t. ex. råka ut för skadeståndskrav
från tredje man på grund av leveransdröjsmål som beror på agenten.
En särskild fråga är huruvida s. k. produktskador berörs av bestämmel-
sen i första stycket. Med denna term avses skador som skadebringande
egenskaper hos en vara orsakar på annat än denna vara. Inom köprätten
anses produktskador i princip falla utanför det ansvar som åvilar säljaren
enligt de allmänna köprättsliga skadeståndsreglerna. En säljare kan i stället
bli ansvarig för sådana skador på den grunden att han har garanterat 129
9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 63
frånvaron av skadebringande egenskaper hos varan eller att han har varit Prop. 1990/91: 63
försumlig. Man kan i agenturförhållanden tänka sig att skador orsakas på
agentens egendom av varor som han har om hand för huvudmannens
räkning. Enligt gällande rätt torde ansvaret for sådana skador inte vara att
bedöma enligt de särskilda reglerna om skadestånd i agenturförhållanden
utan enligt allmänna regler om produktansvar. Avsikten har inte varit att
få till stånd någon ändring på denna punkt. Skador av nu angivet slag faller
alltså inte under regleringen i förevarande paragraf. Det kan tilläggas att
frågan om lagstiftning om ansvar for produktskador för närvarande över-
vägs inom justitiedepartementet (se Ds 1989:79 Produktskadelag).
Som nämnts i det föregående avser första stycket även skadestånd till
följd av otillåten uppsägning från motpartens sida och skadestånd med
anledning av uppsägning på grund av motpartens avtalsbrott. Även i dessa
fall kan utgifter och kostnader av det slag som nyss berörts vara ersätt-
ningsgilla. Men framför allt kan den skadeståndsberättigade ha rätt till
ersättning för den förlust som åsamkas honom till följd av att agenturavta-
let upphör i förtid. Den skadeståndsberättigade bör därvid ställas i den
situation han skulle ha varit i, om avtalsförhållandet hade fortsatt den
avtalade tiden ut eller till den tidpunkt då avtalet skulle kunna frånträdas
efter ordinär uppsägning.
I fall då agenten har rätt till skadestånd på grund av att agenturavtalet
upphör i förtid, t. ex. vid otillåten uppsägning från huvudmannens sida,
bör ersättningen motsvara den provision han sannolikt skulle ha uppburit
om uppdraget hade varat fram till den tidpunkt som nyss berörts. Ersätt-
ningen får då beräknas med ledning av den provision agenten tidigare har
uppburit under en motsvarande tidsperiod. Är marknadsutvecklingen po-
sitiv, kan ersättningen bli högre. Vid skadeståndets bestämmande bör
avräknas de besparingar som agenten gör på grund av uppdragets upphö-
rande och de inkomster han skaffar sig — eller borde kunna skaffa sig —
från annat håll genom att hans arbetskraft frigörs. Agenten får anses ha en
skyldighet att försöka begränsa sin förlust genom att söka inkomst från
annat håll inom samma eller ett liknande verksamhetsområde samt genom
att söka nedbringa sina utgifter. Att han någon tid behåller personal,
maskiner etc. i väntan på nya uppdrag bör emellertid inte påverka bedöm-
ningen.
Det skadestånd huvudmannen kan vara berättigad till i motsvarande
situation torde huvudsakligen omfatta de förluster som uppkommer på
grund av att försäljningsområdet under en övergångstid inte kan bearbetas
tillfredsställande. Vad som nyss sagts om avräkning och skyldighet att
begränsa skada gäller även i fråga om huvudmannens rätt till skadestånd.
Agenturavtalets upphörande kan också föranleda krav på annan ersätt-
ning än skadestånd. Agenten kan således ha krav på efterprovision och
avgångsvederlag. Samma förlust skall givetvis inte täckas av flera olika
ersättningar. Man kan tänka sig situationer då huvudmannen har krav på
skadestånd av agenten samtidigt som denne gör gällande fordringar avse-
ende t. ex. efterprovision gentemot huvudmannen. 1 denna situation torde
fordringarna ofta kunna gå i avräkning mot varandra.
Av andra stycket framgår att skadestånd kan komma att utgå om agen-
130
turavtalet upphör till följd av den ena partens konkurs (jfr 27 §). Den Prop. 1990/91:63
andra parten har då rätt till ersättning för den skada som uppkommer som
en följd av konkursen. Kravet på ersättning utgör därvid en konkursford-
ran. Värdet på en sådan fordran är ofta osäkert. Rätten till skadestånd kan
ändå vara av stor betydelse i fall då möjlighet till kvittning föreligger.
Vid krav på skadestånd till följd av konkurs finns ingen möjlighet att
undgå skadeståndsskyldighet genom att visa att konkursen inte kan läggas
konkursgäldenären till last som försumlighet. För att skadeståndsskyldig-
het skall inträda är det alltså tillräckligt att den skadelidande påvisar ett i
sammanhanget adekvat orsakssamband mellan de skador han vill ha ersat-
ta och själva konkursen.
Beräkningen av ett skadestånd enligt andra stycket bör ske enligt i stort
sett samma principer som gäller skadestånd på grund av agenturavtalets
upphörande i de fall som faller under första stycket.
Tredje stycket innehåller bestämmelser om reklamationsskyldighet. Den
skadelidande måste reklamera till motparten för att inte förlora rätten till
skadestånd. Reklamation skall ske utan oskäligt uppehåll från det att den
skadelidande fick eller borde ha fått kännedom om de omständigheter som
ligger till grund för kravet.
Med ”de omständigheter som ligger till grund för kravet” avses både
avtalsbrottet eller konkursutbrottet och den därav föranledda skadan.
Utgångspunkten för reklamationsfristen är den senast inträffade av dessa
omständigheter. Om ett avtalsbrott orsakar olika skador som uppdagas vid
skilda tidpunkter, bör individuella reklamationsfrister gälla för var och en
av skadeståndsposterna. Skulle det först i efterhand komma fram att
inträffade skador, t. ex. en minskning av omsättningen, beror på avtals-
brott från motpartens sida, bör reklamationsfristen räknas från det att
uppgifterna om avtalsbrottet blev tillgängliga för den skadelidande.
Utgångspunkten för tidsfristen är då parten fick eller borde ha fått
kännedom om omständigheterna i fråga. Det krävs alltså inte att parten
faktiskt har fått sådan kännedom. Tidsfristen börjar löpa även i fall då en
normalt vaksam näringsidkare i motsvarande situation borde ha uppmärk-
sammat de avgörande omständigheterna.
Reklamation skall ske ”utan oskäligt uppehåll”. Det går inte att generellt
ange hur lång tid som avses med detta uttryck. Ibland är det också svårt att
ange en exakt tidpunkt för när en omständighet av avsett slag kan anses ha
inträffat. Detta är särskilt fallet när ett förhållande gradvis utvecklas. En
successiv minskning av omsättningen kan till en början vara att betrakta
som en smärre avvikelse från uppställda förhoppningar men i ett senare
skede få karaktären av skada i den mening som avses i paragrafen. På
samma sätt kan en nedtrappning av ambitionsnivån hos en agent intill en
viss gräns hålla sig inom ramen för vad som i 5 § kallas ”skäliga ansträng-
ningar” men bortom denna gräns vara att betrakta som ett avtalsbrott.
Den skadelidande behöver inte precisera skadeståndskravet i reklama-
tionen, utan det är tillräckligt att han i huvudsak anger vari skadan består
och vad han grundar kravet på. Det är ofta svårt eller rent av ogörligt att
helt överblicka situationen under den begränsade tid som står till buds för
reklamation. Det torde därför inte vara ovanligt att en allmänt hållen
131
reklamation åtföljs av ett mera preciserat fordringsanspråk när förhållan- Prop. 1990/91: 63
dena så småningom har klarnat. Ett sådant anspråk är underkastat allmän-
na regler om preskription. Dessa innebär att kravet preskriberas efter tio
år. När det gäller krav på skadestånd till följd av motpartens konkurs bör
man också uppmärksamma konkurslagens bestämmelser om bevakning av
konkursfordringar.
Det har inte uppställts några formkrav med avseende på reklamationen.
Av fjärde stycket framgår att bestämmelserna om reklamation är tvingan-
de till agentens förmån. Agenten är således inte bunden av ett avtalsvillkor
som innebär att reklamation skall ske skriftligen.
Av 36 § framgår att ett på ändamålsenligt sätt avsänt meddelande om
reklamation får åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte
kommer fram.
I tredje stycket finns vissa undantag från reklamationsskyldigheten. Om
den som har orsakat skadan har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro
och heder, är den skadelidande bevarad vid sin rätt att kräva skadestånd
utan hinder av att reklamation inte sker inom den i tredje stycket angivna
tiden. Detta innebär dock inte att han kan dröja i obegränsad tid med
reklamationen efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om de
omständigheter som ger honom rätt till skadestånd. En sådan passivitet
kan enligt allmänna principer medföra att han förlorar rätten till skade-
stånd. Vidare gäller även i här avsedda fall de allmänna reglerna om
preskription av fordringar.
I fjärde stycket slås fast att paragrafens bestämmelser är tvingande till
förmån for agenten. Avtalsvillkor som inskränker agentens möjlighet att få
vissa skador ersatta eller som på något sätt begränsar ersättningsbeloppen,
t. ex. genom beloppstak eller självrisker, är följaktligen inte bindande för
honom. Detsamma gäller avtalsvillkor som innebär en skärpning av be-
stämmelserna om reklamation, t. ex. genom att föreskriva en alltför kort
reklamationsfrist eller ställa upp särskilda formkrav med avseende på
reklamationen.
Konkurrensklausuler
35 §
Ett avtal mellan agenten och huvudmannen att agenten inte skall bedriva
verksamhet efter det att agenturavtalet har upphört (konkurrensklausul) är
bindande for agenten bara om och i den mån konkurrensklausulen
1. har upprättats skriftligt,
2. avser det område eller den kundkrets som har tilldelats agenten, och
3. avser de slag av varor som agenturavtalet gäller.
Agenten är inte bunden av en konkurrensklausul i den mån den avser
längre tid än två år efter det att agenturavtalet har upphört.
Bestämmelserna i denna paragraf hindrar inte att lagen (1915:218) om
avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område tillämpas
på en konkurrensklausul.
(Saknar motsvarighet i kommitténs förslag)
Paragrafen handlar om konkurrensklausuler. Den saknar motsvarighet i
132
KomL men stämmer överens med 30 § i den danska lagen och artikel 20 i Prop. 1990/91: 63
EG-direktivet.
Det finns i 38 § avtalslagen en generell bestämmelse om oskäliga kon-
kurrensklausuler. Bestämmelsen avser fall då någon har betingat sig av en
annan att denne inte skall bedriva verksamhet av visst slag eller inte ta
anställning hos någon som bedriver sådan verksamhet. Den som har gjort
utfästelsen är enligt bestämmelsen inte bunden därav i den mån utfästel-
sen sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt. I förevarande paragraf
preciseras reglerna om konkurrensklausuler med avseende på agenturför-
hållanden. Av tredje stycket framgår dock att även 38 § avtalslagen eller
andra bestämmelser i avtalslagen, t. ex. 36 §, kan komma att tillämpas på
konkurrensklausuler i agenturförhållanden.
Paragrafen tar sikte på verksamhet som agenten bedriver efter agentur-
avtalets upphörande. Härmed avses inte bara nya agenturer utan även
t. ex. anställning hos konkurrenter och egen verksamhet som återförsälja-
re. Agentens möjlighet att under avtalets bestånd bedriva verksamhet som
konkurrerar med huvudmannens får bedömas enligt reglerna om agentens
lojalitetsplikt i 5 §.
Paragrafens bestämmelser gäller oavsett om agenturavtalet har upphört
på ordinärt sätt (24 och 25 §§) eller om avtalet från någondera sidan har
uppsagts med omedelbar verkan (26 §). I fall då agenturavtalet upphör till
följd av huvudmannens konkurs (27 §) eller som en automatisk följd av
huvudmannens död (jfr vad som har anförts under 26 §) torde en konkur-
rensklausul inte binda agenten i förhållande till konkursboet eller dödsbo-
et, som ju aldrig har haft ställning av avtalspart i förhållande till agenten.
Detta torde gälla även i fall där boet väljer att driva huvudmannens
verksamhet vidare på egen hand eller med användande av en annan agent.
Iförsta stycket uppställs vissa förutsättningar för att en konkurrensklau-
sul skall vara bindande för agenten. Förutsättningarna avser både form
(punkt 1) och sakligt innehåll (punkt 2 och 3). Brister någon av förutsätt-
ningarna helt, är konkurrensklausulen inte alls bindande för agenten.
Uppfyller klausulen endast delvis någon av förutsättningarna, kan den
göras gällande mot agenten i motsvarande utsträckning men inte längre (jfr
uttrycket ”i den mån”).
Av punkt 1 framgår att en konkurrensklausul måste upprättas skriftligt
för att gälla mot agenten. Den kan ingå i det ursprungliga agenturkontrak-
tet eller ha skrivits vid ett senare tillfälle. Muntliga tillägg till en konkur-
rensklausul, vilka är till nackdel för agenten, är inte bindande för denne.
Däremot är agenten oförhindrad att åberopa lättnader i en konkurrens-
klausul även om överenskommelsen därom har träffats muntligen.
I punkt 2 begränsas verkningarna av en konkurrensklausul till det områ-
de eller den kundkrets som har tilldelats agenten. Det förutsätts inte att
agenten har ensamrätt till området. Om agenturuppdraget inte har in-
skränkts till något område eller någon kundkrets kan agenten inte heller bli
bunden av någon konkurrensklausul. Skulle en konkurrensklausul ta sikte
på ett ett vidare område än det som tilldelats agenten, saknar den verkan
utanför agentens område.
133
Genom bestämmelsen i punkt 3 inskränks giltigheten av en konkur- Prop. 1990/91:63
rensklausul till varor av de slag som agenturavtalet gäller. Man bör vid
bedömningen av denna fråga inte vara bunden av hur agentens varusorti-
ment har betecknats i agenturavtalet utan beakta vilka varor som i prakti-
ken har omfattats av hans uppdrag. Bestämmelsen i förevarande punkt bör
således inte kunna kringgås genom att man i agenturavtalet tar upp ett mer
omfattande varusortiment än det som faktiskt är avsett att omfattas av
agentens verksamhet. Om det i ett agenturkontrakt har angivits att agenten
skall verka för försäljning av livsmedel men verksamheten endast har
bestått i marknadsföring av konserverad frukt, torde således en i kontrak-
tet intagen konkurrensklausul inte kunna åberopas till stöd för att agenten
efter avtalets upphörande skulle vara förbjuden att bedriva försäljning av
t. ex. ost eller kryddor.
I många fall kan det vara tveksamt vad som skall hänföras till ett visst
varuslag. Ofta ger branschpraxis viss ledning. I rena gränsfall bör konkur-
rensklausulen ges en tolkning som inte i onödan inskränker agentens
utkomstmöjligheter.
I andra stycket slås fast att en konkurrensklausul inte gäller längre tid än
två år från agenturavtalets upphörande. Agenten är alltså inte bunden av
en konkurrensklausul i den mån denna sträcker sig längre fram i tiden.
I fall då ett tidsbegränsat agenturavtal har löpt ut eller ett avtal har sagts
upp på ordinärt sätt med iakttagande av uppsägningstid är det i regel helt
klart vid vilken tidpunkt avtalet har upphört. Vid uppsägning med ome-
delbar verkan får motsvarande tidpunkt anses ha inträffat då medkontra-
henten fick del av uppsägningen. Om en av parterna har haft rätt att säga
upp avtalet med omedelbar verkan men parterna ändå har kommit över-
ens om en viss uppsägningstid, bör avtalet anses ha upphört vid utgången
av denna tid. Det förhållandet att agenten efter uppdragets upphörande
vidtar åtgärder enligt 32 eller 33 § skjuter inte fram utgångspunkten för
tvåårsfristen.
Av tredje stycket framgår att bestämmelserna i förevarande paragraf inte
hindrar att 38 § avtalslagen tillämpas på en konkurrensklausul. Medan
förevarande paragraf innehåller tämligen fasta ogiltighetskriterier, ger 38 §
avtalslagen utrymme för en mer diskretionär skälighetsbedömning. Vid
tillämpning av 38 § avtalslagen kan man t. ex väga in omständigheter som
orsaken till att agenturavtalet har bringats till upphörande eller graden av
ensidigt beroende i förhållandet mellan parterna. En konkurrensklausul
kan alltså förklaras ogiltig eller jämkas enligt 38 § avtalslagen trots att den
uppfyller de krav som uppställts i förevarande paragraf.
Som framgår av tredje stycket är det inget som hindrar att andra ogiltig-
hets- eller jämkningsregler i avtalslagen än 38 § tillämpas på en konkur-
rensklausul.
134
Vissa meddelanden Prop. 1990/91:63
36 §
Har ett meddelande från agenten enligt 16, 31 eller 34 §, från huvudman-
nen enligt 18, 19, 22, 23 eller 34 § eller från tredje man enligt 21 § avsänts
på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om det förse-
nas, förvanskas eller inte kommer fram.
(Jfr 4 § i kommitténs förslag)
I paragrafen anges vilken av parterna som bär risken för att vissa medde-
landen som berörs i lagen försenas eller förvanskas vid befordran eller inte
alls kommer fram. Paragrafen motsvaras delvis av 3 § KomL. Den har
ingen motsvarighet i den danska lagen eller i EG-direktivet.
Den generella utgångspunkten inom avtalsrätten är att avsändaren står
risken för att hans meddelande inte kommer fram i rätt tid eller på rätt
sätt. I 32 § andra stycket avtalslagen finns en särskild bestämmelse om
meddelanden som befordras genom telegram eller framförs muntligt ge-
nom bud. Om ett sådant meddelande förvanskas till följd av fel vid
telegraferingen eller oriktigt återgivande genom budet, är avsändaren inte
bunden av det förvanskade meddelandet. Det saknar betydelse om motta-
garen är i god eller ond tro. Men avsändaren måste utan oskäligt uppehåll
efter det att han fått reda på förvanskningen meddela mottagaren att han
inte vill låta det förvanskade meddelandet gälla. Annars gäller det förvans-
kade meddelandet mot en mottagare i god tro.
Förevarande paragraf innebär att risken för befordran av vissa medde-
landen läggs på mottagaren. Avsändaren får åberopa meddelandet även
om det på grund av ett missöde vid befordringen har försenats, förvans-
kats till sitt innehåll eller inte alls kommit fram. I KomL gäller motsvaran-
de regel när ett meddelande har försenats eller inte kommit fram. Däremot
finns i KomL ingen bestämmelse om meddelanden som har förvanskats. 1
dessa fall kan i stället bestämmelsen i 32 § andra stycket avtalslagen bli
tillämplig. Vad som i den bestämmelsen sägs om telegrafiska meddelanden
får nu träda tillbaka för regleringen i förevarande paragraf. Detsamma
gäller meddelanden som framförs muntligt genom bud, i den mån ett
sådant förfaringssätt kan anses ändamålsenligt i den mening som avses i
paragrafen.
De meddelanden som befordras på mottagarens risk räknas upp i para-
grafen. Uppräkningen börjar med vissa meddelanden från agenten till
huvudmannen, nämligen besked om utövande av retentionsrätt (16 §)
samt krav på avgångsvederlag (31 §) och skadestånd (34 §). Därefter tas i
paragrafen upp en del meddelanden från huvudmannen till tredje man.
Det rör sig om underrättelser om att huvudmannen inte godkänner ett av
agenten slutet avtal (18 §), att han inte antar ett anbud (19 §), att han inte
godtar betalning till agenten eller ändringar i avtalet som denne medgett
(22 §) och att han inte godkänner avgöranden som agenten träffat med
anledning av reklamationer m.m. från tredje man (23 § andra stycket).
Uppräkningen fortsätter med huvudmannens skadeståndskrav mot agen-
ten (34 §). Den avslutas med tredje mans meddelande till huvudmannen
att ett besked från denne avviker från vad tredje man överenskommit med 135
agenten (21 §).
Uppräkningen i paragrafen är i princip uttömmande. Detta utesluter Prop. 1990/91:63
dock inte att ett meddelande, som faller utanför uppräkningen, kan kom-
ma att befordras på mottagarens risk till följd av någon bestämmelse i
annan lagstiftning. I 82 § 1990 års köplag föreskrivs t. ex. att vissa medde-
landen om reklamation skall gå på mottagarens risk. Den bestämmelsen
gäller även sådana meddelanden från köparen till huvudmannen som
avses i 23 § första stycket i det nu framlagda lagförslaget, trots att dessa
meddelanden inte ingår i uppräkningen i förevarande paragraf.
Kravet på att meddelandet skall avsändas på ett ändamålsenligt sätt får
bedömas efter omständigheterna i det enskilda fallet. Postbefordran är
t. ex. inte i alla situationer en tillräckligt snabb metod, om andra kommu-
nikationssätt, såsom telefax, står till förfogande.
Bestämmelsen i förevarande paragraf innebär bara att ett meddelande
skall anses ha kommit fram i oförvanskat skick. Den behandlar inte frågan
huruvida det avsända meddelandet, t. ex. en reklamation, kan anses upp-
fylla de krav som ställs på ett meddelande av det ifrågavarande slaget. Om
den som har avsänt ett meddelande om reklamation får reda på att medde-
landet har förkommit eller förvanskats, kan det — trots förevarande be-
stämmelse — ingå i reklamationsskyldigheten att han sänder ett nytt
meddelande. Reklamation kan sedan anses ha skett i rätt tid, om det första
meddelandet skickades i sådan tid att det borde ha nått adressaten före
reklamationsfristens utgång. Bestämmelsen innebär således inte — till
skillnad mot konsumenttjänstlagens bestämmelser om reklamation — att
reklamation skall anses ha skett redan då meddelandet avsändes.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. I fråga om agenturavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande
tillämpas bestämmelserna om handelsagentur i lagen (1914:45) om kom-
mission, handelsagentur och handelsresande till utgången av år 1993.
(Jfr ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i utredningens förslag)
Den nya lagen kommer i första hand att bli tillämplig på agenturavtal som
ingås efter ikraftträdandet.
Bestämmelserna i punkt 2 innebär att lagen från och med den 1 januari
1994 kommer att omfatta alla agenturavtal oavsett vid vilken tidpunkt de
har ingåtts. Parterna i ett agenturavtal som har ingåtts före den 1 januari
1992 har alltså två år på sig att avveckla förhållandet, om de inte vill
underkasta sig bestämmelserna i den nya lagen.
Ändringar som efter ikraftträdandet företas i ett avtal från tiden dessför-
innan bör bedömas enligt den nya lagen.
KomL kommer i framtiden bara att innehålla bestämmelser om kommis-
sion. Bestämmelser om handelsagentur kommer att finnas i den nya lagen
om handelsagenter och lagregleringen rörande handelsresande och plats-
136
försäljare kommer att upphöra. Detta innebär att lagrubriken till KomL Prop. 1990/91:63
ändras till att avse bara kommission och att de kapitel som avser de andra
yrkeskategorierna upphör att gälla. De återstående kapitelrubrikerna blir
därmed överflödiga och får utgå.
27 §
Handelskommissionär är berättigad till provision å avtal, som han under
uppdragstiden för kommittentens räkning ingår med tredje man.
Har kommissionären varaktigt uppdrag och ingås avtal for kommitten-
tens räkning efter uppdragets slut, har kommissionären rätt till provision
på avtalet, om tredje mans anbud kommit kommittenten eller kommissio-
nären till handa under uppdragstiden.
Ingås avtal efter uppdragets slut i annat fall än som avses i andra stycket,
är kommissionären likaledes berättigad till provision (efterprovision), om
avtalet kan anses ha kommit till stånd genom hans medverkan under
uppdragstiden.
Förebringas ej utredning om efterprovisionens storlek och har uppdraget
varat minst ett år, skall efterprovision utgå med belopp som motsvarar tre
månaders provision, beräknad efter genomsnittet av månadsprovisionerna
under uppdragets sista år. Vad nu sagts gäller dock ej, om uppsägning skett
med minst sex månaders uppsägningstid.
Kommissionären kan inte före uppdragets slut med bindande verkan
avstå från den rätt till ersättning som tillkommer honom enligt tredje och
fjärde styckena.
(Saknar direkt motsvarighet i kommitténs förslag. Jfr dock 13, 14 och
41 §§ i dess lagförslag 1)
Paragrafen handlar om handelskommissionärers rätt till provision. Den
innehåller i sin hittillsvarande lydelse en hänvisning till 68 §, som handlar
om handelsagentur. Den paragrafen skall nu upphöra att gälla. Hänvis-
ningen i förevarande paragraf kan alltså inte stå kvar. I stället flyttas
relevanta delar av innehållet i den upphävda paragrafen över till föreva-
rande paragraf. Det rör sig således om en ren följdändring.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. 1 fråga om agentur-, handelsresande- eller platsförsäljaravtal som har
ingåtts före lagens ikraftträdande tillämpas lagen i sin tidigare lydelse till
utgången av år 1993.
Bestämmelsen i punkt 2 innebär att KomL:s regler om agentur tillämpas
på agenturavtal som har ingåtts före den 1 januari 1992 under en över-
gångstid på två år. Därefter regleras parternas mellanhavanden av den nya
lagen om handelsagentur. Motsvarande gäller med avseende på självstän-
diga handelsresande och platsförsäljare.
Förhållandena for anställda handelsresande och platsförsäljare, som har
ingått anställningsavtalet före den 1 januari 1992, regleras av KomL till
och med utgången av år 1993. Sedan upphör lagregleringen för deras del.
137
12 §
Anlitar näringsidkaren ett ombud, skall denne alltid anses behörig att
handla på näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå avtal som avses i
denna lag, att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal
samt att ta emot betalning for näringsidkarens räkning. Näringsidkaren
kan inte till nackdel för konsumenten inskränka denna behörighet.
(Jfr 12 § i kommitténs lagförslag 2)
Paragrafen går ut på att ett ombud, som anlitats av en näringsidkare för att
bedriva hemförsäljning, har s. k. legal ställningsfullmakt att ingå avtal och
ta emot betalning. Enligt paragrafens nuvarande lydelse finns i andra
stycket en erinran om att det i KomL finns särskilda bestämmelser om
handelsagenter och handelsresande.
Andra stycket skall nu utgå. I framtiden kommer alltså inte agenter och
handelsresande att undantas från bestämmelsen om legal ställningsfull-
makt.
2§
Om annat ej följer av denna lag, gäller för fondkommissionsrörelse be-
stämmelserna om handelskommission i lagen (1914:45) om kommission.
(Jfr 2 § i kommitténs lagförslag 3)
Ändringen innebär att KomL nämns vid sitt nya namn. Det rör sig således
om en ren följdändring.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om handelsagentur,
2. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handels-
agentur och handelsresande,
3. lag om ändring i hemförsäljningslagen (1981:1361),
4. lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748),
dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om
5. internationella konventioner (avsnitt 2.11).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för
de åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.
Prop. 1990/91:63
138
Prop. 1990/91:63
Bilaga 1
Genom de ändringar, som gjordes i KommL under 1970-talet, förstärktes
kommissionärernas, agenternas och handelsresandenas rättsliga ställning vid
uppdragets slut. Det visade sig emellertid att dessa ändringar inte var tillräck-
ligt långtgående och att det alltjämt fanns brister i dessa uppdragstagares
rättsskydd när avtalet upphörde. På grund härav gjordes det framställningar i
olika sammanhang med begäran om att en ny översyn skulle göras av lagen.
Dessa framställningar utmynnade i att kommittén tillsattes.
Enligt direktiven har den främsta uppgiften för kommittén varit att få till
stånd en tidsenlig lagstiftning rörande de rättsförhållanden som regleras i
KommL. Översynen har inte varit begränsad till att avse någon viss del av
lagen. Den har gällt såväl lagstiftningens sakliga innehåll som dess språkliga
och redaktionella utformning.
Kommitténs förslag innebär i huvudsak följande.
Lagförslagets omfattning
Lagförslaget innehåller huvudsakligen två avsnitt av vilka det ena handlar om
handelsagentur (agentur) och det andra om det som närmast skall jämföras
med handelskommission och som i lagförslaget kallas kommission. Det har
visat sig att institutet agentur har den största utbredningen och den domine-
rande ställningen. På grund härav har huvudvikten i lagförslaget lagts vid
agenturverksamheten. Avsnittet om agentur omfattar inte bara de som i
KommL:s mening är agenter utan däri innefattas också de som nu karakteri-
seras som självständiga handelsresande. Utvecklingen under årens lopp har
nämligen inneburit att agenternas och handelsresandenas arbetssätt och
arbetsformer har ändrats och därför har uppdelningen i KommL blivit otids-
enlig. Avsnittet i lagförslaget om kommission innefattar inte civil kommis-
sion. Ett av skälen till detta är att kommittén funnit att det är lämpligt att
begränsa lagförslagets omfattning till att avse endast uppdrag som utförs av
näringsidkare. När det sedan gäller de anställda handelsresandena innebär
kommitténs förslag att dessa inte skall omfattas av den nya lagen. De anställ-
da handelsresande som har uteslutande fast lön är jämförbara med vilka
löntagare som helst. Deras rättsförhållanden regleras genom den arbetsrätts-
liga lagstiftningen och genom kollektivavtal och enskilda avtal. De anställda
handelsresande som får sin ersättning helt eller delvis i form av provision är
enligt kommitténs förmenande en förhållandevis liten grupp. I gällande rätt
förekommer det inga speciella lagbestämmelser för några andra provisions-
139
anställda än handelsresande. De speciella rättsförhållandena för de provi- Prop. 1990/91:63
sionsanställda är till största delen reglerade genom avtal och kommittén har Bilaga 1
inte funnit något hinder mot att de provisionsanställda handelsresandenas
rättsförhållanden ordnas på samma sätt. Det som sagts om handelsresande
gäller även platsförsäljare. Genom uttalanden i motiven öppnas möjligheter
att tillämpa lagförslaget analogt vid civil kommission eller i rättsförhållanden
med anställda handelsresande.
Begreppet agent
För att en person skall anses vara agent i lagförslagets mening krävs det att
han är näringsidkare och att uppdragsavtalet är varaktigt. I övrigt gäller
samma förutsättningar som i KommL. Dock krävs det inte längre att agenten
har ett eget kontor eller annan egen lokal för sin rörelse. Anledningen till
detta är att de självständiga handelsresandena skall innefattas i denna kate-
gori.
Begreppet kommissionär
En person är kommissionär i lagförslagets mening om han är näringsidkare
och åtagit sig huvudmannens uppdrag att för dennes räkning men i eget namn
ingå avtal om försäljning eller inköp av varor. Den som i KommL kallas
kommittent har i lagförslaget fått benämningen huvudman.
Parternas rättigheter och skyldigheter
När det gäller parternas rättigheter och skyldigheter vid agentur och kommis-
sion innebär lagförslaget att huvudmannens lojalitetsplikt och informations-
plikt lagfästs liksom hans skyldighet att tillhandahålla vissa saker och hans
skyldighet att utge ersättning för sådan skada som han vållat. Huvudmannens
lojalitetsplikt innebär en skyldighet att ge agenten eller kommissionären en
viss hjälp och ett visst stöd. Informationsplikten gäller vissa upplysningar om
tillverkningen och marknadsföringen. Agentens och kommissionärens skyl-
digheter enligt lagförslaget överensstämmer i huvudsak med vad som åligger
dem enligt KommL. En nyhet i lagförslaget är dock att genom en dispositiv
bestämmelse är agenterna och kommissionärerna ålagda att hålla inkassera-
de medel avskilda.
Provision och annan ersättning
I fråga om agenternas och kommissionärernas rätt till provision ansluter
lagförslaget i stora delar till KommL när det gäller provision under avtalets
bestånd. Angående rätt till provision på avtal som ingås efter uppdragets slut
föreslår kommittén att den bestämmelse behålls som stadgar att agenten har
rätt till provision på avtal som ingås sedan agenturavtalet upphört om anbu-
det inkommit före upphörandet. Vid avtal där köparens anbud inkommer
och avtalet ingås efter uppdragstidens slut föreslår kommittén att agenten
skall ha rätt till provision om han gjort det förberedande arbetet till ett avtal
och att detta arbete varit den huvudsakliga orsaken till att avtalet kommit till
stånd. För den händelse det uppstår konkurrens om provisionen mellan en
140
avgående och en tillträdande agent föreslår kommittén en bestämmelse med Prop. 1990/91:63
innehåll att en tillträdande agents krav på provision kan få ge vika för den Bilaga 1
avgående agenten om denne är berättigad till provision enligt ovannämnda
bestämmelse. I en undantagsregel föreslår kommittén att provisionen skall
delas lika mellan den avgående och den tillträdande agenten om detta är
skäligt med hänsyn till omständigheterna. Någon motsvarighet till bestäm-
melsen i 68 § andra till fjärde styckena KommL om efterprovision kommer
inte att föreslås. Anspråk på provision skall framställas inom ett år från
avtalets upphörande.
I bestämmelser, som saknar motsvarighet i KommL. föreslår kommittén
att provisionen skall bestämmas efter vad som är skäligt och att provisionen
skall beräknas på fakturans slutbelopp men att avdrag skall göras för vissa
omkostnader som är särskilt angivna i fakturan. När det gäller de frågor som
har samband med utbetalningen av provisionen har kommittén valt att
föreslå en dispositiv lagbestämmelse enligt vilken provisionen skall utbetalas
inom en månad efter utgången av den kalendermånad i vilken avtalet med
tredje man fullgjorts eller bort fullgöras av huvudmannen. Inom samma tid
skall agenten tillställas en provisionsnota och denna skall innehålla vissa
uppgifter. I syfte att förbättra agentens möjligheter till kontroll av provisio-
nen föreslår kommittén att agenten genom en indispositiv bestämmelse skall
ha rätt att få granska huvudmannens bokföring med hjälp av en auktoriserad
eller godkänd revisor. Denna rätt till granskning skall föreligga endast om
vissa förutsättningar är uppfyllda.
Stadgandet i lagförslaget om ansvar del credere innehåller dels en defini-
tion av detta begrepp och dels en bestämmelse enligt vilken agenten är
berättigad till särskild gottgörelse för detta ansvar. Bestämmelserna om
ersättning för inkassouppdrag och om ersättning för utgifter har underkastats
vissa smärre ändringar i förhållande till vad som gäller i KommL.
Säkerhetsrätt
Kommittén anser att agenterna och kommissionärerna skall genom en indis-
positiv bestämmelse vara tillförsäkrade retentionsrätt. Denna skall kunna
utövas i prover, mönster och handlingar och dessutom i varor som är avsedda
att säljas samt i pengar och andra likvida medel. Det föreslås också att
säkerhetsrätten skall kunna utövas i objekt från alla uppdrag av samma
huvudman, s. k. kopplad säkerhetsrätt. För att inte retentionsrätten skall bli
verkningslös anser kommittén att agenten eller kommissionären skall vara
berättigad att efter tre månader sälja vad han innehållit eller tillgodogöra sig
vad han har att fordra. Även denna bestämmelse föreslås bli indispositiv.
Avtalets upphörande
När det gäller lagförslagets bestämmelser om avtalets upphörande innebär
dessa omfattande förändringar jämfört med bestämmelserna i KommL.
Inledningsvis stadgas det i lagförslaget i denna del att ett agenturavtal upphör
när den avtalade tiden gått till ända. Om parterna därefter fortsätter sitt
samarbete kan det i vissa fall anses att avtalet är förlängt att gälla tills vidare.
Om ett tidsbestämt avtal som förlängts två gånger eller om ett avtal som
141
gäller tills vidare skall upphöra skall det föregås av uppsägning. När uppsäg-
ningstiden sedan löpt ut upphör avtalet. Enligt kommitténs förmenande skall
uppsägningstiden vara sex månader. Genom att bestämma uppsägningstiden
till sex månader får man överensstämmelse med den arbetsrättsliga lagstift-
ningen. Detta kan ha stor betydelse för de agenter som har anställda att ta
hänsyn till. Samma uppsägningstid skall gälla oavsett hur lång tid avtalet
varat. Bestämmelsen om sex månaders uppsägningstid föreslås bli indisposi-
tiv mot huvudmannen.
I fråga om avtalets upphörande i förtid föreslår kommittén att en part skall
ha rätt att häva avtalet om medkontrahenten inte uppfyllt sina avtalsenliga
förpliktelser. Därutöver krävs det att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse
för den som häver. I lagförslaget ges det även möjlighet för en part att
frånträda ett avtal i förtid. Förutsättningen för detta är att det föreligger
vägande skäl. Lagtexten innehåller exempel på omständigheter som kan
anses utgöra vägande skäl. Således kan en parts konkurs berättiga medkont-
rahenten att frånträda avtalet i förtid. Om en part skall häva ett avtal eller
frånträda det i förtid med stöd av dessa bestämmelser skall han göra detta
utan oskäligt uppehåll.
Det finns alltid en möjlighet för en part att frånträda ett avtal med omedel-
bar verkan. I fråga om skadeståndsskyldighet i samband med upphörandet
innehåller lagförslaget att den som häver eller frånträder ett avtal i förtid är
skyldig att hålla medkontrahenten skadeslös såvida han inte haft giltig grund
till frånträdandet. En part, som frånträder ett avtal till följd av ett väsentligt
avtalsbrott på medkontrahentens sida, undgår skadeståndsskyldighet för
egen del och är berättigad till skadestånd av medkontrahenten om avtalsbrot-
tet ärculpöst. Bestämmelsen om skadeståndsskyldighet föreslås bli tvingan-
de till agentens förmån.
Ersättning till agenten vid uppdragets upphörande
De frågor som har samband med ersättning till agenten vid uppdragets
upphörande har varit föremål för en ingående behandling av kommittén.
Därvid har kommittén valt att lägga fram ett förslag som innehåller en
bestämmelse om avgångsvederlag. Enligt denna bestämmelse är agenten
berättigad till avgångsvederlag, om han tillfört huvudmannen bestående
värden såsom nya kunder eller ökad försäljning till den befintliga kundkret-
sen. När kundkretsens värde skall fastställas innehåller lagförslaget en pre-
sumtion enligt vilken sex månaders provision skall anses utgöra en skälig
ersättning. Denna schablonregel är avsedd att utgöra huvudregel och tänkt
att tillämpas i merparten av de fall där avgångsvederlag kommer i fråga. Om
emellertid förhållandena i det enskilda fallet väsentligt avviker från vad som
kan anses vara normalt kan avgångsvederlaget bestämmas till högst tolv
månaders provision eller helt utebli. Bestämmelsen föreslås bli indispositiv.
Anspråk på avgångsvederlag skall framställas inom ett år efter avtalets
upphörande. Någon bestämmelse om rätt till ersättning för investeringar som
blivit onyttiga genom uppsägning kommer inte att föreslås. I avvecklingsske-
det har agenten en viss skyldighet att tillvarata huvudmannens intresse samt
att återlämna dennes egendom.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 1
142
Agentens behörighet Prop. 1990/91:63
De bestämmelser i lagförslaget som reglerar agentens behörighet och huvud- Bilaga 1
mannens förhållande till tredje man överensstämmer i huvudsak med vad
som gäller i KommL. Lagförslaget innehåller dock ingen motsvarighet till
bestämmelsen i KommL om att s. k. slutsedelsblanketter konstituerar full-
makt. Om en agent genomför försäljningar enligt hemförsäljningslagen
(1981:1361) skall det gälla som stadgas i sistnämnda lag.
Kommission
Förutom att göra en översyn av KommL har kommittén i uppgift att utreda
vissa frågor kring s. k. kommissionärsbolag. Dessa frågor har ett starkt
samband med vissa sakrättsliga frågor vid kommission. Spörsmålen om
kommissionärsbolagen behandlas inte i detta betänkande. Till följd av att de
sakrättsliga frågorna vid kommission måste samordnas med frågorna kring
kommissionärsbolagen presenterar kommittén vid ett senare tillfälle sitt
slutliga förslag i den del som gäller de sakrättsliga bestämmelserna vid
kommission. Emellertid redovisar kommittén i detta betänkande de övervä-
ganden som hittills gjorts i denna del. Dessa överväganden innehåller bl. a.
ett preliminärt förslag om att partsbindningsmönstret vid kommission skall
vara symmetriskt. Om det önskas ett snabbt ikraftträdande av kommitténs
förslag i övrigt kan 53-64 KommL inarbetas i den nya lagen i avvaktan på
det tillkommande utredningsarbetet.
I fråga om de obligationsrättsliga bestämmelserna vid kommission är dessa
till övervägande del gemensamma med vad som gäller vid agentur. Kommit-
téns förslag i övrigt i denna del överensstämmer i huvudsak med innehållet i
KommL. Det föreslås dock att huvudmannen inte längre skall ha rätt att
avvisa ett avtal som ingåtts mellan kommissionären och tredje man. Bestäm-
melserna om ett agenturavtals upphörande föreslås bli tillämpliga även när
varaktiga kommissionärsuppdrag skall upphöra.
Ensamåterförsäljning
En uppgift för kommittén har varit att utreda behovet och möjligheterna av
att i lag införa särskilda regler för avtal om försäljning med ensamrätt och
särskilt då när det gäller återförsäljarens rättsskydd i avtalsförhållandet.
Kommittén har i denna del funnit att ett etablerat förhållande mellan tvä
parter kan ha inslag av både ensamåterförsäljning och agentur. Många
uppdragstagare arbetar i båda formerna samtidigt eller övergår från den ena
formen till den andra. För de rättsförhållanden som innebär ensamåterför-
säljning har de berörda partsorganisationerna nyligen utarbetat en avtals-
mall. Bestämmelserna i denna har utformats i nära anslutning till bestämmel-
serna i förslaget till lag om handelsagentur och kommission. Det finns förut-
sättningar för att innehållet i avtalsmallen får en god genomslagskraft. Ge-
nom att det finns så många gemensamma beröringspunkter mellan bestäm-
melserna i kommitténs lagförslag och villkoren i avtalsmallen anser kommit-
tén att det finns möjligheter till analog tillämpning av lagförslaget pa förhal-
landen med ensamåterförsäljning. Mot denna bakgrund finner kommittén
att det f. n. inte föreligger något behov av lagregler för ensamåterförsäljning.
143
|
Ikraftträdande |
Prop. 1990/91:63 |
|
Kommittén föreslår att den nya lagen skall tillämpas på de avtal som ingås |
Bilaga 1 |
i fråga om de avtal som ingåtts medan KommL gällde. När dessa två år
förflutit skall den nya lagen gälla alla avtal oavsett när de ingåtts.
144
Prop. 1990/91:63
Bilaga 2
1. Förslag till
Lag om handelsagentur och kommission
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 § Med handelsagent (agent) förstås i denna lag en näringsidkare som på
grund av avtal med annan, huvudmannen, åtagit sig att för dennes räkning
varaktigt verka för avsättning av varor genom att uppta anbud till huvudman-
nen eller i dennes namn sluta avtal om försäljning av varor (handelsagentur).
2 § Med kommissionär förstås i denna lag en näringsidkare som på grund av
avtal med annan, huvudmannen, åtagit sig att för dennes räkning men i eget
namn sluta avtal om försäljning eller inköp av varor (kommission).
3 § Lagens bestämmelser tillämpas inte om annat följer av avtalet eller bruk
som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja.
Att i vissa fall avtal, bruk eller sedvänja inte gäller framför denna lag är
särskilt stadgat här nedan.
4 § Skall någon enligt denna lag lämna annan ett meddelande och har
meddelandet avsänts på ett ändamålsenligt sätt, har den förstnämnde full-
gjort vad som åligger honom även om meddelandet försenas, förvanskas eller
inte kommer fram.
2 kap. Handelsagentur
Agentens skyldigheter
5 § Agenten skall vid uppdragets fullgörande med omsorg tillvarata huvud-
mannens intresse.
6 § Agenten skall lämna huvudmannen upplysningar om sådana omstän-
digheter av betydelse för uppdragets fullgörande som han känner till. Särskilt
skall han upplysa om anbud som avgetts eller upptagits och avtal som ingåtts.
7 § Agenten skall väl vårda varor och annat som tillhör huvudmannen och
145
10 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 63
som är i agentens besittning. Det åligger agenten att hålla erforderlig sakför- Prop. 1990/91:63
säkring. Huvudmannens varor skall hållas avskilda från andra varor. Bilaga 2
8 § Har agenten rätt att ta emot betalning för sålda varor är han skyldig att
hålla mottagna medel avskilda och avge redovisning för sitt uppdrag.
Huvudmannens skyldigheter
9 § Huvudmannen skall ge agenten den hjälp och det stöd som uppdragets
utförande skäligen påkallar.
10 § Huvudmannen skall tillställa agenten det material som skäligen erford-
ras för uppdragets fullgörande såsom prover, mönster, broschyrer och pris-
listor.
11 § Huvudmannen skall lämna agenten upplysningar om sådana omstän-
digheter av betydelse för uppdragets fullgörande som han känner till, särskilt
vad angår planering av tillverkningen och marknadsföringen. Han skall utan
dröjsmål underrätta agenten om han förutser en väsentlig ändring av verk-
samhetens art eller omfattning i förhållande till vad agenten skäligen kunnat
förvänta sig.
Huvudmannen skall utan oskäligt uppehåll meddela agenten, om han
antar eller avslår ett anbud som agenten tillställt honom.
Skadeståndsskyldighet
12 § Har huvudmannen eller agenten vårdslöst underlåtit att fullgöra någon
skyldighet enligt agenturavtalet eller denna lag, skall han ersätta den andre
den skada som uppkommit därav.
Den som vill kräva skadestånd skall meddela den andre detta utan oskäligt
uppehåll efter det han insett eller bort inse försummelsen och den därav
föranledda skadan. Gör han inte detta förlorar han sin rätt till skadestånd.
Vad som föreskrivs i det andra stycket gäller inte om den andre handlat i
strid med tro och heder eller grovt vårdslöst.
Provision m. m.
13 § Agenten är berättigad till provision på de avtal, som ingås under
uppdragstiden, om avtalet kan anses ha kommit till stånd genom agentens
medverkan.
Har agenten ensamrätt till ett visst område eller en viss kundkrets har
agenten rätt till provision på avtal som utan hans medverkan sluts med
köpare inom området eller kundkretsen under uppdragstiden.
14 § Agenten har rätt till provision om ett anbud till sådant avtal, som avses i
13 §, kommit huvudmannen eller agenten till handa under uppdragstiden
men avtalet ingåtts därefter.
Har köparens anbud inkommit och avtalet ingåtts efter uppdragets upphö-
rande har agenten rätt till provision om han förberett avtalet och detta
kommit till stånd huvudsakligen genom hans medverkan under uppdrags-
tiden.
146
En tillträdande agent utan ensamrätt har inte rätt till provision på ett avtal Prop. 1990/91: 63
om den avgående agenten är berättigad därtill enligt andra stycket, såvida det Bilaga 2
inte med hänsyn till omständigheterna är skäligt att provisionen delas mellan
dem.
15 § Har tredje man inte betalat priset eller betalat endast del därav och
beror underlåtenheten inte av huvudmannen eller av händelse för vilken
denne bär risken förlorar agenten rätten till provision på det belopp som inte
erlagts.
Har huvudmannen överenskommit med tredje man om återgång av avtalet
eller om ändring av villkoren för avtalet och uteblir betalningen helt eller
delvis till följd härav, inverkar detta inte på agentens rätt till provision.
16 § Om provisionens storlek inte är avtalad skall den bestämmas efter vad
som är skäligt med hänsyn till vad som brukar utgå för uppdrag av samma
eller motsvarande slag samt omständigheterna i övrigt.
17 § Provisionen skall beräknas på fakturans belopp efter avdrag för om-
kostnader för transport, förpackning, försäkring, skatt och andra liknande
merkostnader under förutsättning att dessa kostnader angetts särskilt i faktu-
ran. Avdrag görs inte för kontant- eller kassarabatt.
18 § Provisionen skall utbetalas inom en månad efter utgången av den
kalendermånad i vilken avtalet med tredje man fullgjorts eller bort fullgöras
av huvudmannen. Inom samma tid har agenten rätt att få en provisionsnota
upptagande dels provisionsbeloppen från den gångna månaden, dels de avtal
från vilka provisionen härrör.
Finns det anledning till antagande att huvudmannens uppgifter i provi-
sionsnotan är oriktiga har agenten rätt att granska huvudmannens bokföring
genom en auktoriserad revisor eller en godkänd revisor. Denna rätt får inte
utövas om uppgifterna kan införskaffas på annat sätt. Agenten kan inte med
bindande verkan avstå från denna rätt.
Har agenten helt eller delvis förlorat sin rätt till provision för ett avtal skall
provisionsnotan innehålla uppgift om skälet därtill. Huvudmannen får i en
senare nota tillgodoföra sig eller kräva åter det som betalats för mycket.
19 § Har agenten genom avtal med huvudmannen förbundit sig att gentemot
denne svara för att tredje man fullgör sin betalningsskyldighet på grund av
avtal som slutits av agenten eller som på annat sätt tillkommit genom hans
medverkan (ansvar del credere), svarar agenten för en sådan förbindelse
såsom för egen skuld.
För ett åtagande att stå ansvar del credere har agenten rätt till särskild
gottgörelse. Denna skall utbetalas inom en månad efter utgången av den
kalendermånad i vilken avtalet med tredje man ingicks.
20 § Har agenten genom avtal med huvudmannen åtagit sig att ta emot
betalning för sålda varor har han rätt till särskild gottgörelse, såvida det inte
är avsett att denna ersättning skall ingå i agentens provision.
147
21 § Agenten bär de utgifter, som är normala för hans verksamhet. Upp- Prop. 1990/91:63
kommer fråga om särskilda utgifter har agenten att samråda med huvudman- Bilaga 2
nen om vem som skall bära dessa kostnader. Har samråd inte kunnat äga rum
är agenten berättigad til) ersättning av huvudmannen under förutsättning att
utgifterna varit skäligen påkallade för uppdragets behöriga fullgörande.
22 § Om agenten inte i rätt tid fått sin provision eller annan ersättning av
huvudmannen eller kan det skäligen befaras att han inte kommer att få den,
har agenten rätt att innehålla huvudmannens varor, prover, mönster och
handlingar. Vidare har agenten rätt att innehålla vad han med stöd av
uppdraget uppburit av tredje man.
Rätten upphör när huvudmannen ställt säkerhet för fordringen.
Avtalsvillkor som inskränker eller upphäver rättigheten enligt denna be-
stämmelse är inte gällande mot agenten.
23 § Har huvudmannen inte inom tre månader från förfallodagen betalat sin
skuld är agenten berättigad att försälja de varor han innehållit eller ta ut sin
fordran ur de medel som innehållits. För försäljning skall gälla det som
stadgas i lagen (0000:000) om rätt att sälja saker som inte har hämtats.
Avtalsvillkor som inskränker eller upphäver rättigheten enligt denna be-
stämmelse är inte gällande mot agenten.
24 § Agenten förlorar sin rätt till provision, om han inte inom ett år från
avtalets upphörande meddelar huvudmannen att han kräver sådant vederlag.
Avtalets upphörande
25 § Ett agenturavtal, som ingåtts för viss tid, upphör vid avtalstidens slut.
Om parterna efter utgången av en bestämd avtalstid enligt uttrycklig över-
enskommelse eller i samförstånd fortsätter agenturforhållandet, anses avta-
let förlängt att gälla tills vidare. Detsamma gäller om ett tidsbestämt avtal
enligt villkor däri skall uppsägas för att upphöra vid avtalstidens utgång, och
sådan uppsägning uteblir.
26 § Ett agenturavta), som ingåtts för viss tid och som förlängts vid minst två
tillfällen, upphör vid avtalstidens slut men bara om det dessförinnan sagts
upp och uppsägningstiden enligt det tredje stycket löpt ut.
Ett agenturavtal, som gäller tills vidare, får uppsägas att upphöra efter den
uppsägningstid som anges i det tredje stycket.
Uppsägningstiden är sex månader räknat från utgången av den kalender-
månad då uppsägningen skedde. Agenten kan inte med bindande verkan
avstå från denna rätt till uppsägningstid.
27 § En part får häva ett agenturavtal om medkontrahenten inte uppfyllt
sina avtalsenliga förpliktelser och detta förhållande är av väsentlig betydelse
för honom.
Vardera parten får frånträda agenturavtalet i förtid om vägande skäl
påkallar detta. Med vägande skäl avses att förutsättningarna för avtalets
fullgörande i det särskilda fallet väsentligt rubbats till följd av omständighet
148
såsom sjukdom, konkurs, nedläggning eller annan genomgripande föränd- Prop. 1990/91:63
ring av verksamheten, införsel- eller utförselförbud eller annat ingripande av Bilaga 2
myndighet.
Hävning eller frånträdande i förtid skall ske utan oskäligt uppehåll sedan
parten måste antas ha fått kännedom om det som åberopas. Gör parten inte
detta förlorar han sin rätt att häva eller frånträda i förtid.
28 § Den som häver eller frånträder ett agenturavtal i förtid utan att vara
berättigad därtill enligt 27 § är skyldig att ersätta medkontrahenten dennes
förlust därav.
Den som häver ett agenturavtal på grund av att medkontrahenten vårds-
löst underlåtit att fullgöra sina avtalsenliga förpliktelser har rätt till ersättning
för sin förlust. Denna rätt till ersättning föreligger också om en part frånträ-
der ett agenturavtal i förtid till följd av att medkontrahenten försatts i
konkurs.
En agent kan inte med bindande verkan före agenturavtalets upphörande
avstå från sin rätt till ersättning enligt denna paragraf.
29 § När agenturavtalet upphör har agenten rätt till avgångsvederlag, om
han tillfört huvudmannen bestående värden såsom nya kunder eller ökad
försäljning till den befintliga kundkretsen.
Värdet av vad agenten tillfört huvudmannen skal! anses motsvara sex
månaders provision, beräknad efter ett genomsnitt av månadsprovisioner
under de sista fem åren eller den kortare tid uppdraget varat. Kan det visas
att värdet är väsentligt större eller mindre skall avgångsvederlaget ökas till
högst tolv månaders provision eller minskas eller helt utebli.
En agent kan inte med bindande verkan före uppsägning avstå från rätten
till det avgångsvederlag, som nu angetts.
30 § Agenten förlorar sin rätt till avgångsvederlag, om han inte inom ett år
från avtalets upphörande meddelar huvudmannen att han kräver sådant
vederlag.
31 § Har agenturavtalet upphört skall agenten, intill dess huvudmannen
själv kan bevaka sina intressen, vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för
att skydda huvudmannen mot förlust, om det inte därav uppkommer bety-
dande kostnader, olägenheter eller ekonomisk risk för agenten.
32 § När agenturavtalet upphört skall agenten till huvudmannen återlämna
varor, prover, mönster och handlingar som han mottagit för uppdragets
fullgörande. Agenten har dock rätt att såsom säkerhet innehålla och försälja
huvudmannens egendom i enlighet med 22 och 23§§.
Agentens behörighet och huvudmannens förhållande till tredje man
33 § En agent är behörig att på sin huvudmans vägnar sluta avtal endast om
han särskilt befullmäktigats till detta.
Vid hemförsäljning finns särskilda bestämmelser i hemförsäljningslagen
(1981:1361).
149
34 § Har en agent på huvudmannens vägnar slutit avtal utan erforderlig Prop. 1990/91:63
behörighet skall huxudmannen meddela tredje man om han inte godkänner Bilaga 2
avtalet. Meddelandet skall lämnas utan oskäligt uppehåll sedan han genom
agenten eller tredje man fått kännedom om avtalet. Gör huvudmannen inte
detta är han bunden av avtalet.
35 § Vill huvudmannen inte anta ett köpeanbud, som agenten insänt eller
som anbudsgivaren till följd av agentens verksamhet tillställt honom, skall
han underrätta anbudsgivaren härom. Denna underrättelse skall lämnas utan
oskäligt uppehåll sedan han fått kännedom om anbudet. Gör han inte detta
är anbudet antaget.
Det sagda gäller inte om ett villkor vid förhandlingarna mellan agenten och
anbudsgivaren varit att anbudet skall förfalla om det inte uttryckligen antas.
36 § Har tredje man avgett ett köpeanbud till agenten och har denne insänt
det till huvudmannen har anbudsgivaren samma rätt att hos huvudmannen
återkalla anbudet som skulle ha tillkommit honom om han själv insänt
anbudet.
Det sagda gäller inte om annat följer av vad som förekommit mellan
anbudsgivaren och agenten.
37 § Har en köpare, som är näringsidkare, av huvudmannen efter förda
förhandlingar fått antagande svar eller bekräftelse och anser han att beskedet
avviker från vad han i och för sin rörelse överenskommit med agenten skall
han utan oskäligt uppehåll underrätta huvudmannen härom. Gör köparen
inte detta har han godkänt ett avtal med det innehåll beskedet från huvud-
mannen utvisar.
Det sagda gäller inte om huvudmannen insåg eller bort inse att något
anbud inte avgetts eller avtal inte ingåtts eller att innehållet blivit oriktigt
anfört.
38 § Endast om en agent befullmäktigats särskilt har han rätt att ta emot
betalning för sålda varor eller efter avtalets ingående medge anstånd med
betalningen eller nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet.
Har agenten utan att ha haft behörighet därtill tagit emot betalning för
varor, som blivit försålda genom hans medverkan eller inom ett sådant
område eller sådan krets där han har ensamrätt, skall huvudmannen meddela
köparen att han inte godkänner betalningen. Meddelandet skall lämnas utan
oskäligt uppehåll sedan huvudmannen från agenten eller köparen fått känne-
dom om betalningen. Gör huvudmannen inte detta skall han anses ha god-
känt denna.
Vid hemförsäljning finns särskilda bestämmelser i hemförsäljningslagen
(1981:1361).
39 § En agent är behörig att på huvudmannens vägnar ta emot ett meddelan-
de om fel eller brist i varan eller om dröjsmål med dess avlämnande liksom
annat meddelande angående uppfyllelsen om avtalet slutits genom hans
medverkan eller inom ett sådant område eller sådan krets där han har
7
150
ensamrätt. Endast om agenten befullmäktigats särskilt har han rätt att träffa Prop. 1990/91:63
något avgörande i anledning av ett sådant meddelande. Bilaga 2
3 kap. Kommission
Avtalets ingående
40 § Har en kommissionär av någon med vilken han står i affärsförbindelse
fått anmodan att utföra ett uppdrag som faller inom området för hans
verksamhet och vill han inte utföra uppdraget skall han utan oskäligt uppe-
håll underrätta den andre härom. Gör kommissionären inte detta har han
åtagit sig uppdraget.
Rättigheter och skyldigheter
41 § Kornmissionären skajl vid uppdragets fullgörande med omsorg tillvara-
ta huvudmannens intresse, Har huvudmannen föreskrivit ett lägsta pris vid
försäljningen till tredje man eller ett högsta pris vid inköp (limitum) och kan
detta pris inte uppnås skall kommissionären begära anvisningar från huvud-
mannen eller i brådskande fall förfara på ett lämpligt sätt. Ifall omständighe-
terna vid avtalets ingående medger det skall kommissionären betinga sig ett
mer fördelaktigt pris än vad som föreskrivits i limitum.
Beträffande övriga rättigheter och skyldigheter vid kommission gäller vad
som sägs i 6 och 7 9 och 10 §§, 11 § första stycket, 12 och 13 §§, 14 § första
och andra styckena dock endast om uppdraget är varaktigt. 15—17 §§. 19 §
och 21-24 §§ om rättigheter och skyldigheter vid agentur.
42 § Kommissionären är inte skyldig att för huvudmannen uppge vem som
är tredje man såvida inte skyldighet därtill följer av stadgandet i [54 §]. Har
kommissionären inte uppgett tredje mans namn är huvudmannen berättigad
att av kommissionären kräva avtalets fullgörande.
43 § Kommissionären är skyldig att hålla mottagna medel avskilda och att
avge redovisning för sitt uppdrag.
44 § Vad i 39 och 41 §§ lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom
samt 166 § sjölagen (1891:35 s. 1) är stadgat om en säljares rätt att hindra att
gods lämnas ut till en köpare eller i visst fall kräva det åter av köparens
borgenärer gäller även där en kommissionär sänt varor, som han haft till
försäljning, tillbaka till huvudmannen och denne befinner sig på sådant
obestånd som i nämnda paragrafer sägs. Har kommissionären utnyttjat
denna rätt är han berättigad att sälja varorna på sätt som anges i 23 §.
Det som sägs i första stycket gäller också där en kommissionär till sin
huvudman sänt varor, som inköpts för huvudmannens räkning.
Självinträde
45 § En kommissionär är berättigad att för egen räkning inträda som köpare
(självinträde) när det följer av avtalet eller bruk som har utbildats mellan
151
parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja. Kommissionären har Prop. 1990/91:63
därvid rätt till provision och annan ersättning. Bilaga 2
46 § Om en kommissionär felaktigt och mot bättre vetande uppgett att ett
uppdrag är utfört är han skyldig att fullgöra det om huvudmannen påkallar
detta. Fullgörandet sker därigenom att självinträde anses ha skett då uppgif-
ten gavs.
Avtalets upphörande
47 § Då ett varaktigt kommissionsavtal skall upphöra gäller det som stadgas
i 25-32 §§ om upphörande av ett agenturavtal.
Rättsförhållandet till tredje man
Till detta sista avsnitt av lagen har kommittén utarbetat ett preliminärt
förslag till lagtext. Förslaget redovisas i avsnitt 4.15.10 i kommitténs övervä-
ganden och förslag. Ett slutligt ställningstagande i dessa delar förutsätter en
utredning om de sakrättsliga problemen inkl, kvittningsfrågor. Denna utred-
ning återstår som avslutande del av kommitténs uppdrag. Om det önskas ett
snabbt ikraftträdande av kommitténs förslag i övrigt kan bestämmelserna i
53-64 §§ KommL inarbetas i den nya lagen i avvaktan på det tillkommande
utredningsarbetet.
1. Denna lag träder i kraft den
2. Genom lagen upphävs lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur
och handelsresande.
3. Den upphävda lagen tillämpas i ytterligare två år i fråga om de agentur-
eller kommissionsavtal som ingåtts före den nya lagens ikraftträdande.
2. Förslag till
Lag om ändring i hemförsäljningslagen (1981:1361)
Härigenom föreskrivs att 12 § hemförsäljningslagen (1981:1361) skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12§
Anlitar näringsidkaren ett ombud, skall denne alltid anses behörig att handla
på näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå avtal som avses i denna lag,
att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal samt att ta emot
betalning för näringsidkarens räkning. Näringsidkaren kan inte till nackdel
för konsumenten inskränka denna behörighet.
Om handelsagentur och handels-
resande finns särskilda bestämmel-
ser i lagen (1914:45) om kommis-
sion, handelsagentur och handelsre-
sande.
Denna lag träder i kraft den
152
3. Förslag till
Lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748)
Prop. 1990/91:63
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 2§ fondkommissionslagen (1979:748) skall ha ne-
dan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om annat ej följer av denna lag.
gäller för fondkommissionsrörelse
bestämmelserna om handelskom-
mission i lagen (1914:45) om kom-
mission, handelsagentur och han-
delsresande.
Om annat ej följer av denna lag.
gäller för fondkommissionsrörelse
bestämmelserna om kommission i
lagen (0000:000) om handelsagentur
och kommission.
Denna lag träder i kraft den
4. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1908:129 s. 1) med vissa bestämmelser om
handel med fondpapper
Härigenom föreskrivs att i 2 § ordet "(kommittenten)" skall bytas ut mot
"(huvudmannen)" och att i 4 § orden "kommittentens" och "kommittent"
skall bytas ut mot "huvudmannens" resp, "huvudman".
Denna lag träder i kraft den
5. Förslag till
Lag om ändring av konkurslagen (1921:225)
Härigenom föreskrivs att i 194 § orden "kommittents" och "kommittentens"
skall bytas ut mot "huvudmans" resp, "huvudmannens".
Denna lag träder i kraft den
6. Förslag till
Lag om ändring av lagen (1968:430) om mervärdeskatt
Härigenom föreskrivs att i anvisningarna till 10 § orden "lagen (1914:45) om
kommission, handelsagentur och handelsresande" skall bytas ut mot "lagen
(0000:000) om handelsagentur och kommission".
Denna lag träder i kraft den
153
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovrätt,
Norrköpings tingsrätt, kommerskollegium, bankinspektionen, näringsfri-
hetsombudsmannen, konsumentverket, arbetsdomstolen, Stockholms
universitets juridiska fakultetsnämnd, Sveriges advokatsamfund, Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska föreningsbankers
förbund, Svenska fondhandlareföreningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens centralor-
ganisation, Förbundet Sveriges handelsrepresentanter, Motorbranschens
riksförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveri-
ges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen, Sveriges in-
dustriförbund, Sveriges speditörförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges
handelsagenters förbund, Föreningen auktoriserade revisorer och Svenska
revisorssamfundet.
Kommerskollegium har bifogat ett yttrande från Stockholms handels-
kammare. Svenska handelskammareförbundet har i sitt yttrande anslutit
sig till synpunkterna i Stockholms handelskammares yttrande.
I yttrandet från Svenska bankföreningen anges att Post- och kreditban-
ken förklarat sig instämma i vad som anförs i yttrandet. Sveriges före-
ningsbankers förbund har i sitt yttrande instämt i de synpunkter som
Svenska bankföreningen framfört.
Den följande sammanställningen av remissyttrandena följer i huvudsak
den disposition som finns i betänkandet.
Remissyttrandena återges i regel i oavkortat skick och utan bearbetning.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
154
Göta hovrätt:
Kommissionslagen har sedan den trädde i kraft 1914 endast varit föremål
för en mera genomgripande översyn, nämligen genom den lagstiftning som
trädde i kraft den 1 juli 1974 (SFS 1974:219). Anledning till översynen då
var bl. a. begäran från olika uppdragstagarorganisationer om en revision
av lagstiftningen för att förbättra dessa uppdragstagares rättsskydd i för-
hållande till huvudmannen/arbetsgivaren. Det nu framlagda förslaget
präglas i stora delar av samma syfte, i synnerhet att förbättra rättsskyddet
vid avtalets upphörande.
Kommittén synes ha valt lämpliga lösningar på förekommande problem
och framlagt en produkt, väl ägnad att läggas till grund för ny lagstiftning
på detta rättsområde. På en del punkter har dock kommittén utan närmare
motivering eller analys förordat en viss lösning (se t. ex. s. 99 m-n 164 x).
Hovrätten, som mera sällan handlägger tvister inom förevarande rättsom-
råde och alltså har begränsad praktisk erfarenhet av detta, tillstyrker att
kommitténs förslag genomförs, dock med reservationen att hovrättens
bedömning på en del punkter försvåras av att kommitténs motivering för
sin ståndpunkt är rätt knapphändig.
Norrköpings tingsrätt:
Lagförslaget synes väl tillgodose direktivens huvudinnehåll att med bibe-
hållande av nuvarande grundprinciper tillskapa en modern lagstiftning
med god balans mellan huvudmannens och mellanmannens rättsliga ställ-
ning. Den förstärkning av mellanmannens ställning som förslaget genom
sina indispositiva regler innehåller ter sig dock väl långtgående med hän-
syn till att här rör sig enbart om rättsförhålandet mellan näringsidkare.
Särskilt gäller detta förslagets innehåll i 18 § om en agents rätt till gransk-
ning av huvudmannens bokföring.
I övrigt ger betänkandet icke från de synpunkter tingsrätten företräder
skäl till anmärkningar.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
Kommerskollegium:
Såvitt kommitténs förslag till ny lag hänför sig till bestämmelserna om
handelsagentur och kommission, därvid undantaget det preliminära för-
slaget till reglering av rättsförhållanet till tredje man vid kommission, har
kommerskollegium inga principiella erinringar mot utredningens förslag.
Stockholms handelskammare:
Kommitténs arbete har främst inriktats på att få till stånd en tidsenlig
lagstiftning avseende de rättsförhållanden som regleras i kommissions-
lagen (1914:45) samt att åstadkomma en anpassning till kontinental rätt.
Handelskammaren finner kommitténs förslag till ny lag om handels-
155
agentur och kommission i huvudsak väl avvägt. Den redaktionella upp-
byggnaden har fått en lämplig utformning och språkdräkten är i jämförelse
med kommissionslagen mer lättillgänglig. Handelskammaren vill dock
föreslå att i kommissionsförhållanden beteckningen kommittent behålles i
stället för den föreslagna benämningen huvudman.
Bankinspektionen:
Enligt fondkommissionslagen (1979:748) har bankinspektionen tillsyn
över här i landet bedriven fondkommissionsrörelse, dvs. yrkesmässigt
utövad verksamhet som avser handel med värdepapper för annans räkning
i eget namn. Fondkommissionsrörelse drivs av vissa bankinstitut och av
aktiebolag som fått särskilt tillstånd därtill, s. k. fondkommissionsbolag.
Fondkommissionslagens huvudsyften är att minska risken för att allmän-
heten drabbas av onödiga förluster i samband med handel med värdepap-
per och att skapa goda förutsättningar för en väl fungerande fondkommis-
sionshandel som åtnjuter allmänhetens förtroende. Bankinspektionens
tillsynsuppgifter har utformats i enlighet med lagens nu angivna ändamål.
Tillsynen går sålunda ut på att med uppmärksamhet följa förhållanden
som är av betydelse för en sund utveckling av fondkommissionsverksam-
heten och att ingripa i vissa särskilda fall. Ingripande av inspektionen kan
ske då en fondkommissionsrörelse bedöms vara till skada för det allmänna
eller då huvudmans intresse uppenbarligen åsidosätts eller annars då en
sund utveckling äventyras. — Mot bakgrund av det sagda anser sig bankin-
spektionen i första hand böra pröva om det framlagda lagförslaget står i
samklang med nyssnämnda skyddsintressen.
I 2 § fondkommissionslagen sägs, att om inte annat följer av denna lag,
gäller för fondkommissionsrörelse bestämmelserna om handelskommis-
sion i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresan-
de. På grund av denna hänvisning blir sistnämnda lag, fortsättningsvis
benämnd KommL, direkt tillämplig på fondkommissionärs verksamhet i
den mån ej avvikande specialregler förekommer. Motsvarande hänvisning
görs i förslaget till ändrad lydelse av angivna lagrum i fondkommissions-
lagen. Avsikten är alltså att allmänna regler om kommission även framgent
till viss del skall vara normerande för vad som skall gälla i fondkommis-
sionsförhållanden. Enligt bankinspektionens bedömande kommer dock
dessa i lagförslaget förekommande allmänna regler — som i huvudsak är
dispositiva — att till inte oväsentlig del lämna fondkommissionsförhållan-
dena oberörda. På grund av beskaffenheten av uppdragen till fondkom-
missionär är sålunda lagförslagets bestämmelser om huvudmannens lojali-
tetsplikt och övriga skyldigheter (9—11 §§) av begränsat intresse. Detsam-
ma gäller lagförslagets bestämmelser om provision (13—17 §§). Det kan i
detta sammanhang nämnas att bankinspektionen med stöd av 42 § fond-
kommissionslagen kan meddela bindande föreskrifter om provision (cour-
tage) beträffande affärer av en mindre storleksordning. Vidare föreslås
bestämmelserna om hur ett avtal upphör (25 — 32 §§) bli tillämpliga på
kommissionsförhållande endast om uppdraget är varaktigt (47 §); enskilda
uppdrag att köpa eller försälja vissa papper berörs därför inte. Det kan
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
156
vidare konstateras att föreslagna obligationsrättsliga regler i övrigt till stor
del överensstämmer med vad som nu gäller enligt KommL. I fråga om
rättsförhållandet till tredje man vid kommission har inte framlagts något
slutgiltigt förslag.
Det anförda föranleder det allmänna omdömet att lagförslaget — med
de reservationer som framgår nedan — ej är ägnat att motverka de intres-
sen som bär upp och kommer till uttryck i fondkommissionslagen.
Arbetsdomstolen:
Enligt domstolens mening bör övervägas att i en eller annan form tills
vidare behålla den lagreglering som gäller för anställda handelsresande.
I övrigt tillstyrker arbetsdomstolen förslaget.
Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd:
1. Omedelbar lagstiftning eller etapparbete?
Kommitténs arbete har främst inriktats på innerförhållandet mellan
huvudman och mellanman, där den har gjort en detaljerad och värdefull
inventering av gällande rätt och aktuella ändringsbehov och framlagt ett
färdigt och enligt fakultetsnämnden förtjänstfullt förslag till ny lagstift-
ning. Mer översiktligt har kommittén redovisat gällande rätt om tredje-
mansförhållandet, och man har här förordat att den framtida lagstiftning-
en om kommissionärskap skulle anpassa till det föreliggande UNIDROIT-
förslaget, som innebär ett försök att samordna kontinental rätt med den
anglosachsiska — ett arbete vari kommitténs ordförande tagit aktiv del. På
försök framläggs nu på UNIDROIT-förslagets grund ett preliminärt för-
slag (”utkastet”) till ändring även av tredjemansreglerna vid kommission,
i den uttryckta avsitken (s. 160) att ge remissinstanserna tillfälle att uttala
sig om den omdaning i svensk mellanmans rätt som en sådan anpassning
skulle innebära.
Det är utmärkt att kommittén på detta sätt stannar upp i sitt arbete för
att känna efter om det finns förutsättningar för den övervägda radikala
kursändringen, och det är bra att utkastet så fullständigt grundas på
UNIDROIT-förslaget, eftersom steget antingen måste tas i internationellt
samarbete eller inte alls. Fakultetsnämnden har emellertid redan tidigare
uttalat sig om UNIDROIT-förslaget och funnit att det i väsentliga avseen-
den är illa ägnat att införlivas med svensk rätt. Vad som då sades, särskilt
om den väsentliga frågan om ansvarsgenombrott mot huvudmannen, gäl-
ler även för 52 — 54 §§ i kommitténs utkast. Som kommittén själv påpekar
är dessutom nuvarande 56 § kommissionslagen en hörnpelare i svensk
civilrätt, och den föreslagna reformen skulle medföra vittgående följdänd-
ringar. Det kan ifrågasättas om UNIDROIT-förslaget verkligen kommer
att få det internationella gensvar som kan motivera införandet av ett så
främmande element i central svensk civilrätt, och det kan vara skäl att
enligt direktivens anvisningar fästa särskild vikt vid utvecklingen inom
EG innan man binder sig för en sådan lösning.
Fakultetsnämnden avstyrker sålunda ett införande av sådana tredje-
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
157
mansverkningar vid kommission som UNIDROITs förslag innebär. Om Prop. 1990/91:63
det fortsatta arbetet likväl skulle inriktas på denna förändring, erfordras Bilaga 3
nya direktiv för en betydligt bredare uppläggning. På liknande sätt finner
fakultetsnämnden ej heller skäl till ett omedelbart genomförande av resten
av förslaget, eftersom mellanmansreglerna bör ses som ett sammanhållet
helt, där förändringar i partsbildningsreglerna får konsekvenser även på
reglerna om innerförhållandet. Såsom senare skall utvecklas är förslaget
knappast heller så brådskande att det inte kan anstå till dess man kunnat
bestämma sig för tredjemansreglernas utformning. En del regler borde
kunna införas tills vidare om de anses angelägna, t. ex. om avgångsveder-
lag.
Fakultetsnämnden anser slutligen att nuvarande läge, med åtskillig köp-
och konsumentskyddslagstiftning i stöpsleven, inte är det allra bästa tillfäl-
let att införa en helt ny reglering av kommissions- och agentavtal, som
kräver anpassning till de avtal som mellanmannen skall sluta. Detta är ett
ytterligare skäl till att vänta med lagstiftning.
7 Avslutning
Fakultetsnämnden anser sålunda att betänkandet inte bör resultera i ome-
delbar lagstiftning utan läggas till grund för fortsatt arbete. Ledstjärnor för
detta arbete bör enligt fakultetsnämnden vara (1) en breddning av tillämp-
ningsområdet, (2) en ytterligare utredning om problemet med tredje mans
direktkrav mot huvudmannen, samt (3) samordning med kommande lag-
stiftning om konsumentskydd och köp.
Sveriges advokatsamfund:
Allmänt
Inledningsvis vill samfundet uttrycka sin uppskattning över betänkandets
utformning med utförlig översikt över gällande rätt samt bilagd internatio-
nell utblick.
Samfundet finner betänkandet innehålla viktiga förstärkningar av agen-
tens och kommissionärens rättsskydd vad avser framför allt uppsägnings-
tid och avgångsvederlag. Samfundet stöder också tanken bakom den ge-
nomförda moderniseringen av kommissionslagen i vad avser språkbruk
och disposition. I likhet med kommitténs majoritet anser samfundet det
vidare lämpligt att begreppet handelsresande utmönstras ur kommissions-
lagen, varvid självständiga handelsresande jämställs med agenter medan
rättsförhållandena för övriga handelsresande regleras inom ramen för de
regler som gäller på arbetsrättens område.
Samfundet menar emellertid att det rättsskydd som etablerats för provi-
sionsanställda handelsresande inte bör försvinna i och med att bestämmel-
serna utmönstras ur lagen. Samfundet menar att därvid någon av de
lösningar som föreslagits i Stig Olssons reservation på sidan 190 kan
väljas.
Samfundet konstaterar också att kommissionslagskommitténs arbete
ännu inte är slutfört. Således har ett slutligt betänkande endast framlagts
158
vad avser handelsagentur medan reglerna för kommission föreligger i form Prop. 1990/91:63
av ett preliminärt utkast. Avsikten är att kommittén i denna del skall Bilaga 3
arbeta vidare i ny sammansättning.
Direktiven till kommittén understryker vikten av att en anpassning om
möjligt sker till harmoniseringsarbetet inom EG rörande handelsagenter
och andra mellanmän samtidigt som det är angeläget att man i möjligaste
mån söker upprätthålla en nordisk rättslighet på området. Som kommittén
funnit lär emellertid något resultat av EG:s arbete på detta område inte
kunna påräknas inom överskådlig tid. Däremot verkar förutsättningarna
nu goda för liknande lagstiftningsförslag i de övriga nordiska länderna.
Även i Danmark synes ett sådant förslag nu kunna bli aktuellt sedan
hoppet om en harmonisering inom EG måst ställas på framtiden.
Då förutsättningar således finns för ett gemensamt nordiskt lagförslag på
detta område, som ju traditionellt varit föremål för ett nära samarbete
mellan de nordiska länderna, är det samfundets uppfattning att regeringen
bör avvakta med att framlägga ett förslag för riksdagen. Därmed vinns
också den fördelen att ett fullständigt lagförslag, som också innefattar
fullständiga regler om kommission, kan läggas fram i ett sammanhang.
Ett ytterligare skäl att avvakta med ett slutligt lagförslag är att någon
utredning inte föreligger vad avser behovet av och förutsättningarna för ett
rättsskydd för ensamåterförsäljare. Ensamåterförsäljare företer ofta bety-
dande likheter med agenter. Blandade förhållanden, där mellanmannen
ibland uppträder som ensamåterförsäljare och ibland som agent, är vanligt
förekommande. Enligt samfundets uppfattning föreligger därför ett behov
av rättsskydd för många ensamåterförsäljare och utredningsarbetet bör
därför fortsätta även i denna del. Även om några regler slutligen inte skulle
införas, kan ett sådant arbete lämna värdefulla riktlinjer för en analog
tillämpning av reglerna om handelsagentur. Detta utredningsarbete kan
därför inte ersättas av den mall för ensamåterförsäljningsavtal, vilken
utarbetats av vissa i kommittén företrädda organisationer och till vilka
hänvisning sker i kommitténs betänkande.
Avslutningsvis konstaterar samfundet att lagförslaget i vissa delar fått en
något utslätad och delvis motsägelsefull terminologi. Här bör en översyn
ske innan förslaget görs till lag.
Samfundets slutsats är således att det finns skäl att avakta med ett
slutligt lagförslag till dess kommitténs arbete slutförts, då också hänsyn
kan tas till liknande arbete inom de övriga nordiska länderna. Detta
hindrar inte att vissa viktigare skyddsregler, i första hand förslaget om
längre uppsägningstid, bör kunna införas redan nu genom ändring i gällan-
de lag.
Sammanfattning
Samfundet anser att lagförslaget bör avvakta kommitténs fortsatta arbete
samt lagstiftningsarbetet i övriga nordiska länder. Under tiden kan enligt
samfundets förmenande betänkandets regler om uppsägningstid och möjli-
gen också avgångsvederlag med vissa justeringar införas i nu gällande lag.
159
De övervägande skälen för en ny lag om handelsagentur kommer härige- Prop. 1990/91:63
nom att tillgodoses. Bilaga 3
Svenska bankföreningen:
Bankföreningen anser kommitténs förslag i huvudsak väl ägnat att läggas
till grund for lagstiftning. Lagförslaget är såväl systematiskt som språkligt
mera lättillgängligt än den nu gällande lagen om kommission, handels-
agentur och handelsresande (kommissionslagen). Den föreslagna lagen kan
därför antas vara lättare att förstå av dem som skulle komma att beröras av
den än vad som gäller den nuvarande kommissionslagen.
Svenska sparbanksföreningen:
Kommittén föreslår att handelsagenter och kommissionärer skall vara
tillförsäkrade retentionsrätt.
Sparbanksföreningen är därför inte beredd att tillstyrka förslaget i denna
del.
Vad gäller kommitténs förslag i övrigt kan konstateras att det i huvudsak
bygger på gällande rätt. Sparbanksföreningen har inte funnit anledning till
erinran mot dessa delar av betänkandet. Föreningen kan därför tillstyrka
lagstiftning.
Svenska fondhandlareföreningen:
Såsom klargörs i betänkandet, hänvisar fondkommissionslagen till kom-
missionslagen som därmed blir gällande även på fondkommissionärernas
verksamhetsområde, såvida något annat inte följer av själva fondkommis-
sionslagen. Detta mönster är enligt förslaget avsett att bevaras. Fondhand-
lareföreningen har inte något att erinra mot denna konstruktion. Detta så
mycket mindre som de föreslagna bestämmelserna synes väl uppfylla de
krav på tydlighet, enkelhet och anpassning till senare rättsutveckling som
kommissionslagskommittén ställt upp för sig.
Föreningen får alltså lämna det av kommittén framlagda förslaget i stort
sett utan invändning men önskar dock något ifrågastta den beträffande
kommissionärens säkerhetsrätt valda lösningen.
Svenska arbetsgivareföreningen:
Föreningen har i sin granskning av betänkandet begränsat sig till det
arbetsrättsliga innehållt och vill framhålla att den i sådant hänseende inte
har någon erinran.
Tjänstemännens centralorganisation:
TCO ansluter sig till den av Stig Olsson med instämmande av Kerstin
Gustafsson framförda reservationen mot kommitténs förslag.
I övrigt tillstyrks utredningens förslag.
160
Förbundet Sveriges handelsrepresentanter: Prop. 1990/91:63
Vi hälsar med tillfredsställelse att kommittén nu föreslagit en mer tidsenlig Bilaga 3
lagstiftning rörande de rättsförhållanen som regleras i kommissionslagen,
samtidigt som den språkliga och redaktionella utformningen modernise-
rats.
Förbundet kan till större delen godta de förslag kommittén kommit fram
till.
Sveriges grossistförbund:
De ändringar som 1974 genomfördes i 1914 års kommissionslag var välbe-
hövliga men otillräckliga. Även efter 1974 års modernisering har lagens
bestämmelser visat sig vara praktiskt svåra och — i vissa fall — omöjliga
att tillämpa.
Kommissionslagskommitténs förslag innebär en anpassning till gällande
rätt i flera andra länder med vilka Sverige har ett omfattande afFärsutbyte.
Detta måste ses som mycket positivt. Rättslighet länder emellan är en
viktig och ofta underskattad faktor i den internationella handeln.
Enligt direktiven har kommittén haft att följa utvecklingen inom EG
och om möjligt anpassa sina förslag därtill. Sedan det visat sig att det
sannolikt inom överskådlig tid ej blir någon harmonisering av agentlag-
stiftningen inom EG är det enligt Grossistförbundets mening riktigt att
inte avvakta ytterligare.
En eventuell framtida harmonisering inom EG lär dessutom knappast
komma att innebära några väsentliga avvikelser från den svenska lagen.
Grossistförbundet välkomnar kommitténs förslag och tillstyrker det-
samma.
Sveriges köpmannaförbund:
Sveriges Köpmannaförbund har beretts tillfälle att avge yttrande över
rubricerat betänkande och får med anledning därav meddela att förbundet
inte har några erinringar mot vad som framlagts i betänkandet.
Sveriges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen:
SHIO-FamiljefÖretagen, som beretts tillfälle att avge yttrande över rubri-
cerade betänkande, tillstyrker att de föreslagna ändringarna genomförs.
Sveriges industriförbund:
Förbundet finner att kommittén — i stort sett — lyckats med uppgiften att
söka skapa ett enklare och mera lättillgängligt regelsystem for agentur och
kommission än vad som innefattas i kommissionslagen. Förbundet kan
också i flertalet avseenden godta de sakliga ändringar som kommittén
föreslår. I vissa frågor har dock förbundet särskilda synpunkter. 161
11 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 63
Kooperativa förbundet:
KF har i princip inget att invända mot de förändringar som kommittén
föreslår ifråga om de rättsförhållanden som rör agenter och de obligations-
rättsliga förhållanden som rör kommissionärer. Däremot anser KF det
vara en brist, att kommittén utan närmare redovisad utredning föreslår,
att lagen endast omfattar försäljning — i agentförhållanden — samt försälj-
ning av inköp — i kommissionärsförhållanden — av varor. Kommittén
uttalar däremot (s. 91) att lagförslaget kan tillämpas analogt på de agenter
som sysslar med annat än omsättning av varor. Kommittén gör ett motsva-
rande uttalande (s. 186) i fråga om ensamåterförsäljare.
Sveriges handelsagenters förbund:
Det har länge förelegat ett behov av en modernare lagstiftning än 1914 års
kommissionslag. De ändringar i lagen som genomfördes 1974 var visserli-
gen ett steg i rätt riktning, men otillräckligt.
Kommissionslagskommitténs förslag innebär en modernisering och en
anpassning till vad som gäller i flera andra länder, med vilka Sverige har
omfattande affärsförbindelser.
Särskilt viktigt är att kommittén föreslår ett liknande skydd för handels-
agenten och kommissionären som sedan länge är introducerat i flera
länder på den europeiska kontinenten. Det gäller minsta uppsägningstid
och ersättning vid ett agenturavtals upphörande. Likartade regler i länder
med omfattande handelsförbindelser med varandra underlättar på ett
önskvärt sätt handeln dem emellan.
Förbundet kan alltså i alla avseenden tillstyrka kommitténs förslag.
Kommittén har enligt sina direktiv haft att följa utvecklingen inom EG
och om möjligt anpassa sina förslag till vad som sker där. Förbundet har
på nära håll kunnat följa händelseutvecklingen inom EG när det gäller
harmoniseringen av agentlagstiftningen. Dessvärre har den till en början
rådande optimistiska inställningen, innebärande förhoppningar om en
snar lösning, visat sig orgundat och man torde nu med stor säkerhet kunna
säga att de inom överskådlig tid inte blir någon harmonisering inom EG,
när det gäller agentlagstiftningen.
Mot den bakgrunden är det enligt förbundets mening viktigt att man i
Sverige inte ytterligare avvaktar händelseutvecklingen inom EG utan ge-
nast reformerar den svenska lagstiftningen. Det kan tilläggas att om det
blir någon harmonisering inom EG, några väsentliga avvikelser från de
svenska reglerna, såsom kommittén föreslagit dessa, med största säkerhet
inte uppkommer. Detta omdöme grundas på det förhållandet att det
svenska förslaget i sina huvuddrag anknyter till den tyska lagstiftningen
och det är helt osannolikt att Tyskland skulle acceptera EG-regler som
väsentligt avviker från nuvarande tyska lagstiftning.
Slutligen vill förbundet framhålla angelägenheten av att Kommissions-
lagskommitténs förslag snarast möjligt leder till lagstiftning så att den
anpassning till omvärlden som förslaget innebär kommer till stånd utan
ytterligare tidsutdräkt.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
162
Till det sista sagda vill förbundet också foga det påpekandet, att man
inom såväl Norge och Finland och Danmark hyser stort intresse for det
svenska lagstiftningsarbetet och att en ny svensk lag sannolikt kommer att
få till följd liknande lagar också i dessa tre länder.
Näringsfrihetsombudsmannen:
I direktiven påpekas att även ensamåterförsäljare i avtalsrelationer med
sina leverantörer/huvudmän kan stöta på samma problem som handels-
agenter i bl. a. nyss berörda hänseenden avseende uppsägningstid och
ersättning vid avtalets upphörande. Kommitténs uppdrag har därför också
gällt att granska problemet med ensamåterförsäljares rättsskydd. Gransk-
ningen skall enligt direktiven syfta till att utreda behovet och möjligheter-
na av att i lag införa särskilda regler för avtal om försäljning med ensam-
rätt och då särskilt när det gäller återförsäljarens rättsskydd i avtalsförhål-
landet. Vid prövning av denna fråga har det — enligt uttalanden i kommit-
tédirektiven — ålegat kommittén att beakta om sådana regler kunde kom-
ma i konflikt med synen på konkurrensbegränsningsfrågor, eller med
andra ord i konflikt med konkurrenslagens bestämmelser beträffande kon-
kurrensbegränsning.
Frågan om regler för återförsäljare behandlas på flera håll i betänkandet,
bl. a. i avsnitt 4.18. Kommitténs överväganden och förslag därvidlag kan
sammanfattas på följande sätt. Kommittén uppger (s. 186) att man vid
upprepade tillfällen behandlat frågor förknippade med ensamåterförsälj-
ning. Vid sidan av arbetet i kommittén har spörsmålen behandlats i en
arbetsgrupp med företrädare för Sveriges Industriförbund, Sveriges Gros-
sistförbund och Sveriges Handelsagenters Förbund. Arbetet har resulterat
i att organisationerna enats om standardvillkor för avtal om ensamåterför-
säljning. Avtalet har fogats som en bilaga till betänkandet. Kommittén
konstaterar att flera av bestämmelserna i standardavtalet utformats i nära
anslutning till bestämmelserna i kommitténs förslag till lag om handels-
agentur och kommission. Kommmitténs bedömning är att innehållet i
standardavtalet är väl avvägt och tillgodoser ensamåterförsäljarens behov
av rättsskydd. Kommittén säger vidare att avtalsmallen kan förväntas
komma till allmän användning och få god genomslagskraft. Kommittén
framhåller att de många gemensamma beröringspunkterna mellan bestäm-
melserna i kommitténs lagförslag och i standardavtalet öppnar möjligheter
till analog tillämpning av lagförslaget på förhållanden med ensamåterför-
säljning. Mot denna bakgrund finner kommittén att det för närvarande
inte föreligger något behov av lagregler för ensamåterförsäljning.
NO finner — enligt vad som framgår av det följande — anledning till
kritik på en rad punkter. Kritiken gäller främst innehållet i det framlagda
standardavtalet för återförsäljare som kommittén funnit ”väl avvägt” och
kommitténs argumentation och analys i frågan beträffande regler för des-
sa.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
163
När det gäller analysen kan till att börja med konstateras att kommittén Prop. 1990/91:63
— trots uttalanden därom i direktiven — inte alls berört konkurrensbe- Bilaga 3
gränsningsaspekter på bestämmelserna i återförsäljaravtalet. Här saknas
både en redovisning av rättspraxis på konkurrenslagstiftningens område,
innefattande avgöranden av marknadsdomstolen och NO, samt en analys
av hur paragraferna i standardavtalet överensstämmer med konkurrensla-
gens regler och principer. NO finner detta anmärkningsvärt och har svårt
att förstå hur kommittén kunnat underlåta att behandla denna i samman-
hanget mycket centrala fråga.
Kommitténs resonemang (s. 185— 187) angående regler om rättsskydd
för återförsäljare synes bygga på tanken att en återförsäljare kan jämställas
med en agent eller en kommissionär i många avseenden. Likheterna till
trots föreligger dock enligt NOs mening avgörande skillnader av central
betydelse från konkurrenssynpunkt, skillnader som kommittén för övrigt
berört (s. 86 — 87) och därvid kallar för ”många olikheter av både teore-
tiskt och praktiskt intresse”.
I fråga om dessa viktiga skillnader vill NO anföra följande. En återför-
säljare köper i fast räkning och säljer i eget namn. Denne har därigenom
rätt att fritt sätta sina priser utan inblandning från tidigare försäljningsled.
Återförsäljarens självständiga ställning garanteras av det straffbelagda
bruttoprisförbudet i 13 § konkurrenslagen. Bruttoprisförbudet utgör den
grundläggande legala förutsättningen för den omfattande och väsentliga
priskonkurrensen inom näringslivet. För handelsagenter och kommissio-
närer är situationen en annan. Bruttoprisförbudet gäller endast i förhållan-
de till senare säljled och omfattar således inte prisföreskrifter till agenter
eller kommissionärer. Däremot kan generalklausulen mot skadlig konkur-
rensbegränsning i 2 § konkurrenslagen tillämpas mot prisföreskrifter och
andra föreskrifter i ett kommissionsavtal. Sålunda fann marknadsdomsto-
len i ett fall (MD 1973:1) att det medförde skadlig verkan att ett bokförlag
vid försäljning av ett uppslagsverk upprätthöll fasta detaljhandelspriser
genom att låta bokhandeln sälja uppslagsverket endast i kommission till
fixerat pris.
Standardavtalet innehåller i §§ 10, 11 och 16 bestämmelserom dubbelsi-
digexklusivitet med fullt områdesskydd. I propositionen till konkurrensla-
gen (prop. 1981/82:165 s. 71) nämns sådana klausuler som en typ av
konkurrensbegränsning där det finns anledning att noga följa utveckling-
en. Med stöd av uttalanden av föregångaren till marknadsdomstolen,
näringsfrihetsrådet (NFR, beslut 1970:2), har NO i en rad ärenden under
de senaste 10—15 åren inom bl. a. bilbranschen och vissa närliggande
branscher brutit upp det system med dubbelsidiga exklusivavtal i förening
med förbud för återförsäljarna att sälja utanför distriktet som tidigare var
vanligt. Marknadsdomstolen (MD) fann i ärendet (MD 1981:10, NO ./.
Scan Väst ek. för.) att ett exklusivavtal som Scan Väst tillämpade mot
gatuköksinnehavare och som innebar att gatuköket måste göra alla sina
inköp genom Scan hade skadlig verkan. MD har i ett annat ärende funnit
en geografisk marknadsdelning med fast områdesindelning i tapethandeln
medföra skadlig verkan (MD 1983:2, NO ./. Boråstapeter). MD framhöll i
domsmotiveringen att ”marknadsdelning ofta anses ägnad att föranleda
164
skadlig verkan”. Det hade varit på sin plats om kommittén i sin redovis-
ning av gällande rätt beträffande återförsäljare i bl. a. avsnitt 2.9 berört
konkurrensrättsliga avgöranden vid sidan av de privaträttsliga. Mot denna
bakgrund finner NO det från konkurrenssynpunkt direkt olämpligt att, i
ett standardavtal som det aktuella, som huvudregel uppställa klausuler
som i den praktiska rättstillämpningen i vissa fall befunnits innebära
konkurrensbegränsningar med skadlig verkan enligt konkurrenslagen.
I 11 § 2 st standardavtalet sägs beträffande återförsäljarens skyldigheter
att ”Alla förfrågningar, order, kontakter eller försäljningsuppslag av vad
slag det vara må avseende försäljning av Produkten utanför Området skall
hänskjutas till leverantören”. I 16 § förbinder sig leverantören att inte sälja
eller upplåta till annan att sälja Produkten inom återförsäljarens område.
Dessutom förbinder sig leverantören att till återförsäljaren hänskjuta alla
förfrågningar, order, kontakter eller försäljningsuppslag av vad slag det
vara må avseende försäljning av Produkten inom återförsäljarens område.
Innebörden i regleringen är att ensamåterförsäljaren skall vara tillför-
säkrad ensamställning inom sitt område såtillvida att leverantören och
återförsäljaren inom andra områden åtar sig att inte sälja inom området. I
gengäld åtar sig återförsäljaren att hålla sig inom sitt område och inte gå in
på andras distrikt.
Ett avtalsförhållande av aktuellt slag vid anbudstävling synes stå i strid
med det straffbelagda förbudet mot anbudskarteller i 14 § konkurrensla-
gen. Enligt 14 § 1 konkurrenslagen får en näringsidkare nämligen inte ingå
eller tillämpa en överenskommelse med en annan näringsidkare av inne-
börden att någon vid anbudstävling skall avstå från att avge anbud. NO
har nyligen hos åklagarmyndighet i ett liknande fall hemställt om utred-
ning angående överträdelse av anbudskartellforbudet (NOs dnr 2 —
198/85). För att undvika att komma i konflikt med det straffbelagda
förbudet i 14 § konkurrenslagen krävs det att områdesskyddet i standard-
avtalet icke gäller vid anbudstävling. Även om en sådan klarhet skapades
föreligger dock alltjämt den förut nämnda möjligheten att ingripa med
stöd av generalklausulen i 2 § konkurrenslagen. Nyss redovisade invänd-
ningar mot standardavtalets innehåll gäller även i det nu aktuella avseen-
det.
NO vill understryka att det primära i utredningsuppdraget varit att
överväga regler som tillgodoser återförsäljarens behov av rättsskydd i
avtalsrelationen, dvs. i förhållande till leverantören. Behovet av rätts-
skydd är motiverat — som ovan angivits — av att mellanmannen/-återför-
säljaren i flertalet fall är den svagare parten i avtalsförhållandet, dvs.
ungefärligen samma motiv som ligger bakom konsumentskyddslagstift-
ning av olika slag. I direktiven pekas i sammanhanget främst på regler om
uppsägningstid och avgångsvederlag. NO delar uppfattningen att återför-
säljare kan ha ett beaktansvärt intresse av skydd härvidlag.
När det däremot gäller de bestämmelser i avtalet som NO ovan har
kritiserat har dessa uppenbarligen tillkommit i andra syften, nämligen
intresset av att skydda sig mot konkurrens. Det måste anses ha fallit
utanför kommitténs uppdrag och kompetens att rekommendera tillämp-
ningen av ett standardavtal som i stora delar har ett sådant innehåll.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
165
Kommittén har, som tidigare nämnts, föreslagit att lagförslaget om Prop. 1990/91:63
handelsagentur och kommission skulle kunna tillämpas analogt i avtalsför- Bilaga 3
hållanden med ensamåterförsäljning. Kommittén har inte preciserat vilka
bestämmelser i lagförslaget som avsetts utan hänvisat till att detta är en
fråga för rättstillämpningen. NO kan inte acceptera utredningens resone-
mang om analogitolkning. Såvitt NO kan se är det egentligen endast i två
avseenden — uppsägningstid och avgångsvederlag — som analogiskt kan
bli aktuellla. De flesta bestämmelserna i lagförslaget saknar helt sin mot-
svarighet i återförsäljningsavtalet och kan därför av detta skäl inte tilläm-
pas analogt. Andra bestämmelser i lagförslaget skulle det vara direkt
olämpligt eller t. o. m. stridande mot lag att tillämpa analogt. T. ex. skulle
en analog tillämpning av 41 § i lagförslaget om föreskrivande av lägsta pris
från huvudmannens sida, i återförsäljarförhållandet vara otänkbar efter-
som en lägstaprisbindning i sig skulle utgöra ett brott mot det straffbelagda
bruttoprisförbudet i 13 § konkurrenslagen. Det sagda visaratt kommitténs
förslag inte är genomtänkt, vilket också framgår av kommitténs uttalande
att ”det inte närmare övervägts om det är möjligt att införa lagbestämmel-
ser om ensamåterförsäljning”. Därmed är ju ej heller övervägt om en
analogitolkning är lämplig eller ens möjlig. Skall en analogitolkning alls
kunna rekommenderas som metod att lösa problem i sammanhanget är det
enligt NOs mening nödvändigt att i det fortsatta arbetet precisera i vilka
avseenden en sådan tolkning kan göras.
Slutligen vill NO peka på att standardavtalet redan idag utbjuds till
försäljning av organisationer som står bakom det. Ett sådant erbjudande
finns t.ex. i tidskriften ”Världsmarknad” nr 1/1985, utgiven av Sveriges
Handelsagenters Förbund. NO finner det anmärkningsvärt att detta sker
innan remissinstanserna givits tillfälle att lämna synpunkter. Det hade
också varit lämpligt att kommittén — med hänsyn till direktivens krav att
konkurrensbegränsningsaspekter skulle beaktas — under utredningsarbe-
tets gång inhämtat NOs syn på frågorna.
Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd:
Vid en behandling inriktad på de merkantila mellanmännen träder som
tidigare antytts innerförhållandet mellan huvudman och mellanman i
förgrunden. Här avses förhållanden som i stor utsträckning är oberoende
av bindningsfrågorna, och som bör bedömas ur likartade synvinklar för
personer som företräder andra med förmedlingsarbete, oavsett om parts-
bindningen är den mellanmansrättsliga eller någon annan. Kommitténs
starka koncentration på sådant som mellanmansförhållandets uppkomst,
parternas skyldigheter och inte minst mellanmannens rättigheter vid för-
hållandets upphörande gör det motiverat att fråga varför ensamåterför-
säljaren uteslutits från regleringen. Det förhållandet att han bär egen risk
för varorna och deras avsättning hindrar inte att han kan stå i samma
beroende till sin huvudman som agenten och ha samma skyddsbehov som
denne. Synpunkten att det för tillfället finns ett användbart standardavtal
utarbetat är inte övertygande. Kommitténs lösning gör att man åter hänvi-
sas till en osäker analogi.
166
Sveriges advokatsamfund:
Ett ytterligare skäl att avvakta med ett slutligt lagförslag är att någon
utredning inte föreligger vad avser behovet av och förutsättningarna för ett
rättsskydd för ensamåterförsäljare. Ensamåterförsäljare företer ofta bety-
dande likheter med agenter. Blandade förhållanden, där mellanmannen
ibland uppträder som ensamåterförsäljare och ibland som agent, är vanligt
förekommande. Enligt samfundets uppfattning föreligger därför ett behov
av rättsskydd för många ensamåterförsäljare och utredningsarbetet bör
därför fortsätta även i denna del. Även om några regler slutligen inte skulle
införas, kan ett sådant arbete lämna värdefulla riktlinjer för en analog
tillämpning av reglerna om handelsagentur. Detta utredningsarbete kan
därför inte ersättas av den mall för ensamåterförsäljningsavtal, vilken
utarbetats av vissa i kommittén företrädda organisationer och till vilka
hänvisning sker i kommitténs betänkande.
Samfundet delar inte kommitténs uppfattning att en avtalsmall som
upprättats av vissa i kommittén företrädda organisationer kan anses fylla
ensamåterförsäljarnas behov av rättsskydd.
För det första ifrågasätter samfundet om avtalsmallen kommer att vinna
den spridning som kommittén förväntar. Tidigare mallar av liknande
natur har haft en begränsad framgång. En rad återförsäljarförhållanden
passar inte in under den nu nämnda mallen. Den kommer sannolikt endast
att vinna begränsad användning i internationella förhållanden.
För det andra uppvisar ensamåterförsäljarförhållandena stora variatio-
ner, och det synes oklart om en analog tillämpning med nuvarade motivut-
talanden kan komma till stånd på i och för sig skyddsvärda ensamåterför-
säljare där förhållandena ändå företer betydande olikheter i förhållande
till avtalsmallen.
För det tredje lär en analog tillämpning över huvud taget inte kunna ske
i strid mot uttryckliga bestämmelser i enskilda avtal.
Tidigare har förutsättningar funnits för en analog tillämpning av kom-
missionslagens regler avseende bl. a. uppsägning och investeringsersätt-
ning. I nu föreliggande förslag utmönstras reglerna om investeringsersätt-
ning. Dessutom är motivuttalandena om en analog tillämpning alltför
knapphändiga för att tjäna till ledning för domstolarna. Risk finns att
lagförslaget snarare minskar än ökar ensamåterförsäljarens skydd, vilket
inte kan ha varit avsikten.
Som ovan framhållits ryms under benämningen ensamåterförsäljare en
rad olika typer av mellanmän med varierande behov av rättsskydd. Enligt
samfundets uppfattning behövs här ytterligare utredning om i vilka fall ett
behov av rättsskydd föreligger och hur detta behov i så fall skall tillgodo-
ses. En sådan utredning kommer — även om den slutligen inte leder till
något lagförslag - att vara värdefull vid bedömningen av möjligheten till
analog tillämpning av reglerna om handelsagentur.
Motorbranschens riksförbund:
Såsom kommittén påpekar förekommer det ofta två sorters avtal mellan
generalagenter (huvudmän) och återförsäljare inom bilbranschen, nämli-
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
167
gen återförsäljaravtal och kommissionsavtal. Parternas mellanhavanden
regleras huvudsakligen i det förstnämnda avtalet, medan det sistnämnda
utgör en komplettering till återförsäljaravtalet.
Det förstnämnda avtalet betecknas regelmässigt inom bilbranschen för
återförsäljaravtal och inte ensamåterförsäljningsavtal som kommittén
tycks utgå från. Vissa återförsäljaravtal innehåller dock en bestämmelse
varigenom återförsäljaren uttryckligen ges ensamrätt till försäljningen av
generalagentens produkter inom ett visst område. Andra återförsäljaravtal
saknar sådan uttrycklig bestämmelse om ensamrätt. I dessa avtal sägs
endast att återförsäljaren äger rätt att sälja generalagentens produkter
inom ett tilldelat marknadsföringsområde.
I samband med vissa tvister under senare år mellan återförsäljare och
generalagenter på grund av uppsägningar av återförsäljaravtal har från
berörda generalagenters sida hävdats att sistnämnda avtal inte är att anse
som ensamförsäljningsavtal. Generalagenterna har ansett sig oförhindrade
att utse ytterligare återförsäljare inom försäljningsdistriktet trots beståen-
de avtal med den ”gamle” återförsäljaren. Från återförsäljarnas sida har i
dessa fall hävdats att även om återförsäljaravtalet inte innehåller en ut-
trycklig bestämmelse om ensamförsäljningsrätt så måste avtalet i sin hel-
het ändå tolkas så att en sådan rätt föreligger.
Den nu angivna frågeställningen har såvitt vi känner till inte blivit
föremål för rättslig prövning. Med hänsyn till rådande osäkerhet i detta
avseende anser vi att den nu föreslagna lagen bör innehålla en bestämmel-
se som fastslår att agenten och kommissionären har ensamförsäljningsrätt
till huvudmannens produkter såvida inte agentavtalet (kommissionsavta-
let) uttryckligen anger motsatsen.
Kommittén anger på sid. 138 att det är vanligt att agenturavtalen inne-
håller klausuler som uttryckligen förbjuder agenter att handla med konkur-
rerande produkter. Med anledning härav får vi påpeka att Näringsfrihets-
ombudsmannen vid en rad tillfällen ingripit mot sådana konkurrenshäm-
mande klausuler i återförsäljaravtal inom bilbranschen.
Sveriges grossistförbund:
Beträffande ensamåterförsäljare har kommittén — mot bakgrund av att
för de rättsförhållanden som innebär ensamåterförsäljning berörda parts-
organisationer nyligen utarbetat en avtalsmall, vilken utformats i nära
anslutning till bestämmelserna i lagförslaget — funnit att behov av lagreg-
ler för närvarande inte föreligger.
Grossistförbundet, som deltagit i utarbetandet av avtalsmallen, vill här
framhålla vikten av att frågan blir föremål för fortsatt uppmärksamhet.
Om avtalsmallen inte kommer till så stor användning som man har anled-
ning att hoppas, bör frågan om särskilda lagregler för ensamåterförsäljare
ånyo övervägas.
Sveriges industriförbund:
Förbundet har tillsammans med Grossistförbundet och Handelsagenter-
nas Förbund arbetat fram en avtalsmall för ensamåterförsäljning. För
organisationerna har det varit en gemensam strävan att bevara avtalsfrihe-
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
168
ten och undvika en tvingande lagstiftning, som med nödvändighet skulle Prop. 1990/91:63
bli alltför stelbent. Bilaga 3
Kommittén har funnit, att innehållet i avtalsmallen är väl avvägt. Flera
skäl talar starkt för att kommittén borde ha stannat vid detta och inte
inlåtit sig på uttalanden om den föreslagna lagens analoga tillämpning på
ensamåterförsäljarförhållanden. Att, som kommittén gjort, ange att det
inte närmare övervägts om det är möjligt att införa lagbestämmelser om
återförsäljning men dessförinnan göra uttalanden till klar fördel för en
analog tillämpning av lagförslaget om handelsagentur och kommission på
ensamåterförsäljarförhållanden synes inte förenligt och undergräver dess-
utom tilltron till den bakomliggande analysen av möjligheterna till analo-
gier. Förbundet måste starkt ifrågasätta det lämpliga och riktiga i uttalan-
den om att lagregler som är avsedda för en typ av rättsförhållanden också
skall tillämpas analogt i andra avtalsrelationer, som i många avseenden är
av helt annan natur.
Härutöver kommer i detta fall att behovet av ”reglering” av återför-
säljarförhållanden måste anses väl tillgodosett genom en avtalsmall som
accepterats av organisationer som representerar både leverantörers och
återförsäljares intressen. Kommittén borde i detta läge ha nöjt sig med ett
sådant konstaterande och avstått från att härutöver göra uttalanden om
analogier från den föreslagna lagstiftningen.
Sveriges handelsagenters förbund:
Kommittén har också enligt sina direktiv haft att överväga särskilda regler
för ensamåterförsäljare. I den delen har kommittén, sedan organisationer-
na på den svenska marknaden kommit överens om ett gemensamt for-
mulär, som i väsentliga hänseenden anknyter till de regler som kommittén
föreslår för handelsagenter, stannat för att inte föreslå någon lagstiftning.
Förbundet, som egentligen hyser uppfattningen att lagregler behövs
också för ensamåterförsäljare, är införstått med kommitténs ställningsta-
gande i detta hänseende och vill därför f. n. inte påfordra lagstiftning också
för ensamåterförsäljare. Förbundet vill dock poängtera angelägenheten av
att den fortsatta utvecklingen på det området följs och att frågan om
lagstiftning också för denna kategori mellanmän ånyo upptages till pröv-
ning, om det visar sig behövligt. Det är gott och väl att ett gemensamt
formulär kunnat åstadkommas, vilket krävt ett omfattande och tidvis
ganska besvärligt arbete, i vilket Förbundet deltagit, men det är inte
förefintligheten av ett formulär som är avgörande utan bruket därav. Om
det skulle visa sig att formuläret får vidsträckt användning, varmed åsyftas
också internationellt bruk, torde särskilda lagregler inte vara behövliga,
men om motsatsen skulle inträffa, blir det ånyo angeläget med lagregler.
169
Arbetsdomstolen:
En handelsagent i kommissionslagens mening kan inte vara anställd i
huvudmannens tjänst. Detta är uttryckligen angivet i lagtexten. Såvitt
framgår av motiven till det föreliggande lagförslaget avser kommittén inte
att föreslå någon principiell förändring på denna punkt. Av den föreslagna
lagtexten framgår emellertid ej att den som är anställd hos huvudmannen
faller utanför lagens tillämpningsområde. En regel härom torde vara erfor-
derlig. Det bör anmärkas att det inte är tillräckligt att hänvisa till begrep-
pet näringsidkare. Det är nämligen principiellt inte uteslutet att en person
som skulle kunna vara att anse som näringsidkare i lagförslagets mening
likväl vid en bedömning av omständigheterna blir att betrakta som arbets-
tagare.
Arbetsdomstolen kan se fördelarna med att från en ny lag på det förelig-
gande området utesluta de anställda handelsresandena. Därmed är emel-
lertid inte sagt att det är lämpligt att nu slopa de lagregler som för närva-
rande gäller för denna grupp. Reglerna avser ett inte obetydligt antal
anställda. Kommittén kan inte anses ha klarlagt att reglerna kan upphävas
utan att olägenheter uppstår. Särskilt de indispositiva reglerna om efter-
provision torde alltjämt vara av avsevärd betydelse för de provisionsan-
ställda handelsresandena. Enligt domstolens mening bör övervägas att i en
eller annan form tills vidare behålla den lagreglering som gäller för anställ-
da handelsresande.
Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd:
Att icke särbehandla handelsresande verkar däremot välbetänkt. Det för-
hållandet att den ene reser medan den andre kanske telefonerar verkar inte
att vara något meningsfullt kriterium för att urskilja en särskild kategori.
Detta betyder dock att de nuvarande anställda handelsresandena faller
mellan två stolar. Det borde nog övervägas om inte åtminstone en del av
de tvingande reglerna — särskilt om avgångsvederlag — borde införas i
den arbetsrättsliga lagstiftningen. Åtminstone borde det nog gälla för
provisionsavlönade.
Sveriges advokatsamfund:
I likhet med kommitténs majoritet anser samfundet det vidare lämpligt att
begreppet handelsresande utmönstras ur kommissionslagen, varvid själv-
ständiga handelsresande jämställs med agenter medan rättsförhållandena
för övriga handelsresande regleras inom ramen för de regler som gäller på
arbetsrättens område.
Samfundet menar emellertid att det rättsskydd som etablerats för provi-
sionsanställda handelsresande inte bör försvinna i och med att bestämmel-
serna utmönstras ur lagen. Samfundet menar att där vid någon av de
lösningar som föreslagits i Stig Olssons reservation på sidan 190 kan
väljas.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
170
Tjänstemännens centralorganisation: Prop. 1990/91:63
TCO ansluter sig till den av Stig Olsson med instämmande av Kerstin bilaga 3
Gustafsson framförda reservationen mot kommitténs förslag.
Förbundet Sveriges handelsrepresentanter:
1. Anställda handelsresande
Kommittémajoritetens förslag att de anställda handelsresandenas villkor
ej skall lagregleras kan inte accepteras av oss.
Tvärtemot kommitténs förmenande är vår erfarenhet att det är mycket
vanligt att anställda handelsresande, i vart fall delvis, avlönas med provi-
sion. En inom vårt förbund genomförd enkät visade att cirka hälften av
representanterna var avlönade med provision i någon form. Inom exem-
pelvis teko- och möbelbranscherna är det snarast en regel att de anställda
resandena till övervägande delen uppbär provisionslön.
Kommitténs påstående, att provisionsanställda handelsresande skulle
utgöra en förhållandevis liten grupp, överensstämmer ej med verkliga
förhållanden.
På goda grunder kan man uppskatta antalet anställda handelsresande till
cirka 15000 personer, således ett numerär som vida överstiger totala
antalet handelsagenter i landet. Att gruppen successivt ökat i antal kan
bl. a. bero på den gradvisa utvidgningen av arbetstagarbegrepppet (se AD
1981 nr 58, AD 1979 nr 155). Framförallt kan man finna många i små och
medelstora företag där det ofta saknas kollektivavtal.
Om kommitténs förslag genomförs i denna del får det till följd att ett
avsevärt antal anställda handelsresande, i så väsentliga arbetsrättsliga
frågor som lön och kostnadsersättningar, varken kan stödja sig på lag eller
avtal.
Förbundet ifrågasätter f.ö. om provisionslön i egentlig bemärkelse före-
kommer i någon större omfattning utöver handelsresande och klart av-
gränsande yrkesgrupper såsom mäklare och advokater. Kommitténs för-
slag om borttagande av rätten till efterprovision 68 § andra stycket samt
86 a § andra stycket samt 86 a § tredje stycket Komml. kan vi ej acceptera
eftersom dessa bestämmelser varit mycket värdefulla för vår yrkeskår.
Förslaget innebär att anställda handelsresande varken kommer att ha
rätt till efterprovision eller avgångsvederlag enligt i och för sig väl utforma-
de regler.
Förbundet ser stora farhågor i denna försämring. De motiv för ett skydd
i form av efterprovision gör sig lika starkt gällande för anställda handelsre-
sande som för agenter. Förtjänst uppstår först efter en mer eller mindre
lång upparbetning av kundunderlag. I likhet med vad som gäller för
agenter riskerar handelsresanden att huvudmannen själv tar över försälj-
ningen eller anlitar andra säljkanaler (t. ex. säljbolag). En uppsägning av
den anledningen, dvs. arbetsbrist, utgör i allmänhet saklig grund för upp-
sägning.
För kortvariga anställningar, t. ex. vid det allt vanligare provanställ-
ningsförfarandet, kan resultatet bli att handelsresanden inte får något
171
betalt alls for sitt arbete. Särskilt mot bakgrunden av att uppsägningslön Prop. 1990/91:63
för provisionsanställda i brist på annat beräknas på genomsnittlig tidigare Bilaga 3
försäljning (se t. ex. Avtal SAF-PTK om allmänna villkor m. m. § 11 mom.
2:3).
En allvarlig följd för anställda handelsresande får även borttagandet av
den tvingande regeln om rätt till kostnadsersättning. Nuvarande regel är av
vital betydelse för denna grupp.
Ytterligare en försämring är förslaget om borttagandet av, den visserli-
gen dispositiva, rätten till provision (87 § Komml. Uppfyllelserisken). För-
slaget innebär att den huvudregel som nu gäller för agenter (68 § Komml.)
kommer att bli normgivande även för handelsresande. En oacceptabel
urholkning enligt vår uppfattning.
Kommitténs uttalande i motiven om att det får prövas från fall till fall
om bestämmelserna i lagförslaget om rätt till provision, om provisionens
storlek och beräkning, om utbetalningen därav och om provisionsnota
(13—18 §§) skall tillämpas analogt på provisionsanställda handelsresande
ger långt ifrån ett tillfredsställande skydd. Ett absolut minimikrav är att
nämnda paragrafer i vart fall får en direkt analogisk tillämpning.
Förbundets uppfattning är sammantaget att bestämmelserna för anställ-
da handelsresande bör till vissa delar lagregleras. Detta kan lämpligen ske
genom att lagförslaget kompletteras med ett särskilt kapitel med följande
innehåll:
— Först en definition av rättsfiguren.
— Därefter ett bibehållande av 86 a § första stycket Komml. om rätt till
kostnadsersättning och förskott.
— Ett bibehållande av 87 § Komml.
— Slutligen en hänvisning till 13— 18§§ i lagförslaget (rätt till provision,
om provisionens storlek och beräkning, om utbetalningen därav och om
provisionsnota). Ett tillägg till 14 § görs genom att schablonregeln avse-
ende efterprovision i 68 § tredje stycket och 86 a § tredje stycket
Komml. bibehålies. Bestämmelsen om efterprovision bör även i fort-
sättningen vara tvingande.
Göta hovrätt:
I 2§ anges när kommission skall anses föreligga. Bestämmelsen är utfor-
mad så att den i sak motsvarar vad som nu kallas handelskommission.
Trots att kommissionslagen gällt länge ger förekommande rättsfall begrän-
sad ledning vid bedömandet av vad som avses med begreppet kommis-
sion. Även i doktrinen saknas vägledande uttalanden i denna fråga, som
kan ha betydelse t. ex. för separationsrätt i konkurs. Hovrätten ifrågasätter
om inte lagen bör innehålla en närmare definition av begreppet för av-
gränsning mot närliggande samarbetsformer.
172
Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd:
Från direktiven 1978 märks, att målet för kommitténs arbete avsetts vara
att få till stånd en tidsenlig lagstiftning om de förhållanden som regleras i
kommissionslagen, med behållande av lagens grundprinciper. Kommittén
uttalar utan närmare motivering (s. 84) att en sådan tidsenlig reglering
”bör i första hand avhandla de yrkesmässiga transaktionerna” och att
detta medför att civilkommission bör utelämnas. Samtidigt noterar kom-
mittén att handelskommission har en tämligen undanskymd plats i prakti-
ken, varför man gör agenturreglerna till huvudfråga och låter kommis-
sionsreglerna bli kompletteringsregler. Härigenom ändras väsentligen
kommissionslagens karaktär.
Kommissionslagen innehåller i sitt andra kapitel om kommission en hel
del allmänna civilrättsliga satser. Reglerna om partsbindning hör till dessa,
och de är primärt utformade för civilkommission, medan motsvarande
regler om handelskommission framstår som modifierade för att tillgodose
särskilda behov. Civilkommission är i själva verket det rättsläge som
normalt uppstår när någon rättshandlar i eget namn för annans räkning —
en situation som är mycket vanlig och i vissa lägen t. o. m. har presumerats
vid makes eller sambos köp av fastighet i eget namn (jfr familjerättssak-
kunnigas förslag till äktenskapsbalk SOU 1981:85 7 kap. 6 §). Det fram-
står som en brist att dessa situationer skulle sakna lagreglering och att man
i framtiden skulle vara hänvisad till en ofta osäker analogi. Om, såsom
kommittén funnit, handelskommission i praktiken har minskat i betydel-
se, borde civilkommission komma ytterligare i förgrunden snarare än att
som i förslaget helt utelämnas.
Att civilkommission uteslutits kan sammanhänga med att kommittén
hittills begränsat sig huvudsakligen till innerförhållandet mellan huvud-
man och mellanman. De frågorna träder i förgrunden vid de varaktiga
avtalsförhållanden agentur och handelsresandeavtal som kommittén sett
som huvudområdet för sitt arbete, medan det vid civilkommission när-
mast är partsbindningsfrågorna som ägnar sig för lagstiftning. Det rör sig
här till dels om väsensskilda frågor, som kunde regleras i skilda lagar,
såsom förhållandet ofta är utomlands. Det vore olyckligt om de begräns-
ningar som kommittén kan ha sett som motiverade med särskild hänsyn
till innerförhållandet mellan parterna skulle leda till att vi i fortsättningen
bleve utan generella och direkt tillämpliga regler om partsbindningen vid
avtal ingångna i eget namn för annans räkning.
Enligt fakultetsnämndens uppfattning finns de två avgränsningsmöjlig-
heter för den planerade lagstiftningen. Antingen bör man ha en vittomfat-
tande lag om ”representantskap” omfattande allt annat rättshandlande för
annans räkning än fullmakt, eller kan man ha en särreglering för merkanti-
la företrädare kompletterad med en särskild reglering av de allmänna
mellanmansfrågorna. Eftersom kommittén så gott som helt inskränker sig
till ”de yrkesmässiga transaktionerna” (s. 84) kommer även fakultets-
nämndens granskning i fortsättningen att inskränkas till dessa.
Även med denna grundläggande inskränkning i det valda området är
detta emellertid enligt fakultetsnämndens uppfattning alldeles för snävt.
173
Ifråga om agentur överväger kommittén om inte en ny lagstiftning borde
omfatta andra än dem som förmedlar varor men finner (s. 91) utan
närmare utveckling att gällande rätts inskränkning till varuhandlare bör
behållas. Liksom för närvarande vill man heller inte medta inköpsagenter
utan inskränker sig till dem som sysslar med försäljning. Vidare inskränks
även kommissionärens område till varuomsättning. Slutligen avstår kom-
mittén, trots uppfordran därtill i direktiven, från att föreslå en reglering av
egenhandlande representanters ställning.
Fakultetsnämnden anser för sin del att det vid en nyreglering rörande
kommersiella mellanmän finns anledning att utvidga området till att avse
all slags förmedling av både varor och tjänster. Kommissionslagens in-
skränkning till lös egendom sammanhänger med att lagen tillkom som i
viss mån ett supplement till köplagen, som har just detta område, medan
inskränkningen till försäljningsagenter sammanhänger med att bruket av
fasta representanter vid lagens tillkomst var väsentligen inskränkt till
försälj ningssituationer.
Fakultetsnämnden ser ingen anledning till dessa begränsningar idag. Det
framstår vid en nydaning av den kommersiella mellanmansrätten som
omotiverat att inskränka lagstiftningen till en så smal sektor som varuhan-
delns, när mellanmän i liknande ställning används i affärslivet i stor
utsträckning, t. ex. försäkringsverksamhet, transport, marknadsföring och
värdepappershandel.
Motiven avvisar sådana synpunkter med att förslagets bestämmelser
kan tillämpas analogiskt. Det är ingen bärkraftig invändning. Dels är det
alltid ovisst hur långt en analogi kan sträckas, och ovissheten på detta
område är även för närvarande besvärande ifråga om sådana mellanmän
som linjeagenter och speditörer. Men framför allt kan tvingande regler i
princip inte göras tillämpliga på grund av analogi. Det kan visserligen vara
möjligt att nå ett sådant resultat med hjälp av 36 § avtalslagen, men sådana
metoder är farliga och gör rätten flytande och osäker. Mellanmän som
sysslar med inköp och med förmedling av tjänster av olika slag — även
sådant som köp och försäljning av ”programvara” eller andra immateriella
”produkter” — blir därmed utan säkert skydd av de tvingande regler som
förslaget låter komma varuförsäljningsagenterna till del.
I motiven s. 159 behandlas konsignationsförhållanden, och det osäkra
läget beträffande huvudmannens separationsrätt berörs utan att frågan
löses. Detta, liksom motsvarande problem vid kommissionärsbolag, hör
till det som bör lösas i det vidare arbetet. Här är åter ett skäl mot att nu
genomföra en partiell reglering.
Svenska försäkringsbolags riksförbund:
Enligt nuvarande kommissionslagen, liksom enligt kommitténs förslag,
skall objektet för en agents verksamhet, för att omfattas av lagen, vara
varor. I betänkandet uttalas dock (sid. 91) att lagförslaget kan tillämpas
ähalogt på agenter som sysslar med annat än omsättning av varor och
bland exemplen nämns försäkringsagenter.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
174
Försäkringsagenter eller, med en mer modern samlingsbeteckning, för- Prop. 1990/91: 63
säkringsombud är en mycket heterogen grupp med varierande ställning Bilaga 3
och yrkesbeteckningar. Gemensamt är att de alla är sysselsatta med an-
skaffningsverksamhet inom ett mycket särpräglat område, försäkring, som
emellertid består av en mängd olika branscher. Förutom uppgiften att
förmedla försäkringsavtal kan skilda slag av ombud i olika branscher ha
uppgifter som förmedlare mellan avtalsparterna under försäkringsförhål-
landets fortgång. Försäkringsombudens stora betydelse för försäkringens
funktioner överhuvud framgår därav att i den tidigare 302 § lagen om
försäkringsrörelse (numera 7 kap. 16 § försäkringsrörelselagen) stadgats att
styrelsen och verkställande direktören skall övervaka att anskaffning av
ansökningar om försäkring sker på ett sätt som överensstämmer med god
försäkringssed. Stadgandet har givit upphov till ett slags halvofficiell regle-
ring genom att överenskommelser mellan bolagen om anskaffning/mark-
nadsföring av försäkringar ingivits till regeringen.
Det rättsområde som nu är aktuellt — och där analogier skulle kunna
komma ifråga — rör endast förhållandet mellan vissa agenter/ombud och
huvudmannen. Området sammanhänger emellertid med den rättsliga reg-
leringen i övrigt av försäkringsombudens ställning och analogier från
varuagentområdet blir knappast givande. Riksförbundet har därför inte
funnit det meningsfullt att närmare granska och ge synpunkter på kommit-
téns förslag.
Riksförbundet vill slutligen erinra om att försäkringsverksamhetskom-
mittén bl. a. har att utvärdera försäkringsbolagens nuvarande anskaff-
ningsverksamhet främst i vad avser mäklarfrågan men uppdraget är enligt
direktiven inte begränsat härtill.
Sveriges speditörförbund:
Den verksamhet som bedrivs av förbundets medlemmar omfattas nu inte
direkt av gällande kommissionslag. Lagen är inte desto mindre av stor
betydelse för speditörerna, eftersom dessa till skillnad från de flesta andra
näringsidkare just handlar i eget namn men för annans räkning. Det kan i
själva verket synas något egendomligt att den grupp av näringsidkare, som
mer än någon annan begagnar sig av detta sätt för avtals ingående, inte
omfattas av lagens bestämmelser. Anledningen till detta torde bero på att
man i samband med framväxten av industrialismen främst koncentrerade
sig på varuomsättning. Vid tidpunkten för kommissionslagens tillkomst
hade man ännu inte i samma utsträckning uppmärksammat behovet av att
i lag reglera tjänster, låt vara att rättsområden som angränsar till spedition
— främst transporträtten — ingående reglerats i nationell och internatio-
nell lagstiftning.
I flera viktiga avseenden är de problem som behandlas i kommissions-
lagen av lika stor betydelse för speditörerna som för kommissionärer,
handelsagenter och andra som varaktigt eller tillfälligt representerar annan
vid omsättning av varor. Detta gäller i synnerhet bestämmelserna om s. k.
kopplad säkerhetsrätt (lagförslagets 22 §, se betänkandet s. 25 samt s.
127—129) och avgångsvederlag vid varaktiga uppdrag att företräda annan
175
vid marknadsföring av transporttjänster, t. ex. vid rederiagenturer eller
samarbetsavtal med korresponderande speditörer (lagförslagets 29 — 32 §§
samt betänkandet s. 26 och s. 129— 155). I viss mån har även bestämmel-
serna om självinträde betydelse vid spedition (lagförslagets 45 §). För
närvarande råder en betydande rättsosäkerhet i fråga om räckvidden av
speditörens s. k. konventionella handpanträtt som intagits i de nordiska
speditörvillkoren (numera de s. k. NSAB 1985 § 14). Detta gäller i synner-
het förhållandet mellan den kopplade panträtten och konkurslagens åter-
vinningsregler.
Samma rättsosäkerhet gäller i fråga om speditörens rätt till ersättning
vid avtalets upphörande i sådana fall när han varaktigt företräder annan
vid marknadsföring av transporttjänster. Förbundet vill därför förorda att
lagens tillämpningsområde breddas så att den direkt blir tillämplig inte
bara vid ”avsättning av varor” utan även vid marknadsföring av tjänster. I
andra hand hemställer förbundet att speditörens rättsställning i nu nämn-
da hänseenden klargörs genom auktoritativa uttalanden i lagmotiven.
Kooperativa förbundet:
KF har i princip inget att invända mot de förändringar som kommittén
föreslår ifråga om de rättsförhållanden som rör agenter och de obligations-
rättsliga förhållanden som rör kommissionärer. Däremot anser KF det
vara en brist, att kommittén utan närmare redovisad utredning föreslår,
att lagen endast omfattar försäljning — i agentförhållanden — samt försälj-
ning och inköp — i kommissionärsförhållanden — av varor. Kommittén
uttalar däremot (s. 91) att lagförslaget kan tillämpas analogt på de agenter
som sysslar med annat än omsättning av varor. Kommittén gör ett motsva-
rande uttalande (s. 186) i fråga om ensamåterförsäljare.
Enligt KF:s uppfattning är det önskvärt att dessa frågor närmare utreds.
1 det praktiska näringslivet förekommer t. ex. försäljning av tjänster, så-
som resor genom resebyråer och möjligen också andra tjänster, av inte
obetydlig omsättningsstorlek.
Att lämna dessa verksamheter helt outredda, såsom kommittén gjort, är
otillfredsställande. Utövare av sådan näringsverksamhet liksom ensam-
återförsäljare och leverantörer till dessa lämnas härigenom i fullständig
osäkerhet om vilka rättsregler som gäller för verksamheterna. Denna osä-
kerhet förstärks dessutom snarast av kommitténs uttalande om analog
lagtillämpning. En del bestämmelser i lagen torde kunna tillämpas analogt
medan andra bestämmelser inte lämpar sig för detta. KF föreslår att dessa
frågor utreds bättre i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Göta hovrätt:
Kommittén har i 3 § föreslagit att lagens bestämmelser inte skall tillämpas
om annat följer av bruk som har utbildats mellan parterna. I motiveringen
(s. 99) anges att motsvarande förslag upptagits av köplagsutredningen men
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
176
övergivits under överarbetningen av köplagsförslaget. Det framgår inte
vad som föranlett kommittén att välja köplagsutredningens lösning. Hov-
rätten har ej möjlighet att bedöma om det är mera motiverat att uttryckli-
gen uppställa detta undantag för nu ifrågavarande rättsförhållanden än när
det gäller köprätten. Hovrätten vill dock framhålla att redan den omstän-
digheten att en dylik regel förekommer inom ett rättsområde men inte
inom ett närliggande kan föranleda tveksamhet vid tolkningen av avtal
inom det senare området. Sådan oklarhet bör uppenbarligen undvikas,
särskilt som ”bruk som utbildats mellan parterna” — såsom de av köplags-
utredningen redovisade rättsfallen utvisar — kan tillmätas betydelse vid
vanlig avtalstolkning.
Bankinspektionen:
3§
Paragrafens första stycke ger uttryck åt principen att lagförslaget är dispo-
sitivt, dvs. saknar giltighet om annat följer av avtalet eller bruk som har
utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja. I
andra stycket sägs att i vissa fall avtal, bruk eller sedvänja likväl inte gäller
framför lagen. Vilka bestämmelser som är tvingande framgår av varje
särskild paragraf. Det kan konstateras, att de bestämmelser som föreskri-
ver att vissa av lagförslagets regler skall vara indispositiva i huvudsak har
innebörden att avtal i strid mot lagtexten blir overksamt (22 § 2 st, 23 § 2
st, 26 § 3 st, 28 § 3 st, 29 § 3 st). I vad mån lagförslagets materiella regler i
dessa fall också bryter gällande handelsbruk eller sedvänja framstår som
oklart. Bankinspektionen berör denna fråga ytterligare under 26 §.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
Sveriges industriförbund:
Reglernas tillämpning när agenten har sitt säte utanför Sverige
Många större svenska företag arbetar med agenter huvudsakligen i andra
länder än Sverige. Inte sällan innehåller sådana agenturavtal en bestäm-
melse om att svensk lag skall tillämpas på avtalsförhållandet. Genomförs
kommitténs förslag kommer därför de nya reglerna att bli tillämpliga för
en lång rad internationella agenturavtal. Sett ur den synvinkeln är det
olyckligt att den svenska lagstiftningen kommer att innehålla ett ganska
stort antal tvingande bestämmelser rörande frågor, där internationell av-
talspraxis och lagstiftning inte utvecklats i samma riktning eller lika långt
som i kommittéförslaget.
För att svenska företag fortfarande skall kunna hänvisa till svensk lag,
men samtidigt befinna sig på jämbördig nivå visavi sina utländska konkur-
renter vad avser förpliktelser gentemot agenter bör lagstiftningen innehålla
sådana regler att de tvingande reglerna inte måste tillämpas i förhållande
till utländska agenter.
177
12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 63
Bankinspektionen:
40 §
Kommittén föreslår att en motsvarighet till 5 § KommL skall ingå i den
nya lagen (40 §). Bestämmelsen innebär att en kommissionär kan anses ha
åtagit sig ett uppdrag på grund av passivitet. 1 det avsnitt där bestämmel-
sen behandlas (4.9) konstaterar kommittén, att det är ovisst huruvida 5 §
KommL är tillämplig på agenter och ännu mera ovisst hur långt den är
tillämplig på andra kategorier mellanmän. Härefter uttalar kommittén att
en motsvarande bestämmelse bör ha samma omfattning som den nuvaran-
de bestämmelsen, dvs. gälla endast för kommissionärer, samt i övrigt
ansluta till den gällande bestämmelsen. Likheten mellan den nu gällande
och den föreslagna bestämmelsen gör att den av kommittén påtalade
ovissheten om bestämmelsens räckvidd består. Det kan inte anses tillfreds-
ställande att en lag som avser att reglera agenters rättsställning, lämnar
öppet huruvida en agent på samma sätt som en kommissionär kan bli
bunden av ett erbjudet uppdrag på grund av passivitet. Om än ovisshet
också framgent kan komma att råda om mellanmän över huvud är bundna
av en passivitetsregel, bör sålunda åtminstone agentens rättsställning — i
likhet med kommissionärens — klargöras i den nya lagen.
Förbundet Sveriges handelsrepresentanter:
Ingående av agenturavtal
Förbundets erfarenhet är att många medlemmar, och då särskilt vid sam-
arbete med mindre företag, trots enträgna påstötningar förvägras skriftliga
avtal. En lagreglering skulle måhända inskärpa vikten av att kontrakt
upprättas med åtföljande reducering av tvistefrågor.
Göta hovrätt:
11 och 12 §§ kommissionslagen föreslås inte få någon motsvarighet i
lagförslaget. Någon ändring i sak är inte avsedd utan skyldigheten att
undersöka och reklamera skall följa av kommissionärens allmänna skyl-
digheter. Hovrätten förordar emellertid att uttryckliga bestämmelser mot-
svarande 11 och 12 §§ upptages i den föreslagna lagen. De är betydelsefulla
och motsvaras av bestämmelser inom köprätten.
Bankinspektionen:
7§
Enligt paragrafens sista punkt skall huvudmannens varor hållas avskilda
från andra varor. Bankinspektionen utgår från att den princip som kom-
mer till uttryck i bestämmelsen också är tillämplig på fondkommissions-
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
178
förhållanden, fastän ej värdepapper faller under det i bestämmelsen före- Prop. 1990/91: 63
kommande begreppet ”varor” (jfr bankinspektionens yttrande under 22 Bilaga 3
och 23 §§). Det kan konstateras, att fondkommissionärer inte alltid hållit
kunders värdepapper åtskilda från fondkommissionärens eget lager av
värdepapper, vilket föranlett ingripanden från bankinspektionens sida.
Det förhållandet att bestämmelsen är dispositiv får inte leda till slutsatsen
att fondkommissionär till följd av avtal med en kund kan åsidosätta vad
som föreskrivs i förevarande lagbestämmelse. Ett sådant avtal skulle,
enligt bankinspektionens mening, motverka en sund utveckling av fond-
kommissionsverksamheten och föranleda fortsatta ingripanden av bankin-
spektionen med stöd av fondkommissionslagen. Bankinspektionen anser
att det bör göras en erinran härom i lagens motiv.
Konsumentverket:
Utredningen föreslår att handelsagenter och kommissionärer uttryckligen
åläggs vissa skyldigheter gentemot sin huvudman (lojalitetsplikt, informa-
tionsplikt, vårdplikt, försäkringsplikt samt skyldighet att hålla varor av-
skilda). Lagens regler föreslås bli dispositiva i förhållandet mellan huvud-
man och mellanman. Detta kan vara rimligt i förhållandet mellan två
jämnstarka parter eller två näringsidkare. Handelsagentur föreligger enligt
förslaget endast om parterna är näringsidkare. Vid kommission däremot
kan huvudmannen vara en privatperson som lämnar t. ex. en båt, samlar-
föremål, antikviteter eller begagnade kläder till försäljning i kommission.
I detta fall vore det enligt KOVs mening olyckligt om grundläggande
skyldigheter för kommissionären avtalades bort till nackdel för huvud-
mannen/privatpersonen. Detta gäller särskilt vårdplikten och därmed för-
enad skadeståndsskyldighet. KOV anser att det bör övervägas om inte
tvingande regler skall införas för nu angivna fall. Eftersom lagen om
oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden inte kan tillämpas för att
utmönstra avtalsvillkor mellan huvudman och kommissionär är det ange-
läget att den föreslagna lagen inte öppnar möjlighet till här åsyftade fri-
skrivningar.
Utredningen föreslår i 8 och 43 §§ en allmänt hållen redovisningsplikt
för agenter och kommissionärer. När en enskild lämnar föremål till försälj-
ning i kommission uppstår ofta problem för denne p. g. a. brister i kommis-
sionärens redovisning. Uppdragsgivaren har ett befogat intresse av att
redovisningen av medel som influtit vid försäljningen görs både på tydligt
sätt och inom en rimlig tid efter uppdragets slutförande. Enligt KOV:s
uppfattning bör kommissionärens skyldigheter i dessa avseenden komma
till uttryck i lagen.
Sveriges industriförbund:
Agentens och kommissionärens informationsplikt
I anslutning till den beskrivning av skyldigheter som åvilar agenten angå-
ende kundens kreditvärdighet är det också ändamålsenligt att ange, att det
ligger i agentens eget intresse att undersöka kundens kreditvärdighet,
179
eftersom agenten bär risken för att avtalet inte uppfylls. Prop. 1990/91:63
Vidare anser förbundet det rimligt och sakligt riktigt att behålla kravet i Bilaga 3
66 § kommissionslagen att agenten utan uppskov snabbt skall underrätta
huvudmannen om anbud och avtal. Det är av synnerligen stort intresse för
huvudmannen att vara tillförsäkrad snabb information härom.
6 § andra punkten i förslaget bör därför lyda: ”Särskilt skall han utan
oskäligt uppehåll upplysa om anbud som avgetts eller upptagits och avtal
som ingåtts”. Genom att införa krav på information ”utan oskäligt uppe-
håll” uppnås också parallellitet med kommitténs förslag i 11 § andra
stycket om huvudmannens informationsplikt i förhållande till agenten.
Sveriges speditörförbund:
I lagförslagets 43 § föreslås att mottagna medel skall hållas avskilda i likhet
med vad som nu gäller för t. ex. advokater. Eftersom en försummelse mot
denna regel kan medföra straffansvar är det tveksamt om den föreslagna
regeln passar även för sådana näringsidkare som är mindre medvetna om
vikten av att noga följa förpliktelsen att hålla redovisningsmedlen avskil-
da. Det är m.a. o. betydligt svårare att skapa medvetenhet om detta hos
andra näringsidkare än sådana som klart förstår de juridiska distinktioner-
na.
Göta hovrätt:
Bestämmelsen i 9§ är allmänt hållen. Den skall ändå kunna läggas till
grund för huvudmannens skadeståndsskyldighet. Det kan ifrågasättas om
den har någon självständig betydelse vid sidan av 10 och 11 §§. I vaije fall
borde 9—11 §§ kunna sammanföras till en gemensam paragraf, där plikter-
na enligt 10 och 11 §§ får framstå som exempel på den allmänna skyldighe-
ten enligt 9 § att ge hjälp och stöd.
Konsumentverket:
Mot bakgrund av att lagen kan bli tillämplig när enskilda lämnar föremål
till försäljning av kommissionär/näringsidkare anser KOV att det bör
klargöras att en civil huvudman inte kan åläggas lika långtgående skyldig-
heter som en näringsidkare.
Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd:
Kommittén har bemödat sig att i jämställdhetens intresse uttrycka skyldig-
heter både jor huvudman och mellanman, fastän det bara är mellanmannen
som åtagit sig handlingsplikt, medan huvudmannens insatser kommer att
avse s. k. borgenärsförpliktelser, eller prestationer som han utger i eget
intresse. När det t. ex. i 10 § anges att huvudmannen ”skall tillställa agen-
180
ten material som skäligen erfordras för uppdragets fullgörelse”, verkar det Prop. 1990/91:63
överflödigt; det rör sig om sådant som huvudmannen tillhandahåller i eget Bilaga 3
intresse.
Sveriges advokatsamfund:
I 9, 10 och 11 §§ används ordet ”skäligen” flitigt i samband med reglering
av huvudmannens skyldigheter. Samfundet anser att detta ord är onödigt
och bör utgå, annars uppkommer också risk för inte avsedda motsatsslut i
andra delar av förslaget där ordet inte förekommer (t. ex. 6 § som reglerar
vissa av agentens skyldigheter).
I 11 § regleras huvudmannens skyldighet att lämna underrättelse i vissa
fall ”utan dröjsmål” och i andra fall ”utan oskäligt uppehåll”. Såvitt
samfundet kan bedöma avses inte någon skillnad vad gäller den tid inom
vilken underrättelse skall ske. I så fall bör man använda samma ord. Ett
enhetligt begrepp står för övrigt i bättre samklang med förslaget till ny
köplag, till vilket lagförslaget anpassats i andra delar.
Motorbranschens riksförbund:
I samband med vissa tvister under senare år mellan återförsäljare och
generalagenter på grund av uppsägningar av återförsäljaravtal har från
berörda generalagenters sida hävdats att sistnämnda avtal inte är att anse
som ensamförsäljningsavtal. Generalagenterna har ansett sig oförhindrade
att utse ytterligare återförsäljare inom försäljningsdistriktet trots beståen-
de avtal med den ”gamle” återförsäljaren. Från återförsäljarnas sida har i
dessa fall hävdats att även om återförsäljaravtalet inte innehåller en ut-
trycklig bestämmelse om ensamförsäljningsrätt så måste avtalet i sin hel-
het ändå tolkas så att en sådan rätt föreligger.
Den nu angivna frågeställningen har såvitt vi känner till inte blivit
föremål för rättslig prövning. Med hänsyn till rådande osäkerhet i detta
avseende anser vi att den nu föreslagna lagen bör innehålla en bestämmel-
se som fastslår att agenten och kommissionären har ensamförsäljningsrätt
till huvudmannens produkter såvida inte agentavtalet (kommissionsavta-
let) uttryckligen anger motsatsen.
Göta hovrätt:
I 12 § första stycket bör uttryckligen anges att skadeståndsskyldighet inträ-
der också vid uppsåt. Det kan vidare ifrågasättas om det inte, efter möns-
ter från köprätten, bör uppställas en särskild preskriptionstid. Angående
utgångspunkten för en sådan tidsfrist kan hänvisas till miljöskadeutred-
ningens förslag till tillägg till 3 § preskriptionslagen (SOU 1983:7).
I 28 § behandlas rätten till skadestånd. Hur detta skall beräknas behand-
las kortfattat i motiven på s. 146. Att bestämma skadeståndets storlek kan
vara svårt och behov av närmare analys föreligger därför. Det kan nämnas
181
att näringsidkarens rätt till ersättning vid avbeställning — som har åtmins-
tone någon beröringspunkt med det aktuella problemet — behandlas täm-
ligen utförligt i förarbetena till den nya konsumenttjänstlagen (SOU
1979:36, Prop. 1984/85:110; jfr även SOU 1976:66 s. 184 ff och SOU
1984:25 s. 210 ff).
Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd:
Den föreslagna skadeståndsregeln verkar enkel och lättillämpad, men med
hänsyn till mellanmannens möjlighet i många lägen att självständigt hand-
la med huvudmannens egendom bör nog beaktas att parterna — även
bortsett från uttryckliga självinträden — kan komma i en köprelation,
varvid kommitténs likställande av huvudman och mellanman ej kan upp-
rätthållas. Situationen kan mötas genom en alternativ skrivning, t. ex.
”Såvitt ej annat föranleds av avtal eller särskilda lagbestämmelser ...”.
Bankinspektionen:
20 §
Enligt denna paragraf har agenten rätt till särskild gottgörelse för inkasso-
uppdrag, såvida det inte är avsett att denna ersättning skall ingå i agentens
provision. Det förefaller stå mera i överensstämmelse med lagförslagets
systematik att i bestämmelsen utelämna det särskilda villkoret för särskild
gottgörelse. Bestämmelsen är dispositiv. Har parterna avsett att gottgörel-
sen skall ingå i agentens provision är en sådan samstämmig avsikt en del
av avtalsinnehållet och gäller därför utan att det behöver anges i lagen.
Utmönstras villkoret ur lagtexten kan också följden bli att parterna i större
utsträckning än annars ser till att avtalade provisionsvillkor anges i skriftli-
ga avtal, varigenom tvister om vad som avsetts skola gälla till viss del kan
undvikas.
Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd:
Kommitténs utredning och förslag om provision verkar bra, dock med viss
reservation ifråga om agentens rätt att kontrollera huvudmannens bokfö-
ring, 18 § 2 st, en rätt som de sakkunniga inte velat tillstyrka (s. 124 n.).
Sveriges advokatsamfund:
14 §
Det är angeläget att bestämmelserna om agentens rätt till ersättning efter
avtalets upphörande är så klart utformade att de blir lättillämpade och inte
ger upphov till onödiga tvister. Regeln i 14 § andra stycket motsvarar inte
det önskemålet. Det synes inte heller nödvändigt att ha denna regel. 14 §
första stycket ger rätt till provision på avtal som ingås efter uppdragstidens
utgång men baseras på anbud som inkommit till huvudmannen eller
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
182
agenten under uppdragstiden. Agentens rätt till ersättning därutöver bör i Prop. 1990/91:63
sin helhet regleras i bestämmelserna om avgångsvederlag i 29 §, och följ- Bilaga 3
aktligen bör 14 § andra stycket utgå. Som en konsekvens därav kan även
tredje stycket i samma paragraf utgå.
Samfundet vill framhålla att tredje stycket, som nu föreslås utgå, i sig är
ägnat att skapa en onödig oklarhet vid avtalets upphörande. Här föreskrivs
att provisionsanspråk från tillträdande agent utan ensamrätt som regel får
vika för avgående agents berättigade anspråk på provision på avtal som
träffats efter uppdragets upphörande. Däremot lämnar lagtexten ingen
ledning för hur en sådan konflikt skall lösas när en agent efterträds av en
ny agent med ensamrätt. Därmed föreligger risk för att huvudmannen kan
åläggas att betala två gånger för samma tjänst, vilket knappast kan ha varit
avsikten.
Sveriges industriförbund:
Provisionsnota
Kommittén föreslår att huvudmannen skall avlämna provisionsnota varje
månad. Kommissionslagen anger att sådan nota skall lämnas vaije kvartal.
Denna regel infördes 1974. Dessförinnan gällde ett tidsintervall om 6
månader.
Förbundet anser inte att de skäl som kommittén anfört för sitt förslag
väger särskilt tungt. Att i en normalregel kräva en månatlig redovisning
torde inte motsvaras av ett påtagligt praktiskt behov hos agenten, medan
det däremot skulle vålla besvär för huvudmannen. Kommissionslagens
regel om kvartalsvisa redovisningar bör därför alltjämt gälla.
Göta hovrätt:
Enligt 18 § andra stycket har agenten rätt att i vissa fall låta en auktoriserad
revisor granska huvudmannens bokföring. Denna tanke har prövats tidiga-
re men då förkastats. Kommitténs skäl för att nu införa en sådan rätt
framstår inte som övertygande. Det kan vidare ifrågasättas om bestämmel-
sen med de rekvisit som uppställs i lagtexten över huvud taget kan få något
praktiskt tillämpningsområde; med en tillräcklig insats av tid och resurser
kan agenten så gott som alltid få tillgång till uppgifterna på annat sätt.
1 betänkandet har ej behandlats hur agenten skall förfara i fall då
huvudmannen vägrar att låta agenten utöva rättigheten eller eljest vid
oenighet rörande granskningsmöjligheten.
Om förslaget i denna del skall läggas till grund för lagstiftning anser
hovrätten att lagtexten bör ha följande utformning: ”Finns det anledning
till antagande att uppgifterna i provisionsnotan är oriktiga z väsentligt
hänseende, har agenten rätt----denna rätt. ”
183
Norrköpings tingsrätt: Prop. 1990/91:63
Den förstärkning av mellanmannens ställning som förslaget genom sina Biläga 3
indispositiva regler innehåller ter sig dock väl långtgående med hänsyn till
att här rör sig enbart om rättsförhållandet mellan näringsidkare. Särskilt
gäller detta förslagets innehåll i 18 § om en agents rätt till granskning av
huvudmannens bokföring. Kommittén har vid sina överväganden (sid.
124— 125) funnit möjligheten till editionsföreläggande inte vara tillräcklig
och har efter västtysk förebild stannat för en vittgående rätt för agenten till
insyn i huvudmannens bokföring. Det kan antas, att en sådan rätt kommer
att leda till konflikter, särskilt som insynen inte begränsats till att avse
uppgifter om parternas gemensamma förhållanden. Förutsättningen för
bokföringsgranskning anges i förslaget till att det finns ”anledning till
antagande” att huvudmannens uppgifter i provisionsnotan är oriktiga.
Redan ett blankt påstående härom från agentens sida kan befaras leda till
granskningsrätt. Lokutionen är inte ovanlig och uttunnas ofta i rättstill-
lämpningen. Ett exempel erbjuder 1 § lagen om blodundersökning m. m.
vid utredning om faderskap där blodundersökning kan komma till stånd
redan då ”anledning förekommer till antagande” att annan haft samlag
med modern. Erfarenhetsmässigt sätts i rättstillämpningen kraven mycket
lågt för förordnande om blodundersökning.
Måhända vore det lämpligt att — om ett indispositivt stadgande skall
införas — strama upp bestämmelsen i förslagets 18 § genom krav på att
”särskild” anledning till sådant antagande skall föreligga. Ett sådant krav
skulle också kunna förebygga de missbruk av bestämmelsen som eljest kan
befaras.
Bankinspektionen:
18 § 2 st
I rubricerade lagrum föreslår kommittén att agent skall ha rätt att granska
huvudmannens bokföring genom en auktoriserad revisor eller en godkänd
revisor, om det finns anledning till antagande att huvudmannens uppgifter
i provisionsnotan är oriktiga. Rätten får dock inte utövas om uppgifterna
kan införskaffas på annat sätt. Den föreslagna bestämmelsen är inte av-
sedd att tillämpas på kommissionsförhållanden. Såsom kommittén på-
pekar (s. 124) avvisade de kommissionslagstiftningssakkunniga tanken på
en bestämmelse som gav rätt att granska huvudmannens bokföring för
kontroll av provisionen. Motiveringen var att en sådan rätt skulle få en
mer ingripande effekt än som stod i proportion till syftet med den. Bankin-
spektionen delar kommitténs uppfattning att kontrollbehovet är stort vid
de affärer där agenten inte medverkat men ändå har rätt till provision,
företrädesvis vid affärer till vilka agenten har ensamrätt. I likhet med de
kommissionslagstiftningssakkunniga finner bankinspektionen emellertid
att rätten till insyn i huvudmannens bokföring är av ingripande slag. I
betänkandet förekommer ingen analys av de olägenheter som kan upp-
komma för huvudmannen om en rätt till insyn i bokföringen genomförs
och därför inte heller någon diskussion om lämpligaste sättet att begränsa
184
sådana olägenheter. Förslaget synes inte ge betryggande garanti för att ej Prop. 1990/91:63
affärshemligheter kan komma att röjas till skada för huvudmannen. Det Bilaga 3
förhållandet att det är en revisor som — på agentens uppdrag — går
igenom bokföringen torde sålunda inte kunna hindra att ömtålig s. k.
överskottsinformation kommer agenten till del. Av angivna skäl är bankin-
spektionen inte beredd att tillstyrka förslaget i den utformning detta fått.
Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd:
Kommitténs utredning och förslag om provision verkar bra, dock med viss
reservation ifråga om agentens rätt att kontrollera huvudmannens bokfö-
ring, 18 § 2 st, en rätt som de sakkunniga inte velat tillstyrka (s. 124 n).
Enligt fakultetsnämndens uppfattning vore det mer rationellt med en
bevisbörderegel som ändå skulle tvinga huvudmannen att lägga fram bok-
föringen därest agenten har berättigade tvivel om dess riktighet, jfr s. 125
m.
Förbundet Sveriges handelsrepresentanter
Rätt till redovisning
Förbundet noterar med tillfredsställelse att regler om granskning införs.
Tvister om redovisningens riktighet är vanligt förekommande och edi-
tionsföreläggandet har ofta ett begränsat värde eftersom huvudmannen
många gånger väljer att endast redovisa det han vill redovisa.
Reglerna för hur kostnaderna för granskningen skall fördelas borde
emellertid preciseras. Kommittén gör här en allmän hänvisning till vad
som gäller enligt 18 kap. rättegångsbalken om rättegångskostnader. Det
torde innebära att kostnaderna för granskningen kan jämkas alltefter hur
mycket av redovisningsunderlaget som undanhållits agenten. Om endast
en mindre del undanhållits kan agenten t.o. m. få bära hela kostnaden.
Mer lättillämpbart vore om det fastslogs att huvudmannen som huvudre-
gel får bära kostnaden om agenten haft fog för sin begäran. Huvudmannen
är vidare den som i allmänhet närmast har tillgång till revisionshjälp.
1 lagmotiven bör preciseras innebörden av villkoret att uppgifterna inte
skall gå att införskaffa på annat sätt, eventuellt genom att man inskjuter
orden ”med lätthet” mellan orden ”uppgifterna” och ”kan”. Regeln kan
annars tolkas som förfrågningar hos kunder och får då ett begränsat värde.
Föreningen auktoriserade revisorer:
Yttrandets omfattning
FAR finner att det område där FAR principiellt avger yttranden berörs
endast av ett förslag i betänkandet, nämligen i 18 § 2 st, där agent i vissa
fall ges rätt att genom auktoriserad eller godkänd revisor granska huvud-
mannens bokföring.
FAR:s ställningstagande
FAR tillstyrker förslaget till 18 § 2 st.
FAR tar i övrigt inte ställning till betänkandet.
185
Svenska revisorsamfundet:
Samfundets yttrande inskränkes till att avse lagförslagets § 8. I denna
paragraf stadgas, att om det finns anledning till antagande att huvudman-
nens uppgifter i provisionsnotor är oriktiga har agenten rätt att granska
huvudmannens bokföring genom en auktoriserad eller godkänd revisor.
Samfundet tillstyrker förslaget i denna del. Regeln måste dock förstärkas
genom tvångsåtgärder gentemot huvudmannen i den mån denne inte
frivilligt låter den auktoriserade eller godkände revisorn ta del av räken-
skaperna.
Göta hovrätt:
Det framgår inte om kommittén avsett att retentionsrätten enligt 22 § skall
ställas i relation till storleken av agentens fordran.
Agenten bör i 23 §:ns fall ha rätt att inom kortare tid än tre månader
försälja sådana varor som är utsatta för förstörelse eller förskämning.
Bankinspektionen:
22 och 23 §§
Angivna paragrafer ger agenten/kommissionären rätt att innehålla viss
egendom som tillhör huvudmannen (22 §) samt att sälja de varor som
innehållits (23 §), om inte huvudmannen betalar provision eller annan
ersättning. Det är att märka att retentionsrätten föreslås kunna utövas i
flera slag av egendom än försäljningsrätten. Sålunda skall retentionsrätt
kunna utövas i varor, prover, mönster och handlingar, medan försäljnings-
rätten är inskränkt till varor. Utanför begreppet varor faller uppenbarligen
värdepapper (jfr betänkandet s. 90), medan sådana däremot är att anse
som handlingar. Följden blir att retentionsrätt skulle kunna utövas i värde-
papper men att försäljning av de innehållna värdepapperen inte får ske.
Kommittén konstaterar (s. 128), att en retentionsrätt i många fall kan bli
verkningslös om den inte sammankopplas med en försäljningsrätt. Det
kan ifrågasättas om det finns sakliga skäl att inskränka försäljningsrätten
på det sätt som skett i förslaget. En möjlighet vore att låta försäljningsrät-
ten omfatta varor och annan egendom som normalt är föremål för omsätt-
ning. Därmed torde det bli möjligt också för t. ex. fondkommissionär att
utöva en försäljningsrätt i innehållna värdepapper. Om en sådan möjlighet
skulle övervägas, bör uppmärksammas att reglerna om kommission i
förslaget överhuvudtaget ej avser inköp eller försäljning av värdepapper
(jfr 2 §). Eventuellt kan därför ytterligare justering av lagtexten vara på-
kallad. — Bankinspektionen förordar att här aktualiserade frågor görs till
föremål för ytterligare prövning under departementsbehandlingen av för-
slaget.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
186
Svenska bankföreningen: Prop. 1990/91:63
Bankföreningen har emellertid invändningar mot lagförslaget på en vä- Bilaga 3
sentlig punkt, nämligen följande.
Agenter och kommissionärer föreslås få en indispositiv retentionsrätt i
varor, pengar m.m., med en — likaledes indispositiv — rätt att efter tre
månader sälja eller tillgodogöra sig det innehållna. Bankföreningen kan
inte godta dessa bestämmelser.
Den egendom, som skulle komma att omfattas av den föreslagna reten-
tionsrätten kan antas vara sådan som ofta skulle vara omfattad av foretags-
inteckningar i kommittentens verksamhet. Den tvingande retentionsrätten
skulle i vissa fall kunna avsevärt minska värdet på sådana inteckningar.
Bankföreningen har under senare tid funnit sig ha anledning att med allt
större styrka reagera mot förslag som negativt påverkar foretagsinteck-
ningarnas värde. En stor del av näringslivets kreditförsörjning står och
faller med just företagsinteckningar och det värde de har. Företagsinteck-
ningarna har nämligen kommit att bli en utomordentligt viktig form for
kreditsäkerhet i näringslivet. Genom kommitténs förslag skulle skapas en
dold rätt för kommissionären, om vilken en kreditgivare i allmänhet inte
kunde ha någon kännedom.
På grundval av det anförda avvisar bankföreningen förslaget angående
en retentionsrätt för kommissionären.
Svenska sparbanksföreningen:
Kommittén föreslår att handelsagenter och kommissionärer skall vara
tillförsäkrad retentionsrätt. Bestämmelserna härom avviker på flera punk-
ter från de nu gällande reglerna i kommissionslagen om panträtt och
retentionsrätt. Två särskilt framträdande skillnader är att en uppdragsta-
gare enligt förslaget får en generell rätt att innehålla egendom som härrör
från alla uppdrag av en och samma huvudman, s. k. kopplad säkerhetsrätt,
och att bestämmelserna föreslås bli tvingande.
Sparbanksföreningen konstaterar att den föreslagna retentionsrätten av-
ser huvudmannen tillhörig egendom som kan ingå i foretagsintecknad
näringsverksamhet. De föreslagna tvingande reglerna kan således i vissa
fall komma att urholka företagshypotekets värde som kreditsäkerhet. Det-
ta måste från banksynpunkt anses betänkligt. Sparbanksföreningen är
därför inte beredd att tillstyrka förslaget i denna del.
Svenska fondhandlareföreningen:
Kommittén föreslår att de nuvarande bestämmelserna om pant- eller
retentionsrätt för en uppdragstagare utbytes mot enbart rententionsrätt.
Denna föreslås dock samtidigt bli i väsentliga avseenden förstärkt i jämfö-
relse med nuvarande utformning, bl. a. genom att den kombineras med
försäljningsrätt. Fondhandlareföreningen har förståelse för det efter dessa
linjer konstruerade lagförslaget och motivern härför, men vill dock föreslå
att man för fondkommissionsrörelse ändrar bestämmelserna så att säker-
hetsrätten där får den starkare karaktären av panträtt. Detta kan ske
187
genom att särskilda regler av denna innebörd tillföres fondkommissions- Prop. 1990/91:63
lagen. Den allmänna, nu aktuella kommissionslagstiftningen skulle alltså Bilaga 3
inte beröras.
Grunden for fondhandlareföreningens förslag är särskilt den att den i
betänkandet uppställda fristen om tre månader från förfallodagen, innan
försäljning får äga rum, inte alls är anpassad till den korta likvidtid som i
allmänhet gäller för fondaffärer eller till värdepappershandelns behov av
flexibilitet i förhållande till börskursernas utveckling. Inom fondhandeln
finns ett legitimt intresse av möjlighet till snabb avveckling av förfallna
men ej reglerade fordringar, om kursutvecklingen föranleder det.
Allmänt sett skulle det dessutom vara mest tillfredsställande, om en för
parterna så viktig och så känslig fråga som den om eventuell pantrealisa-
tion blir föremål för reglering lagstiftningsvägen hellre än att överlämnas
till avtalsmässiga lösningar.
Svenska Fondhandlareföreningen får därför föreslå att frågan om infö-
rande av fondkommissionslagen av särskilda bestämmelser om panträtt
tages upp till behandling.
Enligt 26 § har agenten rätt till sex månaders uppsägningstid, en rätt som
han inte kan avstå ifrån. Det förhållandet att bestämmelsen är tvingande
borde inte hindra att agenten — sedan uppsägning väl skett — med
bindande verkan träffar överenskommelse med huvudmannen om att
deras samarbete skall upphöra inom en kortare tid.
Stockholms handelskammare:
Bestämmelserna i 26 § innebär att uppsägningstiden alltid skall vara minst
sex månader oavsett hur lång tid avtalet varat. Enligt Handelskammarens
mening är det inte rimligt att på detta sätt jämställa de långvariga uppdra-
gen med dem som av olika skäl avslutas efter förhållandevis kort tid.
Kommissionslagens bestämmelse om en månads uppsägningstid för de
uppdrag som varat kortare tid än ett år bör därför behållas.
Vidare uttrycks bestämmelsens tvingande karaktär på ett märkligt sätt.
Om parterna vid tidpunkten för uppsägning är överens om att avtalet skall
upphöra omedelbart kan knappast något behov av rättsskydd för agenten
föreligga. Bestämmelsen bör därför utformas i överensstämmelse med
motsvarande bestämmelse i 29 §.
Bankinspektionen:
26 §
Av paragrafen följer bl. a. att ett agenturavtal som gäller tills vidare kan
bringas att upphöra efter en uppsägningstid på sex månader. Agenten kan
188
inte med bindande verkan avstå från denna rätt till uppsägningstid. Be-
stämmelserna är enligt 47 § tillämpliga också på kommissionsavtal om
dessa är varaktiga. Genom den föreslagna hänvisningen i fondkommis-
sionslagen till förevarande lag skulle bestämmelserna också kunna komma
att bli tillämpliga på fondkommissionsförhållanden av varaktigt slag. En
huvudtyp av sådana varaktiga förhållanden utgör de uppdrag där huvud-
mannen till fondkommissionären överlämnat förvaltningen av en värde-
pappersportfölj och där fondkommissionären tills vidare får ur portföljen
göra de försäljningar eller till portföljen göra de förvärv som han finner
ändamålsenliga.
Bankinspektionen finner skäl att först ta upp frågan om paragrafen har
en absolut tvingande karaktär eller om vad som föreskrivs kan brytas av
handelsbruk eller annan sedvänja. Frågan är av betydelse i detta samman-
hang därför att det kan anses vara stadgad praxis att en kund (en huvud-
man) till fondkommissionär omedelbart får avbryta kundförhållandet.
Enligt paragrafens ordalydelse kan inte agenten med bindande verkan
avstå från sin rätt till uppsägningstid; han kan alltså inte avtala bort den.
Däremot sägs inget om att också handelsbruk eller sedvänja på området
skulle vara utan verkan. Enligt 3 § lagförslaget är en uttrycklig föreskrift
härom nödvändig för att lagförslagets regler skall gälla före handelsbruk
och sedvänja.
Bankinspektionen är emellertid tveksam till om kommittén verkligen
avsett att — såsom en bokstavstolkning ger vid handen — handelsbruk och
sedvänja skall ha företräde framför lagförslagets regler i ett fall som detta,
där en reglering ansetts så angelägen att partsviljan inte tillåts påverka
rättsförhållandet. I det avsnitt där lagförslagets förhållande till avtal samt
till handelsbruk och annan sedvänja berörs (4.8) behandlas inte här aktua-
liserad aspekt särskilt, men intrycket av framställningen är närmast att en
tvingande regel skall ha företräde framför både avtal och praxis.
Med hänvisning till det anförda anser bankinspektionen det vara påkal-
lat att innebörden av en tvingande regel av förevarande typ närmare
klarläggs, antingen genom ett bestämt ställningstagande i den fortsatta
behandlingen av förslaget eller genom ett förtydligande av lagtexten. Skul-
le ett sådant klarläggande ge vid handen att regeln är absolut tvingande — i
den mening bankinspektionen lagt i detta begrepp härovan — avstyrker
bankinspektionen bestämt att bestämmelerna i paragrafen görs indisposi-
tiva mot huvudmannen i en sådan utsträckning att också fondkommissio-
närsförhållanden berörs härav. Bankinspektionen anser det nämligen vara
klart olämpligt att en huvudman vid portföljförvaltning av det slag som
nämnts i det föregående skulle vara förhindrad att med omedelbar verkan
återkalla uppdraget.
Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd:
Förslaget inför några nya regler om agenturförhållandets upphörande. Om
parterna slutit ett tidsbestämt avtal men i samförstånd fortsätter sitt
samarbete, övergår avtalet enligt 25 § till ett tillsvidareavtal, vilket enligt
den tvingande 26 § 3 st. skall medföra en uppsägningstid på sex månader.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
189
Regeln förefaller att kunna få bryska konsekvenser för en huvudman som
engagerat agenten på kort tid och tillåter ett visst överdrag t. ex. för
slutförande av en viss uppgift. Mer välavvägd synes den motsvarande
regeln i 26 § 1 st. om samma rättsföljd av att ett tidsbestämt avtal förlängts
två gånger; i sådana fall bör huvudmannen vara väl medveten om förhål-
landet.
Sveriges advokatsamfund:
25-26$
En minsta uppsägningstid om sex månader är väl motiverad och bör
införas.
Emellertid verkar förlängningsmekanismen i 26 § svårtillämpad och
oklarhet kan uppkomma om det är ett gammalt avtal som förlängts eller ett
nytt avtal som ingåtts. Det är därför samfundets uppfattning att man
istället bör, i likhet med de skyddsregler som finns på andra områden
(t. ex. inom hyresrätten), införa en föreskrift om att uppsägning alltid
måste ske när avtalsförhållandet varat en viss tid (t. ex. ett år). Uppsäg-
ningstiden bör på det sätt kommittén föreslår alltid vara minst sex måna-
der.
Flera av lagförslagets bestämmelser avses bli tvingande till agenters
förmån. Här används emellertid olika formuleringar för att markera en
bestämmelses indispositiva karaktär. Detta leder till vissa oklarheter. I
29 § framgår t. ex. att agenten kan avstå från sin rätt till avgångsvederlag
efter uppsägningen. Denna möjlighet anges inte i 26 § som föreskriver viss
minsta uppsägningstid. Här bör en enhetligare formulering eftersträvas.
Motorbranschens riksförbund:
Uppsägningstid
Kommittén föreslår en indispositiv bestämmelse, varigenom agenten till-
försäkras en uppsägningstid om sex månader.
Från bilbranschens sida, anser vi att sex månader är en alldeles för kort
uppsägningstid. Som framgår av bifogade rekommendation har MRF och
Bilindustriföreningen enats om en minsta uppsägningstid av 12 månader
inom bilbranschen. Vissa återförsäljaravtal har sedermera ändrats i enlig-
het härmed. Vid fastställandet av denna uppsägningstid har organisatio-
nerna bl. a. tagit hänsyn till att det i praktiken oftast tar längre tid än sex
månader att friställa anställd personal, att verksamhet inom bilbranschen
ofta är förenad med betydande investeringar och att det tar tid att avveckla
reklamationsanspråk på nya produkter.
Eftersom den föreslagna lagen föreslås bli analogt tillämplig på ensam-
återförsäljaravtal, hemställer vi om att motiven till lagstiftningen utformas
på sådant sätt att det klart framgår att det i andra affärsförhållanden än
handelsagenturer kan vara befogat med längre uppsägningstid än sex må-
nader.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
190
Sveriges industriförbund:
Uppsägningstid
Kommittén föreslår att uppsägningstiden för tillsvidareavtal — och där-
med likställda avtal — generellt skall vara 6 månader.
Enligt förbundets uppfattning är det felaktigt att jämställa avtal av
kortare varaktighet med sådana som löper under en längre tid. Såväl
kommissionslagen som flertalet utländska motsvarigheter till denna lag-
stiftning differentierar uppsägningstiden med hänsyn till uppdragets var-
aktighet.
Det kan inte vara skäligt att stadga 6 månaders uppsägningstid för ett
uppdrag som bara varat några månader. Kommissionslagens regel om en
månads uppsägningstid for uppdrag som varat kortare tid än ett år bör
därför behållas.
Sveriges handelsagenters förbund:
Särskilt viktigt är att kommittén föreslår ett liknande skydd för handels-
agenten och kommissionären som sedan länge är introducerat i flera
länder på den europeiska kontinenten. Det gäller minsta uppsägningstid
och ersättning vid ett agenturavtals upphörande. Likartade regler i länder
med omfattande handelsförbindelser med varandra underlättar på ett
önskvärt sätt handeln dem emellan.
Bankinspektionen:
27 och 28 §§
I de föreslagna reglerna om avtalets upphörande förekommer två institut
med i sak samma innebörd, nämligen hävning och rätt att (när vägande
skäl föreligger) frånträda ett avtal i förtid. Enligt bankinspektionens me-
ning skulle lagtexten kunna förenklas genom att bara ett begrepp kom till
användning. En förebild kunde vara hävningsbestämmelserna i jordabal-
ken, enligt vilken hävning kan förekomma både vid avtalsbrott och i andra
fall (jfr JB 4:19). Sålunda kunde föreslagna 27 § 2 st. 1 p. ersättas med
”Vardera parten får även i annat fall häva antalet om vägande skäl på-
kallar detta” och det i paragrafen förekommande institutet ”förtida från-
träda” utmönstras ur lagtexten; dennas sakliga innehåll skulle därigenom
inte förändras. På motsvarande sätt kunde 28 § justeras med bevarande av
dess sakliga innehåll. Enklaste sättet vore att i 28 § 2 st. 2p. byta ut
”frånträder ett avtal i förtid” mot ”häver ett agenturavtal” och i övrigt ur
paragrafen eliminera det onödiggjorda begreppet.
Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd:
En klar förbättring är att principen om väsentlighet som förutsättning för
hävning skall gälla ömsesidigt (27 §). Fakultetsnämnden avstyrker däremot
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
191
den föreslagna möjligheten att häva utan ersättningsskyldighet på grund av Prop. 1990/91:63
diverse ”vägande skäl” från sjukdom till myndighetsingripande (27 § jfrd Bilaga 3
med 28 § 1 st.). En så disparat grupp av ursäkter för bristande fullgörande
kan enligt fakultetsnämnden inte lämpligen hanteras i en enhetlig regel om
ansvarsfritt frånträdande utan skulle snarare motivera en principiell er-
sättningsskyldighet, eventuellt modifierad av en särskild jämkningsmöjlig-
het.
I samband med detta observeras att motpartens konkurs inte längre skall
vara automatisk upphörsgrund utan bedömas enligt den nyss nämnda
regeln om frånträdande på grund av vägande skäl. Om huvudmannen går i
konkurs förlorar han enligt konkursrättsliga regler genast rådigheten över
sin egendom, inklusive den som finns hos agenten eller kommissionären.
Men enligt den föreslagna regeln blir det beroende på mellanmannens
frånträdande om uppdraget skall upphöra. Man kan alltså få situationer
där uppdraget kvarstår fastän rådigheten upphört, varvid mellanmannen
endast synes kunna rättshandla enligt reglerna om extinktion (fakultets-
nämnden bortser från den ändå gällande regeln om rättshandlingar för att
skydda huvudmannen från förlust). Det förefaller att vara en olämplig
lösning.
Sveriges advokatsamfund:
27 §
Här föreslås bl. a. en rätt för huvudmannen att i förväg frånträda ett
tidsbestämt avtal vid egna beslutade förändringar i verksamheten. Detta
kan orsaka rättsförluster för i första hand agenter men också — genom att
kommissionslagen får betydelse för näraliggande områden — för andra
mellanmän. En lång avtalstid avtalas ofta för att skydda mellanmannen
när han gör betydande investeringar för sitt uppdrag. Här bör noteras att
den nu gällande regeln om rätt till ersättning för förluster i vissa investe-
ringar skall utgå enligt betänkandet.
I och för sig måste en huvudman ha rätt att lägga ned produktion av en
vara som kanske medför betydande förluster även om han ingått ett
agenturavtal för avsättningen av densamma. En skälig ersättning till agen-
ten för att avtalet upphör i förtid, sannolikt motsvarande det negativa
kontraktsintresset, bör emellertid vara en del av den nedläggningskostnad
han i ett sådant fall får bära. Härvid bör beaktas att också agenten kan ha
ingått kontraktsenliga förpliktelser exempelvis i förhållande till under-
agenter.
Sveriges speditörförbund:
I lagförslagets 27 § ges en part rätt att häva ett agenturavtal i förtid ”om
vägande skäl påkallar detta”. Förbundet anser att en sådan hävningsrätt
kan vara befogad, men att ersättning bör kunna utgå till den andre parten
om omständigheterna skäligen talar för detta.
192
Stockholms handelskammare:
Handelskammaren har i och för sig inget att erinra mot bestämmelserna
om avgångsvederlag (29 §). Handelskammaren vill dock vända sig mot
uttalandena i motiven att schablonregeln om sex månader skall tillämpas i
merparten fall. Särskilt när det gäller kortare avtalsförhållanden kan det
många gånger finnas anledning att avgångsvederlaget minskas eller helt
uteblir.
Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd:
En ändring som partsrepresentanter ansett särskilt angelägen är ersättan-
det av efterprovision med s. k. avgångsvederlag av kontinental modell,
dvs. en ersättning som skall grundas inte på förlorad provision utan på
värdet av en kundkrets som tillförts huvudmannen. Teorierna förefaller
dock att växla — kommittén nämner t. ex. att avgångsvederlaget i österri-
kisk rätt minskar med uppdragstiden medan det ökar i italiensk rätt! —
och skillnaden gentemot efterprovision blir nog större i teorin än i prakti-
ken, ty bortsett från att avgångsvederlaget i avsaknad av utredning presu-
meras vara betydligt högre, tillämpas i båda fallen en utredning grundad
på normalprovision. En sådan ändring kan genomföras också inom ramen
för nuvarande regler. Om man emellertid, för uppnående av rättslikhet
eller av andra skäl anser sig vilja nu formellt anpassa svensk rätt till det
kontinentala systemet, förefaller förslagets 29 § om avgångsvederlag vara
väl avvägd. Fakultetsnämnden instämmer också i att regeln om ersättning
för onyttiga investeringar är svårtillämpad och väl kan slopas.
Avgångsvederlag bör förutsätta att agenten vid avtalets upphörande ger
huvudmannen tillgång till information om kunderna (kundregister m. m.).
Detta borde kanske framhållas i lagtexten.
Sveriges advokatsamfund:
29 §
De föreslagna reglerna om avgångsvederlag utgör en väsentlig förbättring
av nu gällande rätt. Till skillnad från efterprovision beräknas avgångsve-
derlaget med hänsyn till de provisioner som utgått under tiden före avta-
lets upphörande. Därmed är det lättare för parterna att beräkna och
kontrollera agentens vederlag och vidare kan detta fastställas genast vid
avtalets upphörande. Sammantaget leder detta till en snabb reglering av
parternas mellanhavanden vid avtalets upphörande. Ett ytterligare skäl för
avgångsvederlag är också att det står i bättre samklang med vad som gäller
internationellt.
Samfundet vill emellertid ifrågasätta om agentens rätt till avgångsveder-
lag skall vara så knuten till huvudmannens subjektiva situation som anges
på sidan 151 — 152 i betänkandet. Agenten bör vara berättigad till av-
gångsvederlag på grund av sitt nedlagda arbete om han skapat något som
typiskt sett är att anse som ett bestående värde för huvudmannen i form av
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
193
13 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 63
nya kunder eller ökad försäljning till den befintliga kundkretsen, och detta Prop. 1990/91:63
bör gälla även om huvudmannen bestämt sig for att avveckla verksamhe- Bilaga 3
ten i samband med att agenturforhållandet upphör.
Motorbranschens riksförbund:
Rätt till ersättning för investeringar
Kommittén föreslår att nuvarande bestämmelse om rätt till ersättning for
investeringar tas bort (sid. 154). Eftersom det i allmänhet rör sig om
relativt stora investeringar inom bilbranschen och då den föreslagna lagen
föreslås bli analogt tillämplig på ensamförsäljningsavtal, anser vi att be-
stämmelsen bibehålls, eftersom vi inte ser någon möjlighet att lösa denna
fråga avtalsvägen.
Sveriges industriförbund
Åtskilliga kritiska principiella synpunkter kan i och för sig anföras mot en
rätt till avgångsvederlag vid avtals upphörande. Med hänsyn till den
utformning betänkandet fått i detta avseende accepterar dock förbundet
kommitténs förslag med följande kommentarer och hemställan om änd-
ringar.
Kommittén föreslår att krav på avgångsvederlag skall framställas inom
ett år från avtalets upphörande.
Kommittén anför själv att praktiska skäl talar för att tidsfristen görs
kortare än ett år och anför egentligen inte något hållbart argument för en
ettårsfrist. Eftersom det enda som krävs av agenten eller kommissionären
är att han meddelar huvudmannen att han har för avsikt att begära
avgångsvederlag bör fristen kortas avsevärt. Med det ringa krav som
härvidlag ställs på agenten ifråga om meddelandets innehåll kan en 3
månader lång frist inte leda till några nackdelar för honom. För huvud-
mannen skulle det emellertid innebära en påtaglig fördel att så tidigt som
möjligt få reda på eventuella krav på avgångsvederlag från agenten.
På sidan 155 överst uttalar kommittén sin uppfattning om hur den ser
på smärre normala investeringar i förhållande till avgångsvederlaget.
Förbundet anser det klart motiverat att den särskilda rätten till ersätt-
ning för investeringar slopas. Det åsyftade uttalandet från kommittén
speglar enligt förbundets uppfattning dock inte på ett korrekt sätt hur
smärre normala investeringar bör behandlas från ersättningssynpunkt, när
en så pass omfattande rätt till avgångsvederlag föreslås. Kostnaderna för
smärre normala investeringar bör inte få föranleda ersättningsanspråk
utöver avgångsvederlaget, utan bör bäras av agenten som ett led i hans
affärsverksamhet.
Istället för vad kommittén anfört bör därför av motiven framgå att med
hänsyn till hur bestämmelserna om avgångsvederlag utformats skall ersätt-
ning för smärre normala investeringar i regel anses vara omfattad av
sistnämnda bestämmelser.
194
Sveriges handelsagenters förbund: Prop. 1990/91:63
Särskilt viktigt är att kommittén föreslår ett liknande skydd for handels- Btlaga 3
agenten och kommissionären som sedan länge är introducerat i flera
länder på den europeiska kontinenten. Det gäller minsta uppsägningstid
och ersättning vid ett agenturavtals upphörande. Likartade regler i länder
med omfattande handelsförbindelser med varandra underlättar på ett
önskvärt sätt handeln dem emellan.
Konsumentverket:
KOV tillstyrker utredningens förslag till ändring i hemförsäljningslagen.
Det är från konsumentsynpunkt en förbättring att hemförsäljningslagens
regler om behörighet blir gällande även då handelsagenter och handelsre-
sande träffar sådana avtal som avses i hemförsäljningslagen. En konsu-
ment som erbjuds att träffa avtal genom hem- eller telefonförsäljning kan
inte förväntas skilja mellan olika slags mellanmän.
Vad i övrigt angår utredningens förslag avseende handelsagentur har
KOV inget att invända mot en uttrycklig regel om att särskild fullmakt
krävs för agenter för att sluta avtal på sina huvudmäns vägnar.
Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd
5 Förhållandet till tredje man
Som tidigare nämnts har kommittén upptagit reglerna om tredjemansrela-
tionen i ett preliminärt utkast grundat på UNIDROITs förslag, men därut-
över övervägs en del mindre justeringar av nuvarande regler som inte
kommit till uttryck i någon förlagstext. En sådan justering avser agentens
fullmakt. Kommittén har funnit att sådana av huvudmannen tillhanda-
hållna slutsedelsblanketter som enligt 88 § kommissionslagen ger agenten
fullmakt att avtala för huvudmannens räkning i praktiken används i ringa
utsträckning och vill därför ersätta den särskilda fullmakt som varit knu-
ten till sådan användning med en ”friare bedömning” (s. 156). Om detta
kanske kan vara en rationalisering beträffande försäljningsagenterna, bör
det dock på nytt övervägas vad som är lämpligt om reglernas tillämpnings-
område — såsom fakultetsnämnden föreslås — vidgas till att avse andra
agenter än på varuomsättningens område. Man får då ta ställning till om
det kan vara lämpligt med en regel som gör exempelvis innehavet av ett
rederis konossementsblanketter eller ett försäkringsbolags kupongpoliser
till automatisk fullmakt att sluta avtal för huvudmannen.
Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd:
Beträffande kommissionärs självinträde föreslås avskaffande av kommis-
sionslagens nuvarande regler om iakttagande av limitumföreskrifter, och
195
man skall istället lita till kommissionärens allmänna lojalitetsplikt. Denna Prop. 1990/91:63
lösare reglering ser fakultetsnämnden inte som någon vinning. Däremot Bilaga 3
kan man ifrågasätta om inte rätten till självinträde på det sättet skulle
knytas till lojalitetsplikten, att sådan rätt skulle godtas endast där den med
hänsyn till omständigheterna kan anses förenlig med mellanmannens skyl-
dighet att lojalt iaktta huvudmannens intressen. Problem som uppstått
inom oljehandeln och på andra områden där starka prisfluktuationer
inträffar har aktualiserat dessa frågor.
Göta hovrätt:
Hovrätten anser sig inte ha underlag för att lämna synpunkter på de
preliminära överväganden kommittén gjort rörande frågorna om rättsför-
hållandet till tredje man vid kommission.
Kommerskollegium:
Beträffande rättsförhållandet till tredje man vid kommission har kommit-
tén presenterat ett preliminärt lagförslag. Kommittén har därvid förordat
att ett symmetriskt partbindningsmönster införs innebärande bl. a. att
tredje man i vissa fall skall ha rätt att kräva huvudmannen på fullgörelse.
En sådan rätt för tredje man innebär en genomgripande förändring av
gällande rätt. Kommittén har dock anfört att en sådan förändring medför
en harmonisering med den anglosachsiska rätten och ett införlivande av
UNIDROITs konvention i denna del. Kommittén skall, bl. a. mot bak-
grund av frågor kring de s. k. kommissionärsbolagen, fortsätta utrednings-
arbetet såvitt avser rättsförhållandet till tredje man vid kommission. Efter-
som de praktiska och ekonomiska konsekvenserna av ett förändrat part-
bindningssystem kan bli avsevärda förutsätter kollegiet att kommittén i
sitt fortsatta arbete noggrant utreder eventuella konsekvenser därav. Kol-
legiet avvaktar därför den vidare utredningen innan kollegiet tar ställning
till bl. a. frågan om ett symmetriskt partbindningsmönster är att föredra
framför ett asymmeteriskt.
Stockholms handelskammare:
Kommittén anmäler att den utöver vissa frågor om s. k. kommissionärsbo-
lag även avser att fortsätta arbetet rörande bestämmelser avseende rätts-
förhållandet till tredje man vid kommission. I syfte att bereda remissin-
stanserna möjlighet att redan nu uttala sig har kommittén valt att ge
offentlighet åt det utredningsarbete som hittills gjorts. Kommittén re-
dovisar därför i denna del ett preliminärt förslag till lagtext. Härvid
förordas bl. a. en övergång till ett s. k. symmetriskt partsbindningsmönster
innebärande att tredje man i vissa fall skall ha rätt att kräva kommittenten
på fullgörelse. Som skäl — utöver att stärka tredje mans ställning —
196
åberopas att ett sådant partsbindningsmönster skulle innebära en harmo-
nisering med den anglosachsiska rätten och ett införlivande av UNI-
DROlTs konvention i denna del.
Handelskammaren vill allvarligt erinra mot detta förslag. Handelskam-
maren anser att kommittén inte har redovisat tillräckliga skäl för att
överge det partsbindningsmönster som 56 § kommissionslagen ger uttryck
för och som enligt kommitténs eget uttalande är något av en hörnpelare i
svensk civilrätt. Det skulle vara främmande för svensk rättstradition att
övergå till ett symmetriskt partsbindningsmönster. Kommittenten har inte
sällan ett berättigat intresse av att få vara anonym. Om kommitténs förslag
genomförs finns anledning befara att institutet kommission i många fall
inte blir användbart.
Konsumentverket:
När det gäller kravet på god tro hos tredje man vid kommissionsavtal vill
KOV hänvisa till verkets remissyttrande över betänkandet Förvärv i god
tro (SOU 1984:16). I yttrandet framhölls bl. a. vikten av att anlägga en
differentierad syn på vilka krav som skall ställas på förvärvaren i olika fall
av godtrosförvärv. Avgörande betydelse borde tillmätas förhållandet om
förvärvaren eller den från vilken förvärvet görs är näringsidkare. Sker ett
förvärv från en näringsidkare som erbjuder egendomen i sin näringsverk-
samhet borde ingen mera långtgående undersökningsplikt normalt åläggas
konsumenten. Den enskilde borde kunna utgå ifrån att varor som erbjuds i
den reguljära handeln är rättmätigt åtkomna, ansåg verket. Detta bör
också gälla vad tredje man borde inse eller äga kännedom om beträffande
kommissionärens rätt att förfoga över godset eller träffa avtal. Detta bör
klargöras i motiven.
Utredningen föreslår preliminärt att partsbindningsmönstret vid kom-
mission utformas symmetriskt i enlighet med den anglosachsiska rätten
och en UNIDROIT-konvention om agentur från 1983.
Från konsumentsynpunkt är förslaget fördelaktigt därigenom att —
såsom utredningen påpekar — tredje mans utsikter att få fullgörelse av ett
träffat avtal stärks. Förslaget ligger också väl i linje med konsumentköps-
utredningens förslag till möjlighet att i vissa fall rikta krav direkt mot
bakre led (SOU 1984:25 s. 240 ff).
För de kommissionsavtal där konsumenten enbart uppträder som tredje
man är en övergång till det symmetriska partsbindningsmönstret enligt
KOVs mening övervägande positiv. Emellertid förekommer, såsom tidiga-
re nämnts, kommissionsavtal där en enskild lämnar en näringsidkare ett
uppdrag. Vid ett symmetriskt partbindningsmönster kan, när kommissio-
nären brister i fullgörelsen gentemot trejde man, den enskilde uppdragsgi-
varen ställas inför krav från en tredje man som är näringsidkare och
gentemot vilken den enskilde har svårt att hävda sina intressen. Uppdrags-
givaren kan t. ex. ställas till ansvar för en marknadsföringsåtgärd som han
själv inte kunnat påverka.
Först efter närmare utredning om utbredningen av kommissionsavtal
inom olika branscher kan en avvägning göras mellan de ovan skisserade
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
197
motsättningarna. Om det visar sig att sådana avtal där huvudmannen är
en enskild person utgör en försumbar andel jämfört med de avtal där
tredje man är konsument, är det symmetriska partsbindningsmönstret att
föredra.
KOV tillstyrker förslaget i 58 § enligt vilket tredje man, sedan han
fullgjort ett avtal direkt till huvudmannen, kan undgå betalningsskyldighet
till kommissionären om han kan styrka att denne inte lidit någon skada.
Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd:
Översiktligt har kommittén redovisat gällande rätt om tredjemansförhål-
landet, och man har här förordat att den framtida lagstiftningen om
kommissionärskap skulle anpassa till det föreliggande UNIDROIT-försla-
get, som innebär ett försök att samordna kontinental rätt med den anglo-
sachsiska — ett arbete vari kommitténs ordförande tagit aktiv del. På
försök framläggs nu på UNIDROIT-förslagets grund ett preliminärt för-
slag (”utkastet”) till ändring även av tredjemansreglerna vid kommission,
i den uttryckliga avsikten (s. 160) att ge remissinstanserna tillfälle att
uttala sig om den omdaning i svensk mellanmansrätt som en sådan anpass-
ning skulle innebära.
Det är utmärkt att kommittén på detta sätt stannar upp i sitt arbete för
att känna efter om det finns förutsättningar för den övervägda radikala
kursändringen, och det är bra att utkastet så fullständigt grundas på
UNIDROIT-förslaget, eftersom steget antingen måste tas i internationellt
samarbete eller inte alls. Fakultetsnämnden har emellertid redan tidigare
uttalat sig om UNIDROIT-förslaget och funnit att det i väsentliga avseen-
den är illa ägnat att införlivas med svensk rätt. Vad som då sades, särskilt
om den väsentliga frågan om ansvarsgenombrott mot huvudmannen, gäl-
ler även för 52 — 54 §§ i kommitténs utkast. Som kommittén själv påpekar
är dessutom nuvarande 56 § kommissionslagen en hörnpelare i svensk
civilrätt, och den föreslagna reformen skulle medföra vittgående följdänd-
ringar. Det kan ifrågasättas om UNIDROIT-förslaget verkligen kommer
att få det internationella gensvar som kan motivera införandet av ett så
främmande element i central svensk civilrätt, och det kan vara skäl att
enligt direktivens anvisningar fästa särskild vikt vid utvecklingen inom
EG innan man binder sig för en sådan lösning.
Fakultetsnämnden avstyrker sålunda ett införande av sådana tredje-
mansverkningar vid kommission som UNIDROIT’s förslag innebär. Om
det fortsatta arbetet likväl skulle inriktas på denna förändring, erfordras
nya direktiv för en betydligt bredare uppläggning.
De regler som föreslagits i utkastet 49 och 50 §§ om kommissionärens
legitimation ifråga om huvudmannens varor har med viss omredigering
utformats enligt gällande rätt. Förslagets 49 § innebär sålunda legitimation
trots befogenhetsöverskridande ifråga om försäljningsgods hos kommis-
sionären, men därutöver att kommissionären också på annat sätt än ge-
nom försäljning kan överföra en skyddad rätt oavsett tradition till den
tredje man som hade den befogade uppfattningen att godset var kommis-
Prop. 1990/91:63
Bilaga 3
198
sionärens (2 st). Det senare gäller också vid förfogande över inköpsgods, Prop. 1990/91: 63
prover och annat som inte innehas för försäljning. När tredje mans goda Bilaga 3
tro innebär ovetskap om att uppdraget upphört gäller enligt 50 § den
vidare förfogandelegitimationen för allt slags gods; andra st kvalificerar
detta med den särskilda begränsning som gäller vid huvudmannens och
kommissionärens konkurs.
Fakultetsnämnden ifrågasätter om reglerna är helt ändamålsenliga. I
synnerhet ifrågasätts om det finns behov av att en kommissionär skall
kunna verksamt förfoga över gods annorledes än genom försäljning när
tredje mans goda tro bara avsåg det förhållandet att kommissionärskapet
fortbestod. Sådana synpunkter bekräftar ytterligare uppfattningen att det
kan vara skäl att vänta med genomförandet av det föreslagna regelsyste-
met.
Sveriges advokatsamfund:
Kommission
I det preliminära förslaget avseende kommission föreslås bl. a. att civil
kommission utgår samt vidare att ett nytt partbindningsmönster införs.
Även om kommissionsförhållandena minskat i betydelse såsom kom-
mittén funnit, spelar regelsystemet en väsentlig roll på näraliggande områ-
den. Som exempel kan nämnas fondkommissionärer, speditörer, linje-
agenter och resebyråer. Med hänsyn härtill bör en så genomgripande
ordning, som särskilt ett nytt partbindningsmönster innebär, inte genom-
föras utan ytterligare utredning. En sådan utredning bör ske i nära samråd
med övriga nordiska länder, vilket ökar möjligheterna till en bibehållen
nordisk rättslikhet.
Sveriges industriförbund:
Rättsförhållandet till tredje man vid kommission
Kommitténs ställningstaganden i rubricerade hänseende är i och för sig
preliminära och det finns anledning att återkomma i frågorna, när kom-
mittén lägger fram sitt slutbetänkande. I ett avseende föranleder emellertid
det preliminära förslaget redan nu allvarliga invändningar från förbundet.
Det gäller tredje mans möjligheter att göra gällande anspråk mot huvud-
mannen (52 §).
Alternativen att ordna affärsförhållanden måste vara många och olika,
eftersom omständigheterna kan variera oerhört. Kommission har av bl. a.
de skäl som redovisas på sid. 158 i betänkandet en mycket praktisk
funktion att fylla i det kommersiella livet. Den idag gällande principen om
att tredje man har att hålla sig till kommissionären är härvid en väsentlig
— ibland avgörande — förutsättning för att kommissionsförhållanden
upprättas. Införs en rätt för tredje man att göra anspråk gällande mot
huvudmannen är risken mycket stor för att den i många stycken rationella
affärsformen kommission mer eller mindre kommer att utplånas.
Förbundet menar därför att nu gällande ordning måste bestå. Det torde
för övrigt vara högst osäkert vilken anslutning UNIDROIT-konventionen
199
får. Detta förhållande gör också att man för svensk del bör avstå från att Prop. 1990/91: 63
genomföra det nu aktuella förslaget. Bilaga 3
Sveriges speditörförbund:
Kommittén har tills vidare avstått från att utarbeta ett definitivt förslag till
lagbestämmelser som medger en part att med förbigående av den person
med vilken han ingått avtalet rikta direktanspråk mot dennes huvudman,
dvs. den egentlige intressenten i avtalet. Tillämpat på speditörens verk-
samhet skulle en sådan möjlighet till direktanspråk innebära att speditör-
kunden fick rikta anspråk direkt mot den part med vilken speditören
ingått avtalet. En fraktförare som inte själv utan endast genom speditören
ingått avtalet med kunden skulle sålunda direkt kunna kräva in frakten av
denne. Och omvänt skulle kunden direkt kunna framföra anspråk mot
fraktföraren på grund av försummelse t. ex. i samband med varans utläm-
ning, inkassering av fakturabelopp eller redovisning av sådana belopp som
uppburits för kundens räkning eller som lämnats av kunden i förskott till
speditören. Förbundet anser att en sådan ordning skulle skapa betydande
svårigheter i praktiken, inte minst när det gäller att avgöra vilka motford-
ringar som i sådana fall kan användas för kvittning mot direktanspråken.
Förbundet vill därför av såväl principiella som praktiska skäl bestämt
avvisa förslaget att generellt tillåta direktanspråk mot kommissionären —
egenhandlarens huvudman.
200
31. 12. 86
Official Journal of the European Communities
No L 382/17
COUNCIL DIRECTIVE
of 18 December 1986
on the coordination of the Iaws of the Member States relating to self-empioved commercial
agents
(86/653/EEC)
THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,
Having regard to the Treaty establishing the European
Economic Community, and in partieular Artides 57 (2) and
100 thereof,
Having regard to the proposal from the Commission (’),
Having regard to the opinion of the European
Parliament (2),
Having regard to the opinion of the Economic and Social
Committee (3),
Whereas the restrictions on the freedom of establishment and
the freedom to provide services in respect of activities of
intermediaries in commerce, industry and small craft
industries were abolished by Directive 64/224/EEC (4);
Whereas the differences in national laws concerning
commercial representation substantiallv affeet the conditions
of competition and the carrying-on of that activitv within the
Community and are detrimental both to the protection
available to commercial agents uis-å-uis their principals
and to the secunty of commercial transaetions; whereas
moreover those differences are such as to inhibit substantiallv
the conclusion and operation of commercial representation
contracts where principal and commercial agent are
established in different Member States;
Whereas trade in goods between Member States should be
carried on under conditions which are similar to those of a
single market, and this necessitates approximation of the
legal systems of the Member States to the extent required for
the proper funetioning of the common market; whereas in
this regard the rules concerning conflict of laws do not, in
the matrer of commercial representation, remove the
inconsistencies referred to above, nor would thev even if
thev were made uniform, and accordingly the proposed
harmonization is necessary notwithstanding the existence of
those rules;
Whereas in this regard the legal relationship between
commercial agent and principal must be given priority;
Whereas it is appropriate to be guided by the principles of
Artide 117 of the Treaty and to maintain improvements
(') OJ NoC 13, 18. 1. 1977, p. 2; OJ No C 56, 2. 3. 1979,
p. 5.
(2) OJ No C 239, 9. 10. 1978, p. 17.
(’) OJ No C 59, 8. 3. 1978, p. 31.
(*) OJ No 56, 4. 4. 1964, p. 869/64.
already made, when harmonizing the laws of the Member
States relating to commercial agents;
Whereas additional transitional periods should be allowed
for certain Member States which have to make a partieular
effort to adapt their regulations, especially those concerning
indemnity for termination of contract between the principal
and the commercial agent, to the requirements of this
Directive,
HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE:
CHAPTER 1
Scope
Article 1
1. The harmonization measures prescribed by this
Directive shall applv to the laws, regulations and
administrative provisions of the Member States governmg
the relations between commercial agents and their
principals.
2. For the purposes of this Directive, ‘commercial agent’
shall mean a self-emploved intermediary who has continuing
authontv to negotiate the sale or the purchase of goods on
behalf of another person, hereinafter called the ‘principal’, or
to negotiate and conclude such transaetions on behalf of and
in the name of that principal.
3. A commercial agent shall be understood within the
meaning of this Directive as not induding in partieular:
— a person who, in his capacitv as an officer, is empowered
to enter into commitments binding on a company or
association,
— a partner who is lawfullv authorized to enter into
commitments binding on his partners,
— a receiver, a receiver and manager, a liquidator or a
trustee in bankruptcy.
Artide 2
1. This Directive shall not apply to:
— commercial agents whose activities are unpaid,
201
No L 382/18
Official Journal of the European Communities
31. 12. 86
— commercial agents when they operate on commodity
exchanges or in the commodity market, or
— the body known as the Crown Agents for Overseas
Govemments and Administrations, as set up under the
Crown Agents Act 1979 in the United Kingdom, or its
subsidiaries.
2. Each of the Member States shail have the right to
provide that the Directive shall not apply to those persons
whose activities as commercial agents are considered
secondary by the law of that Member State.
CHAPTER II
Rights and obligations
Article 3
1. In performing has activities a commercial agent must
look after his principafs interests and act dutifully and in
good faith.
2. In partieular, a commercial agent must:
(a) make proper efforts to negotiate and, where
appropriate, conclude the transaetions he is instrueted
to take ca re of;
(b) communicate to his principal ail the necessarv
information available to him;
(c) complv with reasonable instruenons given by his
principal.
Article 4
1. In his relations with his commercial agent a principal
must act dutifully and in good faith.
2. A principal must in partieular:
(a) provide his commercial agent with the necessary
documentation relating to the goods concerned;
(b) obtain for his commercial agent the information
necessary for the performance of the agency contract,
and in partieular notify the commercial agent within a
reasonable period once he anticipates that the volume of
commercial transaetions will be significantly lower than
that which the commercial agent could normally have
expeeted.
3. A principal must, in addition, inform the commercial
agent within a reasonable period of his acceptance, refusai,
and of any non-execution of a commercial transaetion which
the commercial agent has procured for the principal.
Article 5
The parties may not derogate from the provisions of
Artides 3 and 4.
CHAPTER III
Remuneration
Article 6
1. In the absence of any agreement on this matter between
the parties, and without prejudice to the application of the
compulsory provisions of the Member States concerning the
levei of remuneration, a commercial agent shall be entitled to
the remuneration that commercial agents appointed for the
goods forming the subject of his agency contract are
customarily allowed in the place where he carries on his
activities. If there is no such customary practice a commercial
agent shall be entitled to reasonable remuneration taking into
account all the aspeets of the transaetion.
2. Any part of the remuneration which varies with the
number or value of busmess transaetions shall be deemed to
be commission within the meaning of this Directive.
3. Artides 7 to 12 shall not apply if the commercial agent
is not remunerated whollv or in part by commission.
Article 7
1. A commercial agent shall be entitled to commission on
commercial transaetions concluded dunng the period
covered by the agency contract:
(a) where the transaetion has been concluded as a result of
his action; or
(b) where the transaetion is concluded with a third party
whom he has previously acquired as a customer for
transaetions of the same kind.
2. A commercial agent shall also be entitled to
commission on transaetions concluded during the period
covered by the agency contract:
— either where he is entrusted with a specific geographical
area or group of customers,
— or where he has an exelusive right to a specific
geographical area or group of customers,
and where the transaetion has been entered into with a
customer belonging to that area or group.
Member States shall indude in their legislation one of the
possibilities referred to in the above two indents.
Article 8
A commercial agent shall be entitled to commission on
commercial transaetions concluded after the agency contract
has terminated:
(a) if the transaetion is mainly attributable to the
commercial agenfs efforts during the period covered by
202
31. 12. 86
Official Journal of the European Communities
No L 382/19
the agency contract and if the transaetion was entered
into within a reasonable period after that contract
terminated; or
(b) if, in accordance with the conditions mentioned in
Article 7, the order of the third party reached the
principal or the commercial agent before the agency
contract terminated.
Article 9
A commercial agent shall not be entitled to the commission
referred to in Article 7, if that commission is payable,
pursuant to Article 8, to the previous commercial agent,
unless it is equitable because of the circumstances for the
commission to be shared between the commercial agents.
Article 10
1. The commission shall become due as soon as and to the
extent that one of the following circumstances obtains:
(a) the principal has executed the transaetion; or
(b) the principal should, according to his agreement with
the third party, have executed the transaetion; or
(c) the third party has executed the transaetion.
2. The commission shall become due at the latest when
the third party has executed his part of the transaetion or
should have done so if the principal had executed his part of
the transaetion, as he should have.
3. The commission shall be paid not later than on the last
day of the month following the quarter in which it became
due.
4. Agreements to derogate from paragraphs 2 and 3 to the
detriment of the commercial agent shall not be permitted.
Article 11
1. The right to commission can be extinguished only if
and to the extent that:
— it is established that the contract between the third party
and the principal will not be executed, and
— that face is due to a reason for which the principal is not to
blame.
2. Any commission which the commercial agent has
alreadv received shall be refunded if the right to it is
extinguished.
3. Agreements to derogate from paragraph 1 to the
detriment of the commercial agent shall not be permitted.
Article 12
1. The principal shall supply his commercial agent with a
statement of the commission due, not later than the last day
of the month following the quarter in which the commission
has become due. This statement shall set out the rnain
components used in calculating the amount of
commission.
2. A commercial agent shall be entitled to demand that he
be provided with all the information, and in partieular an
extraet from the books, which is available to his principal
and which he needs in order to check the amount of the
commission due to him.
3. Agreements to derogate from paragraphs 1 and 2 to the
detriment of the commercial agent shall not be permitted.
4. This Directive shall not conflict with the internal
provisions of Member States which recognize the right of a
commercial agent to inspect a principafs books.
CHAPTER IV
Conclusion and termination of the agency contract
Article 13
1. Each party shall be entitled to receive from the other on
request a signed wntten document setting out the terms of the
agency contract ineluding any terms subsequently agreed.
Waiver of this right shall not be permitted.
2. Notwithstanding paragraph 1 a Member State mav
provide that an agency contract shall not be valid unless
evidenced in writing.
Article 14
An agency contract for a fixed period which continues to be
performed by both parties after that period has expired shall
be deemed to be converted into an agency contract for an
indefinite period.
Article IS
1. Where an agency contract is concluded for an
indefinite period either party may terminate it by notice.
2. The period of notice shall be one month for the first
year of the contract, two months for the second vear
commenced, and three months for the third year commenced
and subsequent years. The parties may not agree on shorter
periods of notice.
3. Member States may fix the period of notice at four
months for the fourth year of the contract, five months for
the fifth year and six months for the sixth and subsequent
203
No L 382/20
Official Journal of the European Communities
31. 12. 86
years. They may decide that the parties may not agree to
shorter periods.
4. If the parties agree on longer periods than those laid
down in paragraphs 2 and 3, the period of notice to be
observed by the principal must not be shorter than that to be
observed by the commercial agent.
5. Unless otherwise agreed by the parties, the end of the
period of notice must coincide with the end of a calendar
month.
6. The provisions of this Artide shall apply to an agency
contract for a fixed period where it is converted under
Article 14 into an agency contract for an indefinite period,
subject to the proviso that the earlier fixed period must be
taken into account in the calculation of the period of
notice.
Article 16
Nothing in this Directive shall affect the application of the
law of the Member States where the latter provides for the
immediate termination of the agency contract:
(a) because of the failure of one party to carrv out all or part
of his obligations;
(b) where exceptional circumstances anse.
Article 17
1. Member States shall take the measures necessary
to ensure that the commercial agent is, after termination
of the agency contract, indemnified in accordance with
paragraph 2 or compensated for damage in accordance with
paragraph 3.
2. (a) The commercial agent shall be entitled to an
indemnitv if and to the extent that:
— he has brought the principal new customers
or has significantly increased the volume of
business with existmg customers and the
principal continues to derive substantial benefits
from the business with such customers, and
— the payment of this indemnitv is equitable
having regard to all the circumstances and,
in partieular, the commission lost by the
commercial agent on the business transaeted
with such customers. Member States may
provide for such circumstances also to inelude
the application or otherwise of a restraint of
trade clause, within the meaning of
Article 20;
(b) The amount of the indemnity may not exceed a
figure equivalent to an indemnity for one year
calculated from the commercial agenfs average
annual remuneration over the preccding five years
and if the contract goes back less than five years the
indemnity shall be calculated on the average for the
period in question;
(c) The grant of such an indemnity shall not prevent the
commercial agent from seeking damages.
3. The commercial agent shall be entitled to
compensation for the damage he suffers as a result of the
termination of his relations with the principal.
Such damage shall be deemed to occur particularly when the
termination takes place in circumstances:
— depriving the commercial agent of the commission which
proper performance of the agency contract would have
procured him whilst providing the principal with
substantial benefits linked to the commercial agenfs
activities,
— and/or which have not enabled the commercial agent to
amortize the costs and expenses that he had ineurred for
the performance of the agency contract on the principafs
advice.
4. Entitlement to the indemnity as provided for in
paragraph 2 or to compensation for damage as provided for
under paragraph 3, shall also anse where the agency contract
is terminated as a result of the commercial agenfs death.
5. The commercial agent shall lose his entitlement to the
indemnity in the instances provided for in paragraph 2 or to
compensation for damage in the instances provided for in
paragraph 3, if within ane year following termination of the
contract he has not notified the principal that he intends
pursuing his entitlement.
6. The Commission shall submit to the Council. within
eight years following the date of notification of this Directive,
a report on the implementation of this Artide, and shall if
necessary submit to it proposals for amendments.
Article 18
The indemnity or compensation referred to in Article 17 shall
not be payable:
(a) where the principal has terminated the agency contract
because of default attributable to the commercial agent
which would justify immediate termination of the
agency contract under national law;
(b) where the commercial agent has terminated the agency
contract, unless such termination is justified by
circumstances attributable to the principal or on
grounds of age, infirmity or illness of the commercial
agent in consequence of which he cannot reasonably be
required to continue his activities;
(c) where, with the agreement of the principal, the
commercial agent assigns his rights and duties under the
agency contract to another person.
Article 19
The parties may not derogate from Artides 17 and 18 to the
detriment of the commercial agent before the agency contract
expires.
204
31. 12. 86
Official Journal of the European Communities
No L 382/21
Article 20
1. For the purposes of this Directive. an agreement
restricting the business activities of a commercial agent
following termination of the agency contract is hereinafter
referred to as a restraint of trade clause.
2. A restraint of trade clause shall be valid onlv if and to
the extent that:
(a) it is concluded in writing; and
(b) it relätes to the geographical area or the group of
customers and the geographical area entrusted to the
commercial agent and to the kind of goods covered by
his agency under the contract.
3. A restraint of trade clause shall be valid for not more
than two years after termination of the agency contract.
4. This Article shall not affect provisions of national law
which impose other restrictions on the vaiiditv or
enforceability of restraint of trade clauses or which enable the
courts to reduce the obligations on the parties resuitmg from
such an agreement.
Article 22
1. Member States shall bring into force the provisions
necessary to comply with this Directive before 1 January
1990. Thev shall forthwith inform the Commission thereof.
Such provisions shall apply at least to contracts concluded
after their entrv into force. They shall apply to contracts in
operation by 1 January 1994 at the latest.
2. As from the notification of this Directive, Member
States shall communicate to the Commission the main laws,
regulations and administrative provisions which they adopt
in the field governed by this Directive.
3. However, with regard to Ireland and the United
Kingdom. 1 January 1990 referred to in paragraph 1 shall be
replaced by 1 January 1994.
With regard to Italy, 1 January 1990 shall be replaced by
1 January 1993 in the case of the obligations deriving from
Article 17.
Article 23
CHAPTER V
General and final provisions
Article 21
Nothing in this Directive shall require a Member State to
provide tor the disclosure of information where such
disclosure would be contrarv to public policy.
This Directive is addressed to the Member States.
Done at Brussels. 18 December 1986.
For the Council
The President
M. JOPLINC
205
Lov nr. 272 af 2. maj 1990
VI MARGRETHE DEN ANDEN, af Guds Nåde Danmarks Dronning, gor vitterligt:
Folketinget har vedtaget og Vi ved Vort samtykke stadfestet folgende lov:
Kapitel 1
Lovens fravigelighed
§ 1. Loven kan fraviges ved aftale, medmin-
dre andet er angivet i loven. Reglerne i kapitel 3
kan desuden fraviges ved saedvane.
Stk. 2. De regler i §§ 22 og 25-27, der ikke kan
fraviges til skade for handelsagenten, kan hel-
ler ikke ved en lovvalgsaftale fraviges til skade
for agenten, hvis forholdet uden lovvalgsafta-
len ville vtere underkastet denne lov.
Stk. 3. Finder dansk ret anvendelse i et tilfael-
de, hvor handelsagentens hverv for agenturgi-
veren ifolge kontraktens bestemmelser ikke
skal udfores i et land, der er medlem af EF eller
EFTA, eller i et af de nordiske lande, kan par-
terne fravige alle bestemmelser i denne lov. §§
22 og 25-27 kan dog ikke fraviges, hvis der i det
land, hvor handelsagentens hverv skal udfores,
eller hvor handelsagenten er hjemmehorende,
gselder ufravigelige regler om opsigelse og
godtgorelse i agenturforhold.
Kapitel 2
Handelsagenter
§ 2. Ved en handelsagent forstås i denne lov
den, som for en anden (agenturgiveren) mod
vederlag har påtaget sig for dennes regning
selvstaendigt og vedvarende at virke for salg el-
ler kob af varer ved at indhente tilbud (ordre) til
agenturgiveren eller ved i dennes navn at indgå
aftale herom.
§ 3. Agenturgiveren og handelsagenten har
ret til fra den anden part at modtage et under-
skrevet dokument, der angiver agenturaftalens
vilkår, herunder eventuelle senere aftalte vil-
kår.
Justitsmin.
L.A.1989-46002-103.
Stk. 2. Stk. 1 kan ikke fraviges ved aftale.
§ 4. Handelsagenten skal ved udforelsen af
sit hverv varetage agenturgiverens interesser og
handle loyalt og redeligt.
Stk. 2. Handelsagenten skal isaer
1) foretage rimelige bestraebelser for at indhen-
te tilbud og, ved bemyndigelse hertil, indgå
aftale vedrorende de forretninger, der er
omfattet af agenturforholdet,
2) underrette agenturgiveren om indhentet til-
bud eller indgået aftale og om andre for-
hold, som agenten har kendskab til, og som
agenturgiveren bor kende, og
3) folge rimelige forskrifter fra agenturgiveren.
Stk. 3. Stk. 1-2 kan ikke fraviges ved aftale.
§ 5. Agenturgiveren skal handle loyalt og re-
deligt over for handelsagenten.
Stk. 2. Agenturgiveren skal isaer
1) stille det nodvendige materiale vedrorende
de pågaeldende varer til rådighed for han-
delsagenten,
2) skaffe agenten de oplysninger, der er nod-
vendige for hvervets gennemforelse, og
3) inden for en rimelig frist underrette agenten
om accept af eller afslag på tilbud, som den-
ne har indsendt, og om manglende gennem-
forelse af en aftale, som agenten har formid-
let.
Stk. 3. Hvis agenturgiveren kan forudse, at
agenturforretningerne bliver af vaesentlig min-
dre omfång, end handelsagenten normalt kun-
ne have forventet, skal agenturgiveren inden
for en rimelig frist underrette agenten herom.
Stk. 4. Stk. 1-3 kan ikke fraviges ved aftale.
JLOV
206
§ 6. Forsommer handelsagenten eller agen-
turgiveren sine pligter over for den anden part,
har denne ret til erstatning for den herved for-
voldte skade.
Stk. 2. Den, der vil kraeve erstatning, skal un-
derrette den anden part herom uden ugrundet
ophold, efter at den pågaeldende fik eller burde
have fået kendskab til forsommelsen og ska-
den. I modsat fald fortabes retten til erstatning.
Stk. 3. Stk. 2 gaelder ikke, hvis den anden part
har handiet i strid med almindelig haederlighed
eller groft uagtsomt.
§ 7. Hvis handelsagenten har varer på lager
til salg for agenturgiveren eller indkobt for den-
ne, har agenten de samme pligter og rettigheder
med hensyn til varerne, som handelskommis-
sionaeren har efter kommissionslovens kapitel
II.
Provision
§ 8. Er vederlagets storrelse ikke aftalt, har
handelsagenten ret til vederlag i overensstem-
melse med, hvad der på det sted, hvor agenten
udover sin virksomhed, er saedvanligt for agen-
ter for varer af den pågteldende art. I mangel af
sådan saedvane har agenten ret til et vederlag,
der er rimeligt under hensyn til samtlige om-
staendigheder, der vedrorer forretningen.
§ 9. Handelsagenten har ret til provision af
en aftale, som indgås, mens agenturforholdet
består, hvis:
1) aftalen er kommet i stand ved agentens med-
virken,
2) aftalen uden agentens medvirken er indgået
med en tredjemand, som agenten tidligere
har skaffet som kunde for så vidt angår 1ig-
nende aftaler, eller
3) agenten har fået överdraget et bestemt geo-
grafisk område eller en bestemt kundekreds
og aftalen uden agentens medvirken er ind-
gået med en tredjemand, der horer til områ-
det eller kundekredsen.
§ 10. Indgås aftalen under omstaendigheder
som naevnt i § 9, nr. 1-3, efter agenturforholdets
ophor, har handelsagenten ret til provision,
hvis tredjemands tilbud er kommet frem til
agenten eller agenturgiveren inden agenturfor-
holdets ophor.
Stk. 2. Handelsagenten har endvidere ret til
provision, hvis aftalen hovedsagelig er bragt i
stand ved dennes virksomhed under agentur-
forholdets beståen og den er indgået inden for
rimelig tid efter forholdets ophor.
Stk. 3. En tiltraedende handelsagent har ikke
ret til provision efter § 9 af en aftale, for hvilken
den föregående agent har ret til provision efter
stk. 1-2, medmindre det på grund af omstaen-
dighederne er rimeligt at dele provisionen mel-
lem agenterne.
§ 11. Retten til provision forfalder, så snart
og i det omfång en af folgende omstasndigheder
föreligger:
1) Agenturgiveren har eller skulle ifolge afta-
len med tredjemand have leveret varen eller
betalt kobesummen.
2) Tredjemand har betalt kobesummen eller
leveret varen eller skulle have företaget så-
dan opfyldelse ifolge aftalen med agenturgi-
veren, hvis denne havde opfyldt sin del af af-
talen.
Stk. 2. En aftale, hvorefter provisionen for-
falder på et senere tidspunkt, end hvad der fol-
ger af stk. 1, nr. 2, er ugyldig.
§ 12. Provisionen skal betales senest den sid-
ste dag i måneden efter det kvartal, i hvilket ret-
ten til provision forfaldt, jf. § 11.
Stk. 2. Stk. 1 kan ikke ved forudgående aftale
fraviges til skade for handelsagenten.
§ 13. Agenturgiveren skal senest den sidste
dag i måneden efter det kvartal, i hvilket retten
til provision forfaldt, sende handelsagenten en
nota vedrorende den provision, der forfaldt i
kvartalet, jf. §11. Denne nota skal indeholde al-
le vaesentlige oplysninger, der har tjent som
grundlag for beregning af provisionsbelobene.
Stk. 2. Stk. 1 kan ikke ved forudgående aftale
fraviges til skade for handelsagenten.
§ 14. Handelsagentens krav på provision
bortfalder kun, hvis det godtgores, at aftalen
mellem agenturgiveren og tredjemand ikke op-
fyldes, og dette ikke skyldes omstaendigheder,
der kan tilregnes agenturgiveren.
Stk. 2. Er tredjemands manglende opfyldelse
en folge af, at agenturgiveren uden handels-
agentens samtykke har givet tredjemand hen-
stand med opfyldelse af aftalen eller har indgå-
et overenskomst om ophaevelse af denne, påvir-
ker dette ikke agentens krav på provision.
Stk. 3. Opfyldes tredjemands forpligtelse ef-
ter aftalen kun delvis, har handelsagenten kun
207
krav pä provision af den del, der er opfyldt,
medmindre andet folger af stk. 1-2.
Stk. 4. Stk. 1-3 kan ikke ved forudgående af-
tale fraviges til skade for handelsagenten.
Stk. 5. Bortfalder provisionskravet efter stk.
1, skal handelsagenten tilbagebetale modtagne
provisionsbelob.
§ 15. Handelsagenten kan fra agenturgiveren
kraeve alle oplysninger, herunder uddrag af for-
retningsboger, som agenturgiveren har rådig-
hed over, og som er nodvendige for, at agenten
kan efterprove, om provisionsnotaen angiver
de provisionsbelob, der tilkommer agenten.
Stk. 2. Afslår agenturgiveren at give de oplys-
ninger, der er naevnt i stk. 1, eller er der begrun-
det tvivl om rigtigheden af disse eller af provi-
sionsnotaen, kan handelsagenten kraeve, at
agenturgiveren efter dennes valg giver agenten
eller en af agenten udpeget statsautoriseret el-
ler registreret revisor adgang til at undersoge
uddrag af agenturgiverens forretningsboger.
Stk. 3. Oplysningspligten efter stk. 1-2 gael-
der ikke, hvis der herved vil fremkomme oplys-
ninger om forhold, som agenturgiveren ville
vaere fritaget for at afgive förklaring om som
vidne, jf. retsplejelovens § 171.
Stk. 4. Stk. 1-2 kan ikke ved aftale fraviges til
skade for handelsagenten.
Forholdet til tredjemand
§ 16. Handelsagenten kan ikke uden agentur-
giverens bemyndigelse indgå aftale, der binder
agenturgiveren.
Stk. 2. Har handelsagenten uden bemyndi-
gelse indgået en aftale, som agenturgiveren ik-
ke vil godkende, skal agenturgiveren meddele
dette til tredjemand uden ugrundet ophold ef-
ter at have modtaget underretning om aftalen.
Undlader agenturgiveren dette, er han bundet
af aftalen, hvis tredjemand ved aftalens indgå-
else var i god tro med hensyn til handelsagen-
tens bemyndigelse.
§ 17. Vil agenturgiveren ikke acceptere et til-
bud, som handelsagenten har modtaget, skal
agenturgiveren give meddelelse herom til tred-
jemand uden ugrundet ophold efter at have
modtaget tilbudet eller underretning om dette.
Undlader agenturgiveren dette, anses tilbudet
for accepteret.
Stk. 2. Stk. 1 gaelder ikke, hvis handelsagen-
ten og tredjemand har aftalt, at tilbudet udtryk-
keligt skal accepteres af agenturgiveren.
§ 18. Har tredjemand afgivet tilbud til han-
delsagenten, og har denne sendt tilbudet til
agenturgiveren, kan tilbudsgiveren tilbagekal-
de tilbudet forinden eller samtidig med, at dette
kommer til agenturgiverens kundskab.
Stk. 2. Stk. 1 gaelder ikke, hvis andet er aftalt
mellem handelsagenten og tredjemand.
§ 19. Får en tredjemand, der står i forret-
ningsforbindelse med agenturgiveren, efter for-
handlinger med handelsagenten underretning
fra agenturgiveren om, at denne godkender en
aftale eller accepterer et tilbud, agenten har
indsendt, skal tredjemand uden ugrundet op-
hold give agenturgiveren meddelelse, hvis tred-
jemand vil gore gaeldende, at der ikke er indgå-
et en aftale eller afgivet et tilbud, eller at aftalen
eller tilbudet er urigtigt gengivet. Undlader
tredjemand at give meddelelse, anses aftale for
indgået med det indhold, som angives i under-
retningen fra agenturgiveren, medmindre det
modsatte bevises.
§ 20. Handelsagenten kan ikke uden saerskilt
bemyndigelse hertil modtage betaling for solg-
te varer eller give henstand med betalingen el-
ler afslag i prisen eller foretage anden aendring i
aftalen.
Stk. 2. Har agenturgiveren fået kundskab
om, at handelsagenten uden bemyndigelse har
modtaget betaling eller företaget aendring i af-
talen, skal agenturgiveren, hvis denne ikke vil
godkende betalingen eller aendringen, uden
ugrundet ophold give koberen meddelelse her-
om. Undlader agenturgiveren dette, anses beta-
lingen eller aendringen for godkendt, hvis tred-
jemand på tidspunktet for betalingen eller for
aendringen af aftalen var i god tro med hensyn
til handelsagentens bemyndigelse.
Stk. 3. Stk. 1-2 anvendes tilsvarende, når af-
talen med tredjemand vedrorer indkob af varer
for agenturgiveren.
§ 21. Vil koberen gore gasldende, at der er
mangler ved varen, eller at den er leveret for
sent, eller vil koberen i övrigt reklamere til
agenturgiveren, kan henvendelse herom rettes
til handelsagenten, hvis handelsagenten har
medvirket ved aftalens indgåelse. Agenten kan
ikke uden saerskilt bemyndigelse hertil traeffe
afgorelse i anledning af en sådan henvendelse.
208
Sik. 2. Stk. 1 finder tilsvarende anvendelse,
når aftalen med tredjemand vedrorer indkab af
varer for agenturgiveren.
Agenturaftalens ophor
§ 22. Er agenturaftalen ikke indgået for en
bestemt periode, kan agenturgiveren og han-
delsagenten i det farste år af aftaleperioden op-
sige aftalen med et varsel på 1 måned. Varslet
forlaenges med 1 måned for hvert påbegyndt år,
agenturaftalen har bestået. Varslet kan dog ik-
ke overstige 6 måneder, medmindre andet er af-
talt.
Stk. 2. Der kan ikke ved forudgående aftale
fastsaettes kortere varsler end dem, der er naevnt
i stk. 1. Dog kan det aftales, at handelsagenten
kan opsige aftalen med 3 måneders varsel, selv
om aftalen har bestået i 3 år eller mere.
Stk. 3. Aftaler parterne laengere opsigelses-
varsler end de i stk. 1 neevnte, må varslet ikke
vaere kortere ved opsigelse fra agenturgivers si-
de end ved opsigelse fra handelsagentens side.
Stk. 4. Er andet ikke aftalt, sker opsigelse til
udgangen af en kalendermåned.
§ 23. Viderefores en aftale, der er indgået for
en bestemt periode, efter denne periodes ud-
lob, finder § 22 tilsvarende anvendelse. Ved be-
regningen af de i § 22, stk. 1, omhandlede opsig-
elsesvarsler medregnes den tidsbestemte aftale-
periode.
§ 24. Hver af parterne kan uden at overholde
gaeldende opsigelsesvarsel haeve aftalen, hvis
den anden part i vaesentlig grad har undladt at
opfylde sine forpligtelser efter aftalen eller lo-
ven.
Godtgorelse ved ophor
§ 25. Ved agenturaftalens ophor har handels-
agenten krav på en godtgorelse, hvis og i det
omfång
1) agenten har skaffet agenturgiveren nye kun-
der eller en betydelig udvidelse af handelen
med den bestående kundekreds og förbin-
delsen med disse kunder fortsat vil give
agenturgiveren betydelige fordele, og
2) betaling afgodtgorelse er rimelig under hen-
syn til samtlige omstaendigheder, herunder
navnlig agentens tab af provision af aftale
med disse kunder.
Stk. 2. Stk. 1 anvendes tilsvarende, hvis agen-
turaftalen ophorer på grund af handelsagen-
tens dod.
§ 26. Godtgorelse efter § 25 kan ikke oversti-
ge et belob, der svarer til 1 års vederlag bereg-
net på grundlag af handelsagentens gennem-
snitlige årlige vederlag i de seneste 5 år. Har
agenturaftalen varet mindre end 5 år, beregnes
belobet på grundlag af det gennemsnitlige ve-
derlag i perioden.
§ 27. Handelsagenten har ikke krav på godt-
gorelse efter § 25, hvis
1) agenturgiveren bringer aftalen til ophor på
grund af vaesentlig misligholdelse, der kan
tilregnes agenten,
2) agenten bringer aftalen til ophor, medmin-
dre dette er berettiget som folge af
a) omstaendigheder, der skyldes agenturgi-
veren, eller
b) agentens alder, svagelighed eller syg-
dom, således at det ikke med rimelighed
kan kraeves, at agenten fortsaetter sin
virksomhed, eller
3) agenten efter aftale med agenturgiveren
överdrager sine rettigheder og pligter ifolge
agenturaftalen til en anden.
§ 28. Handelsagentens krav på godtgorelse
efter § 25 bortfalder, hvis agenten ikke senest i
år efter agenturaftalens ophor har meddelt
agenturgiveren, at krav på godtgorelse vil blive
fremsat.
§ 29. §§ 25-28 kan ikke ved forudgående afta-
le fraviges til skade for handelsagenten.
Konkurrenceklausuler
§ 30. En aftale mellem en handelsagent og en
agenturgiver, hvorefter agentens udovelse af
erhvervsvirksomhed efter agenturaftalens op-
hor begrasnses (konkurrenceklausul), er kun
bindende for agenten, hvis og i det omfång den
1) er indgået skriftligt,
2) vedrorer det geografiske område eller den
kundekreds og det geografiske område, som
agenten har fået överdraget, og
3) vedrorer de varetyper, som er omfattet af
agenturaftalen.
Stk. 2. Konkurrenceklausulen kan hojst gael-
de 2 år fra agenturaftalens ophor.
Stk. 3. En konkurrenceklausul kan tilside-
saettes efter aftalelovens § 38, stk. 1.
209
14 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 63
Kapitel 3
Handelsrejsende
§ 31. Ved en handelsrejsende forstås i denne
lov den, der som led i et tjenesteforhold har på-
taget sig at opsoge kunder og herunder virke for
salg eller kob af varer, som ikke medfores, ved
at indhente tilbud (ordre) til arbejdsgiveren el-
ler i dennes navn indgå aftale herom.
§ 32. En handelsrejsende må under udforelse
af arbejde for handelshuset ikke uden handels-
husets samtykke arbejde for salg af andre varer
end dettes eller for kob til andre end dette.
Provision
§33. §§9-10, § II, stk. 1, § 12, stk. 1,§ 13, stk.
1, § 14, stk. 1-3 og 5, og § 15, stk. 1-3, anvendes
tilsvarende på handelsrejsende, der aflonnes
helt eller delvis med provision, idet provisio-
nen for handelsrejsende dog forfalder måneds-
vis. Endvidere anvendes § 14, stk. 5, kun, hvis
ansaettelsesforholdet ikke er omfattet af funk-
tionaerloven.
Forholdet til tredjemand
§ 34. §§ 16-21 anvendes tilsvarende.
Kapitel 4
Ikrajttrcedelses- og overgangsbestemmelser m.v.
§ 35. Loven traeder i kraft dagen efter be-
kendtgorelsen i Lovtidende.
Stk. 2. For agenturaftaler, der er indgået in-
den lovens ikrafttraeden, gaelder dog indtil 1. ja-
nuar 1992 de hidtil gaeldende regler. Fra 1. ja-
nuar 1992 anvendes denne lov for en sådan af-
tale, medmindre aftalen for denne dato lovligt
er opsagt til ophor senest den 30. juni 1992. I
sådanne tilfaelde anvendes de hidtil gaeldende
regler.
§ 36. Justitsministeren kan fastsaette regler til
gennemforelse af Haagerkonventionen af 19.
marts 1978 om, hvilken lov der skal anvendes
på mellemmaend og på fuldmagtssporgsmål.
§ 37. I lov om kommission, handelsagentur
og handelsrejsende, jf. lovbekendtgorelse nr.
636 af 15. september 1986, foretages folgende
aendringer:
1. Lovens titel aendres til: »Kommissionslo-
ven«.
2. Lovens kapitel I1I-IVophaeves.
§ 38. Loven gaelder ikke for Faeroerne og
Grönland. Loven kan ved kgl. anordning saet-
tes i kraft for Grönland med de afvigelser, som
de saerlige gronlandske forhold tilsiger.
Givet på Christiansborg Slot, den 2. maj 1990
Under Vor Kongelige Hånd og Segl
I Dronningens Navn:
FREDERIK
Kronprins
/ Hans Engell
210
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § Med handelsagent förstås i denna lag den som i en näringsverksam-
het har avtalat med en annan, huvudmannen, att för dennes räkning
självständigt och varaktigt verka för försäljning eller köp av varor genom
att ta upp anbud till huvudmannen eller sluta avtal i dennes namn.
2 § Avtalsvillkor som strider mot bestämmelserna i denna lag gäller i
stället för lagens bestämmelser, om inte annat anges i lagen. Med av-
talsvillkor jämställs praxis som har utbildats mellan parterna samt han-
delsbruk eller annan sedvänja.
Om det av lagen framgår att en bestämmelse inte får åsidosättas genom
avtal, gäller bestämmelsen också framför praxis som har utbildats mellan
parterna och framför handelsbruk eller annan sedvänja.
3 § En bestämmelse som enligt lagen inte får åsidosättas till nackdel för
agenten får inte heller åsidosättas till nackdel för denne genom ett avtal om
att främmande rätt skall tillämpas på rättsförhållandet, om rättsförhållan-
det annars skulle bedömas enligt denna lag.
4 § Om agenten eller huvudmannen begär det, skall en handling som
återger agenturavtalet och ändringar i detta upprättas och undertecknas av
parterna.
Parterna kan inte avstå från sin rätt att på begäran få en sådan handling
som avses i första stycket.
Agentens skyldigheter
5 § Agenten skall vid uppdragets fullgörande tillvarata huvudmannens
intressen samt handla lojalt och redligt.
Det åligger agenten särskilt att
1. göra skäliga ansträngningar för att inhämta anbud och, om det ingår i
uppdraget, sluta avtal om sådant som omfattas av agenturavtalet,
2. underrätta huvudmannen om anbud som har upptagits och avtal som
har ingåtts samt om andra omständigheter av betydelse för uppdraget som
agenten känner till, och
3. följa skäliga anvisningar från huvudmannen.
Avtalsvillkor som strider mot bestämmelserna i denna paragraf är inte
bindande för parterna.
6 § Agenten skall väl vårda varor och annat som tillhör huvudmannen
och som är i agentens besittning. Agenten skall hålla den sakförsäkring
som behövs. Huvudmannens varor skall hållas avskilda från andra varor.
Har agenten rätt att ta emot betalning för sålda varor, är han skyldig att
hålla mottagna medel avskilda och avge redovisning för sitt uppdrag.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 6
21
Huvudmannens skyldigheter Prop. 1990/91:63
7 § Huvudmannen skall handla lojalt och redligt mot agenten. Bilaga 6
Det åligger huvudmannen särskilt att
1. lämna agenten nödvändigt material beträffande de varor som uppdra-
get gäller,
2. lämna agenten de upplysningar som krävs för uppdragets fullgörande,
och
3. utan oskäligt uppehåll meddela agenten att han har antagit eller
avslagit ett anbud som agenten har tillställt honom eller att ett avtal som
agenten har förmedlat inte har fullgjorts.
Huvudmannen skall utan oskäligt uppehåll underrätta agenten, om han
förutser att verksamhetens omfattning kommer att bli väsentligt mindre
än vad agenten skäligen kunnat vänta sig.
Avtalsvillkor som strider mot bestämmelserna i denna paragraf är inte
bindande för parterna.
Provision m.m.
8 § Om agenten och huvudmannen inte har avtalat om agentens ersätt-
ning, skall denna bestämmas till vad som är sedvanligt där agenten utövar
sin verksamhet. Finns ingen sådan sedvana, skall ersättningen bestämmas
till vad som är skäligt med hänsyn till samtliga omständigheter som rör
uppdraget.
9 § Agenten har rätt till provision på avtal som ingås under uppdragsti-
den,
1. om avtalet kan anses ha kommit till stånd genom agentens medver-
kan,
2. om avtalet utan agentens medverkan har ingåtts med en tredje man,
som agenten tidigare har anskaffat som kund såvitt avser avtal av samma
slag, eller
3. om agenten har tilldelats ett visst område eller en viss kundkrets och
avtalet har ingåtts med en tredje man som hör till området eller kundkret-
sen.
10 § Agenten har rätt till provision på avtal som ingås efter det att
uppdraget har upphört,
1. om avtalet har ingåtts under sådana omständigheter som avses i 9 §
och agenten eller huvudmannen har tagit emot tredje mans anbud under
uppdragstiden, eller
2. om avtalet har kommit till stånd huvudsakligen genom agentens
medverkan under uppdragstiden och det har ingåtts inom skälig tid efter
det att uppdraget har upphört.
En tillträdande agent har inte rätt till provision enligt 9 § på ett avtal
som ger den avgående agenten rätt till provision enligt första stycket, om
det inte med hänsyn till omständigheterna är skäligt att provisionen delas
mellan agenterna.
11 § Provisionen skall betalas inom en månad efter utgången
av det kvartal av kalenderår då provisionen är intjänad.
Provisionen är intjänad då och i den mån någon av följande omständig-
heter föreligger.
1. Huvudmannen har fullgjort avtalet med tredje man.
2. Huvudmannen skulle enligt avtalet med tredje man ha fullgjort detta.
212
3. Tredje man har fullgjort avtalet.
Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för
honom än bestämmelsen i första stycket.
Agenten är inte heller bunden av avtalsvillkor som innebär att provi-
sionen är intjänad senare än då tredje man har fullgjort avtalet eller skulle
ha gjort det, om huvudmannen hade fullgjort avtalet som han borde.
12 § Agentens rätt till provision bortfaller om det visas att avtalet mellan
huvudmannen och tredje man inte har fullföljts och att detta inte beror på
huvudmannen eller något förhållande på dennes sida.
Om tredje man har underlåtit att fullfölja avtalet på grund av att huvud-
mannen utan agentens samtycke har beviljat honom anstånd med att göra
det eller kommit överens med honom om återgång av avtalet, påverkar
detta inte agentens rätt till provision.
Fullföljer tredje man avtalet endast delvis, har agenten rätt till provision
på den del som svarar mot vad som har fullföljts, om inte annat följer av
första eller andra stycket.
Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för
honom än bestämmelserna i första —tredje styckena.
Bortfaller agentens krav på provision till följd av bestämmelserna i
första —tredje styckena, skall han betala tillbaka det som betalats för
mycket.
13 § Huvudmannen skall senast en månad efter utgången av varje kvar-
tal av kalenderår ge agenten en provisionsnota med uppgift om den provi-
sion som är intjänad under kvartalet. Provisionsnotan skall innehålla alla
uppgifter av betydelse för beräkningen av provisionen.
Har agenten helt eller delvis förlorat sin rätt till provision på ett avtal,
skall uppgift om detta lämnas i den provisionsnota som avser det kvartal
då rätten till provisionen bortföll. I provisionsnotan skall därvid anges
skälet till att rätten till provisionen bortfallit.
Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för
honom än bestämmelserna i denna paragraf.
14 § Agenten har rätt att från huvudmannen få alla upplysningar som
denne har tillgång till och som agenten behöver för att kunna kontrollera
om provisionsnotan innehåller de provisionsbelopp som är intjänade. Till
sådana upplysningar hör utdrag ur huvudmannens bokföring.
Om huvudmannen inte lämnar agenten sådana upplysningar som avses i
första stycket eller det finns anledning att anta att dessa upplysningar eller
uppgifterna i provisionsnotan är oriktiga, har agenten rätt att granska
huvudmannens bokföring i den omfattning som behövs. Huvudmannen
får därvid avgöra om granskningen skall utföras av agenten själv eller av
en auktoriserad eller godkänd revisor som agenten har utsett.
Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för
honom än bestämmelserna i denna paragraf.
15 § Om agenten inte i rätt tid har fått provision eller annan ersättning
av huvudmannen eller om det finns starka skäl att anta att han inte
kommer att få den, har agenten rätt att till säkerhet för sin fordran hålla
inne varor, material och handlingar som tillhör huvudmannen och som
agenten har tagit emot för att fullgöra uppdraget. Fullmakter och andra
handlingar av synnerlig betydelse för huvudmannen får dock inte hållas
inne.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 6
213
Har agenten köpt varor för huvudmannens räkning och sänt varorna
vidare till huvudmannen, eller har agenten sänt tillbaka varor till huvud-
mannen vilka han haft till försäljning, får agenten för att säkerställa sin
rätt enligt första stycket hindra att varorna lämnas ut till huvudmannen.
Detta gäller även om huvudmannen har tagit emot transportdokument
avseende varorna.
Agentens rätt att hålla inne varor, material och handlingar upphör när
huvudmannen har ställt godtagbar säkerhet för fordringen.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
16 § Agenten får sälja varor som han håller inne enligt 15 § efter tre
månader från det att han har meddelat huvudmannen att varorna hålls
inne. Agenten får därvid täcka de fordringar för vilka varorna har utgjort
säkerhet med vad som inflyter från försäljningen. Försäljningen får ske
under hand eller på offentlig auktion.
Om varorna är utsatta för snabb förstörelse eller försämring eller om de
fordrar alltför kostsam vård, får de säljas tidigare än vad som framgår av
första stycket.
Om huvudmannen är i konkurs, gäller i stället 8 kap. 10 § konkurslagen
(1987:672).
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 6
Förhållandet till tredje man
17 § Agenten får inte utan särskilt bemyndigande sluta avtal om försälj-
ning eller köp på huvudmannens vägnar.
Vid hemförsäljning finns särskilda bestämmelser i hemförsäljningslagen
(1981:1361).
18 § Har agenten slutit avtal om försäljning eller köp på huvudmannens
vägnar utan att vara behörig till det, skall huvudmannen, om han inte
godkänner avtalet, meddela tredje man detta. Meddelandet skall lämnas
utan oskäligt uppehåll efter det att han har fått kännedom om avtalet. Gör
huvudmannen inte det, är han bunden av avtalet.
19 § Vill huvudmannen inte anta ett anbud som agenten har mottagit,
skall huvudmannen meddela tredje man detta utan oskäligt uppehåll efter
det att han har fått kännedom om anbudet. Gör han inte det, är anbudet
antaget.
Vad som sägs i första stycket gäller inte då agenten och tredje man har
avtalat att anbudet skall förfalla om huvudmannen inte uttryckligen antar
det.
20 § Har tredje man avgett ett anbud till agenten och har denne sänt in
anbudet till huvudmannen, har tredje man samma rätt att återkalla anbu-
det hos huvudmannen som om han själv hade sänt in anbudet.
Vad som sägs i första stycket gäller inte, om annat har avtalats mellan
agenten och tredje man.
21 § Har en tredje man som är näringsidkare förhandlat med agenten
och därefter fått ett meddelande från huvudmannen att denne bekräftar ett
avtal eller antar ett anbud som agenten har sänt in, skall tredje man, om
214
han anser att han inte har slutit något avtal eller avgett något anbud eller
att avtalet eller anbudet är oriktigt återgivet, meddela huvudmannen detta
utan oskäligt uppehåll. Gör tredje man inte det och kan han inte heller visa
att meddelandet var oriktigt, anses han ha ingått ett avtal med det innehåll
som meddelandet från huvudmannen utvisar.
22 § Agenten får inte utan särskilt bemyndigande ta emot betalning för
sålda varor eller efter det att ett avtal har ingåtts medge anstånd med
betalningen eller nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet.
Får huvudmannen kännedom om att agenten utan bemyndigande har
vidtagit en åtgärd som avses i första stycket beträffande ett avtal som kan
anses ha kommit till stånd genom agentens medverkan eller som har
ingåtts med en tredje man som hör till ett område eller en kundkrets som
har tilldelats agenten, skall huvudmannen, om han inte vill godkänna
åtgärden, meddela tredje man detta utan oskäligt uppehåll. Gör han inte
det, anses han ha godkänt åtgärden.
Vid hemförsäljning finns särskilda bestämmelser i hemförsäljningslagen
(1981:1361).
23 § Vill tredje man åberopa fel i en köpt vara eller dröjsmål med dess
avlämnande eller vill han ge huvudmannen något annat meddelande som
rör uppfyllelsen av ett avtal, får han vända sig till agenten, om avtalet kan
anses ha kommit till stånd genom agentens medverkan eller har ingåtts
med en tredje man som hör till ett område eller en kundkrets som har
tilldelats agenten. Denne får inte utan särskilt bemyndigande träffa något
avgörande med anledning av ett sådant meddelande.
Får huvudmannen kännedom om att agenten utan bemyndigande har
träffat ett sådant avgörande som avses i första stycket, skall huvudman-
nen, om han inte vill godkänna avgörandet, meddela tredje man detta utan
oskäligt uppehåll. Gör han inte det, anses han ha godkänt avgörandet.
Agenturavtalets upphörande m.m.
24 § Ett agenturavtal som inte har ingåtts för viss tid får av agenten eller
huvudmannen uppsägas att upphöra efter den uppsägningstid som anges i
andra stycket.
Uppsägningstiden är en månad under det första året av uppdragstiden.
Uppsägningstiden förlängs sedan med en månad för varje påbörjat år av
uppdragstiden till dess att uppsägningstiden uppgår till sex månader.
Parterna kan inte i förväg avtala om kortare uppsägningstid än vad som
sägs i andra stycket. Dock får de avtala att uppsägning från agentens sida
får ske med tre månaders uppsägningstid även om uppdragstiden har varat
tre år eller längre.
Om parterna avtalar om längre uppsägningstid än vad som sägs i andra
stycket, får uppsägningstiden inte vara kortare vid uppsägning från huvud-
mannens sida än vid uppsägning från agentens sida.
Uppsägningstiden räknas från utgången av den kalendermånad då upp-
sägningen skedde.
25 § Ett agenturavtal som ingåtts för viss tid upphör vid avtalstidens
slut.
Om parterna fortsätter agenturförhållandet efter avtalstidens slut, skall
avtalet därefter betraktas som ett icke tidsbestämt avtal. Vid beräkningen
av uppsägningstiden enligt 24 § för ett sådant avtal skall därvid tas hänsyn
till hela den tid som agenturförhållandet har varat.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 6
215
Avtalsvillkor som strider mot bestämmelserna i andra stycket är inte
bindande för parterna.
26 § Agenten eller huvudmannen får säga upp agenturavtalet med ome-
delbar verkan, om
1. motparten har underlåtit att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet
eller lagen och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för den andre samt
motparten insåg eller borde ha insett detta, eller
2. det annars finns en viktig grund för att frånträda avtalet i förtid.
Den som vill säga upp avtalet i förtid skall göra detta utan oskäligt
uppehåll efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om den
omständighet som han åberopar. Gör han inte det, förlorar han rätten att
åberopa omständigheten.
Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för
honom än bestämmelserna i denna paragraf.
27 § Om agenten eller huvudmannen försätts i konkurs, upphör agentur-
avtalet att gälla. Utan hinder av huvudmannens konkurs får dock agenten
göra uppdraget gällande för tiden intill utgången av dagen efter den då
kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar,
om han inte tidigare hade eller borde ha haft kännedom om konkursen.
28 § När agenturavtalet upphör, har agenten rätt till avgångsvederlag,
om och i den mån
1. agenten har tillfört huvudmannen nya kunder eller väsentligt ökat
handeln med den befintliga kundkretsen och huvudmannen kommer att
ha väsentlig fördel av förändringen, och
2. avgångsvederlag är skäligt med hänsyn till samtliga omständigheter,
särskilt agentens förlust av provision på avtal med de i första punkten
angivna kunderna.
Bestämmelserna i första stycket skall ha motsvarande tillämpning, om
agenturförhållandet upphör på grund av agentens död.
Avgångsvederlaget uppgår till högst ett belopp motsvarande ett års er-
sättning, beräknad efter ett genomsnitt under de senaste fem åren eller den
kortare tid som uppdraget har varat.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
29 § Agenten har inte rätt till avgångsvederlag enligt 28 §, om
1. huvudmannen säger upp agenturavtalet på grund av väsentlig plikt-
försummelse på agentens sida av sådant slag som ger huvudmannen rätt
att säga upp avtalet med omedelbar verkan enligt 26 § första stycket 1, eller
2. agenturavtalet upphör till följd av agentens konkurs, eller
3. agenten i samförstånd med huvudmannen överlåter agenturen till
någon annan.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
30 § Säger agenten själv upp agenturavtalet, har han rätt till avgångsve-
derlag enligt 28 § endast
1. om uppsägningen grundas på en omständighet på huvudmannens sida
av sådant slag som ger agenten rätt att säga upp avtalet med omedelbar
verkan enligt 26 §, eller
Prop. 1990/91:63
Bilaga 6
216
2. om det på grund av agentens ålder eller sjukdom eller liknande Prop. 1990/91:63
förhållande inte skäligen kan krävas att han fortsätter sin verksamhet. Bilaga 6
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
31 § Agenten förlorar sin rätt till avgångsvederlag, om han inte inom ett
år från det att avtalet upphörde meddelar huvudmannen att han kräver
sådant vederlag.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
32 § Har agenturavtalet upphört skall agenten, intill dess huvudmannen
själv kan bevaka sina intressen, vidta sådana åtgärder som är nödvändiga
för att skydda huvudmannen mot förlust, om det inte därav uppkommer
betydande kostnad, olägenhet eller ekonomisk risk för agenten. Denne har
rätt till skälig ersättning för åtgärderna.
33 § När agenturavtalet har upphört skall agenten till huvudmannen
återlämna varor, material och handlingar som han har mottagit för att
fullgöra uppdraget. Agenten har dock rätt att till säkerhet för fordran
innehålla huvudmannens egendom i enlighet med 15 § och försälja den
enligt 16 §.
Skadestånd
34 § Underlåter agenten eller huvudmannen att fullgöra sina skyldighe-
ter enligt agenturavtalet eller lagen, är han skyldig att ersätta den andre
den skada som uppkommer därav, om han inte visar att underlåtenheten
ej beror på försummelse på hans sida.
Upphör agenturavtalet att gälla till följd av den ena partens konkurs, har
den andra parten rätt till ersättning för den skada som uppkommer därav.
Den som vill kräva skadestånd skall meddela den andre detta utan
oskäligt uppehåll efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om de
omständigheter som ligger till grund för kravet. Gör han inte det, förlorar
han rätten till skadestånd utom i fall när den andre har handlat grovt
vårdslöst eller i strid mot tro och heder.
Avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för agenten än bestämmelserna
i denna paragraf är inte bindande för agenten.
Konkurrensklausuler
35 § Ett avtal mellan agenten och huvudmannen att agenten inte skall
bedriva verksamhet efter det att agenturavtalet har upphört (konkurrens-
klausul) är bindande för agenten bara om och i den mån konkurrenskla-
usulen
1. har upprättats skriftligt,
2. avser det område eller den kundkrets som har tilldelats agenten, och
3. avser de slag av varor som agenturavtalet gäller.
En konkurrensklausul gäller inte längre tid än två år efter det att agentur-
avtalet har upphört.
Bestämmelserna i denna paragraf hindrar inte att lagen (1915:218) om
avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område tillämpas
på en konkurrensklausul.
217
Vissa meddelanden
36 § Har ett meddelande från agenten enligt 16, 31 eller 34 §, från hu-
vudmannen enligt 18,19,22,23 eller 34 § eller från tredje man enligt 21 §
avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om det
försenas, förvanskas eller inte kommer fram.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 6
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. I fråga om agenturavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande
tillämpas bestämmelserna om handelsagentur i lagen (1914:45) om kom-
mission, handelsagentur och handelsresande till utgången av år 1993.
218
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1914:45) om kommission, han-
delsagentur och handelsresande
dels att 3 och 4 kap. skall upphöra att gälla,
dels att kapitelindelningen och rubrikerna till 1 och 2 kap. skall utgå,
dels att lagens rubrik och 27 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 4 § skall sättas närmast före 1 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lag (1914:45) om kommission. Lag (1914:45) om kommission
handelsagentur och handelsresande
27 §'
Handelskommissionär är berättigad till provision å avtal, som han un-
der uppdragstiden för kommittentens räkning ingår med tredje man.
Har kommissionären varaktigt
uppdrag och ingås avtal för kom-
mittentens räkning efter uppdra-
gets slut, skola bestämmelserna i
68 § första stycket andra punkten
samt andra—fjärde styckena om
handelsagents rätt till provision äga
motsvarande tillämpning.
Har kommissionären varaktigt
uppdrag och ingås avtal för kom-
mittentens räkning efter uppdra-
gets slut, har kommissionären rätt
till provision på avtalet, om tredje
mans anbud kommit kommittenten
eller kommissionären till handa un-
der uppdragstiden.
Ingås avtal efter uppdragets slut i
annat fall än som avses i andra styc-
ket, är kommissionären likaledes
berättigad till provision (efterprovi-
sion), om avtalet kan anses ha kom-
mit till stånd genom hans medver-
kan under uppdragstiden.
Förebringas ej utredning om
efterprovisionens storlek och har
uppdraget varat minst ett år, skall
efterprovision utgå med belopp som
motsvarar tre månaders provision,
beräknad efter genomsnittet av må-
nadsprovisionerna under uppdra-
gets sista år. Vad nu sagts gäller
dock ej, om uppsägning skett med
minst sex månaders uppsägnings-
tid.
Kommissionären kan inte före
uppdragets slut med bindande ver-
kan avstå från den rätt till ersätt-
ning som tillkommer honom enligt
tredje och fjärde styckena.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. I fråga om agentur-, handelsresande- eller platsförsäljaravtal som har
ingåtts före lagens ikraftträdande tillämpas lagen i sin tidigare lydelse till
och med den 31 december 1993.
219
Senaste lydelse 1974:219.
Härigenom föreskrivs att 12 § hemförsäljningslagen (1981:1361) skall
ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 6
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §
Anlitar näringsidkaren ett ombud, skall denne alltid anses behörig att
handla på näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå avtal som avses i
denna lag, att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal
samt att ta emot betalning för näringsidkarens räkning. Näringsidkaren
kan inte till nackdel för konsumenten inskränka denna behörighet.
Om handelsagenter och handels-
resande finns särskilda bestämmel-
ser i lagen (1914:45) om kommis-
sion, handelsagentur och handelsre-
sande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
220
Härigenom föreskrivs att 2 § fondkommissionslagen (1979:748) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1990/91:63
Bilaga 6
Nuvarande lydelse
Om annat ej följer av denna lag,
gäller för fondkommissionsrörelse
bestämmelserna om handelskom-
mission i lagen (1914:45) om kom-
mission, handelsagentur och han-
delsresande.
Föreslagen lydelse
§
Om annat ej följer av denna lag,
gäller för fondkommissionsrörelse
bestämmelserna om handelskom-
mission i lagen (1914:45) om kom-
mission.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
221
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-11-15
Prop. 1990/91:63
Bilaga 7
Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Ulf Gad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 1 november 1990 har
regeringen på hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta lagrå-
dets yttrande över förslag till lag om handelsagentur, m. m.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bo Blom-
quist.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
222
Regeringens proposition................................. 3
Propositionens huvudsakliga innehåll....................... 3
Propositionens lagförslag................................ 4
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 november
1990 ............................................... 15
1 Inledning.......................................... 15
2 Allmän motivering................................... 16
2.1 Allmänna utgångspunkter .......................... 16
2.2 Tillämpningsområdet ............................. 19
2.2.1 Typen av uppdrag............................ 19
2.2.2 De närmare förutsättningarna................... 22
2.3 Betydelsen av tvingande rättsregler ................... 24
2.4 Parternas allmänna skyldigheter...................... 26
2.5 Provision m.m................................... 28
2.5.1 Rätt till provision............................ 28
2.5.2 Redovisning av provisionsbelopp m. m............ 29
2.6 Säkerhetsrätt .................................... 32
2.7 Förhållandet till tredje man ......................... 34
2.8 Uppsägning m. m................................. 35
2.8.1 Allmänt ................................... 35
2.8.2 Ordinär uppsägning .......................... 36
2.8.3 Förtida uppsägning .......................... 37
2.8.4 Konkurs................................... 39
2.9 Avgångsvederlag ................................. 40
2.10 Skadestånd .................................... 43
2.11 Internationella konventioner ....................... 46
2.1 1.1 1978 års Haagkonvention .................... 46
2.11.2 1983 års UNIDROIT-konvention .............. 47
2.12 Följdändringar i annan lagstiftning................... 48
2.13 Ikraftträdande m. m.............................. 48
2.14 Kostnader och resursbehov ........................ 49
3 Upprättade lagförslag................................. 49
4 Specialmotivering ................................... 49
4.1 Förslaget till lag om handelsagentur................... 49
4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission,
handelsagentur och handelsresande ................... 136
4.3 Förslaget till lag om ändring i hemförsäljningslagen
(1981:1361)..................................... 138
4.4 Förslaget till lag om fondkommissionslagen (1979:748) .... 138
5 Hemställan ........................................ 138
6 Beslut ............................................ 138
Bilagal Sammanfattning av kommitténs betänkande........... 139
Bilaga 2 Kommitténs lagförslag ........................... 145
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena ............... 154
Bilaga 4 EG-direktivet om handelsagenter ................... 201
Bilaga 5 Den danska lagen............................... 206
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag ....................... 211
Bilaga 7 Utdrag ur protokoll vid lagrådets sammanträde den 15 no-
vember 1990 .................................. 222
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990
223